Betänkande om sinnesslövården

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1949:11

INRIKESDEPARTEMENTET

Betänkande OM

SI1VNESSLÖVÅRDEN avgivet av 1946 ÅRS SINNESSLÖVÅRDSUTREDNING

STOCKHOLM 19 49

Statens offentliga utredningar 1949 Kronologisk 1. Norrlancskommitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer. Idun. 303 s. Jo. 2. Norrlancskommitténs principbetänkande. Andra delen. Sirskilda utredningar. Idun. 194 s. Jo. 3. Norrlancskommitténs principbetänkande. Tredje delen, ttlåtanden och förslag i vissa frågor. Idun. 165 s. Jo. 4. Utrednin? med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. Marcus. 213 s., bil. 1 73 s bil. 2 1(6 s. I. ° ' 5. Principei och metoder för kostnadsberäkningar vid stattns järnvägar. Beckman. 122 s. K. 6. Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens utredning angående skyddsarbetets organisation m. m. Karcus. 140 s. Ju.

I ™ S : E Ä »

förteckning

7. Betänkande med förslag till indexreglering av folkpensionerna. Beckman. 80 s. S. 8. Betänkande angående förbättrad insyn i enskilda företa_gs ekonomiska förhållanden. Norstedt. 105 s. Ju. 9. 1944 års alllmänna skattekommitté. 3. Betänkande angående beskattning av realisationsvinster, m. an. samt ackumulerade inkomster. Marcus. 168 s. Pi. 10. Elkraftutredmingens redogörelse nr 2: 17 Redogörelse för d,etaljdistributörema samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Värmlands län. Beckman. 45 s. K. 11. Betänkande om sinnesslövården. Katalog och Tidskriftatrycik. 248 s. K.

-» — = £ ssarr-s XSUSSJSZ

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1949:11 INRIKESDEPARTEMENTET

Betänkande OM

SINNESSLÖVÅRDEN avgivet

av

1946 ÅRS SINNESSLÖVÅRDSUTREDNING

Stockholm 1949 Katalog och Tidskriftstryck

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Skrivelse till Konungen

°

I. VÅRDEN AV DE SINNESSLÖA

9 Kap. 1.

Kap. 2.

Kap. 3. Kap. 4.

Historik A. Utvecklingen av anstaltsväsendet 1. Bildbara sinnesslöa 2. Obildbara sinnesslöa B. Staten och vården av de sinnesslöa 1. Vården av de bildbara sinnesslöa 2. Vården av de obildbara sinnesslöa 3. Vården av de blinda och de dövstumma sinnesslöa 4. Vården av de svårskötta obildbara sinnesslöa 5. Vården av de vanartade sinnesslöa 6. Vården av de sinnesslöa med smittosam tuberkulos 7. Steriliseringsfrågan och de sinnesslöa 8. Inspektion över sinnesslövården 9. Personalen vid anstalterna

10 10 « 16 16 36 41 47 50 61 61 64 65

70 Anstalterna och deras klientel A. Nuvarande anstaltsorganisation 70 B. Utredningens inventering av antalet sinnesslöa vid olika anstalter '" 1. Antal anstalter, deras storlek och ägare 80 2. Antal redovisade sinnesslöa 84 Platsbehovet inom sinnesslövården 90 Utredningens förslag till organisation av sinnesslövården 109 A. Gällande bestämmelser m. m 100 B. Frågan om tillsyn och överinseende över sinnesslövården 111 C. Utredningens förslag 114 1. Huvudmannaskapet 114 2. Anstaltsorganisationen HO 3. Styrelse för sinnesslövården 121 4. Personalfrågor 122 5. Tillsynsmyndigheter 125 6. Tillsynsvård av sinnesslöa 127 7. Sterilisering av sinnesslöa • • • 130 8. Anmälan, registrering och omhändertagande av sinnesslöa 131 9. Utskrivning, omhändertagande på annat sätt än genom anstaltsvård samt besvär 135 10. Vårdkostnaderna 136 11. Folkpension till vissa sinnesslöa 138

Kap. 5.

Kap. 6.

Utredningens förslag till statsbidrag inom sinnesslövården . . . . 139 A. Allmänna synpunkter på fördelningen mellan staten och landstingen och mellan landstingen inbördes av kostnaderna för sinnesslövården 139 B. Förfarandet vid statsbidragsprocenttalets bestämmande 144 C. Statsbidrag till byggnadsarbeten 147 1. Bidrag till egentliga anstaltsbyggnader 147 2. Bidrag till tjänstebostäder ] 151 D. Statsbidrag till lärarlöner 156 E. Statsbidrag till andra driftskostnader än lärarlöner 159 1. Bidrag till kommunala anstalter . . . " 159 2. Bidrag till enskilda anstalter ' \QQ Kostnadsberäkningar 179

Kap. 7. Sammanfattning av de sakkunnigas utredningar och förslag rörande sinnesslövården 176 Förslag till Lag om vård och undervisning av sinnesslöa (sinnesslölag) 181 Specialmotivering till förslaget till lag om vård och undervisning av sinnesslöa -, q,, II. VÅRDEN AV EPILEPTIKERNA 204 Kap. 8. Historik 204 A. Utvecklingen av anstaltsväsendet för epileptiker 204 B. Staten och vården av epileptikerna 207 Kap. 9. Den nuvarande anstaltsorganisationen och platsbehovet 216 Kap. 10. Utredningens förslag rörande epileptikervården 219 Bilagor: Tabell A. Antal intagna och anmälda bildbara och obildbara sinnesslöa vid olika anstalter för sinnessjuka 229 Tabell B. Antal intagna och anmälda bildbara sinnesslöa vid olika anstalter för sinnesslöa 235 Tabell C. Antal intagna och anmälda obildbara sinnesslöa vid olika anstalter för sinnesslöa 240 Tabell D. De kommunala internatens nettoutgifter och inkomster genom statsbidrag och vårdavgifter under år 1947 samt det statsbidrag, som skolat utgå enligt de sakkunnigas förslag vid olika bidragsprocenttal 244 Tabell E. Antal intagna och anmälda epileptiker vid olika epileptikeranstalter 248 Karta över statsanstalter och med bidrag av statsmedel understödda sinnesslöanstalter, avseende förhållandena den 1 oktober 1948.

Till

KONUNGEN

Genom beslut den 28 juni 1946 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för socialdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga för att verkställa uttredning i fråga om organisationen och finansieringen av den sinnesslö5

vård, som icke regleras genom 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa samt framlägga därav föranledda förslag. På grund av detta bemyndigande tillkallades samma dag såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammaren L. A. Björklund, numera bitr. överläkaren vid Akademiska sjukhuset i Uppsala Anna-Lisa Anneli och folkskoleinspektören Helge Haage, varjämte åt Björklund uppdrogs att vara de sakkunnigas ordförande. Såsom sekreterare åt de sakkunniga, som antagit namnet 1946 års sinnesslövårdsutredning, förordnades numera e. byråchefen Per Eckerberg, varjämte som biträdande sekreterare fr. o. m. den 21 m a r s 1947 förordnades numera t. f. byrådirektören Åke Englund. I direktiven för de sakkunnigas arbete anförde departementschefen bland annat följande: »Genom lagen den 30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa infördes skolplikt för bildbara sinnesslöa samt skyldighet för dem att underkasta sig viss praktisk utbildning efter skoltiden till dess de fyllt 21 år. Landsting och städer, som ej deltaga i landsting, skola draga försorg om att bildbara sinnesslöa erhålla sådan undervisning och vård som avses i lagen. För dylikt ändamål skall för varje landstingsområde och stad utanför landsting finnas en centralanstalt, i princip omfattande upptagningshem för barn före skolåldern, skolhem med sinnesslöskola för barn i skolåldern samt arbetshem för utbildning i praktiskt hänseende av dem, som avslutat undervisningen i skolhemmet. Det har vid lagens tillkomst förutsatts, att de sinnesslöanstalter, som av landstingen och städerna utanför landsting tidigare inrättats och å vilka intagits såväl bildbara som obildbara, skola efter erforderliga kompletteringar kunna fungera såsom centralanstalter.» I den proposition (nr 205), varigenom förslaget till 1944 års lag framlades för riksdagen, föreslogs att centralanstalterna skulle stå under medicinalstyrelsens överinseende. På denna punkt vidtog riksdagen den ändringen av förslaget, att överinseendet skulle utövas av skolöverstyrelsen. I skrivelse den 15 december 1945 har svenska landstingsförbundets styrelse hemställt om en omprövning av frågan om centralanstalternas ställning inom sinnesslövårdsorganisationen i syfte att möjliggöra förläggning dit av hela den sinnesslövård, som åvilar landstingen. Vidare har skolöverstyrelsen hemställt om bemyndigande att meddela anvisningar rörande sinnesslövårdens ordnande, bland annat innebärande att skol- och arbetshem jämte därtill hörande upptagningshem skulle vara skilda från såväl vårdhem för obildbara som arbetshem för äldre bildbara sinnesslöa. I ärendet har medicinalstyrelsen avgivit yttrande och därvid anslutit sig till landstingsförbundets uppfattning. I en motion vid 1946 års riksdag påyrkades utredning om en klarare gränsdragning mellan skolöverstyrelsens och medicinalstyrelsens uppgifter och befogenheter på sinnesslövårdens område. Riksdagen har med bifall till 6

en vid andra lagutskottets utlåtande fogad reservation hemställt om utrednirg i de hänseenden motionen berört. I reservationen framhölls, att de praktiska svårigheter av organisatorisk art, som bevisligen framträtt på sinnesslövårdens område efter införandet av lagen om undervisning och vård avbildbara sinnesslöa, delvis voro en följd av en oklar gränsdragning.mellan skolöverstyrelsens och medicinalstyrelsens befogenheter beträffande vården av sinnesslöa. Dessa svårigheter voro av sådan storleksordning, att en utredning på området kunde anses vara motiverad. I detta sammanhang borde även utredas frågan angående riktlinjerna för vården av obildbara sinnesslöa och äldre bildbara sinnesslöa samt undersökas, huruvida en enhetlig lagstiftning rörande vården av samtliga sinnesslöa borde genomföras. Bestämmelserna rörande statsbidrag till uppförande och drift av sinnesslöanstalter borde även underkastas en granskning i syfte att möjliggöra statsbidrag till alla av landsting och städer utanför landsting inrättade sinnesslöanstalter, oberoende av det vårdade klientelets beskaffenhet. I direktiven anför departementschefen följande om den aktuella situationen inom sinnesslövården: »Den situation, som enligt det anförda uppstått på sinnesslövårdens område, torde även enligt min uppfattning få i huvudsak ses mot bakgrunden av 1944 års riksdags beslut att överlåta tillsynen av centralanstalterna åt skolöverstyrelsen. Även om Kungl. Maj :ts proposition i ämnet icke direkt tog ställning till utbyggnaden av den sinnesslövård, som faller utanför 1944 års lag, utgick den emellertid — i likhet med sakkunnigförslaget — från att hinder i princip icke skulle föreligga för de lokala huvudmännen att ansluta all sin sinnesslövård till centralanstalterna. I betraktande av de olika synpunkter, som i diskussionen anlagts på denna fråga, torde en omprövning av densamma snarast böra komma till stånd. Därvid bör även spörsmålet om den lämpligaste gränsdragningen mellan statens och de lokala huvudmännens ansvar och skyldigheter beträffande den sinnesslövård, som icke regleras genom 1944 års lag göras till föremål för övervägande. Jag vill i detta sammanhang erinra om att — frånsett vissa specialkategorier av sinnesslöa — statsmakterna hittills icke tagit ståndpunkt till denna fråga i vidare mån än att de (prop, nr 177/1946, riksdagens skriv, nr 209) uttalat sig för att staten borde i viss utsträckning medverka till att landstingens centralanstalter befriades från obildbara sinnesslöa samt att för detta ändamål avsetts att, efter hand som utbyggnaden av sinnessjukvården det medgiver, helt taga i anspråk Källshagens sjukhus vid Vänersborg». I anslutning till direktiven har utredning verkställts rörande organisation och finansiering av den sinnesslövård, som icke regleras genom 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa. Det har emellertid icke kunnat undgås att även frågan om organisationen och finansieringen 7

av den sinnesslövård, som regleras genom nämnda lag, i samband härmed fått upptagas till förnyad prövning. Utredningen föreslår sålunda en fullständig omorganisation av sinnesslövården och framlägger i anslutning härtill förslag om ändrade grunder för statsbidragsgivningen inom sinnesslövården. Då frågan om sinnesslövårdens organisation icke lämpligen torde böra upptagas till behandling utan ett samtidigt uppmärksammande av epileptikervården, framlägger utredningen i ett särskilt avsnitt av föreliggande betänkande förslag till organisation och statsbidragsbestämmelser för epileptikervården. Utredningen har avgivit yttrande, dels den 3 oktober 1946 rörande en av styrelsen för Allmänna Svenska Föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka ingiven hemställan rörande ändringar i bestämmelserna om statsbidrag till uppförande av anstalter för sinnesslövården och dels den 29 september 1948 angående statsbidrag till planerade externa arbetshemsklasser i Stockholm och Göteborg. Under utredningens gång har samråd skett med Svenska landstingsförbundets styrelse. Historiken över sinnesslövårdens utveckling i Sverige är utarbetad på grundval av ett manuskript, som ställts till utredningens förfogande av professor Alfred Petrén. Biträde vid utarbetandet av utredningens förslag till statsbidragsbestämmelser för såväl sinnesslövården som epileptikervården har lämnats av amanuensen i riksräkenskapsverket S. L. Gidlund. Hovrättsassessorn S. O. af Geijerstam har biträtt med utarbetandet av utredningens förslag till lag om vård och undervisning av sinnesslöa. Stockholm den 22 december 1948. Underdånigst L. A. BJÖRKLUND ANNA-LISA ANNELL

HELGE HAAGE / Per

8 Eckerberg

I. VÅRDEN AV DE SINNESSLÖA. Kap. 1. Historik. Enligt tillgängliga uppgifter var det hospitalsöverläkaren, sedermera medicinalrådet C. U. Sondén, som först i vårt land tog till orda för anordnandet av specialanstalter för sinnesslöa. Han vände sig i en i läkartidskriften Hygiea år 1857 publicerad uppsats mot den då gängse uppfattningen, att intet kunde göras för de sinnesslöa och pekade på de framgångsrika försök, som vidtagits i framför allt Frankrike och Schweiz för att uppfostra »svagsinta» barn. Omkring mitten av 1800-talet funnos sålunda uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn i dessa länder och dessutom i England, Skottland, Amerika och ett par av de tyska staterna. Sondén påyrkade i sin uppsats, att staten borde åtaga sig de sinnesslöas uppfostran på samma sätt, som den vårdade de hjälpbehövande i allmänhet och de sinnessjuka i synnerhet. Denna uppsats ledde emellertid inte till några åtgärder från statsmakternas sida. De första uppfostringsanstalterna för sinnesslöa barn grundades i Sverige på privat initiativ. Föregångaren på området var fröken Emanuella Carlbeck, som 1866 öppnade det första hemmet för sinnesslöa i Sverige i en liten lägenhet utanför Göteborg. Redan tidigare eller sedan 1863 hade dåvarande bataljonspredikanten Glasell en privat uppfostringsanstalt för abnorma barn, i vilken emellertid voro intagna både dövstumma, epileptiska och sinnesslöa. Fröken Carlbecks anstalt var sålunda den första, som inrättats för enbart sinnesslöa. Sedan fröken Carlbecks första anstalt mycket snart visat sig för liten på grund av det växande antal sinnesslöa, som lämnades i hennes vård, flyttade hon hösten 1868 till en större byggnad i Skövde. Även denna anstalt visade sig för liten, och då fröken Carlbeck funnit, att det icke vore lämpligt att ha en uppfostringsanstalt för sinnesslöa belägen i en stad, eftersom det vore önskvärt a t t för de manliga intagna ha tillgång till jordbruks- och trädgårdsarbete, sökte hon förvärva en lantegendom. Efter 7 år i Skövde inköpte hon sålunda Johannesberg, där hon sedan verkade till sin död år 1901. På JohannesIberg, vars arbetshemsavdelning öppnades 1875, fanns förutom arbete i jordb r u k e t möjligheter att sysselsätta gossarna i snickeri, korgmakeri, rotting9

och halmflätning samt flickorna i vävnad, sömnad, stickning, virkning, knyppling m. m. I många hänseenden utvecklades Johannesberg under fröken Carlbecks ledning till en mönsteranstalt i sitt slag. Jämte Emanuella Carlbeck är det Föreningen för sinnesslöa barns vård, som haft den största betydelsen för sinnesslövårdens utveckling i vårt land under dess tidigare skede. Initiativet till bildande av denna förening togs av filantropen och författaren d:r von Feilitzen, vilken jämte psykiatern, professor Kjellberg i Uppsala under den första tiden var den verksammaste medlemmen i föreningen. Föreningen konstituerade sig i maj 1869. Av de medel, som inflöto genom det hösten 1868 utsända uppropet, vari allmänheten uppmanades lämna såväl moraliskt som materiellt stöd för anordnande av ändamålsenlig undervisning för sinnesslöa barn, överlämnades 1869—70 en del till fröken Carlbecks anstalt i Skövde, medan återstoden användes till upprättande av en sinnesslöskola i Stockholm, som öppnades den 1 maj 1870.

A. Utvecklingen av anstaltsväsendet. 1. Bildbara

sinnesslöa.

Vårt lands tredje sinnesslöskola öppnades i Hille socken utanför Gävle år 1874 av Gävleborgs läns förening för sinnesslöa barns vård. Denna skola flyttades emellertid följande år till Gävle, där föreningen medelst bidrag från Gävleborgs läns landsting inköpt en fastighet. De första länsanstalterna för sinnesslöa öppnades år 1878 i Malmöhus och Östergötlands län. Under 1880-talet upprättades sinnesslöskolor i ett flertal län och detta decennium uppvisade över huvud taget ett mycket kraftigt uppsving på sinnesslövårdens område. Sålunda öppnades sinnesslöskolor i Södermanlands, Stockholms, Örebro, Kristianstads, Blekinge, Kopparbergs, Värmlands och de småländska länen, varjämte Skaraborgs län övertog Johannesberg. Vidare öppnades en privat sinnesslöskola för huvudsakligast högre betalande (»Caroline von Vegesachs minne» vid Södertälje) år 1886. Det första arbetshemmet för sinnesslöa öppnades år 1878 av Föreningen för sinnesslöa barns vård och var avsett för manliga sinnesslöa. Detta var till en början beläget i Stockholm men flyttades år 1888 till den för ändamålet inköpta egendomen Rickomberga utanför Uppsala. Samma år upprättade föreningen även ett arbetshem för kvinnliga elever i Stockholm, vilket sedermera flyttades till Hornsberg utanför Stockholm. Under 1880talet öppnades ytterligare ett par arbetshem, nämligen dels i Uppsala län ett för manliga sinnesslöa på Karlsvik, dels i Gävle ett för kvinnliga och ett för manliga sinnesslöa, det senare på Karlsberg utanför staden, 10

dit följande år även de manliga skoleleverna flyttades och sedermera också de kvinnliga såväl skol- som arbetshemseleverna. Antalet på landets skoloch arbetshem samtidigt vårdade ökades härigenom från 127 vid 1880talets början till mer än det tredubbla vid årtiondets slut. Under 1890-talet fingo ytterligare ett par län sinnesslöskola. Västmanlands läns landsting övertog sålunda år 1890 Sofielunds anstalt, som 1871 upprättats för dövstumma, men där så småningom även sinnessloa mottogs och efter 1877 endast sådana. År 1895 förvärvade Älvsborgs lan delaktighet i Johannesberg, som samma år utvidgades med en ny, större skolbvgsnad. Vidare upprättades under 1890-talet två enskilda sinnessloskolor, den ena av fröken Bengta Hansson i Göteborg år 1895, den andra av förutvarande dövstumsläraren Håkan Jönsson år 1894, vilken sistnämnda anstalt till en början var förlagd till Nya Varvet, men år 1895 flyttades till Stretered. Denna anstalt övertogs emellertid år 1900 av Göteborgs och Bohus läns landsting samt Göteborgs stad gemensamt. Antalet i anstalter för bildbara sinnesslöa vårdade ökade från c:a 400 år 1890 till bortemot 700 år 1900. Därvid kom en relativt större ökning på antalet arbetshemselever, av vilka år 1890 på landets sinnesslöanstalter vårdades endast 55, medan år 1900 motsvarande antal uppgick till 151. Under 1900-talets första årtionde öppnades flera nya sinnessloskolor, nämligen Västernorrlands läns anstalt i Sollefteå, Västerbottens läns utanför Umeå, Norrbottens läns i Råneå, Gävleborgs läns på Höghammar samt en enskild anstalt i Kungsbacka, vilken emellertid upphörde 1908, då Hallands läns anstalt i Heberg öppnades. År 1900 tillkom dessutom landets första externatskola i Norrköping. Ett par äldre anstalter erhöllo större nybyggnader, nämligen Örebro läns anstalt, som flyttades till Askersund, och Blekinge läns anstalt, som flyttade till nybyggnad vid Karlshamn i samband med att Gotlands län ingick som delägare i anstalten. Smålands, Uppsala läns, Västmanlands läns, Östergötlands läns och Södermanlands lans anstalt samt Stretered utvidgades även under detta årtionde genom till- eller ombyggnad. De platsökningar vid anstalterna, som sålunda kommo till stand, gavo till resultat, att skolelevernas antal ökades från 529 år 1900 till 824 år 1910, meedan antalet arbetshemselever mer än fördubblades under samma tid ell e r från 151 vid periodens början till 315 vid dess slut. Sedan Jämtlands läns landstings sinnesslöanstalt, Furuhagen i Bracke, hösten 1916 öppnats, hade alla landsting fått eget skolhem för sinnessloa foairn eller del i sådant. Under 1910-talet öppnades för övrigt två nya anstalter, nämligen Malmö stads anstalt Håkanstorp strax utanför staden och Kopparbergs läns vid Hedemora. Dessutom flyttades Föreningens for sinnesslöa barns vård skola i Stockholm till en nybyggnad på den vid Mälaren ett par mil utanför Stockholm belägna, Stockholms stad tillhöriga egendomen Slagsta, medan Södermanlands läns skola samma år flyttade in i 11

en nybyggnad vid Löt. Västernorrlands läns landsting, som sedan seklets början hade haft ett mindre skolhem för sinnesslöa barn i Sollefteå, erhöll en till Bodaborg i Medelpad förlagd större sinnesslöanstalt. Under detta årtionde fingo flera anstalter särskilda arbetshem. Stockholms läns anstalt fick sålunda ett särskilt arbetshem för manliga och ett för kvinnliga sinnesslöa. Johannesberg utvidgade sitt arbetshem för manliga sinnesslöa och Föreningens för sinnesslöa barns vård arbetshem för kvinnliga sinnesslöa flyttades från Hornsberg till rymligare lokaler vid Rörstrand. Den av Kopparbergs län vid Hedemora öppnade nya anstalten innefattade särskilt arbetshem för manliga sinnesslöa, varjämte Västmanlands och Västerbottens läns anstalter fingo särskilda arbetshem för män. Slutligen erhöll Göteborgs och Bohus läns samt Göteborgs stads sinnesslöanstalt Stretered ett arbetshem för manliga sinnesslöa. Sedan år 1920 ha flera länsanstalter utvidgats. Sålunda erhöll år 1920 Norrbottens läns landstings sinnesslöanstalt, Tallheden i Råneå, nya byggnader. Vidare erhöll Värmlands läns landsting, som förut haft ett mindre skolhem i Karlstad, år 1923 en större sinnesslöanstalt, Ulleberg, utanför staden, och Östergötlands läns landsting år 1926 en ny större sinnesslöanstalt, Storängen, utanför Söderköping. Slutligen erhöll de småländska landstingens sinnesslöanstalt, Nannylund, genom nybyggnad år 1945 ett nytt, större skolhem. Under de sista decennierna har ett flertal nya externatskolor för sinnesslöa barn tillkommit. Sådan sinnesslöskola öppnades av Stockholms stad år 1925, av Göteborgs stad år 1936, av Hälsingborgs stad år 1943 och av Malmö stad år 1945. Även två städer, som deltaga i landsting, nämligen Örebro och Borås, ha sedan 1945 respektive 1946 externatskola för sinnesslöa barn. Även några nya enskilda skolhem för sinnesslöa barn ha tillkommit sedan 1920. Sålunda öppnade Betaniahemmet, som sedan 1895 i Göteborg hade haft ett mindre skolhem för sinnesslöa barn, år 1924 en ny sinnesslöskola i nybyggnad i Askim. Vidare öppnade Föreningen för sinnesslöa barns vård år 1934 på Sävstaholms slott ett nytt skolhem för sinnesslöa gossar. År 1942 öppnades i Uppsala en externatskola av staden och en stiftelse, Anna Geijers minne. Vad arbetshemsfrågan beträffar, hade landstingen inte intresserat sig för denna i någon större utsträckning före 1920. Vid denna tidpunkt hade endast 2 landsting arbetshem för såväl manliga som kvinnliga sinnesslöa, nämligen Östergötlands och Stockholms län, medan ytterligare 8 landsting hade arbetshem enbart för manliga sinnesslöa, nämligen Uppsala, Skaraborgs, Älvsborgs, Södermanlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens samt Göteborgs och Bohus läns. Sedan 1920 ha emellertid de flesta landsting anordnat arbetshem för vidare utbildning i praktiskt hänseende av de från sinnesslöskolan utgående eleverna. Ännu äro dock 12

4 llandstingssinnesslöanstalter utan arbetshem för manliga sinnesslöa, nämliggen de småländska landstingens anstalt Nannylund, Blekinge och Gotlands lams anstalt Ekhagen, Hallands läns anstalt Hallagården och Örebro läns amstalt i Askersund. Vad arbetshem för kvinnliga sinnesslöa beträffar, saknaas sådant ännu vid 6 landstingssinnesslöanstalter, nämligen vid Blekinge octh Gotlands läns anstalt Ekhagen, Hallands läns anstalt Hallagården, Värmlaands läns anstalt Ulleberg, Örebro läns anstalt i Askersund, Västernorrlaands läns anstalt Bodaborg och Västerbottens läns anstalt Brogården i Uimeå. Det är emellertid att märka, att på alla dessa landstingssinnesslöannstalter, som sakna arbetshem för kvinnliga sinnesslöa, en del platser i skiolhemmet upptagas av arbetshemselever. Även vid dessa landstingsanst£alter lämnas sålunda i själva verket utbildning i praktiskt hänseende åt dee kvinnliga elever, som genomgått sinnesslöskolan. Av de städer, som ej deltaga i landsting, ha Göteborg och Gävle av gammaalt arbetshem för såväl manliga som kvinnliga sinnesslöa, Göteborg vid deen med Göteborgs och Bohus läns landsting gemensamma anstalten Streteered, Gävle vid egen sinnesslöanstalt, Karlsberg. Av de övriga icke-landstir.ngsstäderna har Malmö arbetshem för manliga sinnesslöa, Lindängen i Fcosie, och Norrköping arbetshem för kvinnliga sinneslöa, Värnhem. Stockhoolms stad har ännu icke egna arbetshem men har sådana under planlääggning. De Föreningen för sinnesslöa barns vård tillhöriga arbetshemmaen äro därför alltjämt till stor del belagda med sinnesslöa från Stockhoolms stad. Även Hälsingborg saknar arbetshem för sinnesslöa. Vad angår statens uppfostringsanstalter för bildbara sinnesslöa öppnades deen för gossar å Salbohed i Västmanlands län 1922, medan den i Vänaersborg för flickor blev färdig att tagas i bruk 1924. Följande decennium öpppnades ytterligare tre statliga anstalter, nämligen Salberga sjukhus i Sala, Kaällshagens sjukhus i Vänersborg och Västra Marks sjukhus i Örebro, av vi/il ka de två förstnämnda öppnades 1930 och det sistnämnda 1931. Inom den enskilda vården av bildbara sinnesslöa har man sedan 1920 tilill största delen inriktat sig på att anskaffa platser för arbetshemselever. A l v enskilda arbetshem för sinnesslöa funnos år 1820 endast fyra. Under 19920-talet tillkom en mängd nya enskilda arbetshem. Även under senare år ha några nya enskilda arbetshem tillkommit. Såluunda öppnades år 1940 två arbetshem, ett för manliga sinnesslöa och efctt för kvinnliga sinnesslöa, år 1942 två arbetshem för manliga sinnessldöa, år 1943 ett arbetshem för kvinnliga sinnesslöa och år 1944 två arboetshem för kvinnliga sinnesslöa. I övrigt ha under de sista decennierna vissa specialskolor inrättats inom sisinnesslövården. Sålunda öppnades 1922 en statlig anstalt för blinda med kctomplicerat lyte i Lund. År 1935 öppnades av Föreningen för sinnesslöa b a a r n s vård Charlottendals skolhem i Gnesta för imbecilla barn med talrirubbningar. Vidare öppnades samma år ett skolhem för manliga imbecilla 13

psykopater, Hammarbo i Tungelsta, samt år 1937 ett skolhem med arbetshem för kvinnliga imbecilla psykopater, Söderhaga vid Drevviken. 2. Obildbara

sinnesslöa.

År 1904 var ett för sinnesslövårdens vidare utveckling i vårt land betydelsefullt år bl. a. på grund av att nämnda års riksdag beviljade statsbidrag till vården av obildbara sinnesslöa, för vilka dittills något sådant icke utgått. Före denna tidpunkt hade endast ett fåtal mindre anstalter upprättats för obildbara sinnesslöa. Den första asylen öppnades å r 1874 vid Strängnäs, men denna ändrades sedermera till uppfostringsanstalt. I mitten av 1880-talet började Skaraborgs läns »idiotanstalt» sin verksamhet i närheten av Mariestad. Denna anstalt flyttades i början på 1890talet till trakten av Skövde för att slutligen upphöra, varefter dess tillgångar användes för anordnande av asylavdelning vid Johannesberg. Även Sofielunds anstalt hade tidigt, eller sedan den 1890 övertogs av Västmanlands läns landsting, asylavdelning. Sedan 1900 fanns vid Väsby en sinnesslöasyl, Karlslund, och i Värnamo en, Vilhelmshöjd, sedan 1902 en utanför Jönköping, Ebenezer, vilken ursprungligen varit sinnesslöskola, och en vid Hälsingborg, Nyhem. Vidare hade »Föreningen för vård av minderåriga obildbara sinnesslöa i Kronobergs län» år 1902 öppnat en asyl utanför Växjö, samt föreningen Margaretahemmet, likaledes 1902, i samband med anstaltens flyttning till Åkeshov, anordnat en större asylavdelning för obildbara sinnesslöa fallandesjuka. Fötutom att åtskilliga utvidgningar av gamla asyler kom till stånd, öppnade flera anstalter nya avdelningar för obildbara sinnesslöa åren 1905— 1909. Sålunda öppnades 1905 en mindre asylavdelning vid Johannesbergs anstalt och vid Betaniahemmet (för flickor), varjämte Vilhelmslunds asyl vid Södertälje (som upphörde 1913) inrättades. År 1906 öppnades på Fredriksberg vid Vänersborg en asyl för blinda sinnesslöa, följande år Betesda sinnesslöasyl vid Lyckhem, år 1908 en asylavdelning vid Östergötlands läns sinnesslöanstalt och Maj gårdens asyl vid Gnesta samt år 1909 Södermanlands läns asyl i nybyggnad vid Löt. Platsantalet mer än fördubblades under åren 1905—1909 eller från 159 vid slutet av år 1905 till 378 vid slutet av år 1909. Den kraftiga utvecklingen av anstaltsväsendet för obildbara fortsatte under 1910-talet. Ej mindre än 17 nya asyler öppnades under detta decennium. Framför allt var det tillkomsten av många enskilda vårdhem, som bidrog till den hastiga utvecklingen. Endast 8 län och två av de städer, som ej deltaga i landsting, hade sålunda vid slutet av 1910-talet eget vårdhem för sinnesslöa, nämligen Östergötlands län, Södermanlands län, Skaraborgs och Älvsborgs län (å Johannesberg i nybyggnad sedan 1912), Västmanlands län (å Sofielund i nybyggnad sedan 1913), Stockholms län, Koppar14

b e q s län, Västerbottens län (sedan 1915 i nybyggnad efter att först, sedan 191), haft mera provisoriska lokaler) samt Gävle stad och Stockholms stad. Sedan 1920 ha vårdhem för obildbara sinnesslöa anordnats vid följande lanlstingssinnesslöanstalter: Norrbottens läns (1920), Göteborgs och Bohus läns och Göteborgs stads (1921), Värmlands läns (1923), Jämtlands läns (1928), Västernorrlands läns (1932) och Gävleborgs läns (1942, då dess föntvarande vårdhem i Storvik nedlades). Under denna tid ha västgötska länms landsting vid sin sinnesslöanstalt anordnat ytterligare två vårdh e n och Östergötlands läns landsting vid sin nya sinnesslöanstalt fått ett större vårdhem (1928) i stället för det förutvarande mera provisoriska vårdhemmet. Tre landsting ha efter år 1920 erhållit fristående vårdhem för obildbara sinnesslöa, nämligen Stockholms läns landsting, som år 19S7 öppnade ett vårdhem för manliga sinnesslöa i Östhammar, Kristianstads läns landsting, som år 1930 öppnade ett vårdhem för kvinnliga sinnesslöa i Osby, och Värmlands läns landsting, som år 1941 öppnade ett vårdhem för manliga sinnesslöa, Björkåsen i Glava. Av städer, som ej deltaga i landsting, har — förutom Göteborg — ännu en sedan år 1920 anordnat vårdhem för obildbara sinnesslöa, nämligen Norrköping, som år 1939 öppnade vårdhem för såväl manliga som kvinnliga sinnesslöa. Helt utan eget vårdhem för sinnesslöa äro numera följande 7 landsting: Uppsala läns, Kronobergs läns, Kalmar läns, Gotlands läns, Blekinge läns, Hallands läns och Örebro läns. Av städer, som ej deltaga i landsting, sakna två, nämligen Malmö och Hälsingborg, eget vårdhem för sinnesslöa. År 1935 öppnades en statlig anstalt för obildbara sinnesslöa, Vipeholms sjukhus i Malmöhus län. Antalet enskilda vårdhem uppgick vid slutet av 1910-talet till 15. Detta antal steg mycket hastigt under 1920-talet och uppgick hösten 1932 till 38. På det stora flertalet av dessa vårdhem mottogos såväl manliga som kvinnliga sinnesslöa oberoende av ålder. Endast elva av dem voro begränsade till visst kön eller viss ålder. Fem av dessa vårdhem voro sålunda avsedda för endast manliga sinnesslöa, därav de flesta endast för vuxna sådana, medan två voro avsedda för endast kvinnliga sinnesslöa, två för barn och vuxna kvinnliga sinnesslöa samt två endast för barn. Av de 27 enskilda vårdhemmen för sinnesslöa, på vilka båda könen oberoende av ålder vårdades, hade långt ifrån alla helt skilda avdelningar för de olika könen. Sålunda hade 12 av dessa vårdhem endast en avdelning, så att vuxna sinnesslöa av olika kön, även om de nattetid kunde fördelas på olika sovrum, på dagarna voro tillsammans på ett och samma dagrum och även hade gemensamt toalettrum. En sådan bristande differentiering måste betecknas som högeligen olämplig. Efter inspektion å dessa vårdhem hösten 1932 fingo därför innehavarna välja, huruvida de i fortsättningen ville vårda manliga eller kvinnliga sinnesslöa. Härvid valde 4 att vårda manliga sinnesslöa (oberoende av ålder), 5 att vårda vuxna kvinnliga sinnesslöa och barn 15

under 12 år av båda könen samt 3 att vårda endast kvinnliga sinnesslöa. Under åren 1933—1934 genomfördes denna differentiering genom utbyte av patienter mellan de olika vårdhemmen. I överensstämmelse med den anförda principen fingo innehavarna av de enskilda vårdhem för obildbara sinnesslöa, som tillkommo efter 1932, från början sin vårduppgift begränsad till ettdera könet ifråga om sinnesslöa över 12 års ålder. Under de sedan dess gångna åren ha enskilda vårdhem anordnats för manliga sinnesslöa till ett antal av 13 och för enbart kvinnliga sinnesslöa 8 samt för sinnesslöa barn och vuxna kvinnliga sinnesslöa 4 och för enbart sinnesslöa småbarn 1.

B. Staten och vården av de sinnesslöa. / . Vården av de bildbara

sinnesslöa.

1870 beviljades för första gången i vårt land statsbidrag till sinnesslövården. Redan vid 1869 års riksdag hade motion väckts (F.K. nr 28) om anslag till fröken Carlbecks hem för sinnesslöa i Skövde. Vid 1870 års riksdag framlades proposition, vari hemställdes om anslag å extra stat för år 1871 av 2 500 kronor såsom understöd till fröken Carlbecks anstalt att utgå med 100 kronor för varje där intaget medellöst barn. Sedan statsutskottet emellertid uttalat sig mot förslaget, att understödet skulle utgå till endast medellösa barn, och i stället som villkor för understödet förordat, att fyra elever å anstalten finge åtnjuta kostnadsfri v.ård och underhåll, biföll riksdagen propositionen i den av statsutskottet föreslagna formen, med den ändringen, att frielevernas antal bestämdes till två. Med ovannämna villkor utgick anslaget till anstalten även för de följande tre åren till oförändrat belopp, 2 500 kronor. Med anledning av framställning från Föreningen för sinnesslöa bairns vård begärde Kungl. Maj :t vid 1873 års riksdag till föreningens anstalt ett anslag av 2 000 kronor, på villkor att i densamma vore intagna 20 elewer, varav fyra åtnjöto kostnadsfri vård och underhåll. Då detta bifölls av riiksdagen, utgick sålunda för år 1874 statsbidrag för sinnesslövården nned sammanlagt 4 500 kronor. För år 1875 höjdes anslaget till 7 000 kronorr, i det att anslaget till fröken Carlbecks anstalt, på vilken under 1873 vårdiats 30 barn samtidigt, höjdes till 5 000 kronor, mot villkor att frielevermas antal ökades till fyra. Samma belopp, 5 000 kronor, beviljades vid 1875 ;års riksdag även Föreningens för sinnesslöa barns vård skola på villkor, att frielevernas antal ökades från förutvarande fyra till sex. För år 1876 utgick sålunda 10 000 kronor till sinnesslövården. Samma belopp utgick äwen år 1877, men för år 1878 höjdes anslaget ifråga till 11 500 kronor, i (det att 1877 års riksdag beviljade, förutom 5 000 kronor till vardera av ov<ran16

nämnda anstalter, 1 500 kronor till en sinnesslöskola i Gävle (med 15 platser), vilken öppnats år 1875 av Gävleborgs läns förening för sinnesslöa barns vård. Med anledning av begäran från vissa anstalter om anslag för år 1879 föreslog sundhetskollegium ett allmänt anslag till sinnesslövården. Detta anslag skulle, om flera »idiotanstalter» upprättades och gjorde anspråk på understöd av statsmedel, kunna efter behov och på likformiga villkor fördelas mellan dem. Kollegiet föreslog, att statsbidrag skulle på vissa närmare angivna villkor utgå med 100 kronor om året för varje sinnesslö, som intoges på anstalt, vilkens uppgift vore att genom undervisning och passande sysselsättning i övrigt förbättra de sinnesslöa och om möjligt göra dem till nyttiga samhällsmedlemmar. Däremot borde enligt kollegiets uppfattning för det stora antal sinnesslöa, som ej kunde bibringas någon grad av uppfostran, och för vilka understödet således inskränkte sig till vård och underhåll, statens medel lika litet kunna tagas i anspråk som för obotligt sjuka och fattiga i allmänhet. Emellertid ville kollegiet från nämnda villkor göra undantag för två anstalter, till vilka anslaget dittills utgått efter andra grunder, nämligen fröken Carlbecks anstalt, i vilken funnos intagna även obildbara, och Föreningens för sinnesslöa barns vård i Stockholm skolla, vilken korime att intaga en särställning genom den uppgift skolan ville ikläda sig, nämligen att utbilda lärarinnor och sköterskor för andra »idiotskolor», vilken uppgift kunde rättfärdiga det i förhållande till elevantalet tämligen höga belopp, 10 000 kronor, som begärts för denna anstalt. I övrigt tillstyrktes förutvarande belopp, 5 000 kronor, till fröken Carlbecks anstalt. Därjämte tillstyrkte kollegiet ett anslag av 5 000 kronor till övriga uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn att utgå med 100 kroinor om året för varje elev under villkor »aitt endast sådana barn finge till skolelever antagas, vilka kunde anses mottagliiga för uppfostran eller undervisning och bland dessa intet, som vore under 6 elller över 15 år; att understödet skulle beräknas efter antalet av de vid årets början i skolan intajgna barnen, och att vid idiotanstalter, varest jämte skolelever mottoges elever endast till vård, dessa senares antal icke finge i beräkningen ingå; attt varje skola skulle hava sin inspektör, utsedd av dess styrelse eller uppehålhare, varjämte där borde vara anställd en läkare, vilken kunde lämna redogörelse för elevernas hälsotillstånd; attt barn, som lida av konvulsioner, fallandesot, sinnessjukdomar eller smittosam sjukdom, icke finge i skolan intagas, saimt att elev, som under vistelsen i skolan visade sig icke vara mottaglig för upplfostran, borde därifrån skiljas, ävensom att elev, vilken i skolan icke kunde görai vidare framsteg, ej heller borde där få längre kvarstanna». Kmngl. Maj :t gjorde därpå framställning till 1878 års riksdag om ett extra ansllag av 20 000 kronor att under 1879 användas till uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn på grunder, som i stort sett överensstämde med de av 2—83217

sundhetskollegiet föreslagna. Denna framställning bifölls av riksdagen, varpå Kungl. Maj :t den 18 maj 1878 utfärdade kungörelse angående understöd åt uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn. Det dröjde inte länge, förrän det vid 1878 års riksdag för år 1879 beviljade extra anslaget på 20 000 kronor till sinnesslövården — vilket anslag beviljades till samma belopp även för de fyra följande åren — visade sig otillräckligt. Redan år 1882 befanns det sålunda, att de 5 000 kronor av anslaget, som utgått till andra anstalter än Johannesberg och skolan i Stockholm, icke alls räckte till för det stadgade maximibeloppet av 100 kronor för en var behörigen kvalificerad elev, utan att för varje sådan vid anslagets fördelande icke kunnat beräknas mer än något över 70 kronor. Med anledning härav gjorde Kungl. Maj :t vid 1883 års riksdag framställning om en höjning av anslaget ifråga till 25 000 kronor, därav 5 000 kronor till Johannesberg, 10 000 kronor till skolan i Stockholm och 10 000 kronor till övriga sinnessloskolor. Denna framställning bifölls av riksdagen. Även 1884 års riksdag beviljade för det följande året samma belopp till sinnesslöskolorna, men beslöt därvid den ändringen i de gällande grunderna för anslagets utgående, att samtliga anstalter i främsta rummet skulle erhålla 100 kronor för varje vid årets början i anstalten intaget b a r n i åldern 6 till 15 år, som vore mottagligt för undervisning. Medan statsbidrag förut utgått för varje till skolelev antaget barn, som intagits i en ålder mellan 6 och 15 år, skulle enligt sistnämnda riksdagsbeslut understöd för elev, som överskridit 15 års ålder, upphöra även om det vore behövligt, att undervisningen utsträcktes över nämnda ålder. Med anledning av detta riksdagsbeslut inkom styrelsen för Förenirngen för sinnesslöa barns vård, vars anstalt på grund av de ändrade bestämmelserna icke som förut kunde påräkna ett anslag av 10 000 kronor, medl en skrivelse, vari framhölls såsom tveksamt, huruvida föreningen kunde fortsätta den utbildning av lärarinnor och sköterskor för »idiotskolorna», s o m bedrivits vid anstalten. Då det emellertid måste bli till stort men iicke blott för de dåvarande skolorna, utan för hela »idiotundervisningens» framtid, om »idiotskolorna» inom landet saknade tillgång till lämpliga och för sitt kall väl beredda lärarkrafter, hemställdes till Kungl. Maj :ts prövming, huruvida tidpunkten icke nu vore inne för staten att övertaga utbildnimgen av för »idiotundervisningen» lämplig lärar- och vårdpersonal. Då emelllertid en sådan anordning antoges kunna komma till stånd först efter nåigon tid, begärdes, för att skolans och seminariets verksamhet under tiiden måtte kunna fortgå, att för år 1886 ett särskilt anslag å 10 000 k r o n o r måtte få utgå till föreningen mot samma skyldigheter, som förut åhegat densamma. I den framställning i frågan, som Kungl. Maj :t gjorde till 1885 års rriksdag, uttalade departementschefen i anslutning till nyss berörda hemställlan, att någon ändring i det förhållandet, att uppfostringsanstalter för sinines18

slöa barn dittills kommit till stånd allenast genom enskilda personers och landstingens åtgärder, icke borde ifrågasättas. Däremot borde de anstalter, som kommit till stånd, med säkerhet kunna påräkna statens bistånd med visst, bestämt belopp. För att vinna trygghet häri föreslog Kungl. Maj :t nu, att anslaget för sinnesslövården uppfördes som förslagsanslag å ordinarie stat att för samtliga anstalter utgå med 100 kronor om året för varje elev i enlighet med de i ovannämnda Kungl. kungörelse den 18 maj 1878 meddelade bestämmelserna, varjämte Föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm därutöver skulle av anslaget erhålla 6 000 kronor mot skyldighet att fortfarande emottaga och vårda 10 sinnesslöa utan avgift (dock med rätt att i stället för varje frielev mottaga två halvbetalande elever) samt att årligen lämna undervisning åt minst 4 personer (mot 3 förut) att utbildas, 2 till lärarinnor och 2 till sköterskor. Vad Kungl. Maj :t sål u n d a föreslagit, bifölls av riksdagen, varefter Kungl. Maj :t den 5 juni 1885 utfärdade kungörelse angående understöd åt uppfostringsanstalter för sinmesslöa barn i överensstämmelse med detta riksdagens beslut. I (och med att anslaget till uppfostringsanstalterna för sinnesslöa barn såluinda från och med år 1886 blivit ett förslagsanslag, kunde statsbidraget automatiskt ökas från år till år i samma utsträckning som platsantalet växte. Det utbetalda statsbidraget växte också så att efter 10 år, d. v. s. i mithen av 1890-talet, anslaget i fråga, som under denna tidrymd icke höjtfs utan alltjämt var upptaget till 25 000 kronor, blev överskridet till det dubbla (1896 utbetalades 52 800 kronor och 1897 54 500 kronor). Viid denna tidpunkt hade mellertid förslag framlagts om ändrade grunder för a n s l a g till sinnesslövården. År 1892 väcktes nämligen en motion (F. K. nr 1(0), vari hemställdes, att det dåvarande förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn måtte höjas till 70 000 kronor och utgå med 200 kronor (i stället för dittills 100 kronor) för varje bildbart, på anstalt intaiget barn efter de närmare bestämmelser, som därför vore gällande. I motiveringen till denna hemställan påpekades, att, då det med all sannol i k h e t behövdes 1 500 skolplatser för sinnesslöa barn men ännu icke funnes mer än cirka 400, cirka 1 100 bildbara sinnesslöa barn i skolåldern ännu sakmade undervisning. Vidare framhöllos i motionen både arbetshem och vårdlhem som nödiga komplement till skolorna. Tiill en början erhöllo arbetshemmen för sinnesslöa icke något understöd av adlmanna medel till sin verksamhet. Ovannämnda motion gav emellertid Ibl. a. till resultat, att statsbidrag inom kort erhölls för arbetshemseleveer. Sedan statsutskottet i sitt yttrande över denna motion tillstyrkt en utretdning av frågan, beslöt riksdagen med anledning av densamma en skriwelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning »i vad mån och undeer vilka villkor ökat statsunderstöd åt uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn torde böra anvisas». Med anledning härav tillsatte Kungl. Maj :t 18931 en kommitté. I det betänkande, som ifrågavarande kommitté 1894 19

avgav, framlades ett fullständigt »förslag till Förordning angående andesvagas undervisning». I samband med att kommittén uttalade sig för 8-årig obligatorisk skolplikt för sinnesslöa barn (från det sjunde eller senast nionde året), föreslog den också, vad beträffar av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, anordnad sinnesslöskola samt enskild uppfostringsanstal: för fallandesjuka sinnesslöa, en betydande höjning av det för skolelever utgående statsbidraget (100 kronor om året för varje elev) till 250 kroner om året för varje barn, som inom skolan eller på dess bekostnad njöte underhåll, samt till 125 kronor för varje annat i skolan intaget barn. Kommittén uttalade sig vidare för att det från det allmännas sida även borde vidtagas åtgärder för de bildbara sinnesslöa, som överskridit skolåldern. Kommittén, som framhöll, att arbetshem borde anordnas särskilda för män och för kvinnor, föreslog därför, att statsbidrag skulle utgå även för arbetshemselev, fast med mindre belopp eller 100 kronor om året och med en tidsbegränsning av högst 5 år. I den framställning, som Kungl. Maj :t med anledning av detta kommittébetänkande gjorde till 1897 års riksdag, följdes de av kommittén föreslagna grunderna för statsbidrags utgående till sinnesslövården med undantag dels därav, att förslaget om statsbidrag till upprättande av sinnesslöasyler ej medtogs, dels därav, att Kungl. Maj :t föreslog, att höjningen till 250 kronor (resp. 125 kronor) för varje skolelev per år skulle gälla även Föreningens för sinnesslöa barns vård skola på grund av dess särställning, i det den kunde betraktas som en normalskola på detta område. Däremot skulle övriga enskilda uppfostringsanstalter för icke fallandesjuka sinnesslöa barn, såsom dittills, erhålla endast 100 kronor för varje bildbart barn, som i anstalten eller på dess bekostnad åtnjöte underhåll, och allenast 50 kronor om året för varje annan i dylik anstalt intagen skolelev. Vidare föreslog Kungl. Maj :t, att anslaget till Föreningens för sinnesslöa barns vård seminarium för utbildande av lärarinnor för sinnesslöa barn, vilket anslag dittills utgjorde 6 000 kronor, måtte höjas till 9 400 kronor, mot villkor att här årligen lämnades undervisning åt 8 lärarinneelever, så att, då kursen var tvåårig, 4 sådana elever årligen utexaminerades (däremot skulle seminariets uppgift att utbilda sköterskor för sinnesslövården upph ö r a ) . På grund av den ökning i statens utgifter för sinnesslövården, som de framlagda förslagen om höjt bidrag för skolelever och statsbidrags utgående jämväl för arbetshemselever beräknades medföra, hemställdes slutligen i den ifrågavarande propositionen om ökning av det för ändamålet utgående förslagsanslaget (som dittills alltjämt utgjort 25 000 kronor) med 135 000 kronor till 160 000 kronor. I enlighet med statsutskottets hemställan bifölls så tillvida Kungl. Maj :ts ifrågavarande framställning, att riksdagen beslöt höja förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn till 150 000 kronor att utgå efter de av Kungl. Maj :t föreslagna 20

grunderna, varvid emellertid riksdagen uttalade sig för att man borde söka underlätta tillträde till dessa uppfostringsanstalter för mindre bemedlade genom att föreskriva, att den årliga avgift, med vilken föräldrar eller målsmän bidraga till barnets kosthåll vid skolan, ej finge överskrida 50 kronor för barn till mindre bemedlade föräldrar. Den hastiga utvecklingen av vården om de äldre bildbara sinnesslöa under 1890-talet främjades genom den ändring i grunderna för anslags utgående till arbetshemselever, som då kom till stånd. Som nämnts beviljade riksdagen 1897 första gången statsbidrag för arbetshemselever och därvid bestämdes, att detta finge utgå i högst 5 år för varje särskild arbetshemselev. Detta stadgande stod i överensstämmelse med det av 1893 års kommitté framlagda förslaget, vilket var grundat på den uppfattningen, att fortsatt utbildning under en tidrymd av 5 år utöver lärotiden i skolan skulle vara tillräcklig för att »befästa den utveckling av själsförmögenheterna och det mått av arbetsskicklighet, som under skoltiden kunnat bibringas de andesvaga». Erfarenheten visade emellertid snart, att denna uppfattning var oriktig. I oktober 1901 ingick styrelsen för Föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm med en framställning, i vilken hemställdes, att Kungl. Maj :t måtte överväga, huruvida ej en utsträckning av tiden för åtnjutande av anslag till elev vid arbetshem för sinnesslöa kunde äga rum. Den förhoppning, som kommittérade uttalat angående de sinnesslöas utveckling, hade nämligen icke motsvarats av verkliga förhållandet, »ty om än en och annan elev uppnått sådan färdighet, att han i avsevärd grad kunde bidraga till sitt uppehälle, för den händelse arbetet utfördes under uppsikt och ledning av arbetshemmets personal, vore detta däremot ingalunda förhållandet med dem, som återvände till egna hem eller omhändertogos av kommuner, där de saknade nödig omvårdnad, uppsikt och ledning». I det yttrande över denna framställning, som inspektören för de med statsmedel understödda sinnesslöanstalterna i februari 1902 avgav, framhävdes ytterligare samma synpunkter. Inspektören föreslog, att anslag för arbetshemselever skulle få åtnjutas under obegränsad tid och blott med de inskränkningar och villkor, som kunde anses erforderliga för att garantera, att anslaget ej komme någon elev till godo, som ej vore i behov därav eller berättigad därtill. Vidare hemställde han, att statsbidrag även måttie utgå för elev å arbetshem, som icke genomgått av statsmedel understödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa, utan annorledes förvärvat sådan utbildning, som dylik anstalt avsåge att bibringa. På vissa anstalter funnes nämligen en del vuxna sinnesslöa, som med avseende på gott uppförande och arbetsskicklighet ingalunda vore underlägsna flertalet av sina kamrater, men som blott på den grund, att deras uppfostran och undervisning skett annorstädes än på av statsmedel understödd uppfostringsanstalt, icke vore berättigade till statsunderstöd. 21

Frånsett sistnämnda hemställan, som Kungl. Maj :t ej fann skäl biträda, anslöt sig Kungl. Maj :t till inspektörens förslag i den till 1902 års riksdag avgivna propositionen (nr 76), vari sålunda hemställdes, att till arbetshem för sinnesslöa årligt understöd till det då stadgade beloppet (100 kronor) måtte utgå för varje i arbetshemmet intagen sinnesslö elev, som genomgått en med statsbidrag understödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn, »intill dess sådan elev anses kunna överlämnas till enskild vård eller tjänst eller befinnes kunna utan det skydd och den ledning, som åtnjutes i arbetshemmet, bibehålla de färdigheter och goda seder, eleven under sin utbildning förvärvat». I motiveringen till denna framställning betonade departementschefen, att han visserligen ingalunda förbisåge, att de sinnesslöas utsträckta vistelse vid arbetshemmen komme att medföra ökad svårighet att där vinna inträde, men att det syntes honom bättre att ett, om också mindre, antal sinnesslöa, vilkas utbildning och uppfostran betingat stora kostnader, genom en sådan förlängd vistelse bibehölles såsom något så när nyttiga samhällsmedlemmar, än att sinnesslöa till större antal finge under kortare tid åtnjuta denna vård för att sedan återfalla utan att på något sätt kunna löna på deras utbildning nedlagd möda och kostnad. Angående denna framställning yttrade statsutskottet, att det visserligen funnit beaktansvärda skäl vara anförda för den föreslagna förändringen, men att det, med avseende å förslagets genomgripande betydelse i fråga om arbetshemmens uppgift och förmåga att bereda utrymme åt inträdessökande elever, ansett, att, innan denna fråga definitivt avgjordes, fullständigare utredning borde åvägabringas angående de fördelar och olägenheter, som kunde väntas bli följden av den föreslagna förändringen i grunderna för statsbidrags utgående för arbetshemselev. Då emellertid den tid av fem år, varunder anslag till sådan elev enligt då gällande bestämmelser högst finge utgå, snart vore till ända för samtliga de elever, som vunnit inträde vid arbetshem den 1 januari 1898 —- från vilken tid bidrag till sådant utgått — men behov av anstaltsvård fortfarande ansåges förefinnas för flertalet av dessa elever, förordade utskottet, att riksdagen i avbidan på den definitiva lösningen av frågan måtte medgiva, att understöd till arbetshem för sinnesslöa tills vidare måtte för varje där intagen elev utgå under två år utöver den tid av 5 år, som i sådant avseende var föreskriven i Kungl. kungörelsen den 28 maj 1897, alltså i högst 7 år. I överensstämmelse med denna hemställan fattade riksdagen även beslut. Samtidigt beslöt riksdagen på framställning av Kungl. Maj :t (samma proposition) ändring i ett av de i nämnda Kungl. kungörelse föreskrivna villkoren för statsbidrags utgående för skolelev, nämligen att sinnesslöskolan skulle bestå av två avdelningar, provklassen och den egentliga skolävdelningen, och att barn finge kvarstanna i provklassen högst 2 år och i den egentliga skolavdelningen högst 6 år. Från ett flertal med statsmedel understödda uppfostringsanstalter för 22

sinnesslöa barn hade ansökningar ingivits, vari hemställdes om sådan ändring i nämnda villkor, att provtiden för abnormt barn, för vilket statsunderstöd erhölles, bleve utsträckt till högst fyra år. Som stöd för denna hemställan anfördes, att erfarenheten från äldre anstalter för sinnesslöa barns uppfostran visat, att den dittills bestämda maximitiden i många fall vore otillräcklig, i det att det icke sällan inträffat, att barn, som under de två första åren knappast gjort några märkbara framsteg i den förberedande skolan och följaktligen kunnat anses obildbara, efter ytterligare ett par års undervisning börjat tillgodogöra sig densamma, och att man under tiden hos dem lyckats uppspåra vissa praktiska fallenheter, vilkas utbildning kunnat sätta dessa elever i stånd att bidraga till sin framtida utkomst. Inspektören för sinnesslövården betonade i sitt avstyrkande yttrande i frågan, att varje fixering av viss provtid, som alltid bleve godtyckligt vald, vore olämplig. Han påyrkade att det, med upphävande av den gällande bestämmelsen om provklass och egentlig skolavdelning, måtte föreskrivas, att understöd av allmänna medel ej finge åtnjutas under längre tid än åtta år eller sexton lästerminer för varje elev i uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn och att, om så ansåges erforderligt, vid sådan anstalt skulle finnas en försöksavdelning för utrönande av elevens bildbarhet med avseende på teoretisk undervisning, praktiska fallenheter och uppfostran i övrigt. Departementschefen anslöt sig till samma uppfattning och den av Kungl. Maj:t vid 1902 års riksdag sålunda gjorda framställningen, att statsbidrag för barn, intaget i uppfostringsanstalt för sinnesslöa, hädanefter skulle få åtnjutas under högst åtta år, utan avseende å huruvida barnet vore intaget i försöksavdelning eller egentlig skolavdelning, bifölls av riksdagen. Med anledning av de två sålunda vid 1902 års riksdag fattade besluten rörande anslag till sinnesslöanstalter utfärdade Kungl. Maj :t den 13 juni 1902 ny kungörelse angående sådant anslags utgående, vilken — i övrigt lika med 1897 års kungörelse i frågan — på några punkter avvek från densamma, nämligen dels däri, att i stället för förutvarande bestämmelse om anslags utgående till i arbetshem intagen sinnesslö under högst 5 år föreskrevs, att till arbetshem för sinnesslöa ett årligt understöd av högst 100 kronor tillsvidare finge utgå under högst 7 år »för varje i arbetshemmet intagen sinnesslö elev, som genomgått en med statsbidrag understödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn, intill dess sådan elev anses kunna överlämnas till enskild vård eller tjänst eller befinnes kunna utan det skydd och den ledning, som åtnjutes i arbetshemmet bibehålla de färdigheter och goda seder, eleven under sin utbildning förvärvat»; och dels däri, att — med bibehållande av föreskriften att uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn skall bestå av två avdelningar, försöksavdelningen och den egentliga skolavdelningen — i stället för förutvarande 23

tidsbestämmelser rörande nämnda avdelningar föreskrevs, att »understöd för barn, intaget i sådan uppfostringsanstalt, må åtnjutas under högst åtta år utan avseende å huruvida barnet är intaget i försöksavdelning eller egentlig skolavdelning, dock att, så snart barn befunnits obildbart eller oförmöget till vidare utveckling, understöd för barnet ej vidare må erhållas». Med anledning av att 1902 års riksdag begärt närmare utredning av arbetshemsfrågan, erhöll inspektören för sinnesslövården i uppdrag att verkställa sådan utredning. Följande år avgav inspektören det begärda utlåtandet. I detta hade även sammanställts de från sinnesslöanstalternas styrelser infordrade uppgifterna och de särskilda yttrandena. I flera av dessa framhölls betydelsen av att den utbildning, som de sinnesslöa erhållit i skolorna, uppehölls och bevarades i arbetshem. Vidare betonades, att skolornas verksamhet tjänade till föga eller intet, om arbetshem saknades. Inspektören framhöll i sitt yttrande bl. a. önskvärdheten av att rätt till understöd av allmänna medel måtte utan inskränkande förbehåll tillerkännas alla de sinnesslöa, som vore lämpade för och i behov av vård å arbetshem. Detta yrkande vann beaktande av Kungl. Maj:t, som även fann den av inspektören verkställda utredningen av arbetshemsfrågan i övrigt ha ådagalagt, att någon begränsning i de sinnesslöas vistelse å arbetshem icke borde sättas som villkor för arbetshemmets rätt till statsunderstöd. Vid 1904 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t sålunda framställning om sådan ändring i de för beviljande av understöd från förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn gällande grunderna, att till arbetshem för sinnesslöa årligt understöd till då stadgat belopp (100 kronor) måtte utgå för varje i arbetshemmet intagen sinnesslö elev, som genomgått en med statsbidrag understödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn eller annorledes förvärvat utbildning motsvarande den, som sådan anstalt avsåge att meddela, intill dess eleven ansåges kunna överlämnas till enskild vård eller tjänst eller befunnes kunna utan det skydd och den ledning, som åtnjötes i arbetshemmet, bibehålla de färdigheter och goda seder, som eleven förvärvat under sin utbildning. Denna framställning bifölls av riksdagen. I enlighet med vad Kungl. Maj:t föreslagit, beslöt riksdagen i samband härmed att från och ined år 1905 höja förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för sinnesslöa b a r n med 2 000 kronor eller från 160 000 kronor till 162 000 kronor. Då på grund av ökningen i antalet platser på sinnesslöanstalterna detta belopp, som sålunda beviljats som förslagsanslag för nämnda år, blev betydligt överskridet, begärde Kungl. Maj :t vid 1906 års riksdag en höjning av förslagsanslaget ifråga till 185 000 kronor. Emellertid visade sig med den fortskridande ökningen av platsantalet även denna summa för liten. Redan från början överskreds den med belopp, som sedan för varje år ökades. Med anledning av 1904 års riksdags beslut om utsträckning av arbets24

hems rätt till statsbidrag utfärdade Kungl. Maj :t den 10 juni 1904 ny kungörelse angående anslag av allmänna medel åt uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn och arbetshem för sinnesslöa. Denna skilde sig från 1902 års kungörelse i frågan dels på grund av den nya bestämmelsen om statsbidrags utgående för arbetshemselev utan det förutvarande villkoret om genomgången sinnesslöskola och utan annan begränsning än den, som betingats av behovet av anstaltsvård och dels med avseende på bestämmelsen om statsbidrags utgående till den vid skolhemmet i Vänersborg för blinda dövstumma anordnade uppfostringsanstalten för blinda sinnesslöa efter samma grunder som alltsedan 1898 års början utgått till av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, anordnad sinnesslöskola. Detta belopp uppgick för varje lästermin till 125 kronor för vart och ett vid lästerminens början intaget barn, som i anstalten eller på dess bekostnad åtnjutit underhåll, och till 62 kronor 50 öre för varje annat i anstalten intaget barn, som från lästerminens början deltagit i undervisningen. För övriga enskilda uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn än de nu nämnda utgick statsbidraget för varje lästermin liksom enligt föregående kungörelser alltjämt med endast 50 kronor för vart och ett i anstalten vid lästerminens början intaget barn, som i anstalten eller på dess bekostnad åtnjöte underhåll, och blott 25 kronor för varje annat i dylik anstalt intaget barn, som från lästerminens början deltagit i undervisningen. I september 1907 ingav emellertid fröken Bengta Hansson såsom föreståndarinna för Betaniahemmet en framställning, vari hon anhöll, att denna anstalt med avseende å rätt till understöd av allmänna medel likställdes med den av Föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm anordnade uppfostringsanstalten för icke fallandesjuka sinnesslöa. över denna framställning avgav inspektören för sinnesslövården i november samma år yttrande, vari han anförde, att han funne det både lämpligt och rättvist, att framställningen ifråga bifölls. För att icke behöva stadga särskilt undantag för en eller annan anstalt fann inspektören det emellertid lämpligast, att statsbidraget bestämdes till högst 125 kronor för varje barn och lästermin, varigenom tillfälle gåves, att enligt Kungl. Maj :ts prövning minska anslaget med lämpligt belopp för de anstalter, som icke kunde anses förtjänta av eller i behov av det högst medgivna anslaget, och hemställde inspektören om sådan ändring av då gällande bestämmelser om statsbidrag för sinnesslöa barn, att detta bidrag finge utgå med högst 125 kronor för varje barn och lästermin, vare sig anstalten tillhörde landsting, stad utanför landsting, förening eller enskild person. Kungl. Maj:t fann emellertid beträffande uppfostringsanstalter för icke falllandesjuka sinnesslöa barn, vilka anordnas av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, icke anledning att vidtaga förändring i gällande bestämmelser om understöd av allmänna medel, men gjorde beträffande enskilda uppfostringsanstalter framställning till 1908 års riksdag om sådan 25

ändring i grunderna för statsbidragets utgående, som av inspektören föreslagits. Denna framställning bifölls också av riksdagen. I själva verket erhöllo emellertid, så länge den med anledning härav utfärdade kungörelsen ägde giltighet, samtliga enskilda sinnessloskolor i regel för varje skolelev nämnda understöd, som beträffande dem hade karaktären av ett maximibelopp. Enligt beslut vid 1914 års senare riksdag inrättades en ny befattning, vars innehavare hade till uppgift att utöva pedagogisk inspektion vid anstalterna för bildbara sinnesslöa och fallandesjuka. Av övriga för sinnesslövården viktiga beslut, som fattades vid denna riksdag, må först och främst nämnas beviljandet av förhöjt anslag för arbetshemselever. Frågan härom var före redan vid det i Eksjö år 1907 hållna tredje allmänna svenska mötet om vården av de sinnesslöa och togs åter upp vid det femte av dessa möten, som hölls i Göteborg år 1910. Detta möte beslöt efter en längre diskussion i frågan att göra det uttalandet, att inspektören måtte verka såväl för förhöjt statsbidrag för arbetshemselever som ock för att statsbidrag måtte erhållas jämväl för sinnesslöa, som möjligen kunde utackorderas i enskilda hem. Detta uppdrag fullgjordes i samband med avgivande av infordrat yttrande över en från styrelsen för Drottning Sofias stiftelse i september 1913 ingiven ansökning — vari hemställdes, att åtgärder måtte vidtagas i syfte att understödet för sådana blinda sinnesslöa, som tillhörde arbetshemmet, finge utgå med samma belopp som för skoleleverna och asylisterna eller 250 kronor för år i stället för det dittillsvarande beloppet av 100 kronor för år — i det att detta yttrande utvidgades att omfatta frågan om höjt statsbidrag för arbetshemselever vid samtliga sinnesslöanstalter i riket. Inspektören föreslog i sitt yttrande, att anslaget måtte höjas till 250 kronor om året för arbetshemselever på anstalter för blinda sinnesslöa och epileptikeranstalter, medan i fråga om andra sinnesslöanstalter förordades en höjning av statsbidraget för arbetshemselev till 200 kronor om året. Förutom nämnda förhöjningar i statsbidrag för på sinnesslöanstalt intagna arbetshemselever föreslogs även, att statsbidrag skulle utgå till bestridande av sinnesslöanstalternas kostnader för anordnande av kontrollerad familjevård med ett belopp av högst 100 kronor om året för varje från dylik anstalt utackorderad sinnesslö. I enlighet med detta förslag gjorde Kungl. Maj :t framställning till 1914 års senare riksdag. På ett par punkter i denna yrkades emellertid ändringar genom i ämnet väckta motioner. Sålunda hemställdes i en motion (A. K. nr 125), dels att de föreslagna statsbidragen för arbetshemselever måtte i likhet med statsbidraget för skolelever på enskilda uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn utgå allenast som maximibelopp, och att i samband härmed bestämmelserna rörande statsbidraget för skolelever på kommunala anstalter av dylik art bleve änd26

rade, så att även de finge karaktär av maximibelopp, och dels att statsbidrag för kontrollerad familjevård måtte — såsom förhållandet var i Danmark — få utgå även till den sinnesslöe arbetshemselevens föräldrahem i förekommande fall. Sistnämnda hemställan avstyrktes emellertid av statsutskottet, som fann det tvivelaktigt, om nödig kontroll kunde av anstalten utövas över den sinnesslöes vård i eget hem, varemot förstnämnda hemställan, att statsbidraget endast måtte ha karaktären av maximibelopp, tillstyrktes vad beträffar enskilda anstalter, medan utskottet uttalade sig för att det föreslagna statsbidraget för arbetshemselever vid av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, anordnade sinnesslöanstalter skulle vara fixt, liksom det även alltjämt borde vara för skolelever vid sådana anstalter. Vidare hemställde professor Alfred Petrén i två motioner (F. K. nr 12 och 13) om ändringar i Kungl. Maj :ts ifrågavarande framställning så, att statsbidraget till epileptikervården icke måtte, såsom dittills, begränsas till från barndomen sinnesslöa fallandesjuka utan få utgå såväl för i uppfostringsanstalt för fallandesjuka barn intagna icke sinnesslöa barn som ock i epileptikeranstalt intagna arbetshemselever, som icke varit från barndomen sinnesslöa. Vad statsbidragets storlek beträffar, hemställdes i dessa motioner, att det måtte sättas till samma belopp för såväl sinnesslöa som icke sinnesslöa fallandesjuka, 250 kronor om året. Statsutskottet tillstyrkte båda motionerna endast med den ändringen, att nämnda understöd beviljades allenast som maximibelopp. Med bifall till såväl denna utskottets hemställan som dess ovannämnda hemställan med anledning av Kungl. Maj :ts framställning om förhöjning i bidraget för arbetshemselever och om understöd jämväl till kontrollerad familjevård av sinnesslöa beslöt riksdagen, dels att från och med 1915 som årligt understöd skulle utgå: till arbetshem för blinda sinnesslöa och fallandesjuka sinnesslöa 250 kronor och till arbetshem för andra sinnesslöa 200 kronor för varje i arbetshemmet intagen elev, därest arbetshemmet ifråga anordnats och understödjes av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, men högst de nyssnämnda beloppen, därest arbetshemmet är enskilt, samt till arbetshem, som anordnar kontrollerad familjevård för sinnesslöa, arbetshemmets kostnad härför, dock högst 100 kronor för varje sålunda utackorderad elev, dels att från och med samma år uppfostringsanstalter för fallandesjuka barn jämväl för icke sinnesslöa barn skulle erhålla det understöd, som utgår för å sådan anstalt intagna sinnesslöa barn, samt att understöd av högst 250 kronor, enligt de för arbetshem för fallandesjuka sinnesslöa i sådant avseende stadgade grunderna, finge utgå till epileptikeranstalt för där intagna fallandesjuka, som icke varit från barndomen sinnesslöa. I samband härmed beslöt riksdagen — som år 1911 beviljat en höjning 27

av förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn från förutvarande 185 000 kronor till 255 000 kronor — att uppdela ifrågavarande anslag i två, nämligen dels ett förslagsanslag till understöd åt anstalter för bildbara sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka, vilket bestämdes till 331 000 kronor och dels ett förslagsanslag till understöd åt epileptikeranstalter å 22 000 kronor. Sedan 1915 års riksdag i anledning av framställning från Kungl. Maj :t (proposition nr 127) beslutat, att, då på statsunderstödd anstalt intagen sinnesslö, blind, dövstum eller fallandesjuk tillerkänts pensionstillägg eller understöd enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring (vilket enligt 9 § samma lag må uppbäras av anstalten), det statsunderstöd, som enligt eljest gällande grunder skulle för den sålunda å anstalt intagne utgå till anstalten, från och med 1915 skulle minskas med ett belopp motsvarande vad enligt nämnda lag å staten belöpte av kostnaden för ifrågavarande pensionstillägg eller understöd, eller där nämnda statsunderstöd till beloppet ej översteg statens andel av berörda kostnad, icke till någon del utgå, utfärdade Kungl. Maj :t den 8 oktober 1915 nya kungörelser angående understöd av allmänna medel åt sinnesslö- och epileptikeranstalter, vari de sålunda vid 1914 års senare riksdag och vid 1915 års riksdag fattade besluten angående grunderna för dylikt understöds utgående blevo intagna. I övrigt innehöllo dessa kungörelser åtskilliga ändringar gentemot föregående kungörelser på området, såsom i fråga om statsbidragsansökningarnas och årsberättelsernas avgivande, angående statsbidragets utgående halvårsvis efter antalet underhållsdagar under det gångna halvåret, angående föreskrift om godkännande av Kungl. Maj :t jämväl av anstalt för bildbara sinnesslöa och fallandesjuka, o. s. v. Vid 1918 års riksdag väcktes en motion (A. K. nr 265), vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om sådana föreskrifter, som stadga undervisningsplikt vid sinnesslöanstalt för sådana barn, vilka på grund av bristande begåvning ej lämpligen kunde deltaga i folk- och småskolans undervisning utan borde undervisas vid dylik anstalt, eller, om riksdagens medverkan var nödvändig, för riksdagen framlägga de förslag i ämnet, som kunde finnas behövliga. Riksdagen beslöt i anledning av denna motion att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj.-t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till anordnande av särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. År 1918 beslöt riksdagen, i samband med antagandet av ny fattigvårdslag, även en annan skrivelse till Kungl. Maj :t. Denna föranleddes av en motion (A. K. nr 350) med hemställan om sådan ändring i det föreliggande lagförslaget, att den gottgörelse för vård å anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa och vanföra, som enligt 40 och 41 §§ lagen om fattigvård sedan 1918 skulle utgå från landstingen, i stället måtte lämnas av staten. Visserligen anslöt sig riksdagen icke till detta yrkande 28

men ansåg dock, att det, med hänsyn till de många ökade förpliktelser, som med den nya fattigvårdslagen lades på landstingen, vore angeläget, att staten i ökad utsträckning medverkade vid bestridande av kostnaderna för sjuk- och abnormvård, som avsåges i nämnda lagrum. Riksdagen beslöt därför att i skrivelse (nr 265) till Kungl. Maj :t hemställa om utredning rörande ökning av de statsbidrag, som utgå för vård av sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa och vanföra samt för riksdagen så snart ske kunde framlägga förslag härom. Den av riksdagen sålunda begärda utredningen uppdrogs omedelbart åt medicinalstyrelsen. Då av denna utredning, som verkställdes av inspektören för sinnesslövården, framgick, att sinnesslöanstalternas driftskostnader högst betydligt ökats sedan dåvarande statsbidrag blivit fastställda — vilket hade skett år 1897 för landstingens uppfostringsanstalter för sinnesslöa, år 1904 för anstalterna för obildbara sinnesslöa, år 1908 för de enskilda uppfostringsanstalterna för sinnesslöa och genom beslut vid 1914 års senare riksdag för arbetshemmen för sinnesslöa — föreslog medicinalstyrelsen, att statsbidrag måtte (med det vid 1915 års riksdag beslutade avdraget med den på staten kommande delen av uppburet pensionstillägg eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen) utgå dels till uppfostringsanstalt för icke fallandesjuka eller blinda sinnesslöa barn, som anordnats och under stöd jes av landsting eller stad utanför landsting med 200 kronor per lästermin för varje elev, som å anstalten eller på dess bekostnad åtnjuter underhåll (innebärande en ökning från 125 kronor), och med 100 kronor per lästermin för varje annan i undervisningen deltagande elev (innebärande en höjning från 62 kronor 50 ö r e ) ; dels till enskild uppfostringsanstalt för icke fallandesjuka eller blinda sinnesslöa barn med högst nämnda belopp (innebärande motsvarande ökning); dels till arbetshem för sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka eller blinda, med 300 kronor per år för varje intagen, om arbetshemmet anordnats och understödjes av landsting eller stad utanför landsting, och med högst nämnda belopp, om arbetshemmet är enskilt (innebärande en höjning med 100 k r o n o r ) ; dels till arbetshem, som anordnar kontrollerad familjevård för sinnesslöa, med arbetshemmets kostnad därför, dock högst 200 kronor per år för varje utackorderad (innebärande en höjning av maximibidraget med 100 kronor). Detta av medicinalstyrelsen framlagda förslag, som ingavs till Kungl. Maj:t med skrivelse den 30 november 1918, upptogs oförändrat i statsverkspropositionen till 1919 års riksdag, varvid som motivering, föru t o m anstalternas ökade driftskostnader, även framhölls den börda, som den nya fattigvårdslagen lagt på landstingen. Riksdagens beslut om bifall till detta förslag innebar emellertid, att statsbidragen borde utgå för år 29

räknat, så att icke bidrag utginge med fullt belopp, då intagen sinnesslö endast vistades kortare tid på anstalten utan anpassades efter den tid, som patienten vore intagen på anstalt. Det dröjde emellertid ej många år efter det denna ökning av statsbidragen till sinnesslöanstalterna blivit genomförd, förrän Kungl. Maj:t framkom med förslag om någon minskning av detta statsbidrag. I statsverkspropositionerna vid 1923 och 1924 års riksdagar föreslogs sålunda minskningar av statsbidragen a) till uppfostringsanstalterna för sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka eller blinda, för interner från 200 kronor till 180 kronor och för externer från 100 kronor till 90 kronor (i fråga om enskild anstalt med högst nämnda belopp), b) till arbetshemmen för sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka eller blinda, från 150 kronor till 135 kronor (i fråga om enskilt arbetshem högst detta belopp), och c) till kontrollerad familjevård från högst 100 kronor till högst 90 kronor, allt per halvår respektive lästermin. De sistnämnda beloppen gällde från 1925 års ingång. I samband med beslut vid 1927 års riksdag om ändring i pensionsförsäkringslagen innebärande, att fattigvårdssamhälle skulle äga att för tid, under vilken pensionstagare åtnjöte vård på anstalt mot avgift, som erlades av fattigvårdssamhället, uppbära denne tillkommande pension och pensionsunderstöd — som det förut tillkommit vederbörande anstalt att uppbära — beslöts sådan ändring i ovannämnda kungörelse angående understöd av statsmedel åt anstalterna för sinnesslöa och fallandesjuka, att den sedan år 1915 gällande bestämmelsen om avdrag å det fastställda statsbidraget med den på staten ankommande delen (%) av pensionstilllägget eller understödet blev struken. Dittills hade i kungörelserna rörande understöd av statsmedel åt anstalter för sinnesslöa beträffande årsavgift vid dessa anstalter endast varit stadgat, att uppgift på dennas storlek skulle lämnas vid ansökan om statsbidrag för det gångna halvåret. Där avgiften för icke fattigvårdsbehövande intagen var högre än den vanliga avgiften vid anstalten ifråga, kunde medicinalstyrelsen sålunda låta denna omständighet ha inflytande vid bestämmandet av statsbidraget. Denna avgiftsfråga upptogs till behandling i den vid 1933 års riksdag framlagda statsverkspropositionen, vari föreslogs, att enskild anstalt skulle få godkännas endast under förutsättning, att behov av anstalten prövades föreligga, och att det skulle tillkomma medicinalstyrelsen att i fråga om en var enskild sinnesslöanstalt bestämma maximum av vårdavgift, som för erhållande av statsbidrag finge uttagas för där intagen. Någon ändring i de vid 1924 års riksdag fastställda statsbidragen föreslogs ej, men departementschefen utgick från att statsbidraget skulle utgöra en tredjedel av driftskostnaderna. Vad Kungl. Maj :t sålunda föreslagit bifölls av riksdagen. Sedan medicinalstyrelsen i skrivelse den 10 september 1941, under fram30

hållande av att de till sinnesslö- och epileptikeranstalterna utgående statsbidragen på grund av den inträdda prisstegringen icke längre motsvarade en tredjedel av anstalternas driftskostnader, framlagt förslag om höjning av ifrågavarande statsbidrag, upptogs denna fråga i den vid 1942 års riksdag framlagda statsverkspropositionen. Däri hemställde Kungl. Maj :t — utan att beröra det av 1937 års riksdag uttalade önskemålet att få statsbidragen till anstalterna för sinnesslöa och fallandesjuka höjda till halva driftskostnaden — att statsbidrag måtte, i enlighet med medicinalstyrelsens förslag, få utgå per lästermin respektive halvår a) till uppfostringsanstalterna för sinnesslöa, som icke vore fallandesjuka eller blinda, med 225 kronor för interner och med kronor 112,50 för externer (innebärande en höjning med 45 kronor respektive kronor 22,50); b) till arbetshem för sinnesslöa, som icke vore fallandesjuka eller blinda, med 175 kronor (innebärande en höjning med 40 kronor) — i samtliga dessa fall med de anförda beloppen fastställda endast som ett maximum, när fråga vore om enskild anstalt. Beträffande statsbidrag till kontrollerad familjevård ifrågasattes icke någon ändring. Kungl. Maj :ts ifrågavarande hemställan bifölls av riksdagen. År 1935 ingick styrelsen för Allmänna Svenska Föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka med en ny framställning till Kungl. Maj :t rörande införande av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn. Samma år ingavs framställning härom även från styrelsen för avdelningen barnavård inom Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. I båda dessa framställningar begärdes också, att sinnesslöa barn även efter skolutbildningens slut skulle kunna mot föräldrarnas vilja kvarhållas på anstalten, om hemmen bevisligen vore olämpliga eller oförmögna att taga vård om barnen. Även från riksdagen fick Kungl. Maj :t förnyad framställning i ämnet. Är 1937 väcktes sålunda en motion (A.K. nr 107), vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning dels om införande av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn, så att de även mot föräldrars och målsmans bestridande kunde intagas i sinnesslöanstalt, dels om beredande av möjlighet för vederbörande anstaltsledning att besluta om fortsatt vård för sinnesslö efter avslutad skolutbildning. En skrivelse med den sålunda föreslagna hemställan beslöts också av riksdagen. Vidare hade såväl 1932 års seminariesakkunniga som 1940 års skolutredning i betänkande angående åtgärder för särskild undervisning och omvårdnad av psykiskt efterblivna i barn- och ungdomsåren framhållit behovet av att skolplikt för bildbara sinnesslöa barn infördes. Slutligen ingav styrelsen för Allmänna Svenska Föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka i mars 1941 en ny framställning i frågan till Kungl. Maj :t. 31

