Slutbetänkande. D. 2,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947:26 SOCIALDEPARTEMENTET

SLUTBETÄNKANDE AVGIVET AV

BOSTADSSOCIALA UTREDNINGEN DEL II SANERINGEN AV STADSSAMHÄLLENAS BEBYGGELSE ORGANISATIONEN AV LÅNE- OCH BIDRAGSVERKSAMHETEN FÖR BOSTADSÄNDAMÅL

S T O C K H O L M 19 4 7

Statens offentliga utredningar 1947 Kronologisk

förteckning

1. Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta hushällens tvättarbete. Haeggström. xv. 284 s. S. 2. Betänkande angående fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. Antonsons, Göteborg. 325 s. Jo. 3. Elkraftutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. Sv. Tryckeri AB. 84 s. K. 4. Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. Haeggström. 126 s. K. 5. 1944 års militärsjukvårdskommittés betänkande. Del 2. Beckman. 170 s. Fö. 6. Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium i Kiruna m. m. Idun. 64 s. K.

15. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till lönereglering för övningslärare. Sv. Tryckeri AB. 370 s. Fi. 16. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål m. m. Norstedt. 24 s. J u . 17. Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del. 5. V. Petterson. 144 s. Ju. 18. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. Förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 324 s. S. 19. Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och kommunala tjänster samt sådana yrken och befattningar, för vilkas utövande kräves av statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller legitimation. V. Petterson. 288 s. S. 7. Betänkande med förslag angående lantmäteriperso20. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 15. Redonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. görelse för detalj distributörerna samt deras råm. Marcus. 132 s. Jo. kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Älvsborgs län. Beckman. 48 s. K. 8. Betänkande med förslag angående fiskets admi21. Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning nistration m. m. Källström. 155. s. Jo. och förslag angående särskilda barnbidrag och bidragsförskott m. m. V. Petterson. 114 s. S. 9. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. 22. Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning m. Beckman. 166 s. E. angående handel med skrot, lump och begagnat gods. Sv. Tryckeri AB. 125 s. H. 10. Betänkande med förslag rörande civilförsvarets or23. 1945 års lönekommitté. 2. Betänkande med förslag ganisation m. m. Beckman. 262 s. S. till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. Marcus. 289 s. Fi. 11. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa 24. Betänkande rörande ett centralt arbetsmarknads socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. organ. Norstedt. 220 s. S. Idun. 148 s. E. 25. 1945 års akademikerutredning. Norstedt. 64 s. E. 12. Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskom26. Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utredningen. Del 2. Saneringen ajv stadssamhällenas mitténs betänkande del 4. V. Petterson. 392 s. Ju. bebyggelse. Organisationen av låne- och bidrags13. Betänkande med utredning rörande riksräkenskapsverksamheten för bostadsändamål. Idun. 599 s. S. verkets organisation. Marcus. 114 s. Fi. 27. Betänkande medi förslag till ändfc-aöj ordning be14. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet träffande vissa helgdagar. Katalog och Tidskriftsav orjeutredningen 1945. Haeggström. 343 s. 4 pl. Fo. tryck. 75 s. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = j ordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947: 26 SOCIALDEPARTEMENTET

SLUTBETÄNKANDE AVGIVET AV

BOSTADSSOCIALA UTREDNINGEN DEL II SANERINGEN AV STADSSAMHÄLLENAS BEBYGGELSE ORGANISATIONEN AV LÅNE- OCH BIDRAGSVERKSAMHETEN FÖR BOSTADSÄNDAMÅL

STOCKHOLM 1947 IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AE

i Vä

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet.

Bostadssociala utredningen får härmed vördsamt överlämna andra delen av sitt slutbetänkande, som behandlar saneringen av stadssamhällenas bebyggelse och organisationen av låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. För behandling av saneringsfrågan har inom utredningen nedsatts en särskild delegation bestående av arkitekt Sven Wallander, arkitekt Sigurd Westholm och arkitekt Uno Åhrén med utredningens biträdande sekreterare, till en början arkitekten Curman och sedan maj 1944 aktuarien Per Holm, som sekreterare. I den slutliga utformningen av avdelning I i detta betänkande ha dock utredningens samtliga ledamöter och utredningens huvudsekreterare byråchefen Alf Johansson deltagit. Som juridisk expert har byråchefen E. W. Z. Göransson medverkat. Han har även utarbetat kapitel 12 i betänkandet samt de lagförslag som bifogats utredningen. Arkitekterna Carl-Fredrik Ahlberg och Göran Sidenbladh ha såsom särskilda experter på utredningens uppdrag undersökt de stadsplanetekniska och ekonomiska förutsättningarna för sanering av vissa stadsområden i Stockholm, Göteborg, Gävle, Hälsingborg och Eskilstuna. Deras utredning har som särskild bilaga intagits i betänkandet och en av dem utförd sammanfattande redogörelse för utredningsresultaten redovisas i kapitlen 4 och 5. Arkitekt C. F. Ahlberg har dessutom svarat för utarbetandet av kapitel 6 i betänkandet. Med avgivandet av föreliggande betänkande anse de sakkunniga sitt utredningsuppdrag slutfört. Stockholm den 28 april 1947. BERTIL NYSTRÖM.

Alf

O L L E ENGKVIST.

SVEN WALLANDER.

SIGURD W E S T H O L M .

UNO ÅHRÉN.

Johansson.

Per

Holm.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Avd. I.

Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse Sid.

Inledning .1 Problemställning .2 Definitioner av några i betänkandet använda begrepp Kap. 1. Argument för en intensifierad sanering. Saneringsbehovet 1.1 Allmänna synpunkter 1.2 Bostädernas byggnadstekniska brister 1.3 En höjning av utrymmesstandarden förutsätter omfattande sanering 1.4 Bebyggelsens stadsplanetekniska brister Kap. 2. Saneringen och den bostadspolitiska målsättningen. Sanering genom ombyggnad. Sammanfattning av saneringsbehovet 2.1 Saneringsverksamhetens inriktning och omfattning ur allmänna ekonomiska synpunkter 2.2 Sanering genom ombyggnad 2.3 Sammanfattning av saneringsbehovet Kap.

Kap. Kap.

Kap.

11 11 19 22 22 23 31 36 51 51 63 68

3. Saneringens hittillsvarande omfattning och karaktär 71 3.1 Avgången av lägenheter ur bostadsbeståndet åren 1930—1944 71 3.2 Saneringens allmänna karaktär 73 3.3 Den hittillsvarande saneringens stadsplanetekniska karaktär.. 74 4. Stadsplanetekniska och sociala krav på ny bebyggelse vid sanering.... 80 5. Sladsplaneteknisk sanering av svenska städer. — Praktiska exempel.. 94 5.1 Val av utredningsobjekt 94 5.2 Stockholm 98 5.3 Göteborg 107 5.4 Gävle 115 5.5 Hälsingborg 120 5.6 Eskilstuna 125 6. Sanering av kulturhistoriskt intressanta byggnader och miljöer 130 6.1 Önskemålen att bevara vissa äldre byggnader och miljöer 130 6.2 Tekniska möjligheter att bibehålla äldre bebyggelse 130 6.3 Ekonomiska möjligheter att bibehålla äldre bebyggelse 131 6.4 Diskussion av vad som främst bör bevaras av det äldre byggnadsbeståndet 131 6.5 Användningen av bevarade äldre byggnader 133 6.6 Tekniska åtgärder för bibehållandet av äldre bebyggelse 134 6.7 Nuvarande lagstiftning rörande skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader 137 6.8 Erforderliga åtgärder 137

6 Sid.

Kap.

7. Fastighetsvärdenas och tomtvärdenas sekulåra utveckling. lägenheter av olika ålder och kvalitet år 1939 7.1 Sekulära förändringar i fastighetsvärdena 7.2 Sekulära förändringar i tomtvärdena 7.3 Hyror för lägenheter av olika ålder och kvalitet

Hyror

för 139 139 145 153

Kap.

8. Allmänna synpunkter på förutsättningarna för en sanering på marknadsmässig basis 164 8.1 Faktorer som påverka självsaneringens omfattning 164 8.2 Förutsättningarna för självsanering; några exempel 176 8.3 Är sanering kapitalförstöring? 178 8.4 Den framtida självsaneringens förutsättningar och konsekvenser 183 8.5 Slutsatser och riktlinjer för den fortsatta framställningen 188

Kap.

9. Sambandet mellan de allmänna bostadspolitiska åtgärderna och saneringsverksamheten. De utsanerade hushållens bostadsfråga 190 9.1 De allmänna bostadspolitiska åtgärderna och saneringsverksamheten 190 9.2 De utsanerade hushållens bostadsfråga 195 9.3 Hyresregleringen och saneringsverksamheten 205

Kap. 10. Hälsovårdsnämndernas bostadsövervakning 206 10.1 Synpunkter p å hälsovårdsstadgans bestämmelser om bostadsinspektion 207 10.2 Bostadsinspektionens omfattning och organisation 214 10.3 Utredningens synpunkter och förslag 219 Kap. 11. Statliga och kommunala bidrag för att finansiera saneringsverksamheten 225 11.1 Allmänna riktlinjer för beräkningen av tomtkostnadsbidragens storlek 226 11.11 »Bruttotomtkostnaden». Värderingen av fastigheten i dess »ursprungliga» skick 227 11.12 »Nettotomtkostnaden». Värderingen av den »sanerade» fastigheten. Hyror och tomtpriser 228 11.2 Saneringskostnaden. Behovet av tomtkostnadsbidrag 236 11.3 Finansieringen av saneringskostnaderna 243 11.31 Fördelningen av saneringskostnaden på stat och kommun. Allmänna synpunkter 243 11.32 Statens andel av saneringskostnaderna 249 11.321 Statligt saneringsbidrag 249 11.322 Bidrag till kulturhistorisk sanering 252 11.323 Flyttningsbidrag åt industrier m. m 253 11.324 Saneringslån 254 11.33 Kommunernas andel av saneringskostnaderna 255 11.331 Avskrivningsavgiften 255 11.332 Saneringsfonden 265 11.333 Tomtkostnadsbidrag och saneringslån till allmänna anläggningar, lokaler för småindustri och hantverk m. m 265 11.34 Ställande av säkerhet för tomtkostnadsbidragen 268

7 Sid.

Kap. 12. Avstående av mark och bestämmande av marklösen ur författningssynpunkt 270 12.1 Bestämmelserna angående avstående av mark inom planlagt område 270 12.2 Bestämmande av marklöscn och därmed sammanhängande spörsmål 275 Kap. 13. Tidsbegränsade byggnadslov och tomträtt åtgärder som underlätta successiv rekonstruktion av stadsbebyggelsen 13.1 Allmänna synpunkter 13.2 Tidsbegränsat byggnadslov 13.3 T o m t r ä t t

en 293 293 296 306

Kap. 14. Saneringens praktiska genomförande. Statliga och kommunala åtgärder 313 14.1 Översiktlig plan för saneringsarbetets bedrivande 313 14.2 Förberedande utrednings- och planläggningsarbete 315 14.21 Snabbinventering av stadssamhällenas saneringsmogna bebyggelse 315 14.22 Byggnadsförbud på saneringsområden 316 14.23 Kommunernas saneringsutredningar 318 14.24 Kommunernas saneringsplaner 321 14.3 Saneringens genomförande

323 Kap. 15. Sammanfattning

328 Av utredningen

340 Avd.

utarbetade lagförslag

II.

Organisationen för

av lånc- och bostadsändamål

bidragsverksamheten

Kap. 10. Nuvarande

organisation.

Centrala organ

346 Kap. 17. Nuvarande

organisation.

Lokala organ

370 Kap. 18. Bostadspolitikens

centralorgan

389 Kap. 19. Länsorgan för bostadspolitiken

418 Kap. 20. Kommunala

organ för bostadspolitiken

Bilagor

till avdelning

I.

1.

Utredning rörande stadsplaneteknisk sanering av delar av Stockholm,

2.

Göteborg, Gävle, Hälsingborg och Eskilstuna av Carl-Fredrik Ahlberg och Göran Sidenbladh 1* Utredning rörande de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en sammanslagning av smålägenheter i flerfamiljshus uppförda under mellankrigstiden 111*

8 BILD FÖB TECKNING Sid. 1. Bostadsbeståndets kvalitativa standard. Tätorterna (representativorterna) 1939 25 2. Beräknat antal lägenheter i olika åldersgrupper. Tätorterna inkl. Stockholm 30 3. Antal lägenheter av olika storlek åren 1945 och 1960 samt erforderlig produktion och sanering åren 1946—1960. Högkonjunkturalternativ... . 33 4. Stockholm, östra delen av Kungsholmen från väster (foto Aero Materiel) 38 5. Östhammar, rådhustorget från söder (foto Aero Materiel) 39 6. Göteborg, Haga från skansen Kronan mot norr 41 7. Skönsmon (foto Aero Materiel) 45 8. Bostadsproduktionens omfattning i tätorterna 1940—1960 under olika antaganden rörande hushållstillskott, bristavveckling och sanering 53 9. Borås, Stora Brogatan 76 10. Stockholm, gällande stadsplan — »sancringsplan» — för sex kvarter å Östermalm 77 11. Hälsingborg, Kullagatan 83 12. Stockholm, Atlasstaden 85 13. Norrköping, Skeppargatan 87 14. Kvarnholmen, Nacka 89 15. Stjärnhus gn 16. Uppsala, Kungsängsgatan 92 17. Sala, Rådhustorget från söder (foto Aero Materiel) 95 18. Stockholm, nordvästra Södermalm från väster 97 19. Stockholm, del av Östermalm. Befintlig bebyggelse. Husens byggnadsår 99 20. Undersökningen av soltillgången på en lekplats 100 21. Stockholm, del av Östermalm. Föreslagen bebyggelse. Alternativ N. Antal våningar 102 22. Stockholm, del av Östermalm. Föreslagen bebyggelse. Alternativ T 1 och T 2. Antal våningar 103 23. Göteborg, del av Haga. Befintlig bebyggelse. Husens material 108 24. Göteborg, del av Haga. Befintlig bebyggelse. Andra lokaler än bostäder 109 25. Göteborg, del av Haga. Föreslagen bebyggelse. Antal våningar 112 26. Gävle, del av centrum. Befintlig bebyggelse. Antal våningar 116 27. Gävle, del av centrum. Föreslagen bebyggelse. Antal våningar 118 28. Hälsingborg, t. v. kv. Fiskaren 120 29. Hälsingborg, del av centrum. Befintlig bebyggelse. Husens kvalitet 121 30. Hälsingborg, del av centrum. Föreslagen bebyggelse. Antal våningar... 123 31. Eskilstuna, kv. Vågskålen 125 32. Eskilstuna, del av centrum. Befintlig bebyggelse. Husens material 126 33. Eskilstuna, del av centrum. Föreslagen bebyggelse. Antal våningar 128 34. Laholm, Stora Torget och kvarteren söder därom (foto Aero Materiel) 132 35. Hälsingborg, nr 47 och 48 i kv. Kullen Västra 133 36. Stockholm, Gamla Stan mellan Slottsbacken och Tyska Brunn 135 37. Stockholm, (samma område som bild 36) 136 38. Fastighetsvärdena och hyresnivån i Stockholm åren 1880—1926 143 39. Mark- och fastighetsvärdenas genomsnittliga utveckling för vissa fastigheter på Östermalm byggda under åren 1880—1889. Utjämnade indexvärden 149 40. Fastighetsvärde och tomtvärde enligt olika förutsättningar 166

o Sid.

41. 42. 43.

44.

45. 46.

47.

48.

Borås, Östergatan mot söder 175 Stockholm, Grevgatan 28 185 Hyror för lägenheter om 1 rum och kök av olika åldrar och kvalitet samt den mot varje hyresbelopp svarande hyresprocenten för ett hushåll med en inkomst av a) 3 000 kronor och b) 6 000 kronor. Genomsnitt för städer med över 10 000 invånare år 1939 193 Av familjehushåll bebodda lägenheter i hela staden och av samtliga hushåll bebodda lägenheter i saneringsområdena och nybyggda områdena, fördelade efter utrustning. Procenttal 196 Hushållen inom särskilda områden fördelade efter mannens, hustruns och de hemmavarande barnens sammanlagda årsinkomst. P r o c e n t t a l . . . . 197 Hushåll inom särskilda områden, som uttalat önskemål beträffande den framtida lägenheten, fördelade efter den nuvarande och den önskade lägenhetens storlek. Procenttal 199 Sambandet mellan golvyta och hyra i kronor pr m 2 lägenhetsyta i Stockholm, stadsdelarna: Gärdet, »Inre staden», Bromma, S:a H a m m a r b y år 1939 232 Schema över finansieringen av saneringskostnaderna enligt utredningens förslag 269

TABELLFÖRTECKNING 1. 2. 3. 4. 5. 6.

7. S. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15.

Antalet bristfälliga lägenheter fördelade med hänsyn till husets byggnadsår och redovisad brist. Samtliga tätorter exkl. Stockholm år 1939 26 Antalet »bristlägenheter» fördelade efter lägenhetskategorier och husets storlek. Samtliga tätorter (exkl. Stockholm) år 1939 27 Totala antalet lägenheter samt lägenheter med »brist» fördelade efter husets byggnadsår. Tätorterna (exkl. Stockholm) år 1939 29 Sambandet mellan husens ålder och bostädernas kvalitet inom städer med över 30 000 invånare (»representativorter») år 1939 63 Sambandet mellan byggnadsår och ombyggnadsfrekvens i städer med över 30 000 invånare (»representativorter») år 1939 65 Antalet boningshus, respektive lägenheter, som avgått ur bostadsbeståndet genom rivning eller ombyggnad. Städer och stadsliknande samhällen åren 1930—1944 72 Antal avgångna lägenheter fördelade på lägenheter av olika storlek. Städer och stadsliknande samhällen 1930—1944 73 Antalet av hälsovårdsnämnderna i stadssamhällena utdömda lägenheter åren 1939, 1941, och 1942, fördelade efter ingripandets k a r a k t ä r 75 Sammanställning av saneringskostnader, räknade i kv m 2 våningsyta för sanering av sex Östermalmskvarter i Stockholm 106 Ekonomisk kalkyl för sanering av Östra Haga 115 Överslagskalkyl för sanering av privata fastigheter inom saneringsområdet i Gävle 119 Kostnader för genomförandet av l:a och 2:a etapperna 124 Tomtpriser vid Stockholms stads (inre staden) och Djurgårdskommisionens (Gärdet) försäljning av bostadstomter åren 1925—1939 150 Priser vid exploatering av viss enskild t o m t m a r k 150 Tomtpris per eldstad vid de kommunala tomtförsäljningarna i vissa städer (1935 = 100) 151

10 Sid.

16. 17. 18. 19.

20. 21.

22.

23. 24. 25.

26. 27. 28.

29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40.

Medelhyror för lägenheter av olika ålder och kvalitet år 1939. Tio städer med över 40 000 invånare 135 Medelhyror för lägenheter av olika slag och kvalitet år 1939. Tio städer med över 40 000 invånare. Indextal. H y r a n för standardlägenhet = 100 157 »Värde per lägenhet» enligt olika antaganden rörande kapitaliseringsprocenten för lägenheter om 1 rum och kök respektive 2 rum och kök 161 »Värde per lägenhet» (kapitaliseringsprocent enligt antagande 1) för lägenheter om 1 r u m och kök respektive 2 rum och kök. Index: Standardlägenhet = 100. Tio städer med över 40 000 invånare 162 Lägenhetsreserven i stadssamhällena (exkl. Stockholm) år 1939 fördelad p å lägenheter av olika storlek och standard 171 Hyresökning vid höjd bostadsstandard (respektive sänkning av hyresnivån för a t t bostadskostnaden skall vara oförändrad vid höjd bostadsstandard). Medeltal för samtliga orter med över 10 000 invånare (exkl. Stockholm). År 1939 191 Hyresökning vid flyttning från en lägenhet om 1 rum och kök utan ev (saneringslägenhet) till lägenhet av högre standard. Medeltal för samtliga orter med över 10 000 invånare (exkl. Stockholm). År 1939 195 Lägenheterna i saneringsområdena fördelade efter storlek och utrustning 195 Hushåll i saneringsområdena, som uttalat önskemål om den framtida lägenheten, fördelade efter nuvarande och önskad hustyp 198 Hushåll i saneringsområdena, som uttalat önskemål om lägenhetens storlek, fördelade efter den nuvarande och den önskade lägenhetens storlek. Relativa tal 199 Redovisning av i vilken utsträckning stadssamhällenas hälsovårdsnämnder anordnat fortlöpande inventeringar av bostadsbeståndet 215 Redovisning av i vilken utsträckning hälsovårdsnämnderna u t n y t t j a t 1945 års bostadsräkning för registrering av bostadsbeståndet 216 Hälsovårdsnämndernas synpunkter på behovet av samarbete med byggnadsnämnderna. Antalet hälsovårdsnämnder som förordnat särskild person a t t omhänderha bostadsinspektionen 217 Hälsovårdsnämndernas i april 1946 planerade utdömningsvcrksamhet enligt bostadssociala utredningens enquete 218 Stomhyror och t o m t k o s t n a d i kronor per m 2 våningsyta i svenska städer 231 H y r a n per lägenhet och per m 2 lägenhetsyta i olika områden i Stockholm 232 Tomtkostnaderna per m 2 våningsyta för fastigheter byggda år 1939 i olika delar av Stockholm 233 Stockholm, Östermalm. Antal fastigheter fördelade efter ålder och storlek 238 Den beräknade saneringskostnaden för sex Östermalmskvarter vid sanering enligt alternativ N 239 Taxeringsvärdet av annan fastighet i relation till folkmängd och bostadsbestånd i städer av olika storlek. År 1942 256 Approximativ kalkyl över saneringens kostnader och finansiering åren 1945—60 258 Tertiär- och tilläggslåneverksamhetens omfattning under budgetåren 1942/43—1945/46 359 Antal lägenheter i egnahem och flerfamiljshus, bebodda av familjer som kommit i åtnjutande av familjebidrag under budgetåren 1935/36—1945/46 362 Landskommuner som intill den 1 juli 1946 beslutat förmedla lån och bidrag till bostäder för barnrika familjer 382 Landskommuner i vissa län, som beslutat förmedla lån och bidrag till bostäder för barnrika familjer, fördelade efter kommunstorlek 383

AVDELNING I

Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse

Inledning. 1.1 Problemställning. De svenska stadssamhällenas bebyggelse är i stor omfattning otillfredsställande. De äldre bostadslägenheterna äro i regel byggnadstekniskt bristfälliga och dåligt utrustade. Utrymmesstandarden är låg — en lägenhet om endast ett rum och kök är alltjämt vanlig som familjebostad. Mindre uppmärksammade men kanske väl så väsentliga äro de brister som sammanhänga med undermåliga stadsplaner. Stora delar av städernas och stadssamhällenas bebyggelse — särskilt den som tillkommit innan den nu gällande stadsplanelagen trädde i kraft — uppfylla icke ens mycket anspråkslösa krav på ändamålsenlighet och trevnad. Frågan om en höjd bostadsstandard är därför icke bara eller icke ens främst en fråga om alt undanröja byggnadstekniska brister hos enskilda lägenheter. Den är i minst lika stor utsträckning en stadsplanefråga. Det intensiva markutnyttjandet, den ofta irrationella sammanblandningen av bostads- och arbetsområden, bristen på gemensamhetsanläggningar, på parker, lekplatser och kulturcentra, de trafiktekniskt otillfredsställande stadsplanerna äro missförhållanden, som endast kunna undanröjas genom en stadsplaneteknisk rekonstruktion av hela stadsområden. Den föråldrade bebyggelsen måste ersättas av en funktionell bebyggelse utformad i överensstämmelse med en modern tids sociala fordringar och en modern tids tekniska standard. Problemet hur man skall ersätta bostäder, som utan att vara utdömbara enligt hälsovårdsstadgan icke motsvara bostadssociala och stadsplanetekniska minimikrav, har här i landet hittills icke varit föremål för mer ingående teoretiska eller praktiska överväganden. Vår bostadspolitiska diskussion har mycket litet rört sig med begreppet sanering. De koncentrerade slumbostadsområden, vilkas sanering i de flesta europeiska storstäder utgjort ett av de mest svårlösta bostadspolitiska problemen, ha endast i begränsad omfattning funnits i Sverige. Bristerna ha här i huvudsak en annan karaktär; de byggnadstekniskt undermåliga lägenheterna och husen äro spridda över stora delar av bebyggelsen, och i de stadsplanetekniskt

12 saneringsmogna områdena är husens byggnadstekniska standard i regel mycket växlande. Byggnadstekniskt saneringsbehov förekommer med andra ord i stor utsträckning utan att det föreligger behov av stadsplaneteknisk sanering och vice versa. Den relativt ringa uppmärksamhet, som ägnats saneringsfrågorna, kan delvis förklaras genom ett påpekande att stadsbebyggelsen i huvudsak tillkommit under de senaste sextio a sjuttio åren och att dess kvalitativa brister —• särskilt då de som sammanhänga med otillfredsställande stadsplaner —• först på allvar framträtt under de senaste decennierna. Dessutom h a r ersättningen av det kvalitativt undermåliga bostadsbeståndet hittills tett sig som en andrahandsangelägenhet vid sidan av trångboddhetsproblemet. I sitt första betänkande anförde sålunda bostadssociala utredningen bland annat följande rörande den svenska bostadspolitikens målsättning: »Kvarterssaneringsfrågan och överhuvud alla de frågor, som röra städernas successiva ombyggnad, komma i framtiden rimligtvis alt erhålla ökad betydelse, vilket framgår som en naturlig konsekvens av stadssamhällenas åldrande och de växande socialhygieniska kraven.» »Å andra sidan bör det understrykas, att åtgärder, innebärande ekonomiskt stöd från statens sida i syfte att befordra saneringen av kvarter och hela stadspartier, ännu icke här i landet kunna anses så angelägna som åtgärder, riktade mot trångboddheten, samt åtgärder i den kvantitativt visserligen mindre betydande lägenhetssaneringsfrågan.» 1 Sedan bostadssociala utredningen tillsattes och riktlinjerna för dess arbete utarbetades, har emellertid saneringsfrågan kommit i ett delvis nytt läge. De sista tio årens och särskilt krigsårens utveckling har givit ökad tyngd åt kraven på en stadsplaneteknisk omgestaltning av stadssamhällenas äldre bebyggelse. Saneringen har därmed fått ett annat och djupare perspektiv än enligt tidigare betraktelsesätt; den är icke längre begränsad till en teknisk upprustning av enskilda bostäder eller bostadsområden, den blir en del av det mer omfattande generalplanearbetet. Frågan om i vilken omfattning och i vilken takt det äldre bostadsbeståndet skall få lämna plats för en ny bebyggelse måste givetvis ses i sitt allmänna bostadspolitiska sammanhang. I det program för den framtida bostadspolitiken, som bostadssociala utredningen framlade i första delen av slutbetänkandet, 2 diskuterades saneringsbehovet och på vad sätt saneringen lämpligen skulle inpassas i en rörlig långtidsplan för bostadsförsörjningen. Utredningen konstaterade att stadssamhällenas bostadsförsörjningsproblem för närvarande kan sägas vara, dels en fråga om avveckling av den nu bestående bostadsbristen och tillgodoseendet av bostadsbehovet hos ett växande hushållsbestånd, dels en 1

S. O. U. 1935:2, sid. 53*. S. O. U. 1945:63: Slutbetänkande avgivet av Bostadssociala utredningen. Del I. Benämnes i fortsättningen: Del I. 2

fråga om höjning av bostadsstandarden främst med avseende på lägenheternas rymlighet samt den stadsplanemässiga utformningen av bostadsområdena. Utredningen underströk, att det på längre sikt särskilt var två förhållanden, som avgörande måste påverka den bostadspolitiska planeringen — dels att en höjning av utrymmesstandarden förutsätter att en betydande del av beståndet av lägenheter om ett rum och kök avgår ur bostadsbeståndet genom sanering eller på annat sätt, dels att hushållstillväxten med all sannolikhet kommer att utveckla sig efter en starkt fallande kurva. När det gäller att infoga saneringen i ett produktionsprogram, att fastställa den takt i vilken standardhöjningen skall ske blir det således av avgörande betydelse att en höjning av utrymmesstandarden sannolikt måste medföra ett i förhållande till nuvarande bostadsbestånd kraftigt minskat behov av ettrumslägenheter. Detta har utredningen klarlagt genom ingående beräkningar (del I, sid. 319 ff.). Som underlag för beräkningarna användes två alternativ för utrymmesstandarden, dels ett lägre innebärande att varje hushåll minst skulle ha en så stor lägenhet som svarar mot normen »högst 2 boende per boningsrum», dels ett högre som svarar mot normen »högst 1^2 boende per boningsrum» (i intetdera fallet räknas köket som boningsrum). Dessa krav innebära i främsta rummet ett underkännande av ettrumslägenheten som familjebostad, så snart hushållet består av mer än två personer. Nu visade de kalkyler, som utfördes, att om de uppställda standardnormerna skulle kunna realiseras fram till 1960, måste det ske en så omfattande uppflyttning av hushåll från ettrumslägenheterna att tillväxten i antalet småhushåll, som skulle efterfråga sådana lägenheter icke kommer att räcka; vidtog ingen sanering, skulle det år 1960 finnas ett överskott på nära 140 000 lägenheter om ett rum och kök. De smålägenheter, som vid en höjd utrymmesstandard kunna väntas bli saneringsmogna, innesluta emellertid endast en del av de ur byggnadsteknisk och stadsplaneteknisk synpunkt undermåliga lägenheterna. Sker saneringen genom rivning blir fastigheten saneringsenhet och i den mån en fastighet inrymmer andra lägenhetstyper än ett r u m och kök måste saneringen även omfatta dessa. Det är således uppenbart, att saneringen icke k a n och icke bör inskränkas till de ovan nämnda cirka 140 000 ettrumslägenheterna. Man får emellertid icke alltför mekaniskt räkna med att överskottet av ettrumslägenheter skall undanskaffas genom rivning och nybyggn a d ; i icke oväsentlig grad kan detta överskott minskas genom att lägenheterna ombyggas till större lägenhetstyper, till kontor eller dylikt. 1 Som framhållits är det sannolikt att hushållstillväxten i tätorterna komm e r att snabbt avtaga mot slutet av 1940-talet. När bostadsbristen avvecklats, uppstår därför å ena sidan reala resurser för en höjning av bostadsstandarden, å andra sidan risk för en sysselsättningskris inom bostadsbyggandet. Hur läget på arbetsmarknaden kommer att vara vid den tidpunkt, 1

Se härom närmare nedan sid. 63.

14 då bostadsbristen avvecklats, är icke möjligt att säga. Del förefaller emellertid icke osannolikt, att konjunkturläget är sådant att en stabilisering av bostadsproduktionen framstår som ett intresse icke endast ur bostadsförsörjningens synpunkt utan även med hänsyn till den allmänna konjunkturutvecklingen och arbetsmarknaden. Skulle ett sådant läge uppstå kan en stabilisering av produktionen endast ske genom att minskningen av hushållstillskotten kompenseras genom ökad sanering och därav förorsakat ersättningsbyggande. Till den primära faktorn att de undermåliga bostadsförhållandena motivera en omfattande sanering kommer alltså den sekundära att en sådan sanering ur sysselsättningspolitiska och konjunkturpolitiska synpunktei kan komma att framstå som angelägen — åtminstone under en övergångsperiod. Utredningen kommer att i kapitlen 1—2 ingående diskutera behovet av sanering ur byggnadsteknisk och stadsplaneteknisk synpunkt mot bakgrunden av den r a m för saneringsverksamheten, som uppdragits i den franiagda rörliga långtidsplanen för bostadsförsörjningen. Ett flertal orsaker tala emellertid för att den sanering av bostadsbeståndet, som ter sig så angelägen ur bostadssociala, stadsplanetekniska och sysselsättningspolitiska skäl icke kan väntas komma till stånd i önskad onfattning på privat initiativ och att i de fall, där en sanering genomföres på privat initiativ, denna i regel icke kommer att utföras på ett ur samiällssynpunkt ändamålsenligt sätt. Ett utförligt klarläggande av denna uppfattning skall ges i det följande. Här skall dock översiktligt och orienterande anges några väsentliga skäl för att en omfattande sanering kräver dft allmännas medverkan. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse inrymmer ett antal komplicerade och svårlösta ekonomiska, juridiska, sociala och icke minst organisatoriska problem. Bland de faktorer, som verka hämmande på den privata saneringsverksamheten må i första hand framhållas de rent ekonomiskt; sanering av en undermålig bebyggelse ter sig ofta icke privatekonomislt lönande. Särskilt gäller detta vid stadsplaneteknisk sanering. Det förelifger i många fall en avsevärd differens mellan en fastighets värde sådant detta bestämmes på den »fria» marknaden och fastighetens värde bestämt med hänsyn till dess byggnadstekniska och bostadssociala standard. Orsaker härtill är — om man ser problemet ur mer allmänna synpunkter — främst att söka i en otillfredsställande relation mellan de bredare lagrens inkomster och hyresnivån för fullgoda lägenheter. Ett stort antal hushåll ha het enkelt så låga inkomster, att de vid nuvarande förhållanden på bostadsnarknaden ha ytterst begränsade möjligheter att efterfråga annat än de simsta och de billigaste lägenheterna. I den utsträckning efterfrågan på undormåliga, saneringsmogna lägenheter var obetydlig eller helt uteblev, skule lägenheterna givetvis förlora så mycket i värde att det lönade sig att csätta dem med nya. En första förutsättning för att det skall kunna bedrivis en

omfattande sanering är därför att marknaden tillföres ett tillräckligt antal lägenheter av godtagbar standard, som betinga sådana priser, att man når en förskjutning i efterfrågan från undermåliga till fullgoda lägenheter. Det måste föras en sådan bostadspolitik att lägenhetsreserven koncentreras till de sämsta lägenheterna på marknaden. Åtgärder för en effektiviserad saneringsverksamhet bli det ena ledet i en allmän bostadspolitik, vars andra led måste vara inriktat på att förse marknaden med fullgoda, i relation till inkomstnivån »billiga bostäder». Dessa synpunkter ha varit vägledande för det bostadsförsörjningsprogram, som bostadssociala utredningen framlagt. Med hänsyn härtill ha de föreslagna stödåtgärderna i form av förmånliga krediter och subventioner avvägts så att man kan vänta att den önskade förskjutningen i efterfrågan från äldre till nybyggda lägenheter kominer till stånd och så att produktionen av nya lägenheter kan upprätthållas i tillräcklig omfattning för att den beräknade saneringen skall kunna genomföras. »Såsom i det föregående klarlagts kräver genomförandet av det produktionsprogram och den standardhöjningsprocess, som målsättningen inbegriper, att uppkommande överskott förläggas till det gamla bostadsbeståndet, som kan göras till föremål för sanering.» 1 Möjligheterna att genom marknadsdirigerande bostadspolitiska åtgärder nå den önskade efterfrågeförskjutande effekten begränsas emellertid av flera skäl, bl. a. av att bostadsvanorna äro så trögrörliga. I gamla bostäder bo i stor utsträckning gamla människor, som ha inrotade bostadsvanor och äro obenägna för förändringar. Svårigheter av psykologisk art måste därför bli förenade med saneringsverksamheten och ägnas särskild uppmärksamhet. Samtidigt med att de ekonomiska förutsättningarna för att höja bostadsstandarden ökas, måste insikten om betydelsen av goda bostäder för fysisk och psykisk hälsa, för trevnad och trivsel, bli mer allmänt utbredd. Förnyelseprocessen på fastighetsmarknaden motverkas vidare av att efterfrågans inriktning icke entydigt bestämmes av bostädernas kvalitet och kostnader utan även av andra faktorer, i första hand sådana som sammanhänga med fastighetens läge. Stadssamhällenas struktur med de väsentliga verksamhetsgrenarna starkt centraliserade till ett »cityområde» och bostadsfastigheterna mer eller mindre ringformigt grupperade i »åldersklasser» runt kring detta city, de äldsta fastigheterna innerst i de »bästa» lägena på hårt utnyttjad mark, och de yngsta fastigheterna i periferin, begränsar möjligheterna till fri konkurrens på marknaden mellan äldre och nyare lägenheter. Man kan med en från den nationalekonomiska vetenskapen hämtad term beteckna marknadsläget som monopolistisk konkurrens. Saneringsproblemets lösning ligger därför tyvärr icke så enkelt till att det kan vinnas bara genom att nyproduktionen av lägenheter sker i sådan omfattning och till sådana kostnader att en uppkommande bostadsreserv läg» Del I, sid. 417.

16 ges på de sämsta bostäderna och genom att konservativa bostadsvanor brytas; åtgärder från det allmänna som ge denna effekt äro visserligen en första förutsättning för att en förnyelse av de existerande undermåliga bostäderna skall kunna ske utan privatekonomisk förlust, men de ge ingen garanti för att denna förnyelse verkligen sker i sådan omfattning och på sådant sätt att den förbättring av bostadsförhållandena på längre sikt, som saneringen bör åstadkomma, verkligen åstadkommes. Man ställes med andra ord inför risken att, om det första ledet i saneringspolitiken, att skapa sådana marknadsförhållanden, att en sanering ter sig ekonomiskt möjlig eller till och med gynnsam, lyckas, får man i andra ledet en sanering efter kortfristiga privatekonomiska räntabilitetssynpunkter, som visserligen medför en viss byggnadsteknisk upprustning, men lämnar de väsentliga stadsplanetekniska saneringsproblemen helt olösta. I de fall — och de äro sannolikt de flesta — där de saneringsmogna fastigheterna icke bara ha en låg byggnadsleknisk standard ulan även äro belägna i en sladsplanetekniskt undermålig miljö, måste en investering, som visserligen gör fastigheten för en lid byggnadstekniskt fullgod, men som icke eliminerar de på längre sikt långt allvarligare brister, som sammanhänga med byggnadens placering, dess läge i stadsplanen, framstå som en felinvestering. Såväl produktionstekniskt som samhällsekonomiskt kan en sådan investering enligt utredningens mening icke vara lönande. Vid sidan av de saneringshämmande faktorer av marknadskaraktär, som berörts ovan, finnes en rad andra faktorer av huvudsakligen institutionell och teknisk karaktär, som begränsa möjligheterna till privat sanering och tala för en av det allmänna dirigerad och kontrollerad sanering. När en sanering skall genomföras måste det alltid ske en avvägning mellan ekonomiska och sociala synpunkter; en avvägning som på många punkter uppträder med svårlösta obekanta i saneringsekvationen. Först må här antydas det samband som råder mellan de ekonomiska —• och även de juridiska — förutsättningarna för saneringen och eventuella förändringar i stadsplanen. En ökning av byggnadsvolymen på ett visst markområde förbättrar och en minskning försämrar det ekonomiska resultatet av saneringen. Beroendet är så starkt, att en omreglering av stadsplanen helt utan hänsyn till äldre bebyggelse i regel icke är möjlig. Det behöver å andra sidan icke särskilt betonas, att såväl sociala som ekonomiska synpunkter tala för att när en reglering av bebyggelsen sker bör den utformas efter högsta möjliga standardnorm; genom saneringen låser man för en längre tidsperiod utvecklingen inom ett stadsområde, så att endast begränsade förändringar bli möjliga, samtidigt som den fortgående tekniska, sociala och ekonomiska utvecklingen successivt höjer standardkraven. En stadsplan, som redan vid sin tillkomst icke är fullt tillfredsställande, kommer kanske redan efter ett eller annat decennium att framstå som helt otillfredsställande. Krav på en stadsplanemässig sanering måste alltså ofta sammanfalla med

17 krav p å en minskning av byggnadsvolymen. Minskas byggnadsvolymen kanske de ekonomiska förutsättningarna för sanering bli så försämrade, att en sanering icke framstår som räntabel. Skall en sanering ske måste då det allmänna ingripa och täcka saneringsförlusten. Ett annat awägningsproblem av delvis samma karaktär är frågan om vilka principer, som skola vara vägledande för hyressättningen inom (och därmed utformningen av) ett visst område; ekonomiska skäl tala för att högsta möjliga hyror uttagas, sociala skäl tala ofta för att hänsyn tages till områdets tidigare karaktär och för att de familjer, som tidigare bott å området, beredas ekonomiska möjligheter att bo kvar även sedan saneringen genomförts. Självklart bör saneringen också genomföras så, att enskilda rörelseidkare och industrier lida minsta möjliga intrång i sin verksamhet och, om speciella stadsplanetekniska skäl icke tala däremot, få möjlighet att fortsätta sin verksamhet i samma område som tidigare. Kraven på en omgestaltning av äldre stadsplanetekniskt otillfredsställande bostadsområden måste vidare konkret innebära att större områden — kvarter, delar av kvarter eller flera kvarter — saneras enligt en gemensam plan, som genomföres under kortast möjliga tidrymd. En sådan planmässig rekonstruktion kan endast i undantagsfall tänkas genomförd av de enskilda fastighetsägarna. Bostadsbeståndets splittring på ett mycket stort antal ägare, bostadsbeståndets skiftande ålder och kvalitet försvåra eller rent av omöjliggöra en samtidig sanering. Därest gällande ägogränser skola bibehållas, kan därför ofta den önskade stadsplanetekniska omgestaltningen icke genomföras. Även om alltså den stadsplanetekniska saneringen i många fall måste genomföras av det allmänna, är det givet, att en stor del av saneringen, särskilt den rent byggnadstekniska saneringen, kan och bör utföras av enskilda fastighetsägare; det är därför angeläget att dessa stimuleras till ökad saneringsverksamhet. Vid saneringen bör även vederbörlig hänsyn tagas till de kulturhistoriska synpunkter, som tala för ett bevarande av en gången tids karakteristiska bostäder och stadsmiljöer. Detta kan emellertid i regel endast ske genom en dyrbar upprustning och konservering, som utan att förstöra tidsprägeln ge bostäderna en modern standard. En sådan kulturhistorisk konservering kräver bidrag och stöd av det allmänna. Om det således framstår som nödvändigt att det allmänna ingriper och reglerar sanerings verksamheten, så att den dels blir av tillräcklig omfattning, dels blir kvalitativt fullgod, så måste formerna för detta ingripande bli föremål för ingående utredningar. Bortses från bostadspolitiska efterfrågedirigerande åtgärder som syfta till att stimulera enskild saneringsverksamhet via marknadsprisbildningen, kan det allmänna för närvarande »sanera» på principiellt två olika sätt: dels genom att användningen av hälsofarliga bostäder eller lokaler förbjudes, 2—617520

18 dels genom att det allmänna övertager saneringsmogna fastigheter och själv genomför saneringen. Förutsättningarna för det allmänna att på dessa sätt ingripa reglerande vid omdaningen av äldre bostadsbebyggelse skola bli föremål för utförlig diskussion i det följande. Som bakgrund till denna diskussion må här endast anföras några problemställningar. Möjligheterna att med hjälp av hälsovårdsstadgan ingripa mot undermålig bebyggelse måste uppenbarligen alltid vara begränsade. Hur bestämmelserna än utformas eller tillämpas i detalj, kunna de principiellt icke nå längre än till att ge det allmänna rätt att utmönstra hälsofarliga lägenheter; de kunna icke ge rätt till positiva ingripanden i syfte att höja bostadsstandarden utöver den minimistandard, som kan motiveras med medicinska och hygieniska skäl. De medföra vidare endast i undantagsfall och ofta efter relativt lång tid den önskade förnyelsen av bebyggelsen. I den mån det allmänna måste övertaga undermåliga fastigheter och själv genomföra saneringen blir det, som framhållits, i regel fråga om objekt där en sanering icke är i privatekonomisk mening räntabel. En första förutsättning för att det allmänna skall kunna ingripa är att det har rätt att inlösa »saneringsmogen» bebyggelse även mot ägarens vilja. Härutöver blir den ersättning, som det allmänna skall betala för den som undermålig ansedda bebyggelsen, av allra största betydelse för möjligheterna att genomföra saneringen. Med andra ord blir i alla fall, där frivillig överenskommelse icke kan nås mellan det allmänna och enskilda, rätten till expropriation och principerna för fastställande av expropriationsersättningen en central och avgörande fråga för det allmännas saneringsverksamhet. Utredningen, som funnit att nuvarande lagstiftning och praxis på detta område är ur denna synpunkt mindre tillfredsställande, har ingående undersökt möjligheterna att förbättra förutsättningarna för det allmänna att genomföra expropriation för saneringsändamål. En sanering av den omfattning och enligt de principer som här antytts kan emellertid icke ske utan relativt betydande ekonomiska insatser från det allmänna. Av antydda skäl måste man räkna med att en sanering i många fall icke är, åtminstone på kort sikt, privatekonomiskt lönande. Utredningen har därför ägnat frågan om finansieringen av saneringsverksamheten en ingående prövning. Det måste emellertid självfallet ligga i det allmännas intresse att skapa förutsättningar för en successiv »spontan» förnyelse av stadssamhällenas bostadsbestånd utan att det allmänna skall få vidkännas stora kostnader. Utredningen har diskuterat vilka marknadsreglerande åtgärder som böra vidtagas för att garantera att en sanering blir ekonomiskt möjlig samtidigt med att en förnyelse framstår som angelägen ur sociala synpunkter. Härmed har i stora drag angivits några av de problemkomplex, som utredningen haft att behandla. Saneringsfrågans komplicerade natur med olika svårlösta sociala, ekonomiska, tekniska och juridiska problem sam-

19 manvävda gör det angeläget understryka, att den diskussion, som i det följande föres i fråga om olika detaljproblem, alltid måste ses i sitt sammanhang; först när man har en klar överblick över hela saneringsfrågan är det möjligt att ta ställning till vilken lösning, som är att förorda för varje särskilt delproblem. De här berörda synpunkterna behandlas i flera sammanhang och utifrån olika synpunkter i betänkandet. Utredningen har disponerat den följande framställningen så att den först i kap. 1—2 diskuterar saneringsbehovet ur byggnadsteknisk och stadsplaneteknisk synpunkt mot bakgrunden av den ram för saneringsverksamheten, som det tidigare framlagda bostadsförsörjningsprogrammet uppdragit. Härefter diskuteras den hittillsvarande saneringsverksamhetens omfattning och karaktär i kap. 3. De stadsplanetekniska och sociala standardkraven vid en sanering behandlas i kap. 4. Konsekvenserna av dessa kravs tillämpande i praktiken har undersökts i en särskild utredning omfattande större områden i Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, Eskilstuna och Gävle. Resultaten av denna undersökning redovisas i sammandrag i kap. 5 och i detalj i bilaga 1. Härefter redogör utredningen i kap. 6 för de kulturhistoriska synpunkter som böra tillgodoses i samband med saneringen. De ekonomiska förutsättningarna för saneringen ägnas en ingående uppmärksamhet i kap. 7—8, varefter förslag till en effektiviserad saneringsverksamhet framläggas i kap. 9—14. 1.2 Definitioner av några i betänkandet använda begrepp. S a n e r i n g . Det torde redan av det anförda ha framgått att begreppet »sanering» i detta betänkande måste ges en mer vidsträckt innebörd än vad som är vanligt i den allmänna diskussionen. Med s a n e r i n g skall således i detta betänkande förstås, av byggnadstekniska, stadsplanetekniska eller bostadssociala skäl företagna förändringar i befintlig bebyggelse — genom rivning eller ombyggnad av fastigheter — när dessa förändringar medföra väsentliga förbättringar i hygieniska avseenden eller ur trevnadssynpunkt för dem som bo eller arbeta i de byggnader eller det område som beröres av saneringen. S a n e r i n g av bebyggelse kan vara av två slag, b y g g n a d s t e k n i s k och s t a d s p l a n e t e k n i s k . Byggnadsteknisk sanering är att avhjälpa brister, som vidlåda enskilda byggnader. Stadsplaneteknisk sanering är att undanröja olägenheter, som bottna i skilda byggnaders läge och utformning i förhållande till varandra. Behov av byggnadsteknisk sanering föreligger, då lägenheterna äro fuktiga, lyhörda, dragiga etc. samt då utrymmen och utrustning äro otillräckliga. Behov av stadsplaneteknisk sanering föreligger, då isolations- och belysningsförhållandena äro dåliga, friytorna otillräck-

20 liga etc. samt då i ett område med annan bostadsbebyggelse finnas insprängda industrier och hantverk, som genom buller, rök, dålig lukt etc. verka störande för omgivningen. Där trafikutrymmet är otillräckligt eller bebyggelsens allmänna disposition icke är ändamålsenlig, kan man tala om ett behov av stadsplaneteknisk sanering i vidare bemärkelse. 1 Särskilt när det gäller bostadsbebyggelse bör man skilja mellan s a n e r i n g , som innebär undanröjande av undermåliga lägenheter genom rivning eller ombyggnad, och a v g å n g ur bostadsbeståndet, som utom genom sanering kan ske genom utdömning eller genom att bostadslägenheterna övergå i affärs-, kontors- eller lagerlokaler. S a n e r i n g s m o g e n . En byggnad betecknas som tekniskt » s a n e r i n g s m o g e n » när den antingen är byggnadstekniskt så undermålig att den bör ersättas eller ombyggas och/eller så belägen att den ur stadsplanesynpunkt bör ersättas. S a n e r i n g s f ä r d i g . En fastighet betecknas som fastighetsekonomiskt » s a n e r i n g s f ä r d i g » när det är möjligt att utan privatekonomisk förlust ersätta saneringsmogen bebyggelse med en bebyggelse som uppfyller preciserade byggnadstekniska krav och är uppförd i överensstämmelse med gällande stadsplan. Det säger sig självt att begreppen » s a n e r i n g s m o g e n » och » s a n e r i n g s f ä r d i g » båda ha en ganska vag innebörd; en byggnad kan konstateras vara saneringsmogen först sedan man preciserat vilken byggnadsteknisk standard som utgör ett godtagbart minimum och en fastighet kan konstateras vara saneringsfärdig först sedan man fastställt värdet av den gamla bebyggelsen samt byggnadskostnader och räntabelt tomtvärde för den nya bebyggelsen och jämfört dessa värden. S a n e r i n g s o m r å d e . Område med byggnadstekniskt och stadsplanetekniskt undermålig bebyggelse, för vilket saneringsplan skall upprättas. S a n e r i n g s e n h e t . Del av kvarter eller flera kvarter, vilkas sanering enligt saneringsplanen skall utföras i ett sammanhang och som en ekonomisk enhet. S a n e r i n g s f a s t i g h e t . Fastighet belägen i saneringsenhet. S a n e r i n g s u t r e d n i n g . En utförlig socialekonomisk utredning, som för stad eller större stadsområde klarlägger bebyggelsens byggnadstekniska och stadsplanetekniska standard och det därav följande behovet av sanering samt inpassar saneringen i en långsiktig plan för bostadsförsörjningen. Saneringsutredningen skall vidare innehålla analyser av de allmänna ekonomiska och sociala förutsättningarna för en sanering av den undermåliga bebyggelsen. S a n e r i n g s p l a n . En detaljerad plan för saneringen inom ett saneringsområde omfattande ny stadsplan för området, uppdelning av området i saneringsenheter, tid- och kostnadsplan för saneringens genomförande. 1

Jämför bilaga 1, Ahlberg-Sidenbladh: Utredning rörande stadsplaneteknisk sanering.

21 B r u t t o t o m t k o s t n a d innefattar samtliga utgifter som erfordras för att få den tomt där den sanerade fastigheten skall uppföras i byggnadsfärdigt skick; det vill säga, utgifter för förvärv av tomten och å tomten befintliga byggnader, rivningskostnader, eventuell ersättning för kontraktsbrott, intrång i rörelse eller dylikt. N e t t o t o m t k o s t n a d är det tomtvärde, vilket den sanerade fastigheten vid givna hyror och byggnadskostnader kan förränta. S a n e r i n g s k o s t n a d . Där bruttotomtkostnaden överstiger nettotomtkostnaden är skillnaden lika med saneringskostnaden.

KAPITEL 1.

Argument för en intensifierad sanering. Saneringsbehovet. 1.1 Allmänna synpunkter. Försök att konkret redovisa behovet av sanering — till exempel i antalet saneringsmogna lägenheter eller fasligheter — måste stöta på betydande svårigheter. Om m a n bortser från principiella olikheter i uppfattningen om var gränsen mellan saneringsmogna lägenheter och övriga lägenheter skall gå, så torde det överhuvudtaget icke inom praktiskt rimliga gränser vara möjligt att ge en definition på saneringsmogen lägenhet, som är så konkret och entydig, att det går att objektivt klassificera bostäderna efter den. För byggnadstekniska brister är problemet möjligt att lösa under vissa förutsättningar; för stadsplanetekniska brister måste gränsdragningen enligt sakens natur bli diffus och svår att tillämpa i praktiken. Även där en reglering av bebyggelsen enligt en viss stadsplaneteknisk standardnorm utan tvivel bör ske, kan det vara omöjligt att ange vilka fastigheter, som komma att beröras av denna reglering förrän en ny stadsplan gjorts upp. Vad själva gränsdragningen beträffar vore det givetvis önskligt, att saneringsbehovet kunde mätas genom en så noggrann klassificering av lägenheternas och bostadsområdenas standard, att antalet lägenheter, som voro i behov av sanering, direkt kunde utläsas för en rad alternativa standardkrav. Diskussionen kunde sedan begränsas till att avse vilka standardkrav som man ur sociala och ekonomiska synpunkter borde tillämpa. Av det redan sagda framgår att en fullständig redovisning av bostadsbeståndet, som skulle tillgodose dessa synpunkter icke är möjlig att lämna. Den fortsatta redovisningen måste inskränkas till en ganska grov klassificering av materialet. Den på tekniska grunder utförda avgränsningen av de lägenheter, som böra saneras, måste vidare innan den konkretiseras i ett handlingsprogram avvägas mot föreliggande ekonomiska och produktiva resurser. Härmed föres tidsfaktorn in i analysen. En kortfattad analys av saneringsbehovet i de svenska stadssamhällena utifrån dessa allmänna synpunkter framlades redan i första delen av slutbetänkandet. Där anförda data över bostadsbeståndets kvalitativa standard och dess sammansättning av olika lägenhetstyper visade att en till tillfredsställande nivå höjd utrustnings- och utrymmesstandard skulle kräva ett

23 så omfattande rivnings- och ersättningsbyggande under de närmaste tio— femton åren som överhuvudtaget kan tänkas bli möjligt vid föreliggande ekonomiska och produktiva resurser. I den rörliga långtidsplan för bostadsförsörjningen under perioden 1946—1960, som utredningen framlade, kom således saneringens omfattning att bestämmas utifrån en avvägning mellan olika synpunkter, kvalitativa, ekonomiska och produktionspolitiska. Det fanns emellertid i det sammanhanget ingen anledning att gå in på en mer detaljerad redovisning. I detta avsnitt skall därför analysen av bristerna i stadssamhällenas bostadsbebyggelse utvidgas och fördjupas. Det h a r därvid synts lämpligt att först redovisa bostadsbeståndets »byggnadstekniska» brister. Till de byggnadstekniska bristerna räknas då även lägenhetsbeståndets i förhållande till hushållens storlek olämpliga sammansättning av lägenhetstyper. I ett följande avsnitt diskuteras allmänt de stadsplanetekniska bristerna i stadssamhällenas bebyggelse. Avslutningsvis sammanfattas i kapitel 2 de diskuterade missförhållandena i en totalkalkyl över saneringsbehovet där saneringen infogas i den allmänna ramen för bostadsförsörjningen perioden 1946—1960. 1.2 Bostädernas byggnadstekniska brister. I slutbetänkandets första del framlades en översiktlig redogörelse för bostadsförhållandena i tätorterna år 1939. Ett flertal tabeller redovisade lägenheternas kvalitativa standard, främst deras utrustning med moderna bekvämligheter av olika slag. 1 Det erbjuder emellertid vissa svårigheter att på ett fullt tillfredsställande sätt mäta bostadsbeståndets tekniska, hygieniska och sociala standard. Tekniska brister, som exempelvis ge sig tillkänna genom att lägenheten är fuktig eller dragig och därigenom hälsofarlig, äro svåra att gradera och registrera. Detta gäller i än högre grad brister som sammanhänga med stadsplanernas utformning. Här skall endast återges några ur saneringssynpunkt väsentliga uppgifter rörande bostadsstandarden. Tyvärr äro emellertid uppgifterna icke ens tillnärmelsevis så fullständiga som hade varit önskvärt, då inga intensivundersökningar av kvalitetsförhållandena företogos vid bostadsräkningen år 1939. Vidare deltog Stockholm icke i bostadsräkningen, varför kvalitetsuppgifter i stort sett saknas för huvudstadens över 200 000 lägenheter. En översiktlig och konkret uppfattning om bostadsbeståndets standard kan dock erhållas genom en redovisning av lägenheternas utrustning med moderna bekvämligheter. Härutöver har bostadsräkningen särredovisat de lägenheter, som varit »bristfälliga» i något av följande avseenden: a) saknat både vatten och avlopp, b) golvets nivå ej 30 cm över angränsande mark, 1

Del I, kapitel 9, sid. 265 ff.

c) rumshöjden i något rum lägre än 2*10 m, d) ett eller flera rum i lägenheten ej möjliga att uppvärma. En gruppering efter kvalitet grundad på dessa indikatorer är sannolikt icke fullt tillfredsställande, en lägenhet utan vatten och avlopp eller med ett kallrum kan i övrigt vara av så god standard, att den är kvalitativt överlägsen en lägenhet, som icke är behäftad med dessa brister. Särskilt gäller detta om en lägenhet saknar vatten och avlopp; det är visserligen en allvarlig brist i lägenhetens utrustning men säger ingenting om lägenhetens kvalitet i övrigt. Även om det alltså icke kan sägas råda full kongruens mellan beteckningarna »bristlägenhet» — »saneringsmogen lägenhet», torde bland bristlägenheterna återfinnas större delen av de sämsta, saneringsmogna bostäderna. En sammanfattning av bostadsbeståndets kvalitativa standard år 1939 ges i bild l.1 I det översta fältet redovisas bostäderna fördelade på kvalitetsgrupper. Endast cirka 20 % av lägenheterna eller 160 000 voro utrustade med såväl centralvärme som badrum, d. v. s. kunna betecknas som helmoderna. Härutöver funnos i Stockholm cirka 120 000 lägenheter utrustade med bad- eller duschrum. Antalet lägenheter utan centralvärme uppgick till cirka 475 000. Lägenheter som saknade såväl centralvärme som vatten och avlopp men i övrigt voro utan redovisad »brist» utgjorde 12 % av samtliga. I den sämsta kvalitetsgruppen utan ev, med minst en av tre brister — golvet mindre än 30 cm över marken, rumshöjden lägre än 2-10 m eller kallrum, samt i regel dessutom utan vatten och avlopp — återfunnos 4 % av lägenheterna. Bortses från Stockholm, uppgick antalet lägenheter, som icke hade tillgång till vatten och avlopp till omkring 160 000 och antalet lägenheter med avträde utom huset till omkring 350 000. Studeras frekvensen av olika utrustningsdetaljer utan hänsyn till kombinationer så som skett i de två undre fälten i diagrammet, framträder omfattningen av bristerna med än större skärpa. 26 % av lägenheterna voro överbefolkade enligt normen högst 2 boende per boningsrum (ingen boende i köket). Undersökes till sist lägenheternas utrustning med moderna bekvämligheter inom olika lägenhetstyper visar det sig att de mindre lägenheterna ha den sämsta standarden. Av lägenheterna om 1 rum och kök saknade sålunda 20 % vatten och avlopp inom lägenheten, 72 % hade icke vattenklosett och 76 % varken bad eller duschrum. För lägenheter om 3 rum och kök voro motsvarande siffror 13 %, 47 % och 58 %. 1

Då diagrammet är baserat på materialet från 1939 års bostadsräkning, där Stockholm Icke ingår, kunna relativsiffrorna icke utan vidare tillämpas på totala antalet lägenheter i tätorterna.

25 A. Lägenheterna f ö r d e l a d e på kvalitetsgrupper.

%

. „ SomlLga (atorier

La

9-

Mindre ^ ^

bvggao (ore

. |

-

== =

A0

-

1 Med c.v.0. bad

m . ..

=

utan bad med avlopp

UP

mu:z~ B

avlopp

H l lllnnr » med brist

B. Lägenheternas utrustningstandard.

i1 • 1 1 •

•40

ulan c.v.

utan vetten och avlopp

avlrade Överbefolkade på gården enl. normen 2 boende per boningsrum

övrig brist

C. 1 rum och kök.

60 •

•

• utan c.v.

• • • u L*®

utan vatten och avlopp

avträde på gården

_

överbefolkade enl. normen 2 boende per boningsrum

Bild 1. Bostadsbeståndets kvalitativa standard. Tätorterna ar 1939. De lägenheter, som sakna centralvärme — cirka 475 000 — äro även i andra avseenden mycket bristfälligt utrustade och den låga utrustningsstandarden är särskilt vanlig bland de minsta lägenhetstyperna: liten lägenhet — låg standard är ett naturligt samband.

26 Sammanfattningsvis kan fastslås, att de lägenheter, som sakna centralvärme — cirka 475 OOO — även i andra avseenden äro mycket bristfälligt utrustade och att den låga utrustningsstandarden är särskilt vanlig bland de minsta lägenhetstyperna; liten lägenhet — låg standard är ett naturligt samband. I tabell 1 redovisas bristlägenheterna fördelade efter husets byggnadsår och bristens art. Tabell 1. Antalet bristfälliga lägenheter fördelade med hänsyn till husets byggnadsår och redovisad brist. Samtliga tätorter exkl. Stockholm år 1939. Källa: 1939 års allmänna hyres- och bostadsräkning. Husets B r i s t

1 brist, summa Därav: a) saknar vatten och avlopp b) golvnivå ej 30 cm över marken c) rumshöjden lägre än 2-10 m d) kallrum 2 brister, summa 3 brister, summa 4 brister, summa I allt

byggnadsår

1935 —39

1920 —34

1900 —19

1880 —99

Före 1880

Ombyggda 1920 —39

Okänt år

4 851

18 389

24 827

14 402

18 574

12 500

105 180

3 856

19 201

9 940

9 638

7 610

8 032

73 384

3 725

2 040

264 231 406 31

923 1297 1892 159 4 20 444

1302 2 492 3196 434 35 28 492

1466 3 921 1864 1290 986 1318 5139 2165 2 671 1276 233 380 166 23 30 17 483 25155 14 921

1342 931 2171 543 35

11082 8 545 17 640 3 056 293

14 386

12G169

5 288

Summa

Enligt tabellen fanns alltså år 1939 i tätorterna (exkl. Stockholm) sammanlagt 126 200 enligt dessa grunder bristfälliga lägenheter, vilket motsvarar cirka 16 % av samtliga lägenheter. 73 400 lägenheter ha redovisats som bristlägenheter endast för att de sakna vatten och avlopp och omkring 50 % av dessa lägenheter voro belägna i hus uppförda efter år 1900. Sammanlagt funnos omkring 57 000 bristlägenheter byggda före år 1900 och sedan dess ej ombyggda, varav omkring 30 000 voro bristfälliga på annat sätt än att de saknade vatten och avlopp. Av tabell 2 framgår att över hälften av de bristfälliga lägenheterna voro belägna i en- eller tvåfamiljshus, medan endast omkring 6 % återfunnos i hus med 10 eller flera lägenheter. Lägenheter i de stadsplanetekniskt saneringsmogna fastigheterna i de större städernas centrala delar torde således endast till en mindre del ingå bland bristlägenheterna. Ur tabell 2 kan vidare utläsas, att omkring 54 % av samtliga bristlägenheter voro om högst 1 rum och kök. Det är givet att i tätorterna ett väsentligt större antal lägenheter än de

27 Tabell 2. Antalet »bristlägenhcter» fördelade efter lägenhetskategorier och husets storlek.1 Samtliga tätorter (exkl. Stockholm) år 1939. Källa: 1939 års allmänna hyres- och bostadsräkning. Lägenhetskategori Hus med ... lägenheter

1—2 3-9 10 o. fl Summa

% 1

1 rum el. Dubbl. 1 kök, 1 rum m. fl. med kokvrå

1 rum o. kök

2 rum o. kök

3 rum o. kök

4 o. fl. rum o. kök

Summa

%

4 793 11 391 2 620

4 851 3 188 301

18 212 19 613 3 584

21718 10 626 1049

11 137 2 910 245

8 432 1 855 189

69 143 49 583 7 988

54-6 39-1 6-3

18 804

8 340 41409

33 393

14 292

10 476

126 714

14-8

6-6

26-4

11-3

8-3

32-6

Häri ingå 545 utdömda läjjenheter.

ovan nämnda 126 000 skulle redovisats som »bristfälliga» om uppgifter hade inhämtats om andra faktorer, som äro av avgörande betydelse för bostadsstandarden och för bostadshygienen; exempelvis huruvida lägenheterna voro fria från fukt och drag, möjliga att hålla varma, hade tillräckliga biutrymmen, samt uppgifter om takets, väggarnas och golvets beskaffenhet. I samband med 1933 års bostadsräkning företogs sålunda en ingående intensivundersökning av de kvalitativa bostadsförhållandena i 14 landsortsstäder. Vid denna undersökning betecknades 8 % av alla undersökta smålägenheter (om högst 2 rum och kök) såsom bristfälliga av husbesökarna. Icke mindre än 12 % tillhörde den lägsta av sex kvalitetsgrupper. Alla lägenheter i denna grupp utmärktes av minst tre såsom väsentliga betecknade brister, t. ex. att de voro svåra att hålla varma, voro utsatta för fukt och hade golvet under markens nivå. Av de smålägenheter, som beboddes av barnrika familjer, var det emellertid icke mindre än 20 procent, som voro av dylik undermålig beskaffenhet. I fråga om två tredjedelar av alla undersökta smålägenheter gällde att avträdet var gemensamt för två eller flera familjer — ett utredningsresultat, som måste betecknas såsom anmärkningsvärt. Vidare betecknades 20 % av lägenheterna som svåra att hålla varma, lika många voro dragiga och 7 % voro fuktiga. 44 % av lägenheterna saknade såväl tambur som hall, medan 7 % saknade skafferi. Enligt en av utredningen i maj 1946 företagen enquéte bland hälsovårdsnämnderna som skall redovisas i detalj nedan funnos vid denna tidpunkt i samtliga stadssamhällen, exkl. Stockholm och Göteborg, omkring 13 000 utdömda eller utdömbara lägenheter. Härutöver beräknades att omkring 8 000 lägenheter skulle utdömas under de närmaste 5 åren. Tages även hänsyn till förhållandena i Stockholm och Göteborg, kan man antaga att det finns nära nog 30 000 lägenheter, som för närvarande äro så undermåliga att de komma att utdömas före 1950.

28 Även om det icke råder något entydigt samband mellan en lägenhets standard och dess ålder, är givetvis beroendet mellan dessa faktorer starkt. Detta illustreras av siffrorna i tabell 3. 1 tabellen ha för tätorterna (alltjämt exklusive Stockholm) de förut redovisade »bristlägenheterna» ställts i relation till totala antalet lägenheter i motsvarande åldersgrupp. Som man kunde vänta, visar det sig, att frekvensen av »bristlägenheter» starkt ökar med bostädernas ålder. Av lägenheterna i de hus, som tillkommit före 1880 och som icke underkastats någon ombyggnad efter 1920, voro sålunda 30 % »bristlägenheter». Av åttio- och nittiotalsbostäderna voro bortåt en femtedel »bristlägenheter». Av trettiotalslägenheterna däremot var det icke mer än 3 å 4 %, som hade någon av de fyra brister, som i detta sammanhang uppmärksammats. Det relativt stora antalet lägenheter med brist, bland de lägenheter som byggts de senaste årtiondena, bekräftar dock vad som förut framhållits, att förekomsten av brist icke direkt behöver innebära, att fastigheten är mogen för sanering, den kan i flera fall sannolikt göras godtagbar genom ombyggnad, installation av vatten eller avlopp eller dylikt. De refererade uppgifterna avse alla hus, som icke ombyggts efter 1920. Bland ombyggnadshusen voro »bristlägenheter» ungefär lika vanliga som bland lägenheter i hus byggda årtiondena efter sekelskiftet. Bild 2 redovisar det beräknade antalet lägenheter i samtliga tätorter (alltså inklusive Stockholm) år 1939, fördelade på femårsgrupper efter ålder (byggnadsår) upp till åldersklassen 65 år och de lägenheter, som äro över 65 år samlade i en grupp. 1 Då gruppen av fastigheter, som äro äldre än 65 år ej är avgränsad uppåt, kan det synas statistiskt inkorrekt att jämföra antalet lägenheter i denna grupp med övriga till en femårsperiod avgränsade grupper. Om man emellertid antager, att bostadsfastigheternas livslängd begränsades så, att alla fastigheter skulle saneras, när de blevo 65—70 år gamla, 2 visar diagrammet, hur stort bestånd av saneringsmogen bebyggelse, som skulle finnas för närvarande, i jämförelse med de tillskott av saneringsmogen bebyggelse, som kunde väntas under följande femårsperioder. Antalet lägenheter byggda före 1880 eller för vilka byggnadsåret är okänt uppgår till cirka 156 000. Bland dessa gamla lägenheter återfinnas de flesta byggnadstekniskt undermåliga lägenheterna. Man torde k u n n a utgå ifrån, att huvudparten av de lägenheter, som för närvarande äro över 65 å r och som icke undergått någon mer omfattande ombyggnad under de senaste tjugofem åren, snarast behöva ersättas eller fullständigt ombyggas. De bilda ett under årtionden »hopsamlat» bestånd av saneringsmogen bebyggelse. Lägger man 80-talets bebyggelse till den anförda siffran ökas anta1 2

Lägenheter i hus ombyggda åren 1928—1939 ingå ej i denna redovisning. Åldersgränsen 65 — 70 år är endast delvis godtyckligt vald. Tillgängligt statistiskt material antyder, att bostadsfastigheterna i stor utsträckning äro »saneringsmogna» när de uppnått denna åldersgrupp. Se nedan sid. 302 ff.

29 N

"S v —• c CO fl

P4

"tH u

e -i O

•a

a to

L B

in

fl

e

M O O l N « H M O i-l i-< CO CO CM CO

01 Cl

t-

00 «

'S

o>

ö

IH

- ^ cö

eo

ga

Bt 6

TH

. B *i Ti H >

lä*

o CD

M

O l 00

cö ih ö

•

«D O

tD • *

C

CÖ Ö -tf I > CM CM Ö i-H T H T H CM T H CM

o

CO

a q

ri

[il

3c.

TH

-

TH

CO CS O CM CO 0C co co t o i-H TH m rTH "tf -tf Tt* CM iC TH

"3 2

h B

iH

co A

ert

»o

en

3 99 99

&

.3 O

•o n

co CM co rH o m i O OS O) l > CO CO I> ^ t 00 TH CO TH T H i rH CO CM lO CM CN

B

3c

M

d

o M

s- i - .

rl

A

a)

K

SB

s

3g 8

OJ

> o

•3

r

fA

Ä

v01

b °?3

5 c «g

N 60

e v w rH

o

OJ

fl C

OJ

5) :d

.

M

B

-

i o CM co CM co o u : o c c M o n o i c CS CM CO • * OJ 00 CO CO iO TJ* co -tf er.

•i ^

B»

S

fl rH

.

B _:

3 S d .5 « .

-1

i fa v *H

v 5

i Hr

a • «

o H

M ej

rt "C

ti

is X

•3 S-'S

s 2 » B s .S > t u G > a

i 2 * J T3 > Ö OJ «-5 °

o ^ c

cs e» 99

i-H os t*- CM Tt* o ri n 00 CM o t > o er oo M co is* i o i n cc •nf 00 rr 1 Tp 00 CM i H N H H H r

•o

0)

• a w. 3 ii >

CM r^ TH co r^ TH Tt CO CO Gi T f TH r H I T

K *j

TH

ti

w2d

B > 2

3o

iQ

P

"H* CO CM uO m co om os r > m o cc 1-H

O0 TJ« CM CO I f t *-< CC OO Tj* OS 00 VO CM 0C «N i ? - ^ ^ rH Q p* l O O c o M n ^ i j CM CM rH CM TH i -

O rH CO CO ^** O CC m oo TH co i > TP C r - os co t o T H I > IT. OS OS O ^P CM O CC co i > r > oo oo o ir. r l r i H iH

r-

d

.

p,

rH

"C

Tot ala ant; ilet lägen hetei

rH

s 1 £1 4-)

t D 0D S

o.

o

*§ 3 >

rH

U

d

d J3 ^ "71 CJ t-> r-5 O '-i

rH ti u O

CO 19

o rH

V

§ .s :M CO

13 O A

> :0

T-

oo <jt t * N ca u u: c O H t o o o i f i i : i-i rH CM CO TH CN

H

<

w s

x

3o

4)

o ii rM

rt

o IO o m n N TH CO -O 00 CÖ l > T -

x ti d

s

E 3

iO «

o

a ts >->

,-^ o

J-J

:d

9J

o BD «B B

b C3

rfl •q

H«

a

>

a

•r»

OS

o o cs i n co <M o O O O O i-i O i-»

ta 99 t« 91 119 09 CO rH

CO C]

>

| ö | d

^

2 -d eö c ^ Ä C d . „ o»i

a n

éS —

rt

rH

° ^T to

e e

g si

>d

^ rH *)> C) ca

!CJ : o feD-^ «M

^ «3 t.

5 fl

I6

« s s 9

: : : : : l

co

p

Cfl ^ " C3> O * _. co co ^-i O J o i S .

v 3

2 2 2 2 g QO^

S

in o o o » ^ co i n o oo fe C o i o» CD oo : ° ^ r n « »H r n CL, O

l i l l " ™r ,5 '2 •; C

,n 5^

C

»> H-»

«;o g —

bo

•Ca r- g »;

"° -a ** å^Q B |H

50000 -

50000 Byggnadsår X3S

5 " 30- 25- 20- 15- 10- 0539 34 29 24 19 14 09

00- 1895- 9004 99 94

80- före 84 1880 Inkl. obekant år

Bild 2. Beräknat antal lägenheter 1 olika åldersgrupper. Tätorterna inkl. Stockholm 1939. Om man antager, alt bostadsfastigheternas livslängd begränsades så, att alla fastigheter skulle saneras, när de blevo 65—70 år gamla, visar diagrammet, hur stort bestånd av saneringsbehövlig bebyggelse, som skulle finnas för närvarande, i jämförelse med de tillskott av saneringsbehövlig bebgggelse, som kunde väntas under följande femårsperioder. Antalet lägenheter byggda före 1SS0 eller för vilka byggnadsåret är okänt uppgår till cirka 156 000. Bland dessa gamla lägenheter återfinnas de flesta byggnadstekniskt undermåliga lägenheterna.

let lägenheter till i runt tal 200 000. Dragés gränsen vid sekelskiftet faller nära 270 000 lägenheter under gränsen. Även om en fastighets standard och saneringsmognad icke är direkt beroende av dess ålder, kan det vara av intresse att utnyttja de angivna uppgifterna till att skaffa sig en viss uppfattning om det successiva ersättningsbehov, som efterhand kan väntas uppstå genom bostadsbeståndets åldrande. Nedanstående tablå anger »saneringsvolymen» under olika förutsättningar om fastigheternas livslängd. Om man fram till år 1960 skulle sanera samtliga fastigheter äldre än 55 år, skulle saneringen perioden

31 Antal lägenheter över

Befintligt bestånd 1/1 1946 Tillkommer 1946 — 60

55 år

65 år

203 000 120 500

156 200 74 900

323 500

231 100

75 år

179 900

1946—60 omfatta cirka 320 000 lägenheter, om åldersgränsen sättes till 75 år, blir motsvarande saneringsvolym cirka 180 000 lägenheter. Det framlagda knapphändiga materialet rörande bostadsbeståndets inre brister ger uppenbarligen icke något underlag för en bestämd uppskattning av hur många lägenheter i tätorterna som äro av så undermålig standard, att de snarast möjligt böra saneras. Anförda data skulle dock kunna sammanfattas på följande sätt. Om alla lägenheter i tätorterna, som äro byggda före sekelskiftet och som sakna centralvärme och äro behäftade med minst en av fyra väsentliga brister, sanerades, så skulle saneringen omfatta uppskattningsvis 70 000 lägenheter. Gjordes gränsdragningen så att alla omoderna lägenheter byggda före 1880 och tre fjärdedelar av alla omoderna lägenheter byggda mellan 1880 och 1900 sanerades genom rivning eller fullständig ombyggnad, skulle saneringen komma att omfatta cirka 140 000 lägenheter. 1.3 En höjning av utrymmesstandarden förutsätter omfattande sanering. Det har i flera tidigare sammanhang understrukits, att den kanske allvarligaste bristen i den svenska bostadsstandarden är den låga utrymmesstandarden. Denna har visserligen förbättrats under de senaste åren genom att nyproduktionen successivt inriktats på större lägenhetstyper. Ännu år 1945 var dock antalet lägenheter om högst ett rum och kök cirka 50 % av samtliga lägenheter i stadssamhällena. Trångboddheten var utbredd. Bostadssociala utredningen har utgått från att en höjning av utrymmesstandarden är en av de angelägnaste uppgifterna för den framtida bostadspolitiken. Som ett första mål har utredningen härvid satt, att varje hushåll bör ha en så stor lägenhet, som svarar mot normen högst 2 boende per boningsrum (ingen boende i köket). Detta alternativ innebär alltså, att en familj med 1—2 barn bör disponera en lägenhet om minst två rum och kök, och att en familj med 3—4 barn bör ha minst en trerumslägenhet. Utredningen har även använt en högre standardnorm innebärande för hushåll om fyra eller flera personer högst »IV2 boende» per boningsrum. Enligt detta alternativ skulle alltså en 2-barnsfamilj ha en lägenhet om tre rum och kök etc. Av den analys över trångboddhetens utbredning, som gjordes i Del I

framgick bland annat följande. År 1939 fanns det omkring 275 000 ä 300 000 hushåll i stadssamhällena, som voro trångbodda enligt den mer moderata av de ovan nämnda normerna. Detta betyder, att omkring 41 % av samtliga hushåll med minst 3 boende och över 70 %1 av familjer med 3 eller flera barn under 15 år bodde i mindre lägenheter än som standardnormen angav som minimum. Vid den högre standardnormen ökade motsvarande procenttal till 57 respektive 88. De beräkningar över den sannolika framtida hushållsbildningen som utredningen utfört under en rad olika förutsättningar, ha alla givit till resultat att under förutsättning av en fortskridande standardhöjning i sådan takt, att de här ovan angivna standardnormerna voro helt realiserade fram till 1960 så skulle ettrumslägenheterna komma att utrymmas i så stor omfattning att tillväxten i antalet småhushåll icke skulle räcka för att uppfylla det uppkomna tomrummet; ett överskott skulle uppstå. Beräkningarna visade således, att behovet av lägenhetstypen 1 rum och kök år 1960 skulle vara avsevärt mindre än det antal lägenheter av denna typ som fanns i bostadsbeståndet vid slutet av år 1945. Under förutsättning av oförändrad utrymmesstandard skulle efterfrågan på ettrumslägenheter fram till 1960 minska med 15 000 a 20 000 lägenheter och under förutsättning av en till normen »högst 2 boende per rum» höjd utrymmesstandard med 130 000 å 140 000 lägenheter. Hur stor del av detta överskott som måste undanröjas genom rivning eller fullständig ombyggnad kan icke utan vidare avgöras. Det förefaller, som nedan närmare skall utvecklas, icke osannolikt, att en ganska stor del av överskottet av smålägenheter kan elimineras genom sammanslagning av lägenheter och genom övergång till annan användning. En stor del av ettrumslägenheterna måste emellertid elimineras genom fullständig sanering av hela den fastighet, där de äro inrymda; det gäller naturligtvis i första hand lägenheter belägna i byggnadstekniskt eller stadsplanetekniskt saneringsmogna fastigheter. Den redovisning av bristfälliga lägenheter, som lämnats i föregående kapitel, visade, att år 1939 voro 1 rum och kökslägenheterna cirka 33 % av samtliga bristfälliga lägenheter. Det är dock sannolikt, att vid saneringen av saneringsmogna fastigheter, saneringen till minst 50 % kommer att omfatta lägenheter större än 1 rum och kök. I bild 3 visas hur lägenhetsbeståndet måste omformas — hur många lägenheter av en typ, som måste tillkomma, och hur många av en annan typ, som bli överflödiga — om den önskade utrymmesstandarden skall uppnås vid den förutsatta utvecklingen av antalel hushåll. Diagrammet avser högkonjunktur och saneringens totala omfattning är här satt lika med två gånger det beräknade överskottet av ettrumslägenheter. I ett följande avsnitt skall diskuteras på vad sätt saneringen eller »korrigeringen» av bostadsbeståndets sammansättning på lägenhetstyper skall infogas i det allmänna bostadspolitiska programmet. 1

I denna siffra ingår icke Stockholm.

38 Blid 3. Antal lägenheter av olika storlek åren 1945 och 1960 samt erforderlig produktion och sanering åren 1946—-60. Högkonjunkturaltcrnativ. Diagrammet avser att visa, hur bostadsbeståndet måste tomformas», för att bosiadshushållen skall kunna höja sin utrgmmesstandard, så att normen »högst 2 boende per boningsrum» är realiserad år 1960. övre delen av diagrammet visar, att antalet 2—4-rumslägenheter måste kraftigt ökas, antalet 1-rumslägenheter minskas. Undre delen av diagrammet visar, hur många lägenheter ao varje typ, som måste produceras respektive saneras perioden 1946—60. Med sanering avses då såväl ombyggnad som rivning. Vidare har antagits, alt saneringen till 50 procent omfattar ett rum och kök. Beräkningarna avse högkonjunktur. 3—617520

34 Det bör vidare i anslutning till de anförda siffrorna understrykas, att det saneringsbehov som fastställes vid en beräkning av denna typ blir helt formellt, det tar bara hänsyn till en faktor som påverkar behovet av sanering. Den minskade efterfrågan på ettrumslägenheter i framtiden innebär för det första att •— förutsatt att standardhöjningen förverkligas — allt byggande av lägenheter om ett rum och kök är en felinvestering i så måtto att det ökar behovet av bortrivning, alternativt ombyggnad, i framtiden. För det andra betyder det att en omfattande saneringsverksamhet blir icke bara möjlig utan också erforderlig för att icke fastighetsmarknaden skall råka ur balans. För den bostadspolitiska verksamheten i städerna måste efter den akuta bostadsbristens avveckling saneringen bli av dominerande betydelse. Standardhöjningen består i att hushållen lämna de som familjebostäder helt otillfredsställande eltrumslägenheterna och bosätta sig i större lägenheter; den primära förutsättningen härför är givetvis, att familjehushållen få ekonomiska resurser till en sådan uppflyttning. Detta skall närmare beröras i fortsättningen. De här refererade synpunkterna, som äro ett koncentrat av vad som anfördes i detta sammanhang i del I, sammanfattades där i följande allmänna slutsatser. »Det oupplösliga sambandet mellan höjning av utrymmesstandarden och sanering vid den utveckling av hushållsbeståndet, som k a n förväntas, måste särskilt understrykas: det är detta samband som ger det bostadspolitiska framtidsproblemet dess speciella karaktär. En fortskridande stegring av utrymmesstandarden, som icke åtföljes av en inom några år insättande och därefter växande saneringsverksamhet, måste skapa komplikationer, som kunna bli ett hot mot standardutvecklingen själv. Växande överskott på ettrumslägenheter på marknaden medföra å ena sidan risken för svåröverskådliga krisverkningar på fastighetsmarknaden. Å andra sidan kan existensen av ett bestånd av i fortskridande förfall stadda, som familjebostäder otillräckliga men prisbilliga lägenheter h ä m m a utvecklingen mot en anständig bostadsstandard på liknande sätt som det gamla billiga lönebostadsbeståndet på bruksorter visat sig verka som en spärr mot förbättring av bostadsförhållandena. Visserligen behöver givetvis saneringsverksamhet av stadsplanemässig k a r a k t ä r icke motsvara hela det vid viss standardutveckling uppkommande överskottet. Till en del kan detta sannolikt absorberas genom övergång till annan användning av lägenheterna (lagerutrymmen o. s. v.) och ombyggnad för bostadsändamål; även i samband med gaturegleringar för trafikändamål o. s. v. sker ju en viss avgång från det gamla smålägenhetsbeståndet. Men de överskott, som kunna beräknas uppkomma under en standardhöjningsprocess, äro av den storleksordning, att man måste räkna med en omfattande dirigerad saneringsverksamhet av stadsplanemässig art som ett ofrånkomligt led i en utveckling mot höjd utrymmesstandard. »1 1

Se not å nästa sida.

35 I den debatt om saneringsfrågan, som följde på första delen av utredningens slutbetänkande, framhölls i några remissvar bland annat att ehuru man accepterade utredningens allmänna bostadspolitiska målsättning, motsatte man sig tanken på en, som man uttryckte saken, »forcerad saneringsverksamhet». Det kan här anmärkas, att ett sådant ståndpunktstagande icke är hållbart. Vill man höja bostadsstandarden, främst utrymmesstandarden, i sådan takt, att »trångboddheten» i här använd mening är elimi nerad år 1960, så kräves härför en saneringsverksamhet av sådan omfattning och inriktning, att omkring 140 000 ettrumslägenheter avföras ui marknaden. Givetvis kan man ifrågasätta, om vi ha råd att höja bostadsstandarden i denna takt — ett problem som utredningen återkommer till — men m a n kan icke tänka sig nå den högre utrymmesstandarden utan att producera de härför erforderliga större lägenheterna. Trots att det minskade behovet av ettrumslägenheter i framtiden påvisades av utredningen i en utförlig statistisk behandling, framskymtade i den bostadspolitiska debatten även tanken att dessa bostäder skulle kunna utnyttjas för ett växande bestånd av småhushåll — någon statistisk verifikation för denna mot kalkylerna över hushållstillväxten stridande uppfattning angavs icke. Nu är det givetvis icke osannolikt, att den faktiska utvecklingen kan bli sådan att behovet av ettrumslägenheter blir större än vad utredningen räknat med, även om standardhöjningen sker i den takt som utredningen förutsatt. Hushållssprängningen kan bli större än vad som räknats med i kalkylerna, inflyttningen till stadssamhällena kan påverkas genom immigration från utandet. Innan några tecken på sådana från beräkningarna avvikande förändringar registrerats och innan överhuvud taget några tecken på en sådan utveckling kunna skönjas, finner emellertid utredningen det icke möjligt eller rimligt att låta bostadspolitikens målsättning påverkas härav. Det här anförda .saneringsbehovet — som ställt i belysning av tidigare anförda data över bostadsbeståndets standard, om det realiserades måste ge utrymme för en mycket väsentlig förbättring av bostadsstandarden — kommer att göra sig gällande med mycket olika styrka på olika orter. Detta kan exemplifieras med några siffror från de bostadsundersökningar, som Statens byggnadslånebyrås utredningsavdelning utfört för ett flertal städer på uppdrag av de kommunala myndigheterna. Liksom i tidigare redovisade beräkningar för samtliga tätorter ha i dessa utredningar angivits hur många lägenheter som totalt måste saneras under perioden, om saneringen beräknas utgöra två gånger antalet genom standardhöjningen överflödiga lägenheter. Det bör understrykas, att saneringsbehovet mätt på detta sätt 1 Del I, sid. 370. Jämför även Del I sid. 319. Begreppet sanering måste i detta sammanhang ges en vidsträckt innebörd. Avgången av lägenheter kan ske på flera andra sätt än genom rivning och utdömning; smålägenheter kunna byggas om till större lägenheter, bostadslägenheter kunna övergå i kontors-, lagerlokaler eller dylikt. Det är vidare tänkbart, att lägenhetsreserven i större utsträckning än för närvarande koncentreras till vissa lägenhetstyper.

blir direkt avhängigt av den inflyttning till orten, som man förutsätter kommer att äga r u m under perioden — ju större inflyttning, ju fler småhushåll, ju större efterfrågan på smålägenheter och desto mindre saneringsbehov. Då inflyttningen i sin tur förutsattes vara mindre under en lågkonjunktur än under en högkonjunktur, blir det redovisade saneringsbehovet större i lågkonjunkturfallet. Med dessa reservationer må följande siffror nämnas.

Ort

Saneringsbehov 1946—55, antal lägenheter i % avtotala antalet lägenheter 1945 Högkonj.

Norrköping Hälsingborg Örebro Borås Västerås Växjö Härnösand Finspång

30 28 35 15 15 5 35

Lågkonj. å å å å å ä å

40 31 40 30 30 10 40

Större industriorter som Norrköping och Örebro, där det nuvarande lägenhetsbeståndet till mycket stor del består av ett rum och kökslägenheter, få ett mycket stort saneringsbehov även om inflyttningen blir betydande. Detta gäller i än högre grad bruksorterna, där Finspång nämnts som exempel. Borås är ett exempel av annan typ, bostadsbeståndet är där yngre med ett relativt stort inslag av egnahem och lägenheterna äro i genomsnitt större, varför en höjd utrymmesstandard lämnar ett mindre överskott av smålägenheter. I samtliga dessa fall kan dock standardhöjningen knappast tänkas bli realiserad på en så kort tidrymd som här förutsatts. På vissa orter, där utrymmesstandarden är hög, de flesta belägna i södra Sverige och i tablån representerade av Växjö, blir saneringsbehovet mätt efter denna måttstock relativt obetydligt. 1.4 Bebyggelsens stadsplanctekniska brister. Hittills har endast berörts byggnadstekniska brister i bostadsbeståndet, det vill säga brister, som vidlåda enskilda lägenheter eller bostadshus oavsett deras belägenhet. De byggnadstekniska bristerna kunna delvis bero på att stadsplanen varit olämplig, då en olämplig stadsplan kan ha framtvingat en otillfredsställande utformning av de enskilda bostäderna. Brister i stadsplanen motivera emellertid i och för sig en omfattande saneringsverksamhet. I stor utsträckning sammanfalla de stadsplanetekniska och de byggnadstekniska bristerna i bebyggelsen, till någon del därför att de förra ofta betinga de senare. Dessutom äro båda slagen av brister särskilt framträ-

37 dande i den äldre bebyggelsen. Men de sammanfalla icke så fullständigt, att endast de byggnader, som utmärkas av byggnadstekniska brister, skulle behöva saneras även ur stadsplanemässig synpunkt och vice versa. Det förhåller sig tvärtom så, att det stadsplanemässiga saneringsbehovet omfattar kvarter, som icke nödvändigtvis behöva utmönstras eller ombyggas enbart på grund av byggnadstekniska brister, liksom även att undermåliga lägenheter k u n n a vara inrymda i stadsplanemässigt relativt lämpliga bostadsområden. När stadsplanesynpunkten nu införes i diskussionen, betyder detta sålunda icke endast, att motiveringen för vissa saneringsåtgärder förstärkes, utan även att saneringsprogrammets omfattning väsentligt utvidgas. På vad sätt och i vilken utsträckning är då den svenska bebyggelsen stadsplanetekniskt otillfredsställande? H i s t o r i s k a d a t a . Till en början skall kortfattat anföras några historiska data rörande det allmännas kontroll av stadsbyggandet. Den omfattande byggnadsverksamhet, som började i de svenska städerna under mitten av 1800-talet i och med industrialismens genombrott, fick till en början ske nära nog utan kontroll av det allmänna. Efter nutida begrepp voro författningarna helt otillfredsställande beträffande hygieniska och estetiska krav ända tills 1874 års byggnadsstadga för rikets städer trädde i kraft. Först i denna författning synas dylika synpunkter mer allmän ha fått göra sig gällande. Sålunda reglerades stadsbebyggelsen ända fram till år 1874 endast av lokala förordningar, byggnadsordningar, som fastställdes av Kungl. Maj:t med stöd av Byggningabalken i 1734 års lag. Den för Stockholm redan 1725 utfärdade byggnadsordningen fick därvid tjäna som mönster för landsortsstäderna. Dessa byggnadsordningar voro oftast upprättade utan hänsyn till hygieniska fordringar, emedan den tidens glesa bebyggelse sällan åstadkom några problem av denna art. När stadsbyggandet på 1800-talet började ta fart, och bebyggelsen blev tätare, uppstodo emellertid mycket otillfredsställande förhållanden. Genom 1874 års för rikets städer gemensamma byggnadsstadga sökte man införa vissa blygsamma hygieniska fordringar på hushöjd och gårdsstorlek. Byggnadsstadgans krav i dessa avseenden ställdes emellertid mycket låga för s. k. gammal stadsdel. För redan bebyggda områden ansåg man sig med andra ord icke kunna ställa så höga krav, att en fullständig reglering av bebyggelsen skulle bli nödvändig. När städerna sedan vid sin tillämpning av stadgan läto dessa anspråkslösa bestämmelser för gammal stadsdel gälla även betydande områden utanför stadskärnan, glest bebyggda eller till och med obebyggda, innebar detta, att icke ens de dåtida ur nuvarande synpunkt mycket blygsamma hygieniska kraven blevo tillgodosedda i den omfattning lagstiftningen avsett. Före 1874 uppgjordes vidare stadsplaner eller regleringsplaner för städerna i allmänhet endast efter större eldsvådor eller dylikt. Enligt 1874

38 Bild 4. Stockholm, östra delen av Kungsholmen från väster. Område övervägande bebyggt med bostadshus i fyra till sex våningar uppförda enligt reglerna i 1S74 års Byggnadsstadga om »gammal stadsdel». Dessa regler bestämde endast förhållande mellan hushöjd och gatubredd samt hur stor del av tomten som fick bebyggas.

års byggnadsstadga måste varje stad uppgöra plan för stadens bebyggande och ordnande. Dessa planer stannade emellertid ofta på papperet, då gällande lagstiftning ej gav kommunerna tillräcklig makt att genomföra dem. Genom 1907 års lag om stadsplan och tomtindelning klargjordes rättsförhållandena mellan kommun och enskilda, men någon verklig förbättring i stadsbyggandet kunde denna lagstiftning icke åstadkomma, annat än på jungfrulig mark. 1907 års lag ersattes 1917 med kapitel 1 i lagen om fastighetsbildning i stad. Är 1931 tillkom nu gällande stadsplanelag och byggnadsstadga, som förutsätter att nya stadsplaner skola upprättas även för redan bebyggda stadsdelar. Man kan alltså konstatera, att under hela den markerade byggnadsperiod, då den alldeles övervägande delen av det nuvarande bostadsbeståndet i våra städer tillkommit, ha de reglerande byggnadsförfaltningarna i allmänhet varit otillräckliga för att leda stadsbebyggelsen i nu önskade former. Det är givet, att stadsbyggandet som en följd av skilda naturliga förutsättningar, olikheter i historiska traditioner, kontroll och ledning, m. m. uppvisar stora lokala variationer. I anknytning till det sagda kan det därför vara befogat att framhäva några karakteristiska drag i bebyggelsen på olika orter.

39 Bild 5. östhammar, Bådhustorget från söder. Även denna bebyggelse är tillkommen enligt 1874 års stadga. Stadsplanetekniska brister kan här avhjälpas genom omgruppering av några få bgggnader utan att man behöver minska markutngttjandet.

Om man låter 1870 utgöra ett gränsar bakåt i tiden, skulle man kunna dela upp den gångna perioden i tre epoker: 1) tiden mellan 1870—1920, som kännetecknas av otillräckliga möjligheter till effektiv byggnadsreglering, 2) tiden mellan 1920—1932, under vilken tid de nutida hygieniska och sociala synpunkterna höllo på att bryta sig igenom och 3) tiden efter 1931, då lagstiftningen har gett möjligheter att vidtaga en viss ur hygieniska och andra synpunkter nödvändig reglering av stadsbyggandet. Av dessa perioder är det den första mellan åren 1870 och 1920, som i detta sammanhang tilldrager sig det största intresset. Så gott som hela det bostadsbestånd, som i de större städerna byggdes under denna tid ter sig numera ur stadsplaneteknisk synpunkt mycket otillfredsställande. Större delen av bostadsbeståndet i »inre» Stockholm — Östermalm, ö v r e Norrmalm, Vasastaden, främre Kungsholmen och Söder — tillkom under denna tid. Bebyggelsens karaktär framgår av bild 4. I regi av spekulativa byggnadsföretagare uppfördes rader av hyreskaserner, innehållande huvudsakligen ettrumslägenheter. Författningarna krävde icke någon samfälld ordning i kvartersbebyggelsen, utan tillät att byggnadsrätten för varje tomt fritt utnyttjades. Resultaten blev den slutna kvarlersbebyggelsen, där gårdarna belamrats med gårdshus eller pressats samman till ett minimum av

40 friyta. Stadsmiljön i de kvarter och stadsdelar, som bebyggdes på detta sätt, kännetecknas av tristess, oreda och dåliga hygieniska förhållanden. De bostadsområden i Stockholm som bebyggdes dessa år bilda ur stadsplane- och byggnadsteknisk synpunkt ofta ganska homogena enheter. Man talar om typiska »östermalmskvarter» och »Vasastadsbebyggelse». Ur social synpunkt förekommer emellertid knappast en sådan differentiering mellan stadsdelarna, som i t. ex. Göteborg. Däremot finnes ofta en differentiering mellan gatu- och gårdshus i den gamla bebyggelsen i det att det förmögnare hyresklientelet bebor gatuhusen, medan det fattigare hänvisas till gårdshusen. Bebyggelsen är nästan genomgående i behov av stadsplaneteknisk rekonstruktion — i växande utsträckning även av byggnadsteknisk upprustning. Saneringsbehovet i Stockholm i vidsträckt mening omfattar således större delen av stenstaden inom tullarna. Cityområdets sanering är ett speciellt problem, som måste behandlas för sig. Staden mellan broarna intar u r saneringssynpunkt en särställning genom de kulturhistoriska synpunkter, som där måste beaktas. Saneringens omfattning och inriktning måste också påverkas av den väntade ökningen av city området; gamla bostadsområden måste efterhand övergå till annan användning, och en sådan övergång får inte försvåras genom en sanering, som skapar nya bostadsområden, olämpliga för exempelvis kontorsändamål. I sådana gränsområden måste saneringen till en början inskränkas till att omfatta rivning av »överflödig» bebyggelse, främst gårdsbebyggelse. Även i Göteborg har största delen av det nuvarande bostadsbeståndet tillkommit under den starka urbaniseringsprocessen åren 1860—1920 och bristerna i de under denna tid gällande byggnadsförfattningarna ha satt starka spår. Härtill kommer i Göteborg, att den under 1800-talets slut tillkomna bebyggelsen inom vissa områden, dels är starkt uppblandad med kvarstående äldre bebyggelse, dels består av trähus eller landshövdingehus, vars byggnadstekniska standard är låg. Till skillnad från de flesta av de större städerna i landet är Göteborgs bebyggelse väl differentierad, både med avseende på användningssätt, byggnadssätt och olika socialklasser bland d e boende. De stadsplanetekniskt saneringsmogna delarna k a n kortfattat karakteriseras som följer. Den gamla stadskärnan —• med små tomter, delvis trånga gator och tät bebyggelse —• håller på att avta i betydelse som bostadsområde och utbildas till ett renodlat cityområde. Vissa av de egentliga bostadsområdena ha övervägande trähusbebyggelse, som efter hand uppblandats med landshövdingehus. Stadsplanerna och tomterna bära i en del av dessa områden ännu spår av en ursprungligen mycket oregelbunden bebyggelse. Bild 6 (från stadsdelen Haga) visar ett outrerat exempel på de otillfredsställande förhållanden, som denna bebyggelsetyp

41 Bild 6. Gölcborg, Haga från skansen Kronan mot norr. Område med trä- och landshövdingehus i två och tre våningar. Trots den ringa hushöjden är exploateringstalet 1.5. Bebyggelsen är gyttrig. Bostäderna äro av dålig kvalitet, 3 / 4 av fastigheterna äro uppförda före 1885. (Området har valts som typexempel i kap. 5 och bilaga 1.)

medför. Andra bostadsområden har en bebyggelse av den typ, som förekommer i Stockholm; hyreshus av sten i slutna kvarter. Malmös inre bebyggelse har en annan karaktär än Stockholms och Göteborgs och kan sägas bilda en övergångsform mellan den egentliga storstadens och den medelstora stadens bebyggelse. Den centrala, gamla staden har kvar stora delar av sitt medeltida gatunät med små oregelbundna tomter. Citybildningen är icke utpräglad utan ett relativt stort antal bostäder finnas kvar i småindustri-, butiks- och kontorsområdena. Någon radikal reglering av bebyggelsen har icke skett i den äldre stadsdelen under 1700och 1800-talen. En stor del av den gamla en- och tvåvåningsbebyggelsen från tiden före 1860 står därför kvar. I stor utsträckning äro tomterna mycket små och otjänliga för en modern bebyggelse. Den givna exemplifieringen från storstäderna på stadsplanetekniskt saneringsmogna områden kan kompletteras med exempel från de flesta av rikets övriga städer, ehuru olägenheterna där i regel äro av mindre storleksordning och delvis av annan art. Det är naturligt, att exploateringsgraden i de

42 medelstora och mindre städerna endast i undantagsfall och för mindre områden varit så hård som i storstäderna. Behovet av en minskning i byggnadsvolymen är således i regel mindre i de mindre städerna. Under den patriarkaliska epoken fram mot mitten av 1800-talet kunde en handelsm a n eller hantverkare hysa icke blott sin egen bostad och verkstad på sin tomt, utan även bostäder åt tjänstefolk och arbetare. Bebyggelsen kom i regel att bestå av bostadshus i en eller två våningar åt gatan, medan erforderliga verkstads-, förråds- och ekonomibyggnader förlades i långa envåningslängor efter de inre tomtgränserna. På grund av byggnadernas ringa höjd och bredd blevo de stadsplanetekniska olägenheterna i regel ringa även där bebyggelsen blev relativt tät. I och med industrialismens genombrott skildes bostäderna från arbetsplatsen och det bildades särskilda bostadsområden. Härmed inträder en väsentlig förändring. För att tillfredsställa det växande bostadsbehovet inriktas bostadsproduktionen — som i växande utsträckning tas om hand av »spekulationsbyggmästare» — på större hyreshus. Det uppstår en tendens att fylla tomterna med hus så långt byggnadsförfattningarna tillåta. Denna tendens blir särskilt påtaglig, när det spekulativa hyreshusbyggandet fram emot sekelskiftet kommer att omfatta även stenhus. Det är emellertid naturligt, att mera betydande stadsplanetekniska olägenheter endast förekomma i de städer, som under 1800-talets senare hälft utvecklats till industristäder i modern mening, Eskilstuna, Gävle, Norrköping, för att nämna några av de mest påtagliga exemplen. I de medelstora äldre industristäderna ha således uppstått hela kvarter och stadsdelar med hög och tät stenhusbebyggelse. I de mindre städerna, där efterfrågan på nya bostäder icke varit tillräcklig för att man skulle kunna bygga ett flertal stora stenhus samtidigt, finnas endast enstaka sådana hus insprängda i bebyggelsen, där de emellertid utgöra ett irrationellt, opraktiskt och estetiskt frånstötande inslag. Stadsplanetekniska problem av ett speciellt slag finnas i de industristäder, vars expansion huvudsakligen skett de senaste decennierna och där den nya bebyggelsen i stor utsträckning varit villabebyggelse; dessa städer ha fått glest bebyggda centra och en icke ändamålsenlig differentiering av bebyggelsen. Detta problem behandlas mer ingående nedan. Denna översiktliga redogörelse för stadsbebyggelsens tillkomst och karaktär skall kompletteras med några principiella synpunkter på de brister, som ur stadsplanesynpunkt vidlåder den äldre bebyggelsen. Kritiken är allmän, det är icke möjligt att göra en preciserad detaljkritik, som täcker alla olika alternativ utan att den blir alltför omfattande. I ett följande kapitel skall emellertid tillämpningen av bestämda stadsplanetekniska standardkrav studeras genom konkreta exempel. S t r u k t u r e l l a b r i s t e r . Genom den tekniska och sociala utvecklingen ha äldre tiders stadsplaner och stadsbebyggelse blivit allt mindre

43 ändamålsenliga. Bristerna äro i regel särskilt framträdande i samhällenas centrala delar. Behovet av stadsplaneteknisk sanering är särskilt påtagligt i de områden, där markutnyttjandet är mycket hårt, gatorna smala och bebyggelsen så hög, att endast ett minimum av ljus och frisk luft slappes fram till dem, som bo eller arbeta i där belägna fastigheter. I de större städerna ha affärs- och industribebyggelse trängt ut eller trängt in i äldre bostadsbebyggelse. Det har på många håll uppstått en olämplig blandning av industri- och bostadsbebyggelse. De äldre bostadsfastigheterna äro ofta mindre lämpliga för det nya användningssättet. I den m å n kraven på hygien och standard äro lägre för arbetslokaler än för bostäder, konserveras byggnadstekniskt omoderna och bristfälliga fastigheter. Detta är särskilt vanligt när genom inredning av affärslokaler i bottenvåningen till ett höghus, detta ger särskilt stor avkastning; övriga lokaler eller bostäder i huset behöva då icke av ekonomiska skäl hållas i gott skick. Äldre bostads- och affärsområden äro vidare icke planlagda med hänsyn till nutidens höga trafiktekniska krav. Förbindelserna mellan olika stadsdelar bli dåliga, även där avstånden äro relativt korta. Det fordras kostsamma trafikanläggningar utan att tillfredsställande resultat kunna nås. Vid planläggningen och bebyggandet av äldre bostadsområden togs heller ingen hänsyn till att inom bostadsområdena skulle finnas tillgång till allmänna lokaler av olika slag, till butiker och fritidsanläggningar. Lokaliseringen av allmänna och allmännyttiga anläggningar h a r hittills skett slumpmässigt eller i alla händelser utan någon medveten och genomtänkt plan. De tätbebyggda stadsdelarna sakna i regel tillräckligt med parker och lekplatser. Där, i undantagsfall, tillgången på parker och lekplatser är någorlunda tillfredsställande, kanhända dessa icke äro inplacerade i bebyggelsen, så att de på ett ändamålsenligt sätt tillgodose alla bostadsområden. Skolorna äro ofta olämpligt lokaliserade, otillräckliga eller i alltför stora enheter. Lekstugor, daghem och andra kollektiva anläggningar, som syfta till att underlätta hemarbetet för husmodern, finnas endast i begränsad omfattning och äro icke så belägna, att de på bästa sätt betjäna allmänheten. Lokaler för kulturell aktivitet saknas eller äro koncentrerade i för stort dimensionerade centrala anläggningar. Det saknas samlingslokaler för föreningsmöten, klubbliv och dans, det saknas hobbyverkstäder, bibliotek o. s. v. Överhuvudtaget har planläggningen av bebyggelsen först under de senaste årtiondena mer medvetet inriktats på att åstadkomma ändamålsenliga, ekonomiska och trivsamma samhällen; med hänsyn till bebyggelsens struktur måste kravet på en successiv omgestaltning komma att omfatta stora delar av den äldre bebyggelsen, även om regleringen icke behöver bli total. Ett säreget stadsplanetekniskt saneringsbehov föreligger i de mindre och medelstora samhällen, där marken i centrala områden visserligen är lågt

44 utnyttjad, men bebyggelsen har en med hänsyn till områdets läge ytterst olämplig utformning och där en reglering förhindras genom att m a r k ä g a r n a varken själva vilja bygga nytt eller sälja till överkomligt pris. Varje samhälle fordrar ett väl planlagt centrum med butiker, kontor, förvaltningsbyggnader och offentliga lokaler. Om i ett snabbt växande samhälle den centrala bebyggelsen icke kan regleras och planeras i tid, uppstår snart brist på m a r k för dessa ändamål. Mark för offentliga byggnader äger visserligen samhället rätt att expropriera, ofta kan emellertid detta endast ske till mycket uppdrivna priser. Därför föredrar kanske kommunen att placera sådana byggnader på en mindre kostsam men också mindre ändamålsenlig plats. De nya butiker, som erfordras för att tillgodose den ökade folkmängden, få även ofta nöja sig med perifera lägen till nackdel för konsumenterna. Samhällen med sådana ineffektiva centra återfinnas främst i orter, som expanderat snabbt under de senaste decennierna. Några orsaker till den långsamma förnyelseprocessen av fastighetsbeståndet i de centrala delarna av dessa samhällen skall här framhållas. Genom samhällets snabba expansion har fastighetsägarna i de centrala stadsdelarna fått en ytterst förmånlig ställning. Ett flertal äro emellertid icke i besittning av det kapital, som erfordras för att uppföra moderna hyresfastigheter på sin tomt. Medvetna om den pågående markvärdesstegringen spekulera de i fortsatt stegring. Byggnadsrätten är dessutom ofta relativt begränsad, varför en omreglering av bebyggelsen genom att byggmästare uppföra hyreshus på spekulation icke »tvingar sig fram» så som skedde i de äldre städerna kring sekelskiftet. Härtill kommer, att de fastigheter, som innehålla butiker — och det kanske är de flesta •— trots att de äro av undermålig kvalitet ge så stor avkastning, att en sanering icke ter sig lönande. Särskilt gäller detta i de fall, då affärsinnehavaren och fastighetsägaren är samma person. Det är för dessa fastighetsägare svårt att skilja mellan vad som är rimlig avkastning av fastigheten och vad som är värdet av den rörelse de bedriva. Om de reflektera på att sälja fastigheten, begära de ett pris, som täcker båda dessa delvärden. Ett sådant övervärde kan den nya bebyggelsen icke förränta som tomtvärde. Affärsägarna dra sig också för att bygga om mer än vad som behövs för att hålla affärslokalerna i gott skick. De avbrott i rörelsen, som skulle inträffa under byggnadstiden, befaras medföra stora olägenheter och förluster. I ett icke oväsentligt antal fall förekommer dessutom, att fastighetsägaren som bebor en centralt belägen mindre bostadsfastighet, av personliga skäl icke vill sälja, trots att detta vore ekonomiskt fördelaktigt. H y g i e n i s k a b r i s t e r . Försök att påvisa ett direkt orsakssamband mellan mindervärdighet hos bostaden eller enstaka felaktiga bostadsfaktorer och de boendes fysiska eller psykiska hälsotillstånd försvåras eller omöjliggöras av frågans komplicerade natur.

45 Bild 7. Skönsmon. Området är en förort till Sundsvall, men bebyggelsen är tgpisk för halvexploaterade områden i äldre expanderande industriorter. Området behöver stadsplanetekniskt saneras, men det gäller att effektivisera, höja markens utnyttjande.

Bostadens betydelse för vidmakthållande av ett gott hälsotillstånd är emellertid ställt utom allt tvivel och det är ett av alla erkänt önskemål, att befolkningen har bostäder, där icke några för hälsan skadliga moment finnas. Kvalitativt eller kvantitativt otillräckliga eller mindervärdiga bostäder äro orsak till eller medverka till uppkomsten av fysisk eller psykisk ohälsa. Om de boendes hälsa samtidigt påverkas av andra skadliga faktorer, så accentueras dessa ytterligare av en dålig bostad. De olika bostadsfaktorernas betydelse har tidigare belysts i en till bostadssociala utredningens första betänkande fogad bilaga. 1 I denna framställning behandlades främst de till en enskild bostad bundna faktorerna, varvid beaktades dels den av konstruktions- och utrustningsfel (felande bekvämligheter) härrörande bofälligheten, dels vanskötseln och dels trångboddheten. Det är emellertid inte bara själva bostadslägenheten, som är av vikt ur hälsosynpunkt, även de stadsplanemässiga förhållandena ha stor betydelse både indirekt för bostadslägenheternas kvalitet och direkt för de boendes hälsa. Tillräcklig tillgång till luft och ljus inom kvarteren är ur hälsosynpunkt 1 Statens offentliga utredningar 1935: 2, bilaga 6: »Om bostadens inflytande på de boendes hälsa», sid. 176.

46 ett fundamentalt krav. Det är en nödvändig förutsättning för att få god ventilation och belysning inne i de enskilda bostäderna. Ur psykisk hälsosynpunkt är det väsentligt att bostäderna äro soliga. För att bostäderna i hyreshusen ända nere i bottenvåningen skola få tillräckligt med sol fordras, att avståndet mellan byggnaderna i förhållande till hushöjden är tillräckligt. Byggnadslagstiftningens generella minimikrav att avståndet skall vara lika med hushöjden är som regel icke tillfredsställande. Det i luftskyddsinspektionens anvisningar önskade måttet: avståndet lika med dubbla hushöjden, synes bättre motsvara vad som ur hälsovårdssynpunkt bör eftersträvas (jämför nedan kap. 4). I övrigt äro bestämda sanitära olägenheter förbundna med den slutna, höga kvartersbebyggelsen och särskilt med blandning av industri och bostäder i tätbebyggda stadsdelar. Rök, d a m m eller gaser samt buller och störande ljud kunna under olämpliga stadsplaneförhållanden medföra direktu skadeverkningar. För mycket rök i luften kan medföra irritationer i ögon, hud och slemhinnor. Vissa lungförändringar bero på kolrök i inandningsluften. Indirekt verkar röken skadlig genom att utestänga sol och dagsljus. På samma sätt kan stark »damm»-bildning genom metallstoft, vissa finfördelade klyvnings- och förbränningsprodukter från oljor, från motorbränsle o. s. v., som härröra från trafikfordon, industrier etc. ge anledning till sanitär olägenhet eller fara för hälsan. Ljud och buller verka i längden tröttande såväl fysiskt som psykiskt. Den uppblandning med industrier och verkstäder, som i stor utsträckning skett i de äldre bostadsområdena, medför sålunda ofta ganska betydande hygieniska vådor, antingen genom direkt fysiologisk inverkan eller genom att skapa vantrevnad och sålunda utöva en ofördelaktig psykologisk verkan. T r e v n a d s s y n p u n k t e r . Vid en bedömning av behovet av sanering av den äldre stadsbebyggelsen får man till sist icke glömma trevnadssynpunkterna. För trevnaden spelar husavstånden och den därav beroende känslan av frihet och rymlighet en mycket stor roll. Tendensen från allmänhetens sida går också mot skärpta krav på friytor i kvarteren i samma mån som man vänjer sig av med att betrakta de gamla förhållandena som något oundvikligt och i samma mån som friluftsliv och överhuvudtaget ett sunt fysiskt levnadssätt blir alltmer vanligt. I ökad utsträckning kominer man att erfara psykiskt obehag och otrevnad i de äldre kvarterens miljö, med dess dystra gator samt trånga gårdar och prång. Redan nu kan man med säkerhet konstatera den psykiskt och moraliskt deprimerande inverkan, som miljön i de mer eller mindre slumartade bostadskvarteren många gånger har på dem, som bo där. Tillfälle till kroppsövningar och rekreation utomhus är för både b a r n och vuxna av grundläggande betydelse såväl för det fysiska välbefinnandet som för psykisk hälsa. Det är nödvändigt att inom de bebyggda områdena

47 ordna så att de boende kunna få tillfälle till daglig hälsobringande friluftsvistelse. De äldre stadsdelarna sakna ofta helt och hållet sådana möjligheter inom kvarteren eller i deras nära grannskap. Särskilt kännbar är bristen på lekplatser för barn i de flesta äldre stadsdelar. Barnen få hålla till på gatorna eller på de dystra gårdarna bland soptunnorna. Utom att barnen sålunda gå miste om något av det viktigaste för sin sunda utveckling, tillfälle till lek i en hälsosam och trevlig miljö, bli de där även utsatta för smittofara, för att icke tala om den direkta livsfara, som trafiken på gatorna ofta medför. T r a f i k t e k n i s k a b r i s t e r . De trafiktekniskt otillfredsställande förhållandena i de äldre stadsdelarnas ofta trånga gator ha under de senaste decenniernas snabba utveckling av motortrafiken givit särskild tyngd åt kraven på en stadsplaneteknisk sanering. De gamla stadsdelarna byggdes ursprungligen för helt andra förhållanden än dem som nu råda och gatunäten anpassades efter den tidens krav. Efter nutida anspråk mycket smala gator voro då fullt tillfredsställande. Bebyggelsens obetydliga differentiering skapade ett tämligen likformigt trafikbehov över hela staden och trafikens långsamhet och enhetlighet ställde inga krav på ett differentierat gatunät. Det är knappast märkligt, att äldre tiders gatunät framstår som otillfredsställande i nutidens helt förändrade omvärld; medan den ursprungliga bebyggelsen har ersatts med en bebyggelse, som betyder högre markutnyttjande, m e r folk och mer trafik, är det gamla gatunätet kanske helt oförändrat. Utvecklingen mot en större differentiering av bostad— arbetsplats och därmed en ökad rörlighet för befolkningen och ökad trafikanhopning i städernas —• särskilt de större städernas — centrala delar har accentuerats under de senaste decennierna. Som exempel kan nämnas två fall från Stockholm. År 1945 arbetade i Esseltes fastighet vid Vasagatan 3 343 personer, medan antalet år 1926 i de gamla fastigheterna på platsen var 59, några bostäder förekom inte vid någondera tidpunkten. Thulehuset vid Sveavägen inrymmer nu 1 643 arbetande, 1937 arbetade 290 personer inom ifrågavarande fastigheter, som då även innehöll 4 bostadslägenheter. 1 Den ökning av markutnyttjandet i cityområdena, som detta exemplifierar, kännetecknar, ehuru kanske mindre utpräglad, överhuvud taget citybildningen i de svenska städerna. Genom städernas tillväxt har också de centrala stadsdelarna, det vill säga de gamla saneringsmogna områdena, i ökad utsträckning fått ta upp genomgående trafik till och från utanför liggande nya områden. Det är emellertid självklart, att det främst är de tekniska trafikmedlens snabbt ökande användning — bilar, bussar, spårvagnar — och dessas krav på ökade utrymmen, som framtvingar en reglering av bebyggelsen. Oregelbundna medeltida stadsplaner och rätvinkliga 1600-talsplaner visa 1

Det framtida Stockholm. Riktlinjer för Stockholms generalplan. Stockholm 1945.

48 i regel smala gator. De regelbundna 1800-talsplanerna, vilka uppgjordes med större respekt för eldsvådor, visa vanligen betydligt bredare gator och inte sällan för brandsäkerhetens skull tillkomna breda »esplanader». I stillastående små städer liksom i små isolerade av större trafik oberörda äldre bostadsområden med låg exploatering inom större städer (exempel kan tas från Gävle) innebära de smala gatorna icke några egentliga olägenheter ur trafiksynpunkt, och 1800-talsplanernas gatunät fungera i regel tillfredsställande också i de medelstora städernas centrala stadsområden. I de flesta städer med gator av den gamla smala typen och även i de större städernas 1800-talsområden ha emellertid gatorna visat sig vara otillfredsställande med hänsyn till den moderna trafiken. I åtskilliga saneringsplaner ha också upptagits gatubreddningar för att bereda ökat utrymme för trafiken. Så som saneringsplaneringen hittills bedrivits innebära dessa gatuvidgningar sällan fullgoda lösningar ur trafiksynpunkt. Genom den i regel långsamma takten i självsaneringarna komma de fördelar, som gatuvidgningarna innebära, först efter lång tid till sin fulla rätt. Den moderna trafiken är bäst betjänt med ett differentierat gatunät med huvudgator och lokalgator, där de förra böra sakna direkta »tomtutsläpp» och ha korsningar endast på tämligen stora avstånd. Utformas och dimensioneras huvudgatorna på rätt sätt så att lokalgatorna bli avlastade all genomgående trafik, kunna de senare ges relativt blygsamma dimensioner. I många fall skulle det otvivelaktigt vara ur trafiksynpunkt helt onödigt att bredda gator, som nu breddas i samband med saneringarna, om i stället vissa utvalda gator kunde breddas mer än som nu sker och ges en riktig utformning. Hänsynen till de enskilda tomterna och kravet att dessa skola kunna bebyggas var för sig har emellertid i regel omöjliggjort större gatuvidgningar i samband med självsanering (om tomterna bli för grunda kunna de icke bebyggas självständigt). Icke heller ge saneringsplanerna annat än i undantagsfall möjlighet att få bort de täta »tomtutsläppen» till huvudgatorna, vilket i regel fordrar, att tomterna göras genomgående och således nå fram till en bakomliggande gata. Följden är att hittillsvarande saneringsplaner bibehålla och konservera det olämpliga systemet med odifferentierat gatunät och endast syftar till en tämligen likformig breddning av alla gator. Genomgångstrafiken får som hittills fördela sig på ett flertal gator, som även h a att ta upp lokaltrafik och som icke äro ändamålsenligt utformade varken som huvudleder eller lokalgator. Ur s a m h ä l l s e k o n o m i s k a s y n p u n k t e r framstår det i mindre och medelstora städer ofta som rationellt att sanera en gammal centralt belägen bebyggelse i stället för att bygga nytt i stadens utkanter. Man slipper utgifter för nya gator och ledningar, man får bebyggelsen mer ändamålsenligt planerad. Utan att skapa en alltför hög bebyggelsetäthet skulle en sådan koncentration ofta kunna genomföras, om staden eller enskilda kunde

förvärva den äldre bebyggelsen till rimliga villkor. Det är därför ofta ett kommunalekonomiskt intresse att en sanering kan komma till stånd. Den här givna redogörelsen för den äldre stadsbebyggelsens k a r a k t ä r och brister har avsett att understryka, att saneringen icke bara är en fråga om hur m a n skall undanröja kvalitativt undermåliga bostadslägenheter utan att saneringen i minst lika stor utsträckning är en stadsplanefråga. Det gäller således icke bara att ersätta de äldre bristfälliga lägenheterna med moderna fullgoda lägenheter, det gäller i lika hög grad att ersätta en föråldrad och planlös bebyggelse med en funktionell bebyggelse i en trivsam miljö. Stora delar av städernas äldre bebyggelse uppfylla nu icke ens mycket anspråkslösa krav på ändamålsenlighet och trevnad. Saneringens främsta syfte blir att reglera bebyggelsen i överensstämmelse med en modern tids sociala fordringar och en modern tids tekniska standard. Det är därför väsentligt, att m a n vid den stadsplanetekniska saneringen går radikalt till väga och icke — såsom hittills nästan genomgående varit fallet — stannar vid halvmesyrer. Den bebyggelse, som kommer till stånd i samband med saneringen, kommer att stå kvar länge, kanske ett sekel. Icke minst u r ekonomiska synpunkter, är det angeläget, att bebyggelsen får en sådan utformning, att den kommer att tillfredsställa även kommande generationers anspråk. Under de senaste decennierna ha stadsplanefrågor kommit att omfattas med intresse av allt större grupper av befolkningen. Insikten om nyttan och nödvändigheten av en hög stadsplanekultur växer sig allt starkare. Skillnaden mellan uppfattningen om hur bebyggelsen bör vara utformad och hur den i äldre bostadsområden faktiskt är utformad blir allt större. Den bristande överensstämmelsen mellan teori och verklighet ter sig alltmer otillfredsställande. Samtidigt binda ekonomiska hänsyn och en rad institutionella faktorer möjligheterna till förändringar. Det är icke möjligt att i detta sammanhang göra någon mer preciserad kvantitativ uppskattning av behovet av stadsplaneteknisk sanering. Även om man på grundval av befintligt material skulle ungefärligt kunna avgränsa de områden, som böra bli föremål för sanering och approximativt uppskatta antalet där belägna fastigheter och lägenheter, vet man icke hur pass omfattande ingrepp, som bli erforderliga för att reglera bebyggelsen inom dessa områden eller vilka fastigheter, som skulle beröras av saneringen, förrän m a n utarbetat nya stadsplaner. De tekniska förhållanden, som bli bestämmande för planläggningen, variera mycket mellan olika städer och i varje stad mellan olika stadsdelar. Det är icke möjligt att avgöra vilken stadsplan, som ger den ur sociala och ekonomiska synpunkter lämpligaste lösningen, förrän man ingående studerat problemet och prövat olika alternativ. Följande siffror kunna dock anföras. I Stockholm, där stenstaden inom tullarna innesluter de stadsplanetekniskt saneringsmogna delarna, kan — om man bortser från nuvarande 4—617520

50 cityområdet och gamla sta'n, där speciella förhållanden råda — antalet lägenheter i stadsplanetekniskt saneringsmogna områden beräknas till omkring 100 000. Av dessa äro omkring hälften byggda före år 1910. De flesta av dessa lägenheter böra sannolikt ingå i den sanering, som bör vara avslutad före 1960. Cityområdet och gamla sta'n innesluta tillsammans cirka 6 000 lägenheter och omkring 7 000 lokaler av olika slag. Större delen av detta lägenhetsbestånd bör ingå i de närmaste tio å femton årens saneringsprogram. Ur befolkningssynpunkt bör observeras, att vid en sanering av stenstaden antalet bostadslägenheter sannolikt måste avsevärt minskas, dels genom att bebyggelsen måste tunnas ut, dels genom att cityområdet måste väsentligt ökas. Befolkningen i de ovan nämnda stadsplanetekniskt saneringsmogna delarna av stenstaden uppgår för närvarande till cirka 350 000 människor. Av dessa skulle enligt approximativa kalkyler i runt tal 200 000 beredas bostäder inom samma område, om bebyggelsen skall bli stadsplanetekniskt godtagbar. För Göteborg har en uppskattning av saneringsbehovet gjorts i en särskild utredning. 1 Saneringsbehovet perioden 1940—1970 uppskattas där till cirka 100 000 eldstäder, motsvarande ungefär 40 000 lägenheter. Behovet har bestämts på grundval av jämförelser mellan bostädernas ålder och kvalitativa standard inom olika saneringsområden. Det totala antalet lägenheter inom de saneringsmogna områdena torde väsentligt överskrida den angivna siffran. För övriga städer är det icke möjligt att avge några mer preciserade omdömen om antalet lägenheter i stadsplanetekniskt saneringsmogna områden. Totalt torde antalet lägenheter i stadsplanetekniskt saneringsmogna stadsdelar i tätorterna överstiga 200 000; av dessa torde över 100 000 vara byggda före sekelskiftet. 1

U. Åhrén o. S. Tynelius: Utredning angående saneringsfrågan i Göteborg (ej tryckt).

KAPITEL 2.

Saneringen och den bostadspolitiska målsättningen. Sanering genom ombyggnad. Sammanfattning av saneringsbehovet. De i föregående avsnitt utförda beräkningarna av saneringsbehovet under de närmaste tio a femton åren skola här sammanfattas, preciseras och ställas i relation till den produktionspolitiska och allmänt konjunkturpolitiska ramen för bostadsbyggnadsverksamheten. Diskussionen kommer härvid att anknyta till och i huvudsak följa den diskussion om bostadspolitikens målsättning, som utredningen tidigare framlagt. 2.1

Sancringsverksamhetens inriktning och omfattning ur allmänna ekonomiska synpunkter.

Saneringens omfattning under olika tidsperioder, dess inpassning i det allmänna bostadspolitiska programmet måste ske genom en avvägning där de byggnadstekniska, bostadssociala och stadsplanetekniska argumenten ställas emot de allmänna ekonomiska förutsättningarna för genomförandet av en viss saneringsverksamhet. I den utförliga diskussion om bostadspolitikens målsättning som utredningen tidigare fört (del I, kap. 12, sid. 348 ff.) klarlades på vad sätt saneringsverksamheten kunde infogas i en rörlig långtidsplan för bostadsförsörjningen syftande till en snabb och kraftig standardhöjning. Den där skisserade avvägningen och de där framlagda synpunkterna kommenterades emellertid vid remissbehandlingen av betänkandet på ett sådant sätt, att utredningen finner anledning upprepa och i viss mån förtydliga sitt ställningstagande till denna fråga. Riksdagen har visserligen behandlat och i huvudsak accepterat utredningens bostadspolitiska målsättning; det är emellertid sannolikt att detta saneringsbetänkande kommer att aktualisera debatten om på vilka vägar och i vilken takt den önskade höjningen av bostadsstandarden skall ske. Utredningen framhöll i del I, att en avvägning av den produktionsvolym för bostadsbyggandet som bör eftersträvas under de närmaste tio å femton åren måste ske under hänsynstagande till den väntade normala ökningen av

antalet hushåll, den härutöver erforderliga produktionen för att häva den nu föreliggande bostadsbristen (den uppdämda efterfrågan) samt behovet av ersättningsbyggande för lägenheter som måste rivas. De beräkningar som utredningen utfört över den framtida hushållstillväxten visade att under alla förutsättningar av beaktansvärd sannolikhet skulle bostadsefterfrågan så snart den nuvarande bostadsbristen hävts kraftigt sjunka. 1 Den marknadsmässiga bristens avveckling är en engångsuppgift för bostadsproduktionen, en följd av det krisartade underskott, som uppstod under krisåren. På längre sikt måste bostadsefterfrågans och bostadsproduktionens underlag bildas av den löpande tillväxten i hushållsbeståndet och av bostadsbeståndets förnyelse och omvandling i och med en fortskridande höjning av bostädernas och samhällenas standard. Den förra av dessa faktorer, den löpande hushållstillväxten, måste under de närmaste tio å femton åren till följd av förskjutningar i befolkningens åldersstruktur komma att utvecklas efter en starkt fallande kurva. Därmed är också givet, att den senare, standardhöjningen, måste erhålla en växande betydelse, om starka konjunkturella variationer i bostadsproduktionen, vilka ofördelaktigt kunna påverka den allmänna ekonomiska utvecklingen, skola kunna undvikas. Samspelet mellan hushållstillväxt, bristavveckling och sanering under olika antaganden redovisades utförligt i del I. I anslutning till de beräkningar som där framlades har bild 8 uppgjorts. 2 Diagrammet klargör drastiskt plötsligheten och styrkan av den brytning i bostadsproduktionens förutsättningar som måste inträffa vid den tid, då bostadsbristen avvecklats, om vid denna tid produktionen enbart hade att tillgodose den i retarderande takt fortgående tillväxten i hushållsbeståndet. Det bör vidare understrykas att hushållsutvecklingen betyder en radikal förändring i förhållande till de senaste decennierna, då bostadsbyggandet burits upp av en våg av ständigt stigande hushållsbildning, föranledd av den accelererande tillväxten i de hushållsbildande åldrarna och på senare år därjämte av en stark förskjutning i civilståndsfördelningen. Diagrammet har indelats i tre fält, femårsperioderna 1946—50, 1951—55 och 1956—60, vilka betecknats bristavvecklingsperioden, saneringsperiod 1 och saneringsperiod 2. Det strecktecknade fältet ger en uppfattning om det utrymme som vid oförändrad produktionskapacitet inom byggnadsindustrien skulle finnas för en saneringsverksamhet. I vilken utsträckning kan och bör då detta utrymme utnyttjas? Inriktas uppmärksamheten på de två centrala fälten i diagram 8 > bristavvecklingsperioden» 1946—50 och den första saneringsperioden 1951—55 framgår åskådligt snabbheten i den omställningsprocess som blir nödvändig om icke ett sammanbrott som kan få ofördelaktiga allmänekonomiska 1 Dock med reservation för om någon betydande invandring från utlandet skulle komma till stånd. a Jfr del I kapitel 10 och kapitel 12.

53 Högkonjunktur.

4?

60 Bild 8. Bostadsproduktionens omfattning i tätorterna åren 1940—1960 under olika antaganden rörande hushålisUUskott, bristavvcckling och sanering. Förutsättningar : I. Högkonjunktur: Samma stegring i hushålls frekvensen som under perioden 1936—40, 25 % högre fruktsamhet än under perioden 1941—45, samma relativa flgtlningsförlust från egentliga landsbygden som under perioden 1936—40. II. Lågkonjunktur: 1940 års hushållsfrekvens, 25 % lägre fruktsamhet än under perioden 1941—45, samma relativa flgltningsförlust från egentliga landsbygden, som under perioden 1931—35.

54 verkningar skall drabba bostadsbyggandet vid bristavvecklingsperiodens slut. Sett utifrån en bostadspolitisk positiv synpunkt visar diagrammet hur snabbt utrymmet för den nödvändiga standardhöjningen kommer att öka omkring år 1950. Tidpunkten då man kan vänta krishotet, respektive intensifiera standardhöjningen, varierar givetvis generellt med hänsyn till konjunkturutvecklingen. Tidigare (Del I, kap. 12) har visserligen understrukits att vid ett långsiktsresonemang alternativet »högkonjunktur» framstår som det för närvarande mest sannolika utvecklingsalternativet; det vore emellertid kortsynt att i detta sammanhang bortse från det långt ifrån osannolika alternativ som här betecknats som »lågkonjunktur». Det är uppenbart alt under bristavvecklingsperioden måste saneringen hållas tillbaka; så länge ett faktiskt underskott av lägenheter föreligger framstår en minskning av det gamla lägenhetsbeståndet som olämplig. Saneringen •—• eller rättare avgången av lägenheter — kan emellertid av praktiska skäl icke bringas att helt upphöra. Det k a n vara ändamålsenligt att riva en centralt belägen gammal fastighet med undermåliga lägenheter för att i stället uppföra en ny fastighet med flera lägenheter än som fanns i den gamla fastigheten. Även om utrymningen av utdömda lägenheter hålles tillbaka måste en del rent fallfärdiga och hälsofarliga lägenheter saneras; man får icke glömma att sändningsverksamheten varit hämmad ända sedan krigsutbrottet. Till sist ställer den fortgående citybildningen i de större städerna anspråk på allt fler centralt belägna lokaler, anspråk som icke kunna tillgodoses enbart genom nybyggnader, utan till stor del måste ske genom att efter h a n d centralt belägna bostäder övergå till kontorslokaler. Det är således knappast möjligt att hålla tillbaka »saneringen» mer än vad som skett under de senaste åren, då i tätorterna mellan 1 500 och 2 000 lägenheter årligen avgått från bostadsmarknaden. Räknar man med en årlig bruttoproduktion av i genomsnitt 45 000 lägenheter under perioden 1946—50 och en sanering av i genomsnitt 2 000 lägenheter per år intill dess bostadsbristen avvecklats, skulle om bostadsbristen 1946 beräknas till cirka 50 000 lägenheter, och efterfrågan utvecklas enligt högkonjunkturallernativet i diagrammet, bostadsbristen avvecklas under år 1949 (och det samtidigt föreligga en lägenhetsreserv av omkring 2 % ) . 1 Efter denna tidpunkt skulle utrymmet för saneringsverksamheten snabbt växa. Det vore emellertid enligt utredningens uppfattning icke praktiskt och icke önskvärt att rigoröst hålla på principen »minsta möjliga sanering» tills dess att lägenhetsreserven är tillräcklig och full jämvikt råder på bostadsmarknaden. Starka skäl tala för att man så snart den akuta bostadsbristen avvecklats ger hälsovårdsnämnderna möjlighet att disponera en del av den bostadsreserv som bygges upp så att de kunna utrymma de ur hälsosynpunkt mest undermåliga lägenheterna. Det kan också vara lämpligt att efterhand ge näringslivet friare hän1

Den faktiska tidpunkten för bostadsbristens avveckling kan naturligtvis komma att ligga icke oväsentligt längre fram i tiden än här beräknats.

55 der att inreda kontor i tidigare bostadslägenheter. Ur den stadsplanetekniska saneringens synpunkt framstår det också angeläget att vid denna tidpunkt släppa fram några särskilt angelägna projekt som kunna utnyttjas för att samla erfarenheter rörande genomförandet av en stadsplaneteknisk sanering av större områden. Genom att successivt släppa saneringsverksamheten fri kan man dessutom få en mjuk övergång mellan bristavvecklingsperioden och saneringsperioden och kan nå den stabilitet i produktionen, som ur konjunktursynpunkt framstår som önsklig. Vid början av »saneringsperiod 1» skulle alltså läget vara att saneringen som från 1946 fram till 1950 årligen omfattar 1 000 å 3 000 lägenheter börjar ta en växande del av nyproduktionen i anspråk. Man kan räkna med att det vid denna tidpunkt alltjämt finnes omkring 20 000 utdömda lägenheter i bruk, som snarast måste ersättas. En stor del av det i diagrammet skisserade saneringsutrymmet under början av 1950-talet skulle alltså vid oförändrad produktionsvolym tas i anspråk för att undanröja dessa rent hälsofarliga lägenheter. Antag att avgången av bostäder genom »citybildning» skulle vara av samma storleksordning, så återstår i högkonjunkturfallet för den egentliga marknadssaneringen och den stadsplanetekniska saneringen under tiden fram till 1955 ett utrymme motsvarande omkring 50 000 lägenheter. Kunde detta utnyttjas skulle en betydande del av de stadsplanetekniskt och byggnadstekniskt undermåliga partierna i våra stadssamhällen bli sanerade. Den utveckling, som redovisats i dessa formella kalkyler, skulle gälla som ett ungefärligt genomsnitt för stadssamhällena. Det är givet att bostadsbristen kommer att vara avvecklad vid olika tidpunkter i olika samhällen. Det är emellertid önskvärt att det i slutet på 40-talet på de flesta orter finns en betydande produktionspolitisk saneringsreserv i den meningen att kommunerna då för vissa områden på sätt som närmare skall beskrivas nedan skapat administrativa, bostadssociala och finansiella förutsättningar för en sanering som är i överensstämmelse med den bostadspolitiska målsättningen på längre sikt. Saneringens omfattning, absolut och i relation till annan byggnadsverksamhet, tiden 1956—60 eller vad som i diagrammet kallats saneringsperiod 2 kan som nämnts icke nu med någon rimlig mening fixeras; det må räcka med de ovan anförda allmänna synpunkterna på behovet av sanering för att nå vissa bostadspolitiska mål och de allmänna ekonomiska förutsättningarna för att få till stånd denna sanering. Även om de produktionspolitiska resurserna äro tillräckliga för att genomföra det ur »behovssynpunkt» önskvärda saneringsprogrammet, är det skäl understryka de administrativa svårigheter som kunna beräknas påverka programmets realiserande. Genomförandet av en mer omfattande sanering kräver ett omfattande ut-

56 rednings- och planläggningsarbete, om saneringen skall bli av den kvalitet som ur sociala och ekonomiska synpunkter är önskvärd. Detta gäller särskilt den stadsplanetekniska saneringen. Gällande stadsplaner äro för många, kanske de flesta tätorter icke lämpliga att utgöra underlag för en stadsplaneteknisk sanering. Arbetet med att uppgöra nya »saneringsplaner» kommer att bli tidskrävande. Allmänna riktlinjer för de arbetsuppgifter, som komma att åvila kommunerna i samband med saneringen måste föreligga snarast möjligt; bland dessa uppgifter är stadsplanearbetet för saneringsområdena det väsentligaste. Om någon stadsplaneteknisk sanering efter nya linjer skall kunna äga rum redan om fyra eller fem år måste arbetet med stadsplanerna för sådana områden kunna påbörjas åtminstone tre år innan saneringen beräknas skola äga rum. Den konjunkturpolitiska målsättningen »stabil produktion» vid en depression får icke helt tappas ur sikte. Den uppflyttningsprocess från mindre till större lägenheter som förutsattes för att saneringsverksamheten skall kunna genomföras och som bostadssociala utredningen genom sina i första delen framlagda förslag avsett att möjliggöra kan icke utan vidare beräknas på samtliga orter sätta in spontant i den takt och den omfattning som erfordras för att icke störningar i produktionen skola uppstå. Svårigheterna att snabbt få igång saneringsverksamheten bli säkerligen särskilt accentuerade om bristavvecklingen skulle inträffa samtidigt med en allmän ekonomisk depression. Möjligheterna att även med hjälp av subventioner få mindre bemedlade inkomsttagare att höja sin bostadsstandard måste i en sådan situation vara begränsade. De tendenser till nedgång i hushållsbildningen som samtidigt äro att vänta kunna endast delvis motverkas med bostadspolitiska åtgärder. Endast om kommunerna ingående förberett den nödvändiga omflyttningsprocessen, analyserat de enskilda hushållens vilja och förmåga att efterfråga en ny och bättre lägenhet, och äro beredda att ta de för saneringens genomförande nödvändiga och i många fall otvivelaktigt riskfyllda initiativen, kan man vänta att en tillräckligt omfattande saneringsverksamhet kommer till stånd. De nämnda svårigheterna komma att uppträda om än med svagare betoning även i högkonjunkturfallet. E n mindre variation i produktionsvolymen för bostadsbyggandet spelar emellertid i denna situation icke så stor roll. I en situation som den ovan beskrivna framstår det emellertid som ytterst väsentligt att samarbetet mellan de lokala organen samt det planläggande och i viss utsträckning produktionsdirigerande statliga organ, som ytterst har ansvaret för att målsättningen höjd bostadsstandard och stabil sysselsättning också fullföljes i praktiken, blir smidigt och effektivt. Skulle det brista i detta samarbete, då kommer med säkerhet också den bostadspolitiska målsättningen att gå förlorad; takten i standardhöjningsprocessen bryts och möjligheterna att utnyttja bostadsproduktionen konjunkturstabiliserande minskas.

57 Det har i den bostadspolitiska debatten hävdats, att utredningen vid formulerandet av dessa slutsatser alltför starkt betonat risken för en allmän sysselsättningskris i näringslivet och icke tagit tillbörlig hänsyn till den föreliggande situationen på arbetsmarknaden, att det för närvarande råder brist på arbetskraft och alt de närmaste decennierna komma att kännetecknas av nästan fullständig stagnation i tillgången på arbetskraft. »Om man icke vill betrakta industrialiseringen och överhuvudtaget urbaniseringen av näringslivet för Sveriges del som avslutad — och några reella skäl för en så pessimistisk uppfattning föreligga icke —• kommer industrien med all sannolikhet att under det närmaste decenniet få vidkännas en besvärande brist på arbetskraft. Denna skulle ytterligare skärpas, därest de tendenser till minskad rörlighet hos arbetskraften, som dess ändrade åldersfördelning i och för sig är ägnad utlösa, underbyggas genom åtgärder från det allmännas sida. Om man — såsom Bostadssociala utredningen åtminstone diskussionsvis dryftat — skulle upprätthålla en konstant bostadsproduktion även sedan bostadsbristen med ingången av 1950-talet avvecklats, skulle detta enligt vår mening vara ägnat att på ett icke önskvärt sätt binda arbetskraft och hindra den att övergå till yrken, där brist på arbetare kan förväntas komma att råda. Redan nu anförda skäl tala starkt emot det av utredningen för 10-årsperioden 1951—1960 skisserade, ehuru i förevarande betänkande icke närmare utförda saneringsprogrammet, vilket ju väsentligen motiverats med önskvärdheten att hålla sysselsättningen uppe.» 1 Det citerade yttrandet synes Bostadssociala utredningen bygga, dels p å en missuppfattning av utredningens ställningstagande till bostadsproduktionen som ett led i en aktiv sysselsättningspolitik, dels på en diskutabel slutsats rörande den framtida befolkningsutvecklingens betydelse för den allmänna ekonomiska utvecklingen. Till att börja med underströk utredningen redan i första delen av betänkandet genom en så utförlig statistisk redovisning, som överhuvud taget var möjlig, de betydande byggnadstekniska brister, som känneteckna en stor del av det svenska bostadsbeståndet. Vidare redovisade utredningen en kalkyl över de krav på omformning av lägenhetsbeståndets fördelning på lägenhetstyper — och därmed på sanering — som ett realiserande av en höjd utrymmesstandard skulle ställa. Storleksordningen av den sanering, som erfordrades för att anpassa bostadsbeståndet till bostadsbehoven vid en höjd utrymmesstandard angavs genom ett par exempel. Till dessa beräkningar över »saneringsbehovet» knöt utredningen sedan några, med hänsyn till den sannolika efterfrågeutvecklingen, nära till hands liggande slutsatser om inordnandet av bostadsproduktionen i en aktiv konjunkturpolitik. Saneringen motiverades emellertid väsentligen utifrån den 1 Bostadspolitiken: En kritisk granskning av Bostadssociala utredningens slutbetänkande, del I, verkställd av Näringslivets bostadsbyggnadsdelegation, sid. 11. Som remissyttrande åberopat av bl. a. Sveriges Industriförbund.

58 uppställda bostadspolitiska målsättningen. Med hänsyn till läget på bostadsmarknaden under det närmaste decenniet var det naturligt och nödvändigt att understryka risken för ett ur konjunktursynpunkt farligt sammanbrott vid tidpunkten för bostadsbristens avveckling. Man kan ha olika uppfattningar eller antaganden om arbetskraftssituationen vid 1950-talets början; det torde däremot icke behöva råda delade meningar om att därest ett allmänt ekonomiskt depressionsläge inträffar måste man söka förhindra att depressionen genom utvecklingen på bostadsmarknaden får karaktär av en djupgående och svårbotad kris. 1 »Det är långt ifrån osannolikt att en dylik allmän krissituation kan uppkomma ungefär samtidigt med att bostadsbristens avveckling ställt bostadsbyggnadsverksamheten inför dess speciella krisläge eller under den period, då under pågående bristavveckling programenligt en ny bostadsreserv skulle vara under uppbyggnad. Det kumulativa, ömsesidigt skärpande samspelet mellan allmänna industriella depressionstendenser med verkan att krympa bostadsefterfrågan och en sammandragning av bostadsproduktionen med depressionsbefordrande köpkraftsbortfall som följd måste förhindras och detta förutsätter åtgärder å ömse sidor. Å ena sidan är en stabilisering av bostadsproduktionen, när ett sådant läge hotar, ett viktigt led i en allmän depressionsavvärjande konjunkturpolitik, å andra sidan kan genomförandet av en sådan stabilisering med bostadspolitiska medel komma att intill hopplöshet försvåras, om ett allmänt depressionsläge skulle bli mera varaktigt.» Så långt synes alltså enligt utredningen saneringsverksamheten förutom med rent bostadssociala argument kunna stödjas även med sysselsättningspolitiska. Vad beträffar det mera långsiktiga sysselsättningsproblemet framförde utredningen: »På längre sikt, d. v. s. när det gäller utvecklingen under 1950-talet, torde ett försök till liknande bedömning av problemet ur sysselsättningssynpunkt vara föga fruktbärande. Den industriella utvecklingen, rationaliseringstakten inom olika produktionsgrenar, arbetstidsförhållandenas utveckling o. s. v., överhuvud alla omständigheter som komma att inverka på den allmänna arbetskraftsbalansen i den framtid, då avvecklingen av krigsekonomien och omställningen till fredsekonomi kunnat definitivt genomföras, kunna nu näppeligen bedömas med sådan grad av säkerhet, att ett omdöme om det allmänt sysselsättningspolitiska intresset i samband med bostadsproduktionens volym och utveckling får någon mening.» 2 Utredningen var således långt ifrån att vilja ge de sysselsättningspolitiska argumenten avgörande betydelse för formuleringen av det långsiktiga bostadsprogrammet. I sin proposition till 1946 års riksdag anslöt sig Kungl. Maj.t helt 1 Exempel från bl. a. Amerika och Frankrike under 1930-talet kunna belysa att en stagnation eller minskning av bostadsproduktionen kan försvåra återhämtningen under och efter en lågkonjunktur. • Del I, sid. 381 och 364.

