Betänkande angående skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1951:48

INRIKESDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

SKOL- OCH YRKESHEM FÖR BARN MED KOMPLICERAD UTVECKLINGSHÄMNING AVGIVET AV 1948 ÅRS SINNESSLÖVÅRDSSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1951

Statens offentliga utredningar 1951 Kronologisk

1. Statligt aöd åt svensk filmproduktion. Beckman. 73 s. F i . 2. Försvaret) personaltjänst. Kihlström. 166 s. F ö . 3. Förhållardet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. Victor Petterson. 139 s. K 4. Antagninfen av medicine studerande m. fl. Kihlströn. 123 s. E . 5. Förslag ill naturskyddslag m. m. Haeggström. 212 s. J c 6. N ä r i n g s l i e t s lokalisering. Appelberg, Uppsala. 245 s. H. 7. Principer för dyrortsgrupperingen. Kihlström. 116 s. C. 8. Betänkanie angående polis- och åklagarväsendets organisaton. Norstedt. 304 s. I. 9. 1945 å r s universitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publceringsverksamheten, personal-, institutions- ocl stipendiefrågor m. m., det a k a d e m i s k a befordrinjsväsendet. Svenska Tryckeriaktiebolaget. 332 s. E . 10. Sjöfartsfirbindelserna mellan Gotland och fastlandet. Vctor Petterson. 171 s., 3 pl. K. 11. S t a t s m a k e r n a och folkhushållningen under den till följd LV stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 10. ?iden juli 1948—juni 1950 j ä m t e sakregister til delarna 1—10. Av K. Åmark. Idun. 338 s. H 12. P r o m e m o i a med förslag till allmän verksstadga. K a t a l o g ich Tidskriftstryck. 68 s. J u . 13. 1944 å r s a l l m ä n n a skattekommitté. 5. B e t ä n k a n de angå<nde studiekostnadei s behandling i beskattningshänseende. Marcus. 79 s. Fi. 14. Landsbyjdselektrifierir.gens utbredning å r 1950Idun. 47 ä. K. 15. Daghem och förskolor. Betänkande om barnstugor och barntillsyn. Victor Petterson. 641 s., 6 pl. S. 16. Filmcensiren. Betänkande 1. Beckman. 95 s. E . 17. Statens dukhusutredning av år 1943. B e t ä n k a n de 6. Redogörelse för arbetsstudier vid kroppssjukhuseis vårdavdelningar m. m. Beckman. 233 s. I . 18. Betänkaide med förslag till förordning angående upphandlng och arbeten för statens behov m. m. Norstedt. 77 s. F i . 19. SOS. Sanhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. Gummesan. 89 s. I. 20. Betänkaide med förslag till ny ägofredslagstiftning. Beikman. 143 s. J o . 21. Kejnekonmissionens utredning. Norstedt. 313 s. Ju. 22. Förslag 411 sjömanslag m. m. Marcus. 106 s. H . 23. Socialvårlskommitténs betänkande. 18. Utredning och förslig angående begravningshjälpsförsäkring. Falu Nyt Boktryckeri, Falun. 43 s. S. 24. Betänkaide med förslag rörande utformningen avå t g ä r d e r för ökad skattefinansiering av k o m m u nala investeringar. Beckman. 55 s. Fl. 25. Socialvårlskommitténs betänkande. 19. Utredning och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag m. m. Khlström. 55*. 443 s. 8.

förteckning

26. Vatten- och avloppsfrågan. Beckman. XIV, 597 s. K. 27. Konkurrensbegränsning. Betänkande med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig k o n k u r ' rensbegränsning. Del 1. Idun. 722 s. H . 28. Konkurrensbegränsning. Betänkande med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Del 2. Bilagor. Idun. 549 s. H ^ 29. Skolöverstyrelsens organisation. Victor Petterson. 35S s. E . 30. e k o n o m i s k t långtidsprogram 1951—1955. Marcus. 200 s. F i . 31. Den utomproeessuella rättshjälpen å t mindre bemedlade. Norstedt. 116 s. J u . 32. Bränsle och kraft. Orientering rörande Sveriges energiförsörjning. Av K.-G. Ljungdahl. Gummesson. 73 s. H. 33. 1946 å r s kommitté för sjuksköterskeutbildningen. 2. Högre utbildning av sjuksköterskor m. m. 3. Specialutbildning av sjuksköterskor. Kihlström. 120 s. I . 34. Betänkande angående omorganisation av apoteksväsendet i riket ni. m. Katalog och Tidskriftstryck. XVI, 679 s. I. 35. Den svenska byggnadsmaterialmarknaden. Produktion, distribution och prissättning av j o r d - och stenindustriens material. Av N. Tengvik. Syd-S svenska Dagbladet, Malmö. 278 s. S. 36. Arkiv- och biblioteksfilmning. Appelberg, Uppsala.'. 114 s. E . 37. Universitetskanslersämbetets uppgifter och organisation m. m. Falu Nya Boktryckeri, F a l u n 116 s. E . 38. Skor. Beckman. 347 s. H, 39. B e t ä n k a n d e angående producent- och kontantbl] drag till vissa innehavare av mindre jordbruk. Beckman. 120 s. J o . 40. Förslag till lagstiftning om förbud mot bebyggelse m. m. inom vissa strandområden. Kihlström. 149. s., 4 kartor. J u . 41. Ungdomen möter samhället. Ungdomsvårdskonimitténs slutbetänkande. Beckman. 223 s. J u . 42. B e t ä n k a n d e med förslag till utlänningslag m. m. Sydsvenska Dagbladet, Malmö. 304 s. J u . 43. 1944 å r s nykterhetskommitté. 1. Statistiska undersökningar kring alkoholfrågan. Appelberg, Uppsala. 348 s. Fi. 44. 1944 å r s nykterhetskommitté. 2. Verkan på den mänskliga organismen av maltdrycker med oliki alkoholhalt. Av L. Goldberg. Appelberg, Uppsala. 148 s. F i . 45. 1950 å r s folkpensionsrevision. Avdragsregler och bostadstillägg. Victor Petterson. 164 s. S. 46. B e t ä n k a n d e med förslag angående flyttning av Stockholms örlogsbas till Stockholms södra skärgård. Katalog och Tidskriftstryck. 102 s. Fö. 47. Anstaltsvårdades r ä t t till folkpension m. m. Falu Nya Boktryckeri, Falun. 154 s. S. 48. B e t ä n k a n d e angående skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning. Katalog och Tidskriftstryck. 144 s. I.

Anm. On: särskild tryckort ej angiven, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstä-erna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . — ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1951:48 INRIKESDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

SKOL- OCH YRKESHEM FÖR BARN MED KOMPLICERAD UTVECKLINGSHÄMNING AVGIVET AV 1948 ÅRS SINNESSLÖVÅRDSSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1951 Katalog- och Tidskriftstryck

2 ,;~-

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet

5 Kap. 1. De statliga anstalternas tillkomst och utveckling A. 1920 års sinnesslövårdssakkunniga B. Utvecklingen fram till 1950

7 7 10

Kap. 2. Gällande bestämmelser och nuvarande vårdmöjligheter A. De statliga skol- och yrkeshemmen B. Enskilda anstalter

14 14 17

Kap. 3. 1948 års sinnesslövårdssakkunnigas uppdrag A. Direktiven B. Utredningsuppdragets bakgrund

20 20 21

v

Kap. 4. De sakkunnigas rundfråga angående barn med svårartade beteenderubbningar 27 A. Klientelets storlek och beskaffenhet 27 B. Prognosen 34 Kap. 5. Klientelet, vården och undervisningen A. Klientelets avgränsning B. Några anstaltspsykologiska frågor C. Synpunkter på undervisningen D. Medicinska synpunkter

38 33 43 48 52

Kap. 6. Platsbehovet

54 Kap. 7. Organisation A. Överinseendet över anstalterna B. Principförslag till anstaltsorganisation C. Elevintagning D. Vårdavgifter „

57 57 66 87 88

Kap. 8. Förslag rörande de särskilda skol- och yrkeshemmen

90 Kap. 9. Kostnader

102 Kap. 10. Sammanfattning

108 Utkast till Kungl. Maj :ts stadga för skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning 111

Specialmotivering till utkast till stadga för skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning 129 Bilaga 1. Program och kostnadsberäkning för skolhem 139 Bilaga 2. Program och kostnadsberäkning för yrkeshem 141 Bilaga 3. Program och kostnadsberäkning för omändringsarbeten vid statens yrkeshem på Salbohed 143 Bilaga 4. Program och kostnadsberäkning för omändringsarbeten vid statens skol- och yrkeshem i Vänersborg 144

r i l l Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Inrikesdepartementet

Den 29 oktober 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för inrikesdepartementet att tillkalla högst fyra sakkunniga för utredning angående frågan om anstaltsorganisationen för vården av svårskötta bildbara minderåriga sinnesslöa samt, och i första hand, angående frågan om en omedelbar materiell upprustning av de statliga uppfostringsanstalterna för sinnesslöa. Med stöd av bemyndigandet tillkallades såsom sakkunniga numera t. f. byråchefen Lars Bolin, numera statssekreteraren Per Eckerberg, inspektören för sinnesslöundervisningen Ragnhild Jungner och dåvarande inspektören för sinnesslövården Thorsten Sjövall. Åt Eckerberg uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Den 6 november 1948 uppdrog departementschefen åt amanuensen Alcxej Pellijeff att vara sekreterare. Att såsom experter biträda vid utredningsarbetet förordnade departementschefen den 6 november 1948 t. f. byrådirektören Åke Englund och arkitekten Leo Uulas samt den 17 december 1948 byråinspektören Daga SchmidWallinsson. De sakkunniga ha antagit benämningen 1918 ars sinnesslövärdssakkiinniga. Enligt sitt uppdrag ha de sakkunniga i första hand undersökt behovet av en materiell upprustning vid de statliga uppfostringsanstalterna för Binnesslöa samt den 20 december 1948 överlämnat utredning och förslag angående denna upprustning (stencilerat). Under utredningsarbetet h a de sakkunniga i särskilda frågor samrått med befattningshavare inom socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, domänstyrelsen, byggnadsstyrelsen och riksräkenskapsverket samt med viss psykiatrisk expertis. De sakkunniga ha vidare besökt de anstalter, som direkt eller indirekt beröras av utredningsuppdraget samt de orter, som ansetts kunna komma ifråga såsom förläggningsorter för erforderliga nya anstalter varjämte överläggningar med representanter för berörda kommunala myndigheter ägt rum.

De sakkunniga ha avgivit infordrade utlåtanden i vissa till de sakkunniga remitterade ärenden, nämligen den 5 mars 1949 över av styrelsen för statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar avgivet förslag angående provisoriska åtgärder för åstadkommande av ökad differentiering av eleverna vid anstaltens skolhem samt den 6 juli 1949 över av 1946 års sinnesslövårdsutredning avgivet betänkande om sinnesslövården. Sedan de sakkunnigas uppdrag nu slutförts få de sakkunniga härmed vördsamt överlämna sitt betänkande. Ledamoten Sjövall har på grund av utlandsvistelse sedan den 1 augusti 1949 icke deltagit i utredningens arbete. Stockholm den 1 oktober 1951. PER ECKERBERG LARS BOLIN

RAGNHILD JUNGNER / Alexej

Pellijeff

KAPITEL 1

De statliga anstalternas tillkomst och utveckling A. 1920 års sinnesslövårdssakkunniga Redan tidigt hade svårigheter yppat sig att på sinnesslöanstalterna med deras vanligen relativt lugna klientel omhändertaga även sådana sinnesslöa, som genom sin närvaro gåvo anledning till ständig irritation och som på grund av sin oförmåga till anpassning vållade kamrater och vårdare oro och bekymmer. Särskilda föreskrifter om dessa s. k. vanartade sinnesslöa intogos första gången i kungörelsen den 28 maj 1897 angående anslag av allmänna medel åt uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn och åt arbetshem för sinnesslöa. Enligt denna kungörelse skulle såsom villkor för statsunderstöd bland annat gälla, att i anstalten ej finge intagas sinnesslö, som av anstaltens läkare eller inspektör förklarades vara olämplig för samlivet i anstalten. Härigenom utestängdes de »vanartade» barnen från de statsunderstödda sinnesslöanstalterna. Då ej heller andra placeringsmöjligheter funnos, måste barnen i allmänhet återsändas till hemkommunerna, där man i bästa fall beredde dem plats på ålderdomshemmen. Det är uppenbart, att de inte passade på dessa inrättningar. Brev och skrivelser från myndigheter och sinnesslöanstalter vittna

också om vilka svårigheter dessa barn beredde samhället. Ser man på detta tillstånd ur barnens synpunkt, måste det betecknas som minst sagt tröstlöst. Många djupt sinnesslöa, som levde sitt liv undangömda och självupptagna, kunde väcka människors medkänsla och bli föremål för deras omtänksamhet och barmhärtighet. För de vanartade sinnesslöa, som i regel äro vakna och nyfiket intresserade för det som rör sig omkring dem, gestaltade sig livet oftast helt annorlunda. De sökte sig till människorna, men psykiskt undermåliga och icke alls anpassade och skolade för ett socialt och samhälleligt liv och dessutom belastade med ett obändigt lynne och obehärskat driftliv, kommo de i ständiga konflikter. Helt naturligt kunde de icke upptagas i samhällsgemenskapen, och varje deras närmande möttes också av ett obönhörligt bortstötande. På så sätt blev dessa sinnesslöas liv en ständig strid mot människorna och samhället, för vars krav de aldrig blivit skolade och som de med egna andliga resurser voro oförmögna att förstå. Ofta blev straffanstalten och fängelset slutstationen på deras väg genom livet. Kännedomen om det öde, som drab7

bade dessa elever, om de sändes bort från anstalten och skolan, gjorde att man i många fall trots alla svårigheter behöll dem kvar. Men därigenom kom också behovet av en specialanstalt för denna kategori att göra sig alltmera gällande. Det första steget mot bättre vårdförhållanden för de vanartade sinnesslöa togs år 1916. Vid detta års riksdag väcktes nämligen en motion (FK nr 83) om att staten skulle direkt omhändertaga alla, som på grund av vanart eller av annan anledning måste utskrivas från dåvarande anstalter för sinnesslöa. Riksdagen beslöt med anledning av denna motion en skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om utredning rör a n d e på vad sätt vård lämpligen borde ordnas för sådana sinnesslöa, som icke lämpade sig för samlivet på de vanliga sinnesslöanstalterna. I motiveringen till denna skrivelse anfördes bl. a., att det icke minst med hänsyn till de krav ifråga om läkarvård och tillsyn m. m., som måste ställas på en för vanartade sinnesslöa avsedd anstalt, knappast kunde tänkas andra möjligheter än särskilda av staten upprättade anstalter. Med anledning av denna framställning år 1916 och en framställning år 1918 om utarbetande av lagförslag om skolplikt för bildbara sinnesslöa barn, tillkallade Kungl. Maj:t våren 1920 sakkunniga för att verkställa utredning och avge förslag beträffande lagstiftning om obligatorisk undervisning och vård av bildbara sinnesslöa och fallandesjuka. De sakkunniga skulle även avge förslag om det för sådan lagstiftnings genomförande nödiga anstaltsväsendet. Då sistnämnda fråga borde vara löst innan skolplikten för sinnesslöa b a r n bleve genomförbar, upptogs först till S

behandling frågan om vården av sådana sinnesslöa och fallandesjuka, som på grund av vanart icke lämpligen kunde intagas eller behållas i de vanliga sinnesslö- och epileptikeranstalterna. De sakkunnigas förslag i denna fråga — vilket framlades i ett den 12 februari 1921 avgivet betänkande — innebar, att staten skulle anordna särskilda uppfostringsanstalter för sådana i skolåldern befintliga sinnesslöa barn, en för vartdera könet. I dessa anstalter skulle icke endast sinnesslöa med vanart i egentlig mening (utpräglat stöldbegär, sexuell opålitlighet o. s. v.) mottagas utan även andra sinnesslöa, som vore olämpliga i de vanliga sinnesslöskolorna såsom sinnesslöa med abnormt häftigt lynne med därav följande odisciplinerbart u p p t r ä d a n d e (s. k. affektlabila) samt sinnesslöa med starkt framträdande rymnings- och vagabonderingstendenser. Vidare skulle anstalterna för vanartade sinnesslöa även mottaga sådana, som vore fallandesjuka och tillika vanartade. Där skulle sålunda ej tillämpas den för de vanliga anstalterna för bildbara sinnesslöa gällande regeln, att fallandesjuka icke finge mottagas eller behållas. Enligt förslaget skulle emellertid ingen få intagas i skolhem för vanartade sinnesslöa och fallandesjuka, som icke vore eller förut varit intagen i skola för sinnesslöa eller fallandesjuka eller i skyddshem för vanartade barn. Denna restriktion motiverades med att det eljest icke skulle kunna undvikas, att på dessa nya statsanstalter inkomme även sådana barn, vilkas intagande där varken vore behövligt eller lämpligt. Erfarenheten hade nämligen visat, att sinnesslöa barn, vilka av intagningshandlingar att döma vore vanartade, på en anstalt snart nog låtit disciplinera sig och där ingalunda visat någon tendens

till vanart. Trots att de föreslagna anstalterna för vanartade sinnesslöa voro avsedda för barn i skolåldern, föreslogs icke någon övre åldersgräns för intagning, varför överskriden skolålder icke skulle utgöra hinder för intagning, om plats funnes. Detta vore dock att betrakta som en övergångsanordning, så länge arbetshem för vanartade sinnesslöa ännu saknades. Beträffande förläggningen av uppfostringsanstalterna för vanartade sinnesslöa och fallandesjuka föreslogs, att anstalten för gossar skulle förläggas till Salboheds gamla lägerplats i de där kvarvarande byggnaderna, och att till uppfostringsanstalt för vanartade sinnesslöa flickor skulle apteras det dåvarande i Vänersborg belägna skolhemmet för blinda sinnesslöa och blinda dövstumma, som innehades av Drottning Sofias stiftelse, vilken skulle nedlägga sin verksamhet så snart statens anstalt för blinda med komplicerat lyte blivit färdig att tagas i bruk. Detta förslag upptogs i en vid 1921 års riksdag framlagd proposition (nr 289), vari anslag begärdes för erforderliga reparations- och ändringsarbeten på ifrågavarande byggnader. Som elevavgift upptogs i propositionen det av de sakkunniga föreslagna beloppet 225 kronor per år, motsvarande vad barnavårdsnämnd då var skyldig erlägga för på skyddshem intaget barn. Propositionen bifölls av riksdagen med den ändringen, att elevavgiften bestämdes till en krona om dagen eller sålunda till för år räknat 365 kronor, och Kungl. Maj :t utfärdade den 9 november 1922 reglemente för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa. (Sv. förf. nr 525). Samtidigt med detta reglemente utfärdade Kungl. Maj:t även kungörelse

med vissa ändringar i kungörelsen den 24 oktober 1919 (Sv. förf. nr 659) angående understöd av statsmedel åt anstalter för bildbara sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka, och åt epileptikeranstalter. Av dessa ändringar må här nämnas den, som berörde 4 §, enligt vilken sinnesslö eller fallandesjuk, som av anstaltens läkare eller vederbörande inspektör förklarades vara olämplig för samlivet i anstalten eller deltagandet i arbetet därstädes, ej finge intagas i sådan anstalt. Denna bestämmelse bragtes genom ändringen att överensstämma med den i ovannämnda sakkunnigbetänkande uttalade principen, att man ej av uppgifterna om den anmälde sinnesslöes eller fallandesjukes uppförande ute i samhället borde draga några slutsatser angående vanart. Bestämmelsen ändrades därhän, att om intagen sinnesslö eller fallandesjuk av anstaltens läkare eller vederbörande inspektör förklarats vara olämplig för samlivet i anstalten, han måtte kvarhållas där, endast under förutsättning att åtgärder ofördröjligen vidtogos för hans intagande på en statens anstalt för sinnesslöa (Sv. förf. nr 526 år 1922). Enligt de sakkunnigas förslag skulle i anslutning till statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa kunna anordnas arbetshemsavdelningar för sådana vanartade sinnesslöa, vilka uppnått den ålder, att de icke lämpade sig för skolhem, men vilka med hänsyn till vanartens eller den psykiska abnormitetens beskaffenhet icke nödvändigt behövde vårdas på sluten anstalt. Dessa vore nämligen icke i behov av överflyttning till de särskilda anstalter för vuxna vanartade sinnesslöa, som enligt de sakkunnigas förslag borde upprättas. Vid statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar, där två byggnader voro tillgängliga för bostäder åt ele9

verna, och där platsantalet — sedan alla påtänkta ändringsarbeten blivit utförda — beräknades kunna uppgå till omkring 50, fanns möjlighet att anordna särskild arbetshemsavdelning. Då det beräknades, att antalet skolelever på denna anstalt skulle uppgå till ett 30-tal vid dess öppnande och sedan efter hand ökas ytterligare, innebar de sakkunnigas förslag, att det på denna arbetshemsavdelning icke skulle mottagas några elever utifrån utan endast sådana, vilkas utbildning i anstaltens skola vore avslutad. Vad åter statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa flickor beträffar, där anstaltsbyggnaden rymde 40 platser, beräknades antalet skolelever vid anstaltens öppnande ej blir mer än ett 15tal. För att ej en stor del av platserna under flera år skulle stå obegagnade, ingrepo 1920 års sinnesslövårdssakkunniga den 15 augusti 1922 med skrivelse till Kungl. Maj:t, vari som ett provisorium — i avvaktan på tillkomsten av särskild anstalt för vuxna vanartade sinnesslöa kvinnor — föreslogs, att även sådan vuxen kvinnlig sinnesslö, som icke varit intagen i uppfostringsanstalt för sinnesslöa eller fallan-

desjuka, skulle kunna få mottagas. Detta förslag motiverades med att det vore av stor vikt att vuxna kvinnliga sinnesslöa, som visat sig opålitliga i sexuellt hänseende, kunde bli omhändertagna på lämplig anstalt. Skolhemmet i Vänersborg borde enligt förslagsställarnas mening kunna användas för denna kategori. Med anledning av denna framställning förordnade Kungl. Maj:t, att utan h i n d e r av bestämmelserna i reglementet finge i uppfostringsanstalten för sinnesslöa flickor i Vänersborg, där så utan skada för verksamheten vid anstalten kunde ske, tillsvidare intagas vuxen kvinnlig sinnesslö, som visserligen icke vore eller varit intagen i statsunderstödd anstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka, skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt, men som till följd av vanart icke lämpligen kunde omhändertagas annorstädes än på anstalt för vanartade sinnesslöa. Av statens uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa öppnades den för gossar vid Salbohed i november 1922, medan den i Vänersborg för flickor blev färdig att tagas i bruk i juli 1924.

B . Utvecklingen fram till 1950 Då många av dem, som intogos på uppfostringsanstalten för vanartade sinnesslöa gossar under de första verksamhetsåren voro sådana, som tidigare varit intagna i vanlig sinnesslöskola (eller epileptikerskola) men utskrivits därifrån såsom olämpliga för samlivet, kommo redan från början många av de h ä r intagna att vara över den egentliga skolåldern. Vad beläggningen av uppfostringsanstalten för vanartade sinnesslöa flickor beträffar, kom även den 10

att i stor utsträckning utgöras av överåriga elever, då h ä r redan från början fingo mottagas även äldre flickor, som icke förut varit intagna i sinnesslöskola eller epileptikerskola. Erfarenheten från båda dessa anstalter visade också snart, att det förelåg stort behov av särskilda anstalter för vuxna vanartade sinnesslöa, så att överflyttningar till sådan anstalt måtte kunna äga rum, efter h a n d som platser blevo behövliga för nyanmälda från sinnesslöskolor,

epileptikerskolor och skyddshem. Dessa olägenheter undanröjdes i och med att de tre stora sjukhusen för vuxna asociala imbecilla, Källshagen, Salberga och Västra Mark, öppnades 1930—31. År 1937 inkom medicinalstyrelsen med förslag, att Salbohedsanstalten skulle omändras till jordbrukskoloni för vuxna vanartade bildbara sinnesslöa, varvid förutsattes att skoleleverna skulle överflyttas till Hall. Med anledning av detta förslag fick 1936 års Hallutredning i uppdrag att jämväl utreda frågan om vården av vanartade sinnesslöa gossar och Salbohedsanstaltens ställning. I betänkande den 10 december 1937 (SOU 1937:46) avgav utredningen förslag i ämnet. De sakkunniga förordade, att sinnesslöa icke vidare skulle vårdas på skyddshem, vilket dittills i viss utsträckning varit fallet. En betydande del av dessa kunde vårdas på de vanliga sinnesslöanstalterna. En annan del tillhörde dock den typ, som borde omhändertagas på uppfostringsanstalt för vanartade sinnesslöa. De sakkunniga anförde vidare, att den mest rationella och även billigaste lösningen av vårdfrågan för detta klientel vore, att Salbohedsanstalten även i fortsättningen begagnades som anstalt för vanartade sinnesslöa gossar. Omhändertagandet av dessa ungdomar kunde enligt Hallutredningens mening ske under enklare former och med mindre dyrbara anordningar än vad som fordrades för det normalbegåvade psykopatklientelet om vars vård utredningen samtidigt hade att avgiva förslag. Med anledning av det ökade platsbehovet till följd av att skyddshemmen inte längre skulle mottaga sinnesslöa föreslogo de sakkunniga, att platsantalet vid Salbohedsanstalten skulle ökas från 50 till 80. Vid anstalten borde därvid inrättas en skol-

hemsavdelning och en arbetshemsavdelning, vardera om 40 platser. Vid 1938 års riksdag framlades proposition (nr 198) om utvidgning av Salbohedsanstalten till 80 platser i enlighet med Hallutredningens förslag. Därjämte äskades anslag till uppförande av en ny arbetshemsbyggnad jämte matsalsbyggnad, ett gymnastikhus, en lärarbostad, sex bostadshus samt till vissa ändringar i dåvarande elevförläggningar samt omändring av köksbyggnaden till bostadshus. Förslagen biföllos av riksdagen (skrivelse nr 265) och byggnadsarbetena slutfördes år 1940. Den 7 juni 1940 utfärdades av Kungl. Maj:t nytt reglemente för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa. (Sv. förf. nr 570). Detta innehöll den ändringen i intagningsbestämmelserna (1 §), att sinnesslö minderårig — även om han icke är eller varit intagen i statsunderstödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka eller i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt — må kunna intagas, därest han vid företagen läkarundersökning befinnes icke lämpligen kunna mottagas annorstädes än i anstalt för vanartade sinnesslöa. Denna tillåtelse, vilken Kungl. Maj:t genom brev den 9 november 1922 hade medgivit som ett provisorium för statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa flickor, blev sålunda härmed definitiv icke endast för denna anstalt utan även för statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar. Vidare blev den förutvarande intagningsbestämmelsen, att den, som är intagen i statsunderstödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka i allmänhet skall ha företrädesrätt och därnäst den, som varit intagen i sådan anstalt, ändrad därhän, att »den skall äga företräde, vars behov av att 11

bliva intagen i anstalten är mest trängande» (4 §). Även i paragrafen med utskrivningsbestämmelser (10 §) vidtogs en ändring, i det att mom. 1 fick det tillägget, att elev, som utskrives från anstalten, skall anmälas till hjälpverksamhetsläkaren vid det statens sinnessjukhus, inom vars upptagningsområde eleven efter utskrivningen kommer att vistas, varjämte eleven skall upplysas om möjligheten att erhålla bistånd av nämnda läkare. I juni år 1947 tillkallade Kungl. Maj:t sakkunniga för utredning angående personalorganisationen vid statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa. De sakkunniga hemställde i en den 22 december 1947 avgiven promemoria, att frågan om den lämpliga anstaltsorganisationen för vården av svårskötta sinnesslöa gossar måtte bliva föremål för särskild översyn. Vidare föreslogs en förstärkning av anstalternas personalorganisation. Sistnämnda förslag upptogs i begränsad omfattning i en år 1948 framlagd proposition (nr 169), vilken bifölls av riksdagen. I enlighet med sina direktiv föreslogo 1948 års sinnesslövårdssakkunniga i en den 20 december 1948 överlämnad promemoria en omfattande materiell upprustning av de statliga uppfostringsanstalterna för sinnesslöa. I samband härmed uttalade de sakkunniga som ett allmänt omdöme om skolhemmet på Salbohed, att skolhemmet företedde så allvarliga materiella brister, att verksamheten där icke syntes böra fortsättas, om icke väsentliga förbättringar komme till stånd. Såväl arbetshemmet på Salbohed som anstalten för flickor i Vänersborg vore i betydligt bättre skick, men även dessa fordrade vissa förbättringsarbeten. De sakkunnigas förslag i dessa stycken, som närmast hade karaktären av proviso12

rier i avvaktan på det slutliga organisationsförslaget, upptogos i sina huvuddrag i proposition (nr 131) till 1949 års riksdag, vari anslag äskades till betydande förbättrings- och reparationsarbeten på anstalterna. Riksdagen lämnade förslaget utan erinran. Beträffande Salbohedsanstaltens skolhem innebar upprustnings- och förbättringsförslaget bl. a., att platsantalet komme att minskas från 40 till 35. I ovannämnda promemoria föreslogo de sakkunniga samtidigt bl. a. viss förbättring av den medicinska vården vid anstalterna. Sålunda borde enligt förslaget läkare vid dessa anstalter vara psykiater och förordnas efter förslag av medicinalstyrelsen på samma sätt som vid centralanstalterna inom den statsunderstödda sinnesslövården. Läkaren borde vidare besöka anstalterna minst en gång var 14:de dag mot tidigare en gång i månaden. De sakkunniga föreslogo vidare, att anstalterna skulle få mera neutrala beteckningar än de dittillsvarande. Även dessa förslag upptogos i ovannämnda proposition till vilken riksdagen lämnade bifall. De ändringar i de reglementariska föreskrifterna för anstalternas verksamhet, som föranledas av förslagen, ha ännu icke fastställts, medan däremot anstalternas namn från och med 1 juli 1949 ändrats till »Statens skol- och yrkeshem på Salbohed» respektive »Statens skol- och yrkeshem i Vänersborg». Beträffande det i direktiven omnämnda arbetshemsprojektet vid Vänersborgsanstalten kan erinras att anstaltsstyrelsen i skrivelse den 6 april 1936 anmälde, att behov förelåge av ett arbetshem för äldre elever vid anstalten, samt hemställde, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder för vidare utredning i ämnet.

Styrelsen åberopade därvid en av dåvarande inspektören för sinnesslövården i riket A. Petrén avgiven berättelse över en i mars 1936 verkställd inspektion, vari bland annat framhölls att en stor del av de vid anstalten intagna eleverna voro överåriga. Inspektören för sinnesslövården framhöll vidare att erfarenheten visat, att långt ifrån alla sinnesslöa flickor, som på grund av vanart eller indisciplinerat uppträdande blivit intagna på anstalten, behövde efter uppnådd vuxen ålder överflyttas till en sluten anstalt, utan att åtskilliga av dem kunde omhändertagas på ett mindre arbetshem. På denna grund syntes det inspektören synnerligen önskvärt, att ett sådant arbetshem anordnades i anslutning till anstalten i

Vänersborg genom uppförande av en nybyggnad för ändamålet. I oktober 1937 uppdrog Kungl. Maj:t åt byggnadsstyrelsen att efter samråd med styrelsen för Vänersborgsanstalten utarbeta ritningar och verkställa kostnadsberäkningar för uppförande av ett arbetshem vid anstalten. I proposition till 1939 års riksdag (nr 242) föreslogs att för uppförande av arbetshem vid Vänersborgsanstalten skulle å beredskapsstat för budgetåret 1939/40 upptagas ett förslagsanslag av kronor 260 000, vilket beviljades av riksdagen. På grund av krigsutbrottet måste arbetshemsprojektet emellertid ställas på framtiden och arbetshemmet har ej heller senare kommit att uppföras.

KAPITEL 2

Gällande bestämmelser och nuvarande värdmöjligheter A. De statliga skol- och yrkeshemmen Anstalternas ändamål anges i 1 § av Kungl. Maj:ts reglemente för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa (S.F.S. 1940 nr 570, ändrat 1946 nr 231). Enligt detta reglemente ha anstalterna till uppgift att meddela uppfostran, undervisning och vård åt minderåriga sinnesslöa. Såsom villkor för intagning gäller, att vederbörande är eller varit intagen på statsunderstödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka men av vederbörande läkare eller av inspektören för sinnesslövården eller inspektören för sinnesslöundervisningen förklarats vara olämplig för samlivet i sådan anstalt på grund av vanart, benägenhet att rymma, häftigt lynne, våldsamhet eller annan liknande orsak. Vidare må intagas sinnesslö minderårig, som är eller varit intagen i ungdomsvårdsskola eller allmän uppfostringsanstalt eller som vid läkarundersökning befinnes icke lämpligen kunna mottagas å statsunderstödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa. Intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, må i statlig anstalt för sinnesslöa intagas icke sinnesslö minderårig, om han är eller varit intagen i statsunderstödd uppfostringsanstalt för fallandesjuka och där visat vanart o. d. 14

Då särskilda skäl därtill föranleda, må person, som ej längre är minderårig men eljest skulle kunna intagas å statlig uppfostringsanstalt för sinnesslöa, intagas i dylik anstalt eller tillåtas kvarstanna. Blind sinnesslö må ej intagas i ifrågavarande statliga anstalter och personer av olika kön må ej intagas i samma anstalt. Ansökning om intagning av elev gores hos anstaltens styrelse, som har att pröva ansökningen. Företräde till intagning äger den, vars behov därav är mest trängande. Utbildningen skall i främsta rummet avse elevernas övning till arbetsduglighet och praktisk färdighet, beträffande manlig elev i jordbruk, hantverk och träslöjd samt vad angår kvinnlig elev i hushållsgöromål och kvinnlig slöjd. Eleverna skola tillika deltaga i de vid anstalten eljest förekommande göromålen. Elev skall därjämte erhålla undervisning i sådana skolämnen, som kunna anses vara av särskild betydelse för utvecklingen av hans intellektuella anlag och för hans moraliska fostran, samt i de övningsämnen, som vanligen förekomma i uppfostringsanstalter för bildbara sinnesslöa.

Arbetsåret omfattar tiden 1 juli—30 juni. Skolundervisningen bör varje arbetsår fortgå 40 veckor, påskferierna inräknade, med fördelning på två terminer. Elev må som u p p m u n t r a n tillerkännas flitpengar. Följande disciplinära åtgärder må efter föreståndarens beprövande vidtagas: i n s k r ä n k n i n g i friheter, som äro eleverna i allmänhet medgivna, förlust av särskild förmån, som kan vara eleven beviljad, samt sängläge, antingen enbart eller i förening med isolering i särskilt rum. Över vidtagna disciplinära åtgärder skall särskild journal föras. Elev må av anstaltsstyrelsen försöksvis utackorderas i enskilt h e m eller anställas i enskild tjänst därest eleven förvärvat härför nödig arbetsduglighet samt under längre tid visat pålitlighet och gott uppförande. Eleven skall därvid fortfarande anses tillhöra anstalten och stå under övervakning från anstaltens sida. Om det visar sig behövligt, skall eleven återföras till anstalten. Elev, som finnes kunna reda sig på egen hand, må utskrivas från anstalten. Elev må kunna överföras till sinnessjukhus, anstalt för obildbara sinnesslöa eller till ungdomsvårdsskola, då skäl därtill föreligga. Avgifter utgå för n ä r v a r a n d e med 400 kronor per elev och år. Avgifterna skola i p r i n c i p erläggas av de enskilda vårdnadshavarna, men i praktiken svar a r vederbörande fattigvårdssamhälle i det stora flertalet fall för dessa avgifter (jmfr. lag den 2 maj 1919 om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka). Anstalterna stå under skolöverstyrel-

sens överinseende samt äro underkastade medicinsk-psykiatrisk inspektion av inspektören för sinnesslövården och pedagogisk inspektion av inspektören för sinnesslöundervisningen. Skolöverstyrelsen tillsätter föreståndare för anstalten efter förslag av styrelsen. Styrelsen består av ordförande och fyra ledamöter jämte två suppleanter, vilka samtliga utses av Kungl. Maj:t efter förslag av överstyrelsen. En ledamot bör äga pedagogisk erfarenhet och en vara psykiatrisk särskilt skolad läkare. Vid anstalten för gossar skall en ledamot ha erfarenhet i jordbruk och vid anstalten för flickor minst en ledamot vara kvinna. Anstaltsstyrelsen skall bland annat utfärda nödiga instruktioner för befattningshavarna utom läkaren, tillsätta eller antaga a n d r a befattningshavare än föreståndaren och bestämma avlöningsförmåner och anställningsvillkor i övrigt för befattningshavare, vilka icke avlönas enligt statliga löneplaner. Vid styrelsens sammanträden äger föreståndaren deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Salbohedsanstalten Vid statens skol- och yrkeshem på Salbohed finns dels en skolhemsavdelning, som efter ombyggnadsförslagets genomförande inrymmer 35 elevplatser, dels en arbetshemsavdelning om 40 platser. Samtliga elever äro förlagda i ett enda byggnadskomplex. Skolhemmet är inrymt i en år 1891 uppförd militärbarack. Arbetshems- och matsalsbyggnaden är uppförd år 1940. Den är byggd av sten och består av två våningar och källarvåning samt är sammanbyggd med skolhemmet. På skolhemmet äro eleverna förlagda i 7 sovsalar med 5 elever i varje. Arbetshemmets sovav15

delning har enkelrum. Vid anstalten finns vidare en år 1940 uppförd gymnastik- och samlingssal. I särskild administrationsbyggnad är inrymd kontorslokal om två rum samt föreståndarbostad om 4 rum och kök, en lärarbostad om 3 rum och kök och en dubblett med kokvrå. Härutöver finns vid anstalten sammanlagt 10 bostadshus inrymmande lika många familjebostäder för befattningshavare. Ekonomibyggnaderna vid anstalten består bl. a. av stallar för 60 djur jämte loge, svinhus, 2 magasinhus, garage för tre bilar, smedja och växthus. Den till anstalten hörande jordbruksfastigheten omfattar 180 hektar, varav 110 hektar åker, trädgård, tomter och beten samt 70 hektar skogsmark. Skolhemmets elever äro i skolarbetet uppdelade i tre avdelningar, i första hand efter utvecklingsgrad och i viss mån efter ålder, överflyttningen till arbetshemmet sker från vilken som helst av dessa avdelningar, i den mån så med hänsyn till elevens lämplighet och intresse för skolarbetet befinnes ändamålsenligt. Normalt avslutas dock skolgången det år eleven fyller 15 år. Vid sidan av skolundervisningen sysselsättas skoleleverna även med träslöjd, trädgårdsarbete, vedhuggning, renhållning, städning m. m. Arbetshemmets elever sysselsättas huvudsakligast i jordbruk och ladugård men även i skogsarbete, trädgård, snickeri, kök, renhållning och städning m. m. För vissa av arbetshemseleverna anordnas fortsättningsskolekurs omfattande en läsdag i veckan under månaderna november—april. Antalet elever vid anstalten uppgick den 1 oktober 1950 till 62 varav 31 skolhemselever och 31 arbetshemselever. Härtill kom 71 försöksutskrivna elever, varför det totala antalet vid an16

stalten inskrivna elever uppgick till 133. Antalet expektanter var samma dag 3. Anstaltens personal består av föreståndare, 1 manlig assistent, 2 manliga och 1 kvinnlig lärare i kunskapsämnen, 1 kassör, 1 husföreståndarinna, 1 biträdande husföreståndarinna, 5 arbetsledare, 4 vårdare, 1 nattvakt, 1 vårdarinna, 6 ekonomibiträden samt jordbrukspersonal uppgående till 5 personer. Vänersborgsanstalten Statens skol- och yrkeshem i Vänersborg har ett totalt platsantal på 38. Anstalten mottager såväl skolelever som äldre elever. Särskilda skolhems- och arbetshemsavdelningar finnas emellertid icke vid anstalten. Hemmet är inrymt i en äldre träbyggnad. Det har 7 sovsalar för 3—7 elever, 1 övervakningsrum, 1 isoleringsrum, 1 dagrum samt 1 samlingssal. Härutöver finns skolsal samt handarbetssal och vävsal. Samtliga elever intaga sina måltider i en gemensam matsal. Efter genomförandet av det förut omnämnda upprustningsförslaget kommer anstalten att få ytterligare ett dagrum och en skolsal. Byggnaden inrymmer vidare 2 expeditionsrum, 2 personalmatsalar, varav den ena dock disponeras som förrådsrum, samt 5 personalbostäder. Härtill kommer bland annat köksavdelning, vissa förrådsutrymmen och en källare med tvättstuga och badrum. På skolhemmets tomt finns en vaktmästarebostad om 1 rum, kök, matvrå och sovalkov. Hemmets elever äro i skolarbetet uppdelade på egentlig skolavdelning och fortsättningsskoleavdelning. Undervisningen i fortsättningsskolan omfattar per vecka 8 timmars teoretisk under-

visning, 1 dag skolkök och 2 halva dagar skolslöjd. Undervisningen i skolkök äger r u m på den i staden belägna dövstumsskolan. De äldre eleverna sysselsättas i vävning, sömnad, städning, tvätt, servering och diverse handräckningsarbete. Antalet elever vid anstalten uppgick den 1 september 1950 till 31, varav 8 elever tillhörde den egentliga skolavdelningen och 8 elever fortsättningsskoleavdelningen medan de återstående 15 eleverna hade avslutat skolan. Förutom

dessa 31 elever funnos 9 elever i kontrollerad familjevård och 3 försöksutskrivna elever, varför det totala antalet vid anstalten inskrivna elever uppgick till 43. Det totala antalet anställda vid anstalten uppgick till 14, varav 1 föreståndare, 1 lärare i kunskapsämne, 2 lärare i kvinnlig slöjd, 1 vaktmästare, 3 vårdare, 1 vaktbiträde och 4 ekonomibiträden samt 1 timanställd skolkökslärarinna. Frånsett vaktmästaren är anstaltens hela personal kvinnlig.

B. E n s k i l d a a n s t a l t e r De statliga skol- och yrkeshemmen äro närmast avsedda att mottaga de mest svårskötta av de sinnesslöa barn, som uppvisa komplicerade psykiska rubbningar. Behovet av särskilda anstalter även för sinnesslöa barn med något lättare psykopatiska eller nervösa rubbningar, för vilka plats icke funnes på de statliga anstalterna, gjorde sig emellertid redan tidigt gällande. År 1935 inrättades, av en för denna vård intresserad person, ett enskilt skolhem för sinnesslöa psykopatiska gossar vid Hammarbo i Tungelsta med 18 platser. Denna anstalt övertogs sedermera av föreningen för sinnesslöa barns vård och utvidgades till 27 platser. På grund av ekonomiska och andra svårigheter nedlades emellertid verksamheten vid detta skolhem med utgången av vårterminen 1947.

Söderhaga skolhem År 1937 tillkom, likaledes på enskilt initiativ, Söderhaga skolhem i Drevviken, Huddinge kommun, för imbecilla psykopatiska flickor. Skolhemmet drives av föreningen Söderhaga skolhem 2—02479

u. p . a. Föreningen består av fem medlemmar och har bildats enbart för detta ändamål. Den har inga tillgångar förutom ett mindre andelskapital och vissa inventarier i skolhemmet. Verksamheten bedrives i förhyrda lokaler, vars ägare är skolhemmets föreståndarinna, som också är den som startat hemmet. Skolhemmet har efterhand utvidgats, och platsantalet är för närvarande 51, varav 37 platser äro avsedda för flickor i skolåldern och 14 platser för flickor över skolåldern. I anstaltens huvudbyggnad, som är en 1921 uppförd reveterad villa om 16 rum jämte hallar och köksavdelning, inrymmes bland annat 9 sovrum för skolelever och 3 skolsalar samt matsal och personalrum. Samtliga 37 skolelever äro förlagda i denna byggnad. De 14 arbetshemseleverna äro förlagda i en särskild byggnad, »Västerbacken», uppförd omkring 1930 i trä i 1% våning och innehållande 8 rum, möblerbar hall och kök. Av rummen begagnas 6 såsom sovrum för arbetshemseleverna. Till anstalten hör, förutom dessa två byggnader, ytterligare en villa, »Norrgården», i n r y m m a n d e 9 rum, 2 kök och 17

hall, en vinterbonad uthusbyggnad inrymmande bland annat verkstadsrum, stryk- och mangelrum och två personalrum samt en nyuppförd f. d. militärbarack, »Lillstugan», inrymmande bland annat vävsal och förrådsrum. Norrgården disponeras huvudsakligen för personalbostäder och rymmer sålunda föreståndarinnebostäd, vaktmästarbostad och 4 personalrum. Ett av köken har inretts till skolkök och ett angränsande rum till matrum. Eleverna på Söderhaga stå i regel relativt högt varför undervisningen snarare är på hjälpklass- än på sinnesslöskolestadiet. De elever som slutat den egentliga skolan få huvudsakligen praktisk utbildning men ha fortfarande teoretiska lektioner. Anstaltens personal består, när den är fulltalig, av 1 föreståndarinna med undervisningsskyldighet, 4 lärarinnor, 7 vårdarinnor, 1 vaktmästare och 6 ekonomibiträden. Av ekonomibiträdena äro 2 halvtidsanställda. Skol- och arbetshemmet Sävstaholm Förutom Söderhaga finns för närvar a n d e ytterligare en enskild anstalt, som i viss mån fått karaktär av specialanstalt för sinnesslöa pojkar med komplicerade psykiska rubbningar. Det är den föreningen för sinnesslöa barns vård tillhöriga anstalten Sävstaholms skol- och arbetshem i Vingåker. Genom att detta skolhem är det enda som mottager enbart pojkar, har hit kommit att sändas företrädesvis sådana sinnesslöa pojkar, som icke med fördel kunna vistas på skolhem med blandat klientel. Sävstaholmsanstaltens platsantal är för närvarande 79, varav 54 platser äro belagda med skolelever och 25 med elever över skolåldern. 18

Anstalten är i n r y m d i Sävstaholms slott, vars huvudbyggnad uppfördes på 1600-talet och delvis ombyggdes år 1814. När skolhemsverksamheten började 1934 genomgick slottsbyggnaden en grundlig reparation. Byggnaden innehåller 42 rum, varav 15 disponeras som sovrum för eleverna. I övrigt finnas bland annat 2 dag- och lekrum, 1 matsal, 1 samlingssal, 5 skolrum, 3 sjukrum samt 12 personalrum. Det till anstalten hörande markområdet omfattar ca 11 har och består av park, trädgård, odlad jord samt lekoch fotbollsplaner. Skoleleverna äro i skolarbetet uppdelade i 5 avdelningar. De äldre eleverna sysselsättas i träslöjd, bokbinderi, vävning, trädgårdsarbete och diverse handräckningsarbete inom- och utomhus. Anstaltens personal består av föreståndarinna, 5 lärare i kunskapsämne, 1 vävlärarinna, 1 manlig assistent för fritidsverksamhet, 9 vårdarinnor, 1 arbetsledare, 1 vaktmästare och 7 ekonomibiträden. För såväl Söderhaga som Sävstaholm gälla de för anstalter för bildbara sinnesslöa utfärdade bestämmelserna. De stå sålunda för närvarande u n d e r skolöverstyrelsens överinseende och äro underkastade medicinsk inspektion genom inspektören för sinnesslövården och pedagogisk inspektion genom inspektören för sinnesslöundervisningen. Även i fråga om statsbidrag gälla för dessa anstalter samma bestämmelser som för övriga anstalter för bildbara sinnesslöa. Till anstalterna, som inrättats utan statligt ekonomiskt stöd, utgår statsbidrag till driften med för skolhem 400 kronor för vart och ett av det antal barn, som i medeltal för dag under lästerminen varit omhändertagna på anstalten, och för arbetshem 400 kronor för var och en av det an-

tal sinnesslöa, som i medeltal för dag under halvåret varit intagna på hemmet. Därutöver utgår statsbidrag till avlönande av föreståndare och lärare vid anstalten med 85 % av de dessa lärare enligt särskilt avlöningsreglemente tillkommande avlöningarna samt bidrag för elev, som utackorderats i kontrollerad familjevård med den styrkta verkliga kostnaden, dock högst 90 kronor för envar av det antal som i medeltal för dag under halvåret varit utackorderat i sådan familjevård. Skolhemmet Söderhaga har därjämte år 1946 erhållit ett extra statsbidrag på 20 000 kronor som hjälp till täckande

av utgifterna för iordningsställande av skyddsrum och borrning av en djupvattenbrunn. Avgifterna vid anstalterna äro lör närvarande av skolöverstyrelsen fastställda till vid Söderhaga 2 900 kronor för skolelever och 2 000 kronor för arbetshemselever och vid Sävstaholm 2 400 kronor per år och elev för såväl skolhems- som arbetshemselever. Avgifterna erläggas av det landsting, som, enligt lagen den 30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa är skyldigt att ombesörja, att detta klientel erhåller erforderlig undervisning och vård.