Kungl. Maj:t uppdrog därpå genom beslut den 30 oktober 1941 åt inspektören för sinnesslövården och ordföranden i Allmänna Svenska Föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka att såsom sakkunniga — efter undersökning rörande antalet barn i skolåldern, som prövas böra intagas i uppfostringsanstalt för sådana sinnesslöa barn, vilka icke äro fallandesjuka eller blinda, ävensom beträffande antalet platser i dylika statsunderstödda anstalter, vilka i första hand böra avses för förenämnda barn — upprätta och till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till åtgärder för att, utan tillbakasättande av vårdmöjligheterna för andra sinnesslöa bereda nu ifrågavarande barn plats på uppfostringsanstalt. Med anledning av den formulering uppdraget sålunda erhållit framlade de sakkunniga i sitt den 21 april 1943 avgivna betänkande förslag till lagstiftning icke endast angående skolplikt för bildbara sinnesslöa barn utan angående sinnesslövården i dess helhet. Då det från flera synpunkter ansågs vara lämpligt att bibehålla den dåvarande organisationen för sinnessloskolor, lades i lagförslaget skyldigheten att anordna skolhem med erforderligt antal platser för undervisning, uppfostran och vård av bildbara sinnesslöa barn på landstingen och städerna utanför landsting. Anstalt med denna uppgift erhöll i förslaget beteckningen centralanstalt. Sådan anstalt skulle förutom skolhemmet omfatta dels arbetshem för vidare utbildning i praktiskt hänseende av elever, som avslutat skolundervisningen, dels vårdhem för barn. Där arbetshem eller vårdhem för barn ännu ej kommit till stånd vid en centralanstalt, skulle samarbete kunna anordnas mellan skolhemmet och enskild anstalt av motsvarande art. I arbetshem, som sålunda skulle fungera som fortsatt utbildningsanstalt i praktiskt hänseende, skulle utbildningen fortsätta till 21 års ålder, för så vitt icke dessförinnan utackordering i familjevård skett eller försöksutskrivning till enskilt hem ägt rum, om vilka åtgärder cantralanstaltens föreståndare skulle ha att besluta. Denne skulle också vara skyldig att hålla sig underrättad om försöksutskriven elevs tillstånd och uppförande med rättighet att, där han så funne erforderligt, besluta om den försöksutskrivnes återintagning. I vårdhemmet för barn skulle ingen över 16 års ålder få kvarstanna. I centralanstalten skulle sålunda enligt de sakkunnigas förslag ej få finnas några vuxna obildbara sinnesslöa utan skulle den huvudsakligen vara en undervisnings- och utbildningsanstalt men även omfatta vårdhem för barn under och i skolåldern upp till högst 16 år. Från centralanstalten skulle emellertid övas viss kontroll över sinnesslövården i övrigt. Sålunda innehöll förslaget den bestämmelsen, att de enskilda arbetshemmen för sinnesslöa icke själva skulle få bestämma över intagningarna, utan att alla anmälningar om intagning i arbetshem skulle insändas till vederbörande centralanstalt, vars föreståndare det skulle tillkomma att ifråga om dem, som ej uppnått 21 års ålder, besluta i vilket arbetshem intagningen skulle äga rum, medan han beträffande äldre bild32

bara sinnesslöa endast skulle ha till uppgift att giva råd om intagning i arbetshem. Likaså skulle alla ansökningar rörande intagning i vårdhem av sinnesslöa under 16 år insändas till vederbörande centralanstalt, vars läkare och föreståndare skulle ha att bestämma, om sinnesslö, som ännu icke uppnått denna ålder, kunde få intagas i annat vårdhem än det vid centralanstalten anordnade eller med detta samorganiserade vårdhemmet för barn. En sådan ordning vore nämligen förutsättningen för att det skulle skapas garanti för att en sinnesslö icke komme till vårdhem för obildbara, förr än hans obildbarhet blivit med säkerhet konstaterad. Vad beträffar det för den ifrågavarande skolpliktens genomförande behövliga antalet platser i sinnesslöskola, gav de sakkunnigas utredning vid handen, att härför skulle behövas cirka 3 000 platser. Även om alla de skolhemsplatser, som dittills hade varit upptagna av arbetshemselever, bleve disponibla för skolelever, skulle det likväl fattas bortemot 650 skolplatser. Till betänkandet var fogad en bilaga med förslag, hur de utvidgningar, som bleve behövliga för ändamålet vid de olika sinnesslöskolorna, lämpligen kunde ske. Vid vissa landstingsanstalter, som hade vårdhem med en hel del även vuxna obildbara sinnesslöa, bleve utrymme ledigt för annat ändamål genom dessas förflyttning. Enligt förslaget skulle de grupper av sinnesslöa, som ej skulle vårdas på centralanstalt, komma i åtnjutande av vård genom statens försorg. Vid 1944 års riksdag framlades proposition i anledning av sakkunnigbetänkandet rörande sinnesslövården, men denna proposition omfattade ej hela sinnesslöfrågan utan innehöll endast förslag till lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa (proposition nr 205). I sak anslöt den sig i det stora hela till de sakkunnigas förslag i frågan, men ett par viktiga skiljaktigheter funnos dock. Vad beträffar maximiåldern för kvarstannande i hemmet för barn — för vilket beteckningen upptagningshem användes — var denna sålunda i propositionens lagförslag upptagen till 12 år. Vidare innehöll propositionens lagförslag den bestämmelsen, att »vård av den, som är inskriven vid centralanstalt, skall vara kostnadsfri från det den sinnesslöe inträtt i skolåldern till dess han fyllt tjuguett år, dock att anstalten äger att såsom ersättning för vårdkostnaden uppbära den sinnesslöe tillkommande folkpensionen, invalidunderstöd eller barnbidrag» (14 §). Lagen skulle enligt propositionen träda i kraft den 1 januari 1945 med det undantaget, att 2 §, som innehöll skyldighet för landsting respektive stad, som ej deltager i landsting, att draga försorg om att bildbara sinnesslöa inom landstingsområdet eller staden erhålla undervisning och vård enligt i denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter, icke skulle äga tillämpning, förrän den dag Konungen bestämmer. Vidare fanns även den övergångsbestämmelsen, att intill dess centralanstalt anordnats, skall vad i lagen föreskrives beträffande dylik anstalt i stället i tillämp3 — 832*7

liga delar gälla landsting eller stad, som ej deltager i landsting, tillhörigt skolhem med därtill eventuellt anslutet upptagnings- eller arbetshem, och att, om skolhem ej finnes, vad nu sagts skall gälla externatskola, där sådan finnes. I anslutning till en i båda kamrarna väckt motion (F.K. nr 300 och A.K. nr 491) beslöt riksdagen efter hemställan av andra lagutskottet (uti. nr 55) bifalla propositionen med den ändringen, att skolöverstyrelsen skulle ha överinseendet över centralanstalterna i stället för medicinalstyrelsen, vilken dittills haft överinseendet över hela sinnesslövården med undantag av de två statliga skolorna för vanartade sinnesslöa. Detta beslut omöjliggjorde för centralanstalterna att fylla sin funktion som central för sinnesslövården inom respektive län. Vid 1944 års riksdag framlades även proposition angående statsbidrag till uppförande m. m. av anstalter för bildbara sinnesslöa (proposition nr 206). Dittills hade statsbidrag utgått endast till driftskostnaderna för sinnesslöanstalter av olika slag. Sinnesslövårdssakkunniga hade emellertid föreslagit, att statsbidrag skulle utgå till den kommunala sinnesslövårdens utbyggande med 2 000 kronor per vårdplats för bildbar sinnesslö, dock högst halva byggnadskostnaden, för alla nytillkommande anstaltsplatser, som överstiger det antal, vilket svarar mot 0,5 promille av hela folkmängden inom upptagningsområdet. I remissyttrande över de sakkunnigas betänkande hade kommunalskatteberedningen uttalat sig för att, därest staten icke övertager ansvaret för sinnesslövården i dess helhet, statsbidragens storlek borde beträffande såväl byggande som drift bestämmas till sådana belopp, att de i det närmaste motsvarade de faktiska kostnaderna. I propositionen upptogs endast frågan om statsbidrag till byggnadskostnaderna för nya vårdplatser för kommunala anstalter och föreslogs, att detta skulle utgå för alla nya sådana platser, oberoende av antalet förutvarande vårdplatser inom upptagningsområdet, med 4 000 kronor per plats, dock högst % av den verkliga byggnadskostnaden. Genom sistnämnda begränsning skulle viss överensstämmelse vinnas med gällande grunder för statsbidrag till folkskolebyggnader, varjämte särskilda bestämmelser för statsbidrag till inrättande av externatskolor inom sinnesslövården ansågs obehövliga. I detta sammanhang betonades dock, att någon rätt till byggnadsbidrag till externatskola icke skulle föreligga utan frågan om behovet och lämpligheten av externatskolan i varje särskilt fall göras till föremål för noggrann undersökning och prövning. I propositionen föreslogs, att dessa nya statsbidragsbestämmelser skulle gälla från och med den 1 juli 1944 med möjlighet dock för Kungl. Maj :t att, då skäl därtill förelåge. bevilja bidrag för anstalter, vilkas uppförande eller inrättande påbörjats men ej avslutats före denna tidpunkt. Efter tillstyrkan av statsutskottet (uti. nr 191) beslöt riksdagen bifalla denna proposition. 34

Därpå utfärdades av Kungl. Maj :t dels lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa (Sv. förf. nr 477) och lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. i barnavårdslagen (Sv. förf. nr 478), dels kungörelse angående statsbidrag till uppförande eller inrättande av anstalter för bildbara sinnesslöa (Sv. förf. nr 535). Vidare utfärdades i slutet av år 1944 ett flertal följdförfattningar till förstnämnda lag, nämligen kungörelse angående till— lämpning av densamma (Sv. förf. nr 821), Reglemente för statsunderstödda skolor för bildbara sinnesslöa (Sv. förf. nr 822), vars bestämmelser gälla icke endast sinnessloskolor, som innehavas av landsting och städer, som ej deltaga i landsting, utan även de enskilda skolhemmen, instruktion för inspektören för sinnesslöundervisningen (Sv. förf. nr 823) och kungörelse om ändrad lydelse av 1 § i stadgan angående folkskoleundervisningen (Sv. förf. nr 824), innebärande att barn, som på grund av sinnesslöhet ej kunna följa skolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning, icke få undervisas i folk- eller småskola. Vid 1945 års riksdag framlades proposition om ändrade grunder för statsbidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa över huvud taget, alltså icke endast för kommunala anstalter av detta slag utan även för enskilda sådana (proposition nr 285). Med erinran, att staten efter hand övertagit hela kostnaden för blind- och dövstumundervisningen ävensom för vanartade sinnesslöa, och att staten numera bestrider utgifterna för avlöningarna vid folk- och småskolorna ävensom motsvarande utgifter för skolundervisning vid vissa sjukvårdsanstalter, såsom vanföreanstalter, kustsanatorier, tuberkulossjukhus, dispensärbarnhem samt hem för nervösa och psykopatiska barn, vilka anstalter även i övrigt åtnjöto statsbidrag till driftskostnaderna, hade sinnesslövårdssakkunniga föreslagit, att staten skulle övertaga kostnaden för avlöningarna åt sinnesslöskolornas lärarpersonal med ordinarie lärares i kunskapsämne och kvinnlig slöjd placering i lönegrad 11 och extraordinarie lärares placering i lönegrad 9 och därutöver till särskilt arvode för föreståndare bidraga med hälften av detta, dock högst 1 000 kronor. Beträffande driftskostnaderna i övrigt innebar de sakkunnigas förslag, att statsbidraget skulle utgå som förut med den skillnaden dock, att det för arbetshemselever skulle utgå med samma belopp som för obildbara sinnesslöa, och att gällande regel, att statsbidrag till kontrollerad familjevård för fallandesjuka ej finge utgå med mer än en tredjedel av omkostnaderna, skulle borttagas. I propositionen upptogs emellertid en betydande förhöjning av statsbidraget till driftskostnaderna vid anstalterna för bildbara sinnesslöa, nämligen med per halvår och elev 450 kronor till både skolhem och arbetshem för fallandesjuka, 400 kronor till såväl upptagningshem som till skolhem och arbetshem för sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka, samt för varje barn, som endast åtnjutit undervisning i sinnesslöskola, högst 100 kronor per halvår. Därutöver upptogs statsbidrag till 35

löner åt föreståndare och lärare (med undantag för lärare i manlig slöjd) vid skolhem och arbetshem, som äro samorganiserade med skolhem, detta dock begränsat till % av kostnaderna. Vid 1946 års riksdag väcktes en motion i sinnesslövårdsfrågan (F.K. nr 22), vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående en klarare gränsdragning mellan skolöverstyrelsens och medicinalstyrelsens uppgifter och befogenheter på sinnesslövårdens område. I motiveringen erinrades om att det i kommittéförslaget hade framlagts förslag till lösning av »alla problem tillhörande sinnesslövården», medan det efter den införda lagstiftningen om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa kvarstod en hel del olösta problem inom sinnesslövården. Det finns sålunda inga bestämmelser om vem, som skall taga hand om obildbara barn upp till 12 år och bildbara skol- och arbetshemselever över 21 år. Medicinalstyrelsen hade i en den 11 september 1945 till Kungl. Maj :t ingiven skrivelse med förslag rörande sinnesslövårdens planering icke endast framlagt förslag om den behövliga utvidgningen med nya anstalter för vården av vanartade sinnesslöa utan även närmare avhandlat frågan om vården av obildbara sinnesslöa. I fråga om denna vårdgren inskränkte sig medicinalstyrelsen icke till att föreslå anordnandet av det ökade antal vårdplatser för svårskötta obildbara sinnesslöa, varav det förelåg behov, utan uttalade sig även för att staten efter hand skulle i sin helhet övertaga vården av de obildbara sinnesslöa, vilkas ålder överstiger 12 år. I sitt yttrande över ovannämnda motion anslöt sig andra lagutskottet (uti. nr 35) också till den uppfattningen, att det vore synnerligen angeläget, att vården av de kategorier sinnesslöa, som icke avses i 1944 års lag, blir föremål för författningsenlig reglering. Då Kungl. Maj :t emellertid hade sin uppmärksamhet riktad på frågan om reglering av vården av de sinnesslöa, som icke omfattas av 1944 års lag, slutade utskottet sitt yttrande i ärendet med hemställan om avslag på motionen. Häremot avgavs emellertid en reservation med hemställan om bifall till motionen. Denna reservation fick majoritet i båda kamrarna. Riksdagen beslöt sålunda en skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om utredning bl. a. angående en klarare gränsdragning mellan skolöverstyrelsens och medicinalstyrelsens uppgifter och befogenheter på sinnesslövårdens område. 2. Vården av de obildbara

sinnesslöa.

Som ovan nämnts anförde sundhetskollegium i ett yttrande med anledning av att vissa anstalter begärt statsbidrag för sin verksamhet år 1879, att statens mellankomst lika litet borde kunna tagas i anspråk för det stora antal sinnesslöa, som ej kunde bibringas någon grad av uppfostran, och för vilka understödet således inskränkte sig till vård och underhåll, 36

som för obotligt sjuka och fattiga i allmänhet. Som framgår av detta yttrande var tiden då ännu icke mogen för tanken att få även asylvården ordnad. Undantag gjordes emellertid, som nämnts, för fröken Carlbecks anstalt, där i slutet av 1877 10 av de 35 vårdade tillhörde kategorien obildbara. Med anledning av en motion, som år 1892 väcktes i första kammaren, tillsattes, som redan nämnts, år 1893 en kommitté med uppdrag att utreda frågan om ökat statsunderstöd åt uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn. I sitt år 1894 avgivna betänkande anförde kommittén rörande vården om de obildbara sinnesslöa, att det kunde ifrågasättas, huruvida ej i en framtid staten borde övertaga underhållet av erforderliga vårdanstalter eller s. k. asyler för dessa, men ville dock icke framlägga förslag härom med hänsyn till de dryga kostnader, staten enligt dess förslag komme att få vidkännas för de bildbara sinnesslöa, utan uttalade sig kommittén för att helst flera landstingsområden jämte städer, som ej deltaga i landsting, borde sammansluta sig till distrikt (exempelvis motsvarande dövstumsdistrikten) för bestridande av kostnaderna för anläggande och underhåll av sådana asyler. För sistnämnda ändamål föreslogs intet statsbidrag, men förordades, att staten skulle lämna bidrag till anläggningskostnaderna med belopp motsvarande halva kostnaden för de för varje sådan asyl erforderliga byggnaderna. I den framställning, Kungl. Maj :t med anledning av detta kommittébetänkande gjorde till 1897 års riksdag, medtogs icke förslaget om statsbidrag till upprättande av sinnesslöasyler. Redan vid 1898 års riksdag väcktes motion (A.K. nr 53), vari erinrades om i detta betänkande gjorda uttalande till förmån för statens medverkan vid asylvården, en fråga, som Kungl. Maj :t, som nämnts, icke berörde i sin till 1897 års riksdag gjorda framställning angående sinnesslövården. Motionären ifråga yrkade därför på en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning och förslag rörande statsbidrag till förbättrad vård åt »sådana ekonomiskt vanlottade sinnessjuka och idioter, vilka stå utanför den statshjälp, som lämnas genom hospital, asyler eller bildningsanstalter för sinnesslöa». Riksdagen avslog emellertid motionen. Med anledning av en ny motion i samma ärende år 1899 uttalade sig riksdagen för att staten borde bidraga till kostnaden för vården av dem, som intagas å särskilda vårdanstalter, avsedda för obildbara sinnesslöa, och beslöt en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning och förslag rörande åtgärder för att med statens medverkan bereda vård åt sådana sinnesslöa, vilka enligt då gällande bestämmelser icke kunde vinna inträde på de anstalter, som funnos. Över denna riksdagens skrivelse avgav medicinalstyrelsen den 17 september 1900 infordrat yttrande. Efter att med instämmande i motionen ha framhållit det beklagliga i att de mest vårdbehövande, de obildbara sinnesslöa, dittills varit helt och hållet utestängda från den hjälp, som av staten 37

beviljats de övriga i mån av plats å »idiothem» och anstalter, förordade medicinalstyrelsen, att sinnesslövården även utsträcktes till de obildbara sinnesslöa genom anordnandet av för dem avsedda asyler, och att dessa asyler bleve anlagda i omedelbart samband med förut befintliga skolor och arbetshem samt underordnade en med dessa gemensam ledning, samt föreslog, att ett årligt statsbidrag av intill 200 kronor skulle utgå för å anstalt för obildbara sinnesslöa intagen, som prövats i behov av vård å sådan anstalt, vilken borde vara försedd med skilda avdelningar för vuxna och barn ävensom med mindre sjukavdelning för sinnesslöa, behäftade med smittosamma sjukdomar. Medicinalstyrelsen uttalade sig även för statsbidrag, eventuellt billiga lån, till uppförande av anstalter för obildbara sinnesslöa. Med anledning av att 1900 års riksdag beslutat en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning angående antalet sinnessjuka i vårt land och hur stor del av dem, som kunde anses vara i behov av vård på anstalt för sinnessjuka, erhöll medicinalstyrelsen 1901 i uppdrag att låta verkställa en sådan undersökning icke endast beträffande sinnessjuka utan även rörande sinnesslöa. I betänkandet, som avlämnades 1902, lämnade medicinalstyrelsen redogörelse för den verkställda undersökningen. Enligt denna beräknades antalet sinnesslöa i vårt land vid 1900 års slut utgöra något över 13 000, av vilka 10 %, alltså cirka 1 300, beräknades vara i behov av plats i uppfostringsanstalt, samt 18 % eller bortemot 2 400 behöva vård på sinnesslöasyl. Beträffande årligt statsbidrag för å anstalt intagen obildbar sinnesslö förordade medicinalstyrelsen 250 kronor eller samma belopp, som det för skolelev utgående. Under framhållande av att asyler för obildbara sinnesslöa borde anordnas i samband med redan befintliga eller blivande skolor och arbetshem för bildbara sinnesslöa, då ett särskiljande av skolelever och arbetsföra från de obildbara i särskilda av varandra oberoende anstalter syntes föga ägnat att främja en sund och kraftig utveckling av vården om de sinnesslöa, ansåg medicinalstyrelsen dock, att det borde tagas i övervägande, huruvida icke tillsvidare statsbidrag kunde meddelas även å sådana asyler, som icke stode i samband med skolor och arbetshem, då det kunde tänkas, att anordnandet av asyler i samband med skola och arbetshem på grund av lokala förhållanden eller andra omständigheter kunde möta svårigheter, och då hänsyn borde tagas till att enskilda anstalter, avsedda för endast obildbara, då redan funnes, om än obetydliga och i allmänhet föga ändamålsenliga. Kunde bidrag av statsmedel till anläggande av anstalter för sinnesslöa ifrågakomma, ville medicinalstyrelsen emellertid att härför som oeftergivligt villkor skulle fordras, att anstalten — på det att anordnandet av isolerade asyler måtte bli en allt mindre anlitad utväg omfattade alla slag av sinnesslöa med undantag dock av ett par grupper, som krävde ett mera direkt ingripande från statens sida, nämligen de allra mest svårskötta och de för omgivningen i mera utpräglad grad farliga. 38

Det betonades nämligen härvid av medicinalstyrelsen, att det vore önskvärt, för att icke säga nödvändigt, att sådana obildbara sinnesslöa uteslötes från av enskilda, kommuner eller landsting anordnade asyler, om dessa ej skulle bli alltför dyra i anläggning och drift. För den skull uttalade sig medicinalstyrelsen för att det borde anordnas en särskild statsanstalt för nämnda kategorier av sinnesslöa, då det icke kunde anses lämpligt att vårda sådana tillsammans med sinnessjuka. I den framställning, som på grund av denna medicinalstyrelsens utredning angående sinnesslövården gjordes till 1904 års riksdag, uttalade Kungl. Maj :t, att det för närvarande borde anstå med anordnandet av statsasyler för sinnesslöa till förmån för den viktigare frågan om beredande av ökat tillfälle till anstaltsvård åt de i egentlig mening sinnessjuka. I denna framställning ifrågasattes icke heller statsbidrag åt landsting eller kommuner för anordnandet av asyler vid deras uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn, utan upptog framställningen ifråga förslag endast om årligt statsbidrag till anstalter för obildbara sinnesslöa. Därvid föreslogs, att statsbidraget skulle utgå med högst 250 kronor om året för varje obildbar sinnesslö, utan hänsyn till ålder, så länge asylvård åtnjötes. Denna framställning bifölls också av riksdagen, som samtidigt beviljade ett för ändamålet begärt ordinarie förslagsanslag å 75 000 kronor. Därpå utfärdade Kungl. Maj :t den 31 december 1904 kungörelse angående villkoren för understöd av statsmedel åt anstalter för obildbara sinnesslöa, bland vilka villkor må nämnas, »att anstalten skall för sitt ändamål ha blivit godkänd av Kungl. Maj:t, att därest sådan anstalt är anordnad i samband med uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn eller arbetshem för sinnesslöa, den skall vara inrymd i särskild lokal, avskild från den, som användes för uppfostringsanstalten eller arbetshemmet, att om i anstalten mottagas såväl barn som vuxna, dessa borde vårdas å skilda avdelningar, samt att den årliga avgift, med vilken föräldrar eller målsmän bidraga till kosthåll för sinnesslö vid anstalten, ej finge för mindre bemedlade överstiga 50 kr». Den av 1918 års riksdag begärda utredningen rörande ökning av de statsbidrag, som utgick för vård av sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa och vanföra, ledde bl. a. till att medicinalstyrelsen föreslog, att statsbidrag skulle utgå till anstalt för obildbara med högst 400 kronor per år för varje å anstalten vårdad (innebärande en ökning från 250 kronor). Riksdagen biföll detta förslag 1919, varvid dock framhölls, att statsbidragen borde anpassas efter den tid, som patienterna vore intagna på anstalt. I statsverkspropositionen vid 1923 års riksdag föreslogs med hänsyn till den inträdda allmänna prissänkningen en minskning av statsbidraget till anstalter för obildbara sinnesslöa från högst 200 kronor till högst 190 kronor per halvår. Förslaget bifölls av riksdagen. Följande år framlades förslag om ytterligare nedsättning av detta statsbidrag till högst 170 kronor. Statsutskottet fann 39

emellertid denna minskning vara väl högt tilltagen och föreslog därför en minskning till 180 kronor. Detta blev även riksdagens beslut, som fastställde, att minskningen skulle gälla från 1925. När bidragsfrågan upptogs till behandling i den vid 1933 års riksdag framlagda statsverkspropositionen, föreslogs inga ändringar i de vid 1924 års riksdag fastställda statsbidragen. Departementschefen utgick emellertid från att statsbidraget skulle utgöra en tredjedel av driftskostnaderna. Som redan nämnts, biföll riksdagen Kungl. Maj :ts förslag, och därefter utfärdade Kungl. Maj:t nya kungörelser angående statsbidrag till driftskostnader vid anstalter för obildbara sinnesslöa. Med anledning av en skrivelse från medicinalstyrelsen, vari framhölls, att de utgående statsbidragen på grund av den inträdda prisstegringen icke längre motsvarade en tredjedel av anstalternas driftskostnader, varför en höjning av ifrågavarande statsbidrag borde ske, upptogs denna fråga i den vid 1942 års riksdag framlagda statsverkspropositionen. I denna föreslogs en höjning av statsbidraget till anstalterna för obildbara sinnesslöa med 45 kronor till högst 225 kronor. Denna hemställan bifölls av riksdagen. De sakkunniga, vilka, som ovan nämnts, tillkallades år 1941 för att (efter undersökning av antalet barn i skolåldern, som ansågs böra intagas på uppfostringsanstalt för sådana sinnesslöa barn, vilka icke äro fallandesjuka eller blinda, ävensom beträffande antalet platser å sådana statsunderstödda anstalter, vilka i första hand böra avses för dessa barn) inkomma med förslag till de åtgärder, som kunde anses erforderliga för att bereda dessa barn plats på uppfostringsanstalt, föreslog bl. a., att staten skulle åtaga sig vården av alla obildbara sinnesslöa, som icke bleve omhändertagna på enskilda vårdhem. För detta ändamål skulle som första åtgärd de två paviljonger vid Källshagens sjukhus i Vänersborg, vilka användes som sekundärsjukhus inom sinnessjukvården, tagas i anspråk för vården av vuxna obildbara sinnesslöa, så snart de där intagna sinnessjuka kunde bli evakuerade därifrån genom tillkomsten av ett nytt sinnessjukhus. De sakkunniga beräknade, att lagen om sinnesslövård ej skulle träda i kraft omedelbart efter dess antagande utan först sedan alla nödiga förändringar hunnit genomföras. I sin 1945 till Kungl. Maj :t ingivna skrivelse med förslag rörande sinnesslövårdens planering behandlade medicinalstyrelsen även frågan om vården av obildbara sinnesslöa. Medicinalstyrelsen uttalade sig i denna skrivelse för att staten efter hand skulle i sin helhet övertaga vården av de obildbara sinnesslöa, vilkas ålder överstiger 12 år. Emellertid framhöll medicinalstyrelsen, att i första hand de obildbara sinnesslöa borde genom statens försorg omhändertagas, som vore intagna på anstalter, där även bildbara sinnesslöa åtnjuta vård, d. v. s. landstingens centralanstalter samt sådana av föreningar, stiftelser eller enskilda personer drivna an40

stalter, som även omfatta skolhem eller upptagningshem. Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle emellertid den första utbyggnadsetappen därjämte omfatta anmälda exspektanter vid icke statliga vårdanstalter, exspektanterna vid Vipeholms sjukhus samt på andra statliga sinnessjukhus än Vipeholm omhändertagna obildbara sinnesslöa. För tillgodoseende av det behövliga antalet platser för obildbara sinnesslöa över 12 års ålder hade medicinalstyrelsen föreslagit följande åtgärder. Källshagens sjukhus, vars två som sekundär sjukhus inom sinnessjukvården använda paviljonger enligt planen för sinnessjukvårdens utbyggande skulle nedläggas såsom sinnessjukhus, skulle iordningställas för 600 obildbara sinnesslöa. På Salberga och Västra Marks sjukhus skulle 350 platser för sådana erhållas, sedan vissa nybyggnader för asociala imbecilla kommit till stånd. Vidare skulle en sinnesslöanstalt med 500 platser (avsedd särskilt för Norrlands behov) erhållas därigenom, att Gävleborgs läns landsting, som beslutat uppförande av ett nytt sanatorium i Bollnäs, till staten överlåter det nuvarande sanatoriet i Mohed, vilket lämpligen kunde omoch tillbyggas till sinnesslöanstalt. Vidare skulle de byggnader, i vilka den manliga avdelningen vid Birgittas sjukhus i Vadstena är inrymd, sedan avdelningen i enlighet med av riksdagen redan godkänd plan förflyttats, övertagas av sinnesslövården, varmed ytterligare 350 platser för denna skulle erhållas. Slutligen innebar medicinalstyrelsens förslag uppförandet i Södra Sverige av en ny vårdanstalt med 550 platser, vilken liksom anstalten i Mohed skulle avses för yngre svårskötta obildbara sinnesslöa. 3. Vården av de blinda och de dövstumma

sinnesslöa.

Initiativet till vården av de blinda sinnesslöa togs av föreståndarinnan för Drottning Sofias stiftelse, fru Elisabeth Anrep-Nordin. Den anstalt hon grundat avsåg emellertid ursprungligen endast blinda dövstumma. Anstalten var till en början belägen i Skara men flyttades 1892 till Vänersborg. Redan före överflyttningen till Vänersborg hade fru Nordin satt sig i spetsen för en insamling av erforderliga medel för byggnader till anstalten, avsedda att inrymma dels skola för blinda dövstumma och blinda sinnesslöa, dels arbetshem för sådana till dessa kategorier hörande, vilkas skolkurs kunde anses avslutad, och dels slutligen en asyl för sådana av samma kategorier, som endast kunde bli föremål för asylvård. Att även blinda sinnesslöa medtogos i planen för anstaltens verksamhet hade föranletts därav, att dylika under årens lopp upprepade gånger inkommit till anstalten, beroende därpå, att oförmågan att tala icke, såsom man antagit, berott på dövstumhet utan i stället på sinnesslöhet. Till en början fingo de sålunda inkomna blinda sinnesslöa kvarstanna i skolan, så snart de icke voro alldeles obildbara. Då emellertid det till anstalten utgående statsbidraget icke var avsett för sådana, fick anstalten 1895 anmaning att icke 41

mottaga andra blinda än sådana, som verkligen också voro dövstumma. Då det emellertid föll sig svårt att avvisa barn, som befunnits sinnesslöa i stället för dövstumma, när de likväl visade sig bildbara, anordnades i slutet av 1902 en särskild avdelning, i ekonomiskt hänseende skild från den övriga skolan. Eftersom en i oktober 1900 ingiven framställning att få statsbidrag jämväl för i skolhem intagna blinda sinnesslöa icke föranlett någon åtgärd, erhölls för de elever, som intogos i den nyinrättade avdelningen för blinda sinnesslöa, till en början intet understöd av allmänna medel. Visserligen hade vid 1901 års riksdag motion väckts i båda kamrarna (F. K. nr 21 och A. K. nr 57) med hemställan, att riksdagen måtte besluta om sådan ändring i de för åtnjutande av statsbidrag till undervisning och uppfostran av abnorma barn från förslagsanslaget till »uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn» fastställda villkoren, att dylikt bidrag måtte utgå jämväl för varje i privat uppfostringsanstalt intaget blint sinnesslött barn med 250 kronor om året på i övrigt samma villkor, som gälla för andra anstalter för sinnesslöas vård. Statsutskottet hade emellertid, trots att det fann motionens syfte synnerligen behjärtansvärt, icke ansett sig böra tillstyrka densamma, då enligt utskottets åsikt en utredning erfordrades, dels huruvida de blinda sinnesslöa barnen kunde antagas i allmänhet vara för undervisning mottagliga, dels huruvida för meddelande av statsbidrag till deras undervisning och uppfostran lämpligen borde stadgas samma villkor, som gällde för bidragen till uppfostran av andra sinnesslöa barn, och dels angående de kostnader, som genom beviljandet av det begärda statsbidraget skulle komma på statsverket. I överensstämmelse med utskottets hemställan beslöt riksdagen en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning. I oktober samma år inkom anstaltens styrelse med förnyad ansökan om statsbidrag för i skolhem intagna blinda sinnesslöa barn med 250 kronor om året för varje sådant barn. Därvid framhölls, att ganska många ansökningar om inträde för sådana barn under senare åren insänts, vilka dock trots upprepade och enträgna framställningar måst avslås. Yttrande i ärendet infordrades dels från styrelsen för förskolan för blinda i Växjö och direktionen för blindinstitutet, dels från inspektören för sinnesslövården. I de förstnämndas yttranden uttalades den uppfattningen, att blinda sinnesslöa, i den mån de voro bildbara, lämpligen kunde intagas och få undervisning i de vanliga anstalterna för sinnesslöa. Däremot ansåg inspektören för sinnesslövården — som vitsordade, att bland blinda sinnesslöa barn otvivelaktigt förekommo sådana, som voro att anse som bildbara — att i vårt land endast skolhemmet för blinda dövstumma i Vänersborg hade förutsättningar för att lämna uppfostran och undervisning åt blinda sinnesslöa. Till sistnämnda uppfattning anslöt sig också Kungl. Maj :t, som emellertid därvid framhöll, att något hinder icke förefunnes 42

att, enligt då gällande kungörelse angående anslag av allmänna medel åt uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn och åt arbetshem för sinnesslöa, av förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn anvisa medel åt enskild uppfostringsanstalt för sinnesslöa, även för det fall, att där intagna elever tillika vore blinda. Då emellertid, frånsett ett undantag (Föreningens för sinnesslöa barns vård i Stockholm skola), sådant statsbidrag för icke fallandesjuka, på enskild anstalt intagna barn kunde uppgå till högst 100 kronor för varje barn årligen, och då uppfostran och undervisning av blinda sinnesslöa ansåges komina att draga så stora kostnader, att dessa barn med avseende å statsunderstöd borde likställas med fallandesjuka sinnesslöa barn, för vilka åtnjötes årligt understöd med högst 250 kronor för varje, även om anstalten vore enskild, gjorde Kungl. Maj :t framställning till 1903 års riksdag, att till skolhemmet i Vänersborg för blinda dövstumma måtte för där intagna blinda sinnesslöa barn utgå statsbidrag med samma belopp och på samma villkor, som gällde beträffande enskilda uppfostringsanstalter för fallandesjuka sinnesslöa barn. Denna framställning bifölls också av riksdagen. I samband härmed beslöts, i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag, att höja förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn med 10 000 kronor eller från 150 000 till 160 000 kronor. Då Vänersborgsanstalten på grund av platsbrist icke kunde mottaga alla blinda sinnesslöa, som voro i behov av vård, ingick styrelsen för Drottning Sofias stiftelse i oktober 1911 med skrivelse, vari hemställdes, att stiftelsen med de tillgångar, den ägde, måtte övertagas av staten, samt att erforderliga medel måtte beviljas till de för dessa ändamål erforderliga byggnaderna. Med anledning härav tillkallade Kungl. Maj :t fyra sakkunniga för beredande av frågan. De sakkunniga avgåvo i januari 1913 sitt betänkande, vari framlades förslag, att staten borde för uppfostran och vård omhändertaga icke endast blinda dövstumma och blinda sinnesslöa utan även blinda med annat lyte, som utgör hinder för åtnjutande av undervisning vid blindskolorna och på blindinstitutet, såsom fallandesot, vanförhet o. s. v. För detta ändamål borde uppföras en anstalt, som — förutom ekonomi- och förvaltningsbyggnader med personalbostäder o. d. — till en början skulle omfatta en skolbyggnad med ett platsantal av 60 å 70, ett arbetshem med 40 platser och en asyl med 50 platser jämte en för hela anstalten avsedd sjukavdelning med 10 platser. Enligt den uppgjorda planen skulle anstalten sedermera, för att kunna rymma alla vårdbehövande blinda med komplicerat lyte i landet, utvidgas med en tillbyggnad av arbetshemmet med 20 platser, en ytterligare asylbyggnad med 60 platser samt ett ålderdomshem jämte sjukavdelning med tillsammans 40 platser, upptagande i sig den tidigare, i första asylbyggnaden förlagda sjukavdelningen, vilken sedan i stället skulle komma till användning för asylister, för vilken kategori det slutliga platsantalet alltså 43

skulle bli 120. Då de sakkunniga utgingo ifrån, att den föreslagna anstalten borde förläggas invid stad, där det funnes icke endast läkare, som vore specialist i ögonsjukdomar, utan även särskild klinik för av sådana sjukdomar lidande, och helst även specialister för andra slag av lyten, vilkas behandling kunde ifrågakomma, stannade de sakkunniga vid att till plats för anstalten förorda ett staten tillhörigt område utanför Uppsala. Då Kungl. Maj:t emellertid fann de kostnader, som anstalten, förlagd till denna plats, skulle betinga, väl höga, tillsattes en ny beredning (med till största delen dock samma personer som den förra), vilken sedan såväl Malmö som Lund erbjudit sig att till staten överlåta för ändamålet såsom lämpligt befunnet område samt till tomtgränsen kostnadsfritt framdraga alla ledningar — i ett i april 1914 avgivet betänkande förordade det av Malmö stad erbjudna området. Kungl. Maj :t gjorde därpå till 1914 å r s senare riksdag framställning om anslag till uppförande av anstalt för blinda med komplicerat lyte, anordnad i enlighet med det framlagda förslaget, varvid emellertid det av Lund erbjudna, norr om staden belägna området föreslogs till plats för densamma. Denna framställning bifölls av riksdagen, som beviljade det för ändamålet begärda anslaget (gällande den del av anstalten, som enligt de sakkunnigas förslag till en början skulle byggas), 521 000 kronor. På grund av den till följd av det utbrutna världskriget inträdda kristiden, beslöt Kungl. Maj :t emellertid att uppskjuta verkställandet av riksdagsbeslutet ifråga, men begärde med anledning härav vid 1915 års riksdag — utöver enligt eljest gällande grunder utgående understöd till anstalten — ett särskilt hyresbidrag å 5 000 kronor (proposition nr 68), som också beviljades av riksdagen. Då på grund av de under dåvarande kristid stegrade byggnadskostnaderna den till ny anstalt anslagna summan av överintendentsämbetet beräknades behöva ökas med cirka 25 %, gjorde Kungl. Maj :t vid 1916 å r s riksdag framställning om sådan ändring i riksdagens föregående beslut i frågan, att även den första asylbyggnaden tillsvidare uteslöts ur byggnadsplanen, men i stället arbetshemmet redan från början uppfördes i sin helhet, varigenom ökningen i byggnadskostnaden skulle kunna inskränkas till 47 350 kronor. Detta tilläggsbelopp, som av Kungl. Maj :t begärdes (proposition nr 200), beviljades också av riksdagen. Som redan nämnts i annat sammanhang inkom styrelsen för Drottning Sofias stiftelse 1913 med hemställan, att åtgärder måtte vidtagas i syfte, att understödet för sådana blinda sinnesslöa, som tillhörde arbetshemmet, finge utgå med samma belopp som för skoleleverna och asylisterna eller 250 kronor för år i stället för det dittillsvarande beloppet 100 kronor. I sitt yttrande över denna skrivelse framhöll inspektören för sinnesslövården bl. a., att det icke borde ifrågakomma, att statsbidraget, vad beträffar sinnesslöanstalterna i allmänhet, bleve detsamma för arbetshemslever som 44

för skolelever och asylister, medan för de blinda sinnesslöas del samma statsbidrag lämpligen kunde utgå till samtliga. Inspektören föreslog därför, att anslaget höjdes till 250 kronor om året för arbetshemselever å dessa anstalter. I enlighet med detta förslag gjorde Kungl. Maj :t framställning till 1914 års riksdag. Riksdagen beslöt därpå att från och med 1915 som årligt understöd till arbetshem för blinda sinnesslöa skulle utgå 250 kronor för varje i arbetshemmet intagen elev, därest arbetshemmet ifråga anordnats och under stöd jes av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, men högst detta belopp, därest arbetshemmet är enskilt. Med anledning av den utredning, som verkställdes år 1918 rörande ökning av de till vården av sinnesslöa utgående statsbidragen, föreslog medicinalstyrelsen, ajt statsbidrag måtte utgå till uppfostringsanstalt och arbetshem för blinda sinnesslöa barn med 250 respektive 500 kronor för varje elev per lästermin respektive år (innebärande en fördubbling av förutvarande statsbidrag). Förslaget upptogs i statsverkspropositionen till 1919 års riksdag, som biföll det med den ändringen, att statsbidragen borde utgå för år räknat och anpassas efter den tid respektive patient var intagen på anstalten. I statsverkspropositionen till 1923 års riksdag föreslogs emellertid en minskning av dessa statsbidrag till 235 kronor per lästermin respektive halvår. Detta förslag bifölls av riksdagen. Följande år föreslogs en ytterligare minskning av statsbidraget till 215 kronor. Statsutskottet fann skulle inskränkas till 225 kronor, vilket också blev riksdagens beslut. Vid emellertid den föreslagna minskningen vara för stor och föreslog, att den 1945 års riksdag höjdes emellertid statsbidraget i samband med höjningen av statsbidragen till övriga grupper av bildbara sinnesslöa till 400 kronor per lästermin respektive halvår. Vid 1919 års riksdag framlades på grund av prisstegringen åter proposition i ärendet rörande anstalt för blinda med komplicerat lyte upptagande samma begränsade byggnadsprogram, som upptogs i propositionen till 1916 års riksdag men med hemställan om byggnadsanslagets höjning med ytterligare 301 650 kronor. Hela det sålunda begärda anslaget upptogs å 1920 års stat. Riksdagen biföll även denna proposition, då det framhållits som ett önskemål, att skolhemmet och arbetshemmet kunde öppnas sommaren 1921. Detta riksdagsbeslut gav emellertid anledning till att styrelsen för Drottning Sofias stiftelse -— vars anstalter för bildbara blinda sinnesslöa och blinda dövstumma och för obildbara blinda sinnesslöa i och med tillkomsten av den beslutade statsanstalten för blinda med komplicerat lyte skulle nedläggas — ingick till Kungl. Maj:t med en framställning, vari begärdes, dels att erforderliga medel måtte beviljas för uppförande omedelbart och i sammanhang med anstaltens övriga avdelningar av den år 1914 beslutade asyl45

byggnaden med utvidgning dock av den däri upptagna sjukavdelningen från 10 till 20 vårdplatser, så att hela platsantalet i denna byggnad bleve 70 i stället för 60, som ursprungligen avsetts, dels att den vid 1916 års riksdag beslutade tillbyggnaden av arbetshemmet med 20 platser redan från början måtte få tagas i anspråk för arbetshemselever, så att platsantalet för sådana bleve 60. Denna framställning — vilken hade föranletts därav, att högst väsentliga olägenheter skulle uppstå, om asylen fortfarande skulle vara förlagd till den för densamma vid Vänersborg hyrda lägenheten under någon mera avsevärd tid efter det de nya byggnaderna i Lund tagits i anspråk för skolhemmet och arbetshemmet — gav till resultat, att det vid 1920 års riksdag framlades proposition (nr 318), vari begärdes anslag å 510 000 kronor till uppförande av den begärda asylbyggnaden i samband med de övriga byggnaderna vid anstalten för blinda med komplicerat lyte. Då emellertid intet av det sålunda begärda beloppet upptogs i 1920 års stat och endast 50 000 kronor i 1921 års stat, innebärande att den huvudsakliga delen av anslaget skulle bli tillgängligt först år 1922, väcktes, för att möjliggöra att byggnadsarbetet påskyndades, en motion (F. K. nr 297), vari hemställdes, att anslaget i sin helhet måtte få utgå före 1922 med 200 000 kronor i tilläggsstat för år 1920 och 310 000 kronor i extra stat för år 1921. Denna motion bifölls av riksdagen med resultat, att anstalten i sin helhet kunde tagas i bruk i oktober 1922. Angående avgift för de på anstalten för blinda med komplicerat lyte intagna framlades proposition vid 1921 års riksdag (nr 256). I denna upptogs förslag till lag om skyldighet för vederbörande landsting respektive stad, som ej deltager i landsting, att för på denna anstalt intagen erlägga det genom beslut vid 1920 års riksdag från och med år 1921 till blindundervisningsanstalterna utgående landstingsbidraget på 400 kronor pr år, med rätt dock — såsom var stadgat enligt lagen den 29 maj 1896 angående blindundervisningen — att bestämma om viss årlig avgift, med vilken föräldrar eller målsmän skulle bidraga till täckande av kostnaderna för den blindes vistelse vid anstalten. Denna proposition bifölls av riksdagen. Den sålunda bestämda avgiften för vård på anstalter för blinda med komplicerat lyte upphörde emellertid att utgå med utgången av budgetåret 1937—1938, enär det vid 1938 års riksdag beslöts, att staten från och med den 1 juli 1938 helt skulle bära utgifterna för såväl blindundervisningen över huvud taget som vården av blinda med komplicerat lyte. Då staten genom beslut vid 1937 års riksdag från och med den 1 juli 1938 övertog dövstumsundervisningen, ingick i den då genomförda organisationen en specialavdelning vid Gävle dövstumskola för mindre begåvade dövstumma barn, vilka icke kunde undervisas enligt talmetoden, utan för vilka undervisningen måste ske enligt skrivteckenmetoden. Det visade sig 46

emellertid snart, att de flesta av dessa elever voro så svagt begåvade, att de ej voro hjälpta med den på undervisningen i barndomsskolan följande 3 å 4-åriga fortsättningsskolan för yrkesutbildning utan såsom varande sinnesslöa behövde bli omhändertagna enligt de för sinnesslövården gällande principerna. På grund av den sålunda vunna erfarenheten föreslogo skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen, att specialskolan i Gävle med fortsättningsskola måtte nedläggas från den 30 juni 1942 och ersättas med ett skolhem för dövstumma sinnesslöa barn, för vilkas undervisning ej endast dövstumslärare utan även specialutbildade sinnesslölärarinnor skulle anställas, samt två arbetshem för de från denna skola utgående eleverna, ett för vartdera könet, vilken anstalt i sin helhet skulle stå under ledning av en föreståndare med dövstumslärarexamen. Detta förslag upptogs i en vid 1942 års riksdag framlagd proposition (nr 246). Skolhemmet och arbetshemmen för dövstumma bildbara sinnesslöa skulle enligt denna tillsvidare drivas såsom en gemensam anstalt, benämnd vårdanstalten för dövstumma med komplicerat lyte, vilken — såsom fallet varit med dövstumsundervisningen över huvud taget efter det denna övertagits av staten — helt skulle bekostas av staten och sålunda vara avgiftsfri samt från och med budgetåret 1942—1943 provisoriskt vara förlagd till Gävle skolas lokaler för att sedermera flyttas till lämplig jordegendom. Denna proposition bifölls av riksdagen. Därpå framlades vid 1943 års riksdag proposition (nr 269) med förslag om inköp av egendomen Mogård i Finspångs köping i Östergötland för att genom om- och nybyggnadsarbeten erhålla lämpliga lokaler för denna vårdanstalt. De härför begärda medlen beviljades av riksdagen. Denna nya vårdanstalt för dövstumma med komplicerat lyte beräknades bli färdig att tagas i bruk hösten 1946. k. Vården av de svårskötta

obildbara

sinnesslöa.

I den utredning om antalet sinnessjuka och sinnesslöa i vårt land, som medicinalstyrelsen år 1901 fick i uppdrag att utföra, och som avlämnades 1902, uttalade sig medicinalstyrelsen för att det borde anordnas en särskild statsanstalt för de mest svårskötta och de för omgivningen i mera utpräglad grad farliga obildbara sinnesslöa. I enlighet med denna ståndpunkt upptog också medicinalstyrelsen i det förslag till ny sinnessjukanstalt vid Strängnäs, som i april 1909 avgavs till Kungl. Maj :t, särskilda byggnader för svårskötta sinnesslöa med sammanlagt 250 platser. Vid 1911 års riksdag framlade Kungl. Maj :t också en proposition (nr 144), vari hemställes, att riksdagen för sin del ville besluta, att å föreslagen plats utanför Strängnäs uppföra en statens anstalt för sinnessjuka och obildbara sinnesslöa. I sitt utlåtande över denna proposition 47

yttrade statsutskottet, att snara och kraftiga åtgärder borde vidtagas för att i största möjliga utsträckning bereda vård åt de obildbara sinnesslöa, samt att det kunde anses böra ankomma på staten att bereda dem vård. Utskottet kunde likväl ej tillstyrka, att vården ordnades i samband med den, som lämnades på hospital, och som uteslutande borde ägnas de sinnessjuka i egentlig mening. Utskottet uttalade sig vidare för att en utredning borde verkställas såväl beträffande antalet inom landet befintliga idioter, som vore för omgivningen vådliga eller synnerligen störande, som ock angående på vilket sätt vården skulle ordnas för dem, vare sig detta kunde anses lämpligen böra ske inom en centralanstalt eller i flera på spridda platser belägna anstalter. Till den av statsutskottet sålunda uttalade uppfattningen anslöt sig riksdagen, som alltså i princip uttalade sig för att staten borde direkt omhänderha vården av de mest svårskötta bland de obildbara sinnesslöa. Sedan ritningar till det nya hospitalet utarbetats, innehållande 800 vårdplatser, framlades vid 1913 års riksdag proposition i ärendet. I denna upptogs icke några vårdplatser för sinnesslöa. Vid planläggningen av nästa hospital med förläggning till Hälsingborg upptog medicinalstyrelsen emellertid åter förslaget att kombinera sinnessjukhus med vårdplatser för svårskötta obildbara sinnesslöa, vilkas antal nu föreslogs till 200, fördelade på två paviljonger, en för vartdera könet (medan antalet vårdplatser för sinnessjuka upptogs till 1 200). Detta förslag upptogs också i den vid 1917 års riksdag framlagda propositionen med begäran om anslag för detta hospitals uppförande. Riksdagen hade nu intet att erinra mot det föreslagna annexet för svårskötta obildbara sinnesslöa. Då de beräknade kostnaderna för detta byggnadsföretag emellertid på grund av inträdd prisstegring visat sig otillräckliga, vilket även medförde ett försenande av hospitalets uppförande, begärdes emellertid sedermera endast det ökade anslag, som behövdes för iordningställande av de 1 200 vårdplatserna för sinnessjuka. Frågan om anslag till uppförande av de föreslagna paviljongerna för svårskötta obildbara sinnesslöa uppsköts sålunda, och i statsverkspropositionen vid 1927 års riksdag — vilket år hospitalet vid Hälsingborg blev färdigt att tagas i bruk — meddelades, att medicinalstyrelsen i skrivelse den 27 augusti 1926 hade anmält, att styrelsen icke ämnade framlägga plan och kostnadsberäkningar rörande de här avsedda paviljongerna för svårskötta obildbara sinnesslöa, då den s. k. kasernkommittén, som hade i uppdrag att framlägga förslag om användningen av de genom 1925 års riksdagsbeslut rörande försvarsväsendet ledigblivna kasernerna, hade upptagit frågan om eventuellt användande av sådana jämväl till anstalter för svårskötta obildbara sinnesslöa. År 1929 framlade kasernkommittén också förslag härom innebärande, dels att kasernetablissementet på Vaxön omändrades och tillbyggdes för 48

anordnande därstädes av en anstalt med cirka 300 platser för kvinnliga svårskötta obildbara sinnesslöa, dels att det påbörjade kasernetablissementet å Vipeholm utanför Lund genom inredning av den uppförda kasernen och påbyggnad av de tre då ännu ej påbyggda grunderna bleve apterat till anstalt med cirka 600 vårdplatser för manliga svårskötta obildbara sinnesslöa. Förstnämnda förslag avstyrktes av medicinalstyrelsen, som emellertid i skrivelse den 14 februari 1930 tillstyrkte förslaget att på Vipeholm invid Lund anordna en anstalt för 600 manliga svårskötta obildbara sinnesslöa, fördelade på fyra paviljonger. Då departementschefen i den vid 1930 års riksdag framlagda propositionen om byggnadsanslag för sinnessjukvården (proposition nr 150) förklarat, att han icke var beredd att taga ställning till kasernkommitténs ifrågavarande förslag, hemställdes i en motion (F. K. nr 283), att riksdagen måtte besluta, att en anstalt för 600 manliga svårskötta obildbara sinnesslöa anordnades genom omändring och utbyggnad av det ofullbordade kasernetablissementet i Lund. Denna motion bifölls av riksdagen efter enhällig tillstyrkan av statsutskottet. Med anledning härav begärdes i proposition vid 1931 års riksdag (nr 140) anslag för anordnadet av den sålunda av riksdagen beslutade anstalten med 600 vårdplatser för manliga svårskötta obildbara sinnesslöa. Denna anstalt, som erhöll namnet Vipeholms sjukhus, blev. i oktober 1935 färdig att tagas i bruk. Dit överflyttades då dels de manliga obildbara sinnesslöa, som på grund av våldsamt uppträdande blivit intagna å sinnessjukhus, dels ock alla sådana, som på de statsunderstödda vårdhemmen för obildbara sinnesslöa visat | sig alltför svårskötta på grund av våldsamhet eller förstörelselusta, stö| rande uppträdande eller höggradig osnygghet, varjämte intagningar ägde r u m även direkt utifrån. Rörande vården av kvinnliga svårskötta obildbara sinnesslöa hade medicinalstyrelsen — efter avstyrkande av kasernkommitténs förslag att för detta ändamål taga kasernetablissementet å Vaxön i anspråk — fått i uppdrag att verkställa utredning. Denna resulterade i ett förslag, att för så: dana sinnesslöa låta uppföra en paviljong med ett 100-tal platser vid tre av statens sinnessjukhus, den första vid S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg. I enlighet med detta medicinalstyrelsens förslag begärdes i proposition vid 1934 års riksdag (nr 170) anslag för uppförande av en sådan paviljong vid nämnda sinnessjukhus. Denna proposition bifölls emellertid icke av riksdagen, vilket beslut stod i överensstämmelse med yttrande i ärendet av direktionen för S:ta Maria sjukhus och av överläkaren vid detta, vili ken för sin del ifrågasatte, om icke den av medicinalstyrelsen föreslagna paviljongen för sinnesslöa kvinnor kunde förläggas till Vipeholms sjukhus. Proposition om uppförande därstädes av en paviljong för kvinnliga svårskötta obildbara sinnesslöa med 150 vårdplatser, eller samma antal som 4 — 83217

det i en var av anstaltens förutvarande fyra paviljonger befintliga, framlades också (nr 163) vid 1935 års riksdag, som beviljade det för ändamålet begärda anslaget. Denna kvinnopaviljong vid Vipeholms sjukhus blev i slutet av år 1937 färdig att tagas i bruk. Det sålunda erhållna antalet vårdplatser för kvinnliga svårskötta obildbara sinnesslöa utgjorde icke mer än hälften av det, som beräknats vara behövligt för ändamålet. Det visade sig emellertid snart, att icke heller det å Vipeholms sjukhus befintliga antalet vårdplatser för manliga svårskötta obildbara sinnesslöa var tillräckligt. Då antalet anmälda svårskötta obildbara sinnesslöa, som fingo vänta på intagning å Vipeholms sjukhus, alltjämt ökades, så att de vid 1940 års slut uppgingo till 291, därav 150 män och 141 kvinnor, väcktes vid 1941 års riksdag en motion (A. K. nr 170), vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning angående anskaffandet av tillräckligt antal vårdplatser för svårskötta obildbara sinnesslöa. I denna motion framhölls, att åtskilliga av exspektanterna vid Vipeholms sjukhus voro omhändertagna på ålderdomshemmen, där de givetvis voro till stor olägenhet, och att de statsunderstödda vårdhemmen för obildbara sinnesslöa alls icke hade kunnat bli befriade från alla där intagna, tillhörande kategorien svårskötta, emedan den godtagna principen, att staten skulle åtaga sig vården av de mera svårskötta obildbara sinnesslöa, icke hade kunnat till fullo genomföras. Riksdagen biföll också denna motion. Denna riksdagsskrivelse fick till resultat, att det — i enlighet med av medicinalstyrelsen framlagt förslag —- vid 1944 års riksdag framlades proposition (nr 281), vari begärdes anslag bl. a. till uppförande vid Vipeholms sjukhus av ytterligare en paviljong för svårskötta obildbara sinnesslöa kvinnor med 150 platser — dock endast å allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45. Då emellertid, med hänsyn till de för dispositionen av anslag å allmän beredskapsstat gällande förutsättningarna, detta arbete tillsvidare icke kunde påbörjas, väcktes vid 1945 års riksdag en motion (A. K. nr 565), vari hemställdes, att det för den föreslagna nya kvinnopaviljongen vid Vipeholms sjukhus erforderliga anslaget 880 000 kronor måtte beviljas för budgetåret 1945/46. Denna motion bifölls emellertid icke av riksdagen, som anslöt sig till statsutskottets uttalande, att frågan om tidpunkten för anslags utgående därtill först borde prövas av Kungl. Maj :t. Resultatet av detta uttalande blev, att Kungl. Maj :t i proposition till 1946 års riksdag till ny kvinnopaviljong vid Vipeholms sjukhus begärde härför beräknat anslag å 895 000 kronor (proposition nr 177), vilket också beviljades. 5. Vården av de vanartade sinnesslöa. Minderåriga. Vid 1916 års riksdag väcktes en motion (F. K. nr 83), i vilken föreslogs, att staten skulle direkt omhändertaga alla, som på grund av vanart eller av a)

annan anledning måste utskrivas från dåvarande anstalter för sinnesslöa såsom olämpliga för samlivet därstädes. Dittills hade sådana sinnesslöa i allmänhet måst återsändas till sina hemorter, där de ofta hamnat på fattigvårdens inrättningar. Det framhölls i nämnda motion, att till dessa av staten anordnade anstalter för vanartiga sinnesslöa, som icke finge omfatta mer än ett kön, också borde hänvisas de sedligt förfallna sinnesslöa kvinnor, som icke varit intagna å sinnesslöanstalt, eftersom i allmänhet sinnesslöanstalterna icke kunde å sina arbetshemsavdelningar mottaga sådana sinnesslöa med hänsyn till faran för ogynnsamt inflytande på de övriga intagna. Riksdagen beslöt på grund av motionen en skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning rörande på vad sätt vård lämpligen borde anordnas för sinnesslöa, som på grund av vanart icke lämpligen kunde intagas eller behållas på de vanliga sinnesslöanstalterna, samt vilka åtgärder i övrigt, som borde vidtagas för beredande av nödigt antal platser för andra till vuxen ålder komna bildbara sinnesslöa. I motiveringen till denna skrivelse anfördes bl. a., att det icke minst med hänsyn till de krav i fråga om läkarvård och tillsyn m. m., som måste ställas på en för vanartade sinnesslöa avsedd anstalt, knappast kunde tänkas andra möjligheter än särskilda av staten upprättade anstalter för sådana. Med anledning av ovannämnda framställning av år 1916 och en 1918 om utarbetande av lagförslag om skolplikt för bildbara sinnesslöa barn tillkallades våren 1920 sakkunniga av Kungl. Maj :t för verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande lagstiftning om obligatorisk undervisning och vård av bildbara sinnesslöa och fallandesjuka ävensom i fråga om det för sådan lagstiftnings genomförande nödiga anstaltsväsendet. Då sistnämnda fråga borde vara ordnad, innan skolplikten för sinnesslöa barn blev genomförbar, upptogs först till behandling frågan rörande omhändertagandet av sådana sinnesslöa och fallandesjuka, vilka på grund av vanart icke lämpligen kunde intagas eller behållas i de vanliga sinnesslö- och epileptikeranstalterna. De sakkunnigas förslag i denna fråga — vilket framlades i ett den 12 februari 1921 avgivet betänkande — innebar, att staten skulle anordna särskilda uppfostringsanstalter för sådana i skolåldern befintliga sinnesslöa barn, en för vartdera könet. I dessa anstalter skulle icke endast sinnesslöa med vanart i egentlig mening (utpräglat stöldbegär, sexuell opålitlighet o. s. v.) mottagas utan även andra sinnesslöa, som äro olämpliga i de vanliga sinnesslöskolorna, såsom sinnesslöa med abnormt häftigt lynne med därav följande odisciplinerbart uppträdande (s. k. affektlabila) samt sinnesslöa med starkt framträdande rymnings- och vagabonderingstendenser. Vidare skulle anstalterna för vanartade sinnesslöa även mottaga sådana, som äro fallandesjukfl och tillika 51

vanartade. Där skulle sålunda ej tillämpas den för de vanliga anstalterna för bildbara sinnesslöa gällande regeln, att fallandesjuka icke finge där mottagas eller behållas. Enligt förslaget skulle emellertid ingen få intagas i skolhem för vanartade sinnesslöa och fallandesjuka, som icke är eller förut varit intagen i skola för sinnesslöa eller fallandesjuka eller i skyddshem för vanartade barn. Denna restriktion motiverades med att det eljest icke skulle kunna undvikas, att på dessa nya statsanstalter inkomme även sådana barn, vilkas intagande där varken vore behövligt eller lämpligt, då erfarenheten visat, att sinnesslöa barn, vilka av intagningshandlingarna att döma äro vanartade, på en anstalt snart nog låta disciplinera sig och där ingalunda visa någon tendens till vanart. Fast de föreslagna anstalterna för vanartade sinnesslöa voro avsedda för sådana i skolåldern, föreslogs dock icke någon övre åldersgräns för intagning, varför överskriden skolålder icke skulle utgöra hinder för intagning, om plats funnes. Detta vore dock att betrakta som en övergångsanordning, så länge arbetshem för vanartade sinnesslöa ännu saknades. Beträffande förläggningen av uppfostringsanstalterna för vanartade sinnesslöa och fallandesjuka föreslogs, att den för gossar förlades till Salboheds gamla lägerplats i de där kvarvarande byggnaderna, och att till uppfostringsanstalt för vanartade sinnesslöa flickor skulle apteras det dåvarande i Vänersborg belägna skolhemmet för blinda sinnesslöa och blinda dövstumma, som innehades av Drottning Sofias stiftelse, vilken emellertid skulle nedlägga sin verksamhet, så snart statens anstalt för blinda med komplicerat lyte blivit färdig att tagas i bruk. Detta förslag upptogs i en vid 1921 års riksdag framlagd proposition (nr 280), vari anslag alltså begärdes för utförande av erforderliga reparations- och ändringsarbeten i ifrågavarande byggnader. Till Salbohedsanstaltens iordningställande begärdes å tilläggsstat för 1921 ett belopp av 67 500 kronor, medan det för iordningställandet av nämnda skolhem i Vänersborg begärda anslaget — uppgående till 57 000 kronor — upptogs först i 1922 års stat, då det därvarande skolhemmet för blinda sinnesslöa och blinda dövstumma, med hänsyn till dröjsmålet med uppförandet av statens anstalt för blinda med komplicerat lyte, ej kunde väntas nedlägga sin verksamhet tidigare. Som elevavgift upptogs i propositionen det av de sakkunniga föreslagna beloppet, 225 kronor per år, motsvarande vad barnavårdsnämnd då var skyldig erlägga för på skyddshem intaget barn. Propositionen bifölls av riksdagen med den ändringen, att elevavgiften bestämdes till en krona om dagen eller sålunda till för år räknat 365 kronor, och Kungl. Maj:t utfärdade den 9 november 1922 reglemente för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa (Sv. förf. nr 525). 52

Häri angavs dessa anstalters ändamål på följande sätt: »§ 1. Mom. 1. Statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa hava till ändamål att meddela uppfostran, undervisning och vård åt sådana sinnesslöa minderåriga, vilka äro eller varit intagna i statsunderstödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka men av vederbörande läkare eller inspektör förklarats vara olämpliga för samlivet i sådan anstalt på grund av vanart, benägenhet att rymma, häftigt lynne, våldsamhet eller annan liknande orsak. I en statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa må ock mottagas sinnesslö minderårig, vilken är eller varit intagen i skyddshem, som avses i lagen den 13 juni 1902 (nr 67) angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, eller i allmän uppfostringsanstalt, som avses i 5 kap. 3 § strafflagen. Mom. 2. I en statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa må tillsvidare, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, intagas icke sinnesslö minderårig, som är eller varit intagen i statsunderstödd uppfostringsanstalt för fallandesjuka men av vederbörande läkare eller inspektör förklarats vara, av anledning som i mom. 1 sägs, olämplig för samlivet i sådan anstalt. Mom. 3. Sinnesslö eller fallandesjuk, som ej längre är minderårig men eljest enligt mom. 1 eller 2 skulle kunna intagas i en statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa, må, när särskilda skäl därtill föranleda, intagas å dylik anstalt ävensom tillåtas där kvarstanna. Mom. 4. Blind sinnesslö eller blind fallandesjuk må ej intagas i anstalt av ifrågavarande slag. Mom. 5. Minderåriga av olika kön må ej intagas å samma anstalt.» Samtidigt med detta reglemente utfärdade Kungl. Maj :t även kungörelse med några ändringar i kungörelsen den 24 oktober 1919 (Sv. förf. nr 659) angående understöd av statsmedel åt anstalter för bildbara sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka, och åt epileptikeranstalter. Av dessa ändringar må här nämnas den, som berörde 4 §, enligt vilken den, som av anstaltens läkare eller vederbörande inspektör förklarades vara olämplig för samlivet i anstalten eller deltagandet i arbetet därstädes, ej finge intagas i sådan anstalt. I enlighet med den i ovannämnda sakkunnigbetänkande uttalade principen, att man ej av uppgifterna om den anmälde sinnesslöes eller fallandesjukes uppförande ute i samhället borde draga några slutsatser angående vanart, ändrades nämnda i 1919 års ovannämnda kungörelse intagna bestämmelse därhän, att om i anstalt av ifrågavarande slag intagen av anstaltens läkare eller vederbörande inspektör förklarats vara olämplig för samlivet i anstalten, måtte han kvarhållas där, endast under förutsättning att åtgärder ofördröj ligen vidtogos för hans intagande på en statens anstalt för sinnesslöa (Sv. förf. nr 526, år 1922). Enligt de sakkunnigas förslag skulle i anslutning till statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa kunna anordnas arbetshemsavdelningar för sådana vanartade sinnesslöa, vilka uppnått den ålder, att de icke lämpade sig för skolhem, men vilka med hänsyn till vanartens eller den psykiska abnormitetens beskaffenhet icke nödvändigt behövde vårdas på sluten an53

stalt, och vilka därför icke vore i behov av överflyttning till de särskilda anstalter för vuxna vanartade sinnesslöa, som enligt de sakkunnigas förslag borde upprättas. Vid statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa gossar, där två byggnader voro tillgängliga för bostäder åt eleverna, och där platsantalet, sedans alla påtänkta ändringsarbeten blivit utförda, beräknades kunna uppgå till omkring 50, fanns sålunda möjlighet att anordna särskild arbetshemsavdelning. Då det beräknades, att antalet skolelever å denna anstalt skulle uppgå till ett 30-tal vid dess öppnande och sedan efter hand ökas ytterligare, innebar de sakkunnigas förslag, att det på denna arbetshemsavdelning icke skulle mottagas några utifrån utan endast sådana, vilkas utbildning i anstaltens skola var avslutad. Vad åter statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa flickor beträffar, där anstaltsbyggnaden rymmer 40 platser, beräknades antalet skolelever vid anstaltens öppnande ej bli mer än ett 15-tal. För att ej en stor del av platserna under flera år skulle stå obegagnade, ingingo sinnesslövårdssakkunniga den 15 augusti 1922 med en skrivelse till Kungl. Maj :t, vari som ett provisorium —- i avvaktan på tillkomsten av särskild anstalt för vuxna vanartade sinnesslöa kvinnor — föreslogs, att även sådan till vuxen ålder kommen kvinnlig sinnesslö, som icke varit intagen i uppfostringsanstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka, skulle kunna få mottagas. Detta förslag motiverades med att det vore av stor vikt att till vuxen ålder komna sinnesslöa flickor, som visat sig opålitliga i sexuellt hänseende, kunde bli omhändertagna på lämplig anstalt och ansåges skolhemmet i Vänersborg k u n n a användas för denna kategori. Med anledning av denna framställning förordnade Kungl. Maj :t, att utan hinder av bestämmelserna i reglementet finge i uppfostringsanstalten för sinnesslöa flickor i Vänersborg, där så utan skada för verksamheten vid anstalten kunde ske, tillsvidare intagas till vuxen ålder kommen kvinnlig sinnesslö, som visserligen icke vore eller varit intagen i anstalten, som i 1 § mom. 1 i nämnda reglemente omförmäles, men som till följd av vanart icke lämpligen kunde omhändertagas annorstädes än på anstalt för vanartade sinnesslöa. Av statens uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa öppnades den för gossar vid Salbohed i november 1922, medan den i Vänersborg för flickor blev färdig att tagas i bruk i juli 1924. I statsverkspropositionen till 1923 års riksdag räknades i förslaget till driftskostnaderna vid den då helt nyligen öppnade uppfostringsanstalten för vanartade sinnesslöa gossar —• liksom i statsverkspropositionen till 1922 års riksdag — med 30 elever under det kommande budgetåret (1923 —1924). Med anledning härav väcktes en motion (F. K. nr 27), vari — under omnämnande att 15 elever redan voro intagna och att 14, som voro 54

till inträde anmälda, med det snaraste komme att intagas — framhölls, att det i utgiftsstaten till endast 2 upptagna antalet arbetsledare vore för litet redan för 30-talet elever, och att man hade att räkna med att antalet elever före nästa budgetårs slut (den 30 juni 1924) komme att uppgå till ett 40-tal. I motionen föreslogs därför, att antalet arbetsledare skulle upptagas till 4. För att icke behöva räkna med någon ökning av anstaltens driftskostnader föreslogs emellertid, att den årliga avgiften måtte höjas från det i statsverkspropositionen upptagna beloppet, 365 kronor, till 400 kronor för sinnesslö, som icke är fallandesjuk och till 800 kronor för elev, som är fallandesjuk. Denna större höjning motiverades därmed, att en fallandesjuk kräver vida mer tillsyn än en sinnesslö, som icke är fallandesjuk, och att den årliga avgiften dock bleve mindre än den till epileptikeranstalterna, vilken då var 1 000 kronor. Då antalet på denna anstalt intagna vid tiden för ärendets behandling i statsutskottet uppgick till 21, i medan antalet anmälda ökats till 18, innebärande att det i motionen förebådade 40-talet elever snart skulle vara uppnått, tillstyrkte statsutskottet motionen, vilken därpå bifölls av riksdagen. Vad uppfostringsanstalten för vanartade sinnesslöa flickor beträffar, räknades i statsverkspropositionen vid 1923 års riksdag med endast 15 elever under det kommande budgetåret, varför endast en sköterska ansågs behövlig. Med anledning härav väcktes en motion (F. K. nr 28), i vilken framhölls, att, om också det beräknade antalet skolelever icke komme att överskridas vid det kommande budgetårets utgång (den 30 juni ; 1924), man dock kunde räkna med en högre beläggning av anstalten, då Kungl. Maj:t medgivit, att i denna anstalt finge intagas även sådana till vuxen ålder komna vanartade sinnesslöa flickor, som icke varit intagna i sinnesslöanstalt, när behovet av vård på grund av vanartens beskaffenhet vore trängande. I motionen räknades därför med ett platsantal av 30 under anstaltens första verksamhetsår, varav skulle följa behovet av ytterligare en sköterska. Med den föreslagna ökningen av avgifterna skulle detta förslags realiserande icke medföra någon nämnvärd ökning i utgifterna. Med den i motionen angivna restriktionen, att den andra sköterskan finge tilli sättas först sedan elevantalet överskridit 15, tillstyrkte statsutskottet även denna motion, vilken också bifölls av riksdagen. I statsverkspropositionerna vid 1924 och 1925 års riksdagar begärdes till Salbohedsanstalten anslag till ytterligare inredningsarbeten, så att antalet platser — vilket efter den förut verkställda nyinredningen blivit 40 —- kunde ökas till 50 respektive 55. Beträffande avgifterna vid uppfostringsanstalterna för vanartade sinnesslöa väcktes vid 1939 års riksdag en motion (F.K. nr 132), vari hemställdes, att vårdavgiften för de epileptiska barnen på dessa anstalter, för vilka årsavgiften — som ovan nämnts — varit 800 kronor per år, måtte 55

sänkas till det belopp, varmed de årliga vårdavgiften utgick för de övriga här intagna, 400 kronor, då det vore mindre tilltalande, att en statsanstalt uppbär olika vårdavgifter för sitt klientel allt efter graden av behovet av tillsyn. Denna motion bifölls av riksdagen. Den 7 juni 1940 utfärdades av Kungl. Maj :t nytt reglemente för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa (Sv. förf. nr 570). Detta innehöll den ändringen i intagningsbestämmelserna (1 §), att sinnesslö minderårig — även om han icke är eller varit intagen i statsunderstödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka eller i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt — må kunna intagas, därest han vid företagen läkarundersökning befinnes icke lämpligen kunna mottagas annorstädes än i anstalt för vanartade sinnesslöa. Denna tillåtelse, vilken Kungl. Maj :t genom brev den 9 november 1922 hade medgivit som ett provisorium för statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa flickor, blev sålunda härmed definitiv icke endast för denna anstalt utan även för statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar. Vidare blev den förutvarande intagningsbestämmelsen, att den, som är intagen å statsunderstödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka i allmänhet, skall h a företrädesrätt och därnäst den, som varit intagen å sådan anstalt, ändrad därhän, att »den skall äga företräde, vars behov av att bliva intagen i anstalten är mest trängande» (4 §). Även i paragrafen med utskrivningsbestämmelser (10 §) vidtogs en ändring, i det att mom. 1 fick det tillägget, att elev, som utskrives från anstalten, skall anmälas till hjälpverksamhetsläkaren vid det statens sinnessjukhus, inom vars upptagningsområde eleven efter utskrivningen kommer att vistas, varjämte eleven skall upplysas om möjligheten att erhålla bistånd av nämnde läkare. Då en stor mängd av dem, som intogos å uppfostringsanstalten för vanartade sinnesslöa gossar under de första verksamhetsåren, voro sådana, som tidigare varit intagna i vanlig sinnesslöskola (eller epileptiker skola) men därifrån utskrivits såsom olämpliga för samlivet, kommo redan från början många av de här intagna att vara över den egentliga skolåldern. Vad beläggningen av uppfostringsanstalten för vanartade sinnesslöa flickor beträffar, kom även den att i stor utsträckning utgöras av överåriga elever, då här redan från början fingo mottagas även äldre flickor, som icke förut varit intagna i sinnesslöskola eller epileptikerskola. Erfarenheten från båda dessa anstalter visade också snart, att det förelåg stort behov av särskilda anstalter för vuxna vanartade sinnesslöa, så att överflyttningar till sådan anstalt måtte kunna äga rum, efter hand som platser blevo behövliga för nyanmälda från sinnessloskolor, epileptikerskolor och skyddshem. I juni år 1947 tillkallade Kungl. Maj:t sakkunniga för verkställande av utredning angående personalorganisationen vid statens uppfostringsan56

stalter för respektive sinnesslöa gossar och flickor. Utredningen hemställde, att frågan om den lämpligaste anstaltsorganisationen för vården av svårskötta sinnesslöa gossar måtte bliva föremål för särskild översyn. Vidare föreslogs en förstärkning av anstalternas personalorganisation. Sistnämnda förslag upptogs i begränsad omfattning i en år 1948 framlagd proposition (nr 169), vilken bifölls av riksdagen. b)

Vuxna.

Efter avslutande av sitt arbete rörande uppfostringsanstalterna för vanartade sinnesslöa hade 1920 års sinnesslövårdssakkunniga bl. a. börjat med förberedande undersökningar för framläggande av förslag om vården av vuxna vanartade sinnesslöa men fingo avbryta detta arbete, sedan Kungl. Maj :t — i samband med genomförandet av en betydande minskning av antalet kommittéutredningar (den s. k. kommittédöden) — genom beslut den 24 november 1922 förordnat, att deras arbete från och med den 1 januari 1923 skulle vila. Därefter förordnade Kungl. Maj :t att det till 1920 års sinnesslövårdssakkunniga lämnade uppdraget (vilket ju i sista hand gällde att verkställa utredning och framlägga förslag angående genomförande av skolplikt för bildbara sinnesslöa) skulle återkallas, och att i stället professor Alfred Petrén skulle erhålla den begränsade uppgiften att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande anordnandet av anstalter för vuxna vanartade sinnesslöa ävensom angående anordnandet av anstaltsvården för fallandesjuka. I det av professor Petrén den 30 juli 1927 avgivna betänkandet föreslogs, att i första hand skulle upprättas slutna anstalter för vuxna vanartade sinnesslöa, och att öppna anstalter sedan skulle i form av ö-anstalter, såsom skett i Danmark, anordnas för dem, vilkas uppförande på den slutna anstalten varit sådant, att man ansåg sig böra söka andra vårdformer för dem. Enligt förslaget skulle sålunda alla vuxna vanartade sinnesslöa till en början intagas på sluten anstalt — frånsett sådana, som varit intagna i uppfostringsanstalt för vanartade sinnesslöa och befunnits lämpa sig för vård på ett vid sådan anstalt anordnat arbetshem. Av uppfostringsanstalterna för vanartade sinnesslöa hade den för pojkar också behov av sådant arbetshem med hänsyn till det vid denna anstalt befintliga jordbruket. Beträffande anordnandet av anstalter för vuxna vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla) uppstod genom 1925 års riksdags beslut om revision av försvarsorganisationen, genom vilket beslut åtskilliga kasernbyggnader komme att bli lediga, möjlighet att för jämförelsevis ringa kostnad få de av detta slag behövliga anstalterna till stånd. Den s. k. kasernkommittén, vilken tillsattes för uppgörande av förslag rörande de ledigblivna kasernernas användning, föreslogs i sitt år 1927 avgivna betänkande: 1) att det av Västmanlands trängkår tidigare disponerade kasernetablissementet i Sala 57

efter omändringar och tillbyggnad av kasernen med två flyglar måtte användas som anstalt för manliga asociala imbecilla; 2) att det av Svea trängkår tidigare disponerade kasernetablissementet i Örebro efter kasernens till*byggnad med två flyglar och nödiga omändringar i övrigt måtte användas som anstalt för kvinnliga asociala imbecilla; samt 3) att en av de tre kasernbyggnaderna vid Västgöta regemente i Vänersborg måtte omändras till avdelning för manliga asociala imbecilla (medan de andra två paviljongerna skulle användas till sekundär-sinnessjukhus, en paviljong för vartdera könet). Detta förslag upptogs i en vid 1928 års riksdag framlagd proposition (nr 165), vilken även bifölls av riksdagen, varvid platsantalet bestämdes till 370 i anstalten för manliga asociala imbecilla, vilken erhöll namnet Salberga sjukhus, 350 i anstalten för kvinnliga asociala imbecilla, vilken erhöll namnet Västra Marks sjukhus, och 283 i imbecillavdelningen vid Källshagens sjukhus, vilket namn det i Västgöta regementes kasernetablissement anordnade sjukhuset erhöll. På dessa slutna anstalter för asociala imbecilla — av vilka den sistnämnda öppnades den 1 juli 1930, Salberga sjukhus i december 1930 och Västra Marks sjukhus i januari 1931 — intogs först och främst asociala och kriminella imbecilla, som dittills hade varit omhändertagna på sinnessjukhusen. I övrigt intogos såväl vuxna vanartade sinnesslöa, som blevo direkt anmälda utifrån, som sådana på uppfostringsanstalterna för vanartade sinnesslöa intagna, som mera lämpade sig för sluten anstalt, varjämte från dessa anstalter även översändes inkomna ansökningar rörande vanartade sinnesslöa, som ej voro minderåriga. Som av det dåvarande reglementet för uppfostringsanstalterna för vanartade sinnesslöa framgick, hade elev från sinnesslöskola och från epileptikerskola företrädesrätt till intagning framför sinnesslö skyddshemselev. Detta var givetvis förklaringen till att anmälningar till statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa från skyddshemmen voro relativt sällsynta. I övrigt hade skyddshemsverksamheten vid denna tid tillgång till det av Föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josefina innehavda skyddshemmet Hall, som från hela landet mottog bl. a. sådana manliga skyddshemselever, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet icke lämpade sig för vård i vanliga skyddshem. Beläggningen å Hall utgjordes också till stor del av imbecilla. Vid 1936 års riksdag beslöts emellertid en omorganisation av skyddshemsverksamheten, med vars genomförande Hall icke längre blev behövligt som skyddshem, då ifrågavarande beslut innebar, att grovt vanartade manliga skyddshemselever över 15 år, som icke kunde vårdas på de vanliga skyddshemmen, skulle direkt överföras till statens uppfostringsanstalt Bona 58

och alltså icke vidare intagas på Hall, samt att en statsanstalt för själsligt abnorma manliga skyddshemselever skulle anordnas. I den vid 1938 års riksdag framlagda propositionen (nr 198), vari anslag begärdes till uppförande av denna anstalt (med förläggning till Lövsta), upptogs även anslag till nybyggnad vid Salbohedsanstalten, avsedd till arbetshem för sådana vuxna vanartade manliga sinnesslöa, som ej behövde vård på sluten anstalt. Vid samma riksdag framlades också en proposition med begäran om anslag till inköp för statens räkning av Hallanstalten för dess apterande till visst fångvårdsändamål, sedan den efter ovannämnda byggnadsföretags utförande icke längre behövdes som skyddshem. Sedan statsanstalten för själsligt abnorma manliga skyddshemselever och det nya arbetshemmet vid Salbohed blivit färdiga att tagas i bruk, fördelades abnormklientelet på Hall så, att de imbecilla överflyttades till Salbohedsanstalten — vid vilken genom nämnda utvidgning platsantalet i sin helhet ökats till 80 — och de själsligt abnorma, som icke voro imbecilla, överflyttades till den nya anstalten på Lövsta. Vid 1939 års riksdag begärde Kungl. Maj :t anslag till uppförande av ett arbetshem med 24 platser vid uppfostringsanstalten i Vänersborg för vanartade sinnesslöa flickor. Riksdagen beviljade det härför begärda beloppet, men då det blev upptaget på allmän beredskapsstat, blev detta byggnadsarbete aldrig utfört. Av anstalterna för vuxna asociala imbecilla blevo både Salberga och Västra Marks sjukhus fullbelagda på föga mer än ett år, medan imbecillavdelningen vid Källshagens sjukhus blev fullbelagd först bortemot tre år efter dess öppnande. De ö-anstalter, som man efter danskt mönster tänkt sig som mellanform mellan sluten och öppen anstalt för vuxna vanartade sinnesslöa, ha ej kommit till stånd. I stället vidtogos åtgärder att för sådana på de slutna anstalterna för manliga asociala imbecilla intagna, som icke i längden syntes vara i behov av vård i sluten anstalt men dock icke lämpligen kunde försöksutskrivas, ordna med kontrollerad familjevård. Denna vårdform, som började införas vid Salberga sjukhus våren 1935 och i anslutning till Källshagens imbecillavdelning hösten 1936, har fått sådan omfattning, att från dessa anstalter för manliga asociala imbecilla numera sammanlagt cirka 120 äro överlämnade till kontrollerad familjevård. I samband med anstalten för kvinnliga asociala imbecilla har denna vårdform ej blivit använd. För att de på Västra Marks sjukhus intagna, för vilka vård på sluten anstalt icke i längden kunde anses vara nödvändig, icke skulle bli nödsakade kvarstanna där, öppnades år 1934 ett privat, tre mil från Örebro beläget arbetshem, Brotorp, avsett för vanartade sinnesslöa flickor. Detta arbetshem, som har 52 platser, erhöll till läkare överläkaren vid Västra Marks sjukhus för möjliggörande av ett intimt samarbete mellan dessa anstalter, så att utbyte dem emellan vid behov kunde ske. 59

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 11 september 1945 överlämnade medicinalstyrelsen verkställd utredning angående behovet av platser inom den statliga sinnesslövården med förslag om tillgodoseendet av detta behov. Vad anstalterna för asociala imbecilla beträffar, framgick av denna utredning, att på såväl Salberga som Västra Marks sjukhus klientelet var av mycket skiftande art, å ena sidan intellektuellt lågtstående, psykiskt avtrubbade sinnesslöa, vilka endast i obetydlig utsträckning vore tillgängliga för behandling, å andra sidan unga, relativt högtstående sinnesslöa, som ännu ej stadgat sig, men som, om de erhölle lämplig behandling och vandes vid regelbundet, för dem lämpat arbete, hade stora utsikter att uppfostras till samhällsdugliga medlemmar. Då det ej varit möjligt att inom dessa gamla kasernbyggnader genomföra behövlig differentiering, och det vid Salberga sjukhus för manliga asociala imbecilla ej fanns tillräckligt markutrymme för arbete utomhus, föreslog medicinalstyrelsen, att det skulle anordnas nya anstalter för de yngre och för behandling lättare tillgängliga fallen. Förslaget innebar, att det i mellersta Sverige skulle uppföras en ny anstalt för yngre, mindre lågt stående asociala imbecilla kvinnor, till vilken anstalt de till denna kategori hörande patienterna på Västra Marks sjukhus skulle överflyttas, och skulle på den nya anstalten direkt intagas alla exspektanter till Västra Marks sjukhus, som voro under 25 år, vilket var fallet med hälften av de till något över 50 uppgående exspektanterna. Därjämte skulle de nu på skyddshem för flickor intagna imbecilla och de vid de öppna arbetshemmen inom sinnesslövården befintliga kvinnliga asociala imbecilla (minst ett 50-tal) överflyttas till den sålunda föreslagna nya anstalten, för vilken räknats med ett platsantal av 300, av vilka 50 å 60 skulle förläggas till en särskild, på två underavdelningar uppdelad avdelning, förlagd på visst avstånd från huvudsjukhuset och försedd med egna arbets- och lärosalar, där de yngsta patienterna i första hand skulle kunna mottagas. Endast de äldre, något dementa skulle jämte de grovt asociala (av alla åldrar) kvarstanna på Västra Marks sjukhus. Då endast 150 platser beräknades behövliga för dessa kategorier, föreslog medicinalstyrelsen, att de återstående paviljongerna med cirka 200 platser skulle beläggas med vuxna kvinnliga obildbara sinnesslöa. Förslaget innebar, att den nya anstalten för asociala imbecilla kvinnor skulle uppföras under budgetåren 1947—1950. Likaledes skulle enligt medicinalstyrelsens förslag på Salberga sjukhus behållas endast sådana manliga asociala imbecilla, som voro mera lågtstående eller grovt asociala, för vilka kategorier 220 av anstaltens 370 platser beräknades behövliga, medan återstående 150 platser skulle beläggas med vuxna manliga obildbara sinnesslöa. Även de 270 platserna på imbecillavdelningen vid Källhagens sjukhus skulle enligt förslaget användas endast för mera asociala eller lågt stående imbecilla av alla åldrar, 60

medan nya anstalter skulle anordnas för yngre och för högre stående vanartade manliga sinnesslöa. Då antalet exspektanter till anstalterna för manliga asociala imbecilla uppginge till mellan 80 och 90, och överbeläggningen på dessa anstalter borde något reduceras och det i övrigt räknades med att det funnes minst 150 manliga asociala imbecilla på vanliga sinnessjukhus, skyddshem, arbetshem m. fl. anstalter, beräknades behovet av nya platser för asociala imbecilla män till minst 500. Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle dessa platser anskaffas genom att en sekundäravdelning till Salberga sjukhus i interneringslägret Olovsfors vid Avesta med ett platsantal av 150 inrättades, och att Bona nuvarande uppfostringsanstalt, som har cirka 200 platser, överfördes till sinnesslövården och utbyggdes med två nya paviljonger för sammanlagt 160 patienter. I propositionen vid 1946 års riksdag (nr 177) begärdes, att för denna tillbyggnad ett belopp av 490 000 kronor skulle ställas till Kungl. Maj :ts förfogande från den tidpunkt Kungl. Maj :t bestämmer om Bonaanstaltens överförande till den statliga sinnessjuk- eller sinnesslövården. Denna framställning bifölls av riksdagen. 6. Vården av sinnesslöa

med smittosam

tuberkulos.