59 till utredningens målsättning beträffande den närmaste framtiden. 1 Beträffande utvecklingen på längre sikt framhölls i propositionen: »när det gäller utvecklingen under 1950-talet kan, såsom utredningen understryker, ett försök till bedömning av bostadsbyggandets lämpliga omfattning ur sysselsättningssynpunkt knappast vara fruktbärande. Frågan gäller här en avvägning av det sociala mål som uppställes med avseende på bostadsstandardens utveckling och de produktiva resurser som krävas för att nå målet. Konkret kan detta mål med någon förenkling sägas innebära, att ettrumslägenheten icke godtages som familjebostad. Detta mål måste enligt min mening betraktas som ett oeftergivligt minimum för bostadspolitiken på längre sikt. Oavsett hur den allmänna konjunkturutvecklingen kommer att gestalta sig under 1950-talet, är det ett faktum att till följd av den minskande hushållsbildningen en betydande överskottskapacitet —• i förhållande till nuvarande företagsorganisation och arbetsstyrka — kommer att uppstå inom byggnadsindustrien, så snart den nuvarande bostadsbristen avvecklats. Att på grund av allmänna farhågor rörande arbetskraftsbrist under nästa årtionde avstå från realiserandet av ett byggnadsprogram, som stödjes av mycket starka sociala skäl, k a n enligt min uppfattning icke försvaras.» 2 Ehuru departementschefen fann att en lång tid kommer att förflyta innan flertalet familjer fått sin bostadsfråga löst, ansåg han det icke »realistiskt att redan vid programmets uppgörande räkna med en inknappning av tidschemat, h u r önskvärt detta än i och för sig skulle vara». Statsutskottet rekommenderade en viss smidighet i fråga om målsättningen på längre sikt och anslöt sig till Konjunkturinstitutets mening »att bostadsproduktionens framtida omfattning bör bliva beroende av sysselsättningspolitiska överväganden, utvecklingen av våra totala produktiva resurser samt den angelägenhetsgrad, som kommer att tillmätas bostadsbehoven i förhållande till övriga behov. Såsom institutet framhållit, kan den framtida konjunkturutvecklingen bli sådan, att det kan te sig befogat att påskynda saneringsverksamheten, i vilket fall det uppställda målet skulle kunna uppnås snabbare än vad utredningen räknat med. Möjligheten av en utveckling i motsatt riktning bör vid nuvarande tidpunkt — särskilt med hänsyn till de senaste erfarenheterna i fråga om tillgång på material och arbetskraft •— icke helt uteslutas.» Med understrykande av den ovan anförda reservationen av det spekulativa momentet i alla försök till en bedömning av arbetskraftssituationen och den ekonomiska situationen under 1950-talet synes dock i anslutning till den förda diskussionen några exempel kunna klargöra saneringsverksamhetens betydelse ur arbetsmarknadssynpunkt. Det är till att börja med värt att observera, att en stabilisering av byggnadsverksamheten till i stort sett samma nivå som under 1930-talet innebär 1 2

Kungl. Maj:ts Prop. nr. 279/1946, sid. 27 fl. Prop. 279/1946 sid. 44.

60 att byggnadsverksamheten skulle helt bortfalla som konkurrent om de eventuella tillskotten till arbetsmarknaden. Under perioden 1931—1940 ökade antalet manliga arbetare i industrien med i runt tal 110 000. Av denna ökning kom uppskattningsvis 40 000 arbetare på byggnadsverksamheten. Byggnadsindustrien tog alltså en väsentlig del av sysselsättningsökningen i den industriella sektionen under 1930-talet. Enligt det bostadspolitiska programmet skulle man för närmaste tioårsperiod inrikta sig på en i stort sett stabil produktion; vid fortskridande rationalisering betyder detta ett minskat arbetskraftsbehov. Detta innebär en väsentligt förändrad situation jämfört med 1930-talet. Om man utgår från de av industriens utredningsinstitut utförda prognoserna över det sannolika tillskottet av arbetare i industrien perioden 1950—1960, kan situationen illustreras som följer: Mot en ökning i sysselsättningen med cirka 75 000 man för industrien (exkl. byggnadsverksamhet) under 1930-talet står en beräknad ökning av cirka 40 000 man under 1950-talet. Tänkbara eventuella förändringar i bostadsproduktionsvolymen spela också praktiskt sett en relativt liten roll; det kan med all sannolikhet endast röra sig om något tiotusental man. Det kan tilläggas, att det måste stöta på betydande svårigheter att snabbt överflytta denna arbetskraft till andra områden. »I förhållande till de strukturförskjutningar inom sysselsättningen (genom rationalisering av jordbruket, ökat kvinnoarbete inom industrien o. s. v.), som man måste räkna med som sannolikt nödvändiga för en fortsatt expansion av industrien på längre sikt ter sig en sådan förändring ur den totala arbetskraftsbalansens synpunkt som relativt oväsentlig.» 1 Problemet kan på ett klargörande sätt belysas av de senaste årens utveckling. Tillskottet av arbetskraft till arbetsmarknaden har för perioden 1940—1946 uppskattats till cirka 150 000 personer. I jordbruket hade samtidigt den sysselsatta arbetskraften nedgått med uppskattningsvis cirka 70 000 personer. Stadsnäringarna hade totalt haft ett tillskott av arbetskraft på omkring 245 000 personer. Av detta hade industrien tagit 55 %. Sysselsättningen i denna grupp hade ökat med omkring 135 000 personer, medan byggnadsverksamheten samtidigt endast ökat med uppskattningsvis 5 000 man och större delen av denna ökning föll på annan byggnadsverksamhet än bostadsbyggande, främst industribyggande. 2 Utredningen måste som sin mening bestämt uttala att de sysselsättningspolitiska synpunkter, som kan motivera en inskränkning av bostadsbyggandet icke bör ges överdrivna proportioner, men att det däremot är svårt att överdriva betydelsen av en stabiliserad bostadsproduktion, om ett svårbotat depressionsläge skulle uppstå. Vid sidan av de rent arbetsmarknadspolitiska argumenten vill utredningen härutöver anföra några allmänna synpunkter på det här diskuterade av1

Del I, sid. 376. Förändringarna i sysselsättningen 1940 — 1946. — En arbetskraftsbalans. Sociala Meddelanden nr 11/1946, sid. 831. 2

61 vägningsproblemet, byggnadsindustri — övrig industri och övrig produktion. Det må vara möjligt att inom vissa gränser teoretiskt beräkna vilken inriktning av produktionskrafterna som under en viss period ger den största ökningen av nationalinkomsten; det är däremot icke möjligt att objektivt yttra sig om vilken inriktning av produktionskrafterna som ger den största levnadsstandardhöjningen. Det är en subjektiv avvägningsfråga på vilket område man anser alt en höjning av levnadsstandarden är mest önsklig. Det i den bostadspolitiska diskussionen framkastade påståendet, som ligger bakom det här diskuterade sysselsättningsproblemet, att en genom sanering — eventuellt subventionerad sanering — stabiliserad bostadsproduktion skulle innebära en ur samhällssynpunkt mindre önskvärd inriktning av produktionskrafterna har icke sakligt motiverats. Bakom påståendet torde bland annat ligga föreställningen att bostadsproduktionen skulle »konstlat» upprätthållas genom »dirigerad» sanering och att detta skulle innebära en mindre fördelaktig utveckling ur levnadsstandardsynpunkt än som skulle skett om marknaden fått utveckla sig fritt. 1 Man torde haft uppfattningen att saneringen — rivning av lägenheter — innebär en »kapitalförstöring» och därför i sig är mindre önskvärd. Den sistnämnda synpunkten skall diskuteras i annat sammanhang. 2 Beträffande det första argumentet må framhållas, att det är synnerligen ovisst om det överhuvud taget kommer att behövas några »konstlade medel» för att stimulera en saneringsverksamhet av den omfattning som utredningen förutsatt. Det synes icke osannolikt, att den spontana »marknadssaneringen» kan bli av samma omfattning som kräves för en standardhöjande stabiliserad bostadsproduktion; sedan är det en a n n a n sak att en sådan oreglerad marknadssanering måste underlättas tekniskt och i viss utsträckning säkert skulle genomföras på ett sätt som vore socialt otillfredsställande och att det allmänna därför måste ingripa dirigerande och stödjande. Bortsett härifrån är emellertid enligt bostadssociala utredningens uppfattning den svenska bostadsstandarden så låg jämfört med övriga centrala, för levnadsstandarden avgörande områden, — exempelvis försörjningen med födoämnen och kläder — att det ur levnadsstandardsynpunkt är särskilt motiverat att inrikta våra produktionskrafter på att åstadkomma en höjd bostadsstandard. När detta mål kan nås samtidigt med en relativ minskning av bostadsbyggandets ianspråktagande av den väsentliga produktionsfaktorn arbetskraft fordras det starka argument för att ett sådant mål skall uppges. Vad beträffar den angelägenhetsgrad som bör tillmätas bostadsbehoven 1 På vissa håll synes man till och med ha fattat utredningens ordval »dirigerad sanering» så att det skulle vara fråga om att tvinga hushållen till att välja en lägenhet av högre standard än de av fri vilja skulle vilja ha. Härvid förutsattes uppenbarligen att den nuvarande marknaden ger hushållen obegränsade möjligheter att välja. Vidare torde man förbise att bostadsproduktionen årligen endast omfattar några få procent av det totala bostadsbeståndet och att det främst är önskemålen hos en mindre grupp relativt betalningskraftiga hushåll som påverkar produktionens inriktning. a Se nedan kapitel 8, sid. 178.

i förhållande till andra behov är det som framhållits icke praktiskt rimligt eller möjligt att nu göra någon preciserad avvägning för en längre tidsperiod. Bostadssociala utredningen har dock svårt att föreställa sig att det skisserade bostadspolitiska programmet skulle kunna medföra att »bostadsproduktionen och standardhöjningen sker i sådan takt, alt välståndsökningen på andra lika viktiga områden stagnerar eller förbytes i sin motsats. 1 Om man antager att det kommer att ske en fortgående stegring av levnadsstandarden här i landet under det närmaste decenniet, — vilket för utredningen framstår som ett plausibelt antagande — finner utredningen det för sin del önskvärt och naturligt att den höjda levnadsstandarden i väsentlig grad får innebörden av en höjd bostadsstandard. Skall man döma av remissutlåtandena över första delen av utredningens slutbetänkande synes allmän enighet kunna vinnas om en sådan målsättning. Den höjda bostadsstandarden kan icke vinnas utan att genomsnittligt ett större belopp per hushåll än för närvarande anslås till bestridande av bostadsutgifterna. Huruvida den relativa andelen av nationalinkomsten som går till bostadsutgifter kommer att bli större eller mindre beror på eventuell effektivisering av bostadsproduktionen, takten i bostadsprogrammets realiserande samt takten i nationalinkomstökningen; a priori kan icke något sägas om denna relation. Problemet kan dock illustreras genom följande kalkyl baserad på den i första delen lämnade analysen av sambandet mellan bostadskostnader och de bostadssökandes betalningsförmåga. I en överslagskalkyl angavs där storleksordningen av den kostnadsökning som standardhöjningen skulle medföra för bostadskonsumenterna jämfört med oförändrad standard vid givet lägenhetsantal till cirka 700 miljoner år 1960. Härav är givetvis endast en del och en mindre del att hänföra till den standardhöjning som förorsakas av saneringen. Räknas med en oförändrad nationalinkomst per capita åren 1945—1960 men med en ändrad fördelning mellan tätorter och landsbygd i proportion till förändringarna i folkmängd erhålles att bostadsutgifterna för tätorternas hushåll vid oförändrad standard ( = 1939) år 1960 skulle ta i anspråk 8 å 9 % av nationalinkomsten. Vid en höjd bostadsstandard —• genom produktion och sanering svarande mot högkonjunkturalternativet i del I — skulle denna andel stiga till cirka 12 %. Om nationalinkomsten steg med cirka 40 % på tjugo år skulle alltså relationen bli i stort sett oförändrad. Då är att märka att genom tillskottet av nya moderna lägenheter för det alltjämt växande hushållsbeståndet sker en fortlöpande höjning av bostadsstandarden och bostadskostnaderna obero1 I ett remissutlåtande från Statens Byggnadslånebyrå påvisas denna frågeställnings relevans. »Men byrån måste som sin mening framhålla, att bostadsproduktionen och standardhöjningsprocessen icke kan tillåtas ske i sådan takt, a t t välståndsökningen på andra lika viktiga områden stagnerar eller förbytes i sin motsats» Kungl. Maj:t prop, nr 279, sid. 22. Jämför även en passus i Socialstyrelsens utlåtande: »Kravet på 'full sysselsättning' inom byggnadsindustrien kan dock icke rätteligen motivera en saneringsverksamhet utöver den gräns som sättes av förhandenvarande rimliga behov» (aa. sid. 29).

63 ende av om det sker någon sanering. Härtill kommer att en höjd levnadsstandard i och för sig ger större möjligheter till en relativ ökning av bostadsutgifterna. Den ytterligare förskjutning mot en höjd levnadsstandard som en saneringsverksamhet av den omfattning utredningen tidigare skisserat skulle innebära kan därför vid en normal ekonomisk utveckling icke väntas medföra en sådan belastning på samhällsekonomien att programmet redan nu ter sig orimligt eller särskilt optimistiskt. Den presenterade kalkylen får dock icke tagas för mer än vad den är: ett försök att få ett grepp på storleksordningen av den anpassningsprocess som bostadsprogrammet kan komma att erfordra. Till sist kan anmärkas att man, när man diskuterar saneringens ekonomiska konsekvenser, icke får glömma de betydande positiva fördelar ur samhällsekonomisk synpunkt, som kan bli en följd av en höjning av bostadsstandarden — minskad sjuklighet, minskad brottslighet, bättre utvecklingsbetingelser för barnen o. s. v. -—• låt vara att denna synpunkt icke får drivas för hårt. 2.2

Sanering genom ombyggnad.

I icke oväsentlig utsträckning kan man räkna med såväl att byggnadstekniska brister kunna avhjälpas genom ombyggnad som att det på lång sikt blir ekonomiskt att genomföra en ombyggnad. Bostadsräkningen 1939 innehåller vissa uppgifter som kunna utnyttjas för att bedöma i vilken utsträckning ombyggnad förekommit under de senaste decennierna och vilka resultat som den givit. I tabell 4 redovisas sambandet Tabell 4. Sambandet mellan husens ålder och bostädernas kvalitet inom städer med över 30 000 invånare (representativorter) år 1939. Källa: 1939 års allmänna bostads- och hyresräkning. Därav i % ägenheter Husets

ålder

Lägenheter i hus, vilka icke ombvggts sedan 1920 Därav de som tillkommit: före 1880. . » » » » 1900-1909 i • i » 1930-1939

Hela antalet lägenheter

med ev utan brist

med

brist

55 421 5 546 6 983 19 606

54-5 10-7 21'7 97-3

Lägenheter i hus, vilka ombyggts efter 1920 Därav de som tillkommit: före 1880. . » » » » 1900—1909 » » » » 1920-1929

6 870 1 148 1 582

2-8

68-9 56-7 69-8 89-0

Samtliga lägenheter 1

63 024

1-4

1-2 1-0 0-9 1-0 3-4 1-9 3-7

utan ev utan brist

38-3 69-6 70-8

med med minst 1 brist 2 brister

4-7 12-8

1-3 5-9

5-7 0-4

0-9 0-1

3-6

0-8

5-7

7-0 1-8 1-2

1-9 0-8 0-4

36-8

4-6

1-2

1-2

23-9 31-0 25-7

Inklusive sådana för vilka uppgift om ombyggm id ick i lämrlats.

64 mellan husets ålder och bostädernas kvalitet i hus som ombyggts resp. icke ombyggts efter 1920 i städer med över 30 000 invånare (representativa orter) år 1939. Tabellens siffror rörande ombj'ggnadshusen 1 tyda på att dessa icke i genomsnitt ha en sämre utrustning än övriga hus. Då begreppet »ombyggnad» i bostadsräkningen naturligt nog icke kunnat ges en bestämd innebörd, få de framlagda siffrorna tolkas försiktigt. Tabellsiffrorna visa att frekvensen av bristlägenheter är ungefär densamma i båda grupperna av hus (7 %). Det kan nämnas att båda grupperna av hus innehålla ungefär samma proportion av lägenheter, som utrustats med både centralvärme och badrum (27 å 28 %). Den totala frekvensen av centralvärmelägenheter är däremot som tabellen visar högre i ombyggnadshusen (72 %) än i de övriga byggnaderna (56 %). Detta resultat kan möjligen förefalla anmärkningsvärt med hänsyn till, att ombyggnadshusen i genomsnitt äro äldre än de övriga husen. Förklaringen är givetvis den, att ombyggnadshusen genomgående ha en högre »medelkvalitet» än övriga hus av motsvarande årgång. Sålunda hade 60 % av de före år 1880 tillkomna ombyggnadshusen centralvärme och 17 % såväl centralvärme som badrum. Antalet bristlägenheter inom denna grupp uppgick visserligen till 12 %, men i icke ombyggda hus av dessa årgångar var motsvarande proportion avsevärt mycket högre. Givetvis visa dock ombyggnadshusen i stort sett en mindre tillfredsställande fördelning på kvalitetsgrupper än trettiotalshusen. De äro däremot — så långt man kan döma av de här använda kvalitetsuppgifterna — snarare bättre än sämre än de hus, som uppförts på tjugotalet och som sedermera icke ombyggts. Av dessa uppgifter får man icke utan vidare dra den slutsatsen, att brister i bostadsbeståndets beskaffenhet i någon större utsträckning lämpligen kunna undanröjas genom ombyggnadsarbeten. De här utnyttjade kvalitetsuppgifterna äro alldeles otillräckliga för ett närmare bedömande av denna fråga. Trots sin ofullständighet visa de emellertid att det finns »bristlägenheter» även i de här redovisade ombyggnadshusen — t. o. m. i sådana, som uppförts under tjugotalet. Det är slutligen i hög grad sannolikt, att företagarna funnit det ekonomiskt fördelaktigt att genom ombyggnad modernisera särskilt sådana fastigheter, som varit speciellt lämpade för ändamålet, emedan de från början varit välbyggda och dessutom tekniskt och ekonomiskt erbjudit ovanligt små svårigheter, då det gällt moderniserings- och ombyggnadsarbeten. Det lilla man i de här anförda uppgifterna kan utläsa angående ombyggnadsarbetenas resultat, tillåter därför icke några bestämda slutsatser angående möjligheterna för en mera omfattande ombyggnadsverksamhet. Av visst intresse i detta sammanhang äro uppgifterna i tabell 5, som utvisar frekvensen av ombyggnadslägenheter i hus med olika byggnadsår. Av 1

Avser hus ombyggda under åren 1920 — 1939.

65 Tabell 5. Sambandet mellan byggnadsår och ombyggnadsfrekvens i städer med över 30 000 invånare (»representativorter») år 1939. Källa: 1939 års allmänna hyres- och bostadsräkning.

okänt år

Samtliga före 1880 1900 1890 1910 1920 1930 lägen1880 —1889 —1899 —1909 —1919 —1929 —1939 heter

5 789

6 761

3 076

5 327

8 661 5 383 8 421 19 606 63 024

5 328

6 694

3 066

5 289

8 565 5 322

73-6 7-5 1S-9

82-8 6-4 10-8

81-8 5-4 12-8

80-2 4-9 14-9

81-5 2-7 15-8

Lägenheter i hus tillkomna

Lägenheter för vilka uppgift om ev. ombyggnad Därav (i %) lägenheter: ej ombyggda sedan 1920 ombyggda 1920 — 29 » 1930-39

88-1 1-9 10-0

8 421 19 606 62 291 94-2 5-8

100-0

89-0 2-5 8-5

samtliga lägenheter för vilka uppgifter erhållits, äro 11 procent inrymda i hus, som ombyggts under åren 1920—1939. För tjugotalshus är siffran av naturliga skäl lägre (6 %). Den når sitt maximum (20 %) för hus uppförda 1890—1899. I åttiotalshusen är ombyggnadsfrekvensen något mindre (18 %) och ännu lägre är den i hus uppförda före 1880 (17 %). Siffrorna måste bedömas under hänsynstagande till att uppgifter om ombyggnad endast lämnats, om denna företagits efter 1920. Med denna reservation synes det berättigat att dra en viktig slutsats ur materialet. Det är endast en förhållandevis begränsad del av det äldre bostadsbeståndet, som det under de senaste båda årtiondena ansetts lönande att underkasta en mera genomgripande ombyggnad — och detta trots att dessa årtionden kännetecknats av en ganska avgörande förändring i anspråken på bostäderna och deras utrustning. I föregående kapitel har särskilt understrukits de krav på sanering av smålägenheter som bli en naturlig följd av en höjd utrymmesstandard. I de fall där en sanering icke motiveras av byggnads tekniska eller stadsplanetekniska skäl utan endast av att överskott på en viss lägenhetstyp kan väntas uppstå genom förskjutningar i efterfrågans inriktning måste en rivning eller fullständig ombyggnad av lägenheterna vara att »bruka större våld än nöden kräver». E n ändrad lägenhetsindelning kan naturligtvis i många fall ske genom ombyggnader där två eller flera smålägenheter sammanslås till en större lägenhet. Mycket talar för att »struktursaneringen» av bostadsbeståndet i ganska stor utsträckning skulle kunna genomföras genom ombyggnader. I samband med ombyggnaden skulle då också en upprustning av lägenhetsstandarden kunna ske. I många fall kommer säkerligen en sådan sammanslagning av smålägenheter att framstå som önskvärd och nödvändig. I Stockholm exempelvis ter sig en sådan sanering som ett naturligt led i en anpassningsprocess till en högre utrymmesstandard. Den stadsplanetekniska saneringen blir i hu5—617520

66 vudstaden av ganska betydande omfattning och den berör främst inre staden. I de centrala stadsdelarna är det naturligt att främst bygga smålägenheter och endast i undantagsfall bostäder avsedda för familjer med barn. Centralt belägna högmoderna smålägenheter komma givetvis alltid att vara starkt efterfrågade. Man kan därför vänta att, när det blir ett överskott på smålägenheter, ledighetsreserven lokaliseras till det bostadsbestånd som ligger relativt decentralt, exempelvis i 1930-talsbebyggelsen i Bromma och Södra Hammarby. Dessa områden äro stadsplanetekniskt lämpliga för familjer med barn och det vore en naturlig utveckling att där belägna ettrumslägenheter byggdes om till större lägenheter. Marknaden kommer sannolikt att framtvinga en utveckling i denna riktning. Ombyggnader som medföra ändrad lägenhetsindelning komma helt säkert att visa sig ändamålsenliga på många andra håll. Det kan nämnas att på ett flertal bruksorter är man redan i färd med att »slå ihop» de gamla bruksbostädernas enkelkök respektive rum och kök, till rymliga lägenheter om 2 eller 3 rum och kök. 1 Man kan alltså förutse en marknadsutveckling av motsatt slag mot den som kännetecknade ombyggnadsföretagen i Stockholm under 1920- och 30talen, då man byggde om gamla stora Östermalmsvåningar och delade upp lägenheterna i moderna smålägenheter. För att utröna dels möjligheterna att vid en sådan lägenhetssammanslagning som här diskuterats få fram godtagbara lägenhetstyper, dels de ekonomiska förutsättningarna för sammanslagningen, har utredningen låtit utföra en utredning omfattande några flerfamiljsfastigheter uppförda under mellankrigstiden. Tre av fastigheterna voro belägna i Stockholm, en i Eskilstuna och en i Södertälje. Resultaten av utredningen redovisas i form av ritningar och en ekonomisk tablå i bilaga 2. Av de i bilagan redovisade planerna framgå att för de här godtyckligt utvalda fastigheterna, det i stort sett gått utmärkt att genomföra en sammanslagning av lägenheterna. Planlösningarna äro i några fall bra, i andra Efter ombyggnader Fastighet

Byggnadsår Lägenhetsnr

I I I . Stockholm

V. Södertälje 1

Årshyra kr. per/m2 inkl. fredsvärme

1932 1925 1928 1936

2 1 1 1 2 3 4 1

Yta efter om- före ombyggbyggnader m." nader 91-0 78-0 66-0 75-0 62-0 38-5 74-5 75-0

23-36 17-30 20-71 18-29 18-93 18-98 18-29 21-51

b. efter ombyggnader 27-17 22-77 26-54 23-27 27-03 25-13 23-42 26-59

Se J. Curman: Industriens Arbetarbostäder, bil. 4, sid. 325. »Förslag till modernisering av nuvarande arbetarbostäder.

67 godtagbara. Det ekonomiska resultatet av ombyggnaden i dessa fall sammanfattas i tablån å föregående sida. Av de tre stockholmsfastigheterna ha de två som äro byggda under tjugotalet ganska låga hyror. Topplånen ha där amorterats. Genom ombyggnaden höjs visserligen hyran i bägge husen med cirka 30 % per m 2 men i huset som byggts 1925 skulle hyran dock icke bli högre än cirka 23 kronor per m 2 , och även i huset som byggts år 1932, där utgångshyran är drygt 20 kronor per m 2 , blir sluthyran så pass låg att ombyggnaden säkert lönar sig. För Eskilstuna och Södertälje där undersökningen avser ett par fastigheter uppförda 1936 respektive 1934 är utgångsläget beträffande hyrorna väsentligt sämre. Det sammanhänger naturligtvis med att dessa fastigheter icke slutamorterat något toppkapital och icke företagit några hyressänkningar. Hyran efter ombyggnaden av dessa fastigheter blir så pass hög, 23—27 kr/m 2 , att det är tveksamt om ombyggnaden är ekonomiskt lönande. Det bör emellertid observeras att ombyggnadskostnaderna här helt utslagits på de lägenheter som beröras av ombyggnaden. Det k a n naturligtvis tänkas att det i praktiken blir lämpligt att i stället fördela ombyggnadskostnaderna på flera lägenheter inom fastigheten och att ombyggnaden därför kan löna sig fastighetsekonomiskt även om den belastar just de berörda lägenheterna för hårt. De anförda exemplen, låt vara att de äro enstaka och kanske icke ens särskilt representativa exempel, peka i alla händelser mot att en sammanslagning av smålägenheter till större lägenheter är möjlig med hänsyn till önskemålen att erhålla goda planlösningar och att den är ekonomiskt genomförbar vid gällande hyresnivå. Utredningen anser det ligga i det allmännas intresse att stödja sådana ombyggnadsföretag som skapa större lägenheter. En sådan rekommendation måste dock förses med en betydande reservation. När det gäller äldre fastigheter som äro belägna i områden som äro i behov av stadsplaneteknisk sanering betyder all ombyggnad av fastigheterna en konservering av fastighetsbeståndet som försvårar eller omöjliggör den önskade rekonstruktionen av stadsplanen. Det är därför nödvändigt att det allmänna på lämpligt sätt skaffar sig kontroll över ombyggnadsverksamheten i saneringsområdena. Utredningen förordar att det statliga stödet till ombyggnadsverksamhet som nu utgår i form av tertiärlån får allmänt utnyttjas för ombyggnad som har karaktär av sanering. Utredningen förutsätter då att med prövning av det statliga stödet skall vara förenat såväl en byggnadsteknisk och fastighetsekonomisk prövning som en prövning av företagets lämplighet med hänsyn till behovet av olika lägenhetstyper och fastighetens läge i stadsplanen. Det förutsätter också en prövning av att stadsplanens kvalitet är fullgod. När det gäller att bedöma den för standardhöjningen erforderliga saneringen ur produktionspolitisk synpunkt spelar det naturligtvis en nära nog

68 avgörande roll, om saneringen har karaktär av rivning och nybyggnad alternativt en fullständig ombyggnad eller av en mindre ombyggnad. Den ombyggnad som här diskuterats, lägenhetssammanslagning, blir givetvis ringa material- och arbetskrävande i jämförelse med nybyggnad. Av de tidigare presenterade kalkylerna ha framgått att 130 000 å 140 000 lägenheter om 1 rum och kök i det nuvarande lägenhetsbeståndet kunna beräknas bli överflödiga vid en högre utrymmesstandard. 1 Behovet av sanering ökar i den mån man — liksom i Stockholmsexemplet härovan — måste räkna med en viss nyproduktion av lägenhetstypen 1 rum och kök, helt lär produktion av sådana lägenheter ju i praktiken icke gå att undvika. Hur stor del av smålägenheterna som kan och bör undanskaffas genom rivning eller fullständig ombyggnad undandrager sig säkert bedömande. Anförda siffror över lägenheternas kvalitet göra det sannolikt att antalet ur byggnadsteknisk synpunkt bristfälliga smålägenheter kan beräknas uppgå till mellan 75 000 och 100 000. En icke obetydlig avgång av smålägenheter kommer vidare alt ske genom att bostadslägenheterna övergå i lokaler. Det skulle under dessa förutsättningar bli utrymme för en sanering i form av sammanslagning berörande säg närmare 50 000 lägenheter om 1 rum och kök, vilket skulle ge till resultat 20 000 å 25 000 »familjebostäder». Kraven på den erforderliga »saneringsvolymen» för att möjliggöra en höjd utrymmesstandard skulle alltså minska icke obetydligt. Även om man icke för perioden fram till 1960 kan vinna mer än cirka 20 000 stora lägenheter så är dock vinsten avsevärd. Härtill får läggas att en del av den byggnadstekniska upprustningen kan komma att ske genom ombyggnader som visserligen äro synnerligen omfattande men dock icke helt motsvara nybyggnad. Ett saneringsprogram omfattande exempelvis 200 000 lägenheter perioden 1946—60 får alltså icke utan vidare jämföras med ett nybyggnadsprogram omfattande samma lägenhetsantal. 2 2.3

Sammanfattning av saneringsbehovet.

Hur många lägenheter som ur kvalitetssynpunkt behöva ersättas under de närmaste 15 åren, bestämmes i första h a n d av de krav, som ställas på lägenheternas standard. Ett relativt begränsat antal lägenheter äro eller kunna väntas bli så undermåliga, att de genom utdömning komma att avgå ur lägenhetsbeståndet, även om bostadsinspektionens möjligheter att ingripa avsevärt förbättras. Man kan dock räkna med att omkring 50 000 lägenheter i det nuvarande bostadsbeståndet äro så undermåliga att de komma att utdömas som bostäder av hälsovårdsnämnderna under åren fram till 1960. 1 Jfr del I, sid. 369 och ovan sid. 32. * Å andra sidan får man hålla i minnet att saneringen — särskilt den stadsplanetekniska saneringen av cityområden — omfattar ett stort antal lokaler av olika slag. Det är därför icke fullt adekvat att endast bedöma saneringsprogrammet genom antalet bostadslägenheter som skall saneras.

69 Totalt måste man räkna med att få byggnadstekniskt »sanera» omkring 150 000 lägenheter åren 1946—60; härtill komma smärre ombyggnader i form av inledande av vatten och avlopp, centralvärme o. s. v. i ett stort antal lägenheter. Antalet lägenheter, som äro belägna i områden, som äro i behov av stadsplaneteknisk sanering, kan icke exakt anges men kan approximativt uppskattas till storleksordningen 200 000 lägenheter. En stor del av de lägenheter, som ovan betecknats som byggnadstekniskt saneringsmogna, äro belägna i de områden, som böra stadsplanetekniskt saneras. Å andra sidan behöva givetvis icke alla fastigheter i de stadsplanetekniskt undermåliga områdena saneras. Kalkylerar man, mera som en gissning, med att de tre grupperna — lägenheter i fastigheter, som äro byggnadstekniskt saneringsmogna men belägna i godtagbara stadsplaner, lägenheter i fastigheter, som äro byggnadstekniskt saneringsmogna och belägna i områden som måste stadsplanetekniskt saneras, samt lägenheter, som utan att vara byggnadstekniskt undermåliga äro belägna i fastigheter, som skola stadsplanetekniskt saneras — tillsammans omfatta över 200 000 lägenheter, ger denna siffra endast uttryck för, att det enligt utredningens mening kräves en sanering av minst denna omfattning, om de mest betydande byggnadstekniska och stadsplanetekniska bristerna i det nuvarande bostadsbeståndet skola kunna vara undanröjda år 1960. Om man helt bortser från kvalitetssynpunkterna och enbart ser till nödvändigheten att efter hand omforma lägenhetsbeståndet, så att trångboddheten kan avskaffas, måste omkring 140 000 lägenheter om ett rum och kök i det nuvarande lägenhetsbeståndet rivas, ombyggas eller användas till annat än bostäder. Den härför erforderliga saneringsverksamheten måste beröra även andra lägenhetstyper och således kräva en väsentligt större saneringsvolym. Sanering är i detta fall emellertid icke detsamma som rivning och nybyggnad, de övertaliga lägenheterna kunna i viss utsträckning sammanslås till större lägenheter eller användas till andra ändamål än bostad. Om de lägenheter, vilka här betecknats som byggnadstekniskt och stadsplanetekniskt saneringsmogna och vilka tillsammans kunna uppskattas till ett par hundra tusen ersättas med fullgoda, rymliga lägenheter, skulle alltså kraven på ökat utrymme åt bostadshushållen i stort sett kunna tillfredsställas. En omfattande sanering av undermåliga lägenheter och undermåliga stadsplaner är ett nödvändigt led i en standardhöjande bostadspolitik. De nuvarande produktionstekniska resurserna tillåta en produktionsvolym i stadssamhällena av cirka 45 000 lägenheter årligen. Med hänsyn till takten i den retarderande hushållstillväxten skulle vid i stort sett oförändrad produktionskapacitet inom byggnadsindustrien under tiden 1946—60 över 200 000 lägenheter i tätorterna kunna saneras. Med anlitande av nuvarande

70 produktiva resurser inom byggnadsindustrien kan alltså den önskade förbättringen av bostadsstandarden uppnås. Utredningen har vidare funnit att såvitt nu kan bedömas, en stabilisering av bostadsproduktionen kring produktionsvolymen 150 000 å 160 000 eldstäder årligen är vad som med hänsyn till den ekonomiska utvecklingen, bostadshushållens betalningsförmåga samt övervinnandet av administrativa och tekniska svårigheter i samband med en mer omfattande saneringsverksamhet, kan anses lämpligt.

KAPITEL 3.

Saneringens hittillsvarande omfattning och k a r a k t ä r . 3.1

Avgången av lägenheter ur bostadsbeståndet åren 1930—1944.

I byggnadsstatistiken redovisas för tätorterna det årliga antalet boningshus (respektive bostadslägenheter), som avgått ur bostadsbeståndet genom rivning eller ombyggnad. Statistiken täcker sålunda icke helt vad som i denna utredning begreppsmässigt hänförts till sanering. Å ena sidan redovisas icke de lägenheter som blivit utdömda eller sådana bostadslägenheter som upprustats till fullgod standard, å andra sidan behöva ombyggnader, som innebära, att bostadslägenheter övergå i butiks-, kontors-, lagerlokaler eller dylikt, icke vara detsamma som sanering — även om bostadslägenheterna försvinna, kan ett stadsplanetekniskt saneringsbehov kvarstå. Med dessa reservationer anger tabell 6 saneringens omfattning i tätorterna åren 1930—1944. Siffrorna avse dels de s. k. gemensamma orterna, där orterna äro desamma under hela redovisningsperioden, dels samtliga tätorter. För sistnämnda år förryckes jämförelsen mellan olika år något genom att nya orter efterhand tillkommit mellan 1930—1944. Tabellen visar, att under tioårsperioden 1930—39 avgick ur bostadsbeståndet i genomsnitt omkring 348 boningshus och 2 400 lägenheter per år. Variationerna mellan enskilda år var relativt betydande. Det lägsta antalet avgångna lägenheter redovisades år 1933, då endast 1 090 lägenheter sanerades, och det största antalet år 1938, då saneringen omfattade 4 150 lägenheter. Det har helt naturligt rått ett ganska utpräglat samband mellan bostadsproduktion och sanering. När efterfrågan på lägenheter varit stor, byggnadsverksamheten livlig och hyresnivån stigande, har det varit lönande att riva gamla fastigheter. Någon utpräglad knapphet på bostadsmarknaden, som kunnat begränsa saneringsverksamheten, har icke förekommit under den behandlade perioden. År 1933, då produktionen dock var mycket obetydlig, utgjorde antalet avgångna lägenheter 7*3 % av bruttoproduktionen i tätorterna, år 1938 var siffran så hög som 10-9 %. Det relativt stora antalet rivna lägenheter detta år utgjorde givetvis en förberedelse till den rekordhöga bostadsproduktionen påföljande år. I början av krigsperioden var saneringsverksamheten för-

72 Tabell 6. Antalet boningshus, respektive lägenheter, som avgått ur bostadsbeståndet genom rivning eller ombyggnad. Städer och stadsliknande samhällen åren 1930—1944. Källa: Byggnadsverksamheten i Sverige.

A r

1930 1931 1932 1933 1934 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1930—39 1940—44 per år

Antal boningshus Gemensamma orter

Samt-

279 192 143 200 338 362 364

288 207 159 253 379 405 409

546 439 191

599 492 246

157 187 233

226 251 291

321 Uga

orter

3 475

267 Antal lägenheter Gemensamma orter

Samtliga orter

2 047 1983 1 512 1 061 1 798 2 673 2 619 2 495 4 052 3139 1700 1966 2 013 1 601 1520

2 071 2 018 1 546 1 093 1 875 2 761 2 704 2 574 4 157 3 344 1881 2 223 2 256 1813 1719

23 379 2 338 8 800 1760

heter i % av bruttoproduktionen motsvarande år Gemensamma orter

BruttoprodukUon, antal lägenheter

Samtliga orter

Gemensamma orter

Samtliga orter

21 785 21667 19 456 13 624 16 938 26 779 29 659 29 584 33 884 40 574 18 546 11 634 20 046 28 320 34 822

22 381 22 620 20 473 14 958 19163 29 764 33 637 33 562 38 074 45 210 20 361 13 596 22 973 31 832 38 943

253 950 25 395

279 842 27 984

113 368 22 674

127 705 25 541

9-4

9-2

9-2 7-8 7-8 10-6 10-0 8-8 8-4 12-0

8-9 7-6 7-3 9-8 9-3 8-0 7-7 10-9

7-7 9-2

7-4 9-2

16-9 10-0 5-6

16-4 9-8 5-7

4-4

4-4

24 143 2 414

9-2

8-6

—

—

9 892 1 978

7-8

7-7

—

—

vånansvärt livlig. Trots rådande bostadsbrist har den varit av ungefär samma omfattning som under början av 1930-talet eller i runt tal 2 000 lägenheter per år. Efter hand som bostadsbristen skärpts har emellertid saneringsverksamheten nedgått. År 1944 var saneringen således endast 4-4 % av den redovisade bruttoproduktionen. Med hänsyn till det stora bostadsunderskottet kan kanske även denna siffra förefalla hög men man måste beakta att större delen av den redovisade saneringen har varit rivning av äldre, undermåliga lägenheter i fastigheter, som fått bereda plats för nya fastigheter med väsentligt ökat antal lägenheter. Antalet lägenheter, som enligt hälsovårdsstadgan äro utdömda eller skulle behöva utdömas, ha kraftigt ökat under de senaste åren och kunna, såsom närmare skall redovisas nedan, för närvarande uppskattas till 20 000 å 30 000. Saneringsverksamheten h a r vidare hållits tillbaka genom att byggnadslånebyrån icke tillåtit så höga tomtkostnader som skulle varit erforderliga för en lönande sanering av bostadshus belägna i städernas centrala delar. Med hänsyn till att den framtida saneringsverksamheten i första hand bör inriktas på de minsta lägenhetstyperna, är det av intresse att studera tabell 7, som anger de åren 1935—1944 avgångna lägenheterna, fördelade

73 Tabell 7. Antal avgångna lägenheter fördelade på lägenheter av olika storlek. Städer och stadsliknande samhällen 1930—1944. Källa: Byggnadsverksamheten i Sverige. D Antal avgångna lägen- enkelrum, 2 och flera 1 rum rum utan och heter enkelkök kök kök

1935.... 1936.... 1937.... 1938 1939 1940.... 1941.... 1942.... 1943 1944

2 761 2 704 2 574 4 157 3 344 1 881 2 223 2 256 1 813 1719

1935—39

15 540

1940—44

8 892

177 190

168 137 153 140 147 165 148 173

24 15 17 31 19 24 27 17 174

154 I

i

2 rum och kök

3 rum och kök

4 rum och kök

5 och flera rum och kök

275 290 283 308 289 278 277 262 257 320

202 218 209 228 242 179 208 216 225 227

122 130 124 128 123 140 122 115 137 126

64 66 77 69 79 71 73 69 58

156 108 126 107 107 153 156 145 137 79

efter storlek. Mellan 1935 och 1939 voro 46 % av de avgångna lägenheterna 1 rum och kök eller mindre, 22 % voro om 2 rum och kök och 32 % hade 3 eller flera rum. Under krigsåren 1940—1944 ha motsvarande siffror varit 46, 21 och 33. Självsaneringen har sålunda till omkring 45 % omfattat lägenheter om högst 1 rum och kök. Det synes sannolikt, att man vid den framtida saneringen i betydligt större utsträckning skall kunna inrikta saneringen på de minsta lägenheterna.

3.2 Saneringens allmänna karaktär.

Ehuru, som anförda siffror visa, avgången av lägenheter ingalunda varit obetydlig under 1930-talet, h a r den varit långt ifrån tillräcklig, för att åstadkomma några mera väsentliga förbättringar i bostadsbeståndet. En fortsatt sanering i samma takt som under 1930-talet innebär att det skulle ta omkring ett århundrade att undanröja de lägenheter, som nu anses saneringsmogna. Härtill kommer emellertid att den sanering, som förekommit, möjliggjorts genom en rad speciella förutsättningar, som icke i samma utsträckning kan väntas föreligga under de närmaste årtiondena. En undersökning av de konkreta fallen av självsanering — d. v. s. sanering på marknadsmässig basis utan stöd från det allmänna — visar, att det endast i undantagsfall varit fråga om att utan förändring i markutnyttjandet ersätta en vanlig bostadsfastighet med en annan bostadsfastighet. I regel har saneringen byggt på speciella förutsättningar. Ofta h a r saneringen möjliggjorts genom en ökning av byggnadsvolymen, som givit en väsentligt högre avkastning i den nya bebyggelsen än i den gamla. Även på andra

74 sätt har stigande markvärden gjort en sanering ekonomiskt lönande. Detta gäller särskilt när den äldre bebyggelsen varit belägen i stadsområden, som genom stadens expansion fått ett särskilt gynnsamt läge; i centrala lägen har den nya fastigheten genom butiksinredning, biograf eller dylikt gjorts särskilt värdefull. I exklusiva bostadsområden, p å hörntomter o. s. v. ha de nya fastigheterna kunnat förränta betydande tomtvärden och en sanering av den äldre omoderna bebyggelsen har varit ekonomiskt fördelaktig. I stort sett har saneringen möjliggjorts genom att avkastningen av den nya bebyggelsen varit extremt hög. Inom städer och stadsområden, där möjligheterna att förränta höga tomtvärden varit begränsade, har någon sanering icke kommit till stånd. Särskilt i de områden, som bebyggdes under slutet av 1800-talet med höghus i slutna kvarter och där gårdarna belamrats med stora hus, saknas för närvarande i de flesta fall ekonomiska möjligheter att genomföra en sanering — i alla händelser en stadsplanetekniskt godtagbar sanering. E n viss avgång av bostadslägenheter har skett genom ingripande från hälsovårdsmyndigheterna i form av utdömning m. m. Först genom de ändringar i hälsovårdsstadgan, som genomfördes år 1937, skapades förutsättningar för att genom utdömning utmönstra undermåliga lägenheter ur bostadsbeståndet. Bostadsinspektionen hade emellertid ännu vid krigsutbrottet icke hunnit organiseras, så att den verkade effektivt på alla orter. I fortsättningen skall hälsovårdsnämndernas bostadsövervakning bli föremål för ingående kommentarer i anslutning till en av utredningen företagen enquéte. Här skall därför bara anföras några data över hälsovårdsnämndernas arbete under 1930-talet. Tabell 8 redovisar en bearbetning, som utförts på grundval av hälsovårdsnämndernas rapporter till medicinalstyrelsen rörande bostadsövervakningen. Materialet omfattar huvuddelen av stadssamhällena i Sverige, exklusive Stockholm. Hälsovårdsnämndens ingripande på annat sätt än genom råd och anvisningar i samband med bostadsinspektion — vilket sannolikt är det vanligaste — medförde åtgärder rörande 5 147 lägenheter år 1939 och 2 326 respektive 2 119 lägenheter åren 1941 och 1942. Nära hälften av åtgärderna dessa år bestod av föreläggande att avhjälpa rådande missförhållanden. Antalet utdömda och utrymda lägenheter utgjorde 831 år 1939, 373 år 1941 och 319 år 1942. 3.3

Den hittillsvarande saneringens stadsplanetekniska karaktär.

Med några få undantag har all sanering, som hittills företagits, motiverats enbart av byggnadstekniska brister hos bostäderna. Endast i undantagsfall torde saneringen ha medfört några förbättringar i stadsplanen. Undantagen utgöras främst av den sanering, som skett i trafikreglerande syfte. I enstaka fall har även förbättring i stadsplanen vunnits genom att centralt be-

75 Tabell 8. A n t a l e t a v h ä l s o v å r d s n ä m n d e r n a i s t a d s s a m h ä l l e n a u t d ö m d a lägenheter å r e n 1 9 3 9 , 1 9 4 1 o c h 1 9 4 2 , fördelade efter ingripandets karaktär. K ä l l a : Till Medicinalstyrelsen insända årsrapporter. Hälsovårdsnämndens åtgärder m. m.

Antal

lägenheter

1. Utdömda och u t r y m d a 2. Utdömda med uppskov 3. Föreläggande enligt 8 § 8 mom. och 43 § 7 mom. 1 4. Utfärdat förbud enligt 8 § 4 mom 5. Uppskov 6. Utrymda i samband med föreläggande

831 272 2 753 575 465 251

319 285 1 000 264 102 149

7. Summa lägenheter föremål för åtgärder

5 147

373 246 994 328 212 173 2 326

2 119

8. Antal hälsovårdsnämnder (orter) 9. Totala antalet lägenheter 7 i % av 9

302 617 200 0-8

1 Enligt dessa paragrafer äger hälsovårdsnämnderna förelägga viss tid, inom vilken konstaterade bristfälligheter ifråga om bostaden skola vara rättade. 2 Stadssamhällen exkl. Stockholm.

lägen kåkbebyggelse ersatts av en bebyggelse, som ehuru den inneburit högre markutnyttjande, varit mer ändamålsenlig än den gamla. Det ligger i sakens natur, att om en stadsplaneteknisk sanering skall få avsedd betydelse, måste omregleringen av bebyggelsen omfatta större områden — ett eller flera kvarter eller delar av kvarter — och genomföras relativt snabbt. Den hittillsvarande saneringen har som nämnts nästan undantagslöst varit punktsanering och omfattat enskilda byggnader. På områden, för vilka man, med utnyttjande av de möjligheter 1931 års stadsplanelag ger, uppgjort nya stadsplaner, som avsett att undanröja de svåraste missförhållandena, har det genom punktvis sanering uppstått en blandning av gammal och ny bebyggelse, som långtifrån alltid inneburit någon stadsplaneteknisk förbättring. Några möjligheter att påskynda genomförandet av de nya planerna ha icke funnits. Exempel på sådan stadsplanetekniskt mindre lämplig blandning av gammal och ny bebyggelse finnas i de flesta städer. Särskilt allvarligt ur stadsplanesynpunkt är emellertid att de flesta gällande stadsplaner för områden med saneringsmogen bebyggelse icke uppfylla de krav, som m a n rimligen bör ställa på utformningen av bebyggelse på välbelägen, värdefull mark. Den stadsplanetekniskt låga kvaliteten på gällande stadsplaner för redan bebyggda områden sammanhänger med att stadsplaneraren vid en omarbetning av den äldre planen på ett avgörande sätt varit bunden av denna plan. 1931 års stadsplanelag förutsatte visserligen att nya och bättre stadsplaner skulle upprättas för gamla kvarter och så har också skett i relativt stor utsträckning. I de talrika fall, där behovet av stadsplaneteknisk sanering uppstått genom för hårt markutnyttjande, ha emellertid dessa saneringsplaner endast kunnat medföra smärre förbättringar och det har varit långt till en förstklassig standard. De som svarat

76 Blid 9. Borås, Stora Brogatan. Den äldre bebyggelsen ulgöres av smala byggnadskroppar, trähus i en och tvä våningar, stenhus i regel i tre våningar. Gällande stadsplaner tillåter tjocka huskroppar i sex våningvr.

för planeringen ha varit tvungna att utgå från ett i huvudsak oförändrat markutnyttjande. Att stadsplaneraren icke haft någon möjlighet alt genomgripande omgestalta kvarteren utan varit bunden av de gamla tomtgränserna har naturligtvis även varit en bidragande orsak till det mindre goda resultatet. Det sätt, på vilket man fått angripa problemet i de saneringsplaner, som upprättats efter 1931, kan belysas genom följande exempel avseende förhållandena i Stockholm. »Den väg, man haft att gå för att uppnå bättre förhållanden i de gamla kvarteren, har varit att i allt väsentligt avlysa ett återuppförande av den gamla gårdsbebyggelsen, vare sig den utgöres av flyglar i tomtgränserna, s. k. halvhus, av T-hus eller andra utbyggnader från gatuhusen eller av självständiga gårdshus längre in på tomterna. Att skapa en stor, sammanhängande fri yta inom kvarteret är att bereda de kringliggande bostäderna tillgång till ljus och i möjligaste mån sol. Det är också av vikt för trevnaden, att utsikten mot gården göres så tilltalande som möjligt, och därvid är grönskan den bästa hjälpen. Men här resa sig ofta svåra hinder. Ju mer man närmar sig centrum, dess större blir behovet att utnyttja även gårdsutrymmet för varjehanda ändamål.» 1 1 S. Westholm: De gamla Stockholmskvarterens framtid. S:t Eriks Årsbok 1941, sid 180 ff.

77 Stockholm del av Östermalm Stadsplaner gällande I9<i0

Skata I'IOOO

Bild 10. Stockholm, gällande stadsplan — »saneringsplan» — för sex kvarter på Östermalm. Denna del av Östermalm är studerad som typexempel i kap. 5 och bilaga 1.

78 Då man vid uppgörandet av den nj'a planen icke ansett sig kunna minska »tomtvärdet», har det i fall av den karaktär, som här beskrivits, varit nödvändigt att öka byggnadsvolymen i gatufastigheten som kompensation för den borttagna rätten till gårdsbebyggelse. Ofta h a r det dock varit möjligt att något minska den totala byggnadsvolymen. Härvid har man sökt — och i viss mån lyckats — vinna förståelse för följande synpunkter: »Av lätt insedda skäl ställer sig räntabiliteten av det nedlagda kapitalet helt annorlunda vid ett bebyggande med flyglar och andra gårdshus än vid ett koncentrerat bebyggande, där hela byggnadsmassan kan samlas på en mindre grundyta under ett enda tak och betjänas av en enda trappa, en hiss etc. Härtill kommer — och detta kan i framtiden visa sig avgörande — att bostadsvärdet blir ett annat inom en fastighet, där samtliga lägenheter befinna sig i ett högvärdigt gatuhus med fritt läge mot ett samlat öppet gårdsområde, än om lägenheterna fördelats på två eller flera hus med sämre dagerförhållanden och sämre utsikt.» 1 Det behöver knappast understrykas, att de saneringsplaner, som gjorts upp under försök att tillfredsställa fastighetsägarnas krav på att den nya stadsplanen skall ge oförändrat tomtvärde, även med tillämpande av ovannämnda regler icke kunnat bli annat än kompromisser. Någon möjlighet att framlägga den stadsplanetekniskt bästa tänkbara lösningen har icke funnits. I sin verksamhetsberättelse av år 1936 framhåller byggnadsnämnden i Stockholm följande: »Det 50-tal kvartersplaner, som fastställts under året, representerar ej lika många förut oreglerade kvarter. I åtskilliga fall har fastställelsen gällt justeringar av äldre saneringsplaner, som redan funnits otjänliga såsom norm för ett attraktivt bebyggande. Dessa planer, som vid framläggandet i många fall rönte starkt motstånd från fastighetsägarna såsom innebärande en alltför kraftig reduktion av den gamla byggnadsrätten, ter sig redan nu föga lockande för framsynta byggnadsföretagare, icke på grund av för snävt tillmätt byggnadssätt utan därför att det räknats med ett alltför hårt utnyttjande av tomterna med därav följande trista omgivningar och ett komplicerat och dyrbart byggnadssätt, som icke lämnar fullgott resultat.» Några år senare te sig svårigheterna att få kvalitativt godtagbara planer genomförda med gällande lagstiftning oöverstigliga. Nämnden anför: »Ett betydande antal äldre kvarter har sålunda reglerats med hänsyn till ett framtida bebyggande, men ännu återstår mycket, och det är av vikt, att arbetet bedrives så, att goda förutsättningar skapas för den byggnadsverksamhet i större skala inom de åldrande stadsdelarna, som snart nog kan förväntas. När kronans område på Konradsberg och Marieberg exploaterats och en gräns blivit satt för Ladugårdsgärdes bebyggande, blir den inre stadens byggnadsverksamhet hänvisad till ombyggnader och sådana nybyggnader, som förutsätta rivning av äldre hus. Sannolikt kommer denna form 1

Westholm a. a., sid. 182.

79 av byggnadsverksamhet då att taga betydande omfattning, och det sätt varpå den sker blir bestämmande för den inre stadens framtida gestaltning. Det är därför av stor vikt, att de kvartersplaner, som nu läggas upp, också motsvara framtidens krav i den mån dessa nu kunna förutses, och lika viktigt är, att ägarne av de gamla fastigheterna medan det ännu är tid söka nedbringa fastigheternas skuldbörda, så att icke denna kommer att resa hinder mot en hastig och grundlig förnyelse, som är förutsättningen för att de gamla stadsdelarna skola kunna hålla jämna steg med de framstormande nya bostadsområdena utom stadens gamla gränser. Genomförandet av denna åtgärd ter sig för många fastighetsägare som en orättvis och godtycklig reduktion särskilt därför att den icke drabbar alla lika. Visserligen strävar man efter bästa förmåga finna medel att utjämna skiljaktigheterna, men i många fall möta oöverkomliga svårigheter, och där man söker ernå en utjämning genom att driva våningsantalet väsentligt upp över den gamla normen blir följden ofta den, att vissa tomter komma i besittning av långt större förmåner än de förut kunnat räkna med. Det är utan tvivel önskvärt att lagstiftningen måtte finna medel att avhjälpa denna brist.» Vad som i de citerade avsnitten framhålles rörande Stockholms »saneringsplaner», att de framlagda lösningarna äro otillfredsställande kompromisser, förorsakade av tvånget att i huvudsak bibehålla oförändrad byggnadsvolym, att ta hänsyn till gällande ägoförhållanden och till markens nuvarande disposition, att stadsplanen avser endast ett kvarter e t c , alla dessa faktorer ha i större eller mindre utsträckning gjort sig gällande även i övriga städer. Den kanske allvarligaste olägenheten av att man icke kunnat vidtaga större förändringar i stadsplanen, i byggnadskropparnas läge och storlek, består i att m a n icke kan skapa fullgoda lägenheter i de huskroppar, som de äldre stadsplanerna tillåta eller framtvinga. De krav på lägenheternas planlösning, genomgående lägenheter e t c , som allmänt accepterats i bostadsproduktionen under de senaste åren och bland annat upprätthållits vid den statliga kreditgivningen, kunna ofta icke tillgodoses i de saneringsplaner, som hittills uppgjorts.

KAPITEL 4.

Stadsplanetekniska

och sociala krav på ny bebyggelse vid sanering.

Den stadsplanemässiga saneringen består i, att en ny stadsplan genomföres, vilken bättre tillgodoser sociala, hygieniska och stadsplanetekniska krav än vad den befintliga bebyggelsen gör. I ordets vidaste bemärkelse innefattar den stadsplanemässiga saneringen en rationalisering av en stads organisation. I den mån den inbördes förläggningen av områden för skilda funktioner icke är lämplig och förbindelserna mellan dem icke äro ändamålsenliga, bör rivnings- och nybyggnadsverksamheten planeras så att en sanering i detta avseende främjas. Saneringen i denna bemärkelse blir ett led i realiserandet av en allmän generalplan för samhällets utbyggnad och stadsbyggnadsmässiga förkovran, och som grund för en sådan generalplan måste ligga undersökningar rörande den sannolika utvecklingen av samhällets näringsliv, befolkningsstruktur, sociala och ekonomiska förhållanden. Det kan inte formuleras några fixerade krav för den allmänna stadsplanemässiga organisationen av ett samhälle. Härvidlag gäller endast vissa generella principer: beaktandet av naturgeografiska och kulturella förutsättningar, åtskiljandet av bostadsområden och större arbetsområden, eftersträvandet av minsta möjliga transporter av varor och arbetskraft, differentiering av trafiken och, i fråga om större samhällen, en inre uppdelning av dem i mindre enheter med förutsättningar att i vissa avseenden fungera självständigt. I sin mer inskränkta bemärkelse skall den stadsplanetekniska saneringen vara ett led i förbättrandet av bostädernas och arbetsplatsernas miljö. Bostadsstandarden är konstituerad av (a) bostädernas storlek (rymlighetsstandarden), (b) deras utrustning och tekniska kvalitet, (c) deras inre disposition, (d) deras orientering och tillgång på ljus och sol, samt (e) den komplettering de ha i utomhusutrymmen och gemensamhetsanläggningar. Av dessa förhållanden äro de under (d) och (e) upptagna av rent stadsplanemässig karaktär, men även den inre dispositionen är till viss del

SI avhängig av stadsplanens utformning, i det den är beroende av byggnadskropparnas dimensioner. Strävandena att höja bostadsstandarden ha att ta sikte på alla de olika faktorerna. I den kamp för bättre bostäder, som sedan länge pågår här i landet, ha hittills mer markerade framsteg kunnat noteras främst i fråga om lägenheternas tekniska utrustning och den stadsplanemässiga standarden i nyplanerade områden. Beträffande höjningen av utrymmesstandarden har det förelegat ett relativt mer svåröverkomligt motstånd, och framstegen ha varit mindre. Intresset är emellertid numera främst inriktat på denna sida av problemet, och en ökning av bostadsutrymmet per individ framstår som ett väsentligt mål för bostadspolitiken. Behovet av fortsatta framsteg även inom andra områden, som äro av betydelse för bostadsstandarden, får för den skull icke glömmas bort. Det har emellertid icke saknats tendenser att med kravet på högre utrymmesstandard som motiv söka köpa lägre bostadskostnader genom att uppgiva stadsplanemässiga kvalitetskrav, vilka under loppet av det senaste decenniet blivit allmänt accepterade och som sammanfalla med en äldre, på många orter aldrig bruten tradition. Det är därför av vikt att vissa målsättningar bli formulerade beträffande den stadsplanemässiga standarden lika väl som i fråga om utrymmesstandarden. Detta har giltighet för stadsbyggandet överhuvud taget, men det är speciellt betydelsefullt då det gäller saneringsstadsplaner, vilkas syfte ju direkt är att åstadkomma bättre stadsplanemässiga förhållanden än nu rådande. Problemet blir också i dessa fall särskilt ömtåligt, därigenom att de existerande förhållandena äro så växlande och i vissa fall så väsentligt avvika från de principer, som nu för tiden pläga tillämpas vid nyplanering, och därigenom att önskemålen om ett gynnsamt ekonomiskt resultat av saneringen många gånger göra det lockande att acceptera en lägre standard än som i och för sig hade varit önskvärd. Det bör vid bedömandet av dessa frågor också beaktas, att det i nuvarande situation understundom kan visa sig omöjligt att på ett ekonomiskt sätt realisera en bebyggelse, som ur övriga stadsplanemässiga och sociala synpunkter förefaller att vara den för orten riktigaste. Så ställa sig exempelvis för närvarande tvåvåningshus i många fall så väsentligt mycket dyrare än högre hus, alt en mer omfattande användning av tvåvåningsbebyggelse icke kan rekommenderas. På grund av tvåvåningshusens stora fördelar framstår det emellertid som en väsentlig uppgift att finna vägar för att pressa ned deras byggnadskostnader. Sådana speciella förhållanden, vilka icke måste förutsättas bli bestående, kunna å andra sidan icke få bli bestämmande för standarden vid en planering på något längre sikt. Några mer i detalj preciserade eller i exakta siffror uttryckta stadsplanetekniska standardkrav kunna i allmänhet icke lämnas här. överhuvud taget saknas i alltför hög grad sådana fasta normer för stadsplanearbetet i 6—617520

82 Sverige, och en sammanfattande utredning, resulterande i officiella anvisningar för vad som i kvalitativt avseende skall krävas av en stadsplan, är önskvärd. I det följande skola de för en normering bestämmande principiella synpunkterna diskuteras. Enskilda bostadsområden skola efter saneringen erbjuda en tillfredsställande försörjning med gemensamhetsanläggningar: parker, lekplatser, idrottsanläggningar, skolor, lekskolor, föreningslokaler, kulturella institutioner, nöjeslökaler och butiker. De krav, som därvid skola uppfyllas, äro i princip de samma som för nya stadsområden. Utbildandet av lokala centra som samlingspunkter för olika stadsdelar bör eftersträvas i större städer. Tillräcklig mark för alla gemensamhetsanläggningar måste frigöras genom saneringen. Behövliga arealer för sådana allmänna ändamål skola beräknas med utgångspunkt från antalet blivande invånare i olika åldrar, och bedömningsgrunderna skola vara desamma som vid planering av nya bostadsområden, framförallt får kravet på god solbelysning för lekplatser och skolor icke eftersättas. De mest påtagliga stadsplanetekniska olägenheterna i äldre stadsdelar sammanhänga vanligen med en alltför hög exploateringsgrad eller en alltför tät bebyggelse, och frågan om vilka krav, som vid en sanering skola ställas på exploateringsgrad och rymlighet äro av stor vikt. För de äldre delarna av många mindre och medelstora städer har det under det senaste årtiondet utarbetats och fastställts stadsplaner, som betecknats såsom saneringsplaner, men vilka, om de bli genomförda, komma att försämra de sociala och hygieniska förhållandena. De innebära väl ofta inskränkningar i den byggnadsrätt, som de berörda fastigheterna hade enligt tidigare gällande föreskrifter, och de hindra således eventuellt en ändå sämre bebyggelse än den, som de givit eller kunna befaras ge upphov till. Om nybyggnader efter sådana planer, vilket väl ofta är fallet, ersätta hus med dålig kvalitet, innebär planens genomförande en byggnadsteknisk sanering. Men sedan den nya bebyggelsen åldrats och byggnadstekniska brister adderat sig till de stadsplanetekniska, kommer resultatet att bli ett sämre totaltillstånd än det, som skulle förbättras. Anledningen till att planer av detta slag blivit upprättade torde vara att man ansett sig böra ta hänsyn till den tidigare byggnadsrätten, oavsett om denna tagits i anspråk av fastighetsägarna eller ej, oberoende av om behovet av byggnadsvolym är stort eller litet, och framför vad som ur sociala synpunkter kan framstå som önskvärt. Framför allt i de mindre städerna, men det förekommer också i de största städerna, är det vanligt, att den formella byggnadsrätten på en tomt inte tagits helt i anspråk. Så länge det inte byggdes egentliga hyreshus, var det respektive tomtägares eget behov av utrymmen för bostad och rörelse som bestämde bebyggelsens omfattning, och även där man byggde hyreshus i rent

83 Blid 11. Hälsingborg, Kullagiilan. Brandgavlarna rätten uppenbart för stor jör behoven.

ha ställ nakna i nära femtio år.

Byggnads-

spekulationssyfte hölls markutnyttjandet ofta nere av tomtägarens bristande förmåga att investera större kapital i en byggnad eller av det skälet att lägenheter i ett hårdare exploaterat kvarter inom en tidigare rymligt bebyggd stad inte skulle ha rönt den efterfrågan från en köpkraftig publik, som kunde påräknas vid ett måttfullare markutnyttjande. I många städer finnas emellertid enstaka hårt utnyttjade fastigheter, vilkas byggnader resa sig högt över den övriga lågbebyggelsen. Uppenbarligen har efterfrågan på lägenheter inte varit stor nog att tillåta en liknande bebyggelse också på de andra tomterna. Ur estetisk synpunkt betyda dessa enstaka hårt utnyttjade fastigheter ofta ett mycket störande inslag i bebyggelsen. Sådana exempel ge tydligt uttryck för en bristande överensstämmelse mellan formell byggnadsrätt och det faktiska behovet av byggnadsvolym.

81 Behovet av byggnadsvolym i saneringsområdena är beroende på stadens allmänna utveckling. Invånareantal och befolkningssammansättning ger totalbehovet av bostäder av olika art vid en viss bostadsstandard. Stadens näringsstruktur och antalet företag och arbetare av skilda slag bestämma den erforderliga omfattningen av bebyggelsen för handels- och industriändamål. Totala behovet av lokaler för cityändamål, det vill säga för verksamheter beroende av ett läge i stadens centrum, är begränsat, och det torde vara regel att den saneringsmogna bebyggelsen omfattar större del av staden än som kan bli tagen i anspråk av cityföretagen. Dessa kräva en annan utformning av bebyggelsen och andra dimensioner på huskropparna än ordinär bostadsbebyggelse. I saneringsplanerna bör därför inte större del av bebyggelsen utformas för cityändamål än som verkligen kan tänkas bli tagen i anspråk därför. På samma sätt är behovet av bostäder av den art, som kan ifrågakomma i de centrala stadsdelarna, ofta relativt begränsat. I medelstora och större städer torde de inre delarna i allmänhet inte kunna ge lika goda betingelser för familjer med barn, som de utanför liggande, yngre stadsdelarna. Småhushållen ställa mindre krav p å rymlighet i stadsplanen än barnfamiljerna, och då många skäl kunna tala för en jämförelsevis tätare bebyggelse i stadskärnan än i ytterområdena är det naturligt att bebyggelsen i den förra i relativt stor utsträckning kommer att inrymma lägenheter just för en- och tvåpersonershushållen. Även här gäller det att se till vid upprättandet av saneringsplanerna att den huvudsakligen för dessa hushållskategorier anpassade bebyggelsen inte överdimensioneras. Om vid en lämplig utformning av bebyggelsen för de erforderliga citylokalerna och för lägenheterna för småhushåll denna inte tar i anspråk hela det saneringsmogna partiet av staden, så bör återstoden saneras med en bebyggelse svarande mot barnhushållens högre krav på rymlighet. Om dessa regler inte iakttas vid upprättandet av en saneringsplan, utan det i den tillätes en byggnadsvolym, som är avsevärt större än det verkliga behovet, k a n följden bli ungefär densamma, som skildrats ovan i fråga om den äldre bebyggelsen. Efterfrågan på moderna lokaler kan således bli tillfredsställd, redan då den nya stadsplanen har genomförts för endast ett mindre antal fastigheter, och ombyggnadsverksamheten försvåras och fördröjes då för de fastigheter, som inte ha hunnit bli nybebyggda innan marknaden mättats. Om en större del av saneringen genomföres på en gång kan den för stora byggnadsrätten också leda till att den totala utbyggda volymen där blir större än önskvärt, så att antingen lägenheter få stå tomma, eller också den nyproduktion i ytterområdena, som kunnat ge bättre familjebostäder och en eljest naturligare utveckling av samhället, hämmas. I exempelvis Stockholm har den tidigare byggnadsrätten, vilken där i regel blivit helt eller i det närmaste helt utnyttjad, också varit normgivande vid upprättandet av saneringsplaner. Genom en omdimensionering av bygg-

85 Bild 12. Stockholm, AMasstaden. Ett av Stockholms tätast befolkade områden, med ca 1 300 invånare per hektar (1930) och med exploateringstal 2,2; området ör bebyggt enligt stadsplan fastställd år 1926. Ur sladsplanetekniska synpunkter saneringsmoget.

nadsvolymen har vunnits förbättrade förhållanden, men bibehållandet av den intensiva exploateringen har uteslutit en enligt nutida begrepp fullgod bostadsbebyggelse. Ur stadsplaneteknisk synpunkt är det alltså under alla förhållanden olämpligt att ta den nuvarande byggnadsrätten till utgångspunkt för planläggningen. Utgångspunkten vid upprättandet av en saneringsplan måste i stället vara dels det verkliga behovet av byggnadsvolym, dels, att det skall åstadkommas en viss stadsplaneteknisk kvalitet. Man k a n icke på förhand fastslå några för alla fall gemensamma kvalitetsnormer. Det kan t. ex. anges som önskvärt, att alla familjer med barn bereds bostäder i friliggande enfamiljshus, och att andra bostäder i varje fall skall tillförsäkras en viss öppenhet e t c , och sådana önskemål kanske kunna tillgodoses i små samhällen. I de största städerna skulle det däremot för närvarande vara en uppenbar orimlighet att resa sådana krav. Där är kravet på en viss koncentration berättigat med hänsyn till de långa resor och transporter, som eljest skulle bli nödvändiga. Fordringarna på öppenhet i bebyggelsen måste ständigt vägas mot de legitima krav på koncentra-

tion, som kunna finnas. Dessa äro större ju större staden är och göra sig framför allt gällande beträffande citykvarteren. Denna den sanerade bebyggelsens anpassning efter stadens storlek tar sig också lätt uttryck i dess anslutning till den befintliga bebyggelsearten. Ur stadsbildssynpunkt är det en fördel vid en omdaning i etapper av ett stadsområde, om de nya husen foga in sig i bebyggelsen utan att bryta mot den bestående arten och skalan. Om ett större stadsparti saneras i ett sammanhang, spela sådana synpunkter mindre roll. Men också i ett sådant fall kan det ha ett visst värde, att gestalta den nya bebyggelsen med hänsyn till vad som är byggnadstradition för orten eller som skänkt området en viss särprägel. Avvägningen mellan kravet på öppenhet och behovet av koncentration måste grundas på en behovsprövning, som måste gälla hela stadens bebyggelse. Man återkommer alltså även inför detta problem till behovet av en generalplan för samhället. Medan det framtida exploateringstalet för ett saneringsområde således icke bör generellt bestämmas, synes däremot ett med hänsyn till belysningsförhållandena önskvärt maximiförhållande mellan hushöjd och husavstånd böra lända till efterrättelse. Det finns icke anledning att vid saneringen följa andra regler i detta avseende än vid nybyggnadsverksamheten. Kraven på minsta husavstånd i förhållande till hushöjden måste variera med hänsyn till bebyggelsearten. Man kan tillåta mindre husavstånd vid punkthus eller korta byggnadslängor än vid långa sådana, och måtten måste vara större vid en sluten eller delvis sluten bebyggelse än vid ren lamellbebyggelse. Terrängens beskaffenhet kan inverka på vilka fordringar som böra upprätthållas. Hälsovårdsstadgan likställer i allmänhet bostäder och arbetslokaler, och principiellt borde väl inte heller göras någon skillnad mellan dessa kategorier i fråga om anspråken på dagsljus och solbelysning. Det utgångsläge, som ges av existerande förhållanden, gör dock att man för närvarande i praktiken torde tvingas acceptera en jämförelsevis lägre standard för arbetslokalerna, och kraven synas också kunna ställas lägre för bostäder avsedda för familjer utan barn än för egentliga familjebostäder. I de provundersökningar, som skola refereras i nästa kapitel, har ett husavstånd svarande mot dubbla hushöjden satts som miniminorm. Vid gavlar eller eljest vid korta motliggande fasadpartier har dock tillåtits ett avstånd lika med hushöjden. Där husavståndet på en byggnads ena sida avsevärt överstiger den nämnda normen, har det vidare ansetts att man på den andra sidan kan få gå ned till ett mindre mått under förutsättning att det inte läggs några ensidiga lägenheter åt det hållet. Den utredning om lämpliga stadsplanenormer, vars önskvärdhet ovan framhållits, kan givetvis komma att leda till andra måttregler, men de här refererade kraven torde ge en anvisning om den kvalitativa nivå, som under alla förhållanden bör upprätthållas. Hur stor hushöjd, som skall tillåtas, är en fråga, som i högsta grad måste

87 Bild 13. Norrköping, Skcppargatan. Gatans oändlighetsperspektiv kan accepteras endast under förutsättning av en måttfull skala och variation i den enskilda bebyggelspn.

bedömas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall. Här måste hänsyn tas till rådande byggnadsförhållanden på orten, till tradition och befintlig miljö, men även frånsett detta till arkitektoniska och stadsbildsmässiga krav. Det föreligger en viss risk för, att den nya bebyggelsen kan bli enformig och tråkig, och att den variation och livfullhet i gatubilderna, som nu finns i många fall och som är en följd av de skilda husens utformning för speciella behov och tillkomst under skilda tider, kommer att försvinna vid en enhetligt planlagd och under relativt kort tid genomförd sanering. En med hänsyn till stadsbilden omsorgsfull utformning av saneringsplanerna är därför nödvändig och frågan om vilka hushöjder, som skola tillämpas, måste icke minst ses ur arkitektonisk synpunkt. Våra mindre städer äga i många fall en utpräglad lågbebyggelse, där enoch tvåvåningshusen dominera och där redan ett trevåningshus lätt bryter sig ur skalan. Kraven på markutnyttjande torde sällan behöva bli större i samband med saneringar av sådana städer, än att man för den delen väl kan räkna med en ny bebyggelse i två våningar, och det kan förmodas att det i en del fall också skall visa sig svårt att utforma planen för högre hus utan att antingen eftersätta kraven på öppenhet och god belysning eller frångå den existerande kvartersindelningen. Ur social synpunkt k a n det med goda skäl hävdas, att man bör eftersträva så god kontakt som möjligt mellan lägenheterna och marken, och tvåvåningshuset är av denna anled-

88 ning i och för sig att föredra framför hustyper med större våningsantal. Där inte undergrundens dåliga bärighet ger speciellt företräde för det lättare tvåvåningshuset torde detta emellertid i regel komma att ge högre byggnadskostnader än ett hus i fler våningar och i dagens läge ställer sig som framhållits tvåvåningshuset ur ekonomisk synpunkt ogynnsamt. Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas att radhuset i två våningar är en socialt mycket högvärdig bostadsform, vilken i vissa fall bör kunna komma till användning vid saneringar i småstäderna. Radhuset ger den direkta kontakt mellan varje lägenhet och marken, som är av betydelse framför allt för barnens lekmöjligheter. Det ger möjlighet att förse varje bostad med ett verkligt uterum och gör de boende mindre beroende och mer ostörda av sina grannar än i en vanlig hyreshuslägenhet. Det markutnyttjande, som kan komma i fråga vid radhusbebyggelse, torde väl svara mot vad som kan begäras i en mindre stad, i varje fall utanför de egentliga affärskvarteren. Där en högre exploateringsgrad måste tillämpas eller där det vid den tidpunkt då saneringen skall ske, av ekonomiska skäl är omöjligt att bygga tvåvåningshus, böra i första hand tre- och fyravåningshus komma i fråga. De förra äro med hänsyn till trevnad och bekvämlighet principiellt att föredra, men de senare äga ett företräde i sin goda ekonomi och de äga också i en del medelstora städer en viss tradition. Ibland kan det vara motiverat i de medelstora städerna med höghusbebyggelse. I de största städerna kan den behöva tillgripas. Till vilken höjd bostadshusen därvid böra begränsas uppåt bör väl icke generellt bestämmas. Vid provundersökningarna sattes maximala våningsantalet till 8. Det kan nämligen hävdas att varje bostadslägenhet skall kunna utrymmas på två skilda vägar, och detta krav kan upprätthållas antingen genom att alla lägenheter få tillgång till två trappor eller genom att de kunna utrymmas fönstervägen med hjälp av brandstege. Anordningen med två trappor blir dyrbar, om inte lägenheterna byggs ensidiga kring en korridor, vilket av sociala och hygieniska skäl är olämpligt för åtminstone familjebostäder. Man bör således för närvarande räkna med att utrymning skall kunna ske fönstervägen, och räddning på brandstege kan inte med fördel ske från större höjd än ca 24 meter, vilket svarar mot 8, högst 9 våningar. En byggnad med enbart smålägenheter ordnade utefter en korridor i förbindelse med mer än en trappa bör däremot kunna tillåtas med större höjd. Det måste förutsättas att i lamellhus alla lägenheter om tre eller flera eldstäder skola göras genomgående. Mindre lägenheter, som ej böra komma i fråga för familjer med barn, kunna göras ensidiga under förutsättning att de läggas mot soligt väderstreck. I lamellhus, som tillfölje sin höjd måste innehålla hiss, och där det således ur ekonomisk synpunkt är önskvärt att få in mer än två lägenheter per trapplan, kan det vid varje trapplan förutom två större, genomgående lägenheter, tillåtas en ensidig, mindre lägenhet

89 Bild 14. Kvarnholmen, Xaeka. Man kan med radhus få ett för mindre orter tillräckligt högt markutnyttjande och därigenom undvika de för dessa miljöer i regel främmande trevånings hyreshusen. Denna anläggning i en våning har ett neltoexploateringstal av 0,24. (Kooperativa förbundets arkitektkontor.)

eller eventuellt två enkelrum. I byggnadskroppar med enbart smålägenheter kunna givetvis tillåtas fler lägenheter per trapplan. Likaså kan i ett punkthus tillåtas upp till fyra större lägenheter förutom eventuella enrumslägenheter eller enkelrum. Hörnlägenheterna i ett punkthus kunna dock icke i kvalitativt avseende jämställas med genomgående lägenheter, och för familjebostäder synes punkthuset i dess vanliga form böra tillgripas endast i undantagsfall och om stora fördelar i andra avseenden stå alt vinna därmed. En punkthustyp, som ger lägenheter av betydligt högre kvalitet än det hittills normala punkthuset, är det så kallade stjärnhuset med tre genomgående lägenheter vid varje trapplan (bild 15). Husdjupet bör givetvis avpassas till vad som ger goda lägenhetstyper. Kravet på genomgående lägenheter gör stora husdjup olämpliga. Skall man kunna lägga in en ensidig tredje lägenhet vid trapplanet är å andra sidan de utpräglade smalhusens mått på omkring 9 meter eller därunder alltför små. I de följande saneringsexemplen har det arbetats med ett husdjup på 12 meter vid genomgående lägenheter och 15 meter för byggnader med enbart ensidiga smålägenheter. Det förstnämnda måttet förutsätter något rymligare lägenheter, än de, som nu vanligen byggs. Men en höjning av rymlig-

90 Bild 15. Stjärnhus. Punkthus med tillfredsställande orientering av samtliga lägenheter. (Backström och Reinius, arkitekter SAR).

heten icke blott med avseende på antalet rum utan även genom att de enskilda utrymmena i bostaden ges något större mått än som kan fordras som minimum, bör dock eftersträvas. Vad de enskilda bostadslägenheternas planläggning och utformning i övrigt angår, måste för lägenheter i nybebyggelsen inom ett saneringsområde samma normer och synpunkter lända till efterrättelse som vid bebyggelse i nya områden. Om saneringen i något fall kan genomföras med bibehållande av vissa delar av det äldre husbeståndet, bör man kunna tänka sig att i vissa stycken eftersätta de normala kvalitetskraven på lägenhetsutformning, om kompensation kan vinnas genom högre kvalitet i andra avseenden. Så till exempel bör en lägre rumshöjd än normalt kunna tolereras om lägenhetsarealen i stället är stor. Principen måste dock obetingat vara att de sociala, hygieniska och tekniska kraven på en bostad skola ställas lika högt antingen den ligger inom ett sanerat äldre bebyggelseområde eller i en ny stadsdel. Fordringarna på sol i lägenheterna och på tillgång till solbelyst friyta (planteringar) kunna som redan nämnts ställas lägre beträffande bostäder för enbart vuxna personer än för sådana, som äro avsedda för familjer med barn, dels därför att solen i och för sig icke torde spela lika dominerande roll för de äldre som för de uppväxande, dels därför att de förra genom sitt arbete i regel äro förhindrade att vistas i sina bostäder eller i bostadsområdenas planteringar större delen av den tid, som det finns sol. Sistnämnda omständighet ger å andra sidan styrka åt önskemålet om soliga arbetslokaler och grönska i städernas arbetsområden. På dessa punkter möta emellertid ofta särskilt stora svårigheter. Inom nya industriområden borde finnas möjligheter att upprätthålla krav av denna art. Men inom de

91 centrala arbetsområdena, citykvarteren — och det är de, som äro av intresse i detta sammanhang — torde man många gånger vara tvingad att acceptera en i berörda hänseende ganska blygsam standard. Det är i regel i en stads cityområde, som dess tätaste bebyggelse är att finna, och det torde, om staden som helhet skall fungera på ändamålsenligt sätt, vara riktigt att de citybildande verksamheterna ligga samlade inom ett icke alltför vidsträckt stadsområde. Man synes därför bli nödsakad att vid sanering av cityområden arbeta med relativt högre exploateringstal än för bostadsområden och, i de större städerna, i viss utsträckning också med bebyggelseformer, som icke kunna ge den tillgång till ljus och öppenhet åt alla arbetslokaler, som i och för sig hade varit önskvärt. För kontorslokaler bör dock under alla förhållanden kravet på förstklassiga belysningsförhållanden kunna upprätthållas. För vissa slag av försäljningslokaler, speciellt större varuhus, blir det väl däremot ej alltid möjligt. Det kanske också kan hävdas, att det psykologiska behovet av ljus och öppenhet i sådana fall icke är fullt så stort som i fråga om andra arbetslokaler, eftersom de butiksanställdas växlande kontakter i yrkesutövningen med andra människor kan vara en stimulans, som i någon mån ersätter den, som man annars vill tillskapa i form av utsikten från arbetsstället över en intressant och mänsklig stadsmiljö. Speciella problem med hänsyn till val av standard erbjuda cityområdena i medelstora städer, därigenom att inblandningen av bostäder där är relativt stor. City verksamheternas behov låter sig, som ovan framhållits (sid. 86), ej alltid förena med de krav på bebyggelsen, som måste ställas för bostäder, där det kan komma att bo barn. I första hand torde emellertid behovet av centralt belägna bostäder inskränka sig till sådana för en- och tvåpersonshushåll. Sådana lägenheter, som ej fordra tillgång till obebyggda gårdar, lekplatser e t c , kunna relativt lätt inrymmas i byggnadskroppar, som i övrigt dimensionerats och anpassats för lokaler för handelsändamål. För de våningar eller byggnadspartier, som kunna ifrågakomma för bostäder, bör emellertid då alltid tillämpas samma normer i fråga om ljusinfallsvinkel e t c , som man bör fordra för ren bostadsbebyggelse. Man finner i under det sista årtiondet uppgjorda så kallade saneringsplaner inte sällan exempel på att de stadsplanetekniska förhållandena inom ett kvarter visserligen komma att bli förbättrade sedan planen genomförts för hela kvarteret, men att en i praktiken kanske mycket lång övergångstid kommer att medföra försämrade förhållanden för vissa fastigheter. Sådant måste givetvis undvikas. Upprättandet av en saneringsstadsplan bör ske i samband med utarbetandet av ett program för dess realiserande, där den tidsföljd slås fast, vari omgestaltningen skall ske. Utformningen av den bebyggelse, som skall genomföras i en tidigare etapp, måste göras sådan, att förhållandena helst förbättras och i varje fall inte försämras för de hus, som stå över till en senare etapp, och etappindelningen måste bestämmas med hänsyn till bland annat möjligheterna att uppfylla en sådan fordran.

92 Bild 16. Uppsala, Kungsängsgatan. Med sin öppenhet och måttfulla skala har denna gatubild stor charm. Befriad från starkare körtrafik är den en god butiksgata. Gällande s. k. saneringsplaner upptar bebyggelse i fyra våningar.

Ur social synpunkt är det av vikt att saneringen av ett område genomföres under största möjliga hänsynstagande till önskemålen och behoven hos de familjer, som bo i området. Olika socialgruppers och familjetypers eller enskilda familjers bundenhet till en viss stadsdel eller en viss miljö är — åtminstone i de större städerna — en sociologisk faktor, som fordrar uppmärksamhet. Då saneringen i regel måste innebära att äldre, förhållandevis billiga lägenheter ersättas med moderna och dyrare sådana, riskerar man, att de hushåll, som bo i området, icke få råd att hyra de nybyggda lägenheterna efter saneringen utan tvingas att flytta. Man kan vänta att det många gånger kominer att resas motstånd mot en sanering från de familjers sida, som bo i de berörda lägenheterna, icke därför att de skulle nödgas flytta till andra och bättre bostäder, vilket de väl i regel skulle hälsa med tacksamhet, utan därför alt saneringen för dem skulle betyda förflyttning till en främmande stadsmiljö. Låt vara att sådana synpunkter ibland kunna antaga överdrivna proportioner, de utgöra dock en högst allvarlig och beaktansvärd psykologisk realitet. I regel måste det vara ett allmänt intresse att saneringen i minsta möjliga utsträckning slår sönder den sociala miljön, bryter den omedelbara kontakten mellan de människor som kanske i många år bott i samma område, splittrar ett lokalt förenings- och gruppliv. I vilken utsträckning de nuvarande invånarna kunna och vilja flytta in i de nya lägenheter, som skola byggas i stället för dem som komma att rivas, är naturligtvis främst en fråga om hushållens inkomster och relationen mellan hyrorna i de gamla och de nya lägenheterna. Det ekonomiska problemet

93 skall behandlas utförligt nedan (kap. 9, sid. 190). Här må endast understrykas, att vid utformningen av lägenheter, fastigheter och stadsplaner för ett saneringsområde måste hänsyn tagas till de nämnda sociologiska synpunkterna. Vid bestämmandet av exploateringsgrad och hyresnivå i saneringsområdena måste det som även tidigare understrukits ske en avvägning mellan de ekonomiska och sociala synpunkterna. Planläggningen, liksom sedermera hyressättningen, bör icke sikta på att utvinna högsta möjliga ekonomiska utbyte av saneringen, utan bör under beaktande av ekonomiska synpunkter ha som mål att ge ett ur sociologiska, bostadssociala och allmänt stadsplanemässiga aspekter gott resultat, och därmed också att i vidare mening skänka största möjliga samhällsekonomiska utbyte.

KAPITEL 5.

Stadsplaneteknisk sanering av svenska städer. — Praktiska exempel. För att belysa de problem, som sammanhänga med stadsplaneteknisk sanering, undersöktes första halvåret 1944 fem stadsområden av olika typDe därvid vunna erfarenheterna ha delvis utgjort underlag för den efterföljande diskussionen inom utredningen. Saneringsexemplen äro därför icke utarbetade som direkta tillämpningar av de förslag till åtgärder, som utredningen nu framlägger. Valet av exempel är vidare icke ett uttryck för en uppfattning, att just dessa områden skulle vara i särskilt hög grad i behov av sanering eller speciellt lämpade för en försöksverksamhet. De stadsplaneförslag som visas äro ej heller så genomarbetade, att de direkt kunna läggas till grund för en praktisk saneringsverksamhet. Undersökningarnas syfte har varit att klarlägga tillvägagångssättet vid en sanering under olika betingelser och att ge underlag för ekonomiska överslagsberäkningar, och för detta ändamål h a r det icke ansetts nödvändigt att göra mera omfattande översikter av sanerings- och bostadsbehovet i de olika orterna, eller att studera planerna så i detalj, som bör bli fallet i den framtida, praktiska saneringsverksamheten. 5.1 Val av utredningsobjekt. Vid valet av exempel har förutsatts, att endast sådana stadsområden b ö r a komma i fråga, som ha ett relativt gammalt bestånd av ur stadsplaneteknisk synpunkt olämplig bebyggelse. Sådan bebyggelse är i huvudsak tillkommen efter det industriella genombrottet i Sverige. Först från och m e d tiden för detta kom den täta hyreshusbebyggelsen att spela en väsentlig roll i våra städer och blev inblandningen i bostadsområdena av fabriker och större verkstäder en allvarlig företeelse. De efter år 1900 tillkomna husen torde i regel ännu vara av så god teknisk kvalitet, att de endast i rena undantagsfall kunna komma i fråga för genomgripande saneringar inom det närmastedecenniet. Man har därför i första hand anledning att närmare undersöka! möjligheterna för och konsekvenserna av en sanering av områden med b e byggelse från tiden mellan 1860 och 1900.

Bild 17. Sala, Bådhustorget Iran söder. En av modern industri relativt oberörd, typisk del av en småstad (8 487 inv. l / , 1946). Saneringsproblemet kan lokaliseras till enstaka tomter.

En icke önskvärd blandning av bostäder och industrier förekommer i både stora och små samhällen, medan de stadsplanetekniska olägenheter, som ha sin grund i en för stor hustäthet, i huvudsak finnas i de större städerna. Egentliga saneringsproblem av stadsplaneteknisk natur kunna väntas föreligga framförallt i städer, som redan under 1800-talets senare årtionden hade nått en viss storlek och kunde uppvisa en typisk tätbebyggelse. Man har då att välja på ett begränsat antal städer. En preliminär undersökning har omfattat alla städer med över 30 000 invånare. I de största städerna, Stockholm, Göteborg och i viss mån Malmö, är bebyggelsen inom de äldre stadspartierna så differentierad, att det finns både större saneringsmogna stadsområden med nästan ren bostadsbebyggelse och sådana av utpräglad citykaraktär. Dessutom finns det givetvis områden med blandad bebyggelse. I övriga städer finns som regel ett markerat cityområde, men inblandningen av bostäder är vanligen stor. Den äldre tätbebyggelsen är h ä r i regel så begränsad att cityföretagen spritt sig inom dess hela område, och större saneringsmogna stadspartier med renodlad bostadsbebyggelse saknas. Man kan således indela de saneringsmogna stadsområdena i fyra typer: (1) cityområden med bostäder i liten omfattning, (2) bostadsområden där lokaler för andra ändamål förekomma i ringa utsträckning, (3) blandade

96 city- och bostadsområden och (4) områden med stark inblandning av störande industrier. Områden av den första typen förekomma visserligen endast i de två eller tre största städerna, men denna bebyggelse representerar så stora värden, att omdaningen av dem komma att kräva en icke oväsentlig del av den totala saneringsansträngningen. Frågan om omgestaltningen av dessa områden är emellertid ytterligt komplicerad. Den berör hela det till dem koncentrerade näringslivets struktur, och att komma till rätta med det problemkomplex, som framförallt saneringen av Stockholms centrala delar utgör, fordrar undersökningar av sådan natur och omfattning, att de icke ha kunnat rymmas inom ramen för denna utredning. Saneringen av våra största städers cityområden har därför icke medtagits bland de följande saneringsexemplen. Områden av den andra typen, det vill säga större renodlade bostadsområden, är som nämnts också en storstadsföreteelse. Deras bebyggelse representerar både kvantitativt och kvalitativt mycket allvarliga bostadssociala problem. Bostäderna i enbart Stockholms och Göteborgs äldre hyreshusområden utgöra en mycket stor del av det totala saneringsmogna bostadsbeståndet i rikets städer. I undersökningen har därför medtagits dels ett område i Stockholm med stenhus i fyra till åtta våningar och dels ett område i Göteborg med den för denna stad typiska blandningen av trähus och ?å kallade landshövdingehus. Den tredje huvudtypen av områden, där bostäder och cilybebyggelse förekommer blandade, är karakteristisk för många medelstora städers centrala partier. Flertalet fall av stadsplaneteknisk sanering kommer att gälla denna typ. De problem, som man därvid kommer att möta, äro av olika slag, varierande från stad till stad. Man har sålunda att räkna med olikheter mellan snabbt växande och stagnerande städer, mellan stadsområden med stadsplan av irreguljär (medeltida) typ och sådana reglerade under senare århundraden, mellan städer med olika karaktär i fråga om näringslivets struktur etc. Det har icke varit möjligt att närmare undersöka mer än några få exempel. Ett exempel har hämtats från Gävle, som är en av handel och samfärdsel starkt präglad stad, vilken växer relativt långsamt, och som har en regelbunden och rymligt tilltagen stadsplan från år 1870. Vidare har valts ett område i Hälsingborg, vars näringsliv har likartad karaktär med Gävles, men som i motsats till denna stad dels växer synnerligen snabbt, och dels har en oregelbunden stadsplan, som i väsentliga delar bibehållit sin medeltida prägel. Slutligen har tagits ett exempel från Eskilstuna, som liksom Gävle har en reguljär stadsplan, och som liksom Hälsingborg är stadd i livlig utveckling, men vars näringsliv domineras av industrin. Många fabriker ligga i stadens centrala delar, och det valda partiet är ett exempel på den fjärde huvudtypen av områden.

97 Bild 18. Stockholm, nordvästra Södermalm Iran väster. Den stadsplanetekniskt saneringsmogna bebyggelsen finns främst i de större städernas hyreshusområden från 1800-talets tre sista årtionden. Den då utbildade byggnadsräilen har dock levt kvar så långe, att man i vissa områden finner saneringsmogen bebyggelse tillkommen på 1930-talet.

Saneringsplanernas

förutsättningar.

Det har, som redan antytts, icke varit möjligt att göra några hela städerna omfattande prognoser eller generalplaner. Som grund för undersökningarna har lagts den bild av respektive städers framtida demografiska struktur och behov av bostadslägenheter, som erhållits genom på vissa antaganden baserade framskrivningar och beräkningar. Planförslagen baseras i övrigt i stort sett på de allmänna normer, för vilka redogörelse lämnats i föregående kapitel. I samtliga fall kan den föreslagna nya bebyggelsen rubriceras som lamellhus. I de mindre städerna är inte behovet av våningsyta så stort, att högbebyggelse ansetts motiverad. Så är däremot fallet i Stockholm. Vid det relativt höga markutnyttjande, som har tillämpats där, ha punkthus icke visat sig användbara. De antagna lägenhetsytorna äro större än enligt byggnadslånebyråns minimifordringar av år 1942. Siffran för enkelrum ligger 10 % över byggnadslånebyråns för rum med kokvrå och ytorna för övriga lägenhetstyper äro 20 % större än vad byrån då krävde. Alla undersökningar rörande befintliga förhållanden avse tillståndet den 1 januari 1939 och i alla kalkyler och beräkningar användas priser och hyror vid samma tidpunkt. Denna har valts med hänsyn till svårigheterna att basera ekonomiska överväganden på siffror från krigsåren. När det talas om 7—617520

98 nuvarande förhållanden etc. utan angivande av annan tidpunkt avses sålunda förhållandena nämnda datum. Byggnadskostnader och hyror ha beräknats på grundval av uppgifter från Statens Byggnadslånebyrå och med hänsynstagande till de kända, 1939 rådande hyrorna inom respektive områden. Hyrorna ansluta sig därför så nära som möjligt till de av Byggnadslånebyrån tillämpade, 1939 års hyresnivå motsvarande normalhyrorna. 1 En utförlig redogörelse för de fem exemplen lämnas i bilaga 1. Här nedan följer endast ett kort referat av densamma. 5.2 Stockholm. Detta exempel omfattar sex kvarter på gamla Östermalm, begränsade av Linnégatan, Grevgatan, Riddargatan och Artillerigatan. Det avses representera bostadsområden bebyggda med stenhus enligt 1874 års Byggnadsstadga för rikets städer. Sådana bostadsområden finnas, förutom i Stockholm, i Göteborg och Malmö. Områden med likartad bebyggelse men med inblandning av cityföretag finnas dessutom i flera medelstora städer. Den nuvarande bebyggelsen har tillkommit vid vilt skilda tidpunkter. Den har indelats i fyra åldersgrupper: _ Grupp

„ . , Byggnadsår

1 2 3 4

—1899 1900—1919 1920—1933 1934—1940

Antal fastigheter 0/

/o 46 27 16 11

Bebyggelsen innehåller övervägande bostäder. Flertalet butiker och hantverkerier äro »närhetsföretag», av sådant slag, som bör finnas där även efter saneringen. Saneringsplanens allmänna utformning. Planen är upprättad under förutsättning att området skall vara ett renodlat bostadsområde. Kvarteret Vildsvinet föreslås dock till största delen till skoltomt. Det är givetvis ett önskemål att med givna normer nå högsta möjliga markutnyttjande. Detta sker om man kan bygga långa lameller på lika inbördes avstånd, något som i flertalet fall endast är möjligt om all gårdsbebyggelse avlägsnats. I annat fall hindrar kvarstående gårdsbebyggelse en sådan förläggning av lameller på intilliggande tomter. Huvudalternativet — alt. N — är utarbetat under förutsättning att gårdsbebyggelsen rives omedelbart. Enligt detta alternativ föreslås flertalet kvarter bebyggda med två sex till åtta våningar höga lameller med fasaderna orienterade i OSO och VNV. Om en omedelbar utrivning av gårdsbebyggelsen ej kommer till stånd har det ansetts riktigare att utforma den nya bebyggelsen på i huvudsak det 1

Hyrorna redovisas i bilaga 1. Se även nedan kap. 11, sid. 234.

-fÖ99

Stockholm del av Östermalm

/S00-/9I3 mo

- /SJ3

&3<t -

Seftntlig bebggge/se. //t/jens bgggnadsdr.

tsw

SJ_ Bild 19.

100 Bild 20. Undersökningen av soltillgången på en lekplats. Den grova heldragna linjen representerar enligt en viss projektionsmetod den omgivande bebyggelsens överkanlkontur. De kring norrpilen symmetriskt grupperade kurvorna representera solens gång över himlen under årets olika månader, projicerade enligt samma metod. På dessa kurvor utsatta punkter äro jämna klockslag, vilka utsålts å den översta kurvan. De delar av solkurvorna som falla inom bebyggelsekonturen skuggas aldrig av något hus. Man kan dä för vilken månad som helst avläsa möjliga soltiden t. ex. april kl. 8.00—17.45. De fyrhörningar, som inritats på solkurvorna och streckats, utmärka de tider, då en lekplats bör vara solbelyst. I delta fall erhåller således lekplatsen icke sol i mars och september kl. 15—16, vilket strängt tagel kräves.

sätt, som sker i gällande stadsplaner, d. v. s. att koncentrera den i sammanhängande längor utefter de något vidgade gatorna. Ett alternativförslag — alt. T — har upprättats enligt denna princip. Byggnaderna äro där i regel fem våningar. Gatubredden är vanligen endast 18 m varför husavståndet är mindre

101 än dubbla hushöjden. Detta h a r ansetts acceptabelt då de sammanhängande gårdarna ha en bredd av 40—70 m, och gårdsfasaderna därför få en väsentligt bättre belysning än vad normerna fordra, och då samtliga lägenheter kunna förläggas med fönster åt gård. Alt. T kan givetvis tänkas genomfört även med föregående rivning av gårdsbebyggelsen. Det är därför utarbetat i två varianter: alt. T 1 med föregående rivning och alt. T 2 utan. Alt. N beräknas innehålla 120 120 n r brutto bostadsvåningsyta, vilket motsvarar cirka 3 720 personer och alt. T 131890 m 2 motsvarande 4 040 personer. För en stad av Stockholms storlek kan man räkna med en naturlig differentiering av hyresklientelet så, att små hushåll med få barn och många förvärvsarbetande, d. v. s. med hög inkomst per person, söka sig till de inre stadsdelarna, medan de stora hushållen med många barn och få förvärvsarbetande söka sig till de yttre bostadsområdena. I enlighet med detta har för saneringsområdet räknats med en relativ övervikt av små hushåll. Medan man för hela staden räknat med 2 490 personer per 1 000 lägenheter år 1960, uppskattas motsvarande siffra för undersökningsområdet endast till 2 110. Detta medför ett förhållandevis större behov av smålägenheter i de centrala stadsdelarna. Med en normal planlösning av två genomgående större och en enkelsidig mindre lägenhet per trapplan får man ett överskott av smålägenheter, motsvarande ungefär Vio av hela våningsytan. Med den antagna bostadsstandarden beräknas våningsytan till 32-7 m 2 per person — d. v. s. 26-2 m 2 netto. Antal personer per 100 verkliga eldstäder (rum eller kök) blir 74. Den antagna övervikten av småhushåll innebär att antalet barn blir lågt, räknat per 100 invånare endast 57 % av genomsnittet för hela staden. Det ringa antalet barn medför att man kan nöja sig med en sandlekplats per kvarter. Lekfält kan inte ordnas inom området, men lekplatser för barn i åldern 3—10 år kunna lämpligen ordnas gemensamt för två eller flera kvarter. Planen upptar sålunda en lekplats i kvarteret Havsfrun och i Havssvalget (se bild 21 och 22). Solbelysningen på lekplatserna har särskilt studerats av arkitekt Gunnar Pleijel. Därvid har som norm antagits att lekplatserna skola h a sol minst två timmar på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen under tiden mars till september (se bild 20). Antalet skolbarn blir så litet, att endast Vs av den i kv. Vildsvinet föreslagna skolan tages i anspråk för områdets befolkning. Den föreslagna lekskolan kan betjäna ett område med dubbelt så stor befolkning. I den ekonomiska kalkylen för saneringen tages hänsyn till dessa förhållanden. Saneringens genomförande. Det är av produktionstekniska skäl önskvärt att vid saneringen kunna sammanslå de nuvarande fastigheterna, så att man erhåller större byggnads-

102 Stockholm

del av Östermalm rorej/agen öebggge/se 4/fernof/V tV. Anfa/ våningar.

1 0 0

Bild 21.

3 MNIN6AR

•I 6

Stockholm

m •»

del av Östermalm

m'

förestagen bebyggelse. A/ferno/iv 77 och T2. Anta/ våningar.

fl

0 Bild 22.

104 objekt. Även förvaltning och drift av de nya byggnaderna kan rationaliseras om man får större fastigheter. I saneringsplanen har bebyggelsen därför uppdelats i saneringsenheter, som så vitt möjligt bestå av lika gamla fastigheter. Saneringsenheterna som tillhöra en åldersgrupp utgöra en byggnadsetapp. De hus, som äro tillkomna under de sista tio åren tänkas icke förändrade under den tid saneringen skall genomföras, och ingå därför ej i någon byggnadsetapp. I övrigt fördela sig fastigheterna på de olika saneringsetapperna och saneringsenheterna i huvudalternativet (alt. N, jfr nedan) på följande sätt. E t a p p

1 2 3

Bebyggelse tillkommen

Antal saneringsenheter

Antal separata rivningar

Antal nuvarande fastigheter

—1899 1900—1912 1920—1933

16 12 7

2 2 2

45 41 12

98 Summa

De olika etapperna måste tänkas genomförda vid skilda tidpunkter. Den första anses kunna genomföras omedelbart, etapp 2 kan tänkas genomförd efter 1960 och den sista etappen antagligen tidigast tjugo år därefter. Det tar således lång tid att helt genomföra saneringen och man måste särskilt studera att bebyggelsen under övergångstiden har ett tilltalande eller i varje fall acceptabelt utseende. Samtidigt är det angeläget att tämligen snabbt kunna förbättra miljön utan att behöva riva byggnader som under en lång tid framåt ha ett betydande bruksvärde. Det ligger därför nära till hands att föreslå omedelbar utrivning av gårdsbebyggelsen. Den nu befintliga och den i gällande planer tillåtna byggnadsvolymen motsvarar ett exploateringstal 1 mellan 2-0 och 2*5. Med utgångspunkt från de i det föregående angivna normerna för bebyggelsens utformning kan man teoretiskt icke nå ett högre exploateringstal än 1*5. En sänkning av markutnyttjandet är sålunda ofrånkomligt. Genom den föreslagna utrivningen minskas våningsytan med 31 %, vilket är en sänkning av nyss nämnd storleksordning. Därigenom att gårdsbebyggelsen innehåller äldre och sämre lägenheter än gathusen minskar fastighetsvärdena icke i direkt proportion. Sänkningen i fastighetsvärden beräknas till 22 %. Kostnad för

saneringen.

Beräkningen av saneringskostnaden har skett på följande sätt. Byggnadskostnad och hyra för den nya bebyggelsen ha uträknats efter de i inledningen omnämnda värdena. För att få ett nytt taxeringsvärde har hyran kapitalise1 Exploateringstalet är förhållandet mellan total våningsyta inom ett område och dettas markareal.

105 rats efter 8 %. Skillnaden mellan detta värde och byggnadskostnaden ger det nya markvärdet. Detta ligger i medeltal omkring 150 kr/m 2 våningsyta. Skillnaden mellan det nya markvärdet och nuvarande taxeringsvärde är den egentliga saneringskostnaden. Beräkningarna visa alt man för ett fåtal saneringsenheter får vinst, medan man i andra fall får mycket stora förluster. Vid undersökningen av de praktiska exemplen har det icke varit möjligt att beräkna hur fastighetsvärdena kunna komma att förändra sig i framtiden. Vid kalkylerandet av kostnaderna för etapperna 2 och 3 ha därför de nuvarande taxeringsvärdena bibehållits oförändrade. Detta bör observeras när man jämför de relativa kostnaderna för de olika etapperna. De fastigheter som nu upptagas av offentliga byggnader måste behandlas separat i saneringskalkylen. Detsamma gäller den mark, som utlägges till större lekplatser. Nettoförlusten vid tillskapandet av tomt för ny skola är cirka 1*2 miljoner kronor. Som redan nämnts rymmer skolan emellertid sex gånger så många barn som beräknas komma att finnas inom saneringsområdet. Saneringskalkylen har därför endast belastats med J/e av nyss nämnda kostnad. Av liknande skäl har endast halva kostnaden för mark för lekskolan medtagits i kalkylen för alt. N. Oavsett om någon genomgripande sanering av det slag som här föreslås företages eller ej måste det allmänna sörja för att barnen också i de gamla stadsdelarna få tillgång till lekplatser i erforderlig utsträckning. Man k a n därför diskutera om hela markkostnaden härför skall belasta saneringskalkylen. Så har emellertid skett här. Saneringskostnaden har uträknats för de tre olika alternativen: alt. N samt alt. T med och utan omedelbar rivning av gårdsbebyggelsen. De totala kostnaderna äro i det närmaste lika; 21*2, 20-0 resp. 20-9 miljoner. Det sammanlagda nuvarande taxeringsvärdet är 50 miljoner kronor. Hälften av saneringskostnaden kommer på utrivningen av gårdsbebyggelsen — i de två fall där sådan förekommer — och resten är förluster i samband med uppförandet av den nya bebyggelsen. Därvid är att märka att någon minskning av fastighetsvärdena i kalkylen för de två längre fram i tiden liggande etapperna icke skett. De nya taxeringsvärdena äro i alt. N cirka 45 miljoner och alt. T cirka 51 miljoner kronor. Markvärdet är cirka 18 och 20 miljoner respektive. En närmare jämförelse av de olika alternativen göres i tabell 9. Det bör observeras att rivningskostnaderna i tabellen fördelats lika på alla hus oavsett vilken etapp de tillhöra. Skillnaden i saneringskostnad för de olika alternativen är icke särdeles betydelsefull. De lägre kostnaderna för alt. T beror dels på att detta innehåller ca 10 % mer våningsyta än alt. N, och dels på att byggnadskostnaderna för alt. T blivit ca 3 % lägre, vilket ger den högre nettotomtkostnaden. Den i de två första alternativen företagna rivningen har gått så kraftigt

106 Tabell 9. Sammanställning av saneringskostnader, räknade i kr/m2 våningsyta för sanering av sex östermalmskvarter i Stockholm. A l t e r n a t i v

Etapp 1

1. Nuv.2 tax.-värden i kr/m befintlig vånings1 vta

200 214 258

Etapp

Medeltal

3 Medeltal

Etapp 1

3 Medeltal

200 214 258

151 196 252

255 396 250 146

162 259 379

231 395 243 152

240 363 452

— — — .— — — — — —

319 395 243 152

91 109 200

(81) (81) (81) 10 107 227 91 188 308

81 79 160

— — —

3 Nuv. tax.-värden i kr/m 176 314 366 ny våningsyta Nytt fastighetsvärde.... — — — Byggnadskostnad — — — Nettotomtkostnad .... — — — Saneringskostnad: vid »utrivning» (91) (91) (91) 30 168 220 121 259 311 totalt 1

T2

TI

N

— — — — — — •— — — 88 211 300 88 211 300

—

167 167

Avser efter ev. rivning kvarstående bebyggelse.

åt det äldsta beståndet, att etapp 1 i båda fallen innebär ökning av våningsytan. Detta medför de låga saneringskostnaderna vid nybyggnad. 30 resp. 10 kr/m 2 våningsyta. Det nya markvärdet beräknas till i genomsnitt 150 kr/m 2 våningsyta. Om saneringen skall kunna genomföras utan förlust måste alltså markvärdet ökas med nyssnämnda förlustsiffror. Detta gäller alltså sedan lO1/^ miljoner satsats på utrivning av gårdsbebyggelse vilket motsvarar 81 resp. 91 kr/m 2 ny våningsyta. Sker ingen utrivning måste markvärdet enligt alt. T 2 höjas med 88 kr/m 2 ny våningsyta, för att saneringen skall kunna ske utan förlust. Förhållandena

under tiden för saneringens

genomförande.

De olika etapperna visa som väntat högst olika saneringskostnader. Detta beror givetvis på, att värdet av den äldre bebyggelsen som skall saneras först är relativt låg. Den första etappen kostar således blott 30—40 % av vad den tredje kostar. Det synes därför riktigt, att det aktuella saneringsprogrammet blott upptar genomförandet av den nya planen till och med den första etappen. Ett så begränsat program har följande konsekvenser för produktionen. Enligt alt. N och T 1 rivs först 31 % av den befintliga våningsytan, vilket torde komma att kräva en motsvarande produktion av nya lägenheter inom andra delar av staden. Första etappen omfattar därefter 35 % av kvarstående bebyggelse. Sedan denna genomförts skulle således enligt dessa alternativ, saneringen ha omfattat ca 2/s av den ursprungliga bebyggelsen. Enligt alt.

107 T 2, där ingen utrivning av kvarterens inre sker, skulle endast 37 % av den befintliga bebyggelsen ha sanerats när första etappens sanering avslutats. Valet mellan alternativen påverkas av bebyggelsens utseende och tillgången på friytor sedan första etappen genomförts. Alternativ T 2 är avgjort sämre än de båda andra bl. a. då man i detta fall ännu icke har fått tillräckliga ytor för lekplatser och bilparkering. Vid jämförelsen synes det därför rimligt att jämföra alt. N eller T 1 efter första etappens genomförande med alternativ T 2 efter andra etappens genomförande. Det senare ställer sig då 5 eller 6 miljoner dyrare. Detta talar alltså för att sanera genom att först riva ut kvarterens inre. 5.3 Göteborg. Saneringsområdets

beskaffenhet.

Från Göteborg har som exempel valts 15 kvarter inom stadsdelen Haga. De ha en endast med enstaka stenhus uppblandad trä- och landshövdingehusbebyggelse. Kvarteren i fråga utgöra stadsdelens östra hälft, och området begränsas av Södra Allégatan, Sprängkullsgatan, Skanstorget och Skansberget samt av Kaponniergatan. Tät trähusbebyggelse finns i olika svenska samhällen, ehuru icke i sådan omfattning och med sådan täthet som i Göteborg. Erfarenheterna från detta exempel äro därför i första hand endast tillämpliga för de göteborgska träoch landshövdingehusområdena. Dessa utgöra emellertid en betydande del av de i stadsplanemässigt avseende saneringsmogna stadsdelarna i Göteborg. Haga är ett gott exempel på den äldre bebyggelsen av ifrågavarande typ. Att just denna stadsdel valls som objekt för undersökningen, beror på, att stadsplanekontoret i Göteborg relativt nyligen i samband med upprättande av saneringsplan för hela stadsdelen gjort en grundlig utredning rörande dess bebyggelseförhållanden. Ur den därtill hörande redogörelsen för befintliga förhållanden är följande sammanställning gjord. Fastighetsindelningen i Haga har i stort sett bibehållit sig oförändrad sedan tillkomsten av den äldsta bebyggelsen, som bestod av enfamiljshus med trädgård med tomter vanligen 10 till 15 m breda. Dessa ha senare utnyttjats för hyreshusbebyggelse, som fått en hopgyttrad karaktär. Exploateringstalet för hela stadsdelen är 1*6, vilket är högt då husen i regel har endast två eller tre våningar. Tvåvåningshusen äro i regel av trä; trevåningshusen s. k. landshövdingehus. En fjärdedel av husen är av sten. Husbeståndet är mycket gammalt. Av samtliga hus är 16 % byggda före 1860, över 60 % före 1885, och endast 4 % efter 1910. Lägenheterna äro av låg kvalitet. Hälsovårdsnämnden har förklarat att 8 % är otillfredsställande som bostäder. Avkastningen å investerat kapital är emellertid mycket hög.

108 Joofo A/féga/an

tajSS VM

fpi-ffj

wA1

liiil

Göteborg del av Haga Bcf/nff/g bebggge/se. f/crjens ma fenof.

Bild 23.

109 -5ödro Aflégofon

Göteborg del av Haga Befinf/tg öeåggge/se. Andra fokafer an åosfäder.

Bild 24.

110 Försäljningspriser under senare år ha legat betydligt över taxeringsvärdena. Fastigheterna äro således icke ur ekonomisk synpunkt saneringsfärdiga fastän de ur teknisk synpunkt äro i behov av sanering. Haga är till övervägande delen ett bostadsområde. Nära 82 % av antalet lägenheter utnyttjas som bostäder. Befintliga lokaler redovisas i bild 24. Några större industriföretag finnas inte i Haga. Endast 13 fabriker eller verkstäder sysselsätta mer än 10 arbetare. Totalt finnas 139 verkstäder, 51 lager och 388 butiker på 3 081 bostadslägenheter. Butikerna vända sig till övervägande del till kunder inom stadsdelen. Husargatan är ett gångstråk för trafik mellan stadens centrum och stadsdelarna söder om Haga. Butikerna vid denna kunna därför sägas ha viss »citykaraktär». Inom stadsdelen finnas två biografer och ett par samlingslokaler. Det finns vidare två mindre folkskolor. Den stora övervikten av smålägenheter av låg kvalitet motsvaras av en befolkning med relativt små inkomster. Enligt 1935 års taxeringslängder hade 57 % av inkomsttagarna mindre än 2 000 kronor om året, och 95 % under 5 000 kronor, medan motsvarande procenttal för hela staden var 50 och 91. Av en undersökt befolkningsmassa på nära 8 500 personer hänfördes 58 % till arbetarklassen, 18 % till gruppen pensionärer och understödstagare, 11 % tjänstemän och 13 % näringsidkare. En uppdelning i mer och mindre bemedlade familjer — med gräns vid 3 500 kronors årsinkomst — visade att 62 % av familjerna voro mindre bemedlade. Antalet mindre bemedlade självständiga näringsidkare var anmärkningsvärt stort. De förändringar som inträffat sedan stadsplanekontoret gjorde sin undersökning äro inte stora. Två tredjedelar av de år 1935 utdömda bostadslägenheterna användas nu för annat ändamål än bostäder. Inga nybyggnader h a förekommit. För området har icke fastställts någon stadsplan efter den nuvarande stadsplanelagens ikraftträdande, utan där gälla provisoriska byggnadsföreskrifter. Den enligt dessa tillåtna våningsytan inom det här behandlade området är endast 4 % större än den nu befintliga. Sammanlagda taxeringsvärdet är 15V2 miljoner och hyresavkastningen är 10-1 % därav. Av antalet lägenheter är 82 % bostäder. Dessa svara endast för 61 % av den totala hyresavkastningen. Antalet eldstäder per bostadslägenhet är endast 2-35. Antalet lägenheter med högst två eldstäder utgör 64 % av samtliga och med högst tre 89 %. Dessa siffror äro högre än genomsnittet för staden i dess helhet. Befolkningsutveckling

m. m.

En utvidgning av stadens egentliga city till undersökningsområdet är icke sannolik. Någon anledning att behandla området som ett cityområdets tillväxtområde torde ej heller finnas. Det synes alltjämt böra planeras som ett

Ill centralt bostadsområde med ett mindre inslag av citybetonad handel och hantverksrörelse. Genom en fortsatt hushållsklyvning och den allmänna befolkningsutvecklingen i Göteborg kommer antalet en- och tvåpersonershushåll sannolikt att öka. Liksom i fråga om Stockholm, bör man räkna med att sådana småhushåll främst komma att söka sig till de centrala stadsdelarna. Men det behövs. också centralt belägna familjebostäder. Ett sanerat Haga kommer att bjuda goda förutsättningar för sådana. Det har ansetts mest rimligt att för denna stadsdel räkna med en framtida befolknings- och hushållsfördelning, som överensstämmer med genomsnittet för hela Göteborg. De framräknade relationstalen för 1970 rörande folkmängden i olika åldersgrupper samt hushåll och lägenheter av olika storlek i hela Göteborg ha därför oförändrade lagts till grund för planutformningen. Enligt dessa skulle genomsnittliga familjestorleken 1970 vara 2-7 personer, medan den 1940 för staden i dess helhet var 3-2. Saneringsplanens utformning. Förutsättningarna för självsanering äro som redan antytts mycket små. Avkastningen på de befintliga fastigheterna är i regel god, och vid ett inköp för sanering till nuvarande taxeringsvärden skulle tomtkostnaden, om exploateringstalet bibehölls, bli mer än tre gånger så hög som för den nyare högklassiga hyreshusbebyggelsen i staden. Stadsdelen har en miljö och ett anseende, som, i motsats till Östermalm i Stockholm, icke kan verka lockande på en köpkraftig publik. Vidare ha fastigheterna i regel alltför små mått för att kunna bebyggas med fullt rationella byggnadskroppar. Det är således här fråga om ett saneringsområde, där en effektiv förnyelse av bebyggelsen fordrar både en sammanslagning till större tekniska enheter och ett samtidigt genomförande av saneringen för relativt stora sammanhängande partier. Det nuvarande tekniska och hygieniska tillståndet är sådant, att en sanering är önskvärd så snart som möjligt. Det synes därför rimligt, att ett stadsområde av här ifrågavarande karaktär blir föremål för vittgående åtgärder från samhällets sida. Den låga kvaliteten ä r genomgående, och bebyggelsen är i sin helhet mycket gammal, varför en uppdelning av saneringen i etapper på det sätt, som föreslagits i stockholmsexemplet, inte har någon mening. Området i dess helhet betraktas därför som ett saneringsobjekt och som en ekonomisk enhet. Naturligtvis kan sedan saneringen uppdelas på skilda byggnadsetapper och förverkligas under en följd av år. Uppdelningen kan emellertid därvid ske helt efter tekniska överväganden om den ordning, vari arbetet bör fortskrida. Stadsdelen Haga är, som tidigare framgått, en klart avgränsad bebyggelseenhet med särpräglad karaktär. Det har ansetts, att detta förhållande så vitt möjligt bör bibehållas och understrykas, så att stadsdelen exempelvis ges

112 Söe/ra Méga/an

Göteborg del av Haga /ores/agen 6eöygge/se. Jnfoi i/dningar.

Bild 25.

113 egen skola och egna allmänna anläggningar i övrigt. De för hela stadsdelen gemensamma byggnaderna och anläggningarna, skola, kommunalhus och lekplats, föreslås lagda som ett bälte mitt i stadsdelen och dela denna i två mindre områden. Vart och ett av dessa områden varav undersökningsområdet utgör det östra, bör självständigt förses med lekskolor och sandlekplatser för de minsta barnen. Planlösningen kan göras helt oberoende av nu befintliga ägoförhållanden. Sammanslagningen ger frihet att frångå det befintliga gatunätet och att fritt utforma bebyggelsen inom området. Nuvarande gator och däri nedlagda ledningsnät representera dock ett så betydande kapital, att det i och för sig måste anses önskvärt att bibehålla dem. I detta fall har stadsplanekontorets planutredningar visat, att de fördelar ur allmän planläggningssynpunkt, vilka skulle kunna vinnas genom att totalt frångå det nuvarande nätet, äro så obetydliga, att det icke ansetts nödvändigt att nu närmare studera en planutformning med sådana förutsättningar. Vissa förändringar ha emellertid föreslagits. Eftersom området i stor utsträckning förutses bebott av familjer med barn är det önskvärt att hålla våningsantalet nere. Härför talar också hänsynen till miljö och stadsbild. En åttavåningsbebyggelse skulle ge något större friyta eller något högre exploatering, men fördelarna härav ha icke ansetts så stora att man inte vid saneringen borde välja en lägre bebyggelse med huvudsakligen fyravåningshus. Endast i kvarteren utmed Södra Allégatan föreslås högre byggnader. Den föreslagna bebyggelsen har, allmänna byggnader frånräknade, en våningsyta på 95 800 m 2 , vilket innebär en minskning med 27*5 % jämfört med den befintliga. Exploateringstalet blir, om tomtmarken för allmänna byggnader frånräknas, 1-23. Bebyggelsetätheten inom de egentliga bostadskvarteren har således minskats med cirka en sjättedel. Det har ansetts att grosshandelslager och flertalet industrier böra flyttas från området. Tvättanstalt jämte värmecentral för området föreslås lagda till en särskild byggnad, som också skulle inrymma en stor del av de verkstäder, som ansetts kunna kvarligga. Antalet kontor torde minska något. Genom att byggnadsvolymen minskas och bostadsstandarden höjs kommer invånartalet för saneringsområdet alt sjunka avsevärt. Den del av affärsrörelsen, som betjänar området, måste därför inskränkas. Den våningsyta, som beräknats erforderlig för butiker, verkstäder och kontor e t c , är cirka 20 000 m 2 . De återstående 75 000 m 2 våningsyta disponeras för bostäder. Den för bostäder disponibla ytan beräknas rymma 958 lägenheter om 3 254 eldstäder och med 2 537 invånare. Detta senare motsvarar 78 boende per 100 eldstäder. Nuvarande invånarantal i undersökningsområdet är 4 930, och eldstadsantalet 4 008, varför nuvarande boendetäthet är 123 personer per 100 eldstäder. Den ökade utrymmesstandarden karakteriseras således av att boendetätheten reducerats med nära 37 %. Antalet eldstäder per lägenhet har ökats från 2*35 till 3-40. Beduktionen i eldstadsantal från 4 008 till 3 254 eller 8—617520

114 med 19 % bör ses i belysning av att det nu icke finns tillräcklig mark för skolor, lekplatser etc. Oberoende av om området i övrigt saneras eller ej, böra dessa arealer frigöras, varvid cirka 30 000 m 2 våningsyta av nuvarande bebyggelse måste försvinna. Tar man hänsyn härtill, ökar eldstadsantalet genom saneringen med 5 %, medan invånarantalet sjunker med 33 %. Antalet barn i skolåldern år 1970 beräknas bli cirka 9 % av totalbefolkningen. För undersökningsområdet kan det alltså beräknas till cirka 230, vilka skulle fylla knappt hälften av den för hela stadsdelen gemensamma folkskolan. Skolgården har beräknats enligt de göteborgska normerna med 3-5 m 2 per elev, vartill kommer en idrottsplan av minsta typ. Antalet barn i förskoleåldrarna, alltså under 7 år, är efter saneringen cirka 8 % av befolkningen eller inom undersökningsområdet cirka 200. Detta är visserligen mindre än vad som på vissa håll räknas som lämpligt barnantal för en lekskola, men har det likväl reserverats mark för en sådan avsedd enbart för detta område. Genom att husen i stor utsträckning utformats som vinkelbyggnader, har det skapats ett flertal gårdar, där sandlekplatser kunna ordnas för de minsta barnen. En lekplats för större barn har föreslagits gemensam för hela stadsdelen. Solbelysning på lekplatser av olika slag har bedömts efter samma normer som i Stockholmsexemplet. Kostnaderna

för

saneringen.

Det antas i det följande, att saneringen skall genomföras inom snar framtid, och att fastigheterna kunna förvärvas för nuvarande taxeringsvärden. Dessa ingå således oavkortade som tomtkostnad i saneringskalkylen. Markkostnaderna för allmänna byggnader och anläggningar böra inte beräknas som kostnaderna för just den mark, där de ligga. Eftersom hela saneringen betraktas som ett ekonomiskt företag, bör den totala kostnaden för förvärv av hela saneringsområdet slås ut på olika anläggningar i proportion till hur stor del av markytan de ta i anspråk. Det genomsnittliga priset för all enskild tomtmark inom området är 231 kr/m 2 . Vissa allmänna byggnader betjäna hela stadsdelen. Endast halva markkostnaden för dessa belastar därför kalkylen. Mark till allmänna byggnader och allmänna platser upptas till sammanlagt 1-64 miljoner kronor. Byggnadskostnaderna för dem medtagas ej. Summan av taxeringsvärdena för saneringsområdets enskilda fastigheter är 15-55 miljoner. Från denna dragés totala markkostnaden för allmänna byggnader och resten, 12-90 miljoner kronor, blir således markkostnaden för bostads- och affärsbebyggelse. Utgiftsposterna för saneringen framgå av tabell 10. Omräknas saneringsförlusten till kr/m 2 våningsyta erhålles 91 kr/m 2 . Om saneringen skall kunna genomföras utan förlust måste tomtkostnaden — d. v. s. det nuvarande taxeringsvärdet — sänkas med 60 %.

115 Tabell 10. Ekonomisk kalkyl för sanering av östra Haga. Miljoner kronor Beräknad tomtkostnad för allmänna byggnader 1-64 Nuvarande taxeringsvärden för enskilda byggnader 12-90 Ränteförlust 0-58 Grundförstärkning 0-84 Summa bruttotomtkostnad 15-96 Hyresavkastning Nytt fastighetsvärde (kapitalisering efter 8 %) Nybyggnadskostnad

2-21 27-62 20-37 Nettotomtkostnad

7-25

Total saneringskostnad

8-71

5.4 Gävle. Undersökningsområdet omfattar större delen av stadens city och består av femton kvarter mellan Centralstationen, Gavleån, Bådhustorget och Nygatan. Stadsplanen uppgjordes 1869 efter en omfattande brand och är typisk för många städer som planlagts under senare delen av 1800-talet. Kvarteren äro små och uppdelade i endast fyra eller två tomter. Drottninggatan, som går genom området, är stadens huvudaffärsgata. Bebyggelsen är med få undantag låg och öppen. Den består i icke ringa utsträckning av trähus, varav en del finnas kvar från åren närmast efter den omtalade branden. Under 1930-talet ha endast två hus tillkommit. Inom området ligga en del offentliga och halvoffentliga byggnader. Om dessa frånräknas är den befintliga våningsytan 67 540 n r . Gällande stadsplanebestämmelser för samma område (s. k. saneringsplan) tillåter en bebyggelse med 122 500 m 2 , vilket är 180 % av den befintliga. De befintliga byggnadernas kvalitet är i regel god. Utdömbara lägenheter saknas. Taxeringsvärdet är nära 13 milj. kronor och hyresavkastningen i medeltal 7-9 % av denna. Av hyrorna komma 31 % från bostäder och 69 % från butiker, kontor o. s. v. Bostäderna beräknas dock uppta ungefär hälften av den befintliga våningsytan. Antalet bostadslägenheter är 247 och antalet övriga lägenheter 214. Industrier finnas icke inom området, vilket helt har karaktär av handelscentrum. På varje bostadslägenhet komma f. n. i genomsnitt 3-6 eldstäder, över 1 /G av bostadslägenheterna ha 5 eller flera rum och kök och kunna klassificeras som »representationsvåningar». De på 1930-talet byggda husen rymma övervägande smålägenheter. Gävle har sedan länge varit en i stort sett stillastående stad, och här h a r antagits att något inflyttningsöverskott till staden icke kommer att uppstå. Invånarantalet beräknas därför minska med cirka 10 % under perioden 1940—1970. Det har icke ansetts sannolikt att behovet av lokaler för affärslivet skall komma att nämnvärt öka. Behovet av bostäder inom området är svårbedömbart. En stor del av bostadsbeståndet utnyttjas nu av företagare eller chefs-

116 Cenfrafpfan

J 1/ANfNGAK

Gävle del av centrum

3 I 2

Be//nff/g bebi/gge/se. Anfaf vaningor

mm * Bild 26.

117 tjänstemän med verksamhet inom fastigheten eller av personer, t. ex. läkare, som arbeta i samma lägenhet. Ett visst behov av dylika lägenheter kommer att kvarstå. I den mån bebyggelsen icke behövs för med cityverksamheten sammanhängande verksamheter, och i den mån den kan erbjuda en god bostadsmiljö, bör den givetvis utnyttjas för bostäder. Fastigheter, där gården är överbyggd eller på annat sätt nyttjad för affärslivet, ge inga lekmöjligheter för de minsta barnen och böra följaktligen icke bebyggas med lägenheter för familjer med små barn. Bostäderna inom området torde i huvudsak böra avses för hushåll om en eller två personer. Dessa hushållstyper beräknas öka med 46 % under tiden fram till 1970. Då totalbefolkningen antages komma att gå något tillbaka, blir det relativt gott om utrymme i staden, och det har icke ansetts föreligga något behov att öka byggnadsvolymen inom det undersökta området. Existerande tomter kunna i regel saneras på ett rationellt sätt oberoende av varandra. Många fastighetsägare driva rörelse i fastigheten, och för dem är det en fördel att kunna förnya bebyggelsen obundna av grannarna. På många tomter är bebyggelsen sådan att den ur trevnadssynpunkt bör omgestaltas, men något akut saneringsbehov föreligger icke. Saneringsplanens

utformning.

De inom saneringsområdet belägna offentliga byggnaderna ha icke medtagits i undersökningen, utan upptagits i den nya planen i stort sett i nuvarande skick. Det sydvästligaste hörnet av området föreslås för enbart bostadsändamål. Bebyggelsen är utformad med en skyddad lekplats i mitten. I övrigt disponeras saneringsområdet för blandat handels- och bostadsändamål. På en punkt anses stadsplanemässig sanering med samhällets hjälp böra ifrågakomma på ett tidigt stadium. Det gäller kv. Brödtorget. På tomten nr 3 har helt nyligen uppförts ett bostadshus i fyra våningar med enkelsidiga lägenheter med en mot söder tillstängd, endast 19 m bred gård. På den angränsande tomten nr 4 ligger ett grosshandelslager, vilket icke anses behöva ligga så centralt. Det torde vara rimligt att inlösa denna byggnad och ersätta den med ett mindre bostadshus. I planen har i övrigt eftersträvats en bebyggelse, som i stort sett skulle ge oförändrad eller något ökad byggnadsvolym per tomt. Den totala ökningen av våningsytan är mindre än 5 %. Vissa tomter i de kvarter, som avses för enbart bostäder, böra lämpligen sammanslås. I övrigt räknas med oförändrad tomtindelning. Med den föreslagna utformningen och under förutsättning att bottenvåningen blir använd för enbart handelsändamål — utom i den ovan särskilt angivna bostadsbebyggelsen, får förhållandena inom området anses bli fullt tillfredsställande för bostäder för familjer utan barn. Gatunätet har i planen lämnats helt oförändrat.

118 Gävle del av centrum föres tagen bebggge/se Anta/ våningar

Hild 27.

119 Saneringsplanens

genomförande.

Bebyggelsen inom området är icke ekonomiskt saneringsfärdig, d. v. s. området kan icke de närmaste åren tänkas ombyggt med självsanering. Detta är icke ens möjligt för de tomter, som äro bebyggda med 70 år gamla trähus. Att så är förhållandet sammanhänger med att hyror från butiker o. dyl. spela så stor roll för fastigheternas ekonomi. Dessa betalas efter affärsläget, och byggnadernas kvalitet synes spela en underordnad roll. Beträffande bostäder däremot betalas väsentligt mycket mera för moderna än för omoderna. Den nybyggnadsverksamhet som förekommit på 1930-talet, har också ägt rum på tomter, där det varit möjligt att öka bebyggelsen på tomten med en stor mängd bostäder. En överslagskalkyl visar att det tomtvärde som med nuvarande hyror och byggnadskostnader skulle vara möjligt att betala håller sig omkring 40 kr/m 2 våningsyta. Det enligt planförslaget verkliga tomtvärdet, d. v. s. nuvarande taxeringsvärde dividerat med tillåten ny våningsyta, är i genomsnitt 186 kr/m 2 . Även för den äldsta trähusbebyggelsen ligger den i medeltal över 100 kr/m 2 . Tabell 11. överslagskalkyl för sanering av privata fastigheter inom saneringsområdet i Gävle. Nuvarande taxeringsvärden Ränteförlust

Miljoner kronor 13-0 0-5 Summa bruttotomtkostnad 13-5

N y t t fastighetsvärde Byggnadskostnad

17-5 14-6 Nettotomtkostnad

2-9

Saneringskostnad

10-6

Skall saneringen kunna ske utan förlust får alltså tomtvärdena sänkas från 130 till 2-4 milj. kronor. Som redan nämnts finns det — med ett enstaka undantag — icke sådana olägenheter, att samhället av denna anledning behöver tvinga fram en allmän sanering. Skäl tala för att nybyggnad kan äga rum tomt för tomt när det passar det företag som utnyttjar fastigheten, eller då de nuvarande lokalerna bli utdömda.

5.5 Hälsingborg. Saneringsexemplet från Hälsingborg avser att belysa dels förhållandena i en medelstor, kraftigt växande stad och dels de svårigheter, som en irreguljär stadsplan och fastighetsindelning orsaka. Saneringsområdet ligger i den norra delen av centrum och begränsas av S:t Jörgens plats, Fågelsångsgatan, Långvinkelsgatan och Konsul Olssons

120 Bild 28. Hälsingborg, t. v. kv. Fiskaren. Saneringsområdet, som behandlas i texten, är delvis s. k. citybaksida med byggnader av låg kvalitet.

plats samt av Drottninggatan. Konsul Olssons plats och södra delen av Kullagatan är väl utnyttjade butikslägen av citykaraktär, medan bebyggelsen i områdets norra del består av stora hyreshus med en del mindre butiker i bottenvåningarna. I övrigt har bebyggelsen i viss mån karaktär av »city-baksida». Under förutsättning att stadsplanen görs lämplig för en sådan utveckling, kommer området att bli tillväxtområde för cityt. Bottenvåningen i flertalet fastigheter utnyttjas för butiker. Kontor förekomma främst i husen vid Drottninggatan. Gårdsbebyggelsen inrymmer i stor utsträckning verkstäder och lager. Det finns ett par pensionat inom området. Två tomter äro obebyggda. Saneringsområdet omfattar sammanlagt 55 fastigheter av synnerligen varierande storlek och form. Tolv tomter äro mindre än 200 m 2 . Antalet våningar är vanligen tre. Byggnadernas ålder varierar mycket, men de olika åldersgrupperna ligga rätt väl samlade. I mittpartiet ha husen i regel byggts före 1900, medan de utefter Fågelsångsgatan i allmänhet tillkommit efter 1920. Byggnaderna äro i regel uppförda av sten. En del gårdsbebyggelse förekommer i korsvirke. Byggnadernas kvalitet varierar starkt. Den oregelbundna fastighetsindelningen har försvårat nybyggnader. För området finns fastställd stadsplan som medger en ökning av våningsytan med 25 % utöver den befintliga. Hela området innehåller blott 306 lägenheter om 1 047

60D Af/Af£>/?£ 60D

Hälsingborg del av centrum

rÖBSl/AtfltO DÅL/6

to

Beftnf/ig öebggge/se. filts ens kv-a/tfef.

o

I

Kild 29.

eldstäder, d. v. s. 3-4 eldstäder per lägenhet. Den vanligaste lägenhetstypen är 2 r u m och kök, som förekommer med 30 % av antalet. Mindre lägenheter utgöra 29 % och större alltså 41 %. Saneringsproblemet. Det h a r redan påpekats att bebyggelsen utefter Fågelsångsgatan och S:t Jörgens plats skiljer sig väsentligt från den övriga bebyggelsen, då den består av moderna hyreshus i fyra till sex våningar. För denna del av området

122 behövs i stort sett icke någon sanering. Saneringen kan därför begränsas till västra halvan av kvarteret Kullen Västra samt de övriga tre kvarteren. I denna bebyggelse utgör butiker, verkstäder, lager och övriga lokaler den ekonomiskt viktigaste delen. Det införskaffade primärmaterialet upptar icke uppgifter om i vilken utsträckning fastighetsägaren själv driver rörelse eller bor i huset, men så vitt man kan bedöma är detta mycket vanligt. Fastigheterna äro icke i samma utsträckning som i de renodlade hyreshusområdena ett förmögenhetsobjekt, utan de äro ett redskap för att driva rörelse. Det finns ingen anledning antaga, att dessa förhållanden i större utsträckning komma att ändras under den tidsperiod inom vilken saneringen skall genomföras. Saneringsplanen måste därför läggas upp så, att den främjar under sådana betingelser arbetande ekonomiska företag.

Saneringsplanens

utformning.

På samma skäl som i exemplet från Gävle kan endast en mindre del av området bebyggas så att det lämpar sig för familjer med små barn. Det är den nordligaste delen av kv. Kullen Västra. I övrigt böra bostäderna avses för småhushåll. I en kraftigt växande stad som Hälsingborg finns det ingen risk för att icke produktionen av dessa lägenheter skall kunna anpassas i det allmänna bostadsprogrammet i synnerhet som saneringen kommer att pågå under en relativt lång tid. Det nuvarande gatunätet föreslås oförändrat. De smala gatorna i områdets inre komma i huvudsak att vara gånggator. För att möjliggöra detta böra så många tomter som möjligt göras genomgående till Drottninggatan. Byggnaderna på tomterna nr 47 och 48 i kv. Kullen Västra ha betecknats som kulturreservat. De små och oregelbundet formade fastigheterna kunna i regel icke bebyggas på ett rationellt sätt. De äro därför sammanförda till tillräckligt stora saneringsenheter, som bestå av så vitt möjligt hus av enhetlig ålder och kvalitet. Områdets 55 fastigheter bilda 26 sådana enheter. Med hänsyn till husens ålder och behovet av ombyggnad ha saneringsenheterna uppdelats på fyra etapper. För de senare etapperna är denna uppdelning givetvis osäker. Tidpunkten för ombyggnad kommer i sista hand att bestämmas med hänsyn till driften av de företag, som utnyttjar saneringsenheten. Till första etappen har i stort sett förts det husbestånd som tillkommit före 1900. Denna sistnämnda etapp skiljer sig från de övriga, då dess genomförande innebär en ökning av byggnadsvolymen till cirka 150 %. För de övriga medför saneringen en minskning till 78, 86 och 69 % resp. Av den nuvarande våningsytan kommer endast Ve på enheter tillhörande första etappen, men denna omfattar 1/4 av den totala i saneringsplanen upptagna våningsytan. Andra etappen omfattar hus byggda före 1920. Denna och första etappen

€ VAN/NOAK 5

n

,,

"

Hälsingborg del av centrum

2 t

föres/ogen bebgggefse. Anfaf ya°ningår.

Bild 30.

omfatta tillsammans ungefär J/s av våningsytan såväl före som efter saneringen. Det synes nu icke finnas anledning att i kalkyler räkna med den övriga bebyggelsen, vilken i stort sett motsvarar högt ställda fordringar och vars ombyggnad alltså ligger långt fram i tiden. Av sammanställningen framgår, att fastän byggnadsvolymen i första etappen ökas en halv gång, så uppgår saneringsförlusten till hälften av de nuvarande fastighetsvärdena. I andra etappen är förlusten 5/s av samma vär-

124 Tabell 12. Kostnader för genomförande av l:a och 2:a etapperna. E t a p p 1.

Nuvarande taxeringsvärde, totalt 1 000-tal kronor .. 942 » » , i kr/m2 ny våningsyta .. 79 Ny våningsyta, totalt m2 11 960 Beräknad hyresavkastning, 1 000-tal kronor 185 Nytt fastighetsvärde, 1 000-tal kronor 2 310 (hyror kapitaliserade efter 8 %) Byggnadskostnad, 1 000-tal kronor 1 842 Nytt tomtvärde, 1 000-tal kronor 468 2 » » , kr/m våningsyta 39 Saneringskostnad, 1 000-tal kronor 474 2 . , kr/m våningsyta 40

2.

1 390 165 8 440 134 1 685 1 461 224 26 1 166 139

den. Dessa förlustsiffror uppkomma vid ett omedelbart, tvångsmässigt genomförande av dessa bägge etapper. Som förut framhållits finns det, med nedan nämnda undantag, icke ur stadsplaneteknisk synpunkt anledning att tillgripa en sådan saneringsmetod. På liknande sätt som i Gävle synes nybyggnad kunna äga rum när det passar respektive företag eller när lokalerna bli utdömda. På ett par fastigheter i kv. Kullen Västra finns gårdsbebyggelse, som omedelbart bör inlösas och rivas genom stadens ingripande. Denna har beräknats ha ett värde av något över 80 000 kronor. Organisatoriska

problem i samband med

saneringen.

Ur vissa synpunkter skilja sig problemen i Hälsingborg från de övriga behandlade exemplen. Särskilt de äldre fastigheterna ägas i stor utsträckning av företagare, som å ena sidan icke kunna förväntas ha ekonomiska resurser eller ambition att genomföra saneringen, men som man å andra sidan icke vill tvinga till flyttning från området i samband med saneringen, vilket de antagligen skulle bli tvungna till vid en sanering efter nu vanliga metoder. Den här av huvudsakligen tekniska skäl föreslagna sammanslagningen av fastigheter till saneringsenheter ha sina svagheter. Bl. a. måste den förbindas med ett visst tvång för att icke någon part skall bryta sig ur kompanjonskapet, och indelningen i saneringsenheter måste därför ingå som en del i den plan som fastställes. Den förutsatta bolagsbildningen förutsätter även värderingar som säkerligen komma att medföra tvistigheter. 5.6 Eskilstuna. F r å n Eskilstuna har valts ett område inom den centrala staden omfattande åtta kvarter och begränsat av Bademachergatan, Fristadstorget, Nygatan och Fristadsparken. De fyra östligaste kvarteren ingå i stadens egent-

125 Bild 31. Eskilstuna, kv. Vågskålen. Kvarter och tomter äro ovanligt stora, bebyggelsen är öppen. Bostäder och verkstäder ligga ofta i skilda byggnader. Stadsplanen relativt tillfredsställande om bebyggelsens byggnadstekniska brister undanröjas.

liga cityområde. Inblandningen av verkstäder och industrier är betydande speciellt i de fyra västligaste kvarteren. Stadsplanen är en schackbrädsplan från 1660-talet med stora kvarter och i huvudsak stora tomter. Bebyggelsen är låg och mycket öppen. Endast kring Kungsgatans östra del, som är stadens huvudaffärsgata, är den något tätare. Större delen av husen är av sten. Byggnadernas ålder är mycket varierande, men större delen härstammar från 1800-talet. Husens kvalitet är mycket olika. Bebyggelsen utnyttjas i stor utsträckning av respektive fastighetsägares egen rörelse. Fastigheternas avkastning och genomsnittliga räntabilitet har bl. a. därför inte kunnat beräknas. Bostadshyrornas betydelse för fastigheternas ekonomi kan emellertid bedömas med relativ säkerhet. Med få undantag utgöra de endast en bråkdel av den avkastning, som fordras för normal förräntning av taxeringsvärdena. Antalet bostäder är likväl icke obetydligt. Genomsnittliga eldstadsantalet per lägenhet är 2-7 och smålägenheterna äro i majoritet. Av andra lokaler än bostäder dominera butikerna vad antalet beträffar. Tar man hänsyn till den utnyttjade byggnadsytan utgöra industrier och verkstäder den största gruppen. För en del av undersökningsområdets kvarter finns fastställd ny stadsplan.

126 Tu/tgafon

IH T£6£lfttfS 1 TRÅHI/5 1 PLÅrjKJUl

Eskilstuna del av centrum Befintlig bebggge/se Busens materia/.

Bild 32.

127 Befolkningsutveckling m. in. inom området. Eskilstuna är en stad stadd i relativt hastig utveckling. Den antages fortsätta att växa i ganska snabb takt, så att folkmängden 1970 skulle ligga mellan 30 och 60 % över den nuvarande. I samband med en sådan tillväxt förutsattes en icke oväsentlig expansion av cityverksamheten. Samtidigt kommer ökningen av en- och tvåpersonershushåll att ställa vissa anspråk på bostäder i centralt läge. Den byggnadsvolym, som kan tillåtas och som inte är behövlig för cityverksamhet eller industri, kan därför alltid räknas bli begärlig för smålägenheter. Saneringsplanens

utformning.

De enda ändringar i gatunätet, som ansetts önskvärda, äro några mindre breddningar av de omgivande gatorna, samt för att avlasta Kungsgatan några .servicegator i affärskvarteren. Den existerande blandningen av industri och bostäder eller affärslokaler medför icke i alla fall någon olägenhet. Som en allmän princip har emellertid uppställts, att bebyggelsens användning bör renodlas för ett ändamål inom varje kvarter, och att, så långt möjligt, industrikvarteren inte böra strös ut omväxlande med andra kvarter. Inom undersökningsområdet har det visat sig naturligt att utbilda kvarteren väster om Drottninggatan som industrikvarter. Jämte andra kvarter på denna sida Drottninggatan bilda de ett samlat industriområde. Kvarteren öster om Drottninggatan föreslås för enbart bostads- och handelsändamål. De industrier och verkstadsföretag, vilka äro beroende av att ligga relativt centralt, förutsättas överflyttade till kvarteren väster om Drottninggatan. Övriga företag tänkas flyttade till något av stadens yttre industriområden. Inom kvarteren öster om Drottninggatan förutsattes tomterna utmed Kungsgatan bebyggda för affärsändamål med ett husdjup av 15 ni. I övrigt avses bebyggelsen huvudsakligen för bostäder. Tack vare de stora tomterna blir tillgången på friytor så god, att lekplatser kunna ordnas inom kvarteren. Inom de fyra ifrågavarande kvarteren föreslås bebyggelsen ökad f med 19 %. Trots detta är markutnyttjandet relativt lågt. Genom bortflyttning av industrier från dessa kvarter kommer tillskottet av våningsyta för handels- och bostadsändamål att bli större, men denna ökning uppväges av den i industrikvarteren väster om Drottninggatan befintliga bostadsvåningsyta, vilken antages successivt försvinna. Saneringens

genomförande.

Förhållandena inom området är f. n. icke sådana, att en omedelbar tvångssanering kan sägas vara motiverad. De tre tomter öster om Drottninggatan, som nu utnyttjas för industri och dylikt, böra dock staden förvärva vid en tidpunkt, då respektive företag vill

128 7ut/gafon

S 1/AffWGAf? V 3

"

mm / " Eskilstuna del av centrum Be finffig bebgggefse. Anfot våningar.

Bild 33.

129 flytta. Köpet antages kunna ske till nuvarande taxeringsvärde, vilket är 0*5 milj. kronor. Sammanlagda taxeringsvärdet för hela undersökningsområdet är 12-8 milj. kronor. Dessa tomter utgöra således en liten del av det hela. Ett sådant köp skulle emellertid påskynda saneringens genomförande. En överslagskalkyl för dessa tomter får följande utseende. Nuvarande taxeringsvärde, 1 000-tal kronor » » , kr/m a ny våningsyta Ny våningsyta, m 2 Byggnadskostnad, 1 000-tal kronor Hyror, 1 000-tal kronor N y t t fastighetsvärde, 1 000-tal kronor » tomtvärde, 1 000-tal kronor » » , kr/m 2 ny våningsyta Saneringskostnad, 1 000-tal kronor » , k r / m ' våningsyta

495 121 4 080 845 69-4 867 22 5 473 116

I syfte att underlätta saneringen kan det vidare vara berättigat att staden förvärvar tre inom industrikvarteren belägna tomter, som nu i relativt stor utsträckning äro bebyggda med bostadshus. Dessa ha ett sammanlagt taxeringsvärde av 1 milj. kronor. Det finns anledning anta att industribebyggelse på dessa tomter skall kunna förränta detta tomtvärde, varför någon saneringsförlust ej skulle uppstå. I övrigt kan man tänka sig att stadsdelen ombygges successivt tomt för tomt, vid en tidpunkt då det är ekonomiskt möjligt eller då respektive lokaler utdömas av myndigheterna.

>

9—617620

KAPITEL 6.