KAPITEL 3

1948 års sinnesslövårdssakkunnigas

uppdrag

A. Direktiven Såsom framgår av kap. 1 har 1949 års riksdag beviljat betydande anslag för att tillgodose de mest trängande behoven i fråga om de nuvarande statliga anstalternas materiella resurser. Denna materiella upprustning h a r dock endast karaktär av en provisorisk förbättring av anstalternas vårdmöjligheter. Åt sinnesslövårdssakkunniga har uppdragits att närmare utreda frågan om den lämpliga anstaltsorganisationen för vården av svårskötta bildbara minderåriga sinnesslöa. Härutinnan erinras i direktiven om att förslag under senare år i olika sammanhang framlagts om åtgärder för att åstadkomma en bättre differentiering av det klientel, som mottages på Salbohedsanstalten. I följande avsnitt av detta kapitel lämnas en redogörelse för dessa olika förslag. Vidare erinras i direktiven om att frågan om anstaltsorganisationen för vården av svårskötta sinnesslöa gossar senast berörts i en av byråchefen i skolöverstyrelsen J. Ulne i samråd med inspektörerna för sinnesslövården och sinnesslöundervisningen den 22 december 1947 avgiven utredning angående personalorganisationen vid Salboheds- och Vänersborgsanstalterna. I denna utred-

ning hade kritik framförts mot de föreliggande förslagen r ö r a n d e differentieringen av Salbohedsanstaltens klientel och därmed sammanhängande byggnadsfrågor. Utredningen hade vidare hemställt, att frågan om nybyggnader vid Salbohedsanstalten borde få anstå, tills frågan om den lämpliga anstaltsorganisationen för vården av ifrågavarande klientel blivit föremål för särskild utredning. I de remissyttranden, som avgivits över nyssnämnda utredning hade förslaget om en särskild undersökning om den lämpliga anstaltsorganisationen för vården av svårskötta bildbara sinnesslöa gossar allmänt tillstyrkts. I proposition nr 169 till 1948 års riksdag hade föredragande departementschefen anslutit sig till uppfattningen, att en särskild utredning i organisationsfrågan borde komma till stånd. Vidare h a d e statsutskottet (utlåt, n r 215) och riksdagen (skr. nr 414) lämnat vad i propositionen sålunda uttalats utan erinran. I direktiven jande:

anfördes härefter

föl-

»På de sakkunniga bör ankomma att taga under omprövning, på vilket sätt vården av detta klientel ur pedagogiska och medicinska synpunkter lämpligen bör ordnas. För att erhålla en uppfattning om det

erforderliga anstaltsutrymmet torde det bli erforderligt, att de sakkunniga verkställa närmare beräkningar rörande klientelets numerär. Med utgångspunkt från dessa beräkningar böra de sakkunniga framlägga förslag rörande det erforderliga anstaltsutrymmet. Därvid bör särskilt undersökas vilken ställning, den nuvarande Salbohedsanstalten bör intaga inom organisationen. Enighet synes råda om att den nuvarande anordningen vid anstalten med skolhem och arbetshem i samma byggnadskomplex är ur olika synpunkter synnerligen olycklig. Till frågan, huruvida erforderliga nya skolhemsbyggnader böra uppföras i Salbohed och på betryggande avstånd från arbetshemmet eller om skolhemmet, såsom ifrågasattes i utredningen av år 1947, bör flyttas till annan plats, är jag icke nu beredd att taga ställning. Det bör ankomma på de sakkunniga att närmare överväga detta spörsmål. Erfarenheten från ung-

domsvårdsskoleorganisationen, där förhållandena äro i viss mån likartade, torde kunna tjäna till ledning för bedömande av detta spörsmål och av differentieringsfrågan över huvud. Den diskussion, som på senare tid förts rörande organisationen för vården av de svårskötta bildbara minderåriga sinnesslöa, har endast rört sig om det manliga klientelet. Frågorna om vården av motsvarande kvinnliga klientel äro emellertid i princip likartade. Det synes mig därför lämpligt, att de sakkunniga även undersöka, huruvida vården av sistnämnda klientel är rationellt ordnad eller om även på detta område'särskilda åtgärder äro av behovet påkallade. Jag vill i detta sammanhang erinra om att fråga tidigare väckts om uppförande av ett arbetshem vid Vänersborgsanstalten. Medel för detta ändamål funnos uppförda på beredskapsstat för budgetåret 1939/40».

B. U t r e d n i n g s u p p d r a g e t s Tidigare diskussion om vården av vanartade sinnesslöa barn har, sedan de bägge statliga anstalternas tillkomst, praktiskt taget enbart rört sig kring Salbohedsanstaltens olämplighet för sitt ändamål. Redan knappt två år efter Salbohedsanstaltens öppnande framhöll föreståndaren i en promemoria till anstaltens styrelse den 26 mars 1924, att anstalten av flera skäl ej vore lämplig och att på grund därav frågan om förflyttning av anstalten noga borde prövas. I skrivelse den 7 juni 1929 bragte skolöverstyrelsen frågan under Kungl. Maj:ts prövning. Efter remiss avgav professor Petrén såsom sinnesslövårdssakkunnig yttrande i ärendet. Han förordade i detta yttrande bland annat, att det borde prövas, huruvida icke sinnesslöavdelningen vid skyddshemmet Hall kunde utvidgas så, att den kunde mottaga alla vanartade sinnesslöa gossar. Härigenom bleve det möjligt att

bakgrund

omändra Salbohedsanstalten till arbetshem för vuxna manliga vanartade sinnesslöa och låta den få karaktären av annex till Salberga sjukhus. Även överinspektören för sinnessjukvården i riket föreslog, att skolhemmet i Salbohed skulle nedläggas och anstalten omorganiseras till arbetshem. När frågan behandlades i 1934 års statsverksproposition (V:91) framhölls emellertid bland annat, att Hallanstalten med sitt dåvarande klientel väntades bli fullbelagd. Icke heller lämpade sig Salbohed till jordbrukskoloni för sinnessjukvård. Anstalten borde därför tills vidare bibehållas för sitt dittillsvarande ändamål. Biksdagen lämnade förslaget utan erinran. Frågan upptogs på nytt år 1937, då medicinalstyrelsen, i anslutning till en av inspektören för sinnesslövården i juli detta år avgiven inspektionsberättelse, föreslog, att Salbohedsanstalten skulle förändras till en till Salberga 21

sjukhus ansluten jordbrukskoloni för vuxna manliga vanartade sinnesslöa. I förslaget förutsattes, att Salbohedsanstaltens skolelever skulle överflyttas till Hall. Ärendet hänsköts till 1936 års Hallutredning, som i betänkande den 10 december 1937 (SOU 1937: 46) avgav förslag i ämnet. Hallutredningen anförde i detta sammanhang, bl. a., att det syntes ligga närmast till hands förutsätta, att Salbohed efter erforderlig utvidgning fortfarande användes såsom anstalt för vanartade sinnesslöa. Denna utväg skulle innebära det mest rationella och även billigaste sättet för tillgodoseende av vårdbehovet för detta klientel. Anstalten hade också, såvitt de sakkunniga kunnat finna, visat sig på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift på detta vårdområde. Vid remissbehandlingen av betänkandet ifrågasattes icke från något håll lämpligheten att till Salbohed förlägga uppfostringsanstalten för vanartade sinnesslöa. Medicinalstyrelsen framhöll emellertid, att ett frigörande av Salboh e d att disponeras såsom annex till Salberga sjukhus i och för sig skulle bäst tillgodose de krav på snar utvidgning, som alltmer gjorde sig gällande inom den av staten direkt ombesörjda sinnesslövården. Också de sakkunniga, som 1947 tillkallades för att verkställa utredning angående personalorganisationen vid statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa, ifrågasatte i sin promemoria av den 22 december 1947, om icke Salbohedsanstaltens skolhem borde flyttas till annan plats. Förutom dessa förslag och framställningar om förflyttning av antingen hela anstalten i Salbohed eller av dess skolhem till annan plats, har förslag om förbättring av vårdmöjligheterna vid

anstalten genom en ökad differentiering av e l e v e r n a ' i n o m anstalten framlagts vid olika tillfällen. Det första steget på denna väg togs, som närmare berörts i kap. 1, genom realiserandet år 1940 av Hallutredningens förslag om uppdelning av anstalten i en skolhems- och en arbetshemsavdelning. Denna mycket välbehövliga åtgärd löste emellertid icke hela frågan om uppdelningen av eleverna i lämpliga grupper. I skrivelse den 15 mars 1944 hemställde anstaltens styrelse om utredning av frågan om en differentiering inom anstalten av dess klientel. I yttrande den 22 juni 1944 över denna framställning anförde statens inspektör för sinnesslövården bland annat följande: »Den utformning statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar fått är ej i alla avseenden lycklig. Anstalten är uppdelad i två avdelningar, skolhemmet och arbetshemmet, vardera omfattande nära 40 platser. De båda avdelningarna ligga så nära varandra att eleverna från de båda avdelningarna på fritiden ej kunna hållas åtskilda. Då klientelet utgöres av ett urval av vanartade eller på annat sätt för samlivet i de vanliga sinnesslöanstalterna störande element, vilka i stor utsträckning även förete psykopatiska eller nervösa symptom, hade en uppdelning i smärre avdelningar på visst avstånd från varandra varit lämpligare. De sinnesslöa äro i regel suggestibla, varför de mer svårskötta bland eleverna mycket lätt komma att angiva tonen inom hela avdelningen. Ett avskiljande av dem från de övriga är därför i hög grad önskvärt. Hittills har i dylika fall en överflyttning till statens anstalter för asociala imbecilla måst ske. Dessa anstalter, som ha karaktären av sinnessjukhus, kunna ej anses utgöra den lämpligaste placeringen för sinnesslöa, som skulle kunna tillgodogöra sig ytterligare skolundervisning och som lätt låta sig påverkas av de äldre, mer avancerat asociala imbecilla, som utgör den huvudsakliga beläggningen på dessa sjukhus. Å andra sidan förekomma givetvis fall även bland de unga sinnesslöa, vilkas rätta placering är på ett sinnessjuk-

hus. Är deras vanart så grov att de kräva vård på sluten avdelning eller användandet av tvångsmedel eller äro de för oordnade att kunna följa undervisningen, är deras rätta plats på anstalt för asociala imbecilla. Den föreslagna avdelningen bör därför ej vara en sluten avdelning utan få typen av en öppen liten avdelning på visst avstånd från anstaltens huvudkomplex. Det torde emellertid vara önskvärt att en differentiering kommer till stånd ej blott av de mest svårskötta utan även av de yngsta och mest sensibla, som av denna anledning böra skiljas från den stora massan av de på anstalten vårdade. Den nuvarande beläggningen och organisationen med stora vårdavdelningar och enbart manlig vårdpersonal har gjort, att ett tämligen stort antal sinnesslöa gossar, som rätteligen bort vårdas på Salbohed, ej anvisats dit, eller vid anstalten avvisats därifrån, då man ansett, att de skulle irriteras och taga skada av att blandas med genomsnittsklientelet på anstalten. Någon annan tillfredsställande placering av 7—11-åriga vanartade eller psykopatiska, sinnesslöa gossar eller nervöst-sensibla sinnesslöa, som genom motorisk oro, skrikighet, retlighet m. m. äro synnerligen störande på en vanlig sinnesslöanstalt, har i regel ej kunnat ordnas. Då statens uppfostringsanstalts uppgift är att befria de vanliga sinnesslöanstalterna även från dylika störande element, anser jag en särskild avdelning med ett 20-tal platser, med i huvudsak kvinnlig vårdpersonal, vara minst lika behövlig som den tidigare nämnda avdelningen för de mest svårskötta bland klientelet. Inrättas vid anstalten två sådana mindre avdelningar, så att de stora skol- och arbetshemsavdelningarna kunna befrias från dessa ytterlighetstyper bland eleverna, torde dels arbetet inom anstalten underlättas och förbättras, dels anstalten på ett bättre sätt än nu kunna bli sinnesslövården i dess helhet till gagn. Under hänvisning till vad som anförts får jag livligt tillstyrka den gjorda framställningen men hemställa, att utredningsuppdraget utvidgas i det avseende som ovan framhållits.» Med anledning av anstaltsstyrelsens ovannämnda hemställan fick styrelsen i uppdrag av Kungl. Maj:t att i samråd

med statens inspektör för sinnesslövården verkställa utredning angående behovet av differentierad vård vid anstalten och lämpligaste sättet att möjliggöra sådan differentiering. Anstaltsstyrelsens och inspektörens utredning och förslag avgavs den 31 januari 1945. Förslaget innebar, att anstaltens totala platsantal skulle ökas från 80 till 115 platser med fördelning på följande 5 avdelningar: 1. Skolhem för gossar i åldern 7—12 år å 20 platser, uppdelade i två avdelningar med 10 elever i vardera avdelningen (kvinnlig personal). 2. Skolhem för gossar i åldern 12—16 år å 30 platser. 3. Skolhem för särskilt svårskötta elever huvudsakligen i skolåldern å 15 platser. 4. Arbetshem (det nuvarande) för gossar i åldern 16 år och därutöver å 40 platser. 5. Arbetshem för pålitliga arbetshemselever å 10 platser. Enligt detta förslag skulle skolhemmet omfatta 65 platser i tre olika byggnader och arbetshemmet 50 platser. Beträffande skolhemmet för de yngsta gossarna, som skulle vara fördelat på två avdelningar med 10 elever i varje, framhölls i förslaget att här även borde kunna mottagas psykopatiska och nervöst-sensibla gossar. Om den föreslagna differentieringen komme till stånd, borde anstalten nämligen på ett fullt tillfredsställande sätt kunna handha fostran och vård även av denna kategori. En dylik lösning av vårdfrågan för de psykopatiska och nervöstsensibla sinnesslöa gossarna måste också enligt utredningen ställa sig väsentligt billigare än om en mindre helt ny anstalt uppfördes på annan plats, vilket eljest skulle bli nödvändigt. I förslaget framhölls vidare, att eftersom grän-

serna mellan dessa olika typer av sinnesslöa voro flytande, borde det vara fördelaktigt, att det vid en och samma anstalt funnes flera avdelningar att välja mellan och därigenom lättare att åt varje elev giva den vård och uppfostran, som bäst passade honom. Beträffande utökningen av platsantalet vid arbetshemmet framhölls i förslaget, att eleverna så gott som undantagslöst behövt ytterligare fostran och utbildning efter slutad skolgång samt att platsbehovet på arbetshemmet vore ungefär detsamma som på skolhemmet. Eftersom förslaget innebar en ökning av skolhemsplatserna från 40 till 65, skulle därför behövas minst ett tiotal nya arbetshemsplatser. I annat fall skulle följden lätt nog bli den, att skolhemmets efterfrågade och värdefulla platser belades med överåriga elever. I yttranden av inspektören för sinnesslöundervisningen, skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen anslöto sig dessa till förslagets ledande p r i n c i per ifråga om behovet av ökade differentieringsmöjligheter vid anstalten. Inspektören för sinnesslöundervisningen tillstyrkte sålunda i allt väsentligt förslaget utom i fråga om tillförandet till anstalten av en ny elevkategori, »de psykopatiska och nervöst-sensibla gossarna i åldern 7—11 år». Dessa borde icke få stämpeln vanartade, och foldern borde ordnas på annat sätt och i annat sammanhang. I utlåtande den 6 juli 1945 tillstyrkte skolöverstyrelsen likaledes i allt väsentligt förslaget, dock med samma förbehåll som inspektören för sinnesslöundervisningen. Medicinalstyrelsen framhöll i sitt yttrande den 12 oktober 1945, att det av förslaget ej fullt tydligt framginge, huru byggnaderna skulle ligga i förhållande till varandra. Ej heller hade till24

räckligt framhållits önskvärdheten av att skolhemmets olika avdelningar å ena sidan och arbetshemmets å den andra låge på betydande avstånd från varandra, detta för att undvika att skoleleverna ogynnsamt påverkades eller trakasserades av de relativt vuxna arbetshemseleverna. Den föreslagna differentieringen i olika grupper funne medicinalstyrelsen vara synnerligen lämplig. Beträffande skoleleverna torde avsikten ej vara att tillföra anstalten ett till arten nytt klientel, utan att skapa möjligheter att på ett tillfredsställande sätt sköta även sådana fall, som under dåvarande förhållanden på grund av sin större känslighet reagerade mot och stundom foro illa av den strama anstaltsordning och brist på trevnad, som ofta förekomme, där endast manlig personal vore anställd. Medicinalstyrelsen ville därför tillstyrka, att den föreslagna avdelningen med kvinnlig personal för de mest lättskötta eleverna komme till utförande och i huvudsak belades med de yngsta och vekaste elever, som inom ramen av gällande bestämmelser skulle vårdas på denna anstalt. Den 15 februari 1946 anbefallde Kungl. Maj:t byggnadsstyrelsen att i samråd med styrelsen för statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar verkställa utredning rörande utbyggnad av anstalten. Enligt ett av anstaltsstyrelsen framlagt program av den 25 maj 1946 skulle byggnaderna för skolelever förläggas 200—250 meter från arbetshemmet på andra sidan av en landsväg genom området. Avståndet vore i och för sig icke så stort, att icke önskvärda kommunikationer mellan elevgrupperna kunde helt förhindras, men landsvägen utgjorde en naturlig gränslinje och om dessutom — såsom förutsatts — elever-

nas lekplan ingränsades inom ett tillräckligt stort men bestämt område, borde erforderlig tillsyn och kontroll bli möjlig. På ifrågavarande område borde uppföras följande byggnader. Ett skolhem med 20 platser fördelade på två lika stora avdelningar för elever i åldern 7—11 år. Ett skolhem med 25 platser för äldre elever. Ett skolhem med 20 platser för äldre mera svårskötta elever. En skolbyggnad med fem skolsalar för teoretisk undervisning och en skolslöjdsal (träslöjd) m. m. Uppdelningen av de äldre skoleleverna i två skolhem om 25 och 20 elever ansågs av flera skäl lämpligare än den tidigare föreslagna uppdelningen å 30 respektive 15 elever. Dessutom erfordrades i enlighet med anstaltens utredning ytterligare en lärarbostad om 5 familjebostäder. I promemoria den 22 december 1947 hemställde emellertid de sakkunniga, som haft i u p p d r a g av Kungl. Maj:t att verkställa utredning angående personalorganisationen vid statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa, att frågan om nya byggnader vid Salbohedsanstalten tills vidare borde få anstå, till dess frågan om den lämpliga anstaltsorganisationen för vården av ifrågavarande klientel blivit föremål för särskild utredning. I sin motivering till denna hemställan anförde de sakkunniga bland annat, att om Salbohedsanstaltens platsantal i enlighet med det föreliggande byggnadsförslaget ökades från 80 till 115 platser, skulle anstalten bli större än någon annan utbildningsanstalt av liknande slag i riket. Inom ungdomsvårdsskoleorganisationen hade den största

anstalten — Lövstaanstalten för själsligt abnorma manliga elever — 85 platser, varav 35 vid skolhemmet och 50 vid yrkesskolan. Enligt beslut av 1947 års riksdag förlades eljest inom ungdomsvårdsskoleorganisationen skolhem och yrkesskolor i regel till olika anstalter. Anledningen till detta vore särskilt, att det ur vårdsynpunkt ansetts lämpligt att helt skilja skolpliktiga elever från de äldre yrkesskoleeleverna. Även organisatoriska och ekonomiska skäl h a d e anförts härför. Att de båda elevkategorierna sammanförts vid Lövstaanstalten berodde på speciella omständigheter. De sakkunniga anförde vidare följande: »Det synes tveksamt, om föreliggande tillbyggnadsförslag beträffande Salbohedsanstalten innebär en lämplig lösning av frågan om vården av svårskötta sinnesslöa gossar. Utformas anstalten med byggnader för 20—25 elever alldeles i närheten av arbetshemmet, kan det ifrågasättas, om till anstalten i allmänhet bör hänföras elever under 12 år. För dem bör då hellre inrättas ett fristående hem i närheten av en stad med psykiatrisk klinik. Endast då särskilda skäl föreligga, borde i så fall elever i detta åldersstadium hänföras till Salbohed. Möjligheterna att rekrytera lämplig lärar- och vårdpersonal till ett hem med sådant läge torde också bliva bättre än vid Salbohed. Det kan även ifrågasättas, om icke skolhemmet i sin helhet borde flyttas från Salbohed till annan plats. Om skolhemmet anses böra bibehållas vid Salbohedsanstalten är det av synnerlig vikt att byggnaderna planläggas på sådant sätt, att de icke försvåra en fullgod och effektiv vård. I fråga om ett så svårskött klientel som Salbohedsanstaltens, anses numera att eleverna böra fördelas å ett flertal mindre byggnader. Ett sådant byggnadssätt har tillämpats vid Lövsta-anstaltens skolhem, där varje byggnad endast rymmer 7—8 elever. Härigenom har det blivit möjligt att bereda eleverna en mera hemlik miljö än inom större byggnadskomplex. Med en sådan uppdelning av eleverna kan också utan olägenhet till en anstalt förläggas ett stort antal elever utan att 25

denna likväl får anstaltskaraktär. Uppförandet av ytterligare några sådana byggnader vid anstalten ändrar icke heller dennas karaktär och behöver ej menligt inverka på vårdens kvalitet. Ett skolhem vid Salbohed bör utformas på nyss angivet sätt. Varje byggnad bör avses för högst 10 elever i en avdelning eller högst 15 elever fördelade på två avdelningar. Vidare bör skolhemmet förläggas minst omkring 1 000 meter från arbetshemmet. Erhåller skolhemmet en sådan utformning, kan det övervägas att dit hänföra eleverna under 12 år, därest deras byggnader förläggas på något avstånd från övriga elevbyggnader.

26 Den nuvarande arbetshemsbyggnaden med 40 platser är ej lämplig men bör tills vidare kunna bibehållas. Utvidgningen av arbetshemmet till 50 platser tillstyrkes, därest skolhemmets platsantal samtidigt ökas.» Vid remissbehandlingen av denna utredning tillstyrktes, som nämnts, allmänt förslaget om en särskild utredning angående anstaltsorganisationen för ifrågavarande klientel, och även statsmakterna anslöto sig till denna linje.

KAPITEL 4

De sakkunnigas rundfråga angående barn med svårartade beteenderubbningar A. Klientelets storlek och beskaffenhet För att möjliggöra en bedömning av det erforderliga anstaltsutrymmet vid specialanstalter för barn med komplicerad utvecklingshämning 1 ha de sakkunniga u n d e r våren 1949 verkställt en inventering vid skolhem och vårdanstalter av skilda slag. I särskilda skrivelser till samtliga sinnesslöskolor, psykopatbarnhem, vissa epileptikeranstalter och vissa skolor tillhörande barnaoch ungdomsvården begärdes sålunda uppgifter enligt ett speciellt utarbetet frågeformulär om vart och ett av de barn, som på grund av svårartade beteenderubbningar vore i behov av specialvård. Uppgifter infordrades också från de två statliga skol- och yrkeshemmen på Salbohed respektive i Vänersborg. I skrivelserna till psykopatbarnhemmen och ungdomsvårdsskolorna framhölls särskilt, att endast intellektuellt efterblivna barn avsågos, och att barn med IK = 75 eller högre icke skulle ingå i inventeringen. Förutom att lämna underlag till bedömningen av platsbehovet avsåg inventeringen att framskaffa material till en någorlunda nyanserad bild av arten och beskaffenheten av de psykiska rubbningar, som voro orsak till att bar-

nen ansågos vara i behov av specialvård. De uppgifter, som lämnats för att belysa de psykiska rubbningarnas art ha i viss utsträckning varit vägledande vid de sakkunnigas behandling av frågorna om anstalternas utformning, personalens sammansättning och klientelets differentiering. Av denna anledning lämnas i det följande en redogörelse också för denna del av undersökningen. Det måste emellertid redan nu starkt understrykas, att uppgifterna lämnats av respektive anstaltsledningar, att medicinsk sakkunskap på sin höjd i enstaka fall anlitats vid frågornas besvarande och att de sakkunniga icke varit i tillfälle att utföra någon kontroll av de sakförhållanden, som ligga bakom redovisningarna. Undersökningen bygger sålunda helt på de uppgifter, som lämnats i enlighet med formulärets frågor och upplysningar, och resultatet måste bedömas med utgångspunkt från detta faktum. Vid inventeringen ha uppgifter lämnats rörande sammanlagt 280 barn, varav 185 pojkar och 95 flickor. Med ledning av de lämnade upplysningarna ha 14 pojkar och 25 flickor direkt kunnat utgallras såsom icke hörande till h ä r

1 Beteckningen »barn med komplicerad utvecklingshämning», som h ä r och i det följande begagnas för de b a r n utredningen avser, motiveras i kapitel 5 sid. 38—40.

Tabell 1. Antal intagna vid olika anstalter och anstaltsgrupper, som av respektive anstaltsledningar bedömts vara i behov av placering på specialanstalter Pojkar

Flickor

Summa

Anstalt eller anstaltstyp totalt

skolh.

Salbohed Vänersborg Söderhaga Sävstaholm Övriga sinnesslöskolor .. Epileptikeranstalter Psykopatbarnhem Ungdomsvårdsskolor . . . .

34 88 5 3 15

34 81 5 2 10

Summa

totalt

skolh.1

40 35 38 34 106 7 3 17

39 20 30 34 99 5 2 12

totalt

skolh.

35 38

20 30

18 2

2 95

1 Ha av de sakkunniga bedömts lämpa sig för vård på skolhem för barn med komplicerad utvecklingshämning. ifrågavarande klientel. I allmänhet har härvid åldern varit för hög för att vederbörande skall lämpa sig för vistelse på skolhem. Åldersgränsen har vid denna utsortering dragits vid 17 år. I andra fall har barnet av vederbörande anstaltsledning väl bedömts vara i behov av omplacering till annan anstalt, men man har samtidigt angivit, att vanlig sinnesslöskola eller annan anstalt av normalkaraktär vore en fullt tillfredsställande vårdform. Dessa sammanlagt 39 fall ingå — förutom i tabell 1 — icke i den tabellmässiga redovisningen av inventeringens resultat. I tabell 1 redovisas samtliga fall, fördelade på kön samt på anstalt eller anstaltstyp, i vilken vederbörande vid inventeringstillfället var intagen. Av de 241 barn, som bedömts vara i behov av vård på skolhem för barn med komplicerad utvecklingshämning, äro 59 för närvarande intagna på de statliga skol- och yrkeshemmen i Salbohed och Vänersborg. På den enskilda psykopatanstalten Söderhaga, Drevviken, äro intagna 30 flickor, medan 34 pojkar äro intagna på föreningens för sinnesslöa barns vård skolhem, Sävsta28

holm, Vingåker. Den sistnämnda anstalten är förutom Salbohedsanstalten den enda anstalt, som vid sitt skolhem mottager enbart pojkar. Den h a r härigenom kommit att i viss mån bli en specialanstalt för sådana pojkar, som icke lämpa sig för vård på blandade skolhem. Av skolhemmets 54 elever uppvisa också så många som 34 elever svårare beteenderubbningar. Sammanlagt äro alltså 123 av de 241 redovisade barnen redan nu intagna på specialanstalter, medan det helt nya platsbehovet uppgår till 118 platser. Av tabellen framgår vidare, att det är sinnesslöskolorna, som svara för det övervägande flertalet av dessa barn, som äro i behov av omplacering, medan epileptikeranstalter, psykopatbarnhem och ungdomsvårdsskolor endast redovisat enstaka fall. I den följande redogörelsen för klientelets beskaffenhet behandlas samtliga dessa 241 barn som en grupp. Någon särredovisning av de från olika anstalter eller anstaltsgrupper inkomna uppgifterna h a r sålunda icke ansetts motiverad. I tabell 2 ha barnen fördelats efter

Tabell 2. Klientelets fördelning på födelseår och kön

antal 1943—41 1940—38 1937—35 1934—32 Summa

2 23 50 25 100

4 39 85 43 171

Summa

Flickor

Pojkar Födelseår

antal

%

antal

0 11 24 35

0 16 34 50

4 50 109 78

2 21 45 32 100

lan 12 och 17 år och endast 23 % under 12 år. Endast i 4 fall, samtliga pojkar, är åldern 6—8 år. I tabell 3 har klientelet fördelats efter intelligenskvot. De uppgifter, som ligga till grund för denna fördelning, bygga i vissa fall på testresultatet av relativt gammalt datum och torde icke ge en helt riktig bild av det aktuella läget. Det framgår emellertid av tabellen, att kvoterna ligga jämnt fördelade mellan 40—90 med ett maximum vid 60—69. Medianen är cirka 65 och hälften av barnen h a r sålunda en IK på högst 65, medan den andra hälften når över denna gräns. Icke mindre än 37 % av barnen har en IK på 70 och däröver och 10 % en IK på 80—89. Eftersom gränsen mellan hjälpklassbarn och sinnesslöa vanligen dragés vid IK = 70 skulle följaktligen en betydande del av de här redovisade barnen

kön och födelseår. Det framgår av tabellen, att »skolhemsklientelet» består av 171 pojkar och 70 flickor. Pojkarna äro sålunda n ä r a 2% gånger så många som flickorna. Som jämförelse kan nämnas, att könsproportionen vid landets samtliga anstalter för bildbara sinnesslöa enligt 1946 års sinnesslövårdsutrednings inventering år 1947 (SOU 1949:11) var 138 män på 100 kvinnor. Övervikten av pojkar är alltså betydligt större, n ä r det gäller dessa barn än i fråga om okomplicerade sinnesslöa. Av tabell 2 framgår vidare, att 25 % av pojkarna och 50 % av flickorna äro födda 1934 eller tidigare, d. v. s. vid inventeringstillfället 15—17 år gamla. Högst 11 år gamla äro 25 % av pojkarna och 16 % av flickorna. Medianåldern uppgår för pojkarna till knappt 13 år och för flickorna till cirka 15 år. Sammanlagt är 77 % av klientelet mel-

Tabell 3. Klientelets fördelning på kön och intelligenskvot

30—39 40—49 50—59 60—69 70—79 80—89 Summa

Summa

Flickor

Pojkar IK

antal

%

antal

%

antal

%

0 10 45 50 45 15 6

0 6 26 29 26 9 4

1 4 13 22 21 9 0

1 6 19 31 30 13 0

1 14 58 72 66 24 6

0 6 24 30 27 10 3

icke tillhöra den grupp, som bör hänföras till sinnesslöskola. Enligt de sakkunnigas mening får emellertid icke den uppmätta intelligenskvoten tillmätas alltför stor betydelse i detta sammanhang och gränsdragningen gentemot andra grupper av utvecklingshämmade barn får i stor utsträckning ske med utgångspunkt från andra bedömningsgrunder än intelligenskvoten. De sakkunniga återkomma till detta spörsmål i samband med behandlingen av frågan om klientelets avgränsning. I detta sammanhang förutsattes, att samtliga redovisade barn skola ingå i här ifrågavarande klientel. I fråga om de i tabell 3 redovisade siffrorna kan slutligen nämnas, att inga markerade skillnader mellan könen kunna utläsas. Pojkar och flickor uppvisa sålunda i intelligenshänsende i stort sett likartade fördelningar, möjligen med någon övervikt för flickor i de högre intelligenskvotsgrupperna. Av tabell 4 framgår däremot, att de olika åldersgrupperna uppvisa betydande olikheter i intelligenskvoterna. I åldersgruppen 15—17 år är sålunda det procentuella antalet barn med IK = 70 och däröver omkring 50 mot endast drygt 30 för åldersgrupperna under 15 år. Detta förhållande kan delvis förklaras av att de högsta ålders-

grupperna till stor del rekryteras från psykopatanstalten Söderhaga med dess relativt högtstående klientel. Sannolikt innebära dessa olikheter emellertid dessutom, att anstaltsvården medfört en höjning av kvoterna. Man kan nämligen utgå ifrån, att den intellektuella prestationsförmågan särskilt hos detta klientel med mycket komplicerade rubbningar uppvisar en betydande inkonstans, och att gynnsamma miljöbetingelser kan verka förbättrande även på den speciella förmåga, som uppmätes genom intelligenstestning. Vid inventeringen efterfrågades, förutom dessa allmänna uppgifter rörande klientelets ålder, kön och intellektuella kapacitet, även uppgifter om de specialla beteenderubbningar, som äro orsak till att barnen inte kunna undervisas och vårdas på sinnesslöanstalter av normalkaraktär. De symtom, som angivits i de olika fallen, ha i bearbetningen sammanförts till sex grupper. I stor utsträckning uppvisar emellertid en och samma individ två eller flera symtom, som höra hemma i skilda symtomgrupper. I bearbetningen har hänsyn icke tagits till symtomrikedomen hos varje enskild individ. Klientelet redovisas i stället fördelat på några få grupper, varvid förekomsten av de olika symtomen inom varje grupp sär-

Tabell 4. Klientelets fördelning på födelseår och intelligenskvot 1943- -1941

1940- - 1 9 3 8

1937-- 1 9 3 5

1934- - 1 9 3 2

IK

30—39 40—49 50—59 60—69 70—79 80—89 uppgift saknas Summa

antal

%

antal

%

antal

%

antal

%

0 0 0 2 1 1 0

0 0 0 50 25 25 0

0 4 10 17 11 5 3

0 8 20 34 22 10 6

1 5 36 32 27 7 1

1 5 32 30 25 6 1

0 5 12 21 27 11 2

0 6 15 27 35 14 3

Tabell 5. De speciella symtomens förekomst hos pojkar respektive flickor därav med nedanstående symtom: Kön

Totalt autism

hypersexualitet

snatteri, stöld

motorisk oro

öppen agressivitet

affektlabilitet

pojkar

..

antal

171 100

39 23

37 22

52 30

53 31

108 63

55 32

flickor

..

antal

70 100

20 29

23 33

8 11

10 14

24 34

29 41

skilt angivits. De olika symtomgrupperna ä r o : 1) »autism» (självförsjunkenhet, kontaktoförmåga e t c ) , 2) hypersexualitet, 3) snatteri, stöld, 4) motorisk oro, 5) öppen aggressivitet, 6) affektlabilitet. Det må h ä r än en gång starkt understrykas att den uppdelning, som med ledning av frågeformuläret kan göras av dessa symtom, är synnerligen grov och approximativ. Dessa symtom förekomma givetvis även hos intellektuellt efterblivna, som icke äro i behov av vård p å specialanstalter. I de h ä r redovisade fallen torde emellertid rubbningarna vara av mer utpräglad och för omgivningen mer störande art. Dessutom har man anledning förmoda, att symtomrikedomen h ä r är större än hos det stora flertalet av sinnesslöskoFörnas elever. I tabell 5 har klientelet fördelats på kön och förekomsten av de olika symtomen h a r angivits dels i absoluta tal, dels i procent av det totala antalet pojkar respektive flickor. Som framgår av tabellen är öppen aggressivitet det dominerande symtomet hos pojkarna. Inte mindre än 63 % av pojkarna uppvisa sålunda detta symtom. Snatteri, motorisk oro och affektlabilitet förekommer vart och ett hos knappt 1/3 av fallen, medan autism och hypersexualitet förekommer hos 23 respektive 22 % av dem. I fråga om flickorna föreligger ingen

lika klar dominans för något visst symtom. Det vanligast förekommande symtomet är affektlabilitet, som föreligger i 41 % av fallen. Därnäst kommer öppen aggresivitet med 34 % och hypersexualitet med 33 %. Såväl öppen aggressivitet som motorisk oro och snatteri är ungefär dubbelt så ofta förekommande hos pojkar som hos flickor. Särskilt hypersexualitet men även autism synes däremot vara vanligare hos flickor än hos pojkar. Skillnaderna äro dock alltför små för att generella slutsatser skola vara möjliga. Pojkarna synas dock vara säkerställt mera aggressiva, mer motoriskt oroliga och mer benägna för stöld och snatteri än flickorna. Symtomrikedomen, d. v. s. antalet redovisade symtom inom olika symtomgrupper per individ, är genomsnittligt 1,9. Den synes vara något högre för pojkar (2,0) än för flickor (1,6), men eftersom uppgiftslämnarna i allmänhet inte äro desamma för pojkar och flickor kunna säkra slutsatser icke dragas. I klientelet, taget som helhet, äro autism, hypersexualitet, snatteri och motorisk oro anmärkningsvärt jämnt fördelade, i det att vart och ett av dem förekommer hos 1/4 av klientelet. Aggressivitet förekommer hos drygt hälften och affektlabilitet hos drygt 1/3. Hos samtliga individer med autistiska symtom, alltså cirka 25 % av klientelet, 31

finns anledning att räkna med djupgående psykiska rubbningar vid sidan av oligofrenin. Det kan till och med i ett antal fall ifrågasättas, om oligofreni överhuvud taget är förhanden. Starka skäl tala för att psykiska rubbningar av annan art i dessa fall helt betinga uppfostrings- och undervisningssvårigheterna. Av speciellt psykiatriskt intresse mot bakgrunden av nyare hjärnfysiologiska erfarenheter är vidare symtomen aggressivitet och affektlabilitet, vilka i viss utsträckning torde vara tillgängliga för medikamentell terapi. I tabell 6 redovisas förekomsten av olika symtom i vissa intelligenskvotsgrupper. I fråga om autism, hypersexualitet och motorisk oro synas inga skillnader mellan de olika kvotgrupperna föreligga. Symtomet snatteri-stöld synes däremot tilltaga med stigande kvoter, och detsamma gäller möjligen också affektlabiliteten. Aggressiviteten synes i motsats härtill dominera i de lägre kvotgrupperna. Sistnämnda förhållande betingas sannolikt av en otillfredsställande anpassning i alltför stora

anstaltsgrupper hos dessa de minst intellektuellt utvecklade barnen. Om man betraktar klientelet som ett oligofrent »psykopatklientel» och upptager den numera åter begagnade metoden att indela »psykopatierna» i huvudsakligen störande och huvudsakligen insufficienta tillstånd, så dominerar i detta material i hög grad den förra typen. Endast 23 insufficienta, d. v. s. tillbakadragna, handikappade, ha anmälts. Av dessa äro procentuellt sett 4 gånger så många flickor som pojkar. Det finns anledning anta, att man inte i tillräcklig grad har sin uppmärksamhet riktad på de insufficienta typerna eller att man felaktigt anser dem icke vara i behov av specialbehandling. Helt naturligt är det de störande typerna, som lättast drager uppmärksamheten till sig och bli föremål för särskilda åtgärder, medan de tillbakadragna få kvarstanna i stora anstaltsgrupper, trots att behovet av speciella arrangemang för deras del är minst lika stort. Det är också påfallande, att de anmälda insufficiensfallen

Tabell 6. De speciella symtomens förekomst i olika intelligenskvotsgrupper I K De speciella symtomens art

Totala antalet fall därav med autism

snatteri

antal °/o antal °/o antal

motorisk oro

antal

aggressivitet

antal

affektlabilitet

antal

hypersexualitet

%

% °/o

% 32

40—59

60—69

70—89

18 25 16 22 13 18 22 29 45 63 18 25

17 24 21 29 19 26 19 26 40 56 29 40

21 23 21 23 26 29 22 24 42 47 35 39

komma från anstalter, där stor erfarenhet eller sakkunskap finnes representerad. De flesta dylika fall h a anmälts från Söderhaga och Slagsta och flickornas dominans i denna grupp torde väsentligen bero på att inte mindre än 7 insufficiensfall anmälts från Söderhaga, som enbart har flickor intagna. Det är sannolikt, att ett långt större antal fall av denna typ finnes ute på landstingsanstalterna, och det vore enligt de sakkunnigas mening önskvärt, om även dessa kunde uppspåras och bli föremål för specialbehandling. Som komplement till formulärets fråga r ö r a n d e de speciella symtomens art upptog frågeformuläret även en direkt fråga om orsaken till att elevens nuvarande placering icke ansågs lämplig. Denna fråga avsåg givetvis endast barn, som nu äro placerade på a n d r a anstalter än specialanstalter. Den h a r summariskt bearbetats ifråga om elever vid skolhemmen för sinnesslöa, och bearbetningen omfattar sålunda sammanlagt 99 barn, varav 81 pojkar och 18 flickor. De angivna orsakerna till önskvärdheten av omplacering kan indelas i två huvudgrupper, nämligen dels sådana orsaker, som hänföra sig till skolhemmets övriga elever eller personalen eller hemmet som sådant, dels sådana orsaker, som tar sikte på behovet av specialbehandling för de barn, som redovisats vid inventeringen. I 59 av dessa 99 fall (48 pojkar och 11 flickor) har angivits, att dessa barn äro störande för samlivet på skolan, visar trotsighet mot personalen eller utövar dåligt inflytande på kamraterna. För de återstående 40 fallen (33 pojkar och 7 flickor) har som orsak till överflyttning angivits deras behov av speciell behandling, som icke kan beredas med nuvarande placering. I denna senare grupp ingår också ett m i n d r e 3—02479

antal fall, där man ansett, att vederbörande antingen stått för högt eller för lågt för undervisning i sinnesslöskola. Denna negativa fråga hade också en positiv motsvarighet, i det att uppgiftslämnaren anmodades ange, vilken anstalt eller vårdform, som i varje särskilt fall ansågs mest lämplig. Lika litet som beträffande föregående fråga kan svaren på denna fråga föranleda särskilt omfattande kommentarer. Härtill äro de lämnade upplysningarna alltför vaga och knappa. En viss vägledning vid anstalternas utformning kunna emellertid även dessa uppgifter ge. I fråga om de 81 pojkar, som äro i behov av överflyttning från vanliga sinnesslöskolor, har sålunda »psykopathem» i 26 fall angivits vara lämplig vårdform. I 19 fall h a r man angivit, att pojkarna böra vårdas på en »liten anstalt», där den individuella omvårdnaden kan bli bättre än på de stora landstingsanstalterna. I 15 fall h a r Salbohed angivits som lämplig anstalt och i vardera 3 fall har angivits »arbetshem för äldre (Källshagen)», »hjälpklasshem», »privat fosterhem» och »barnavdelning vid sinnessjukhus». För de övriga 9 fallen har ingen speciell vårdform angivits. Av de 18 flickorna ha 4 ansetts lämpa sig för Vänersborgsanstalten. I vardera 2 fall har angivits »psykopathem», »liten anstalt», »ungdomsvårdsskola», »privat fosterhem» och »vårdhem». I ett fall h a r sinnessjukhus angivits vara den lämpliga placeringen, medan i de övriga 3 fallen ingen uppgift lämnats i detta hänseende. Av ovanstående redogörelse för de i inventeringen redovisade barnen framgår klart, att det h ä r rör sig om ett psykiskt sett synnerligen heterogent klientel. Dels varierar den intellektuella kapaciteten inom synnerligen vida

gränser, så att såväl gränsfall mot de helt obildbara som i det närmaste normalbegåvade äro representerade, dels äro de speciella beteenderubbningar, som omöjliggöra barnens vistelse på vanliga sinnesslöskolor eller i hjälpklasser, av synnerligen skiftande art. Även orsakerna till dessa beteenderubbningar torde vara av vitt skilda slag.

Det framgår inte av inventeringen, men man h a r anledning förmoda att såväl enkla miljöskador som konstitutionella psykopatier och rena psykoser — i flertalet fall tillsammans med intellektuell efterblivenhet — bilda bakgrunden till barnens anpassningssvårigheter och övriga egenartade beteenden.

B. P r o g n o s e n Avsikten med den specialundervisning och specialbehandling, som gives ett klientel av denna beskaffenhet, är givetvis att underlätta eller möjliggöra barnens anpassning till normala samhällsvanor eller att de åtminstone i viss utsträckning skall kunna bidraga till sin försörjning. Behandlingsresultatet kan dock aldrig bli 100-procentigt tillfredsställande. Vissa rubbningar och defekter trotsa alla kända behandlingsmetoder och eleverna bli rena vårdfall för återstoden av sitt liv. Av intresse för frågan om huruvida kostsamma och vidlyftiga behandlingsformer överhuvud taget kan anses försvarliga nä> det gäller detta klientel är därför att veta hur stor del av klientelet som kan »räddas». Erfarenheterna från statens skol- och yrkeshem i Salbohed och Vänersborg kan härvidlag ge en antydan om klientelets inneboende möjligheter. Inom skolöverstyrelsen gjordes 1949 —50 en undersökning rörande de elever vid landets sinnesslöskolor, som utskrivits under *perioden 1936—1946. Avsikten med denna undersökning var just att belysa frågan om de sinnesslöas möjligheter att anpassa sig till ett liv utanför anstalterna. De sakkunniga ha gjort en specialbearbetning av det material, som in-

kommit från de två anstalterna i Salbohed och Vänersborg. Tyvärr företer detta material betydande brister. F ö r Vänersborgsanstaltens del saknas sålunda uppgifter för vissa av de berörda eleverna, medan Salbohedsanstalten endast inkommit med summariska sammandrag men inga individuella uppgifter. Vissa fakta av intresse kunde dock utläsas även av dessa bristfälliga uppgifter, och materialet har bearbetats med utgångspunkt från ovan angivna aspekter. I tabell 7 redovisas de från Vänersborgsanstalten utskrivna eleverna fördelade efter ålder vid utskrivningen och levnadsförhållanden vid inventeringstillfället. Det totala antalet utskrivna från Vänersborgsanstalten under perioden 1936—1946 uppgår till 70. Av dessa 70 utskrivna elever försörja sig 16 (23 %) helt utan pension eller annat bidrag, medan 4 elever delvis försörja sig själva men ha pension eller annat bidrag till sin försörjning. De återstående 50 avgångna eleverna kunna på grund av höggradig asocialitet, imbecillitet eller arbetsoförmåga icke försörja sig själva och de flesta av dem äro omhändertagna på anstalter för varaktig vård. Knappt 1/3 av dessa flickor h a r så-

Tabell 7. F r å n Vänersborgsanstalten utskrivna flickor under perioden 1936—1946 fördelade efter ålder vid utskrivningen och levnadsförhållanden vid inventeringstillfället Ålder vid utskrivningen, år

Förhållanden vid inventeringstillfället

Intagen p å Västra Mark » » Vipeholm » » arbetshem > » sjukhem för epileptiker » » annan sjukvårdsinrättn. Helt självförsörjande Delvis självförsörjande Okänt Summa

—14

15—19

20—24

25—

uppgift saknas

summa

1 1 1

9 1 5 2

2 1

2 1 1

12 1 2 1 1 2

4 2 1

15 2 23 4 2 16 4 4

lunda efter vistelsen på skol- och yrkeshemmet kunnat återvända till normala levnadsförhållanden. De funna siffrorna rörande dessa flickors möjligheter att anpassa sig i samhället få emellertid inte utan vidare appliceras på det klientel, som redovisats vid de sakkunnigas inventering. De från Vänersborgsanstalten utskrivna eleverna torde nämligen utgöra ett urval av de lägst stående och ur social synpunkt mest svåranpassade av dessa flickor med komplicerad utvecklingshämning. I tabell 8 göres en jämförelse mellan den intelligenskvotsfördelning, som observerats för de i

inventeringen ingående flickorna och motsvarande fördelning för de från Vänersborgsanstalten utskrivna eleverna under åren 1936—1946. Det bör först påpekas, att de 8 saknade uppgifterna hänföra sig till flickor, som helt försörja sig själva och alltså kunna antagas stå relativt högt i intelligenshänseende. Oavsett hur kvoterna ligga för dessa 8 elever äro skillnaderna i de två materialen emellertid mycket markanta. Mediankvoten för de från Vänersborgsanstalten utskrivna eleverna uppgår sålunda till cirka 53 mot ungefär 65 för de i inventeringen redovisade flickorna.

Tabell 8. Fördelningen av IK hos de från Vänersborgsanstalten -utskrivna eleverna resp. de i inventeringen redovisade flickorna Utskrivna från Vänersborgsanstalten

I K

30—39 40—49 50—59 60—69 70—79 80—89 uppgift saknas Summa

I inventeringen redovisade

antal

%

antal

%

1 20 20 13 3 5 8

2 32 32 21 5 8

1 4 13 22 21 9

1 6 19 31 30 13

som helt eller delvis försörja sig själva än för de övriga. För den förra gruppen uppgår medianen för vårdtiden till cirka 10 år mot k n a p p t 5 år för den senare. Det kan slutligen nämnas, att av de 12 såsom helt eller delvis självförsörjande redovisade flickorna, 6 äro sysselsatta i husligt arbete, varav två i föräldrahemmet, 3 arbeta på fabrik (skofabrik, snörmakerifabrik och textilfab r i k ) , 1 arbetar på kafé, 1 h a r tillfälliga småarbeten medan 1 är gift. I fråga om de från Salbohedsanstalten utskrivna eleverna föreligger, som nämnts, inga individuella uppgifter. 1 I tabell 9 redovisas eleverna emellertid fördelade efter ålder vid och grunder för utskrivningen. Redovisningen avser de mellan 1/1 1937 och 1/1 1949 utskrivna eleverna. Av de sammanlagt 199 utskrivna pojkarna ha, som framgår av tabellen, 90 eller 45 % utskrivits till anställningar i

Ifråga om Vänersborgsmaterialet kunna vidare vissa skillnader i intelligenshänseende konstateras mellan de flickor, som helt eller delvis försörja sig själva och de övriga. Sålunda uppvisa de förra (12 fall) ett median värde för intelligenskvoten på 62 å 63 mot endast 51 a 52 för de senare. Det alltför ringa antalet uppgifter omöjliggör emellertid generella slutsatser. Det synes dock sannolikt, att det dåliga behandlingsresultatet vid Vänersborgsanstalten till stor del kan tillskrivas det faktum, att de under perioden 1936—1946 utskrivna eleverna i intellektuellt hänseende voro mycket lågt stående. Av tabell 7 kan ytterligare utläsas, att de på sinnessjukhus intagna flickorna i allmänhet utskrivits från anstalten tidigare än de övriga. I 12 av 16 fall (75 %) med uppgift om åldern har utskrivningen sålunda ägt rum före fyllda 20 år, medan för de övriga endast 13 av 42 (31 %) utskrivits i denna ålder. Det kan i detta sammanhang nämnas, att en bearbetning av uppgifterna om vårdtidens längd givit vid handen, att denna är betydligt längre för de elever,

1 Vissa individuella uppgifter ha efter denna bearbetnings genomförande inkommit från anstalten. Dessa uppgifter förete emellertid så stora brister, att en statistisk redovisning helt omöjliggjorts.

Tabell 9. Från Salbohedsanstalten utskrivna pojkar under perioden 1937—1948 fördelade efter ålder vid och grunder för utskrivningen Ålder vid utskrivningen, år

Grunder för utskrivningen Utskrivna till annan anstalt för fortsatt vård eller utbildning till Salberga » Vipeholm » Källshagen » annat sinnessjukhus » arbetshem » skolhem för sinnesslöa . . . . » ungdomsvårdsskola » föräldrahemmet Utskrivna till anställning i olika yrken Summa

25—

summa

—

— — —

55 4 6 1 13 10 12 8

—14

15—19

20—24

7 2

33 2 1

— — —

5 1 2

—

—

10 5

1 1

—

10 1 2

—

— — —

olika yrken. Denna siffra är dock inte helt jämförbar med den för Vänersborgsanstalten redovisade eftersom den endast avser förhållandena omedelbart efter utskrivningen och alltså främst hänför sig till anstaltsledningens bedömande av elevernas möjligheter. En undersökning av pojkarnas levnadsförhållanden något eller några år efter utskrivningen skulle sannolikt ge ett något annorlunda resultat. Procenttalet för »gynnsamt» resultat synes emellertid ligga väsentligt högre vid Salbohedsanstalten än vid anstalten i Vänersborg. Räknar man bort de elever, som utskrivits till ungdomsvårdsskolor och skolhem för sinnesslöa, vilka icke i egentlig mening tillhöra Salbohedsklientelet, blir procentandelen utskrivna till anställningar ännu något högre eller cirka 51 %. Huruvida de från Salbohed utskrivna pojkarna i något avseende skilja sig från de i inventeringen redovisade kan inte avgöras med ledning av de inkomna uppgifterna. Den ifråga om Vänersborgsanstalten konstaterade skillnaden i utskrivningsålder mellan de elever, som gått till sinnessjukhusen och de övriga är förhanden även ifråga om Salbohedsklientelet. Sålunda har 68 % av de elever, som utskrivits till sinnessjukhus, utskrivits före fyllda 20 år mot 47 % för de övriga (eller om man räknar bort dem, som utskrivits till ungdomsvårdsskolor och sinnesslöskolor, 37 % för de övriga).