Vid 1941 års riksdag väcktes en motion (A.K. nr 105), vari hemställdes, att riksdagen måtte låta verkställa utredning angående frågan om vården av sinnesslöa med smittosam tuberkulos. Denna motion var grundad på en av inspektören för sinnesslövården till medicinalstyrelsen ingiven skrivelse, vari föreslogs, att staten borde åtaga sig vården av alla sinnesslöa med smittosam tuberkulos. Efter tillstyrkan av statsutskottet, som fastslog, att av vad i motionen anförts framgick, att vården av sinnesslöa, som lida av tuberkulos i smittosamt skede, icke kan anses tillfredsställande ordnad, beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte efter den ytterligare utredning, som kan befinnas erforderlig, till prövning upptaga frågan om lämpligaste sättet att ordna vården för sinnesslöa med smittosam tuberkulos. Någon statlig specialanstalt för tuberkulösa sinnesslöa har emellertid icke kommit till stånd, varför staten i fråga om dessa sinnesslöa ombesörjer vården endast för dem, som på grund av svårskötthet av ena eller andra slaget (såsom höggradig osnygghet m. m.) äro berättigade till vård på Vipeholms sjukhus. För andra tuberkulösa manliga sinnesslöa finnes emellertid sedan 1944 ett enskilt vårdhem, östanby, med ett platsantal av 45. 7. Steriliseringsfrågan

och de

sinnesslöa.

I utredningen angående behovet av anstalter för vuxna vanartade sinnesslöa framhölls, att ett medgivande till sterilisering av vissa sinnesslöa 61

kunde inverka på behovet av vårdplatser, särskilt i fråga om kvinnliga asociala imbecilla. Initiativet till sådan lagstiftning — som i Danmark tagits år 1920 och i Finland år 1921 — togs i Sverige år 1922, då professor Alfred Petrén i riksdagen väckte motion i frågan (F.K. nr 38), vilken enhälligt bifölls av riksdagen, som beslöt en skrivelse med anhållan, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning, under vilka förutsättningar och i vilken ordning sterilisering av sinnesslö, sinnessjuk och fallandesjuk må kunna företagas. De av Kungl. Maj :t tillkallade sakkunniga avgåvo år 1929 betänkande med förslag till steriliseringslag. Enligt detta lagförslag skulle sterilisering icke få företagas med mindre vederbörande med insikt om åtgärdens innebörd gåve samtycke därtill och endast på eugenisk indikation eller blandad eugenisk och social indikation men icke på enbart social indikation. Med en så begränsad rätt till sterilisering skulle från sinnesslövårdssynpunkt föga vara vunnet, och i flera av de avgivna yttrandena rörande lagförslaget anfördes också kritik av detsamma. Vid 1933 års riksdag väcktes en ny motion i frågan med hemställan om utarbetande av nytt förslag till steriliseringslag (F.K. nr 188). I denna motion framhölls, att sterilisering av sinnesslö borde vara tillåten, även om sinnesslöheten icke berodde på ärftligt anlag utan hade annan orsak, såsom infektionssjukdom under de första levnadsåren, huvudskada m. m., då det icke under några förhållanden kunde vara lämpligt, att en sinnesslö, som är oförmögen att uppfostra barn, sätter avkomma till världen. Anslutande sig till de i motionen anförda synpunkterna beslöt riksdagen också en skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om ny utredning, under vilka förutsättningar och i vilken ordning sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka må kunna företagas. Den sålunda begärda utredningen igångsattes omedelbart och vid 1934 års riksdag framlades proposition (nr 103) med förslag till steriliseringslag. Detta innebar, att å den, som lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själs verksamheten och på den grund för framtiden är ur stånd att handhava vårdnaden av sina barn eller kommer att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet, sterilisering får företagas utan hans samtycke, därest han på grund av sin rubbade själsverksamhet varaktigt saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden. Propositionen bifölls av riksdagen, och den sålunda antagna steriliseringslagen trädde i kraft den 1 januari 1935, från vilken tid det alltså blev tillåtet att, under iakttagande av lagens bestämmelser, företaga sterilisering av sinnesslöa. Denna första steriliseringslag i vårt land berörde icke frågan om sterilisering på egen begäran av rättskapabel person med dåliga arvsanlag. Då det emellertid visade sig behövligt att reglering genom lagbestämmelser av 62

frivillig sterilisering kom till stånd, framlades vid 1941 års riksdag proposition om en på så sätt utvidgad steriliseringslag, vilken också bifölls av riksdagen. Denna nya steriliseringslag (Sv. förf. nr 282, år 1941) inledes med bestämmelsen, att sterilisering är tillåten å den, som med skäl kan antagas komma att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller ock svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag, såvida han samtyckt därtill, som ock å den, vilken prövas på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten eller ock på grund av asocialt levnadssätt vara för framtiden uppenbart olämplig att handha vården om barn — gällande detta vare sig han själv samtyckt därtill, eller han på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden. Medan det för sterilisering av sinnesslö enligt den första steriliseringslagen icke behövde inhämtas tillåtelse av medicinalstyrelsen, utan det vore tillräckligt, att två legitimerade läkare efter samråd funnit skäl till åtgärden föreligga, får enligt den nu gällande lagen på området sterilisering av sinnesslö icke äga r u m utan tillstånd av medicinalstyrelsen. Enligt de genom en särskild kungörelse utfärdade tillämpningsföreskrifterna (Sv. förf. nr 387, år 1941), äger såväl läkare som föreståndare vid allmän sinnesslöanstalt ansöka om tillstånd till sterilisering å sinnesslö, som är intagen på anstalten. För den, som är intagen på enskild sinnesslöanstalt, äger däremot föreståndaren icke ingiva sådan ansökning och anstaltens läkare, endast om h a n är allmän civiltjänsteläkare. Där så icke är fallet, löses frågan enklast genom att den lokale civiltjänsteläkaren (såsom provinsialläkaren, stadsläkaren o. s. v.), vilken har sådan ansökningsrätt, anmodas stå till tjänst för ändamålet. Det är nämligen särskilt föreskrivet, att den läkare, som äger ingiva ansökan om sterilisering, har att sörja härför, där han erhållit kännedom om fall, i vilket sterilisering från allmän synpunkt synes påkallad. I detta sammanhang må nämnas, att det numera icke är uteslutet, att sinnesslö kan få dispens från förbudet att ingå äktenskap. Vid 1944 års riksdag väcktes två motioner (A.K. nr 162 och 216), vari hemställdes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning i frågan om rätt för sinnesslö att under vissa förhållanden efter verkställd sterilisering ingå äktenskap. Med anledning av dessa motioner beslöt riksdagen också en sådan skrivelse. Denna hade till resultat, att det vid 1945 års riksdag framlades en proposition i frågan (nr 77). I denna framhölls, att dispens från det för sinnesslöa gällande äktenskapsförbudet, under förutsättning att sterilisering sattes som villkor, borde ifrågakomma främst för vissa jämförelsevis högstående sinnesslöa, som voro i stånd att försörja sig, då för sådana ett äktenskap kunde innebära ett gott stöd och underlätta vederbörandes anpassning till samhällslivet. Då emellertid dispensen ej borde beviljas utan noggrann individuell prövning — så t. ex. borde 63

dispens i regel ej meddelas, om genom äktenskap den sinnesslöe skulle få vårdnaden om andra makens barn — innebar förslaget, att Konungen i varje speciellt fall skulle pröva dispensfrågan. Det föreslogs sålunda i propositionen, att giftermålsbalkens lydelse på denna punkt, »ej må någon träda i äktenskap, som är (sinnessjuk eller) sinnesslö», skulle få följande lydelse: »Den, som är (sinnessjuk eller) sinnesslö, må ej ingå äktenskap, med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet». Riksdagen biföll denna lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1945 (Sv. förf. nr 273). 8. Inspektion

över

sinnesslövården.

Fr. o. m. år 1902 kombinerades de båda befattningarna som överinspektör för sinnessjukvården och inspektör för sinnesslövården. Vid den tiden voro dessa båda vårdgrenar ej mera omfattande, än att båda befattningarna kunde skötas av en och samma person. Under årens lopp blev det emellertid allt svårare att kombinera de båda befattningarna. Visserligen hade år 1915 tillkommit en inspektör för sinnesslöundervisningen, men ökningen av vårdresurserna för såväl äldre bildbara sinnesslöa som obildbara sinnesslöa lade dock så mycket arbete på medicinalstyrelsens inspektör, att det i längden blev omöjligt att fullgöra detta på ett tillfredsställande sätt. När 1929 en ny sinnessjuklag antogs, som gav överinspektören för sinnessjukvården väsentligt ökat arbete, var det uteslutet, att denna befattning i fortsättningen skulle kunna kombineras med befattningen som inspektör för sinnesslövården. Vid den nya sinnessjuklagens ikraftträdande vid 1931 års ingång tillsattes därför en särskild inspektör för sinnesslövården. Fr. o. m. den 1 juli 1938 fick emellertid den dåvarande överinspektören för sinnessjukvården på försök övertaga även befattningen som inspektör för sinnesslövården. Detta arrangemang befanns emellertid mindre lämpligt och ändrades efter ett år, då inspektörens för sinnesslövården tjänst i stället kombinerades med sekreterartjänsten i sinnessjuknämnden. Inspektören för sinnesslövården hade emellertid då icke tillsyn över hela sinnesslövården, utan hade statens slutna anstaltsvård för sinnesslöa alltifrån sin tillkomst under förra delen av 1930-talet sorterat under överinspektören för sinnessjukvården. Detta hade visserligen sin naturliga förklaring däri, att statens slutna sinnesslöanstalter officiellt fått benämningen sinnessjukhus, för att sinnessjuklagens bestämmelser i fråga om intagning och utskrivning skulle bli tillämpliga på dem. Det hade dock visat sig vara en mindre tillfredsställande ordning, att inspektören för sinnesslövården, vilken hade att från de statsunderstödda öppna sinnesslöanstalterna ombesörja behövlig utgallring till de statliga slutna sinnesslöanstalterna, och även bedöma huruvida de å statens slutna sinnesslöanstalter direkt utifrån intagna skulle behöva kvarstanna där eller skulle 64

kunna överflyttas till öppen anstalt, icke hade att inspektera alla sinnesslöanstalter. Vid 1940 års riksdag väcktes därför i båda kamrarna en motion (F.K. nr 11 och A. K. nr 21), vari framhölls olägenheterna av att inspektören för sinnesslövården icke fick ha tillsyn över statens sinnesslövård utan denna alltjämt utövades av överinspektören för sinnessjukvården och hemställan gjordes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om sådana ändringar i vederbörande instruktioner, att så bleve fallet. Med anledning av denna motion beslöt riksdagen också en skrivelse med anhållan, att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande, huruvida och i vad mån en ändring av dåvarande ordning för tillsynen över statens anstalter för vård av sinnesslöa borde äga rum samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill prövningen föranledde. Resultatet härav blev, att Kungl. Maj:t den 20 juni 1941 utfärdade en ny instruktion för inspektören för sinnesslövården (Sv. förf. nr 513), enligt vilken denne även fick tillsyn över »sinnesslövården å sinnessjukhusen». Som ovan nämnts blev befattningen som inspektör för sinnesslövården fr. o. m. den 1 juli 1939 kombinerad med sekreterartjänsten hos sinnessjuknämnden. Då arbetet på båda dessa tjänster emellertid växte år efter år, kunde icke heller denna kombination i längden fortsätta. I proposition vid 1945 års riksdag angående anslag till medicinalstyrelsen (proposition nr 243) föreslogs därför upphävandet av nämnda kombination, och att inspektören för sinnesslövården i stället skulle få ökad inspektionsverksamhet genom den nya uppgiften att ha tillsyn över den psykiska barna- och ungdomsvården. Denna kombination, mot vilken riksdagen icke heller hade någon erinran, har sålunda existerat sedan den 1 juli 1945. 9. Personalen

vid

anstalterna.

Slutligen må några ord nämnas om lärarpersonalens vid sinnesslöanstalterna ställning. Frågan om pension för denna personal var före redan vid det andra allmänna mötet för vården om de sinnesslöa, vilket hölls i Mariestad 1905, och togs åter upp vid följande i Eksjö 1907 hållna möte, vilket utsåg kommittérade med uppdrag att vidtaga åtgärder för beredande av pension åt lärarpersonalen vid de statsunderstödda sinnesslöanstalterna i riket. I enlighet med den av dessa kommittérade ingivna framställningen hemställde Kungl. Maj :t till 1911 års riksdag, att ordinarie manliga och kvinnliga föreståndare samt ordinarie manliga och kvinnliga lärare, slöjd- och handarbetslärare däri inberäknade, vid de med statsmedel understödda sinnesslöanstalterna i riket måtte — i likhet med vad redan skett i fråga om lärarpersonalen vid Drottning Sofias stiftelse — vinna delaktighet i dövstumlärarnas pensionsanstalt med lägst med5 — 83217

givna delaktighetsbelopp bestämt till 1 000 kronor. Medan kommittérade föreslagit, att pensionsåldern skulle sättas till högst 55 levnadsår och 30 tjänsteår, föreslog Kungl. Maj :t däremot, att full pension skulle erhållas först vid 60 levnadsår och efter 30 tjänsteår, därav de 10 senast förflutna med löneförmåner (värde av bostad och bränsle eller ersättning därför häri icke inberäknat) fullt motsvarande det belopp, till vilket delaktighet i pensionsanstalten för tjänsten bestämts. Denna Kungl. Maj :ts framställning bifölls av riksdagen. I den kungörelse, som med anledning av detta riksdagens beslut den 22 juni 1911 utfärdades, föreskrevs icke något villkor om specialutbildning för erhållande av pension. En stor del av den dåvarande lärarkåren saknade också sådan utbildning. Med det endast till 4 uppgående antalet elever, som årligen utgick från det av Föreningen för sinnesslöa barns vård anordnade seminariet, hade det icke varit möjligt för anstalterna att vid uppkomna vakanser alltid få därifrån utgångna elever. Frågan om erhållande av dugliga lärarinnor vid landets sinnesslöanstalter var också före vid det femte allmänna svenska i Göteborg 1910 hållna mötet om vården av de sinnesslöa, vilket beslöt att göra en hemställan till Föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm att, så snart som möjligt, vidtaga åtgärder för utvidgande av sitt seminarium. Sedan frågan också diskuterats vid ett möte i Stockholm år 1915, ingick styrelsen för Föreningen för sinnesslöa barns vård detta år med en framställning att få anslaget till seminariet, vilket från och med 1903 höjts från förutvarande 9 400 till 12 150, ytterligare höjt med 4 600 kronor under villkor, att elevantalet skulle höjas från dittillsvarande 8 till 12, varigenom 6 elever årligen skulle kunna utexamineras. Då ökningen av elevantalet emellertid skulle ske successivt, hösten 1916 med 2 och hösten 1917 med ytterligare 2, begärdes likväl för 1916 en höjning av anslaget med endast 1 150 kronor och för 1917 med 3 450 kronor. Denna framställning bifölls. En ytterligare utvidgning av seminariet skedde hösten 1937, då 8 elever intogos. Fr. o. m. hösten 1938 ha sammanlagt 16 elever årligen undervisats vid seminariet. Läsåret 1946/47 intogos på grund av särskilda omständigheter 18 nya elever på seminariet. 1941 års sinnesslövårdssakkunniga fingo utöver tidigare nämnda direktiv även i uppdrag att verkställa utredning rörande statens övertagande av avlöningen till föreståndare och lärarpersonal vid vissa skolor för sinnesslöa och fallandesjuka. Härom avgavs 1943 betänkande innehållande förslag till avlöningsreglemente för lärare vid statsunderstödda skolor för bildbara sinnesslöa jämte ett flertal reglementen samt instruktion för inspektören för sinnesslöundervisningen. Som redan nämnts, framlades vid 1945 års riksdag proposition med ändrade grunder för statsbidrags utgående till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa. I denna proposition upptogs även statsbidrag till löner åt 66

föreståndare och lärare vid skolhem och arbetshem, som äro samorganiserade med skolhem, detta dock begränsat till % av kostnaderna. I en med anledning av denna proposition väckt motion hemställdes emellertid, att riksdagen måtte besluta, att staten skulle påtaga sig hela kostnaden för löner åt föreståndare och lärare vid skolhem och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa. Statsutskottet uttalade med anledning härav (uti. nr 170), att övervägande skäl talade för att staten skulle påtaga sig hela kostnaden för föreståndarnas och lärarpersonalens avlönande. Då därmed emellertid skulle följa en minskning av statsbidraget, i analogi med statsbidragen till avlöningar inom folkskoleväsendet med ett belopp motsvarande hyresersättning för den ifrågavarande tjänstepersonalens bostäder, och då utredning härom saknades, fann statsutskottet det ej vara möjligt att genomföra en sådan ordning redan från och med den 1 juli 1945. Statsutskottet hemställde därför om bifall till propositionen och avslag å motionen, såvitt denna avsåge nästa budgetår. I enlighet härmed beslöt riksdagen. Vidare framlades vid 1945 års riksdag proposition angående lönereglering för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa och för fallandesjuka (prop, nr 288). Med anledning av denna proposition väcktes en motion i båda kamrarna, vari hemställdes, att i det föreliggande förslaget måtte innefattas även lärare i manlig slöjd, vilka däri icke medtagits, enär de — till skillnad från lärarpersonalen för kvinnlig slöjd — ofta äro anställda jämväl för annan verksamhet vid anstalten. I sitt yttrande i ärendet hemställde statsutskottet (uti. nr 171) om bifall till propositionen och avslag på motionen men gjorde därvid det uttalandet, att frågan om avlöningsförhållandena för lärare i manlig slöjd borde upptagas till förnyat övervägande, sedan den beslutade utbyggnaden av sinnesslöundervisningen genomförts. I enlighet härmed beslöt riksdagen. I anslutning till sistnämnda proposition framlades även proposition angående pensionsreglering för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa m. m. (prop, nr 289). Det framlagda förslaget, som omfattade föreståndare samt ordinarie och extra ordinarie lärare i kunskapsämnen och i kvinnlig slöjd vid ifrågavarande sinnesslöanstalter samt vid statsunderstödda epileptikerskolor och med dem samorganiserade arbetshem, innebar, att pensionsåldern skulle inträda vid utgången av den tolvmånader speriod, räknad från den 1 juli till och med den 30 juni, under vilken befattningshavare uppnått följande levnadsålder, nämligen föreståndare 63 år och lärare 60 år. Med anledning av denna proposition väcktes en motion (F. K. nr 393 och A. K. nr 599) med hemställan, att riksdagen måtte besluta, att i det 6?

föreliggande förslaget till pensionsreglemente skall innefattas även lärare i manlig slöjd. I enlighet med bankoutskottets hemställan (uti. nr 53) beslöt riksdagen emellertid avslå denna motion och bifalla propositionen oförändrad. Därpå utfärdade Kungl. Maj :t den 22 juni 1945 Avlöningsreglemente för de statsunderstödda skolorna för bildbara sinnesslöa m. fl. (Sv. förf. nr 512), Kungörelse med tilläggsbestämmelser därtill (Sv. förf. nr 513), Kungörelse angående tillämpning av folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen å vissa befattningshavare vid de statsunderstödda skolorna för bildbara sinnesslöa m. fl. (Sv. förf. nr 514) och Kungörelse om bestämmelser i fråga om befattningshavares övergång till avlöningsreglementet för de statsunderstödda skolorna för bildbara sinnesslöa m. fl. (Sv. förf. nr 515) samt den 29 juni 1945 Kungörelse angående statsbidrag till driftskostnader vid anstalter för bildbara sinnesslöa och vid epileptikerskolor (Sv. förf. nr 532) och Kungörelse angående statsbidrag till avlöning åt föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa och epileptiker (Sv. förf. nr 533) — samtliga författningar gällande från och med den 1 juli 1945. Med anledning av att 1945 års riksdags ovannämnda beslut om grunderna för statsbidrag till driften av anstalterna för bildbara sinnesslöa endast var av provisorisk natur, gällande för budgetåret 1945—1946, i det att riksdagen därvid i princip uttalade sig för att staten skulle bestrida hela kostnaden för föreståndar- och lärarlönerna, uppdrog Kungl. Maj :t genom beslut den 29 juni 1945 åt 1941 års lärarlönesakkunniga att, med beaktande av vad riksdagen anfört, verkställa utredning i ärendet. I denna utredning, som den 28 januari 1946 ingavs till Kungl. Maj :t, erinrades om att reglerna för statsbidraget till avlönande av folkskolans lärare innebure, att staten bidrager med ett belopp, motsvarande hela avlöningen minskad med det i författningen fastställda hyresavdraget för lagenlig tjänstebostad jämte bränsle åt läraren. Det utginge alltså även bidrag av kommunen, bestående antingen i att den tillhandahåller tjänstebostad med bränsle eller ock av egna medel till läraren utbetalar utöver statsbidraget ett belopp motsvarande det hyresavdrag, som läraren enligt avlöningsreglementet skulle varit skyldig vidkännas, därest tjänstebostad tillhandahållits honom. I ett så konstruerat system erfordrades emellertid regler för den bostadsstandard läraren vore berättigad att kräva, intagna i en boställningsordning, men hade den verkställda utredningen givit vid handen, att endast föreståndarna vid de större sinnesslöanstalterna hade familjebostad. Vid sådant förhållande ansågo de sakkunniga det ej vara annan möjlighet än att, då staten ej skall bekosta bostaden, för denna göra ett visst avdrag i statens täckande av kostnaderna för lärar- och föreståndarlönerna. De sakkunniga föreslogo emellertid den ändringen, att statsbidraget skulle 68

höjas från 75 % till 90 % av ifrågavarande avlöningskostnader. Detta förslag tillstyrktes av skolöverstyrelsen samt av svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet men avstyrktes av statsutskottet, som icke ansåg sig kunna förorda högre bidragsprocent än 80. I den vid 1946 års riksdag framlagda propositionen i frågan (nr 145) upptogs statsbidraget emellertid till 85 % av kostnaderna för föreståndar- och läraravlöningarna vid sinnesslö- och epileptikeranstalterna såsom ett provisorium i avvaktan på slutförandet av pågående utredning om statens bidrag till lärarlönerna inom folkskoleväsendet. I enlighet med hemställan av statsutskottet biföll riksdagen denna proposition. Därpå utfärdades av Kungl. Maj :t Kungörelse om ändrad lydelse av 11 § i reglementet för statsunderstödda skolor för bildbara sinnesslöa (Sv. förf. nr 460) och Kungörelse om ändrad lydelse av 2, 4 och 7 §§ i Kungörelsen angående statsbidrag till avlöning åt föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa och epileptiker (Sv. förf. nr 461) att gälla från och med den 1 juli 1946.

Kap. 2. Anstalterna och deras klientel. A. Nuvarande anstaltsorganisation. Enligt den lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, som trädde i kraft den 1 januari 1945, åligger det landsting och stad, som ej deltager i landsting, att ombesörja, att ifrågavarande klientel inom resp. stad och landstingsområde erhåller erforderlig undervisning och vård. Inom varje landsting resp. stad skall finnas en s. k. centralanstalt (två eller flera landsting och städer kan dock förena sig om gemensam centralanstalt), som skall omfatta: a) upptagningshem för sinnesslöa barn, som ej börjat skolan; b) skolhem med sinnesslöskola för undervisning av barn i skolåldern; c) arbetshem för ytterligare utbildning i praktiskt hänseende av dem, som avslutat skolundervisningen i skolhemmet. I de fall, när genom överenskommelse med enskild anstalt omhändertagandet av de sinnesslöa ordnats på ett tillfredsställande sätt, kan befrielse medgivas från skyldigheten att anordna anstalt av motsvarande slag. Behovet av skolplatser kan även täckas genom inrättande av externatskola eller externatplatser vid skolhem. Skolan kan sålunda vara anordnad antingen som internat (skolhem) eller som externat med barnen boende i föräldrahemmet eller annat enskilt hem. De skyldigheter på detta område, som genom lagen ålagts landstingen, ha ännu endast delvis uppfyllts. Sedan 1916 ha samtliga landsting skolhem för sinnesslöa, antingen egna eller tillsammans med ett eller flera andra landsting. Av de städer, som ej deltaga i landsting, ha flertalet ännu ej egna internat utan endast externatskolor. Där barnen komma från goda hem och bo i närheten av sinnesslöskolan är det en fördel, om de under barndomen, d. v. s. den egentliga skolåldern, kunna få bo kvar i sina hem. Där externatskola ej finnes, men internaten ligga i eller i omedelbar närhet av tätorter är det därför brukligt att låta barn från goda hem få deltaga i den vid internaten anordnade undervisningen utan att intagas där. En relativt stor del av de sinnesslöa barnen lämpa sig emellertid ej för externatskola även om de bo i närheten av denna. En del sakna egna hem eller komma från sådana, som ej ha förmåga att på ett tillfredsställande sätt vårda och fostra barnen. Andra förete uppföranderubbningar eller stå så lågt, att de ej kunna reda upp trafiksvårigheterna mellan hemmet och skolan. En stads behov av platser för bildbara sinnesslöa barn kan därför ej tillfredsställande tillgodoses genom enbart externatskcleplatser. 70

Som en nyhet infördes genom sinnesslölagen begreppet upptagningshem. Tidigare nämndes endast tre typer av avdelningar för sinnesslöa, skolhem, arbetshem och vårdhem. De senare avsågo avdelningar för obildbara sinnesslöa. Då emellertid erfarenheten har visat dels att barn böra vårdas skilda från vuxna, dels att det i många fall kan vara svårt att redan hos små barn, under eller i början av skolåldern, avgöra om de komma att bli bildbara eller obildbara, infördes benämningen upptagningshem för vårdavdelningar avsedda för sinnesslöa barn under eller i den tidigare skolåldern, vilka möjligen kunde tänkas bli bildbara. Osäkerhet har dock rått om avgränsningen av detta klientel. Utredningen återkommer nedan till denna fråga. Upptagningshem finnas ännu endast anordnade vid ett fåtal centralanstalter. Vid flera anstalter har man sökt genomföra en omorganisation av förutvarande vårdhem liggande i anslutning till skolhem, men denna omorganisation befinner sig i sin början och har hindrats bl. a. av den allmänna platsbristen, som gjort det omöjligt att ordna förflyttning av de på dessa vårdhem intagna sinnesslöa, som varit äldre eller klart obildbara. Arbetshem, d. v. s. avdelningar för bildbara sinnesslöa över skolåldern, ha funnits anordnade i anslutning till åtskilliga av skolhemmen. Hittills har i fråga om beläggningen av dessa arbetshem ej någon egentlig uppdelning av klientelet skett efter ålder, möjlighet att tillgodogöra sig yrkesundervisning, sannolik vårdtid m. m., utan på arbetshemmen ha funnits såväl yngre relativt högtstående elever, vilka behövt något eller några års yrkesutbildning, innan placering under friare förhållanden kunnat ske, som yngre och äldre elever med sämre begåvning men viss arbetsförmåga, vilka beräknats behöva stanna på arbetshemmen under lång tid, i vissa fall hela livet. I lagen om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa avses de till skolhemmen anslutna arbetshemmen i princip endast skola mottaga elever, som äro tillgängliga för ytterligare utbildning i praktiskt hänseende och som äro under 21 år, medan övriga elever skulle överflyttas till arbetshem, ej anslutna till skolhemmen. Efter lagens ikraftträdande ha omplaceringar syftande till en dylik uppdelning av arbetshemseleverna skett i viss men relativt ringa utsträckning. I gällande bestämmelser finnes intet hinder för att en centralanstalt utöver de avdelningar, upptagningshem, skolhem och arbetshem, som skola vara anordnade vid densamma, även omfattar ett eller flera vårdhem. Härvid gäller dock, att obildbara sinnesslöa, d. v. s. vårdhemmens klientel, skola vårdas på särskild avdelning, önskvärdheten av att barn och vuxna, i den mån det visar sig behövligt, vårdas åtskilda från varandra framhålles. Vuxna sinnesslöa av skilda kön må, oavsett graden av efterblivenhet, ej vårdas på samma avdelning. I upptagningshemmen kan barn mottagas vid hur tidig ålder som helst. Den sinnesslöe får kvarstanna där högst till dess han fyllt 12 år. Omhän71

dertagandet på upptagningshemmet är frivilligt och beroende av medgivande från den, som har vårdnaden om barnet. Visar sig barnet vara obildbart får det endast kvarstanna under förutsättning, att vårdnadshavaren lämnar särskilt medgivande därtill. Omhändertagandet av de bildbara sinnesslöa är obligatoriskt från 7 års ålder och kan ej vägras av de anhöriga; föreligga särskilda skäl kan omhändertagandet uppskjutas, dock högst till dess barnet fyllt nio år. Sinnesslöskolan mottager barn från 7 års ålder (i undantagsfall yngre barn) och kan behålla dem så länge deras »förmåga att tillgodogöra sig skolundervisningen därtill föranleder, dock högst åtta år». Sedan undervisningen i skolhemmet avslutats, kan den sinnesslöe antingen fortsätta utbildningen i praktiskt hänseende i arbetshem eller också utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas till enskilt hem, där lämplig vård och betryggande tillsyn kan beredas. Den sinnesslöe må ej, såvida inte tillfredsställande vård beredes på annat sätt, definitivt utskrivas från centralanstalt före tjuguett års ålder, men bör ej utan medgivande kvarhållas längre. I realiteten behöver dock en stor del av detta klientel kvarstanna på anstalten efter fyllda 21 år. över hälften av de vi årsskiftet 1946—47 i landets anstalter intagna bildbara sinnesslöa voro mer än 21 år gamla (jämför det följande). På grund av den stora platsbristen vid de för sinnesslöa avsedda anstalterna ha inånga sinnesslöa fått mottagas vid anstalterna för sinnessjuka. Fattig- och barnavårdsanstalterna belastas även i viss utsträckning med sinnesslöa, som måste omhändertagas. Många enskilda hem ha mot de anhörigas önskan måst behålla sina sinnesslöa till skada för friska syskon och för trevnaden i hemmet, ofta starkt betungande för husmodern och ej sällan till skada för den sinnesslöe själv, som i brist på sakkunnig vård blir mer svårskött eller mindre arbetsduglig, än han annars hade blivit. Anstalter för sinnesslöa finnas för närvarande av flera typer. Vanligast äro skol-, arbets- eller vårdhem, antingen endera avdelningstypen eller kombinationer av två eller samtliga av dessa vårdformer. Vissa anstalter äro avsedda för enbart manliga individer, andra för enbart kvinnliga, andra för barn enbart eller barn och vuxna kvinnliga sinnesslöa och andra för alla åldrar och grader av sinnesslöhet hos de intagna. Dessa anstalter drivas av staten, landsting eller städer, som ej deltaga i landsting (i fortsättningen för korthets skull benämnda kommunala anstalter) samt av föreningar, stiftelser eller enskilda personer (i fortsättningen sammanfattande kallade enskilda anstalter). Dessutom finnas fyra statliga anstalter avsedda för svårskötta obildbara sinnesslöa eller asociala imbecilla, vilka äro organiserade som sinnessjukhus. Dessa och övriga statliga anstalter ha den mera begränsade uppgiften att omhändertaga de komplicerade fallen av sinnesslöhet, utom de nyss nämnda, även vanartade bildbara sinnesslöa, blinda, dövstumma och vissa grupper av epileptiska sinnesslöa. 72

Vården av övriga sinnesslöa ombesörjes av de kommunala och enskilda anstalterna med hjälp av statsbidrag till driftskostnaderna och i fråga om de kommunala centralanstalterna till byggnadskostnaderna. På de statliga anstalterna av sinnessjukhuskaraktär äger sinnessjuklagen tillämpning, varigenom rätt att kvarhålla de intagna eller föreskriva vissa villkor, då de lämna anstalten, finnes. På de kommunala och enskilda anstalterna finnas i sinnesslölagen dylika föreskrifter rörande bildbara sinnesslöa i åldern 7—21 år, medan föreskrifter saknas för övriga grupper av sinnesslöa. Det övervägande antalet sinnesslöa undervisas och vårdas sålunda på kommunala och enskilda anstalter. I följande sammanställning ha dessa sinnesslöanstalter fördelats efter anstaltstyp och ägare. Tabell 1. Samtliga kommunala och enskilda sinnesslöanstalter fördelade efter anstaltstyp. A n s t a l t s t y p

Internat Skolhem för män och kvinnor Skolhem för kvinnor Skolhem och arbetshem för män Skolhem och arbetshem för kvinnor Skolhem och vårdhem för män och kvinnor Skolhem, arbetshem och vårdhem för män och kvinnor Skolhem, arbetshem och vårdhem för män Skolhem och arbetshem för män samt vårdhem för män och kvinnor Arbetshem för män Arbetshem för kvinnor Vårdhem för män och kvinnor Vårdhem för män Vårdhem för kvinnor Vårdhem för barn under 7 år Vårdhem för barn och kvinnor Vårdhem och arbetshem för män Vårdhem och arbetshem för kvinnor Vårdhem för män och kvinnor samt arbetshem för män Vårdhem för män och kvinnor samt arbetshem för kvinnor . Vårdhem för barn och kvinnor samt arbetshem för män och kvinnor Vårdhem för barn och kvinnor samt arbetshem för kvinnor ..

Kommunala

Enskilda

5 1 2 3 1 10 3

1 3 10 3

Specialanstalter Skolhem för psykopatiska sinnesslöa gossar Skolhem och arbetshem för psykopatiska sinnesslöa flickor . . Specialanstalt för sinnesslöa barn med talfel Vårdhem för manliga sinnesslöa med tuberkulos Externat

9 Summa

44 Summa

1 6 11 11 13 7 2 5 6 7 2 3 1

1 10 11 12 15 8 2 6 8 7 3 4 1

1 1 1 1

1 1 1 1 9

Av tabellen framgår, att de kommunala anstalterna äro 44 och de enskilda 84. Med undantag av de 9 till de större städerna hörande externaten (Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Uppsala, Gävle, Hälsingborg, Borås och Örebro) äro samtliga internat. Av de nämnda städerna ha endast Göteborg och Malmö internatskola. Samtliga landsting ha egen eller del i internatskola. Enskilda skolhem finnas i fyra län, nämligen Stockholms (Hammarbo skolhem för psykopatiska sinnesslöa gossar, Slagsta skoloch vårdhem för barn och Söderhaga skol- och arbetshem för psykopatiska sinnesslöa flickor), Uppsala (Stiftelsen Anna Geijers minne), Södermanlands (Sävstaholms skol- och arbetshem för manliga sinnesslöa och Charlottendals skolhem för sinnesslöa barn med svåra talfel) samt Göteborgs och Bohus (Betaniahemmet, Askim, skolhem samt arbetshem för manliga sinnesslöa och vårdhem för sinnesslöa av båda könen). Som ovan nämnts skola de sinnesslöa, som ej kunna utackorderas i familjevård eller återvända till det egna hemmet, efter avslutad skolgång Tabell 2. Godkänt platsantal vid kommunala och enskilda skol- och arbetshem inom olika län.1 Godkänt Län, d ä r a n s t a l t e n ä r belägen

kommunala

Stockholms stad , Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län De småländska länen Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Skaraborgs och Älvsborgs län Värmlands län Örebro län

188 14 69

i

arbetshem

enskilda

Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

platsantal

skolhem

kommunala

enskilda

76 64 39 120 36

30 139 74 74 43 297

30 215 138 113 163 333

92 125 24 69 68

122 255 24 133 189 59 86 60 41 83 39 85 57 20

170 250 67 138 154 138 75 70 206 62 240 160 68 75 56 72 108 138 48 118 37 2 450

30 130 64 121 59

86 60 41 83 39 48 57 20 1087

1 antalet skolhemsplatser inräknas även externatplatserna.

37 L158

2 245

fortsätta sin utbildning på arbetshem. Då denna gren av sinnesslövården alltjämt är otillräckligt utvecklad, ha eleverna i sinnesslöskolorna efter avslutad skolgång i viss utsträckning fått bo kvar i dessa anstalters skolhem, då man inte kunnat placera alla, som rätteligen borde överföras till arbetshem, i sådana. Ur tab. 2 kan antalet platser vid landstingets och enskilda skol- och arbetshem i olika län utläsas. Tabellen ger vid handen, att fyra län (Blekinge, Gotlands, Hallands och Örebro) samt Stockholms stad sakna egna arbetshem. Den stora betydelse, de enskilda arbetshemmen ha, framgår vid en jämförelse mellan platsantalet vid landstingens och de enskilda arbetshemmen. Av de 2 245 godkända platserna vid landets arbetshem komma 1 158 på de enskilda. Som jämförelse kan pekas på motsvarande fördelning vid skolhemmen. Endast 313 av de 2 450 skolhemsplatserna tillhöra enskilda anstalter. Särskilt vanlottat på arbetshemsplatser är Norrland. Mot 521 skolhemsplatser (samtliga vid landstingsanstalter) svara endast 325 arbetshemsplatser, varav dock endast 37 tillhöra enskilda anstalter. Det stora flertalet av de av landstingen anordnade arbetshemmen för sinnesslöa äro förlagda till samma plats som sinnesslöskolorna. Att ha en större mängd arbetshemselever av olika kön förlagda till en och samma plats, har emellertid visat sig kunna medföra olägenheter. Som redan nämnts finns det inom sinnesslövården även möjlighet att såsom en friare vårdform anordna familjevård, d. v. s. att under kontroll utackordera elever i enskilda familjer. Denna vårdform är av stor vikt, dels ur humanitär synpunkt i det åtskilliga av de bildbara sinnesslöa kunna få leva under friare förhållanden än vad anstaltslivet medger, dels ur ekonomisk synpunkt i det den minskar behovet av platser på arbetshem för sinnesslöa och ger samhället möjlighet att direkt tillgodogöra sig de sinnesslöas arbetsförmåga. Trots att statsbidrag utgått till kontrollerad familjevård för sinnesslöa alltsedan år 1915, har denna vårdform icke fått någon större omfattning i vårt land, och i mycket ringa utsträckning har den kommit till användning vid de enskilda arbetshemmen. För att belysa detta förhållande har i tab. 3 gjorts en sammanställning över antalet i kontrollerad familjevård befintliga den 31 december 1946. Siffrorna ha hämtats ur Allmänna Svenska Föreningens för vården om sinnesslöa och fallandesjuka årsberättelse för år 1946. I tabellen ha de i familjevård befintliga fördelats förutom efter län, där anstalten är belägen, efter anstaltstyp och ägare. Vid 1947 års ingång voro sålunda 601 av de i landets sinnesslöanstalter inskrivna utplacerade i familjevård. Alla dessa tillhörde dock icke arbetshem, i det 28 voro utplacerade direkt från sinnessloskolor, som sakna arbetshem. Fråndrages antalet direkt från sinnesslöskola i kontrollerad familjevård utackorderade från den ovan angivna siffran på de från sinnesslöanstalterna utackorde75

CM

H r-l

o c « ^ B fl

+

M

I Tj< I C

to W CN

I

U9

<B M

tfi U

H N

I I

W cq

T» H

fll H

N H

(C

W o

t» N

<JJ Ifl

«o CO

to •«*

o CN

I o ^< a is ICMTHTHT-I

to

io O

r« CN

•** t~

I I

C CD

— 4J -

o oxs

Hi-S

^!J3 t»

OO

I

i-i

o

ii

-o

•a

I !I

9 S ° ci - 2

^ c fl

+G >fl f,

"2-2 5 es-3°» o ^ e fl

oca <u > Xi

i

•as

c

^6S

o .»-

H i CO Ä

c Ö

I H Ifl

T*

0)

-o

OJ

IS O

c tes

es

»5 T3

0)

6S

3C

G

ca -*

C :e3 a

a a

:C3 i—i -< C

S3 C o 'o « «2

V)

C C

<2 :cs C

:CS ^

^3^-2

—'

: -

M ~

O

O

Ö5 73

:CS

O ,„ —

Al

2 ° 76

Ö0:O

i/i : 0

U

eo ^5

t,

es

C

""

:e3

?»T: s a * <» -3 •§ cs -Q fe O "O O * '

• § e S ^ | ? § ^ o i | o « fe ^ o o !•§ P -5 15 • - T3 T5 •£ « *- « w

^

•2 c :cS e

ft ^ « 3 Ct» " " '

eS : o

±A

:eS

L-

s- O fl g

Ä

CQ i - M "

u

":c3>:« ^ .-< S :e3 "> O :cs 5 O ... w .5 o •<•« • « >" * W O > °H . ^ o

a B B

^ > £ Xfl

rade, återstår sålunda 573, motsvarande drygt % av totala antalet godkända arbetshemsplatser. Av de 601 utackorderade kommo endast 42 från enskilda anstalter och av dessa voro 11 utplacerade direkt från enskilda skolhem. Endast 12 av de 41 enskilda arbetshemmen hade anordnat kontrollerad familjevård. Som påpekats i det föregående har den kontrollerade familjevården mycket stor betydelse såväl för de sinnesslöa själva som för samhället. Den relativt ringa utsträckning familjevården för närvarande har i Sverige kan belysas genom en jämförelse med förhållandena i Danmark. I en årsberättelse för 0stifternes Aandessvageanstalter, som omfattar sinnesslövården på öarna men ej på Jylland, avseende förhållandena den 31 mars 1946, lämnas uppgifter rörande 17 sinnesslöanstalter. Vid dessa funnos vid ifrågavarande tidpunkt sammanlagt 3 050 platser och samtidigt voro 2 422 sinnesslöa placerade i familjevård. Medan, som ovan nämnts, de från arbetshemmen i Sverige i familjevård utplacerade utgör drygt % av totala antalet godkända arbetshemsplatser, uppgår sålunda i Danmark andelen i familjevård befintliga av totala platsantalet för samtliga grupper av sinnesslöa till i det närmaste 4/5« Antalet vårdhem utgör, som kan utläsas ur tab. 1, för närvarande 84, varav 22 äro kommunala, övriga enskilda. Drygt hälften eller 44 av vårdhemmen äro fristående (därav 5 kommunala), 25 äro anslutna till arbetshem (4 kommunala), 1 till skolhem (enskilt) och 14 till såväl skol- som arbetshem (13 kommunala). En översikt över platsantalet vid 1947 års ingång å de olika länens vårdhem lämnas i tab. 4. Av tabellen framgår, att sju län sakna av landstinget anordnat vårdhem för sinnesslöa, nämligen Uppsala, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Hallands och Örebro län, och av dessa finns i Kalmar och Gotlands län ej heller något enskilt vårdhem. De enskilda anstalterna spela här en än större roll än vad beträffar arbetshemmen. Av de 4 247 godkända vårdplatserna finnas sålunda närmare % eller 2 678 på enskilda anstalter. Liksom för arbetshemmens vidkommande domineras emellertid vården av de obildbara i de norrländska länen helt av landstingsanstalterna. Vid vårdhemmen i dessa län finnas sålunda 644 platser, och av dessa tillhöra endast 131 enskilda anstalter.

Tabell 4. Godkänt platsantal vid kommunala och enskilda vårdhem inom olika län. Län, där anstalten är belägen

Godkänt platsantal i med statsmedel understödda anstalter för obildbara sinnesslöa kommunala

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Skaraborgs och Älvsborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Summa

enskilda

summa

50 120 — 76 128 70 — — 37 182 — 63 148 107 — 75 58 110 93 70 132 50

26 298 183 250 112 550 78 77 238 156 44 106 183 — 214 32 56 — — 75 — —

76 418 183 326 240 620 78 77 275 338 44 169 331 107 214 107 114 110 93 145 132 50

2 678

4 247

Som redan nämnts omhänderhas vården av de mera komplicerade fallen av sinnesslöhet av staten. Vid statens anstalt för blinda med komplicerat lyte i Lund, som tillhör blindvården, finns sålunda skol-, arbetsoch vårdhem för sådana blinda, som på grund av sinnesslöhet, dövstumhet, vanförhet, epilepsi m. m. ej kunnat mottagas i andra blindskolor. De sinnesslöa utgöra majoriteten vid denna anstalt, som har 60 skol-, 65 arbets- och 70 vårdhemsplatser. Vid motsvarande anstalt för döva med komplicerat lyte, som är belägen på Mogård i Doverstorp i Östergötland, finns plats för c:a 30 skol- och 50 arbetshemselever. För de vanartade sinneslöa finnas två uppfostringsanstalter, en för flickor i Vänersborg med 38 skolhemsplatser och en för gossar i Salbohed med 40 skolhemsoch lika många arbetshemsplatser. Statens vårdanstalt för svårskötta obildbara av båda könen, Vipeholm, inrymmer 612 platser för manliga och 150 för kvinnliga sinnesslöa. De asociala imbecilla vårdas på tre statliga anstalter varav två, Källshagen och Salberga, äro avsedda för män och den tredje, Västra Mark, för kvinnor. Platsantalet vid dessa anstalter utgör 283, 384 resp. 350. 78

Anstaltsklientelets nuvarande storlek och sammansättning har blivit föremål för behandling i följande avsnitt. I detta lämnas en redogörelse för den inventering av det aktuella anstaltsklientelet, som utfördes av kommittén våren 1947. B. Utredningens inventering av antalet sinnesslöa vid olika anstalter. I den av Allmänna Svenska Föreningen för vården om sinnesslöa och fallande sjuka avgivna årsberättelsen finnas uppgifter för de med statsmedel understödda anstalterna för bildbara sinnesslöa, epileptikeranstalterna och statens anstalter rörande det godkända platsantalet i skola och arbetshem, antalet under året in- och utskrivna, vid årets slut befintliga skolelever, arbetshemselever och elever i kontrollerad familjevård samt till inträde i skolhem och arbetshem anmälda. För Källshagens, Salberga, Västra Marks och Vipeholms sinnessjukhus lämnas uppgifter rörande godkänt platsantal, vid årets slut intagna, försöksutskrivna och i familjevård befintliga sinnesslöa samt till inträde anmälda, medan för de med statsmedel understödda anstalterna för obildbara sinnesslöa redovisas siffror över godkänt platsantal, under året intagna och utskrivna, vid årets slut befintliga samt till inträde anmälda, dels samtliga, dels de under 12 år. I avsikt att få en mera detaljerad bild av sinnesslövårdsklientelet utsändes den 30 december 1946 förutom till de till ovannämnda grupper hörande 84 skolhemmen och arbetshemmen för bildbara sinnesslöa, 85 vårdhemmen för obildbara sinnesslöa, 13 epileptikeranstalterna och 4 sinnessjukhusen även till övriga 160 anstalter för sinnessjuka (varav 33 tillhörande staten, landstingen och städer, som ej deltaga i landsting, 38 kommunala sinnessjukanstalter, 34 enskilda vårdhem för sinnessjuka samt 55 kommunala vårdhem) sex olika typer av frågeformulär, genom vilka uppgifter även erhöllos angående klientelets fördelning efter födelseår och hemortslän. Klientelet indelades genom dessa formulär i huvudkategorierna bildbara och obildbara sinnesslöa samt epileptiker. Någon uppdelning på skol- och arbetshemselever krävdes emellertid inte. Uppgifterna skulle avse förhållandena den 31 december 1946 och insändas till utredningen senast den 15 januari 1947. Av de i det föregående nämnda anstalterna utsändes ej formulär till statens anstalt för blinda med komplicerat lyte i Lund (som tillhör blindvården), vårdanstalten för döva med komplicerat lyte i Mogård, Doverstorp (som tillhör dövstumsvården) eller till externatskolorna i Borås (som tillkom samma år uppgifterna skulle avse) och Uppsala (som till större delen omhändertager elever från stiftelsen Anna Geijers barnhem). Vid inventeringens slutförande hade svar erhållits från samtliga anstalter utom tre kommunala sinnessjukanstalter och tre enskilda vårdhem för sinnessjuka. Då från flera av de anstalter, som från början ej insänt uppgifter, efter anmaning erhållits den upplysningen, att några sinnesslöa ej 79

vårdades på resp. anstalt, kan förhållandet antagas vara detsamma med ovannämnda sex anstalter. De kunna i varje fall inte påverka de här redovisade siffrorna i någon nämnvärd grad. De anstalter, som ej värda några sinnesslöa, ha ej medtagits i tabellerna. Av de tillskrivna 164 anstalterna för sinnessjuka ha nämligen 53 uppgivit sig ej vårda några sinnesslöa. För de fyra kommunala vårdhemmen i Jönköpings län ha lämnats gemensamma uppgifter liksom för Svenska Diakonanstaltens båda epileptikerhem för män. Inventeringens resultat vad beträffar de bildbara och obildbara sinnesslöa framlägges i det följande, medan epileptikerklientelet behandlas i annat sammanhang. 1. Antal anstalter,

deras storlek och ägare.

Sinnesslöa av olika kategorier ha redovisats av sammanlagt 232 anstalter. Tab. A—C (se tabellbilagan) innehåller en förteckning över dessa anstalter, vari finnes angivet antalet intagna och anmälda sinnesslöa av olika kategorier fördelade på kön. Av de 232 anstalterna äro 101 avsedda för sinnessjuka, medan de återstående 131 anstalterna äro sinnesslöanstalter. Av sinnesslöanstalterna äro 124 internat och 7 externat. I tab. 5 ha sinnesslöanstalterna fördelats efter ägarkategori och anstaltstyp. Tabell 5. Samtliga sinnesslöanstalter fördelade efter ägare och anstaltstyp. Antal

anstalter

för

enbart sildbara Ägare

bildbara och obildbara

Summa

externat

internat resp. sjukhus

enbart obildbara

Staten Landstingen Enskilda

5 12 22

1 4 39

18 23

6 41 84

Summa

131 Av tabellen framgår, att 84 anstalter eller nära % av samtliga äro i enskild ägo, medan 41 anstalter ägas av landsting eller städer, som ej deltaga i landsting, och 6 anstalter av staten. 46 anstalter äro avsedda för enbart bildbara sinnesslöa, 44 för enbart obildbara sinnesslöa och 41 för såväl bildbara som obildbara sinnesslöa. För bildbara sinnesslöa äro sålunda sammanlagt 87 anstalter (varav 7 äro externat) avsedda och för obildbara 85 anstalter. Vid inventeringen har det visat sig, att vissa anstalter för enbart bildbara resp. obildbara sinnesslöa även haft ett mindre antal obildbara resp. bildbara intagna. Medan i det föregående redovisningsgrunden i tabel80

lerna varit anstalternas typ, fördelas anstalterna i följande tabeller med hänsyn till klientelets sammansättning. Samtliga externat ha såväl gossar som flickor intagna. Två av externaten ha redovisat mindre än 25 elever, 3 mellan 25 och 50 elever, 1 mellan 50 och 75 elever och 1 externat (Stockholms stads sinnesslöskola) mellan 100 och 125 elever. I tab. 6 ha internaten för bildbara sinnesslöa fördelats efter antalet redovisade intagna sinnesslöa samt ägare och internernas kön. Tabell 6. Sinnesslöanstalter, där bildbara sinnesslöa intagits, fördelade efter antal intagna, anstalternas ägare och de intagnas kön. A n s t a l t e r n a s ägare samt i n t e r n e r n a s kön

Anta 1 anstalter med nedanstående antal i n t a g n a b i l d b a r a sinnesslöa Summa

—25

25— 50

50— 75

75— 100

100— 125

125— 150

150— 175

175—

-—

—

—

—

—

— —

—. 1 —

1 — —

—. — —

— — —

— — —

— — —

21 l2 —

3 2 —

2 — —

3 2 2

1 — 3

— — 3

— — 6

— — 4

— — 2

6 2 22

—

—

7 12 2

5 11 —

3 2 1

1 —. —

, . __ —

, —

— 1

—

16 25 4

80 Därav med enbart män 9 5 8 enbart kvinnor . . . 12 14 2 män och kvinnor 2 2 4 »362 och 452; *337; 3 225 och 26 0.

1 — 3

— — 6

— 4

2 1 2

25 29 26

Staten Därav med enbart män enbart kvinnor . . . män och kvinnor Landstingen Därav med enbart män enbart kvinnor . . . män och kvinnor Enskilda

•

—

Därav med enbart kvinnor . . . män och kvinnor Summa

.

Man finner, att 47 eller nära 60 % av de 80 anstalterna h a mindre än 50 intagna bildbara sinnesslöa, medan 15 anstalter ha mellan 50 och 100 intagna, 10 anstalter mellan 100 och 150 intagna och 8 anstalter mer än 150 intagna. Av de 5 statliga anstalterna ha Källshagen, Salberga och Västra Mark 362, 452 resp. 337 intagna och av landstingsanstalterna ha Stretered och Johannesberg 225 resp. 260 intagna. De enskilda anstalterna 6 — 83217

ha i allmänhet ett mindre antal intagna än landstingsanstalterna. Sålunda är antalet intagna i drygt 4 /s av de enskilda anstalterna mindre än 50, medan motsvarande andel för landstingsanstalterna är knappt Vs. Av de 80 anstalterna redovisa 25 enbart män och 29 enbart kvinnor, medan 26 ha både män och kvinnor. Av de 30 landstingsanstalterna ta 22 emot såväl män som kvinnor, medan detta är fallet endast beträffande 4 av de 45 enskilda anstalterna. Vid nära % eller 50 av anstalterna finnas sinnesslöa anmälda, som ej kunnat tagas emot, varav vid 23 såväl manliga som kvinnliga, vid 11 enbart manliga och vid 16 enbart kvinnliga. De anmäldas antal uppgår till i genomsnitt 9 per anstalt. Fördelningen av anstalterna, där obildbara sinnesslöa vårdas, efter antalet intagna och efter ägare och internernas kön redovisas i tab. 7. Av tabellen framgår, att sammanlagt 56 anstalter eller närmare % av de 88 anstalterna, som redovisat obildbara sinnesslöa, ha mindre än 50 intagna, Tabell 7. Sinnesslöanstalter, där obildbara sinnesslöa intagits, fördelade efter antal intagna, anstalternas ägare och de intagnas kön. Anstalternas ägare samt internernas kön

Staten Därav med enbart män enbart kvinnor . . . män och kvinnor

Antal anstalter med nedanstående antal intagna obildbara sinnesslöa —25

Enskilda Därav med enbart män enbart kvinnor . . . män och kvinnor Summa Därav med enbart män enbart kvinnor . . . män och kvinnor *836; 2 182.

50— 75

75— ? 100

100— 125

125— 150

150— 175

3 Summa 175—

l1

2 1 1

l2

4 1 17

2 1 4

8 1

3 1 3

2 8 3

14 5 14

5 4

4 9 3

17 6 17

6 11

7 Landstingen Därav med enbart män enbart kvinnor . . . män och kvinnor

25— 50

1 2

21 13 28

27 15 46

24 anstalter ha mellan 50 och 100 intagna, medan 8 anstalter ha mer än 100 intagna. Av de 4 statliga anstalterna har Vipeholm 836 intagna, under det att av landstingsanstalterna Nyhem i Hälsingborg har 182 intagna. Även beträffande anstalterna med obildbara sinnesslöa äro de enskilda anstalterna i allmänhet mindre än landstingsanstalterna. Sålunda ha de enskilda anstalterna i % av fallen mindre än 50 intagna, medan motsvarande andel för landstingsanstalterna är ungefär Vs. Genomsnittliga antalet intagna utgör för de förra 44 (22 män och 22 kvinnor) och för de senare 71 (39 män och 32 kvinnor). De landstingsanstalter, som äro avsedda för bildbara sinnesslöa men ha någon enstaka obildbar intagen, vilket torde förekomma tämligen ofta, ha ej redovisat dessa vid inventeringen. Drygt hälften eller 46 av de 88 anstalterna med obildbara sinnesslöa redovisa såväl män som kvinnor, 27 anstalter ha enbart män och 15 enbart kvinnor. Anstalter med avdelningar för båda könen förekomma i större utsträckning (77 %) bland landstingsanstalterna än bland de enskilda anstalterna (45 % ) . Antalet anmälda obildbara sinnesslöa uppgår till i genomsnitt 12 per anstalt. Vid 55 anstalter finnas obildbara anmälda varav vid 34 såväl manliga som kvinnliga, vid 13 enbart manliga och vid 8 enbart kvinnliga. Liksom för de bildbaras del har även beträffande de obildbara vissa beräkningar rörande totalantalet vårdbehövande utförts, vilka redovisas i följande kapitel. Av de 101 sinnessjukanstalterna, som redovisat sinnesslöa, tillhöra 32 staten eller landstingen, 27 äro kommunala 1 sinnessjukanstalter, 9 äro enskilda vårdhem för sinnessjuka och 33 äro kommunala 1 vårdhem. 4 kommunala vårdhem ha lämnat gemensam uppgift och därför i fortsättningen räknats som en anstalt, varför det redovisade totala antalet sinnessjukanstalter reducerats till 98. Nära hälften eller 46 av dessa 98 anstalter ha redovisat både bildbara och obildbara sinnesslöa, medan 16 anstalter redo• visat enbart bildbara och 36 anstalter enbart obildbara sinnesslöa. Av de 46 anstalterna med såväl bildbara som obildbara ha 38 såväl män som kvin? | nor intagna, 4 ha enbart män och 4 enbart kvinnor, 5 av anstalterna med enbart bildbara ha såväl män som kvinnor intagna, 4 enbart män och 7 enbart kvinnor, medan 16 av anstalterna med enbart obildbara ha såväl män som kvinnor, 12 enbart män och 8 enbart kvinnor. Vid sinnessjukanstalterna redovisas, bortsett från dem som tillhöra staten eller landstingen, sinnesslöa i mycket ringa utsträckning. I de flesta fall redovisas mindre än 10 intagna. Av de staten och landstingen tillhöriga anstalterna redovisas mer än 100 intagna bildbara sinnesslöa endast av Sidsjöns sjukhus, som har 116 tillhörande denna kategori. 5 stats- eller landstingsanstalter ha mellan 50 och 75 intagna bildbara sinnesslöa, 6 an* Det bör observeras, att i förevarande sammanhang med »kommunala» sinnessjukanstalter och vårdhem avses anstalter drivna av primärkommuner. 83

stalter mellan 25 och 50, 6 mellan 10 och 25, medan 10 anstalter ha mindre än 10 intagna bildbara sinnesslöa. Sammanlagt 18 anstalter för sinnessjuka redovisa mer än 10 intagna obildbara sinnesslöa, därav 16 anstalter mellan 10 och 25 intagna, en anstalt mellan 25 och 50 intagna och en mellan 50 och 75 intagna. Vid 25 av här ifrågavarande anstalter finnas, ehuru dessa anstalter ej äro avsedda för sinnesslöa, sådana anmälda, som ej kunnat tagas emot, varav vid 9 anstalter såväl bildbara som obildbara, vid lika många anstalter enbart bildbara och vid 7 enbart obildbara. 2. Antal redovisade sinnesslöa. Vid inventeringen ha uppgifter lämnats rörande sammanlagt 14 325 sinnesslöa. Av dessa äro 6 759 intagna och 802 anmälda bildbara sinnesslöa, 5 717 äro intagna och 1 047 anmälda obildbara sinnesslöa. Av de 6 759 intagna bildbara sinnesslöa äro 3 851 eller 57 % män och 2 908 eller 43 % kvinnor. Motsvarande siffror för de anmälda bildbara äro 480 (60 %) män och 322 (40 %) kvinnor, för de intagna obildbara 3 175 (55 %) män och 2 542 (45 %) kvinnor och för de anmälda obildbara 567 (54 %) män och 480 (46 %) kvinnor. Det bör påpekas, att antalet sinnesslöa, som anmälts och vänta på plats vid anstalterna, är mindre än det här redovisade, eftersom vissa äro anmälda till flera anstalter. Å andra sidan finnas säkerligen åtskilliga sinnesslöa, för vilka man med hänsyn till svårigheten att få in sinnesslöa på anstalt, ej lagt in ansökan till dylik anstalt. Till detta kommer, att sinnesslölagen är så ny, att den ännu ej kommit att tillämpas i full utsträckning. Bland de sinnesslöa äro männen flera än kvinnorna. Sålunda komma på 100 kvinnor bland de intagna bildbara 132 män, bland de anmälda bildbara 149 män, bland de intagna obildbara 125 män och bland de anmälda obildbara 118 män. Vid den statistiska bearbetningen ha de bildbara sinnesslöa fördelats förutom efter det län, i vilket anstalten är belägen, dels efter de sinnesslöas hemortslän, dels efter deras födelseår. Härvid har en uppdelning skett på intagna och anmälda. Dessutom ha landstings- och stadsanstalterna samt enskilda anstalter särredovisats med avseende på de intagnas hemortslän 1 . Av sammandraget i tab. 8 framgår, att 4 002 eller drygt 59 % av de 6 759 intagna bildbara sinnesslöa äro intagna på anstalter inom hemortslänet. 563 eller drygt 70 % av de anmälda bildbara sinnesslöa äro anmälda till anstalter inom hemortslänet. Som anstalt inom hemortslänet har härvid räknats även anstalter belägna i annat län men tillhöriga hemortslänet. Materialet rörande de anmälda bildbara har bearbetats på samma sätt som det rörande de intagna. Av denna bearbetning framgår bl. a., att av de 1 Tabeller, som framkommit ur denna och de i det följande redovisade bearbetningarna, finnas tillgängliga i manuskript.

Tab. 8. Antal bildbara sinnesslöa intagna i och anmälda till anstalt inom och utom hemortslänet fördelade efter hemortslän. Antal

bildbara

intagna i anstalter H em or ts 1ä n

Stockholms stad Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Gävle Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar läns norra Kalmar läns södra Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Utlandet Uppgift saknas

utom inom h e m o r t1s - hemortslänet länet

174 181 127 62 37 45 190 141 153 229 108 77 48 49 61 49 169 281 66 118 198 140 136 114 154 136 153 213 105 210 78 — —

Summa 4 002 1 eller på hemortslandstingets anstalt.

sinnesslöa a n m ä l d a till anstalter

utom inom h e m o r t1s - hemortslänet länet

450 111 55 36 23 47 180 71 . 110 74 49 36 52 79 34 76 82 113 53 84 91 67 87 84 75 111 149 110 29 40 96 1 2

624 292 182 98 60 92 370 212 263 303 157 113 100 128 95 125 251 394 119 202 289 207 223 198 229 247 302 323 134 250 174 1 2

2 757

6 759

2 67 7 11 24 7 8 7 7 4 22 9 43 3 25 91 41 36 16 16 4 7 17 8 19 25

42 15 9 3 2 1 7 4 3 5 4 4 5 13 1 10 5 12

11 5 6 3 9 8 10 8 2 5 10 1

42 42 17 5 2 3 74 11 14 29 11 12 12 20 5 32 14 55 11 33 102 46 42 19 25 12 17 25 10 24 35 1

802 r e d o v i s a d e a n m ä l d a 102 h a sin h e m o r t i Älvsborgs län, v a r a v 76 a n m ä l t s till en a n s t a l t b e l ä g e n i S k a r a b o r g s l ä n , n ä m l i g e n S k a r a b o r g s och Älvsborgs l ä n s g e m e n s a m m a a n s t a l t J o h a n n e s b e r g , v i l k e n a n s t a l t för övrigt, som av t a b . B och C f r a m g å r , h a r det i f ö r h å l l a n d e till a n t a l e t i n t a g n a största antalet anmälda. 85

Beträffande landstings- och stadsanstalterna är det relativa antalet sinnesslöa, som äro intagna i resp. anmälda till anstalter inom hemortslänet, helt naturligt betydligt större än beträffande de enskilda anstalterna, då landstingsanstalterna i första hand äro avsedda för vårdbehövande från det egna länet. Sålunda ha drygt 97 % av de på landstingsanstalterna intagna bildbara sinnesslöa och lika stor andel av de anmälda sin hemort inom anstaltslänet, medan motsvarande siffror för de enskilda anstalterna äro 18 resp. 15 %. De bildbara sinnesslöas fördelning efter födelseår framgår av följande tablå. F ö d e l s e å r —1904

1905— 1910— 1915— 1920— 1925— 1930— 1935— 1909 1914 1919 1924 1929 1934 1939 1940—

Uppgift saknas

Summa

Intagna Antal . . 1252 % . . , , 18,7

482 7,2

476 7,1

544 8,1

723 10,8

923 1244 13,8 18,6

960 14,4

81 1,2

74 6 759 100

Anmälda Antal . . %

16 2,0

26 3,2

26 3,2

43 5,4

84 10,5

351 43,8

69 8,6

802 100

67 8,4

120 15,0

Drygt hälften av de intagna äro födda 1924 eller tidigare och var alltså vid inventeringstillfället 22 år gamla eller äldre. 18,7 % var mer än 42 år, medan 15,6 % var under 11 år. De anmälda voro i allmänhet betydligt yngre. Sålunda var 52,4 % av dem under 11 år och endast 22,2 % 22 år eller äldre. Det relativt stora antalet anmälda barn kan möjligen vara ett uttryck för de barnavårdande myndigheternas större förståelse för vikten av ett tidigt omhändertagande av barnen men torde huvudsakligen bero på de få provisoriska placeringsmöjligheter, som finnas för sinnesslöa barn vid andra anstalter, medan däremot åtskilliga vuxna sinnesslöa intagits på sinnessjukanstalter, ålderdomshem och liknande anstalter, varefter ansökan om vård inom sinnesslövårdsorganisationen ej blivit gjord. I det insamlade materialet redovisas även antalet bildbara sinnesslöa, som äro i behov av vård å specialanstalt för sinnesslöa. Av den verkställda bearbetningen framgår, att 1 264 eller 18,7 % av samtliga 6 759 intagna bildbara sinnesslöa äro i behov av sådan vård. Motsvarande antal bland de anmälda är 113 eller 14,1 % av de 802 anmälda. För de intagna och anmälda obildbara sinnesslöa har verkställts motsvarande bearbetningar, som gjorts beträffande de bildbara. Dessutom har beträffande åldersfördelningen landstings- och stadsanstalter samt enskilda anstalter blivit föremål för särskild bearbetning. Bearbetningarna ge vid handen, att de obildbara i betydligt större utsträckning än de bildbara äro hänvisade till anstalter utom hemortslänet (tab. 9). 86

S å l u n d a ä r e n d a s t 49 % av de i n t a g n a o b i l d b a r a s i n n e s s l ö a i n t a g n a p å a n stalter i n o m h e m o r t s l ä n e t och 43 % av de a n m ä l d a o b i l d b a r a s i n n e s s l ö a a n m ä l d a till a n s t a l t e r i n o m h e m o r t s l ä n e t . M o t s v a r a n d e siffror för l a n d s tings- och s t a d s a n s t a l t e r ä r o n ä r a 97 r e s p . 100 % och för e n s k i l d a a n s t a l t e r 28 r e s p . 27 % . Tab. 9. Antal obildbara sinnesslöa intagna i och anmälda till anstalt inom och utom hemortslänet fördelade efter hemortslän. Antal

obildbara

intagna i anstalter Hemortslän

utom inom hemortshemortslänet länet1

utom inom h e m o r t1s - hemortslänet länet

140 45 29 62 8 26 156 86 155 146 175 65 1 9 7 61 174 245 13 42 114 119 118 118 83 92 75 125 103 127 76

431 99 90 15 18 8 143 89 63 118 49 80 127 82 48 82 88 100 80 125 127 74 90 58 75 108 114 112 34 46 145 3 1

571 144 119 77 26 34 299 175 218 264 224 145 128 91 55 143 262 345 93 167 241 193 208 176 158 200 189 237 137 173 221 3 1

Summa 2 795 1 eller på hemortslandstingets anstalt.

2 922

5 717

Stockholms stad Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Gävle Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar läns norra Kalmar läns södra Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Utlandet Uppgift saknas

sinnesslöa anmälda till anstalter

10 4 6

48 5 9 30 27 4

10 20 35 5 74 29 26 10 29

13 14 23 16

103 13 16 4 13 8 24 12 10 19 18 14 16 12 19 14 19 11 13 16 27 17 30 14 13 15 16 27 11 24 20 1 3

103 23 20 10 13 8 72 17 19 49 45 18 16 12 19 24 39 46 13 21 101 46 56 24 42 23 16 40 25 47 36 1 3

E n stor del av de »utifrån» k o m m a n d e p a t i e n t e r n a faller p å V i p e h o l m s s j u k h u s , s o m i h ö g g r a d b i d r a g e r till a t t a n d e l e n p a t i e n t e r , s o m ä r o i n t a g n a p å a n s t a l t e r i M a l m ö h u s l ä n m e n h a sin h e m o r t i a n n a t l ä n , ä r så stor s o m 86,1 %. E t t a n n a t län, som, b e r o e n d e p å d e t s t o r a a n t a l e t e n s k i l d a a n s t a l t e r i n o m d e t t a l ä n , i stor u t s t r ä c k n i n g m o t t a g i t p a t i e n t e r f r å n a n d r a l ä n , ä r J ö n k ö p i n g s l ä n , d ä r d e s s a u t g ö r a 74,2 % av de i n t a g n a . I n e d a n s t å e n d e t a b l å r e d o v i s a s de o b i l d b a r a s i n n e s s l ö a fördelade e f t e r födelseår. Vid en j ä m f ö r e l s e m e d det f ö r e g å e n d e f r a m g å r , a t t de o b i l d b a r a sinnesslöa, s o m r e d o v i s a t s vid i n v e n t e r i n g e n , i a l l m ä n h e t ä r o n å g o t ä l d r e ä n de b i l d b a r a . S å l u n d a ä r 59,6 % av de i n t a g n a o b i l d b a r a f ö d d a 1924 eller t i d i g a r e och 23,6 % f ö d d a 1904 eller t i d i g a r e , m e d a n m o t s v a r a n d e siffror för de b i l d b a r a ä r o 51,9 r e s p . 18,7 % . Även b l a n d o b i l d b a r a ä r o e m e l l e r t i d de a n m ä l d a i a l l m ä n h e t y n g r e ä n de i n t a g n a . 38,0 % av de a n m ä l d a ä r o sål u n d a födda 1924 eller t i d i g a r e och 16,3 % 1904 eller t i d i g a r e .

1905-1904 1909

1915— 1920— 1919 1924

1940-

662 Uppgift saknas

Summa

Intagna Antal %

1349 23,6

415 7,3

495 8,7

490 8,6

654 11,4

11,6

662 11,6

604 10,6

386 6,8

5 717 100

Anmälda Antal %

170 16,3

45 4,3

5,5

57 5,5

67 6,4

63 6,0

111 10,6

168 16,1

306 29,3

1047 100

Därav Landstings- och stadsanstalter Intagna Antal %

92 5,9

7,4

6,7

157 10,1

209 13,4

14,5

268 17,2

126 8,1

1562 100

Anmälda Antal %

24 7,4

10 3,1

2,2

2,2

9 2,8

12 3,7

89 27,5

133 41,0

324 100

Enskilda anstalter Intagna Antal %

579 21,3

163 6,0

7,0

8,0

337 12,4

340 12.5

312 11,5

257 9,5

2 719 100

Anmälda Antal %

22 6,8

4 1,2

7 2,2

2,1

11.

62 19.3

172 53,4

325 100

17,0

1,9

1,2

33 10,2

E n j ä m f ö r e l s e m e l l a n k l i e n t e l e n vid l a n d s t i n g s - och s t a d s a n s t a l t e r och e n s k i l d a a n s t a l t e r ger vid h a n d e n , att de i n t a g n a o b i l d b a r a s i n n e s s l ö a vid l a n d s t i n g s a n s t a l t e r n a ä r o n å g o t y n g r e ä n d e vid e n s k i l d a a n s t a l t e r . Att så

är förhållandet är helt naturligt med hänsyn till att flera av de förstnämnda anstalterna på senare år omändrats till upptagningshem och följaktligen endast mottagit barn under 7 år. Sålunda är 55,7 % av de sinnesslöa vid landstingsanstalterna födda 1925 eller senare och 25,3 % 1935 eller senare, medan motsvarande siffror för de enskilda anstalterna är 45,9 resp. 21,0 %. Vid båda dessa anstaltskategorier är dock klientelet något yngre än genomsnittligt för samtliga anstalter för obildbara sinnesslöa, vilket alltså innebär, att internerna vid sinnessjukanstalterna och de statliga sinnesslöanstalterna äro äldre än internerna vid landstingsanstalter och enskilda anstalter, vilket är helt naturligt, eftersom de förra mottaga de mera svårskötta sinnesslöa och dessa till största delen äro äldre. Den utförda bearbetningen ger slutligen vid handen, att 524 eller c:a 9 % av de 5 717 intagna obildbara sinnesslöa karakteriserats som »Vipeholmsfall». Motsvarande antal för de anmälda obildbara är 28, vilket utgör knappt 3 % av samtliga 1 047 anmälda. Att proportionen »Vipeholmsfall» är så mycket lägre bland de anmälda än bland de intagna torde ha sin förklaring i dels att sinnesslöanstalterna i stor utsträckning i första hand söka omhändertaga de mest trängande vårdfallen och att därför de mer svårskötta fallen mottagas med viss förtur, dels att sådana svårskötta fall, som rätteligen borde vårdas på statliga sinnesslöanstalter men ej kunnat beredas plats inom sinnesslövården, i stället mottagits på sinnessjukhusen, då de under alla förhållanden kräva dylika anstalters kvalificerade vårdresurser i fråga om avdelningarnas anordning samt personalens antal och utbildning.

Kap. 3. Platsbehovet inom sinnesslövården. Försök att beräkna behovet av platser vid olika slags anstalter för sinnesslöa eller med andra ord det befintliga antalet vårdbehövande sinnesslöa i vårt land, har vid flera tidigare tillfällen verkställts. År 1900 genomförde medicinalstyrelsen en undersökning, enligt vilken antalet bildbara sinnesslöa barn i skolåldern uppgick till 1 318. Skolöverstyrelsen fick år 1938 i uppdrag att i samråd med medicinalstyrelsen verkställa undersökning rörande det antal barn, som på grund av efterblivenhet vore i behov av särskild undervisning. Denna undersökning visade bl. a., att, utöver de omkring 2 000 bildbara sinnesslöa, som undervisades på anstalt, det fanns i det närmaste 900 barn, som bort intagas i sinnesslöskola men ej sänts dit. De sakkunniga, som år 1941 tillkallades att utreda frågan om de erforderliga åtgärderna för att bereda skolundervisning åt bildbara sinnessloa barn, utförde även en undersökning av antalet bildbara sinnesslöa barn i skolåldern. Denna undersökning utfördes på så sätt, att en direkt förfrågan ställdes till samtliga skoldistrikt med begäran om uppgift angående de barn i skolåldern, som enligt skolmyndigheternas uppfattning vore att hänföra till kategorien bildbara sinnesslöa. Cirkulär utsändes till samtliga skoldistrikt med begäran om uppgift å namn och födelseår, dels beträffande i skolorna befintliga barn, som vore oförmögna att följa undervisningen och syntes stå så lågt, att de vore att beteckna som sinnesslöa och sålunda borde undervisas icke i hjälpklass utan i sinnesslöskola, dels beträffande de barn, vilka under de senaste sex åren fått upphöra med skolgången på grund av oförmåga att följa undervisningen, om möjligt med uppgift, huruvida sådant barn vistades i privat hem eller blivit omhändertaget å anstalt av något slag, dels slutligen beträffande andra i skoldistriktet befintliga barn i skolåldern, som på grund av sinnesslöhet ej åtnjöte någon skolundervisning, men vilka — enligt vad skolrådet (eller barnavårdsnämnden) hade sig bekant — dock ej stode lägre än att de borde prövas i sinnesslöskola. Svar inkom från 95 % av de c:a 2 500 skoldistrikten, och då man ansåg sig kunna utgå från att de, som ej besvarat formuläret, i .regel ej haft bildbara sinnesslöa att redovisa, kan undersökningen betraktas som i det närmaste 100-procentig. De insända uppgifterna voro i de flesta fall tillräckligt ingående för att göra det möjligt att fastställa, om barnet verkligen till90

hörde de bildbara sinnesslöa, då uppgift om företagen läkarundersökning, prövning av intelligensålder eller dylikt lämnades. De sakkunniga kunde sålunda avskilja såväl obildbara sinnesslöa som efterblivna av den grad, att de borde placeras i hjälpklass, så att de till dessa kategorier hörande icke medräknades. Av de 972 i skolorna eller utom anstalterna befintliga barn i skolåldern, som efter genomgång av de insända uppgifterna ansågos böra hänföras till de bildbara sinnesslöa, utgjordes 148 av sådana, för vilka uppgifterna voro otillräckliga för att säkra slutsatser skulle kunna dragas beträffande bildbarheten. Den på så sätt gjorda beräkningen av antalet bildbara sinnesslöa i skolåldern, vilka rätteligen borde intagas i sinnesslöskola, är behäftad med vissa fel. De, som lämnat upplysningarna om barnen, voro icke alltid kompetenta att rätt bedöma vilka barn, som borde räknas till detta klientel, och vilka, som ej hörde dit. För flertalet av de redovisade barnen hade dock tillräckliga upplysningar lämnats, för att man skulle kunna bedöma, om de voro bildbara eller ej. Några större fel torde därför ej förefinnas beträffande de redovisade fallen. Däremot kunde det enligt de sakkunniga icke uteslutas, att ett icke obetydligt antal något mer högtstående men dock rätteligen till bildbara sinnesslöa hörande undermåliga barn alls icke redovisats, då de, som lämnat upplysningarna, som regel torde sätta gränsen mellan efterblivenhet och sinnesslöhet väl lågt och till sinnesslöa endast räkna sådana, som vore lågtstående sinnesslöa. Man måste därför räkna med att det funnes ett antal relativt högtstående sinnesslöa barn, som ej inräknats bland de 972 fallen. Å andra sidan torde bland de 148 barn, som angivits som sådana, i fråga om vilka bildbarhet icke kunde uteslutas, åtskilliga finnas, som efter kort prövning i sinnesslöskola visade sig vara obildbara och överflyttas till vårdhem. I vissa län har under senare år utförts mera ingående undersökningar av folkskolebarnens intelligens och antalet sinnesslöa bland dem. Sett ur hela landets synpunkt ha dessa undersökningar visserligen endast karaktären av stickprov, och lokala differenser kunna naturligtvis förekomma, men resultaten torde dock kunna anses vara tillämpliga även för övriga delar av landet. Västerbottens läns landsting lät under höstterminen 1945 verkställa utredning av antalet efterblivna barn inom länets skoldistrikt. Undersökningen omfattade 22 000 folkskolebarn, huvudsakligen i klasserna 1—4. I skolor av A- och Bl-typ skulle först genom några i testning utbildade lärares försorg grupptestning ske med samtliga barn, varefter individualtestning skulle företagas av de barn, som vid grupptestningen uppnått dåligt resultat. I B2-, B3- och Dl-skolor däremot skulle testningsledaren efter samråd med resp. lärare utföra individualtestningar. De barn, som blevo föremål för individualtestning, uppgingo till 2 211, d. v. s. 9,4 % av länets samtliga skolbarn i klasserna 1—7. Dessa barn voro samtliga efterblivna, 91

d. v. s. samtliga uppvisade en intelligenskvot understigande den normala. Bland dessa har följande gruppindelning gjorts: Grupp I: Intelligenskvot = 60 eller därunder = vårdhem eller sinnesslöskola).

imbecilla (elever till

Grupp II: Intelligenskvot == 60—65 = gränsfall (elever till sinnesslöskola eller hjälpklass). 1 Grupp III: Intelligenskvot = 65—80 = debila (elever till hjälpklass). Gränserna mellan dessa grupper äro naturligtvis mycket tänjbara. För att kunna avgöra om en elev skall hänvisas till vårdhem, sinnesslöskola eller hjälpklass måste man bedöma varje särskilt fall för sig. Undersökningen gav till resultat, att 0,4 % av samtliga barn voro att h ä n föra till grupp I (IK = 60 eller därunder), 0,6 % till grupp II (IK = 60—65) och 4,6 % till grupp III (IK = 65—80). Som framgår av tab. 10 är det relativa antalet efterblivna större i de högre åldersklasserna. Detta gäller framför allt den djupare efterblivenheten.