Sanering av kulturhistoriskt intressanta byggnader och miljöer. 6.1

Önskemålen att bevara vissa äldre byggnader och miljöer.

Den sanering av bostadsbeståndet i våra svenska städer, som är behövlig, fordrar en omfattande förnyelse av den äldre bebyggelsen. Det finns emellertid bland denna många byggnader och stadspartier, vilka det ur allmänna synpunkter framstår som önskvärt att bevara. Anledningarna till ett sådant önskemål kunna vara av skilda slag. Det kan vara rent estetiska synpunkter, som göra sig gällande. Det kan också vara hänsynen till, att en stadsmiljö äger en allmänt trivsam karaktär. Ofta torde väl stadsinvånarnas upplevelse av och känsla för en byggnad eller ett stadsparti vara fördjupad av deras kännedom om den historia, som är knuten därtill, och inte sällan torde som starkaste skäl för önskemålet att bevara en gammal stadsmiljö få andragas, att den framstår som särskilt karakteristisk för sin stad eller är speciellt förknippad med dennas historia. Förutom sådana allmänt kulturella eller känslomässiga skäl kunna mer vetenskapligt eller pedagogiskt betonade kulturhistoriska synpunkter anföras, vilka tala för bevarandet av vissa äldre bebyggelser. 6.2

Tekniska möjligheter att bibehålla äldre bebyggelse.

Där en stadsplaneteknisk sanering är behövlig, torde det i mycket stor utsträckning vara nödvändigt att ersätta det äldre husbeståndet med ny bebyggelse. Framför allt gäller detta i de större städernas tättbebyggda kvarter. I mindre samhällen eller eljest, där markutnyttjandet inte är så hårt, torde det däremot i regel vara möjligt att genomföra en erforderlig sanering av stadsplanen genom att riva och ersätta med nybyggnader endast en del av den befintliga bebyggelsen. Där saneringsbehovet inte är av stadsplaneteknisk natur, utan helt bottnar i tekniska ofullkomligheter hos byggnaderna själva, är givetvis en sanering, som består enbart i en renovering och ombyggnad av det existerande äldre byggnadsbeståndet, tekniskt fullt möjlig, även om den många gånger kommer att visa sig ekonomiskt svårrealiserbar.

131 E n mycket betydande del av den i stadsplaneteknisk mening saneringsmogna bebyggelsen i de svenska städerna härstammar ju från tiden efter det industriella genombrottet och bär alla spår av att vara byggd enbart för den ekonomiska vinningens skull utan tanke på invånarnas trevnad. Den bildar i stor utsträckning otrivsamma och dåliga miljöer, som det knappast ur någon a n n a n synpunkt än den rent privatekonomiska kan anses önskvärt att bevara för bostadsändamål. Att en rationell sanering i regel kräver ett fullständigt slopande av de gamla husen medför därför i sådana fall knappast några konflikter med estetiska eller sentimentala synpunkter. Bland den bebyggelse, som h ä r s t a m m a r från förindustriella epoker finns däremot många gånger både enskilda fastigheter och hela stadsmiljöer av en ur konstnärlig och trevnadsmässig synpunkt utomordentligt värdefull karaktär, och det är väl främst till dem som de mer affektbetonade skälen för ett bevarande äro knutna. Just denna äldre stadsbebyggelse erbjuder genom sin vanligen relativt låga exploateringsgrad förhållandevis gynnsamma tekniska förutsättningar för en sanering utan fullständig förnyelse av husbeståndet. 6.3

Ekonomiska möjligheter att bibehålla äldre bebyggelse.

De ekonomiska förutsättningarna att bibehålla sådan bebyggelse äro däremot icke alltid lika goda. Den äldre bebyggelsen är oftast tillkommen under helt andra betingelser än de, som nu äro för handen, och det fordras vanligen stora kostnader att bringa den i ett skick, som svarar mot nutida krav. Inte sällan innebär också ett bevarande av den äldre bebyggelsen att tomtmarken inte kan utnyttjas i samma grad, som varit möjlig vid nybebyggelse, och m a n får i regel räkna med, att det lönar sig betydligt bättre att riva och bygga nytt än att restaurera och konservera. Särskilt är detta fallet, om underhållet har varit bristfälligt, så att inte bara disposition och utformning äro mindre ändamålsenliga, utan även det byggnadstekniska tillståndet är dåligt. Man lär följaktligen endast i mycket begränsad omfattning kunna gå in för bevarandet av äldre stadspartier, och en grundlig diskussion erfordras därför av vad som främst bör bli föremål för det allmännas omsorger i detta stycke. 6.4

Diskussion av vad som främst bör bevaras av det äldre byggnadsbeståndet.

Där skälen för bevarandet av en byggnad eller en miljö äro av väsentligen estetisk art, måste m a n ställa sig frågan om det inte vid en nybebyggelse kan skapas något av samma konstnärliga kvalitet, som utmärker den existerande bebyggelsen. Om så är fallet, kan givetvis inte dennas estetiska företräden ensamma tillmätas avgörande inflytande vid bedömandet

Bild 34. Laholm, Stora Torget och kvarteren söder därom. Nybyggnader i denna miljö böra anpassas till den äldre bebyggelsens skala. En sådan anpassning stöter emellertid på tekniska och framförallt ekonomiska svårigheter.

av frågan. Då det gäller att bevara en äldre byggnad för dess skönhets skull, kommer emellertid i de allra flesta fall till de rent estetiska också konsthistoriska synpunkter. Miljöer, som allmänt framstå som särskilt karakteristiska för sin stad eller som ge denna en speciell färg, äro givetvis värda särskild uppmärksamhet, och det måste också beaktas, att det är en stor fördel, om en stad inte bara bjuder i och för sig goda miljöer utan också kan uppvisa en viss variation i typ och karaktär olika stadsdelar emellan. Ett sådant rikare anslag i stadsbilden vinnes kanske främst genom att den prägel bevaras, som skilda epoker givit åt olika bebyggelsepartier. Oftast är det emellertid därvid inte nödvändigt att oförändrat bevara de existerande byggnaderna. Den väsentliga karaktären hos en stadsdel kan leva kvar också om husbeståndet förnyas. Problemet är då närmast att utforma den stadsplan, efter vilken nybebyggelsen skall ske, och de enskilda byggnaderna med känsla och sinne för stadsdelens speciella atmosfär. Detta behöver i regel inte i och för sig k o m m a i konflikt med vare sig ekonomiska eller saneringsmässiga krav. Vad här sagts om bevarandet av karaktären hos en stadsdel har sin giltighet också ifråga om en hel stad. Det gäller speciellt de mindre städerna, som framstå som lätt överblickbara enheter. Men även en större stad kan ha en utpräglad helhetsverkan, konstituerad av samspelet mellan de skilda stadspartierna och värd att bevara i sina karakteristiska drag. Vad som ur kulturhistoriskt-vetenskaplig synpunkt är värdefullt b r u k a r bedömas ur två olika synpunkter. Dels slår man vakt om det yppersta som

133 Blid 35. Hälsingborg, nr 47 och -48 i kv. Kullen Västra. Två medellidsbyggnader av kulturhistoriskt värde. Byggnaderna måste bevaras och den omgivande nya bebyggelsen måste visa hänsyn.

byggts under olika epoker. Dels vill man bevara sådant som ger en god bild av gamla tiders allmänna bebyggelse- och bostadsförhållanden. I förra fallet träda de konst- och stilhistoriska synpunkterna i förgrunden, och tyngdpunkten kommer att ligga på de högre ståndens kultur. I senare fallet är aspekten allmänt kulturhistorisk och intresset gäller i lika mån den folkliga kulturen. Ur kulturvetenskaplig synpunkt är det framför allt ett önskemål, att det kan bevaras byggnader och byggnadsgrupper, som kunna ge en representativ och fyllig bild av stadskulturen under skilda tider och bland olika befolkningsskikt. De allmänt kulturhistoriska aspekterna sammanfalla därför inte alltid med de estetiska eller konsthistoriska. Också de fattigaste befolkningsskiktens bostadsförhållanden och de trista hyreskasernernas epok äro ur historisk synpunkt värda erinran i framtiden genom bevarade byggnadsminnesmärken. 6.5

Användningen av bevarade äldre byggnader.

Ett betydelsefullt problem i detta sammanhang är frågan h u r ett byggnadsminnesmärke lämpligen skall användas. Ur vetenskaplig och pedagogisk synpunkt kan det givetvis vara av intresse att ha det stående i oför-

134 ändrat skick som museiföremål. Detta torde dock endast kunna komma ifråga i ett fåtal fall och framför allt inte gärna för hela stadsmiljöer. Den mer monumentala äldre bebyggelsen brukar ju inte sällan finna användning för olika officiella ändamål, och ett enstaka gammalt hus inom ett saneringsområde torde många gånger kunna k o m m a ifråga som föreningshus eller liknande. I den mån man vill bevara något av industrialismens hyreshusbebyggelse i de större städerna, lär det bli nödvändigt att finna någon ny användning därför, eftersom ju denna bebyggelse i sina typiska former är definitivt olämplig för bostäder. Där det finns anledning att bevara miljöer och byggnader från äldre skeden torde det däremot i regel vara möjligt att utnyttja dem för bostadsändamål.

6.6 Tekniska åtgärder för bibehållandet av äldre bebyggelse.

Den äldre svenska stadsbebyggelsen utmärkte sig som framhållits, i regel för sin jämförelsevis låga exploateringsgrad, och det var först i och med industrialismen, som bebyggelsetätheten ökade och tog allvarligare proportioner. I de flesta fall äro därför de fastigheter och miljöer, som det ur kulturhistorisk synpunkt är önskvärt att bevara, inte i stadsplaneteknisk mening saneringsmogna, även om en viss upprensning många gånger kan te sig önskvärd ur brandskyddssynpunkt. Däremot torde en byggnadsteknisk sanering ofta vara i hög grad påkallad just bland dessa gamla byggnader. Ett extremt undantag från vad här sagts om de stadsplanetekniska förhållandena utgör Staden mellan broarna i Stockholm. Utan mycket kraftiga ingrepp i befintlig bebyggelse kan här inte åstadkommas ett ur bostadssociala synpunkter acceptabelt tillstånd. Samtidigt är ett bevarande av den gamla bebyggelsen och stadsdelens egenartade k a r a k t ä r utomordentligt angeläget ur kulturhistorisk synpunkt. Den hänsynsfulla saneringen av Staden mellan broarna är därför bland annat ett svårlöst och ytterst grannlaga stadsplaneproblem. I några andra fall, som exempelvis i Lysekil, där det finns en mycket tät träbebyggelse av stort intresse, torde konserverandet av en kulturhistoriskt värdefull miljö ställa mycket höga krav på stadsplanens utformning. Men vid flertalet tillfällen, där ett bibehållande av sammanhängande stadsbebyggelser kan k o m m a ifråga, synes någon egentlig gallring av husbeståndet inte behöva företas och svårigheterna torde väsentligen komma att bestå i problemet att skapa mot moderna anspråk svarande bostäder inom de gamla husen. Det h a r redan framhållits, att detta ur affärsmässig synpunkt sällan kan bli lönande.

135 Bild 36. Stockholm, Gamla Stan mellan Slottsbacken och Tyska Brunn. Uppmålningsritning av befintlig bebyggelse gjord åren 1930—34 på uppdrag av Samfundet S:t Erik. (Jämför bild 37.)

136 I \ v- 4 b\ U*i/ .^

Bild 37. Stockholm (samma område som bild 36). Förslag Ull saneringsplan från år 1935 Planen är delvis genomförd med ekonomiskt stöd av Stockholms stad. (Albin S:son Stark, arkitekt SAR).

137 6.7

Nuvarande lagstiftning rörande skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

F r å g a n om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader regleras nu i en lag av den 12 juni 1942. Enligt denna lag kan länsstyrelsen på därom gjord ansökan förordna att särskilda föreskrifter skola gälla »till skydd för kulturhistoriskt märklig byggnad jämte därtill hörande park eller trädgård eller område, som eljest tarvas för att bevara byggnaden och bereda med hänsyn till dess art och betydelse erforderligt utrymme däromkring». Såd a n a skyddsföreskrifter kunna emellertid endast meddelas med fastighetsägarens medgivande. De kunna i främsta rummet avse, att byggnaden eller viss del därav inte utan riksantikvariens samtycke får rivas eller förändras. Anteckning om utfärdade föreskrifter göres i intecknings- och fastighetsboken, och skyddsföreskrifterna äga karaktären av ett på fastigheten vilande servitut. Meddelade föreskrifter kunna upphävas av länsstyrelsen i vissa fall, såsom »om byggnadens bevarande är ändamålslöst eller medför oskälig kostnad», och av Kungl. Maj:t, då vissa allmänna intressen tala därför. Av någon större betydelse som hjälp vid bevarandet av intressanta stadsmiljöer är inte denna lagstiftning, dels därför att den är begränsad att gälla endast enstaka byggnader, dels och framför allt därför att den låter frågan om bevarandet av en byggnad bli beroende av ägarens gottfinnande och l ä m n a r problemet om kostnaderna för en tillfredsställande sanering och konservering utan avseende. Det finns dock en möjlighet att expropriera en fastighet »för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad». Fråga om sådan expropriation får väckas endast av riksantikvarien, och den får ske endast till förmån för kronan, kommun eller förening eller stiftelse av visst slag. Genom sin begränsning att gälla endast synnerligen märkliga byggnader kan inte heller denna lagbestämmelse bli av större värde, när det gäller att bevara en hel miljö.

6.8 Erforderliga åtgärder.

När det nu förutsattes en omfattande förnyelse av landets äldre bostadsbestånd, förefaller det rimligt, att det samtidigt skapas ett bättre instrument för tillvaratagandet och vården av sådana ännu kvarvarande byggnader och byggnadsgrupper, som det ur kulturhistorisk synpunkt måste anses vara av stor betydelse att få bevarade, men som utan speciella åtgärder kunna riskeras gå förlorade vid den förestående saneringen. Det bör enligt utredningens uppfattning kunna utgå särskilt statsbidrag till täckandet av de extra kostnader, som uppstå vid en konserverande sanering av kulturhistoriskt intressant bebyggelse. Där så sker är det ett samhällets intresse att dessa medel, som givetvis endast kunna reserveras i begränsad omfattning, komma till användning i de angelägnaste fallen. För att den

138 frågan skall kunna prövas på ett tillfredsställande sätt, synes det böra åligga kommunerna att, i samband med upprättandet av generalplanen för saneringen av det äldre bostadsbeståndet, låta genom kulturhistoriskt sakkunnig person verkställa inventering av detta och i fall, där så är påkallat, utarbeta riktlinjer för vilka byggnader eller byggnadsgrupper, som lämpligen skola bevaras såsom kulturhistoriska byggnadsminnesmärken. Det synes lämpligt att kommunerna på ett så tidigt stadium som möjligt i dessa frågor rådgöra med riksantikvarieämbetet, varifrån bland annat bör kunna lämnas anvisning på lämpliga sakkunniga. Ansökan om »kulturhistoriskt saneringsbidrag» torde böra prövas av såväl riksantikvarien som den statliga saneringsmyndigheten. Bidrag för »kulturhistorisk sanering» bör kunna utgå såväl till komm u n som till enskild fastighetsägare, vilken inom ramen för den uppgjorda saneringsplanen vill genomföra en modernisering av sin byggnad. Det torde finnas många fall, där en fastighetsägare är intresserad av att bibehålla den gamla bebyggelsen på sin tomt framför att riva den och bygga nytt, om han genom ett sådant saneringsbidrag får merkostnaderna därför täckta. Om kommunen icke i övrigt anser att i det aktuella fallet eller för det aktuella området kommunalisera bostadsbeståndet, synes då intet hinder föreligga för, att även en på detta sätt sanerad fastighet stannar i privat ägo. Ett villkor för att bidrag skall kunna ges åt enskild person synes dock böra vara att denne medger, att det för fastigheten utfärdas skyddsföreskrifter i enlighet med lagen av den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Beträffande här berörda bidrag se även kapitel 11 nedan.

KAPITEL 7.

Fastighetsvärdenas och tomtvärdenas sekulära utveckling. Hyror for lägenheter av olika ålder och kvalitet år 1939. Innan det är möjligt att närmare precisera vilka ingrepp som kunna ifrågasättas för att underlätta saneringsverksamheten är det nödvändigt att utreda de allmänna ekonomiska förutsättningar, som för närvarande på ett avgörande sätt bestämma saneringsverksamhetens omfattning och inriktning. I det följande skall lämnas en översiktlig redogörelse för fastighets- och tomtmarknadens hittillsvarande utveckling. Framställningen anknyter naturligt nog nära till den utförliga redogörelse för huvuddragen av bostadsmarknadens utveckling i Sverige, som lämnades i Del I. Avsikten är här endast att fästa uppmärksamheten på ur saneringssynpunkt väsentliga förändringar i fråga om fastighets- och tomtvärden. Den historiska redogörelsen skall kompletteras med ett material, som särskilt belyser hyresmarknadens nuvarande struktur, d. v. s. hyrorna för olika lägenhetstyper i fastigheter av olika åldrar och kvalitet. 7.1 Sekulära förändringar i fastighetsvärdena. Fastighetsmarknadens utveckling i tätorterna under de senaste femtio åren torde i sina huvuddrag ha varit relativt likartad över hela landet. En fortlöpande ökning av byggnadskostnaderna, en allmänt stegrad levnadsstandard med ökad köpkraft och ett successivt försämrat penningvärde har medfört en stigande hyresnivå och stigande fastighetsvärden. Några siffror, som äro ägnade att för olika orter i detalj belysa de senaste decenniernas variationer i värdena på fastigheter av olika åldrar och typ finnas icke. En viss uppfattning om fastighetsvärdenas förändringar — mätta genom prisbildningen på allmänna marknaden — kan erhållas ur några begränsade lokala undersökningar, som utförts. Uppgifter rörande förändringar i hyror, byggnadskostnader och tomtvärden äro fullständigare och kunna bidraga till att klarlägga huvuddragen av utvecklingen. Då mera utförligt statistiskt material till belysning av förändringarna på

140 fastighetsmarknaden endast finnes för Stockholm kommer framställningen i fortsättningen huvudsakligen att röra förhållandena i huvudstaden. Under slutet av 1800-talet och tiden fram till första världskriget var trenden för hyresnivån och därmed även för fastighetsvärdena nästan oavbrutet stigande. Särskilt under de industriella högkonjunkturerna på 1870- och 1890-talen, som utmärktes av stor knapphet på bostäder, stego hyrorna i h ö j den relativt oberoende av byggnadskostnadernas utveckling, och ett ekonomiskt utrymme skapades för stigande tomt- och fastighetsvärden. Som tidigare anförts 1 steg sålunda hyresnivån i Stockholm under högkonjunkturåren 1895—1900 med 30 å 40 procent medan samtidigt allmänna levnadskostnadernas höjning endast utgjorde 10 a 15 procent och penninglönenivåns omkring 25 procent. Även under den följande högkonjunkturen åren 1903— 1907 utspelades ett liknande förlopp. Mot en stegring i de allmänna levnadskostnaderna på omkring 10 procent och i penninglönerna på 20 å 25 procent svarade en hyresstegring på 30 procent. Hyresstegringen var även denna uppsvingsperiod långt starkare än byggnadskostnadernas ökning. Genom dylika förskjutningar skapades underlaget för spekulation på fastighetsmarknaden: under båda de här nämnda högkonjunkturerna, men särskilt under den senare, drevos värdena på fastigheter — även på tidigare byggda, vilka ej kunde omedelbart påverkas av byggnadskostnadernas utveckling — starkt i höjden. Under den nämnda perioden ägde hyressänkningar rum endast i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet, då hyrorna sjönko med ungefär 25 procent. Sedan mitten av nittiotalet ha endast tillfälliga sänkningar av hyresnivån inträffat, dels omedelbart efter sekelskiftet, dels 1909—1911 och slutligen i viss utsträckning under slutet av 1930-talet. Förändringarna i hyresnivån i Stockholm mellan åren 1893 och 1930 belysas av siffrorna i nedanstående tablå, som är hämtad från en inom Stockholms stad år 1936 utförd undersökning. 2 H y r a n A r

1893 1913 1914—1915 1930

per

e l d s t a d

lägenheter samtliga lägenheter utan central- med centralvärme värme 100 172 100 224

100 185

100 203

(index)

smålägenheter * a)

100 201

b)

100 232

i Levnadskostnad exkl. hyra

100 124 100 158

1 a och b äro s .andardvägc a indextal f or lägenhete r med 1—2 i um och kök Vid beräkningen av a- talet har man ut gått från fe rdelningen mellan läge iheter med 3ch utan ev år 1915, vid kalk ylen av b-t det har ma i u t g å t t frå n motsvara ide fördelni ng år 1930.

1 Del I, sid. 20. Bostadsförhållandena i Stockholm samt Stockholms stads bostadspolitik. Del II: 2. Bengt Helger: rrisbildningen på hyresmarknaden. 2

141 Utvecklingen kommenteras på följande sätt. »Den totala stegringen av hyresnivån från 1893 till 1913 torde ha belöpt sig till omkring 70 procent. Mellan 1915 och 1930 visar den genomsnittliga h y r a n per eldstad i samtliga uthyrda lägenheter en stegring med ungefär 124 procent. Till stor del beror denna höga siffra på att bostadsbeståndets sammansättning med hänsyn till lägenheternas kvalitet och tekniska utrustning avsevärt förändrats. För lägenheter utan centraluppvärmning utgjorde den genomsnittliga stegringen av hyran per eldstad mellan bostadsräkningsåren 1915 och 1930 likväl hela 85 procent, medan motsvarande siffra för lägenheter med centraluppvärmning var 103 procent. Om hänsyn tages till att penningvärdet sedan mitten av nittiotalet sjunkit, i det att en allmän sekulärt fortgående prisstegring ägt rum, finner man visserligen att de ovan angivna procenttalen för hyresstegringen böra något reduceras, men att hyrespriserna i Stockholm stigit högst ansenligt även i förhållande till övriga priser. Levnadskostnaderna i Stockholm, exklusive hyran, torde sålunda ha ökats från förra hälften av nittiotalet till 1914 med endast 20 å 25 procent, vadan hyresstegringen i förhållande till övriga priser på i konsumtionen ingående artiklar kan angivas till omkring 40 procent. Under kriget och efterkrigsåren stegrades hyrorna till följd av hyresregleringen långsammare än levnadskostnaderna i övrigt, men då dessa omkring år 1923 på nytt stabiliserades, fortsatte hyrorna att stiga. Under 1920-talet följde hyrespriserna icke med i den sjunkande tendens, som var utmärkande för levnadskostnaderna i övrigt. År 1930 kunna levnadskostnaderna, exklusive hyran, beräknas ha varit nära 60 procent högre än 1914.1» Bedogörelsen för hyresutvecklingen ger vid handen, att i Stockholm fastighetsförvaltningen måste ha varit en mycket gynnsam affär. Fastighetsvärdena synas nämligen i stort sett ha ökat i ungefär samma takt som hyrorna. I Stockholms stads undersökning anföres rörande utvecklingen på fastighetsmarknaden: »Jämsides, med den allmänna, sekulärt fortgående stegringen av hyrespriserna under den senaste femtioårsperioden har en allmän stegring av fastighetsvärdena ägt rum. Att försöka erhålla en generell bild av denna värdestegrings proportioner stöter på de största svårigheter på grund av den starka differentiering, som utmärker fastighetsmarknaden. Bedan skillnaderna med avseende på byggnadernas ålder och tekniska utrustning m. m. måste framkalla en avsevärd olikhet i fråga om prisutvecklingen. Ännu mer bidrar härtill lägesdifferentieringen. Eftersom de sista femtio åren i stort sett utmärkts av en stark expansion av bebyggelsen och en fortgående uppdelning av staden i bostadsområden och citydistrikt, ha centralt belägna fastigheter och fastigheter, vilka på grund av sitt läge kunnat med fördel utnyttjas för affärs- och kontorslokaler, stegrats i värde betydligt mer än fastigheter med ett mindre gynnsamt läge. Det är på grund härav ogörligt 1

Helger a. a. sid. 9.

142 att ens på grundval av det mest omfattande material ange någon representativ siffra för stegringen av fastighetsvärdena. För att erhålla någon uppfattning om fastighetsvärdenas utveckling har det emellertid befunnits lämpligt att för ett något så när enhetligt bestånd av Stockholmsfastigheter undersöka de vid försäljning erhållna köpeskillingarna under perioden 1880—1930. Undersökningen avser bostadsfastigheter i inre Stockholm men utanför det egentliga cityområdet, byggda under olika perioder från 1880—1915, och ej underkastade några större ombyggnader eller moderniseringar. För olika åldersgrupper av dessa fastigheter ha uträknats indextal, vilka ge uttryck åt den genomsnittliga värdestegringen. På diagram 38 ha de skilda indexserierna framställts i logaritmisk skala, vilket gör det möjligt att direkt jämföra deras förändringar. Då kurvorna förlöpa parallellt, betyder detta, att respektive indextal undergått en lika stor procentuell ökning eller minskning. Med hänsyn till materialets ringa omfattning är överensstämmelsen mellan de olika serierna överraskande god. De skillnader, som framträda för enstaka år, torde huvudsakligen bero på att indextalen för dessa år måste grundas på endast ett fåtal försäljningsvärden. Bortser man emellertid från dessa fluktuationer år från år och fäster avseende endast vid den allmänna utvecklingstendensen, finner man, att de olika grupper av fastigheter, varom här är fråga, varit underkastade i stort sett samma värdefluktuationer. Det bör dock betonas, att den genomsnittliga värdestegring, som indextalen representera, endast ge en mycket summarisk bild av utvecklingen. I verkligheten är värdestegringen mycket ojämnt fördelad, vilket med hänsyn till fastighetsmarknadens starka differentiering och den obestämdhet, som vi funnit vara karakteristisk för prisbildningen på denna marknad, är fullt förklarligt.» »Om man jämför fastighetsvärdenas utveckling med hyresprisernas förändringar, visar det sig, att de mera betydande förskjutningarna i fastighetsvärdena stå i samband med hyresnivåns fluktuationer. Eftersom samtliga fastigheter, varom här är fråga äro utan centralvärme, är det lämpligast att vid denna jämförelse utgå från eldstadshyran i icke-centralvärmeslägenheter. Korrelationen mellan de olika serierna är förvånansvärt god. Efter en stegring under förra hälften av 1890-talet visa fastighetsvärdena mot slutet av decenniet en markerad nedgång. Samtidigt härmed försiggick en betydande sänkning av hyrespriserna. F r å n början av 1890-talet till omkring 1909 voro fastighetsvärdena oavbrutet i stigande. Den genomsnittliga stegringen under denna period synes ha uppgått till 70 a 90 procent. Eldstadshyran stegrades under samma tid med omkring 80 procent. Tiden från 1909 till 1915 kännetecknades av sjunkande fastighetsvärden. Medan för nya fastigheter sänkningen torde ha varit obetydlig framgår åtminstone av de föreliggande indexserierna, att den för icke centralt belägna åttiotalsfastigheter belöpt sig till 15 a 20 procent. Hyresnivån kan under denna tid sägas ha varit stabil

2B0

ne

—

y-fA

gte

W f-j

tie ioe \

t\

"*"•«i

M^ \

I3C *^

ae /—V

ne i

na /OO

__/**,,

/

laao

J^ v_ ^

ss

v,

-''/

v

f

If '-' A

i"

\

f

•J

/ J£0

••"

v .

v

i

/OO

f~*

äko/o

LofOrttmijk

>™*=te»<^

iax>

ss

Index för uördategnngen

ixo

os

isio

o foshghcJ-er

bgggdo 1880'1890 ffSSO*IOO) D-o för fostiyhefer

byggda 1690-/900(1881*100)

Do för foitiohefer

buqqdo 1900-1910(1901^100)

y

syy

/<30 160

J /'

^

MO

.j

/=%

Jr\

d t j f c y " 2i0

'S

/aie

°=^*^ Eldsfodshyro ufon c.v. f/883 >••**•-fndex

for

dfosHghcftr

m

£5

liso

.i tögentieJ-er '100) odrde^tegrmgen aton c.v. 13/5-1929 f/3/5-/00)

Bild 38. Fastighetsvärdena och hyresnivån i Stockholm åren 1880—1926. Källa: B. Helger Prisbildningen på hyresmarknaden.

eller eventuellt, såsom på annat ställe framhållits, i fråga om större lägenheter något fallande. Fastighetsvärdenas utveckling var dock av allt att döma synnerligen ojämn och av olika anledning kom en allmän fastighetskris icke till stånd, ehuru de exekutiva försäljningarna voro relativt talrika. Från 1915 till 1925 utvisar kurvan för samtliga före 1915 byggda fastigheter en genomsnittlig värdestegring av omkring 75 procent, medan eldstadshyran i lägenheter utan centralvärme undergått en ökning med i genomsnitt 80 procent. Därefter synes en viss stabilisering av såväl hyrespriserna som fastighetsvärdena ha ägt rum. Ehuru det vore önskvärt att äga en noggrannare kännedom om fastighetsvärdenas utveckling, än vad det för denna undersökning tillgängliga materialet kan skänka, synes det vara klart, att de långtidsvariationer, som fastighetsvärdena under de sista femtio åren undergått, i stort sett varit proportionella mot hyresnivåns förändringar.» 1 Den ökning av fastighetsvärdena som successivt ägt rum under det senaste seklet har som tidigare påpekats naturligtvis inneburit att fastighetsägandet på längre sikt varit utomordentligt vinstgivande. Särskilt stora vinster ha inhöstats under de högkonjunkturbetonade periodernas snabba 1

B . Helger a. a. sid. 74—76.

144 hyresstegringar, bland vilka tiden efter förra världskriget framstår som den ur fastighetsägarens synpunkt gynnsammaste. Enligt en i annat sammanhang refererad undersökning omfattande ett representativt urval av Stockholmsfastigheter mer än tredubblades nettoavkastningen (räknat i oförändrat penningvärde) från 1916 till 1924. Denna avkastningsökning föranledde år 1920 ett förslag om införande av en hyresstegringsskatt. Någon sådan kom emellertid icke till stånd och avkastningsökningen omsattes i stället i enskild förmögenhetstillväxt till miljardbelopp. 1 Utvecklingen det senaste decenniet har varit mer oenhetlig än tidigare. Bänteutvecklingen under 1930-talet medförde en tendens till ökade fastighetsvärden. Det fanns »även under 1930-talets högkonjunktur utrymme för tomtprisstegring av rent konjunkturmässig art, höga vinster för byggnadsföretagare och finansiärer och en lukrativt spekulativt betonad fastighetshandel.» 2 Utvecklingen av hyror, byggnadskostnader och den allmänna prisnivån har dock varit sådan, att en mer betydande allmän stegring i fastighetsvärdena icke torde ha förekommit. I utjämnande och viss mån deflationistisk riktning bör hyreskontrollen under det senaste världskriget ha verkat, medan samtidigt penningförsämring och räntesänkning verkat i motsatt riktning. Härtill kommer en fortgående värdestegring för centralt belägna fastigheter genom citybildning och efterhand relativt sett förbättrat läge. Under de senaste åren h a emellertid även uppträtt tendenser som utvisa «n viss spekulation i stigande fastighetsvärden. Härvid utgår man från att den livliga produktionen av hyreshus — med relativt höga hyror — i ytterområdena skapat ett sådant »tryck» på hyresnivån i inre staden att denna måste stiga när hyresregleringen upphävs. Dessa spekulationer torde dock endast i begränsad utsträckning ha framträtt vid försäljningar på marknaden. De senaste årens utveckling på ränte- och kapitalmarknaden bör även ha påverkat fastighetsvärdena i stigande riktning. Ur saneringssynpunkt är det värt att observera att de fastigheter, som nu anses saneringsmogna, i regel under sin »livstid» givit en avkastning, som räckt till att, utöver utgifter för skötsel och underhåll, förränta och amortera det för fastighetens uppförande erforderliga kapitalet. Även om detta omdöme har en generell form torde dess innehåll täcka majoriteten av de individuella fallen. Det är svårt att avgöra i vilken utsträckning den här för Stockholm skildrade utvecklingen kan anses representativ även för utvecklingen i övriga städer och tätorter. Som nämnts saknas för övriga städer för en längre tid sammanhängande statistiska uppgifter, som kunna belysa icke bara fastighetsmarknadens utan även bostadsmarknadens utveckling överhuvudtaget 1 I stället infördes 1920 en särskild byggnadsskatt, som dock borttogs påföljande år. Jmf Del1 I, sid. 38, 42 och 63. Del I, sid. 160.

145 under tiden före första världskriget. Man torde dock kunna utgå ifrån att i de större städer, där det spekulativa hyreshusbyggandet hade en mer avsevärd utbredning förhållandena till arten men icke till graden liknade det extrema stockholmska mönstret. Som en variation på det fastighetsmarknadens tema som framförts ovan kunna resultaten från en stickprovsundersökning, som utförts av stadsplanekontoret i Göteborg och avser fastighetsvärdenas förändringar i stadsdelen Haga, tjäna. Materialet är där begränsat till 11 fastigheter. Undersökningen visar, att de nominella priserna successivt stigit från byggnadsåret fram till nuvarande tid. I relation till penningvärdets fall ha priserna varit i stort sett konstanta. »Förändringar och modärniseringar inom fastigheterna ha icke som man kunnat vänta sig, medfört särskilt märkbara prisstegringar. Det synes sålunda tydligt att effekten av sådana åtgärder i stället varit att man undgått de prissänkningar som eljest skulle h a inträtt. Betecknande är, att modärniseringarna i »finare» stadsdelar inträffat tidigare än i de av arbetarbefolkningen bebodda stadsdelarna. I de typiska överklasskvarteren från omkring 1890 inträffade sålunda modärniseringsperioden redan på 1920talet, medan i fattigkvarteren tills nu överhuvudtaget icke gjorts några förändringar i de ävenledes pä 1890-talet byggda husen.» 1 Även om förändringarna i hyror och fastighetsvärden i sina huvuddrag varit av samma k a r a k t ä r över hela landet — en successiv och betydande ökning — bör m a n hålla i minnet att ökningen satt in vid olika tidpunkter och skett i mer eller mindre snabb takt på olika orter beroende bland a n n a t på n ä r industriell expansion och kraftig folkökning ägt rum. Av en delvis annan k a r a k t ä r h a r utvecklingen givetvis varit på de mindre orter där bebyggelsen dominerats av en- och tvåfamiljshus eller av bostäder upplåtna till anställda av arbetsgivare. Som en allmän karakteristik av utvecklingen på fastighetsmarknaden i de städer och stadssamhällen där nu finnas större partier av äldre saneringsmogen bebyggelse torde man emellertid kunna säga att den fortgående hyresstegringen medfört en sådan ökning av fastighetsvärden och markvärden att fastigheternas realvärde varit i stort sett oförändrade under fastigheternas livstid och att fastighetsägarna på lång sikt ha kunnat tillgodogöra sig betydande vinster.

7.2 Sekulära förändringar i tomtvärdena. Tillgången på statistiskt material, som kan utnyttjas för en analys av prisbildningen p å tomtmark under det senaste halvseklet är mycket bristfällig — materialet är om möjligt knapphändigare än det som ovan utnytt1

Åhrén: Byggmästaren 1939: sid. 155.

10—617520

146 jades för att belysa fastighetsvärdenas förändringar. Helt naturligt råder en mycket stark korrelation mellan förändringarna i fastighetsvärdena och i markvärdena. Besultaten från analysen av fastighetsprisbildningen kunna därför i stort sett tagas till utgångspunkt för en bedömning av utvecklingstendenserna på tomtmarknaden. Det säger sig emellertid att priserna — och prisutvecklingen — på tomtmark variera avsevärt, dels mellan olika orter och dels inom varje ort med hänsyn till markens läge. En översiktlig analys, där man måste arbeta med generaliseringar och genomsnittssiffror, kan därför endast ge en vag uppfattning om den faktiska, komplicerade marknadsutvecklingen. Vad först beträffar S t o c k h o l m kan i anslutning till den ovan givna redogörelsen för fastighetsmarknaden anföras följande rörande utvecklingen på tomtmarknaden. Byggnadskonjunkturen under slutet av adertonhundratalet medförde hausse på tomtmarknaden. Under åttiotalet lära priserna på tomter med något så när gynnsamt bostadsläge ha tio- å tjugodubblats under loppet av ett fåtal år. Denna stegring kan delvis tillskrivas det förhållandet, att stora hyreskaserner enligt de nya stadsplanerna kunde uppföras i större omfattning än tidigare. I början av nittiotalet synes någon nedgång av tomtpriserna ha ägt rum på grund av byggnadsverksamhetens inskränkning. 1 I samband med högkonjunkturen i byggnadsbranschen under åren 1903—1904 torde även en mycket kraftig tomtvärdestegring ha ägt rum. Tomtpriset räknat per arealenhet röner givetvis inflytande av den p å tomten tillåtna byggnadsvolymen, och under en tid med stora variationer i markutnyttjandet är det också naturligt med stora variationer i markvärdena. Under perioden från omkring 1905 till världskrigets utbrott började sexvåningshus uppföras överallt, där gatubredden medgav denna hushöjd. Samtidigt började gårdsutrymmena tillvaratagas för lagerlokaler, biografer, garage och dylikt. De ökade bebyggelsemöjligheterna anses ha medfört en stegring av tomtpriserna i enskilda fall med 20 procent och däröver. 2 Under åren 1917—1922 var stegringen av tomtpriserna relativt obetydlig på grund av den ringa efterfrågan på byggnadsmark, som vid denna tid var rådande. Däremot kännetecknas 1920-talet av en ny tomtprisstegring, vars storlek dock endast med svårighet kan bedömas. Det uppgives, att åtminstone inom vissa stadsdelar priserna under denna tid mer än fördubblats och att tomtkostnaden för ett nybygge från att ha utgjort omkring 10 procent av hela kostnadsbudgeten vid 1920-talets ingång stigit till omkring 20 procent, liksom före kriget. 3 Den förut omnämnda specialundersökningen 1 Jfr av byggnadsingenjör A. Nordström anförda exempel i artikeln Fastighetsvärden och byggnadskostnader i Stockholm 1889—1929. Byggmästaren 1929, sid. 108. 2 Jfr A. Nordström a. a. sid. 109. * Jfr byggnadsingenjör A. Nordströms föredrag vid Nordisk byggnadsdag 1932.

147 angående tomtpriser och fastighetsvärden för under 1920-talet nybyggda fastigheter ger vid handen, att tomtpriserna för de i denna undersökning ingående fastigheterna för åren 1926—1931 varierade mellan 12-0 och 20-1 procent av fastighetsvärdet och i genomsnitt utgjorde 13-6 procent år 1926, 12-0 procent år 1927, 14-1 procent år 1928, 20-1 procent år 1929, 15*7 procent år 1930 och 17-0 procent år 1931. Dessa siffror synas lyda på att den relativa tomtkostnaden i stort sett var något lägre än vad ovan angivits. Emellertid har den absoluta stegringen av tomtpriserna sedan förkrigstiden av allt att döma varit avsevärd, till följd av den utveckling, som byggnadstekniken genomgick under tiden efter första världskriget. De moderna betongkonstruktionerna gjorde det möjligt att bygga högre till relativt sett lägre kostnad. Genom installerandet av elektriska hissar i bostadshusen blevo lägenheterna i de övre våningarna mera begärliga för hyresgästerna, och kunde i motsats till tidigare rådande förhållanden uthyras till priser, som betydligt överstego hyrorna i de nedre våningarna. Dessa faktorer gynnade höghusbebyggelsen, så att den tillåtna hushöjden uppnåddes så gott som överallt i den inre staden under 1920-talet. Knappheten på tomtmark och den allmänna hyresstegringen framkallade dessutom en strävan att på ett effektivare sätt utnyttja våningsplanen. Från sakkunnigt håll har anförts exempel på, hur endast härigenom en ökning av hyresintäkterna per m 2 bebyggd areal med nära 25 procent blev möjlig. 1 Av siffror som skola redovisas mer ingående nedan framgår att i Stockholm medelpriset per normaleldstad vid tomtförsäljning från 1925 till 1930 steg med cirka 60 procent. 2 Av speciellt intresse är givetvis att kunna utröna i vad mån den sekulära ökning av fastighetsvärdena, som ovan konstaterats ha ägt rum, är att betrakta som en ökning av markvärdet. En särskild undersökning, som bl. a. belyser detta har i samråd med bostadssociala utredningen utförts under år 1945 inom Stockholms stads statistiska kontor av amanuensen A. Nilstein. Denna undersökning har avsett att klarlägga de fluktuationer, som tomtoch fastighetsvärdena i de av Ahlberg-Sidenbladh behandlade sex östermalmskvarteren ha undergått mellan 1880 och 1940.3 Materialet till denna utredningen har erhållits på följande sätt. Ur fastighetsböckerna ha insamlats uppgifter om vid vilka tidpunkter fastigheterna bytt ägare. Då anledningen till äganderättsöverlåtelsen varit köp (ej byte etc.) h a uppgifterna kompletterats med uppgifter om köpeskillingens storlek från de s. k. lagfartsliggarna. Vidare ha uppgifter om vid vilka tidpunkter nedrivningar och nybyggnader ägt rum insamlats från byggnadsnämnden. Till sist ha vissa uppgifter om taxeringsvärdena insamlats. Endast fastigheter, som 1 ä

Jfr T. Sellman. Spekulationsbyggandets vådor. Byggmästaren 1929, sid. 59. Jfr del I, sid. 67. ' Undersökningen har alltså omfattat kvarteren inom det område, som begränsas av Artillerigatan, Linnégatan, Styrmansgatan och Riddaregatan. Jfr kapitel 5 och bilaga 1.

148 icke undergått genomgripande ombyggnader under undersökningsperioden, h a medtagits. Det insamlade materialet har gjort det möjligt att följa inträffade förändringar i fastighetsvärdena från 1876 och till nutiden. I regel har varje fastighet bytt ägare genom köp ett flertal gånger under perioden. För varje fastighet har med ledning av köpeskillingen uträknats ett index, som anger försäljningsvärdet i relation till det ursprungliga fastighetsvärdet. 1 Samtliga fastigheter byggda åren 1880—89 ha sammanförts till en grupp och index för de enskilda fastigheterna ha sammanvägts till ett index för gruppen. I undersökningen ha förändringar i tomtvärdet ägnats särskild uppmärksamhet. I varje fall där en fastighet rivits inom tre år efter köpet, har hela försäljningspriset ansetts motsvara tomtvärdet. Tomtvärdet har angivits i relation till tomtytan, d. v. s. i kronor per m 2 i stället för som vanligast är fallet i relation till byggnadsvolymen. Detta betyder, att förändringar i byggnadsrätten påverkar det uppgivna tomtpriset. I diagram 39 återges kurvor som belysa fastighetsvärdenas och tomtvärdenas utveckling. Det bör understrykas att siffrorna avse fastigheter i centrala Östermalm och att det synes sannolikt att tomtvärdena stigit relativt snabbt i ifrågavarande områden. Undersökningsresultaten visa även att fastighetsvärdena inom detta område stigit kraftigt och bekräfta i stort sett de resultat som Helger kom till i den ovan citerade undersökningen. I diagrammet har förändringen i fastighetsvärdena satts i relation till den inträffade tomtvärdestegringen. Som synes antyder materialet, att fastighetsvärde och tomtvärde för 80-talsbebyggelsen under början av 1940-talet i det närmaste sammanfalla. Denna bebyggelse skulle med andra ord nu vara ekonomiskt »saneringsfärdig». Så torde också i stort sett vara fallet. 2 Hänsyn måste emellertid tagas icke bara till att förhållandena variera avsevärt i de enskilda fallen, utan framförallt till att tomlvärdet i undersökningen bestämts genom redan utförda saneringar, vilka ha berört de mest lönande objekten. Det genomsnittliga tomtpriset har därför sannolikt varit något lägre, relativt fastighetspriserna, än vad som diagrammet antyder. För att en fortsatt sanering skall bli privatekonomiskt lönande torde det fordras en radikal omgestaltning av kvarteren. En sådan kräver emellertid i sin tur en radikal minskning av byggnadsvolymen som skulle göra det omöjligt att förränta nuvarande fastighetsvärden som tomtvärden i den nya bebyggelsen. Prisutvecklingen på tomtmarknaden i stadssamhällena under de senaste tjugo åren har tidigare diskuterats av Byggnadsindustrisakkunniga 3 och 1940 1 Det ursprungliga fastighetsvärdet har beräknats utifrån värdet vid den första överlåtelsen. Tomtvärdet har år 1880—89 beräknats utgöra c:a 27 % av totala fastighetsvärdet. 8 Jfr bilaga 1. 8 S.O.U. 1938: 10 Byggnadsindustrien i Sverige I. Allmän översikt, yttranden och förslag. Kapitel XVI, sid. 445.

149 JOO

*y^ '

*t>yy

s-yy y y

<" ^ 6 ^ ^ ^

y

/ ^ y

y

y '

too

s .o _

År laeo

IS90

000 I9I0

19-10

t ''e.duc erv/l f/ff Aon sfonf per <nfnguérx *c fcsliqht tsvcrdc.

it**-*"'

KOO'

«tP S

Ar I860

19/0

1340 Bild 39. Mark- och fastighetsvärdenas genomsnittliga utveckling för vissa fastigheter på Östermalm byggda under åren 1880—1889. Utjämnade indexvärden. Bas åren 1880—1889: fastighetsvärdet = 100, markvärdet = 27.

års Byggnadskostnadssakkunniga. 1 Ur saneringssynpunkt är det i första h a n d priserna på bostadstomter som äro av intresse. I tabell 13 anges för Stockholm en översikt över priserna på av Stockholms stad och Djurgårdskommissionen försålda tomter i inre staden åren 1925—1939. Tomtpriserna ha som synes varit underkastade betydande årliga variationer med toppar i slutet av 1920- och 1930-talen. Djurgårdskommissionens priser lågo då väsentligt över stadens. Det behöver knappast framhållas att skillnaderna i priser till stor del äro betingade av olikheter i läge. I tabell 14 anges siffror som belysa priserna på privat tomtmark inom 1

S.O.U. 1941: 4. Utredning angående byggnadskostnaderna, kap. 5, sid. 66 ff.

150 Tabell 13. Tomtpriser vid Stockholms stads (inre staden) och Djurgårdskommissioncns (Gärdet) försäljning av bostadstomter åren 1925—1939. Källa: S. O. U. 1941: 4, sid. 67—68. Stockholms stad (Inre staden)

Ar

1925. 1926. 1927. 1928. 1929. 1930. 1931. 1932. 1933. 1934. 1935. 1936. 1937. 1938. 1939.

Djurgårdskommissionen.1

per normaleldstad

per m' tomtyta

per normaleldstad

per m' tomtyta

973 1 019 1359 1 182 1465 1530 1 369 1001 1 152 1508 1403 1558 1 672 2 046 1 818

92 96 165 128 151 155 122 76 106 178 133 128 189 170 225

1 378 1 466 1 371 1995» 1 761

162 168

(1 808) (1 438) (1 631) 2 391 2 475 2 628 2 950 2 159

(Gärdet2) tomtkostnad i % av tax.värde

199 198 191 170 141 165 263 128 139 160 158

19-8 21-7 21-4 23-6 20-9 21-0 22-7

1 Uppgifterna avse budgetår (1932 = budgetåret 1932—33 o. s. v.) Gärdet avser Ladugårdsgärde, Smedsbacken och vid Gustav Adolfsparken. 1 Fr. o. m. 1935—36 normaleldstad om 30 m 2 , tidigare eldstäder av växlande storlek. * Delvis stora lokaler. 2

några exploaterade områden i inre staden. Områdena torde kunna anses ha en ungefär likvärdig belägenhet. Uppgifterna torde i huvudsak riktigt återge utvecklingen på tomtmarknaden i Stockholm. Priserna på Stockholms sjukhems mark äro förhållandevis höga men icke utan motsvarighet i andra fall. För enstaka tomter betalades år 1939 priser överstigande 4 000 kronor per normaleldstad. Tabell 14. Priser vid exploatering av viss enskild tomtmark i Stockholm. Källa: S. O. U. 1941: 4, sid. 69. Köpeskilling kronor

Rörstrandsområdet 1924—27 Atlasområdet 1926—28 Stockholms sjukhems område 1938—1939

per m2 tomtyta

per normaleldstad

129 160 582

1 061 1 258 3 585

Efterhand har en växande del av byggnadsverksamheten i Stockholm kommit att försiggå inom ytterområdena. Stockholms stads mark på ytterområdena försäljes i regel icke utan upplåtes med tomträtt. Tomträttsavgälden har hållit sig omkring 40—^45 kronor per normaleldstad om 27 m*

151 våningsyta. Den har i stort sett varit oförändrad under den diskuterade perioden. För samtliga 15 städer för vilka uppgifter rörande tomtpriserna inkommit redovisar byggnadskostnadssakkunniga marknadsutvecklingen i följande tabell 15. Uppgifterna för åren 1929—34 ha hämtats från byggnadsindustrisakkunnigas utredning. Priset per normaleldstad år 1935 har satts lika med 100. Då vid den statliga långivningen till bostadsbyggande under kriget tomtpriserna fixerats till 1935 års nivå är det lämpligt att här bibehålla byggnadskostnadssakkunnigas indexserier. Tabell 15. Tomtpris per eldstad vid de kommunala tomtförsäljningarna i vissa städer (1935 = 100). Källa: S. O. U. 1941: 4, sid. 96. Tomtpris per Tomtpriset i genomsnitt per normaleldstad 193c = 100 normaleldstad 1929 1940 1938 1939 1935 1936 1937 år 1935, kr. —34 Stockholm 1403 Göteborg höghustomter landshövdingehus och 3våningsstenhustomter... 2-våningsträhustomter. . Malmö 1 Hälsingborg Örebro Eskilstuna Västerås

944 385 364 356 408 366 296 280 355 520 308 460 366 505 221 313

104 76 115 105 72 29 92 68 107

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

115 109 92 94 79 154 100 83 123 134 97 119 78 67 104

112 133 81 142 75 161 89 95 92 150 125 83 94 83 126

100 171 129 158 157 128 146 113 105 175 125 120 87 114 129

119 152 110 162 83 185 157 135 98 167 129 144 77 136 158

171 139

97 69 138

206 Hyresfastigheter inom lyexploaterad ; områc en.

»Endast tre av de 15 städerna kunna för år 1939 uppvisa lägre tomtpriser per normaleldstad än år 1935, nämligen Hälsingborg, Jönköping och Sundsvall. Härvid är dock att märka, att tomtpriserna i de båda sistnämnda städerna ligga p å en förhållandevis hög nivå, även om denna under senare delen av 1930-talet icke ytterligare stigit. Gävle, Uppsala, Norrköping, Falun och Örebro uppvisa tomtpriser, vilka stigit med mer än 50 procent under åren 1935—1939; detsamma gäller även för sådana tomter i Göteborg, vilka avsetts för bebyggelse med tvåvånings trähus. I Kalmar, Östersund, Eskilstuna och Stockholm h a tomtpriserna under samma tid stigit med 30 procent eller mer, dock icke så mycket som 50 procent.

152 Dessa uppgifter gälla städernas egen tomtförsäljning. För utvecklingen på den privata tomtmarknaden på samma orter ha icke lika fullständiga uppgifter stått till förfogande. För Hälsingborg, Gävle, Eskilstuna, Jönköping, Uppsala, Västerås och Kristianstad ha vissa sammanställningar återgivits i det föregående liksom även några mindre omfattande uppgifter lämnats rörande priserna vid exploateringen av viss enskild tomtmark i Stockholm. I allmänhet synas priserna på den privata tomtmarknaden ligga högre än vid de kommunala tomtförsäljningarna. Sannolikt har även stegringen under senare delen av 1930-talet varit minst lika stor på den enskilda tomtmarken som på kommunernas. Den stegring av priserna vid kommunernas tomtförsäljningar, som framgår av tabellen ovan, torde knappast vara förorsakad av däremot svarande kostnadsstegringar för tomtexploateringen.» 1 Av intresse är vidare de betydande interlokala differenserna i tomtpriserna. Stockholm och Göteborg intaga i förhållande till övriga städer en särställning. Differenserna i tomtpriserna mellan olika orter bli mera framträdande om tomtkostnaden räknas per m 2 tomtyta. Detta belyses av siffrorna i följande tablå, som också avser förhållandena år 1939.2 Kommunen (staten)

Index, medelpris för samtliga städer 1935 = 100

Privat

per normal' eldstad

per m' tomtyta

per normal eldstad

per m* tomtyta

1403 2 391

133 263

3 585

944 385 364 356

96 19 11 25

408 366 296 280 355 520 308 460 366 505 221 313

17 25 6 9 4 5 6 6 5 3 3 2

35 Stockholm inre staden » » (staten) Göteborg höghustomter landshövdingehus m. m. 2-vånings trähus Malmö nyare 1935 äldre 1938 Norrköping Hälsingborg Gävle Örebro Eskilstuna Jönköping Uppsala Västerås Kalmar Sundsvall Östersund Falun Medeltal

1 106

per eldstad

per m 2

247 420

380 751

166 68 64 63

274 54 31 71

72 64 52 49 62 91 54 81 64 89 39 55

49 71 17 26 11 14 17 17 14 9 9 6

420 382 897 392

6 5 35 4

Det bör kraftigt understrykas, att de siffror som ovan anförts i regel torde »allt nyexploaterad tomtmark belägen i städernas ytterområden eller i alla 1 2

S. O. U. 1941:4, sid. 96. Jfr även nedan sid. 231 ff.

153 händelser mindre centralt. I de centrala saneringsområdena torde tomtkostnaderna uppgå till väsentligt högre belopp. S*om exempel kan nämnas, att för Uppsala priset på privat tomtmark år 1935 angavs vara 896 kronor per eldstad och 35 kronor per m 2 tomtyta mot i tabell 15 för stadens tomter angivna 308 respektive 6 kronor. I enskilda fall förekomma givetvis högre tomtpriser än det nämnda i städer av denna storleksordning. Det är uppenbart, att genom en mer intensiv exploatering kan en hög kostnad per arealenhet kompenseras så att eldstadskostnaden eller kostnaden per m 2 våningsyta blir relativt skälig. Den mer intensiva bebyggelsen i de största städerna jämförda med de medelstora är därför ägnad att utjämna den skillnad i tomtpriserna städerna emellan som framträder i de per arealenhet räknade medelpriserna. Huru långt utjämningen sträcker sig, är i väsentlig mån beroende på de mer eller mindre restriktiva bestämmelserna rörande tomternas bebyggande. »Tomtkostnaderna per eldstad kunna emellertid icke alltid ge något exakt uttryck för eldstadens relativa dyrhet, en relativt hög eldstadskostnad som betingas av att p å varje eldstad faller en stor och i vissa fall dyr tomtyta, kan ur de boendes synpunkt vara att anse som kompenserad av de förmåner av olika slag, som äro förenade med det öppnare byggnadssättet och tillgången till ett fritt område.» 1 De här anförda tomtpriserna äro emellertid redan till största delen inaktuella. Under kriget ha i samband med den statliga långivningen och hyreskontrollen tomtpriserna på de flesta orter kommit under kontroll av det allmänna. I samarbete med kommunerna har Statens Byggnadslånebyrå drivit en energisk politik i syfte att nedbringa tomtkostnaderna. Enhetliga normer för tomtprissättningen ha skapats för en stor del av landet, och huvudparten av de tomter som upplåtits för bostadsbebyggelse har upplåtits till självkostnadspris. Utredningen återkommer nedan till det aktuella läget på städernas tomtmarknader. 7.3

Hyror för lägenheter av olika ålder och kvalitet.

Det har vid flera tillfällen funnits anledning understryka att bakom de allmänna tendenser i fastighetsvärdenas och tomtvärdenas förändringar, som skildrats i den ovan givna redogörelsen, dölja sig betydande — och ur saneringssynpunkt avgörande — individuella variationer. Utifrån den problemställning, som skall behandlas i detta avsnitt — de ekonomiska förutsättningarna för självsanering — är det icke fastighetsprisernas höjd i och för sig, som är det väsentliga, utan relationen mellan priserna på fastigheter med byggnader av olika ålder och kvalitet samt mellan värdet av den saneringsmogna bebyggelsen och den nya bebyggelse, som skall uppföras i stället för den gamla. 1

S. O. U. 1938: 10, sid. 454.

154 Tabell 16. Medelhyror för lägenheter av olika ålder och Göte borg Lägenhetens utrustning/byggnadsår

Standardlågenhet...

M a 1 m ö

N o r r k ö pi n g

Hälsingborg

1 rum o. kök

2 ram o. kök

1 rum o. kök

2 rum o. kök

1 rum o. kök

2 rum o. kök

1 rum o. kök

2 rum o. kök

1 161

948 855 854 824 879 954

1352 1 227 1228 1262 1 258 1368

813 833 728 (400) (887) 819

1 099 1 161 1 064 (950) (1 035) 1 104

820 742 (591)

776 657 (635)

1031 938 921 (760)

(538) 793

1 155 1200 1 293 (1 062) (1 000) 1 108

(544)

734 694 642 609 701 678

927 877 870 953 1038 997

729 676 504 440 (420) 592

847 842 791 718 824 776

715 671 590 574 599 636

(812) 994 821 858 795 894

649 569 499 414 490 465

822 716 688 641 782 055

510 444

883 784

433 367

603 504

491 415

740 626

428 360

606 504

512 446

849 750

467 401

694 595

495 419

776 662

401 333

568 466

487 421

847 748

430 364

656 557

477 401

752 638

335 267

524 422

448 382

731 632

402 336

566 467

418 342

651 537

334 266

513 411

508 442

867 768

406 340

648 549

464 388

730 616

393 325

563 461

516 450

917 818

452 386

645 546

449 373

737 623

389 321

540 438

Lägenhet med ev oc i bad: 1935—39 1930—34 1920—29 före 1920 okänt år omb. 1920—29..

—

• —

—

— •

Lägenhet med ev ulai i bad: 1935—39 1930—34 1920—29 före 1920 omb. 1920—29.. Lägenhet utan ev: 1920 cl. senare inkl. bränsle.. exkl. » 1900—1919 inkl. bränsle.. exkl. » 1880—1899 inkl. bränsle.. exkl. » före 1880 inkl. bränsle.. exkl. » okänt år inkl. bränsle. . exkl. » omb. 1920—39 inkl. bränsle.. exkl. » 1

Siffror inom parentes ar ge att n ledeltale t är beräi ;nat på n lindre än 10 lägenheter.

Ur materialet till 1939 års bostads- och hyresräkning har för ett antal städer sammanställts tabeller, som belysa hyresläget för lägenheter av olika kvalitet och ålder vid slutet av år 1939. Tyvärr är det representativa urvalet så knappt att man vid den detaljerade gruppering efter kvalitet, som skall företagas nedan, i flera fall får så små frekvenser att möjligheterna till hållbara slutsater starkt begränsas. Detta är särskilt fallet i fråga om de mindre orterna. Den följande diskussionen kommer därför att i huvudsak beröra de större städerna, i första hand städer med över 40 000 invånare.

155 kvalitet år 1939. Tio städer med över 40 000 invånare. öre bro

B o rås

V ä s t eras

L i n k B p ing

1 U p p s al a

1 rum 2 rum 1 rum 2 rum 1 rum 2 rum 1 rum 2 rum 1 rum 2 rum o. kök o. kök o. kök o. kök o. kök o. kök o. kök o. kök o. kök o. kök 980

1 177 1 100 1300

876 1253 783 1 054 789 1 136 1 058 (679) 1 054 (600) 1 000 (1 030) (540) (963) (900) (1 200) (860) (833) (927) (735) 991

1 238

872 1 252 767 1 077 906 1 139 (674) 1 193 753 1 063 1 184 (700) (1 122) (815) 1 019 (655) (685) (1 094) (570) 955 (1 075) (776) (950) (722) (1 100) (808) (1 175) 643 (1 031) (1 000) (1 083)

G ä v 1 e 1 rum 2 rum o. kök o. kök 1 100

1 300

(800) 1 188 804 1 219 (661) 1 051 (400) (833) (900) (766) (1 066)

684 605 563 539 (540) 568

891 723 632 992 808 593 866 640 827 (616) (919) (475) 783 945 (579) 638 (773) (653) (1 025) 828 918 665 644

851 (767) (685) 798 (825) 856

(688) (643) (498) 579 (460) 578

(900) 940 (879) 860 (823) 812

650 564 597 592 (493) 593

(914) 954 796 908 875 812

567 487

783 663

515 433

738 (615)

618 536

936 813

487 411

715 601

576 490

836 707

522 434

762 630

546 466

826 706

476 394

737 614

535 453

827 704

452 376

731 617

500 414

782 653

503 415

740 608

474 394

733 613

440 358

667 (544)

464 382

848 (725)

425 349

640 526

490 404

733 604

465 377

721 589

429 349

600 480

447 365

731 (608)

429 347

807 (684)

444 368

668 554

479 393

753 624

459 371

752 620

531 451

775 655

453 371

731 608

535 453

880 757

453 377

623 509

469 383

672 543

483 395

754 622

507 427

764 644

472 390

770 647

550 468

818 695

455 379

646 532

487 401

804 (675)

472 384

769 637

725 673 639 535 (617) 583

(825) (838) 817 762

Då Stockholm icke deltog i 1939 års bostadsräkning lämnas även huvudstaden tills vidare utanför analysen. I tabell 16 redovisas således för tio städer med över 40 000 invånare, exkl. Stockholm, medelhyrorna för lägenheter om ett och två rum och kök inom skilda ålders- och kvalitetsgrupper. Lägenheterna ha fördelats på fyra kvalitetsgrupper: standardlägenheter, lägenheter med ev och bad, lägenheter med ev men utan bad och lägenheter utan ev. Standardlägenheten är en helmodern lägenhet, bland annat utrustad med badrum, kylskåp och parkett,

156 som är belägen i ett trevåningshus, där hyrorna fastställts av statens byggnadslånebyrå. Standardlägenhetens våningsyta är för 1 rum och kök 35 m 2 och 2 rum och kök 54-5 m 2 . 1 Inom övriga kvalitetsgrupper ha lägenheterna indelats efter byggnadsår, i de två högre kvalitetsgrupperna har uppdelningen bakåt i tiden icke kunnat ske längre än till 1920; lägenheter tillkomna före 1920 äro där så få att de, för att m a n överhuvudtaget skall få ett jämförelsematerial, måste sammanföras i en grupp. Lägenheter utan ev ha däremot kunnat fördelas på fyra åldersgrupper, där den äldsta omfattar tiden före 1880 och den yngsta tiden efter 1920. Tabellsiffrorna visa att inom varje utrustningsgrupp förekomma relativt små differenser i hyresnivån mellan fastigheter av olika ålder, medan däremot skillnaderna i hyresnivån mellan fastigheter med olika utrustning äro betydande. En jämförelse mellan förhållandena på olika orter underlättas genom de i tabell 17 beräknade indextalen, där hyran för en standardlägenhet på respektive orter satts = 100. Det förtjänar i detta sammanhang understrykas att variationer i fastighetstyper, i lägenhetsytan och i här icke preciserade utrustningsdetaljer, i belägenhet o. s. v. inverka på jämförelsen, varför även ur denna synpunkt en viss försiktighet är nödvändig vid formuleringen av slutsatser grundade på materialet. Av tabell 17 framgår bl. a. beträffande ettrumslägenheterna: Hyran för lägenheter med ev och bad ligger i allmänhet cirka 20 å 30 procent lägre än standardlägenhetens hyra. Ehuru inom denna grupp en viss tendens till lägre hyra möjligen kan spåras för de äldre lägenheterna tillåter materialet icke några slutsatser härom. I lägenheter med ev men utan bad är hyresläget inom fastigheter av jämförbar åldersgrupp cirka 15—25 procent lägre än hyresläget för en lägenhet med centralvärme och bad. Bland lägenheter med denna halvmoderna utrustning sjunka däremot hyrorna märkbart med stigande ålder på lägenheten. Differensen kan för några orter belysas med följande siffror. Hyran för en lägenhet med ev men utan bad byggd före 1920 är alltså i relation till hyran för en lägenhet byggd 1935—39 av samma standard, i Göteborg 83 procent, i Norrköping 80 procent, i Malmö 60 procent, i Hälsingborg 57 procent. I relation till standardlågenheten ligga hyrorna för de halvmoderna lägenheterna på en nivå av omkring 60 å 70 procent för de lägenheter som byggts under 1930-talet och omkring 45 å 55 procent för de lägenheter som byggts före 1920. Vad till sist beträffar de äldsta och sämst utrustade lägenheterna —- de utan centralvärme — kan man om man jämför hyrorna inkl. bränslekostnad, konstatera att hyrorna för dessa lägenheter utgöra 35 å 45 procent av hyran för en helmodern standardlägenhet. Även för denna lägenhetstyp är 1

För definition av standardlägenhet se även Del I, sid. 330, not 2.

157 B :° 2->

N

•fl O

o

,_( *<* -rH ^ S T c T

o

o

t> o

o o

o

o

o

o * co i-t o r-- cN r- r> o r> o o

OS 05 m •f

r- 1^ IO T T

co m m TT

00 CO m TT

00 00 m TT

01 0 1 m HT

O) H

o

2*

ro

iO

T)> TJI

O 00 TT CO

CN T T TT CO

CN - T T T CO

TT O TT CO

co m TT CO

co O »i o CD o r-* r> i> o CD o

00 c^ t o IO

CO CO co m

Cl Cl m TT

rH O 0 in

TT T T

in TT

m rm H*

00 0 TT TT

t^ Cl TT CO

TT CO

TT CO

TT CO

Cl 0 m m

O IH co m

CO CO in TT

IO CO m TT

rH CM in TT

m TT

00 -tf

TT CO

TT CO

TT CO

TT CO

TT CO

(N CM l > CO

TT TT

m co co i n

<N CO 0 in

00 00 co m

CO TT co m

CD a>

O

TT T T

T T CO

CO CO

TT T T

O CN m -T

Tf ^

Ifl Tf

l O i O »O i C ^

| C,

-H O

2-*

rf "rf

Cl

P

5 o S •* -.

Cl

^^ I o

^ |

|

^—s^-v-—^

23 <H O

,t

o o

^_^ , , ^^^

o co t > O 00 i-H | > O uO O O l >

^_^, ^

2 ^

ej

Cl o

>

S» 2 ^

.-^.r—^

( s r> r> r- m i > o

o o

CN M O O o o -rf m ^—\

*—,-—v-—•..—-.

6 •* en

rH

1 CO I co

o o

OllH v N O T I > O CD O t > 1>

o

o

O iO Ol CO TJ*

r>

l o

0 f

— .^

^-s

O h H C C G ) ^ i > <o i > i > r> t>

co m

,—.

-N

s—s

*—» - — S - — ^ - " v . . — S

O - * O 00 o o tD W iO i f l " C O

m

•*

H

O

9ä •rf O ö

,—*.

CC " 00 lO Tt1 i O O O r ? un •"* i O

o

o

6 •*

m TT

o

i»

Si •Q

| 00 00 oo

o

-^ o

•—H.,—v

.—,

, ,

— ,^

CD O O O CC

CO CM co m

CO d co m

r~ co m TT

C l IM co m

CM CN co i n

m o co m

CN m m •*

00 TJI T T

0 TT CO TT CO

m

10 t^. T T CO

1% C l TT CO

00 c^0 in

CN rH C co

TT CO co m

CM ca m TT

• ^ ö i m i o c o o l > CD O iO CD O

00 m

0 0

0 CO i n TT

00 0 TT "T

-T CO TT CO

TT CO

<M TT in TT

<N C

„ „f , — , ^

E3 BS rH

§O

gS

Cl o S •*

-2 8 U

O

h

•*

rH

O

a M

U9

2 *

£fcfl

|

r-

co -r- o - * Tf r> CD CD iO i O W i f t

,—*.,-—•.

^-v

• — N ^—S

m

O O O O r l O ^ O O O O CO O CO

o o

H r t r l O i > i > r> CD

"—' o o sr i C^CT

o o

B

o o

T-H

2 •* rH

— •*

i o> 1 r>

COtOf ffilNH | > CD CD i O I > CD

co r~ m •*

CM CO m TT

00 C l TT CO

00 00 TT CO

CM CO

0 0 i n TT

1 »O

o CM n* uo co o r > o i o i < »o m

co o> • * CO

TT CO TT CO

CO C l CO CN

CO C l CO CM

co i n

0O O o

CM i n TT CO

0 * 0 CDffl ^ M 00 CD co co r >

0 0 co in

CO CO co m

rH CN co i n

CM CO m TT

Cl

0 Cl 0 m in

TT r~

CO CO TT CO

[

O

23 C

O

O O OO 00 00

CD

1—t " W " — '

1-4

*—'

Cl o ? •* O

2 •*

Z

r-

r> r> ic

T—1

B "3 3

00 ^ CD UO t > —* CD O i O iO i O CO

r~ c i r f CO

[> 0 TT T "

i n 00 TT CO

1 m i>

CO

TT CO

Ö

g fl ;-

co CO co m

i f i M n o " © oo oo t -

B*

to Q

1 00 1 r>

• H

ci 6 a j4

a

t^

TT CO

O

•-**

oo a> o

co r^ m -er

TT in co m

rH CN co i n

CN CO in TT

O rH

T-t 1-t

00 00 CO CD CO t N M > r>CD r > t >

r-t

O rH co m

t^ Hf

rH TT

m TT

l> TT CO

•sr1 r -

TI*

0 0 •rT T T

TT

COO-t-Tf o c o

O i ^ uO 00 O f r> r> LO ^ -*r co

o

O CM TT T T

Oi 00 00 05 O

O

I> -rr* co O u0 CN co co co co r> r>

•"T t^. 0 in

CM T T co m

CN T T co m

CO CO i n HT

CO CD co m

CO C l

o

co i > r> r> r> oo

CO O LO (N O 00 CO CO 1*0 id CO uO

T 00 TT CO

TT 00 H T CO

CN CO TT CO

0 1 CO CO CO

TT 00 T T CO

TT

o

o

o

o

*»•»**

'l-l

O» O

II rt d

S -*

M

rH

O

'_H

CN O C ,*

SO

Sa

O

"2

r

5 & i -o B

CN

•g

u

rf

s

a & 3g gä

ta c: a

to

to -g

to

u

c

111 er ev c T]

i

0 Cl

O Cl 03 n

C"

!

a O

Cl S3

te

H

H

1-1 4 -

u o " 3 1- UT C -Cl c f IC •o in n « S a cG * > - ä 0 1 Ol C) ; o ä c Q Ci Cl Cl :o ^ r H r H r H ^ O O Ja rH rH rH ^_ O O S 3 •3

c

a

£

a

1 e-3 G"1 Cg « 2 : § * 0c i1 .'5g * 0

•v

. J=

TH * H

m

»Ja

0 -a "3

•"= 0 e X O 3 <N . S OJ 0 .a <u 00 v Cl C r Hl -3

H

"^

C 'Sä

*w •a 0 fe 00 •o 00 1-1 . _J

s •*

• Cl • 'wi ' :ca

C l 01 *

7-3 9 * o «

CM feu Cl • : " . r . 01 •Q

£ 5 . ^5 TH

Cl

c

. 5l

|.S«

co*

158 hyran lägre för äldre än för yngre lägenheter, på de flesta orter är skillnaden dock icke särskilt påtaglig. De differenser i fråga om hyresläget för lägenheter av olika ålder och med olika utrustning som här redovisats för lägenhetstypen ett rum och kök återfinnas i stort sett även för lägenhetstypen två rum och kök. Standardhyran för denna lägenhetstyp ligger dock relativt sett lägre i förhållande till hyresnivån för äldre lägenheter än standardhyran för ett rum och kök. Splittringen i hyresnivån framstår därför som relativt sett mindre. De h ä r anförda siffrorna över hyrorna för lägenheter av olika kvalitet kunna ge en approximativ uppfattning om i vilka relationer värdena av gammal och ny bebyggelse stå till varandra och därigenom om de ekonomiska förutsättningarna för en sanering av den äldre bebyggelsen, om i vilken utsträckning bebyggelsen är fastighetsekonomiskt saneringsfärdig. De i tabell 16 angivna hyresbeloppen kunna, om de kapitaliseras, approximativt antagas motsvara värdet av en lägenhet av motsvarande utrustning och ålder. Antages vidare att de lägenheter som svara mot hyresmedeltalen i respektive grupper h a ungefär samma lägenhetsyta kunna de uppskattade »lägenhetsvärdena» utnyttjas för följande formella saneringskalkyl. Sättes det beräknade värdet av en saneringsmogen lägenhet i relation till värdet av en standardlägenhet av motsvarande storlek, anger — om lägenheterna i övrigt antages vara fullt jämförbara — relativtalet hur stor del av det totala fastighetsvärdet som vid given hyra e t c , den nya bebyggelsen minst måste kunna förränta som tomtvärde om saneringen skall löna sig. Utgår man i stället från att »standardlägenheten» kan förränta ett visst tomtvärde, anger det framräknade relativtalet om en sanering skulle medföra vinst eller förlust. Självklart få de siffror som i det följande skola återges icke tolkas som ett uttryck för faktiskt existerande saneringsmöjligheter; de uppställda antagandena äro alltför hypotetiska för att det skall gå att pressa resultaten för mycket. De torde emellertid ge en viss uppfattning om de ekonomiska förutsättningarna för en sanering på marknadsmässig basis av fastigheter av olika ålder och kvalitet vid givna hyror. De i tabell 16 angivna hyrorna för olika lägenhetstyper ha för att belysa den angivna frågeställningen kapitaliserats under de två antaganden om kapitaliseringsprocenten som redovisas nedan.

Alternativ rörande kapitaliserfngsprocent

1 2

Lägenhetens Standardlägenhet

6-50 7-0

Lägenhet med ev och bad

utrustning/byggnadsår Lagenhet med ev u t a n bad

Lägenhet u t a n ev

1935 —39

1930 —34

1920 —29

före 1920

1935 —39

1930 —34

1920 —29

före 1920 1900 1920 el. sen. —19

7-75 8-25

8-25 8-75

8-75 9-25

9-25 9-75

7-75 8-25

8-25 8-75

8-75 9-25

9-25 9-75

9-75 10-25

1880 —99

före 1880

10-25 10-75 11-75 10-75 11-25 12-25

159 De erhållna »lägenhetsvärdena» redovisas i tabell 18. Det bör observeras att där angivna värden enligt den beräkningsmetod som använts inkludera tomtvärdena. I tabell 19 ha de skilda lägenhetsvärdena på de olika orterna satts i relation till värdet av standardlägenheten. Härvid har endast kapitaliseringsalternativ 1 redovisats. Tabell 19 skulle alltså analogt med det ovan angivna exemplet kunna utnyttjas för följande analys. En fastighet i Göteborg byggd före 1880 och innehållande ettrumslägenheter utan ev, skall rivas och ersättas med en fastighet som även innehåller ettrumslägenheter, vilka förutsättas kunna uthyras till standardhyror. Byggnadsvolymen förutsattes vara oförändrad. Om fastighetsvärdena antagas vara proportionella mot lägenhetsvärdena — sådana de beräknats i tabell 19 — måste den nybyggda fastigheten kunna förränta ett tomtvärde på över 18 procent för att saneringen skall vara ekonomiskt lönande. Var det i stället en omodern fastighet byggd på 1920-talet som skulle saneras, måste den nya fastigheten kunna förränta ett tomtvärde på 26 procent. Om saneringen skulle omfattat någon av de äldre cv-fastigheterna, var relationen mellan fastighetsvärdena sådan att den saneringsmogna fastighetens värde utgjorde 35 å 40 procent av den nybyggda fastigheten. Ur tabell 19 kan sammanställas följande tablå, som redovisar det uppskattade värdet för en lägenhet om 1 å 2 rum och kök utan ev byggd före 1900 i förhållande till värdet av standardlägenhet i orter med över 40 000 invånare. _ . Ort Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Borås Västerås Linköping Uppsala Gävle

Procent 1 rum och kök 18 20 18 16 20 20 17 20 21 19

2 rum och kök 34 32 32 24 33 (29) (35) 27 30 28

Det behöver knappast framhållas alt dessa siffror inte utan vidare kunna direkt utnyttjas för en bedömning av de faktiskt föreliggande differenserna mellan värdena på byggnader av olika ålder och kvalitet, även om de ge en viss uppfattning om relationerna. De hyressiffror som beräkningarna utgå ifrån äro genomsnitt. Det tidigare påvisade förhållandet med högre hyror och tomtvärden i centrala delar än i ytterområden kan medföra att i ett saneringsområde en helt annan relation råder mellan värdet av gammal och ny bebyggelse än den här angivna. Resonemanget har även förts utifrån förutsättningen oförändrad byggnadsvolym; i den mån byggnadsvolymen i samband med saneringen måste minskas sjunker givetvis värdet av den nya bebyggelsen i förhållande

160 Tabell 18. »Värde per lägenhet» enligt olika antaganden rörande kapitalise rings G ö t e b o r g Lägenhetens utrustnings/byggnadsår

M a l m ö

1 rum och kök

2 rum och kök

1 rum och kök

2 rum och kök

Alternativ

Alternativ

Alternativ

Alternativ

17 862

16 586

21 200

19 686

14 123

13 114

16 600

15 414

Lägenhet med ev och bad 1935 39 1930—34 1920—29 före 1920 Lägenhet med ev ulan bad 1935 39 1930—34 1920 29 före 1920

12 232 11 491 17 445 16 388 10 490 9 855 14 181 13 321 10 364 9 771 14 873 14 023 10 097 9 520 14 073 13 269 9 760 9 232 14 034 13 276 8 320 7 870 12 160 11 503 8 908 8 451 13 643 12 944 (4 324) (4 103) (10 270) (9 744)

9 471 8 412 7 337 6 584

8 897 11 961 11 236 7 931 10 630 10 023 6 941 9 943 9 405 6 246 10 303 9 774

9 406 8 194 5 760 4 757

8 836 10 929 7 726 10 206 5 449 9 040 4 513 7 762

10 267 9 623 8 551 7 364

4 554 4 351 3 916 3 251

4 332 4 149 3 742 3 118

3 764 3 912 3 386 2 860

3 580 3 730 3 236 2 743

4 917 5 535 4 951 3 812

Lägenhet ulan ev 1900—19 1880—99 före 1880

8 041 7 317 6 958 5 379

7 649 6 977 6 649 5 159

B o r å s Lägenhetens utrustnings/byggnadsår

Standardlägenhet

5 169 5 805 5 181 3 974

V ä s t e r å s

1 rum och kök

2 rum och kök

1 rum och kök

2 rum och kök

Alternativ

Alternativ

Alternativ

Alternativ

15 354

14 257

18 108

16 814 16 923 15 714 20 000 18 571

10 103

9 491 13 600 12 824 (6 857) (6 486) 11 429 (5 838) (5 538) (10 411)

12 776 11 252 10 570 16 155 15 176 12 091 (8 170) (7 703) 14 461 13 634 10 811 (8 000) (7 568)(12 823)(12 130) (9 877) (7 405) (7 026)(11 827)(11 221)

8 826 7 333 6 434 5 827

8 291 11 497 10 800 9 329 8 764 12 800 12 024 9 234 7 188 6 777 10 497 9 897 6 914 9 794 6 086 9 451 8 941 (7 040) (6 659)(10 503) (9 935) 5 528 8 465 8 031 6 897 6 544 10 216 9 692

4 441 3 844 3 330 3 106

4 224 3 665 3 182 2 980

Lägenhet med ev och bad 1935—39 1930—34 1920—29 före 1920 Lågenhet med ev utan bad 1935—39 1930—34 1920—29 före 1920 Lägenhet ulan ev 1920 eller senare 1900—19 1880—99 före 1880

(6 308) (6 000) 5 497 5 990 5 712 4 420 (5 060) (4 836) 3 553 (5 174) (4 963) 2 953

5 229 8 338 7 932 4 214 6 868 6 549 3 396 (6 744) (6 444) 2 833 (5 821) (5 583)

161 procenten för lägenheter om 1 rum och kök respektive 2 rum och kök. 1 N o r r k ö p i n g

Ö r e b r o

H ä l s i n g b o r g

1 rum och kök

2 rum och kök

1 rum och kök

2 rum och kök

1 rum och kök

2 rum och kök

Alternativ

Alternativ

Alternativ

Alternativ

Alternativ

Alternativ

14 154

13 143

16 631

16 154 15 000

19 077 17 714

10 581 9 939 14 903 14 000 10 013 9 406 8 994 8 480 14 545 13 714 7 509 7 964 (6 754) (6 389) 14 777 13 978 (7 257) (6 865) (11 481) (10 892)

15 443 15 077 14 000 17 769

16 500

13 303 12 497 11 303 10 618 16 168 15 188 11 370 10 720 9 564 9 017 13 770 12 983 10 526 9 957 (7 760) (7 341) 12 046 11 395 (8 216) (7 795) (11 135) (10 564)

9 226 8 133 6 743 6 205

8 667 (10 477) (9 842) 7 669 12 048 11 360 6 378 9 383 8 876 5 887 9 276 8 800

8 374 6 897 5 703 4 476

7 867 10 606 6 503 8 679 5 395 7 863 4 246 6 930

9 964 8 183 7 438 6 574

9 355 8 158 7 303 5 784

8 788 (10 645) (10 000) 7 691 (10 158) (9 577) 8 832 6 908 9 337 8 238 7 815 5 487

4 256 4 088 3 730 2 911

4 049 3 898 3 564 2 792

3 692 3 249 2 484 2 264

3 512 3 098 2 373 2 171

4 917 4 335 3 751 3 355

4 995 4 546 3 665 2 970

4 751 4 335 3 502 2 849

6 421 6 459 5 935 4 570

6 107 6 158 5 671 4 384

L i n k ö p i n g

5 169 4 546 3 926 3 498

U p p s a l a

6 800 6 888 5 702 4 085

6 463 6 567 5 449 3 918

G ä v l e

1 rum och kök

2 rum och kök

1 rum och kök

2 rum och kök

1 rum och kök

Alternativ

Alternativ

Alternativ

Alternativ

Alternativ

Alternativ

18 631

17 300

16 108

14 957

15 785 14 657

19 046 17 686

16 923

2 rum och kök

15 714 20 000

18 571

9 897 9 297 13 897 13 055 11 690 10 982 14 697 13 806 (10 323) (9 697) 15 329 14 400 9 127 8 606 12 885 12 149 14 352 13 531 9 745 9 189 14 776 13 931 (9 314) (8 811) 11 646 11 016 (7 486) (7 081) (7 554) (7 146) 12 011 11 362 (6 162) (5 846) 10 324 9 795 (11 622) (11 026) (4 324) (4 103) (9 005) (8 544)

8 155 7 661 10 981 10 315 (8 877) (8 339) (11 613) (10 909) 8 387 7 758 7 314 (9 297) (8 766) (7 794) (7 349) 11 394 10 743 6 836 (5 429) (5 135) (7 829) (7 405) (5 691) (5 384) (10 046) (9 503) 6 823 (6 259) (5 938) 8 627 8 185 6 259 5 938 9 297 8 821 6 400

7 879 (11 794) (11 079) 6 446 11 564 10 903 8 605 6 454 9 097 6 072 9 816 9 313

4 215 3 668 3 247 3 132

4 234 3 860 3 351 3 029

4 010 3 498 3 102 3 004

"6 164 6 020 4 893 4 715

Se tabell 16, not 1.

5 863 5 740 4 676 4 522

5 026 4 039 3 758 3 345

4 780 3 851 3 591 3 208

7 251 6 371 5 619 5 311

6 898 6 074 5 369 5 094

4 451 4 049 3 507 3 157

6 462 5 932 5 479 5 277

6 146 5 656 5 236 5 061

162 S >i 2 •* r2

CM O

IC8

s •*

o

rH

• P.

o

tu

O

"S O J -* H

rH

2 » b

"

"S

S

| «

J

•-T rH

1 II "K

sI § g b SB c 2

23 rH

d

o

2 •*

iB

rH d Cl

ca

rn

H

M

1s 4)

fi) X

:o3 tu

ft

c;

>

-—T. r—T. ^ - S , —

I O 0 0 I O O" l O Tt* CO P-

!

r H i n CO r H

CO CN CN CN

*~^S-N

o o r H

iO O W l O t > CO CD i O

O

O CN CT Tj

co CN to m CO CO CN CN

O

00 00 C i O CD I O I O CC

CN O i T f C I O Tj< CO TJ

[ H r t H O CN CN CN CN

IO IO T*

o TH

^^

•—.,—.

oo r> co i o

O

CO 00 i > •-+ O TJ« -ef Tt*

^^

Tt* CN CN r CO I O I O I T

r n CM Tf C i

o o r H

CN TJI T). C l TT CO CO CN

o T^

E

O no s o A to

K—*.

IO CN CN rlO Tt* TT" TJ

CN t o TH r^ CO CN CN rH

•*

^-^

.^

o o rH

I O r H CO 0 0 l > l > CD i O

Tt*Tt<CN>>-

lOCOOOCi

co m m Tt

CO CO CN CN

O

co 1 m o?

o

CD

OO OO CN oc m Tt* T* c

c i m CN o

l

T*

CO

m

• _

s~-.

o o T-i

r H 0 0 0 0 CO

o o r H

iO CO CN 1

o o o o T-i

rn

o o r H

0 0 CO 0 0

^ ^

CN CN CN CN

«

co i n m Tt ^-^>»-r*

OOCiCNCO CO CO CO CN

CN Tt* 00 0C CO -O T t QT

CO O T)" O CO CO CN CN

O 00 CO C i 00 CD CO TJ.

Tt* C l t - CS CO IO T f Tt

CO CN CN CN

CD ^ r H_ v I r> m m 1

O i O i O CM iOTt*Tt*co

O CO 00 t o M C N n n

/i ^ o sco Oi a I O CO Tt* TJ

T^

r> r> r> co

O O

CO CO CN* | CD m vTf- '

IO IO T T o-

CN CN CN r n

23 O O

IO m CO CN

coc,TCtN COCOIOTJ*

^Hu-j^HTjt COCOCOCN

CN 6 a M S >o C Ä

O O

^tNO-iH

IN 00 rH

r> o m co

co m --t er

r- oo T * o CN CN CN CN

o o

WOOTf oo r> co CD

co o r - c m m Tt* Tt

oo TH co i n CO CO CO CN

o

oo oo m o co i o o m

corNrHr^. inTt-TfCO

cOTt*cNoo CNCNICNrH

rH

d

O"

r^l

o

B Ä

C i r > co co

^^

r> co o

^»^

r H

r »

r-c

T *

CN O

Is 1 3 TH Ö

0 •*

s Pr

-O

*-^T

O

TH

rH

TJ*

CO CO CO CN

oi d S 'C

O

2 •*

rH

1 a a

rH

•r^

r-ocNoo

coincoco

O

,^

oo oo r> co

^^^

Tt

O

c o

T-<

oi d

i

«o 3

2 *

H-»

rH B.

O

o TH

9)

BB

a 60 B o K 01 A

C a

o p

•a CS c

_

CO

-=>

•a

c

a •a c

1 s

Q 1C" CO CO c •« m c (N i " 2* a C l C ! C l - o

^

c t£ 01 c

H

,-^, |

1 CO 1 Tt*

OI>CNCD

w> tv

CO i>

t

tv -B u

:ss

00 T* o CO CO CO CO IM

T-t

O

BÄ CN d S Ä 5 «o 2 Ä

P B

sas

y—\

CO CO I O TJ

o'

Bl

o

a S Ä -o

rH o co a

d ^

H :° g .-4

|

.3 =5 ••

I co

*—^/—T.r-*S.

2S

en

I

"S

y N

T-I

i> r>

Ä

cq d

i

T

BE

-—S

i> w

CO T H T H

O

s •3,

E

Ä 3

CN CN CN rH

CN O

h

4. 2 so S

O O O 0 0 I O T * T f ci*

,

- - N / * »

o

o o

1 is 3 ®

M o r ^ CO CO CO CN CN

rH 00 m CD CO iO Tt* CN

cl s

g -*

a

E -a

-~~S

o

a

l O _ i O T(< TJH

O O

ä o C Ä CN 6

M

^^ OiOOCDCi

-rH

O

S -*

af

^^

t > T * o iO r > r > CO T *

o o

Q

£

C i Tf CO 0 "

C O

1 1

§*°

-1

b u •«

1 fi

rH rH rH «5

S

a

C c-

c

T *

o-

1 sc -a CO1CO1 CN £ Si a

t5

M

Cl h

C l C l C l -c ^

rH

T-t

T-

.

.

•

.

.

•

. . •

c

§ ci ci

:

C

1/1 - H O l

_

a

.2S§

^i ^: B TI

1 ^ o o o „ CN o 00 Q£ C l C l 00

^ 1

H H H t H

•H

:

163 till den gamla. Därest man genom bättre planlösning av lägenheterna och mer ändamålsenliga hustyper kan utnyttja den givna byggnadsvolymen ekonomiskt effektivare, förbättras däremot de ekonomiska förutsättningarna för sanering högst väsentligt. För att ge en uppfattning om konsekvenserna av olika förskjutningar i hyresnivån skall anges några enkla exempel. Antag att för Göteborg de angivna standardhyrorna ökades med 10 procent respektive 20 procent för ett relativt centralt beläget saneringskvarter medan hyresnivån för lägenheter utan ev byggda före 1900 var densamma. Fastighetsvärdet per saneringslägenhet i förhållande till nybyggd lägenhet skulle då sjunka i motsvarande proportion, d. v. s. från cirka 20 till 18-1 respektive 16#7 procent. Om byggnadskostnaderna voro oförändrade, skulle emellertid den högre hyran göra det möjligt att förränta ett högre tomtvärde; kunde fastigheten vid den ursprungliga hyran förränta ett tomtvärde som var 7 % av totala fastighetsvärdet skulle, schematiskt räknat, en hyresökning med 10 % höja denna gräns till 17 %.

KAPITEL 8.

Allmänna synpunkter på förutsättningarna för en sanering på marknadsmässig basis. 8.1

Faktorer som påverka självsancringcns omfattning.

E n förenklad och något schematiserad teoretisk analys av den process, som äger rum när en fastighet blir ekonomiskt »saneringsfärdig» kan bidraga till att skapa klarhet i hur det föreliggande allmänna saneringsekonomiska problemet skall angripas. Det kan här endast bli fråga om att utreda vissa grunddrag i det invecklade problemkomplex, som prisbildningen på fastigheter utgör; analysen kommer icke att drivas längre än vad som är nödvändigt med hänsyn till önskvärdheten att ge en teoretisk bakgrund för de praktiska förslag, som de sakkunniga senare skola framlägga. Det måste vidare än en gång understrykas, att fastighetsmarknadens differentierande karaktär begränsar värdet av slutsatser, som härledas ur allmänna generaliseringar. En förutsättning för att en sanering av en enskild fastighet skall vara privatekonomiskt lönande är, att avkastningen efter en ombyggnad är så mycket större än före densamma, alt skillnaden ränterar det i samband med ombyggnaden nyinvesterade kapitalet. När sanering innebär, att ett hus rives och ersattes med ett nytt blir saneringen, schematiskt sett, ekonomiskt lönande först när den äldre fastighetens värde sjunkit så lågt eller nybyggnadens värde stigit så högt, att den äldre fastighetens totala värde, d. v. s. värdet av såväl tomten som å tomten befintlig byggnad samt härutöver kostnaden för rivning av fastigheten, kan ingå som tomtpris för den nya byggnaden. Detta förutsätter stora differenser i hyresinkomster mellan äldre och nyare fastigheter och/eller stora skillnader i omkostnader. Den tidpunkt, när tomtpriset för den nya bebyggelsen och totala värdet av den gamla sammanfalla, k a n kallas fastighetens ekonomiska livslängd eller den tidpunkt när fastigheten blir »saneringsfärdig». 1 Vid sanering på affärsmässig, privatekonomisk basis är det marknadens 1

Tillsvidare bortses alltså medvetet från faktorer, som kunna medföra att saneringstidpunkten faktiskt blir en helt annan än den här förutsatta. Dessa skola diskuteras i fortsättningen.

165 värdering av den gamla respektive den nya bebyggelsen, som avgör om och när en fastighet blir saneringsfärdig. Det är nödvändigt att vid en diskussion av förutsättningarna för sanering på privatekonomisk marknadsmässig basis utgå från en analys av hyresmarknaden samt av problemet om prisbildningen på fastigheter av olika ålder och kvalitet. En automatisk förnyelse av husbeståndet skulle kunna ske, utan privatekonomisk förlust om m a r k n a d e n reagerade på följande sätt. Efterhand som huset åldrades och dess kvalitet genom förslitning försämrades eller det på grund av den tekniska utvecklingen kom att framstå som omodernt, kom det att relativt sett sjunka i värde genom att hyresinkomsterna avtogo och/eller omkostnaderna ökade. Hyresinkomsten behövde alltså inte sjunka i takt med fastighetsvärdet, värdesänkningen kunde också ske så, att hyresavkastningen skulle motsvara en allt större del av fastighetsvärdet genom att omkostnaderna för fastigheten ökade med åldern. Reagerade marknaden på detta sätt skulle försäljningspriset på fastigheten småningom sjunka till rena tomtpriset kanske efter en tidrymd av sextio å sextiofem år, då ett vanligt hus enligt nuvarande erfarenheter ur moderniseringssynpunkt i allmänhet är praktiskt taget uttjänt. Det skulle då alltid vara »affär» att ersätta ett gammalt saneringsmoget hus med ett nytt — några ekonomiska svårigheter att genomföra saneringen skulle icke föreligga. Prisbildningen på fastigheter h a r hittills i regel icke skett efter detta förenklade schema. Såsom påvisades i föregående kapitel ha fastigheter med äldre byggnader ofta bibehållit sitt värde eller rent av stigit i värde under sin livstid och det har därför ofta icke förelegat en sådan skillnad mellan gamla och nya fastighetsvärden att en sanering av saneringsmogna byggnader varit privatekonomiskt räntabel. Några av de faktorer som bestämma den tidpunkt då en fastighet blir privatekonomiskt saneringsfärdig skall därför analyseras. Resonemanget kan åskådliggöras med hjälp av några enkla symboler: Beteckna bebyggelsens våningsyta med g » » hyresinkomster per m 2 våningsyta » i » fastighetens tomtvärde » t » de gamla byggnadernas värde (eller byggnadskostnaderna för den nya bebyggelsen) » k » totala fastighetsvärdet (byggnader + tomt) » v låt fastighetens omkostnader och övriga faktorer, som påverka fastighetsvärdet, mätas genom kapitaliseringsprocenten samt låt indexen s och n betyda att en symbol hänför sig till en fastighet med saneringsmogen bebyggelse (saneringsfastighet) respektive motsvarande fastighet med »sanerad» bebyggelse (ersättningsbyggnader).

»

p

166 Kronor

Kronor

800 000

800 000

Nybyggd fastighet

700 000

600 000

Saneringsfastighet

a

Byggnadskostnad Tomtkostnad

700 000

Fastighetsvärde 600 000

500 000

500 000

400 000

400 000

300 000

300 000

200 000

200 000

100 000

- 100 000

0 I

J 0

Fall: l a l b Saner ingsfast ig heter

3 Ngbgggda

4 5 fastigheter

Bild 40. Fastighetsvärde och tomtvärde enligt olika förutsättningar. Fall:

Kapitaliseringsprocent . . . . p % Byggnadskostnad k kr

la 12 1 000 12 000 7

Ib 12 1 000 12 000 12

2 25 1000 25 000 7 332 000 25 000

3 30 1000 30 000 7 332 000 96 500

4 50 1000 50 000 7 332 000 382 000

5 25 2 000 50 000 7 664 000 50 000

100 000

357 000

428 500

714 000

714 000

Följande enkla ekvationer erhållas: v — ^— p Vn • {n

t. A

, n — tn

.. (1) .. (2)

Pn Saneringen lönar sig om r„ £ vs. Dessa relationer — välbekanta för varje person, som sysslat med bostadsbyggande — ha illustrerats genom ett par typfall i bild 40. I diagrammet återges två exempel på saneringsfastigheter, 1 a och 1 b . Om för en »saneringsfastighet» omkostnaderna öka, eller byggnadens återstående livslängd till följd av tilltagande förfall och relativt sett försämrad standard bedöms mer pessimistiskt, växer ps. Äro övriga faktorer

167 oförändrade så sjunker den gamla fastigheten i värde och förutsättningarna för en sanering bli gynnsammare. Fall a och b i bild 40 ha således samma hyresnivå (i) men räntabiliteten är sämre i fall b, p har där satts till 12 % mot 7 % i fall a — och b:s fastighetsvärde är endast 2/s av a:s. Antag att fastigheten 1 b skall saneras, byggnaderna rivas och ersättas, så kunna exemplen 2—5 i diagrammet illustrera fyra olika alternativ för saneringens genomförande. I exemplen 2—4 är det endast hyresnivån (i) som varierar, övriga faktorer (v, p och k) förutsättas konstanta. I fall 5 ökas byggnadsvolymen (y) medan övriga faktorer (i, p och k) förutsättas konstanta. Fall 2 kan antagas motsvara uppförandet av en nybyggnad som innehåller enbart bostadslägenheter och där hyrorna sättas så att de täcka byggnadskostnaderna och »normal» tomtkostnad (antag att hyrorna beräknats enligt byggnadslånebyråns principer för hyressättning vid bebyggelse i mindre centralt läge), säg att tomtkostnaden får utgöra cirka 7 % av totala fastighetsvärdet. Fastigheten k a n i detta fall endast förränta ett tomtvärde på 25 000 kronor. Skulle fastigheten 1 b saneras under dessa förutsättningar skulle det uppstå en saneringsförlust på cirka 75 000 kronor. I fall 3 h a r hyresnivån höjts med 20 % till 30 kronor per m 2 ; den högre hyran antages motsvara vad som på en fri marknad går att ta ut på ett relativt centralt område (jämför de faktiska hyresdifferenserna mellan olika bostadsområden i Stockholm för hus byggda under år 1939, som redovisas i kapitel 11 nedan). Det räntabla tomtvärdet stiger i detta fall från 25 000 kronor till 96 500 kronor eller till 22 % av totala fastighetsvärdet. Saneringsförlusten blir endast 3 500 kronor; en sanering är i det närmaste privatekonomiskt räntabel. Fall 4 kan förutsättas motsvara ett fall, där det blir möjligt att ersätta ett bostadshus innehållande omoderna lägenheter med ett kombinerat bostadsoch affärshus inrymmande butiker, lokaler och ett fåtal moderna smålägenheter, som ge mycket hög avkastning. Den genomsnittliga bruttoavkastningen antages bli det dubbla mot i fall 2 eller 50 kronor per m 2 våningsyta. Vidare förutsattes att byggnadskostnaderna äro desamma som i fall 2. Det räntabla tomtvärdet stiger nu till 382 000 kronor eller omkring 15 gånger tomtvärdet i fall 2. En sanering av fastigheten 1 b skulle medföra en mycket stor vinst för fastighetsägaren — h a n kunde tillgodogöra sig det »övervärde» som saneringsfastigheten har i förhållande till ett på avkastningen beräknat värde. Till sist återges i fall 5 ett exempel på hur förutsättningarna för sanering förändras om byggnadsvolymen förändras. Här antages att den tillåtna byggnadsvolymen i den nya stadsplanen fördubblats medan övriga faktorer, byggnadskostnaden per m 2 hyresnivå e t c , äro desamma som i fall 2. Det räntabla tomlvärdet kommer i detta fall uppenbarligen att vara det dubbla

168 mot i fall 2 eller 50 000 kronor. Trots den förutsatta kraftiga ökningen av byggnadsvolymen skulle alltså saneringen komma att medföra en förlust motsvarande 50 % av saneringsfastighetens (1 b:s) marknadsvärde. De anförda exemplen h a bland annat visat, att vid i övrigt lika omständigheter, får en höjning av hyresnivån med 20 % väsentligt större ekonomisk effekt än en fördubbling av markutnyttjandet vid oförändrad hyresnivå. Slutsatsernas beroende av de begränsade förutsättningarna behöva icke särskilt understrykas. De anförda saneringsexemplen skulle kunna kompletteras med ett otal varianter och den grova analysen förfinas. Avsikten har emellertid endast varit att fästa uppmärksamheten på vissa praktiska slutsatser som kunna härledas ur de anförda ekvationerna. På några punkter skola dock ytterligare några allmänna synpunkter anföras. Exemplen ha understrukit hur avgörande differenser i hyresintäkter mellan den saneringsmogna, respektive den »sanerade» bebyggelsen påverka det ekonomiska utfallet av saneringen. Allmänt kan sägas, att av efterfrågans omfattning och inriktning bestämda differenser i hyresintäkterna för den saneringsmogna och den sanerade byggnaden i regel bli avgörande för om saneringen är lönande eller ej. Härvid böra två specialfall särskilt uppmärksammas. Å ena sidan det fall, som nyss berördes, då bostäder (lokaler) i en saneringsmogen byggnad överhuvudtaget icke efterfrågas eller efterfrågas i så ringa omfattning alt inkomsterna från fastigheten icke täcka driftskostnaderna. Byggnaderna sakna då värde, fastigheten är ekonomiskt saneringsfärdig. Den gamla fastighetens värde bestämmes helt av det tomtvärde en ny bebyggelse kan förränta. Å andra sidan är relationen mellan byggnadskostnaderna (kn) (alltså exkl. tomtkostnaden) och hyresnivån (('„) för nybyggnader avgörande för det tomtvärde, som den nya bebyggelsen kan förränta. För en fastighet som skall saneras och där för den nya fastigheten, byggnadsvolymen (i/ n ) byggnadskostnaderna (kn) och (i tillämplig grad) omkostnaderna (p) äro bestämda ökar givetvis förutsättningarna för en sanering när hyresintäkten per ytenhet ökar. I den mån hyresinkomsterna ökas genom att fastigheten ges en högre standard (och differensen mellan in och is ökar) förbättras alltså förutsättningarna för sanering endast om is ökar mera än vad som motsvarar den genom byggnadskostnadernas ökning föranledda ökningen i kapitalkostnaderna. På förkrigstidens fria hyresmarknad förekom i städerna stora hyresdifferenser mellan ur kvalitetssynpunkt likvärdiga lägenheter (lokaler). I centrala — eller av annan orsak förmånliga — lägen var de faktiska byggnadskostnaderna icke avgörande för hyrornas höjd. Härav följde att de tomtkostnader som »likvärdiga» byggnader kunde förränta varierade inom vida gränser.

169 Det råder självklart ett starkt samband mellan utvecklingen av hyresnivåerna i gamla och nya hus. Delta samband är, schematiskt sett, av den arten att om hyrorna i de moderna nybyggda husen sjunka i förhållande till hyrorna i omoderna hus kan m a n vänta en förskjutning i efterfrågan från de omoderna till de moderna husen, som ökar ledighetsprocenten och minskar räntabiliteten i de gamla husen. Nästa marknadsreaktion skulle bli en hyressänkning i de omoderna lägenheterna som återställde jämvikten i fråga om efterfrågans inriktning. Är produktionen av nya lägenheter tillräckligt stor och hyrorna i dessa lägenheter tillräckligt låga för att en betydande lägenhetsreserv skall uppstå i de gamla fastigheterna kan det dock hända att de senares räntabilitet vid en hyressänkning så försämras att en sanering framstår som lönande, även om i ersättningsbyggnaderna endast kunna uttagas hyror, som förränta en »normal» tomtkostnad. Om efterfrågan på lägenheter i äldre, omoderna byggnader är av sådan storleksordning att en sanering 1 icke är lönande kan detta för den som anser sig helt böra acceptera marknadens utslag kanske utgöra ett tillräckligt argument för att bebyggelsen icke är saneringsfärdig; så länge bostadshushallen av fri vilja föredraga den låga standarden till den låga kostnaden är en sanering icke befogad. Denna uppfattning är av flera orsaker icke hållbar. Orsaken till att efterfrågan på äldre omoderna, byggnadstekniskt undermåliga bostadslägenheter är så stor att en sanering icke är lönande är — om man ser problemet ur marknadsprisbildningssynpunkt — främst att söka i en otillfredsställande relation mellan de bredare lagrens inkomster och hyresnivån för fullgoda lägenheter. Hittillsvarande förhållanden på bostadsmarknaden ha kännetecknats av att ett stort antal hushåll haft så låga inkomster att de vid rådande bostadskostnader haft ytterst begränsade möjligheter att efterfråga annat än de billigaste och sämsta lägenheterna. Sålunda var hyran för en ettrumslägenhet utan ev under 1930-talet endast 55 å 60 % av hyran för en helmodern lägenhet, och medan en industriarbetare med genomsnittlig löneinkomst endast behövde betala 12 å 15 % av inkomsten i hyra för den omoderna lägenheten fick han lov att avstå 22 ä 27 % av inkomsten om h a n hyrde en modern lägenhet. 2 Mot de stora differenserna i hyresnivån för olika lägenheter svara emellertid stora differenser i hushållens inkomster och »hyresprocenten» är snarast högre för de små inkomsttagarna (som i regel bo i omoderna lägenheter) än för de bättre situerade. 3 Inkomststrukturen har dock varit sådan att hushåll med höga inkomster, hög bostadsstandard och låg hyresprocent 1

Med sanering avses här rivning eller fullständig ombyggnad till fullgod standard. Smärre reparationer och upprustningar äro att jämföra med löpande underhåll. * Jämför Del I tab. 1 sid. 226. a Jämför Del I kap. 11.

170 varit fåtaliga, medan majoriteten av hushållen haft låg bostadsstandard och relativt sett hög hyresprocent. Vid den »pressade» levnadsstandard som rått (och alltjämt råder) för de bredare inkomstlagren har det därför varit naturligt att många hushåll icke sett någon möjlighet att efterfråga annat än de billigaste och sämsta lägenheterna. Den ur saneringssynpunkt ideala bostadsmarknaden skulle reagera så att nyproduktion alltid skedde till sådana hyror och i sådan omfattning att efterhand som det uppstod ett överskott på marknaden skedde en successiv uppflyttning till bättre utrustade lägenheter och lägenhetsreserven koncentrerades till de sämsta delarna av lägenhetsbeståndet. Marknadsutvecklingen under de senaste tjugo åren har som nämnts varit sådan att betingelserna för en sanering endast förelegat där omständigheterna varit särskilt gynnsamma. Den starkt stegrade hushållsbildningen krävde en snabb stegring av produktionen. De lägenheter som tillfördes marknaden betingade successivt och starkt ökande priser, dels (särskilt i början av perioden) till följd av g e n e r e l l t stigande hyresnivå, dels till följd av en kraftigt stegrad utrustningsstandard. Förenklat skulle man kunna säga att produktionen främst var inriktad på att förse ett växande hushållsbestånds mest betalningskraftiga hushåll med relativt sett dyrbara lägenheter. Endast en mycket begränsad del av de nya lägenheter som tillfördes m a r k n a d e n »ersatte» undermåliga lägenheter, som till följd av sin dåliga standard icke längre efterfrågades. Fullständig sanering genom rivning och nybyggnad var ekonomiskt lönande i de fall där ökat markutnyttjande och citybildning möjliggjorde en väsentligt ökad avkastning, d. v. s. när äldre, centralt belägen, undermålig, gles bebyggelse ersattes med modern höghusbebyggelse. Marknadsutvecklingen har hittills heller icke varit sådan att förutsättningar förelegat för uppkomsten av en ur saneringssynpunkt »tillräcklig» ledighetsreserv och framförallt har det icke förelegat några förutsättningar för den successiva uppflyttning av hushåll till lägenheter av högre standard som skulle friställt ett större antal undermåliga lägenheter. Statistiken över lägenhetsreservens omfattning och lokalisering är alltför knapphändig för att m a n skall kunna helt verifiera de framlagda synpunkterna. Följande siffror för Stockholm över antalet l e d i g a lägenheter i procent av samtliga lägenheter av motsvarande typ belysa variationerna i ledighetsreserven under 1930-talet. A n t a l lediga lägenheter i % a v samtliga lägenheter Lägenhetstyp

D ä r a v lägenh. om 1 r u m o. k ö k . . 3 t » kök . .

1-42

1-98

3-14

2-90

2-12

2-29

1-58

0-97

0-98

1-52

1-44 0-94

1-10 2-13

1-80 4-57

1-18 4-35

0-87 3-30

1-08 3-91

0-86 2-64

0-G1 2-64

0-82 1-49

1-35 2-87

171 I tablån framträder tydligt hur det under hela 1930-talet rådde en på m a r k n a d e n framträdande knapphet på smålägenheter; detta är dels ett uttryck för den kraftiga tillväxten av betalningskraftiga småhushåll i Stockholm, dels för att kostnaderna för de moderna lägenheterna voro så höga i förhållande till inkomstnivån hos de bredare inkomstskikten, att efterfrågan — oberoende av om den härrörde från en stor eller liten familj —• koncentrerades på ettrumslägenheterna. Under 1930-talets sista år, då bostadsproduktionen kraftigt ökades och relationen mellan hyror och inkomster förbättrades icke oväsentligt, var marknadsutvecklingen generellt sett gynnsammare än tidigare för den enskilda saneringsverksamheten. E n viss ökning av saneringsverksamheten kom också till stånd. Fortlöpande uppgifter om lägenhetsreserven på olika orter saknas; att det icke rått något större överskott av obegagnade lägenheter på marknaden framgår dock av att lägenhetsreserven i tätorterna utgjorde 2-5 procent av samtliga lägenheter år 1933 och 2-7 procent år 1939. 1 För tätorterna (exkl. Stockholm) har i tabell 20 sammanställts siffror som redovisa lägenhetsreservens storlek och fördelning på olika lägenhetstyper år 1939. Av cirka 13 500 lediga lägenheter, vilket motsvarade en ledighetsprocent av cirka 2-7 voro knappt 4 700 eller ungefär 1/3 omoderna lägenheter om 1 r u m och kök. Lägenhetsreserven var dock relativt sett större bland de omoderna än bland de moderna lägenheterna. Tabell 20. Lägenhetsreserven i stadssamhällena (exkl. Stockholm) år 1939 fördelad på lägenheter av olika storlek och standard. Källa: 1939 års allmänna hyres- och bostadsräkning. Obegagnade lägenh. i % av samtl. lägenh. av motsv. typ

Absoluta tal Samtl. obegagnade lägenh.

Lägenhetstyp

»

»

> Summa

Därav med ev

utan ev Samtl. med ev utan ev

3 262 1681 6 176 5 689 5 085

769 620 1496 2 583 2 932

2 493 1061 4 680 3 106 2 153

6-5 2-2 2-4 2-4 2-6

2-3 3-1 1-8 2-4 2-6

5-2 5-5 3-1 3-0 4-0

8 400

13 493

2-7

2-3

3-6

Som nämndes inledningsvis bestämmes bostadsefterfrågans inriktning icke entydigt av bostädernas kvalitet och kostnader utan även av andra faktorer, i första h a n d sådana som sammanhänga med fastighetens läge. Stadssamhällenas struktur med affärsverksamhet, administration och nöjesliv starkt koncentrerade till ett centralt beläget cityområde har gjort centrala lägen särskilt efterfrågade även för bostäder. Den äldsta bebyggelsen i stadssamhällena återfinnes i regel i de inre centrala delarna av stads1

Avse tätorter med över 10 000 inv. exkl. Stockholm.

172 k ä r n a n varefter bebyggelsen efterhand som samhället vuxit har förlagts allt längre bort från centrum. De äldsta fastigheterna återfinnas alltså till största delen i de bästa marknadslägena, där marken är fullt och hårt utnyttjad. En fortgående markvärdestegring och en fortgående penningvärdeförsämring ha gjort dem särskilt konkurrenskraftiga mot nybebyggelse. Genom sitt läge och sin relativa hyresbillighet bli de äldre omoderna lägenheterna eftersökta och ge en i förhållande till sin standard — och fastighetsomkostnaderna — mycket god avkastning. Det är icke givet att produktion av relativt sett »billiga» lägenheter på mark i ytterområdena kan stimulera till utflyttning från de centrala områdena i sådan omfattning att de äldre fastigheterna sjunka i värde tillräckligt för att en sanering skall bli ekonomiskt nödvändig eller ens räntabel. 1 Den nya bebyggelse, som skall konkurrera med de äldre saneringsmogna lägenheterna har således i regel såväl högre årskostnader (som en följd av dess högre standard) som ett mindre centralt och därmed också mindre begärligt läge. Mot det mindre centrala läget kan givetvis sättas fördelarna av ett öppnare och friare byggnadssätt. Konservativa bostadsvanor och bundenhet till en viss stadsmiljö bilda emellertid — särskilt som det i saneringsområden i regel är fråga om äldre hushåll —• ett starkt h ä m m a n d e moment på den omflyttningsprocess bort från de äldre omoderna bostadslägenheterna som annars ur ekonomiska synpunkter vore möjlig. Det är givet att det primära för en bostadspolitik som syftar till höjd bostadsstandard för de mindre betalningskraftiga bostadshushållen och som därför vill stimulera saneringsverksamheten måste vara att förse marknaden med fullgoda bostäder till sådana kostnader att de gamla undermåliga bostäderna icke längre efterfrågas eller efterfrågas i så obetydlig omfattning att det blir lönande alt ersätta dem. Härtill kommer att denna politik måste vara så upplagd och utformad att den påverkar de konservativa bostadsvanor, som stå emot en förändring på bostadsmarknaden. Den måste vidare kompletteras med en effektiv bostadsövervakning, som förbjuder användandet av ur hygienisk synpunkt otillfredsställande lägenheter. Samtliga dessa faktorer utgöra medel att minska värdet av den äldre bebyggelsen och ökar därmed förutsättningarna för sanering. Bostadssociala utredningen har i slutbetänkandels första del utförligt diskuterat och preciserat den framtida bostadspolitikens mål samt föreslagit medel för målens förverkligande. En huvudsynpunkt vid utformningen av stödåtgärderna var att åstadkomma en sådan förskjutning i relationen mellan hushållens inkomster och bostadskostnaderna för fullgoda lägenheter att den önskade standard1 Jämför de hyresdifferenser för likvärdiga bostadslägenheter men belägna i olika stadsområden som redovisas nedan i kap. 11 sid. 232.

173 höjningen blev möjlig och så att äldre undermåliga smålägenheter friställdes. E n sådan efterfrågeförskjutning är som den föregående analysen har understrukit den första förutsättningen för att en mer omfattande saneringsverksamhet skall bli möjlig. Utredningen skall i fortsättningen närmare utveckla sambandet mellan det i Del I föreslagna stödet åt bostadsproduktionen och bostadskonsumtionen och saneringsverksamheten. Härvid skola också beröras de svårigheter för saneringsverksamheten som kunna beräknas uppstå genom att bostadshushåll på grund av dåliga bostadsvanor icke själva önska höja sin bostadsstandard. 1 Det är av redan anförda skäl uppenbart att förutsättningarna för en sanering endast i begränsad utsträckning kan förbättras genom höga hyror i de nybyggda husen. I de fall hyresnivåns stegring beror på ökade byggnadskostnader eller en markvärdestegring, som gäller både gamla och nya fastigheter förbättrar en sådan markvärdestegring icke de ekonomiska förutsättningarna för en sanering. En allmän markvärdestegring som är en följd av försämrat penningvärde, eller sjunkande räntenivå, påverkar således icke den lidpunkt då en faslighet blir saneringsfärdig i den mån den slår mer allmänt igenom och berör såväl äldre som nyare lägenheter. Däremot är det givet alt den successiva stegring av hyresnivån i nybyggda hus, som följer av en ökad standard också kan ge utrymme för en proportionell stegring av tomtkostnaden och därigenom förändra hyresrelationen till äldre fastigheter och öka möjligheten till lönande sanering. En markvärdestegring i samband med citybildning betyder däremot i regel, att en fastighet blir saneringsfärdig tidigare än den skulle gjort vid konstant markvärde. När städernas folkmängd ökar uppstår ett ökat behov av centralt belägna lokaler. Gamla, lämpligt belägna bostäder kunna vid en sanering ersättas med förstklassiga butiker, kontorslokaler och dylikt som ge i förhållande till byggnadskostnaderna hög avkastning. Den »ekonomiska livslängden» för byggnader i sådant läge förkortas. I och med att en stad växer och får ett betydande cityområde får även centralt belägna bostäder i och för sig ett högre marknadsvärde. Hyresnivån blir mer differentierad i fråga om centrala och decenlrala lägen. Ofta betyder »citybildningen» emellertid fastighetsekonomiskt i första hand, att det blir lönande att företaga en partiell ombyggnad av fastigheten, t. ex. inreda bottenvåningen till bulik eller biograf, lokaler, som ge en mycket hög förräntning av investerat kapital, medan en fullständig upprustning av övriga bostadslägenheter i fastigheten icke anses lönande. Där sådana partiella ombyggnader äga rum försämras de ekonomiska förutsättningarna för en radikal stadsplaneteknisk sanering. De medel som investerats i butikslokaler etc. måste avskrivas innan hela byggnaden kan rivas och ersättas med en ny. 1

Se kapitel 9 nedan.

174 Till sist kan framhållas att den citybildning som hittills ägt rum i centrala stadsområden stimulerat till ett så intensivt markutnyttjande att en »uttunning» av bebyggelsen ställer sig ekonomiskt mycket ofördelaktigt; på alla områden där citybildningen redan slagit igenom är sålunda de ekonomiska förutsättningarna för en stadsplaneteknisk sanering föga gynnsamma. ökat markutnyttjande, som varit en av de främsta faktorerna till det senaste seklets markvärdestegring, förbättrar givetvis i regel de ekonomiska möjligheterna för sanering. E n stor del av den sanering som ägt rum under de senaste decennierna har som nämnts k u n n a t genomföras tack vare att ett ökat markutnyttjande möjliggjort en väsentligt högre avkastning per m 2 tomtyta för den nya bebyggelsen. Det ligger emellertid i saneringens natur — särskilt den stadsplanetekniska — att markutnyttjandet skall minskas, varför utvägen att genom en ökning av byggnadsvolymen underlätta saneringens genomförande i framtiden kan utnyttjas endast i undantagsfall. I stället måste man för de större städerna räkna med elt avsevärt sänkt markutnyttjande. Vid vanlig marknadsprisbildning är det sannolikt att en mera betydande minskning av den tillåtna byggnadsvolymen å en fastighet kommer att göra en sanering oräntabel i fall där avkastningen från den gamla byggnaden är relativt tillfredsställande. Utöver de här nämnda faktorerna finnas givetvis ett flertal andra som påverka saneringskalkylerna. I de fall där fastighetens bostäder alltjämt kunna och få användas och där den gamla fastighetens inkomster täcka omkostnaderna måste den avvägning mellan fördelar och nackdelar vid en sanering som en privat fastighetsägare gör, i mycket bestämmas av andra faktorer än en ren räntabilitetskalkyl. Det finnes en r a d subjektiva moment, som ofta stå emot en förändring av de bestående byggnaderna, oberoende av om den är ekonomiskt lönande och hur önskvärd en förnyelse ur sociala synpunkter än kan vara. Bland dem skall h ä r särskilt nämnas önskan att spekulera i stigande markvärden. Om ägaren saknar finansiella resurser att själv genomföra saneringen, kan han vara ovillig att medverka till saneringen genom att sälja fastigheten även om han skulle få ut ett i förhållande till nuvarande avkastning högt pris. Han kan ha svårighet att placera det frigjorda kapitalet, men framförallt kan hans ovilja vara dikterad av att han spekulerar i att fastighetens tomtvärde skall stiga. Det finns också en naturlig tendens att överskatta de faktiska markvärdena, särskilt när tendens till citybildning föreligger. Försäljning av mark för sanering och nybyggnad sker först av tomter i de mest gynnsamma lägena, hörntomter, goda affärslägen e t c , vilka lämna särskilt stor avkastning. Inom kvarteren eller stadsdelen i övrigt måste genomsnittligt gälla ett väsentligt lägre tomtvärde. Genom en sådan punktsanering och genom förväntningar hos fastighetsägarna att marken skall kunna utnyttjas för speciella ändamål kommer markvärdet att i stor utsträckning anpassa sig

175 Bild 41. Borås, Östergatan mot söder. En stadsplan där självsanering har varit — och är — ekonomiskt lönande genom alt bgggnadsvolgmen kunnat ökas och den nga bebyggelsen utnyttjas för små, moderna, dyra bostadslägenheter.

efter det högre värde, som i realiteten gäller endast för en mindre del av tomterna. I den omfattande engelska debatten om markvärdestegringen benämnes detta »floating value». 1 Termen användes främst för värdering av ännu icke exploaterad mark, men är givetvis också tillämplig på redan bebyggd mark, där bebyggelsen skall saneras. Det kan nämnas exempel från svenska städer, där byggnadsrätten i centrala stadsdelar är så stor att det icke är tänkbart att den kan tillfullo utnyttjas under överskådlig framtid. Den enskilde fastighetsägaren kalkylerar vid försäljning sitt fastighetsvärde utifrån den tillåtna byggnadsvolymen utnyttjad på det mest lönande sättet. Totalt får marken ett väsentligt högre värde än vad som den faktiskt kan förränta. Det kan i detta sammanhang vara värt erinra om att den värdeminskning, som lomtvärdet för en fastighet undergår genom att den å tomten till1 »Floating value» — t h a t is value which arise from expected demand for building land, demand, -which however is still floating in the air and, not having yet settled on definite areas, in consequence gives some building-value to far more land t h a n will in fact be used for building in the town, it is usually industrial, commercial or other business use in place of housing. This applies, of course, especially to the inner parts of towns (where a large portion of the land may still be used for house. Griffith: Reconstruction and town and country planning, sid- 44. Se även Expert Committee on Compensation and Betterment. Final report. London 1942, sid. 14—19.

176 låtna byggnadsvolymen minskas, givetvis icke innebär alt något värde förstöres. Genom förändringar i det tillåtna markutnyttjandet flyttas endast markvärde från ett område till ett annat. Om således vid saneringen byggnadsvolymen å ett centralt stadsområde kraftigt nedskäres följer härav att nya områden i ytterområdena komma att bebyggas eller tidigare icke utnyttjad byggnadsrält å bebyggda områden att tas i anspråk. Vad som framstår som förlust för den ene fastighetsägaren innebär vinst för den andre. I motsats till »floating value» har den av stadsplaneskäl betingade värdeförändringen å tomtmark i engelsk diskussion benämnts »shifting value». 1 Den spekulationsbetonade upptrissningen av markvärdet kan bli särskilt betydelsefull när det allmänna skall förvärva fastigheter för sanering. De ekonomiska möjligheterna att utnyttja en tidigare icke utnyttjad byggnadsrätt för att finansiera en sanering elimineras genom att fastighetsägaren vid försäljning eller expropriation beräknar sin ersättning efter det högre markvärde, som kan erhållas vid fullt utnyttjad byggnadsrätt och under förutsättning att högsta möjliga hyror uttagas. 8.2

Förutsättningarna för självsanering: några exempel.

Förutsättningarna för självsanering variera givetvis väsentligt för olika fall. Hyresmarknaden och fastighetsmarknaden äro i hög grad differentierade. Varje fastighet har sina individuella egenskaper och sitt speciella ekonomiska liv. Med denna reservation kunna ett par konkreta exempel belysa de ekonomiska förutsättningarna för sanering av fastigheter belägna i olika stadsmiljöer och med olika ekonomiska förutsättningar. 2 De fastigheter, som i våra större städer uppfördes under 1800-talets senaste årtionden, bilda ofta hela stadsdelar; exempelvis gamla Östermalm i Stockholm och Vasastaden i Göteborg. Större delen av gatufastigheterna i dessa områden var när de uppfördes huvudsakligen avsedda för de »fina» och betalningskraftiga hushållen i släden. Gårdshusen beboddes däremot av familjer med mindre inkomster och mindre betalningsförmåga. Med tiden ha fastigheterna blivit relativt omoderna. Samtidigt ha bostadsområdena kommit att framstå som mindre trevliga i jämförelse med nya bostadsområden med ett mer tilltalande utseende och öppnare byggnadssätt. Det relativt begränsade antalet hushåll med stor hyresbetalningsvillighet men samtidigt stora fordringar söker sig i stor utsträckning till dessa nya bostadsområden. De absolut sett »billiga» lägenheterna i de äldre kvarteren röna emellertid alltjämt stor efterfrågan men efterhand från en publik som är mindre köpstark. Smärre ombyggnader av där belägna fastigheter —- uppdelning på smålägenheter — bli räntabla, men det lönar sig i 1 Jfr Expert Committee on Compensation and Betterment (o. a. a.) sid. 15. * Exemplen efter Åhrén: De ekonomiska betingelserna för självsanering. Byggmästaren 1939, sid. 153 ff.

177 regel icke att lägga ned större kapital på fullständiga ombyggnader; det går icke att ta ut de höga hyror som skulle krävas för att förränta dem. E n sanering av enstaka fastigheter blir därför icke räntabel. En radikal omgestaltning av hela trakten efter en ny rymlig stadsplan, med sol, grönska och lekplatser skulle kunna locka den betalningskraftiga publik som är beredd att betala hyror vilka ligga väsentligt över vad som betingas av »normala» byggnads- och tomtkostnader. En sådan fullständig sanering skulle dock i regel kräva, dels att större områden kunde saneras i ett sammanhang, dels en så kraflig minskning av markutnyttjandet att en sanering icke ens vid uttagande av högsta tänkbara marknadshyror skulle bli räntabel. Någon sanering kommer därför icke till stånd genom enskilda fastighetsägares initiativ. Ibland kunna förutsättningarna för områden av nyss beskrivna slag vara annorlunda. Ifall ett sådant område är särskilt bra beläget, t. ex. utmed en gata som sedan gammalt är förnämlig och som har särskilda naturliga förutsättningar att uppehålla sitt sociala anseende, kan det lättare lyckas att, trots att deklasseringsprocessen för fastigheterna påbörjats, på nytt göra området lockande för den fordringsfulla publiken. Det är med andra ord mera fastigheterna än miljön som deklasserats. Fastigheternas marknadspris sjunker genom att lägenheter står tomma eller endast efterfrågas av mindre köpkraftiga hyresgäster. Genom det trots allt eftersökta läget skulle fastigheterna efter eventuell nybyggnad kunna hyras ut till mycket höga hyror och förränta ett mycket högt tomtpris. Därför kunna måhända fastighetspris och tomtpris tämligen snart sammanfalla och fastigheten bli ekonomiskt saneringsfärdig. I Göteborg finns ett typiskt fall av detta slag i den tidigare förnämliga bebyggelsen utmed Kungsportsavenyen, vilken den senare tiden börjat deklasseras på angivet sätt. De förmögna familjer, som förut bott där, börja dra sig därifrån och flytta till modernare hyreskvarter eller till egna villor. Galan har dock kvar sin betydelse som en av de populäraste galorna i släden, som förbinder stadens centrum med »kulturcentrum» vid Götaplatsen. Det är tydligt att fastigheterna där nu äro i stort sett saneringsfärdiga men det beror delvis på en begynnande citybildning utefter gatan, som gör fastigheternas sanering lönande genom att i de nya husen kunna inrymmas biografer, butiker o. s. v. Delar av gamla Östermalm i Stockholm har även visat sig bibehålla sitt sociala anseende som miljö. Det är fortfarande »fint» att bo vid Grevgatan eller Skeppargatan. Härtill kommer områdets centrala läge. Därför har en hel del fastigheter utefter dessa gator självsanerats. Det är påtagligt att detta, om det lönar sig att bygga nytt eller inte i de relaterade exemplen, även måste vara beroende av hur stor del av fastighetens avkastning som kommer från lägenheterna i gathuset och h u r stor 12—617520

178 del från gårdslägenheterna. Ju mer den köpkraftiga delen av befolkningen redan från början dominerat en stadsdel, desto större äro förutsättningarna för att en sanering skall k o m m a till stånd, dels på grund av den nyss framhållna betydelse som miljön har, dels också därför att smärre partiella ombyggnader av fastigheten bli mer omfattande och dyrbara, om det förut inte fanns annat än stora och för de små inkomsttagarna därför oanvändbara lägenheter. Skillnaden i kostnad mellan ombyggnaden och total nybyggnad blir då mindre än om klientelet från början var blandat. En utveckling av annan typ kan illustreras genom följande fall. I ett tätbebyggt område med äldre omoderna fastigheter är efterfrågan på de »billiga» lägenheterna stor. Underhållet av husen kan begränsas till det minimum som erfordras för att lägenheterna icke skola bli utdömda som hälsofarliga. Lägenheterna k u n n a ändå uthyras till hyror, som visserligen äro långt ifrån lika höga som för lägenheter i moderna hus, men som äro tillräckligt höga för att ge så god avkastning att det vore sämre affär att riva och bygga nytt. För lokaler i nya hus inom området har man icke utsikt att få annat än i relation till omkostnaderna låga hyror, då miljön är präglad av den mindre köpkraftiga publiken, och det därför är svårt att locka dit en köpstarkare och mera pretentiös publik. Därför kan en företagare icke kalkylera med särskilt höga hyror och försäljningspris för nya fastigheter i trakten. Tomtpriserna hålla sig m. a. o. relativt låga. Fastigheterna bli saneringsfärdiga relativt sent. Ett typiskt fall av detta slag finns i Göteborg i stadsdelen Haga, som är centralt belägen, fylld av gamla »ruckel» som ge relativt sett goda hyresinkomster; i regel behöva inga lägenheter stå lediga. Några nybyggnader ha icke förekommit på mycket länge, då miljön är sådan, att man icke har utsikt att få en nybyggd lägenhet uthyrd till hyror, som skulle krävas för att förränta det höga tomtpriset. För områden av denna art synes det alltså nödvändigt att få till stånd en radikal sanering i ett sammanhang av hela trakten ifall någon sanering överhuvud skall bli ekonomiskt lönande.

8.3 Är sanering kapitalförstöring?

Det synes mot bakgrunden av den förda diskussionen om förutsättningarna för en sanering av den äldre bebyggelsen på privatekonomisk basis vara värt att något mer ingående dryfta i vilken utsträckning det kan vara motiverat att även låta andra faktorer än en på marknadsprisbildningen baserad räntabilitetskalkyl inverka på »saneringstidpunkten». En byggnads livslängd kan sägas vara bestämd av en kombination av tekniska och ekonomiska faktorer. De tekniska faktorerna bestämma när fastigheten behöver saneras, de ekonomiska faktorerna när en sanering ur ekonomisk synpunkt är lönande. Ekonomiska skäl tala för att utnyttja det i en bygg-

179 nad investerade kapitalet så länge som möjligt, ur levnadsstandardsynpunkt är det angeläget att få en snabb omsättning av bostadsbeståndet. Ur ekonomisk synpunkt är en fullständig »sanering» av en byggnad tänkbar vid följande tidpunkter: 1. då byggnaden blivit så omodern eller tekniskt bristfällig att den på marknaden värderas så lågt att inkomsterna från byggnaden icke förslå till alt täcka omkostnaderna. 2. då byggnaden utnyttjats så länge att avkastningen räckt till för att förränta och helt avskriva det i fastigheten investerade kapitalet. 3. då genom den tekniska, sociala och ekonomiska utvecklingen byggnadens värde sjunkit så lågt i förhållande till värdet av nybebyggelse att den gamla bebyggelsens totala värde (inkl. eventuell rivningskostnad) svarar mot det tomtvärde en ny bebyggelse kan förränta. En partiell sanering och upprustning genom ombyggnad är dessutom tänkbar. 4. vid varje tidpunkt då ombyggnaden kan väntas medföra en sådan ökning av byggnadens avkastning att det räcker till för att förränta och amortera det i byggnaden nyinvesterade kapitalet. Den sista tidpunkten, 4, ombyggnadstidpunkten, kan tillsvidare likställas med fall 3. Utifrån privatekonomiska räntabilitetssynpunkter bör, därest tidpunkten 3 inträffar före tidpunkten 1, saneringen ske vid tidpunkten 3. När en nyinvestering är lönande bör den också företagas. Det har emellertid av den förda diskussionen framgått, att den tidpunkt, då en sanering är lönande icke står i någon entydig relation till byggnadens tekniska standard; det kan vara lönande att sanera en relativt väl bibehållen byggnad därför att den ligger i ett område där efterfrågan på lägenheter är stor och hyresnivån hög och det kanske icke är lönande att sanera en mycket omodern och undermålig byggnad därför att den även i sitt nuvarande skick röner god efterfrågan och är belägen i ett område där hyresinkomsterna från en nybyggd fastighet endast kunna förränta en normal tomtkostnad. I sistnämnda fall kan det mycket väl tänkas att tidpunkten 3 aldrig inträffar; den blir identisk med tidpunkten 1. Tidpunkten 2 är vid marknadsprisbildningen i regel icke av betydelse för en bedömning av om en sanering skall företagas eller ej. Inträffar emellertid tidpunkten 3 innan det tidigare investerade fastighetskapitalet helt avskrivits, spelar den återstående avskrivningen ingen roll. Inträffar icke tidpunkten 3, ökas möjligheterna till lönande drift efter hand som fastighetskapitalet avskrives och kapitalkostnaderna sjunka; tidpunkten 1 förskjutes framåt i tiden. Ur s a m h ä l l s e k o n o m i s k synpunkt kan det å ena sidan framstå som lönande alt utnyttja ett tidigare producerat realkapital så länge som möjligt och därigenom friställa produktionskrafter för andra uppgifter. Å andra sidan är bostadskonsumtionen av utomordentlig betydelse för levnadsstandarden, den måste ur såväl den enskilda individens som ur sam

180 hållets synpunkt anses ha en mycket hög gränsnytta. Det är därför angeläget att bostadsbeståndet förnyas i takt med den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Utredningen har tidigare i flera sammanhang haft anledning understryka att den för sin del anser mycket starka skäl tala för att för stora delar av svenska folket en höjning av levnadsstandarden under det närmaste årtiondet i viss utsträckning får formen av en väsentligt höjd bostadsstandard. Någon objektiv avvägning mellan de »ekonomiska» skälen att utnyttja det realkapital som finnes placerat i bostäder så länge som möjligt och de »sociala» skälen för att ersätta tekniskt omoderna och undermåliga bostäder med nya är dock icke möjlig. Om gamla fastigheter a) dra väsentligt högre underhållskostnader än nya, eller b) äro så undermåliga att de medföra sociala och medicinska olägenheter för de boende, bör det emellertid finnas en tidpunkt, då en sanering objektivt sett skulle vara nationalekonomiskt lönande. I prisbildningen på en fri marknad är det vanligt att låta en räntabilitetskalkyl bestämma vid vilken tidpunkt ett realkapital skall ersättas — därest det inte kan utnyttjas tills det är helt förslitet. Den tekniska utvecklingen och den fria konkurrensen anses garantera en tir konsumenternas synpunkt »riktig» avvägning. Det måste emellertid, av skäl som utförligt utvecklats i det föregående, vara orimligt att utan vidare betrakta den fria prisbildningen på hyres- och fastighetsmarknaden som ett godtagbart uttryck för konsumenternas ralionella avvägning mellan bostädernas kvalitativa standard. Valmöjligheterna äro begränsade, man betalar i många fall icke bara för en lägenhet av en viss storlek och kvalitet utan även för ett läge, en stadsmiljö etc. På denna m a r k n a d råder icke en helt fri prisbildning, marknaden kännetecknas snarast av vad som brukar kallas »monopolitisk konkurrens». Det kan ligga nära till hands att betrakta en sanering av privatekonomiskt räntabla fastigheter som kapitalförstöring — ordet har använts i den allmänna debatten kring saneringsverksamheten. Det är dock oklart vad man menar härmed. Ty det måste uppenbart vara meningslöst att tala om kapitalförstöring i alla fall n ä r det kan bli fråga om att ersätta en gammal bostad, som det lönar sig alt använda, med en ny bostad (d. v. s. före tidpunkten 1), om man inte med ordet bara menar det triviala att man utrangerar utnyttjat realkapital. Med samma rätt skulle man kunna tala om kapitalförstöring, när man i industriell produktion utrangerar ej helt utslitna maskiner till förmån för nya maskiner, som öka produktivitet och räntabilitet. Det kan i så fall lika gärna sägas att den sanering av bostäder, som på en fri marknad äger r u m vid tidpunkten 3 också är kapitalförstöring. Givetvis är frågan om en sanering innebär kapitalförstöring eller icke, i och för sig irrelevant för frågan om saneringen skall företagas; detta kan endast bestämmas utifrån en avvägning av hur tillgäng-

181 liga produktiva resurser bäst skola utnyttjas för att höja levnadsstandarden, vilket är en subjektiv eller, om m a n så vill politisk, avvägningsfråga. 1 Synpunkten att den fria marknadsprisbildningen på detta område ger det »bästa» möjliga underlaget för en fixering av den lämpliga saneringstidpunkten kan kritiseras utifrån andra utgångspunkter än dem som anförts i tidigare sammanhang. I marknadsprisbildningen inräknas normalt en post, som avser amortering av det i fastigheten investerade kapitalet. Om fastighetens värde icke sjunker i takt med amorteringarna — eller om summan av amorteringarna överstiger det kapital som investerats i fastigheten — betyder detta en inkomstöverflyttning från bostadskonsumenten till fastighetsägaren — därest dessa icke äro samma person. Det torde vara obestridligt att en sådan inkomstöverflyttning av avsevärd omfattning ägt rum här i landet under det senaste halvseklet. Det måste utifrån »hyresgästsynpunkt» och även utifrån allmänna sociala synpunkter framstå som önskvärt att fastighetsvärdena avskrivas i den takt som med hänsyn till hyror, omkostnader och fastighetens tekniska standard är rimlig och att behovet av sanering kan vägas icke bara mot det kortsiktigt bestämda marknadsvärdet på fastigheten utan även mot det värde till vilket fastigheten nedskrivits. För att förenkla problemet skulle det vid varje tidpunkt vara möjligt att räkna med om en sanering vore »lönande», icke utifrån fastighetens marknadspris utan ifrån det tomtpris som motsvarades av det ej amorterade fastighetskapitalet. När fastighetskapitalet vore nedskrivet till tomtvärdet skulle det vara möjligt att ställa saneringsproblemet som en fråga om att ersätta en gammal fastighet med dess hyresnivå och tekniska standard mot en nybyggd fastighet, för vilken hyrorna kunde beräknas utifrån normala byggnads- och tomtkostnader. En sådan ordning som här antytts kan dock knappast realiseras utan kraftiga ingrepp i den fria marknadsprisbildningen. Ett annat skäl som talar för att det allmänna ingriper reglerande på den fria fastighetsmarknaden i syfte att påverka avskrivningstakt och saneringstidpunkt är att fastigheternas marknadsvärde — ofta endast obetydligt, i vissa fall icke alls — påverkas av att s t a d s p l a n e n genom den sociala och tekniska utvecklingen blir föråldrad och i behov av förnyelse. Det synes emellertid utredningen stå utom diskussion att de förändringar i stadsplanen, som genom utvecklingen bli erforderliga skola kunna genomföras då så utifrån allmänna synpunkter befinnes socialt och ekonomiskt lämpligt och att detta icke främst skall vara beroende av om saneringen av bebyggelsen utifrån privatekonomisk synpunkt är lönande. Stadsplanen, i den mån den reglerar intensiteten i kvartersmarkens bebyggande, måste enligt utredningens uppfattning ses som ett uttryck för de krav ifråga om hygien, trevnad och ändamålsenlighet, som det anses nödvändigt och lämp1

Jämför även kap. 2 sid. 61.

182 ligt att upprätthålla vid den lidpunkt då stadsplanen fastställes. Stadsplanen bygger också på en rad förutsättningar om sociala, ekonomiska och tekniska förhållanden som vid stadsplanens fastställande te sig rimliga, men som sedermera kunna radikalt förändras. En fastställd stadsplan kan därför enligt utredningens mening icke betraktas som någon för all framtid stadsfäst rätt att bebygga tomten enligt planen. Stadsplanen måste ändras efter den sociala och tekniska utvecklingen. Fastighetsägaren får finna sig i att hans rätt alt bebygga tomten förändras. Det kan med fog hävdas att om den nya stadsplanen tillförsäkrar tomtägaren all den byggnadsrätt, som är förenlig med ett, enligt vid stadsplanens fastställande gällande uppfattning, lämpligt bebyggande av kvarteren är fastighetsägarens rätt tillgodosedd. Väsentligt är emellertid att fastighetsägaren för närvarande icke har någon skyldighet att anpassa den bebyggelse som vid stadsplanens fastställande finnes på tomten efter den nya stadsplanen. Stadsplanens genomförande blir beroende av om saneringen är privatekonomiskt lönande eller icke. Den i den nya stadsplanen tillåtna byggnadsvolymen bestämmer — ceteris paribus —- tomtvärdet. Ju mindre byggnadsrätt desto lägre tomtvärde och desto mindre förutsättningar för en ekonomiskt lönande sanering. Den gamla fastighetens värde — i den mån det överstiger tomtvärdet enligt den nya stadsplanen — påverkas på kort sikt icke av förändringar i stadsplanen, 1 annat än i de undantagsfall då fastighetens avkastning förändras genom att stadsplanen förändras. För den enskilde fastighetsägaren bestämmes fastighetens värde av avkastningens nuvarande och sannolika framlida storlek, av hur lång tid det är fastighetsekonomiskt lönande att utnyttja befintliga byggnader och tomtmark. Han saknar anledning och möjlighet att bedöma i vilken utsträckning stadsplanetekniska skäl kunna motivera en begränsning av byggnadernas livslängd. När det allmänna för närvarande skall förvärva en fastighet för att genomföra den förändring i bebyggelsen, som betingas av en ändrad stadsplan bestämmes ersättningen utifrån fastighetens marknadsvärde, som alltså icke påverkas av det framtida tomtvärdet eller av att stadsplanetekniska skäl kunna motivera en tidsbegränsning i utnyttjandet av å tomten befintliga byggnader. Dessa förhållanden ha hittills direkt eller indirekt hämmat stadsplanearbetet och lett till en lägre standard på stadsplanerna än som annars hade varit möjligt. De dryga ersättningsanspråken vid expropriation, ha i sin tur verkat prohibitivt på det allmännas förvärv av byggnader för saneringsändamål. I de fall där en omreglering av bebyggelsen påkallats genom ändrade trafikförhållanden, ökat behov av skolor etc. äro således kommunerna för närvarande tvingade att ta till en omständig och kostsam expropriation. 1 På längre sikt är det däremot tänkbart att en förändring av stadsplanen, en ökning eller minskning av byggnadsrätten kan avsevärt påverka fastighetsvärdet.

183 De sakkunniga ha funnit att mycket vägande skäl tala för att dispositionsrätten till tomtmarken i städerna begränsas så att det allmänna utan särskilda kostnader skall kunna framtvinga en sanering av äldre bebyggelse som ej är ändamålsenlig och som ej överensstämmer med gällande stadsplan. I det följande skall utredningen närmare diskutera och framlägga förslag i denna fråga. 8.4

Den framtida självsaneringens förutsättningar och konsekvenser.

