Betänkande rörande sinnesslövårdens organisation med hänsyn till erforderliga åtgärder för beredande av skolundervisning åt bildbara sinnesslöa barn

= tdC7S National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATIONS O F F K N T L 1 G A UTRKDNINGA-R 1 9 4 3 : 2 9 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE RÖRANDE

SINNESSLÖVÅRDENS ORGANISATION MED HÄNSYN TILL ERFORDERLIGA ÅTGÄRDER FÖR BEREDANDE AV SKOLUNDERVISNING ÅT BILDBARA SINNESSLÖA BARN AVGIVET

den 21 april 1943

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1943 Kronologisk

10.

11. 12.

13. 11. 15.

Betänkande med författnings- och organisationsförslag lör genomförande av ett förstatligande av den allminna väghållningen på landet m. m. Beckman. 32. s. K. Flyttninrsersättningssakkunniga. Betänkande med förslag 1111 författningar angående ersättning för flyttningskostnad. Marcus. 156 e. Pi. 1941 års familjebeskattningssakkunniga. Betänkande imd förslag till ändrade grunder för familjebeska ttnngen. Marcus. 170 s. Fi. Utredniig rörande skogsnäringens ekonomiska läge med förslag till åtgärder för böjande av näringens bärkraft. 3. Skogsbrukets transportfrågor: Vägar och järn7ägar. Idun. 260 s. Jo. Utredniig rörande polismäns anslutning till politiska yttjrligbetsriktningarm. m. Norstedt. 40 s. S. Utredniig och förslag angående pappersformaten inom statsförvaltningen. Beckman. 116 s. II. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 3ilaga 1. Hygieniska förutsättningar för skolarbeiet. Av U. Hjärne. Idun. 66 s. K. Betänkaide angående levnadskostnadsindex. Norstedt. 147 s. P i . Utredniig och förslag angående statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. Beckman. 99 s. S. 1940 års civila byggnadsutredning. Betänkande 1. Förslag "ill ändringar i Kungl. Maj:ts byggnadsstadga simt till föreskrifter rörande planläggning och utfö;ande av byggnad för vissa vårdanstalter och folktandpolikliniker. Beckman. 80 s. K. Utrednin* rörande den tekniskt- vetenskap liga forskningens ordnande. 4. Förslag till åtgärder för textilforskningens ordnande. Ha;ggströin. 82 s. H. Betänkaide med förslag till statliga åtgärder för stödjande av den privata . motorlösa flygningens och modsllflygningens utveckling. Beckman. 77 s. Po. Besparincsberedningens slututlåtande. Marcus. 158 s. Pi. Betänkaide angående åtgärder mot spekulation i vattenknft. Norstedt. 79 s. Ju. Utredniig och förslag angående statsbidrag till social hemij alps verksamhet. Beckman. 87 s. S.

Anm, bokstäverna Jordbruksc (nr 98) utgh

omslag

förteckning : 16. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 5. Förslag till åtgärder för järn- och metallforskningens ordnande. Hoeggström. 79 s. H. i 17. Tillströmningen till de fria fakulteterna och arbetsförhållandena närmast efter avlagd examen samt militärtjänstgöringens inverkan på universitetsoch högskoleungdomens studier och ekonomiska förhållanden. Norstedt. 145 s. S. | 18. Utredning och förslag angående planmässigt sparande för familjebildning och statens bosättningslån. Beckman. 68 s. S. | 19. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 2. Den psykologiska forskningens nuvarande ståndpunkt i fråga om dep psykiska utvecklingen hos barn och ungdom m. m. Idun. 81 s. K. ', 20. Betänkande med förslag angående omorganisation av rättsmedicinalväsendet i riket. Beckman. 182 s. S. [ 2 1 . Betänkande med förslag till reglering av det militära arvodesväsendet. Beckman 165 s. Pi. 22. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 6. Förslag till åtgärder för den geotekniska forskningens ordnande. Hajggström. 65 s. II. 23. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden vid 1938 års allmänna fastighetstaxering. Norstedt. 170 s. Pi. 24. Betänkande med förslag till lag om redovisningsmedel m. m. Norstedt. 77 s Ju. 25. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 3. Tiden juli 1941—juni 1942. Idun. 528 s. Po. 26. Ladugårdsbyggnadssakkunniga. Meddelande nr 1 Djurstallars planering, värmehushållning och ventilation. Rydahl. 153 B. Jo. 27. Betänkande med förslag till lag om folkskyddsväsendet (folkskyddslag) m. m. Beckman. 406 s. S. 28. Betänkande med förslag angående den statliga statistikens organisation m. m. Marcus. 146 s. Pi. 29. Betänkande rörande sinnesslövårdens organisation med hänsyn till erforderliga åtgärder för beredande av skolundervisning åt bildbara sinnesslöa barn. Norstedt. 161 s. S.

lhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1943: 29 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE RÖRANDE

SINNESSLÖVÅRDENS ORGANISATION MED HÄNSYN TILL ERFORDERLIGA ÅTGÄRDER FÖR REREDANDE AV SKOLUNDERVISNING ÅT RILDBARA SINNESSLÖA BARN. AVGIVET

den 21 april 1943.

STOCKHOLM 1943 KTTNGL. BOKTBYCKEBIET.

P. A. KOBSTEDT k

431743 SÖNEB

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Konungen 5 Kap. 1. Historik rörande frågan om och motivering för införande av obligatorisk skolundervisning för sinnesslöa barn 9 Kap. 2. Anstaltsväsendets utveckling och den nuvarande organisationen av sinnesslövården 26 Kap. 3. De för genomförande av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn erforderliga åtgärderna 48 Kap. 4. Förslag till lagstiftning rörande sinnesslövården 66 Lag om sinnesslövården 66 Ändring i barnavårdslagen 71 Ändring i folkskolestadgan 72 Stadga för sinnesslövården 72 Kungörelse angående statsbidrag till uppförande och inrättande av kommunala sinnesslöanstalter samt till driften vid kommunala och enskilda sinnesslö- och epileptikeranstalter 79 Reglemente för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa 81 Motiv 93 Kap. 5. Beräkning av kostnaderna för införande av skolplikt för sinnesslöa barn 114 Bilaga till Kap. 3. Översikt över platstillgången vid jämte plan för utbyggnad av landsting resp. städer tillhöriga sinnesslöanstalter 126 Bilaga innehållande anamnestiska studier rörande några å anstalterna för asociala imbecilla intagna, utarbetade av Alfred Petrén 141

Till

KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 30 oktober 1941 uppdrog Kungl. Maj:t åt ordföranden i allmänna svenska föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka professor emeritus Alfred Petrén och inspektören för sinnesslö-

vården Anna-Lisa Anneli att såsom sakkunniga — efter undersökning rörande antalet barn i skolåldern, som prövas böra intagas å uppfostringsanstalt för sådana sinnesslöa barn, vilka icke äro fallandesjuka eller blinda, ävensom beträffande antalet platser å dylika, statsunderstödda anstalter, vilka i första hand böra avses för förenämnda barn — upprätta och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de åtgärder, som må vara erforderliga för att, utan tillbakasättande av vårdmöjligheterna för andra sinnesslöa, bereda nu ifrågavarande barn plats å uppfostringsanstalt. Genom skrivelse från Kungl. Socialdepartementet den 26 november 1941 anbefalldes de sakkunniga att vid fullgörandet av sitt uppdrag även taga i övervägande av styrelsen för allmänna svenska föreningen för vården om sinneslöa och fallandesjuka ingiven framställning angående statens övertagande av avlöningen till föreståndare och lärarpersonal vid vissa skolor för sinnesslöa och fallandesjuka. De sakkunnigas arbete började med utredning rörande antalet barn i skolåldern, som äro sinnesslöa men ej beretts undervisning i uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn. För detta ändamål utsändes till samtliga skoldistrikt i riket cirkulär med förfrågan om förekomsten av sådana barn. Under avvaktan på svaren å detta cirkulär utarbetades historik rörande denna undervisningsfråga, vilken nu är 50 år gammal. Efter bearbetning av de på ovannämnda cirkulär erhållna uppgifterna och efter inhämtande av uppgifter från sinnesslöanstalterna om disponerandet av befintliga platser och om antalet till intagning anmälda utarbetades därpå för varje sinnesslöanstalt med skolhem förslag rörande de omändringar och eventuella tillbyggnader, som bleve nödvändiga för erhållande av tillräckligt antal skolplatser. Då uppdraget emellertid innehöll ett beaktande av att vårdmöjligheterna för andra sinnesslöa icke tillbakasattes, men det från ett flertal av berörda sinnesslöanstalter för genomförandet av den ifrågavarande skolplikten måste ske utskrivning av sådana sinnesslöa, vilkas omhändertagande ej ingår i en undervisningsanstalts uppgifter, befanns det nödvändigt att uppgöra förslag för ordnandet av sinnesslövården i sin helhet. Förslag till härför erforderliga författningar hava därför utarbetats. Jämlikt skrivelse från Kungl. Socialdepartementet den 17 juli 1942 erhöll undertecknad Petrén begärt medgivande att under några dagar besöka Salberga sjukhus i Sala och Västra Marks sjukhus i Örebro, varom framställning gjorts, då det för belysande av vikten av att de bildbara sinnesslöa i tid bliva intagna i sinnesslöskola skulle vara önskvärt att som bilaga till betänkandet kunna foga en studie över några av de å anstalterna för asociala imbecilla intagnas förhistoria. Då det för fullgörande av uppdraget att utreda frågan om statens övertagande av avlöningen till föreståndare och lärarpersonal vid vissa sinnesslöskolor krävdes tillgång på såväl pedagogisk som skoladministrativ sakkunskap, ingingo de sakkunniga med framställningar om förordnande för den pedagogiska inspektören för sinnesslöundervisningen Ragnhild Jungner och f. d. undervisningsrådet Gottfrid Björkman att som särskilda sakkunniga bi-

7 träda vid utredningen av denna fråga. Jämlikt skrivelser från Kungl. Socialdepartementet blevo dessa framställningar bifallna resp. den 30 april 1942 och den 28 augusti 1942. I sistnämnda skrivelse förordnades samtidigt unundertecknad Petrén att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Efter ett flertal sammanträden med de sålunda för biträde med utredning om statens övertagande av avlöningen till föreståndare och lärarpersonal vid vissa sinnesslöskolor särskilt tillkallade sakkunniga uppdrogs åt dessa att verkställa vissa utredningar och uppgöra förslag till på detta område erforderliga författningar. Med det definitiva utarbetandet av detta specialbetänkande har emellertid ansetts böra anstå tills huvudbetänkandet blivit i sin helhet utarbetat. Sedan det erhållna huvuduppdraget slutförts, få de sakkunniga härmed överlämna Betänkande rörande sinnesslövårdens organisation med hänsyn till erforderliga åtgärder för beredande av skolundervisning åt bildbara sinnesslöa barn, innehållande förslag till följande författningar: 1) Lag om sinnesslövården; 2) Stadga för sinnesslövården; 3) Kungörelse angående statsbidrag till uppförande och inrättande av kommunala sinnesslöanstalter samt till driften av kommunala och enskilda sinnesslö- och epileptikeranstalter; samt 4) Reglemente för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa. Stockholm den 21 april 1943. Underdånigst

ALFRED PETRÉN.

ANNA-LISA ANNELL.

KAPITEL I.

Historik rörande frågan om och motivering för införande av obligatorisk skolundervisning för sinnesslöa barn. Frågan om skolplikt för bildbara sinnesslöa barn är nu ett halvt sekel gammal i vårt land. Det första kommittéförslaget i frågan framkom nämligen på grund av en vid 1892 års riksdag väckt motion (F.K. n:o 10), däri yrkades på en ökning till det dubbla av det per elev då utgående statsbidraget till uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn med den motivering, att därmed större utsikt skulle kunna vinnas för erhållande av så stort antal platser i dylika anstalter, att alla bildbara sinnesslöa barn skulle kunna erhålla undervisning. I anledning av denna motion beslöt riksdagen en skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning i vad mån och under vilka villkor ökat statsunderstöd åt uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn torde böra anvisas. För avgivande av utlåtande och förslag i nämnda hänseende, »vartill omständigheterna kunde föranleda», tillsatte Kungl. Maj:t genom beslut den 22 september 1893 en kommitté. Denna kommitté fattade den uppgift, vilken sålunda anförtrotts densamma, såsom innebärande icke blott ett åläggande att verkställa den begränsade utredning, som riksdagen begärt, utan även ett bemyndigande att — då villkoren för ökat statsbidrag vore beroende av det sätt, varpå undervisningen och vården av de andesvaga (såsom de sinnesslöa av denna kommitté benämndes) i allmänhet i vårt land komme att ordnas — i övrigt verkställa den utredning och framställa de förslag, som kommittén funne vara behövliga. I det betänkande denna kommitté i mars 1894 avgav framlades sålunda icke endast förslag angående villkoren för och storleken av statsbidrag till bestridande av kostnaderna för sinnesslövården utan ett fullständigt »Förslag till förordning angående andesvagas undervisning». Som skäl härför anfördes, att bildbara andesvaga barn böra hava rätt till undervisning liksom andra abnorma barn, såsom dövstumma och blinda, och att undervisningen för bildbara sinnesslöa barn därför bör bliva obligatorisk som den redan då var ifråga om dövstumma barn och som det hade föreslagits i fråga om blinda barn. Bestämmelserna uti förordningen rörande dövstumma barns undervisning lågo också i stor utsträckning till grund för det framlagda förslaget. En kortfattad redogörelse för detta må här lämnas.

10 Med andesvaga barn, vara förordningen skulle ha tillämpning, avsågs sådana barn, vilka på grund av bristande fattningsgåva icke kunde i folkskola tillgodogöra sig den undervisning, som där meddelas (§ 1). Att föranstalta om undervisning åt sådana barn skulle tillkomma landstingen eller stadsfullmäktige i städer, som ej i landsting deltaga (§ 2), därvid varje landstingsområde eller stad av ovannämnd art skulle utgöra ett skoldistrikt, med rättighet dock för landstingsområde eller sådan stad att förena sig med ett eller flera sådana områden eller en eller flera dylika städer till ett skoldistrikt (§ 3). För varje skoldistrikt skulle finnas en skolstyrelse med säte, där skolan var belägen (§ 4). Ledamöter i skolstyrelse skulle utses av vederbörande landsting eller stadsfullmäktige i stad, som ej i landsting deltager, till ett antal av minst tre samt suppleanter till lika antal som ledamöter (§ 5). I de sålunda upprättade »andesvagskolorna» skulle alla andesvaga barn i skolåldern — med undantag av sådana, vilka på grund av sjukdom eller av annan anledning icke lämpligen kunde i skola intagas — till undervisning inställas, såvida icke föräldrar eller målsmän, som sådant föredroge, enskilt sörjde för undervisningen av dem, vilka stå under deras målsmanskap (§ 32). Skolåldern skulle räknas från och med det år, under vilket barnet fyller 7 år, men skulle skolstyrelsen kunna medgiva uppskov med barns intagning i skolan till det år, under vilket barnet fyller 9 år, och skulle skolplikten räcka 8 år efter intagning i skola, därest barnet icke före denna tid inhämtat sådana kunskaper och nått den utveckling, att det ansåges böra från skolgång befrias, eller vore så svagt begåvat, att dess fortsatta vistelse i skolan, efter inspektörens hörande, ansåges vara utan gagn (§ 33). För möjliggörande av nödig kontroll skulle andesvagskolans styrelse en gång om året å tid, som denna bestämde, från varje till distriktet hörande församlings skolråd bekomma fullständig förteckning på alla inom församlingen befintliga andesvaga under 17 år (§ 34). I händelse föräldrar eller målsmän skulle tredskas att efterkomma förordningens föreskrifter i avseende på de andesvaga barnens undervisning och med anledning därav erhållen varning av församlingens skolråd skulle bliva fruktlös, skulle barnen genom skolrådets försorg kunna från föräldrar eller målsmän skiljas och (på dessas bekostnad) översändas till andesvagskolan (§ 35). För barns inträde i andesvagskola skulle erfordras prästbetyg, legitimerad läkares intyg, avfattat i enlighet med av Kungl. Maj:t fastställt formulär, samt intyg av målsman eller anförvanter i enlighet med formulär, som av Kungl. Maj:t fastställes, och skulle det — därest målsman uraktläte att till andesvagskolans styrelse ingiva nämnda handlingar — åligga vederbörande skolråd att på begäran av andesvagskolans styrelse anskaffa och till styrelsen insända desamma ävensom att tillse, att de andesvaga barnen å den tid, styrelsen bestämmer, vid skolan inställas (§ 36). Intagning av barn i skolan skulle kunna anordnas antingen årligen eller vart annat år (§ 13 mom. 4). I fråga om andesvagskolans verksamhet upptog förslaget föreskrift om växling mellan undervisning i bokliga ämnen — vilken undervisning (inklusive sånglektioner) skulle få upptaga omkring 4 timmar per dag eller mindre för de yngsta lärjungarna — och utbildning i handaslöjd, hantverk samt trädgårds-, jordbruks- och andra lämpliga kroppsarbeten, varjämte särskilt framhölls att barnen mellan undervisningstiderna borde beredas tillfälle att under vederbörlig tillsyn sysselsättas med gymnastik och lekar samt att de under ferierna borde lämpligen sysselsättas under inseende av lärare eller vid skolan eljest anställda personer (14 §). Lärotiden i skolan skulle i allmänhet upptaga en tid av 8 år, därav högst 2 år i försöksavdelningen, så att barn, som befunnes icke vara mottagligt för undervisningen, inom nämnda tid skulle skiljas från skolan, medan barn, som befunnits bildbart, skulle uppflyttas i den egentliga skolavdelningen så snart det ansåges kunna deltaga i undervisningen därstädes, och skulle sedan flyttning från en klass till en annan kunna företagas, närhelst det för undervisningen ansåges lämpligt, men skulle barn, som saknade förmåga att tillgodogöra sig undervisningen i ett eller annat ämne, befrias

11 från deltagande i undervisningen uti sådant ämne — alltså under dylika lektionstimmar i stället sysselsättas med praktiskt arbete av något slag (§ 13). För att underhålla och vidare utbilda de andesvagas i skolan förvärvade arbetsfärdighet samt stödja deras religiösa och sedliga liv ålades skoldistriktet att anordna arbetshem, särskilt för män och särskilt för kvinnor, till den omfattning, som å varje ort funnes erforderligt, med rättighet dock för två eller flera skoldistrikt som så önskade att gemensamt anordna arbetshem (§ 18). För fallandesjuka andesvaga barn, vilka enligt redan då gällande bestämmelser icke fingo intagas i sinnesslöskola, skulle detta alltjämt gälla och blevo de hänvisade till intagning i enskilda, för sådana barn upprättade anstalter (§ 20). Som kompetensvillkor för lärarbefattning vid skola för andesvaga barn innehöll förslaget det stadgandet, att härför skulle fordras, utom god fallenhet för lärarkallet, att hava avlagt godkänd avgångsexamen vid seminarium för utbildande av lärare vid andesvagskola, därest ej Kungl. Maj:t i särskilda fall medgåve befrielse från sådan examens avläggande för den, som befunnes hava på annat sätt inhämtat nödiga kunskaper och förvärvat erforderlig pedagogisk utbildning. Samma kompetensvillkor fordrades ock för att kunna antagas som föreståndare för andesvagskola, men dessutom ådagalagd lärarskicklighet samt för övrigt sådana egenskaper som för föreståndarbefattning äro erforderliga (§ 23). För lärare fanns emellertid en övergångsbestämmelse, enligt vilken utbildning vid ovannämnda seminarium icke skulle gälla för den som vid förordningens ikraftträdande varit minst 2 år anställd vid andesvagskola och av vederbörande skolstyrelse för denna sin tjänstgöring väl vitsordats (§ 49). I fråga om lärarpersonalens åligganden upptog förslaget en särskild föreskrift, att denna skulle vara skyldig att, enligt av föreståndaren meddelade bestämmelser, utöva tillsyn över lärjungarna och främja deras utveckling även på de från egentlig undervisning lediga tider (§ 27). I fråga om förordningens tillämpning var slutligen ett övergångsstadgande upptaget, enligt vilket skola för andesvaga skulle vara inrättad inom varje skoldistrikt senast höstterminen år 1900 men inom distrikt, där sådan skola redan dessförinnan blivit anordnad, skolpliktighet skulle inträda för distriktets samtliga andesvaga barn, som fyllde 7 år under det år, då skolan trädde i verksamhet (§ 48). Vad beträffar antalet bildbara andesvaga barn i skolåldern, angavs detta av kommittén kunna beräknas till c:a 1 000, med den reservationen dock att denna siffra i verkligheten kanske var något för låg. Då antalet platser i andesvagskola vid tidpunkten i fråga i vårt land ej uppgick till mer än cirka 460, skulle sålunda för skolpliktens genomförande behövas mer än en fördubbling av platsantalet. I kommittébetänkandet framhölls emellertid behovet av att det inom andesvagvården även funnes anstalter med uppgifter att bereda bildbara andesvaga barn, som överskridit den egentliga skolåldern, tillfälle till fortsatt utbildning och underhållande av förvärvad arbetsskicklighet, enär det, om sådana möjligheter icke i tillräcklig utsträckning funnes, kunde äventyras att resultatet av den i skolan lämnade undervisningen ginge om intet och att ändamålet därmed sålunda helt och hållet förfelades. Dock ifrågasattes icke, att denna fortsatta undervisning skulle bli obligatorisk, då det kunde antagas att en del av dem, som genomgått andesvagskola, i föräldrahemmet kunde finna lämplig sysselsättning och tillfälle till vidare utbildning av i skolan förvärvad arbetsskicklighet. Kommittén räknade emellertid med att det skulle behövas plats för c:a 2/3 av de från andesvagskola utgående eleverna i arbetshem för andesvaga. Då det vid tidpunkten för betänkandets avgivande endast funnos ett par tre smärre sådana anstalter, till vilka det dittills icke utgått något statsbidrag, föreslog kommittén att staten, för uppmuntrande av skoldistrikten till anordnande av särskilda arbetshem för andesvaga, skulle lämna bidrag till driftkostnaderna jämväl i fråga om sådan andesvaganstalt om ock med mindre belopp än till andesvagskola. Vad beträffar behovet av platser i arbetshem räknade kommittén — vilken tänkt sig, att tiden för vistelsen i sådan anstalt skulle kunna begränsas till fem år — med ett platsantal av något över 400.

12 Även frågan om vården av de obildbara andesvaga berördes i kommitténs betänkande. Däri ifrågasattes, huruvida icke i en framtid staten borde övertaga anordnandet och underhållet av erforderligt antal vårdanstalter för obildbara andesvaga eller åtminstone i väsentlig mån deltaga i kostnaderna härför, men ansåg sig kommittén dock icke kunna föreslå att staten för det dåvarande skulle åtaga sig även denna ökade börda. Kommittén gick dock så långt, att den föreslog, att staten, för att uppmuntra landsting och i landsting ej deltagande städer att anordna vårdanstalter för obildbara andesvaga, måtte bidraga härtill med halva anläggningskostnaden. Under framhållande att man torde kunna räkna med att endast c:a 2/3 av alla obildbara andesvaga vore i behov av anstaltsvård, uppskattade kommittén det behövliga antalet platser i vårdhem för obildbara andesvaga till minst 1 800. I remissyttrande över detta kommittébetänkande framhöll emellertid medicinalstyrelsen, att beräkningen av de sinnesslöa vore i hög grad svävande och att det till följd därav ej läte sig göra att med någon visshet beräkna de kostnader, som förslagets genomförande skulle medföra. Även i remissyttranden från andra myndigheter uttalades betänkligheter mot ett omedelbart genomförande av kommitténs förslag särskilt med hänsyn till de dryga utgifter, som tyngde landstingen för ordnandet av de dövstummas undervisning. Om det berättigade i principen om skolplikt för bildbara sinnesslöa barn syntes enighet dock råda i remissyttrandena. I den proposition, som vid 1897 års riksdag blev framlagd i anledning av ifrågavarande kommittébetänkande, gav också Kungl. Maj:t sin anslutning till denna princip. Vederbörande departementschef anförde sålunda härom följande: »I likhet med flertalet av de myndigheter, som i ärendet avgivit utlåtande, anser även jag, att de grundsatser, från vilka kommitterade utgått vid uppgörande av sitt förslag, äro fullt riktiga. De andesvagas krav på utbildning och omvårdnad synes mig vara lika beaktansvärt som övriga abnorma barns, och detta anspråk torde icke kunna fullständigt tillgodoses, utan att skoltvång i lag stadgas, såsom förhållandet är beträffande de dövstumma och blinda. Det synes mig sålunda vara i sin ordning, att kommitterade beträffande ordnandet av de andesvagas undervisning uppställt likartade grunder som de, vilka äro i avseende å dövstumundervisningen gällande. Kommitterade hava, så vitt jag kunnat finna, anfört giltiga skäl för den av dem föreslagna anordning att för de bildbara andesvaga inrätta skolor och i anslutning till dem arbetshem samt att åt de obildbara andesvaga bereda vård i särskilda för detta ändamål upprättade anstalter. Vad kostnaderna för de andesvagas undervisning beträffar, anser även jag, att dessa böra bestridas av skoldistrikten med bidrag av statsmedel och rätt till viss årlig avgift av föräldrar eller målsman eller, om dessa icke äga tillgång till avgiftens gäldande, av vederbörande fattigvårdssamhälle. Men om jag sålunda i princip finner mig böra godkänna kommitterades förslag och anser, att de andesvagas undervisning bör ordnas i enlighet därmed, kan jag dock icke för närvarande tillstyrka fullständigt genomförande av detsamma.» Efter att därpå ha berört de i en del remissyttranden anförda betänkligheterna särskilt av ekonomisk art fortsatte departementschefen med följande uttlande: »Då jag på grund härav finner mig icke kunna för närvarande tillstyrka omedelbar tillämpning av förslaget men anser, att man såsom mål för sitt strävande på ifrågavarande område bör uppställa ett ordnande av de andesvagas utbildning i en-

13 lighet därmed, synes mig lämpligast att tillsvidare fortgå på den väg, på vilken man hittills inslagit, helst kommitterades förslag utgår från och är byggt på redan bestående förhållanden samt innebär en utveckling av dessa. För att emellertid kraftigare befordra upprättandet av uppfostringsanstalter och utvecklingen av de redan bestående och sålunda desto förr möjliggöra övergången till den av kommitterade föreslagna anordningen, synes mig staten böra i väsentligare mån än hittills skett understödja dessa anstalter och därvid icke blott lämna ökat bidrag till andesvagskolorna utan även genom ekonomiskt stöd främja upprättandet av arbetshem för de andesvaga.» Propositionen ifråga upptog sålunda av kommittén framlagt förslag att statsbidraget till driftkostnaderna vid anstalterna för undervisning och uppfostran av bildbara andesvaga i skolåldern skulle fördubblas, d. v. s. höjas beträffande sinnesslöskola, anordnad av landsting eller stad som ej i landsting deltager, från dittillsvarande 125 kronor om året till 250 kronor om året per elev, och beträffande enskild sinnesslöskola från dittillsvarande 50 kronor till 100 kronor om året per elev, samt att det — till skillnad av vad förut varit förhållandet — skulle utgå statsbidrag även till driftkostnaderna vid arbetshem för bildbara andesvaga, som överskridit skolåldern, vilket bidrag var upptaget tiill 100 kronor per år för varje sådan sinnesslö. Däremot upptogs icke kommitténs förslag att staten skulle lämna något bidrag till kostnaderna för anordnandet av anstalter för obildbara andesvaga. Denna proposition blev av riksdagen — vilken bibehöll uttrycket sinnesslö — bifallen och den ökning av statsbidraget till driftkostnaderna för sinnesslöskola, som sålunda kom till stånd, medförde också den därmed avsedda effekten beträffande ökning av antalet platser i sinnesslöskolorna. Genom tillkomsten av nya sinnesslöskolor och utvidgning av förutvarande sådana uppnåddes nämligen p å kortare tid än två årtionden det av komittén som behövligt för skolpliktens genomförande beräknade platsantalet i sinnesslöskolor. År 1915 uppgick detta nämligen till något över 1 000. Dittills hade icke från riksdagens eller myndigheters sida något nytt initiativ tagits för lösande av denna skolpliktsfråga. Målsmännen för sinnesslövården fortsatte emellertid att visa stort intresse för densamma. Frågan om skolplikt för bildbara sinnesslöa barn togs sålunda upp till behandling vid det andra svenska sinnesslö vårdsmötet, vilket hölls år 1905 i Mariestad. I det föredrag, som vid detta möte hölls i frågan, betonades särskilt, att rättvisan bjöde att, sedan skolplikt införts för de dövstumma och de blinda (resp. 1889 och 1896), sådan utsträcktes att gälla jämväl de sinnesslöa. Även vid det påföljande svenska sinnesslövårdsmötet, vilket hölls år 1907 i Eksjö, behandlades denna skolpliktsfråga, därvid föredragshållaren likaledes skarpt betonade rättigheten för alla bildbara sinnesslöa att komma i åtnjutande av undervisning. Vid intetdera av dessa möten fattades dock något beslut i frågan. Därefter vilade frågan till år 1915, då dåvarande inspektören för sinnesslövården — undertecknad Petrén — med hänsyn till den utveckling sinnesslövården nu hade erhållit, ansåg tiden vara inne att återupptaga densamma, vilket skedde genom föredrag i ämnet vid det sjätte svenska sinnes-

14 s l ö v å r d s m ö t e t , s o m det å r e t hölls i S t o c k h o l m . R e s u l t a t e t h ä r a v b l e v att mötet beslutade utse kommitterade med u p p d r a g att i n k o m m a m e d utredn i n g a v f r å g a n o m obligatorisk u n d e r v i s n i n g o c h v å r d a v b i l d b a r a s i n n e s slöa. I det a v d e s s a k o m m i t t e r a d e a v g i v n a b e t ä n k a n d e , vilket f r a m l a d e s för det s j u n d e s v e n s k a s i n n e s s l ö v å r d s m ö t e t , s o m hölls å r 1916 i M a r i e s t a d , f r a m h ö l l o s s ä r s k i l t följande s y n p u n k t e r . Erfarenheten hade visat att det i en del län rådde sådan disproportion mellan efterfrågan och tillgång på platser i sinnesslöskola, att anmälda barn ofta kunde mottagas först efter längre väntetid, understundom först sedan de kommit n ä r a den åldersgräns, 12 år, efter vilkens överskridande statsbidrag för skolelev ej erhölles. Detta innebure ett svårt missförhållande, då det torde ligga i sakens natur, att resultatet av den uppfostran och utbildning, som i sinnesslöskolan kan bibringas, i allmänhet blir bättre, därest densamma kan taga sin början i den tidigare skolåldern. Även det missförhållandet förekom ej sällan, att ett barns anmälan till sinnesslöskola skedde först sedan det kommit upp i den senare skolåldern. Den rådande ordningen att det fordrades intyg av läkare att ett sinnesslött barn vore bildbart för att det skulle få mottagas i sinnesslöskola vore även mycket olämplig, då den frågan i många fall icke kan avgöras genom en läkarundersökning. I och med införandet av en lag om skolplikt för sinnesslöa barn skulle naturligtvis alla sinnesslöa barn, även de till synes obildbara, för prövning intagas i sinnesslöskola och undantag härifrån få äga rum endast därest barnet vore i intellektuellt hänseende så lågtstående, att läkare utan tvekan kunde utfärda intyg om absolut obildbarhet, alltså icke endast ifråga om inhämtande av teoretiska kunskaper utan även beträffande praktisk utbildning. I mån som det — sedan statsbidrag jämväl till driftkostnaderna vid vårdhem för obildbara sinnesslöa från och med år 1905 börjat att utgå — komme att vid sinnesslöskola anordnas en sådan anstalt och sinnesslöa barn bleve dit insända redan före skolåldern, komme ju emellertid prövningen, om och n ä r intagning i sinnesslöskola bör ske, att äga rum å själva sinnesslöanstalten. Även från den synpunkten, att det för många lägre stående barn torde befordra möjligheterna för bildbarhet, därest de redan i de tidigaste levnadsåren (alltså före skolåldern) bli intagna å anstalt och få vänjas vid disciplin och enklare verksamhetsövningar, vore det mycket önskvärt, att varje sinnesslöskola finge sitt småbarnshem, från vilket gallringen till skolan alltså komme att ske. Vidare betonades den stora fördel anstaltsplikt för bildbara sinnesslöa barn skulle medföra för den allmänna folkundervisningens skolor, vilka under de rådande förhållandena ofta bevistades av barn, som icke kunde tillgodogöra sig därvarande undervisning och som endast vore hindrande för densamma. Erfarenheten hade emellertid givit vid handen att i många dylika fall, där överflyttning till sinnesslöskola föreslagits, föräldrar eller målsman vägrat medgiva detta. Frånsett de gynnsammare betingelser en sinnesslöskola bjuder för utbildningen av ett sinnesslött barn, hade det sin stora betydelse för barnet att bli intaget å sådan anstalt även från den synpunkten att det, i händelse det sinnesslöa barnet får fullgöra sin skolgång i vanlig skola, från det allmännas sida icke bjudes detsamma någon omsorg efter skoltidens slut, medan möjlighet finnes för det i sinnesslöskola intagna barnet att efter den egentliga utbildningstiden få bli omhändertaget inom sinnesslövården antingen genom intagning å arbetshem eller genom placering i till sådant knuten familjevård (till vilken vårdform statsbidrag hade beviljats av 1914 års senare riksdag). Vikten av att sådan omsorg komme den sinnesslöe till del efter skoltidens slut hade tydligt framgått av den erhållna erfarenheten därom, att de sinnesslöa i allmänhet behöva leva i anstaltens hägn eller i varje fall stå under lämplig ledning och tillsyn, om de icke skola gå under i sedligt avseende eller förlora under utbildningstiden förvärvade färdigheter och under densamma vunnen arbetsförmåga. På

15 grund av sådan erfarenhet — vilken hade föranlett, att den ursprungliga bestämmelsen om begränsning i statsbidrags utgående för arbetshemselev till endast ett visst antal år redan 1904 hade blivit borttagen — förelåg det enligt kommitterades mening behov av anstaltsplikt även för äldre bildbara sinnesslöa, i den mån vård å anstalt för sådana är behövlig. Slutligen berördes i kommittébetänkandet även behovet av skolplikt för bildbara fallandesjuka barn. Sedan detta betänkande diskuterats, beslöt mötet en skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes verkställa vidare utredning av frågan och för riksdagen framlägga förslag till lag om obligatorisk undervisning och vård av bildbara sinnesslöa och fallandesjuka. Två år senare erhöll Kungl. Maj:t en framställning i frågan även från riksdagen. Vid 1918 års riksdag väcktes nämligen av folkskolinspektör Moberger i andra kammaren en motion (A. K. nr 265), däri hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om sådana föreskrifter, som stadga undervisningsplikt vid sinnesslöanstalt för sådana barn, som på grund av bristande begåvning ej lämpligen kunna deltaga i folk- och småskolans undervisning utan böra undervisas vid dylik anstalt, eller om riksdagens medverkan är nödvändig, för riksdagen framlägga de förslag i ämnet, som kunna finnas behövliga. Ur motiveringen till denna hemställan må följande här anföras. »En omständighet, som ganska ofta verkar hämmande på folk- och småskolans undervisning är förekomsten i dessa skolor av barn, som rätteligen i stället borde undervisas i sinnesslöanstalt. Undertecknad har ej så sällan under sin verksamhet som folkskolinspektör funnit i småskolan barn, som undervisats där i 4 a 5 år utan att dock under denna tid ha inhämtat så mycket kunskaper och färdigheter, som normalt begåvade barn bruka besitta efter 1 å 2 läseterminers undervisning. Det är ju uppenbart att ett eller flera dylika underbegåvade barn i en skola med upp till 30 barn eller understundom flera måste i hög grad verka hämmande på de övriga lärjungarnas undervisning, då ju lärarinnan, om än med ringa utbyte, måste sysselsätta sig med även dessa elever. Men det är ej nog med, att de normalt begåvade barnens undervisning blir eftersatt för ett eller ett par i intellektuellt avseende undermåliga barns skull utan hela andan och arbetsglädjen i skolan lider av de sinnesslöa barnens närvaro. Det förstås lätt, att det ej kan verka uppmuntrande eller bereda någon glädje vare sig för lärarinnan eller de normalt begåvade barnen att dag efter dag se dessa efterblivna stackares fåfänga försök att tillägna sig ens undervisningens enklare element. Det gör också ett nedslående intryck att komma in i en skola, där dylika elever finnas. Man känner, att hela den så att säga andliga atmosfären, under vilken skolan arbetar, är tryckande. Med ett ord, hela andan i skolan lider och arbetsresultatet försämras väsentligt. Ser man saken från de sinnesslöas synpunkt blir resultatet likaledes, att de ej böra undervisas tillsammans med andra barn. Då de ständigt finna, att de ej kunna * tävla i inhämtandet av kunskaper och färdigheter med sina lyckligare lottade kamrater, ar tydligt, att deras arbetslust och självkritik förminskas, vilket inverkar menligt på arbetsresultatet. Skolarbetet är ej heller så lagt, som bäst passar dem, och lärarinnan har som regel ej den nödiga insikten och färdigheten i dylika barns undervisning. Dessa barn få också i lekar och annat umgänge med de normalt begåvade kamraterna känna sig förbisedda och tillbakastötta. Att dylika barn ej rätteligen böra undervisas i våra folk- och småskolor utan i

16 sinnesslöanstalter, erkännes nog allmänt i teorien. Detta önskemål är emelertid med nu gällande bestämmelser omöjligt att effektivt genomföra. Det existerar nämligen intet tvång för föräldrar att sända sina så beskaffade barn till sinnesslöaistalt. Det är därför ej alls ovanligt, att då ett skolråd eller en folkskolinspektör jegär åtgärder för att få ett dylikt barn intaget å sådan anstalt, barnets föräldrai helt enkelt vägra att lämna sitt bifall. Det kan ej gärna råda något tvivel därom, ut en dylik vägran från föräldrarnas sida är till barnets skada, då det därigenom beövas en undervisning, som för dess del skulle vara den bästa. Det synes därför van påkallat, att staten träder emellan för att skydda barnets intresse och stadgar skyldighet för föräldrar till dylika barn att låta dem intagas å sinnesslöanstalt. Från principiell ståndpunkt måste detta anses lika berättigat, som att blinda barn skola undervisas i blindinstitut och dövstumma i dövstuminstitut. Målet måste vaia att var och en får den undervisning, som bäst lämpar sig för hans andliga och knppsliga förmögenheter. Det torde därför ej kunna anses vara ett obehövligt ingri)ande i föräldramyndigheten att stadga, att barn, som lämpligen ej kunna undervsas i folk- och småskola utan böra få sådan undervisning, som en sinnesslöanstat erbjuder, också skall intagas i dylik anstalt.» Efter tillstyrkan av vederbörande utskott (A.K:s första tillf. uti. n:o * och F.K:s första tillf. uti. n:o 19) beslöt riksdagen i anledning av denna nution en skrivelse till Kungl. Maj:t av följande lydelse: »I likhet med motionären och de med anledning av hans framställning iörda vederbörande anser riksdagen, att det är av vikt, att frågan om sinnesslöa oarns undervisning får en rationell lösning. Det måste givetvis för hela vår folkundervisning vara av största vikt, att barn, som på grund av sinnesslöhet äro urståndsatta att följa med och tillgodogöra sig skolans undervisning och därför vålla ett både psykiskt pinande och tidsödande hinder i undervisningen av övriga barn, skiljas från den vanliga undervisningen och få en speciell handledning och vård. På landsbygden, där möjligheten att anordna s. k. hjälpklasser är så gott som utesuten, kunna de sinnesslöa barnen utgöra en hela undervisningen nedtyngande ocl förryckande börda. Men även där hjälpklasser finnas, vari de sinnesslöa barnen inagas, återkommer samma svårighet. Ty hjälpklasserna avse de mindre försigkomna, alltså sådana, vilkas intellektuella utveckling visserligen är dålig men likvisst ickt kan rubriceras som sinnesslöhet. Att de sinnesslöa barnens närvaro i dessa hjälpkasser under sådana förhållanden skall verka förlamande, hindrande och förryckanle på hjälpklassundervisningen i dess helhet, torde alltså ligga i öppen dag. Rikslagen kan därför icke finna annat, än att det enda riktiga är, att de notoriskt sinnesslöa helt och hållet avskiljas från den vanliga undervisningen och beredas särskill undervisning. Med avseende på de grunder, efter vilka detta avskiljande bör ske, anser sig riksdagen icke kunna uttala någon bestämd mening, utan vill endast framhålla, att de grunder, som i sådant hänseende må varda fastställda, böra garantera, att avskiljandet sker med sakkunskap och efter synnerligt sorgfällig pröming. På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till anordnande av särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn.» P å grund av de sålunda ingivna framställningarna beslöt Kungl. Maj :t den 28 maj 1920 bemyndiga chefen för dåvarande civildepartementet att tillkalla sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande lagstiftning om obligatorisk undervisning och vård av bildbara sinnesslöa och fallandesjuka ävensom i fråga om det för sådan lagstiftnings genomförande nödiga anstaltsväsendet. De därpå för detta uppdrag utsedda sakkunniga upptogo först till behandling och utredning frågan rörande omhän-

17 dertagande av sådana sinnesslöa och fallandesjuka, vilka på grund av vanart icke lämpligen kunna intagas och behållas i de vanliga sinnesslö- och epileptikerskolorna. Vid dåvarande tidpunkt hade nämligen ännu icke några åtgärder blivit vidtagna rörande omhändertagandet av vanartade sinnesslöa, fast det alltsedan år 1897 såsom villkor för statsbidrags utgående till sinnesslöanstalt varit föreskrivet att sinneslö, som förklarats vara olämplig för samlivet i sådan anstalt, ej får däri intagas. Följden av denna i och för sig välbehövliga bestämmelse hade emellertid blivit, att hemmen och kommunerna voro nödsakade att själva taga hand om de vanartade sinnesslöa. På detta orimliga förhållande hade uppmärksamheten fästs i en vid 1916 års riksdag av dåvarande inspektören för sinnesslövården och dåvarande direktören i Svenska Fattigvårdsförbundet väckt motion (F. K. nr 83), däri bl. a. hemställdes att riksdagen måtte besluta en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning på vad sätt vård lämpligen borde anordnas för sinnesslöa, som på grund av vanart icke lämpligen kunna intagas eller behållas å de vanliga sinnesslöanstalterna. Denna motion hade av riksdagen bifallits under uttalande att det borde tillkomma staten att ombesörja vård för denna kategori av sinnesslöa. Vid ärendets föredragning i statsrådet den 28 maj 1920 hade departementschefen också betonat, att en lösning av frågan om de vanartade sinnesslöas och fallandesjukas omhändertagande måste föregå genomförandet av lagstiftning om anstaltsplikt för bildbara sinnesslöa och fallandesjuka, då sådan anstaltsplikt bör gälla även och för övrigt icke minst de vanartade bland dessa. Vid behandlingen av denna anstaltsfråga kommo 1920 års sinnesslövårdssakkunniga till det resultat, att vården om de vanartade sinnesslöa borde omfatta särskilda anstalter för barn och för vuxna och att bådadera slaget av anstalter borde vara avsett för allenast det ena könet, så att vanartade sinnesslöa av olika kön alltid bleve skilda till olika anstalter. Då anordnandet av anstalter för vanartade sinnesslöa barn ansågs särskilt trängande och frågan om valet av förläggningsorter för dylika anstalter icke behövde kräva någon mera avsevärd tid, framlades förslag om anordnandet av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa barn i ett särskilt betänkande, som avgavs den 12 februari 1921. Det i detta betänkande framlagda förslaget innebar, att uppfostringsanstalten för vanartade sinncsslöa gossar skulle förläggas till Salbohed, vars byggnader redan förut ägdes av staten (i det att hit hade varit förlagd en statsanstalt för alkoholister, vilken emellertid ej längre blivit behövlig), och uppfostringsanstalten för vanartade sinnesslöa flickor till den i Vänersborg befintliga anstaltsbyggnaden, i vilken genom en stiftelses försorg anordnats skolhem för blinda sinnesslöa. Denna anstaltsbyggnad skulle nämligen överlämnas till staten, då den inom kort komme att bliva onödig för sitt dåvarande ändamål, enär en statsanstalt var under uppförande i Lund för blinda med komplicerat lyte, där alla bildbara blinda sinnesslöa barn skulle omhändertagas. Redan vid 1921 års riksdag framlades därpå proposition med begäran om anslag till anordnande av de tvenne sålunda föreslagna anstalterna för 2—43174 fl

18 vanartade sinnesslöa barn, av vilka den för gossar öppnades i slutet av år 1922 och den för flickor i juli 1924. Då det — med hänsyn till det alltsedan år 1878 gällande stadgandet att epileptiska barn ej få mottagas i statsunderstödd sinnesslöskola — är en nödvändig förutsättning för införande av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn, att det finnes ett tillräckligt antal platser i epileptikerskola, upptogo 1920 års sinnesslövårdssakkunniga efter avlämnandet av sitt betänkande om anordnandet av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa barn frågan om epileptikervården till behandling. För epileptiska sinnesslöa hade det visserligen redan länge funnits tvenne på enskilt initiativ tillkomna skolhem (Vilhelmsro och Margaretahemmet), men hade platsantalet i dessa visat sig alldeles otillräckligt, vilket i all synnerhet varit förhållandet sedan alltifrån år 1915 deras verksamhet — på framställning av 1914 års riksdag, vid vilken motion i frågan av undertecknad Petrén blivit väckt (F. K. nr 12) — utsträckts att mottaga icke endast sinnesslöa epileptiska barn utan även i intellektuellt hänseende mera fullmåliga barn, som på grund av sina epileptiska anfall icke kunde bevista de vanliga skolorna. De sakkunniga fingo emellertid icke tillfälle att slutföra utredningen angående sättet för åstadkommande av tillräckligt antal platser för epileptiska barn, som behöva undervisning i specialskola för sådan, enär de i november 1922 blevo upplösta i samband med den i anledning av dåvarande kristid vidtagna åtgärden att i stor utsträckning indraga kommittéutredningar. Dessförinnan hunno de dock att avgiva ett provisoriskt utlåtande i frågan, däri de föreslogo ett vidare utbyggande av Vilhelmsro epileptikeranstalt i samband med dess övertagande av staten, varom anstaltens styrelse år 1921 i skrivelse till Kungl. Maj:t hade gjort erbjudande. Då detta erbjudande emellertid i dåvarande tidsläge avböjdes av Kungl. Maj:t, sökte styrelsen för Vilhelmsro epileptikeranstalt sedermera att vinna lösning av denna viktiga skol- och vårdfråga på ett annat sätt. Enär anstaltsstyrelsen själv saknade nödiga resurser för åstadkommande av nybyggnader, ingick den sålunda år 1930 med framställning till Kungl. Maj:t om erhållande av statsbidrag å 210 000 kronor till uppförande av en ny skolbyggnad och ett nytt skolhem. Då någon proposition härom emellertid ej blev framlagd vid 1931 års riksdag, väcktes i båda kamrarna vid denna riksdag en motion (F. K. nr 15 och A. K. nr 17), däri hemställdes, att riksdagen måtte bevilja nämnda anslag. Statsutskottet yttrade sig mycket välvilligt om motionen men ansåg helt naturligt att frågan först borde prövas av Kungl. Maj:t, vilket också blev riksdagens beslut. Efter ett tillstyrkande yttrande av medicinalstyrelsen, som därvid betonade att detta endast vore att betrakta som en första början till statens medverkan för ordnandet av epileptikervården, framlades därpå vid 1935 års riksdag proposition med begäran att riksdagen måtte bevilja det av styrelsen för Vilhelmsro begärda anslaget för nybyggnader. Denna proposition blev av riksdagen bifallen och redan hösten 1936 voro dessa nybyggnader för skola och skolhem färdiga att tagas i bruk. På framställning av medicinalstyrelsen blev därpå, för möjliggörande av ytterligare

19 utvidgning av Vilhelmsro epileptikeranstalt (med bl. a. småbarnshem), proposition framlagd vid 1938 års riksdag om anstaltens övertagande av staten från och med den 1 juli 1939, vilken proposition ock blev av riksdagen bifallen. Med de åtgärder som efter ovannämnda framställningar till Kungl. Maj:t om lagstiftning rörande skolplikt för sinnesslöa barn under årens lopp blivit vidtagna tillkommer det sålunda numera staten att sörja för att det finnes tillräckligt antal skolplatser för sådana sinnesslöa barn, som jämlikt gällande bestämmelser icke få mottagas i de statsunderstödda sinnesslöskolorna. Från denna synpunkt sett finnes det sålunda — till skillnad av vad förhållandet var när 1920 års sinnesslövårdssakkunniga tillsattes — numera icke något hinder för genomförandet av obligatorisk skolplikt för bildbara sinnesslöa barn. Under senare år har också ett flertal nya framställningar härom ingått till Kungl. Maj:t. År 1935 ingav sålunda styrelsen för allmänna svenska föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka en dylik framställning, däri framhölls, att bristen på lagstiftning å detta område hade till följd, att det runt om i landet finnes sinnesslöa, vilka aldrig erhållit för dem avpassad undervisning och därför alltmera förslöats och utgöra en onödigt stor tunga både för hemmen och samhället. I denna framställning begärdes emellertid icke endast att det — för att råda bot å nämnda missförhållande — måtte stadgas obligatorisk undervisning å lämpliga anstalter för sådana skolpliktiga barn, vilka på grund av sinnesslöhet icke kunna följa undervisningen i vanlig folkskola, utan även att det måtte stadgas om inskränkning uti föräldrars och målsmans rättighet att taga hem sina i sinnesslöanstalter intagna barn i de fall, då hemmen bevisligen äro olämpliga eller oförmögna att taga vård om barnen. Denna begäran motiverades därmed, att det allt som oftast förekommer att föräldrar, vilka själva åtnjuta fattigvård eller båda eller endera äro själsligt undermåliga, tvinga styrelsen för en sinnesslöanstalt att släppa hem deras å densamma intagna barn. Samma år ingavs ock till Kungl. Maj:t en framställning från styrelsen för avdelningen barnavård inom Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet angående lagstiftning såväl om skolplikt för bildbara sinnesslöa barn, så att sådana kunna även mot föräldrarnas vilja intagas i sinnesslöskola, som rättighet för vederbörande anstaltsledning att besluta om fortsatt vård för sinnesslö efter skolutbildningens avslutande. En tredje framställning, som av styrelsen för Västernorrlands läns sinnesslöanstalt något tidigare hade blivit ingiven till Kungl. Maj:t, gällde närmast erhållande av rättighet att å sinnesslöanstalt även mot föräldrarnas vilja behålla där intagen, vilken framställning var föranledd därav, att föräldrar mot anstaltsledningens bestämda råd hemtagit kvinnlig arbetshemselev, för vilken vistelse i det mindre goda föräldrahemmet säkerligen skulle vara till icke ringa fara. Även från riksdagen har Kungl. Maj:t erhållit förnyad framställning i ämnet. År 1937 väcktes nämligen en motion i riksdagen av kontraktsprosten Carl Hoppe (A. K. nr 107), däri hemställdes att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t ville låta verkställa

20 u t r e d n i n g dels o m i n f ö r a n d e av skolplikt för b i l d b a r a s i n n e s s l ö a b a r n så att d e även m o t f ö r ä l d r a r s och m å l s m a n s b e s t r i d a n d e k u n n a i n t a g a s i sinnesslöanstalt, dels o m b e r e d a n d e av möjlighet för v e d e r b ö r a n d e a n s t a l t s l e d n i n g a t t b e s l u t a o m f o r t s a t t v å r d för sinnesslö efter a v s l u t a d s k o l u t b i l d n i n g . Efter a t t h a e r i n r a t o m d e n skrivelse i frågan, s o m beslöts a v 1918 å r s r i k s d a g , anförde motionären följande: »De sinnesslöa barn, som vårdas i hemmen och besöka en vanlig folkskola, bli en tung börda för såväl skolan som för hemmet, som ofta kommer tillkorta i sin strävan att fostra barnet. Och de bli aldrig vad de dock hade möjligheter att bli. Ej sällan har det också visat sig att dessa sinnesslöa sexuellt urspåra och så småningom komma att bidraga till degenerationen. För samhället bli dessa sinnesslöa, som ej få någon anstaltsvård, i de flesta fall och i flera avseenden ej blott ekonomiskt en tung börda. Om dessa sinnesslöa barn vid inträdd skolålder toges om hand av sinnesslöskolor skulle de — var och en efter sina gåvor — bli relativt arbetsdugliga människor. I dessa skolor kan ju på det bästa sätt ges det största möjliga mått av kunskaper; där övas de unga i allehanda praktiska färdigheter, och man kan taga hänsyn till vars och ens individuella anlag, och där ges dem — och det är ej det minst betydelsefulla — en fostran, som gör dessa sinnesslöa till rätt väldisciplinerade, fogliga och arbetssamma människor. Enligt nuvarande bestämmelser kan en skolstyrelse eller barnavårdsnämnd mot föräldrarnas eller målsmans bestridande ej sända ett sinnesslött barn till sinnesslöskola. Ofta hålla föräldrarna igen på grund av falsk föräldrakärlek. Föräldrarna till de sdnnesslöa barnen äro ej sällan själva intellektuellt undermåliga och låta ej tala vid sig. Det vilja behålla sitt barn. Det synes dock som om barnets rätt här borde gå före föräldrarnas önskningar. Erinras bör ock i detta sammanhang, att för andra abnorma barn såsom blinda och dövstömma gäller ofrånkomlig skolplikt, fullgjord i särskilda skolhem. Några principiella betänkligheter mot att även tvärt emot föräldrars eller målsmans vilja överlämna sinnesslöa barn till sinnesslöskola synas mig ej kunna anses föreligga. När de sinnesslöa slutat sin egentliga skolgång i sinnesslöskolan, ställas de inför nya stora vanskligheter. Skola de nu stanna kvar i sinnesslöanstaltens arbetshem eller skola de till sina respektive hem? Ej sällan ha föräldrarna tagit hem sina sinnesslöa barn och det till en tillvaro, som stundom varit upprörande tragisk. Det synes, som om det vore högeligen av nöden att något gjordes för att helt enkelt skydda dessa barn mot föräldrarnas önskan att på ett eller annat sätt utnyttja dem — det har skett hart när otroliga ting. Det synes, som om ingen sinnesslö borde utskrivas från arbetshem med mindre man hade garanti, att den sinnesslöe blir på ett tillfredsställande sätt omhändertagen.» Efter a t t h a i n f o r d r a t y t t r a n d e av i n s p e k t ö r e n för s i n n e s s l ö v å r d e n , S v e n s k a L a n d s t i n g s f ö r b u n d e t s a m t S v e n s k a F a t t i g v å r d s - och B a r n a v å r d s f ö r b u n d e t , vilka s a m t l i g a t i l l s t y r k t e m o t i o n e n , a n f ö r d e v e d e r b ö r a n d e a n d r a k a m m a r s u t s k o t t (första tillfälliga) u t i sitt i ä r e n d e t a v g i v n a u t l å t a n d e (uti. n r 5) bl. a. följande: »I ett samhälle, som i den sociala omvårdnaden om de i olika avseenden mindre lyckligt lottade ser en av sina mera betydande uppgifter, kan det enligt utskottets förmenande icke i längden vara försvarligt att lämna denna kategori av vanlottade, varom här är fråga, utan den omvårdnad, uppfostran och utbildning, som såväl ur deras egen som ur samhällets synpunkt måste anses vara en angelägenhet av stor vikt.

21 I anslutning huvudsakligen till inspektörens yttrande vill utskottet blott ytterligare framhålla ett par synpunkter på frågan. Då motionären syftar till att skolplikten för bildbara sinnesslöa barn skulle gälla även mot föräldrars och målsmäns vilja, kunna härför åberopas synnerligen starka skäl. Medan de sinnesslöa barnen i de vanliga skolorna bli delaktiga huvudsakligen av teoretisk undervisning, som de dessutom endast bristfälligt kunna följa, få de i de särskilda sinnesslöskolorna undervisning framförallt i praktiska sysslor och i slöjd, vilken utbildning för dem har största betydelse, då de därigenom bliva i stånd att sedermera utföra nyttigt och produktivt arbete och därmed kunna bidraga till sin försörjning. Det är icke minst ur denna synpunkt av stor vikt, att föräldrars och målsmäns bristande omdömesförmåga på denna punkt icke får lägga hinder i vägen för barnens framtida välfärd. Utskottet vill också understryka vikten av vad motionären i senare delen av sitt yrkande syftar till. Även efter avslutad skolutbildning behöver den sinnesslöe i många fall skydd och stöd. Där miljöförhållandena i hemmet äro av den art, att de kunna bliva till uppenbar skada för den sinnesslöe, bör lagstiftningen giva anstaltsledningen möjlighet att behålla honom för att främja hans fortsatta utbildning eller i varje fall skydda honom för de faror, för vilka han annars kunde bliva utsatt. Vad inspektören på denna punkt anfört är ägnat att i hög grad framhäva vikten av att samhället här ingriper till värnlösas skydd. Slutligen vill utskottet framhålla, att utskottet vid sin prövning av denna fråga och sitt ståndpunktstagande till motionen givetvis icke förbisett, att ett förverkligande av motionens syften kommer att medföra betydande ekonomiska konsekvenser. Som av Svenska landstingsförbundet framhållits, måste en lagstiftning på ifrågavarande område ställa andra och större anspråk på statens ekonomiska medverkan än vad nu är fallet. Utskottet har emellertid icke anledning att närmare ingå på denna sida av saken, vilken ju, därest en utredning i motionens syfte skulle komma tillstånd, i första hand torde bliva beaktad. Vederbörande förstakammarutskott (första tillfälliga) instämde fullständigt i detta utlåtande och båda kamrarna biföllo enhälligt motionen. En skrivelse med den föreslagna hemställan blev sålunda av riksdagen beslutad. De talrika framställningar om införande av obligatorisk skolplikt för bildbara sinnesslöa barn, som under det sista kvartsseklet blivit ingivna till Kungl. Maj:t, utgöra ett tydligt vittnesbörd om behovet av sådan lagstiftnings genomförande. Skälen härför må här i korthet sammanställas. Under nuvarande förhållanden, då föräldrar och målsmän till de sinnesslöa barnen — frånsett i de fall, där inskridande för barnets omhändertagande kan ske jämlikt barnavårdslagen — kunna bestämma om dessa skola intagas i sinnesslöskola eller få sin undervisning inom folkskolan, komma många sådana defekta barn att gå kvar uti denna. Detta blir emellertid till stor skada både för dem själva och för hela skolundervisningen överhuvud taget. I den mån läraren i en klass med ett eller flera sinnesslöa barn sysselsätter sig med dessa barn, vilket han ju icke kan underlåta, blir detta ett för undervisningen av de normala barnen störande moment på samma gång det lägger en onödig börda på läraren. Närvaron av ett sinnesslött barn i en vanlig skolklass verkar sålunda i hög grad tyngande för undervisningen i denna. Såväl 1932 års seminariesakkunniga som 1940 års skolutredning ha i betänkanden angående åtgärder för särskild undervisning och omvårdnad av psykiskt efterblivna i barn- och ungdomsåren framhållit behovet av att skolplikt för bildbara sinnesslöa barn införes.

22 För de sinnesslöa barnen själva medför deras skolgång i vanlig skola alls icke den nytta, som därmed avses, i det att de ej kunna följa den vanliga undervisningen och denna därför ger föga resultat, medan detta kan bli ett helt annat om det sinnesslöa barnet får åtnjuta undervisning i sinnesslöskola. Det är sålunda intet ovanligt att ett sinnesslött barn, som under åratal deltagit i folkskoleundervisningen utan att ha kunnat lära sig läsa, efter överflyttning till sinnesslöskola snart nog lär sig både att läsa och skriva. Orsakerna till att undervisning av sinnesslöa barn i för dem avsedd specialskola ger vida bättre resultat än deltagande i folkskoleundervisningen äro flera. Då det sinnesslöa barnet vid undervisningen är i behov av en mera personlig kontakt med läraren och en mera individualiserande behandling, har det först och främst sin stora betydelse att klasserna i en sinnesslöskola äro vida mindre än i en vanlig skola. I sinnesslöskolan ha klasserna sålunda i allmänhet ej mer än högst 14 elever, medan klasserna inom folkskolan väl ofta ha mer än det dubbla antalet. Vidare är undervisningen i sinnesslöskolan av helt annan art, avpassad efter barnets lägre intellektuella ståndpunkt. Det tages sålunda först och främst hänsyn till att det sinnesslöa barnet ej har samma förkunskaper som det normala barnet utan därför i skolan först måste lära sig mycket som de normala barnen lära sig av sin dagliga erfarenhet i hemmet. I sinnesslöskolan börjas sålunda med sinnesövningar, att lära barnen färger, m. m., som ej är behövligt i en vanlig skola. Och även i fortsättningen meddelas undervisningen i sinnesslöskolan, med hänsyn till de sinnesslöa barnens förlångsammade och begränsade fattningsförmåga, bristande förmåga till abstrakt tänkande, o. s. v., efter helt andra metoder än i en vanlig skola, den är mera åskådlig, gives gärna formen av lek, o. s. v. Undervisningen i sinnesslöskolan tar sålunda sikte på att få det sinnesslöa barnet trots sin ringa begåvning intresserat av undervisningen, medan ett sådant barn i en vanlig skola helt naturligt ej kan få något intresse för undervisningen, då det märker att det ej har förmåga att följa med i denna och finner sig härutinnan vara underlägsen sina kamrater. Oförmågan att följa den i skolan meddelade undervisningen framkallar dessutom ej sällan hos barn demonstrativ olust mot arbetet och tar sig uttryck i ängslan, svårighet att vara stilla, benägenhet för okynne, bråkighet och t. o. m. vanart. Icke sällan visar det sig att ett sådant i skolan besvärligt barn blir lätthanterligt och stillsamt, då det kommer i en för barnet lämpad omgivning. För övrigt torde det ej vara ovanligt att de sinnesslöa barnen trivas dåligt i en vanlig skola icke endast på grund av nu nämnda omständigheter utan även av den anledningen att de normala barnen i sitt personliga umgänge med dem låta dem känna sin överlägsenhet och ej sällan behandla dem illa och giva dem sådana glåpord som fåne, idiot o. d. Redan det förhållandet att de i sinnesslöskolan hava kamrater, med vilka de äro jämbördiga i intellektuellt hänseende, gör att de trivas här bättre och äro mera tillgängliga för undervisning. Slutligen har det för sinnesslöskolans resultat med sina elever givetvis en stor betydelse, att denna i allmänhet har lärarinnor, som erhållit särskild utbildning för undervisning i sådan skola.