Tabell 10. De till anställningar utskrivna pojkarnas fördelning på yrken Antal pojkar Yrke

absolut

i %

jordbruk industri div. grovarbeten . . . . i föräldrahemmet . . hantverk transportarbete sjöman militäranställning . . övriga yrken

36 17 12 10 4 4 3 2 2

40 19 13 11 4 4 3 2 2

Summa

100 I tabell 10 redovisas slutligen de yrken eller yrkesgrupper, i vilka de utskrivna pojkarna fått sysselsättning efter utskrivningen. Som synes har mindre än hälften (40 %) av de utskrivna pojkarna fått sin första anställning inom jordbruket och sammanlagt 53 % av dem inom jordbruket och diverse grovarbeten. En anmärkningsvärt stor del (23 %) har börjat i yrkesgruppen hantverk och industri, vilket är av intresse med hänsyn till en för framtiden mer differentierad yrkesundervisning. För närvarande förekommer, som nämnts, knappast annan yrkesutbildning än vid anstaltens jordbruk. Beträffande dessa barns möjligheter att anpassa sig till samhället och arbetslivet kan sålunda sägas, att omkring 50 % ha utsikter att bli åtminstone delvis självförsörjande samhällsmedlemmar.

KAPITEL 5

Klientelet, vården och undervisningen A. Klientelets a v g r ä n s n i n g De barn, som intagas på de statliga skol- och yrkeshemmen på Salbohed och i Vänersborg, ha fått beteckningen »vanartade sinnesslöa». Den intellektuella undermåligheten — sinnesslöheten — h a r i princip medfört deras utskiljande från normal- och hjälpskolan, medan »vanarten» omöjliggjort deras vistelse på vanlig sinnesslöskola. Gången har dock i många fall varit den omvända, så att »vanarten» varit det som först konstaterats och därefter de intellektuella bristerna. I 1 § av Kungl. Maj:ts reglemente för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa (SFS 1940: 570) återfinnas de bestämmelser, som reglera avgränsningen av det klientel, som dessa anstalter äro avsedda för. Det framgår, att anstalterna främst skola mottaga sådana elever vid sinnesslöskolor, som på grund av vanart, benägenhet att rymma, häftigt lynne, våldsamhet eller annan liknande orsak icke lämpa sig för samlivet på dessa skolor. Även icke sinnesslö, som är eller varit intagen på statsunderstödd uppfostringsanstalt för fallandesjuka, må av samma anledning intagas på dessa anstalter. Dessutom kunna sådana minderåriga elever vid ungdomsvårdsskolorna och de allmänna uppfostringsanstalterna intagas, som befin-

nas vara sinnesslöa och vidare sådana minderåriga sinnesslöa eller fallandesjuka, som icke äro eller varit intagna på statsunderstödda anstalter för sinnesslöa eller fallandesjuka, men som vid företagen läkarundersökning befinnas icke lämpligen kunna mottagas annorstädes än i anstalt för vanartade sinnesslöa. Anstalterna äro sålunda främst avsedda att omhändertaga sinnesslöskolornas mest svårskötta elever och utgöra avlastningsanstalter för dessa skolor. Även andra än vid sinnesslöskolor intagna kunna dock i vissa fall hänvisas till dessa anstalter. Kriteriet för avgränsningen av klientelet i intellektuellt avseende är vid dessa anstalter detsamma som vid de vanliga sinnesslöskolorna. Vederbörande kan på grund av bristande förståndsutveckling icke tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpskoleundervisning men lämpar sig för den undervisning, som meddelas i sinnesslöskola. Rent siffermässigt brukar som »sinnesslöa» betecknas personer med intelligenskvoter understigande en viss gräns, i allmänhet 70. När det gäller »vanartade sinnesslöa» är det emellertid icke ovanligt, att barn med jämförelsevis hög IK (75—80 eller högre)

karakteriseras såsom sinnesslöa. Till utredningens inventering ha också inkommit ett betydande antal uppgifter för barn med så hög IK, att de med sträng tillämpning av de vanliga intelligenskvotsgränserna icke borde hänföras till kategorien »sinnesslöa». I dessa fall är det uppenbarligen inte intellektuell undermålighet, som är orsak till barnens bristande förmåga att tillgodogöra sig folkskolans eller hjälpskolans undervisning. Även när det gäller barn, vars testresultat ligga betydligt lägre, torde det i många fall vara ytterst svårt att avgöra, om det är intellektuell undermålighet, som är orsak till undervisningssvårigheterna och det dåliga testresultatet. Det som vid ett tillfälle ter sig som »bristande förståndsutveckling» kan senare visa sig vara en utvecklingshämning av helt annan art, vilket också återspeglades i de i vissa fall mycket starka förändringarna i den vid olika tillfällen uppmätta intelligenskvoten. Beträffande barn, som uppnå ett relativt gott resultat vid intelligenstest kan givetvis ifrågasättas, om icke ett överförande till andra skolformer — närmast ungdomsvårdsskolor eller psykopatbarnhem — vore det riktigaste. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid skarpa gränser på grundvalen av enstaka testresultat icke uppdragas när det gäller avgränsningen av det klientel, som kan hänföras till h ä r ifrågavarande anstaltsorganisation. Härtill kommer, att endast en del av de barn, varom h ä r är fråga, omhändertagits i enlighet med barnavårdslagens bestämmelser ifråga om skyddsuppfostran, medan de övriga sålunda icke höra hemma i ungdomsvårdsskolor. Endast det faktum, att den speciella undervisning, som meddelas i dessa anstalters skolor, bedömes såsom lämpligast, bör utgöra indikation för intag-

ning. En IK, som i allmänhet innebär förmåga att följa undervisningen vid hjälpskola skall sålunda icke i och för sig verka diskvalificerande för intagning i dessa specialskolor. Följaktligen böra icke heller de vid inventeringen påträffade barnen med relativt höga intelligenskvoter överföras till andra skolformer, om de icke ur andra synpunkter bedömas såsom mera lämpade för t. ex. hjälpskoleundervisning. De sakkunniga förutsätta dock för framtiden, att dessa barn med relativt höga kvotvärden i allmänhet prövas vid psykopatanstalter eller ungdomsvårdsskolor innan överflyttning till h ä r ifrågavarande anstalter äger rum. Denna relativt vida gränsdragning, Som i stor utsträckning redan tillämpas vid såväl vanliga sinnesslöskolor som vid de statliga skol- och yrkeshemmen i Salbohed och Vänersborg, har till konsekvens att sinnesslöstämpeln icke i fortsättningen bör åsättas detta klientel. Sinnesslöbegreppet hänför sig, i varje fall i det allmänna medvetandet, endast till en sida av det psykiska komplexet, nämligen den intellektuella, medan undervisnings- och uppfostringssvårigheter kunna vara orsakade av psykiska rubbningar av annan art. I själva verket torde det förhålla sig så, att b a r n , vars IK närmast placerar dem bland de sinnesslöa, men som icke uppvisa beteenderubbningar av störande eller mera svårartad karaktär, i betydande utsträckning gå i normal- eller hjälpskola. Svårigheten att avgöra om utvecklingshämningen är av intellektuell, emotionell eller annan art bör föranleda att man i fortsättningen helt allmänt talar om utvecklingshämmande barn i stället för sinnesslöa barn. Givetvis kommer dock även i fortsättningen klientelet att väsentligen rekryteras bland intellektuellt efterblivna b a r n , 39

eftersom dessa som bekant lättare än normalbegåvade barn duka under för påfrestningar av olika slag och därvid reagera med ett beteende, som ytligt betecknas som »vanart». Avgränsningen av här ifrågavarande klientel gentemot andra grupper av »sinnesslöa» grundar sig, som nämnts, på att dessa barn på grund av »vanart», benägenhet att rymma, häftigt lynne etc. inte lämpa sig för samlivet på vanliga sinnesslöskolor. Barnavårdslagen skiljer som bekant, när det gäller omhändertagande av barn, mycket noga på vanartade och icke vanartade barn. Begreppet »vanart» får här en moralisk betydelse, och innebörden är vanligen att barnen begått handlingar, som i allmänhet betecknas såsom brottsliga t. ex. snatteri, eldsanläggningar, skadegörelse etc. När det gäller barn, som komma ifråga för skyddsuppfostran, h a r redan 1942 års skyddshemsutredning ifrågasatt om icke vanartsbeteckningen borde utrensas ur det officiella språket. Skyddshemsutredningen anförde bl. a. (SOU 1945: 10, sid. 4 4 ) : »Inom utredningen har övervägts, om termen vanart skulle kunna avskaffas som benämning på sådana allvarliga beteenderubbningar, som föranleda att barn och unga personer måste omhändertagas för skyddsuppfostran. Yttre omständigheter, över vilka barnet icke självt råder, eller en olycklig psykisk konstitution hos barnet torde föranleda de flesta sådana omhändertaganden. Det skulle därför vara väl motiverat att avskaffa denna term, med vilken den omhändertagne onödigtvis stämplas såsom moraliskt mindre värd.» Skyddshemsutredningen ansåg emellertid icke att olägenheterna med en dylik terminologi voro av sådan omfattning, att vanartsbeteckningen helt måste utrensas. När det gäller de barn, varom h ä r är fråga, är en moralisk värdering av de-

ras handlingar givetvis än mindre på sin plats. Enligt de sakkunnigas mening medför termen »vanart» lätt en felaktig syn på de svårigheter, som dessa barn ha att brottas med. Som torde framgå av kap. 4 rör det sig h ä r om psykiska rubbningar av synnerligen komplicerad natur. Terminologien bör, för undvikande av en alltför schematiserad uppfattning om detta klientels psykiska tillstånd, ansluta till detta faktum eller i varje fall icke ge anledning till direkta felslut. Vanartsbeteckningen bör sålunda helt försvinna. De beteenderubbningar, som, vanligen i kombination med eller som följd av intellektuell efterblivenhet, äro orsak till att dessa barn äro i behov av vård på specialanstalter, äro emellertid ännu i så ringa grad vetenskapligt klarlagda, att någon skarp terminologisk avgränsning för närvarande icke är möjlig. Beteckningen »utvecklingshämmade barn» bör i stället kompletteras med en beskrivning av de rubbningar, som närmast avses. Sålunda bör anges, att barnen lida av t. ex. utpräglade kontaktsvårigheter, hypersexualitet, svår motorisk oro eller dylikt, som klart visar att det gäller en psykisk abnormitet, som fordrar ingående psykoterapeutisk behandling. Som sammanfattande beteckning kan förslagsvis begagnas uttrycket barn med komplicerad utvecklingshämning. Det ovan anförda gäller närmast ett klientel, som motsvarar eleverna vid de nuvarande statliga skol- och yrkeshemmen i Salbohed och Vänersborg. Enligt de sakkunnigas uppfattning ingår emellertid redan i detta klientel ett icke obetydligt antal barn med rubbningar, som närmast måste betecknas såsom psykoser. Dessa barn höra, med sträng tilllämpning av anstalternas reglemente, icke hemma i en dylik anstaltsorgani-

sation, utan hade bort hänvisas till andra vårdformer, närmast sinnessjukhusen. Att de ändock hänvisats till dessa anstalter beror bl. a. därpå, att deras psykiska abnormitet icke h a r kunnat klart diagnosticeras men framför allt på att andra lämpliga vård- och undervisningsmöjligheter saknas. Enligt de sakkunnigas mening bör detta faktiskt tillämpade förfarande legaliseras, så att samtliga barn med dylika psykiska rubbningar kunna komma i åtnjutande av tillfredsställande behandling. Visserligen kan sägas, att rena psykoser oftast gå till fullständig demens och att barn, som lida av sådana sjukdomar vanligen icke kunna ha någon fördel av undervisning i sinnesslöskola även om de vid ett visst tillfälle äro i stånd att följa undervisningen i sådan skola. Å andra sidan måste emellertid starkt understrykas, att en fullkomligt säker diagnos icke är möjlig att ställa i dessa fall. Det går sålunda icke att på ett tidigt stadium skilja de barn, som lida av verkliga psykoser från sådana, som endast uppvisa psykosliknande rubbningar. Varje sådant barn bör därför enligt de sakkunnigas mening beredas möjlighet till observation på specialanstalt. Barn med psykosliknande rubbningar h ö r a otvivelaktigt hemma i specialanstalter för b a r n med komplicerad utvecklingshämning. För närvarande kunna många av dem emellertid icke ifrågakomma för vård och undervisning på de statliga skol- och yrkeshemmen, emedan de intellektuellt sett stå för högt för dessa skolor. Det förekommer dock, att de, sedan de någon tid omhändertagits på vårdhem av olika slag eller vistats i sina hem, genom olämplig vård och behandling eller rättare sagt brist på lämplig behandling, sjunkit i intellektuellt hänseende och kunnat mottagas

på specialanstalterna för sinnesslöa. Denna tidsutdräkt på stundom ett p a r år eller mera har då kunnat medföra, att behandlingen insatts för sent och att en ursprungligen för behandling mottaglig sjukdom fortskridit till obotlig demens. Enligt de sakkunnigas mening bör, som ovan antytts, dessa barn, som lida av psykoser eller psykosliknande rubbningar utan att uppvisa rena förvirringstillstånd, ingå i det klientel, som bör vårdas på h ä r ifrågavarande specialanstalter för barn med komplicerad utvecklingshämning. Den begränsningen måste dock göras, att endast barn, som lämpa sig för undervisning i sinnesslöskola medtagas. Gränsgruppen gentemot de intellektuellt mera högtstående kommer givetvis att bli ganska vid och sträcka sig utöver vad som vanligen brukar betecknas som gränsfall mellan sinnesslöa och hjälpklassmässiga, men för de barn, som intellektuellt sett höra hemma bland de normalbegåvade bör under alla omständigheter särskilda åtgärder vidtagas. De nuvarande anordningarna för behandling och undervisning av »icke vanartade» normalbegåvade psykopatiska och nervösa barn äro icke tillräckliga. För sinnessjuka barn finns överhuvud taget inga lämpliga vårdmöjligheter. Det kan erinras om att Kungl. Maj:t den 2 nov. 1945 uppdrog åt medicinalstyrelsen och socialstyrelsen att verkställa utredning angående anstaltsvården för psykopatiska och nervösa barn m. m. På uppdrag av styrelserna verkställdes denna utredning av dåvarande inspektören för sinnesslövården Anna-Lisa Anneli och byråchefen i socialstyrelsen A. Berggren. Utredningsmännen förordade en väsentlig utvidgning av vårdmöjligheterna för sinnessjuka, psykopatiska och nervösa barn. Styrelserna ansågo 41

sig emellertid icke i dåvarande läge böra föreslå en sådan utvidgning utan inskränkte sitt förslag att gälla en förhöjning av de till redan befintliga psykopathem utgående statsbidragen (se medicinalstyrelsens och socialstyrelsens skrivelse den 19 januari 1948 angående anstaltsvården för psykopatiska och nervösa barn m. m., till vilken skrivelse ovannämnda utredning fogats som bilaga). Icke heller vid statsmakternas behandling av frågan kom utvidgningen av anstaltsväsendet på detta område att upptagas till behandling. Enligt de sakkunnigas mening måste emellertid en utvidgning av vårdmöjligheterna för detta klientel komma till stånd, om en gränsdragning mellan olika grupper av utvecklingshämmade och psykiskt skadade barn i praktiken skall kunna genomföras på ett tillfredsställande sätt. Åt de såväl sinnesslöa som icke sinnesslöa epileptiker med beteenderubbningar av olika slag, som för närvarande enligt reglementet skola hänvisas till de statliga skol- och yrkeshemmen i Salbohed och Vänersborg, kunna andra vårdmöjligheter ännu icke erbjudas. Enligt de sakkunnigas mening bör dock, så snart detta är möjligt, vården av dessa epileptiker överflyttas till den statliga vårdorganisationen för epileptiker. De sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra om 1946 års sinnesslövårdsutrednings förslag rörande epileptikervården (SOU 1949:11). Enligt detta förslag bör den av medicinalstyrelsen i skrivelse den 27 november 1945 anmälda planen för utvidgning av statens anstalt för fallandesjuka, Vilhelmsro, snarast möjligt realiseras. Denna anstalt skulle efter den föreslagna utvidgningen kunna bl. a. mottaga jämväl psykopatiska pojkar under 14 år samt vidare inrymma slutna vårdavdelning-

ar för barn i skolåldern samt vuxna kvinnliga epileptiker. Enligt 1946 års sinnesslövårdsutredning fordras dessutom en helt ny statlig centralanstalt för manliga epileptiker över skolåldern. Till denna senare anstalt borde alla vårdbehövande manliga epileptiker från 14 års ålder anmälas. När denna utvidgning av vårdorganisationen för epileptiker genomförts, böra inga epileptiker längre intagas på anstalter för barn med komplicerad utvecklingshämning, utan epileptikervården helt handhavas av speciella epileptikeranstalter. Det klientel, som bör hänföras till den nya anstaltsorganisationen, måste i övrigt anses vara i stort sett detsamma som hittills intagits på anstalterna i Salbohed och Vänersborg. En utvidgning av de statliga specialanstalternas kapacitet kommer dock att medföra, att även sådana barn, som hittills icke ansetts böra placeras på någon av dessa två anstalter, i fortsättningen komma att överföras till de statliga specialanstalterna. Utvidgningen kommer bl. a. att innebära, dels att mera högtstående s. k. psykopatiska sinnesslöa (av typen Söderhaga-elever) hänföras dit, dels också att en mindre grupp speciellt miljökänsliga elever överföras från de vanliga sinnesslöskolorna. Samtliga kategorier böra, liksom hittills varit fallet, vara mottagliga för undervisning. Avgränsningen i åldershänseende bör ansluta till 1946 års sinnesslö vårdsutrednings förslag r ö r a n d e den statsunderstödda sinnesslövårdsorganisationen. Enligt detta förslag skola förskolor för icke skolpliktiga barn inrättas. Eftersom landstingens anstalter icke skola vara skyldiga att mottaga svårskötta sinnesslöa av något slag, bör följaktligen möjlighet finnas att på de stat-

liga specialanstalterna mottaga även barn u n d e r 7 år. Den övre åldersgränsen för intagning på dessa specialanstalter bör bestämmas så, att elever från egentliga sinnesslöskolor när som helst under sin vistelse i dessa skolor kunna överföras till specialskolorna. Den kalendariska åldern kan här icke få vara avgörande. Det bör ankomma på det organ, som h a n d h a r intagning av elever att avgöra, om eleven, med hänsynstagande till tidigare skolgång och aktuella möjligheter att tillgodogöra sig ytterligare skolundervisning, bör intagas på skolhemmet eller hänvisas till annan behandlingsform. Ifråga om överflyttning från anstalternas skolhem till deras yrkeshem böra likaledes åldersgränserna vara flytande och varje särskilt fall bedömas för sig. Eleverna böra i allmänhet icke få kvarstanna på anstalterna längre än till fyllda 21 år. Med hänsyn till att även

den fysiska utvecklingen hos dessa elever i vissa fall är starkt försenad så att t. ex. puberteten ibland icke passerats förrän efter fyllda 21 år, bör dock möjlighet finnas att i undantagsfall låta elever stanna på anstalterna även efter fyllda 21 år, dock aldrig längre än till fyllda 23 år. Indikationen för intagning i dylik specialanstalt för barn med komplicerad utvecklingshämning bör sålunda sammanfattningsvis vara, att barnet icke kan tillgodogöra sig den undervisning, som meddelas i normal- eller hjälpskola men dock är mottaglig för undervisning samt att barnet på grund av svårartade beteenderubbningar av nervös, psykopatisk eller psykotisk karaktär icke lämpar sig för samlivet på en sinnesslöanstalt av normaltyp. Före intagningen bör enligt de sakkunnigas mening barnpsykiatrisk undersökning regelmässigt äga rum.

B. N å g r a a n s t a l t s p s y k o l o g i s k a En strävan att undvika anstaltsprägeln gör sig numera gällande på allt flera vårdområden, där anstalter av olika slag äro nödvändiga, t. ex. barnhem, ålderdomshem, hem för missanpassad ungdom etc. Denna strävan att komma ifrån den äldre anstaltstypen med dess opersonliga kollektivism och att alltmera övergå till anstalter med varm och hemliknande miljö, där samtidigt en medicinskt och psykologiskt riktig vård kan erbjudas, måste givetvis vara grunden även för uppbyggnaden av den anstaltsorganisation, varom h ä r är fråga. Tidigare h a r man stundom utgått ifrån, att efterblivna barn skulle vara mindre känsliga inför brister i sin omgivning än normalbegåvade

frågor

barn. Denna syn på vårdproblemen har enligt de sakkunnigas mening inget berättigande. När det gäller dessa sinnesslöa barn, som tillika uppvisar andra psykiska rubbningar av skilda slag, torde det tvärtom vara så, att deras psykiska tillstånd är mycket starkt beroende av omgivningen och att deras intellektuella efterblivenhet ej sällan medför oförmåga att med jämnmod fördraga påfrestningar, som den normalbegåvade kan tolerera. De sakkunniga vilja sålunda här inledningsvis framhålla vikten av att anstalternas storlek begränsas, att de erhålla en trivsam och hemliknande inredning samt att anstaltspersonalen är så sammansatt, att eleverna så långt möjligt är garanteras

en god och vänlig omvårdnad och en uppfostran och undervisning enligt moderna psykologiska principer. Dessa frågor upptagas till behandling i det följande i förslaget rörande anstalternas organisation och uppbyggnad. De sakkunniga vilja emellertid dessförinnan något vidröra de psykologiska problem, som sammanhänga med anstaltsvård i allmänhet och samtidigt redovisa vissa synpunkter och överväganden, som legat till grund för förslaget om anstaltsorganisation. Begreppet anstalt omsluter en komplicerad verklighet. Anstalten är en värld i smått, och livet på en anstalt kan lika litet som det fria samhällslivet fångas i formler, som gälla överallt och i alla situationer. Skildringar av anstaltslivets olika sidor och de enskilda drag i anstaltstillvaron, som bli föremål för diskussion, äro icke isolerade företeelser utan delar av en komplicerad verklighet. För att överhuvud taget kunna diskuteras, måste problemen emellertid avgränsas och tillspetsas. Sammanhanget med de fält, som för tillfället icke belysas, får dock icke glömmas bort. Uppgiften att vinna en överblick över anstaltslivets psykologiska problem försvåras av att anstalterna både rent organisatoriskt och till sitt pedagogiska och psykologiska innehåll äro olika. I yttre avseende uppvisa anstalterna en glidande skala från kasern- och klosterliknande anstalter till anstalter, som närma sig ett vanligt hem, ett fosterhem eller som ha en hemliknande karaktär. Ser man till ändamålet finns det anstalter, där huvudvikten är lagd på förvaring av ett visst klientel och anstalter, som äro avsedda att fostra, förändra, bota eller återinpassa missanpassade människor i samhället. I pedagogiskt och psykologiskt avseende

kan man skilja mellan å ena sidan en gammaldags, strängt auktoritativ anstaltspedagogik, arbetande med yttre disciplinära medel och å andra sidan en modernare på psykologisk kunskap och förståelse baserad pedagogik, arbetande enligt p r i n c i p e r som utkristalliserats ur en under senare årtionden snabbt växande människokunskap. De enskilda anstaltsindividernas psykologiska problem äro i stort sett inte annorlunda än andra individers. De pedagogiska målen och medlen, när det gäller den enskilde anstaltseleven, skiljer sig inte ifrån eller kanske rättare, bör inte skilja sig från de mål och medel, som gäller för fostran av individer utanför anstalten. Dessa problem skola inte beröras i detta sammanhang. Här gäller det i stället att klargöra, hur själva anstaltssituationen inverkar på de intagna, hur de olika skiftande anstaltsmiljöerna inverkar på dem, hur livet i grupp under socialt tryck inverkar på de enskilda individerna och hur just dessa förhållanden skapa alldeles speciella pedagogiska och psykologiska problem. På vilket sätt skiljer sig då tillvaron på en anstalt från tillvaron utanför anstalten? Man kan först konstatera, att för anstaltslivet gäller andra regler än för det fria livet ute i samhället. Livet i frihet präglas av inordning, livet på anstalten av underordning. Ute i livet måste individerna reglera sitt driftsliv, på anstalten tankes och handlas ofta som om drifterna ej existerade. Levnadstekniken ute i samhället är komplicerad, inne på anstalten enkel och primitiv. Levnadsordningen och dagordningen får individen till stor del gestalta själv ute i livet, på anstalt är allt föreskrivet. Den slappa, loja, böjliga och oföretagsamma människotypen löper ute i samhället i kampen för till-

varon vissa risker, på anstalt är det denna människotyp, som lättast anpassar sig. Ute i livet kan arbetslöshet och brist på sysselsättning göra dagordningen ganska tom, på anstalten blir dagen i yttre motto fylld av sysselsättningar. Förseelser ute i livet ha ovissa följder och liten risk i jämförelse med försyndelser inom anstalten. Även smärre försyndelser ha här säkra och snabba följder och äro sålunda förbundna med större risk. Rättigheter och skyldigheter äro på anstalten klart reglerade, ute i livet äro de labila och oklara. Kontakter med människor och ting äro obegränsade och starka utanför, svaga och begränsade på anstalten. Existensen ute är relativt osäker, på anstalten säker i materiellt avseende. Anstaltslivet innebär sålunda en på många sätt annorlunda livsform än den som bjuds i det fria samhällslivet. Följderna för framtiden av denna »ombonade» anstaltstillvaro kunna bli svåra och djupgående, och dessa risker måste på allt sätt beaktas vid utformningen av anstalter av olika slag. Dessa anstaltspsykologiska problem ha i olika sammanhang varit föremål för vetenskapliga undersökningar. Några forskare ur kretsen kring den österrikiska barnpsykologen Charlotte Buhler ha sålunda t. ex. gjort jämförande undersökningar mellan familjebarn och anstaltsbarn på barnhem i Wien. Man konstaterade, att anstaltsbarnet utvecklades långsammare än familjebarnet. Detta syntes hänga samman med sådana frågor som t. ex. vad barnet har för leksaker till sitt förfogande, hur mycket tid barnet har över för fri lek samt hur mycket de vuxna sysselsätter sig med barnet. Man fann, att familjebarn i åldern 3—6 år ha dubbelt så mycket tid till fri lek som anstaltsbarn. En opropor-

tionerligt stor del av dagen på anstalt går åt för barnens kroppsliga vård, inklusive väntetider både vid måltider, toalett, påklädning o. dyl. Anstaltsbarnen förlorade på detta sätt enligt vissa undersökningar inte mindre än 4 timmar per dag av sin lektid. Andra undersökningar har klarlagt vilken stor betydelse den intresserade, individuella omvårdnaden har. De barn, som ingen har tid att sysselsätta sig med, bli efterblivna inte bara ifråga om språkutvecklingen utan även i mycket annat. De ovannämnda jämförande undersökningarna mellan anstaltsbarn och familjebarri gåvo vid handen, att familjebarn i tvåårsåldern hade 8 gånger mer direkt kontakt med vuxna än anstaltsbarn. Man undersökte också det antal föremål, som familje- och anstaltsbarn få i händerna per dag och kom till det resultatet, att anstaltsbarn ha färre tillfällen att lära känna de saker och ting, som familjebarn i det dagliga livet komma i beröring med. Senare forskare ha undersökt barn i evakueringshem och ha därvid funnit, att anstaltsbarn i jämförelse med familjebarn bli efter i sin utveckling på sådana områden, där den känslomässiga kontakten med en vuxen har betydelse som t. ex. i fråga om talutvecklingen och inövningen av renliga vanor. Tyska barnläkare gjorde på 1920-talet följande iakttagelser. Man hade utmärkt bra inrättade och skötta barnhem, där späda barn vårdades av väl utbildade barnsköterskor. Trots detta blevo barnen aptitlösa, sovo dåligt och tynade bort. Man kunde till en början inte förstå orsaken till sjukdomen, som man kallade hospitalism. Men när man började låta samma barn ha samma sköterska och när omvårdnaden gjordes mera individuell, övervann man sjukdomen. Även vid senare undersökning45

ar på spädbarn h a r man konstaterat den avgörande betydelsen av en nära fysisk kontakt mellan barnet och en vuxen. Barn som sakna sådan kontakt bli efterblivna både fysiskt och psykiskt. Den utarmning av kontakterna med personer och ting, som är förbunden med anstaltsvistelse, försenar utvecklingen av sådana själsliga funktioner, som äro viktiga för individens verksamhet ute i samhället och hans anpassning till detta samhälle. Från psykiatrisk praktik äro fall kända, där avsaknad av sådana stimuli under en längre period av den plastiska åldern kan leda till bestående funktionsbortfall. Barn, som växa upp på anstalt, bli främmande för de vanliga formerna av mänsklig gemenskap, familj, kamratskap o. dyl. De ytterst fina, pedagogiskt värdefulla bindningar, som finnas mellan föräldrar och barn, kunna knappast uppstå mellan anstaltsledaren och det intagna barnet. Tidigare försökte man ibland skapa en sådan bindning på konstlad väg genom att eleverna fingo säga far och mor till anstaltsföreståndaren och hans hustru, ett konstgrepp, som man numera gått ifrån. De olika familjemedlemmarnas skilda funktioner i arbets- och samhällslivet bli likaledes främmande för anstaltsbarnet. På anstalten är allting av större mått, det finns fler barn, fler vuxna. Vid alla de dagliga funktionerna är som regel de vuxna närvarande. De unga ha också tidvis ett starkt behov av att vara ensamma, att ha en egen vrå. Kollektiv samvaro kan då för en del barn betyda psykisk misshandel om detta ensamhetsbehov inte tillgodoses. En annan besvärlig situation orsakas av att eleven får en känsla av att inte tillhöra någon och att ingenting tillhör 40

honom. Deras kläder tillhöra anstalten, deras tillhörigheter ligga framme till allmänt beskådande, deras brev bli lästa. De veta ofta inte var de skola förvara sina tillhörigheter. Vid förläggning i stora sovsalar är det ganska vanligt, att barnen använda sängarna till förvaringsplats. Men icke ens bädden är deras bädd; stolen, skåpet, platsen tillhör inte barnet, det har fått ärva dessa ting av företrädaren, allt har begagnats av många andra före honom. Ägaren är något främmande, abstrakt: staten, diakonissanstalten eller stiftelsen. Anstaltsbarnets tillvaro präglas följaktligen i stor utsträckning av att personlighets- och äganderättskänsla avtrubbas, vilket är olyckligt om det uppleves av barn, som ha störningar i sitt kärleks- och förtroendeförhållande gentemot de vuxna. På anstalten råder också andra värderingar än utanför densamma. I åratal längtar den intagne efter livet utanför, han får en falsk värdering av detta. På anstalten är mycket förbjudet av det som är tillåtet därute t. ex. tobak, dans, nöjen av olika slag. Genom isoleringen tillsammans med likkönade uppkomma vidare risker för en snedvridning av den normala sexualutvecklingen. Det uppstår övervärderingar och sensationsbildningar visavi det motsatta könet. Sexuella nödkamratskap inledas. Det förefinns risker för att de i sexuellt avseende mera försigkomna förföra de oerfarna. Dessa risker torde vara större på anstalter för flickor än på pojkanstalter. På pojkhemmen är det nämligen bland befattningshavarna ofta jämna proportioner mellan könen och isoleringen från det motsatta könet är där mycket mindre. De flesta befattningshavarna på anstalterna för flickor äro däremot ogifta kvinnor och ej sällan mindre sexuellt

erfarna än de omhändertagna flickorna. Dessa h a r ju ofta omhändertagits för sexuell v a n a r t och äro många gånger hypersexuella. Nu isolerar sig alltså personal och elever från det motsatta könet och b e t y d a n d e risker för en uppladdning av sexualiteten föreligga. Avstängdheten från yttervärlden, anstaltsmiljöns trånghet och enformighet skapar även andra isoleringsfenomen. Intresset för olycksbröderna och personalen förstoras, skvaller, baktaleri, klickbildning, svartsjuka och avundsjuka frodas i en isolerad anstaltsmiljö. Världen på anstalten är liten och trång, varje förändring i denna värld får större p r o p o r t i o n e r än vad den skulle fått i a n d r a sammanhang. Detta gör att t. ex. handlingar, miner, åtbörder och yttranden ofta få en felaktig eller karrikerad betydelse, som förändras för var gäng de beskrivas eller återberättas. Anstaltstillvaron uppvisar emellertid också positiva drag, som äro särskilt framträdande när det gäller svårfostrade barn. Som ett exempel när det gäller den yttre ramen kan framhållas, att familjebostäderna i allmänhet uteslutande äro inrättade för de vuxna, medan 'anstalterna ofta äro ordnade på ett för barnen ändamålsenligt sätt. Vilken betydelse detta har kan exemplifieras genom resultatet av en intressant statistisk studie av de engelska psykologerna Jersild och Markeg, som visar att det finns en hög korrelation mellan avtagande aggressivitet hos barnen i barnträdgårdar och tillräckligt utrymme och riklig sysselsättning. Anstaltsfostran är en form av kollektiv fostran genom gruppsamvaro. I kollektivet kunna de regelbundna vanorna göras fastare. Infogandet under ordningsregler sker med mindre friktion då reglerna gäller en hel grupp, svårig-

heterna övervinnas lättare genom exempel från kamraterna. I det ovanstående h a r vissa av de mest framträdande dragen i anstaltsliv och anstaltsfostran i korthet berörts. Diskussionen h a r rört sig kring ett relativt svävande anstaltsbegrepp, men problemen gälla också och ofta i särskilt tillspetsad form anstalter av det slag, som kommer i fråga för barn med komplicerad utvecklingshämning. Vid utformningen av en rationell anstaltsorganisation måste givetvis all hänsyn tagas till risker och svårigheter av ovan antydd art, så att dessa i största möjliga utsträckning genom yttre åtgärder elimineras eller mildras till sina verkningar. Bland de negativa dragen i anstaltstillvaron äro isoleringsfenomenen övervägande. Det är självklart, att dessa fenomen framträda starkare ju mer avstängd anstalten är från yttervärlden och ju mer kasern- och klosterliknande anstalten är utformad. För att motverka detta måste man så långt det är möjligt flytta in det fria samhällslivets former och sysselsättningar i anstalten. Denna grundsats går som en röd tråd genom den nya anstaltspedagogiken. Man träffar denna tankegång inte bara på de mera öppna ungdomsvårdsskolorna utan också i strafflagberedningens betänkande om straffverkställigheten. Där har man i flera sammanhang uttalat sig för, att på fångvårdsanstalterna intagna skall tillföras stimulans från yttervärlden i olika former genom frigång, permissioner o. s. v. På ungdomsvårdsskolorna har man försökt att på olika sätt uppehålla kontakten mellan livet på anstalten och tillvaron utanför. På en av dessa skolor h a r man t. ex. låtit s. k. välartad ungdom få yrkesundervisning tillsammans med de intagna »vanartade» och på en 47

del andra låter man eleverna gå i skolor utanför anstalten. Åtgärder och arrangemang av liknande art torde med fördel kunna genomföras även vid h ä r ifrågavarande anstalter. Även när det gäller isoleringen mellan könen, som ju är mest framträdande på anstalterna för flickor, måste en ändring komma till stånd. Eleverna böra inte helt hindras att träffa bekanta av motsatt kön, och anstalterna böra ha såväl manlig som kvinnlig personal. Genom att ändra systemet med stora sovsalar och övergå till sovrum för en eller högst tre elever kan vidare elevernas behov av ensamhet och något som är deras eget avgränsade område tillgodoses.

Någon fullt tillfredsställande ersättning för allt det som sammanhänger med livet i den egentliga familjen kan knappast skapas på en anstalt. Genom att dela upp barnen i relativt små grupper och låta dessa grupper ha sin bestämda personal kan emellertid nödvändigheten av individuell omvårdnad om eleverna lättare realiseras. För att detta skall kunna genomföras fordras en relativt stor personal. När det gäller barn med komplicerad utvecklingshämning är slutligen den ovan anförda iakttagelsen om det starka negativa sambandet mellan aggressivt beteende och tillgången till stora utrymmen och riklig sysselsättning av vikt att observera.

C. S y n p u n k t e r på u n d e r v i s n i n g e n Den undervisning och uppfostran, som bedrives vid de statliga skol- och yrkeshemmen i Salbohed och Vänersborg, följer i huvudsak samma linjer som undervisning och uppfostran vid de övriga sinnesslöskolorna. För verksamheten på det egentliga skolstadiet har skolöverstyrelsen utarbetat en provisorisk undervisningsplan för sinnesslöskolor, som fastställdes den 12 februari 1946. I denna plan uppdrages riktlinjerna för sinnesslöskolans organisation och arbetssätt. Enligt undervisningsplanen bör vid varje skola finnas försöksavdelning, där lärjungarnas förutsättningar för skolundervisning prövas och där elementära begrepp och funktioner inövas, samt egentlig skolav delning, där undervisning meddelas i vanliga skolämnen. Den egentliga skolavdelningen är uppdelad i »grundkurs», »mellankurs» och »övre kurs», vardera omfattande två läsår. Härutöver bör finnas »fortsättningskurs», likaledes omfattande två läsår. För lärjungar, som sakna 48

förutsättning för teoretiska studier men äro mottagliga för praktisk utbildning, bör jämsides med den egentliga skolavdelningen vara anordnad arbetsskolavdelning (skolans manuella linje). Målet för undervisningen vid sinnesslöskolan är att göra eleverna i möjligaste mån livsdugliga och socialt anpassbara. Innebörden av detta ifråga om vissa bestämda kunskaper och färdigheter angives i undervisningsplanen på följande sätt: »I försöksavdelningen skall eftersträvas att utveckla barnens uppfattning av enkla, alldagliga företeelser i deras liv och att uppöva deras förmåga att utföra enkla ändamålsbetonade handlingar, som kunna ha betydelse för deras utveckling till att kunna reda sig själva. Försöksavdelningens uppgift skall dessutom vara att söka utröna barnets förutsättningar att kunna tillgodogöra sig fortsatt utbildning vid sinnesslöskola. I den egentliga skolavdelningen skall meddelas kunskaper och färdigheter huvudsakligen i läsning, räkning och skrivning samt ges den livsorientering i övrigt,

som är nödvändig, för att lärjungarna hjälpligt skola kunna infogas i samhällslivet och dess uppgifter. Dessutom bör den sinnesslöe övas i sång, teckning och slöjd samt ges den fysiska fostran, som är nödvändig för vinnande och bevarande av hälsa och krafter. I fortsättningskursen skola de inhämtade kunskaperna och färdigheterna fördjupas och utvidgas. Där skall den unge även meddelas någon kunskap i samhällslära samt erhålla en mera yrkesbetonad undervisning i praktiskt arbete, bl. a. i husliga sysslor. De olika alternativen i timplan för fortsättningskursen äro avsedda att ge möjlighet att välja en mer eller mindre praktiskt betonad linje, alltefter förhållandena i olika fall. Skolans manuella linje, vilken är avsedd för sådana lärjungar, vilka visserligen icke kunna lära läsa, skriva och räkna men äro mottagliga för praktisk utbildning, har till syfte att uppöva lärjungarnas händighet, uppfattning och självverksamhet samt lära dem vissa slöjdarter.» I övrigt upptager undervisningsplanen detaljerade föreskrifter om mål och arbetssätt i de olika läroämnena samt kursplaner för undervisningen på olika stadier. Enligt de sakkunnigas mening bör denna undervisningsplan även i fortsättningen i huvudsak tillämpas vid de statliga skolorna. De avvikelser, som kunna bli nödvändiga med hänsyn till klientelets art, torde icke vara av sådan omfattning, att större organisatoriska specialåtgärder erfordras. I fråga om den fortsatta utbildningen efter avslutad skolgång finnas inga motsvarande anvisningar utarbetade vare sig för landstingens centralanstalter eller för de statliga anstalterna. Förhållandena äro mycket växlande från den ena anstalten till den andra. Rent allmänt kan dock sägas, att någon egentlig yrkesutbildning vanligen icke förekommer. I planerna för vissa nya centralanstalter (t. ex. Södermanlands, Väster4—02479

bottens och Norrbottens läns) räknar man dock med särskilda yrkesavdelningar för de elever, som lämnat det egentliga skolstadiet. Dessa yrkesavdelningar äro avsedda att kunna ge utbildning i flera olika yrkesgrenar, men i detta hänseende äro planerna ännu ej i detalj utformade. Endast vid Stockholms stads externat, Katarina v:a skola, har den fortsatta utbildningen efter skoltidens slut ännu fått sådana former att egentlig yrkesutbildning kan sägas förekomma. Vid denna skola finnas sålunda förutom avdelningar för vävning och enklare slöjdarter, även en snickeriverkstad, som är välförsedd med moderna träbearbetningsmaskiner m. m., samt en avdelning för konfektionssömnad, som är utrustad med moderna elektriska konfektionssymaskiner. Vid de övriga till centralanstalterna anslutna arbetshemmen är, som nämnts, yrkesutbildningen ännu endast föga utvecklad. Den kortare eller längre tid, som eleverna vistas på arbetshemmen, ägna pojkarna åt praktiska övningar i trädgårdsarbete, ladugårdsskötsel och övriga jordbruksarbeten. De kvinnliga eleverna undervisas i sömnad och vävning och arbeta i tvätt och kök samt med städning och diverse handräckning. Vad beträffar de statliga skol- och yrkeshemmen, äro dessas möjligheter att erbjuda eleverna fortsatt utbildning efter den egentliga skoltidens slut likaledes mycket begränsade. På Salbohedsanstalten sysselsättas yrkeshemseleverna framförallt i trädgård, jordbruk och ladugård samt vissa hantverkssysslor, medan på Vänersborgsanstalten de äldre eleverna sysselsättas med vävning och sömnad. På bägge anstalterna få eleverna dessutom deltaga i städning och diverse handräckningsarbete. De sakkunniga vilja h ä r omedelbart

framhålla, att kvalificerad yrkesutbildning sannolikt icke är möjlig vare sig på de vanliga sinnesslöanstalterna eller på h ä r ifrågavarande specialanstalter. Klientelets bristande förståndsutveckling lägger härvidlag i allmänhet hinder i vägen. Det synes vara lämpligt att låta terminiologien ansluta sig till detta faktum. Begreppen yrkesskola och yrkesutbildning böra vara förbehållna skolor för normalbegåvade ungdomar. Den verksamhet i undervisnings- och utbildningssyfte, som kan ifrågakomma vid yrkes- och arbetshem för utvecklingshämmade ungdomar kan i stället lämpligen benämnas yrkesträning. Denna term begagnas i det följande genomgående för den verksamhet som här avses. De enstaka elever, som kunna komma i fråga för en mera kvalificerad yrkesutbildning, böra emellertid beredas tillfälle att få sådan. Anstaltsledningen bör noga beakta, att varje enskild elev får den utbildning, som svarar mot hans psykiska och fysiska krafter. När det gäller elever, som kunna tänkas lämpade för en högre yrkesutbildning, synes samarbete mellan h ä r ifrågavarande anstalter och andra statliga eller kommunala yrkesskolor böra etableras. I sådana fall kan eleven t. ex. bo på yrkeshemmet men ändå få sin utbildning på en närbelägen yrkesskola för normalbegåvade eller hjälpklassmässiga elever. Som framgått av kap. 4 torde man kunna räkna med att ungefär hälften av anstaltens klientel efter anstaltsvistelsens slut kan helt eller åtminstone med viss mindre hjälp försörja sig själva. I stor utsträckning ägna sig tidigare elever vid Salboheds- och Vänersborgsanstalterna åt andra arbetsuppgifter än sådana de sysselsatts med under anstaltstiden. Möjligheterna för dessa elever att finna sig tillrätta på yrkesom50

råden, för vilka de icke äro skolade, äro emellertid helt naturligt mycket begränsade. Enligt de sakkunnigas mening bör detta missförhållande i viss utsträckning kunna undanröjas vid uppbyggandet av en ny anstaltsorganisation genom att nya yrkesområden ryckas in i yrkeshemmens organisationsplan. Emellertid är det inte enbart differentieringsmöjligheterna på yrkeshemmen, som äro av betydelse för elevernas framtida anpassning till arbetslivet. Rytmen och miljön på en arbetsplats i den fria arbetsmarknaden måste för dessa elever i största möjliga utsträckning vara invanda och välbekanta när eleven lämnar anstalten. Det torde sålunda vara av största betydelse, att eleverna •— efter en kortare eller längre tids anlags- och intresseprövning — helt sysselsättas på ett enda yrkesområde och systematiskt vänjas vid förhållanden liknande dem de senare komma att möta utanför anstalten. Bland annat bör arbetstiden vara den ordinära 48-timmarsveckan eller i varje fall endast begränsad med hänsyn till lärarpersonalens tjänstgöringsskyldighet. Arbetsplatsen bör om möjligt vara så belägen, att eleverna tvingas förflytta sig en någorlunda lång sträcka utomhus för att komma från bostadspaviljongerna till arbetet. Arbetet bör bedrivas enligt moderna metoder, och verkstäder och andra arbetsplatser vara lika välförsedda med maskiner och redskap som rationellt drivna verkstäder etc. inom den öppna arbetsmarknaden. Som grundprincip för verksamheten vid yrkeshemmen vilja de sakkunniga sålunda fastslå, att eleverna innan de lämna anstalten, skola ha bringats att stabilisera sig i vissa vanor, som direkt äro tillämpliga på arbetslivet utanför anstalten.

Beträffande möjligheterna till differentierad yrkesträning vid yrkeshemmen bör först framhållas, att sådan differentiering är nödvändig av två helt artskilda orsaker. För det första är, som tidigare framhållits, de intellektuella förutsättningarna för utbildning och arbetsanpassning mycket varierande. I klientelet ingår sålunda dels individer, som stå p å gränsen till de helt obildbara, dels också individer, vars IK ligger endast obetydligt under normalskoleelevernas. Helt naturligt måste yrkesträningsmetoderna vara olika på så vitt skilda intelligensstadier. Å andra sidan måste yrkesträningen kunna differentieras med hänsyn till elevernas anlags- och intresseinriktning. F ö r dem, som kunna tänkas bli i stånd att helt eller delvis försörja sig själva, är denna möjlighet till träning och skolning på det ur anlags- och intressesynpunkt lämpligaste arbetsområdet givetvis av betydande värde. När t. ex. pojkar, som komma från stadsmiljö, icke kunna erbjudas andra arbetsmöjligheter än jordbruksarbete, medför detta risk för varaktig arbetsolust och därmed misslyckande i den sociala anpassningen. Med de relativt små elevgrupper, som det h ä r är fråga om, kan differentieringen emellertid svårligen drivas särskilt långt. Ur principiell synpunkt är det först och främst av vikt, att möjligheter finnas till arbete av olika karaktär som t. ex. för pojkar, utearbete i jordbruket och verkstadsarbete. För pojkar, som efter anstaltsvistelsens slut komma på t. ex. en mekanisk verkstad är träningen i en snickeriverkstad långt ifrån värdelös. Förutom den på snickeriverkstaden invanda arbetsrytmen etc. spelar här vanan att se och handskas med maskiner överhuvudtaget en betydande roll. Detsamma gäller också i p r i n c i p de kvinnliga eleverna.

Elever, som ha förutsättningar för och kunna tänkas få tillfälle till arbete p å fabriker och verkstäder, böra vid yrkesträningen sysselsättas på arbetsplatser, där maskiner av olika slag komma till användning. Vid differentieringen av yrkesträningsmöjligheterna måste sålunda dels behovet av mycket enkla sysselsättningar tillgodoses, dels också behovet av träningsmöjligheter för elever, som kunna tänkas få anställningar vid utomhusarbete av olika slag såsom jordbruk, trädgårdsarbete och grovarbete i allmänhet eller för elever, som kunna tänkas få anställning inom industri och hantverk. När det gäller de kvinnliga eleverna måste hänsyn dessutom tagas till att de ofta komma att ställas inför uppgiften att sköta ett hushåll. Även sådana kvinnliga elever, som eljest tränas på annat arbetsområde, böra av denna anledning regelmässigt få utbildning i hemkunskap och hushållsarbete. Yrkesträningen bör i övrigt organiseras analogt med skolundervisningen. Efter avslutad skolgång böra de elever, som icke skola utskrivas till andra skolor eller vårdanstalter eller till hemmen, i vissa fall först genomgå en p r ö votid, varvid deras intresse och förutsättning för arbete inom något visst yrkesområde så vitt möjligt klarläggas. Denna prövotid kan lämpligen få formen av forsättningsskola för allmän praktisk träning utöver den i undervisningsplanerna för de statsunderstödda sinnesslöskolorna upptagna fortsättningsskolekursen. Hur lång tid denna anlags- och intresseprövning fordrar kan dock icke generellt angivas. Möjligheterna till individuella variationer måste i detta hänseende vara mycket stora. Redan under skoltiden kan emellertid i många fall elevernas lämplighet för den ena eller den andra syssel51

sättningen med ganska stor säkerhet avgöras. Dessa elever kunna givetvis direkt övergå till den egentliga yrkesträningen. Icke heller tiden för denna senare del av elevernas skolning kan på förhand angivas. Eleverna böra dock helt naturligt få lämna anstalten för anställningar i öppna arbetsmarknaden så snart detta överhuvud anses möjligt och lämpligt. De sakkunniga vilja slutligen i detta sammanhang understryka vikten av att stor omsorg nedlägges på elevernas placering ute i arbetslivet efter avslutad skolgång. Det samarbete, som redan nu förekommer mellan skolorna och arbetsförmedlingsorganen, bör intensifieras och från skolans sida bör elever-

nas anpassning till arbetslivet noga följas och på allt sätt understödjas. F ö r detta ändamål föreslå de sakkunniga i kap. 7, att en särskild assistenttjänst inrättas vid anstalterna. Innehavaren av denna tjänst skall som en av sina viktigaste arbetsuppgifter h a n d h a yrkesrådgivning och arbetsanskaffning vid anstalterna. Utöver detta bör enligt de sakkunnigas mening stadgemässigt föreskrivas, att elevernas placering på arbetsmarknaden i första h a n d skall äga rum efter kontakt med arbetsförmedlingen eller, när särskilda placeringssvårigheter yppa sig, genom kontakt med länsarbetsnämdernas arbetsvärdsexpeditioner.