Skulle man enbart döma efter de senaste decenniernas erfarenheter saknas alltså möjligheter att på en fri m a r k n a d få till stånd en sanering av den omfattning som utifrån bostadssociala synpunkter uppställts som önsklig. Den hittillsvarande bostadsmarknadsutvecklingen h a r från saneringssynpunkt utmärkts av stark splittring, i det att för vissa begränsade områden förutsättningarna för räntabel sanering varit utomordentligt gynnsamma, medan för andra områden en sanering på marknadsmässig basis överhuvudtaget icke varit möjlig. De gynnsamma förutsättningarna ha förelegat i områden där en väsentligt ökad avkastning kunnat vinnas vid nybebyggelse genom ökat markutnyttjande, genom inredande av butikslokaler eller genom möjligheten att för ett i regel begränsat antal välbelägna, högmoderna bostadslägenheter ta ut en hyra som väsentligt översteg den som vid gällande byggnadskostnader och normal tomtkostnad kunde erhållas för vanliga bostadslägenheter. Det är naturligt att dessa faktorer främst varit av större betydelse för utvecklingen i de större städerna. Det är också uppenbart att de i väsentlig utsträckning varit av engångskaraktär. De höga hyrorna för nybyggda moderna lägenheter ha — samtidigt som de i viss utsträckning möjliggjort en räntabel sanering — försvårat en standardhöjning för de mindre betalningskraftiga hushållen. Den kraftiga förskjutning i efterfrågan från sämre till bättre lägenheter som är en förutsättning för en mer omfattande saneringsverksamhet har därför icke inträtt. Ser man framåt och söker ställa en prognos över den framtida omfattningen av den »spontana» saneringen ter sig situationen något annorlunda. Utvecklingstendenserna äro oenhetliga. Utredningen h a r tidigare i flera sammanhang framhållit att under det närmaste decenniet sådana förskjutningar i bostadsefterfrågans inriktning och omfattning äro att vänta att förutsättningarna för saneringsverksamheten ur här diskuterade synpunkter sannolikt k o m m a att radikalt förändras. Härför talar särskilt den betydande förskjutning i relationen mellan genomsnittlig inkomst och kostnaden för fullgod lägenhet som ägt rum under de senaste åren; de breda folklagrens »byresbetalningsförmåga» kommer sannolikt snart att vara tillräcklig för att de skola kunna efterfråga en modern, rymlig lägenhet. Den efterfrågeförskjutning mot högre standard som redan är fullt märkbar på marknaden kommer med all sannolikhet att

184 väsentligt förstärkas vid en fortsatt gynnsam förskjutning av relationen inkomster/bostadskoslnader. Nedgången i tillskotten av nya hushåll kommer att friställa produktionskapacitet och stimulera producenternas intresse för saneringen. Under de närmaste åren kommer saneringsverksamheten på de flesta orter vidare att stimuleras av ett betydande »uppdämt» saneringsbehov. Sedan 1939 har den normala rivningsverksamheten varit begränsad på grund av bostadsbristen. Det har sålunda lagrat sig ganska stora rivningsoch ombyggnadsbehov, som komma att göra sig gällande så snart bostadsbristen lättar och fastighetsägarna därmed få större frihet att verkställa rivningar och ombyggnader. Vad särskilt Stockholm beträffar kan förutses att en stor del av de talrika åttiotalshusen i de centrala delarna nått det utvecklingsstadium, då tomtvärdena vid oförändrat markutnyttjande och under förutsättning att högsta tänkbara marknadshyra får uttagas, motsvara hela fastighetsvärdena, vilket naturligtvis kommer att stimulera saneringsintresset. Den nya norrmalmsregleringen — som visserligen berör ett cityområde och därför utformats övervägande från trafiktekniska synpunkter medan bostadssociala saneringspunkter spelat mindre roll — kommer alt ge anledning till betydande ombyggnadsföretag. Till detta kan läggas att kommunikationssvårigheter och dyra reskostnader under en ganska lång övergångstid kunna beräknas göra saneringen av centralt belägna fastigheter lönande. Faktorer av liknande karaktär som här anförts för Stockholm, k o m m a att i större och mindre grad göra sig gällande även i andra städer. Under de närmaste åren kan man därför vid fri marknadsutveckling eller om hyrorna vid en reglering sättas så att de motsvara byggnadskostnaden plus verklig tomtkostnad vänta sig en kraftigt stegrad om- och nybyggnadsverksamhet i städernas centrala delar. Under förutsättning av en gynnsam ekonomisk utveckling skulle man till och med — åtminstone under en ganska lång övergångstid — kunna vänta sig att självsaneringen på en fri marknad skulle få en så betydande omfattning att det allmänna icke behövde stimulera till ökad saneringsverksamhet. Dess främsta uppgift skulle bli att underlätta saneringsverksamheten och se till att den främjar det uppsatta målet: en höjd byggnadsteknisk och stadsplaneteknisk bostadsstandard till ett för konsumenterna rimligt pris. Det är dock klart att saneringsverksamheten, om den lämnas att utveckla sig helt fritt, kommer att vara beroende av en rad tillfälliga marknadsfaktorer, som kunna utveckla sig i sådan riktning att saneringsverksamheten tidvis stagnerar. Det är för det första angeläget betona att saneringsproblemets lösning icke ligger så enkelt till att den kan vinnas bara genom att nyproduktionen av lägenheter sker i sådan omfattning och till sådana kostnader att en uppkommande bostadsreserv lägges på de sämsta bostäderna och genom

185 Bild 42. Stockholm, (irevgatan 28. Exempel på punktsanering. Del nya huset är högre och tjockare än det gamla gathuset och har ungefär samma lägenhelsyta som de gamla gatoch gårdshusen tillsammans. Självsanering är möjlig, men skapar otillfredsställande förhållanden under en lång övergångstid. Sådan punktsanering kan försvåra en genomgripande sanering av kvarteret.

att konservativa bostadsvanor brytas. En marknadsutveckling som får denna effekt är visserligen en första förutsättning för att en förnyelse av undermåliga bostäder skall kunna ske utan privatekonomisk förlust, men den ger ingen garanti för att förnyelsen verkligen sker i sådan omfattning och på sådant sätt att den stadsplanetekniska förbättring av bostadsområdena som bör eftersträvas vid saneringen verkligen kommer till stånd. Det är vidare uppenbart, att de bostadspolitiska åtgärderna kräva en relativt lång tid innan de få större effekt på marknaden; så länge det råder bostadsbrist saknas ju överhuvudtaget förutsättningarna för att få en saneringsreserv av undermåliga lägenheter. Självsaneringen kommer vidare att koncentreras till områden, där de ekonomiska förutsättningarna för sanering äro särskilt gynnsamma, tomter med outnyttjad byggnadsrätt, hörntomter, citytomter etc. Saneringen kommer därför icke att få den inriktning, som på längre sikt framstår som önskvärt om den eftersträvade höjningen av bostadsstandarden skall k u n n a

186 förverkligas. Blir den ekonomiska utvecklingen mindre gynnsam mot slutet av 1950-talet kan den period av omfattande saneringsverksamhet som vid fri marknadsutveckling säkerligen skulle uppstå i samband med bristavvecklingen bli kortvarig. När bostadsbristen avvecklats och trycket på hyresnivån i centrala stadsdelar lättat genom att kommunikationerna förbättrats och bostadskostnaderna i nybyggda fastigheter på ytterområdena pressats ned, när den mindre grupp köpkraftiga hushåll, som kan och vill betala mycket höga hyror för centrala lägenheter, fått sin efterfrågan tillfredsställd är en viss minskning av självsaneringen naturlig. Kommer denna minskning samtidigt med en allmän försämring i de ekonomiska konjunkturerna skulle den önskade stabiliseringen av bostadsproduktionen gå förlorad. Det kan i och för sig synas meningslöst att söka bedöma en framtida självsanerings omfattning, det finnes alltför många osäkra faktorer för att man skall kunna dra några slutsatser. Vad som däremot med skärpa kan påstås är off om ekonomiska förutsättningar för en omfattande självsanering skapas, kommer denna, om den får ske i gamla stadsplaner och får utveckla sig utan hyreskontroll, att genomföras på ett sätt som utifrån stadsplanetekniska, bostadssociala och nationalekonomiska synpunkter icke kan framstå som rationellt. Detta påstående förtjänar motiveras mer ingående. Saneringen skulle för det första stadsplanetekniskt bli helt otillfredsställande. Det skulle sannolikt genomgående bli slumpmässig punktsanering i stället för den eftersträvade planmässiga kvartersaneringen. Ofta skulle saneringen bara komma att omfatta hörnhus och vissa gathus, medan övriga gathus liksom naturligtvis gårdshusen skulle få förbli i sitt gamla dåliga skick. Av naturliga skäl kommer endast — eller åtminstone främst — de ur privatekonomisk synpunkt mest lönande objekten att saneras, de fastigheter, för vilka saneringen skulle betyda förlust eller där vinsten vore osäker skulle få stå kvar. Därest det allmänna vid en senare tidpunkt skulle finna anledning att ingripa för att genomföra en fullständig sanering skulle det icke finnas några möjligheter att »kvitta» mellan förlustbringande och lönande saneringar. En av det allmänna senare i efterhand genomförd sanering skulle icke heller kunna leda till den stadsplanetekniskt höga standard, som hade varit möjlig, om ett större område redan från början hade sanerats enligt en enhetlig plan och i ett sammanhang; den redan ulförda »självsaneringen» h a r i stor utsträckning låst stadsplanerna. Det kan naturligtvis här invändas, att man måste väga de fördelar som kunna vinnas i form av bättre stadsplaner mot de nackdelar som följa av så långt gående ingrepp mot individernas fria dispositionsrätt över dem tillhörig egendom, som kan k o m m a att erfordras för att i dessa fall förhindra en självsanering och möjliggöra en samtidig, planmässig, radikal

187 sanering av större enheter efter en kanske helt ny stadsplan. En sådan erinran kan synas särskilt befogad därest den eftersträvade förbättringen dessutom kan bli förenad med stora kostnader för samhället. Utredningen vill härvid understryka, att det kan åberopas tungt vägande samhällsekonomiska skäl för att en sanering av äldre stadsområden icke begränsas till en byggnadsteknisk upprustning -—• genom ombyggnad eller genom rivning och nybyggnad — utan även innefattar en rekonstruktion av stadsplanerna så att dessa komma att motsvara högt ställda krav på ändamålsenlighet och trevnad. Detta omdöme får naturligtvis icke tolkas så att det skulle vara ett uttryck för den absurda uppfattningen att gränserna för den sladsplanetekniska standarden icke kan bli föremål för diskussion, utan vill endast hävda att avvägningen av byggnadsvolymen och utformningen av den nya stadsplanen på ett bebyggt stadsområde, icke kortsynt bör göras utifrån nu gällande stadsplan och den byggnadsvolym, som där tillätes. En investering —• genom fullständig sanering eller partiell ombyggnad — som medför att enstaka fastigheter bli byggnadstekniskt fullgoda men som icke eliminerar rådande sladsplanetekniska brister kommer enligt utredningens mening att i en snar framtid visa sig vara en f e l i n v e s t e r i n g . Kraven komma att stiga, icke bara på byggnadernas tekniska standard utan även på stadsplanernas utformning. Det kan exempelvis ingalunda anses som uteslutet, att kraven på stadsplanerna k o m m a att stiga i sådan takt att byggnaderna stadsplanetekniskt åldras snabbare än de åldras byggnadstekniskt. På något längre sikt är det därför mycket sannolikt, att det kapital, som utifrån kortsiktiga, privatekonomiska räntabilitetssynpunkter investerats i ombyggnader och nybyggnader av fastigheter belägna i undermåliga stadsplaner icke kommer att bli räntabelt. För de fastigheter där en sådan investering trots allt blir privatekonomiskt räntabel — t. ex. fastigheter på särskilt välbelägna områden — riskerar man att en omgestaltning av bebyggelsen i en snar framtid kommer att anses så angelägen av sociala och trafiktekniska skäl att den måste genomföras av det allmänna trots den förlust saneringen medför genom att i ombyggnaden investerat kapital icke hunnit helt avskrivas. Dessa skäl tala enligt utredningens uppfattning • bestämt för att en byggnadsteknisk sanering av fastigheter i stadsplaner som icke äro förstklassiga bör förhindras. Ett annat och enligt utredningens mening nära nog lika tungt vägande skäl mot en okontrollerad självsanering på marknadsmässig basis är att denna med all sannolikhet skulle medföra så kraftig hyresstegring inom en stor del av bostadsbeståndet att den sänkning av de relativa bostadskostnaderna som angivits vara den framtida bostadspolitikens raison d'etre skulle äventyras. Vid sanering helt på privatekonomisk basis måste den som genomför saneringen sträva efter att få till stånd en ny bebyggelse, som ger största möjliga avkastning, d. v. s. högsta möjliga hyror och högsta möjliga markutnyttjande. De höga hyrorna medföra att mindre inkomst-

188 tagare komma att helt utestängas från de sanerade områdena, vilket uppenbarligen står i strid med den allmänna bostadspolitiska målsättningen att göra nybyggda lägenheter tillgängliga för majoriteten av de bostadssökande. Det är visserligen, som nämnts tidigare, sannolikt att en tillräcklig produktion av billiga lägenheter genom det allmännas försorg begränsar möjligheten till hyresökningar i saneringsområden. Härigenom begränsas emellertid även automatiskt omfattningen av saneringsverksamheten. I stället riskerar man en fortgående konservering av den gamla bebyggelsen. Det är knappast tänkbart, att de subventioner, som utredningen tidigare föreslagit i syfte att sänka bostadskostnaderna för mindre betalningskraftiga hushåll kan — annat än i undantagsfall — utnyttjas för att sänka extremt höga hyror i saneringsområden. Den grupp av småhushåll med relativt hög hyresbetalningsförmåga som icke får och icke bör få hjälp av statliga subventioner kan emellertid, — låt vara i icke förutsebar omfattning — vara villig att betala de höga hyror, som troligen bli följden av en sanering på marknadsmässig basis; härigenom skulle kunna skapas ett tryck på hyresmarknaden som på ett ofördelaktigt sätt via materialpriser och löner kunde slå igenom och försvåra eller rent av äventyra de sänkta bostadskostnader som äro bostadspolitikens mål. E n annan konsekvens av de »höga» hyror, som är en förutsättning för självsanering av centrala områden är att hushåll med låga inkomster slås ut i konkurrensen om de nya lägenheterna. Det kan icke tagas någon hänsyn till eventuella skäl, vilka tala för att personer som tidigare bott i området och som med hänsyn till områdets läge och miljö lämpligen böra vara bosalta där, beredes möjlighet att till rimlig kostnad få en ny bostad inom området. Sammanfattningsvis kan alltså fastslås, att om det allmänna icke ingriper och reglerar saneringsverksamheten, kan man vänta sig en betydande självsanering, som medför en viss byggnadsteknisk upprustning men konserverar undermåliga stadsplaner, som på längre sikt kommer att framstå som en felinvestering, och som efter en kortare övergångsperiod sannolikt kommer att ske väsentligt långsammare än vad som kräves om bostadsstandarden skall kunna höjas i den takt som målsättningen för bostadspolitiken avser. 8.5

Slutsatser och riktlinjer för den fortsatta framställningen.

De i det föregående diskuterade svårigheterna för en rekonstruktion av den äldre bebyggelsen i stadssamhällena framtvinga åtgärder av det allm ä n n a i syfte att underlätta och påskynda saneringsverksamheten. Saneringen kan åtminstone under en relativt lång tidsperiod endast i begränsad utsträckning tänkas ske i form av självsanering på marknadsmässig basis. Utredningen skall därför föreslå en rad olika åtgärder av det allmänna i syfte att stimulera och effektivisera saneringsverksamheten. Konkret ut-

189 formade och ingående motiverade förslag komma att framläggas i de närmast följande kapitlen. Åtgärderna kunna sammanfattande redovisas på följande sätt. 1. Allmänna bostadspolitiska åtgärder som påverka marknadsprisbildningen så att sanering av undermåliga fastigheter stimuleras. Bland åtgärder som få denna effekt skall i fortsättningen behandlas: a) Åtgärder som syfta till att förskjuta efterfrågan från undermåliga till fullgoda lägenheter och skapa en ur saneringssynpunkt tillräcklig reserv av lägenheter koncentrerad till det sämsta lägenhetsbeståndet. Hit föras de av utredningen i första delen av slutbetänkandet framlagda bostadspolitiska åtgärderna i form av statliga lån och subventioner. b) Åtgärder som bryta konservativa bostadsvanor och hjälpa »utsanerade» hushåll. c) En hyresreglering, så utformad att den stimulerar saneringsverksamheten. d) En effektiv bostadsövervakning som förbjuder användandet av undermåliga bostäder och lokaler. 2.

Statliga och kommunala subventioner och lån för de fall då kapitalförluster uppstå vid saneringen. Följande bidrag skola diskuteras: a) Subventioner och lån för att täcka de förluster som uppstå vid sanering av bebyggelse, vars totala marknadsvärde är högre än det tomtvärde den nya bebyggelsen kan förränta. b) Särskilt bidrag för att stimulera kulturhistorisk sanering. c) Bidrag för att stimulera förflyttning av olämpligt lokaliserade industrier. 3. Erforderliga författningsändringar för att möjliggöra en samtidig och enhetlig sanering av större områden: a) Bestämmelser om lösningsrätt och lösningsplikt för stadsplaneändamål. b) Bestämmande av marklösen och därmed sammanhängande frågor. c) Möjligheter för enskilda att samgå i saneringsföreningar för att genomföra en samtidig sanering av flera fasligheter. 4. Åtgärder som avse att på längre sikt möjliggöra en »automatisk» förnyelse av fastighetsbeståndet i den takt som av tekniska, ekonomiska och sociala skäl anses erforderlig utan särskilda ekonomiska tillskott från det all' manna. Härunder skall behandlas a) Tidsbegränsade byggnadslov. b) Utvidgat användande av tomträttsinstitutet. 5. Administrativa och organisatoriska sig och ändamålsenlig sanering.

åtgärder som garantera en

planmäs-

KAPITEL 9.

Sambandet mellan de allmänna bostadspolitiska åtgärderna och saneringsverksamheten. De utsanerade hushållens bostadsfråga. 9.1

De allmänna bostadspolitiska åtgärderna och sancringsverksamheten.

Bostadssociala utredningen har i de tidigare framlagda förslagen till bostadspolitiska stödåtgärder sökt avpassa dessa så att man kan vänta en förskjutning i efterfrågan från undermåliga till fullgoda lägenheter, och därmed en så stor efterfrågan på högmoderna lägenheter att produktionen kan upprätthållas i tillräcklig omfattning för att en reserv av lediga lägenheter skall uppstå och denna reserv lokaliseras till de saneringmogna lägenheterna. Kunde man få denna effekt skulle ekonomiska förutsättningar för en sanering på marknadsmäsig basis uppstå, samtidigt som lösningen av de problem, som sammanhänga med hushållens omflyttning vid saneringens genomförande, skulle förenklas. De svårigheter som måste uppstå vid omflyttningsprocessen på grund av att ett stort antal hushåll icke ha tillräcklig hyresbetalningsförmåga för att kunna betala en fullgod bostad ha utförligt diskuterats av utredningen i slutbetänkandets första del. De i kapitel 7 för tio större städer angivna hyresdifferenserna mellan lägenheter av olika standard och storlek visade den starka stegring i bostadskostnaderna som en uppflyttning från en saneringsmogen till en »fullgod» lägenhet för närvarande medför. Från del I kunna återgivas några siffror, som belysa hyresökningen, absolut och relativt, vid de i förevarande fall mest aktuella flyttningarna mellan lägenheter av olika storlek och standard. Siffrorna äro medeltal för samtliga orter med över 10 000 invånare (exkl. Stockholm) år 1939. Någon hänsyn har tills vidare icke tagits till de av utredningen föreslagna subventionerna. 1 Om en familj önskar flytta från en lägenhet om 1 rum och kök till en lägenhet om 2 rum och kök med samma utrustningsstandard som den lägenhet familjen nu disponerar, ökas bostadskostnaden med 224 kronor 1

Jmf del I, tab. 45 sid. 331.

."*

T.

•> < 0D 3

Tt

= a

B eB c

»3 w -ft • =

• „_; -i o * —

•a o .»B Ö c

c

E «

* -

^

B.

-i B

— CO o

rH

O

B

C a

•

a 3

:S

•9 «—. 1» B 41 T

i. i-

o o

>. i . »fl c > :C> CI

r : •B

T SJ

io 13o

-—' -~

"• :e»-N

,-4

Ä

S3

= *-fl •av SJ

•

I

s

r O

T 3

=

•åt • =

III •n

O

Ä

•r

r-t

9 x> a <3 3 :S

s OC

h

=0

O

• ^

r-

•£ fl

rJS

r-.

O

C

r^

c-

S

« c

a — —

CN O

« 5 C !

CN

CN

^ -» CO

r-l

t-t

J^

i

LO

1 1

- t CO

CN *H

B. CO

1 I

1 CO

1 1

o

1 I

|

1 I

1 1

CO O

r-f

1 I

I

1 1

LO •«* CO

C\ C

CO

ej ?•

ja Tt1

oc

CO

i-i

T—1

V-1

CO CO

c i-i

I

oo o

iO

C

CN

t-

- 1

I M

•<*

"**

O

C\

I> o CN CN

OS CO

O" TT

o

L-

O

CN

CN

CO CO CO

LO

—

3 £1,

"5 5 ec ••*

cs

L°

B.

>

•"

Ö

1 n D

3 H .

t.'

v

-r

cc c\

CM Cl

X

CN CN

>I0 r l O CN CO - }

CN C-

—H O

T-t

» m

CN

CN

CM CO CO

CO

I>

co iO

er "3

m

CD LO I >

LO LO CD CD

iO

*^

j2

"-

£•

.H.

-= c

^2

BP «

CO

i-

oo

c:

& 1 C/>

r i -

o co ^

r> ir -<j

fr4

C3

u JO

rt

""

C t-

CN

ja u o

zj

B

t

1 >

"vi

(o Ol

.5 C

a p —T

OCj

£>:

o

r-,

3 B.

3 "ö

i

u

0)

a ; a 3

-

••a

;

c

r-

c

o

T3 IL>

E

E

t-.

o

o

—i

o>

i c

C

O

rt

<

ä

C c t to •t ' Z

c X c

c5 - O C ^

C3 1 =

"-3 " C •a a CC rC

>•

ra. 'O

o

rG

G

C

«

CJTJ !CÖ

H

r-

.

c

u ^ c o

ME-

•a

g Ä

- w « s —

SS J 4->

B

•C 3 a t ; rH . 5 *H +J

r3 — ° jBl g C

nil •2 i s O C . H H

g 3ö S

SBIIIo

S £

a

3 r—. = • C cr-

S

i)

o

« r Q J

«C3

= ^_

£

£

«s

**->

t—

CO

^

1-H

CN

CÖ

CN

"TH

J<!

rC

:

3 ca -•-» 3 o

»O

i »* B

J 3

. ^ > "5 " • g ° " c i ••0 o 3 2c - c "2 "5 -a

-

CC

C s s

•c

B. : 0

OJ CO

4C

C! CJ C

S

•fl s o -a

-

c

"S

--Ma

-c ö

e §

03 H-> 4)

>

> 13

- T3

E : .Q

-CÖ

t-. KÖ

S3

o

E c

5 B?

> . TJ

»™ II

,r>

• ^

o o o

o

— t© ta

<x>

^ C^ CN

a

CO

US

IM

O

T-

U|

« 3 o

Jfl

fl

m

O

e •:— 5 ; -i T

CN

CO CO

CN r H

1 1

r^S

B

S T;

-= T3a S»

^r

C! CN

C

be

M

ir

•n

i O

o

B.

CD

o

o

a

i-"

1 O

H

»i

CM

Q O

s CN

^ w

3 JBI

B

iO

:

r>

CO C l

o o

©

a 1

JS

3 <i>

co

£

C

aj

<y

o

CO CO

to B

—-

+->

I

1 S 3

„;

O

I-

B

c

S. -i

1 1

r^

>

> M

T-I

I

B ° ~

a C

o

CN

rM

Eo ao

-

r^.

^

=3

»C

•3

C.

-rf

1 CN

fl fl 6

-i

CO O

1 BO

ri

*-> >> *"

1 1

rli

a

o > o S

1 1

»fl J

_

C/J r .

,. B o E 5 j* o C _

s—J

o

n<7 av hyr esni bostadsko vid fly t l n i i

aa

>

O ° Ä 4-J °0j

u

u

T

a ga H

p « • >

192 vid flyttning mellan lägenheter utan centralvärme och med 365 kronor vid flyttning mellan två nybyggda standardlägenheter. Det betyder, att familjens hyra ökar med i genomsnitt 51 respektive 42 procent. Om man å andra sidan förutsätter, att familjen önskar flytta till en såväl större som bättre lägenhet, blir hyresökningen givelvis större. Vid flyttning från en lägenhet om 1 rum och kök utan centralvärme till en lägenhet om 2 r u m och kök av närmast högre standard, d. v. s. med centralvärme men utan badrum, kommer hyresökningen i genomsnitt att uppgå till 332 kronor eller 76 procent, vid flyttning från lägenhet med centralvärme men utan b a d r u m till lägenhet med centralvärme och b a d r u m ökar hyran med 469 kronor eller 84 procent och om flyttningen till sist sker från lägenhet med centralvärme och badrum till standardlägenhet uppgår hyresökningen till 457 kronor eller 61 procent. Vid flyttning från 2 r u m och kök till 3 rum och kök blir hyresökningen relativt något mindre. Studerar m a n vilka förändringar i bostadskostnaden, som skulle vara förbundna med en radikal höjning av bostadsstandarden för de grupper som för närvarande bo i undermåliga lägenheter, d. v. s. i de minsta, sämsta och billigaste lägenheterna, bli resultaten givetvis av en helt annan storleksordning än de här ovan anförda. Problemställningen äger särskild relevans i samband med saneringsfrågan. Som ett exempel kan anföras att hyresökningen vid flyttning från en helt omodern ettrumslägenhet till en nybyggd modern ettrumslägenhet i genomsnitt uppgår till cirka 425 kronor eller omkring 100 procent. Om flyttningen sker till en standardlägenhet om 2 rum och kök uppgår hyresökningen i genomsnitt till nära 300 procent. I än högre grad utgöra de anförda siffrorna minimisiffror för de folkgrupper, som bo i lägenheter med en lägre hyra än öppna marknadens, exempelvis i arbetsgivarlägenheler, som upplåtas till nedsatt hyra. Diagram 43 ger en konkret uppfattning om storleken av de »trappsteg» i form av höjda bostadskostnader som hushållen ha att kliva uppför när de skola höja sin bostadsstandard, (utrustningsstandard). Ju större inkomst och ju lägre hyresprocent ett hushåll har desto lättare bör det emellertid vara att höja bostadsstandarden. Denna tankegång har å diagrammet illustrerats med den streckade respektive den prickade linjen. Den streckade linjen visar h u r hyresprocenten förändras för ett hushåll med en årlig inkomst av 3 000 kronor och den prickade linjen samma förändring för ett bushåll med 6 000 kronors inkomst när hushållen flytta mellan lägenheter om 1 rum och kök av olika standard. Hushållet som har 3 000 kronor i årsinkomst får betala c:a 15 % av inkomsten i hyra för en helt omodern lägenhet byggd på 1800-talet, 19 % för en halvmodern lägenhet byggd före 1920, 30 7o för modern lägenhet byggd p å 1930-talet och 35 % för en standardlägenhet. Hushållet som har 6 000 kronors årsinkomst behöver däremot bara betala 8 % för den gamla omoderna lägenheten, efterhand som bostadsstandarden höjs stiger visserligen hyresprocenten men aldrig mer än till 19 %

193 Hyres procent 35 a) 30O0 kr inkomst

Mcdelhyra I kronor

b) 6000 kr inkomst

/

fore 1880-1900-1920 före 1920-1930-1935- f6re1920-1930-1935-Slan 1880 1899 1919 1920 1929 1934 1939 1920 1929 1934 1939 dord senare läg. Lag. utan c.v.

Lag. med c.v. utan bad

Lag. med c.v. och bad

Bild 43. Hyror för lägenheter om 1 rum och kök av olika åldrar och kvalitet samt den mot varje hyresbelopp svarande hyresprocenten för ett hushåll med en Inkomst av a) 3 000 kronor och b) 6 000 kronor. Genomsnitt för städer med över 10 000 invånare år 1939. Diagrammet ger en konkret uppfattning om storleken av de »trappsteg» i form av höjda bostadskostnader som hushållen ha att kliva uppför när de skola höja sin bostadsstandard (utrustningsstandard). Ju större inkomst och ju lägre hgresprocent ett hushåll har desto lättare bör det vara att höja bostadsstandarden.

(för standardlägenheten). För ett hushåll som har en årsinkomst på 6 000 kronor är en hyra som motsvarar 19 % av inkomsten rimlig eller åtminstone överkomlig; för ett hushåll som har en årsinkomst på 3 000 kronor är en hyresprocent lika med 33 helt otänkbar och en hyresprocent lika med 19 säkerligen alltför dryg. För ett hushåll med så pass liten inkomst som 3 000 kronor erbjuder den nuvarande bostadsmarknaden icke många alternativ till den gamla omoderna ettrumslägenheten. I det allmänna bostadspolitiska program som utredningen uppdragit var 13—617520

194 den bärande tanken att genom relativt sänkta bostadskostnader för nybyggda lägenheter minska klyftan mellan kostnaderna för moderna och omoderna lägenheter och därmed stimulera standardhöjningen. I detta syfte föreslog utredningen fortsatt och utvidgad offentlig finansiering av bostadsbyggandet. Tertiärlån skulle således lämnas: upp till 100 % av anskaffningskostnaderna och till en ränta av 3 % för flerfamiljshus byggda av allmännyttiga företag, upp till 90 % av anskaffningskostnaderna och en ränta av 4 % för flerfamiljshus uppförda av enskilda företagare och upp till 85 % av anskaffningskostnaderna och en ränta av 3 % för lån till egna hem. De av utredningen föreslagna bostadssubventionerna utgjorde en kombination av efter familjestorlek löpande bidrag samt åtgärder som verka likformigt sänkande på bostadskostnaderna. Stödet åt familjerna föreslogs få formen av bostadsbarnbidrag utgående med normalt 120 kronor per barn till alla familjer med minst två minderåriga barn som bebodde en lägenhet om minst två rum och kök med fullgod utrustning. Bidragen skulle begränsas till bostäder om högst 4 r u m och kök (för egnahem 5 rum och kök). De likformigt kostnadssänkande åtgärderna skulle enligt förslagen utgöras av dels byggnadsbidrag för nybyggnad eller fullständig ombyggnad av egnahem, dels löpande bidrag för hyressänkning i viss del av nyproduktionen i allmännyttig regi. Byggnadsbidragen till egnahem skulle utgöra 2 000 kronor i städerna och 4 000 kronor på landsbygden — dessa belopp skulle i vissa ömmande fall k u n n a höjas till 4 000 resp. 6 000 kronor. De löpande bidragen föreslogos efter behovsprövning skola utgå med 3 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta i 10 000 lägenheter per år för samtliga stadssamhällen. Riksdagen har redan i princip tagit ställning till utredningens förslag och en ny tertiärlånförfattning har utfärdats, som visserligen innebär vissa ändringar i förhållande till utredningens förslag men där dock huvudprinciperna godtagits. 1 Hur de av utredningen föreslagna s u b v e n t i o n e r n a kunna tänkas påverka hyresbetalningsförmågan för familjer av olika storlek och i olika inkomstgrupper har tidigare utförligt analyserats. 2 I tabell 22 belyses hur de föreslagna subventionerna påverka den ovan n ä m n d a ökningen i bostadskostnaderna vid flyttning från en saneringsmogen lägenhet till en lägenhet av högre standard. I tabellen har räknats med dels en generell förändring i relationen inkomster/hyra för en nybyggd lägenhet motsvarande en hyressänkning med 10 %, dels att hyran för respektive lägenheter sänkes genom en subvention av 3 kronor per m 2 , dels att hyran sänkes genom ett barnbidrag på 240 kronor (motsvarande det föreslagna bidraget för en familj med 2 minderåriga barn). I samtliga fall blir icke desto mindre den ökning av bostads1 a

Prop, nr 279/1946 och Riksdagens utlåtande nr 238/1946. Del I sid. 344—347 och sid. 481—498.

195 kostnaderna, som träffar de hushåll, som vid saneringen måste utbyta sin omoderna ettrumslägenhet mot en lägenhet av högre standard avsevärd. Tabell 2 2 . H y r e s ö k n i n g vid flyttning f r å n e n l ä g e n h e t o m 1 r u m o c h k ö k u t a n e v ( s a n e r i n g s l ä g c n h c t ) till l ä g e n h e t a v h ö g r e standard. Medeltal för s a m t l i g a orter m e d över 10 0 0 0 i n v å n a r e ( e x k l . S t o c k h o l m ) . Är 1 9 3 9 . Hyresökning vid

från 1 rum och kök till 2 rum och kök

inom 1 rum och kök

A l t e r n a t i v

Kr. Frän lägenhet utan CD till 1. lägenhet u t a n ev 2. lägenhet med ev utan bad (byggd före 1939) 3. lägenhet med ev och bad 4. nybyggd standardlägenhet 5. = 4 med 10 % lägre hyra 6. = 5 + subvention 3 kr./m s 7. = 6 + barnbidrag 240 kr

flyttning

Kr.

123 305 428 341 212

224 332 569 794 671 512 272

28 70 98 78 48

51 76 130 181 153 117 62

De utsanerade hushållens bostadsfråga.

En mer nyanserad bild av de här diskuterade frågeställningarna k a n erhållas med hjälp av en av Gävle stad i samarbete med statens byggnadslånebyrå utförd undersökning. Undersökningen, som avsåg att belysa dels bostadsförhållandena i staden och dels hushållens önskemål ifråga om bostaden, omfattade ett representativt urval av samtliga familjehushåll, samt dessutom samtliga hushåll bosatta i vissa områden, saneringsområden och nybyggda områden. 1 Tabell 23. Lägenheterna i sancringsområdena fördelade efter storlek och utrustning. U t r u s t n i n g 1 L ä g e n h e t s s t o r l ek

>

4 Summa

1*

utan ev ev, bad, wc

ev, wc

1 1

4 2

4 10 5 1

1 4 3 2

ev, ej wc, ej wc, ej bad, wc, ej wc vatten vatten ej vat. o. avi. o. avi. o. avi.

1 r u m o c h kök

2 » » » 3 » • » 4 o c h flera r u m och kök

2 Summa

12 110 41 9

4 8 1

16 127 59 18 5

225 Gävle stads hushålls- och bostadsundersökning år 1945. — Gävle 1946. saneringsområdets avgränsning se särskilt sid. 29.

Beträffande

196 Utan centralvärme

Med centralvärme saml utan bad o. och bad o. w . c. w. c. w. c.

WA

Hela staden (familjehushäll)

med w. c , vatten o. avlopp

med vatten o. avlopp

utan w. c , vatten o. avlopp

m

'Ä Saneringsområdena (samtliga hushall)

De nybyggda områdena (samtliga hushåll)

°/o 100

i

.

i

-

.

::::':

".*."•'.

*•"•*•• ::::

i

« • " <

*.".".".'

zzz^z.

f

C.V. ^

l

Bild 44. Av'familjehushall bebodda lägenheter 1 hela staden och av samtliga hushåll" bebodda lägenheter i sancringsområdena och nybyggda områdena, fördelade efter utrustning. Procenttal.

I tabell 23 redovisas de 225 lägenheter som funnos i de utvalda saneringsområdena fördelade efter storlek och utrustning. Omkring 64 % av lägenheterna voro om högst ett rum och kök och 21 % om två rum och kök. 87 % av lägenheterna voro utan centralvärme. Endast fyra lägenheter voro helmoderna. Hyresnivån var utomordentligt låg i de undersökta saneringsområdena, medianhyran för lägenheterna om ett rum och kök beräknades (inkl. eventuell bränslekostnad) till 465 kronor och för lägenheterna om två rum ocb kök till 700 kronor.

197 Bild 45. Hushållen inom särskilda områden fördelade efter mannens, hustruns och de hemmavarande barnens sammanlagda årsinkomst. Procenttal.

Bland de i saneringsområdena bosatta hushållen voro småhushållen mycket vanliga, 38 % av hushållen voro om högst två personer, 34 % om tre personer och 28 % om fyra eller flera personer. Hushållen bestodo vidare i stor utsträckning av äldre personer, i över hälften av hushållen var således hushållsföreståndaren över 50 år. Inkomsterna voro lägre i saneringsområdena än i övriga områden; i diagram 45 och i nedanstående tablå jämföres inkomstfördelningen i ett saneringsområde och ett område som bebyggts under 1940-talet. 43 % av hushållen i saneringsområdena hade under 4 000 kronor i årsinkomst medan motsvarande andel i de nybyggda områdena var 15 %. Olikheten i inkomstfördelningen kan delvis förklaras av att det bor relativt många enpersonshushåll i saneringsområdena. Skillnaden i inkomster gäller emellertid även för familjer av samma storlek, av ettbarnsfamiljerna ha sålunda i saneringsområdena 33 % och i de nybyggda områdena 17 % en inkomst under 4 000 kronor. Även om inkomsterna äro låga så ä r o hyrorna relativt sett ännu lägre så att den relativa hyresutgiften, hyresprocenten, blir låg. Familjehushållen betala i genomsnitt (medianen) c:a

198 A n t a l

f a m 1 1j e r

Saneringsområd ena Familjens årsinkomst

0/

Nybebyggda områden

/o

% 5 10 44 26 15

Absoluta tal Antal barn

1 999 2 000—3 999 4 000—5 999 6 000—7 999 8 000—

3 el. fl.

S:a

19 30 24 10 4

2 22 26 16 7

5 11 11 8 8

4 3 7 3 5

30 66 68 37 24

13 29 30 17 11

4 500

5 580

Summa Medianinkomst per familj

11 % av sin inkomst i hyra, övriga hushåll 14 %, medan hushållen i de nybyggda områdena betala c:a 16 % av inkomsten i hyra. Hushållen ha tillfrågats om sina önskemål beträffande bostaden, bl. a. ifråga om hustyp och lägenhet dels under förutsättning att de vid nu rådande hyror kunde få den lägenhet de önskade, dels under förutsättning att hyrorna för nybyggda lägenheter skulle sänkas med c:a 35 % och för övriga lägenheter med 15 å 20 %. De tillfrågade hushållen fingo besvara en fråga av följande typ: I vilken av nedanstående lägenheter skulle Ni med Eder nuvarande inkomst vilja bo? Härefter framlades för den tillfrågade en tablå, som visade bostadskostnaderna för omoderna, halvmoderna och helmoderna lägenheter av olika storlek. Samma frågor upprepades sedan, varvid hushållen fingo välja mellan lägenheter med den reducerade bostadskostnaden. Hushållens önskemål ifråga om hustyp ha i nedanstående tablå ställts i relation till den hustyp som hushållen för närvarande bo i. Undersökningen visade att i jämförelse med rådande förhållanden ett ökat antal hushåll ville bo i enfamiljshus; 25 % av hushållen önskade bo i enfamiljshus, medan endast 9 % bodde i sådana hus för närvarande. För en- och tvåfamiljshus äro motsvarande siffror 45 respektive 21 %. Ett Tabell 24. Hushåll i saneringsområdena, som uttalat önskemål om den framtida lägenheten, fördelade efter nuvarande och önskad hustyp. ö n s k a d Nuvarande

hustyp

Enfamiljshus Tvåfamiljshus Fyrfamiljshus Annat flerfamiljshus

Enfam.hus 10 9 13 24

Summa

56 Tvåfam.hus 1 10 9 25 45

Radhus

h u s t y p FyrJam.hus

Annat Herfam.hus

Summa

5 7 26 36

2 1 6 32

19 27 54 122

199 Bild 46. Hushåll inom särskilda områden, som uttalat önskemål beträffande den framtida lägenheten, fördelade efter den nuvarande och den önskade lägenhetens storlek. Procenttal. väsentligt mindre antal hushåll önskade däremot bo i flerfamiljshus än de som för närvarande bodde i sådana hus, 19 % mot 55 %. överhuvudtaget gav utredningen icke något bestämt stöd åt uppfattningen alt det skulle finnas en önskan hos majoriteten av de hushåll som bodde i saneringsområdena att få bo kvar i sina gamla lägenheter, ej heller var önskan att få bo kvar inom området särskilt framträdande. Ungefär hälften av hushållen önskade bo centralt och hälften i ytterområdena. Som anmärkningsvärt kan nämnas, att det oftast var de äldre hushållen som ville bo i ytterområdena — sålunda ville samtliga som uttalat sig för att bo i pensionärshem bo i ytterområdena. Bland de yngre hushållen är det främst de med de lägsta inkomsterna som uttalat sig för en lägenhet i ytterområdena. Hushållens fördelning efter nuvarande och önskad lägenhetsstorlek redovisas i tabell 25 och diagram 45. För närvarande bo hushållen som tidigare nämnts i mindre lägenheter än Gävlehushållen i allmänhet. Om möjligheter till val av lägenhet företage skulle emellertid 10 % av hushållen vilja flytta från en ettrumslägenhet Tabell 25. Hushåll i sancringsområdena, som uttalat önskemål om lägenhetens storlek, fördelade efter den nuvarande och den önskade lägenhetens storlek. Relativa tal. Antal rum och kök Summa högst 1

4 o. fl.

54 52

41 44

5 4

önskan om hyresnivån 100 100

200 till en tvårumslägenhet; samtidigt skulle en del av dem som nu bo i lägenheter om tre eller fyra rum och kök också vilja flytta till en tvårumslägenhet, så att antalet hushåll boende i denna lägenhetstyp skulle öka med 15 %. Det är att märka att en sänkning av hyresnivån (med c:a 30 %) för denna grupp endast i mycket liten utsträckning skulle påverka valet av lägenhetstyp. (För samtliga undersökta hushåll i Gävle gällde däremot att en sänkt hyresnivå skulle medföra en kraftigt höjd utrustnings- och utrymmesstandard.) Vid »oförändrad hyresnivå» har man icke i någon större utsträckning önskat sig högre utrustningsstandard. Endast 12 % av lägenheterna i området ha centralvärme och 2 å 3 % eget badrum. Ungefär samma andel av hushållen ha önskat sig lägenheter med dessa bekvämligheter. Om valet av lägenhet med avseende på storlek icke för »saneringsområdeshushållen» skulle nämnvärt påverkas vid en sänkning av hyresnivån, är förhållandet annorlunda beträffande utrustningen. Här skulle förbättringen bli högst avsevärd om hyresnivån låg c:a 35 % lägre än för närvarande. Sålunda skulle inemot tre femtedelar av hushållen vid ett realiserande av önskemålen bo i lägenheter med enskilt badrum och knappt en tredjedel i omoderna lägenheter. 22 % av hushållen önska en fullt modern lägenhet, som förutom centralvärme och b a d r u m också har kylskåp och parkettgolv. Ställes den önskade lägenhetens storlek i relation till hushållens storlek framgår att trångboddheten (mätt efter normen »högst två boende per boningsrum») skulle något nedgå vid alternativet »sänkt hyresnivå». Av samtliga hushåll skulle 29 % vara trångbodda, under det att motsvarande procenttal för närvarande är 39. För hushåll med 3—4 boende skulle trångboddheten nedgå från 61 % för närvarande till c:a 42 % om önskemålen realiserades. De anförda utredningsresultaten från Gävle peka alltså på, dels att inkomstnivån och hyresbetalningsvilligheten är låg i saneringsområdena, dels att hushållen till stor del bestå av småhushåll och hushållsmedlemmarna av äldre personer. Flyttningsbenägenheten är däremot förvånansvärt stor, men önskan att hyra moderna lägenheter obetydlig, om det inte sker en mycket kraftig hyressänkning. I vilken utsträckning man k a n generalisera de erhållna utredningsresultaten är svårt att bedöma; för närvarande utföra de flesta större och medelstora städer i Sverige i samarbete med byggnadslånebyrån undersökningar av det slag som här beskrivits. Resultaten från dessa komma att ge ett tillförlitligt underlag för omdömen om hur hushållen i tilltänkta saneringsområden kunna väntas ställa sig till en sanering och vilka önskemål de ha i fråga om sin bostad i framtiden, hur mycket de äro villiga att betala i hyra etc. Om emellertid Gävlehushållen kunna betraktas som representativa kan man endast i begränsad utsträckning tänka sig att kunna placera utsane-

201 rade hushåll i nybyggda moderna lägenheter antingen dessa ligga i saneringsområdena eller på annat ställe. Sambandet mellan betalningsförmågan och hyresläget för de undersökta Gävlehushållen belysas av siffrorna i nedanstående tablå. Hushållens hyresbetalningsförmåga har här liksom vid liknande analyser tidigare satts = 20 % av inkomsten. Det är emellertid givet att för den grupp hushåll som det här gäller är denna hyresprocent i de flesta fall alltför hög i förhållande till deras hyresbetalningsvillighet; de äro vana att endast behöva offra 10 å 15 procent av inkomsten på bostaden. Å andra sidan antyder siffrorna i alternativ 1 i tablån att åtskilliga hushåll redan nu betala mer än 20 % av inkomsten i hyra. Av familjerna med minst 2 minderåriga barn kan man, om dessa siffror som avse samtliga hemmavarande barn äro representativa, räkna med att mellan 2/a och 3A med hjälp av barnbidrag och subventioner skulle kunna placeras i nybyggda (sanerade) lägenheter av fullgod utrymmes- och utrustningsstandard i öppna marknaden. Återstående grupp som har under 3 500 kronor i inkomst blir däremot svårplacerad. Om man icke vill rubba på kravet om fullgod utrymmesstandard får här sannolikt kommunen träda emellan, på ett eller annat sätt. Flertalet av familjerna tillhörande denna grupp åtnjuta troligen redan stöd från det allmänna. Av O-barnsfamiljerna består den minst betalningskraftiga gruppen till en stor del av pensionärer som böra kunna placeras i pensionärshem eller i äldre smålägenheter av godtagbar standard. Särskilda svårigheter möta placeringen av den stora gruppen mindre betalningskraftiga hushåll med ett barn eller som äro utan barn men ej ha nått pensionsåldern. Högst hälften av hushållen i denna grupp kunna hjälpas med den föreslagna subventionen om 3 kronor per m 2 lägenhetsyta. övriga hushåll måste placeras på marknaden i äldre men godtagbara lägenheter, som icke skola saneras men ha en rimlig hyra. Att stora praktiska svårigheter kunna uppstå vid denna omflyttning är givet. De av utredningen framlagda subventionsförslagen ha varit föremål för remissbehandling och prövas för närvarande av Kungl. Maj:t. Utredningen finner sig emellertid i detta sammanhang böra understryka att enligt ut% hushåll som med 20 % av inkomsten kunna betala vidstående lägenhet Lägenhet

3. lägenhet m. ev och bad 5. = 4 men 10 % lägre hyra . . . . 6. = 5 samt subvention 3 k r . / m 2 . .

0 barn 1 rum o. kokvrå

1 barn 1 rum o. kök

2 barn 2 rum o. kök

3 el. fl. barn 3 rum o. kök

90 70 50 65 55 50

85 65 40 25 35 50

75 60 40 35 40 50 70

70 50 30 25 35 45 70

redningens uppfattning en förskjutning i relationen inkomster—bostadskostnader minst i den omfattning som de föreslagna stödåtgärderna syfta till är en nödvändig förutsättning för genomförandet av den planerade saneringsverksamheten. Den i samband med saneringen höjda utrymmes- och utrustningsstandarden innebär en väsentlig höjning av hushållens bostadskostnader; underlättas icke de mindre betalningskraftiga hushållens klättring uppåt på standardskalan genom att inkomsterna höjas eller bostadskostnaden sänkes kommer flyttningen icke till stånd i erforderlig omfattning och saneringsverksamheten kommer att begränsas. Det är självfallet icke nu möjligt att avge mer preciserade omdömen om hur bostadsmarknaden kommer att reagera i det läge, som kan beräknas inträda fram emot år 1950, då bostadsbristen avvecklats och ett »normalt» marknadsläge utbildats. Det är därför icke heller möjligt att mer bestämt yttra sig om, huruvida de av utredningen i slutbetänkandets första del föreslagna stödåtgärderna äro tillräckliga för att åstadkomma den önskade efterfrågeförskjutande effekten. Utredningen framhöll, när förslagen framlades, att de föreslagna subventionsåtgärderna för de närmaste åren böra ge garanti härför, men underströk samtidigt att igångsättandet av en mer omfattande sanering kunde komma att skapa komplikationer, som påkallade en omprövning av vissa sidor av stödsystemet. De anförda exemplen tyda på att det visserligen blir ett svårlöst problem att skaffa de »utsanerade» familjerna nya fullgoda bostäder till kostnader som de anse sig kunna betala men att problemet bör kunna lösas om hyresnivån i (bostadskostnaden för) de lägenheter som nybyggas vid saneringen kan hållas på en nivå som i stort sett motsvarar hyresnivån vid *normah tomtkostnad. Förutsättningarna härför skola diskuteras i samband med övriga ekonomiska frågor.1 Det ofta betonade psykologiska momentet, att de hushåll som äro bosatta i saneringsområdena icke själva vilja flytta från den undermåliga bostad som skall saneras är värd all uppmärksamhet men dess betydelse bör icke överbetonas. Gävleexemplet antydde, att åtminstone i den staden det var få hushåll som ville bo kvar i sina gamla lägenheter. De hittillsvarande erfarenheterna från pensionärsverksamheten visa även att för den sannolikt mest flyttningskonservativa gruppen av mindre bemedlade hushåll en flyttning i regel gärna företages, om den leder till förbättrad bostadsstandard och är ekonomiskt fördelaktig. Att erfarenheterna från omflyttningen av de barnrika familjerna äro av samma slag, är kanske mindre förvånande. Ett mer nyanserat omdöme om flyttningsbenägenheten hos saneringshushållen blir möjligt att avge när resultaten föreligga från den nyss nämnda stora enquéten om bostadshushållens inställning till olika bostadspolitiskt viktiga frågor. 1

Se nedan sid. 228 ff.

203 Omflyttningen skulle emellertid väsentligt underlättas om de hushåll som bott i de fastigheter som rivas också kunde beredas en ny bostad om icke på samma tomt, eller i samma kvarter som de förut bodde, så i alla händelser i samma område eller i samma stadsdel. Det är ju icke lägenheten utan miljön där lägenheten är belägen, som gör hushållen ovilliga att flytta. Hushållens önskan att få bo kvar i ett saneringsområde kan vara mer eller mindre sakligt motiverad, mer eller mindre beroende av en subjektiv känslobetonad inställning, det är utredningens uppfattning att all tänkbar hänsyn måste tagas till dessa önskemål. Bland de sakliga skäl som tala för att det allmänna bör respektera en sådan önskan att få bo kvar i ett sanerat område, kan som särskilt vägande skäl nämnas att hushållet har kort avstånd mellan bostad och arbetsplats. Som exempel kan anföras en hantverkare som behöver bo i närheten av sina hantverkslokaler. Bor i ett saneringsområde industriarbetare, som ha nära till sin fabrik, handelsanställda som ha nära till sina kontor och butiker o. s. v., tala även sociala skäl för att de icke utan vidare »tvingas» flytta till bostäder som ligga väsentligt sämre till. Många sådana hushåll med relativt liten hyresbetalningsförmåga kunna ha större behov av att bo i ett centralt beläget saneringsområde än de betalningskraftiga hushåll, som vid en helt fri marknad genom att betala högre hyror skulle vinna i konkurrensen om de nya lägenheter som uppfördes. Utredningen vill — för att undvika att bli missförstådd på denna punkt — understryka att vad den syftar till är en ökad möjlighet för de utsanerade hushållen att fritt välja var de vilja bo; saneringen är ett led i lösningen av de mindre bemedlades bostadsfråga, det vore såväl sakligt som psykologiskt orimligt att låta de fördelar, som den skapade ifråga om bostadsstandarden för de hushåll som saneringen närmast berörde, slås ut av en försämring i bostadens läge. Det ovan framlagda diskussionsmaterialet understryker den väsentliga betydelse som hyresnivån i de nybyggda husen i saneringsområdena kommer att få för saneringsverksamhetens genomförande. Denna fråga skall därför bli föremål för särskild uppmärksamhet i det följande. Enligt utredningens uppfattning måste det allmänna principiellt ansvara för att de hushåll som bli »utsanerade» erhålla en tillfredsställande bostad till en kostnad som är rimlig med hänsyn till deras hyresbetalningsförmåga, varvid särskild hänsyn bör tagas till deras tidigare bostadsstandard. I den utsträckning familjernas hyresbetalningsförmåga och hyresbetalningsvillighet är tillräcklig för att de eventuellt med utnyttjande av tillgängliga subventioner kunna placeras i nybyggda hus böra de praktiska svårigheterna i samband med omplaceringen vara överkomliga. Planeras ersättningsproduktionen på ett förnuftigt sätt böra kommunerna kunna bereda sådana utsanerade familjer fullgoda bostäder i de av allmännyttiga företag uppförda fastigheterna.

204 Den antydda principen bör emellertid icke innebära att alla hushåll placeras i nybyggda fastigheter, utan endast att det sker en differentiering med hänsyn till bostadsvanor, hyresbetalningsförmåga etc. så att hushållen erhålla en fullgod lägenhet i det bostadsbestånd, som kan stå till förfogande. Utredningen finner det sannolikt att m a n när det gäller större saneringsföretag icke alltid kan lita på att lämpliga lägenheter skola finnas på den fria marknaden. Detta blir säkerligen särskilt svårt i det specialfall då det gäller att under rivnings- och ombyggnadstiden tillfälligt hysa de hushåll som skola flytta över från de gamla till de nya fastigheterna i ett saneringsområde. Placeringen av de utsanerade hushållen skulle sannolikt underlättas om k o m m u n e r n a genom egna eller allmännyttiga företag ägde och förvaltade äldre fastigheter med bostäder av tillfredsställande standard och med billigare hyror än de nybyggda husen. Det är sannolikt att i samband med saneringsverksamheten ett växande antal fastigheter just i de saneringsbehövliga delarna komma under av k o m m u n e n kontrollerad förvaltning; de fastigheter byggda under mellankrigsperioden, som icke skola rivas men ligga i saneringsområden böra bland annat vara lämpliga för detta ändamål. De kommuner som redan äga eller efterhand förvärva ett differentierat fastighetsbestånd böra kunna bemästra de problem som här antytts. För de omflyttningsproblem som uppstå i samband med saneringen måste vidare en kommunal bostadsförmedling vara till stor hjälp; utredningen förordar därför att de kommuner, som vänta sig speciella svårigheter i samband med omflyttningarna vid saneringen, införa en kommunal bostadsförmedling. Utredningen h a r av anförda skäl icke ansett det möjligt att redan nu framlägga några definitiva förslag till h u r de här behandlade frågorna skola lösas. Ett ställningstagande bör få anstå tills bostadsbristen avvecklats och man kan överblicka då föreliggande förutsättningar. Utredningen finner emellertid sannolikt, att det då kan visa sig nödvändigt att företaga vissa modifikationer i de subventionsförslag som den tidigare framlagt. Det kan således enligt utredningens mening komma att visa sig ändamålsenligt att när bostadsbristen avvecklats ersätta det nu för de närmaste åren föreslagna löpande bidraget om 3 kr. m 2 bostadsyta för 10 000 lägenheter med ett saneringsbidrag av liknande konstruktion — men till sin storlek avpassat efter då uppskattade behov. Ett väsentligt argument vid utredningens utformning av förslaget till hyresnedsättningsbidrag, var att vid den utpräglade bostadsbrist som råder för närvarande tvingas nybildade eller inflyttande hushåll för att överhuvudtaget få en bostad att hyra en nybyggd lägenhet även om hyran ä r alltför hög i förhållande till deras betalningsförmåga. När bostadsbristen släpper förlorar detta argument i tyngd. I stället kommer det att stöta på svårigheter att finna lämpliga »billiga» bosläder åt utsanerade hushåll. Det

205 bör då vara lämpigt att ge hyresnedsättningsbidraget formen av ett saneringsbidrag, som efter behovsprövning utgår i de fall det icke är möjligt att skaffa utsanerade hushåll en passande bostad till rimlig kostnad vid gällande marknadshyror. Saneringsbidraget skulle även kunna utgå för lägenheter i av kommunen förvaltade äldre fastigheter. Behovet av bidrag på olika orter skulle bestämmas med hänsyn till saneringsverksamhetens omfattning. Utredningen h a r ansett att det för närvarande icke finns anledning utforma ett definitivt förslag till en sådan hyressubvention, men finner det angeläget att tankegången blir föremål för prövning av de statliga myndigheterna vid frågans fortsatta behandling. 9.3

Hyresregleringen och saneringsverksamheten.

Genom en allmän hyresreglering skulle det vara möjligt att påverka prisbildningen på fastighetsmarknaden så att saneringsverksamheten stimulerades. Utredningen har i flera sammanhang tidigare funnit anledning framhålla att den anser det nödvändigt att den nuvarande hyreskontrollen bibehålies tills bostadsbristen avvecklats och jämvikt uppnåtts på bostadsmarknaden. Det skulle ur saneringssynpunkt vara ytterst ofördelaktigt om hyreskontrollen upphörde för tidigt, härigenom skulle man riskera att fastighetsvärdena på centralt belägna saneringsfastigheter tillfälligt pressades i höjden och försämrade de ekonomiska förutsättningarna för en sanering. Svårigheterna att upprätthålla en permanent hyresreglering kunna emellertid bli så betydande och alternativet att med andra bostadspolitiska medel säkerställa en rimlig hyresnivå te sig så fördelaktigt att praktiska skäl kunna tala för en avveckling eller modifiering av hyreskontrollen i dess nuvarande form. Hur bostadsmarknaden än utvecklas torde det dock vara motiverat med en hyreskontroll som kan ingripa och förhindra oskäliga hyror. En sådan partiell hyreskontroll kan vidare tänkas få mer vidsträckta befogenheter när det gäller saneringsområden. Då utredningen utgår från att den nuvarande hyreskontrollen skall fortsätta under en relativt lång övergångstid har utredningen icke ansett sig för närvarande böra framlägga något särskilt förslag i denna fråga.

KAPITEL 10.

Hälsovårdsnämndernas bostadsövervakning. Bostadssociala utredningen framlade i september 1935 ett förslag till ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan samt anordnande av förbättrad bostadsinspektion i städer och stadsliknande samhällen. Förslagen lades till grund för en proposition till 1936 års riksdag, som i huvudsak biträdde förslagen. De bostadsbestämmelser i hälsovårdsstadgan som trädde i kraft den 1 januari 1937 gälla ännu. De återfinnas i hälsovårdsstadgans 8 § för städerna och 43 § för landsbygden och innehålla dels allmänna föreskrifter om byggnad, som inrymmer boningsrum, dels bestämmelser om boningsrum och kök, avseende storlek, dagsbelysning, luftväxling, uppvärmning, skydd mot fuktighet, olägenheter från grunden och olägenheter från angränsande utrymmen, dels särskilda bestämmelser om biutrymmen och bekvämligheter, bostadsvård, trångboddhet, samlingslokaler, bostadsinspektion, hälsovårdsnämnds skyldigheter och befogenheter, förhållandet till grannar samt om åtgärder mot ohyra. Bestämmelserna i hälsovårdsstadgan rörande bostadsövervakningen ha nu varit i kraft i nära tio år och det föreligger möjligheter att bedöma i vilken utsträckning de visat sig ändamålsenliga och tillräckliga för att förverkliga de syften som uppställdes vid deras införande. Vid en bedömning av hittills uppnådda resultat får man dock hålla i minnet att det endast var en relativt kort tid, som de nya bestämmelserna hunno verka innan kriget bröt ut och under denna tid h a n n icke bostadsinspektionen helt utbyggas, varför tillämpningen av bostadsparagraferna icke kunnat bli effektiv. Krigsårens bostadsbrist har sedan i stor utsträckning verkat hämmande på hälsovårdsnämndernas möjligheter att ingripa mot undermåliga lägenheter. För att dels få en uppfattning om hur hälsovårdsnämnderna ute i landet se på möjligheterna att med hjälp av nu gällande bestämmelser upprätthålla en effektiv bostadsövervakning, dels utröna i vilken utsträckning hälsovårdsnämnderna organiserat en självständigt arbetande bostadsinspektion, utförde bostadssociala utredningen i maj 1946 en enquéte bland hälsovårdsnämnderna i de stadssamhällen, där hälsovårdsstadgans kap. 1 gällde.

207 10.1

Synpunkter på hälsovårdsstadgans bestämmelser om bostadsinspektion.

En fråga i enquéten löd: Beskriv — gärna utförligt — vad Ni anser om de nuvarande bestämmelserna i hälsovårdsstadgan rörande bostadsinspektionen och om de praktiska erfarenheter Ni förvärvat rörande deras tillämpning. Nästan genomgående svaras på denna fråga att nu gällande bestämmelser i stort sett äro tillräckliga och ändamålsenliga. Det är dock naturligt att man på många håll funnit att stadgans formuleringar ha en alltför allmän karaktär för att möjliggöra ingripande i alla fall där det skulle vara motiverat. Sålunda anför hälsovårdsnämnden i Karlstad att »hälsovårdsstadgans bestämmelser rörande bostäder och därmed sammanhängande problem borde göras mer utförliga och mer detaljrika. Nuvarande hälsovårdsstadga rymmer alltför många 'bör' för att respektive hälsovårdsmyndigheters ålägganden skall kunna stå sig juridiskt inför domstol». Samma tema varieras i en rad uttalanden från olika orter: »Jag anser att det är för mycket 'må' och 'bör' i bostadsparagrafen. Ålägganden kunna icke ske med stöd av dessa uttryck — endast önskemål.» (Kristinehamn.) »Bostadsparagrafen i flera avseenden vagt formulerad, vilket ger upphov till tvistigheter vid tolkningen. Det vore önskvärt att klara, lätttolkade bestämmelser komme till stånd, ej minst då det gäller utdömningen av bostadslägenheter.» (Luleå.) »I hälsovårdsstadgans 8 § 3 mom., 2:a stycket vore det till stort gagn om ordet 'bör' utbyttes mot ordet skall.» (Varberg.) Hälsovårdsnämnden i Eslöv efterlyser mera ingående upplysningar »då det gäller att bestämma en lägenhet som är fullgod och gränsen då män behöver utdöma en lägenhet». Bland övriga orter som explicit yttrat sig på samma sätt kunna nämnas Degerfors, Grums, Emmaboda, Sunne, Bengtsfors, Kungsör och Bjuv. En rad konkreta förslag till ändringar i hälsovårdsstadgan, som skulle göra bostadsövervakningen effektivare framföras. Ändringsförslagen kunna sägas gå ut på, dels att fordringarna på lägenhetens tekniska utrustning och biutrymmen borde specificeras och preciseras, dels att möjligheterna att genomdriva ett beslut om reparationsföreläggande, utdömning eller dylikt borde förbättras. De punkter där man vill ha noggrannare detaljbestämmelser äro främst i fråga om köksinredningen, tapeter och väggmålning, garderober, wc och toalettrum och tvättstuga. Följande uttalanden utgöra ett axplock bland framförda önskemål. »Nuvarande bestämmelser i stort sett tillräckliga. Dock k a n ifrågasättas om icke bostadsparagraferna borde innehålla någon generell sanitär ford-

208 ran på spisar, gaskök eller andra i kök eller kokvråar befintliga matlagningsanordningar.» (Göteborg.) »Första momentet i §§ 8 och 43 är alltför vagt utformat. Särskilda bestämmelser böra finnas om att kökets sanitära utrustning skall befinna sig i ett hygieniskt tillfredsställande skick.» (Malmö.) »I kök böra tapeter vara förbjudna och endast oljemålade väggar godkännas. Centralvärmeanläggning skulle icke få tagas i bruk med mindre än att vederbörande byggherre uppvisat besiktningsbevis, att värmepanna och värmeradiatorer voro dimensionerade efter resp. fastighet och rummens storlek. Sådant bevis skulle utfärdas av värmeteknisk person.» (Linköping.) »Nuvarande bestämmelser anses otillfredsställande i följande avseenden: Avsaknad av föreskrifter beträffande matkällares anordning och inredning, elektrisk belysning samt ventilation. Icke skyldighet att anordna skafferi i lägenhet å bottenvåning då tillgång till matkällare finnes. Icke bestämda föreskrifter om att anordning för luflevakuering i boningsrum skall finnas.» (Halmstad.) »I 8 § 3 mom. hälsovårdsstadgan borde stå: '— och skall sådan lägenhet äga tillgång till tvättstuga och torkrum.' Alltså ej bör. 'I den mån så erfordras' borde strykas. Finnes ej tvättstuga eller torkrum går detta ut över lägenheten, som kommer att användas som sådana utrymmen. Detta sker tyvärr allt för ofta, trots att båda utrymmena finnas. Matskåp borde icke få placeras mot innervägg, då ventilationen i dessa genomgående har visat sig mer och mindre misslyckad. I ovannämnda moment borde det vidare lämpligen stå: Till bostadslägenhet skall vidare höra varm garderob av tillräcklig storlek. Garderober och matskåp i barnrikehus borde tilltagas så stora, att de liksom lägenheten i övrigt lämpa sig för relativt stora familjer.» (Västerås.) »Innan ett hus bygges, böra ritningarna granskas av hälsovårdsnämnden. Då kan bl. a. felplacering av evakueringsventiler o. d. undvikas. För närvarande tillkommer enkelrum med kokplats (samt tambur och toalettrum) med en golvyta å endast 9 kvm för rummet. Ofta bo två personer i ett sådant rum. Även om denna golvyta sammanfaller med Kungl. Medicinalstyrelsens krav på storlek å golvyta för 2 personer, torde ett dylikt rum vara för litet för två personers boende. Kraven på biutrymmen äro för små: Till lägenhet bör (skall) höra 2 garderober, ett ventilerat matskåp och ett städskåp samt en matkällare. Det är alltid ett problem för hyresgästerna var de skola förvara potatis m. m., när matkällare icke finnes inom fastigheten. — Likaså bör (skall) finnas tillgång till tvättstuga och torkrum eller torkvind.» (Uppsala.) »I 8 § mom. 3 och 43 § mom. 3 stadgas, alt till bostadslägenhet skall höra garderob. Det borde i stället vara föreskrivet: 'I bostadslägenhet skall finnas nödigt antal garderober, dock minst 1 för arbetskläder och 1 för bättre kläder.' Angående nybyggnadsfukt torde såsom ett tillägg till hälso-

209 vårdsstadgan införas en bestämmelse om att oljemålning, tapetsering och påläggning av korkmattor ej får företagas inom nybyggnad förrän hälsovårdsnämnden givit tillstånd därtill.» (Örebro.) »Bestämmelser böra intagas i hälsovårdsstadgans 8 § om att bostadslägenhet skall av ägaren underhållas i gott och snyggt skick. Med nu gällande bestämmelser kan en hyresvärd icke åläggas utbyta mörka, sotiga eller bristfälliga tapeter då sådana icke kunna anses utgöra sanitära olägenheter. Samma är förhållandet med bristfällig och underhaltig målning i andra utrymmen än kök. Till alla lägenheter skall även finnas eget avträde.» (Södertälje.) »Skärpta bestämmelser angående garderobsutrymmen inom lägenhet erfordras (minst 2). Att bestämmelser införas angående anordnandet av skåp för förvaring av porslin och dylikt. Alt skärpta bestämmelser angående matskafferiets läge inom lägenheten med hänsyn till frost införas.» (Nyköping.) »Bör tillkomma i hälsovårdsstadgans bestämmelser att inflyttning i nya hus byggda av tegel eller betong icke får ske förrän en viss lämplig tid gått. Detta för alt hindra nu ofta förekommande olägenheter av fukt i lägenheten.» (Arvika.) »Matskåp, skafferi, källare, klädskåp, garderob och tvättstuga behöva vara värmeisolerade. Tvättstuga är nödvändig.» (Krylbo.) »Skilda uppfattningar i fråga om kravet på tapetsering, målning och allmänt underhåll av bostäder gör det angeläget, att mera detaljerade bestämmelser härom inlagas i hälsovårdsstadgan, i synnerhet vad som i förevarande är att betrakta som sanitär olägenhet.» (Kristianstad.) »Föreskrifter saknas om hur man skall förfara med s. k. sommarnöjesbostäder.» (Kolmården.) »De nuvarande bosladsbestämmelserna äro i många stycken alltför vagt formulerade. Sålunda bör man kunna fordra förutom skafferi eller matskåp även matkällare, där kylskåp saknas i lägenheten, ävensom minst två garderober i varje lägenhet med familj. Minimimått å dessa utrymmen bör också rara utsålt i lagtexten. Vidare bör som sanitär olägenhet även kunna betraktas, flagiga tak, changerade och lösa tapeter samt dåligt underhållen målning av väggar och tak, fönster och dörrar. Slutligen böra anvisningar lämnas kommunerna om erforderligt antal tjänstemän för bostadsinspektionens verksamhet (inspektör på antal invånare).» (Mölndal.) »Bestämmelserna om 'nödig luftväxling' tänjbara, evakueringsventil i varje rum borde uttrycklingen föreskrivas. Likaså bestämmelser i 5 mom., rörande trångboddhet. Minsta luftkub och yta per person borde vara föreskriven i lag, likaså fönsteryta per person, varigenom flera personer på så vis förhindras att bo i ett enda stort rum. Texten i 43 § sista st. borde äga samma formulering, som 8 § 3 mom., att bostadslägenhet skall äga ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten.» (Fagersla.) »8 § 3 mom:s bestämmelse om att till bostadslägenhet bör höra eget av14

210 trade blir i praktiken värdelös därest ej bestämmelsen ändras till skall åtminstone för nybyggda hus. Bestämmelsen bör i så fall utökas med tillägg gällande äldre fastigheter med angivande av hur många familjer som maximalt må dela ett avträde. För närvarande finnas äldre fastigheter där ett tiotal familjer delat samma wc. Frågan har varit föremål för hälsovårdsnämndens intresse och förfrågan gjorts i saken hos Kungl. Medicinalstyrelsen. I Riksförsäkringsanstaltens anvisningar angående anordning, beskaffenhet och inredning av personalrum m. m. återfinnes bestämmelsen, att för manliga arbetare erfordras minst ett wc för varje påbörjat 20-tal arbetare, därest urinoir finnes. Saknas urinoir bör avträde finnas för varje 15tal arbetare. För kvinnor bör avträde finnas på varje påbörjat 15-tal kvinnor. Detta gäller emellertid en arbetsplats. För en bostad torde man böra hålla minst lika stränga fordringar. Ett sätt att komma till rätta med situationen vore väl att gå på personantal i stället för familjeantal. 8 § 3 mom. bör ändras till: 'Till bostadslägenhet skall vidare höra erforderligt garderobsutrymme.'» (Norrköping.) »Rätt tillämpade äro hälsovårdsstadgans bestämmelser i stort sett tillfyllest, när det gäller att påfordra reparationer av bristfälliga bostäder. Man skulle dock önska att begreppet 'sanitär olägenhet' finge en mera vidsträckt tolkning än vad som är fallet. Sålunda skulle man gärna se att även hygieniska olägenheter av psykisk art kunde beivras. Här är man visserligen inne på osäker och i viss mån farlig mark, men med kännedom om den vikt hyresgäster sätter på t. ex. hela och rena tapeter samt god målning på bostadens trävirke, vore det önskvärt, om till hälsovårdsstadgans 8 och 43 §§ kunde fogas en bestämmelse, 'att väggar och tak i bostadslägenhet skola vara hela och rena samt väggar i kök skola vara tvättbara.'» (Eskilstuna.) »§ 8 mom. 1. Sanitär olägenhet är ett uttryck som uppfattas synnerligen olika och som föranleder mången tvist om vad som är och icke är sanitär olägenhet — — —. Som exempel må nämnas: Tvenne lägenheter inom samma fastighet tapetserades för 16 år sedan. I båda fallen äro tapeterna mörka, smutsiga, slitna och delvis något trasiga. Ena lägenheten har för ett år sedan bytt hyresgäst, i den andra bor hyresgästen kvar, skall sanitär olägenhet förklaras vara tillfinnandes i båda fallen eller endast i det förstnämnda? § 8 mom. 2. Luftväxling: Denna punkt bör mera bestämt preciseras, då för närvarande ventilationsfrågan icke tillbörligt beaktas i en del nybyggen. § 8 mom. 3. Ventilationsfrågan beträffande skafferi och matskåp behöver närmare preciseras, enär det på senare år uppstått alltfler illa ventilerade skafferi och matskåp. Ventilen, om endast en förekommer, bör vara placerad i den del, som verkligen avses som skafferi och ej i skåpet ovanför, om den sättes här bör även placeras en i botten av skafferiet så att luften kommer i rörelse. Matkällare bör anordnas så att den verkligen gagnar sitt

211 ändamål. Påtagliga föreskrifter böra finnas så att byggherren verkligen söker att ge denna avdelning i källaren en väl avvägd plats åt norr — där så ske kan — den bör vara avstängd från källaren i övrigt och den bör vara väl ventilerad med både friskluft och evakuering, likaså bör flugnät finnas i behövlig utsträckning. Eget avträde: I en stad av Karlskronas karaktär med sin gamla bebyggelse är det hart när omöjligt att utan en avsevärd sanering av bostadsI beståndet kunna åstadkomma drägliga förhållanden i avträdesfrågan. En ' del relativt stora trähus kan ha så liten gårdsplan, att en utökning av antalet avträden är omöjlig. Andra fastigheter sakna inredd källare, varför vedbodar måst byggas upp inom gårdsplanen och plats för tillräckligt antal avträden saknas. Tvättstuga och torkrum: Uttrycket 'i den mån som erfordras, äga tillgång till tvättstuga och torkrum', borde få en kraftigare och mera preciserad formulering. Bad-, dusch- och toalettrum: Krav på dessas anordnande och storlek saknas i hälsovårdsstadgan. Dessa utrymmen göras alltför små, svängrum mellan tvättställ och wc.-stol, uppgår i alltför många fall icke ens till 50 cm:s fritt utrymme. I 'småstugor' och andra mindre egna hem med t. ex. 3 rum och kök och hall ritas toilettrum så små att fria utrymmet är mellan 23 och 40 cm, detta kan ju icke öka trevnaden i ett hem, där mycket väl behövliga centimetrar kunna tagas från annat bostadsutrymme och toilettrummet få behövlig storlek.» (Karlskrona.) »Med stöd av hälsovårdsstadgans 8 § har en bostadsinspektion eller hälsovårdsnämnd icke stora möjligheter att få avhjälpa missförhållanden såsom en lägenhets otillfredsställande underhåll, tapetsering och målning. Att exempelvis flera olika hyresgäster under en tid av 10—12 år skola bebo en och samma lägenhet utan att renovering vid något tillfälle sker, eller att fönsterbågar och karmar helt sakna skyddande färg eller att det förekommer tapetserade eller med icke tvättbar färg försedda väggar i kök eller kokvrå anser jag vara sanitära olägenheter, vilka dock med stöd av nu gälI lande författningar synes vara svåra att få avhjälpta.» (Landskrona.) De här framlagda önskemålen äro givetvis beroende på bostadsinspektörernas erfarenheter, att de anmärkningar som de framställa •— i regel med stöd av medicinalstyrelsens anvisningar — icke alltid stå sig juridiskt. Från Sandviken anföres sålunda: »De nuvarande bestämmelserna äro kringgärdade av prejudikat som gör att man alllid känner sig osäker om hur man skall förfara vid fall av förelägganden. Det synes många gånger som om bristfälligheterna skola vara mycket betydande om ett föreläggande skall stå sig vid ett överklagande.» En liknande motivering anföres av Uddevalla: »Med stöd av hälsovårdsstadgan kan knappast någon omfattande sanering av bostadsbeståndet

212 komma i fråga — endast de fastigheter och lägenheter vars brister äro sådana alt de ej kunna avhjälpas, kunna totalt utdömas. Tillämpningen av bostadsparagraferna efter de prejudikat som finnas, gör arbetet tungarbetat och tidsödande. Svårigheten att bereda bostad åt dem, som bebo de utdömda lägenheterna, omöjliggör många gånger utrymningsbeslutens verkställande.» Från Nässjö framföres ett konkret förslag: »Hälsovårdsstadgan föreskriver nu vitesföreläggande vid uraktlåtenhet att efterkomma hälsovårdsnämndens beslut beträffande reparation etc. av bostadslägenhet. Om på dylik uraktlåtenhet följde dagsböter — ex. först efter ytterligare en anmaning — skulle härigenom mycken tid och enkelhet vid expedieringen vinnas. Hälsovårdsstadgans bestämmelser jämte K. Medicinalstyrelsens anvisningar nr 80 beträffande bostadsinspektionen anses i övrigt fylla tillräckliga behov.» Skene hälsovårdsnämnd önskar att viss tid borde fastställas för remiss och beslut. »Har föreläggande skett borde ej Länsstyrelsen tillåta ärendets återupptagande.» Det är naturligt att hälsovårdsnämnderna vid besvarandet av den uppställda frågan även understrukit svårigheterna att utdöma en lägenhet om lämplig bostad för den gamla hyresgästen saknas; den rådande svåra bostadsbristen har medfört att detta problem har en särskild aktualitet. Härvid åberopas i några fall även önskemål om ekonomiskt stöd åt fastighetsägaren för genomförande av nödvändiga reparationer. »På grund av bostadsbristen och brist på ersättningsbostäder, ha ålägganden i ett flertal fall visat sig illusoriska. Gällande hyreslag vilken förhindrar ägare av bostad att erhålla skälig förhöjning av hyran om bostaden i viss utsträckning förbättras, har även bidragit till att arbetet försvårats. Hot om utrymning, om bostaden ej ställes i det skick hälsovårdsnämnden fordrar, h a r fastighetsägaren tagit med ro, och i vissa fall tillrått, då detta ä r enda sättet att bliva kvitt en mindre önskvärd hyresgäst.» (Umeå.) »Om hälsovårdsnämnd ålägger mer kostbara reparationer vill husägare ofta uppsäga hyresgäst och låta lägenheten stå tom. önskvärt vore därför att krigets hyreslagbestämmelser om förbud mot uppsägning eller vräkning kvarstode tills den värsta bostadsbristen avhjälpts.» (Mariefred.) »Obligatorisk flyttningsanmälan bör föreskrivas. De höga byggnadskostnaderna försvåra, i många fall omöjliggöra en välbehövlig sanering av bostadsbeståndet. Frågan om att bostadsförbättringsbidrag och -lån även skall utgå till städernas planlagda områden bör snarast bringas till sin lösning.» (Piteå.) »Utdömningsförfärandet är svårt att tillgripa då i de utdömningsbara lägenheterna i allmänhet hyran står i den nivå, som en arbetare med omkring 3 å 4 000 kronors inkomst kan betala. I de nya lägenheterna florerar inneboendesystemet; hyresgästerna kunna icke själva klara de dyra hyrorna och h a därför i realiteten icke en egen bostad. I de dåliga bostäderna ha de ett privatliv fast mindre bekvämligheter.» (Ludvika.)

213 »Svårighet att utdöma dåliga lägenheter för ekonomiskt svaga familjer, som ha högst två barn då ingen lämplig bidragsform finnes att tillgå i sådana fall och det är otänkbart att upprusta sådana lägenheter med kommunalt bidrag med nuvarande byggnadskostnad. Bostadsförbättringsbidrag har i vissa fall kunnat erhållas med högst 3 500 kronor men byggnadskostnaden kan ej hållas under 10 000 kronor med den byggnadsstandard som fordras för erhållande av sådant bidrag.» (Burträsk.) Från Norrköping anmärkes att stora svårigheter uppkommit beträffande fastigheter, som ofta bytt ägare, varigenom av hälsovårdsnämnden givna förelägganden upphöra att äga giltighet och på nytt måste utfärdas. Denna synpunkt utvecklas mer ingående av hälsovårdsnämnden i Hälsingborg. »Enligt bestämmelserna i hälsovårdsstadgans 29 § gällande för stad och därmed i hälsovårdshänseende likställt område samt 53 § för annat område, äger hälsovårdsnämnden beträffande bristfälliga bostadslägenheter utfärda förbud eller föreläggande, vilka beslut delgivas fastighetens ägare eller brukare, vanligtvis med åsatta viten för underlåtenhet att ställa sig besluten till efterrättelse. I allmänhet är det äldre, omoderna, helt eller delvis för bostadsändamål utdömbara fastigheter, som drabbas av sådant beslut. På grund av dessa fastigheters undermåliga beskaffenhet äro de ofta bytes- och spekulationsobjekt, med påföljd att sådana fastigheter ständigt byta ägare. Flera exempel finnas på, att dylika fastigheter under några månader bytt ägare, ända upp till sju gånger. Oftast underrättar säljaren icke köparen om de beslut h a n blivit delgiven av hälsovårdsnämnden. I sådana fall kan skadestånd eller återgång i köp bli följden, men vanligtvis har köparen icke för avsikt att behålla fastigheten och så avyttras den p å nytt. Med nuvarande lagbestämmelser måste hälsovårdsnämnds beslut beträffande reparation eller utdömning av en eller flera lägenheter delgivas ägaren av fastigheten. I och med att sådan fastighet avyttras, upphör beslutets laga verkan och först sedan hälsovårdsnämnden fattat nytt beslut och delgivit den nye ägaren detta, återfår beslutet laga verkan. Under mellantiden kunna flera personer ha varit ägare till fastigheten och ha dessa ägare då uthyrt såväl utdömda källarlägenheter som barnförbjudna eller helt utdömda bostadslägenheter. Det tidsödande arbete hälsovårdsnämnden nedlagt på att få en lägenhet sanerad eller utrymd, är då helt omintetgjort och så blir det att börja med nya förelägganden med åtföljande olägenheter i alla avseenden för de nyinflyttade hyresgästerna. För att råda bot på detta uppenbara missförhållande vore det önskvärt, att en sådan lagändring komme till stånd, att hälsovårdsnämnds beslut angående sådana felaktigheter, som icke helt eller delvis kunna avhjälpas, efter laga kraft anmälas som gravation till vederbörande fastighetsbok.» Från några håll påpekas att det vore önskvärt att kommunen förfogade över ett visst antal lägenheter som vid behov kunde anvisas som bostad. (Fagersta, Jönköping.)

214 10.2

Bostadsinspektionens omfattning och organisation.

De flesta frågor i enqueten avsågo att belysa bostadsinspektionens verksamhet. Enligt medicinalstyrelsens anvisningar till hälsovårdsstadgan skall inom samhälle där hälsovårdsstadgan kap. 1 råder finnas särskild person som omhänderhar bostadsinspektion. Vidare borde å varje ort företagas en fortlöpande inventering och registrering av bostadsbeståndet. Denna inventering borde enligt medicinalstyrelsens anvisningar ske i sådan takt att hela bostadsbeståndet var genomgånget på en femårsperiod. 1 I tabell 26 redovisas i vilken utsträckning kommunerna utfört den anbefallda inventeringen. Av de 367 hälsovårdsnämnder, som besvarat enqueten, ha 269 påbörjat en inventering och registrering, medan 97 hälsovårdsnämnder, tio år efter anvisningarnas utfärdande, ännu ej påbörjat någon systematisk genomgång av bostadsbeståndet. Endast drygt 100 hälsovårdsnämnder ha slutfört inventeringen. Den under hösten 1945 företagna bostadsräkningen erbjöd ett gynnsamt tillfälle för hälsovårdsnämnderna att komplettera ett redan befintligt bostadsregister respektive lägga upp ett nytt register. Medicinalstyrelsen fäste i ett särskilt cirkulär hälsovårdsnämndernas uppmärksamhet härpå. Som siffrorna i tabell 27 visa ha 91 nämnder utnyttjat bostadsräkningens material för att lägga upp ett nytt register medan över 100 nämnder använt materialet för att komplettera sina gamla register. I kungörelsen rörande bostadsinspektionen säger medicinalstyrelsen bl. a. följande: »En nödvändig förutsättning för effektivisering av hälsovårdsnämndens arbete med avseende å bostadsövervakningen är att bostadsinspektionen är organiserad så att å varje ort b e s t ä m d a p e r s o n e r , en eller flera allt efter ortens storlek, å de minsta orterna eventuellt en medlem av hälsovårdsnämnden, utses av nämnden att omhänderha denna inspektion, och att hälsovårdsnämnden för denna personal utfärdar särskild 2 skriftlig instruktion.» Som framgår av tabell 28 ha endast 250 av de 366 hälsovårdsnämnderna förklarat att de ha utsett särskild person att omhänderha bostadsinspektionen. Två frågor avsågo att utröna i vilken utsträckning hälsovårdsnämnderna anlita byggnadsteknisk sakkunskap, respektive anse byggnadsteknisk sakkunskap nödvändig för bostadsövervakningen. De flesta hälsovårdsnämnder eller 259 stycken förklara sig samarbeta med byggnadsnämnden; det måste dock betecknas som synnerligen anmärkningsvärt att över 100 hälsovårdsnämnder icke rapportera ett sådant samarbete. 1 Kungl. Medicinalstyrelsens kungörelse ang. bostadsinspektion den 21/12 1939 ser A nr 109 samt Meddelanden från Kungl. Medicinalstyrelsens nr 80; se särskilt sid. 4. 2 a. a. sid. 2.

215 *J

i> *>>

o

i

TH TH

I

T!

TH I O t O TH

I

1 1 "*

1 1 « 1 1

1 \n

1 1° e i

I IM - * 1 TH

1 1 ^ 1 1 HJ

ei

O

rf > rf G ga

I

t- T3

OJ

rf

A

•£

G

«

TH

VO T f

TH ( M

s

"-

bD rf

I

CO

C5

i i i I I I

T j i o o n TH TH TH

I I 1 I I I

CO O O O TH TH TH

n ^H

C5

*G B u S

1 — <°

DB

§2 2

s

rH

T I H O

N 1 1 to

•«

1 1 1 1

r-

TH

>. i _

> rf

!•

T- TH

>»

pvl ®

I

t O H H

W

o £ §> OJ

o

i-,

i-i

o £ •A CJ C .C CD tu iä to CD

rf

N

rt

CO O O

C

1 i

1 11 1 11

E g,

v

Hl iO TH TH O

1 e-1 1 to

^2

«

i-. 'tj

'3

T-t

3 S

c. I I I

1 r>

-#

i>

£ 6

o u5

0)

Ci

r-l

|

»

«

i

o m p i

1 ° 01

1 1 "* 11

1 1

1 1«

I

I

| |

|

O

"* M 6

1 " ee 1 TH ti

u CO

|

|

|

1 1X

m t o r~ •*"

1 1 1

ira

ci

•

i TH

1 1

T

0)

h

1 1 1

IO

" ^

•3 rf rf bD

«

i-i

|

1 X ee

a

H#

ZJ

•a c

C

<

- t e-j m

M

1 IS

1 iM rl

to

s bö itu

l-H

TH T t

B o

fl > rf

1 Q

CO " t "

1 IP en1»

~ 15

1 7 « ' o -2 S o > o bo

es oc

fi

• *

•H

to

11 -a i 2 • s e>

o

co - # co i n r i m n n

TH TH TH

TH

co rco

T-

1 c 1 T-

co £

es v» Cl

+->

E •Ö

« co

4 « >,

TH TH TH

CM, co oc

- t CO O OJ TH CO CO C l

h2 gä »i

|

CM

1 er

TT

«D CS CO

V Z2 :C3 iQ

rH

E

CO

1 \ii \ b

« : 11 §

5)

o -go-jS : o *> 1

o

c

<u M • "

0 TJ

! ^ CJ

.

«: •g '.• bE 3

>

«j

° « O > -

g

1 >

>

OOl > o en c o TH

.

t-

a

a.

r

-c:

| <y 1 c-

^ ° er

: 0 LO 1

c

C C

3 t/2

> C en > en c Ci

•>-

15 -c o a §

.Q.

ob tti

6 6 c 2tH 'o..H •a -a " " ••o c -H

3 TH

E

- - d * :C3

•

aj ;rt co d — —' Wl w

.

THCM

S

O (H

C

«l

U3

r^

2 !3 *

5 E .

* **

»9

c*o

H5

5 X

CMi

CÖ

IO

-t

«

*

C]

W

H-

»

216 Tabell 27. B e d o v i s n i n g a v i v i l k e n

utsträckning

hälsovårdsnämnderna

utnyttjat

1 9 4 5 års bostadsräkning för registrering a v bostadsbeståndet. Har materialet som insamlats för 1945 års bostadsräkning utnyttjats av hv-nämnden för att förrätta inventering och upprätta tidigare ej före- för att komplettera tidigare påbörjat register? fintligt bostadsregister?

Ortsgrupper

1. Städer. Stockholm Göteborg Malmö ö v r . städer med över 30 000 inv, Städer med 10 000—29 999 inv i » 5 000—9 999 inv. . . » » —4 999 inv 2

3.

Köpingar. med över 10 000 inv » 5 000—9 999 inv » —4 999 inv

Ja

Nej

1 1 1 12 25 22 19

—

—

2 6 7 5

3 17 17 12

1 1 1 10 17 17 16

1 2 10

1 13

1 1 23

Nej

— — 7 7 5

1 15

Municipalsamhållen med över 10 000 inv » 5 000—9 999 inv » —4 999 inv

Obesv. o. dyl.

Ja

— 23

1 1 12

1 Summa

Obesv. o. dyl.

1«0

99 Det har också varit mycket delade meningar om man bör ha särskild byggnadsteknisk sakkunskap knuten till hälsovårdsnämnden för att biträda vid bostadsinspektionen. 167 nämnder ha ansett att det skulle vara värdefullt med särskild byggnadsteknisk sakkunskap. 159 orter — däribland Stockholm — anse det icke erforderligt med ett särskilt till hälsovårdsnämnden knutet byggnadstekniskt biträde. Uppgifter ha även inhämtats rörande antalet med bostadsinspektionen sysselsatta personer, samt deras tjänstgöringsförhållanden. 261 orter, som besvarat dessa frågor, ha tillsammans redovisat 367 bostadsinspektörer av vilka 66 voro kvinnor. Uppgifterna om tjänstgöringstiden äro ofullständiga, men 58 personer angivas vara heltidsanställda som bostadsinspektörer, 145 angivas vara deltidsanställda, medan för 164 personer särskild uppgift om tjänstgöringstiden ej angivits. De flesta i sistnämnda grupp äro säkerligen sådana personer, som ha uppdraget som bostadsinspektörer vid sidan av ett heltidsarbete. För 194 bostadsinspektörer ha uppgifter lämnats om deras teoretiska utbildning. Bland dessa finnas 6 läkare, 22 sjuksköterskor samt 3 diplomerade från socialinstitutet. 45 bostadsinspektörer, varav 17 äro ingenjörer, meddela att de genomgått kurs å statens institut för folkhälsan. I övrigt arbeta en rad tjänstemän såsom folkskollärare, polismän, fjärdings-

E= HO

a •X •s SH

•a > © 9)

••a

-. w o w3 c

<

cc a o "8 • -

P

£

w a

•S c= 2

a S s o S3 o a rr-

>d m q

C5 T»i

r.

—m ri

a M

s •a •—

Zj *H

la T.

a

::: -a 3

a o

n x

> — K

o

a o

O

Zj

A

=.

•« .4

£

ii

1 I ! 1* I 1

~1"

M S fl

"o?

|

| | | •-» " *

-"« •

M S S o

THTHTH-TJITHCNT)' TH CO CO N

I C - . 0 1 CO

T H l T f O 1 O LO TH »I

St O o

CC

l-s

H

" 1w

1 111 * 1 *

MS 5

OJ * ö T3

O d *c7 8

TH

cl 1-5

t/1 >?

| l

I L l O C IO l TH i-H T-t

1 H M Cl

T-I

1 IO I CO

« IS

CS^rH

CN

1 1>

»

IIIIMI

" M

MS 8

| | | ~ * *- *•

|««

|| Q R

T I C I M CO

T H | ! M C 5 1 CN 1» TH 01

O d

"o

H

C3

Antal hälsovårdsnämnder (orter)

CH

Tt 2

Samarbetar hv-nämnden Anser Ni önskvärt m. bygg.- År särskild person förordnad (bost.-insp.) m. bygg.-nämnden tekn. sakkunskap för att bi- att omhänderha bost.i bygg.tekn. frågor? träda vid bost.-insp? insp. ?

rt

H

CO H- O l C l TH CO (N M

T H T H T H ^ H O O C D O TH CO CO W

N

c: » TT

TH

1 CN 1 Oi TH

» W CO

ö 2

s 6 3 t/2

§ s

u

S o

Zi

> - c>

c c e er c er

a

S « a n

*3 E °cs

B o

3 =

t*

3 u tu

c.

>

CA T*

c-

i

o

r ai "c bl t-

i

3 ££ c

•d C v "C • :- S a E 0

Jo U

>

tfl

C

1/

a

c

>

>

>

er

£

u

•a

H

* - >

1!a •c c C — O, C ~ O

SS 01

-s B

>

c o o

c

5 c c- >

o o o

c-

I i a—cc § TC3

t-

c c er c c

.1 := 1 S l T 03

IO

LO

io

a

^ S ci

g -a i? e CÖ

218 Tabell 2 9 .

H ä l s o v å r d s n ä m n d e r n a s i april

1946 planerade

utdömningsverksamhet

enligt bostadssociala u t r e d n i n g e n s c n q u é t e . Antal läg. (ut- Antal läg. Antal Finnas av hälsovårdsutdömda öv. A) som skul (utöver B) som nämnderna utdömda men ej le utdömts om komma att utläg. som ej kunnat utrymda bostadsbristen dömas under utrymmas på gr. av lägenhe- ej lagt hinder i de närmaste bostadsbristen ? 5 åren vägen ter

Ortsgrupper

Ja 1. Städer. Stockholm Göteborg Malmö Övr. städer med över 30 000 inv Städer med 10 000—29 999 inv » > 5 000—9 999 i n v . . . t » —4 999 inv 2.

3.

Köpingar. med över 10 000 inv. » 5 000—9 999 inv. » —4 999 inv

1 1 1 14 37 32 25

1 3 33

Municipalsamhällen med över 10 000 inv. » 5 000—9 999 » > —4 999 inv. . . .

81 Summa

Nej

l1 15»

A

B

300 98 2 710 1 590 917 262

ej besv.

»

besv.

S:a A—C

(300) (98)

»

»

500 1985 2 523 1 384 371

1 705 3 495 1 017

4 400 7 608 3 318

10 30 183

20 66 415

5 414

1 012

30 101

111 3

2 064

13B

4 732

8 195

7 675

20G02

1 Obesvarad. Därav 4 st. obesvarade. « » 27 i 2

män m. fl., som bostadsinspektörer. I det stora flertalet fall framhålles att bostadsinspektören har långvarig praktisk tjänstgöring inom bostadsinspektionen. Till sist ställdes några frågor till hälsovårdsnämnderna rörande antalet helt undermåliga men i bruk varande lägenheter. Det ansågs värdefullt att i första hand få en uppfattning om storleken av det uppdämda bestånd av saneringsmogna lägenheter, som blivit en följd av att saneringsverksamheten nära nog helt upphört under kriget. I tabell 29 redovisas antalet samhällen som ha utdömda men ej utrymda lägenheter och antalet sådana lägenheter. I 230 samhällen finnas 4 700 utdömda men ej utrymda lägenheter och det redovisade antalet undermåliga lägenheter som härutöver skulle utdömts om bostadsbristen ej lagt hinder i vägen uppgår till cirka 8 200. Sistnämnda siffra är emellertid en minimisiffra då flera städer bland dem Stockholm och Göteborg icke ansett sig kunna ange antalet utdömningsbara men ej utdömda lägenheter. Skulle redovisningen varit fullständig skulle alltså den anförda siffran varit väsentligt större, kanske den dubbla. Hälsovårdsnämnderna h a vidare angivit att de beräkna att under tiden fram till 1950 utöver

219 ovan angivna lägenheter utrymma omkring 7 700 lägenheter; i ännu högre grad än vad som gällde den tidigare siffran kan man här tala om en minimisiffra. Med ledning av de lämnade uppgifterna skulle man emellertid approximativt kunna ange, att antalet lägenheter i stadssamhällena som äro så undermåliga att de under perioden 1946—50 komma att bli »utdömda» av hälsovårdsnämnderna uppgå till icke mindre än 20 000 å 30 000.x 10.3

Utredningens synpunkter och förslag.

Hur hälsovårdsstadgans detaljbestämmelser om bostädernas standard och utrustning skola utformas och var man skall dra den undre gräns som fastslår n ä r en lägenhet skall utdömas som bostad kan alltid bli föremål för diskussion. Problemet kan sägas vara, att om man lägger rent sanitära eller medicinska synpunkter på bostadsövervakningen har man svårt att nå utöver krav p å en minimistandard som ur sociala synpunkter måste betraktas som högst otillfredsställande. Sociala krav på bostäderna måste emellertid utformas under hänsynstagande till alla föreliggande omständigheter; de måste i den mån de avse redan existerande bebyggelse främst beakta de ekonomiska och tekniska förutsättningarna att genomföra en förändring. Utredningen har tidigare anfört att den finner de nuvarande bestämmelserna i hälsovårdsstadgan i och för sig utgöra ett effektivt instrument i arbetet på att sanera bostadsbeståndet i städer och på landsbygd, om blott de reala förutsättningarna i en tillräcklig tillgång på bostäder av försvarlig beskaffenhet och till passande priser åvägabringas samt organisationen för bostadsövervakningen kommer i tillfredsställande skick. 2 Utredningens enquéte bland stadssamhällenas hälsovårdsnämnder bekräftar i stort sett detta omdöme, men onekligen synas de praktiska erfarenheterna från bostadsövervakningen ge vid handen att mycket goda skäl kunna anföras för mer precisa bestämmelser i hälsovårdsstadgan om vad som skall krävas för att en bostad skall anses som godtagbar. Hur långt man skall gå i detaljbestämmelser i stadgan är emellertid en omdömesfråga. Det är naturligt att nämnderna finna formuleringarna av bostadsparagraferna i hälsovårdsstadgan kap. 1 väl allmänna och kräva större precisering, de ha som nämnts ofta svårt att få i och för sig rimliga krav beaktade. Begränsningen av detaljbestämmelserna i lagen till minsta möjliga antal avsåg att åstadkomma en viss smidighet i tillämpningen. Härom anförde utredningen vid framläggande av sitt lagförslag år 1935 »Lagens bestämmelser böra vara tillräckligt tydliga för att icke lämna hälsovårdsnämnder och enskilda i osäkerhet om deras skyldigheter, tillräckligt stränga för att kunna tjäna som underlag för ingripande i alla fall, där ett sådant är önskvärt, 1 2

Denna siffra har redovisats i kapitel 1. Del I, sid. 93.

men även tillräckligt smidiga för att medge undantag då sådana utan olägenhet kunna beviljas». 1 Som exempel på punkter där starka skäl enligt utredningens uppfattning tala för en precisare formulering kunna nämnas de i enquéten med skärpa framförda kraven på att till varje bostad skall höra eget avträde. Det kan anmärkas att redan 1935 uttalade sig nära nog samtliga tillfrågade hälsovårdsnämnder för ett sådant krav. Utredningen föreslog att varje lägenhet ovillkorligt skulle ha tillgång till eget avträde; formuleringen mjukades sedan upp under ärendets fortsatta behandling. Att döma av hittillsvarande erfarenheter är den nuvarande formuleringen icke tillräcklig för att hälsovårdsnämnderna skola kunna fordra hygieniskt tillfredsställande avträdesförhållanden. Andra i enquéten framförda önskemål som utredningen i princip kan biträda gäller de föreslagna bestämmelserna »att väggar och tak i bostadslägenhet skola vara hela och rena samt väggar i kök skola vara tvättbara» samt »till bostad skall vidare finnas varm garderob av tillräcklig storlek». Utredningen anser sig emellertid icke nu böra framlägga förslag till ändringar i hälsovårdsstadgan kap. 1 ens på dessa punkter. Man bör avvakta tills ett normalare marknadsläge föreligger och en effektiv bostadsinspektion byggts upp över hela linjen. Det synes däremot särskilt kunna ifrågasättas om icke tiden snart är inne att skärpa kraven på landsbygdens bostäder och införa i stort sett samma bestämmelser för landsbygdens bostäder som för stadssamhällena. Frågan om en skärpning av hälsovårdsstadgan och en utbyggnad av bostadsövervakningen på landsbygden (kapitel 2) berördes i en motion vid 1946 års riksdag." I motionen påpekades bl. a. att tillämpningen av hälsovårdsstadgan på landsbygden visade brister och svagheter och att detta ofta berodde på att hälsovårdsnämnderna saknade intresse för sin uppgift eller voro ovilliga vidtaga effektiva åtgärder, därför att de icke stodo helt obundna gentemot de personer mot vilka ett ingripande vore påkallat. Man saknade därför bestämmelser om skyldighet för hälsovårdsnämnderna att ingripa när hälsovårdsstadgan icke följdes. Motionärerna ansågo vidare att vissa bestämmelser i stadgan borde skärpas. I sitt remissyttrande till andra kammarens andra tillfälliga utskott anförde bostadssociala utredningen bland annat som sin uppfattning, att det i första hand gällde att effektivisera bostadsövervakningen på landsbygden, så att de möjligheter, som hälsovårdsstadgans nuvarande bestämmelser ge till kontroll av bostadsstandarden, också kommo alt utnyttjas. Först sedan man upprättat en effektivt organiserad och effektivt arbetande bostadsövervakning och fått vidsträcktare erfarenheter blir det möjligt att säkrare bedöma behovet av skärpta bestämmelser i hälsovårdsstadgan. Medicinalstyrelsen 1 2

S. O. U. 1935: 49, sid. 70. Motionen 1946 II: 7.

221 tillstyrkte i sitt yttrande tillsättandet av en utredning. I sitt utlåtande över motionen underströk utskottet att bestämmelserna i hälsovårdsstadgan såväl i kapitel 1 som kapitel 2 tycktes vara i behov av över- och omarbetning. Man ifrågasatte därför om icke hela stadgan borde ses över på en gång, varvid de av motionärerna framförda synpunkterna borde beaktas. En sådan översyn borde lämpligen ske i samband med ny kommunindelning. Utskottet lämnade frågan öppen huruvida den ifrågasatta översynen och omarbetningen borde uppdragas åt särskilda sakkunniga eller det borde överlåtas på Medicinalstyrelsen att fortsätta sin redan påbörjade översyn. Som framgår av det redan sagda förordar bostadssociala utredningen också för sin del en översyn av hälsovårdsstadgan. Utredningen vidhåller emellertid sin i det citerade remissutlåtandet framlagda uppfattning att en förstärkning av bostadsövervakningen på landsbygden för närvarande ter sig mest angelägen. Det från hälsovårdsnämnden i Hälsingborg framförda förslaget, att hälsovårdsnämndens beslut angående utdömande av lägenhet borde anmälas »som gravation till vederbörande fastighetsbok» synes vara ett uppslag att taga fasta på och har i flera olika sammanhang varit föremål för diskussion inom utredningen. Uppenbarligen skulle det vara av betydelse för bedömande av en fastighets försäljnings- och kreditvärde om av ett gravationsbevis framginge, huruvida beträffande en å vederbörande fastighet befintlig byggnad beslut meddelats, att en eller flera lägenheter inom byggnaden icke finge användas såsom bostad eller finge användas på sådant sätt endast under förutsättning att vissa förbättringar genomförts. En sådan föreskrift skulle även underlätta fastighetens värdering vid expropriation och vid åsättande av expropriationsvärde. Hälsovårdsnämndens beslut av nu angiven art skulle slutligen kunna direkt göras gällande även mot ny ägare av fastigheten. Någon större olägenhet av administrativ art skulle knappast uppkomma härigenom. Föreskrift skulle alltså givas om skyldighet för hälsovårdsnämnd, som meddelat beslut om utdömning av lägenhet, med eller utan villkor, att sedan beslutet meddelats, omedelbart delgiva beslutet vederbörande inskrivningsdomare, varvid bör angivas fastighetens beteckning i jordregister eller fastighetsregister samt fastighetsägarens namn. Inskrivningsdomaren skulle ha skyldighet att verkställa anteckning om förhållandet i fastighetsboken, varjämte föreskrift skulle meddelas om att uppgift om dylik anteckning skall åberopas i gravationsbevis som infordras angående fastigheten. Anteckningens avförande u r fastighetsboken synes böra ske efter framställning från vederbörande fastighetsägare, som därvid bör förete intyg från hälsovårdsnämnden eller bostadsinspektören om att de förutsättningar, på vilka beslutet vilar, icke längre äro för handen, vare sig detta beror på att byggnaden rivits eller ombyggts, att reparationer i lägenheten vidtagits, att hälsovårdsnämndens beslut upphävts av högre instans eller att annat förhållande förekommit,

som gör att anteckningen bör upphävas. Hälsovårdsnämnden och bostadsinspektören skulle vara skyldiga att utfärda intyg som nu sagts, när förutsättningar därför äro för handen. Lämpligen synes i hälsovårdsstadgan jämväl böra införas uttrycklig bestämmelse om att hälsovårdsnämnds beslut av nu angiven art är gällande jämväl mot ny ägare av fastigheten. Då införande av sådana föreskrifter som här diskuterats måste anses väsentligt öka bostadsinspektionens effektivitet, får utredningen föreslå, att dylika föreskrifter utfärdas. Hur betydelsefulla ändringar av olika detaljer i hälsovårdsstadgan än kunna vara för det praktiska arbetet med bostadsinspektionen är det en ur saneringssynpunkt mer aktuell och mer väsentlig uppgift att åstadkomma en över hela landet effektivt arbetande bostadsinspektion. Särskilda åtgärder i syfte att effektivisera bostadsinspektionen synas därför böra övervägas. Vad beträffar den lokala organisationen av bostadsinspektionen måste förhållandena på landsbygden (där hälsovårdsstadgan kap. 2 gäller) och i stadssamhällena behandlas var för sig. Man kan fordra att de större och medelstora städerna själva sörja för en tillfredsställande bostadsinspektion; i de flesta större städer är som framgått av enquéten bostadsinspektionen redan tillfredsställande ordnad. För mindre städer och tätorter blir det ofta så dyrt att anställa särskild personal för bostadsinspektionen, att de lokala myndigheterna dra sig för utgiften; verksamheten får skötas av lekmän som en bisyssla och övervakningen blir ineffektiv. Landsbygdskommunerna sakna, som framhölls i den citerade motionen, i regel ekonomiska och personliga resurser — i en del fall otvivelaktigt även intresse för att kunna lösa frågan. Den nuvarande ordningen där distriktssköterskorna även fungera som bostadsinspektörer har icke varit tillfredsställande, i första hand därför att distriktssköterskornas arbetsbörda inom den egentliga sjukvården varit så stor att de icke haft möjligheter ägna erforderlig tid åt bostadsövervakningen. Efterhand som den nya kommunala indelningen genomföres kan man visserligen räkna med större möjligheter för landskommunerna att ordna en effektiv bostadsinspektion; de flesta kommuner torde emellertid även efter denna reform vara för små för att bära en heltidsanställd bostadsinspektör. Det är därför nödvändigt att bostadsinspektionen på de mindre orterna och på rena landsbygden förstärkes. Enligt det förslag till omorganisation av de bostadspolitiska organen, som utredningen framlägger i annat sammanhang, skall i varje län finnas en länsbostadsnämnd, som skall handlägga de bostadsfrågor som ej höra till det egentliga jordbruket. Det lämnas öppet huruvida bostadsfrågor för det egentliga jordbruket —• i enlighet med det förslag som framlagts av 1942 års jordbrukskommitté — skola handläggas av jordbruksnämnderna. Dessutom

223 föreslås att ett gemensamt byggnadstekniskt kontor skall inrättas för länsbostads- och lantbruksnämnderna. Bostadssociala utredningen föreslår i anslutning härtill a t t d e t i n o m v a r j e l ä n s s t y r e l s e i n r ä t t a s en länsbostadsinspektion med uppgift att fortlöpande följa h ä l s o v å r d s n ä m n d e r n a s arbete med bostadsöverv a k n i n g e n . Det synes lämpligt att länsbostadsinspektörerna ha förste provinsialläkaren till förman och att de äga föredragningsskyldighet i länsbostadsnämnden och jordbruksnämnden. Till att börja med synes det vara tillräckligt med att till varje län knyta en inspektör. Länsbostadsinspektören skulle äga skyldighet att övervaka tillämpningen av hälsovårdsstadgans bostadsparagrafer inom länets landsbygdskommuner, samt sådana köpingar, municipalsamhällen och mindre städer som icke stå under direkt kontroll av medicinalstyrelsen. Utredningen har vidare övervägt huruvida man icke genom ett särskilt statsbidrag skulle kunna stimulera de mindre kommunerna att skaffa sig egna bostadsinspektörer. För de mindre kommunerna — icke minst landsbygden — gäller det emellertid icke bara att utbygga övervakningen av hälsovårdsstadgans bestämmelser om bostäder utan över huvud taget tilllämpningen av hälsovårdsstadgan. Landsbygdskommunerna torde således i första hand vara i behov av en hälsovårdstillsyningsman. Utredningen finner det önskvärt att i de fall där de enskilda kommunerna äro för små för att kunna anställa en egen hälsovårdstillsyningsman, flera kommuner kunde slå sig ihop om en sådan tjänsteman. En hälsotillsyningsman som arbetar t. ex. för två kommuner inom ett område med 8—10 000 invånare, skulle på halvtid kunna arbeta med fortlöpande bostadsinspektion och på halvtid med övriga hälsovårdsärenden. Utredningen har dock icke ansett sig här böra framlägga något särskilt förslag till statligt stöd för inrättande av sådana tjänster. Den rådgivande och kontrollerande verksamhet som medicinalstyrelsen utövar i fråga om tillämpningen av hälsovårdsstadgans bestämmelser rörande bostäder har spelat en stor roll för uppbyggnaden av den lokala bostadsinspektionen; att det alltjämt brister i enhetlighet och effektivitet i bostadsövervakningen beror emellertid bl. a. på att medicinalstyrelsen saknar tillräckligt med personal för att upprätthålla en fortlöpande kontroll och rådgivning genom besök på olika orter. Det är därför angeläget att det skapas en central tjänst, med en tjänsteman som har till huvudsaklig uppgift att följa arbetet med bostadsinspektionen ute i landet. Det bör även åligga denne tjänsteman att lämna råd och anvisningar rörande hälsovårdsnämndernas arbetsuppgifter vid saneringen av äldre stadsområden samt tillse att arbetet bedrives effektivt och efter enhetliga principer. Utredningen h a r diskuterat huruvida denna samordnande tjänst bör vara placerad på medicinalstyrelsens hälsovårdsbyrå, varunder övervakningen av hälsovårdsstadgan

224 och därmed bostadsinspektionen nu ligger eller om den bör placeras i det centrala bostadspolitiska organet (exempelvis få en ställning motsvarande den som skolöverläkaren har i skolöverstyrelsen). Utredningen har stannat för att bostadsinspektionen har ett så nära samband med övrigt arbete för övervakning av hälsovårdsstadgan att det synes lämpligt att den tjänsteman som centralt skall handlägga ärenden rörande bostadsövervakningen placeras i Kungl. Medicinalstyrelsen. Han bör dock äga skyldighet att i förekommande fall föredraga ärenden rörande bostadsinspektionen i det bostadspolitiska centralorganet. Utredningen, som i denna fråga haft överläggningar med medicinalstyrelsen förordar alltså för sin del, att i medicinalstyrelsen skapas en särskild befattning för en riksbostadsinspektör med uppgift att följa hälsovårdsnämndernas och länsbostadsinspektörernas arbete. Till sist vill bostadssociala utredningen i detta sammanhang ange några allmänna riktlinjer för hälsovårdsnämndernas arbete med bostadsövervakningen under de närmaste åren, då saneringsarbetet skall förberedas. Så länge bostadsbrist råder måste åtgärder som föranleda utrymning av undermåliga men behövliga lägenheter undvikas. Detta får dock icke innebära att den löpande bostadsövervakningen inskränkes. Tiden bör i stället utnyttjas att ingående förbereda saneringsarbetet, genom noggranna inventeringar av den undermåliga bebyggelsen. Där så är befogat bör bostadslägenhet utdömas, men anstånd med utrymningen beviljas. Det är av vikt att fastigheter med hälsofarliga lägenheter stämplas som undermåliga så att de icke komma att värderas högre p å marknaden än deras tekniska stanaaru motiverar. Hälsovårdsnämnderna böra samarbeta med kommunernas bostadspolitiska organ vid uppgörande av saneringsplaner för samhället. 1 Hälsovårdsnämndens bostadsregister bör kompletteras så att det fullständigt och aktuellt redovisar bostadsbeståndet i saneringsområdena. Det synes viktigt att härvid över hela landet enhetliga och föl saneringsarbetet avpassade register uppläggas. Utredningen har sökt kontakt med medicinalstyrelsen och byggnadslånebyrån i syfte att åstadkomma ett för saneringsarbetet ändamålsenligt registerkort. 1

För saneringsplanerna redogöres i kapitel 14.

KAPITEL 11.

Statliga och kommunala bidrag för att saneringsverksamheten.

finansiera

Som utredningen i flera sammanhang framhållit är en sanering av den bebyggelse som av byggnadstekniska och stadsplanetekniska skäl anses undermålig vid nuvarande pris- och kostnadsrelationer ofta icke privatekonomiskt räntabel; den äldre bebyggelsens marknadsvärde är så högt att den nya bebyggelsen endast i gynnsamma fall kan förränta det som tomtvärde. Skärpas kraven på stadsplanerna och begränsas möjligheterna att ta ut högsta tänkbara marknadshyra i saneringsområdena, ökas antalet »icke räntabla» saneringar. För sådana fall där de privata fastighetsägarna icke vilja eller kunna genomföra en sanering, därför att den icke är räntabel och/eller måste genomföras samtidigt för flera fastigheter, föreslår utredningen i det följande att k o m m u n e r n a skola ingripa och sörja för att saneringen genomföres. Utredningens tankegång innebär i korthet följande. Kommunerna förvärva — genom köp i fria m a r k n a d e n eller genom expropriation — de fastigheter som skola saneras. Den kostnad, som uppstår vid saneringen genom att den äldre bebyggelsens totala värde överstiger den tomtkostnad som den nya bebyggelsen vid givna hyror och byggnadskostnader kan förränta, täckes genom en särskild statskommunal subvention, ett tomtkostnadsbidrag. Behovet av bidrag beräknas för en eller flera fastigheter, vilkas sanering skall utföras i ett sammanhang och vilka utgöra en saneringsenhet. Tomtkostnadsbidraget har för varje saneringsenhet karaktär av kapitalsubvention och belastar i fortsättningen icke de sanerade fastigheternas ekonomi. Tomtkostnadsbidragen skola finansieras, dels av k o m m u n e r n a genom särskilda lån, saneringslån, för vilkas förräntning och amortering kommunerna skola äga rätt att uttaga en särskild »avskrivningsavgift» å inom kommunerna belägna fastigheter, dels, när det gäller bostäder, genom statliga saneringsbidrag, som skola utgå med förslagsvis 20 kronor per kvadratmeter bostadsyta dock högst 1ji av den totala saneringskostnaden för en saneringsenhet. De medel som inflyta genom avskrivningsavgifter skola kommunerna avsätta till en kommunal saneringsfond. Kommunerna skola inom vissa 1 5 — C17520

mycket vida gränser äga frihet att för saneringsändamål disponera saneringsfondens medel. Avskrivningsavgiften skall utgå med normalbelopp för fastigheter som äro 40—60 år gamla, medan fastigheter som äro 10—40 år gamla skola betala halva och fastigheter över 60 år dubbla normalavgiften. Nybyggda fastigheter skola vara helt befriade från avskrivningsavgift tills de bli tio år gamla. Normalavgiftens storlek bestämmes årligen av kommunen, men får utgöra lägst 0"04 procent och högst 0*2 procent av fastigheternas taxeringsvärde. Villkoren för disponerandet av saneringsfondens medel, för erhållande av statligt saneringsbidrag, principerna för bestämmandet av saneringskostnaderna, avskrivningsavgiftens utformning jämte övriga härmed sammanhängande spörsmål skola bli föremål för utförliga kommentarer nedan. Det bör emellertid också förutskickas, att det allmänna vid saneringen sannolikt kommer att få tillskjuta betydande belopp i form av tomtkostnadsbidrag. Enligt en kalkyl som utredningen i fortsättningen ingående skall redovisa, skulle en sanering omfattande drygt 200 000 lägenheter i stadssamhällena, räknat efter 1939 års fastighetsvärden, hyror och byggnadskostnader, medföra en saneringskostnad i icke räntabla »tomtvärden» av storleksordningen 800 miljoner kronor. Det faktiska behovet av tomtkostnadsbidrag blir i första hand beroende av en rad marknadsfaktorer, om vars framtida utveckling några hållbara antaganden icke kunna göras. Inom de av marknadsutvecklingen givna gränserna blir emellertid saneringskostnadernas storlek beroende av, dels vilka priser som kommunerna betala för de saneringsmogna fastigheter som köpas eller exproprieras, dels de hyror, som komma att tillåtas i den nya, sanerade bebyggelsen. Utredningen skall först klarlägga sin inställning till de värderingsprinciper, som böra vara vägledande i dessa fall. 11.1 Allmänna riktlinjer för beräkningen av tomtkostnadsbidragens storlek. I den följande framställningen användas följande begrepp. a) Bruttotomtkostnad, som innefattar samtliga utgifter som erfordras för att få den tomt där den sanerade fastigheten skall uppföras i byggnadsfärdigt skick; det vill säga, utgifter för förvärv av tomten och å tomten befintliga byggnader, rivningskostnader samt eventuell ersättning för kontraktsbrott, intrång i rörelse eller dylikt. b) Nettotomtkostnad, som är det tomtvärde, vilket den sanerade fastigheten vid givna hyror och byggnadskostnader kan förränta. Där bruttotomtkostnaden överstiger nettotomtkostnaden är skillnaden lika med saneringskostnaden. Det är av vikt att det råder enhetlighet mellan olika kommuner i fiåga om principerna för värderingen av saneringsfastigheterna — vid fastställandet av expropriationsersättningen och godtagbart inköpspris — samt i fiåga

om principerna för hyressättningen i sanerade fastigheter. Utredningen skall därför framlägga några allmänna synpunkter i dessa frågor. 11.11

»Bruttotomtkostnaden.» V ä r d e r i n g e n av heten i dess »ursprungliga» skick.

fastig-

Utredningen har utgått från att marknadens värdering av den bebyggelse som skall saneras i princip måste godtagas. Saneringskostnaden kan visserligen u r sociala synpunkter sägas bero på en felvärdering av den fria marknaden. En enskild fastighetsägare har emellertid icke anledning att beräkna sin fastighets värde efter någon a n n a n grund än »saluvärdet». Då kommunerna förvärva fastigheter genom expropriation måste expropriationslagens bestämmelser om expropriationsersättning gälla. Utredningen har dock ingående diskuterat och analyserat expropriationslagens ersättningsbestämmelser. Utredningen har funnit, att nu gällande värderingsprinciper och värderingspraxis icke äro tillfredsställande. Utredningens överväganden rörande expropriationsfrågan redovisas i kapitel 12. Bland annat yrkar utredningen där att vissa kompletterande bestämmelser införas, som eliminera eller minska riskerna för att tillfälliga, spekulationsbetonade höjningar av en fastighets saluvärde — särskilt i samband med förvärv av fastigheter med icke fullt utnyttjad byggnadsrätt — få påverka expropriationsersättningen. Utredningen anser det önskvärt, att kommunerna i största möjliga utsträckning förvärva fastigheter i saneringsområden genom köp i allmänna marknaden. Om kommunerna betala ett objektivt sett för högt pris för fastigheten och därigenom ökar saneringskostnaden, ökar också behovet av statligt saneringsbidrag. Då kommunernas inköpspris sedermera skall ligga till grund för beräkningen av det statliga saneringsbidraget måste det därför finnas vissa garantier för att uppenbara överpris icke betalas. Då enligt utredningens förslag huvuddelen av de eventuella saneringskostnaderna skola bäras av kommunerna, blir en viss ekonomisk återhållsamhet naturlig för kommunerna, så att tveksamma fall hänskjutas till expropriation. Det bör emellertid finnas en rätt för det centrala bidragsbeviljande organet att vid beräkningen av det statliga saneringsbidraget pröva den uppgivna bruttotomtkostnadens skälighet. Som allmän regel synes härvid böra gälla att den givna köpeskillingens rimlighet bedömes utifrån taxeringsvärdet. Utredningen tänker sig att det centrala lånebeviljande organet skall vara skyldigt att godkänna köpeskillingar, som ligga inom taxeringsvärdet. Om köpeskillingen överstiger taxeringsvärdet skall däremot det centrala lånebeviljande organet äga rätt att fritt pröva om det anser att den uppgivna köpeskillingen skäligen oförändrad k a n ingå i beräkningen av bruttotomtkostnaden. Om kommunen ägt en fastighet under en längre tid kan det uppstå svårigheter att beräkna till vilket värde fastigheten skall upptas i sanerings-

228 kalkylen. Utredningen förutsätter härvid att den saneringsmogna fastighetens värde bestämmes utifrån taxeringsvärdet. Anser kommunen eller det centrala lånebeviljande organet att taxeringsvärdet icke bör ligga till grund för en beräkning av saneringskostnaderna böra de äga rätt hemställa att taxeringsnämnden åsätter fastigheten ett uppskattningsvärde. Det av nämnden fastslagna värdet bör därefter oförändrat ingå i saneringskalkylen. 11.12

» N e t t o t o m t k o s t n a d e n . » V ä r d e r i n g e n av d e n rade fastigheten. H y r o r och tomtpriser.

sane-

Det andra ledet i saneringskalkylen, den sanerade fastighetens värde, bestämmes, om kapital- och driftskostnaderna tas som givna, av fastighetens hyresinkomster. Hyrorna bli avgörande för vilken tomtkostnad fastigheten kan förränta eller om problemet ses ur motsatt synpunkt den hyresnivå som fastställes i saneringsfastigheterna blir avgörande för tomtkostnadsbidragets storlek. Utredningen vill här först framhålla att den anser hyressättningen i de sanerade fastigheterna (resp. tomtpriset för förvärvade saneringsfastigheter) vara en kommunal angelägenhet. Kommunen som har ansvaret för saneringen skall också ha frihet att bestämma över hyror och tomtpriser, vilka avgöra det ekonomiska utfallet av saneringen. I de fall statligt saneringsbidrag utgår för sanering av bostadslägenhet är det dock naturligt att staten får en viss vetorätt, så att den kan neka bidrag i de fall hyran anses oskäligt hög. Detta skall närmare utvecklas i det följande. När kommunen skall fastställa hyran (tomtkostnaden) för de sanerade fastigheterna uppstår som tidigare påpekats en kollision mellan de »ekonomiska» och de sociala synpunkterna; sättes hyresnivån så högt som marknadsläget överhuvudtaget tillåter, bli saneringskostnaderna de minsta möjliga medan de sociala olägenheterna av saneringen maximeras. En avvägning mellan dessa synpunkter blir nödvändig. Allmänt vill utredningen deklarera att den anser det naturligt och ofrånkomligt att hyrorna (tomtkostnaderna) inom en ort differentieras med hänsyn till fastigheternas mer eller mindre centrala läge. Det kan bland annat rationellt motiveras av olikheter i transportkostnader och andra med rätt eller orätt uppskattade fördelar som ett centralt läge erbjuder. I de saneringsexempel, som refererats tidigare, h a r utredningen sålunda förutsatt en betydande hyresdifferentiering för fastigheter i olika lägen. I Stockholmsfallet har för östermalmskvarteren satts en hyra som ligger i runt tal 30 % högre än den hyra som tillämpas på ytterområdena. Det är vidare angeläget betona, att de principer som fortsättningsvis diskuteras givetvis endast gälla b o s t a d s l ä g e n h e t e r . Vad gäller butikslokaler, kontor etc. finner utredningen det självklart att marknadsprisbildningen där får fritt spelrum. Det är emellertid uppenbart att mycket starka krafter komma att arbeta för att hyrorna i de sanerade fastigheterna sättas så högt som möjligt då

229 saneringskostnaderna härigenom kunna nedbringas till ett minimum. Utredningen finner det därför angeläget att framlägga de enligt utredningens mening vägande skäl, som tala för att det icke alltid är lämpligt att ta ut den högsta hyra som marknadsläget gör möjligt. Till en början må framhållas att ur samhällsekonomisk synpunkt »vinsten» av att genom höga hyror minska saneringskostnaderna endast kan bli fördelningspolitisk; »kostnaderna» måste i vilket fall som helst betalas. Sker det genom höga hyror komma de hushåll som flytta in i de nybyggda fastigheterna att få stå för en del, eventuellt hela kostnaden, sker det genom låga hyror kommer kostnaden 1 att slås ut på den större grupp som svarar för finansieringen av det allmännas subvention. 2 I den mån det finns vissa hushåll som av fri vilja önska ta på sig en hyra som väsentligt överstiger vad som betingas av byggnadskostnader och »normal» tomtkostnad bara de få en lägenhet i ett saneringsområde kan det förefalla naturligt att utnyttja dessa hushålls hyresbetalningsvillighet så långt som möjligt d. v. s. ta ut högsta möjliga marknadshyror. Utredningen kan emellertid som redan anförts icke ansluta sig till en sådan uppfattning, i vad det gäller bostadslägenheter. Till redan framförda skäl må läggas följande: Det är för det första svårt att dra gränsen mellan de fall där den höga bostadskostnaden kan anses »fullt frivillig» och där den är resultatet av ett mer eller mindre markerat marknadsmässigt tvång. Med andra ord för de hushåll, som nödvändigt behöva bo centralt är alternativet, billig lägenhet decentralt, icke något egentligt alternativ. Hushållen »tvingas» ta den orimligt dyra centrala lägenheten. Detta argument är icke särskilt bärkraftigt när det gäller sanering av enstaka centralt belägna fastigheter eller mindre områden, men det vinner uppenbarligen väsentligt i tyngd när det blir fråga om att sanera större centralt belägna områden. Den krets hushåll som kan och vill betala lyxhyror är mycket begränsad, det framgår med all tänkbar evidens av inkomststatistiken. Bli de höga hyrorna regel i saneringsområdena riskerar man att bostadskostnaderna för ett betydande antal hushåll pressas uppåt på ett sätt som står helt i motsats till bostadspolitikens allmänt accepterade målsättning: billigare bostäder. På de orter där saneringen kommer att utgöra en stor del, kanske större delen av nyproduktionen skulle en hyressättning i saneringsområdena efter normen »högsta tänkbara marknadshyra» via byggnadskostnaderna kunna slå igenom även för produktionen på ytterområdena, och den allmänna hyresnivån få en tendens att stiga. Härtill komma övriga sociala skäl för att hålla nere hyrorna i saneringsområdena. Önskemålen att kunna bereda bostäder åt de hushåll och de socialgrupper som tidigare bott i saneringsområdet synas här särskilt vara värda att ta hänsyn till. Äro hyrorna i de sanerade fastigheterna rimliga 1 2

I själva verket den del av »förlusten» som skulle bortfalla om maximihyror uttogos. Om detta skedde genom direkta statsbeskattningen, samtliga skattebetalare.

230 ökas möjligheterna att utan friktioner genomföra den omflyttning av hushållen som saneringen innebär. Som praktiskt exempel på en stadsdel där saneringen skulle medföra en svårlöst avvägningsfråga vill utredningen peka på stadsdelen Haga i Göteborg. Den är centralt belägen och huvudsakligen bebodd av hushåll vars hyresbetalningsförmåga är låg. Vid en radikal sanering av området som helt skapade om miljön skulle till följd av det centrala läget mycket höga hyror sannolikt kunna utvinnas för en förstklassig bebyggelse. Nära nog samtliga av de hushåll som nu bo i området skulle vid en sådan sanering få flytta till andra områden. De flesta av dem som nu arbeta i hamnen eller centrala staden och kunna sägas ha skäl att bo centralt skulle säkerligen få flytta till ur lägessynpunkt väsentligt sämre bostäder. De hyror och tomtpriser, som för närvarande tillämpas av Statens byggnadslånebyrå vid beviljande av statliga lån synas utgöra en lämplig utgångspunkt för en konkret diskussion av vilka hyror och tomtpriser som böra tillämpas vid saneringen. Bostadspolitiken under krigsåren har inriktats på att hålla hyresnivån i nybyggda hus vid 1939 års nivå. För de fastigheter, som uppförts med statliga lån ha även gällt att tomtkostnaden skulle vara skälig, varvid bedömningen bland annat baserats på att 1935 års tomtpriser icke utan särskild anledning få överskridas. 1 De tomtkostnader och de så kallade stomhyror per n r våningsyta, som byggnadslånebyrån för närvarande utgår ifrån vid beviljande av tilläggslånen på olika orter framgår av tabell 30.- Tabellen omfattar icke Stockholm och Göteborg. Av tabellen framgår att tomtkostnaden för de större och medelstora städerna i regel ligger vid 15 å 20 kronor per m 2 våningsyta; bland städer som ha högre tomtkostnad än 20 kronor äro Halmstad 22, Köping 23, samt Karlskrona, Uppsala och Västerås 30 kronor. Bland de städer som ha lägre tomtkostnad än 15 kronor märkas Landskrona med 12 och Kristianstad med 13 kronor, bägge dessa städer ha mer än 20 000 invånare. Malmö har en så pass låg tomtkostnad som 20 kronor och en stomhyra av endast 15 kronor. Ingen stad har en »tillåten» tomtkostnad som överstiger 30 kronor. Enligt utredningens mening är det angeläget att största möjliga interlokala enighet vinnes i fråga om tomtprissättningen och att de resultat som under de senaste åren vunnits i denna riktning bli bestående och utbyggas. En stickprovsundersökning på material inom Statens byggnadslånebyrå har visat att tomtkostnaden för hus som uppförts med statliga lån under de senaste åren i några av våra större städer i genomsnitt utgjort 6—8 procent av fastighetens anskaffningskostnad. De mest extrema skillnaderna i hyresnivåerna mellan olika stadsområden återfinnas givetvis i Stockholm. I bild 47 återges hyrorna per m 2 våningsyta i fastigheter byggda år 1939 och uppförda i olika stadsdelar. 1 2

Jfr Kungl. Maj:ts prop, nr 251:1941. För definition av stomhyra, se tabell 30, not 1.

231 M

Efl

re (fl h ." »reO

vi

I

"S3 •O «

Efl

o

a eo o M

K' a CO

o. o

E «— o rt

CH * J

u

t-

a ia :CI > > t/3

& £ w ra ^ H

' a a a

,5 "ta :a

>§ a •3 t i

"> s

fl

CU

t-t

•a ">

§ 2 x <a ^ ra

5A

g«

2 'o w *• 60 •Sfcc

•a c

o* CA

O * —V >> 60

O

A«

Bfl

CD * j > C

3 -re a 5 re

•g ia 3 ö

J h

3X ^o cu

il

60 a

co

a a •a &

a

> 60

S^ES

•B 11 , >> z

5 5-3 fe tre ^

,_H

:o •T.

CC

SS T-

A a a H

A >

O > ,3

a

B 3 3 a IO 3Q B B

ä iä

60 . 2 . a "O

>>

e a

« *!/?:ä « t/i •>

Ba

.3 •*

re « re aj •-__ i© 09 •J-J "T5 -~1 c- -£ CO

s 1 i §:

a

t.

a

•o 33

g»»

~5 ' < 1/3

a

c fe 3

A

*J

S 2 9 >•

o

<n re .a C I-t i-,

re =re - 3 c/i

Bl U )

o J

a

g

i s a "g

^

a

o

O'

j

ci eo i eo s *J ^•= a

^ 60 CD^; CU

x

CU >

*^

« o " cu CO

5 -8

gas

i >,.s-

c/1

3*2

a |2 ^

ai<j c B ' g iä 3 C t-

4) T3 eo B

t. a >i,a;

>

t . co

bo t, o

a ^

HIX.J

> »a - J 3 C :«

a

o .a •2 a

< Hoo KfeW

fs

s

a

w o .a a °a a o. *a 1/1 ^ a .a/ a. ec > « -g "O a -9 -a =£ a •A «S » a a

Ä E 5 •£ o ^ S a J= S "

»a

= a ~ n a c s ^ A Ci £ C/5 ZJ -^ ^_ 5J t-.

^u o : ,£ . ea tu

j Ä a c a

o ^ a ;

a ^ « IO ~ a S ca

ti ^

»

1/3 f-i

| -

co

Ec S

a o _ A +*

S 3 ti - S« en O

232 Medelhyra i m2

—

— — —

Bromma Södra H a m m a r b y

— - — - —

Gärdet Inre staden

40 Golvyta i medeltal

Bild 47. Sambandet mellan golvyta oeb hyra i kronor pr m 2 lägenhetsyta i Stockholm, stadsdelarna: Gärdet, »Iurc staden», llromma, S:a Hammarby år 1939,

De siffror som svara mot diagrammet redovisas i tabell 31. Tabell 3 1 . H y r a n per l ä g e n h e t o e h per m 2 l ä g e n h e t s y t a i olika o m r å d e n i Stockholm. Källa: Utredning utförd inom Stockholms stads Statistiska kontor (ej publicerad). Hyra i kronor Golvyta Gärdet

golvyta 30 m s » 40 » » 50 » golvyta 30 m 2 » 40 » a 50 » 1

1300 1 563 1 826 43:33 39:08 36:52

Exkl. Östermalm och Kungsholmen

Inre staden 1

Bromma

Hyra per lägenhet 1222 1 013: — 1 455: 1 256: — 1 688 1 499: — Hyra per m 2 40: 73 33: 77 36: 38 31: 40 33: 76 29:98

Södra Haminarbv

1 037 1 241 1 445 34: 57 31:02 28: 90

233 Tabellen visar, att differensen i medelhyrorna mellan de billigaste och de dyraste områdena i Stockholm vid given lägenhetsyta uppgick till 20 ä 30 procent. I denna kalkyl äro ändock icke hyrorna i de exklusiva centrala stadsområdena inräknade. På Östermalm, undantagandes Gärdet, var hyran för de lägenheter som uppfördes år 1939 med en yta av c.a 40 m 2 40 å 43 kronor eller 5 å 10 procent högre än på Gärdet. Liknande hyror uttogos i nybyggda hus på Kungsholmen. Går man ned till de individuella fallen voro differenserna ännu större. Hyresdifferenser som vid given yta uppgingo till inemot 50 procent torde icke varit ovanliga i slutet av 1930-talet. För dessa differenser torde skillnaden i utrustningsstandard endast haft obetydlig inverkan. I tabell 32, som redovisar tomtkostnaden per m 2 våningsyta för ett antal år 1939 bebyggda tomter i olika delar av staden framträda tydligare de stora differenserna i tomtpriser mellan olika stadsdelar och stadsområden. De i tabellen redovisade medeltalen bygga endast på ett urval av fastigheter, där tomtkostnaden icke överskridit 200 kronor per m 2 våningsyta, tomtkostnaden i extremfallen återges i sista kolumnen.

Tabell 3 2 .

T o m t k o s t n a d e r n a per m 2 v å n i n g s y t a för fastigheter byggda år 1 9 3 9 i olika delar a v S t o c k h o l m .

Källa: Utredning utförd inom Stockholms stads Statistiska kontor (ej publicerad).

Område

Midsommarkransen, Hägersten »Övriga» Bromma Stora Essingen Lilla » Kungsholmen o. S:t Göran . . Vasastaden Maria, Katarina, Sofia Högalid Östermalm (exkl. Gärdet) . . . . Gärdet

Tomtkostnad i Antal undersökta medeltal, kronor fastigheter byggda per m2 år 1939 våningsyta 1 14 3 9 11 8 7 9 20 11 34

27 13 15 18 132 87 76 81 123 98

Högsta tomtkostnad i de fall där tomtkostnaden överstigit 200: —

367 542 366 227 368

1 R ä k n a t på samtliga fastigheter, där tomtkostnaden icke överskridit 200 kronor per m 2 våningsyta.

De i tabellen angivna siffrorna för högsta tomtkostnad få tas med en viss reservation, det har icke varit möjligt att närmare utreda vad som förorsakat de stora tomtkostnaderna i dessa fall. Även bortsett från dessa extremfall äro emellertid variationerna i tomtpriserna anmärkningsvärda. Från övriga orter saknas material för att bedöma av läget betingade va-

234 riationer i tomtpriserna. Utredningen hänvisar dock till de i annat sammanhang anförda tomtvärdena i olika orter under 1930-talet. 1 I de ovan refererade av bostadssociala utredningen utförda exemplen på saneringar av vissa områden i fem större städer fixerades hyrorna för bostadslägenheter efter samråd med byggnadslånebyrån till följande belopp. 2 Hyror för bostadslägenheter i kronor per m 2 våningsyta lägenhetsyta

Stockholm, Östermalm Göteborg, Haga Gävle, centralt Eskilstuna » Hälsingborg »

30—32 21 19 17 16

37—40 26 24 21 20

Dessa hyror svara mot en rimlig tomtkostnad; endast Stockholmshyrorna torde kunna anses tilltagna i överkant. Det är emellertid anledning erinra om att bruttotomtkostnaden i Göteborg d. v. s. värdet av de ursprungliga fastigheterna uppskattades till 231 kr/m 2 och c:a 180 kronor per n r våningsyta. Den nya bebyggelsen kunde enligt beräkningarna endast förränta ett tomtvärde på c:a 98 kronor per m 2 våningsyta. I Hälsingborg motsvara nuvarande taxeringsvärden för den mest angelägna saneringsetappen en tomtkostnad av 79 kr/m 2 våningsyta, medan den nya bebyggelsen kan förränta ett tomtvärde på 40 kr/m 2 våningsyta. I Gävle motsvara nuvarande taxeringsvärden en tomtkostnad av c:a 186 kr/m 2 våningsyta. Även för den äldsta trähusbebyggelsen ligger den i medeltal över 100 kronor. Den sanerade bebyggelsen beräknas kunna förränta ett tomtvärde på c:a 40 kr/mvåningsyta. Att så stora variationer i hyres- och tomtprissättningen, som marknadsläget år 1939 gav utrymme för skulle tillåtas vid en av det allmänna understödd och kontrollerad sanering finner utredningen icke lämpligt. Vid bestämmande av tomtpriset bör vidare observeras, att kostnaderna för iordningställande av marken, av gator och ledningar i regel bli väsentligt lägre vid bebyggelse i centrum än vid bebyggelse i ytterområdena. Detta har föranlett ett flertal städer att lämna ganska betydande subventioner vid sanering av bebyggelsen i de inre stadsdelarna. En del av saneringskostnaderna motsvaras givetvis av sådana vinster i fråga om exploateringskostnader; detta gäller emellertid främst sådana områden där det är möjligt 1 Följande exempel kan tjäna till a t t belysa marknadsläget ifråga om saneringstomterna. I Linköping beräknas sålunda när ett ngtt område skall exploateras tomtkostnaden för trevånings- och högre till c:a 16 kronor per m 2 våningsyta och för egnahemsområden, där uteslutande självkostnadsprincipen tillämpas c:a 5 å 6 kronor. För privata tomter i centrala områden är tomtkostnaden ofta dubbelt så hög som på stadens exploateringsområden eller omkring 30—-40 kronor per m 2 våningsyta. Enligt uppgift skulle möjligen en enda t o m t av stadens saneringsmogna tomter vara ekonomiskt saneringsfärdig om man vill godkänna e t t så högt tomtpris som 25 kronor per m 2 våningsyta. Förhållandena i Linköping torde vara ganska representativa för de medelstora städerna. (Se A. Eriksson: Några synpunkter på den statliga fastighetsbelåningen. Sv. Stadsförbundets Tidskrift 2/1946.) 2 Jmf bilaga 1.

att vid en sanering öka markutnyttjandet — där det blir fråga om att minska byggnadsvolymen kan man i stället räkna med en motsvarande förlust. Det kan i detta sammanhang vara berättigat att något beröra frågan om kostnaderna för gator och ledningar samt frågan om ifall särskild gatukostnadsersättning skall utgå i samband med saneringen. I princip k a n hävdas att kostnaderna för anläggning eller omläggning av gator och ledningar äro sådana kostnader som normalt skola finansieras av k o m m u n e n skattevägen och att därför sådana kostnader icke böra ingå i saneringskalkylen. Det är å andra sidan rimligt att, om den stadsplanetekniska saneringen kräver en breddning av en gata och till följd därav en minskning av byggnadsvolymen, bör häremot svarande saneringskostnad belasta saneringskalkylen. Enligt stadsplanelagen är ägare av tomt skyldig att under vissa fall bidraga till gatukostnaderna. I 46 § stadsplanelagen heter det sålunda: »skall gata vidgas, vare den, som äger tomt vid någondera sidan skyldig ersätta staden hälften av värdet av den m a r k som erfordras för gatans vidgning framför hans tomt intill en bredd motsvarande den å tomten enligt stadsplanen vid den tillåtna gatudelningens upplåtande tillåtna hushöjden, ökad med en fjärdedel; dock skall skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet enligt de i 45 § andra stycket för där avsett fall stadgade grunder 1 ».. Där gatukostnadsersättning enligt stadsplanelagen nu utgår i samband med sanering innebär detta att motsvarande belopp belastar respektive fastigheters ekonomi; tomtkostnaden ökar och den ökade tomtkostnaden måste finansieras av de sanerade fastigheterna. Saneringen finansieras i denna del alltså icke av skattebetalarna. Enligt utredningens förslag skall i framtiden sanering av bostadsområden genomföras av kommunerna som vid behov kunna få särskilt statsbidrag för saneringen. Då förslaget förutsätter att kommunerna lösa de fastigheter som skola saneras kan det i detta fall icke bli fråga om någon gatukostnadsersättning. Det förefaller emellertid rimligt att kostnaderna för den mark som eventuellt erfordras för nya gator få inräknas i bruttotomtkostnaden och belasta saneringskalkylen. Det råder ingen principiell skillnad mellan den mark som genom saneringen frilägges för gator och den mark som frilägges för att öka gårdar och lekplatser inom ett kvarter. Däremot bör enligt utredningens uppfattning anläggningskostnaderna för gator och ledningar hållas utanför den kalkyl som ligger till grund för beräkningen av saneringsbidraget. Kommunerna böra dock vara oförhindrade att bekosta dessa anläggningar med medel ur saneringsfonden. 1 I § 45 andra stycket stadgas att jämkning skall ske, där tomtägaren visar att den fördel som genom den nya gatan beredes hans tomt, icke svarar mot hans ersättningsskyldighet enligt första stycket. Vidare säges att om staden varit ägare av både tomten och gatumarken, efter det denna blivit i stadsplan upptagen som sådan, vare ägare av tomten fri från skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av samma mark.

236 Frågan om gatukostnadsersättningen blir mer komplicerad när det gäller stöd åt saneringsföreningar. 1 Enligt utredningens förslag skall en av enskilda bildad saneringsförening icke kunna erhålla statligt saneringsbidrag, men däremot under vissa villkor ha möjlighet alt erhålla lomtkostnadsbidrag ur saneringsfonden. Liksom i andra fall bör här tomtkostnadsbidraget utgå sona skillnaden mellan bruttotomtkoslnad och nettotomtkostnad. Det synes i dessa fall rimligt att eventuella gatukostnadsersättningar få inräknas i bruttotomtkostnaden. Utredningen vill sammanfatta sina synpunkter rörande hyres- och tomtprissättningen vid sådana saneringsföretag, som genomföras med stöd från det allmänna, sålunda: Hyrorna för bostadslägenheter bestämmas av kommunerna med utgångspunkt från gällande byggnadskostnader och skälig tomtkostnad, varvid utredningen utgått från att tomtkostnadens skälighet bör bedömas utifrån de nu vid statlig belåning tillämpade tomtpriserna på olika orter. Tomtkostnaden och hyressättningen böra emellertid ej vara desamma för olika stadsområden. Inom rimliga gränser böra hyra och tomtkostnader anpassas efter tomtens läge — närheten till parker, butiker och nöjeslokaler, belysningsförhållanden och andra fördelar som påverka marknadspriset. I det fall det statliga bostadsorganet vid prövning av ansökan om statligt saneringsbidrag, finner hyran för en bostadslägenhet för hög, må det som villkor för det statliga bidraget fastställa att hyran sänks. Däremot finnes det icke någon anledning till att det centrala organet skall få rätt ingripa mot en hyra som den i och för sig finner låg. Kommunen bör självklart ha rätt att utnyttja statsbidraget maximalt och själv bestämma om den vill sänka hyresnivån genom att öka sin subventionsandel. Vid fixeringen av hyresnivån bör särskild hänsyn tagas till nödvändigheten av att undvika en generell hyreshöjning på orten och till betalningsförmågan hos de hushåll som tidigare bott i området. Utredningen förordar alltså, att tomtpriset för bostadstomter i normalt marknadsläge vid sådan sanering, till vilken statligt saneringsbidrag skall utgå, beräknas efter nu i samband med den statliga långivningen gällande grunder. För lokaler skall tagas en skälig marknadshyra och tomtkostnaden skall justeras uppåt i den mån intäkter från butiker, kontor eller andra lokaler ge möjligheter att förränta ett högre tomtvärde. Eventuella kostnader för iordningställande av gator och ledningar böra icke inräknas i bruttotomtkostnaden. 11.2 Saneringskostnaden. Behovet av tomtkostnadsbidrag. Det är förenat med stora svårigheter att ens uppskattningsvis angiva de kostnader, som kunna beräknas uppstå vid en sanering av bebyggelsen i tätorterna. Uppgiften är icke bara obestämbar i så måtto, att man måste uppställa 1

Beträffande saneringsföreningar, se kapitel 12, sid. 274.

237 hypoteser om den sannolika framtida utvecklingen av en rad ekonomiska faktorer, som bestämma läget på fastighetsmarknaden; utfallet av kalkylerna är därjämte helt beroende av den subjektiva uppfattningen om i vilken omfattning och takt en sanering av bebyggelsen är önskvärd samt offentliga ingripanden för att genomföra dessa önskemål te sig nödvändiga. Den ekonomiska kalkyl som presenteras i det följande utgår från det behov av byggnadsteknisk och stadsplaneteknisk sanering, som k a n anses föreligga i tätorterna enligt de fordringar, som tidigare preciserats i kapitlen 4 och 5. I enlighet med tidigare definitioner antagas kostnaderna för en sanering vara lika med skillnaden mellan den »ursprungliga» fastighetens värde (brultotomtkostnaden) och det lomtvärde som den »sanerade» bebyggelsen vid givna byggnadskoslnader, driftskostnader och hyror kan förränta (netto tomtkostnaden). Med ledning av de ekonomiska kalkylerna för de förslag till stadsplaneteknisk sanering av områden i Stockholm, Göteborg, Gävle, Eskilstuna och Hälsingborg, som utredningen låtit utföra, är det möjligt att få en viss uppfattning om storleksordningen av de kostnader som under dessa förutsättningar skulle vara förenade med en sanering av den äldre stadsbebyggelsen. Vid kalkylerna har bruttotomtkoslnaden satts lika med fastigheternas taxeringsvärden år 1939 och nettotomtkostnaderna beräknats med ledning av uppgifter från byggnadslånebyrån om år 1945 gällande byggnadskostnader och hyror. Härvid bör särskilt observeras att de sanerade fastigheternas anskaffningskostnad erhållits genom en kapitalisering av bruttohyresinkomsterna med 8 procent, medan kapitaliseringsprocenten med hänsyn till de finansieringsvillkor m. m. som råda år 1947 är omkring 7 procent. De erhållna saneringskostnaderna skulle med andra ord — om övriga faktorer förhållit sig oförändrade — vara väsentligt lägre än de som här anförts. 1 Det har emellertid sedan 1939 uppenbart skett icke oväsentliga förändringar även i övriga faktorer ehuru man saknar material för att bedöma dessa förändringars storlek. Sålunda torde 1939 års taxeringsvärden ligga väsentligt under de faktiska —- och i många fall även de taxerade — fastighetsvärdena år 1947. Det har därför icke ansetts lämpligt att rubba på de föregående kalkylernas allmänna förutsättningar; den relation mellan hyror och fastighetsvärden som rådde år 1939. Förutsättningarna preciseras utförligt i fortsättningen. Vid kostnadsberäkningarna skola Stockholm och Göteborg behandlas för sig, medan övriga stadssamhällen förts till en grupp. Stockholm. Till utgångspunkt för beräkningen av saneringskostnaderna i Stockholm tages det mest radikala av arkitekternas förslag till sanering av sex kvarter å Östermalm. 1

Exempelvis skulle saneringskostnaden kapitel 5 beräknade. Jfr sid. 115.

i Göteborgsexemplet nedgå till 55 % av den i

238 Enligt detta förslag skall saneringen genomföras i olika etapper. Saneringens omfattning och ekonomiska konsekvenser åskådliggöras i tabellerna 33 och 34. Tabell 33 anger antalet fastigheter och lägenheter i de kvarter, som beröras av saneringen, fördelade på åldersgrupper. De flesta fastigheterna äro byggda före 1900. 12 fastigheter äro byggda efter 1933 och beröras icke av saneringen. Denna tankes genomförd, dels i en rivningsetapp, dels i tre byggnadsetapper avpassade med hänsyn till husens ålder, och så att den första etappen är avslutad omkring 1960, den andra omkring 1980 och den sista ytterligare några årtionden senare. Tabell 33. Stockholm, Östermalm. Antal fastigheter fördelade efter ålder oeh storlek. Etapp

Åldersgrupp

Antal fastigheter

Antal lägenheter

Våningsyta pr lägenhet m2

Lägenheter pr fastighet

1 2 3

—1899 1900—1919 1920—1933 1934—1940

46 26 14 12

1 066 837 313 371

85 87 96 68

23 32 22 31

Tabell 34 redovisar de beräknade saneringskostnaderna. bygga på följande antaganden:

Beräkningarna

1) Den äldre bebyggelsens värde har satts lika med taxeringsvärdet år 1939. 2) Hyror och byggnadskostnader för den nya bebyggelsen ha satts lika med hyrorna och byggnadskostnaderna år 1939. (Hyrorna ha satts till 30—32 kr per m 2 våningsyta och byggnadskostnaderna till 240 kr per m 2 våningsyta. 1 Saneringskalkylen har därefter utförts på följande sätt: Den nya bebyggelsens våningsyta, byggnadskostnader och hyresinkomster ha beräknats. Genom att kapitalisera hyran (efter 8 procent) har uträknats ett nytt taxeringsvärde och den beräknade byggnadskostnaden minus detta taxeringsvärde ger ett nytt markvärde. Skillnaden mellan det beräknade markvärdet och det faktiska taxeringsvärdet anger saneringskostnaden 2 . Den i tabell 34 angivna saneringskostnaden är uppdelad på dels rivningen av gårdsbebyggelsen, dels förluster i samband med fortsatta nybyggnader. Man bör till att börja med särskilja rivningsförluster från övriga förluster. Rivningsförlusterna uppgå till c:a 10*5 milj. eller över 20 procent av det totala, ursprungliga taxeringsvärdet inom området. Det kan givetvis diskuteras, om icke hela detta belopp bör påföras den första etappen som 1

Jmf bilaga 1. I de fall, där markvärdet är större, uppstår alltså vinst, vilken i sådana fall fråndragits övriga saneringsförluster. 2

239 Tabell 34. Den beräknade saneringskostnaden för sex Östermalmskvartcr vid sanering enligt alternativ N. 2

1 Etapp nr

Lägenheter

i

8 Förlust vid rivn. 1 000 kr.

Förlust vid nybyggnad 1 000 kr.

Total förlust 1 000 kr.

Förlust per lägenheter 1 000 kr.