Tabell 10. Barn i Västerbottens folkskolor, födda 1933—1937, fördelade på intelligensgrupper. IK 60 och därunder Födelseår

IK 60—65

i % av gosårsklassen sar

gossar

flickor

s:a

1933 1934 1935 1936 1937

11 7 3 7 7

12 11 4 5 2

23 18 7 12 9

0,7 0,5 0,2 0,3 0,2

S:a

0,4

IK 65—80 i % av gosårsklassen sar

flickor

s:a

14 14 14 12 5

11 16 7 16 3

25 30 21 28 8

0,7 0,8 0,6 0,7 0,2

0,0

flickor

s:a

i % av årsklassen

89 122 135 100 61

54 87 97 65 40

143 209 232 165 101

4,1 5,6 6,2 4,2 2,7

4,6

I Norrbotten insamlades läsåret 1944—45 uppgifter rörande alla barn i länets 29 skoldistrikt, vilka visat sig icke kunna följa med i skolarbetet. Frågan gavs denna omfattande räckvidd, därför att kommittén dels ville skapa en viss garanti för att alla sinnesslöa, som undersökningen egentligen avsåg att uppspåra, verkligen skulle uppgivas och dels därför, att kommittén var fullt medveten om svårigheterna för de enskilda lärarna att utan hjälp av läkarundersökningar och psykologiska undersökningar avgöra om *Som allmän regel torde gälla, att barn med en intelligenskvot under 70 skola anmälas till sinnesslöanstalt, medan de, som ha en intelligenskvot mellan 70 och 80, i regel hanvisas till hjälpklass. Dessa gränser äro dock ingalunda absoluta. Barn med en intelligenskvot under 65 borde dock, förutsatt att intelligensundersökningen utfores riktigt, alltid hänvisas till sinnesslöskola. 92

de barn, som visat tecken till efterblivenhet, voro sinnesslöa, hjälpklassbarn eller kanske endast svagt begåvade normala barn. Samtidigt med denna förfrågan till lärarna utsändes till samtliga folkskolestyrelser en hemställan om tillstånd för kommittén att genom s. k. intelligensundersökning (testning) pröva de lärjungar, som resp. lärare uppgivit ha svårt att tillgodogöra sig undervisningen. *Svar erhöllos från samtliga 475 folkskolor. Antalet barn, som icke ansågs kunna tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning, uppgick till 1 444 eller 5 % av samtliga barn i klasserna 1—7. Då kostnaderna för en ingående psykologisk undersökning av samtliga dessa svagt begåvade folkskolebarn ansågos bli alltför höga, företogos sådana undersökningar endast av barnen i klasserna 1—5 i 16 av skoldistrikten samt av de äldre lärjungar i dessa distrikt, som befunnos vara höggradigt efterblivna. Antalet barn, som på så sätt testades av de utsända hjälpklasslärarna, uppgick till 595, varjämte 112 barn redan tidigare undersökts. Fördelningen av dessa 707 barn efter intelligenskvot och ålder framgår av tab. 11.

Tabell 11. Barn i Norrbottens folkskolor, födda 1933—1937, fördelade på intelligensgrupper. Antal I n t e l l i g e n s k v o t

Under 35 (obildbara sinnesslöa) 35—65 (bildbara sinnesslöa) 65—80 (hjälpklassbarn) Över 80 (folkskolelärjungar)

barn

födda

år

Summa

3 10 51 47

1 18 88 38

1 20 93 55

1 42 73 31

1 46 61 27

7 136 366 198

707 Om förhållandena i de icke undersökta skoldistrikten äro desamma som i de undersökta, skulle för hela länet de i tab. 12 redovisade siffrorna erhållas. Denna tabell ger vid handen, att 10 obildbara sinnesslöa tillhörande årskullarna 1937—1933 undervisas i länets folkskolor, att 26 obildbara tillhörande samma årsgrupper äro intagna å vårdanstalter, att 204 bildbara sinnesslöa tillhörande årskullarna 1937—1933 undervisas i folkskolorna, samt att 32 bildbara tillhörande samma årsgrupper äro intagna i sinnessloskolor. Summan 36 obildbara utgör 0,17 % och de 236 bildbara 1,1 % av antalet barn i länet födda under åren 1937—1933. Den genom undersökningen erhållna procenten sinnesslöa bestyrktes därigenom, att landstinget vidtog den kontrollåtgärden, att en barnpsykiatriker fick undersöka de testade barnen inom två av de utvalda distrikten. 93

Tabell 12. Hjälpklassbarn, bildbara och obildbara barn i Norrbotten, födda 1937—1933, fördelade efter undersökningsområde.

Intelligenskvot och födelseår

Antal barn födda 1937—1933

A n t a l

b a r n

i undersökta skoldistrikt

i icke undersökta skoldistrikt (beräknat antal)

i hela Norrbotten (beräknat antal)

13 750

6 875

20 625

20 683

4 4 5 8 5

9 5 7 9 6

Summa anstalter

Därav med IK under 35 födda år 1937 1936 1935 1934 1933

3 1 1 1 1

— —

5 1 2 1 1

Summa

36 IK = 35—65 födda år 1937 1936 1935 1934 1933 Summa

10 18 20 42 46

5 9 10 21 23

15 27 30 63 69

2 5 3 8 14

17 32 33 71 83

51 88 93 73 61

26 44 47 36 30

77 132 140 109 91

__ _ __

77 132 140 109 91

—

IK = 65—80 födda år 1937 1936 1935 1934 1933 Summa

— 1

—

•

549 En liknande undersökning, som de två ovan refererade, utfördes våren 1946 i Södermanlands län. Lärarna i länets folkskolor fingo lämna upplysningar om vilka barn, som ej kunde tillgodogöra sig skolans undervisning. De 624 barn från 86 av länets 104 skoldistrikt, vilka anmäldes ej kunna tillgodogöra sig undervisningen i folkskolan, testades därefter av utsända lärare. Att de erhållna siffrorna måste anses som minimisiffror framgår bl. a. därav, att ett stickprov i ett skoldistrikt, där inget barn anmälts gav till resultat, att fyra barn, som testades, hade kvoterna 75, 71, 63 och 51, alltså två sinnesslöa och två hjälpklassmässiga. Uppgifter ha, förutom från vissa folkskolor, även införskaffats från redan befintliga hjälpklasser (145 barn) och från sinnesslöskolorna (84 b a r n ) . Sammanlagt erhöllos 94

uppgifter b e t r ä f f a n d e 853 b a r n i å l d e r n 8—15 år, d. v. s. f ö d d a 1931—1938. F ö r d e l n i n g e n av d e s s a efter å l d e r och i n t e l l i g e n s k v o t k a n u t l ä s a s u r t a b . 13. Tabell 13. De i Södermanland undersökta barnen fördelade efter födelseår och intelligenskvot. I Bdd kr

40— 45

45— 50

931 932 933 934 935 936 937 938 30

S:a

n

t

1 1

60— 65

70— 75

75— 80

5 9 13 16 6 7 6 4

3 10 13 16 25 16 13 9

3 13 24 19 24 29 23 14

2 12 22 21 26 25 28 15

66 105 149

80— 85

85— 90

9 5 — 100—105— 110- 115100 105 110 115 120

90— 95

S:a

3 3 4 1 1

26 69 124 129 151 141 119 94

1 1

1 2 22 12 13 12 27 16 22 16 16 13 18 14

9 7 12 9 5

151 131 86

23 H e l a a n t a l e t b a r n i s k o l å l d e r n i de u n d e r s ö k t a s k o l d i s t r i k t e n u t g j o r d e l ä s å r e t 1944—45 12 7 4 1 . Med u t g å n g s p u n k t f r å n d e n n a siffra och uppgift e r n a i t a b . 13 h a p r o c e n t t a l e n för de olika k a t e g o r i e r n a efterblivna b a r n b e r ä k n a t s och r e d o v i s a t s i f ö l j a n d e t a b l å . Beteckning

Gränsfall Bildbara sinnesslöa Gränsfall Hjälpklass Gränsfall Normalklass

Kvot

Antal barn

Procent av 12 741

40—50 50—65 65—70 70—85 85—90 90—

10 124 105 431 86 97

0,08 0,97 0,82 3,38 0,68

U n d e r s ö k n i n g e n i S ö d e r m a n l a n d s l ä n gav ä v e n till r e s u l t a t , a t t det f i n n s b e t y d l i g t flera b a r n m e d i n t e l l i g e n s k v o t u n d e r 85 i de v a n l i g a s k o l o r n a ä n i s i n n e s s l ö s k o l o r n a , vilket f r a m g å r av t a b . 14. Tabell 14. De i Södermanland undersökta barnen fördelade efter skolform och intelligenskvot t Intelligenskvot

a

placerade

i

i undersökningen ingående

undersökta i normalklasser

hjälpklass

sinnesslöskola

—70 70—85 85—

153 303 168

35 102 8

51 27 6

239 432 182

Summa

853 95

Normalklasserna rymma sålunda inte mindre än 153 barn med intelligenskvot under 70. Av barnen med kvoter mellan 70 och 85 befann sig det absolut övervägande antalet i normalklasser, medan endast ett fåtal var på sinnesslöskola. I det testade klientelet på 853 barn hade 182 eller c a 20 %' kvoter över 85 och bör alltså räknas som normalklassbarn. Flertalet gick också i de vanliga skolorna, men 8 gick i hjälpklass och 6 i sinnesslöskola. Det är anmärkningsvärt, att utom dessa 6 barn med IK över 85 inte mindre än 27 barn med IK mellan 70 och 85 återfanns på sinnesslöskola (av ett totalt elevantal på 84 b a r n ) . Även Värmlands läns landsting har låtit utreda frågan om h u r många bildbara sinnesslöa, som finnas inom länet. Undersökningen, som fick formen av ett stickprov, genomfördes under augusti—september 1945 och begränsades till att gälla barn födda 1935. Att endast tioåringar medtogos motiverades med att testserierna äro väl standardiserade för just denna åldersgrupp samt med att barnen i denna ålder redan vistats några år i skolan, så att vederbörande lärare hunnit bilda sig en uppfattning om dem och dessutom att avgången till andra skolformer ännu vid d&enna ålder är obetydlig. Stickprovet omfattade en femtedel av Värmlands 94 kommuner. För att det skulle bli så representativt som möjligt indelades samtliga kommuner i 5 grupper efter deras huvudsakliga näringsstruktur (industrikommun, jordbruks- och skogskommun o. s. v.). Inom dessa grupper uttogs sedan slumpvis var femte kommun. Fyra specialutbildade undersökningsledare besökte därefter varje skola i de uttagna kommunerna. Det sålunda undersökta antalet tioåringar uppgick till 691. Genom grupptests utskildes de barn, som ansågos böra individualtestas. Detta antal utökades med sådana barn, som av respektive lärare ansetts ha svårt att följa undervisningen utan att för den skull ha Tabell 15. De i Värmland undersökta barnen fördelade efter intelligenskvot. IK

50—55 55—60 60—65 65—70 70—75 75—80 80—85 85—

Antal

%

2 0,3 5 0,7 3 0,4 4 0,6 16 2,3 23 3,3 23 3.31 615 89,0 Summa 691 100 ' Siffran kan antagas vara något för .„ emedan vissa barn, som förmodligen höra till denna grupp på grund av gott resultat i grupptestningen inte blivit undersökta. 96

fallit igenom vid grupptestningen, samt med sådana, som visat sig osäkra eller oroliga på något sätt. I 4 fall voro de i undersökningen ingående barnen redan intagna på Ullebergs skolhem för bildbara sinnesslöa och undersöktes på anstalten. Sammanlagt individualtestades 99 barn eller 14,3 % av de i undersökningen ingående barnen. I denna undersökning har som imbecilla (d. v. s. bildbara sinnesslöa) betecknats barn med en IK på 50—70 och som debila (hjälpklassmässiga) barn med en IK på 70—80. Av tab. 15 framgår, att med denna gränsdragning 2,0 % av barnen kunna betecknas som imbecilla och 5,6 % som debila. En jämförelse i fråga om frekvensen efterblivna inom olika kommuntyper ger, som framgår av tab. 16, icke så stora differenser. Om emellertid en jämförelse göres mellan å ena sidan jordbruks- och skogskommuner och blandade kommuner och å andra sidan industrikommuner, köpingar och städer, kominer man i den refererade undersökningen fram till en statistiskt säkerställd skillnad, som talar för att frekvensen intellektuellt efterblivna sannolikt stiger med sjunkande befolkningstäthet. »Några närmare uttalanden angående de bakomliggande orsakerna till detta sannolika fenomen äro emellertid inte möjliga på basen av det undersökningsmaterial som här presenterats.» Tabell 16. De i Värmland undersökta barnen fördelade efter kommuntyp och intelligenskvot. Kommuntyp

1. Jordbruks- och skogskommuner 2. Blandade kommuner 3. Industrikommuner 4. Köpingar och köpingsliknande samhällen 5. Stad Summa

IK <c 70

Antal undersökta

antal

%

antal

%

190 147 93

6 5 3

3,16

14,29

3,23

18 21 2

104 157

—

9 12

8,65

— 14

8,97

691 IK = 70—85

3,40

9,47 2,15

7,64

På grund av de refererade länsundersökningarnas något olika utformning k u n n a resultaten inte sammanfattas på ett entydigt sätt. Dels ha undersökningsmaterialen olika sammansättning, i Västerbotten ha sålunda endast barn i folkskolan medtagits, medan i Värmland och Södermanland bildbara sinnesslöa och hjälpklassmässiga och i Norrbotten dessutom även obildbara sinnesslöa såväl i folkskolan som på sinnesslöanstalterna medtagits, dels har gränsdragningen mellan de olika kategorierna av efterblivna inte varit enhetlig. Om m a n emellertid inskränker sig till undersökningarna i de tre sistn ä m n d a länen och håller sig till den kategoriindelning, som gjorts i respektive län, så finner man, att som bildbara sinnesslöa och hjälpklassmässiga 832/7

karakteriserats i Norrbotten sammanlagt 3,8 % av barnen i skolåldern, medan motsvarande siffra i Södermanland uppgår till 5,6 % (gränsfallen jämnt fördelade på de olika kategorierna) och i Värmland till 7,6 %. Andelen bildbara sinnesslöa bland dessa utgör 1,1 %, 1,4 % resp. 2,0 %. Som jämförelse kan anföras, att andelen efterblivna barn i skolåldern i Västerbotten beräknats till 5,6 %, trots att eleverna vid sinnesslöskolorna inte inräknats. Den för Norrbotten anförda siffran (3,8 %) måste betecknas som för låg att begagna som riksmedelvärde. Främst gäller detta de hjälpklassmässiga, vilket också bestyrkes av senare genomförda kontrollundersökningar i Norrbotten. Orsaken är att söka i det sätt varpå undersökningsmaterialet uttagits. Lärarnas bedömning vid uttagningen av barnen torde sålunda ha varit alltför välvillig. I Norrbotten utvaldes 4,3 % av barnen till individualtestning, medan i Värmland, där grupptestning först gjordes, 13,8 % av de undersökta barnen individualtestades. Å andra sidan måste den i värmlandsundersökningen funna debilitetsoch imbecillitetsfrekvensen (7,6 %) betecknas som för hög. Enligt såväl Västerbottens- som norrbottensundersökningen har nämligen debilitetsfrekvensen visat sig vara högst bland tioåringarna, varför denna åldersgrupp inte kan anses fullt representativ för samtliga barn i skolåldern, ett förhållande, som sannolikt torde bero på testskalornas avvägning. Beträffande gränsdragningen mellan hjälpklassmässiga och bildbara sinnesslöa har, som nämnts, olika normer kommit till användning. I norrbottensundersökningen är gränsen satt vid IK = 65 och i värmlandsundersökningen vid IK = 70, medan i södermanlandsundersökningen som gränsfall betecknats barn med IK = 65—70 och i västerbottensundersökningen barn med IK = 60—65. Om man för värmlandssiffrorna drar gränsen vid IK = 65 i stället för 70, blir frekvensen sinnesslöa 1,4 %. Om man sedan på detta applicerar Västerbottens gränsfallsnorm (IK = 60—65) och för hälften av gränsfallen till vardera kategorien, så skulle sinnesslöfrekvensen för Värmland vara nere i 1,2 %. Motsvarande beräkningar för Södermanland ger, om man antar samma frekvens gränsfall som i Västerbotten (0,6 % ) , 1,0 resp. 0,7 % bildbara sinnesslöa. En uppräkning av Norrbottens sinnesslöfrekvens är med den redovisade klassindelningen inte genomförbar. Om man emellertid antar samma gränsfallsfrekvens som i Södermanland, skulle imbecillitetsfrekvensen vid jämn fördelning av gränsfallen öka från 1,1 till 1,5 %. I Norrbotten är dock den nedre gränsen, gränsen mot de obildbara sinnesslöa, dragen lägre än i de övriga undersökningarna, vilket ju medför en höjning av imbecillitetsfrekvensen. Enligt de refererade undersökningarna stiger vidare frekvensen efterblivna barn med sjunkande befolkningstäthet. Hur detta samband närmare gestaltar sig är inte möjligt att ange med nu föreliggande uppgifter. Vid bestämmandet av en viss sannolik imbecillitetsfrekvens är detta för98

hållande emellertid av intresse. Samtliga här ovan refererade undersökningar ha nämligen utförts i områden, vilkas agglomerationsgrad ligger under den för riket genomsnittliga. Sålunda utgör tätortsbefolkningen i Södermanlands län 57,9 % av hela folkmängden, i Värmlands län 48,8 %, i Norrbottens län 39,3 % och i Västerbottens län 36,1 %, medan motsvarande procentandel för hela riket är 61,0. Om gränsen mellan debila och imbecilla sättes vid IK = 70 och som gränsfall betecknas sådana med IK mellan 65 och 70, skulle, med hänsynstagande till vad som sagts ovan, som ett sannolikt värde på frekvensen bildbara sinnesslöa i skolåldern kunna anges siffran 1,5 %. Med motsvarande gräns vid IK = 65 och individerna i gruppen IK = 60—65 betecknade som gränsfall blir denna sannolika imbecillitetskvot ungefär 1 %. Beträffande de obildbara sinnesslöa ge dessa fyra undersökningar inte någon säker vägledning. Endast i norrbottensundersökningen ha de obildbara inedtagits. Den procentuella andelen obildbara sinnesslöa barn i skolåldern beräknades här till 0,17 %. Om även denna siffra kan antagas vara lika mycket för låg som imbecillitetsfrekvensen, skulle som sannolikt värde på frekvensen obildbara sinnesslöa i skolåldern kunna anges 0,2 %. Det kan helt naturligt anses tvivelaktigt, huruvida man skall kunna tillmäta testningsförfarandet avgörande betydelse, när det gäller att uppskatta det totala antalet sinnesslöa av olika kategorier. De sakkunniga ha emellertid för fullständighetens skull velat redovisa de tidigare utförda intelligensundersökningar, som tagit sikte på här föreliggande problem, och ha ansett det betydelsefullt att peka på samtliga de faktorer, som kunna bidraga till att siffermässigt belysa platsbehovet. För ett bedömande av behovet av platser på olika slags anstalter för sinnesslöa kunna även de uppgifter, som erhöllos vid den av kommittén företagna inventeringen av antalet sinnesslöa vid de olika anstalterna den 31/12 1946 samt de, som kunna hämtas ur Allmänna Svenska Föreningens för vården om sinnesslöa och fallandesjuka årsberättelse för år 1946, användas. Där lämnas nämligen förutom rörande de intagna även uppgifter över antalet till anstalterna anmälda. De på så sätt erhållna siffrorna över antalet till anstalterna anmälda sinnesslöa kunna emellertid på intet sätt göra anspråk på att ge en riktig bild av antalet individer, som äro i behov av plats på anstalt men ej kunnat erhålla sådan. Flera faktorer bidraga till detta förhållande. Antalet individer, som verkligen anmälts till anstalterna, är mindre än det redovisade, eftersom vissa äro anmälda till flera anstalter. Detta förhållande kan man emellertid bortse från, eftersom de faktorer, som bidraga till att de sinnesslöa ej anmälas till anstalterna, spela en åtskilligt större roll. I många fall medverkar sålunda vissa anstalters mindre inbjudande karaktär till att de sinnesslöas anhöriga ogärna sända de sinnesslöa till dessa anstalter. De anse sig kunna bereda den sinnesslöe bättre vård i hem99

met. Hur stor roll denna inställning spelar kan naturligtvis inte siffermässigt belysas exakt lika litet som det förhållandet, att de sinnesslöa inte anmälas på grund av att det saknas plats på anstalt i närheten av hemorten. Den främsta orsaken till att de sinnesslöa ej anmälas torde emellertid vara, att man har kännedom om att de inte k u n n a beredas plats på anstalterna. I de fall, när nya platser ha tillkommit vid någon anstalt, har ett latent behov trätt i dagen och för tidigare ej anmälda sinnesslöa har inträde sökts till de nyinrättade platserna. Det förhållandet, vilket belyses i tab. 17, att det på vissa anstalter finns flera platser, som ej äro belagda, samtidigt som det råder överbeläggning på andra, torde kunna förklaras därmed, att man på grund av personalbrist sett sig nödsakad att stänga vissa avdelningar på anstalterna. Siffrorna i tabellen ha beräknats ur de i ovannämnda årsberättelse lämnade uppgifterna. Den i tabellen redovisade differensen utgör skillnaden mellan de ej belagda platserna och summan av de överbelagda platserna och de till inträde anmälda individerna. Tabellen ger vid handen, att, trots att det finns platser lediga vid anstalterna, det totalt sett anmälts flera sinnesslöa, som ej kunnat beredas plats. Detta gäller dock inte för externatskolorna, som ha ett överskott av ej belagda platser över »till inträde anmälda» och »överbelagda» på 103. För internaten däremot blir även vid en tänkt fullständig »rörlighet» hos de sinnesslöa och fullständigt utnyttjande av samtliga befintliga platser den kvarstående bristen på anstalter för bildbara sinnesslöa 429 platser och på anstalter för obildbara sinnesslöa 747 platser. Till de inånga anmälda i Skaraborgs och Älvsborgs län bidrager Johannesberg med 87 till skolhem, 24 till arbetshem samt 81 till anstalter för obildbara, under det att till de inånga anmälda i Stockholms län landstingets skol- och vårdhem bidrager med 36 till skolhem, 13 till arbetshem och 57 till anstalter för obildbara samt Karlslund med 61 till anstalter för obildbara. Dessa siffror ha hämtats ur ovannämnda årsberättelse vars uppgifter ej helt överensstämma med de till utredningens inventering lämnade. Betydelsen av anstalternas närhet till hemorten belyses i någon mån av de i tab. 18 redovisade siffrorna, som hämtats ur kommitténs inventering den 31/12 1946. I de i tab. 17 redovisade siffrorna ingå endast de vid anstalter för sinnesslöa intagna och anmälda, medan i tab. 18 även de vid anstalter för sinnesjuka intagna och anmälda sinnesslöa medtagits. Vid bedömandet av behovet av platser för sinnesslöa måste sålunda tagas hänsyn till dels antalet till anstalterna anmälda, dels till dem, som av en eller annan anledning ej anmälts till anstalt, dels till den nuvarande överbeläggningen vid anstalterna och dels till de sinnesslöa, som finnas intagna på andra slag av anstalter, såsom anstalterna för sinnessjuka och ålderdomshemmen. Antalet till anstalter av olika slag anmälda sinnesslöa framgår av tab. 19. Siffrorna ha hämtats från kommitténs inventering. 100

s

be :c3

-"S "3

(o n to N

n o

n o m *

oi

r>- co

o

ffi O ) O ) O l ' O r q CO O CM i-t 0 0 i-l

I CQ N M | r l CH M

to r(

.2 E •o

TH

o

•*# 1H

o-a "^ bo ._, es

CM

ri

TH

Ol

I CO

H

M

IH

»593 1 E :0

I "<*»

i-i-*co^tir^r^cor^Ttir-.oo5Tt<cooos«or^cY5r--ic->*i

ej»

T*

i-H

CM

MOc>0'?--icMr^.eoocoo5ioo-«*i'«*cJ-«*iTj<coooocMr>« » TH ca CN n N H n o T - I eo T H T - I TH CM T H

<M

T H T - I I - I

CM

CC

T f i - l C O l - H

+

"35

I

2,

i-l

Tf

+ + I+ O

JS

J5 "Ö

g c

CN CM I O

O

cc

i-i

I

o i m o c o c o m « M

*-i

+

+

oo

+ 33 i

«

+ ++

os :rt

E

AT*

CM

I

I

<S "O

to "öS

H0 K!

JO u

>

:©

X, w

O jG

O oS

O -Q

50 03

9 X5

o

sa

-o

C

:C3 :03 »I

S ^ c o =2 c "

:0

G/2 P

G/2

•M

C

W

-

C :c3

«« :C3 ä ^ C3 SS

C

u

y .5

c/j

(30 tfl

:« °

C

to

in

cu t e u

C

in —' a

I/J

Z C "5 i i CU

,S Ö - « 2 3 -o G J3 fe ° "2 ° £ C3 — O ) .§• o os c .2 =o C 2 e a C ä ^l g <u s ^ 3 *co»-H £ J ^ « ftä J* g £ 3 "K S oj J3 > »1 ö »1 l< 99 .§ t, c3 ^ 'u <a— cu JC3* ICS c CM : « O :cö :cS . 5 :c3 O % w w m « ^CS : 0 CO > O > W O > £ ;> £ c/J 6D T3 S-, o »O

33 O

o no 00 ?-t i * t . t » H ijt N 00 H N OS N H

S2

M

H

N

H

N

H

O CO t - t - 00 T H O N OJ M t > N N N N H H N

H

aS cd

r l f f l n O C S O ^ N C O O I C O a O r i N ^ O C O i n c O i f C N i t t O i O

C

E .«-

csoocoeo-^cocNcoitsoiOcocooiDt^csiot^onrtcoifit

be

°:03 2

CO

TH

1-1

I"I

TH

TH

TH

1—(T-ll-H

T-(

«

4^

C

— Vb

E •«.

0 > ( D O r i i 0 i n i H C 5 > T H ' ! f t H M O i * O C 0 C 0 n N 0 ! i 0 M N |N •*}<

OO

iC H h T H C M T H

ffl

C O O I O T H C M T H T H I H T H O O O S O C M O C M T-100 TH TH TH TH TH TH TH TH TH

* H

rt

03 +m

- H

C

s

r t a i C i J N M ^ O l f t t . O - ^ U S C N I ^ C N j e N - ^ C N - *

i>«ejjaJir5oocDCNOs-T)<ij>as THrHlrt-«i<T-tr-liHr-ICNCOt-

o] •Ö

— :e3 E p

oiocijcoifcorjoitoionffl^t^oii'M^'''^

S..is

r i r t O l r H r l H r l H n i H N n N C l H M H r t i H O l l M

E ,«,

C5 0 0 CM

O :Cd <U C - C

ft

Cji

O» t > W M i * O if N i * N N M U) t » CN CN O0 00 i—I CN rH

oxinwHc9cns>cnt.M

t - CN 0 0 0 0 t 00 H ffl W I f l 00 CN CN 00 i-H

a os

aS

O C N O i C N l O t - i - H C O O O O C N TH iH H N W H i f N N N

2 c o c M O o o c o i - t r - . r ^ - T f i O T H - ^ f O O J O o h ' C O O O i n O O l C O O O O O t ^ r i O J r i O l i t C S

E t*

-<#

1-H

i

W5

O O C S T H O i C S l O C O M O O O O M ^ f f l i f C O i O O i j ' * c o i ) i o ( 3 ! t o M O ) i ) | n o ) i . o n o o r t o n TH TH TH TH T H CM TH i - l CO CM

oo co oo

E .«.

•*H

iTOH CO o CM i-H

ES aB E ,-M

E ,4

0 : 0 3 «J

q -

C

E2

^ ^ ^ C O r - l r - l i - H C N r-l

3S

C O ^ J t - r H t - O - ^ ^ r - I C N i - l r - i e ^ r - I C N O O ^

M < - ^ C O C M - * T r O C O i - ( O O C O O O C M i - i ' O C O C 0 0 5 0 0 - r H O O C M O O T-( TH i-l TH CM CM T - l »H H

< ^ j i ^ i H O t ^ o o r ^ t ^ ^ t < c M C 7 5 i H c o o o T H T H c o c o c O " * c o r ^ o o c 5

E ,a.

o

c- c

CM

CM

m

^

a

n

n

TH

H

TH

0 T

l

H

C

M

CN I

I

O

O l

"

i i i" i i i i i i i i i * i i i ?. i i •• r n i i i .? i i I I i u i I I i I I II\ \ i i i I I i i i i i i i

C 03

aE

s,«

i i i «* i i i i i i i i i ° i i i n i i M i I I i i i d

E ,50:<3

n

TH

U

C— 3

13 G G :C8 m

:cö -H

G

CÖ

C/3 C/1

:cö

fl O flm «> i 2

T"! CÖ

G c° •g § G cö W) SC

:0 oc

JS ^ £

m G

S

G X3 JH «

C

G O 15 ~ ~

- H CO (/] 00 — : c 3 !« :d c/3 60 60 « ö ™ 1 i—i Ä « c I T-J ki tn O G G :o "Q, C k l 4 3 o o jG -G o CÖ eg ^3 60 5 J H c o O J3 iS o 60 : 0 G G 3o aCJ F| £ £ a G « -g ^ 2 £ fe o o S C 0k i CÖ CÖ o Å 'C o» I—I CO C/5 k l G 4 3 " " CO CO CO coP W W « cö : o 4 H .^j :cö ;_, O >-»

£ £

:CÖ

»I ftg

o n « S 33 O :<U l o S> O

G -JH

C

ses CO •—i

!_ ^

c

a :cö c

co cö

-"' £ co fcO G G r/5

eö 13 £ C • feH 4eöS? CO H -

CO

"2 > o to 2 c -2 2 GO { J J 3 fe £ b g k< cö

ii

CÖ

ss

2ä a fti> CD 53 7] s- > co G :ro O P 3J O :cÖ : g* > z cö 4 3

m

ki

Tabell 19. Antal anmälda sinnesslöa fördelade efter anstaltstyp. a n m ä 1 d a

A n t a l

kvinnor

summa

män

kvinnor

summa

—

—

—

—

—

—

—

—

.—

män

Externatskolor Övriga anstalter sinnesslöa

för

obildbara

b i 1 d b a r a

A n s t a l t s t y p

bildbara

Anstalter för obildbara sinnesslöa Anstalter för sinnessjuka Statens och landstingens anstalter Kommunala sinnessjukanstalter Enskilda vårdhem Kommunala vårdhem

44 — 2 1

16 1 2 3

60 1 4 4

15 5

12 1

27 6

— —

' — —

— —

Summa

1047 Tabellen ger vid handen, att 802 bildbara och 1 047 obildbara sinnesslöa anmälts till anstalterna, men ej kunnat tagas emot. Som av tab. 17 framgår utgjorde antalet överbelagda platser vid årsskiftet 1946/47 enligt Allmänna Svenska Föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka vid anstalterna för de bildbara 43, varav 38 vid skol- och arbetshemmen och 5 vid externatskolorna, och vid anstalterna för de obildbara 60. Under förutsättning att de sinnesslöas »rörlighet» ej kan påverkas i någon nämnvärd utsträckning, varigenom de i tab. 17 redovisade ej belagda platserna skulle kunna beläggas, samt med hänsyn till nödvändigheten av att ha en viss marginal för variationer i antalet vårdtagare, måste man sålunda även räkna med ett latent behov av platser för att eliminera dessa överbelagda platser. Ålderdomshemmen få i tämligen hög grad omhändertaga vårdbehövande, såväl åldringar som yngre personer, som på grund av platsbrist eller andra omständigheter icke kunna beredas vård på för dem avsedda anstalter. För att få en uppfattning om förekomsten av sådana vårdtagare vid ålderdomshemmen undersöktes vid socialvårdskommitténs statistiska utredning angående kommunernas ålderdomshem (SOU 1940:22) vårdtagarnas behov av vård å specialanstalt. Undersökningen avsåg visserligen förhållandena år 1938, men de förändringar, som sedan dess inträtt, torde icke nämnvärt minska resultatens användbarhet för ett bedömande av behovet av platser för detta klientel vid sinnesslöanstalter. I fråga om uppgifternas tillförlitlighet kan följande anföras ur betänkandet: »I fråga om de uppgifter, som ligga till grund för dessa siffror, bör anmärkas, att de i en del fall torde vara bristfälliga. Det vill synas som om de frågekolumner 103

på blanketten, vilka avsågo vårdtagarnas behov av vård å specialanstalter, i vissa fall förbigåtts. Någon kontroll härutinnan har dock icke kunnat göras på grund av härmed förenade svårigheter. Vid jämförelse mellan de sammanställda siffrorna för olika områden, såsom landsbygd och städer samt olika län, framträda emellertid en del differenser, som icke kunna förklaras på annat sätt än att uppgifterna icke alltid lämnats med samma noggrannhet. De lägre siffror, som landsbygden i flera fall uppvisar i förhållande till städerna beträffande relativa antalet vårdtagare i behov av vård på specialanstalter av olika slag, ha med all sannolikhet sin huvudsakliga grund i ofullständiga uppgifter från vissa landskommuner i en del län.» Trots dessa brister torde man dock kunna anse, att de erhållna siffrorna över antalet vårdbehövande ge en riktig bild av den ungefärliga storleken av behovet av vårdplatser. Antalet vårdtagare i behov av vård på anstalt för sinnesslöa uppgick enligt utredningen den 30 juni 1938 till 688, varav 309 män samt 379 kvinnor. Den procentuella åldersfördelningen hos dessa framgår av tab. 20. Tabell 20. Samtliga vårdtagare samt antal vårdtagare i behov av vård på sinnesslöanstalt vid landets ålderdomshem procentuellt fördelade efter ålder. Procentuellt Vårdtagarens

—16 år 17—30 » 31—40 » 41—50 » 51—60 » 61—65 » 66—70 » 71—75 » 76—80 » 81— »

Summa .

ålder

antal

v å r d t a g a r e i behov av v å r d på anstalt för sinnesslöa

s a m t l i g a män

kvinnor

summa

0,5 2,1 4,3 6,6 11,5 8,4 9,5 14,8 17,8

24,5

0,3 2,0 3,6 6,3 10,0 6,5 8,1 13,5 17,9 31,6

0,4 2,0 3,9 6,5 10,8 7,4 8,8 14,1 17,9 28,1

kvinnor

summa

1,0 8,4 16,2 20,1 24,9 10,4 6,1 4,9 5,5 2,6

7,1 17,2 24,5 22,4 7,1 6,6 5,8 5,5 3,7

0,4 7,7 16,7 22,5 23,5 8,6 6,4 5,4 5,5 3,2

100 De sinnesslöa äro, som synes, åtskilligt yngre än klientelet som helhet. Frekvensen av sinnesslöa vid ålderdomshemmen är mycket skiftande från län till län, vilket helt naturligt får tillskrivas olikheten i tillgång på platser vid sinnesslöanstalterna. Lägst är den i Jönköpings län, där den uppgick till 0,3 %, och högst i Göteborgs och Bohus län samt Kopparbergs län, där den utgjorde 6,5 resp. 5,5 %. Huruvida de c:a 700 sinnesslöa, som enligt ovannämnda undersökning finnas på ålderdomshemmen, äro bildbara eller obildbara är ytterst svårt att avgöra. I socialvårdskommitténs betänkande angående ålderdomshem m. m. (SOU 1946:52) framhålles: 104

»Det kan ligga närmast till hands att antaga att de knappt 700 sinnesslöa, som enligt 1938 års undersökning funnos å ålderdomshemmen (se kap. II), främst tillhöra kategorien obildbara sinnesslöa, dock ej i behov av vård på de särskilda sinnessjukhus, som utgöra specialanstalter för sinnesslöa (asociala och svårskötta). Det skulle alltså här främst röra sig om obildbara sinnesslöa. Emellertid har man all anledning fråga sig, hur långt så verkligen är förhållandet. Erfarenheten säger, att på ålderdomshemmen ofta finnas personer, som böra betecknas som bildbara sinnesslöa, och det är sannolikt, att dessa inräknats i de till kommittén lämnade uppgifterna över personer, vilka äro i behov av vård på sinnesslöanstalt. Det torde här röra sig om sinnesslöa, vilka på grund av tidigare rådande otillfredsställande ordning på utbildningens område icke erhållit sådan undervisning, för vilken de varit mottagliga och vilka därför ha svårt att reda sig utanför anstalt. Men sannolikt är det också fråga om personer, vilka trots att de kunna betecknas som bildbara alldeles oavsett utbildningsmöjligheterna förr eller senare och ofta i relativt unga år av brist på försörjningsförmåga och när ingen vill ta emot dem i sitt hem måste tagas om hand på anstalt.» En annan svårbedömbar faktor är, i hur stor utsträckning de vid ålderdomshemmen intagna sinnesslöa anmälts till sinnesslöanstalt. Fattigvårdsanstalterna tjänstgöra i praktiken ej sällan som upptagningsanstalter i den meningen, att där intagas fall, som äro i behov av vård på specialanstalt, men som ej kunnat beredas plats på sådan anstalt. Trots att det kan synas ligga i ålderdomshemmets eget intresse att få de sinnesslöa placerade på den för dem lämpade anstalten, anmälas de sannolikt inte till sådan anstalt i önskvärd omfattning. De ovan nämnda faktorerna, som avhålla de sinnesslöas anhöriga från att anmäla dem till sinnesslöanstalt, spela helt säkert även här en viss roll. Under förutsättning att de vid ålderdomshemmen intagna sinnesslöa i lika stor utsträckning äro bildbara som obildbara, samt att man kan bortse från att dessa i viss grad äro samma individer som de, som anmälts till anstalterna för sinnesslöa, skulle platsbehovet vid anstalterna för bildbara sinnesslöa utgöra 1 189 (802 till sinnesslöanstalterna anmälda, 43 Tabell 21. Antal sinnesslöa fördelade efter ålder. A n t a l Ålder

bildbara sinnesslöa intagna anmälda summa

vid ålderdomshem intagna intagna anmälda summa sinnesslöa obildbara sinnesslöa

Summa

— 6 år . . . . 7—16 » . . . . 17—30 » . . . . 31—40 » . . . . 41— » .... Uppgift saknas

81 2 204 2190 958 1252 74

69 471 153 42 67

150 2 675 2 343 1000 1319 74

386 1266 1806 910 1349

306 279 187 102 170 3

692 1545 1993 1012 1519 3

1 2 53 115 517

843 4 222 4 389 2 137 3 355 77

Summa

6 759

7 561

5 717

6 764

15 013 1 105

»överbelagda» och 344 från ålderdomshemmen) samt vid anstalterna för obildbara 1 451 (1 047 till sinnesslöanstalterna anmälda, 60 »överbelagda» och 344 från ålderdomshemmen). Åldersfördelningen hos de vid landets anstalter för sinnesslöa och sinnessjuka intagna och anmälda bildbara och obildbara sinnesslöa samt de vid ålderdomshemmen intagna sinnesslöa framgår av tab. 21. Åldersgrupperingen är betingad av det tillgängliga materialets fördelning. Med hänsyn till de faktorer, som medverka till att de vårdbehövande sinnesslöa ej anmälas till anstalterna i önskvärd utsträckning, torde dock det nuvarande behovet av anstaltsplatser för sinnesslöa vara åtskilligt större än vad de i denna tabell redovisade siffrorna ange. Ej heller de i det föregående refererade undersökningarna giva någon säker ledning vid bedömandet av platsbehovet, därtill äro de uppnådda resultaten vid olika undersökningsmetoder alltför divergerande. De sakkunniga ha emellertid ansett det vara av visst värde att redovisa de resultat, som erhållas, om ovanstående undersökningsresultat läggas till grund för beräkningar av platsbehovet. Beträffande sinnesslöa barn under skolåldern är det ytterst svårt att göra en uppdelning på bildbara och obildbara. Detta är inte heller nödvändigt vid beräkning av platsbehovet, eftersom båda kategorierna intagas på upptagningshem. Man kan emellertid utgå från att flertalet av dem, som äro i behov av vård på anstalt, äro obildbara. Att den nuvarande platstillgången är otillräcklig framgår av det faktum, att enbart antalet anmälda sinnesslöa i dessa åldrar skulle motivera en ökning av platsantalet med 80 %. Hänsyn måste dessutom tagas till att föräldrar i många fall inte alls anmäla småbarnen, därför att tilltalande vårdmöjligheter saknas. Om man uppskattar detta latenta behov till att vara lika stort som det, som kommer till synes i antalet anmälda, skulle platsbehovet för upptagningshemmen vara c:a 750 platser. Det nuvarande antalet intagna sinnesslöa är 467 oeh det uppskattade totala antalet vårdbehövande sinnesslöa alltså c:a 1 200, utgörande ungefär 0,15 % av hela antalet barn i åldrarna under 7 år. Vid beräkning av platsbehovet vid internaten för bildbara sinnesslöa barn i skolåldern har den genom intelligensundersökningarna fastställda imbecillitetskvoten, 1,0—1,5 %, fått tjäna som utgångspunkt. Flera skäl tala för en reducering ned mot den undre gränsen, 1,0 %. Man bör kunna räkna med att externatskolor kunna inrättas inom folkskolans ram i städer med minst 50 000 invånare, varigenom en del av internatens klientel kan avlastas på dessa. På samma sätt torde genom hjälpskolans utbyggnad en del av de mera högtstående sinnesslöa kunna avlastas på denna. Om man utgår från en sålunda reducerad kvot och uppskattar denna till 1 %, samt applicerar detta procenttal på det nuvarande antalet barn i åldrarna 7—16 år, kommer man fram till ett totalt antal vårdbehövande 106

sinnesslöa i dessa åldrar på c:a 8 500. Det nuvarande antalet intagna bildbara sinnesslöa i dessa åldrar är 2 204, medan antalet anmälda uppgår till 471. För bildbara sinnesslöa över skolåldern kan däremot den nuvarande platstillgången betraktas som någorlunda tillräcklig. Tack vare det ökade omhändertagandet i skolåldern får man räkna med att ett betydande antal sinnesslöa räddas till en tillvaro utanför anstalterna. Att en viss platsbrist, särskilt i högre åldrar, för närvarande existerar, framgår bl. a. av det relativt stora antalet å ålderdomshem intagna sinnesslöa. Vid beräkningarna har antagits, att platsbehovet motsvarar det dubbla nuvarande antalet anmälda plus hälften av de sinnesslöa, som äro intagna på ålderdomshemmen, eller sammanlagt för åldrarna över 16 år c:a 870 platser. Enligt dessa beräkningar finnas alltså i åldrarna över 7 år sammanlagt 13 800 bildbara sinnesslöa i behov av vård på anstalt. Av dessa äro för närvarande 6 678 intagna på anstalter för sinnesslöa och sinnessjuka, medan 343 äro intagna på ålderdomshem. Det totala, ej fyllda platsbehovet skulle alltså uppgå till c:a 7 100, varav största delen eller 6 300 kommer på sinnesslöa i skolåldern. Antalet obildbara sinnesslöa i skolåldern uppskattades med ledning av länsundersökningarna till 0,2 % av motsvarande folkmängd. En viss överdödlighet förefinnes emellertid bland de obildbara, varför man måste räkna med att detta procenttal minskar i högre åldersgrupper. Att exakt bestämma storleken av denna minskning låter sig inte göra. Här har en relativt fri uppskattning gjorts på så sätt, att frekvensen obildbara sinnesslöa i skolåldern satts till 0,2 %, medan motsvarande procenttal i åldrarna 17—30 år antagits vara 0,18 %, i åldrarna 31—40 år 0,15 % och i åldrarna över 40 år 0,12 %. Med tillägg för hela det beräknade antalet sinnesslöa på upptagningshemmen blir den sålunda uppskattade genomsnittliga frekvensen obildbara sinnesslöa 0,15 %, vilket motsvarar c:a 10 000 personer. Av dessa komma 1 200 på upptagningshemmen. Det nuvarande antalet intagna obildbara sinnesslöa i åldrarna över 7 år är 5 331. Platsbehovet skulle alltså vara c:a 3 500 platser. Detta beräknade behov är drygt 3 gånger så stort som det nuvarande antalet till sinnesslöanstalterna anmälda plus antalet å ålderdomshem intagna obildbara sinnesslöa. Sammanställer man de i det föregående gjorda uppskattningarna, erhållas de i följande tablå redovisade siffrorna över antalet nu i landet befintliga sinnesslöa i behov av plats på internat.

Ålder

0— 6 år 7—16 » 17—30 » 31—40 » 41— »

.... .... .... .... ....

Bildbara

Obildbara

Summa

_ 8 500 2 500 1100 1700

1200 1700 2 300 1500 3 300

1200 10 200 4 800 2 600 5 000

13 800

10 000

23 800

Jämföres denna tablå med tab. 21, framgår det, att, om dessa beräkningar kunde anses tillförlitliga, nya anstaltsplatser skulle erfordras för c:a 7 000 bildbara och c:a 4 000 obildbara sinnesslöa. De anförda siffrorna få emellertid helt naturligt bedömas med största försiktighet. Som ovan nämnts ha de tillkommit genom en grov uppskattning av platsbehovet. Framför allt måste framhållas den osäkerhet, som vidlåder de olika procentsatser, som applicerats på befolkningstalen. Dessa procentsatser, som erhållits från de i det föregående refererade intelligensundersökningarna, ha framförallt bidragit till att det beräknade antalet vårdbehövande barn i skolåldern blivit så stort. I övrigt hänvisas till de reservationer, som anförts i det föregående. Resultaten av dessa beräkningar synas enligt de sakkunnigas mening icke vara ägnade att nu läggas till grund för en uppskattning av platsbehovet inom den slutna sinnesslövården. Begränsar man sig till det direkt registrerade klientelet kan man emellertid konstatera en brist på omkring 4 000 platser, som i första hand bör fyllas. Denna siffra inrymmer 731 anmälda till anstalter för bildbara sinnesslöa, 1 014 anmälda till anstalter för obildbara sinnesslöa, 1 597 intagna i och anmälda till anstalter för sinnessjuka samt 688 på ålderdomshem intagna sinnesslöa. En ökning av platstillgången med 4 000 platser medger däremot icke någon avveckling av den enskilda sinnesslövården.

Kap. 4. Utredningens förslag till organisation av sinnesslövården. A. Gällande bestämmelser m. m. Enligt lagen den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa åligger det landsting och stad, som ej deltager i landsting, att draga försorg om att bildbara sinnesslöa inom landstingsområdet eller staden erhålla undervisning och vård enligt lagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter. För sådant ändamål skall för varje landstingsområde och för varje stad, som nyss sagts, finnas genom landstingets eller stadens försorg upprättad centralanstalt med erforderligt antal platser. Två eller flera landsting och städer må förena sig om gemensam centralanstalt. Centralanstalt skall omfatta upptagningshem för sinnesslöa barn, som ej börjat skolan, skolhem med sinnesslöskola för undervisning av barn i skolåldern samt arbetshem för ytterligare utbildning i praktiskt hänseende av dem, som avslutat skolundervisningen i skolhemmet. Där genom överenskommelse med enskilt upptagningshem, skolhem eller arbetshem omhändertagandet av de sinnesslöa ordnats på tillfredsställande sätt, äger skolöverstyrelsen medgiva befrielse från skyldighet att anordna hem av motsvarande slag. I den mån så lämpligen kan ske, må behovet av skolplatser tillgodoses genom inrättande av externatskola eller externatplatser vid skolhem. Överinseendet över rikets centralanstalter utövas av skolöverstyrelsen. Under skolöverstyrelsen utövas tillsynen över anstalterna av inspektören för sinnesslöundervisningen. Anstalterna skola därjämte i medicinsktpsykiatriskt hänseende vara underkastade den inspektion, som Konungen bestämmer. Centralanstalt skall stå under ledning av en av landstinget eller stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, utsedd styrelse. Vid centralanstalt skola läkare och föreståndare finnas anställda. Bland övriga bestämmelser i lagen må nämnas följande: finner centralanstaltens föreståndare efter samråd med läkaren vid granskning av ansökan om inskrivning av barn vid anstalten barnet vara sinnesslött och att barnet är bildbart eller med hänsyn till sin förståndsutveckling bör prövas i fråga om bildbarhet, skall föreståndaren meddela beslut om barnets inskrivning vid anstalten. I upptagningshem må sinnesslö kvarbliva 109

högst intill dess han fyllt tolv år. I skolhem intagen elev skall kvarbliva därstädes, så länge hans förmåga att tillgodogöra sig skolundervisningen därtill föranleder, dock högst åtta år. Bildbar sinnesslö, som avslutat undervisningen i skolhem, skall därefter i arbetshem fortsätta utbildningen i praktiskt hänseende, därest ej utackordering i familjevård eller försöksutskrivning anses omedelbart kunna vidtagas. Den som befinnes icke vara sinnesslö samt sinnesslö, som befinnes vara obildbar, må ej utan medgivande kvarhållas å centralanstalt. Bildbar sinnesslö, som är inskriven vid centralanstalt, må ej därifrån definitivt utskrivas före tjuguett års ålder, därest det ej är fråga om överflyttning till viss annan anstalt eller det visas att den sinnesslöe beredes tillfredsställande vård och uppfostran på annat sätt. Bildbar sinnesslö må ej utan medgivande kvarhållas å centralanstalt efter fyllda tjuguett år. Det åligger föreståndare vid centralanstalt att föra register över bildbara sinnesslöa, som utskrivits från anstalten, samt att, där de ej överflyttas till annan anstalt, i den mån så utan större svårighet kan ske hålla sig underrättad om deras vistelseort och levnadsförhållanden. Föreståndaren skall ock, där så erfordras, bistå de utskrivna med råd och hjälp. Vård av den, som är inskriven vid centralanstalt, skall vara kostnadsfri från det den inskrivne inträtt i skolåldern till dess han fyllt tjuguett år, dock att anstalten äger att såsom ersättning för vårdkostnaden uppbära den inskrivne tillkommande folkpension eller särskilt barnbidrag så ock allmänt barnbidrag, som enl. 7 § lagen om allmänna barnbidrag må utgå för den inskrivne. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1945. Föreskrifterna i 2 §, som innehöll skyldighet för landsting respektive stad, som ej deltager i landsting, att draga försorg om att bildbara sinnesslöa inom landstingsområdet eller staden erhålla undervisning och vård enligt i lagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter, skola dock icke äga tillämpning förrän den dag Konungen förordnar. Sådant förordnande har ännu icke meddelats. Intill dess centralanstalt anordnats skall vad i lagen föreskrives beträffande dylik anstalt i stället i tillämpliga delar gälla landsting eller stad, som ej deltager i landsting, tillhörigt skolhem med därtill eventuellt anslutet upptagnings- eller arbetshem. Om skolhem ej finnes, gäller vad nu sagts externatskola, där sådan finnes. Tillämpningsföreskrifter till lagen ha upptagits i en kungörelse den 22 december 1944 (nr 821). En särskild kungörelse den 30 juni 1944 (nr 535) innehåller bestämmelser angående statsbidrag till uppförande eller inrättande av anstalter för bildbara sinnesslöa. Vidare må här erinras om kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 532) angående statsbidrag till driftskostnader vid anstalter för bildbara sinnesslöa och vid epileptikeranstalter, kungörelsen samma dag (nr 533) angående statsbidrag till avlöning åt föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa och epileptiker, den se110

nare i vissa avseenden ändrad enligt kungörelsen den 14 juni 1946 (nr 461), samt kungörelsen den 14 september 1946 (nr 606) angående vissa anvisningar rörande undervisningen och vården av bildbara sinnesslöa. B. Frågan om tillsyn och överinseende över sinnesslövården. I det av särskilda sakkunniga avgivna betänkandet rörande sinnesslövårdens organisation (SOU 1943:29), vilket betänkande ligger till grund för 1944 års lagstiftning, föreslogs, att all sinnesslövård, såväl den som reglerades genom den föreslagna lagstiftningen och därmed även centralanstalterna, som den som ej berördes av den nya lagstiftningen, skulle stå under överinseende av medicinalstyrelsen och under närmaste tillsyn av inspektören för sinnesslövården samt att därjämte sinnessloskolor samt arbetshem, som voro knutna till skolhem, skulle vara underkastade pedagogisk inspektion. Häremot invändes i vissa över betänkandet avgivna remissyttranden, att de föreslagna centralanstalterna helt eller åtminstone till övervägande del hade karaktären av skol- och uppfostringsanstalter samt att det vid sådant förhållande låge närmast till hands, att överinseendet över anstalterna skulle anförtros åt skolöverstyrelsen. I den proposition, nr 205, varigenom förslaget till lagen framlades för 1944 års riksdag, föreslog departementschefen i likhet med de sakkunniga bland annat under hänvisning till att enligt hans mening sinnesslövården övervägande torde anses vara en medicinsk eller medicinsk-social angelägenhet, att centralanstalterna skulle stå under överinseende av medicinalstyrelsen. Såsom ytterligare skäl härför anförde departementschefen, att för effektivt utnyttjande av samtliga platser för sinnesslöa, däri inbegripet sådana platser, vilka stå till förfogande å sinnessjukhus, borde eftersträvas en enhetlig ledning av samtliga sinnesslöanstalter och sinnessjukhus för mottagande av sinnesslöa. Uppenbart vore emellertid, att undervisningen vid sinnessloskolor och arbetshem borde stå under pedagogisk inspektion av skolöverstyrelsen genom den pedagogiska inspektören för sinnesslöundervisningen. Föreskrift om sådan inspektion borde införas i lagtexten såsom också skett i de sakkunnigas förslag. Med anledning av propositionen väcktes vid 1944 års riksdag två motioner (F. K. nr 300 och A. K. nr 491), vari hemställdes om sådan ändring av lagförslaget, att överinseendet över centralanstalterna skulle tillkomma skolöverstyrelsen. I andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande (nr 55) i anledning av propositionen och de nämnda motionerna anfördes, att det dagliga arbetet vid anstalterna i övervägande grad torde komma att präglas av undervisning och uppfostran. Ehuru undervisning och uppfostran av bildbara sinnesslöa i viss utsträckning måste ske med beaktande av medi111

cinska synpunkter, vore det dock utan tvivel så, att denna undervisning och uppfostran i främsta rummet vore en pedagogisk fråga. Härutinnan borde framhållas, att gränsen mellan bildbara sinnesslöa barn och de barn, som undervisades i folkskolans hjälpklasser, vore flytande och ofta mycket svår att draga. Det förhållandet, att vissa uppgifter av social natur ålagts anstalternas ledning, syntes icke såsom i propositionen gjorts gällande böra föranleda till ett utvidgat medicinskt inflytande. Det vore att märka, att skolan numera fullgjorde en hel del skiftande uppgifter av social beskaffenhet. Med hänsyn till barnen och deras anhöriga vore det även lämpligt, att den karaktär av vård, som anstaltsverksamheten delvis hade, icke framhävdes mer än som vore erforderligt. På anförda skäl ville utskottet förorda, att tillsynen över centralanstalterna skulle utövas av skolöverstyrelsen. Under skolöverstyrelsen borde tillsynen utövas av inspektören för sinnesslöundervisningen. I lagen borde emellertid stadgas, att anstalterna i medicinskt-psykiatriskt hänseende skola vara underkastade den inspektion, som Konungen bestämmer. Härigenom torde tillbörlig hänsyn tagas till de medicinskt-psykiatriska synpunkterna. Vid 1946 års riksdag väcktes en motion (F. K. nr 22), vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående en klarare gränsdragning mellan skolöverstyrelsens och medicinalstyrelsens uppgifter och befogenheter på sinnesslövårdens område. Riksdagens beslut i frågan vid 1944 års riksdag hade enligt motionärerna föranlett avsevärda olägenheter av organisatorisk art. Motionärerna syntes särskilt vilja göra gällande, att beslutet medfört att riktlinjer saknades beträffande vården av obildbara under 12 år samt bildbara över 21 år. Med hänsyn till den närmare motivering, som fanns i motionen, torde framgå, att det problem, som här förelåg till bedömande, i första hand var en fråga, icke om vilken myndighet som skulle ha överinseendet över centralanstalterna, utan huruvida till centralanstalterna borde anslutas avdelningar för obildbara under 12 år samt för bildbara över 21 år. Detta spörsmål hade genom en framställning från svenska landstingsförbundet dragits under Kungl. Maj :ts prövning. I anledning av nämnda framställning hade skolöverstyrelsen utarbetat förslag till anvisningar, som bland annat innehöll föreskrift, att alla obildbara samt i princip även bildbara över 21 år skulle skiljas från centralanstalterna, över skolöverstyrelsens förslag hade yttranden avgivits av medicinalstyrelsen, svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet. Medicinalstyrelsen och landstingsförbundet hävdade härvid en motsatt uppfattning mot skolöverstyrelsen, i det de gjorde gällande, att anstalterna borde omfatta jämväl vårdhem för obildbara under 12 år samt arbetshem för bildbara över 21 år. I detta sammanhang gjorde medicinalstyrelsen gällande, att om dess förslag bifolles, överinseendet över centralanstalterna borde uppdelas mellan medicinalstyrelsen 112

och skolöverstyrelsen allt efter avdelningarnas art, så att avdelningar med övervägande pedagogisk karaktär, d. v. s. skolor, ställdes under skolöverstyrelsens ledning och avdelningar med övervägande vårduppgifter, d. v. s. vårdhem för barn, upptagningshem och arbetshem, ställdes under medicinalstyrelsens överinseende. I sitt yttrande över ovannämnda motion anslöt sig andra lagutskottet i (uti. nr 35) också till den uppfattningen, att det vore synnerligen angeläget, j att vården av de kategorier sinnesslöa, som icke avses i 1944 års lag, bleve föremål för författningsenlig reglering, och utskottet medgav också, att det otvivelaktigt innebure en olägenhet att någon gränsdragning icke gjorts mellan å ena sidan statens och å andra sidan landstingens och städers utom landsting skyldigheter beträffande dessa kategorier. Till spörsmålet, om det kunde vara lämpligt, att obildbara sinnesslöa vårdades tillsammans med yngre bildbara, ansåg sig utskottet emellertid icke böra intaga någon bestämd ståndpunkt. Då Kungl. Maj :t emellertid hade sin uppmärksamhet riktad på frågan om reglering av vården av de sinnesslöa, som icke omfattas av 1944 års lag, slutade utskottet sitt yttrande i ärendet med hemställan om avslag å motionen. Riksdagen biföll emellertid en vid utlåtandet fogad reservation och hemställde i skrivelse (nr 392/1946) om utredning i de hänseenden, motionen berörde. I reservationen framhölls, att de praktiska svårigheter av organisatorisk art, som bevisligen framträtt på sinnesslövårdens område efter införande av lagen om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa delvis vore en följd av en oklar gränsdragning mellan skolöverstyrelsens och medicinalstyrelsens befogenheter beträffande vården av sinnesslöa. Dessa svårigheter voro av sådan storleksordning, att en utredning på området kunde anses vara motiverad. I detta sammanhang borde även utredas frågan angående riktlinjerna för vården av obildbara sinnesslöa och äldre bildbara sinnesslöa samt undersökas, huruvida en enhetlig lagstiftning rörande vården av samtliga sinnesslöa borde genomföras. Bestämmelserna rörande statsbidrag till uppförande och drift av sinnesslöanstalter borde även underkastas en granskning i syfte att möjliggöra statsbidrag till alla av landsting och städer utanför landsting inrättade sinnesslöanstalter, oberoende av det vårdade klientelets beskaffenhet. Vid tillkallandet av de sakkunniga anförde statsrådet och chefen för socialdepartementet, efter att ha lämnat en redogörelse för frågans läge, i direktiven bl. a., att den situation, som uppstått på sinnesslövårdens område, torde ses mot bakgrunden av 1944 års riksdags beslut att överlåta tillsynen av centralanstalterna åt skolöverstyrelsen. Även om Kungl. Maj :ts proposition i ämnet icke direkt tog ställning till utbyggnaden av den sinnesslövård, som faller utanför 1944 års lag, utgick den emellertid -— i likhet med sakkunnigförslaget — från att hinder i princip icke skulle föreligga för de lokala huvudmännen att ansluta all sin sinnesslövård till central8 — 83217

anstalterna. I betraktande av de olika synpunkter, som i diskussionen anlagts på denna fråga, borde en omprövning komma till stånd. Därvid borde även spörsmålet om den lämpligaste gränsdragningen mellan statens och de lokala huvudmännens ansvar och skyldigheter beträffande den sinnesslövård, som icke regleras genom 1944 års lag, göras till föremål for övervägande.

C. Utredningens förslag. Vid en diskussion av förhållandena inom den nuvarande sinnesslövårdsorganisationen är det nödvändigt att först erinra om att lagen om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, som även innehåller gällande bestämmelser rörande anstaltsorganisationens utbyggnad, trädde i kraft först den 1 januari 1945. På grund härav har lagens föreskrifter i fråga om anstaltsorganisationen endast i mycket ringa utsträckning kunnat uppfyllas. Härtill har, förutom den relativt korta tid som stått till förfogande, medverkat dels tidsläget, som försvårat byggnadsverksamheten, dels ien på många håll rådande uppfattningen att lagen i vissa avseenden fått en utformning och tillämpning, som ej är tillfredsställande, och att komplettering och revision av densamma därför måste komma att ske inom en icke alltför avlägsen framtid. Sinnesslövården erbjuder därför för närvarande exempel på avsevärda olikheter med avseende på organisation, anstalternas standard, platstillgång etc. i skilda landstingsområden. överallt gör sig emellertid behovet av utbyggnad av sinnesslcvården gällande. För de flesta grupper av sinnesslöa råder för närvarande platsbrist. Utredningen har låtit verkställa en inventering rörande dels antalet intagna och dels antalet exspektanter vid sinnesslöanstalterna, för vilken redovisas i kap. 2. Utredningen har vidare i kap. 3 sökt göra en beräkning av det nu aktuella platsbehovet inom sinnesslövården. Såväl den av utredningen utförda inventeringen som beräkningarna rörande platsbehovet äro ägnade att närmare belysa omfattningen av de problem inom sinnesslövården, som sammanhänga med anstaltsorganisationens bristar.de utbyggnad.

1.

Huvudmannaskapet.

Den fråga, som utredningen först haft att taga ställning till, kan formuleras sålunda: vem bör i egenskap av huvudman för sinnesslövårlen ha ansvaret för att den erforderliga utbyggnaden kommer till stånd? Före tillkomsten av 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa fanns inga bestämmelser härom. 1941 års sinnesslövårdssakkunniga förordade i sitt betänkande rörande sinnesslövårdens organisation (SOU 114

1943:29), att det skulle tillkomma staten att anordna anstalter dels för komplicerade fall av sinnesslöhet, oavsett patienternas ålder, dels för obildbara sinnesslöa över 16 år, medan landstingen skulle ha skyldighet att ombesörja vården av övriga grupper av sinnesslöa, d. v. s. vården av dels okomplicerade bildbara sinnesslöa i alla åldrar, dels lättskötta obildbara sinnesslöa under 16 år. Detta förslag kom emellertid aldrig att realiseras. 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa fick, som tidigare nämnts, en annan utformning än de sakkunniga hade avsett. Lagen ålägger landstingen att anordna centralanstalter, som skola omfatta upptagningshem, skolhem samt arbetshem för bildbara sinnesslöa under 21 år. Härigenom har klart utsagts, att landstingen skola ordna vårdfrågan för de sinnesslöa, som omfattas av 1944 års lag, d. v. s. för bildbara sinnesslöa i åldern 1-—21 år, vilka skola vårdas på skolhem och arbetshem. Däremot har det ej klarlagts, vilket klientel som bör beredas vård på upptagningshemmen. Det har också visat sig, att uppfattningarna härom ha i hög grad varierat. 1941 års sinnesslövårdssakkunniga hade föreslagit, att det till centralanstalterna skulle anslutas vårdhem för barn, d. v. s. för lättskötta obildbara sinnesslöa under 16 år. Då det i 1944 års lag har utsagts, att sinnesslö må kvarbliva i upptagningshem högst intill dess han fyllt 12 år, har man, där man givit upptagningshemmen den vidaste uppgiften, ansett, att på dem skulle omhändertagas samtliga sinnesslöa barn under 12 år, som ej ginge i sinnesslöskola, d. v. s. alla obildbara under 12 år, samt dessutom alla gränsfall och bildbara sinnesslöa barn under skolåldern. Mot denna uppfattning står den, som hävdar, att en konsekvens av statsmakternas beslut att ställa centralanstalterna under skolöverstyrelsens överinseende och ej som de sakkunniga föreslagit under medicinalstyrelsens borde vara, att endast avdelningar av pedagogisk karaktär skulle anslutas till centralanstalterna. Härav följer, att upptagningshemmen enligt denna uppfattning endast böra mottaga blivande skolelever i förskoleåldern, d. v. s. bildbara eller möjligen bildbara barn under skolåldern. För obildbara barn anses sålunda särskilda vårdhem böra inrättas. Klarhet rörande vilken av de här ovan refererade uppfattningarna beträffande upptagningshemmens uppgifter inom sinnesslövården, som överensstämmer med de ursprungliga intentionerna, har ej skapats under den tid, som förflutit efter 1944 års lags ikraftträdande. F r å g a n om upptagningshemmens uppgifter inom sinnesslövården torde därför få betraktas som ännu icke fullt klarlagd. Gemensamt för de två motstridiga uppfattningarna är emellertid, att bildbara sinnesslöa barn och gränsfall i motsvarande åldrar skola beredas vård på upptagningshem. Föreskriften att sådant upptagningshem skall finnas anordnat vid centralanstalten torde enligt utredningens mening få anses innebära, att landstingen ålagts att ordna vården i varje fall för samtliga lättskötta bildbara sinnesslöa under 21 år, alltså även för dem, som äro under 7 år och be115

träffande vilka 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa ej är tillämplig. För övriga grupper av sinnesslöa, d. v. s. bildbara sinnesslöa över 21 år samt alla obildbara, finnes för närvarande icke något utsagt beträffande huvudmannaskapet för vården. Landstingens uppgifter inom sinnesslövården ha i väsentlig grad ökats genom tillkomsten av 1944 års lagstiftning. Det har allmänt ansetts, att de ökade skyldigheterna för landstingen beträffande vården av de lättskötta bildbara sinnesslöa borde motsvaras av ökade åtaganden från statsmakternas sida beträffande sinnesslövården. När det gäller frågan om vilka delar av sinnesslövården, som staten skulle ombesörja, ha meningarna emellertid varit delade. Det har å ena sidan hävdats, att staten ej skulle påtaga sig några principiellt nya uppgifter inom sinnesslövården, utan endast bygga ut de vårdgrenar — omhändertagandet av olika grupper svårskötta eller komplicerade fall — som redan tidigare i huvudsak ha varit föremål för den statliga verksamheten inom sinnesslövården. Därigenom skulle landstingens anstalter, som på grund av de statliga anstalternas bristande kapacitet f. n. nödgats mottaga även svårskötta och komplicerade fall, befrias från detta inom de nuvarande centralanstalterna så störande och besvärliga klientel. Å andra sidan har det, med anledning av att det i 1944 års lag har klart utsagts, vilka grupper bland de sinnesslöa, som landstingen har att sörja för, gjorts gällande att alla de grupper, som ej höra till centralanstalternas klientel, borde beredas plats på statliga anstalter. Samtliga obildbara och alla bildbara sinnesslöa över 21 år skulle sålunda staten vara skyldig att bereda vård. De sakkunniga ansluta sig till uppfattningen, att staten i princip måste anses vara skyldig att bereda vård åt alla de grupper av sinnesslöa, vars vårdförhållanden icke regleras genom 1944 års lag. Däremot ha de sakkunniga icke ansett sig böra förorda en motsvarande utbyggnad av den statliga sinnesslövården. Det framgår av kap. 3, att ett betydande behov av nya vårdplatser inom sinnesslövården föreligger. Utredningen skall icke här gå närmare in på alla de olägenheter för enskilda individer, för familjer och för samhället, som den nuvarande bristen på vårdmöjligheter orsakar. De sakkunniga ha emellertid funnit sig böra fastslå, att en i hastigast möjliga takt företagen utbyggnad av sinnesslövården är oundgängligen nödvändig. Utredningen anser sig emellertid bl. a. med stöd av de rådande förhållandena inom sinnessjukvården ha anledning befara, att en tillfredsställande statlig anstaltsorganisation för sinnesslövården icke skulle kunna åvägabringas inom rimlig tid. Däremot visar enligt de sakkunnigas mening all erfarenhet, att man har anledning förvänta, att landstingen dels på grund av den omedelbara kontakten med de otillfredsställande förhållanden, som äro en följd av den bristfälligt utbyggda sinnesslövårdens organisation, dels genom möjligheten att under rådande förhållanden på bygg116

nadsmarknaden smidigare och bättre än staten i viss utsträckning kunna anordna vårdplatser utan att uppföra nybyggnader, snabbare skola kunna avhjälpa en del av den platsbrist, som för närvarande råder. Även när det gäller nybyggnader för sinnesslövårdens räkning ha de sakkunniga ansett sig böra räkna med att landstingen snabbare än staten torde kunna genomföra det erforderliga byggnadsprogrammet. Härtill kommer, att antalet sinnesslöa i behov av anstaltsvård är sådant, att anstalter motsvarande ett landstings behov i allmänhet torde kunna beräknas få en storlek, som med hänsyn till differentieringsmöjligheter, trevnad och driftsekonomi ställer sig fördelaktig. Ett ytterligare skäl, som talar för utredningens förslag, är det förhållandet, att landstingen, utan att därtill vara skyldiga, under trycket av de rådande missförhållandena inom sinnesslövården i icke ringa omfattning anordnat vårdplatser åt obildbara sinnesslöa och således redan nu äro förtrogna med denna vårdform. En decentralisering av huvudmannaskapet inom sinnesslövården har med anledning av det ovan anförda framstått såsom ett viktigt önskemål. De sakkunniga ha funnit sig böra förorda, att landstingen skola vara huvudmän för all sinnesslövård med undantag av vården av komplicerade och svårskötta, bildbara och obildbara sinnesslöa, vilka, i fortsättningen liksom hittills varit fallet, böra beredas vård på statliga anstalter. Utredningen vill i detta sammanhang understryka, att även vissa andra specialfall, såsom exempelvis bildbara vanföra sinnesslöa, som på grund av att fallen förekomma tämligen sparsamt, ej på lämpligt sätt kunna beredas vård på landstingens anstalter, böra sammanföras och beredas undervisning och vård genom statens försorg. Här bör även framhållas nödvändigheten av att den statliga sinnesslövården utan dröjsmål utbygges, så att den blir i stånd att fylla sin uppgift att helt avlasta landstingsanstalterna och de enskilda anstalterna från svårskötta, asociala eller i annat avseende komplicerade fall. I annat fall förryckes planen för den del av sinnesslövården, som utredningen föreslår skall omhänderhavas av landstingen. Utredningen vill även framhålla, att också andra skäl än de ovan anförda tala till förmån för att landstingen göras till huvudmän för den huvudsakliga delen av sinnesslövården. Genom 1944 års lag ha landstingen skyldighet att bereda undervisning och vård endast åt alla bildbara sinnesslöa under 21 år. Som tidigare framhållits ha lagens föreskrifter i fråga om anstaltsorganisation dock i mycket ringa utsträckning kunnat uppfyllas. De befintliga landstingsanstalterna, som enligt lagen sålunda huvudsakligen skulle ha karaktären av utbildningsanstalter, omfatta för närvarande även ett stort antal sinnesslöa över 21 års ålder. Även om en tillfredsställande uppdelning av klientelet kunde komma till stånd, är det i praktiken icke önskvärt, att denna fixeras vid en exakt åldersgräns. 21-årsgränsen har härvid visat sig icke vara lämplig. Även om åldersgränsen skulle flyttas till en annan bestämd, kalendarisk ålder torde detta icke vara ändamåls117

enligt med hänsyn till de sinnesslöas natur och utveckling. De sinnesslöa äro mycket ojämnt utvecklade, vissa av dem ha redan vid en ganska tidig ålder fått ut allt, som undervisningen och den pedagogiska verksamheten kan ge dem, men de behöva ändå kvarstanna på anstalterna. Redan vid 14 å 15 års ålder kunna sålunda vissa sinnesslöa sägas ha tillägnat sig vad de förmå av den undervisning, som meddelas, medan andra kunna ha nytta av den ända upp emot 20-årsåldern. Det är därför av stort värde att här ha en flytande gräns, och att inte binda den till ett bestämt åldersstreck. Skall det emellertid även i fortsättningen göras en gränsdragning här, är det svårt att göra den på annat sätt, än att den noga håller sig till den avsedda uppgiften, d. v. s. till klientelets förmåga att tillgodogöra sig undervisning. För att härvid icke mer än nödvändigt komplicerade förhållanden skola uppkomma vid gränsdragningen är det en fördel, om det är samma huvudman, som i båda fallen står för vården, då större eller mindre osäkerhet ifråga om gränsdragningen icke får någon större betydelse. Vidare är förhållandet det, att en del av de lokaler, som för närvarande användas såväl för undervisning och vård av vissa bildbara sinnesslöa som för vård av vissa grupper av de obildbara sinnesslöa, icke äro varken till utrymmet tillfredsställande eller till sin allmänna standard i nivå med nutida krav. Flertalet anstalter äro därför i behov av ombyggnad eller nybyggnad. Det förefaller därvid lämpligt och lättare att tillgodose de lokalbehov, som uppstå, om en och samma huvudman här har att stå för hela den sinnesslövårdande verksamheten. De sakkunniga komma, som framgår av det följande, att föreslå, att sinnesslövården i princip uppdelas på två anstaltstyper. Genom att en och samma huvudman har hand om dessa båda anstaltstyper kunna de nuvarande lokalerna komma till användning i större utsträckning än som annars vore fallet, medan nya lokaler byggas för speciella ändamål. Härigenom torde man vinna såväl lämpliga skollokaler och skolhem som bättre avpassade vårdhem och arbetshem än som hittills varit fallet. De sakkunniga förorda därför, att landstingen skola vara huvudmän för all sinnesslövård med undantag för vården av komplicerade eller svårskötta sinnesslöa. Utredningen vill emellertid ytterligare betona, att de nya uppgifter, som landstingen föreslås skola få inom sinnesslövården, principiellt torde åvila staten. En förutsättning för att denna del av vården skall kunna uppdragas åt landstingen är, att huvudmännen för sinnesslövården i huvudsak få sina kostnader täckta av staten. Staten bör sålunda bära huvudparten av de kostnader, som den väsentliga ökningen av landstingens uppgifter inom sinnesslövården kommer att medföra. Med anledning härav framlägga de sakkunniga i kapitel 5 förslag till nya statsbidragsbestämmelser rörande sinnesslövården. De föreslagna bestämmelserna om huvudmannaskapet för sinnesslövården anses omedelbart kunna träda i kraft, och några särskilda övergångs118

bestämmelser torde härvid icke behövas. Sedan det sålunda fastslagits, att staten alltså skall utbygga den del av sinnesslövården, som skall omhändertaga de komplicerade fallen, torde det vara lämpligt att under övergångstiden i första hand utgå ifrån att de statliga sinnessjukhusen skola taga hand om sådana svårskötta sinnesslöa, som rätteligen borde intagas på Vipeholms sjukhus eller sjukhusen för asociala imbecilla. De passa dåligt på dessa sinnessjukhus, men de passa ännu sämre på de för lättskötta sinnesslöa avsedda landstingsanstalterna eller de enskilda hem, där de nu vårdas, och det torde få anses riktigt, att dessa sinnesslöa så länge de icke kunna beredas vård på anstalter avsedda för dem, dock omhändertagas av den huvudman, som enligt bestämmelserna rätteligen har att ordna för deras vård. Det är utredningen mycket väl bekant, att platsbristen på sinnessjukhusen är utomordentligt stor, men detta förändrar icke det principiella ställningstagandet, att det torde ankomma på den huvudman, som har att ordna för denna grupp, att bereda även provisoriska vårdmöjligheter för den. 2.

Anstaltsorganisationen.

1941 års sinnesslövårdssakkunniga förutsatte, att sinnesslövården inom varje landstingsområde i huvudsak skulle sammanföras inom en anstalt — i vissa fall med annex — och under ledning av en gemensam föreståndare för de olika vårdavdelningarna. Inom åtskilliga landsting synes den uppfattningen vara rådande, att det förhållandet, att dessa centralanstalter ha ställts under skolöverstyrelsens ledning i stället för under medicinalstyrelsens, som de sakkunniga föreslagit, icke medför någon ändring i fråga om anstalternas principiella uppbyggnad. Det har sålunda framhållits, att lagen visserligen endast föreskrivit vilka avdelningar, som skola finnas vid en centralanstalt, men ej infört något förbud mot förläggandet av andra avdelningar såsom vårdhem för obildbara sinnesslöa eller arbetshem för äldre bildbara sinnesslöa vid centralanstalterna. Denna uppfattning har emellertid mött åtskilligt motstånd. Skolöverstyrelsen har sålunda hävdat, att centralanstalterna borde vara anstalter av huvudsakligen pedagogisk karaktär och alltså endast omfatta avdelningar, där utom vårdsynpunkten även undervisningen vore av väsentlig betydelse. Denna åsiktsbrytning har fört fram frågan, huruvida sinnesslövården inom varje landstingsområde i regel bör koncentreras till en anstalt, en centralanstalt i ordets egentliga bemärkelse, eller om sinnesslövården bör uppdelas på två anstalter, varav en med huvudsakligen pedagogiska uppgifter och en med huvudsakligen medicinska och sociala uppgifter. Skäl torde kunna anföras för och emot båda alternativen. Utvecklingen torde dock ha gått i den riktningen, att man numera synes vilja förorda en uppdelning av de sinnesslöa på två anstaltstyper, en med pedagogiska och 119

en med medicinskt-sociala arbetsuppgifter. Grunden till en sådan uppdelning av sinnesslövården efter principer, som ej tidigare tillämpats, får anses vara lagd och accepterad genom det riksdagsbeslut, varigenom förslaget om uppdelningen av tillsynen över sinnesslövården mellan medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen fastslogs. Visserligen följer en hel del fördelar av att ha sinnesslövården inom varje län centraliserad till en enda anstalt. För enskilda personer och myndigheter är det av värde att veta, att de ha en instans, dit de kunna vända sig med alla problem, som sammanhänga med sinnesslövården. Vidare förekommer på detta arbetsområde, som tidigare framhållits, talrika gränsfall, där den riktiga placeringen icke utan vidare är klar och där den enskilde patientens tillstånd från tid till tid kan växla så, att vederbörande tidvis hör hemma inom den ena och tidvis inom den andra anstaltsorganisationen. Ytterligare en fördel är, att man vid ojämn efterfrågan på platser i viss mån kan låta avdelningarnas platser disponeras efter behovet, så att t. ex. vid en ökad tillströmning av bildbara sinnesslöa, de lägst stående inom denna kategori placeras på vårdhem för obildbara sinnesslöa, medan vid motsatt förhållande de bästa inom gruppen obildbara sinnesslöa kunna överflyttas till avdelningar för bildbara. Å andra sidan kunna åtskilliga skäl åberopas för en uppdelning på två anstaltstyper. En hel del olägenheter har iakttagits i samband med sammanförandet inom ett enda anstaltsområde av ett ifråga om ålder och utveckling så rikt differentierat klientel, som det här gäller. Vidare bli i vissa landsting anstalterna alltför stora, om alla kategorier av sinnesslöa skola vårdas inom ett och samma anstaltsområde, och förlora den hemliknande karaktär, som man gärna vill, att dessa anstalter skola ha. Vidare har genom 1944 års lagstiftning obligatorisk skolplikt införts för bildbara sinnesslöa och alltså anhöriga till sinnesslöa blivit förpliktade att skicka sina barn till anstalter, även om de i grund och botten icke önska detta. För vissa av dessa anhöriga, och även för de mer högtstående bildbara sinnesslöa själva, framträder det ofta som något mycket olämpligt och stötande att sammanföra skolhemmen med övriga vårdformer. Skolhemmen pressas genom detta sammanförande ner på en lägre nivå och framstå för föräldrar, allmänhet och barn i en felaktig och skrämmande dager. Övervägande skäl tala därför för att skolhemmen i princip böra skiljas från de övriga avdelningarna för vård av sinnesslöa, varvid dock skolhemmen även böra omfatta en förskola för bildbara barn under skolåldern och vidare en yrkesskola som påbyggnad till den egentliga skolan. De sakkunniga vilja därför i princip förorda, att landstingsanstalter för undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, omfattande skolhem, yrkesskola samt förskola för barn under sju år, icke sammanföras med övriga anstalter för sinnesslövården utan anordnas som fristående anstalter. Detta bör dock icke innebära ett absolut krav. I vissa av de mindre länen torde det vara 120

lämpligt för att uppnå en tillfredsställande storlek på anstalten att h a de olika avdelningarna liggande i samband med varandra. Dessa böra dock i sådant fall anordnas så, att skolhemmet kommer på betryggande avstånd från de övriga avdelningarna. Likaså kan det i vissa fall visa sig lämpligt att kombinera yrkesskolan med arbetshem för vuxna bildbara sinnesslöa. De sakkunniga äro medvetna om att den föreslagna utbrytningen av de pedagogiska anstalterna icke låter sig realiseras omedelbart utan endast kan genomföras under loppet av en övergångstid. Det torde därför vara önskvärt med vissa föreskrifter om hur vården skall organiseras under denna övergångstid och h u r fördelningen av ledning och tillsyn av anstalterna skall ske. Utredningen återkommer till dessa frågor nedan. Den föreslagna utbyggnaden av anstaltsorganisationen beräknas i de allra flesta fall ske genom utnyttjande av de redan befintliga landstingsanstalterna, som alltefter omständigheterna omändras till att bli antingen rent pedagogiska anstalter eller också medicinskt-sociala anstalter. Bli de nuvarande anstalterna pedagogiska anstalter, kommer inom länet en helt ny vårdanstalt av medicinskt-social karaktär att få anordnas. I andra fall beräknas den nuvarande anstalten bli kärnan i den nya vårdanstalten, medan skolhem med tillhörande lokaler bygges på annan plats. I de flesta fall torde det komma att röra sig om nybyggnad av skolhem, då senare tids erfarenhet gått i den riktningen, att man funnit, att det är en fördel, att skolhemmen läggas nära tätorter och städer och icke som hittills ofta varit fallet ha ett tämligen isolerat läge på landsbygden. Största möjliga frihet bör lämnas åt landstingen att själva avgöra vilka lösningar, som med hänsyn till dels redan befintliga anstalter, dels det hittillsvarande eller för framtiden beräknade anstaltsbehovet inom länet komma att visa sig ändamålsenliga. 3. Styrelse

för

sinnesslövården.