23 Att det sinnesslöa barnet kommer till sinnesslöskolan är för övrigt av synnerligen stor betydelse redan från den synpunkten att dennas viktigaste uppgift icke är att meddela teoretiska kunskaper utan att lära eleverna praktiskt arbete av varjehanda slag. I sinnesslöskolan torde sålunda i allmänhet halva undervisningstiden ägnas åt olika slag av handaslöjd och annat praktiskt arbete, och när fråga är om sådana sinnesslöa, som visa sig oförmögna att följa med i den teoretiska undervisningen sådan denna meddelas i sinnesslöskolan, ägnas hela undervisningstiden åt de praktiska övningarna. Erfarenheten har också visat att en sinnesslö, som ej ens i sinnesslöskola kan lära sig att läsa, dock kan bli mycket skicklig i praktiskt arbete, såsom t. ex. vävning. Även i fråga om sådana sinnesslöa, vilka äro mottagliga för teoretisk undervisning, är det emellertid av största vikt att de i skolan få lära så mycket praktiskt arbete som möjligt, då de sinnesslöa barnen i allmänhet i hemmet ej kunna bibringas nämnvärda praktiska färdigheter. Då vidare föräldrar ej sällan sakna förmåga att uppfostra ett sinnesslött barn och ett sådant därför i hemmet ofta blir indisciplinärt och självsvåldigt, medan det i sinnesslöskolan snart nog brukar kunna bibringas disciplin och ordning, är det även av detta skäl av största vikt, att de sinnesslöa barnen vid inträde i skolåldern överlämnas till en för sådana barn avsedd internatskola. Slutligen är det med hänsyn till den kommande livsföringen av stor betydelse att bildbara sinnesslöa barn i tid bli omhändertagna inom sinnesslövården och ej få fullgöra skolgången inom folkskolan. Icke sällan komma de efter skoltidens slut, då de äro oförmögna att genom arbete av något slag försörja sig själva, att alltmera förfalla till ett asocialt levnadssätt med vagabondage och kriminalitet som slutstadium, även om de ursprungligen alls icke hade visat några vanartstendenser. Den vid detta betänkande fogade bilagan med studier över de å anstalterna för asociala imbecilla intagna kriminalpatienternas förhistoria ger en god inblick uti de sorgliga förhållanden, vari de sinnesslöa komma, när de bli ställda att reda sig själva på egen hand Genomförandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn, varmed garanti vunnes att alla sådana barn bleve i unga år omhändertagna av samhället, skulle därför vara ägnat att i hög grad förekomma asocialitet och kriminalitet hos sinnesslöa. De under det sista decenniet ingivna framställningarna i frågan gällde emellertid icke endast anstaltsplikt för bildbara sinnesslöa i skolåldern utan även bestämmelser om rättighet att mot föräldrars och målsmans vilja kvarhålla dem i sinnesslöanstalten även efter skolutbildningens slut. Erfarenheten hade nämligen givit vid handen, att de bildbara sinnesslöa efter utskrivning till hemmen i allmänhet icke i längden bibehöllo den å sinnesslöanstalten förvärvade arbetsskickligheten och ofta även efter hand alltmera förföllo i moraliskt hänseende. I det första kommittébetänkandet angående ordnandet av de sinnesslöas undervisning, vilket — som ovan nämnts — avgavs 1894, hade man utgått ifrån att de bildbara sinnesslöas vistelse å sinnesslöanstalten kunde begränsas till fem år utöver den egentliga skolundervisningen såsom varande till-

räckligt »för att befästa den uvteckling av själsförmögenheterna och det mått av arbetsskicklighet som under skoltiden kunnat bibringas dem». Riktigheten av denna uppfattning — vilken ledde till att statsbidraget för arbetshemselever, när förslag härom framlades vid 1897 års riksdag, blev begränsat till att utgå i fem år — blev emellertid snart jävad av erfarenheten. Redan år 1901 fann sig sålunda styrelsen för Föreningen för sinnesslöa barns vård föranlåten att ingå med framställning om utsträckning av tiden för åtnjutande av statsbidrag för elev vid arbetshem, och den utredning, som dåvarande inspektören för sinnesslövården medicinalrådet G. Schuldheis fick i uppdrag att verkställa rörande de från sinnesslöanstalterna hemsända bildbara sinnesslöa, gav till resultat, att »det vanliga syntes vara, att sinnesslöskolans elever, oberoende av huruvida deras utbildning blivit genom vistelse i arbetshem befästad eller ej, rätt snart efter det de lämnat anstalten både beträffande kunskaper, färdigheter och seder förföllo till den grad, att de kostnader och den möda, som nedlagts på deras utbildning, kunde anses som alldeles eller i väsentlig grad förspilld». Den sålunda erhållna erfarenheten gav också till resultat att det — sedan tiden för statsbidragens utgående för arbetshemselev först hade blivit provisoriskt förlängd med 2 år — vid 1904 års riksdag i anledning av proposition i frågan beslöts att statsbidrag finge utgå för arbetshemselev utan annan tidsbegränsning än den av behovet betingade. Villkoret för att den bildbare sinnesslöe efter avslutad undervisning och utbildning i sinnesslöskolan skall kunna få återvända till föräldrahemmet bör vara att detta är gott och att det kan bereda honom tillfälle till sysselsättning med sådant arbete, som han under anstaltsvistelsen lärt sig. Detta ä r nämligen förutsättningen för att han icke skall mista den en gång förvärvade arbetsförmågan och därmed alltmera förslöas. I allmänhet är det goda lantbrukarhem på landet, som bäst lämpa sig för att taga hand om bildbara sinnesslöa efter genomgången skolutbildning. Tyvärr förekommer det emellertid allt som oftast att även i stad bosatta föräldrar vilja hemtaga sina sinnesslöa barn, sedan de genomgått sinnesslöskolan. Detta innebär emellertid en stor risk, då livet i staden är mera komplicerat och fyllt av frestelser än det på landet och då tillgången på sådana sysselsättningar, som lämpa sig för den sinnesslöe, är sämre. Risken för moraliskt förfall och en mer eller mindre asocial livsföring är för dessa stadsbarn stor, även om föräldrahemmet icke i och för sig är dåligt. Erfarenheten visar dessutom, att det främst är de undermåliga föräldrarna, som äro mest angelägna att få taga hem sina i sinnesslöskola intagna barn sedan skolgången är avslutad. Bland de å anstalterna för asociala imbecilla intagna finnas också åtskilliga, som varit intagna i sinnesslöskola och där ej visat någon vanart men efter att ha blivit hemtagna därifrån förfallit till asocialitet och kriminalitet. Förutom de brotts- och asocialitetsförebyggande skälen för omhändertagande redan i skolåldern av de sinnesslöa och möjligheten att genom lämplig utbildning göra dem åtminstone partiellt arbetsföra och härigenom skapa förutsättningen för dem att fylla en plats i livet, är det för genomförandet

25 av en sund befolkningspolitik nödvändigt att få en obligatorisk registrering av de sinnesslöa till stånd för att få möjlighet att i nödvändiga fall genom steriliserande operation förhindra dem att fortplanta sig. De sinnesslöa äro icke lämpliga att omhänderhava vårdnaden av barn och särskilt bland de bildbara sinnesslöa är ärftlig belastning för psykisk undermålighet vanlig. Genom frånvaron av registrering av de sinnesslöa i tidig ålder undandraga sig många samhällets kontroll så länge att de redan ingått äktenskap eller i icke legaliserad förbindelse satt barn till världen innan ingripande sker. Erfarenheten från medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd visar att av omkring 1,000 ansökningar om sterilisering eller abort som inkommit under de 9 första månaderna 1942 avsågo 108 gifta eller förut gifta personer, i giftermålsbalkens mening sinnesslöa. Av dessa hade 40 en intelligensålder av eller under 10 år, 11 en intelligensålder av 8 år eller därunder och 2 en intelligensålder av 6—7 respektive 6 år. De på anstalt intagna kunna ej heller steriliseras i önskvärd utsträckning så länge rätt saknas för anstaltsledningen att mot de anhörigas önskan kvarhålla sinnesslö på anstalten. I och med genomförandet av en lagstiftning, som ger sinnesslöanstalternas ledning full befogenhet att bestämma om den sinnesslöe efter skolgångens slut skall få hemtagas, blir det däremot möjligt att ställa sterilisering som villkor för utskrivningen. Med särskild sinnesslölagstiftning av här angiven art skulle sålunda vinnas att syftet med steriliseringslagen vad de sinnesslöa angår uppnåddes.

26 KAPITEL 2.

Anstaltsväsendets utveckling och den nuvarande organisationen av sinnesslövården. Frågan om vilka åtgärder, som krävas vid införandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn, sammanhänger nära med frågan om omhändertagandet av övriga kategorier av sinnesslöa. Helt naturligt ha de sakkunniga i första hand övervägt om, därest skolplikt för sinnesslöa införes, den redan befintliga organisationen för vård av de sinnesslöa helt eller delvis bör bibehållas eller om en ny organisation bör byggas upp. Inom sinnesslövården finnas tre typer av anstalter, skolhem, arbetshem och vårdhem. Skolhemmen mottaga bildbara sinnesslöa barn mellan 6 och 12 års ålder. Genom särskild för de sinnesslöa anpassad såväl teoretisk som praktisk undervisning söker man uppöva och utveckla de sinnesslöas förståndsgåvor, dana deras karaktär, bibringa dem elementära kunskaper och lära dem förvärva praktiska färdigheter. I skolhemmen få eleverna kvarstanna högst 8 år. I arbetshemmen fortsattes elevernas uppfostran och utbildning i praktiskt hänseende och gives lämplig yrkesutbildning. Från skola och arbetshem kunna många elever återvända ut i livet antingen till platser i enkla yrken eller till sina egna hem eller till familjevård i andra enskilda hem och på så sätt helt eller delvis försörja sig. Åtskilliga arbetshemselever bli dock i behov av att under längre tid eller för alltid kvarstanna på arbetshem och kunna där under ledning och tillsyn ofta utföra goda arbetsprestationer inom ett begränsat arbetsområde, ehuru de sakna förmågan att reda sig själva ute i livet. P å vårdhemmen omhändertagas obildbara sinnesslöa, vilka förbli i behov av anstaltsvård hela livet igenom. En särställning intaga dock vårdhemmen för sinnesslöa småbarn. Hos barn under skolåldern är det ofta svårt att avgöra huru höggradig sinnesslöheten är och dessa småbarnsavdelningar få därför i viss mån typen av observationsavdelningar, där såväl bildbara som obildbara barn vårdas. För närvarande omhänderhaves vården av de sinnesslöa av staten, av landsting och städer, som ej deltaga i landsting (kommunala anstalter), samt av föreningar, stiftelser och enskilda personer (enskilda anstalter). De statliga

anstalterna ha den mera begränsade uppgiften att omhändertaga de komplicerade fallen av sinnesslöhet såsom svårskötta obildbara sinnesslöa, vanartade och asociala bildbara sinnesslöa, samt blinda, dövstumma och i viss utsträckning epileptiska sinnesslöa. Vården av övriga sinnesslöa ombesörjes av de kommunala och enskilda anstalterna med åtnjutande av statsbidrag till driftkostnaderna. De statliga anstalterna för svårskötta obildbara sinnesslöa och för asociala imbecilla ha typen av sinnessjukhus och sinnessjuklagen äger tillämpning på dem, varigenom rätt att kvarhålla de intagna även mot deras egen eller anhörigas önskan finnes. För de kommunala och enskilda anstalterna finnas ej några sådana bestämmelser.

Skol- och arbetshem för bildbara sinnesslöa. Utan att genom någon som helst lagbestämmelse vara därtill förpliktigade, ha landstingen åtagit sig anordnandet av skolor för bildbara sinnesslöa barn. Samma år, 1878, som riksdagen, från att förut ha givit särskilt anslag till ett par enskilda sinnesslöanstalter, beviljade statsbidrag till uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn att utgå efter vissa allmänna principer, öppnades de första landstingsanstalterna av detta slag, och under de närmast följande decennierna anordnade det ena landstinget efter det andra internatskola för sinnesslöa barn, så att från och med 1916 varje landsting har egen sinnesslöskola eller del i sådan. Av städer, som ej deltaga i landsting, har Göteborg internatskola för sinnesslöa barn tillsammans med Göteborgs och Bohus län och dessutom egen externatskala för sådana barn. Av övriga i landsting ej deltagande städer har endast Malmö internatskola, medan Norrköping och Stockholm ha externatskola för sinnesslöa barn. Att Stockholm ej blivit i behov av internatskola beror emellertid därpå, att det av Föreningen för sinnesslöa barns vård 1870 öppnade skolhemmet för sinnesslöa barn — i början förlagt till själva Stockholm men sedermera flyttat till Slagsta vid Fittja — med företrädesrätt mottager sinnesslöa barn från Stockholms stad. Denna förening, vilken har ytterligare en, till Sävstaholm i Vingåker förlagd, sinnesslöskola av vanlig typ, fast avsedd endast för gossar, har förbundit sig att i sina sinnesslöskolor mottaga även barn från Gävle stad, som saknar sinnesslöskola. Hälsingborg, som jämväl saknar sinnesslöskola av någon art, brukar vid behov använda sig av den i Askim utanför Göteborg befintliga internatskolan för sinnesslöa barn, Betaniahemmet. Förutom de nu nämnda finnas ytterligare fyra enskilda sinnesslöskolor. Den ena av dessa, Anna Geijers minnes barnhem, vilken är avsedd för något högre stående sinnesslöa barn, mottager med företrädesrätt barn från Uppsala län. De övriga av dessa enskilda sinnesslöskolor äro av mera speciell art. Den ena, Charlottendals skolhem i Gnesta, som innehaves av Föreningen för sinnesslöa barns vård, är avsedd för sinnesslöa barn med talfel, medan

28 Tabell 1. I.

Externatskolor för sinnesslöa barn.

Platsantal

Beläggning

Exspektanter

170 63 50

124 63 38

— — —

—

Stockholms stads externatskola för sinnesslöa Göteborgs » » » » Norrköpings » » » » Summa

Därjämte hava 4 externatplatser beviljats vid Västerbottens läns sinnesslöskola och likaledes 4 externatplatser vid Anna Geijers minne. Därmed blir alltså platsantalet för externa elever ökat till 291 med en belägring vid ingången av år 1942 med 233 skolelever.

II.

Internatskolor för sinnesslöa barn. 3eläggning med kvinnliga Exspekarbetstanter hemselever

skolelever

manliga arbetshemselever

55 51 53 80 100 75 68 107 30 62

55 47 441 79 86 51 52 83 20 42

— — — — 4 2 2 4 — 11

— 4 16 1 10 22 14 20 10 9

7 4 4 12 24 1 1 35 3 1

142 132 89 60 56 72 71 99 54 91 38

109 131 67 44 49 58 71 65 53 66 38

15 1 — 1 1 — — 9 — 1 —

13 — 20 15 6 14 — 25 1 24 —

7 15 3 7 5 1 11 8 7 15 4

Summa 1585

175 Platsantal

A) Av landsting och av städer, som ej deltaga i landsting, anordnade sinnesslöskolor. Stockholms läns sinnesslöskola Uppsala » » Södermanlands » » Östergötlands » » Smålands » » Blekinge och Gotlands » » Kristianstads » » Malmöhus » »> Malmö stads » Hallands läns » Göteborgs och Bohus läns samt Göteborgs stads » Älvsborgs och Skaraborgs läns » Värmlands » » Örebro » » Västmanlands » » Kopparbergs » » Gävleborgs » » Västernorrlands » » Jämtlands » » Västerbottens » » Norrbottens » » 1

Av dessa bo 7 gossar å arbetshemmet.

29 Beläggning med Platsantal

B) Enskilda sinnesslöskolor. 1) av vanlig typ Slagsta skolhem Sävstaholms » Betaniahemmets » Anna Geijers minnes » Summa 2) av speciell typ Charlottendals skolhem Hammarbo » Söderhaga » Summa C) Statens uppfostringsanstalter barn. Skolhemmet å Salbohed Skolhemmet i Vänersborg

för

manliga arbetshemselever

kvinnliga Exspekarbetstanter hemselever

123 79 37 12

96 50 28 12

5 29

22 33 35

22 32 34

14 5 5

11 11 13 2

sinnesslöa

Summa

III.

skol elever

40 40

40 26

14 Skolhem för fallandesjuka barn. Beläggning med Platsantal

kvinnliga Exspekarbetstanter hemselever

skolelever

manliga arbetshemselever

134 48

67 30

12 7

40 9

2 3

5 Skolhemmet vid statens epileptikeranstalt VilSkolhemmet vid Margaretahemmet Summa

IV.

1 S t a t e n s skolhem för blinda med komplicerat lyte.

Av dessa är det stora flertalet sinnesslöa.

Platsantal

Beläggning med skolelever

60 1

30 de andra två äro avsedda för psykopatiska sinnesslöa barn. Av dessa innehaves den ena, Hammarbo skolhem i Tungelsta, vilken är avsedd för gossar, likaledes av Föreningen för sinnesslöa barns vård, medan den andra, Söderhaga skolhem, vilken är avsedd för flickor, äges av en särskild stiftelse. För fallandesjuka sinnesslöa barn, vilka ej få mottagas i de vanliga sinnesslöskolorna, finnes av gammalt en enskild internatskola, Margaretahemmet vid Knivsta, anordnad av föreningen med samma namn. Den ännu något äldre skolan för fallandesjuka sinnesslöa barn, Vilhelmsro, har däremot — som redan i det föregående nämnts — numera övertagits av staten. I dessa epileptikerskolor mottagas emellertid även epileptiska barn, som icke äro sinnesslöa men på grund av sina anfall icke kunna bevista de vanliga skolorna. Som ävenledes i inledningskapitlet nämnts h a r staten upprättat skolor för övriga kategorier sinnesslöa barn, som icke få mottagas i de vanliga sinnesslöskolorna, nämligen blinda sinnesslöa, vilka utgöra majoriteten uti den till Lund förlagda anstalten för blinda med komplicerat lyte, och vanartade sinnesslöa, för vilka två skolor finnas, en för gossar, förlagd till Salbohed, och en för flickor, förlagd till Vänersborg. Platsantalet i sinnesslöskolorna och beläggningen av desamma samt antalet exspektanter vid 1942 års ingång framgår av sammanställningen sid. 28—29. Det sammanlagda platsantalet vid samtliga skolor för sinnesslöa barn är alltså 2 539. Frånräknas de statliga och enskilda skolorna, som ha till uppgift att omhändertaga vissa speciella grupper av sinnesslöa — vanartade, fallandesjuka och blinda samt sinnesslöa med talrubbningar eller psykopati — återstå 2 127 godkända platser, av vilka 291 för externa elever och 1 836 för internatelever. Vid ingången av år 1942 voro 1 496 skolelever intagna i internatskolorna av vanlig typ och 212 sökande anmälda dit. Det befintliga platsantalet skulle alltså, så långt behovet hittills genom anmälningar givit sig tillkänna, vara tillräckligt, om icke en del av platserna i skolhemmen ständigt voro tagna i anspråk av arbetshemselever. Det med sådana i skolhemmen belagda platsantalet är nämligen större än antalet exspektanter till sinnesslöskolorna. Att elever i sinnesslöskolorna efter avslutad skolgång i viss utsträckning fått bo kvar i dessa anstalters skolhem beror därpå att det icke varit möjligt att få alla från sinnesslöskolorna utgångna, som icke lämpligen kunnat hemsändas, placerade i arbetshem, då denna gren av sinnesslövården alltjämt är otillräckligt utvecklad. Sedan det vid 1897 års riksdag blivit beslutat att statsbidrag finge utgå även till arbetshem för sinnesslöa, dröjde det åtskillig tid, innan landstingen började anordna sådana, och det finnes landsting, som ännu icke iordningställt något arbetshem för sinnesslöa. För denna frågas belysande lämnas i tabell 2 en översikt över platsantalet i de av landsting och av städer, som ej deltaga i landsting, anordnade arbetshemmen:

31 Tabell 2.

Platsantalet å arbetshemmet vid

Stockholms läns sinnesslöanstalt Uppsala » » Södermanlands » » » » Östergötlands stads » Norrköpings Kristianstads läns » » Kristianstads och Malmöhus » » » Malmöhus Malmö stads » Göteborgs och Bohus läns samt Göteborgs stads » Älvsborgs och Skaraborgs läns » Värmlands » » Västmanlands » » Kopparbergs » » Gävleborgs » » Gävle stads » Västernorrlands läns » Jämtlands » » Västerbottens » » Norrbottens » » Summa

För manliga sinnesslöa

För kvinnliga sinnesslöa

42 44 39 51

27 22

—

— — —

34 30 32 33

37 19

— —

44 67 54 40 20 11 16 23 34 30 12

20 54

583 Summa

69 66 39 85 30 32 33 37 19

64 121 54 61 26 48 35 23 48 30 20

— 21 6 37 19

— 14

—

Som synes finnes det icke mindre än sju län, som alltjämt icke ha något landstinget tillhörigt arbetshem för sinnesslöa, nämligen Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Hallands och Örebro län. Ytterligare fyra län sakna av landstinget anordnat arbetshem för kvinnliga sinnesslöa, nämligen Södermanlands, Värmlands, Västernorrlands och Västerbottens län, medan endast ett län utöver de ovannämnda sju saknar landstinget tillhörigt arbetshem för manliga sinnesslöa, nämligen Kristianstads län. Saknaden av arbetshem inom ett landstings sinnesslövård innebär en påtaglig brist. Som redan för c:a 40 år sedan av dåvarande inspektören för sinnesslövården framhölls, blir resultatet av sinnesslöskolans verksamhet i väsentlig grad reducerat, om icke alla sådana från sinnesslöskolan utgående elever, som för att kunna bibehålla under skoltiden förvärvade färdigheter och arbetsförmåga äro i behov av fortsatt anstaltsvård, också komma i åtnjutande därav. P å grund av erfarenheten härom fann man det vara väl motiverat att låta enskilda arbetshem komma till stånd, då brist rådde å arbetshemsplatser inom den av landstingen anordnade sinnesslövården, en brist som i övrigt ger sig tillkänna även inom de län, där det finnes av landsting anordnat arbetshem, då det vid dessa befintliga platsantalet är otillräckligt.

Summa Norrbottens län Västerbottens län Jämtlands län Västernorrlands län Gävle stad Gävleborgs län Kopparbergs län Västmanlands län Örebro län

> 9 A O i i 9 O M O a O > O « 4 > i : 0 O i N S i [ « « l O t « i

1-4

C» TH

I

OJ CM i - l

1 I TT

I

1 TT

I i-i

I

O J Tti

I

TT

1 OJ

1 I

I

1 TH

1 TT TT

T*

1 TH

1 CO Ii—1 1

I I

I

I

I

CO

1 Norrköping

I T—i T—i 1

t 1

1 Uppsala län Stockholms län Stockholms stad Platsantal i arbetshem

|

|

H

1 if

H

1 1 l

O IN

I

CM w4 l> TH O os

1 OS

i iM

CQ

1 1

l>-

1 I>(M

l ^ r l l

CM

H

I

El

H m

1 1 1 1 ^

1 i-l 1

1 1

1 I O J T T I 1 TT |

|

|

|

CD TT

1 1 1 1 1 ~ 1 1 1 1 1 1 g-* 1 1 1 X 1 S 1

1 T—1

1 I I

I co

1 T—1

1 »O

1 TT

|

!

I

|

| «

| l O N M i O W C " M H

IrlTJI

|

I I I I I M ' l l l l l ^ l l l l l

1 O

(M

1 8

I

1(5

I I H O J T H C O T - I I - | | I — i c o i

I

I

1 I

I

i-H i—l •<* iO lO CO OJ

I 1

| T H | 1 1

1 I 1

1 I 1

CM <M

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1" 1 1 1 1 1 1 1 1 "

ö stergötlands län Södermanlands län

Ii—1 O I H

CM

i i i i i i i i r i i I H i i i i iM

Kronobergs län Jönköpings län

1 I I

I

I 1

I TT OJ TH

1 1 T—( i—1 I I

1 ! 1 1 1 1 1 1 l

Malmö

Gotlands län Kalmar län

ao

«

»O OJ

i i i i i i i i i i i i i i "r

Hallands län

Blekinge län

1 H ^ f

1 TT 1 H 1

1 TH i - l

Kristianstads län

1 rl

|

I r l l H I H l

Malmöhus län

r l ]

I

09 TU

113 3

1 CO 1—1

I T T C Q C Q I

i

1 i-H

JGöteborgs o. Bohus län Hälsingborg

CM

| |

Älvsborgs län Göteborgs stad

i

1 I—I

11—11—Il

Värmlands län Skaraborgs län

1 I

IT—I

I

CM

1 0 0 CO OJ |

O

J

>

1 1-1 TH CO TT

|

1 OJ i - l

O

1 OJ CM O

i H l O O H l i O O i - l CO OJ T H T T O 1 1

J

|

|

|

|

CM OJ

|

I r l M M I 1 1 CO I I

|

|

1 1 i-l |

|

H

|

|

1 |

1 t

I C O I

Tji

|

|

|

1 TH 1 1 I -* l i - i l l l

I 1 - 1 !

|

T

1 i-l I I

I

I

I

I

~

T

1 i-H

!

O Tf1

l i - n e o o

[ C O T ^ o O i - I C O C ~ O J O J C O O O J i O I > C X i O t > 1 i * l > H ( M H i r ) H M C O CO T # CO OJ i-H OJ

o 09 1»

33 Summa

2? S 2£ £! ^? 22 £ :

*? *!

<N

<N

Norrbottens län Västerbottens län Jämtlands län Västernorrlands län Gävle stad Gävleborgs län Kopparbergs län Västmanlands län Örebro län

©9

09 OJ

rl

Ol

1 W

|

^

I

I 1 rl '

1 I 1

""1

Skaraborgs län

1 rl

Älvsborgs län

M I M 1

TT

1—1

-T

1 Göteborgs stad 1

Göteborgs o. Bohus län

Malmö

1 rl

Malmöhus län

i -. | | T* 3 1 TT 1 1 co TH »a

|

II 1

| H

II ii 1

1 1

ra

1 W

^

|

r

»a

1 11 1 11IQ1 T|l-

|

(N

I e o TH T-t

I>

I cg

CM

|

T

_ 1 | r - l | | l . ' ~ l O ! - l | | 0 | | 1 1 (N

T

-

I

I

-

I

C

O

I

O

1 N

I

t

|

'

I

CO r l M

1 r l OJ Tji lO «

|

C

O

1 1 i H N C O r l l

1 CM ( O O

|

OJ i >

|

1 1 | ( N |

I

|

1 »O

l i i I ; I M I

rl

1 C - OJ TT |

I I> 1 rl

I

j OJ

!

1 1 | r l | CO

|

1 11 1 1 1

1 TT 1

N

OJ

1 ->—« H

rl

I TT

1 - l

"H|

I

| |

I

T

|

|

|

|

|

|

T

J

1 I

rl TJI

<M "'

1 09

l l i s

| H

1 .,—|

I

|

|

|

sp |

H

c o

M l M I M M M M ' * *•• I i w i i i i i i - \ l i i *»

Tji

|

O

1 J

|

C

1 rl

J

|

|

T

1 T

|

|

T

| |

T

|

|

|

|

1 T

1 T

09 MM i || i- i ' * " " i i *« i t « i i- j j a 1 II 1 1 " I T T I M M M M M M J S II 1 1 MM 1 M II *• 1 II 1 1 ^°° *" I I * 1 1 1 1 1 ~ 1 | | | § I CO CO n 1 I ! 1 1 *"* II II r l O i CO " * r l | | i - I O J | i H | | O J | ap I I 1 I I 1 1 1 1 <N II II II 1 1 1 M 1 II 1 II II II II II | | 1 rt 1 ~ ^ S II I M M M M M M M å

Blekinge län Gotlands län Kalmar län

1 - 1

Kronobergs län Jönköpings län Norrköping Östergötlands län

r l

Södermanlands län

r l

I

1 TH

Til

|

|

|

|

"•—' |

| |

rl

| | .T,

|

I TT

i-i TH 1

| n |

1 T* 1

0 WrH

"1 1 1 1 M

W T)I CÖ t -

O O J

i n r-l CD i£i •># O

CO CO OJ T T OJ OJ

OJCO

COCO

W r i

Uppsala län

1 rl

O J O J O J ^ ^ i

Stockholms län

OIO^STT^^ 1

s £ "o w 03 CO

ca

>

1 TT

1 II

|

O

J

O

I I

J

| |

|

|

T

j. H

1 H

I I

|-|

H

|

|

O

J

|

|

| OJ • |

|

|

i

i

<N

| j « *

| n | ! - i |

|

1 1 <N

H

'

, 8 ,

|

*#

| a

i — l O O i O O O J C D O C O O

r-.

O J O J C O I - I O J T T S T T T T C M - T

Rörstrands arbetshem , Stockholm .. Karlsviks » , Södertälje .. Karlslunds » , Uppl.-Väsby Söderhaga » , Drevviken .. Rinkesta » Liljestads » , Skönberga .. Furubergs i , Smålands Taberg ... Maj gårdens » , Hörda Solbackens » , Smålands Burseryd . Furulidens » , Ingelstad ... Ekelidens » Tyringe Kullebo » ÅlerT Älvdalens » Betaniahemmets » Göteborg ... Skansens » Lödöse Talleröds t Strömsfors.. Klovastens » Ulvåker .... Aspa » , Hasslerör ... Brotorps » , Hidingebro . Vasshammars » , Hammar ... Hyddans i , Björknäs » , Locknegårdens » ,

1 O

1 M

Summa

Kristianstads län

3—431743

1 TH

II 1 II 1 1i i

Hälsingborg

© 9 C M © 9 T H ( N T H 1 £ 9 T H T T C M

II

I

OJCO

1 1 1-1

©9

1 T T TH

rl

| H H

M il l M I M

Hallands län

Platsantal i arbetshem

1 I

1 1

1 CM

T H

1 rl I

c~

<N

*

II

!

T

"*«eo©Tf<osi~ir>.iooo9coo©9©

1 1 1 1l ^ 11r l1 1 - 1 1 - 1 1 - 1

©9

|

H

Värmlands län

Stockholms stad

CM

34 Detta framgår av den i tabellerna 3a och 3b gjorda sammanställningen över de i de enskilda arbetshemmen intagnas fördelning å de olika länen. Medan statsbidrag till arbetshem för sinnesslöa förut utgått endast för sådana elever, som genomgått sinnesslöskola, blev arbetshem år 1915 berättigat till statsbidrag för envar där intagen oavsett föregående utbildning. Intagen i arbetshem har alltsedan dess en var sinnesslö kunnat bli, beträffande vilken läkare intygat, att han vore bildbar, varmed för den, som överskridit skolåldern, ju endast kan avses bildbarhet i praktiskt hänseende. Efter denn a författningsändring började ansökningar inkomma till arbetshem även för sinnesslöa, som icke varit intagna i sinnesslöskola utan fått fullgöra sin skolgång i folkskola men efter skolgångens slut befunnits vara i behov av anstaltsvård för att icke alldeles förfalla. Då de till sinnesslöskolorna anslutna arbetshemmen i allmänhet icke gärna mottogo andra än sådana, som genomgått sinnesslöskola, blev det på grund av denna utvidgning av arbetshemmens uppgift än mer behövligt med fristående arbetshem, och då sådana icke hade anordnats av landstingen kom denna uppgift att i huvudsak omhänderhavas av enskilda anstalter. Särskilt starkt framträdde detta behov efter tillkomsten av vår nuvarande, år 1918 utfärdade fattigvårdslag på grund av det däri intagna stadgandet, att å fattigvårdsanstalt omhändertagna sinnesslöa skola »vårdas i särskilda rum eller avdelningar, såvida ej i särskilda fall annat finnes kunna ske utan men för den sjuke eller övriga understödstagare», vilket stadgande ursprungligen var bestämt att träda i kraft år 1928, men vars ikraftträdande, på grund av den alltjämt rådande bristen på anstaltsplatser för sinnesslöa (och sinnessjuka), sedan blev uppskjutet till år 1931 eller för fattigvårdssamhälle, »där omständigheterna därtill föranleda», ända till år 1934. Hade icke de många enskilda arbetshem, som i början av 1930-talet öppnades, kommit till stånd, skulle fattigvårdsanstalterna icke ha kunnat bliva befriade från sinnessloa i den utsträckning som skett. Som tabell 3 visar, utgör antalet platser i de enskilda arbetshemmen for vartdera könet över 500 och sammanlagt 1 047. Det är sålunda numera större än sammanlagda antalet platser i de av landsting och städer anordnade arbetshemmen för sinnesslöa, vilket uppgår till 940, därav 583 för manliga och 357 för kvinnliga sinnesslöa. Det stora flertalet av de av landstingen anordnade arbetshemmen för sinnesslöa äro förlagda till samma plats som sinnesslöskolorna. Att hava en större mängd arbetshemselever av olika kön förlagda till en och samma plats, har emellertid visat sig kunna medföra olägenheter. Närvaron av jämnåriga vuxna sinnesslöa av båda könen vid samma anstalt medför, att elevernas frihet måste begränsas och strängare övervakning genomföras, vilket både for elever och personal kan bli irriterande och komma anstaltslivet att kännas mer bundet än som annars vore nödvändigt. Trots sådana åtgärder har det inträffat, att arbetshemselever vid landstingsanstalt med arbetshem för bada könen inlett sexuella förbindelser med varandra, i ett par fall ledande till grossess. Det innebar därför en betydande lättnad när det genom tillkomsten

35 av det ena enskilda arbetshemmet efter det andra för endast ettdera könet blev möjligt att från landstingens arbetshem utgallra alla å dessa anstalter omhändertagna, som visade uttalade sexuella tendenser. Tillkomsten av de enskilda arbetshemmen, vilka alla utom ett endast mottaga ettdera könet, har sålunda inneburit en fördel för iandstingsanstalterna, vilkas arbetshem förut voro mera svårskötta. Även synas de sinnesslöa själva i allmänhet trivas väl på de enskilda arbetshemmen, då dessa, med den ringa storlek de i allmänhet ha, bli mer hemliknande och hemtrevliga än de större anstalterna. Som regel äro dessa enskilda arbetshem välskötta; flertalet av innehavarna ha med största intresse och hängivenhet ägnat sig åt sin arbetsuppgift och omvårdnaden av de intagna har varit den allra bästa. Emellertid äro även vissa nackdelar förbundna med dessa smärre enskilda anstalter. En allvarlig olägenhet är i de fall, där anstalten äges av enskild person, att det icke finnes någon garanti för anstaltens fortsatta bestånd efter innehavarens bortgång. Arvsberättigade anhöriga kanske i anstalten se endast en ekonomisk tillgång och besluta nedlägga hemmet eller också att försälja det. I förra fallet blir förflyttning av de intagna och därmed sammanhängande svårigheter följden, i det senare fallet finnes icke någon säkerhet för att den, som personligen är bäst lämpad att övertaga anstalten, även har de ekonomiska resurserna härför, varför urvalet av föreståndare ej kan ske efter de ur vårdsynpunkt bästa principerna. Äges den enskilda anstalten av förening eller stiftelse, ställer sig saken annorlunda. Då finnes ej någon risk för att icke anstalten skall kunna fortsätta och föreståndaren utväljas ur ren lämplighetssynpunkt. De första arbetshem för sinnesslöa, som öppnades, blevo också anordnade av förening och även några dylika, som tillkommo på initiativ av enskild person, innehavas numera av stiftelse, men flertalet av de enskilda arbetshemmen innehavas dock alltjämt av enskild person. En annan olägenhet med de enskilda arbetshemmen är att de icke äro jämnt fördelade över hela landet utan ligga tätare i vissa delar ay landet, såsom t. ex. i Småland, där 8 arbetshem för manliga och 5 för kvinnliga sinnesslöa finnas, medan hela Norrland har endast 2 av vartdera slaget. Följden av denna ojämna fördelning har blivit att många av arbetshemseleverna måst placeras utanför sitt län, vilket medför att de anhöriga, när sådana finnas i livet, ha svårare att komma och besöka dem. Även förekommer det, att bildbara sinnesslöa ha svårt att trivas i en helt annan trakt av landet än den där hemorten är belägen, så t. ex. har en norrlänning ofta svårt att acklimatisera sig i en provins längre söderut. Ehuru vården av de intagna i huvudsak torde vara lika god på de enskilda anstalterna som på landstingens anstalter, gör sig en betydande skillnad gällande i fråga om intresset för förebyggande åtgärder såsom sterilisering m. m. och eftervård av olika slag. över huvud taget har hittills steriliseringsfrågan icke ägnats den uppmärksamhet vid sinnesslöanstalterna, som varit önskvärt; i synnerhet gäller detta de enskilda anstalterna. Av de steriliseringsoperationer, som under åren 1938—1940 utfördes på vid sinnesslöanstalter intagna elever, utfördes icke fullt V5 på elever vid enskilda anstalter

36 och 4/5 på elever vid landsting eller städer tillhörande anstalter. Även kan det vara svårt för en enskild anstalt att taga hänsyn till sinnesslö vårdens behov i dess helhet. Risk finnes att privatekonomiska intressen kunna göra sig gällande, såväl när det gäller intagning av nya elever, då det kan vara frestande för en enskild anstalt att bland de sökande utvälja de mest lättskötta och ej dem, för vilka vårdbehovet är mest trängande, som när det gäller utskrivning, då frestelsen finnes att kvarhålla duktiga elever, som rätteligen borde utplaceras i samhället. Vid arbetshemmen finnes möjlighet att såsom en friare vårdform anordna familjevård, d. v. s. att under kontroll utackordera elever i enskilda familjer. Denna vårdform är av stor vikt, dels ur humanitär synpunkt i det åtskilliga av de bildbara sinnesslöa kunna få leva under friare förhållanden än vad anstaltslivet medgiver, dels ur ekonomisk synpunkt i det den sparar behovet av platser på arbetshem för sinnesslöa och ger samhället möjlighet att direkt tillgodogöra sig de sinnesslöas arbetsförmåga. Trots att statsbidrag utgått till kontrollerad familjevård för sinnesslöa alltsedan år 1915, har denna vårdform icke fått någon större omfattning i vårt land, och i mycket ringa utsträckning har den kommit till användning just vid de enskilda arbetshemmen. Detta är helt naturligt, då det för en enskild person, som äger ett arbetshem för sinnesslöa, icke kan vara av samma intresse att söka få så många som möjligt av de på arbetshemmet intagna placerade utanför detta, som det är för ett landsting, vilket har att svara för placeringen av alla från sinnesslöskolan utgående elever, som icke lämpligen kunna återvända till sina hem eller omhändertagas av andra anhöriga. Till belysande av detta förhållande lämnas i tabell 4 en översikt över antalet från arbetshem i kontrollerad familjevård utackorderade vid 1942 års ingång. Vid 1942 års ingång voro alltså 217 arbetshemselever utplacerade i familjevård från sinnesslöanstalter tillhörande landsting eller städer. Av dessa 217 tillhörde dock icke alla arbetshem, i det icke mindre än 48 voro utplacerade direkt från sinnesslöskolor, vilka sakna arbetshem som annex. Genom att direkt från sinnesslöskola, som icke har arbetshem, i familjevård placera sådana utgående elever, som synas lämpa sig för denna vårdform, i stallet för att överflytta dem till enskilt arbetshem vinnes säkerhet för att de ej onödigtvis upptaga platser å arbetshem utan att intagning på sådant sker först i händelse försöket med familjevård skulle misslyckas. Fråndrages antalet direkt från sinnesslöskola i kontrollerad familjevård utackorderade från den ovan angivna siffran å de från sinnesslöanstalter, som äro anordnade av landsting eller städer, utackorderade återstår sålunda 169, motsvarande omkring 19 °/o av antalet platser å dylika arbetshem. Av de kommunala arbetshemmen för manliga sinnesslöa är det endast ett, som icke använt sig av denna vårdform, nämligen Södermanlands läns arbetshem och av de kommunala arbetshemmen för kvinnliga sinnessloa tre, nämligen det de båda skånska landstingen tillhörande arbetshemmet, Västmanlands läns samt Gävle stads arbetshem för kvinnliga sinnessloa.

37 Tabell 4. Män

Kvinnor

Summa

I. Anstalter tillhöriga landsting eller stad, som ej deltager i landsting. Stockholms läns arbetshem Uppsala » i Östergötlands »> » Smålands sinnesslöskola Blekinge och Gotlands läns sinnesslöskola Kristianstads läns arbetshem Malmöhus > > Malmö stads » Malmö stads sinnesslöskola Hallands läns sinnesslöskola Göteborgs och Bohus läns samt Göteborgs stads arbetshem Skaraborgs och Älvsborgs läns arbetshem Värmlands läns arbetshem Västmanlands » i Kopparbergs » i Gävleborgs t » Gävle stads » Västernorrlands läns arbetshem Jämtlands läns arbetshem Västerbottens läns sinnesslöskola Norrbottens läns arbetshem

4 9 15 5 16 7 4 1 9 2 12 12

3 11 11

10 12 11 16 4 3 16 7 1 4 10 22 5 16 13 6 1 9 5 23 23

Summa

217 II. Enskilda

10 4 15 3 16 7

anstalter.

Slagsta skolhem Sävstaholms » Rickomberga arbetshem Backagårdens » Karlsviks » Söderhaga » Rinkesta » Vartorps » Arbetshemmet å Rönneholms slott Brotorps arbetshem Björknäs » Arbetshemmet å Brattbygård

2 11 28 16

5 1 4 Summa

8 11 28 16 3 3 2 1 1 5 1 4 83

Av de 39 enskilda arbetshemmen för sinnesslöa — därav 1 med avdelningar för båda könen, 16 för manliga och 22 för kvinnliga sinnesslöa — är det endast ett fåtal som anordnat kontrollerad familjevård, nämligen 5 av arbetshemmen för manliga och 5 av arbetshemmen för kvinnliga sinnesslöa. Vid de flesta av dessa arbetshem har familjevård dock förekommit endast i enstaka eller några få fall. Familjevård av större omfattning har i själva verket inga andra enskilda arbetshem än sådana, som kunna sägas

fungera som kommunala anstalter, såsom de av Föreningen för sinnesslöa barns vård anordnade anstalterna, vilka beträffande bildbara sinnesslöa åtagit sig den uppgift, som skulle tillkommit Stockholms stad, samt Backagårdens arbetshem, vilket tillkommit för att mottaga manliga arbetshemselever från Kristianstads län. Antalet från Backagården vid 1942 års ingång i familjevård utackorderade utgjorde sålunda 16, motsvarande 20 °/o av anstaltens platsantal, medan antalet från nämnda förenings arbetshem å Rickomberga gård utackorderade utgjorde 28, motsvarande omkring 38 °/o av anstaltens platsantal. Från föreningens övriga anstalter voro sammanlagt 13 manliga och 6 kvinnliga elever utackorderade. Frånräknas i ovanstående tabell över antalet från enskilda anstalter i familjevård utackorderade elever Föreningens för sinnesslöa barns vård anstalter och Backagården, finner man det återstående antalet bli 17, 6 manliga och 11 kvinnliga, motsvarande ej fullt 2 % av dessa anstalters platsantal. Till de nu anförda siffrorna, som visa den stora skillnaden i användningen av kontrollerad familjevård vid arbetshem, som äro anordnade av landsting eller stad, och vid enskilda arbetshem, må emellertid den reflexionen göras, att det är lämpligast att tillsynen över utackorderade sinnesslöa sker från de kommunala anstalterna. Vad beträffar arbetshemselever, som genomgått sinnesslöskola — och det är i allmänhet sådana, som bäst passa för familjevård — föreligger den möjligheten att landstingens sinnesslöanstalter själva i sina arbetshem omhändertaga de något högre stående av de från skolan utgående eleverna för att sedermera eventuellt placera dem i familjevård, och till enskilda arbetshem hänvisa endast lägre stående arbetshemselever samt sådana, som på grund av sina sexuella tendenser ej passa för en anstalt för båda könen, en kategori, som ju i allmänhet ej heller lämpar sig för familjevård. Blir sådant urval konsekvent genomfört vid beläggningen av de enskilda arbetshemmen skulle, blott varje landsting hade egna arbetshem, det ej behöva befaras, att tillkomsten av enskilda arbetshem hade någon hämmande inverkan på utvecklingen av kontrollerad familjevård inom sinnesslövården. I fråga om de kategorier av sinnesslöa, som icke få omhändertagas på statsunderstödda anstalter för bildbara sinnesslöa, nämligen fallandesjuka, vanartade och blinda, är följande att nämna beträffande arbetshemsfrågan. Statens epileptikeranstalt å Vilhelmsro har ett arbetshem för manliga och två arbetshem för kvinnliga fallandesjuka, varjämte sådant arbetshem finnes vid Margaretahemmet. Dessutom finnas tio enskilda epileptikeranstalter av arbetshemskaraktär i vårt land, varav fem för vartdera könet (vilka samtliga mottaga såväl sinnesslöa som andra fallandesjuka, som icke äro sinnessjuka). För blinda sinnesslöa, vilkas skolgång är avslutad, finnes arbetshem vid statens anstalt för blinda med komplicerat lyte. Av uppfostringsanstalterna för vanartade sinnesslöa har den för manliga ett arbetshem med 40 platser, medan en utvidgning av uppfostringsanstalten för vanartade sinnesslöa flickor med nybyggnad av arbetshem, som för flera år sedan blev föreslagen, ännu icke kommit till utförande. Många av de till vuxen ålder

39 komna vanartade eller asociala sinnesslöa äro i behov av vård å sluten anstalt. Dylika anstalter finnas i vårt land till ett antal av tre, därav en för kvinnor, Västra Marks sjukhus i Örebro, samt två för män, Salberga sjukhus i Sala och imbecillavdelningen vid Källshagens sjukhus i Vänersborg. Dessa anstalter äro organiserade på samma sätt som sinnessjukhusen och är sinnessjuklagen tillämpligt på dem.

Vårdhem för obildbara sinnesslöa. Även vårdhemsfrågan inom sinnesslövården har, i vad den gäller barn, samband med frågan om skolplikt för bildbara sinnesslöa barn. När frågan om statsbidrag jämväl till anstalter för obildbara sinnesslöa i början av seklet blev aktuell i vårt land, uttalade medicinalstyrelsen som sin uppfattning, att de för obildbara sinnesslöas vård erforderliga asylerna (som sådana anstalter då benämndes) borde upprättas av landstingen, då vården av de obildbara sinnesslöa icke borde avskiljas ur det organiska sambandet med den övriga sinnesslövården, enär någon skarp gräns ej kunde dragas mellan de båda kategorierna bildbara och obildbara sinnesslöa. Genom att åt ledningen för skolhemmet lämna överinseende jämväl över asylen skulle en garanti vinnas att även den minsta mottaglighet för uppfostran bleve uppmärksammad. Samma synpunkter framhöllos ånyo av medicinalstyrelsen i dess år 1902 framlagda utredning rörande behovet av vårdplatser för sinnessjuka och sinnesslöa. Enligt riksdagens beslut skulle statsbidrag från och med år 1905 utgå till driftkostnaderna vid anstalter för obildbara sinnessloa, oberoende av om de voro anordnade i samband med anstalt för bildbara sinnesslöa eller fristående, och oberoende av om de tillhörde landsting, resp. stad, som ej deltager i landsting, eller innehades av enskild person, förening eller stiftelse. Följden härav blev att redan under de närmaste åren därefter flera enskilda vårdhem för obildbara sinnesslöa öppnades, medan det dröjde längre tid innan landstingsanstalter av detta slag kommo till stånd. Efter hand som sådana blevo färdiga, mottogo de med företrädesrätt barn. Erfarenheten visade snart det berättigade i medicinalstyrelsens yrkande på att vårdhem för sinnesslöa barn lämpligen anordnas i anslutning till sinnesslöskola. Därmed vanns nämligen den stora fördelen att barn, som ingåvo även den minsta förhoppning om bildbarhet, blevo prövade i sinnesslöskolan, då överflyttning efter inträdd skolålder från anstaltens vårdhem till dess skolhem utan svårighet kunde ske. Mer hjälplösa barn, som uppnått skolåldern, kunde även, så länge de behövde mera personlig omvårdnad, bo kvar i vårdhemmet och därifrån dagligen besöka skolan de timmar deras undervisning pågick. Beträffande sinnesslöa småbarn, som bli intagna å enskilda, fristående vårdhem, erhålles däremot icke samma garanti för att alla dylika, vilkas bildbarhet borde prövas i sinnesslöskolan, också komma att bli föremål för sådan prövning. Av helt naturliga skäl bliva från fristående vårdhem i all-

mänhet endast sådana barn, som efter uppnådd skolålder visa sig vara uppenbart bildbara, översända till sinnesslöskola. Härigenom riskeras att sinnesslöa barn, som genom sinnesslöskolans verksamhet kanske kunnat förvärva, om icke något större mått av teoretiska kunskaper, dock sådana praktiska färdigheter, att de vid skolutbildningens slut blivit mer eller mindre duktiga arbetshemselever, i stället för hela livet förbli arbetsoförmögna asylister. Tyvärr kom utvecklingen emellertid att gå i den ogynnsamma riktningen att de vid sinnesslöskola anordnade vårdhemmen allt mindre fingo karaktären av barnanstalter ju längre de varit i verksamhet, då det blev sed att å dessa vårdhem intagna, som befunnits obildbara, fingo kvarstanna. Följden härav blev att barn, som anmäldes till landstingens vårdhem, på grund av platsbrist icke kunde mottagas där. I stället blevo de hänvisade till enskilda vårdhem, varav det under årens lopp tillkommo nya i stort antal, en del avsedda endast för vuxna, men ej så få avsedda för barn, då behovet av småbarnshem inom sinnesslövården alltmera kom att framträda. För att få en ändring i denna utveckling, vilken stod i fullständig strid med medicinalstyrelsens intentioner, erhöllo för några år sedan de med vårdhem försedda landstingsanstalterna direktiv att i första hand mottaga barn, så att till vårdhemmet anmälda barn icke bleve hänvisade till enskilda anstalter utan att i stället till sådana hänvisades på landstingets vårdhem intagna vuxna obildbara sinnesslöa. Genom tillämpandet av denna princip har antalet barn på landstingens vårdhem för sinnesslöa under senare år alltmera ökat, men även från län, vilkas landsting ha vårdhem i anslutning till sinnesslöskola, finnas alltjämt sinnesslöa småbarn, som äro omhändertagna å enskilda vårdhem. Tabell 5. Följande landsting och städer ha vårdhem i anslutning till sinnesslöskola med nedan angivna platsantal: Stockholms läns vårdhem vid Upplands—Väsby 73 platser Södermanlands läns vårdhem 76 » Östergötlands läns vårdhem 64 » Norrköpings stads vårdhem 60 » Göteborgs och Bohus läns samt Göteborgs stads vårdhem 63 » Skaraborgs och Älvsborgs läns vårdhem 148 » Värmlands läns vårdhem vid Ulleberg 62 » Västmanlands läns vårdhem 77 » Kopparbergs läns vårdhem 72 » Gävleborgs läns vårdhem (godkänt 1942) 72 » Västernorrlands läns vårdhem 93 » Jämtlands läns vårdhem 70 » Norrbottens läns vårdhem 50 » Summa 980 platser. Dessutom finnas följande landsting eller stad tillhörande vårdhem, vilka äro fristående (och alltså icke hava sinnesslöskoleföreståndare till chef) nämligen:

41 Stockholms stads vårdhem (för vuxna manliga sinnesslöa) 50 platser Stockholms läns vårdhem i östhammar (för vuxna manliga sinnesslöa) 30 » Jönköpings läns vårdhem (för såväl barn som vuxna) 70 Kristianstads läns vårdhem (för vuxna kvinnliga sinnesslöa) 37 Kristianstads och Malmöhus läns vårdhem (för såväl barn som vuxna) 182 Värmlands läns vårdhem Björkåsen (för manliga sinnesslöa) 25 Gävle stads vårdhem (för såväl barn som vuxna) 38 Västerbottens läns vårdhem (för såväl barn som vuxna) 100 > Summa

532 platser.

Hela platsantalet å landsting och städer tillhöriga vårdhem för sinnesslöa uppgår sålunda till 1 512. Till jämförelse må nämnas att antalet enskilda vårdhem för sinnesslöa i vårt land numera uppgår till 55 med ett sammanlagt platsantal av cirka 2 200. En ganska noggrann differentiering är emellertid genomförd inom denna vårdgren. Endast 16 av de enskilda vårdhemmen mottaga vuxna obildbara sinnesslöa av båda könen. Flera av dessa vårdhem hava även en särskild barnavdelning eller mottaga barn på sin kvinnoavdelning. Av de övriga enskilda vårdhemmen få 5 mottaga enbart vuxna obildbara sinnesslöa av mankön, 13 såväl barn som vuxna av mankön, 10 både barn och vuxna av kvinnokön och 8 såväl barn av båda könen under 12 år som vuxna av kvinnokön, medan 3 mottaga endast barn under 12 år. En översikt över antalet vid 1942 års ingång å vårdhem intagna barn under 16 år, fördelade efter länen resp. städerna med särskilt angivande av antalet å landstinget resp. staden tillhörigt vårdhem intagna och i andra vårdhem intagna, lämnas i tabell 6. Av denna tabell framgår att alltjämt sju län sakna av landstinget anordnat vårdhem för sinnesslöa nämligen Uppsala, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Hallands och Örebro län. Som småbarnshem för Gotlands och Blekinge län fungerar dock ett på ringa avstånd från dessa läns i Karlshamn förlagda sinnesslöskola beläget vårdhem Stampaholm, vilket är anordnat av en stiftelse med nämnda sinnesslöskolas läkare och föreståndarinna som intresserade medlemmar. På detta vårdhem, vilket alltså kan sägas utgöra annex till Blekinge och Gotlands läns sinnesslöskola, vårdades vid 1942 års ingång från Gotlands län 7 barn under 12 år och från Blekinge län 12 barn under 12 år. Som småbarnshem för Örebro län fungera två vårdhem, Vasshammar och Marieborg, båda belägna i närheten av länets sinnesslöskola. Samtliga i Örebro hemmahörande sinnesslöa barn under 12 år, som vid 1942 års ingång voro intagna å vårdhem, erhöllo sålunda vård å dessa vårdhem, 13 å Marieborg och 14 å Vasshammar. I Uppsala län har Älby vårdhem en liknande uppgift. Där vårdades vid ingången av år 1942 15 barn under 12 år från Uppsala län, medan 18 barn i samma ålder från detta län voro intagna på andra enskilda vårdhem. De från Kronobergs, Kalmar och Hallands län intagna barnen under 12 år äro däremot spridda på ett flertal vårdhem. Av städer, som ej deltaga i landsting, har Göteborgs stad tillsammans med Göteborgs och Bohus län vårdhem i anslutning till den gemensamma sinnes-

42 Tabell 6. översikt över antalet i vårdhem vid 1942 års ingång intagna sinnesslöa barn. Intagna i andra vårdhem

Intagna i landstingets resp. stadens eget vårdhem Hemmahörande i län resp. stad, som ej i landsting deltager

från 7 från Summa från 7 från Summa under upp 12 upp under under upp 12 upp under 7 år till 12 till 16 16 år 7 år till 12 till 16 16 år år år år

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län (utom Norrköping) Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län (utom Malmö och Hälsingborg) Hallands län Göteborgs och Bohus län (inkl. Göteborg)

26 Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län (utom Gävle). Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Stockholms stad Malmö stad Norrköpings stad Hälsingborgs stad Gävle stad 1

1 2

18 11

24 22

11 23

3 3 7

12 14 7

11 10 11

27 27 25

4 9 3 9 10 7 11

12 14 3 31 21 22 27

10 9 3 27 19 13 6

26 32 "9 67 50 42 44

53 *50 31

12 15 10

13 18 7

27 6 5 13 2 6 5

16 7 11 17 9 8 10

11 4 5 9 4

12 7

12 11

9 5

'33 23

(10

2 2 5 1 4 18 4 5 16 4

26 18 30 10 14 8 42 11 9 30 14 3 7 18 "169 11 21 12 7

17 14

2 2 61 4

2 2 60 7

14 4 15 5 6 15 2 3 10 10 3 3 14 48 10

-

2 1

1 2

10 4 4 9 5 1 4

54 17 3 21 49 •15' 6 22 »24

15 3 s

4 Därav 25 i Älby. • Därav 33 å Skogsfrid. Därav 14 å Vilhelminahemmet. Därav 10 å Stampaholm. 6 Därav 19 å Stampaholm. • Därav 19 å Ekeliden. ' Därav 16 å Ekeliden. 8 Därav 22 å Marieborg och 18 å Vasshammar. 9 Dessa siffror gälla före inflyttningen i det nya vårdhemmet. 10 Därav 32 å Slagsta småbarnshem, 64 å Karlslund och 17 å Solvik. " Därav 13 å Ekeliden och 6 å Georgshill. ™ Därav 6 å Ekeliden.

slöskolan. Ytterligare två städer hava egna vårdhem för sinnesslöa, nämligen Norrköping, vars vårdhem står under samma ledning som dess externatskola för sinnesslöa barn, och Gävle, vars sinnesslöanstalt även omfattar arbetshem för båda könen. Stockholms stad har visserligen icke eget småbarns-

43 hem för sinnesslöa, men dylikt finnes i anslutning till sinnesslöskolan vid Slagsta, vilket med företrädesrätt mottager barn från Stockholms stad. I övrigt fungerar sedan gammalt Karlslunds vårdhem som småbarnshem för sinnesslöa barn från Stockholm liksom Solviks vårdhem gjort alltsedan dess öppnande för omkring tio år sedan. På Karlslund vårdades sålunda vid 1942 års ingång icke mindre än 46 sinnesslöa barn under 12 år från Stockholm och av Solviks 20 platser upptogos vid nämnda tidpunkt 17 av sådana barn. Som småbarnshem för sinnesslöa barn från Malmö fungera Ekeliden i Tyringe och Georgshill i Hörby, på vilka vårdhem vid nämnda tid vårdades resp. 6 och 4 barn under 12 år från Malmö. På Ekeliden vårdades även sinnesslöa barn under 12 å r från Hälsingborg. Det k a n i detta sammanhang vara av intresse att få en överblick över i vilken utsträckning intagning av barn, som äro i skolåldern eller ännu icke uppnått denna, äger rum i landsting resp. stad tillhöriga vårdhem, som äro anordnade i anslutning till sinnesslöskola. I tabell 7 lämnas därför uppgift från sådana vårdhem rörande intagningarna under 1941 av barn, som ej uppnått 16 år, jämte uppgift för samma år dels å antalet till dessa vårdhem från skola eller arbetshem för sinnesslöa överflyttade, dels å antalet från dem till andra vårdhem överflyttade. Därjämte upptager denna tabell för jämförelses skull även uppgift rörande intagningar av barn i nämnda åldrar i enskilda vårdhem från län resp. stad, som h a r vårdhem av ovannämnda art. T a b e l l 7.

Hemmahörande i

c .O o>3 o 3 g! O i—< r> ra ra te <-t

3 O. co p.

Stockholms län Södermanlands län Östergötlands län (utom Norrköping) Göteborgs och Bohus län (inkl. Göteborgs stad). Älvsborgs och Skaraborgs

o*3

S3.*=

^ 3 0 0 S3.