Antal

%

1 2 3

1 066 837 313

48 38 14

5 060 4 010 1 480

1 889 7 094 4 061

6 949 11 104 5 541

6-52 13-27 17-70

Summa

2 216

10 550

13 044

23 594

10-65

Anmärkning: Rivning av gårdsbebyggelsen sker före eller i samband med första etappen. Kostnaden för denna fördelas emellertid lika på samtliga i saneringen deltagande lägenheter, d. v. s. alla lägenheter tillhörande de tre första åldersgrupperna. kostnad; reellt är det ju en utgift, som måste erläggas, utan att någon omedelbar kompensation erhålles i form av nyuppförda byggnader. Det har dock i detta sammanhang ansetts motiverat att fördela kostnaden på samtliga de fastigheter, som ingå i saneringen. Gårdsbebyggelsens åldersfördelning överensstämmer nämligen i stort sett med bebyggelsens åldersfördelning inom etapperna 1—3, och det synes därför rimligt, att man vid den tekniska beräkningen av saneringsförlusten per lägenhet fördelar rivningskostnaderna på de olika etapperna i proportion till antalet lägenheter, som ingå i etappen. Även vid den fortsatta saneringen uppstå förluster huvudsakligen genom minskat markutnyttjande. Av kolumn 5 i tabell 34 framgår att saneringskostnaden vid en o m e d e l b a r och fullständig sanering av dessa kvarter skulle uppgå till c:a 23-6 miljoner, eller över 10 000 kronor per »sanerad» lägenhet. Som kolumn 6 visar är emellertid kostnaden — räknad per lägenhet —• nära nog tre gånger så stor för bebyggelsen från åren 1920—1933, som för bebyggelsen före sekelskiftet. Med hänsyn härtill ha arkitekterna också räknat med att etapperna 2 och 3 böra genomföras senare, då värdet av de fastigheter som skola saneras kan beräknas vara väsentligt lägre, relativt sett, än för närvarande. De i tabell 34 angivna »förlusterna» kunna tas till utgångspunkt för en beräkning av de förluster som skulle uppstå vid en stadsplaneteknisk sanering av bebyggelsen i inre staden. Det är givet att en på detta sätt utförd beräkning endast är avsedd att ange storleksordningen av den förlust som kan tänkas uppstå. Vidare bortses från de speciella förhållanden som äro rådande i citydistrikten. Bostadslägenheterna i Stockholm byggda före år 1940 fördela sig med hänsyn till åldern på följande sätt.

240 Husets byggnadsår

Antal lägenheter

före 1900 1900—1919 1920—1939

55 000 48 000 130 000

Den övervägande delen av lägenheterna i hus byggda före 1900 äro belägna i »inre staden». Totalt fanns i inre staden omkring 165 000 lägenheter år 1942. Om det totala antalet saneringsmogna lägenheter i Stockholm åren 1945—1960 uppskattas till storleksordningen 65 000 och 25 000 av dessa lägenheter förutsättas kunna ersättas genom räntabel sanering eller utdömning, skulle den sanering som icke kan genomföras utan kapitalförlust uppgå till i runt tal 40 000 lägenheter. Vore förlusten per lägenhet lika stor som i Östermalmsfallet skulle den totala kostnaden för en stadsplaneteknisk omreglering av Stockholms nuvarande bostadsbebyggelse kunna uppskattas till c:a 260 miljoner kronor. Därest en del av saneringen — säg 10 000 lägenheter — måste omfatta lägenheter byggda under 1900-talet skulle kostnaderna öka till c a 325 miljoner kronor. Det är alltså sannolikt, att en radikal omgestaltning av bebyggelsen i Stockholm under givna förutsättningar och om man bortser från cityområdena, skulle komma att medföra en förlust i icke räntabla fastighetsvärden på i runt tal 300 miljoner kronor. Som jämförelse kan nämnas, att det taxerade fastighetsvärdet i inre staden år 1939 var av storleksordningen 4 800 miljoner. Vilka förluster som komma att uppstå vid en sanering av bebyggelsen i cityområdena är svårt att beräkna; likaså i vilken utsträckning denna sanering kan ha sådan karaktär att tomtkostnadsbidrag bör utgå. Huruvida den för Östermalm utarbetade kalkylen är representativ även för andra innerstadsdelar är ej heller möjligt att avgöra. De i Östermalmsfallet förutsatta hyrorna för bostadslägenheterna överstiga väsentligt de hyror, som vid saneringen böra uttagas i mindre centrala områden, å andra sidan kan man räkna med att fastighetsvärdena äro högre p å Östermalm än i övriga stadsdelar. Det finns emellertid anledning antaga att under givna förutsättningar den angivna siffran för den sannolika saneringskostnaden i Stockholm, 300 miljoner kronor, ligger i underkant. Göteborg. För Göteborg visar det framlagda förslaget till sanering av en del av stadsdelen Haga omfattande c:a 2 000 lägenheter på en saneringskostnad av c:a 7*9 miljoner kronor. Slås saneringskostnaden ut per lägenhet blir den c:a 3 900 kronor eller avsevärt lägre än i Stockholm. I en utredning av saneringsbehovet i Göteborg, som utförts av arkitekterna Åhrén och Tynelius, uppskattas totala antalet eldstäder i saneringsmogna fastigheter i Göteborg till i runt tal 75 000 vilket motsvarar omkring 35 000 lägenheter. Ungefär 4/io av de saneringsmogna lägenheterna beräknas ligga inom stadsdelar av en karaktär som närmast motsvarar Stock-

241 8

holmsförhållanden, men övriga /to torde utgöras av lägenheter i områden med huvudsaklig trä- och landshövdingehusbebyggelse. Om man utgår från att under tiden 1946—1960 omkring 10 000 lägenheter kunna ersättas genom räntabel sanering och 25 000 genom sanering som fordrar tomtkostnadsbidrag, skulle den totala saneringskostnaden i Göteborg komma att uppgå till i runt tal 125 miljoner kronor. övriga städer. För övriga städer böra saneringskostnaderna bli proportionsvis lägre. Där föreligger icke samma behov av en minskad byggnadsvolym och fastighetsvärdena äro icke så högt uppdrivna. Erfarenheterna från arkitekternas utredningar tyda dock på att saneringen även i de medelstora och mindre städerna komma att vara förenade med avsevärda kostnader. Följande överslagskalkyl kan ge en uppfattning om behovet av tomtkostnadsbidrag. Antages att saneringen i samtliga städer exkl. Stockholm och Göteborg skall komma att omfatta c:a 125 000 lägenheter fram till 1960 och att c:a 50 000 av dessa komma att ersättas genom räntabel sanering, skulle den icke räntabla saneringen omfatta c:a 75 000 lägenheter. Om, som en arbetshypotes, saneringskostnaden per lägenhet sättes till 50 procent av kostnaden i Stockholmsexemplet eller 3 250 kronor 1 skulle den totala kostnaden uppgå till i runt tal 250 miljoner kronor. Sammanfattande synpunkter. De framlagda kunna sammanfattas i följande tablå.

uppskattningarna

Antal »sanerade» lägenheter 1946—60 Summa

Uppskattad kapitalförlust genom saneringen1 milj. kronor

50 000 25 000 75 000

65 000 35 000 125 000

300 125 250

150 000

225 000

675 Orter

Stockholm . . . Göteborg Övriga städer Summa 1

Räntabel sanering

Ej räntabel sanering

15 000 10 000 50 000 75 000

skulle

Vid 1939 års fastighetsvärden och hyror.

Enligt denna kalkyl skulle alltså det i kapitel 5 framlagda saneringsprogrammet omfattande för perioden 1946—60 c:a 225 000 bostadslägenheter med utgångspunkt från år 1939 gällande fastighetsvärden och hyror kunna beräknas medföra en kapitalförlust på c:a 675 miljoner kronor. Av flera skäl bör emellertid denna summa betraktas som en nettosumma när det gäller att beräkna behovet av tomtkostnadsbidrag. Det förefaller således sannolikt att 1939 års taxeringsvärden, som kalkylerna utgått ifrån, i de flesta fall ligga väsentligt under de expropriationsersättningar, som med hänsyn till det nuvarande läget på fastighetsmark1 Denna siffra överensstämmer relativt bra med det i kapitel 7 redovisade »värdet per .lägenhet» för fastigheter byggda före 1900.

16— 617520

nåden kunna komma att utdömas. Vidare har ingen hänsyn tagits till de ersättningar som bli följden av långtidskontrakt, intrång i rörelsen etc. Härtill komma de ökade utgifter som bli en följd av de förutsatta bidragen till kulturhistorisk sanering. Antages att kapitalförlusterna för saneringen av bostadslägenheterna skulle stiga med 20 procent över den ovan beräknade summan av 675 miljoner genom att expropriationsersättningar respektive köpeskillingar, genomgående lågo över 1939 års taxeringsvärden, att det räntabla tomtvärdet i de sanerade fastigheterna blir lägre än vad som förutsatts och att behovet av tomtkostnadsbidrag för sanering av annan bebyggelse än bostäder, skulle uppgå till c:a 100 miljoner kronor, skulle den beräknade kapitalförlusten öka från ovan nämnda 675 miljoner kronor till c:a 900 miljoner kronor. Mot de skäl som tala för att kapitalförlusterna vid saneringen komma att bli högre än vad som här kalkylerats med kunna ställas de skäl som tala för att fastighetsmarknaden i framtiden skall karakteriseras av relativt sett sjunkande värden på äldre, byggnadstekniskt undermåliga fastigheter. Den effektivisering av bostadsinspektionen, som utredningen förutsätter kommer att genomföras, bör påverka utvecklingen i denna riktning. Och om de bostadspolitiska stödåtgärderna medföra en växande lägenhetsreserv i det sämsta bostadsbeståndet böra förutsättningarna för en räntabel sanering förbättras. Det är självfallet icke möjligt att för närvarande uttala sig om hur de här nämnda faktorerna komma att utveckla sig och vilka kapitalförluster som kunna vara förenade med saneringen under 1950-talet. De ovan anförda siffrorna ha endast haft till syfte att visa storleksordningen av de kapitalförluster som kunna beräknas vara förenade med en sanering av given omfattning under nu rådande ekonomiska förutsättningar. Kaikylen är även baserad på de normer för de sanerade stadsområdenas stadsplanetekniska standard och för hyresnivån i de sanerade fastigheterna, som utredningen tidigare uppställt. Det är givet att — övriga faktorer oförändrade — saneringskostnaden skulle kunna väsentligt nedbringas genom att öka exploateringstalet i saneringsområdena och höja hyrorna i de sanerade fastigheterna. Den ekonomiska vinsten av en sådan standardsänkning kan emellertid i hög grad ifrågasättas; på längre sikt måste det sålunda föreligga stora förlustrisker vid investeringar i stadsplaner, som icke äro förstklassiga. För den fortsatta framställningen — och särskilt för utarbetandet av utredningens förslag till finansiering av saneringsverksamheten — har utredningen uppställt följande arbetshypotes. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse kan under åren 1946—1960 beräknas medföra kapitalförluster på i runt tal 800 miljoner kronor, vilka skola täckas med det föreslagna tomtkostnadsbidraget.

11.3 Finansieringen av saneringskostnaderna. Enligt den ovan redovisade kostnadskalkylen, kommer den dirigerade saneringen att kräva stora kapitaltillskott från det allmänna. Sammanställas kostnadsberäkningarna med beräkningarna över saneringsverksamhetens sannolika omfattning, finner man, att för den sanering som bör genomföras fram till 1955, kan behovet av tomtkostnadsbidrag beräknas uppgå till 350 å 400 miljoner kronor eller i genomsnitt 35 å 40 miljoner årligen. Huvuddelen av detta belopp faller emellertid på tiden efter 1950; intill detta år, då saneringen till följd av kvarstående bostadsbrist kan väntas bli obetydlig, är det sannolikt att behovet av tomtkostnadsbidrag kommer att begränsas till högst 50 miljoner. Finansieringen av de kapitalförluster, som uppstå vid saneringen erbjuder en rad svårlösta problem, som hänföra sig, icke så mycket till de allmänna svårigheterna att anskaffa de medel som erfordras, utan framförallt äro koncentrerade till det fördelningspolitiska planet: hur saneringskostnaderna skola fördelas mellan stat och kommun och mellan olika medborgargrupper. Av väsentlig betydelse för valet mellan olika tänkbara finansieringssätt blir således vilka man anser skola bära kapitalförlusten; landets samtliga skattebetalare, skattebetalarna i de orter som beröras av saneringen eller fastighetsägarna i de orter och områden som beröras av saneringen. Dessutom måste valet mellan olika finansieringsformer på ett avgörande sätt påverkas av vilka verkningar det ena eller andra finansieringssättet kan väntas få, dels på hyresmarknaden, dels på kapitalmarknaden överhuvud taget. Till sist måste hänsyn tagas till de fiskaliska och administrativa synpunkterna: vilket finansieringssätt som ter sig mest effektivt och lätthanterligt i förhållande till kostnaderna samt låter sig lättast inordnas i den allmänna finanspolitiken. Problemet om hur kostnaderna för saneringen skall fördelas mellan stat och kommun kan vidare icke helt isoleras från frågan om saneringen skall finansieras genom direkta kapitalsubventioner eller genom lån, genom direkta skatter eller eventuellt genom någon specialskatt. 11.31 F ö r d e l n i n g e n a v s a n e r i n g s k o s t n a d e n p å s t a t o c h kommun. Allmänna synpunkter. För de bostadspolitiska stödåtgärder som hittills lämnats av det allmänna har staten tagit huvudparten av de risker som varit förenade med långivningen och av de kostnader som varit förenade med subventionsverksamheten. En utförlig diskussion om hur ansvaret för bostadsförsörjningen bör fördelas mellan stat och kommun, när det gäller avvägningen mellan de ekonomiska, organisatoriska, planläggande och initiativtagande insatserna har utredningen redan fört i del I.1 Sin uppfattning om den lämpliga ansvars1

Se särskilt del I sid. 505 ff.

fördelningen mellan stat och kommuner sammanfattade utredningen sålunda: »Den ekonomiska bördan av risktagande och subventioner bör bäras av staten. Ekonomiska åtaganden av kommunen böra begränsas till vissa anordningar för att förhindra missbruk vid högbelåning; därutöver böra kommunens eventuella ekonomiska insatser för bostadssubventionering vara en kommunens egen angelägenhet, uttryck för dess självständiga bostadspolitiska strävanden, för vilka inga lagliga hinder böra resas. Den organisatoriska insatsen för bostadspolitiken måste däremot i stor utsträckning vila på kommunerna. För detta ändamål bör å ena sidan administrationen av bostadsärendena i största möjliga mån decentraliseras. Å andra sidan bör förmedling av statliga lån och bidrag för bostadsändamål vara obligatoriska för kommunerna. Vidare bör kommunens skyldighet att, i händelse bostadsförsörjningen inom kommunerna icke är tillfredsställande, vidtaga åtgärder för dess förbättrande fastslås genom lagstiftning. Slutligen bör beträffande större stadssamhällen skyldighet föreligga att uppgöra plan för bostadsförsörjningen.» Utöver den här deklarerade principiella inställningen till frågan om ansvaret för bostadsförsörjningen ger saneringen av stadssamhällenas bebyggelse anledning till en del kompletterande synpunkter. De statliga subventionerna till bostadsförsörjningen ha hittills finansierats skattevägen, och någon annan ordning har ej heller förutsatts för den utbyggnad av bostadssubventionerna som bostadssociala utredningen föreslagit i första delen av slutbetänkandet. De nära till hands liggande skäl som talat för att staten bestritt kostnaderna för hittills beslutade bostadspolitiska subventioner kunna naturligtvis även anföras som stöd för uppfattningen att staten bör svara för de kapitalförluster som uppstå vid saneringen. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse är ett led i den standardhöjande bostadspolitiken, och den har principiellt samma bostadspolitiska innebörd, som den byggnadstekniska upprustningen av landsbygdens bostäder. Betraktas alltså saneringen av landsbygdens bostäder som en statlig angelägenhet bör detta i lika hög grad gälla saneringen av stadssamhällenas bostäder. De bostadssociala subventioner som utredningen föreslagit i del I och som schematiskt kunna sägas innebära, dels ett stöd åt barnfamiljerna, dels ett stöd åt landsbygden, motiverades främst av de brister som ur sociala synpunkter utmärka den allmänna inkomststrukturen. Utredningen konstaterade att de samhälleliga, till väsentlig del befolkningspolitiska mål, som ett sålunda konstruerat subventionssystem var avsett att fullfölja, liksom också de konjunktur- och sysselsättningspolitiska mål, som ge tyngd åt kraven på åtgärder, som befordra standardhöjningen överhuvud, voro av den karaktär att de måste betraktas som statliga angelägenheter. Det torde därför, an-

245 såg utredningen, kunna anses som självklart, att den ekonomiska bördan av dessa subventioner bör bäras av staten. 1 Samma argument som här anförts för en statlig finansiering av allmänna bostadssociala subventioner kunna i stort sett åberopas även när det gäller den ifrågasatta saneringssubventionen, tomtkostnadsbidragen. Att en livlig saneringsverksamhet är nödvändig om nu rådande trångboddhet skall kunna undanröjas har tidigare starkt understrukits i olika sammanhang. Tomtkostnadsbidragen syfta dessutom till att sänka bostadskostnaderna i de sanerade fastigheterna till en i förhållande till den allmänna hyresnivån rimlig nivå; en samordning mellan övriga till sänkta bostadskostnader syftande subventioner och saneringssubventionen är även ur denna synpunkt nödvändig om icke den allmänna bostadspolitiska målsättningen skall gå förlorad. Om de argument som anförts för att staten ekonomiskt svarar för de allmänna bostadssociala subventionerna också gälla för saneringssubventionen finnes för den sistnämnda härutöver argument som speciellt tala för en betydande ekonomisk insats av kommunerna. Man kan här först framhålla att den stadsplanelekniska saneringens omfattning och karaktär huvudsakligen kommer att vara beroende av kommunala initiativ och beslut. Stadsplanerna antagas av de kommunala myndigheterna, låt vara att de skola fastställas av Kungl. Maj:t. Behovet av stadsplaneteknisk sanering varierar väsentligt mellan olika orter, beroende på olika historiska, sociala och ekonomiska betingelser, men också på grund av olika framsynthet hos de kommunala myndigheterna. Genom att den nya stadsplanen utarbetas och antages av kommunen, kommer kommunen att ha ett stort ansvar för hur saneringen genomföres. Det är enligt utredningens mening väsentligt att kommunerna få största möjliga rörelsefrihet vid genomförandet av saneringen. Konsekvensen synes då fordra att kommunerna även få ett betydande ekonomiskt ansvar för hur saneringen utföres. Härmed är icke sagt att graden av statligt inflytande på saneringens utförande skall bestämmas i relation till statens ekonomiska insats. Som närmare skall utvecklas i fortsättningen, bör staten som villkor för sin ekonomiska medverkan inskränka sitt inflytande till en kontroll av att saneringen är tekniskt godtagbar och icke står i strid med de allmänna bostadspolitiska målsättningarna. Till stöd för uppfattningen att kommunerna böra bidraga till bestridande av de kostnader, som äro förenade med finansieringen skulle också kunna anföras att de största saneringskostnaderna kunna beräknas uppstå i de större och medelstora städerna genom den intensiva exploatering som där tillåtits och de höga tomtvärden som råda på dessa orter. Det ligger givetvis nära till hands att ifrågasätta huruvida landsbygdens skattebetalare 1

Del I, sid. 511.

skola bidraga till att bestrida kostnaderna för de större städernas, exempelvis Stockholms, sanering. Utifrån allmänna synpunkter har denna frågeställning redan besvarats ovan. Saneringen är ett led i den allmänna statligt stödda bostadspolitiken. Dessutom är icke saneringsproblemet så koncentrerat till städerna och de större städerna som framställningen i detta betänkande med sin naturliga anknytning till den stadsplanetekniska saneringen kan ge intryck av. Landsbygden och de mindre samhällena ha eller komma att få ett saneringsproblem av liknande karaktär som stadssamhällenas, när de jordbrukspolitiska och sociala kraven på en ändrad lokalisering av bebyggelsen skola förverkligas. Det blir då icke tillräckligt med en bostadspolitik för landsbygden, som gör det möjligt att rusta upp äldre bostäder till godtagbar standard eller att till rimliga tomtkostnader bygga nya billiga bostäder. Det kommer härutöver att fordras en betydande ekonomisk insats för att täcka den förlust i gamla tomt- och fastighetsvärden, som kommer att uppstå i samband med förflyttningen av befolkningen. Dessa problem har det icke funnits anledning att beröra i detta betänkande. Onekligen kunna emellertid i nuvarande läge fördelningspolitiska skäl anföras för att städerna och särskilt de största städerna själva svara för en väsentlig del av de kostnader som sammanhänga med den stadsplanetekniska regleringen av bebyggelsen. Motiveringen vinner naturligtvis i styrka i den mån det blir fråga om att genom saneringen både skapa bättre bostäder och bättre miljöförhållanden. Även om man som nämnts av olika skäl kan finna det lämpligt att ge kommunerna största möjliga rörelsefrihet när det gäller genomförandet av saneringen, kan denna rörelsefrihet icke bli fullständig, den allmänna bostadspolitiska målsättningen får icke gå förlorad. Eller som anförts i annat sammanhang: »Om statsmakterna acceptera en bostadspolitisk målsättning, som baseras på godtagbara socialpolitiska och befolkningspolitiska principer och som går ut på en planmässig höjning av den allmänna bostadsstandarden, i första taget enligt ett program för de närmaste 10 å 15 åren, är det självklart att realiserandet härav icke kan få bero på av den ena eller andra anledningen växlande benägenheten hos kommunerna att förverkliga statsmakternas intentioner.» Sammanfattningsvis skulle man alltså kunna säga, att allmänna social-, konjunktur- och sysselsättningspolitiska skäl tala för att staten skall bära en stor del av de med saneringen förenade kostnaderna och att staten har särskild anledning att tillse att bostadskostnaderna i saneringsområdena bli rimliga. Samtidigt kan hävdas, att saneringens beroende av kommunala initiativ och beslut samt de stora skillnader i behovet av tomtkostnadsbidrag som råda mellan olika kommuner gör en kommunal ekonomisk insats i relation till de lokala saneringskostnaderna och kommunernas ekonomiska bärkraft motiverad.

247 Kompletterar man diskussionen av de allmänna synpunkterna på fördelningen av saneringskostnaden mellan stat och kommun med de mer speciellt finanspolitiska blir frågan mer komplicerad. Även om utredningen icke kunnat ta definitiv ställning till de stats- och kommunalfinansiella möjligheterna att finansiera tomtkostnadsbidragen via de direkta skatterna har utredningen självfallet låtit sig vägleda av en allmän uppfattning om de ekonomiska och politiska förutsättningarna härför. I vad det gäller en s t a t l i g finansiering över driftsbudgeten är det sannolikt att det skulle stöta på vissa svårigheter att placera så stora belopp som erfordras för att täcka hela saneringskostnaden, även om 50—100 miljoner kronor per år i och för sig icke skulle utgöra mer än några få procent av statsutgifterna. I fråga om denna avvägningsfråga kan emellertid, då den huvudsakligen kommer att falla under 1950-talet, icke mycket sägas för närvarande. En k o m m u n a l finansiering av saneringskostnaden — via den kommunala inkomstskatten — skulle i alla de fall där saneringen medförde större medelsbehov stöta på stora praktiska svårigheter. Sannolikt skulle de skillnader i uttaxering mellan olika kommuner, som saneringen skapade, tendera att skärpa de olägenheter, som för närvarande råda i detta avseende. På många håll skulle det i och för sig berättigade önskemålet att hålla utdebiteringen så låg som möjligt säkerligen begränsa anslagen till saneringen. Härutöver riskerar man att kortsynta ekonomiska hänsyn skulle befordra en sanering i sådana stadsplaner och till sådana bostadskostnader att saneringen icke medförde den på längre sikt önskade förbättringen av bostadsförsörjningen. Den av utredningen föreslagna lagen om kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen kan visserligen tänkas stimulera kommunerna till större aktivitet i saneringsfrågan men kommunallagarnas bestämmelser om 2h majoritet för beslut om anslag i vissa fall, måste medföra en naturlig återhållsamhet, när det blir fråga om anslag för en så intressebetonad uppgift som denna. Saneringsprojekten äro dessutom ofta så komplicerade ur stadsplaneteknisk och ekonomisk synpunkt att det fordras ett visst mått av ekonomisk och social framsynthet för att lösa dem. Saneringen riskerar därför att kommunalpolitiskt skjutas undan till förmån för mindre kostnadskrävande utgifter, som ge ett omedelbart, lätt konstaterbart resultat. Om en alltför stor del av de förluster som uppstå vid saneringen lades på kommunerna, kan man alltså frukta, att saneringen blev av väsentligt olika kvalitet på olika orter och att på många håll mer omfattande och kostnadskrävande men ur sociala synpunkter angelägna saneringsföretag endast sällan skulle komma till stånd. Vid diskussioner om hur saneringskostnaden bör fördelas mellan stat och kommun, får man givetvis beakta att därest saneringskostnaderna finansieras via de direkta statsskatterna respektive den kommunala inkomstskatten drabba de icke bara lokalt olika grupper av skattebetalare utan progres-

sionen i statsskatterna betyder även en annan fördelning mellan olika inkomstgrupper. Det kan av flera skäl, icke minst fördelningspolitiska, förefalla naturligt att knyta finansieringen av saneringen helt eller delvis till de f a s t i g h e t e r som direkt eller indirekt beröras av saneringen eller kunna komma att beröras av saneringen. Argument härför kunna hämtas från den teoretiska analysen i kapitel 8 och kunna sammanfattas som följer. Saneringskostnaderna uppstå genom att marknadsvärdet av den faslighet vars bebyggelse skall saneras överstiger det tomtvärde, som den nya bebyggelsen kan förränta. Genom att det allmänna inlöser fastigheten till marknadsvärdet behöver den enskilda fastighetsägaren icke stå någon förlustrisk för den ur marknadssynpunkt förtidiga saneringen. Vidare har fastighetsägaren för närvarande oinskränkta möjligheter att tillgodogöra sig den värdestegring som fastigheten — utöver gjorda investeringar — kan undergå till följd av samhällets åtgärder och utveckling. Sedan länge har diskuterats att överföra åtminstone en del av vad man kallat för »oförtjänt värdestegring» till samhället. Det ter sig naturligtvis särskilt stötande att det allmänna vid förvärv av saneringsfastigheter skall betala ett marknadspris som låter den enskilde tillgodogöra sig hela vinsten av en eventuellt »oförtjänt» värdestegring. Man skulle kunna tänka sig att utnyttja inkomsterna från en sådan markvärdestegringsskatt till att täcka saneringskostnaden. Bortsett från frågan om oförtjänt värdestegring synes man ha anledning räkna med att äldre saneringsmogna hyresfastigheter i regel givit en sådan avkastning under sin livstid att det i fastigheten investerade kapitalet kunnat amorteras ned till det faktiska tomtvärdet eller överhuvudtaget under marknadsvärdet. Ur fördelningspolitisk synpunkt innebära sådana vinster att det skett en inkomstövcrflyttning från bostadskonsumenterna till fastighetsägarna. Därest dessa vinster förekomma relativt allmänt synes det motiverat överväga huruvida icke samtliga fastighetsägare skulle gemensamt svara för de f ö r l u s t e r som uppstå genom att några fastigheter måste saneras innan deras sanering är lönande ur marknadssynpunkt. Praktiskt synes detta lämpligen kunna ske genom alt fastighetsägarna tvingas avsätta en del av de inkomster som motsvara erforderlig avskrivning för att täcka skillnaden mellan en fastighets sociala värde och dess marknadsvärde till en av det allmänna förvaltad avskrivningsfond, vars medel kan användas för att täcka samhällets extraordinära avskrivningsbehov. Tanken på en sådan »socialiserad» avskrivning har ofta framskymtat i saneringsdebatten. Utredningen har ingående dryftat möjligheterna att finansiera saneringen helt eller delvis med några av de här nämnda metoderna. I diskussionen om en värdestegringsskatt har framhållits att samhället genom en sådan skatt, dels skulle förhindra eller minska oförtjänta enskilda vinster, dels få inkomster som täckte eventuella förluster vid markförvärv till fria marknadspriser. 1941 års sakkunniga för värdestegringsskatt uttalade

249 att den av dem föreslagna skatten »kan väntas motverka spekulation i stigande fastighetsvärden och utöva ett stabiliserande inflytande på fastighetsmarknaden». 1 Enligt de sakkunniga skulle skatten utgöra 50 % av en på visst sätt fixerad oförtjänt värdestegring. Bostadssociala utredningen, som överhuvudtaget anser det tveksamt huruvida man genom en värdestegringsskatt kan nå det i citatet angivna syftet, finner det icke lämpligt att anknyta finansieringen av saneringskostnaderna till frågan om införande av en värdestegringsskatt å fastighet. Dels därför att hela frågan om en markvärdestegringsskatt är så komplicerad, att den trots ett långvarigt och tidvis mycket intensivt utredningsarbete icke kunnat bringas till någon lösning, dels därför att en sådan skatt sannolikt skulle bli en alltför otillräcklig och osäker inkomstkälla för att täcka de utgifter det här är fråga om.2 Skälen för att införa en »avskrivningsavgift» som gör det möjligt att »poola» de förluster som uppstå vid saneringen med de vinster som uppstå när fastighetsvärdena bli högre än vad som förutsattes i amorteringsplanerna finner däremot utredningen värda ett mer ingående övervägande. Det ligger till sist nära till hands att föreslå att en del av saneringskostnaden finansieras l å n e v ä g e n och betalas under en längre tidsperiod. Dels kan den sanering, som planerats under de närmaste femton åren betraktas som relativt sett mycket omfattande, den är delvis en följd av den obetydliga saneringsverksamhet, som ägt rum under senare år, dels kunna de stora saneringskostnaderna betraktas som en engångsföreteelse. Om de förslag utredningen i fortsättningen framlägger vinna beaktande, skulle möjligheter skapas för successiv förnyelse av bostadsbeståndet utan särskilda, större, ekonomiska insatser från det allmänna. Efter denna allmänna inventering av olika tänkbara finansieringsalternativ skall utredningen närmare redogöra för sina förslag. 11.32 S t a t e n s a n d e l a v

saneringskostnaderna.

11.321 S t a t l i g t s a n e r i n g s b i d r a g . Utredningen har funnit, att vid saneringen av fastigheter, som inrymma bostadslägenheter, bör staten genom ett saneringsbidrag svara för en del av saneringskostnaderna. Bidraget skulle förslagsvis utgå med 20 kronor per m2 bostadslägenhetsyta, dock högst 1/i av totala tomtkostnadsbidraget för en saneringsenhet. Då det ännu saknas erfarenheter om saneringskostnadens storlek är det ovan nämnda beloppet 20 kronor per m2 lägenhetsyta endast avsett att gälla, till dess praktiska erfarenheter vunnits om bidragsbehovet. Det statliga stödet till den stadsplanetekniska saneringen är främst mo1 S. O. U. 1942:39. Betänkande med förslag till förordning om värdestegringsskatt å fastighet sid. 86. 1 Beträffande detta problem se även motion nr 449 i andra kammaren år 1945 av hr Nilsson i Stockholm m. fl. angående utredning om samhällsplanering och samhällets behov av att bestämma markens användning.

tiverat av bostadssociala skäl. Genom saneringen undanröjes undermåliga bostäder och upprensas ur sociala synpunkter olämpliga bostadsmiljöer. Det blir ett naturligt led i den statliga bostadspolitiken att möjliggöra rimliga hyror i de nya bostäder som tillkomma i samband med saneringen. Staten bör därför stå för en del av tomtkostnadsbidragen. I de fall där en sanering av ett stadsområde huvudsakligen motiveras med trafiktekniska skäl eller avser kommersiella byggnader och det befinnes lämpligt att det allmänna påtar sig den förlust, som uppstår vid saneringen, är det däremot utredningens uppfattning att saneringskostnaderna bör helt bestridas av kommunen. Erfarenheterna från tilläggslåneverksamheten under krigsåren lära, att ett statligt bidrag med hyressänkande syfte om möjligt bör utformas så att det ger utrymme för de lokala variationer i hyresnivån, som betingas av olikheter i bostädernas kvalitativa standard, läge och byggnadskostnader. Dessa skäl tala för ett fast bidrag. För att det fasta bidraget icke skall missbrukas utan komma konsumenterna till godo fordras dock en effektiv kontroll av byggnadskostnader och hyror. Denna kontroll bör i huvudsak ombesörjas av de kommunala organen eller inskränkas till den kontroll, som kan ske i samband med beviljandet av statliga lån. Kommunerna böra också inom vissa, relativt vida gränser svara för tomtprissättningen och fastställandet av hyror för lokaler. Det centrala statliga organet har endast att kontrollera, att hyresnivån i de bostäder, för vilka bidrag beviljas, icke är orimligt hög, d. v. s. att hyrorna svara mot den faktiska tomtkostnaden och rimliga byggnadskostnader. Genom ett fast bidrag av denna karaktär möjliggöres en effektiv konkurrens mellan olika företag och minskas olägenheterna av en central bidragsprövning. Att beloppet fixeras på sätt som föreslagits innebär att dyrbara saneringsföretag — där statsbidraget icke når upp till en fjärdedel av saneringskostnaderna — få relativt mindre statligt stöd än sådana företag, som kunna genomföras utan större kostnader. Detta bör enligt utredningens mening stimulera kommunerna till att inrikta saneringsverksamheten på de minst kostnadskrävande objekten varigenom man bör kunna få en viss balans mellan kvalitetssynpunkter och kostnadssynpunkter. Det betyder vidare, att till saneringar för gaturegleringar och för ren citybebyggelse — exempelvis Nedre Norrmalm i Stockholm — icke kommer att utgå något eller endast obetydligt statligt saneringsbidrag. På mindre orter torde, om det statliga bidraget fixeras till det belopp, som här föreslagits, vid sanering av rena bostadsområden statsbidraget komma att uppgå till det maximala beloppet en fjärdedel av tomtkostnadsbidraget, medan det mindre ofta blir möjligt att få så stor del av kostnaderna täckta med statsbidrag vid de större städernas dyrbara saneringsprojekt. Bidragets utformning kommer alltså sannolikt att i praktiken innebära ett relativt sett något större stöd åt de

251 mindre städerna än åt de större och därigenom också på ett naturligt men schematiskt sätt bli behovsgraderat. Som exemplifiering skall utredningen nedan redovisa, hur det statliga saneringsbidraget skulle utmätas i de ovan framlagda saneringsexemplen. I Stockholmsfallet skulle tomtkostnadsbidraget fördelas, så som framgår av nedanstående tablå. »Alt N»

»Alt T i»

Saneringskostnad (inkl. all utrivning) milj. kr. 21-2 Våningsyta, bostäder m2 120 120 Statsbidrag a 20 kr/m 2 per bostadsvåningsyta milj. kr. 2-4 Statsbidrag i % av total saneringskostnad (tomtkostnadsbidrag) % 11-3

20-0 131 890 2-6 13-0

I alternativ N skulle statsbidraget bli 2-4 milj. eller 11-3 % av totalkostnaden och i alternativ T 1 2-6 milj. eller 13-0 % av totalförlusten. För den föreslagna saneringen av stadsdelen Haga i Göteborg anger en motsvarande kalkyl att våningsytan i den nya bebyggelsen totalt skulle komma att uppgå till 95 800 m2, varav approximativt 79 % bostäder. Saneringsbidraget skulle i detta fall uppgå till 1*S miljoner kronor och motsvara 19-2 % av det erforderliga tomtkostnadsbidraget. För Gävle är det svårare att göra en överslagskalkyl. Den i bilaga 1 angivna saneringskostnaden 10 miljoner kronor omfattar hela husbeståndet, alltså även sådana fastigheter, vars sanerande ligger långt fram i tiden. Den genomsnittliga saneringskostnaden blir därför relativt hög (146 kr/m2 våningsyta). Statsbidragets storlek och relativa andel av saneringskostnaderna framgår av nedanstående data och kalkyl. Saneringskostnad Våningsyta totalt därav bostäder, ca Bostadsyta i procent av totalyta

10-6 milj. kr. 69 900 m2 34 000 m2 50 %

Ett statligt saneringsbidrag å 20 kr/m2 bostadsvåningsyta skulle i detta fall totalt komma att uppgå till 600 000 kronor, vilket endast motsvarar 6-4 % av den totala saneringskostnaden. Utväljas de äldsta och sämsta husen inom området, blir den relativa kostnaden ca 60 kronor per m2 eller omkring 40 % av den här angivna, för samtliga fastigheter genomsnittliga kostnaden. Under förutsättning att även i detta fall bostadsytan blir ca hälften av totalytan, kommer en subvention av 20 kr/m 2 bostadsvåningsyta att utgöra ca 15 % av den totala saneringskostnaden. I Hålsingborgsfallet skulle saneringskostnaden i första och andra etapperna fördelas på stat och kommun enligt följande uppställning (jfr kap. 5, sid. 124).

252 Etapp 1 Etapp 2

Saneringskostnad Våningsyta enligt planen Därav bostäder och kontor Därav bostäder ca Statsbidrag å 20 kr/m 2 bostadsvåningsyta Statsbidrag i % av totala saneringskostnaden . . . .

1 000 kr. m2 m2 m2 1 000 kr. %

474 11960 7 159 3 600 72 15-1

1 166 8 440 4 588 2 300 46 3'9

Här har man alltså antagit, att bostäderna komma att fylla omkring hälften av den för bostäder eller kontor lämpliga ytan. Det kommer emellertid att vara ekonomiskt fördelaktigt för kommunen att inreda mycket bostäder i den nya bebyggelsen. Om exempelvis saneringsplanen skulle genomföras med enbart bostäder i de övre våningarna, skulle ett bidrag av 20 kronor per m 2 i första etappen komma att uppgå till 30 % och alltså maximeringsregeln träda i funktion. I andra etappen skulle statsbidraget icke komma att uppgå till mer än 8 % av saneringskostnaden. Då denna etapp är avsedd att genomföras vid en senare tidpunkt, när den äldre bebyggelsen relativt sjunkit i värde, är det rimligt att statsbidraget nu blir så obetydligt, att det icke stimulerar till en omedelbar sanering. Vad till sist gäller Eskilstunafallet h a r någon fullständig kalkyl icke genomförts. För tre tomter inom de kvarter, där industri icke får förekomma, har saneringskostnaden angivits till 473 000 kronor. Tomterna föreslås nybyggda med enbart bostäder och statsbidraget skulle då komma att uppgå till 80 160 kronor, vilket motsvarar 17 % av den totala saneringskostnaden. På grundval av dessa exempel och efter allmänna överväganden har utredningen stannat för att föreslå, att saneringsbidraget tills vidare fixeras till 20 kronor per m 2 bostadsvåningsyta. Statsbidraget skall vidare i regel endast kunna utgå för saneringsföretag, som genomföras av kommun eller av allmännyttigt företag. Detta är motiverat av svårigheterna att kalkylera det framtida värdet av den sanerade fastigheten. Denna fråga diskuteras även i kapitel 14.* 11.322 B i d r a g t i l l k u l t u r h i s t o r i s k s a n e r i n g . 2 Utredningen har ovan föreslagit, att statligt saneringsbidrag må kunna utgå för bostadslägenheter och till saneringsföretag, som stå under kommunal kontroll, men vill här föreslå, att ett undantag göres i fråga om sådana kulturhistoriska byggnader, där riksantikvarieämbetet förordar, alt statligt saneringsbidrag bör utgå. För sanering av sådan byggnad må således saneringsbidrag kunna utgå med 20 kronor per m 2 våningsyta oavsett om den användes till bostäder eller för annat ändamål dock högst 1U av tomtkostnadsbidragen, och bidraget bör kunna lämnas även i de fall, där fastigheten äges av enskilt företag eller av enskild person. Villkor bör i sistnämnda fall vara 1 Kap. 14, sid. 325. » Jfr kap. 6, sid. 137 ovan.

att vederbörande ägare medger att för fastigheten utfärdas skyddsföreskrifter i enlighet med lagen av den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Härutöver torde det vara önskvärt, att riksantikvarien får förfoga över ett särskilt anslag för bestridandet av den del av tomtkostnadsbidragen, vilket icke skall finansieras med det ovan nämnda saneringsbidraget. Medel från detta anslag bör riksantikvarien få ta i anspråk för att »rädda» byggnader eller stadsmiljöer som ha ett särskilt kulturhistoriskt värde och där ägaren icke är villig alt själv genomföra saneringen, om han endast får 1/i av saneringskostnaderna täckta. I sådana fall bör dock den kulturhistoriskt värdefulla byggnaden exproprieras och förvaltas av statlig eller kommunal myndighet. Utredningen föreslår därför att som extra bidrag för kulturhistorisk sanering anvisas ett anslag på 1 miljon kronor. 11.323 F l y t t n i n g s b i d r a g å t i n d u s t r i e r m. m. Till de mest svårlösta saneringsproblemen måste räknas de fall då saneringen ställer krav på flyttning av industrier. En flyttning av en industri är i regel mycket kostsam och företages endast när väsentliga utvidgningar eller driftsanläggningar medföra behov av nya lokaler. Om det av industrien disponerade markområdet varken till läge, storlek eller sin allmänna karaktär är idealiskt för industrien kan det emellertid vara rationellt att i samband med en investering i nybyggnader eller ombyggnader flytta industrien till ett bättre område. I de fall där en flyttning av en industri är angelägen ur stadsplanesynpunkt och där en flyttning skulle vara företagsekonomiskt fördelaktigt — eller åtminstone inte ofördelaktig — för industrien bör kommunerna genom bidrag till flyttningskostnaderna kunna stimulera industrien att flytta. Ofta kan säkerligen ett företag anse ekonomiska skäl i och för sig tala för en flyttning av fabriksanläggningar och dylikt till ett nytt område, men finner vid en avvägning, att fördelarna av en flyttning icke uppväga de därmed förenade kostnaderna. Ibland kan givetvis den ekonomiska marginal som avhåller företaget från att flytta vara ganska liten. Det är sannolikt att kommunerna i sådana icke sällsynta gränsfall genom en begränsad ekonomisk insats skulle kunna åstadkomma en omlokalisering av ett industriföretag, som på längre sikt skulle te sig fördelaktig för bägge parter. Kommunens insats kan tänkas ske i många olika former. Kommunen kan erbjuda industriföretaget ny tomtmark på förmånliga villkor, den kan inköpa det gamla industriområdet med där befintliga anläggningar till en kostnad, som icke kan förräntas om anläggningarna skola rivas eller disponeras för andra ändamål, den kan till sist till en del ersätta de förluster som uppstå genom att en flyttning innebär dyrbara driftsavbrott för en industri. Det är givet att en kapitalsubvention till ett industriföretag i stadsplane-

254 reglerande syfte kan vara lika önskvärd och motiverad ur samhällets synpunkt, som en subvention till inköp av en bostadsfastighet, som skall rivas för att bereda plats för en gata eller en lekplats. Enligt utredningens uppfattning bör emellertid kapitalsubventioner till industrier i syfte att finansiera en stadsplanetekniskt önskad flyttning icke kunna täckas med saneringsbidrag. Utredningen föreslår att kommunerna skola kunna erhålla e t t s ä r s k i l t s t a t s b i d r a g för sådana subventioner. Statsbidraget bör förslagsvis utgöra 50 % av den nettoförlust som kommunen åsamkas genom industriföretagets flyttning, men skall i ömmande fall kunna höjas till 75 % av förlusten. Bidraget skall efter ansökan av kommunen och prövning av det centrala saneringsorganet beviljas av Kungl. Maj:t. Vid prövningen skall hänsyn tagas till, om flyttningen av den industri till vilket bidraget skall utgå kan anses synnerligen angelägen ur stadsplaneteknisk synpunkt, till huruvida den ekonomiska insatsen för samhällets del kan anses motsvaras av de fördelar som stå att vinna, samt till skäligheten i den ekonomiska uppgörelsen mellan industrien och kommunen. Behovet av sådana flyttningsbidrag är svårt att överblicka och enligt utredningens mening bör verksamheten tills vidare helt ha försökskaraktär. Behov av medel kan emellertid icke väntas uppstå förrän saneringen får större omfattning; utredningen finner därför icke anledning att nu föreslå ett anslag för detta ändamål. 11.324 S a n e r i n g s l å n . I de fall kommunerna vilja finansiera de kommunala saneringsbidragen lånevägen har utredningen ansett det lämpligt att de erhålla möjlighet att centralt och under enhetliga villkor upplåna medel av staten. Det centrala bostadspolitiska organet bör därför få rättighet och möjlighet att efter framställning av kommunen bevilja statliga saneringslån för täckande av kommunala saneringskostnader. Saneringslånen böra löpa med 3 procents ränta och amorteras med en femtiondedel årligen. Vid avpassandet av amorteringstiden har utredningen tagit hänsyn till dels möjligheterna att medelst den avskrivningsavgift som nedan föreslås finansiera det erforderliga medelsbehovet, dels till vad som med hänsyn till en bostadsfastighets genomsnittliga »livslängd» kan anses rimligt. Amorteringstiden bör också bedömas mot bakgrunden av de förslag till ökade möjligheter för det allmänna alt ingripa mot äldre undermåliga fastigheter, som utredningen föreslår. Då lånens förräntning och amortering i fortsättningen icke har någon anknytning till det saneringsförelag för vilket det beviljas, skulle det emellertid vara administrativt ohanterligt att handskas med ett särskilt lån för varje saneringsenhet, som erhåller saneringsbidrag. Kommunernas saneringslån bör därför närmast ha karaktären av en löpande saneringskredit hos det centrala bostadspolitiska organet, som justeras efterhand som behovet av lånemedel uppträder. Saneringslånen skola i första hand beviljas för att bekosta den kommu-

nala andelen av tomtkostnadsbidragen i samband med saneringen av sådana bostadsområden, där statligt saneringsbidrag kan utgå. Härutöver bör saneringslån kunna utgå för att bestrida kommunala subventioner i form av tomtkostnadsbidrag i alla de fall, där kommunen anser ett bidrag befogat, oberoende av om saneringen genomföres av kommunalt allmännyttigt eller enskilt företag och oberoende av om saneringen avser att förbättra bostadsförhållanden, att uppföra allmänna anläggningar eller dylikt. Beträffande principerna för utmätande av tomtkostnadsbidrag respektive saneringslån i de senare fallen vill bostadssociala utredningen endast anföra vissa allmänna synpunkter. 11.33 K o m m u n e r n a s

andel

av

saneringskostnaderna.

Kommunerna skola enligt utredningens förslag bestrida huvuddelen av saneringskostnaderna. Kommunerna böra givetvis ha frihet att ordna finansieringen av sina bidrag på det sätt de finna lämpligast. Som nämnts tänker sig emellertid utredningen att kommunerna i regel skola finansiera sin andel av tomtkostnadsbidragen med särskilda statliga lån — saneringslån — och att dessa lån skola förräntas och amorteras med medel, som inflyta till en kommunal saneringsfond genom en särskild avgift å inom kommunen belägna fastigheter. I den utsträckning det är möjligt bör naturligtvis kommunerna kunna direkt bestrida saneringskostnaderna med medel från saneringsfonden. Om en kommun föredrar att finansiera saneringen med skattemedel — direkt eller genom lån — bör den givetvis även vara oförhindrad härtill. 11.331 A v s k r i v n i n g s a v g i f t e n . Utredningen skall först diskutera hur den tänkt sig att den föreslagna avskrivningsavgiften skall utformas samt de fastighetsekonomiska och sociala konsekvenser avgiften kan väntas få. Dessa problem äro i sin tur beroende av hur stora belopp, som erfordras och som lämpligen kunna indrivas genom en avskrivningsavgift. För att belysa denna fråga ha siffrorna i tabell 35 sammanställts. Tabellen ger en uppfattning om hur taxeringsvärdet å annan fastighet 1942 förhåller sig till folkmängd och bostadsbestånd i städer av olika storlek. Material saknas för en jämförelse mellan taxeringsvärdet för de allra äldsta, saneringsmogna fastigheterna i olika städer. A priori finns dock anledning antaga, att de redovisade fastighetsvärdena för de olika städerna och ortsgrupperna äro positivt korrelerade med behovet av tomtkostnadsbidrag. Det har ej heller varit möjligt att i tabellen skilja mellan taxeringsvärdet av bostadsfastigheter och andra fastigheter. Tabellens siffror visa, att medan folkmängden i Stockholm år 1942 var omkring 24 % av folkmängden i städerna, uppgick taxeringsvärdet av annan fastighet i huvudstaden till ca 38 % av taxeringsvärdet i samtliga städer. Det är främst det stora inslaget i Stockholm av till höga belopp värderade affärs-

256 Tabell 3 5 . Taxeringsvärdet av a n n a n fastighet i relation till f o l k m ä n g d o c h b o s t a d s bestånd i städer a v olika storlek. Å r 1 9 4 2 . Antal D ä r a v I % Tax. värde Tax. å »annan» värde bostadsFolkmängd fastighet per in- lägen- 1-fam.- 2-fam.- 3 el. fl, 1942, vånare, heter, fam.hus hus 1 000 kr. kronor 1939 hus

S t ä d e r

Absoluta tal. Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Städer m. 30 000—50 000 inv. » » 10 000—30 000 » » » under 10 000 » Samtliga städer

5 035 231 8 200 202 205 4-3 1 1 604 435 5 610 90 612 4-5 802 701 5 020 52 813 7-7 323 655 4 500 23 230 6-7 292 282 4 620 20 260 11-9 244 809 4 350 16 477 6-7 1 483 832 4 170 87 951 6-6 2 217 207 4 090 173 976 13-2 1 274 097 3 550 298 106 25-7

3-61 4-9 8-0 10-5 12-2 12-3 14-4 21-8 31-4

92-li 90-6 84-3 82-8 75-9 81-0 79-0 650 42-9

965 630 13-2

17-3

69-5

2 508 091 13 278 249

Relativa tal. Stockholm Göteborg Malmö Övr. städer m. över 30 000 inv. . . • » » 30 000—50 000 inv. » » » 10 000—30 000 » » » » under 10 000 » Summa 1

613 754 285 846 159 803 71947 63 209 56 307 355 420 542 682 359 123

24-5 11-4 6-4 7-6 14-2 21-6 14-3

37-9 12-1 60 6-5 11-2 16-7 9-6

—

20-9 9-4 5-5 6-2 9-1 18-0 30-9

6-8 3-2 3-2 4-0 4-6 18-0 60-2

4-4 2-7 2-5 4-2 7-6 22-6 56-0

27-9 12-2 6-6 7-1 10-4 16-8 19-0

100 Approximativ uppskattning med ledning a v 1935 års siffror.

byggnader som här ger utslag men är även ett uttryck för de uppdrivna markvärdena i huvudstaden. De relativt sett höga fastighetsvärdena i Stockholm återspeglas även i den kolumn, som anger taxeringsvärde per invånare. 1 Detta värde är för Stockholm i runt tal dubbelt så högt som i de små och medelstora städerna. Antages att en avskrivningsavgift utgick i relation till taxeringsvärdet å annan fastighet och vore likformig för samtliga städer skulle storstäderna, som beräknats ha relativt större saneringsförluster än övriga städer, också få relativt sett större inkomster från avskrivningsavgiften. Tabellsiffrorna kunna utnyttjas för en exemplifierande kalkyl över hur stor avskrivningsavgift som skulle behöva uttagas — i genomsnitt i relation till taxeringsvärdet — för att de väntade saneringskostnaderna skulle kunna förräntas och amorteras. Tages som exempel städerna Göteborg, Norrköping och Härnösand, och antages tills vidare att en avskrivningsavgift uttages å det taxeringsvärde för annan fastighet som redovisades år 1942, erhålles följande enkla tablå över de årliga inkomsterna, vid avgifter varierande mellan 0-01 och 1-0 procent av taxeringsvärdet. 1 Detta jämförelseled är i och för sig givetvis icke så lyckligt men ger en uppfattning om den ungefärliga skillnaden i fastighetsvärden. Statistiskt har icke varit möjligt a t t utan vidare få e t t mer korrekt jämförelseled.

257 Ärlig

inkomst

kronor

Avskrivningsavgift 1 % av taxeringsvärdet

Göteborg

Norrköping

Härnösand

1 0-5 0-1 0-05 0-01

16 044 300 8 022 100 1 604 400 802 200 160 400

3 236 500 1 618 200 323 600 161 800 32 400

443 300 221 600 44 300 22100 4 400

Det belopp som erhålles vid en så obetydlig avskrivningsavgift som 0*01 procent av taxeringsvärdet å annan fastighet skulle uppgå till 160 000 kronor per år i Göteborg, 32 000 kronor i Norrköping och drygt 4 000 kronor i Härnösand. Räknat efter 3 % ränta kunna dessa belopp förränta lån på 5*3 miljoner, 1*1 miljoner respektive 147 000 kronor, ökas avskrivningsavgiften till 0-l procent av taxeringsvärdet, skulle de årliga inkomsterna 1 604 000 respektive 324 000 kronor för Göteborg och Norrköping vid 3 procent ränta kunna förränta så pass betydande belopp som 53 respektive 11 miljoner kronor. För Härnösand skulle den löpande årliga inkomsten av avskrivningsavgiften i detta fall bli av så pass betydande storleksordning som 44 000 kronor. De årliga inkomsterna från en sådan avskrivningsavgift bli dock relativt blygsamma i jämförelse med de inkomster som erhållas genom den allmänna kommunalskatten. Men de utgöra ett årligt medelstillskott, som i det långa loppet kan ge icke oväsentliga bidrag till rekonstruktionen av städernas bebyggelse. För mindre orter bli emellertid inkomsterna av avskrivningsavgiften mycket begränsade så länge avgiften är låg, om den exempelvis icke sättes högre än 01 procent av fastighetsvärdet. Skulle antalet fastigheter på vilka avgiften kan uttagas begränsas på något sätt och inkomsterna av avgiften därigenom bli ännu mindre än här förutsatts, kan det framstå som meningslöst att lägga en särskild avskrivningsavgift å fastigheterna. I Härnösandsfallet ovan är det uppenbart, att en avgift under 0.05 % ger så pass litet, att det knappast kan vara motiverat att uttaga den.1 En kalkyl över saneringens kostnader och finansiering perioden 1946—60 täckande samtliga tätorter redovisas i tabell 36. Kalkylen är mycket approximativ och avser endast att grovt ange relationen mellan de diskuterade faktorerna. Det ovan redovisade fastighetsvärdet 13"0 miljarder har tagits till utgångspunkt för beräkningarna. Denna summa har sedan framskrivits under hänsynstagande till dels nyproduktionen — som förutsatts ha ett värde av ca 3-0 miljarder per femårsperiod — dels till att värdet av det gamla bostadsbeståndet minskas genom den förutsatta rivningen och genom att fastighetsbeståndet åldras. Den erforderliga avskrivningsavgiften har därefter be1 En ökning av stadens utgifter med 22 000 kronor torde uttagen å den allmänna kommunalskatten höja debiteringen med 10 å 15 öre.

17—617620

258 Tabell 36. Approximativ kalkyl över saneringens kostnader och finansiering åren 1945—60. 1

Ar

1946—50 1951—55 1956—60

3 Av kommuLöpande Total nerna upplånat sanerings- saneringskapital, kostnad, kostnad, milj. kr. 3 / av 4 milj. kr. milj. kr. kol. 3

50 300 450

50 350 800

6 Arl. annuitet vid periodens slut, milj. kr.

Beräknat fastighetsvärde, milj. kr.

37-5 262-5 600-0

3%

5%

1-12 7-88 18-0

1-87 13-12 30-00

18 000 20 500 23 000

8 Erforderlig avskrivningsavgift i % av fastighetsvärdet 3%

5%

0-006 0-038 0-078

o-oio 0-064 0-130

räknats dels under förutsättning att den skall förränta upplånade medel till 3 %, dels under förutsättning att den skall förränta och avskriva upplånade medel genom en annuitet av 5 procent. Om saneringen bestrids med upplånade medel skulle alltså enligt denna överslagskalkyl, under förutsättning att ingen avskrivning ägde r u m och medlen förräntades efter 3 %, erfordras en avskrivningsavgift, som, om den omfattade alla fastigheter år 1950 uppgick till ca 0-01 % av taxeringsvärdet och år 1960 till ca 0-08 % av taxeringsvärdet. Frågan om det av skattetekniska skäl kan vara rimligt och lämpligt alt belasta fastigheterna med en sådan avgift som här skisserats är svår att besvara. Mot den nuvarande fastighetsskatten kunna allvarliga principiella invändningar resas. Kommunalskatteberedningen framhöll sålunda i sitt år 1942 avgivna betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen: »Beträffande den nuvarande formen för fastigheternas särskilda belastning, den s. k. garantiskatten måste erkännas att denna icke fördelar bördan mellan fastighetsägarna på ett rationellt och rättvist sätt.» 1 Härtill vill utredningen anmärka att den finner den nuvarande beskattningen av fastighet ur bostadssociala och fördelningspolitiska synpunkter mindre väl motiverad. Utredningen har dock icke ansett sig kunna ta ställning till det komplicerade skattetekniska och finanspolitiska problem, som den nuvarande fastighetsbeskattningen utgör. De principiella invändningar, som utifrån olika synpunkter kunna resas mot den nuvarande fastighetsbeskattningen, drabba emellertid icke en differentierad avskrivningsavgift av den typ som utredningen föreslår. Kommunalskatteberedningen har förordat att all progressiv beskattning liksom den särskilda skattekraft, som kan tagas i anspråk genom speciella skatter bör vara förbehållen staten. »1 den mån kommunerna hava kostnader för anordningar som i särskild grad komma vissa kommunmedlemmar till godo 1

S. O. U. 1942:34 sid 39.

259 böra kommunerna beredas gottgörelse därför genom kommunala avgifter »x »Om fastigheterna, särskilt i kommuner av samhällskaraktär, kunna hava en viss mernytta av kommunens anordningar, torde kommunerna i allmänhet bereda sig gottgörelse därför genom kommunala avgifter eller på annat sätt.» 2 Utredningen har tidigare anfört de argument som tala för att fastighetsägarna genom en avskrivningsavgift bidraga till täckande av saneringskostnaderna. Här skall härutöver endast påpekas den försäkring mot tillfälliga värdeförluster genom störningar å fastighetsmarknaden, som en efter sunda linjer bedriven saneringsverksamhet utgör för den enskilda fastighetsägaren. Genom en aktiv bostadspolitik hålles fastighetsmarknaden i balans och möjliggöres en säkrare avkastning från fastigheten under fastighetens livstid. Det synes ur här berörda synpunkter också rimligt att avskrivningsavgiften avpassas efter fastighetens ålder så att en större avgift pålägges de fastigheter som utnyttjats länge och kunnat avskrivas helt eller till en större del. Avskrivningsavgiften för en fastighet skulle således kunna sägas vara en allmän intresseavgift för fastighetsägarna av i stort sett samma karaktär som den skogsvårdsavgift som uttages av skogsägarna. Inkomsterna av skogsvårdsavgiften fördelas mellan landets skogsvårdsstyrelser. Om avskrivningsavgiften motiveras med att fastighetsägarna böra bära en del av de med saneringen förenade kostnaderna är det av betydelse att avgiften icke av fastighetsägarna kan övervältras på hyresgästerna, alternativt icke verka fördyrande på bostadskostnaderna (i jämförelse med hur dessa skulle utveckla sig på en m a r k n a d där avskrivningsavgiften saknades). Detta incidensproblem är helt avhängigt av avskrivningsavgiftens storlek och allmänna utformning. Utredningen vill i detta sammanhang understryka att genom den socialiserade avskrivningen få bostadskonsumenterna garanti för att de medel som på detta sätt inbetalas komma samhället till godo och utnyttjas för att sanera bostadsförhållandena. I den mån avskrivningsavgiften övervältras på hyrorna, kan detta effektivt motverkas av det allmänna låneoch subventionsprogrammet. I de fall där saneringsavgiften medför en hyresökning, därför att hyran tidigare icke inkluderat ordnad avskrivning, måste hyresökningen betraktas som nödvändig; det kan icke hjälpas, att det blir dyrare att bo, när samhället föreskriver att en ordnad avskrivning skall läggas till övriga fastighetskostnader. Antages emellertid att avskrivningsavgiften skulle helt slå igenom på bostadskostnaderna skulle, om hyresinkomsterna utgöra 8 % av fastighetsvärdet, en avskrivningsavgift motsvarande 0*1 % av fastighetens taxeringsvärde betyda en hyresökning på 1-25 % eller för en tvårumslägenhet, som kostar 1 200 kronor, ca 15 kronor. Kan m a n alltså laborera med mycket små avskrivningsavgifter, säg omkring eller under 0 - l %, bli deras inverkan på 1

a. a. sid. 41.

a. a. sid. 82.

bostadskostnaderna så obetydliga, att de icke — om andra fördelar stå att vinna — synas böra tillmätas en avgörande betydelse. Det kan dock synas inkonsekvent att å ena sidan genom förmånliga kreditvillkor söka sänka fastighetsomkostnaderna till lägsta möjliga, och å andra sidan öka fastighetsomkostnaderna genom en särskild avgift. En sådan invändning förlorar emellertid i betydelse i samma mån man kan göra gällande att avskrivningsavgiften reellt icke kommer att påverka bostadskostnaden. Är det då ur fastighetsekonomiska synpunkter möjligt att ta ut en avskrivningsavgift av angiven storleksordning utan att en hyresökning blir följden? Det belopp det här är fråga om utgör en så obetydlig del av de belopp, som överhuvudtaget disponeras för avskrivningsändamål, att deras inlemmande i avskrivningsvillkoren för statliga lån så att de icke resultera i högre bostadskostnader icke erbjuder några praktiska svårigheter. Den här diskuterade avskrivningsavgiften skall i några exempel ställas i relation till gällande finansieringsvillkor för bostadsfastigheter. Den bedömning av bostadsfastigheternas livslängd, som sker vid fastighetskreditgivningen, utgår från att fastigheterna äga en relativt begränsad livslängd och att deras värde kommer att successivt avtaga. Det ligger i fastighetsfinansieringens natur, att den måste baseras på en mycket försiktig bedömning av fastighetens livslängd och framtida avkastning. Enligt de villkor för erhållande av statligt stöd vid produktion av bostäder, som gällt fram till 1/7 1946, skulle således sekundär- och tertiärlånet, som tillsammans vanligen täcka ca 35 % av fastighetens totala värde, vara amorterade på 30 respektive 38 år. Följande tablå ger en uppfattning om vilken amorteringstakt, som ansetts önskvärd och möjlig vid 1939 års hyresnivå. Finansiering

Tertiärlån Eget kapital

Kapital i % av det ursprungliga fastighetsvärdet

60 10 25 5

Finansieringsvillkor Ränta

Annuitet

%

0/

Amortering

/o

3-0 4-75 6-15 6-15

Amorteringsfritt i 30 år Slutamorterat efter 38 år » » 30 » » » 30 »

De i exemplet valda lånevillkoren äro ovanligt förmånliga; på den allmänna fastighetskreditmarknaden ha krediterna under de senaste decennierna i regel varit betydligt kortfristigare, samtidigt som ränteläget varit högre. Under de förutsatta villkoren nedamorteras fastighetens värde till 70 % av det ursprungliga värdet på 30 år. Kapitalbelastningen uppgår mellan det 10 :e och 30 :e året till 4*1 % av det ursprungliga värdet. Efter 30 år, då tertiärlånet och det egna kapitalet är slutamorterat, frigöres ett inkomstbelopp motsvarande 1*845 % av det ursprungliga fastighetsvärdet och efter 38 år, då även sekundärlånet är slutamorterat, ytterligare ett belopp motsva-

261 rande 0-475 % av fastighetsvärdet. Fastighetsägarens disponibla inkomst sedan h a n erlagt räntor och amorteringar å i fastigheten bundet kapital skulle alltså då — ceteris paribus — ökas med ett belopp motsvarande 2*32 % av det ursprungliga fastighetsvärdet. Därest hela det vid slutamorteringen av topplånen frigjorda kapitalet skulle kunna utnyttjas för amortering av primärkrediten, skulle fastigheten, om tomtvärdet utgjorde 15 % av det ursprungliga fastighetsvärdet, kunna nedskrivas till tomtvärdet på 46 år, och helt amorteras under det 48:e året. De h ä r antydda siffrorna klarlägga att den förändring i fastighetens ekonomi som skulle följa av en så obetydlig avskrivningsavgift som här diskuterats, säg inom gränserna 0-04—0-2 % av taxeringsvärdet, är obetydlig. I alla händelser är den förändring i amorteringsvillkoren som skulle erfordras för att avskrivningsavgiften icke skulle påverka hyresnivån i nya hus i praktiken ulan fastighetsekonomisk betydelse. De nu gällande villkoren för statliga tertiärlån upp till 100 % av fastighetsvärdet vid produktion av bostäder i allmännyttig regi, ge något andra siffror för amorleringsmöjligheter och annuitetsbelopp än vad som här anförts; exemplen ha emellertid endast avsett att erinra om den allmänna innebörden av gällande kreditvillkor för flertalet fastigheter i det nuvarande fastighetsbeståndet. En amortering med konstant annuitet — som i det anförda exemplet — torde förutsätta att hyresinkomsten icke minskar under den tid annuiteten utgår. 1 I detta sammanhang skall icke närmare diskuteras, om denna förutsättning med hänsyn till nu kända förhållanden kan anses realistisk. Nuvarande praxis vid fastighetskreditgivningen med amorteringslån med konstant annuitet för toppkrediten kan schematiserat sägas innebära att en fastighet som skötes ekonomiskt, efter ca 30 å 40 år kan bära en kraftig hyressänkning. Om marknaden är sådan att en hyressänkning icke är erforderlig och fastighetsvärdet icke sjunkit i takt med avskrivningen frigöres ett kapital som fastighetsägaren kan disponera för nyinvestering eller tillgodogöra sig som vinst. Utredningen har övervägt huruvida icke avskrivningsavgiften borde göras progressiv med fastighetens ålder, så att avskrivningsavgiften till det allmänna var obetydlig eller obefintlig under de första årtiondena av en byggnads »liv» men ökades då de å marknaden i regel tidsbundna topplånen avskrivits. En sådan på lämpligt sätt avpassad progressiv avskrivningsavgift skulle ge samhället möjlighet att anpassa avskrivningen av det äldre fastighetsbeståndet efter den takt som ur samhällssynpunkt var rationell. Progressiviteten i saneringsavgiften skulle även försämra räntabiliteten för äldre fastigheter, så att en sanering stimulerades. Det skulle sannolikt råda ett gynnsamt samband mellan de ekonomiska förutsättningarna för en avskrivningsavgift och behovet av de medel som skulle inflyta genom en sådan avgift. Avskrivningsavgiften skulle, rätt avpassad, 1 Den förutsätter dessutom antingen oförändrade omkostnader eller successiva avsättningar till en fond för rörliga omkostnader (reparationsfond).

262 kunna bli ett smidigt instrument för en effektiviserad saneringsverksamhet. Den skulle under vissa förutsättningar och i vissa marknadslägen kunna användas för att motverka en »oförtjänt» värdestegring å äldre fastigheter. Mot dessa fördelar stå vissa uppenbara nackdelar. För det första kan man icke förutsätta att det vid den tidpunkt, då den progressiva avgiften införes föreligger större möjligheter för en äldre omodern fastighet än för en nybyggd fastighet att bära en högre avskrivningsavgift; att en äldre fastighet under sin livslid stigit i värde eller givit en avkastning som tillåtit en betydande amortering av investerat kapital saknar exempelvis uppenbart betydelse för den ägare som nyligen förvärvat fastigheten till marknadspris. Det är för det andra svårt att gradera avskrivningsavgiften endast efter fastighetens ålder, viss hänsyn måste tagas till fastighetens tekniska standard, reinvesteringar o. s. v. De praktiska svårigheterna vid en sådan gradering bli sannolikt betydande. Till sist blir incidensproblemet intrikatare om avskrivningsavgiften göres progressiv. I den mån fastighetsägaren lyckades övervältra avgifterna p å hyresgästerna, skulle det kunna sägas, att de som bodde i de sämsta lägenheterna, det vill säga i regel de minst betalningskraftiga hushållen, skulle få betala saneringen. Avskrivningsavgiften skulle med andra ord verka som en regressiv beskattning. Det är emellertid mindre sannolikt, att avgiften i praktiken skulle få en sådan effekt. För äldre fastigheter spelar fastighetsomkostnaderna icke samma dominerande roll för hyressättningen som för en nybyggd fastighet. Marknadsutvecklingen ställer i regel de äldre fastigheterna i ett så förmånligt läge, att hyresnivån bestämmes relativt oberoende av fastighetsomkostnaderna och på en nivå som ligger över dessa. Hyresnivån fixeras huvudsakligen från efterfrågesidan och med hänsyn till priset på och utbudet av nybyggda, fullgoda lägenheter. Om avskrivningsavgiften alltså blir av betydelse för fastighetsekonomien först när primäroch sekundärkrediterna slutamorterats, är det icke sannolikt, att hyresnivån påverkas; låt vara, att en hyressänkning, som annars hade varit fastighetsekonomiskt möjlig, icke kan realiseras. Utredningen har stannat för att trots de svårigheter, som här anförts, föreslå, att avskrivningsavgiften göres progressiv med fastighetens ålder, enligt följande schematiska skala. Fastighetens ålder 0—10 år 10—40 » 40—60 »

Avgiftsklass

Avskrivningsavgift

0 I II III

ingen avgift halv normalavgift normalavgift dubbel normalavgift

Kommunen bestämmer årligen normalavgiftens storlek. Denna bör kunna vara lägst 0-04 och högst 0-2 procent av fastighetens taxeringsvärde. Avgif-

263 ten skall utgå å fastighets totala taxeringsvärde, men endast påföras bebyggda fastigheter. Vissa byggnader skola, som närmare anges nedan, vara befriade från avgift. Det är icke praktiskt administrativt möjligt att göra en finare gradering av avskrivningsavgiften; en så schematisk avgränsning, som här föreslagits, borde emellertid icke bli svår att tillämpa i praktiken. Svårigheten att bestämma fastighetens ålder om fastigheten undergått mer betydande ombyggnader föreslår utredningen löses på följande sätt: Löpande reparationer, smärre ombyggnader d. v. s. investeringar som fordras för att bibehålla byggnadens tekniska standard böra icke föranleda någon justering av fastighetens ålder. Den normala ökningen av avskrivningsavgiften vid en flyttning mellan två åldersklasser är så ringa att den icke kan motivera en detaljerad avvägning med hänsyn till smärre olikheter i teknisk standard eller i underhåll. Genomföres däremot en så betydande ombyggnad att fastighetens standard ökas och fastighetens tekniska livslängd kan väntas bli avsevärt förlängd är det rimligt att progressionen i avskrivningsavgiften anpassas härefter. Har ombyggnaden karaktär av fullständig sanering av byggnaden är det självklart att en sådan justering bör ske. Även här måste emellertid ske en schematisk behandling. Utredningen föreslår därför att i de fall en fastighet undergår en ombyggnad, där ombyggnadskostnaden uppgår till minst 50 procent av den ombyggda fastighetens värde skall taxeringsnämnden efter särskild ansökan i samband med ordinarie fastighetstaxering eller vid tidpunkt dessemellan då en flyttning till högre avgiftsklass är aktuell, äga pröva vilket år som skall betecknas som fastighetens byggnadsår. Härvid bör gälla att i de fall kostnaderna för ombyggnaden uppgått till 50 å 75 % av fastighetens nya taxeringsvärde minskas byggnadens ålder med 30 år och om ombyggnaden kostat mer än 75 % men ej 90 % det nya taxeringsvärdet minskar fastighetens ålder med 50 år i förhållande till fastighetens ålder före ombyggnadstidpunkten. Ombyggnadsfastighet skall dock alltid räknas som minst tio år gammal och placeras i avskrivningsklass I. När den gamla byggnadens värde icke uppgår till 10 procent av det nya taxeringsvärdet betraktas ombyggnaden som likvärdig med nybyggnad och fastighetens byggnadsår blir lika med ombyggnadsåret. Utredningen övergår nu till att diskutera en del praktiska frågor som sammanhänga med avskrivningsavgiftens utformning. Härvid skall först diskuteras, vilka fastigheter, som böra erlägga avskrivningsavgift. Utredningen finner det naturligt att i princip alla de fastigheter, för vars sanering tomtkostnadsbidrag kan komma att erfordras, också böra bidraga med medel till avskrivningsfonden. Behov av tomtkostnadsbidrag kan teoretiskt drabba alla fastigheter oavsett läge, hustyp och upplåtelseform; fastigheter belägna i slutna kvarter eller i öppen bebyggelse, enfamiljs- eller fler-

264 familjshus, hyresfastigheter, bostadsrättsfastigheter och egnahem. Å andra sidan har den saneringsteoretiska analysen understrukit det nära nog självklara förhållandet att saneringskostnaderna bli särskilt betydande i områden, där det är fråga om att avsevärt minska byggnadsvolymen, d. v. s. i regel i sluten bebyggelse med större flerfamiljshus. Behovet av bidrag kommer dock icke att helt inskränkas till sanering av fastigheter belägna i sådana områden. En stadsplanetekniskt motiverad omreglering av bebyggelsen kan komma att erfordras även i glesare bebyggda områden och där medföra förluster som måste täckas med tomtkostnadsbidrag. Dessutom kan det betraktas som ett allmänt intresse för befolkningen i en stad eller en tätort, att bebyggelsen får en stadsplaneteknisk, ändamålsenlig utformning och att ekonomiska möjligheter skapas för att genom sanering av äldre bostadsområden genomföra önskvärda förändringar. Härutöver bör man som tidigare nämnts ha klart för sig att de byggnads tekniska och stadsplanetekniska fordringarna på bebyggelsens utformning snabbt drivas i höjden; en bebyggelse, som i dag ter sig ändamålsenlig och fullgod, kan om något eller några årtionden befinnas vara i behov av sanering. Detta är ett argument för att avskrivningsavgiften bör omfatta samtliga fastigheter på en ort men att den bör graderas efter »saneringsbehovet». Ur flera synpunkter intar emellertid egnahemmen en särställning. Det öppnare byggnadssättet gör att bostadssociala skäl i regel icke kunna åberopas för en stadsplaneteknisk sanering. De ekonomiska förutsättningarna av att genomföra en sanering komma endast i undantagsfall att påverkas av önskemål om en minskning av den tillåtna byggnadsvolymen. När det gäller ett enfamiljshus, som bebos av ägaren, blir avskrivningsavgiften en utgift, som direkt påverkar egnahemsägarens bostadskostnader — den får för honom sakligt samma innebörd som om saneringskostnaderna finansierades över den allmänna inkomstskatten. Då avskrivningen av fastigheten direkt kommer ägaren-konsumenten till godo, kan något »inkomstöverflyttningsargument» icke i detta fall anföras för den socialiserade avskrivningen. Däremot kan givetvis en eventuell markvärdestegring, som annars skulle tas ut vid en försäljning av fastigheten, genom avskrivningsavgiften förhindras eller förminskas. Avskrivningsavgiften skulle i ett sådant fall icke öka omkostnaderna för den nya ägaren. Huruvida enfamiljshus skola i här berörda avskrivningsförfarande jämställas med flerfamiljshus är således en komplicerad avvägningsfråga som i brist på praktiska erfarenheter är svår att ta definitiv ställning till. En viss avvägning mellan det mer påtagliga behovet av saneringsbidrag när det gäller central bebyggelse än när det gäller bebyggelse i ytterområden skulle kunna erhållas genom att avskrivningsavgiften var relativt mindre för enfamiljshus än för flerfamiljshus. Emellertid skulle de medel, som inflöt för varje mindre enfamiljshus vara så obetydliga, att det kunde ifrågasättas, om de svarade mot arbetet att inkassera dem.

265 Utredningen har för sin del stannat inför att en- eller tvåfamiljshus, vars värde icke uppgår till 50 000 kronor, skola vara befriade från avskrivningsavgift. Beträffande andra fastigheter än bostadshus synes det utredningen, att dessa med följande undantag böra erlägga avskrivningsavgift. Avgift bör icke utgå för industrifastighet belägen inom i stadsplan eller byggnadsplan avsatt industriområde ej heller för offentliga byggnader som äro befriade från kommunal fastighetsskatt samt äro uppförda i överensstämmelse med stadsplan. Svårare ställer det sig att bedöma om man skall eftersträva interlokal enhetlighet i fråga om avskrivningsavgiftens storlek. Om avskrivningsavgiften skall ha som främsta syfte att skaffa kommunerna erforderliga medel för en sanering och en rekonstruktion av stadsbebyggelsen synes det naturligt att varje kommun får inom vissa gränser bestämma avskrivningsavgiften med hänsyn till det faktiska behovet. Det har redan tidigare understrukits att behovet av »tomtkostnadsbidrag» kommer att variera betydligt mellan olika orter. I småstäder, municipalsamhällen och industrisamhällen kommer tomtkostnadsbidrag endast att erfordras i enstaka fall; i de större städerna, där det blir fråga om att avsevärt minska bebyggelsetätheten i flera kvarter, kanske i hela stadsdelar, kommer behovet av bidrag att vara betydande. Utredningen hänvisar till vad som anförts i det föregående om saneringsförlusternas storlek på olika orter. Utredningen finner alltså att inom ovan angivna gränser böra kommunerna fritt få avgöra vilken avskrivningsavgift som de önska tillämpa. 11.332 S a n e r i n g s f o n d e n . Utredningen anser att kommunens rätt att disponera över de medel som inflyta genom avskrivningsavgiften måste begränsas så att det med avgiften avsedda syftet vinnes. Kommunerna böra därför vara skyldiga att avsätta dessa medel till en särskild fond, »saneringsfond», vars medel endast får användas för att täcka utgifter, som uppkomma vid sanering av äldre bebyggelse. De praktiskt administrativa problem, som sammanhänga med saneringsverksamhetens genomförande, skola behandlas i kapitel 14. Medel från saneringsfonden böra utgå i alla de fall, där en rekonstruktion av bebyggelsen anses angelägen och där denna icke kan genomföras utan stöd av det allmänna. I första hand bör saneringsfondens medel givetvis utgå för att täcka utgifterna för den kommunala andelen av de tomtkostnadsbidrag, som utgå vid sanering av bostadsområden, d. v. s. närmast till förräntning och amortering av saneringslånen. Vidare bör enligt utredningens uppfattning tomtkostnadsbidrag från saneringsfonden kunna utgå för att täcka saneringskostnaderna vid saneringar av bostadsområden som genomföras av privala företag, som icke kunna erhålla statsbidrag. 11.333 T o m t k o s t n a d s b i d r a g o c h s a n e r i n g s l å n t i l l a l l männa anläggningar, l o k a l e r för s m å i n d u s t r i och

266 h a n t v e r k m. m. De höga tomtkostnaderna i saneringsområdena göra det särskilt svårt att där uppföra allmänna anläggningar, som äro helt oräntabla eller endast delvis räntabla. Ofta motiveras emellertid en stadsplaneteknisk sanering av äldre stadsområden just av att det saknas skolor, lekplatser, parker eller samlingslokaler i området. Det är därför konsekvent att låta de förluster, som vid en sanering uppstå genom att marken användes till andra ändamål än räntabel bostadsbebyggelse helt eller delvis täckas genom tomtkostnadsbidrag finansierade genom saneringslån och medel från saneringsfonden. Det är exempelvis icke någon principiell skillnad om i ett fall öppna platser erhållas genom att all gårdsbebyggelse rives medan i ett annat fall en central öppen plats skapas genom att några byggnader rives men bebyggelsen i övrigt får stå oförändrad, eller om i ett tredje fall några bostadsbyggnader ersattes med en fritidsanläggning. Tomtkostnadsbidrag bör kunna utgå i alla tre fallen. Det är ur saneringssynpunkt lika väsentligt att stadsområdena genom saneringen få en stadsplanetekniskt ändamålsenlig utformning och hög standard som att de enskilda lägenheterna få en byggnadstekniskt förstklassig standard. Där det i övrigt föreligger ekonomiska och sociala förutsättningar för att uppföra en kollektiv anläggning och placeringen är stadsplanetekniskt sett lämplig, men kostnaderna för förvärv av marken äro alltför höga, böra markkostnaderna genom ett tomtkostnadsbidrag kunna reduceras till skälig nivå. Här förutsattes att behovet av olika allmänna anläggningar och deras ändamålsenliga placering blivit utförligt utrett i samband med prövningen av stadsplanen. Utredningen anser sålunda att till sociala och kulturella anläggningar, som helt eller delvis förvaltas av kommunen eller av kommunen kontrollerade företag, såsom skolor, lekskolor, daghem, bibliotek, samlingslokaler, hobbyverkstäder, etc. böra tomtkostnadsbidrag och saneringslån kunna utgå. Detsamma bör gälla för anläggning av parker, lekplatser, idrottsplatser, •etc. och i mån av behov även till kommunala förvaltningslokaler, när detta sker i samband med sanering. Vid fastställande av tomtkostnadsbidragets storlek vid sanering som avser att ge möjligheter till uppförande av sådana allmänna anläggningar, som h ä r nämnts, har utredningen utgått från att tomtkostnadsbidraget endast bör utnyttjas för alt subventionera tomtkostnaden; därest i övrigt ytterligare subventioner för att täcka anläggnings- eller driftskostnader äro erforderliga och önskliga, böra dessa lämnas i annan ordning. Liksom vid bostadsbebyggelse skulle alltså vid uppförande av allmänna anläggningar tomtkostnadsbidrag och saneringslån kunna utgå för att täcka skillnaden mellan bruttotomtkostnaden och nettotomtkostnaden. Däremot skulle icke någpt statligt saneringsbidrag kunna komma i fråga. Bidragets storlek kommer här att fritt avgöras av kommunen, varför frågan om beräkning av netto- och bruttotomtkostnad i detta fall icke behöver beröras.

267 Utredningen förutsätter, att kommunen i sin praxis i huvudsak kommer att följa de regler, som gälla för bestämmande av de tomtkostnadsbidrag, till vilka statligt saneringsbidrag skall utgå. I den äldre stadsbebyggelsen finnes gott om lokaler, gårdar och uthus, som till låga hyror uthyras till småindustri och hantverk. I centrala lägen ha sådana lokaler varit mycket eftersökta. Särskilt den äldre bebyggelse, som ännu i relativt betydande utsträckning finnes kvar i de mindre och medelstora städerna och som består av ett gathus med butiker och bostäder och ett mindre gårdshus med verkstadslokaler och förråd var ändamålsenlig för småföretag. Vid uppgörande av nya stadsplaner för redan bebyggda områden ha möjligheterna att utforma stadsplanen med hänsyn till småföretagens behov varit begränsade. För att en förnyelse av bebyggelsen skulle bli ekonomiskt räntabel har det varit nödvändigt att utnyttja marken för bebyggelse, som givit god avkastning och kunnat förränta höga tomtvärden, bostäder, kontor och butiker. I och med att gårdsbebyggelsen rensas upp försvinner också en typ av bebyggelse som passade småföretagare. Där icke den nya stadsplanen utgjort något hinder för bedrivande av hantverksrörelse eller småindustri, ha de höga hyrorna i den sanerade bebyggelsen medfört att dessa näringar icke kunnat konkurrera om annars lämpliga utrymmen. Saneringen har därför ofta betytt att småföretagens existensmöjligheter försämrats; de ha förlorat sina centrala billiga lokaler, och hänvisats till ur ekonomisk synpunkt mindre fördelaktiga lägen. Det behöver icke särskilt understrykas att småföretagens behov av butiks-, arbets-, fabriks- och lagerlokaler måste beaktas när nya stadsplaner utarbetas för äldre bostadsområden. Men det behöver understrykas att dessa företags behov av tomtmark och byggnader icke får åsidosättas vid en sanering av den bebyggelse som de tidigare disponerat, bara därför att högre tomtvärden kunna utvinnas om den sanerade bebyggelsen utnyttjas för andra ändamål. Det är emellertid naturligt att dessa näringar, som ha små anspråk och begränsade möjligheter att erlägga höga hyror i största möjliga utsträckning utnyttja lokaler i den äldre bebyggelsen. Det kan därför finnas skäl för att vid saneringen icke bara reservera lämpliga områden för småindustri och hantverk, utan även låta saneringen av den gamla bebyggelsen påverkas av om den utnyttjas eller kan utnyttjas som hantverkslokaler. För den stadsplanetekniska avvägningen av behovet av sanering och behovet av att bibehålla en bebyggelse lämpad för de nämnda näringarna kunna givetvis icke anges några särskilda regler. Utredningen vill bara understryka det väsentliga i att dessa problem uppmärksammas i detta sammanhang. Härutöver böra emellertid kommunerna positivt hjälpa de småföretag som vid en sanering bli utan arbetslokaler. Härvid bör i första hand tillses att

företag som förlora sina lokaler och som behöva och önska fortsätta sin gamla verksamhet inom området, kunna erhålla nya lokaler i de sanerade fastigheterna. Hyrorna för dessa lokaler böra avpassas efter vad som med hänsyn till hantverkets hyresbetalningsförmåga och lokalernas kvalitet kunna anses rimligt. I den utsträckning denna hyra icke täcker tomtkostnaderna bör överskjutande belopp få täckas med tomtkostnadsbidrag. För det andra bör småföretagarnas lokalbehov i viss utsträckning kunna tillgodoses genom att erforderliga lokaler centraliseras till ett hantverkshus. Detta sätt att lösa småföretagens lokalfråga passar emellertid bara vissa typer av företag, och är ur praktiska synpunkter ändamålsenligt främst i de största städerna. I den utsträckning det kan befinnas lämpligt att samla småföretagen i ett hantverkshus finner utredningen det naturligt att tomtkostnadsbidrag och saneringslån kunna utgå för en sådan byggnad. Analogt med vad som ovan sagts anser dock utredningen att lån icke må kunna utgå med större belopp än vad som motsvarar subvention av tomtkostnaden — i den mån subvention erfordras för täckande av byggnads- och driftskostnader bör det enligt utredningens mening fyllas på annat sätt. Likaledes bör huset vara beläget i saneringsområde och huvudsakligen motiverat av att hantverksföretag genom »dirigerad» sanering berövats tidigare arbetslokaler. 11.34

Ställande

av s ä k e r h e t

för

tomtkostnadsbidragen.

Då tomtkostnadsbidragen utmätas med hänsyn till marknadsförhållandena i fråga om hyror och byggnadskostnader vid en viss tidpunkt, uppstår frågan om man skall helt frånhända sig möjligheten att reglera subventionen, därest marknadsutvecklingen blir sådan, att det efter hand sker en successiv hyres- och markvärdestegring. Denna fråga är i viss mån beroende av vem som äger och driver de sanerade fastigheterna. Vid de kommunala bidragen, som skola kunna lämnas till enskilda, kooperativa, halv- eller helkommunala förelag, avgör kommunen fritt under vilka villkor bidraget skall ställas till förfogande. Utredningen förutsätter, att kommunen i regel för kommunalt bidrag för saneringsföretag, som genomföras i regi av saneringsföreningar, kommer att kräva att tomtkostnadsbidraget skall intecknas i fastigheten. I andra fall är det dock sannolikt, att kommunen finner det lämpligast att omedelbart avskriva bidraget såsom en ren subvention. Detta blir sannolikt det mest ändamålsenliga tillvägagångssättet när det är fråga om bidrag till företag, där hyressättningen står under betryggande kommunal kontroll. Vad det gäller det statliga saneringsbidraget har det synts lämpligt att detta ges till kommunen oberoende av vilket företag, som genomför saneringen och förvaltar de sanerade fastigheterna. Statens intresse av att dess kapitalsubvention icke kommer enskilda tillgodo är knutet till önskan att hyresnivån i bostadslägenheterna icke höjes utöver den nivå, som förutsatts gälla

269 vid bidragets beviljande. I fastigheter som förvaltas under kommunal kontroll synes en eventuell markvärdestegring icke kunna komma obehöriga tillgodo. Utredningen finner det därför mest praktiskt att bidraget får karaktär av engångssubvention som omedelbart avskrives. I diagram 48 illustreras schematiskt utredningens förslag till finansiering av saneringskostnaderna. Kronor 250000 Staten Saneringslånefond

200000 Fastighetsvärdet

••

Statligt saneringsbidrag 20 kr per nv bostadsåmngsyta. Avskrives.

B ygg\ nads? kost-

150 000

50 000

Fastigheten med saneringsmogen byggnad

Fastigheten med sanerad byggnad

Kommuna saner ngsfond Kom mun e n

000000 0000

Avskrivningsavgift på i kommunen belägna fastigheter.

Bild 48. Schema över finansieringen av saneringskostnaderna enligt utredningens förslag,

Statligt saneringsbidrag utgår med 20 kronor per m2 bostadsvåningsyta, dock högst 1/4 av beräknat behov av tomtkostnadsbidrag. Saneringslån lämnas till kommunen, förräntas med 3 % och amorteras med 1/50 årligen. Avskrivningsavgiften erlägges av fastigheter belägna i kommunen, med undantag av egnahem.

KAPITEL 12.

Avstående av m a r k och bestämmande av marklösen ur författningssynpunkt. 12.1 Bestämmelserna angående avstående av mark inom planlagt område. Gällande bestämmelser om avstående av mark inom planlagt område återfinnas i 21—28 §§ gällande stadsplanelag. Ur saneringssynpunkt äro huvudsakligen 24 och 25 §§ av betydelse, då det är på dessa bestämmelser en nu igångsatt sanering av större omfattning måste stödjas. Enligt 24 § första stycket äger Kungl. Maj:t där förefintlig bebyggelse i väsentlig mån avviker från stadsplanen och stadsplanens genomförande ej kan utan stadens ingripande äga rum eller förväntas inom skälig tid, medgiva staden rätt att lösa m a r k som ingår i byggnadskvarter, i den mån marken erfordras för åstadkommande av nödig reglering. Om det avsedda syftet kan vinnas genom att staden allenast löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, äger Kungl. Maj:t lämna tillstånd härtill. — I andra stycket givas bestämmelser om s. k. ekonomisk zonexpropriation av innebörd, att där kostnaden för regleringens genomförande antages skola väsentligt överstiga det bidrag till gatukostnad, som staden äger uttaga av tomtägare och det är uppenbart, att regleringen medför väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark, Kungl. Maj:t äger medgiva staden rätt att tillika köpa sådan mark, ändå att den icke erfordras för regleringens genomförande. Ägaren har dock rätt att i stället utgiva särskilt bidrag till kostnaden. I 25 § stadgas, att om mark som ingår i byggnadskvarter icke kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande och detta förhållande är till avsevärt men för stadens utveckling, Kungl. Maj:t äger medgiva staden rätt att lösa marken. Ifrågavarande bestämmelser ha hittills tillämpats i ytterst ringa utsträckning. Även om detta förhållande till väsentlig del beror på de olägenheter, som för närvarande äro förbundna med själva expropriationsförfarandet — utredningen återkommer i det följande till delta spörsmål — spelar säkerligen härvid även roll, att i bestämmelsernas nuvarande utformning den däri stadgade expropriationsrätten är försedd med väsentliga inskränkningar; bl. a. att för tillämpning av 24 § kräves, att bebyggelsen skall i väsentlig mån avvika från stadsplanen, samt för tillämpning av 25 §, att stadens utveckling »avsevärt» hindras.

271 Ifrågavarande spörsmål har blivit föremål för ingående övervägande av stadsplaneutredningen 1942 i dess den 22 maj 1945 dagtecknade betänkande med förslag till byggnadslag (sid. 303 ff.). Stadsplaneutredningen uttalar sig h ä r för en effektivisering av ifrågavarande bestämmelser och anför som stöd härför bl. a. saneringssynpunkten. Härom anför stadsplaneutredningen följande: »Syftet med en stadsplaneändring är ofta att sanera ett äldre byggnadskvarter. Såsom tidigare antytts behöver ett saneringsbehov icke föranledas av att byggnaderna äro mindre ändamålsenligt placerade. Anledningen kan också vara att söka däri, att byggnaderna äro föråldrade och förfallna. Om möjlighet till tvångsingripande i dylika fall icke föreligger, kan det inträffa, att, såsom framhållits i ovannämnda motioner, moderna höghus och förnämliga affärsbyggnader komma att resa sig vid sidan av mindervärdiga bostadshus, vilkas ägare endast vänta på en försäljning i sinom tid, då överbetalning icke spelar någon större roll för köparen. Den undermåliga bebyggelsen kan även föranleda, att hela trakten påtryckes en mindervärdesstämpel. I ett flertal städer ser man, hur stadsplaneenlig bebyggelse även i de centrala delarna omväxlar med ren kåkbebyggelse eller avbrytes av tomter, omgärdade av någon missprydande inhägnad och försedda med en mindre verkstadsbyggnad eller dylikt, för den händelse de ej användas uteslutande såsom upplagsplatser för diverse bråte. Ur invånarnas trevnadssynpunkt och ur estetisk synpunkt är detta naturligtvis mycket otillfredsställande. Men den omständigheten, att välbelägna tomter icke utnyttjas på det sätt, stadsplanen förutsätter, medför också den olägenheten, att bebyggelsen tvingas ut till stadens utkanter, med påföljd, att staden får en utbredning som icke minst med hänsyn till kommunikationer och ledningar är allt annat än lycklig. En ändamålsenligt bedriven markpolitik från städernas sida är här behövlig. Men för att städerna skola kunna tillfredsställande sköta sin uppgift i förevarande hänseende fordras stöd i lagen.» Stadsplaneutredningen föreslår, att de nuvarande bestämmelserna i 24 § första stycket och 25 § stadsplanelagen böra utbytas mot ett stadgande, som lämnar större möjligheter till bebyggelsereglerande ingripande från städernas sida såväl i fråga om redan bebyggd mark, där bebyggelsen emellertid ej ansluter sig till bestämmelserna i stadsplanen, som beträffande obebyggd, men för bebyggelse i planen avsedd mark. Utredningen föreslår, att ingripande skall kunna medgivas så snart mark, som ingår i byggnadskvarter, icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen samt planens ändamålsenliga genomförande utan stadens ingripande antingen överhuvudtaget icke kan äga rum eller ock icke kan förväntas inom skälig tid. Genom ett stadgande av denna innebörd anser stadsplaneutredningen de synpunkter på frågan om vidgade möjligheter till markinlösen från städernas sida, för vilka utredningen gjort sig till tolk, bliva tillgodosedda, och finner stadgandet kunna användas såväl för möjliggörande av sanering av äldre bebyggelse som för att i stadens ägo överföra obebyggda markområden, vilka vederbörande markägare själva ej vilja eller kunna på nöjaktigt sätt exploatera. Genom bibehållande av den från 24 § stadsplanelagen hämtade föreskriften om stadsplanens »ändamålsenliga» genomförande avser stadsplaneutredningen att bl. a. utesluta sådana fall, då stadsplanen är föråldrad

och dess genomförande alltså icke kan anses såsom ändamålsenligt. I övrigt utgår utredningen från att det liksom nu bör bero på Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida förutsättningarna för expropriationsrätt föreligger eller icke. Även i fråga om de nu i 24 § andra stycket stadsplanelagen givna bestämmelserna om ekonomisk zonexpropriation föreslår stadsplaneutredningen vissa förändringar av innebörd huvudsakligen, att beräkningen av värdestegringen å den omkringliggande marken i tvistiga fall skall ske genom expropriationsnämnd, varför Kungl. Maj:t icke vidare behöver bedöma tillförlitligheten av den uppskattning, som sker av värdestegringens belopp. Nu omförmälda bestämmelser äro antagna i 44 § stadsplaneutredningens förslag till byggnadslag. Till bestämmelserna ansluta vissa helt nya stadganden i 45 § av förslaget. Paragrafen avser det fall, att i samband med prövning av förslag till stadsplan inlösen enligt 44 § finnes böra ske av viss i planen ingående mark. I sådant fall må Kungl. Maj:t meddela fastställelse å planen eller del därav under villkor att sådan inlösen kommer till stånd inom viss tid, högst ett år. Denna tid må dock, om synnerliga skäl därtill äro, förlängas med högst elt år varje gång. Intill dess inlösen skett eller tiden därför tilländagått, får nybyggnad icke företagas å den mark, som omfattas av den villkorliga fastställelsen. Såsom motivering till denna bestämmelse anför stadsplaneutredningen: Redan vid fastställande av stadsplan torde mången gång kunna förutses, att planens genomförande icke kan äga rum utan att inlösen enligt 44 § sker av viss i planen ingående mark. Särskilt kan detta vara förhållandet vid sanering av äldre bebyggelseområden. Det kan även förekomma, att en stadsplan som syftar till sanering av befintlig bebyggelse och vilken är avsedd att utföras i ett sammanhang, är så oförmånlig för vissa markägare, att den med hänsyn till deras berättigade intressen icke kan fastställas, om det ej kan förutsättas, att inlösen kommer till stånd. För andra markägare kan planen däremot medföra mycket stora fördelar i form av ökad byggnadsrätt, vilka fördelar dessa markägare ej torde dröja att söka tillgodogöra sig, till förfång för det enhetliga genomförandet. I dylika fall kan det för att säkerställa planens ändamålsenliga genomförande eller för att möjliggöra att planen skall kunna fastställas vara nödvändigt, att fastställelsen göres beroende av att inlösen i enlighet med vad i planen förutsatts sker inom viss kortare tid, förslagsvis högst ett år, med rätt dock för Kungl. Maj:t att, om synnerliga skäl därtill äro, medgiva förlängning med högst ett år åt gången. Kommer ej inlösen — på frivillig väg eller tvångsvis med tillämpning av 44 § — till stånd inom sålunda angiven tid, bör fastställelsen å planen vara utan verkan. I enlighet med vad sålunda anförts ha föreskrifter, som medgiva villkorlig fastställelse å stadsplan i vissa fall, införts i första stycket av förevarande paragraf. Enligt paragrafens andra stycke skall råda förbud mot nybyggnad å den mark, som omfattas av den villkorliga planfastställelsen, intill dess inlösen skett eller tiden därför tilländagått. Därest nybyggnad i enlighet med planen tillätes under denna tid, skulle nämligen mycket stora olägenheter kunna uppkomma, för den händelse fastställelsen sedermera ej bleve gällande.

Ifrågavarande av stadsplaneutredningen föreslagna bestämmelser, vilka delvis tillkommit under medverkan med bostadssociala utredningen, tillstyr-

273 kas av denna. Det synes bostadssociala utredningen, att genom de föreslagna lagändringarna en hållbar rättslig grund skulle erhållas för den omfattande saneringsverksamhet, vartill utredningen i det föregående framlagt förslag. E n viss utvidgning av stadens (kommunens) lösningsrätt beträffande fastigheter med äldre byggnad föreslås nedan i kapitel 13 i sammanhang med bestämmelserna om begränsat byggnadslov. På en punkt vill dock bostadssociala utredningen föreslå en utvidgning av hithörande bestämmelser utom stadsplaneutredningens förslag. Det gäller h ä r frågan om expropriationsrätt för stadsplaneändamål för annan än staden (kommunen). Dylik rätt finnes enligt nu gällande bestämmelser endast i ett speciellt fall, nämligen det att enligt gällande tomtindelning särskilda delar av samma tomt äro i olika ägares hand (26 § gällande stadsplanelag). Bestämmelsen i fråga h a r i oförändrat skick upptagits i 46 § stadsplaneutredningens förslag till byggnadslag. Stadsplaneutredningen har i motiveringen till 44 § i dess förslag antytt, att vissa skäl speciellt u r saneringssynpunkt kunde åberopas för att jämväl annan än staden under vissa förutsättningar gives expropriationsrätt, men har med hänsyn till bostadssociala utredningens arbete ansett sig icke böra närmare ingå på frågan utan åtnöjde sig med de i det föregående omnämnda förslagen till omarbetning och utvidgning av gällande regler på området. Såsom framgår av vad i annat sammanhang anföres, har man tänkt sig att saneringen av visst större område, vars bebyggelse är i behov av sanering, skall genomföras etappvis enligt en på förhand fastställd plan. Området indelas alltså i vissa mindre delar, saneringsenheter. Varje saneringsenhet är av sådan beskaffenhet, att saneringen av enheten lämpligen bör genomföras i ett sammanhang. Vid sanering av en saneringsenhet torde normalfallet komma att bliva, att sanering genomföres genom stadens (kommunens) försorg med hjälp av saneringsbidrag och saneringslån. Därvid är att förutsätta, att staden i allmänhet kommer alt inlösa de områden, som ingå i den saneringsenhet varom fråga är och som icke tidigare inlösts av staden. Därest ägaren till viss i saneringsenheten ingående faslighet själv vill genomföra saneringen av sin fastighet, synes han emellertid böra ha möjlighet att undgå inlösen genom att ställa godtagbar säkerhet för saneringens genomförande inom viss tid. Kommer genom sanering av övriga i saneringsenheten ingående fastigheter, fastighet som nyss sagts att väsentligt stiga i värde, synes förutsättning för undgående av inlösen ytterligare böra vara att fastighetsägaren utfäster sig att i motsvarande mån bidraga till kostnaderna för saneringens genomförande. Ifrågasättas kan här, om icke Kungl. Maj:t i fall som nu sagts bör ha möjlighet att ålägga vederbörande att genomföra sanering inom viss tid vid äventyr att expropriationsförfarandet eljest fullbordas. Särskild bestämmelse härom blir då erforderlig i stadsplanelagen eller byggnadslagen. 18—617520

274 Emellertid torde erforderlig sanering av visst område i många fall med fördel kunna äga rum utan att staden alls behöver ingripa. Fastighetsägarna inom området komma exempelvis överens om att själva genomföra saneringen i enlighet med den nya stadsplan, som finnes böra gälla för området. Möjlighet härtill bör givetvis stå öppen, helst som härigenom saneringen kan bliva möjlig att genomföra vid tidigare tidpunkt än vad eljest skulle vara fallet. För att genom fastighetsägarnas försorg sanering av en saneringsenhet skulle kunna genomföras, skulle, om inga särskilda bestämmelser gåves, erfordras samtycke av samtliga fastighetsägare inom saneringsenheten. Sätter sig någon fastighetsägare däremot skulle följden bliva antingen att den ifrågasatta frivilliga saneringen helt ginge om intet eller också att den inskränktes till att omfatta de fastigheter, vilkas ägare äro villiga medverka till saneringsföretaget. Frånvaron av alla möjligheter att på ett eller annat sätt utöva tvång mot sådan fastighetsägare, som vägrar att medverka vid saneringsföretag av ifrågavarande slag, kan uppenbarligen medföra vissa olägenheter ur allmän synpunkt. Det har därför för bostadssociala utredningen framstått angeläget att överväga om icke bristen i fråga kan avhjälpas. Utredningen har funnit en lösning efter i stort sett följande linjer tänkbar. Äro av fastighetsägarna inom viss del av ett saneringsområde som bildar en saneringsenhet eller eljest är av beskaffenhet att lämpligen böra saneras i ett sammanhang, ägare till fastigheter som tillhopa utgöra minst femtio procent av fastigheternas inom området sammanlagda taxeringsvärde, böra de ha möjlighet att genomföra saneringen mot de övrigas vilja. De saneringsvilliga fastighetsägarna böra då för ändamålet sammansluta sig i lämplig form, bilda en saneringsförening, i vilken vederbörandes fastighetsinnehav bör utgöra insats. Föreningen bör sedan av Kungl. Maj:t kunna beviljas rätt att inlösa de återstående fastigheterna inom området. Förutsättning för en sådan expropriationsrätt måste dock vara att från föreningens sida ställas garantier, som kunna godtagas av Kungl. Maj:t, att saneringen blir genomförd inom viss av Kungl. Maj:t fastställd tidpunkt. Kungl. Maj:t bör därjämte såsom villkor för expropriationen kunna uppställa, att föreningens verksamhet ställes under viss offentlig kontroll. Fastighetsägare, mot vilken riktas sådan expropriationstalan som nu sagts, bör kunna freda sig genom att förklara sig villig att ingå i saneringsföreningen och på samma villkor som övriga fastighetsägare medverka till saneringens genomförande. Han bör även kunna undgå expropriation genom förklaring, att stadsplanen vad hans fastighet angår kommer att genomföras inom viss tid som kan anses skälig, och ställer säkerhet härför. Kungl. Maj:t synes därjämte böra ha möjlighet att föreskriva viss tid, inom vilken stadsplanen i vad den avser fastigheter, skall vara genomförd, vid äventyr att expropriationsförfarandet återupptages. Emellertid synes lösningsrätt i vissa fall kunna medgivas även utan att

275 en saneringsförening på sätt ovan angives bildas. I ett visst fall kan den övervägande delen av fastighetsbeståndet inom ett område, varom fråga är, tillhöra en och samma person. Vill denna genomföra saneringen och ställer erforderliga garantier därför, bör hinder icke föreligga att medgiva honom lösningsrätt till återstående mark inom området. Givetvis måste emellertid vid dylika fall mycket stor försiktighet iakttagas, så att inlösningsrätt medgives endast där allmänna intressen kunna anses föranleda därtill. Inlösningsrätten får icke bliva redskap för privata affärsintressen. Även i fall nu som nämnts bör möjlighet stå öppen för den, mot vilken ett inlösningsförfarande riktas, att freda sig på sätt nyss angivits. Ifrågavarande förhållanden torde lämpligen kunna regleras genom att i stadsplanelagen eller en blivande byggnadslag införes följande bestämmelse: Är område, som ingår i byggnadskvarter, icke bebyggt i huvudsaklig överensstämmelse med gällande stadsplan och finnes stadsplanen för området böra genomföras i ett sammanhang, äger Konungen på framställning medgiva ägare av mark inom området eller sammanslutning av dylika ägare rätt att för stadsplanens genomförande lösa annan mark inom området. Förutsättning för dylikt medgivande skall vara, att den markägare, eller den sammanslutning av markägare, som begär inlösningsrätt, innehar mark inom området, som tillhopa utgör minst hälften av områdets sammanlagda fastighetstaxeringsvärde — gatumarken dock oberäknad — samt att för stadsplanens genomförande inom viss av Konungen bestämd tid ställes godtagbar säkerhet. Har ägare av mark, vars inlösen begärts, innan inlösningsförfarandet avslutats, förklarat sig villig att medverka till stadsplanens genomförande och bidraga till kostnaderna härför samt ställt godtagbar säkerhet, äger Konungen, på framställning av markägaren, förklara, att inlösningsförfarandet skall avbrytas. Konungen äger ock i sådant fall fastställa viss tid, inom vilken stadsplanen, såvitt berörda mark angår, skall vara genomförd vid äventyr att inlösningsförfarandet återupptages. 12.2 Bestämmande av marklösen och därmed sammanhängande spörsmål. I närmast föregående avsnitt har bl. a. lämnats en redogörelse för gällande bestämmelser om lösningsrätt och lösningsplikt för stadsplaneändamål och de ändringar i dessa bestämmelser, som synas påkallade u r saneringssynpunkt. I det följande skall ur samma synpunkt behandlas vissa andra härmed nära sammanhängande spörsmål, nämligen frågan om grunderna för bestämmande av den ersättning, som vid sådan inlösen av mark skall tillerkännas vederbörande markägare och andra sakägare samt om formerna för dylik ersättnings bestämmande. Till en början bör här framhållas, att när nu till följd av den väsentligt utökade saneringsverksamhet som enligt vad i det föregående föreslagits skall komma till stånd, tvångsinlösen av mark kommer att ske i en helt annan omfattning än hittills, det framstår som en väsentlig förutsättning för

276 verksamhetens rätta bedrivande att ersättningarna bliva bestämda på sådant sätt, att å ena sidan markägarens och andra sakägarens skäliga anspråk bliva tillgodosedda men att å andra sidan jämväl det allmännas intresse av att ersättningarna icke bliva högre än nödvändigt blir i vederbörlig grad beaktat. Utredningen finner därför lämpligt att till granskning upptaga gällande bestämmelser på detta område och tillämpningen av desamma samt undersöka, i vad mån de kunna effektiviseras. Jämlikt 29 § gällande stadsplanelag skola vid bestämmande av marklösen för stadsplaneändamål de allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation lända till efterrättelse, dock med vissa modifikationer av huvudsakligen formell natur som i detta sammanhang sakna betydelse. Av de regler i expropriationslagen, som alltså skola följas, må följande här anföras. För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling motsvarande fastighetens fulla värde. Därjämte skall, om del av fastighet exproprieras och återstoden lider skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprierade delens användande full ersättning härför gäldas. Om eljest genom expropriationen skada uppkommer för ägaren, skall även denna fullt ersättas. Motsvarande gäller beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås på grund av expropriation. — Mål angående expropriation handlägges vid underrätten i den ort där fastigheten är belägen. I allmänhet bestämmes expropriationsersättningen av en inför rätten tillsatt expropriationsnämnd. Äro parterna överens om nämndens sammansättning, skall vad sålunda överenskommits gälla. Eljest skall expropriationsnämnd bestå av ordförande och fyra ledamöter. I varje län utses ordförande i expropriationsnämnder inom länet jämte ersättare av länsstyrelsen för en tid av tre år i sänder. I Stockholm utses dylik ordförande jämte ersättare av överståthållarämbetet. Valbara till ledamöter äro inom varje län visst antal personer, vilka för tre kalenderår i sänder utses till halva antalet av länsstyrelsen samt till halva antalet av landstinget och, om inom länet finnes stad, som icke deltager i landsting, av stadsfullmäktige i staden. Stockholms stad och län utgöra därvid ett område, i vilket de till ledamöter i expropriationsnämnd valbara personerna utses till lika antal av Stockholms läns landsting, stadsfullmäktige i Stockholm, överståthållarämbelet och länsstyrelsen i Stockholms län. Vid tillsättande av expropriationsnämnd utses bland dessa valbara personer två ledamöter av rätten och en ledamot av vardera parten. Bätten kan dock i vissa fall utse även ledamot, som eljest skulle ha utsetts av part. Nämnden bestämmer expropriationsersättningen inom ramen för parternas yrkanden. Vid olika meningar inom nämnden skall om möjligt sammanjämkning ske och därefter den mening gälla, som samlar de flesta rösterna. I fråga om uppskattningen får dock ej i nämndens protokoll införas eller eljest kungöras, hur nämnden inom sig röstat, samt ej heller skälen för beslutet angivas. Nämndens uppskattning skall fastställas av rätten, som dock har rätt att göra jämkning däri i vissa särskilt angivna fall. — Expropriationsnämndens ordförande och ledamöter ha rätt till ersättning.

277 D e n n a e r s ä t t n i n g l i k s o m övriga av e x p r o p r i a t i o n e n följande k o s t n a d e r s k a l l gäldas av den exproprierande. S t a d s p l a n e u t r e d n i n g e n 1942 h a r i sitt förslag till b y g g n a d s l a g u p p t a g i t föreskrifter o m b e s t ä m m a n d e o c h e r l ä g g a n d e a v m a r k l ö s e n , s o m i allt v ä sentligt ö v e r e n s s t ä m m a m e d de n u g ä l l a n d e . I m o t i v e r i n g e n till dessa b e s t ä m m e l s e r s ä g e r sig s t a d s p l a n e u t r e d n i n g e n (sid. 286 f.) icke s t å f r ä m m a n d e för de e r i n r i n g a r , vilka f r å n vissa h å l l gjordes m o t b i b e h å l l a n d e t av det n u varande expropriationsförfärandet. Utredningen fortsätter: »Erinringarna torde framför allt avse de grunder, efter vilka expropriationsersättningarna bestämmas. Gällande regler härulinnan anses icke ägnade att främja möjligheterna till markinlösen i den omfattning, som med hänsyn till markens ändamålsenliga användning skulle vara önskvärd. Utredningen anser sig icke kunna i förevarande sammanhang överväga förslag till ny expropriationslagstiftning. De invändningar, som kunna riktas mot den gällande expropriationslagen, torde ej endast vara att hänföra till de intressen, vilka utredningen har att söka tillgodose. Anledning synes ej föreligga att i samband med byggnadslagstiftningen tillämpa ett expropriationsförfarande, som i väsentligare delar avviker från det, vilket i andra fall kommer till användning. En omarbetning av expropriationslagen kan visserligen ur olika synpunkter vara påkallad men torde då böra ske under hänsynstagande jämväl till de mångahanda övriga ändamål, för vilka expropriation för närvarande kan ifrågakomma. En utredning av denna omfattning och innebörd går utom stadsplaneutredningens arbetsuppgifter. » I ett f ö l j a n d e s a m m a n h a n g a n f ö r s t a d s p l a n e u t r e d n i n g e n

följande:

»Vid bestämmande av marklösen uppkomma ej sällan svåra värderingsfrågor. För lösande av dessa lämnar varken planlagstiftningen eller expropriationslagen några närmare anvisningar. Av praxis kan expropriationsnämnden ej heller hämta ledning, då skälen för nämndens beslut ej få offentliggöras. Att ordföranden är densamme i samtliga expropriationsnämnder inom länet är visserligen ägnat att medföra en viss likformighet i bedömningsgrunderna men är ej tillräckligt för att åstadkomma en likartad praxis inom hela landet. Oaktat nämndens beslut ofta innefatta avgöranden av rent juridiska problem, är nämnden ej tillförsäkrad juridisk sakkunskap. Det synes vara en utbredd uppfattning, att expropriationsnämnderna vid ovisshet angående olika bedömningsgrunder ofta visa benägenhet att använda sådana som gynna den ersättningsberättigade. Detta uppgives ha medfört olägenheter i många fall. Bland annat förmenas expropriationsersättningarnas storlek ha bidragit till svårigheterna att åstadkomma erforderliga tomtregleringar för sanering av äldre byggnadskvarter. Om de totala kostnaderna för förvärv av mark genom expropriation ej sällan blivit höga, torde detta till en del sammanhänga med alt enligt 67 § expropriationslagen rättegångskostnaderna i målet skola gäldas av den exproprierande. I visshet om att den exproprierande skall gälda alla rättegångskostnader behöva motparterna ej iakttaga någon återhållsamhet, när det gäller utredning i målet. Rättegångskostnaderna kunna därför uppgå till ganska betydande belopp. Anmärkas må att liknande svårigheter kunna uppkomma vid bestämmande enligt 64 § byggnadslagen (48 § stadsplanelagen) av beloppet av den gatumarksersättning, som tomtägare har att gälda. Expropriationsnämnden ställes här inför i huvudsak samma värderingsproblem som vid stads inlösen av mark. För att komma till rätta med de anmärkta bristfälligheterna äro olika vägar möjliga. Byggnadslagen skulle sålunda kunna kompletteras med en instruktion för nämnden, innehållande de grunder efter vilka nämnden skulle företaga sin värdering. Annan möjlighet vore att i händelse av tvist angående värderingsgrund låta denna avgöras av

278 rätten innan expropriationsnämnden företog sin värdering. Tvistens hänskjutande till domstol kunde härvid tänkas ske på begäran av part eller enligt förordnande av nämnden. Ytterligare andra utvägar vore att låta expropriationsnämndens beslut kunna överklagas eller att inrätta en rådgivande överinstans, en expropriationsriksnämnd, till vilken expropriationsnämnderna kunde hänskjuta värderingsspörsmål av större principiell betydelse. Det skulle också vara möjligt att låta lösensummorna bestämmas icke av expropriationsnämnd utan av domstol på samma sätt som redan sker enligt exempelvis lagen om allmänna vägar, ensittarlagen och vattenlagen. Vad angår expropriationskostnaderna skulle en förbättring kunna åstadkommas genom ett stadgande, att markägaren kunde med hänsyn till omständigheterna åläggas att gälda dessa kostnader. Att komplettera byggnadslagen med närmare regler angående grunderna för värderingen är enligt stadsplaneutredningens mening knappast möjligt. Redan att angiva olika typfall möter stora svårigheter. Omständigheterna i de särskilda fallen äro därjämte så växlande, att enhetliga regler äro svåra att giva. Ej heller anser stadsplaneulredningen det lämpligt att helt undandraga expropriationsnämnden prövningen av uppkommande värderingsfrågor enligt byggnadslagen och i stället låta lösensummorna bestämmas av domstol. Genom domstolsprövningen skulle, eftersom parterna i förevarande fall säkerligen ofta icke komme att åtnöjas med underrättens beslut, kunna uppstå avsevärd tidsförlust, vilken kunde förorsaka stora ölägenheter och kostnader. Av samma skäl vore det knappast lyckligt att låta expropriationsnämndens beslut kunna överklagas eller att göra bestämmandet av värderingsgrunderna till en preliminärfråga, som skulle avgöras av domstolen, innan den egentliga värderingen verkställdes av expropriationsnämnden. Vad slutligen angår tanken att inrätta en expropriationsriksnämnd skulle även genom denna metod stundom en viss tidsförlust kunna uppstå. Nackdelarna därav kunde dock måhända uppvägas av vissa fördelar, särskilt möjligheten att genom riksnämndens utlåtanden — förutsatt att dessa publicerades — erhålla underlag för en mer enhetlig praxis beträffande ersättningsbeloppens bestämmande. Därest en reform av bestämmelserna angående expropriationsnämndernas verksamhet erfordras, bör emellertid denna icke inskränkas till de värderingar, som komma till stånd med tillämpning av reglerna i byggnadslagen. Även vid expropriation i allmänhet enligt expropriationslagen kunna de anmärkta bristerna framträda. Att exempelvis inrätta en expropriationsriksnämnd med uppgift att endast pröva värderingsspörsmål, som uppkomma enligt byggnadslagens bestämmelser, torde icke böra komma i fråga, lika litet som det synes lämpligt att medgiva jämkning av rättegångskostnaderna i expropriationsmål till den exproprierandes förmån enbart i dylika mål enligt byggnadslagen. De anmärkta förhållandena på byggnadsväsendets område utgöra endast en sida av problemet. Först och främst måste hänsyn tagas till omständigheterna vid det allmänna expropriationsförfarandet. En allmän översyn av bestämmelserna i expropriationslagen blir alltså påkallad.»

I syfte att få utrönt, om de gällande bestämmelserna om fastställande av ersättning vid inlösen av mark för stadsplaneändamål lämnat ett ur allmän synpunkt tillfredsställande resultat, gjorde bostadssociala utredningen år 1938 en enquéte hos ett antal städer i riket. Av de inkomna svaren framgår, att expropriation med stöd av 1931 års stadsplanelag under åren 1932— 1937 förekommit i förhållandevis ringa utsträckning. Av de 31 städer, som tillfrågats, ha endast sju — Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Borås, Halmstad och Östersund — uppgivit att dylik expropriation förekommit, och antalet fall i varje stad är litet. Det har i allmänhet rört sig om inlösen av gatumark jämlikt 21 § första stycket stadsplanelagen, varjämte

279 enstaka fall av tomtdelar enligt 26 och 27 §§. Däremot har intet fall av inlösen jämlikt 24 eller 25 §§ stadsplanelagen anmälts. Den undersökning, som utredningen sålunda verkställt, ligger visserligen nu några år tillbaka i tiden. Utredningen finner emellertid anledning föreligga till antagande, att under de följande åren knappast någon ökad användning av expropriation för stadsplaneändamål förekommit. Det sålunda påvisade förhållandet, att stadsplanelagens inlösenbestämmelser kommit till relativt ringa användning, kan nog till en del förklaras därav, att nya stadsplaner, särskilt för de redan bebyggda inre delarna av städerna, ofta ännu icke blivit uppgjorda och fastställda. Den viktigaste orsaken torde dock vara, att expropriationsförfarandet allmänt betraktas som en nödfallsåtgärd, som tillgripes först sedan alla möjligheter att nå en frivillig uppgörelse uttömts. I vissa fall har man hellre uppskjutit ett önskvärt markförvärv och fördragit därav orsakade olägenheter än givit sig in på ett expropriationsförfarande. Man anser expropriationsförfarandet alltför ovisst till sina konsekvenser och finner det medföra alltför stora kostnader. För att få en uppfattning om riktigheten av det ofta förekommande påståendet, att expropriationsnämnderna såsom löseskillingar fastställa belopp, som betydligt överstiga dem, vilka borde framkomma vid en riktigt avvägd värdering, har utredningen i nu ovannämnda enquéte infordrat uppgifter rörande de taxeringsvärden, som gällt för de fastigheter, vilka blivit föremål för expropriation, ävensom rörande de vid expropriationen fastställda värdena. Enquéten har klart utvisat, att expropriationsvärdena i allmänhet legat avsevärt högre än taxeringsvärdena; de ha varierat mellan 115 och 700 % av taxeringsvärdet. I det stora flertalet fall har expropriationsvärdet legat mellan 150 och 200 % av taxeringsvärdet. Det genomsnittliga kan sägas utgöra 170 a 180 % av taxeringsvärdet. Utredningen finner resultatet av undersökningen bestyrka den allmänt förekommande, även av stadsplaneutredningen återgivna uppfattningen, att expropriationsnämnderna vid ovisshet angående olika bedömningsgrunder ofta visa benägenhet att använda den, som gynnar den ersättningsberättigade och att expropriationsersättningarna därför ofta bestämmas till icke obetydligt högre belopp än som bort ske. Utredningen har funnit angeläget att taga under övervägande, huruvida icke nyssnämnda tendens hos expropriationsnämnderna skulle kunna motverkas genom särskilda bestämmelser. Självfallet är detta ett problem, som berör expropriationsinstitutet i dess helhet. Vissa skäl skulle därför anses kunna tala för, att detta problem upptages först i samband med en mera allmän revision av expropriationslagstiftningen. Med hänsyn till vikten av att saneringsverksamheten snarast möjligt kommer i gång och att därvid redan från början riktiga bedömningsgrunder vid ersättningarnas bestämmande tillämpas, har utredningen dock ansett sig böra taga upp frågan. Vad utredningen i det följande kommer att föreslå finner utredningen tillsvidare bör erhålla karaktären av särskilda, för expropriation för stadsplaneända-

mål gällande bestämmelser. Möjligen skulle det kunna befinnas lämpligt att giva bestämmelserna endast provisorisk giltighet, exempelvis för en tid av fem år. Under denna tid skulle i så fall erfarenheter beträffande systemets lämplighet kunna vinnas, vilka skulle kunna komma en framtida allmän revision av expropriationslagstiftningen tillgodo. Utredningen vill dock icke förorda, att de bestämmelser, vari utredningens förslag tager form, erhåller endast tidsbegränsad giltighet. Skälen härtill äro främst av lagteknisk natur. Under förarbetena till gällande expropriationslag förekommo vissa diskussioner rörande principerna för bestämmande av löseskilling. Enligt expropriationslagstiftningskommitténs ursprungliga förslag skulle löseskillingen bestämmas till fastighetens värde. När expropriationslagen framlades för 1913 års riksdag framhölls i en motion att det naturligaste vore att i lagen såsom utgångspunkt fastslå det officiella taxeringsvärdet, varifrån skulle få göras avvikelser i de fall och till de belopp, som lagen närmare uträknade. Lagutskottets majoritet tog emellertid en annan ståndpunkt och förordade, att löseskillingen skulle bestämmas till belopp, motsvarande fastighetens fulla värde. Därvid framhölls att det syntes icke låta sig göra att såsom grund för beräkningen utgå från ett värde, vilket såsom taxeringsvärdet bestämdes av helt andra hänsyn än de, som borde vara avgörande. Detta skulle enligt utskottsmajoriteten i många fall leda till obillighet och orättvisa. I en av två utskottsledamöter avgiven reservation anfördes emellertid, att det vore en viktig sak, att de officiella värderingarna av fastighet för olika ändamål kunde tagas till måttstock även vid bedömande av expropriationsersättning. Mot invändningen att taxeringsvärdena icke vore så väl avvägda, att de kunde tjäna till ledning såsom normalpris, erinrades i reservationen om att man väl icke finge säga, att taxeringsvärdena i allmänhet vore oriktiga. Även i förevarande fall, fortsatte reservanterna, erhölles en fastare utgångspunkt för värderingen, om man åtminstone utginge från taxeringsvärdena. Genom att lagstiftningen på detta sätt i flera avseenden gåve taxeringsvärdena ett visst vitsord, komme säkerligen så småningom att framtvingas ett bemödande att göra dem verkligt vägledande på skilda orter. I anslutning härtill föreslogo reservanterna ett tillägg till värderingsbestämmelsen av innehåll, att såsom fastighets värde skulle anses dess taxeringsvärde eller vad av huvudfastighetens taxeringsvärde kunde anses belöpa på den exproprierade jorden, därest ej uppenbarligen framginge, att verkliga värdet över- eller understege taxeringsvärdet. Frågan om ny expropriationslagstiftning förföll emellertid vid 1913 års riksdag på grund av att kamrarna stannade i skiljaktiga beslut. När lagen sedermera antogs vid 1917 års riksdag intog man i förevarande hänseende samma ståndpunkt som lagutskottets majoritet vid 1913 års riksdag, eller att löseskillingen skulle bestämmas till den inlösta egendomens fulla värde. Frågan om principerna för löseskillingens bestämmande har därefter vid olika tillfällen i anledning av väckta motioner varit föremål för behandling av riksdagen, dock utan att något positivt resultat nåtts.

281 Utredningen har nu funnit lämpligt att taga upp ifrågavarande spörsmål till förnyat övervägande. För detta ändamål måste i första hand undersökas, huruvida de värderingsprinciper, som enligt gällande bestämmelser skola tillämpas vid fastighetstaxering, stå i överensstämmelse med de värderingsgrunder, som böra tillämpas vid bestämmande av löseskilling vid expropriation. Värderingsprinciperna vid fastighetstaxering återfinnas i kommunalskattelagen den 28 september 1928 med tillhörande anvisningar. Huvudregeln finnes i 9 § samma lag, där det stadgas, att taxeringsvärdet skall åsättas till det belopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet). I anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen lämnas närmare vägledning för beräkning av allmänna saluvärdet. Första momentet av anvisningarna innehåller bl. a. följande regler: Med fastighets värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås det belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten, om den tankes såld inom den kundkrets som för en dylik egendom kan antagas vara att påräkna och köpt för ett med hänsyn till fastighetens beskaffenhet lämpligt utnyttjande, utan avräkning för gäld eller för kapitalvärdet av skyldighet alt utgiva undantag eller av annan privaträttslig förpliktelse, vilken ej är hänförlig till servitut eller annat liknande förhållande. Härav följer, att köpeskilling, som under senare tid faktiskt betalts för en viss fastighet, icke får utan vidare anses som ett exakt uttryck för det allmänna saluvärdet. Frånsett det att köpeskillingen kan hava påverkats av särskilda förhållanden, såsom släktskap, affektionsvärde o. dyl., kan densamma vara ett topp-pris eller ett bottenpris, som ingalunda motsvarar det allmänna saluvärdet. Sådant kan föranledas av vid tiden för försäljningen rådande abnorma konjunkturer å fastighetsmarknaden, av särskilt tvingande skäl till försäljning eller köp vid en viss tidpunkt, av ett obetänksamt ingånget avtal m. m, dyl. Först om ett något så när tillräckligt antal olika försäljningar föreligga, om vilka anledning ej finnes antaga, att ovidkommande omständigheter inverkat å prisbildningen, kan ur dem dragas en tillförlitlig slutsats angående det allmänna saluvärdet. Detta värde är sålunda att förstå såsom ett normalt värde i handel och vandel, icke såsom beloppet av en i visst fall för en viss fastighet faktiskt betald köpeskilling. Vid sidan av faktiskt betalda köpeskillingar — vilkas betydelse såsom uppskattningsgrund dock ingalunda må underskattas — måste vid taxeringen beaktas andra förhållanden, som kunna tjäna till ledning för bedömande av allmänna saluvärdet å en fastighet såsom fastighetens avkastning m. m. Vid taxering av annan fastighet, särskilt bostadsfastighet, kan oftast förfaras så, att man utgår från förhållandena beträffande ett tillräckligt antal för ändamålet utvalda fastigheter, vilka varit föremål för försäljning under normala förhållanden i allmänna marknaden eller för vilka eljest det allmänna saluvärdet är känt, och verkställer taxeringen under jämförelse med värdena å dessa fastigheter. Vid en dylik jämförelse kan avkastningens och framför allt hyresavkastningens storlek tjäna till ledning. Stundom torde det emellertid ej vara möjligt att använda en dylik uppskattningsgrund utan måste värderingsmetoden lämpas efter omständigheterna i det särskilda fallet. Beträffande byggnad för industriellt ändamål eller annan byggnad, för vilken det är svårt att direkt beräkna en normal hyresavkastning, kan det exempelvis visa sig lämpligt att utgå från antingen den faktiska eller den uppskattade anskaffningskostnaden, som förvandlas till nuvärde under beaktande av ändringar i penningvärdet, byggnadens ålder, förslitning och sannolika varaktighetstid m. m.

282 När allmänna saluvärdet skall utrönas väsentligen med ledning av avkastningen bör märkas, att fråga är om den normalt påräkneliga framtida avkastningen, samt att värdet vanligen erhålles genom kapitalisering av denna enligt den procentsats, varmed för fastigheter av ifrågavarande slag kalkyleras vid affärer å fastighetsmarknaden. Hänsyn måste emellertid tagas jämväl till variationer i avkastningen och dennas sannolika varaktighet, vilka förhållanden kunna böra föranleda modifikationer i det värde, som framkommer vid enkel kapitalisering. Härvid bör beaktas, att nuvärdet av ett avkastningsbelopp är mindre, ju längre avlägsen den tidpunkt är vid vilken avkastningsbelopp förväntas utfalla. Kan avkastningen även vid normal användning av fastigheten antagas komma att förete mera avsevärda växlingar eller bliva av kort varaktighet, kan en mera noggrann beräkning bliva erforderlig. Därvid kan tillgå så, att varje beräknelig framtida nettoårsavkastning diskonteras till ett nuvärde, varefter de sålunda erhållna nuvärdena sammanläggas. Det torde ej sällan förekomma att, där värdet i första hand utrönes efter annan metod än avkastningsmetoden, denna senare metod lämpligen bör användas för kontroll och eventuell justering av värdesättningen. Särskilt kan ett sådant förfaringssätt anbefallas, där för en äldre byggnad förutses en jämförelsevis kort återstående varaktighetstid. Allmänna saluvärdet bör sålunda framgå såsom resultat av ett övervägande av olika beträffande fastighetsvärdena i allmänhet och särskilt värdet å den ifrågavarande fastigheten kända förhållanden. Andra momentet av anvisningar i 9 § kommunalskattelagen innehåller bl. a. f ö l j a n d e : Jämväl vid värdesätfning av annan fastighet skall hänsyn tagas till för varje fastighet säregna förhållanden såsom: fastighetens läge med därav följande större eller mindre möjligheter i fråga om dess utnyttjande, exempelvis för tomt i stad: om inskränkningar gälla i rätten till dess bebyggande, om den ligger i stadens affärscentrum eller i yttre område, om den ligger vid huvudgata eller bigata, om den är hörntomt eller mellantomt o. s. v.; för industrifastighet, upplagsplats, stenbrott, grustäkt o. dyl.: om den äger bättre eller sämre tillgång till erforderliga kommunikationer, o. s. v.; markens naturliga beskaffenhet och därav följande större eller mindre lämplighet för ett förmånligt tillgodogörande, exempelvis om tomtmark företer synnerligen goda eller dåliga grundläggningsförhållanden, om stenbrott, grustäkt o. dyl. för sitt utnyttjande erbjuder större eller mindre av naturförhållandena förorsakade svårigheter o. s. v.; förekomsten av plantering, trädgårdsanläggning eller dylikt som kan göra fastigheten särskilt begärlig; servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigheten; med mera sådant. Vid värdesättningen måste alltid fasthällas, att det alldeles oavsett vilken metod som användes för denna alltid är allmänna saluvärdet, som skall vara avgörande för taxeringen.

Om alltså i taxeringsvärdet det allmänna saluvärdet skall komma till uttryck, hur förhåller det sig härutinnan med expropriationsvärdet? I förarbetena till nuvarande expropriationslag förekomma uttalanden angående normerna för värderingen, vilka kunna sägas i huvudsak överensstämma med de ovan angivna. Alldeles otvetydigt är dock icke, att det allmänna saluvärdet alltid skall vara normerande. Inom doktrinen har den uppfattningen framförts, att löseskillingen visserligen ej finge bestämmas efter fastighetens subjektiva värde för ägaren utan efter fastighetens saluvärde, men att om detta

283 för ägaren vore högre än dess allmänna saluvärde — exempelvis av den anledningen att just till denna särskilda fastighet funnes en spekulant villig att köpa den för osedvanligt högt pris — löseskillingen borde bestämmas efter detta högre värde. (Strahl: Fyra expropriationsrättsliga uppsatser s. 158; jfr Ernberg: Expropriationsskada å återstod av fastighet s. 23.) Även om en sådan bestämning av expropriationsvärdet godtages, torde emellertid vara uppenbart, att de fall, då saluvärdet för ägaren är högre än det allmänna saluvärdet, äga undantagskaraktär och i praktiken icke kunna spela någon större roll. Av vad ovan anförts följer, att det i allmänhet är samma värdebegrepp — det allmänna saluvärdet — som är normerande vid såväl taxering som expropriationen. Metoderna kunna variera, men man torde ej med fog kunna göra gällande, att de ovan återgivna anvisningarna vid taxering av fastigheter icke kunna vinna tillämpning jämväl vid värdering för expropriation. Erinras må, att sådana omständigheter, som exempelvis att en fastighet i avsevärd grad skadas genom expropriation av en del av fastigheten, icke kunna verka förhöjande på löseskillingen, enär fastighetsägarens rätt att bliva gottgjord härför tillgodoses genom utdömande av särskild ersättning för skada och intrång. Det ligger emellertid i sakens natur, att fastighetstaxeringen alltid måste utmärkas av en viss schablonmässighet. Visserligen har taxeringsförfarandet alltmera effektiviserats, och man har genom särskilda åtgärder sökt befordra taxeringarnas jämnhet och likformighet. Men det kan uppenbarligen icke alltid undvikas, att taxeringsvärdena på grund av ofullständiga eller missvisande uppgifter eller av andra orsaker i många fall bli mer eller mindre felaktiga. Härtill kommer, att den omständigheten, att ny stadsplan fastställes för visst område, k a n väsentligt förändra förutsättningarna för taxeringsvärdets bestämmande. För att få en uppfattning i frågan, i vad mån fastigheternas saluvärden kommit till uttryck i taxeringsvärdena, har utredningen begagnat visst statistiskt material, härrörande från undersökningar, som i samband med 1945 års allmänna fastighetstaxering verkställts angående bl. a. förhållandet mellan de vid 1938 års allmänna fastighetstaxering åsatta taxeringsvärdena samt de köpeskillingar som faktiskt utvunnits vid frivilligt skedda försäljningar under de år sagda taxeringsvärde varit gällande. Utredningen har i detta hänseende haft tillgång till mer eller mindre fullständigt material från städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Gävle, vilket genom utredningens försorg bearbetats. För Stockholm avser materialet tiden 1939—1944 samt omfattar — sedan vissa köp av mera extra ordinär karaktär uteslutits — sammanlagt 1 902 köp. Vid dessa köp har saluvärdet i procent av taxeringsvärdet i genomsnitt varit 106-9. Ett motsvarande genomsnitt för de särskilda åren visar ett minimum av 101-6 % för år 1941 och ett maximum av 110-4 % år 1944. I 352 av ifrågavarande fall — eller 19 % av hela antalet — understeg saluvärdet

284 taxeringsvärdet, i 1 343 (motsvarande 70 % av hela antalet) låg saluvärdet mellan 100 och 120 % av taxeringsvärdet samt i 207 (motsvarande 11 % av hela antalet) låg saluvärdet över 120 % av taxeringsvärdet. Nu omförmälda fall avser endast lagfarna eller inskrivna fastighetsköp. Ett icke oväsentligt antal köp av hyreshusfastigheter har emellertid skett genom överlåtelse av andelar i fastighetsföreningar. Berörda material omfattar 138 sådana köp under åren 1943 och 1944. Saluvärdet var i dessa fall i genomsnitt 109-5 % av taxeringsvärdet. Vad Göteborg beträffar omfattar materialet allenast lagfarna köp, avseende tiden 1938—1943. Saluvärdet var vid dessa köp i genomsnitt 104-9 % av taxeringsvärdet. Motsvarande genomsnitt för de särskilda åren visar ett maximum år 1939 av 111*1 % och ett minimum år 1943 av 101-7 %. I 23 av ifrågavarande fall (motsvarande 26 % av hela antalet) var saluvärdet lägre än taxeringsvärdet, i 60 av fallen (motsvarande 66 %) låg saluvärdet mellan 100 och 120 % av taxeringsvärdet och i 7 fall (motsvarande 8 %) låg saluvärdet vid 120 % eller däröver av taxeringsvärdet. Materialet från Göteborg omfattar jämväl 211 överlåtelser av föreningsfastigheter från tiden omkring år 1943. I dessa fall var saluvärdet i genomsnitt 107-1 % av taxeringsvärdet. I 21 av dessa fall (motsvarande 10 % av hela antalet) var saluvärdet lägre än taxeringsvärdet, i 162 av fallen (motsvarande 77 %) låg saluvärdet mellan 100 och 120 % av taxeringsvärdet och i 28 av fallen (motsvarande 13 %) låg saluvärdet vid 120 % eller däröver av taxeringsvärdet. I fråga om Malmö har vid 1 603 försäljningar, verkställda under åren 1938—1944, saluvärdet överstigit taxeringsvärdet med i genomsnitt 105-4 %. I 426 av dessa fall (motsvarande 27 % av hela antalet) låg saluvärdet under taxeringsvärdet, i 797 fall (motsvarande 43 %) låg saluvärdet mellan 100 och 120 % av taxeringsvärdet och i 378 fall (motsvarande 30 %) låg saluvärdet rid 120 % eller därutöver av taxeringsvärdet. Materialet från Hälsingborg, vilket omfattar sammanlagt 927 fastighetsförsäljningar under åren 1938—1944, angiver särskilda genomsnittstal beträffande förhållandet mellan saluvärde och taxeringsvärde för fastigheter av olika storleksklasser. Sålunda är genomsnittstalen i fråga om fastigheter med taxeringsvärde av 25 000 kronor och lägre (505 försäljningar) 105 %, i fråga om fastigheter med taxeringsvärde mellan 25 000 och 75 000 kronor (270 försäljningar) 100-2 % samt i fråga om fastigheter med taxeringsvärde över 75 000 kronor (152 försäljningar) 100-4 %. Materialet från Gävle omfattar 952 försäljningar av fastigheter av olika slag (sannolikt såväl bebyggda som obebyggda) under åren 1938—1944. Vid dessa försäljningar har saluvärdet i genomsnitt utgjort 110 % av taxeringsvärdet. Genomsnittstalet för olika år visar en successiv stegring från 102*8 % år 1938 till 123-5 år 1944. Sammanfattningsvis kan det material som sålunda varit för utredningen

285 tillgängligt sägas giva vid handen, att tämligen god överensstämmelse åtminstone i de angivna städerna synes föreligga mellan saluvärde och taxeringsvärde. De angivna sifferuppgifterna kunna visserligen icke berättiga till några säkra slutsatser beträffande landet i övrigt. Utredningen är dock med stöd jämväl av eljest vunnen erfarenhet av den uppfattningen, att taxeringsvärdena genomsnittligt taget giva ett riktigt uttryck för fastigheternas allmänna saluvärden, möjligen dock med viss reservation för den senaste tidens utveckling. Vad utredningen i det föregående anfört giver vid handen, att en fastighets taxeringsvärde i flertalet fall giver ett tillfredsställande uttryck för fastighetens saluvärde. Det synes då lämpligt, att på något sätt vid angivande av de regler, efter vilka marklösen vid expropriation för stadsplaneändamål skall bestämmas, anknyta till taxeringsvärdet. Det torde icke vara möjligt att såsom huvudregel fastslå, att taxeringsvärde och expropriationsvärde skola motsvara varandra, ens om man för vissa angivna fall stadgar undantag från regeln. Principiellt bör en fastighetsägare icke bliva ekonomiskt lidande genom expropriationen, och det torde icke ligga inom möjligheternas gränser att få taxeringsvärderingen att lämna exakt uttryck för fastighetens verkliga värde. Risken för felvärderingar från taxeringsmyndigheternas sida kan icke helt påbördas fastighetsägarna. Det torde däremot vara framkomlig väg att införa en bestämmelse, att vid uppskattning av värdet av en fastighet, som skall exproprieras för stadsplaneändamål, enhällighet inom nämnden skall krävas, för att värdet skall få bestämmas till belopp, som med mera än en femtedel avviker från taxeringsvärdet. E n dylik regel kan varken direkt eller indirekt anses innefatta något direktiv att nämndens uppfattning skall hållas inom denna gräns. Att här föreslås, att expropriationsvärdet skall kunna avvika från taxeringsvärdet med en femtedel, även om enhällighet därom ej förefinnes, sammanhänger därmed, att jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen nya taxeringsvärden skola åsättas i stället för de vid den allmänna fastighetstaxeringen bestämda bl. a., därest under löpande taxeringsperiod fastighets värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik anledning eller genom nedrivning av byggnad så minskats, att förändringen föranleder en minskning av taxeringsvärdet med minst en femtedel eller fastighets värde genom ny-, till- eller ombyggnad så förhöjts, att därav föranledes en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel. En ändring av fastighetens värde med mera än en femtedel, tillkommen av omständigheter, som nyss angivits, bör alltså regelmässigt tämligen snart taga sig uttryck i nytt taxeringsvärde och alltså behöva föranleda differens mellan taxerings- och expropriationsvärde. i

I många fall finnes något särskilt taxeringsvärde icke åsätt det område, som skall exproprieras. Den föreslagna omröstningsregeln fordrar för dylikt fall en komplettering i så måtto, att själva uppskattningen föregås av en upp-

286 delning av taxeringsvärdet för den taxeringsenhet, som är i fråga. Det belopp, som då faller på det område, som skall exproprieras, blir vid den efterföljande uppskattningen att jämställa med taxeringsvärdet. I fråga om denna uppdelningsprocedur bör den allmänna bestämmelsen om enkel majoritet om avgöranden inom expropriationsnämnd vara avgörande. I det fall, att ökning eller minskning av fastighets värde beror allenast p å allmänna prisförändringar, kan omtaxering icke ske under löpande taxeringsperiod. Inträffa sådana förändringar under en dylik period minskas lätt tillförlitligheten av taxeringsvärdet såsom aktuell värdemätare å fastigheten. Detta är ur nu förevarande synpunkt icke tillfredsställande. Utredningen vill därför föreslå, att rätt införes för part i expropriationsmål att före expropriationsnämndens sammanträde få den fastighet, som skall exproprieras, åsätt särskilt uppskattningsvärde. Därvid skulle man kunna tilllämpa det förfarande, som regleras genom förordningen den 14 juni 1933 om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet. Förutsättning för åsättande av dylikt uppskattningsvärde för expropriationsändamål skulle alltså vara, att värdet å den fastighet, som skall exproprieras, kan antagas ha i betydligare mån ändrats efter senaste allmänna fastighetstaxering, därvid även värdeförskjutningar på grund av ändrade prisförhållanden skulle komma i betraktande. Omprövning bör kunna äga rum jämväl i det fall att det åsatta taxeringsvärdet är uppenbart oriktigt. Det uppskattningsvärde, som i dylik ordning fastställes, bör bilda utgångspunkt för expropriationsnämndens värdering på samma sätt som eljest taxeringsvärdet. Det är av vikt, att expropriationsärendet icke avsevärt fördröjes genom väntan på att särskilt uppskattningsvärde blir fastställt. Parten bör därför själv göra ansökan direkt hos skaltemyndigheten och sedan tillställa expropriationsnämndens ordförande bevis om att ansökan gjorts. Har dylikt bevis kommit ordföranden tillhanda, innan han kallar nämnden till sammanträde, bör med sådan kallelse anstå, tills uppskattningsförfarandet är klart. I annat fall får expropriationsförfarandet ha sin gång. Vad utredningen i det föregående föreslagit skulle, tillämpat på ett konkret fall, te sig på följande sätt. Expropriationen antages avse en obebyggd fastighetsdel, som ej är åsätt särskilt taxeringsvärde. För den fastighet, vari delen ingår, har vid senaste taxering fastställts ett markvärde av 30 000 kronor. Nämnden finner det område, som skall exproprieras, motsvara Vs av fastighetens markvärde eller 10 000 kronor. a) Om vid uppskattningen av områdets värde en ledamot vill bestämma detta till 11 000 kronor, en till 12 000 kronor, en till 13 000 kronor och två till 14 000 kronor, skulle enligt utredningens förslag löseskillingen fastställas till 12 000 kronor, medan enligt nu gällande lag löseskillingen skulle bliva 13 000 kronor. b) Om två ledamöter rösta för 13 000 kronor och tre ledamöter för 15 000 kronor, d. v. s. om samtliga sträckt sig över femtedelsgränsen, bör såsom

287 konsekvens av enhällighetsprincipen nämndens beslut sammanfalla med det votum, som ligger närmast taxeringsvärdet, alltså 13 000 kronor. c) Om exemplen a) och b) ändras så, att varje votum antages hava understigit 10 000 kronor med lika mycket som respektive votum i exemplen antages ha överstigit nämnda siffra, blir nämndens beslut 8 000 kronor i det förra fallet och 7 000 kronor i det senare fallet. Mot utredningens nu framställda förslag kan den invändningen tänkas framställd, att de av parterna utsedda representanterna skulle erhålla för stort inflytande på uppskattningen. Då expropriationsvärdena i allmänhet överstiga taxeringsvärdena, skulle invändningen närmast rikta sig mot att den av den exproprierande utsedde ledamoten erhölle vetorätt mot beslut om större avvikelser uppåt från taxeringsvärdet. Den uppfattningen kommer stundom tillsynes, att de av parterna utsedda representanterna betrakta sig mera såsom sakförande ombud än såsom företrädare för en opartisk rättsskipning. Utredningen finner dock icke skäl föreligga att räkna med att en ledamot, som utsetts av den exproprierande, skulle göra den exproprierandes intressen till sina och av ovidkommande synpunkter vägra sin anslutning till en uppfattning, vartill samtliga övriga ledamöter kommit. För att förebygga obehörigt ställningstagande från nämndledamots sida vill utredningen emellertid föreslå lagändring på ännu en punkt. Enligt 41 § sista stycket expropriationslagen gäller, att i fråga om uppskattningen icke må i protokollet införas eller eljest kungöras, huru nämnden inom sig röstat, och ej heller skälen för beslutet uppgivas. Till grund för denna bestämmelse torde bl. a. ligga farhågan att, om offentlighet gåves åt röstningen inom nämnden, ledamot i densamma mer eller mindre kunde påverkas av den synpunkten, att ett ställningstagande till nackdel för viss part kunde på ett eller annat sätt bereda ledamoten obehag eller men. Vid bedömande av denna synpunkts berättigande bör beaktas, att allenast vissa av offentlig myndighet eller av landsting, respektive stadsfullmäktige, utsedda personer äro valbara till ledamöter i expropriationsnämnd. Om det däremot stadgades, att skälen för expropriationsnämndens beslut samt från beslutet avvikande mening jämte skälen för denna skulle antecknas i protokollet skulle den fördelen vinnas, att garantin för att verkligen blott objektivare grunder skulle bliva bestämmande vid uppskattningen ökades. Fördelarna av en sådan lagändring skulle uppenbarligen överväga eventuella olägenheter. I detta sammanhang finner sig utredningen böra med några ord beröra frågan om expropriationsnämndernas sammansättning, sedd ur saneringssynpunkt. När en mera systematiskt genomförd sanering kommer till stånd, är det uppenbarligen att vänta, att expropriation för stadsplaneändamål kommer att äga rum i långt större utsträckning än tidigare. Med hänsyn till den stora betydelse ur allmän synpunkt, som saneringsverksamheten har,

288 ä r det synnerligen viktigt, att de i samband härmed stående expropriationsfrågorna behandlas på ett effektivt, enhetligt och följdriktigt sätt. Ur denna synpunkt vore det synnerligen fördelaktigt, om vid expropriationer inom viss stad eller annan ort samma personer i så stor utsträckning som möjligt av rätten förordnades att vara ledamöter i expropriationsnämnden. Möjligen kunde ifrågasättas, att rätten, innan saneringsverksamheten på allvar börjar, förordnar två personer jämte erforderligt antal suppleanter att vara ledamöter i sådana expropriationsnämnder, som tillsättas för saneringsändamål. Utredningen vill icke ifrågasätta någon särskild författningsbestämmelse i detta hänseende utan har endast velat framhålla lämpligheten av en sådan anordning. Enligt gällande lag kan expropriationsnämnd ha en annan sammansättning än den i lagen stadgade, därest parterna äro ense därom. Med hänsyn till att statliga intressen äro så nära förknippade med saneringsverksamheten och alltså även med expropriationer, som stå i samband med denna verksamhet, skulle det möjligen kunna ifrågasättas, att de lagstadgade bestämmelserna bleve obligatoriskt gällande i dylika fall. Utredningen har emellertid icke velat förorda en sådan föreskrift bl. a. med hänsyn därtill att genom densamma en utväg att förbilliga expropriationsförfarandet — något som givetvis i och för sig är synnerligen önskligt — härigenom icke längre skulle finnas. Om en del av en fastighet exproprieras och återstoden lider intrång genom expropriationen eller den exproprierade delens användande, skall enligt 7 § expropriationslagen full ersättning därför gäldas. Föranleder expropriationen eller den exproprierade delens användande skada eller intrång å den återstående delen men i annat hänseende jämväl nytta för densamma, skall jämlikt 9 § ersättning för sådant men gäldas endast i den mån det överstiger nyttan. Dessa bestämmelser äga jämlikt 11 § motsvarande tillämpning beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås på grund av expropriation. Storleken av ersättningen för skada eller intrång måste givetvis bliva mycket olika i olika fall. Det har emellertid kunnat konstateras, att i fall, då den exproprierade markarealen är liten och expropriationsvärdet uppgår till mindre belopp, ersättning för skada och intrång ofta utdömes till belopp, som i jämförelse med själva markvärdet är högst betydande. Innefattar expropriationen större värden, bilda visserligen ersättningar för skada och intrång i allmänhet icke någon större del av slutsumman. Uppenbart är dock, att dylika ersättningar absolut taget kunna uppgå till icke obetydliga belopp och därigenom komma att avsevärt fördyra en i större omfattning genomförd saneringsverksamhet. I den ovannämnda enquéten ha vissa specialfall av skadeersättning efterfrågats, som i detta sammanhang äro av särskild betydelse, nämligen dels

289 ersättning för förflyttning av en rörelse, som längre tid bedrivits i fastigheten, innan den exproprierades, dels ersättning till hyresgäster, som haft kontrakt för längre tid i den exproprierade fastigheten. Några av de erhållna svaren återgivas här. I ett fall, där en fastighet exproprierats för 50 000 kronor, utdömdes därjämte 14 000 kronor i ersättning för skada, som kunde beräknas uppstå genom att fastighetsägaren tvingades förflytta en av honom sedan 13 år i fastigheten bedriven urmakerirörelse. I ett annat fall, där den exproprierade fastigheten värderats till 77 000 kronor, utdömdes dessutom 8 000 kronor för förlust, skada och kostnad till följd av förflyttning av den av ägaren till fastigheten bedrivna rörelsen. Beträffande ersättning till hyresgäster meddelas från ett håll, att expropriationsnämnden i visst fall synes ha följt principen, att utgiva ersättning med 50 % av hyresbeloppet för varje å kontraktet återstående år. I två andra relaterade fall har ersättning utdömts för extra utgifter för hyresgästerna på grund av den påtvungna flyttningen. Beloppen voro i dessa båda fall respektive 3 500 och 17 700 kronor. Utredningen anser visserligen ofrånkomligt, att ersättningar av ifrågavarande slag måste utbetalas, men har dock velat undersöka möjligheterna av att på något sätt begränsa desamma. Detta har synts så mycket mera angeläget, som fall sådana som de här omnämnda vid en i större skala genomförd sanering av ett tättbebyggt område kunna bliva mycket vanliga. Butiker, som finnas inom området och kanske ha ett betydande good-will-värde, måste flyttas, för fabriker eller verkstäder måste nya lokaler sökas. Även om en viss fabriks- eller affärsverksamhet får bestå inom området, kan saneringens genomförande medföra driftsavbrott. Det synes angeläget, att vid genomförande av sanering hänsyn i största möjliga utsträckning tages till nu angivna förhållanden och åtgärder vidtagas för att nedbringa de ersättningar, varom här är fråga. Kommunen bör vid sanering av visst område verka för att i den mån det med hänsyn till de nya stadsplanernas beskaffenhet är möjligt, inom området förefintlig industriell verksamhet eller affärsverksamhet bibehållas, vare sig detta kan ske genom att den nya stadsplanen medger bibehållande av de gamla lokalerna eller genom att likvärdiga lokaler inom området ställas till disposition. Är detta icke möjligt, bör kommunen söka minska nackdelarna och därmed även ersättningskraven från innehavaren av verksamhet som nyss sagts, genom att i största möjliga utsträckning giva dem kompensation in natura; d. v. s. söka skaffa dem lokaler utom det område, som är i fråga, om möjligt med likvärdigt läge. Det vill synas som om vederbörande myndigheter, därest de i god tid före genomförandet av saneringsföretag grundligt överväga de problem som nu sagts och söka åstadkomma antagbara lösningar i de särskilda fallen, skola kunna icke obetydligt nedbringa expropriationskostnaderna i de hänseenden, varom här är fråga. Därest vad utredningen 19—617520

290 i det föregående (sid. 253) föreslagit flyttningsbidrag åt industrier vinner statsmakternas bifall, kommer givetvis möjligheterna att tillgodose ifrågavarande synpunkter att i väsentlig grad underlättas. Såsom förut framhållits, har ofta i fråga om lägenheter, som uthyrts mot långtidskontrakt, ersättning till hyresgästen utgått med visst belopp för varje år, som återstår av kontraktstiden. Det kan då ligga nära till hands, att om det blir känt att ett område är avsett att saneras, kontraktet på längre tid skrives för att därigenom större ersättningsanspråk skola kunna ställas vid expropriationen. Visserligen torde dylika ersättningsanspråk icke komma att godkännas, därest det är uppenbart, att kontraktet skrivits på lång tid enbart i syfte som nyss sagts. Men förhållandena behöva ingalunda ligga så klart till, och det är angeläget att i expropriationsområdet tvistefrågor av dylik art så mycket som möjligt undvikas. Det synes därför lämpligt, att Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att beträffande område, som är avsett att saneras inom en tid av förslagsvis fem år, förklara, att om inom ifrågavarande område hyreskontrakt efter förklaringens meddelande skrivas för längre tid än exempelvis två år, vederbörande hyresgäst icke å denna omständighet skall kunna grunda någon ersättningsrätt vid expropriationen. Enligt 67 § expropriationslagen är den exproprierande pliktig gälda all kostnad, som följer av expropriationsmålets handläggning, expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller eljest av expropriationen, dock med rätt för den exproprierande att i vissa fall söka kostnad åter av ordföranden eller ledamot, om han utan laga förfall uteblir från sammanträde. Vid skilda tillfällen har mot expropriationsinstitutet anmärkts, att själva förfarandet blir för den exproprierande synnerligen kostsamt. Expropriationskostnaderna torde ofta uppgå till väsentliga belopp, och redan denna omständighet gör det angeläget att frågan å vem dessa kostnader slutligen skola stanna regleras på ett med rättvisa och billighet överensstämmande sätt. Därtill kommer, att det sätt, varpå kostnadsfrågan regleras, i ej obetydlig grad inverkar på möjligheterna att åstadkomma frivilliga överenskommelser. Den bestämmelse, som härvid närmast upptages till granskning, är föreskriften att kostnaderna skola gäldas av den exproprierande. Visserligen kan sägas, att denna regel endast är en naturlig konsekvens av principen att den för expropriation utsatte skall erhålla full ersättning för det intrång i hans förnödenhetssfär, som expropriationen åstadkommer. Principen bör dock under vissa omständigheter kunna modifieras. Med nuvarande bestämmelser vet den, mot vilken expropriationen riktas, att han ej har någon olägenhet av att framställa än så oskäliga anspråk. En fastighetsägare, som hänsynslöst utnyttjar möjligheterna, kan med utsikt till framgång för frivillig överenskommelse fordra ett belopp, som närmar sig

291 summan av skälig löseskilling och beräknade expropriationskostnader. Härigenom blir ersättningen för vad han avstår ofta oskäligt hög. För undanröjande av nu anförda olägenheter kunna olika alternativ tänkas. Man kunde taga sikte uteslutande på de smärre expropriationsfallen dels därför att kostnadsfaktorn i sådana fall uppnår en i förhållande till det omtvistades värde onormal storleksordning, dels av den anledningen, att man vid smärre expropriationer i allmänhet icke med fog kan göra gällande, att orsaken till att en fastighetsägare icke vill godkänna ett anbud av den exproprierande är att söka däri, att han ej förmår bedöma fastighetens värde. Man kunde då tänka sig en bestämmelse av innebörd, att om nämnden icke överskrede den exproprierandes anbud, denna endast behövde gälda kostnader intill belopp, som kunde anses stå i rimlig relation till expropriationsvärdet, exempelvis intill en fjärdedel av nämnda värde. Ett annat alternativ vore, att i de fall, då den exproprierandes motpart genom invändning eller yrkande, som uppenbarligen saknat fog, hindrat frivillig överenskommelse om expropriationsersättning eller eljest utan skälig anledning vållat ökning av kostnaden, överlämna åt rätten att bestämma i vad mån motparten bör själv vidkännas sina kostnader och gottgöra den exproprierande hans utgifter. Förslag i sådan riktning har bl. a. framställts i propositionen nr 236 till 1933 års riksdag angående ändring i vissa delar av expropriationsanslagen, i vilken proposition i övrigt föreslogs särskilda bestämmelser om expropriation av mark för egna hem eller jordbruksändamål. Propositionen vann emellertid icke riksdagens bifall. Utredningen har, ehuru icke utan tvekan, stannat för sistnämnda alternativ. Viss komplettering torde dock böra göras. Vid ifrågasatt expropriation för stadsplaneändamål har den mark, som beröres av expropriationen, ej sällan befunnits utgöra samfälld mark för ett synnerligen stort antal fastigheter. I sådana fall föreligger stor risk för ren passivitet från fastighetsägarens sida. Är han utrikes eller å okänd ort och finnes ej någon som äger att för honom föra talan, kan rätten förordna god man att företräda honom. Men i andra fall måste, om ägaren utebliver, ett fullständigt expropriationsförfarande tillgripas. Någon överenskommelse om expropriationsersättningen kan då icke träffas inför rätten. Att underhand lämna vederbörande ett anbud visar sig ofta resultatlöst. Utredningen vill för den skull föreslå, att möjlighet att låta den för expropriation utsatte betala expropriationskostnader skall finnas även i det fall denne utan styrkt laga förfall underlåtit att svara å ett av den exproprierande avgivet anbud om ersättning. I det föregående har anförts, att nuvarande kostnadsbestämmelser i vissa avseenden medföra för ett smidigt tillämpande av gällande lösensbestämmelser ogynnsamma verkningar. Klagomål ha särskilt anförts över att, där delägarna i mark, som skall exproprieras, äro många, expropriationskostnaderna kunna komma att uppgå till så höga belopp, att i fråga om tomter,

292 i vilka samfälld mark ingår, ett rättsligt bildande blir ekonomiskt ogenomförbart. Det är utredningens uppfattning, att de föreslagna kostnadsbestämmelserna komma att verksamt främja frivilliga överenskommelser om fullgod men icke till oskälighet uppskruvad expropriationsersättning. Ytterligare åtgärder härför skulle kunna övervägas, men det torde vara lämpligt att avvakta, huru de föreslagna bestämmelserna komma att verka. Utredningens i det föregående framlagda förslag rörande löseskillingens bestämmande vid expropriation för stadsplaneändamål innebär sammanfattningsvis följande. 1. Vid uppskattning av värdet av mark, som skall inlösas, må expropriationsnämnden ej, med mindre alla ledamöterna i nämnden äro därom ense, bestämma värdet till belopp, som över- eller understiger det senast åsatta taxeringsvärdet med mera än en femtedel. Om marken icke är åsätt särskilt taxeringsvärde, skall nämnden innan uppskattningen äger rum, fastställa hur stor del av taxeringsvärdet för den taxeringsenhet, vari marken ingår, som belöper å densamma, och skall denna del av taxeringsvärdet vid uppskattningen likställas med taxeringsvärde. Rätt skall föreligga för part i expropriationsmålet, att om värdet å den fastighet, som skall exproprieras, kan antagas ha i betydligare mån ändrats efter senaste allmänna fastighetstaxering eller det åsatta taxeringsvärdet är uppenbart oriktigt, få åsätt fastigheten särskilt uppskattningsvärde, som därefter skall i expropriationsmålet ha samma betydelse som taxeringsvärdet. Om till ordföranden i expropriationsnämnden anmälts, att begäran om åsättande av dylikt uppskattningsvärde skett, skola nämndens ledamöter icke kallas till sammanträde förrän beslut i anledning härav meddelats. 2. Skälen för expropriationsnämnds beslut jämte avvikande mening från beslutet och skälen för denna skola antecknas i expropriationsnämndens protokoll. 3. Kungl. Maj:t skall erhålla befogenhet att beträffande område, som är avsett att saneras inom en tid av fem år, förklara, att om inom området efter förklaringens meddelande, hyresavtal ingår för längre tid än två år, hyresgästen icke å denna omständighet skall kunna grunda någon ersättningsrätt vid expropriationen. 4. Om i expropriationsmålet den exproprierandes motpart genom invändning eller yrkande som uppenbarligen saknat fog eller genom att utan styrkt laga förfall underlåtit att svara å ett av den exproprierande rörande expropriationsersättning avgivet anbud hindrat överenskommelse rörande ersättningen eller kostnaderna för expropriationsförfarandet eljest ökats genom berörda motparts vållande, skall rätten äga föreskriva, att h a n skall själv vidkännas sina kostnader så ock —• om det kan anses befogat — helt eller delvis gottgöra den exproprierande hans kostnader för expropriationsförfarandet.