En konsekvens av den anstaltsorganisation, som utredningen i det föregående har förordat, är, att de nuvarande centralanstalterna upphöra att fungera som centralanstalter för sinnesslövården inom länen. Det förhållandet, att anstaltsorganisationen nu föreslås förändrad och sinnesslövården uppdelas på två huvudgrenar, nödvändiggör emellertid, då dessa båda grenar mycket nära böra samarbeta, att ett nytt organ skapas, som skall vara ansvarigt för att de intressen tillvaratagas, som äro gemensamma för båda anstaltsgrupperna. De sakkunniga vilja därför föreslå, att för handhavandet av sinnesslövården i respektive landstingsområden inrättas en styrelse för vård och undervisning av sinnesslöa, vilken skall omhänderha alla frågor rörande sinnesslövården inom landstinget ifråga. I sådana fall, då två eller flera landsting eller städer, som ej deltaga i landsting, förena sig om ge121

mensamma anstalter, bör styrelsens uppgifter helt eller delvis k u n m överlåtas på en gemensam styrelse. Styrelsen för vård och undervisning av sinnesslöa bör handlägga alla frågor rörande sinnesslövården inom området. Om styrelsen så önskir, bör den kunna uppdraga handläggningen av vissa ärenden åt delegations inom styrelsen eller på något annat organ delegera vissa arbetsuppgifter. Då så befinnes lämpligt bör sålunda en delegation inom styrelsen handlägga de pedagogiska vårduppgifterna och en annan de medicinskt-sociala. I >täder, som ej deltaga i landsting, bör ordnandet t. ex. av undervisning oci vård åt bildbara sinnesslöa kunna uppdragas åt folkskolestyrelsen. Hela styrelsen torde dock alltid böra handlägga frågor rörande organisationens planering i dess helhet och samordnandet av de olika arstaltstyperna. övriga ärenden, som föreslås skola handläggas av styrelsei eller av särskilda delegationer, kunna uppdelas i två grupper, dels frågor rirande undervisning och vård av bildbara sinnesslöa barn och ungdomar o(h dels frågor rörande vård och tillsyn av övriga sinnesslöa. Till den första gmppen höra ärenden rörande förskolan för barn, som ännu ej börjat skolan, men som kunna beräknas höra till gruppen bildbara sinnesslöa, skolhmimet med sinnesslöskolan eller också externatskolan för undervisning a/ barn i skolåldern samt yrkesskolan för undervisning i praktiskt hänseende av dem, som slutat den egentliga skolundervisningen och äro tillgängliga för en i form av regelbunden kursverksamhet anordnad undervisning i praktiska hänseenden. Till den andra gruppen höra ärenden rörande upptagningshem och vårdhem för sinnesslöa barn, vård- och arbetshem föi äldre sinnesslöa, tillsynsvården av de grupper av sinnesslöa, som varit intama på anstalter men sedermera kunnat placeras i öppen vård, tillsyn av sådana sinnesslöa, som aldrig varit intagna på anstalt men anmälts till finnesslövård och visat sig antingen icke behöva omhändertagas på anstalt, ehuru de äro sinnesslöa, eller också på grund av platsbrist ej kunnat mottagas där.

4.

Personalfrågor.

Som föreståndare för de hittillsvarande länsanstalterna ha sedan många år tillbaka fungerat personer, som i regel haft utbildning som lärare inom sinnesslövården. Detta system önskade man bibehålla vid genomförandet av 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa. Detta har emellertid under nuvarande situation medfört, att personer med i huvudsak pedagogisk utbildning fungerat som föreståndare även vid anstalter, där åtskilliga uppgifter, som ligga ganska fjärran från de pedagogiska fallit inom ramen för anstaltens verksamhetsområde. Som redan tidigare m m n t s , har man nämligen ej sällan kombinerat anstalter av skilda s^ag, och vederbörande har därigenom kommit att fungera som föreståndare för 122

blandade anstalter. Flera av landstingens anstalter äro sålunda sammankopplade med större jordbruk eller annan verksamhet av sådan art, att <let medför svårigheter för en person med huvudsakligen pedagogisk utbildning att leda verksamheten. Det har även inträffat att vid tillsättande av föreståndare andra synpunkter än de, som varit de väsentliga ur sinnesslövårdens synpunkt, kommit att spela in, vilket givetvis icke kan anses vara lyckligt. Ur flera synpunkter torde det föreslagna arrangemanget med en uppdelning av sinnesslövården på en anstalt av pedagogisk natur och en av socialmedicinsk natur innebära fördelar. På den pedagogiska anstalten bör föreståndaren givetvis vara en person med lärarutbildning och dessutom erfarenhet av arbetet inom sinnesslövården. För ledningen av den verksamhet, som rör vård och tillsyn av äldre bildbara sinnesslöa, vård och tillsyn av de obildbara, hela den öppna vården av sinnesslövårdsklientelet inom upptagningsområdet, registreringen av sinnesslöa, personalfrågor etc. föreslås en särskild vårdföreståndare bliva anställd. Eventuellt kan, om anstalterna ligga fördelade på olika håll, dennes uppgifter fördelas på flera olika personer. I fråga om denne vårdföreståndare synas dock vissa praktiska svårigheter träda i dagen. Vi ha för närvarande icke någon personalkategori, som erhåller utbildning speciellt för sinnesslövård annat än sinnesslölärare, och en lärare torde ur flera synpunkter icke kunna förväntas ha någon speciell kompetens för vård av det klientel, som här avses. Enskilda vårdhem eller arbetshem liksom fristående avdelningar tillhörande landstingen ha hittills i ganska stor utsträckning föreståtts av utbildade sjuksköterskor, som en längre tid arbetat inom sinnesslövården och eventuellt även haft utbildning inom sinnessjukvården. Vissa anstalter ha föreståtts av diakoner, medan andra föreståtts av personer, som endast haft en rent praktisk erfarenhet av arbetet inom sinnesslövården. På senare år har visserligen en kurs för sköterskepersonal inom sinnesslövården givits vid Johannesbergs sinnesslöanstalt vid Mariestad, men denna avser icke utbildning av ledarpersonal utan endast utbildning av underordnade sköterskor. Utredningen anser det ytterligt angeläget, att den, som skall ha,ansvaret för den direkta vården av de sinnesslöa, deras intagning och utskrivning, placering under friare förhållanden, deras omplacering mellan olika avdelningar, bedömning av fallen med hänsyn till sterilisering och andra vårdfrågor, är en person med synnerligen gedigen kompetens. Som nämnts finnes för närvarande inte någon utbildning, som direkt tar sikte på att meddela en tillräcklig sådan kompetens. Jämför man förhållandena inom sinnesslövården i Sverige med flertalet andra kulturländer, är det anmärkningsvärt, hur relativt underordnad roll läkarna kommit att spela inom detta område i vårt land. Det är visserligen föreskrivet, att vid varje sinnesslöanstalt en läkare skall finnas anställd, men denne har endast konsults 123

ställning, och man har i regel inte fordrat någon som helst specialistutbildning. Vissa av de vårdfrågor, som här komma i fråga, äro dock av sådan natur, att knappast någon annan än en läkare med psykiatrisk specialistutbildning är kompetent att bedöma dem. Antalet läkare med den psykiatriska specialistutbildning, som här åsyftas, torde emellertid vara ytterligt begränsat i vårt land. Det torde därför för närvarande och under en överskådlig framtid icke föreligga några praktiska möjligheter att knyta specialistutbildade läkare till vårdanstalternas omedelbara ledning, även om ett förslag härom ur åtskilliga synpunkter måhända skulle förefalla motiverat. De sakkunniga ha därför ansett sig böra begränsa sig till att föreslå, att en läkare med psykiatrisk specialistutbildning skall vara knuten till varje anstalt för vård av sinnesslöa och vara ansvarig för den medicinska vården. I denna egenskap bör han vara föredragande hos styrelsen för undervisning och vård av sinnesslöa i ärenden rörande den medicinska vården. Enligt utredningens mening bör denna verksamhet lämpligen kunna samordnas med antingen den barnpsykiatriska verksamheten inom respektive landsting eller också med den psykiatriska verksamhet, som vuxit fram i landstingens regi inom ett flertal landstingsområden. Läkaren vid den barnpsykiatriska rådgivningscentralen eller vid den psykiatriska kliniken inom respektive landsting bör sålunda, när så anses lämpligt, kunna anlitas jämväl för sinnesslövårdens behov inom landstingsområdet. Självfallet bör även annan inom landstingsområdet verksam läkare med den specialistutbildning, som här avses, kunna anlitas för arbetsuppgifterna inom sinnesslövården. Förslaget innebär ytterligare en fördel. Som tidigare framhållits skulle en av fördelarna med att ha sinnesslövården koncentrerad till en anstalt vara det nära samarbetet mellan de olika avdelningarna. Kan man inom landstinget ordna det så, att som regel en och samma läkare är anställd vid vårdanstalten och vid den pedagogiska anstalten, har man öppnat en väg för ett personligt nära samarbete mellan de båda anstaltsgrupperna och tillika försäkrat sig om en tillräcklig sakkunskap vid bedömning av dessa fall. På grund av svårigheten att under nuvarande förhållanden inom alla landsting kunna få fullt kvalificerade läkare för detta område, torde man få r ä k n a med en tämligen lång övergångstid. I många län äro sådana läkare k n u t n a till sinnesslövårdsanstalterna, som visserligen icke ha psykiatrisk specialistutbildning, men som sedan många år varit läkare vid dessa sinnesslöanstalter och därigenom skaffat sig en betydande praktisk erfarenhet. Någon anledning att på grund av detta organisationsförslag skilja dylika läkare från deras tidigare befattningar finnes icke, men när sedermera vederbörande läkare lämna sina uppdrag, torde tiden vara inne att försöka göra en reform i den föreslagna riktningen. I andra fall torde det vara lämpligt att låta de nuvarande läkarna, som i regel äro tjänsteläkare på orten, 124

kvarstå för att i första hand sköta den akuta och somatiska vården vid anstalterna, medan däremot en psykiatriskt skolad läkare anställes för den psykiatriska delen av arbetet. I vissa län har på detta sätt en uppdelning av arbetsuppgifterna inom sinnesslövården skett, och denna har så långt utredningen inhämtat fungerat på ett mycket tillfredsställande sätt. Utredningen vill alltså föreslå, att den pedagogiska anstalten förestås av en lärare med lämplig utbildning, medan vårdanstalten förestås av en vårdföreståndare. Vid övergången till den föreslagna organisationen torde i allmänhet kunna som vårdföreståndare anställas personer, som för närvarande äro k n u t n a till sinnesslövården inom respektive landsting. Till såväl den pedagogiska anstalten som till vårdanstalten föreslås en specialistutbildad läkare vara knuten under former, som vederbörande landsting tillsvidare torde lämnas frihet att ordna med hänsyn till de möjligheter, som föreligga att förvärva en läkare med föreskriven utbildning. Då enligt utredningens förslag icke blott anstaltsorganisationen bör förbättras, utan åtskilliga åtgärder vidtagas för att förbättra den öppna vården av de sinnesslöa, bör denna vårdgren utbyggas och effektiviseras och där torde man få överväga anställandet av speciella assistenter eller kuratorer, som kunna omhändertaga vissa delar av de arbetsuppgifter, som här ifrågakomma. Den direkta ledningen av den öppna vården anses böra åvila vårdföreståndaren.

5.

Tillsynsmyndigheter.

Det sakkunnigbetänkande, som låg till grund för 1944 års lagstiftning rörande sinnesslövården, hade som ovan framhållits ej utarbetats med hänsyn till en uppdelning av tillsynen över sinnesslövården av det slag, som företogs 1944. Gränsdragningen mellan medicinalstyrelsens och skolöverstyrelsens verksamhetsområden och mellan de olika anstaltstyperna kom därför att ske utan att dess konsekvenser tillfullo kunde överblickas. Det har också senare, vilket berörts i det föregående, visat sig, att gränsdragningen icke blivit sådan, att den tillfredsställande svarar vare sig mot de berörda ämbetsverkens speciella sakkunskap eller mot den under respektive verk sorterande personalens egentliga arbetsuppgifter. De brister, som i här berörda avseenden vidlåda sinnesslövårdens organisation, ha medfört en oklarhet, som skapat åtskilliga svårigheter inom sinnesslövården. Sålunda råder i vissa fall tveksamhet om huruvida medicinalstyrelsen eller skolöverstyrelsen är den myndighet, som äger att fatta beslut, om vilka befattningshavare, som skola ha ansvaret för den enskilde sinnesslöe individen samt rörande vilka myndigheter de kommunala socialvårdande instanserna och de sinnesslöas anhöriga ha att vända sig till i angelägenheter, som röra sinnesslövården. 125

Beträffande anstaltsorganisationen ha de sakkunniga förordat, att de pedagogiska anstalterna skola vara fristående från övriga anstalter inom sinnesslövården. Det torde under sådana omständigheter vara lämpligt, att gränsdragningen mellan medicinalstyrelsens och skolöverstyrelsens verksamhetsområden sker så, att yrkesskolan, skolhemmet och förskolan, d. v. s. de vårdformer som förutsättas ha huvudsakligen pedagogisk karaktär och av de sakkunniga föreslagits skola bilda en från övrig sinnesslövård avskild verksamhetsgren, ställas under skolöverstyrelsens tillsyn, medan all annan sinnesslövård ställes under medicinalstyrelsens tillsyn. Under övergångstiden tills anstalsväsendet differentierats på det sätt, som utredningen föreslagit, ha de sakkunniga räknat med, att ett stort antal blandade anstalter kommer att finnas och även efter den fullföljda utbyggnaden torde enstaka sådana kvarstå. I dessa fall torde tillsynen få uppdelas efter avdelningarnas art. I fall, där ombyggnader eller ändringar av dispositionen, som berör hela området eller kan tänkas beröra de andra vårdavdelningarna, komma i fråga, bör båda tillsynsmyndigheternas tillstånd inhämtas. Vad gäller de nu ifrågavarande anstalterna torde man få utgå från att, om utredningens förslag godtages, de flesta landstingen snarast möjligt uppgöra en generalplan för hur de för framtiden tänka ordna sin sinnesslövård. De nuvarande landstingsanstalterna komma då säkerligen att tilldelas uppgifter antingen hemmahörande under den pedagogiska verksamheten eller den medicinska verksamheten. Under utbyggnadstiden torde allmänna frågor, som beröra anstalten, böra hänskjutas till den tillsynsmyndighet, som i framtiden beräknas bli den, som skall utöva tillsynen över anstalten ifråga. Vad angår de enskilda anstalterna utgöres flertalet av dessa av antingen vård- eller arbetshem och höra därför hemma under medicinalstyrelsens överinseende. Det finnes dock ett antal enskilda hem, som utgöras av skolhem, i vissa fall kombinerade med arbetshem. I de fall, där skolhemmet klart dominerar anstaltens art, torde den böra ställas under skolöverstyrelsens ledning och en successiv avveckling av arbetshemmet ske, så att skolhemmet endast i analogi med vad som föreslagits för landstingsanstalterna kompletteras med en yrkesskola för praktisk utbildning av den, som genomgått skolan. Vid någon enstaka anstalt torde man få räkna med att för viss tid framåt såväl bildbara barn i skolåldern som obildbara barn eller arbetshemselever komma att vårdas. Där ett sådant fall inträffar, torde anstalten böra stå under dubbel inspektion och alltså under tillsyn av både medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen. Den ekonomiska redovisning, som i sådant fall skall göras från anstaltens sida till tillsynsmyndigheterna, t3rde med nödvändighet bliva något ungefärligt uppdelad på de båda tillsynsmyndigheterna, men olägenheterna härav torde vara så minimala, at: ett sådant förfaringssätt i dessa fåtaliga fall kan få komma ifråga tills vidare. 126

6. Tillsynsvård av sinnesslöa. Syftet med lagstiftningen rörande sinnesslövården är att åstadkomma en rationell sinnesslövård. Möjlighet härtill kan endast skapas, då ett tillräckligt antal vårdplatser för de skilda vårdbehoven har åstadkommits. Behovet av vårdplatser kan emellertid reduceras, och en mera positiv insats av de sinnesslöa i samhällslivet kan uppnås, om effektivare hjälpåtgärder än vad som hittills stått till buds åvägabringas. Främst torde detta kunna ske genom en effektivare eftervård i form av familjevård eller försöksutskrivning. För att en sådan försöksutskrivning skall kunna genomföras fordras dock, att den försöksutskrivne står under tillsyn av någon, som även har en viss myndighet över vederbörande. I nu gällande lag sägs, att föreståndaren vid centralanstalt skall hålla sig underrättad om de utskrivnas vistelseort och levnadsförhållanden samt, där så erfordras, bistå dem med råd och hjälp. En direkt följd av de sinnesslöas svaga förståndsutveckling är, att de oftast ej inse sin egen begränsning, utan lätt låta sig påverkas av mera tilltagsna kamrater till olämpliga handlingar av skilda slag. Anstaltsföreståndarna, som sålunda enligt lagen skola öva viss tillsyn över den utskrivne, sakna för närvarande varje möjlighet att sätta någon som helst makt bakom sina ord och förslag. De ha därför mycket liten möjlighet att hindra en utskriven sinnesslö att lämna ett lämpligt arbete, att flytta till städer eller andra större befolkningscentra, där riskerna för vederbörande att komma i dålig miljö äro påtagligt större. De kunna ej heller förhindra vederbörande att göra huvudlösa affärer etc. En komplettering av gällande bestämmelser med föreskrifter rörande försöksutskrivning och familjevård synes utredningen vara nödvändig, om ej resultatet av det uppfostringsarbete, som nedlagts under anstaltsvistelsen, skall spolieras och samhället ytterligare belastas av ett sinnesslöklientel, som på grund av bristande tillsyn efter utskrivningen från anstalt förfallit till arbetsovillighet eller asocialitet. Den eftervård, som enligt gällande lag skall ske av den, som vårdats på centralanstalt, tillhör som ovan framhållits anstaltsföreståndarens skyldigheter. I sådana fall, då från centralanstalterna utskrivna sinnesslöa ånyo bliva i behov av vård, hänvisas de för närvarande till anstalter, stående under medicinalstyrelsens överinseende. När vederbörande därefter ånyo utskrivas och lämna dessa anstalter, ge gällande författningar ingen anvisning om h u r eftervården skall ordnas. Några bestämmelser om kontinuerlig eftervård av patienter, som vårdats på arbetshem stående under medicinalstyrelsens tillsyn, finnas nämligen ej. Däremot har lagen uppdragit åt centralanstaltens föreståndare att i någon mån följa dessa fall, även då de kanske vid flera tillfällen varit intagna på anstalter, tillhörande en helt annan grupp än den vederbörande centralanstaltsföreståndare förestår. Detta är synnerligen otillfredsställande och leder lätt till irritation mellan de olika anstalternas ledning och till en otillfredsställande kontakt 127

med den sinnesslöe och försvårar ett rationellt utnyttjande av anstalternas vårdmöjligheter. Skulle en sinnesslö av den typ, det här är fråga om, eller hans anhöriga vara missnöjda med de dispositioner, som vidtagits, är det svårt att för närvarande avgöra vart vederbörande bör vända sig med sina klagomål. Centralanstaltens föreståndare är underställd skolöverstyrelsen men den sinnesslöe, som står under hans tillsyn, har senast vårdats på anstalt stående under medicinalstyrelsens tillsyn och tillhör icke det klientel, som kan beredas vård på centralanstalten, utan måste, då behov av anstaltsvård föreligger, ånyo beredas dylik på anstalt, stående under medicinalstyrelsens tillsyn. Vad som avses med familjevård, har i olika sammanhang kommit att få en något olika betydelse. Den familjevård, som avses i författningarna rörande sinnesslövården, har i regel varit anordnad på det sättet, att den sinnesslöe placerats hos en familj, icke sällan på rätt långt avstånd från anstalten, och att föreståndaren för anstalten eller den han sänt i sitt ställe varit förpliktad att besöka den sinnesslöe minst två gånger om året. Någon föreskrift om vad som till skillnad från detta skulle menas med försöksutskrivning finnes icke angiven i författningarna rörande sinnesslövården. Inom sinnessjukvården ha dessa båda begrepp familjevård och försöksutskrivning givits delvis en annan betydelse än inom sinnesslövården. Med en från ett sinnessjukhus försöksutskriven har i regel menats en person, som kunnat placeras på hur stort avstånd som helst från sjukhuset ifråga, men under sådana förhållanden, att någon person i hans närhet åtager sig övervakning av honom och så ofta, som man från sjukhuset anser det önskvärt, meddelar läkaren på sjukhuset, hur den försöksutskrivnes tillstånd är. Med familjevård från sinnessjukhus har man avsett utackordering till vissa i sjukhusets närhet boende familjer, med vilka sjukhuset under längre tid samarbetat och vilka mottagit den sinnessjuke som inackordering och härför erhållit en viss ersättning. Dessa i familjevård placerade ha från sjukhusets sida besökts en gång i veckan. Genom denna noggranna tillsyn har man i denna vårdform kunnat utackordera även en hel del fall, som varit ganska ömtåliga, då de täta besöken gjort, att dels vissa motsättningar mellan den i familjevård utskrivne och hans vårdnadshavare kunnat j ä m n a s ut, dels tecken till kommande oro eller dylikt kunnat spåras i tillräckligt god tid för att den sjuke skulle kunna återföras till sjukhuset. Det torde vara önskvärt, att man inom sinnesslövården mer än hittills utnyttjar denna möjlighet till placering i närheten av anstalten under noggrann, direkt tillsyn och likaså, att man inför något som liknar den försöksutskrivning, som förekommer i sinnessjukvården. Utredningen vill föreslå, att båda dessa former komma till användning. Man bör ha möjlighet att från sinnesslöanstalten hos vissa familjer i anstaltens närhet utackordera sinnesslöa, vilka som regel kunna beräknas ha en så pass god 128

arbetsförmåga, att de kunna göra skäl för fritt vivre eller i varje fall, att omkostnaderna för denna vård skola kunna täckas av den folkpension, som de uppbära. Något särskilt bidrag för denna familjevård utöver det, som utredningen senare återkommer till, torde därför icke vara behövligt. Denna familjevård torde böra organiseras så, att de sinnesslöa, som där placeras, besökas betydligt mycket oftare än som hittills skett. Besök torde, med hänsyn till detta klientels art, icke vara behövligt så ofta som en gång i veckan men förslagsvis vill utredningen förorda att sådana i regel äga rum en gång i månaden. Härigenom är det sannolikt, att åtskilligt fler gränsfall eller sinnesslöa med ganska dålig arbetsförmåga men lugna och i övrigt icke svårskötta skulle kunna placeras ut i enskilda familjer. Större delen av de sinnesslöa beräknas dock kunna försöksutskrivas, "d. v. s. genom anstaltens försorg placeras i någon familj, där man med tillhjälp dels av anstaltens egna befattningshavare, dels de lokala socialvårdande myndigheterna gjort sig underrättad om hemmets lämplighet. Den sinnesslöe bör där ställas under viss kontroll av en övervakare, som kan hjälpa vederbörande tillrätta och besöka honom eller henne tillräckligt ofta och till anstalten rapportera om något särskilt skulle inträffa. Någon obligatorisk skyldighet för anstalten att besöka dessa sinnesslöa ett visst antal gånger om året torde icke böra införas, men det torde vara lämpligt att räkna med att de besökas åtminstone någon gång årligen. Det torde kunna lämnas till anstaltsledningens avgörande i vad mån man anser sådana besök behövliga. Utöver den sålunda föreslagna försöksutskrivningen och familjevården, som enligt utredningens uppfattning bör givas en delvis annan utformning än den tidigare haft inom sinnesslövården, vill utredningen även föreslå att väntetidsvård införes även i vårt land. Hos oss saknas för närvarande något, som motsvarar den danska väntetidsvården. Denna innebär, att de sinnesslöa, som anmälas till intagande på anstalt men antingen av utrymmesbrist icke kunna mottagas eller också visa sig icke vara i behov av vård på anstalt, men dock i behov av vissa hjälp- och stödåtgärder, ställas under viss tillsyn av sinnesslöanstalten. Genom råd och hjälpåtgärder, placering i familjevård eller på annat sätt, arbetsanskaffning eller vidtalande av särskild övervakare, som nära samarbetar med anstalten, torde man i många fall icke med nödvändighet behöva taga in dessa sinnesslöa på anstalt, utan inånga av dem kunna kvarstanna under friare förhållanden och där fylla en underordnad plats i arbetslivet. Med hänsyn såväl till den rådande platsbristen inom sinnesslövården som till önskemålet att i görligaste mån avhjälpa de brister, som f. n. föreligga i fråga om sinnesslövårdens rationella anordning, vilja de sakkunniga därför föreslå, att den öppna vården av de sinnesslöa i hög grad intensifieras och bedrives i form av försöksutskrivning, familjevård och väntetidsvård. 9 — 832*7

Ledningen av detta arbetsområde, den öppna vården, torde böra ankomma på vårdföreståndaren i nära samråd med respektive läkare, men det direkta löpande arbetet bör med fördel kunna uppdragas åt antingen en särskilt anställd kurator eller assistent eller också någon inom sinnesslövården verksam befattningshavare. I de största länen torde denna öppna vård kräva heltidsanställda befattningshavare, i de mindre däremot deltidsanställda, som i övrigt alltså kunna fungera antingen som avdelningsföreståndare på någon mindre del av anstalten eller i annat arbete inom densamma. 7. Sterilisering

av

sinnesslöa.

Enligt* 1 § lagen den 23 maj 1940 om sterilisering må sterilisering äga rum vid eugenisk, social eller medicinsk indikation, om den, som avses med ingreppet, lämnat sitt samtycke därtill. Eugenisk indikation föreligger, då någon med skäl kan antagas komma att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller ock svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag. Något krav på att den, om vars sterilisering är fråga, själv lider av den sjukdom eller svaghet, som kan befaras komma att drabba hans avkomlingar, uppställes icke i detta fall. Med social indikation avses, att någon på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten eller ock på grund av asocialt levnadssätt prövas vara för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om barn. I 2 § stadgas, att om någon, som må steriliseras enligt lagen, på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till sådan åtgärd, må han steriliseras ändå att han ej samtyckt därtill. Enligt 3 § första stycket första punkten må sterilisering, där ej annorlunda stadgas, företagas allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen. Sådant tillstånd må icke lämnas för någon, med mindre tillfälle att yttra sig, där så kan ske, beretts, om han är underårig av den, som har vårdnaden om honom, om han är omyndigförklarad hans förmyndare, om han är gift hans make samt om han är intagen på allmän anstalt dennas läkare och föreståndare (3 § första stycket andra punkten). Steriliseringsfrågan är enligt utredningens uppfattning av största vikt för en rationell sinnesslövård. Någon principiell ändring av lagen h a r utredningen i detta sammanhang ej funnit anledning påkalla. Beträffande den formella handläggningen av dessa ärenden vore dock vissa ändringar önskvärda. Erfarenheten visar, att det i praktiken varit förenat med betydande svårigheter att anskaffa vissa bland de yttranden, som erfordras. Ej sällan äro de personer, vars yttranden måste inhämtas, själva sinnesslöa eller hemfallna åt asocialt levnadssätt. Det faktum, att en rad yttranden måste anskaffas, oroar vidare i hög grad såväl den sinnesslöe själv som hans anhöriga, och bidrager till att saken ofta blir allmänt känd i vederbörandes hembygd och överhuvudtaget får för stora propor130

tioner. Dessutom försvåras vederbörande myndigheters ansträngningar att erhålla erforderliga medgivanden. Vissa av de yttranden, som nu erfordras, förefalla vidare sakna reell betydelse för fallens bedömning. Det kan ifrågasättas, om inte en förenkling av förfaringssättet skulle kunna ske i sådana fall, där den sinnesslöe under längre tid — i regel flera år — varit intagen på anstalt och där stått under sakkunnig observation. I de fall, där de anhöriga ha förmåga att bedöma operationens innebörd, böra de naturligtvis underrättas om att den skall företagas, men detta torde bättre kunna ske ungefär på samma sätt, som en läkare under vanliga förhållanden talar med de anhöriga om en operation, som bör företagas på deras barn, än under de formella förhållanden, som hittills krävas. I de fall, där man kan utgå ifrån att de anhöriga inte uppfattar vad ingreppet rör sig om, bör man helt kunna underlåta att underrätta dem. Naturligtvis får icke på något sätt kravet på tillräckliga objektiva skäl för ingreppet minskas och ej heller möjligheterna för tillsynsmyndighetens kontroll i dessa fall. Utredningen har därför närmast tänkt sig förenklingen av förfaringssättets genomförande på så sätt, att av de handlingar, som för närvarande skola åtfölja en ansökan hos medicinalstyrelsen om sterilisering, endast läkarintyget skulle krävas, under förutsättning att det rör sig om ett fall, som är inregistrerat på en sinnesslöanstalt och stått under anstaltens tillsyn förslagsvis under minst två år, medan däremot yttranden från patienten själv eller dennes anhöriga icke formellt skola krävas i dessa fall. Härigenom skulle den sinnesslöe och hans närmaste anhöriga undgå åtskilligt av irritation, och anstaltspersonalen besparas mycket av det arbete, som nu måste nedläggas på övertalning, förklaring och skriftväxlingar, utan att för den skull de objektiva bedömningsgrunderna skulle bliva mindre pålitliga. 8. Anmälan,

registrering

och omhändertagande

av

sinnesslöa.

Enligt 1944 års lag skall endast de barn, som äro bildbara eller möjligen kunna vara bildbara, anmälas till centralanstalterna och där registreras. De sakkunniga anse det vara angeläget, att alla sinnesslöa registreras hos styrelsen för vård och undervisning av sinnesslöa inom respektive landsting. Detta bör ske, även då intagning på anstalt icke är nödvändigt, utan vederbörande kan beredas erforderlig vård och tillsyn på annat sätt. Den nuvarande sinnesslölagens föreskrifter rörande anmälan av de barn, som skola intagas på sinnesslöanstalt, synes icke vara fullt tillfredsställande. Om sådan anmälan icke göres av de anhöriga själva, ligger initiativet hos den lokala skolstyrelsen. Det föreligger emellertid icke alltid garantier för att de lokala skolmyndigheterna riktigt kunna bedöma förhållandena. I vissa fall kunna dessutom lokala och personliga hänsyn inverka på ärendets behandling och förorsaka, att en skolstyrelse ej vidtager de åt131

gärder, som den enligt lag har att vidtaga. Men framför allt gör sig de nuvarande bestämmelsernas bristfällighet gällande ifråga om barn, som trots sin sinnesslöhet fått gå i folkskolan och hos vilka först deras uppträdande efter avslutad skolgång klart visar, att de äro sinnesslöa och i behov av speciell vård. Det finns sålunda ett antal sinnesslöa, hos vilka vårdbehovet framträder först i 14—17 årsåldern. Beträffande formerna för deras omhändertagande för vård saknas alla föreskrifter i lagstiftningen rörande sinnesslövården. Även frågan om var detta klientel skall placeras synes under nuvarande förhållanden vara oklar. Centralanstalterna äro enligt lagen avsedda för bildbara sinnesslöa upp till 21 års ålder. Men dessa ungdomar, som redan avslutat sin skolgång och ej sällan förete asociala drag, passa i regel ej på de till centralanstalterna hörande arbetshemmen. Det synes därför vara lämpligt, att sinnesslölagen vid den revision, som förestår, får en sådan utformning, att denna grupp av sinnesslöa icke utan tvingande skäl komina att belasta de pedagogiska anstalterna. Även torde åldersgränserna för dem, som skola kvarstanna vid de pedagogiska anstalterna, böra revideras. De nu gällande föreskrifterna, att utskrivning som regel skall ske vid 21 års ålder, äro ej lämpliga. Avgörande för tidpunkten för utskrivningen bör ej vara den kalendariska åldern utan förmågan att tillgodogöra sig ordnad yrkesutbildning. Av de elever, som genomgått sinnesslöskolan, böra därför omedelbart de mera lågtstående, som kunna beräknas behöva kvarstanna på anstalt under lång tid, överflyttas till arbetshem. övriga elever böra överföras till arbetshem så snart de genomgått de kurser, som anordnats inom yrkesskolans ram, såvida de ej då kunna utplaceras i familjevård. Om möjligt böra de barn, som äro sinnesslöa, oavsett om de äro obildbara eller bildbara, vid uppnådd skolålder anmälas till styrelsen för sinnesslövården i vederbörande landstingsområde. I praktiken kommer denna anmälan sannolikt att främst omfatta de mer lågtstående barnen, klart obildbara eller sådana, som äro bildbara, men stå så lågt, att det redan vid anmälan till skolan och inskrivningen på våren är tydligt, att de icke kunna följa skolundervisningen. Stå de högre, komma de naturligtvis i inånga fall att hinna börja skolan, innan det blir klart, hur efterblivna de äro. Man torde dock kunna förutsätta, att redan under höstterminen första läsåret i samband med läkarundersökningen flertalet av de bildbara sinnesslöa barnen kunna avskiljas från folkskolan. De sakkunniga vilja betona önskvärdheten av att dessa barn så tidigt som möjligt skiljas från normalskolan, då de annars lätt hinna bibringas en allmän känsla av mindervärdighet och en motvilja mot skolarbetet överhuvud taget, då de icke kunna följa undervisningen i den klass, där de placerats. Där misstanke om sinnesslöhet föreligger förutsattes uttagningen av de barn, som äro eller kunna misstänkas vara sinnesslöa, ske efter samma principer, som uttagning av elever till hjälpklass sker på platser där hjälpskola finnes. 132

På andra orter, där tillgång till sådan expertis icke finnes, som är van vid att bedöma dessa fall och ha en erforderlig kompetens, böra barnen om möjligt hänvisas till rådgivningsbyrå för psykisk barnavård eller an-r nan psykiatriskt kunnig läkare. Kan sådan undersökning icke utan stort omak komma till stånd, torde man få nöja sig med en allmän undersökning av tjänsteläkaren på platsen kompletterad med de uppgifter, som lämnats från skolan. Den slutgiltiga bedömningen av fallet kominer därefter att ske, först sedan barnet intagits på sinnesslöanstalten. Definitiv inskrivning där bör som regel icke ske förrän två månader efter det barnet intagits på anstalten. De första två månaderna böra alltså betecknas som observationstid och även i realiteten bli en sådan för de gränsfall, som relativt ofta förekomma på detta område. Ha vederbörande lärare, skolläkare eller skolstyrelse funnit, att barnet är så efterblivet, att det bör hänvisas till sinnesslöskola, skall skolstyrelsen tillse, att den erforderliga undersökningen kommer till stånd på sätt, som med hänsyn till vederbörandes boningsort lättast låter sig genomföras, utan att kravet på saklig bedömning eftersattes. Motsätta de anhöriga sig en undersökning av barnet, torde fallet böra anmälas till barnavårdsnämnden. Ansvaret för att en undersökning kommer till stånd bör då även i fortsättningen åvila barnavårdsnämnden. Styrelsens för vård och undervisning rådgivande organ, när det gäller att bedöma, om den sökande över huvud taget är sinnesslö och i så fall om vederbörande bör placeras inom vårdanstalten eller inom den pedagogiska anstalten, bör vara den till verksamheten knutne läkaren. För vederbörande myndigheter, speciellt skolmyndigheter men även barnavårdsnämnder, bör framhållas önskvärdheten av att sinnesslöa barn så snart som möjligt beredas vård och undervisning. Är det fullt klart att det rör sig om ett sinnesslött barn, bör detta intagas på sinnesslöanstalt eller hänvisas till sinnesslöskola så snart möjlighet därtill finnes. Rör det sig om ett tveksamt fall, torde man kunna uppskjuta omhändertagandet, tills barnets fortsatta utveckling givit något klarare besked om barnet är att hänföra till de hjälpklassmässiga barnen eller om barnet är att hänföra till de sinnesslöa. Någon bestämd tidpunkt, när överflyttning i sådant fall skall kunna ske till sinnesslöanstalt, kan icke anges. Ävenså får man räkna med att hur noggrann uttagningen av de sinnesslöa barnen än göres före eller vid skolans början, kommer det alltid att finnas fall, där sinnesslör heten först något senare gör sig gällande. Barn, som komma från relativt god miljö och icke sällan av de anhöriga tränats i ett eller annat avseende bl. a. med skolarbete, kunna ibland vid den tidpunkt de börja skolan föreställa relativt normalt utvecklade. Först senare framträder i sådana fall på ett något högre skolstadium sinnesslöheten. Man får därför räkna med, att även om de flesta barnen kunna omhändertagas redan vid tidpunkten för skolans början, kan det förekomma enstaka fall under hela skoltiden. 133

Även torde liksom hittills vissa barn, som realiter äro sinnesslöa, fortfarande komma att få gå kvar i de vanliga skolorna av olika skäl. I sådana fall, då den sinnesslöe överskridit skolåldern utan att ha anmälts till registrering, bör snarast möjligt sådan registrering ske. I fråga om obildbara barn anser utredningen, att även de obligatoriskt böra registreras. Utredningen föreslår alltså följande rörande anmälan, registrering och omhändertagande av sinnesslöa. I varje landstingsområde bör föras ett register över samtliga inom området mantalsskrivna sinnesslöa. Om inskrivning och avförande ur registret beslutar styrelsen för vård och undervisning. Barn, som är sinnesslött, anmäles av vårdnadshavaren för inskrivning i sinnesslöregister. Har anmälan icke skett senast i juni månad det år, barnet fyller sju år, bör skolstyrelsen i det skoldistrikt, där barnet är skolpliktigt, föranstalta om att anmälan sker. Styrelsen bör även anmäla saken till barnavårdsnämnden. Det bör åligga barnavårdsnämnden att vidtaga åtgärder för att alla sinnesslöa barn i skolåldern skola erhålla undervisning och vård. Om vårdnadshavaren icke själv anmäler barn till inskrivning i sinnesslöregister, bör det ankomma på barnavårdsnämnden att göra anmälan. Nämnden torde också tillse, att särskild läkarundersökning göres, då barn misstankes vara sinnesslött. Anmälan för inskrivning i sinnesslöregistret torde insändas till styrelsen för vård och undervisning och bör åtföljas av åldersbetyg, av läkare utfärdat utlåtande angående den sinnesslöes förståndsutveckling, uppgifter rörande den sinnesslöes levnadsförhållanden och i förekommande fall även en redogörelse av vederbörande lärare för dennes iakttagelser rörande barnet. I anmälan bör vidare anges, huruvida vårdnadshavaren önskar att barnet skall intagas på anstalt. Varje anmälan till styrelsen för undervisning och vård för inskrivning i sinnesslöregister bör granskas av styrelsens läkare. Om denne finner den anmälde vara sinnesslö och bildbar, bör han låta inhämta yttrande av skolföreståndaren och underställa styrelsen ärendet. Styrelsen bör därefter besluta, om barnet skall inskrivas i registret. Finner läkaren, att den anmälde är obildbar, bör han omedelbart underställa ärendet styrelsen för beslut. Innan styrelsen fattar beslut om barns inskrivning i sinnesslöregister, bör, om läkaren, skalföreståndaren eller styrelsen anser, att barnet bör ytterligare prövas, barnet intagas på observation på lämplig anstalt. Senast tre månader efter det barnet intagits, bör dock frågan om barnets registrering prövas av styrelsen för vård och undervisning. Även barn, som misstankes vara sinnesslött bör efter prövning av styrelsens läkare eller av skolföreståndare kunna intagas på anstalt för observation utan att anmälan för inskrivning i sinnesslöregistret skett. Det bör här ankomma på läkaren eller anstaltsföreståndaren att i förekommande fall göra anmälan för inskrivning i registret. 134

Då beslut fattas om att sinnesslö skall inskrivas i registret, bör styrelsen även pröva, om vederbörande bör intagas på anstalt, beredas väntetidsvård eller annan tillsyn. Härvid bör tillses att den, som icke är skolpliktig, ej bör intagas på anstalt, om hans behov av vård och tillsyn kan tillgodoses genom öppen vård. Barn, som ej fyllt eller under året fyller sju år och kan antagas vara bildbart, bör, om vårdnadshavaren så önskar, kunna intagas på småbarnshem. Kan barnet ej antagas vara bildbart, bör det kunna intagas på upptagningshem eller vårdhem. Bildbar sinnesslö, som fyllt eller under året fyller sju år, bör intagas på skolhem eller inskrivas för undervisning i externatskola. Den, som fyllt fjorton år, bör dock endast då särskilda skäl föreligga intagas i skolhem eller yrkesskola. Beroende på vårdbehovet bör vederbörande intagas på arbetshem eller vårdhem. Obildbar sinnesslö, som fyllt sju år och oundgängligen är i behov av anstaltsvård, bör allt efter ålder och vårdbehov intagas på upptagningshem eller vårdhem. Den, som är inskriven i sinnesslöregistret, kan även genom styrelsens försorg beredas vård på lämplig enskild sinnesslöanstalt. I de fall då i samband med inskrivning i sinnesslöregister frågan om anstaltsvård aktualiseras för sinnesslö, som ej tidigare åtnjutit vare sig vård eller undervisning inom sinnesslövården eller som tidigare utskrivits från undervisningsanstalt eller vårdanstalt, bör frågan om beredande av anstaltsvård behandlas på samma sätt som vid övriga fall av inskrivning i sinnesslöregistret. I registret inskriven sinnesslö bör kunna överflyttas till annat landstingsområdes register, i den mån detta motiveras genom att den inskrivne byter mantalsskrivningsort. .9. Utskrivning, omhändertagande på annat sätt än genom anstaltsvård samt besvär. Många sinnesslöa behöva hela livet igenom vistas på anstalt. Andra kunna i varje fall under långa perioder vistas under friare förhållanden och utföra ett samhällsnyttigt arbete. Vilkendera gruppen vederbörande tillhör är ej beroende av den faktiska åldern, utan av intellektuell utveckling och måhända i ändå högre grad av karaktärstyp och personlig mognad. Av denna anledning vilja de sakkunniga förorda, att rätten att även mot de sinnesslöas egen önskan kvarhålla dem vid sinnesslöanstalt eller i öppen vård utsträckes till att gälla även efter 21 års ålder i sådana fall, då vederbörande äro i oundgängligt behov av anstaltsvård. Avgörandet av vilka åtgärder, som i det enskilda fallet äro lämpliga, bör i regel ankomma på anstaltsläkaren eller då så är lämpligt på skolföreståndaren. Den, som är införd i sinnesslöregistret, bör vidare, då han icke längre åtnjuter anstaltsvård, vara underkastad tillsyn av särskild övervakare. De sakkunniga förorda, att vederbörande styrelser för vård och undervisning skola utse dessa övervakare. De sålunda utsedda övervakarna skola lämna 135

den sinnesslöe råd och hjälp och tillse, att vederbörande på lämpligaste sätt inpassas i samhällslivet. I annat sammanhang har kommittén framhållit vikten av att familjevården särskilt under nu rådande förhållanden effektiviseras och utbygges. Det bör ankomma på styrelsen för vård och undervisning att tillse, att anstalterna icke i onödan beläggas med sinnesslöa, som kunna beredas tillfredsställande vård på annat sätt. Sinnesslö, som anses böra utskrivas från anstalt men som icke kan taga vara på sig själv, bör därför genom styrelsens försorg beredas vård och tillsyn i enskilt hem. Befinnes det av någon anledning lämpligt, bör vederbörande kunna återintagas på anstalten. Beslut härom bör kunna fattas av vederbörande anstaltsläkare i samråd med anstaltsföreståndaren. Frågan om vidtagandet av härovan diskuterade åtgärder bör dock alltid hänskjutas till styrelsens för vård och undervisning avgörande, i sådana fall då den sinnesslöe, där han fyllt aderton år, hans förmyndare eller vårdnadshavare eller vederbörande barnavårdsnämnd eller fattigvårdsstyrelse, begär det. Även i andra fall bör självfallet anstaltsläkaren och föreståndaren kunna underställa ärenden av denna beskaffenhet styrelsens prövning. Under ferier och semester är det enligt utredningens mening önskvärt, att elever vid skolhem, yrkeshem eller arbetshem kunna beredas möjlighet att vistas i enskilda hem, där betryggande vård och tillsyn kan erhållas. Det bör ankomma på vederbörande föreståndare att föranstalta härom. Den, som efter inskrivning i sinnesslöregistret och intagning vid anstalt för sinnesslöa, befinnes vara icke sinnesslö, bör omedelbart utskrivas från anstalten och avföras ur registret. Besvär över beslut rörande inskrivning i eller avförande ur sinnesslöregister, intagning, utskrivning eller överflyttning till annan anstalt bör kunna anföras hos skolöverstyrelsen i vad det gäller bildbara sinnesslöa, som intagits eller anmälts för intagning vid anstalt, som står under skolöverstyrelsens överinseende, och i vad det gäller övriga sinnesslöa hos medicinalstyrelsen. Besvär rörande beslut, varigenom inskrivning vägrats, synes böra kunna anföras förutom av den, som beslutet berör, även av vederbörande kommunala myndigheter. I sådana fall, då skolöverstyrelsen eller medicinalstyrelsen förklarat, att någon skall införas i sinnesslöregister eller lämnat framställning om avförande ur registret eller utskrivning från anstalt utan bifall, bör beslutet kunna överklagas hos Konungen.

10.

Vårdkostnaderna.

1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa föreskriver, att den vård, som beredes sinnesslöa till följd av lagens föreskrifter, skall vara kostnadsfri. Denna bestämmelse har lett till en del inkonsekvenser, som synas böra avlägsnas. Enligt lagen får ingen vårdavgift uttagas av 136

vårdnadshavaren för en bildbar sinnesslö i åldern 7—21 år. Visar sig emellertid ett barn vara intellektuellt så svagt utrustat, att det ej kan betraktas som bildbart, kan vårdavgift uttagas, och då för närvarande endast ett mindre antal av dessa barn kunna beredas plats på landstingens anstalter, måste de överflyttas till enskilda anstalter, där vårdavgiften är ganska hög, numera i flertalet fall 1 000—1 400 kr per år. Det måste anses hårt och icke i överensstämmelse med elementära rättvisekrav, att de anhöriga, som få underrättelse om att deras barn måste betraktas som obildbart, samtidigt skola ställas inför tvånget att erlägga vårdavgifter av en storlek, som måste betraktas som ytterligt betungande för de allra flesta familjer. Det bör emellertid tillfogas, att obildbara sinnesslöa för närvarande kunna erhålla pension efter uppnådda 16 år. Upp till denna ålder måste emellertid som regel de anhöriga själva — då dessa ej komma i åtnjutande av fattigvård — svara för de dryga vårdkostnaderna. Visar den sinnesslöe asociala drag och överflyttas till någon av de statliga anstalterna, utgå även då vårdavgifter. I flertalet fall äro dessa lika stora som de avgifter, som fastställts för statens sinnessjukhus. Detsamma är förhållandet, om den sinnesslöe tillika visar sig ha fallandesjuka och måste överflyttas till epileptikeranstalt. En samordning av principerna för vårdkostnadernas täckande vid dessa anstalter torde böra upptagas till prövning med utgångspunkt från att vården bör vara kostnadsfri för alla grupper av sinnesslöa. I samband härmed bör även frågan, i vilken utsträckning de barnbidrag, som för närvarande utgå till på sinnesslöanstalterna intagna patienter, även i fortsättningen böra utgå, upptagas till övervägande. Ett förtydligande har vidare visat sig behövligt ifråga om vad som bör inräknas i den fria vård, som redan nu vissa grupper av sinnesslöa äro berättigade till. Speciellt har därvid observerats önskvärdheten av att även kostnaderna för ferieresor och kostnader vid placering i privat familj under ferier och dylikt kunna inräknas i den fria vården. Vidare ha barnavårdsnämnderna saknat direktiv angående täckandet av kostnaderna i samband med undersökning och omhändertagande i sådana situationer, då de anhöriga motsatt sig ett omhändertagande. 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa ger ej någon anvisning härom, och barnavårdslagens bestämmelser angående omhändertagande för samhällsvård och skyddsuppfostran synas ej vara tillämpliga. Enligt de sakkunnigas mening bör vården för den, som inregistrerats såsom sinnesslö, vara kostnadsfri för målsman och primärkommun. Anstalten torde dock böra äga uppbära den inskrivne tillkommande barnbidrag. I familjevård utackorderad sinnesslö bör själv få behålla utgående folkpension och arbetsinkomst. I den mån så beslutas av styrelsen för vård och undervisning bör den sinnesslöe dock vara skyldig gälda vårdkostnad eller del därav samt vara underkastad kontroll rörande kapitalinnehav, då vederbörande är placerad i familjevård. 137

11. Folkpension

till vissa

sinnesslöa.

De sakkunniga ha också dryftat frågan om folkpensionens användande för därtill berättigade sinnesslöa, som avses i lagen om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa. Enligt 14 § i nämnda lag skall vård av sinnesslö, som är inskriven vid centralanstalt, vara kostnadsfri från det den sinnesslöe inträtt i skolåldern till dess han fyllt tjuguett år, dock att anstalten äger att såsom ersättning för vårdkostnaden uppbära den sinnesslöe tillkommande folkpension. Denna bestämmelse har tillagts den innebörden, att centralanstalterna icke voro skyldiga att tillhandahålla ifrågavarande pensionsberättigade i 18 § 2 mom. lagen om folkpensionering angiven del av pensionen eller, där den pensionsberättigade på grund av sitt tillstånd ej kan begagna sig av kontanta medel, använda motsvarande belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta. Följden av de föreskrifter, som för närvarande gälla, blir, att ifrågavarande bildbara sinnesslöa, som ofta stå på en så hög nivå, att de själva kunna begagna pengar och i varje fall kunna uppskatta vad som göres till deras trivsel eller nytta, icke ha rätt att erhålla någon del av folkpensionen, medan obildbara sinnesslöa, som på grund av sitt tillstånd inte kunna begagna kontanta medel, och för vilka det av samma orsak är ytterligt svårt att göra något för ökande av trivsel eller nytta, skola ha rätt till den i 18 § 2 mom. lagen om folkpensionering angivna delen av pensionen, under förutsättning, att pensionen uppbäres av fattigvårdssamhälle. Detta blir särskilt anmärkningsvärt, om man tänker på att ifrågavarande bildbara sinnesslöas pension innehålles för att bestrida kostnader för undervisning, som avses sätta dem i stånd att så långt det är möjligt bli självförsörjande. När de släppas ut i livet, skola de alltså vara i stånd att både förtjäna och ha hand om pengar, utan att tidigare ha haft möjlighet få någon erfarenhet därav. Vid nu angivna förhållande anse de sakkunniga, att de bildbara sinnesslöa borde erhålla rätt till den i 18 § 2 mom. lagen om folkpensionering angivna delen av pensionen eller, där den pensionsberättigade på grund av sitt tillstånd ej kan begagna sig av kontanta medel, motsvarande belopp borde användas för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta.

Kap. 5. Utredningens förslag till statsbidrag inom sinnesslövården. A. Allmänna synpunkter på fördelningen mellan staten och landstingen och mellan landstingen inbördes av kostnaderna för sinnesslövården. Enligt direktiven för utredningen borde bestämmelserna rörande statsbidrag till uppförande och drift av sinnesslöanstalter underkastas en granskning i syfte att möjliggöra statsbidrag till alla av landsting och städer utanför landsting inrättade sinnesslöanstalter, oberoende av det vårdade klientelets beskaffenhet. Härmed torde väl närmast ha åsyftats ett utvidgande av rätten till statsbidrag för uppförande och inrättande av anstalter till att gälla även anstalter för obildbara sinnesslöa. De sakkunniga ha emellertid av skäl, som framgår av det följande, funnit sig böra upptaga hela det nuvarande statsbidragssystemet inklusive frågan om statsbidragets andel av kostnaderna till omprövning, och vilket sistnämnda spörsmål först kommer att beröras. Åsikterna rörande den lämpliga fördelningen mellan staten och landstingen av kostnaderna för sinnesslövården ha starkt förändrats under de senaste tjugu åren. Sålunda ansågos år 1933 vid fastställandet av förhöjda driftsbidrag till sinnesslövården bidragsbeloppen böra täcka en tredjedel av driftskostnaderna. I propositionen till nu gällande kungörelse om driftsbidrag till anstalter för bildbara sinnesslöa (prop, nr 285/1945, s. 14) ansåg sig emellertid departementschefen i anslutning till bland annat ett uttalande av kommunalskatteberedningen böra förorda, att staten påtog sig huvudparten av de löpande kostnaderna, däri inbegripet kostnaderna för löner till föreståndare och lärare. De då fastställda bidragsbeloppen avsågos att jämte lönebidragen täcka äA av de totala driftskostnaderna. Samma relation mellan det statliga och kommunala bidraget iakttogs även vid bestämmandet av byggnadsbidragen till anstalter för bildbara sinnesslöa (prop. 206/1944). De sakkunniga vilja i denna fråga framhålla följande. Sinnesslövården måste karakteriseras som en rent statlig samhällsuppgift, vars omhänderhavande alltså principiellt i sin helhet borde tillkomma staten. Den organisation, som de sakkunniga rekommenderat, med huvuelparten av de sinnesslöa liksom hittills vårdade på mindre anstalter ute i länen, gör det emellertid lämpligt att låta vården vid dessa anstalter ombesörjas av landstingskommunerna. Det framstår likväl klart, att även kost139

naderna för den vård, som staten sålunda överlåter åt landstingskommunerna, böra bäras av landet i dess helhet och alltså åvila staten. Såsom skäl för att ålägga kommunerna att deltaga i kostnaderna för en statlig samhällsuppgift, där verksamhetens ombesörjande överlåtits åt dessa, brukar emellertid anföras, att detta är nödvändigt för att avhålla kommunerna från att vidtaga kostsammare åtgärder än som är behövligt för uppnående av ett ur statens synpunkt tillfredsställande resultat av den kommunala verksamheten. Avgörande i frågan, huruvida kommunerna skola deltaga i kostnaderna, bör alltså enligt nyssnämnda tankegång, som synes riktig, vara, i vilken mån kommunerna kunna påverka kostnaderna. Är det fråga om ett verksamhetsområde, där kommunernas rätt till prövning är av mera formell natur eller där såväl behovet av åtgärderna som kostnaderna härför kunna mätas med hänsyn till klart framträdande, objektivt bestämbara faktorer, föreligger uppenbart icke någon anledning att lägga några kostnader på de kommunala enheterna. Är å andra sidan uppgiften sådan, att det helt eller i mycket hög grad beror på kommunernas ställningstagande, huruvida en åtgärd skall komina till stånd liksom på vilket sätt och till vilken kostnad åtgärden skall verkställas, bör så stor del av kostnaden läggas på kommunerna, att de föranledas iakttaga nödig sparsamhet vid uppgiftens handhavande. Beträffande sinnesslövården, så ha landstingskommunerna hittills lämnats rätt fria händer vid verksamhetens utformning. Statens kontroll vid byggnationer liksom av anstaltsdriften har inskränkt sig till att efterse, att en skälig minimistandard upprätthållits. Någon ändring i detta förhållande bör enligt de sakkunnigas mening icke vidtagas, enär detsamma måste anses fördelaktigt ur såväl statens som landstingens intressesynpunkt. En sådan anordning gör det emellertid i anslutning till ovan framförda synpunkter nödvändigt att även i fortsättningen ålägga landstingen att bära en viss del av såväl anläggnings- som driftskostnader. Vad angår den del av driftskostnaderna, som utgöres av lärarlöner, ha de sakkunniga likväl, såsom nedan närmare kommer att behandlas, ansett skäl saknas för bibehållande av den nuvarande kommunandelen på 15 procent. I fråga om kommunandelens storlek har under utredningens gång från landstingsförbundets styrelse framförts önskemål om att denna skulle sänkas ända till 10 procent av kostnaderna. När det gäller driftskostnaderna ha de sakkunniga emellertid ansett, att den på landstingen vilande delen av kostnaderna för sinnesslövården, därest den skall kunna fylla den funktion, som utgör dess egentliga motivering nämligen såsom incitament till ett ekonomiskt handhavande av driften, icke gärna kan sättas lägre än till 20 procent. De sakkunniga ha emellertid vid den gradering av bidraget efter skatteunderlag, som kommer att föreslås, räknat med nämnda kommunandel som normalvärde vid ett normalt skatteunderlag. Detta innebär, 140

att statsbidrag med nuvarande skatteunderlagsfördelning kan utgå med upp till 88 procent. Även det här föreslagna procenttalet kan emellertid övergångsvis medföra en viss risk för minskad sparsamhet i anstaltsdriften. Visserligen har statsbidraget till driften sedan år 1945 principiellt utgått med 75 procent. Av tablån på sid. 166 framgår dock, att de nuvarande bidragen jämte vårdavgifter, vilka sistnämnda enligt de sakkunnigas förslag skola inarbetas i statsbidraget, år 1947 representerade endast omkring 50 procent av nettoutgifterna vid de kommunala internaten. 1 En plötslig höjning av statsbidraget med 30 procent innebär onekligen en frestelse för landstingen att tillåta en häremot svarande utgiftsökning. En utgiftsökning kan dock givetvis under vissa omständigheter vara motiverad, såvida densamma verkligen medför en standardhöjning, nämligen vid sådana anstalter, som uppvisa en alltför låg vårdstandard. Liknande synpunkter kunna anföras även när det gäller anläggningskostnader för en kommunandel av nämnda storleksordning. Övervägande skäl tala vidare enligt de sakkunnigas mening för en differentiering av ifrågavarande kommunandelar med hänsyn till landstingskommunernas växlande bidragsbehov. Här är alltså fråga om en kostnadsfördelning mellan landstingen inbördes. Det gäller först att utjämna verkan av sådana faktorer, som kunna åstadkomma ett olika uttaxeringsbehov per invånare i de olika landstingen för verksamhetens bedrivande, exempelvis lokala variationer i levnads- eller byggnadskostnader, skillnader i sinnesslöfrekvens m. m. Med tanke på svårigheten att objektivt fastställa dessa faktorers inverkan på kostnaderna ha de sakkunniga dock på denna punkt inskränkt sig till att förorda, att Kungl. Maj :t, när synnerliga skäl föreligga, skall kunna medgiva en avvikelse från det procenttal, som erhålles genom skatteunderlagsgraderingen, på högst 10 enheter. Härvid bör likväl iakttagas, att statsbidragsprocenttalet genom här ifrågavarande gradering icke må överstiga 90, vilket tal även ansetts böra utgöra maximigränsen för procenttalet vid skatteunderlagsgraderingen. Vid byggnadsbidragen medger dock bidragsunderlagets konstruktion enligt de sakkunnigas förslag ett hänsynstagande till eventuella lokala olikheter i byggnadskostnaderna. Men även om samma uttaxeringsbehov per invånare för sinnesslövården skulle föreligga i de olika landstingen, kommer likväl skattebelastningen i anledning av ifrågavarande utgifter att bli mycket ojämn på grund av skillnaderna i landstingens skatteunderlag. Att relativt stora skillnader i skatteunderlaget per invånare föreligga mellan olika landsting kan utläsas ur tab. 22 där siffror för de sju åren 1941—1947 sammanställts. Sär1 Med nettoutgifter förstås här och i det följande anstalternas bruttoutgifter minus egentliga driftsinkomster, dock ej vårdavgifter.

s k i l t g ä l l e r d e t t a , o m m a n j ä m f ö r de e g e n t l i g a l a n d s t i n g e n m e d d e s t ä d e r , s o m ej d e l t a g a i l a n d s t i n g . G e n o m s n i t t s t a l e n ä r o s o m s y n e s m e r ä n d u b b e l t s å h ö g a för i c k e - l a n d s t i n g s s t ä d e r n a

s o m för l a n d s t i n g e n . E n v i s s

utjäm-

n i n g k a n dock f ö r m ä r k a s u n d e r senare år, e n ä r s k a t t e u n d e r l a g e t

relativt

sett ö k a t m i n s t för d e l a n d s t i n g r e s p . s t ä d e r , s o m h a f t de h ö g s t a s k a t t e u n derlagen

per

invånare.

Ännu år

1947 h a d e e m e l l e r t i d

Stockholms

Tabell 22. Antalet skattekronor per invånare i landsting och ickelandstingsstäder. Landsting resp. stad

Stockholms läns Uppsala läns Södermanlands läns Östergötlands läns Jönköpings läns Kronobergs läns Kalmar läns n o r r a K a l m a r läns s ö d r a G o t l a n d s läns Blekinge läns Kristianstads läns Malmöhus läns H a l l a n d s läns Göteborgs och Bohus läns Ä l v s b o r g s läns Skaraborgs läns V ä r m l a n d s läns Ö r e b r o läns Västmanlands läns Kopparbergs läns Gävleborgs läns Västernorrlands läns . . . Jämtlands läns V ä s t e r b o t t e n s låns Norrbottens läns Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Gävle Landsting (medeltal) . . Icke-landstingsstäder (medeltal) Samtliga landsting och icke-landstingsstäder (vägt medeltal)

142 T

a

x

e

r

i

n

13,04 10,42 10,10 8,36 7,70 5,30 6,03 6,60 6,04 7,27 7,08 9,97 7,87 7,08 8,62 7,12 7,55 11,05 10,85 9,51 6,81 6,45

14,16 11,59 11,41 9,05 9,01 6,29 7,20 7,71 7,06 8,26 8,25 11,58 8,96 8,44 9,59 8,34 8,54 12,12 12,11 11,08 7,92 7,60 7,18 7,09 9,15 26,79 20,15 18,33 14,57 17,87 14,23 9,40

16,34 13,20 13,19 10,95 10,55 7,71 8,50 9,50 8,70 9,73 9,53 13,07 10,14 10,41 11,02 9,39 10,43 13,52 13,59 12,87 9,12 9,36 9,23 8,82 10,53 29,92 22,00 20,54 16,99 19,70 16,20 11,07

17,08 14,68 14,76 12,25 11,80 9,14 10,00 10,68 9,66 10,60 10,81 14,53 11,21 10,38 12,19 10,08 11,75 14,79 15,37 14,17 11,21 10,42 10,70 9,76 12,16 31,80 25,16 22,02 18,35 21,25 17,46 12,33

18,98 15,84 15,50 13,33 13,04 10,25 10,07 11,68 10,06 11,40 12,00 15,89 12,47 11,86 13,55 11,70 12,51 15,81

23,93 19,51 19,82 17,45 17,36 13,70 14,72 15,71 12,90 13,99 14,94 19,91 16,92 15,82 18,37 14,80 17,25

14,51 11,15 11,17 11,34 10,33 11,36 32,49 25,22 23,30 19,18 22,19 18,32 13,22

20,18 17,05 16,01 14,28 14,25 11,02 11,73 12,08 11,11 12,22 13,03 17,03 13,73 13,81 15,13 12,55 13,91 16,94 16,58 15,34 13,07 13,00 11,81 11,33 10,76 34,26 26,62 25,74 20,97 24,37 20,71

22,56

25,15

27,24

27,88

6,00 6,32 9,14 25,26 18,90 17,12 13,76 16,53 13,01 8,33

13,97

21,18 10,75

16,OG

20,08 20,29 19,86 16,95 16,22 15,57 14,21 14,44 41,32 35,99 39,41 26,13 30,93 25,68 16,99 31,74

25,45 11,94

13,76

15,22

16,14

17,43

21,36

läns

landsting 86 procent och Stockholms stad 220 procent bättre skatteunderlag per invånare än Gotlands läns landsting. Detta innebär, att om alla tre haft en per invånare räknat lika hög utgift, som för Stockholms stad medfört en uttaxering av exempelvis 50 öre per skattekrona, uttaxeringen för Gotlands och Stockholms läns landsting hade behövt uppgå till respektive 1 krona 60 öre och 86 öre per skattekrona. År 1941 hade Kronobergs och Stockholms läns landsting i motsvarande situation behövt uttaxera 2 kronor 39 öre respektive 97 öre per skattekrona. De sakkunniga ha ansett det ur rättvisesynpunkt motiverat, att statsbidraget för sinnesslövården differentieras med hänsyn till nyssnämnda stora variation i skatteunderlagen, så att ett och samma uttaxeringsbehov för sinnesslövården i förhållande till invånarantalet skall medföra en i stort sett lika utdebitering inom alla landsting och icke-landstingsstäder. Det skulle möjligen kunna ifrågasättas, om icke skillnaderna i skatteunderlag hellre borde avhjälpas genom särskilda skatteutjämningsbidrag. Dylika bidrag utgå för närvarande icke till landstingen. Vid fastställandet av skatteutjämningsbidragen till de borgerliga primärkommunerna tages emellertid hänsyn även till landstingens utdebitering. Kommunalskatteberedningen, som tidigast förordat en gradering av statsbidragen efter skatteunderlag, framhöll emellertid i sitt betänkande om den kommunala skatteutjämningen (SOU 1943: 43, s. 91) angelägenheten av att utnyttja de speciella statsbidragen för en reglering av kommunernas skattetryck. Det lät sig nämligen icke göra, att genom allmänna skatteutjämningsbidrag upphäva verkningarna av de faktorer, som utan kommunernas eget förvållande, åstadkommo en för hög skattebelastning. Kommunalskatteberedningen anförde vidare: »Den allmänna skatteutjämningen, sådan den för närvarande är utformad och jämväl sådan den enligt beredningens förslag bör vara beskaffad, verkar på hela det faktiska skattetrycket, som är resultatet även av faktorer, vilka icke böra utjämnas, t. ex. onödigt hög standard och mindre god förvaltning. Bidrag kan då icke lämnas för mer än en begränsad del av utdebiteringen, eftersom kommunerna måste avhållas från att låta dylika faktorer inverka på utdebiteringen genom att de själva få bära en betryggande del av de uppkommande kostnaderna. Sådana allmänna utjämningsbidrag, vilka utgå i förhållande till utdebiteringen, inskränka emellertid i lika grad de olika faktorernas verkningar på skattetrycket, i det att ett skattetryck blir föremål för utjämning i samma mån, vare sig det föranletts av mindre lämpliga kommunala åtgärder eller av ett ofördelaktigt utgångsläge för kommunens hushållning. Då man ej kan göra någon åtskillnad mellan de olika faktorerna vid den allmänna skatteutjämningen, måste bidragens begränsning gälla även beträffande verkningarna av de ogynnsamma faktorer, som kommunerna icke kunna råda över. Verkningarna av dessa faktorer kunna därför endast delvis undanröjas genom allmänna skatteutjämningsbidrag. Inskrider man redan på de särskilda kommunala förvaltningsområdena, kan man utvälja sådana, där man kan vara säker om att genom statsbidragens differentiering helt upphäva verkningarna av dylika faktorer utan att behöva hysa farhågor för att minska kommunernas sparsamhetsintresse.» 143

Här kan inskjutas, att utdebiteringen per skattekrona inom de egentliga landstingen år 1948 varierar mellan 2 kronor 50 öre för Stockholms och Älvsborgs läns landsting och 4 kronor 20 öre för Gotlands läns landsting. Flertalet landsting (17) ha dock en utdebitering liggande inom intervallet 2.75—3.25. Förutom ovannämnda rättvisesynpunkt har som motivering för efter skatteunderlaget differentierade statsbidrag även framhållits de fördelar skatteunderlagsgraderingen innebär såväl med hänsyn till k o m m u n e r n a s sparsamhetsintresse som ur effektivitetssynpunkt. Kommunalskatteberedningen anförde härom bland annat följande (a. a. sid. 165): »Då en viss utgiftsökning per invånare överallt medför en lika stor höjning av utdebiteringen, påverkas kommuner av alla slag till återhållsamhet beträffande utgifterna, även de som hava ett riktigt skatteunderlag. Utgifter för en högre standard än den normala och ur statens synpunkt tillräckliga samt utgifter, som bero på oekonomisk förvaltning, bliva — där det ej kan undvikas, att statsbidrag utgår å dylika utgifter — lika kännbara för alla kommuner. Kommuner med svagt skatteunderlag få å andra sidan möjlighet att vidtaga nödvändiga och nyttiga åtgärder utan att behöva vidkännas större utdebiteringsökningar än de mera välställda kommunerna, vilket är av mycket stor betydelse med hänsyn till den kommunala förvaltningens effektivitet och allmänna likvärdighet.» Gradering efter skatteunderlag har under senare år vidtagits beträffande vissa statsbidrag till primärkommunerna, nämligen av bidragen till folkskolebyggnader och till skolmåltider, ävensom av kommunbidragen till folkpensionskostnaderna. Det bör slutligen framhållas, att en gradering av bidragen efter skatteunderlaget gör frågan om kommunandelens storlek mindre betydelsefull sedd från landstingens synvinkel, eftersom ifrågavarande kostnader vare sig de åvila staten eller landstingen komma att belasta skatteunderlaget lika, om man bortser från den skillnad, som består däri, att statsskatten uttages efter en progressiv skatteskala medan landstingsskatten är proportionell.

B. Förfarandet vid statsbidragsprocenttalets bestämmande. Då statsbidragen till sinnesslövården i de flesta fall, där landstingen ansetts böra åläggas att svara för en del av kostnaderna, äro avsedda att graderas efter skatteunderlag, torde, innan de olika statsbidragsbestämmelserna närmare behandlas, proceduren vid uträknandet av det skatteunderlagsgraderade procenttalet och därmed sammanhängande frågor böra något beröras. Skatteunderlagsgraderingen innebär ju, att varje landsting får bära en andel av kostnaderna, vilken avviker i samma proportion från en fastställd normal andel, som dess skatteunderlag per invånare proportionellt avviker 144

från ett visst normalskatteunderlag.* Om exempelvis å landstingen, som har foreslagits, normalt skall vila 20 procent av kostnaderna för en viss uppgift och normalskatteunderlaget anses vara 20 skattekronor per invånare, bör ett landsting med hälften så stort skatteunderlag eller 10 skattekronor per invånare efter statsbidragets åtnjutande få bära en hälften «å stor andel, d. v. s. 10 procent, medan ett landsting med 40 skattekronor per invånare skall vidkännas en dubbelt så stor andel som ett landsting med normalt skatteunderlag eller 40 procent. Härigenom kommer den enskildes skattebörda i anledning av den landstingsutgift, till vilken bidrag utgår att bli hka stor, vare sig han tillhör ett landsting med rikligt eller med ringa skatteunderlag. Detta givetvis under förutsättning att ett lika stort utgiftsbehov per invånare för vederbörande samhällsuppgift föreligger i de olika landstingen. Vid en normal kommunandel på 20 procent kan statsbidragsprocenttalet for varje landsting erhållas ur följande formel: 100

_

20 X landstingets skatteunderlag per invånare normalskatteunderlaget

Som värde på normalskatteunderlaget har i tidigare sammanhang tagits 10 skattekronor. Detta tal motsvarar emellertid numera icke det genomsnittliga skatteunderlaget per invånare i riket. Av tab. 22 framgår, att skatteunderlaget per invånare i hela riket, som år 1941 var 10 75 skattekronor, år 1947 stigit till 21,36 skattekronor. Tjugo skattekronor skulle alltså for närvarande utgöra ett lämpligt värde för ett fast normalskatteunderlag. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid normalskatteunderlaget icke som hittills vid gradering av statsbidrag efter skatteunderlag fixeras utan utgöra det verkliga skatteunderlaget per invånare i hela riket under det eller den följd av år, vartill vederbörande landstings skattekvot i ovannämnda formel hänför sig. Detta medför, att någon tabell över bidrag vid olika skatteunderlag liksom vid tidigare skatteunderlagsgraderingar icke kan uppställas, utan får statsbidragsprocenten i varje enskilt fall uträknas med hjälp av formeln. * Förhållandet kan lämpligen åskådliggöras i ekvationen -£L m JL, där p, betecknar den graderade kommunala andelen uttryckt i procent P p den Normala kom munandelen i procent, s, skatteunderlaget per invånar;i v&rMrm™l£d££~* samt s normalskal eunderlaget per invånareP Låter man i denna ekvation m och D hänföra sig^ill^tatsbidraget istället för till kommunandelen blir dess utseende följande: — Ö"TT^~ = — •

Härur

erhålles för statsbidragsprocenttalet ( Pl ) ut-

trycket: 100 — _— _ ^ av vilket framgår, att bidragsprocenttalet blir 100, när skatteunderlaget är 0 ävensom att statsbidrag upphör att utgå, när skatteunderlaget stigit till 100 — p " 10 — 83217

Som motivering för ett fast normalskatteunderlag har tidigare anförts (se Betänkande om skolmåltiderna, SOU 1945:47, s. 198), att ett sådant, förutom en viss förenkling vid bidragsberäkningarna, skulle medföra en konjunkturutjämning för kommunernas del. Ett för flera år fastställt tal åstadkommer nämligen i jämförelse med ett årsmedeltal en ökning av bidragen till kommunerna, då en allmän sänkning av skatteunderlaget uppkommer, och en minskning av bidragen, då skatteunderlaget mera allmänt stiger. Vid ett fast normalskatteunderlag på 10 skattekronor skulle exempelvis bidragsprocenttalet för Gotlands läns landsting ha sjunkit från 83 procent år 1943 till 74 procent år 1947, oaktat någon nämnvärd förändring i relationen mellan dess skatteunderlag per invånare och det genomsnittliga skatteunderlaget per invånare i hela riket icke ägt rum under samma tid. En dylik »konjunkturutjämning» synes emellertid de sakkunniga omotiverad. Om skatteunderlaget exempelvis under en lågkonjunktur nedgår, så sjunker ju samtidigt på grund av penningvärdets stegring även omkostnaderna för den verksamhet, till vilken statsbidrag utgår, varför någon kompensation för nedgången i skatteunderlag ej torde erfordras. Vid stigande konjunktur, som kännetecknat de i tab. 22 angivna åren, är förhållandet det motsatta. Vad åter beträffar kravet på enkelhet torde den föreslagna ordningen med rörligt normalskatteunderlag icke medföra några svårigheter vare sig för anstalterna eller för den utbetalande myndigheten. Vid bestämmandet av procenttalet för driftskostnadsbidragen för ett visst redovisningsår — sammanfallande med det statliga budgetåret — bör landstingets skatteunderlagskvot i bidragsformeln utgöra dess skatteunderlag enligt taxeringarna under föregående redovisningsårs andra hälft dividerat med dess folkmängd vid samma redovisningsårs mitt, d. v. s. kalenderårets ingång. Det torde kanske här böra inskjutas, att driftsbidragen i fortsättningen ansetts böra utbetalas budgetårsvis och icke halvårsvis i efterskott. Genom att på nyssnämnda sätt såsom skatteunderlag taga dettas värde enligt föregående års taxeringar behöver någon försening av statsbidragsutbetalningen i anledning av graderingen icke uppkomma, utan kan driftsbidraget utbetalas omedelbart efter halvårsskiftet. Någon egentlig olägenhet av att den ökning eller minskning av statsbidraget, som en eventuell förändring i skatteunderlaget kan motivera, släpar efter ytterligare ett år, torde man icke behöva räkna med. Skatteunderlaget undergår ju som regel inga hastiga förändringar, särskilt gäller detta den relativa fördelning av skatteunderlaget på de olika landstingen, som har betydelse för statsbidragsgraderingen. Gäller statsbidraget anläggningskostnader, kan det däremot icke anses lämpligt att låta bidraget vara beroende av ett visst års skatteunderlag, utan torde skatteunderlagskvoten varje kalenderår böra sättas till det ge146

noinsnittliga skatteunderlaget per invånare i landstinget under ett visst antal — förslagsvis 7 — föregående år, räknat från och med näst föregående kalenderår. Om till normalskatteunderlag för år 1947 respektive åren 1941—1947 tagas medeltalen 21.36 och 15.23 samt normalbidragsprocenten sättes till 80, erhålles en gradering av statsbidraget för de olika landstingen, när det gäller bidrag till anläggningskostnader från 58 till 83 procent och för bidrag till driftskostnader från 61 till 88 procent. Samtliga procenttal ha här liksom i tab. D avrundats till närmaste hela tal, men avses vid den kommande bidragsberäkningen böra uträknas med en decimal. Skatteunderlagskvoterna ha ansetts böra beräknas med två decimaler. I detta sammanhang torde vidare böra beröras de fall, där flera landsting gemensamt uppföra och driva en anstalt för sinnesslövård. Bidraget avses även här skola utgå till varje landsting efter dess skatteunderlag, varvid förutsattes, att landstingen komma överens om hur antalet vårdplatser skall fördelas dem emellan. I tab. D har för enkelhets skull i dessa fall vid beräkningen av statsbidragen såsom skatteunderlagskvot tagits medeltalet av de samverkande landstingens skatteunderlagskvoter, övriga med skatteunderlagsgraderingen sammanhängande detaljfrågor, som här icke särskilt omnämnts, torde böra behandlas på samma sätt som vid tidigare skatteunderlagsgraderingar. De sakkunniga övergå härefter till att granska de olika statsbidragsbestämmelserna. C. Statsbidrag till byggnadsarbeten. 1. Bidrag till egentliga anstaltsbyggnader. Byggnadsbidrag till landstingens och städernas sinnesslöanstalter — dock begränsat till anstalterna för bildbara sinnesslöa — infördes efter förslag av 1941 års sinnesslövårdssakkunniga genom kungörelsen den 30 juni 1944 (nr 535). Dittills hade vid sinnesslöanstalterna endast driftsbidrag utgått. Detta byggnadsbidrag, som gäller oförändrat, är utformat med särskild tanke på att stimulera till inrättande av högsta möjliga antal elevplatser, vilket ansågs angeläget för ett generellt genomförande snarast möjligt av den samtidigt beslutade skolplikten för sinnesslöa barn. Bidraget utgår sålunda med ett visst belopp — 4 000 kronor — per inrättad elevplats, dock maximerat till tre fjärdedelar av verkliga kostnaden för erforderliga byggnads- och ändringsarbeten jämte vid inköp tre fjärdedelar av köpesumman. Även om önskemålet om ett så stort antal elevplatser som möjligt för de utlämnade bidragen givetvis kvarstår, verkar emellertid enligt de sakkunnigas mening principen med standardiserade statsbidragsbelopp alltför schematiskt. Särskilt framträder dess brister, när det gäller ombyggnad av 147

fastighet, eftersom här kostnaderna kunna variera avsevärt beroende på de ursprungliga byggnadernas lämplighet för det nya ändamålet. Det har även framhållits, att den så att säga positiva kontroll från statens sida, d. v. s. kontroll över att anläggningarna hålla en viss minimistandard, som detta bidragssystem nödvändiggör, är betydligt svårare att genomföra än den negativa kontroll, som måste företagas, när bidragsunderlaget utgöres av de beräknade kostnaderna. Härtill komma svårigheterna på grund av de olika anstaltskombinationerna att överhuvudtaget konstruera ett belopp per vårdplats, som verkar någorlunda rättvist. Ett förhållande, som talar mot fasta bidragsbelopp, är också, att man med ett dylikt bidragssystem icke kan taga hänsyn till byggnadskostnadernas variationer. De sakkunniga ha därför funnit sig böra förorda en sådan ändring av de nuvarande bestämmelserna, att statsbidraget i fortsättningen må utgå icke med visst belopp per vårdplats, utan bestämmas till viss procent av de beräknade kostnaderna för samtliga statsbidragsberättigade utrymmen för att sedermera eventuellt kunna justeras nedåt med hänsyn till de verkliga kostnaderna. Procenttalet har här, som förut nämnts, ansetts böra sättas till 80. Då bidragen till tjänstebostäder delvis fordra en annan utformning än bidragen till egentliga anstaltsbyggnader, komina förstnämnda bidrag att i ett följande avsnitt särskilt behandlas. Det torde här böra framhållas, att de sakkunniga utgått från att nya anstaltsbyggnader icke skola inrymma personalbostäder. Särskilt med tanke på svårigheten att erhålla arbetskraft till anstalter av denna art, måste det anses angeläget, att bostäderna hållas skilda från själva anstaltsbyggnaden, så att de anställda under sin fritid kunna komma ifrån anstaltsmiljön. I anstaltsbyggnaderna böra dock givetvis för vakthållning nattetid inrymmas särskilda vaktrum, varjämte lärarpersonalen i skolhemmen skola ha tillgång till lärarrum. I övrigt vilja de sakkunniga förorda följande avvikelser från gällande bestämmelser. Tidigare har påpekats, att statsbidragsbestämmelserna böra ändras, så att bidrag må utgå för samtliga de anstaltstyper, som inrymmas i organisationsplanen för sinnesslövården. Däremot torde föreskriften i 1 § om att bidrag endast må utgå till landsting eller stad, som ej deltager i landsting, samt den restriktiva avfattningen av bestämmelserna för bidrag till externatskolor böra bibehållas. Bidrag för uppförande eller inrättande av externatskola må nämligen enligt samma paragraf endast utgå i de fall, där med hänsyn till lokala eller andra förhållanden undervisning av sinnesslöa prövas utan olägenhet kunna förläggas till dylik skola. Beträffande förstnämnda stadgande framhöll Stockholms stadsfullmäktige i sitt remissyttrande (se prop. 206/1944) rörande denna punkt i 1941 års sinnesslövårdssakkunnigas förslag, att de icke funne skäl föreligga att 148

utesluta enskilda anstalter, som samarbetade med landsting eller städer utanför landsting, från rätt till byggnadsbidrag för erforderliga till- och ombyggnader. Härom anförde emellertid departementschefen, att den av Stockholms stad väckta frågan om bidrag för om- och tillbyggnad av vissa enskilda anstalter icke föranledde annat uttalande från hans sida än att framställningar om dylika bidrag i sådana fall, då särskilda skäl för bifall förelåge, torde underställas riksdagens prövning. Enligt de sakkunnigas mening kunna även i fortsättningen byggnadsbidrag till enskilda anstalter i vissa fall vara motiverade. Det gäller särskilt vissa specialanstalter, där staten kan väntas framdeles övertaga verksamheten. Det kan här vara en fördel att låta dessa anstalter bygga ut sina anläggningar, så att staten sedermera får övertaga en tämligen färdigbyggd anstalt. De sakkunniga ha likväl icke ansett särskilda bestämmelser för dessa undantagsfall böra intagas i statsbidragskungörelsen, utan torde frågan om byggnadsbidrag till ifrågavarande anstalter liksom hittills böra underställas riksdagens prövning. Vad beträffar stadgandet i 2 §, att statsbidrag må utgå för såväl uppförande av nybyggnad som inköp och ombyggnad av äldre för ändamålet lämpad byggnad samt omändring av i vederbörande landstings eller stads ägo befintlig för annat ändamål uppförd byggnad, synes detsamma böra utvidgas till att gälla även mera omfattande ändringsarbeten å befintliga byggnader. Såsom förutsättning för erhållande av statsbidrag härtill bör dock föreskrivas, att genom byggnadsföretaget lokaler erhållas, vilka kunna under avsevärd tid fylla skäliga krav på ändamålsenlighet och att det icke föranletts av att underhållet försummats, ävensom att byggnadsföretaget avser att tillgodose ett eljest förefintligt behov av nybyggnad samt ställer sig fördelaktigt såväl ur sinnesslövårdens synpunkt som ur allmänt ekonomiska synpunkter. Enligt 3 § i kungörelsen om byggnadsbidrag skall statsbidrag i intet fall få överstiga tre fjärdedelar av den verkliga kostnaden för erforderliga byggnads- och ändringsarbeten jämte, vid inköp, tre fjärdedelar av köpesumman. Beträffande det bidragsunderlag, som sålunda skall vara utgångspunkt vid statsbidragets maximering, ha icke stadgats andra föreskrifter än att i detsamma icke må inräknas utgifter för anskaffande av tomt samt för byggnadernas förseende med inventarier. Bestämmelserna på denna punkt torde för övrigt icke ha vållat några större tillämpningssvårigheter på grund av platsbidragets rätt låga belopp. Den omläggning av byggnadsbidragsbestämmelserna, som de sakkunniga ovan föreslagit, kommer emellertid att nödvändiggöra en mera ingående prövning vid bidragsunderlagets fastställande. Att i statsbidragskungörelsen intaga några detaljerade föreskrifter rörande denna prövning har likväl icke ansetts lämpligt. Vid sitt bedömande av landstingens byggnadsförslag såväl 149

beträffande vad som skall betraktas såsom statsbidragsberättigade utrymmen som när det gäller standarden i övrigt böra de statliga tillsynsmyndigheterna utgå från de fordringar, som ställas på nybyggnader vid statliga anstalter av motsvarande slag. Följande frågor torde dock, i likhet med vad nu är fallet, böra beröras i kungörelsen, nämligen huruvida i bidragsunderlaget få inräknas utgifter för anskaffande av tomt samt för byggnadernas förseende med inventarier. Vad beträffar tomtfrågan ha de sakkunniga ansett praktiska skäl tala för ett bibehållande av nu gällande princip, d. v. s. att statsbidrag ej må medgivas för inköp av tomtmark och för dennas iordningställande eller vid inköp av fastighet för den del av köpesumman, som kan beräknas belöpa å markvärdet. När det gäller inventarier, vartill statsbidrag enligt gällande bestämmelser icke kan utgå, föreslå de sakkunniga, att till statsbidragsberättigade anläggningskostnader må hänföras även utgifter för den första uppsättningen härav till vissa lokaler, för vilka standardiserad utrustning torde finnas att tillgå. De lokaler, som avses, äro klassrum, sovsalar, sjuksalar, arbetssalar, gymnastik- och slöjdsalar. Med inventarier menas i detta sammanhang endast möbler samt sängutrustning. Beträffande köksinventarier torde bidrag även böra utgå till sådan maskinutrustning, som normalt förekommer å anstalterna. I kungörelsen bör vidare utsägas, att statsbidrag utgår till inomhusledningar och fast inredning liksom till utgifter för ritningar, arbetsledning och kontroll. Vid den granskande myndighetens behandling av de eventuellt icke statsbidragsberättigade utrymmen, som medtagits i landstingens byggnadsförslag, liksom förfarandet i de fall, när anledning finnes till anmärkning beträffande det planerade byggets planlösning eller standard, torde de regler härför, som 1945 års folkskolesakkunniga förordade i fråga om byggnader för folkskoleväsendet (SOU 1945:25, s. 48) och vilka finnas intagna i 4 § kungörelsen om statsbidrag till dessa byggnader (SFS 882/1945), kunna tjäna som förebild. Enligt nyssnämnda författningsruin skall i de fall, där ett byggnadsföretag på grund av val av byggnadsmaterial eller andra omständigheter prövas vara förenat med högre kostnader än som kan anses nödvändigt för erhållande av erforderliga lokaler av god beskaffenhet, men skoldistriktet likväl anses böra erhålla statsbidrag till byggnadsföretaget, bidragsunderlaget beräknas till det lägre belopp, som med hänsyn till nämnda förhållanden anses skäligt. Vidare skall, därest byggnadsföretaget innefattar även icke statsbidragsberättigade lokaler, avdrag göras med skäligt belopp för beräknade kostnader för dessa lokaler, dock att, när förekomsten av ifrågavarande lokaler ej medför nämnvärd volymökning eller eljest kostsammare planlösning, avdraget må begränsas till de merkostnader, som följa av dessa utrymmens iordningställande för sitt ändamål. 150

När fråga är om ny- eller ombyggnad, som ersätter tidigare anstaltsbyggnad, bör slutligen påpekas, att i dessa fall statsbidragsunderlaget skall minskas med det belopp, som av Kungl. Maj :t prövas motsvara den äldre byggnadens värde. Beträffande det administrativa förfarandet torde stadgandena i 4 och 5 §§ i stort sett kunna bibehållas oförändrade. I överensstämmelse med den ändring i tillsynsmyndigheternas arbetsområden, som de sakkunniga i föregående kapitel föreslagit, komma emellertid i fortsättningen ansökningar om byggnadsbidrag till anstalter för bildbara sinnesslöa att ingivas till skolöverstyrelsen endast när det gäller skolhem och i fråga om övriga till medicinalstyrelsen. Bestämmelserna om bidragets utbetalande i 6 § böra vidare ändras därhän, att hälften av bidraget må lyftas redan vid byggnadsarbetets igångsättande. Återstoden bör innehållas till dess byggnadsföretaget blivit avsynat och godkänt samt bidragsbeloppet slutligt fastställt. Statsbidraget till inventarier bör utbetalas först efter bidragsbeloppets slutgiltiga fastställande. 2. Bidrag till

tjänstebostäder.