D. M e d i c i n s k a s y n p u n k t e r För såväl den diagnostiska bedömningen som vården av det klientel, varom här är fråga, är tillgången till välkvalificerad psykiatrisk och medicinsk sakkunskap en nödvändig förutsättning. Detta i och för sig naturliga faktum har rönt anmärkningsvärt ringa beaktande vid de nuvarande statliga skolorna av denna art och synes därför böra upptagas som en viktig punkt vid planeringen av en förbättrad framtida organisation. Läkarverksamheten vid Salbohedsoch Vänersborgsanstalterna inskränker sig för närvarande i huvudsak till ett besök var 14:de dag. De olika läkare, som under anstalternas tillvaro handhaft den medicinska vården, ha vidare i många fall icke ägt de erforderliga specialkvalifikationerna för uppgiften. Som p å annat ställe i betänkandet åtminstone i någon mån belyses är ifrågavarande klientel att anse såsom lidande av komplicerade organiska o c h / eller mentala rubbningar, vars bedöm52

ning och behandling kräver stor psykiatrisk, i synnerhet barnpsykiatrisk erfarenhet. Vad beträffar den diagnostiska bedömningen kan helt allmänt sägas, att denna liksom nästan alltid i barnpsykiatrisk praxis är en långvarig procedur, som kan draga ut på månader och år och som således inte på tillfredsställande sätt kan avklaras genom sporadiska läkarbesök om några timmar vardera. Detta sammanhänger delvis med det förhållandet, att man h a r att göra med individer, stadda i en utveckling, vars normala förlopp å ena sidan lätt utsattes för rubbningar, framträdande som psykisk abnormitet. Å a n d r a sidan h a r en sådan psykisk abnormitet hos en växande individ ofta en gynnsammare prognos än en liknande rubbning hos en vuxen, just därför att själva utvecklingsproceduren implicerar terapeutiska möjligheter, som ej äro tillfinnandes hos den färdigutbildade individen.

Det förhållandet, att den diagnostiska bedömningen med nödvändighet i dessa fall blir en långvarig procedur, medför i sin tur, att den i icke ringa utsträckning sammanfaller med den fortsatta behandlingen av barnet. Diagnosen måste praktiskt taget alltid ställas i efterhand med ledning av det resultat, som behandlingen visar sig ge. Det är i detta sammanhang viktigt att hålla i minnet, att här ifrågavarande klientel lider av en komplicerad utvecklingshämning, som för översiktlighetens skull kan uppdelas i två komponenter, nämligen dels den intellektuella utvecklingshämningen, mer eller mindre berättigat kallad sinnesslöhet, dels en utpräglad svårhanterlighet, som i brist på bättre benämning kan betecknas som psykopati. Bägge dessa rubbningar griper på det intimaste sätt in i varandra och för bägge gäller, att diagnosen endast kan ställas med ledning av det resultat, som behandlingen ger. Om behandlingen av den intellektuella utvecklingshämningen huvudsakligen är en pedagogisk uppgift, så är behandlingen av den s. k. psykopatiska rubbningen närmast en psykiatriskmedicinsk uppgift och, icke minst med

hänsyn till psykopatibegreppets oklarhet och komplicerade natur, en krävande sådan. Endast en tränad barnpsykiater med ingående kännedom om sina patienter och med tillgång till en fullgod klinisk utrustning kan antagas äga tillräckliga förutsättningar för en tillfredsställande medicinsk bedömning av ovannämnda faktorer. De sakkunnigas uppfattning är därför, ätt en fullgod bedömning och vård av klientelet vid anstalter av här ifrågavarande slag kräver ett intimt samarbete mellan en kvalificerad barnpsykiater och representanter för pedagogisk och social sakkunskap. Med hänsyn till nuvarande knapphet på utbildade barnpsykiater i riket synes emellertid stora svårigheter föreligga att nu genomföra någon mera omfattande utbyggnad av den medicinskpsykiatriska vården vid dessa anstalter. Utbildningsmöjligheterna för denna specialistkategori äro också för närvarande synnerligen bristfälliga. Om behovet av specialutbildade barnpsykiater skall kunna täckas, måste utbildningsmöjligheterna enligt de sakkunnigas mening bli helt andra än de nuvarande.

KAPITEL 6

Platsbehovet Till utredningens inventering av barn med komplicerad utvecklingshämning ha uppgifter inkommit rörande sammanlagt 279 barn. Av dessa ha 241 (171 pojkar och 70 flickor) med ledning av de lämnade uppgifterna bedömts tillhöra den kategori av utvecklingshämmade barn, som bör intagas på dessa specialanstalters skolhem. I denna grupp ingår 39 pojkar, som äro intagna på Salbohedsanstaltens skolhem, 20 flickor intagna på Vänersborgsanstalten och 30 flickor intagna på den enskilda psykopatanstalten Söderhaga. Sammanlagt 89 av de 241 barnen äro sålunda för närvarande omhändertagna på specialanstalter. (Jämför kap. 4 sid. 28). Det urval av elever vid sinnesslöskolor och andra skolor och anstalter för utvecklingshämmade barn, som enligt inventeringen är »i behov av omplacering», har som nämnts framkommit genom respektive anstaltsföreståndares rent subjektiva bedömning. Detta torde ha medfört, att i vissa fall uppgifter lämnats för elever, som vid en mer ingående undersökning och observation böra bedömas såsom icke hörande till denna kategori. I andra fall har säkerligen det motsatta förhållandet varit för handen; elever, som borde ha medtagits i denna grupp, ha utelämnats emedan uppgiftslämnaren ej ansett dem vara i 54

behov av annan behandling eller undervisning än den de redan åtnjuta. Inventeringen kan alltså inte sägas ge annat än en mycket grov uppfattning om klientelets verkliga storlek. Enligt de sakkunnigas uppfattning torde emellertid platsbehovet för framtiden bli något lägre än det som kommit till synes genom inventeringen. I och med att de vanliga sinnesslöskolorna utbyggas och moderniseras i riktning mot en ökad differentiering av eleverna, torde man kunna räkna med, att även barn med svårare beteenderubbningar i ökad utsträckning kunna kvarstanna på dessa skolor. Å a n d r a sidan får man måhända r ä k n a med, att en förbättring av de statliga specialanstalternas materiella och personella standard medför ökad efterfrågan på platser. Till de nuvarande skol- och yrkeshemmen i Salbohed och Vänersborg har man i många fall icke velat sända barn, som i och för sig varit i behov av specialvård. När det gäller det klientel, som främst rekryteras från sinnesslöskolorna men även från ungdomsvårdsskolor och psykopatanstalter, h a r det ansetts tillräckligt att — i varje fall för en första utbyggnadsetapp —• räkna med ett totalt behov på omkring 150 platser, varav 100 platser för pojkar och 50 för flickor.

För de barn med psykoser eller psykosliknande rubbningar, som hittills av olika anledningar icke kunnat hänvisas till någon speciell anstaltsorganisation, är en uppskattning av platsbehovet synnerligen vansklig. Någon egentlig inventering kan för närvarande icke göras. Dessa b a r n ha i stor utsträckning förts under felaktiga rubriker och hänvisats till anstalter av de mest skiftande slag. En del av dem har sålunda betecknats såsom sinnesslöa och stundom hänförts till kategorien »obildbara sinnesslöa». Dessa senare ha hänvisats till vårdhem för obildbara sinnesslöa. Andra ha — på i många fall ytterst vaga, ibland rent konstruerade, sociala indikationer — hänvisats till ungdomsvårdsskolorna. I en del fall ha barnen intagits på de läkepedagogiska anstalterna Mikaelgården och Salta. På dessa helt privata anstalter, där behandlingen i och för sig synes ge goda resultat, ha barnen emellertid på grund av de höga vårdavgifterna icke kunnat kvarstanna mer än några månader, varefter de sänts till sinnessjukhus, Vipeholms sjukhus för obildbara sinnesslöa eller i vissa fall till enskilda hem. De sakkunniga ha, efter konferenser med barnpsykiatrisk expertis, stannat för att förorda, att vårdplatser inrättas för omkring 45 dylika barn, varav 30 platser £ör pojkar och 15 för flickor. Först när detta klientel haft möjlighet att under något eller några år utkristallisera sig och skiljas från a n d r a typer av utvecklingshämmade barn kan en tillfredsställande uppskattning av deras frekvens göras. Det sammanlagda platsbehovet på skolhemmen bör alltså för närvarande beräknas till knappt 200 platser. De sakkunniga äro emellertid medvetna om, att denna uppskattning av platsbehovet i framtiden kan visa sig vara för låg i

synnerhet som inventeringen i och för sig pekar mot ett ungefär 20 procent större platsbehov. Med hänsyn till att sinnesslövårdsorganisationen som helhet står inför en kraftig utbyggnad och modernisering bjuder emellertid försiktigheten, att utbyggnaden av anstaltsorganisationen begränsas. Ifråga om platsbehovet vid yrkeshemmen måste uppskattningen ske indirekt. Yrkeshemmens elever skola, som nämnts, till största delen rekryteras från skolhemmen. Övergång från skolhem till yrkeshem bör enligt de sakkunnigas mening i allmänhet äga rum vid 16—17-årsåldern, och vistelsen på yrkeshemmet kommer sålunda att omfatta maximalt 4—5 år. Eftersom genomsnittsåldern hos det klientel, som undersökts genom de sakkunnigas inventering ligger vid cirka 14 år (något högre för flickor än för pojkar), skulle alltså vistelsen på skolhemmen genomsnittligt omfatta en kortare tidsperiod än den som angivits som maximum för yrkeshemmen. Emellertid torde man för framtiden böra räkna med en något lägre genomsnittlig intagningsålder så att den genomsnittliga vårdtiden på skolhemmen blir 4—5 år eller densamma som maximivårdtiden på yrkeshemmen. Om man då antar att samtliga elever kvarstanna vid anstalterna till dess de fylla 21 år, skulle följaktligen platsbehovet vid yrkeshemmen bli detsamma som vid skolhemmen. Detta maximala platsbehov vid yrkeshemmen reduceras emellertid av framförallt två anledningar. För det första kommer skolhemsplatserna att till en viss del beläggas med sådana elever, som efter en tid försämras i så hög grad att de måste överflyttas till sinnessjukhus eller andra vårdanstalter för permanent vård. Härtill kommer, att vissa elever, som intagas för observation, 55

kunna återsändas till ordinära skolhem för sinnesslöa eller till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården. För det a n d r a bör i viss utsträckning utskrivning till anställningar eller till familjevård kunna äga rum före 21 års ålder. En exakt beräkning av reduktionens storlek kan inte i någotdera fallet göras. Härtill äro de tillgängliga uppgifterna och överhuvud taget kännedomen om detta klientel alltför bristfälliga. Ifråga om den första reduktionsfaktorn — alltså avgången på grund av försämring i det psykiska tillståndet — kunna de uppgifter, som i kap. 4 redovisas rörande elever, som utskrivits från anstalterna i Salbohed och Vänersborg, ge en viss vägledning. Det framgår sålunda av kap. 4, att av de från Salbohed under perioden 1/11937—1/11949 utskrivna 199 elever, 45 elever före 20 års ålder utskrivits till sjukhus för asociala imbecilla eller sjukhus för obildbara sinnesslöa. För de 70 från Vänersborgsanstalten under perioden 1/1 1936—31/12 1946 utskrivna eleverna är motsvarande antal 12. Den procentuella andelen elever, som utskrivits till sjukhus för asociala imbecilla eller anstalter för obildbara sinnesslöa före 20 års ålder är alltså 24 respektive 17. Den genomsnittliga vårdtiden blir givetvis i allmänhet något kortare för elever, som utskrivas till denna typ av anstalter, än för de övriga, varför procenttalen icke utan vidare få appliceras på det totala antalet vid ett visst tillfälle inskrivna skolhemselever. Man kan dock räkna med att cirka 20 procent av skolhemseleverna komma att utskrivas till sjukhus eller a n d r a vårdanstalter. Vad beträffar reduktionsfaktorn »utskrivning till anställningar före 21 års ålder» kunna likaledes erfarenheterna från Salbohed och Vänersborg lämna viss ledning. 56

Av de från Salbohed utskrivna 199 eleverna ha sålunda 26 före 20 års ålder utskrivits till anställningar, medan motsvarande antal för de 58 från Vänersborgsanstalten utskrivna elever för vilka uppgifter om åldern föreligger, är 5. De procentuella andelarna äro sålunda 13 respektive 9. Härtill kommer sedan de försöksutskrivna eleverna, som ju inte heller taga anstalternas utrymme i anspråk. En beräkning av frekvensen försöksutskrivna elever i olika åldrar är emellertid svår att på ett tillförlitligt sätt genomföra. Försöksutskrivningen har, som förut framhållits, relativt stor omfattning vid Salbohedsanstalten men är däremol mycket begränsad vid Vänersborgsanstalten. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid en för framtiden utvidgad och mer differentierad yrkesträning göra det önskvärt, att varje elev, som kan komma ifråga för försöksutskrivning eller utskrivning för anställning i något yrke, dessförinnan h a r genomgått något års sådan träning. Hur försöksutskrivningen kan komma att inverka på platsbehovet vid yrkeshemmen är sålunda svårt att på förhand beräkna. De faktorer, som påverka platsbehovet vid yrkeshemmen, äro sålunda genomgående svåra att bedöma och omöjliga att med tillgängligt material ge siffermässiga uttryck för. Delvis med ledning av ovan redovisade data ha de sakkunniga emellertid ansett sig böra räkna med ett totalt platsbehov på yrkeshemmen, som ungefär motsvarar 3/4 avantalet platser på skolhemmen. Det totalt erforderliga antalet platser på skolhemmen uppskattades i det föregående till knappt 200. På yrkeshemmen skulle sålunda erfordras totalt 150 platser, varav 100 platser för pojkar och 50 platser för flickor.

KAPITEL 7

Organisation A. ö v e r i n s e e n d e t över a n s t a l t e r n a 1. Inledande

synpunkter

I det sakkunnigebetänkande, som låg till grund för förslaget om inrättande av särskilda statliga anstalter för omhändertagande av sinnesslöa och fallandesjuka, vilka på grund av vanart icke lämpade sig för samlivet på vanliga sinnesslö- och epileptikeranstalter (1920 års sinnesslövårdssakkunnigas betänkande den 12 febr. 1921), uttalade sig de sakkunniga för att ifrågavar a n d e gren av sinnesslövården borde inordnas under skolöverstyrelsens verksamhetsområde. De sakkunniga anförde härvid bl. a. följande: »Beträffande skolhemmens organisation möter först frågan om ledningen av och inseendet över desamma. De hittills befintliga, av statsmedel understödda anstalterna för bildbara sinnesslöa (skolhem och arbetshem), med vilka asyl för obildbara ofta är förenad, stå — med undantag av det vid dessa anstalter bedrivna undervisnings- och uppfostringsarbetet, som är lagt under skolöverstyrelsens inseende — under uppsikt av medicinalstyrelsen. Därjämte äro anstalterna underkastade den medicinsk-psykiatriska samt pedagogiska inspektion, som chefen för socialdepartementet bestämmer. Skolhemmen för vanartade sinnesslöa synas däremot såsom inrättningar av övervägande pedagogisk karaktär böra — liksom fallet är med statens hittillsvarande anstalter för abnorm-

undervisningen — helst ställas under inseende av skolöverstyrelsen, vilken myndighet lärcr vara bäst skickad att öva uppsikt över desamma». Departementschefen anslöt sig till de sakkunnigas förslag, och riksdagen beslöt i enlighet härmed. Den organisationsform, som sålunda i dessa hänseenden skapades vid skolhemmens inrättande, äger alltjämt bestånd, och i de olika sammanhang då dessa anstalter varit föremål för utredningar och omorganisation h a r frågan om tillsynsmyndigheten icke varit under behandling. Enligt direktiven för sinnesslövårdssakkunnigas arbete skall frågan, om vilken myndighet som anses vara mest lämpad att ha överinseendet över anstalterna för barn med komplicerad utvecklingshämning, tagas under omprövning. Vid bedömandet av detta spörsmål måste hänsyn tagas till den nuvarande ordningen, men även till organisationen för sinnesslövården i stort, ungdomsvårdsskolornas organisation och organisationen för psykopathemmen. Vården av barn med komplicerad utvecklingshämning h a r nämligen flera beröringspunkter med dessa vårdområ57

den, och eftersom de tre vårdgrenarna sorterar under olika centrala myndigheter — skolöverstyrelsen, socialstyrelsen och medicinalstyrelsen — blir bedömandet delvis en avvägningsfråga, vars lösning främst sammanhänger med ett ställningstagande till frågan om denna vårdgrens organiska sammanhang med de andra vårdgrenarna men även till frågan om de pedagogiska, sociala eller medicinska synpunkternas dominans i denna speciella vårdform. De tre myndigheternas nuvarande möjligheter och förutsättningar för omhänderhavandet av vårdgrenen ifråga äro givetvis också av betydelse. Såväl när det gäller sinnesslövårdsorganisationen som ungdomsvårdsskolorna h a r frågan om vilken myndighet, som bör ha överinseendet över desamma, varit satt under debatt och skiftande meningar ha framförts. Vad först beträffar vården av de sinnesslöa kan nämnas, att den centrala organisationen nyligen varit föremål för utredning. En återblick på den förda diskussionen kan vara av visst intresse i förevarande sammanhang. 2.

Sinnesslövårdsorganisationen

I samband med införandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn år 1944 kom de delar av sinnesslövårdsorganisationen, som berördes av detta års lagstiftning på området, att hänföras till skolöverstyrelsens verksamhetsområde. De sakkunniga, som utrett denna fråga, hade emellertid i sitt betänkande (SOU 1943:29) föreslagit, att medicinalstyrelsen skulle ha överinseendet över sinnesslövården i dess helhet, men samråda med skolöverstyrelsen respektive socialstyrelsen i frågor, som berörde dessa myndigheters verksamhetsområden. Häremot invändes i vissa över betänkandet avgivna remiss58

yttranden, att de föreslagna centralanstalterna helt eller åtminstone till övervägande del hade karaktären av skoloch uppfostringsanstalter samt att det vid sådant förhållande låge närmast till hands, att överinseendet över anstalterna skulle anförtros åt skolöverstyrelsen. Sålunda anförde skolöverstyrelsen, att undervisning och utbildning av sinnesslöa måste anses vara främst en pedagogisk fråga. Andra omständigheter av såväl medicinsk som socialvårdande natur funnes även, till och med i högre grad än vid annan undervisning, men likväl ansåges uppfostringssynpunkterna böra överväga. Behovet av medicinsk kontroll syntes styrelsen kunna tillgodoses genom anställande av anstaltsläkare och genom medicinskpsykiatrisk inspektion. Skolöverläkaren anförde skiljaktig mening och uttalade, att skäl visserligen funnes för att de till centralanstalterna knutna skolhemmen skulle ställas under skolöverstyrelsens överinseende, men att de likaledes i dessa anstalter ingående vårdhemmen och även arbetshemmen vore avsedda för ett klientel, som med större fördel torde böra stå under medicinalstyrelsens överinseende. Centralanstalterna för vård och uppfostran av den sinnesslöa ungdomen skulle vidare enligt skolöverläkarens mening komma att få övervägande medicinsk karaktär och där intagna barn i huvudsak komma att bedömas från medicinska utgångspunkter. Socialstyrelsen e r i n r a r om att uttagningen av barn till sinnesslövården intimt sammanhängde med den psykiska rådgivning och hälsokontroll genom psykiatrisk utbildade läkare, varom ungdomsvårdskommittén inom en nära framtid komme att avgiva förslag. Denna psykiska rådgivning vore på ett eller annat sätt knuten eller borde vara

knuten till barnavårdsnämnderna och skolorna. Det borde också enligt socialstyrelsens mening observeras, att socialvårdens organ ofta före skolans lärare ställdes inför uppgiften att hjälpa familjer med sinnesslöa barn och att omhändertaga barnen. Departementschefen anslöt sig emellertid till de sakkunnigas förslag och anförde: »Vid bedömandet av frågan vilken myndighet, som hör utöva överinseendet, bör beaktas att de av skolöverstyrelsen framhävda pedagogiska synpunkterna endast äga giltighet under skoltiden, medan den sinncsslöe enligt förslaget dels kan omhändertagas redan före skolåldern, dels skall stå under övervakning jämväl som vuxen. För ett effektivt utnyttjande av samtliga platser för sinnesslöa, däri inbegripet sådana platser, vilka stå till förfogande å sinnessjukhus, bör vidare en enhetlig ledning av samtliga sinnesslöanstalter och sinnessjukhus för mottagande av sinnesslöa eftersträvas. Sådan ledning kan emellertid ej tänkas utövad av annan myndighet än medicinalstyrelsen. Vidare synes det nära sambandet med socialvården bliva med medicinalstyrelsen såsom överordnad myndighet bäst tillgodosett, då det redan nu bedrives ett intimt samarbete mellan medicinalstyrelsen och socialstyrelsen i socialmedicinska frågor». Med anledning av propositionen väcktes vid 1944 års riksdag två motioner (F. K. nr 300 och A. K. nr 491), vari hemställdes om sådan ä n d r i n g av lagförslaget, att överinseendet över centralanstalterna skulle tillkomma skolöverstyrelsen. I andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande (nr 55) anfördes, att det dagliga arbetet vid anstalterna i övervägande grad torde komma att präglas av undervisning och uppfostran. Ehuru undervisning och uppfostran av bildbara sinnesslöa i viss utsträckning måste ske med beaktande av medicinska synpunkter, vore det

dock utan tvivel så, att denna undervisning och uppfostran i främsta rummet vore en pedagogisk fråga. Härutinnan borde framhållas, att gränsen mellan bildbara sinnesslöa barn och de barn, som undervisades i folkskolans hjälpklasser, vore flytande och ofta mycket svår att draga. Det förhållandet, att vissa uppgifter av social natur ålagts anstalternas ledning, syntes icke, såsom i propositionen gjorts gällande, böra föranleda till ett utvidgat medicinskt inflytande. Det vore att märka, att skolan numera fullgjorde en hel del skiftande uppgifter av social beskaffenhet. Med hänsyn till barnen och deras anhöriga vore det även lämpligt, att den karaktär av vård, som anstaltsverksamheten delvis hade, icke framhävdes mer än som vore erforderligt. På anförda skäl ville utskottet förorda, att tillsynen över centralanstalterna skulle utövas av skolöverstyrelsen. Under skolöverstyrelsen borde tillsynen utövas av inspektören för sinnesslöundervisningen. I lagen borde emellertid stadgas, att anstalterna i medicinskt-psykiatriskt hänseende skola vara underkastade den inspektion, som Konungen bestämmer. Härigenom torde tillbörlig hänsyn tagas till de medicinskt-psykiatriska synpunkterna. Detta blev, som nämnts, riksdagens beslut och sinnesslövårdens pedagogiska grenar — upptagningshem, skolhem och till centralanstalterna knutna arbetshem — stå sålunda för närvarande under skolöverstyrelsens överinseende. År 1946 tillkallades sakkunniga för att verkställa utredning bl. a. ifråga om vilken myndighet, som skulle ha överinseendet över sinnesslövårdens olika grenar. Dessa sakkunniga ha i sitt betänkande om sinnesslövården (SOU 1949:11) bl. a. förordat, att de pedago59

giska anstalterna skola vara fristående från övriga anstalter inom sinnesslövården. Av denna anledning vore det lämpligt, att gränsdragningen mellan medicinalstyrelsens och skolöverstyrelsens verksamhetsområden skedde så, att yrkesskolan, skolhemmet och förskolan, d. v. s. de vårdformer, som förutsättas ha huvudsakligen pedagogisk karaktär och av de sakkunniga föreslagits skola bilda en från övrig sinnesslövård avskild verksamhetsgren, ställas under skolöverstyrelsens tillsyn, medan all annan sinnesslövård ställes under medicinalstyrelsens tillsyn. 1946 års sinnesslövårdsutrednings förslag innebär sålunda ingen ändring i de nuvarande förhållandena i fråga om de pedagogiska anstalternas ställning. De skäl, som vid 1944 års lagstiftning i ämnet anfördes för centralanstalternas förläggande under medicinalstyrelsen, nämligen att organisationen även omfattade sinnesslöa, som icke vore skolpliktiga, gälla uppenbarligen inte anstalter för undervisning och behandling av barn med komplicerad utvecklingshämning. Sinnesslövårdsorganisationens utveckling under de senaste decennierna och det nu föreliggande organisationsförslaget motiver a icke i och för sig någon ändring i de nuvarande förhållandena ifråga om tillsyningsmyndighet för de statliga skol- och yrkeshemmen för sinnesslöa. E n eventuell överflyttning till medicinalstyrelsen kan följaktligen icke motiveras på annat sätt än att verksamheten vid dessa anstalter till skillnad från vad som är fallet yid statsunderstödda sinnesslöskolor kan betraktas som en i övervägande grad medicinsk angelägenhet. Departementschefens argumenter i n g i propositionen till 1944 års riksdag, vari framhålles önskvärdheten av enhetlig ledning av samtliga anstalter

för sinnesslöa och sinnessjuka i och för ett effektivt utnyttjande av de tillgängliga platserna, torde emellertid äga större relevans för dessa specialanstalter än för sinnesslöskolorna i allmänhet. 3.

Ungdomsvårdsskolorna

Även beträffande ungdomsvårdsskolorna ha, som nämnts, skiftande synpunkter rörande den centrala tillsynen framförts. Vid ikraftträdandet av 1902 års lag angående uppfostran åt »vanartade och i sedligt avseende försummade barn» uppdrogs inspektionen av skyddshemmen åt folkskoleinspektörerna. På framställning av skolöverstyrelsen avlät Kungl. Maj:t till 1919 års riksdag proposition med förslag om anställande hos överstyrelsen av en konsulent, som i avseende på skyddshemsarbetet skulle utöva liknande verksamhet, som tillkom inspektörerna för blindundervisningen, dövstumsundervisningen och sinnesslöundervisningen beträffande dessa grenar av abnormundervisningen. Propositionen bifölls av riksdagen, och skolöverstyrelsen blev i samband härmed central tillsyningsmyndighet för skyddshemsverksamheten. I samband med ikraftträdandet av lagen om samhällets barnavård (1 jan. 1926) överflyttades skyddshemsinspektören till socialdepartementet och inordnades under den samtidigt inrättade barnavårdsinspektionen. Motiveringen för denna överflyttning från skolöverstyrelsen var att skyddshemsverksamheten vore en social angelägenhet, och att det här i allmänhet gällde sociala frågor av största betydelse samt att alla sådana frågor borde vara samlade under en och samma centrala myndighet. 1934 års skyddshemssakkunniga, som hade att utreda frågan om skyddshems-

organisationen och vars förslag låg till grund för propositioner i ämnet till 1936 och 1937 års riksdagar, hade förordat att den centrala tillsynen över skyddshemsverksamheten borde återgå till skolöverstyrelsen. I remissyttrande häröver anförde medicinalstyrelsen bl. a., att vad särskilt vården av de psykiskt abnorma beträffade, vore detta en sjukvårdsangelägenhet, varför handläggningen av ärenden rörande denna kategori av vanartade alltfort b o r d e ske inom socialdepartementet, som hade att slutgiltigt handlägga ä r e n d e n rörande övriga delar av den psykiska sjuk- och hälsovården. Departementschefen ansåg visserligen att starka skäl talade för att skyddshemsverksamheten inordnades bland övriga undervisnings- och uppfostringsfrågor, men att den dåvarande ordningen tillsvidare borde bibehållas i avvaktan på utredning och beslut angående socialstyrelsens omorganisation. I samband med denna omorganisation kom sedermera skyddshemsinspektörens verksamhet att inordnas under socialstyrelsen. Det är uppenbart, att verksamheten inom ungdomsvårdsskolorna i många hänseenden inte skiljer sig i nämnvärd grad från verksamheten vid de statliga skol- och yrkeshemmen för barn med komplicerad utvecklingshämning. Klientelet vid de två anstaltsorganisationerna uppvisar i stort sett samma psykiska avvikelser gentemot det för deras respektive intellektuella kapacitet normala, d. v. s. klientelet vid ungdomsvårdsskolorna uppvisar liknande avvikelser gentemot barnen i normal- och hjälpskolorna som klientelet vid anstalterna i Salbohed och Vänersborg gentemot eleverna vid övriga sinnesslöskolor. Den nuvarande tillsynsmyndigheten för ungdomsvårdsskolorna måste

vidare anses ha stor erfarenhet av den speciella vård, som kommer ifråga för barn och ungdomar med beteenderubbningar av den art, varom här är fråga. Ur detta skulle följa, att även de sinnesslöa av denna kategori med fördel kunde inordnas under ungdomsvårdsskolornas centrala organisation. Häremot kan invändas, att det är sinnesslöheten, som är det p r i m ä r a hos dessa barn, och att erfarenheterna av det övriga arbetet inom sinnesslövården därför måste tillmätas större vikt än erfarenheterna ifråga om vården av normala och debila barn med beteenderubbningar av olika slag. Man får dock inte härvidlag bortse från att intellektuell undermålighet ej sällan har samband även med den missanpassning och de rubbningar i känslo- och viljelivet, som karaktäriserar eleverna vid ungdomsvårdsskolorna. Någon skillnad i sak innebär det härvidlag icke att dessa barn med komplicerad utvecklingshämning endast i vissa fall omhändertagits av barnavårdsnämnderna på grund av »vanart» i barnavårdslagens mening (barnavårdslagen 22 § c ) . Dessa barn äro ju i allmänhet redan från sina tidigaste år omhändertagna på anstalter på grund av sin oförmåga att följa undervisningen i vanliga skolor och komma härigenom icke på samma sätt som de normalbegåvade i konflikt med samhället. Om de icke redan vore omhändertagna för vård, skulle med stor sannolikhet sådana situationer uppstå som motiverade ett ingripande enligt 22 § c) i barnavårdslagen. 4.

Psykopatvården

Av redogörelsen för de sakkunnigas inventering av barn med beteenderubbningar av sådan art, att specialvård är 61

nödvändig, framgår klart att klientelet i stor utsträckning består av s. k. psykopater. Samma förhållande torde råda ifråga om ungdomsvårdsskolornas klientel. Det har aldrig ifrågasatts annat än att psykopatvården i allmänhet bör sortera under medicinalstyrelsen. I ett fall, nämligen ungdomsvårdsskoleorganisationens psykopatanstalt, är organisationen emellertid en annan. Denna anstalt står under socialstyrelsens överinseende och dess chef — en läkare — verkar samtidigt som socialstyrelsens expert i hithörande frågor. De sakkunniga (1936 års Hall-utredn i n g ) , som hade att utreda frågan om inrättandet av denna anstalt, anförde dock i sitt betänkande (SOU 1937:46) bl. a. följande:

enär det redan befunnits lämpligt avskilja de sinnesslöa från skyddshemmen för att överföras till sinnesslövården, funne styrelsen det lika naturligt, att även anstalten för övriga psykiskt abnorma redan från början underställdes medicinsk myndighet. Den fullt utbyggda anstalten kunde icke till sina olika komponenter sortera under olika administrativa myndigheter, nämligen socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen. Då den skulle handha vården av i olika avseenden psykiskt abnorma, borde den vidare redan från början inrangeras bland rikets sjukvårdsanstalter, detta så mycket mera, som den även komme att få taga vård om vissa psykiskt abnorma, epileptiska gossar, som icke lämpligen borde vårdas på epileptikeranstalt.

»Under utredningsarbetets gång hava de sakkunniga haft under övervägande, huruvida det icke vore mera riktigt och ändamålsenligt, att nu ifrågavarande del av skyddshemsverksamheten med hänsyn till dess i väsentlig grad rent sjukvårdande karaktär ställdes under medicinalstyrelsens överinseende samt, i likhet med den egentliga sinnessjukvården, under tillsyn av överinspektören för sinnessjukvården i riket. Även om utan tvivel vissa skäl tala för en sådan anordning, hava de sakkunniga dock funnit, att därigenom skulle föranledas ett sönderbrytande av skyddshemsörganisationen, vars konsekvenser icke kunna överblickas. De sakkunniga hava i anledning härav ansett sig åtminstone icke för närvarande böra beträffande nu ifrågavarande anstalt förorda en dylik särställning i organisatoriskt avseende i jämförelse med övriga skyddshem. I händelse framdeles en mera betydande utvidgning av förevarande anstalt efter de linjer, som av de sakkunniga i det föregående skisserats, skulle komma till stånd, bör enligt de sakkunnigas mening nyssberörda organisationsspörsmål tagas under förnyad omprövning».

I propositionen rörande inrättande av den ifrågavarande anstalten (1938: 198) anförde departementschefen bl. a. följande:

I sitt remissyttrande över detta förslag anförde medicinalstyrelsen, att 62

»I sitt yttrande över förslaget har medicinalstyrelsen ansett anstalten lämpligen böra underordnas styrelsen. Även om en sådan anordning från rent medicinska synpunkter må synas närliggande, kan man icke bortse från att därav skulle följa bestämda olägenheter med hänsyn till skyddshemsorganisationen. Den föreslagna centralanstalten måste nämligen i första hand framstå såsom en betydelsefull del av sagda organisation och kan därför svårligen lösbrytas ur detta sammanhang». Detta blev även riksdagens beslut. Statsmakterna uttalade sig sålunda i detta sammanhang för att de rena organisationsfrågorna borde tillmätas avgörande betydelse. När det gäller anstaltsorganisationen för barn med komplicerad utvecklingshämning föreligger en direkt parallell till ovan berörda delar av ungdomsvårdsskoleorganisationen. Ur rent medicinska synpunkter talar sålunda åtskilligt för att anstal-

terna ställas under medicinalstyrelsens överinseende. I organisatoriskt hänseende synes emellertid en samordning på det centrala planet mellan dessa anstalter och de statsunderstödda sinnesslöskolorna vara av samma betydelse som samordningen mellan ungdomsvårdsskolorna och den till dessa skolor h ö r a n d e psykopatanstalten. De sakkunniga vilja i detta sammanhang också erinra om att frågan om vilken myndighet, som borde handha tillsynen över vissa psykopathem varit föremål för behandling i samband med medicinalstyrelsens och socialstyrelsens utredning angående anstaltsvården för psykopatiska och nervösa barn m. m. (se medicinalstyrelsens och socialstyrelsens skrivelse i detta ämne den 19 januari 1948). Socialstyrelsen hävdade att frågan närmast vore av praktisk administrativ natur och icke främst en »social» eller »medicinsk» eller »pedagogisk» angelägenhet. Dessa senare synpunkter kunde enligt socialstyrelsens mening komma till sin rätt oberoende av vart den administrativa tillsynen förlades. Med hänsyn till att dessa psykopathem och ungdomsvårdsskolorna hade i stort sett likartade uppgifter syntes enligt socialstyrelsens mening en samordning mellan de båda anstaltsorganisationerna böra komma till stånd. Denna samordning kunde lämpligen åstadkommas genom att tillsynen över psykopathemmen överflyttades från medicinalstyrelsen till socialstyrelsen. Medicinalstyrelsen betonade å sin sida de medicinskt-psykiatriska synpunkternas särskilda betydelse vid vården av psykopatiska och nervösa barn. På denna grund samt med hänsyn till de ofullständiga erfarenheter, som ännu förelåge om denna vårdform, ansåg medicinalstyrelsen att någon förändring

icke borde ske beträffande tillsynen. Med hänsyn till de delade meningar, som framkommit och utredningens ofullständighet på denna punkt framhöll departementschefen i proposition till 1948 års riksdag angående statsbidrag till psykopathemmen (nr 170), att han icke ansett sig böra föreslå ändrade riktlinjer beträffande psykopathemmens ställning i fråga om tillsyn m. m. Häremot hade riksdagen intet att erinra. Dessa psykopathem för barn sortera sålunda i administrativt hänseende under medicinalstyrelsen. De äro emellertid att betrakta som barnavårdsanstalter och stå härigenom jämväl under inspektion av socialstyrelsen. 5. Sammanfattande

sgnpunkter

Vissa skäl kunna sålunda anföras för en lösning av frågan om tillsynsmyndigheten i vilken som helst av dessa tre riktningar. För ett kvarblivande vid den nuvarande ordningen med skolöverstyrelsen som tillsynsmyndighet talar främst det förhållandet, att dessa anstalter i första hand rekrytera sitt klientel från sinnesslöskolorna och äro avsedda för intellektuellt efterblivna barn. Det pedagogiska inflytandet på barnens behandling torde däremot icke i väsentlig grad behöva bli eftersatt vid en eventuell överflyttning av verksamheten till annan central myndighet. Icke heller ur behandlings- eller vårdsynpunkt torde en dylik överflyttning innebära någon förändring i ofördelaktig riktning. Det rent organisatoriska problem, som sammanhänger med att dessa anstalter främst fungera som avlastningsanstalter för sinnesslöskolorna och sålunda i viss utsträckning kan sägas vara organiskt bundna till sinnesslöorganisationen, är emellertid enligt

de sakkunnigas mening ett tungt vägande skäl för att inordna dessa anstalter under samma centrala myndighet som sinnesslöskolorna. Det faktum, att klientelet till stor del är psykopatiskt och att även rena psykoser förekomma, talar för att anstalterna inordnas under medicinalstyrelsens överinseende. Även om behandlingen icke kan betecknas som övervägande medicinsk, skulle otvivelaktigt ett närmare samordnande av denna vård och sinnessjukvården särskilt för barn vara till fördel speciellt för ett effektivt omhändertagande av de s. k. barnpsykoserna. För en överflyttning av överinseendet över dessa anstalter till socialstyrelsen talar det faktum, att de även i förhållande till ungdomsvårdsskolorna i viss mån tjänstgöra som avlastningsanstalter. I icke obetydlig utsträckning rekryteras klientelet nämligen bland sådana barn, som av sociala orsaker omhändertagits av barnavårdsnämnderna, men som av olika anledningar ej kunna tillgodogöra sig undervisningen i ungdomsvårdsskola. För en dylik överflyttning talar också att ungdomsvårdsskolorna ha en eftervårdsorganisation, som skulle kunna h a n d h a övervakningen av jämväl dessa ungdomars anpassning till samhällslivet efter avslutad skola och yrkesträning. Ett inordnande av anstaltsorganisationen för barn med komplicerad utvecklingshämning under socialstyrelsens överinseende skulle vidare medföra vissa lättnader i de olägenheter, som nu stundom uppkomma, när det gäller placeringen av det förut omnämnda psykotiska gränsklientelet. För detta klientel finnes, som nämnts, för närvarande inga lämpliga vårdmöjligheter. Vissa av dessa barn hänvisas sålunda under förebärande av allehanda sociala

skäl — i många fall rent konstruerade — till ungdomsvårdsskolorna, utan att i egentlig mening vara »vanartade» och utan att alltid lämpa sig för den behandling, som förekommer i dessa skolor. Enligt de sakkunnigas förslag skulle detta klientel delvis mottagas inom den föreslagna anstaltsorganisationen, varigenom »gränsfallssvårigheterna» på detta område avlägsnades. Det bör emellertid i detta sammanhang erinras om de av 1936 års Hall-utredning framförda synpunkterna på och förslagen om de sinnesslöas utskiljande från ungdomsvårdsskoleorganisationen, vilka ligga till grund för nu gällande bestämmelser. Enligt Hall-utredningen borde de sinnesslöa, som omhändertagits för skyddsuppfostran, i p r i n c i p skiljas från ungdomsvårdsskolorna och överföras till sinnesslöorganisationen. Som motivering för denna åtgärd anfördes dels de nackdelar ur vård- och undervisningssynpunkt, som vore förbundna med att sinnesslöa barn på anstalterna sammanfördes med normalbegåvade, dels anfördes också att det icke vore i överensstämmelse med eljest i Sverige allmänt tillämpade rättsprinciper att låta sinnesslöa bli föremål för en disciplinär samhällsreaktion av den art, som intagning på ungdomsvårdsskola otvivelaktigt innebure. Vad de förstnämnda argumenten beträffar kan ett inordnande av de båda anstaltsformerna under en och samma centrala myndighet givetvis icke i och för sig innebära, att differentieringen av klientelet skulle försvåras. Ifråga om det sistnämnda argumentet vilja de sakkunniga framhålla, att synen på de barn och ungdomar, som bli föremål för skyddsuppfostran, under det senaste årtiondet ändrats i väsentlig grad. Omhändertagandet för skyddsuppfostran torde sålunda numera icke betrak-

tas som en »disciplinär samhällsreaktion» utan fastmer som ett omhändertagande för att möjliggöra en effektiv behandling av de psykiska defekter, som i de flesta fall äro orsak till att barnen råka i konfliktsituationer gentemot samhället. Enligt de sakkunnigas mening kunna de faktorer, som sammanhänga med klientelets art och vårdens innehåll icke i och för sig motivera, att överinseendet över dessa anstalter utövas av någon viss myndighet. Varken det pedagogiska, medicinska eller sociala innehållet i denna vårdform synes vara av sådan beskaffenhet, att det helt dominerar. Det rent organisatoriska förhållandet, att dessa anstalter främst rekryterar sitt klientel från sinnesslöskolorna synes däremot tala för att dessa anstalter på det centrala planet samordnas med organisationen för de s. k. bildbara sinnesslöa barnen och ungdomarna. Enligt 1946 års sinnesslö vårdsutrednings förslag skulle tillsynen över sinnesslöskolor och arbetshem för bildbara sinnesslöa även i fortsättningen utövas av skolöverstyrelsen. Detta förslag har ännu icke varit föremål för statsmakternas behandling. Med anledning härav vilja de sakkunniga förorda, att överinseendet över anstaltsorganisationen för barn med komplicerad utvecklingshämning utövas av skolöverstyrelsen eller den centrala myndighet, som statsmakterna beslutar skall vara tillsynsmyndighet för de statsunderstödda sinnesslöskolorna. I samband med behandlingen av frågan om tillsynsmyndigheten ha de sakkunniga även berört formerna för inspektion och rådgivning. Eftersom särskilda sakkunniga i februari 1950 tillkallats för att inom inrikesdepartementet biträda med utredning om inspektionens utformning bland annat vid sinö—02479

nesslöskolorna och då jämväl vid de statliga specialanstalter, om vilka här är fråga, ha 1948 års sinnesslövårdssakkunniga icke ansett sig böra taga definitiv ställning till dessa spörsmål. De sakkunniga vilja dock i detta sammanhang skissera vissa tänkbara riktlinjer för inspektionen av dessa specialanstalter. Liksom hittills varit fallet bör, enligt de sakkunnigas mening, chefsmyndigheten i sin inspektionsverksamhet biträdas av inspektörerna för sinnesslöundervisningen respektive sinnesslövården. Vård- och behandlingsfrågornas komplicerade natur gör det emellertid önskvärt, att chefsmyndigheten därjämte får biträde även av vissa andra organ. De sakkunniga ha sålunda övervägt huruvida det icke ur rent barnavårdande synpunkt vore lämpligt att samtliga till denna organisation hörande anstalter underkastas samma inspektion, som barnavårdslagen föreskriver för barnavårdsanstalter i allmänhet. Med hänsyn till att anstalterna enligt de sakkunnigas förslag komma att Bedriva en icke obetydligt utvidgad yrkesträning, som kräver omfattande speciella anordningar, kan vidare ifrågasättas om icke anstalterna i avseende på yrkesträningen jämväl böra vara underkastade inspektion av överstyrelsen för yrkesutbildning. Vare sig antalet inspekterande myndigheter ökas utöver det nuvarande eller ej bör enligt de sakkunnigas mening i reglementarisk form föreskrivas, att de inspekterande organen skola hålla chefsmyndigheten underrättad om sina inspektioner och vad därvid framkommer samt till chefsmyndigheten inkomma med de framställningar och förslag, som kunna anses påkallade. De sakkunniga äro medvetna om att den form för inspektion och tillsyn över 65

anstalterna, som ovan skisserats, medför att förutom chefsmyndigheten minst tre olika myndigheter kommer att medverka vid inspektionen. Då var och en av de inspekterande myndigheterna emellertid representerar en sakkunskap på sina respektive områden, som enligt de sakkunnigas mening icke är eller kan förväntas bliva företrädd hos någon av de berörda myndigheterna ensam, synes anledning icke föreligga, att undanhålla anstalterna det stöd och den hjälp i deras arbete, som tillgång till sakkunniga rådgivare på alla områden av anstalternas verksamhet utgör. Nackdelarna av att flera myndigheter inkopplas på inspektion böra icke överdrivas. Det kan erinras om att ungdomsvårdsskolorna sedan länge varit underkastade liknande inspektion från flera olika myndigheters sida utan att några olägenheter förmärkts. För de sakkunniga framstår det som en naturlig sak att den sakkunskap, som olika samhällsorgan utrustats med, skall tagas i anspråk på alla områden, där be-

hov därav föreligger och att kostnadskrävande dubbleringar av organisationen endast i syfte att begränsa antalet inspekterande myndigheter knappast äro motiverade. Var och en av de inspekterande myndigheterna representerar sakkunskap på speciella områden av vården och deras synpunkter och önskemål skulle framföras till chefsmyndigheten, som i sin tur hade att samordna och tillsammans med respektive anstaltsstyrelser på lämpligaste sätt söka tillgodose dessa. En så ordnad inspektion skulle enligt utredningens mening icke på något sätt verka störande på arbetet vid anstalterna men vore däremot ägnad att skapa de garantier för en tillfredsställande vård, som främst anförvanterna till de intagna, men även samhället h a r rätt att kräva. I avvaktan på resultatet av inspektionskommitténs förslag ha de sakkunniga dock, som nämnts, icke ansett sig böra framlägga förslag om ändringar av formerna för inspektionen.

B. P r i n c i p f ö r s l a g till a n s t a l t s o r g a n i s a t i o n Av kap. 6 framgår klart att platstillgången på de nuvarande statliga skoloch yrkeshemmen i Salbohed och Vänersborg är för liten för att täcka hela det genom inventeringen konstaterade platsbehovet. Den brist som föreligger täckes inte heller av de två enskilda anstalterna Sävstaholm och Söderhaga. Utöver det platsantal, som för närvar a n d e står till förfogande på dessa fyra anstalter, erfordras enligt de sakkunnigas ganska försiktiga beräkningar nya platser för sammanlagt omkring 75

skolelever och 80 yrkeshemselever. Siffrorna äro givetvis ungefärliga men visa dock att ett icke obetydligt behov av helt nya platser föreligger. Härtill kommer dels att de nuvarande statliga anstalterna ur vissa synpunkter äro mindre lämpliga för sitt nuvarande ändamål och alltså borde ersättas med nya anstalter eller i varje fall genomgå radikala organisationsförändringar, dels också att vården av h ä r ifrågavarande klientel i p r i n c i p är en statlig angelägenhet och att det på längre sikt

synes vara ovisst om man kan räkna med att en del av klientelet omhändertages på enskilda anstalter. För närvar a n d e synes dock en fullständig omorganisation icke vara oundgängligen nödvändig och med hänsyn till det statsfinansiella läget knappast heller lämplig. De sakkunniga ha i kap. 8 framlagt detaljerade förslag rörande de särskilda anstalterna i den föreslagna anstaltsorganisationen. Förslagen gå i korthet ut på att de nuvarande statliga skoloch yrkeshemmen i Salbohed och Vänersborg omorganiseras till yrkeshem, samt att de två enskilda anstalterna genom särskilda avtal med staten inlemmas i organisationen. Därutöver äro vissa helt nya anstalter nödvändiga om platsbehovet skall kunna täckas. Såväl för den antydda långsiktsplaneringen som för planeringen av de omedelbart erforderliga nya anstalterna och även för planeringen av den framtida verksamheten vid de nuvarande anstalterna är det nödvändigt att vissa riktlinjer för anstalternas utformning äro fastställda. De sakkunniga ha i det följande framlagt principförslag rörande anstalternas utformning och inre organisation. De riktlinjer för anstaltsutformningen, som h ä r presenterats, äro icke avsedda att i detalj tillämpas vid uppförandet av nya eller omorganisation och ändring av befintliga anstalter. Hänsyn måste givetvis i varje särskilt fall tagas till förhandenvarande förhållanden och anstalternas utformning avpassas efter de möjligheter som stå till buds. De sakkunniga ha också redan beträffande detaljförslagen i kap. 8 i icke obetydlig utsträckning tvingats modifiera principförslagets riktlinjer. Dessa måste sålunda snarare betraktas som önskemål än som direkta förslag.

1. Anstalternas

utformning

Vid den nuvarande Salbohedsanstalten äro skolhem och arbetshem förlagda till samma byggnadskomplex. Detta har medfört stora olägenheter genom att de yngre skolhemseleverna inte kunnat i tillräcklig grad skiljas från de relativt vuxna arbetshemseleverna. De yngre eleverna ha härigenom kunnat påverkas i ogynnsam riktning och stundom varit utsatta för trakasserier från de äldre elevernas sida. Inom ungdomsvårdsskoleorganisationen förläggas i regel skolhem och yrkesskolor till olika anstalter, och man h a r här funnit att små åldersskillnader i klientelet underlättar fostringsarbetet. önskemål om en liknande differentiering vid Salbohedsanstalten h a r också vid olika tillfällen framförts bl. a. av anstaltsstyrelsen och medicinalstyrelsen. Enligt de sakkunnigas mening böra anstalterna för barn och ungdomar med komplicerad utvecklingshämning i allmänhet utformas med helt skilda skolhems- och yrkeshemsavdelningar som ligga på betryggande avstånd från varandra, så att icke önskvärda kommunikationer mellan eleverna kunna undvikas. Detta gäller särskilt anstalterna för pojkar, medan däremot flickanstalterna möjligen kan ha ett med hänsyn till åldern mera heterogent klientel utan att vådorna bli alltför framträdande. För att den enligt de sakkunnigas mening nödvändiga medicinskt-psykiatriska, psykologiska och sociala expertisen skall kunna utnyttjas rationellt och icke behöva dubbleras, synes skol- och yrkeshem dock lämpligen böra vara förlagda till samma ort och även stå under gemensam ledning. Härigenom synas också de nödvändiga kontakterna vid elevernas överflyttning från den ena till den andra skolformen i hög grad underlättas.