-i

H

p» o

-* S3* -« ft> -t -i

c 3 3 te

överflyttade från sinnesslöskola resp. arbetshem

Intagna i landstingets resp. stadens vårdhem

3 4

14 6

1 4

9 6

2 3

12 13

1 8 2

2 1 3 2 3 1

8 6 5 3 6 1

3 1 6 2

11 11 9 12 19 4

Summa 18

121 Värmlands län Västmanlands län Kopparbergs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Norrköpings stad

1 1

Intagna i enskilda vårdhem

% £ <<

g-3

o, ra

ra >-.. 3B 7

H to 6* H

O <T>

f

o 3 » ~ ST ^ 3 K-1 C

fe o ra

H

c 3 3 »

6 2

19 3

O *% S3. >1

S3. _

3 1

2 1

1 1 11

4 20 1 8 3

6 3 3

1 5 1

10 4

5 2 1 1

1 1

19 Vi

6 2

6 2

44 Som tabell 7 visar har flertalet sinnesslöa barn från ifrågavarande län i enlighet med medicinalstyrelsens intentioner mottagits på det i anslutning till vederbörande sinnesslöskola anordnade vårdhemmet för länet. Detta har sålunda skett vid alla dessa vårdhem utom tre, nämligen vårdhemmet vid Stockholms läns sinnesslöskola, vårdhemmet vid Östergötlands läns sinnesslöskola och vårdhemmet vid den av Göteborgs och Bohus läns landsting samt Göteborgs stad gemensamt innehavda sinnesslöskolan Stretered. Vad beträffar vårdhemmet vid Stockholms läns landstings sinnesslöskola är dock att märka, att småbarn konsekvent intagits med företrädesrätt och att här överhuvud taget icke intagits något barn över 9 år utan har här lämnats företrädesrätt just åt småbarn. För möjliggörandet av intagning av anmälda småbarn hade för övrigt icke mindre än 7 av de på detta vårdhem intagna överflyttats till enskilda vårdhem. Såsom av tabellen framgår hade sådana överflyttningar under år 1941 även skett från flera av de andra av landsting anordnade vårdhemmen. Nämnas må emellertid, att den stora mängd överflyttningar från det vid Värmlands läns sinnesslöskola belägna vårdhemmet skett till ett annat av landstinget anordnat för vuxna obildbara sinnesslöa av mankön avsett vårdhem, Björkåsen, vilket öppnades hösten 1941. Slutligen lämnas här en redogörelse för intagningarna under år 1941 på de enskilda vårdhem, vilka fungera som småbarnshem åt län, vilkas landsting ej anordnat något vårdhem för sinnesslöa. P å Stampaholm vid Karlshamn intogos 3 barn mellan 5—10 år, därav 2 från Blekinge län och 1 från Gotlands län, medan 2 barn från detta län och 1 barn från Blekinge län intogos på andra enskilda vårdhem. På Älby i Uppland intogos från Uppsala län 8 barn under 10 år, medan 3 barn från detta län intogos å andra enskilda vårdhem. På Marieborg vid Askersund intogos från Örebro län 4 barn och på Vasshammar 6 barn från detta län, medan 3 barn från Örebro län intogos på andra enskilda vårdhem. Intet av dessa som småbarnshem för vissa län fungerande enskilda vårdhem hade mottagit något barn från något annat län än det eller de, för vilka de åtagit sig denna funktion. Som ovan nämnts är i anslutning till Slagsta skolhem, till vilket seminarium för utbildandet av lärarinnor för sinnesslöa barn är förlagt, ett småbarnshem anordnat. Under 1941 intogos här 32 barn, därav 4 under 2 år, 10 mellan 2—5 samt 18 mellan 5—10 år. Ingen får kvarstanna på detta vårdhem längre än till fyllda 12 år, den ålder, före vilken intagning på sinnesslöskola måste ske för att statsbidrag skall kunna erhållas för skolelev. I övrigt är organisationen av detta småbarnshem så tillvida olika den för landstingens vårdhem gällande att souschef för detsamma icke är en sjuksköterska utan en kindergartenlärarinna och att den första prövningen av barnen sker redan i en här anordnad kindergartenklass. De som vid den i denna meddelade undervisningen befinnas stå så lågt, att överflyttning till sinnesslöskolan icke k a n ifrågakomma, böra icke vidare få upptaga plats i småbarnshemmet, varför överflyttning i sådana fall skall ske till vårdhem avsedda för definitivt obildbara sinnesslöa. Under 1941 blevo icke mindre än 13 barn överflyttade från Slagsta småbarnshem till vårdhem av den vanliga typen, medan ett lika

45 stort antal överflyttades till sinnesslöskolan. Självklart är att någon överflyttning till Slagsta småbarnshem från sinnesslöskolan av där intagen, som befunnits obildbar, icke får ske. Detta hindrar emellertid icke att en i sinnesslöskolan i den tidigare skolåldern intagen elev, som ej lämpligen kan deltaga i undervisningen därstädes och som kanske även behöver sådan personlig omvårdnad att han ej passar att bo i skolhemmet, kan få överflyttas till småbarnshemmet för att undervisas i dess kindergartenklass tills han blivit så utvecklad att det anses lämpligt att ånyo försöka honom i sinnesslöskolan. Som av det anförda framgår är det en brist i sinnesslövårdens organisation att det icke vid varje sinnesslöskola finnes ett vårdhem med tillräckligt antal platser för mottagande av alla i upptagningsområdet hemmahörande barn, för vilka anmälan till vårdhem göres. Självklart är att föräldrarna till ett sinnesslött barn icke gärna sända detta till en anstalt, som ligger i ett helt annat län än det, i vilket deras hem är beläget. Detta blir emellertid ofta nödvändigt om barnet, i brist på vårdhem anordnat av landstinget, måste intagas på enskilt vårdhem. De enskilda vårdhemmen, liksom de enskilda arbetshemmen, äro icke jämnt fördelade över hela landet utan mer hopade i vissa delar; så finnas t. ex. i Småland icke mindre än 17 enskilda vårdhem. Under sådana förhållanden är det fara värt att sinnesslöa barn, från vilka hemmen väl behövde bli befriade, dock behållas så länge som möjligt i dessa, om de ej kunna mottagas i det närmast belägna vårdhemmet. Ett sådant dröjsmål blir emellertid till skada för barnet självt, då det är bättre för barnet ju förr det blir föremål för den uppfostrande behandling det erhåller i sinnesslöanstalten, men vilken hemmet ej har förmåga att meddela. Icke mindre blir det tidigare omhändertagandet på anstalt av det sinnesslöa barnet till gagn för familjen såväl för de friska syskonen, för vilka det icke är nyttigt att växa upp tillsammans med ett sinnesslött barn, som ock särskilt för modern, för vilket ett sådant barn alltid blir en tung börda. Anordnandet av småbarnshem vid varje sinnesslöskola är därför från allmän humanitär synpunkt av största vikt. Erfarenheten har också visat att, där platser på ett sådant småbarnshem bli tillgängliga, dit strömma även ansökningar in om sinnesslöa småbarns intagning. I fråga om äldre obildbara sinnesslöa betyder det för föräldrarna i allmänhet mindre om de vårdas på längre avstånd från hemorten. Ur denna synpunkt är det därför lämpligast att de till vuxen ålder komna obildbara sinnesslöa, som blivit intagna på ett landsting tillhörigt vårdhem, bli överflyttade till enskilt vårdhem, när platser behövas för att kunna mottaga anmälda barn. I detta sammanhang må särskilt framhållas att förflyttning till fristående vårdhem av de äldre obildbara sinnesslöa, som äro omhändertagna på vårdhem anslutna till sinnesslöskola, ingalunda innebär någon nackdel utan tvärtom en fördel för sinnesslöanstalten i dess helhet. Det är en allmän erfarenhet att föräldrar till i sinnesslöskolan intagna barn känna sig illa berörda, när de vid besök på denna få se äldre obildbara sinnesslöa inom anstaltens område. Därigenom skapas den uppfattningen i allmänna opi-

nionen att landstingets sinnesslöanstalt är en »idiotanstalt», vilket gör att många föräldrar, som icke anse sitt undermåliga barn passa bland »idioter», vägra att sända detta till sinnesslöskolan. En utrensning av alla till vuxen ålder komna obildbara sinnesslöa från de vid sinnesslöskolorna belägna vårdhemmen och dessas förvandling till småbarnshem skulle därför i hög grad underlätta genomförandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa. Den för anstalterna för bildbara sinnesslöa gällande bestämmelsen, att å dessa få ej intagas någon, som »lider av konvulsioner eller fallandesot», gäller ej om vårdhemmen för obildbara sinnesslöa. På dessa anstalter vårdas också en hel del epileptiska sinnesslöa. Av samma skäl som det vid varje vanlig sinnesslöskola bör finnas ett småbarnshem bör det även vid epileptikerskola finnas småbarnshem för epileptiska barn. Av våra två epileptikerskolor har emellertid endast Margaretahemmet ett vårdhem. Detta har numera helt karaktären av småbarnshem. Därstädes tidigare intagna, som visat sig vara obildbara, överflyttas till vårdhem för obildbara sinnesslöa efter hand som platserna behövas för nyanmälda barn. Under år 1941 intogos sålunda på Margaretahemmets vårdhem 10 barn under 10 år, medan sammanlagt 6 av de här förut vårdade överflyttades till anstalter för obildbara sinnesslöa. Statens epilektikerskola å Vilhelmsro saknar däremot alltjämt särskilt vårdhem. En av anledningarna till statens övertagande av Vilhelmsro var att få även detta anstaltens utvidgningsbehov tillgodosett. Provisoriskt har emellertid Vilhelmsro sedan åtskilliga år tillbaka inom det större skolhemmet en mindre avdelning för epileptiska barn, som ännu ej uppnått skolåldern. Planer på olika slag av utvidgningar vid Vilhelmsro epileptikeranstalt äro uppgjorda i medicinalstyrelsen men ha på grund av tidsförhållandena ej kommit till utförande. Vad blinda obildbara sinnesslöa beträffar, finnes vårdhem för sådana vid statens anstalt för blinda med komplicerat lyte. Liksom staten åtagit sig vården av bildbara sinnesslöa, som äro skadliga för samlivet å de statsunderstödda anstalterna, så har staten även åtagit sig vården av obildbara sinnesslöa, som äro svårskötta, till vilka räknas sådana som äro våldsamma, visa förstörelselusta, äro störande för omgivningen eller grovt osnygga. För sådana obildbara sinnesslöa av mankön öppnades å r 1935 Vipeholms sjukhus utanför Lund och utvidgades denna anstalt två år senare med en paviljong för svårskötta obildbara sinnesslöa av kvinnokön. Med tillkomsten av denna anstalt avhjälptes en stor brist i organisationen av sinnesslövården. Såväl de enskilda vårdhemmen som landstingsanstalterna sakna nämligen resurser för vård av mera svårskötta obildbara sinnesslöa. Med den utgallring av sådana patienter, som efter tillkomsten av Vipeholms sjukhus skedde från vårdhemmen för obildbara sinnesslöa, erhölls en betydande lättnad för dessa anstalter och skapades större trevnad för alla där intagna lugnare sinnesslöa. Platsantalet vid Vipeholms sjukhus har dock visat sig otillräckligt. Med anledning härav väcktes vid 1941 års riksdag en motion med hemställan att riksdagen måtte besluta att an-

hålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning angående anskaffandet av erforderligt antal vårdplatser för svårskötta obildbara sinnesslöa. Då riksdagen biföll denna motion, gav Kungl. Maj.-t medicinalstyrelsen i uppdrag att verkställa den sålunda begärda utredningen. Ett problem inom sinnesslövården, som är helt olöst, är frågan om vården av sinnesslöa med tuberkulos i smittsamt skede. Enligt 4 § i kungörelsen angående statsbidrag till driftkostnader vid anstalter för bildbara sinnesslöa får sinnesslö, som lider av smittosam sjukdom, ej intagas i sådan anstalt. Denna bestämmelse har tolkats så, att utskrivning från anstalt för bildbara sinnesslöa bör ske av där intagen, som befunnits lida av tuberkulos i smittsamt stadium. Denna föreskrift har emellertid ej alltid kunnat tillämpas, då tuberkulossjukvårdsanstalterna i allmänhet ej velat mottaga sinnesslöa. Å andra sidan har å sinnesslöanstalt intagen, som befunnits lida av smittsam tuberkulos, med hänsyn till smittofaran icke gärna kunnat hemsändas. Vad anstalterna för obildbara sinnesslöa beträffar, är det visserligen icke förbjudet att å dessa anstalter vårda smittsamt sjuka, i det att kungörelsen angående statsbidrag till driftkostnader för dylika anstalter endast innehåller den föreskriften rörande smittsamt sjuka (5 §), att sådana skola, där så prövas nödigt, enligt läkares anvisning på betryggande sätt vårdas för sig. Emellertid hava många av de mindre vårdhemmen dåliga resurser för genomförandet av sådan vård under någon längre lid, då det sjukrum, som dessa anstalter bruka ha, är avsett för tillfälliga sjukdomar av smittsam art. En även i denna vårdfråga vid 1941 års riksdag väckt motion föranledde riksdagen besluta en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj :t måtte efter erforderlig utredning till prövning upptaga frågan om lämpligaste sättet att ordna vården för sinnesslöa med smittsam tuberkulos. Även denna utredning har medicinalstyrelsen anmodats verkställa. För alla kategorier av sinnesslöa är platstillgången ännu otillräcklig och en utbyggnad av anstaltsväsendet är därför ofrånkomlig. I viss mån har den hittillsvarande utvecklingen hämmats av ovissheten om skolplikt för sinnesslöa skulle införas, då såväl beräkningen av behövligt platsantal som organisationen av sinnesslövården i övrigt är beroende av huru det i denna fråga kommer att beslutas.

48 KAPITEL 3.

De för genomförande av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn erforderliga åtgärderna. För att kunna bedöma i vad mån ökat antal platser i sinnesslöskolorna blir erforderligt för genomförande av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn kräves först och främst en utredning rörande det befintliga antalet sådana barn i vårt land. Liknande beräkningar ha tidigare företagits. Enligt en av medicinalstyrelsen år 1900 verkställd undersökning uppgick antalet bildbara sinnesslöa barn i skolåldern då till 1 318. I det kommittébetänkande, som framlades vid 1916 års sinnesslövårdsmöte i Mariestad, beräknades på basen av detta antal med hänsyn tagen till befolkningens numerära ökning platsbehovet till omkring 1 500. Vid denna tidpunkt voro omkring 1 000 skolelever intagna vid sinnesslöskolorna. År 1938 uppdrog Kungl. Maj:t åt skolöverstyrelsen att i samråd med medicinalstyrelsen verkställa undersökning rörande det antal barn som på grund av efterblivenhet vore i behov av särskild undervisning. Denna undersökning, som även omfattade andra efterblivna än de sinnesslöa, gav till resultat att utöver de omkring 2 000 bildbara sinnesslöa, som undervisades i sinnesslöanstalt eller annan anstalt, nära 900 barn funnos, som bort intagas i sinnesslöskola men ej sänts dit. För fastställande av det nuvarande platsbehovet ha de sakkunniga övervägt olika undersökningsmetoder. En noggrann undersökning av representativa delar av landets befolkning planerades, men ansågs av skilda skäl ej lämplig. Valet av för detta ändamål representativa delar av befolkningen är mycket svårt, då fördelningen av sinnesslöa starkt varierar i skilda delar av landet och en dylik undersökning därför måste göras på ett så stort material att den kräver relativt lång tid och stora kostnader. Därjämte är det omöjligt att i fråga om många av de efterblivna efter en enda undersökning avgöra om de böra tillhöra sinnesslöskola eller ej. Ett sådant avgörande kan i en del fall icke träffas förrän barnet tillräckligt lång tid varit intaget för observation i sådan skola. I övrigt måste en dylik representativ undersökning baseras på anmälan från skolmyndigheterna eller barnavårdsnämnderna av de barn som skulle komma i fråga för närmare undersökning. De sakkunniga ha därför funnit en direkt förfrågan till samtliga skoldistrikt med begäran om uppgift på de barn i skolåldern, som enligt skolmyndigheternas uppfattning vore att hänföra till de bildbara sinnesslöa, giva tillräckligt säker uppfattning

49 om platsbehovet för sinnesslöa barn i skolåldern, därest skyldighet skulle införas för dem att bevista särskilda sinnesslöskolor. För den skull utsändes ett cirkulär till samtliga skoldistrikt med begäran om uppgift å namn och födelseår dels beträffande i skolorna befintliga barn, som äro oförmögna att följa undervisningen och synas stå så lågt, att de äro att beteckna som sinnesslöa och sålunda böra undervisas icke i hjälpklass utan i sinnesslöskola, dels beträffande de barn, vilka under senaste sex åren fått upphöra med skolgången på grund av oförmåga att följa undervisningen, om möjligt med uppgift, huruvida sådant barn vistas i privat hem eller blivit omhändertaget å anstalt av något slag, dels slutligen beträffande andra i skoldistriktet befintliga barn i skolåldern, som på grund av sinnesslöhet ej åtnjuta någon skolundervisning men vilka — enligt vad skolrådet (eller barnavårdsnämnden) har sig bekant — dock ej stå lägre än att de borde försökas i sinnesslöskola. Svar ha inkommit från 95 °/o av de c:a 2 500 skoldistrikten. Man torde kunna utgå från att de, som lämnat cirkuläret obesvarat, i regel ej haft bildbara sinnesslöa att redovisa, då de i annat fall sannolikt varit angelägna om att bidraga till lösandet av skolpliktsfrågan. Icke så få av dem, som svarat, ha uttryckt sin förhoppning om att frågan snarast måtte lösas, då den nuvarande ordningen är synnerligen otillfredsställande. Ehuru uppgift härom ej begärts, har om 52 barn uppgivits att åtgärder vidtagits för barnets sändande till sinnesslöanstalt men att de anhöriga motsatt sig och förhindrat detta. De insända uppgifterna ha i de flesta fall varit tillräckligt ingående för att göra det möjligt att avgöra om barnet verkligen tillhört de bildbara sinnesslöa, då uppgift om företagen läkarundersökning, prövning av intelligensålder eller dylikt lämnats. De sakkunniga ha sålunda kunnat avskilja såväl obildbara sinnesslöa som efterblivna av den grad att de böra placeras i hjälpklass, så att de till dessa kategorier hörande icke medräknats. Av de 972 barn i skolåldern, som efter genomgång av de insända uppgifterna ansetts böra hänföras till de bildbara sinnesslöa, utgöras 148 av sådana, för vilka uppgifterna aro otillräckliga för att säkra slutsatser skulle kunna dragas beträffande bildbarheten, och dessa ha därför redovisats i särskild kolumn i tabell 1. Även om åtskilliga av dessa 148 komma att visa sig obildbara, böra dock flertalet intagas för observation, varför de sakkunniga ansett det riktigast att medräkna dem i det antal, för vilka skolplatser böra beräknas. Resultatet av de pa detta cirkulär erhållna svaren återgivas i tabell 1. Den gjorda beräkningen av antalet bildbara sinnesslöa i skolåldern vilka rätteligen borde intagas i sinnesslöskola, är behäftad med vissa fel. De, som lämnat upplysningarna om barnen, äro icke alltid kompetenta att rätt bedöma, vilka barn som böra räknas till detta klientel och vilka som ej höra dit. För flertalet av de redovisade barnen ha dock tillräckliga upplysningar lämnats, för att man skall kunna bedöma om de äro bildbara eller ej. Några större fel torde därför ej förefinnas beträffande de redovisade fallen. Däremot kan det icke uteslutas att ett icke obetydligt antal något mer högtstående men dock rätteligen till bildbara sinnesslöa hörande undermåliga barn alls 4—431743

50 Tabell 1.

Län resp. stad, som ej deltager i landsting

I skolorna befintliga bildbara sinnesslöa barn

övriga i skolåldern beUnder de fintliga sinnesslöa barn sista sex åren från skolorna utskrivna, i ifråga om skolåldern vilka sanno- vilka bildbefintliga likt äro barhet icke sinnesslöa bildbara anses vara barn. utesluten

Sammanlagda antalet sinnesslöa barn i skolåldern, som borde intagits i sinnesslöskola

era

Stockholms län . . . . Uppsala län Södermanlands l ä n . . Östergötlands län (utom Norrköping) Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län . . . Malmöhus län (utom Malmö o. Hälsing borg) Hallands län Göteborgs och Bohus 1. (utom Göteborg) Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands l ä n . . . Kopparbergs l ä n . . . . Gävleborgs län (utom Gävle) Västernorrlands l ä n . Jämtlands län Västerbottens l ä n . . . Norrbottens län Stockholms s t a d . . . . Göteborgs stad Malmö stad Norrköpings s t a d . . . Hälsingborgs stad . . Gävle stad Summa

9 1 2 6 7 4 1 3 5

B 4 5 4 1 5

5 1 2 4 3 12

1 4 1 10 1 11

14 336 224 560 100

67 167

71 148 570

Härutöver har uppgift om 8 bildbara sinnesslöa med epilepsi lämnats.

51 icke redovisats, då de som lämnat upplysningarna som regel torde sätta gränsen mellan efterblivenhet och sinnesslöhet väl lågt och till sinnesslöa endast räkna sådana, som äro mera lågtstående sinnesslöa. Man måste därför räkna med, att det finns ett antal relativt högtstående sinnesslöa barn som ej inräknats bland 972 fallen. Å andra sidan torde bland de 148 barn, som i tabellen angivits som sådana i fråga om vilka bildbarhet icke kan uteslutas, åtskilliga finnas, som efter kort prövning i sinnesslöskola visa sig vara obildbara och överflyttas till vårdhem. Dessa båda felkällor taga i viss mån ut varandra. Då en lagstiftning för sinnesslövården föreslås, som genom sina bestämmelser om skolplikt med i vissa fall anstaltstvång, övervakning, sterilisering m. m. kommer att innebära kraftiga ingrepp i individens självbestämmanderätt, är det av vikt att gränserna för denna lagstiftning dragas så snäva, att den blir tillämplig endast på de verkligt sinnesslöa. Det bör därför framhållas att de föreslagna bestämmelserna icke avse att omfatta de debila, d. v. s. de hjälpklassmässiga skolbarnen. Som i föregående kapitel nämnts, var antalet exspektanter till sinnesslöskolorna vid 1942 års ingång 236. Genom att namnuppgift givits på de i undersökningen redovisade fallen ha dessa kunnat identifieras bland de 972 barn, som icke omhändertagits i sinnesslöskola. Ansökan har alltså helt underlåtits i omkring 735 fall för barn, vilka bort anmälas och sändas till sinnesslöskola. Ett förhållande som gör att införandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa icke fordrar så stor ökning av antalet skolplatser som motsvarar den angivna siffran är, att ej så få platser i skolhemmen äro upptagna av arbetshemselever. Vid 1942 års ingång var — som av tabell 1 i andra kapitlet framgår — detta förhållandet med icke mindre än 340 av skolhemmens platser (skolor av speciell typ ej inräknade). Den ökning av antalet platser i skolhem för sinnesslöa, som är behövlig, inskränker sig alltså till 972 minus 340 eller 632. Det godkända platsantalet vid sinnesslöskolorna är 2 297, häri ej inräknade platserna vid epileptikerskolorna och skolhemmet för blinda med komplicerat lyte. Sammanlagt skulle alltså enligt denna beräkning krävas omkring 2 929 eller omkring 3 000 platser vid sinnesslöskolor. Huru bör nu denna utvidgning av sinnesslövårdens skolväsende genomföras? Som förut framhållits kan skolfrågan inom sinnesslövården icke lösas separat utan sammanhänger nära med övriga grenar av sinnesslövården. Sinnesslöundervisningen är i huvudsak förlagd till länsvis anordnade uppfostringsanstalter. Dessa anstalter h a till chef en i sinnesslöundervisning erfaren pedagog. Läkare finnes anställd vid varje anstalt, i flertalet fall tjänsteläkare med en gedigen allmän läkarutbildning men utan specialutbildning i psykiatri. Denna anordning har visat sig medföra vissa olägenheter. Pedagogen är i regel tillräckligt kunnig för att leda barnets uppfostran inom anstalten men saknar ofta förutsättningarna för att bedöma och verkställa de åtgärder av social natur som krävas, såsom eftervård i form av familjevård eller försöksutskrivning, sterilisering o. dyl., åtgärder som bäst bedömas och dirigeras av en psykiatriskt kunnig läkare. Flertalet av de nu-

52 varande anstalterna äro för små att vid sig kunna binda heltidsanställda läkare. De sakkunniga ha därför övervägt om man för uppnåendet av en rationell sinnesslövård borde sträva efter att koncentrera sinnesslövården till ett färre antal större anstalter med specialutbildad läkare som chef. Dessa anstalter borde i så fall drivas av staten. Ett sådant system är med fördel använt i Danmark. Förhållandena där och hos oss äro dock i flera avseenden olikartade. Främst kommer härvid vårt lands stora utsträckning i fråga, som gör att avstånden till dessa fåtaliga anstalter skulle bli långa och kontakten med föräldrar och anhöriga försvåras. Förutom att detta rent humanitärt skulle medföra betydande olägenheter med långa resor vid besök och svårighet för barnen att under ferierna få vistas i hemmen, är det ur uppfostringssynpunkt olämpligt. Det är av vikt att bildbara sinnesslöa, som sedermera beräknas kunna komma ut i livet, icke bli så vana vid anstaltsliv att de senare ha svårighet att anpassa sig till friare förhållanden. Vistelsen i hemmet under ferierna utgör en övning och prövning av barnets förmåga att reda sig ute i samhället och kompletterar därför på ett lämpligt sätt den uppfostran det bibringas å anstalten. Vidare kan det vara svårt att inom ett tämligen begränsat område finna arbetsmöjligheter för ett så stort antal elever, som komme att avgå från dessa större anstalter. Landstingens anstalter ha och komma, om nuvarande organisation bibehålies och utbygges, att få en u r denna synpunkt lämpligare storlek, och det mer intima samarbetet med de intagnas anhöriga och hemkommunens myndigheter underlättar vid utskrivning deras placering under ur arbets-, övervaknings- och trevnadssynpunkt lämpliga förhållanden. Barnens trevnad blir även på dessa mindre anstalter större, livet kan där göras mer hemliknande och blir ej så anstaltspräglat. Härtill kommer att de olika landsdelarnas egenart på ett helt annat sätt kan bibehållas p å dessa länsanstalter, vanorna i skick, sed, mathållning o. s. v. bli desamma som barnen äro vana vid, vilket knappast skulle kunna bli fallet om staten övertoge anstalterna, då en större uniformitet mellan de olika anstalterna måste bliva följden. De fördelar ett förstatligande av sinnesslöundervisningen skulle medföra torde därför vara mindre än de nackdelar som skulle följa därav. Den lämpligaste organisationen för ordnandet av sinnesslövården torde därför vara att bibehålla den nuvarande med sinnesslöundervisningen förlagd till av landstingen drivna anstalter, utbygga desamma och endast införa vissa ändringar i den inre organisationen för att avhjälpa de brister, som nu vidlåda denna organisation. Därest skolplikt för sinnesslöa barn införes, är det dock naturligt att staten åtager sig huvuddelen av kostnaderna för dessa av landstingen drivna anstalter. Hitintills har vid sinnesslöanstalterna endast driftbidrag utgått. Ett driftbidrag av oförändrad storlek bör även i fortsättningen utgå, men därjämte bör staten dels lämna byggnadsbidrag dels helt övertaga kostnaderna för lärarnas vid sinnesslöanstalterna avlöning. Härigenom vinnes även en välbehövlig reglering av dessa lärares tjänstgörings- och löneförhållanden, vilka hittills varit synnerligen otillfredsställande ordnade. I detta sammanhang må erinras om att de direktiv, som de i anledning av

53 1918 års riksdagsskrivelse med begäran om utredning av frågan om skolplikt för bildbara sinnesslöa tillkallade sakkunniga erhöllo, innehöllo en bestämd föreskrift att någon ändring i den hittillsvarande organisationen med landstingen resp. städer, som ej deltaga i landsting, såsom huvudmän för sinnesslöskolorna icke borde ske. De ekonomiska fördelarna av att kunna utnyttja det redan befintliga anstaltsväsendet, omfattande mer än 2 000 skolplatser och, om även arbetshems- och vårdhemsplatserna som ingå i dessa kommunala anstalter inräknas, nära 4 500 platser, torde icke särskilt behöva framhållas. Hittills finnas i vårt land endast tre externatskolor för sinnesslöa barn. Då denna undervisningsform är den ojämförligt billigaste, ha de sakkunniga övervägt om icke denna skolform lämpligen kunde ytterligare utökas. Det må dock framhållas att externatskolan endast kan användas i begränsad omfattning. Icke så få av de sinnesslöa barnen komma från barnhem eller fosterhem, föräldrahem där en eller båda av föräldrarna äro psykiskt defekta eller från i övrigt olämplig miljö. Sådana barn behöva omhändertagas på internat. För dem är den allmänna omvårdnad och uppfostran, som där gives dem, nästan viktigare än själva undervisningen. För bildbara sinnesslöa barn däremot, som komma från goda hem, vore det en fördel om de även under skoltiden kunde få stanna i hemmen. Anstaltslivet innebär i många avseenden något konstlat och den skyddade tillvaron där kan försvåra barnets förmåga att sedermera finna sig till rätta ute i livet. För större delen av landsbygden är det dock på grund av befolkningens gleshet och de långa avstånden omöjligt att ordna en undervisning för sinnesslöa barn av externatyp, varför endast internatskolor kunna komma i fråga. För de större städerna ställer sig saken annorlunda. En stad, som är tillräckligt stor att anordna sinnesslöskola, bör göra detta under förutsättning, att skolan får sådan storlek att den kommer att omfatta minst två avdelningar (med sammanlagt 20—25 elever), då i annat fall den behövliga uppdelningen av eleverna icke kan ske, en uppdelning som är nödvändig, då dessa skolklasser omfatta ej blott barn i olika åldrar utan även barn av mycket varierande intellektuell utrustning. Nödvändigt är dock att samtidigt internatplatser stå till buds, och nödvändigt är även att i dessa fall icke föräldrarna utan myndigheter och i sinnesslövård erfarna personer få avgöra om barnet lämpligen kan gå i externatskola eller bör placeras i internat. Icke sällan sakna just de mest olämpliga föräldrarna förmågan att inse behovet av det sinnesslöa barnets omhändertagande på anstalt, då i många fall även föräldrarna till ett sådant barn äro psykiskt undermåliga. Därjämte är det ofrånkomligt att externatskolan samarbetar med arbetshem, för att efter den för normala barn gällande skoltidens slut kunna giva barnen lämplig fortsatt utbildning. En utökning av externatskoleväsendet är, såsom av ovanstående framgår, att rekommendera endast i fråga om städer av lämplig storlek (från omkring 40 000 invånare och uppåt). Som upprepade gånger framhållits, kan frågan om anordnandet av sinnesslöundervisningen ej behandlas utan samband med andra grenar av sin-

54 nesslövården. En sinnesslöskola är icke fullständig, om ej till den finnes anslutna arbetshem för båda könen. Storleken av dessa arbetshem behöver ej svara mot hela antalet vårdbehövande arbetshemselever inom skolans upptagningsområde. Så många platser böra dock finnas vid de till skolan anslutna arbetshemmen, att de elever få kvarstanna, vilka efter avslutad skolgång ej omedelbart kunna utplaceras i familjevård men väl längre fram efter ytterligare några års praktisk utbildning och sedan deras personlighet vunnit större stadga, övriga elever kunna, i den utsträckning efterfrågan på platser gör det behövligt, lämpligen överflyttas till enskilda arbetshem. De sakkunniga ha därför icke ansett det nödvändigt att — vilket skulle ställa sig mycket svårt — söka beräkna ett exakt antal arbetshemsplatser för varje landsting, utan endast räknat med den minsta storlek, som dessa arbetshem böra ha. I de fall, där arbetshem redan finnes eller där dispositionen av redan befintliga utrymmen gjort det lämpligt, ha större arbetshem än som svarar mot dessa minimumfordringar föreslagits. Detta förklarar den stora olikheten mellan arbetshemmens relativa storlek i de olika länen. I vissa fall har det icke ansetts nödvändigt, att landstinget inrättar eget arbetshem, nämligen där det i närheten av landstingsanstalten finnes enskilt arbetshem och deta kan beräknas förbinda sig att i samarbete med landstingsan tälten övertaga de skyldigheter som böra tillkomma arbetshem vid landstingsanstalt. I föregående kapitel har även önskvärdheten av att vårdhem för barn anordnas i anslutning till sinnesslöskolorna framhållits. Vid utarbetandet av förslaget rörande erforderliga utvidgningar och ändringar i dispositionen av befintliga lokaler vid de kommunala sinnesslöanstalterna har hänsyn härtill tagits och förslag uppgjorts till huru inom varje län denna fråga lämpligen borde ordnas. Liksom beträffande platsbehovet vid landstingens arbetshem är platsbehovet vid dessa vårdhem beroende av i huru stor utsträckning samarbete med enskilda anstalter kommer till stånd. Ett så stort antal platser å landstingens vårdhem kräves dock, att varje anmält småbarn skall kunna mottagas i sådant vårdhem och där behållas så länge att full säkerhet vinnes, huruvida barnet är bildbart eller ej. Är vårdhemmet litet, bör överflyttning av obildbara barn redan under eller i tidigaste skolåldern ske, så snart plats behöves för nyanmälda barn. Är vårdhemmet stort i förhållande till upptagningsområdet kunna barnen kvarstanna där längre. För att säkerhet skall vinnas att dessa vårdhem bibehålla typen av vårdhem för barn, bör dock en övre gräns sättas över vilken barn, även om plats skulle finnas, icke få kvarstanna. Denna gräns torde lämpligen kunna sättas vid 16 år. I regel bör dock överflyttningen ske tidigare, men enstaka gränsfall till bildbarhet finnas, där barnen kanske kunna följa undervisningen i skolan i enstaka ämnen eller där, efter ett tidigare misslyckande i skolan, en omprövning efter några år kan tänkas giva ett bättre, resultat. Genom åldersgränsens utsträckning till 16 år möjliggöres kvarstannandet för sådana barn under hela skolåldern. Barn, som efter prövning befunnits obildbara, kunna om de äro lättskötta utan olägenhet vårdas i enskilda vårdhem. För vuxna lättskötta, obildbara

55 sinnesslöa kan även vård på sådana hem äga rum. För vuxna obildbara sinnesslöa är det dock lämpligast, om anstalterna ej äro alltför små utan att en uppdelning av klientelet, förutom efter könen, även kan ske med hänsyn till huru lågtstående de omhändertagna äro, om de äro helt hjälplösa eller kunna kläda och sköta sig själva, om de äro snygga eller osnygga, prydliga eller snaskiga, slöa eller mera rörliga. Även äro dessa obildbara sinnesslöa icke alls på samma sätt som de bildbara sinnesslöa känsliga för mer hemliknande förhållanden. Vården av de vuxna obildbara sinnesslöa kan därför med fördel anordnas vid större anstalter. Dessa anstalter torde lämpligen böra drivas av staten. Då emellertid en betydande nyanskaffning av platser härför skulle krävas, och den vård som gives på de enskilda anstalterna är fullt tillfredsställande, vilja de sakkunniga framhålla, att staten väl bör övertaga vården av obildbara sinnesslöa över 16 år men att det omedelbara platsbehovet å statsanstalt för sådana vid genomförandet av skolplikt för sinnesslöa endast motsvarar det antal platser å landstingens vid skolhem belägna vårdhem, som upptagas av vuxna obildbara sinnesslöa. På ovannämnda principer bygger det förslag till utvidgningar och ändringar i övrigt vid de olika sinnesslöskolorna som uppgjorts och bifogats detta betänkande som bilaga. Vid uppgörandet av detta förslag har hänsyn även tagits till eventuella brister och behov beträffande de redan nu befintliga lokalerna, så att ej blott en utvidgning utan även en förbättring av anstalterna i dess helhet kommer till stånd. Genom evakuering av alla obildbara sinnesslöa, som uppnått 16 års ålder, från varje vid landsting tillhörig sinnesslöskola beläget eller eljest med sådan anstalt samorganiserat vårdhem blir det vid det stora flertalet av dessa vårdhem — vilkas antal uppgår till 13 — utrymme över för annat ändamål. Det utrymme, som sålunda blir ledigt i förutvarande vårdhem, har i några fall, nämligen beträffande Östergötlands och Gävleborgs läns landstings samt delvis beträffande Kopparbergs och Västergötlands läns landstings sinnesslöanstalter, vid vilka anstalter skolbyggnaden efter genomförandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn blir otillräcklig, föreslagits skola användas till skolavdelning för antingen provklassbarn eller arbetsskoleelever eller bådadera. Stockholms läns landstings vårdhem torde i huvudsak bli behövligt som vårdhem för barn men skulle något utrymme bli över, kunde det lämpligen användas för provklassbarn. Vid Skaraborgs och Älvsborgs läns landstings sinnesslöanstalt, vilken har ett större och tvenne mindre vårdhem, behöver hela den större vårdhemsbyggnaden tagas i anspråk som skolhem, och intet hinder möter härför, då de två mindre vårdhemsbyggnaderna äro tillräckliga som vårdhem för barn. Vid Norrbottens läns landstings sinnesslöanstalt behöver hela det nuvarande vårdhemmet, för vilket en byggnad, som ursprungligen var avsedd till skolhem, tagits i anspråk, användas som sådant jämte den gamla byggnad, som nu ensam utgör skolhem. I några fall, nämligen beträffande Södermanlands, Värmlands, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens läns landstings samt delvis beträffande Kopparbergs och Västernorrlands läns landstings sinnesslöanstalter har det i vårdhemmet ge-

56 nom evakuering av alla obildbara sinnesslöa, som uppnått 16 års ålder, ledigblivna utrymmet föreslagits skola användas till arbetshem för kvinnliga sinnesslöa. Vad slutligen beträffar vårdhemmet vid den Göteborgs och Bohus läns landsting samt Göteborgs stad tillhöriga sinnesslöanstalten, behöves det i sin helhet som vårdhem för barn. Beträffande flera av de nu nämnda sinnesslöanstalterna, nämligen Östergötlands, Skaraborgs och Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands läns landstings sinnesslöanstalter, behöver icke någon ytterligare åtgärd vidtagas utöver den föreslagna ändrade dispositionen av en del av vårdhemsbyggnaden. Vid de övriga av landstingsanstalterna med vårdhem för obildbara sinnesslöa blir det däremot ej tillräckligt med denna åtgärd utan behöves därutöver nybyggnad. Vid Jämtlands läns landstings sinnesslöanstalt räcker det med tillbyggnad av skolhemmet för erhållande av ytter ligare sovsalar åt skolelever samt nya klassrum och en bönsal. Vid Stockholms läns, Södermanlands läns och Värmlands läns landstings sinnesslöskolor behöves däremot en ny byggnad för erhållande av nya skollokaler samt dagrum och arbetssalar, enär daglokaler i skolhemsbyggnaden i större eller mindre utsträckning behöva tagas i anspråk som sovrum för skolelever. Även vid Västmanlands läns sinnesslöanstalt behöves nya klassrum, vilka lämpligen kunna anordnas i byggnaden med arbetshem för manliga sinnesslöa, där även dagrum, arbetssalar och ett antal sovrumsplatser för skolelever erhållas; i stället föreslås anordnandet av nytt arbetshem för manliga sinnesslöa å annan plats. Vid den Göteborgs och Bohus län samt Göteborgs stad tillhöriga sinnesslöanstalten är arbetshemmet för kvinnliga sinnesslöa i så dåligt skick, att uppförande av nybyggnad för sådant föreslås. I detta nya arbetshem kan även en skolhemsavdelning för större skolflickor inrymmas, om platsantalet i skolhemmen skulle visa sig otillräckligt. I Västerbottens läns landstings skolhem för sinnesslöa blir platsantalet även efter en evakuering av alla arbetshemselever otillräckligt, men då området är för litet för uppförande av byggnad för ändamålet föreslås inköp av en relativt närbelägen enskild sinnesslöanstalt för anordnande av ett särskilt skolhem för större skolgossar. Vad slutligen Norrbottens läns landstings sinnesslöanstalt beträffar, behöver vid denna, då den nuvarande vårdhemsbyggnaden skall bli skolhem, ett nytt vårdhem uppföras och är detta redan planlagt. De sju landstings-sinnesslöskolor, vilka sakna vårdhem, behöva alla nybyggnad. Visserligen äro de nuvarande byggnaderna vid Hallands läns landstings sinnesslöskola tillräckliga för sitt ändamål, om alla dessa platser bli tagna i anspråk för skolelever. När detta sker, måste emellertid möjlighet finnas att på annat sätt omhändertaga de arbetshemselever som nu upptaga plats på skolhemmet. Behovet härav gäller särskilt i fråga om de kvinnliga arbetshemseleverna, varför anstalten vid genomförandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn bör vara utvidgad med ett arbetshem för kvinnliga sinnesslöa. Vad här är sagt om Hallands läns landsting sinnesslöanstalt gäller även om Uppsala läns landstings sinnesslöanstalt, i det att dess vid sinnesslöskolan befintliga arbetshem för kvinnliga sinnesslöa vid skolplik-

57 tens genomförande behöver tagas i anspråk som skolhem. På grund av denna anstalts begränsade utrymme behöves emellertid markförvärv för möjliggörande av dess utvidgning med ett nytt arbetshem för kvinnliga sinnesslöa. Både vid Kristianstads och Malmöhus läns landstings sinnesslöanstalter erfordras ny skolhemsavdelning i annan byggnad än den nuvarande skolbyggnaden. Vid sistnämnda anstalt har skolhemmet, trots det stora antalet exspektanter, ännu icke i sin helhet blivit taget i anspråk för skolelever, utan äro en del av platserna — på grund av att anstalten saknar eget arbetshem för kvinnliga sinnesslöa — tagna i anspråk för kvinnliga arbetshemselever. För avhjälpande av dessa brister har landstinget redan beslutat ersätta det större arbetshemmet för manliga sinnesslöa med ett nytt sådant, förlagt till annan ort. Den sålunda ledigblivna byggnaden kan efter tillbyggnad av östra flygeln användas till dels skolhemsavdelning för flickor dels arbetshem för kvinnliga sinnesslöa. Vad Kristianstads läns landstings sinnesslöskola beträffar, föreslås att den ökning av utrymme, som blir erforderlig för såväl skolhemmet som själva skolan, anskaffas genom nybyggnad av skolhem för flickor, tillbyggnad av det nuvarande skolhemmet samt nyinredning av en vindsvåning i skolbyggnaden. Även vid Örebro läns landstings sinnesslöskola blir platsantalet otillräckligt. Denna brist skulle kunna avhjälpas genom anstaltens utvidgning med den intilliggande sjukstugan och dennas omändring till dels skolhemsavdelning för större flickor dels arbetshem för kvinnliga sinnesslöa, varmed även frågan om omhändertagandet av de i skolhemmet nu boende kvinnliga arbetshemseleverna bleve löst. En bättre lösning av detta läns sinnesslövårdsfråga vore dock att dess sinnesslöskola, som är belägen i Askersund, ersattes med en helt ny sinnesslöanstalt, belägen närmare länets befolkningscentrum, Örebro, med såväl skolhem som arbetshem. I Blekinge och Gotlands läns sinnesslöanstalt skulle platsantalet visserligen bli någorlunda tillräckligt, om även den till vindsvåningen förlagda avdelningen, som nu bebos av kvinnliga arbetshemselever, bleve tagen i anspråk för skolelever, men då daglokalerna redan med nuvarande antal skolelever äro för trånga, behöves likväl en utvidgning av anstalten. Detta kan lämpligen ske genom tillbyggnad av ena flygeln, vilken tillbyggnad bör göras så stor, att arbetshemsavdelningen för kvinnliga sinnesslöa kan bibehållas oöh helst bli något utökad. Vad slutligen beträffar de småländska landstingens sinnesslöanstalt, vilken till stor del är i mycket dåligt skick, hava landstingen redan fattat beslut om uppförande av nybyggnad, som tillsammans med den del av den gamla byggnaden, som fortfarande kan användas, blir tillräcklig för skolhem och skola. Däremot blir med den ifrågavarande skolpliktens genomförande ingen plats över för de kvinnliga arbetshemselever, som för närvarande äro boende i skolhemmet. Man torde emellertid kunna räkna med att dessa skola kunna placeras i enskilda arbetshem, enär många platser säkerligen bli lediga å dessa vid genomförandet av det bär framlagda förslaget, som medför en betydande ökning av antalet platser för kvinnliga arbetshemselever vid landstingens sinnesslöanstalter. Av detta skäl kan det ej anses vara nödvändigt att de små-

58 ländska landstingen samtidigt med uppförandet av den stora nybyggnaden för skola och skolhem skola behöva ha utgifter för anordnandet av det större arbetshem för kvinnliga sinnesslöa, varmed anstalten dock bör utvidgas, så snart sig göra låter. Av de städer, som ej deltaga i landsting, är det — förutom Göteborg, som har sinnesslöanstalt tillsammans med Göteborgs och Bohus läns landsting — endast Malmö, som har internatskola för sinnesslöa barn. Även här upptagas ett 10-tal av skolhemmets platser av kvinnliga arbetshemselever. Med hänsyn till att staden borde anordna en externatskola för sinnesslöa barn och härigenom behovet av internatskoleplatser knappast skulle bli större än nu, torde det emellertid icke bli nödvändigt att det särskilda arbetshem för kvinnliga sinnesslöa, som är ett önskemål vid varje sinnesslöskola, här kommer till stånd redan vid tidpunkten för skolpliktens genomförande. Däremot är det, med hänsyn till platsbehovet för Stockholms stad, behövligt att Föreningen för sinnesslöa barns vård ombesörjer att dess sinnesslöanstalt å Slagsta blir utvidgad med ett arbetshem för kvinnliga sinnesslöa. Å Slagsta skolhem upptagas nämligen mer än ett 20-tal platser av kvinnliga arbetshemselever, vilka icke kunna bli placerade å föreningens hittillsvarande arbetshem för kvinnliga sinnesslöa, då dessa bägge ständigt äro fullbelagda. Medan ett icke obetydligt antal platser å skolhemmen för bildbara sinnesslöa barn hittills varit tagna i anspråk för kvinnliga arbetshemselever, är däremot ej något nämnvärt antal platser å dessa anstalter upptagna av manliga arbetshemselever. För den skull är frågan om nya arbetshem för manliga elever ej så intimt förenad med frågan om införandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn som fallet är med frågan om nya arbetshem för kvinnliga arbetshemselever. Önskvärt är emellertid att varje sinnesslöskola har antingen eget arbetshem eller organiserat samarbete med arbetshem för manliga sinnesslöa. Det stora flertalet av landstingens sinnesslöanstalter hava också sådant arbetshem. De landstingssinnesslöanstalter, som sakna arbetshem för manliga sinnesslöa, äro de småländska landstingens, Blekinge och Gotlands läns, Kristianstads läns, Hallands läns och Örebro läns landstings sinnesslöanstalter. I Kristianstads län finnes emellertid ett landstingets sinnesslöskola närbeläget arbetshem för manliga sinnesslöa, som har intimt samarbete med sinnesslöskolan. Detta landsting behöver därför icke något eget sådant arbetshem. Däremot är det ett önskemål att de småländska landstingen, Blekinge och Gotlands läns, Hallands läns och Örebro läns landsting få egna arbetshem för manliga sinnesslöa, men är det att förorda att detta i samtliga dessa fall icke förlägges vid själva sinnesslöskolan utan på annan plats (gällande detta Örebro län dock endast för det fall dess nuvarande sinnesslöskola bibehålles). Att dessa nya arbetshem för manliga sinnesslöa emellertid icke med nödvändighet behöva vara anordnade vid tidpunkten för den ifrågavarande skolpliktens genomförande, har redan i det föregående framhållits. I detta sammanhang må till sist nämnas, att med alternativ 1 för sinnesslövårdens ordnande i Örebro län, innebärande anordnandet av en helt

59 ny sinnesslöanstalt, erhåller landstinget eget arbetshem för manliga sinnesslöa redan i samband med skolpliktens genomförande. Av de städer, som ej deltaga i landsting, ha förutom Göteborg även Malmö och Gävle eget arbetshem för manliga sinnesslöa. Så är också fallet med Föreningen för sinnesslöa barns vård, som åtagit sig vården av bildbara sinnesslöa från Stockholms stad. Däremot saknar Norrköping alltjämt arbetshem för manliga sinnesslöa. Det är ett gammalt önskemål, att denna brist, som omöjliggjort anordnandet av kontrollerad familjevård för de från externatskolan utgångna eleverna, blir avhjälpt. Då med den nya lagstiftningen rörande sinnesslövården avses, att vid förefallande behov kunna kvarhålla i arbetshem intagen även mot föräldrarnas eller andra anhörigas önskan, är det erforderligt att det alltid finnes tillräckligt med platser tillgängliga å sådana arbetshem. Vid vilken tidpunkt de landsting resp. i landsting ej deltagande städer, vilka icke ha eget arbetshem för manliga sinnesslöa och icke heller tillgång till enskilt arbetshem som är samorganiserat med sinnesslöskolan, komma att få ett oavvisligt behov av ett eget arbetshem för manliga sinnesslöa, blir därför beroende av tillgången på platser i enskilda arbetshem av sådan art. För åskådliggörande av i vilken omfattning enskilda arbetshem för sinnesslöa måst anlitas för olika landstingsområden och städer, som ej deltaga i landsting, lämnas i tabell 2 en redogörelse härför. Inrättandet av de föreslagna arbetshemmen vid landstingens anstalter torde ej komma att medföra att de enskilda arbetshemmens platser bli outnyttjade. Plastillgången för arbetshemselever är för närvarande otillräcklig och som tabell 1 i kapitel 2 visar böra 224 kvinnliga och 51 manliga arbetshemselever, som för närvarande upptaga platser på kommunala skolhem för sinnesslöa, i första hand överflyttas till landstingens arbetshem. Härtill kommer att en viss ökning av behovet av arbetshemsplatser kan beräknas bli följden av det systematiska omhändertagandet av de sinnesslöa redan från skolåldern. De sålunda behövliga nya platserna för arbetshemselever böra i huvudsak anordnas av landstingen, ej av enskilda personer. Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att det bör bli en viss differentiering i den uppgift, som skall tillkomma enskilda arbetshem, och den, som skall anförtros kommunala arbetshem. I dessa sistnämnda böra sålunda alla från sinnesslöskolan utgående elever, beträffande vilka man kan ha förhoppning om att de kunna bli placerade i kontrollerad familjevård eller som kunna tänkas med tiden återvända till sina föräldrahem eller omhändertagas av andra anhöriga, kvarstanna tills någon av dessa åtgärder vidtages. Familjevården för sinnesslöa bör nämligen vara knuten till arbetshem, som tillhöra landsting eller städer, liksom den så önskvärda kontrollen över de till föräldrar eller andra anhöriga utskrivna sinnesslöa bör ligga i händerna på ledningen för sådana anstalter, med det undantag dock att enskilt arbetshem, som är samorganiserat med sinnesslöskola, även bör ha dessa uppgifter. Andra enskilda arbetshem för sinnesslöa böra däremot omhändertaga endast sådana, som för all framtid komma att bli i behov av anstalts vård. För att en

60 Tabell 2. Översikt över antalet i enskilda arbetshem för sinnesslöa vid 1942 års ingång från landstingsområde resp. stad. Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län (utom Norrköping) Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län (utom Malmö och Hälsingborg) .. Hallands län Göteborgs och Bohus län (utom Göteborg) Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län (utom Gävle) Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Gävle

Män 24 10 34 11 22 13 35 5 20 21 16 7 12 7 3 9 9 10 17 12 20 2 14 8 351 27 3 1 5 —

Kvinnor 24 9 25 20 26 11 20 6 15 11 31 11 16 32 14 14 20 12 17 14 15 11 5 6 461 21 5 — 4 1

Summa

intagna

s å d a n o r d n i n g skall k u n n a k o n s e k v e n t u p p r ä t t h å l l a s k r ä v e s emellertid, a t t l e d n i n g e n för l a n d s t i n g e n s och s t ä d e r n a s sinnesslöanstalter icke e n d a s t b e s t ä m m e r vilka s o m f r å n dessa a n s t a l t e r skola överflyttas till e n s k i l d a a r b e t s h e m u t a n ä v e n får b e s t ä m m a n d e r ä t t a n g å e n d e p l a c e r i n g å a n s t a l t a v s å d a n a m e r eller m i n d r e a r b e t s f ö r a sinnesslöa, för vilka a n s ö k a n o m a n s t a l t s v å r d i n gives från h e m o r t e n — vilket j u ä v e n efter g e n o m f ö r a n d e t a v skolplikt för b i l d b a r a sinnesslöa b a r n k a n k o m m a att ske. F ö r g e n o m f ö r a n d e t av d e n n a o r d n i n g f o r d r a s att a n s ö k a n o m a n s t a l t s v å r d för en sinnesslö icke får i n s ä n das till enskild a n s t a l t u t a n att alla s å d a n a a n s ö k n i n g a r i n s ä n d a s till d e n landstinget r e s p . s t a d e n i f r å g a tillhöriga a n s t a l t e n eller a v f ö r e n i n g driven a n stalt, som övertagit l a n d s t i n g e t s r e s p . s t a d e n s skyldighet i d e t t a a v s e e n d e . 1 I dessa siffror ingå ej de, som från länet resp. staden ifråga äro intagna i med sinnesskolan samorganiserat arbetshem.

Gl Med genomförandet av den här föreslagna principen om begränsning av de enskilda arbetshemmens uppgift komme nackdelarna av den omfattande enskilda vården inom denna gren av sinnesslövården i huvudsak att bortfalla och dessa många enskilda anstalter enbart innebära en fördel för det allmänna, som därigenom besparades kostnaderna för anordnande av så många vårdplatser för vuxna bildbara sinnesslöa. I vad mån införandet av skolplikt för sinnesslöa barn kommer att återverka på platsbehovet vid skolorna av speciell karaktär är svårt att bedöma. De blinda och dövstumma sinnesslöa omhändertagas redan nu i samtliga fall och de epileptiska sinnesslöa på grund av sjukdomens art i många fall — enligt tabell 1 i detta kapitel ha endast 8 bildbara epileptiska sinnesslöa barn i skolåldern uppgivits, vilka ej sänts till epileptikerskola. Vad de psykopatiska och vanartade sinnesslöa beträffar skulle å ena sidan en ökning av antalet behövliga platser kunna vara att vänta, när från normalskolorna en utrensning sker av samtliga sinnesslöa barn och följaktligen det antal barn, från vilket specialskolornas klientel rekryteras, numerärt ökas. Å andra sidan är ett mindre antal psykopatiska och vanartade sinnesslöa att förvänta, när alla sinnesslöa barn alltifrån skolålderns början bli intagna i sinnesslöskola och få den för dem lämpade uppfostran och vården. Icke så få fall av psykopati och vanart bland de sinnesslöa är nämligen uttryck för en missanpassning gentemot de mer högtstående kamraterna och en reaktion mot de alltför stora krav, som i förhållande till barnens förmåga av vuxna ställas på de sinnesslöa. För närvarande är platsantalet vid skolorna för psykopatiska sinnesslöa otillräckligt. Detta beror dock i viss mån på att vårdmöjligheterna för psykopatiska barn över huvud taget äro otillräckliga, varför ett antal gränsfall, snarare debila än imbecilla, hänvisas till psykopatanstalterna för sinnesslöa. Då planer på utvidgning av psykopatvården för barn i sin helhet föreligger, kan m a n räkna med, att en viss lättnad för de för psykopatiska sinnesslöa avsedda anstalterna kommer att inlräda, varigenom det nuvarande platsantalet vid dessa anstalter kan beräknas bliva tillräckligt. Platsantalet vid statens uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa har hittills visserligen varit knappt men dock någorlunda tillräckligt vad beträffar skolelever. Av dessa anstalter har endast uppfostringsanstalten för gossar arbetshem, medan sådant saknas vid anstalten för flickor. Förslag till sådant är dock utarbetat och beräknas komma till utförande så snart tidsförhållandena det medgiva. Ett par enskilda arbetshem ha dock påtagit sig uppgiften att omhändertaga vanartade sinnesslöa arbetshemsflickor, men platsantalet vid dessa hem är ej tillräckligt. En olägenhet med den nuvarande organisationen är, att statens uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa sortera under ett annat ämbetsverk, skolöverstyrelsen, än alla andra sinnesslöanstalter. Detta försvårar samarbetet mellan såväl uppfostringsanstalterna för vanartade och de statsunderstödda sinnesslöskolorna som uppfostringsanstalterna för vanartade och de slutna anstalterna för asociala imbecilla. Det naturliga vore väl att även anstalterna för vanartade sinnesslöa sorterade under medicinalstyrelsen såväl

G2

som alla andra sinnesslöanstalter, så mycket mer som de där intagna i betydligt större utsträckning än vid vanliga sinnesslöanstalter även förete andra psykiska rubbningar än sinnesslöhet tillhörande gränsområden mot sinnessjukdom och psykopati. Sinnesslöanstalternas verksamhet bör icke inskränka sig till enbart skolundervisning utan även omfatta handhavandet av vården av de från skolan utgående eleverna antingen genom intagning på med denna samorganiserat arbetshem eller genom placering i kontrollerad familjevård. Över denna verksamhet, som ligger helt utanför skolöverstyrelsens arbetsområde, bör det givetvis tillkomma medicinalstyrelsen att hava överinseendet över anstalterna för vanartade sinnesslöa, så mycket mer som vanartade sinnesslöa i större utsträckning än andra sinnesslöa av motsvarande intelligensgrad behöva på ena eller andra sättet omhändertagas för livet. I den mån det med genomförandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn skulle visa sig behövligt, att statens epileptikeranstalt, Vilhelmsro, mottager ett större antal skolelever än för närvarande, låter detta sig göra med hänsyn till såväl utrymmet i skolbyggnaden som skolhemmens sammanlagda platsantal. Då en del av dessa platser hittills upptagits av arbetshemselever, uppkommer emellertid behov av ökat antal platser för sådana inom epileptikervården. Skulle detta ökade behov icke kunna tillgodoses genom ökning av platsantalet i enskilda epileptikerhem, bör även nya arbetshemsplatser ingå i planen för utvidgning av Vilhelmsro. Som i andra kapitlet är närmare omnämnt finnes vårdhem vid eller i organiserat samarbete med sinnesslöskolan vid alla landstingsanstalter utom sju. Dessa äro Uppsala läns landstings, de småländska landstingens, Blekinge och Gotlands läns, Kristanstads läns, Malmöhus läns, Hallands läns och Örebro läns landstings sinnesslöanstalter. Med alternativ 1 rörande sinnesslövårdens ordnande inom sistnämnda län skulle detta erhålla vårdhem för sinnesslöa barn i det nuvarande skolhemmet, enär enligt detta förslag nytt skolhem skulle anordnas å annan plats. Principen att varje sinnesslöskola skall hava ett vårdhem för barn bör emellertid av kostnadshänsyn icke genomföras så strängt, att sådant vårdhem med nödvändighet måste vara anordnat, när skolplikten för bildbara sinnesslöa barn genomföres. I fråga om Blekinge och Gottlands läns sinnesslöanstalt har föreslagits att denna utvidgas med det närbelägna enskilda vårdhemmet Stampaholm. Beträffande de småländska landstingens, Malmöhus läns och Hallands läns landstings sinnesslöanstalter liksom vid Malmö stads sinnesslöskola föreslås däremot uppförande av nybyggnad för vårdhem för barn å anstaltens område och beträffande Uppsala läns och Kristianstads läns landstings sinnesslöanstalter, vilkas tomtområden ej räcka till härför, anordnande av sådant vårdhem på anstalten så närbelägen plats som möjligt. Självklart är att det bör föreskrivas, att alla ansökningar om intagning av sinnesslöa barn å vårdhem skola insändas till landstingets eget vårdhem, så att de enskilda vårdhemmen icke äga att mottaga sådana ansökningar utan att deras uppgift blir att mottaga sådana barn, som efter intagning å landstingets vårdhem konstaterats vara obildbara. Även där landstinget ännu icke

erhållit eget vårdhem för sinnesslöa barn böra alla ansökningar om intagning av sinnesslöa barn å vårdhem ingivas till ledningen för landstingets sinnesslöanstalt, så att denna får ordna med intagningen å enskilda vårdhem och därmed erhålla kännedom om var och huru sinnesslöa barn från länet vårdas samt bli i tillfälle att kontrollera, om dessa barn komma att visa sig bildbara. Den principen bör med andra ord tillämpas att alla ansökningar för sinnesslöa från ett län — av vad slag de vara må — böra insändas till ledningen för landstingets egen sinnesslöanstalt, varifrån sedan fördelningen å de olika enskilda sinnesslöanstalterna sker. För att ledningen för sådan anstalt skall kunna äga kännedom om var plats finnes ledig, bör denna av inspektören för sinnesslövården varje kvartal erhålla uppgift om lediga platser vid de enskilda sinnesslöanstalterna. Återstår så frågan om ordnandet av vården för de obildbara sinnesslöa, vilka måste utskrivas från de vårdhem, som äro belägna vid sinnesslöskola eller hava organiserat samarbete med sådan, för att det här framlagda förslaget för sinnesslövårdens ordnande skall kunna genomföras. Att ålägga landstingen att på annan plats uppföra vårdhem för obildbara sinnesslöa, som uppnått 16 år, kan väl icke gärna ifrågakomma, då det skulle lägga alltför stor börda på landstingen för denna reforms genomförande. Något sakligt skäl härför föreligger icke heller, då denna del av sinnesslövården icke är någon uppfostringsfråga utan enbart en vårdfråga, som lämpligen kan omhänderhavas av ett fåtal större anstalter, vilka — som ovan nämnts — böra anordnas av staten. Det antal obildbara sinnesslöa, för vilka staten i så fall omedelbart måste bereda vård, när den ifrågavarande skolplikten genomföres, framgår av tabell 3. Tabell 3. Översikt över antalet d de till landstings resp. stads sinnesslöskola anslutna vårdhemmen vid 1942 års ingång intagna som uppnått 16 år: A n s t a l t Stockholms läns landstings vårdhem i Hammarby Södermanlands läns landstings vårdhem Östergötlands läns landstings » Göteborgs o. Bohus läns landstings samt Göteborgs stads vårdhem Skaraborgs och Älvsborgs läns landstings vårdhem Värmlands läns landstings vårdhem Västmanlands läns landstings » Kopparbergs läns landstings » Gävleborgs läns landstings » Västernorrlands läns landstings > Jämtlands läns landstings » Västerbottens läns landstings » Norrbottens läns landstings »

Män 12 27 28

Kvinnor 20 23 13

Summa 32 50 41

11 45 3 27 9 — 7 8 28 —

9 50 24 25 20 11 17 10 28 2

20 95 27 52 29 11 24 18 56 2

Summa summarum

64 Som synes är antalet icke större än att denna vårdfråga skulle kunna lösas därigenom att de två paviljonger vid Källshagens sjukhus, vilka nu fungera som sekundärsjukhus inom sinnessjukvården, toges i anspråk för ändamålet. Då dessa paviljonger vardera hava 283 platser, äro de fullt tillräckliga för ändamålet och skulle dessutom kunna mottaga några av de minst svårskötta patienterna från Vipeholms sjukhus, vilket med hänsyn till därvarande stora expektanslista vore välbehövligt. För sinnessjukvården skulle denna lösning av föreliggande vårdfråga otvivelaktigt vara till gagn, enär sinnessjukvården då befriades från detta stora sekundärsjukhus, som varit en mindre lämplig anordning. Förutsättningen härför är emellertid att det i stället kommer till stånd ett nytt större sinnessjukhus av den vanliga typen. Tidpunkten då skolplikten för bildbara sinnesslöa barn kan genomföras blir alltså beroendet av när detta nya sinnessjukhus kan komma till stånd. Följden av att de landstingsvårdhem, som äro belägna vid sinnesslöskola eller hava organiserat samarbete med sådan, befrias från vården av vuxna obildbara sinnesslöa, torde emellertid bli den, att även övriga landsting liksom i landsting ej deltagande städer, som hava vårdhem för obildbara sinnesslöa, komma att framställa krav på att alla sådana, som uppnått 16 år, skola evakueras även från dessa vårdhem. I tabell 4 lämnas därför en redogörelse för ifrågavarande sinnesslöa. Tabell 4. Översikt över antalet å nedanstående vårdhem vid 1942 års ingång intagna, som uppnått 16 är. A n s t a l t

Män

Kvinnor

Summa

Stockholms läns landstings vårdhem i Östhammar Jönköpings » » > Vilhelmshöjd Kristianstads » » » i Osby Kristianstads och Malmöhus läns landstings vårdhem Nyhem Värmlands läns landstings vårdhem Björkåsen Stockholms stads vårdhem Åkeshof Norrköpings » » Värnhem Gävle 2. » Karlsberg Summa summarum

30 18 —

— 30 37

40 48 37

84 28 50 24 14 248

62 — — 19 11 159

146 28 50 43 25 407

Emellertid är statens övertagande av vården av även detta antal obildbara sinnesslöa icke så direkt sammanhängande med införandet av skolplikt för sinnesslöa barn, varför uppförandet av den statsanstalt, som härför kräves, kan ske som en andra etapp i utbyggandet av den statliga sinnesslövården, en utbyggnad som med hänsyn till det otillräckliga platsanlalet vid Vipeholms sjukhus icke torde böra uppskjutas någon längre tid. Enligt det här framlagda förslaget skulle de enskilda vårdhemmen inom sinnesslövården få till uppgift att omhänderhava alla sinnesslöa barn, vilka i sinnesslöskolorna eller i de till dessa knutna vårdhemmen konstaterats vara

65 obildbara, ävensom sådana obildbara sinnesslöa över 16 år, som äro helt lättskötta. Naturligtvis möter intet hinder för att enskilda vårdhem, som ha platser lediga, vid evakueringen från landstingsvårdhemmen av alla obildbara sinnesslöa, vilka uppnått 16 år, mottaga sådana, som utan olägenhet kunna vårdas på enskilt vårdhem. I och med landstingens och de i landsting ej deltagande städernas avkoppling från vården av vuxna obildbara sinnesslöa, kommer statens uppgift på detta vårdområde alltså att ökas från att gälla endast de mera svårskötta obildbara sinnesslöa till att omfatta alla obildbara sinnesslöa, som icke äro så lättskötta att de passa i enskilt vårdhem. Med denna reform skulle organisationen även i fråga om vården av obildbara sinnesslöa bli vida bättre än den hittills varit.

b—431743

66 KAPITEL 4.

Förslag till lagstiftning rörande sinnesslövården. Förslag till Lag om sinnesslövården. 1 Kap. 1§. Som sinnesslö betecknas i denna lag den, som intellektuellt står för lågt att kunna tillgodogöra sig undervisning i folkskola. 2§Anstalt, anordnad av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, benämnes kommunal anstalt. Anstalt, anordnad av förening, stiftelse eller enskild person, benämnes enskild anstalt. 3 §• Landsting och stad, som ej deltager i landsting, har med i 6 § angivna undantag att anordna skolhem med erforderligt antal platser för undervisning, uppfostran och vård av bildbara sinnesslöa barn. Denna skyldighet må kunn a överflyttas p å förening eller stiftelse, som av medicinalstyrelsen godkännes för uppgiften. Anstalt av här ifrågavarande slag betecknas i denna lag som centralanstalt. I stad må behovet av skolplatser för uppgift, som i första stycket sägs, delvis tillgodoses genom inrättandet av särskild externatskola för bildbara sinnesslöa barn. 4§. Centralanstalt bör förutom skolhem omfatta dels vårdhem för sinnesslöa b a r n dels arbetshem för vidare utbildning i praktiskt hänseende av elever, som avslutat skolundervisningen. Där vårdhem för barn eller arbetshem ännu ej kommit till stånd i anslutning till skolhem för bildbara sinnesslöa skall samarbete anordnas mellan skolhemmet och enskild anstalt av motsvarande art.