Tjänstebostadsförhållandena inom den kommunala sinnesslövården äro mycket varierande. Man torde dock kunna säga, att den övervägande delen av såväl vård- som ekonomipersonalen för närvarande bor på anstalterna. Beträffande lärarbostäder framgick av en undersökning, som 1941 års lärarlönesakkunniga lät verkställa angående tjänstebostadsförhållandena vid sinnesslöanstalterna under år 1945, att 63 av de 115 kommunalt anställda lärarna innehade tjänstebostad ävensom samtliga föreståndare. Det rör sig dock mycket sällan om familjebostäder, vilket sammanhänger med att såväl lärare som övrig personal huvudsakligen är kvinnlig. Behovet av personalbostäder är givetvis beroende av tillgången på privata bostäder i anstalternas närhet. Under nuvarande situation på bostadsmarknaden kan man emellertid utgå ifrån att varje anstaltsutvidgning nödvändiggör byggande av tjänstebostäder. Med tanke på att den brist på arbetskraft, som för närvarande råder, väl torde komma att bestå avsevärd tid framåt, är det möjligt, att även de anstalter, som nu sakna tjänstebostäder, i konkurrenssyfte finna sig nödsakade att bygga sådana. Under senare år har för all personal på de kommunala sinnesslöanstalterna införts bruttolönesystem, d. v. s. några naturaförmåner utöver den kontanta lönen utgå ej längre. Om den hyresersättning, som anstalten sålunda numera uttager för sina tjänstebostäder,, finge motsvara hyrorna i öppna marknaden för bostäder av motsvarande standard, skulle alltså något bidrag från statens sida till uppförande av dylika bostäder icke erfordras. I allmänhet brukar emellertid för tjänstebostäder fastställas något lägre hyresbelopp, än som sagda bostäder kunna beräknas betinga vid ut151

hyrning i fria marknaden. Tjänstebostaden har nämligen ansetts vara mindre värd på grund av den bundenhet och eventuellt den olägenhet, som uppkommer för befattningshavaren därigenom, att han icke själv får med hänsyn till sina personliga förhållanden välja bostad. Även om genom nu rådande bostadssituation nyssnämnda motiv delvis bortfallit, då något alternativ till tjänstebostad på de flesta håll torde saknas, måste detsamma dock under mera normala tider anses vara fullt befogat. Det nuvarande statsbidraget till tjänstebostäder inom folkskoleväsendet är sålunda i huvudsak uppbyggt med nämnda motivering. Rörande nyssnämnda statsbidrags konstruktion kan nämnas följande. Enligt 5 § kungörelsen den 30 december 1946 (nr 887) utgår statsbidrag till kostnader för anskaffande av tjänstebostad åt ordinarie folkskollärare med 12 000 kronor och åt annan lärare med 8 000 kronor, dock må statsbidraget icke överstiga 40 procent av de styrkta byggnadskostnaderna, i förekommande fall reducerade med hänsyn till värdet av äldre tjänstebostad. Dessa belopp, som representerade 40 procent av normalkostnaden (år 1945) för uppförande av en tjänstebostad på omkring 90 respektive 55 kvadratmeter, voro enligt 1941 års lärarlönesakkunniga behövliga för att kompensera ett skoldistrikt för den utgiftsökning, som skyldigheten att tillhandahålla tjänstebostad medförde. Förräntning och amortering av återstående del av byggnadskostnaderna jämte underhåll och övriga årliga omkostnader å tjänstebostaden beräknades vid en räntesats av 3 % och om annuiteten och underhållskostnaderna utgjorde 3,75 resp. 1,25 % av byggnadskostnaden täckas av den hyresersättning, som skoldistriktet finge tillgodogöra sig. Den hyresminskning, som bidraget kompenserar, skulle sålunda motsvara 1,5 % av byggnadskostnaderna. Bidraget är alltså ämnat att täcka alla utgifter i anledning av skyldigheten att tillhandahålla tjänstebostad, detta för att skoldistrikt, som tillhandahålla tjänstebostäder i avseende på utgifter för folkundervisningen, skola bliva jämställda med de distrikt, som icke tillhandahålla sådana bostäder. Man kan säga, att just detta krav på kostnadsutjämning distrikten emellan varit det slutgiltiga skälet för ett statsbidrag. Den extra utgift, som uppstod därigenom att skoldistrikten icke finge uppbära full hyresersättning för tjänstebostäderna, var ju icke så stor, att icke skoldistrikten utan större svårighet hade kunnat själva svara för densamma. Sedan ovannämnda kungörelse om tjänstebostadsbidrag till folkskoleväsendet utfärdades, ha emellertid hyresavdragen undergått en kraftig höjning. De nuvarande hyresavdragen (se SFS 545/1947) överensstämma sålunda med av allmänna bostadsräkningen uträknade hyresvärden för närmast motsvarande slag av bostäder enligt 1945 års hyresräkning. Som emellertid allmänna bostadsräkningen icke haft så stränga krav på sina olika som underlag för beräkningen liggande kvalitetsgrupper av bo152

städer, som gälla för tjänstebostäder enligt folkskolans boställsordning (SFS 883/1947), ha de fastställda hyresavdragen tydligen ansetts fortfarande ligga så mycket under hyrorna i fria marknaden, att någon nedsättning av tjänstebostadsbidragen icke vidtagits. Det torde dock böra framhållas, att de belopp, som utgå vid nybyggnad av tjänstebostad och som ursprungligen beräknas täcka 40 procent av byggnadskostnaderna, num e r a på grund av byggnadskostnadernas stegring icke torde täcka mer än 25—30 procent av samma kostnader. De skäl, som anförts för statsbidrag till skoldistriktens kostnader för lärarbostäder, synas, oaktat de delvis modifierats genom nu rådande onormala förhållanden på bostadsmarknaden, de sakkunniga även kunna motivera ett statsbidrag till tjänstebostäder, när det gäller den kommunala sinnesslövården. Härvid avses icke blott bostäder till föreståndare och lärare utan till all mera stadigvarande anställd anstaltspersonal. Anstalterna torde nämligen icke för sina tjänstebostäder kunna uttaga en hyra, som helt täcker kostnaderna. Ett tjänstebostadsbidrag förutsätter likväl en viss kontroll av hyressättningen från statens sida, vilket nedan närmare kommer att beröras. Beträffande statsbidragets utformning anse de sakkunniga denna i princip böra ske efter samma linjer som statsbidraget till lärarbostäder inom folkskoleväsendet och för vilket ovan redogjorts. Som förut framhållits, när det gällde bidrag till övriga anstaltsbyggnader, är emellertid systemet med fasta bidragsbelopp förknippat med stora ölägenheter. Det ansågs dock för folkskolans del nödvändigt för att i största möjliga utsträckning förenkla den administrativa handläggningen av bidragsärendena. På grund av det stora antal bidragsansökningar, som man hade att räkna med, skulle en ingående prövning av varje byggnadsföretag bli mycket arbetskrävande och medföra ogynnsam tidsutdräkt. Med tanke på att det här rör sig om ett verksamhetsområde av relativt begränsad omfattning, därest jämförelse göres med folkskoleväsendet, ha de sakkunniga likväl ansett hinder icke föreligga för ett utmätande av statsbidraget med ledning av byggnadskostnaderna i varje enskilt fall. Bidraget föreslås utgå med 40 procent. För att giva en uppfattning om det antal tjänstebostäder, det kan bliva fråga om att uppföra, torde här böra lämnas en uppgift över den anställda personalens storlek. Den nu rådande relationen mellan antalet anställda och antalet interner ger även en viss ledning, när det gäller att bedöma den personalökning, som en kommande utbyggnad av sinnesslövården kan väntas erfordra. Redovisningsåret 1946/47 omfattade sålunda lärarpersonalen inom hela sinnesslövården 165 ordinarie och 21 extra ordinarie lärare. Antalet elever vid de kommunala skolhemmen samma år uppgick till cirka 1 500, vartill kommer cirka 600 elever vid de kommunala externaten och 153

enskilda skolhemmen. Man räknar inom sinnesslöundervisningen med att läraravdelningarna skola omfatta i medeltal 12 lärjungar, övrig mera stadigvarande anställd personal inom den kommunala sinnesslövården kan för år 1947 uppskattas till omkring 1 000 personer, vilket, då hela antalet intagna sinnesslöa utgjorde c:a 4 500, betyder, att på varje anställd kommer mellan 4 och 5 interner. Statsbidrag bör utgå ej endast till kostnader för anskaffande av tjänstebostad genom nybyggnad, utan även, i likhet med vad som föreslagits för anstaltsbyggnader, vid inköp och ombyggnad av äldre för ändamålet lämpad byggnad, tomtvärde dock frånräknat, samt vid omändring av i landstings eller stads ägo befintlig för annat ändamål uppförd byggnad. I sistnämnda fall bör statsbidraget endast räknas på ombyggnadskostnaden och icke på den omändrade fastighetens värde. Till kostnaderna för om- eller tillbyggnad av redan befintlig tjänstebostad liksom för utförande av mera omfattande ändringsarbeten å sådan bostad bör, i likhet med vad som gäller inom folkskoleväsendet, statsbidrag utgå med 25 procent. Det lägre procenttalet för bidraget till dessa kostnader motiveras med att landstingen efter tjänstebostädernas förbättring kunna tillgodogöra sig ökade hyror. Som förutsättning för statsbidrags beviljande bör likväl gälla, att tjänstebostaden efter ombyggnaden fyller de krav på golvyta och bekvämligheter, som kunna anses böra ställas på ny tjänstebostad. Beträffande tjänstebostädernas storlek och standard i övrigt torde, när det gäller bostäder åt annan personal än lärare, samma fordringar böra uppställas därå, som tillämpas vid de statliga och kommunala sjukhusen för bostäder till personal med motsvarande ställning och utbildning. Vad därefter angår lärarpersonalens tjänstebostäder ställer det sig svårt att uppställa några mera preciserade normer åtminstone beträffande bostädernas storlek, då lärarnas utbildning och framtida löneställning för närvarande är föremål för särskild utredning. Tjänstebostadens storlek brukar ju i allmänhet göras beroende av befattningshavarens löneställning. Sinnesslölärarna äro nu placerade i lönegrad Ca 15 statens allmänna avlöningsreglemente. De intaga alltså i lönehänseende en mellanställning mellan folkskollärare och småskollärare, vilka tillhöra 21 respektive 13 lönegraden. Det kan erinras om att bostad åt ordinarie folkskollärare — kvinnlig såväl som manlig — skall omfatta en sammanlagd golvyta av omkring 90 kvadratmeter, fördelad på minst tre rum och kök, medan golvytan i småskollärarbostad skall vara omkring 60 kvadratmeter, fördelad på minst två rum och kök. Beträffande standarden i övrigt för tjänstebostad av klass A inom folkskoleväsendet kan framhållas, att sådan bostad skall vara försedd med vatten, avlopp, elektriskt ljus, vattenklosett, centraluppvärmning och badrum. 154

Den bostadsstandard, som föreskrivits för folkskolans lärarbostäder, torde i stort sett även böra gälla för familjebostäder åt lärare vid sinnesslöanstalterna. Till frågan om bostädernas ytinnehåll kan dock, som nyss nämnts, ställning för närvarande icke tagas. De sakkunniga ha emellertid icke ansett det lämpligt att genom tvingande bestämmelser låsa fast någon viss bostadsstandard för de olika kategorierna av befattningshavare — vare sig lärare eller annan personal. I synnerhet måste det anses vara olämpligt att föreskriva inrättande av familjebostäder för samtliga lärare, detta med tanke på att den övervägande delen av lärarpersonalen vid sinnesslöanstalterna är kvinnlig och i allmänhet intager sina måltider på anstalterna. Bostäderna böra med andra ord anpassas till de speciella förhållanden, som råda inom sinnesslövården överhuvudtaget, liksom även till de särskilda förhållandena på varje enskild anstalt. Vid fastställandet av bidragsunderlaget bör som utgångspunkt tagas kostnaderna för uppförande av bostäder i trähus. I övrigt torde, när det gäller bidragsunderlagets beräknande, samma regler böra gälla som för bidraget till andra byggnader än tjänstebostäder. Detta byggnadsbidrag bör liksom motsvarande bidrag till folkskolevä-, sendet icke graderas efter skatteunderlag. Visserligen torde ur principiell synpunkt något hinder för en skatteunderlagsgradering av bidraget icke föreligga. Med den speciella utformning, som här ifrågavarande statsbidrag fått, ställer sig emellertid en dylik gradering tekniskt omöjlig att genomföra. Då bidraget jämte hyror avses täcka landstingens samtliga kostnader för tjänstebostäderna, skulle de bidragsprocenttal, som graderingen medgåve, om som normalbidragsprocenttal toges talet 40, innebära, att bidraget i den mån det överstege 40 procent ej längre hade karaktären av tjänstebostadsbidrag utan vore att betrakta som ett särskilt skatteutjämningsbidrag. Det sålunda förordade statsbidraget till tjänstebostäder har icke ansetts böra föranleda utfärdandet av en särskild boställsordning för sinnesslövården. I statsbidragskungörelsen torde endast böra intagas allmänna bestämmelser rörande bostädernas storlek och övriga standard. De statliga tillsynsmyndigheterna ha ju i samband med byggnadsbidragens bestämmande möjlighet att ingående pröva bostadsstandarden vid tjänstebostädernas tillkomst. Beträffande underhållet av bostäderna torde i kungörelserna om statsbidrag till driftskostnader och lärarlöner såsom villkor för dessa bidrags utgående böra stadgas, att detsamma icke försummas. Härutöver bör staten endast bestämma de högsta hyresbelopp, som må uttagas och vid vilkas fastställande, när det gäller lärarbostäder, som utgångspunkt lämpligen kan tagas de hyresersättningar, som fastställts för folkskolans del å respektive orter, dock givetvis under hänsynstagande till att dessa hyresersättningar icke inkludera ersättning för bränsle. 15»

Ifråga om hyressättningen för övriga bostäder ligger det närmast till hands att göra en jämförelse med de hyror, som staten själv uttager för liknande tjänstebostäder vid statliga anstalter.

D. Statsbidrag till lärarlöner. Statsbidrag till bestridande av kostnaderna för avlöning åt föreståndare och lärare vid de statsunderstödda sinnesslöskolorna och med dem samorganiserade arbetshem utgår jämlikt kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 533) med ändrad lydelse enligt kungörelserna den 14 juni 1946 (nr 461) och den 12 december 1947 (nr 909) med 85 procent. Rörande dessa bestämmelsers tillkomst kan anföras följande. I sitt år 1943 avgivna betänkande rörande sinnesslövårdens organisation (SOU 1943: 29) hade 1941 års sinnesslövårdssakkunniga ursprungligen föreslagit, att statsbidrag skulle utgå med hela kostnaden för lärarlönerna. I den i ärendet framlagda propositionen (prop. 285/1945) begränsades emellertid bidraget i anslutning till ett förslag av skolöverstyrelsen till % av avlöningsförmånerna. Skolöverstyrelsen hade nämligen över de sakkunnigas förslag på denna punkt bl. a. yttrat: »Sitt förslag att statsbidrag skall utgå med hela kostnaden för lärarlönerna motivera de sakkunniga dels därmed, att staten helt bekostar undervisningen av blinda och dövstumma m. fl., dels ock därmed, att den kommunala delen av lönekostnaden vid folkskoleväsendet knutits till bostadskostnaden men att det vid sinnesslöundervisningen icke är lämpligt med en särskild boställsordning och mera detaljerade föreskrifter beträffande bostädernas beskaffenhet. Beträffande förstnämnda skäl vill överstyrelsen anföra, att undervisningen av blinda och dövstumma övertagits av staten och att det därför är helt naturligt, att statsverket också bestrider kostnaderna. Sinnesslövården åter är en uppgift, som alltjämt skulle vila på landstingen. Såvitt överstyrelsen kan finna förekommer det — frånsett statsbidrag till timlärararvoden — praktiskt taget aldrig, att statsbidrag utgår med hela kostnaden för en kommunal löneutgift, överstyrelsen vill också understryka, att det ingalunda är nödvändigt att knyta en eventuell kommunal del av lönekostnaderna till bostadsfrågan. Vid det högre kommunala skolväsendet exempelvis lämnar staten ett bidrag med för närvarande 78 procent av kostnaderna för lärarnas avlöning. Intet hindrar att ett statsbidrag till lärarlönerna vid sinnesslöskolorna utgår med viss procent av de samlade kostnaderna enligt avlöningsreglementct. Överstyrelsen vill för sin del förorda detta. Beträffande frågan hur stor del av lönekostnaden, som i detta fall borde ankomma på statsverket, vill överstyrelsen uttala, att nämnda del i vart fall icke bör överstiga 75 procent.» Riksdagen godtog nyssnämnda proposition, men hemställde om de förslag till påföljande års riksdag, som krävdes för att staten från och med budgetåret 1946/47 skulle kunna övertaga hela den ifrågavarande kostnaden. Riksdagen hade nämligen funnit övervägande skäl tala för att staten åtog sig hela kostnaden för föreståndarnas och lärarpersonalens avlönan156

de. Emellertid borde statsbidraget, därest det i princip skulle utgå med hela lönebeloppet, i analogi med statsbidragen till avlöningar inom folkskoleväsendet minskas med ett belopp motsvarande hyresersättning för den ifrågavarande personalens tjänstebostäder. Storleken av en sådan bostadsersättning kunde icke bestämmas utan ställningstagande till frågan om beskaffenheten av de bostäder, som personalen kunde göra anspråk på. En boställsordning motsvarande den för folk- och småskolor gällande om landstingens skyldigheter i nämnda hänseende gent emot befattningshavarna syntes enligt riksdagens mening därför vara en nödvändig förutsättning för ett ökat statsbidrag. Därtill kom, att särskilda bestämmelser skulle erfordras beträffande den icke ordinarie personalen. I anledning av denna riksdagens hemställan uppdrog Kungl. Maj :t åt 1941 års lärarlönesakkunniga att med beaktande av vad riksdagen anfört verkställa utredning och inkomma med förslag till ändrade bestämmelser. I sitt den 22 januari 1946 ingivna förslag härom framhöllo ifrågavarande sakkunniga bl. a., att, enär de sakkunniga i annat sammanhang ämnade föreslå en ändrad konstruktion av statsbidraget till lärarlönerna vid folkskolan, det knappast vore lämpligt att då föreslå ett system för statsbidraget till motsvarande löner vid sinnesslöskolorna, vilket överensstämde med det vid ifrågavarande tidpunkt för folkskolan gällande. Ett sådant förslag syntes de sakkunniga vara så mycket mindre motiverat, som en av de sakkunniga verkställd undersökning av befintliga tjänstebostäder knappast utvisade, att det för sinnesslöskolornas del funnes något egentligt behov av eller över huvud vore lämpligt med en särskild boställsordning, innehållande bestämda krav rörande tjänstebostädernas storlek och beskaffenhet i övrigt. Skulle statsbidraget till avlönande av föreståndare och lärare vid sinnesslöskolorna konstrueras i huvudsaklig överensstämmelse med principerna för statsbidrag till avlönande av folkskolans lärare, borde därför frågan för sinnesslöskolornas del tillsvidare endast givas en provisorisk lösning. Efter en prövning av olika möjligheter härför, hade ifrågavarande sakkunniga funnit, att den lämpligaste regleringen skulle vinnas, om statsbidraget även i fortsättningen fastställdes till viss procent — förslagsvis 90 procent — av lönekostnaderna. Därest statsbidraget underginge en så avsevärd höjning som upp till 90 procent, kunde det emellertid förväntas, att huvudmännens intresse av sparsamhet i fråga om avlöningskostnader skulle bli betydligt mindre. Med anledning därav hade undersökts, huruvida särskilda bestämmelser kunde förutses bli erforderliga för vinnande av garanti för att antalet lärartjänster icke blev större än vad som vore nödvändigt. En ändring av I I § reglementet för statsunderstödda skolor för bildbara sinnesslöa, så att antalet extra ordinarie lärartjänster alltid skulle bestämmas av skolöverstyrelsen, hade härvid ansetts påkallad. 157

I Kungl. Maj:ts proposition i ärendet (prop. 145/1946), vilken bifölls av riksdagen, hade 1941 års lärarlönesakkunnigas förslag godtagits, varvid bidragsprocenttalet likväl nedsatts till 85. Nämnda procenttal gäller från och med den 1 juli 1946. Beträffande denna fråga vilja de sakkunniga först instämma i vad skolöverstyrelsen i sitt ovan citerade yttrande framhållit om att en kommunal andel av lönekostnaderna ej nödvändigtvis behöver knytas till bostadsfrågan. Häröver synas även 1941 års lärarlönesakkunniga ha varit medvetna vid utarbetandet av sitt förslag till bestämmelser. Ett statsbidrag behöver vidare, även om det utgår för likartade ändamål, ej med nödvändighet utformas lika på alla områden. Vid statsbidragens konstruktion måste exempelvis hänsyn tagas bl. a. till de eventuella övriga statsbidrag, som kunna utgå till verksamheten ifråga. Någon ändring av de nuvarande såsom ett provisorium betraktade bestämmelserna efter en omläggning av statsbidraget för folkskolans del till överensstämmelse med detta endast av likformighetsskäl synes de sakkunniga sålunda omotiverad. Annat blir givetvis förhållandet, därest nämnda lönebidrag skulle utvisa påtagliga fördelar ur administrativ synpunkt. I diskussionen om den lämpligaste utformningen av statsbidraget till löner inom folkskoleväsendet hade exempelvis framskymtat ett förslag om att bidrag borde utgå med vissa fasta belopp per läraravdelning, vilket förslag synes ha kunnat erbjuda avsevärda fördelar jämfört med hittills tillämpat förfarande. De nya bestämmelserna angående statsbidrag till avlönande av folk- och småskollärare, som införts från och med redovisningsåret 1947/48 (SFS 208/1948), äro emellertid i princip utformade efter samma linjer som förutvarande kungörelse, alltså med en kommunandel varierande efter stationeringsorternas hyresgrupper. En viss förenkling har dock åstadkommits därigenom, att hyresavdragen, som för folkskollärartjänst variera mellan 1 000 kronor i hyresgrupp 1 och 2 200 kronor i hyresgrupp 5, beräknas uteslutande efter antal lärartjänster, oberoende av tjänstledigheter och vikarier, varjämte kostnaderna för läraravdelning gjorts oberoende av vederbörande lärares anställningsform. Även nyssnämnda bestämmelser ha emellertid förutsatts skola få endast provisorisk karaktär i avvaktan på en mera definitiv reglering av frågan om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkskoleväsendet. Enligt de sakkunnigas mening kan emellertid, när det gäller lönekostnaderna inom sinnesslövården, någon motivering för ett bibehållande av en kommunandel ej längre anföras. Som inledningsvis framhölls i detta kapitels första avsnitt är nämligen frågan om storleken av den del av kostnaderna för en statlig samhällsuppgift, som bör läggas på kommunerna, beroende av i vilken grad dessa kunna påverka kostnaderna. Är det fråga om ett område, där kommunernas bestämmanderätt är av mera formell 158

natur, saknas sålunda anledning att lägga några kostnader på de kommunala enheterna. Detta måste anses vara fallet beträffande löneutgifterna inom sinnesslövården, vilka numera äro helt reglerade såväl genom avlöningsreglemente som genom föreskrifter om antalet lärartjänster. I anslutning till vad ovan anförts vilja de sakkunniga sålunda förorda, att statsbidraget till lönekostnaderna höjes till att täcka hela kostnaderna. En omläggning av lönebidraget från att avse kalenderår till budgetår torde slutligen för erhållande av viss överensstämmelse mellan de olika statsbidragen böra vidtagas.

E. Statsbidrag till andra driftskostnader än lärarlöner. 1. Bidrag till kommunala

anstalter.

Nu gällande bestämmelser återfinnas, vad beträffar bidrag till anstalter för bildbara sinnesslöa, i kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 532) och för bidrag till anstalter för obildbara sinnesslöa i kungörelsen den 19 maj 1933 (nr 237; ändr. 268/1942). Bidrag utgår enligt dessa bestämmelser med vissa fasta belopp per vårdtagare, vilka för upptagningshem, skolhem och arbetshem utgöra 400 kronor och för vårdhem 225 kronor för halvår. Endast i fråga om externatelever samt för sinnesslöa utackorderade i kontrollerad familjevård äro bidragen beräknade på de verkliga kostnadernaFör den första kategorien utgår sålunda bidrag med % av nämnda kostnader, ehuru maximerade till 100 kronor pr elev och halvår samt för de utackorderade med hela den styrkta verkliga kostnaden, dock högst 90 kronor för varje utackorderad. De sakkunniga ha ansett sig böra såtillvida bibehålla det nuvarande systemet för bidrag till driftskostnader, att det bidragsunderlag, vara statsbidraget skall beräknas, för flertalet bidragskategorier göres fast. Ett fast bidragsunderlag måste nämligen, när fråga är om driftskostnadsbidrag, anses vara det lämpligaste, enär anstalternas skötsel härvid kommer att direkt inverka på landstingens och städernas ekonomi. En nackdel med ett fast bidragsunderlag är emellertid, att dess realvärde växlar alltefter penningvärdets förändringar. Vid en stark stegring av penningvärdet skulle exempelvis vid ett så högt normalbidragsprocenttal som det föreslagna 80, kommunandelen kunna tänkas bli helt eliminerad. Likaså blir kostnadsutjämningen landstingen emellan ofullständig, om den verkliga kommunandelen vid oförändrad vårdstandard tillätes mera avsevärt avvika från den ursprungligen beräknade andelen. De sakkunniga ha därför varit inne på tanken att låta driftsbidragsunderlaget regleras efter något lämpligt konsumtionsprisindex. Visserligen måste vikterna liksom urvalet av varor och tjänster i de index, som kunna komma i fråga — främst något levnadskostnadsindex — antagas endast helt approxima-

tor

tivt representera konsumtionen av varor och tjänster på en sinnesslöanstalt. Man behövde dock här icke uppställa några krav på exakthet. Huvudsaken vore, att bidraget genom en årlig indexjustering kunde fås att bibehålla ett realvärde, som vid en anstalt med normal vårdstandard låge omkring 80 procent av kostnaderna. Oaktat en indexreglering av bidraget knappast behövde medföra något nämnvärt besvär i administrativt hänseende, ha de sakkunniga likväl icke ansett sig böra påyrka ett sådant förfarande särskilt för detta statsbidrag. En dylik indexreglering torde nämligen, därest den kan anses ändamålsenlig, böra genomföras samtidigt för alla likartade bidrag. De sakkunniga ha emellertid särskilt med tanke på skatteunderlagsgraderingen velat understryka vikten av att det fasta bidraget med icke alltför långa mellanrum anpassas efter prisutvecklingen. Liksom hittills bör bidraget utbetalas direkt till anstalterna. Ett alternativt förfarande vore att låta landstingen själva uppbära bidragen. För att detta tillvägagångssätt skall kunna erbjuda några fördelar jämfört med det nuvarande, bör emellertid endast ett driftsbidrag utgå, innefattande samtliga bidragskategorier. Ett dylikt bidragssystem, som väl skulle övervältra en del administrativt arbete från de statliga myndigheterna på landstingen, betyder emellertid samtidigt, att statsmakterna gå miste om den nu föreliggande möjligheten att genom bidragen påverka verksamhetens effektivitet och omfattning på olika delområden. Med hänsyn härtill liksom även till fördelarna av enhetliga bestämmelser för både kommunala och enskilda anstalter har det nuvarande bidragsförfarandet i här nämnda avseende ansetts böra bibehållas. I fråga om relationen mellan bidragsbeloppen för olika kategorier av sinnesslöa torde böra framhållas följande. Då de flesta kommunala anstalter äro s. k. blandade anstalter — kombinationerna äro såväl vård-, skol- och arbetshem som vård- och arbetshem och skol- och arbetshem — där en riktig uppdelning av kostnaderna för de olika vårdformerna är svår att åstadkomma, ställer det sig praktiskt taget ogörligt att få fram några representativa uppgifter över vårdkostnaden vid olika anstaltstyper, som skulle kunna läggas till grund för avvägningen. Vårdkostnaderna vid de få fristående kommunala anstalterna uppvisa nämligen så stora variationer, att en medeltalsberäkning på grundval av dessa anstalters värden måste bli missvisande. En viss ledning kan dock erhållas av uppgifterna från enskilda anstalter, av vilka de flesta drivas fristående. Detta material, som på grund av det större antalet anstalter är mera representativt, uppvisar sålunda i det närmaste överensstämmande medeltal för vårdkostnaderna vid vårdhemmen och arbetshemmen. Beträffande statsbidragen till vårdhem och arbetshem kan nämnas, att bidraget för arbetshemselev fram till den 1 juli 1945 utgick med lägre be160

lopp än bidraget för vårdhemspatient. Från nämnda tidpunkt blev emellertid förhållandet omvänt, därigenom att bidraget till arbetshemselev höjdes till 400 kronor, medan bidraget till vårdhemspatient lämnades oförändrat vid det år 1942 fastställda beloppet 225 kronor. Rörande relationen mellan här ifrågavarande bidragsbelopp hade 1941 års sinnesslövårdssakkunniga (a.a. sid. 124) bland annat anfört följande: »Statsbidraget för arbetshemselever har hittills (1943) varit lägre än för vårdhemspatienter med hänsyn till att dessa elever kräva mindre hjälp med sin skötsel och ha förmåga att under ledning utföra nyttigt arbete. Så är visserligen förhållandet, men det är att märka att dessa mer högtstående sinnesslöa kräva en annan och högre standard än de helt lågtstående, deras rum måste möbleras bättre, deras mat vara mer omväxlande och deras kläder motsvara vanliga ungdomars, vilket gör att omkostnaderna för de på arbetshem intagna bli större än för de i vårdhemmen intagna. Det hittillsvarande systemet med olika statsbidrag har i en del fall medfört svårighet för en rationell uppdelning av klientelet. Äldre arbetshemselever, hos vilka arbetsförmågan praktiskt taget upphört, men vilka intellektuellt hört hemma bland de bildbara, ha ogärna, på grund av det lägre statsbidraget, mottagits på arbetshem och härigenom blivit mycket svåra att placera; å andra sidan finnas fall, där intellektuellt lågtstående kunnat läras upp och bli mycket duktiga i en enda syssla t. ex. vedhuggning, diskning o. dyl. För en sådan patient har trots hans arbetsförmåga det högre bidraget för obildbara sinnesslöa utgått. Störst olägenhet ha dock de olika bidragen medfört genom att minska intresset hos föreståndarna för vårdhemmen för en energisk arbetsterapi bland de intagna. Man har trott sig riskera att patienterna, sedan de bibringats vissa färdigheter, skulle rubriceras som arbetshemselever och genom det lägre statsbidraget giva sämre ekonomiskt utbyte. Dessa förhållanden tala för att lika stort statsbidrag för arbetshemselever och obildbara sinnesslöa bör utgå.» Den nuvarande relationen mellan bidragsbeloppens storlek skulle alltså kunna anses fördelaktig ur bland annat pedagogisk synpunkt. De sakkunniga ha emellertid icke ansett tillräckligt starka skäl föreligga för en differentiering av dessa båda bidrag, övervägande skäl talar för att även övriga bidrag, nämligen till förskola och skolhem bestämmas till samma belopp som de nyssnämnda, så att icke ovidkommande ekonomiska hänsyn kunna förhindra en erforderlig omflyttning av internerna mellan avdelningarna. På grund av det särskilda statsbidraget till lärarlönerna skulle man kanske beträffande skolhemmen vara böjd för att räkna med ett lägre bidrag till dessa än till övriga anstaltsslag. Vårdkostnaderna vid skolhem torde emellertid även efter frånräknandet av kostnader för lärarlöner vara lika stora om icke större än vid arbetshem och vårdhem. Vid en av de få centralanstalter, som försökt sig på en uppdelning av nettoutgifterna på olika vårdformer, nämligen Södermanlands läns, visar sig sålunda den årliga kostnaden per intern vid skolhemmet under år 1947 uppgå till 2 807 kronor (efter frånräknande av lärarlönerna 2 195 kronor), medan vårdkostnaden vid vårdhem och arbetshem var 1 721 respektive 1 524 kronor. 11 — 852*7

Beträffande externatskolor och externatplatser i skolhem synes, med tanke på att lärarlönerna här utgöra den dominerande utgiftsposten, ytterligare driftsbidrag utöver bidraget till lärarlöner icke böra utgå. Externatskolor äro i huvudsak endast inrättade i de största städerna, vilkas bidragsprocenttal vid skatteunderlagsgradering med 80 procents normalbidrag skulle ligga mellan 60 och 70. Då lönekostnadernas andel av nettoutgifterna vid externaten icke torde nämnvärt understiga sagda procenttal, är alltså ytterligare bidrag till denna skolform icke behövligt. De i externatskolor undervisade sinnesslöa eleverna böra emellertid i likhet med lärjungarna i folkskolan kunna komma i åtnjutande av fria skolmåltider och läroböcker. Landstingen och icke-landstingsstäderna böra därför erhålla samma rätt till statsbidrag för dessa ändamål, som tillkommer skoldistrikt och primärkommuner. De sakkunniga föreslå med anledning härav, att bestämmelserna i kungörelsen den 14 juni 1946 (nr 292) angående statsbidrag för tillhandahållande av fria läroböcker m. m. åt lärjungar vid folk- och småskolor ävensom i kungörelsen den 28 j u n i 1946 (nr 553) angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider utvidgas till att omfatta även de av landsting och städer utanför landsting drivna externatskolorna för sinnesslöa. Någon ändring av utbetalande myndighet, som är statskontoret respektive vederbörande länsstyrelse, torde icke böra vidtagas. Däremot böra statsbidragsrekvisitionerna för sinnesslöskolornas del i stället för av statens folkskolinspektör granskas av statens inspektör för sinnesslöundervisningen. Vad slutligen gäller bidraget för de i familjevård utackorderade, har någon ändring av nuvarande belopp icke ansetts erforderlig. Som de sakkunniga tidigare framhållit är det av vikt, att den kontrollerade familjevården intensifieras icke minst ur ekonomisk synpunkt, emedan därigenom platsbehovet vid arbetshemmen skulle minska samt samhället ges möjlighet att direkt tillgodogöra sig de sinnesslöas arbetsförmåga. Det skulle därför kunna förefalla motiverat att i stimulerande syfte avsevärt höja bidragets maximibelopp. Den ringa omfattning, som den kontrollerade familjevården fått i vårt land, torde emellertid enligt de sakkunnigas mening icke kunna tillskrivas ekonomiska faktorer utan snarare sammanhänga med den rätt tidsödande arbetsinsats från anstalternas sida, som denna vårdform kräver. Det har sålunda visat sig, att det nuvarande bidraget mycket sällan behövt helt utnyttjas. Detta sammanhänger givetvis med att endast de mest arbetsföra bland de sinnesslöa hittills utackorderats. Vid en mera intensifierad utackordering kan bidragsbehovet väl förväntas öka, men har det nuvarande statsbidraget tillsammans med folkpensionen dock beräknats i flertalet fall täcka utackorderingskostnaden. Ej heller torde någon ändring av bestämmelserna i övrigt böra vidtagas. Visserligen skulle det administrativa förfarandet avsevärt förenklas, om 162

bidraget gjordes fast, men härigenom skulle det å andra sidan bli svårt att kontrollera bidragets anknytning till själva bidragsobjektet. De sakkunniga ha nämligen ansett det angeläget, att detta bidrag liksom även nedanstående resebidrag gives en utformning, som mera direkt stimulerar till åtgärder. Nyssnämnda bidrag är emellertid ämnat att användas endast för direkta utlägg för den utackorderade. Kostnader för inspektionsresor till utackorderingshemmen, vilka vissa anstalter brukat upptaga som sådana utgifter för de utackorderade, som skola täckas av utackorderingsbidraget, böra enligt de sakkunniga ersättas i annan ordning. Bidrag till nyssnämnda kostnader synes de sakkunniga kunna utgå på samma sätt som till kostnaderna inom den psykiska barna- och ungdomsvården för läkares och assistents resor. Enligt 7 § 3 och 4 styckena kungörelsen den 22 juni 1945 (nr 489) angående statsbidrag till psykisk barna- och ungdomsvård skall för läkares och assistents resor i och för rådgivning i uppfostringsfrågor bidrag utgå inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län med 70 procent, inom Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län med 60 procent samt inom riket i övrigt med 50 procent av de sammanlagda rese- och traktamentskostnaderna. I resekostnaderna må icke inräknas utgifter för resor, som företagits endast inom stads, köpings eller municipalsamhälles planlagda område. Kontrollen över resorna är så ordnad, att medicinalstyrelsen fastställer en viss plan rörande antalet mottagningar på olika platser. Bidrag till kostnader för andra resor än sagda plan förutsätter, som läkare eller assistent för verksamhetens fullgörande företager inom centralens verksamhetsområde, skall även kunna utgå, därest det lokala organ, som handhar ledningen av verksamheten — i allmänhet landstingets hälso- och sjukvårdsberedning — prövar resorna vara av behovet påkallade. När det gäller sinnesslövården torde kontrollen av anstaltsläkares, anstaltsföreståndares eller inom sinnesslövården verksam befattningshavares resor i anledning av åtgärder för de utackorderade eller försöksutskrivna, vid en kommunandel av samma storleksordning, som gäller för läkares och assistents resekostnader inom den psykiska barna- och ungdomsvården, helt kunna överlåtas åt landstingen. Räkningarna över rese- och traktamentskostnaderna, som böra beräknas efter allmänna resereglementet, skola dock givetvis i samband med statsbidragets utbetalande k u n n a granskas av vederbörande statliga tillsynsmyndighet. Det är emellertid uppenbart, att vid en starkt utvidgad utackorderingsverksamhet anstalternas personal icke kan medhinna all den tillsyn och övervakning av de utackorderade och försöksutskrivna, som vore önskvärd. Till stor hjälp för denna anstalternas övervakande verksamhet skulle det vara, om lämpliga övervakare, boende i de utackorderades eller försöksutskrivnas närhet, kunde erhållas. De sinnesslöas arbetsgivare böra 163

emellertid icke anlitas som övervakare. De sakkunniga ha också genom att förorda statsbidrag till övervakningsarvoden velat skapa de ekonomiska förutsättningarna för ett övervakningsförfarande även inom sinnesslövården. Det torde här först böra erinras om de bestämmelser, som gälla rörande arvode åt övervakare i vissa närstående fall — här åsyftas närmast de från ungdomsvårdsskolor och sinnessjukhus försöksutskrivna. När det gäller övervakning av den förstnämnda kategorien utgår enligt socialstyrelsens cirkulär den 15 maj 1946 arvode till övervakare med olika belopp, alltefter övervakningsuppdragets svårighetsgrad. Sålunda skall arvode för månad räknat utgå med 2 kronor för mindre svåra fall, med 4 kronor för medelsvåra fall samt med 6 kronor för mycket svåra fall. I samma cirkulär stadgas vidare, att vid bedömandet av uppdragets svårighetsgrad hänsyn bör tagas till såväl de individuella faktorerna i elevens uppförande och anpassning som förhållandena i hans omgivning, yrkessituation och dylikt. Huvudmassan av eleverna vid skolor med normalklientel (ej psykopater, debila och fall av liknande svårighetsgrad) torde enligt socialstyrelsens mening böra räknas till de mindre svåra fallen, medan huvudparten av eleverna vid specialinstitutionerna torde kunna hänföras till de medelsvåra fallen. I styrelsebeslut angående övervakningsarvode skall arvodesbeloppet angivas. Utöver arvode må vidare till övervakare kunna utbetalas ersättning för sådana utlägg i anledning av övervakningsuppdraget såsom telefonavgifter, porton och utgifter för nödvändiga resor. Ersättning för övervakning av sådan från statens sinnessjukhus försöksutskriven patient, vars utskrivningsfråga jämlikt 20 § första stycket sinnessjuklagen handlagts av sinnessjuknämnden, utgår jämlikt Kungl. brev den 13 juni 1947 med 8 kronor för den första månaden och 2 kronor för varje följande månad av övervakningstiden. För del av månad skall ersättning utgå såsom för hel månad. Avser uppdraget från början kortare tid än en månad utgår ingen ersättning. Förlänges härefter uppdraget att omfatta minst en månad i följd, äger övervakaren åtnjuta ersättning enligt nyss angivna grunder. Har övervakare, efter medgivande av vederbörande sjukvårdsläkare, företagit resa för övervakningens fullgörande eller för överläggning angående övervakningen, äger han erhålla ersättning för resekostnaden enligt reseklass III allmänna resereglementet. Rätt till arvode och annan ersättning tillkommer icke befattningshavare vid sinnessjukhus, som är anställd vid eller sysselsattes i hjälpverksamheten eller familjevården vid dessa sjukhus. Ersättning utgår icke heller i fall, där den försöksutskrivnes fader, moder, broder, syster, son, dotter eller make utsetts till övervakare. Det synes de sakkunniga lämpligt att även vid övervakningen av de sinnesslöa på samma sätt som vid ungdomsskolorna kunna variera arvodena efter uppdragens olika svårighetsgrad. Avgörandet bör härvidlag tillkomma anstaltsstyrelsen. Någon ändring av där föreskrivna arvodesbelopp tor164

de ej heller erfordras. I övrigt torde ovan angivna föreskrifter om arvode 1 och övriga ersättningar åt övervakare inom sinnessjukvården böra tagas som förebild vid bestämmelsernas utformning. De närmare föreskrifterna om övervakningsarvodena ha icke ansetts böra medtagas i själva statsbidragskungörelsen utan bör dessas utfärdande ankomma på Kungl. Maj:t eller på dess uppdrag vederbörande statliga tillsynsmyndighet. Bidragen för de utackorderade och försöksutskrivna och deras övervakning ha icke ansetts böra graderas efter skatteunderlag. Enligt den sammanställning över inkomster och utgifter vid sinnesslöanstalterna för år 1947, som de sakkunniga låtit upprätta (se tablå sid 166), täckte statsbidragen och vårdavgifterna sagda år i genomsnitt cirka 34 respektive 17 procent av nettoutgifterna vid de kommunala anstalterna.' För att driftsbidraget såsom föreslagits skall kunna täcka 80 procent av kostnaderna bör följaktligen detsamma vid oförändrade vårdavgifter justeras uppåt, så att det må täcka ytterligare 29 procent. För att få till stånd en viss förenkling i förvaltningsförfarandet ha de sakkunniga emellertid ansett det lämpligt att i samband med höjningen av statsbidraget de hittillsvarande vårdavgifterna vid landstingsanstalterna helt slopas och inarbetas i bidraget. De sakkunnigas förslag på denna punkt innebär dock icke en merutgift för staten med hela det belopp, som i tablån på sid. 166 upptagits som vårdavgifter. Ä de uppgifter från anstalterna, som legat till grund för tabellen! ha nämligen såsom vårdavgifter även rubricerats de folkpensionsmedel och särskilda barnbidrag, som anstalterna jämlikt 14 § lagen den 30 juni 1944 (nr 477) uppburit. För att kunna bedöma storleken av den eventuella statliga merutgift, som åtgärden kunde medföra, ha de sakkunniga in-l fordrat särskilda uppgifter angående de egentliga vårdavgifternas beloppj under år 1947. Av uppgifterna från de 20 kommunala' anstalter, som| kunnat besvara förfrågningen, framgår, att av ett totalt vårdavgiftsbe^ lopp å 922 266 kronor 815 432, d. v. s. över 88 procent, belöpte sig på; av anstalterna själva uppburna folkpensionsmedel och barnbidrag! Dej återstående 12 procenten, som hänföra sig till avgifter, erlagda av kommu-! ner och i ett fåtal fall av enskilda, torde huvudsakligen representera vård- : avgifter för bildbara sinnessloa barn under skolåldern och för obildbaraj sinnesslöa under 16 år. Efter införandet av de allmänna barnbidragen! komma emellertid vid de kommunala anstalterna även de under år 1947; tillämpade vårdavgifterna för dessa kategorier sinnesslöa att till största! delen kunna täckas av allmänna medel. En förutsättning för vårdavgifternas slopande är emellertid införandet] av en bestämmelse om att anstalt skall äga rätt att uppbära den folkpen-j sion och de särskilda och allmänna barnbidrag, som må utgå för samtligj intagna sinnesslöa. De sålunda uppburna folkpensionsmedlen med undan-j 165

tag för de medel, som den sinnesslöe själv varit berättigad att uppbära, och barnbidragen skola sedermera avräknas vid statsbidragets utbetalande. Börande avgiftsförhållandena vid de kommunala anstalterna kan för övrigt nämnas följande. Jämlikt förutnämnda 14 § kungörelsen den 30 juni 1944 (nr 477; ändr. 526/1947) är vården för bildbara sinnesslöa avgiftsfri från det den inskrivne inträtt i skolåldern till dess han fyllt 21 år. Anstalten har dock rätt att såsom ersättning för vårdkostnaden uppbära den inskrivne tillkommande folkpension eller det barnbidrag, som må utgå för honom. När barnen under ferietid vistats i hemmen har emellertid till målsmännen brukat utbetalas det på samma tid belöpande barnbidraget. Av folkpensionen har vidare den intagne som regel, där så varit lämpligt, själv fått disponera 200 kronor. För övriga bildbara sinnesslöa samt för de obildbara var fram till den 1 januari 1948 fastställd en avgift på i allmänhet en krona om dagen. När den intagne uppbar folkpension, uppgick avgiften dock till samma belopp som denna. Efter den 1 januari 1948 ha avgifterna för de sinnesslöa, som icke erhålla kostnadsfri vård och för vilka utgå allmänna eller särskilda barnbidrag, d. v. s. för bildbara sinnesslöa under 7 år och obildbara sinnesslöa upp till 16 år, i flertalet landsting sänkts till ett barnbidraget motsvarande belopp. Vårdavgifterna bestridas alltså för närvarande av folkpensioner och barnbidrag beträffande samtliga sinnesslöa med undantag för de sällsynta fall, där den sinnesslöes arbetsförmåga icke anses tillräckligt nedsatt för att han skall kunna erhålla folkpension. Avgifterna i sistnämnda fall torde till Kommunala anstalter (internat) 1 kr

%

Enskilda anstalter 2 kr

%

Nettoutgifter år 1947 10 789 590 100 6 207 662 100 Därav täckta genom statsbidrag till lärarlöner 821411 7,6 63 084 1,0 statsbidrag till övriga driftskostnader 2 886 618 26,8 1873 721 30,2 vårdavgifter 1786 741 16,6 3 745 092 60,3 1 Samtliga kommunala internat med undantag för Malmö stads båda anstalter, Håkanstorp och Lindängen. 2 1 tabellen upptagna belopp hänföra sig till 68 enskilda anstalter med sammanlagt 3 250 intagna sinnesslöa. Totala antalet sinnesslöa vid enskilda anstalter under år 1947 torde ha varit omkring 4 000. Följande anstalter ej medräknade, nämligen de anstalter, som drivas av föreningen för sinnesslöa barns vård, d. v s. Slagsta, Sävstaholm, Majgården, Rörstrand, Karlsvik, Rickomberga gård och Charlottendal, då bokslutet för år 1947 beträffande dessa anstalter icke varit färdigt vid tabellens upprättande, vidare Karlslunds och Vrå arbetsoch vårdhem, arbetshemmet Älvdalen (Åled) samt vårdhemmen Betesda (Flisby), Björkebo (Fagersjö), Höra (Järpås), Öringe (Genevad) samt Overby (Rotebro), från vilka anstalter uppgifter icke kunnat erhållas. 166

största del ha slutligen belastat landstingskommunerna på grund av bestämmelserna i 40 § fattigvårdslagen. De relaterade bestämmelserna och deras förändringar kunna belysas med följande uppgifter från Stockholms läns centralanstalt. Inkomsterna genom egentliga vårdavgifter uppgingo år 1947 till 26 155 kronor och genom folkpensionsmedel till 51 922 kronor. I inkomststaten för år 1949 ha emellertid för i stort sett samma antal intagna vårdavgifterna beräknats till 15 000, folkpensionsmedlen till 91 000 och barnbidragen till 12 000 kronor. Det utgiftsbelopp, som föreslagits skola till 80 procent täckas genom platsbidragen, uppgår enligt 1947 års siffror till 9 968 179 kronor (tab. D, kol. 7). Nämnda utgiftssumma ger utrymme för ett bidragsunderlag på omkring 2 200 kronor. De sakkunniga ha vid denna beräkning utgått från, att det totala nettoutgiftsbeloppet genomsnittligt sett anses hänföra sig till en normal vårdstandard. I tab. D finnas uträknade de statsbidrag, som skolat utgå till de kommunala anstalterna vid olika bidragsprocenttal av ovannämnda bidragsunderlag. Procenttalen i kol. 9 samma tabell utvisa, att vid ett platsbidrag om 100 procent av bidragsunderlaget halva antalet anstalter skulle erhålla ett statsbidrag överskjutande nettoutgifterna. Fördelningen framgår av nedanstående sammanställning. Procenttal

60—69

70—79

I 80—89

90—99

100—109

110—119

120—129

130—

Antal anstalter

1 (181)

Variationen är som synes rätt stor. Dock ligga 27 av de 32 anstalterna inom intervallet 80—119 procent. De sakkunniga ha emellertid icke gett sig in på en närmare analys av de uppgivna nettoutgiftsbeloppen. Med ett normalbidrag på 80 procent varierar det skatteunderlagsgraderade, bidragsprocenttalet vid s = 21,36 mellan 61 och 87, medan motsvarande statsbidrag uppvisar en så stor variation som mellan 34 och 152 procent av nettoutgifterna. Bortser man emellertid från Stockholms internat och den av Kristianstads och Malmöhus län gemensamt drivna anstalten Nyhem, kommer statsbidraget att variera mellan 62 procent vid Stretered i Göteborg och 105 procent vid Furuhagen i Jämtlands län. En sammanfattning över statsbidragsbeloppen vid andra normalbidragsprocenttal återfinnes i tab. 23. Det torde i detta sammanhang böra påpekas, att bidragsunderlaget för platsbidragen vid statsbidragskungörelsens utfärdande bör vara grundat på då närmast föregående års uppgifter över nettoutgifterna vid de kommunala anstalterna. I fråga om förfarandet vid driftsbidragens rekvirerande och utbetalande vilja de sakkunniga vidare i förenklande syfte föreslå vissa ändringar. En167

Tabell 23. Statsbidrag enligt de sakkunnigas förslag vid olika bidragsprocenttal. 1 Statsbidrag Platsbidragsprocent av bidragsunderlaget

i procent av nettoutgifter minus bidrag till lärarlöner och till kostnader för utackorderade

100 9 892 302 100 procent (ej skatteunderlagsgraderat) 60 procent 60 5 933 508 ograderat 65 6 419 561 graderat; s = 21,36 42 4 187 738 graderat; s = 12,90 70 procent 70 6 923 274 ograderat 74 7 299 298 graderat; s = 21,36 56 5 574 952 graderat; s = 12,90 80 procent 80 8 012 950 ograderat 82 8 146 485 graderat; s = 21,36 71 7 027 651 graderat; s = 12,90 90 procent 90 8 902 626 ograderat 91 9 032 441 graderat; s = 21,36 85 8 449 496 graderat; s — 12,90 *I sammanställningen har även medtagits det statsbidrag, som skolat utgå, därest till normalskatteunderlag tagits skatteunderlaget i det landsting, som har det lägsta skatteunderlaget per invånare, d. v. s. år 1947 värdet 12,90 för Gotlands läns landsting. ligt n u v a r a n d e b e s t ä m m e l s e r u t g å b i d r a g e n för v a r och en av det a n t a l s i n nesslöa, s o m i m e d e l t a l för d a g u n d e r h a l v å r e t eller t e r m i n e n varit o m h ä n d e r t a g n a r e s p e k t i v e å t n j u t i t u n d e r v i s n i n g å a n s t a l t e n . F ö r att u n d e r l ä t t a b i d r a g s b e r ä k n i n g e n h a de s a k k u n n i g a a n s e t t b i d r a g e n i f o r t s ä t t n i n g e n i stället b ö r a b e r ä k n a s p å det g o d k ä n d a a n t a l e t p l a t s e r vid v e d e r b ö r a n d e a n s t a l t . E n d a s t i de u n d a n t a g s f a l l , d ä r en u n d e r b e l ä g g n i n g k a n v ä n t a s f ö r e k o m m a , m å d e n t i d i g a r e m e d e l t a l s b e r ä k n i n g e n a n v ä n d a s . Med h ä n s y n till att viss tid alltid förflyter, i n n a n n y i n t e r n h u n n i t i n k a l l a s efter a v g å n g en s å d a n , bör e m e l l e r t i d en viss u n d e r b e l ä g g n i n g p å förslagsvis 5 p r o c e n t av det g o d k ä n d a p l a t s a n t a l e t icke m e d f ö r a n å g o n r e d u k t i o n av s t a t s b i d r a get, s å f r a m t icke u n d e r b e l ä g g n i n g e n u p p e n b a r t ä r a t t t i l l s k r i v a a n d r a ors a k e r . E n p l a t s ä r givetvis att a n s e s o m belagd ä v e n u n d e r d e n tid i n t e r n e n u n d e r ferietid v i s t a s i h e m m e t . Något a v d r a g skall a l l t s å icke v e r k s t ä l l a s för ferietid. Ej heller t o r d e s j u k h u s v i s t e l s e p å h ö g s t 3 m å n a d e r b ö r a föranleda driftskostnadsavdrag. R a p p o r t e r över p l a t s b e l ä g g n i n g avses k v a r t a l s v i s s k o l a i n s ä n d a s till d e n 168

statliga myndighet, under vars överinseende anstalten står. Sådana rapporter lämnas för övrigt redan nu av de under medicinalstyrelsen lydande anstalterna. I samband härmed ha föreskrifterna i 3 § a) kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 532) och 8 § a) kungörelsen den' 19 maj 1933 (nr 237) ansetts helt kunna slopas. Enligt förstnämnda författningsrum skall nämligen rekvisitionen av statsbidrag vara åtföljd av bl. a. följande handlingar, nämligen av anstaltens läkare attesterad uppgift dels om antalet under halvåret eller lästerminen å anstalten intagna eller från densamma utackorderade med angivande av deras namn och födelseår samt dagen för deras intagning i och i förekommande fall utskrivning från anstalten ävensom beträffande utackorderade dagen för utackorderingens början och slut, dels ock om det medeltal för dag under halvåret respektive lästerminen intagna eller utackorderade, för vilket statsbidrag sökes. Det i nyssnämnda stadgande omnämnda antalet och medeltalet intagna och utackorderade komina enligt de sakkunnigas förslag att kunna erhållas ur kvartalsrapporterna och behöva alltså icke längre anges i rekvisitionshandlingen. Ej heller har ur kontrollsynpunkt ett angivande av namn och födelseår för det vårdade klientelet synts erforderligt. När det gäller de i familjevård utackorderade, för vilka bidragsbestämmelserna äro oförändrade, skall emellertid som förut namnuppgift lämnas på varje utackorderad, för vilken anstalten haft kostnad, vartill statsbidrag sökes. Bidragen avses slutligen i fortsättningen icke skola utbetalas halvårsvis utan budgetårsvis i efterskott. Bidrag för halva antalet vårdplatser bör likväl förskotteras före januari månads utgång under löpande redovisningsår, varvid samma bidragsprocenttal som vid senast föregående utbetalning torde tillämpas.

2. Bidrag till enskilda

anstalter.

Driftskostnadsbidragen till de enskilda anstalterna få enligt gällande bestämmelser sättas till högst de belopp, som fastställts för kommunal anstalt. Såsom villkor för erhållande av statsbidrag gäller bland annat, att vårdavgifterna icke överstigit de belopp, som fastställts av skolöverstyrelsen eller medicinalstyrelsen. Statsbidraget är sålunda i princip rörligt, men har likväl i praktiken nästan alltid kommit att utgå med maximibeloppet. Bestämmelsen om att bidraget skall utgå med vissa högsta belopp torde emellertid böra bibehållas, enär ett reducerat bidrag i vissa fall kan vara motiverat, nämligen när de hittillsvarande vårdavgifterna understiga de folkpensioner för de intagna, som anstalterna föreslås hädanefter skola själva uppbära. Avgifterna måste vid dessa anstalter vid övergången till de nya bestämmelserna höjas till att för intern över 16 år motsvara folkpensionens belopp. 169

Utgiftsvariationerna anstalterna emellan avspeglas däremot i de fastställda vårdavgiftsbeloppen. Dessa uppvisa nämligen en så stor variation som mellan 500 och 2 000 kronor. Flertalet arbetshem ha dock vårdavgifter liggande under 1 000 kronor, medan avgifterna vid vårdhemmen i genomsnitt överstiga nämnda summa. En uppfattning om statsbidragets och vårdavgifternas relativa betydelse som inkomstkällor för de enskilda anstalterna kan erhållas ur tablån på sid. 166. År 1947 täcktes sålunda nettoutgifterna vid de enskilda anstalterna i genomsnitt till 31,2 procent genom statsbidrag och till 60,3 procent genom vårdavgifter. Återstoden — 8,5 procent — har finansierats genom bidrag från annat håll eller utgör driftsunderskott. Då det material, som legat till grund för tablåns uppgifter över de enskilda anstalternas nettoutgifter, icke kan anses helt tillförlitligt, torde dock storleken av de erhållna procenttalen böra tagas med en viss reservation. Såsom i det föregående framhållits, bör enligt de sakkunnigas mening en successiv avveckling av den enskilda sinnesslövården åstadkommas. Detta ståndpunktstagande har i viss mån inverkat på de sakkunnigas utformning av statsbidraget till de enskilda anstalterna. För att stimulera landstingen till att utvidga sin egen sinnesslövårdande verksamhet har nämligen någon större ändring i den nuvarande relationen mellan statsbidrag och vårdavgifter icke ansetts böra vidtagas. En höjning av statsbidraget måste ju medföra en samtidig nedsättning av vårdavgifterna, vilket skulle innebära en ekonomisk lättnad för landstingen. På grund av stadgandet i 40 § fattigvårdslagen torde nämligen i regel den del av vårdavgifterna för å enskilda anstalter intagna sinnesslöa, som icke täckes av folkpensionsmedel och barnbidrag, ha burits av landstingskommunerna. Med den ändring av bestämmelserna rörande vårdkostnaderna, som de sakkunniga i föregående kapitel föreslagit, skulle i fortsättningen vårdavgifterna i nyssnämnda fall alltid åvila landstingskommunerna. På samma sätt, som föreslagits vid de kommunala anstalterna, bör emellertid hädanefter samma bidrag utgå till vårdhem som till skol- och arbetshem. Härigenom skulle en viss utjämning av vårdavgifterna anstalterna emellan kunna åstadkommas, enär vårdhemmen, vilka, som ovan nämnts, uttaga något högre avgifter än arbetshemmen, för närvarande åtnjuta ett lägre statsbidrag än sistnämnda anstalter. Som underlag vid bestämmandet av ett platsbidrag till de enskilda anstalterna torde böra tagas hela det utgiftsbelopp, som icke täckes av övrigt driftsbidrag eller vårdavgifter. En på detta sätt bestämd utgiftssumma skulle enligt 1947 års siffror ge utrymme för ett platsbidrag på cirka 740 kronor. Beloppet bör emellertid vid dess slutliga fixering vara grundat på närmast föregående års nettoutgiftssumma. Som det här framkomna beloppet väsentligt avviker från nu utgående bidrag åtminstone vad vård170

hemmen beträffar, bör såsom förut påpekats vid övergången till nya bidragsbestämmelser en omprövning av vårdavgifterna vid samtliga enskilda anstalter företagas. Det kan sålunda icke anses vara motiverat att vid de anstalter, som uppvisa de högsta vårdavgifterna, tillåta en utgiftsökning med samma belopp, varmed statsbidraget stigit. Beträffande bidragets utbetalning böra samma regler, som föreslagits för bidraget till de kommunala anstalterna, tillämpas.

i

Kap. 6. Kostnadsberäkningar. Det stora antalet exspektanter liksom överbeläggningen vid våra sinnesslöanstalter visar klart det trängande behov av utbyggnad, som för närvarande föreligger inom sinnesslövården. I kap. 3 redovisade intelligensundersökningar bland barn i skolåldern liksom vissa andra förhållanden gör det troligt, att det utöver det behov av sinnesslövård, som anmälts till anstalterna, även föreligger ett rätt stort latent vårdbehov. Begränsar man sig emellertid till det direkt registrerade klientelet, kan man med utgångspunkt från det läge, som rådde vid inventeringstillfället den 1 januari 1947, konstatera en brist på omkring 4 000 vårdplatser, som i första hand bör fyllas. Denna siffra inrymmer antalet exspektanter och antalet vid sinnessjukanstalter samt ålderdomshem intagna sinnesslöa, men medger alltså icke någon avveckling av den enskilda sinnesslövården. Antalet exspektanter uppgick den 1 januari 1947 till cirka 1 850, därav 480 vid de statliga sinnesslöanstalterna. Vid sinnessjukanstalter och ålderdomshem voro 1 478 respektive 688 vårdplatser belagda med sinnesslöa individer, vilka platser sålunda skulle frigöras för sitt egentliga ändamål. De sakkunniga ha försökt beräkna de kostnader för samhället, som en utbyggnad av nämnda storleksordning skulle medföra. De uppskattningar av kostnaderna, som här framkommit, måste dock anses mycket approximativa. Särskilt gäller detta anläggningskostnaderna, vilka ju måste variera avsevärt, beroende på huruvida utvidgningen kommer till stånd genom nyanläggningar eller genom tillbyggnader liksom på många andra faktorer. Med ledning av de nyanläggningar, som gjorts under senare år, torde man lågt räknat kunna utgå ifrån en anläggningskostnad per vårdplats vid nybyggnad på cirka 12 000 kronor. Den totala utgiften för 4 000 vårdplatser skulle alltså kunna uppskattas till cirka 48 miljoner kronor, därest vårdplatserna skulle beredas i helt nya anstaltsanläggningar. I den mån platser kunna åstadkommas genom en utvidgning av redan befintliga anstalter komma utgifterna dock att avsevärt reduceras. Av totalkostnaden för den utbyggnad, som landstingen har att ombesörja, skulle enligt de sakkunnigas förslag till byggnadsbidrag cirka 80 procent bäras av staten. När det gäller driftskostnaderna är det möjligt att göra en något säkrare kalkyl. Den genomsnittliga vårdkostnaden per intagen sinnesslö vid de 172

kommunala internaten uppgick år 1947 till 2 420 kronor. 1 En viss höjning av genomsnittskostnaden kan dock förväntas vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag till driftsbidrag. Detta är visserligen beräknat på grundval av nu rådande genomsnittliga vårdkostnad. Man kan emellertid utgå från att åtminstone de anstalter, vars kostnader för närvarande ligga under genomsnittet — d. v. s. de för vilka procenttalen i kol. 9 tab. D överstiger 100 — efter det nya bidragets införande komma att avsevärt höja vårdstandarden, vilket väl i vissa fall även torde vara önskvärt. Däremot är givetvis sannolikheten mindre för kostnadsökningar på de anstalter, vilkas utgifter nu ligga över genomsnittsnivån. Då denna kostnadsnivå fått bestämma driftsbidragets storlek, måste sistnämnda anstalter även räkna med att utgifter överstigande sagda nivå lämnas utanför den kostnadsutjämning landstingen emellan, som skall ske genom graderingen efter skatteunderlag. Räknar man sålunda på grund av nu nämnda förhållanden med en höjning av genomsnittskostnaden per vårdplats med 10 procent, kominer man upp till ett belopp av i runt tal 2 700 kronor. Samhällets årliga kostnader för 4 000 nya vårdplatser därest samtliga skulle inrättas å landstingsanstalter, kan alltså uppskattas till cirka 10,8 miljoner kronor. Det rör sig dock här naturligtvis om en samhällets bruttokostnad, då de sinnesslöas omhändertagande samtidigt på många andra områden torde medföra en icke ringa kostnadsminskning. Från driftskostnadsbeloppet får vidare givetvis frånräknas kostnaderna för vården av sådana sinnesslöa, som tidigare varit intagna på andra anstalter än sinnesslöanstalter och för vilken kategori beräknats omkring hälften av de nya platserna. Av nyssnämnda belopp skulle med ett normalt platsbidrag på 1 775 kronor och om lönebidrag och andra driftsbidrag anslås till 900 000 kronor cirka 8 miljoner kronor belasta staten. I detta belopp äro då även inräknade de folkpensioner och barnbidrag, som utgå för de intagna. Den utgiftsökning för nuvarande antal vårdplatser, som den föreslagna ändrade kostnadsfördelningen mellan staten och landstingen medför för staten, kan med nyss angivna normalbidrag, och om folkpensioner och barnbidrag väntas inbringa 1,6 miljoner kronor uppskattas till omkring 3,9 miljoner kronor. Härav skulle 3,6 miljoner hänföra sig till platsbidraget och 300 000 kronor till lönebidraget. Härtill komma de relativt små kostnadsstegringar, som de nya bidragen för den kontrollerade familjevården kunna orsaka, som emellertid torde uppvägas av det minskade bidraget till externaten. Slutligen kan det angivna platsbidraget på 740 kronor till de enskilda anstalterna väntas medföra en ökad statsutgift pä i runt tal 500 000 kronor. En sammanställning över utanordnat statsbidrag till sinnesslövården under budgetåren 1944/45—1947/48 lämnas i tab. 24. Landstingens ut1 Den genomsnittliga vårdkostnaden vid de enskilda anstalterna uppgick samma år till 1 910 kronor.

o

-i2 ä C

CM

tn -

OO CM

Tf

l>

CO

ro roo CM O 1 i o >..o «* -H o CTi 1OS

sfo

pai till

C : 0 : « "Ö T* V . T ? Ö

w ) oo

'

03 o 3--< »A c

'

i-(

© m r^ o

™t, s - - - a 3 (UJ3 C g

,s

os oo •rH >n O co -<*| CM "« co CM co co o co CJS i O OC os O CM r^ l - H

t

OJ

« H 3

g-8 «~14>

^ fits

1 1

1 fi

' '

J2

«5

co OO o •* co CJi co en os 0 O . - i o -**< •co^ oCM co CM co CO o co os ir. i-* OC os r^ o cc r H TH co - r f i O

M - r CM CO r^ r^ CM

1-H

s "S

co co CM m 1 - 1 r«. - r f r- OS <* I f l i n OS o 0 C CN o CM C oc 0 0 !> r^

O

3 O B

v

bo ns s -o S v I«eö •

£

TH

TH

C i O V

'

i

i

'

i

i

co

o o o o o CM

o oo C M O o co o co co o os o co o co CM

'

1-H

i—

t - : 0 "Ö * ^

1 1

1 i

OJ C »CÖ ^ 1

"53 C u 32

o o o oo

o c c er er. er ur. er cc OC

T-

1—

T -

T"l

T -

C C

O]

CO

co o T f co co co ers f. i O r» o o CO o CM CO

Tf tfl

1—C

T H

o er o er o c o er o er CM I - H

cö" JO

:

c

g

"«3

CÖ

(H

CÖ

A

er o er o er o er o er o er o co I f l

I 1

1 l CO l^ 1 , o er CC o o CO i o er co o er CT3 o o CC CM co CM

I 1| I

c O O C O o c o c C oo O er

lO I t

1-H

r-

(8*"

a

CM CM

T i

« < B te 5

« o.

CS

CO

o

1 1

! | O <= c o O <= ©

1 1

CO co 1 1 1 1 co co

fc.

»i

i

CO

53 § 5

CJ - H

i

eo OO o •** CO ers CO CJs

co C OJ

1 2§5å fi+s

1—1

, hC « ^

1 C5

HQ

o er o o o o o o o o r» f«

:0

«*-c

(H OJ

1 CO

c ; cö :0 cö

2 In

't/3

eö

H

E •8 to 3

3O , r CC f> ce •*t - t fr. •^ v. v v v : 0 -<t >.- CC r« -t -t -H-

i B (A

• 91 to i

fr.

"fl er o

o

c

T-

T -

T-

T-

Qi •a sc,

5 iy)

C3

n

T*

°CC

*

fe

—c ' S

!

es A M T3 3 'w i r ^ H 43 SJ -rf ns x u G "<* : 0 cö ;_ i < er «<- — "cö ' "

fr. 0)

<*-

+.

"cö

O

a 8-

C/3

:Cö

C cö

1* CÖ

| •

!H

0)

cc r» oo -t

-t

-t.

V "s \ •r cc r^ -t -t -* er er os T T i T"

oct *•

a0

*

f>

Ä

6J

A

S u

#!

O :C

c^.

»CÖ

o 3

CJ

* # Ä

«TH

-o

T3

s

M

a

«3 C/3

:0 m m

feO '

O

CÖ fru

CJ

ca i o cc r^

CC

C

•«*

"•*

""*

Tt

r^

CÖ T t ~N CC -t H~) O oCÖ T -

-+ er T -

•3 .£; X)

CÖ

c

u 0)

c :0

CÖ -2

C

#!

c

a tK

2 a* cö <—

CC Tt

fr. ^t>

J-J a '•ö t I

te CÖ

S I

b :0

U

v X o .B H* »n CC r-3 m H # •* - t - t . os oer er C ' " i— T cö X ! ^ "O +a !_ : 0 rB o X3 '«— a * * »cö a t- "^ 3 *

U T3

t- 1 O

tn CJ

_c cö i.

*^

c

CÖ

—£ 3

2 B

2 £1

73 C ICÖ

'c/3

v

•w

.5

-Q

«-H

'.

m V C

a •ed

(M

CÖ

C

-o

eö i

O

CÖ

c/3 c/3 CU

eö

eö

> •O pH

I i

C/3

CÖ

j?5

N •eö UO

c

H-(

gifter — här ingå alltså icke de utanför landsting stående städernas utgifter — för vården av sinnesslöa och epileptiker under samma tid redovisas i tab. 25. Uppgifterna, som hämtats ur Årsbok för Sveriges Landsting, utvisa de beräknade nettoutgifterna för varje år, som emellertid, om man bortser från de två sista åren, icke torde i någon större grad avvika från de verkliga utgifterna. Driftsanslaget har, som synes, mellan åren 1947 och 1948 undergått en höjning med över 2 miljoner kronor. Denna stora kostnadsökning — här bortses från ökade utlägg på grund av anstaltsutvidgningar — torde emellertid till ungefär lika del fördela sig på båda de nämnda åren. Den övervägande delen av kostnadsökningen torde nämligen vara att hänföra till den höjning av lönekostnaderna, som inträdde redan under år 1947 och vilken icke förutsågs vid utgiftsstaternas upprättande år 1946. 1 Tabell 25. Landstingens beräknade utgifter för vård av sinnesslöa och epileptiker under åren 1944—1948. År

1944 1945 1946 1947 1948

Driftsbidrag

Investeringar

3 952 890 4 205 648 4 679 642 2 978 488 5 570 448 5 214 734 2 109 501

Kap. 7. Sammanfattning av de sakkunnigas utredningar och förslag rörande sinnesslövården. Kap. 2.

176 Det övervägande antalet sinnesslöa undervisas och vårdas på kommunala och enskilda anstalter. Endast vissa av de komplicerade fallen av sinnesslöhet omhändertagas på statliga specialanstalter. För närvarande finnas 44 kommunala och 84 enskilda sinnesslöanstalter. Med undantag av 9 till de större städerna hörande externatskolor äro samtliga dessa anstalter internat. Det totala godkända platsantalet vid skolhemmen utgjorde den 1 januari 1947 2 450, varav flertalet eller 2 137 fanns vid de kommunala anstalterna. Platsantalet vid arbetshemmen uppgick till 2 245, varav något mer än hälften vid de enskilda anstalterna. Inom sinnesslövården förekommer även s. k. familjevård. Trots att statsbidrag utgått alltsedan 1915, har denna vårdform dock icke fått någon större omfattning i vårt land. Vid 1947 års ingång voro endast 601 av de vid landets sinnesslöanstalter inskrivna utplacerade i familjevård och av dessa kommo endast 42 från enskilda anstalter. Det totala godkända platsantalet vid de kommunala och enskilda vårdhemmen utgjorde 4 247, varav nära % fanns vid de enskilda anstalterna. De statliga anstalterna äro dels två anstalter för blinda respektive döva med komplicerat lyte med sammanlagt 275 platser, dels två s. k. uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa med sammanlagt 118 platser, dels också fyra större anstalter av sinnessjukhustyp. Av de senare är en anstalt med 762 platser avsedd för svårskötta obildbara sinnesslöa, medan tre anstalter med sammanlagt 1 017 platser äro avsedda för asociala imbecilla. Vid den av kommittén genomförda inventeringen av sinnesslöa i landet vid årsskiftet 1946/47 utsändes frågeformulär förutom till sinnesslöanstalterna även till samtliga 160 anstalter för sinnessjuka. Sinnesslöa av olika kategorier ha redovisats av sammanlagt

232 anstalter, varav 101 äro avsedda för sinnessjuka. Vid inventeringen ha uppgifter lämnats rörande sammanlagt 14 325 sinnesslöa. Av dessa äro 6 759 intagna och 802 anmälda bildbara sinnesslöa medan 5 717 äro intagna och 1 047 anmälda obildbara sinnesslöa. Härav utgjorde de vid sinnessjukanstalterna intagna och anmälda sammanlagt 1 597, nämligen 919 intagna och 71 anmälda bildbara sinnesslöa samt 574 intagna och 33 anmälda obildbara sinnesslöa. Kap. 3. Kommittén har också verkställt vissa beräkningar rörande det erforderliga totala platsbehovet vid sinnesslöanstalter. Dessa beräkningar grunda sig dock på mycket osäkra primäruppgifter, varför resultatet måste bedömas med största försiktighet. Enligt beräkningarna skulle emellertid det totala antalet vårdbehövande sinnesslöa uppgå till 13 800 bildbara och 10 000 obildbara sinnesslöa. Med utgångspunkt från utredningens inventering den 1 jan. 1947 kan konstateras en brist på 4 000 platser som i första hand bör fyllas. Platsbehovet i övrigt torde i icke ringa grad bliva beroende av, i vilken utsträckning den öppna vården kan intensifieras. Kap. 4.

Landstingen skall vara huvudmän för all sinnesslövård med undantag av vården av komplicerade och svårskötta bildbara och obildbara sinnesslöa, vilka även i fortsättningen böra beredas vård på statliga anstalter. Principiellt torde emellertid de nya uppgifter, som landstingen föreslås skola få inom sinnesslövården, åvila staten. Staten bör därför täcka de kostnader, som den väsentliga ökningen av landstingens uppgifter inom sinnesslövården kommer att medföra. Landstingsanstalter för undervisning och vård av bildbara sinnesslöa omfattande skolhem, yrkesskola samt förskola för barn under 7 år böra icke sammanföras med landstingens övriga anstalter för sinnesslövården utan anordnas såsom fristående anstalter. För handhavandet av sinnesslövården inrättas en styrelse för vård och undervisning av sinnesslöa, vilken skall handlägga alla frågor rörande sinnesslövården inom landstinget. Då två eller flera landsting förena sig om gemensamma anstalter, kan styrelsens uppgifter överlåtas på en gemensam styrelse. En läkare med psykiatrisk specialistutbildning skall vara knuten till varje anstalt för vård av sinnesslöa och vara ansvarig för den medicinska vården. I denna egenskap bör han vara föredragande hos styrelsen för undervisning och vård inom landstingsområdet. Den pedagogiska anstalten skall förestås av en lärare med lämplig utbildning, och vårdanstalten skall förestås av en vårdföreståndare.