>. ;•-

•

••

.

'

- • . . ,

•

•

•

•

'

•

)

•

• .

.

-

- • • •

•

1. elevpaviljong. 2. gymnastiklokal m. m 3. verkstadsbyggnad. 4. elevpaviljong. 5—6. personalbostäder.

Skolhem: Vad beträffar skolhemmens storlek böra de synpunkter, som framförts i uppgifterna till de sakkunnigas inventering, först framhållas. I ett icke obetydligt antal fall ha de anmälda eleverna ansetts mest betjänta av att vårdas på en »liten» anstalt. Det har icke närmare angivits, hur stor en sådan anstalt skulle vara, men man kan utgå ifrån att härmed avsetts en anstalt betydligt mindre än centralanstalternas skolhem, som i allmänhet ha 70 —130 platser. Enligt de sakkunnigas mening böra dessa synpunkter beaktas så långt detta är möjligt ur organisatoriska och ekonomiska synpunkter. För detta delvis mycket känsliga klientel torde den lugnare och mera hemliknande miljö, som endast kan skapas på en icke alltför stor anstalt, vara av synnerligen stort terapeutiskt värde. Den individuella fostran och nära kontakt med var och en av eleverna, som här är ännu mer nödvändig än såväl vid sinnesslöskolorna som ungdomsvårdsskolorna, torde också betydligt lättare kunna åstadkommas på en liten anstalt än på en större. Ifråga om ungdomsvårdsskolorna har statens organisationsnämnd anfört (P. M. beträffande organisationsundersökning vid statliga skolor tillhörande barna- och ungdomsvården), att skolor med nämnvärt lägre elevantal än 60 icke böra förekomma om inte i särskilda fall speciella skäl tala härför. Alltför små skolor fordra uppenbart en proportionsvis stor personal och bli härigenom mindre ekonomiska. När anstalterna utformas enligt paviljongsystemet så som nedan föreslås för här ifrågavarande vårdgren, blir anstalternas totala platsantal dock inte av samma betydelse för vårdens kvalitet som vid anstalter av traditionell typ. I det av Anna-Lisa Anneli och A. Berg72

gren avgivna förslaget angående anstaltsvården för sinnessjuka, psykopatiska och nervösa barn (bilaga till medicinalstyrelsens och socialstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 januari 1948) har, ifråga om anstalter för barn och ungdom med allvarligare och mera djupgående rubbningar, som kräva speciell psykoterapi och psykologisk behandling, föreslagits ett platsantal på 80—100, varvid barnen inom institutionen skulle fördelas på grupper om 5—12 elever i varje. Stockholms stads barnhem, Barnbyn i Skå-Edeby, som har barnen fördelade i grupper om 6 ä 7 elever, har ett totalt platsantal på ca 60, medan Lövstaanstalten, som likaledes är utformad enligt paviljongsystemet, har 85 platser. Här ifrågavarande skolhem böra enligt de sakkunnigas mening utformas för ett elevantal på omkring 40. De speciella skäl, som statens organisationsnämnd för ungdomsvårdsskolornas del ansett i vissa fall kunna motivera anstalter med ett elevantal på mindre än 60, synas enligt de sakkunnigas mening föreligga i detta sammanhang. Dessa intellektuellt svagt utrustade barn äro sålunda betydligt mera känsliga för påverkan utifrån än de normalbegåvade, och härigenom i större behov av den ombonade miljö som endast en liten anstalt kan erbjuda. Det har i kap. 4 påvisats, att elevmaterialet är synnerligen heterogent såväl ifråga om intellektuell kapacitet som sinnesbeskaffenhet och ålder. För att möjliggöra en effektiv terapi måste eleverna kunna uppdelas i flera grupper, som såväl vid undervisning som på fritid hållas i största möjliga utsträckning skilda från varandra. Med ledning av erfarenheter från bl. a. ungdomsvårdsskolorna och sinnesslöskolorna har det ansetts lämpligt att dels

inrätta större avdelningar om cirka 14 å 15 elever, dels mindre om 7 å 8 elever. Det torde sålunda icke vara nödvändigt att uppdela hela klientelet på små avdelningar, emedan vissa elevtyper mycket väl kunna vistas i något större anstaltsgrupper. Erfarenheterna från bl. a. psykopatanstalten Söderhaga synas också tala för att denna gruppstorlek i vissa fall är mycket lämplig. Denna storlek på avdelningarna svarar mot skolöverstyrelsens normer ifråga om de vanliga sinnesslöskolorna. De mindre avdelningarnas storlek är ungefär densamma som hos avdelningarna på Lövsta och Barnbyn. Ett skolhem om 40 platser sjmes böra inrymma 2 avdelningar av den större typen varav en skall fungera som observationsavdelning och 2 avdelningar av den mindre typen. Frånsett observationsavdelningen böra dessa avdelningar vara inrymda i särskilda fristående byggnader. Av övriga nödvändiga byggnader kan nämnas administrationsbyggnad, som förutom kontorslokaler skall inrymma observations- och sjukavdelning, isoleringsrum och terapilokal. De erforderliga skollokalerna, som vid ett skolhem av denna storlek innefattar bl. a. minst 4 skolsalar, böra också förläggas till en särskild byggnad liksom också gymnastiksal jämte bad- och tvättinrättning och därtill h ö r a n d e utrymmen. I ytterligare en byggnad bör slutligen inrymmas centralkök, personalmatsalar och dagrum etc. Vid detaljutformningen av förläggningsavdelningarna måste hänsyn tagas till elevernas skiftande behov av kamratumgänge eller ensamhet. Förläggningspaviljongerna av den större typen böra sålunda förslagsvis i n r y m m a 4 sovrum med 3 sovplatser och 2 enkelrum. De mindre paviljongerna böra

uppdelas på motsvarande sätt med t. ex. 2 sovrum för 3 elever och 1 enkelrum. Till varje avdelning skall dessutom höra bl. a. matsal, serveringskök, dagrum, tvättrum och snyggningsrum. Vid såväl Lövsta som Barnbyn h a r den personal, som skall h a n d h a den direkta tillsynen av varje avdelning, sin bostad i paviljongen. Enligt de sakkunnigas mening bör, som närmare framhållas i avsnittet om personalen, inga personalbostäder inrättas i dessa paviljonger. I stället skall finnas jourrum för den personal, som även vid dessa anstalter praktiskt taget ständigt måste finnas till hands vid en dylik avdelning. Beträffande detaljutformningen i övrigt hänvisas till det programförslag och de planskisser, som de sakkunniga låtit utarbeta och som presenteras på sid. 68—71 och i bilaga 1. Yrkeshem: Det totalt erforderliga platsantalet vid yrkeshemmen har av de sakkunniga uppskattats till ca 3/4 av motsvarande platsbehov vid skolhemmen. Vart och ett av de till skolhemmen anknutna yrkeshemmen kommer sålunda att omfatta cirka 30 elever och blir alltså mindre än arbetshemsavdelningen vid den nuvarande Salbohedsanstalten. I förläggningshänseende torde differentieringen av yrkeshemseleverna icke behöva drivas så långt som ifråga om skolhemseleverna. De svåraste fallen ha hunnit utgallras och de övriga kan förväntas ha blivit förbättrade av den behandling, som de undergått på skolhemmen. Förslagsvis böra tre avdelningar om 10 elever inrättas. Två avdelningar böra kunna inrymmas i samma byggnad i vilken tillika ingår köksavdelning. Den tredje avdelningen bör lämpligen inrymmas i fristående byggnad och avses för speciellt känsliga

elever. Dagrum och matsalar böra även på yrkeshemmet vara helt skilda för de olika avdelningarna. Det stora flertalet av eleverna böra förläggas i enkelrum, men enstaka rum för 3 elever synas böra inrättas, övriga erforderliga utrymmen bli givetvis bl. a. beroende av vilka yrkesgrenar, som skola vara företrädda vid hemmet. Här skall endast understrykas, att lokalerna för yrkesträning böra vara förlagda på ett någorlunda stort avstånd från bostadspaviljongerna (se i övrigt sid. 68—71 och bilaga 2). 2.

Personalorganisationen

Skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning ha en tvåfaldig uppgift. De skola ta hand om utvecklingshämmade barn, som uppvisa svåra beteenderubbningar av olika slag och dels genom lämplig behandling söka häva dessa rubbningar, dels också ge en undervisning och utbildning som motsvarar elevernas psykiska utvecklingsnivå. Dessa både uppgifter flyta i praktiken in i varandra, men det är av vikt att hålla fast vid att dessa anstalters specialuppgift är att påverka barnets beteenderubbningar i gynnsam riktning. Läkepedagogiken är med andr a ord basen för dessa anstalters verksamhet. Helt naturligt kräver denna dubbla uppgift en såväl kvalitativt som kvantitativt stark personalorganisation. I jämförelse med nuvarande förhållanden vid de statliga skol- och yrkeshemmen i Salbohed och Vänersborg är det enligt de sakkunnigas mening främst den psykiatriskt och psykologiskt kvalificerade personalen som behöver förstärkas. För att möjliggöra att dylik kvalificerad personal skall kunna fast knytas till anstalterna ha de sakkunniga föreslagit, att skolhem och yr-

keshem, som i fråga om placeringen skola vara helt skilda från varandra, där så är möjligt i organisatoriskt hänseende skola utgöra en enhet. Anstalterna komma således att bli kombinerade skol- och yrkeshem och omfatta sammanlagt 70 elevplatser. I den direkta ledningen för detta skol- och yrkeshem bör finnas representerad såväl pedagogisk som psykiatrisk, psykologisk och social expertis. Endast härigenom kan en sådan behandling säkras, som tar sikte på alla de problem som äro förknippade med ett klientel av denna komplicerade beskaffenhet. Den personal, som enligt de sakkunnigas mening erfordras för att detta villkor skall uppfyllas, bör bestå av en representant för vartdera av de nämnda fyra specialområdena. Denna personalgrupp skall vara gemensam för skolhemmet och yrkeshemmet och i intimt samarbete leda verksamheten vid de båda hemmen, önskvärt vore att alla dessa fyra specialister kunde vara knutna till anstalten som heltidsanställda befattningshavare. När det gäller den psykiatriske experten torde emellertid bristen på barnpsykiatriskt skolade läkare icke för närvarande medge att en sådan heltidsanställes vid så små anstalter som det h ä r är frågan om. Sådana avtal böra dock träffas med för uppgiften kvalificerade läkare, att behovet av barnpsykiatrisk ledning och rådgivning så långt möjligheterna tilllåta säkras. Denne läkare bör vid sidan av sin egentliga uppgift som psykiater jämväl svara för kroppssjukvården vid anstalten. De övriga tre befattningshavarna i anstaltsledningen böra vara heltidsanställda. Deras speciella uppgifter framgå av den beteckning, som ovan givits dem. Den pedagogiske experten, som bör vara en på detta undervisningsom-

rade särskilt erfaren lärare, bör sålunda svara för anstaltens undervisnings- och utbildningsuppgifter och närmast fungera som överlärare med viss begränsad undervisningsskyldighet. Denna undervisningsskyldighet må dock kunna helt utgå om denne överlärare, enligt vad nedan sägs, tillika fungerar som föreståndare. Den psykologiske experten bör ha den kompetens, som gäller såsom behörighetsvillkor för assistenter vid ungdomsvårdsskola. Dessa behörighetsvillkor äro följande: Vederbörande skall ha a) studentexamen, folkskollärareexamen eller därmed jämförlig allmänbildning, b) psykologisk grundutbildning motsvarande den som erhålles genom socialinstituts mentalhygieniska påbyggnadskurs, Ericastiftelsens seminarium eller därmed jämförlig utbildning, c) förmåga att kunna leda gymnastik, lek och idrott. Psykologen skall — i samråd med psykiatern — svara för det psykoterapeutiska arbetet på anstalten samt handha de nödvändiga intelligensundersökningarna. Att på förhand i detalj fixera psykiaterns och psykologens arbete kan givetvis icke komma i fråga. Arbetet synes emellertid i väsentliga delar böra bedrivas i konferensform med deltagande av anstaltsledningen och vårdpersonalen. På läkaren bör särskilt ankomma att företaga en grundlig allmänmedicinsk undersökning av de fall som accepteras för intagning. I många fall torde specialundersökningar, som kräva remiss, vara erforderliga i samband med intagningen, exempelvis elektroencephalografi och skallröntgen. Intelligenstest torde böra upprepas för varje nyintagen elev och läkaren torde böra samråda med testaren om dennes intryck vid undersökningen. Även andra psykologiska tests med motsvarande

samråd läkare—psykolog synas kunna komma ifråga. Det torde icke heller vara uteslutet att lekterapi kan komma ifråga liksom även andra former av individual- och gruppterapi. Den medicinska och psykologiska behandlingen vid anstalten torde överhuvudtaget bli synnerligen omfattande och tidskrävande. Detaljerna i behandlingen bli dock beroende på de olika befattningshavarnas personliga inställning och intresseinriktning. Den i anstaltsledningen ingående socialarbetaren, som bör ha genomgått den sociala linjen vid socialinstitut, skall handha erforderliga miljöundersökningar, elevernas kontakt med hemmen, deras pensionsfrågor, kontakten med arbetsförmedling och arbetsmarknad etc. och alltså verka som anstaltens kurator. Även denna befattningshavare bör ha förmåga att leda gymnastik, lek och idrott. I administrativt hänseende skall verksamheten vid anstalten — det kombinerade skol- och yrkeshemmet — ledas av en föreståndare, vars uppgifter i detta avseende närmast bör motsvara rektors vid ungdomsvårdsskola. Befattningen som föreståndare bör enligt de sakkunnigas mening beklädas av någon av de ovan angivna specialisterna, på vilken sålunda bör ankomma att vid sidan av sina administrativa uppgifter tillika leda antingen den pedagogiska, medicinska, psykologiska eller sociala verksamheten vid anstalten och, som framgår av det följande, jämväl vara avdelningsföreståndare vid skolhemmet. De övriga befattningshavarna i anstaltsledningen — utom läkaren — böra benämnas assistenter och likställas med assistenter vid ungdomsvårdsskolorna. Till hjälp vid det nödvändiga kon75

torsarbetet bör anstaltsledningen slutligen ha ett kontorsbiträde. Den övriga personalen vid anstalterna skall vara knuten antingen till skolhemmet eller arbetshemmet, varför de båda institutionstyperna i det följande behandlas var för sig. Skolhem

(40

elevplatser)

Skolhemmet är avsett att utgöra anstaltens kärna och den ovan föreslagna ledande personalen utom socialarbetaren torde väsentligen få sin verksamhet förlagd till detta. Enligt de sakkunnigas mening bör föreståndaren tilllika med sina övriga uppgifter kunna fungera som avdelningsföreståndare vid skolhemmet. En av anstaltsledningens assistenter bör likaledes tillika med sin uppgift som ledare av den psykologiska eller pedagogiska verksamheten vid anstalten som helhet kunna biträda avdelningsföreståndaren vid skolhemselevernas direkta vård och fostran särskilt u n d e r deras fritid samt fördela och leda vårdpersonalens arbete. Socialarbetaren bör lämpligen, när han icke tilllika är föreståndare, fullgöra motsvar a n d e uppgifter vid yrkeshemmet. Lärare i kunskapsämne. I fråga om de tjänsteåligganden, som böra åvila lär å r n a vid skolhemmet ha de sakkunniga i huvudsak utgått ifrån de principer som anförts av de sakkunniga, som tillkallats för utredning angående personalorganisationen vid statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa (P. M. den 22 dec. 1947). I utredningen framhölls först, att lärarna vid ungdomsvårdsskolorna genom beslut av 1947 års riksdag i huvudsak befriades från de uppgifter som tidigare ålegat dem ifråga om handhavandet av elevernas fritidsverksamhet, vakttjänstgöring, vissa kamerala uppgifter etc. Dessa lärares uppgifter begränsades att gälla den egent-

liga undervisningen på samma sätt som vid det allmänna folkskoleväsendet. Utredningen anförde vidare: »För sinnesslöskolornas del kan det ifrågasättas, om en motsvarande uppdelning å olika befattningshavare av undervisning och fritidssysselsättning är lika befogad som vid skolorna för ungdomsvård. Den specialutbildning i handhavandet av sinnesslöa, som lärarna böra ha genomgått, gör dem särskilt skickade för arbetet med elevernas fritidssysselsättning. I organisatoriskt hänseende är det dessutom en fördel att på ett smidigt sätt kunna anlita samma befattningshavare för delvis olika arbetsuppgifter. I varje fall böra de statliga sinnesslöskolorna i detta hänseende tillämpa samma principer som de statsunderstödda sinnesslöskolorna». Enligt de sakkunnigas mening böra de av ovannämnda personalutredning anförda principerna tillämpas vid nu ifrågavarande anstalter. Läsåret bör sålunda omfatta 39 veckor och lärarnas sammanlagda tjänstgöring i fråga om undervisning, vakttjänst o. dyl. 36 timmar per vecka, varav högst 32 undervisningstimmar. Varje undervisningstimme (inklusive förekommande raster) bör räknas som en hel timme i tjänstgöringshänseende. Utöver tjänstgöring 36 timmar i veckan böra lärarna vara skyldiga att fullgöra jourtjänst var fjärde söndag. Under barnens ferier böra de fullgöra vakttjänst högst 3 veckor. De få därigenom samma tjänstgöringstid som vid de statsunderstödda sinnesslöskolorna eller (273 + 21 = ) 294 dagar. Under övriga delar av året böra de åtnjuta ferier. Behovet av lärare vid dessa skolhem kan beräknas vara ungefär detsamma, som vid de statsunderstödda sinnesslöskolorna. För dessa beräknas för närvarande enligt skolöverstyrelsens anvisningar 4 lärare om elevantalet beräknas varaktigt överstiga 40. Eftersom plats-

antalet vid dessa skolhem föreslås bli 40 platser, torde elevantalet icke »varaktigt överstiga» 40. Enligt de sakkunnigas mening bör, med hänsyn till klientelets art, ändock antalet lärarbefattningar vara 4. Slöjdlärare. Vid den nuvarande Salbohedsanstalten finns för närvarande ingen slöjdlärare. Vid Vänersborgsanstalten finnas däremot två lärare i kvinnlig slöjd. 1947 års personalutredning hade föreslagit, att jämväl vid Salbohedsanstalten skulle inrättas en tjänst som yrkeslärare, vilket dock icke föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Personalutredningen anförde i samband med förslaget, att yrkesutbildning ifråga om sinnesslöa visserligen inte kan leda till samma resultat som för normalt begåvade barn, men att flera sinnesslöskolor anställt facklärare i manlig slöjd. Personalutredningen anförde vidare: »Innehavaren av tjänsten bör kunna meddela undervisning i första hand i träslöjd men även i metallslöjd. Han bör ha den utbildning, som 1941 års lärarlönesakkunniga föreslagit för slöjdlärare med högre kompetens.» Enligt de sakkunnigas mening bör vid skolhem för pojkar finnas en lärare i manlig slöjd, vars kompetens bör vara den som föreslagits för yrkeslärare vid Salbohedsanstalten. Vid skolhem för flickor torde böra finnas såväl lärare i kvinnlig slöjd som lärare i hushållsgöromål. Den sistnämnda bör samtidigt kunna fungera som skolhemmets husföreståndarinna och med hjälp av en kokerska och ekonomibiträden svara för anstaltens mathållning. Såväl vid flickhemmen som vid pojkhemmen böra slöjdlärarna kunna åläggas att vid behov deltaga i vakttjänst och biträda vid barnens fritidssysselsättning.

Sjuksköterska. Vid Salbohedsanstalten finnes för närvarande en sjuksköterska, som tillika är b i t r ä d a n d e husföreståndarinna. Vid ett skolhem av den typ, som de sakkunniga i det föregående föreslagit, med ett klientel, som delvis är av synnerligen svårskött art, torde det vara nödvändigt att en särskild tjänst som sjuksköterska inrättas. Innehavaren av denna tjänst bör vid sidan av sina allmänna uppgifter att under läkaren svara för anstaltens sjukvård och hygien närmast ansvara för observations- och intagningsavdelningen. Innehavaren bör vara en i barnsjukvård och psykisk a b n o r m v å r d särskilt erfaren sjuksköterska. Vårdpersonalen. Av särskild betydelse för en ur terapeutisk synpunkt önskvärd personalorganisation är tillgången till en väl avpassad vårdpersonal. De sakkunniga ha i det föregående framhållit det önskvärda i att såväl manliga som kvinnliga befattningshavare finnas både vid pojk- och flickhemmen. Enligt de sakkunnigas mening kan livet vid en anstalt aldrig nå fram till det stundom uppställda målet att helt efterlikna och ersätta livet i en familj. Icke förty torde en känslomässig bindning mellan elever och personal vara av ett betydande terapeutiskt värde. Delvis ligger också bakom förslaget om en uppdelning av eleverna i smärre grupper den tanken, att eleverna i varje sådan grupp skulle h a sin särskilda vårdpersonal, mot vilken elevernas behov av känslomässiga kontakter kan rikta sig. Behovet av vårdpersonal blir följaktligen beroende av det antal grupper, i vilket eleverna anses böra uppdelas. Enligt de sakkunnigas mening bör vid varje avdelning finnas en manlig och en kvinnlig befattningshavare, som äro närmast ansvariga för elevernas 77

fostran och vård. Det är emellertid icke nödvändigt att båda dessa befattningshavare enbart ägna sig åt denna uppgift. Den kan, i varje fall vid avdelningarna av den mindre typen, kombineras med andra uppgifter vid skolhemmet. Huvudsaken är att dessa befattningshavare ägnar viss tid av dagen åt sin speciella elevgrupp. Varje avdelning bör dock ha en befattningshavare, som helt ägnar sig åt avdelningens direkta vård. Denne skall svara för allt som sammanhänger med det dagliga livet på avdelningen och sålunda ordna och deltaga i elevernas måltider, svara för och leda städning och klädvård samt övervaka och leda elevernas fritidsverksamhet. Varje avdelning bör sålunda ha en »husfar» och en »husmor» och organisationen kan förslagsvis utformas på följande sätt: observations- och intagningsavdelning husfar: 1 assistent (ev. anstaltspsykologen) h u s m o r : anstaltens sjuksköterska elevavdelning (15 platser) husfar: 1 vårdare husmor: 1 vårdarinna elevavdelning (7 a 8 platser) 2 avd. husfar: 1 lärare h u s m o r : 1 vårdarinna. Sammanlagt torde erfordras 6 manliga eller kvinnliga vårdare för den direkta omvårdnaden om eleverna. Vid såväl Lövsta-anstalten som Barnbyn i Skå-Edeby, vid vilka anstalter paviljongsystemet tillämpas, har vårdpersonalen sin bostad i anslutning till elevavdelningarna. Givetvis medför detta stora fördelar, eftersom särskild nattpersonal blir nödvändig endast i mindre utsträckning. Kontakten mellan vårdpersonalen och eleverna blir också intim, när, som vid Barnbyn, både 78

husfar och husmor bo i samma byggnad som eleverna, vilket kan vara av stort terapeutiskt värde. Emellertid äro också väsentliga nackdelar förenade med ett dylikt system. Svårigheterna att anskaffa lämplig vårdpersonal torde sålunda vara betydligt större om personalen tvingas helt eller nästan helt uppge sitt privatliv. Det torde också medföra vissa risker för det rent terapeutiska arbetet bland barnen att personalen icke får en väl tilltagen ledighet och möjligheter att helt koppla av från anstalten under sin fritid. Enligt de sakkunnigas mening äro dessa sistnämnda argument av avgörande betydelse. Man kan icke begära att en personal, som endast sällan kan frigöras från den otvivelaktigt mycket pressande miljö, som samvaron med dessa barn med svåra psykiska r u b b ningar innebär, skall kunna ge barnen den omvårdnad som är nödvändig för ett gott vårdresultat. Vårdpersonalen bör sålunda icke ha sin bostad i anslutning till elevpaviljongerna. För att möjliggöra att vårdpersonalen får nödig ledighet torde det vara nödvändigt med viss avlösarpersonal. Enligt de sakkunnigas menig erfordra härför ytterligare 2 vårdare, varför det totala antalet vårdare vid skolhemmet blir 8, d. v. s. en vårdare på fem elevplatser. Antalet vårdare vid Salbohedsanstalten med dess 75 elevplatser är för närvarande 5. Härtill kommer emellertid 5 arbetsledare, vars uppgifter icke nämnvärt skiljer sig från vårdarnas, och det totala antalet vårdare kan sålunda sägas vara 10, d. v. s. 2 vårdare på 15 elever. Vid Vänersborgsanstalten med dess 38 elevplatser är antalet vårdare 3, d. v. s. 1 vårdare på ungefär 13 elever. Såväl i förhållande till Salbohedsanstalten som än mer i förhållande till Vänersborgsanstalten innebär de sak-

kunnigas förslag, som synes, en personalförstärkning. Denna utökning av vårdpersonalen torde emellertid vara oundgängligen nödvändig, om den föreslagna uppdelningen av eleverna i mindre grupper skall kunna genomföras. Ekonomipersonal. Ifråga om ekonomipersonal får hänsyn tagas till att eleverna vid flickhemmen i viss utsträckning som ett led i sin utbildning får sköta de uppgifter som ankomma på ekonomipersonalen vid hemmen för manliga elever. Behovet av ekonomipersonal blir sålunda större vid pojkhemmen än vid flickhemmen. Vid pojkhemmen torde erfordras en husföreståndarinna, som skall h a n d h a ledningen av anstaltens mathållning och dess centralkök samt ansvara för linneförråd etc. Härutöver behövas 1 kokerska och 3 biträden. Vid hemmet bör dessutom i likhet med vad som nu är fallet vid anstalterna i Salbohed och Vänersborg finnas en sömmerska. Vid flickhemmen bör uppgiften som husföreståndarinna handhas av lärarinnan i hushållsgöromål. Eftersom eleverna skola direkt deltaga i arbetet, torde vidare erfordras endast kokerska och 2 biträden. Även vid flickhemmen bör finnas en sömmerska. övrig personal. Liksom vid ungdomsvårdsskolorna bör även vid dessa skolhem finnas en hantverkare, som h a r att ombesörja erforderliga reparationer. Denne bör besitta avsevärd yrkesskicklighet såsom reparatör, snickare, etc. Dessutom bör anstalten ha möjlighet att anlita extra hjälp för tillsyn under natten vid tillfällen då detta visar sig vara nödvändigt. Yrkeshem (30 elevplatser). Den närmaste ledningen av yrkeshemmet bör åvila en avdelningsföreståndare, som närmast under föreståndaren svarar

för verksamheten vid yrkeshemmet. En av anstaltsledningens assistenter, närmast socialarbetaren, bör därjämte ha sin verksamhet företrädesvis förlagd till yrkeshemmet och biträda avdelningsföreståndaren i hemmets ledning. Assistenten bör främst övervaka och leda elevernas fritidsverksamhet, gymnastik, idrott etc. Personalorganisationen vid yrkeshemmet bör i övrigt utformas i enlighet med de principer, som gälla för skolhemmet. Befattningshavarna böra sålunda ha motsvarande skyldigheter ifråga om vakttjänst, övervakning etc. som vid skolhemmet. Yrkeslärare. Behovet av yrkeslärare beräknas vid ungdomsvårdsskolorna för manliga elever till 1 lärare för 10 a 12 elever. Vid h ä r ifrågavarande yrkeshem torde behovet kunna beräknas bli detsamma. Härutöver erfordras jordbruksföreståndare och trädgårdsmästare om yrkeshemmet har jordbruk och trädgård. Sammanlagt torde sålunda för de manliga elevernas yrkesträning fordras minst 3 befattningshavare. För flickhemmet torde erfordras 4 befattningshavare för yrkesträningen, varav 1 hemvårdslärarinna. Den sistnämnda skall tillika vara husföreståndarinna. Vårdpersonal. Yrkeshemmet föreslås uppdelat på tre avdelningar. För varje sådan avdelning erfordras en vårdare, som h a r det närmaste ansvaret för avdelningen på motsvarande sätt som vid skolhemmet. Vid yrkeshemmet torde däremot den för skolhemmet föreslagna ordningen med »husfar» och »husmor» icke vara nödvändig. Behovet av avlösarpersonal torde h ä r kunna beräknas vara 1 vårdare, och det totala antalet vårdare vid yrkeshemmet blir sålunda 4. Ekonomipersonal. Vid yrkeshemmen för manliga elever torde, i likhet med 79

vad som föreslagits för skolhemmen, erfordras en husföreståndarinna och en kokerska. Biträdena torde kunna inskränkas till 2. Vid flickhemmen bör, som nämnts, hemvårdslärarinnan jämväl tjänstgöra som husföreståndarinna. Härjämte erfordras kokerska, medan biträdenas uppgifter däremot bör kunna fullgöras av yrkeshemmets elever. övrig personal. Även vid yrkeshemmen bör slutligen finnas en tjänst som hantverkare. Dessutom bör också vid yrkeshemmen möjlighet finnas, att anlita tillfällig personal för extra tillsyn under natten. 3. Personalens löneställning Beträffande förslagen angående personalens lönegradsplacering ha de sakkunniga dels haft att utgå ifrån nuvarande förhållanden vid skol- och yrkeshemmen i Salbohed och Vänersborg dels också ifrån det förslag till nya personalstater för dessa anstalter som i P. M. den 20 december 1947 framlagts av särskilt tillkallade sakkunniga. Löneställningen för personalen vid de nuvarande skol- och yrkeshemmen framgår av kap. 8 där denna personals framtida ställning är föremål för särskild behandling. Vad angår de i nyssnämnda promemoria framlagda förslagen kan nämnas, att dessa sakkunniga först erinrar om att personalens dittillsvarande löneställning väsentligen grundade sig på ett av 1936 års Hallutredning framlagt förslag i ämnet. I anslutning till Hallutredningens förslag framlades sålunda i 1939 års statsverksproposition (V:268—276 och 279—285) förslag till personalens inplacering i det statliga lönesystemet, vilket i allt väsentligt bifölls av riksdagen. I promemorian redogöres vidare för i olika sammanhang framlagda förslag till ändringar i lönegradsplaceringen 80

för vissa befattningshavare vid anstalten. Här kan nämnas att skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 2 april 1948 erinrade, att riksdagens statsutskott år 1942 (utlåtande nr 5) uttalat, att löneställningen för föreståndaren för statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar borde upptagas till förnyat övervägande i samband med frågan om skyddshemsföreståndarnas slutliga lönegradsplacering. Betänkande och förslag rörande löneställningen för personalen vid statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården hade avgivits den 5 mars 1947. I samband härmed borde även enligt skolöverstyrelsen lönegradsplaceringen för föreståndarna vid statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa prövas. Dessa anstalter stode beträffande karaktär och organisation mycket nära statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården. Det klientel, som där omhändertogs, vanartade sinnesslöa barn, kunde under inga omständigheter anses mera lättskött än klientelet vid ungdomsvårdsskolorna. Elevmaterialet rekryterades till ungefär lika antal från sinnesslöskolorna och ungdomsvårdsskolorna. Till omfattningen vore Salbohedsanstalten med sina 80 internelever och ungefär lika många försöksutskrivna större än de största ungdomsvårdsskolorna av denna kategori. Personalen vid statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa hade också i allmänhet haft samma lönegradsplacering som personalen vid ungdomsvårdsskolorna. I förenämnda betänkande hade avsevärd löneförbättring föreslagits för sistnämnda personal. Det syntes då oriktigt, att i detta sammanhang förbigå personalen vid statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa och låta denna personal komma i ett relativt sämre löneläge.

överstyrelsen förordade, att föreståndaren vid Salbohedsanstalten (A 22) placerades i lönegrad A 25 (Ca 29) och föreståndaren vid Vänersborgsanstalten i A 24 (Ca 27) i likhet med motsvarande rektorer vid ungdomsvårdsskolorna. Vidare föreslog överstyrelsen beträffande Salbohedsanstalten, att husmodern (A 6) erhölle samma placering som i betänkandet föreslagits för husföreståndarinna eller A 11 (Ca 15), och att kassören (A 14) placerades i samma lönegrad som i betänkandet föreslagits för bokhållare eller A 17 (Ca 21).

Föreståndare: Föreståndaren vid Salbohedsanstalten tillhör nu lönegrad Ca 25 och vid Vänersborgsanstalten lönegrad Ca 23. Rektorerna vid ungdomsvårdsskolorna tillhöra lönegraderna Ca 29 eller Ca 27. Vid Lövstaanstalten förestås under anstaltschefens ledning skolhemmet och yrkesskolan av var sin avdelningsföreståndare i lönegrad Ca 25. Vid de statsunderstödda sinnesslöskolorna kunna föreståndarna tillhöra lägst lönegrad Ca 18 och högst Ca 26. Lönegrad Ca 19 är dock den lägsta lönegrad som tillämpas.

Personalutredningen av år 1947 framhåller v i d a r e följande:

1947 års personalutredning framhöll, att föreståndarna vid de bägge statliga anstalterna i Salbohed och Vänersborg borde liksom vid ungdomsvårdsskolorna äga speciell utbildning som anstaltspsykologer. Vänersborgsanstalten vore mindre än de större ungdomsvårdsskolorna. Salbohedsanstalten vore visserligen vida större än Vänersborgsanstalten, men anställdes en särskild avdelningsföreståndare med självständigt ansvar för skolhemmet, bleve skillnaden mellan de båda föreståndarnas ansvar och arbetsuppgifter ej så stor. De borde alltså placeras i samma lönegrad. Såsom lämplig lönegrad föreslogs den lägre för rektorerna vid ungdomsvårdsskolorna gällande lönegraden eller Ca 27.

»Sedan Hallutredningen avgav sitt förslag, ha kraven på vården och fostran av de sinnesslöa skärpts, och man har därigenom kunnat nå bättre resultat än tidigare. Denna omständighet bör beaktas vid personalens lönesättning. Vården av svårskötta sinnesslöa barn ställer betydligt större krav å personalen än vården av andra sinnesslöa. Det får därför anses befogat, att förstnämnda personal erhåller en bättre löneställning. En jämförelse med ungdomsvårdsskolorna är vansklig, då vården av normala och sinnesslöa barn delvis ställer olika krav på personalen. Personalens löneställning synes böra bestämmas med ledning av motsvarande förhållanden vid icke blott ungdomsvårdsskolorna utan även de statsunderstödda sinnesslöskolorna». Även enligt de sakkunnigas mening böra dessa synpunkter vara vägledande vid personalens lönegradsplacering. Innebörden av de förslag, som framlagts av 1947 års personalutredning, de yttranden, som avgivits över förslagen samt de sakkunnigas ställningstaganden framgå av det följande. Här h a r dock endast till behandling upptagits sådana tjänster, som enligt de sakkunnigas förslag till personalorganisation skola finnas vid skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning. 6_02479

Skolöverstyrelsen anförde i yttrande häröver att den för sin del tidigare föreslagit att föreståndaren för Salbohedsanstalten borde placeras i lönegrad Ca 29 och föreståndaren för Vänersborgsanstalten i Ca 27. överstyrelsen ville dock tills vidare, i avvaktan på organisationsutredningen tillstyrka placeringen i lönegrad Ca 27 för bägge dessa föreståndare. Socialstyrelsen anförde i sitt yttrande över förslaget bland annat följande: 81

»Förslaget att avlöningsmässigt i stort sett likaställa befattningshavarna vid uppfostringsanstalterna för sinnesslöa med ungdomsvårdsskolorna kan måhända väcka någon tvekan, eftersom arbetet vid ungdomsvårdsskolorna torde vara av mera krävande art. Då emellertid arbetet vid uppfostringsanstalterna får anses vara tillräckligt tålamodsprövande och fordrande för att motivera de föreslagna nya löneställningarna anser sig socialstyrelsen kunna tillstyrka, att desamma på sätt som skett anslutas till vad som gäller vid ungdomsvårdsskolorna. Socialstyrelsen vill dock framhålla, att flera personalgrupper vid ungdomsvårdsskolorna icke erhöllo de nya löneställningarna, förrän de styrkt att de besuttit den för befattningen erforderliga utbildningen. Detta gällde bland annat rektorer, avdelningsföreståndare, yrkeslärare, trädgårdsmästare och husföreståndare. Av rektorerna har sålunda ännu ingen givits den högre lönen. För att på nödigt sätt förstärka sin kompetens deltaga dessa befattningshavare på egen bekostnad i en speciell på tre skilda avsnitt uppdelad fortbildningskurs sträckande sig över ett helt år. Enligt styrelsens mening bör heller icke någon uppflyttning äga rum av motsvarande befattningshavare vid uppfostringsanstalterna, förrän vederbörande styrkt sig äga den nödiga kompetensen.» Statens lönenämnd anförde, att enär elevantalet vid Salbohedsanstalten vore dubbelt så stort som vid Vänersborgsanstalten ansåge lönenämnden en fortsatt lönedifferentiering motiverad. Starka skäl syntes lönenämnden tala för att chefstjänsten vid Salbohedsanstalten placerades i Ca 29. Lönenämnden utginge härvid från att ansvaret för anstaltens ledning icke avlyftes föreståndaren i den utsträckning de sakkunniga förutsatt. Styrelsen för Salbohedsanstalten anförde i yttrande följande: »Vad föreståndaretjänstens lönegradsplacering angår, finnes intet bärande skäl för att, som i utredningen sker, frångå det förslag, som redan Hallutredningen framlade och som styrelsen under alla år därefter på nytt framfört, att tjänsten skall jämställas 82

med rektorstjänsterna vid de större ungdomsvårdsskolorna. Även om en särskild skolhemsföreståndare tillsättes, måste föreståndaren kvarstå som drifts- och personalchef och även om inga ytterligare elevplatser vid arbetshemmet komma att inrättas, är hans ansvar för och arbete med de elever, som försöksvis vistas utom anstalten så maktpåliggande, att tjänstens placering i lönegrad Ca 29 är väl försvarad. Att som sker jämställa de båda föreståndartjänsterna vid Salbohed och Vänersborg kan med hänsyn till arbetsuppgifterna icke vara skäligt. F. n. är hans placering två lönegrader lägre än rektorernas vid de minsta ungdomsvårdsskolorna. Styrelsen vidhåller sitt yrkande om tjänstens placering i lönegrad Ca 29.» Enligt de sakkunnigas mening bör föreståndaren vid kombinerat skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning när han inte tillika är psykiater ha kompetens motsvarande rektors vid ungdomsvårdsskola. Föreståndaren bör sålunda bl. a. ha speciella kunskaper i anstaltspsykologi och läkepedagogik och de sakkunniga förutsätta att tillsynsmyndigheten t. ex. genom särskilt anordnade fortbildningskurser tillser att personalen vid skoloch yrkeshem för utvecklingshämmade barn beredes tillfälle att uppnå den föreskrivna kompetensen. Eftersom anstalterna vidare komma att bli något större (40 + 30 elever) än de största ungdomsvårdsskolorna (60 elever) synes därför föreståndarens placering i lönegrad motsvarande rektors vid dessa skolor eller lönegraden 29 vara motiverad. Såväl vid de nuvarande skol- och yrkeshemmen i Salbohed och Vänersborg som vid ungdomsvårdsskolorna äro chefsbefattningarna ordinarie tjänster, som tillsättes medelst konstitutorial eller — vid ungdomsvårdsskolorna — fullmakt. Vid t. ex. skolorna för dövstums- och blindundervisning tillämpas däremot liksom vid

de allmänna läroverken för rektorerna anställningsformen »förordnande för viss tid» (Cb). Enligt de sakkunnigas mening böra icke heller chefsposter av den karaktär, varom här är fråga, vara fullmaktstjänster eller tjänster tillsatta medelst konstitutorial. De sakkunniga ha övervägt huruvida inte även föreståndartjänsterna vid dessa skol- och yrkeshem borde tillsättas genom förordnande för viss tid. Med hänsyn till att antalet rekryteringstjänster är mycket begränsat inom anstaltsorganisationen för barn med komplicerad utvecklingshämning har denna anställningsform emellertid inte ansetts lämplig. De sakkunniga vilja i stället förorda, att anställningsformen »extra ordinarie» tillämpas och föreslå sålunda att föreståndartjänsten placeras i lönegrad Ce29. Avdelningsföreståndare för yrkeshem: 1947 års personalutredning föreslog inrättande av en särskild avdelningsföreståndartjänst vid skolhemmet i Salbohed. Med hänsyn till den självständiga ställning, som skulle vara förenad med denna befattning borde den enligt utredningen placeras i lönegrad Ca 25. I yttrandena häröver hade remissinstanserna intet att invända. Socialstyrelsen framhöll dock, som ovan citerats, att jämväl för avdelningsföreståndare vissa speciella kompetenskrav vore uppställda vid ungdomsvårdsskolorna. Enligt de sakkunnigas mening bör avdelningsföreståndare vid yrkeshem bl. a. ha speciell utbildning såsom anstaltspsykolog i likhet med vad som gäller vid ungdomsvårdsskolorna. Med hänsyn till att yrkeshemmet enligt de sakkunnigas förslag kommer att ligga helt skilt från skolhemmet synes vidare denna avdelningsföreståndares ställning

bli än mer självständig än vad som skulle ha gällt för motsvarande befattningshavare vid skolhemmet i Salbohed om det ovan anförda förslaget realiserats. Enligt de sakkunnigas mening bör ändock avdelningsföreståndare vid yrkeshem jämställas med avdelningsföreståndare vid ungdomsvårdsskola och placeras i lönegrad Ca 25. Assistent: Den nuvarande assistenten vid Salbohedsanstalten är placerad i lönegraden Ce 23. Assistenterna vid ungdomsvårdsskolorna äro likaledes placerade i lönegraden 23. Enligt de sakkunnigas mening bör assistent vid anstalter för barn med komplicerad utvecklingshämning i fråga om kompetens och arbetsuppgifter vara jämställd med assistent vid ungdomsvårdsskola varför även lönegradsplaceringen bör vara densamma eller Ca 23. Lärare i kunskapsämne: Vid den nuvarande Salbohedsanstalten äro lärarna i kunskapsämne placerade i lönegraden Ca 23 för manliga lärare och lönegraden Ca 22 för kvinnliga. Vid de statsunderstödda sinnesslöskolorna tillhöra lärarna i kunskapsämne lönegrad 15. Vid ungdomsvårdsskolorna äro lärarna i fråga om såväl tjänstgöring som löneställning jämställda med folkskollärare och tillhöra lönegrad 21 men ha dessutom ett »svårighetstillägg» på 600 kronor per år. 1947 års personalutredning anförde bl. a. att för samtliga lärare i kunskapsämne skulle tjänstgöringen enligt utredningens förslag betydligt minskas. Dessa omständigheter talade for en sänkning av lönegradsplaceringen. Å andra sidan vore det av stor vikt att till dessa befattningar kunna förvärva väl kvalificerade lärare med specialutbildning i undervisning av sinnesslöa. Denna utbildning vore dock ordnad endast för kvinnliga lärare. Förslag fö83

relåge emellertid om inrättandet av ett särskilt statens speciallärarinstitut för utbildning av olika slag av utvecklingsh ä m m a d e och svårfostrade barn (SOU 1947:69). Vid detta institut torde även manliga lärare utbildas. Frågan om dessa lärares löneställning antogs bliva föremål för särskild prövning. Utredningen ansåg sig på dessa grunder icke b ö r a tillstyrka högre lönegrad än Ca 22 för lärare i kunskapsämne vid statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa. Denna lönegrad borde gälla för såväl manliga som kvinnliga befattningshavare. Statens lönenämnd ställde sig i yttr a n d e över förslaget i viss mån tveksam till förslaget om nedflyttning av två lärartjänster vid Salbohedsanstalten från 23 till 22 lönegraden, för vilket tillräckligt vägande skäl knappast syntes vara anförda. Oavsett vilken lönegrad, som valdes, borde densamma gälla för såväl manliga som kvinnliga lär a r e . Styrelsen för Salbohedsanstalten vände sig med skärpa mot förslaget om lönegradsnedflyttning för de två manliga l ä r a r n a och hänvisade därvid till att tjänstgöringen knappast kunde sägas minska i väsentlig utsträckning i och med utredningens förslag. I särskild skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 januari 1948 hade styrelsen dessutom hemställt, att lärarinnetjänsten i Ca 22 måtte placeras i samma lönegrad som den manliga tjänsten, alltså Ca 23. Även svenska sinnesslöskolornas lärarförb u n d ansåg den föreslagna lönegradsnedflyttningen för vissa lärare vid Salbohedsanstalten otillräckligt motiverad. I fråga om lärarpersonalens tjänstgöringsförhållanden h a de sakkunniga helt anslutit sig till det förslag, som framlades av 1947 års personalutredning. Förslaget innebär bl. a. att vissa uppgifter, som nu åvila lärarna vid

84 Salbohedsanstalten, vid de omorganiserade och nya anstalterna komma att åligga andra befattningshavare samt att den nu utgående semestern ersattes med ferier. Arbetsuppgifterna komma sålunda otvivelaktigt att minska, vilket motiverar en sänkt lönegradsplacering. I enlighet med vad som föreslagits av 1947 års personalutredning anse sig de sakkunniga böra förorda, att dessa lärartjänster placeras i lönegraden Ca 22 samt att lönegradsplaceringen blir densamma för manliga och kvinnliga lärare. Vårdare: Vårdare vid Salbohedsanstalten tillhör lönegrad Ca eller Ce 12, medan v å r d a r i n n a vid Salbohedsanstalten tillhör lönegrad Ce 8 och vid Vänersborgsanstalten lönegrad Ce 7. Den av 1947 års personalutredning föreslagna lönegradsplaceringen innebar för vårdarnas del en sänkning till lönegraden 11 och utredningen anförde därvid följande: »Arbetet ställer stora krav på deras rent personliga kvalifikationer. De lönesakkunniga för ungdomsvårdsskolorna förordade med hänsyn till vårdarnas uppgifter av fostrande karaktär, att de skulle hänföras till lönegrad motsvarande Ca 12. Allmänna lönenämnden och statskontoret åter höllo före att vårdarna borde placeras i samma lönegrad som skötarna vid sinnessjukhusen d. v. s. lönegrad Call, (propositionen 1947: 269 sid. 71). Kungl Maj :t och riksdagen följde sistnämnda förslag. Vid ungdomsvårdsskolorna tillhöra såväl manliga som kvinnliga vårdare lönegrad C a l l . Vid sinnessjukhusen tillhöra däremot skötare lönegrad C a l l och sköterskor lönegrad Ca 8. De skäl, som nämnda lönesakkunniga åberopat för högre löneställning för vårdarna, gälla även i fråga om vårdarna vid statens sinnesslöskolor. Då den kvalificerade personalen vid dessa skolor enligt föreliggande förslag skulle avsevärt förstärkas, kunna emellertid vårdarna icke anses intaga en annan ställning vid ifrågavarande sinnesslöskolor än vid ungdomsvårdsskolorna. Med hänsyn härtill förordas för

de manliga vårdarna lönegrad C a l l . Beträffande de kvinnliga vårdarna kan samma lönegrad som vid sinnessjukhusen övervägas. Då en enhetlig lönegrad för manliga och kvinnliga vårdare genomförts vid ungdomsvårdsskolorna och det är av vikt att till dessa befattningar kunna förvärva väl kvalificerad personal, förordas emellertid, att kvinnliga vårdare placeras i samma lönegrad som de manliga vårdarna eller i lönegrad Call.» Statskontoret anförde i yttrande häröver att befattningarna som vårdare vid ungdomsvårdsskolorna icke i något fall innehavas av kvinnlig personal. De för sistnämnda skolor tidigare uppförda befattningarna som vårdare i lönegraden A 8 innehades av högkvalificerad kvinnlig personal, som numera efter 1947 års lönereglering för ungdomsvårdsskolorna hänförts till lönegraden Ca 13 under tjänstebenämningen biträdande husföreståndare. Nu ifrågavarande kvinnliga vårdare torde emellertid närmast böra jämföras med sköterskor vid statens sinnessjukhus och placeras i samma lönegrad som dessa eller Ca 8. Medicinalstyrelsen anförde, att lönegradsplaceringen, i avvaktan på resultatet av utredningen av frågan om införande av likalönsprincipen (likalönskommittén), borde ske enligt samma grunder, som gälla vid sinnessjukhusen, där de manliga skötarna äro placerade i lönegrad C a l l och de kvinnliga i lönegraden Ca 8. Styrelsen för Salbohedsanstalten anförde att vårdarnas lönegradsplacering i Ca 12 tillsvidare och i avvaktan på förslag om skolhemmets omorganisation borde bibehållas. Sveriges fångvårdsmannaförbund anförde att vårdarnas arbetsåligganden måste anses i högsta grad krävande. Det finge därför anses rättvist att dessa befattningshavare, såsom anstaltsstyrel-

sen, under tillstyrkan av såväl inspektören för sinnesslöundervisningen som inspektören för sinnesslövården samt skolöverstyrelsen, föreslagit, avlönades enligt samma lönegrad som arbetsledarna, nämligen lönegrad Ca 14. Enligt de sakkunnigas mening finns, med hänsyn till de stora krav som även i framtiden komma att ställas p å vårdarpersonalen, ingen anledning att sänka den för vårdare vid Salbohedsanstalten gällande lönegradsplaceringen. Vårdare vid skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning kommer sålunda bl. a. att tjänstgöra som »husfar» eller »husmor» vid elevpaviljongerna samt att inom r a m e n för sin lönegradsplacering fullgöra en omfattande jourtjänst nattetid. Deras arbetsuppgifter sammanfalla sålunda delvis med de uppgifter, som åligga biträdande husföreståndare vid ungdomsvårdsskolorna, vilka äro placerade i lönegrad 13. Någon anledning att i lönegradshänseende skilja manliga och kvinnliga vårdare finns enligt de sakkunnigas mening icke. De sakkunniga ansluta sig sålunda härutinnan till 1947 års personalutrednings förslag. Hantverkare: 1947 års personalutredning, som ursprungligen framfört förslaget att särskilda befattningar såsom hantverkare skulle inrättas vid Salboheds- och Vänersborgsanstalterna, föreslog att dessa befattningar skulle placeras i lönegrad C a l l , vilket är densamma som gäller för h a n t v e r k a r e vid ungdomsvårdsskola. Medicinalstyrelsen e r i n r a r i sitt yttr a n d e över personalutredningens förslag i detta stycke, att motsvarande befattningar vid de statliga sinnessjukhusen vore placerade i lönegraden 10 även där befattning som hantverksföreståndare icke funnes. 85

Enligt de sakkunnigas mening bör den vid ungdomsvårdsskolorna gallande lönegradsplaceringen vara normgivande i detta sammanhang och häntverkarebefattningarna sålunda placeras i lönegrad Ca 11. Läkare: Arvodet till anstaltsläkaren torde få bestämmas i särskild ordning för varje enskilt fall med hänsyn till den omfattning läkarens arbete vid anstalten kan komma att få. Om läkaren tillika är föreståndare synes hans lönegradsplacering och övriga förmåner dock böra vara desamma som gälla för anstaltschefen vid ungdomsvårdsskolornas psykopatanstalt Lövsta. Denne

anstaltschef är för närvarande placerad i lönegrad Ca 31 vartill kommer särskilt lönetillägg på 5 000 kronor samt åtnjuter fri tjänstebostad, I fråga om övriga befattningshavare vid anstalterna synas de lönegradsplaceringar, som gälla vid den nuvarande Salbohedsanstalten eller, beträffande yrkeslärare, Vänersborgsanstalten kunna direkt appliceras på motsvarande befattningar vid anstalterna i den nya anstaltsorganisationen. I följande tablå redovisas en sammanfattning av de olika förslagen rörande anstalternas personal,

Personalorganisationen vid skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning Antal befattningshavare Befattning Lönegrad yid pojkhem vid ffickhem föreståndare Ce 29 1 1 v. assistent Ca 23 2 2 kontorsbiträde *) 1 1 Skolhem lärare i kunskapsämne Ca 22 4 4 lärare i slöjd resp. hushållsgöromål Ca 19 1 2 husföreståndare Ca 15 1 •— sjuksköterska Ca 13 1 1 vårdare Ca 12 6 6 » Cel2 2 2 hantverkare Ca 11 1 1 sömmerska Ce 6 1 1 ekonomibiträde Ce 6 1 1 » Ce 2 3 2 Yrkeshem avdeln.-förest Ca 25 1 1 yrkeslärare Ca 19 3 4 husföreståndare Ca 15 1 — vårdare Ca 12 3 3 » Ce 12 1 1 hantverkare Ca 11 1 1 ekonomibitr Ce 6 1 1 » Ce 2 2 — 1

86 Enligt bestämmelserna för reglerad befordringsgång.

En jämförelse mellan här föreslagna personalorganisation och den nu gällande vid de statliga skol- och yrkeshemmen i Salbohed och Vänersborg ger vid h a n d e n , att det genomsnittliga antalet elevplatser per anställd minskats från 2,9 vid Salbohedsanstalten (jordbrukspersonalen ej inräknad, om så s A r blir siffran 2,4) och 2,7 vid Vänersborgsanstalten till 1,8 vid anstalterna för manliga elever och 2,o vid anstalterna för kvinnliga elever. Personalökningen är främst betingad av den starka differentiering av eleverna som ansetts nödvändig. Dels har skolhem och yrkeshem skiljts åt och dels h a r inom respektive hem eleverna uppdelats i m i n d r e grupper. Båda dessa faktorer medverka givetvis starkt till att en betydande personalökning blivit nödvändig. Det torde icke heller vara riktigt att jämföra dessa anstaltsorganisationer med varandra. Den anstalt, som i stället närmast kommer ifråga för en jämförelse är Lövstaanstalten för psykopatiska barn och ungdomar.