67 5§. Å vårdhem, som är beläget vid skolhem för sinnesslöa barn, må obildbara ej kvarstanna efter fyllda 16 år. 6§. Det tillkommer staten att anordna anstalt för undervisning, uppfostran och vård av bildbara sinnesslöa barn, som äro blinda eller dövstumma, ävenså i fråga om bildbara sinnesslöa barn, som äro epileptiska, i den mån plats ej kan beredas sådant barn i enskild, av medicinalstyrelsen för uppgiften godkänd epileptikeranstalt. Samma skyldighet åligger staten i fråga om bildbara sinnesslöa barn, vilka på grund av vanart, indisciplinärt uppträdande, motoriska rubbningar eller annorledes äro skadliga för samlivet å kommunal eller enskild anstalt. För dylika barn, som icke äro vanartade, må dock landsting och stad, som ej deltager i landsting, samt förening eller stiftelse, som av medicinalstyrelsen godkännes för uppgiften, anordna sådan anstalt. 7§Det tillkommer staten att ombesörja vård av asociala sinnesslöa samt obildbara sinnesslöa, som äro svårskötta eller lida av tuberkulos i smittsamt stadium. Detsamma gäller ifråga om obildbara sinnesslöa, som uppnått 16 års ålder, i den mån plats ej kan beredas sådan sinnesslö i enskilt vårdhem. 8 §• Anstalterna för sinnesslöa, med undantag av de för blinda och dövstumma, stå under överinseende av medicinalstyrelsen och närmaste tillsyn av inspektören för sinnesslövården. Förutom medicinsk-psykiatrisk inspektion skola sinnesslöskolor och vid skolhem för sinnesslöa anordnade eller ined sådant samorganiserade arbetshem vara underkastade pedagogisk inspektion. 2 Kap. 9§Skolelev, som på grund av bristande fattningsförmåga icke kan tillgodogöra sig den undervisning, som meddelas i folkskola, skall av vederbörande skolstyrelse anmälas till barnavårdsnämnden. Skolpliktigt barn, som på grund av svag fattningsförmåga ej börjat skolan, skall likaledes, senast när det uppnått nio års ålder, anmälas till barnavårdsnämnden. I stad, där externatskola för sinnesslöa barn är inrättad, gäller denna anmälningsplikt ej när fråga är om överflyttning från folkskolan till denna

68 externatskola. Befinnes elev i externatskola för sinnesslöa barn vara i behov av anstaltsvård, skall anmälan härom av vederbörande skolstyrelse ingivas till barnavårdsnämnden. 10 §. När anmälan, som i 9 § sägs, inkommit till barnavårdsnämnden, skall denna ombesörja läkarundersökning av det sålunda anmälda barnet, därest sådan undersökning ej redan skett. Om läkaren vid sin undersökning finner barnet vara sinnesslött, skall barnavårdsnämnden, därest anhöriga icke vidtagit sådan åtgärd, ingiva ansökan om barnets intagning i vederbörande centralanstalt för sinnesslöa barn. Är fråga om sinnesslött barn, som är behäftat med blindhet eller dövstumhet, skall ansökan ingivas till vederbörande statsanstalt. För sinnesslött barn, som är behäftat med epilepsi, skall ansökan ingivas till epileptikeranstalt. Det åligger anstaltens läkare att efter granskning av sådan ansökan i samråd med föreståndaren avgöra om barnet lämpligen kan intagas i anstalten eller företer så höggradig psykisk defekt, att intagning för prövning av bildbarhet är obehövlig. I förstnämnda fall skall anstaltens föreståndare lämna sökanden meddelande om den tid, vid vilken barnet kan mottagas, och h a r sökanden att inom den angivna liden ombesörja barnets intagande i anstalten. Det åligger barnavårdsnämnden att tillse att intagningen kommer till stånd.

11 §• I fråga om anmält barn, som ej intages, enär det av anstaltens läkare förklarats vara obildbart, äger den som har vårdnaden om barnet att, där barnavårdslagens 22 § ej är tillämplig, avgöra om ansökan skall ingivas till vårdhem för sinnesslöa. 12 §. Där i anstalten intaget barn befunnits obildbart, skall det utskrivas från skolhemmet. Beslut härom skall meddelas den, som har vårdnaden om barnet, vilken äger att, där barnavårdslagens 22 § ej är tillämplig, avgöra om barnet skall överflyttas till vårdhem för sinnesslöa eller på annat sätt omhändertagas. Detsamma gäller i externatskola för sinnesslöa intaget barn, som befunnits obildbart. 13 §. Elev, som är föremål för prövning beträffande bildbarhet, vilken prövningstid ej bör överskrida ett år, må icke utskrivas från anstalten. Sådan elev må icke heller utskrivas från externatskola för sinnesslöa barn, såvida ej fråga är om överflyttning till anstalt för sådant barn.

69 14 §. Elev, som vid prövning befunnits stå för högt för att kunna betecknas som sinnesslö, må kvarstanna endast om platsen icke behöves för elev, som är sinnesslö, och undervisning i hjälpklass ej står till elevens förfogande. 15 §. Elev, som befinnes vara behäftad med lyte, sjukdom eller egenhet, som i 6 § sägs, skall överflyttas till däri omförmäld lämplig anstalt. Sker överflyttning till statlig sinnesslöanstalt eller till epileptikeranstalt skall eleven utskrivas; i annat fall skall eleven kvarstå inregistrerad vid centralanstalten. 16 §. Bildbar sinnesslö elev skall kvarstanna i skolan så länge hans ålder och förmåga att tillgodogöra sig skolundervisningen utgör anledning därtill, dock högst 8 år, samt därefter i arbetshem fortsätta utbildningen i praktiskt hänseende till 21 års ålder, därest ej åtgärd, som i 17 § sägs, dessförinnan vidtages. Erfordras härför i fråga om elev, vilken är intagen i centralanstalt, överflyttning till enskilt arbetshem, skall eleven vara underkastad viss tillsyn från centralanstalten, vars föreståndare h a r att besluta om den fortsatta behandlingen. Under ferierna må skolelev i den utsträckning föreståndaren i samråd med läkaren bestämmer vistas i enskilt hem, där lämplig vård och betryggande tillsyn kan beredas. 17 §. Även före 21 års ålder må elev utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas till enskilt hem, där lämplig vård och betryggande tillsyn kan beredas. Härom beslutar föreståndaren vid vederbörande centralanstalt beträffande såväl elev tillhörande denna som elev vid annan kommunal eller enskild anstalt. I hem, där sinnesslö erhåller familjevård, skall besök minst två gånger årligen å förut icke tillkännagivna tider avläggas av anstaltens föreståndare eller annan lämplig funktionär. Föreståndaren äger att, där han så finner vara erforderligt, besluta om den sinnesslöes överflyttning till annat hem eller återintagning i anstalt. Om försöksutskriven elevs tillstånd och uppförande samt levnadsförhållanden skall föreståndaren hålla sig underrättad och äger denne att, där han så finner erforderligt, besluta om den försöksutskrivnes återintagning. 18 §. Uppgift, som i 17 § sägs, må överflyttas på föreståndare vid enskild anstalt, som av medicinalstyrelsen godkännes för uppgiften.

70 19 §• Elev, som genomgått externatskola för sinnesslöa barn eller avslutat skolundervisning i enskild anstalt för sinnesslöa, där fortsatt praktisk utbildning ej kan beredas, skall anmälas till vederbörande centralanstalt och genom denna anstalts försorg intagas i arbetshem. Elev, som i första stycket sägs, må dock under den i 17 § omförmälda förutsättningen direkt utskrivas från skolan eller skolhemmet, om han ej är i behov av fortsatt praktisk utbildning. Sålunda utskriven elev skall till 21 års ålder stå under tillsyn av externatskolans eller ifrågavarande anstalts ledning och har denna att, därest anstaltsvård visat sig behövlig, anmäla eleven till vederbörande centralanstalt, vars föreståndare har att ombesörja intagning i lämpligt arbetshem. 20 §. Före 21 års ålder må definitiv utskrivning av bildbar sinnesslö ej äga rum. Bildbar sinnesslö, som ej tillhör den statliga sinnesslövården eller är epileptiker, skall under hela sin livstid stå inregistrerad i vederbörande centralanstalt med skyldighet för dennas ledning att vid behov bistå med råd och hjälp. Elev, som i 19 § andra stycket sägs, skall vid uppnådd 21 års ålder anmälas till vederbörande centralanstalt, där detta ej tidigare skett. Vid utskrivning av elev från arbetshem, som ej utgör del av centralanstalt, skall anmälan om utskrivningen ske till vederbörande centralanstalt. Vid utskrivning från statlig sinnesslöanstalt eller från epilektikeranstalt skall anmälan om utskrivning ske till hjälpverksamhetsläkaren vid vederbörande sinnessjukhus. 21 §. I enskilt arbetshem för sinneslöa, som icke är anordnat vid eller samorganiserat med skolhem, må intagning icke äga rum utan föregående anmälan till vederbörande centralanstalt. Likaledes må obildbar sinnesslö under 16 år icke utan föregående anmälan till vederbörande centralanstalt intagas i enskilt vårdhem för sinnesslöa. 22 §. Å anstalt eller i externatskola intagen sinnesslö skall genom läkarens försorg anmälas till pastorsämbetet. 23 §. Det åligger läkare vid anstalt för sinnesslöa och läkare vid externatskola för sådana barn att i fall, där anledning till steriliesring föreligger, påkalla vidtagande av sådan åtgärd.

71 24 §. Styrelsen eller föreståndaren för sinnesslö- eller epileptikeranstalt har att ombesörja att i anstalten intagen bildbar sinnesslö erhåller förmyndare, då h a n uppnår 21 års ålder. Det åligger ledningen för externatskola för sinnesslöa barn att vidtaga denna åtgärd beträffande elev, som utskrivits från skolan och står under tillsyn av dennas ledning. 25 §. Klagan i ärende rörande intagning i sinnesslöanstalt av skolpliktigt barn föres hos medicinalstyrelsen, som före ärendets avgörande, där så prövas erforderligt, må förordna om barnets intagande för observation i lämplig anstalt eller eljest inhämta yttrande av specialutbildad läkare om barnets psykiska tillstånd. Sådan klagan må föras av den, som har vårdnaden om barnet, dess förmyndare, barnavårdsnämnd, skolläkare eller tjänsteläkare, skolstyrelse eller lärare som förestår skola samt folkskoleinspektör. 26 §. Bifalles ej begäran om skolelevs vistelse i enskilt hem under ferierna, skall ärendet hänskjutas till anstaltens styrelse. Den som ej åtnjuter sig med dess beslut äger hänvända sig till inspektören för sinnesslövården. Bifalles ej begäran om försöksutskrivning från arbetshem av elev, vilkens ålder understiger 21 år, skall ärendet hänskjutas till centralanstaltens styrelse. Dess beslut må överklagas hos medicinalstyrelsen, som har att före ärendets avgörande infordra yttrande av inspektören för sinnesslövården.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse ar 29 § i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd. 29 §. 2 mom. Befinnes, i annat fall än i 22 § avses, barn under sexton år till följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet vara i behov av särskild vård utom hemmet, som ej kan beredas av föräldrarna, och varder detta behov icke annorledes avhjälpt, skall barnavårdsnämnden, då föräldrarna det medgiva, omhändertaga barnet. Företer sådant barn sinnesslöhet, skall barnavårdsnämnden omhändertaga barnet, även om föräldrarna ej lämna sitt medgivande därtill.

72 Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av 1 § av förnyade stadgan den 26 september 1921 (nr 604) angående folkundervisningen i riket (nr 622 år 1942). § 1. 7. Barn. som befunnits vara sinnesslött, må icke undervisas i folkskola.

Förslag till Stadga för sinnesslövården. 1 Kap. 1 §. Denna stadga har avseende på kommunala och enskilda anstalter för bildbara och obildbara sinnesslöa samt externatskolor för sinnesslöa barn. Beträffande de särskilda förhållanden, som avse undervisningen vid sådana anstalter, gäller av Kungl. Maj:t utfärdat reglemente. För de statens sinnesslöanstalter, vilka äro betecknade som sinnessjukhus, gälla bestämmelserna för dessa. För övriga statens sinnesslöanstalter stadgas särskilt. 2 §.

Statsbidrag utgår dels till anstalternas driftkostnader, dels som byggnadsbidrag vid kommunala anstalter, dels som bidrag till avlönande av föreståndare och lärare vid vissa anstalter för bildbara sinnesslöa. Angående förfaringssättet för utbekommande av statsbidrag och angående statsbidragens storlek stadgas särskilt. 3 §•

Kommunal anstalt samt enskild anstalt, som innehaves av förening eller stiftelse, skall vara underställd en styrelse, av vars ledamöter en skall vara legitimerad läkare. Ingår skolhem i anstalten, skall därjämte en av styrelsens ledamöter hava pedagogisk erfarenhet. Till skolhem anslutet arbetshem eller vårdhem för barn bör, vare sig det är beläget på samma plats som skolhemmet eller ej, vara underställt samma styrelse som detta.

73 4 §.

Vid varje anstalt skall vara anställd en föreståndare och en läkare samt i övrigt den personal, som för anstaltens drift är erforderlig. 5 §. Anstalt skall vara godkänd av medicinalstyrelsen. Ansökan om godkännande skall vara åtföljd av fullständig plan med beskrivning över anstaltens läge, område, byggnader och övriga anordningar för de sinnesslöas uppfostran och vård jämte uppgift om det beräknade platsantalet. Ingives ansökan av förening eller stiftelse, skall den vara åtföljd av den för föreningen eller stiftelsen gällande ordningen. Göres ansökan av enskild person skall förslag om föreståndare bifogas. Anstalt må godkännas allenast under förutsättning att behov av anstalten prövas föreligga. 6 §.

Bifalles ansökan om anstalts godkännande, skall medicinalstyrelsen fastställa det högst tillåtna platsantalet. Vid anstalts godkännande äger medicinalstyrelsen föreskriva de särskilda villkor för statsbidrags åtnjutande, vartill styrelsen finner förhållandena föranleda. Har anstalt blivit godkänd, må statsbidrag icke beviljas, förrän anstalten genom medicinalstyrelsens försorg blivit avsynad och befunnits vara inrättad i överensstämmelse med den godkända planen och beskrivningen. 7 §.

Ändring av sålunda godkänd anstalt må icke företagas utan inspektörens för sinnesslövården medgivande eller, där ändringen medför ökning eller minskning av platsantalet, utan tillstånd av medicinalstyrelsen. 8§Familjevård må anordnas vid centralanstalt samt därjämte vid arbetshem, som av medicinalstyrelsen godkännes för uppgiften. 9§. I fråga om enskild anstalt skall medicinalstyrelsen fastställa avgift, som för envar vårdad av anstalten högst må uttagas. I denna avgift skall icke inräknas kostnad för sjukvård, som ej kan meddelas av anstaltens läkare, tandvård eller protesanskaffning, ej heller kostnad för den klädutrustning, varmed den sinnesslöe vid intagningen skall vara försedd. 10 §. För bildbar sinnesslö, som enligt lagen om sinnesslövård skall omhändertagas å statsunderstödd anstalt för undervisning och uppfostran, må av enskild person icke högre avgift än 200 kronor för år uttagas.

74 Har intagning av sådan sinnesslö skett i enskild anstalt, skall återstoden av avgiften erläggas av vederbörande landsting eller stad, som ej deltager i landsting. 11 §• Enskild anstalt är skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter beträffande bokföring vid anstalten, som medicinalstyrelsen må meddela. När särskilda förhållanden därtill föranleda, äger medicinalstyrelsen föranstalta om granskning av bokföringen. Sker granskningen genom person utom styrelsen, åligger det anstalten att gälda kostnaden härför med belopp, som av styrelsen bestämmes. 2 Kap. 12 §. Ansökan om intagning i sinnesslöanstalt skall ingivas till styrelsen eller föreståndaren. Ansökan skall vara åtföljd av 1) åldersbevis, 2) läkarutlåtande, 3) uppgifter rörande den sinnesslöes levnadsförhållanden, samt 4) ansvarsförbindelse för erläggande av avgiften. Medicinalstyrelsen fastställer formulär för de under 2) och 3) nämnda handlingarna. 13 §. Barns ålder vid intagning i sinnesslöskola får ej understiga 7 år. 14 §. Bildbara och obildbara skola vårdas i skilda avdelningar. Vuxna sinnesslöa av båda könen m å vårdas å samma anstalt endast under förutsättning, att skilda avdelningar för könen finnas anordnade. Barn och vuxna böra, i den mån det visar sig behövligt, vårdas åtskilda från varandra. 15 §. Sinnesslö, som lider av sinnessjukdom, må icke intagas i sinnesslöanstalt. Drabbas intagen av sinnessjukdom, må han kvarstanna endast under förutsättning att åtgärder ofördröjligen vidtagas för hans intagande å sinnessjukhus. 16 §. I anstalt för bildbara må sinnesslö, som är blind eller lider av fallandesot, ej intagas. Detsamma gäller ifråga om sinnesslö, som uppenbarligen ä r så vanartad eller så psykopatisk, att han skulle bli skadlig för samlivet å anstalten. I skolhem må den som är dövstum ej intagas. I samtliga nu nämn-

75 da fall skall inkommen ansökan översändas till vederbörande statsanstalt eller lämpligt statsunderstödd anstalt. Sinnesslö, som lider av smittsam sjukdom, må ej intagas i anstalt för bildbara. 17 §• I anstalt för bildbara intagen, som visar tecken på fallandesot, skall omedelbart anmälas till epileptikeranstalt. I anstalt för bildbara intagen, som visat sig skadlig för samlivet å anstalten, må kvarstanna endast under förutsättning att åtgärder ofördröjligen vidtagas för hans intagande i vederbörande statsanstalt eller annan lämplig anstalt. 18 §. Å anstalt för obildbara vårdade, som äro epileptiska eller behäftade med smittsam sjukdom, skola där så prövas nödigt enligt läkares anvisning på betryggande sätt vårdas för sig. Å anstalt för obildbara vårdad, som genom våldsamhet, förstörelselusta, störande uppträdande eller osnygghet visat sig för svårskött för anstalten, får kvarstanna endast under förutsättning att ansökan göres till vederbörande statsanstalt. Detsamma gäller om intagen, som befunnits lida av tuberkulos i smittsamt stadium. 3 Kap. 19 §. Styrelse för anstalt åligger 1) att öva tillsyn över anstalten och svara för dess ändamålsenliga skötsel samt vidtaga de åtgärder, som av medicinalstyrelsen påfordras; 2) att, därest befattningshavare vid anstalten gör sig skyldig till försummelse i tjänsten eller i övrigt brister i uppförande och ordning, vidtaga erforderlig åtgärd; dock att beträffande föreståndare och lärare iakttaga vad härom är särskilt stadgat; 3) att vid uppkommen vakans å föreståndarbefattning förordna om platsens uppehållande under vakansen och härom underrätta medicinalstyrelsen, och när fråga är om skolhem jämväl skolöverstyrelsen, samt att vidtaga alla på styrelsen ankommande åtgärder beträffande tillsättande och entledigande av föreståndare och lärare; 4) att tillsätta och entlediga annan personal samt bevilja befattningshavare semester och tjänstledighet och där så erfordras förordna om befattnings uppehållande under ledigheten, allt i den utsträckning dessa uppgifter ej överlåtas å föreståndaren; 5) att senast inom 15 dagar efter därom gjord framställning utfärda tjänstgöringsbetyg åt föreståndare och lärare; samt

7G 6) att årligen inom mars månads utgång till medicinalstyrelsen ingiva enligt fastställt formulär a) redogörelse för anstaltens verksamhet och förvaltning under närmast föregående år och b) redogörelse av läkaren för anstaltens sanitära förhållanden och de vårdades hälsotillstånd under samma tid. Vid anstalt, som innehaves av enskild person, åligger det anstaltens föreståndare att i tillämpliga delar fullgöra de i denna paragraf omförmälda skyldigheterna. 20 §. Vid styrelsens sammanträden ha föreståndaren och läkaren, frånsett ärende där jäv mot dem föreligger, rätt att närvara och yttra sig i frågor, som beröra deras verksamhetsområden. Protokoll skall föras över styrelsens sammanträden och äga föreståndaren och läkaren att få avvikande mening antecknad till protokollet. 21 §. Föreståndaren åligger 1) att handhava den direkta förvaltningen av anstalten; 2) att utöva förmanskap över samtliga befattningshavare vid anstalten samt att ordna och leda arbetet inom densamma; 3) att vaka över att en var av de anställda iakttager den goda ordning och det uppförande, som å anstalten måste fordras, samt inskrida därest någon brister i dessa hänseenden; 4) att i den utsträckning styrelsen bestämmer tillsätta och entlediga personal samt bevilja befattningshavare semester och tjänstledighet och där så erfordras förordna om befattningens upphållande under ledigheten; 5) att på därom gjord framställning utfärda tjänstgöringsbetyg för befattningshavare utom lärare; 6) att föra förteckning över inkomna ansökningar om intagning i anstalten med angivande av den åtgärd, vartill sådan ansökan givit anledning; 7) alt föra liggare över i anstalten intagna och de från anstalten utskrivna med angivande av varthän utskrivningen skett; samt 8) att omedelbart underrätta medicinalstyrelsen om inträffad händelse av mera anmärkningsvärd art såsom svårt våldsdåd, olycksfall eller mera betydande skada å anstalten. 22 §. Föreståndare vid centralanstalt har att efter hörande av läkaren ombesörja 1) att varje i vårdhemmet intaget barn, hos vilket bildbarhet kan ifrågasättas, kommer i åtnjutande av undervisning; 2) att bildbar sinnesslö, som på grund av ålder eller av annat skäl ej lämpar sig för skolundervisning, överflyttas till arbetshem;

77 3) att elev, som befunnits obildbar, utan dröjsmål utskrives från skolan; 4) att elev i arbetshem kommer i åtnjutande av familjevård eller försöksutskrives, så snart förutsättningarna härför finnas; samt 5) att rörande sinnesslö, som utskrivits från anstalten men fortfarande står inregistrerad i denna, hålla sig underrättad om hans vistelseort och levnadsförhållanden samt härför samarbeta med vederbörande kommunala myndighet. Vad ovan sagts gäller i tillämpliga delar för föreståndare vid skolhem, som ej ingår i centralanstalt. 23 §. När fråga är om centralanstalt, i vilken vårdhem eller arbetshem ej ingår, har anstaltens föreståndare att vid det enskilda vårdhem eller arbetshem, med vilket samarbete sker, besluta i frågor rörande intagning, familjevård, försöksutskrivning och utskrivning av sinnesslö, på vilken denna lag är tilllämplig. 24 §. Föreståndare vid skolhem har i övrigt att fullgöra honom enligt reglementet för undervisningen vid statsunderstödda skolor för sinnesslöa åliggande skyldigheter. 25 §. Då föreståndarbefattning blir ledig vid anstalt, där skolhem finnes, har anstaltens styrelse att utfärda kungörelse därom i den tidning, i vilken officiella meddelanden införas, med föreskrift om tjugu dagars ansökningstid, räknat från den dag kungörandet sker. Ansökningen skall åtföljas av behörigen styrkt meritförteckning, åldersbevis, läkarintyg och de övriga handlingar sökanden önskar åberopa. Efter ansökningstidens utgång skola ansökningshandlingarna överlämnas till inspektören för sinnesslövården och pedagogiska inspektören för sinnesslöundervisningen, vilka ha att bland behöriga sökande uppföra tre på förslag, därest så många anmält sig. För behörighet fordras förutom erfarenhet på sinnesslövårdens område även pedagogisk utbildning. Vid bedömandet av de sökandes inbördes förhållande skall hänsyn tagas till sådana egenskaper, som företrädesvis fordras för ett framgångsrikt utövande av ledningen över anstalten. Har ingen behörig sökande anmält sig, skall befattningen i den ordning, som nyss sagts, ånyo kungöras till ansökan ledig. Styrelsen må icke utse annan sökande än den, som av båda inspektörerna uppförts på förslag. Hava icke minst tre behöriga sökande anmält sig, äger styrelsen att på nytt förklara befattningen ledig. När föreståndare blivit tillsatt, har styrelsen att härom underrätta medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen.

26 §. Då föreståndarbefattning vid annan anstalt blir ledig, skall förslag om tjänstens återbesättande utan dröjsmål ingivas till medicinalstyrelsen, som har att efter hörande av inspektören för sinnesslövården godkänna den föreslagne eller infordra nytt förslag. 27 §. Vill föreståndare avgå från sin tjänst, göre h a n därom i god tid skriftlig anmälan till styrelsen, som har att bevilja honom avsked. 28 §. Skulle föreståndare befinnas oskicklig eller försumlig i sin tjänst eller ådagalägga ett klandervärt uppträdande, äger styrelsen att efter förutgången, i dess protokoll intagen, fruktlös befunnen varning skilja honom från befattningen antingen för viss tid eller för alltid. Vid förseelse av svårare beskaffenhet må han utan föregående varning skiljas från tjänsten. Innan beslut fattas om varning eller om skiljande från tjänsten, skall tillfälle beredas föreståndaren att inom viss förelagd tid inkomma med förklaring samt yttrande i ärendet inhämtas av inspektören för sinnesslövården. Om beslut angående meddelad varning eller skiljande från tjänsten skall medicinalstyrelsen underrättas. 29 §. 1. Ändring i styrelsens beslut i fråga om tillsättning eller entledigande av föreståndare eller åt sådan meddelad varning eller skiljande från tjänsten för viss tid må sökas genom besvär hos medicinalstyrelsen. Gäller ärendet föreståndare, som på samma gång är lärare, skall medicinalstyrelsen, innan beslut fattas, inhämta yttrande av skolöverstyrelsen. Besvär skola ingivas före klockan tolv trettionde dagen efter det klaganden erhållit del av beslutet, och skall klaganden före besvärstidens utgång hos styrelsen göra anmälan om att besvär anförts vid äventyr att besvären eljest icke upptagas till prövning. 2. Angående besvär över medicinalstyrelsens beslut gäller vad i dess instruktion är stadgat. 30 §. Läkare vid anstalt h a r att ställa sig till efterrättelse de allmänna och särskilda föreskrifter med avseende å sjukvårdens handhavande, rapporters avgivande, m. m., vilka medicinalstyrelsen kan finna nödigt meddela. Läkare tillsättes av medicinalstyrelsen på förslag av anstaltens styrelse eller föreståndare. 31 §. Beträffande lärarpersonalens åligganden, behörighet till lärarbefattning samt förfaringssätt vid tillsättande av lärarbefattning m. m. stadgas i reglemente för undervisningen vid statsunderstödda skolor för sinnesslöa.

79 32 §.

Bestämmelserna om anstalter för bildbara sinnesslöa gälla i tillämpliga delar externatskolor för sinnesslöa barn.

4 Kap. 33 §.

Vad ovan stadgas rörande sinesslöanstalter gäller i tillämpliga delar i fråga om epileptikeranstalter även beträffande i dessa intagna, som icke äro sinnesslöa.

Förslag till Kungörelse angående statsbidrag till uppförande och inrättande av kommunala sinnesslöanstalter samt till driften vid kommunala och enskilda sinnesslö- och epileptikeranstalter. 1 §• Kommunala och enskilda sinnesslö- och epileptikeranstalter äro berättigade till statsbidrag under förutsättning att bestämmelserna i stadgan för sinnesslövården iakttagas. Statsbidrag beviljas av medicinalstyrelsen. 2 §.

Ansökan om statsbidrag till uppförande eller inrättande av kommunal sinnesslöanstalt eller ändring, som medför ökning eller minskning i platsantalet av redan godkänd anstalt, skall ingivas till medicinalstyrelsen inom tre månader efter det avsyning ägt rum. Till ansökan skall fogas uppgift om det platsantal för vilket statsbidrag begäres samt bestyrkta räkenskaper över byggnadskostnaderna. 3 §•

Statsbidrag till uppförande eller inrättande av kommunal anstalt, som i 2 § sägs, eller till ändring av sådan anstalt utgår med 2 000 kronor för varje plats, dock med de inskränkningarna, att statsbidrag ej utgår för det antal platser, som understiger 0 5 promille av befolkningen inom anstaltens upptagningsområde, och att bidrag ej utgår med högre belopp än hälften av den genomsnittliga byggnadskostnaden för plats.

80 4 §. Ansökan om statsbidrag till driften vid kommunal eller enskild sinnesslöeller epileptikeranstalt skall ingivas till medicinalstyrelsen av anstaltens styrelse eller föreståndare före den 1 februari respektive den 1 augusti närmast efter utgången av det halvår ansökan avser och vara åtföljd av följande handlingar: a) av anstaltens läkare attesterad uppgift om antalet av samtliga under halvåret å anstalten intagna eller från densamma utackorderade med angivande av namn och födelseår samt dagen för intagning i och eventuell utskrivning från anstalten ävensom beträffande utackorderade dagen för utackorderingens början och slut; b) uppgift om medeltalet för dag under halvåret intagna eller utackorderade, för vilka statsbidrag sökes; samt c) uppgift om vårdavgifternas storlek under det halvår ansökningen avser. Därjämte skall ansökan rörande skolhem innehålla uppgift om lästerminens längd samt ansökan rörande arbetshem, som anordnar kontrollerad familjevård, vara åtföljd av en av föreståndaren eller ledamot av anstaltens styrelse attesterad uppgift om arbetshemmets kostnad för en var utackorderad under den tid ansökan avser. Äges anstalten av förening eller stiftelse, skall ansökan innehålla uppgift om den person, som har att å föreningens eller stiftelsens vägnar uppbära statsbidraget. 5 §. Statsbidrag utgår i efterskott för varje halvår med följande belopp, nämligen till a) skolhem för sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka, med 225 kronor för vart och ett av det antal barn, som i medeltal för dag under lästerminen varit intaget i skolhemmet eller på dess bekostnad åtnjutit underhåll; b) skolhem för fallandesjuka med 250 kronor för vart och ett av det antal barn, som i medeltal för dag under lästerminen varit intaget i skolhemmet; c) arbetshem för sinnessloa, som icke äro fallandesjuka, med 225 kronor för en var av det antal sinnesslöa, som i medeltal för dag under halvåret varit intagen i arbetshemmet; d) arbetshem för fallandesjuka med 250 kronor för en var av det antal fallandesjuka, som i medeltal för dag under halvåret varit intagen i arbetshemmet; samt till e) vårdhem för sinnesslöa med 225 kronor för en var av det antal sinnesslöa, som i medeltal för dag under halvåret varit intagen i vårdhemmet. Statsbidrag utgår icke för flera å anstalt samtidigt intagna än det antal, för vilket anstalten blivit godkänd, ej heller, vad angår enskild anstalt, för sinnesslö eller fallandesjuk, för vilken av anstalten under lästerminen respektive halvåret uttagen vårdavgift överstigit belopp, som medicinalstyrelsen i sådant avseende fastställt.

81 Till arbetshem, som anordnar kontrollerad familjevård, utgår statsbidraget med belopp motsvarande arbetshemmets kostnad för sålunda under halvåret utackorderade, dock i fråga om sinnesslö, som ej är fallandesjuk, högst 90 kronor och i fråga om fallandesjuk högst 150 kronor för en var av det antai, som i medeltal för dag under halvåret utackorderats från arbetshemmet.

Förslag till Kungl. Maj:ts Reglemente för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa. 1 §• 1 mom. Statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa hava till ändamål att meddela uppfostran, undervisning och vård åt sinnesslöa upp till 16 år, som äro eller varit intagna i statsunderstödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa men där visat sig olämpliga för samlivet på grund av vanart, benägenhet att rymma, häftigt lynne, våldsamhet eller annan liknande orsak, äro eller varit intagna i skyddshem eller i allmän uppfostringsanstalt men där icke kunnat få kvarstanna på grund av sinnesslöhet, samt sådana sinnesslöa upp till 16 år, som befunnits icke lämpligen kunna intagas i statsunderstödd anstalt för sinnesslöa. Till anstalterna äro anslutna skolhem och arbetshem. 2 mom. Där särskilda skäl därtill föranleda, må sinnesslö, som uppnått 16 år men ej 21 år, kunna intagas i anstaltens arbetshem. 3 mom. I uppfostringsanstalt för sinnesslöa får ej intagas den, som är blind, dövstum eller fallandesjuk. 2 §. Anstalt står under medicinalstyrelsens överinseende samt är underkastad medicinsk-psykiatrisk inspektion av inspektören för sinnesslövården och pedagogisk inspektion av den pedagogiske inspektören för sinnesslöundervisningen. Anstalts förvaltning handhaves av en direktion. Vid anstalt skall vara anställd föreståndare och läkare samt i övrigt den personal, som för anstaltens drift är erforderlig. 3 §.

Ansökan om intagning ingives till anstaltens föreståndare, som i samråd med läkaren har att därom besluta. Skulle skiljaktig mening dem emellan uppstå eller ansökningen anses ej böra bifallas, skall ärendet hänskjutas till direktionen. 6—431743

82 Vid prövning av samtidigt föreliggande ansökningar om inträde skall iakttagas att den skall äga företräde, vilkens behov av att bliva intagen i anstalten är mest trängande. 4 §.

Ansökan skall vara åtföljd av åldersbevis och en i överensstämmelse med fastställt formulär utfärdad förbindelse att ansvara för erläggande till anstalten av stadgad vårdavgift. Är den, för vilken ansökan göres, intagen i statsunderstödd anstalt för sinnesslöa eller i skyddshem eller i allmän uppfostringsanstalt, skall ansökningen vara åtföljd av de å anstalten befintliga handlingarna rörande den anmälde i original eller bestyrkt avskrift jämte ett av anstaltens läkare utfärdat intyg om de särskilda omständigheter, som föranleda behovet av överflyttning till statlig uppfostringsanstalt för sinnesslöa. Är den, för vilken ansökan göres, icke intagen i anstalt som i andra stycket sägs, skall ansökningen vara åtföljd av läkarutlåtande och uppgifter beträffande den anmäldes levnadsförhållanden m. m. enligt fastställda formulär. Formulär till dessa handlingar fastställas av medicinalstyrelsen och tillhandahållas kostnadsfritt av anstalten. 5 §. 1 mom. Avgift för vård å anstalt utgår med belopp för år räknat, som i anstaltens stat finnes upptaget. Avgiften erlägges förskottsvis vid intagningen för återstående delen av det löpande kvartalet, räknat från och med intagningsdagen, och sedermera kvartalsvis samt utgår till och med den dag, då den sinnesslöe utskrives. Erlägges ej avgiften å bestämd tid, gottgöres anstalten sex procent årlig ränta å det oguldna beloppet; dock utgår ej ränta, om avgiften inbetalas inom trettio dagar därefter. 2 mom. Avgiften utgår även för tid, då den sinnesslöe är utackorderad i kontrollerad familjevård, därest ej direktionen för sådant fall prövar skäligt nedsätta eller eftergiva avgiften. 6 §. Den i skolhemmet meddelade undervisningen, vilken bör avpassas efter de särskilda elevernas förutsättningar, skall avse att meddela eleverna de kunskaper, som kunna av dem tillägnas, samt bibringa dem sådana praktiska färdigheter, som kunna bliva till gagn för deras framtida behov. Skolundervisningen bör varje läsår fortgå fyrtio veckor, påskferierna inräknade. Den i arbetshemmet meddelade utbildningen skall avse övning till arbetsduglighet inom de yrkesområden, som lämpligen kunna ifrågakomma för eleverna, för manliga jordbruk, hantverk och träslöjd samt för kvinnliga hushållsgöromål och kvinnlig slöjd. Såväl skolelever som arbetshemselever skola därjämte i erforderlig omfattning deltaga i de praktiska göromål, som förekomma vid anstalten.

7 §• Elev, som visar gott uppförande och god flit, må som uppmuntran tillerkännas flitpengar. Visar elev sådant uppförande, att tillrättavisning är av nöden, och har muntlig tillsägelse ej åsyftad verkan, må efter föreståndarens beprövande till elevens rättande vidtagas någon av följande åtgärder: 1) inskränkning i friheter, som äro eleverna i allmänhet medgivna; 2) förlust av särskild förmån, som kan vara eleven beviljad; samt 3) sängläge, antingen enbart eller i förening med isolering i särskilt rum. över vidtagna disciplinära åtgärder skall särskild journal föras och företes vid direktionens sammanträden. 8 §•

Elev skall kvarstanna i skolan endast så länge han har gagn av den därstädes meddelade undervisningen och därefter i arbetshemmet fortsätta utbildningen i praktiskt hänseende. Föreståndaren har att i samråd med läkaren bestämma å vilken avdelning elev skall placeras. 9§. 1 mom. Den, som efter prövning befinnes icke vara sinnesslö eller icke tillhöra den kategori sinnesslöa, för vilken anstalten är avsedd, skall omedelbart utskrivas. 2 mom. Elev må icke utskrivas från anstalten före 21 års ålder, såvida ej överflyttning sker till annan anstalt. Elev, som visat sig olämplig för vård å öppen anstalt, skall utskrivas till sluten anstalt av lämplig art. Elev, som visat pålitlighet och gott uppförande eller vilkens plats bättre behövs för annan sinnesslö, må utskrivas till statsunderstödd sinnesslöanstalt. 3 mom. Elev, som förvärvat nödig arbetsduglighet och under längre tid visat pålitlighet och gott uppförande må utackorderas i kontrollerad familjevård. Sådan utackordering skall ske till hem, där lämplig vård och betryggande tillsyn kan beredas. Under tiden för familjevården skall eleven fortfarande tillhöra anstalten och stå under den tillsyn från anstaltens sida, som prövas vara erforderlig. Där det visar sig behövligt skall eleven återföras till anstalten. Ersättning för familjevård utgår med belopp, som i varje särskilt fall prövas skäligt. 4 mom. Elev, som uppnått 21 års ålder och under minst 1 år i familjevård uppfört sig utan anmärkning, må utskrivas, varvid anmälan härom skall ske till hjälpverksamhetsläkaren vid vederbörande sinnessjukhus. 5 mom. Elev, som uppnått 25 års ålder och ej utackorderats i familjevård, bör utskrivas till annan lämplig anstalt. Detsamma gäller den, som efter 25 års ålder återförts från familjevård.

84 10 §. Vid utskrivning skall elev av anstalten förses med nödig utrustning. Anstalten bestrider kostnaderna för elevs överförande till annan anstalt. 11 §• Direktionen beslutar om utskrivning och kontrollerad familjevård samt de villkor härför, som i varje enskilt fall skola föreskrivas. Om återförande från kontrollerad familjevård beslutar föreståndaren i samråd med läkaren. 12 §. Det åligger direktionen att ombesörja att i anstalten intagen erhåller förmyndare då han uppnår 21 års ålder eller dessförinnan om behov därav föreligger. 13 §. Medicinalstyrelsen åligger 1) att, där styrelsen finner erforderligt, att nya statliga anstalter inrättas eller att mera omfattande förändring av befintlig anstalt verkställes, i ämnet göra framställning till Kungl. Maj:t; 2) att hos Kungl. Maj:t föreslå personer till ordförande och ledamöter i anstalts direktion; 3) att årligen under iakttagande av de vid vederbörande anslag fastade villkoren för varje anstalt fastställa inkomst- och utgiftsstat, omfattande jämväl, där familjevård är anordnad, av sådan föranledda inkomster och utgifter; 4) att inom ramen av det för ändamålet anvisade beloppet i fråga om varje anstalt bestämma om reparationer och tillfälliga utgifter samt om sådana mindre nybyggnader eller andra mindre förändringar av anstalten, vilka icke enligt punkt 1 i denna paragraf skola anmälas till Kungl. Maj:t; 5) att, på begäran av direktion för anstalt, från vederbörligt anslag utanordna de allmänna medel, som erfordras till utgifters bestridande; 6) att meddela bestämmelser angående utspisningsstat för anstalt och där det finnes lämpligt draga försorg om anskaffande av förnödenheter eller förbehålla sig att pröva anbud å sådana; 7) att i den utsträckning som finnes erforderlig verkställa inspektion av anstalt; samt 8) att låta granska räkenskaper och förvaltning vid anstalt och att i laga ordning pröva vid sådan granskning framställda anmärkningar. 14 §. Direktion skall bestå av en ordförande och fyra ledamöter, vilka efter förslag av medicinalstyrelsen förordnas av Kungl. Maj:t. I enahanda ordning utses två suppleanter för de av Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna. Vid ingivande av förslag skall iakttagas att av de föreslagna en skall vara psykiatriskt skolad läkare och en hava pedagogisk erfarenhet.

85 Ordförande och ledamöter förordnas för en tid av fyra år; dock skall årligen en av styrelsens ledamöter avgå i den ordning, som vid styrelsens första sammanträde blivit bestämd medelst lottning mellan ledamöterna. Om ledamots avgång har direktionen att göra anmälan hos medicinalstyrelsen, vilken efter mottagandet av sådan anmälan har att, med iakttagande i tillämpliga delar av vad ovan stadgas om direktions sammansättning, till Kungl. Maj:t ingiva förslag om utseende av ny ledamot. 15 §. Direktion skall för varje kalenderår inom sig välja vice ordförande. Avgår denne skall nytt val äga rum för återstoden av året. Äro både ordförande och vice ordförande frånvarande från sammanträde utser direktionen ordförande för detta. 16 §. Sammanträde med direktion skall hållas en gång varje kvartal och mellan de ordinarie sammanträdena extra sammanträde, då ordföranden prövar sådant nödigt eller minst två av direktionens ledamöter, med uppgift om ändamålet, därom gjort framställning hos ordföranden. Sammanträde hålles å anstalten; dock må annat sammanträde än ordinarie hållas annorstädes. Kallelse till sammanträde utfärdas av ordföranden. Före sammanträdet skall, i den mån det är möjligt, föredragningslista tillställas en var, som äger att deltaga i sammanträdet. Vid direktionssammanträde skall anstaltens föreståndare, där ej direktionen för särskilt fall annorlunda bestämmer, vara föredragande. 17 §. För att direktionen skall vara beslutmässig fordras att tre ledamöter förutom den fungerande ordföranden deltaga i beslutet eller att, därest endast två utom denne deltaga däri, samtliga tre äro ense. Vid omröstning gäller den mening varom flertalet förena sig och, när rösterna äro lika fördelade, den mening som ordföranden biträder. Om vid val tvenne erhålla samma röstetal, avgöres dock företrädet mellan dem genom lottning. 18 §. Protokoll skall vid direktionssammanträde föras av föredraganden, därest icke direktionen därtill utser annan person. Ledamot, sOm har från beslutet skiljaktig mening, äger att få denna antecknad till protokollet. Samma rätt tillkommer föredraganden. Protokollet justeras av den vid sammanträdet fungerande ordföranden 1 . Direktionens beslut expedieras av föreståndaren, där ej annorlunda för visst fall bestämmes.

86 19 §. Påkallar ärende, som ankommer på direktionens prövning och ej är av principiell eller större betydelse, skyndsamt avgörande, må ordföranden efter föreståndarens hörande däri meddela beslut å direktionens vägnar. Om sådant beslut skall anmälan göras vid nästa direktionssammanträde och antecknas i protokollet. 20 §. Direktionsledamöter och suppleanter åtnjuta icke lön eller arvode men äga att för resor till direktionssammanträden eller eljest i direktionens ärenden åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente. I fall, då traktamentsersättning enligt nämnda reglemente ej utgår för inställelse till direktionssammanträde, åtnjuter ledamot eller suppleant dagarvode för inställelsen med sex kronor. 21 §. Hos direktion skall föras diarium över inkomna ärenden, utvisande bland annat, när de varit föremål för handläggning, samt registratur och minnesbok över beslut, som blivit av direktion till framtida rättelse meddelade. Till direktion ställda försändelser öppnas, i den mån ej annat föreskrivits, av föreståndaren, som har att, sedan inkomna handlingar diarieförts, ombesörja deras behandling i enlighet med bestämmelserna i detta reglemente. 22 §. Direktion för anstalt åligger 1) att utöva tillsyn över anstalten och ledning av dess förvaltning i enlighet med i detta reglemente intagna bestämmelser och fastställd utgiftsstat samt att söka, tala och svara för anstalten; 2) att före april månads utgång varje år genom sakkunnig person låta besiktiga anstaltens byggnader samt uppgöra förslag till erforderliga förändringar och reparationer, vilket förslag med direktionens yttrande skall insändas till medicinalstyrelsen; 3) att årligen å tid, som medicinalstyrelsen bestämmer, till densamma inkomma med förslag till inkomst- och utgiftsstat för nästfoljande budgetår; 4) att vid anstalt, som driver jordbruk, årligen fastställa stat för detta; 5) att i fall, då anbud å förnödenheter av medicinalstyrelsen infordrats genom direktionen i samband med anbudens överlämnande till medicinalstyrelsen avgiva yttrande därom; 6) att i mån av behov hos medicinalstyrelsen rekvirera erforderliga medel, dock ej för längre tid än tre månader i sänder; 7) att bestämma om flitpengar till de intagna efter de grunder, som av medicinalstyrelsen fastställts; 8) att bestämma den utrustning, varmed elev, därest han ej utrustas av

87 anstalten, vid intagningen skall vara försedd, och att ombesörja nödig utrustning för den, som lämnar anstalten; 9) att efter förslag av föreståndaren fastställa arbetsordning för personalen och dagordning för de intagna; 10) att utfärda nödiga instruktioner för andra befattningshavare än läkaren; 11) att bestämma avlöningsförmåner och anställningsvillkor i övrigt för annan personal än sådan, å vilken civila avlöningsreglementet eller civila icke-ordinariereglementet äger tillämpning; 12) att meddela erforderliga föreskrifter om räkenskapsföring, kassavård och kontroll därå; 13) att vidtaga alla enligt detta reglemente å direktion ankommande åtgärder beträffande antagande eller tillsättande av befattningshavare vid anstalten samt angående semester och tjänstledighet åt sådana; 14) att, då vakans å föreståndarbefattning inräffar, därom lämna underrättelse till medicinalstyrelsen samt ingiva förslag om befattningens uppehållande; 15) att efter föreståndarens hörande utfärda tjänstgöringsbetyg för befattningshavare, som tillsättes eller antages av direktionen, samt 16) att årligen inom mars månads utgång till medicinalstyrelsen ingiva enligt fastställt formulär a) redogörelse för anstaltens verksamhet och förvaltning under närmast föregående år och b) redogörelse av läkaren för anstaltens sanitära förhållanden och de vårdades hälsotillstånd under samma år. 23 §. Utöver vad eljest i detta reglemente är stadgat åligger det föreståndaren 1) att handhava den direkta förvaltningen av anstalten; 2) att utöva förmanskap över samtliga befattningshavare å anstalten samt att ordna och leda arbetet inom densamma; 3) att vaka över att en var av de anställda iakttager den goda ordning och det uppförande, som å anstalten måste fordras samt inskrida därest någon brister i dessa hänseenden; 4) att i den utsträckning direktionen bestämmer tillsätta och entlediga personal samt bevilja befattningshavare semester och tjänstledighet och där så erfordras förordna om befattningens uppehållande under ledigheten; 5) att på därom gjord framställning utfärda tjänstgöringsbetyg för befattningshavare, som antages av föreståndaren; 6) att föra diarium över inkomna handlingar, till föredragning i direktionen förbereda ärendena samt upprätta koncept till och register över utgående skrivelser; 7) att vid direktionens ordinarie sammanträden förete förteckning över inkomna ansökningar om intagning i anstalten med angivande av den åtgärd, vartill sådan ansökan givit anledning;

88 8) att föra liggare över de i anstalten intagna och de från anstalten utskrivna med angivande, varthän utskrivningen skett; 9) att med bistånd av vederbörande lärare för varje elev föra anteckningar över elevens uppförande och utveckling under anstaltsvistelsen (personalakt) ; samt 10) att omedelbart underrätta medicinalstyrelsen om inträffad händelse av mera anmärkningsvärd art såsom svårt våldsdåd, olycksfall eller mera betydande skada å anstalten. Vid anstalt, där särskild räkenskapsförare ej finnes, åligger det därjämte föreståndaren att föra förteckning över anstaltens inventarier och övriga material ävensom att ansvara och redovisa för anstaltens förråd samt föra anstaltens räkenskaper och vid varje ordinarie sammanträde till direktionen avgiva kassarapport för sist förflutna kvartal ävensom att årligen inom en månad efter budgetårets utgång till direktionen avlämna föregående budgetårs räkenskaper med tillhörande verifikationer. Vid anstalt, där särskild räkenskapsförarbefattning finnes, skall det utöver vad under 1—10 stadgas åligga föreståndaren att vid utgången av varje månad och därjämte minst en gång under månaden å på förhand icke bekantgjord tid hos räkenskapsföraren verkställa kassainventering samt årligen inom därför bestämd tid till medicinalstyrelsen insända anstaltens räkenskaper för närmast föregående budgetår. 24 §. Föreståndaren har i övrigt att bestrida den undervisning, som direktionen bestämmer, samt att i samråd med lärarna uppgöra arbetsordning för skolarbetet. Denna arbetsordning skall insändas till den pedagogiske inspektören för sinnesslöundervisningen. 25 §. Läkare vid anstalt har att ställa sig till efterrättelse de allmänna och särskilda föreskrifter med avseende å sjukvårdens handhavande, rapporters avgivande, m. m., vilka medicinalstyrelsen kan finna nödigt meddela. 26 §. Lärarpersonalen åligger att i av skolöverstyrelsen fastställd ordning bestrida elevernas undervisning, biträda föreståndaren med förande av i 23 § omförmälda personalakter och, där direktionen så prövar nödigt, med expeditionsgöromål samt att enligt av direktionen utfärdad instruktion deltaga i tillsynen över eleverna ävensom att i övrigt fullgöra de anstaltens uppfostringsverksamhet vidkommande göromål, vilkas utförande direktionen kan uppdraga åt denna personal. Vid anstalt, där särskild räkenskapsförare ej finnes, åligger det därjämte lärarpersonalen att, om direktionen så prövar erforderligt, biträda föreståndaren med förande av anstaltens räkenskaper.

89 Vid anstalt, som omfattar flera avdelningar, skall den lärare direktionen därtill utser tjänstgöra såsom föreståndarens assistent och i denna egenskap biträda föreståndaren vid ledningen av anstalten. 27 §. Räkenskapsförare åligger 1) att uppbära och redovisa till anstalten inflytande statsmedel och anstaltens övriga inkomster samt svara för att behöriga likvider i rätt tid inflyta eller indrivas; 2) att granska utgiftsverifikationer och ansvara för att debiterat belopp är till siffran riktigt ävensom tillse, att sådan verifikation försetts med vederbörlig attest, innan den förelägges föreståndaren för anordning; 3) att i överensstämmelse med gällande föreskrifter upprätta avlöningslistor för anstaltens personal; 4) att enligt föreståndarens anordningsbeslut verkställa utbetalningar; 5) att å anstaltens postgirokonto insätta dess medel, i den mån den kontanta behållningen överstiger visst av direktionen bestämt belopp; 6) att upprätta anstaltens samtliga räkenskaper i enlighet med fastställt formulär, föra statistik och självkostnadsberäkning i den utsträckning, som erfordras för erhållande av en tillförlitlig överblick över driftens räntabilitet, samt tillhandagå föreståndaren med utredningar och uppgifter av ekonomisk art, som må vara erforderliga för honom i tjänsten; 7) att vid varje ordinarie direktionssammanträde avgiva kassarapport för sistförflutna kvartal; 8) att föra förteckning över anstaltens förråd och övriga materiel samt ansvara och redovisa för anstaltens förråd; 9) att emottaga och redovisa de kontanta medel, persedlar och effekter, som till anstalten åtfölja de intagna eleverna eller eljest till dem dit ankomma; samt 10) att i övrigt fullgöra de åligganden som direktionen i instruktion för honom eller eljest bestämmer. 28 §. övriga befattningshavare äro skyldiga att noggrant fullgöra de åligganden, som direktionen i instruktion för dem eller eljest bestämmer. Varje befattningshavare är skyldig att utan avseende å stadgad arbetsfördelning lämna annan befattningshavare erforderligt biträde. 29 §. Föreståndare tillsättes av medicinalstyrelsen efter förslag av anstaltens direktion och efter hörande av inspektören för sinnesslövården och den pedagogiske inspektören för sinnesslöundervisningen. Läkaren tillsättes av medicinalstyrelsen på förslag av direktionen. Annan ordinarie eller extra ordinarie befattningshavare tillsättes av direk-

90 tionen. övrig personal antages av direktionen i den mån uppgiften ej överlåtes å föreståndaren. Ordinarie befattningshavare tillsättes genom konstitutorial. 30 §. Då föreståndarbefattning blir ledig har anstaltens direktion att utfärda kungörelse därom i den tidning, i vilken officiella meddelanden införas, med föreskrift om tjugu dagars ansökningstid, räknat från den dag kungörelse sker. Ansökan skall åtföljas av behörigen styrkt meritförteckning, åldersbevis, läkarintyg och de övriga handlingar sökanden önskar åberopa. Efter ansökningstidens utgång insänder direktionen inkomna ansökningshandlingar till medicinalstyrelsen samt förordar därvid till befattningens erhållande den bland de sökande, som anses företrädesvis böra ifrågakomma, eller anmäler, att förord icke kan lämnas åt någon bland de sökande. Där ej minst tre behöriga sökande anmält sig, må direktionen, efter medgivande av medicinalstyrelsen, på nämnt sätt ånyo förklara befattningen ledig. För behörighet till föreståndarbefattning fordras förutom erfarenhet på sinnesslövårdens område även pedagogisk utbildning. Vid vakans å föreståndarbefattning förordnar medicinalstyrelsen om befattningens uppehållande. 31 §. Då lärarbefattning blivit ledig, har anstaltens direktion att utfärda kungörelse därom i den tidning, i vilken officiella meddelanden införas, med föreskrift om trettio dagars ansökningstid räknat från den dag kungörandet sker. Ansökning skall åtföljas av behörigen styrkt meritförteckning, åldersbevis, läkarintyg och de övriga handlingar, genom vilka sökanden vill styrka sin behörighet och lämplighet för befattningen. Efter ansökningstidens utgång skall direktionen, sedan skolöverstyrelsen avgivit yttrande angående de sökandes kompetens till befattningen, snarast möjligt fatta beslut om tjänstens besättande samt därom lämna meddelande till skolöverstyrelsen. Har ingen behörig anmält sig, skall befattningen i den ordning, som nyss sagts, ånyo ledigförklaras. Där ej minst tre behöriga sökande anmält sig, må direktionen, efter medgivande av skolöverstyrelsen, ånyo förklara befattningen ledig. Vid vakans å lärarbefattning förordnar direktionen om befattningens uppehållande. 32 §. För behörighet till ordinarie lärartjänst vid dessa anstalter erfordras 1) att hava avlagt examen vid seminarium för utbildande av lärare vid skola för sinnesslöa barn eller på annat av skolöverstyrelsen godkänt sätt hava styrkt sin kompetens att meddela undervisning i dylika skolor; 2) att vara fri från sjukdom och lyte, som medför olämplighet för anställning som lärare;

91 3) att hava minst två år tjänstgjort som lärare i skola för sinnesslöa och därunder visat sig lämplig för uppgiften, samt 4) att hava uppnått 21 års ålder. För behörighet till extra ordinarie lärartjänst erfordras vad ovan under punkt 1 och 2 stadgas. 33 §. 1 mom. Angående semester för befattningshavare, å vilka civila avlöningsreglementet eller civila icke-ordinariereglementet äger tillämpning, är stadgat i vederbörande reglemente. övrig personal må åtnjuta semester enligt direktionens bestämmande, dock minst i den omfattning, som angives i lagen om semester. Fördelningen av semester mellan befattningshavarna bestämmes av direktionen eller, efter direktionens bemyndigande, av föreståndaren. 2 mom. Tjänstldighet må av direktionen beviljas föreståndaren under högst sex månader av samma kalenderår; dock att direktionens ordförande äger bevilja föreståndaren tillfällig tjänstledighet, varje gång högst en vecka. Åstundar föreståndaren tjänstledighet under längre tid än sex månader, skall frågan hänskjutas till medicinalstyrelsens avgörande. Tjänstledighet för annan befattningshavare beviljas av direktionen, denna dock obetaget att för särskilda fall överlåta beslutanderätten härom åt föreståndaren. 3 mom. Erfordras vikarie under semester eller tjänstledighet, förordnas sådan av den, som beviljat ledigheten. 34 §. Sökt avsked beviljas föreståndare av medicinalstyrelsen och annan befattningshavare av direktionen. Innan avsked beviljas skall, där fråga föreligger om den avskedstagandes rätt till pension, denna fråga vara prövad i därför stadgad ordning. Gör föreståndare sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller till klandervärt uppförande, har direktionen att därom göra anmälan hos medicinalstyrelsen, som äger att efter omständigheterna antingen tilldela honom varning eller ock döma honom till förlust av tjänst och lön under högst tre månader. Har han icke låtit sig därav rätta eller har han gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet, varde han ställd under åtal vid vederbörande underrätt eller av medicinalstyrelsen skild från befattningen. 36 §.