12 — 83217

Yrkesskolan, skolhemmet och förskolan, d. v. s. de vårdformer, som huvudsakligen ha pedagogisk karaktär, skall ställas under skolöverstyrelsens tillsyn, medan all annan sinnesslövård skall ställas under medicinalstyrelsens tillsyn. Åtgärder skall även vidtagas för att förbättra den öppna vården av de sinnesslöa, varvid man torde böra överväga anställandet av assistenter eller kuratorer. Möjligheten till placering av sinnesslöa i anstalternas närhet under noggrann direkt tillsyn skall utnyttjas och en vårdform, vars närmaste förebild är den försöksutskrivning, som förekommer inom sinnessjukvården, införas. Utöver den föreslagna försöksutskrivningen och familjevården föreslår utredningen även att väntetidsvård införes. I varje landstingsområde skall föras ett register över alla inom området mantalsskrivna sinnesslöa. Om inskrivning i detta register och om avförande ur registret beslutar styrelsen för vård och undervisning efter hörande av läkare och skolföreståndare. Barn, som är sinnesslött, bör av vårdnadshavaren anmälas till styrelsen för inskrivning i sinnesslöregistret. Har detta ej skett senast i juni månad det år barnet fyller sju år, skall skolstyrelsen i vederbörande skoldistrikt föranstalta om att anmälan göres. Det skall åligga barnavårdsnämnden att vidtaga åtgärder, för att alla sinnesslöa barn i skolåldern erhålla vård och, då barnet är bildbart, även undervisning. Då vårdnadshavaren underlåter att anmäla barn för inskrivning i registret, skall barnavårdsnämnden själv göra anmälan. Innan beslut fattas om barns inskrivning i sinnesslöregister, kan, då så befinnes lämpligt, barnet intagas för observation på upptagningshem, småbarnshem eller skolhem. När den sinnesslöe inskrives i registret, skall styrelsen pröva om vederbörande bör intagas på anstalt eller underkastas väntetidsvård eller annan form av tillsyn. Barn, som ej fyllt eller under året fyller sju år och antages vara bildbart, skall, när vårdnadshavaren så önskar, kunna intagas på småbarnshem eller i förskola. Är barnet obildbart, skall det kunna intagas på upptagningshem eller vårdhem på ansökan av vårdnadshavaren. Bildbar sinnesslö skall intagas i skolhem eller inskrivas för undervisning i externatskola det år vederbörande fyller sju år. Obildbar sinnesslö, som fyllt sju år och befinnes vara i oundgängligt behov av anstaltsvård, skall kunna intagas på upptagningshem eller vårdhem. Den som intagits i skolhem skall kvarbliva där, så länge han har förmåga att tillgodogöra sig skolundervisningen. Den som avslutat

skolgången skall, så länge han är skolpliktig fortsätta sin utbildning i yrkesskolan. Då ej definitiv utskrivning bör ske, skall sinnesslö, som ej behöver anstaltsvård och ej skall åtnjuta fortsatt utbildning, utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas till enskilt hem. Definitiv utskrivning kan begäras av den inskrivne själv, om han fyllt aderton år, och även av hans förmyndare och vårdnadshavare. Utskrivning kan även beslutas utan särskild framställning. Kap. 5.

Byggnadsbidrag skall utgå till samtliga i organisationsplanen för den kommunala sinnesslövården ingående anstaltstyper och utgår dels i form av bidrag till egentliga anstaltsbyggnader, dels såsom bidrag till tjänstebostäder. Bidrag skall utgå till kostnaderna för såväl uppförande av nybyggnad som inköp och omändring av i vederbörande landstings eller stads ägo befintlig för annat ändamål uppförd byggnad. Bidrag må även utgå till kostnader för mera omfattande ändrings- och reparationsarbeten å redan befintliga byggnader. För statsbidragets beräknande fastställes ett bidragsunderlag på grundval av de beräknade kostnaderna för samtliga i byggnadsförslaget ingående statsbidragsberättigade utrymmen. Därest de verkliga kostnaderna skulle komma att understiga de beräknade kostnaderna, skall bidragsunderlaget i motsvarande mån nedsättas. I bidragsunderlaget skall även inräknas inventarier till vissa lokaler. Å nämnda bidragsunderlag skall utgå statsbidrag, när fråga är om bidrag till egentliga anstaltsbyggnader, med en i förhållande till skatteunderlaget per invånare graderad procentsats, som i den s. k. normalkommunen utgör 80 procent. Skatteunderlaget per invånare i normalkommunen har satts lika med det genomsnittliga skatteunderlaget per invånare i hela riket under närmast föregående sjuårsperiod, i relation till vilket skall sättas det genomsnittliga skatteunderlaget per invånare för samma sjuårsperiod för vederbörands landsting eller stad utanför landsting. Bidraget till tjänstebostäder skall utgå med 40 procent av de på ovannämnda sätt beräknade kostnaderna beträffande nybyggnad och med 25 procent vid om- eller tillbyggnad och ändringsarbeten samt graderas icke efter skatteunderlag. Av beviljat bidrag må hälften lyftas vid byggnadsföretagets igångsättande, medan återstoden skall innehållas till dess arbetet avsynats och godkänts samt bidragsunderlaget slutgiltigt fastställts. Bidraget till driftskostnaderna skall beräknas å antalet godkända platser vid vederbörande anstalt och utgå med samma belopp till förskola, skolhem, arbetshem och vårdhem. Vid underbeläggning, 179

överskridande 5 procent av det godkända platsantalet under viss tid, skall bidraget dock liksom förut beräknas på medeltalet under året vårdade. Rapporter över platsbeläggning skall kvartalsvis insändas till den statliga myndighet, under vars överinseende anstalten står. Bidragsbeloppen, som vid de kommunala anstalterna avses skola täcka i genomsnitt 80 procent av driftskostnaderna, graderas med hänsyn till skatteunderlaget. Bidraget utbetalas budgetårsvis i efterskott. Bidrag för halva antalet platser skall emellertid förskotteras före januari månads utgång under löpande redovisningsår. Vårdavgifterna vid de kommunala anstalterna inarbetas i statsbidraget. Dessa anstalter skola dock ha rätt att uppbära folkpension och barnbidrag för samtliga intagna sinnesslöa, vilka medel skola frånräknas statsbidraget vid dettas utbetalande. Till kostnaderna för den öppna vården föreslås resebidrag samt bidrag till övervakningsarvoden. Bidraget till de enskilda anstalterna bibehålies i stort sett på nuvarande nivå, men göres lika för alla. Vid dessa anstalter skall vårdavgifter fortfarande beräknas. Eventuell skillnad mellan vårdavgifter och av anstalt uppburna folkpensioner resp. barnbidrag skall emellertid icke uttagas av enskilda eller primärkommuner utan gottgöras av landstingen. I övrigt avvika bestämmelserna för detta bidrag från vad som föreslagits för kommunala anstalter endast däri, att gradering efter skatteunderlag ej skall ske. Vad slutligen beträffar statsbidraget till kostnader för avlöning åt föreståndare och lärare innebär de sakkunnigas förslag en höjning därav från nuvarande 85 procent till att täcka hela kostnaderna. Den 1 januari 1947 konstaterades en brist på omkring 4 000 vårdplatser inom sinnesslövården. Med utgångspunkt från en anläggningskostnad per vårdplats vid nybyggnad, på cirka 12 000 kronor kan den totala utgiften för 4 000 vårdplatser uppskattas till omkring 48 miljoner kronor. Enligt utredningens förslag skulle statsbidrag utgå till byggnader med cirka 80 %. Den utgiftsökning för nuvarande antal vårdplatser, som den föreslagna fördelningen av driftskostnaderna mellan stat och landsting medför för staten, har de sakkunniga beräknat till omkring 3,9 miljoner kronor. Vidare torde det höjda statsbidraget till de enskilda anstalterna medföra en kostnadsökning på omkring 500 000 kronor.

Förslag till

Lag om vård och undervisning av sinnesslöa, (sinnesslölag). Inledande bestämmelse. 1 §• Med sinnesslö förstås i denna lag den, som på grund av bristande förståndsutveckling icke kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning. Med bildbar sinnesslö avses den, som är mottaglig för sådan teoretisk och praktisk undervisning, som meddelas i sinnesslöskola. Från lagens tillämpning undantages sinnesslö, som är intagen på sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för sinnesslöa, dock skall jämväl sådan sinnesslö vara registrerad efter vad i 11 § sägs. Handhavandet av sinnesslöas vård och undervisning. 2 §.

Det åligger landsting att med i 3 § angivna undantag draga försorg om att sinnesslöa inom landstingsområdet erhålla vård och undervisning enligt denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter. För sådant ändamål skola för varje landstingsområde finnas vård- och undervisningsanstalter med erforderligt antal platser ävensom organ för den öppna vården. Två eller flera landsting må förena sig om gemensamma anstalter. Vad sålunda och i övrigt i denna lag stadgas om landsting och landstingsområde äger motsvarande tillämpning å stad, som icke deltager i landsting. 3 §• Skyldighet för landsting att draga försorg om vård och undervisning samt anordna anstalter enligt 2 § föreligger ej i fråga om a) bildbara sinnesslöa, som äro blinda, dövstumma, höggradigt vanföra eller epileptiska eller som på grund av asocialitet, indisciplinärt uppträdande eller dylikt svårligen kunna undervisas eller vårdas tillsammans med andra sinnesslöa; samt b) obildbara sinnesslöa, som äro svårskötta eller lida av komplicerat lyte eller av tuberkulos i smittsamt stadium. 4 §.Landstings anstalter för undervisning och vård av bildbara sinnesslöa barn (skolanstalter) skola omfatta a) småbarnshem med förskola för barn, som ej börjat skolan men kunna antagas vara mottagliga för teoretisk eller praktisk undervisning; 181

b) skolhem för undervisning av barn i skolåldern; c) yrkesskola för ytterligare utbildning i praktiskt hänseende av dem, som avslutat den egentliga skolundervisningen. Där genom överenskommelse med enskild anstalt vården och undervisningen av de bildbara sinnesslöa barnen ordnats på tillfredsställande sätt, äger skolöverstyrelsen medgiva befrielse från anordnande av anstalt av motsvarande slag. I den mån så lämpligen kan ske, må behovet av skolplatser tillgodoses genom inrättande av externatskola eller externatplatser vid skolhem. 5 §. Landstings anstalter för vård av vuxna bildbara samt obildbara sinnesslöa (vårdanstalter) skola omfatta a) arbetshem för bildbara sinnesslöa, b) upptagningshem och vårdhem för sinnesslöa barn, samt c) vårdhem för äldre obildbara sinnesslöa. Där genom överenskommelse med enskild anstalt omhändertagandet av ett visst antal obildbara barn eller äldre sinnesslöa ordnats på tillfredsställande sätt, äger medicinalstyrelsen medgiva befrielse från anordnande av vårdanstalt med motsvarande antal platser. i V •• 6 §. I varje landstingsområde skall finnas en av landstinget utsedd styrelse för vård och undervisning av sinnesslöa (centralstyrelse för sinnesslövården). Centralstyrelsen skall inom sitt verksamhetsområde a) ombesörja registrering av de sinnesslöa, ,' b) planlägga och samordna den anstaltsvård och undervisning, som enligt denna lag åvilar landstinget, c) utöva ledningen av de för sådant ändamål av landstinget drivna anstalterna, samt d) ombesörja att de i styrelsens register inskrivna sinnesslöa, som ej stå under tillsyn efter utskrivning från sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för sinnesslöa, jämväl i övrigt erhålla erforderlig vård och tillsyn. ;'; För en var av verksamhetsgrenarna undervisning och vård av bildbara sinnesslöa barn och ungdomar samt vård och tillsyn av övriga sinnesslöa må centralstyrelsen tillsätta en särskild delegation (skoldelegation; vårddelegation) att i den utsträckning styrelsen bestämmer å dess vägnar handlägga ärenden, som kunna hänföras till de i första stycket under c) och d) omförmälda uppgifterna och beröra verksamhetsgrenen. *•' I den mån två eller flera landsting förena sig om gemensamma anstalter, må för sådant ändamål centralstyrelsens uppgifter helt eller delvis kunna överlåtas på en särskild styrelse, som tillsättes för den gemensamma uppgiften. Undervisning och vård av bildbarä sinnesslöa barn må i 182

stad, som ej deltager i landsting, kunna överlåtas på stadens folkskolestyrelse. 7 §• För den närmaste ledningen av centralstyrelsens verksamhet för undervisning och vård av bildbara sinnesslöa barn och ungdomar skall hos styrelsen finnas anställd en skolföreståndare och för den närmaste ledningen av centralstyrelsens övriga verksamhet en vårdföreståndare. Där så av särskilda skäl finnes lämpligt må flera vårdföreståndare tillsättas. Vårdföreståndare skall utöva den närmaste ledningen av den öppna tillsynsvården av sinnesslöa, som ej äro intagna på anstalt eller åtnjuta skolundervisning och skall, där så erfordras, bistå dem med råd och hjälp. För det omedelbara handhavandet av denna tillsyn kunna, där så befinnes lämpligt, särskilda kuratorer anställas. 8 §• Vid skolanstalt och vårdanstalt skall finnas en för vården därstädes ansvarig läkare (anstaltsläkaren). Centralstyrelsen skall utse anstaltsläkaren vid någon under styrelsens ledning stående anstalt att vara styrelsens läkare. Ändå att anstaltsläkare icke är ledamot av centralstyrelsen, skall han ingå i styrelsen, då fråga är om intagning i eller utskrivning från anstalt, vid vilken han är läkare. Styrelsens läkare skall ingå i styrelsen vid prövning av fråga om inskrivning i eller avförande ur styrelsens register över sinnessloa. 9 §• överinseendet över sinnesslövården utövas vad beträffar verksamheten för undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, barn och ungdomar av skolöverstyrelsen och vad beträffar den övriga sinnesslövården av medicinalstyrelsen. Under skolöverstyrelsen utövas tillsynen över de under dess överinseende stående anstalterna av inspektören för sinnesslöundervisningen. Dessa anstalter skola därjämte i medicinskt-psykiatriskt hänseende vara underkastade den inspektion, som Konungen bestämmer. Under medicinalstyrelsen utövas tillsynen över de under dess överinseende stående anstalterna av inspektören för sinnesslövården. Sinnesslös skolplikt samt skyldighet för sinnesslö att underkasta sig tillsyn och vård. 10 §. Bildbar sinnesslö är skolpliktig vid skolanstalt från och med det kalenderår, under vilket han fyller sju år, och under så lång tid som han kan 183

tillgodogöra sig undervisning vid skolhem och ordnad yrkesutbildning, dock ej längre än till han fyllt 21 år. Obildbar sinnesslö samt bildbar sinnesslö, som icke är intagen å skolhem eller yrkesskola eller åtnjuter undervisning i externatskola, skall efter fyllda sju år vara underkastad den vård å vårdanstalt samt vara underkastad den tillsyn, som vederbörande centralstyrelse finner nödvändig och lämplig, dock må endast den, som är i oundgängligt behov av anstaltsvård, utan medgivande intagas å vårdanstalt för varaktig vård och kvarhållas i sådan vård. Den som är intagen å vårdanstalt må underkastas det tvång, vilket finnes vara nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intagningen eller till skydd för honom själv eller omgivningen. Intagen, som fyllt aderton år, vare dock städse oförhindrad att insända framställningar till centralstyrelsen och de myndigheter, som ha överinseende över hans vård.

Registrering och omhändertagande av sinnesslöa. 11 §• För varje landstingsområde skall föras ett register över samtliga inom landstingsområdet mantalsskrivna sinnesslöa (sinnesslöregister). Om inskrivning i och avförande ur sinnesslöregistret beslutar centralstyrelsen. 12 §.

Barn, som är sinnesslött, må av vårdnadshavaren anmälas för inskrivning i sinnesslöregister. Har sådan anmälan icke skett senast i juni månad det år, barnet fyller sju år, skall skolstyrelsen i det skoldistrikt, där barnet är skolpliktigt, föranstalta om att anmälan göres. Skolstyrelsen göre ock anmälan om förhållandet till barnavårdsnämnden. Det åligger barnavårdsnämnden att vidtaga de åtgärder, som äro påkallade för att alla sinnesslöa barn i skolåldern erhålla sådan undervisning och vård, som avses i denna lag, och har nämnden, där vederbörande vårdnadshavare underlåter att anmäla barn för inskrivning i sinnesslöregister, att själv göra dylik anmälan. Nämnden skall ock tillse, att särskild läkarundersökning verkställes å barn, som misstankes vara sinnesslött. Beträffande sinnesslö, som överskridit skolåldern äger vad i andra stycket sägs motsvarande tillämpning, dock skola där omförmälda åligganden i förekommande fall åvila fattigvårdsstyrelsen. 13 §. Anmälan för inskrivning i sinnesslöregister skall insändas till centralstyrelsen och vara åtföljd av 184

1) åldersbetyg; 2) av läkare utfärdat utlåtande angående den sinnesslöes förståndsutveckling; 3) uppgifter rörande den sinnesslöes levnadsförhållanden; 4) där den sinnesslöe undervisats i folkskola, redogörelse av vederbörande lärare för dennes iakttagelser rörande barnet. I anmälan bör uppgivas, huruvida anmälaren samt, därest denne är annan än vårdnadshavaren, den sistnämnde önskar, att barnet skall intagas å anstalt. 14 §. Finner centralstyrelsens läkare vid granskning av anmälan för inskrivning i sinnesslöregister den anmälde vara sinnesslö och bildbar, skall läkaren låta inhämta yttrande av skolföreståndaren och därefter underställa ärendet centralstyrelsen, som har att besluta, huruvida barnet skall inskrivas i registret. Finner läkaren, att barnet är obildbart, skall läkaren omedelbart underställa ärendet centralstyrelsen för beslut som nyss sagts. Innan beslut meddelas om barns inskrivning i sinnesslöregister må, där läkaren, skolföreståndaren eller centralstyrelsen finner att barnet bör ytterligare prövas i fråga om bildbarhet, barnet för observation intagas å upptagningshem, småbarnshem eller skolhem. Senast tre månader efter det barn sålunda intagits å anstalt bör frågan om barnets registrering prövas av centralstyrelsen och må barn ej utan medgivande kvarhållas för observation längre tid än tre månader. Efter prövning av anstaltsläkare eller skolföreståndare må barn, som misstankes vara sinnesslött, intagas å anstalt för observation efter vad i andra stycket stadgas, ändå att anmälan om inskrivning i sinnesslöregister ej skett. Det åligger i sådant fall läkaren eller föreståndaren att tillse att anmälan i förekommande fall göres. 15 §. I samband med att den sinnesslöe inskrives i sinnesslöregister har centralstyrelsen att pröva, om han bör intagas å anstalt eller i stället underkastas väntetidsvård eller annan tillsyn enligt denna lag. Härvid skall tillses, att den, som icke är skolpliktig, ej intages å anstalt, om hans behov av vård och tillsyn kan tillgodoses genom öppen vård. I övrigt skall följande gälla 1. Barn, som ej fyllt eller under året fyller sju år och kan antagas vara mottagligt för teoretisk och praktisk undervisning, må, därest vårdnadshavaren så önskar, intagas å småbarnshem. Kan barnet ej antagas vara mottagligt för sådan undervisning, må det på ansökan av vårdnadshavaren intagas å upptagningshem eller vårdhem. 185

2. Bildbar sinnesslö, som fyllt eller under året fyller sju år, skall intagas å skolhem eller inskrivas för undervisning i externatskola. Den som fyllt fjorton år må dock allenast då särskilda skäl föranleda därtill intagas å skolhem eller yrkesskola utan skall med honom förfaras enligt vad som stadgas i punkt 3. 3. Obildbar sinnesslö, som fyllt sju år och finnes vara i oundgängligt behov av vård å anstalt må allt efter åldern och vårdbehovets art intagas å lämplig vårdanstalt. Vad i andra stycket stadgas skall icke gälla, då fråga är om sinnesslö, som avses i 3 § eller som är i behov av vård å sinnessjukhus. I sådant fall bör centralstyrelsen eller styrelsens läkare föranstalta om att ansökan sker om den sinnesslöes intagande å specialanstalt för sådana sinnesslöa eller å sinnessjukhus. Centralstyrelsen må föranstalta om att i sinnesslöregistret inskriven beredes vård å lämplig enskild sinnesslöanstalt. I avbidan på beslut om intagande av sinnesslö å anstalt må den sinnesslöe efter prövning av anstaltsläkaren eller vårdföreståndaren provisoriskt omhändertagas där och skall för sådant fall vad i 14 § tredje stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. Kan plats ej omedelbart beredas sinnesslö å den anstalt, som avses med beslut om intagning, må centralstyrelsen eller styrelsens läkare föranstalta om hans provisoriska intagande å annan lämplig anstalt eller ställa honom under väntetidsvård.

16 §.

Sinnesslö, som ställes under väntetidsvård, skall stå under tillsyn av vårdföreståndaren och må underkastas övervakning enligt 20 § och utackorderas i familjevård.

17 §.

Vad i 12 och 15 §§ stadgas om intagning å anstalt i samband med registrering skall i tillämpliga delar gälla då efter inskrivning i sinnesslöregister fråga uppstår om anstaltsvård av sinnesslö, som ej åtnjutit sådan vård eller undervisning enligt denna lag eller som definitivt utskrivits från skolanstalt eller vårdanstalt.

18 §. I sinnesslöregister inskriven sinnesslö må överflyttas till sinnesslöregistret för annat landstingsområde i den mån ändring av den inskrivnes mantalsskrivningsort därtill föranleder. 186

Utskrivning m. m. 19 §. I skolhem intagen elev skall kvarbliva därstädes, så länge hans förmåga att tillgodogöra sig skolundervisningen därtill föranleder. Bildbar sinnesslö, som avslutat undervisningen i skolhem, skall därefter så länge han är skolpliktig i yrkesskola fortsätta utbildningen i praktiskt hänseende, där ej åtgärd, som i 21 § sägs, finnes omedelbart kunna vidtagas. Om överflyttning av sinnesslö från småbarnshem till skolhem och från sådant hem till yrkesskola beslutar skolföreståndaren efter samråd med vederbörande anstaltsläkare. Uppkommer i annat fall än ovan sägs fråga om överflyttning av sinnesslö från en anstalt till en annan skall vad i 15 § stadgas äga motsvarande tillämpning, dock må beslut om intagning å skolhem eller yrkesskola samt om överflyttning från en vårdanstalt till annan under samma centralstyrelse meddelas i förra fallet av skolföreståndaren efter samråd med anstaltsläkaren och i senare fallet av anstaltsläkaren.

20 §.

I sinnesslöregister införd, som icke åtnjuter anstaltsvård enligt denna lag, må efter prövning av centralstyrelsen eller vårdföreståndaren vara underkastad tillsyn genom särskilt utsedd övervakare. Sådan övervakare skall i samråd med vårdföreståndaren eller särskilt utsedd befattningshavare vid vårdanstalten lämna den sinnesslöe råd och hjälp samt tillse, att han på lämpligaste sätt anpassas till samhällslivet.

21 §.

Sinnesslö, som ej behöver vårdas å anstalt och ej skall åtnjuta fortsatt undervisning eller utbildning enligt denna lag, skall, där ej definitiv utskrivning finnes böra ske, utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas till enskilt hem, där lämplig vård och betryggande tillsyn kunna beredas. Den som utackorderats eller försöksutskrivits må, där så finnes erforderligt och nödvändigt, återintagas å anstalten. Beslut om åtgärder, som avses i denna paragraf, fattas av anstaltsläkaren efter samråd med vederbörande föreståndare. Fråga om sådan åtgärd skall dock alltid hänskjutas till centralstyrelsen för avgörande, då den sinnesslöe, där han fyllt aderton år, hans förmyndare eller vårdnadshavare eller vederbörande barnavårdsnämnd eller fattigvårdsstyrelse så påfordrar. Anstaltsläkaren och föreståndaren må jämväl eljest underställa ärendet centralstyrelsens prövning. 187

22 §. Sinnesslö, som är intagen å skolhem, yrkesskola eller arbetshem, må under ferier eller semester i den utsträckning, som efter prövning av vederbörande föreståndare finnes lämplig, vistas i enskilt hem, där lämplig vård och betryggande tillsyn kunna beredas. 23 §.

Den som efter inskrivning i sinnesslöregister befinnes icke vara sinnesslö skall omedelbart avföras ur registret och, därest han är intagen å anstalt, definitivt utskrivas från denna anstalt. Befinnes någon, som är intagen å vårdanstalt, ej längre vara i oundgängligt behov av anstaltsvård och behöver han ej heller stå under tillsyn enligt 21 §, skall han definitivt utskrivas från anstalten. Beträffande beslut om utskrivning enligt andra stycket skall vad i 21 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. 24 §.

Utskrivning må påkallas av den i sinnesslöregistret inskrivne själv, om han fyllt aderton år, ävensom av hans förmyndare och vårdnadshavare. Utskrivning må ock beslutas utan särskild framställning. 25 §. Vård av den, som är inskriven i sinnesslöregister, skall vara kostnadsfri, dock att landstinget äger att såsom ersättning för vårdkostnaden uppbära den inskrivne tillkommande folkpension eller särskilt barnbidrag, så ock allmänt barnbidrag, som enligt 7 § lagen om allmänna barnbidrag må utgå för den inskrivne. Utan hinder av vad i första stycket sägs skall i familjevård utackorderad sinnesslö vara skyldig gälda kostnaderna för vården i den utsträckning centralstyrelsen bestämmer. Sådan sinnesslö må själv uppbära och behålla honom tillkommande folkpension men skall i fråga om medlens användning vara underkastad de föreskrifter, centralstyrelsen meddelar. Besvär och handräckning. 26 §. Klagan över beslut rörande inskrivning i sinnesslöregister, avförande ur sådant register, intagning, utskrivning eller överflyttning till annan anstalt må föras hos skolöverstyrelsen i vad gäller bildbara sinnesslöa, som intagits eller anmälts för intagning å anstalt, som står under skolöverstyrelsens inseende, och i vad gäller övriga sinnesslöa hos medicinalstyrelsen. Talan mot beslut, varigenom inskrivning vägrats, må fullföljas förutom av den, som saken rör, av vederbörande skolstyrelse, barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse. 188

27 §. Har skolöverstyrelsen eller medicinalstyrelsen förklarat, att någon skall inskrivas i centralregister eller lämnat framställning om avförande ur sådant register eller utskrivning från anstalt utan bifall, må ändring i beslutet sökas hos Konungen inom tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd. övriga av skolöverstyrelsen eller medicinalstyrelsen jämlikt 26 § meddelade beslut må icke överklagas. Skolöverstyrelsens och medicinalstyrelsens beslut träda i verkställighet utan hinder därav att klagan förts. 28 §. Underlåter någon att efterkomma beslut om intagning å sinnesslöanstalt eller att efter föreläggande av barnavårdsnämnd inställa barn, som misstankes vara sinnesslött, för läkarundersökning, är vederbörande polismyndighet skyldig, att på begäran av centralstyrelsen eller den kommunala myndighet, som närmast svarar för den sinnesslöes omhändertagande, lämna nödig handräckning för verkställande av beslutet eller föreläggandet. Handräckning för verkställande av intagningsbeslut må dock ej lämnas, med mindre tjugu dagar förflutit från det beslutet delgivits vederbörande vårdnadshavare och det visas, att beslutet icke inom nämnda tid överklagats. Dock må den myndighet, till vilken klagan skall föras, i ärende, som dragits under dess prövning, förordna att beslutet skall verkställas i avbidan på ärendets slutliga avgörande. 29 §. Polismyndighet vare ock skyldig att på begäran av skolföreståndare eller vårdföreståndare lämna nödig handräckning för återförande till anstalten av där intagen, som olovligen undanhåller sig från anstalten. Särskilda föreskrifter. 30 §.

Denna lag skall icke lända till inskränkning eller ändring i vad i sinnessjuklagen stadgas om sinnesslöa och sinnesslövård. 31 §. Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag utfärdas av Konungen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 195 , från och med vilken dag lagen den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa upphör att gälla. 189

Specialmotivering till förslaget till lag om vård och undervisning av sinnesslöa. Lagens rubrik. Utredningen anser, att lagen bör få ett namn, som visar att den avser sinnesslöa överhuvud och icke som 1944 års lag endast bildbara sinnesslöa. Den i 1943 års betänkande (SOU 1943:29) föreslagna benämningen »Lag om sinnesslövården» synes härvid mindre lämplig, då den icke markerar att det här också gäller att reglera de bildbaras undervisning. Efter övervägande av olika alternativ har utredningen stannat för rubriken: »Lag om vård och undervisning av sinnesslöa (sinnesslölag)». Genom sistnämnda tillägg vinnes, att lagen får en kort benämning, som kan användas i dagligt tal. Att endast rubricera lagen sinnesslölag torde dock icke böra komma ifråga, då den i motsats till sinnessjuklagen icke innehåller samtliga bestämmelser i lag, som avse de sinnesslöa. Såsom i det följande skall beröras innehåller just sinnessjuklagen åtskilliga regler av betydelse för sinnesslövården i allmänhet. Inledande bestämmelser. 1 §• Till första stycket av denna paragraf har utan ändring överförts motsvarande stadgande (1 § första stycket) i 1944 års lag, som innehåller en bestämning av begreppen »sinnesslö» samt »bildbar sinnesslö». Rörande den närmare innebörden av denna bestämning hänvisas till förarbetena till nämnda stadgande. Härjämte må hänvisas till den redogörelse rörande innebörden av ordet sinnesslöhet, som lämnats av strafflagberedningen i dess betänkande om strafflagens tillämplighetsbestämmelser, sinnesundersökning m. m. (SOU 1942:59 särsk. s. 48—52). Då lagen i princip avser samtliga sinnesslöa men avsikten icke är att införa lagbestämmelser för den sinnesslövård, som bedrives på statliga anstalter, har i andra stycket införts en regel att sinnesslö, som är intagen på sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för sinnesslöa, är undantagen från lagens tillämpning. Såsom förut anmärkts skall emellertid även dessa sinnesslöa kvarstå i de enligt lagen upprättade sinnesslöregistren. Detta har ansetts böra anmärkas särskilt. Att märka är att endast de som äro intagna å statliga anstalter äro undantagna, däremot icke sinnesslöa, som ännu icke blivit intagna å eller som utskrivits från sådana anstalter. 190

Handhavandet av sinnesslöas vård och undervisning. 2 §.

Paragrafen motsvarar 2 § i 1944 års lag och upptager de allmänna föreskrifterna om landstingens (städernas utanför landsting) skyldighet att svara för de sinnesslöas vård och undervisning. Rörande motiveringen för det ställningstagande, som innefattas i denna paragraf hänvisas till avsnittet om huvudmannaskapet i 4 kap. (sid. 114 ff). Såsom där anmärkts skall landstingen icke vara huvudmän för vården av komplicerade och svårskötta sinnesslöa. Dessa kategorier ha närmare angivits i 3 §, till vilken här endast hänvisning skett. För att markera den vikt, utredningen fäster vid den öppna vården av de sinnesslöa, har redan i denna paragraf upptagits en föreskrift att för varje landstingsområde skall finnas organ för denna vård. Härvid avses förutom centralstyrelsen (se 6 § första stycket under d) vårdföreståndare och eventuellt kurator (se 7 §). De vårdanstalter, som skola finnas i landstingsområde, äro närmare angivna i 5 §, undervisningsanstalterna i 4 §. I ett andra stycke har efter mönster av 80 a § barnavårdslagen införts en allmän regel att vad i lagen stadgas om landsting och landstingsområde äger motsvarande tillämpning å stad, som icke deltager i landsting. Samma terminologi användes även vid motiveringen av de särskilda stadgandena i det följande. 3 §.

I denna paragraf angives närmare vilka sinnesslöa, som landstingen icke äro skyldiga draga försorg om. I huvudsak är det här fråga om sinnesslöa, som omhändertagits på statliga anstalter. Det har emellertid icke ansetts riktigt att i lagen angiva, att det ankommer på staten att anordna anstalter för dessa sinnesslöa. Stadgandet har därför utformats som ett undantag från huvudregeln i 2 §. I det föregående har endast angivits att undantaget borde avse komplicerade eller svårskötta sinnesslöa. En något närmare bestämning av dessa kategorier har ansetts böra ske, varvid 6 och 7 §§ i 1943 års lagförslag delvis tjänat som mönster. Beträffande bestämmelsens innebörd och skälen för att just dessa grupper undantagits torde därför få hänvisas till den motivering, som lämnats för berörda stadganden (SOU 1943:29 s. 95—96). 4—5 §§. Dessa paragrafer innehålla bestämmelser om anstaltsorganisationen. 4 § avser anstalterna för undervisning och vård av bildbara sinnesslöa barn — här med ett gemensamt namn betecknade skolanstalter — och motsvaras av 3 § i 1944 års lag. 5 § avser vårdanstalterna. 191

I enlighet med vad som angivits i det föregående (4 kap., avd. »Anstaltsorganisationen» sid. 120), böra följande skolanstalter finnas för varje landstingsområde nämligen a) småbarnshem med förskola för barn, som ej börjat skolan men kunna antagas vara mottagliga för teoretisk eller praktisk undervisning, b) skolhem för undervisning av barn i skolåldern, c) yrkesskola för ytterligare utbildning i praktiskt hänseende av dem, som avslutat den egentliga skolundervisningen. Dessa olika anstalter kunna givetvis sammanföras till en enda skolanstalt och så kominer väl också i många fall att ske. Däremot bör, då anstaltsorganisationen är utbyggd, skolanstalterna i allmänhet vara fristående från vårdanstalterna, i varje fall så att icke samma byggnader utnyttjas av eleverna vid sinnesslöskolan och de på vårdanstalten intagna sinnesslöa. Ett undantag härifrån bör som förut nämnts utan olägenhet kunna göras för yrkesskolans del. Den bör nämligen i vissa fall kunna kombineras med arbetshem för bildbara sinnesslöa. Det är ju endast en tämligen obestämd åldersgräns, som skiljer sinnesslöa, som böra undervisas i yrkesskola, från de bildbara sinnesslöa, som tillhöra arbetshemmens klientel. Formellt bör emellertid även härvid upprätthållas en skillnad mellan skoleleverna och de å vårdanstalten intagna. Ett landstings vårdanstalter böra enligt utredningens mening omfatta a) arbetshem för bildbara sinnesslöa, b) upptagningshem och vårdhem för obildbara sinnesslöa barn samt c) vårdhem för äldre obildbara sinnesslöa. I motsats till vad som gäller beträffande de olika typerna av skolanstalter torde det ofta vara lämpligt att icke hava dessa tre grupper sammanförda till en enda anstalt. Särskilt gäller detta arbetshem, å ena, samt vårdhem, å andra sidan. Något direkt hinder för att ha en gemensam vårdanstalt för landstingsområdet bör dock icke föreligga och särskilt för mindre landsting torde detta bli nödvändigt. I vissa fall kan det måhända vara lämpligt att flera landsting med utnyttjande av regeln i 2 § första stycket sista punkten förena sig om ett arbetshem och ett vårdhem. — Vad angår upptagningshemmen så måste givetvis till dessa hänvisas åtskilliga oklara fall. Det är av vikt att där finnes personal och utrustning i övrigt för undersökning och klassificering av dessa fall. Detta medför, att upptagningshemmen böra anordnas i anslutning till en annan anstalt. Härvid bör även skolhem med småbarnshem kunna komma i fråga. Förut har antytts att landstingens anstaltsorganisation icke omedelbart efter lagens ikraftträdande kan utbyggas i enlighet med vad nu angivits. I stor utsträckning torde de första åren få anlitas enskilda anstalter. I vissa fall kan det måhända vara fördelaktigt, att bibehålla dessa anstalter även i fortsättningen såsom element i landstingets organisationsplan för sinnesslövården. I andra stycket av 4 och 5 §§ ha därför införts bestämmelser om möjlighet för resp. tillsynsmyndigheter att för sådana fall befria landstingen från att anordna anstalt i egen regi. En motsvarande regel finnes 192

beträffande de nuvarande centralanstalterna i 3 § andra stycket 1944 års lag. Den som är intagen å en sådan enskild anstalt kan icke endast därför anses vara underkastad lagens bestämmelser. Placering, intagning, försöksutskrivning m. m. bör dock ske efter de principer, som angivas i lagen. För att säkerställa en fastare ordning härutinnan torde det ofta vara lämpligt att den sinnesslöe formellt intages å landstingsanstalt innan han placeras på den enskilda anstalten. Slutligen må nämnas att från sista stycket nämnda paragraf en bestämmelse om externat överförts till 4 § tredje stycket. 6 §• I denna paragraf ha upptagits bestämmelser om den särskilda styrelse för vård och undervisning av sinnesslöa som enligt vad i 4 kap. under 3. härovan angivits (sid. 121) skall finnas inom varje landstingsområde. Den motsvaras i viss mån av den styrelse, som jämlikt 4 § tredje stycket 1944 års lag skall ha ledningen av centralanstalt. Det föreslås, att styrelsen för vård och undervisning av sinnesslöa erhåller ett särskilt namn, som kan skilja den från andra av landstinget utsedda styrelser, förslagsvis »centralstyrelse för sinnesslövården». Såsom en förkortad beteckning härför har i lagtexten använts »centralstyrelsen». Så kommer även att ske i det följande. Centralstyrelsen bör som redan nämnts utses av landstinget. Det har icke ansetts erforderligt att i lagen införa bestämmelser om styrelsens sammansättning och om antalet ledamöter. Av vikt är emellertid att såväl sakkunskap på de speciella områden, varom här är fråga, som allmän medborgerlig erfarenhet bliva företrädda i styrelsen. Denna kommer ju att bl. a. handlägga frågor om frihetsberövande och fatta för människqrs hela framtid betydelsefulla avgöranden om registrering i sinnesslöregister. Att centralstyrelsen bör ha åtminstone någon kvinnlig ledamot är självfallet och tarvar ingen särskild föreskrift. Däremot har i 8 § andra stycket upptagits en regel för att säkerställa det särskilda behovet av medicinsk sakkunskap i vissa fall. Rörande centralstyrelsens uppgifter synas dessa böra preciseras i lagen. Utredningen föreslår härutinnan, att centralstyrelsen skall inom sitt verksamhetsområde a) ombesörja registrering av de sinnesslöa, b) planlägga och samordna den anstaltsvård och undervisning, som enligt lagen åvilar landstinget, c) utöva ledningen av de för sådant ändamål av landstinget drivna anstalterna samt d) ombesörja att de i styrelsens register inskrivna sinnesslöa, som ej stå under tillsyn efter utskrivning från sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för sinnesslöa, jämväl i övrigt erhålla erforderlig vård och tillsyn. — En viktig uppgift för centralstyrelsen, som icke 13 — 83217

ansetts behöva uttryckligen angivas i lagen, blir att genom någon styrelsens ledamot eller tjänsteman lämna upplysningar, råd och hjälp till kommunala organ och till de sinnesslöas anhöriga. I varje fall i större län kan det vara lämpligt, att centralstyrelsen i länets residensstad eller annan centralt belägen ort har ett kansli eller kontor eventuellt inom förvaltningsutskottets eller hälso- och sjukvårdsberedningens lokaler, dit vederbörande kan vända sig för att få besked i spörsmål, som rör sinnesslövården, och därifrån i förekommande fall hänvisning kan ske till läkare eller anstaltsföreståndare. Såsom förut nämnts bör centralstyrelsen kunna överlåta beslutanderätten i vissa frågor till särskilda delegationer. I stad, som ej deltager i landsting kan det t. ex. vara lämpligt att folkskolestyrelsen övertar ansvaret för skolanstalterna. Bestämmelser om centralstyrelsens rätt att delegera ha upptagits i paragrafens andra stycke. Rörande innebörden av stadgandet torde få hänvisas till den allmänna motiveringen (sid. 122). I den mån två eller flera landsting förena sig om gemensamma anstalter enligt 2 § första stycket sista punkten böra centralstyrelsens uppgifter helt eller delvis kunna få överlåtas på en särskild styrelse, som tillsättes för den gemensamma uppgiften. En erinran härom har intagits i tredje stycket. De uppgifter, som upptagits under a) och b) i förevarande paragraf, torde ej böra få överlåtas i denna ordning annat än om samtliga anstalter äro gemensamma.

7—8 §§. Dessa paragrafer innehålla bestämmelser om den personal som skall finnas vid landstingens undervisnings- och vårdanstalter. Motsvarande stadgande i i944 års lag är 4 § tredje stycket andra punkten, som föreskriver att vid centralanstalt skola finnas anställda läkare och föreståndare. Personalfrågorna ha förut behandlats i kap. 4 sid. 122 ff, yartill i huvudsak kan hänvisas. I 7 § första stycket angives, att hos centralstyrelsen alltid skall finnas anställd en skolföreståndare och en vårdföreståndare. Den sistnämnde föreslås skola ha den närmaste ledningen av all den verksamhet, som icke avser undervisning och vård av bildbara sinnesslöa barn och ungdomar. En speciell uppgift för vårdföreståndaren är att i samråd med vederbörande läkare organisera och leda den öppna vården och att med råd och hjälp bistå de sinnesslöa, som icke äro intagna på anstalt. Uppenbarligen är det emellertid särskilt i större landstingsområden omöjligt för en vårdföreståndare att vid sidan av arbetet med vårdanstaltens ledning också handha tillsyn över dem, som utskrivits eller eljest vistas utanför anstalten. För denna tillsyn bör därför, om så befinnes lämpligt, anställas en eller flera kura194

torer. En erinran härom har upptagits i 7 § tredje stycket. (Angående vårdföreståndares befattning med den öppna vården jmf även sid. 129.) Vid varje anstalt bör som förut nämnts finnas en läkare. Som en särskild benämning på denne för den medicinska vården ansvarige person har i 8 § använts »anstaltsläkaren». Givetvis kan samma person vara anstaltsläkare såväl vid skolanstalterna som vårdanstalterna. Denne läkare bör i så fall även vara styrelsens läkare. Finnes flera anstaltsläkare bör en av dessa och då om möjligt läkare med psykiatrisk specialutbildning utses till styrelsens läkare. Utredningen föreslår, såsom antytts under 6 §, att anstaltsläkaren alltid skall ingå i centralstyrelsen, då fråga är om intagning i eller utskrivning från anstalt, där han är läkare. Styrelsens läkare bör på samma sätt deltaga i avgöranden om inskrivning i eller avförande ur sinnesslöregistret. Bestämmelser i dessa hänseenden ha upptagits i 8 § andra stycket. 9 §. Paragrafen upptager de bestämmelser om tillsynsmyndigheterna för sinnesslövården, för vilka utförligt redogjorts i det föregående (4 kap. sid. 125—126). Till andra stycket har i sak oförändrad överförts föreskriften i 4 § andra stycket 1944 års lag om inspektionen av de under skolöverstyrelsens inseende stående anstalterna. Sinnesslös skolplikt samt skyldighet för sinnesslö att underkasta sig tillsyn och vård. 10 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser i de för sinnesslövården centrala frågor, som framgå av rubriken. I fråga om skolplikten finnes ingen uttrycklig regel i 1944 års lag men indirekt framgår av lagens bestämmelser, att bildbar sinnesslö skall vara inskriven vid centralanstalt och åtnjuta undervisning där från det han uppnått skolåldern (i särskilda fall högst två år senare) och längst till dess han fyllt 21 år. Emellertid synes det önskvärt, att en klar regel om skolplikten införes i lagen. I denna bör, i enlighet med vad förut angivits, stadgas att skolplikt för bildbar sinnesslö föreligger fr. o. m. det kalenderår, under vilket han fyller sju år, och under så lång tid som han kan tillgodogöra sig undervisning vid skolhem och ordnad yrkesutbildning. I sak överensstämmer denna regel i stort sett med vad som nu gäller; dock äro inga maximitider angivna för vistelse å skolhem och yrkesskola. Då det icke synes lämpligt, att en sinnesslö efter fyllda 21 år är kvar på en undervisningsanstalt, har tillagts att skolplikten städse upphör vid nämnda ålder. Beträffande omfattningen av den tillsyn och vård, som icke skolpliktiga sinnesslöa böra vara underkastade, så föreslås att bestämmanderätten skall 195

tillkomma vederbörande centralstyrelse d. v. s. centralstyrelsen inom det landstingsområde, i vars sinnesslöregister den sinnesslöe är införd. Härvid bör den öppna vården betraktas som den primära vårdformen och vård å anstalt och därmed förenat frihetsberövande endast tillgripas då ett verkligt behov av sådan vård föreligger. Med hänsyn härtill föreslås, att i andra stycket särskilt stadgas, att endast den, som är i oundgängligt behov av anstaltsvård, får utan medgivande intagas å vårdanstalt för varaktig vård och kvarhållas i sådan vård. Orden »utan medgivande» ha här samma innebörd som motsvarande uttryck i 11 § första och tredje stycket 1944 års lag. Är den sinnesslöe rättskapabel torde medgivande kunna lämnas av honom själv, eljest lär här avses medgivande av förmyndare eller vårdnadshavare. Sinnesslöa kunna stundom visa sig vara så svårskötta, att det är nödvändigt tillgripa tvångsåtgärder för att syftet med vården skall kunna fullföljas. Något stöd härför i lag finnes f. n. icke, såvida den sinnesslöe ej är intagen å sinnessjukhus, då han enligt 4 § 1. andra stycket sinnessjuklagen må underkastas det tvång, vilket finnes vara nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intagningen eller till skydd för honom själv eller omgivningen. Detta kan icke anses tillfredsställande. Utredningen föreslår därför att i 10 § tredje stycket införes en regel av enahanda ljdelse som det återgivna stadgandet i sinnessjuklagen. Givetvis bör bestämmelsen tillämpas med största varsamhet. Beträffande de sinnesslöa, som äio intagna å landstingens anstalter, torde endast i undantagsfall tvångsåtgärder bli nödvändiga. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, at: 1 § sinnessjuklagen, däri medicinalstyrelsen ålägges att vaka över att de sinnessjuka erhålla omsorgsfull vård och behandlas med mildhet efter människokärlekens fordringar, även gäller de sinnesslöa. För att den föreslagna bestämmelsen om tvångsåtgärder icke skall tagas till intäkt för att hindra den sinnesslöe att vända sig till de myndigheter, som ha att besluta om hans utskrivning eller har tillsynen över hans vård har i paragrafen även upptagits en bestämmelse motsvarande 14 § första stycket sinnessjuklagen. Någon föreskrift i likhet med 14 § m d r a stycket samma lag har däremot icke ansetts erforderlig för sinnesslövårdens del. Självfallet finnes ingen anledning att t. ex. vägra en siniesslö att ta del av brev, som äro ställda till honom. Registrering och omhändertagande av sinnesslöa. Beträffande de under denna rubrik upptagna §§ 11—18 torde redai här få hänvisas till framställningen under punkt 8 i kap. 4 härovan (sid. 131). 11 §• I denna paragraf fastslås att för varje landstingsområde skall förts ett register över samtliga inom området mantalsskrivna sinnesslöa. Såsom 196

framgår av 1 § andra stycket skall i detta sinnesslöregister även upptagas sinnesslöa, som äro intagna å sinnessjukhus eller statliga anstalter. Vid registrets uppläggande torde det register, som enligt 13 § i 1944 års lag skall föras av föreståndare för centralanstalt, kunna tjäna till ledning. Om inskrivning i och avförande ur sinnesslöregistret bör enligt utredningens mening centralstyrelsen besluta. Denna uppgift är av sådan vikt, att den icke bör få delegeras. Själva förandet av registret torde däremot lämpligen kunna överlåtas på vårdföreståndaren eller någon under hans inseende stående lämplig person. 12 §.

Paragrafen motsvarar 5 § i 1944 års lag och bestämmelserna i första och andra stycket överensstämma i huvudsak med vad f. n. gäller ifråga om ansökan om inskrivning vid centralanstalt. I första styckets första punkt har dock erinrats om att vårdnadshavaren alltid kan anmäla barn för inskrivning i registret alltså även om barnet ännu icke uppnått skolåldern. Senast i juni månad det år, då barnet fyller sju år, bör emellertid sådan anmälan göras. I annat fall skall skolstyrelsen tillse att anmälan sker och den kan även själv göra anmälan. En nyhet i den föreslagna lagen är föreskriften i sista punkten av andra stycket att barnavårdsnämnden skall tillse att särskild läkarundersökning verkställes å barn, som misstankes vara sinnesslött. En sådan skyldighet torde redan nu åligga barnavårdsnämnden på grund av stadgandet i 18 § andra stycket barnavårdslagen. Det har emellertid ansetts lämpligt att upptaga en erinran härom i förevarande sammanhang. Underlåter vårdnadshavaren att efter föreläggande inställa barnet till undersökning, bör nämnden äga begära handräckning av polismyndighet. Se härom 28 §, som i ifrågavarande del bör jämföras med 77 § barnavårdslagen. I undantagsfall kan fråga uppstå om inskrivning i sinnesslöregistret av sinnesslö, som överskridit skolåldern. Har barnavårdsnämnden härvid ej någon befogenhet över den sinnesslöe, böra nämndens åligganden i stället fullgöras av fattigvårdsstyrelsen i kommunen. En särskild situation uppstår, då sinnesslöregistret efter lagens ikraftträdande skall läggas upp. Principiellt böra härvid anmälningar ske enligt denna paragraf, åtföljda av de uppgifter som angivas i 13 §. Emellertid torde särskilda övergångsbestämmelser erfordras i denna del. Då tidpunkten för lagens ikraftträdande icke f. n. kan angivas, har utredningen icke ansett sig böra framlägga förslag till sådana bestämmelser. 13 §. Denna paragraf motsvarar 6 § 1944 års lag. Ett andra stycke har tilllagts med innebörd att anmälaren alltid bör uppgiva, huruvida han, samt, 197

om han ej är vårdnadshavare, den sistnämnde önskar, att barnet skall intagas å anstalt. Anledningen härtill är att en sådan framställning enligt utredningens förslag i vissa fall utgör en förutsättning för att barnet skall få tagas in på anstalt. 14 §. Paragrafen innehåller föreskrifter om prövningen av anmälan för inskrivning i sinnesslöregister och om intagning å anstalt för observation. Bestämmelserna torde icke kräva särskild motivering. För att h i n d r a att barn utan medgivande kvarhållas å anstalt för observation längre än nödvändigt har i andra och tredje styckena stadgats att sådant kvarhållande ej får ske längre tid än tre månader. 15 §. Enligt första stycket av denna paragraf har centralstyrelsen i samband med att en sinnesslö inskrives i sinnesslöregister (efter anmälan och prövning enligt 12—14 §§) att pröva, om han bör intagas å anstalt eller i stället underkastas väntetidsvård eller annan tillsyn enligt denna lag. Härvid bör, i enlighet med en redan i 10 § fastslagen grundsats, alltid tillses att den, som icke är skolpliktig, ej intages å anstalt, om hans behov av vård och tillsyn kan tillgodoses genom öppen vård. I fråga om innebörden av det nya institutet »väntetidsvård» hänvisas till 16 §. Andra former av öppen vård regleras i 21 §. Andra stycket innehåller närmare föreskrifter om placeringen på anstalt av sinnesslöa, som behöva sådan vård. Bestämmelserna torde ej tarva särskild motivering. Till tredje och fjärde styckena ha utan några mera väsentliga ändringar överförts bestämmelserna i 7 § andra och tredje stycket 1944 års lag. I paragrafens fjärde stycke ha slutligen upptagits regler om provisoriskt omhändertagande av sinnesslö och om vård av sinnesslöa, som ej kunna få plats på anstalt. 16 §. Utredningen har i det föregående (sid. 129) föreslagit att i Sverige efter danskt mönster skulle införas institutet »väntetidsvård». En bestämmelse om innebörden härav har upptagits i denna paragraf. 17 §. I många fall innebär registreringen av en sinnesslö i sinnesslöregistret icke att han också intages på anstalt. Det kan t. ex. vara fråga om en icke skolpliktig sinnesslö, som icke är i behov av anstaltsvård eller som ej kan beredas plats på anstalt och ställes under väntetidsvård. Behöver en sådan 198

sinnesslö vid ett senare tillfälle vård på en anstalt bör frågan härom behandlas på samma sätt som om den uppstått i samband med registreringen. Motsvarande bör även gälla för den, som utan att avföras ur sinnesslöregistret definitivt utskrivits från anstalt. Om sådan utskrivning från vårdanstalt stadgas i 23 § andra stycket. Jämväl i övrigt må beträffande definitiv utskrivning hänvisas till vad som anföres under 23 §. Bestämmelser i nu berörda hänseenden ha införts i denna paragraf. 18 §. Paragrafen motsvarar 8 § i 1944 års lag.

Utskrivning m. m. 19 §. Bestämmelserna i de två första styckena av denna paragraf utgöra en konsekvens av stadgandet om skolplikt i 10 §. De motsvaras i 1944 års lag av 9 § andra och tredje styckena och torde icke kräva ytterligare motivering. Dock må framhållas, att en sinnesslö liksom f. n. aldrig bör kunna kvarhållas på skolanstalt längre än till fyllda 21 år. Detta framgår av paragrafens andra stycke »så länge han är skolpliktig» jämfört med 10 §. Det har icke ansetts erforderligt att i första stycket införa en motsvarande passus. Överflyttning av ett barn från småbarnshem till skolhem och från sådant hem till yrkesskola torde kunna ske tämligen formlöst. Ofta torde de olika anstalterna vara sammanförda till en enhet. Beslutanderätten bör tillkomma skolföreståndaren, som givetvis har att samråda med vederbörande läkare. En erinran härom har upptagits i tredje stycket. Bör en bildbar sinnesslö icke längre åtnjuta undervisning vid skolanstalt, äro olika lösningar av vårdbehovet tänkbara — det bortses härvid från det fall att han bör definitivt utskrivas från anstalten. Är han i oundgängligt behov av fortsatt vård på anstalt bör han i allmänhet intagas på arbetshem. Eljest skall han ställas under tillsynsvård enligt någon av de former härav, som angivas i 21 §. Har han uppnått sådan ålder, att återintagning å skolanstalt ej kan komma i fråga, bör han lämpligen först formellt överföras från skolhemmet (yrkesskolan) till arbetshemmet och utskrivas till tillsynsvård därifrån. För att säkerställa en grundlig prövning av vårdfrågan torde beslut om intagning på vårdanstalt av sinnesslö, som ej förut varit intagen på sådan anstalt, alltid böra meddelas av centralstyrelsen. Beträffande en obildbar sinnesslö eller annan som intagits på vårdanstalt kan uppstå behov av överflyttning från en sådan anstalt till en annan. Såvida det ej är fråga om anstalter som höra under olika central199

styrelser, bör beslut härom kunna meddelas av anstaltsläkaren. Givetvis är det intet som hindrar läkaren att härvid i tveksamma fall hänskjuta frågan till centralstyrelsen för avgörande. Bestämmelser i nu angivna hänseenden ha upptagits i fjärde stycket av förevarande paragraf. Den hänvisning som härvid skett till 15 § medför att även föreskrifterna i nämnda paragraf om provisoriskt omhändertagande på anstalt i avbidan på beslut av centralstyrelsen och om väntetidsvård, då plats ej finnes på anstalten, bliva tillämpliga. 20 §.

Paragrafen upptager bestämmelser om sinnesslös ställande under övervakning och om övervakares uppgifter. Jmf härtill 4 kap. under 9. (sid. 136). Närmare bestämmelser om övervakning, ersättning åt övervakare m. m. torde få meddelas i särskilda tillämpningsföreskrifter. 21 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om utackordering i familjevård och försöksutskrivning, vilka i 1944 års lag motsvaras av föreskrifterna i 10 § första och tredje styckena. En utförlig redogörelse för vad som avses med dessa båda former av tillsynsvård har lämnats i 4 kap. under 6. (sid. 127). Till detta avsnitt må här hänvisas. Bestämmelser om vilka som kunna påkalla försöksutskrivning och utplacering i familjevård, vilken sistnämnda åtgärd även är en form av utskrivning, ha upptagits i 24 §. Beslutanderätten i dessa hänseenden bör som förut nämnts (s. 136) i första hand tillkomma anstaltsläkaren. Frågan bör dock alltid hänskjutas till centralstyrelsen för avgörande, då den sinnesslöe, där han fyllt aderton år, hans förmyndare eller vårdnadshavare eller vederbörande barnavårdsnämnd eller fattigvårdsstyrelse så påfordrar. Även eljest bör anstaltsläkaren och föreståndaren kunna underställa ärendet centralstyrelsens prövning. Samma ordning bör gälla om det blir fråga om att återintaga sinnesslö på anstalt, från vilken han utskrivits på försök. Visserligen synes ett ärende om återintagning principiellt vara av den art att beslutanderätten bör tillkomma centralstyrelsen. Men möjlighet bör finnas för anstaltsläkaren att i brådskande fall låta hämta den sinnesslöe tillbaka till anstalten. Situationen kan även eljest vara så klar, att frågan ej behöver hänskjutas till centralstyrelsen. Vad nu sagts bör icke utan vidare gälla om någon utackorderats i familjevård inom ramen för väntetidsvård enligt 16 §. Har den sinnesslöe i sådant fall ej varit intagen å anstalt bör han jämlikt 17 § nämligen kunna intagas endast under de förutsättningar och i den ordning som stadgas i 15 §. 200

I lagen torde ej böra upptagas något särskilt stadgande om överflyttning av utackorderad eller försöksutskriven sinnesslö från ett enskilt hem till ett annat. På åtgärdens karaktär och den grad av ingripande den innebär för den sinnesslöe bör bero om den skall beslutas av anstaltsläkaren och i sista hand centralstyrelsen eller av vårdföreståndaren. 22 §.

I denna paragraf har med några smärre jämkningar upptagits bestämmelsen i 10 § andra stycket 1944 års lag. 23 §.

Första stycket, som motsvaras av 11 § första stycket i 1944 års lag, tarvar ej särskild motivering. Uppenbarligen kan det inträffa att en sinnesslö, som åtnjutit anstaltsvård icke är i behov av vare sig sådan vård eller tillsynsvård. I sådant fall bör han definitivt utskrivas från anstalten. Han kvarstår emellertid i sinnesslöregistret och står därmed under viss tillsyn av vårdföreståndaren. Han kan vidare ställas under övervakning. Uppkommer fråga om hans återintagning på anstalt blir däremot icke bestämmelserna i 21 § tillämpliga utan i stället, såsom framgår av 17 §, de rigorösare regler som gälla för förstagångsintagning. Bestämmelser om definitiv utskrivning ha upptagits i andra och tredje styckena av förevarande paragraf. Dessa bestämmelser avse endast utskrivning från vårdanstalt. Definitiv utskrivning från skolanstalt bör nämligen icke ifrågakomma annat än i samband med avförande ur sinnesslöregister. Har en sinnesslö försöksutskrivits eller utskrivits till familjevård från skolanstalt utan att han överförts till arbetshem enligt vad som anförts under 19 §, bör han emellertid med hänsyn till stadgandet i 10 § vid fyllda 21 år anses vara definitivt utskriven från skolanstalten. Vad ovan sagts om tillsyn, övervakning och återintagning av sådan utskriven blir då tillämpligt på honom. Sinnesslö, som intagits på sinnessjukhus eller statlig anstalt torde även, åtminstone om det är fråga om mera varaktig vård, böra betraktas som definitivt utskriven från skolanstalt eller vårdanstalt, där han är eller varit intagen. 24 §.

Paragrafen motsvarar, bortsett från ett tillägg av formell art, 12 § i 1944 års lag. 25 §. I denna paragraf ha upptagits de bestämmelser om vårdkostnaderna, för vilka redogjorts under 10. i kap. 4 (sid. 136). Bortsett från att stadgandet 201

är tillämpligt på alla sinnesslöa motsvarar första stycket helt 14 § i 1944 års lag i dess lydelse enligt lag den 26 juli 1947. Genom att sinnesslövården göres kostnadsfri bortfalla förutsättningarna för vissa bestämmelser i 40 § fattigvårdslagen (63 § barnavårdslagen) om gottgörelse från landsting till kommun för utgivna kostnader för sinnesslövård. Med hänsyn till att socialvårdskommittén någon gång under de närmaste åren torde komma att lägga fram ett förslag till lag om socialvård, avsedd att ersätta fattigvårdslagen, har utredningen emellertid icke ansett sig böra utarbeta förslag till ändringar i nämnda lag.

Besvär och handräckning. 26—27 §§. Beträffande dessa paragrafer, som motsvaras av 15—16 §§ i 1944 års lag, hänvisas till den allmänna motiveringen (sid. 136). 28—29 §§. Dessa paragrafer upptaga utan annan saklig ändring än som angivits under 11 § bestämmelserna i 17—18 §§ 1944 års lag.

Särskilda föreskrifter. 30 §.

Förut har vid motiveringen av vissa särskilda stadganden anmärkts, att sinnessjuklagens regler i princip äro tillämpliga även å de sinnesslöa. Härvid har åsyftats bestämmelsen i 7 § nämnda lag att vad i densamma stadgas om sinnessjukdom och sinnessjuk i tillämpliga delar skall gälla beträffande sinnesslöhet och sinnesslö. Med hänsyn till den principiella betydelsen av några av dessa regler — utredningen vill särskilt hänvisa till de förut delvis återgivna 1 och 3 §§ — har i förevarande paragraf ansetts böra upptagas en erinran om att sinnesslölagen icke skall lända till inskränkning eller ändring i vad sinnessjuklagen stadgas om sinnesslöa och sinnesslövård. 31 §. Uppenbarligen kommer det att behövas tillämpningsföreskrifter till lagen. Det är nämligen icke möjligt och torde ej heller vara lämpligt att i denna uttömmande reglera alla de frågor som röra landstingens sinnesslövård. Eventuellt kan det rentav bli nödvändigt att utfärda en särskild sinnesslöstadga i likhet med vad som gäller för sinnessjukvårdens del. Utredningen har emellertid i nuvarande läge icke ansett sig böra taga ställning till de olika detalj spörsmål, som böra behandlas i en sådan stadga 202

och har därför ej heller utarbetat något författningsförslag. Efter mönster av 1944 års lag (19 §) har i förevarande paragraf endast anmärkts, att närmare föreskrifter rörande tillämpningen av lagen utfärdas av Konungen. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser. Lagen torde böra träda i kraft vid början av ett statligt budgetår. Några särskilda övergångsbestämmelser ha ej upptagits i lagförslaget. Vissa frågor synas dock böra regleras i sådant sammanhang. Härutinnan må hänvisas till vad som anförts under 12 §.

II. VÅRDEN AV EPILEPTIKERNA. Kap. 8. Historik. A. Utvecklingen av anstaltsväsendet för epileptiker. Initiativet till vården om epileptikerna i vårt land togs år 1889 av fru Ebba Ramsay, som då började mottaga fallandesjuka barn på Vilhelmsro utanför Jönköping, där hon sedan 1874 vårdat huvudsakligast vanföra barn. Sedan Vilhelmsro omorganiserats till anstalt för fallandesjuka visade det sig snart, att alla till anstalten anmälda icke kunde mottagas. I december 1890 utsändes därför teckningslistor för insamlande av medel till upprättande av en anstalt för sinnesslöa barn, som tillika lida av epileptiska anfall. Därefter bildades i början av april 1891 en förening för vård av fallandesjuka sinnesslöa barn, vilken sommaren 1892 öppnade en anstalt för sådana barn å egendomen Mariehäll i närheten av Sundbyberg, vilken egendom förhyrts för 10 år. Efter utgången av denna tid flyttade anstalten, som därvid erhöll namnet Margaretahemmet, till den i Bromma belägna egendomen Åkeshov. Under innevarande århundrades första decennium tillkom en tredje epileptikeranstalt, i det Svenska Diakonsällskapet vid sin anstalt och skola för utbildande av diakoner på nyåret 1902 öppnade ett epileptikerhem avsett för äldre, sinnesslöa såväl som icke sinnesslöa, arbetsföra manliga fallandesjuka. Sedan detta efter anstaltens förflyttning år 1905 från Nynäs utanför Gävle, där den förut varit belägen, till Stora Sköndal utanför Stockholm, erhållit större utrymme, var antalet platser å anstalter för bildbara fallandesjuka uppe i ett 80-tal eller nära det dubbla mot det vid årtiondets början befintliga. Även under 1910-talet utvecklades verksamheten vid anstalter för fallandesjuka avsevärt. År 1915 flyttades Margaretahemmet till en ny anstalt på ett för ändamålet inköpt område av Knivsta gård söder om Uppsala. Vad Vilhelmsro beträffar, övergick denna anstalt år 1909 till en förening benämnd »Föreningen Vilhelmsro för vård av fallandesjuka barn». Anstalten, vars platsantal under många år utgjort 45, kunde icke på långt när bereda plats för alla, som anmäldes till inträde. Vissa tider uppgick 204

sålunda antalet exspektanter till cirka 80. Det blev därför en trängande nödvändighet för styrelsen att söka få utrymmesbristen avhjälpt, i all synnerhet som nödiga lokaler saknades för praktiskt arbete, som är av största betydelse vid behandlingen av fallandesjuka. Dittills hade man endast haft tillgång till en liten arbetssal för kvinnlig handaslöjd, gemensam för de kvinnliga arbetshemseleverna och skoleleverna. Detta missförhållande avhjälptes hösten 1914, då ett arbetshem för kvinnliga fallandesjuka med cirka 20 platser öppnades i Bankeryd. Under 1910-talet öppnades vidare Rönneholmshemmet i Höör (1918) av Lunds stifts prästers nykterhets- och diakonförbund och avsett för manliga fallandesjuka, varjämte epileptikerhemmet Stora Sköndal utvidgades med ett arbetshem med karaktären av utbildningsanstalt för fallandesjuka gossar i åldern 13—20 år, som genomgått folkskola eller avslutat skolgång i epileptikerskola. Sedan 1920 har något nytt skolhem för epileptiska barn icke tillkommit. I stället har den ökning i antalet platser i skolhem för sådana barn, som visade sig behövlig, erhållits genom utvidgning av Vilhelmsro av staten år 1939 övertagna epileptikeranstalt. Det var emellertid icke endast ökat antal platser för skolelever, som behövdes vid Vilhelmsro epileptikeranstalt, utan det förelåg även behov av ökat antal platser för sådana, som genomgått därvarande skola. År 1930 lät föreningens styrelse sålunda uppföra ett arbetshem för manliga fallandesjuka. Då det även behövdes nya platser för vuxna kvinnliga fallandesjuka, inköptes år 1932 en mindre fastighet, Sjöboda i Kortebo, belägen cirka 1 kilometer från Vilhelmsro, vilken apterades till kvinnligt epileptikerhem. Härmed kunde en välbehövlig differentiering genomföras, i det att detta nya arbetshem för kvinnliga fallandesjuka togs i anspråk för intellektuellt högre stående sådana, medan det förutvarande i Bankeryd belägna epileptikerhemmet användes för intellektuellt mer lågtstående kvinnliga fallandesjuka. På grund av det trängande behovet av både ny skolbyggnad och nytt skolhem ingick styrelsen för föreningen Vilhelmsro år 1930 till Kungl. Maj :t med en framställning om erhållande av statsbidrag till uppförande av en ny skolbyggnad och ett nytt skolhem vid anstalten. Sedan 1935 års riksdag bifallit proposition i ärendet, blevo nybyggnaderna färdiga att tagas i bruk hösten 1936, varvid alla de, som väntat på inträde i Vilhelmsro epileptikerskola, kunde mottagas. Förutom att platsbristen i epileptikerskola blev avhjälpt med ifrågavarande nybyggnader vid Vilhelmsro, vanns med dessa även den stora fördelen, att det blev större differentieringsmöjligheter vid undervisningen av de i intellektuellt hänseende på så olika ståndpunkt stående barnen. Vilhelmsro nya epileptikerskola kunde sålunda uppdelas i en s. k. Aavdelning för sådana barn, som kunna tillgodogöra sig undervisningen på folkskolans plan, och en s. k. B-avdelning med undervisning på sinnesslö205

skolans stadium och övning i praktiskt arbete av olika slag under en stor del av undervisningstiden. Med tillkomsten av det nya skolhemmet vainns vidare den fördelen, att en fördelning även i bostadshänseende kunde ske, så att sinnesslöa och icke-sinnesslöa skolbarn blevo förlagda till olika skolhem. Efter den sålunda genomförda utvidgningen av Vilhelmsro epileptiikeranstalt blev det emellertid en tvingande nödvändighet, att anstalten erhiölle nya ekonomilokaler. Då föreningen emellertid icke hade möjlighet att själv bestrida kostnaderna för uppförande av nybyggnad med centralkök, m a t salar och personalbostäder samt tvättinrättning, ingav den i november 1936 en skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om ett lån i och för u p p förande av nämnda byggnad. Propositionen härom framlades vid 1937 års riksdag, som även biföll densamma. Hemställan om statens övertagande av Vilhelmsro epileptikeranstalt framlades i proposition vid 1938 års riksdag (nr 89). I enlighet med vad som föreslogs i denna proposition, vilken bifölls av riksdagen, skulle statens övertagande av anstalten äga r u m från och med den 1 juli 1939. Vad den statsunderstödda vården av vuxna fallandesjuka beträffar, har sedan 1920 ett antal nya enskilda epileptikerhem av arbetshemskaraktär tillkommit. Två av dem äro avsedda för manliga och fyra för kvinnliga fallandesjuka. Ett stort antal platser för vuxna manliga fallandesjuka har dessutom tillkommit genom upprepade utvidgningar av Svenska Diakonanstaltens epileptikerhem. År 1925 öppnades en avdelning för slöare och något mera svårskötta sinnesslöa. År 1933 anordnades en särskild avdelning, den s. k. kliniken, för en mera noggrann undersökning av nyintagna för bestämmande av närmare placering. Därjämte har denna utbyggts med en annexanstalt i närheten av Järna, omfattande avdelningarna Scheve, som år 1929 öppnades för mera anfallsfria såväl yngre som äldre manliga fallandesjuka, Nyhemmet, som öppnades år 1933, avsedd för äldre, lugnare manliga fallandesjuka, och Norrbyvälle, som år 1935 öppnades för yngre manliga fallandesjuka, vilka efter slutad praktisk utbildning behöva fortsatt anstaltsvård. Som av denna redogörelse för Svenska Diakonanstaltens epileptikervård framgår, innebär det — för att kunna möjliggöra den för vården av fallandesjuka så viktiga differentieringen — vissa fördelar med större anstalter med ett flertal avdelningar, förlagda på tillräckligt långt avstånd från varandra. Av epileptikerhemmen för kvinnliga fallandesjuka är endast ett av sådan storlek, att en mera genomförd differentiering är möjlig, nämligen Sätoftahemmet utanför Höör, vilket år 1925 öppnades av Lunds stifts prästers nykterhets- och diakonförbund och år 1934 utvidgades med angränsande fastigheter, avsett för lägre stående och mindre arbetsföra kvinnliga fallandesjuka. De övriga statsunderstödda epileptikerhemmen för kvinnliga 206

sinnesslöa äro av mindre omfång. Av dessa är ett en landstingsanstalt, Sönnarlöfsgårdens epileptikerhem, vilket innehaves av Kristianstads läns landsting och öppnades år 1931, medan de övriga äro enskilda. Dessa äro epileptikerhemmet Erstagården, som år 1935 öppnades av Svenska Diakoniss-Sällskapet, epileptikerhemmet Skogsudden i Korsnäs, som öppnades år 1938, epileptikerhemmet Granudden, som år 1942 av Värsta diakonissanstalt öppnades i Härnösand och Stabergs epileptikerhem i Korsnäs, som öppnades år 1943. Slutligen är här att nämna, att Margaretahemmet numera har särskilda arbetshemsavdelningar med uppgift att vara utbildningsanstalt i praktiskt hänseende för avgångna skolelever. I den mån dessa avdelningar ej äro tillräckliga för ändamålet, finnes utbildningshem för gossar å Stora Sköndal att tillgå.