Vid denna anstalt finnas 39 anställda (jordbrukspersonalen ej medräknad) på 85 elevplatser, d. v. s. antalet elevplatser per anställd är 2,2. Det är då att märka, att de mera personalkrävande skolhemsplatserna äro relativt sett flera vid de h ä r föreslagna anstalterna än vid Lövstaanstalten. Vid denna anstalt äro sålunda cirka 35 av de 85 platserna avsedda för skolhemselever mot 40 av 70 platser vid de föreslagna anstalterna. Enligt den föreslagna personalplanen skulle vid dessa anstalter erfordras 38 respektive 35 anställda (den högre siffran gäller pojkhemmen och den lägre flickhemmen) och det beräknade personalbehovet per elevplats är sålunda om man tar hänsyn till det större antalet skolhemsplatser endast obetydligt större än vid Lövsta. Härutöver bör observeras, att dessa anstalter äro avsedda för intellektuellt efterblivna, varför lärarpersonalen, på grund av de mindre skolklasserna, blir proportionsvis större än vid Lövstaanstalten.

C. E l e v i n t a g n i n g Den utvidgning av anstaltsorganisationen, som enligt de sakkunnigas beräkningar blir nödvändig, innebär dels att nya anstalter tillkomma, dels också att vissa enskilda anstalter inordnas i organisationen. Enligt de sakkunnigas förslag i kap. 8 komma de olika anstalterna icke att bli helt likartade. Deras möjligheter att erbjuda eleverna vård och undervisning, särskilt yrkesundervisning, komma att icke obetydligt variera. F ö r att eleverna i möjligaste mån skola kunna placeras på den anstalt, som bäst passar i det individuella fallet, bör enligt de sakkunnigas mening fördelningen av eleverna äga rum cen-

tralt. Endast om så sker kan en fullt enhetlig behandling av föreliggande ansökningar komma till stånd och samtidigt den totala platstillgången rationellt utnyttjas. För närvarande intagas eleverna vid de statliga skol- och yrkeshemmen genom beslut av respektive anstalters styrelser, till vilka ansökningarna om inträde skola vara ställda. Eftersom endast en anstalt för vartdera könet finns, är intagningsförfarandet sålunda redan nu i praktiken centraliserat. I och med att anstaltsorganisationen utvidgas och flera anstalter tillkomma bör prövningen av ansökningshandlingarna överflyt87

tas p å den centrala myndighet, som har överinseendet över anstalterna. Ansökning om inträde vid anstalt för vård och undervisning av barn med komplicerad utvecklingshämning bör vara avfattad enligt av tillsynsmyndigheten fastställt formulär och åtföljas av de uppgifter, som äro nödvändiga för bedömandet av vederbörandes behov av specialvård. De härför erforderliga uppgifterna motsvara i stort sett vad som för närvarande i Kungl. Maj:ts reglemente för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa är föreskrivet för elevens intagning i sådan anstalt. Utöver de i nämnda reglemente intagna bestämmelserna synes böra föreskrivas att ansökan tillika skall vara åtföljd av ett i enlighet med av tillsynsmyndigheten fastställt formulär utfär-

D.

Vårdavgifter

Vid de statliga skol- och yrkeshemmen utgår för närvarande vårdavgifter med 400 kronor per barn och år. Dessa avgifter skola i p r i n c i p erläggas av vårdnadshavaren. F ö r bildbara sinnesslöa utan komplicerade rubbningar är vården däremot i enlighet med bestämmelserna i 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa helt kostnadsfri. 1946 års sinnesslövårdsutredning har i sitt betänkande (SOU 1949:11) behandlat frågan om vårdavgifterna för sinnesslöa, som icke beröras av nyssnämnda lag. Utredningen fann det obilligt att föräldrar, som får underrättelse om att deras b a r n måste betraktas som obildbart eller asocialt, samtidigt ställas inför tvånget att betala vårdavgifter. Enligt utredningens mening borde vården av samtliga kategorier av sinnesslöa 88

dat intyg om verkställd barnpsykiatrisk undersökning, utvisande elevens psykiska status. Beslut om intagning må kunna uppskjutas till dess elev efter särskild observation vid anstalt för barn med komplicerad utvecklingshämning bedömts lämpa sig för vård och undervisning vid sådan anstalt. Härigenom # i n n e s att de många gånger ytterst svårbedömda fallen bli underkastade mera ingående observation än vad som är möjligt vid vanliga undersökningar. Elev, som icke lämpar sig för vård på dylik anstalt, kan då återsändas till den anstalt han tidigare tillhört utan att särskilt ansökningsförfarande blir nödvändigt eller överföras till annan lämplig vårdform.

vara kostnadsfri för den enskilde och primärkommunerna. Enligt de sakkunnigas mening bör denna princip komma till uttryck i h ä r förevarande sammanhang. Vården och undervisningen vid de statliga skol- och yrkeshemmen för barn med komplicerad utvecklingshämning bör sålunda" vara helt kostnadsfri för den enskilde och för p r i m ä r k o m m u n e r n a . Två möjligheter äro då tänkbara i fråga om vårdkostnadernas täckande, nämligen antingen att landstingen och stadsfullmäktige i städer, som ej deltaga i landsting, bidraga med vårdavgifter för de elever, som h a hemortsrätt inom vederbörande område eller att inga avgifter överhuvud taget utgå, utan att staten helt svarar för vårdkostnaderna. Beträffande den förstnämnda möjlig-

heten kan anföras, att liknande avgifter tidigare utgått vid de statliga anstaltsorganisationerna för vård och undervisning av blinda och för barn och ungdom, som omhändertagits för skyddsuppfostran. Dessa avgifter ha numera upphört att utgå, beträffande blindvården redan 1938 (se lag den 30 juni' 1938) och i fråga om ungdomsvårdsskolorna år 1947 (se Kungl. Maj:ts kungörelse den 19 september 1947, nr 777). Vid dövstumsundervisningsväsendet har inga vårdavgifter av något slag utgått alltsedan staten år 1937 övertog organisationen i fråga. En eventuell landstingsavgift skulle möjligen kunna tänkas begränsa efterfrågan på platser vid de statliga skolorna. Emellertid är en sådan ekonomisk spärr enligt de sakkunnigas me-

ning icke önskvärd. Eleverna vid dessa skolor böra utväljas endast med hänsyn till vederbörandes behov av specialvård. Det föreslagna centrala intagningsförfarandet får härvid antagas vara tillräcklig garanti för att endast verkligt vårdbehövande komma i åtnjutande av denna relativt dyra specialvård. Enligt de sakkunnigas mening har en landstingsavgift sålunda ingen uppgift att fylla i detta sammanhang och skulle innebära en avvikelse från de principer, som gälla andra grenar av abnormundervisningen. Samtliga kostnader för de i statens skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning intagna eleverna böra följaktligen täckas av statsverket.

KAPITEL 8

Förslag rörande de särskilda skol- och Med utgångspunkt från det i kap. 7 presenterade principförslaget till organisation av anstalterna, ha de sakkunniga utarbetat detaljförslag om åtgärder för att tillgodose det beräknade platsbehovet. F ö r att nedbringa kostnaderna ha de sakkunniga härvid så långt möjligt försökt inpassa de redan befintliga anstalterna i det nya anstaltssystemet. Beträffande lokaliseringen av erforderliga nya anstalter ha de sakkunniga följt den principen, att dessa anstalter med sitt komplicerade klientel och därmed följande behov av psykiatrisk, psykologisk och social expertis för behandlingen, så vitt möjligt böra vara belägna i eller i närheten av städer där tillgång till sådan expertis kan påräknas. De städer, som härvid kommit i fråga i diskussionen äro främst Stockholm, Uppsala, Lund och Göteborg. Anledningen till att dessa städer kommit i förgrunden är främst de här belägna universitetsklinikerna för olika specialiteter. Enligt de sakkunnigas mening synes nämligen ett intimt samarbete mellan dessa kliniker och anstalterna för b a r n med komplicerad utvecklingsh ä m n i n g vara av största betydelse för en riktigt avvägd behandling. Dessutom torde det — i den mån anstalterna icke själva få tillgång till heltidsanställda psykiatriker — på dessa platser vara 90

yrkeshemmen

lättare än annorstädes, att finna läkare med barnpsykiatrisk specialistkompetens, lämpliga att knyta till anstalterna som deltidsanställda befattningshavare. Även andra platser än de fyra nämnda kunna emellertid sägas uppfylla de ovan uppställda kraven beträffande tillgången på expertis av olika slag. Detta gäller främst de städer, som ha eller komma att få psykiska rådgivningscentraler med fast anställda barnpsykiatriskt utbildade läkare. En sådan psykisk rådgivningscentral h a r inrättats vid länslasarettet i Vänersborg. Eftersom statens skol- och yrkeshem för flickor är beläget i Vänersborg och denna anstalt enligt de sakkunnigas mening bör kunna omorganiseras till yrkeshem och sålunda även i fortsättningen utnyttjas, har det synts lämpligt, att även ett skolhem för flickor placeras i denna stad. Lokaliseringen av övriga nytillkommande anstalter framgår av följande detaljförslag om varje särskild anstalt i den nya anstaltsorganisationen. Statens yrkeshem på Salbohed Som framgått av kap. 3 är en av de väsentligaste bristerna vid Salbohedsanstalten svårigheten att på ett tillfredsställande sätt uppdela skolhemseleverna

i lämpliga grupper och att förhindra en ogynnsam kontakt mellan dessa yngre pojkar och de relativt vuxna arbetshemseleverna. En mycket angelägen uppgift är sålunda att råda bot på dessa missförhållanden. Anstaltens läge på relativt stort avstånd från platser där erforderlig expertis kan stå till förfogande h a r härvid föranlett de sakkunniga att bl.a. överväga huruvida icke den nuvarande verksamheten vid anstalten helt borde nedläggas och byggnaderna utnyttjas för annat ändamål. Ett helt nytt skol- och yrkeshem uppbyggt i enlighet med de sakkunnigas principförslag i kap. 7 skulle då uppföras på annat håll. Det framstår emellertid såsom självklart, att väsentliga besparingar ernås vid anstaltsorganisationens utbyggnad om redan befintliga anordningar även i fortsättningen kunna begagnas. Efter den materiella upprustning, som Salbohedsanstalten på de sakkunnigas förslag genomgått, synas vidare byggnaderna på ett någorlunda tillfredsställande sätt kunna fylla en uppgift som förläggning åt h ä r ifrågavarande pojkar. Av dessa skäl ha de sakkunniga icke ansett sig böra förorda att verksamheten i dess helhet flyttas från Salbohed. De problem, som sammanhänga med att skolelever och arbetshemselever äro förlagda till samma byggnadskomplex och att skolhemsbyggnaden även ur andra synpunkter är olämplig för sitt ändamål, måste emellertid lösas. Enligt de sakkunnigas mening bör detta lämpligen ske genom att ett nytt skolhem uppföres. Beträffande förläggningen av detta skolhem vilja de sakkunniga förorda, att det helt kopplas bort från Salbohedsanstalten och placeras på annan ort. Förslag h ä r o m framlägges i det följande. Salbohedsanstalten blir på så sätt ett rent yrkeshem, varvid

även den nuvarande skolhemsbyggnaden kan utnyttjas som förläggning åt yrkeshemselever. Den nuvarande skolhemsbyggnaden har 7 elevrum med 5 elever i varje. Enligt de sakkunnigas mening är denna beläggning väl tät och bör nedskäras till 3 elever per rum. Härjämte bör ett av elevrummen tagas i anspråk som reservsjukrum. Platsantalet i den nuvarande skolhemsbyggnaden blir härigenom 18. Arbetshemsbyggnaden bör bestå i sitt nuvarande skick och det nya yrkeshemmets totala platsantal blir sålunda 58. I enlighet med de i kap. 5 framlagda principerna för yrkesträningen bör enligt de sakkunnigas mening vid yrkeshemmet i Salbohed förutom jordbruksoch trädgårdsutbildning även bedrivas utbildning i snickeri, måleri och metallarbete varjämte en avdelning för särskilt lågt stående elever med sysselsättning i enklare slöjdartcr synes böra inrättas. Vissa av de utrymmen, som bli överflödiga genom att skolan flyttas, torde kunna utnyttjas som lokaler för denna yrkesträning. Härjämte är det nödvändigt att bygga en särskild verkstadsbarack för snickeri. P r o g r a m för de erforderliga arbetena och verkstädernas utrustning återfinnes i bilaga 3. Den på ovan skisserade sätt omorganiserade anstalten — lämpligen benämnd statens yrkeshem på Salbohed — bör ordnas som en helt fristående anstalt med egen styrelse och ledning. Organisationen bör sålunda i dessa hänseenden icke följa de sakkunnigas p r i n cipförslag i kap. 7. Den föreslagna omorganisationen av anstalten har vissa återverkningar p å anstaltspersonalens nuvarande sammansättning. Genom att anstalten icke är uppbyggd enligt de sakkunnigas p r i n 91

cipförslag till yrkeshem kan icke heller den i kap. 7 föreslagna personalplanen direkt tillämpas här. Dels blir yrkeshemmet nästan dubbelt så stort som principförslagets yrkeshem, dels blir det helt fristående och dels äro byggnaderna icke planerade enligt paviljongssystemet. Vid yrkeshemmet bör finnas föreståndare, som med hänsyn till hemmets storlek och fristående ställning bör vara placerad i högre lönegrad än avdelningsföreståndare vid kombinerat skoloch yrkeshem. Eftersom antalet elevplatser är lägre än vid kombinatet synes dock föreståndartjänsten icke kunna jämställas med föreståndartjänst vid kombinerat hem utan bör placeras i lönegrad Ce 27, varvid tjänstens karaktär motiverar att den liksom föreståndartjänsterna vid de kombinerade hemmen blir extra ordinarie. Den nuvarande föreståndartjänsten i lönegrad Ca 25 bör föras på övergångsstat. Föreståndaren bör vidare i likhet med vad som nu är fallet vid anstalten, ha en assistent. Föreståndaren bör liksom hittills funger a som anstaltens kurator och handha familjevården, medan assistenten främst bör handha elevernas fritidsverksamhet samt jämväl tjänstgöra som anstaltspsykolog. Gentemot nuvarande personalorganisation är det främst ifråga om lärarpersonalen, som förändringar bli nödvändiga. Lärare i kunskapsämnen komma sålunda icke i fortsättningen att behövas vid anstalten. Däremot bör anstalten ha tre yrkeslärare som ledare för yrkesträningen i snickeri, måleri respektive metallarbete. Enligt vad som föreslagits redan av 1947 års personalutredning bör vidare kategorien arbetsledare icke i fortsättningen finnas vid anstalten. Eftersom 92

den kvalificerade personalen vid det nuvarande arbetshemmet förstärkes, synes vårdpersonalen på det omorganiserade yrkeshemmet böra organiseras på sätt, som motsvarar de sakkunnigas principförslag till personalorganisationen för yrkeshem. Det erforderliga antalet vårdare vid yrkeshemmet blir enligt de sakkunnigas beräkningar 5. Härutöver bör vid anstalten finnas de av ovannämnda personalutredning föreslagna tjänsterna som trädgårdsmästare och hantverkare. I övrigt synas inga större förändringar i personalsammansättningen vara nödvändiga. Även de nuvarande bestämmelserna rörande läkarvården vid anstalten synas böra bibehållas. Om personalorganisationen förändras på ovan föreslaget sätt, synes, i enlighet med 1947 års personalutrednings förslag, en ordinarie arbetsledartjänst böra ombildas till en tjänst som trädgårdsmästare. Tjänsten bör i likhet med vad som gäller vid ungdomsvårdsskolornas skolhem, placeras i lönegraden Ca 14, vilket sålunda innebär, att den arbetsledare, som nu tjänstgör såsom trädgårdsmästare bibehålles i sina nuvarande löneförmåner. 1947 års personalutredning hade föreslagit, att trädgårdsmästartjänsten skulle placeras i lönegraden Ca 16, vilket motsvarade lönegradsplaceringen för trädgårdsmästare vid ungdomsvårdsskolornas yrkesskolor. Statskontoret anförde emellertid i yttrande över förslaget, att tjänsten högst kunde jämföras med trädgårdsmästare vid ungdomsvårdsskolornas skolhem. Vid dessa vore dock tjänsten förenad med vissa undervisningsuppgifter, vilket knappast i samma utsträckning kunde bli fallet vid Salbohedsanstalten. På dessa grunder ansåg sig statskontoret icke böra förorda, att tjänsten placerades högre än i lönegraden

Ca 12. Även medicinalstyrelsen vände sig i sitt yttrande mot trädgårdsmästartjänstens placering i lönegraden 16 och anförde att motsvarande tjänster vid statens sinnessjukhus vore placerade i lönegraderna 12 eller 14. Enligt de sakkunnigas mening bör tjänsten dels vara förenad med viss skyldighet att fullgöra jourtjänst vid anstalten, dels också med viss undervisningsskyldighet för de elever, som utbildas i trädgårdsarbete, varför den Personalen Befattning

vid

Föreståndare Assistent Lärare i kunskapsämne Yrkeslärare Kassör Husföreståndarinna Trädgårdsmästare Arbetsledare Bitr. h u s f ö r e s t å n d a r i n n a Vårdare Hantverkare Nattvakt Vårdarinna Kokerska Sömmerska Ekon. b i t r ä d e Jordbrukspersonal Jordbruksföreståndare Ladugårdsförman Personal avlönad av j o r d b r u k e t s inkomster

ovan föreslagna placeringen i lönegraden Ca 14 synes motiverad. De övriga arbetsledartjänsterna torde böra föras på övergångsstat. Den föreslagna tjänsten som hantverkare bör icke få tillsättas annat än i den mån nuvarande ordinarie arbetsledare avgå. I följande sammanställning göres en jämförelse mellan den nuvarande och den föreslagna personalsammansättnineen vid Salbohedsanstalten.

Salbohedsanstalten Nuvarande organisation De sakkunnigas förslag Antal Lönegrad Antal Lönegrad 1 Ca 25 (1) Ce 27 1 Ce 23 1 Ce 23 1 Ca 23 1 Ce 23 1 Ca 22 — Ca 19 3 Ca 18 1 Ca 18 1 Ca 15 1 1 Ce 15 Ca 14 1 — 4 Ca 14 1 Ca 13 1 Ce 13 Ca 12 3 2 Ca 12 Ce 12 2 2 Ce 12 Ca 11 — (1) Ce 9 1 1 Ce 9 1 Ce 8 Ce 6 1 1 Ce 6 1 Ce 6 1 Ce 6 4 Ce 2 5 Ce 2 1 1

....

Övergångsstat Föreståndare Arbetsledare Arbetsledare

Statens s k o l h e m Håmö Det i kap. 3 refererade av byggnadsstyrelsen i samråd med anstaltsstyrelsen år 1946 upprättade förslaget till differentiering av eleverna vid Salbohedsanstalten innebar bl.a. att ett nytt skolhem skulle uppföras i Salbohed ungefär 250 m. från de nuvarande anstaltsbyggnaderna. 1947 års personalutredning

Ce 16 Ce 13

Ce 16 Ce 13

3 1 8 1

Ca 25 Ca 14 Ce 14

framhöll emellertid, att detta avstånd vore för litet för att medge att icke önskvärda kontakter mellan skolhemseleverna och de äldre arbetshemseleverna skulle kunna förhindras. De sakkunniga ansluta sig helt till denna uppfattning men vilja dessutom framhålla, att behovet av nära kontakt med psykiatrisk expertis är avgjort mycket större 93

när det gäller de yngre skoleleverna än i fråga om elever, som nått den ålder att yrkesträningen skall sättas in. Av denna anledning bör skolhemmet icke vara beläget i Salbohed, som ligger relativt avlägset och svårtillgängligt. Enligt de sakkunnigas mening bör detta skolhem i stället förläggas till Uppsalas närhet, varvid samarbete med Akademiska sjukhusets psykiatriska klinik lätt kan etableras. För att undersöka möjligheterna att förlägga ett skolhem till Uppsalas närhet ha de sakkunniga tagit kontakt med stadens myndigheter, länsarkitektkontoret och domänintendenten i länet. Ett flertal förslag om lämpliga markområden ha diskuterats och de sakkunniga ha i varje särskilt fall på platsen undersökt förutsättningarna för ett skolhemsbygge. De sakkunniga ha därvid funnit att ett av domänintendenten föreslaget område beläget på kronoegendomen Håmö i Läby socken av Uppsala län synes vara väl lämpat för detta ändamål. Markområdet, som utgör en mindre del av den nämnda kronoegendomen, upptar en yta av omkring 4 har, företrädesvis bestående av skogsmark. Taxeringsvärdet på denna del av egendomen kan beräknas till högst 2 000 kronor. Avståndet till Uppsala är 8 km och förbindelserna med Uppsala goda med ett flertal bussturer varje dag. Enligt vad de sakkunniga inhämtat är egendomens arrendator villig att, om så skulle påfordras, före arrendetidens utgång mot en ersättning av 100 kr per år till den 14/3 1956, då anstaltsområdet skulle utgå ur hans arrende, avstå den del av egendomen som h ä r avses. Arrendatorn anser sig dessutom böra få ersättning med 200 kr för omläggning av vägar och stängsel. Organisationen av detta skolhem för 40 pojkar bör i största möjliga utsträck94

ning följa de riktlinjer som uppdragits i kap. 7. Eftersom skolhemmet icke kommer att vara kombinerat med yrkeshem måste dock vissa modifieringar göras. Sålunda bör skolhemsföreståndaren såsom självständig anstaltschef placeras i lönegrad Ce 27 i analogi med vad som föreslagits beträffande föreståndartjänsten vid Salbohedsanstalten. Vidare bör skolhemmet ha två assistenter, och får härigenom samma ledande personal, som i kap. 7 föreslagits för kombinerat skol- och yrkeshem. I övrigt bör principförslagets organisationsplan till alla delar följas vid organisationen av skolhemmet Håmö. S t a t e n s skol- och y r k e s h e m i Vänersborg Vid det nuvarande skol- och yrkeshemmet för flickor i Vänersborg finns för närvarande inga möjligheter att ens någorlunda tillfredsställande dela u p p äldre och yngre elever i skilda avdelningar. Vidare äro möjligheterna till yrkesträning ytterst begränsade vid anstalten. Härtill kommer att anstaltsbyggnaden som sådan är relativt olämplig i varje fall som skolhem. De sakkunniga ha av dessa anledningar övervägt huruvida icke Vänersborgsanstalten borde nedläggas och ersättas med ett nytt skoloch yrkeshem. Emellertid ha de sakkunniga av ekonomiska skäl icke ansett sig böra vidhålla denna linje. Den nuvarande anstaltsbyggnaden synes nämligen efter relativt enkla förändringar (bilaga 4) kunna tillfredsställande fylla en uppgift som yrkeshem för ca 30 flickor. Med hänsyn till att samarbete i fråga om den psykiska vården synes kunna upprättas med den förut n ä m n d a psykiska rådgivningscentralen anse de sakkunniga att även skolhemmet för flickor

bör k u n n a förläggas till Vänersborg. F ö r d e l a r n a med att skolhem och yrkeshem ä r o förlagda till samma ort äro nämligen så stora att man icke utan tvingande skäl bör frångå denna princip i anstaltsplaneringen. Härtill kommer att avståndet mellan Vänersborg och Göteborg icke lägger hinder i vägen för att vid behov även den i Göteborg tillgängliga expertisen skall kunna utnyttjas. Möjligheterna att förlägga ett nytt skolhem för 40 flickor till Vänersborg synas beträffande tillgången på lämpliga markområden vara god. De sakkunniga ha efter kontakt med stadens myndigheter fått ett flertal förslag. Enligt de sakkunnigas mening bör det nya skolhemmet för flickor förläggas till ett område beläget å delar av stadsägorna n r : s 6, 10 och 25 ca 2 J/> km söder om Vänersborgs stads stadsplanelagda område. Vatten och avlopp finnes framdraget till området. Staden h a r prelim i n ä r t förklarat sig villig att försälja området till staten för ett pris av 50 öre per m 2 . Vid ett beräknat markbehov av 30 000 m 2 blir kostnaden sålunda 15 000 kronor. Organisationen av detta nya skolhem bör helt följa de sakkunnigas principförslag i kap. 7. Som nämnts föreslå de sakkunniga, att den nuvarande anstaltsbyggnaden vid statens skol- och yrkeshem i Vänersborg tages i bruk som yrkeshem för flickor. Även yrkeshemmet bör beträffande personalorganisationen helt utformas i enlighet med principförslaget. Den nuvarande anstaltsbyggnaden är emellertid icke helt tillfredsställande. Det godkända antalet elevplatser är för närvarande 38, men sovrummen äro väl tätt belagda. Vissa rum är sålunda avsedda för ända upp till 7 elever, vilket icke bör få förekomma. De sakkunniga

ha därför lämnat förslag till omdisponering av utrymmena i sovavdelningen så att beläggningen per rum nedbringas. Det totala platsantalet blir efter de föreslagna förändringarna 28 (jfr bil. 4). Yrkesträningen vid Vänersborgsanstaltens yrkeshem bör, i enlighet med de riktlinjer som uppdragits i kap. 5, omfatta en avdelning för sömnad, en avdelning för vävning och en tvättavdelning. Dessutom bör yrkeshemmets samtliga elever få undervisning i skolkök. Lokalbehovet för de två förstnämnda avdelningarna kan tillgodoses i den nuvarande anstaltsbyggnaden. Skolköksundervisningen kan lämpligen äga rum i det föreslagna skolhemmets skolkök. F ö r tvätteriet synes däremot en särskild m i n d r e byggnad böra uppföras på yrkeshemmets tomt. Sedan de sakkunnigas förslag år 1948 till materiell upprustning av Vänersborgsanstalten behandlats av statsmakterna framfördes från anstaltsstyrelsens sida ett önskemål om att tvättstuga skulle inredas i anstaltsbyggnadens källare. Anledningen härtill var att anstalten icke hade möjlighet att själv handha vare sig stortvätt eller veckotvätt, vilket vore en stor olägenhet. I samband med en av länsarkitektkontoret i Vänersborg på byggnadsstyrelsens uppdrag utarbetad revision av upprustningsprogrammet upptogs detta önskemål i programmet. Tvättstugan har dock ännu icke kommit att iordningställas. Enligt de sakkunnigas mening kan ett tvätteri, i vilket"undervisning skall bedrivas, icke tänkas förlagt till en källarlokal av den typ, som står till förfogande vid Vänersborgsanstalten. Eftersom behovet av ett tvätteri vid anstalten är akut, synes därför, för att förhindra onödiga dubbelarbeten, det av de sakkunniga föreslagna tvätteriet i särskild byggnad snarast möjligt böra uppföras. Härmed

vinnes dels att tvättbehovet inom anstalten utan dröjsmål kan tillgodoses av anstaltens egen personal med biträde av eleverna, dels att yrkesträningen vid tvättavdelningen kan igångsättas utan att byggnadsprojekten i övrigt realiserats. Program för tvätteriets utrustning återfinnes i bilaga 4. Beträffande förslaget om personalorganisation vid det utvidgade skoloch yrkeshemmet i Vänersborg kan slutligen anföras, att det, som framgår av nedanstående sammanställning, innebär vissa komplicerande avvikelser i jämförelse med gällande personalplan vid det nuvarande skol- och yrkeshemPersonalen Befattning

vid

Föreståndare Assistent Kontorsbiträde

met. Endast beträffande föreståndartjänsten synas dock dessa avvikelser medföra särskilda åtgärder. Föreståndartjänsten är för närvarande placerad i lönegrad Ca 23 och bör, i likhet med vad som föreslagits för motsvarande tjänst vid Salbohedsanstalten, föras på övergångsstat. Beträffande den nuvarande ekonomibiträdestjänsten i Ce 7 må nämnas att dess placering en lönegrad högre än motsvarande tjänst vid Salbohedsanstalten motiveras av att ingen husföreståndartjänst för närvarande finnes vid Vänersborgsanstalten. Detta motiv bortfaller i och med det nya organisationsförslaget.

Vänersborgsanstalten Nuvarande organisation De sakkunnigas förslag Antal Lönegrad Antal Lönegrad 1 Ca 23 1 Ce 29 — 2 Ca 23 — 1 *

Skolhemmet Lärare i k u n s k a p s ä m n e Lärare i slöjd- resp. h u s h å l l s göromål Sjuksköterska Vårdare » Hantverkare Sömmerska Nattvakt Ekonomibiträde »

1 Ce 22

4 Ca 22

2 — 3 — 1 1 1 1 2

Ca 19

2 1 6 2 1 1 — 1 2

Ca 19 Ca 13 Ca 12 Ce 12 Ca 11 Ce 6

Yrkeshemmet Avdeln.-förest Yrkeslärare Vårdare » Hantverkare Ekonomibiträde

— — — — — —

1 4 3 1 1 1

Ca 25 Ca 19 Ca 12 Ce 12 Ca 11 Ce 6

Övergångsstat Föreståndare

—

1 Ca 23

Ytterligare erforderligt skol- och yrkeshem för pojkar Det av de sakkunniga beräknade platsbehovet för pojkar synes nödvändiggöra att en helt ny anstalt med såväl

7 Cg Ce Ce Ce Ce

7 6 5 7 2

Ce Ce

6 2

skol- som yrkeshem uppföres. Organisationen av denna nya anstalt bör enligt de sakkunnigas mening helt följa de riktlinjer beträffande anstaltsorganisationen, som finnas redovisade i kap. 7.

i Enligt bestämmelserna för reglerad befordringsgång.

96 Ce

Anstalten bör sålunda omfatta ett skolhem för 40 pojkar och ett yrkeshem för 30 pojkar. För att undersöka möjligheterna att förlägga denna nya anstalt till någon av de förut n ä m n d a städerna ha de sakkunniga varit i kontakt med de kommunala myndigheterna i Lund och Göteborg. Under överläggningarna har det visat sig att lämpliga områden synas kunna ställas till förfogande i bägge dessa stär der. Eftersom detta skol- och yrkeshem enligt de sakkunnigas mening bör vara det sista ledet i anstaltsorganisationens utbyggnad, kommer dess uppförande sannolikt att dröja avsevärd tid. Av denna anledning anser sig de sakkunniga icke böra taga definitiv ställning till dessa lokaliseringsfrågor. Det synes tvärtom vara fördelaktigt att uppskjuta ett ställningstagande till den tidpunkt då projektet står inför sitt omedelbara förverkligande.

De enskilda anstalternas ställning I 1920 års sinnesslövårdssakkunnigas förslag om inrättande av särskilda anstalter för »vanartade sinnesslöa barn» framhölls bland annat, att man med hänsyn till de stora kostnader, som vore förenade med denna vårdform, knappast kunde tänka sig andra möjligheter än att staten bleve huvudman för anstalterna. Vården av dessa barn h a r sålunda från början betraktats såsom en i princip statlig angelägenhet. När enskilda anstalter med i huvudsak samma vårduppgifter trots detta inrättats, h a r detta sin orsak däri, att platsantalet vid de statliga anstalterna icke kunnat täcka behovet, och att de statliga anstalterna icke varit så utformade, att de erbjudit lämpliga vård- och undervisningsmöjligheter åt hela det ifrågavarande klientelet. De statliga an1—02479

stalterna ha kommit att bli anstalter för den mest svårskötta delen av klientelet. Såväl vid den föreningen för sinnesslöa barns vård tillhöriga anstalten för pojkar, Sävstaholm i Vingåker, som vid föreningens Söderhaga skolhem anstalt för flickor i Drevviken utgör huvuddelen av klientelet sådana barn med komplicerad utvecklingshämning, som i princip böra omhändertagas på statliga anstalter. I statsbidragshänseende tillhöra dessa anstalter emellertid den ordinära statsunderstödda sinnesslövården. Statsbidrag utgår till dessa anstalter enligt samma grunder och med samma belopp som till statsunderstödda sinnesslöskolor av normaltyp. Kostnaderna ställa sig emellertid, som nämnts, betydligt högre när det gäller vården av dessa barn med komplicerade rubbningar av olika slag än när det gäller vården av okomplicerade sinnesslöa. För att kompensera de två enskilda anstalterna för dessa merkostnader h a r skolöverstyrelsen medgivit högre vårdavgifter än vad som vanligen utgår vid andra anstalter för sinnesslöa. Trots dessa förhöjda vårdavgifter ha dessa anstalter icke haft ekonomiska resurser att bedriva sin verksamhet på ett ur vårdsynpunkt fullt tillfredsställande sätt. Särskilt Söderhaga har besvärats av stora ekonomiska svårigheter och endast genom personliga uppoffringar från den nuvarande föreståndarinnans sida kunnat åstadkomma de förbättringar, som efterhand blivit oundgängligen nödvändiga. Styrelsen för föreningen Söderhaga skolhem har inför de sakkunniga framhållit att den helst såge att skolhemmet förstatligades. Endast härigenom kunna samtliga problem, som äro förbundna med anstaltens nuvarande knappa ekonomiska resurser, vinna en helt tillfredsställande lösning. Även om ett för97

statligande av anstalten icke kan komma till stånd hoppas styrelsen att verksamheten skall kunna fortsättas, vilket dock endast kan komma i fråga om statsstödet till anstalten undergår en väsentlig förbättring. Även i fråga om Sävstaholmsanstalten synas förbättrade bidrag vara nödvändiga om verksamheten skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt. De sakkunniga äro medvetna om att de enskilda anstalterna inom denna vårdgren ha betydande svårigheter att bemästra och att dessa svårigheter inom en snar framtid kunna bli av sådan storlek, att anstalterna tvingas taga sin verksamhet under omprövning om icke särskilda åtgärder vidtagas. En avveckling av de enskilda anstalterna synes emellertid enligt de sakkunnigas mening, särskilt i nuvarande statsfinansiella läge, vara mindre lämplig. Enligt verkställda beräkningar är en viss utbyggnad av anstaltsorganisationen för vården av barn med komplicerad utvecklingshämning nödvändig om en avlastning från landstingsanstalterna av komplicerade och svårskötta fall skall kunna åstadkommas. Om de enskilda anstalterna tänkas upphöra med sin verksamhet blir givetvis nyanläggningsbehovet i motsvarande grad utökat. De sakkunniga ha av dessa anledningar övervägt olika möjligheter att tillvarataga den på enskilt initiativ bedrivna verksamheten. Såväl tanken på ett förstatligande av skolhemmet Söderhaga som möjligheten att genom ökade bidrag säkerställa den framtida verksamheten vid anstalterna ha därvid prövats. Beträffande ett eventuellt förstatligande av skolhemmet Söderhaga ställa sig de sakkunniga mycket tveksamma. Som framgår av kap. 2, är anstalten icke uppbyggd på ett sådant sätt, att den 98

fyller nuvarande krav på möjligheter att fördela eleverna i smärre grupper. Särskilt anstaltens huvudbyggnad erbjuder också relativt små möjligheter till ombyggnad i sådan riktning att differentieringsmöjligheterna ökas. Vid ett förstatligande av anstalten torde den betinga ett pris, som icke svarar mot dess värde såsom hem för barn med komplicerad utvecklingshämning. Enligt de sakkunnigas mening är därför en lösning av problemet genom speciellt utformade statliga bidrag att föredraga. Eftersom vården av h ä r ifrågavarande barn i princip är en statlig angelägenhet böra dessa anstalter i görligaste mån genom statligt stöd givas möjligheter att erbjuda eleverna undervisning och vård av en kvalitet, som svarar mot de krav, som i det föregående uppställts för statliga anstalter av motsvarande art. Vidare böra — i likhet med vad som föreslagits för de statliga anstalterna — inga vårdavgifter utgå. Allt detta kommer givetvis att medföra kostnadsökningar för staten. För att anstalterna skola kunna utnyttjas rationellt synes även en n ä r m a r e anknytning till den statliga anstaltsorganisationen vara lämplig. En dylik anknytning torde kunna åstadkommas genom att de statliga bidrag, som dessa anstalter föreslås komma i åtnjutande av, utgå i enlighet med särskilda avtal mellan staten och var och en av anstalterna. De sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra om, att innan ännu samtliga ungdomsvårdsskolor förstatligats bidragen till icke statliga ungdomsvårdsskolor utgått enligt särskilda avtal mellan staten och skolorna. Liknande avtal ha också upprättats mellan staten och vissa psykopathem för barn. De här föreslagna avtalen böra i huvudsak vara utformade på sätt som motsvarar de

nämnda avtalen för ungdomsvårdsskolor och psykopathem. I avtalen böra regleras frågor angående anstalternas ledning, lärarpersonal och läkare, varvid hänsyn bör tagas till den av de sakkunniga föreslagna organisationen för de statliga anstalterna. Ur vårdsynpunkt är det vidare nödvändigt att vissa gentemot de nuvarande bestämmelserna skärpta krav på anstalternas organisation och platsantal införas. I avtalen bör också bestämmas, att elevintagningen skall äga rum genom den centrala tillsynsmyndigheten på samma sätt, som föreslagits för de statliga anstalterna. Eftersom vårdkostnaderna bli höga synes det nämligen vara nödvändigt att anordna kontroll över elevintagningen så att garanti uppnås för att endast barn, som äro i verkligt behov av specialvård, bli omhändertagna. Genom detta centrala intagningsförfarande kommer vidare de statliga och de icke statliga anstalterna att bli fastare knutna till varandra och samtliga barn tillhörande detta klientel kunna härigenom placeras på den i varje särskilt fall lämpligaste anstalten. De statliga bidragen, som i princip böra täcka samtliga driftskostnader vid anstalterna, synas böra utgå dels i form av bidrag till avlönande av föreståndare, assistenter och lärare vid anstalten, dels i form av platsbidrag till driften i övrigt. Härutöver synas kostnaderna för viss nödvändig upprustning och utvidgning böra täckas genom statliga bidrag, som lämpligen synas böra få formen av räntefria statslån med viss i avtalen reglerad avskrivning i förhållande till den tid anstalten varit i verksamhet efter ingånget avtal. Liknande statslån ha tidigare utgått till vissa icke statliga ungdomsvårdsskolor, som icke med egna medel kunnat finansiera nödvändiga utvidgningar och förbättringar. Enligt

de sakkunnigas mening bör de föreslagna avtalen även på denna punkt utformas på i princip samma sätt som dessa tidigare avtal. De förhandlingar med de enskilda anstalternas huvudmän, som bli nödvändiga för ett genomförande av de sakkunnigas här framförda förslag, synes böra ankomma på tillsynsmyndigheten, vilken tillika bör utföra de närmare undersökningar, som fordras för att fixera avtalens detaljer och bestämma statsbidragens storlek. De sakkunniga vilja sålunda på denna punkt icke genom detaljerade föreskrifter binda parterna för framtiden. För att kunna bilda sig en viss uppfattning om de kostnader, som bli nödvändiga vid ett eventuellt genomförande av de sakkunnigas ovan framförda förslag, har dock efter besök på anstalterna och underhandsförhandlingar med anstalternas huvudmän tänkbara lösningar av organisationsfrågorna skisserats. I fråga om skolhemmet Söderhaga synes främst den nuvarande väl täta beläggningen på anstalten böra nedbringas. I skolhemsbyggnaden bereder nu 9 sovrum av växlande storlek plats åt 37 elever. Det största sovrummet är avsett för icke mindre än 8 elever. Anstaltsledningen hyser emellertid planer på att inköpa en till anstalten gränsande fastighet med en villa om 5 rum och kök. Hit skulle då förläggas 12 elever från skolhemmet varvid beläggningen i huvudbyggnaden nedbringades till 25 elever, som skulle fördelas på 7 sovrum. Även andra lösningar på överbeläggningsfrågan kunna emellertid tänkas. Möjligheterna att på skolhemmets relativt stora tomt uppföra en paviljong för en elevgrupp på 12 elever synas vara goda. överbeläggningen kan också mildras genom att, sedan Vänersborgsanstalten uppförts, succesivt överföra 99

Söderhagas äldre elever till Vänersborgs yrkeshem varigenom elevantalet efterhand skulle nedbringas till omkring 40 mot nuvarande 51. I samband härmed skulle anstalten lämpligen ändras till rent skolhem. Icke heller beträffande personalstyrkan vid anstalten äro förhållandena helt tillfredsställande. Vid oförändrat elevantal synes särskilt en utökning av den kvalificerade personalen vara nödvändig. Denna personalförstärkning kan tänkas ske på så sätt, att en assistenttjänst inrättas. Assistenten bör i så fall tjänstgöra såsom anstaltspsykolog men tillika bland annat svara för elevernas fritidsverksamhet. Härigenom skulle anstaltens resurser närmare ansluta sig till vad som föreslås för de statliga anstalterna. Även i fråga om skol- och arbetshemmet Sävstaholm är det främst den alltför täta beläggningen, som nödvändiggör en förändring av den nuvarande organisationen. Anstaltens 79 elever äro förlagda i 15 sovrum och den genomsnittliga beläggningen per rum är sålunda 5,4. En förbättring i fråga om beläggningstätheten synes lämpligen böra komma till stånd genom att anstaltens arbetshemsavdelning helt nedlägges och det totala platsantalet nedbringas till 55. Även ur andra synpunkter synes det vara önskvärt att arbetshemselever i fortsättningen icke mottagas vid anstalten. Dels har sålunda i det föregående anförts, att äldre och yngre elever icke lämpligen böra förläggas i ett och samma byggnadskomplex med små möjligheter till differentiering, dels har Sävstaholmsanstalten för närvarande endast mycket begränsade möjligheter att låta eleverna komma i åtnjutande av någon egentlig yrkesträning. Det förslag till lösning av dessa frågor, som innebär att anstalten ombildas till skol100

hem med 55 elevplatser, synes sålunda vara det mest lämpliga. Nedskärningen av platsantalet vid anstalten synes böra medföra vissa personalinskränkningar. Detta kan dock icke tänkas ske i proportion till elevantalets minskning. En väsentlig förutsättning för att anstalten skall kunna fungera som skolhem för barn med komplicerad utvecklingshämning är nämligen att den har en väl tilltagen personal. Antalet vårdare, som för närvarande är 9 synes emellertid kunna nedbringas till 8. I fråga om läkarvården vid anstalten synes å andra sidan en viss förstärkning vara nödvändig. Sålunda bör en barnpsykiater knytas till anstalten. Förslagsvis bör denne avlägga besök vid skolan minst en gång var fjortonde dag. Det må slutligen påpekas, att eleverna vid skolhemmet Sävstaholm för sin yrkesträning synes kunna hänvisas till statens yrkeshem på Salbohed. För bägge de enskilda anstalterna gäller slutligen att de sakkunniga vid besök funnit behovet av materiell u p p rustning vara ganska betydande. Till detaljerna i detta upprustningsbehov ha de sakkunniga dock icke ansett sig böra taga ställning. De ovan framlagda förslagen rörande de två enskilda anstalternas ställning i den nya anstaltsorganisationen för barn med komplicerad utvecklingshämning ha underställts anstalternas huvudmän för yttrande. Av yttrandena framgår, att anstalternas huvudmän i princip icke ha något att erinra mot förslagen. Styrelsen för Söderhaga skolhem understryker dock, att den för sin del helst såge att anstalten förstatligades. Takten i anstaltsorganisationens utbyggnad Fullt utbyggd får den föreslagna anstaltsorganisationen följande platsantal.

Anstalter för pojkar Statens yrkeshem på Salbohed Statens skolhem Håmö Statens skol- och yrkeshem i Göteborg el. Lund . . . . Skolhemmet Sävstaholm Summa Anstalter för flickor Statens skol- och yrkeshem i Vänersborg Skol- och yrkeshemmet Söderhaga Summa

Detta totala platsantal skulle komma att beträffande skolhemmen ungefär täcka det i kap. 6 uppskattade platsbehovet. Beträffande yrkeshemmen är platsantalet däremot något knappt i jämförelse med det uppskattade behovet. De sakkunniga vilja dock än en gång understryka svårigheterna att exakt beräkna platsbehovet i framtiden. Landstingsanstalternas väntade utbyggnad och modernisering kan härvidlag visa sig påverka platsbehovet vid dessa specialanstalter i både höjande och sänkände riktning. Specialanstalternas platstillgång måste därför efterhand anpassas till framtida förändringar i platsbehovet. De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna för skapandet av en fullgod anslaltsorganisation för vården av barn med komplicerad utvecklingshämning synes knappast kunna eller böra genomföras i en etapp. Enligt de sakkunnigas mening är det tvärtom önskvärt att projekten realiseras med vissa tidsinterväller så att erfarenheterna vid uppförandet eller omorganisationen av en anstalt kunna tillgodogöras vid en annan anstalt. Emellertid te sig vissa av de föreslagna åtgärderna mer angelägna och brådskande än andra och de sakkunniga få i detta hänseende anföra följande: Med hänsyn till att de största bristerna i den nuvarande organisationen hänföra sig till svårigheterna att genom-

Skolhem — 40 40 55 135 40 37 77

Yrkeshem 58 — 30 — 88 28 14 (—) 42 (28)

föra en tillfredsställande differentiering av eleverna vid Salbohedsanstalten, bör första etappen i anstaltsorganisationens utbyggnad omfatta uppförande av det föreslagna skolhemmet för pojkar utanför Uppsala. I samband härmed bör omorganisationen av den nuvarande Salbohedsanstalten till rent yrkeshem genomföras. Samtidigt med och oberoende av Salboheds- och Uppsalaprojektens realiserande kunna de enskilda anstalterna Sävstaholm och Söderhaga, genom att de föreslagna avtalen komma till stånd, inlemmas i anstaltsorganisationen, vilket är angeläget för att den centrala fördelningen av elevmaterialet skall kunna genomföras redan från början, Närmast i ordning efter dessa åtgärder synes uppförandet av det föreslagna skolhemmet för flickor i Vänersborg böra komma. Helt oberoende av att förslaget om skol- och yrkeshem i Vänersborg i dess helhet realiseras synes emellertid det föreslagna tvätteriet vid den nuvarande Vänersborgsanstalten böra kunna uppföras. Antalet äldre elever vid anstalten är nämligen tillräckligt för att denna yrkesträningsavdelning skall kunna starta så snart lokaler och maskinell utrustning står till förfogande. I sista hand bör slutligen det föreslagna kombinerade skol- och yrkeshemmet för pojkar komma till utförande.

KAPITEL 9

Kostnader Kostnaderna för ett genomförande av de sakkunnigas förslag utgöras av dels engångskostnader för uppförande av nya anstalter och omändringsarbeten på befintliga anstalter, dels kostnader för anstalternas årliga underhåll och drift. Men hänsyn till att de olika kostnadskrävande förslagen icke äro avsedda att realiseras samtidigt har det synts lämpligt att för varje anstalt redogöra för såväl engångskostnader och

driftkostnader. Det må påpekas, att beräkningarna endast äro ungefärliga och blott avsedda att ge en uppfattning om storleken av de totala kostnaderna för de olika projekten. Huvuddelen av beräkningarna över byggnadskostnaderna ha utförts av den såsom expert tillkallade arkitekten, som härvid haft samråd med byggnadsstyrelsen. Beräkningarna utgå från 1950 års prisnivå.