Gör annan befattningshavare än föreståndare sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller till klandervärt uppförande, äger direktionen efter omständigheterna antingen tilldela honom varning eller ock döma honom till förlust av tjänst och lön under högst tre månader. Har h a n icke låtit sig därav rätta eller har han gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet,

92 varde han ställd under åtal vid vederbörande underrätt eller av direktionen skild från befattningen. Beslut om suspension eller avskedande av lärare skall underställas skolöverstyrelsens prövning. 37 §.

Är fråga väckt om bestraffning av befattningshavare, äger direktionen, därest befattningshavarens fortsatta tjänstgöring vid anstalten befinnes olämplig, avstänga honom från befattningens utövande, till dess frågan om bestraffning blivit slutligt avgjord eller högre myndighet annorlunda förordnat. Har direktionen fattat beslut om suspension eller skiljande från tjänsten, äger direktionen likaledes, till dess beslutet vunnit laga kraft, avstänga den felande från tjänsten. Avstänges lärare från tjänstgöring, skall underrättelse därom lämnas skolöverstyrelsen. 38 §. Den som icke åtnöjes med direktionens beslut äger att hos medicinalstyrelsen söka ändring genom besvär, som skola hava inkommit före kl. 12 å trettionde dagen eller där beslutet angår tjänstetillsättning eller förslag därtill, före kl. 12 å tjugonde dagen efter delfåendet, dock att ändring i direktionens beslut' i ärenden rörande lärarpersonalen må sökas hos skolöverstyrelsen inom ovannämnda tider. Beslut om tjänstetillsättning eller angående förord till erhållande av tjänst skall tillkännagivas genom anslag inom anstalten, och skall beslutet anses hava kommit vederbörande till del den dag, då sådant tillkännagivande skett. Angående besvär över beslut av skolöverstyrelsen i ärende rörande dessa anstalter gäller vad i överstyrelsens instruktion är stadgat; dock skola besvären ingivas till socialdepartementet.

93 Motiv. Lag om sinnesslövården. Enligt gällande språkbruk betecknas som sinnesslö den, som på grund av ett medfött eller i tidigaste barndomen förvärvat psykiskt defekttillstånd saknar förutsättningarna för att självständigt kunna sköta sig och sina angelägenheter. Denna beteckning har i många fall lett till missförstånd, då den, som icke är fackman på området, i ordet lagt den innebörden att »slöhet» skulle föreligga, d. v. s. brist på energi, initiativ och företagsamhet. Så är långt ifrån alltid fallet. Många av de sinnesslöa äro trots bristande uppfattningsförmåga och omdöme normalt aktiva, de till den eretiska typen hörande t. o. m. hyperaktiva och med livliga reaktioner. Beteckningen har även lett till missförstånd på så sätt att sinnesslöhet ansetts föreligga hos sinnessjuka, hos vilka det framträdande symtomet varit psykisk avtrubbning och nedsatt aktivitet, och inte så sällan har det inträffat att en patient lidande av schizofreni, vilken före insjuknandet visat normal begåvning, anmälts till sinnesslöanstalt. Ett särskiljande av sinnessjuka och sinnesslöa är nödvändigt, då de i mycket reagera helt olika, kräva olika behandling och ha en helt olika prognos. Dessa förhållanden ha gjort att möjligheten övervägts att ersätta benämningen bildbar sinnesslö med någon annan beteckning. Som i första kapitlet nämnts föreslogs i det år 1894 framlagda förslaget om förordning angående undervisning av bildbara undermåliga barn att beteckningen sinnesslö skulle utbytas mot andesvag, motsvarande den i Danmark och Norge använda beteckningen aandssvag, varmed skulle vinnas en för dessa tre länder gemensam benämning av detta klientel. Detta förslag upptogs emellertid icke i den proposition, vartill förslaget gav anledning. Beteckningen andesvag torde ej vara att föredraga framför sinnesslö, då detta uttryck språkligt sett är föga tilltalande. Icke heller kunna de sakkunniga förorda det för beteckning av imbecillitet i finsk lagstiftning använda uttrycket sinnessvag, då detta uttryck snarare väcker tanke på en förvärvad psykisk defekt än på en från födelsen eller tidigare barndomen härstammande undermålighet. Det har även övervägts att införa facktermen imbecill för bildbara sinnesslöa såsom motsats till idiot för obildbara sinnesslöa och debil för hjälpklassmässiga. Ordet är ej svenskt och skulle säkerligen för många bliva helt obegripligt; härtill kommer att detta begrepp i olika länder gives en varierande innebörd, som under utvecklingens gång undergått vissa förskjutninga r och därför ej lämpligen kan införas i lagar och förordningar.

94 Inom pedagogiska kretsar i vårt land har framförts förslag att låta begreppet efterbliven — hittills använt för att beteckna graden av psykisk undermålighet hos de hjälpklassmässiga — omfatta alla psykiskt undermåliga som äro bildbara. För detta förslag har man ansett det förhållandet tala att gränsen mellan hjälpklassbarn och bildbara sinnesslöa är flytande och att det därför finnes individer, beträffande vilka tveksamhet kan råda om vilken kategori de rätteligen tillhöra. Det förhållandet att gränsfall mellan de olika grupperna finnas hindrar dock ej att dessa båda grupper i mycket väsentliga delar skilja sig från varandra såväl beträffande förmågan att tillgodogöra sig undervisning som beträffande behovet av fortsatt handledning och tillsyn. Skulle uttrycket efterbliven användas för alla dessa barn, måste det därför, för att markera skillnaden mellan hjälpklassbarn och de hittills såsom bildbara sinnesslöa betecknade, erhålla en bestämning så att det tydligt utsäges att fråga är om högre grad av efterblivenhet. Det har därför övervägts att utbyta beteckningen bildbara sinnesslöa mot beteckningen »höggradigt efterblivna». Frånsett att en lagstiftning omfattande såväl bildbara som obildbara sinnesslöa därigenom i hög grad skulle kompliceras, kan som skäl mot införandet av beteckningen »höggradigt efterblivna» anföras, att det med hänsyn till eftervårdens betydelse, önskvärdheten av sterilisering, äktenskapsförbud, behov av förmyndare m. m. är av vikt att noga skilja mellan debila och verkligt imbecilla barn. Då det synts riktigast att i nomenklaturen tydligt framhålla skillnaden mellan dessa två kategorier av undermåliga barn, ha de sakkunniga efter noggrant övervägande stannat för att bibehålla den nuvarande beteckningen bildbara sinnesslöa för det här avsedda klientelet. Härför talar även det förhållandet att det eljest skulle bli nödvändigt att ändra de lagar, steriliseringslag, äktenskapslag, lag om förmynderskap m. fl., vilka ha avseende på såväl obildbara som bildbara sinnesslöa men däremot ej på debila, så att dessa lagar komme att omfatta »höggradigt efterblivna» men ej övriga efterblivna, en åtgärd som ur lagteknisk synpunkt skulle ställa sig svår och leda till oklarhet och missförstånd. Att i lagtext distinkt ange var gränsen mellan efterblivenhet (debilitet) och sinnesslöhet (imbecillitet) skall dragas låter sig ej göra. I utpräglade fall är ställandet av diagnosen ej svår och barnets förhållande till och oförmåga att tillgodogöra sig den vanliga skolundervisningen ger i många fall otvetydigt belägg för att sinnesslöhet föreligger. I gränsfall eller sådana fall som kompliceras av andra defekter, såsom kroppsliga sjukdomstillstånd, psykopati, lässvårighet eller dylikt, kan avgörandet vara svårt och kräva speciell undersökning eller särskild observation under någon tid. Som hjälpmedel för fastställande av den psykiska utvecklingsgraden användes i stor utsträckning prövning enligt vissa schemata, intelligenstests, genom vilka ett värde på den undersöktes intelligensålder erhålles, ur vilket den relativa intelligensutvecklingen, intelligenskvoten, kan beräknas. Dessa intelligenstests äro dock ingalunda några absoluta mätare av den undersöktes intelligens utan endast ett hjälpmedel härför och de erhållna värdena måste ofta korrigeras med hänsyn till resultatet av den psykiska undersökningen i övrigt. Det kan

95 därför ej vara lämpligt att i lagtext fixera en viss intelligenskvot som gräns mellan imbecillitet och debilitet utan har det ansetts riktigare att beträffande barn i skolåldern draga en gräns svarande mot barnens i praktiken visade förmåga eller oförmåga att tillgodogöra sig den i folkskolan meddelade undervisningen. I det här framlagda förslaget till lag om sinnesslövården har därför som sinnesslö betecknats den, vilken intellektuellt står för lågt för att kunna tillgodogöra sig den i folkskolan inklusive dess hjälpklasser meddelade undervisningen (1 §). Av skäl, som i det föregående närmare utvecklats, har den hittillsvarande organisationen med landsting resp. städer, som ej deltager i landsting, såsom huvudmän för sinnesslöskolorna av vanlig typ bibehållits med rättighet dock att överlämna denna uppgift till en härför av medicinalstyrelsen godkänd förening eller stiftelse (3 §). Som i närmast föregående kapitel framhållits är det ett önskemål att det i anslutning till varje centralanstalt — vilken beteckning i lagförslaget användes för sinnesslöanstalt, som har till uppgift att bereda tillräckligt antal skolplatser och utöva kontroll över sinnesslövården inom sitt upptagningsområde — förutom skolhem finnes dels arbetshem för elever, som slutat undervisningen i sinnesslöskolan, dels vårdhem för barn. Något absolut krav på att denna utbyggnad skall vara verkställd vid alla centralanstalter vid genomförandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn har dock ej ansetts nödvändigt, men har den bestämmelsen upptagits, att där vårdhem för barn eller arbetshem ännu icke blivit anordnat vid en centralanstalt skall denna ha samarbete med enskild anstalt av motsvarande art. Centralanstaltens föreståndare erhåller härigenom möjlighet att öva kontroll över å ena sidan att varje i vårdhemmet intaget barn, som inger den minsta förhoppning om bildbarhet, blir prövat i sinnesslöskolan, å andra sidan att elev, som avslutat undervisningen i denna, erhåller behövlig praktisk utbildning av lämplig art (4 §) Vid tillkomsten av statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn voro dessa avsedda för sådana sinnesslöa barn, som visat sig skadliga för samlivet i statsunderstödd sinnesslöskola på grund av vanart, benägenhet att rymma, häftigt lynne eller våldsamhet eller annan liknande orsak. Helt naturligt blevo dessa statens uppfostringsanstalter använda för alla slag av sinnesslöa, vilka måste utskrivas från statsunderstödd sinnesslöskola på grund av skadlighet för samlivet därstädes. Bland dessa funnos emellertid sådana, vilka varken visat vanart eller rymnings- eller våldsamhetstendenser men på grund av nervösa rubbningar, motorisk oro, indisciplinärt uppträdande m. m. överhuvudtaget varit till sådan skada i sinnesslöskolan att de ej kunnat få kvarstanna. Då det emellertid visade sig mindre lämpligt att dylika imbecilla psykopater skulle uppfostras tillsammans med vanartade sinnesslöa, enär sådana lätteligen utöva ett skadligt inflytande på andra sinnesslöa barn, tillkommo med anledning härav ett par enskilda sinnesslöskolor för imbecilla psykopatiska barn, som icke äro vanartade. I statens skyldighet att anordna undervisning, uppfostran och vård åt alla sådana kategorier av sinnesslöa,

90 som icke passa i vanliga sinnesslöskolor, har därför den begränsningen angivits att för sinnesslöa barn, som av annan orsak än vanart äro skadliga för samlivet i sådan skola, må uppfostringsnstalt anordnas av såväl landsting resp. stad, som ej deltager i landsting, som förening eller stiftelse, vilken av medicinalstyrelsen godkännes för uppgiften. Vad beträffar epileptiska bildbara sinnesslöa, för vilken kategori numera finnes såväl statlig som enskild uppfostringsanstalt, har som ett nödvändigt villkor för den ifrågavarande skolpliktens genomförande upptagits bestämmelse om statens skyldighet att ombesörja undervisning, uppfostran och vård för sådana sinnesslöa barn i den mån plats ej kan beredas i enskild, av medicinalstyrelsen godkänd epileptikeranstalt. Någon sådan begränsning är däremot ej ifrågasatt i statens skyldighet att bereda plats å uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn, som äro blinda eller döva (6 §). En utvidgning av den uppgift staten hittills åtagit sig i fråga om vården av obildbara sinnesslöa har nödvändiggjorts av den i lagförslaget intagna bestämmelsen att obildbara sinnesslöa icke efter uppnådd 16 års ålder få kvarstanna i vårdhem, som är anordnat vid sinnesslöskola (5 §). Skyldigheten för staten att åtaga sig vården av obildbara sinnesslöa, som uppnått denna ålder, har dock med hänsyn till den stora mängd enskilda vårdhem för sinnesslöa, som finnes i vårt land, kunnat avsevärt begränsas. Däremot h a r föreslagits att staten utan någon begränsning skall omhändertaga vården av obildbara sinnesslöa, som lida av tuberkulos i smittsamt stadium, då de enskilda vårdhemmen i allmänhet icke ha resurser att vårda sinnesslöa, som under längre tid äro smittoförande (7 §). Någon motsvarande bestämmelse rörande bildbara sinnesslöa har ej ansetts behövlig, då de som regel kunna beredas vård å sanatorium. De som genom sitt uppträdande ej lämpa sig för vård därstädes, böra intagas å någon statlig sinnesslöanstalt. Av skäl, som i föregående kapitel närmare utvecklats, har den ändringen föreslagits i sinnesslövårdens centrala organisation att uppfostringsanstalterna för vanartade sinnesslöa, liksom alla andra sinnesslöanstalter, komma under medicinalstyrelsens överinseende. Då blinda sinnesslöa och dövstumma sinnesslöa äro intagna på anstalter, som icke äro enbart sinnessslöanstalter, finnes det däremot ingen anledning att ifrågasätta någon sådan ändring ifråga om dessa anstalter. Med hänsyn till att med det framlagda förslaget endast arbetshem, som är förlagt till centralanstalt eller har organiserat samarbete med sådan, har till uppgift att lämna sinnesslöa, som avslutat sin skolgång, fortsatt utbildning i praktiskt hänseende, medan övriga enskilda arbetshem få till uppgift att lämna vård och sysselsättning åt sådana sinnesslöa, vilka icke kunna utbildas till ett liv under friare förhållanden, bör endast den förstnämnda typen av arbetshem vara föremål för pedagogisk inspektion (8 §). Någon ändring i gällande författningar torde denna uppdelning av arbetshemmen ej kräva, då skolöverstyrelsen enligt instruktionen har inseendet över det i anstalter för bildbara sinnesslöa och fallandesjuka bedrivna undervisnings- och uppfostringsarbetet; där undervisning ej är anordnad, har överstyrelsen alltså ej någon inspektionsskyldighet. Då det av anstalternas be-

97 nämning ej framgår, vilka som tillhöra den ena eller andra gruppen, bör medicinalstyrelsen meddela skolöverstyrelsen vilka arbetshem utöver de till sinnesslöskola direkt anslutna, som skola ha till uppgift att bedriva undervisning och fortsatt praktisk utbildning åt elever, som genomgått sinnesslöskola. Då vissa tvångsbestämmelser beträffande omhändertagandet av bildbara sinnesslöa införas, är det av vikt att uttagningsförfarandet av dessa barn blir sådant, att garantier för ett riktigt och fullständigt urval av de sinnesslöa erhållas och att tillämpningen i hela landet blir likartad. Redan före skolåldern omhändertages ett stort antal sinnesslöa barn, såväl bildbara som obildbara, antingen genom de anhörigas eller barnavårdsnämndens försorg. Har sinnesslöheten icke tidigare uppmärksammats framträder den i varje fall sedan barnets skolgång börjat. De sinnesslöa barnen kunna mycket dåligt följa den vanliga skolundervisningen och värdefull tid går förlorad om de ej erhålla för dem särskilt anpassad undervisning. Det direkta ansvaret för att de psykiskt undermåliga barnen som påbörjat sin skolgång anmälas för ytterligare undersökning åvilar i första hand klasslärare och skolföreståndare. Skolläkarna böra ha sin uppmärksamhet riktad på att de sinnesslöa ej kvarstanna i skolan och själva taga initiativ till undersökning om vederbörande lärare ej skulle göra det. Folkskoleinspektörerna ha överinseendet över att barn, som ej lämpa sig för undervisning i folkskolan, skiljas från skolan. Klassläraren skall till skolans ledning anmäla alla de barn som uppenbart ha svårighet att tillgodogöra sig skolundervisningen. Sådan anmälan bör ske i alla fall där barnet mer än en gång blivit kvarsittare, såvida ej kvarsittandet orsakats av andra skäl än psykisk undermålighet såsom överflyttning från annan skola, långvarig kroppslig sjukdom eller dylikt. Förfaringssättet blir något olika beroende på om skolläkare finnes vid skolan eller ej. Där skolläkare finnes bör barnet utan dröjsmål undersökas av denne. Finner läkaren vid sin undersökning av barnet detta vara sinnesslött skall meddelande härom lämnas skolans ledning (överlärare, skolstyrelse), som har att skilja barnet från skolan och anmäla det till barnavårdsnämnden (9 §). Vid skola där skolläkare ej finnes bör i första hand barnets anhöriga underrättas om önskvärdheten av att barnet undersökes antingen av tjänsteläkaren eller vid rådgivningsbyrå för psykiskt sjuka eller av annan lämplig läkare. Kommer ej undersökning hos läkare till stånd genom de anhörigas försorg eller sakna de ekonomiska möjligheter härtill skall barnet anmälas till barnavårdsnämnden, som har att tillse att sådan undersökning företages (10 §). Antingen i skolan eller i samband med läkarundersökningen bör om möjligt intelligensprövning av barnet göras. Som allmän regel torde gälla att barn med en intelligenskvot (IQ) under 70 skola anmälas till sinnesslöanstalt, medan de som ha en intelligenskvot mellan 70 och 80 i regel böra hänvisas till hjälpklass. Dessa gränser äro dock ingalunda absoluta. I vissa fall kunna barn med en IQ mellan 65 och 70 få kvarstanna för ytterligare prövning i 7—431743

98 hjälpklass där sådan finnes anordnad, i andra fall kan det vara befogat att hänvisa barn med en IQ mellan 70 och 75 till sinnesslöskola. Barn med en IQ under 65 torde, förutsatt att intelligensundersökningen utförts riktigt, alltid böra hänvisas till sinnesslöskola. Som förut framhållits är intelligensundersökningen ej en direkt mätare av barnens psykiska kapacitet utan endast ett hjälpmedel för att få en gradering på denna och det bör varnas för att alltför mycket låta avgörandet bero på resultatet av denna undersökning. Utslagsgivande blir det psykiska tillståndet i dess helhet och barnets dokumenterade förmåga att reda sig bland kamrater och i undervisningen. De uppgifter lärarna kunna lämna härom äro synnerligen värdefulla och läkarens avgörande bör därför helst ske efter samråd med lärarna. Det tillhör ej denna utredning att angiva vilka åtgärder som böra vidtagas om barnet ej befinnes vara sinnesslött utan skolsvårigheterna visa sig bero på psykisk debilitet eller andra omständigheter. Då hjälpklassundervisning ännu ej anordnats i stora delar av landet, måste det här betonas att de debila barnen ej skola hänvisas till sinnesslöanstalter utan omhändertagas på annat sätt, eventuellt kvarstanna i den vanliga folkskolan. Givet är dock att de åtgärder, som i praktiken vidtages, i viss mån komma att påverkas av om hjälpklasser finnas eller ej. I tveksamma fall kunna barnen beräknas få kvarstanna i hjälpklass för ytterligare observation, medan de där hjälpklass saknas direkt hänvisas till sinnesslöskola. Barn som av läkaren förklarats vara sinnesslött skall av skolstyrelsen skiljas från undervisningen. Hittills ha i stor utsträckning bildbara sinnesslöa fått kvarstanna i folkskolan respektive dess hjälpklasser. Att skilja de sinnesslöa från undervisningen i skolan är behövligt dels av hänsyn till de övriga barnen, vilkas undervisning försvåras och förhindras av dessa undermåliga barn, dels av hänsyn till de sinnesslöa själva, som ej kunna tillgodogöra sig undervisningen och ofta bli nedtryckta, förlora självtillit och arbetslust samt utsättas för översitteri och drift från kamraternas sida. Härtill kommer att de anhöriga ej sällan sakna förståelse för att barnet behöver omhändertagas på särskilt sätt så länge det får gå i vanlig skola. Ett förbud för de sinnesslöa att kvarstanna i folkskolan kommer att vara till gagn för undervisningen av de normala barnen och underlätta omhändertagandet av de sinnesslöa på särskild anstalt. Bestämmelse härom bör därför införas i folkskolestadgan. Skolstyrelsen har därjämte skyldighet att anmäla barnet till barnavårdsnämnden. I praktiken torde i första hand läkaren eller läraren böra underrätta barnets målsman om dess tillstånd och vilka åtgärder som med anledning härav böra vidtagas. Ombesörja de anhöriga att barnet sändes till sinnesslöanstalt, finnes ingen anledning för barnavårdsnämnden att ingripa. En obligatorisk anmälan till barnavårdsnämnden har dock, med hänsyn till behovet av kontroll över att åtgärden verkligen kommer till stånd, ansetts behövlig och det formella ansvaret för barnets intagande å sinnesslöanstalt vilar på nämnden. Någon principiellt ny skyldighet pålägges ej härigenom barnavårdsnämnden. Enligt barnavårdslagens 29 § 2 mom. åligger det denna

99 att för samhällsvård omhändertaga barn, som till följd av fysisk eller psykisk sjukdom eller defekt är i behov av särskild vård utom hemmet, men får sådant omhändertagande ske endast om föräldrarna det medgiva. Då det måhända kan anses vara alltför ingripande i föräldrars bestämmanderätt över sina barn att i alla här anförda fall låta bestämmelsen om föräldrarnas medgivande utgå, har ett tillägg till detta moment föreslagits av innebörd att omhändertagandet genom barnavårdsnämnden av sinnesslött barn under 16 år skall ske, oavsett om föräldrarna lämna sitt medgivande eller ej. Där externatskola för sinnesslöa finnes blir förfaringssättet enklare. Externatskolor finnas och beräknas även i fortsättningen komma att finnas endast i medelstora eller större städer, där skolläkare och hjälpklass finnas vid folkskolan. Efter anmälan från klassläraren till vederbörande överlärare och undersökning av barnet genom skolläkaren överflyttas det, om det befinnes vara sinnesslött, till externatskolan. Om på grund av psykiska egenheter eller betydande psykisk undermålighet hos barnet, olämplig hemmiljö, långt avstånd mellan hemmet och externatskolan eller annan anledning placering i internatskola skulle vara att föredraga, skall anmälan å sätt som förut nämnts göras till de anhöriga och barnavårdsnämnden samt intagning i sinnesslöanstalt äga rum. Icke så sällan inträffar det att behovet av överflyttning till internatskola framträder först sedan barnet en tid vistats i externatskolan. Överflyttning bör därför när som helst kunna ske, oavsett om barnet längre eller kortare tid deltagit i externatskolans undervisning. (9 §.) I vissa fall är sinnesslöheten uppenbar redan före barnets inträde i skolan, i vilket fall barnet ej alls bör intagas i folkskolan. I andra fall kan tveksamhet råda och en tids skolgång vara önskvärd innan något beslut om vidare åtgärder fattas. Längre tid än ett år bör ett sådant barn som regel ej kvarstanna i skolan innan avgörande fattas; endast i undantagsfall bör prövningstiden utsträckas till två år. Hitintills har det relativt ofta inträffat att sinnesslöa barn fått sin skolgång uppskjuten ett eller flera år, då de anhöriga hyst den förhoppningen att psykisk undermålighet ej skulle föreligga utan endast en försenad utveckling av barnet. Fall av sent inträdande skolmognad finnas, särskilt hos barn som i förskoleåldern varit kroppsligt sjuka. I dessa fall är uppskov med skolgångens början berättigad, men sådana fall äro tämligen sällsynta. Psykiskt undermåliga barn fara däremot bäst av att så snart som möjligt komma under för dem lämpad behandling. För att förhindra långvarigt uppskov med skolgångens början hos psykiskt undermåliga har därför anmälan till sinnesslöanstalt ansetts böra ske senast när barnet uppnår 9 års ålder (9 §). Skyldighet att sända sinnesslött barn till sinnesslöskola föreligger endast om barnet är bildbart. Avgörandet om barnet är bildbart eller ej bör läggas hos ledningen för sinnesslöskolorna, vilken får erfarenhet och speciell sakkunskap om vilka barn som kunna vara tillgängliga för den vid anstalten meddelade undervisningen. Erfarenheten visar att de, som icke speciellt syssla med vård- och undervisning av sinnesslöa, ofta felbedöma sinnesslöanstalternas möjligheter och ej sällan beteckna barn som i vanlig skola ej

100 kunnat lära sig läsa eller skriva som obildbara. Sådana barn kunna ofta läras detta, om de undervisas enligt speciella metoder, eller i varje fall bibringas goda praktiska färdigheter. Avgörandet om barnet lämpar sig för sinnesslöskolan har lagts hos centralanstaltens läkare, som i dessa frågor beräknas samråda med anstaltens föreståndare (10 §). Finnes anledning förmoda att barnet är bildbart skall det intagas i sinnesslöskolan så snart plats kan beredas. Om tidpunkten härför skola de anhöriga eller barnavårdsnämnden underrättas. Rörande barn, som otvetydigt är obildbart, har det icke synts vara anledning att under alla förhållanden föreskriva intagning i vårdhem. Där icke förhållandena äro sådana, att barnavårdslagens 22 § är tillämplig, bör det därför tillkomma den, som har vårdnaden om barnet, att avgöra om det skall intagas i vårdhem eller ej (11 §). Då plats i sinnesslöskola icke får upptagas av obildbar sinnesslö, bör detta avgörande ske omedelbart, när ett i skolhem intaget barn befunnits vara obildbart (12 §). Så länge det sinnesslöa barnet är föremål för prövning i sinnesslöskolan, kan det däremot ej få hemtagas (13 §). Har i sinnesslöskolan intagen elev befunnits icke vara så undermålig, att den kan betecknas som sinnesslö, skall den, om hjälpklass finnes i hemorten, utskrivas för att intagas i denna. Sådant barn, för vilket tillgång på hjälpklass ej finnes, k a n däremot, om särskilda skäl tala därför, få kvarstanna i sinnesslöskolan, så länge ledig plats finnes, under förutsättning att det har större gagn av undervisningen i denna än av folkskolans vanliga undervisning (14 §). Har i sinnesslöskola intagen elev befunnits vara bildbar sinnesslö, får den icke hemtagas utan skall kvarstanna i skolan så länge åldern och förmågan att tillgodogöra sig undervisningen utgör anledning därtill. Huruvida eleven under skolferierna skall få vistas i hemmet, bör bero på särskild prövning, då erfarenheten givit vid handen att vistelse i ett dåligt hem eller i ett hem, som visserligen icke i och för sig är dåligt men likväl icke är lämpligt att fostra ett sinnesslött barn, motverkar anstaltens uppfostringsarbete. Tiden för skolundervisningen har endast upptagits som en maximitid. Det skulle nämligen icke vara lämpligt att föreskriva en viss skoltid lika för alla, då intagningen i sinnesslöskola icke alltid kommer att ske i och med skolålderns inträde utan i många fall först efter ett eller annat års skolgång i vanlig skola och då för övrigt oförmåga att tillgodogöra sig ytterligare undervisning inträder vid olika ålder, beroende på graden av psykisk undermålighet hos den sinnesslöe, vilken form av sinnesslöhet som föreligger o. s. v. Där intagningen i sinnesslöskola skett vid något högre ålder, skulle en utsträckning av tiden för skolgång i denna till vanlig skoltid under alla förhållanden vara mindre lämplig, då det från hälsosynpunkt är nyttigare att den sinnesslöe, sedan han uppnått full kroppsutveckling, helt sysselsattes med praktiskt arbete. Detta är också att förorda från den synpunkten att huvudsaken med den undervisning och uppfostran, som en sinnesslö erhåller, dock är att han blir så praktiskt duglig som möjligt, medan det har mindre betydelse vilket

101 mått av teoretiska kunskaper han förvärvar. Därför har endast upptagits den tidsbestämningen för skolundervisningen, att den får räcka i högst 8 år. Bestämmelsen innebär, att skolundervisningen skall upphöra dessförinnan, n ä r den befinnes icke längre vara till något egentligt gagn. Med skolundervisningens upphörande skall emellertid den sinnesslöes utbildning och uppfostran ingalunda upphöra, utan skall han i arbetshem fortsätta den praktiska utbildningen ända till 21 års ålder, före vilken tid han sålunda icke utan särskilt medgivande får hemtagas. Erfarenheten har nämligen visat, att följden av att den sinnesslöe utskrives efter skolundervisningens slut, då h a n just uppnått pubertetsåldern, ofta blir social missanpassning, moraliskt förfall eller kriminalitet. Det är därför av stor vikt, att den sinnesslöe icke får återvända till samhället under friare förhållanden förr än han uppnått tillräcklig mognad, vilket för intellektuellt undermåliga inträffar vid betydligt högre ålder än för normalt utrustade ungdomar. Mest ändamålsenligt är att den praktiska utbildningen sker vid arbetshem, som är anordnat i anslutning till sinneslösskola, där anstaltsledningen har större teoretisk utbildning för uppfostran av sinnesslöa. Där överflyttning till annat arbetshem måste ske, bör detta därför ha samarbete med centralanstaltens föreståndare och det tillkomma denne att besluta om tiden för vistelsen å arbetshemmet och den fortsatta behandlingen därefter. Det är även ur den synpunkten en fördel att ej låta innehavaren av ett enskilt arbetshem härvidlag vara den avgörande, då han kunde tänkas hava ekonomiskt intresse av att den sinnesslöe så länge som möjligt kvarstannade å hans anstalt (16 §). Bestämmelsen att den sinnesslöe icke får definitivt utskrivas från arbetshem före 21 års ålder (20 §) innebär icke att h a n under alla förhållanden skall kvarstanna å anstalten under så lång tid. Har en arbetshemselev, som å anstalten visat ett gott uppförande, före nämnda ålder förvärvat sådan praktisk utbildning, att ökad arbetsduglighet icke skulle vinnas genom fortsatt vistelse i arbetshemmet, äger föreståndaren vid vederbörande centralanstalt besluta om att han försöksutskrives till sitt föräldrahem eller till andra anhöriga, därest hemmet i fråga är gott samt han där kan erhålla lämplig sysselsättning och nödig tillsyn. Om försöksutskriven arbetshemselevs tillstånd och uppförande samt levnadsförhållanden skall föreståndaren hålla sig underrättad antingen genom personligt besök eller genom inhämtande av upplysningar från vederbörande kommunala myndighet. Äro dessa upplysningar av sådan art, att han finner fortsatt försöksutskrivning olämplig, äger han att ombesörja den sinnesslöes återintagning. Har en arbetshemselev, som förvärvat en viss arbetsduglighet, vilken icke kan förväntas bli ökad genom fortsatt vistelse å arbetshemmet, icke anhöriga som lämpligen kunna mottaga honom, kan utackordering i familjevård ifrågasättas, om han å anstalten visat ett gott uppförande. Förutsättningen för denna vårdform, vilken varit använd inom sinnesslövården sedan bortåt tre årtionden, är att det finnes tillgång på enskilt hem, där den sinnesslöe kan få sysselsättning samt betryggande tillsyn och lämplig behandling i övrigt. För familjevård av sinnesslöa gälla närmare bestämmelser om kontroll från vederbörande centralanstalt.

102 Skulle dennas föreståndare finna att den utackorderade icke passar för vistelse utanför anstalt, h a r han att ombesörja dennes återflyttning till anstalt. Skulle inackorderingshemmet visa sig mindre lämpligt för uppgiften att omhänderhava en sinnesslö, har centralanstaltens föreståndare att ombesörja överflyttning till annat enskilt hem eller om lämpligt sådant ej står till buds om återintagning å anstalt. Då platser icke onödigtvis böra upptagas å arbetshemmen, bör kontrollerad familjevård komma till användning i så stor utsträckning som möjligt (17 §). Från den sålunda fastslagna principen att det skall tillkomma föreståndaren vid vederbörande centralanstalt att bestämma om utackordering i familjevård och om försöksutskrivning från arbetshem har dock undantag gjorts. Medicinalstyrelsen kan sålunda överflytta denna uppgift å enskilt arbetshem, vars föreståndare besitter den utbildning och sådana egenskaper, att han är personligen lämplig härför (18 §). I enlighet med den ovan angivna principen, att den bildbare sinnesslöe under alla förhållanden skall vara omhändertagen inom sinnesslövården till 21 års ålder, har den bestämmelsen upptagits, att elev, vilken genomgått internatskola eller slutat skolundervisning i enskild sinnesslöanstalt, som saknar arbetshem, skall anmälas till vederbörande centralanstalt, vars föreståndare då har att ombesörja elevens intagning i arbetshem. Dock gäller det undantaget från denna bestämmelse, att elev, som ej är i behov av fortsatt praktisk utbildning, skall kunna direkt utskrivas från skolan eller skolhemmet. Sålunda utskriven elev skall dock till 21 års ålder stå under tillsyn av externatskolans eller den ifrågavarande enskilda anstaltens ledning, vilken är skyldig att, därest det under tillsynstiden skulle visa sig, att eleven blir i behov av anstaltsvård, göra anmälan härom till vederbörande centralanstalts föreståndare, som då har att ombesörja elevens intagning i lämpligt arbetshem. Alla bildbara sinnesslöa, oberoende av vilken sinnesslöskola de genomgått, böra nämligen stå under kontroll till fyllda 21 å r (19 §). Som av de anförda bestämmelserna framgår, får definitiv utskrivning av bildbar sinnesslö icke äga rum före 21 års ålder. När sådan utskrivning sedan sker, innebär detta emellertid icke fullständig avkoppling från sinnesslövården, utan skall den sinnesslöe under hela sin återstående livstid stå inregistrerad i centralanstalten, vars föreståndare är skyldig att vid behov bistå honom med råd och hjälp. Denna bestämmelse har upptagits, då en sinnesslö i regel ej kan reda sig själv på egen hand. Mister den sinnesslöe sina föräldrar eller eljest får ändrade levnadsförhållanden, kan han, även om han är ganska arbetsduglig, behöva hjälp för ordnandet av de nya levnadsförhållandena, då han i allmänhet har svårt att själv ordna med anskaffandet av en ny plats, att omhändertaga sin arbetsförtjänst, göra nödiga inköp åt sig o. s. v. I dessa förhållanden kan råd behöva inhämtas av föreståndaren vid vederbörande centralanstalt, liksom denne även kan behöva giva anvisningar beträffande intagning i arbetshem, när en utskriven sinnesslö av den ena eller andra anledningen blir i behov av anstaltsvård. För den skull bör centralanstalts föreståndare hålla sig underrättad om de å denna inregistrerade ut-

103 skrivna elevernas förhållanden under hela deras livstid, önskvärt vore att föreståndaren med viss tids mellanrum besökte alla dessa sinnesslöa, såsom i några län sker, men har föreskrift härom dock icke ansetts kunna ifrågasättas. Med hänsyn till den uppgift, som sålunda tillkommer föreståndare vid centralanstalt, skall en var bildbar sinnesslö, som icke tillhör statens sinnesslövård eller är epileptiker, anmälas för inregistrering i vederbörande centralanstalt. Fördenskull har särskild föreskrift upptagits att sinnesslö, som genomgått externatskola eller avslutat skolundervisning i enskild sinnesslöanstalt, skall anmälas till vederbörande centralanstalt, då han uppnått 21 års ålder, därest sådan anmälan ej tidigare skett. Ävenledes är det föreskrivet, att anmälan om utskrivning från arbetshem, som ej utgör del av centralanstalt, skall ske till vederbörande centralanstalt. Frånsett att åtskilliga av de i enskilda arbetshem intagna sinnesslöa icke gått i sinnesslöskola och att det även efter genomförandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn torde kunna inträffa, att det i arbetshem intages sinnesslö, som fått kvarstanna i hjälpklass under hela sin skoltid, har denna föreskrift motiverats därav, att föreståndare för arbetshem, som ej utgör del av centralanstalt, har rättighet att utskriva elev, som uppnått 21 års ålder, utan att föreståndaren vid vederbörande centralanstalt höres därom. För att denne skall kunna fullgöra sin ovannämnda uppgift måste han därför få vetskap om varje utskrivning från arbetshem av sinnesslö, som tillhör centralanstaltens upptagningsområde (20 §). På grund av den olika uppgift, som skall tillkomma vid skolhem beläget eller med sådant samorganiserat arbetshem, och andra arbetsihem, lämpar sig icke den hittillsvarande ordningen att varje arbetshem självt äger att bestämma om intagningarna i detsamma, utan är det för genomförandet av den avsedda differentieringen av arbetshemseleverna föreskrivet att alla ansökningar om intagning i arbetshem skola insändas till vederbörande centralanstalt, vars föreståndare det tillkommer att i fråga om den, som ej uppnått 21 år, besluta i vilket arbetshem intagningen skall äga rum. Rörande äldre bildbara sinnesslöa har centralanstaltens föreståndare däremot endast till uppgift att giva råd om intagning å arbetshem. Ävenledes skola alla ansökningar rörande intagning i vårdhem av sinnessloa under 16 år insändas till vederbörande centralanstalt, vars läkare och föreståndare ha att bestämma, om sinnesslö, som ännu icke uppnått denna ålder, kan få intagas i annat vårdhem än det vid centralanstalten anordnade eller med denna samorganiserade vårdhemmet för barn. En sådan ordning är nämligen förutsättningen för att det skall kunna skapas garanti för att en sinnesslö icke hamnar å vårdhem för obildbara förr än hans obildbarhet har blivit med säkerhet konstaterad (21 §). Hittills torde det ha varit mindre vanligt att det förordnats förmyndare för en sinnesslö. När så ej skett, är han efter uppnådd 21 års ålder formellt sett myndig, så att han lagligen har att svara och tala för sig. En sådan sinnesslö har alltså laga rätt att själv begära sin utskrivning, omhändertaga folkpensionen, förvalta erhållet arv m. m. Sådana rättigheter äro emellertid myc-

104 ket olämpliga för en sinnesslö med hans defekta omdöme och bristande förmåga att reda sig på egen hand. Denna oförmåga gäller ej minst omhänderhavandet av pengar, varför det är stor risk för att den sinnesslöe förslösar ett erhållet arv, liksom han i allmänhet har svårt att på ett förnuftigt sätt använda vad han i penningväg själv förtjänar. Visserligen bruka föräldrarna ofta ordna för en sinnesslö familjemedlem, men detta är i många fall icke heller det lämpligaste, då den sinnesslöes föräldrar ej sällan själva äro psykiskt undermåliga. Lämpligast torde därför vara att en var sinnesslö vid uppnådd myndig ålder erhåller förmyndare, må vara att någon av föräldrarna, som prövas vara lämplig för uppgiften, kan förordnas härtill. I många fall är det emellertid lämpligare att förordna annan än föräldrarna till den sinnesslöes förmyndare. Därigenom att domstol utväljer den person, som skall vara den sinnesslöes stöd och svara för honom, erhålles viss garanti för, att han får nödig vård och tillsyn. Föreskrift har därför upptagits att ledningen för sinnesslöanstalt skall ombesörja att förmyndare blir förordnad för en var i anstalten intagen bildbar sinnesslö, som uppnått 21 års ålder, han m å vara kvar i anstalten, försöksutskriven eller placerad i familjevård, och att samma skyldighet åligger ledningen för externatskola för sinnesslöa beträffande en var från denna utgången elev, som står under dess tillsyn. Då styrelse för sinnesslöskola emellertid icke är berättigad att ingå till domstol med begäran om förmyndare för elev, måste fullgörandet av här angivna skyldighet ske genom hemställan hos vederbörande överförmyndare att till domstolen göra framställning i frågan, vilken hemställan bör åtföljas av läkarbetyg rörande den sinnesslöe samt förslag till förmyndare (24 §). För obildbara sinnesslöa föreligger ej samma behov av bestämmelser rörande tillsättande av förmyndare. Deras vårdbehov är i regel otvetydigt även för föräldrarna och deras oförmåga att handhava affärer eller föra sin egen talan så uppenbar, att de anhöriga själva bruka ombesörja tillsättande av förmyndare i sådana fall där det av ekonomiska eller andra skäl är behövligt. Då det, så snart tvångsförfarande medgives i en lag, måste finnas en överinstans, hos vilken klagan kan föras, hava närmare bestämmelser härom upptagits. Anledning till klagan i ärende rörande omhändertagande av barn inom sinnesslövården kan tänkas förekomma, dels på så sätt att intagning ej kommit till stånd där enligt klagandens åsikt sådan bort ske, dels på så sätt att anmälan gjorts eller intagning i sinnesslöanstalt skett av barn, som enligt klagandens förmenande ej är sinnesslött eller också så lågtstående att det ej bör tillhöra den kategori av sinnesslöa, för vilka skolplikt skall föreligga. Vid uttagning av sinnesslöa barn ur skolklasserna kan olika mening komma att företrädas av klasslärare, läkare eller barnavårdsnämnd. Anser lärare eller barnavårdsnämnd ett barn vara sinnesslött, men läkaren vägrar utfärda intyg för intagning i sinnesslöanstalt, ha de möjlighet att underställa medicinalstyrelsen ärendets prövning. I avvaktan på att ärendet avgöres m å barnet, om medicinalstyrelsen ej förordnar om dess intagning på anstalt för observation, kvarstanna i skolan. Anser läkare att ett barn är sinnesslött, men skolans led-

105 ning vägrar skilja det från undervisningen eller barnavårdsnämnden underlåter att vidtaga åtgärder för dess intagning i sinnesslöanstalt, kan denne om h a n är skolläkare eller tjänsteläkare likaledes underställa medicinalstyrelsen ärendets prövning. Samma rätt tillkommer folkskoleinspektören. Föräldrar som ej anse att deras barn bör omhändertagas inom sinnesslövården ha även möjlighet att överklaga beslut om ansökning till eller intagning i sinnesslöanstalt. Oberoende av om sådan klagan förts skall dock barn, som anmälts till sinnesslöanstalt, intagas där när plats kan beredas, då man med hänsyn till den undersökning barnet före anmälan till sinnesslöanstalten genomgått kan förutsätta att omhändertagandet i flertalet av dessa fall är befogat och uppskov med intagningen ofta skulle medföra att barnet intoges mitt under pågående lästermin i stället för vid dess början, till olägenhet för undervisningen av såväl barnet självt som den avdelning det tillhör (25 §). Klagan över föreståndares vägran att medgiva hemtagande av elev skall i första hand behandlas av vederbörande anstaltsstyrelse. Åtnöjer sig klaganden ej med dess beslut, har det, om framställningen gällt skolelevs ferievistelse, ansetts tillräckligt att avgörandet i sista hand lägges hos inspektören för sinnesslövården. Gäller framställningen däremot försöksutskrivning av arbetshemselev skall medicinalstyrelsen vara överinstans, men har denna att före ärendets avgörande infordra yttrande av inspektören för sinnesslövården (26 §). En konsekvens av den föreslagna sinnesslölagstiftningen blir att retentionsrätt skall föreligga för bildbar sinnesslö upp till 21 års ålder men ej längre. Härmed vinnes att utskrivning icke kan ske under den för den sinnesslöe mest olämpliga tiden, under puberteten och efterpuberteten, utan först sedan denna period avslutats och den sinnesslöe uppnått en viss mognad. I många fall är dock ett fortsatt kvarstannande på anstalt även efter denna tid önskvärt. Utskrivning får dock enligt lagen om sinnesslövård ej vägras om framställning härom göres av den sinnesslöes förmyndare. Då förmyndaren tillsättes av domstol, ofta efter förslag av anstaltens styrelse, kan man förutsätta att i regel omdömesgilla och lämpliga personer komma att föra de sinnesslöas talan. Hittills ha vanligen svårigheterna att få kvarhålla vårdbehövande sinnesslöa på anstalterna framkallats av de sinnesslöa själva eller deras anhöriga, vilka även de ofta sakna förmåga att objektivt bedöma den sinnesslöes behov av omhändertagande. Genom kravet på tillsättande av förmyndare har även det för ekonomiskt dåligt situerade anhöriga vanliga skälet för hemtagandet av den sinnesslöe, disponerandet av hans folkpension, bortfallit. Då härigenom antalet fall, där begäran om utskrivning sker ehuru fortsatt vård är behövlig, kommer att reduceras högst betydligt, har icke ytterligare retentionsbestämmelser ansetts behöva införas i lagen om sinnesslövården. Där denna lag icke utgör hinder för utskrivning från sinnesslöanstalt, kan sådan i vissa fall förhindras av annan lag. Sålunda utgör barnavårdslagen hinder för utskrivning av barn under 16 år, där föräldrahemmet är dåligt, så att vistelsen i hemmet skulle bli till skada för barnet i ena eller andra hänse-

106 endet, och även av äldre barn upp till 18 år, om de äro vanartade, och u p p till 21 år om de eljest visa asociala tendenser. Sinnesslöa tillhörande sistnämnda kategorier k u n n a för övrigt oberoende av ålder, om de äro intagna å statens slutna sinnesslöanstalter, jämlikt sinnessjuklagen kvarhållas, även om förmyndaren skulle begära utskrivning. Då de föreslagna nya statliga anstalterna för obildbara sinnesslöa samtliga böra bli slutna anstalter, som förklaras vara sinnessjukhus, kommer föräldrars och förmyndares rätt att hemtaga obildbara sinnesslöa att inskränka sig till sådan, som vårdas å statsunderstödda vårdhem. Begäres därifrån utskrivning av sinnesslö, som icke lämpligen kan vårdas utanför anstalt, kan emellertid ansökan till statlig sinnesslöanstalt göras och härigenom sinnessjuklagen med dess rätt till retention bli tillämplig.

Stadga för sinnesslövården. I denna stadga ha upptagits bestämmelser rörande organisationen och förvaltningen av de statsunderstödda sinnesslöanstalterna och av externatskolorna för sinnesslöa (1 §). Däremot ingå ej bestämmelser rörande undervisningen vid de statsunderstödda sinnesslöskolorna, men kommer förslag till reglemente härför att inflyta i ett senare betänkande. Några bestämmelser angående statens sinnesslöanstalter ha icke medtagits, då dessa anstalter äro av mycket olika art och därför kräva i viss mån olikartade bestämmelser. Beträffande de statsunderstödda anstalternas ekonomiska förhållanden föreslås att statsbidrag skall utgå icke endast, som hittills, till anstalternas driftkostnader utan även dels som byggnadsbidrag till kommunala anstalter dels som bidrag till avlönande av föreståndare och lärare vid vissa anstalter för bildbara sinnesslöa (2 §). Närmare bestämmelser angående byggnads- och driftbidrag ha upptagits i en särskild kungörelse. Vad beträffar bestämmelserna om statens bidrag till avlönande av lärare och föreståndare, komma de att återgivas i det ovannämnda betänkandet, som senare kommer att avgivas. Det har icke ansetts lämpligt att lämna några mera detaljerade föreskrifter om anstaltsstyrelsernas storlek och sammansättning, utan ha bestämmelserna härom inskränkts till föreskrift att en av ledamöterna i styrelsen för sinnesslöanstalt skall vara läkare och att i styrelse för sinnesslöanstalt med skolhem en skall hava pedagogisk erfarenhet (3 §). Denna för erhållande av nödig sakkunskap i anstaltsstyrelserna erforderliga begränsningen i huvudmännens valfrihet har ansetts kunna genomföras även vid val av styrelse för kommunal anstalt, då det redan finns exempel på lagstiftning med en dylik begränsning i den kommunala självbestämningsrätten, i det att lagen om samhällets barnavård föreskriver, att bland barnavårdsnämndens ledamöter en skall vara präst och en pedagog samt i vissa fall en läkare. De föreslagna bestämmelserna angående godkännande av sinnesslöanstalt (5 och 6 §§) äro i huvudsak hämtade ur de hittills gällande kungörelserna angående villkoren för statsbidrags utgående till sinnesslö- och epileptiker-

107 anstalter. De häri anförda bestämmelserna rörande godkännande av anstalt ha emellertid kompletterats med den bestämmelsen, att ändring av godkänd anstalt icke får företagas utan inspektörens för sinnesslövårdens medgivande eller, där ändringen medför ökning eller minskning av platsantalet, utan tillstånd av medicinalstyrelsen (7 §). Erfarenheten har nämligen visat, att det föreligger behov av en sådan föreskrift. Hittills har icke funnits några restriktioner i fråga om arbetshems rättighet att anordna familjevård. Som den i andra kapitlet anförda statistiken rörande denna vårdform visar, ha emellertid de enskilda arbetshemmen i mycket ringa utsträckning använt sig av densamma. Behovet av kontrollerad familjevård vid enskilda arbetshem av vanlig typ förfaller också helt och hållet med den föreslagna differentieringen inom arbetshemsvården, enligt vilken de vid skolhem förlagda eller med sådant samorganiserade arbetshemmen skola omhändertaga de något högre stående från sinnesslöskolan utgående eleverna, vilka efter avslutad praktisk utbildning kunna tänkas försöksutskrivas till sina hem eller placeras i familjevård, medan till de enskilda arbetshemmen i allmänhet hänvisas endast lägre stående arbetshemselever, som bli i behov av permanent anstaltsvård. Rättigheten att anordna familjevård har därför blivit begränsad till centralanstalts arbetshem och annat arbetshem, som av medicinalstyrelsen särskilt godkännes för uppgiften (8 §). Den sedan år 1933 gällande bestämmelsen, att medicinalstyrelsen i fråga om enskild anstalt skall fastställa den avgift, som för envar vårdad av anstalten högst må uttagas, har visat sig vara i behov av förtydligande till förekommande av den tolkningen att i den fastställda avgiften skulle kunna inläggas varjehanda extra kostnader. Det har sålunda förekommit att den, som har att erlägga avgiften, utgått ifrån att han därutöver icke skulle behöva bidraga med kostnaden för några extra utgifter, såsom vård å sjukhus, tandvård, m. m. För den skull har den bestämmelsen upptagits, att i avgiften icke får inräknas kostnad för sjukvård, som ej kan meddelas av anstaltens läkare, tandvård eller protesanskaffning, ej heller kostnad för den klädutrustning, varmed den sinnesslöe vid intagningen skall vara försedd (9 §). I och med införande av skolplikt för sinnesslöa barn kan det ifrågasättas, huruvida icke anstaltsvården under tiden för den sinnesslöes skolundervisning och efterföljande praktiska utbildning borde för den enskilde vara kostnadsfri. Detta gäller nämligen icke endast ifråga om undervisning i folkskolan utan även beträffande den vård och undervisning som erhålles i blindskola och dövstumskola. Skäl kunna dock anföras mot att helt befria den enskilde från kostnad för undervisning och utbildning i sinnesslöanstalt. Detta skulle försvåra överflyttning till annan, avgiftsbelagd anstalt av barn, som kommit att intagas på sinnesslöanstalt, eller möjligen kunna väcka önskan att få ett undermåligt barn, som dock icke företer så höggradig undermålighet att den kan betecknas som sinnesslöhet, intaget i sinnesslöanstalt, då därmed komme att inbesparas den kostnad för barnets underhåll, som hemmet får vidkännas, om barnet under sin skolgång icke är intaget i anstalt. Avgiften bör emellertid sättas relativt lågt, så att den ej blir allt för betungande. Åtskilliga sin-

108 nesslöa barn komma nämligen från familjer, som icke äro berättigade till understöd av det allmänna, men för vilka en högre avgift för ett sinnesslött barn skulle bli nog så betungande och kunna lägga hinder i vägen för normala syskons utbildning. En begränsning till 200 kronor per år föreslås därför. Som en konsekvens av denna bestämmelse följer att för ett barn, som intages i enskild sinnesslöanstalt för erhållande av undervisning eller utbildning, skall den del av avgiften, vilken överskrider nämnda belopp, erläggas av vederbörande landsting resp. stad, och torde landstinget i dylikt fall lämpligen genom centralanstalten böra direkt uppbära den för den enskilde fastställda avgiften. Denna bör emellertid gälla endast som ett maximibelopp, så att centralanstalten må äga rättighet att bestämma den enskildes avgift till ett lägre belopp än de i stadgan bestämda 200 kronorna. Vad som sålunda stadgas anses endast kunna föreskrivas (10 §) för den tid den sinnesslöe enligt lagen om sinnesslövården skall vara omhändertagen. Önskvärt är emellertid att samma princip blir tillämpad icke endast från skoltidens början till uppnådd 21 års ålder utan även för såväl barn, vilka bli intagna i vårdhem, som för till myndig ålder komna sinnesslöa, för vilka anstaltsvård fortfarande är behövlig. Bestämmelsen för enskild anstalt att i fråga om bokföring ställa sig till efterrättelse vad medicinalstyrelsen härom föreskriver (11 §) innebär ingen ändring i vad som redan gäller. Hittills har ej funnits något föreskrift om vilka handlingar som skola bifogas ansökan om intagning i sinnesslöanstalt. Allmänt ha emellertid fordrats såväl läkarbetyg som uppgifter av de anhöriga enligt vissa formulär. I och med att omhändertagande å sinnesslöanstalt blir obligatoriskt böra emellertid bestämda former för intagningen fastställas Den bestämmelsen har därför upptagits att ansökan om intagning i sinesslöanstalt skall vara åtföljd av, förutom åldersbevis och ansvarsförbindelse, även läkarbetyg samt uppgifter rörande den sinnesslöes levnadsförhållanden, bådadera enligt av medicinalstyrelsen fastställda formulär (12 §). Ett angivande av den lägsta ålder, vid vilken barn böra intagas i sinnesslöskola, har ansetts lämplig. I den nu gällande kungörelsen om statsbidrag till anstalter för bildbara sinnesslöa har denna fastställts till 6 år. Någon anledning att för sinnesslöa stipulera en lägre skolålder än för normalbegåvade barn finnes ej utan bör skolålderns inträde i båda fallen vara densamma, 7 år. Bildbara barn, som intagas på sinnesslöanstalt före denna ålder, böra i den vid vårdhemmet anordnade kindergartenavdelningen erhålla viss förberedande undervisning. Någon övre åldersgräns, ovanför vilken intagning i sinnesslöskola ej skulle kunna ske, har däremot ej fixerats. Hittills har gällt, att barn över 12 år ej fått intagas i sinnesslöskola, men denna bestämmelse har ej varit till fördel, då en del barn, som intagits i 13—14 årsåldern, även skulle kunna ha nytta av att deltaga i skolundervisningen. Om lagen om sinnesslövården träder i kraft och därmed obligatorisk anmälan före 9 års ålder av alla sinnesslöa barn införes, torde intagning av b a r n över 12 års ålder endast i undantagsfall ifrågakomma (13 §).

109 De för närvarande gällande bestämmelserna rörande sinnesslöa, vilkas undermålighet kompliceras med annan defekt eller sjukdom, hava i viss m å n kompletterats. Hittills har det varit förbud för intagning i sinnesslöanstalt av sinnesslö, som lider av sinnessjukdom, samt för intagning i anstalt för bildbara sinnesslöa av sinnesslö, som lider av konvulsioner eller fallandesot eller av epidemisk sjukdom. Sistnämnda bestämmelse har kompletterats därmed att icke heller sinnesslö, som är blind, får intagas i anstalt för bildbara sinnesslöa, och att detsamma skall gälla i fråga om sinnesslö, som uppenbarligen är så vanartad, att han skulle bli till skada för samlivet å anstalten. Dövstumma sinnesslöa få ej intagas i skolhem, då de ej kunna tillgodogöra sig undervisningen där och särskild undervisning för dövstumma sinnesslöa är anordnad inom dövstumsvårdens ram. Däremot har förbud för intagning av sådana på arbetshem ej ansetts erforderligt, då erfarenheten visat att dövstumma sinnesslöa utan nämndvärd olägenhet för övriga intagna kunna vistas på arbetshem och deltaga i det praktiska arbetet på dessa anstalter. De ovan nämnda komplicerade formerna av sinnesslöhet böra omhändertagas på specialanstalter. För blinda, dövstumma och vanartade kan endast vederbörande statsanstalt ifrågakomma, för fallandesjuka antingen statens eller enskild anstalt och för psykopater enskild anstalt (16 §). Om sinnesslö, som under vistelsen i sinnesslöanstalt drabbas av sinnessjukdom, gäller redan nu att åtgärder ofördröjligen skola vidtagas för hans intagande å sinnesjukhus. Däremot har hittills icke funnits någon bestämmelse om åtgärd rörande en å anstalt för bildbara sinnesslöa intagen, som visar tecken på fallandesot. Rörande sådan sinnesslö upptages här föreskrift att han omedelbart skall anmälas till epilektikeranstalt. Vidare har bestämmelsen rörande i anstalt för bildbara sinnesslöa inlagen, som visar sig olämplig för samlivet därstädes, ändrats därhän, att den åtgärd, som i sådant fall skall vidtagas, icke skall vara intagning å sinnessjukhus utan i vederbörande statsanstalt eller annan lämplig anstalt. Yngre sinnesslöa böra som regel sändas till statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa, äldre däremot i allmänhet intagas på sinnessjukhus. För placering av psykopater komma de för psykopatiska imbecilla avsedda enskilda anstalterna i fråga. Sexuellt opålitliga elever kunna ofta överflyttas till enskilda anstalter, som endast omhändertaga det ena könet (17 §). I 18 § ha de fall av obildbarhet sammanförts, som kompliceras genom annan sjukdom eller svårskötthet. För dem föreskrives, i likhet med vad som hittills gällt, att de som äro epileptiska eller behäftade med smittsam sjukdom skola på betryggande sätt vårdas för sig, men har därjämte ett tillägg gjorts att de, som i olika avseenden äro svårskötta eller som lida av tuberkulos i smittsamt stadium endast få kvarstanna under förutsättning att ansökan till vederbörande statsanstalt göres. Anstaltsstyrelsens huvudsakliga uppgifter h a sammanförts i 19 §. Då det finnes exempel på att en anstalts föreståndare ej brukat få vara närvarande vid styrelsens sammanträden men detta måste anses vara olämpligt, har bestämmelse upptagits att föreståndare äger rättighet att — frånsett

110 ärende, där jäv mot honom föreligger — närvara vid styrelsens sammanträden och yttra sig i frågor, som beröra hans verksamhetsområde. Det h a r ansetts lämpligt, att även anstaltens läkare, vilken mera ställan torde ha varit närvarande vid styrelsesammanträden, erhåller samma rättighet (20 §). I övrigt bör det icke vara något hinder för att anstaltens läkare blir utsedd till medlem av styrelsen, vilket understundom förekommit. Det har i lagen icke lagts på styrelsen att besluta vare sig om intagning å anstalt eller om utskrivning därifrån, då styrelsen ej h a r tillfälle att så i detalj följa anstaltsarbetet och de intagnas utveckling, att den rätt kan bedöma vårdbehovet, och då dessa ärenden dessutom ofta kräva snabbt avgörande för att omsättningen vid anstalten smidigt skall kunna anpassas efter behovet, men har det här ålagts föreståndaren att vid styrelsesammanträdena lämna redogörelse för de åtgärder, vartill inkomna ansökningar givit anledning, samt att föra liggare över i anstalten intagna och de från anstalten utskrivna med angivande av varthän utskrivningen skett (21 §). Med hänsyn till de viktiga uppgifter som enligt lagen tillkomma föreståndare vid centralanstalt, vilken även har att i viss mån kontrollera vården av alla i dennas upptagningsområde hemmahörande bildbara sinnesslöa, ha de särskilda åligganden som tillkomma sådan föreståndare särskilt angivits (22 och 23 §§). I fråga om förfaringssättet vid tillsättande av föreståndare vid anstalt, där skolhem finnes, har den ändringen föreslagits, att inspektörerna icke endast skola yttra sig om de sökandes lämplighet för befattningen utan även upprätta förslag, upptagande tre sökande, om så många anmält sig, samt att styrelsen icke må utse annan sökande än den, som av båda inspektörerna uppförts på förslag, med rättighet att på nytt ledigförklara befattningen, därest icke tre behöriga sökande anmält sig. Vidare har stadgande tillkommit, att det för behörighet till föreståndarbefattning vid skolhem fordras såväl erfarenhet på sinnesslövårdens område som pedagogisk utbildning och att meddelande om tillsättning av föreståndare skall lämnas till såväl medicinalstyrelsen som skolöverstyrelsen (25 §). I fråga om tillsättning av föreståndare å annan anstalt, den må vara avsedd för bildbara eller obildbara sinnesslöa, föreslås att förslag om tjänstens återbesättande skall ingivas till medicinalstyrelsen, som har att efter hörande av inspektören för sinnesslövården godkänna den föreslagne eller infordra nytt förslag (26 §). Hittills har intet stadgande funnits angående inskridande mot föreståndare, som befinnes oskicklig eller försumlig i sin tjänst eller ådagalägger ett klandervärt uppträdande. Då saknaden härav är en påtaglig brist och då dessa tjänster efter en statlig reglering av lönerna erhålla en fastare organisation än hittills, har föreskrift om ett likartat förfaringssätt i alla dylika fall ansetts önskvärt och därför närmare bestämmelser härom föreslagits (28 §). Av i huvudsak samma skäl ha särskilda bestämmelser upptagits angående formerna för besvär över beslut i fråga om såväl tillsättning som entledigande, suspension eller varning av föreståndare (29 §).