B. Staten och vården av epileptikerna. Den ovannämnda av Kungl. Maj:t år 1893 tillsatta kommittén föreslog bl. a. i sitt 1894 avgivna betänkande en betydande höjning i det för skolelever vid enskilda uppfostringsanstalter för fallandesjuka sinnesslöa dittills utgående statsbidraget, eller från 100 kronor till 250 kronor om året för varje barn, som inom skolan eller på dess bekostnad åtnjöte underhåll. I den framställning, som Kungl. Maj :t med anledning av detta kommittébetänkande gjorde till 1897 års riksdag följdes kommitténs förslag i detta avseende. Riksdagen biföll också detta förslag. På grund av att Vilhelmsro icke på långt när kunde bereda plats för alla, som anmäldes till inträde, ingick föreningens styrelse år 1912 med en framställning om statsbidrag för uppförande av tre nybyggnader avsedda för skola, arbetshem för män och asyl. Denna frågas avgörande fördröjdes emellertid på grund av underhandlingar med Jönköpings stad angående dels ett mindre markutbyte, dels även jordinköp för utvidgning av anstaltens område. I sitt yttrande över en skrivelse från styrelsen för Drottning Sofias stiftelse år 1913 anförde inspektören för sinnesslövården bl. a., att samma statsbidrag för arbetshemselever som för skolelever ej borde ifrågakomma vid sinnesslöanstalter i allmänhet, medan för de blinda och fallandesjuka sinnesslöa samma statsbidrag lämpligen kunde utgå till samtliga. Rörande epileptikerna anförde inspektören vidare: »Vad åter de epileptiska sinnesslöa beträffar behöva dessa med hänsyn till sina anfall och den med dem ofta förbundna lynnesretligheten ävenledes mera tillsyn, vartill kommer, att arbetsförmågan, om den också till en början hos mången fallandesjuk sinnesslö arbetshemselev kan vara rätt stor, ofta så småningom under inverkan av anfallen alltmer avtager och tidvis, när dessa uppträda mera hopade, alldeles försvinner.» 207

Inspektören framhöll som ytterligare skäl för det högre statsbidraget för blinda och fallandesjuka sinnesslöa arbetshemselever, att det allmänna icke tagit något initiativ till upprättande av anstalter för nämnda kategorier, utan att de befintliga anstalterna för dessa anordnats av för ändamålet bildade föreningar. Dessa måste helt naturligt sätta avgiften så högt, att utgifterna för anstalterna täckas genom summan av dessa och statsbidragen. För att icke avgifterna för arbetshemseleverna skulle behöva sättas högre än avgifterna för skoleleverna krävdes därför, att statsbidraget blev lika för alla å dessa anstalter vårdade. Av denna anledning föreslog inspektören, att anslaget höjdes till 250 kronor om året för arbetshemselever vid nämnda slag av anstalter. Vid 1914 års senare riksdag hemställdes i två motioner (F.K. nr 12 och 13), att statsbidraget till epileptikervården icke måtte som dittills begränsas till från barndomen sinnesslöa fallandesjuka utan få utgå såväl för i uppfostringsanstalt för fallandesjuka barn intagna icke sinnesslöa barn som ock i epileptikeranstalt intagna arbetshemselever, som icke varit från barndomen sinnesslöa. Förstnämnda motion var föranledd av särskilt från Vilhelmsro epileptikeranstalt inhämtad erfarenhet, att det ibland inkom fallandesjuka barn, vilka — om de också vore något efterblivna eller visade andra egenheter, såsom vanart, den för fallandesjuka personer så vanliga lättretligheten, o. s. v. — dock knappast kunde betecknas som i egentlig mening sinnesslöa, fast de på grund av anfallen icke kunnat bevista de vanliga skolorna. Rätteligen skulle ett sådant någorlunda normalt begåvat epileptiskt barn, som inkommit till uppfostringsanstalt för fallandesjuka, därifrån åter utskrivas, och i varje fall var anstalten icke berättigad till statsbidrag för sådant. Då emellertid sådana epileptiska barn, vilka till sin förståndsutveckling äro normala eller åtminstone mindre efterblivna, men på grund av sina anfall (eventuellt i förening med lång skolväg) eller lynnesegendomligheter icke kunna bevista de vanliga skolorna, givetvis böra ha rätt till undervisning och utbildning framför intellektuellt lägre stående epileptiska barn och sålunda i första hand böra vinna inträde i uppfostringsanstalterna för fallandesjuka barn, hemställde motionären, att statsbidrag måtte få utgå även för sådana, icke sinnesslöa fallandesjuka barn, så att dessa icke måtte bli utestängda från nämnda anstalter. Vad statsbidragets storlek beträffar, hemställdes i dessa motioner, att det måtte sättas till samma belopp för såväl sinnesslöa som icke sinnesslöa fallandesjuka, 250 kronor om året. Statsutskottet tillstyrkte båda motionerna dock med den ändringen, att nämnda understöd beviljades endast som maximibelopp. Med bifall till denna utskottets hemställan beslöt riksdagen, dels att från och med 1915 som årligt understöd skulle utgå till arbetshem för fallandesjuka sinnesslöa 250 kronor för varje i arbetshemmet intagen elev, därest arbetshemmet ifråga anordnats och understödjes av landsting eller stad, 208

som ej deltager i landsting, men högst med detta belopp, om arbetshemmet är enskilt, dels att från och med samma år uppfostringsanstalter för fallandesjuka barn även för icke sinnesslöa barn skulle erhålla det understöd, som utgår för å sådan anstalt intagna sinnesslöa barn, samt att understöd av högst 250 kronor, enligt de för arbetshem för fallandesjuka sinnesslöa i sådant avseende stadgande grunderna, finge utgå till epileptikeranstalt för där intagna fallandesjuka, som icke varit från barndomen sinnesslöa. Den av riksdagen begärda utredningen rörande ökning av de statsbidrag, som utgå för vård av sinnesslöa, fallandesjuka m. fl., gav bl. a. till resultat, att medicinalstyrelsen, som verkställde denna utredning, föreslog, att statsbidrag måtte utgå till uppfostringsanstalt och arbetshem för fallandesjuka med 250 kronor för varje intagen per lästermin respektive halvår (innebärande en fördubbling av förutvarande statsbidrag), vilket förslag 1919 års riksdag biföll. Kungl. Maj:ts förslag vid 1923 års riksdag om minskning av detta statsbidrag till 235 kronor bifölls även av riksdagen. Den år 1924 föreslagna minskningen till 215 kronor fann emellertid statsutskottet vara något för högt tilltagen och föreslog, att minskningen skulle inskränkas till 225 kronor, vilket även blev riksdagens beslut. Vid 1937 års riksdag väcktes två likalydande motioner (F.K. 120 och A.K. 49), vari hemställdes om ändrade statsbidragsbestämmelser för sinnesslö- och epileptikeranstalterna i enlighet med principen om statsbidrags utgående med halva vårdkostnaden. Då Kungl. Maj :t dröjde med prövning av det av medicinalstyrelsen framlagda förslaget, väcktes vid 1939 års riksdag en motion (F.K. nr 131) om ändring i ifrågavarande bestämmelser i enlighet med en detalj i medicinalstyrelsens förslag, nämligen rörande statsbidrag för kontrollerad familjevård jämväl för fallandesjuka. Att statsbidrag beviljats endast för kontrollerad familjevård för sinnesslöa hade berott därpå, att frågan före den nu gängse epilepsibehandlingen ej var aktuell, enär den å epileptikerhem intagne på grund av sjukdomens yttringar med svåra krampanfall i regel icke kunde omhändertagas utanför anstalten. Sedan emellertid den moderna epilepsibehandlingen allmänt blivit genomförd, försvinna ej sällan krampanfallen fullständigt. Det har därför blivit ett allmänt önskemål vid epileptikeranstalterna att få möjlighet till utackordering i familjevård, då den å epileptikeranstalt intagne, som blivit anfallsfri, likväl ofta icke kan försörja sig själv, enär den lynnesretlighet, varav mången epileptiker lider, utgör ett hinder för att han skall kunna erhålla någon anställning, vartill kommer osäkerheten beträffande ett förnyat uppträdande av krampanfallen. Efter anförande av dessa synpunkter framhölls vikten av att statsbidrag till kontrollerad familjevård för fallandesjuka utan dröjsmål bleve beviljat, då åtskilliga till epileptikeranstalten å Stora Sköndal anmälda väntade på att platser där skulle bli lediga. Flera vid denna anstalt intagna, som kunde placeras i kontrol14 — 83217

lerad familjevård (men ej kunde utskrivas), upptogo nämligen onödigtvis plats, därför att statsbidrag ej erhölls för familjevård. Med anledning av denna motion beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville överväga, efter vilka grunder statsbidrag till familjevård för fallandesjuka skulle utgå samt för 1940 års riksdag framlägga det förslag, vartill prövningen kunde föranleda. I det av medicinalstyrelsen infordrade yttrandet över denna riksdagsskrivelse hade föreslagits, att statsunderstödd familjevård för fallandesjuka till en början borde få anordnas endast vid epileptikeranstalter, som drives av landsting eller stiftelse, och att statsbidraget till de från sådana epileptikeranstalter utackorderade skulle få utgå med högst det belopp, som utgår till de å anstalterna ifråga intagna. I den vid 1940 års riksdag framlagda statsverkspropositionen upptogs dock icke fullt så stort statsbidrag till kontrollerad familjevård för fallandesjuka, som medicinalstyrelsen sålunda föreslagit, utan föreslogs däri, att sådant statsbidrag finge utgå till epileptikeranstalt, som enligt medicinalstyrelsens medgivande anordnar kontrollerad familjevård för fallandesjuka, med belopp, motsvarande en tredjedel av anstaltens kostnad för sålunda under halvåret utackorderade, dock högst 150 kronor för var och en av det antal, som i medeltal per dag under halvåret utackorderats från anstalten. Denna Kungl. Maj :ts hemställan bifölls av riksdagen. På grund av prisstegringen föreslog medicinalstyrelsen år 1941 en höjning av statsbidraget till anstalterna för fallandesjuka till 250 kronor per halvår respektive lästermin (innebärande en höjning med 25 kronor). Förslaget framlades i 1942 års statsverksproposition och godkändes av riksdagen. Vid 1945 års riksdag framlades, som ovan nämnts, proposition med ändrade grunder för statsbidrags utgående till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa över huvud taget. I propositionen upptogs en betydande höjning av statsbidraget till driftskostnaderna vid anstalterna för fallandesjuka, nämligen med per halvår och elev 450 kronor till både skolhem och arbetshem. Som i det föregående nämnts, voro 1920 års sinnesslövårdssakkunniga, då de fingo föreskrift att med 1923 års ingång låta sitt arbete vila, även sysselsatta med epileptikervårdens ordnande. Denna fråga hade nämligen blivit aktuell genom en år 1921 av styrelsen för Föreningen Vilhelmsro gjord framställning till Kungl. Maj :t, innebärande ett erbjudande att utan ersättning överlämna Vilhelmsro epileptikeranstalt till statsverket under förutsättning att anstaltens verksamhet fortsattes. Detta erbjudande hade föranletts därav, att under årens lopp en allt svårare platsbrist gjort sig gällande i landets epileptikerskolor, varför det från barnavårdsnämndernas sida oupphörligt framställts klagomål över att det i epileptikerskola ej kunde beredas plats för skolpliktiga epileptiska barn, som på grund av 210

sin sjukdom icke kunde bevista de vanliga skolorna. Då även denna skolfrågas lösning var en förutsättning för att skolplikt för bildbara sinnesslöa barn skulle kunna genomföras, begärde 1920 års sinnesslövårdssakkunniga, till vilka ovannämnda framställning överlämnades, att icke behöva avbryta sitt arbete, förrän de hunnit avgiva yttrande i detta ärende. I sitt den 7 februari 1923 avgivna utlåtande i ärendet tillstyrkte de statens övertagande av Vilhelmsro epileptikeranstalt för möjliggörande av dess utbyggnad till en större centralanstalt för fallandesjuka. Av en utredning rörande behovet av platser i epileptikerskola framgick, att det i de vanliga skolorna funnos bortemot ett 70-tal epileptiska barn, vilka icke lämpade sig för undervisning i dessa utan voro i behov av intagning i epileptikerskola, och att det fanns mer än 100 epileptiska barn i skolåldern, som icke kunde bevista dé vanliga skolorna och därför voro utan undervisning. Då åtskilliga av dessa voro anmälda till epileptikerskola, och man sålunda kunde räkna med att långt ifrån alla tillhörde kategorien obildbara sinnesslöa, uppskattades antalet behövliga nya platser i epileptikerskola till minst 100-talet. Det förelåg också trängande behov av både ny skolbyggnad och hytt skolhem för att Vilhelmsro epileptikeranstalt skulle kunna mottaga alla exspektanter, som voro i skolåldern. Då föreningen, som var ägare till anstalten, saknade resurser för bekostande av de sålunda behövliga byggnadernas uppförande, och den år 1921 ingivna framställningen till Kungl. Maj :t om statens övertagande av Vilhelmsro ej åstadkommit någon Kungl. Maj :ts åtgärd i frågan, ingick styrelsen för föreningen Vilhelmsro år 1930 till Kungl. Maj :t med en framställning om erhållande av statsbidrag å 210 000 kronor till uppförande av en ny skolbyggnad och ett nytt skolhem vid anstalten. Då det i statsverkspropositionen vid 1931 års riksdag icke förebådades någon proposition i frågan, väcktes en motion (F.K. nr 15), vari hemställdes, att riksdagen måtte bevilja det av styrelsen för Vilhelmsro epileptikeranstalt för dennas utvidgning begärda statsbidraget. I denna motion framhölls, att det vore mycket beklagligt, att så många av våra epileptiska barn ej kunde få undervisning — detta icke endast från undervisningssynpunkt utan även från behandlingssynpunkt, då det ofta funnes stora utsikter till förbättring i sjukdomstillståndet, därest den vid epilepsien numera brukliga medicinska behandlingen inleddes redan i tidigare barnaåren. Motionen gav också anledning till en riksdagsskrivelse, vari hemställdes, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning, huruvida och i vilken utsträckning bidrag av allmänna medel må utgå till föreningen Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka för betridande av kostnaderna för anstaltens utvidgning med ny skolbyggnad och nytt skolhem. : I sitt över denna riksdagsskrivelse avgivna yttrande framhöll medicinalstyrelsen, att det för epileptikervårdens rationella ordnande förelåg icke endast behov av ett ökat antal platser vid epileptikerskola utan avert be211

hov dels av småbarnshem med sjukhusresurser för icke-obildbara epileptiska barn före skolåldern, särskilt med hänsyn till vikten av att sådana barn komma i åtnjutande av vård och permanent medicinsk behandling fortast möjligt (varom Det 8 Nordiske Saerforsogsm0det i Köpenhamn i juni 1931 beslöt tillställa de nordiska ländernas regeringar en resolution), dels ock av vårdplatser för mera indisciplinära och asociala icke-sinnessjuka fallandesjuka samt för periodiskt sinnessjuka fallandesjuka vid någon epileptikeranstalt, som skulle vara skyldig att mottaga dylika från samtliga statsunderstödda epileptikeranstalter. Medicinalstyrelsen, som ansåg, att åtgärder för ett ordnande av epileptikervården måste komina att ställa stora anspråk på statens medverkan och antagligen påkalla dess direkta ingripande, betraktade sålunda det för utvidgning av Vilhelmsro epileptikeranstalt begärda statsbidraget endast såsom en första början till statens medverkan för ordnandet av epileptikervården. Framställningen om statsbidrag för utvidgning av Vilhelmsro epileptikeranstalt tillstyrktes också icke endast av skolöverstyrelsen, som ansåg det synnerligen önskvärt, att antalet elevplatser vid särskilda anstalter för undervisning av fallandesjuka barn ökades, utan även av statskontoret, som i sitt yttrande i ärendet hemställde, att det ifrågasatta lånet för nämnda ändamål på vissa villkor måtte lämnas räntefritt. Vid 1935 års riksdag framlades därpå proposition (nr 101) med hemställan, att riksdagen måtte medgiva, att föreningen Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka för anstaltens utvidgning med ny skolbyggnad och nytt skolhem beviljades ett räntefritt lån å 210 000 kronor. Denna proposition tillstyrktes enhälligt av statsutskottet och bifölls därpå av riksdagen. Nybyggnaderna blevo färdiga att tagas i bruk hösten 1936, och kunde alla, som väntat på inträde i Vilhelmsro epileptikerskola, då mottagas. Som nämnts ingav föreningen Vilhelmsro i november 1936 en skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om ännu ett räntefritt lån å 100 000 kronor såsom bidrag till uppförande av nya ekonomilokaler. Propositionen härom bifölls av 1937 års riksdag. Redan dessförinnan hade Kungl. Maj:t genom beslut den 18 december 1936, med anledning av en av medicinalstyrelsen gjord framställning, anbefallt denna att verkställa fullständig utredning rörande frågan om statens övertagande av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka och därmed sammanhängande spörsmål. Resultatet av denna utredning framlade medicinalstyrelsen i skrivelse den 30 november 1937 till Kungl. Maj :t utmynnande i en hemställan om förslag till nästa års riksdag om statens övertagande av Vilhelmsro från och med den 1 januari 1939. Rörande epileptikervårdens brister i organisatoriskt hänseende iramhölls i denna skrivelse det olämpliga i den rådande ordningen, att — i brist på en statlig centralanstalt för fallandesjuka — de enskilda epileptikerhemmen mottogo patienter direkt utifrån orterna utan någon före212

gående prövning å sjukhus, huruvida de lämpade sig för vård å ett mindre epileptikerhem, varav följden blivit, att det ej sällan till landets epileptikeranstalter, vilka i allmänhet ha karaktären av arbetshem för fallandesjuka (sinnesslöa såväl som icke-sinnesslöa), inkommit patienter, som befunnits sinnessjuka eller eljest varit allt för svårskötta för att lämpligen kunna omhändertagas å dessa helt öppna anstalter. Det hade sålunda visat sig föreligga behov av en sluten avdelning, som vore skyldig att från de olika epileptikeranstalterna mottaga sådana fallandesjuka, vilka icke passade för vård å öppen epileptikeranstalt, såsom fallet är med mera affektlabila fallandesjuka och de mera indisciplinära och utpräglat asociala, som ofta äro intellektuellt mera fullmåliga. Det syntes medicinalstyrelsen lämpligast, att de slutna avdelningar, som alltså inom epileptikervården vore oundgängligen nödvändiga för fallandesjuka av nu angivna typer, anordnades vid en staten tillhörig epileptikeranstalt, och att här vårdades även periodiskt sinnessjuka fallandesjuka, så att de allt efter sitt tillstånd kunde flyttas mellan sluten och öppen avdelning. Detta krav hade också starkt framhållits i den resolution, som antagits av epileptiker sektionen vid den år 1936 i Stockholm hållna nordiska abnormvårdskongressen. I denna resolution hade även uppmärksamheten riktats på nödvändigheten av obligatorisk, tillfredsställande undersökning — eventuellt på därför inrättade observationsavdelningar — innan den fallandesjukes placering beslutades. Då en av landets epileptikeranstalter, nämligen Svenska diakonsällskapets anstalt Stora Sköndal, hade en observationsavdelning för manliga fallandesjuka, den s. k. kliniken, vore det enligt medicinalstyrelsens mening tillräckligt, om särskilda observationsavdelningar för vuxna fallandesjuka kvinnor och för fallandesjuka barn anordnades vid den största epileptikeranstalten, Vilhelmsro, sedan den blivit statsanstalt. Slutligen framhölls i medicinalstyrelsens ifrågavarande yttrande, att det — medan de sinnesslöa epileptiska småbarnen kunde få vård å vårdhemmen för obildbara sinnesslöa, å vilka alla sinnesslöa före skolåldern bli mottagna — inom epileptikervården saknades resurser för vård av icke-sinnesslöa fallandesjuka barn före skolåldern, frånsett en provisorisk anordning vid Vilhelmsro, där plats beretts för sådana barn till ett antal av högst 7 (för vilka emellertid intet statsbidrag erhölls). Medicinalstyrelsen fann det självklart, att ett sådant småbarnshem borde anordnas i samband med epileptikerskola, så att det fallandesjuka barnet, när det med skolålderns inträde skulle börja i epileptikerskola, icke behövde flyttas till annan plats utan alltjämt kunde stå under behandling av den läkare, som från början haft dess vård om hand. Ett sådant barnhem jämte observationsavdelning borde därför enligt medicinalstyrelsens mening förläggas till Vilhelmsro, som har den största epileptikerskolan. Som nämnts framlades också proposition vid 1938 års riksdag (nr 89) med hemställan om statens övertagande av Vilhelmsro epileptikeranstalt. 213

I enlighet med vad som föreslogs i denna proposition, som bifölls av riksdagen, skulle statens övertagande av anstalten äga rum från och med den 1 juli 1939. Vid 1939 års riksdag beslöts därpå, i samband med fastställande av inkomst- och utgiftsstaten för det kommande budgetåret, att läkare skulle vara chef för anstalten, vilken förut haft en sjuksköterska som föreståndarinna. Vad inkomststaten beträffar hade i statsverkspropositionen upptagits samma avgift som den förut vid Vilhelmsro gällande, 1 000 kronor per år, vilket hade motiverats därmed, att denna avgift vore fastställd vid de flesta epileptikeranstalterna, och att ett sänkande av avgiften därför skulle kunna medföra svårigheter för evakuering till andra epileptikeranstalter. Den sålunda föreslagna avgiften godkändes också av riksdagen, frånsett vad beträffar barn, som äro under 16 år, för vilka avgiften — i enlighet ined i båda kamrarna väckta motioner — fastställdes till 400 kronor per år. Det förslag till utvidgning av Vilhelmsro till en centralanstalt för fallandesjuka med alla för en fullständig epileptikervård behövliga avdelningar, som medicinalstyrelsen hade framlagt, och vars realiserande vore otänkbart, om ej staten övertoge anstalten, har emellertid ej blivit genomfört, enär världskriget kort därefter bröt ut och förde med sig, att utgifterna på den civila staten måste inskränkas till det minsta möjliga. För att kunna genomföra anstaltens utbyggnad till centralanstalt inom epileptikervården — omfattande bl. a. ny administrationsbyggnad, sluten vårdavdelning, paviljong för småbarn och psykopatiska pojkar och i detta sammanhang också en panncentral — krävdes emellertid markutvidgning och i viss mån även markutbyte. Medicinalstyrelsen föreslog därför i skrivelse den 27 november 1945, att detta byte och en del inköp av vissa markområden skulle ske. Detta förslag framlades i proposition vid 1946 års riksdag (nr 177). Det härför begärda anslaget beviljades av riksdagen. Härmed har frågan om utvidgning av Vilhelmsro till en centralanstalt för fallandesjuka kommit så långt, att intet hinder längre möter för uppgörande av en detaljerad plan till den härför erforderliga utbyggnaden av anstalten. Styrelsen för svenska diakonanstalten inkom den 26 oktober 1937 med framställning om särskilt understöd till en vid diakonanstaltens vårdhem Berga anordnad klinisk undersökningsavdelning för fallandesjuka män. Styrelsen hemställde om ett understöd för nämnda klinik med 10 000 k o n o r . Medicinalstyrelsen tillstyrkte — efter hörande av sinnesslövårdsinspektören — framställningen under villkor att kliniken finge tjänstgöra som observationsavdelning även för övriga vårdhem för fallandesjuka min. Departementschefen anförde, att detta extra bidrag borde kunna begränsas till 8 000 kronor. I statsverkspropositionen till 1938 års riksdag hemställdes, att: till svenska diakonanstalten — utan hinder av gälland} bestämmelser om statsbidrag till epileptikeranstalter — måtte för tiden från 214

och ined den 1 juli 1938 till och med den 30 juni 1939 utgå ett extra statsbidrag med högst 8 000 kronor för en vid Berga vårdhem för fallandesjuka män anordnad klinisk undersökningsavdelning, på villkor att vid densamma mottoges patienter även från andra epileptikeranstalter enligt anvisningar, som inspektören för sinnesslövården meddelade. Riksdagen beslutade i enlighet härmed. Detta extra anslag har sedermera höjts i olika etapper och utgår under budgetåret 1948/49 med 24 000 kronor.

Kap. 9. Den nuvarande anstaltsorganisationen och platsbehovet. För omhändertagandet av fallandesjuka finnas, frånsett statens anstalt (Vilhelmsro), 12 anstalter, vilka erhålla statsbidrag till driften. De villkor, som äro förenade med erhållandet av statsbidrag, finnas intagna i SFS 1945:532 angående statsbidrag till driftskostnader vid anstalter för bildbara sinnesslöa och vid epileptikeranstalter. Förutom föreskrifter, som äro gemensamma för anstalter för bildbara sinnesslöa och epileptikeranstalter, nämligen angående medicinalstyrelsens godkännande, medicinskpsykiatrisk inspektion och beträffande föreståndare och anstaltsläkare, finnas endast föreskrifterna, att i anstalt för fallandesjuka endast sådana få intagas, som äro behäftade med fallandesot eller konvulsioner, samt att fallandesjuk, som lider av sinnessjukdom, ej får intagas. Av de nämnda 12 anstalterna tillhör en landsting, medan de övriga äro i enskild ägo. I följande sammanställning ha samtliga anstalter fördelats efter ägare och anstaltstyp. Epileptikeranstalten Stora Sköndal och dess annex arbetshemmet Scheve ha i fortsättningen räknats som en anstalt, varför det totala antalet anstalter alltså blir 12. Tabell 26. Samtliga epileptikeranstalter fördelade efter ägare och anstaltstyp. Statliga

A n s t a l t s' t y p Skolhem och arbetshem för män kvinnor samt vårdhem för barn Skolhem och arbetshem för män kvinnor Arbetshem för män Arbetshem för kvinnor Summa

Kommunala

Enskilda

Summa

5 4 10

1 5 5 12

och och 1

1 1

Epileptikerhemmet i Stora Sköndal har förutom arbetshem för män även klinik för manliga epileptiker. Det totala godkända platsantalet vid epileptikeranstalternas skolhem är 179 och vid arbetshemmen 701. Vårdhemmet för barn vid Margaretahemmet i Knivsta har 46 platser. Enligt Allmänna Svenska Föreningens för vården om sinnesslöa och fallandesjuka årsberättelse för år 1946 funnos vid 1947 års ingång sam216

manlagt 19 manliga epileptiker utackorderade i kontrollerad familjevård. Av dessa voro 18 utplacerade från Stora Sköndal och 1 från Rönneholmshemmet i Höör. Till den förut omnämnda av utredningen företagna inventeringen av på anstalter befintliga sinnesslöa och epileptiker hade vid inventeringens slutförande uppgifter inkommit från samtliga 13 epileptikeranstalter. Av dessa hade två, nämligen Stora Sköndal och Scheve, lämnat gemensamma uppgifter. I tabell E ha samtliga intagna och anmälda epileptiker, fördelade på kön, redovisats för var och en av anstalterna. Av tabellen framgår, att 4 enskilda anstalter ha enbart män intagna, 6 anstalter, därav 2 tillhörande landsting och 4 enskilda, enbart kvinnor och 2 anstalter, den statliga anstalten och en enskild anstalt, såväl män som kvinnor. Drygt 200 intagna patienter redovisas av Vilhelmsro och Stora Sköndal, 6 enskilda anstalter ha 50—75 intagna patienter, medan 4 anstalter, varav 1 landstingsanstalt och 3 enskilda anstalter, ha 20—35 patienter. Sammanlagt redovisas 865 intagna och 49 anmälda epileptiker. Av de intagna äro 493 eller 57 % män och 372 eller 43 % kvinnor. Av de anmälda epileptikerna äro 23 män och 26 kvinnor. Eftersom epileptikeranstalter, som framgår av tabell E, endast finnas i 8 län, sammanfalla i allmänhet inte anstaltslän och patienternas hemortslän. En bearbetning av materialet har givit vid handen, att av de intagna epileptikerna cirka 80 % äro intagna på anstalter utom hemortslänet. Beträffande de anmälda epileptikerna uppgår motsvarande andel till 96 %. I nedanstående tablå ha de intagna och anmälda epileptikerna fördelats efter födelseår. Av tabellen framgår, att nära 73 % eller 629 av de 865 intagna epileptikerna äro födda 1924 eller tidigare, d. v. s. de voro vid inventeringstillfället 22 år eller äldre. 248 patienter eller 28 % av samtliga äro födda 1904 eller tidigare. F ö d e l s e å r —1904

1905— 1910— 1914 1909

[ntagna . . Antal . . 248 82 % . . . . 28,7 9.5 \nmälda . 1 Antal . . 3 % . . . . (2,7) (8,1)

1915— 1919

1920— 1924

1925— 1929

1930— 1934

1935— 1939

1940—

96 11,1

116 13,4

75 8,7

92 10,0

59 6,8

10 1,2

7 (18,9)

6 (16,2)

4 (10,8)

8 (21,6)

6 (16,2)

Uppgift saknas

Summa

865 100

10,1 2 (5,4)

49 (100)

Sammanlagt 15 av de intagna epileptikerna ha karakteriserats som »Vipeholmsfall» och 43 som »övriga obildbara». Av de anmälda epileptikerna har 1 karakteriserats som obildbar. 217

Att erhålla tillförlitliga uppgifter om totala antalet fallandesjuka i Ilandet ställer sig mycket svårt. På basis av det material, man haft att tillgå vid värnpliktsmönstringarna, har man uppskattat antalet till omkring 12 000. Detta antal är emellertid ytterligt osäkert, då det rör sig om en sjukdom, som kan uppträda under synnerligen skiftande symtombild och ej sällan i så lätta former, att omgivningen ej har anledning misstänka, att det här skulle röra sig om epilepsi. Det mest påtagliga symtomet vid fallandesjuka är förekomsten av anfall med medvetslöshet och kramper, men dessa kunna variera i hög grad i antal och intensitet. Det finns sjuka, som dagligen ha flera stora, svåra anfall och andra, som endast sällan ha några. Det finnes fallandesjuka, som under hela sitt liv endast haft lätta nattliga anfall, som omgivningen kanske ej observerat, andra ha endast haft symtom i form av kortvariga rubbningar av medvetslöshet utan kramper, s. k. absenser. Senare tids forskning har riktat uppmärksamheten på förekomsten av fall med k a r a k teristiska epileptiska personlighetsförändringar, som äro så framträdande, att dessa personer kräva speciell vård, ehuru de aldrig haft anfall av något slag. Utmärkande för dessa epileptoida personligheter är en höggradig egocentricitet och självgodhet, tjatighet och efterhängsenhet, långsamhet i fråga om vissa reaktioner kombinerad med stor irritabilitet, som ej sällan tar sig uttryck i explosiva affektutbrott eller psykosartade omtöcknings- och oklarhetstillstånd. Inte så få fallandesjuka äro, på grund av dessa karaktärsegenskaper, tidvis farliga genom sina ohämmade affektutbrott och omtöckningstillstånd, och av särskilt stor betydelse är den hos epileptikerna relativt vanliga känsligheten för sprit, som medför, att även små doser alkohol hos dem kan utlösa omtöckningstillstånd, »patologiska rus», med benägenhet för våldshandlingar av olika slag. I vissa fall uppträder tecken på fallandesjuka redan hos små barn, i andra fall först vid vuxen eller t. o. m. hög ålder. Det senare inträffar särskilt ofta vid s. k. sekundära former av epilepsi, d. v. s. sådana former, som utlösas av påvisbara organiska skador, såsom skallskador, inflammatoriska sjukdomar i hjärnan, hjärntumörer, åderförkalkning o. dyl., medan de primära eller genuina formerna ofta börja vid tidigare ålder. Sjukdomens synnerligen växlande symtombild och de stora olikheterna i fråga om tidpunkten för symtomens uppträdande gör det omöjligt att mera exakt beräkna antalet fallandesjuka i landet. Flertalet fallandesjuka äro dock endast i behov av kortvarig observation och vård på sjukhus och k u n n a i övrigt, ofta med hjälp av viss medicinering, leva ett normalt liv ute i samhället. Endast en mindre del av dem, sannolikt mindre än 10 % av hela antalet, kräva vård under längre tid på sjukhus eller särskilda anstalter. Någon väsentlig ökning av antalet vårdplatser inom epileptikervården torde ej vara behövlig utöver anordnandet av de speciella undersökningsavdelningar och slutna avdelningar, som föreslås nedan. 218

Kap. 10. Utredningens förslag rörande epileptikervården. Av de vårdbehövande fallandesjuka är det endast en del, för vilka speciella epileptikeranstalter äro önskvärda. De övriga böra hellre vårdas inom ramen av andra vårdgrenar. Från födelsen höggradigt efterblivna fallandesjuka och sådana, som genom sjukdomen blivit i hög grad psykiskt avtrubbade, dementa, kräva icke andra vårdresurser än övriga höggradigt efterblivna, obildbara sinnesslöa och ha därför hittills omhändertagits på anstalter för obildbara sinnesslöa, de mer lättskötta på landstingens eller enskilda vårdhem, de svårskötta på Vipeholms sjukhus. Någon annan ändring i fråga om vården av denna grupp av fallandesjuka är icke behövlig, än att statens vårdmöjligheter för svårskötta fall, bland vilka relativt inånga utgöras av sinnesslöa fallandesjuka, utökas, så att de verkligen kunna beredas plats på statliga anstalter. Vidare finnes en grupp fallandesjuka, ofta normalbegåvade eller måttligt efterblivna, som vårdas på sinnessjukhusen, nämligen de, som lida av epileptisk sinnessjukdom. De förete en sjukdomsbild, som kräver den utrustning i fråga om differentieringsmöjligheter, säkerhetsanordningar och personalutrustning, som sinnessjukhusen förfoga över. Ej heller beträffande dem är någon ändring i nuvarande förhållanden påkallad. Vid sinnessjukhusen finnes emellertid för närvarande en grupp fallandesjuka, som om möjligt borde beredas annan vård. Det är sådana sjuka, som långa tider äro lugna och arbetsdugliga, ehuru ofta irritabla och ömtåliga till lynnet, men som med vissa tidsintervaller få mycket hastigt påkommande, intensiva orosutbrott och omtöckningstillstånd, då de måste vårdas isolerade på slutna avdelningar. Åtskilliga av dessa patienter skulle kunna beredas en drägligare tillvaro på mindre anstalter och bättre anpassad sysselsättning, om det vid någon eller några av de speciella epileptikeranstalterna funnes slutna avdelningar utrustade på lämpligt sätt, så att dessa fallandesjuka kunde få vistas på epileptikeranstalterna i stället för på sinnessjukhus. Talrika flyttningar mellan epileptikeranstalterna och sinnessjukhusen av dylika under korta tider oroliga, men som regel lugna patienter skulle i så fall kunna undvikas och ett antal vårdplatser på sinnessjukhusen frigöras för andra patienter. De fallandesjuka, som äro i behov av vård inom en särskild anstaltsorganisation för epileptiker, utgöras av sådana, som ha täta eller svåra an219

fall, sådana, som kräva en så noggrant avvägd medicinsk behandling, att det visat sig omöjligt genomföra den i den sjukes hem, sådana, som ä r o intellektuellt så efterblivna, att de ej kunna följa undervisningen i vanliga skolor eller anpassa sig under normala arbets- eller levnadsförhållanden samt sådana, som, oberoende av begåvningsgraden, förete de för epileptikerna karakteristiska personlighetsförändringarna i så hög grad, att anpassningssvårigheter i hemmet, i skolan eller på arbetsplatsen uppstå. Den nuvarande organisationen för vård av fallandesjuka omfattar, som tidigare nämnts, 12 anstalter, av vilka 2 bestå av skolhem med vissa anslutna avdelningar och 10 utgöras av arbetshem för ettdera könet. Någon systematisk fördelning av vårduppgifterna mellan de olika anstalterna har ej företagits, varken med hänsyn till klientelets art, på så sätt att t. ex. vissa anstalter skulle mottaga intellektuellt sämre utrustade och andra intellektuellt mer högtstående fall, eller att t. ex. vissa anstalter skulle vårda yngre och andra äldre patienter, eller med hänsyn till patienternas hemort (utom den enda landstingsanstalten, som naturligtvis med förtursrätt mottager patienter från det egna länet), så att varje anstalt främst skulle tillgodose vårdbehovet inom en viss räjong. När en fallandesjuk behöver vård, sker hans placering i stort sett slumpvis. Rör det sig om ett skolbarn, finnas endast två skolhem att välja på. Ofta göres förfrågan om plats vid båda, och barnet sändes till det skolhem, som först kan taga emot det. Rör det sig om en vuxen patient, efterhöres i regel i första hand plats vid det arbetshem för fallandesjuka, som ligger närmast hemorten, och därefter, om plats ej kan beredas vid denna anstalt, slumpvis vid de övriga epileptikeranstalterna. Ingen av anstalterna har ansvaret för att i första hand de mest vårdbehövande fallen mottagas. I många fall hänvisas sådana patienter till epileptikeranstalterna, som ej höra hemma där, t. ex. så lågtstående, att de borde vårdas på sinnesslöanstalt, eller organiskt betingade fall, som i första hand borde ha vård inom kroppssjukvårdens ram. Det föreligger därför ett stort behov av en verklig plan för epileptikervården med uppdelning av arbetsuppgifterna på lämpligt sätt och med skyldighet för en bestämd huvudman att ansvara för att de föreliggande vårdbehoven på området tillgodoses. Utredningen har övervägt, vilken huvudman som bör vara ansvarig för att epileptikervården ordnas på ändamålsenligt sätt. I fråga om sinnesslövården har utredningen hävdat, att ansvaret för vården principiellt borde åvila staten. Av vissa skäl, bl. a. den redan existerande anstaltsorganisationen, föreslås dock landstingen som huvudmän för vården av alla okomplicerade fall, medan staten skulle ta hand om alla komplicerade fall, som i fråga om lokalernas anordning eller personalens utbildning eller antal ställa speciella krav på vårdinstitutionerna. De fallandesjuka, oavsett om de äro intellektuellt efterblivna eller ej, ställa dylika speciella krav på vården. Härtill kommer, att, medan antalet sinnesslöa är sådant, att flertalet 220

landsting komma att utgöra upptagningsområden av lämplig storlek för en sinnesslöanstalt, antalet vårdbehövande fallandesjuka är så mycket mindre, att som regel ett eller ett par landsting utgör ett för litet upptagningsområde för anordnande av en epileptikeranstalt med den tekniska utrustning och de differentieringsmöjligheter, som epileptikeranstalterna böra ha. Med anledning av dessa förhållanden vill utredningen föreslå, att staten skall vara huvudman för epileptikervården och ansvarig för att den utbygges så, att de nuvarande bristerna avhjälpas. De typer av avdelningar, som för närvarande förekomma vid epileptikeranstalterna, äro skolhem och arbetshem. Som ovan framhållits föreligger behov, inom organisationens ram, av även andra avdelningar. För att kunna genomföra en fullständig klinisk genomgång av fallen behövs vid någon eller några av anstalterna kliniska undersökningsavdelningar. Sådana finnas för närvarande vid Vilhelmsro och vid Stora Sköndal, men vid båda dessa anstalter äro ifrågavarande avdelningar ofullständigt utrustade och utnyttjas ej i den utsträckning, som vore önskvärt. Visserligen kommer troligen, med tillkomsten av psykiatriska kliniker vid centrallasaretten, i framtiden ett större antal av dessa fall än hittills att vara kliniskt undersökta innan ansökan till epileptikeranstalt göres, men alltjämt torde behov av speciella undersökningsavdelningar inom epileptikervårdens ram komma att kvarstå, bl. a. för att bedöma de intagnas lämpligaste placering inom anstaltsorganisationens ram och för att uppnå en bättre differentiering av klientelet. Som bl. a. framhölls i medicinalstyrelsens skrivelse om statens övertagande av Vilhelmsro, borde även slutna avdelningar för vissa grupper av fallandesjuka anordnas vid en staten tillhörig epileptikeranstalt. Det torde behövas en sådan avdelning för manliga och en för kvinnliga patienter med omkring 30 vårdplatser för vartdera könet. Då de epileptiska anfallen och lynnesegenheterna ej sällan uppträda redan hos barn under skolåldern och medföra svårigheter att vårda dessa barn tillsammans med jämnåriga, och då erfarenheten visat, att en tidigt insatt, konsekvent medicinsk och psykologisk behandling av dessa barn förbättra utsikterna för framtiden, måste det anses angeläget, att det i anslutning till varje epileptikerskola finnes en »förskola», avsedd för såväl normalbegåvade som efterblivna barn under skolåldern. Under senare år har man vid Margaretahemmet försökt att omorganisera vårdhemmet för barn i sådan riktning, att endast barn, som i framtiden kunna beräknas tillgodogöra sig skolundervisningen, skulle mottagas och kvarstanna där. Platsbristen inom sinnesslövården har emellertid gjort det omöjligt att i önskvärd utsträckning få obildbara barn överflyttade till vårdhem för sinnesslöa, varför Margaretahemmets vårdhem ej fått den sålunda avsedda karaktären. Även vid Vilhelmsro har det stora behovet av en avdelning för barn i förskoleåldern framtvingat ett provisorium, och en sal i ett av 221

skolhemmen har avskilts för 7 dylika barn. En särskild förskoleavdelning med 20—25 platser, inrättad på ändamålsenligt sätt, skulle här vara synnerligen behövlig. Enligt utredningens mening saknas anledning att inrätta ett flertal a n stalter med alla de avdelningar — klinisk undersökningsavdelning, förskola, skolhem, arbetshem och sluten vårdavdelning — som ovan nämnts. Då vuxna, manliga patienter ej lämpligen böra vårdas på samma anstalter som barn och vuxna kvinnor, föreslås att två dylika fullt utrustade anstalter inrättas, vilka böra fungera som centralanstalter för hela landet, en avsedd för barn under och i skolåldern och vuxna kvinnor samt en för vuxna män. Till dessa centralanstalter böra alla anmälningar om intagning inom epileptikervården ske och de anmälda antingen intagas på centralanstalten eller, om tillräcklig utredning av fallet redan gjorts, och fallet synes lämpligt för annan placering, anvisas plats på någon av de fristående enskilda anstalterna för fallandesjuka, som tills vidare beräknas fortsätta sin verksamhet, men närmare anknytas till de statliga anstalterna och underkastas viss kontroll därifrån. Den ena av de planerade statliga centralanstalterna, Vilhelmsro, finnes redan, ehuru den ännu ej utbyggts med erforderliga avdelningar. Komplettering av anstalten med kliniska undersökningsavdelningar för barn och kvinnor, förskola samt slutna avdelningar för såväl barn i skolåldern som vuxna kvinnliga patienter bör snarast komma till stånd. Till Vilhelmsro böra alla vårdbehövande kvinnliga fallandesjuka oavsett åldern samt alla gossar under 14 år anmälas. De barn under eller i skolåldern, som anses lämpliga, kunna hänvisas till Margaretahemmet och övriga intagas vid Vilhelmsro. Vuxna kvinnliga patienter skola enligt utredningens mening som regel intagas för klinisk genomgång och observation och bli därefter antingen definitivt intagna på Vilhelmsro eller hänvisas till något av de enskilda epileptikerhemmen, vilka beräknas differentieras bättre än nu med hänsyn till de intagnas ålder, arbetsförmåga, intellektuella utveckling och epileptiska symtom. Den andra statliga centralanstalten för fallandesjuka, avsedd för vård av manliga patienter över skolåldern, måste nyinrättas. Något förslag om var denna anstalt bör anordnas anser sig utredningen ej kunna avge. Anstalten bör, förutom ordinära arbetshemsavdelningar, omfatta en klinisk undersökningsavdelning samt en sluten vårdavdelning för ett 30-tal patienter. Till denna statliga anstalt böra alla vårdbehövande manliga epileptiker från 14 års ålder anmälas och beslut om deras intagning eller hänvisning till enskilt epileptikerhem ske efter samma principer som föreslagits beträffande de till Vilhelmsro anmälda barnen och kvinnorna. I analogi med förhållandet vid sinnesslöanstalterna bör familjevård och försöksutskrivning av de intagna förekomma. Sinnesslöa fallandesjuka böra i fråga om inskrivning, utskrivning m. m. vara underkastade motsvarande bestäm222

melser, som fastställas för sinnesslöa i övrigt. För intellektuellt fullmåliga och för svårskötta sinnesslöa fallandesjuka böra även i tillämpliga delar samma bestämmelser gälla som för patienter intagna vid den statliga sinnessjukvården. Beträffande frågan om vilket ämbetsverk, som skall ha tillsynen över epileptikeranstalterna, anser utredningen någon principiell ändring i nuvarande ordning ej vara påkallad. Epileptikervården i dess helhet bör, liksom hittills, stå under medicinalstyrelsens ledning och överinseende, då de medicinska vårdsynpunkterna äro de väsentliga i fråga om detta klientel. De inom anstalterna befintliga skolorna böra dock i fråga om undervisningens anordning och bedrivande samt de vid skolorna anställda lärarnas tjänstgörings-, löne- och befordringsförhållanden stå under skolöverstyrelsens ledning. Tills staten övertagit hela epileptikervården torde statsbidrag böra utgå till enskilda anstalter efter samma normer som till enskilda sinnesslöanstalter såväl vad beträffar lärarlöner som driften i övrigt. Beträffande vårdkostnaderna och statsbidragen vilja de sakkunniga framhålla följande. Enligt utredningens förslag skall vården vara kostnadsfri för samtliga icke fallandesjuka sinnesslöa, vare sig dessa intagits å statliga, kommunala eller enskilda anstalter. Den del av nu utgående vårdavgifter, som icke täckes av folkpensioner och barnbidrag, skall vid de kommunala anstalterna bäras av staten. Någon vårdavgiftsberäkning skall icke längre verkställas vid dessa anstalter, utan reduceras statsbidraget, som utgör ersättning även för vårdavgifterna, vid dess utbetalande med de folkpensioner och barnbidrag, som anstalten uppburit för de intagna. Vid de enskilda sinnesslöanstalterna skola vårdavgifter däremot fortfarande beräknas. Den del av avgiftsbeloppet, som överskjuter av anstalten uppburen folkpension eller barnbidrag, skall emellertid icke uttagas av enskilda eller primärkommuner utan gottgöras av vederbörande landstingskommun. Enligt de sakkunnigas mening bör även vården vid epileptikeranstalterna vara kostnadsfri. På samma sätt som vid de enskilda sinnesslöanstalterna böra vid de kommunala och enskilda epileptikeranstalterna vårdavgifter som hittills beräknas för de intagna. Den del därav, som icke kan täckas av de folkpensioner och barnbidrag, som uppbäres av anstalterna, bör emellertid här gottgöras av staten. Enär vårdavgifterna sålunda delvis skola bäras av staten och alltså egentligen utgöra ett statsbidrag, bör avgifternas storlek dock icke längre beslutas endast av den centrala tillsynsmyndigheten utan underställas riksdagens prövning. Det nuvarande egentliga statsbidraget till driften föreslås oförändrat vad beloppet beträffar, men böra bestämmelserna i övrigt ändras till överensstämmelse med vad som förordats för driftsbidraget till sinnesslöanstalterna. Platsbidraget bör sålunda utanordnas budgetårsvis och beräknas å 223

det godkända platsantalet vid anstalten. Maximeringen av utackorderingsbidraget torde vidare böra slopas. Enligt 13 § kungörelsen den 20 juni 1945 (nr 532) utgår statsbidrag till epileptikeranstalt med högst följande belopp för halvår, nämligen: a) för skolhem, inklusive vårdavdelning, med 450 kronor för vart och ett av det antal barn, som i medeltal för dag under lästerminen å anstalten eller på dess bekostnad åtnjutit underhåll, samt b) för arbetshem med 450 kronor för var och en av det antal epileptiker, som i medeltal för dag varit intaget å anstalten, samt med styrkta verkliga kostnaden, dock högst 150 kronor för envar av det antal, som i medeltal för dag under halvåret utackorderats i kontrollerad familjevård, ansluten till arbetshemmet. Till Berga vårdhem för fallandesjuka män har dessutom under senare budgetår utgått ett extra driftsbidrag för en därstädes anordnad klinisk undersökningsavdelning. De sakkunniga anse vidare, att epileptikerna böra komma i åtnjutande av samma övervakande åtgärder under väntetiden och under utackordering och försöksutskrivning som de sinnesslöa. Det synes lämpligast, att denna tillsyn tillsvidare åtminstone vid de enskilda och kommunala anstalter, som icke ligga i närheten av någon av de statliga epileptikeranstalterna, överlåtes på vederbörande styrelse för undervisning och vård av sinnesslöa i resp. landsting. Styrelserna böra alltså uppbära de bidrag härför, som stadgats beträffande de sinnesslöa. Bidragen böra emellertid i de fall, där maximering förekommer, höjas till att täcka hela kostnaden. I de landsting, där övervakning ombesörjes från styrelsen för undervisning och vård av sinnesslöa torde jämväl eventuella kostnader för väntetidsvård i första hand böra gäldas av dessa, som i sin tur få återkräva beloppet av staten. Beträffande övriga bidrag föreslås lönebidraget till föreståndare och lärare vid skolhem och därmed samorganiserade arbetshem skola täcka hela lönekostnaden. Vad slutligen beträffar statsbidrag till anläggningskostnader, vilket kan vara berättigat i sådana fall, där staten längre fram ämnar övertaga en viss anstaltsanläggning, böra dessa i varje särskilt fall underställas riksdagens prövning. Man kan givetvis också tänka sig upprättandet av ett särskilt avtal mellan staten och varje anstalt angående det statliga bidraget, som då skulle innesluta såväl nuvarande statsbidrag som vårdavgifter. Då det emellertid icke kan väntas dröja länge, innan staten helt övertagit epileptikervården, synes det ur praktisk synpunkt enklast, om det nuvarande statsbidragssystemet med föreslagna modifikationer bibehålies. En ompröviing av de olika anstalternas vårdavgifter bör dock verkställas i samband med de nya bidragsbestämmelsernas införande. De hittills utgående avgifterna jämte statsbidrag ha nämligen vid vissa epileptikeranstalter icke förmått täcka driftskostnaderna. Sålunda måste svenska diakonsällskapel för 224

budgetaret 1947/48 anvisas ett engångsbidrag med 20 000 kronor för täckande av uppkommet driftsunderskott å den av sällskapet anordnade epileptikervården i allmänhet. Å andra sidan torde bidragsbestämmelserna efter de föreslagna ändringarna i desamma även bortsett från lönebidraget, som höjts med 15 procent, verka något gynnsammare än tidigare.

15 — 83217

BILAGOR

^

3 5

Z

S

^

I

CM

§S

^

W

CM

TH

^

^

M

C

(M

I

CM

M

CM

1 CM

O

>o

n

c©

o

eo

eO

CO

rH T H

*

I

t>» I

t-

r-

CM CM ri TH

"<* T f

t-

t^.

O

COCO

"**-<#

CM CM

COCO

CO CD

CM CM

I M

•n

»" r09

CO CO rH

M

OCT5

(O CM • *

O

O

lO

S t-

S 1^-

S ^ •«*

"*

-f

ifl

I

CM CO i O t**. m CO

TH

£* 3 C

CO H

CO

O O

rH T-<

o

o 110 r-t

i.O

COCO

O

Tl

t-

CM

2 t>

*2 O

lO

TH

CO CO T1

Ti

CM CO

CN

TH

TH

^

§£

ffl

rr" r »

TH

^<

Tf<

CM

JO

co

M Hj CM

S CO

C O O i O T H T H C O c O C O C O C N C M c C C O t N C M C O C O

rH rC

•«*

"*

Tf

JO CO

CO CO

U0 CO CM CO CO

en eo

cs co

TH

CN t-

CO o

o

eo eo

c> 05

N

w

r-t

i-i

CM CM

T1

-n

CM

CM

t~

rH T H

CD CO CM CM

uo

t-»

CM CM

io

co T H CM

CN

TI

CO rH

CO

TH

rH

TH TH

O CM

CM

•** - * f

O CM

I : : ::

A :°

t f l co C ;C3

fc B B

A

•2 5 cCO

ft to

o o

co jrj

3 C V3 =CH

A 3 -^ *S? 3 K 3 _

co C3

CS

:0 c

^ :«

a a

A A wi co o o a> 3 CO ICH o o

C

'ft

c/3

:0 3 :0

in TJ

2>

5 s

.3. S

-3 .3

tc #s

3 3

te 5 .3, c-

™

S

.

V

- * CO

i .5 cs -3 3 3O 3

3 tn -i r co A

•*

KJJ :C3 •£ r?O 3

o

0H J

zn 55

„

^ Ä - Q "T? —» J2 co co co

CU °C3

u fO

W

4—1

a « £ c/3

3 A

cl

.s :eö

co &5 a»

fl

S

, b

g < A

R) 03 U.

C cfl •—

P

B

"ö

U 5

t i 3 C/1 173

T3

co > c — a co 2 'O

»i I

.3 > a, o

1*

co

:fl

v^

C

CH

jcs

£? *

O

BD T3

Rl

-o K C "3

s C/2

.—<

co •O

c

£ to c)^a X

2w

w

:cs

co

ra

o O

^ 2

2 M

2 I S

M

I

eo oo

w

»

^

^

eo 3

m "O eo eo ^

^

= °

^ ° ° S °° °° 2 3

H

CM

^

•<*

" * CM CM

Ifl O

CO CO

1 8 UO

^ r t - O J O C n O J CO CO

9 i a IHTH

o o o t-iOCM

oocc THTH

H H Ifl O

?ooo CMCM

rH T H

CM CM

18 K5

^

TH

CM CM

«

^

I

£

CN

oo

| t - <N if) I J ;

w

j 5

f

.o

l

^

a

eo

eo

ffl

H^SSS^^S2

CM

© ,# So CM

T H O I O O C M T H TH I -* rH

o» CM

TH

TH

^

C

1 N

" 2

S å

THS

T!

18 O

I Tl<

I

* r «

-*

S

«-

!

•**"* T1 -n

co o co O

co H

cooo r-t -n

TI TI 10 icO

eo eo CMCM

i-O

CC CO

CM CM

cooo

eo -H< o CB CM co

" * Tf

irt>-o eo eo

TI TI rH \ - H

CM

CM CM

lO

coco

eo co r*. O C N h

«* •>* TI TI

coco TI -n

CMCM n TI

O

3 o -Q T3 C 3

. =0

• O

s ca

3 OJ

U O A m U <v

te

fl

A

g? 3

a 3 3 :fl J ,3

3° 3Ä

•3 3

T3 co

* :° rt

—

CO

^!

P —

a. • S

".§3 w> 3 5

« .2

O

co

C3 CÖ

tC

u

•S * g B B'[_CO eö^ 'co > J 5

SO : 0

g '3 'A

•"A Ä

^

230 SCO

c/3 K

c/3 PH

a

:fl >co

t» - t ^0 - G 3 PQ -3» " co " 3 co

:fl 3 3

O) CC 3 00 t e 00 sUi : 0 •— 7Z o *•?

«&

3 ,3

CU

b

3 A

3 3

a a

ti

.S 3 w co Ofi T J f j ca O +J _ o co

*

.-g 00

"3 "fl 3 >

• CO

• •

a

te 3 'c CC a

3 CD CO

.

>

3 Ä

A OJ , 2 *rj

B « :fl ^

TI

o ey }i :0

O A h « -<u 3 O u O

ej co co XS •O c

3 B* :3 ^ 3

co

]2 3

.3 03 -iaä bfi 3 »H "7» g; CO A m fl OJ O . :c3 H->

•§ K

O

3 2 Ä:0*

co A ^ - 3 3 ej 3 j co

:flc 3

K "« 2

os -c

® ort :§

R5 e j - - ^ «. —1 co

a

2 S2 .C3

w O

co

c

co

M

o e«

a co 3

c/3

3 :0

c :0

BO

C * J

:cs •-

CO

C 01

CC

§ .g

s1

r. fl t . C A TS 3 <L> O

fl :bi0 u4) 3 fe :fl P

A »-

t3

o

' *

o A

a

QQ

:

,

ri

eo o

I

I

T H C N

•«*

r r c n

oo

TI

TH

co

eo

CO

C O C O

.O

CO

O

CM

CN

TI

CN

Ti

co

eoeo

eo

1-HCM

C M r H

T H > *

T H r H

T H C N

CM

"O

TH

T1

en

IO

CM

I

I

TH

CO

Tt>

TH • *

CM

I

CM

TH

Ti

Ti

TH

TH

TH

CO

CO

TH

IO

O

••#

-J<

CM"*

^<

I

CM

CMCM

I

-«J<

•

'

«

TJ U

CO

T3 u

DC 3

.fl

.M

>

*^ s 3 *" S F^

Cj

rt » cö

eJ co co co a o

> 3

W)

CO

3 rt

3 3

to % " i TJ

w

fl J* ei- e* ^ ^4 co 3 to' M

ö > rt

a

ej

r2 3 3 co

CC 3

co

a

co

:o

s-i ej co T 5

:fl 3 Tm

aj

» 3co -* ;o

rt

es +3

2 ft C

g A 2 ^

ev

a -

:o ^

-IS

co

>>

« o

S<>rt

to c

—' '13

cy

CO * i

Tj

M « > Ä

&?

CM

r,

> « 3

m :« u O V

3 o * -3. 3 u 3 M •j"j 3 :rt a CO O

>

CJ

«

m

•S Ga

»rt

to CI * j TJ 03

3 > -3 £ :rt to JB

C3

.5

> 5

rt -3

OJD

| J

rt »rt H P " to >

CO

B

CO Ä —1

•s

A

CJ

£ 'O a >

CO TJ

c

; to 00 £ . 3 °rt

3 CJ

TJ

CH

(J

CO

fl >

3 :fl

•* HP « „, n 3 *3

3 co

"5

rt

co

M

£

es

co £ O 3

3 5

CO

Ci_)

0) 3

co

CO

§

« . CO

CO

.

3 S •

B co

«

T3

fn ac 2 •>« to > 3 oo 3 -* to -3 o o •— c

co

rt .2, fl.5, ,2 "£ 3 S M « ^ 'a ^

P2

fl fl

ITJ M<

M

•S'S

CO

CO

•5 > .S 2

co 3

S £-, 3 .to °ra "cu £2 "öJ

>

.

CO

. «

x

rt

co

-f,

. 3 M

.'

CM

es

"fl ^

co J(j _3 c o _ 3 ' ^ ej 'co co s ; co cu - H a> 3

rt

r>

PQ t i fl —

'03 TJ

x ri 3 on fl - 3 g* t> co o

o

M

-= S 3 :o^

-~i

TI

c-i

rH

TH

TH

CN

ro

eo

TH

er>

»--t

co

o

o

••«*<

TH

eo

'-o

Ti

co co

I

I

3 3

S B

c rt TJ tn

•fl

3 CD , 3

'^3 '3 to -t; -a 3

o 3 Ä

fl

-c fl « ker, > s c;

— TJ CO £ OO t - 1

12 o

hl

co

e

C

co

s .EP 3CJ «S 3 3> :fl rt • >

a »rt

.a

"

:« A 3

3 C3 O

._

3 ««

rt ^

i s g& !H

ej

rt K :fl Eo

»rt j> to

r *

£• -3

rt 3 rt co CO

o

co

CO

ort

to 'Ö 3 « 3 M

•^

\ 3 CJ TJ

2 c2 >

•—.

ort

to 3 t o co

rH

CD , 3 CO •*->

M

rt

ri CJ

'S »rt öfi •tHfl T ; C 3 r» 3 to rt :a3 -^ M CJ CJ 3 TJ rt TJ r—| "3* ? — Ti

SS

3 - ^ - 3 3 to lo °fj 'c7 :fl O co OC co —• M CJ ^ CJ

3 rt 3 co \r. 3 t- B

. ^ j

> U rt fl 3

c/! CJ

CJ

-Q

3 ? O

»3

3 C CO

CO

b£ -H

o

-Q CJ

J

O

CO

r*

a

CA

s_

rt CJ co - 3

•J3 CJ

WJJ

»c CO

. Q

g

-a i c jfl rt rt 3 £3 rtco rt« CJ MH u 3 u rt w S 3 rt 3

H

«rt ofl >

CO T3

CJ

t C -Q

> 3 to ' S »ej 60 :fl 'J3 ~ b 3 cfl -3 CO

o :0 co rt 3 3 3 3 -O S ti CJ t. CO

:rt r>

ifl

K

r*

2ä o

2 O

-3

C/3

W

i-; r-

CN T i

r l

51 rH

M

CO rH

j I

I

Tf

Tf

r<

H

rCD

'f

I I 1 1

CM

1 |

CM

HO rH

CO O

O

TH

r*

TJI

S 11

M 111i I 1 1! ! !

1|

i ! I 1

M I M

s

1 1' 1 ;l 1 1 1 1 1 1 1 1

II

I I I !

M i l l

1I I 1 M I I I I

! !

M i l

M i l l

rrn

CM T H

o

TI

r l

|

CD « rH

TI

CO

1 I

CO

-#

I

I

I

o

«

H

T

I

CO O

1 CM

CO

CM

1 CM

1 |

I

~1<

if)

rH

1 I

i

[

CN

OJ

-

II 1

1 i NN 1 1 1 1 M 1

II

III

i

1! 1! 1

-

11 !

II 1 1 II II -

II

MM

II II 1

1 CM CM

I r H l r H

1 I

1 i 1

„

I I I I

M

c

co I* 3 CO

o

co CO

to P -3

-3

. 3

.

:fl

B ej CO fl 3 C J ! t- 3 a rt

SI ^S:o'5, 3 :o

•-)

co

o r* CO

"CJ •O c/3

S CJ A TJ"

> c, O »rt U c> rt rt M co C A 3 E :« rt —H

t,

CH

CJ

c 3 3 33 g co T3 ACJ 3 T3 B U

er Tj* re B 10 c3 3 CJ CJ! 3^3 B JH 33 Iri .3 CJ r-, O O :o 3 T J 4 3 ja g 'o CJ aj ej 3 < O

!°

"fl

|

|

O CO

CJ

& «fl rt' >•

&

>

:0

3 | 3 ^35

1* O

0 O

CO

CO

H

CN CM

1 H-»

a a

r

I

CD tn

OJ

3 3 3 cV3

H

* *

| 1 | 1 1 | 1 I r+rt ' § « 1 1 1 1 1 1 1 1 CO

CQ

CJ

r

LO

T-

u

3 M

|

CM OJ

i CO CD

rH

|

I I 1

CM

C

CO

| |

Tj<

II 1

N

l |

1 Ti

-

rH

N

1 O

""*

I I

C m

1(0 T1

^

rH

"

CM

|

r

| I

II 1

I

H

|

1 CM

-

I

r I

CM

| |

O H

C

|

H5j<

C O C O T H T

|

!

t— OJ

| I

i

l

" *

TH

*

-* I I

| I

f-|

:e

CO

ofl

CO T)

> 3 "fl JS3 fl 3 3 g g g

JH CJ

O

*o :o CO

ti

CM

I

1 CM I

i

rH

I

I

i

t -

H

C

I

I

I

O

I

I

1 H

-

- H

rH

t-

f»

1 I

rH

1 I TH

T

|

TH

I I I ! 1 1 1 1

1 I

j

1 '

»-«

tf

t^

TI

CN

CM

| 1 1 I US 1 1 11

'

"O

Landstingets vårdhem, Vadstena JönkÖDines län Landstingets vårdhem, Eksjö, Vårdhemmet, Gislaved, Herrestads vårdhem, Karda, Tranås vårdhem, Tranås .. .

T H

1 1

T H Tj<

1 Södermanlands läns landstings vårdhem, Aspa, Ludgo Landstingets vårdhem, Gnesta . Landstingets vårdhem, Katrineholm Landstingets vårdhem, Oxelösund Landstingets vårdhem, Trosa .. Östergötlands län Norrköpings vårdhem för lättskötta sinnessjuka, Sandbyhov, Norrkönine Ingelstads vårdhem, Risinge

rH

CD Ti

1 1

I-O

TI»

•"*

ej»

CM r-

i

cc

I

rt M CO

CN r-

s

H

T

O

O

O

H

T

H

I M I !

;

-

H

T

H

C

O

!

O

O

O

C

I

N

T

H

I

CM

I

I

I

I

I

I

I

KO

TI

-.*

T H

T H

T H

- n

I

i

r

1 C

1II II

I M

1II 1 II 1 1

M I M I S

II

II II 1 1 II II

I I I

II II II 1 1

M

II

II II 1 1 II II

i l l

II 11 1! 1 1

M I M I S

•<»•>*

I

o

T

|

H

O

*

•(« Tf

Cl

T

H

1^

C

O

|

us I H Tf

|

X

1 T*

T*

TM

>

CS

lO

I

o

o

w

1 TI ri

1 |

0 O

|

T

H

I

T

H

I

I

O O O O O

I

L.O

I

t»

i>

eo

i

oo

i

!

oo |

i

l

eo

eo

|

N

T

t»

J>

H

1 I

H

T

|

co

co

I

UO CO

H

CM I

I

i

T

I I

I

eoeoi-H

1 C5

I

C

I

|

I

I

W

i CM | I

iO

r^

-<*

TI

-rf

T1

TI

M

T1

]

yl

I

\

t>

I

1 1

|

•>#

|

I

* *

n I

-

1 I

co

r

-n

I

oo

f

cc

1 I

oo

r

-

C

Ti

I

1 1 1 C

I-H TH i

<x

1 CJ

I

CM CM

1 H

eo

T H CM

TH

e <f

•

II M I I 1 1 1II i

I I I I "** 1 1

M I M I S

I I II 1 I I I

I I 1M<M

1 M I M I S

I ! 1! 1 I I I I 1 I I I

1 1 1 1H M

1 I I I I I I5

CO

M I M I !

i.O

II t-

i>>

eo

eo

C M C M C M l l C M

1 |

eo

eo

1 CO OO

1 I I I

cv:

U

O

U

O

T

H

I

I

T

H

I

l

l

l

l

H-> CO

>>

t.

CJ t>

CO

c

CD i =0 a

< B :a

CJ

«

ts_ . r t occ

ort

G> | t-

a

3 fl c 33

X.

C

c

fl

å

t

"~ 33 « s- CO c « cc 4: g : 0 e;

&

OC

a a

tH

»•€

•Il

C

5 i.

CJ

s 234

3 :cn

o M >

—

•**<

CO CM CM

CO CM

M

t^

• *

•<#

• *

co

I \

CN CM

|

CJ

3 1

I

CM O

CM

CN

* Cf

B

c

er.

er

"C <

ti

2 ^S ^

fl

CJ CC

3 33 * § T3 B 3 s- • O »fl "

CQ PQ >

3 • cö" O

CM

TI

|

CM

|

3 . 3 co 3 CJ

H-> CO co c j

0(S

—

co

»< 3

2 p

1 i< s

(£ A

c

« s-

42 : A £ rt! T3

rt.

:

0 ÖO

oo E

co

42 >>

fl

3 TH

« tf

I

J>«

y

« w ^ x: co 3 co C 3 S K er

£

•o 3 £ _:

c

(2

3j

rtH

OQ

CO * c

co

.cj

»rt

|I 1=§^

c

.

TJ t. o ort i> C co 3 :ei

t

-:c

t» b t c x ec i-

:e

c

tv:

:C. co c CD y t<;

•rt

B :«

-H

OJ

—

K

r

>

%

~

t-

j 3

^ tH CO ° f l B i> D CJ T3 O

co 4S b B r-

•J-J

rt

co

CO

^1

fl E rt 33 S 'O « a rt " B fl

:

ort

H M 5 4J co Of*

• •

H

a ti

CJ TJ* U

^

0 B

rt •--»

B 3

a

ifl

3 4: 3 : 0

Cf

.JE C

rt 13

CO • — »

CO

jjfl

33 -O B TJ 3 B c* fl - 3 cc

1 1 "a2

ort JA trt

> | :«c 3 ti

> a-g

c

S

»os

:e3 * fl"

42 £ £ 1» «,w % ti

rH

rH

»rt >

B > - :fl i : B" £ 33 ~ "5 % 2 9 3c 5 I .5. £ .2 « c/

CM CM

rt •

57 ^ M -

00 CM

C

:

t_

C O C N C M C O T H C M O I Ti Ti TOl

1 CO ej

CJ

3 3

.3, 'w

" *

CNCO

• i

"fl

> >| >»

:C r-

jö

a

| |

B B•

r*

I

A

it

B

KJ

3 H->

CJ

K ti S E ,^

CJ

c

>>

33 T3 U °fl

b A

fl

-

B

• *

l

'. .

o

| c o c o | W M

J

t

u

»rt

-9 t.

\ i l l a j:

H

o

o

:

tiU K fe a -C

Tabell B. Antal intagna och anmälda bildbara sinnesslöa vid olika anstalter för sinnesslöa. Antal b i l d b a r a sinnesslöa A n s t a l t

intagna

anmälda

kv.

kv.

summa

summa

1 Statliga anstalter

375 1 263

115 1 378

Skaraborgs och Älvsborgs län Statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa flickor, Vänersborg Källshagens sjukhus, Vänersborg

38 362

1 33

39 395

59 59

396 396

362 Örebro län V:a Marks sjukhus, Örebro Västmanlands län Statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar, Salbohed Salberga sjukhus, Sala Landstings- och stadsanstalter

59 59

74 452

74 452

9 13

9 13

83 465

1 820 1 340 3 160

491 3 651

58 Stockholms stad och län Stockholms stads sinnesslöskola, Externat, Stockholm Stockholms läns skol- och arbetshem, Upplands-Väsby

206 Uppsala län Uppsala läns sinnesslöanstalt, Rickomberga-Håga, Uppsala

122 Södermanlands län Södermanlands läns sinnesslöanstalt, Löt, Malmby

109 Östergötlands län Östergötlands läns anstalt, Storängens skolhem och arbetshem, Söderköping Norrköpings stads sinnesslöskola. Externat, Norrköping Norrköpings stads sinnesslöanstalt, Värnhem, arbetshem för kvinnliga sinnesslöa, Norrköping

29 Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län . . . . Smålands sinnesslöanstalt, Nannylund, Eksjö

178 Blekinge och Gotlands län Blekinge och Gotlands läns sinnesslöanstalt, Ekhagen, Karlshamn

313 107

Tabell B. (forts.) i

3 Kristianstads län Kristianstads läns sinnesslöanstalt, Fridhem, Hässleholm Backagården, arbetshem för manliga sinnesslöa, F.inja

—

—

—

—

Malmöhus län Blinkarpshemrnet, Röstånga Malmöhus läns sinnesslöanstalt, Möllevångshem, Lund Malmö stads sinnesslöskola, Externat, Malmö Malmö stads skolhem för sinnesslöa, Håkanstorp, Malmö Malmö stads arbetshem för manliga sinnesslöa, Lindängen, Fosie, Malmö Malmöhus läns och Kristianstads läns arbetshem för kvinnliga sinnesslöa, Nyhem, Hälsingborg Hälsingborgs stads sinnesslöskola, Råå norra skola, Hälsingborg, Externat

163 40

163 —

326 40

22 4

17 —

39 4

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

Hallands län Hallands läns sinnesslöanstalt, Hallagården, Heberg

o

5 Göteborgs och Bohus län Göteborgs stads samt Göteborgs och Bohus läns sinnesslöanstalt, Stretered, Kållered Göteborgs stads sinnesslöskola. Externat, Göteborg

34 Skaraborgs och Älvsborgs län Skaraborgs och Älvsborgs läns sinnesslöanstalt, Johannesberg, Mariestad

|

—

Värmlands län Värmlands läns sinnesslöanstalt, Ulleberg, Karlstad Värmlands läns arbetshem för manliga sinnesslöa, Björkåsen, Glava

—

—

—

—

Örebro län Örebro läns sinnesslöanstalt, Askersund . . Örebro stads sinnesslöskola. Externat, Örebro

28 20

53 40

81 60

9 9

3 3

12 12

—

—

—

13 Västmanlands län Västmanlands läns sinnesslöanstalt, Sofielund, Strömsholm

•

ibell B. (forts.)

Kopparbergs län Kopparbergs läns sinnesslöanstalt, Haggården, Hedemora Gävleborgs län Gävleborgs läns sinnesslöanstalt, Höghammar, Bollnäs Gävle stads sinnesslöskola. Externat, Gävle Gävle stads sinnesslöanstalt, Karlsberg, Gävle Västernorrlands län Västernorrlands läns sinnesslöanstalt, Bodaborg, Viskan

69 69

121 121

76 8

77 8

153 16

7 3

160 19

162 Jämtlands län Jämtlands läns sinnesslöanstalt, Furuhagen, Bräcke

91 Västerbottens län Västerbottens läns sinnesslöanstalt, Brogården, Umeå Västerbottens läns sinnesslöanstalt, arbets hem för manliga sinnesslöa, Strömsör, Håknäs Arbetshemmet för manliga sinnesslöa å Brattbygård, Vännäsby

138 Norrbottens län Norrbottens läns sinnesslöanstalt, Tallheden, Råneå

it;

enskilda anstalter

676 >76

741 1 417

1 542

•Stockholms stad och län Slagsta skola och småbarnshem, Fittja . . . Arbetshemmet för kvinnliga sinnesslöa, Karlsvik, Södertälje Arbetshemmet för kvinnliga sinnesslöa, Rörstrand, Stockholm Arbetshemmet för kvinnliga sinnesslöa, Karlslund, Upplands-Väsby Torsby arbetshem för manliga sinnesslöa i N. Värmdö, Hemmestavik Hammarbo psykopathem för imbecilla gossar, Tungelsta Söderhaga psykopathem, skola och arbetshem för imbecilla flickor, Drevviken . . . Sjöviks arbetshem för manliga sinnesslöa, Tjockö, Gräddö Vrå arbetshem för kvinnliga sinnesslöa, Alsike

176 88

234 76

37 28

38 21

75 49

485 213

410 164

—

—

—

44 32

—

— —

44 32

51 51

—

-

21 1

21 237

Tabell B. (forts.) 1

Arbetshemmet för manliga sinnesslöa, Rickomberga gård Uppsala Stiftelsen Anna Geijers barnhem, Uppsala

3 1

66 14

66 15

66 89

Skol- och arbetshemmet för manliga sinnesslöa, Sävstaholms slott, Vingåker . . . Arbetshemmet för kvinnliga sinnesslöa, Charlottendals skolhem för sinnesslöa barn med talrubbningar, Maj gården, Gnesta . . Bergåsa arbetshem för kvinnliga sinnesslöa,

Tallebo Hörda

16 Arbetshemmet för kvinnliga sinnesslöa, Liljestad Söderköping Schedevi vård- och arbetshem, Opphem . .

7 1

2 1

|

|

150 80

29 16

183 17 61 6 12 32 35 20

3 2 1

29 16 191 19 62 6 12 35 37 20

32 35 20

Solbacken Smålands Burseryd Furuberg Smålands Taberg

16 96 17 61 6 12

|

8 2 1

3 2

3 2

2 Arbetshem för manliga sinnesslöa, Holms39

3 Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa, Furu34 32 Arbetshem för manliga sinnesslöa, Vartorp,

32 Kristianstads län Ekeliden, arbetshem för kvinnliga sinnes59

14 131

Arbetshem för manliga sinnesslöa, Rönne59 Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa, Kullebo, Stehag Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa, Rönas,

59 25

25 Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa, Älv-

Tabell B. (forts.)

Göteborgs och Bohus län Betaniahemmet, arbetshem för kvinnliga sinnesslöa, Göteborg Betaniahemmet, skolhem samt arbetshem för manliga sinnesslöa, Askim

57 Skaraborgs och Älvsborgs län Skansen, arbetshem för manliga och kvinnliga sinnesslöa, Lödöse Talleröd, Strömsfors Klovasten, Ulvåker Aspa, Hasslerör Örebro län Brotorp, Hidingebro Vasshammar, Hammar Hinseberg, Frövi Vårdhem för manliga sinnesslöa med tuberkulos, östanby, Gusselby Jämtlands län Arbetshem för manliga sinnesslöa, Gevåg Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa, Locknegården, Lockne Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa, Björknäs, Bräcke Summa

10 36 5

17 36 5 10

20 38 5 10

59 52 7

94 52 7 30

94 52 7 30

29 4

3 384 2 456 5 840

13 433

731 6 571

23<>

Tabell C. Antal intagna och anmälda obildbara sinnesslöa vid olika anstalter för sinnesslöa Antal o b i l d b a r a sinnessloa anmälda

intagna

A n s t a l t

kv.

summa

kv. t;

669 Statliga anstalter

656 656

Malmöhus län Vipeholms sjukhus, Lund

180 180

1 1

Älvsborgs län Källshagens sjukhus, Vänersborg

836 836

172 172

190 190

1 1

3 3

13 13

Örebro län V:a Marks sjukhus, Örebro Västmanlands län Salberga sjukhus, Sala

12 12

12 12

Landstings- och stadsanstalter

713 1 562

130 Stockholms stad och län Stockholms stads sinnesslöanstalt, Årsta, Liljeholmen Stockholms läns vårdhem i Hammarby, Upplands-Väsby Stockholms 1. sinnesslöanstalt, Östhammar

27 38

69 38

22 Södermanlands län Södermanlands läns sinnesslöanstalt, Löt, Malmby

76 G

50 Östergötlands län Östergötlands läns sinnesslöanstalt, Söder köping Värnhem, Norrköpings stads vårdhem, Norrköping

3 Jönköpings län Jönköpings läns sinnesslöanstalt, Vilhelmshöjd, Värnamo

35 Kristianstads län Kristianstads läns landstings anstalt för kvinnor, Osby

sinnesslö-

Malmöhus län Kristianstads och Malmöhus läns sinnesslöanstalt, Nyhem, Hälsingborg Göteborgs och Bohus län Göteborgs stads samt Göteborgs och Bohus läns sinnesslöanstalt, Stretered, Kållered

109 20

73 15

182 35

Tabell C. (forts.) 2

:s

5 G

8 Skaraborgs och Älvsborgs län Skaraborgs och Älvsborgs läns sinnesslöanstalt, Johannesberg, Mariestad

251 Värmlands län Värmlands läns sinnesslöanstalt, Ulleberg, Karlstad Värmlands läns .sinnesslöanstalt, Björkåsen, Glava

—

—

—

—

46 Västmanlands län Västmanlands läns sinnesslöanstalt, Sofielund, Strömsholm

101 Kopparbergs län Dalarnas sinnesslöanstalt, Hedemora

—

—-

69 Haggården, 38

69 Gävleborgs län Gävleborgs läns sinnesslöanstalt, Höghammar, Bollnäs Gävle stads sinnesslöanstalt, Karlsberg, Gävle

38 Västernorrlands län Västernorrlands läns Bodaborg, Viskan

85 Västerbottens län Västerbottens läns sinnesslöanstalt, Strömsör, Håknäs Vårdhemmet Brattbygård, Vännäsby sinnesslöanstalt,

—

113 75

—

38 13

51 34

46 —

97 31

19 —

I —

23 —

120 34

1 389 1 330 2 719

325 3 044

50 2 8 — — 8 —

175 48 54 50 27 27 15

Tall-

Enskilda anstalter Stockholms län Värdhemmet Karlslund, föreningens för psykiskt vanlottade anstalt, UpplandsVäsby Vårdhemmet Granebo, Västerhaninge Margaretahemmets vårdhem, Knivsta . . . . Vallbostrands vårdhem, Täby Björkcbo vårdhem, Fagersjö Övcrby vårdhem, Rotebro Vrå vårdhem, Alsike 16 — 83217

—

sinnesslöanstalt,

Jämtlands län Jämtlands läns sinnesslöanstalt, Furuhagen, Bräcke

Norrbottens län Norrbottens läns heden, Råneå

—

61 46 25 50 27 8 —

64 — 21 — — 11 15

125 46 46 50 27 19 15

27 2 4 — — 5 —

•

—

4 .— — 3 —

Tabell C. (forts.) 1

1 Haga vårdhem, Haga slott, Enköping Lövsätra vårdhem, Nygård, Bro Vårdhemmet Maj gården, Föreningens för sinnesslöa barns vård anstalt, Gnesta . . Vordhpmmpt Onnphv Nvkönins

Vårdhemmet Häckelsta, Malmköping

Vårdhemmet Skogsfrid, Linköping Vårdhemmet Liljestad, Söderköping Schedevi vård- och arbetshem, Opphem . . .

c 1

13 1

23 2

—

—

•—

205 48 25 104 28 275

3 2

6 4

9 (i

2 1

:s

49 9 2 10 28 73

133 37 23 73

182 46 25 83 28 258

10 1

9 19 13 8 24

22 27 15 103

77 17

— 60 258 39 15 1

— 185

— 18 38 20 18

— 314 40 21 23

31 46 28 111 24 18 115 37 18 60 572 79 36 24

.

—

— — — —

10 7

6 6

16 13

— —

—

— 2

— •

—

40 52 28 111 26

')

3 33 o

—

—

.— —

18 131 50 18 63 607 81 3(5 24

2 1

— •i

27 81

i 8

37 42

1 3

47 38

•

—

3 21

—

Vårdhemmet Bergshyddan, Smålands TaVårdhemmet Björkliden, Kortebo

Vårdhemmet Tallbacka, Smålands Taberg

25 38 .— 6

—

Vårdanstalten Vilhelminahemmet, Växjö . .

35 18 40 35 6 11 11

Vårdhemmet Värend, Väckelsång

—

Vårdhemmet Biskopsbo, Vrigstad Vårdhemmet Björksäter, Smålands Taberg Vårdhemmet Tallebo Hörda Vårdhemmet Maj gården Hörda

Vårdhemmet Stampaholm, Karlshamn

Vårdhemmet Ekeliden Tyringc

Vårdhemmet Rönneholms slott, Stehag . . . .

53 21 32 141 63 78 94 33 38 23

.— 39 36 28 46

— 54

— — 27 69 27 19 23 24 24

,—, 97 50 47 61 37

25 77 36 34 46 35 72 40 35 33 80 38 19 23 77 45 32 238 113 125 155 70 38 23 24

.— 3

3 1 5 1

— —

— —

—

11 1 1 1

2 6 2

11 3 7 3

40 36 S7 il

—

— 4

19 27

15 12

92 57

3 60 46 14 5 1

298 159 139 160 71

— 12 9 3 33 25 8 4

—

4 3 3

— 27 21 0 1 1

"

3;j

3J

—

!()

A2-

Tabell C. (forts.) 2

3 Hallands län öringe vårdhem, Genevad

—

44 44

44 44

—

—

Göteborgs och Bohus län Betaniahemmets vårdhem, Göteborg Dyne vårdhem, Strömstad

75 35 40

30 30 —

105 65 40

6 6 —

Skaraborgs och Älvsborgs län Vårdhemmet Skansen, Lödöse Vårdhemmet Klovasten, Ulvåker Aspa vårdhem, Hasslerör Höglunda vårdhem, Gräfsnäs Höra vårdhem, Järpås

97 8 7 28 54

82 42 23 17 — —

179 50 23 24 28 54

160 — 53 66 41

49 49 — — —

Västmanlands län Vårdhemmet Hyddan, Norberg

4 4

Kopparbergs län Vårdhemmet Lidiro, Orsa Värdhemmet Näs i By s:n, Näs bruk . . .

.

—

44 44

15 15 —

21 21 —

126 86 40

22 5 — — 15 2

3 2 1 — —

25 7 1 — 15 2

204 57 24 24 43 56

209 49 53 66 41

5 — 5 — —

2 2

7 2 5

30 30

34 34

44 19 25

13 13 —

Jämtlands län Vårdhemmet Gevåg, Gevåg Vårdhemmet Locknegården, Lockne Vårdhemmet Björknäs, Bräcke

36 36 — —

50 — 29 21

Summa

Örebro län Vårdhemmet Vasshammar, Hammar Vårdhemmet Marieborg, Askersund Vårdhemmet Hinseberg, Frövi Vårdhemmet Östanby, Gusselby

—

•

— —

—.

—

216 51 58 66 41

1 1

9 9

43 43

57 32 25

3 3 —

9 9 —

12 12 —

69 44 25

86 36 29 21

5 5 — —

— — — —

5 5

91 41 29 21

907 2 236 5 143

467 1 014 8 157

•

—

.—

—

Tab. D. De kommunala internatens nettoutgifter och inkomster genoj skolat utgå enligt de sakkunnig!

A n s t a l t

Antal intagna

Nettoutgifter

Stockholms stad Årsta

135 742

Stockholms län Upplands-Väsby Östhammar . ..

220 38

501 558 79 041

Uppsala län Rickomberga-Håga

147 Södermanlands län Löt

Statsbidrag till lärarlöner

Övrigt statsbidrag

Vårdavgifter

21 777

37 289

36 797

160 600 17 100

78 077 24 048

307 919

31 287

91 618

60 420

383 932

42 253

125 421

54 205

Östergötlands län Storängen . . . .

071 612

49 309

173 733

106 770

Norrköpings stad Värnhem . . . .

180 515

50 (J23

57 055

Jönköpings län Vilhelmshöj cl

187 181

31 370

31 4 14

Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län Nannylund

410 845

57 737

120 259

28 211

192 736

38 139

59 802

40 210

72 721 02 019 15 721

19115 59130 22 559

2!) 900 13 960

27 098 59 142

108 157

150 050

(skatteunderlagskvot = 15,37)

Blekinge och Gotlands län Ekhagen (skatteunderlagskvot = 13,45) Kristianstads län Fridhem Backagården Osby

92 76 34

217 452 145 639 69 734

Malmöhus län Blinkarpshemmet Möllevångshemmet

58 43

125 791 37(5 221

Kristianstads o. Malmöhus län Nyhem

526 351

39 809

(skatteunderlagskvot — 17,43)

Malmö stads båda internat Håkanstorp och Lindängen ingå icke i tabellen cnixv uppgifterna för dessa anstalter ej voro tillgängliga vid tabellens färdigställande. 9 968 179 — 75 000 = 2 219; 70 resp. 80 procent härav = 1 553 resp. 1 775. 2 Bidragsunderlai T458~

itsbidrag och ^ärdavgifter under år 1947 saml det s tatsbidrag, som slag vid olika bidragsp ro centtal.' •s

vid ett Itsbidrag 11 100 % bidragsfcferlaget j skatteiderlags|aderat)2

9 Kol. 8 i % •

•

kol. 7

!

ii

Statsbidrag vid ett platsbidrag om 70 % av b i d r a g s underlaget (ej skatteunderlagsgraderat)

Kol. 10 i c/o av kol. 7

16 Skatteunderlagsgraderat statsbidrag ]) = 70 s = 21,36

Kol. 13 i % av kol. 7

Statsbidrag vid ett platsbidrag om 80 % av b i d r a g s underlaget (ej skatteunderlagsgraderat)

Kol. 15 i % av kol. 7

CO

£ c S O ••

bi O o

|| c.

19 CO

Skatteunderlagsg raderat •o o * « ri g .. s t a t s b i d r a g p = 80 s = 21,36 II

Kol. 18 i % avkol. 7

110 950

77 650

46 600

88 750

67 700

488 180 84 322

105 107

341 060 59 014

74 75

00 66

322 300 55 670

69 70

390 500 67 450

84 85

76 76

370 920 64 068

80 81

320 193

228 291

238 140

200 925

267 540

408 290

285 752

294 032

320 000

330 648

532 500

372 720

404 040

420 000

447 360

199 710

139 770

125 820

159 750

151 740

155 830

108 710

118 020

124 250

130 480

370 573

259 351

289 077

290 425

318 636

100 425

110 475

134 775

133 125

144 825

204 148 108 044 75 446

115 110 108

142 876 118 028 52 802

81 81 70

79 79 79

101 270 133 228 59 602

91 91 85

163 300 134 900 60 350

92 93 87

86 86 86

175 530 145 008 64 872

99 100 93

128 702 317 317

102 94

90 074 222 079

72 00

72 72

92 684 228 514

74 68

102 950 253 825

82 75

81 81

104 226 256 971

83 76

954 170

007 790 127

724 980

703 250 145

801 526

I

6 Hallands län Hallagården

140 735

25 097

48 658

8 490

115 03J

Göteborgs o. Bohus län samt Göteborgs stad Stretered

803 502

03 302

100 003

117 430

740 141

1 140 005

71 293

270 933

175 023

1008 775

Värmlands län Ulleberg Björkåsen

143 57

404 007 126.908

45 812

129 959 28 777

52 077 28 952

418 251 120 90*

Örebro län Askersund

175 934

38 327

49 885

17 540

137 00

Västmanlands län Soficlund

428 300

31 329

120 043

397 031

Kopparbergs län Haggården

480 060

32 433

120 770

58 081

447 621

Gävleborgs län Höghammar

486 820

38 391

140 262

79 498

418 VM

Gävle stad Karlsborg ..

197 925

44 020

49 532

197 92J

Västernorrlands län Bodaborg

(507 092

33 155

103 808

80 110

573 93j

Jämtlands län Furuhagen

326 728

28 001

105 842

53 992

298 065

103 20 60

238 499 53 516 104 090

47 002 3 973

94 439 22 792 20 631

40 719 20 510 42 581

19149 53 5 J 100 7 1

382 348

27 629

91 089

40 044

354 711

4 458'

10 789 590

821 411

2 886 618

1 786 741

9 968 17J

(skatteunderlagskvot = 25,90)

Skaraborgs och Älvsborgs län Johannesberg (skatteunderlagskvot = 10,59)

Västerbottens län Brogården Strömsör Brattbygård ... Norrbottens län Tallheden ... Summa 1

Antal godkända platser: 4 481

il

137 578

90 280

104 532

003 568

422 410

380 240

889 819

622 753

317 317 126 483

70 100

222 079 88 521

53 70

133 140

93 180

477 085

379 449

110 050

115 568

482 800

458 592

085 309

711 775

747 464

70 70

241 098 96 102

58 70

253 825 101 175

61 80

84 84

206 552 100 248

64 84

95 880

100 500

107 820

333 895

343 570

381 025

386 355

265 503

273 258

303 525

307 287

439 362

307 494

333 828

351 450

309 072

157 549

110 203

100 820

5i

120 025

119 706

512 589

358 743

894 779

410 025

435 666

368 351

257 798

287 346

294 050

313 070

228 557 57 094 133 140

119 108 83

159 959 40 378 93 180

84 75 58

80 80 80

182 825 40 150 106 500

95 80 66

182 825 40 150 100 500

95 86 00

87 87 87

198 893 50 206 115 860

104 94 72

239 052

107 724

191 700

191 700

206 064

9 892 302

6 923 274

7 299 298

8 012 950

8 146 485

Tabell E. Antal intagna och anmälda epileptiker vid olika epileptikeranstalter. A n t a 1 i n t a g n a

A n s t a l t

e p i 1 e p t i k e r a n m a 1 (1 a

summa

kv.

summa

Statliga anstalter

21 S

27 Jönköpings län Statens anstalter för tal landesjuka, Vilhelmsro, Jönköping . . . .

....

27 Kristianstads län Kristianstads läns epileptikerhem för kvinnor, Sönnarslövsgården Tollarp

27 Landstings- och stadsanstalter

Enskilda anstalter

22 Stockholms stad Svenska Diakonanstaltens epileptikerhem för män Stora Sköndal, Södertörns villastad, och Scheve, Järna Stockholms län Föreningen Margaretahemmets skolhem, arbetshem och vårdhem för fallandesjuka, Knivsta Erstagårdens epileptikerhem för kvinnor, Saltsjö-Nacka Kristianstads län Röingegårdens epileptikerhem i\ir män, Hässleholm Malmöhus län Rönneholmshemmet, Höör Sätoftahemmet, Höör Örebro län Ervalla epileptikerhem för män, Ervalla Kopparbergs län Skogsuddens epileptikerhem för kvinnor, Korsnäs Stabergs epileptikerhem för kvinnor, Korsnäs Västernorrlands län Granuddens epileptikerhem iöi kvinnor, Härnösand Summa

—

205 23

205 93

35 56

—

—.

64 64

75 75

139 64 75

—

— 56

51 56

28 20

28 20

20 493

20 372

3 8G5

3 2C

.*-«_•_*-*--

Q CD

lis

>—+-+«

sig

Ii m

mm

Statens offentliga utredningar 1949 Systematisk (Siffrorna

inom k l ä m m e r

beteckna

förteckning

utredningarnas

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Utredning m e d förslag om lösdrivarlagens u p p h ä v a n de m . m . [ 4 ] . . K r i m i n a l v å r d i frihet. Fångvårdsstyrelsens u t r e d n i n g ang. s k y d d s a r b e t e t s organisation m. m. [6] B e t ä n k a n d e a n g . f ö r b ä t t r a d insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden. [8]

nummer

i den kronologiska

förteckningen.)

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Industri. Statsförfattning.

Allmän

statsförvaltning.

liandel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas finansväsen. 1944 å r s a l l m ä n n a s k a t t e k o m m i t t é . 3. B e t ä n k a n d e ang. b e s k a t t n i n g av realisationsvinster, m. m . s a m t a c k u m u l e r a d e inkomster. [ 9 ]

Kommunikationsväsen. Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid s t a t e n s j ä r n v ä g a r . [5]

Bank-, kredit- och penningväseu. Foliti.

Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik. B e t ä n k a n d e med förslag Ull indexreglering av folkpensionerna. [7]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Hälso- och sjukvård. B e t ä n k a n d e om sinnesslövården. [11]

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen.

Elkraftutredningens redogörelse n r 2 : 17. Redogörelse för d e t a l j d i s t r i b u t ö r e r n a s a m t deras r å k r a f t k o s t n a der och priser vid distribution av elektrisk kraft. Värmlands län. [ 1 0 ]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Norrlandskommitténs principbetänkande. F ö r s t a d e len. N o r r l ä n d s k a utvecklingslinjer. [1] A n d r a d e len. Särskilda utredningar. [2] Tredje delen. U t låtanden och förslag i vissa frågor. [3]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Stockholm 1949 Katalog och Tidskriftstryck