Statens y r k e s h e m på Salbohed A. Nybyggnads-

Engångskostnader och

omändringsarbe-

tena vid Salbohedsanstalten inskränka sig enligt de sakkunnigas förslag till uppförande av en verkstadsbarack om

ca 200 m2. Kostnaderna för denna barack ha beräknats till ca 75 000 kronor. Maskiner, verktyg och inventarier för yrkesträningen ha uppskattats till följande belopp för de olika yrkesgrenarna (se bilaga 3).

S u m m a kronor

De sammanlagda engångskostnaderna för Salbohedsanstalten kunna sålunda uppskattas till (75 000 + 35 000 = ) = 110 000 kronor. B. Årliga

driftskostnader

Lönerna till befattningshavare enligt den föreslagna personalstaten belöpa sig till ca 198 000 kronor per år, varvid 102

18 200 7 000 10 000 35 200

beräkningen gjorts inklusive 32 resp. 33 procents rörligt tillägg samt efter högsta löneklassen i vederbörande lönegrad. För jordbruket och trädgården erforderlig utöver på personalstaten uppförd personal bör liksom hittills avlönas av jordbrukets och t r ä d g å r d e n s avkastning.

Övriga årliga omkostnader för anstaltens drift ha beräknats med utgångspunkt från anstaltens nuvarande omkostnadsstat. Beträffande kostnaderna för underhåll av byggnader samt inköp och underhåll av inventarier ha de sakkunniga ansett sig böra räkna med något högre belopp än de som nu utgå. Klientelets art gör att förslitningen är betydligt större än vad man eljest har anledning räkna med. Erfarenheten har också visat att anslagen till underhåll av byggnader och inventarier tidigare varit alltför knappa, vilket haft till följd att standarden sjunkit mycket snabbt. Även kostnaderna för undervisning samt idrotts- och lekmaterial synas böra upptagas till väsentligt högre belopp än för n ä r v a r a n d e . Med utgångspunkt från motsvarande anslag vid ungdomsvårdsskolorna ha dessa kostnader upp1. 2. 3. 4.

tagits till drygt 65 kronor per elev och år mot endast omkring 25 kronor för närvarande. Liksom för byggnader och inventarier gäller även för dessa materialier att förslitningen är mycket stor. Enligt de sakkunnigas mening är det samtidigt av största vikt för ett gott behandlingsresultat att tillgången på skolmateriel och idrotts- och lekmateriel är mycket god. Kostnaderna för elevbelöningar ha beräknats efter kronor 1 0 : — per elev och månad. Kostnaderna för driften av lantbruk, trädgårdar och verkstäder ingår icke i de beräknade kostnaderna utan bör liksom hittills föras på specialstater varvid förutsattes att kostnaderna täckas ur inkomsterna på driften. De beräknade driftskostnaderna re dovisas i följande sammanställning.

Sjukvård m.m. åt befattningshavare . . . Reseersättningar Expenser Övriga utgifter 4 000 a) Underhåll av byggnader 4 000 b) Inköp och u n d e r h å l l av i n v e n t a r i e r . . 4 500 c) Renhållning 26 500 d) Utspisning av elever 19 000 e) Beklädnad och sängkläder 4 000 f) Hälso- och sjukvård g) Undervisning och kostnader för 3 800 idrotts- och lekmateriel 7 000 h) Elevbelöningar 1 800 i) Utgifter för öppen vård 5 500 k) Diverse omkostnader Summa kronor

De årliga driftskostnaderna för statens yrkeshem på Salbohed skulle så-

1 500 2 000 23 400

80 100: 107 000:

lunda enligt det ovanstående uppgå till (198 000 + 107 000 = J ca 305 000 kronor.

Statens skolhem på Håmö A.

Engångskostnader

De sakkunniga förutsätta, att det för ett skolhem erforderliga markområdet på kronoegendomen Håmö i Läby socken, som står under domänstyrelsens

förvaltning, utan särskild kostnad upplåtes för ändamålet. Som nämnts är emellertid egendomen upplåten på arrende till den 14/3 1956. Arrendatorn är villig att mot en ersättning av 100 103

kronor per år fram till arrendetidenss utgång avslå det avsedda området. Förr omläggning av vägar och stängsel anserr sig arrendatorn dessutom böra få er-sättning med 200 kronor. Kostnaderna för de erforderliga! byggnaderna ha i det upprättade kostnadsförslaget (se bilaga 1) uppskattats till i runt tal 1 500 000 kronor. Avr detta belopp beräknas ca 430 000 kronor för bostadshus åt befattningshavare, ca 65 000 kronor för panncentral och utvändiga ledningar och cai 60 000 kronor för vatten och avlopp. För anskaffning av möbler, armatur och textilier till elevpaviljongerna har kostnaden beräknats bli 20 000 kronor. Inventarier och materiel för skolan hai beräknats kosta ca 40 000 kronor, samtt beklädnad, linne, sängkläder, porslin och köksutrustning ca 55 000 kronor.

De sammanlagda engångskostnaderna bli sålunda enligt det ovanstående (1 500 000 + 20 000 + 40 000 + 55 000 = ) 1 615 000 kronor. B. Årliga

driftskostnader

Lönekostnaderna för skolhemmets befattningshavare ha beräknats till ca 222 000 kronor. Härtill kommer arvode till skolhemmets läkare. Storleken av detta arvode blir beroende av läkarens tjänstgöringsskyldighet och kan därför icke nu fixeras. Driftskostnaderna i övrigt ha uppskattats med utgångspunkt från motsvarande kostnader vid nu befintliga anstalter av liknande art till ca 92 000 kronor. De totala årliga driftskostnaderna bli sålunda (222 000 + 92 000 = ) ca 314 000 kronor.

Statens skol- och y r k e s h e m i V ä n e r s b o r g .4. Engångskostnader Den nuvarande Vänersborgsanstalten skall omändras till yrkeshem och ett nytt skolhem uppföras. Skolhemmet och yrkeshemmet, som i driftshänseende skall utgöra en enhet, behandlas lämpligen var för sig när det gäller kostnaderna för nybyggnads- och omändringsarbeten. Skolhemmet: Rörande skolhemmets placering har föreslagits, att hemmet förlägges till ett markområde tillhörigt Vänersborgs stad, som preliminärt förklarat sig villig att försälja erforderlig mark till ett pris av 50 öre per m 2 . Ett beräknat markbehov på 30 000 m 2 innebär att tomtkostnaderna kunna beräknas till 15 000 kronor. Byggnaderna och utrustningen av skolhemmet skola vara desamma som 104

vid skolhemmet Håmö, varför de sammanlagda kostnaderna kunna uppskattas till 1 630 000 kronor. Yrkeshemmet. Den nuvarande anstaltsbyggnaden vid skol- och yrkeshemmet i Vänersborg skall genomgå vissa omändringsarbeten för att lämpa sig som förläggning åt yrkeshemselever. Kostnaderna härför ha beräknats till 15 000 kronor (se bilaga 4). Vid hemmet skall uppföras en nybyggnad för ett tvätteri avsett för yrkesträning. Byggnadskostnaden har uppskattats till ca 40 000 kronor. Härtill kommer kostnader för tvättmaskin och annan utrustning samt montage av maskinutrustningen med tillhopa 5 600 kronor. För övrig yrkesträning torde endast en utökning av antalet konfektionssy-

maskiner bli nödvändig. Nyanskaffning av 5 st. konfektionssymaskiner beräknas kosta 2 850 kronor. De sammanlagda engångskostnaderna för skol- och yrkeshemmet i Vänersborg bli sålunda enligt det ovanstående (1 630 000 + 15 000 -f- 40 000 + 5 600 + + 2 850 = ) ca 1 693 000 kronor.

B. Ärliga

driftskostnader

Lönekostnaderna vid skol- och yrkeshemmet i Vänersborg ha beräknats till ca 338 000 kronor per år, vartill kommer arvode till anstaltens läkare. Övriga driftskostnader ha delvis be-

räknats med utgångspunkt från de nuvarande kostnaderna vid anstalten i Vänersborg. Även för Vänersborgsanstaltens del ha — liksom för Salbohedsanstalten — vissa kostnadsposter justerats uppåt. Nuvarande anslag för underhåll av inventarier och för undervisning samt idrotts- och lekmateriel äro sålunda även här låga och ha räknats upp. Kostnaderna för utspisning av elever ha beräknats efter kronor 1: 80 per elev och dag. Elevbelöningarna ha beräknats till kronor 1 0 : — per elev och månad. De beräknade kostnaderna redovisas i följande sammanställning.

l. Sjukvård m.m. åt befattningshavare . . Reseersättningar Expenser Övriga utgifter a) Underhåll av byggnader b) Inköp och u n d e r h å l l av inventarier. c) Renhållning d) Utspisning för elever e) Beklädnad och sängkläder f) Hälso- och sjukvård g) Undervisning samt kostnader för lek och idrottsmateriel Ii) Elevbelöningar i) Utgifter för öppen vård k) Diverse omkostnader

Kostnaderna för driften av tvätteri och övriga anordningar för yrkesträningen förutsattes kunna täckas ur inkomsterna av verksamheten och ingår icke i denna sammanställning.

2 000 1 000 25 000 000 000 000 000 000 500 4 500: 8 400: 800: 4 400: Summa kronor

98 600; 126 600:

De totala årliga driftskostnaderna för statens skol- och yrkeshem i Vänersborg blir sålunda enligt dessa beräkningar (338 000 + 127 000 = ) ca 465 000 kronor.

Ytterligare erforderligt skol- och yrkeshem för pojkar A.

Engångskostnader

De sakkunniga räkna med att anstaltsorganisationen i en sista utbyggnadsetapp måste kompletteras med ännu ett skol- och yrkeshem för pojkar. Definitivt förslag om hemmets lokalisering har icke lämnats. Markkostnaderna kunna därför icke angivas.

Byggnadskostnaderna ha beräknats till för skolhemmet 1 500 000 kronor och för yrkeshemmet 1 200 000 kronor eller tillhopa 2 700 000 kronor. För utrustning av elevhem, skola och verkstäder torde böra beräknas sammanlagt 225 000 kronor. Engångskostnaderna exklusive tomt105

kostnader för detta skol- och yrkeshem k u n n a sålunda beräknas till (2 700 000 + 225 000 = ) 2 925 000 kronor.

B. Årliga

driftskostnader

Lönekostnaderna (i ortsgrupp 3) för skol- och yrkeshemmet ha beräknats

till ca 349 000 kronor, vartill kommer arvode till anstaltens läkare. Driftskostnaderna i övrigt torde kunna uppskattas till 140 000 kronor. De sammanlagda driftskostnaderna exklusive läkarearvode kunna sålunda uppskattas till 349 000 + 140 000 = ) omkring 489 000 kronor.

De e n s k i l d a a n s t a l t e r n a Två enskilda anstalter — skol- och yrkeshemmet Söderhaga och skolhemmet Sävstaholm — föreslås bli inordnade i här ifrågavarande anstaltsorganisation på så sätt att staten genom särskilda avtal påtager sig kostnaderna för driften. Genom dessa avtal skola de två enskilda anstalterna förbinda sig att mottaga barn med komplicerad utvecklingshämning, varvid eleverna skola hänvisas hit av den centrala tillsynsmyndigheten. Bidraget till driftskostnaderna vid dessa anstalter skall enligt förslaget utgå dels i form av lönebidrag till den kvalificerade personalens löner, dels i form av platsbidrag till övriga driftskostnader. Härtill kommer att statliga lån kunna bli nödvändiga för att anstalterna skola få en tillfredsställande standard. Eftersom de sakkunniga icke tagit ställning till detaljerna i organisationen av dessa anstalter, kunna fullständiga kostnadsberäkningar icke göras. Storleken av de behövliga lånebeloppen ha de sakkunniga sålunda alls icke ansett sig böra uppskatta. Beträffande driftskostnaderna kan emellertid en ungefärlig beräkning komma i fråga. Beträffande skolhemmet Sävstaholm, vars platsantal enligt de sakkunnigas förslag skall skäras ned från 79 till 55, ha kostnadsberäkningarna dels grun106

dats på vissa i kap. 8 redovisade antaganden om personalbehovet vid skolhemmet, dels, i fråga om driftskostnaderna utöver kostnaderna för den kvalificerade personalens löner, på av anstaltens styrelse verkställda preliminära beräkningar. Till grund för beräkningarna ligger därutöver antaganden om viss höjning av den kvalificerade personalens löner så att större jämnställdhet med förhållandena vid de statliga skolorna ernås. Vid kostnadsberäkningen har sålunda förutsatts att föreståndartjänsten placeras i lönegrad Ca 24 mot Ca 21 för närvarande. Assistenttjänsten har förutsatts bli placerad i Ca 19. Lärare i kunskapsämne ha antagits uppflyttade från Ca 15 till Ca 18 och slöjdlärare från Ce 14 till Ca 16. Kostnaderna för den kvalificerade personalens löner ha på så sätt beräknats till 87 500 kronor. övriga driftskostnader beräknas till netto 194 500 kronor, vilket gör 3 540 kronor per elev och år. De totala kostnaderna för skolhemmets drift kunna sålunda beräknas till (87 500 + 194 500 = ) 282 000 kronor. I fråga om skolhemmet Söderhaga ha de sakkunniga vid kostnadsberäkningarna utgått från det omorganisationsalternativ, som innebär att hemmets platsantal nedbringas från 51 till 40.

På samma sätt som beträffande Sävstaholm ha vissa antaganden rörande löneökningar för den kvalificerade personalen gjorts. Föreståndartjänsten antages uppflyttad från lönegrad Ca 19 till Ca 24. Assistenttjänsten förutsattes bli placerad i ca 19. Lärare i kunskapsämne antages uppflyttade från Ca 15 till Ca 18 och lärare i kvinnlig slöjd från Ca 15 till Ca 16. Kostnaderna för den kvalificerade personalens löner har under dessa förutsättningar beräknats till 69 500 kronor. Beträffande övriga driftskostnader ha beräkningarna grundats på motsva-

r a n d e beräkningar för skolhemmet Sävstaholm. Den för Sävstaholm beräknade kostnaden 3 540 kronor per elev och år har för Söderhagas del, med hänsyn till att flickklientelet i allmänhet drager mindre kostnader bland annat i fråga om beklädnaden, räknats ned till 3 450 kronor per elev och år. Med ett elevantal på 40 bli de årliga driftskostnaderna sålunda (40 X 3 450 = ) 138 000 kronor. De totala kostnaderna för skolhemmet Söderhagas drift kunna följaktligen beräknas till (69 500 + 138 000 = ) 207 500 kronor.

KAPITEL

10 Sammanfattning Efter att i kapitlen 1—3 ha redogjort för de nu befintliga statliga skol- och yrkeshemmens tillkomst, för den nuvarande organisationen och för utredningsuppdragets innehåll, redovisa de sakkunniga i kap. 4 resultatet av en särskild inventering på sinnesslöskolor och vissa andra institutioner av där intagna barn med sådana psykiska rubbningar, som kunna föranledda vård och behandling på särskilt inrättade skolhem. Vid inventeringen ha anmälts sammanlagt 241 barn, som bedömts vara i behov av dylik specialvård, varvid de barn, som vid inventeringstillfället redan vistades på de statliga skolhemmen i Salbohed och Vänersborg inräknats (sid. 28). I kap. 4 redogöres bland annat för klientelets psykiska beskaffenhet. De sakkunniga konstatera att klientelet är synnerligen heterogent såväl beträffande den intellektuella kapaciteten som beträffande de speciella, ytterst svårbedömda beteenderubbningar, som omöjliggöra barnens vistelse på ordinära sinnesslöskolor eller i hjälpklasser (sid 33—34). Klientelets heterogenitet medför att gränsdragningen gentemot andra grupper av utvecklingshämmade barn är vansklig. De sakkunniga föreslå i kap. 5 att beteckningen »sinnesslö» icke i fortsättningen skall begagnas för barn tillhörande här ifrågavarande klientel, emedan barnens oförmåga att följa undervis108

ningen i folkskola eller hjälpskola även kan vara orsakad av utvecklingshämningar av annan art än intellektuell undermålighet (sid. 39). Även beteckningen »vanart» för de beteenderubbningar, som omöjliggöra barnens vistelse på statsunderstödda sinnesslösskolor, bör enligt de sakkunnigas mening utgå. Som en sammanfattande beteckning för detta klientel föreslås att uttrycket barn med komplicerad utvecklingshämning begagnas (sid. 40). De sakkunniga förorda i detta sammanhang, att de nuvarande gränserna för dessa specialskolors verksamhet något vidgas, så att även barn med psykosliknande rubbningar, för vilka dessa skolors behandlingsmetoder eljest äro lämpliga, kunna mottagas (sid. 40—41). I de följande avsnitten av kap. 5 diskuteras olika problem, som sammanhänga med vården och undervisningen av barn med komplicerad utvecklingshämning. De sakkunniga understryka vikten av att dessa skol- och yrkeshem utformas på sådant sätt att anstaltsprägeln i möjligaste mån undvikes, att eleverna delas upp i små grupper och att personalen är relativt stor och lämpligt sammansatt så att till exempel proportionen mellan manliga och kvinnliga befattningshavare är någorlunda jämn. Beträffande undervisningen av elever som lämnat den egentliga skolan rekommen-

dera de sakkunniga en yrkesträning så utformad, att den så långt möjligt underlättar elevernas utplacering i arbete på öppna marknaden. För hela det klientel, som föreslagits kunna undervisas på dessa skol- och yrkeshem, har det erforderliga platsantalet ungefärligen uppskattats till på skolhem knappt 200 elevplatser, varav 130 för pojkar och 65 för flickor, och på yrkeshem ca 150 platser varav 100 för pojkar och 50 för flickor (kap. 6, sid. 55— 56). Beträffande organisationen av skoloch yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning föreslå de sakkunniga i kap. 7 bland annat följande: Överinseendet över hemmen skall utövas av samma myndighet, som utövar eller kommer att utöva den centrala tillsynen över de statsunderstödda sinnesslöskolorna (sid. 65). Skol- och yrkeshem böra i princip förläggas skilda från varandra. Om möjligt böra hemmen dock parvis vara förlagda till samma ort, varvid deras styrelse och ledande personal skall vara gemensam (sid. 67). Skolhemmen böra ha omkring 40 elevplatser och yrkeshemmen omkring 30 elevplatser. Hemmen utformas enligt paviljongssystemet varvid elevpaviljongerna vid skolhemmen avses dels för 7 å 8 elever och dels för 14 a 15 elever och paviljongerna vid yrkeshemmen för 10 elever (sid. 72—74). Verksamheten vid hemmen skall ledas av en arbetsgrupp, vars medlemmar representerar sakkunskap på vissa speciella områden, nämligen det pedagogiska, det psykologiska, det barnpsykiatriska och det sociala. I administrativt hänseende skall verksamheten ledas av en föreståndare, som utvaljes bland de nyssnämnda specialisterna. De övriga specialisterna — utom läkaren — benäm-

nes assistenter och likställas med assistenter vid ungdomsvårdsskola. De sakkunniga anse sig, även om detta i och för sig vore önskvärt, icke kunna räkna med att en barnpsykiatriskt skolad läkare skall kunna knytas till dessa anstalter såsom heltidsanställd befattningshavare. Övriga medlemmar i arbetsgruppen böra däremot vara heltidsanställda. Föreståndaren skall, vid sidan av sin uppgift som administrativ chef för hela anstalten, jämväl vara avdelningsföreståndare vid skolhemmet (sid. 76). Vid yrkeshemmet skall finnas, särskild avdelningsföreståndare, som direkt under föreståndaren ansvarar för verksamheten vid yrkeshemmet (sid. 79). Elevintagningen skall ske centralt genom den myndighet, som har överinseendet över anstalterna. Elever skall kunna mottagas för observation före beslut om intagning (sid. 87—88). Vård och undervisning vid skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning föreslås vara kostnadsfri för den enskilde och för primärkommunerna och samtliga kostnader skola bestridas av staten (sid. 88—89). Vid utformningen av ett konkret program för anstaltsorganisationens utbyggnad ha de sakkunniga dels försökt följa de principer, som upplinjerats i kap. 7, dels också försökt inordna redan befintliga skol- och yrkeshem i den nya organisationen. Resultatet är en kompromiss mellan dessa två handlingslinjer. Detaljprogrammet presenteras i kap. 8 och innebär i huvudsak följande: Det nuvarande skol- och yrkeshemmet för pojkar på Salbohed ombildas till rent yrkeshem med 58 elevplatser. Yrkeshemmet får en fristående ställning med egen styrelse och föreståndare (sid. 90—93). Ett likaledes helt fristående skolhem för pojkar uppföres på kronoegendomen Håmö ca 8 km väster om Uppsala. Skol109

hemmets platsantal avses bli 40 och dess föreståndare jämnställes med föreståndaren för yrkeshemet på Salbohed (sid. 93—94). Det befintliga skol- och yrkeshemmet för flickor i Vänersborg ombildas till yrkeshem med 28 elevplatser. I Vänersborg uppföres dessutom ett nytt skolhem för flickor med 40 elevplatser. De båda hemmen organiseras som ett kombinerat skol- och yrkeshem med gemensam styrelse och gemensam ledande personal (sid. 94—96). Det beräknade platsbehovet för pojkar motiverar att ett helt nytt kombinerat skol- och yrkeshem med 40 + 30 elevplatser uppföres. Detta skol- och yrkeshem utformas helt enligt principförslaget till anstaltsutformning i kap. 7. Beträffande förläggningen av detta hem, som bör utgöra det sista ledet i anstaltsorganisationens utbyggnad, ha de sakkunniga icke ansett sig böra taga definitiv ställning (sid. 96—97). Två enskilda skol- och yrkeshem, som nu tillhöra den statsunderstödda sinnesslövården, föreslås genom särskilda avtal mellan staten och anstalternas huvudmän bli knutna till anstaltsorganisationen för vård av barn med komplicerad utvecklingshämning. Dessa enskilda ananstalter äro skolhemmet Söderhaga i Drevviken utanför Stockholm, som för närvarande har 51 elevplatser och är avsett för s. k. psykopatiska sinnesslöa flickor, samt skol- och arbetshemmet Sävstaholm i Vingåker, som nu har 79 platser och närmast är avsett för sådana pojkar, som icke lämpa sig för samlivet på sinnesslöskolor med såväl pojkar som flickor (sid. 97—100).

110 Kostnaderna för de olika byggnadsprojekten ha med utgångspunkt från 1950 års priser beräknats till följande belopp (sid. 102—107). Nybyggnader och utrustning vid statens yrkeshem på Salbohed 110.000: — Uppförande och utrustning av statens skolhem på Håmö 1.615.000: — Ny- och ombyggnad samt utrustning vid statens skoloch yrkeshem i Vänersborg 1.693.000: — Uppförande och utrustning av ytterligare erforderligt kombinerat skol- och yrkeshem för pojkar 2.925.000: — De sakkunniga ha härutöver förutsatt, att de enskilda anstalterna skola kunna tillerkännas räntefria statslån för erforderliga standardhöjande arbeten. Beräkningen av lånebeloppens storlek ha ansetts böra anstå till dess förhandlingar mellan staten och anstalternas huvudmän bli aktuella. Driftskostnaderna under ett första verksamhetsår ha beräknats till följande belopp: Vid statens yrkeshem på Salbohed 305.000: — Vid statens skolhem på Håmö 314.000: — Vid statens skol- och yrkeshem i Vänersborg 465.000:Vid ytterligare erforderligt skol- och yrkeshem för pojkar 489.000:Statsbidragen till driften av de enskilda anstalterna ha preliminärt beräknats till följande belopp: Skolhemmet Sävstaholm . . 282.000: — Skolhemmet Söderhaga 207.500: —

Utkast till Kungl. May.ts stadga för skol- och yrkeshem med komplicerad utvecklingshämning

för barn

KAPITEL 1

Allmänna

bestämmelser

i § Denna stadga äger tillämpning på skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning, som drivas av staten eller, med Kungl. Maj :ts godkännande, av annan än staten. 2 §

Med barn med komplicerad utvecklingshämning förstås i denna stadga barn, som dels icke kunna tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpskoleundervisning men dock äro mottagliga för undervisning, dels tillika lida av utpräglade kontaktsvårigheter, hypersexualitet, svår motorisk oro eller andra svårartade beteenderubbningar. 3 §

Anstalterna ha till ändamål att meddela uppfostran, undervisning och vård åt barn med komplicerad utvecklingshämning, som äro eller varit intagna i statsunderstödd sinnesslöskola men befunnits olämpliga för samlivet i sådan skola. Barn med komplicerad utvecklingshämning, som icke är eller varit intaget på statsunderstödd sinnesslöskola, må, där särskilda skäl därtill föranleda, k u n n a intagas i skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning. Intill dess Kungl. Maj :t annorlunda förordnar, må i skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning intagas minderårig epileptiker, som är eller varit intagen på statsunderstödd epileptikeranstalt, men på grund av sådana psykiska rubbningar, som i 2 § sägs, är olämplig för samlivet på sådan anstalt. 111

4 § Anstalt står under skolöverstyrelsens överinseende. Närmast under överstyrelsen utövas tillsynen av inspektören för sinnesslöundervisningen. I medicinskt avseende skola anstalterna vara underkastade inspektion av inspektören för sinnesslövården. De inspekterande organen skola hålla skolöverstyrelsen underrättad om sina inspektioner vid anstalterna och om vad därvid framkommit samt hos skolöverstyrelsen göra framställning om de åtgärder, vilka befunnits påkallade.

KAPITEL 2

Särskilda bestämmelser

för statliga skol- och

yrkeshem

Styrelse och förvaltning 5 § Verksamheten vid varje skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning skall stå under ledning av en styrelse, bestående av ordförande och fyra ledamöter, vilka jämte två suppleanter utses av Kungl. Maj :t på förslag av skolöverstyrelsen. Ordförande, ledamöter och suppleanter förordnas för en tid av högst fyra år. Styrelsen utser årligen inom sig vice ordförande. 6 § Styrelsens ordförande, ledamöter och suppleanter åtnjuta icke lön eller arvode men äga att för resor till styrelsens sammanträden eller eljest i styrelsens eller anstaltens ärende åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. Till den styrelseledamot, som jämlikt bestämmelser i 7 § under t) och u) å styrelsens vägnar verkställer kassainventering ävensom inventering av anstaltens inventarier och förråd, må härför utgå lämplig ersättning, som bestämmes av skolöverstyrelsen. 7 § Styrelsen åligger: a) att under inseende av skolöverstyrelsen öva tillsyn över anstalten och ledning av dess förvaltning i enlighet med i denna stadga intagna bestämmelser och fastställd utgiftsstat samt att söka, tala och svara för anstalten; 112

b) att med största uppmärksamhet följa anstaltens pedagogiska metoder samt att vaka över att eleverna erhålla för dem lämplig behandling; c) att efter hörande av föreståndaren och anstaltens läkare lämna sådant utlåtande, som i 14 § sägs; d) att besluta om elevs försöksvistelse utom anstalten och utskrivning, samt att, då elev är i behov av förmyndare, i förekommande fall fullgöra i 19 § föreskriven anmälningsskyldighet; e) att svara för nödig utrustning för elev, som på försök skall vistas utom anstalten eller som utskrives; f) att låta övervaka elev, som försöksvis vistas utom anstalten, samt tillse, att hans vård och fostran handhavas på lämpligt sätt; g) att för varje arbetsår fastställa arbetsschema och dagordning för anstalten samt snarast möjligt insända dessa till skolöverstyrelsen. h) att bestämma de grunder, efter vilka fickpengar till elev må utgå; i) att vid varje ordinarie sammanträde granska journalen över disciplinära åtgärder. Därvid skall journalen av ordföranden förses med anteckning om granskningen; j ) att utfärda nödiga instruktioner för andra befattningshavare än läkaren ; k) att vidtaga alla på styrelsen enligt denna stadga ankommande åtgärder beträffande tillsättande eller antagande av befattningshavare vid anstalten; 1) att i den omfattning, som i 35 § sägs, bevilja semester eller tjänstledighet samt därvid ävensom vid vakans å befattning, som tillsättes av styrelsen, förordna om befattningens uppehållande, då sådant erfordras; m) att, då vakans å föreståndarbefattning inträffar eller styrelsen meddelar beslut om tillfälligt upphållande av ordinarie befattning, så snart ske kan lämna underrättelse därom till skolöverstyrelsen och, såvitt fråga är om räkenskapsförarbefattning, jämväl till riksräkenskapsverket; n) att efter föreståndarens hörande utfärda tjänstgöringsbetyg för befattningshavare, som tillsättes eller antages av styrelsen; o) att bevilja avsked åt befattningshavare, som tillsättes eller antages av styrelsen; p) att handlägga i 38 § omförmälda disciplinmål; q) att bestämma avlöningsförmåner och anställningsvillkor i övrigt för annan personal än sådan, å vilken statens allmänna avlöningsreglemente äger tillämpning; r) att årligen fastställa stat för vid anstalten bedrivet jordbruk; s) att meddela erforderliga föreskrifter om räkenskapsföring, kassavård och kontroll därå, i den mån dylika föreskrifter ej meddelats av riksräkenskapsverket; t) att genom en av styrelsens ledamöter verkställa kassainventering, där 8—02479

särskild räkenskapsförarbefattning finnes, minst en gång årligen på förut ej bekantgjord tid eller, där sådan befattning ej finnes, minst en gång under varje kvartal samt dessutom vid varje ombyte av föreståndare. Över sålunda förrättad inventering skall instrument upprättas och biläggas räkenskaperna; u) att genom en av styrelsens ledamöter vid varje arbetsårs utgång verkställa inventering av anstaltens inventarier och förråd; v) att fastställa storleken av förskott som räkenskapsföraren vid varje budgetårs ingång skall äga uppbära för utbetalning av mindre belopp, som lyftas direkt hos anstalten. Före utgången av varje månad samt eljest, då behov föreligger, skall räkenskapsföraren beredas ersättning för de av honom från förskott gjorda utbetalningarna; x) att före april månads utgång varje år genom sakkunnig person låta besiktiga anstaltens byggnader samt uppgöra förslag till erforderliga förändringar och reparationer; y) att varje år å tid, som skolöverstyrelsen bestämmer, till överstyrelsen inkomma med förslag till inkomst- och utgiftsstat för anstalten, avsedd att tillämpas det arbetsår, som börjar den 1 juli följande kalenderår, jämte uppgift å därav föranledda anslagsäskanden; samt z) att årligen före augusti månads utgång till skolöverstyrelsen avgiva redogörelse för anstaltens verksamhet under nästföregående arbetsår i enlighet med av överstyrelsen fastställd plan, varvid redogörelsen skall åtföljas av den årsberättelse, anstaltens läkare enligt 26 § har att avgiva. Vid anstalt, där särskild räkenskapsförarbefattning ej finnes, åligger det därjämte styrelsen: å) att årligen inom därför bestämd tid till riksräkenskapsverket insända anstaltens räkenskaper för sistförflutna arbetsår med tillhörande verifikationer samt vederbörliga inventarieförteckningar; ä) att genom en av styrelsens ledamöter besluta om utanordning av erforderliga medel. 8 § Ordinarie sammanträde med styrelsen hålles en gång varje kvartal. Dessemellan sammanträder styrelsen, då ordföranden finner det nödigt eller minst två av styrelsens ledamöter begär det. Sammanträdena hållas å anstalten; dock må annat sammanträde än ordinarie hållas annorstädes. Kallelse till sammanträde utfärdas av ordföranden. 9 § För att styrelsen skall vara beslutför erfordras, att, utom ordföranden eller vid förfall för honom vice ordföranden, minst två ledamöter eller suppleanter äro tillstädes. Omröstning sker öppet, och äger därvid varje röstande en röst. Vid lika röstetal gäller den mening ordföranden biträder. 114

10 § Vid styrelsens sammanträden skola, såvitt ej styrelsen för särskilt fall annorlunda bestämmer, ärendena föredragas av föreståndaren. Har föreståndare på sätt nyss sagts befriats från föredragningsskyldighet, skall han likväl vara tillstädes för att tillhandagå med upplysningar; dock m å han icke närvara vid behandling av fråga, som rör hans avlöningsförmåner eller tjänstgöringsbetyg för eller disciplinär åtgärd mot honom. Föreståndaren äger deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Protokoll vid styrelsesammanträde föres av föreståndaren, om ej styrelsen utser annan person, och justeras av ordföranden. Ledamot, som har från beslut skiljaktig mening, äger att få denna antecknad till protokollet. Samma rätt tillkommer föreståndaren. Styrelsens beslut expedieras av föreståndaren, där ej för visst fall annorlunda bestämmes. Påkallar ärende, som ankommer på styrelsens prövning, skyndsamt avgörande, må ordföranden, där ej ärendet är av principiell eller eljest större betydelse, meddela beslut å styrelsens vägnar. Vad ordföranden sålunda beslutat skall vid nästa styrelsesammanträde anmälas av honom och antecknas i protokollet.

Intagning av elever 12 §

Ansökan om intagning av elev i skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning göres hos skolöverstyrelsen, som har att pröva ansökningen. 13 § 1 mom. Ansökan om inträde för elev, som är intagen i statsunderstödd sinnesslöskola, ungdomsvårdsskola, epileptikeranstalt eller statsunderstött psykopathem, skall vara åtföljd av: a) intyg av barnpsykiatriskt utbildad läkare enligt formulär, som fastställes av skolöverstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen; b) en av föreståndaren vid den anstalt, där eleven är intagen, enligt av skolöverstyrelsen fastställt formulär lämnad redogörelse om elevens intellektuella utveckling, arbetsduglighet och uppförande i anstalten ävensom de omständigheter i övrigt, vilka kunna vara av vikt för kännedomen om eleven; samt c) de till ansökan och elevens intagning i nämnda anstalt hörande handlingarna. 115

2 mom. Ansökan om inträde för elev, som tidigare varit intagen i under 1 mom. nämnd anstalt, skall vara åtföljd av: a) under 1 mom. nämnt läkarintyg; b) ett av anstaltens föreståndare utfärdat intyg om anledningen till utskrivningen och dagen därför; samt c) uppgift om elevens uppförande och levnadsförhållanden efter utskrivningen från anstalten, vilken uppgift, där ej ansökningen göres av kommunal myndighet, skall vara attesterad av pastor eller ordförande i kommunalnämnd eller barnavårdsnämnd. 3 mom. Ansökan om inträde för elev, som ej är eller tidigare varit intagen i under 1 mom. nämnd anstalt skall vara åtföljd av: a) under 1 mom. nämnt läkarintyg; b) uppgift om de förhållanden, under vilka eleven vuxit upp, samt beträffande hans uppförande under uppväxttiden, vilken uppgift, där ej ansökningen göres av kommunal myndighet, skall vara attesterad på sätt i 2 mom. under c) sägs. 14 § Finner skolöverstyrelsen ansökan, som avses i 13 §, böra bifallas skall överstyrelsen besluta i vilken anstalt intagning skall äga rum. Om så prövas nödigt må överstyrelsen besluta, att intagning i viss anstalt för observation skall föregå slutlig prövning av ansökningen. Det åligger styrelsen för denna anstalt att inom tre månader efter intagningen till skolöverstyrelsen översända utlåtande angående gjorda iakttagelser rörande eleven. Skolöverstyrelsens beslut i ärende, som i första eller andra stycket sägs, skall omedelbart delgivas den person, anstaltsstyrelse eller myndighet, som ingivit ansökan, samt styrelsen för den anstalt till vilken eleven hänvisats. Ansökningshandlingarna skola snarast översändas till sistnämnda anstalts styrelse. Elevbehandling 15 § 1 mom. Elev vid skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning skall i möjligaste mån erhålla en efter hans psykiska särart och uppväxtförhållanden avpassad läkepedagogisk behandling. Elev skall därjämte erhålla en i förhållande till hans ålder och intellektuella anlag lämplig undervisning och yrkesträning. Undervisningen för yngre elever skall härvid i huvudsak följa den undervisningsplan, som skolöverstyrelsen fastställt för undervisningen vid statsunderstödda sinnesslöskolor. 116

Elev, som avslutat sådan undervisning, som i tredje stycket sägs, skall, efter särskild anlagsprövning, tränas i för honom lämpad yrkesgren. Yrkesträningen skall vara så utformad att den så långt möjligt befordrar elevens arbetsduglighet samt underlättar hans anpassning till arbete på den öppna arbetsmarknaden. Kvinnlig elev skall vid sidan av annan yrkesträning erhålla undervisning i hushållsgöromål och hemkunskap. 2 mom. Arbetsåret räknas från och med den 1 juli det ena kalenderåret till och med den 30 juni påföljande kalenderår. Skolundervisningen skall varje arbetsår fortgå 39 veckor, påskferierna inräknade, med fördelning på två terminer. 16 § Elevs vistelse vid anstalt må ej utsträckas längre än intill dess han uppnått 21 års ålder. Om särskilda skäl därtill föranleda må elev, som uppnått 21 års ålder, tillåtas kvarstanna vid anstalten. Sådan förlängd vistelse vid anstalten må dock aldrig sträcka sig längre än intill dess vederbörande uppnått 23 års ålder. 17 § 1 mom. Fickpengar bör tilldelas varje elev. 2 mom. Visar elev sådant uppförande, att tillrättavisning är av nöden, och har muntlig tillsägelse ej åsyftad verkan, må efter föreståndarens beprövande till elevens rättande vidtagas följande åtgärder: a) inskränkning i friheter, som äro eleverna i allmänhet medgivna; b) förlust av särskild förmån, som kan vara eleven beviljad; samt c) tillfällig isolering i särskilt rum. 3 mom. Elev må icke tilldelas kroppsaga. 4 mom. över i denna paragraf omnämnda åtgärder skall särskild journal föras. 18 § Elev skall av styrelsen försöksvis utplaceras i enskilt hem eller eljest beredas lämplig anställning, därest eleven förvärvat härför nödig arbetsduglighet samt under längre tid visat pålitlighet och gott uppförande, och skall eleven därvid av anstalten förses med nödig utrustning. Under sådan försöksvistelse utom anstalten skall eleven fortfarande anses tillhöra anstalten och stå under övervakning från anstaltens sida. Om det visar sig behövligt, skall eleven återföras till anstalten. 19 § 1 mom. Har elev under försöksvistelse utom anstalten genom eget arbete förskaffat sig sitt uppehälle och under denna tid visat sådant uppförande 117

och sådan pålitlighet, att grundad förhoppning finnes att eleven skall kunna reda sig på egen hand, skall han efter av skolöverstyrelsen meddelade anvisningar utskrivas från anstalten. Härom skall anmälan göras hos hjälpverksamhetsläkaren vid det statens sinnessjukhus, inom vars upptagningsområde eleven efter utskrivningen kommer att vistas, varjämte eleven skall upplysas om möjligheten att erhålla bistånd av nämnde läkare. 2 mom. Anser styrelsen elev, som icke må utskrivas enligt 1 mom., ej längre hava gagn av vistelsen i anstalten, eller finnes elevens kvarstannande där vara till men för övriga elever, skall eleven utskrivas till annan lämplig vårdform enligt av skolöverstyrelsen meddelade anvisningar. Utskrivning till annan anstalt må ej verkställas förrän plats i vederbörande anstalt blivit beredd, ej heller må utskrivning till hemmet äga r u m utan dess medgivande. 3 mom. Elev må, när det erfordras för att bereda plats åt en till intagning anmäld elev, vilken finnes vara i större behov av vård å skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning, överflyttas till annan lämplig statlig eller statsunderderstödd anstalt, vars styrelse medgiver att överflyttningen må äga rum. 4 mom. Finnes elev böra överflyttas till ungdomsvårdsskola skall ansökning härom ingivas till skolbyråchefen samt vara åtföljd av de handlingar, som legat till grund för elevens intagning i anstalten. Angående framställning om elevs intagande å sinnessjukhus gäller vad därom är i lag stadgat. Då framställning göres om överflyttning av elev från anstalt för barn med komplicerad utvecklingshämning till annan anstalt, skall dit översändas avskrift av den för eleven förda minnesbok, varom i 21 § stadgas. 5 mom. Vid utskrivning från anstalten skall elev förses med nödig utrustning. Anstalten bestrider kostnaderna för elevs överförande till annan anstalt. 20 § Är elev i behov av förmyndare och finnes ej anledning till antagande, att omedelbar ansökan om omyndighetsförklaring kommer att göras av någon därtill berättigad, skall styrelsen skyndsamt anmäla förhållandet till vederbörande överförmyndare och vid anmälan foga läkarintyg, som avses i 12 kap. 9 § lagen om förmynderskap. 21 § Vid anstalt skall för varje elev föras minnesbok enligt av skolöverstyrelsen fastställt formulär. Dessutom skall vid anstalten föras matrikel över samtliga i anstalten intagna elever. 118

Befattningshavarna och deras åligganden 22 § Vid anstalt skola vara anställda befattningshavare i enlighet med fastställd personalförteckning samt därjämte vid anstalt, vars chef ej är psykiater, en barnpsykiatriskt skolad läkare och, i mån av behov, annan personal till det antal och med den avlöning gällande avlöningsstat och i övrigt meddelade bestämmelser medgiva. 23 §

Anstaltens ledande personal, nämligen föreståndare, läkare, avdelningsföreståndare och assistenter, åligga att gemensamt ansvara för att elevbehandling och undervisning vid anstalten bedrives på sådant sätt att tillbörlig hänsyn tages till varje enskild elevs psykiska, fysiska och sociala förutsättningar. Anstaltens personal skall minst en gång varje månad samlas till konferens, vid vilken frågor rörande elevbehandling och undervisning i allmänhet vid anstalten skola behandlas. 24 §

Föreståndaren åligger särskilt: a) att handhava den närmare ledningen och förvaltningen av anstalten samt besluta i de angelägenheter styrelsen bestämmer; b) att utöva förmanskap över samtliga befattningshavare; c) att till föredragning i styrelsen vederbörligen förbereda ärendena, att där ej styrelsen annorlunda bestämmer, vid dess sammanträden föredraga ärendena och föra protokoll samt att expediera styrelsens beslut; d) att föra diarium över till styrelsen inkomna handlingar och upprätta koncept till och register över utgående skrivelser; e) att i enlighet med av skolöverstyrelsen fastställt formulär föra matrikel över eleverna samt att vid varje ordinarie styrelsesammanträde lämna förteckning över elever, vilka sedan nästföregående ordinarie sammanträde blivit intagna eller utskrivna; f) att bestrida den undervisning styrelsen bestämmer; g) att förskaffa sig personlig kännedom om varje elev och tillse, att denne kommer i åtnjutande av den särskilda behandling och vård, som för honom är lämpligast, samt att med biträde av assistent eller lärare föra i 21 § omförmäld minnesbok; h) att jämlikt 17 § besluta om tillrättavisning av eleverna samt föra och vid styrelsens ordinarie sammanträden förete den i samma paragraf omnämnda journalen över sådana åtgärder; 119

i) att, därest elev avviker från anstalten eller, vid försöksvistelse utom anstalten, från den som har vård om honom, vidtaga lämpliga åtgärder för hans återförande till anstalten; 1) att närvara vid de i 7 § under t) och u) omförmälda inventeringar; m) att årligen före den 15 juli till skolöverstyrelsen insända förteckning över anstaltens personal; n) att till skolöverstyrelsen lämna fortlöpande uppgifter om utskrivna elever och elevantalet; samt o) att i övrigt iakttaga de föreskrifter styrelsen må hava i utfärdad instruktion eller eljest meddelat; samt p) att, om särskild räkenskapsförarebefattning ej finnes eller särskilt styrelsens beslut enligt detta moments sista stycke ej föreligger, föra anstaltens räkenskaper. Vid anstalt där särskild räkenskapsförarebefattning finnes, skall det utöver vad här ovan under a)—o) stadgas, åligga föreståndaren: q) att minst en gång varje kvartal å på förhand icke bekantgjord tid samt dessutom vid varje ombyte av räkenskapsförare hos räkenskapsföraren verställa kassainventering och därvid även tillse, att kassaposterna äro tillfredsställande verifierade, att inga utbetalningar verkställt utan anordningsbeslut samt att, där anordningsbeslut icke tecknats å vederbörande utgiftsverifikation, denna är försedd med anteckning om att den varit föremål för anordning. Instrument över sålunda förrättad inventering skall upprättas och biläggas räkenskaperna. r) att årligen inom därför bestämd tid till riksräkenskapsverket insända anstaltens räkenskaper för närmast föregående arbetsår; s) att besluta om utanordning av erforderliga medel. Föreståndare, som är psykiater, åligger dessutom att fullgöra de uppgifter, som enligt 26 § åligga anstaltens läkare. Han må härvid i den utsträckning anstaltsstyrelsen bestämmer befrias från ekonomiska och administrativa uppgifter och annan befattningshavare av styrelsen utses för dessa uppgifter. Finnes annan föreståndares åliggande bliva alltför betungande för honom må anstaltsstyrelsen besluta att skyldigheten att föra räkenskaperna skall åligga annan befattningshavare. Sådant beslut skall anmälas hos riksräkenskapsverket. 2 mom. Med uppdraget att föra anstaltens räkenskaper följer i övrigt skyldighet a) att uppbära och redovisa till anstalten inflytande statsmedel och anstaltens övriga inkomster samt svara för att behöriga likvider i rätt tid inflyta eller indrivas; b) att granska utgiftsverifikationerna och ansvara för att debiterade belopp äro till siffran riktiga ävensom tillse, att sådana verifikationer för120

setts med vederbörlig attest innan de föreläggas verkställande styrelseledamoten respektive föreståndaren för anordning; c) att i överensstämmelse med gällande föreskrifter upprätta avlöningslistor för anstaltens personal; d) att enligt vederbörligt anordningsbeslut verkställa utbetalningar; e) att å anstaltens postgirokonto insätta alla av anstalten kontant uppburna medel; f) att upprätta anstaltens samtliga räkenskaper i enlighet med fastställda formulär; föra statistik och självkostnadsberäkningar i den utsträkning, som erfordras för erhållande av en tillförlitlig överblick över driftens räntabilitet samt, därest annan än föreståndaren är räkenskapsförare, tillhandagå föreståndaren med utredningar och uppgifter av ekonomisk art, som må vara erforderliga för honom i tjänsten. g) att vid varje ordinarie sammanträde till styrelsen avgiva kassarapport för sistförflutna kvartal; h) att föra förteckning över anstaltens inventarier och övriga materiel samt ansvara och redovisa för anstaltens förråd; i) att emottaga och redovisa de kontanta medel, persedlar och effekter, som till anstalten åtfölja de intagna eleverna eller eljest till dem dit ankomna; j) att i övrigt fullgöra de åligganden, som styrelsen i instruktion för honom eller eljest bestämmer; k) att vid utgången av varje budgetår redovisa det förskott som enligt 7 § v) utanordnats till honom; samt 1) att årligen inom en månad efter arbetsårets utgång till styrelsen respektive föreståndaren avlämna föregående års räkenskaper med tillhörande verifikationer. 25 § För särskilt utsedd räkenskapsförare skola gälla de i 24 § 2 mom. givna bestämmelserna jämte de föreskrifter, som kunna meddelas honom av föreståndaren. 26 §

Anstaltens läkare åligger att övervaka elevbehandlingen och handhava sjukvården vid anstalten i enlighet med av skolöverstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen utfärdad instruktion. Han skall årligen före juli månads utgång till styrelsen för anstalten avlämna årsberättelse, avfattad i enlighet med av skolöverstyrelsen fastställt formulär. 27 § Avdelningsföreståndare åligger: a) att svara för behandlingen av de elever, som blivit åt honom anförtrodda, samt att förskaffa sig noggrann kännedom om dessa elever; 121

b) att ansvara för ordning och tillsyn å sin avdelning inom anstalten samt att hålla föreståndaren väl informerad om förhållandena därstädes; c) att vid behov biträda föreståndaren i förvaltningsarbetet; samt d) att i övrigt följa av anstaltsstyrelse och föreståndare lämnade anvisningar rörande arbetet. 28 § Assistent åligger: a) att svara för behandlingen av de elever, som blivit åt honom anförtrodda samt att förskaffa sig noggrann kännedom om dessa elever; b) att vid behov biträda föreståndaren i förvaltningsarbetet; samt c) att i övrigt följa av anstaltsstyrelse och föreståndare lämnade anvisningar rörande arbetet. Pedagogisk assistent åligger särskilt att vara förste lärare vid anstalten och därvid noggrannt följa och övervaka det pedagogiska arbetet vid anstalten. Han skall dessutom bestrida den undervisning styrelsen bestämmer. Psykologassistent åligger särskilt att i samråd med anstaltens läkare leda och övervaka den psykoterapeutiska verksamheten vid anstalten. Socialassistent åligger särskilt att handha elevernas försöksvistelse utanför anstalten samt att för detta ändamål uppehålla regelbunden kontakt med de statliga arbetsförmedlingsorganen och förskaffa sig noggrann kännedom om arbetsmarknaden. 29 § Lärarpersonalen åligger att i av styrelsen fastställd ordning bestrida elevernas undervisning, biträda föreståndaren med förande av i 21 § omförmäld minnesbok samt att enligt av styrelsen utfärdad instruktion deltaga i tillsynen över eleverna ävensom att i övrigt fullgöra de anstaltens uppfostringsverksamhet vidkommande göromål, vilkas utförande styrelsen kan uppdraga åt denna personal. 30 §

övriga befattningshavare äro skyldiga att noggrannt fullgöra de åligganden, som styrelsen i instruktion för dem eller eljest bestämmer. Varje befattningshavare är skyldig att utan avseende å stadgad arbetsfördelning lämna annan befattningshavare erforderligt biträde. 31 § Vid skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning tjänstgörande personal är skyldig genomgå den utbildning, som Kungl. Maj :t må föreskriva. 122

Tjänstetillsättning, semester och annan ledighet, vikariat och avsked 32 § Föreståndare tillsättes av Kungl. Maj :t efter förslag av skolöverstyrelsen, som därvid har att beträffande föreståndare, som är psykiater, samråda med medicinalstyrelsen. Avdelningsföreståndare, assistent och lärare tillsättes av skolöverstyrelsen efter förslag av anstaltens styrelse. I 22 § nämnd psykiater antages av skolöverstyrelsen efter samråd med medicinalstyrelsen. Annan ordinarie eller extra ordinarie befattningshavare än i första till tredje stycket nämnd tillsättes av anstaltsstyrelsen, övrig personal antages av styrelsen. Ordinarie befattningar tillsättas medelst konstitutorial. 33 § 1 mom. Då befattning, som tillsättes av Kungl. Maj :t, blir ledig, utfärdar skolöverstyrelsen kungörelse därom i allmänna tidningarna och medelst anslag i överstyrelseisens lokal, med föreläggande om trettio dagars ansökningstid, räknat från dagen för kungörandet i allmänna tidningarna. Efter denna tids utgång insänder skolöverstyrelsen ansökningshandlingarna till Kungl. Maj:t samt förordar därvid till erhållande av tjänsten den bland de sökande, som anses företrädesvis böra ifrågakomma, eller anmäler, att förord icke kan lämnas för någon av de sökande. Tillkännagivande av skolöverstyrelsens beslut skall snarast anslås i överstyrelsens lokal. 2 mom. Befattning, som tillsättes av skolöverstyrelsen, kungöres till ansökan på sätt under 1 mom. föreskrives med föreläggande av enahanda ansökningstid. Då tillsättning skett, skall tillkännagivande därom snarast anslås i skolöverstyrelsens lokal. 3 mom. Då räkenskapsförarbefattning blir ledig, utfärdar anstaltsstyrelsen kungörelse därom i allmänna tidningarna och medelst anslag i anstaltens lokal, med föreläggande om trettio dagars ansökningstid, räknat från dagen för kungörandet i allmänna tidningarna. Efter denna tids utgång skall styrelsen, sedan föreståndaren avgivit yttrande över inkomna ansökningar och utlåtande inhämtats från riksräkenskapsverket om de sökandes kompetens, snarast möjligt fatta beslut om befattningens tillsättande samt därom lämna meddelande till skolöverstyrelsen och riksräkenskapsverket. 4 mom. Ledigbliven ordinarie befattning, som icke under 1—3 mom. nämnts, kungöres till ansökan på sätt under 3 mom. föreskrives med före123

läggande av tjugo dagars ansökningstid. Då tillsättning skett, skall meddelande därom lämnas till skolöverstyrelsen. 5 mom. Där ej minst tre lämpliga sökande anmält sig till befattning, som avses i 2—4 mom., må skolöverstyrelsen förordna, att befattningen ånyo skall förklaras ledig. 34 § Ansökan ställes till den, som har att tillsätta befattningen, och skall åtföljas av behörigen styrkt meritförteckning, åldersbetyg, läkarbetyg och de övriga handlingar sökanden önskar åberopa. Ansökan beträffande befattning som föreståndare skall insändas till skolöverstyrelsen och beträffande befattningar, som avses i 33 § 2—4 mom., till vederbörande anstaltsstyrelse. Beträffande befattningar, som avses i 33 § 2 mom., skall anstaltsstyrelsen omedelbart efter ansökningstidens utgång översända inkomna ansökningar till skolöverstyrelsen jämte eget yttrande. 35 § 1 mom. Lärare i kunskapsämne åtnjuter ferier under de delar av året, vilka icke ingå i det fastställda läsåret eller i utöver läsåret stadgad vakttjänst. Övriga befattningshavare åtnjuta semester enligt vad därom i statens allmänna avlöningsreglemente eller, i förekommande fall, semesterlagen är stadgat. Fördelningen av semester mellan befattningshavarna bestämmes av styrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande, av föreståndaren. 2 mom. Tjänstledighet må av anstaltsstyrelsen beviljas föreståndaren under högst trettio dagar av samma kalenderår och av skolöverstyrelsen under högst sex månader av samma kalenderår. Fråga om längre tjänstledighet skall prövas av Kungl. Maj :t, och skall ansökan härom insändas till skolöverstyrelsen, som har att med eget yttrande överlämna densamma till inrikesdepartementet. Tjänstledighet för annan befattningshavare än föreståndaren beviljas av anstaltsstyrelsen med iakttagande av att styrelsen icke utan skolöverstyrelsens medgivande äger bevilja tjänsteman, som tillsatts av skolöverstyrelsen, tjänstledighet för annan orsak än sjukdom eller havandeskap och barnsbörd för längre tid än tre månader årligen. 36 § Erfordras vikarie för befattningshavare eller är befattning ledig, må lämplig person erhålla förordnande att uppehålla befattningen. Sådant förordnande meddelas, då fråga är om vakansvikariat å befattning som föreståndare, av skolöverstyrelsen och eljest av anstaltsstyrelsen. 124

37 §

Entledigande från befattning beviljas av den som har att tillsätta densamma. Ansvar för tjänstefel 38 § 1 mom. Gör föreståndaren sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller till klandervärt uppträdande, äger skolöverstyrelsen tilldela honom varning eller hos Kungl. Maj :t göra framställning om hans entledigande. Vid svårare förseelse sker åtal inför vederbörande underrätt. Har felet eller försummelsen begåtts av föreståndare, som är läkare, och hänför det sig till den sjukvårdande verksamheten, skall skolöverstyrelsen före sitt beslut i ärendet samråda med medicinalstyrelsen. 2 mom. Gör ordinarie befattningshavare å befattning, som tillsättes av skolöverstyrelsen, sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller brister han i anständigt uppträdande, äger skolöverstyrelsen efter omständigheterna antingen tilldela honom varning eller döma honom till mistning av lön under högst trettio dagar eller ock suspendera honom på högst tre månader från tjänst och lön. Har den felande icke låtit sig rätta därav eller har han gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet, skall han antingen ställas under åtal inför vederbörande underrätt eller av skolöverstyrelsen skiljas från tjänsten. Har felet eller försummelsen begåtts av annan än i första stycket nämnd ordinarie befattningshavare, äger anstaltsstyrelsen vidtaga i första och andra stycket stadgade åtgärder. Beslut av anstaltsstyrelsen om suspension eller avskedande av ordinarie befattningshavare skall underställas skolöverstyrelsens prövning. 3 mom. Ådagalägger annan befattningshavare än som avses under 1 och 2 mom. försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande eller visar han sig eljest olämplig, äger anstaltsstyrelsen tilldela honom varning eller skilja honom från tjänsten. Vid svårare förseelse sker åtal inför vederbörande underrätt. 4 mom. Under utredning av ärende rörande missförhållande i tjänsten äger anstaltsstyrelsen, där så befinnes påkallat, avstänga befattningshavaren från tjänstgöring intill dess i ärendet föreligger lagakraftvunnen dom eller annat lagakraftvunnet beslut. Avstänges föreståndare eller ordinarie befattningshavare från tjänstgöring, skall underrättelse därom omedelbart lämnas skolöverstyrelsen samt, när fråga är om räkenskapsförare, jämväl riksräkenskapsverket. 125

Besvär 39 § Den, som icke åtnöjes med anstaltsstyrelses beslut, äger hos skolöverstyrelsen söka ändring genom besvär, som skola hava inkommit till överstyrelsen före klockan 12 å trettionde dagen eller, där beslutet angår tjänstetillsättning eller förslag därtill, före klockan 12 å tjugonde dagen efter delfåendet, vilket beträffande beslut om tjänstetillsättning, varom meddelande införts i allmänna tidningarna, skall anses hava skett den dag, då meddelandet varit där infört. Beslut om avstängning från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av besvär. Angående besvär över beslut av skolöverstyrelsen i ärenden rörande ifrågavarande anstalter gäller vad i överstyrelsens instruktion är stadgat; dock skola besvären ingivas till inrikesdepartementet.