Ill Några bestämmelser rörande lärarpersonalen äro icke intagna i denna stadga utan hänvisas beträffande lärarpersonalens åligganden, behörighet till lärarbefattning samt förfaringssätt vid tillsättande av lärarbefattning m. m. till det reglemente, som skall utfärdas för undervisningen vid statsunderstödda skolor för sinnesslöa (31 §). Till slut har det i stadgan särskilt framhållits, att dess bestämmelser gälla i fråga om epileptikeranstalter även beträffande sådana i dessa intagna, som icke äro sinnesslöa (33 §), till skillnad från bestämmelserna i lagen om sinnesslövården, vilka endast äro tillämpliga på de i epileptikeranstalterna intagna sinnesslöa.

Kungörelse angående statsbidrag till uppförande och inrättande av kommunala sinnesslöanstalter samt driften vid kommunala och enskilda sinnesslö- och epileptikeranstalter. Motiveringen till de i denna kungörelse upptagna bestämmelserna återgives i sista kapitlet, däri bl. a. kostnadsberäkning för införandet av skolplikt för sinnesslöa barn närmare avhandlas.

Reglemente för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa. Då statens slutna sinnesslöanstalter äro förklarade vara sinnessjukhus, gälla för dem bestämmelserna i stadgan angående sinnessjukvården i riket. För statens anstalt för fallandesjuka, i vilken vårdas såväl sinnesslöa som ickesinnesslöa fallandesjuka, är särskild stadga utfärdad (Sv. Förf. nr 460, år 1939). I denna ha de sakkunniga icke funnit anledning föreslå några ändringar, då de bestämmelser rörande bildbara sinnesslöa som ingå i lagen om sinnesslövården automatiskt i tillämpliga delar gälla även för i statens anstalt för fallandesjuka intagna bildbara sinnesslöa, såsom förbud att definitivt utskriva dem före 21 års ålder samt skyldighet att anmäla dem till pastorsämbete och hjälpverksamhetsläkare. Då denna anstalt beräknas utbyggas med sluten avdelning och sinnessjuklagen därefter bli tillämplig på anstalten, kommer härigenom skyldighet att föranstalta om tillsättande av förmyndare för intagen, som h a r behov av sådan, att åläggas anstaltens överläkare, varför ej heller särskild bestämmelse härom kräves. Däremot bli ändringar nödvändiga i det för statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa gällande reglementet (Sv. Förf. nr 570, år 1940) med anledning av den för sinnesslövården i övrigt föreslagna lagstiftningen samt förslaget att dessa anstalter, liksom alla andra sinnesslöanstalter, skola ställas under medicinalstyrelsens överinseende. Förslag till nytt reglemente för statens uppfostringsanstalter har därför uppgjorts.

112 I det nuvarande reglementet för dessa anstalter talas icke om arbetshem. Då även vanartade sinnesslöa liksom andra sinnesslöa efter avslutad skolundervisning äro i behov av fortsatt praktisk utbildning, bör en uppfostringsanstalt av detta slag hava icke endast skolhem utan även arbetshem. Bestämmelse härom har för den skull intagits (1 § 1 mom.). Vid statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar finnes redan särskilt arbetshem, och är sådant planlagt vid statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa flickor. Även har i samma paragraf (2 mom.) intagits stadgande därom, att högsta åldern för intagning i skolhem vid dessa anstalter skall vara 16 år och för intagning i arbetshem 21 år. Som regel bör endast intagning i skolhemmet äga rum och arbetshemmets uppgift vara att bereda skoleleverna fortsatt utbildning. Fall kunna dock förekomma av sinnesslöa ungdomar som överskridit 16 års ålder och dock bäst skulle passa på dessa anstalters arbetshem. För att lämna möjlighet öppen till en sådan placering har därför bestämmelsen om rätt till intagning i arbetshemmen av elever upp till 21 års ålder införts. Vidare har den ändringen föreslagits att förbud för intagning i dessa anstalter skall gälla icke endast blind utan även dövstum och fallandesjuk (3 mom.). Att denna utvidgning av ifrågavarande moment har föreslagits, beror därpå, att det numera finnes både statlig uppfostringsanstalt för dövstumma sinnesslöa och statlig epileptikeranstalt, vilken bör utbyggas bl. a. med slutna avdelningar, så att såväl mer affektlabila som vanartade fallandesjuka kunna här omhändertagas. Beträffande formerna för intagning i anstalt har den förändringen föreslagits att, i likhet med vad som föreslagits i fråga om andra sinnesslöanstalter, intagning ej skall beslutas av anstaltens direktion utan av föreståndaren i samråd med läkaren, dock med det undantaget att ärendet hänskjutes till direktionen, om skiljaktig mening skulle uppstå mellan föreståndaren och läkaren eller framställning ej anses böra godkännas (3 §). Utan att sakligheten eftersattes vinnes härmed ett snabbare avgörande och större smidighet vid behandlingen av dessa ärenden än om direktionen skulle besluta härom. Till skillnad mot vad som föreslagits vid andra sinnesslöanstalter har med hänsyn till klientelets art ansvaret för såväl utskrivning som placering i familjevård lagts på direktionen, som alltså har att därom besluta (11 §). Frågan om elevs utskrivning är sällan så brådskande att avgörandet ej kan ske vid direktionens sammanträden och ansvaret för behandling och placering av dessa för vanart omhändertagna elever bör läggas hos en officiell myndighet, där såväl psykiatrisk och pedagogisk som allmänt social sakkunskap är representerad. Däremot äger föreståndaren att i samråd med läkaren besluta om såväl återintagning från familjevård (11 §), som överflyttning från skolhem till arbetshem (8 §), då ett snabbt och smidigt förfaringssätt här är att eftersträva och dessa åtgärder ju innebära en ökad eller oförändrad kontroll av eleven. I enlighet med den allmänna föreskriften beträffande skolhem för

113 sinnesslöa har bestämmelse intagits att icke heller i dessa skolhem någon skall få kvarstanna längre än han har gagn av den därstädes meddelade undervisningen (8 §), då även för dessa anstalter huvudvikten skall läggas vid den praktiska utbildningen. I fråga om utskrivning från dessa anstalters arbetshem har mer restriktiva bestämmelser upptagits än de vid andra arbetshem för sinnesslöa föreslagna. Endast i form av placering i kontrollerad familjevård skall någon få återvända till samhället före 21 års ålder och före denna ålder skall utskrivning icke få förekomma i någon annan form än genom överflyttning till annan anstalt. I många fall kommer sådan utskrivning att äga rum till sluten statlig anstalt av dem som visa sig allt för svårskötta och olämpliga för vård å öppen anstalt. I andra fall skall arbetshemselev, som förbättrats, kunna utskrivas till statsunderstödd sinnesslöanstalt, om han visat pålitlighet och gott uppförande eller hans plats bättre behövs för annan sinnesslö, i vilket fall byte eventuellt kan ske (9 § 2 mom.). Arbetshemselev som uppnått 21 års ålder skall, om han under minst 1 år i familjevård uppfört sig utan anmärkning, kunna utskrivas till samhället, varvid anmälan h ä r o m emellertid skall göras till hjälpverksamhetsläkaren vid vederbörande sinnessjukhus (9 § 4 mom.). Då arbetshemmen vid dessa statens uppfostringsanstalter i första hand ha till uppgift att utgöra anstalter för fortsatt utbildning av de från skolan utgångna, är det icke önskvärt att platserna i längden upptagas av samma eller för gamla sinnesslöa. För den skull har den bestämmelsen upptagits, att arbetshemselev, som uppnått 25 års ålder och ej utackorderats i familjevård, bör utskrivas till annan lämplig anstalt, och att detta skall gälla även den, som efter 25 års ålder återförts från familjevård (9 § 5 mom.). Skulle sådana sinnesslöa icke vara i behov av vård å sluten anstalt, kan den framtida lösningen av denna vårdfråga ske genom att det som annex till anstalterna för asociala imbecilla anordnas öppna arbetshem för äldre arbetshemselever av här ifrågavarande typ. Då befattning som föreståndare, vilken hittills tillsatts av skolöverstyrelsen, med den ändrade organisationen framdeles skall tillsättas av medicinalstyrelsen, har den vid övriga skolhem gäliande bestämmelsen föreslagits, att icke endast inspektören för sinnesslövården utan även den pedagogiska inspektören för sinnesslöundervisningen skall höras innan medicinalstyrelsen fattar beslut i ärendet (29 §). Utöver dessa tillägg ha endast smärre ändringar i hittills gällande reglemente företagits, betingade dels av att enligt förslaget dessa anstalter ställas under medicinalstyrelsens överinseende dels av lämpligheten att giva reglementet en med stadgan för sinnesslövården så långt möjligt likartad lydelse.

8—431743

114 KAPITEL 5.

Beräkning av kostnaderna för införande av skolplikt för sinnesslöa barn. Kostnaderna för sinnesslö- och epileptikervården ha hittills till större delen burits av landsting resp. städer som ej deltaga i landsting. Förutom kostnaderna för de av dem drivna anstalterna ha de flesta vårdavgifterna till enskilda anstalter i sista hand erlagts av landstingen, då endast ett fåtal av de sinnesslöa tillhöra familjer som själva kunna betala hela vårdavgiften. I viss utsträckning ha därjämte kostnaderna för sinnesslövården åvilat staten, som dels ombesörjt vården för vissa kategorier av sinnesslöa, dels lämnat driftbidrag till de kommunala och enskilda anstalterna. Den totala kostnaden för de kommunala och enskilda anstalterna utgjorde, som av tabell 1 framgår, under år 1941 omkring 115 miljoner kronor och härav betalade staten omkring 2.8 miljoner kronor. Tabell 1. Kostnaderna för statsunderstödda sinnesslö- och epileptikeranstalter år 1941. Utgifter

Inkomster Anstaltens

art

Sinnesslöanstalter: Kommunala: externat . . . > : internat . . .

Summa

Därav statsbidrag

Avgifter

Summa

Kostnad för vårdplats och år

283 3 907 3 588

254 547 5401558 4 681147

40122 1 242 881 1 240 314

515 1 003 683 3 046 444

254 547 5 368 922 4 692 244

896 1374 1308

1133 395

286 005

653 068

1124 997

11470 647

2 809322

Godkänt platsantal

Epileptikeranstalter: Summa

4 703 710 11 440 710

De sakkunniga ha av skäl som tidigare framhållits ansett det rimligt och riktigt att staten ikläder sig betydligt större ekonomiskt ansvar för sinnesslövården än som hittills skett. Ett fullständigt förstatligande av sinnesslövården har däremot ej ansetts lämpligt. Statens ökade bidrag till sinnesslövården föreslås ske i följande former:

115 1. Statens övertagande av vården av obildbara sinnesslöa över 16 år. 2. Statsbidrag till uppförande och anskaffande av erforderligt platsantal vid de kommunala anstalterna, i fortsättningen benämnt byggnadsbidrag. 3. Statsbidrag till avlönande av lärare och föreståndare vid sinnesslöskolorna. 4. Statsbidrag till driften vid de kommunala och enskilda anstalterna. De under punkt 1 och 2 uppförda kostnaderna utgöra sådana, som äro en förutsättning för genomförande av skolplikten. De under punkt 3 och 4 uppförda kostnaderna äro fortlöpande och borde snarast möjligt tillämpas oberoende av vid vilken tidpunkt skolplikt införes. 1. Statens övertagande av vården av obildbara sinnesslöa över 16 år beräknas ske i etapper. Den nyanskaffning av platser, som omedelbart kräves för införandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa, motsvarar det antal platser vid Källshagens sjukhus som för närvarande äro belagda med sinnessjuka. Härför fordras att nybyggnad av ett sinnessjukhus kommer till stånd. Med hänsyn till sinnessjukvårdens behov bör sannolikt detta sjukhus planeras för minst 800 platser; av dessa skola dock endast omkring 500 medräknas i detta sammanhang. Det nyligen uppförda Sidsjöns sjukhus har dragit en kostnad av omkring 12 000 kr. per vårdplats. Kostnaden har genom inträdd dyrtid blivit högre än beräknat; härtill kommer att Sidsjöns sjukhus delvis är byggt för särskilt svårskött klientel, medan det klientel, från vilket Källshagens sjukhus skall avlastas, är relativt lättskött. De nytillkommande platserna torde därför kunna beräknas erhållas för en kostnad av 10 000 kr. per vårdplats. Hela kostnaden för den omedelbara utbyggnaden av den statliga sinnesslövården blir alltså omkring 5 miljoner kronor. 2. Byggnadsbidrag ha icke tidigare utgått inom sinnesslövården. Till andra sjukvårdsändamål av stor social betydelse utgå sådana bidrag såsom till vårdhem för lättskötta sinnessjuka, tuberkulosanstalter, epidemisjukhus samt barnavdelningar vid lasarett. Då genom införandet av obligatoriskt omhändertagande av bildbara sinnesslöa barn skyldighet pålägges landstingen att inom viss tid anskaffa tillräckligt antal platser, bör statsbidrag i någon form utgå för detta ändamål även inom sinnesslövården. Skyldighet att anskaffa tillräckligt antal platser föreligger endast beträffande skolplatser. I det föregående har emellertid framhållits att en rationell sinnesslövård kräver att till sinnesslöskolorna anslutas dels vårdhem för sinnesslöa barn dels arbetshem. Byggnadsbidrag bör därför utgå även till anskaffande av sådana platser. Med hänsyn till önskvärdheten av att den utbyggnad, som är behövlig inom sinnesslövården, i huvudsak kommer till stånd genom ökat antal platser inom den kommunala sinnesslövården, böra de kommunala anstalterna givas en ekonomiskt gynnsammare ställning än de enskilda, varför byggnadsbidrag endast bör utgå till landsting eller stad, som ej deltager i landsting, ej till enskild person, förening eller stiftelse. För att icke nu pågående byggnadsverksamhet skall avstanna och planerandet av behövliga tillbyggnader uppskjutas torde byggnadsbidrag, även om införandet av skolplikt på grund av tidsförhållandena skulle uppskjutas till

116 senare tidpunkt, böra utgå i efterhand för alla till- och nybyggnader vid de kommunala sinnesslöanstalterna, som godkännas från och med den 1 januari 1944. De olika landstingen ha emellertid hittills ordnat sin sinnesslövård mycket olika såväl med hänsyn till platsantalet som typen av anstalterna. Det skulle därför innebära en orättvisa om byggnadsbidrag skulle utgå till samtliga nyanskaffade platser efter den 1 januari 1944. De landsting som försummat sin sinnesslövård skulle härigenom komma i åtnjutande av statsbidrag för ett stort antal platser, medan de som redan nu uppfört tillräckligt stora anstalter ej kunde komma i åtnjutande av samma förmåner. I tabell 2 har en sammanställning gjorts av såväl nu befintliga platser som sådana, som enligt detta förslag böra anordnas, och deras relation till respektive upptagningsområdens folkmängd angivits. Det visar sig då att betydande variationer föreligga, i det platsantalet varierar mellan 0.16 %o och 1.23 °/oo av befolkningen. Medelvärdet ligger vid 0.70 %o av folkmängden. För att uppnå en rättvis fördelning av byggnadsbidragen har det därför övervägts att låta sådant bedrag utgå först för det antal platser, som överstiger det nuvarande medelvärdet, 07 °/0o av befolkningen. Med hänsyn till önskvärdheten av att de erforderliga utbyggnaderna snarast komma till utförande, och att de landsting, som sämst tillgodosett sin sinnesslövård, på en gång komma att åläggas stora byggnadsprogram, h a r dock en jämkning ansetts böra ske så att byggnadsbidrag skall kunna utgå för alla nytillkommande platser, som överstiger det antal, som svarar mot 05 °/oo av folkmängden inom upptagningsområdet. I tabell 3 har en sammanställning gjorts över det antal platser, till vilka byggnadsbidrag enligt dessa principer skulle utgå. Omkring 840 nya platser krävas omedelbart vid skolpliktens genomförande och ytterligare omkring 600 för att sinnesslövårdens alla grenar skola bli tillgodosedda. Av dessa skulle enligt förslaget endast omkring 570 av den förra gruppen vara berättigade till bidrag och omkring 530 av den andra gruppen, d. v. s. sammanlagt omkring 1 100 platser. Som tabell 2 visar kommer, även sedan utbyggnaden enligt detta förslag fullföljts, betydande olikheter att föreligga beträffande det relativa antalet platser i de olika länen, beroende på att länen ej överallt beräknas utnyttja de enskilda anstalterna i samma omfattning Då det är önskvärt att landstingen successivt omhändertaga allt större del av sinnesslövården, är det olämpligt att fixeia någon övre gräns för platsantalet, ovanför vilken byggnadsbidrag ej skulle utgå. Förekomsten av sinnesslöhet varierar i olika delar av landet, varför en sådan gränsdragning skulle innebära en orättvisa mot de landsdelar, där sinnesslöhet förekommer i relativt stor utsträckning. Den begränsning av platsantalet, som kan visa sig behövlig, bör därför ske genom medicinalstyrelsen, som ej bör godkänna förslag till kommunal anstalt annat än om behov av det föreslagna antalet platser föreligger. För de städer, som ej deltaga i landsting, äro förhållandena i viss m å n annorlunda än för länen. I alla dessa städer torde lämpligen en del av plats-

117 antalet böra tillgodoses genom externatskoleplatser. Externatskolan utgör den ojämförligt billigaste formen för anordnande av sinnesslöundervisning, men kan, som tidigare framhålllits, endast ha en begränsad användning. För att ej stimulera till användande av denna billiga undervisningsform i större utsträckning än som är lämpligt, anses byggnadsbidrag för externatskolor ej böra ifrågakomma. Vid beräkning av det antal platser, som motsvarar 0 5 %o av folkmängden, böra endast platser vid anstalter av internattyp få medräknas. Beträffande storleken av byggnadsbidraget har det övervägts om det skulle utgå efter samma normer som bidrag till vårdhem för lättskötta sinnessjuka. Till dessa anstalter utgår byggnadsbidrag med, om vårdhemmet utgör: nyuppförd byggnad 1 500 kr/plats, för ändamålet inköpt, eventuellt renoverad byggnad 1 000 kr/plats, i vederbörandes ägo befintlig byggnad som omändras för ändamålet 750 kr/plats, allt med den inskränkningen att bidraget skall utgöra högst hälften av den verkliga byggnadskostnaden. Sinnesslövården och vården av lättskötta sinnessjuka stå varandra i vissa avseenden nära, varför likartade bestämmelser rörande byggnadsbidrag kunde vara motiverade. Å andra sidan är en uppdelning i nybyggda respektive ombyggda anstalter praktiskt taget ogenomförbar när det gäller sinnesslöanstalterna. De utvidgningar av anstalterna, som enligt detta förslag böra komma till stånd, utgöra till en stor del en blandning av nybyggnad, ombyggnad och ändrad disposition av redan befintliga utrymmen, varför en sådan gradering av byggnadsbidragen säkerligen skulle leda till missförstånd och olika tolkning av bestämmelserna. Ej heller föreligger någon anledning att stimulera landstingen till nybyggnad av anstalter. Erfarenheten har visat att i synnerhet arbetshem med mycket gott resultat och för relativt liten kostnad kunna inredas i äldre byggnader. Sinnesslövården bör givetvis anordnas så billigt som möjligt, blott icke kravet på ändamålsenlighet eftersattes. De sakkunniga ha därför funnit sig böra föreslå att byggnadsbidrag skall utgå med samma belopp för varje nytillkommen vårdplats, oavsett om den inrymmes i ett nytt eller gammalt hus, endast med den inskränkningen att beloppet skall utgöra högst hälften av den verkliga byggnads- och inköpskostnaden. Då ersättning ej alls skall utgå till de platser som ligga under 0.5 °/oo av folkmängden, är det rimligt att byggnadsbidraget för det antal platser, som ligger ovanför denna gräns, göres större än för vårdplatser, avsedda för lättskötta sinnessjuka. En sådan storlek av bidraget torde även vara motiverad ur den synpunkten att det här, vad beträffar skolplatser, rör sig om en skyldighet som pålägges landstingen och ej, som beträffande inrättandet av vårdhem för lättskötta sinnessjuka, ett frivilligt åtagande av en viss sjukvårdsuppgift. Beloppet föreslås därför maximeras till 2,000 kr. per plats, ett belopp som före 1939 svarade mot knappt halva genomsnittliga kostnaden för nybyggnad av sinnesslöanstalter.

118 Tabell Antalet platser vid de kommunala sinnesslöB e f i n t Folkmängd den Vi 1942

Län respektive stad som ej deltager i landsting

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands (utom Norrköping) . . . Jönköpings Kronobergs Kalmar Norra landstinget Södra landstinget Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus (utom Malmö och Hälsingborg) Hallands Göteborgs o. Bohus (utom Göteborgs stad) Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs (utom Gävle) Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Summa Stockholm 4 Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Gävle Summa 1

Skolhem

Arbetshem

platsantal

7oo av folkmängden

platsantal

55 51 53 80

72 66 39 87

290 467 138 525 193 066 248 824 243 267 151 436 92 015 135 749

(39) (24) 100 (15) (22)

58 872 145 343 248 730

0-37

0-27

312 264 151 973

107 62

0-34 0-41

204114 330 090 240 340 267 852 228 406 170 298 250 066 234172 275 319 139 874 221 563 219 897

71 132

0-35 0-23

32 121

89 60 56 72 83 99 54 91 38

0-33 0-26 0-33 0-29 0-35 0-36 0-38 0-41 0-17

5 192 522 1496

0-28

0-47 0-19 0-54

32 19 30

599 962 283183 157 462 71150 62 553 39 642

(124)i 71 (63)i 30 - (38)i

1213 952

101(225)1

0-37 0-27 0-32

0-16

61 26 48 38 48 30 20

35 116

Siffrorna inom parentes angiva intagna å externatskoleplatser. Jönköpings län har eget vårdhem samt del i Smålands sinnesslöanstalt. Endast internatplatser uppgivas. 4 Stockholms sinnesslövård beräknas i huvudsak omhänderhavas av särskild förening. 2 s

119 2. anstalterna i förhållande till folkmängden. Efter

liga Vårdhem

f ö r e s l å gen

Skolhem

Samtliga anstalter

utbyggnad Samtliga anstalter

platsantal

7oo av folkmängden

platsantal

7oo av folkmängden

platsantal

7oo av folkmängden

platsantal

7oo av folkmängden

0-80 0-73 0-87 0-93 0-45

110 75 90 105

0-38 0-54 0-47 0-42

345 177 208 231 70+ 1144

119 1-28 1-06 0-93 0-88 0-59 0-61 0-59

0-36

—

—

76 64 70

0-39 0-26 0-29 )

230 117 168 231 70(+39)2

—

-

0-16

0-32

370 I }

0-37

0-39

0-83

0-39

0-71

0-38

1-03

— —

-

- J[

1 89 56 (81

0-38

—

—

287 62

0-92 0-41

160 65

0-51 0-43

410 117

1-31 0-77

32 148

0-16 0-26

135 401

0-66 0-70

63 220

0-31 0-39

160 490

0-78 0-86

0-86 0-26 1-12 0-68 0-87 0-84 1-23 1-00 0-49

115 80 75 90 100 120 85 125 100

0-43 0-35 0-44 0-36 0-43 0-44 0-61 0-56 0-45

256 140 224 170 203 230 200 286 200

0-96 0-61 1-25 0-68 0-87 0-84 1-43 1-28 0-91

0-32

—

—

77 72 72 93 70 100 50

0-45 0-29 0-31 0-34 0-50 0-45 0-23

230 60 194 170 203 230 172 221 108

0-26

3 641

0-70

0-41

4 912

0-95

50 31

0-08 0-11

—

—

0-08 0-47 0-31 1-27

150(150)1 75 (75)i 30 (35)i 15 (30)i 10 (25)1 5 (25)i

0-50 0-53 0-41 0-63 0-77 0-56

1593 993 903 403 733

0-56 0-63 1-26 0-64 1-83

285(340)1

0-51

0-85

503 1343 49 90

—

—

—

—

0-97

1-89

120 Tabell 3. Förslag till utbyggnad av sinnesslövården jämte beräkning av antalet platser berättigade till byggnadsbidrag.

Län resp. stad, som ej deltager i landsting

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands (utom Norrköping) Jönköpings Kronobergs Kalmar: Norra landstinget . . . . Södra landstinget . . . . Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus (utom Malmö och Hälsingborg) Hallands Göteborgs och Bohus (utom Göteborg) Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro: Alternativ I Alternativ I I . . . Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs (utom Gävle) Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Summa Stockholm .. Göteborg . . . Malmö Norrköping . Hälsingborg Gävle

0-5 7 0 0 av Nödvän- Önskvärd dig nyannyanfolkNuvarande plats- mängden skaffning skaffning motsvarar av platser av platser antal platser 1 II 230 117 168 231

+ + +

85 30 40

+ 122 76

100 ;

160 I

II

85 30 40

30 30

66 13

10 13

+

287 62

+

73 25

50 30

50 30

135 401 230 60 194 170 2C3 230 172 221 108

+ + + 114

+ + + + + + 110

3 641 50 134 49 90

300 142 79

26 80 25 30

26 26

55 30

28 65 60

65 58

25 50

+ 31

73 Summa

30 30

Antal platser till vilka byggnadsbidrag skall utgå

+ 25

i Där redan platser finnas, motsvarande minst 0'5 7 0 0 av folkmängden, markeras detta med + . 2 Av dessa kunna endast 40 godkännas i fortsättningen.

121 Kostnaden för staten skulle enligt dessa beräkningar vid införande av skolplikt för bildbara sinnesslöa bli omedelbart $70 X 2 000 = 1 140 000 kronor och för ytterligare behövlig utbyggnad av den kommunala sinnesslövården i övrigt 530 X 2 000 = 1 060 000 kronor. Den sammanlagda omedelbara kostnaden för staten för anskaffande av erforderligt antal platser vid införande av obligatorisk undervisning av bildbara sinnesslöa skulle alltså bli 6^ millioner kronor. 3. Då frågan om statens övertagande av lönerna till lärare och föreståndare vid sinnesslöskolorna kräver en speciell utredning, kommer särskilt betänkande att avgivas i denna fråga. I detta sammanhang har det dock ansetts vara av värde att utreda huru stor del av kostnaderna vid sinnesslöanstalterna, som utgöres av lärarlöner. En sammanställning härav har gjorts i tabell 4. Då flertalet anstalter ha även andra avdelningar än skolhem, är förhållandet mellan lärarlönerna och anstalternas totala kostnader relativt litet och synnerligen varierande. Vid de anstalter, som endast bestå av skolhem, utgöra lärarlönerna 33—69 °/o av alla vid anstalten utgående avlöningar och 12—26 °/o av anstaltens hela utgiftsstat. Då naturaförmåner icke inräknats i alla dessa tal, äro de lägsta siffrorna något missvisande. I genomsnitt torde man kunna räkna med att statens övertagande av lärar- och föreståndarelönerna vid skolhemmen kommer att innebära en nedsättning i huvudmännens kostnad med 40—50 °/o av alla avlöningar resp. omkring 20 °/o av skolhemmens totalkostnad. Sammanlagt utbetalades under år 1941 vid sinnesslöanstalterna 744 883 kronor i löner till lärare och föreståndare vid skolhem. I detta belopp har ej löner till slöjdlärare inräknats, då slöjdlärarna i regel även fungera som vaktmästare, arbetsledare eller dylikt. Vid skolpliktens genomförande och den därmed förbundna ökningen av elevantalet och regleringen av lärarnas tjänstgöringsförhållanden torde lärarkåren vid sinnesslöskolorna behöva utökas med nära 50 % . Genom inräknande i lönerna av naturaförmåner och genomsnittligt något höjda löner torde den årliga kostnaden komma att uppgå till ungefär det dubbla av den nuvarande kostnaden eller omkring 15 millioner kronor. 4. Driftbidrag ha föreslagits utgå med i huvudsak samma belopp som hittills. Bidraget har sedan 1933 beräknats principiellt utgå med en tredjedel av vårdkostnaden och utbetalats i efterskott med visst belopp för halvår och vårdnad. Detta belopp har enligt kungl. kungörelse den 19 maj 1933 varit för obildbar sinnesslö 180 kr; för bildbar sinnesslö, som ej är fallandesjuk eller blind och åtnjuter vård å uppfostringsanstalt för sinnesslöa, 180 kr; för sådan sinnesslö, som endast åtnjuter undervisning å uppfostringsanstalt för sinnesslöa, 90 kr; för bildbar sinnesslö, som icke är fallandesjuk eller blind och åtnjuter vård å arbetshem för sinnesslöa, 135 kr; för bildbad sinnesslö, som är blind eller fallandesjuk och åtnjuter vård å arbetshem, 225 kr; samt

122 Tabell 4. Förhållandet mellan lärarlöner och övriga utgifter vid sinnesslöskolorna år 1941.

Anstalter

Förhållandet mellan lärarAnstalter- Löner till löner och nas art: lärarperso- Na- Alla av- Anstaltens [ Skolhem nal (slöjd- tura- löningar samtliga Arbetshem lärare ej förmå- vid an- utgifter alla av stalten Vårdhem inräknade) ner löningar

% Kommunala anstalter (internat) Stockholms län: Upplands Väsby Uppsala län: Rickomberga Södermanlands län: Löt Östergötlands län: Storängen Småland: Nannylund Blekinge o. Gotlands län: Ekhagen Kristianstads län: Fridhem Malmöhus län: Möllevångshemmet Malmö stad: Håkanstorp Hallands län: Hallagården Göteborgs stad o. Göteborgs o. Bohus län: Stretered Älvsborgs o. Skaraborgs län: Johannesberg Värmlands län: Ulleberg Örebro län: Askersund Västmanlands län: Sofielund Kopparbergs län: Haggården Gävleborgs län: Höghammar Västernorrlands län: Bodaborg Jämtlands län: Furuhagen

SAV

12 202

+

94 525 235 096

13 SA

24 835

+

86 839

7 SAV

14 098

+

28 460

73 573

49 SAV

24 049

+

84 217 276 890

30 S

37 778

—

68 456 141 796

s

13 504

+

36 691

94 645

36 SA

23 075

+

43 530 110 727

53 SA

—

74 623 201 596

44 S

13 879

—

64 372

51 S

12 041

+

25 344

69 877

47 SAV

—

218 404 541 691

28 SAV

33 667

+

206 090 550 170

16 SAV

—

107 762 269 244

s

20 824

—

36 534

85 586

56 SAV

14 684

+

77 387 275 610

18 SAV

30 287

—

82 620 318 698

36 SA

17 026

+

54 649 131 693

31 SAV

17 486

+

68 770 265 643

25 SAV

+

51631 149 129

123 Anstalter

Västerbottens län: Brogården Norrbottens län: Tallheden Enskilda anstalter (internat) Slagsta Sävstaholm Betaniahemmet Anna Geijers minne Charlottendal Hammarbo Söderhaga

Förhållandet mellan lärarAnstalter Löner till löner och nas art: lärarperso- Na- Alla av- Anstaltens Skolhem nal (slöjd- tura- löningar hela Arbetshem lärare ej förmå- vid an- samtliga alla avstalten utgifter Vårdhem inräknade) ner löningar utgiftsstaten o/ /o

%

SAV

24 820

46170 107 563

23 SAV

25 720

75 750 166 935

15 SV SA SAV

42 698 17118 17 303 2149 7144 8 302 8 926

151 997 400 375 38 799 126105 35 057 124 820 3134 10 515 21548 63 381 19 967 62 659 21933 81594

28 44 49 69 33 41 41

11 13 13 20 12 13 11

s s s SA

+ + + + + +

1 Externatskolor:

Stockholms stads Göteborgs stads Norrköpings stads

90 456 150 370 15174 17 610 28 900 37 937

60 86 76

1 Särskild uppgift om lärarlöner ej lämnad; så gott som alla avlöningar utgöras av lärarlöner.

för arbetshemselev, som är utackorderad i familjevård, med belopp motsvarande arbetshemmets kostnad för den utackorderade, dock högst 90 kr. Genom tillägg till denna kungörelse (Kungl. kungörelse den 26 april 1940) utgår även statsbidrag till arbetshem, som enligt medicinalstyrelsens medgivande anordnar kontrollerad familjevård för fallandesjuka, med en tredjedel av kostnaden för utackorderad elev, dock högst 150 kr. Genom ändring i dessa kungörelse (Kungl. kungörelse den 24 april 1942) har statsbidrag till driften vid sinnesslö- och epileptikeranstalter från och med den 1 juli 1942 för varje vårdad och halvår fastställts till: för obildbar sinnesslö 235 kr; för bildbar sinnesslö, som ej är fallandesjuk eller blind och åtnjuter vård å uppfostringsanstalt för sinnesslöa, 225 kr; för sådan sinnesslö, som endast åtnjuter undervisning å uppfostringsanstalt för sinnesslöa, 112:50 kr; för sinnesslö, som åtnjuter vård å uppfostringsanstalt för sinnesslöa och är blind, 225 kr; för sådan sinnesslö, som är fallandesjuk, 250 kr; för sinnesslö, som ej är blind eller fallandesjuk och åtnjuter vård å arbetshem för sinnesslöa, 175 kr;

124 för sinnesslö, som åtnjuter vård å arbetshem och är blind, 225 kr; samt för sådan sinnesslö, som är fallandesjuk, 250 kr. Statsbidragen till arbetshemselever utackorderade i familjevård utgå med oförändrade belopp. Med hänsyn till kravet att staten i större utsträckning än hittills skall täcka kostnaderna för sinnesslövården, ha dessa belopp ansetts böra i huvudsak kvarstå oförändrade, trots att staten genom övertagande av lärarlönerna beräknas påtaga sig omkring 20 % av skolhemmens hittillsvarande genomsnittliga omkostnader. En mindre ändring har dock föreslagits i det statsbidraget för arbetshemselev och vårdhemspatient upptagits till samma belopp. Statsbidraget för arbetshemselever har hittills varit lägre än för vårdhemspatienter med hänsyn till att dessa elever kräva mindre hjälp med sin skötsel och ha förmåga att under ledning utföra nyttigt arbete. Så är visserligen förhållandet, men det är att märka att dessa mer högtstående sinesslöa kräva en annan och högre standard än de helt lågtstående, deras rum måste möbleras bättre, deras mat vara mer omväxlande och deras kläder motsvara vanliga ungdomars, vilket gör att omkostnaderna för de på arbetshem intagna bli större än för de i vårdhemmen intagna. Det hittillsvarande systemet med olika stora statsbidrag har i en del fall medfört svårighet för en rationell uppdelning av klientelet. Äldre arbetshemselever, hos vilka arbetsförmågan praktiskt taget upphört, men vilka intellektuellt hört hemma bland de bildbara, ha ogärna, på grund av det lägre statsbidraget, mottagits på arbetshem och härigenom blivit mycket svåra att placera; å andra sidan finnas fall, där intellektuellt lågtstående kunnat läras upp och bli mycket duktiga i en enda syssla t. ex. vedhuggning, diskning o. dyl. För en sådan patient har trots hans arbetsförmåga det högre bidraget för obildbara sinnesslöa utgått. Störst olägenhet ha dock de olika bidragen medfört genom att minska intresset hos föreståndarna för vårdhemmen för en energisk arbetsterapi bland de intagna. Man har trott sig riskera att patienterna, sedan de bibringats vissa färdigheter, skulle rubriceras som arbetshemselever och genom det lägre statsbidraget giva sämre ekonomiskt utbyte. Dessa förhållanden tala för att lika stort statsbidrag för arbetshemselever och obildbara sinnesslöa bör utgå. För i familjevård utackorderade har föreslagits, att statsbidrag för epileptiker liksom för sinnesslöa skall motsvara arbetshemmets hela kostnad för den utackorderade med de fastställda maximibeloppen oförändrade. Den nu gällande bestämmelsen, att endast en tredjedel av omkostnaderna för familjevård av epileptiker skall kunna täckas med statsbidrag, verkar ej stimulerande på användandet av denna vårdform, vilken borde komma till användning i större utsträckning än som hittills skett. Med hänsyn till den proportionsvis stora del av kostnaderna vid externatskolor för sinnesslöa, som utgöres av avlöningar till lärare och föreståndare har, då staten övertager dessa avlöningar, intet ytterligare driftbidrag ansetts böra utgå till externatskolor. Vid införandet av skolplikt för sinnesslöa barn kräves som av tabell 3

125 framgår en ökning av platsantalet inom den statsunderstödda sinnesslövården med omkring 840 platser och för en fullständig utbyggnad av sinnesslövårdens alla grenar ytterligare omkring 690 platser. Merkostnaden per år i statsbidrag skulle härigenom vid införande av skolplikt bli 840 X 450 = 378 000 kronor och för en fullständig utbyggnad av sinnesslövården ytterligare 690 X 450 = 310 500 kronor, ett belopp, som med hänsyn till den ökade användningen av kontrollerad familjevård, som beräknas bli följden av den föreslagna differentieringen inom arbetshemmen, bör avrundas uppåt till 350,000 kronor. Sammanfattande kunna alltså statens kostnader för införande av skolplikt för sinnesslöa barn beräknas bli: Engångskostnader: Utbyggnad av den statliga sinnesslövården 5 000 000 kronor Byggnadsbidrag till den kommunala sinnesslövården . . . . 1 140 000 kronor Summa 6140 000 kronor ökning av de fortlöpande kostnaderna per år: Avlöningar till lärare och föreståndare vid sinnesslöskolorna 1 500 000 kronor Ökning av driftbidragen . 378 000 kronor Summa 1 878 000 kronor

126 Bilaga till Kap. 3.

översikt örer plats till gången vid jämte plan för utbyggnad av de landsting resp. i landsting ej deltagande städer tillhöriga sinnesslöanstalterna med angivande för varje län resp. dylik stad av I. sådana åtgärder, som äro nödvändiga för införandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn och II. sådana åtgärder, som i övrigt äro önskvärda för sinnesslövårdens ordnande. Stockholms län (folkmängd c:a 290 000). Anstalter: 1) Landstingets anstalt i Hammarby, Upplands-Väsby, omfattande Skolhem med 55 platser. Arbetshem för manliga sinnesslöa med 42 platser. Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 30 platser. Vårdhem med 73 platser. 2) Landstingets anstalt i Östhammar, omfattande vårdhem för obildbara sinnesslöa av mankön med 30 platser. Platsbehovet för skolelever är bortåt 110. I skolhemmet äro 55 skolelever intagna och dessutom äro c:a 20 sinnesslöa barn från länet intagna i de Föreningen för sinnesslöa barns vård tillhöriga sinnesslöskolorna, medan 33, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: Skolhemmet är redan med nuvarande efterfrågan på platser otillräckligt, skollokalerna äro olämpligt placerade, annat dagrum än gymnastiksalen finnes ej m. m. Arbetshemmet för flickor är trångt utan dagrum och dess lokaler befinna sig i dåligt skick. Någon lättnad beträffande dessa förhållanden beräknas erhållas sedan en annexbyggnad, innefattande väv- och arbetssal samt kindergartenssal, som för närvarande är under uppförande, blivit färdig. En nybyggnad innefattande skollokaler och dagrum blir dock behövlig. Plats härför finnes inom anstaltsområdet. De härigenom ledigblivna skolsalarna i det nuvarande skolhemmet böra omändras till sovsalar, varigenom ett tillräckligt antal platser erhållas. Eventuellt kan ett antal provklassbarn beredas plats å vårdhemmet. Det nuvarande vårdhemmet vid skolan — i vilket redan nu vårdas icke mindre än 41, som äro under 16 år, varav 34, som äro under 12 år, medan 25 sinnesslöa från länet, som äro under denna ålder, äro intagna i enskilda vårdhem — torde i huvudsak böra disponeras som vårdhem för barn. Med den nya lagstiftningen torde även ett ökat antal platser för arbetshemselever bli behövligt. Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa kan eventuellt anordnas i samma nybyggnad som skollokalerna. Redan nu äro 24 sinnesslöa från länet av vartdera könet intagna i enskilda arbetshem. Det vore därför önskvärt att landstinget anordnade ytterligare ett arbetshem för manliga sinnesslöa, vilket dock bör förläggas till annan plats.

127 I. Nybyggnad för skollokaler eventuellt innefattande även arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med minst 30 platser. II. Anordnande av arbetshem för manliga sinnesslöa förlagt till annan plats med minst 30 platser. Uppsala lån (folkmängd c:a 138 000). Anstalter: 1) Rickomberga, Uppsala, omfattande Skolhem med 51 platser Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 22 platser. 2) Haga, beläget några kilometer därifrån, omfattande Arbetshem för manliga sinnesslöa med 44 platser. Platsbehovet för skolelever är c:a 75. I skolhemmet äro 47 skolelever intagna, medan 28, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: Det till anstalten hörande markområdet är allt för litet att medgiva några nybyggnader inom detsamma. Det i anslutning till skolhemmet anordnade arbetshemmet för kvinnliga sinnesslöa behöver tagas i anspråk som skolhem och arbetshemseleverna flyttas till ett, helst så nära skolhemmet som möjligt, nyinrättat arbetshem. Detta bör, då nybyggnaden ej bör göras för liten, ej få mindre än ett 30-tal platser. Antalet å Rickomberga skola och arbetshem befintliga kvinnliga arbetshemselever utgör 26, medan 9 kvinnliga sinnesslöa från länet äro intagna i enskilda arbetshem. Det nya arbetshemmet för kvinnliga sinnesslöa kan lämpligen uppföras tillsammans med vårdhem för barn. Som sådant fungerar för närvarande ett enskilt vårdhem, Älby i norra Uppland (där det vårdas 25 i Uppsala län hemmahörande sinnesslöa, som äro under 16 år, varav 15 som äro under 12 år, medan hela antalet sinnesslöa från länet under denna ålder, som äro intagna i enskilda vårdhem, utgör 33). önskvärt är emellertid, att landstinget får eget vårdhem för sinnesslöa barn. Finnes möjlighet att för denna nybyggnads uppförande förvärva den mark, som gränsar intill anstaltens område, vore detta givetvis det bästa. I annat fall får arbetshem för kvinnliga sinnesslöa och vårdhem för sinnesslöa barn läggas på längre avstånd från Rickomberga skolhem men bör denna nya anstalt under alla förhållanden ha samma styrelse som detta, såsom förhållandet är med Haga arbetshem. Av manliga sinnesslöa äro 10 från länet intagna å enskilda arbetshem. I. Uppförande av arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 30 platser. II. I anslutning till detta uppförande av ett vårdhem för barn med 30 platser. Södermanlands lån (folkmängd c:a 193 000). Anstalt: Löt, Malmby, omfattande Skolhem med 53 platser (av vilka 16 äro upptagna av kvinnliga arbetshemselever) . Arbetshem för manliga sinnesslöa med 39 platser (av vilka 7 upptagas av större skolelever). Vårdhem med 76 platser. Platsbehovet för skolelever är bortåt 85. I sinnesslöskolan finnas 44 elever (av vilka 37 bo i skolhemmet och 7 i arbetshemmet), medan 39, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: Lokalerna i skolhemmet äro med nuvarande belastning ej tillfredsställande. Skollokalerna äro små, dagutrymmena otillräckliga, behov av ytterligare sjukrum föreligger, de kvinnliga arbetshemseleverna sakna eget dagrum, m. m. En nybyggnad är därför behövlig, så att den nuvarande skolbyggnaden enbart kan användas som sovavdelning för skoleleverna, vartill alltså även de nuvarande skolloka-

128 lerna, salarna för kvinnliga arbetshemselever och eventuellt det nuvarande dagrummet skulle användas. I nybyggnaden åter skulle dels skollokaler och dagrum för skoleleverna inrymmas, dels arbetslokaler för kvinnliga arbetshemselever. Arbetshemmet för manliga sinnesslöa skulle helt användas som arbetshem. För närvarande äro icke mindre än 34 manliga och 25 kvinnliga sinnesslöa från länet intagna i enskilda arbetshem. Vårdhemmet — i vilket för närvarande vårdas 25, som äro under 16 år, varav 13 som äro under 12 år, medan 17 sinnesslöa från länet, som äro under denna ålder, äro intagna i enskilda vårdhem — bör omändras, så att det blir dels vårdhem för barn dels arbetshem för kvinnliga sinnesslöa. I. Ny skolbyggnad med arbetssalar även för kvinnliga arbetshemselever. Omändring av vårdhemmet till dels vårdhem för barn dels arbetshem för kvinnliga sinnesslöa. Östergötlands län utom Norrköping (folkmängd c:a 250 000). Anstalt: Storängen, Söderköping, omfattande Skolhem med 80 platser Arbetshem för manliga sinnesslöa med 53 platser Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 34 platser Vårdhem med 64 platser. Platsbehovet för skolelever c:a 105. I skolhemmet äro 79 skolelever intagna, medan 26, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: Vårdhemmet — i vilket för närvarande vårdas 24, som äro under 16 år, varav 6, som äro under 12 år, medan 43 sinnesslöa från länet, som äro under denna ålder, äro intagna i enskilda vårdhem — bör omändras, så att den ena våningen blir vårdhem för barn och den andra våningen skolhemsavdelning med sovrum och daglokaler (incl. klassrum) för provklassbarn. Genom dessas förflyttning från det nuvarande skolhemmet bör en av dess skolsalar kunna apteras till sovrum, så att även här nya platser erhållas. Med något omedelbart behov av ökat antal platser för arbetshemselever å landstingets egen anstalt torde ej behöva räknas. För närvarande äro 11 manliga och 20 kvinnliga sinnesslöa från länet intagna i enskilda arbetshem. I. Omändring av vårdhemmet till vårdhem för barn och skolhemsavdelning för provklassbarn. Jönköpings, Kronobergs och Kalmar lån (folkmängd c:a 620 000). Anstalt: Nannylund, Eksjö, omfattande Skolhem med 100 platser (av vilka 14 äro upptagna av arbetshemselever). Jönköpings län har därjämte ett vårdhem, Vilhelmshöjd i Värnamo, med 70 platser. Platsbehovet för skolelever c:a 200. I skolhemmet äro 86 skolelever intagna, medan sammanlagt 111 (därav 34 från Jönköpings län, 25 från Kronobergs län och 52 från Kalmar län), som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: Anstalten befinner sig i dåligt skick och har delvis utdömts. Nybyggnad är också beslutad, avsedd att omfatta omkring 160 platser för skolelever, medan 40 platser, avsedda för kvinnliga arbetshemselever, skulle erhållas genom ombyggnad av den del av den gamla anstalten, som icke behöver rivas. Skollokalerna i den beslutade nybyggnaden ha emellertid beräknats så, att de bli tillräckliga även om platserna i den gamla byggnaden, alltså hela den blivande anstaltens platsantal, belägges med skolelever — vilket, som av de ovan anförda siffrorna framgår, uppenbarligen blir behövligt. Då denna sinnesslöskola saknar både vårdhem för barn och arbetshem, bör den kompletteras med bådadera. Nybyggnaden för vårdhem för b a r n bör omfatta åtminstone 60 platser, då antalet sinnesslöa under 12 år från dessa län, som äro in-

129 tagna å enskilda vårdhem, uppgår till 59, och 11, som äro under denna ålder, äro intagna i Jönköpings läns fristående vårdhem. Av arbetshemmen bör det för manliga sinnesslöa ej förläggas vid skolan utan till annan plats. Då de småländska landstingen sakna egna arbetshem för sinnesslöa, har följden blivit att sinnesslöa från dessa län i stor utsträckning måst placeras i enskilda arbetshem. Detta är sålunda fallet med 70 manliga sinnesslöa, därav 22 från Jönköpings län, 13 från Kronobergs län och 35 från Kalmar län, och med 57 kvinnliga sinnesslöa, därav 26 från Jönköpings län, 11 från Kronobergs län och 20 från Kalmar län. I. Uppförande av nytt skolhem är beslutat. II. Uppförande vid anstalten av vårdhem för barn med 60 platser och arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 40 å 50 platser. Anordnande å annan plats av arbetshem för manliga sinnesslöa med 50 å 60 platser. Blekinge och Gotlands län (folkmängd c:a 204 000). Anstalt: Ekhagen, Karlshamn, omfattande Skolhem med 75 platser (av vilka 12 utgöra en till vindsvåningen förlagd avdelning, som användes för kvinnliga arbetshemselever). Platsbehovet för skolelever c:a 75. I skolhemmet äro 51 skolelever intagna, medan 22, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: De nuvarande lokalerna äro i flera hänseenden otillräckliga: matsalen är för liten, dagutrymmena utgöras endast av korridorer, slöjdsalen och vävsalen äro mycket trånga. Genom tillbyggnad av anstaltens ena flygel skulle dessa brister kunna avhjälpas och behövligt antal platser för skolelever och eventuell utvidgning av avdelningen för kvinnliga arbetshemselever erhållas. Det i stadens närhet belägna enskilda vårdhemmet Stampaholm, vilket fungerar som vårdhem för sinnesslöa barn och därför har intimt samarbete med Ekhagen, borde förvärvas av landstingen. Å detta vårdhem, som har 45 platser, vårdas för närvarande 29 sinnessloa under 16 år från Blekinge och Gotlands län, varav 19, som äro under 12 år, medan endast 6 sinnesslöa från dessa län, som äro under denna ålder, äro intagna i andra enskilda vårdhem. önskvärt vore även att landstingen i fråga på annan ort anordnade ett arbetshem för manliga sinnesslöa, varom förslag ett par gånger förelegat. Antalet i enskilda anstalter intagna arbetshemselever från dessa två län utgör 46, därav 5 manliga och 6 kvinnliga sinnesslöa från Gotlands län samt 20 manliga och 15 kvinnliga sinnesslöa från Blekinge län. I. Tillbyggnad av ena flygeln vid skolhemmet. II. Inlösen av Stampaholms vårdhem. Anordnande av arbetshem för manliga sinnesslöa å annan plats. Kristianstads län (folkmängd c:a 250 000). Anstalter: 1) Fridhem, Hässleholm, omfattande Skolhem med 68 platser (av vilka några äro upptagna av skolelever från annat län eller av arbetshemselever från länet) Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 32 platser. 2) En tredjedel av platserna i den gemensamt med Malmöhus läns landsting innehavda anstalten Nyhem, Hälsingborg, som har arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 33 platser och vårdhem för obildbara sinnesslöa med 182 platser. 3) Osby vårdhem med 37 platser för äldre obildbara sinnesslöa av kvinnokön. Platsbehovet för skolelever c:a 95. I skolhemmet äro 52 skolelever från länet intagna, medan 41, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: De nuvarande lokalerna äro i vissa avseenden otillfredsställande. Ett 9—431743

130 nytt bostadshus för kvinnliga skolelever med c:a 35 platser beräknas nybyggas bakom arbetshemmet. Den nuvarande huvudbyggnaden förlänges i riktning mot arbetshemmet, så att i bottenvåningen gymnastiksal och dagrum för gossar och i övre våningen sovrum för gossar erhållas. På skolbyggnaden höjes taket, så att fyra klassrum kunna inredas i denna våning. Den mindre byggnaden (den s. k. villan) inredes helt till personalbostäder. Genom dessa förändringar erhållas tillräckligt antal skolplatser med olika avdelningar för gossar och flickor. Då tomtområdet är relativt litet, finnes ej plats för uppförande av vårdhem för barn i omedelbar anslutning till skolan men vore det önskvärt att ett sådant om möjligt inrättades i Hässleholm eller i dess närhet och ställdes under samma ledning som skolhemmet. Då en nybyggnad ej bör göras för liten, bör detta vårdhem få 30 å 40 platser. För närvarande vårdas i enskilda vårdhem 24 sinnesslöa från länet, som äro under 16 år, varav 15, som äro under 12 år, medan 11 sinnesslöa från länet, som äro under 16 år, vårdas å de skånska landstingens vårdhem, Nyhem. Landstinget har ej eget arbetshem för manliga sinnesslöa, men fungerar som sådant för länet ett enskilt, relativt närbeläget arbetshem med 80 platser. I enskilda arbetshem äro 11 kvinnliga sinnesslöa från länet intagna. I. Nybyggnad av skolhem för flickor med 35 platser. Tillbyggnad av nuvarande skolhem, så att platsantalet i detta blir utökat med ett 20-tal (varemot en minskning av 17 platser uppstår genom att den s. k. villan i sin helhet tages i anspråk som personalbostäder). Höjning av skolhusets tak med nyinredning av vindsvåning. II. Anordnande av vårdhem för barn med 30 a 40 platser å annan plats i relativ närhet av skolhemmet. Malmöhus lån utom Malmö och Hälsingborg (folkmängd c:a 312 000). Anstalter: 1) Möllevångshem, Lund, omfattande Skolhem med 107 platser (av vilka 20 äro upptagna av kvinnliga arbetshemselever och 4 av manliga arbetshemselever). Arbetshem för manliga sinnesslöa med 37 platser, fördelade på två byggnader med resp. 27 och 10 platser (sistnämnda byggnad benämnd ålderdomshemmet) . 2) Två tredjedelar av platserna i den gemensamt med Kristianstads läns landsting innehavda anstalten Nyhem i Hälsingborg, som har arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 33 platser och vårdhem för obildbara sinnesslöa med 182 platser. Platsbehovet för skolelever bortåt 160. I skolhemmet äro 83 skolelever intagna och dessutom äro 8 sinnesslöa barn från länet intagna i andra sinnesslöskolor, medan 68, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: För undanröjande av den stora platsbristen har landstinget beslutat bygga ett arbetshem för manliga sinnesslöa vid Mjälaströ med omkring 60 platser. Hit skulle de å Möllevångshem nu intagna manliga arbetshemsleverna (utom de i det s. k. ålderdomshemmet boende) och därutöver ett 20-tal manliga skolelever, tillhörande den praktiska avdelningen, överflyttas. För närvarande äro 16 manliga sinnesslöa från Malmöhus län (utom Malmö och Hälsingborg) intagna i enskilda arbetshem. Det nuvarande större arbetshemmet för manliga sinnesslöa vid Möllevångshem skulle omändras till dels skolhemsavdelning för flickor, tillhörande den praktiska skolavdelningen, dels arbetshem för kvinnliga sinnesslöa. Detta arbetshems östra flygel skall enligt redan föreliggande plan tillbyggas, varigenom erhållas ytterligare 13 platser i denna byggnad. Nybyggnad av vårdhem för barn med ett 50-tal platser — vartill lämplig plats

131 inom tomtområdet finnes — vore vidare önskvärd, och borde denna byggnad även innehålla lokaler för kindergarten- och provklasser samt en arbetshemsavdelning för kvinnliga sinnesslöa med 10—20 platser. För närvarande äro 31 kvinnliga sinnesslöa från Malmöhus län (utom Malmö och Hälsingborg) intagna i enskilda arbetshem och 33 sinnesslöa, som äro under 16 år, intagna i enskilda vårdhem, varav 24, som äro under 12 år, medan 23 sinnesslöa från landstingsområdet, som äro under 16 år, vårdas å de skånska landstingens vårdhem, Nyhem. I. Nybyggnad å annan plats av arbetshem för manliga sinnesslöa med 60 platser. (Redan beslutad.) Tillbyggnad av det nuvarande större arbetshemmet å Möllevångshem med 13 platser. II. Nybyggnad för vårdhem för barn med 50 platser och för en ytterligare arbetshemsavdelning för kvinnliga sinnesslöa med 10 å 20 platser. Hallands

län (folkmängd c:a 152 000). Anstalt: Hallagården, Heberg, omfattande Skolhem med 62 platser (av vilka 11 äro upptagna av manliga och 9 av kvinnliga arbetshemselever). Platsbehovet för skolelever c:a 65 platser. I skolhemmet äro 42 skolelever intagna, medan 25, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: Om skolhemmet i sin helhet tages i anspråk för skolelever, torde det vara tillräckligt stort för sitt ändamål. Härför fordras emellertid att inga arbetshemselever bo kvar i skolhemmet. Då det vore önskvärt att här som vid alla andra sinnesslöskolor ett vårdhem för barn komme till stånd, vore det lämpligt, att denna nybyggnad, förutom ett sådant vårdhem med 25 å 30 platser, finge innehålla även ett arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 25 platser. Även arbetshem för manliga sinnesslöa är önskvärt men bör detta förläggas till annan plats. För närvarande äro 7 manliga och 11 kvinnliga sinnessloa från detta län intagna i enskilda arbetshem samt 23 sinnesslöa från länet, som äro under 16 år, intagna i enskilda vårdhem, varav 18, som äro under 12 år. I. Uppförande av arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 25 platser. II. Uppförande av vårdhem för barn med 25 å 30 platser. Eventuellt anordnande av arbetshem för manliga sinnesslöa å annan plats. Göteborgs och Bohus län inkl. Göteborgs stad (folkmängd c:a 486 000, därav c:a 283 000 i Göteborgs stad). Anstalt (tillsammans med Göteborgs stad): Stretered, Kållered, omfattande Två skolhem med sammanlagt 142 platser (av vilka 15 äro upptagna av manliga och 13 av kvinnliga arbetshemselever) Arbetshem för manliga sinnesslöa med 44 platser Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 20 platser Vårdhem med 63 platser. Platsbehovet för skolelever (inberäknat internatplatser för Göteborgs stad) c:a 135. I skolhemmet äro 109 skolelever intagna, medan 25 (därav 5 från Göteborgs stad), som borde vara i sinnesslöskola, ej intagils. Åtgärder: I det äldre skolhemmet är beläggningen tätare än lämpligt, varför dess platsantal borde minskas med ett 10-tal. Det nuvarande arbetshemmet för kvinnliga sinnesslöa är i vissa avseenden olämpligt (trångt, illa disponerat). Nybyggnad av arbetshem för kvinnliga sinnesslöa bör därför komma till stånd. Här skulle även kunna anordnas bostad för en del äldre skolflickor, om icke skolhemmen, i sin helhet utnyttjade för skolelever, skulle visa sig fullt tillräckligt för sitt ändamål. I enskilda arbetshem finnes för närvarande 39 manliga sinnesslöa från länet, där-

132 av 27 hemmahörande i Göteborgs stad, och 37 kvinnliga sinnesslöa från länet, därav 21 hemmahörande i Göteborgs stad. I vårdhemmet, där sedan flera år tillbaka vuxna icke mottagits, vårdas för närvarande 40, som äro under 16 år, varav 29, som äro under 12 år, medan 26 sinnesslöa från detta län, som äro under denna ålder, äro intagna i enskilda vårdhem, varav 12 från landstingsområdet och 14 från Göteborgs stad. Med genomförandet av den rationella principen att icke hänvisa anmälda barn, som ännu ej uppnått skolåldern, till enskilda vårdhem utan städse mottaga dem å landsttingets vårdhem behövas — som dessa siffror visa — alla platserna i detta vårdhem för barn. I. Nybyggnad av arbetshem för kvinnliga sinnesslöa och äldre skolflickor med sammanlagt 50 platser. Skaraborgs och Älvsborgs län (folkmängd c:a 570 000). Anstalt: Johannesberg, Mariestad, omfattande Skolhem med 132 platser Arbetshem för manliga sinnesslöa med 67 platser Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 54 platser Vårdhem i tre byggnader med sammanlagt 148 platser. Platsbehovet för skolelever 220. I skolhemmet äro 131 intagna, medan 89 (därav 51 från Älvsborgs län och 38 från Skaraborgs län), som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: Det större vårdhemmet, som har 88 platser, omändras helt till skolhem. Då därvid, med hänsyn till den nuvarande täta beläggningen, någon minskning i platsantalet behöver vidtagas, skulle behovet av platser för skolelever dock knappast komma att bliva tillräckligt. Bl. a. av denna anledning vore det därför önskvärt, att Borås stad — som har en folkmängd av c:a 55 000 innevånare — inrättade en externatskola för sinnesslöa barn med två klasser å 12 å 14 i varje klass, enär därigenom behovet av platser för skolelever å Johannesberg skulle bli något minskat. De båda mindre vårdhemsbyggnaderna, vilka ha vardera 30 platser, skulle bli vårdhem för barn. Att det härför behövs ett 60-tal platser, framgår därav att det redan å vårdhemmen vid Johannesberg äro intagna tillsammantagna 54, som äro under 16 år, varav 33 som äro under 12 år, medan 20 sinnesslöa från dessa län, som äro under denna ålder, äro intagna å enskilda vårdhem. Någon ökning vid anstalten av antalet platser för arbetshemselever bör ej ske. I fråga om manliga sådana kan detta ej heller anses vara behövligt, då endast 10 manliga sinnesslöa från dessa län, därav 7 från Älvsborgs län och 3 från Skaraborgs län, äro intagna i enskilda arbetshem. Detta är däremot fallet med ett vida större antal kvinnliga sinnesslöa från dessa län, nämligen sammanlagt 46, därav 32 från Älvsborgs län och 14 från Skaraborgs län. Skulle det i fortsättningen icke bli tillräcklig tillgång på platser för kvinnliga sinnesslöa från dessa två län vid enskilda arbetshem, kunde det vara en lämplig åtgärd att taga den mindre arbetshemsbyggnaden för manliga sinnesslöa, som har 13 platser, i anspråk som ålderdomsavdelning för kvinnliga arbetshemselever. Redan i och för sig vore detta önskvärt för att få möjlighet till uppdelning av de kvinnliga arbetshemseleverna. Då antalet manliga arbetshemselever å Johannesberg är väl stort, vore anordnandet av ett arbetshem för manliga sinnesslöa på annan plats lämpligt. I. Omändring av det nuvarande större vårdhemmet till skolhem. II. Anordnande av arbetshem för manliga sinnesslöa på annan plats. Värmlands län (folkmängd c:a 268 000). Anstalter: 1) Ulleberg, Karlstad, omfattande Skolhem med 89 platser (av vilka ett 20-tal upptagas av kvinnliga arbetshemselever)