KAPITEL 13.

Tidsbegränsade byggnadslov och tomträtt — åtgärder som underlätta en successiv rekonstruktion av stadsbebyggelsen. 13.1

Allmänna synpunkter.

Det är sedan länge accepterat, att det allmänna genom en byggnadsteknisk och socialhygienisk kontroll skall övervaka att bostadsfastigheterna uppfylla vissa minimikrav i fråga om bostadsstandarden. Det är visserligen sant, att den kontroll, som utövas genom en fortlöpande bostadsinspektion, måste begränsas till att avse en social och medicinsk minimistandard. Fastighetsägaren är dock medveten om dessa minimikrav, han har att bestrida alla utgifter som erfordras för att hålla sin fastighet i byggnadstekniskt godtagbart skick och h a n får helt bära den »förlust», som uppstår, när en lägenhet, som icke uppfyller hälsovårdsstadgans krav, utdömes. Däremot sakna myndigheterna tillräckliga möjligheter att gentemot fastighetsägaren hävda de stadsplanetekniska kraven på en reglering eller sanering av bebyggelsen. Det är emellertid uppenbart att den begränsning i en fastighets »livslängd», 1 som uppstår genom att en stadsplan blir omodern, bör påverka fastighetens finansiering och fastighetens värde. För de sakkunniga har det framstått som ett synnerligen angeläget önskemål att söka komma fram till en ordning, som möjliggör en avvägning mellan de nationalekonomiska och privatekonomiska önskemålen att kunna utnyttja varje byggnad så länge som möjligt och önskemålen att kunna begränsa byggnadernas »livslängd», så att bebyggelsen successivt kan regleras i överensstämmelse med den sociala, byggnads tekniska och stadsplanetekniska utvecklingen. I kapitel 8 ha anförts några skäl, som tala för att dispositionsrätten till tomtmarken i städerna begränsas så att det allmänna utan särskilda kostnader skall kunna framtvinga en sanering av äldre bebyggelse, som ej är ändamålsenlig och som ej överensstämmer med gällande stadsplan. 2 Härvid anmärktes att en fastighets byggnadstekniska standard, dess behov av bygg1 Här och i det följande användes begreppet »livslängd» för att beteckna perioden mellan den tidpunkt då en byggnad uppföres och den tidpunkt då byggnaden rives. Med uppförande och rivning bör jämföras »fullständig» ombyggnad. Att dessa begrepp icke kan ges ett bestämt innehåll är mindre betydelsfullt för den teoretiska behandlingen av dessa problem. 2 Se särskilt sid. 181 ovan.

294 nadsteknisk sanering endast ofullständigt återspeglas i marknadsvärdet och att marknadsvärdet är relativt oberoende av den omgivande miljöns stadsplanetekniska standard. Fastighetens marknadsvärde påverkas således icke av att byggnadernas »livslängd» ur samhällssynpunkt förkortas genom att stadsplanen blir otidsenlig. Vidare framhölls önskvärdheten av att fastighetsvärdena avskrevos i den takt som med hänsyn till hyror, omkostnader och byggnadernas tekniska standard vore rimligt så att behovet av sanering av en fastighet kunde vägas icke bara mot marknadsvärdet utan även mot det värde till vilket fastigheten hade avskrivits. Amorteringen av i fastigheten investerat kapital skulle med andra ord icke vara bestämd av marknadens ur många synpunkter kortsynta bedömning av fastighetens sannolika framtida avkastning utan baseras på de generella krav i fråga om byggnadsteknisk och stadsplaneteknisk minimistandard, som det allmänna fann nödvändigt att upprätthålla. Avskrivningen borde ske i sådan takt, att när byggnaderna utifrån en objektiv samhällsvärdering voro i behov av sanering skulle deras kapitalbelastning icke vara mer än vad som motsvarade det tomtvärde en »sanerad» bebyggelse kunde förränta. En första förutsättning för att man skall kunna ordna en sådan avskrivning är att fastighetsförvaltaren vid varje tidpunkt kan bedöma när fastigheten blir saneringsmogen, d. v. s. kan bedöma byggnadens »återstående livslängd». Om avskrivningen icke motsvaras av någon minskning i fastighetsvärdet, sådant det registreras på den allmänna fastighetsmarknaden eller sådant det beräknas vid expropriation kommer den emellertid att bli utan betydelse för saneringen. Till byggnadsindustrisakkunnigas uttalande: »Skäligen bör fastställas en viss nedskrivning av fastighetsvärdet allt efter byggnadernas ålder, så att deras värden efter en viss antagen livslängd nedbringas till noll och sålunda vid rivning icke längre belasta tomtvärdet»,2 kan således fogas en anmärkning att om fastighetens marknadsvärde icke anpassar sig efter det värde till vilket fastigheten nedskrivits är frågan om ersättningen till fastighetsägaren — eller frågan om saneringsförlusterna — alltjämt olöst. Saneringsproblemet är i och för sig icke en avskrivningsfråga, utan en fråga om i vilken utsträckning det allmänna kan och bör påverka utvecklingen på fastighetsmarknaden, så att fastighetens marknadsvärde synkroniseras med det värde, som fastigheten har, när man ur byggnads- och stadsplaneteknisk synpunkt bedömer graden av saneringsmognad. Det problem, som här berörts, sammanhänger intimt med det större problemet om samhällets markpolitik; hur långt skall samhället reglera och kontrollera enskilda markägares dispositionsrätt till marken, i vilken utsträckning bör samhället övertaga äganderätten eller exploateringsrätten till mark. Problemet om samhällets behov att bestämma markens användning 1

S. O. U. 1938 :10 sid, 470.

295 kan icke allsidigt belysas och diskuteras i detta sammanhang. 1 Den successiva saneringen och rekonstruktionen av stadssamhällenas bebyggelse berör emellertid ett väsentligt avsnitt av detta problem, och de krav p å samhällskontroll och samhällsingripande i markfrågor, som saneringen ställer måste tillgodoses även om övriga markfrågor icke lösas samtidigt. I gällande byggnadslagar har den enskildes rätt att disponera över sig tillhörig mark och sig tillhöriga byggnader efter avvägning mot samhällsnyttan begränsats på en rad punkter. Stadsplanen bestämmer hur disponibel tomtmark får utnyttjas, byggnadsstadgan ger regler för byggnadernas uppförande och tekniska standard, hälsovårdsstadgan till sist ger det allmänna möjligheter att övervaka att bostäder och lokaler ha en ur medicinsk synpunkt godtagbar utrymmes- och utrustningsstandard. Som tidigare framhållits har emellertid gällande lagstiftning enligt utredningens mening tagit alltför litet hänsyn till behovet av rekonstruktion av stadsbebyggelsen, till att stadsplanerna kunna komma att åldras i samma takt som — eller snabbare än — byggnaderna. Insikten om att de ändrade krav på bebyggelsens gruppering och på markens utnyttjande för olika ändamål som samhällsutvecklingen medför också måste komma till uttryck i en ny stadsplan är numera allmän och har också fastslagits i stadsplanelagen. Hittills har man emellertid icke direkt ansett sig kunna ålägga fastighetsägaren att anpassa bebyggelsen efter en ny stadsplan — sannolikt framförallt på grund av de ekonomiska konsekvenser som detta skulle medföra för fastighetsägaren. Indirekt kan man emellertid redan nu påverka fastighetsägaren genom att förbjuda honom att bygga om eller reparera en fastighet, som icke är utförd i överensstämmelse med stadsplan. Bostadssociala utredningen kan dock icke finna annat än att de nuvarande bestämmelserna äro otillräckliga och att här föreligger en inkonsekvens i stadsplanelagstiftningen, som ur samhällets synpunkt är olycklig. Det kan vidare åberopas skäl för att det allmänna får rätt att framtvinga en förnyelse av en bebyggelse som är byggnadstekniskt undermålig utan att vara direkt hälsofarlig. Berörda spörsmål skulle effektivt kunna lösas genom att det allmänna övertog äganderätten — eller eventuellt exploateringsrätten — till all mark. Det allmänna skulle genom att upplåta marken mot tomträtt få praktiskt taget obegränsade möjligheter att successivt anpassa stadsbebyggelsen efter samhällsutvecklingen. Utredningen skall nedan n ä r m a r e diskutera förutsättningarna för att kommunerna mer allmänt skall använda tomträttsinstitutet. Praktiskt politiska och ekonomiska skäl tala emellertid för att tomträtten endast relativt långsamt kan utbyggas så att samhället härigenom får något större inflytande över markanvändningen. 1

En koncentrerad diskussion ges i den ovan citerade riksdagsmotionen 1945, I I : 449. I övrigt hänvisas till tre engelska betänkanden, de s. k. Scott Report, Barlow Report och Uthwatt Report,, som utförligt behandla dessa problem. Dessa betänkanden refereras utförligt i O. Danneskiold-Samsoe, Nutida engelsk samhällsplanering. Stockholm 1945.

296 En annan möjlighet synes vara att man, utan att borttaga den enskilda äganderätten till marken gör rätten att bibehålla bebyggelsen å en tomt på visst sätt tidsbegränsad. Då en dylik begränsning i viss mån synes böra anknytas till byggnadslovet, benämnes ifrågavarande anordning i fortsättningen — om än måhända något oegentligt — tidsbegränsat byggnadslov. Här berörda möjligheter (tomträtt och tidsbegränsat byggnadslov) att på lång sikt skapa förutsättningar för en successiv förnyelse av stadssamhällenas bebyggelse utan större ekonomiska insatser från det allmännas sida, skall mer ingående diskuteras i det följande. 13.2 Tidsbegränsat byggnadslov. Till en början skall här upptagas frågan om tidsbegränsat byggnadslov såsom den mera generella av ifrågavarande anordningar. En bestämmelse av den karaktär, som utredningen här åsyftar, har införts i den för Köpenhamn antagna »byggeloven» av den 29 mars 1939. I § 57 av denna lag återfinnas följande bestämmelser om »Godkendelsernas tidsbegrsensning». »Stk. 1. De i Medför af denne Lov meddelte Godkendelser, derunder Dispensationer og andre Lempelser, er efter Forlebet af 100 Aar fra Godkendelsens Dato ikke til Hinder for, at Bebyggelsen i Henseende till dens Udforelse, Indretning, Benyttelse, Omfång, Beliggenhed og i övrigt kan forlanges bragt i Overensstemmelse med den til Den Tid gseldene Lovgivning og de i Henhold til denne trufne Beslutninger. Samme Krav kan efter Forlebet af 100 Aar fra nservaerende Lovs Ikrafttrseden gores gaaldende överfor Bebyggelser, der er opfort for Lovens Ikraftlrseden, uanset om de er godkendt i Henhold til tidligere Lovgivning. Stk. 2. Naar et Byggeforetagendes saeregne Art, Udforelsesmaade, Beliggenhed eller andre saerlige Omstaendigheder gor det paakraevet, eller naar et Byggeforetagende utfores i Tilslutning til en Bebyggelse, hvis Godkendelse er tidsbegramset i Henhold til denne Paragraf, kan Godkendelsen meddeles som midlertidig eller for et naermere angivet kortere Tidsrum. Stk. 3. Efter Forlebet af tre Fjerdedele af den for Godkendelsen af en Bebyggelse i Henhold til denne Paragraf gaeldende Tidsbegrsensning kan Magistraten efter Forhandling med Bygningskommissionen tilstaa Forlsengelse af samme, naar Bebyggelsen skonnes forsvarlig under Hensyn til Forskrifterne i den til den Tid gaeldende Lovgivning. Stk. 4. Magistratens Beslutninger i Henhold til denne Paragraf kan indankes for Indenrigsministeren.» Ifrågavarande lagbestämmelser innebära alltså, att efter 100 år skall det vara möjligt att ålägga vederbörande fastighetsägare att anpassa bebyggelsen å fastigheterna i Köpenhamn efter vid den tiden gällande lagstiftning och i anslutning till samma lagstiftning träffade beslut.

297 Börande den anförda paragrafen i Köpenhamns byggnadslag anföres i ett betänkande av danska indenrigsministeriets byggeudvalg af 1940 följande: »En saadan Foraeldelsesregel er god, men de 100 Aar er for läng Levetid at give en Bebyggelse. Det vil ses, at Kvarterer i Kobenhavn, der er blot ca. 60 Aar gamle, er absolut foraeldede, og med den Udvikling, der er i Byggeriet i Nutiden, vil Foraeldelsen snarere indtraede hurtigere. Kreditforeningernes Amortisation er hojst 60 Aar, og en Forseldelsefrist paa ca. 70 hojst 80 Aar synes derfor rimelig. For den Bebyggelse, der er opfort for Byggelovens Ikrafttraeden med Godkendelse i Henhold til tidligere Lovgivning, gaelder ifolge Byggelovens § 57 den Bestemmelse, at den paagaeldende Bebyggelse under lignende Forudsaetninger, som gaelder for den nye Bebyggelse, kan kraeves fjernet efter Forlobet af 100 Aar fra Byggelovens Ikrafttraeden. Denne Bestemmelse synes i Forhold til den efter Lovens Ikrafttraeden opforte Bebyggelse at give den aeldre Bebyggelse en urimelig läng Levetid. For Saneringen af foraeldede og daarlige Kvarterer vil det kunne have stor Betydning, om denne Lovbestemmelse bliver aendret, saaledes at Fristen for aeldre Bebyggelse regnes fra Husenes Opforelsetid, dog at der gives Ejerne en vis Aarraekke, f. Eks. 20 Aar, inden Bestemmelsen traeder i Kraft. E n saadan Bestemmelse burde naturligvis ogsaa have Gyldighed udenfor Kobenhavn. 1 » Jämväl i England har en begränsning av byggnadernas livslängd åtminstone i vissa fall diskuterats. Frågan har bl. a. behandlats i den s. k. Uthwattkommitténs betänkande rörande »compensation and betterment». Kommittén anför sålunda: Enligt de i 1936 års bostadslag intagna särskilda ersättningsbestämmelserna för inlösen av sådana fastigheter inom saneringsområden, vilkas bebyggelse är olämplig för bostadsändamål skall ersättning begränsas till det värde tomtmarken har, planerad och färdig för bebyggelse i överensstämmelse med gällande byggnadslagar, dock med möjlighet till högre ersättning för det fall att bebyggelsen, bortsett från de sanitära olägenheterna är väl underhållen. Kommittén föreslår att härtill skall fogas en bestämmelse om att vid fastställande av ersättning för sådana fastigheter inom saneringsområden, vilkas bebyggelse, ehuru icke olämplig för bostadsändamål, dock med hänsyn till sin ålder, disposition, kontruktion och tekniska utrustning icke överensstämmer med de standardkrav, som tillämpas för nya byggnader, avsedda för liknande distrikt, skall värderingsmannen utgå från att sådana byggnader komma att bliva omöjliga att bebo eller att hyra ut efter utgången av 10 år från den dag sanering av området föreskrivits. Kommittén förklarar att den finner det riktigt, att en byggnad som står i strid med stadsplan icke skall ges obegränsad rätt att bestå, utan att det i sådana fall bör fastställas en livslängd för byggnaden och att rätten att 1

Det fremtidige boligbyggeri. Betaenkning afgivet af Indenrigsministeriets Byggeudvalg af 1940. — Köpenhamn 1945. Sid. 252.

298 underhålla, bygga om eller använda en byggnad (tomt) skall hänföras till denna livslängd. I anslutning härtill föreslås beträffande bebyggelse, som står i strid mot stadsplan, att planeringsmyndigheten skall äga rätt att genom uppmaning, given när som helst, påfordra att bebyggelsen bringas i överensstämmelse med stadsplanen, utan ersättning (»compensation») när det gäller a) varje användning av marken som står i strid mot stadsplanen b) varje byggnad som står i strid mot stadsplan (med undantag för en byggnad som står i strid mot stadsplan genom att den står i vägen för en av det allmänna bekostad anläggning). Sådant krav skall dock enligt förslaget icke få göras gällande förrän efter utgången av den »livslängd» för användningen av en byggnad, som myndigheterna må fastställa efter att ha tagit hänsyn till alla omständigheter inklusive a) den sannolika effektiva livslängden av byggnaden med hänsyn till dess ålder och standard, b) dess sannolika, effektiva, ekonomiska och inkomstproducerande livslängd samt c) graden och arten av den bristande överensstämmelsen med stadsplan. Slutligen föreslås, att om planeringsmyndigheten, sedan på detta sätt en livslängd fastställts för en byggnad, anser det nödvändigt att framtvinga överensstämmelse med stadsplanen innan livslängden tilländalupit, myndigheten skall ha rätt att göra detta, varvid ersättningen skall bestämmas med hänsyn till att överensstämmelse eljest skulle ha kunnat frambringas vid slutet av perioden utan någon som helst särskild ersättning. 1 Bostadssociala utredningen har för sin del funnit, att bestämmelser om »tidsbegränsat» byggnadslov böra utfärdas av i huvudsak följande innebörd. 1. För byggnad inom stadsplanelagt område, varför byggnadslov meddelas efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande skall vid byggnadslovets meddelande angivas, att sedan viss tid förslagsvis 75 år förflutit från det byggnadslovet meddelades, vederbörande myndighet skall, om byggnaden är stridande mot då gällande stadsplan eller icke står i överensstämmelse med då gällande byggnadsföreskrifter eller standardkrav, äga föreskriva, att fastighetens ägare skall vara skyldig att beträffande bebyggelsen vidtaga de åtgärder, som erfordras för att bringa bebyggelsen i överensstämmelse med stadsplanen eller berörda byggnadsföreskrifter eller standardkrav eller ock underkasta sig inlösen av fastigheten mot en gottgörelse enligt särskilda regler. 2. För byggnad, vilken vid tidpunkten för ifrågavarande bestämmelsers ikraftträdande redan är uppförd eller för vilken eljest byggnadslov vid samma tidpunkt beviljats, skall motsvarande gälla sedan nyss angiven tidrymd förflutit efter bestämmelsernas ikraftträdande. 3. För byggnad, som uppföres efter bestämmelsernas ikraftträdande men å ort, där byggnadslov icke erfordras, skall, om området sedermera blir stadsplanelagt, nyss omförmälda tid om 75 år räknas från tidpunkten för byggnadens uppförande. 4. Blir byggnad, varom här är fråga, föremål för ombyggnad varför kost1

Se ovan anfört arbete sidorna 91 och 99.

299 nåden ensam eller i förening med kostnaderna för under de närmaste föregående 10 åren verkställda ombyggnadsarbeten uppgår till minst 50 procent av fastighetens byggnadsvärde enligt gällande taxering, bör i samband med beviljande av byggnadslov härtill medgivande kunna lämnas, att berörda tidrymd av 75 år skall räknas från sistnämnda byggnadslov. Sådant medgivande bör meddelas av länsstyrelsen och bör lämnas allenast när de nytillkomna åtgärderna äro av så väsentlig art, att byggnaden därigenom förändrat karaktär eller kommit i högre standardklass. 5. Möjlighet alt erhålla förlängning av berörda tidrymd bör kunna föreligga även i andra fall, då särskilda skäl därtill förefinnas. Sådant medgivande bör kunna lämnas av länsstyrelse och avse viss begränsad tid, minst 10 år. Framställning härom skall göras högst 10 och minst 5 år före tidens utgång. 6. Blir fastighet, som nu nämnts, föremål för inlösen, bör ersättning i princip utgå allenast efter tomtvärdet med tillägg av det värde å tomten befintliga byggnader beräknas till, sedan bebyggelsen å tomten bringats i överensstämmelse med gällande stadsplan, byggnadsföreskrifter och standardkrav, minskat med de kostnader som kunna beräknas erforderliga för åstadkommande av den önskade förändringen. Om byggnaden å fastigheten är i byggnadstekniskt gott skick och inlösen är påkallad främst av stadsplanetekniska skäl bör emellertid fastighetsägaren även kunna erhålla ersättning för byggnaden med belopp, som bestämmes med utgångspunkt från de kostnader, som nedlagts på fastighetens underhåll under den närmast föregående tioårsperioden. 7. De nu föreslagna bestämmelserna böra icke avse fastighet, som vid tidsperiodens slut äro belägna inom områden, som å då gällande stadsplan äro angivna såsom industriområden. De ovan angivna bestämmelserna erfordra närmare motivering och kommentarer. Fördelarna ur saneringssynpunkt av bestämmelser sådana som de ovan angivna torde vara uppenbara. De utgå, som förut antytts, från att bebyggelsen erfordrar en successiv förnyelse på grund av de nya krav, som utvecklingen framtvingar. Visserligen kunna bestämmelserna i full utsträckning träda i tillämpning först förhållandevis långt fram i tiden. Tidsperiodens längd skall i det följande närmare diskuteras. Men uppenbart är, att bestämmelsen redan dessförinnan kommer att underlätta saneringsverksamheten såtillvida, som i fråga om byggnader, om vilka här är fråga, en successiv nedskrivning av fastighetsvärdena måste ske med därav följande minskning av saneringskostnaderna. Å andra sidan skulle fastighetsägarnas villkor i de flesta fall endast obetydligt försämras i förhållande till vad som nu bör betraktas som en normal marknadsutveckling av fastigheterna. Tidsperioden har erhållit en så lång varaktighet, att en förnyelse av bebyggelsen innan perioden utgått bör

300 vara regel. Fastighetsägaren är oförhindrad att anpassa bebyggelsen efter nya krav och efter nya stadsplaner genom självsanering. De mer vägande invändningar som enligt utredningens uppfattning kunna resas mot ett tidsbegränsat byggnadslov av den typ, som skisserats ovan och den typ som antagits i Köpenhamn kunna sammanfattas som följer: 1) byggnadslovet innebär en alltför stark begränsning av den enskilda äganderätten. 2) en formell begränsning av livslängden på byggnader kan icke ta tillbörlig hänsyn till att livslängden varierar inom vida gränser beroende p å byggnadsmaterial, byggnadssätt, byggnadens underhåll och skötsel etc. 3) ett tidsbegränsat byggnadslov kommer att bli svårt att administrera. Dessa allmänna invändningar skola behandlas något närmare. De ekonomiska verkningarna för den enskilde fastighetsägaren av det tidsbegränsade byggnadslovet blir givetvis beroende av hur detta utformas i detalj. Enligt stadsplanelagen har det allmänna för närvarande rätt att lösa m a r k för genomförande av en fastställd stadsplan. »— Avviker förefintlig bebyggelse i väsentlig mån från stadsplanen och kan ej utan stadens ingripande stadsplanens ändamålsenliga genomförande äga rum eller inom skälig tid förväntas må Konungen medgiva staden rätt att lösa jämväl mark, som ingår i byggnadskvarter, i den mån marken erfordras för åstadkommande av nödig reglering. — —• —» Det är här närmast denna bestämmelses ekonomiska konsekvenser som skall diskuteras. 1 Sker marklösen genom expropriation utmätes expropriationsersättningen efter marknadsvärdet (fulla värdet). Det förefaller emellertid utredningen knappast rimligt att den ersättning som staden skall erlägga i lösen för fastigheten för att kunna genomföra stadsplanen skall vara oberoende av om fastighetsägaren haft skälig tid på sig att genomföra stadsplanen, oberoende av om å tomten befintliga byggnader för att planen skall kunna genomföras måste rivas och oberoende av markens värde enligt gällande (eller blivande) stadsplan. (Sistnämnda gäller givetvis endast i de fall det »nya» markvärdet är lägre än marknadsvärdet av den »ursprungliga» fastigheten.) Så länge marknaden icke är skyldig att räkna med att stadsplanetekniska skäl kunna begränsa byggnadernas livslängd, så länge baseras fastighetsvärderingen självfallet huvudsakligen på en bedömning av fastighetens byggnadstekniska »livslängd» och avkastningen resp. omkostnaderna under denna period. Fastigheten har under dessa förutsättningar privatekonomiskt det värde som framgår av en sådan kalkyl, och fastighetsägaren kan sägas göra en förlust om han icke får detta värde. När emellertid utredningen hävdar att samhällsintresset kräver att en ny stadsplan skall kunna genomföras »inom skälig tid» och finner det nationalekonomiskt berättigat och socialt ändamålsenligt att äldre undermåliga bygg1

Angående stadens rätt att lösa mark för saneringsändamål m. m. se ovan kapitel 12.

301 nåder rivas för att nå detta syfte, så följer härav, att de privatekonomiska synpunkterna enligt utredningen måste underordnas denna princip p å samma sätt som det privatekonomiska intresset att utnyttja högsta möjliga ekonomiska vinst ur tomtmarken begränsas genom stadsplanen. En förutsättning för att den enskildes rätt att disponera över sin egendom härigenom icke skall orättmätigt inskränkas och att han icke skall lida ekonomisk förlust, är att hans rättighet att utnyttja honom tillhörig tomtmark fixeras till en bestämd tidsperiod och att denna tidsperiod göres så lång att de ekonomiska möjligheterna att bebygga tomten enligt stadsplanen och utnyttja byggnaderna bli tillgodosedda så långt som det överhuvudtaget är rimligt. Utredningen anser en sådan avvägning mellan det enskilda och allmänna intresset möjlig att genomföra; det ligger i sakens natur att det allmänna icke kan driva en sådan politik att ett rationellt ekonomiskt utnyttjande av det kapital som investerats i fastigheter förhindras; någon motsättning mellan de enskildas och de allmännas ekonomiska intressen föreligger icke i princip. Det är endast i vissa speciella marknadslägen som en sådan motsättning kan uppkomma. Om det allmänna fastställer, alt fastighetsägaren, när det tidsbegränsade byggnadslovet utgår, skall vara skyldig att bringa å fastigheten belägna byggnader i överensstämmelse med gällande byggnadslagar, eller att fastigheten om han icke gör det, enligt vissa värderingsprinciper kan inlösas av det allmänna, kominer fastighetens marknadsvärde självfallet att »automatiskt» anpassa sig efter denna bestämmelse. Detta sätt att reglera marknadsvärdet innebär enligt utredningens mening i c k e att staten tillfogar fastighetsägaren någon »förlust»; byggnaderna böra ur samhälleliga synpunkter icke utnyttjas längre och ha alltså heller icke något reellt värde. Bortses tills vidare från fixeringen av »byggnadslovets» längd blir värderingsprinciperna i de fall kommunen skall lösa fastigheten av väsentlig betydelse för den enskilde fastighetsägaren. Utredningen anser i princip att bestämmelserna om begränsat byggnadslov böra utformas så att fastighetsägaren kan åläggas att utan särskild ersättning vidtaga de ändringar i bebyggelsen som erfordras för att den skall komma i överensstämmelse med gällande stadsplan, byggnadsföreskrifter eller standardkrav. Om fastighetsägaren underlåter eller icke vill genomföra honom ålagd förändring i bebyggelsen skall staden äga rätt att lösa fastigheten eller å fastigheten belägna byggnader för att genomföra saneringen. Härvid synas följande allmänna principer för fastighetsvärderingen böra gälla. Tomtvärdet bestämmes till det värde tomten kan beräknas ha enligt gällande stadsplan. Å tomten befintliga byggnader värderas med hänsyn till det värde de kan ha efter det att bebyggelsen bringats i överensstämmelse med gällande byggnadslagar. Måste bebyggelsen rivas skulle med andra ord markägaren icke kunna erhålla någon ersättning. En sådan bestämmelse

medför otvivelaktigt risk för att i de fall en fastighetsägare av någon anledning icke själv vill genomföra saneringen kommer underhållet av fastigheten att begränsas till det minimum som behövs för att få bostäderna uthyrda under det att högsta möjliga avkastning pressas ut ur fastigheten. Sådana konsekvenser skulle direkt strida mot de syften, som man ville nå med det begränsade byggnadslovet. Utredningen vill därför framhålla följande: Byggnadslovet bör som nämnts omfatta en så lång tidsperiod att en förnyelse av bebyggelsen, innan byggnadslovet utgår, är regel. Byggnadslovet bör dessutom kunna förlängas, när byggnaden vid byggnadslovets utgång såväl stadsplanetekniskt som byggnadstekniskt är i så gott stånd att den uppfyller fordringarna på en fullgod bostad. Tidsperioden för byggnadslovet skall diskuteras nedan. Bortsett härifrån synes det emellertid nödvändigt att uppmuntra till ett gott underhåll av bostadsfastigheterna genom att vid värderingen för lösen hänsyn tages till byggnadernas standard. Om byggnaden är i byggnadstekniskt gott skick och inlösen främst är påkallad av stadsplanetekniska skäl, bör sålunda fastighetsägaren kunna erhålla en ersättning för byggnaden som bestämmes med utgångspunkt från de kostnader som nedlagts på fastighetens underhåll under den närmast föregående tioårsperioden. Härigenom skulle alltså avgränsningen av byggnadslovet bli mindre skarp. Invändningen att man knappast kan tala om en för samtliga fastigheter representativ, normal »livslängd» har utan tvivel tyngd; hur länge fastigheten kan och bör utnyttjas, varierar från fall till fall beroende på byggnadsmaterial, byggnadssätt, byggnadens underhåll och skötsel etc. Svårigheterna att vid uppförandet av ett hus ens approximativt fixera dess sannolika livslängd te sig hart när oöverstigliga. Först bör dock understrykas vad som redan framhållits, att den begränsning av fastigheternas livslängd, som byggnadslovet skall fastställa, icke skall vara absolut och ovillkorlig, den är icke främst byggnadstekniskt utan stadsplanetekniskt och socialt motiverad. Den faktiska differensen i byggnadernas livslängd som är en följd av byggnadernas från begynnelsen skiftande tekniska standard, eller under livstiden mer eller mindre goda underhåll bör i regel kunna komma fram i en inom ramen för byggnadslovet genomförd reglering. Detta underlättas genom att byggnadslovet kan förlängas för väl underhållna och bevarade byggnader. Att empiriskt söka fastslå hur lång livslängd en bostadsfastighet normalt har är knappast möjligt.1 I det nuvarande fastighetsbeståndet finnas fastigheter, vilka uppförts för flera århundraden sedan och som alltjämt fylla sin funktion. De ha givetvis varit underkastade successiva ombyggnader 1 En undersökning av 121 fastigheter i Stockholm, vilka revos åren 1936—39, angav att medianåldern på de rivna fastigheterna var 62 år. 8 fastigheter revos innan de uppnått 50 års ålder, 60 st. voro mellan 50 och 65 år, 25 st. mellan 65 och 80 år och 14 st. över 80 år. Institutet för värdering av fastigheter i Stockholm. Årsbok 1941—42, sid. 50.

och betydande reinvesteringar. I andra fall har det visat sig nödvändigt att riva fastigheter redan när de blivit 40 a 50 år gamla. Vissa synpunkter på förnyelseprocessen på fastighetsmarknaden kunna dock anföras som hållpunkter för en diskussion om fastigheternas livslängd. Enligt allmän uppfattning är livslängden på de byggnader, som uppförts under de senaste decennierna relativt begränsad.1 På fastighetsmarknaden kräves en avskrivning av i fastigheten svarande kapital motsvarande en livslängd på cirka 60 år. Självklart måste den uppskattning som sker i samband med kreditgivningen vara mycket försiktig. Bland olika omständigheter som tala för en försiktig bedömning av bostadsfastighetens livslängd kan följande framhållas. De moderna hyresfastigheternas — särskilt de större fastigheternas — begränsade livslängd sammanhänger med den mycket långt drivna differentieringen av byggnadernas inredning. De utrustas exempelvis med uppvärmningsanordningar, hissar, elektricitet, spisar och ventilationsanordningar, vilkas livslängd i väsentligt högre grad påverkas genom förslitning än de fasta byggnadsdelarna. Det ligger i den tekniska utvecklingens natur, att dessa utrustningsdetaljer få en relativt begränsad livslängd. Ehuru ett ändamålsenligt val av material och en omsorgsfull skötsel äro ägnade att förlänga byggnadens ålder, är det omöjligt att fullständigt eliminera verkningarna av slitaget. Ofta bidrager nödvändigheten att ersätta inredningen i en fastighet i praktiken till att förkorta fastighetens livslängd; en rad sådana tekniska detaljer kunna kanske icke förnyas utan genomgripande ombyggnader av själva fastigheten, vilka i relation till fullständig nybyggnad icke alltid te sig ekonomiska.2 Den tekniska utvecklingen kan också sägas begränsa fastighetens livslängd på så sätt att frånvaron av vissa utrustningsdetaljer — t. ex. w.c, bad, hissar, — gör lägenheten mindre ändamålsenlig och mindre efterfrågad. En högre levnadsstandard, d. v. s. större möjligheter att tillfredsställa bostadsbehoven, skärper kraven på bostädernas kvalitet och gör därmed även snabbare en lägenhet omodern och mindre efterfrågad, men minskar dess ekonomiska livslängd. De olika krav på lägenhetsutrymme och lägenheternas disposition, som krävas under olika tider påverkar också livslängden på en bostadsfastig1 Se t. ex.: »Betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen. S. O. U. 1937:42. Kungl. Maj:ts prop, nr 258—1938. Bevillningsutskottets betänkande 1938: 32. C. W. U. Kuylenstierna: Principerna för fastighetsvärdering, Svensk Skattetidning 1937:4, Principerna rörande värdeminskning å byggnad.», Svensk Skattetidning 1939:3, Jämför även: »Wir können uns nicht -vohl verstellen, dass ein Haus von heute — selbst nach gehörigen Umbauten und Ergänzungsarbeiten — noch nach zweihundert öder gar dreihundert Jahren dienen wird. Schon eine Zeitspanne von hundert, ja von achtzig Jahren scheint uns eine kaum wahrscheinliche Lebensdauer fur die Gebilde, die in unserer Zeit entstehen.» Bernulli: Die organische Erneuerung unsere Städte. Basel 1941. Sid. 8. " Jfr Gripenberg: Bostadshyran, Tammerfort 1941, sid. 108—116. Gripenberg uppskattar, att de byggnadsdelar som efter 30 år måste förnyas, uppgå till nära 40 % av den ursprungliga byggnadskostnaden.

304 het. Med förändringar i hushållsstorlek och bostadsstandard följa stora förändringar i behovet av och efterfrågan på olika lägenhetstyper. Det mest drastiska exempel på en sådan efterfrågeförskjutning kan hämtas från analysen i kapitel 2, som visade att efterfrågan på ettrumslägenheter under de närmaste 15 åren under vissa förutsättningar kan beräknas minska så att ett stort antal fastigheter med sammanlagt cirka 140 000 lägenheter om 1 rum och kök måste rivas eller ombyggas. På samma sätt förefaller det sannolikt, att de lägenhetstyper, som produceras för närvarande beträffande såväl storlek som disponering icke kommer att uppfylla de krav, som kan ställas om 60 eller 70 år. Härtill kunna läggas de olika stadsplanetekniska skäl för sanering av den existerande bebyggelsen, som redan anförts. Det kan kanske ligga nära till hands att betrakta det stadsplanetekniska saneringsbehovet såsom i viss mån temporärt, i den mån man lyckas skapa välplanerade områden med tillräckliga friytor, och väl avvägda bebyggelsenormer skulle behovet av stadsplaneteknisk sanering vara ur världen för flera generationer. En sådan slutsats är som nämnts sannolikt förhastad. I stadsplanen har en bestämd tids tekniska, sociala och ekonomiska krav på bostäder och samhällsmiljö projicerats på tillgänglig tomtmark. Dessa faktorer äro underkastade snabba förändringar. Det är ingalunda uteslutet, att utvecklingen i fråga om stadsplanering i fortsättningen kommer att ske i en sådan takt, att byggnaderna stadsplanetekniskt åldras snabbare än byggnadstekniskt. En stor del av den bebyggelse, som nu bedömes vara i behov av sanering, torde vara yngre än 60 eller 70 år, å andra sidan finns det skäl att hoppas, att åtminstone stadsplanetekniskt, tiden närmast före och efter sekelskiftet skall representera en bottenstandard, som icke skall behöva återkomma. Vid avgränsningen av de tidsbegränsade byggnadsloven måste hänsyn även tagas till tomträtten. Stockholms stad har begränsat tomträtten till bostadsfastigheter till normalt 60 år. Tomträtten kan dock ges p å 100 år. — Utredningen finner den av Stockholms stad använda tidsgränsen 60 år rimlig och anser att för bostadsfastigheter i stadssamhällena en så lång tidrymd som 100 år endast bör förekomma i särskilt motiverade undantagsfall. Utredningen är i övrigt av den uppfattningen att tomträtten bör betraktas som ett specialfall av det tidsbegränsade byggnadslovet. Såsom framgår av det anförda har utredningen stannat vid att föreslå att det begränsade byggnadslovet skall omfatta en tidrymd av 75 år. En ombyggnad av en byggnad påverkar givetvis byggnadens livslängd. Utredningen har här ovan föreslagit, att möjlighet bör förefinnas att förklara att vid vissa fall av ombyggnader, tidsperioden 75 år, skall börja löpa i och med byggnadslovet för ombyggnaden. Härtill kan fogas följande kommentarer. När en ombyggnad skall företagas kan fastighetsägaren med ledning av

305 fastighetens återstående tillåtna livslängd beräkna, om ombyggnaden lönar sig eller icke. Därest en kalkyl visar, att den »återstående livslängden» är för kort, kommer icke någon ombyggnad till stånd, om icke bestämmelserna äro så utformade, att fastighetens »återstående livslängd» kan regleras i samband med ombyggnaden. Att skapa möjligheter för en sådan successiv förlängning av byggnadsloven stöter emellertid på vissa principiella och praktiska svårigheter. Till att börja med kan då konstateras, att det finns en del fall, där ombyggnad och en förlängning av fastighetens livslängd är direkt oönsklig, nämligen när fastigheten snarast av stadsplanetekniska skäl bör rivas.1 Härtill kan vidare anmärkas att då uppfattningen om när det är stadsplanetekniskt motiverat att riva en fastighet förändras efterhand, kan en viss återhållsamhet mot stora investeringar i halvgamla fastigheter ofta vara berättigad. I övriga fall bör en ombyggnad kunna företagas, om tekniska och fastighetsekonomiska skäl tala härför. Den administrativa apparaten skulle emellertid riskera att bli överbelastad, om varje ombyggnad — väsentlig eller oväsentlig — skulle ge rätt till prövning av fastighetens »återstående livslängd». Om emellertid rätt till sådan prövning kunde inskränkas till de fall, då ombyggnaden var av väsentlig betydelse för byggnadens tekniska standard, krävde betydande kapital eller företogs relativt sent, skulle emellertid en sådan prövning sannolikt icke stöta på större administrativa svårigheter.2 Administrativt synes det tidsbegränsade byggnadslovet icke behöva bli särskilt svårhanterligt. Det kan icke väntas öka byggnadsnämndernas ansökan om byggnadslov i någon större omfattning. För det första torde det normala bli att fastigheterna saneras innan byggnadslovet utgår. För det andra kommer prövningen av förlängningar av byggnadslov in som ett normalt led i det löpande stadsplanearbetet och den löpande byggnadstekniska kontroll, som skall utövas av byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd. Det har i det föregående icke angivits vilken myndighet som efter det begränsade byggnadslovets utgång skall taga ställning till frågan, huruvida beträffande viss fastighet särskilda åtgärder äro erforderliga och meddela ålägganden i sådant hänseende. Då emellertid dessa spörsmål aktualiseras först långt fram i tiden, har utredningen icke ansett det lämpligt att nu göra något uttalande på denna punkt. Vad det nu gäller är att få fastslaget möjlighet till begränsning av byggnadens livslängd. Det kan vidare diskuteras huruvida det icke bör föreligga skyldighet för kommun, som löser fastighet, att inom viss tid genomföra saneringen. Den ekonomiska uppgörelsen baseras ju på förutsättningen att sanering omedelbart skall företagas. 1 2

I sådana fall kan redan med gällande bestämmelser ombyggnad förhindras. I kapitel 2 anfördes siffror från 1939 års bostadsräkning, som visade den relativa ombyggnadsfrekvensen bland fastigheter av olika ålder, varvid uppgifterna om ombyggnad baserade sig på fastighetsägarens svar på frågan. Siffrorna visade, att enligt denna definition 15 å 20 % av fastigheterna byggda före 1900 ombyggts fram till 1939. 20—617520

306 13.3 Tomträtt. När det allmänna äger marken kan den skaffa sig en fortlöpande kontroll över markanvändningen genom att endast upplåta mark för bebyggelse mot tomträtt. Tomträtt förutsätter emellertid, att det allmänna äger marken: »Tomt å område, som blivit i den ordning, särskilt är stadgat, planlagt för bebyggelse, må, där tomten tillhör kronan, stad eller annan kommun eller ock municipalsamhälle, med iakttagande av vad här nedan i 2 § föreskrives upplåtas för viss tid ej understigande tjugosex och ej överstigande etthundra år. Upplåtelse, som nu sagts, må ock ske av tomt tillhörande fideikommiss eller annan stiftelse där Konungen för särskilt fall finner skäligt att sådant medgiva.» 1 E h u r u stat och kommun äro stora markägare i städerna, torde de endast i ett fåtal fall h a den dominerande ställning, som kräves för att ett konsekvent tillämpande av tomträtten skulle på ett avgörande sätt påverka möjligheterna att i framtiden framtvinga en förnyelse av bebyggelsen. Härtill kommer att städernas markinnehav i regel främst avser ytterområden och i mindre utsträckning de ur saneringssynpunkt viktiga centrala stadsområdena. En väsentlig del av de senaste årens bostadsbebyggelse har skett på mark som försålts eller upplåtits av stat och kommuner. I augusti 1945 utförde byggnadslånebyrån en inventering av tillgången på exploateringsfärdig tomtmark för bostadsbebyggelse under åren 1946 och 1947 i 116 s. k. »kvotorter». 2 Den för dessa år tillgängliga tomtmarken fördelade sig med hänsyn till ägare p å följande sätt: o/ Kommuner Stat, kyrka, universitet Enskilda

59-1 2-5 38-4 S:a 100-0

I städerna är ungefär 60 % av marken i kommunal ägo, medan för köpingarna och municipalsamhällena knappt 30 % äges av kommunen. All den angivna marken i städerna Nyköping, Djursholm, Norrtälje och i Smedjebackens köping ägdes av kommunen (för Göteborg har blott angivits kommunal mark), medan i Solna, Varberg, Hornsbergs m:e, Höganäs, Nynäshamn och Saltsjöbadens köping all mark ägdes av enskilda. I de fall där det allmänna exploaterat mark för bebyggelse har tomträtten emellertid endast använts i begränsad utsträckning, Mer allmänt har tomträtten endast tillämpats i storstäderna Stockholm, Göteborg och p å senare år även i Malmö. I ett flertal av de större städerna pågå emellertid för närvarande utredningar om ökad användning av tomträtten. 1 2

Lag 14/6 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. En liknande inventering ägde rum år 1943 och finnes refererad i S. O. U. 1944:7, sid. 146 ff. "

307 Kommunernas markpolitik karakteriseras i den tidigare citerade riksdagsmotionen på följande sätt: »Det är en gammal politik i många svenska kommuner att utvidga kommunens markinnehav så, att kontroll över markens användning erhålles. Detta innebär samtidigt, att en värdestegring, som under den tid samhället äger marken uppkommer genom samhällets åtgärder eller allmänna utveckling, tillfaller samhället. Om önskvärdheten av en sådan politik råder ofta enighet bland företrädarna för politiska meningsriktningar. Något motsvarande intresse för att marken i framtiden också skall stanna i samhällets ägo tycks emellertid endast undantagsvis finnas. De bekymmer kommande generationer komma att få för markfrågan ägnar den nu levande generationen föga uppmärksamhet. Man säljer samhällets mark bit för bit och återvänder därmed till utgångspunkten. Detta vore försvarligt endast om i framtiden samhällets behov av markkontroll komme att upphöra, men motsatsen blir sannolikt fallet. Om det totala exploateringsbehovet minskar, torde i gengäld förändringar i den bebyggda markens disposition i den framtida samhällsplaneringen komma att få betydligt större omfattning än för närvarande. I tomträttsinstitutet, som tillämpas av ett fåtal kommuner, finns ett medel att behålla marken, i samhällets ägo.» 1 Bostadssociala utredningen finner i likhet med de citerade motionärerna den markpolitik som bedrives av de flesta kommuner i landet föga framsynt. Ölägenheterna av att kommunerna avhända sig äganderätten till marken i städerna har väl hittills endast mer påtagligt framträtt på enstaka orter i enstaka exempel. Efterhand som bostadsbeståndet åldras, stadsplanerna bli omoderna och kommunerna för att kunna genomföra en sanering måste inköpa fastigheter — kanske återköpa tidigare ägd mark till ett pris som är mångdubbelt det ursprungliga försäljningspriset — k o m m a fördelarna av att kommunerna icke frånhända sig äganderätten till marken att bli mer allmänt insedda. De allmänna bostadspolitiska fördelarna av en aktiv kommunal tomtpolitik framhölls av byggnadslånebyrån i dess remissvar till Konungen över bostadssociala utredningens slutbetänkande del I. »Byggnadslånebyrån har under sin verksamhet kunnat konstatera, att den under nuvarande förhållanden enda effektiva garantin mot tomtprishöjningar av spekulativ art är att kommunerna genom sin tomtpolitik söka behärska marknaden. P å åtskilliga håll, där kommunernas markinnehav ä r betydande, har det varit möjligt för dem att hålla prisnivån stabil eller till och med åstadkomma en måttlig deflation i avseende å tomtpriserna, medan det inom orter, där kommunen icke alls eller blott i ringa utsträckning ägt mark, varit omöjligt att förhindra tomtprisstegringar, sistnämnda förhållande utmärker framförallt sådana kommuner som utgöra förorter till de större städerna.» 1

Motion 1945 11:449.

308 Ur saneringssynpunkt synes det angeläget att kommunerna i större utsträckning än för närvarande upplåter mark mot tomträtt. Detta blir särskilt betydelsefullt, om utredningens förslag om införandet av tidsbegränsade byggnadslov icke skulle genomföras. Utredningen vill därför understryka att det av stadsplanetekniska skäl är utomordentligt viktigt, att det allmänna icke gör sig av med den mark — eller kontrollen av den mark — som förvärvas i saneringssyfte. Om de av bostadssociala utredningen i detta betänkande framlagda förslagen vinna beaktande, erbjuda sig ökade möjligheter för det allmänna att förvärva mark — särskilt centralt belägen mark — och skaffa sig en sådan kontroll över dess framtida utnyttjande, att en fortlöpande saneringsverksamhet säkerställes. Dessa möjligheter måste utnyttjas. Andra synpunkter än önskemålen att kunna genomföra en successiv förnyelse av bebyggelsen tala för att det allmänna i samband med den subventionerade saneringsverksamheten skaffar sig en fortlöpande kontroll över markanvändningen. Bebyggelse, som tillkommit med stöd av det allmänna bör icke kunna utnyttjas spekulativt. Det stöter emellertid på stora svårigheter, att innan saneringen av en bebyggelse är genomförd och fått praktiskt prövas en tid, rätt avväga värdet — även tomtvärdet — av den nya bebyggelse, som uppförts — eventuellt med hjälp av tomtkostnadsbidrag. Vid sidan av en hyreskontroll bör kontroll över markvärdestegring genom tomträtt vara en av de vägar, som det allmänna använder sig av för att förhindra att tomtkostnadsbidragen befrämja oförtjänta, enskilda vinster. Problemet sammanhänger även med saneringsverksamhetens praktiska organisation — vilka företag som komma att äga de sanerade fastigheterna och hur hyreskontrollen utformas. Dessa frågor skola beröras i ett följande kapitel. Även om man skulle lyckas vrida utvecklingen så att det skedde en successiv förskjutning från enskild till allmän äganderätt över marken i stadssamhällena, så måste det emellertid under nuvarande praktiskt politiska och ekonomiska förutsättningar ta mycket lång tid innan det allmänna genom tomträtten kan påverka saneringsverksamheten. För de närmaste tio eller säg femtio årens saneringsverksamhet kommer därför tomträtten att i stort sett sakna betydelse. Utredningen vill i anslutning till det anförda framhålla, att i England har genom en av parlamentet år 1944 antagen lag de lokala myndigheterna förbjudits att sälja mark — tomträttsinstitutet har gjorts obligatoriskt. Då enligt utredningens uppfattning införande av tidsbegränsade byggnadslov ger en mycket god kontroll över markanvändningen, har utredningen icke ansett det nödvändigt föreslå, att som villkor för erhållande av statligt saneringsbidrag skall krävas att mark, som efter saneringen upplåtes för ny bebyggelse, skall upplåtas mot tomträtt. Skall tomträtten överhuvudtaget få större betydelse för den fortlöpande

309 saneringsverksamheten, måste givetvis tomträttskontrakten vara utformade på ett sådant sätt, att sanering av bebyggelsen blir möjlig på för kommunen rimliga ekonomiska villkor när kontraktstiden utgår. Vid utformandet av tomträttskontrakten måste därför bestämmelserna om lösensrätt och lösensplikt ägnas särskild uppmärksamhet. Hittills har som nämnts tomträtten i övervägande utsträckning använts vid markupplåtelser i Stockholms och Göteborgs ytterområden, och det finns ännu ingen bebyggelse, för vilken tomträttskontrakten gått ut eller en omreglering av bebyggelsen blivit aktuell. Praktisk erfarenhet saknas därför helt om förutsättningarna för en sanering av äldre bebyggelse belägen på tomträttsmark. I Stockholm äro bestämmelserna rörande tomträtten i denna del för närvarande (1945) utformade på följande sätt. »§ 1. c) Tomträttsinnehavaren äger företrädesrätt framför andra att vid varje upplåtelsetids slut på tid, som då bestämmes, erhålla ny upplåtelse av tomten under förutsättning, att tomten ånyo skall upplåtas med tomträtt för bostadsändamål. Staden skall senast tre år före upplåtelsetidens slut meddela tomträttshavaren, huruvida staden har för avsikt att ånyo upplåta tomten med tomträtt eller icke och i förra fallet jämväl villkoren därför. Har staden för avsikt att göra ny upplåtelse och vill tomträttshavaren begagna sin företrädesrätt därtill, skall meddelande därom ske till staden senast sex månader före upplåtelsetidens utgång vid äventyr, att tomträttshavaren går förlustig sin företrädesrätt till ny upplåtelse. d) Betingar sig staden för den nya upplåtelsen en årlig avgäld, som med mera än sextio procent överstiger den, som utgår för den löpande upplåtelseperioden, eller eljest strängare villkor än de för sistnämnda period gällande, och vill tomträttshavaren icke på dessa villkor mottaga ny upplåtelse eller beslutar staden, att tomten ej vidare skall upplåtas med tomträtt för bostadsändamål, äger tomträttshavaren att av staden, på sätt i 2 § sägs, erhålla lösen för de å tomten befintliga byggnaderna och övriga till tomträtten hörande anläggningar, vilka i sådan händelse tillfalla staden. Fordrar staden för den nya upplåtelsen en årlig avgäld, som icke med mera än sextio procent överstiger den, som utgår för den löpande upplåtelseperioden, och äro villkoren i övrigt icke strängare än de, som gälla för denna period, men vill tomträttshavaren icke antaga dessa villkor, skola å tomten befintliga byggnader och övriga till tomträtten hörande anläggningar vid upplåtelsetidens slut utan lösen tillfalla staden. Är tomträtten intecknad, må dock i detta fall innehavare av inteckning, beviljad senast tre år före utgången av löpande upplåtelseperiod, övertaga den erbjudna

310 nya upplåtelsen av tomten med rätt till byggnader och övriga till tomträtten hörande anläggningar, som eljest skulle tillfalla staden, därest han sex månader före upplåtelsetidens utgång därom gör anmälan hos staden. Finnas flera inteckningshavare, skall den, vars inteckning har sämre rätt, äga företräde till sådant övertagande framför den, som har bättre rätt, dock under villkor, att han förnöjer inteckningshavare med bättre rätt. § 2.

Lösen, som avses i 1 § mom. d) första stycket, skall utgå i penningar och motsvara byggnaders och övriga till tomträtten hörande anläggningars värde vid lösentillfället, dock att i lösenvärdet icke må inräknas värdet av säregna inrättningar och påtagliga lyxanordningar. Det värde, efter vilket lösen skall utgå, skall bestämmas medelst en på stadens bekostnad och genom dess försorg före upplåtelse tidens utgång företagen besiktning. Åtnöjes ej tomträttshavaren med det värde, som därvid bestämmes, äger han att sist inom två månader från det, han erhållit del av uppskattningen, hänskjuta frågan om bestämmandet av värdet till slutgiltigt avgörande av tre skiljemän, utsedda i den ordning, lag om skiljemän stadgar. Kostnaderna för skiljemännens förrättning gäldas av staden och tomträttshavaren till hälften vardera. För skada, som å byggnader och övriga till tomträtten hörande anläggningar utan stadens vållande uppkommit efter det, lösenvärdet blivit bestämt, men före upplåtelsetidens utgång, äger staden göra motsvarande avdrag vid lösenbeloppets erläggande. Lösenbeloppet skall av staden erläggas dagen efter upplåtelsetidens utgång eller, i fall detsamma då ännu icke blivit slutligen bestämt, omedelbart efter det, att sådant bestämmande ägt rum, mot det att till staden avlämnas tomträtten besvärande inteckningar, dock högst till ett mot lösenskillingen svarande belopp.» Dessa bestämmelser synas icke garantera att en förnyelse av bebyggelsen kan ske utan kostnader för det allmänna, då värdet vid lösen kan bli så stort, att det medför förluster att riva och bygga nytt. Utredningen har genom detta exempel endast velat fästa uppmärksamheten på vikten av att tomträttskontrakten utformas så, att de garantera, att en sanering av bebyggelsen kan genomföras utan större ekonomisk insats från det allmänna, när tomträtten utgår. Tomträttskontrakt böra givetvis utformas i anslutning till de bestämmelser som kan komma att gälla för de tidsbegränsade byggnadsloven. Utredningen saknar anledning att i detta sammanhang närmare diskutera vilken tomträttsavgäld som lämpligen bör utgå. I princip kan utredningen emellertid när det gäller bostadsfastigheter på denna punkt ansluta

311 sig till vad Statens byggnadslånebyrå uttalat i det tidigare citerade remisssvaret. »Beträffande storleken av tomträttsavgälder synes det vidare — i vart fall på längre sikt — naturligt, att städerna inrikta sig på att dels bestämma markens kapitalvärde med utgångspunkt från självkostnaden, dels ock anpassa räntan till det läge som föreslagits skola gälla för statslånen, d. v. s. 3 procent, det må framhållas, att uttagande av sagda ränta i nuvarande läge lämnar vederbörande kommun täckning för såväl räntan å det kapital, vilket eventuellt upplånas för att möjliggöra markexploateringen, som ock ett visst administrationsbidrag. Byggnadslånebyrån anser det emellertid icke vara för närvarande erforderligt, att någon särskild författningsföreskrift tillskapas för uppnåendet av en avgäldsnivå i enlighet med det nyss anförda; det torde kunna antagas, att kommunerna skola i eget intresse sträva efter att anpassa tomträttsavgäldernas storlek efter självkostnaderna. Denna princip kan emellertid endast gälla decentral bostadsbebyggelse. När det gäller central bebyggelse som uppföres i samband med saneringen bör givetvis tomträttsavgälden anpassas efter den beräknade nettotomtkostnaden.» Det kan givetvis också diskuteras huruvida tomträtten behöver användas i de fall kommun upplåter mark till hel- eller halvkommunalt företag eller allmännyttigt företag. Enligt utredningens mening är det icke motiverat att vid upplåtelse till bebyggelse skilja mellan olika företagsformer. Bland annat ur fastighetsekonomiska synpunkter är det väsentligt att olika företagsformer i detta hänseende äro jämställda. Utredningen vill till sist något beröra några orsaker till att kommunerna i så ringa utsträckning utnyttjat tomträttsinstitutet. Härvid skall utredningen dock förbigå de hinder av psykologisk och politisk art, som alltid äro förenade med en inskränkning av enskildas och en utvidgning av det offentligas äganderätt. En förutsättning för att tomträtten skall användas mer allmänt ute i kommunerna är att det finns ekonomiska möjligheter att få tomträtten intecknad. Av chefen för finansdepartementet tillkallade särskilda sakkunniga ha i ett i januari 1947 avgivet betänkande föreslagit att stadshypoteks- och bostadskreditföreningar skola få rätt att lämna lån mot inteckning i tomträtt, varför man kan förutsätta att denna fråga i en snar framtid icke skall behöva utgöra hinder för markupplåtelser mot tomträtt. När en kommun övergår från att sälja mark till att upplåta den mot tomträtt kan detta medföra vissa mindre kommunalfinansiella problem. Således är det vanligt att kommunerna direkt utnyttja de medel som inflyta vid försäljning av mark till att bestrida exploateringskostnader, nya markinköp och förräntning av medel som upplånats för markinköp. Vid övergång till tomträtt bli de medel som inflyta genom exploateringen till en början relativt obetydliga och kommunerna kunna därför bli tvungna att

312 anskaffa för exploateringskostnader och markinköp erforderliga medel antingen genom upplåning eller genom den allmänna kommunalskatten till så lång tid förflutit att balans uppstår genom att tomträttsavgälderna bli tillräckliga. Enligt vid kommunal upplåning gängse principer kunna lånevillkoren alltså bli sådana att kommunen skattevägen måste »tvångsspara» för att kunna övergå till att upplåta mark mot tomträtt i synnerhet om tomträttsavgälden, vilket är ett självklart villkor, skall sättas så lågt att den motsvarar den lägsta marknadsräntan för långa lån. Här berörda spörsmål faller utanför bostadssociala utredningens uppdrag. Utredningen har endast velat fästa uppmärksamheten på dem.

KAPITEL 14.

Saneringens praktiska genomförande. kommunala åtgärder.

Statliga och

Skall saneringsverksamheten kunna genomföras i den omfattning och med de hjälpmedel, som de sakkunniga föreslagit, kräves en omfattande kommunal och statlig aktivitet. Denna aktivitet måste vara omsorgsfullt planlagd. Lokalt måste upprättas saneringsplaner, som bland annat klargöra behovet av sanering, i vilken takt saneringen bör bedrivas, i vilken ordningsföljd saneringen av olika områden bör ske samt, det icke minst viktiga, uppgöras nya stadsplaner efter de riktlinjer, som skisserats i denna utredning. Centralt måste de lokala saneringsplanerna samordnas så, att de på ett ur produktions- och sysselsättningssynpunkt gynnsamt sätt ansluta sig till de bostadspolitiska program, som uppgöras för hela riket. Det centrala saneringsorganet bör vidare vara de kommunala organen behjälpliga med råd och anvisningar rörande saneringsarbetets planläggning och bedrivande, arbeta för att stadsplanearbetet blir kvalitativt fullgott och att kommunernas saneringsarbete inordnas som ett led i till förbättring av bostadsförhållandena syftande systematiska åtgärder o. s. v. I detta kapitel skall utredningen lämna en redogörelse för hur den tänkt sig, att saneringsprogrammet skall praktiskt realiseras, vilka administrativa åtgärder, som bli nödvändiga, hur utrednings-, stadsplane- och byggnadsarbetet bör bedrivas. Däremot skall utredningen icke gå in på någon diskussion av de krav på förändringar i den statliga och kommunala bostadspolitiska administrationen, som de föreslagna åtgärderna innebära. Dessa problem skola tas upp till behandling i ett särskilt avsnitt där utredningen sammanfattande behandlar frågorna om hur det allmänna skall kunna skapa bostadspolitiska organ så utrustade, att de på ett effektivt sätt kunna lösa alla de uppgifter av ekonomisk, social, organisatorisk och administrativ natur, som den av utredningen föreslagna aktiva bostadspolitiken medför.

314 14.1

Översiktlig plan för saneringsarbetcts bedrivande.

För att göra framställningen överskådlig skall utredningen först i en katalogisk förteckning redogöra för hur saneringsarbetet skall bedrivas. Denna fragmentariska uppräkning kan givetvis icke ge annat än en ungefärlig uppfattning om innebörden av de anförda åtgärderna; de olika momenten skola i det följande närmare preciseras och motiveras. Ordningsföljden är naturligtvis ej heller att betrakta som absolut; den får anpassas efter ärendenas natur. / flera fall kan man räkna med att flera av de här upptagna åtgärderna aldrig behöva utföras. Saneringsarbetet bör bedrivas enligt följande plan: 1. En snabbinventering av den saneringsbehövliga bebyggelsen i stadssamhällena utföres av kommunerna i samarbete med statligt organ. 2. Kommunerna ansöka i de fall detta visar sig nödvändigt, hos KB om byggnadsförbud för områden som skola stadsplanetekniskt saneras. 3. »Saneringsutredningar», d. v. s. utförliga utredningar av de bostadspolitiska, sociala och ekonomiska problem, som höra samman med saneringen av olika områden, utarbetas av kommunerna. 4. Kommunerna insända saneringsutredningarna jämte en plan för saneringsarbetets bedrivande till byggnadslånebyrån. I planen angives vilka stadsområden saneringen skall omfatta och i vilken takt saneringen skall bedrivas. Där så är möjligt angives även om statsbidrag kommer att sökas för genomförande av saneringen, jämte vissa preliminära uppskattningar av behovet av tomtkostnadsbidrag. Det statliga organet meddelar i de fall där så befinnes påkallat kommunerna sina synpunkter på det framlagda saneringsprogrammet och förutsättningarna att erhålla statsbidrag för saneringen av dessa områden. 5. Kommunerna göra upp detaljerade »saneringsplaner» för varje saneringsområde, omfattande nya stadsplaner, uppdelning av området i saneringsenheter samt tid- och kostnadsplan för saneringens genomförande. I de fall statligt saneringsbidrag skall sökas, upprättas erforderliga saneringshandlingar och översändas till statlig myndighet. I handlingarna skall ingå en ekonomisk kalkyl, som upptager den beräknade bruttotomtkostnaden samt förslag till nettotomtkostnad och anger det statsbidrag, som begäres för saneringens genomförande. 6. Ärendet handlågges av vederbörande statliga myndigheter. Byggnadslånebyrån äger att besluta i fråga om saneringsbidrag och avge utlåtande i fråga om expropriation. Frågan om ny stadsplan handlägges enligt praxis. Efter handläggning vidarebefordras ärendet (om så erfordras) till Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t prövar och fattar beslut i fråga om stadsplan och expropriationsrätt. 7. Kommunerna utföra saneringen: a) ansöka om expropriation, b) fastställa i förekommande fall tomträttsavgäld, c) upplåta områden för sane-

315 ring och nybebyggelse till eget eller enskilt företag, d) kommunerna inge rapport rörande saneringens genomförande jämte slutgiltig ansökan om »saneringsbidrag» till byggnadslånebyrån, som efter granskning slutgiltigt fastställer statsbidragets storlek. 14.2 Förberedande utrednings- och planläggningsarbetc. U.21

Snabbinventering

av stadssamhällenas

saneringsmogna

bebyggelse.

De tekniska, ekonomiska och sociala problem, som uppstå i samband med en mer omfattande sanering måste i regel förutsättas vara så svårlösta, att de icke kunna bemästras, förrän ett ingående utredningsarbete slutförts. Detta utredningsarbete måste i de flesta fall bli relativt tidsödande. Å andra sidan är det önskvärt, att en del administrativa åtgärder, som endast kräva vissa översiktliga kunskaper om den saneringsmogna bebyggelsens omfattning och karaktär, genomföras utan onödigt dröjsmål. Det centrala organ, som skall handlägga byggnadspolitiken och saneringsärendena, bör således snarast möjligt ha en allmän överblick över de aktuella saneringsuppgifterna inom varje samhälle. I flera sammanhang ha tidigare framhållits, att våra kunskaper om den saneringsmogna bebyggelsens omfattning och framförallt lokalisering äro alltför fragmentariska och ytliga. Bearbetningen av den år 1945 företagna allmänna bostadsräkningen kan väntas p å flera punkter avsevärt fördjupa våra kunskaper om det bristfälliga bostadsbeståndet. Det har emellertid icke varit möjligt att inom ramen för denna bostadsräkning erhålla material, som kan belysa alla de för saneringen väsentliga frågeställningarna. Bland annat saknas nära nog helt alla data, ägnade att klarlägga behovet av stadsplaneteknisk sanering. Den bostadspolitiska målsättning, som utredningen uppställt för den närmaste framtidens bostadspolitik, förutsätter, att en relativt betydande sanering kommer igång, så snart bostadsbristen hävts. Innan rivning och nybyggnad kunna äga rum på saneringsområdena, måste dock, som nämnts, ett omfattande utredningsarbete slutföras, nya stadsplaner utarbetas och fastställas, saneringens kostnader och behovet av tomtkostnadsbidrag beräknas och prövas, expropriationsrätt sökas och beslutas, samt till sist expropriationen genomföras, allt synnerligen tidsödande arbete. Om icke detta arbete från början planlägges, organiseras och samordnas — s åväl lokalt som centralt — riskerar man, att den önskade saneringsvolymen icke kan uppnås vid bristavvecklingsperiodens slut. Samtidigt som det uppställda programmet för bostadsstandardens höjande i så fall skjutes på framtiden, minskas möjligheterna att utnyttja bostadsproduktionen som konjunkturstabiliserande faktor. Ur lokal synpunkt är snabbinventeringen icke bara motiverad som en inledning till planeringen av saneringsarbetet, den skall ge material för att bedöma på vilka områden byggnadsförbud måste läggas för att förhindra

316 spekulation och felinvesteringar och den skall, såsom framhållits i kapitel 6, även klargöra vilka områden, som fordra särskilda, kulturhistoriskt motiverade hänsyn. Behovet av sådana byggnadsförbud skall utförligt klarläggas nedan. Det anförda talar för att en allmän inventering av all saneringsmogen bebyggelse i tätorterna företages av det statliga centrala bostadspolitiska organet i samarbete med socialstyrelsen och de kommunala myndigheterna. Utredningen bör om möjligt vara slutförd under år 1948. Den måste därför genomföras som en självständig del av det mera utförliga utredningsarbete, som sedan främst skall åvila kommunerna. Inventeringen skall i sin första etapp endast innehålla en översiktlig redogörelse för varje enskild ort över vilka bostadsområden, som äro i behov av stadsplaneteknisk eller byggnadsteknisk sanering, antalet däri ingående lägenheter av olika storlek och kvalitet etc. Härvid bör särskild hänsyn tagas till de förändrade förutsättningar, som det förutsatta stödet genom tomtkostnadsbidrag skapar för reglering av stadsområden med otillfredsställande bebyggelse och där ekonomiska skäl hittills lagt hinder i vägen för en reglering. Det kan nämnas att ett flertal orter redan ha påbörjat sådana saneringsinventeringar. 14.22 Byggnadsförbud

på

saneringsområden.

Tidigare har berörts, att så snart materialknappheten släpper och en ökad bostadsproduktion, som häver bostadsbristen, blir möjlig, kan man vänta en kraftigt ökad rivnings- och ombyggnadsverksamhet. Under krigsåren, när rivning och utdömning varit mycket begränsade, har lagrats ett betydande antal saneringsmogna lägenheter. Det har också framhållits, att om denna saneringsverksamhet i gamla stadsplaner och bestämd av privatekonomiska räntabilitetssynpunkter får ohämmat utveckla sig, kan hela det framtida saneringsprogrammet starkt förryckas. En omfattande punktsanering på de ekonomiskt mest lönande områdena skulle låsa stadsplanerna och lämna de ekonomiskt mest ofördelaktiga saneringsuppgifterna åt det allmänna. Detta måste förhindras genom att områden, där en sådan, för den framtida saneringsverksamheten skadlig självsanering kan förväntas, beläggas med byggnadsförbud. För en restriktiv begränsning och kontroll av självsaneringen tala andra skäl. När det blir bekant, att det allmänna planerar att i samband med omfattande saneringar inlösa äldre saneringsmogen bebyggelse, riskerar man, alt det uppträder en osund spekulation, som trissar upp fastighetsvärdena. Stadsplanerna inom saneringsområdena äro i stor utsträckning föråldrade och särskilt med hänsyn till de nya förutsättningar, som de av utredningen framlagda förslagen till stöd åt saneringsverksamheten skapa, blir en över- och omarbetning av stadsplanerna i de flesta äldre bostadsområden nödvändig. Uppgörandet av nya stadsplaner blir relativt tidsödande. Att

317 tillåta nybyggnader enligt gamla planer vore ekonomiskt och bostadspolitiskt oförsvarligt. Man frånhänder sig då möjligheten att höja bostads- och stadsbyggnadsförhållandena inom elt område till den nivå, som annars varit möjligt. Det är naturligt, om denna tanke på ett — i flera större och medelstora städer kanske ganska omfattande — byggnadsförbud för saneringsområden ur lokala synpunkter i nuvarande situation måste förefalla synnerligen diskutabel. Det måste framstå som en svårförståelig paradox, att de sakkunniga förorda omfattande byggnadsförbud i städernas centrala delar, samtidigt som behovet av en förnyelse blivit särskilt påtagligt genom den återhållna reparations- och rivningsverksamheten under de senaste sex åren. Kommunala myndigheter, fastighetsägare och byggmästare komma säkerligen att från olika utgångspunkter starkt ifrågasätta det lämpliga i att utfärda sådana byggnadsförbud. Utredningen är givetvis fullt medveten om de avsevärda praktiska olägenheter, som byggnadsförbuden komma att innebära. Den anser dock de ovan anförda synpunkterna om nödvändigheten att endast tillåta ombyggnad i fullgoda stadsplaner och att förhindra osund fastighetsspekulation så vägande, att all okontrollerad sanering måste förhindras. De nackdelar, som sammanhänga med byggnadsförbuden, måste emellertid reduceras till minsta möjliga. Dessutom är det ett bostadspolitiskt önskemål att saneringen begränsas till minsta möjliga så länge bostadsbristen kvarstår. Av denna orsak k a n man r ä k n a med att saneringen bör begränsas under de närmaste två å tre åren, sannolikt en ännu längre tidsperiod. Emellertid bör allt utrednings- och planläggningsarbete slutföras så snabbt, att saneringens totala omfattning i en stad redan inom två a tre år om så erfordras kan nå väsentligt över den som kan väntas vid »självsanering». E n effektiviserad hälsovårdsinspektion skall förhindra, att byggnadsförbuden medföra en ur socialmedicinska synpunkter icke önsklig förslumning av saneringsområdena. Vidare skall en tillräcklig bostadsproduktion till låga hyror sörja för att bostadsmarknaden hålles i balans och ett tillräckligt antal billiga lägenheter finnas tillgängliga, så att icke byggnadsförbuden på saneringsområdena få karaktär av hinder för en förbättring av bostadsförhållandena. Härmed är också sagt, att b y g g n a d s f ö r b u d e n i c k e b ö r a vara längre tid eller omfatta större områden än vad som är absolut nödvändigt ur saneringssynp u n k t . Det är emellertid icke möjligt att avgöra frågan om byggnadsförbudens utsträckning, förrän det skett en kartläggning av den byggnadstekniskt och stadsplanetekniskt bristfälliga bebyggelsens lokalisering på varje enskild ort. Sedan med ledning av de uppgifter, som förutsättas insamlade genom den ovan föreslagna snabbinventeringen, en överblick erhållits över alla inom en viss tid aktuella saneringsområden — och i första hand sådana, som behöva stadsplanetekniskt saneras — böra alltså områden,

318 där en icke önskvärd saneringsverksamhet kan komma att uppstå, omedelbart beläggas med byggnadsförbud. Efterhand som utredningsarbetet och saneringsarbetet fortskrider, kan sedan dessa byggnadsförbud inskränkas eller upphävas. Vidare bör byggnadsförbuden givetvis icke vara ovillkorliga, möjligheter till dispenser böra finnas. Utredningen utgår från att de statliga myndigheterna vid bedömningen av statens stöd åt kommunernas saneringsverksamhet skall taga hänsyn till hur kommunerna förberett saneringsverksamheten. Har man underlåtit att hemställa om byggnadsförbud och därigenom tillåtit en enskild ombyggnads- och nybyggnadsverksamhet, som fördyrar och försämrar den planerade fullständiga saneringen av ett område, bör detta till och med kunna medföra, att ifrågasatt statsbidrag reduceras eller helt uteblir. 14.23

Kommunernas

saneringsutredningar.

Som redan i olika sammanhang anförts är det nödvändigt att det finns ett väl dokumenterat socialstatistiskt underlag för stadsplanearbetet. Den första förutsättningen för att stadsplaneraren med utsikt till framgång skall kunna gripa sig an med problemet att omforma en central stadsdel med äldre bebyggelse, är, att han har en viss allmän uppfattning om stadens sannolika framtida befolkningsutveckling och därav betingade behov av nya bostäder, butiker, lokaler etc. I kapitel 4 motiverades ingående önskvärdheten av att varje stadssamhälle grundade sin bostads- och stadsbyggnadspolitik på undersökningar av den sannolika, framtida befolkningsutvecklingen och det sannolika, framtida bostadsbehovet. Utredningen har vidare i sltttbetänkandets första del pekat på den grundläggande betydelsen av sådana undersökningar för upprätthållande av en stabil bostadsproduktion och för en till sänkta bostadskostnader syftande planering av produktionen. I detta sammanhang kan det vara skäl att understryka dess oumbärlighet som hjälpmedel vid uppgörande av saneringsplaner. Ett flertal städer och stadssamhällen ha under de senaste åren låtit utföra sådana bostadsbehovsundersökningar. De flesta av dessa undersökningar ha på uppdrag av kommunerna utförts av statens byggnadslånebyrås utredningsavdelning och ha bland annat legat till grund för en bedömning av byggnadskvoterna på respektive orter. 1 Uppläggningen av lokala utredningar av den typ, som här beröres, kan endast bli föremål för en kortfattad redovisning. Utredningen förutsätter att det centrala bostadspolitiska organet får i uppdrag att utarbeta detaljerade råd och anvisningar för sådana kommunala utredningar. Bostadsbehovsundersökningarna böra innehålla analyser och redogörelser över följande problemställningar. 1 En sammanställning av utförda lokala bostads- och befolkningsutredningar samt näringsgeografiska utredningar har utförts inom befolkningsutredningen. Se S.O.U. 1945:53.

319 1.

Befolkningsförhållanden.

Folkmängden, befolkningens ålder, kön och civilståndsfördelning, nativitet, dödlighet, giftermålsfrekvens, inflyttning till och utflyttning från samhället, befolkningens fördelning på olika yrkesgrupper o. s. v. 2. B o s t ä d e r o c h b o e n d e f ö r h å l l a n d e n . Antalet fastigheter fördelade efter storlek, ålder och kvalitet, antalet bostadslägenheter fördelade efter upplåtelseformer, storlek och utrustning. Antalet saneringsmogna lägenheter. Antalet hushåll. Hushållens sammansättning. Trångboddheten inom olika hushållstyper och lägenhetstyper under olika förutsättningar. Hyror, respektive bostadskostnader för olika lägenhetstyper och olika bostadsformer. 3. E k o n o m i s k a o c h s o c i a l a f ö r h å l l a n d e n . Näringslivets struktur. Sysselsättningen inom olika områden av näringslivet. Näringslivets utvecklingsmöjligheter. Hushållens inkomster. Hyresbetalningsförmågan för olika familjetyper. Antalet »betalningskraftiga» hushåll i förhållande till lägenheter av olika standard och storlek och under olika förutsättningar om inkomstnivå och hyresnivå samt hyresbetalningsförmåga. 4. P r o g n o s e r r ö r a n d e d e n s a n n o l i k a f r a m t i d a befolkn i n g s u t v e c k l i n g e n och det s a n n o l i k a bostadsbehovet. Beräkningar över den framtida folkmängden. Diskussion av sannolika förskjutningar i befolkningens ålders- och civilståndsfördelning. Beräkningar över det framtida antalet hushåll svarande mot befolkningsprognoserna under olika antaganden rörande hushållsbildningen. Det framtida bostadsbehovet under olika förutsättningar om antalet hushåll och den framtida bostadsstandarden. Till sist redovisas erforderlig nettoproduktion, sanering och bruttoproduktion av bostadslägenheter under olika alternativ. 5. D e t a l j e r a d e b o s t a d s f ö r s ö r j n i n g s p l a n e r , som på kortare sikt redovisa erforderlig bruttoproduktion av lägenheter av olika storlek, antalet lägenheter och fastigheter, som skola saneras e t c ; d. v. s. diskutera bostadsprogrammets praktiska realiserande. För stadsplaneraren blir bostadsbehovsberäkningarna och bostadsförsörjningsplanen alltså av betydelse främst då det gäller att bedöma, dels h u r bebyggelsen i en stadsdel bör utformas med hänsyn till stadens framtida utveckling, dels vilka områden, som böra bli föremål för sanering och i vilken takt saneringen skall bedrivas. För saneringsarbetet måste emellertid bostadsbehovsundersökningarna kompletteras med detaljerade planer över saneringens genomförande. Som exempel skall i det följande även kortfattat genomgås den allmänna uppläggningen av dessa saneringsutredningar. 1 1

Jfr i övrigt Ahlberg-Sidenbladhs saneringsutredningar, redovisade i kapitel 5 och bilaga 1.

320 De detaljerade saneringsutredningarna böra belysa följande ningar.

frågeställ-

A. D e n s a n e r i n g s m o g n a b e b y g g e l s e n s o m f a t t n i n g o c h karaktär: a) Kartor uppgöras, som för varje saneringsområde i stora drag utvisa fastigheternas ålder, kvalitet och antal våningar. Kartorna skola ge en uppfattning om vilka fastigheter, som i första hand beröras av saneringen. b) Kartmaterialet kompletteras med uppgifter rörande fastighetsvärden och hyresinkomster för inom saneringsområdet belägna fastigheter. Alla faktorer, som kunna väntas påverka värdet av den äldre bebyggelsen vid en eventuell expropriation, anges. c) Antalet lägenheter av olika storlek, antalet butiker, industrier etc. inom området samt lägenheternas och lokalernas kvalitet registreras. B. A n a l y s a v s a n e r i n g s o m r å d e n a s sociala förhållanden. a) Hushållens sammansättning, b) hushållens inkomster, c) hushållens önskemål ifråga om ny bostad (ifall den gamla bostaden skulle rivas) utredes. Uppmärksamheten bör inriktas på att klargöra på vad sätt bostadsfrågan skall lösas i framtiden för de familjer, som för närvarande bo i saneringsmogna fastigheter, men som icke anse sig — och rimligen icke kunna — bekosta en bostad till det pris, som en nybyggd lägenhet av erforderlig storlek betingar. C. S o c i o l o g i s k a f a k t o r e r , s o m ä r o a v b e t y d e l s e f ö r s a n e r i n g e n u t r e d a s , t. ex. sambandet mellan bostad—arbetsplats, behov av fritidslokaler, allmänna anläggningar etc. Saneringsutredningar av här angiven typ ha av olika städer redan påbörjats i samarbete med statens byggnadslånebyrå och efter kontakt med bostadssociala utredningen. Det förtjänar understrykas det angelägna i att dessa utredningar på orter, där saneringsbehovet är stort, igångsättas snarast. Arbetet bör genomföras oberoende av vilken norm som fastställes för statens medverkan vid saneringens genomförande. Det synes utredningen önskvärt att vid planläggningen av saneringen fortlöpande kontakt hålles mellan kommunerna och byggnadslånebyrån. Kommunernas saneringsutredningar böra därför ske i kontakt med — i stor omfattning säkerligen också under medverkan av — byggnadslånebyrån. Byggnadslånebyrån kan härigenom redan på ett förberedande stadium bilda sig en uppfattning om det bostadssociala och stadsplanetekniska behovet av sanering inom ifrågasatta områden, samt om saneringen är av den karaktär, att statsbidrag och saneringslån böra kunna utgå. Den kan vidare tillse, att det sladsplanearbete, som skall vidtaga, har ett tillräckligt underlag av sociala och ekonomiska fakta för att ett fullgott arbete skall vara möjligt.

321 Genom de gynnsamma förutsättningar, som ett statligt stöd åt saneringssera byggnadslånebyrån. Denna får då vissa möjligheter att genom råd och anvisningar till kommunerna påverka saneringens karaktär och omfattning. Härigenom blir den förberedande kontakten med kommunernas saneringsarbete även ett utomordentligt instrument i byråns arbete på att söka upprätthålla en i förhållande till konjunkturväxlingarna stabil bostadsproduktion. Det är givet, att byrån även genom sin fortlöpande kontakt med kommunerna och sitt material rörande saneringsbehovet på olika orter bör kunna stimulera kommunerna att igångsätta saneringsarbeten. I förekommande fall meddelar byggnadslånebyrån sina synpunkter på de framlagda saneringsutredningarna. Det kan här icke bli fråga om att byggnadslånebyrån lämnar några direktiv för saneringsarbetets fortsatta bedrivande, vad som åsyftas är en ömsesidig orientering och ett utbyte av erfarenheter och synpunkter, som befordra en planmässig och rationellt inriktad sanering. Det är dock sannolikt att det i många fall icke blir nödvändigt att ta någon kontakt med byggnadslånebyrån, förrän de slutgiltiga saneringsplanerna för en saneringsenhet föreligga.

14.24 Kommunernas saneringsplaner. Sedan en kommun slutfört sina saneringsutredningar och tagit del av byggnadslånebyråns synpunkter på planerna för saneringsarbetets bedrivande, kan kommunen omedelbart sätta igång med att utarbeta nya stadsplaner för godkända saneringsområden. En förutsättning för att stadsplanearbetet skall kunna bedrivas i den takt och bli av den kvalitet, som förutsatts i denna utredning, är att det finns ett tillräckligt antal kvalificerade stadsplanearkitekter, som kommunerna kunna anlita. Utredningen har funnit detta vara ett så angeläget och samtidigt svårlöst problem, att särskilda åtgärder fordras för att inte stadsplanearbetet skall bli den flaskhals, som förhindrar genomförandet av saneringen i den takt, som av olika orsaker anses önskvärd. I detta sammanhang finner sig emellertid utredningen böra f ö r e s l å , a t t k o s t n a d e r n a för det e x t r a u t r e d n i n g s - och s t a d s p l a n e a r b e t e , som e r f o r d r a s för att k u n n a l ä g g a fram ett s l u t g i l t i g t f ö r s l a g t i l l s a n e r i n g av »godkända s a n e r i n g s o m r å d e n » få i n r ä k n a s i de k o s t n a d e r , f ö r vilka statsbidrag kan erhållas (bruttotomtkostnad e n ) . Detta är motiverat av det allmännas intresse att få fram fullgoda stadsplaner på områden, vars förnyelse subventioneras. Byggnadslånebyrån bör utarbeta normer för de ersättningar som i sådana fall böra få godtagas. Riktlinjer för stadsplanearbetet inom saneringsområdena ha framlagts i kapitel 4. Här skall härutöver endast nämnas några synpunkter på hur saneringsområdet skall indelas i saneringsenheter, d. v. s. sådana områden 21—617520

322 (fastigheter) där bebyggelsen är av sådan beskaffenhet att saneringen bör företagas i ett sammanhang. Indelningen i saneringsenheter är av största betydelse för såväl de enskilda fastighetsägarna inom saneringsområdet som för det allmänna. I kapitel 12 berördes det fall, då den nya stadsplanen är mycket oförmånlig för vissa fastighetsägare och mycket förmånlig för andra fastighetsägare och det förutsattes, att stadsplanen skall genomföras i ett sammanhang. 1 I dessa fall skulle stadsplanens fastställande vara beroende på om kommunen löste ifrågavarande fastigheter. Den motsättning, som h ä r föreligger mellan vissa enskilda fastighetsägare, som vill tillgodogöra sig de fördelar den nya stadsplanen ger och det allmänna, som vill reducera saneringskostnaderna till de minsta möjliga kan givetvis leda till ganska svåra konflikter. Utredningen utgår från att vid uppdelningen i saneringsenheter största möjliga hänsyn tas till vederbörande fastighetsägares möjligheter att själva genomföra den förutsatta saneringen. Där en enskild fastighetsägare är villig att genomföra den nya stadsplanen och hans självständiga sanering av sin fastighet icke är till uppenbar nackdel ur ekonomisk synpunkt bör hans fastighet kunna utbrytas och bilda en självständig saneringsenhet. Alternativt bör, där sociala, stadsplanetekniska eller andra skäl göra det motiverat, att saneringen genomföres i ett sammanhang, en enskild fastighetsägare som ingår i en saneringsenhet kunna ha möjlighet att undgå inlösen genom att han ställer godtagbar säkerhet för att h a n genomför saneringen inom viss tid.2 Då uppdelningen i saneringsenheter blir en stadsplanefråga, som kommer att granskas av Kungl. Maj:t i samband med beviljandet av expropriationsrätt, har den enskilde fastighetsägaren enligt utredningens uppfattning tillfredsställande möjligheter att få sina synpunkter på den förutsatta saneringen prövade. Saneringsplanen bör ange den ungefärliga tidpunkten för genomförande av saneringen inom de olika saneringsenheterna. Det är givet, att de krav på stadsplanerna, som uppställts i det föregående, måste vara vägledande för kommunernas bedömning av om stadsplanen i ett saneringsområde skall bli föremål för omarbetning eller ej. Särskilt för områden, där s. k. »saneringsplaner» enligt 1931 års stadsplanelag upprättats, kan man vänta sig bristande förståelse för behovet av att på nytt göra ändringar i stadsplan. Det är därför skäl understryka, att utredningens förslag till stöd åt saneringsverksamheten på ett så avgörande sätt förändrar förutsättningarna för stadsplanearbetet på redan bebyggda områden, att nära nog alla stadsplaner behöva överses, och de möjligheter till förbättringar, som det nya läget erbjuder, utnyttjas. P å längre sikt vore det socialt och ekonomiskt oförnuftigt att genomföra en bebyggelse av en sämre kvalitet än den som är ekonomiskt och praktiskt möjlig att genomföra. 1 8

K a p . 12, sid. 272. K a p . 12, sid. 273.

323 14.3 Saneringens genomförande. Sedan stadsplanen — eller alternativa förslag till stadsplan — utarbetats, blir det möjligt att fastställa, i vilken utsträckning kommunen behöver ingripa för att genomföra saneringen, vilka fastigheter, som behöva förvärvas. Hur saneringen av ett visst område skall genomföras blir i viss mån beroende på den stadsplan som upprättats. Vid stadsplanens upprättande kan ha förutsatts att saneringen normalt skall ske genom självsanering, d. v. s. utföras av respektive fastighetsägare när de anse det lämpligt. (I fortsättningen bortses från dessa fall.) Om emellertid vid en sådan stadsplan kommunen vill ingripa och själv genomföra saneringen — exempelvis, därför att den anser att planens genomförande ej kan inom skälig tid förväntas — måste den söka förvärva fastigheterna genom köp eller expropriation. I saneringsområden kommer sannolikt stadsplanen ofta att få sådan karaktär, att som villkor för dess fastställande uppställes, att inlösen skall komma till stånd inom viss tid (jämför kapitel 12 ovan). Stadsplanen bör då enligt utredningens förslag omfatta saneringsenheter, vilkas sanering skall utföras i ett sammanhang. I de fall det allmänna önskar ingripa och framtvinga sanering av en saneringsenhet inom viss tid, antingen kommunen begär expropriation enligt den föreslagna 44 § stadsplanelagen eller den nya stadsplanen, enligt den föreslagna § 45 1 , förutsätter inlösen inom viss tid av de fastigheter som beröras av planen för att kunna slutgiltigt fastställas, kan saneringen tänkas genomförd på olika sätt. Äges fastigheten eller fastigheterna inom en saneringsenhet av en privat ägare kan denne fria sig från lösen och själv genomföra saneringen, om han ställer godtagbar säkerhet för saneringens genomförande inom viss tid (jämför kap. 12). Finnas flera fastighetsägare inom ett område, kunna dessa samgå i en saneringsförening, som på samma sätt som här ovan föreslagits, genom ställande av godtagbar säkerhet att saneringen skall genomföras inom viss tid kan undgå inlösen. Sådan saneringsförening skall också, enligt förslaget, om dess medlemmar ha mer än 50 % av områdets sammanlagda fastighetstaxeringsvärde, kunna få rätt att expropriera de fastigheter som ej frivilligt ingå i saneringsföreningen (jämför kapitel 12). Även i detta fall — liksom n ä r kommunen får rätt att lösa en eller flera fastigheter inom en saneringsenhet — bör en privat ägare ha rätt att själv genomföra saneringen genom att ställa säkerhet varom här ovan nämnts. Är saneringen icke lönande bör den enskilde fastighetsägaren i alla dessa fall hos kommunen kunna hemställa om tomtkostnadsbidrag för att bestrida saneringskostnaderna eller en del av dessa. Kommunerna äga fritt avgöra under vilka förutsättningar de skola bevilja sådana bidrag. 1

S.O.U. 1945:15, sid. 16—17.

324 I de fall kommunen beslutar utge tomtkostnadsbidrag som skola finansieras av saneringsfonden äga kommunerna rätt att härför upptaga ett saneringslån hos staten. Då i detta fall kommunen står som låntagare och medlen upptas för att finansiera sådana saneringar till vilka bidrag ur saneringsfonden k a n utgå synes någon särskild central granskning eller några särskilda villkor för erhållande av saneringslån härutöver icke behöva förekomma. Utredningen förutsätter att kommunens ansökan om saneringslån skall innehålla uppgift om det planerade saneringsföretagets art, stadsplanens utseende, kalkyl över den beräknade bruttotomtkostnaden och nettotomtkostnaden samt det kommunala tomtkostnadsbidrag som skall komma att utgå ur saneringsfonden. Utredningen har emellertid förutsatt att normalfallet av saneringen sannolikt kommer att vara det, då kommunen kommer att förvärva fastigheterna genom köp i fria marknaden eller genom expropriation och själv — eventuellt i samarbete med ett av kommunen kontrollerat företag — genomföra saneringen. Därest saneringen skall genomföras av det allmänna måste med ledning av den nya stadsplanen framläggas förslag till ny bebyggelse jämte en beräkning av det sannolika ekonomiska utfallet av saneringen. Med utgångspunkt från gällande fastighetsvärden — taxeringsvärden, beräknade expropriationsersättningar eller köpeskillingar — beräknas bruttotomtkostnaden och med hjälp av det uppskattade värdet av den nya bebyggelsen — beräknad med hänsyn till den avkastning, som kan väntas vid rimliga hyror och gällande byggnadskostnader — beräknas nettotomtkostnaden samt härefter behovet av tomtkostnadsbidrag. Sedan kommunen godkänt stadsplanen, fastställt vilka fastigheter som skola förvärvas respektive exproprieras samt beslutat sig för vilket saneringsbidrag respektive saneringslån som skall sökas har den att upprätta och insända följande handlingar till vederbörande statliga organ: a) ansökan om fastställelse av bilagt förslag till stadsplan för saneringsområdet, b) ansökan om rätt att få expropriera för genomförande av saneringsplanen erforderlig mark och bebyggelse, c) preliminär ansökan om statligt saneringsbidrag och/eller saneringslån, för det beräknade behovet av tomtkostnadsbidrag, d) de fakta och utredningar, som äro erforderliga för att man skal! kunna bedöma behovet av sanering, och det ekonomiska utfallet av saneringen. Därest ny stadsplan icke erfordras för området bortfaller handlingen a) och därest kommunen redan äger samtliga företag inom området, handlingen b). I de flesta fall torde alltså ansökningsförfarandet bli väsentligt enklare än vad som här förutsatts. Sedan Konungen godkänt stadsplanen och medgivit expropriationsrätt samt byggnadslånebyrån meddelat preliminärt beslut om saneringsbidrag

325 och saneringslån kan kommunen börja arbetet med realiserandet av saneringsplanerna. Kommunens första åtgärd blir att söka förvärva de fastigheter som erfordras för saneringens genomförande och i de fall där detta icke lyckas, ansöka om stämning i de expropriationsmål, som skola anhängiggöras. Samtidigt med att handläggningen av exproprialionsärendena pågår, k a n kommunen slutföra planläggningen av själva ombyggnadsföretagen. Saneringens praktiska genomförande skulle då sammanfattningsvis kunna anges på följande sätt: a) kommunen upptar och fullföljer erforderliga expropriationsmål; b) kommunen beslutar vem som skall genomföra rivning och nybyggnad å området; c) företag, som erhållit i uppdrag att genomföra saneringen igångsätta arbetet. Betydande praktiskt-administrativa svårigheter äro uppenbarligen förbundna med den centrala handläggningen av ett saneringsärende; eller det komplex av ärenden, som inrymmes i de ovan uppräknade handlingarna. Till en början skall något beröras det administrativa problem, som uppstår genom att stadsplanen enligt gällande bestämmelser skall granskas av byggnadsstyrelsens stadsplaneavdelning, innan den prövas och fastställes av Kungl. Maj:t och att saneringsbidrag enligt utredningens förslag skall prövas och beviljas av byggnadslånebyrån. Härtill kommer att stadsplaneärenden i Konungens kansli handläggas inom kommunikationsdepartementet, medan bostadssociala ärenden sortera under socialdepartementet. Om nuvarande ordning bibehålies, måste det stöta på svårigheter att samordna den sociala och tekniska bedömningen av stadsplanen med bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna av stadsplanens genomförande. Det kan av flera skäl och särskilt med hänsyn till saneringsarbetet te sig mest ändamålsenligt att sammanföra behandlingen av stadsplaneärenden med behandlingen av övriga bostadspolitiska ärenden — d. v. s. sammanföra byggnadsstyrelsens stadsplaneavdelning och byggnadslånebyrån till ett ämbetsverk och samtidigt eventuellt överföra behandlingen av stadsplanefrågor från kommunikationsdepartementet till socialdepartementet. Detta ä r emellertid ett delproblem av det större problemet om de statliga och kommunala bostadspolitiska organens organisation, som utredningen skall diskutera i annat sammanhang. Det må dock påpekas att om här diskuterade stadsplaneärenden icke överföras till byggnadslånebyrån, måste dock praktiskt upprättas ett mycket intimt samarbete mellan byggnadsstyrelsen och byggnadslånebyrån i dessa frågor. Utredningen har haft uppe till ingående diskussion frågan om saneringens genomförande i det fall statligt saneringsbidrag utgår skall vara förbehållet

326 kommunen och av kommunen kontrollerat företag. Den har — som framhållits vid preciseringen av förslaget till saneringsbidrag — stannat för att saneringsbidraget i regel endast skall utgå för områden där marken upplåtes till bebyggelse som äges av kommunalt eller allmännyttigt företag. Detta möjliggör alltså en lösning, där kommunen står för inlösen av all mark, planering och upplåtelse till nybebyggelse, men därefter upplåter marken mot tomträtt, godkänner bebyggelse av viss typ och överlåter åt en allmännyttig företagare alt uppföra och förvalta husen. Utredningen har emellertid funnit att i undantagsfall saneringsbidrag bör kunna utgå till kommunen för upplåtelse av mark på förmånliga villkor till bebyggelse med fastigheter som ägas och förvaltas av enskilda företagare. Mot detta förfarande kan visserligen, som redan anförts i kapitel 11, anföras att om enskilda få förvalta fastigheterna, kunna de därest icke en fortlöpande rigorös hyreskontroll upprätlhålles, inhösta värdestegringsvinster, som te sig ytterst oförtjänta och rätteligen böra tillkomma det allmänna, som genom saneringsbidraget skapat förutsättningarna för denna värdestegring. Därest de av utredningen framlagda förslagen om begränsat byggnadslov för uppförda byggnader vinna beaktande, synas dock möjligheterna för spekulativa vinster i det långa loppet så begränsade, att de icke i och för sig böra kunna förhindra ett överförande av byggnaderna i enskild ägo, där så befinnes lämpligt. Härtill kommer att samhället genom en fortlöpande hyreskontroll alltid har möjlighet att begränsa de spekulativa vinster, som eventuellt skulle kunna uppstå. Å andra sidan föreligger uppenbara praktiska fördelar, om vid sidan av kommunala eller halvkommunala företag även kunde förekomma enskilda. Särskilt i en citybetonad bebyggelse med blandad affärs-, hantverks- och bostadsbebyggelse torde som i annat sammanhang berörts det under nuvarande förhållanden vara förenat med fördelar att kunna låta bebyggelsen ägas och förvaltas av enskilda. Likaså kan det tänkas, att det befinnes lämpligt att bebygga områden, som sanerats med saneringsbidrag, med en- eller tvåfamiljsvillor, där en upplåtelse till enskilda ter sig som det naturliga. Utredningen finner alltså för sin del att man i regel bör kräva att den bebyggelse, som tillkommit på områden, sanerade medelst statsbidrag, skall ägas och förvaltas av kommunala företag; i undantagsfall kan dock bebyggelse som äges och förvaltas av enskilda tillåtas. För upplåtelse till enskilda företagare bör dock om saneringsbidrag utgått fordras godkännande av det centrala bostadspolitiska organet. Utredningen förutsätter vid detta ståndpunktstagande att marken i regel upplåtes mot tomträtt, och att byggnadernas planlösning, uppförande m. m. är i enlighet med av byggnadslånebyrån utfärdade bestämmelser. Det måste vidare förutsättas, att byggnadslånebyrån i förekommande fall godkänt den föreslagna tomträttsavgäldens storlek. (Detta bör lämpligen ske i samband med fastställande av saneringsbidragets storlek.)

327 Det bör observeras, att om nybyggnadsarbetet vid saneringen skall utföras med hjälp av statliga lån och bidrag, måste dessa sökas på vanligt sätt och handläggas som vanligt inom byggnadslånebyrån. Kommunernas slutgiltiga ansökan om saneringsbidrag till byggnadslånebyrån synes icke behöva bli föremål för särskilda kommentarer i detta sammanhang. Beslut om hur härmed skall förfaras synes kunna fattas i vanlig ordning. Att saneringsbidraget skall regleras enligt de avvikelser, som de definitiva expropriationsersättningarna visa från de preliminärt beräknade, är klart. I vilken utsträckning övriga förhållanden kunna föranleda avvikelser från det preliminära beslutet blir en prövning av samma typ som för närvarande äger rum vid fastställandet av tilläggslånens storlek. Den lämnade redogörelsen för saneringsarbetet måste ge det intrycket, att hela den apparat, som här föreslås — bidrag, bestämmelser, administration — måste bli förhållandevis oformlig och tungrodd. Det kan då påpekas, att redogörelsen i stor utsträckning just uppehållit sig vid sådana i sig betydelsefulla åtgärder, som utredningen och planläggningen, vilka ge ett sken av att komplicera själva saneringen men som innebära ett arbete p å lång sikt avsett att drivas vid sidan av och jämsides med det praktiska arbetet och som icke kan väntas komplicera saneringens praktiska genomförande. De omständliga och saneringsarbetet fördyrande momenten komma däremot att utgöras av stadsplanearbetet, handläggningen av stadsplaneärendena samt genomförandet av erforderliga expropriationsmål. Inom utredningen har utarbetats vissa författningsutkast. Dessa, som redovisas å sid. 340—345, äro: 1) Utkast till lag om sanering av bebyggda områden inom städer och andra tättbebyggda samhällen; 2) Utkast till lag angående ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet; 3) Utkast till lag angående ändrad lydelse av 74 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad; 4) Utkast till lag angående ändrad lydelse av 63 § 2 mom. lagen av den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm; samt 5) Utkast till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 6 december 1946 (nr 727) om kommunal fondbildning. Ifrågavarande lagutkast torde icke erfordra särskild motivering utöver vad som anförts i kap. 11 och 14.

K A P I T E L 15.

Sammanfattning. 15.1 Allmänt analyserande och utredande avsnitt. Kapitel 1—2 Ett stort antal äldre bostadslägenheter i stadsamhällena äro byggnadssid. 22 /O. tekniskt så bristfälliga att de snarast måste saneras. Man kan således räkna med att det år 1947 finnes 30 000 lägenheter, vilka äro så undermåliga att de av hälsovårdsnämnderna komma att utdömas som bostäder före 1950. Med ledning av 1939 års bostadsräkning, som omfattade samtliga tätorter utom Stockholm, kan antalet lägenheter som saknade centralvärme och dessutom icke hade tillgång till vatten och avlopp uppskattas till 160 000 och antalet lägenheter som hade avträde utom huset till omkring 350 000. Totalt uppgick antalet lägenheter utan centralvärme till 475 000. Frågan om en höjd bostadsstandard är emellertid icke bara eller icke ens främst en fråga om att undanröja byggnadstekniska brister hos enskilda lägenheter. Den är i minst lika stor utsträckning en stadsplanefråga. Inom stora stadsområden — d ä r bostäderna icke alltid äro byggnadstekniskt undermåliga — äro miljöförhållandena så otillfredsställande att en sanering och rekonstruktion av bebyggelsen efter en helt ny stadsplan framstår som nödvändig. Antalet lägenheter, som äro belägna i områden som böra stadsplanetekniskt saneras kunna icke exakt angivas men ha approximativt uppskattats till storleksordningen 200 000. Om utrymmesstandarden höjes till den nivå som utredningen i annat sammanhang uppställt som mål för bostadspolitiken, komma omkring 140 000 lägenheter om 1 rum och kök i det nuvarande lägenhetsbeståndet, att bli överflödiga; större delen av dessa lägenheter måste undanröjas u r bostadsbeståndet genom rivning eller ombyggnad. Enligt utredningens uppfattning kräves totalt en sanering omfattande minst 200 000 lägenheter perioden fram till 1960, om de mest betydande byggnadstekniska och stadsplanetekniska bristerna i det nuvarande bostadsbeståndet skola kunna vara undanröjda år 1960. Om de lägenheter som äro byggnadstekniskt och stadsplanetekniskt saneringsmogna ersättas med fullgoda, rymliga lägenheter, skulle även kraven på ökat utrymme åt bostadshushållen i

329 stort sett kunna tillfredsställas. En sanering av denna omfattning skulle enligt utredningens beräkningar kunna genomföras vid en produktionsvolym för bostadsbyggandet i stadssamhällena av i genomsnitt omkring 45 000 lägenheter årligen. Utredningen vill framhålla att de allmänna ekonomiska förutsättningarna för realiserandet av ett saneringsprogram av den omfattning som utredningen skisserat te sig relativt gynnsamma. Utredningen understryker vidare att till en icke oväsentlig del torde saneringen av byggnadstekniskt undermåliga lägenheter, och särskilt vad det gäller smålägenheter, kunna genomföras i form av ombyggnader. En sanering av den omfattning utredningen förutsatt innebär en mycket Kapitel 3 kraftig stegring av saneringsverksamheten i förhållande till tidigare år. sid- 72—79 Aren 1930—1939 sanerades i stadssamhällena i medeltal 2 400 lägenheter per år. Om saneringen skulle fortsätta i samma takt som u n d e r 1930-talet skulle det ta närmare ett århundrade att ersätta de lägenheter som utredningen betecknat som saneringsmogna. Stadsplanetekniskt har den hittills genomförda saneringen i regel varit mycket otillfredsställande. Stadsplanerna ha uppgjorts under alltför stort beroende av den existerande bebyggelsen eller byggnadsrätten. Det har icke varit möjligt att vidtaga sådana förändringar i byggnadskropparnas läge och storlek att stadsplanerna i saneringsområdena blivit fullgoda. En radikal plan som kraftigt minskat bebyggelsetätheten i ett område har ansetts bli ekonomiskt alltför oförmånlig för vissa fastighetsägare eller har krävt för stora ekonomiska insatser av det allmänna för att kunna genomföras eller har fordrat en ny tomtindelning. Kommunen har visserligen haft rätt att i vissa fall lösa inom ett saneringsområde befintlig bebyggelse och själv genomföra stadsplanen. Denna rättighet har dock icke fått någon större praktisk betydelse främst därför att kommunerna icke ansett sig kunna ta på sig de stora kostnader som skulle bli förenade med en sanering efter dessa linjer. De gamla saneringsmogna fastigheterna ha i regel haft ett marknadsvärde som överstigit det tomtvärde, som skulle kunna förräntas av den »sanerade» bebyggelsen och kommunerna ha vid en eventuell expropriation varit tvungna att betala fulla marknadsvärdet för de saneringsmogna fastigheterna. Utredningen framhåller att vid den framtida saneringen av äldre stads- Kapiiel 4 områden böra de stadsplanetekniska kraven på bebyggelsen ställas lika sid. 80—93. Kögt som för tidigare icke bebyggda områden. Behovet av byggnadsvolym måste bedömas på grundval av ingående undersökningar. Det är under alla förhållanden olämpligt att okritiskt taga den gällande byggnadsrätten till utgångspunkt för planläggningen. Enskilda bostadsområden skola efter saneringen erbjuda en tillfredsställande försörjning med gemensamhetsanläggningar, parker, lekplatser, idrottsanläggningar och skolor. Beträffande

330 exploateringstalet i saneringsområden framhåller utredningen att några generella regler icke böra bestämmas; i de praktiska exempel som utredningen utarbetat, har man dock i fråga om relationen mellan hushöjd och husavstånd som miniminorm använt ett husavstånd svarande mot dubbla hushöjden. Kapitel 5 För att belysa de tekniska och ekonomiska problem som sammanhänga l29 si . - m e d den stadsplanetekniska saneringen har utredningen undersökt olika typer av stadsområden i fem städer, Stockholm, Göteborg, Gävle, Hälsingborg och Eskilstuna. Kapitel 6 I många fall tala kulturhistoriska synpunkter för att man bibehåller den sid. 130—138.äidre bebyggelsen. Det är angeläget att söka bevara, dels sådana byggnader som ur estetisk synpunkt representera det yppersta som byggts under olika epoker, dels sådana fastigheter och stadsmiljöer som ge en karakteristisk bild av gamla tiders allmänna bebyggelse- och bostadsförhållanden. Utredningen föreslår att det bör kunna utgå särskilt statsbidrag till täckandet av de extra kostnader som uppstår vid sanering av kulturhistoriskt intressant bebyggelse (om bidragets utformning se nedan). Det bör vidare åligga k o m m u n e r n a att i samband med upprättandet av generalplan för saneringen och efter samråd med riksantikvarieämbetet låta en kulturhistoriskt sakkunnig person inventera vilka byggnader som böra bevaras såsom kulturhistoriska minnesmärken. Kapitel 7

Utredningen lämnar en översiktlig redogörelse för utvecklingen på fastighets- och tomtmarknaden under de senaste femtio åren. Allmänt karakteriseras utvecklingen på fastighetsmarknaden i de städer och stadssamhällen där nu finnas större partier av äldre saneringsmogna fastigheter på följande sätt: Den fortgående hyresstegringen har medfört en sådan ökning av fastighetsvärden och markvärden att fastigheternas realvärde varit i stort sett oförändrade under fastigheternas livstid. På lång sikt torde fastighetsägarna ha kunnat tillgodogöra sig betydande vinster. Vidare h a r utredningen med ledning av uppgifter från 1939 års hyresräkning gjort en analys över hyrorna för lägenheter av olika ålder och kvalitet i tio medelstora svenska städer för att med ledning härav söka skaffa sig en uppfattning om i vilken utsträckning den äldre bebyggelsen är ekonomiskt saneringsfärdig.

Kapitel 8

Den av enskilda fastighetsägare bedrivna saneringsverksamheten har hittills hämmats av att en sanering ofta icke tett sig privatekonomiskt räntabel. De gamla undermåliga lägenheterna röna stor efterfrågan och ge god avkastning på i dem investerat kapital. Orsaken härtill är främst att söka i en otill-

331 fredsställande relation mellan de bredare folklagrens inkomster och hyresnivån för fullgoda lägenheter. Ett stort antal hushåll ha helt enkelt haft så låga inkomster att de vid rådande förhållanden på bostadsmarknaden endast ha haft råd att efterfråga de sämsta och billigaste lägenheterna. I den m å n efterfrågan på undermåliga, saneringsmogna lägenheter vore obetydlig eller helt utebleve skulle lägenheterna givelvis förlora så mycket i värde att det lönade sig att ersätta dem med nya. En första förutsättning för att man skall kunna bedriva en omfattande sanering är därför att marknaden tillföres ett tillräckligt antal lägenheter av godtagbar standard, som betinga sådana priser att man når en förskjutning i efterfrågan från undermåliga till fullgoda lägenheter. Om man lyckats föra en sådan bostadspolitik att man får en lägenhetsreserv lokaliserad till det sämsta lägenhetsbeståndet, då har man också skapat ekonomiska förutsättningar för en fortlöpande saneringsverksamhet. De förslag till stöd åt bostadsproduktion och bostadskonsumtion, som utredningen framlagt i slutbetänkandets första del, ha syftat till att åstadkomma den önskade förskjutningen i efterfrågan. De bostadspolitiska åtgärderna böra således småningom resultera i väsentligt förbättrade ekonomiska förutsättningar för saneringsverksamheten. Emellertid är det icke sannolikt att saneringsproblemet kan lösas enbart genom bostadspolitiska åtgärder av den k a r a k t ä r som här nämnts. Saneringsfastigheterna ligga i regel i centrala lägen och det är därför ofta icke möjligt att genom ny bebyggelse, som kanske måste ske i städernas ytterområden, konkurrera ut äldre centralt belägna saneringsmogna lägenheter. Vidare kan man icke räkna med att en sanering som genomföres av privata fastighetsägare alltid blir av den stadsplanetekniska och sociala standard som ur samhällssynpunkt är önskvärd. Det är troligt att av enskilda utförda saneringar i stor utsträckning komma att koncentreras till områden, där de ekonomiska förutsättningarna för sanering äro särskilt gynnsamma, tomter med outnyttjad byggnadsrätt, hörntomter, citytomter etc. Saneringen kommer därför — om den lämnas helt okontrollerad •— icke att få den inriktning, som på längre sikt framstår som önskvärt om den eftersträvade höjningen av bostadsstandarden skall kunna förverkligas. E n investering — genom fullständig sanering eller partiell ombyggnad — som medför att enstaka fastigheter bli byggnadstekniskt fullgoda men som icke eliminerar rådande stadsplanetekniska brister kommer enligt utredningens mening att i en snar framtid visa sig vara en felinvestering. Ett nära nog lika tungt vägande skäl mot en okontrollerad självsanering på marknadsmässig basis är att denna med all sannolikhet skulle medföra så kraftig hyresstegring inom en stor del av bostadsbeståndet att den sänkning av de relativa bostadskostnaderna som angivits vara den framtida bostadspolitikens raison d'etre skulle äventyras. Vid sanering helt på privatekonomisk basis måste den som genomför saneringen sträva efter att få till stånd en

332 ny bebyggelse, som ger största möjliga avkastning, d. v. s. högsta möjliga hyror och högsta möjliga markutnyttjande. Utredningen h a r vid utarbetande av de förslag som syfta till att möjliggöra en omfattande sanering av städernas äldre bebyggelse utgått från att det gäller, dels att skapa tekniska, juridiska men framförallt ekonomiska förutsättningar för en ur sociala synpunkter tillräckligt omfattande och kvalitativt tillfredsställande sanering, dels att ge kommunerna resurser att ingripa och genomföra en sanering i den m å n den privata saneringen skulle utebli, bli otillräcklig eller av icke önskvärd karaktär. I fortsättningen skall antydas de förslag utredningen framlägger i detta syfte.

15. 2 Utredningens förslag till effektivisering av saneringsvcrksamheten. Det synes lämpligt att i denna sammanfattning först redogöra för hur saneringsarbetet skall bedrivas av de kommunala myndigheterna. Saneringsundersökningar och saneringsplaner. Kommunerna skola först göra saneringsundersökningar. Dessa ingå som ett led i de bostadsförsörjningsplaner vilka kommunerna enligt utredningens förslag skola vara skyldiga att göra upp och insända till det centrala bostadspolitiska organet. Saneringsundersökningarna skola för det första innehålla en inventering av den undermåliga bebyggelsen i staden. Härefter avgränsas olika saneringsområden, och det anges i vilken tidsföljd och takt dessa områden böra saneras. Saneringsbehovet sättes i relation till den i bostadsförsörjningsplanen angivna bostadspolitiska målsättningen. Med ledning av den utförda inventeringen anges antalet undermåliga lägenheter, som måste upprustas eller rivas och ersättas för att den bostadspolitiska målsättningen skall uppnås. Totalt bör eftersträvas att samordna sanering och nyproduktion så att största möjliga stabilitet i bostadsproduktionen erhålles. Saneringens omfattning förutsattes alltså komma att anpassas efter konjunkturutvecklingen och behovet av nya lägenheter på orten. Saneringsplanen blir ett led i den rörliga plan för bostadsförsörjningen som kommunen gör upp. Vid uppgörande av saneringsplanen skall även undersökas om det finnes byggnader eller stadsområden som av kulturhistoriska skäl böra bibehållas. I de fall där man inom ett saneringsområde kan vänta sådana ombyggnader eller nybyggnader, som skulle konservera den gamla bebyggelsen och medföra att den planerade saneringen försvårades eller försämrades, bör k o m m u n e n begära att få lägga byggnadsförbud på de berörda områdena tills dess att nya stadsplaner hunnit utarbetas. Vid utarbetandet av saneringsundersökningarna bör fortlöpande kontakt hållas med det centrala bostadspolitiska organet och när k o m m u n e r n a slutfört undersökningen bör den insändas till det centrala organet.

333 Sedan den allmänna saneringsutredningen avslutats skola k o m m u n e r n a successivt uppgöra saneringsplaner för de olika saneringsområdena, efterh a n d som deras omgestaltning blir aktuell. Det innebär för det första att nya stadsplaner utarbetas där så påfordras och att de allmänna utredningarna kompletteras med de speciella sociala och ekonomiska detaljutredningar som kunna bli erforderliga för just detta område. Hälsovårdsnämnden bör göra en ny inspektion av samtliga fastigheter och utdöma de lägenheter som icke uppfylla hälsovårdsstadgans bestämmelser, samt i övrigt registrera förefintliga bristfälligheter. Varje saneringsområde indelas i saneringsenheter, d. v. s. smärre enheter vilkas sanering skall ske i ett sammanhang. Saneringsenheten kan omfatta en eller flera fastigheter. För vare sådan saneringsenhet bör redan på delta stadium göras en eko- Kapitel 11 nomisk kalkyl utvisande dels det uppskattade värdet av de gamla f astig- s i d - 2 2 5 26E heterna (bruttotomtkostnaden) dels det tomtvärde som de nya fastigheterna beräknas kunna förränta vid de hyror som kommunen anser rimliga (nettotomtkostnaden). Skillnaden mellan brutto- och nettotomtkostnaden anger det sannolika ekonomiska utfallet av saneringen. Den ekonomiska kalkylen skall följa ansökan om fastställelse av stadsplanen. Saneringens genomförande. Hur saneringen skall genomföras blir i viss Kapitel 12 mån beroende av den stadsplan som utarbetats för saneringsområdet. I s i d - 2 7 0 — 2 9 ' många fall torde stadsplanen icke förutsätta annat än att saneringen skall utföras av respektive fastighetsägare när de anse lämpligt. Kommunen har d å endast anledning ingripa när »planens genomförande ej k a n inom skälig tid förväntas» eller när de anse bostadssociala skäl fordra en omedelbar sanering av bebyggelsen. I andra fall kan stadsplanen vara sådan att som villkor för dess fastställande uppställes att inlösen skall k o m m a till stånd inom viss tid. Även om icke stadsplanen förutsätter inlösen, k a n man vänta att i de fall, där en sanering enligt den nya stadsplanen skulle medföra ekonomisk förlust för fastighetsägarna kommer saneringen i regel endast att genomföras om kommunen ingriper. Kommunen skall då förvärva de fastigheter som ingå i saneringsenheten. Detta kan ske genom köp i fria marknaden eller om kommunen finner de begärda salupriserna för höga genom expropriation. Om k o m m u n e n för att kunna genomföra saneringen av ett område begär att få expropriera fastigheter inom området, kan en enskild fastighetsägare som själv vill genomföra saneringen fria sig från expropriation genom att ställa säkerhet för att han skall genomföra saneringen inom viss tid. Eller också kan fastighetsägarna inom en saneringsenhet sammansluta sig till en saneringsförening och själva genomföra saneringen. Utredningen föreslår att, om de fastighetsägare, som tillsammans äga — eller den fastighets-

334 ägare som ensam äger — minst 50 procent av områdets sammanlagda taxeringsvärde inom en saneringsenhet, vilja sammansluta sig i en saneringsförening och själva genomföra saneringen skall de få rält att lösa övrig mark inom området. Som villkor för expropriation bör i detta fall uppställas att saneringsföreningen ställes under kontroll. En förutsättning för att de på detta sätt skall få genomföra saneringen är även i detta fall att de ställa godtagbar säkerhet för att de komma att genomföra saneringen inom viss av Konungen bestämd tid. Det förutsattes att kommunerna i de fall de själva skola svara för saneringen komma att upplåta de förvärvade markområdena för ny bebyggelse till sådana priser som svara mot rimlig tomtkostnad och att därigenom hyresnivån i de lägenheter som tillkomma i de sanerade fastigheterna blir »normal». Kapitel 11 Statliga och kommunala saneringsbidrag. När de nya fastigheter som uppid. 225—269.f ö r a s j s t ä n e t för de gamla endast kunna förränta ett tomtvärde som är lägre än de gamla fastighetsvärdena uppstår en förlust —• saneringskostnad. Denna förlust skall enligt utredningens förslag täckas genom en särskild statskommunal subvention som benämnes tomtkostnadsbidrag. Tomtkostnadsbidragen beräknas alltså för en saneringsenhet och utgör skillnaden mellan bruttotomtkostnaden och nettotomtkostnaden. Saneringskostnaderna. Utredningen framhåller att det är synnerligen svårt att ens approximativt uppskatta de kostnader som kunna vara förenade med en sanering av den omfattning och av den stadsplanetekniska kvalitet som utredningen förordar. Kostnaderna komma att bli beroende av utvecklingen på fastighetsmarknaden under de närmaste decennierna och därav betingande värden på de saneringsmogna fastigheterna, av de hyror som k o m m a att tillåtas i de sanerade fastigheterna i förhållande till de gällande byggnadskostnader o. s. v. Med ledning av de ekonomiska kalkylerna för de förslag till stadsplaneteknisk sanering av områden i Stockholm, Göteborg, Gävle, Eskilstuna och Hälsingborg som utredningen låtit utföra har utredningen sökt skaffa sig en allmän uppfattning om de sannolika kapitalförluster som skulle uppstå vid saneringen av den äldre stadsbebyggelsen. Kalkylen har utförts med utgångspunkt från år 1939 gällande fastighetsvärden, hyror och byggnadskostnader. Om man räknar med att saneringen av bebyggelsen i tätorterna i perioden 1946—1960 skulle omfatta 225 000 bostadslägenheter, varav c:a Va skulle kunna ersättas genom »räntabel sanering», skulle saneringskostnaderna för de övriga 150 000 lägenheterna enligt utredningens beräkningar k o m m a att uppgå till c:a 675 miljoner kronor. Av flera skäl är denna summa emellertid en nettosumma. Inräknas de saneringskostnader som kunna uppstå vid sanering av andra fastigheter än bostadsfastigheter, samt särskild

ersättning för intrång i rörelse etc, måste kostnaderna stiga icke oväsentligt över den angivna summan. Utredningen har som arbetshypotes räknat med att saneringen av stadssamhällens bebyggelse under åren 1946—1960 kan beräknas medföra kapitalförluster på i runt tal 800 miljoner kronor. Vid i övrigt givna förhållanden ökar denna summa om hyrorna sättas lägre och stadsplanerna göres »spaciösare» än vad som förutsatts vid denna beräkning och omvänt minskar, om hyrorna sättes högre och bebyggelsetätheten ökas. Finansieringen av tomtkostnadsbidragen. Den särskilda saneringssubventionen i form av tomtkostnadsbidrag föreslår utredningen skall finansieras på följande sätt. Vid sanering av bostadsområden kan kommunen av staten erhålla ett statligt saneringsbidrag som utgår med 20 kronor per kvm bostadsyta i den sanerade bebyggelsen dock högst % av tomtkostnadsbidraget. Den resterande delen av tomtkostnadsbidragen skall betalas av kommunen. För att finansiera sin andel av tomtkostnadsbidragen kan emellertid kommunen erhålla ett statligt saneringslån till en ränta av 3 procent och en amorteringstid av 50 år. För att förränta och amortera saneringslån äger kommunen dessutom rätt att uttaga en avskrivningsavgift å inom kommunen belägna fastigheter (industrifastigheter och offentliga byggnader samt mindre enfamiljshus äro i regel befriade från avgift). Avskrivningsavgiften är progressiv med fastighetens ålder enligt följande skala: Fastighetens ålder

0—10 år 10—40 år 40—60 år 60 år och däröver

Avgift

ingen avgift halv » normal » dubbel »

Kommunen äger själv rätt att bestämma normalavgiftens storlek inom vissa gränser; avgiften må utgöra lägst 0-04 och högst 0-2 procent av fastighetens taxeringsvärde. De medel som inflyta genom avskrivningsavgiften skola avsättas till en särskild fond, saneringsfonden, vars medel endast få användas för rekonstruktion av stadsbebyggelsen och i första hand som nämnts förutsattes skola utnyttjas för att förränta och amortera saneringslånen. Kommunen äger att fritt utnyttja saneringsfondens medel för utbetalande av tomtkostnadsbidrag till sådana saneringar som kommunen vill stödja, t. ex. som bidrag till av enskilda utförda saneringar, för att finansiera tomtkostnaderna vid uppförande av allmänna anläggningar i saneringsområden etc. När det är fråga om sanering av kulturhistoriskt vårdefulla byggnader

336 k a n statligt saneringsbidrag med 20 kronor per kvm utgå för hela våningsytan i fastigheten, bidraget är alltså i detta fall icke knutet till bostadslägenheter och någon maximering till XU av saneringskostnaden finnes icke. Bidraget k a n även utgå till enskild under förutsättning att han ställer byggnaden under den kontroll som föreskrives i lagen om skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Dessutom föreslås att riksantikvarien får ett särskilt anslag för att i vissa fall bestrida de saneringskostnader som icke kunna täckas med det ovan nämnda bidraget. Ett särskilt bidrag föreslås dessutom som flyttningsbidrag åt industrier som äro belägna i bostadsområden och vilkas förflyttning skulle vara förenad med stora kostnader för företaget. Detta bidrag förutsattes endast skola utnyttjas i undantagsfall och efter ansökan av k o m m u n utbetalas av Kungl. Maj:t. Kapitel 9 De »utsanerade» hushållens bostadsfråga. Det ofta betonade psykologiska sid. 190—205. m o m e n t e t ) a t t de hushåll som äro bosatta i saneringsområdena icke själva vilja flytta från den undermåliga bostad som skall saneras är värd all uppm ä r k s a m h e t men dess betydelse får icke överbetonas. Hushållen önska självfallet i regel icke bo kvar i de gamla undermåliga lägenheterna om de kunna få en bättre lägenhet till överkomligt pris. Under hänvisning till bland annat en i Gävle utförd undersökning rörande de sociala och ekonomiska förhållandena i ett saneringsområde konstaterar utredningen att det visserligen kommer att bli ett svårlöst problem att skaffa de »utsanerade» familjerna nya fullgoda bostäder till kostnader som de anse sig kunna betala men att problemet bör kunna lösas om hyresnivån i de lägenheter som nybyggas vid saneringen kan hållas på en nivå som i stort sett motsvarar hyresnivån vid »normal» tomtkostnad. Omflyttningen skulle vidare väsentligt underlättas om de hushåll som bott i de fastigheter som rivas också kunde beredas en ny bostad om icke på samma tomt, eller i samma kvarter som de förut bodde, så i alla händelser i samma område eller i samma stadsdel. All tänkbar hänsyn bör tagas till hushållens önskemål att få bo kvar inom ett område som skall saneras. Det allmänna bör också principiellt ansvara för att de hushåll som bli »utsanerade» erhålla en tillfredsställande bostad till en kostnad som är rimlig med hänsyn till deras hyresbetalningsförmåga, varvid särskild hänsyn bör tagas till deras tidigare bostadskostnad. Planeras ersättningsproduktionen på ett förnuftigt sätt böra kommunerna, eventuellt med hjälp av de statliga subventionerna kunna bereda de »utsanerade» familjer, som icke ha undernormal betalningsförmåga, fullgoda bostäder i de av allmännyttiga företag uppförda fastigheterna. Placeringen av de utsanerade hushållen skulle vidare underlättas om kommunerna genom egna eller allmännyttiga företag ägde och förvaltade äldre fastigheter med bostäder av tillfredsställande

337 standard och med billigare hyror än de nybyggda husen. För de omflyttningsproblem som uppstå i samband med saneringen måste vidare en komm u n a l bostadsförmedling vara till stor hjälp; utredningen förordar därför att de kommuner, som vänta sig speciella svårigheter i samband med omflyttningarna vid saneringen, införa en kommunal bostadsförmedling. Särskilda förslag rörande effektiviscring av hälsovårdsnämndernas bostads- Kapitel 10 övervakning. Bland åtgärder som äro ägnade att effektivisera saneringsverk- sid - 206—224. samheten behandlar utredningen särskilt hälsovårdsnämndernas bostadsövervakning. Utredningen har gjort en enquéle bland landets hälsovårdsnämnder rörande erfarenheterna av hälsovårdsstadgans bestämmelser om bostadsinspektion. Hälsovårdsnämnderna önska i allmänhet mer precisa bestämmelser om vad som skall krävas för att en bostad skall anses godtagbar. Utredningen finner sådana krav i flera fall berättigade, men anser sig icke nu böra framlägga förslag till ändringar i hälsovårdsstadgan på dessa punkter. Man bör avvakta tills ett normalare marknadsläge och en effektivare bostadsinspektion föreligger. Däremot ifrågasätter utredningen om icke liden snart är inne att skärpa kraven på landsbygdens bostäder och införa i stort sett samma bestämmelser för landsbygdens bostäder som för stadssamhällena. Även på landsbygden är emellertid det mest angelägna att övervakningen av de undermåliga bostäderna förbättras. I syfte att effektivisera bostadsinspektionen föreslår utredningen att det inom varje länsstyrelse inrättas en länsbostadsinspektion med uppgift att fortlöpande följa de lokala hälsovårdsnämndernas arbete med bostadsövervakningen, att det inom medicinalstyrelsen inrättas en tjänst för en »riksbostadsinspektör» med uppgift att fortlöpande följa hälsovårdsnämndernas och länsbosladsinspektörcrnas arbete, att hälsovårdsstadgan — och i första hand hälsovårdsstadgans kapitel 2 —• blir föremål för överarbetning, och °

f,

att hälsovårdsnämnd, som meddelat beslut om utdömning av lägenhet med eller utan villkor, skall vara skyldig alt omedelbart delgiva vederbörande inskrivningsdomare beslutet. Inskrivningsdomaren skall vara skyldig verkställa anteckning om förhållandet i fastighetsboken och uppgift om dylik anteckning skall åberopas i gravationsbevis som infordras angående fastigheten. Särskilda bestämmelser rörande expropriation. Utöver här ovan nämnda Kapitel 12 bestämmelser rörande lösningsrätt i samband med expropriation föreslår s i d - 2 7 0 — 2 9 2 utredningen: 1) att vid uppskattning av värdet av mark, som skall inlösas, må expropriationsnämnden ej, med mindre alla ledamöterna i nämnden äro därom 22—617520

338 ense, bestämma värdet till belopp, som över- eller understiger det senast åsatta taxeringsvärdet med mera än en femtedel. Om marken icke är åsätt taxeringsvärde, skall nämnden innan uppskattningen äger rum, fastställa hur stor del av taxeringsvärdet för den taxeringsenhet, vari marken ingår, som belöper å densamma, och skall denna del av taxeringsvärdet vid uppskattningen likställas med taxeringsvärde. Rätt skall föreligga för part i expropriationsmålet, att om värdet å den fastighet, som skall exproprieras, kan antagas ha i betydligare mån ändrats efter senaste allmänna fastighetstaxering eller det åsatta taxeringsvärde, som därefter skall i expropriationsmålet ha samma betydelse som taxeringsvärdet. Om till ordföranden i expropriationsnämnden anmälts, att begäran om åsättande av dylikt uppskattningsvärde skett, skola nämndens ledamöter icke kallas till sammanträde förrän beslut i anledning härav meddelats, 2) att skälen för expropriationsnämnds beslut jämte avvikande mening från beslutet och skälen för denna skola antecknas i expropriationsnämndens protokoll, 3) att Kungl. Maj:t skall erhålla befogenhet att beträffande område, som är avsett att saneras inom en tid av fem år, förklara, att om inom området efter förklaringens meddelande, hyresavtal ingår för längre tid än två år, hyresgästen icke å denna omständighet skall k u n n a grunda någon ersättningsrätt vid expropriation, och 4) att om i expropriationsmålet den exproprierandes motpart genom invändning eller yrkande som uppenbarligen saknat fog eller genom att utan styrkt laga förfall underlåtit att svara å ett av den exproprierande rörande expropriationsersättning avgivet anbud hindrat överenskommelse rörande ersättningen eller kostnaderna för expropriationsförfarandet eljest ökats genom berörda motparts vållande, skall rätten äga föreskriva, att han skall själv vidkännas sina kostnader så ock — om det kan anses befogat — helt eller delvis gottgöra den exproprierande hans kostnader för expropriationsförfarandet. Kapitel 13 Tidsbegränsade byggnadslov. För att på längre sikt möjliggöra en fortid. 293—312-gående rekonstruktion av stadsbebyggelsen utan särskilda kostnader för k o m m u n e n föreslår utredningen införande av s. k. tidsbegränsade byggnadslov. Dessa innebära i huvudsak följande: Vederbörande myndighet skall vid meddelande av byggnadslovet för byggnad som är belägen inom stadsplanelagt område angiva att om byggnaden — efter 75 år — är stridande mot då gällande stadsplan eller icke står i överensstämmelse med då gällande byggnadsföreskrifter eller standardkrav kan fastighetens ägare bringa bebyggelsen i överensstämmelse med stadsplanen eller berörda byggnadsföreskrifter eller standardkrav. Är h a n icke villig till detta måste han underkasta sig inlösen av fastigheten mot en gottgörelse enligt särskilda regler. Bestämmelsen skulle gälla även

339 för redan befintlig bebyggelse varvid tidrymden för byggnadskvot beräknats från tidpunkten för bestämmelsens ikraftträdande. För byggnad, som uppföres efter bestämmelsernas ikraftträdande men å ort, där byggnadslov icke erfordras, skall, om området sedermera blir stadsplanelagt, n ä m n d a tid — 75 år — räknas från tidpunkten för byggnadens uppförande. Det är av främst stadsplanetekniska skäl viktigt att det allmänna icke gör sig av med den mark — eller kontrollen av den mark — som förvärvas i saneringssyf te. Om de i detta betänkande framlagda förslagen vinna beaktande ökas möjligheterna för det allmänna att förvärva mark, särskilt centralt belägen mark, och skaffa sig sådan kontroll över dess framtida utnyttjande att en fortlöpande saneringsverksamhet säkerställes.

Av utredningen utarbetade lagförslag. Utkast till

Lag om sanering av bebyggda områden inom städer och andra tättbebyggda samhällen. Härigenom förordnas som följer. 1 §• Med sanering förstås i denna lag en systematisk verksamhet med syfte att så förbättra ur stadsplaneteknisk, byggnadsteknisk eller bostadssocial synpunkt bristfällig befintlig bebyggelse inom städer och andra tättbebyggda samhällen, att bebyggelsen kommer att fylla de krav, som ur angivna synpunkter skäligen kunna ställas å densamma. 2 §• Saneringsverksamheten inom riket ledes av den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer (saneringsmyndigheten). 3 §• Det åligger envar stad att med ledning av anvisningar, som meddelas av saneringsmyndigheten, undersöka behovet av sanering inom staden samt att, där sådant behov befinnes föreligga, uppgöra plan för saneringens genomförande. Plan, som nu sagts, skall tillställas saneringsmyndigheten. 4 §• Stad äger föreskriva, att såsom bidrag till stadens saneringskostnader skall för fastigheter i staden utgöras en särskild årlig avgift (avskrivningsavgift). 5 §• Har stad beslutat uttaga avskrivningsavgift, skall sådan avgift utgå för envar bebyggd fastighet inom staden med nedan angivna undantag:

341 1) faslighet, vars bebyggelse till huvudsaklig del uppförts under den tioårsperiod, som förflutit näst före det år, under vilket avgiften uttages; 2) fastighet, vars bebyggelse består av en- eller tvåfamiljshus och vars byggnadsvärde enligt gällande taxering understiger 50 000 kronor; 3) fastighet, vars bebyggelse till huvudsaklig del utgöres av industribebyggelse och vilken är belägen inom område, som i stadsplan eller stomplan är angivet såsom industriområde; 4) fastighet, vars bebyggelse utgöres av statlig eller kommunal offentlig byggnad och icke strider mot gällande stadsplan, samt 5) fastighet, belägen inom sådan del av stad, som väsentligen har landsbygds karaktär.