KAPITEL 3

Bestämmelser för icke statliga skol- och yrkeshem 40 §

Verksamheten vid icke statligt skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning ledes av en styrelse. Närmare bestämmelser rörande styrelsen och dess sammansättning meddelas i det beträffande anstalten mellan staten och vederbörande huvudman träffade avtalet. Vad i 7—21 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning å de icke statliga skol- och yrkeshemmen för barn med komplicerad utvecklingshämning, i den mån icke annat avtalats med vederbörande huvudman. 41 §

Vid icke statligt skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning skall vara anställd för verksamhetens behöriga bedrivande erforderlig personal i enlighet med vad som därutinnan närmare angives i det med huvudmannen träffade avtalet. 42 §

1 mom. Föreståndare och övrig personal tillsättas och entledigas av anstaltsstyrelsen. 126

2 mom. Då befattning såsom föreståndare, assistent eller lärare blivit ledig, skall densamma, där ej annorlunda stadgas i det med huvudmannen träffade avtalet, kungöras på sätt i 33 § 3 mom. sägs. Innan befattningen tillsättes, skola inkomna ansökningar överlämnas till skolöverstyrelsen, som så snart ske kan, har att granska desamma. Där ej minst tre lämpliga sökande anmält sig, må överstyrelsen förordna, att befattningen ånyo skall förklaras ledig. Skolöverstyrelsen skall upprätta förslag, upptagande t r e lämpliga sökande eller det mindre antal, som anmält sig, i den ordning de finnas framför andra och sinsemellan äga företräde i fråga om lämplighet, och må till innehavare av befattning endast utses sökande, som uppförts å överstyrelsens förslag. Utöver de undantag från bestämmelserna rörande kungörande och tillsättande av befattningar, varom kan vara stadgat i det med huvudmannen träffade avtalet, äger skolöverstyrelsen för visst fall eller för viss anstalt helt eller delvis medgiva undantag från nämnda bestämmelser. 3 mom. Anställnings- och lönevillkoren för ordinarie befattningshavare skola underställas skolöverstyrelsen för fastställelse. 43 § I den mån ej annat bestämts, i det med anstaltens huvudman träffade avtalet, skall i fråga om föreståndares och övrig personals åligganden gälla vad därutinnan föreskrivits i 23—31 §§. Fördelning av semester mellan befattningshavarna bestämmes och annan tjänstledighet beviljas av styrelsen, i den mån styrelsen icke åt sin ordförande eller föreståndare överlåtit beslutanderätten härom. Erforderlig vikarie under semester eller tjänstledighet ävensom lämplig person att uppehålla ledig befattning intill dess den bliver tillsatt, förordnas likaledes av styrelsen eller den, åt vilken styrelsen uppdragit att besluta härom. Skolöverstyrelsen skall äga bestämma, att förordnande, som avses i nästföregående stycke, skall meddelas i den ordning, som föreskrives i 42 § 2 mom. 44 §

I fråga om besvär över beslut av styrelsen för icke statlig anstalt gäller vad därutinnan föreskrives i 39 §. 45 § 1 mom. Bidrag av statsmedel utgår enligt de grunder, som angivas i det med varje anstalts huvudman träffade avtalet. Där ej annat avtalats, utbetalas sådant bidrag halvårsvis i efterskott. 127

2 mom. Ansökan om statsbidrag skall ställas till skolöverstyrelsen samt innehålla uppgifter, avfattade i huvudsaklig överensstämmelse med avöverstyrelsen fastställda formulär. Ansökan skall insändas till skolöverstyrelsen före den 1 mars och den 1 september närmast efter det halvår, för vilket bidrag sökes. Skolöverstyrelsen har, att efter granskning av ansökningshandlingarna från vederbörligt riksstatsanslag utanordna det bidrag, vartill rätt funnits föreligga.

Denna stadga träder i kraft dagen efter den, då stadgan enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, därvid reglementet för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa den 26 juni 1940 (nr 570) skall upphöra att gälla. Det alla som vederbör etc.

Specialmotivering till utkast till stadga för skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning De sakkunniga ha i sitt förslag till stadga för skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning icke haft anledning vidtaga andra ändringar i nu gällande reglemente för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa av den 26 juni 1940 (SFS 1940 nr 540) än i huvudsak sådana, som direkt eller indirekt följa av i kap. 5, 7 och 8 givna förslag. Därutöver har, efter underhandskontakter med riksräkenskapsverket, de bestämmelser, som reglera anstalternas räkenskapsföring, i viss utsträckning omarbetats. Enligt de sakkunnigas mening, bör, sedan erfarenhet vunnits av verksamheten vid de föreslagna nya eller omorganiserade anstalterna, stadgan underkastas en grundlig revidering, varvid även sådana bestämmelser, som här upptagits oförändrade, böra granskas. Med hänsyn till att i stadgan införts bestämmelser även för icke statliga anstalter har den fått en gentemot gällande reglemente något avvikande indelning med ett första kapitel innehållande bestämmelser gällande såväl statliga som icke statliga skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning, ett andra kapitel med särskilda bestämmelser för de statliga anstalterna och slutligen ett tredje kapitel med bestämmelser för de icke statliga anstalterna. Även vissa terminologiska och andra smärre ändringar ha vidtagits utan att detta anmärkts särskilt i varje fall. Rubrik Enligt de sakkunnigas förslag i kap. 5 skall beteckningen »sinnesslö» icke i fortsättningen begagnas på detta klientel utan ersättas med »barn med komplicerad utvecklingshämning». Stadgans rubrik har utformats med hänsyn härtill. KAPITEL 1

Allmänna bestämmelser 1 § I denna paragraf angives att stadgan skall gälla såväl statliga som vissa bestämda icke statliga skol- och yrkeshem för barn med komplicerad ut9—02479

vecklingshämning. Dessa icke statliga anstalter äro sådana, som genom särskilda avtal mellan staten och vederbörande huvudman knutits till den statliga anstaltsorganisationen för vården av barn med komplicerad utvecklingshämning. 2 §

I denna paragraf ges en bestämning av begreppet »komplicerad utvecklingshämning» sådant det begagnas i denna stadga. Det må här understrykas, att orsaken till barnens oförmåga att följa undervisningen i vanlig folkskola eller hjälpskola enligt denna begreppsbestämning icke uteslutande, såsom i 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa, förutsattes vara »bristande förståndsutveckling». Hinder skall sålunda icke möta, att i dessa anstalter intaga även sådana barn, som vid företagen intelligenstest visa sig ha en intelligenskvot överstigande vad som vanligen gäller vid intagning i statsunderstödda sinnesslöskolor. De sakkunniga förutsätta dock, att barn med normal förståndsutveckling icke mottagas vid dessa anstalter. Jämför i övrigt vad i 3 § sägs om anstalternas ändamål. Rörande den närmare motiveringen till i 2 § given begreppsbestämning torde få hänvisas till kap. 5 sid. 38 ff. 3 §

Paragrafen motsvarar 1 § i gällande reglemente och anger närmare anstalternas ändamål. För att understryka att anstalterna alltjämt i första hand skola utgöra komplement till de statsunderstödda sinnesslöskolorna har detta i första stycket angivits såsom anstalternas huvudändamål. I andra stycket sägs, att i vissa fall även barn, som icke äro eller varit intagna i statsunderstödd sinnesslöskola må kunna intagas i dessa anstalter. De särskilda skäl, som föreskrivas för intagning av barn tillhörande denna grupp, äro, att barnet icke utan stora risker kan hänvisas till statsunderstödd sinnesslöskola och att andra lämpliga vårdmöjligheter saknas. Det har ansetts böra ankomma på skolöverstyrelsen, som prövar intagningsansökningarna, att avgöra när det sistnämnda villkoret är uppfyllt. I tredje stycket ges slutligen övergångsbestämmelser angående epileptikers intagande på dessa anstalter. De sakkunniga förutsätta att skolöverstyrelsen, när det gäller intagning av epileptiker, med särskild noggrannhet undersöker om vederbörande utan olägenhet kan vistats på dessa anstalter. Beträffande de närmare motiveringarna till bestämmelserna i denna paragraf torde få hänvisas till den allmänna motiveringen i kap. 5 sid. 42. 4 §

Denna paragraf motsvarar 13 § i gällande reglemente, vars föreskrifter om överinseende och inspektion överförts i sak oförändrade. Med hänsyn 130

till att oklarhet stundom rått om i vilka former samarbetet mellan de olika inspektionsorganen skall äga rum, har paragrafen fått ett tillägg, som klart uttrycker att skolöverstyrelsen är chefsmyndighet och att inspektörerna h a att hålla skolöverstyrelsen underrättad om sina inspektioner och hos skolöverstyrelsen göra framställning om vidtagande av åtgärder, som befunnits påkallade. I övrigt torde få hänvisas till den allmänna motiveringen i kap. 7. Sid. 57 ff.

KAPITEL 2

Särskilda bestämmelser för statliga skol- och yrkeshem Styrelse och förvaltning 5 § Paragrafen motsvarar 15 § i gällande reglemente. Nuvarande bestämmelser om styrelsens sammansättning ha ansetts kunna utgå. 6 §

Bestämmelserna i 16 § av gällande reglemente ha överflyttats oförändrade. 7 §

Paragrafen, som behandlar styrelsens åligganden, motsvarar 17 § i gällande reglemente. Flertalet av bestämmelserna i denna paragraf ha överflyttats oförändrade. Vissa av nu gällande bestämmelser kunna emellertid utgå. Sålunda skall styrelsen icke i fortsättningen besluta om elevs intagning vid anstalten, vilket enligt 12 § skall ankomma på skolöverstyrelsen. Likaledes utgår bestämmelsen att styrelsen skall bestämma den utrustning, som elev vid intagningen skall vara försedd med, enär samtliga kostnader — inklusive kostnaderna för utrustningen — för vården av detta klientel skall bestridas av staten. Vidare utgår bestämmelserna rörande styrelsens befattning med expektansdiariet eftersom intagningen skall ske centralt i skolöverstyrelsen. Å andra sidan ha vissa nya föreskrifter tillfogats katalogen över styrelsens åligganden. Det har sålunda synts lämpligt, att i reglementarisk form särskilt understryka styrelsens skyldighet, att med största uppmärksamhet följa elevbehandlingen, vilken föreskrift införts under b ) . Vidare har un131

der c) införts bestämmelsen, att styrelsen skall ansvara för att sådant observationsutlåtande, som närmare beröres i 14 §, i behörig tid insändes till skolöverstyrelsen. Därutöver ha vissa justeringar företagits i de bestämmelser, som reglera styrelsens befattning med anstaltens räkenskaper. 8—11 §§ Bestämmelserna i dessa paragrafer ha med smärre ändringar överförts från 18—21 §§ i gällande reglemente.

Intagning av elever 12 § Enligt de sakkunnigas förslag skall intagningen av elever i skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning ske centralt i skolöverstyrelsen i stället för som nu genom anstaltsstyrelserna. Bestämmelserna i denna paragraf ersätta sålunda 2 § i gällande reglemente. Rörande den närmare motiveringen till detta ändringsförslag torde få hänvisas till kap. 7, sid. 87 ff. 13 § Denna paragraf innehåller föreskrifter om vilka handlingar ansökan om inträde i anstalt för barn med komplicerad utvecklingshämning skall vara åtföljd av. Paragrafen motsvarar 3 § i gällande reglemente. Till nu gällande bestämmelser har fogats en föreskrift om att dylik ansökan skall åtfölj a s av intyg om barnets psykiska beskaffenhet utfärdad av barnpsykiatriskt utbildad läkare. Intyget skall ges enligt fastställt formulär. Detta intyg avses, i kombination med övriga föreskrivna uppgifter, kunna ersätta bestämmelserna om att läkaren vid den anstalt där eleven är intagen eller inspektören för sinnesslövården eller inspektören för sinnesslöundervisningen skall utfärda intyg om att eleven är olämplig för samlivet på anstalten. Detta läkarintyg avses också kunna ersätta det i nuvarande 3 mom. föreskrivna intyget om att den, för vilken inträde sökes, är sinnesslö. De nuvarande bestämmelserna om ansvarsförbindelse för avgifter och andra ersättningar till anstalten för elevens vistelse där utgå, eftersom inga avgifter eller andra ersättningar skola förekomma utan staten helt skall svara för vårdkostnaderna. 14 § Paragrafen innehåller bestämmelser om att skolöverstyrelsen skall besluta i vilken anstalt elev skall placeras. Det är sålunda skolöverstyrelsen, som med ledning av de till ansökan hörande handlingarna eller eljest införskaffade uppgifter, skall bedöma vilken av de anstalter av skiftande ka132

raktär, vilka ingå i anstaltsorganisationen, som i varje särskilt fall är lämpligast. Enär det många gånger kan visa sig svårt att med ledning av ansökshandlingarna bedöma elevens behov av vård och behandling i specialanstalt av här ifrågavarande typ, har i denna paragraf inskrivits bestämmelser om att intagning skall kunna ske för observation. Härigenom vinnes, att elev, som visar sig icke ha behov av denna sorts specialvård, utan något omständligt ansökningsförfarande kan återsändas till den anstalt varifrån h a n kommit eller om han icke varit intagen på anstalt, kan återsändas till den person eller myndighet som har ansvaret för honom. Intagning på viss anstalt för observation skall sålunda innebära, att ansvaret för elevens rätta placering icke genom denna intagning övergått på anstalten.

Elevbehandling 15 § Det har ansetts lämpligt, att i stadgan, som huvudsakligt moment i elevbehandlingen vid skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning, framhålla läkepedagogiken och den individuella behandlingen. Detta anges genom att föreskrifter härom intagits främst under rubriken »elevbehandling». I denna paragraf ges därefter allmänna anvisningar om skolundervisning och yrkesträning. Dessa senare föreskrifter motsvara närmast vad i 7 § samt i 8 § 1 mom. av gällande reglemente är stadgat. Rörande den närmare motiveringen till bestämmelserna om elevbehandling, undervisning och yrkesträning hänvisas till kap. 5 sid. 43 ff. Bestämmelsen om skolårets längd har ändrats från 40 till 39 veckor. Anledningen härtill är, som närmare motiveras i kap. 7 sid. 76 ff., att lärarpersonalens tjänstgöringsskyldighet ansetts närmare än för närvarande böra ansluta till vad som gäller vid statsunderstödda sinnesslöskolor. 16 § Bestämmelserna i denna paragraf motsvara närmast 1 § 3 mom. i gällande reglemente, vilket moment stadgar, att person, som ej längre är minderårig skall kunna intagas i eller tillåtas kvarstanna vid statlig uppfostringsanstalt för sinnesslöa om särskilda skäl därtill föranleda. Något skäl att i skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning ta emot personer, som redan vid intagningen nått vuxen ålder, synes enligt de sakkunnigas mening inte finnas. Dessa få antingen hänvisas till de statliga anstalterna för s. k. vuxna asociala imbecilla eller 133

omhändertagas i annan form. Däremot kan det i vissa fall vara motiverat att låta elev, som är sent utvecklad, stanna kvar vid anstalten något år om h a n eljest synes kunna ha nytta av sin vistelse vid anstalten. 17 § Nu utgående flitpengar har ansetts böra ersättas med fickpengar i likhet med vad som gäller vid ungdomsvårdsskolorna. I paragrafens andra moment, som motsvarar 8 § 3 mom. i gällande reglemente, har gällande bestämmelser ansetts böra något modifieras. Bestraffningsformen »sängläge» bör icke vara tillåten. I tredje momentet har införts förbud mot kroppsaga i likhet med vad som gäller för de statsunderstödda sinnesslöskolorna (jämför Kungl. Maj :ts reglemente för statsunderstödda skolor för bildbara sinnesslöa den 22 december 1944, SFS nr 822). Med kroppsaga avse de sakkunniga här all behandling, som är avsedd att framkalla smärta, såsom lugg, örfilar etc. 18 § Denna paragraf, som rör försöksutskivning av elever, motsvarar 9 § i gällande reglemente. Bestämmelserna har skärpts såtillvida att uttrycket »må utackorderas» ersatts med »skall utplaceras» och uttrycket »eller anställas i enskild tjänst» med »beredas lämplig anställning». De sakkunniga ha härmed velat understryka att anstaltens styrelse och ledning är skyldig att aktivt verka för elevernas anpassning till samhälle och arbetsliv. När uttrycket »utackorderas» ersatts med »utplaceras», har detta sin grund däri, att utackordering i egentlig bemärkelse icke förekommer vid de nuvarande statliga skol- och yrkeshemmen i Salbohed och Vänersborg. Denna form av placering i enskilda hem torde icke heller lämpa sig för det klientel som här avses. Om eleverna förvärvat arbetsduglighet samt visat pålitlighet och gott uppförande bör försöksvistelsen utom anstalten i allmänhet ha formen av arbetsanställning med sådan ersättning, att den täcker kostnaderna för uppehället. 19—21 §§ Paragraferna ha med smärre justeringar överförts från 10—12 §§ i gällande reglemente. Beträffande bestämmelsen i 19 § 1 mom. att den utskrivne skall anmälas till hjälpverksamhetsläkaren vid det statens sinnessjukhus inom vars upptagningsområde den utskrivne skall vistas, vilja de sakkunniga anföra att det synes vara ändamålsenligt att, vid en framtida omorganisation av den statsunderstödda sinnesslövården, hjälpverksamhetsläkarens funktion överflyttas på centralanstalts kurator eller föreståndare. 134

Befattningshavarna och deras åligganden 22 § Paragrafen motsvaras av 22 § i gällande reglemente. De nuvarande bestämmelserna, att anstalt skall ha en legitimerad läkare anställd och att styrelsen därjämte, när så anses nödigt, äger rätt att anlita särskild läkare för undersökning av elevernas sinnesbeskaffenhet, ha ersatts med föreskriften att anstalt, vars chef icke är psykiater, skall ha anställd en barnpsykiatriskt skolad läkare. Motivet till detta ändringsförslag är, som närmare framhålles i kap. 5 sid. 52 ff, att klientelet vid här ifrågavarande anstalter lida av komplicerade psykiska rubbningar, vars behandling kräver sakkunskap bland annat på det barnpsykiatriska området. 23 §

Som framgår av det nyss sagda och mera utförligt av kap. 5 är elevbehandlingen vid dessa anstalter en uppgift, som kräver sakkunskap, inom olika discipliner. De sakkunniga ha föreslagit, att anstalt skall ha till sig knuten såväl pedagogisk som psykologisk, barnpsykiatrisk och social expertis. Avsikten härmed är att eleverna vid dessa anstalter skola komma i åtnjutande av en så allsidig bedömning och riktigt avvägd behandling, som möjligt. Det lämpliga arbetssättet för en sådan expertgrupp synes, vid sidan av det ordinarie arbetet bland barnen, vara en fortlöpande kontakt mellan medlemmarna i gruppen med regelbundet utbyte av erfarenheter och iakttagelser rörande elevbehandlingen och de enskilda eleverna. Det har synts angeläget att så långt möjligt genom reglementariska föreskrifter ge arbetssättet den inriktning som sålunda ansetts önskvärd. För detta ändamål har i förevarande paragraf stadgats, att den nämnda personalen skall vara gemensamt ansvarig för elevbehandlingen vid anstalten. I paragrafens andra stycke har stadgats att all personal skall deltaga i månatliga konferenser. Det synes vara mycket angeläget att all personal dels har möjlighet att framlägga egna erfarenheter och synpunkter och dels hålles fortlöpande informerad om anstaltens behandlingsmetoder och aktuella behandlingssvårigheter i särskilda fall. 24—25 §§ Paragraf 24, som rör föreståndarens åligganden, har i sina huvuddrag överförts oförändrad från 23 § i gällande reglemente. Bestämmelserna angående förande av expektansdiarium ha dock uteslutits emedan elevintagningen icke skall äga rum genom anstaltens försorg utan överflyttas till skolöverstyrelsen. Under n) har vidare införts den föreskriften, att föreståndaren fortlöpande skall hålla skolöverstyrelsen underrättad om förändringarna i elev135

antalet på anstalten. Denna bestämmelse har införts för att för skolöverstyrelsen skapa möjlighet till överblick över det aktuella läget i fråga om platstillgång på anstalterna, vilket är nödvändigt för att den centrala intagningen skall kunna fungera friktionsfritt. Vissa åligganden, som naturligt följer av föreståndarens ställning som förvaltningschef, har icke ansetts behöva vara särskilt nämnda i stadgan och ha uteslutits. Till denna paragraf ha däremot överflyttats samtliga bestämmelser rörande vad räkenskapsförare har att iakttaga (26 § i gällande reglemente). I 25 § anges att de i 24 § givna bestämmelserna rörande räkenskapsföringen skall gälla jämväl då särskild räkenskapsförare finnes. Slutligen har paragrafen fått ett tillägg om vad föreståndaren, som tillika är psykiater, har att iakttaga. Det har bland annat ansetts lämpligt att ge anstaltsstyrelsen möjlighet, att befria föreståndare, som är psykiater, från vissa ekonomiska och administrativa uppgifter. 26 § Denna paragraf motsvarar 24 § i gällande reglemente och innehåller bestämmelserna rörande anstaltsläkarens åligganden. Till skillnad från vad som nu föreskrives, skall anstaltsläkaren vara en barnpsykiatriskt utbildad läkare. Denne skall, enligt vad som närmare framhålles i kap. 7 sid. 74 ff, svara för elevbehandlingen främst ur psykiatrisk synpunkt och tillika handha kroppssjukvården vid anstalten. 27—28 §§ Dessa paragrafer behandla avdelningsföreståndares och assistenters åligganden. Beträffande assistents åligganden föreskrives förutom vissa allmänna skyldigheter, även speciella sådana med hänsyn tagen till vederbörandes uppgift inom anstaltsledningen. Assistenternas arbetsuppgifter ha behandlats i kap. 7 sid. 74 ff. 29 § Paragrafen innehåller bestämmelser om lärarpersonalens åligganden och motsvaras av 25 § i gällande reglemente. För lärarpersonalens skyldigheter och för föreslagna förändringar i dessa skyldigheter har utförligt redogjorts i kap. 7 sid. 76 ff. 30 §

Bestämmelserna i denna paragraf har utan ändring överförts från 27 § i gällande reglemente. 31 § I denna paragraf har inskrivits skyldighet för personalen att genomgå de utbildningskurser som kan komma att anordnas. 136

Tjänstetillsättning, semester och annan ledighet, vikariat och avsked 32—37 §§ Dessa paragrafer innehålla bestämmelser om tjänstetillsättning, vikariat, avsked m. m. De motsvara närmast 28—34 §§ i gällande reglemente, vilka omarbetats med hänsyn till föreslagna förändringar i personalplanerna. Därutöver har det synts böra ankomma på skolöverstyrelsen att tillsätta lärare, avdelningsföreståndare och assistenter. Beträffande bestämmelserna i 35 § (nuvarande 33 §) har den ändringen vidtagits, att lärare i kunskapsämne skall åtnjuta ferier i stället för semester enligt vad som föreslagits i kap. 7 sid. 76 ff. Kompetensbestämmelser motsvarande bestämmelserna i 32 § av gällande reglemente ha synts överflödiga.

Ansvar för tjänstefel 38 §

Paragrafen motsvarar 35—37 §§ i gällande reglemente. Bestämmelserna i dessa paragrafer ha ändrats med hänsyn till ändringar i tjänstetillsättningen. Besvär 39 § Paragrafen har utan ändring överförts från 38 § i gällande reglemente.

KAPITEL 3

Bestämmelser för icke statliga skol- och yrkeshem Verksamheten vid icke statligt skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning skall, som närmare utvecklats i kap. 8 sid. 97 ff., regleras genom ett särskilt avtal mellan staten och anstaltens huvudman. Vissa av de bestämmelser, som gälla för motsvarande statliga anstalter, böra emellertid gälla även vid de icke statliga anstalterna såvida särskilda skäl icke göra avvikelser härifrån nödvändiga. Vid utformningen av detta kapitel har motsvarande avsnitt i Kungl. Maj:ts stadga för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården (SFS 1946 nr 582) delvis tjänat som mönster. 137

40—41 §§ Bestämmelserna i dessa paragrafer torde icke behöva närmare kommentarer. 42 § Paragrafen ger bestämmelser om tjänstetillsättning. För att personalens kompetens och lämplighet skall kunna så långt möjligt bli densamma vid icke statliga anstalter som vid de statliga har föreskrivits att vid tillsättning av de tjänster, som icke särskilt undantagits i avtalet, skolöverstyrelsen skall granska inkomna ansökningar och upprätta förslag upptagande tre lämpliga sökande. Anstaltsstyrelsen har därefter att bland dem, som uppförts på skolöverstyrelsens förslag, utse en till innehavare av befattningen. Dessa bestämmelser äro analoga till vad som gäller vid tillsättning av föreståndare och lärare vid statsunderstödda sinnesslöskolor. 43—45 §§ Paragraferna torde icke tarva närmare kommentarer.

Bilaga 1

Program och kostnadsberäkning för skolhem Elevpaviljong för 7 elever (2 st.) Varje paviljong skall innehålla: 2 st rum för 3 barn » 14 kvm 1 st rum för 1 barn » 8 » Vid möblering av rummen bör en möblering tänkas med sängarna utmed väggarna. I anslutning till varje sovavdelning anordnas: 1 st. tvättrum med 2 tvättställ samt 1 badkar och 1 wc tillsammans .. ca 7 kvm 1 st förråd för sängkläder etc. ca 5 » Gemensamma utrymmen: 1 st dagrum ca 18 » 1 st matsal ca 12 » 1 st serveringskök ca 7 » 1 st jourrum ca 7 » 1 st snyggningsrum och i anslutning därtill 1 torkrum tillsammans ca 12 » Då maten distribueras från ett centralkök bör en sådan anordning inrättas att transportlådor lätt kunna införas i serveringsköket. Elevpaviljong för 14 elever Paviljongen uppdelas lämpligen på 2 sovavdelningar om 7 platser. Varje avdelning skall innehålla: 2 st rum för 3 barn å 14 kvm 1 st rum för 1 barn å 8 » I anslutning till varje sovavdelning anordnas: 1 st tvättrum med 3 tvättställ, 1 badkar och 1 wc tillsammans ca 7 » 1 st förråd för sängkläder . . . . ca 7 » Gemensamma utrymmen: 1 st dagrum ca 30 » 1 st matsal ca 20 » 1 st serveringskök ca 10 » 1 jourrum ca 7 » 1 st snyggningsrum och i anslutning därtill 1 torkrum tillmans ca 18 »

Observationspaviljong Denna byggnad utformas som paviljongen för 14 elever. Till denna byggnad anslutes: Adminstrationsavdelning expedition ca 18 » föreståndarexpedition ca 14 » undersökningsrum ca 14 » väntrum ca 18 » Läkarmottagning undersökningsrum ca 14 kvm väntrum ca 18 kvm Sjuk- och isoleringsavd. 2 st sjukrum med 2 platser . . . . ä 14 » 2 st sjukrum med 1 plats . . . . ä 9 » Härtill anordnas sköljrum, tekök, kombinerat vakt- och förrådsrum samt toaletter. Centralförråd Centralförrådet placeras lämpligen i anslutning till adminstrationsavdelningen och bör innehålla: 1 st förråd för barnens effekter ca 20 kvm 1 st förråd för sängkläder, linne etc ca 20 » 1 st förråd för barnens gångkläder ca 30 » 1 st lagningsrum ca 12 » 2 st diverseförråd å 10 » 1 st allmänförråd tillika skyddsrum ca 40 » I anslutning till centralförrådet anordnas mindre handtvättstuga ca 12 » 1 st torkrum till d:o ca 12 » Centralkök Centralköket avses för i runt tal 60 portioner. Maten tankes distribuerad till skolhemmen där matsal och serveringsanordningar finnas. Kökslokalerna bestå av: Kök, diskrum, renseri, skafferi och torrförråd tillsammans ca 60 kvm

I källaren a n o r d n a s sedvanliga förrådsutrymmen. Matsal (i anslutning till centralköket) 1 st personalmatsal tilika dagr u m för personalen ca 25 kvm Matsalen bör ligga i god förbindelse med kökets utlämningssida. Matsalen förses med k a p p r u m och 1 toalett.

och kök å 75 kvm 2 st bostäder för vårdare . . å 35 kvm 2 st b i t r ä d e s r u m å 16 kvm 3 st. b i t r ä d e s r u m a 12 kvm 1 st vaktmästarebostad, 2 r u m och kök ca 60 » Bostäderna för vårdare böra utformas på sådant sätt att vid behov ett b i t r ä d e s r u m om 16 kvm kan a n s l u t a till denna bostad.

Skola Skolan avses o m f a t t a : 4 st klassrum för 10—12 elever ä 35 kvm 1 st större klassrum för arbetsundervisning ca 40 » 1 st slöjdsal för 12 elever . . . . ca 50 » 1 st m a t e r i e l r u m för d:o ca 10 » (Om skolan ä r avsedd för flickor a n o r d n a s i stället för a r b e t s u n d e r v i s n i n g : 1 st skolkök för 6 elever inklusive m a t s a l och skafferi ca 60 k v m ) 1 st gymnastiksal även a n v ä n d b a r som samlingssal (10X18) ca 180 kvm Till denna anslutes en enklare scenanordning och omklädningsrum med toalett samt materielförråd. 1 st l ä r a r r u m samtidigt bibliotek med k a p p r u m och toalett t i l l s a m m a n s ca 25 kvm I anslutning till gymnastiksalens omklädningsrum a n o r d n a s bastu . . . ca 16 kvm Personalbostäder 1 st föreståndarbostad, 4 r u m och kök och jungfrukammare å 100—120 kvm 2 st bostadshus i n r y m m a n d e : 2 st lärarbostäder 2—3 r u m

140 Panncentral av erforderlig storlek a n o r d n a s och h ä r t i l l en enklare verkstad. I anslutning till respektive hem a n o r d n a s lekplatser och i a n s l u t n i n g till skolan skolgård. Kostnadsberäkning Elevpaviljong för 7 elever 2 st å 60.000:— Elevpaviljong för 14 elever Observationsvaviljong m . m. Centralkök, p e r s o n a l m a t s a l m. m Skola j ä m t e gymnastiklokal Föreståndarbostad Personalbostadshus 2 st. å 180.000:— P a n n c e n t r a l och y t t r e ledningar Vatten och avlopp Summa k r o n o r

120.000 100.000 280.000 100.000 375.000 70.000 360.000: — 65.000 60.000 1.530.000

I de b e r ä k n a d e k o s t n a d e r n a ingå icke kostnader för väg- och planeringsarbeten.

Bilaga 2

Program och kostnadsberäkning för yrkeshem Elevpaviljong för 20 elever Paviljongen uppdelas i 2 sovavdelningar om 10 platser. Varje avdelning skall innehålla: 1 st rum för 3 elever ca 18 kvm 7 st rum för 1 elev ä 9 kvm I anslutning till varje sovavdelning anordnas: 1 st tvättrum med 3 tvättställ samt 2 wc ca 7 kvm 1 st förråd för sängkläder etc ca 7 » 1 st dagrum ca 25 » Gemensamma utrymmen: 2 st matsalar å 18 » 1 st jourrum ca 7 » 1 st kök, vilket skall betjäna hela yrkeshemmet, servering, skafferi, torrförråd om tillsammans » 40 » I suterrängen eller källarvåningen förläggas: 1 st snyggningsrum och i anslutning därtill torkrum om tillsammans ca 15 » Elevpaviljong för 10 elever Paviljongen skall innehålla: 1 st. rum för 3 elever ca 18 kvm 7 st rum för 1 elev ä 9 » I anslutning till varje sovavning anordnas: 1 st tvättrum med 3 st tvättställ samt 2 wc tillsammans ca 7 kvm 1 st förråd för sängkläder etc. ca 7 » 1 st dagrum ca 25 » 1 st matsal ca 18 » 1 st serveringsrum ca 7 » 1 st jourrum ca 7 » I suterräng eller källarvåning förlägges: 1 st snyggningsrum ca 10 » I anslutning till denna paviljong anordnas en avdelning inrymmande följande utrymmen:

1 st sjukrum avsett för 2 st patienter ca 14 » 1 st. sjukrum avsett för 1 st patient ca 9 kvm 1 st föreståndarexp ca 12 kvm 1 st läkarmottagning ca 12 » Centralförråd Centralförrådet placeras lämpligen i anslutning till administrationslokalerna och och bör innehålla: 1 st förråd för barnens effekter ca 15 kvm 1 st förråd för barnens sängkläder, linne etc ca 15 » 1 st förråd för barnens gångkläder ca 20 » 1 st lagningsrum ca 10 » 2 st diverseförråd a 8 » 1 st allmänförråd tillika skyddsrum ca 30 » I anslutning till centralförrådet en mindre handtvättstuga .. ca 10 » 1 st torkrum till d:o ca 10 » Lokaler för yrkesträning (för manliga elever) 1 st snickeri ca 200 kvm 1 st metallslöjd ca 150 » 1 st skomakeri ca 50 » 1 st undervisningssal ca 35 » I anslutning till dessa lokaler anordnas omklädningsrum med duschar. Gymnastikbyggnad 1 st gymnastiksal även användbar som samlingssal 10X18 ca 180 kvm Till denna anslutes en enklare scenanordning och omklädningsrum med toalett 1 st bastu cal6 » Panncentral av erforderlig storlek anordnas och härtill en enklare verkstad.

Personalbostäder

Kostnadsberäkning

1 st föreståndarbostad, 4 rum och kök och jungfrukammare å 100 kvm 1 st bostadshus inrymmande: 2 st lärarbostäder 2—3 rum och kök a 75 » 2 st bostäder för vårdare . . å 35 » 2 st biträdesrum å 16 » 3 st biträdesrum å 12 » Bostäderna för vårdare böra utformas på sådant sätt att vid behov ett biträdesrum om 16 kvm kan ansluta till denna bostad. I anslutning till resp. hem ordnas lekplatser och i anslutning till gymnastik- och verkstadsbyggnaden skolgård.

240.000: Elevpaviljong för 20 elever Elevpaviljong för 10 elever inkl. administrationslokaler m. m 250.000 180.000 Lokaler för yrkesträning .. 180.000 Gymnastikbyggnad 50.000 Föreståndarbostad 180.000 Personalbostadshus Panncentral och yttre led40.000: ningar 70.000: Vatten och avlopp Summa kronor 1.190.000: — I de beräknade kostnaderna ingå icke kostnader för väg och planeringsarbeten.

Bilaga 3

Program och kostnadsberäkning för omändringsarbeten vid statens yrkeshem på Salbohed Snickeri: Särskild verkstadsbarack uppföres för snickeriet. Verkstaden skall h a en golvyta av ca 200 kvm, varav ca 40 kvm för'virkesförråd. Snickeriverkstaden h a r kostnadsberäknats till 75.000 kronor. U t r u s t n i n g e n med maskiner och invent a r i e r h a r kostnadsberäknats till s a m m a n lagt 18.200 kronor enligt följande u t r u s t ningsprogram: Maskiner och verktyg

1 materialfack, i verkstaden . . 2 meter hyllfack (plåt) i verkstaden 1 anslagstavla, i verkstaden . . 1 svart tavla, i verkstaden . . . 1 trasselbehållare 1 behållare, »Julie» 4 arbetsbänkar, av t r ä , 1.5X2 m e t e r 10 klädskåp, av plåt

1 b o r r m a s k i n , bänk-, NOA . . . . 600: — 1 b o r r m a s k i n , pelar-, »Vimmerby» 1.050: 1 hyvel, rikt-, »Vetlanda» 500: 1 slipsten, elektrisk, 600 m m . . 500: 1 svarv, trä-, med tvärsupport, STMS-1, inklusive t i l l b e h ö r . . 2.200: 1 såg, band-, 400 m m 1.400: 1 såg, dekopör-, ej bandsåg . . . . 550: 1 såg, cirkel-, »Walker Turner» 1.300: 1 värmebord, elektriskt, 600X1000 500: — mm 2 limkokare, 1 och 2 liter, 140 elektriska 400 4 hyvelbänkar, 1600 m m montagekostnader 2.000

Metallarbete Verkstaden för metallarbete tankes inr y m d i r e d a n befintlig lokal, där viss u t r u s t n i n g även finnes. N y u t r u s t n i n g av metallverkstaden h a r k o s t n a d s b e r ä k n a t s till 7.000 kronor enligt följande u t r u s t n i n g s p r o g r a m . Bänksvarv 3.000: Smärgel 300: Kallsåg 2.700: Handverktyg 1.000:

11.140 1 sprutskåp, med kompressor och varmsprutningsaggregat 3.000 verktyg 1.350 Summa kronor 15.490 Inventarier 1 skrivbord, för lärarekontoret 120 2 stolar, för lärarekontoret . . . 50 3 p l å t s k å p , för lärarekontoret 600 1 bokhylla, för lärarekontoret 60 1 förbandslåda 25

Summa kronor

Summa kronor

200: 300: 15: 70: 40: 30: 600: — 600: — 2.710: —

7.000: —

Måleri Måleriverkstaden k a n i n r y m m a s i redan befintliga lokaler. Måleriarbetena tankes väsentligen förekomma i form av arbeten på gårdar i t r a k t e n , varvid eleverna t r a n sporteras till och från arbetsplatsen med bil, vilken ingår i verkstadsutrustningen. Garageutrymme finnes vid yrkeshemmet. Utrustningen h a r kostnadsberäknats till 10.000 kronor enligt nedanstående. Skåpbil 8.000: Penslar och verktyg 1.000: Färger 1.000: S u m m a kronor 10.000: —

Bilaga 4

Program och kostnadsberäkning för omändringsarbeten vid statens skol- och yrkeshem i Vänersborg Ombyggnad av det nuvarande skolhemmet E l e v r u m m e n i den n u v a r a n d e skolhemsbyggnaden uppdelas i m i n d r e r u m för 1, 2 eller 3 elever. Kostnaderna för byggnads- och m å l e r i arbeten i samband h ä r m e d h a b e r ä k n a t s till 15.000 kronor.

Tvätteri Tvätteribyggnad uppföres på y r k e s h e m mets tomt. Byggnaden h a r kostnadsberäkn a t s till 40.000 kronor. Utrustningen h a r k o s t n a d s b e r ä k n a t s till

5.635 kronor enligt följande utrustningsprogram. 1 t v ä t t m a s k i n , TME/70-R,»Bohus» 1.530: 1 blötvagn, VRLI, »Bohus» 275; 1 centrifug, CPR-40, »Bohus» 980: 1 tvättork, med motorskydd, BBV8,3, »Bohus» 640 :1 v ä r m e l e d n i n g s p u m p , med motorskydd 410: 1 mangel 300: montage av ovanstående . . . . 1.000: inredning 500: S u m m a kronor 5.635

Statens offentliga utredningar 1951 Systematisk förteckning

*

(Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna u t r e d n i n g a r n a s nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till naturskyddslag m. m. [5] B e t ä n k a n d e m e d förslag till ny ägofredslagstiftning. [20] Förslag till sjömanslag m. m. [22] Förslag till lagstiftning om förbud mot bebyggelse m. m. inom vissa strandområden [40] B e t ä n k a n d e med förslag till utlänningslag m. m. [42]

Allmänt näringsväsen. Näringslivets lokalisering. [6] Landsbygdselektrifleringens utbredning år 1950. [14] Konkurrensbegränsning. Betänkande med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Del 1. [27] Del 2. Bilagor. [28] Bränsle och kraft. Orientering rörande Sveriges energiförsörjning. [32] F a s t egendom, Jordbruk med binäringar. B e t ä n k a n d e angående producent- och k o n t a n t b i d r a g till vissa innehavare av mindre jordbruk. [39]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Principer för dyrortsgrupperingen. [7] P r o m e m o r i a med förslag till allmän verksstadga. [12] B e t ä n k a n d e med förslag till förordning angående u p p h a n d l i n g och arbeten för statens behov m. m. [18]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Kommunalförvaltning. Industri. Den svenska byggnadsmaterialmarknaden. Produktion, distribution och prissättning av jord- och stenindustriens material. [35] Skor. [38]

Statens och kommunernas finansväsen. 1944 å r s a l l m ä n n a skattekommitté. 5. B e t ä n k a n d e a n gående studiekostnaders behandling i beskattningshänseende. [13] B e t ä n k a n d e med förslag rörande utformningen av å t gärder för ökad skattefinansiering av k o m m u n a l a investeringar. [24]

Handel och sjöfart. Kommunikationsvägen. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens j ä r n v ä g a r . [3] Sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. [10]

Politi. polis-

B e t ä n k a n d e angående och åklagarväsendets organisation. [8] SOS. Samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. [ 1 9 ] Kejnekommissionens utredning. [21] Den utomprocessuella rättshjälpen å t mindre bemedlade. [31] 1944 å r s nykterhetskommitté. 1. Statistiska undersökningar kring alkoholfrågan. [43] 2. Verkan på den m ä n s k l i g a organismen av maltdrycker med olika alkoholhalt. [ 4 4 ]

Nationalekonomi och socialpolitik. S t a t s m a k t e r n a och folkhushållningen under den till följd a v s t o r m a k t s k r i g e t 1939 inträdda krisen. Del 10. Tiden juli 1948—juni 1950 j ä m t e sakregister till delarna 1—10. [11] Daghem och förskolor. Betänkande om barnstugor och barntillsyn. [15] Statens sjukhusutredning av å r 1943. B e t ä n k a n d e 6. Redogörelse för arbetsstudier vid kroppssjukhusens vårdavdelningar m. m. [17] Socialvårdskommitténs betänkande. 18. Utredning och förslag angående begravningshjälpsförsäkring. [23] 19. Utredning och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag. [25] Ekonomiskt långtidsprogram 1951—1955. [30] Ungdomen möter samhället. Ungdomsvårdskommitténs slutbetänkande. [41] 1950 å r s folkpensionsrevision. Avdragsregler och bostadstillägg. [45] Anstaltsvårdades r ä t t till folkpension m. m. [47]

Bank-, kredit- och penningväsen. Försäkringsväsen. Kyrkoväseu. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Statligt stöd å t svensk filmproduktion. [1] Antagningen av medicine studerande m. fl. [ 4 ] 1945 å r s universitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publiceringsverksamheten, personal-, instltutionsoch stipendiefrågor m. m„ det a k a d e m i s k a befordringsväsendet. [9] Filmcensuren. B e t ä n k a n d e 1. [16] Skolöverstyrelsens organisation. [29] 1946 å r s k o m m i t t é för sjuksköterskeutbildningen. 2. Högre utbildning a v sjuksköterskor m. m. 3. Specialutbildning av sjuksköterskor. [33] Arkiv- och biblioteksfilmning. [36] Universitetskanslersämbetets uppgifter och organisation m. m. [37] B e t ä n k a n d e angående skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning. [48]

Hälso- och sjukvård. Vatten- och avloppsfrågan. [26] B e t ä n k a n d e angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. [34]

Försvarsväsen. Försvarets personal tjänst. 1. [2] B e t ä n k a n d e m e d förslag angående flyttning av Stockholms örlogsbas till Stockholms södra s k ä r g å r d . [46] Utrikes ärenden. Internationell l ä t t .

Stockholm 1951 Katalog och Tidskriftstryck 02479