133 Arbetshem för manliga sinnesslöa med 22 platser Vårdhem med 62 platser. 2) Björkåsen, Glava, omfattande Arbetshem för manliga sinnesslöa med 32 platser Vårdhem för obildbara sinnesslöa av mankön med 25 platser. Platsbehovet för skolelever c:a 120. I skolhemmet finnas 67 skolelever intagna, medan 51, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: De nuvarande lokalerna äro trånga och otillräckliga, varför nybyggnad av skola, innehållande lärosalar och dagrum, torde bli nödvändig, varvid de nuvarande skollokalerna kunna bli sovrum för skolelever. Vårdhemmet vid skolan — i vilket vårdas 25, som äro under 16 år, varav 14, som äro under 12 år, medan 8 sinnesslöa från länet, som äro under denna ålder,' äro intagna i enskilda vårdhem — bör omändras så, att i denna byggnad blir dels vårdhem för barn dels arbetshem för kvinnliga sinnesslöa, varigenom de nu av kvinnliga arbetshemselever upptagna platserna i skolhemmet bli lediga att tagas i anspråk av skolelever. F ö r närvarande äro 9 manliga och 14 kvinnliga sinnesslöa från länet intagna i enskilda arbetshem. I. Nybyggnad för skollokaler och dagrum för skoleleverna. Omändring av nuvarande skollokaler till sovrum för skolelever. Omändring av vårdhemmet till dels vårdhem för barn, dels arbetshem för kvinnliga sinnessloa. Örebro län (folkmängd c:a 228 000). Anstalt i Askersund, omfattande Skolhem med 60 platser (av vilka ett 15-tal äro upptagna av kvinnliga arbetshemselever) . Platsbehovet för skolelever c:a 80. I skolhemmet finnas 44 skolelever, men veterligen finnas ytterligare 21, som borde vara i sinnesslöskola, men ej intagits. Med hänsyn till folkmängdens storlek i länet torde man dock böra räkna med ett något större platsbehov än dessa siffror angiva. Åtgärder: Två alternativ kunna tänkas. Alternativ 1. Anordnandet av en helt ny anstalt, belägen närmare länets befolkningscentrum, Örebro, omfattande skolhem, en mindre arbetshemsavdelning för kvinnliga sinnesslöa och ett arbetshem för manliga sinnesslöa. Den nuvarande anstalten omändras till vårdhem för barn med 30 platser och arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 20 platser. Då båda anstalterna böra ha gemensam styrelse. Med detta alternativ skulle vården bli ordnad på det mest tillfredsställande sätt för alla de kategorier av sinnesslöa, vilkas vård bör ombesörjas i organiserat samarbete med sinnesslöskolan. Alternativ 2. Den intill skolhemmet belägna gamla sjukstugan omändras till arbetshem för kvinnliga sinnesslöa. Som nämnts upptaga för närvarande ett 15-tal kvinnliga arbetshemselever platser i skolhemmet, medan antalet sådana från länet, som äro intagna i enskilda arbetshem, utgör 20. Då skolhemmet icke har så stort platsantal som med skolpliktens genomförande blir behövligt för skolelever, måste emellertid en del av de i sjukstugan erhållna platserna tagas i anspråk för arbetsskoleflickor eller större skolflickor överhuvud taget. Behovet härav skulle dock bli mindre om Örebro stad — vilken har nära 50 000 innevånare — inrättade en externatskola för sinnesslöa barn med två klasser å 12 å 14 i varje klass (vilket med hänsyn till stadens storlek i och för sig vore önskvärt). Ehuru landstinget saknar arbetshem för manliga sinnesslöa, äro endast 9 sådana från länet intagna i enskilda arbetshem. Denna siffra anger emellertid ej alls behovet av platser å arbetshem för manliga sinnesslöa, enär många dylika, som efter skolgångens avslutande fått vistas i sina hemorter, otvivelaktigt äro i behov av att bli omhändertagna å arbetshem. Det arbetshem för manliga sinnesslöa, som lands-

134 tinget för övrigt redan av rent principiella skäl (såsom för möjliggörandet av anordnande av kontrollerad familjevård) bör inrätta, måste emellertid, om skolhemmet blir kvar å sin nuvarande plats inne i stad, anordnas för sig själv å någon lantegendom men ställas under samma styrelse som skolhemmet. Vidare vore det under alla förhållanden önskvärt, att denna sinnesslöskola liksom andra sinnesslöskolor erhölle ett vårdhem för sinnesslöa barn, förlagt på en plats i närheten av skolhemmet. Hittills ha de närbelägna enskilda vårdhemmen Marieborg och Vasshammar fungerat som vårdhem för sinnesslöa barn från länet. Sålunda vårdas å dessa anstalter sammanlagt 40 i Örebro län hemmahörande sinnesslöa, som äro under 16 år, varav 25 som äro under 12 år, medan endast 2 sinnesslöa från länet, som är under denna ålder, vårdas å annat vårdhem. Alternativ 1. I. Uppförande av en helt ny, mera centralt inom länet belägen anstalt med skolhem, mindre arbetshemsavdelning för kvinnliga sinnesslöa och arbetshem för manliga sinnesslöa samt det nuvarande skolhemmets omändring till dels vårdhem för barn dels arbetshem för kvinnliga sinnesslöa. Alternativ 2. I. Ombyggnad av gamla sjukstugan till arbetshem för kvinnliga sinnesslöa och avdelning för äldre skolflickor. II. Nybyggnad av vårdhem för barn med 30 å 40 platser (eller eventuellt inlösen av Marieborg) och anordnande av arbetshem för manliga sinnesslöa å någon lantegendom. Västmanlands län (folkmängd c:a 170 000). Anstalt: Sofielund, Strömsholm, omfattande Skolhem med 56 platser (av vilka några äro upptagna av kvinnliga arbetshemselever) Arbetshem för manliga sinnesslöa med 40 platser, varjämte byggnaden innehåller en vårdhemsavdelning med 10 platser Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 21 platser Vårdhem med 67 platser (vartill kommer ovannämnda vårdhemsavdelning med 10 platser). Platsbehovet för skolelever c:a 75. I skolhemmet äro 49 skolelever intagna, medan 28, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: De nuvarande skollokalerna äro otillräckliga, trånga och mindre väl disponerade, och arbetshemmet för kvinnliga sinnesslöa, vilket är inrymt i en gammal träbyggnad, är synnerligen primitivt. Denna sistnämnda byggnad bör därför rivas. För närvarande äro endast 10 manliga och 12 kvinnliga sinnesslöa från länet intagna i enskilda arbetshem, men torde dessa siffror icke utvisa hela behovet av arbetshemsplatser utöver de i Sofielund befintliga. Bäst torde vara att ett nytt arbetshem för manliga sinnesslöa, omfattande jordbruk, anordnas på annan plats och att det nuvarande arbetshemmet för män, inklusive de n u för vårdhemsavdelning använda rummen i byggnaden, tages i anspråk som skollokaler, dagrum och arbetslokaler. Eventuellt kunde även sovplatser här erhållas för ett mindre antal skolelever. I det nuvarande skolhemmet kunde erhållas åtskilliga nya platser därigenom att dess skollokaler användas till sovrum. I vårdhemmet, för vilket en tillbyggnad planeras, inrymmes lämpligen såväl arbetshem för kvinnliga sinnesslöa som vårdhem för barn. För närvarande äro i vårdhemmet intagna endast 26, som äro under 16 år, varav 16 som äro under 12 år, medan endast 9 sinnesslöa från länet, som äro under denna ålder, äro intagna i enskilda vårdhem. Dessa siffror utvisa emellertid icke det verkliga behovet av platser å vårdhem för barn, enär ett 20tal barn äro hit anmälda, för vilka plats ej kunnat beredas. 1. Anordnande av nytt arbetshem för manliga sinnesslöa å annan plats.

135 Omändring av det nuvarande arbetshemmet för manliga sinnesslöa till skollokaler, dagrum och arbetslokaler samt eventuellt sovrum för skolelever. Omändring av vårdhemmet till dels vårdhem för barn dels arbetshem för kvinnliga sinnesslöa. Kopparbergs lån (folkmängd c:a 250 000). Anstalt: Haggården, Hedemora, omfattande Skolhem med 72 platser (av vilka bortåt ett 15-tal äro upptagna av kvinnliga arbetshemselever) Arbetshem för manliga sinnesslöa med 20 platser Arbetshemsavdelning för kvinnliga sinnesslöa med 6 platser (beläget i vårdhemsbyggnaden) Vårdhem med 72 platser. Platsbehovet för skolelever c:a 90. I skolhemmet äro 58 skolelever intagna, medan 33, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: Även om alla platserna i skolhemmet tagas i anspråk för skolelever, erhålles likväl icke det erforderliga platsantalet. Då emellertid endast den ena våningen av vårdhemmet — i vilket vårdas 32, som äro under 16 år, varav 23, som äro under 12 år, medan endast 6 sinnesslöa från länet, som äro under denna ålder, äro intagna i enskilda vårdhem — blir behövlig som vårdhem för barn, kan skolhemsavdelning för provklassbarn anordnas i den andra våningen, varigenom anstaltens platser för skolelever blir tillräckligt. Den del av denna våning i vårdhemmet, som ej åtgår till provklassavdelning, blir då disponibel för arbetshemsavdelning. Med den utvidgning som den nuvarande arbetshemsavdelningen därigenom erhåller, blir h ä r plats för alla i skolhemmet nu boende kvinnliga arbetshemslever. För närvarande äro 17 sinnesslöa från länet av vartdera könet intagna i enskilda arbetshem. I. Omändring av vårdhemmet till dels vårdhem för barn dels avdelning för provklasselever och arbetshem för kvinnliga sinnessloa. Gävleborgs lån utom Gävle (folkmängd c:a 234 000). Anstalt: Höghammar, Bollnäs, omfattande Skolhem med 71 platser Arbetshem för manliga sinnesslöa med 11 platser Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 37 platser. Landstinget har dessutom haft ett vårdhem av mera provisorisk karaktär i Storvik med 20 platser, vilket emellertid nedlagts med öppnandet av vårdhem vid Höghammar (se nedan). Platsbehovet för skolelever c:a 100. I skolhemmet äro 71 skolelever intagna, medan 30, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: För skolpliktens genomförande erforderliga åtgärder äro redan vidtagna, i det att en nybyggnad i september 1942 blivit färdig att tagas i bruk, innehållande vårdhem för barn samt skolhemsavdelning för provklassbarn och arbetsskoleelever med sammanlagt 84 platser. Skulle ökat antal platser för manliga arbetshemselever komma att visa sig behövligt, bör denna arbetshemsavdelning förläggas inom anstaltsområdet mien på något avstånd från den nuvarande bebyggelsen. För närvarande äro 12 manliga och 14 kvinnliga sinnesslöa från länet intagna i enskilda arbetshem. Västernorrlands län (folkmängd c:a 275 000). Anstalt: Bodaborg, Viskan, omfattande Skolhem med 99 platser (av vilka vid 1942 års ingång 9 voro upptagna av manliga och 25 av kvinnliga arbetshemselever)

136 Arbetshem för manliga sinnesslöa, 23 platser (med nedan angivna ökning under år 1942) Vårdhem med 93 platser. Platsbehovet för skolelever c:a 120. I skolhemmet äro 65 skolelever intagna, medan 55, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: Genom att i den ena våningen av vårdhemmet — i vilket för närvarande vårdas 67, som äro under 16 år, varav 40, som är under 12 år, medan endast 4 sinnesslöa från länet, som äro under denna ålder, äro intagna i enskilda vårdhem — anordna ett arbetshem, dit de 25 kvinnliga arbetshemselever, som nu bo i skolhemmet, kunde flyttas, och dessutom i vårdhemsbyggnaden anordnad en skolhemsavdelning för arbetsskoleelever, skulle behovet av platser för skolelever vara fyllt, då plats redan beretts för de under förra delen av år 1942 i skolhemmet boende manliga arbetshemseleverna, i det att 16 nya platser för sådana kommo till stånd i juni 1942. För närvarande äro 20 manliga och 15 kvinnliga sinnesslöa från länet intagna i enskilda arbetshem. I. Ändring i det nuvarande vårdhemmets disposition till att omfatta förutom vårdhem för barn dels skolhemsavdelning för arbetsskoleelever dels arbetshem för kvinnliga sinnesslöa. Jämtlands

län (folkmängd c:a 140 000). Anstalt: Furuhagen, Bräcke, omfattande Skolhem med 54 platser Arbetshem för manliga sinnesslöa med 34 platser Arbetshemsavdelning för kvinnliga sinnesslöa med 14 platser (förlagd till vårdhemsbyggnadens vindsvåning) Vårdhem med 70 platser. Platsbehovet för skolelever 85. I skolhemmet äro 53 skolelever intagna, medan 32, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: Skolhemmet kan lämpligen tillbyggas åt nordväst för erhållande av ytterligare sovsalar åt skoleiver samt nya klassrum och en bönsal. Härigenom erhålles det erforderliga antalet platser för skolelever. Då vårdhemmet — i vilket för närvarande vårdas 50, som äro under 16 år, varav 31, som äro under 12 år, medan ingen sinnesslö från länet under denna ålder är intagen i enskilt vårdhem — icke i sin helhet blir behövligt som vårdhem för barn, kan det i denna byggnad befintliga arbetshemmet för kvinnliga sinnesslöa bli avsevärt utvidgat. För närvarande äro 2 manliga och 11 kvinnliga sinnesslöa från länet intagna i enskilda arbetshem. I. Tillbyggnad av skolhemmet för erhållande av såväl ökat antal sovplatser för skolelever som ytterligare daglokaler (ett klassrum samt bönsal). Ändring i det nuvarande vårdhemmets disposition så att det kommer att innehålla, förutom vårdhem för barn, ett större arbetshem för kvinnliga sinnesslöa än det nuvarande. Västerbottens län (folkmängd c:a 220 000). Anstalter: 1) Brogården, Umeå, omfattande Skolhem med 91 platser (av vilka 25 äro upptagna av arbetshemselever) 2) Strömsör, Håknäs, omfattande Arbetshem för manliga sinnesslöa med 30 platser Vårdhem med 100 platser. Platsbehovet för skolelever c:a 125. I skolhemmet äro 66 skolelever intagna, medan 63, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: Först och främst måste med skolpliktens genomförande alla arbetshemselever flyttas från skolhemmet. Detta kan ske genom att av det nuvarande vård-

137 hemmet — i vilket för närvarande vårdas 42, som äro under 16 år, varav 29, som äro under 12 år, medan endast 4 sinnesslöa från länet, som äro under denna ålder, äro intagna i enskilda vårdhem —• använda den del som ej behöves som vårdhem, när detta skall inrymma endast barn, till arbetshem för kvinnliga sinnesslöa. Emellertid måste platsantalet i byggnaden med denna ändrade disposition minskas med ett 15-tal dels därför att beläggningen varit väl tät dels ock med hänsyn därtill att det för arbetshem erfordras större dagutrymme än för vårdhem. Arbetshemmet blir dock tillräckligt stort för att kunna mottaga icke endast de nu i skolhemmet befintliga arbetshemseleverna utan även de kvinnliga sinnesslöa från länet, som äro intagna i enskilda arbetshem, i det att dessas antal utgör endast 5. Även sedan hela skolhemmet å Brogården blivit disponibelt för skolelever, blir emellertid platsantalet i detta otillräckligt. Då Brogårdens område är för litet att medgiva väsentlig utbyggnad, föreslås inköp av enskilda sinnesslöanstalten Brattbygård vid Spöland, vilken omfattar arbetshem för manliga sinnesslöa med 27 platser — av vilka 14 äro upptagna av sinnesslöa från Västerbottens län •—• och vårdhem för vuxna obildbara sinnesslöa med 52 platser. Om detta vårdhem omändras till skolhem för större skolgossar, skulle här kunna erhållas de ytterligare platser för skolelever, som äro behövliga utöver platsantalet å Brogården. I. Landstingets övertagande av enskilda sinnesslöanstalten Brattbygård för omändring av därvarande vårdhem till skolhem för gossar (eller inköp för ändamålet av annan lämplig gård i närheten av Umeå). Omändring av det nuvarande vårdhemmet till dels vårdhem för barn, dels arbetshem för kvinnliga sinnesslöa. Norrbottens län (folkmängd c:a 220 000). Anstalt: Tallheden, Råneå, omfattande Skolhem med 38 platser Arbetshem för manliga sinnesslöa med 12 platser (beläget i vårdhemsbyggnadens vindsvåning) Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 8 platser Vårdhem med 50 platser. Platsbehovet för skolelever c:a 100. I skolhemmet äro 38 intagna men veterligen finnas ytterligare 55, som borde vara i sinnesslöskola, men ej intagits. Med hänsyn till folkmängdens storlek torde man dock böra räkna med ett något större platsbehov än dessa siffror angiva. Åtgärder: Det nuvarande vårdhemmet, vilket ursprungligen varit byggt till skolhem, tages åter i anspråk för detta ändamål. Om även vindsvåningen, som nu är arbetshem för manliga sinnesslöa, tages i anspråk för skolhemmets räkning, exempelvis genom rummens användande som sovrum för äldre skolelever av ena könet, skulle med tillkomsten av detta skolhem under bibehållande av det nuvarande skolhemmet tillräckligt antal platser för skolelever erhållas. Nybyggnad för vårdhem blir då behövlig och är sådan redan planlagd. Då i det nuvarande vårdhemmet finnas 44 intagna, som äro under 16 år, varav 38, som äro under 12 år, medan 4 sinnesslöa från länet, som äro under denna ålder, äro intagna i enskilda vårdhem, bör det nya vårdhemmet få minst 50 platser. Då det nuvarande arbetshemmet för manliga sinnesslöa blir taget i anspråk för annat ändamål, behöves nytt sådant arbetshem, vilket bör förläggas till någon anstalten närbelägen egendom, som lämpar sig för ändamålet. F ö r närvarande äro 8 manliga och 6 kvinnliga sinnesslöa från länet intagna i enskilda arbetshem. I. Det nuvarande vårdhemmets tagande i anspråk som skolhem. Nybyggnad av vårdhem för barn med 50 a 60 platser. II. Anordnande av arbetshem för manliga sinnesslöa på något avstånd från anstalten.

138 Stockholm

(folkmängd c:a 600 000). Anstalt: Externatskola för sinnesslöa barn i Stockholm med 170 platser (av vilka endast 124 äro upptagna). För sinnesslöa barn från Stockholm, vilka behöva intagas i internatskola, har staden företrädesrätt till Föreningens för sinnesslöa barns vård sinnesslöskola å Slagsta, som har 123 platser, av vilka emellertid ett tjugutal äro upptagna av kvinnliga arbetshemselever. Även har Stockholms stad företrädesrätt till platserna å vårdhemmet för barn vid denna anstalt. Vidare disponerar Stockholms stad större delen av platserna vid flertalet av denna förenings övriga sinnesslöanstalter, nämligen såväl Sävstaholms i Vingåker belägna skolhem för gossar som de tre arbetshemmen Rickomberga gård utanför Uppsala, som är arbetshem för manliga sinnesslöa, samt Karlsvik utanför Södertälje och Rörstrandhemmet i Stockholm, vilka äro arbetshem för kvinnliga sinnesslöa. Platsbehovet för skolelever bortåt 300. I externatskolan äro — som nämnts — 120 å 130 och i Föreningens för sinnesslöa barns vård sinnesslöskolor sammanlagt 130 skolelever från Stockholms stad intagna, medan 27 (därav 13 gossar och 14 flickor), som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Plats för dessa torde utan svårighet kunna beredas å Slagsta och Sävstaholms skolhem, sedan alla landstings-sinnesslöskolor fått tillräckligt antal platser för skolelever. Åtgärder: Anskaffande av nya skolplatser för sinnesslöa barn från Stockholm blir sålunda icke erforderligt. Däremot är det behövligt att Slagsta får ett arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med åtminstone 30 platser, enär alla platserna å skolhemmet med skolpliktens genomförande komma att bli behövliga för skolelever. För närvarande finnas i andra enskilda arbetshem än Föreningens sammanlagt 35 manliga och 46 kvinnliga sinnesslöa från Stockholm. I. Uppförande av arbetshem för kvinnliga sinnesslöa vid Slagsta sinnesslöanstalt med åtminstone 30 platser. Göteborg (folkmängd c:a 283 000). Anstalter: Externatskola i staden med 63 platser (som samtliga äro upptagna) Internatskola å Stretered, å vilken Göteborgs stad disponerar c:a 70 skolplatser. Platsbehovet för skolelever c:a 150. varav hälften externatplatser. Å Stretered äro 59 skolelever från Göteborg intagna, varjämte 4 från Göteborgs stad äro intagna i Betaniahemmets skolhem, medan 5, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: Externatskolan bör utvidgas med ytterligare en skolklass. Å Stretered blir antalet platser för skolelever tillräckligt med realiserandet av det ovannämnda förslaget om uppförandet av en nybyggnad med arbetshem för kvinnliga sinnesslöa och skolhemsavdelning för större skolflickor. För närvarande finnas i enskilda arbetshem intagna 27 manliga och 21 kvinnliga sinnessloa från Göteborg, av vilka 17 män och 14 kvinnor äro intagna å Betaniahemmets arbetshem. I. Anordnande av ytterligare en klass i externatskolan. Malmö

(folkmängd c:a 155 000). Anstalter: 1) Håkanstorp, Malmö, omfattande Skolhem med 30 platser (av vilka 10 äro upptagna av kvinnliga arbetshemselever) (Dessutom finnes vid stadens folkskola en hjälpklassavdelning med 28 elever, av vilka de flesta tillhöra kategorien sinnesslöa.)

139 2) Lindängen, Fosie, omfattande Arbetshem för manliga sinnnesslöa med 19 platser. Platsbehovet för skolelever c:a 65, därav hälften externatplatser. I Håkanstorps skolhem äro endast 20 skolelever intagna, men finnas några från Malmö intagna i andra sinnesslöskolor, medan 33, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: Externatskola med omkring 30 platser bör anordnas genom omorganisation av folkskolans hjälpklassavdelning. Då alla platser i skolhemmet torde komma att bli behövliga för skolelever, är ett särskilt arbetshem för kvinnliga sinnesslöa önskvärt. För närvarande äro 3 manliga och 5 kvinnliga sinnesslöa från staden intagna i enskilda arbetshem. önskvärt vore vidare att även denna sinnesslöskola finge ett vårdhem för barn. Detta kunde då lämpligen förläggas till samma byggnad som arbetshemmet för kvinnliga sinnesslöa. Lämplig plats för en sådan byggnad finnes inom Håkanstorps område. För närvarande äro 21 sinnesslöa barn, som äro under 16 år, intagna å enskilda vårdhem, därav 13 å Ekeliden och 6 å Georgshill. I. Inrättande av en externatskola för sinnesslöa barn. II. Uppförande av nybyggnad vid Håkanstorp med arbetshem för kvinnliga sinnesslöa och vårdhem för barn med vartdera omkring 25 platser. Norrköping (folkmängd c:a 71000). Anstalter: 1) Externatskola med 50 platser (av vilka endast 38 äro upptagna) 2) Värnhem, omfattande Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 30 platser Vårdhem med 60 platser, därav 30 för vartdera könet. Platsbehovet för skolelever c:a 45. Förutom eleverna i externatskolan finnas 5 sinnesslöa barn från Norrköping, som äro intagna i internatskola för sinnesslöa barn. Därutöver finnas inga uppgifter om några sinnesslöa barn från staden, som äro i behov av undervisning i sinnesslöskola. Åtgärder: Externatskolan är numerärt tillräcklig för hela antalet men några av skoleleverna borde hellre placeras i internatskola. Då dessas antal endast uppgår till ett 10-tal, torde deras omhändertagande kunna ske å Föreningens för sinnesslöa barns vård skolhem. Av gammalt ha de från Norrköpings sinnesslöskola utgående eleverna brukat utplaceras i arbete med tillsyn från skolan. Någon kontrollerad familjevård har emellertid ej kunnat anordnas, då arbetshem saknats. För kvinnliga sinnesslöa finnes numera ett sådant men staden saknar alltjämt arbetshem för manliga sinnesslöa. Visserligen är för närvarande endast 1 manlig sinnesslö från Norrköping intagen i enskilt arbetshem men flera av de manliga sinnesslöa, som gått ut från sinnesslöskolan, äro i behov av att bli omhändertagna å arbetshem. Med inrättandet av ett sådant för manliga sinnesslöa skulle det gamla önskemålet om anordnande av kontrollerad familjevård för manliga arbetshemselever kunna bli realiserat. Med Värnhem, som öppnades för ett par år sedan, h a r staden fått eget vårdhem, till vilket alla sinnesslöa från staden, som förut varit intagna i enskilda vårdhem, blivit överflyttade. Av de här intagna finnas 15 sinnesslöa från Norrköping, som äro under 16 år, varav 10, som äro under 12 år. I. — II. Anordnande av arbetshem för manliga sinnesslöa å någon i närheten av staden belägen lantegendom. Hälsingborg (folkmängd c:a 62 000). Anstalt: 0. Platsbehovet för skolelever c:a 30 å 35. I skolhem för sinnesslöa finnas 9 intagna, medan det veterligen finns 18, som borde vara i sinnesslöskola men ej intagits. Med

140 hänsyn till stadens folkmängd torde platsbehovet* dock böra beräknas något högre än dessa siffror ange. Åtgärder: En externatskola för sinnesslöa barn med två klasser å 10 å 12 i varje klass bör inrättas. Elever, som behöva intagas i internatskola för sinnesslöa barn, kunna —• som hittills skett — placeras i Betaniahemmets skolhem i Askim utanför Göteborg. Som vårdhem för sinnesslöa barn från Hälsinborg har vårdhemmet Ekeliden i Tyringe fungerat. För närvarande vårdas där 6 från denna stad, vilka äro under 16 år. Otvivelaktigt skulle ansökan om anstaltsvård göras för flera sinnesslöa barn, om vårdhem för sådana funnes i Hälsingborgs omedelbara närhet. Det är därför ett önskemål, att staden anordnar ett vårdhem för sinnesslöa barn. I så fall kunde till samma byggnad förläggas ett arbetshem för kvinnliga sinnesslöa. Något större behov härav har hittills dock ej visat sig. För närvarande äro 5 manliga och endast 4 kvinnliga sinnesslöa från staden intagna i enskilda arbetshem. Ett framtida önskemål är dock inrättandet av ett arbetshem för sinnesslöa av vartdera könet. I. Inrättandet av externatskola för sinnesslöa barn med 20 a 25 platser. II. Uppförande i närheten av staden av en byggnad med vårdhem för sinnesslöa barn och arbetshem för kvinnliga sinnesslöa. Anordnande av arbetshem för manliga sinnesslöa. Gävle (folkmängd c:a 40 000). Anstalt: Karlsberg, Gävle, omfattande Arbetshem för manliga sinnesslöa med 16 platser Arbetshem för kvinnliga sinnesslöa med 19 platser Vårdhem med 38 platser. Platsbehovet för skolelever 25 å 30. I skolhem för sinnesslöa barn finnas 8 intagna, medan 19, som borde vara i sinnesslöskola, ej intagits. Åtgärder: En externatskola för sinnesslöa barn med två klasser å vardera 10 å 12 platser bör inrättas. De elever, som behöva komma i internatskola för sinnesslöa barn, kunna placeras i Föreningens för sinnesslöa barns skolhem. I. Inrättandet av externatskola med 20 å 25 platser.

Anm.:

De anförda siffrorna äro från ingången av år 1942, där ej annat är särskilt angivet.

141 Bilaga innehållande anamnestiska studier rörande några å anstalterna för asociala imbecilla intagna. Utarbetad av Alfred

av

I. Intagna å Salberga mankön.

Petrén.

i december 1930 öppnade anstalt för asociala imbecilla

L. H. I. (från Gävle), född d. 2 % 1896. Intagen den 6 /i2 1930. Genomgick endast en klass i folkskolan och fick sedan ej mera någon undervisning, kunde därför blott försvarligt läsa och skriva och blev ej konfirmerad. Lämnad att sköta sig själv arbetade han från sitt 15:de till 17:de år vid ett sågverk men sökte sedan skaffa sig sitt uppehälle genom handel med skrot, varunder han förföll till vagabondliv och tjuvnad. Det dröjde emellertid länge, innan han blev definitivt omhändertagen, i det att han upprepade gånger blev dömd för begången stöld, nämligen den 17 / 2 1915 — då han sålunda var 18 år — till 3 månader (villkorlig dom), den 26/3 1918 till 3 månader, den 21 / 8 1918 till 5 månader och den 28/e 1921 (för 3:dje resan) till 8 månaders straffarbete. Mellan de två sistnämnda strafftiderna hade han (i juni 1919) blivit varnad för lösdriveri. Sedan han i augusti 1925 — då han alltså uppnått 29 års ålder — ånyo blivit häktad för stöld av skrot, vartill han gjort sig skyldig, enär återförsäljning av inköpt skrot ej gav så stor vinst, att han kunde försörja sig därpå, fann domstolen sig äntligen böra begära utlåtande om hans sinnesbeskaffenhet, enär det av polisutredningen framgått, att han »företedde en viss fånighet i sitt uppträdande», besvärades av stamning och ej syntes förstå det orätta uti att stjäla. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som nu kom till stånd, framkom att intelligensåldern ej var mer än Sv; år. Efter straffriförklaring blev han nu äntligen definitivt omhändertagen, till en början å vanligt sinnessjukhus tills Salberga sjukhus kommit till stånd. J. H. A. (från Stockholm), född den 1 7 /n 1884. Intagen den e / i 2 1930. Företedde under sin skolgång höggradig undermålighet men fick dock fortsätta i folkskolan 5 å 6 år och blev även konfirmerad. Då han emellertid ej var i stånd att försörja sig själv, blev han därpå utackorderad på fattigvårdens bekostnad men förföll snart under vandringar i nära nog alla delar av landet till kriminalitet och blev upprepade gånger dömd till straffarbete för begången mindre penningstöld, nämligen den 16 / 5 1906 — alltså vid 21 års ålder — för första resan till 5 månader, den 3 % 1908 för andra resan till 1 år och 6 månader, den 1 0 /i 1914 för tredje resan till 2 år och 1 månad, den Ve 1916 för fjärde resan till 2 år och 2 månader och den 2 5 /i 1919 för femte resan till 2 år. Efter fängelsestraffen var han tidvis intagen å Stockholms stads arbetsinrättning ( 2 7i— 2 6 / 4 1923, V 9 1923— 27 / 4 1924, 25 / 8 1924—3/e 1925 och 6/g 1926— 26 / 4 1927) men hade dess emellan kortvariga anställningar som trädgårds- och jordbruksarbetare. Under en tillfällig anställning som jordbruksarbetare tillgrep han i slutet av juli 1927 en plånbok med inneliggande 65 kronor från en arbetskamrat, med vilken han delade rum, varpå han försvann från platsen, å vilken han enligt ingånget avtal skulle han stannat till den 25 augusti s. å. Följande månad

142 häktad för denna stöld, uppgav han som skäl för densamma att han blivit hållen för strängt av husbonden av vilken han vid tillträdet av platsen fått förskott med allenast 5 kronor, varför han behövde de stulna pengarna dels till sitt uppehälle dels till inköp av behövliga kläder. Då det i den nu avlämnade polisrapporten uppgavs, att han föreföll sinnesslö, begärdes äntligen av vederbörande domstol utlåtande om hans sinnesbeskaffenhet, varpå följde straffriförklaring med omhändertagande inom fångvårdens sinnessjukvård tills Salberga sjukhus blivit öppnat. E. J. M., född den 7io 1905. Intagen den e/12 1930. Gick i folkskolan men kunde ej följa undervisningen utan fick sluta tvä klasser för tidigt jämlikt folkskolestadgans § 48 mom. 2. Konfirmerades med svag kristendomskunskap. I hemmet hade han alltifrån tidiga barndomen visat sig indisciplinär med häftigt lynne och ibland hade han gått ifrån hemmet och legat ute. I januari 1924 — alltså vid 18 års ålder — blev han för första resan stöld dömd till 3 månaders straffarbete (villkorlig dom). Sedermera blev han — efter undersökning av läkare, som fann honom vara imbecill — omhändertagen å ålderdomshemmet, tills han hösten 1925 tog anställning först vid jordbruk och därefter vid en fabrik, där han arbetade tills han i december 1926 blev häktad för stöld från en med honom samboende arbetskamrat av en klocka samt kontanter till över 90 kronor. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som nu följde, befanns hans intelligensålder vara 11 år. Efter straffriförklaring blev han omhändertagen inom fångvårdens sinnessjukvård i avvaktan på öppnandet av Salberga sjukhus. P. H. P., född den 6 / 7 1906. Intagen den 6 /i 2 1930. Visade sig i skolan efterbliven och hade svårt att följa undervisningen, varför han fick sluta skolan i förtid. Icke heller blev han konfirmerad. Efter slutad skolgång arbetade han något hos bönder men gick mest sysslolös och försämrades alltmera samt fick benägenhet för våldsamhetsutbrott. Han blev därför i januari 1927 — alltså vid 20 års ålder — intagen å ålderdomshemmet men då han rymde därifrån upprepade gånger och trots bestraffningar (!) ej upphörde därmed ingavs ansökan om hans intagande å sinnessjukhus. Innan plats därå kunde beredas honom blev han emellertid i slutet av april 1928 häktad för otukt, som han i en ladugård begått med en kalv. Efter straffriförklaring härför blev han äntligen definitivt omhändertagen, först inom fångvårdens sinnessjukvård och därpå å Salberga sjukhus, så snart denna anstalt öppnats. S. G. H. V., född den 19 / 6 1889. Intagen den 6 /i 2 1930. Växte upp i ett dåligt hem — fadern, vilken liksom farfadern flera gånger blev straffad för stöld, uppfostrade sina barn att gå samma väg — och visade sig i skolan klent begåvad. Efter skolgångens slut hade han ej något ordnat arbete utan gick mestadels och drev samt gjorde sig nattetid skyldig till det ena tillgreppet efter det andra utan att dock bli åtalad härför, enär ingen vågade anmäla honom för tjuvnad, då de voro rädda för honom med hänsyn därtill, att han ofta uppträdde hotfullt. Detta fortsatte tills han år 1927 — alltså vid 37 a 38 års ålder — för olovlig försäljning av rusdrycker blev dömd till 6 månaders fängelse. Därmed blev det slut med hans asociala livsföring, ty då han vid hämtning för avtjänande av detta straff gjorde våldsamt motstånd, föranledde detta undersökning av hans sinnesbeskaffenhet, därvid hans intelligensålder blev fastställd till 10 a 11 år. Därmed följde så straffriförklaring med efterföljande definitivt omhändertagande till en början inom fångvårdens sinnessjukvård tills Salberga sjukhus blivit öppnat. B. A. A., född den 18 / 4 1902. Intagen den 9 /i 2 1930. Gick i skolan till sitt 16:de å r men var nästan alltid underkänd i alla ämnen; blev dock konfirmerad, fast ej förrän vid 19 a 20 års ålder. Sedan hade han tjänst på flera ställen men kunde aldrig stanna på någon plats mer än några få veckor. I övrigt vistades han i föräldrahemmet, där han hjälpte till med förekommande göromål men ej fick nödig tillsyn. Han hade blivit uppförd å pastorsämbetets förteckning över sinnesslöa på anmälan av vederbörande provinsialläkare, vilken även hade uppmanat föräldrar-

143 na att söka få honom intagen å sinnesslöanstalt, enär han alltsedan sitt 17:de år mycket sprungit efter flickor. Dessa uppmaningar hade emellertid ej givit något resultat, varav följden blev att han i augusti 1925 gjorde sig skyldig till våldtäktsförsök mot en flicka han mötte å landsvägen. Då den rättspsykiatriska undersökning, som nu kom till stånd, utvisade att han var höggradigt imbecill, blev han nu efter straffriförklaring äntligen — vid 23 års ålder — definitivt omhändertagen, till en början inom fångvårdens sinnessjukvård för att efter öppnandet av Salberga sjukhus dit överflyttas. O. E. G., född den 8/x 1898. Intagen den 9 /i 2 1930. Visade bristande förståndsbegåvning i skolan, vilken han därför ej kunde genomgå, men blev dock konfirmerad fast med lägsta betyg i kristendomskunskap. Då han var oduglig för någon arbetsanställning, fick han efter konfirmationen alltjämt vistas i föräldrahemmet, där han ej kunde användas till något annat arbete än vedhuggning. Till naturen var han foglig och snäll men kunde bli förargad, då folk retades med honom och kallade honom vid öknamn. Vid sådana tillfällen kunde det hända att han kastade sten mot sin vederdeloman. Slutligen blev han en dag så ursinning å en granne, som missfirmat honom, att han hos denne med en yxa slog sönder ytterdörren och ett fönster. Efter åtal straffriförklarad för denna brottsliga handling (som ju i viss mån var framprovocerad) hamnade så denne i allmänhet mycket beskedlige imbecille yngling — vilken, om han blott i tid hade blivit omhändertagen inom sinnesslövården, skulle kunnat vara å vilket arbetshem för sinnesslöa som helst — i stället å anstalt för asociala och kriminella imbecilla. O. L. K., född den 30 / 4 1901. Intagen den 9 / 12 1930. Vid 4 års ålder, då han miste sina föräldrar, omhändertagen av en morbroder blev han av denne vanvårdad och ibland även misshandlad, varför han vid 11 års ålder blev utackorderad. I skolan gick det dåligt för honom och han skolkade ofta, enär han blev slagen av lärarinnan, når han ej kunde sina läxor. Efter konfirmationen blev han av fattigvårdsstyrelsens ordförande anmodad skaffa sig arbete och försörja sig själv. Han tog då en drängplats, som han innehade i 2 a / 2 års tid tills husbonden avled. Då han nu ej själv kunde skaffa sig något arbete, vandrade han till den från arbetsplatsen ganska avlägsna hemorten, där han emellertid ej blev mottagen utan med fjärdingsmannen skickades till den stad, utanför vilken han förut haft anställning. Då det ej lyckades att få in honom på därvarande ålderdomshem, enär han fortfarande ansågs ha hemortsrätt i sin födelseort, släppte fjärdingsmannen honom på gatan efter att ha lämnat honom 25 öre. Han blev då omhändertagen av polisen, som ombesörjde hans intagning å ålderdomshemmet, där han fick stanna ett halvt års tid, då han återvände till födelseförsamlingen, vilken hade blivit dömd att omhändertaga honom. Han utackorderades dä till en bonde men stannade ej hos denne utan gav sig ut »på luffen», bettlade, låg i ladugårdar, glashyttor och ibland på ålderdomshem, trivdes ej med arbete utan ville hellre vagabondera. Under sina vandringar for han emellertid mycket illa, i det att han ofta blev nekad både mat och nattlogi. Detta födde hämndkänsla, som tog sig uttryck på olika sätt. På ett ställe släppte han kreaturen från ladugården ut på åkrarna, och på ett annat ställe slog han ut mjölken ur flaskorna som på kvällen gjorts i ordning för att nästa morgon forslas till mejeriet. Ibland hände det att han kastade fullt med sten och glas ned i en gårdsbrunn eller i denna nedkastade tvättkläder, som lagts i blöt. Även hände det, att han gjorde försök att stänga in folket i en gård genom att nattetid lägga en del stenar för dörrarna samt sätta stänger och störar framför dessa. När han ertappades med något dylikt tilltag, förklarade han att han ville hämnas för att de ej velat giva honom någon mat och för att de »skällt» på honom. Är 1926 — då han alltså uppnått 25 års ålder — blev han häktad för stöld av kläder, som han sedan hade sålt för att få pengar till inköp av papper, kuvert m. m. i tanke att genom försäljning därav skaffa sig sitt uppehälle, hade bl. a. sålt en stulen sommarrock för en krona! Vid den rättspsykiatriska undersökning, som

144 nu kom till stånd, befanns hans intelligensålder ej vara mer än 7 år. Efter straffriförklaring blev han nu äntligen omhändertagen, först inom fångvårdens sinnessjukvård för att efter öppnandet av Salberga sjukhus dit överflyttas. H. A. L., född den n /« 1906. Intagen den 9 /i 2 1930. Kunde i skolan ej följa undervisningen, »förstod ingenting» och reagerade på tillrättavisningar med att skolka från skolan, i det att han fick motvilja för denna. På grund av denna »vanart» blev han vid 13 års ålder intagen icke å statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar, vilket med hänsyn till hans påtagliga imbecillitet hade varit det riktiga, utan å skyddshem. Vid den där fortsatta skolgången visade han sig »i betänklig grad slö» och mindre utvecklad än alla med honom jämnåriga elever. Han kunde sålunda ej alls följa med vid den teoretiska undervisningen, varemot han var duktig och villig i det praktiska arbetet. Då han på föräldrarnas begäran efter 1 a / 2 års vistelse å skyddshemmet blev utskriven därifrån, var det därför uppgjort att han skulle hjälpa till å faderns snickarverkstad. Då denne emllertid ofta var arbetslös blev pojken härunder sysslolös. Han fick då deltaga i konfirmationsundervisning och blev även konfirmerad trots det dåliga resultatet av konfirmationsundervisningen, vilket var karakteriserat på följande sätt: »Det var hopplöst att undervisa honom och omöjligt att resonera med honom eller förklara något för honom, man fick ej något svar av honom och han syntes ej begripa något.» I november 1922 — då han alltså uppnått 16 års ålder — blev han för en begången stöld dömd till tre månaders straffarbete, men förordnades därvid av Rätten att han i stället för straffets avtjänande skulle intagas å statens uppfostringsanstalt å Bona. Där fick han stanna till november 1926, då han blev utackorderad i lantbrukarhem å Gotland, men så snart han blivit myndig återvände han till sitt i en skånsk stad belägna föräldrahem. I december 1928 blev han här häktad för hemfridsbrott — han hade i sexuellt syfte brutit sig in hos en mindre välkänd kvinna, vilken vid uppvaknandet fann honom ligga på knä vid sin säng. Då den rättspsykiatriska undersökning, som i anledning härav kom till stånd, utvisade att han var höggradigt imbecill, blev han straffriförklarad och därmed definitivt omhändertagen, till en början inom fångvårdens sinnessjukvård i avvaktan på öppnandet av Salberga sjukhus. P. G. H. P., född den 21 / 9 1911. Intagen den 9 / i 2 1930. Redde sig mycket dåligt i skolan på grund av bristande fattningsgåva och fick därför i tredje klassen avbryta skolgången. Han blev emellertid vid 15 års ålder konfirmerad, fast med D i kristensdomskunskap. Han tog därpå plats som drängpojke under sommaren 1927 och efter vistelse i föräldrahemmet vintern 1927—1928 återvände han i mars 1928 till samme lantbrukare. Här tände han den 11 juli s. å. eld på en halmstack men blev då ej misstänkt. Då uthuslängan på gården den 27:de i samma månad brann ned, blev han emellertid häktad och erkände nu båda eldsanläggningarna, därvid han som orsak till att han tänt på uppgav, att han ville hämnas å husbonden, enär denne vid flera tillfällen hade tillrättavisat och slagit honom för att han ej passat kreaturen ordentligt. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som i samband med åtal för dessa eldsanläggningar kom till stånd, befanns det att hans intelligensålder knappast uppgick till 7 år. Efter straffriförklaring blev han omhändertagen inom fångvårdens sinnessjukvård tills Salberga sjukhus blivit öppnat. H ä r har han hela tiden visat sig snäll och beskedlig samt villig till det arbete han kan utföra (såsom städning på avdelningarna och strumpstoppning). J. A. N., född den 6/s 1869. Intagen den "/12 1930. Fick på grund av bristande begåvning sluta skolan innan han genomgått alla klasserna och blev sedan lämnad att sköta sig själv, emedan modern, som var ogift och hade flera utomäktenskapliga barn, var fattig så att hon ej kunde taga hand om honom. Han försökte sig som dräng hos jordbrukare men fick aldrig stanna på en plats någon längre tid, enär han var »lat och vårdslös» i arbetet. Han förföll därför till vagabondliv och fortsatte med sitt kringvandrande — under vilket han för övrigt ofta uppträdde hot-

145 fullt, särskilt mot ensamma kvinnor — tills han vid 54 års ålder blev häktad för våldtäktsförsök, som han i något berusat tillstånd hade begått mot en 73-årig kvinna. Vid den nu av domstolen begärda undersökningen av hans sinnesbeskaffenhet befanns det, att hans intelligensålder ej var mer än c:a 8 år. Efter straffriförklaring blev han så äntligen omhändertagen, först inom fångvårdens sinnessjukavdelning tills Salberga sjukhus kommit till stånd. E. G. E. O., född den 3 1 /i 2 1913. Intagen den 19 / 12 1930. Hade i skolan svårt att följa undervisningen och visade ingen lust för skolarbetet men deltog icke heller i de andra barnens lekar. År 1926 gjorde provinsialläkaren anmälan, att denne imbecille pojke blev vanvårdad i hemmet — hans föräldrar voro båda sinnessjuka och ägde en gård tillsammans med en broder till fadern, som även var sinnessjuk och en syster till fadern, som var sinnesslö. Denna anmälan föranledde emellertid ej någon åtgärd och sedan pojken år 1928, må vara med någon tvekan, blivit konfirmerad, var han nödsakad taga plats hos en bonde. Han befanns emellertid omöjlig för arbete, i det att han ej kunde förmås att uträtta det ringaste utan helst ville »slå dank», fördrivande tiden med att gå omkring i granngårdarna och tigga mat. Han kunde därför aldrig stanna på någon plats. Den 25 / 4 1930 — då han alltså var 16 år — hade han å allmän landsväg utlagt hinder (avhuggna trädtoppar och en grind) för trafiken, enär han trott att vägen skulle passeras av en bonde, från vilken han efter 6 dagars anställning hade rymt, enär denne »skällt» på honom. Han hade då under sista tiden även lidit av epileptiska anfall. Åtalad för nämnda brott blev han nu föremål för rättspsykiatrisk undersökning, vid vilken hans höggradiga imbecillitet blev fastslagen, varmed så följde straffriförklaring med efterföljande intagning å Salberga sjukhus. Under vistelsen här har han ofta haft epileptiska anfall. M. T., från Malmö, född den 10 / 8 1895. Intagen den 3 / 2 1931. Gick i skolan från 8 till 11 års ålder, men var till den grad oförmögen att tillgodogöra sig undervisningen, att han på alla dessa år ej ens kunde lära sig läsa ordentligt. Han blev icke heller konfirmerad. Då han efter skolgångens slut ej kunde taga någon plats, blev han i fortsättningen boende i föräldrahemmet och fick under tillsyn av fadern, som var verkmästare i ett gjuteri, mot en mindre ersättning deltaga i arbetet å detta. År 1926 fick han emellertid sluta härmed, då han knappast kunde göra någon nytta alls. Utan sysselsättning och nödig tillsyn som han nu blev började han föra dagdrivarliv å stadens gator med resultat att han förföll både till alkoholmissbruk och sedeslöshet, så att han på nätterna ofta kom hem med lösaktiga kvinnor. Även gjorde han sig skyldig till sedlighetssårande handlingar genom att blotta sin manslem inför mötande kvinnor. Vidare fick han nu ett alltmer ömtåligt humör med tendens att uppträda våldsamt i hemmet vid minsta motsägelse. Åtalad för att han vid ett sådant tillfälle slagit fadern med en grövre ekkäpp blev han så föremål för rättspsykiatrisk undersökning. Då hans höggradiga imbecillitet därmed blev konstaterad inför domstolen, blev han efter straffriförklaring (den % 1927) äntligen omhändertagen å stadens sinnessjukhus i avvaktan på öppnandet av Salberga sjukhus. E. V. E., född den 3 % 1892. Intagen den 14 / 2 1931. På grund av dåliga hemförhållanden — fadern var ofta i fängelse — blev uppfostran bristfällig och skolgången oregelbunden. Då han vid 16 års ålder på grund av vanart och tjuvaktighet blev intagen å skyddshem, kunde han varken läsa eller skriva och var fullständigt okunnig i alla skolämnen. Under skolgången i skyddshemmet visade han sig klent begåvad men lärde sig dock hjälpligt att läsa och blev konfirmerad, fast med svag kristendomskunskap. År 1911 — alltså vid 18 a 19 års ålder — blev han utskriven från skyddshemmet och placerad hos en lantbrukare men rymde omedelbart därifrån, och på nästa plats gjorde han sig skyldig till snatteri. Han dömdes härför till 25 kronors böter (villkorlig dom). Under de följande åren blev han så upprepade 10—431743

146 gånger dömd för olika brott, nämligen år 1915 för första resan (stöld av en oxe, som han sökt sälja) till 4 månaders straffarbete, år 1916 med tillämpning av 6 § 5 kap. strafflagen dels för andra resan (stöld av en cykel) till 5 månaders straffarbete dels för rymning från krigstjänst till 1 månads fängelse samt i slutet av samma år för tredje resan (stöld av kläder) till 8 månaders straffarbete. I anledning av en förnyad rymning ur krigstjänsten, för vilken han visat sig fullkomligt omöjlig, begärdes emellertid, då han inför Rätten visat sig mycket slö och likgiltig, undersökning av hans sinnesbekaffenhet. Vid denna befanns hans intelligensålder vara 10 å 11 år, till följd varav han därpå blev straffriförklarad med efterföljande intagning å kriminalasylen vid dåv. Växjö hospital, därifrån han efter öppnandet av Salberga sjukhus blev dit överflyttad. G. E. G. N., född den 15 / 3 1882. Intagen den 14/2 1931. / skolan befanns han vara mycket obegåvad, nästan oemottaglig för undervisning, och visade sig även indisciplinär, så att läraren i folkskolan upprepade gånger fann sig föranlåten att aga honom för att han ställde till med spektakel i klassen. Efter skolgångens slut kom han i jordbruksarbete, gifte sig med tiden och fick två barn. Han var mycket lättledd, så att han kunde lockas till vad som helst, men när han fått sprit, blev han lättretlig, bråkig och våldsam, så att han var en skräck för ortens befolkning. Han blev också några gånger dömd för begånget våld, nämligen år 1907 en gång för misshandel till böter och en annan gång för misshandel med livsfarligt vapen till 2 månaders fängelse samt år 1908 till böter för våld och hemfridsbrott. Efter att ha blivit bjuden på konjak av en person, vilkens lydiga redskap han därmed blev, överföll han — härtill övertalad av denne — den 20/7 1913 en person, med vilken han själv ej hade något otalt, och gav denne ett slag, så att han föll omkull och fick en underkäksfraktur. Efter åtal härför blev han föremål för rättspsykiatrisk undersökning. Då hans påtagliga imbecillitet därmed blev konstaterad inför domstolen, blev han straffriförklarad med efterföljande omhändertagande inom sinnessjukvården, först å vanligt sinnessjukhus och därpå å kriminalasylen vid dåv. Växjö hospital i avvaktan på öppnandet av Salberga sjukhus. S. 1. E. J., född den 28 / 5 1899. Intagen den 14 / 2 1931. Visade i skolan dålig fattningsgåva och hade svårt att följa undervisningen; kunde därför ej genomgå mer än två klasser i folkskolan men blev sedan likväl konfirmerad. När han därpå skulle börja att försörja sig, visade det sig, att han ej kunde sköta något arbete utan ständig tillsyn. Utan att förut ha visat någon vanart eller några som helst kriminella tendenser, gjorde han den 20 /i 1928 sig skyldig till försök till nesligt våld mot en med honom sedan ett par år bekant flicka, som han mötte på hemväg från möte i missionshuset. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som i samband med åtal för detta brott kom till stånd, befanns hans intelligensålder ej vara mer än 8-5 år. Efter straffriförklaring med efterföljande tillfälligt omhändertagande inom fångvårdens sinnessjukvård hamnade så även denne höggradigt imbecille yngling, vilken eljest icke visat några som helst asociala tendenser, å anstalt för asociala imbecilla, medan han — om han i tid hade blivit omhändertagen inom sinnesslövården, vilket ju borde ha skett, enär han på grund av sin höggradiga undermålighet ej kunde försörja sig själv — givetvis skulle ha kunnat omhändertagas inom sinnesslövården å ett vanligt arbetshem för enbart manliga sinnesslöa. O. H., född den 14 / 3 1893. Intagen den 15 / 3 1931. Född utom äktenskapet blev han som helt liten omhändertagen av fattigvården, som utackorderade honom på ett mindre lämpligt ställe, där man ansåg det förmånligt att han fick driva omkring och tigga födan. Skolgången blev därigenom mycket oregelbunden men visade han sig även ha svårt att följa undervisningen; han måste också deltaga i konfirmationsundervisningen i 2 år och fick vid konfirmationen D i kristendomskunskap. Även visade han tidigt moralisk defekt, var lögnaktig samt visade lättja och benägenhet för snatteri. Efter konfirmationen var han mest »på luffen» och när han vistades å fattigvårdsanstalten uppträdde han mycket trotsigt samt hotade vid tillrättavisningar

147 att bränna ner gårdarna och även att mörda anstaltens föreståndare. I övrigt visade han sig mycket riskabel genom sitt intresse för flickor. Efter sexuellt närmande till en 5-årig flicka, inför vilken han, sedan han blottat hennes underliv, tagit fram sin manslem, blev han åtalad för sedlighetssårande handling. Då han i anledning därav blev föremål för rättspsykiatrisk undersökning, blev hans imbecillitet nu klarlagd inför domstolen och följde därmed, att denne vanartade sinnesslöe man — efter uppnådda 37 års ålder — äntligen blev såsom straffriförklarad omhändertagen, till en början inom fångvårdens sinnessjukvård i avvaktan på öppnandet av Salberga sjukhus. O. S. N. J., född den 9ft 1910. Intagen den 24 / 3 1931. Visade sig i skolan vara >alldeles onormalt svagt begåvad», så att han ej kom längre än till folkskolans första klass. Å ena sidan var han till stort besvär för läraren, å andra sidan beredde skolgången honom tråkigheter även från den synpunkten, att han blev en driftkucku inför barnen, vilka ej kunde låta bli att skoja med honom. I konfirmationsundervisningen, som följde på skolgången, var han en av de allra svagaste eleverna. Efter konfirmationen fick han plats som springpojke, var snäll och villig i arbetet men visade sig intellektuellt mycket efterbliven och var även fysiskt klen. Han innehade denna plats i 4 månader, varefter han fick anställning vid Svenska Kullagerfabriken. Arbetet där synes han ej ha orkat med, ty sommaren 1929 — då han alltså var 19 år — blev han intagen å Holtermanska sjukhuset, där han sedan till mars 1930 vårdades i olika repriser. Vid sista utskrivningen därifrån blev han utan bostad, enär han ej fick bo hemma. Han synes då till en början ha legat å föräldrabostadens vindskontor om nätterna och om dagarna gått sysslolös på gatorna. Härunder hade han vid olika tillfällen — enligt vad han senare berättat — slagit sönder glasrutorna i konfektyrautomater och tagit choklad. I maj 1931 begav han sig emellertid gående på väg till Stockholm för att där söka arbete och tillgrep under denna färd en cykel för att komma fortare fram. Från Stockholm fortsatte han emellertid sin vandring och tog ånyo en cykel samt tillgrep i övrigt under sin färd matvaror i källare och i en stad en regnkappa, som han sålde för 5 kronor. I juli 1930 återkommen till sin hemstad, fortsatte han där — lämnad som han var åt sig själv och utan några tillgångar — att begå tillgrepp, tills han blev uppdagad och häktad. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som nu kom till stånd i samband med åtalet, befanns hans intelligensålder ej vara mer än 9 år. Efter straffriförklaring kom han ,så äntligen genom intagning å Salberga sjukhus under ordnade förhållanden med regelbundet arbete. R. A. N., född den 2 / 5 1890. Intagen den "Ao 1931. Gick i skolan 5 å 6 år men kunde varken lära sig läsa eller skriva. Efter slutad skolgång vistades han i föräldrahemmet och hjälpte till med skogsarbete på vintrarna och jordbruksarbete på somrarna. År 1929 erhöll han en anställning, i vilken han för sitt arbete erhöll mat och husrum men ingen kontant lön. I maj 1930 blev han dömd att för fylleri bota 20 kronor och för förargelseväckande beteende bota 30 kronor, men då han i januari 1931 blev åtalad för försäljning av hembränt brännvin, förordnade domstolen om undersökning av hans sinnesbeskaffenhet. Denna, som verkställdes å Salberga sjukhus, gav till resultat att hans intelligensålder ej var mer än 8 a 9 år. K. H. E. född den 10 / 4 1910. Intagen den 26 / 9 1932. Gick i småskola och en klass i folkskola men kunde ej fullt lära sig läsa eller skriva och blev därför ej konfirmerad. Efter slutad skolgång deltog han i jordbruksarbete å olika gårdar tills han i april 1932 blev häktad för tidelagsbrott (otukt med en ko). Vid den rättspsykiatriska undersökning, som i samband med detta åtal kom till stånd, befanns det att hans intelligensålder ej var mer än 5 a 6 år. Efter straffriförklaring blev han så från Långholmsfängelsets sinnessjukavdelning, där undersökningen ägt rum, överflyttad till Salberga sjukhus. 26 /n 1896. Intagen den 29 / 10 1933. Som helt liten började han o G. A. H. S., född den få epileptiska anfall. Han började mellertid i småskolan vid 7 års ålder men fick

148 snart sluta skolgången dels på grund av nämnda sjukdom, dels på grund av outvecklat förstånd med därav följande oförmåga att lära sig något. Han blev emellertid icke sänd till epileptikerskola utan fick stanna i föräldrahemmet och hjälpa till med det arbete han kunde. Hösten 1932 blev han emellertid häktad, enär det kommit i dagen, att han bedrivit otukt med flera pojkar. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som i samband med åtal för detta brott kom till stånd, befanns hans intellektuella undermålighet vara så höggradig, att den stod på gränsen till idioti. Efter straffriförklaring blev han nu omhändertagen inom fångvårdens sinnessjukvård tills överflyttning till Salberga sjukhus kunde ske. K. O. K., född den 2 / 4 1881. Intagen den 7 /i 1935. / skolan kom han på grund av svag fattningsgåva ej längre än till första klassen i folkskolan och konfirmerad blev han först vid 17 års ålder. Han växte upp under mycket miserabla förhållanden, i det att modern var imbecill och flera av syskonen voro mer eller mindre asociala. Själv började han omedelbart efter konfirmationen att vagabondera och under sina strövtåg brukade han även stjäla. För stölderna blev han gång efter annan dömd i vanlig ordning liksom han ock ett par gånger blev dömd för lösdriveri. Han kom sålunda att under åren 1898—1916 tillbringa omkring 14 år i fängelser eller tvångsarbetsanstalter. Han hade nämligen dömts: år 1898 först till 4 månaders och sedan till 9 månaders straffarbete, år 1899 först till 1 månads fängelse och därpå till 6 månaders tvångsarbete, år 1900 till 1 års tvångsarbete, år 1901 till 1 års straffarbete, år 1902 till 2 års straffarbete, år 1905 till S1/» års straffarbete, år 1909 till 3 x / 2 års straffarbete och år 1912 likaledes till 31/» års straffarbete. Efter frigivningen från sistnämnda straff blev han omhändertagen av en mindre undermålig syster och begick han därpå veterligen ej något brott förrän han i september 1930 ånyo gjorde sig skyldig till stöld. Nu begärde emellertid domstolen utlåtande om hans sinnesbeskaffenhet och vid den rättspsykiatriska undersökning, som sålunda äntligen kom till stånd, befanns intelligensåldern ej vara fullt 10 år. Efter straffriförklaring blev han nu omhändertagen först inom fångvårdens sinnessjukvård tills plats kunde beredas honom å Salberga sjukhus. S. G. R., född den 18 / 6 1903. Intagen den 21 / 6 1935. Visade i skolan bristande fattningsgåva, hade svårt för alla ämnen, blev kvarsittare flera gånger och kom ej längre än till folkskolans andra klass, från vilken han fick avgå vid 12 års ålder. Vid 15 års ålder blev han därpå konfirmerad med betyget svag kristendomskunskap. På grund av bristande arbetsförmåga kunde han aldrig taga någon plats utan måste även som vuxen försörjas av modern, hos vilken han bodde. Han lämnade henne nämligen sällan något av det lilla han kunde förtjäna genom att såga och hugga ved åt villaägarna i det förstadssamhälle till Stockholm, som var moderns boplats, utan använde han i allmänhet sin arbetsinkomst till inköp av pilsnerdricka eller olaglig sprit, när han kunde komma över sådan. Under åren 1928—1933 blev han också 7 gånger dömd för fylleri. I november 1933 hade han, efter att i berusat tillstånd ha lagt sig att vila i ett bygge, tänt eld på en hög sågspån, enär han frös. Resultatet blev emellertid att det började brinna i väggarna. Åtalad för mordbrand blev han nu föremål för rättspsykiatrisk undersökning, vid vilken konstaterades att han var djupt imbecill med en intelligensålder av allenast 7 s år. Efter straffriförklaring intagen å Salberga sjukhus har han här varit snäll och stillsam samt dagligen efter förmåga deltagit i utearbete. E. G. A. S., född den 10/6 1917. Intagen den 18 / 3 1937. Blev i skolan kvarsittare ett par gånger och avgick med underbetyg i flera ämnen. Efter skolgångens slut bodde han kvar i föräldrahemmet och var med fadern i skogsarbete. Vid 16 års ålder började han få anfall av medvetslöshet, vilka anfall sedan efter hand kommo allt tätare. Han hade också ett besvärligt lynne och visade efter inträdd pubertet stark erotisk drift. Han hade flera gången bedrivit otukt med en äldre syster, då han i september 1935 — alltså vid 18 års ålder — blev åtalad för våldtäkt. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som nu kom till stånd, befanns hans intelligens-