6§. Avskrivningsavgift skall för fastighet, vars huvudsakliga bebyggelse uppförts tidigare än 40 men högst 60 år före det år, under vilket avgiften uttages, utgöra lägst 0-04 procent och högst 0"2 procent av fastighetens taxeringsvärde (normalavgift). Den procentsats, som skall tillämpas vid normalavgiftens bestämmande, fastställes för varje år av staden. För fastighet, vars huvudsakliga bebyggelse uppförts minst 10 och högst 40 år före det år, under vilket avskrivningsavgiften uttages, utgår såsom dylik avgift halv normalavgift. För fastighet, vars huvudsakliga bebyggelse uppförts tidigare än 60 år före det år, under vilket avskrivningsavgiften uttages, utgår såsom dylik avgift dubbel normalavgift. 7 §Har bebyggelsen å fastighet undergått ombyggnad av sådan omfattning, att ombyggnadskostnaden uppgått till minst 50 och högst 75 procent av fastighetens byggnadsvärde enligt den närmast efter ombyggnadens fullbordan genomförda fastighetstaxeringen, skall vid tillämpning av föreskrifterna i 6 § bebyggelsens verkliga ålder minskas med 30 år. Har ombyggnadskostnaden överstigit 75 procent men icke uppgått till 90 procent av nyssnämnda byggnadsvärde, skall i enahanda hänseende bebyggelsens verkliga ålder minskas med 50 år. Vad sålunda stadgats må dock icke för fastighet, för vilken avskrivningsavgift jämlikt 5 § skall utgå, medföra större nedsättning av avskrivningsavgiften än till halv normalavgift. Där ombyggnadskostnaden utgör minst 90 procent av det i första stycket omförmälda byggnadsvärdet, skall bebyggelsen vid tillämpning av 5 och 6 §§ anses uppförd vid tidpunkten för ombyggnaden. 8 §•

Skyldighet att erlägga avskrivningsavgift åvilar fastighetens ägare, dock att där den huvudsakliga bebyggelsen å fastigheten tillhör annan än markägaren, skyldigheten åvilar bebyggelsens ägare.

342 Angående utdebitering och uppbörd av avskrivningsavgift skall vad om kommunal fastighetsskatt finnes stadgat äge motsvarande tillämpning. 9 §• Belopp, som inflyta genom avskrivningsavgifter, skola tillföras en särskild, av staden upprättad och förvaltad fond, stadens saneringsfond. 10 §. Vad i denna lag stadgas om stad skall även gälla annan kommun med tätbebyggelse, så ock municipalsamhälle, där byggnadslagens och byggnadsstadgans bestämmelser för stad äro gällande. 11 §• Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av saneringsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den

Utkast till

Lag angående ändrad lydelse av 79 § 2 inom. lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelsc på landet. Härigenom förordnas, att 79 § 2 mom. 1 lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 79 §. 2 mom. Kommun äger fastställda taxeringslängder. Utöver vad annan ordning. Lån, som nytt lån. Nyttjar kommun nyttjade fondmedel. Med lån även borgen. Kommun äger jämväl, utan att Konungens fastställelse å beslut därom erfordras, i enlighet med därutinnan gällande bestämmelser gentemot staten 1

Senaste lydelse, se SFS 1939: 77.

343 åtaga sig ansvarighet för lån som av statsmedel beviljas allmännyttiga bostadsföretag eller enskilda personer för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer, så ock av statsmedel upptaga lån för genomförande av sanering av bebyggda områden inom kommunen (saneringslån). Av Konungen — upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den

Utkast till

Lag angående ändrad lydelse av 74 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelsc i stad. Härigenom förordnas, att 74 § 2 mom. 1 lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. M §. 2 mom. Stad äger annan stad. Utöver vad annan ordning. Lån. som — nytt lån. Nyttjar stad nyttjade fondmedel. Med lån även borgen. Stad äger jämväl, utan att Konungens fastställelse å beslut därom erfordras, i enlighet med därulinnan gällande bestämmelser gentemot staten åtaga sig ansvarighet för lån, som av statsmedel beviljas allmännyttiga bostadsföretag eller enskilda personer för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer, så ock av statsmedel upptagna lån för genomförande av sanering av bebyggda områden inom staden (saneringslån). Av Konungen upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse, se SFS 1939: 78.

344 Utkast till La

g

angående ändrad lydelse av 63 § 2 mom. lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm. Härigenom förordnas, att 63 § 2 mom. lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 63 §. 2 mom. Lagen äger fastställda taxeringslängden. Utöver vad annan ordning. Lån, som nytt lån. Nyttjar staden — nyttjade fondmedel. Med lån även borgen. Staden äger jämväl, utan att Konungens faslställelse å beslut därom erfordras, i enlighet med därutinnan gällande bestämmelser gentemot staden åtaga sig ansvarighet för lån, som av statsmedel beviljas allmännyttiga bostadsföretag eller enskilda personer för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer så ock av statsmedel upptaga lån för genomförande av sanering av bebyggda områden inom kommunen (saneringslån). Av Konungen upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse, se SFS 1939:79.

345 Utkast till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 6 december 1946 (nr 727) om kommunal fondbildning. Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 6 december 1946 om kommunal fondbildning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 2 §•

Kommun äger inflyta (kassaförlagsfond); ^ d) till bestridande av kostnaderna för ränta och amortering av saneringslån ävensom av andra utgifter för sanering av bebyggda områden inom kommunen (saneringsfond); samt e) till bestridande av kostnaderna för förvärvande av viss ägodel, genomförande av visst företag eller upprättande av viss anstalt, där kommunen fattat beslut om ägodelens förvärvande, företagets genomförande eller anstaltens upprättande.

Denna lag träder i kraft den

AVDELNING

II

Organisationen av låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål.

KAPITEL 16.

Nuvarande organisation.

Centrala organ.

Frågor rörande statliga lån och bidrag för främjande av bostadsförsörjningen handläggas för närvarande centralt under vederbörande departement av egnahemsstyrelsen och statens byggnadslånebyrå. Flera andra centrala institutioner ha befattning med angelägenheter, som tillhöra bostadsfrågan i vidsträcktare mening. Sålunda handläggas stadsplanefrågor under kommunikationsdepartementet av byggnadsstyrelsen, frågor rörande bostadsinspektion och hälsovårdsstadgans tillämpning av medicinalstyrelsen, den allmänna bostadsstatistiken och vissa delar av byggnadsstatistiken av socialstyrelsen. Vad angår den under krigsåren genomförda allmänna byggnadsregleringen avgöras frågor rörande byggnadstillstånd av Kungl. Maj:t i byggnadsberedningen eller av arbetsmarknadskommissionen, varvid ärenden rörande bostadsbyggen beredas av byggnadslånebyrån. Teknisk utrednings- och forskningsverksamhet av betydelse för bostadsfrågan ombcsörjes slutligen av ett flertal organ. — I det följande behandlar utredningen väsentligen frågan om den offentliga bostadslåne- och bidragsverksamhetens organisation, med beaktande dock av övriga sidor av den offentliga verksamheten till främjande av förbättrade bostadsförhållanden i den m å n dessa ha ett mera direkt samband med låne- och bidragsverksamheten. I och mod den offentliga finansieringen av praktiskt taget hela bostadsbyggandet under krigsåren och i synnerhet fr. o. m. år 1942 samt den samtidiga starka tillväxten av egnahemsbyggandet för barnrika familjer och byggandet av pensionärshem har statens byggnadslånebyrå, som från sin tillkomst år 1933 och fram till de första krigsåren haft att handha en relativt ringa verksamhet och i motsvarighet därtill förfogat över en mycket begränsad tjänstemannaorganisation, utvecklats starkt och kommit att omhänderha den dominerande delen av den offentliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. Då enligt utredningens mening det vid nu föreliggande förutsättningar är naturligt, att den framlida organisationen av den statliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål bygges

347 upp i huvudsak på byggnadslånebyråns grund, ägnas i detta avsnitt uppmärksamhet i främsta rummet åt byggnadslånebyråns organisation och arbetsuppgifter, sådana dessa utbildats i samband med de senare årens bostadspolitiska utveckling. För byggnadslånebyrån gäller av Kungl. Maj:t den 4 december 1942 given instruktion (nr 931) med de ändringar som vidtagits i kungörelserna nr 717/1943 och nr 406/1944. Enligt instruktionen åligger det byggnadslånebyrån att i enlighet med gällande föreskrifter handlägga ärenden rörande främjandet av sådan bostadsförsörjning, som äger åtnjuta statligt stöd enligt kungörelserna om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer, om statsbidrag till anordnande av pensionärshem och om tertiärlån och tilläggslån samt att fullgöra de övriga uppgifter, som Kungl. Maj:t överlämnar till byrån. Byrån skall med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen på de områden, som äro föremål för dess verksamhet, samt vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, vilka byrån finner påkallade. Vid det successiva utbyggandet under åren 1940—42 av de statliga stödåtgärderna mot bostadsbyggnadskrisen kom byggnadslånebyråns dittillsvarande organisation att alltmera framstå som otillräcklig; ökade krav ställdes inte endast genom mångdubblingen av antalet låneärenden utan också genom det i krisläget starkare accentuerade behovet av mera kvalificerad teknisk och ekonomisk granskning samt upplysnings- och rådgivningsverksamhet. Inför den då pågående och förväntade ytterligare utvidgningen av den statliga bostadslåneverksamheten upprättades i samb a n d med förarbetena till förslagen rörande lilläggslån i februari 1942 inom socialdepartementet efter samråd med representanter för byggnadslånebyrån en promemoria, omförmäld i proposition nr 221 till 1942 års riksdag, rörande byggnadslånebyråns verksamhet och uppgifter. I promemorian angavs såsom byråns väsentliga allmänna uppgifter följande: Byrån borde fungera som aktivt ledande centralorgan för bostadsförsörjningsverksamheten i stadssamhällen, fortlöpande följa och utreda läget på bostadsmarknaden i olika orter, materialförsörjningsläget och byggnadskostnadsutvecklingen i kontakt med vederbörande centrala och kommunala organ. Byrån borde vidare vara utrustad att taga initiativ i hithörande frågor genom underhandlingar med kommunala organ och bostadsbyggnadsorganisationer, genom tekniska anvisningar angående material och konstruktioner o. s. v. Byråns möjligheter i dessa avseenden hade dittills varit mycket begränsade. Den då pågående utvecklingen skulle emellertid sannolikt komma att ställa ökade krav på planmässig ledning av bostadsförsörjningsåtgärderna, vilket än mer underströke behovet av att byråns resurser att utöva en sådan förstärktes. Med stöd av ett riksdagens medgivande, att det av riksdagen för budget-

348 året 1941/42 beviljade förslagsanslaget till statens byggnadslånebyrå finge tagas i anspråk för utvidgning eller omorganisation av byrån i den omfattning, som skapade förutsättningar för att den på ett snabbt och effektivt sätt skulle kunna fullgöra sina ökade arbetsuppgifter, förordnade Kungl. Maj:t i skrivelse den 27 februari 1942 om en betydande utvidgning av byggnadslånebyrån. Därigenom lades grunden för den större och under de följande åren ytterligare påbyggda organisation, som varit nödvändig för att möta den ständigt växande låne- och bidragsverksamhetens behov samt de arbetsuppgifter för byrån som haft samband med byggnadsmaterialregleringar och byggnadstillståndsgivning. Byggnadslånebyrån består av en ordförande och chef samt högst sex av Kungl. Maj:t på viss tid förordnade ledamöter. Ärenden av principiell betydelse eller eljest av större vikt skola handläggas och avgöras vid plenarsammanträde; övriga ärenden avgöras av byråns ordförande och chef i närvaro av vederbörande avdelningschef. Enligt instruktionen fördelas byggnadslånebyråns arbete på tre avdelningar: sociala avdelningen, som handlägger frågor om bostadsanskaffningslån och tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer samt om familjebidrag åt sådana familjer ävensom om statsbidrag till anordnande av pensionärshem; tertiärlåneavdelningen, som handlägger frågor om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus och enfamiljshus; samt kansliavdelningen, som handhaver de uppgifter i övrigt, vilka ankomma på byrån. Chef för avdelning iorordnas av Kungl. Maj:t. Byrån äger anställa ombudsman, andra befattningshavare samt övrig personal i m å n av behov och tillgång på medel. Byrån äger vidare dels utse sakkunniga till det antal Kungl. Maj:t på framställning av byrån bestämmer att fortlöpande biträda byrån vid utredning och handläggning av vissa ärenden eller grupper av ärenden, dels ock, i mån av behov och tillgång på medel, anlita sakkunniga för särskilda uppdrag. Sakkunniga, som fortlöpande biträda byrån, anlitas huvudsakligen för att tillgodose behoven av mera kvalificerad teknisk expertis (arkitekter och konstruktörer); den juridiske rådgivare, som de facto fungerar som chef för byråns ombudsmannaexpedition, är jämväl knuten till byrån såsom sakkunnig. Det m å påpekas, att byråns nyss angivna organisation på tre avdelningar kan sägas återspegla den successiva utvecklingen av byråns verksamhetsgrenar. Från början var byggnadslånebyrån nära anknuten till Svenska bostadskrcditkassan, i det att byråns verkställande ledamot var chefen för kassan och dess lokal- och personalbehov tillgodosågs genom särskild överenskommelse med bostadskrcditkassan. Genom arbetsuppgifternas tillväxt i viss mån redan under 1930-talet men framför allt, såsom nyss fram-

349 hölls, i och med krispolitiken under krigsåren — har organisationen successivt byggts ut. Sociala avdelningens uppgifter omfattar de grenar, som under 1930-talets senare år utgjorde de väsentliga inom byråns verksamhet, lånen och bidragen till bostäder för barnrika familjer samt bidrag till pensionärshem; avdelningens tillväxt under krigsåren sammanhänger främst med den starka uppgången i egnahemsbyggandet för flerbarnsfamiljer. En särskild tertiärlåneavdelning — av i början blygsam omfattning — blev nödvändig under de första krigsåren för behandlingen av den växande strömmen av ansökningar om tertiärlån. Kansliavdelningens tillkomst år 1942 markerar slutligen utbyggandet av en självständig, från bostadskrcditkassan helt skild organisation i samband med den starka ansvällningen av låneverksamheten överhuvud samt i synnerhet med tillkomsten av tilläggslåneverksamheten med dess krav på mera allsidig och kvalitativt förbättrad teknisk och ekonomisk granskning av de projekt, för vilka lån och subvention söktes. Mångsidigheten hos byggnadslånebyråns arbetsuppgifter, så som dessa bestämts av målsättningen och instrumenten för den statliga bostadspolitiken under krigsåren, har emellertid nödvändiggjort en betydligt längre driven inre differentiering av byråns organisation än som angives av den instruktionsenliga uppdelningen på tre avdelningar. De på byrån ankommande »uppgifter i övrigt» vilka enligt instruktionen skola handhavas av kansliavdelningen ha varit och äro av så skiftande art, alt praktiska skäl nödvändiggjort en ytterligare uppdelning av kansliavdelningens arbete på skilda underavdelningar, relativt självständigt verksamma för särskilda ar' betsuppgifter. I viss grad har även inom tertiärlåneavdelningen utkristalliserats relativt fristående underavdelningar för speciella uppgifter. De till kansliavdelningen hörande arbetsuppgifterna ha sammanförts till fyra olika grupper. De underavdelningar, som ha att handlägga dessa grupper av ärenden, benämnas utredningsavdelningen, vars uppgifter omfatta statistiska utredningar i allmänhet, prognostiska undersökningar rörande bostadsbehovets utveckling på olika orter, fortlöpande statistik rörande igångsatta, pågående och färdigställda bostadsbyggen i tätorterna, bostadsmarknadsundersökningar, utredningar för fastställande av »kvoter» för bostadsbyggandet o. s. v.; tekniska avdelningen, som handlägger ärenden avseende byggnadstekniska frågor, driver viss utrednings- och upplysningsverksamhet rörande konstruktioner o. s. v. särskilt med sikte på besparing av knappa material, ombesörjer byggnadsteknisk granskning av projekt, för vilka lån och/eller byggnadstillstånd sökes, bereder remissärenden rörande byggnadstillstånd för föredragning inom byggnadsberedningen och arbetsmarknadskommissionen samt utövar genom resande kontrollanter fortlöpande teknisk kontroll av lånesökande bostadsbyggnadsföretag; arkitektavdelningen, som ombesörjer granskning av planlösningar, ut-

350 arbetar normer för lägenhetsstorlekar o. s. v. för erhållande av statliga lån; samt ombudsmannaexpeditionen, som handlägger ärenden avseende säkerställande och bevakning av statens fordringsanspråk, utanordning av lån genom statskontoret, granskning av allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag ur juridisk synpunkt, ansökningar om övertagande av lån o. s. v. Återstående till kansliavdelningen hörande arbetsuppgifter, allmänna administrativa ärenden, framställningar till Kungl. Maj:t, remissutlåtanden i allmänhet, protokoll vid byråns sammanträden, organisationsfrågor, lokalfrågor, personalärenden o. s. v. handläggas på den egentliga kansliavdelningen. Inom tertiärlåneavdelningen ombesörjes — efter teknisk granskning på arkitektavdelningen och tekniska avdelningen — den ekonomiska granskningen på värderingsavdelningen, som arbetar på två sektioner för enfamiljshus respektive flerfamiljshus. Den ekonomiska granskningen innefattar (för flerfamiljshus) byggnadskostnader, driftskostnader, finansieringsplan samt avkastnings- och hyreskalkyl. Frågor rörande tomtpriser samt revisionsärenden handläggas på relativt fristående underavdelningar inom tertiärlåneavdelningen. För att belysa arten och omfattningen av arbetsuppgifterna inom byggnadslånebyrån, vilket samtidigt kan tjäna till en viss vägledning för bedömandet av en framtida central organisations arbetsuppgifter, personalbehov och inre uppbyggnad, skola här anföras vissa data rörande nuvarande förhållanden samt utveckling under senare år inom byråns olika avdelningar och underavdelningar. Vid den egentliga kansliavdelningen voro den 31 december 1946 sysselsatta 27 befattningshavare; motsvarande siffror voro den 1 juli 1945 24 och 1 juli 1944 17 befattningshavare. Häri ha inräknats samtliga telefonister och expeditionsvakter hos byggnadslånebyrån; den 31 december 1946 utgjorde dessa 6 respektive 10 befattningshavare. Det ligger i sakens, natur, att den egentliga kansliavdelningens arbetsuppgifter förändras i stort sett proportionellt med omfattningen av byråns samlade arbetsuppgifter. Stegringen i antalet befattningshavare under de senaste 2 å 3 åren sammanhänger givetvis med tillväxten i antalet låneärenden och andra byråns uppgifter och den därav föranledda ökningen i personalen på olika avdelningar. Utredningsavdelningen hade den 31 december 1946 27 befattningshavare mot 15 den 1 juli 1945 och 13 den 1 juli 1944. Avdelningen ombesörjer dels löpande statistik och undersökningar dels särskilda utredningar. Inom avdelningen sammanställas periodiska översikter rörande tertiärlåneverksamheten samt sådan övrig statistik, som lägges till grund för byråns årsredo»örelse. Vidare insamlas och bearbetas månatliga uppgifter om bostads-

351 byggandets omfattning på 186 orter, representerande mellan 90 och 95 procent av bostadsbyggnadsverksamheten i samtliga tätorter. Dessa uppgifter möjliggöra en fortlöpande översikt av under redovisningsperioden igångsatta, pågående och avslutade bostadsbyggnadsförelag och ligga till grund för byråns handläggning av till byrån remitterade ansökningar om byggnadstillstånd för bostadsbyggande. Såsom ett led i byråns medverkan beträffande byggnadstillståndsgivningen ingår även införskaffande två gånger om året och bearbetande av sådana uppgifter rörande befolkningsutveckling, industriell utveckling o. s. v. inom olika orter, vilka läggas till grund för byråns förslag till årliga bostadsbyggnadskvoter, vilka avse att utgöra riktpunkter för de tillståndsbeviljande myndigheternas verksamhet, i vad gäller bostadsbyggande på olika orter. Dylika kvoter gällde hösten 1946 136 orter. Under november 1946 ökades antalet kvotorter med 50 mindre orter efter föregående utredning inom byråns utredningsavdelning. Bland periodiska undersökningar av betydelse för planläggningen av bostadsbyggnadsverksamheten k u n n a nämnas de i samråd med de kommunala förmedlingsorganen företagna inventeringarna av tillgången p å tomtmark. En första inventering verkställdes hösten 1943 i samband med en utredning rörande bostadsproduktionens förutsättningar efter ett vapenstillestånd och avsåg förhållandena under åren 1944 och 1945 i större och medelstora orter. En andra inventering utfördes hösten 1945 och avsåg förhållandena under åren 1946 och 1947 i samtliga orter med bostadsbyggnadskvot. Dylika periodiska inventeringar, avseende tvåårsperioder, torde komma att upprepas i fortsättningen för att ge en säker kännedom om den aktuella och under den närmaste framtiden gällande tillgången på exploateringsfärdig tomtmark. En huvudsaklig del av utredningsavdelningens arbete under senare år har ägnats åt undersökningar rörande bostadsbehovets utveckling på olika orter. Dessa undersökningar bygga på en metodik för beräkningar rörande utvecklingen av de för hushållsbildningen bestämmande faktorerna, för vilken en utförlig redovisning gavs i första delen av utredningens slutbetänkande (kap. 10). De inom utredningsavdelningen genomförda undersökningarna ha omfattat dels s. k. framskrivningar av befolkningen, vilka utförts under alternativa antaganden rörande dödlighet, fruktsamhet, civilståndsfördelning och omflyttning i framtiden, dels bedömningar av det framtida behovet av lägenheter av olika typer, vilka grundats på den beräknade framtida folkmängden, fördelad efter kön, ålder och civilstånd, och inneslutit alternativa antaganden om framtida förändringar av bostadsstandarden. Dessa undersökningar ha avsett å ena sidan hela riket, samtliga tätorter och hela den egentliga landsbygden, å andra sidan ett stort antal enskilda orter. Den grundläggande betydelsen av de förstnämnda undersökningarna för en planmässig bostadspolitik på längre sikt torde ha demonstrerats av första delen av utredningens slutbetänkande.

352 De för enskilda orter verkställda undersökningarna ha företagits i syfte titt erhålla en grundval för lokal planering av den framtida bostadsförsörjningen, innefattande bl. a. planer för det framtida bostadsbyggandets omfattning och fördelning på lägenhetstyper och för den framtida omfattningen av sanering av undermåliga delar av det äldre bostadsbeståndet pa respektive ort. I samarbete med vederbörande kommunala myndigheter och med utnyttjande av tillgängligt befolkningsstatistiskt och bostadsstatistiskt material samt för ändamålet särskilt bearbetade uppgifter ur taxerings- och mantalslängder ha hittills inom utredningsavdelningen för ett 20-tal orter, huvudsakligen större och medelstora städer, gjorts undersökningar och utarbetats redogörelser rörande hittillsvarande utveckling avbefolkning, hushållsbestånd och bostadsbestånd, nuvarande läge, prognoser för bostadsmarknadsutvccklingen på längre och kortare sikt samt familjehushållens struktur och inkomstförhållanden. På grundval härav ha vidare för respektive orter dragits upp grundlinjerna för bostadsförsörjningsplaner för närmast följande årtionde. I vissa fall har under utredningsarbetets gång samarbete etablerats mellan utredningsavdelningen och de arkitekter, som på vederbörande kommuns uppdrag haft att utarbeta generalplan för orten. En vidareutveckling av utredningsavdelningens undersökningar och dess utredningsservice gentemot kommunerna har under det senaste året skett i och med att avdelningen i samarbete med ett 50-tal orter, innefattande större och medelstora städer med få undantag samt åtskilliga mindre stadssamhällen, lagt upp och har under genomförande ett undersökningsprogram rörande vissa för bedömningen av bostadsefterfrågan, bostadsbyggandets inriktning och bebyggelsens utformning väsentliga omständigheter. Med utnyttjande av uppgifter, som lämnats till 1945 års allmänna bostadsräkning, och med användande av intervjumetod ha inom ett representativt urval av familjehushållen utrönts nuvarande hushålls-, bostads- och inkomstförhållanden samt hushållens önskemål rörande bostaden med avseende å hustyp, lägenhetsstorlek, utrustning och läge under alternativa förutsättningar rörande bostadskostnaderna, varvid alternativen utgjort dels nu rådande hyreslägen, dels de hyror för olika hushållskategorier, som skulle gälla för den händelse det av utredningen i slutbetänkandets första del föreslagna låne- och subventionsprogrammet genomfördes. Vidare ha efterfrågats önskemålen rörande kollektiva bostadskomplement, i synnerhet daghem och andra anordningar för barneftersyn, samt de hemarbetande hustrurnas inställning under vissa förutsättningar till arbete utom hemmet o. s. v. Dessa på intervjumetod byggda bostadsmarknadsundersökningar ha organiserats sålunda, att byråns utredningsavdelning i samråd med kommunerna utarbetat undersökningsplan, frågeformulär och anvisningar för husbesökare, varpå materialinsamlingen genom intervjuer utförts genom

353 vederbörande kommunala organs försorg; bearbetning och analys av materialet samt utarbetande av redogörelse för resultaten ombesörjes av byggnadslånebyråns utredningsavdelning. Det omfattande arbete, som detta krävt, är den huvudsakliga anledningen till den betydande ansvällning av utredningsavdelningens personal som förekommit under det senaste året. Utöver här nämnda undersökningar utför utredningsavdelningen vid förekommande behov speciella undersökningar till belysning av problem, som uppstå i samband med låne- och bidragsverksamheten samt byggnadstillståndsgivningen. De förut nämnda utredningar, som göras två gånger om året med syfte att nå en rättvis avvägning av bostadsbyggnadskvoterna på olika orter, kunna här ges som exempel, liksom också sådana vid några tillfällen under det senaste året utförda undersökningar, som avsett materialförsörjningsläget på olika orter. Tekniska avdelningen hade den 31 december 1946 34 befattningshavare mot 27 den 1 juli 1945 och 20 den 1 juli 1944. Den fortskridande tillväxten under dessa år av avdelningens personalstyrka sammanhänger med ökningen i antalet låneärenden och ansökningar om förhandsgranskning. Härtill kommer en omständighet av särskild betydelse, nämligen att handläggningen av byggnadstillståndsärenden rörande bostadsbyggnadsföretag, som av Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadskommissionen remitteras till byggnadslånebyrån, huvudsakligen sker inom tekniska avdelningen, som i enlighet härmed granskar byggnadsföretagens angelägenhetsgrad samt materialåtgången för samtliga bostadshus över en viss minimistorlek. Även till industrikommissionen ställda ansökningar om förtursrätt till inköp av vissa byggnadsmaterial för alla bostadsbyggnadsföretag granskas inom tekniska avdelningen. Antalet till byrån under budgetåret 1945/46 remitterade ansökningar om byggnadstillstånd utgjorde 9 556. Till jämförelse m å nämnas, att antalet remisser under budgetåret 1944/45 uppgick till 7 552 och under tiden från 15 september 1943, då remissförfarandet tog sin början, till 30 juni 1944 till 3 905. Även ansökningarna om materiallicenser ha under de senaste åren starkt vuxit. Ökningen av antalet befattningshavare på tekniska avdelningen står i väsentlig mån i sammanhang med den allmänna byggnadsregleringen. Tekniska avdelningens direkt med byråns låneverksamhet sammanhängande arbete avser teknisk granskning av konstruktioner, materialanvändning o. s. v., utrednings- och upplysningsverksamhet samt teknisk kontroll av byggnadsföretag för vilka statligt lån sökts och beviljats. Granskningen syftar till att bringa ned byggnadskostnaderna genom fortlöpande övervakning av att byggnadsmaterialen väl tillvaratagas och utnyttjas på sådant sätt, att byggnaderna erhålla hög teknisk standard och varaktig funktionsduglighet. I den situation av brist på viktiga byggnadsmaterial som rått under krigsåren och ännu råder har granskningen givet23—617520

354 vis inriktats efter syftet att spara de knappa materialen utan sänkning av byggenas kvalitet, vilket på flera punkter inneburit påtaglig teknisk rationalisering. Som exempel härpå kan nämnas, att järnåtgången i medeltal per kvm bjälklagsyta från år 1942 till år 1946 nedgått med 25 procent, vartill otvivelaktigt tekniska avdelningens rådgivning och föreskrifter i samband med den tekniska granskningen starkt bidragit. Avdelningen har även sökt att genom sin granskning åstadkomma, att större omsorg ägnas den konstruktiva utformningen i övrigt med syfte att förbättra ljudisolering mellan lägenheter samt värmeisoleringen av husen vid samtidig besparing av knappa material, under senaste året särskilt i fråga om trä. Materialbesparande åtgärder ha även vidtagits beträffande tegel, avloppsrör o. s. v. Den tekniska granskningen av byggnadsprojekten omfattar de ritningar och tekniska beskrivningar, som biläggas låneansökningarna. För att den byggande i tillräckligt god tid skall kunna erhålla viss trygghet för att byggnadsritningarnas beskaffenhet eller valet av konstruktioner och material ej kommer att utgöra hinder för beviljande av lån, har byrån berett möjlighet för den byggande att erhålla förhandsgranskning av ritningar och teknisk beskrivning. De allmänna principerna för den tekniska granskningen grunda sig på ett antal utredningar, som verkställts av tekniska avdelningen och närmast föranletts av den vid olika tidpunkter aktuella materialsituationen. Besultaten av utredningarna ha publicerats dels som broschyrer, ingående i serien Meddelanden från byggnadslånebyrån, dels som tryckta cirkulär. Den upplysningsverksamhet, som i dessa former drivits genom tekniska avdelningens försorg, torde på flera punkter haft en verkan i riktning mot rationalisering av husbyggandet, som gått utöver det omedelbara syftet att strängare hushålla med de knappa materialen. Åtskilligt utredningsarbete h a r även nedlagts på att besvara direkta förfrågningar från den byggande allmänheten rörande val av material, utformning av konstruktioner o. s. v. Tekniska avdelningen är även central för den tekniska kontrollen av byggnadsföretag med statliga lån. Byggnadsplatserna landet runt besökas tid efter annan av ingenjörer från avdelningen. Dessa ha till uppgift att gå de byggande tillhanda med råd i byggnadstekniska frågor och att övervaka, att arbetena utföras i enlighet med de fordringar i fråga om rationella konstruktioner och arbetsmetoder som uppställts som villkor för statligt lån. Under sistförflutna budgetår verkställdes c:a 3 500 inspektioner av pågående eller färdigställda byggnadsföretag. Detaljkontrollen av byggena åligger emellertid lokala myndigheter, med vilka byråns resande ingenjörer samråda. Arkitektavdelningen hade den 31 december 1946 13 befattningshavare mot 14 den 1 juli 1945 och 10 den 1 juli 1944. Häri ha inräknats 7 arkitek-

355 ter, varav 5 deltidsarbetande, vilka äro knutna till byrån såsom sakkunniga. Att trots ansvällningen av låneärenden arkitektavdelningens personal icke ökat under det senaste året, sammanhänger med att en viss begränsning genomförts i fråga om arkitektgranskningen av byggnadstillståndsärenden. Liksom gäller beträffande den byggnadstekniska granskningen är möjlighet till förhandsgranskning av ritningar på arkitektavdelningen ordnad. Under budgetåret 1945/46 inkommo till avdelningen 6 328 ansökningar om sådan förhandsgranskning mot 6 012 under budgetåret 1944/45 och 4 132 under budgetåret 1943/44. I arkitektavdelningens uppgifter ingår att utarbeta normer för lägenhetsstorlekar och i övrigt för ändamålsenliga planlösningar för bostadslägenheter samt driva upplysningsverksamhet härom, bl. a. genom broschyrer i serien Meddelanden från statens byggnadslånebyrå. För detta syfte h a r samarbete ägt rum mellan arkitektavdelningen och den av Svenska arkitekters riksförbund och Svenska slöjdföreningen bedrivna — av statsmedel understödda — bostadsutredningen samt med Hemmens forskningsinstitut och Industriens bostadsutredning. Vid ritningsgranskningen på arkitektavdelningen tillses att de av byrån som villkor för lån uppställda minimikraven äro tillgodosedda och att bostäderna överhuvud väl fylla sitt ändamål beträffande inre kommunikationer, rumsstorlekar o. s. v. Av särskild vikt kan detta anses vara i fråga om enfamiljshusen. Då småhusbyggandet i regel omhänderhafts av arkitektoniskt helt oskolade yrkesmän, står planlösningen och utformningen av byggnaden i synnerhet vad gäller landsbygden ofta på en låg nivå. Den tilltagande utbredningen av monteringsfärdiga trähus har dock inneburit en väsentlig förändring av dessa förhållanden. Därvid har byråns arkitektavdelning haft tillfälle medverka dels genom en sovring och förnyelse av trähusfirmornas hustyper, dels genom den individuella granskningen, som ofta resulterat i mer eller mindre fullständig omritning eller å ritningarna tecknade detaljerade anvisningar, åtföljda av skriftlig motivering. Ombudsmannaexpeditionen hade den 31 december 1946 16 befattningshavare mot 10 den 1 juli 1945 och 8 den 1 juli 1944. Härtill kommer en konsulterande juridisk sakkunnig, som åtnjuter arvode från byråns sakkunniganslag och som kan sägas i realiteten fungera som expeditionens chef. Tillväxten under senare år av ombudsmannaexpeditionens personalstyrka har sin naturliga förklaring i ansvällningen av antalet låneansökningar. Härtill må påpekas att oavsett den löpande låneverksamhetens tillväxt vissa av ombudsmannaexpeditionens arbetsuppgifter måste automatiskt växa, nämligen till den del de hänföra sig till pantvården, som står i förhållande till hela stocken av utlämnade lån. Ombudsmannaexpeditionens arbete innefattar två huvuduppgifter, nämligen dels att efter därom gjord framställning och efter vederbörlig gransk-

356 ning av säkerhetshandlingar o. s. v. till statskontoret i s. k. utanordningsbesked anmäla de lån till utbetalning, vilka beviljats av byrån, och dels att vårda den pant, vilken enligt gällande bestämmelser skall ställas som säkerhet för lån. I anslutning till dessa huvuduppgifter ha inom expeditionen utbildats två jämställda sektioner. I detta sammanhang m å nämnas, alt inom statskontoret ett tiotal befattningshavare äro sysselsatta med ärenden, som sammanhänga med byggnadslånebyråns låne- och bidragsverksamhet. Utvecklingen i fråga om utanordnade tertiärlån och tilläggslån enligt 1942 års tertiärlånekungörelse under de senaste tre budgetåren framgår av följande tablå: Antal utanordnade tertiärlån och tilläggslån samt de utanordnade beloppens storlek under budgetåren 1943/44—1945/46. Tertiärlån B6dgetår

1943/44 1944/45 1945/46

Tilläggslån

Antal

Belopp milj. kr.

Antal

Belopp milj. kr.

1 764 2 494 3 491

22-75 46-79 99-27

253 368 741

3-95 5-23 21-28

Då antalet ansökningar och preliminära beslut om tertiärlån och tilläggslån på de senaste åren starkt vuxit och då en betydande tidsintervall ligger mellan preliminärt beslut och utanordning, k a n m a n räkna med en väsentlig höjning av antal lån och lånebelopp under innevarande och följande budgetår, oavsett den fortsatta utvecklingen av låneverksamheten i övrigt. De belopp, varmed låntagare, som erhållit tertiärlån, häftade i skuld till statsverket, utgjorde per den 30 juni 1946 i runt tal 195 miljoner kronor, fördelade på c:a 8 500 tertiärlån. Det sammanlagda tilläggslånebeloppet för dessa utgjorde drygt 37 miljoner kronor. Utestående belopp för ny- eller ombyggnadslån enligt 1933, 1935 och 1936 års författningar uppgick till 7-5 miljoner kronor. Låntagare, som erhållit bostadsanskaffningslån, häftade vid utgången av sistförflutna budgetår i skuld till statsverket med sammanlagt omkring 194 miljoner kronor, vartill är att lägga ett belopp av omkring 17 miljoner kronor för tilläggslån. Byråns totala låneportfölj utgjorde per den 30 juni 1946 drygt 448 miljoner kronor, allt säkerställt av inteckningar under byråns vård. Till ombudsmannaexpeditionens arbetsuppgifter hör vidare att i händelse av betalningsförsummelser från låntagares sida vidtaga indrivningsåtgärder genom utsändande av upprepade kravbrev och eventuell lagsökning samt bevakande av byråns fordran vid exekutiv auktion. Inom ombudsmannaexpeditionen ha handlagts ansökningar av lånesö-

357 kände om jämställdhet med k o m m u n i lånehänseende enligt 1942 års tertiärlånekungörelse. Prövningen ur juridiska synpunkter av allmännyttiga respektive kooperativa företag enligt 1946 års författning ankommer jämväl på ombudsmannaexpeditionen. Inom denna avdelning behandlas vidare ansökningar rörande omplacering av underliggande krediter samt om övertagande av lån vid försäljning av fastighet, som är belånad i byrån. Sistn ä m n d a ansökningar utgjorde under budgetåret 1945/46 809 st., varav 78 st. avslogos och 42 medförde uppsägning av statslånet, i allmänhet till följd av att byrån ej kunde godtaga överlåtelsesumman för fastigheten. Till ombudsmannaexpeditionens arbetsuppgifter höra slutligen att i samarbete med vederbörande kommunala organ utöva fortlöpande kontroll av att hyrorna i av byrån belånade fastigheterna icke överstiga de av byrån som lånevillkor medgivna beloppen samt alt tillsammans med tekniska avdelningen ombesörja s. k. femårsbesiktning av belånade fastigheter. Dessa sistnämnda uppgifter, som hittills icke haft större omfattning, k o m m a under följande år att ställa anspråk på en starkt växande arbetsvolym.

Tertiärlåneavdelningen hade den 31 december 1946 105 befattningshavare mot 100 den 1 juli 1945 och 84 den 1 juli 1944. Inom denna avdelning sker handläggningen av alla preliminära och slutliga ansökningar rörande tertiärlån och tilläggslån efter det att den tekniska granskningen verkställts på arkitektavdelningen och tekniska avdelningen och fram till det slutliga lånebeslutet, efter vilket ombudsmannaexpeditionen ombesörjer utanordningen av lånen. Tillväxten i antalet befattningshavare har givetvis direkt samband med ökningen av antalet ansökningar om tertiärlån och tilläggslån, men det bör påpekas, att antalet befattningshavare vuxit betydligt svagare än antalet låneansökningar. Särskilda avdelningar inom tertiärlåneavdelningen handlägga ärenden rörande enfamiljshus (varmed i lånehänseende tvåfamiljshus jämställas) respektive flerfamiljshus. Gången av ärendenas behandling inom avdelningen är i stora drag följande: Sedan preliminära ansökningar om tertiärlån inkommit till byrån, sker diarieföring m. m. å respektive expeditioner. Därefter göres en förberedande granskning av ansökningarna och bifogade handlingar samt införskaffas eventuellt erforderlig komplettering. Ansökningar beträffande flerfamiljshus behandlas å fem »distrikt», motsvarande olika regioner inom landet. Behandlingen innefattar uppmätning av ritningar, granskning av tomtkostnad, beräkning av byggnadskostnad, granskning av driftskostnad, uppgörandet av kalkyl samt hyressättning. Efter siffergranskning kontrolleras ärendet i sin helhet av en högre tjänsteman. Sedan kontroll rörande byggnadstillstånd verkställts, expedieras efter föredragning och beslut protokoll till förmedlingsorganet och sökanden. Enfamiljshusavdelningen är icke distriktsindelad. Behandlingen av dess

358 ärenden är likartad gången för flerfamiljshus. Beträffande enfamiljshus förekommer dock i regel icke hyressättning. Sedan byggnadsföretag färdigställts, insändas till byrån ansökningar om slutligt beslut i låneärendena. Dessa ansökningar undergå i princip samma behandling som de preliminära ansökningarna, ehuru givetvis skillnader i den praktiska handläggningen betingas av det lånesökande företagets mera framskridna läge och av den föregående behandlingen. I vissa fall befinnes en ingående granskning av byggnadsföretagets räkenskaper erforderlig, vilken verkställes å en särskild revisionsavdelning. Vid behandlingen av såväl preliminära som slutliga ansökningar är i många fall en omfattande och tidsödande korrespondens med sökanden och förmedlingsorganet oundviklig i och för kompletterande uppgifter, önskvärda ändringar eller utredning i skilda hänseenden, exempelvis angående för driftskostnaderna medbestämmande taxor och andra speciella förhållanden på orten eller angående avtalade villkor beträffande underliggande kredit eller storleken därav. För fastställande av enligt i författningen givna regler godtagbar tomtkostnad måste ofta tidskrävande utredningar göras. Vid dessa utredningar, som utföras av vederbörande kommun på begäran av byrån, har hittills nästan undantagslöst en byråns tjänsteman biträtt. Även beträffande hyressättningen har avdelningen varit nödsakad att i stor omfattning verkställa specialundersökningar angående 1939 års hyresnivå. Det är dock att märka, att dylika undersökningar voro mest tyngande under de första åren av tilläggslånesystemets existens. Ju mera de inom byrån samlade erfarenheterna om tomtpris- och hyresnivåer på olika orter under årens lopp vuxit, dess färre ha anledningarna till nya specialundersökningar blivit. I och med att 1946 års tertiärlånekungörelsc beträffande flerfamiljshus kommer i tillämpning, kommer hyressättningen att ske efter självkostnadsprincipen, vilket torde medföra en förenkling av behandlingen. Fixeringen av tilläggslånen ort till ort i stället för individuell bestämning för varje företag, såsom skedde enligt 1942 års författning, kommer även att innebära en förenkling av låneärendenas handläggning. Den kvantitativa utvecklingen av den av tertiärlåneavdelningen handlagda låneverksamheten sedan tillkomsten av lilläggslånen framgår av följande tabell: Tillväxten i samtliga inkomna preliminära ansökningar, mätt i antal lägenheter, från budgetåret 1942/43 till budgetåret 1945/46, är i stort sett parallellt med den samtidiga utvecklingen av hela bostadsbyggandet i tätorterna. Under de i tabellen representerade åren har emellertid försiggått en karakteristisk förskjutning, särskilt markerad under senare delen av perioden, i riktning mot en- och tvåfamiljshusen. Antalet lägenheter i sådana hus, för vilka tertiärlån sökts, har nära femdubblats, under det att antalet lägenheter i flerfamiljshus under periodens senare år varit praktiskt taget konstant. Detta förhållande, att sålunda tillväxten i lägenhetsantal

359 COOOCl rH T f t > O Ci rH TH

ä*> É

?

i

c

.5

l— O0 LO O LO Ci

l - CM O O i O LO CM CM - t f i O C i CD

r> rH CM c o CO O CO CM H H h C O r f r > LO CO CM CM I O TT r H CD LO C i

r - C i LO co CM CM CO CO CO CO CD C i CD 0 0 LO r H CD 0 0 CM - t f r H CD CO CD

O CM CO CO CD LO CO TT

1" COlC C CO 0 0 O O T f CO CM CN

CO CD CM CO l > CM CO I s T f CO CO CO

C i CO CO O CM l > CO T f CO T f CO CO

CO CM CD O CO l O CN r H O CD O O

rH -tf CO CO

«

CO CO Ci -tf l> CO CD Ci

S

! P c a<3 T&, ci

T f CN C i - t f CO CM CO T f r H -rH CM © IO lO Tf C i i > CO CO O CM CO CD C i CD Tf* i O CM CO r H CM CM LO CO O

Ci Ci Ci oo t > r> -tf CO I > rH T ?

H

£D

-

C i CD C i

O

Ö* sc w

•O

CD oc co r>

O -T' CO t-H C M r > i > CM CO X O TH

fl

-n <s

&*fl"•

a s

«io

a

f. e

• -

S s

LO O I s - rH CO iO O CO CM

0 0 CO O -tf O -tf CM CD LO C i 00 t > CO CO r H

0 0 I > 0 0 LO LO CM CM T f - r f 0 0 r H CO T H CM LO O r H CM CO TH

r-

LO LO T ? CO CD CD C i L O O T-i LO iO Tf 00

o r^ ca CN I N CN CO CO

I l 2i

CN — O

CC

IO

O

CO O

r-> o o

LO 0 0 C i LO CM CM CO r H LO O C- IO

C i t > CD --< -J« TI* - 3 - CO

I 6a g

O TH

CD CM CM

LO 00 Ci CM lO

LO CM LO CM LO CO O O -tf T T Tf r >

O rH Ci Ci -tf CO iO 00 L O

CM CM Ci

-tf CD Tf Tf LO LO

LO CO

O

CM CM

LO

O Tf CM CD CO

Ci CD Tf CO Tf

CM LO CD Tf rH

-tf rH -tf

CD

CM

Tf

I>

CN LO I> rH CO 00

LO O CO rCi rH

CD LO CD CD Ci CN

Tf ci

r>

A

r H CM T f

CD

Tf

co O C i

rH

CM iO r >

LO CO T f CM I - CM r H CO CO O O CO

a

C i C i CD CO r H CO LO

1en

lCO Ci TH

II* s A

v O

CM CN CO 00 O l>

rM co co oc r H CO C i O CD LO c ; cc

i H T h C O co r - © - f

rn co c i r OO I > CO CO -H< r t * T H r >

C i -tf l > TH

00 O CO r H O CO CO t - » CO LO CM r H CO - t f CD I > CO r H CM - t f | >

CO i O CO

•* S 5 5 £ Afl"3 I-H

C0 CN CO CO t"- CD CD CO Ci rCM LO

O O CM O CM i O 0 0 CM O CM r H LO

I > CM I s - CD CO r H CO 0 0

! > CO 1> LO Ci CO Ci CO TH CM Tf r -

-tf 00 CO CM O

-tf CD CO CO C M i> r- Ci

rH CO rH LO CM Tf r-. co - t f LO r H O

3 CO O CO CO LO Ci CD CO

LO c - r-. o CM CM - t f O 1 > O r n CD IO 00 T f rH CM l - CO CM i O CM CM t * O rH C i CM r H

CO CD O CO

co m o o a> r - o t > OlOCOO

t t-t fl fl

O CO 00 LO

Tf l> Ci l>

•a

•a

TH I O CD H ^ H LO rH 00 I Tf CM -tf LO r H r H -tf r > T f C i LO C CM CM

CN oo co o O C i CD -rH

11*1 •-

IO

CM CO -tf

>o r- O CD -rf o Ci 00 i o r- CM co O C i CD r H LO r*- oc o CD O C i CD

Tf OO -tf rn OO Ci CO -tf co Ci CO CO

' • o :

H

ej

H fl -i 'ti fl

CO - t f i O CD T f —tf T f ^J<

^ P— fl "S

CM~C0"Tf I O T f - t f Tt* T f Ci Ci Ci Cl H r l r l H

<

m CN CO Tf LO

•

B

<

l-H r H r H

rH

fl

CO Tf LO

b.

CM CO1 T f1 LO1 vj' vj vj v] O- Oi Ci OJ r H T-H r H r H

-

H

co

fl *

CO Tf L O CD -tf -tf T f T f

S) g CM CO -tf LO SS C Tf ^ * Tf Tf

:a x H

Ci Ci Ci

Ci

under dessa senare år helt legat på en- och tvåfamiljshusen, har ju inneburit, att antalet ansökningar vuxit starkare än antalet lägenheter. Ett annat karakteristiskt drag är, att det sökta beloppet per lägenhet ökats betydligt, i synnerhet under det senaste året; i allt väsentligt är detta ett uttryck för en markerad tendens att bygga större lägenheter. Om man kan utgå ifrån, att det produktionsprogram, som utredningen i slutbetänkandets första del skisserat och som accepterats av statsmakterna och jämväl motsvaras av den målsättning, som under de senaste åren gällt vid byggnadstillståndsgivningen, kommer att realiseras, torde man kunna säga, att, i vad gäller den stadsmässiga bebyggelsen, tertiärlåneverksamheten (till vilken i detta sammanhang bör läggas låne- och bidragsverksamheten för hyreshus för flerbarnsfamiljer samt pensionärshem) under de senaste åren i stort sett kommit upp i den nivå, som under angiven förutsättning skulle komma att gälla i fortsättningen. (Härvid måste givetvis göras en reservation för förskjutningar i det relativa antalet lägenheter, för vilka statligt lån sökes.) I fråga om småhusbebyggelsen på landsbygden ha andra statliga låneformer en med tertiärlånen likvärdig betydelse; siffrorna för enfamiljshusen i ovanstående tabell ge därför enbart för sig ingen vägledning för bedömning av den framtida omfattningen av låneverksamhet för en- och tvåfamiljshus. Antalet befattningshavare på sociala avdelningen var den 31 december 1946 39; den 1 juli 1945 var antalet 29 och den 1 juli 1944 21. Ökningen av personalstyrkan måste ses mot bakgrunden av den starka tillväxten på senare år framför allt i antalet ansökningar om bostadsanskaffningslån och familjebidrag till egnahem för barnrika familjer samt om statsbidrag för pensionärshem. Sociala avdelningens arbetsuppgifter hänföra sig till den bostadssocialt motiverade låne- och bidragsverksamhet till förmån för särskilda grupper av bostadsbehövande, som regleras i kungörelserna om bostadsanskaffningslån och familjebidrag till barnrika familjer i hyreshus respektive egnahem samt i kungörelsen om statsbidrag till pensionärshem, med de förändringar däri, delvis av kriskaraktär, som senare vidtagits. Den speciella karaktären hos dessa verksamhetsgrenar med avseende på såväl kommunernas medverkan och ansvar som prövningen ur sociala synpunkter av de bostadsbehövande hushåll, vars bostadsförsörjning verksamheten avser att främja, liksom även de särskilda uppgifter, som handläggningen av de fortlöpande bidragen till förmån för barnrika familjer ställer, har motiverat en särskild organisation för handhavande av ifrågavarande låne- och bidragsformer. Vissa av de moment i behandlingen av ett låneärende, som i fråga om tertiärlåneverksamheten handläggas av arkitektavdelningen, tekniska avdelningen samt ombudsmannaexpeditionen, äro i fråga om de speciella sociala låne- och bidragsformerna sammanförda inom sociala

361 avdelningen, som såtillvida bildar en sluten enhet inom byggnadslånebyrån. Då de flerfamiljshus, med vilka sociala avdelningen har befattning (hyreshus för barnrika familjer samt pensionärshem), helt byggas och förvallas i kommuns eller allmännyttigt företags regi och sålunda äro ställda under direkt och effektiv kommunal tillsyn i fråga om såväl projektering och utförande som drift samt förbundna med kommunala ansvarsåtaganden, är helt naturligt den tekniska och ekonomiska granskningen av låne- och bidragsansökningarna i allmänhet en enklare uppgift än i fråga om ansökningar rörande tertiärlån till fastigheter i enskild regi, där granskningen måste innefatta flera moment. Huvudmassan av de ansökningar, som handläggas på sociala avdelningen, avse emellertid egnahem för barnrika familjer. Även beträffande dessa gäller dock att det förberedande arbete som utföres av kommunala organ är större och för det centrala granskningsarbetet mera underlättande än vad som i allmänhet är fallet beträffande tertiärlån till enfamiljshus. En betydande del av arbetet på sociala avdelningen upptages av den halvårsvis utförda revisionen av familjebidragen lill barnrika familjer i hyreshus och egnahem, vilken företages på grundval av genom de kommunala organens försorg upprättade förteckningar. Omfattningen av de sociala avdelningen åvilande arbetsuppgifterna framgår i första rummet av antalet ansökningar rörande bostadsanskaffningslån och familjebidrag. Denna belyses av nedanstående tabell rörande utvecklingen av antalet lägenheter i egnahem och flerfamiljshus för barnrika familjer. I den av tabellen återspeglade utvecklingen framträda vissa karakteristiska tendenser. Byggandet av hyreshus för flerbarnsfamiljer har under krigsåren legat på lägre nivå än under perioden 1935—40. Under budgetåret 1944/45 skedde visserligen en tillfällig uppgång, men sistförflutna budgetår visar en lägre siffra än något år med undantag av de krispräglade två första krigsåren. Sådana åt barnrika familjer upplåtna lägenheter i flerfamiljshus, finansierade med tertiärlån, för vilka familjebidrag k u n n a t beviljas under senaste två budgetår, ha hittills i endast skäligen begränsad grad ökat det totala antalet lägenheter i flerfamiljshus, som med hjälp av familjebidrag upplåtits åt flerbarnsfamiljer. Å andra sidan företer antalet egnahem för barnrika familjer en mycket stark stegring under senare år, vilken lett till att numera betydligt flera familjebidrag gå till egnahem än till hyreslägenheter. (Av c:a 25 000 familjebidrag vid utgången av senast förflutna budgetår voro omkring 15 000 knutna till egnahem, 10 000 till hyreslägenheter.) Allmänna erfarenheter tala för att denna utveckling har sammanhang med den förbättrade upplysningsverksamhet, som från byråns sida utövats under senare år och vars effekt även visat sig däri, att antalet landskommuner, som åtagit sig förmedling av bostadsanskaffningslån och familjebidrag, starkt vuxit. (Härtill återkommer utredningen i det

362 följande.) Ökningen i antalet familjebidrag under de senaste åren har till stor del varit förlagd till landsbygden. Men den här diskuterade utvecklingen får också ses som ett led i den allmänna tendens, vilken såsom nyss påpekats framträder även i tertiärlåneverksamheten (och jämväl i byggnadstillståndsgivningen) som karakteristisk för bostadsbebyggelsens utveckling under de senaste åren, innebärande en stark absolut och relativ tillväxt av enfamiljshusbebyggelsen. Det synes finnas skäl att antaga, att härvidlag spelar in även den påtagliga strävan till höjning av bostadsstandarden, som gjort sig gällande under senare år och som till stor del finner uttryck i ökat egnahemsbyggande. Låne- och bidragsverksamheten till förmån för barnrika familjer domineras sålunda numera av egnahemmen. Antalet till byggnadslånebyråns sociala avdelning under budgetåret 1945/46 inkomna ansökningar om bostadsanskaffningslån uppgick till 4 445, varav 4 379 avsågo egnahem; endast 66 ansökningar om bostadsanskaffningslån gällde fastigheter med lägenheter för hyresupplåtelse. Att den utveckling som utmärkt sociala avdelningens verksamhet under senare år även innebär att landsbygdens bostadsbehov i växande grad tillgodosetts framgår av följande uppgift. Till följd av den starka övervikt för städerna som förekom under verksamhetens tidigare skeden äro ännu omkring 60 procent av de lägenheter, för vars byggande bostadsanskaffningslån beviljats sedan verksamhetens början, belägna i städer och köpingar. Av de under senast förflutna budgetår beviljade bostadsanskaffningslånen gälla emellertid, efter antal lägenheter räknat, nära två tredjedelar landsbygden. Låne- och bidragsverksamheten för främjande av bostadsförsörjningen för de barnrika familjerna, som Tabell 38. Antal lägenheter i egnahem och flerfamiljshus, bebodda av familjer, som kommit i åtnjutande av familjebidrag under budgetåren 1935/36—1945/46. Antal

lägenheter

i

flerfamiljhus

Summa

Budgetär avsedda för b a r n rika familjer

1935/36 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46

1 390 1 213 1 019 1 059 1 046 80 404 967 812 1 231 405

finansierade m e d tertiärlån

161 362

Summa

egnahem

1 390 1 213 1 019 1 059 1 046 80 404 967 812 1392 767

12 22 155 997 850 897 1 320 1 249 1 669 3 535 4 339

1 402 1 235 1 174 2 056 1 896 977 1 724 2 216 2 481 4 927 5 106

363 under sitt förslå skede under 1930-talet helt dominerades av »barnrikehusen» med hyreslägenheter i städerna, enkannerligen de största, har under de senaste åren alltmera fått karaktären av en ny statsunderstödd egnahemsrörelse med tyngdpunkten förlagd till landsbygden. Till bostadsanskaffningslån ha sammanlagt under budgetåren 1935/36— 1945/46 anvisats 258 miljoner kronor; betecknande för verksamhetens snabba expansion under senare tid är, att av hela anslagsbeloppet under denna elvaårsperiod mer än hälften, eller 130 miljoner kronor, belöper på de två sista budgetåren. Sedan budgetåret 1942/43 har för tilläggslån till bostadsanskaffningslån anvisats ett belopp av 32 miljoner kronor. Det kumulativt växande beloppet för familjebidrag utgjorde sistförflutna budgetår 8-5 miljoner kronor; för innevarande budgetår äro disponibla 11*5 miljoner kronor. Den andra huvudgrenen av sociala avdelningens verksamhet, beredningen av ärenden rörande pensionärshemsbidrag, om vilka Kungl. Maj:t fattar beslut, h a r från dess början, budgetåret 1939/40, t. o. m. senast gångna budgetår omfattat c:a 10 500 lägenheter, fördelade på 120 städer och köpingar samt 110 andra kommuner. Det sammanlagda beloppet för anvisade medel uppgår t. o. m. budgetåret 1945/46 till 32-5 miljoner kronor. Sammanfattningsvis må till belysning av utvecklingen av byggnadslånebyråns organisation hänvisas till följande tablå över antalet befattningshavare under de senaste tre åren på olika avdelningar och underavdelningar. Här må först anmärkas, att fram till år 1944 byggnadslånebyråns personalorganisation, särskilt i vad gällde den största avdelningen, tertiärlåneavdelningen, var påtagligt underdimensionerad i förhållande till de i och med tilläggslåneverksamhetens tillkomst starkt ökade arbetsuppgifterna. Denna underdimensionering betingades av brist på lokaler samt de begränsade möjligheterna att få för ändamålet lämplig personal och ledde till en besvärande eftersläpning i ärendenas behandling. Ännu vid mitten av budAntal befattningshavare den 1 juli 1944, 1 juli 1945, 1 juli 1946 samt 31 december 1946, fördelade på avdelningar och underavdelningar. Avdelning Kansliavdelningen: Egentliga kansliavdelningen 1 Arkitektavdelningen Tekniska avdelningen Utredningsavdelningen Ombudsmannaexpeditionen.. Sociala avdelningen Tertiärlåneavdelningen Summa 1

1944 V, 1945

V, 194C

»Vu 1946

17 10 20 13 8 21 84

24 14 27 15 10 29 100

25 13 30 21 18 37 107

27 13 34 27 16 39 105

261 Hit ha förts samtliga telefonister och expeditionsvakter.

364 getåret 1942/43, då tack vare statens finansiella stöd bostadsproduktionen hade sin återhämtning efter produktionskrisen och då för nästan hela produktionen söktes statliga lån, hade tertiärlåneavdelningen ej fullt 30 befattningshavare. Antalet ökades under loppet av år 1943 till 50, men först under år 1944 skedde en utbyggnad av avdelningens personalorganisation till en omfattning, som någorlunda motsvarade då förevarande arbetsuppgifter, visserligen utan att därför lokal- och personalsvårigheter helt undanröjdes. F r å n mitten av år 1944 och fram till slutet av år 1946 har, såsom framgår av ovanstående tablå, byråns personal ökat med bortåt 50 procent. Tillväxten har dock varit starkt avtagande, med en tendens till stabilisering under senaste året. För tertiärlåneavdelningen är stegringen begränsad till 25 procent under den i tablån redovisade perioden, och denna stegring hänför sig i huvudsak till budgetåret 1944/45, då, såsom framgår av det föregående, antalet ansökningar om tertiärlån till flerfamiljshus ännu var starkt växande, ökningen i arbetsbördan har därefter i huvudsak betingats av fortsatt tillväxt i antalet ansökningar om tertiärlån till enfamiljshus, vilka äro mindre arbetskrävande. För sociala avdelningen är ökningen av antalet befattningshavare under de senaste åren relativt sett långt starkare än för tertiärlåneavdelningen, vilket givelvis främst har sin förklaring i den utomordentligt kraftiga expansion av låne- och bidragsverksamheten för egnahem för barnrika familjer, som i det föregående påpekats. Av den totala ökningen av byråns personal faller under den period, som omfattas av tablån, en större del, såväl absolut som relativt, på kansliavdelningen med dess underavdelningar än på de avdelningar, som handha den egentliga låneverksamheten. Den relativt kraftigaste utbyggnaden h a r gällt ombudsmannaexpeditionen, utredningsavdelningen och tekniska avdelningen. Vad ombudsmannaexpeditionen beträffar har detta, såsom i det föregående berörts, samband dels därmed att dess uppgifter i samband med den löpande låneverksamheten inträda först i det senaste skedet av låneärendenas behandling, granskningen av säkerhetshandlingar och utanordning av lån, vilka uppgifter först under de senaste åren antagit större omfattning, dels därmed alt dess pantvårdande uppgifter växa automatiskt med hela stocken av utestående lån. Utredningsavdelningens tillväxt sammanhänger icke direkt med den löpande låneverksamhetens utveckling utan med den särskilt under det senaste året intensifierade statistiska undersökningsverksamhet i samarbete med ett stort antal kommuner, som syftar till att ge underlag för kommunernas planering av bostadsförsörjningen. Vad slutligen angår tekniska avdelningens tillväxt kan denna sägas vara väsentligen betingad av en arbetsuppgift, som tilldelats byrån vid sidan av låneverksamheten och vad därmed har omedelbart sammanhang, nämligen befattningen med ärenden rörande byggnadstillstånd för bostadsbyggen samt vissa materialregleringsfrågor.

365 För egnahemsstyrelsen (med underlydande lokalförvaltningar) gäller Kungl. Maj:ts instruktion den 7 juni 1940 (nr 593), ändrad genom kungörelse den 10 oktober 1941 (nr 785). Instruktionens bestämning av egnahemsstyrelsens allmänna åliggande h a r givetvis sin prägel av den kombination av jordsociala och bostadssociala syftemål, som från början utmärkt den statsunderstödda egnahemsverksamheten. I enlighet med instruktionen eller annorledes meddelade föreskrifter åligger sålunda egnahemsstyrelsen att utöva ledningen och kontrollen över statens utlåning för egnahemsändamål och övrig därmed jämförlig låne- och bidragsverksamhet samt över den statliga jordförmedlingsverksamhelen för egnahemsändamål ävensom att, i den utsträckning därom är stadgat, själv omhänderhava sådan verksamhet jämte jordanskaffningsverksamhet samt upplåtelse av arrendeegnahem. Vid fullgörandet av sina uppgifter skall styrelsen medverka till ekonomiskt och socialt ändamålsenliga jordförhållanden samt verka för en förbättring av byggnadsbeståndet på landsbygden. Det åligger vidare styrelsen att med uppmärksamhet följa företeelserna på de områden, som äro föremål för styrelsens verksamhet, samt vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som styrelsen finner påkallade. Egnahemsstyrelsen utgöres av en överdirektör och chef samt två byråchefer och fyra särskilda ledamöter, överdirektören och chefen förordnas av Kungl. Maj:t på en tid av sex år. De särskilda ledamöterna förordnas på en tid av fyra år. Byråcheferna förestå var sin byrå, nämligen allmänna byrån och jordanskaffningsbyrån. P å allmänna byrån handläggas ärenden angående utfärdande, ändring eller upphävande av allmän författning, administrativa och juridiska frågor i allmänhet, styrelsens och underordnade organs personal och organisation, låne- och bidragsverksamhet av olika slag, anslagsfrågor, egnahemsorganisationens kassa- och redovisningsväsende ävensom de ärenden i övrigt, som icke tillhöra jordanskaffningsbyråns handläggning. På jordanskaffningsbyrån handläggas ärenden angående den statliga jordanskaffnings-, jordförmedlings- och arrendeegnahemsverksamheten samt angående bebyggande och iordningställande av fastigheter, som av staten i nämnda verksamhet försäljas eller upplåtas, frågor rörande storlek och ägosammansättning samt värdering av egnahemsfastigheter ävensom angående förutsättningar för fastigheters användning för därmed avsedda ändamål. Vid sidan av styrelsens tvenne byråer slår byggnadskontoret med en byrådirektör som chef, vilket såtillvida har en fristående ställning som ärenden, som ankomma på kontoret, föredragas av dess chef. På byggnadskontoret skall enligt instruktionen upprättas eller granskas ritningar, arbetsbeskrivningar och kostnadsberäkningar i de byggnadsärenden, som handläggas hos egnahemsstyrelsen, ävensom utarbetas normalplaner, typ- och detaljritningar samt byggnadstekniska föreskrifter för byggnadsföretag såväl å fastig-

366 heter under styrelsens egen förvaltning som å andra fastigheter, med vilkas bebyggande styrelsen har befattning. Byggnadskontoret handlägger vidare ärenden rörande övervakningen av sådan byggnadsverksamhet, vartill lån eller bidrag beviljats av egnahemsorganen, samt rörande bedrivandet av lämplig upplysningsverksamhet till främjande av byggnadskulturen på landsbygden. De kamerala angelägenheterna inom egnahemsstyrelsen ombesörjas av kamrerarkontoret med åliggande att i enlighet med särskilda föreskrifter handha styrelsens kassarörelse och bokföring samt ha överinseende över egnahemsnämndernas kassa- och redovisningsväsende ävensom att ombesörja uträkning av löner åt befattningshavare inom styrelsen och egnahemsnämnderna och granskning av reseräkningar. Det statistiska arbetet inom egnahemsstyrelsen ligger jämväl på kamrerarkontoret. Egnahemsstyrelsens personal uppgick den 1 juli 1946, utom överdirektören, till 51 befattningshavare, av vilka 14 tillhörde allmänna byrån, 7 jordanskaffningsbyrån, 12 kamrerarkontoret och 18 byggnadskontoret. I här förevarande sammanhang, där frågan gäller egnahemsstyrelsens befattning med de bostadspolitiska stödåtgärderna, måste — i synnerhet vid en jämförelse med byggnadslånebyrån och dess i det föregående skildrade organisation — givetvis beaktas, å ena sidan att egnahemsstyrelsen har en rad arbetsuppgifter, som falla utanför bostadspolitikens område eller för vilka frågan om bostaden ingår endast som ett relativt underordnat moment, å andra sidan att styrelsen, i motsats till byggnadslånebyrån, i huvudsak har sin funktion som central instans och tillsynsorgan för egnahemsnämnderna, hos vilka den väsentliga delen av låne- och bidragsärendenas handläggning ombesörjes. Den del av egnahemsstyrelsens arbetsuppgifter, som avser stöd för förvärv eller förbättring av jordbruk och som i såväl egnahemslåneförfattningen som egnahemsstyrelsens instruktion framstår som egnahemsorganisationens huvuduppgift, nämligen befattningen med jordbruksegnahemslån, premielån, bidrag till inlösen av vissa byggnader vid utökning av ofullständiga jordbruk, bidrag till byggande av odlingsvägar, jordförmedling och jordanskaffning, ackordslån och hjälplån till jordbrukare samt upplåtandet av arrendeegnahem, skall här endast omnämnas. I frågan om den framtida organisationen av låne- och bidrags verksamheten för bostadsändamål är det enligt utredningens mening klart, att dessa verksamhetsgrenar icke kunna inordnas under ett bostadspolitiskt centralorgan. I motsats härtill har den del av egnahemsstyrelsens arbetsuppgifter, som gäller bostadsegnahemslån och tilläggslån till sådana samt bostadsförbättringsbidrag med därtill anknutna lånetyper, i vad angår annan fastighet än jordbruksfastighet, en renodlat bostadssocial karaktär. En mellanställning intages av bostadsförbättringsverksamhet på jordbruksfastighet, lantarbetarbostadslån och -bi-

367 drag, arbetarsmåbrukslån samt bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar p å landsbygden. Av den egentliga egnahemslåneverksamheten har under senare år den del som avser bostadsegnahem reducerats till skäligen ringa omfattning samtidigt som, såsom framgår av det föregående, det med hjälp av byggnadslånebyråns lån (tertiärlån till enfamiljshus och bostadsanskaffningslån till egnahem för barnrika familjer) finansierade byggandet av bostadsegnahem såväl i stadssamhällen som på landsbygden expanderat mycket starkt. Under krigsåren h a r antalet bostadsegnahemslån varit mindre än 1 000 i årligt genomsnitt; inom varje egnahemsnämndsområde har genomsnittligen endast ett trettiotal sådana lån beviljats. Bortsett från bostadsbygge på jordbruksfastigheter har under senast förflutna år mindre än 10 procent av de med hjälp av statliga lån nybyggda husen av egnahemstyp finansierats medelst av egnahemsstyrelsen förvaltade bostadsegnahemslån. E n sammanläggning av bostadsegnahemslånen med övriga nu existerande statliga lånetyper för nybyggnad av egnahem utan förbindelse med jordbruk, såsom föreslagits av utredningen i första delen av slutbetänkandet, skulle sålunda — oavsett organisatoriska förändringar i övrigt — endast ganska obetydligt beröra byggnadslånebyråns respektive egnahemsorganisationens arbetsuppgifter. Om sålunda den i den traditionella statsunderstödda egnahemsverksamheten förankrade låneverksamheten till stöd för nybyggnad av bostadsegnahem förlorat starkt i såväl absolut som framför allt relativ betydelse, har ju egnahemsorganisationens och egnahemsstyrelsens rent bosladssociala arbetsuppgifter under det senaste årtiondet fått ett nytt innehåll i och med den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten, som jämväl under krigsåren hade stor omfattning, i själva verket större än under 1930-talet. Under budgetåren 1941/42 till 1944/45 ha genomsnittligen beviljats omkring 13 000 bostadsförbättringsbidrag, vartill kommit bortåt 4 000 nybyggnadslån, i allmänhet i förbindelse med bidrag, samt omkring 1 500 förbättringslån i årligt genomsnitt. Enligt uppgift från egnahemsstyrelsen torde för närvarande omkring en tredjedel av egnahemsstyrelsens samlade arbetsvolym läggas ned på handhavandet av bostadsförbättringsverksamheten. I här förevarande sammanhang kan ett visst speciellt intresse tillmätas frågan om hur bostadsförbättringsverksamheten fördelar sig på jordbruksfastigheter och andra fastigheter, även om bidragen också när de utgå till jordbruksfastigheter ju helt tjäna bostadens förbättring och icke direkt avse själva jordbruksdriften. Av egnahemsstyrelsens statistik framgår, att en förhållandevis ringa del av bidragen, under senare år mindre än 20 procent, utgått till förbättring av bostäder på familjejordbruk. I övrigt fördela sig bidragen ungefär lika p å bostadslägenheter utan förbindelse med jordbruk och p å stödjordbruk. Beträffande den senast nämnda kategorien är den starka lokaliseringen till de norrländska länen påfallande.

368 Den med den allmänna bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden nära förbundna låne- och bidragsverksamheten för förbättring av lantarbetarbostäder genom ny- eller ombyggnad har under de senaste åren tilltagit i omfattning betydligt, men omfattade dock under senaste två budgetår blott omkring 800 bostäder per år, fördelade på något mer än 300 lån och ungefär lika många lantarbetarbostadsbidrag. — Vad gäller arbetarsmåbrukslånen, h a dessa utgått i endast mycket begränsad omfattning under krigsåren; senaste redovisningsår, 1944, beviljades i hela landet endast 19 sådana lån. Utredningens förslag i slutbetänkandets första del, att denna låneverksamhet skulle uppgå i den allmänna egnahemslåneverksamheten, reser sålunda knappast några organisatoriska problem av betydelse. En jämförelsevis ny gren av egnahemsstyrelsens verksamhet gäller bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden, för vilket ändamål anslag anvisats sedan budgetåret 1939/40; under sistförflutna och innevarande budgetår har anslagets belopp utgjort 250 000 kronor. Intill den 1 januari 1946 hade bidrag beviljats av egnahemsstyrelsen till 72 anläggningar av varierande storlek. Verksamheten har under de senaste åren varit starkt växande. Handläggningen av låne- och bidragsärenden sker i vad gäller bostadsegnahemslån, bostadsförbättringsbidrag, nybyggnadslån och förbättringslån i huvudsak hos egnahemsnämnderna, vilka ombesörja den ekonomiska och tekniska granskningen samt behovsprövningen och fatta beslut i ärendena. Endast för den händelse nämndens beslut överklagas, kommer ärendet under egnahemsstyrelsens prövning. I fråga om lantarbetarbostadslån och -bidrag fattas beslut jämväl av egnahemsnämnden, men samtliga ärenden underställas egnahemsstyrelsen, som har att fastställa beslutet. I motsats till vad som gäller byggnadslånebyrån, där även beträffande de minsta objekten, enfamiljshusen, granskning och beslut förekommer centralt, är sålunda egnahemsstyrelsens väsentliga funktion i fråga om lån och bidrag för bostadsändamål — utöver prövningen av överklagade beslut — i huvudsak begränsad till att fördela anvisade medel mellan de lokala nämnderna, att genom allmänna anvisningar, inspektionsresor, vid vissa tillfällen anordnade konferenser o. s. v. ge direktiv, verka för så långt möjligt enhetlig tillämpning av gällande författningsbestämmelser samt att öva tillsyn över nämndernas verksamhet. Vad särskilt angår byggnadskontorets arbete är det endast en förhållandevis ringa del därav som direkt ägnas åt granskning av ritningar och kostnadsberäkningar tillhörande enskilda ansökningar om lån och bidrag. E n större del avser utarbetande av typritningar, arbetsbeskrivningar, byggnadstekniska föreskrifter o. s. v. till ledning för nämnderna och låne- och bidragssökande. Härtill kommer som en viktig uppgift för byggnadskontoret alt vara central för de lokala byggnadskontor, som i de fyra nordligaste länen samt Värmland äro knutna till därvarande egnahemsnämnder. För

369 närvarande pågår vidare arbete på att organisera fortlöpande byggnadskontroll vid företag, för vilka lån eller bidrag beviljats; för detta ändamål skulle användas ett antal flygande kontrollanter, som skulle samarbeta med L. B. F.-kontoren och egnahemsorganisationens nyssnämnda egna lokala byggnadskontor samt auktoriserade ortskontrollanter. Under senare år har en betydande plats i byggnadskontorets verksamhet intagits av de speciella uppgifter, som sammanhängt med bidragen för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden. Då expertis för projektering av dylika anläggningar i stort sett saknas i landet, har det framstått som behövligt att inom styrelsen bygga upp en organisation för teknisk service för ändamålet, varigenom styrelsen på senare år kunnat icke endast lämna råd och anvisningar samt granska och omarbeta inlämnade projekt utan även åtaga sig utarbetande av fullständiga arbetsbeskrivningar och detaljritningar i de enskilda fallen. Därigenom har handläggningen av ärenden rörande bidrag till gemensamma tvättanläggningar p å landsbygden fått en speciell karaktär, väsentligt skild från styrelsens administrativa uppgifter i övrigt. Till byggnadskontorets arbetsuppgifter på detta område hör även granskning av byggnadstillståndsärenden rörande gemensamma tvättinrättningar, vilka av arbetsmarknadskommissionen remitteras till egnahemsstyrelsen.

24—617520

KAPITEL 17.

Nuvarande organisation. Lokala organ. I organisatoriskt hänseende ha de av byggnadslånebyrån respektive egnahemsstyrelsen såsom centrala organ förvaltade verksamhetsgrenarna för lån och bidrag för bostadsändamål från början byggts upp på fundamentalt olika sätt och detta inte endast med avseende på centralorganens ställning och verksamhetsuppgifter utan även och i än högre grad beträffande den lokala organisationen. Hur dessa skiljaktigheter historiskt uppkommit, har utförligt skildrats i slutbetänkandets första del. I väsentlig grad betingas h ä r ifrågavarande olikheter därav, att byggnadslånebyråns låneverksamhet från början helt och ännu till huvudsaklig del avsett bostadsbyggandet i städer och stadsliknande samhällen, medan egnahemsstyrelsens verksamhet i första hand varit inriktad på jordbrukets förhållanden och därutöver endast i relativt ringa grad berört de mindre stadssamhällenas bostadsbyggande. Dessa omständigheter ha betytt starka olikheter i fråga om belåningsobjektens art och storlek. De inom egnahemsorganisationen handlagda ärendena ha som regel gällt små företag; i än högre grad än beträffande egnahemslånen gäller ju detta för bostadsförbättringsbidragen. De inom byggnadslånebyrån behandlade låneärendena ha däremot till huvudsaklig del gällt medelstora och större bostadsbyggnadsföretag av stadsmässig typ. Först genom de senaste årens snabba expansion av egnahemsbyggandet för barnrika familjer i byggnadslånebyråns regi ha dessa skiljaktigheter i verksamhetens karaktär i viss mån blandats bort. Inriktningen på landsbygd respektive stadsbygd har även betingat en för lokalorganisationernas utbildning avgörande olikhet med avseende på kommunernas ställning och uppgifter i samband med låne- och bidragsverksamheten. Såsom skildrats i slutbetänkandets första del hade den statsunderstödda egnahemslåneverksamheten på landsbygden från början i sin motivering ett starkt inslag av emigrationsmotverkande inre-kolonisationsverksamhet, vilket ändamål naturligen betraktades som en statens angelägenhet, för vilket ekonomiska insatser från kommunernas sida icke kunde krävas. Hänsynen till de ofta finansiellt svaga landskommunerna h a r även i fortsätt-

371 ningen -— med visst undantag för arbetarsmåbruksverksamheten — medfört, att ekonomiska insatser från kommunernas sida icke ställts som förutsättning för statliga lån eller bidrag i de av egnahemsorganisalionen förvaltade verksamhetsgrenarna och därmed har icke heller kommunernas organisatoriska medverkan framstått såsom betingad av det offentliga stödets själva konstruktion. När det gällt statligt stöd åt det stadsmässiga bostadsbyggandet var utgångsläget ett helt annat. Den bostadsfråga, som uppkom i de växande städerna, betraktades som en kommunal angelägenhet. När staten ingrep stödjande, för första gången i större omfattning under bostadskrisen efter första världskriget, vidhölls i princip denna uppfattning, och statens åtgärder fingo mera karaktären av ett finansiellt stöd åt kommunerna i en beträngd situation. Under sådana omständigheter var kommunens ekonomiskt och organisatoriskt aktiva och förmedlande uppgift självklar. När byggnadslånebyrån år 1933 började sin verksamhet, innebar denna i väsentliga hänseenden en fortsättning av den verksamhet, som statens byggnadsbyrå bedrivit under 1920-talet och som helt präglades av den nämnda grundsynen på kommunernas ställning i sammanhanget. Även om denna grundsyn väsentligt modifierades redan i de åtgärder, som föranledde, att byggnadslånebyrån inrättades, och sedermera ä n mer förskjutits i de bostadssociala åtgärder, som tillkommo under 1930-talet, och i krigsårens krispolitik, har ekonomisk medverkan i högre eller lägre grad från kommunernas sida som regel ställts som villkor för statligt stöd av subventionskaraktär. Därmed har också kommunernas organisatoriska medverkan och deras ställning som förmedlare mellan det statliga organet och de låne- och bidragssökande företagarna varit given. Intill senare år har inom byggnadslånebyråns verksamhetsområde knappast något behov gjort sig gällande av någon mellaninstans mellan byrån och kommunerna i form av läns- eller distriktsorgan. Då verksamheten tidigare huvudsakligen avsåg de större och medelstora städernas bostadsmarknad, tedde sig den direkta förbindelsen mellan centralorganet och vederbörande kommunala organ naturlig. P å senare år har ansvällningen av bostadsanskaffningslånen till egnahem för barnrika familjer och tertiärlånen till enfamiljshus, vilket samtidigt betytt utbredning av byråns verksamhet till kommuner med ofta lägre administrativ kapacitet, i väsentlig grad förskjutit läget i detta hänseende, och byråns låneverksamhet har till den växande del som avser enfamiljshus kommit att drivas under förutsättningar, som närma sig dem varunder egnahemsorganisationen haft att arbeta. Den till ursprunget äldre statsunderstödda egnahemslåneverksamheten baserades från början på hushållningssällskapen, vilka skulle tjänstgöra som mellanhänder mellan staten och låntagarna. Härjämte kunde låneförmedling i viss utsträckning ombesörjas av särskilda föreningar och bolag, medan kommuner eller kommunala organ icke hade någon funktion i samman-

372 hangen. År 1919 genomfördes en viss omläggning av egnahemsorganisationen, varvid möjlighet öppnades även för kommuner att tjänstgöra som låneförmedlare. I detta sammanhang inrättades hos hushållningssällskapen särskilda egnahemsnämnder samt kommunala egnahemsombud. År 1928 ökades statens inflytande inom egnahemsnämnderna såtillvida som två av egnahemsnämnds fem ledamöter skulle utses av Kungl. Maj:t. Egnahemsnämnderna skulle liksom förut biträdas av egnahemsombud i kommunerna, men därjämte skulle kommunerna äga att utse representanter att jämte ombuden bilda egnahemskommittéer. Såväl egnahemsombuden som i förekommande fall egnahemskommittéerna ha dock beträffande egnahemslåneverksamheten icke haft egentligt administrativa uppgifter. I fråga om de nya bostadssociala uppgifter, som år 1933 anförtroddes egnahemsorganisationen, arbetarsmåbrukslåneverksamheten och bostadsförbättringsverksamheten, infördes kommunala organ med administrativa funktioner på annat sätt än i den förutvarande egnahemslåneverksamheten. Arbetarsmåbrukslånen förutsatte vissa ansvarsåtaganden från kommunens sida; i och för den befattning med ärendena, som kommunen sålunda måste ha, föreskrevs inrättande i varje kommun, där verksamheten förekom, av en särskild arbelarsmåbruksnämnd (där ej kommunalnämnden fungerade som sådan), vilken år 1940 ersattes av egnahemskommitté. I fråga om bostadsförbättringsverksamheten, vid vars tillkomst den socialhygieniska motiveringen gavs en framskjuten plats, insattes hälsovårdsnämnden som kommunal instans; den roll som ett kommunalt organ sålunda fick inom denna verksamhetsgren var dock ej förbunden med villkor angående kommunal ekonomisk medverkan i bidragsverksamheten. Omorganisationen år 1939 av egnahemsväsendet, varigenom egnahemsnämnderna skildes från hushållningssällskapen och helt förstatligades, medförde knappast några väsentliga förändringar i här beaktade förhållanden; såväl uppgiftsfördelningen mellan det centrala organet, egnahemsstyrelsen, och länsorganen, egnahemsnämnderna, som kommunernas funktion i låneoch bidragsverksamheten förblevo i stort sett desamma som utbildats under de föregående decenniernas utveckling. De lokala organisationerna under byggnadslånebyrån respektive egnahemsstyrelsen ha utvecklats praktiskt taget helt skilda från och oberoende av varandra. Det är då föga märkvärdigt, alt nu bestående organisation, utmärkt å ena sidan av centraliserad granskning och beslut inom byggnadslånebyrån, som till sitt förfogande har kommunala organ för förmedlingsverksamheten, å andra sidan av i huvudsak till egnahemsnämnderna förlagd granskning och beslut med egnahemsstyrelsen som överinstans och tillsynsorgan och med kommunerna endast för vissa begränsade, speciella uppgifter inkopplade för förmedlingsarbete, ger en bild av den offentliga låneoch bidragsverksamheten för bostadsändamål, som h a r starkt disparata drag.

373 Kommunalt förmedlingsorgan för den av byggnadslånebyrån förvaltade låne- och bidragsverksamheten är, där kommun ej annorlunda beslutar, i stad drätselkammare och på landet kommunalnämnd eller municipalnämnd. Låneverksamhet kan förekomma endast i kommuner, som åtagit sig att i enlighet med givna föreskrifter utan kostnad för statsverket eller låntagaren ombesörja förmedling. Då beslut om förmedling av statliga lån och bidrag kan innebära ekonomiska åtaganden från kommunens sida, har det framstått som naturligt, att kommunens centrala finansvårdande förvaltningsorgan skall handhava förmedlingsverksamheten. Hinder föreligger emellertid icke att härtill utses annat organ, t. ex. hälsovårdsnämnd, byggnadsnämnd eller egnahemskommitté, eller att en särskild bostadsnämnd tillsättes med uppdrag att förmedla lån och bidrag. Förmedlingsorganets primära uppgift kan sägas vara å ena sidan att gentemot allmänheten företräda byggnadslånebyrån och å andra sidan att gentemot byrån svara för de beviljade låne- och bidragsmedlens rätta användning. Häri ligger — föreskrivet i författning eller utbildat i praxis — att förmedlingsorganet skall mottaga till byrån ställda ansökningar om lån och bidrag och i samband därmed ge sökandena råd och anvisningar om gällande villkor för lån och bidrag samt om ansökningsförfarandet. Till förmedlingsorganet inkommen ansökan skall underkastas granskning och utredning göras i vissa hänseenden som grund för det yttrande, som skall åtfölja ansökan, då denna insändes till byrån. Yttrandet skall innehålla vissa allmänna uppgifter rörande läget på orten av betydelse för bedömandet av bostadsmarknadsförhållandena, prövning av tomtpriser, hyror och kostnader i relation till i övrigt på orten rådande förhållanden, bedömning av sökandes ekonomi, byggnadsföretagens tekniska kvalifikationer o. s. v. samt till- eller avstyrkande av ansökan. Det är givet att i flertalet fall det mesta av innehållet i förmedlingsorganets yttranden får prägeln av helt rutinmässiga uppgifter. I särskilda fall kan dock, beträffande enskilda ansökningar eller grupper av ärenden, en ganska omfattande utredning vara erforderlig, t. ex. beträffande tomtpriser, hyresnivå på ett visst område o. s. v. Under ett ärendes behandling i byggnadslånebyrån är ofta en mer eller mindre vidlyftig korrespondens med sökanden nödvändig. All sådan korrespondens sker via förmedlingsorganet. Även beslut om lån och bidrag tillställes sökanden över förmedlingsorganet. Efter slutligt beslut skall genom dess försorg skuldförbindelse samt vederbörliga säkerhetshandlingar insändas till byrån. Förmedlingsorganet har vidare att till låntagaren utbetala från statskontoret utanordnat belopp. Bäntor och amorteringar uppbäras av förmedlingsorganet och inlevereras till statskontoret. Under byggnadstiden skall förmedlingsorganet ombesörja erforderlig teknisk kontroll över byggnadsföretaget. Dessutom har förmedlingsorganet att under lånetiden öva tillsyn över byggnaden samt att, där hyreskontroll är föreskriven som lånevillkor, kontrollera att vid upplåtelse av lägenhet högre

374 hyra icke uttages än byrån medgivit. Vanvårdas belånad fastighet, eller brytes gällande föreskrift om hyra och sker ej rättelse, skall förmedlingsorganet göra anmälan till byrån. På senare år ha särskilt i samband med den allmänna byggnadsregleringen de kommunala förmedlingsorganen fått arbetsuppgifter vid sidan av den rena låneförmedlingen. Sålunda lämna förmedlingsorganen månatliga uppgifter angående igångsatta, pågående och inflyttningsfärdiga byggnadsföretag som underlag för byråns fortlöpande statistik över bostadsbyggandet i tätorterna, vilken bl. a. tjänar till vägledning för beviljandet av byggnadstillstånd för bostadsbyggande. Sedan år 1944 äro förmedlingsorganen direkt inkopplade i handläggningen av byggnadstillståndsärenden rörande bostadsbyggnadsföretag i de s. k. kvotorterna. Beräkningen av de årliga bostadsbyggnadskvoterna baseras i stor utsträckning på uppgifter från de kommunala förmedlingsorganen liksom också den löpande tillståndsgivningen vägledes av förmedlingsorganens uppgifter rörande angelägenhetsgraden hos olika planerade bostadsbyggen. Genom detta deltagande i byggnadsregleringen h a r förmedlingsorganens verksamhet på senare år utvecklats i riktning mot en verklig planering, år till år, av bostadsbyggandet på respektive ort. De i det föregående nämnda bostadsbehovs- och bostadsmarknadsundersökningar, som utförts och äro under utförande eller förberedande under samarbete mellan byråns utredningsavdelning och ett stort antal kommuner, har slutligen bildat ett inslag av planering p å längre sikt av bostadsförsörjningen i förmedlingsorganens verksamhet, vilket på många orter under det senaste året förts vidare på ett mera konkret plan genom mer eller mindre avancerade arbeten på bildandet av kommunala eller allmännyttiga bostadsföretag samt projektering och på vissa orter igångsättande av stora bostadsbyggnadsföretag i kommunal eller därmed jämställd regi. Den praktiska organisationen av förmedlingsverksamheten h a r helt lämnats åt kommunerna. Varierande förutsättningar inom olika kommuner i fråga om den kommunala förvaltningsapparatens kapacitet och inte minst i personellt avseende har medfört, att de uppgifter, som låne- och bidragsförfattningar samt byggnadsreglering ställt kommunerna inför, lösts på olika sätt i organisatoriskt hänseende och med växlande effektivitet. Som exempel återgivas här vissa uppgifter ur redogörelser för organisationen av förmedlingsverksamheten och därmed sammanhörande bostadspolitiska uppgifter i vissa städer av växlande storlek, utvalda i samråd med byggnadslånebyrån, vilka lämnats i Svenska stadsförbundets tidskrift (maj 1946). I Malmö verkställes utredning och förslag i ärenden rörande förmedling av statliga lån av fastighetskontorets stadsplane- och bostadsbyrå. Vederbörande handlingar med drätselkammarens utlåtande expedieras av drätselkammarens kansli. Personalen på stadsplane- och bostadsbyrån utgöres av en förste byråingenjör, en arkitekt för granskning av ritningar och lånehandlingar, en ingenjör för kostnadsberäkningar och kontroll, ett tekniskt biträde

375 för egnahemsbebyggelsen samt ritare och kontorsbiträde. Utom förmedlingsverksamheten innefattar byråns uppgifter granskning av stadsplaner och tomtindelningar, förslag till tomtupplåtelser, värderingar och utredningar rörande stadens låneverksamhet. Kameral kontroll av i lånehänseende med kommun jämställda företag utövas av fastighetskontorets kamerala byrå. När det gäller produktion av bos läder, verkställas utredningar och förslag i ärenden rörande nybyggnad av pensionärshem eller för bostadsrättsföreningar, som staden bildar, av fastighetskontorets tekniska utredningsbyrå, som även ombesörjer arbetsledning och tillsyn vid företagens utförande på entreprenad. Nybyggnadsarbeten i stadens egen regi verkställas av fastighetskontorets byggnadsbyrå, som även utför tillsyn av de under fastighetskontorets vård stående byggnaderna och förekommande reparationer. I Linköping ombesörjas de bostadspolitiska uppgifterna av fastighetskontoret, som jämväl handhar stadens allmänna fastighetsförvaltning. Tertiärlåneärenden och ärenden rörande bostadsanskaffningslån åt barnrika familjer avgöras icke av drätselkammaren in pleno utan av drätselkammarens ordförande och chefen för fastighetskontoret gemensamt. Givetvis behandlas frågor av principiell räckvidd av drätselkammaren. Under chefen för fastighetskontoret sortera fastighetsnotarien och fastighetsingenjören. Den förres befattning med förmedlingsverksamheten är begränsad till upprättandet av skrivelser till drätselkammaren angående bostadsärenden samt biträde vid utanordnandet av tertiärlån. Fastighetsingenjören svarar för exploateringsverksamhet, försäljning av bostadstomter samt behandling av tertiärlåneärenden. Vidare övervakar han byggnadstillstånden inom ramen av stadens bostadsbyggnadskvot samt upplåtelser av tomter på sådant sätt, att byggnadsverksamheten fördelas jämnt på året. Vidare biträder fastighetsingenjören vid utredningar rörande hyror och fastighetsvärden. Byggnadskontrollen beträffande tertiärbelånade fastigheter skötes av en särskild byggnadskontrollant, som dessutom svarar för kontrollen av de offentliga byggnader, som uppföras i stadens regi. Den tekniska delen av tertiärlåneärendenas behandling, beräkning av byggnadskostnader, hyra o. s. v., handhas av en byggnadsingenjör på fastighetskontoret. Expeditionsarbete rörande tertiärlåneärenden, innefattande bl. a. upplysningsverksamhet till tjänst för den lånesökande allmänheten, ombesörjes av fastighetskontorets kontorsskrivare, vars arbetstid till huvudsaklig del upptages av dessa uppgifter. Sedan 1945 ä r till fastighetskontoret knuten en kommunal bostadsförmedling, som skötes av en föreståndare. Hyreshusen för barnrika familjer förvaltas av en särskild stiftelse och pensionärshemmen av en särskild styrelse, utsedd av drätselkammaren. Slutligen kan nämnas, att under sistförflutna år beslut fattats av stadsfullmäktige att inrätta ett kommunalt bostadsbolag med uppgift att uppföra och förvalta hyreshus. I Uppsala har sedan år 1933 funnits ett särskilt organ för bostadsförsörjningen, bostadskommitterade, vilket framlagt förslag till olika kommunala

376 eller halvkommunala bostadsföretag, såsom småstugebebyggelse, pensionärshem, barnrikehus o. s. v., och även i övrigt tagit initiativ av betydelse för bostadsbebyggelsen. Efter tillkomsten av den utvidgade statliga tertiärlåneverksamheten inrättades därjämte ett förmedlingsorganets arbetsutskott, tertiärlånekommittén, som bl. a. haft att uppgöra förslag rörande fördelningen av stadens bostadsbyggnadskvot. Med anledning av bostadsfrågornas växande aktualitet och angelägenhetsgrad framlades år 1945 en motion i stadsfullmäktige med förslag om samordning av den kommunala verksamheten inom bostadspolitiken. En för ändamålet tillsatt bostadskommitté avlämnade våren 1946 ett förslag till inrättande av en särskild bostadsnämnd, vilket antogs av stadsfullmäktige, varefter den nyinrättade nämnden trätt i funktion. Bostadsnämnden består av nio ledamöter, valda av stadsfullmäktige för en tid av två år. Inom nämnden utses ett arbetsutskott om tre personer, vilket bereder alla ärenden, som skola behandlas vid nämndens sammanträden. Nämnden skall dock äga att åt arbetsutskottet överlämna att enligt de närmare föreskrifter, som utfärdas av nämnden, med dess rätt och befogenhet besluta i mindre ärenden av löpande natur, främst sådana som röra förmedlingen av statliga lån till bostadsbyggnadsföretag. Arbetsutskottet övervakar även verkställigheten av de beslut, som nämnden fattat. Om nämndens verksamhet skulle visa sig kräva en verkställande ledamot, skall nämnden utse sådan. Denne kan vara tjänsteman och behöver icke tillhöra nämnden. De chefstjänstemän, vars avdelningar eller kontor handha bestämda arbetsuppgifter för bostadsnämndens räkning, skola alltid deltaga i nämndens sammanträden och där äga yttranderätt. Som bostadsnämndens allmänna arbetsuppgifter angivas: att verkställa bostadsbehovsundersökningar och upprätta bostadsförsörjningsplaner samt att för detta ändamål följa utvecklingen på bostadsmarknaden och utföra de specialundersökningar, som kunna visa sig erforderliga, samt att med ledning härav taga initiativ till och medverka vid planeringen i detalj av nybyggnads- och saneringsverksamheten ävensom vid upprättandet av förslag till stadsplanemässiga exploateringsplaner för bostadsändamål för staden; att själv eller genom av nämnden tillsatt utskott handha alla de uppgifter, som komma att åvila drätselkammaren i dess egenskap av förmedlingsorgan för den statliga låneverksamheten; att samordna arbetet i alla inom kommunalförvaltningen verksamma organ, vilkas verksamhet faller inom bostadsproduktionens och bostadsförsörjningens område; att, därest stadsfullmäktige skulle besluta om anordnande av kommunal bostadsförmedling i staden, handha och övervaka denna verksamhet; och att genom ett för ändamålet av stadsfullmäktige särskilt bildat kommunalt bostadsföretag och efter fullmäktiges beslut i varje särskilt fall låta uppföra och förvalta hyresbostäder i staden samt därvid tillse, att en tillfreds-

377 ställande bostadsbehovstäckning åstadkommes för barnrika familjer, pensionärer, lägre inkomsttagare, ensamstående mödrar och andra bostadsbehövande kategorier, som på grund av svag betalningsförmåga icke kunna erhålla bostäder i den öppna bostadsmarknaden. Bostadsnämnden äger rätt att för sin verksamhet anlita i stadens tjänst anställd teknisk och annan personal i den utsträckning, som är erforderlig för verksamheten. I avvaktan på tillkomsten av ett planerat kommunalt bostadsföretag har bostadskommiltén respektive bostadsnämnden genom stadsarkitektkontorets försorg dels låtit utreda och hos drätselkammaren begärt, att lämpligt belägna markområden måtte reserveras för kollektiv bostadsbebyggelse och dels även låtit utföra detaljerade utredningar rörande lämpliga lägenhetstyper. Projekt rörande kommunal bostadsbyggnadsverksamhet i större skala ha för närvarande avancerat ganska långt i staden. I Borlänge handhas den expeditionella delen av förmedlingsverksamheten av statliga lån huvudsakligen av stadskamreraren med biträde av drätselbokhållaren. Byggandet av bostäder för barnrika familjer har i staden nått relativt stor omfattning, och ärenden rörande sådana spela därför stor roll i förmedlingsarbetet. Sedan undersökning verkställts av sökandes personliga och ekonomiska förhållanden, varvid kontrolluppgifter inhämtas från socialvårdsbyrån, och lämplig tomt och hustyp diskuterats, föredrages ärendet inför drätselkammarens bostadslånekommitté, som består av ledamöter från drätselkammaren och byggnadsnämnden med kommunalborgmästaren som ordförande. Kommittén avger yttrande till byggnadslånebyrån och överlämnar för godkännande yttrandet till drätselkammaren. Byggnadsnämndens kontrollant är ledamot av bostadslånekommittén och biträder vid granskningen av ritningar och tekniska beskrivningar. Sedan låneansökan bifallits, igångsattes arbetet, varunder råd och anvisningar lämnas av byggnadsnämndens och av en för ändamålet av staden särskilt anlitad byggmästare. Dessa båda, vilka även äro av byggnadslånebyrån utsedda värderingsmän, utöva föreskriven kontroll över byggnadsföretaget. Entreprenörerna få till byggaren överlämna sina räkningar för godkännande och sedan de kontrollerats av någon av byggnadskontrollanterna, utbetalas beloppen från drätselkontoret. Liknande principer tillämpas även för enfamiljshus, för vilka tertiärlån erhålles, dock att någon likvid av räkningar icke sker genom stadens försorg. Ansökningar om lån till flerfamiljshus behandlas av drätselkammarens bostadslånekommitté. Stadsarkitekten granskar ritningarna och de förut nämnda kontrollanterna sköta den tekniska kontrollen. Prövningen av tomtpriser och hyror bereder avsevärda svårigheter, då till följd av ortens snabba utveckling fasta jämförelsepunkter i föregående förhållanden äro svåra att finna. Det expeditionella arbetet handhas av drätselkontoret. Bedovisningen av

378 under varje månad färdigställda lägenheter göres av byggnadsnämndens sekreterare med ledning av byggnadskontrollanternas uppgifter och under överinseende av kommunalborgmästaren. Utredningar, som sammanhänga med byggnadskvot och bostadspolitiska uppgifter, utföras under kommunalborgmästarens ledning delvis av stadens egen personal och delvis av för ändamålet särskilt anlitade personer. I Skövde är drätselkammaren förmedlingsorgan; under drätselkammaren är stadsnotarien den för förmedlingen ansvarige tjänstemannen. Denne handh a r samtliga stadier av förmedlingen och är således den till vilken allmänheten har att vända sig vid förfrågningar över villkoren för förmedling, hur långt ett låneärende avancerat etc. För dessa ärenden föres ett särskilt diarium. Härutöver har det visat sig erforderligt alt föra särskilda liggare över kommunens borgensförbindelser i samband med de statliga bostadslånen. Under ärendets gång erhåller stadsnotarien i tekniska frågor erforderligt biträde av stadsarkitekten. Denne utövar under byggnadsföretagets gång den förmedlingsorganet åvilande tekniska kontrollen. Detta sker dels i samband med de besiktningar, som stadsarkitekten företager för byggnadsnämndens räkning, dels vid särskilda av förmedlingsorganet föreskrivna besiktningar. De flesta större bostadsfastigheter i staden ha uppförts av bostadsrättsföreningar, vilka enligt 1942 års tertiärlånekungörelse varit i lånehänseende jämställda med kommun, varför staden i dessa föreningar utsett styrelseledamot och revisor med suppleanter. Sådan styrelseledamots huvudsakliga åligganden ha preciserats i en P. M. rörande bl. a. kontroll av anbud, ansökningshandlingar, slutbesiktning och ansvarsbesiktning, fastighetens underhåll, in- och utbetalningar o. s. v. I tveksamma fall skall rapport ingivas till förmedlingsorganet. Sedan år 1943 finnes i staden ett kommunalt bostadsbolag, som skötes av stadsnotarien. Det förväntas, att staden i fortsättningen kommer att än mer aktivt deltaga i den direkta bostadsproduktionen, vilket i så fall sannolikt kommer att ske genom det kommunala bostadsbolaget. De orter, vars förhållanden i fråga om förmedlingsverksamhetens organisation här återgivits efter auktoritativa redogörelser, äro sådana, där i allmänhet förmedlingsarbetet är väl och effektivt ordnat. De bilda samtidigt en provkarta på mycket varierande organisationstyper, från den, där under drätselkammaren eller särskild drätselkammaravdelning ett med tekniskt och juridiskt skolad personal utrustat fastighetskontor eller särskild byrå därinom i huvudsak ombesörjer den löpande förmedlingsverksamheten, till den, där ävenledes under drätselkammaren en enskild tjänsteman sköter den väsentliga delen av förmedlingsverksamheten med biträde för speciella ändamål, i synnerhet sådana som kräva teknisk sakkunskap, av andra inom den kommunala förvaltningen anställda befattningshavare eller särskilt utsedda personer. Ett speciellt intresse synes utredningen kunna tillmätas de

379 organisationstyper, som representeras av Uppsala och Borlänge, där särskild bostadsnämnd respektive bostadslånekommitté fungerar såväl för den allmänna planläggningen av ortens bostadsförsörjningsåtgärder som för den löpande handläggningen av låneförmedlingsverksamheten. Som utredningen hade anledning att framhålla i slutbetänkandets första del har kommunernas organisation för de bostadspolitiska angelägenheterna utvecklats starkt under krigsåren, då bostadsbristen och därav föranledda stödåtgärder och regleringar nödvändiggjort systematiska insatser från kommunernas sida. Det kan här tilläggas att under de sistförflutna åren på många håll ett livligt arbete pågått för att utbygga den kommunala organisationen för bostadsförsörjningen, vilket föranletts icke minst av utredningens förslag till riktlinjer för den framtida bostadspolitiken i slutbetänkandets första del och de därpå byggda redan beslutade eller förväntade åtgärderna från statsmakternas sida. I inånga fall har inrättandet av fastighetskontor beslutats eller planerats liksom också bildandet av kommunala företag för byggande och förvaltning av bostäder dryftats, förberetts eller realiserats. Denna utveckling har emellertid varit ojämn, och på åtskilliga håll har otvivelaktigt organisationen varit och är ännu otillräcklig för de uppgifter, som bostadspolitiken nu än mer än tidigare ställer och kommer att ställa. Det intresse och arbete, som kommunala förtroendemän ägna bostadsfrågorna, är helt naturligt ganska växlande på olika orter. Byggnadslånebyråns erfarenheter torde innehålla mycket av vältaliga vittnesbörd om betydelsen av rent personliga insatser på detta område. I fall, där hittillsvarande förhållanden kunnat betecknas som icke helt tillfredsställande, torde detta kunna hänföras dels till ett mera svalt intresse från närmast vederbörande förtroendemäns sida, dels därtill att det löpande arbetet med förmedlingsarbetet splittrats upp på flera tjänstemän, ofta i relativt underordnad ställning, varvid för var och en av dessa befattningen med bostadsärenden framstått som en bisaklig angelägenhet. Vad gäller förmedlingsverksamheten rörande av byggnadslånebyrån förvaltade lån och bidrag i landskommuner har denna främst avsett lån och bidrag till egnahem för barnrika familjer; dock har under senare år även tertiärlån till enfamiljshus fått en starkt växande utbredning jämväl i landskommuner. Under det att städerna hundraprocentigt fattat beslut om förmedling av statliga lån, har, såsom diskuterades i slutbetänkandets första del, anslutningen från landskommunernas sida varit mera ojämn och tvekande. Med anledning av en interpellation gav socialministern en redogörelse vid 1944 års riksdag rörande utbredningen av egnahemslåneverksamheten för barnrika familjer, sådan den dittills utvecklats. Därav framgick, att åtagande om förmedling stod i ett påtagligt samband med dels kommunens storlek, dels näringsstrukturen. Av 117 kommuner med mindre än 250 invånare hade endast 3 fattat beslut om låneförmedling vid utgången av år 1943. Siffrorna

380 visade därefter en stigande skala vid växande kommunstorlek. Av kommuner med 2 000 till 2 990 invånare hade något mer än hälften åtagit sig förmedling, och av de största landskommunerna hade det övervägande antalet upptagit sådan verksamhet. Sambandet med näringsstrukturen framgick därav, att siffrorna för rena jordbrukskommuner voro genomgående lägre än för kommuner med inslag av industri. Slutligen hörde till bilden, att lånen till egnahem för barnrika familjer, liksom gäller i fråga om övriga bostadssociala stödformer med tillämpning på landsbygden utom lantarbetarbostadslån, fått sin relativt största utbredning i Norrland. I sitt interpellationssvar framhöll socialministern, att det sannolikt förhölle sig så, att inånga landskommuner, särskilt mindre sådana, saknade tillräcklig kännedom om de möjligheter att sanera de barnrika familjernas bostadsförhållanden, som lån- och bidragsgivningen erbjöd. Även frånvaron av teknisk sakkunskap, avsedd att hjälpa låntagaren till rätta, utgjorde förvisso ett hinder för småkommunerna att engagera sig i åtgärder för bostadsförsörjning. En intensifierad upplysningsverksamhet om stödåtgärdernas konstruktion och värde borde igångsättas, och likaledes borde åtgärder övervägas för att ge de små kommunerna tillgång till erforderlig teknisk sakkunskap på området. Interpellanten hade framhållit, att enligt hans uppfattning egnahemsnämnderna borde vara väl skickade att biträda landskommunerna vid förmedlingsverksamhetens bedrivande. Nämndernas tjänstemän — med vilka väl borde jämställas befattningshavarna vid de med nämnderna samarbetande ritkontoren — borde kunna upprätta och granska ritningar, uppgöra kostnadsberäkningar ävensom lämna lånesökandena eller förmedlingsorganen biträde vid upprättande av låneansökningar och övriga erforderliga handlingar. Med anledning av interpellationen anbefallde Kungl. Maj:t egnahemsstyrelsen att uppdraga åt egnahemsnämnderna att biträda landskommunerna vid förmedling av egnahemslån för barnrika familjer, med anledning varav egnahemsstyrelsen utsände en rundskrivelse till egnahemsnämnderna, innehållande anvisningar rörande låneförmedlingen. Vidare uppdrog Kungl. Maj:t åt byggnadslånebyrån att anlita en av byråns tjänstemän som resekonsulent. Denne tjänsteman gör rundresor bland landskommunerna för att sprida kännedom om lån- och bidragsgivningen samt ge råd och anvisningar åt de kommunala myndigheterna och tjänstemännen. Slutligen gav Kungl. Maj:t byggnadslånebyrån i uppdrag att utarbeta en upplysningsskrift, vilken utgivits i serien Meddelanden från statens byggnadslånebyrå under titeln Bostäder för barnrika familjer på landsbygden och fått stor spridning. Delvis väl till följd av den intensifierade upplysningsverksamhet, som sålunda bedrivits, delvis helt säkert på grund av den goda inkomstkonjunktur som rått på landsbygden, har såsom framgår av det föregående byggandet av egnahem för barnrika familjer starkt utvecklats under de senare åren.

381 Härunder har även antalet landskommuner, som åtagit sig låneförmedling, ökats i mycket betydande omfattning, så att för närvarande endast en förhållandevis liten del av landsbygdens befolkning saknar kontaktorgan för den statliga låne- och bidragsverksamhet, som avser de barnrika familjernas bostadsförsörjning. Inom byggnadslånebyrån har gjorts en sammanställning, som visar anslutningen till här ifrågavarande verksamhet intill den 1 juli 1946. Följande tabell 39 ger ett utdrag härav, av vilket framgår i vilken utsträckning landskommuner i olika län, efter antal och folkmängd, fattat beslut om förmedling av lån och bidrag till egnahem för barnrika familjer. Det framgår av tabellen, att till utgången av senast förflutna budgetår något mer ä n 60 procent av landets samtliga landskommuner åtagit sig förmedlingsverksamhet för egnahemslån för barnrika familjer. I dessa landskommuner bodde omkring 83 procent av landskommunernas befolkning; 17 procent voro sålunda ännu formellt utestängda från här ifrågavarande låneoch bidragsmöjligheter (för hela riket är motsvarande siffra lägre än 10 procent). Bedan i dessa siffror ligger en antydan om betydelsen av kommunstorleken i detta sammanhang. E n närmare granskning av tabellen talar i samma riktning. I de två nordligaste länen, där den genomsnittliga storleken på landskommunerna är 7 000 a 8 000 invånare, är anslutningen hundraprocentig i Norrbotten och praktiskt taget hundraprocentig i Västerbotten. I Kopparbergs län, där genomsnittlig kommunstorlek ävenledes är förhållandevis betydande, dock väsentligt lägre än i de nordligaste länen, och där industrialiseringsgraden är hög, är också siffran för icke anslutna kommuner ringa. På motsatta kanten stå län som Gotlands, med ett genomsnittligt befolkningstal per landskommun på mindre än 500 invånare, där mindre än tredjedelen av kommunerna med endast omkring 40 procent av landsbefolkningen åtagit sig förmedling; särskilt låga siffror visas även av Malmöhus län samt Västgötalänen, där ju även småkommunsystemet är starkt framträdande. E n mera direkt belysning av kommunstorlekens betydelse i dessa sammanhang erhålles av nedanstående tabell 40, där för de län, vars procentsiffra för folkmängden i landskommuner, som åtagit sig låneförmedling understiger 80 procent, en fördelning gjorts av kommunerna efter befolkningens storlek. Härvid har följande indelning av kommunerna använts: 1. Kommuner med högst 499 invånare. 2. » » 500— 999 » 3. » » 1 000—1999 » 4. » » 2 000—2 999 » 5. » » 3 000—4 999 6. » » 5 000 och flera invånare. Sambandet mellan kommunstorleken och benägenheten att åtaga sig låneoch bidragsförmedling framträder i denna tabell slående. I de minsta kom-

382 •O iO tC Tf G Cl

O t - - C i < M © - a c » « > r - C O t - G O O O © « 0 0

t - N O CM

Is-

o . b -o

a to

NTfMJjTfncvi^rinfOnttJHOinoOHrlSri

TJ L-l

to -" q os

:

2 "

I «• O

.

C'9S,»o5c^,!rt^'HTO00tot^<O'H'ni'<»c»00Ti<ri-* Booo«r<t«oi«Mon«3t«»to««co!ooooii) - i n n « v n « f ( toncor-ioortpi T-t m

b "O

o

OS

a

•3

73 L-l to -^ B O

e

i*

a •cs

o . b -o ' p O O - H O O O c O C S O . * © ^ © ^ ©

s

coi^coMr-MM-fcst-or-t^ooooooi^SoioocnoJO

B

O

<

t-Lit>ooM^ncotoioofflTr^Moio»coia»o)o

••o

Is. O .

n t s C f l O o ^ H M T f n i y o f O o o i o M M O H m c »

b -a

A

0»

OMootooooioonoio^ooM^on^eoooaiooc

A

<

T-<

Is.

TH

...

2 3 S S 2 0 30 5 2 ° Jh oo c ' h * H Os o o o « M ^ o M n ^ S 2 S 2 S ; 2 ' ' o i * » « i [ " o « ) a o » » f l c o o r t c q t o o o M O H i o o n n ^ n o S ä M M h/)Homwo^c)oooci^Hr.corHöcicioipifflffi r-

T-I rH rH rn

,H

rtOl

T-t C^ i-t

T-

T-t rH

rH

T- C*

M M

-r-t T-t

r i n ^ H r l H

S 3

O

a a cs n

"2 *

ä H VI

CS ttO

S i n as,

ao a 6b

CS

« => a 2 c c .3 : °

K, » P"T3 "

t-, o -•

C A a

•

0> o 4J

H-I

c o -Q E .2 o. ,2 cw -^ •So H .E T-J . ^ w ~ r - ^ « t : ^ -O a) rjtf S E LA b . ° — ."1 ,2 >3 : ° — .3 : « S •« O res tsi T-> </: w ; > o >• 14 o :« o 0>-J •3 ™ E

H

—

~-i

Bs II

383 Tabell 40. Landskommuner i vissa län, som beslutat förmedla lån och bidrag till bostäder lör barnrika familjer, fördelade efter komunstorlck.

Län kommuntyp

Antal kommuner

Kommuner som förmedla lån och bidrag Antal

%

Folkmängd °l /o 79-9

Kommuner som icke förmedla lån och bidrag 0/

Folkmängd

/o

%

38 25 12 1

45-2 86-2 41-4 6-7

20-1 88-7 38-3 6-9

Antal

84 29 29 15 8 1 2

46 4 17 14 8 1 2

54-8 13-8 58-6 93-3 100-0

loo-o loo-o

61-7 93-1 100-0 100-0 100-0

125 25 36 40 16 8

65 4 14 24 15 8

52-0 16-0 38-9 60-0 93-8 100-0

70-4 17-2 41-8 63-4 92-8 100-0

60 21 22 16 1

48-0 84-0 61-1 40-0 6-2

29-6 82-8 58-2 36-0 7-2

90 55 32 3

27 10 14 3

30-0 18-2 43-8 100-0

40-8 20-7 44-9

63 45 18

70-0 81-8 56-2

59-2 79-3 55-1

loo-o

2 3 4 5 6

140 20 37 61 15 6 1

91 8 16 46 14 6 1

65-0 40-0 43-2 75-4 93-0 100-0 100-0

77-4 41-4 46-0 77-4 93-0 100-0 100-0

49 12 21 15 1

35-0 60-0 56-8 24-6 6-7

22-6 58-G 54-0 22-6 7-0

2 3 4 5 6

229 80 74 61 9 4 1

119 19 42 44 9 4 1

52-0 23-8 56-8 72-1 100-0 100-0 100-0

68-6 27-3 56-8 74-4 100-0 100-0 100-0

110 61 32 17

48-0 76-2 43-2 27-9

31-4 72-7 43-2 25-6

86 13 36 22 14 1

55 1 24 19 10 1

64-0 7-7 66-7 86-4 71-4 100-0

72-7 8-7 67-0 84-1 71-5 100-0

31 12 12 3 4

36-0 92-3 33-3 13-6 28-6

27-3 91-3 33-0 15-9 28-5

84 8 19 35 13 7 2

53 1 8 25 11 6 2

63-1 12-5 42-1 71-4 84-G 85-7 100-0

70-3 12-1 '40-7 72-2 85-2 84-4 100-0

31 7 11 10 2 1

36-9 87-5 57-9 28-6 15-4 14-3

25-7 87-9 59-3 27-8 14-8 15-6

4 6

2 3 4 5 6

il-s

5 6

2 3 5 G Göteborgs o. Bohus län . . 2 3 G

384 Län kommuntyp

Antal kommuner

Kommuner som förmedla lån och bidrag Folkmängd

Antal

Kommuner som icke förmedla lån och bidrag Folkmängd

Antal

Älvsborgs l ä n . . . . därav 1 2 3 4 5 6

213 73 71 41 17 9 2

95 11 33 25 16 8 2

44-6 15-1 46-5 61-0 94-1 88-9 100-0

67-2 18-3 47-G G2-9 94-2 91-0 100-0

118 62 38 16 1 1

55-4 84-9 53-5 39-0 5-9 11-1

32-S 81-7 52-4 37-1 5-8 9-0

Skaraborgs l ä n . . . därav 1 2 3 4 5 6

255 122 92 31 4 5 1

104 19 47 28 4 5 1

40-8 15-6 51-1 90-3 100-0

151 103 45 3

59-2 84-4 48-9 9-7

37-5 83-4 46-5 9-3

100-0

62-5 16-6 53-5 90-7 100-0 100-0 100-0

Västmanlands län därav 1 2 3 4 5 G

62 11 17 19 7 6 2

37 1 8 14 6 6 2

59-7 9-1 47-1 73-7 85-7 100-0 100-0

79-4 10-2 45-6 76-4 87-3 100-0 100-0

40-3 90-9 52-9 26-3 14-3

20-G 89-8 54-6 23-6 12-7

100-0

in 9

munerna, med under 500 invånare, är det i regel endast 10 å 20 procent av antalet, som fattat beslut om förmedlingsverksamhet; endast Skånelänen förete för denna storlekskategori något högre siffror. Å andra sidan är det endast i rena undantagsfall som kommuner med 2 000 invånare eller mera icke ha ordnat förmedlingsverksamhet för egnahem till barnrika familjer. Beträffande de mellan dessa gränssiffror liggande grupperna kan som grova genomsnitt för samtliga i tabellen representerade län angivas, att av kommuner med mellan 500 och 1 000 invånare ha omkring hälften åtagit sig förmedlingsverksamhet, medan detsamma gäller för omkring tre fjärdedelar av kommunerna med mellan 1 000 och 2 000 invånare. Att det problem det här är fråga om till väsentlig del är av organisatorisk art och sammanhänger med hela komplexet av frågor rörande den primärkommunala indelningen, småkommunernas förvaltningskapacitet o. s. v., synes sålunda uppenbart och har även framhållits av kommunindelningskommittén. Man får dock icke glömma, att det här gäller en verksamhet i snabb utveckling och att därför de här redovisade siffrorna s. a. s. återgiva ett snitt i en ännu fortskridande utvecklingsprocess och icke representera ett definitivt eller stabiliserat tillstånd. För exempelvis kommuner med ett invånarantal av 2 000 till 3 000 var anslutningsprocenten vid början av år 1944 endast något över 50 procent; vid mitten av år 1946 hade den stigit till omkring 90 procent. Även de minsta kommunerna ha ju i viss utsträckning

385 åtagit sig förmedlingsverksamhet. Man kan därför icke utan vidare draga några bestämda slutsatser ur de här redovisade siffrorna angående landskommunernas förmåga att fullgöra det arbete som har samband med förmedlingsuppdraget. Det är dock uppenbart, att nuvarande kommunindelning på landsbygden och därmed sammanhängande primärkommunala organisationsfrågor har väsentlig betydelse för det praktiska realiserandet genom kommunernas försorg av statsmakternas bostadspolitiska intentioner och att den förestående kommunindelningsreformen kommer att vara av utomordentlig vikt inte minst på bostadspolitikens område.

I den lokala organisationen för de grenar av den statliga låne- och bidragsverksamhet för bostadsändamål, som sorterar under egnahemsstyrelsen, utgöra de sedan år 1939 helt förstatligade egnahemsnämnderna det viktigaste ledet, under det att kommunala organ spela en förhållandevis underordnad roll, när det gäller den egentliga egnahemslåneverksamheten. Detta markerar, såsom förut framhållits, en avgörande skillnad i förhållande till den organisation, som gäller för de av byggnadslånebyrån förvaltade verksamhetsgrenarna på bostadspolitikens område. I fråga om vissa av de verksamhetsgrenar, som under 1930-talet lades under egnahemsorganisationens förvaltning, ha dock från början kommunala organ, särskilt för uppgiften bildade eller redan för näraliggande ändamål existerande, kopplats in i organisationen och tilldelats förmedlingsuppgifter. Enligt kungörelsen angående den statliga egnahemsverksamheten skall denna inom varje hushållningssällskaps område handhas av en egnahemsnämnd. I instruktionen för egnahemsstyrelsen med underlydande lokalförvaltningar preciseras detta till föreskriften att för varje län skall finnas en egnahemsnämnd i länets residensstad (med undantag för Skaraborgs län samt Göteborgs och Bohus län, där nämndens säte är i Skara respektive Uddevalla); Kalmar och Älvsborgs län äro uppdelade på två områden, sammanfallande med hushållningssällskapens verksamhetsområden, med egnahemsnämnder — utom i respektive läns residensstäder — i Västervik och Borås. Egnahemsnämnds huvuduppgifter är enligt instruktionen alt handha utlåning för egnahemsändamål och övrig därmed jämförlig låne- och bidragsverksamhet samt att medverka i den jordanskaffnings- och jordförmedlingsverksamhet, som åligger egnahemsorganisationen och överhuvud biträda egnahemsstyrelsen med de arbetsuppgifter, som av styrelsen anförtros nämnden. Bland nämndens uppgifter angives särskilt att inom området för nämndens verksamhet verka för tillkomsten av ändamålsenliga bostads- och ekonomibyggnader. Vid handläggning av frågor rörande bostadsbyggande bör egnahemsnämnd, där så finnes påkallat, samråda med på bostadshygienens område sakkunnig person. 25—617520

386 Egnahemsnämnd utgöres av fem ledamöter, av vilka fyra utses av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år; av dessa förordnas en att vara ordförande i nämnden. Egnahemsdirektören hos nämnden är självskriven ledamot. Jämte egnahemsdireklören äro hos nämnderna anställda tjänstemän i enlighet med gällande personalförteckning samt dessutom icke-ordinarie personal i mån av behov och tillgång på medel. Inom var och en av de 26 egnahemsnämnderna tjänstgör, utom egnahemsdireklören, en egnahemskassör, som till huvuduppgift har att under direktörens överinseende handha nämndens kassarörelse samt bokförings- och redovisningsväsende. I övrigt äro de olika nämnderna skäligen varierande i fråga om personaluppsättning. En viss särställning intages av nämnderna i de fyra nordligaste länen samt Värmland genom att till dessa äro knutna särskilda byggnadskonlor med ett antal befattningshavare (föreståndare, ritare och kontrollanter), som hösten 1946 uppgick tillsammans till ett sextiotal (två övriga nämnder ha även särskild byggnadskontrollant anställd). Till vart och ett av de fyra nordligaste länen är vidare knuten en egnahemskonsulent, som har att biträda egnahemsdirektören i dennes arbetsuppgifter. Vid vissa nämnder, hösten 1946 13 stycken, finnes därjämte assistentbefattningar inrättade. Antalet biträden, slutligen, växlar starkt vid olika nämnder eller efter verksamhetens omfattning. Hösten 1946 var antalet 2 å 3 i 16 nämnder, 4 å 6 i 5 nämnder, 12 i Kristianstads läns nämnd, där verksamheten avseende småbruk nått stor omfattning, samt mellan 10 och 16 i de fyra nordligaste länen, vilka även i detta hänseende framstå som långt starkare utbyggda än vad som i allmänhet gäller för egnahemsnämnderna i de södra och mellersta delarna av landet. Under sistförflutna höst var nära hälften av den till egnahemsnämnderna knutna personalen i verksamhet vid nämnderna i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. De tekniska arbetsuppgifter, projektering, rådgivning och kontroll, som i de med byggnadskontor utrustade egnahemsnämnderna ombesörjas av kontoren, tillgodoses i övriga delar av landet genom organiserat samarbete mellan nämnderna och L. B. F.-kontoren, vilka mot särskild ersättning utföra arbeten på nämndernas uppdrag. Enligt uppgift från egnahemsstyrelsen kan uppskattas, att för de arbetsuppgifter som avse bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden (inkl. låne- och bidragsverksamheten för lantarbetarbostäder) åtgår ungefär hälften av den samlade arbetsvolymen inom egnahemsnämnderna. För varje kommun utses av vederbörande egnahemsnämnd ett egnahemsombud, vars arbetsområde dock kan, enligt egnahemsstyrelsens bestämmande, omfatta mer än en kommun eller endast del av kommun. Egnahemsombudets uppgift är att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar angående egnahemsverksamheten, tillhandahålla formulär och blanketter, lämna biträde vid uppsättning av ansökningar, mottaga och granska inkommande ansökningar, sörja för komplettering av ofullständiga hand-

387 lingar, med eget yttrande insända ansökningar till nämnden, stå denna till förfogande för upplysningar, verkställa besiktningar och överhuvud verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling. Kommun må välja två representanter med suppleanter att jämte egnahemsombudet bilda kommunens egnahemskommitté med uppgift att under ombudets ordförandeskap biträda egnahemsnämnden och verka för egnahemsverksamheten inom kommunen. Till ledamöter och suppleanter böra utses personer, som företräda de jord- och lånesökandes samt den jordbrukande befolkningens intressen. I stället för att utse representanter i egnahemskommitté må kommun uppdraga åt kommunalnämnden eller motsvarande organ att jämte egnahemsombudet handha de nämnda uppgifterna. I landskommun, som bedriver statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet, skulle före egnahemsorganisationens omläggning enligt beslut av 1939 års riksdag arbetarsmåbruksnämnd finnas, där ej verksamheten kunde antagas bli av mindre omfattning, i vilket fall kommunalnämnden kunde handha densamma. I 1940 års författning rörande arbetarsmåbruksverksamheten benämnes detta kommunala organ egnahemskommitté, bestående av tre av kommunalfullmäktige eller kommunalstämma utsedda ledamöter jämte suppleanter, valda för en tid av fyra år. Innan statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet må av kommun utövas, skall kommunen ha antagit av egnahemsstyrelsen godkänd instruktion för verksamheten. I motsats till ovan nämnda kommitté enligt egnahemskungörelsen, som vid egnahemsombudets sida har att fullgöra enbart rådgivande uppgifter, har egnahemskommitté, som handhar arbetarsmåbruksverksamhet, egentliga administrativa funktioner, nämligen att under visst kommunalt ekonomiskt ansvar utlämna lån av statsmedel, vilka beviljas kommunen av egnahemsstyrelsen. I kommun med arbetarsmåbruksverksamhet bör uppdraget att biträda egnahemsnämnden och verka för den allmänna egnahemsverksamheten lämnas åt den egnahemskommitté, som är utsedd att utöva arbetarsmåbrukslåneverksamheten (eller, där sådan kommitté ej är utsedd, åt kommunalnämnden). Då arbetarsmåbruksverksamheten på senare år nästan helt upphört, kunna de av kommunerna i och för denna verksamhet utsedda egnahemskommittéerna sägas ha förlorat sin praktiska funktion såsom med administrativa befogenheter utrustade bostadspolitiska organ. Kvar står emellertid uppgifter för egnahemskommittéer, där sådana finnas, att vid egnahemsombudets sida verka rådgivande och allmänt befordrande för egnahemsverksamheten inom kommunen. I enlighet med den socialhygieniska motivering, som bildade ett väsentligt inslag i grunderna för bostadsförbätlringsverksamheten, när denna utvecklades under 1930-talet, har uppgiften att representera de lokala intressena inom kommunen i fråga om denna låne- och bidragsverksamhet anförtrotts åt hälsovårdsnämnderna. Bostadsförbättringsbidragen och de därmed förbundna lånen voro ju från början tänkta som instrument, med vars

hjälp de hygieniskt undermåliga bostäderna på landsbygden skulle kunna saneras, och det var då helt naturligt, att vid deras handhavande anlita det organ i vars åliggande övervakningen av bostädernas hygieniska beskaffenhet ingår. Ansökan om bidrag eller lån för bostadsförbättring skall sålunda ingivas till hälsovårdsnämnden i kommunen. Denna har att efter erforderlig utredning jämte eget yttrande insända densamma till vederbörande egnahemsnämnd. Vid granskningen av plan, ritning och kostnadsberäkning för det tilltänkta byggnadsföretaget samt, beträffande förbättringsbidrag, av sökandes ekonomiska förhållanden ävensom vid prövningen av den för lån erbjudna säkerheten bör hälsovårdsnämnden i erforderlig mån anlita biträde av sakkunniga personer. När bidrag eller lån beviljats av egnahemsnämnden och byggnadsplan och kostnadsberäkning fastställts, skall uppgift härom från egnahemsnämnden tillställas hälsovårdsnämnden. Denna har att övervaka de byggnadsföretag inom kommunen, för vilka lån eller bidrag beviljats, och att efter anmodan av egnahemsnämnden verkställa inspektion. Kostnaderna för hälsovårdsnämnds arbete i samband med den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten skola bestridas av vederbörande kommun. Slutligen bör nämnas, att kommuner, aktiebolag och ekonomiska föreningar på vissa villkor kunna av egnahemsstyrelsen antagas till förmedlare av egnahemslån till förvärv av bostadsegnahem, varvid styrelsen beviljar egnahemsstatslån, som av kommunen, bolaget eller föreningen utlämnas på samma villkor som gälla för av egnahemsnämnd beviljade bostadsegnahemslån. Dylik förmedlingsverksamhet har under senare år omfattat endast 100 å 200 lån per år.

KAPITEL 18.

Centralorgan för bostadspolitiken. Liksom gäller den rad av åtgärder för bostadsanskaffning och bostadsförbättring, som genomförts under de senaste 10 å 15 åren, har den organisation, som skapats för att verkställa statsmakternas bostadspolitiska beslut, i många stycken haft karaktär av icke samordnade provisoriska anordningar. Till dels h a r detta otvivelaktigt varit betingat därav, alt vissa av de beslutade åtgärderna varit från början avsedda som tillfälliga; detta gällde exempelvis, såsom utvecklades i slutbetänkandets första del, bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden och den bostadslånerörelse, för vars handhavande statens byggnadslånebyrå ursprungligen inrättades. I övrigt k a n ju med visst fog sägas, att såväl under den period av successivt utbyggda bostadssociala reformer, som inföll under 1930-talet, som under krigsårens krisförhållanden p å bostadsmarknaden de bostadspolitiska åtgärderna haft karaktären av experiment eller i varje fall av ännu icke slutgiltigt utbyggda och samordnade delar av ett bostadspolitiskt helt. När nu ett program för den framtida bostadspolitiken på längre sikt håller på att utformas och genomföras, är det uppenbart, att också mera fasta och definitiva organisationsformer framstå som påkallade. I det föregående ha vid flera tillfällen yrkanden framställts rörande organisatoriska åtgärder på bostadspolitikens område. I vad gäller den centrala organisationen framhöll sålunda bostadssociala utredningen redan i sitt betänkande med förslag rörande lån och årliga bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer (SOU 1935: 2), att för handhavandet av de statliga uppgifterna vid genomförandet av det då föreslagna bostadssociala programmet krävdes ett centralt organ, inskjutet som instans mellan Kungl. Maj:t och de byggande och fastighetsförvaltande kommunerna och allmännyttiga bostadsföretagen. De funktioner, som skulle tillkomma ett dylikt centralt organ, vore dels de ekonomisktadministrativa att pröva ansökningar om lån och årliga bidrag, att fastställa de årliga familjebidragens belopp enligt de i programmet givna reglerna samt att genom granskning av rapporter över medelsanvändning och bostadsförvaltning och genom inspektioner fortlöpande övervaka, att stats-

390 bidragen komme till åsyftad användning, dels undersöknings- och informationsuppgifter, såsom att följa bostadsförhållandenas utveckling, verkställa utredningar rörande ekonomiska, tekniska och bostadssociala spörsmål, göra framställning om och avgiva yttranden över bostadsfrågor samt att utöva informerande och rådgivande verksamhet vid uppgörandet av kommunala bostadsprogram, vid bildandet av allmännyttiga företag och rörande förvaltningen av statsunderstödda bostäder. Till äventyrs kunde, enligt utredningens dåvarande framställning, de ekonomiskt-administrativa funktionerna tilldelas redan förefintligt organ med likartade uppgifter, varvid närmast statens byggnadslånebyrå (som i dåvarande status var ett provisoriskt organ med en mycket begränsad uppgift), utökad med representanter för den nya uppgiften, torde kunna komma i åtanke, medan för undersöknings- och informationsuppgifterna bildades ett bostadsråd med statlig och kommunal representation av liknande typ som Svenska stadsförbundets bostadsråd av år 1917. Den lämpligaste anordningen vore dock enligt utredningens mening, att de olika funktionerna förenades under ett enhetligt centralt organ. — Med hänsyn till den föreslagna verksamhetens nya och oprövade beskaffenhet fann departementschefen det icke lämpligt att inrätta ett nytt centralt organ för ändamålet, utan verksamheten anförtroddes statens byggnadslånebyrå, som därmed erhöll en arbetsuppgift av mera bestående karaktär än de som tidigare ålegat byrån. Även i följande betänkanden (SOU 1935:49 och SOU 1937:43) framhöll utredningen behovet av att undersöknings- och informationsuppgifter inom bostadspolitikens område tillgodosågs genom ett mera permanent organ samt att i framtiden ett mera enhetligt centralt organ för den statliga bostadspolitiken upprättades. I åtskilliga remissyttranden med anledning av utredningens olika förslag underströkos dessa synpunkter, bl. a. av statskontoret, vars yrkande gick ut på att egnahemsstyrelsen borde utvecklas till sådant centralt organ. I ett den 13 juli 1938 avgivet betänkande med vissa riktlinjer för den fortsatta statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamheten, utarbetat av en kommitté representerande byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, egnahemsstyrelsen, byggnadslånebyrån och bostadssociala utredningen, berördes även frågan om den centrala organisationen för bostadspolitiken. Utredningsmyndigheterna framhöllo, att det syntes av synnerlig vikt, att bostadsfrågan såvitt möjligt i sin helhet ställdes under enhetlig ledning. I första hand syntes alla ärenden som berörde denna fråga böra i Kungl. Maj:ts kansli förberedas inom samma departement. På grund av den statliga verksamhetens på området stora omfattning kunde dessutom ifrågasättas, om de icke borde handläggas av en särskild byrå eller i varje fall en särskild föredragande inom vederbörande departement. För utövande av den mera omedelbara ledningen av och uppsikten över verksamheten syntes vidare böra inrättas ett centralt statligt organ. Bland redan befintliga organ syntes enligt utred-

391 ningsmyndigheternas uppfattning statens byggnadslånebyrå med hänsyn till den erfarenhet den vunnit i fråga om den statsunderstödda bostadsproduktionen vara bäst ägnad att handha åtgärder avseende produktion eller förbättring av bostäder. Huruvida det centrala organet borde handhava all statsunderstödd eller statlig bostadsbyggnadsverksamhet, således även sådan på rena landsbygden, t. ex. jordbruksegnahem och arbetarsmåbruk, som handhades av egnahemsstyrelsen, vore en fråga, som utredningsmyndigheterna icke voro beredda att taga bestämd ställning till. Utredningsmyndigheterna hänvisade härvid till då pågående utredning rörande omorganisation av egnahemsstyrelsen samt förordade, att frågan om det centrala organets organisation och kompetensområde gjordes till föremål för särskild prövning vid en samordnande utredning av hela problemkomplexet. I sitt betänkande rörande den statliga egnahemsverksamheten (SOU 1938: 34) uppmärksammade 1936 års egnahemsutredning i samband med sitt förslag rörande egnahemsväsendets omorganisation ovan nämnda utredningsmyndigheters synpunkter och framhöll, att dessa givetvis skulle kunna anses i ej ringa grad påverka gestaltandet av egnahemsorganisationen. Egnahemsutredningen kunde likväl icke finna, att den av utredningsmyndigheterna ifrågasatta samordnande utredningen av hela frågan om organiserandet av statens fortsatta bostadsfrämjande verksamhet borde eller behövde föranleda dröjsmål med egnahemsverksamhetens omorganisation. Utredningen förmenade, att de omläggningar av statens stödformer inom egnahemsväsendet särskilt i fråga om jordbruksegnahem, som utredningen ansett nödiga och förordat, borde med det allra snaraste genomföras, vilket icke läte sig göra med mindre samtidigt handhavandet av dessa stödformer omorganiserades. Utredningen framhöll, att enligt dess mening det icke var möjligt att från egnahemsorganens verksamhet avskilja det bostadsbyggande, som hade samband med egnahemsarbetet, i vad det avsåg jordbruksegnahem — familjejordbruk, arrendeegnahem, arbetarsmåbruk och andra stödjordbruk. Det låg enligt utredningens mening i sakens natur, att dylika företag måste beträffande anläggningskostnader och i lånehänseende bedömas som en enhet och iordningställas av ett och samma organ. Tanken att klyva egnahemsverksamheten för jordbruksändamål borde alltså avvisas. Ströbebyggelsen av bostadsegnahem p å den rena landsbygden borde enligt utredningen av naturliga skäl böra höra samman med jordbruksegnahemsarbetet. Detsamma gällde arbetet för åstadkommande av förbättrade lantarbetarbostäder. Däremot kunde, enligt egnahemsutredningens mening ifrågasättas att, såvitt icke gällde den egentliga landsbygden, från egnahemsverksamheten i dess dåvarande gestaltning undantaga mer eller mindre av arbetet med nya bostadsegnahem liksom också den åtminstone ditintills mera tillfälliga bostadsförbättringsverksamheten. I denna fråga intog egnahemsutredningen ingen bestämd ståndpunkt, men ansåg dock att det av utredningen föreslagna förstatligandet av egnahemsnämnderna närmast

392 talade för att dessa organ skulle kunna handha även sistnämnda uppgifter. — Den vid 1939 års riksdag beslutade omorganisationen av egnahemsväsendet följde i här ifrågavarande hänseende helt egnahemsutredningens förslag, varigenom den gränsdragning mellan byggnadslånebyråns och egnahemsorganisationens arbetsområden, som utbildats under 1930-talet, fixerades. Denna gränsdragning gick då ännu i huvudsak mellan stadssamhällen och ren landsbygd och innebar, kan man säga, en uppdelning på »verksamhetsgrenar», sådana dessa hade utan konsekvent samordning utformats i den föregående utvecklingen, oavsett den sakliga släktskapen mellan de olika formerna för statliga lån och bidrag för bostadsändamål. Frågan om ett centralt organ för bostadspolitiken har genom de senaste årens utveckling fått väsentligt ändrade förutsättningar. Härtill ha bidragit främst följande omständigheter. Genom utvecklingen av byggnadsverksamheten för beredande av egnahem för barnrika familjer samt av tertiärlåneverksamheten för enfamiljshus har för det första den geografiska gränsen mellan byggnadslånebyråns och egnahemsstyrelsens verksamhetsområden helt genombrutits. Såsom påpekats i det föregående, har under senare år det av byggnadslånebyrån finansierade byggandet av bostadsegnahem på rena landsbygden och mindre orter varit flera gånger större än den med hjälp av egnahemslån utförda nybyggnadsverksamheten beträffande bostäder. Att överhuvud söka motivera en viss kompetensfördelning mellan olika centrala organ med hänvisning till bestående praktisk fördelning mellan stadssamhällen och landsbygd är sålunda icke längre möjligt. Den utveckling som härvidlag försiggått h a r givetvis samband dels med den fortskridande utjämningen i standardkrav vid ny- och ombyggnad mellan landsbygd och stadssamhällen, dels med en viss omorientering av landsbygdens bostadsbyggnadsverksamhet i riktning mot närmare anslutning till samhällena; dessa båda tendenser diskuterades utförligt i slutbetänkandets första del. För det andra torde ett genomförande av enhetliga grunder för låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål, varvid i detta sammanhang främst kommer i betraktande de förslag till förenhetligande av låne- och bidragsformerna för egnahem, som utredningen framlagt och som torde läggas till grund för proposition till 1947 års riksdag, helt naturligt komma att medföra, att det framstår som allt mer omotiverat att olika centrala organ handlägga ärenden av samma art. Detta är icke något avgörande argument mot att frågor rörande bostäder på jordbruksfastighet och bostäder utan förbindelse med jordbruk hänskjutas till olika organ, eftersom sambandet med jordbruk bildar en väsentlig skiljande förutsättning, men väl mot att »rena» bostadsärenden uppdelas på olika organ. Att frågan om centralt organ för bostadspolitiken numera kommit i ett helt ändrat läge, jämfört med åren närmast före kriget eller vid tiden för

393 egnahemsväsendets omorganisation, beror givetvis vidare därpå, att under tiden därefter ett sådant organ faktiskt kommit till stånd för den dominerande delen av den statliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål i och med den helt förändrade karaktären hos och omfattningen av de statens bostadspolitiska insatser under senaste femårsperiod, för vilkas handhavande byggnadslånebyrån byggts ut till betydande kapacitet. Frågan är därför numera icke den om inrättandet av ett centralt organ, utan dels den om byggnadslånebyråns ombildning för mera permanenta uppgifter, sammanhängande med programmet för den framtida bostadspolitiken, dels den om lämpligheten av att till detta organ föra vissa arbetsuppgifter av bostadspolitisk innebörd, som hittills ombesörjts inom egnahemsorganisationen. Denna senare fråga har på ett avgörande sätt påverkats av de planer för den framtida jordbrukspolitiken som under loppet av år 1946 framlagts av 1942 års jordbrukskommitté (SOU 1946:42 och 46), enligt vilka den nuvarande egnahemsorganisationen skulle i huvudsak överföras till organ för jordbrukets rationalisering, varvid frågor angående bostäder, som icke ha samband med jordbruk, skulle avskiljas och i administrativt hänseende sammanföras med övriga bostadsfrågor. Principiellt ställer sig jordbrukskommittén på den ståndpunkten, att frågan om arten och omfattningen av de åtgärder, som från statsmakternas sida vidtagas för att få till stånd en förbättring av bostadsbeståndet å jordbruksfastigheterna, böra avgöras på samma sätt som frågan om åtgärder för att få till stånd förbättrade bostadsförhållanden för övriga medborgargrupper. Jordbrukskommittén har ansett, att sådana åtgärder, vilka äga nära samband med rationaliseringsåtgärderna på jordbrukets område, även i organisatoriskt hänseende böra på lämpligt sätt samordnas med dessa; till sådana åtgärder hänföras åtgärder till förbättring p å jordbruksfastigheter samt den sociala egnahemsverksamhet, som för närvarande bedrives av egnahemsmyndigheterna och som åsyftar att för mindre bemedlade och obemedlade underlätta förvärv av egna jordbruk m. m. Som allmän motivering anför kommittén, att lämpligheten av att vidtaga bostadsförbättringsåtgärder på en jordbruksfastighet ofta ej kan avgöras annat än i samband med uppgörande av planer för rationalisering av brukningsdelen. Huruvida det allmänna bör utge mera betydande belopp för uppförande av en ny bostad eller förbättring av en befintlig på en brukningsdel, måste i regel bli beroende av om fastigheten enligt de uppgjorda planerna för rationalisering av jordbruket kan väntas komma att bestå på lång sikt eller ej. Med hänsyn härtill h a r jordbrukskommittén ansett det nödvändigt, att de organ som föreslås inrättade för jordbrukets rationalisering även skola handha den statliga bostadsförbättringsverksamheten såvitt angår bostäder på jordbruksfastigheter. Däremot synes det kommittén ej lämpligt, att dessa organ även skola omhänderha den statliga bostadsförbättringsverksamheten p å lands-

394 bygden, som ej direkt berör jordbruket, vilken i och för sig mycket omfattande och betydelsefulla uppgift ej har något organiskt samband med rationaliseringsverksamheten inom jordbruket. Inom jordbrukskommittén har herr Lange anfört som avvikande mening, att den statliga verksamheten till främjande av bostadsförbättringsverksamheten i jordbruket bör anförtros samma organ, som skall handha bostadsförbättringsverksamheten i övrigt. Endast härigenom synes den främsta garantien kunna skapas för att bostadsfrågan för jordbruksbefolkningen skall komma att lösas efter samma grunder som för befolkningen inom övriga områden av näringslivet. — I proposition till 1947 års riksdag har Kungl. Maj:t förordat denna lösning. I slutbetänkandets första del anförde bostadssociala utredningen — efter visst samråd med representanter för jordbrukskommittén — som sin principiella uppfattning, att de till jordbruket knutna bostädernas problem bör underordnas problemet om jordbrukets framtida yttre rationalisering. Frågan om kapitalinvestering i bostäder vid jordbruket, vare sig det är fråga om förbättring, ombyggnad eller nybyggnad, kan icke skiljas ut ur det allmänt jordbrukspolitiska sammanhanget. Det är en självklar angelägenhet, att de åtgärder som av det allmänna kunna komma att vidtagas för jordbrukspolitiska respektive bostadspolitiska ändamål, samordnas väl och handläggas enhetligt. Då de jordbruksekonomiska synpunkterna måste anses primära i förhållande till frågan om de till jordbruket knutna bostäderna, är det naturligt, att prövningen av ärenden rörande statliga lån och bidrag till bostäder på jordbruksfastighet ombesörjes av de jordbrukspolitiska organen. Det föreligger på denna punkt ett ofrånkomligt organisatoriskt samordningsproblem, vars praktiska lösning kan tänkas utformad på olika sätt. Å ena sidan är det uppenbart, såsom betonats av såväl jordbrukskommittén som utredningen, att kapitalinvesteringar av större betydelse i bostäder på jordbruksfastigheter måste bedömas i sammanhang med hela jordbruksrationaliseringsfrågan och under beaktande av ifrågavarande jordbruks framtida bestånd som självständig brukningsenhet. Å andra sidan framstår det som angeläget, att de frågor av rent bostadssocial innebörd som äro förknippade därmed bli bedömda på samma grunder, när det är fråga om bostäder på jordbruk som när det gäller andra bostäder, att sålunda den ekonomiska och tekniska prövningen av ansökningar om lån och bidrag för bostadsändamål göres på lika sätt. Inte minst gäller detta i fråga om de standardkrav som tillämpas vid prövningen. Till de irritationsskapande momenten i den splittrade ordning för låne- och bidragsverksamheten, som hittills rått, ha otvivelaktigt hört olikheter såväl i författningsbestämmelser som i praxis i berörda hänseende. Dessa ha förvisso varit större tidigare än p å senare år, men det ter sig under alla omständigheter önskvärt, att sådana olikheter helt elimineras. Ovan anförde reservant i jordbrukskommit-

395 tén synes ha utgått från att full garanti i denna fråga bäst säkras genom att handläggningen av ärenden rörande bostäder även på jordbruksfastigheter sker hos de bostadspolitiska organen. Den här diskuterade frågan gäller närmast bostadsförbättringsverksamheten på jordbruksfastigheter, häri inräknat lån och bidrag för ny- eller ombyggnad av lantarbetarbostäder. Mot bakgrunden av jordbrukskommitténs förslag om egnahemsorganisationens överförande till en ny organisation för jordbrukets rationalisering torde någon tvekan icke kunna råda om att lån och bidrag till ny- eller ombyggnad samt förbättring av bostäder utan förbindelse med jordbruk skola avskiljas från den jordpolitiska organisationen och föras tillsammans med andra bostadsärenden. Detta harmonierar även helt med utredningens förslag i slutbetänkandets första del, att låneoch bidragsformerna för enfamiljshus sammanföras i en form. Likaledes är det enligt utredningens mening klart, att handhavandet av löpande familjebostadsbidrag, som enligt utredningens förslag skola kunna utgå även till förut byggda lägenheter, uppfyllande vissa standardkrav, måste åligga de bostadspolitiska organen, även när det är fråga om bidrag för bostad på jordbruksfastighet. Å andra sidan synes det utredningen uppenbart, att sådana lån och bidrag, som avse anskaffningen av jordbruk (familje- eller stödjordbruk), varvid förvärvssynpunkten spelar den väsentliga rollen, naturligen höra samman med de jordpolitiska organens verksamhet; härvid bör, när det är fråga om ny- eller ombyggnad av bostadshus i samband med anskaffningen av jordbruket, ställas kravet, att prövningen göres på samma grund som vid annan av staten understödd bostadsanskaffning. Tveksamhet om den organisatoriska frågans lämpliga lösning kan däremot råda, när det gäller lån och bidrag, som helt avse bostaden men som utgå till jordbruksfastighet. Man kan här tänka tvenne alternativ, representerande olika former av samverkan mellan den jordpolitiska och den bostadspolitiska organisationen. Det ena är att med hänsyn till jordbruksrationaliseringssynpunktens överordnade vikt dessa ärenden avgöras av det jordpolitiska organet, men att garanti för enhetliga bedömningsgrunder åstadkommes genom att den byggnadstekniska och byggnadsekonomiska granskningen utföres av ett gemensamt organ, som i fråga om bostäderna h a r att följa direktiv av det bostadspolitiska centralorganet. Det andra är, att ärenden rörande bostadsförbättring på jordbruksfastigheter avgöras av det bostadspolitiska organet men efter remiss till det jordbrukspolitiska organet, som har att bedöma ärendet med hänsyn till lämpligheten ur jordbruksrationaliseringssynpunkter av kapitalinvestering på viss jordbruksfastighet. Det säger sig självt, att därvid sådana mindre förbättringsföretag, som kunna vara berättigade av sociala och hygieniska skäl även om den fortsatta användningstiden för bostaden kan antagas bli relativt kort, kunna undantagas eller ges en mera summarisk behandling.