149 ålder vara allenast 8-3 dr. Efter straffriförklaring intagen å Salberga sjukhus har han i regel deltagit i utearbetet men visat ett ömtåligt humör. N. E. A. J., född den 28/10 1912. Intagen den 15 / 4 1937. Gick i folkskola men är någon uppgift ej lämnad om hur skolgången utföll. Däremot är upplyst, att han vid konfirmationen, som ägde rum år 1929 (då han alltså var 17 år), fick lägsta betyg i kristendomskunskap. Efter konfirmationen hade han, frånsett kortare tids vistelse hos en släkting, städse vistats i föräldrahemmet utan någon sysselsättning, tills han våren 1936 blev häktad för otukt med en efterbliven syster, som hade framfött ett barn. Under rättegången befanns det, att han var så undermålig, att han ej ens kunde uppge sitt förnamn. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som i anledning härav blev begärd, befanns det att han varken kunde läsa innantill eller skriva, ja ej ens tala rent, så att det ibland var alldeles omöjligt att förstå vad han sade. Intelligensdldern blev fastställd till c:a 5 år i läkarutlåtandet, däri han också betecknades som idiot. Efter straffriförklaring intagen å Salberga sjukhus har han där ej kunnat sysselsättas med annat än lumpredning. S. A. L., född den 27/2 1921, son till en kommunalarbetare i en residensstad. Intagen den 13/8 1937. Började skolan vid den vanliga skolåldern men visade det sig snart att han ej alls kunde följa undervisningen. Folkskolinspektören tillsade därför om hans intagande i sinnesslöskola. Sedan pojken varit 4 månader i sinnesslöskolan, hemtogs han emellertid av föräldrarna och fick sedan åter börja i folkskolan. Efter att i 2 år ha gått i vanlig klass flyttades han över till särklass men efter att ha gått i denna 2 år fick han på lärarens inrådan sluta skolgången, enär han ej kunde följa undervisningen. Han hade ej ens kunnat lära sig alla bokstäverna och kunde ej skriva annat än sitt eget namn och enklare ord. Efter slutad skolgång erhöll han den ena springpojkplatsen efter den andra men fick sluta varje plats efter ett par veckor, då han ej kunde uträtta de erhållna uppdragen ordentligt, enär han ej kunde komma ihåg adresserna och ej kunde läsa dessa ordentligt på paketen. Då resultatet härav blev att han, boende i föräldrahemmet och försörjd av föräldrarna, fick gå sysslolös på gatorna, började han göra sig skyldig till cykelstölder. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som i samband med åtal härför kom till stånd, befanns hans intelligensålder vara 9s år. Efter straffriförklaring intagen å Salberga sjukhus har han där kunnat sysselsättas i avdelningsköket, med städning, o. d. K. V. R., född den °/5 1899. Intagen den 18/12 1937. Redan före skoltiden var hans undermålighet uppenbar, i det att han mest satt för sig själv och ej deltog i syskonens eller andra barns lekar. När han börjat skolan, visade det sig också att han ej kunde följa undervisningen, varför han blev kvarsittare två gånger och måste avgå från 4:de klassen. Därpå fick han deltaga i konfirmationsundervisningen med resultat att han fick betyget D i kristendomskunskap. När han sedan försökte att taga drängplats kunde han på grund av sin arbetsoförmåga aldrig behålla en sådan någon längre tid och under värnpliktens fullgörande kunde han endast användas till enklare handräckningsarbeten. Då han ej kunde försörja sig själv, måste en äldre syster efter föräldrarnas död taga hand om honom. Han hade under några år drivit omkring sysslolös, fiskat, plockat bär och hälsat på i gårdarna, då han i april 1937 — alltså vid 37 års ålder — blev häktad för otukt med en 10-årig flicka. Den rättspsykiatriska undersökning, som i anledning härav kom till stånd, utvisade en intelligensålder av 9 s år. Efter straffriförklaring intagen å Salberga sjukhus har han här haft sysselsättning i avdelningsköket. K. G. B., född 5 / 6 1920. Intagen den 23 / 8 1938. Hade svårt för sig i skolan och blev aldrig konfirmerad. Efter slutad skolgång var han fadern (som innehade slakteri) behjälplig med slakt och diverse andra göromål, såsom vedhuggning, o. d., men kunde aldrig utföra något arbete på egen hand. Sedan det uppdagats att han flera gånger begått tidelagsbrott (med ko), blev han i mars 1937 åtalad härför. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som i anledning härav kom till stånd, befanns hans intelligensålder ej vara mer än 83 år. Efter straffriförklaring inta-

150 gen å Salberga sjukhus har han här uppträtt tyst och stillsamt samt dagligen deltagit i arbete. T. B. O., född den 14 / 5 1908. Intagen den 2 /n 1938. / skolan kunde han ej tillgodogöra sig undervisningen, varför han måste sluta skolan utan att ha fått fullständigt avgångsbetyg. Efter skolgångens slut var han i föräldrahemmet till 16 års ålder, varefter h a n tog tjänst hos lantbrukare men stannade ej länge på någon plats utan bytte ofta anställning. I maj 1938 blev han anhållen som misstänkt för att ha antänt en villa, som då hade nedbrunnit. Han erkände vid polisförhöret såväl denna mordbrand som ock att han antänt ett flertal andra byggnader, vilka under åren 1932—1936 hade nedbrunnit utan att orsaken härtill kunnat klarläggas. Som skäl för sitt handlingssätt anförde han, att han ville hämnas å husbönder, som varit orättvisa mot honom eller å andra personer, som förargat honom. Den rättspsykiatriska undersökning, som kom till stånd i samband med åtal för dessa eldsanläggningar, utvisade att hans intelligensålder icke var mer än 8—9 dr. Efter straff friförklaring intagen å Salberga sjukhus har han där sysselsatts dels å vävsalen, dels med städning. S. G. B., född den 31 /T 1920. Intagen den 9 / i 2 1939. Gick i B 1-skola till 5:te klassen, där han blev kvarsittare, och gick därefter någon termin i D 3-skola. I februari 1934 — alltså vid 13 års ålder — fick han avgångsbetyg jämlikt folkskolestadgans § 48 mom 2. och blev därpå befriad från fortsättningsskolan. Samma vår blev han anmäld till barnavårdsnämnden för att han bedrivit otukt med djur. Konsulterad läkare tillrådde då att han sattes i ny miljö, varför han blev utackorderad i enskilt hem å annan ort. Därifrån återsändes han emellertid i början av 1935 till föräldrahemmet, enär fosterföräldrarna med hänsyn till hans sedliga förvillelser ej längre ville ha honom i sin vård. På våren 1936 blev han ånyo anmäld för barnavårdsnämnden, enär han begått nesligt våld mot en 4-årig flicka, som han mött ute. Han blev då sänd icke till någon av statens sinnesslöanstalter utan till skyddshem. Där konstaterades det emellertid, att han var i hög grad sinnesslö, varför han blev överflyttad till dåvarande abnormanstalten å Hall. Under rymning därifrån gjorde han sig så skyldig till en cykelstöld, för vilken han åtalades. Vid den därpå följande rättspsykiatriska undersökningen fastställdes hans intelligensålder till cirka 10 år. Efter straffriförklaring intagen å Salberga sjukhus har han där sysselsatts å vävsalen. S. E. S., född den 1 8 /i 0 1922. Intagen den 9/x 1940. / skolan hade han »ytterligt svårt att följa undervisningen», varom ock hans dåliga avgångsbetyg bar vittne. Efter slutad skolgång försökte han sig med olika arbete (som springpojke, i måleri och å brädgård) men kunde aldrig inneha en plats någon längre tid utan gick mest sysslolös. Härunder kom han i dåligt sällskap och, låttledd som han var, lärde han sig att stjäla av en vanartad pojke, med vilken han varit skolkamrat. Redan under skoltiden hade han ett par gångar under denne kamrats inflytande gjort sig skyldig till tillgrepp av penningar, varför han då blivit varnad av barnavårdsnämnden. Efter slutad skolgång deltog han under år J938 i en av nämnde skolkamrat förövad stöld i förening med inbrott. Härför blev han dömd till 4 månaders fängelse (villkorlig dom). Då han inom ett halvt år gjorde sig skyldig till ny stöld, blev han emellertid föremål för rättspsykiatrisk undersökning. Denna utvisade, att hans intelligensdlder ej var mer än 9—10 år. Efter straffriförklaring intagen å Salberga sjukhus har han här sysselsatts i vävsalen. J. E. E., född den 18 / 5 1922. Intagen den 22/2 1940. 7 skolan hade han haft svårt att följa undervisningen, blev kvarsittare i 2:dra klassen och fick avgå från skolans 4:de klass. Efter skolgångens slut skulle han hjälpa fadern i skogen men orkade ej med detta arbete, varav följden blev att han fick gå hemma sysslolös. Våren 1939 blev han åtalad för några smärre tillgrepp, vilka han under de sista två åren hade begått i granngårdarna, därtill ursprungligen förledd av en annan pojke. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som nu kom till stånd, konstaterades att hans intelligensålder ej var mer än 9 år. Undersökningsläkaren, överläkare Gösta

151 Eriksson, anmärkte i sitt utlåtande, att här förelåg ett typiskt exempel på, hur illa det kan gå för uppenbart sinnesslöa ungdomar, så länge det saknas skolplikt i sinnesslöanstalter för sinnesslöa barn. Efter straffriförklaring intagen å Salberga sjukhus har han här varit synnerligen snäll och beskedlig och dagligen deltagit i utearbete. Här föreligger sålunda återigen ett exempel på en i följd av sin lättleddhet kriminell vorden imbecill yngling, som skulle kunnat vara å vilket arbetshem för sinnesslöa som helst, blott han i tid hade blivit omhändertagen inom sinnesslövården. B. A. L., född den 10/9 1921. Intagen den 9 / 6 1940. 7 skolan visade han sig ha så föga gagn av undervisningen, att han ej ens hade förmått tillägna sig första klassens kurs, då han vid fyllda 14 år fick avgå från skolan enligt folkskolestadgans 48 § 2 mom. Efter skolgångens slut hjälpte han tidvis sin morfader med vedkörning, o. d., men gick mestadels sysslolös, enär han var oförmögen att taga någon tjänst; i övrigt var han ständigt utsatt för drift. Redan under sista året i skolan hade han börjat att visa sexuella tendenser och tilltogo dessa med åren alltmera. Året efter det han slutat skolan, hade han vid ett tillfälle t. o. m. sökt slå omkull modern för att våldtaga henne men hade hon därvid övermannat honom och givit honom stryk. I september 1939 blev han häktad, enär han inträngt i ett hus och i syfte att begå nesligt våld sökt slå omkull en kvinna, som var ensam hemma, varmed han dock ej lyckades utan i stället blev utkastad av kvinnan. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som nu kom till stånd, befanns hans intelligensålder ej vara mer än 7—8 år. Efter straffriförklaring intagen å Salberga sjukhus har han här visat tendenser till snatteri och ej haft någon arbetslust. B. H. K., född den 3/2 1921. Intagen den 7/7 1941. I skolan visade han sig klent begåvad — »en smula slö och bakom» — och kunde ej följa undervisningen ordentligt. Efter skolgångens slut arbetade han först under faderns ledning som skogshuggare och tidvis hos en svåger i dennes jordbruk men kunde ej uträtta något arbete utan ledning. Av denna orsak hade han ej kunnat stanna kvar på någon av de platser vid jordbruk han sedan fick. Han uppträdde i övrigt »som ett stort barn», kunde aldrig vara ensam utan ville alltid ha någon att prata med. Han brukade därför cykla omkring i byn om kvällarna och besökte alla därvarande nöjestillställningar samt förstörde i övrigt den kontanta inkomst han (förutom fritt vivre) hade på godsaker och tobak och gjorde sig även gång efter annan skyldig till snatterier av mindre penningsummor. På grund av åtal för ett sådant tillgrepp hösten 1940 blev han föremål för rättspsykiatrisk undersökning, vilken gav till resultat att hans intelligensålder var 9s år. Efter straffriförklaring intagen å Salberga sjukhus har han även här visat föga arbetslust men dagligen gått med i utearbete. E. S. N., född den 5 / 2 1906. Intagen 2 3 /i 0 1941. / skolan kunde han ej följa undervisningen, blev kvarsittare i båda småskoleklasserna, kom sedan i särklass men även där blev undervisningen utan resultat, han kunde varken lära sig låsa, skriva eller räkna och kom därför efter slutad skolgång ej med i konfirmationsundervisningen. Sedan han slutat skolan försöktes han i fabriksarbete men visade sig olämplig härför, verkade slö och måste påminnas att arbeta. Han kunde därför ej få något stadigvarande arbete utan har mestadels gått omkring med småhandel. Han har aldrig kunnat skilja på rätt och orätt och därför ofta begått snatterier. Sedan han vid 30 års åldern införts i sexuallivet av en yngre kvinna, har hans livligaste intresse förankrats där och har han sedan haft kortvariga förbindelser med ett flertal kvinnor. Hösten 1940 — då han alltså var 34 år — blev han häktad för flera under året begångna stölder, dels ett par inbrott (i maj resp. augusti 1940), vid vilka han hade tillgripit 10 kronor ur en kassaapparat resp. burkar med »nattkorv», dels tillgrepp av diverse saker (kängor, m. m.) å ålderdomshemmet, där han hade blivit intagen. Åtalad för dessa stölder blev han i samband därmed föremål för rättspsykiatrisk undersökning och utvisade denna att hans intelligens-

152 ålder ej var mer än 9 dr. Efter straffriförklaring intagen å Salberga sjukhus har han där visat sig tystlåten, stillsam och foglig samt dagligen deltagit i arbete — är i journalen betecknad som en tämligen lågt stående imbecill utan någon egentlig asocialitet eller kriminalitet.

av

II. Intagna å Västra Marks i januari 1931 öppnade anstalt för asociala imbecilla kvinnokön.

1. K. B. (från Stockholm), född den 15 / 6 1895. Intagen den M / i 1931. Då hennes moder var en ogift kvinna med fem barn, blev hon som helt liten utackorderad i fosterhem å landet. När hon började sin skolgång, visade hon sig ej alls kunna följa undervisningen, gick endast i småskolan, då hon ej fullt kunde lära sig läsa och skriva. Efter skolgångens slut deltog hon i konfirmationsundervisningen men var så dålig, att hon »ej fick gå fram». När hon sedan placerades hos en trädgårdsmästare å Dalarö för att hjälpa till, skötte hon sig emellertid ej alls, ville endast stryka omkring ute. Hon kom då tillbaka till sin moder i Stockholm och vistades nu en tid hos henne. I juli 1913 tog hon emellertid plats i en småstad men efter några dagars vistelse därstädes stal hon pengar av principalen och återvände då till modern. När hon nu även stal pengar från den med modern samboende mannen, blev hon emellertid av denne anmäld för polisen. Efter åtal straffriförklarad blev hon intagen å sinnessjukhus, därifrån hon efter öppnandet av Västra Marks sjukhus blev dit överflyttad. Vid här företagen intelligensprövning befanns hennes intelligensålder vara 10 a 101ls år. I. M. N., född den " / i a 1883. Intagen den 23A 1931. Hade vid 3 x / 2 års ålder >hjärnfeber», efter vilken sjukdom hon blev både döv och stum samt visade sig ha svårt att fatta. Efter ett år återfick hon talförmågan men hörseln återfick hon aldrig fullständigt. / skolan visade hon sig »mindre vetande» men fick, trots det hon ej kunde följa undervisningen, gå kvar i folkskolan. Efter skolgångens slut fick hon, då hon ej kunde försörja sig genom något arbete, bo kvar i hemmet — vilket emellertid var mindre gott, då fadern var alkoholist — till 32 års ålder, då hon blev utackorderad på kommunens bekostnad. Hon visade emellertid benägenhet för vagabondliv och hade ett häftigt lynne, varför hon ofta måste byta inackorderingsställe. Även hade hon tidigt visat stegrad könsdrift, vilket resulterat i att hon hade hunnit få tre barn med olika män då hon år 1918 — alltså vid 35 års ålder — blev häktad för att hon under sina vandringar stulit matvaror. I samband med åtal härför blev hon föremål för rättspsykiatrisk undersökning, vid vilken hennes intelligensålder befanns utgöra allenast 7-2 år. Efter straffriförklaring omhändertagen å sinnessjukhus blev hon därifrån överflyttad till Västra Marks sjukhus, så snart denna anställ öppnats. A. S. P., född den " / I O 1900. Intagen den 28 /i 1931. Uppfödd i ett fattigt hem med undermåliga föräldrar fick hon en dålig uppfostran. 7 skolan hade hon svårt att följa undervisningen och blev ofta kvarsittare men fick dock gå kvar i folkskolan i 7 år. Efter slutad skolgång fick hon deltaga i konfirmationsundervisningen men erhöll vid konfirmationen D i kristendomskunskap. Därefter fick hon lämna hemmet för att försörja sig själv. Hon kunde emellertid aldrig inneha en plats någon längre tid och fick till en början icke någon lön av sina husbönder utan endast fritt vivre och kläder, enär hon var mycket dålig i arbetet. År 1919 vårdades hon en tid efter en pleurit å sanatorium, där körteltuberkulos konstaterades men inga lungförändringar, och utskrevs hon därifrån år 1921 frisk till självförsörjning. År 1921 gjorde hon sig så skyldig till cykelstöld, för vilken hon dömdes till en månads fängelse (villkorlig dom). Då hon följande år vid besök i ett grannsamhälle ånyo tillgrep en cykel för att komma fortare hem, fick hon, enär husbonden misstänkte att cykeln var stulen, avsked från sin anställning. Hon for då på den stulna cykeln till närmaste stad för att söka plats men förföll här till ett sedeslöst liv. När hon härför

153 blev anhållen för lösdriveri, befann hon sig i ett synnerligt snuskigt skick, var »nedlusad» och smittad med dröppel samt led av blåskatarr och äggvitesjukdom. Åtalad för nämnda stöld blev hon nu efter att ha varit föremål för rättspsykiatrisk undersökning straffriförklarad och därpå år 1923 intagen å sinnessjukhus med efterföljande överflyttning till Västra Marks sjukhus vid dess öppnande. Då imbecilliteten emellertid nu befanns vara komplicerad med schizophreni, var det ej möjligt att fastställa den ursprungliga intelligensnivån. S. S. E. S., född den 4 / 2 1912, intagen den 7 / 2 1931. Visade tidigt vanart, började redan vid 8 å 9 års ålder snatta såväl i skolan som i hemmet samt var mycket lögnaktig och i högsta grad slarvig. Hon genomgick — trots det hon enligt lärarens uppgift visade försenad utveckling — folkskolans 7 klasser men hade vid avgången i de flesta ämnen betyget försvarlig, vilket betyg hon även vid konfirmationen hade i kristendomskunskap. Redan vid tiden för konfirmationen hade hon börjat idka könsumgänge med pojkar och när hon sedan genom barnavårdsnämndens försorg fick plats som tjänsteflicka på landet, ville hon gärna springa ute om nätterna och skötte sina åligganden mycket dåligt, kunde icke utföra de enklaste hushållsgöromål. I mars 1930, då hon hade anställning i födelsestaden, gjorde hon sig skyldig till en serie tillgrepp, mestadels gällande klädesvaror, för vilka hon så i juli s. å. blev häktad. Vid den därpå följande rättspsykiatriska undersökningen blev hennes intelligensålder fastställd till 9s år. Efter straffriförklaring blev hon därpå intagen å sinnessjukhus i avvaktan på öppnandet av Västra Marks sjukhus. (Givetvis hade denna vanartade flicka icke kunnat bli intagen i en statsunderstödd sinnesslöskola men ett par år efter det hennes skolgång börjat hade statens uppfostringsanstalt för vanartade sinnesslöa flickor kommit till stånd.) E. V. J.-A., född den 16 /s 1907. Intagen den 13 / 2 1931. Visade sig i skolan ha mycket svårt att fatta, är av läraren karakteriserad som »slö och intellektuellt svagt utrustad». På grund av fattigdom i hemmet — fadern var alkoholist — fick hon som barn långa tider gå och bettla till familjens uppehälle. Efter konfirmationen, till vilken hon först efter enträgna framställningar släppts fram, måste hon själv tjäna sitt bröd men kunde aldrig stanna på en plats någon längre tid — hade hemma aldrig kunnat lära sig så mycket som att sticka eller sy. Då hon våren 1925 va* anställd i en lantbrukarfamilj och man där fällt förklenande yttranden om henne, sökte hon hämnas genom att vid två olika tillfällen anlägga eld i akt och mening att bränna ner bostadshuset. Vid den i anledning av åtal för dessa mordbrandsförsök verkställda rättspsykiatriska undersökningen befanns hennes intelligensålder ej vara mer än 9 år. Efter straffriförklaring blev hon därpå intagen å sinnessjukhus för att efter tillkomsten av Västra Marks sjukhus dit överflyttas. M. S. M. B., född den 2 / 3 1898. Intagen den 13 / 2 1931. Hade alltsedan födelsen varit sjuklig och fick sex veckor gammal svåra konvulsioner. Redan som barn hade hon visat sig nervös med nyckfullhet och underligt lynne, och tidigt började hon även visa vanart med benägenhet att snatta, ljuga och simulera. / skolan visade hon sig mycket efterbliven, varför hon, då hon efter ett par års skolgång ej kunnat lära sig läsa, blev tagen ur skolan för att i stället få privat undervisning. Vid c:a 10 års ålder fick hon emellertid lungtuberkulos och blev intagen å länssanatoriet men kunde på grund av sin abnormitet ej vara kvar där. Hon fick därför alltjämt vara omhändertagen i hemmet, som utgjordes av ett lantbrukarhem. Hennes undervisning fortsattes h ä r och hon blev även konfirmerad, fast det under konfirmationsundervisningen ej varit möjligt att få något riktigt svar av henne. Även efter konfirmationen fick hon kvarstanna i hemmet, då hon ej kunde utföra något arbete. År 1925 anlade hon eld på ett 10-tal olika ställen i hemmet. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som nu kom till stånd, befanns det, att hon ej hade högre intelligensålder än cirka 7 år. Efter straffriförklaring blev hon så omhändertagen inom sinnessjukvården tills Västra Marks sjukhus (blivit öppnat.

154 E. L. E., född den 1 6 /i 2 1892. Intagen den 3 / 3 1931. Hos modern, som var en i en mindre stad bosatt, sedeslös kvinna med fyra utomäktenskapliga barn, bodde hon till 8 års ålder, då hon genom fattigvårdens försorg blev utackorderad å landet. På grund av svårighet att följa undervisningen kunde hon emellertid ej genomgå mer än småskolan och folkskolans första klass. Efter slutad skolgång blev hon konfirmerad med försvarlig i kristendomskunskap. I fosterhemmet deltog hon i vanliga sysslor men hade svårt att lära sig något, kunde ej utföra annat än grovarbete. I november 1913 blev hon därför återsänd till hemstaden och intogs då å ålderdomshemmet. Där var hon emellertid mycket besvärlig, sprang ofta ut i staden, d ä r hon tillgrep penningar och småsaker, och bedrev under dessa sina strövtåg ibland även otukt med »luffare», som hon träffade på. I juni 1926 anlade hon eld i en vedbod å anstalten. Åtalad härför blev hon efter straffriförklaring först omhändertagen å sinnessjukhus tills Västra Marks sjukhus öppnats. Vid där företagen intelligensprövning befanns hennes intelligensålder vara 8 å 8i/s år. H. T. A., född den 2 % 1904. Intagen den 14 / 4 1931. I skolan hade hon svårt att följa med, då hennes uppfattning var svag och hennes minne var dåligt. Hon fick likväl fortsätta i folkskolan och blev vid 15 års ålder konfirmerad. Efter skoltidens slut hade hon ett flertal platser hos olika lantbrukare men kunde aldrig ordentligt utföra de henne anförtrodda arbetena, visade sig »slö och bakom» och hade för övrigt ett svårt lynne, så att hon kunde utfara i grova svordomar vid tillsägelse i arbetet, kunde aldrig passa tider, då hon ej kunde lära sig vad klockan visade, och syntes överhuvud taget ej fatta något. Hon kunde därför aldrig stanna någon längre tid på en plats, så att hon emellan anställningarna måste återvända till föräldrahemmet. Här blev hon i maj 1927 häktad efter att ha nedkommit med ett barn, till vilket hennes intellektuellt undermålige broder var fader. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som i anledning av åtalet för detta blodskamsbrott kom till stånd, befanns det att hennes intelligensålder knappast uppgick till 6 dr. Efter straffriförklaring blev hon nu äntligen omhändertagen, till en början å sinnessjukavdelningen vid kvinnofängelset i Växjö i avvaktan på tillkomsten av Västra Marks sjukhus. A. E. M. K., född den 7 3 1894. Intagen den 14 / 4 1931. Hade i skolan svårt att följa undervisningen och kunde endast med svårighet lära sig läsa och skriva. Hon fick emellertid gå kvar i skolan i 6 år och blev sedan även konfirmerad, fast med »svag kristendomskunskap». Efter kortare och tillfälliga anställningar å olika gårdar i hemtrakten, under vilka hon ofta gjorde sig skyldig till snatteri, förföll hon till vagabondliv, strövade omkring i skogarna, livnärande sig genom bettleri eller stöld avmatvaror och klädespersedlar. I juli 1930 blev hon för snatteri och första resan inbrottsstöld dömd till 3 månaders straffarbete, villkorlig dom. Hon blev då intagen å ålderdomshemmet men rymde omedelbart därifrån. Då hon nu begick nya stölder begärde domstolen utlåtande om hennes sinnesbeskaffenhet och vid den rättspsykiatriska undersökning, som sålunda kom till stånd, befanns det att hennes intelligensålder ej var mer än 7 år. Efter straffriförklaring blev hon nu äntligen — efter uppnådda 36 år! — omhändertagen, till en början å sinnessjukavdelningen vid kvinnofängelset i Växjö i avvaktan på öppnandet av Västra Marks sjukhus. A. H. L., född den 4 / 4 1891. Intagen den 14 / 4 1931. / skolan gick det dåligt för henne, så att hon kom ej längre än till 3:dje klassen, och i avgångsbetyget hade hon »icke fullt godkänd» i de flesta ämnena. Då hon vid 15 års ålder konfirmerades, hade hon försvarlig i kristendomskunskap. Efter skoltidens slut hade hon tjänst hos olika lantbrukare i hemtrakten. Efter att vid 19 års ålder ha fött ett barn, ingick hon emellertid äktenskap med en arbetskamrat och fick i äktenskapet tre barn. Sedan mannen år 1917 — då hon alltså var 26 år gammal — avlidit genom olyckshändelse, blev hon med barnen intagen å ålderdomshemmet. Efter några år tog hon åter tjänst men stannade aldrig länge på en plats. Under denna tid fick hon med en av sina husbönder ytterligare ett barn. Antalet barn, som den-

155 na undermåliga kvinna satt till världen, uppgick därmed till 5. Hon synes i allmänhet ha fört ett sedeslöst liv, i det att hon ofta fick sluta sina platser, enär hon var slarvig och fallen för vidlyftiga bekantskaper samt visat sig lögnaktig, opålitlig och oärlig. Slutligen blev hon i maj 1929 häktad för stöld. Då det allmänt omvittnades att hon »knappast vore fullt normal», beslöt domstolen infordra utlåtande om hennes sinnesbeskaffenhet. Sedan hennes imbecillitet blivit officiellt konstaterad genom den rättspsykiatriska undersökning, som sålunda kom till stånd, blev hon straffriförklarad och därpå omhändertagen å sinnessjukavdelningen vid kvinnofängelset i Växjö i avvaktan på öppnandet av Västra Marks sjukhus. Där har hennes intelligensålder blivit fastställd till 8.8 år. R. I. G. N., född den 15/7 1912. Intagen den 3 % 1934. 7 skolan gick det dåligt för henne, så att hon blev kvarsittare tre gånger. När hon vid 14 års ålder efter 7 skolår slutade skolan, hade hon sålunda endast genomgått fyra klasser. Efter att året därpå ha blivit konfirmerad, fick hon så plats hos en lantbrukare, men flyttade efter 6 månader åter hem till modern, som hade blivit änka. Då hon emellertid förde ett oordentligt och sedeslöst levnadssätt — enligt egen uppgift hade hon redan vid 12 års ålder börjat att mot betalning idka könsumgänge med ynglingar — blev hon i oktober 1929 sänd till Skarviks skyddshem. Där stannade hon i fyra år tills hon uppnått myndig ålder, då hon åter kom till modern, men skaffades henne efter en månads tid plats som hembiträde i en prästfamilj. Denna plats lämnade hon emellertid efter 14 dagar, därvid hon tillgrep ett par ringar. Härför dömdes hon i januari 1934 till 30 dagsböter — villkorlig dom. I oktober 1933 hade hon för lösaktigt levnadssätt i den nämnda prästgård närbelägna staden av ordningspolisen blivit omhändertagen och efter varning för lösdriveri översänd till hemortens kommungård. Därifrån avvek hon emellertid upprepade gånger och begav sig på en stulen cykel till närmast belägna stad, där hon mest uppehöll sig vid den utanför staden befintliga kasernen, flitigt idkande könsumgänge med därvarande militär och i övrigt på nätterna logerande hos olika manspersoner i staden. I april 1934 gjorde hon här inbrott å en vind och tillgrep två klädningar och ett par dambenunderkläder. Efter att härför ha blivit häktad blev hon föremål för rättspsykiatrisk undersökning, därvid hennes intelligensålder befanns ligga mellan 9 och 10 år. Efter straffriförklaring blev hon nu äntligen omhändertagen, till en början inom fångvårdens sinnessjukvård tills plats kunde beredas henne å Västra Marks sjukhus. E. I. P., född den 17 / 10 1910. Intagen den 2 0 /n 1934. Född utom äktenskapet blev hon på grund av moderns flyttning till Köpenhamn vid 5 års ålder omhändertagen å försörjningshemmet. Då hon började skolan visade det sig att hon hade mycket svårt att lära sig något. Hon gick 3 år i småskolan och lärde sig därunder torftigt att läsa och skriva men föga därutöver. På folkskoleinspektörens inrådan blev hon nu likväl Överflyttad till mellanskolan, enär det ansågs meningslöst att längre hava henne kvar i småskolan. Hon var alltid snäll och visade det bästa uppförande men var det omöjligt att få något svar av henne — var den mest omöjliga elevfolkskolläraren i fråga hade haft. Och likväl blev hon ej överflyttad till sinnesslöskolan, fast denna är belägen uti ifrågavarande socken, utan fick sitta kvar i folkskolan till skoltidens slut, då hon erhöll avgångsbetyg jämlikt folkskolestadgans § 48 mom. 2. Under därpå följande konfirmationsundervisning visade hon synnerligen trög fattningsgåva och fick vid konfirmationen betyget C i kristendomskunskap. Å försörjningshemmet visade hon sig slö och loj och kunde ej uträtta något på egen hand. Hon hade också benägenhet att snatta — ofta saker utan något som helst värde. Efter konfirmationen kom hon ut i tjänst. Var först på ett ställe i 1 år men stannade på nästa plats hos en lantbrukarefamilj' i 5 1/2 år. Hon hade visat sig intresserad av barn men var ingen duktig arbeterska utan behövde ständig tillsyn i sitt arbete. Från att förut ha visat god vandel började hon mot slutet av sin vistelse där, sedan hon kommit i sällskap med ett par dåliga flickor, att

156 idka uteliv. Sedan hon varit borta från tjänsten i 8 dagar fick hon avsked. Under sitt sedeslösa liv hade hon ådragit sig gonorré, varför hon nu intogs å närmaste lasarett för behandling. På våren 1933 fick hon därefter plats hos en annan lantbrukare men då denne märkte att det, sedan hon tillträtt sin tjänst, ofta försvann pengar ur hushållskassan, fick hon den 1 december s. å. sluta platsen. Hon erhöll en ny plats men även där snattade hon. Även hade hon vid besök hos läkare, hos vilken hon undergick behandling, i väntrummet tagit pengar ur en annan patients kappa. Vidare tillgrep h o n i februari 1934 pengar från två av sina förra husbönder, i vilkas hem hon gjorde besök när hon visste att ingen var hemma. Häktad för de sålunda begångna stölderna, blev hon nu föremål för rättspsykiatrisk undersökning, därvid hennes redan i skolan så tydligt framträdande imbecillitet blev fastslagen. Efter straffriförklaring intagen å Västra Marks sjukhus blev intelligensåldern där fastställd till 8.5 är. R. 1. T., född den */ u 1919. Intagen den 1 4 /n 1937. Visade sig tidigt efterbliven och blev därför efter att ha gått par år i skolan satt i hjälpklass. Vid 13 års ålder började hon få epileptiska anfall, i början lindrigare men efterhand allt svårare och allt tätare med upp till ett halvt dussin anfall i följd med några veckors uppehåll dessemellan. När hon kommit upp i pubertetsåldern började hon visa sexuellt intresse, var efterhängsen mot pojkarna i klassen och kunde om nätterna springa ute med pojkar till midnatt. I anledning härav blev hon våren 1935 undersökt av barnavårdsnämndens läkare, som fann hennes intelligensålder vara c:a 9 år. Han tillrådde då flickans intagning å statens uppfostringsanstalt för vanartade sinnesslöa flickor men detta motsatte sig föråldrarna. På sensommaren 1935 erhöll hon anställning som springflicka i en speceriaffär men fick snart sluta densamma på grund av de epileptiska anfallen, vilka understundom föranledde att hon behövde ligga hemma ända till 5 dagar å rad. Hon hjälpte sedan till i föräldrahemmet men fortsatte med att på kvällarna springa ute med pojkar. Även visade hon sig nu oärlig, tog ibland varor i affärerna på kredit å föräldrarnas räkning, tog en gång en sparbössa i hemmet, innehållande 5 kronor, med sig då hon gick ut och blev sedan borta hela natten, och slutligen begick hon på kvällen den 17 februari 1936 inbrottstöld i en affär tillsammans med en sedeslös flicka och två pojkar, därvid de tillgrepo strumpor, m. m. Åtalad härför blev hon nu för undergående av rättspsykiatrisk undersökning äntligen intagen å ovannämnda uppfostringsanstalt och sedan efter straffriförklaring överflyttad till Västra Marks sjukhus. E. M. 77., född den 6/9 1918. Intagen den 1 5 /n 1937. Började skolan först vid 8 års ålder, enär hon ej kunde tala rent förr. Hon var i skolan »trög och svårlärd», men genomgick alla sex klasserna utan att sitta kvar och hade i avgångsbetyget icke underkänd i något ämne. Gick sedan ett år i fortsättningsskola och blev konfirmerad vid 15 års ålder. Därefter hade hon plats hos en lantbrukare, men fick sluta den efter tre månader, enär hon ej kunde sköta nägot arbete, utan helst ville springa ute om kvällarna och nätterna — hon hade nämligen redan vid 12 års ålder börjat med sexuellt umgänge. Efter uppsägningen från tjänsten återkommen till hemmet för att hjälpa modern visade hon sig lat, ville ej syssla med något ordnat arbete utan ville helst leka och sällskapa med pojkar långt ut på nätterna. Förmodligen redan vid 15 års ålder hade hon även låtit locka sig till sexuellt umgänge med fadern, varför hon — sedan upptäckten gjorts — i augusti 1935 blev dömd till tre månaders straffarbete, villkorlig dom. Därefter skickad till Frälsningsarméns skyddshem i Göteborg, visade hon sig där så »besvärlig, trilsk, lat och omöjlig att få någon bukt med», att hon efter tre månader blev återsänd till hemmet. Där var hon lika omöjlig, ville ej uträtta något arbete och inlät sig i sexuellt umgänge med vem som helst, ofta med för henne alldeles obekanta personer och ej sällan flera gånger på dagen. I maj 1936 blev hon åtalad för att hon vid två olika tillfällen olovligen använt annans cykel. Vid den rättspsykiatriska undersökning,

157 som nu på grund av åtalet kom till stånd, bestämdes hennes intelligensålder till 10 år. Efter straffriförklaring blev hon därpå omhändertagen inom fångvårdens sinnessjukvård, tills plats kunde beredas henne å Västra Marks sjukhus. T. U. M. F., född den 12/9 1916. Intagen den 1 7 /i 2 1937. Då hon vid 7 års ålder skulle börja skolan, talade hon illa, varför skolgången uppsköts ett år. Då hon sedan börjat skolan, klarade hon sig nödtorftigt men var uppenbart efterbliven och betraktades av kamraterna som fjollig. I 6:te klassen ertappades hon med att stjäla ur kamraternas ytterkläder och redan vid denna tid sågs hon i manligt sällskap, som hon valde utan urskiljning. Trots den vanart av olika slag hon sålunda under skoltiden företedde ombesörjdes likväl icke hennes intagande i statens uppfostringsanstalt för vanartade sinnesslöa flickor. Följden av att hon ej kom i internatskola blev att hon vid 17 års ålder fick ett barn. I hemmet där hon sedan hölls mycket strängt, var hon kvar till sitt 19:de år och visade sig duktig i arbetet. Sedan fick hon ej längre stanna hos föräldrarna utan måste söka att försörja sig själv. Hon for då hösten 1935 till en syster i Stockholm och lyckades genom dennas förmedling få en hembiträdesplats. Här visade hon sig emellertid i alla avseenden ytterst opålitlig, var lögnaktig och ointresserad av arbetet, hade »drag» med en massa olika ynglingar och var ofta ute sent på nätterna. Då hon sålunda visade sig fullkomligt omöjligt, blev hon efter någon tid avskedad. Även från nästa plats blev hon på grund av sin arbetsoduglighet och sitt lösaktiga levnadssätt likaledes snart avskedad. Den tredje platsen blev av mycket kort varaktighet, emedan hon befanns vara oärlig och därför ej fick vara kvar. Även på nästa plats, som hon tillträdde i slutet av april 1936, visade hon sig fullkomligt omöjlig, lade sig ofta, när hon lämnades ensam med arbetet, utan vidare på en soffa, där hon sedan fanns sovande. Hon fick därför sluta denna plats redan den 14 maj s. å. Hon flyttade då samman med en mansperson, som hon träffat, men blev i slutet av samma månad häktad, enär det — efter anmälan från den andra arbetsplatsen, varest en guldring och ett halssmycke under hennes tjänstetid därstädes försvunnit — befanns att hon innehade det stulna. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som nu kom till stånd, blev intelligensåldern bestämd till 11.3 år. Efter straffriförklaring blev hon därpå omhändertagen inom fångvårdens sinnessjukvård tills plats kunde beredas henne å Västra Marks sjukhus. S. A. E. H., född den 6/io 1916 (från Malmö). Intagen den 17 / 12 1937. Visade redan som litet barn tydlig undermålighet, kunde tala rent först vid 7 års ålder och fick därför först vid 8 års ålder börja skolan. I denna gick det dåligt för henne och sedan hon för den skull blivit kvarsittare fick hon sedan gå i hjälpklass. Då hon, trots det Malmö stad har sinnesslöskola, icke blev intagen i denna, blev följden den att hon ej kom under sinnesslövårdens hägn utan efter skolgångens slut fick söka försörja sig själv, enär föräldrahemmet, som hade en stor barnskara, var fattigt. Hon tog då plats som hembiträde men kunde aldrig inneha en tjänst någon längre tid, så att hon ofta fick byta plats, och sedan 1934 hade hon, då det visat sig att hon var oförmögen att försörja sig själv, bott i sitt hem och där fått hjälpa till med sysslorna. Redan vid 17 års ålder började hon ha samlag med olika män och ådrog sig könssjukdom. Något år senare fick hon ett barn, som även är omhändertaget i hennes föräldrahem, och i mars 1936 hade hon ett missfall, vid vilket tillfälle hon blev steriliserad. I juli 1935 begick hon förfalskningsbrott och dömdes då till 2 månaders fängelse, villkorlig dom. I maj 1936 blev hon åtalad, emedan hon tillgripit ett par nycklar värda 1 krona 50 öre, med vilkas hjälp hon tagit sig in i en lägenhet och tillägnat sig en sparbössa, enligt ägarens uppgift innehållande minst 15 kronor. Motivet till tillgreppet var att hon behövde pengar till kläder åt sitt barn. Hon hade då under sista åren haft åtminstone tre anfall av epileptoid karaktär och hade vid två av dessa tillfällen blivit intagen å sjukhus för kortare tids vård. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som kom till stånd i samband med åtal för nämnda

158 tillgrepp, befanns hennes utveckling motsvara en 9-årings. Efter straffriförklaring blev hon så äntligen omhändertagen, till en början inom fångvårdens sinnessjukvård tills hon kunde mottagas å Västra Marks sjukhus. A. B. E. A., född den 8 /i 1922. Intagen den 2 / 3 1938. Under skoltiden gick hon fyra år i hjälpklass och fick avgångsbetyg enligt folkskolestadgans § 48 mom. 2. Började vid 9 års ålder få epileptiska anfall, vilka brukade regelbundet återkomma en gång i månaden. Likväl blev hon ej anmäld till epileptikerskola utan fick fortsätta skolgången i sin hemstad för att vid 13V2 års ålder, då hon slutade skolan, taga anställning. Under två års tid hade hon kortvariga anställningar dels som diskerska å kaféer dels i familj men blev sedan på grund av nervklenhet oförmögen att uträtta något arbete. Därefter började hon — i brist på pengar som hon var -— att genom bedrägligt förfarande i stadens affärer skaffa sig klädesvaror, såsom skor, hattar och klädning. I samband med åtal härför blev hon föremål för rättspsykiatrisk undersökning, vilken gav till resultat, att hennes intelligensålder var c:a 10 år. Efter straffriförklaring fick hon så den vård, varav hon jämväl på grund av sin epilepsi var i behov, genom intagning å Västra Marks sjukhus. E. M. J., född den Vi 1920. Intagen den 2 / 6 1938. 77ore7e svårt att följa med i skolan, varför hon våren 1934 fick sluta skolgången enligt folkskolestadgans 48 § 2 mom. Vid den därpå följande konfirmationsundervisningen visade hon sig »mycket torftigt utrustad å förståndets vägnar», var fullständigt oförmögen att tillgodogöra sig undervisningen och verkade mycket förslöad. Efter konfirmationen, som skedde våren 1935, fick hon anställning som hembiträde men visade sig slö och var mycket ovillig till arbete, kunde besvara anmodan att uträtta något med svordomar. Hon fick därför redan samma höst sluta denna plats. På den nya hembiträdesplats hon därefter (år 1936) erhöll visade hon sig oärlig, tillgrep vid olika tillfällen diverse saker. I anledning av åtal härför blev hon föremål för rättspsykiatrisk undersökning, vilken gav till resultat, att hennes intelligensålder ej var mer än 9 år. Efter straffriförklaring blev hon så omhändertagen, till en början å sinnessjukavdelningen vid kvinnofängelset i Växjö tills plats å Västra Marks sjukhus kunde beredas henne. B. 1. F., född den w / i 1919 utom äktenskapet. Intagen den 21 / 6 1938. 7 skolan kunde hon ej alls följa undervisningen men genomgick sammanlagt fem klasser under sin sjuåriga skoltid, som avslutades med ett avgångsbetyg med underkänd i alla teoretiska ämnen. En lärarinna hade funnit henne icke blott dum utan även på något sätt avtrubbad, »hon kunde under hela sin skoltid icke skriva en uppsats, som överhuvud taget varit möjlig att rätta». En annan av hennes lärarinnor fann henne »i det närmaste sinnesslö», enär hon »ej kunde inhämta några som helst kunskaper i skolan». Det hade också diskuterats att sända henne till länets sinnesslöskola men hade denna åtgärd ej blivit vidtagen utan fick hon i stället sitta kvar i klassen och sedan sluta skolan jämlikt folkskolestadgans § 48 mom. 2. Kroppsligen var hon tidigt utvecklad och fick sin första menstruation redan vid 12 års ålder. Utan hennes tillskyndan hade styvfadern — med vilken hennes moder gift sig då flickan var helt liten — våren 1932, då hon alltså ännu var endast 13 år, börjat inleda sexuell föibindelse med henne, med resultat, att hon /* maj 1935, vid 16 års ålder, födde ett barn. Hon hade då uppgivit en okänd man som fader till barnet. I oktober eller november 1935 hade förbindelsen med styvfadern på dennes initiativ återupptagits. Med tiden blev hon åter havande och födde den 17 oktober 1937 i ensamhet ett barn, medan hon var i slående ställning, så att navelsträngen brast, när barnet föll i golvet. Hon tog omedelbart upp det och stoppade det med huvudet före i en vattenfylld hink och kastade det, sedan hon på detta sätt dränkt det, ut på gödselstacken. Sedan detta uppläckts och hon blivit åtalad för barnamord, förordnade domstolen om undersökning av hennes sinnesbeskaffenhet och gav denna till resultat att hennes intelligensålder var mellan 9 och 10 år. I anledning härav straffriförklarad blev hon från sinnessjukhuset, där undersökningen ägt rum, överflyttad till Västra marks sjukhus.

159 E. K. E. M., född den 7 9 1917. Intagen den 21 / 6 1938. 7 skolan hade hon svårt för sig och fastän hon arbetade mycket gick det dåligt för henne. Hon satt kvar i en klass för att hon var svag i nästan alla ämnen — var särskilt dålig i räkning och geografi — men genomgick skolans alla klasser och fick avgångsbetyg. Då hon emellertid var ohågad för att läsa mer, kom hon sedan ej med i konfirmationsundervisning. Efter slutad skolgång vistades hon huvudsakligast i föräldrahemmet och hjälpte till med löpande göromål. Kortare tider har hon haft plats som hembiträde men kunde endast utföra enklare sysslor, såsom disk, städning o. d. men ej matlagning. Hösten 1937 gjorde hon sig så skyldig till några tillgrepp, tog ett par mindre penningbelopp och ett par guldringar, och använde de sålunda erhållna medlen till inköp av kläder, som hon var svag för. Hon blev härför dömd till 3 månaders straffarbete, villkorlig dom. Under förundersökningen, som verkställdes under detta åtal, gjorde hon sig ånyo skyldig till tvenne stölder, båda gällande en guldring. Då man fann det anmärkningsvärt att hon under pågående utredning av begånget brott gjorde sig skyldig till nya brott, förordnade domstolen nu om undersökning av hennes sinnesbeskaffenhet. Denna, som ägde rum å sinnessjukhus, gav till resultat, att hennes intelligensålder ej översteg 10 år. Efter straffriförklaring blev hon därpå överflyttad till Västra Marks sjukhus. A. L. G. B., född den 18 / 6 1920. Intagen den 24/9 1938. 7 skolan visade hon sig ganska klent begåvad och hade flera underbetyg, när hon slutade skolan. Under skoltiden hade hon blivit utsatt för drift av kamraterna, vilka inte gärna ville ha henne med sig i sina lekar, och sökte hon helst upp lekkamrater, som voro betydligt jmgre än hon själv. I skolan visade hon ingen vanart men i konfirmationsåldern började hon vara ute om nätterna med pojkar och under tiden september 1937 —mars 1938 vårdades hon å sjukhus för venerisk sjukdom. De kortvariga anställningar hon efter skolgångens slut innehade, skötte hon dåligt; hon var slarvig och lögnaktig, lat och försumlig, brydde sig ej om att stiga upp om morgarna och tillbringade all sin fritid i drängkammaren, var »fräck och tilltagsen», trilsk och tjurig vid förmaningar. Våren 1938 gjorde hon sig skyldig till tillgrepp av klädespersedlar på platsen, där hon hade anställning. I samband med åtal härför blev hon föremål för rättspsykiatrisk undersökning, därvid hennes imbecillitet blev konstaterad. Efter straffriförklaring intagen å Västra Marks sjukhus blev hennes intelligensålder där fastställd till 10 år. 0. 1. K., född den 2 5 /i 0 1913. Intagen den 2 9 /i 0 1938. I skolan hade hon svart att tillägna sig några kunskaper, var bland de svagaste i klassen; efter att ha genomgått småskolan var hon blott en termin i folkskolan, där hon pä grund av bristande kunskaper ej kunde få något betyg. Hennes intellektuella defekt visade sig tidigt vara förenad med moralisk defekt. Redan som barn visade hon en utpräglad lögnaktighet och började tidigt alt snatta, tog pengar, kläder, mat, godsaker, m. m. På grund härav blev hon 1926 — alltså vid 13 års ålder — skickad icke till statens uppfostringsanstalt för vanartade sinnesslöa flickor, vilket ju hade varit det riktiga, utan till skyddshem, där hon vistades till juni 1933, då hon blev villkorligt utskriven. I november s. å. ingick hon äktenskap, vilket emellertid blev olyckligt, då hon ej hade förmåga att sköta ett hem, varför det i mars 1937 blev skilsmässa. Därefter hade hon haft ett flertal kortare anställningar, n ä r hon i april 1938 blev åtalad för tillgrepp av mindre penningsummor. Vid den rättspsykiatriska undersökning, som i anledning därav kom till stånd, blev hennes imbecillitet officiellt konstaterad. Efter straffriförklaring blev hon därpå intagen i Västra Marks sjukhus. Där blev hennes intelligensålder fastställd till 10 år. 1. L. J., född den 12 / 5 1921. Intagen den 1 2 /n 1938. 7 skolan visade hon sig ganska efterbliven och obegåvad, varför hon, då hon gick i 5:te klassen, blev överflyttad till hjälpklass, där hon snarast var bättre än genomsnittet i klassen; särskilt var hon duktig i slöjd. Vårterminen 1936 avgick hon enligt folkskolestadgans § 48 mom. 2. Efter skolgångens slut hade hon springflickplatser, vilka dock blevo kort-

160 variga, enär hon var slö och ointresserad av arbetet och endast intresserad av att vara ute och dansa om nätterna. Hösten 1937 for hon till Stockholm, där hon först bodde hos bekanta pojkar, men när hon ej längre fick bo kvar hos dem tog plats som springflicka. Efter ett par dylika platser av kortare varaktighet återvände hon emellertid till hemstaden. Här tog hon i mars 1938 plats som diskerska på ett hotell men var trög och långsam samt slutade platsen efter tre veckor på egen begäran. När hon nu blev utan inkomst, skaffade hon sig pengar genom att stjäla cyklar och sälja dem. I samband med åtal härför blev hon föremål för rättspsykiatrisk undersökning, vid vilken konstaterades att hon var tydligt imbecill. Efter straffriförklaring intagen å Västra Marks sjukhus blev hennes intelligensålder där fastställd till c:a 11 år. H. 7. 5., född den 23 / 12 1900. Intagen den " / « 1938. Det gick mycket dåligt för henne i skolan; hon genomgick endast småskolan och två klasser i folkskolan och fick vid avgången icke något godkänd i betyget; hade med möda kunnat lära sig läsa nödtorftigt men kunde aldrig lära sig räkna. Efter slutad skolgång hade hon till en början kortvariga platser i hem och på fabriker men var sedan anställd i en sådan uti flera år, tills hon år 1926 gifte sig. Redan dessförinnan hade hon fått två barn. Då mannen emellertid var en slarver, som ej alls försörjde henne, blev det skilsmässa i äktenskapet inom ett år men år 1928 gifte hon om sig och fick i detta äktenskap två barn. Även denne man brast emellertid i sin försörjningsplikt, i det att hon ej fick mer än 30 kronor i veckan till allt: mat, hyra, kläder, o. s. v. Då pengarna ej räckte härtill, skaffade hon sig sådana på oärligt sätt. Sedan det utrönts att hon från våren 1931 till våren 1932 genom inbrott på ett och samma ställe vid skilda tillfällen tillgripit sammanlagt 100 kronor i kontanta pengar, blev hon den 25 juni 1932 dömd till 3 månaders straffarbete, villkorlig dom. I januari 1938 blev hon därpå dömd till 9 månaders straffarbete för en mängd butiksstölder, vilka hade pågått sedan år 1935 och vid vilka hon tillgripit en mängd varor: skinnkragar, handskar, strumpor, silkesunderkläder, dukar, gardiner, damväskor, paraplyer, m. m., och hade hon sålt det stulna för underpris i den mån hon ej behållit det för egen räkning eller rent av skänkt bort därav till vänner och bekanta. Då hon emellertid överklagade domen beslöt Hovrätten begära utlåtande rörande hennes sinnesbeskaffenhet och vid den nu verkställda rättspsykiatriska undersökningen blev hennes imbecillitet officiellt konstaterad. Då undersökningen — under vilken hon varit på fri fot — slutförts, begav hon sig till Göteborg, där hon gjorde ytterligare tillgrepp tills hon blev anhållen av polisen och överförd till Västra Marks sjukhus. Hennes intelligensålder blev här fastställd till 10 dr. E. G. L. A., född den 2 / 5 1922. Intagen den 9 / 2 1939. Under alla åren i folkskolan hade hon gått i hjälpklass, där hon ej varit bland de allra sämsta i klassen; hon hade lärt sig att läsa och skriva någorlunda bra men hade aldrig kunnat svara på några förstdndsfrdgor. Efter skolgångens slut blev hon våren 1936 konfirmerad med C i kristendomskunskap. Till praktiskt arbete hade hon emellertid haft en viss förmåga; dock kunde hon ej utföra något självständigt arbete. Redan vid 12 års ålder hade hon en sommarplats som »barnsköterska» och efter skolgångens slut hade hon några kortvariga platser som hembiträde, varefter hon i mars 1938 började på en yllefabrik. Hon hade varit arbetsvillig men opålitlig och varit sent ute på kvällarna och besökt danstillställningar. I augusti 1938 gjorde hon sig skyldig till tillgrepp av en börs med inneliggande 30 kronor, som orsak vartill hon uppgav att hennes veckoavlöning var så låg — endast 14 kronor — att den ej räckte till det allra nödvändigaste. Hon hade också använt det stulna beloppet till inköp av kläder. I anledning av det för denna stöld — som enligt vad hon själv försäkrade var den första hon begått — anhängiggjorda åtalet blev hon nu föremål för rättspsykiatrisk undersökning, därvid hennes imbecillitet blev officiellt konstaterad. Efter strafffriförklaring intagen å Västra Marks sjukhus, blev hennes intelligensålder d ä r fastställd till c:a 10 år.

161 E. A. P., född den 18 / 8 1902. Intagen den 4 november 1940. 7 skolan klarade hon sig dåligt och blev kvarsittare. Efter skoltidens slut placerades hon av fattigvårdsstyrelsen —• vilken haft henne utackorderad sedan hon vid 8 års ålder blivit föräldralös — till en bonde, där hon stannade till 16 års ålder. När hon sedan skulle försörja sig själv, fick hon ofta taga nya platser, enär hon aldrig kunde behållas någon längre tid i en tjänst. Därtill bidrog även den omständigheten, att hon visade sig oärlig. Hon blev också upprepade gånger dömd för tillgrepp, nämligen den 28 / 7 1923 för l:sta resan stöld med inbrott till straffarbete i 4 månader, den 26 / 6 1924 för 2:dra resan till 9 månaders straffarbete, den 3/7 1927 för 3:dje resan till 1 års straffarbete och den 18 / 3 1933 för 4:de resan till 8 månaders straffarbete. Mellan andra och tredje fängelsestraffet blev hon för övrigt dömd för lösdriveri till 6 månaders tvångsarbete. I december 1933 frigiven från sista fängelsestraffet gifte hon sig följande år — av allt att döma i rent försörjningssyfte. I äktenskapet fick hon 2 barn. Under flera år efter äktenskapets ingående synes hon icke gjort sig skyldig till något nytt brott men i slutet av 1938 och under första halvåret 1939 begick hon åter några stölder (barnkläder, dukar och pengar). Nu begärde domstolen utlåtande om hennes sinnessbeskaffenhet och vid den rättspsykiatriska undersökning, som sålunda kom till stånd, befanns det att hennes intelligensålder ej var mer än 9.3 dr. Efter straffriförklaring fick hon så kvarstanna å sinnessjukavdelningen vid kvinnofängelset i Växjö tills plats kunde beredas henne å Västra Marks sjukhus.

11 — 431743

Statens offentliga utredningar 1943 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. R ä t t s s k i p n i n g . F å n g v å r d .

Allmänt näringsväsen.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Flyttningsersättningssakkunniga. Betänkande med förslag till författningar ang. ersättning för flyttningskostnad. [2] Utredning och förslag ang. pappersformaten inom statsförvaltningen. [61 Betänkande med förslag till lag om redovisningsmedel m. m. [24] Betänkande med förslag ang. den statliga statistikens organisation m. m. [28]

F a s t egendom. J o r d b r u k ined b i n ä r i n g a r . Ladugårdsbyggnadssakkunniga. Meddelande nr 1. Djurstallars planering, värmehushållning och ventilation. [26] Vattenväsen. Skogsbruk. B e r g s b r u k . Utredning rörande skogsnäringens ekonomiska läge med förslag till åtgärder för höjande av näringens bärkraft. 3. Skogsbrukets transportfrågor: Vägar och järnvägar. [4] Betänkande ang. åtgärder mot spekulation i vattenkraft. [14]

Kommunalförvaltning. 1940 års civila byggnadsutredning. Betänkande 1. Förslag till ändringar i Kungl. Maj:ts byggnadsstadga samt till föreskrifter rörande planläggning och utförande av byggnad för vissa vårdanstalter och folktandpolikliniker. [10]

Industri. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 4. Förslag till åtgärder för textilforskningens ordnande. [11] 5. Förslag till åtgärder för järn- och metallforskningens ordnande. [16] 6. Förslag till åtgärder för den geotekniska forskningens ordnande. [22] Handel och sjöfart.

Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. 1941 års familjebeskattningssakkunniga. Betänkande med förslag till ändrade grunder för familjebeskattningen. [3] Besparingsberedningens slututlåtande. [13] Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden vid 1938 års allmänna fastighetstaxering. [23]

Koinmunikationsväsen. Betänkande med författnings- och organisationsförslag för genomförande av ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m. m. [1] Bank-, kredit- och penningväsen. Försäkrings väsen.

Politi. Utredning rörande polismäns anslutning till politiska yttorlighetsriktningar m. m. [5]

Nationalekonomi ocli socialpolitik. Betänkande ang. levnadskostnadsindex. [8] Utredning och förslag ang. statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. [9] Utredning och förslag ang. statsbidrag till social hemhjälpsvérksamhet. [15] Utredning och förslag ang. planmässigt sparande för familjebildning och statens bosåttningslån. [18] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 3. Tiden juli 1941—juni 1942. [25] Hälso- och sjukvård. Betänkande med förslag ang. omorganisation av rättsmedicinalväséndet i riket. 1201 Betänkande rörande sinnesslövårdens organisation med hänsyn till erforderliga åtgärder för beredande av skolundervisning åt bildbara sinnesslöa barn. [29]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. 194 0 års skolutredningsbetänkanden och utredningar.Bilaga 1. Hygieniska förutsättningar för skolarbetet. [7] Bilaga 2. Den psykologiska forskningens nuvarande ståndpunkt i fråga om den psykiska utvecklingen hos barn och ungdom m. m. [19] Tillströmningen till de fria fakulteterna och arbetsförhållandena närmast efter avlagd examen samt militärtjänstgöringens inverkan på universitets- och högskoleungdomens studier och ekonomiska förhållanden. .[17] Försvarsväsen. Betänkande med förslag till statliga åtgärder för stödjande av den privata motorlösa flygningens och modellflygningens utveckling. [12] Betänkande med förslag till reglering av det militära arvodesväséndet. [21] Betänkande med förslag till lag om folkskyddsväsendet (folkskyddslag) m. m. [27] Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

Stockholm 1943. Kungl. Boktr. P. A. Norstedt & Söner 431743