396 Det förra alternativet överensstämmer med jordbrukskommitténs majoritetsförslag, och utredningen har i det föregående principiellt förordat detta. Då skilda meningar ha framförts i frågan och då denna ännu icke varit föremål för statsmakternas beslut, har utredningen dock velat framställa det andra alternativet såsom en möjlighet att samordna de jordpolitiska och de bostadssociala synpunkterna i sådana ärenden, där hänsyn enligt sakens natur måste tagas till båda. — Till vissa sidor av här föreliggande problem återkommer utredningen i det följande i samband med frågan om länsorgan för bostadspolitiken. Vad gäller den centrala organisationen för bostadsfrågor skulle det här anförda innebära, att i samband med egnahemsstyrelsens övergång till ett nytt centralt organ för jordbrukets rationalisering (vare sig ett enhetligt sådant skapas för alla jordbruksrationaliseringsfrågor eller för olika grenar därav inrättas skilda centralorgan) styrelsens tidigare verksamhet avseende bostadsegnahem sammanlägges med byggnadslånebyråns verksamhet för belåning av enfamiljshus, varjämte den centrala handläggningen av bostadsförbättringsverksamheten (inklusive lantarbetarbostadsförbättringen) överföres till det bostadspolitiska centralorganet, enligt det första av ovannämnda alternativ till den del den ej berör jordbruksfastigheter, enligt det senare alternativet helt. Vid båda alternativen skulle särskilda anordningar krävas för behövlig samverkan mellan organet för jordbrukets yttre rationalisering och det bostadspolitiska organet i fråga om bostadsärenden, som gälla jordbruksfastigheter. Vad angår den del av egnahemsstyrelsens verksamhet under senare år, som avsett anläggande av gemensamma tvättstugor på landsbygden, torde följa av ett inom befolkningsutredningen utarbetat förslag, som nyligen framlagts, att denna bör överföras till det bostadspolitiska centralorganet. För bostadsförsörjningen i allmänhet och för genomförandet av konkreta bostadsförsörjningsprojekt under kommunal ledning i synnerhet äro stadsplaneproblemen av grundläggande betydelse. Detta gäller såväl vid exploatering av obebyggd mark som vid sanering av äldre bebyggda områden, i byggnadslånebyråns hittillsvarande låneverksamhet torde ofta stadsplanelösningarnas inverkan på de fastighetsekonomiska förutsättningarna framträtt positivt eller negativt såsom mycket betydelsefull. Det är härvid fråga icke endast om den i stadsplanen givna exploateringsgraden utan även om utformningen av huskropparna till den del denna är bestämd av stadsplanen. Ju mera bostadsproduktionen kommer att överföras till stora företag under kommunal ledning, vartill utredningens tidigare avgivna förslag beträffande finansieringsformerna för flerfamiljshus syfta och vartill den faktiska utvecklingen av stadsbyggandet för närvarande starkt tenderar, dess mera kommer stadsplanen att framstå icke som en på förhand given förutsättning utan som ett självklart integrerat led i den konkreta planläggningen

397 av bostadsförsörjningen. Ännu tydligare framträder detta sammanhang mellan stadsplaneproblem och bostadsförsörjningsproblem, när det gäller saneringsföretag: den helt avgörande betydelsen för ett saneringsföretags ekonomi av den stadsplanemässiga utformningen av ett saneringsområde torde ha framgått av de utredningar som framlagts i tidigare delar av detta betänkande. Vid en diskussion av organisationen för bostadspolitiken vore med hänsyn härtill ingenting naturligare än att ifrågasätta, att stadsplanefrågor och bostadsförsörjningsfrågor borde sammanföras inom ett och samma centrala organ. Stadsplaneärenden handläggas nu under kommunikationsdepartementet av byggnadsstyrelsen, som instruktionsenligt har att till Kungl. Maj:t avgiva utlåtanden eller p å anmodan av annan myndighet yttra sig i ärenden rörande stadsplaner, tomtindelning, jorddelning för samhällsbildning, byggnadsbestämmelser eller byggnadsverksamheten reglerande författningar, i besvärsmål angående stadsplane-, tomtindelnings- och andra jordstyckningsfrågor samt byggnadsfrågor ävensom över ansökningar i fråga om tillstånd att bygga i strid mot byggnadsstadgan eller byggnadsordning. Härvid har byggnadsstyrelsen att verkställa granskning såväl ur formell synpunkt som med hänsyn till tekniska, trafiktekniska, hygieniska, sociala, ekonomiska och estetiska fordringar samt att, där vid sådan granskning felaktigheter yppa sig, anvisa sätt för deras avhjälpande och därom förhandla med vederbörande. Handläggningen av ärenden rörande stadsplaneväsendet med vad därmed sammanhänger sker inom styrelsen på dess stadsplanebyrå. Att utredningen dock icke föreslår, att byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå för närvarande brytes ut ur byggnadsstyrelsen och tillföres ett bostadspolitiskt centralorgan beror på följande överväganden. De frågor som falla inom stadsplaneväsendet och vad därmed har direkt sammanhang gå delvis långt utöver gränserna för det verksamhetsområde, som beröres av den statliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål, och detta kommer än mer att bli fallet, när generalplane- och regionplaneinstituten komma till mera vidsträckt tillämpning inom ramen för den nya lagstiftning på området, för vilken huvuddelen av förarbetena redan utförts inom stadsplaneutredningen och Kungl. Maj:ts kansli och som gjorts till föremål för proposition till årets riksdag. Det nödvändiga organiska sambandet mellan bostadsförsörjningen och dess ekonomiska förutsättningar, tomtpriser, byggnadskostnader, hyresvärden o. s. v. och åtgärder på stads- och samhällsplaneringens område skall givetvis icke förbises, men de senare stå även i oupplösligt sammanhang med frågor rörande trafikväsendet, industrilokaliseringen, anläggningar för allmänna ändamål och andra element i grundplaneringen av det ekonomiska och sociala livet och avse sålunda samhälleliga samordningsproblem av vidare innebörd än de egentliga bostadsförsörjningsfrågorna. Såvitt utredningen kan bedöma torde frågan om den administrativa organisationen för handläggning av dessa allmänna samhälls-

398 planeringsproblem komma att aktualiseras inom relativt snar framtid — en särskild kommitté för frågan har nyligen tillsatts — varvid såväl frågan om byggnadsstyrelsens befattning med stadsplaneärenden som frågan om det inbördes förhållandet mellan centralorgan för bostadspolitiken och andra organ med funktioner inom samhällsplaneringen måste bli berörda. I sådant fall kunde en nu företagen överflyttning av byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå till ett bostadspolitiskt centralorgan komma att få karaktären av ett kortfristigt provisorium. Under dessa omständigheter har utredningen icke ansett tillräckliga skäl nu föreligga för ett förslag till en dylik åtgärd. Utredningen vill emellertid i detta sammanhang ytterligare understryka den växande betydelsen av att stadsplanearbete och bostadsförsörjningsåtgärder väl koordineras. Detta torde i första hand ankomma på de kommunala myndigheterna vid planering av bostadsproduktion i större enheter under kommunal ledning samt vid saneringsföretag. Men det framstår även som angeläget, att det bostadspolitiska centralorganet härvidlag är utrustat icke endast att kunna sakkunnigt granska kommunala projekt, för vilka statens ekonomiska stöd begäres, jämväl ur stadsplanetekniska och stadsplaneekonomiska synpunkter utan även att kunna ge kommunerna en service vid planeringen av bostadsförsörjningen, som även inbegriper sakkunskap i stadsplanefrågor. Icke minst framstår detta som angeläget i nuvarande situation av utpräglad knapphet på sakkunskap på stadsplaneområdet. Även om denna knapphet så småningom kan komma att avhjälpas genom den nyligen inrättade professuren i ämnet vid Tekniska högskolan och även om bristfälligheter till viss grad kunna provisoriskt motverkas genom anordnande av särskilda fortbildningskurser, synes det dock utredningen otvivelaktigt, att det skulle vara av stort värde, särskilt måhända beträffande mindre samhällen, om det bostadspolitiska centralorganet förfogade över högkvalificerad stadsplaneteknisk sakkunskap till kommunernas tjänst. Denna borde tillsammans med utredningsarbete av den i det föregående skildrade art, som byggnadslånebyråns utredningsavdelning under senare år utfört i samarbete med många kommuner, bilda en bas för en allsidig informations- och rådgivningsverksamhet från det centrala organets sida till nytta för arbetet med konkreta planeringsuppgifter i samband med bostadsförsörjningen i kommunerna. — Det är givetvis angeläget att det stadsplanetekniska gransknings- och rådgivningsarbetet inom det bostadspolitiska centralorganet utföres under fortlöpande samråd med byggnadsstyrelsen eller det centrala organ som i framtiden kan komma att fungera som planmyndighet. Den sida av det allmännas bostadspolitiska verksamhet, som utgöres av den fortlöpande bostadsinspektionen samt tillämpningen i övrigt av hälsovårdsstadgans bestämmelser angående bostad, sorterar under medicinalstyrelsen. Såsom framhållits såväl i första delen av utredningens slutbetän-

399 kände som i det föregående i detta betänkande, kommer inte bara möjligheterna av en aktivare insats på bostadsområdet från hälsovårdsmyndigheternas sida att ökas, då bostadsbristen kunnat hävas utan också det planmässiga utnyttjandet av dessa möjligheter som ett led i den allmänna bostadsmarknadspolitiken att framstå som angeläget. Med hänsyn till den senare omständigheten kunde diskuteras lämpligheten av att förlägga uppgiften att utöva tillsynen över hälsovårdsstadgans tillämpning i vad gäller bostäder samt även bostadsinspektionens organisation och arbete till det bostadspolitiska centralorganet. Såväl principiella som praktiska skäl, de bostadshygieniska frågornas samband med socialhygienen i övrigt samt lämpligheten av att på mindre orter som icke kunna ge arbete åt heltidsanställd bostadsinspektör förena uppgiften som sådan med övriga praktiska hälsovårdsuppgifter, tala emellertid enligt utredningens mening mot en sådan anordning. Det är dock givetvis angeläget, att en nära samverkan upprättas mellan hälsovårdsmyndigheternas arbete att övervaka och genom ingripanden enligt hälsovårdsstadgan förbättra eller undanröja hygieniskt mindervärdiga bostäder och de positiva bostadsförsörjningsåtgärderna från statens och kommunernas sida. I kommunerna torde en sådan samverkan ge sig naturligt i och med att bostadsförsörjningsproblemen tagas upp till planmässig behandling. I fråga om de länsbostadsinspektörer, som utredningen i det föregående föreslagit, förutsätter utredningen (varom mera i fortsättningen), att reguljära former för samverkan mellan dessa och de rent bostadspolitiska organen skapas. Att inom den bostadspolitiska verksamheten den tekniska utredningsverksamheten, rådgivningen och kontrollen rörande planlösningar, konstruktioner och utförande är av utomordentlig betydelse, torde här icke behöva utvecklas närmare. I slutbetänkandets första del har diskuterats betydelsen för byggnadsskickets och bostadsstandardens utveckling på landsbygden under senaste decennium av det successiva utbyggandet av teknisk rådgivning och kontroll, som skett genom inrättandet av byggnadskontrollantbefattningar, byggnadskontor inom egnahemsstyrelsen och vid vissa egnahemsnämnder samt genom L. B. F.-organisationens tillkomst och utveckling i viss samverkan med egnahemsorganisationen. Inom de verksamhetsgrenar, som under krigsåren utvecklats under byggnadslånebyråns förvaltning, har anknytningen mellan låne- och bidragsverksamheten samt teknisk granskning, rådgivning och kontroll varit än starkare; denna anknytning har enligt utredningens mening varit ett av de mest fruktbärande momenten i krigsårens bostadspolitik och utan tvekan starkt bidragit till förbättrad kvalitet och rationalisering av lägenhetsplaner, konstruktioner och materialutnyttjande. I många sammanhang har gjort sig gällande ett behov av direkt på praktiska ändamål inriktad, med bostadsförsörjningsåtgärderna samordnad tek-

400 nisk forskning och utredningsverksamhet. Betydelsen av en sådan för bostadsbyggandets rationalisering och därmed för möjligheterna att förverkliga en allmän höjning av bostadsstandarden behöver inte särskilt understrykas. Under den löpande tekniska granskningen i samband med behandlingen av låneärenden, vilken givit en tidigare saknad överblick över den faktiskt tillämpade husbyggnadstekniken i hela landet och även på av mera kvalificerad teknisk sakkunskap oberörda områden, ha ofta särskilda utredningar framstått som påkallade. Möjligheterna att genomföra sådana utredningar som underlag för gransknings- och rådgivningsverksamheten ha dock varit begränsade i konkurrensen med de löpande arbetsuppgifterna inom ramen av knappa personal- och lokalresurser. Samma begränsning har gällt i fråga om möjligheterna att ägna det omfattande och allsidiga material, som lånehandlingarna erbjudit, en systematisk analys, genom vilken belysning kunnat ges åt hittills endast sporadiskt behandlade problem rörande byggnadskostnader och driftskostnader för bostadsfastigheter och anvisningar för byggnadsekonomisk rationalisering kunnat vinnas. Den värdefulla forsknings- och utredningsverksamhet på husbyggnadsområdet, som på inånga håll drives i såväl offentlig som enskild regi, har obestridligen varit splittrad, därmed också ofullständig och otillräckligt samordnad med de bostadspolitiska strävandena. Här berörda förhållanden föranledde tillsättandet av 1946 års utredning för byggnadsfrågor med uppgift att verkställa utredning av frågan om inrättandet av ett centralt organ för samordning av den tekniska och ekonomiska forskningsverksamheten på husbyggandets område med särskilt avseende på bostadsbyggandet ävensom i samband därmed stående spörsmål. Utredningen har nyligen avlämnat ett betänkande med förslag om inrättande av ett centralt utredningsorgan för husbyggnadsfrågor. Om detta förslag genomföres, vilket bostadssociala utredningen förutsätter, kommer frågan om tillgodoseendet av tekniska utredningsbehov inom ett bostadspolitiskt centralorgan i ett annat läge än hittills. Det föreslagna organet, benämnt statens byggnadsinstitut, skulle ha till uppgift att dels fungera som överblickande, samordnande och ledande organ i avseende å tekniskt-ekonomiska utrednings- och forskningsarbeten inom husbyggnadsområdet, vilka ha till syfte att — utan åsidosättande av anspråken på byggnaders ändamålsenlighet och trevnadsvärden — reducera byggnads- och boendekostnaderna, dels i egen regi utföra sådana arbeten. F r å n nu existerande organ, däribland byggnadslånebyrån, skulle det nya institutet övertaga allmängiltiga tekniskt-ekonomiska utredningar främst syftande till sådan kostnadsreduktion. Den ändamålsbestämda karaktären hos institutets uppgifter betonas av förslagsställarna. Detta innebär jämväl, att byggnadsinstitutet måste komma att intimt samarbeta med de administrativa organen för statens byggnadsverksamhet samt för bostadspolitiken, vilka få antagas i mycket stor omfattning komma att fungera som uppdrags-

401 givare åt institutet, medan resultaten av institutets verksamhet å andra sidan kommer att bli i viss mån vägledande för nämnda organ. 1946 års utredning för byggnadsfrågor rekommenderar även de administrativa organen på byggnadsområdet alt vid bedrivandet av sin verksamhet se som en viktig angelägenhet att befordra institutets intentioner, även om sådana åtgärdei \ viss mån få karaktären av försök. Tillkomsten av ett statens byggnadsinstitut för tekniskt-ekonomiska forsknings- och utredningsuppgifter syftande till att nedbringa byggnads- och boendekostnaderna skulle från det bostadspolitiska centralorganet avlasta vissa arbetsuppgifter, som vid hittillsvarande ordning framstått som påkallade i samband med en statlig låne- och bidragsverksamhet för bostadsändamål, vars eget syfte ju är att nedbringa boende-kostnaderna för en viss socialt godtagbar standard. Samtidigt skulle den möjliggöra, att sådana arbetsuppgifter bli tillgodosedda i långt högre grad än som enligt hittillsvarande erfarenhet visat sig möjligt inom ramen för en organisation, där löpande administrativa uppgifter i första rummet kräva uppmärksamhet. Utredningen vill i detta sammanhang särskilt understryka vikten av ett nära samarbete mellan det föreslagna tekniskt-ekonomiska utredningsinstitutet och det centrala organet för bostadspolitiken. Formuleringen av programmet för det tekniskt-ekonomiska utredningsarbetet måste väsentligen bestämmas av målen för det allmännas bostadspolitiska strävanden, och å andra sidan torde möjligheterna att snabbt och effektivt kunna pröva och realisera utredningsarbetets resultat betingas av det låne- och bidragsgivande organets medverkan. Ett fristående tekniskt-ekonomiskt utredningsinstitut kan dock ingalunda i mera väsentlig mån minska behovet av att ett bostadspolitiskt centralorgan är utrustat med teknisk expertis av det slag, som nu representeras av byggnadslånebyråns tekniska avdelning och arkitektavdelning samt egnahemsstyrelsens byggnadskontor. Såsom här framhållits ha hittills de arbetsuppgifter som skulle ankomma på ett utredningsinstitut varit genom omständigheternas tvång tillbakahållna. Huvuddelen av arbetet på här ifrågavarande avdelningar har ägnats den fortlöpande granskningen och rådgivningen i samband med låne- och bidragsverksamheten samt byggnadstillståndsgivningen. Dessa uppgifter kvarstå, i vad gäller låne- och bidragsverksamheten så länge staten överhuvud driver en aktiv bostadspolitik av den art som föreliggande program innebär, och beträffande byggnadstillståndsgivningen så länge den allmänna byggnadsregleringen består. En intensifierad teknisk-ekonomisk utredningsverksamhet i regi av ett särskilt institut kan i vissa hänseenden förändra även gransknings- och rådgivningsverksamheten, dock icke enbart i minskande riktning; den samverkan mellan utredningsinstitutet och det låne- och bidragsbeviljande organet, som förutsattes, kan innebära nya eller ökade uppgifter på vissa punkter jämväl för det bostadspolitiska organet. En annan fråga, till vilken utredningen återkommer i fortsättningen, ä r 2G—617520

402 den, i vad mån den tekniska granskningen av låne- och bidragssökande projekt och därtill knuten rådgivningsverksamhet bör utföras centralt respektive i vilken grad den kan läggas på lokala organ. Samma fråga kan ställas beträffande den fortlöpande kontrollen av byggnadsföretag, för vilka lån och bidrag ha beviljats; det gäller härvid dels kontroll av det tekniska utförandet under produktionsstadiet, dels periodiska besiktningar av byggnader, i vilka statsmedel investerats. Även om denna kontroll i största möjliga mån decentraliseras och ombesörjes av lokala organ, vilket redan i stor utsträckning är fallet, måste givetvis en byggnadstekniskt kompetent avdelning inom det bostadspolitiska centralorganet finnas, som kan fungera som central för kontrollverksamheten med uppgift att meddela anvisningar, utföra stickprovskontroller, mottaga och granska inkomna rapporter samt handlägga frågor rörande åtgärder, då sådana befinnas påkallade. Den verksamhet, som för närvarande bedrives av statens nämnd för samlingslokaler, är i flera hänseenden besläktad med låne- och bidragsverksamheten inom byggnadslånebyrån samt med den inom egnahemsstyrelsen förlagda bidragsverksamheten för gemensamma tvättstugor på landsbygden. Än mer markerad torde denna släktskap komma att framträda genom den växande utbredningen av kollektiva bostadskomplement av olika slag, smärre samlingslokaler, daghem och lekstugor, hobbylokaler, hemhjälpscentraler o. s. v., vid projekteringen av nya bostadsområden; utvecklingen i sådan riktning går för närvarande mycket snabbt. Med hänsyn till den organiska förbindelsen mellan sådana kollektiva anordningar och själva bostadsanläggningarna synes det utredningen klart, att låne- och bidragsverksamhet för anläggningen av de kollektiva bostadskomplement, varom här är fråga, och därmed sammanhängande upplysnings- och granskningsverksamhet bör förläggas till det bostadspolitiska centralorganet. I den mån bidrag till driften utgår till dylika anläggningar, såsom i fråga om daghem och lekskolor, torde samråd få äga rum med det organ, som har att öva tillsyn över dessa bidragsmedels användning. Samlingslokalnämndens verksamhet har emellertid såtillvida en speciell karaktär, som den i första rummet avser de ideella organisationernas lokalproblem. Enligt utredningens mening bör därför nämnden med den representation för folkrörelserna, som den innehåller, bestå såsom beslutande organ i sådana ärenden, som nu handläggas av nämnden. Däremot synes det ändamålsenligt, att den tekniska och ekonomiska granskningen av byggnadsprojekt, för vilka bidrag sökas hos nämnden, utföres inom det bostadspolitiska organet, då eljest, i synnerhet i händelse av en sannolik framtida expansion av samlingslokalnämndens verksamhet, risk för en icke rationell dubbelorganisation uppstår. Gemensamhetsanläggningar i övrigt av sådan karaktär, att de kunna sägas utgöra kollektiva komplement till vissa bostadsområden och avse att till-

403 godose behovet av lokaler för fritidssysselsättningar, barneftersyn och annat, varigenom arbetet i hemmen underlättas och gemensamhetslivet inom ett grannskapsområde berikas, ha enligt utredningens mening en så stor vikt som inslag i den moderna bostadsbebyggelsen, såväl vid utbyggandet av nya bostadsområden som vid sanering av äldre, att inom det bostadspolitiska centralorganet en särskild avdelning bör organiseras för att — i samarbete med statens byggnadsinstitut, socialstyrelsen och andra offentliga organ eller ideella organisationer, vars verksamhet och intressen kunna beröras — handha utrednings-, gransknings- och upplysningsverksamhet rörande sådana anläggningar. Till denna avdelning bör även föras den verksamhet rörande gemensamma tvättinrättningar, som för närvarande drives inom egnahemsstyrelsens byggnadskontor. Utredningen erinrar om att 1941 års befolkningsutredning i en särskild framställning föreslagit, att en allsidig utredning av här berörda frågor kommer till stånd. Enligt bostadssociala utredningens mening vore en sådan utredning av stort värde för att klarlägga de sociologiska och ekonomiska förutsättningarna för gemensamhetsanläggningar av här ifrågavarande art inom samhällen av varierande typ och för att ge en grund för den fortlöpande handläggningen i framtiden av därmed sammanhängande frågor inom det bostadspolitiska organet. Statistiken rörande byggnads- och bostadsförhållanden är för närvarande uppdelad i huvudsak på socialstyrelsen och byggnadslånebyrån. Egnahemsstyrelsen för en viss statistik, men denna har karaktären av administrativ statistik och omfattar sålunda endast olika grenar av styrelsens och underlydande organs verksamhet. Bristen på statistik rörande såväl landsbygdens bostadsförhållanden som den löpande bostadsproduktionen har av utredningen påtalats i slutbetänkandets första del. Även konjunkturinstitutet har framhållit önskvärdheten av byggnadsstatistik för landsbygden för att fylla en lucka i kännedomen om investeringsverksamhetens utveckling. Arbetsmarknadskommissionen för statistik över byggnadstillstånden, som till en viss grad — om än med någon osäkerhet rörande fullständigheten — för närvarande fyller denna lucka och som överhuvud ger en mera allsidig och differentierad bild av hela byggnadsmarknaden, sådan denna återspeglas i byggnadstillståndsverksamheten, än någon förutvarande fortlöpande statistik. Arbetsmarknadskommissionens statistik är ju dock bunden till den i princip tillfälliga allmänna byggnadsregleringen och lämnas därför här utanför följande betraktelser över ett bostadspolitiskt organs befattning med det statistiska arbetet rörande bostadsförhållanden och bostadsbyggande. Den mera ingående kännedomen om bostadsförhållandena i allmänhet, bostädernas storlek, utrustning och kvalitet, bostadshushållens sammansättning, förekomst av trångboddhet, hyresförhållanden o. s. v., måste baseras på allmänna räkningar och därtill knutna intensiv- och specialundersök-

404 ningar av den art, som representeras av den nu under bearbetning liggande 1945 års bostadsräkning. Sådana räkningar ge dessutom tillsammans med de allmänna folkräkningarna underlaget för prognoser rörande bostadsbehovets utveckling och ha därför grundläggande betydelse för all planmässig bostadspolitik. Det k a n tänkas praktiskt lämpligt, att i fortsättningen vissa av de syftemål, som hittillsvarande bostadsräkningar avsett att tjäna, i stället tillgodoses genom särskilda undersökningar, som icke knytas till en viss tidpunkt för en allmän räkning utan för vilka uppläggning och tid för utförande bestämmas av aktuella ändamål, t. ex. arbetet på ett kommunalt bostadsprogram för nybyggnad eller sanering. Till viss grad ha de förut nämnda undersökningarna rörande bostadsefterfrågan etc. som nu äro under utförande i samarbete mellan byggnadslånebyrån och ett stort antal stadskommuner denna karaktär. Det är dock i och för sig ett viktigt önskemål med hänsyn till jämförbarheten och bedömningen av representativiteten, att sådana undersökningar kunna anknytas till allmänna räkningar, vilka därtill under alla omständigheter erfordras för överblicken över bostadsmarknaden i dess helhet. De periodiska allmänna bostadsräkningarna ha från början, åren 1912— 1914, utförts i socialstyrelsens regi. Detta var såtillvida helt naturligt, som frågor rörande bostadsväsendet ursprungligen hörde till socialstyrelsens administrativa uppgifter. Då sådana uppgifter i vad gäller bostadsfrågorna sedermera kommit att i allt väsentligt skötas av annat organ, kan frågan ställas, huruvida icke även den för bostadspolitiken grundläggande statistiken borde överföras från socialstyrelsen till det bostadspolitiska organet. Det praktiska utnyttjandet för bostadspolitiska syften måste ju väsentligen komma att ske genom dettas försorg, i och för den allmänna planläggningen av bostadspolitiska åtgärder, upplysningsverksamhet, statistisk service gentemot kommunerna o. s. v. Det bör dock beaktas, att de allmänna bostadsräkningarna tjäna vissa syften vid sidan av de bostadspolitiska. Det gäller här främst dyrortsgrupperingsarbetet, i vilket hyresräkningen, som kan betecknas som en allmän bostadsräknings första led, ingår som ett väsentligt moment. Då dyrortsgrupperingsarbetet ombesörjes av socialstyrelsen, talar detta i och för sig för att även bostadsräkningen bevaras därinom. Avgörande betydelse kan dock detta argument knappast ha. Större betydelse k a n tillmätas följande synpunkt. En allmän bostadsräkning är ett så omfattande företag, att den icke kan rymmas inom ramen för en organisation för löpande statistiska arbetsuppgifter. Den kräver varje gång en tillfällig utbyggnad av organisationen av betydande omfattning och får därigenom en i viss mån fristående karaktär. Vid den nu pågående bostadsräkningen har detta förhållande markerats genom att räkningen ställts under ledning av en för ändamålet särskilt förordnad byråchef. Vid sådant förhållande kan det sägas vara ur vissa synpunkter likgiltigt, om bostads-

405 räkningarna ombesörjas av det ena eller det andra organet. En viss fördel vinnes dock, om åliggandet att utföra periodiska bostadsräkningar vilar p å ett större statistiskt specialorgan därigenom att detta lättare kan ställa kompetent arbetsledning, utrustning för maskinell bearbetning o. s. v. till förfogande. Socialstyrelsens tvenne byråer för socialstatistik bilda i själva verket tillsammans ett dylikt statistiskt specialorgan, relativt fristående från styrelsens övriga byråer med administrativa uppgifter. Den här berörda frågan kan givetvis icke ha någon aktualitet beträffande den nu pågående bostadsräkningen, vars organisation redan är given. Tidigast inom omkring fyra år torde frågan på nytt kräva ett ställningstagande. Då frågan om socialstatistikens allmänna organisation, såvitt utredningen förmodar, under denna tid kan komma under omprövning, bl. a. på grund av förslag från 1941 års befolkningsutredning, synes det utredningen för närvarande icke finnas skäl till något bestämt förslag i frågan om de allmänna bostadsräkningarnas anknytning till ett bostadspolitiskt centralorgan. Hur än bostadsräkningarna organiseras, är det självklart, att ett intimt samarbete måste etableras med bostadspolitikens organ såväl vid planläggning som vid utnyttjande av räkningarnas resultat. Bortsett från den nyss nämnda statistik rörande byggnadstillstånden, som utarbetas inom arbetsmarknadskommissionen, ombesörjes nu fortlöpande byggnadsstatistik av såväl socialstyrelsen som byggnadslånebyrån. Socialstyrelsens byggnadsstatistik baseras på uppgifter från byggnadsnämnderna rörande meddelade byggnadslov samt fullbordade byggnadsföretag (för ett mindre antal orter föres dessutom statistik över pågående bostadsbyggnadsföretag samt över byggnadsverksamhet för andra ändamål än bostäder). Statistiken omfattar såsom årlig alla orter med byggnadsnämnd; kvartalsuppgifter bearbetas och publiceras för ett antal större och medelstora städer. Byggnadslånebyråns fortlöpande byggnadsstatistik och dess användning för praktiska ändamål har i det föregående omnämnts. Den bygger på månatliga uppgifter från förmedlingsorganen rörande igångsatta, pågående och färdigställda bostadsbyggnadsföretag och omfattar bortåt 200 orter med 90 å 95 procent av bostadsbyggnadsverksamheten i samtliga tätorter och är såtillvida något, ehuru ganska obetydligt mindre omfattande än socialstyrelsens årsstatistik men mera omfattande än dess kvartalsstatistik. Som fortlöpande konjunktur- och säsongstatistik är byggnadslånebyråns bostadsbyggnadsstatistik överlägsen socialstyrelsens, vilken, såsom ofta påpekats, ur denna synpunkt mera är en statistik över byggnadsnämndernas verksamhet än över byggnadsverksamheten, och därmed också som vägledning för fortlöpande konkreta åtgärder, syftande att påverka bostadsbyggandet, såsom för närvarande för byggnadsregleringen eller i framtiden för säsongutjämningsåtgärder. Däremot ger socialstyrelsens byggnadsstatistik vissa strukturella data, såsom fördelning på lägenhetskategorier, vissa utrustningsdetaljer, företagens art o. s. v., vilka saknas i byggnadslånebyråns statistik

406 och genom vilka en framskrivning av bostadsbeståndet mellan bostadsräkningstillfällena blir i viss grad möjlig. Det är enligt utredningens mening ett i och för sig otillfredsställande förhållande, att två olika statliga organ insamla statistiskt material av samma eller likartad karaktär, även om materialets innehåll och syftet med dess införskaffande äro på vissa punkter skiljaktiga. En sammanläggning av socialstyrelsens och byggnadslånebyråns löpande byggnadsstatistik ter sig ur alla synpunkter väl motiverad. De praktiska problem som därvid ställa sig torde lämpligen kunna hänskjutas till gemensam behandling av socialstyrelsen och byggnadslånebyrån, varvid även denna statistiks omfattning och behandling ur de synpunkter som hävdats av konjunkturinstitutet böra ägnas uppmärksamhet. I fråga om förläggningen av en enhetlig löpande statistik över bostadsbyggandet synes det utredningen uppenbart, att denna med hänsyn till sin direkta betydelse som instrument för vissa sidor av bostadspolitiken bör utföras inom det bostadspolitiska organet. De officiella beräkningarna rörande byggnadskostnadernas förändringar utarbetas för närvarande inom socialstyrelsen, varvid dock i fråga om byggnadskostnadsindex för flerfamiljshus tekniskt biträde lämnas av byggnadslånebyrån. Då nuvarande index ansetts ur många synpunkter otillräcklig för att ge underlag för en bedömning av byggnadskostnadernas variationer, i synnerhet som dessa enligt allmänna erfarenheter icke ske likformigt i olika delar av landet, ha inom byggnadslånebyrån gjorts förberedelser för utarbetandet av en ny byggnadskostnadsindex med väsentligt bredare bas än den nuvarande, i vilken jämväl interlokala förskjutningar och förskjutningar betingade av olika hustyp o. s. v. i byggnadskostnadsstrukturen inom landet skulle kunna registreras. Enligt utredningens mening är det av stor vikt, att ett dylikt förbättrat underlag för bedömningen av byggnadskostnadsutvecklingen kommer till stånd; med hänsyn till det direkta sambandet mellan ett dylikt utvecklat indexarbete och kostnadsgranskningen vid behandlingen av låne- och bidragsärende synes det även utredningen klart, att arbetet med byggnadskostnadsindex bör förläggas till det bostadspolitiska organet. Det bör anmärkas, att de här ifrågasatta överföringarna av vissa statistikgrenar inbegripa arbeten, som i och för sig icke ha någon mera avsevärd omfattning, jämfört med exempelvis det statistiska arbete, som för närvarande utföres inom byggnadslånebyrån. I fråga om den kamerala förvaltningen är, såsom framgår av föregående redogörelse, för närvarande förhållandet det, att egnahemsstyrelsen har egen sådan förvaltning, medan de av byggnadslånebyrån beviljade lånen och bidragen utbetalas genom statskontoret. Denna ordning härstammar, i vad gäller byggnadslånebyrån, från den tid, då den i byråns regi bedrivna länerörelsen hade en mycket ringa omfattning och framstår mot bakgrunden av

407 den organisations- och verksamhetsomfattning, som kommit att gälla för byrån under senare år, som obefogad och uppenbart opraktisk. I sina förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1945/46 tog statskontoret upp frågan, om icke kontorets befattning med utbetalning av lån, som beviljades av byggnadslånebyrån, borde överflyttas från statskontoret till byggnadslånebyrån, vars verksamhet nått en storleksordning, vilken syntes motivera, att byrån utrustades med egen kameralförvaltning och dragningsrätt å statsverkets checkräkning. I ett remissutlåtande över statskontorets framställning förklarade sig byggnadslånebyrån anse statskontorets förslag i och för sig motiverat. Byrån framhöll dock, att frågan om införande av en egen kameralförvaltning inom byrån icke borde utbrytas ur sitt sammanhang med den större frågan om hela bostadsadministrationens ordnande, varjämte i den aktuella situationen byråns lokalsvårigheter lade hinder i vägen för den ifrågasatta åtgärden. Beträffande en som alternativ ifrågasatt, genom befattningen med byggnadslånebyråns växande låneverksamhet behövlig personalförstärkning på statskontorets fondbyrå fann byggnadslånebyrån ett vägande skäl för en sådan förstärkning bland annat ligga däri, att vid en framtida omorganisation av bostadsadministrationen den kameralt utbildade personal inom statskontoret, som dittills varit sysselsatt med den av byrån bedrivna låneverksamheten, borde kunna överflyttas till och användas inom den nya organisationen. De praktiska skäl som i här refererade framställningar givits för egen kameralförvaltning inom byggnadslånebyrån h a därefter ytterligare stärkts genom en fortsatt kraftig tillväxt av låneverksamheten. Om vidare, såsom utredningen förutsätter, byggnadslånebyråns hela och en del av egnahemsstyrelsens låne- och bidragsverksamhet sammanföras i ett bostadspolitiskt centralorgan, synas skälen för att detta får egen kameralförvaltning uppenbara. I organisatoriskt hänseende föreligger en nära förbindelse mellan de kamerala frågorna och de arbetsuppgifter, som nu ombesörjas av byggnadslånebyråns ombudsmannaexpedition. I detta sammanhang vill utredningen påpeka, att frågan om omfattningen av det kamerala arbetet inom elt bostadspolitiskt centralorgan i väsentlig grad kan bli beroende av åtgärder av allmänt kreditorganisatorisk art, som den nu arbetande bankkommittén må komma att föreslå. Inom bankkommittén har tillsatts en särskild subkommitté, bankkommitténs bostadskreditutredning, för behandling av frågor rörande den statliga och halvstatliga bostadskreditgivningens förenhetligande. Bepresentanter för bostadssociala utredningen ha haft tillfälle att samråda med bostadskreditutredningen, varvid alternativa möjligheter beträffande bostadskreditgivningens organisation i dess helhet diskuterats. Såvitt utredningen förstår, skulle ett val av den ena eller den andra av dessa alternativ icke i mera avsevärd grad kunna beröra uppgifterna för och organisationen av ett bostadspolitiskt centralorgan i flertalet av dess delar, men i fråga om de ka-

408 merala uppgifterna torde däremot den framtida ordningen för bostadskreditväsendet i dess helhet i avgörande grad påverka arbetets omfattning och art. Frågan om bostadspolitikens centrala organisation måste såtillvida hållas öppen till dess statsmakterna tagit ställning till frågan om det allmänt kreditorganisatoriska problemet till den del detta gäller finansieringen av bostadsbyggande.

I slutbetänkandets första del har bostadssociala utredningen föreslagit vissa lagstiftningsåtgärder iill främjande av en planmässig bostadsförsörjning och däribland en föreskrift av innebörd, att större stadskommuner, förslagsvis de med mer än 10 000 invånare samt sådana mindre vilka med hänsyn till sin snabba utveckling ur bostadsförsörjningssynpunkt prövas böra tillhöra denna grupp, skola vara skyldiga att uppgöra och inom viss tid till centralt organ ingiva plan för åtgärder med avseende på bostadsförsörjningen. Bostadsförsörjningsåtgärderna på en ort böra lämpligen inordnas i en allmän plan avseende ett längre tidsavsnitt, fem eller tio år, som mera summariskt anger förutsättningar på längre sikt och allmänna riktlinjer för ett systematiskt arbete på bostadsförhållandenas förbättring. Inom denna ram, som givetvis kan komma att visa sig i behov av modifikationer vid förskjutningar i förutsättningarna, böra konkreta årsprogram infogas. Som grund för planen krävas utredningar rörande befolkningsutveckling och hushållsbildning, förekomsten av undermåliga lägenheter och saneringsmogna områden; förekomsten av trångboddhet och boendeförhållanden i allmänhet för olika befolkningskategorier kunna belysas genom utnyttjande av bostadsräkningsmaterialel, bostadsefterfrågans betingelser genom särskilda undersökningar eller genom material från kommunal bostadsförmedlingsverksamhet o. s. v. Vad särskilt gäller saneringsverksamhet har utredningen i kap. 14 diskuterat innehållet i översiktsplaner för dess bedrivande. Den allmänna bostadsförsörjningsplanen bör rymma alla sådana åtgärder, som falla under kommunens och kommunala organs befogenheter, såsom förmedling av statliga lån och bidrag, av kommunen beslutad eller förberedd kompletterande ekonomisk stödverksamhet, stadsplanearbele, åtgärder för tomtanskaffning, organisatoriska åtgärder i fråga om bostadsinspektion och bostadsförmedling, åtgärder avseende bildande och drivande av allmännyttiga bostadsföretag, byggnadsprogram för dessa, småstuguverksamhet, åtgärder för teknisk kontroll samt granskning av byggnadskostnader och hyror o. s. v. I tillsynen av en sådan kommunal planläggningsverksamhet torde komma att ligga en av centralorganets viktigaste funktioner. För ändamålet böra givetvis i samråd med kommunerna utarbetas anvisningar och modellplaner. Utredningen har i det föregående givit uttryck för uppfattningen, att den verksamhet som under de senaste åren drivits inom byggnadslånebyråns utredningsavdelning, vilken i stor utsträckning haft karak-

409 tär av service gentemot kommunerna, haft stor betydelse för att utbreda insikten om möjligheter och behovet av en planmässig behandling av de lokala bostadsförsörjningsproblemen. Den här diskuterade planeringsverksamheten skulle innebära ett fullföljande och utbyggande i reguljära former av denna verksamhet till systematiskt arbete på konkreta handlingsprogram, utfört under samverkan mellan ett centralt service- och tillsynsorgan och vederbörande kommunala organ. Såsom anfördes redan i första delen av utredningens slutbetänkande och såsom närmare utvecklas i följande kapitel har utredningen ansett skäl finnas att föreslå inrättande av länsorgan för bostadspolitiken som ersättning för egnahemsnämnderna, vilka enligt jordbrukskommitténs förslag torde komma att överföras till de lokala organen för jordbrukets yttre och inre rationalisering. Genom dessa länsorgan skulle planering, granskning och handläggning överhuvud av ärenden rörande det statsunderstödda bostadsbyggandet och bostadsförbättringen på landsbygden och mindre stadssamhällen kunna decentraliseras, vilket framstår icke blott som önskvärt med hänsyn till kontaktmöjligheterna mellan de mindre kommunerna och det låne- och bidragsbeviljande statliga organet utan även som praktiskt påkallat som följd av sammanförandet av byggnadslånebyråns respektive egnahemsorganisationens låne- och bidragsverksamhet för bostadsändamål. Uppgiftsfördelningen mellan det centrala organet och länsorganen behandlas närmare i följande kapitel. Till det centrala organets huvudsakliga uppgifter kominer vid en dylik decentralisering av vissa delar av den statliga låneoch bidragsverksamheten att höra att genom råd och anvisningar ge vägledning för samt öva tillsyn av länsorganens arbete. Vad slutligen angår den befattning med ärenden rörande byggnadstillstånd, som för närvarande förekommer för byggnadslånebyrån i stor utsträckning och egnahemsstyrelsen i viss begränsad omfattning, torde denna få överföras till centralorganet, i den mån byggnadstillståndslagstiftningen vid tiden för genomförandet av här åsyftad omorganisation äger bestånd. Vid övervägande av frågan om den centrala organisationen för bostadspolitiken i framtiden har utredningen utgått ifrån att inom statsförvaltningen ett permanent behov av ett centralt organ för handhavande av bostadsfrågor kommer att föreligga. Visserligen har byggnadslånebyråns utveckling hittills såtillvida varit bestämd av krisförhållanden som dess inrättande ursprungligen utgjorde ett led i en krisåtgärd och dess expansion under senare år hade sammanhang med produktionssammanbrottet under de första krigsåren och den därav föranledda krisen på bostadsmarknaden. I och med att statsmakterna i princip tagit positiv ställning till en bostadspolitisk målsättning, som syftar till en allmän höjning av bostadsstandarden, och till ett program för offentlig finansiering av bostadsbyggandet samt statliga subventioner som medel att realisera denna målsättning ha dock de bostadspolitiska åtgärdernas karaktär av tillfälliga krisåtgärder

410 upphävts och deras ställning som led i samhällets ekonomiska och sociala politik på lång sikt fastslagits. Den omständigheten att nu föreliggande konkreta program är ställt på en period av 10 a 15 år ändrar i princip ingenting häri. Icke heller betyder det sannolika förhållandet, att behovet av bostadsbeståndets utbyggnad i framtiden kommer att minska till följd av stagnation i de hushållsbildande åldersgrupperna, att de bostadspolitiska uppgifterna skulle vara begränsade till en period, omfattande endast de närmaste decennierna. De sociala målsättningarna förskjutas, såsom icke minst exemplifieras inom bostadspolitikens område under senast förflutna årtionden. Förändrade förutsättningar för hushållsbeståndets tillväxt och för samhällsbildningen överhuvud kunna medföra förskjutningar i bostadspolitikens konkreta innehåll; en sådan förskjutning från nybyggnadsuppgifter till stadsplanemässiga saneringsuppgifter är ju ett grundläggande drag i det bostadspolitiska program, som utredningen framlagt. Därunder kan givetvis även de bostadspolitiska uppgifternas totala omfattning förändras från tid till annan, vilket ger anledning att beakta behovet av rörlighet och anpassningsförmåga hos organisationen. Detta gäller naturligtvis all offentlig verksamhet i högre eller lägre grad, t. ex. arbetsmarknadsregleringarna, jordbrukspolitiken o. s. v., och är ej ett särskilt kännetecken för bostadspolitiken, när väl arbetet alt sörja för bostadsförhållandenas förbättring accepterats som en statens och kommunernas uppgift. Det synes utredningen uppenbart, att uppgiften att vara permanent centralt organ för bostadspolitiken icke kan uppdragas åt annan myndighet, t. ex. socialstyrelsen eller byggnadsstyrelsen. Den verksamhet, som ett bostadspolitiskt centralorgan skulle ha att bestrida, innebär — såsom erfarenheterna av byggnadslånebyråns verksamhet klart ådagalägga — en så speciell och komplicerad kombination av social, ekonomisk och teknisk bedömning, av arbetsuppgifter av utredande, planerande och granskande art, att det förefaller helt uteslutet, att denna i sig själv komplexa verksamhet skulle med fördel kunna organisatoriskt inordnas under verk med andra huvudsakliga verksamhetsuppgifter. Utredningen finner det sålunda självklart, att det centrala bostadspolitiska organet organiseras som ett fristående verk och att detta väsentligen bygges på det organ, som genom de senare årens utveckling kommit att handha den huvudsakliga delen av den statliga låneoch bidragsverksamheten för bostadsändamål, nämligen statens byggnadslånebyrå. Då detta namn enligt sedvanlig terminologi på området icke svarar till arbetsuppgifter och ställning för ett permanent bostadspolitiskt verk, vill utredningen föreslå, att det centrala bostadspolitiska organet kallas bostadsstyrelsen. De allmänna synpunkter, som utredningen anlagt på frågan om det centrala bostadspolitiska organet i det föregående, innebära sammanfattningsvis följande:

411 1. Inom bostadsstyrelsen bör inordnas all den verksamhet som byggnadslånebyrån för närvarande bedriver med de förändringar som betingas av statsmakternas beslut rörande ändrade former för lån och bidrag eller bostadspolitiska åtgärder i övrigt. Till bostadsstyrelsen föres vidare den låneoch bidragsverksamhet för bostadsändamål, som för närvarande handhas av egnahemsstyrelsen. Då enligt utredningens tidigare avgivna förslag de nuvarande bostadsegnahemslånen och arbetarsmåbrukslånen skola uppgå i de enhetliga formerna för lån och subventioner till ny- och ombyggnad av bostadsegnahem respektive jordbruksegnahem (vilka senare skola förvaltas av organet för jordbrukets yttre rationalisering), blir det här i första rummet frågan om den del av bostadsförbättringsverksamheten, som icke har förbindelse med jordbruk. Huruvida bostadsförbättringsverksamheten på jordbruksfastighet samt låne- och bidragsverksamheten för lantarbetarbostäder även skola föras till bostadsstyrelsen, vill utredningen lämna öppet i avvaktan på statsmakternas beslut rörande organisationen för jordbrukets rationalisering. 2. Bostadsstyrelsen bör utrustas med stadsplaneteknisk sakkunskap för att tillgodose ett redan kännbart och i framtiden med säkerhet växande behov av sakkunnig granskning och rådgivning i främsta rummet i sammanhang med större bostadsbyggnadsprojekt under kommunal ledning samt med saneringsföretag. Den service gentemot kommunerna vid den lokala planläggningen av bostadsförsörjningen, som utredningen betraktar som en av de viktigaste uppgifterna för ett bostadspolitiskt centralorgan, skulle därmed kunna bli mera allsidig och effektiv. Härvid förutsattes, att samarbete sker med byggnadsstyrelsen eller det organ, som i framtiden kan komma att handlägga frågor rörande den allmänna samhällsplaneringen. 3. Ett samarbete förutsattes jämväl med medicinalstyrelsen i frågor rörande tillämpningen av hälsovårdsstadgans bostadsparagrafer samt bostadsinspektionens organisation och verksamhet. 4. Särskild vikt torde kunna läggas vid samverkan mellan bostadsstyrelsen och det organ för tekniskt-ekonomiska utredningar i husbyggnadsfrågor, statens byggnadsinstitut, vars inrättande föreslagits av en särskild kommitté. Tillkomsten av ett sådant institut skulle innebära, att sådana generella tekniskt-ekonomiska utredningsarbeten, som hittills i viss men begränsad omfattning verkställts inom byggnadslånebyrån och egnahemsstyrelsen, icke skulle upptagas inom bostadsstyrelsen, som i stället måste tänkas i stor omfattning fungera som uppdragsgivare åt byggnadsinstitutet. Den löpande tekniska granskningen och därmed förbunden rådgivnings- och upplysningsverksamhet liksom också den centrala kontrollen av byggnadsföretag och bostadsfastigheter, för vilka lån och bidrag beviljats, skulle dock fortfarande utgöra en av de viktigaste sidorna av det bostadspolitiska centralorganets verksamhet. 5. Inom bostadsstyrelsen bör organiseras en särskild avdelning för frågor

412 rörande gemensamhetsanläggningar, till vilken även överföres den verksamhet för gemensamma tvättinrättningar, som nu bedrives av egnahemsstyrelsen. 6. I fråga om det statistiska arbetet förutsätter utredningen, att det omfattande utredningsarbete, som nu utföres av byggnadslånebyråns utredningsavdelning, delvis i samarbete med kommunerna, kommer att fortsätta, då behovet därav näppeligen kommer att minska. Utan att nu ingå på frågan om bostadsräkningarnas framtida organisation föreslår utredningen vidare, att socialstyrelsens och byggnadslånebyråns löpande byggnadsstatistik samordnas och förlägges till bostadsstyrelsen, till vilken jämväl arbetet med byggnadskostnadsindex föres. 7. Utredningen förutsätter att, i enlighet med av statskontoret tidigare framfört och av byggnadslånebyrån i princip tillstyrkta förslag, bostadsstyrelsen utrustas med egen kameralförvaltning och dragningsrätt å statsverkets checkräkning. Omfattningen av det kamerala arbetet blir dock beroende av de allmänt kreditorganisatoriska åtgärder rörande fastighetskreditväsendet i dess helhet, som kunna komma att föreslås av bankkommittén. 8. Genom decentralisering av planerings- och granskningsarbetet i vissa hänseenden kommer bostadsstyrelsen att ha ställningen som central instans för den självständiga verksamhet, som utövas av lokala organ. Härunder faller dels uppgiften att vara tillsynsorgan beträffande de planer för bostadsförsörjningen, som enligt utredningens tidigare förslag skulle upprättas och ingivas till centralt organ av vissa större kommuner, dels uppgiften att utöva den centrala ledningen av de statliga länsorgan för bostadspolitiken, vilkas behövlighet framhölls i första delen av utredningens slutbetänkande och vilkas verksamhetsuppgifter närmare behandlas i nästföljande kapitel. Vid övervägande av frågan om bostadsstyrelsens organisation har utredningen i konsekvens av vad som i det föregående anförts rörande arbetsuppgifterna funnit, att denna till väsentlig del bör bygga på byggnadslånebyråns nuvarande organisation. Härvid avses icke den byråorganisation med fördelning på tre avdelningar, sociala avdelningen, tertiärlåneavdelningen och kansliavdelningen, vilken närmast avspeglar den successiva tillkomsten avolika »verksamhetsgrenar» inom byrån; då dessa genom förenhetligandet av låne- och bidragsformerna sammansmältas, saknas anledning att bibehålla den därav betingade byråindelningen. Såsom framgår av redogörelsen i föregående kapitel för byggnadslånebyråns nuvarande organisation har från och med år 1942, då grunden för byråns utvidgade verksamhet lades, en av praktiska behov betingad inre differentiering av organisationen genomförts, som tagit sig uttryck däri, att särskilt de formellt under kansliavdelningen och i viss grad de under tertiärlåneavdelningen hörande arbetsuppgifterna fördelats på relativt fristående underavdelningar. Enligt utredningens mening bör den sålunda utbildade och nu faktiskt bestående inre uppbyggna-

413 den av byggnadslånebyrån, dock med betydande modifikationer, kunna tjäna som grund för bostadsstyrelsens byråorganisation. De nödvändiga modifikationerna betingas främst dels av överföringen av vissa av den nuvarande egnahemsorganisationens arbetsuppgifter till de bostadspolitiska organen, dels det därmed sammanhängande uppbyggandet av en länsorganisation för bostadspolitiken, vartill utredningen återkommer i nästföljande kapitel. Även de förändringar med avseende på den kamerala förvaltningen, som utredningen föreslagit, komma givetvis att innebära betydande förändringar i förhållande till den nu för byggnadslånebyrån gällande ordningen. Ett ofrånkomligt samband råder såväl innehållsmässigt som med avseende på tidpunkten för genomförandet av en omorganisation mellan å ena sidan uppdelningen av egnahemsorganisationens verksamhetsuppgifter p å de av jordbruksutredningen föreslagna lokala och centrala organen för jordbrukets rationalisering och de bostadspolitiska organen, å andra sidan utformningen av den bostadspolitiska organisationen. Innehållsmässigt är det väsentligen en fråga om, huruvida statliga lån och bidrag till bostäder på jordbruksfastigheter skola handläggas av de jordbrukspolitiska eller de bostadspolitiska organen. Innan statsmakterna tagit ställning till denna fråga, måste omfattningen av de bostadspolitiska organens verksamhetsuppgifter vara i viss grad obestämd. Denna obestämdhet torde ha störst betydelse för de i nästföljande kapitel behandlade länsorganen men måste givetvis även göra sig gällande beträffande det centrala organets personalbehov, utrustning med viss expertis o. s. v. Ännu ett moment av obestämdhet med avseende på omfattningen av de bostadspolitiska organens verksamhetsuppgifter föreligger i fråga om de kamerala uppgifterna. Såsom förut berörts kunna väntade förslag från bankkommittén rörande fastighetskreditorganisationen i dess helhet komma att väsentligt påverka de bostadspolitiska organens arbetsvolym i vad gäller den kamerala förvaltningen och ombudsmannaärenden. I fråga om tidpunkten för genomförandet av en omorganisation är det givet som konsekvens av nyssberörda samband mellan de jordbrukspolitiska och bostadspolitiska organisationsfrågorna, att överförandet av vissa av egnahemsorganisationens arbetsuppgifter till de bostadspolitiska organen bör ske samtidigt med att den föreslagna nya centrala organisationen för jordbrukets rationalisering genomföres. I denna fråga torde principbeslut komma att fattas av 1947 års riksdag, varefter ett detaljutformat organisationsförslag torde komma att föreläggas 1948 års riksdag. Egnahemsstyrelsens ombildning för nya jordbrukspolitiska uppgifter k a n sålunda icke definitivt verkställas före den 1 juli 1948. Omorganisationen av byggnadslånebyrån och överförandet av vissa delar av egnahemsstyrelsens verksamhetsuppgifter till det bostadspolitiska centralorganet bör efter vad här anförts verkställas vid samma tidpunkt.

414 Det m å i detta sammanhang påpekas, att det av 1946 års utredning för byggnadsfrågor föreslagna statens byggnadsinstitut, som bl. a. skulle övertaga vissa mindre delar av den verksamhet som nu utövas av byggnadslånebyrån och vars arbete skulle bedrivas i nära förbindelse med det bostadspolitiska centralorganets, av nämnda utredning föreslagits träda i funktion samma datum, alltså den 1 juli 1948. Enligt vad utredningen erfarit torde bankkommittén komma att framlägga förslag rörande fastighetskreditväsendets organisation inom loppet av innevarande år, i vilket fall hänsyn till detta, i den mån det berör den statliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål, skulle kunna tagas vid den definitiva utformningen av den bostadspolitiska organisationen, om denna träder i verksamhet den 1 juli 1948. Med hänsyn till de ännu oavgjorda frågorna rörande arbetsfördelningen mellan de jordbrukspolitiska och de bostadspolitiska organen, rörande tillkomsten av och ställningen för ett statens byggnadsinstitut samt rörande fastighetskreditväsendets allmänna organisation, vilka frågor alla inverka på det bostadspolitiska centralorganets arbetsuppgifter, såväl kvantitativt som kvalitativt, har det synts utredningen icke finnas tillräcklig grund för att söka nu utforma ett i detalj genomfört förslag till organisation för bostadsstyrelsen. När de nämnda oavgjorda frågorna blivit föremål för principbeslut av statsmakterna eller i övrigt bragts närmare sin lösning, torde lämpligen uppdrag att utarbeta sådant detaljerat organisationsförslag böra givas antingen åt byggnadslånebyrån i samråd med egnahemsstyrelsen eller åt särskilda sakkunniga i samråd med byggnadslånebyrån och egnahemsstyrelsen. I detta sammanhang bör även bostadsstyrelsens lokalfråga ägnas synnerlig uppmärksamhet. Utredningen begränsar sig därför här till vissa synpunkter på bostadsstyrelsens förhållande till Kungl. Maj:t, dess ledning, byråorganisation och allmänna ställning. Den uppdelning av bostadsärenden på social- respektive jordbruksdepartementen som hittills gällt i fråga om de under egnahemsstyrelsens förvaltning liggande verksamhetsgrenarna kommer genom en omorganisation efter här skisserade linjer att icke längre förekomma, utom beträffande verksamhet, som avser bostäder på jordbruksfastigheter, försåvitt denna enligt ett av de ovan diskuterade alternativen föres under organen för jordbrukets rationalisering. Vad gäller bostadsstyrelsens ställning i förhållande till Kungl. Maj:t i övrigt torde frågan främst gälla i vilken utsträckning bosladsstyrelsen skall äga befogenhet att självständigt fatta de beslut rörande lån och bidrag, respektive i vilka fall beslut av styrelsen skola kunna överklagas hos Kungl. Maj:t. Med stöd av hittillsvarande erfarenheter synes det utredningen ändamålsenligt, att alla ärenden rörande beviljande av lån för bostadsbyggnadsändamål avgöras i sista hand av bostadsstyrelsen. Enahanda ordning torde böra gälla i fråga om sådana bidrag (byggnadsbidrag och förbättrings-

415 bidrag), som kunna i eller utan kombination med lån utgå till enskilda för ny- och ombyggnad eller förbättringsarbete. Det är här fråga om ett mycket stort antal ärenden, vid vars avgörande i de flesta fallen ett moment av prövning av kreditvärdigheten ingått; rätt till överklagande hos Kungl. Maj:t i dylika fall kunde befaras medföra stark arbetsbelastning inom Kungl. Maj:ts kansli. När det gäller frågor av den karaktär, att de kunna sägas angå förhållandet mellan bostadsstyrelsen och kommunerna, bör däremot enligt utredningens mening rätt att överklaga bostadsstyrelsens beslut föreligga; som exempel på sådana kunna nämnas frågor rörande den allmänna hyresbestämningen, tomtpriser och frågor sammanhängande med kommunernas ansvarsåtaganden beträffande statliga lån. Ärenden rörande sådana bidrag som ha karaktär av statsbidrag till kommunerna att av dessa förvaltas för bostadssociala ändamål (pensionärshemsbidrag, de årliga beloppen för familjebostadsbidrag samt de av utredningen föreslagna bidragen för odifferentierad hyresreduktion) böra enligt utredningens uppfattning avgöras av Kungl. Maj:t, liksom också frågor, som angå en kommuns allmänna ställning i låne- och bidragshänseende, för den händelse olikheter härutinnan föreligga mellan olika kommuner (såsom i fråga om tillläggslån enligt 1946 års tertiärlånekungörelse). Bostadsstyrelsen bör stå under chefsskap av en generaldirektör, förordnad på vissa år av Kungl. Maj:t. Ärenden av principiell räckvidd eller i övrigt av större vikt böra avgöras av styrelsen. Vad gäller styrelsens sammansättning torde frågan främst vara, om styrelsen bör utgöras av verkets byråchefer, såsom vanligen är fallet i centrala verk, eller av ledamöter, som av Kungl. Maj:t särskilt utsetts för uppdraget. Den senare organisationstypen gäller i princip för närvarande för såväl egnahemsstyrelsen som byggnadslånebyrån. Enligt utredningens mening är denna princip att föredraga, då den öppnar möjlighet att till verkets styrelse knyta personer med för bostadspolitikens bedrivande värdefulla erfarenheter från andra grenar av samhällsverksamheten. Särskilt bör understrykas betydelsen av att inom styrelsen beredes rum för representanter, som äro väl förtrogna med landsbygdens förhållanden samt med kommunal verksamhet. Detta bör emellertid icke utesluta, att befattningshavare i chefsställning inom verket jämväl kunna efter särskilt förordnande av Kungl. Maj:t vara ledamöter av styrelsen. Denna blandade organisationstyp har i flera fall kommit till användning på senare tid och synes utredningen innebära bestämda fördelar, då den å ena sidan skapar en närmare förbindelse mellan styrelsen och den arbetande verksorganisationen, å andra sidan öppnar kontakter utåt. Utan att närmare ingå på frågan om styrelsens lämpliga sammansättning —• vilken på vissa punkter är avhängig av de ovan nämnda ännu obestämda frågorna rörande bostadsstyrelsens verksamhetsuppgifter — vill utredningen förorda en organisation av styrelsen av här senast berörd art. I frågan om bostadsstyrelsens byråorganisation har utredningen med ut-

416 gångspunkt från byggnadslånebyråns nuvarande organisation och med beaktande av de förändringar i verksamhetens omfattning och inriktning, som betingas av dels omorganisationen, dels de redan realiserade eller föreslagna omläggningarna i låne- och bidragsformerna, kommit till den uppfattningen, att antalet byråer icke lämpligen kan vara mindre än sex, nämligen en kanslibyrå för allmänna administrativa angelägenheter, personalfrågor och andra ärenden av den art, som nu inom byggnadslånebyrån handläggas på den egentliga kansliavdelningen; en utrednings- och planeringsbyrå för fortlöpande statistiska undersökningar, utredningar rörande bostadsbehovets och bostadsmarknadens utveckling o. s. v. samt för att ombesörja den utbyggda, allsidiga service gentemot kommunerna i och för den lokala planeringen av bostadsförsörjningen, varom i det föregående vissa synpunkter anförts; en teknisk byrå för fortlöpande granskning av planlösningar, konstruktioner o. s. v., teknisk rådgivnings- och upplysningsverksamhet i samband därmed samt tillsyn av den byggnadstekniska kontrollen av företag för vilka lån och bidrag beviljats; inom denna byrå bör finnas en relativt fristående avdelning för handläggning av tekniska frågor rörande gemensamma tvättinrättningar och andra kollektiva anläggningar; en värderingsbyrå för ekonomisk granskning, innefattande byggnadskostnader, driftskostnader, hyror, tomtpriser o. s. v., rörande flerfamiljshus; inom denna byrå bör även inordnas de särskilda sektionerna för markfrågor och revisionsärenden som för närvarande ingå i byggnadslånebyråns tertiärlåneavdelning; en egnahems- och bidragsbyrå för lån och bidrag till en- och tvåfamiljshus, innefattande jämväl förbättringsbidrag, samt frågor rörande bidrag till pensionärshem samt löpande bidrag för hyresreduktioner; då huvudparten av denna verksamhet enligt vad utredningen i följande kapitel utvecklar bör decentraliseras till länsorgan och kommunala organ, skulle denna byrås uppgifter väsentligen bestå i att vara centralt tillsynsorgan för nämnda lokalorgan samt i alt pröva deras framställningar om tilldelning av statsmedel; samt en kameral eller lånebyrå för den juridiska granskningen av låneansökningar, uppgifter sammanhängande med pantvården, kamerala angelägenheter i allmänhet samt revisionen av lokalorganens medelsförvaltning. Beträffande chefsskapet för de olika byråerna vill utredningen framhålla, att tekniska byrån och värderingsbyrån kräva i sin ledning högkvalificerade tekniker, vars löneförmåner icke torde böra sättas lägre än motsvarande lönegrad C 8; övriga byråer böra ha chefer med lönegradsplaceringen A 30. Utredningen understryker än en gång, att i synnerhet de två sistnämnda byråernas arbetsuppgifter i väsentlig grad bli till sin omfattning och delvis sin art beroende av kommande beslut rörande dels låne- och bidragsverksamheten för bostäder på jordbruksfastigheter, dels organisationen av fastig-

417 hetskreditväsendet i dess helhet. Med hänsyn härtill har det synts utredningen meningslöst att nu söka utforma förslag till personalorganisation för bostadsstyrelsen eller beräkna dess kostnader, vilka frågor — jämle lokalfrågorna — torde få hänskjutas till fortsatt utredning. För en sådan utredning bör tjäna som direktiv, att bostadsstyrelsen så långt som motsvarar verkets permanenta arbetsuppgifter bör organiseras på samma sätt som övriga statliga verk med bestående uppgifter. Huvudparten av byggnadslånebyråns personal har för närvarande i fråga om anställningsformer samma ställning som krisorganens personal, vilket alltmera framstått som otillfredsställande och medfört rekryteringssvårigheter, i synnerhet som den inom byrån hittills gällande lönenivån synes ha varit relativt låg. Inför de bestående uppgifter som den framtida bostadspolitiken ställer på det centrala bostadspolitiska organet är det enligt utredningens uppfattning ofrånkomligt, att för bostadsstyrelsens del de tryggare anställningsformer och de med tjänsten förenade allmänna förmåner, som gälla inom reglerade verk, komma till användning.

21—617320

KAPITEL 19.

Länsorgan för bostadspolitiken. I det föregående har redogörelse lämnats för de skiljaktigheter, som för närvarande bestå mellan de tvenne organisationerna för lån och bidrag för bostadsändamål, av vilka egnahemsorganisationen väsentligen baseras på de till länen — eller rättare hushållningssällskapsområdena — knutna statliga egnahemsnämnderna, medan byggnadslånebyrån saknar länsorgan och har sina lokala anknytningar genom de kommunala förmedlingsorganen. En viss, i realiteten dock föga betydelsefull förbindelse mellan de båda organisationerna består däri, att enligt år 1944 meddelade direktiv kommunerna kunna anlita egnahemsnämnderna för råd och anvisningar även rörande bostadsanskaffningslån och familjebidrag till egnahem för barnrika familjer. Här berörda .skiljaktigheter i organisatoriskt hänseende äro, såsom utvecklats i det föregående, traditionellt givna och betingade av olikheter i låne- och bidragsverksamhetens förutsättningar på landsbygd respektive i städer. Då frågan nu gäller ett förenhetligande av låne- och bidragsformer, förvaltade av en enhetlig organisation — med eventuellt undantag beträffande ny- och ombyggnad eller förbättring av bostäder på jordbruksfastighet — uppstår frågan om ett val mellan eller en kombination av de olika organisationstyper, som hittills bestått vid sidan av varandra. Utredningen har vid övervägande av denna fråga kommit till det resultatet, att å ena sidan statliga länsorgan äro behövliga för granskande och kontrollerande men framför allt för rådgivande och planerande uppgifter rörande bostadsbyggande på den rena landsbygden och mindre orter och att å andra sidan kommunernas organisatoriska medverkan under alla omständigheter måste ses som ett väsentligt moment i den offentliga verksamheten för bostadsförhållandenas förbättring. Det torde kunna påstås, att denna ståndpunkt underbygges av såväl positiva som negativa erfarenheter från hittillsvarande bostadspolitisk verksamhet. I frågan om länsorgan för bostadspolitiken anförde de förut omnämnda utredningsmyndigheterna i sitt betänkande av den 13 juli 1938 vissa syn-

419 punkter. Efter att ha berört kommunernas befattning med bostadsfrågor framhöllo utredningsmyndigheterna, att, om de enskilda kommunerna i alla hithörande frågor hade att vända sig direkt till det centrala organet, det material som detta finge att bearbeta torde få sådan omfattning, att stora svårigheter skulle yppas att överblicka materialet. Detta skulle i sin tur icke bara försvåra en rättvis fördelning av de medel, som staten anvisade för själva verksamheten utan även i övrigt verka hinderligt vid handläggningen av ärenden. P å grund härav ansågo utredningsmyndigheterna, att för vissa större områden borde anlitas särskilda organ, som förmedlade kontakten mellan det centrala organet och kommunerna. Detta förbindelseorgan borde göras till uppsamlingscentral för kommunernas framställningar, vilka där på lämpligt sätt bearbetades, innan de överlämnades till det centrala organet. P å dessa förbindelseorgan eller mellaninstanser skulle därjämte kunna delegeras viss beslutanderätt. Såsom dylika förbindelseorgan skulle länsstyrelserna kunna tänkas bli anlitade. Dessa skulle enligt utredningsmyndigheternas uppfattning ur flera synpunkter vara lämpade härför icke minst med hänsyn till deras tillgång till byggnadsteknisk sakkunskap på länsarkitektkontoren. Då emellertid arbetet torde bli mycket omfattande och länsstyrelserna redan med dåvarande arbetsuppgifter voro hårt arbetstyngda, kunde det måhända icke anses lämpligt att belasta länsstyrelserna även med ifrågavarande uppgifter, varför andra utvägar borde sökas. Därvid utgingo utredningsmyndigheterna ifrån att några nya organ icke borde tillskapas för ändamålet. Då verksamheten i städer och stadsliknande samhällen bedrevs utan förbindelseorgan mellan kommuner och centralt organ, medan för landsbygdens del egnahemsnämnderna fungerade som dylikt förbindelseorgan, och då behovet av ett sådant syntes vara störst beträffande landsbygden, där det centrala organet icke med samma lätthet som i städer och stadsliknande samhällen kunde skaffa sig erforderlig kunskap om de lokala förhållandena, inskränkte sig utredningsmyndigheterna till att föreslå, att förbindelseorgan anlitades endast för förbindelser mellan det centrala organet och landskommunerna. Såsom sådana torde såsom dittills egnahemsnämnderna böra anlitas. Den av utredningsmyndigheterna år 1938 rekommenderade ordningen skulle — jämfört med den efter egnahemsnämndernas omorganisation år 1940 under krigsåren och ännu bestående ordningen — ha inneburit, att egnahemsnämnderna tjänat som förbindelseorgan för landskommunerna även i förhållande till byggnadslånebyrån, varvid väl måste förutsättas, att nämndens befattning med därvid ifrågakommande ärenden skulle ha varit likartad den som gäller i fråga om bostadsegnahemslån, bostadsförbättringsbidrag och därmed förbundna lån eller lantarbelarbostadslån. E n dylik ordning torde numera icke behöva diskuteras, då de allmänna förutsättningarna helt förändrats genom de förslag rörande egnahemsnämnderna, som framlagts av 1941 års jordbrukskommitté, och vars genomförande skulle

420 innebära, att de nuvarande egnahemsnämnderna uppgå i de länsorgan, lantbruksnämnder, som bildas för handläggningen av frågor rörande jordbrukets rationalisering. Oavsett hur frågan om förläggningen av ärenden rörande bostäder på jordbruksfastighet löses är enligt utredningens mening tillskapandet av länsorgan för bostadspolitiken en inte endast lämplig utan nära nog ofrånkomlig åtgärd. Härför talar som första om än icke viktigaste skäl, att låne- och bidragsärenden rörande bostäder på landsbygden redan vid nuvarande förhållanden omfatta tiotusentals fall per år. Även om bostadsförbättringsverksamheten på jordbruksfastigheter skulle förläggas under den jordpolitiska organisationen skulle, vid den omfattning som ny- och ombyggnads- samt förbättringsverksamheten med statligt stöd antagit under de senaste åren, antalet till landsbygden och mindre tätorter hänförliga låne- och bidragsärenden få en storleksordning av omkring 15 000 per år. Förutsatt att de hinder som föreligga i det aktuella konjunkturläget för ytterligare expansion i landsbygdens bostadsbyggande kunna undanröjas genom förbättrad materialförsörjning och rationaliserade produktionsmetoder torde, såsom utredningen utvecklat i slutbetänkandets första del, finnas behov av en ännu större byggnads- och förbättringsverksamhet på landsbygden under lång tid framåt för att landsbygdens bostadsförhållanden skola kunna inom rimlig tid bringas i nivå med stadssamhällenas. Man kan visserligen knappast påstå — förutsatt effektiv förmedling av lån och bidrag — att det vore direkt omöjligt att centralisera granskning och beslut rörande ärenden, vars antal uppnår sådan storleksordning. Inom byggnadslånebyrån ha under de senaste åren behandlats låneansökningar rörande enfamiljshus till ett antal, som överstigit 10 000 per år, och detta har icke varit den faktor som medfört den starkaste påfrestningen på organisationen. Vissa fördelar av en central granskning böra även påpekas: enhetlighet i bedömningen och möjligheten att i en större, differentierad organisation få en mera mångsidig teknisk och ekonomisk sakkunskap representerad. De mycket betydande och till synes icke rationellt motiverade olikheterna i exempelvis bostadsförbättringsverksamheten i olika egnahemsnämndsområden, vilka utredningen diskuterat i slutbetänkandets första del, skulle knappast kunnat förekomma, om det centrala organets inflytande på besluten i enskilda fall varit större. Den avgörande svagheten i ett system med central granskning, när det gäller landsbygdens bostadsbyggande, hänför sig till lokaliseringssynpunkten. Det torde icke kunna bestridas, att i åtskilliga fall lån till enfamiljshus beviljats på tillstyrkande av vederbörande kommunala förmedlingsorgan, där husens lokalisering varit olämplig med hänsyn till framtida förvärvsmöjligheter på orten, möjligheten att anordna vatten och avlopp, övriga samhällsbildningssynpunkter eller andra omständigheter. I slutbetänkandets

421 första del har utredningen starkt betonat nödvändigheten av planmässighet i här berörda hänseenden vid den fortsatta bebyggelsen på landsbygden. Detta förutsätter lokalkännedom utöver det mått, som rimligen kan samlas i ett centralorgan, och vidare ett nära samarbete med andra till länen eller jämförliga administrativa områden knutna organ med planerande funktioner. Ett andra huvudskäl för en decentralisering av den statliga bostadspolitiska organisationen, när det gäller bostadsbyggandet p å landsbygden och mindre stadssamhällen, är behovet av ett närmare till hands varande organ för rådgivning och kontroll. De uppgifter, som ett välutrustat kommunalt förmedlingsorgan i en större eller medelstor stad kan ombesörja, kunna under ordinära förutsättningar icke samtliga fyllas av småkommuner med långt mindre administrativa resurser. Det synes därför rimligt att räkna med att dessa senare skola kunna erhålla upplysningar, hjälp med teknisk kontroll o. s. v. på närmare håll och med större frekvens än som är möjligt, om den statliga organisationen är helt centraliserad. Främst med hänsyn till senast berörda synpunkter har utredningen funnit skäl att föreslå inrättandet av länsbostadsnämnder med uppgift att under bostadsstyrelsen handlägga ärenden rörande lån och bidrag för bostadsändamål samt därmed förbundna frågor på den egentliga landsbygden och i mindre samhällen. När det gäller större och medelstora stadssamhällen, tala enligt utredningens mening hittillsvarande erfarenheter för att den direkta förbindelsen mellan det centrala organet och det kommunala förmedlingsorganet innebär den bästa ordningen. Den tekniska och ekonomiska granskningen av större projekt kräver en mera sammansatt sakkunskap än som ett länsorgan normalt kan utrustas med. I sådana fall torde det innebära en onödig omgång, att ett låneärende passerar länsorganet på väg från kommunen till det centrala organet. Detta bör naturligtvis icke hindra, att centralorganet kan utnyttja länsorganet för utredningar i särskilda fall, där besök på platsen äro erforderliga, eller där byggnadsprojekt i en stad är av art att beröra byggnadsproblem på omgivande landsbygd o. s. v. Gränsdragningen mellan sådana ärenden, som från en kommun gå direkt till det centrala organet, och sådana som insändas till länsorganet, kan principiellt göras antingen enligt någon administrativ indelningsgrund eller enligt en indelning efter ärendenas art. Enligt den förra indelningsgrunden skulle t. ex. städer och köpingar förmedla låneansökningar direkt till bostadsslyrelsen, medan landskommuner skulle ha förbindelsen med länsbostadsnämnden. Enligt den andra indelningsgrunden skulle t. ex. ärenden rörande flerfamiljshus gå direkt till centralorganet men ärenden rörande enoch tvåfamiljshus gå till länsorganet; detta senare kunde motiveras bl. a. därav, att prövningen av låneansökningar rörande större projekt är mera krävande och av större ekonomisk räckvidd. Beträffande flertalet fall skulle

422 indelningsgrunderna leda till samma resultat; det viktigaste undantaget bildas här av småstugor och andra enfamiljshus i städerna. Som nästan alltid är fallet vid gränsdragningsfrågor av här ifrågavarande art äro båda de nämnda grunderna i vissa hänseenden otillfredsställande; tillämpas den ena renodlat, uppstå inkonsekvenser, som skulle ha undvikits vid den andra, och vice versa. Om exempelvis huvudmassan av ansökningar rörande lån och bidrag för enfamiljshus behandlas av länsnämnden, kan det synas meningslöst, att enfamiljshus, som byggas i större och medelstora städer skola behandlas av centralorganet. Den alternativa principen skulle emellertid innebära, att ett förmedlingsorgan hade två ställen att sända ansökningar till, varav kunde följa risk för förväxlingar o. s. v. Det blir dessutom alltmera vanligt, att områden med enfamiljshus inarbetas som delar i stora byggnadsprojekt under kommunal ledning, och det kan då framstå som obefogat, att olika delar av ett sammanhängande projekt skola prövas av olika instanser. De av utredningen föreslagna länsbostadsnämnderna kunna i viss mån — i vad gäller planerande, rådgivande och kontrollerande funktioner — uppfattas såsom gemensamma förmedlingsorgan för smärre kommuner med enligt sakens natur mindre utvecklad administrativ kapacitet och vars bebyggelseplaneringsfråga måste ses i ett sammanhang, som går utöver den egna kommunens gränser. Det senare är visserligen i princip även fallet beträffande större och medelstora städer, men dock så till vida i lägre grad som dessa äro redan slutna enheter med ur bostadspolitisk synpunkt mera självständiga tillväxt- och förnyelseproblem; dessa större kommuner äro dessutom administrativt mera rustade att själva lösa planeringsproblem, omhänderha teknisk kontroll o. s. v. Utifrån dessa synpunkter har utredningen funnit den lämpligaste ordningen vara, att de kommuner, huvudsakligen större och medelstora städer, som på i slutbetänkandets första del föreslagna grunder skola vara skyldiga att uppgöra plan för bostadsförsörjningen, i förmedlingsverksamheten stå i direkt förbindelse med centralorganet, medan de övriga kommunernas förmedlingsverksamhet inordnas under länsorganen. Frågan om arten av förbindelserna mellan de kommunala och de statliga organen sammanfaller icke utan vidare med frågan om i vilken ordning beslut om lån och bidrag för bostadsändamål fattas. Den förra är främst att se som en fråga om kommunernas resurser att själva planera och genomföra bostadspolitiska åtgärder, den senare är en fråga om den lämpliga arbetsfördelningen mellan statliga organ. Härvid måste spela in hänsyn till dessas utrustning för skilda granskningsuppgifter, till enhetlighet i bedömningsgrunder, erforderlig tid för ärendenas behandling och andra praktiska omständigheter. I viss mån torde även hänsyn böra tagas till nu gällande ordning, enligt vilken de av byggnadslånebyrån behandlade ärenden avgöras centralt, de av egnahemsorganisation behandlade i de lokala nämnderna;

en mellanställning inlaga ansökningar rörande lantarbetarbostadslån och -bidrag, om vilka egnahemsnämnderna fattar beslut, som dock — oavsett om överklagande sker — underställas egnahemsstyrelsen för fastställelse. Enligt utredningens mening böra i överensstämmelse med nuvarande ordning samtliga ärenden från de kommuner som enligt vad nyss sagts skulle stå i direkt förbindelse med det centrala organet avgöras centralt; dessa kommuner utgöra ett mindre antal men rymma huvudmassan av den större hyreshusbebyggelsen och de stadsplanemässiga saneringsbehoven. (Undantag torde här göras för de fall, där förbättringsbidrag för mindre genomgripande upprustning utgå på icke stadsplanelagda områden av sådan kommun; dessa fall torde sakna praktisk betydelse.) Utredningen förutsätter härvidlag, dels att i samma mån som de kommunala organens kapacitet växer utrednings- och granskningsarbete allt mera utföres inom dessa, dels att de kommunala organen inom ramen för allmänna direktiv fritt disponera vissa statsbidrag, som ha karaktären av bidrag till kommunen att användas för bostadssociala ändamål. Beträffande övriga kommuner, d. v. s. huvudmassan av kommunerna, där bebyggelsen övervägande sker i form av en- och tvåfamiljshus och där saneringsproblemet väsentligen är en fråga om förbättring eller ersättning av sådana mindre hus, vore enligt utredningens mening den lämpligaste ordningen för framtiden, att länsorganet fattade beslut i alla ärenden utom sådana, som gällde flerfamiljshus, vilka senare med länsorganets yttrande vidarebefordrades till centralorganet för granskning och beslut. Detta skulle innebära, att endast ett litet fåtal ärenden rörande större projekt skulle passera länsorganet och gå vidare lill centralorganet, medan hela massan avärenden rörande ny- och ombyggnad av en- och tvåfamiljshus samt förbättring av sådana skulle avgöras inom länsorganet, därest överklagande av dess beslut ej skedde. Utredningen är dock icke beredd att föreslå, att denna ordning omedelbart tillämpas helt. Den nya länsorganisationens tjänstemannastab måste nyrekryteras praktiskt taget från grunden, då man torde kunna utgå från att egnahemsnämndernas uppsättning av tjänstemän till huvudsaklig del kommer att överföras till de nya länsorganen för jordbrukets rationalisering. Det synes under sådana förhållanden lämpligt, att ett mera direkt inflytande även på behandlingen av enskilda ärenden av större betydelse ges åt det centrala organet under en övergångstid, under vilken en stadgad praxis hinner utbildas. Det är dock enligt utredningens mening uteslutet, att alla mindre ärenden rörande lån och bidrag till förbättringar skulle gå vidare till centralorganet. Med hänsyn till dessa synpunkter vill utredningen föreslå, att tillsvidare under en övergångstid ärenden rörande lån och bidrag till ny- och ombyggnad eller förbättring av bostad i kommuner inom länsbostadsnämnds område avgöras inom nämnden utan att underställas centralorganet, när byggnadsföretagets kostnader beräknas icke överstiga

424 10 000 kronor, under det att beträffande ärenden, som avse byggnadsföretag med högre kostnader, nämndens beslut skall fastställas av det centrala organet. Denna ordning kan sägas i huvudsak ansluta sig lill den nu rådande i vad gäller bostadsförbättringsbidrag och lantarbetarbostadslån; jämfört med nuvarande sätt för behandling av ansökningar om bostadsanskaffningslå.i till egnahem för barnrika familjer och tertiärlån till enfamiljshus innebär den, att handläggningen av ärendena i huvudsak flyttas från centralt organ till ett nyinrättat länsorgan med bibehållande dock tillsvidare i den enhetliga bedömningens intresse av det slutliga avgörandet hos det centrala organet. Allt eftersom verksamheten kan stabiliseras och länsorganens arbete kan grundas på stadgad erfarenhet, torde decentraliseringen kunna fullföljas och det centrala organets funktioner kunna begränsas å ena sidan —• i vad avser enskilda låne- och bidragsärenden — till de stora projekten och å andra sidan till allmän utrednings- och rådgivningsverksamhet, meddelande av generella direktiv samt inspektion och allmän tillsyn av länsorganens verksamhet. Till förhållandet mellan det centrala organet och länsorganen är organisationen av den kamerala verksamheten av väsentlig betydelse. Även i detta hänseende är, såsom framgår av det föregående, nuvarande organisationer under egnahemsstyrelsen respektive byggnadslånebyrån olikartade, i det kassarörelsen inom egnahemsorganisationen, med visst undantag för lantarbetarbostadslånen, är decentraliserad till egnahemsnämnderna, medan den i fråga om byggnadslånebyråns verksamhet ombesörjes centralt av statskontoret. Vidare består den olikheten, att egnahemsorganisationens lån och bidrag i allmänhet utbetalas från vederbörande statliga organ direkt till låneoch bidragstagaren, medan i fråga om av byggnadslånebyrån beviljade lån och bidrag utbetalning alltid sker till det kommunala förmedlingsorganet, som vidarebefordrar medlen till de enskilda mottagarna; motsvarande gäller givetvis beträffande inbetalningar av räntor och amorteringar. I förarbetena till omorganisationen av egnahemsverksamheten år 1939 ifrågasattes av 1936 års egnahemsutredning en centralisering av hela kassarörelsen icke endast i vad gällde lokalorganens förvaltningsutgifter utan även beträffande själva medelsförvaltningen. Detta senare skulle innebära, att sedan vederbörande länsorgan beslutat bevilja visst lån uppgift härom skulle insändas till centralorganet, som hade att utbetala lånet. Centralorganet skulle sörja för uträknandet av räntor och amorteringar och lämna låntagarna och länsorganen besked om dessas belopp. Inbetalningarna skulle göras till centralorganet, vilket hade att bokföra detsamma samt lämna vederbörande länsorgan uppgift om inbetalningen, varav länsorganet kunde se, om en låntagare försummade att fullgöra sin betalningsskyldighet. Länsorganet borde då genom påminnelser och övriga erforderliga åtgärder söka förmå låntagaren att fullgöra sina förpliktelser. Även sådana restinbetalningar skulle ske direkt till centralorganet. Inga som helst betalningar borde

425 mottagas av länsorganet. Även om sålunda den egentliga kassarörelsen handhades av centralorganet, syntes det egnahemsutredningen nödvändigt att respektive länsorgan förde anteckningar över de olika låntagarnas inbetalningar i enlighet med därom mottagna meddelanden. Egnahemsutredningen hade även övervägt, huruvida icke föreskrift borde meddelas därom, att säkerhetshandlingarna för lån skulle insändas och förvaras hos centralorganet. En central granskning av inteckningarna skulle dock knappast kunna ernås på detta sätt. Härför skulle erfordras, att även övriga lånehandlingar, värderingsinstrument, brandförsäkrings- och gravationsbevis samt lånekontrakt, förvarades hos centralorganet. Delta skulle emellertid möta svårigheter med hänsyn till att vederbörande länsorgan vid olika tillfällen behövde tillgång till en eller annan lånehandling. Det syntes principiellt riktigt, att länsorganen, som närmast ansvarade för låneverksamheten vart och ett för sitt område, även handhade förvaltningen av de låne- och säkerhetshandlingar, vara lånen grundades. Utredningen förordade därför, att nämnda handlingar förvarades hos länsorganen. Emellertid borde föreskrift meddelas om atl inventering av handlingarna skulle företagas minst en gång om året och berättelse därom insändas till centralorganet. Huvudskälen för den föreslagna centraliseringen av kassarörelsen voro enligt egnahemsutredningens mening dels att personalbehovet hos egnahemsnämnderna kunde begränsas, vilket visserligen motverkades av ökat personalbehov hos centralorganet, dels att revisionen av egnahemsorganisationens medelsförvaltning i hög grad underlättades. Biksräkenskapsverket torde, om kassarörelsen centraliserades, i huvudsak kunna inskränka sin revision av egnahemsverksamheten till det centrala organet och ej, såsom eljest enligt egnahemsutredningen skulle vara fallet, vara nödsakat att förrätta revision hos varje länsorgan. Med hänsyn till sistnämnda omständighet tillstyrktes centraliseringsförslaget av riksräkenskapsverket. Många remissinstanser avstyrkte emellertid kraftigt med hänvisning till bl. a. att organisationen skulle bli alltför tungarbetad och medföra olägenheter och betydande tidsförlust för allmänheten. Statskontoret anförde mot det föreslagna systemet, att dubbelbokföring skulle komma att äga rum. Sålunda skulle centralorganet föra ett särskilt konto för varje låntagare, vilket skulle ligga till grund för den egentliga bokföringen, medan samtidigt lokalorganet i samband med förvaringen av säkerhetshandlingarna och för att kunna verkställa indrivningar likaså måste föra ett särskilt upplägg för varje låntagare. Den föreslagna anordningen skulle dessutom självfallet komma att medföra en mycket omfattande korrespondens mellan länsorgan och centralorgan. En centralisering av medelsförvaltningen skulle vidare med hänsyn till det stora antalet lånekonlon komina att medföra givna olägenheter och svårigheter vid själva bokslutsarbetet. Beträffande egnahemsutredningens uttalande om underlättandet av revisionen framhöll statskontoret, att samtliga säkerhetshandlin-

426 gar för lånen skulle förvaras hos länsorganen, vilket givetvis medförde, att inventeringar av länsorganens värdehandlingar med vissa mellanrum måste verkställas av riksräkenskapsverket eller egnahemsstyrelsen. För sin del fann statskontoret övervägande skäl tala för en decentralisering av kassarörelsen och avrådde därför från den av egnahemsutredningen föreslagna ordningen. I stället borde länsorganen verkställa alla utbetalningar till de enskilda låne- och bidragstagarna och helt handha förvaltningen av de utlämnade lånen. Egnahemsnämnderna borde fördenskull antingen utrustas med dragningsrätt på statsverkets checkräkning eller också äga rätt att hos centralorganet rekvirera erforderliga belopp av bidrags- och fondmedel. Länsorganen, till vilka även alla inbetalningar skulle verkställas, kunde sedan till centralorganet månadsvis avge kassarapporter angående inkomster och utgifter för de olika anslagen och fonderna. Varje länsorgan skulle uppgöra sitt specificerade bokslut, som insändes till centralorganet. vilket uppgjorde huvudräkenskap för varje fond. Länsorganets räkenskaper skulle biläggas huvudräkenskapen för granskning i riksräkenskapsverket; en sådan anordning torde enligt statskontorets mening icke i större utsträckning påverka revisionsarbetet. Med hänsyn särskilt till de olägenheter i fråga om genahemsorganens förbindelser med allmänheten, som kunde befaras vid den av egnahemsutredningen föreslagna centraliserade kassarörelsen, förordade departementschefen i propositionen till riksdagen (nr 236/1939) en ordning i överensstämmelse med de av statskontoret föreslagna grunderna, varom jämväl riksdagen fattade beslut. Den decentraliserade ordning för den kamerala förvaltningen, som sålunda varit gällande inom egnahemsorganisationen har, såvitt utredningen har sig bekant, fungerat väl. Vad gäller den nu inom statskontoret förlagda kassarörelsen i samband med byggnadslånebyråns låneverksamhet, vilken utredningen i det föregående föreslagit överflyttad till det bostadspolitiska centralorganet, torde kunna sägas, att så länge byråns verksamhet i huvudsak omfattade lån och bidrag till flerfamiljshus, förmedlade genom kommunala organ, inga mera väsentliga olägenheter voro förbundna med den centraliserade kamerala förvaltningen. Den starka tillväxten av låneverksamheten avseende enfamiljshus under de senaste åren har dock, enligt vad utredningen erfarit, medfört en sådan ansvällning av de kamerala arbetsuppgifterna, att det framstått som påkallat att överväga omläggning av organisationen, även oavsett förändringar överhuvud i den statliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål och dess organisation. Utredningen erinrar om att frågan om fastighetskreditväsendets organisation i dess helhet för närvarande ligger under behandling inom bankkommittén. Det är givet, att förslag till mera genomgripande omorganisation av fastighetskreditväsendet kan komma att helt förändra förutsättningarna för de kamerala arbetsuppgifterna inom den offentliga låne- och bidragsverk-

427 samheten för bostadsändamål. Då förslag av sådan innebörd ännu icke föreligger, har utredningen här och i det följande icke haft möjlighet att ta ställning till alternativt möjliga anordningar utan haft alt utgå från, alt hittillsvarande grundförutsättning äger bestånd, nämligen att beviljade lån utbetalas av statligt organ, som även ombesörjer pantvården och vad därmed har sammanhang. När det gäller den framlida ordningen för kassarörelsen inom den bostadspolitiska organisationen, förutsätter bostadssociala utredningen —• med nyss angivna allmänna reservation — att all utbetalning direkt till låne- och bidragstagare liksom all inbetalning av räntor och amorteringar från låntagare sker hos det kommunala förmedlingsorganet. I förevarande sammanhang har detta så till vida betydelse som allmänhetens direkta kontakt med låne- och bidragsverksamheten alltid består genom ett organ på orten. Även ur allmänhetens synpunkt är dock arbetsfördelningen beträffande de kamerala uppgifterna mellan det centrala och de lokala statsorganen av betydelse såtillvida som en viss ordning kan medföra större tidsutdräkt än en annan. Utredningen har i det föregående i fråga om behandlingen av låne- och bidragsärenden föreslagit en ordning baserad på en uppdelning av kommunerna i två huvudgrupper, nämligen dels sådana i större och medelstora stadssamhällen, som skulle stå i direkt förbindelse med centralorganet, och dels landskommuner och mindre stadssamhällen, som skulle inordnas under länsorganen. Såvitt utredningen kan finna ge erfarenheterna hitintills liksom också de synpunkter, som härovan anförts, stöd åt uppfattningen, att en motsvarande arbetsfördelning mellan centralorgan och länsorgan beträffande de kamerala uppgifterna vore ändamålsenlig. När det gäller låne- och bidragsverksamhet i de större och medelstora städerna, torde en centraliserad kassarörelse icke innebära väsentliga olägenheter. Belastningen p å den kamerala förvaltningen bestämmes i huvudsak av antalet lån, oavsett lånebeloppets storlek. I synnerhet med tanke på den nu pågående, av genomförda förändringar i lånevillkoren för flerfamiljshus avsedda tendensen att samla den stadsmässiga bostadsbebyggelsen i stora enheter under kommunal ledning synas farhågor för att en central kassarörelse skulle bli tungrodd föga befogade, när centraliseringen avser endast de större och medelstora städerna. Å andra sidan kan det te sig direkt olämpligt att lägga ansvaret för de kamerala angelägenheterna i fråga om företag, vars storleksordning mätes av byggnadskostnader på tiotals miljoner kronor, på små, med speciell juridisk sakkunskap icke utrustade länsorgan. Liksom gäller i fråga om planering, rådgivning och behandling av enskilda ansökningar om lån och bidrag torde det beträffande de kamerala uppgifterna vara angeläget, att de mindre kommunerna kunna stå i förbindelse med ett länsorgan och icke behöva för hela mängden av mindre ange-

428 lägenheter vända sig till ett centralt organ. En sammandragning av kassarörelsen för den med tiotusentals fall om året kumulativt växande stocken av lån till en- och tvåfamiljshus på landsbygden och i mindre samhällen, skulle snart spränga gränserna för en praktiskt och ändamålsenligt arbetande organisation. Utifrån här angivna synpunkter och i viss anslutning till hittillsvarande organisation har utredningen funnit det lämpligt att föreslå, att kassarörelsen, förvaringen av säkerhetshandlingar och övriga kamerala uppgifter handläggas centralt inom bostadsstyrelsen, när det gäller låne- och bidragsverksamhet inom sådana större och medelstora stadskommuner, vars förmedlingsorgan enligt utredningens förslag skola stå i direkt förbindelse med centralorganet, medan nämnda uppgifter i övrigt decentraliseras och ombesörjas av länsbostadsnämnderna i huvudsaklig överensstämmelse med den ordning, som för närvarande gäller inom egnahemsorganisationen, och i enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdade närmare anvisningar. Jämfört med nu rådande ordning skulle detta innebära en väsentlig decentralisering, i det att den av byggnadslånebyrån nu bedrivna låne- och bidragsverksamheten på landsbygd och mindre orter skulle med avseende på den kamerala förvaltningen fördelas ut på länsbostadsnämnderna. I det föregående har utredningen föreslagit, att vissa ärenden från kommuner, som skola inordnas under länsorganen, skola gå vidare till centralorganet för granskning och beslut (låne- och bidragsärenden rörande flerfamiljshus) respektive under en övergångstid för fastställelse. Praktiska skäl synas tala för att även beträffande dessa den kamerala förvaltningen ombesörjes av länsorganen.

Enligt här föreslagna allmänna grunder för länsbostadsnämndernas verksamhet skulle nämndernas uppgifter — efter en övergångstid, som synes nödvändig för genomförande av en decentralisering av byggnadslånebyråns nuvarande verksamhet avseende enfamiljshus — i vad gäller låne- och bidragsverksamheten i huvudsak vara att stå kommunerna och allmänheten till tjänst med upplysningar och anvisningar rörande den statliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål och överhuvud söka främja en planmässig förbättring av bostadsförhållandena, att från kommunala förmedlingsorgan, som icke stå i direkt förbindelse med centralorganet, d. v. s. huvudmassan av landskommuner och mindre stadssamhällen, mottaga ansökningar om lån och bidrag för ny- eller ombyggnad samt förbättring -av bostäder, att — med undantag för ansökningar rörande flerfamiljshus, vilka vidarebefordras lill centralorganet — låta verkställa granskning ur tekniska, ekonomiska och lokaliseringssynpunkter av de byggnadsföretag för vilka lån

429 och bidrag sökas, samt av de sökandes personliga och ekonomiska förhållanden, som kunna vara förutsättningar för erhållande av lån och bidrag, att fatta beslut om sådana lån och bidrag, att tillse, att erforderlig kontroll av byggnadsföretaget sker, att efter kontroll av säkerhetshandlingar o. s. v. till förmedlingsorganet utbetala beviljade låne- och bidragsbelopp, att förvara säkerhetshandlingar, tillse att säkerheten ej genom vanvård o. dyl. förlorar i värde samt handlägga ärenden rörande övertagande av lån, omläggning av amorteringsplan och liknande frågor, som kunna uppstå under lånets löptid, samt att från förmedlingsorganet mottaga inbetalade räntor och amorteringar samt verkställa erforderliga indrivningsåtgärder. Under den övergångstid, som kan vara erforderlig för alt utbilda en enhetlig, på erfarenhet grundad praxis med avseende på den tekniska och ekonomiska granskningen, skulle ärenden rörande byggnadsföretag med en byggnadskostnad överstigande 10 000 kronor underställas centralorganet för fastställelse. De bidrag för bostadsändamål, som för närvarande utgå, äro vid tidpunkten för beviljandet alltid förbundna med nybyggnads-, ombyggnads- eller förbättringsprojekt, varvid sålunda ritningar och tekniska beskrivningar föreligga, som jämte uppgifter om sökandes personliga och ekonomiska förhållanden bilda underlag för prövningen. Detsamma gäller om de av utredningen tidigare föreslagna byggnadsbidragen till enfamiljshus, förbättringsbidragen samt de löpande odifferentierade bidragen till hyresnedsättning i flerfamiljshus (vilka senare enligt här diskuterade ordning aldrig skulle prövas av länsorganen). I fråga om de löpande familjebostadsbidragen däremot, skulle enligt utredningens förslag sådana bidrag kunna utgå även till familjer med två eller flera minderåriga barn, boende i förut byggda lägenheter, som i befintligt skick uppfylla vissa standardkrav. Detta förutsätter ett ansökningsförfarande av delvis annan innebörd än det som förekommer, när fråga är om byggnadsföretag. Då flera remissinstanser yrkat på vissa förändringar i utredningens förslag i denna del, bl. a. avseende behovsprövning, saltet för beräkningen av familjebostadsbidraget samt dettas form, och då statsmakterna ännu icke tagit ställning till förslagen, är det erforderliga innehållet i ansökningar rörande familjebostadsbidrag utan förbindelse med byggnadsförelag liksom också omfattningen av prövningen ännu obestämt. Under alla omständigheter förutsätter dock den bostadspolitiska grundtanken i utredningens förslag till familjebostadsbidrag, att förfarandet innefattar en prövning av beskaffenheten av de bostäder, för vilka familjebostadsbidrag skola kunna utgå, och denna prövning kan icke endast baseras på förefintligheten av vissa utrustningsdetaljer, som höra till en fullgod bostad, utan också på bostadens allmänna skick. Det torde med hänsyn härtill kunna anses givet, att prövningen väsentligen måste göras av de kommunala

430 organen, till vars ledning ingående anvisningar måste utarbetas, när statsmakterna fastställt grunderna. För lansnämnderna måste emellertid i detta sammanhang komma att ställas en väsentlig arbetsuppgift. Det synes otvivelaktigt, att antalet svårbedömda fall komma att vara relativt flera på landsbygden och mindre orter med övervägande småhusbebyggelse än i större och medelstora städer med en för varje hus- och lägenhetskategori i allmänhet mera ensartad standard. Den direkta tillsynen av familjebostadsbidragsverksamheten måste av praktiska skäl utövas av länsnämnderna, när det icke gäller de kommuner, som i sin förmedlingsverksamhet ha direkt förbindelse med centralorganet. Det är då givetvis av största vikt, att länsorganen äro rustade att i olika former, genom muntliga och skriftliga anvisningar, genom instruktionskurser o. s. v., fullgöra denna uppgift. Till här berörda frågor återkommer utredningen i ett följande avsnitt rörande kommunernas befattning med ifrågavarande bidragsverksamhet. Såsom i det föregående utvecklats är i vissa hänseenden ett samarbete påkallat mellan länsorganen för bostadspolitiken och motsvarande organ för jordbrukspolitiken; den traditionella förbindelse mellan dessa båda sidor av den offentliga verksamheten, som förelegat inom den hittillsvarande egnahemsorganisationen, kan av naturliga skäl icke helt upplösas. Detta samarbetes innehåll blir givetvis i väsentlig grad beroende av huruvida handläggning och beslut i ärenden rörande bostäder på jordbruksfastigheter (förbättringsbidrag och lantarbetarbostadslån) skola förekomma inom det bostadspolitiska eller inom det jordbrukspolitiska organet; utredningen utgår — såsom förut berörts — ifrån, å ena sidan att lån och bidrag till jordbruksegnahem, vari inbegripas även stödjordbruk, under alla omständigheter skola förvaltas av de föreslagna lantbruksnämnderna, å andra sidan att all låne- och bidragsverksamhet rörande bostäder på landsbygden, som icke berör jordbruksfastigheter, skall skötas av länsbostadsnämnderna. I vilket fall som helst bestå problemen att samordna bostadssociala och jordpoliliska synpunkter och att undvika dubbelorganisation för uppgifter av likartad karaktär, varvid särskilt komma i fråga sådana, som kräva teknisk sakkunskap. Även oavsett handläggningen av enskilda ärenden framstå kontakter mellan lantbruksnämnder och bostadsnämnder av mera allmänna skäl som angelägna. De planeringssynpunkter, som måste vara vägledande för respektive organs verksamhet på längre sikt och ur vilka därmed också riktlinjerna för det löpande arbetet måste dragas, kunna givetvis icke isoleras från varandra utan måste sammanjämkas inom ramen av en gemensam grundplan, bestämd av allmänna näringspolitiska, sysselsättningspolitiska och befolkningspolitiska mål. Som exempel må nämnas de ofta framställda önskemålen att genom åtgärder av olika slag påverka lokaliseringen av småindustri o. s. v. till landsbygdsområden, vars självuppehälle hotas och vars

431 befolkningssammansättning snedvrides genom olämplig näringsstruktur: dylika problem kunna i lika mån beröra såväl planeringsfrågor rörande jordbruksrationaliseringen, eftersom dessa måste vara beroende av tillgången på andra försörjningsmöjligheter på trakten, som frågor rörande bostadsbebyggelsens lämpliga lokalisering. Det säger sig självt, att likartade samordningsproblem och därav följande praktiska samarbetsbehov föreligga i förhållandet mellan de bostadspolitiska åtgärderna och åtgärder för exempelvis transportledernas utbyggande, anläggning av vatten- och avloppsledningar och andra för samhällsbildningen betydelsefulla anordningar samt åtgärder för arbetsmarknadens reglering. — Det synes utredningen sannolikt, alt samordningen av alla de skiftande, men enligt sakens egen natur inbördes förbundna planeringsuppgifter, som knytas till lansadministrationen, kominer all framträda som ett problem av tilltagande betydelse, som till äventyrs kan komma alt påkalla organisationsåtgärder av mera vittgående art än varom här är fråga. Vad särskilt angår samverkan mellan de bostadspolitiska och de jordbrukspolitiska länsorganen i konkreta fall har utredningen i det föregående framställt två alternativ som möjliga, varvid som syften fastställts å ena sidan att undvika mera betydande kapitalinvestering i bostadshus på jordbruksfastigheter, vars framtida bestånd är osäker, å andra sidan att skapa garantier för att de standardkrav, som knytas till erhållande av statliga lån och bidrag för bostäder och som alltså läggas till grund för den tekniska granskningen, utformas och tillämpas efter enhetliga grunder; hårtill kominer givelvis önskvärdheten av att vid beviljandet av förbättringsbidrag den angelägenhetsskala efter vilken bedömningen sker är densamma för bostäder på jordbruksfastigheter och andra bostäder. Det säger sig självt att av de tre här nämnda synpunkterna den första, som gäller förhindrande av att lån och bidrag för ny- och ombyggnad eller förbättring av bostäder utgå på sätt som icke är förenligt med jordbruksrationaliseringens intressen på längre sikt, säkrast tillgodoses, om ärenden rörande bostäder på jordbruksfastigheter handläggas och avgöras av lantbruksnämnderna, såsom jordbrukskommittén förordat; för dessa nämnder måste ju alltid rationaliseringssynpunkten vara den primära. På i det föregående redovisade grunder anslöt sig även bostadssociala utredningen i slutbetänkandets första del till jordbrukskommitténs ståndpunkt. Detta alternativ innebär, att lån och bidrag till ny- eller ombyggnad av lantarbetarbostäder helt förläggas till lantbruksnämnderna och att förbättringsbidragen delas på två i stort sett lika stora delar, av vilka den ena förvaltas av lantbruksnämnderna, den andra av länsbostadsnämnderna. Väljes detta, blir problemet, enligt vad nyss anförts, att skapa garantier för enhetlighet i fråga om standardkrav och angelägenhetsprövning. Detta problem sammanhänger i sin tur nära med det sätt, varpå behovet av byggnadsteknisk sakkunskap vid såväl lantbruksnämnder som länsbostadsnämnder till-

432 godoses; härvid gäller det även en fråga om att undvika dubbelorganisation, eftersom respektive nämnders behov i ifrågavarande hänseende är likartat och i stor utsträckning torde kunna tillgodoses av samma arbetskrafter. Det finns därför anledning att i detta sammanhang gå in på frågan om behovet av byggnadsteknisk sakkunskap inom den bostadspolitiska länsorganisationen. Byggnadsteknisk sakkunskap för här ifrågavarande arbetsuppgifter är behövlig i flera olika funktioner. Det är för det första lämpligt, att vissa av de tjänstemän, genom vilka kontakten mellan länsorganet och de kommunala förmedlingsorganen sker, ha förmåga att på kompetent sätt ge råd och anvisningar i byggnadstekniska frågor till ledning för förmedlingsorganen, i och för såväl dessas vidare rådgivning till allmänheten som den tekniska tillsynen av byggnadsföretagen. När det gäller landsbygden och mindre orter, föreligger för det andra ett stort behov av hjälp med projektering. Den byggnadstekniska kontrollen av företag, för vilka lån och bidrag beviljats, ställer vidare krav på för länsorganets räkning arbetande, tekniskt skolade krafter; denna kontroll måste visserligen väsentligen vila på de kommunala organen, men dessas arbete måste kompletteras och ägnas tillsyn, i synnerhet när det gäller mindre kommuner med begränsade resurser för ändamålet. Slutligen måste granskning med avseende på planlösningar och konstruktioner o. s. v. samt kostnadsberäkningar beträffande projekt, för vilka lån och bidrag sökas, kräva att byggnadsteknisk kompetens står till länsorganets förfogande. De här summariskt angivna uppgifter, vilka göra byggnadsteknisk sakkunskap erforderlig, fullgöras för närvarande med större eller mindre fullständighet på skilda sätt. Vad gäller den verksamhet, som förvaltas av byggnadslånebyrån utan stöd av länsorgan och av vilken här närmast den på landsbygden och de mindre orterna fallande delen kommer i fråga, är kvalificerad sakkunskap engagerad för den sistnämnda uppgiften, den tekniska och ekonomiska granskningen av låneansökningar, medan rådgivningen och kontrollen vid nuvarande organisation kunna utövas endast i begränsad omfattning och mera sporadiskt, i fråga om den förra genom cirkulär och broschyrer, i fråga om den senare genom stickprov av resande kontrollanter; projekteringsverksamhet kan av naturliga skäl inte ingå i byråns uppgifter. Inom egnahemsorganisationen har — såsom beskrivits i föregående kapitel 16 — behoven av teknisk sakkunskap tillgodosetts, dels genom det inom egnahemsstyrelsen inrättade centrala byggnadskontoret, dels genom ett begränsat antal resande kontrollanter, dels genom de till egnahemsnämnderna i de fyra nordliga länen och Värmland knutna byggnadskontoren, dels slutligen i övriga delar av landet genom i vissa former ordnad samverkan med L. B. F.-kontoren. Det centrala byggnadskontorets funktioner avse väsentligen en allmän normsättning och rådgivning, vartill p å senare år som en betydande uppgift kommit projektering av gemensamma tvättstugor; i

433 motsats till vad som gäller motsvarande avdelningar inom byggnadslånebyrån har byggnadskontoret att ombesörja granskning av låne- och bidragssökande projekt i endast mycket begränsad omfattning. Vad den fortlöpande byggnadskonlrollen beträffar pågår för närvarande, såsom förut nämnts, arbete på att organisera sådan ined användande av resande kontrollanter, som skulle samarbeta ined L. B. F.-kontoren och egnahemsorganisationens egna lokala byggnadskontor samt auktoriserade orlskontrollanter. Den rådgivande, projekterande och kontrollerande verksamheten, i vad gäller byggnadstekniska frågor, ute i landet ombesörjes huvudsakligen av nämnda kontor. Samarbetet mellan egnahemsnämnderna och L. B. F.-kontoren är reglerat sålunda, att uppdrag, som utföras av kontoren för egnahemsnämndernas klientel, debiteras efter en särskild med egnahemsstyrelsen överenskommen läxa, som tack vare årliga statsbidrag till L. B. F.-organisationens verksamhet ligger lägre än självkostnaderna. L. B. F. har nu 21 ritkontor i södra och mellersta Sverige, vilka vanligen upprättats i samarbete med egnahemsorganen. I de län, där ritkontor inrättats, ombesörjer L. B. F. praktiskt taget all byggnadsteknisk rådgivning i samband med egnahemsnämndernas löpande verksamhet. Det bör i detta sammanhang omnämnas, att de förut omförmälda utredningsmyndigheterna, som år 1938 avlämnade vissa förslag rörande den bostadspolitiska organisationen, mycket starkt underströko behovet av att de byggnadstekniska synpunkterna blevo tillbörligt beaktade vid kommunernas och länsorganens behandling av bostadsärenden samt att effektiv kontroll av med statsmedel understött byggnadsarbete anordnades; för sistnämnda ändamål förordades engagerandet av lokala, i huvudsak till kommunområdena knutna kontrollanter, samt i och för främjande av likformigheten i kontrollen samt avhjälpande av brister i densamma kvalificerade kontrollanter för större områden av landet. Dessa senare, sorterande direkt under egnahemsstyrelsen, skulle vid sina besök på byggnadsplatserna även bedriva rådgivande och upplysande verksamhet och därmed bidraga till ett allmänt höjande av standarden hos landsbygdens bostäder. Den sak, vars främjande utredningsmyndigheterna med sina förslag på denna punkt hade i sikte, torde kunna sägas i stor utsträckning ha tillgodosetts under de följande åren dels genom inrättande av ett antal kontrollantbefattningar inom egnahemsorganisationen, dels och framför allt genom uppbyggandet av L. B. F.-organisationen i södra och mellersta Sverige samt egnahemsnämndernas byggnadskontor i norra Sverige och Värmland. Till mycket väsentliga delar kan numera den byggnadstekniska sakkunskap som är erforderlig för genomförandet på landsbygden av ett bostadspolitiskt program med standardhöjande syfte tillhandahållas genom dessa redan befintliga organisationer. 1912 års jordbruksutredning framhåller, att det ur åtskilliga synpunkter vore av stort värde, om man kunde från ett och samma håll tillhandahålla 28—617520

434 byggnadsteknisk sakkunskap åt lantbruksnämnderna och åt länsorganen för bostadspolitiken. Genom ett sådant arrangemang får man möjlighet att effektivt utnyttja ej blott ritpersonal utan även den mera kvalificerade personalen. Eftersom bostadslägenheter och jordbruksfastigheter ligga om varandra, får man nämligen bland annat i så fall större möjligheter att samordna resor till fastigheter av olika slag i samma trakt och därigenom spara både tid och kostnader. Vidare får man i fråga om bostadsärenden garanti för att dessa i tekniskt avseende bli handlagda efter samma normer, vare sig de beröra den ena eller den andra gruppen av fastigheter. Jordbrukskommittén diskuterar de alternativa möjligheterna av att för ändamålet, d. v. s. för lantbruksnämnder och länsbostadsnämnder gemensamma byggnadskontor, bygga ut en organisation av statliga sådana kontor eller att söka en form för samarbete med ett icke statligt organ av samma art som det som nu förekommer mellan egnahemsnämnderna och L. B. F. Med hänsyn till angelägenheten av att ifrågavarande byggnadstekniska organ bör fungera även för uppgifter, som falla utanför ramen för statliga verksamhetsgrenar, förordar kommittén, att man även i fortsättningen söker tillgodose de statliga organens behov av byggnadsexpertis genom samarbete med L. B. F., varvid dock en förutsättning bör vara, att staten är representerad i denna organisations styrelse. För arbetet bör ersättning utgå till föreningen enligt särskild taxa. Föreningens verksamhet bör organiseras så, att den täcker hela landet, och föreningen bör fördenskull övertaga de ritkontor, som för närvarande finnas hos egnahemsnämnderna i de fyra nordligaste länen och Värmland. Mellan staten och föreningen bör ingås ett avtal, enligt vilket föreningen skall tillhandagå de statliga länsorganen med undersöknings-, rådgivnings-, planläggnings- och rilningsarbete beträffande bostäder och ekonomibyggnader. Bostadssociala utredningen kan i allt väsentligt ansluta sig till de synpunkter i frågan, som anlagts av jordbrukskommittén. Det föreligger ett mycket stort behov av kompetent byggnadstekniskt rådgivnings- och projekteringsarbete på landsbygden och detta såväl för den del av byggnadsverksamheten, som i en eller annan form erhåller statens stöd, som för den övriga. Att för dessa uppgifter bygga upp en särskild organisation för den statsunderstödda byggnadsverksamheten i de delar av landet, där L. B. F.organisationen är verksam, synes utredningen meningslöst. Man kan givetvis diskutera den lämpliga graden av statligt inflytande inom L. B. F.-organisationen och eventuellt ytterlighetsfallet av fullständigt förstatligande; då emellertid L. B. F. med sin nuvarande förankring i jordbrukets organisationer i väsentlig mån har härmed sammanhängande verksamhetsuppgifter, som ga utanför bostadspolitikens gränser, ser utredningen nu ingen anledning att gå närmare in på frågan om förhållandet mellan L. B. F. och staten, vilken fråga torde bli föremål för uppmärksamhet vid den fortsatta behandlingen

435 av den jordbrukspolitiska organisationen; utredningen förutsätter, att därvid även de bostadspolitiska synpunkterna vinna beaktande. Den av jordbrukskommittén skisserade ordningen löser dock icke hela problemet om byggnadsteknisk sakkunskap inom den bostadspolitiska lokalorganisationen. Rådgivnings- och projekteringsuppgifter kunna, såvitt utredningen förstår, i huvudsak ombesörjas genom ett samarbete av den föreslagna, i stor utsträckning redan prövade arten, och därutöver kan måhända behovet av byggnadsteknisk kontroll till viss grad tillgodoses på denna väg. Även för granskningsarbetet är det givetvis av värde som underlättande moment, att rådgivnings- och projekteringsarbetet har utförts av organ, som fungera med iakttagande av de i den statliga låne- och bidragsverksamheten gällande normerna och standardkraven. Delta kan visserligen reducera men icke helt borttaga behovet av det inom det låne- och bidragsbeviljande organet finns till förfogande byggnadsteknisk och byggnadsekonomi.sk sakkunskap i och för granskningen i de enskilda fallen av de byggnadsföretag, för vilka lån och bidrag sökas, främst måhända med avseende på byggnadskostnader och andra omständigheter, som bestämma belåningsvärden, lånegränser och lånebelopp. I remissbehandlingen av jordbrukskommitténs förslag har detta förhållande påpekats av egnahemsstyrelsen och byggnadslånebyrån. Egnahemsstyrelsen framhåller beträffande samverkan mellan lantbruksnämnderna och L. B. F.-kontoren, att man har att göra med två olika frågor, när kommittén gör gällande, att den byggnadstekniska sakkunskap, som en lantbruksnämnd kan vilja göra anspråk på, skall ha till huvuduppgift att planlägga och rita hus. I själva verket torde det för lantbruksnämndernas del vara fråga om att äga tillgång till särskild sakkunskap vid ärendenas prövning och byggnadsverksamhetens allmänna övervakning, medan projekteringen som sådan huvudsakligen är en fråga om service gentemot allmänheten. Egnahemsstyrelsen anför, att så gott som samtliga egnahemsnämnder, som ej ha egna byggnadskontor, med anledning av jordbrukskommitténs förslag starkt framhållit, hurusom erfarenheterna av den nuvarande ordningen i fråga om byggnadssakkunskapens tillgodoseende otvetydigt givit vid handen, att för objektivt bedömande och granskning av såväl av L. B. F. som av andra upprättade ritningar och förslag till byggnadsföretag egnahemsorganen måste själva inom sig ha tillgång till byggnadsteknisk expertis. Ett utanför egnahemsorganisationen stående enskilt byggnadsrådgivande företag måste i törsta hand, såsom också framhållits av kommittén, inrikta sig på att vara sin uppdragsgivare, d. v. s. allmänhetens, förtroendeman och kan följaktligen icke på samma gång företräda den anslagsbeviljande myndighetens intressen, då dessa, som icke sällan sker, gå på en motsatt linje. Detta kan gälla projektens princip- och detaljutformning men blir särskilt framträdande i fråga om byggnadskostnadsbedömningen. Enligt egnahemsstyrel-

436 sens mening är det därför ofrånkomligt, att i lantbruksnämndernas organisation beredes plats för erforderlig kvalificerad byggnadssakkunskap för alt sätta nämnderna i stånd att verkställa ett sakkunnigt och objektivt bedömande av de med rationaliseringsverksamheten sammanhängande byggnadsfrågorna och för utövande av en allmän övervakning över ifrågavarande byggnadsverksamhet. Likartade synpunkter anföras av byggnadslånebyrån. Byrån finner förslaget, att L. B. F. skall lämna lantbruksnämnderna erforderligt tekniskt biträde väl motiverat och har för sin del intet att erinra mot alt föreningen fullgör tekniska uppgifter åt jämväl länsbostadsnämnderna, vilka härvid antagits komma att få sin verksamhet begränsad till enbart landsbygdens bostadsförhållanden. Bland de tekniska uppgifterna, fortsätter byrån, torde emellertid komma att ingå bland annat kostnadsberäkningar, avseende byggnadsföretag, som skola utföras med stöd av statliga lån och bidrag. Därest lantbruksnämnder och länsbostadsnämnder självständigt skola bevilja lån och bidrag, kommer alltså, förutsatt att nämnderna sakna möjlighet till överprövning av uppgjorda kostnadsberäkningar, statsunderstöd att utmätas p å grundval av beräkningar, som utförts av ett icke statligt organ —• något som ur principiell synpunkt kan te sig betänkligt. Med hänsyn härtill torde det bliva nödvändigt tillse, att det låne- och bidragsbeviljande organet utrustas med befattningshavare, som kunna utföra erforderlig kostnadsgranskning. I de fall där enskild person anlitat L. B. F. för att uppgöra plan till ett byggnadsföretag, för vars utförande statsunderstöd sökes, måste vidare av naturliga skäl en allsidig prövning av företaget från statsmyndigheternas sida äga rum; i den mån de lokala nämnderna skola självständigt avgöra låne- och bidragsärenden, måste de sålunda få egna sakkunniga för berörda arbetsuppgifter. Dessa sakkunniga böra enligt byggnadslånebyråns mening vara gemensamma för lantbruks- och länsbostadsnämnder. Bostadssociala utredningen finner det av här anförda synpunkter uppenbart, att ett samarbete mellan de statliga länsnämnderna och L. B. F.-kontoren efter sådana linjer, som skisserats av jordbrukskommittén, till en betydande del kan tillgodose behovet av byggnadsteknisk sakkunskap i samband med den statliga låne- och bidragsverksamheten, men att därutöver byggnadsteknisk och byggnadsekonomisk expertis måste finnas till förfogande inom länsnämnderna, i synnerhet med tanke p å uppgiften att granska kostnadsberäkningar. Detta senare förringar icke värdet av samarbetet. Den statliga låne- och bidragsverksamhetens behov av byggnadsteknisk sakkunskap hänför sig enbart till den kritiska uppgiften att tekniskt och ekonomiskt pröva inkommande projekt; ett nödvändigt och utomordentligt betydelsefullt led i en standardhöjande bostadspolitik — i synnerhet när det gäller landsbygdens förhållanden — måste vara att positivt befrämja ett förbättrat byggnadsskick med avseende på planlösningar, huskonstruktioner o. s. v. genom allmän upplysningsverksamhet, rådgivning och av kompe-

437 tenta krafter ombesörjd projektering. För uppgifter av denna art synes L. B. F., i reguljär samverkan med de statliga nämnderna och arbetande under visst statligt medinflytande, väl ägnad. Vid omorganisationen av egnahemsnämnderna och bildandet av lantbruksnämnder och länsbostadsnämnder, varvid även L. B. F:s organisation såsom förutsatts av jordbrukskommittén kommer att beröras bör enligt utredningens mening även övervägas, huruvida icke vissa uppgifter i fråga om den fortlöpande byggnadstekniska kontrollen av företag, för vilka statliga lån och bidrag beviljats, kunna anförtros L. B. F. att utföras på uppdrag. Det är dock givet, att ombesörjandet av kontrolluppgifterna, främst tillsynen av den lokala kontrollen i kommunerna, måste falla under de statliga organens ansvar. Såsom förut framhållits kommer elt välutvecklat samarbete i fråga om rådgivning, projektering och kontroll att även kunna i hög grad underlätta det arbete med teknisk och ekonomisk granskning av låne- och bidragsärenden, som med nödvändighet måste ankomma på statsmyndigheter. I fråga om den direkt till de statliga länsorganen knutna sakkunskapen synes det, särskilt med hänsyn till den önskvärda enhetligheten i den tekniska och ekonomiska bedömningen, vara av värde, om denna kunde företrädas av för lantbruksnämnder och länsbostadsnämnder gemensamma tjänstemän, såsom ifrågasatts av byggnadslånebyrån. Behovet av byggnadsteknisk expertis torde ha en relativt mera framträdande plats inom länsbostadsnämnderna, eftersom för dessa objekten för låne- och bidragsverksamheten helt utgöras av byggnadsföretag (eller i fråga om familjebostadsbidragen i viss utsträckning redan befintliga bostäder), medan för lantbruksnämnderna byggnadsfrågorna ingå som ett visserligen mycket viktigt led i hela det jordbrukstekniska och jordbruksekonomiska komplexet. Mot bakgrunden av de senaste årens utveckling av byggnadsverksamheten på landsbygden framstår det även som sannolikt, att inom nu överskådlig tid antalet av de byggnadsärenden, som kunna komma att handläggas inom länsbostadsnämnderna, kommer att vara väsentligt större än antalet byggnadsärenden inom lantbruksnämnderna. Det synes därför motiverat, att de byggnadstekniskt skolade befattningshavarna i första rummet knytas till länsbostadsnämnderna och att lantbruksnämndernas behov av byggnads teknisk expertis för granskningsuppgifter tillgodoses genom att länsbostadsnämndernas befattningshavare med kompetens för uppgiften anlitas. Den här diskuterade ordningen förutsätter, att länsbostadsnämnder och lantbruksnämnder upprättas på samma platser. Detta ter sig naturligt även med hänsyn till anknytningen till egnahemsnämndernas traditionella verksamhetsområden. Utredningen återanknyter här till den fråga, som bildade utgångspunkten för diskussionen av hur behovet av byggnadsteknisk sakkunskap i samband med den statliga låne- och bidragsverksamheten lämpligen bör tillgodoses, nämligen frågan om förläggningen av ärenden rörande bostäder på jord-

438 bruksfastigheter (lantarbetarebostadslån och del av förbättringsbidragen och därmed förbundna lån). Utredningen vill understryka, att de synpunkter på den byggnadstekniska sakkunskapens inordnande i den bostadspolitiska o°h jordbrukspolitiska länsorganisationen, som här anförts, äro i lika mån tilllämpliga vid båda de alternativ för nämnda frågas lösning, som framställts i det föregående. Väljes det alternativ som innebär, att ärenden rörande bostäder på jordbruksfastigheter handläggas och avgöras inom det jordbrukspolitiska länsorganet, kan den här skisserade ordningen för rådgivning, kontroll och granskning i byggnadstekniska frågor sägas ge garanti för enhetlighet i de byggnadslekniska bedömningsgrunder, som tillämpas vid beredningen av bostadsärendena så långt en sådan över huvud är möjlig. Att detta icke med nödvändighet betyder fullständig enhetlighet vid prövningen av angelägenhetsgraden, bedömd med hänsyn till sociala, hygieniska och andra indikationer, är givet; att nå full överensstämmelse i sådant hänseende mellan två beslutande myndigheter med väsentligt olikartade huvudsakliga uppgifter och intressen, torde över huvud vara mycket vanskligt. Väljes det andra alternativet, innebärande att alla »rena» bostadsärenden tillföras det bostadspolitiska länsorganet, även när de bostäder, vars livelier ombyggnad eller förbättring ärendet gäller, äro belägna på jordbruksfastighet, bildar frågan om enhetligheten i tekniskt-ekonomiska bedömningsgrunder och i angelägenhetsprövning icke längre något problem. Här blir i stället, såsom flerstädes framhållits i det föregående, problemet att tillse, att icke låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål bedrives på sätt som är oförenligt med de jordbrukspolitiska rationaliseringssträvandena. Det säger sig självt, alt ett samarbete i de byggnadstekniska angelägenheterna mellan de bostadspolitiska respektive jordbrukspolitiska länsorganen inbördes och genom gemensamt utnyttjande av L. B. F.-kontoren för rådgivande, projekterande och vissa kontrollerande uppgifter av här ovan skisserat slag är i hög grad ägnat att undanröja risker för att de båda länsorganens verksamhet utvecklas efter kontroversiella linjer. Sakprövningen av byggnadsärenden inom båda organen måste till betydande del ankomma på de byggnadstekniskt skolade tjänstemännen inom nämnderna och L. B. !•'.. och om dessa till dels äro gemensamma och i övrigt stå i oavlåtlig kontakt inbördes, torde riskerna i här ifrågavarande hänseende vara små. De kunna ytterligare reduceras, om föreskrift gives, att länsbostadsnämnden skall till lantbruksnämnden för yttrande remittera ärende rörande bostadsbyggnad på jordbruksfastighet, där den kapitalinvestering, som kan komma i fråga som följd av ett statligt lån eller bidrag är av den storleksordning, att den kan hinderligt inverka på en planerad eller förutsedd åtgärd för yttre rationalisering. Redan nu ingår bland föreskrifterna rörande lantarbetarbostadslån, att sådana få beviljas endast om varaktig användning av bostaden för avsett

439 ändamål kan påräknas. Då ärenden rörande lantarbetarbostäder huvudsakligen hänföra sig till större jordbruk, torde de praktiska svårigheterna att finna en för respektive nämnder gemensam bedömningsgrund icke vara särskilt betydande. Med hänsyn till lantarbetarbostadsfrågornas direkta sammanhang med de jordbruksekonomiska problemen synes det dock utredningen lämpligt, att alla ärenden rörande lån och bidrag till lantarbetarbostäder remitteras till lantbruksnämnd. 1 fråga om förbättringsbidrag och därmed förbundna lån är att märka. att en betydande del av dessa kunna vara väl försvarliga på sociala och hygieniska grunder, även om den beräknade återstående användningstiden för den av förbättringen berörda bostaden är relativt kort. Sistnämnda uttryck får fattas i relation till de tidsmått man har att göra med i fråga om jordbrukets yttre rationalisering. Utredningen har i slutbetänkandets första del uvecklat den synpunkten, att förbättringsbidrag till mindre genomgripande upprustning fortfarande inom överskådlig tid komma att vara berättigade och i främsta rummet just beträffande hus, som äro dömda att försvinna i en icke alltför avlägsen framtid men som beräkneligen komma att bebos ännu en avsevärd tid, säg ett tiotal år; det gäller här främst bostäder, som innehas av äldre personer. För sådana mindre förbättringsärenden synes ett remissförfarande onödigt, därest icke länsbostadsnämnden på grund av särskilda omständigheter finner anledning därtill. I fråga om nybyggnad av bostadshus på jordbruksfastighet eller sådan ombyggnad, som är jämförlig med nybyggnad, bör givetvis det kravet ställas, att. såvitt kan bedömas, huset skall kunna få en användningstid, omfattande flera årtionden. I sådana fall är det givet, att föreliggande eller förväntade planer pä yttre rationalisering, som kunna beröra jordbruksfastigheten i fråga, måste bilda en avgörande förutsättning vid bedömningen av låneärendet. vilket motiverar, att yttrande av lantbruksnämnden begäres. Det ställer sig svårt — innan erfarenheter av samverkan mellan länsbostadsnämnder och lantbruksnämnder vunnits — att bedöma efter vilken regel remissförfarande i här ifrågavarande ärenden bör tillämpas. Man torde här tå pröva sig fram med provisorier, som kunna bekräftas eller justeras av den praktiska erfarenheten. Det synes angeläget, att arbetet inom länsbostadsnämnderna icke belastas och fördröjes av ett remissförfarande, som omfattar den stora massan av låne- och bidragsärenden, som hänföra sig till jordbruksfastigheter. Utredningen vill därför föreslå, att — tillsvidare och till dess vunnen erfarenhet kan motivera en annan regel — föreskrift ges, att ärenden rörande lån och bidrag till bostadsbyggnad på jordbruksfastighet. där den beräknade byggnadskostnaden överstiger 10 000 kronor, skola remitteras till lantbruksnämnd för yttrande. Detta må synas vara en hög gräns. Under densamma rymmes huvudmassan av bostadsförbättringsverksamheten enligt hittills följda linjer; över gränsen ligger i huvudsak sådan ny- och ombyggnad, som resulterar i efter

440 nu allmänt gängse normer fullvärdigt utrustade bostäder. Utredningen anser sig kunna utgå ifrån, att även utan ett formellt remissförfarande de vägledande synpunkter på jordbrukets yttre rationalisering, som må komma att accepteras av statsmakterna, bli tillfullo beaktade även av andra offentliga instanser än dem, på vilka den omedelbara förvaltningsuppgiften faller; inan måste givetvis förutsätta, dels att länsbostadsnämnden efter eget bedömande begär lantbruksnämndens yttrande i tveksamma fall, som ligga under den föreslagna kostnadsgränsen, dels att länsbostadsnämnden i enlighet med de synpunkter, som utredningen framställt i slutbetänkandets första del, och enligt utfärdade direktiv i låne- och bidragsgivningen själv beaktar alla omständigheter, som kunna inverka på den sannolika återstående användningstiden för en bostad och av vilka jordbrukets yttre rationalisering är en. Men först och främst har man att söka garantier för samstämmighet i länsbostadsnämnders och lantbruksnämnders politik — i den mån deras verksamhet beröra samma fastigheter — i gemensamt utnyttjande av byggnadsteknisk sakkunskap. Frågan om förläggningen av ärenden rörande bostäder på jordbruksfastigheter kan, såvitt utredningen förstår, få en tillfredsställande lösning efter båda de h ä r diskuterade alternativen. Det gemensamma utnyttjandet av byggnadsteknisk expertis är i båda fallen av avgörande vikt och har oberoende av här diskuterade speciella administrativa problem sin självständiga motivering: angelägenheten att undvika dubbelorganisation. För en planmässig utveckling av bostadsbebyggelsen på landsbygden och mindre tätorter är hänsynen till rationellt ordnad vattenförsörjning och avloppsförhållanden av fundamental betydelse. I remissutlåtandena över första delen av bostadssociala utredningens slutbetänkande framhölls i ett stort antal fall från landskommuners sida det oupplösliga och avgörande sambandet mellan åtgärder för höjd bostadskostnad och för vatten- och avloppsledningar. Svenska landskommunernas förbund underströk dessa synpunkter och framhöll nödvändigheten av att det statliga stödet till bostadsförsörjningen på ett effektivt sätt samordnades med det stöd, som lämnas eller är avsett att lämnas för åstadkommande av vatten- och avloppsledningar. Redan nu är enligt förbundets uppfattning läget i åtskilliga tätortsbildningar i landsorten på väg att bli ohållbart i sanitärt hänseende. Den under krigsåren flerstädes livliga bebyggelsen har skapat svårlösta avloppsproblem, i det att så gott som varje nytillkommen fastighet försetts med moderna bekvämligheter. Det går enligt förbundets uppfattning icke att skapa en hög bostadsstandard utan att först eller i varje fall samtidigt tillse, att i synnerhet avloppsförhållandena bli tillfredsställande ordnade. Även i byggnadslånebyråns erfarenheter från senare år, utmärkta av exceptionellt kraftig tillväxt i byggandet av enfamiljshus på landsbygden och mindre orter, har anledning ofta givits till reflexioner av liknande innehåll. Flera omständigheter, varibland främst bostadsbristen, den gynnsamma in-

441 komstkonjunkturen speciellt i de lägre dyrorterna samt den starka ökningen i antalet familjer med 2—4 barn, ha bildat underlag för en stundom planlöst sig utbredande småhusbebyggelse utanför städerna och övriga tätorter på områden, där förutsättningarna för rationellt ordnade vatten- och avloppsförhållanden äro dåliga. Detta förhållande har dels föranlett cirkulärskrivelser till de kommunala förmedlingsorganen med anmodan att vid behandlingen av till byrån ställda ansökningar uppmärksamma tendenser till uppkommande missförhållanden av här berörd art, dels givit anledning till samarbete med den byrå inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som handlägger frågor rörande vatten- och avloppsförhållandena. Den generalplaneutredning för vattenförsörjning och avlopp, som kommit till stånd på initiativ av arbetsmarknadskommissionen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och som numera omfattar samtliga län utom tre, ger en viktig vägledning för bedömningen av låne- och bidragssökande byggnadsprojekt ur här ifrågavarande synpunkter. Vatten- och avloppsförhållandenas ordnande befordras för närvarande av staten på två vägar, dels genom bostadsförbättringsverksamheten i egnahemsorganisationens regi, dels genom särskilda statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp enligt den kungörelse i ämnet (733: 1944), som baserades på investeringsutredningens förslag. Den installation av vatten- och avloppsledningar, som kommer till stånd inom ramen av bostadsförbättringsverksamheten, avser praktiskt taget helt enstaka bostäder; dock kan i princip förbättringsbidrag utgå även för kollektiva anläggningar, omfattande högst fyra bostäder. Den grundläggande vikt som tillkommer vatten- och avloppsförhållandenas ordnande för höjningen av bostadsstandarden på landsbygden motiverar, att åtgärder, som avse vattenförsörjning och avlopp, betraktas som ett led i den allmänna bostadspolitiken med standardhöjande syfte. Detta kan dock enligt utredningens mening icke föranleda, att den administrativa behandlingen av ärenden rörande anläggande av vatten- och avloppsledningar — utöver den del som ingår i förbättringsbidragsverksamheten — förlägges till de bostadspolitiska organen. Det skulle innebära, att en speciell organisation av tekniker finge byggas upp vid sidan av den som existerar inom väg- och valtenbyggnadsstyrelsen och dess distriktsorgan, vilket med all sannolikhet bleve oekonomiskt och mindre effektivt än den nuvarande ordningen. Däremot synes den allmänna synpunkten vara rimlig, att i fortsättningen — inom den ram som materialresurserna ger — den offentliga verksamheten för förbättrad vattenförsörjning och avloppsförhållanden vägledes av den bostadspolitiska målsättning, som accepterats av statsmakterna, och icke enbart bestämmes av arbetsmarknadspolitiska skäl. Det är vidare uppenbart, att det föreligger ett behov av samarbete mellan de bostadspolitiska organen och de organ, som handlägga frågor rörande vattenförsörjning och avlopp. I det löpande arbetet torde ett sådant sam-

442 arbete framför allt vara påkallat mellan länsbostadsnämnderna och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktsorgan. Det är visserligen givet, att även andra på lokaliseringsfrågans bedömning inverkande omständigheter än vatten- och avloppsfrågan måste beaktas; fall lära icke saknas, där bebyggelsens lokalisering efter ensidigt tagna hänsyn till vattenförsörjning och avloppsförhållanden lett till ur andra samhällsbildningssynpunkter olämpliga resultat. För länsbostadsnämnderna måste dock vid bedömningen avett byggnadsprojekt väsentlig, i vissa fall avgörande vikt läggas vid möjligheterna till en rationell lösning av vatten- och avloppsfrågan. Överhuvud måste en grundläggande synpunkt i länsbostadsnämndernas verksamhet vara, att den statliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål främjar och icke motverkar eller inverkar störande på den större planmässighet i bebyggelsens utveckling, vartill de under senare år förberedda, av stadsplaneutredningen och kommunindelningskomniitlén föreslagna förändringarna i byggnadslagstiftningen jämte därmed förbundna legislative och administrativa frågor, som under närmast följande år torde komma att aktualiseras, bl. a. genom förslag av den nu arbetande markutredningen. Det är möjligt och sannolikt, att länsbostadsnämndernas funktioner och särskilt deras samarbetsuppgifler i förhållande till andra, redan existerande eller ny- och ombildade kommunala eller statliga samhällsorgan med planerande verksamhet kunna komma att påverkas av förberedda eller förväntade åtgärder på byggnadslagstiftningens, expropriationslagstil'lningens och andra för samhällsplaneringen betydelsefulla områden. Anordningar, som nu kunna föreslås i samordningens intressen, kunna därför väntas bli av delvis provisorisk karaktär. I fråga om formen för samverkan mellan länsbostadsnämnden och andra organ med uppgifter, som äro av betydelse för samhällsplaneringen och för bostadsbyggandets utveckling inom länsbostadsnämndens verksamhetsområde, synes utredningen den lämpligaste vara den, som av jordbrukskommittén föreslagits beträffande lantbruksnämndernas samarbete med andra organ i frågor rörande lantmäteriväsendet, skogshushållningen o. s. v., alt nämligen överlantmätaren, länsjägmästaren och representanter för andra länsorgan, i förhållande till vilka samarbetsuppgifter förekomma, böra såsom sakkunniga deltaga i behandlingen av frågor av större vikt, som röra deras verksamhetsområden. Dessa sakkunniga böra enligt jordbrukskommitténs förslag äga rätt att deltaga i nämndens överläggningar men ej i dess beslut. För länsbostadsnämndens vidkommande synes sådan ställning som sakkunnig i första rummet böra beredas länsarkitekten, vars mening i med hänsyn till allmänna samhällsbildningssynpunkter tveksamma fall alltid bör inhämtas. För frågor som ha samband med lantmäteriväsendet bör överlantmätaren ha motsvarande ställning. Det nyss berörda behovet av samordning mellan låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål samt pla-

443 nerings- och bidragsverksamhet för anläggande av vatten- och avloppsledningar, motiverar, att jämväl de under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen arbetande distriktsingenjörerna anlitas som sakkunniga inom länsbostadsnämnderna. Sambandet mellan åtgärder, som påverka bostadsbyggandets omfattning, och de allmänna arbetsmarknadsreglerande åtgärderna göra det även lämpligt. att representant för länsarbetsnämnden eller det organ, som kan komina att ersätta denna nämnd, såsom sakkunnig knytes till länsbostadsnämnden. Även om de förhållanden, som föranleda nuvarande allmänna byggnadsreglering, komma att förändras, så att denna kan avvecklas, torde ett permanent behov av samverkan i reguljära former mellan länsorganen för bostadspolitiken och arbetsmarknadspolitiken komma att göra sig gällande, bl. a. för frågor rörande byggnadsproduktionens säsongutjämning. Det är slutligen uppenbarligen av största vikt för en planmässig bostadspolitik på längre sikt, att en nära anknytning skapas mellan länsbostadsnämnden och de myndigheter, som handha hälsovårdens uppgifter. I frågor av bostadshygienisk och allmänt samhällsekonomisk betydelse bör därför förste provinsialläkare såsom sakkunnig deltaga i behandlingen inom nämnden. Utredningen har i det föregående föreslagit inrättande av en statlig länsbosladsinspektion. Länsbostadsinspektören skulle knytas till länsstyrelsen och arbeta under förste provinsialläkaren som förman: länsbostadsinspektören bör därjämte vara föredragande inom länsbostadsnämnden i frågor. som beröra såväl inspektionens som nämndens verksamhet. Det är givet. att ett intimt samarbete mellan länsbostadsinspektionen och det låneoch bidragsbeviljande länsbostadsorganet måste upprättas. Såsom flerstädes funnits anledning att framhålla äro hälsovårdsmyndigheternas möjligheter att effektivt ingripa mot bostadshygieniska missförhållanden begränsade av de ekonomiska resurserna att skaffa ersättningsbostäder genom ny- eller ombyggnad. Länsbostadsnämnder och länsbostadsinspektion ha ett gemensamt omedelbart intresse alt söka i samarbete med vederbörande kommunala myndigheter åvägabringa inventeringar av förekommande undermålighet ur hygieniska synpunkter av bosläder, svårartad trångboddhet, som bör föranleda samhällsingripanden, o. s. v. För dylika inventeringar kommer materialet till 1945 års allmänna bostadsräkning och de intensivundersökningar under närmast följande år, som äro avsedda att komplettera denna, särskilt för landsbygdens del, att ge en hittills saknad grundval. Det på längre sikt upplagda, planmässiga arbetet att höja den allmänna bostadsstandarden förutsätter ett samspel mellan inspektionsmyndighetens övervakande arbete och det låne- och bidragsbeviljande organets verksamhet. Rådgivnings- och upplysningsverksamhet på bostadsfrågans område gentemot såväl kommuner som allmänheten torde i stor utsträckning kunna betraktas som en gemensam angelägenhet för nämnden och inspektionen.

444 Frågor rörande länsbostadsnämndernas sammansättning, jDersonalorganisation o. s. v. torde böra hänskjutas till den fortsatta utredning rörande detaljutformningen av bostadspolitikens administrativa organisation, som här ovan föreslagits beträffande det centrala organet. I än högre grad än som gäller om det centrala organet måste länsbostadsnämndernas personalbehov och kostnader påverkas av hur frågan rörande handläggningen av ärenden angående bostäder på jordbruksfastigheter samt i synnerhet frågan om fastighetskreditväsendets organisation i dess helhet bli lösta. Utredningen begränsar sig därför här till vissa allmänna synpunkter. Med hänsyn till bostadsfrågornas art, särskilt när det gäller landsbygden och mindre orter, synes det icke finnas skäl att — på sätt som gäller beträffande exempelvis länsarbetsnämnderna — inom nämnden bereda rum för partsrepresentation. Antalet nämndledamöter behöver därför ej vara stort; det synes utredningen lämpligt att för länsbostadsnämndernas del i detta hänseende räkna med samma antal som nu gäller beträffande egnahemsnämnderna, d. v. s. fem ledamöter, av vilka en självskriven och fyra, däribland ordföranden, förordnade av Kungl. Maj:t på viss tid. Särskilt må understrykas vikten av att inom nämnden blir företrädd — utom allsidiga insikter i de bostadssociala problemen — även förtrogenhet med kommunernas arbete. Ledningen av nämndens arbete bör omhänderhas av en direktör, som är självskriven ledamot i nämnden. Utredningen förutsätter, att anställningsform och löneförmåner för denne bestämmas efter enahanda grunder som gäller beträffande direktörerna i statliga länsnämnder med liknande uppgifter, såsom lantbruksnämnder och länsarbetsnämnder. En relativt hög löneställning är motiverad med hänsyn till konkurrensförhållandet gentemot högre befattningshavare i kommunal tjänst. Formella behörighetsvillkor, såsom högre teknisk utbildning, böra icke vara bindande. I vart fall bör dock krävas, att, där icke direktören besitter tekniska kvalifikationer, en assistent med sådana kvalifikationer finnes knuten till nämnden för att ombesörja den byggnadstekniska och byggnadsekonomiska granskningen. Egnahemsnämndernas nuvarande organisation, om vilken uppgifter lämnats i det föregående, ger vid handen, att personalbehovet vid dessa nämnder varierar starkt från län till län. Man lorde kunna räkna med att samma förhållande kommer alt gälla i fråga om länsbostadsnämnderna. Det synes därför vara motiverat att icke binda länsbostadsnämndernas personalorganisation vid ett för alla nämnder lika fastställt antal befattningshavare utan anpassa detta efter erfarenhetsmässigt givna, från län till län varierande behov.

KAPITEL 20.

Kommunala organ för bostadspolitiken. De furslag till riktlinjer för den framtida bostadspolitiken, som utredningen framlade i slutbelänkandets första del, byggde i väsentlig grad på kommunernas aktiva organisatoriska insatser för förbättrade bostadsförhållanden. I samma eller än högre grad förutsätta de i detta betänkandes första avdelning framlagda förslag rörande saneringen av äldre bostadsområden en omfattande och mångsidig verksamhet från kommunernas sida. Efter att ha erinrat om de erfarenheter från den bostadspolitiska utvecklingen under föregående skeden, vilka starkt framhävt de bostadspolitiska åtgärdernas avgörande beroende av kommunala organs medverkan, samt om den starka utbyggnaden under krigsårens krisförhållanden på bostadsmarknaden av den kommunala organisationen på området framhöll utredningen i slutbetänkandets första del, att en standardhöjande bostadspolitik i fortsättningen kräver från de kommunala organens sida en vidareutveckling av den aktivt initiativtagande och på längre sikt planmässigt inriktade verksamhet, vartill de senaste årens utveckling tenderat. Detta är nödvändigt framför allt därför, att i framtiden de praktiska arbetsuppgifter, som bostadspolitiken ställer, icke på sätt som utmärkt den hittillsvarande utvecklingen komma att begränsas till att i huvudsak avse rätt och slätt ett bostadstillskott, tillräckligt att motsvara en spontant växande bostadsefterfrågan, utan måste innefatta en samordning av åtgärder, som tillsammans verka till standardhöjning och till stabilisering i görligaste mån av bostadsproduktionen. Utredningen underströk behovet av att i god tid förbereda åtgärder, som kunna vara ägnade att förhindra krisartade rubbningar i bostadsproduktionen, och utnyttja resurserna för en påskyndad standardstegring i samband med bostadsbristens avveckling under en period av avtagande tillväxt inom hushållsbeståndet. Sådana åtgärder kunna innefatta systematisk utdömning och utrymning av det stora, under briståren ackumulerade bestånd av undermåliga lägenheter, utarbetande av planer för stadsplanemässig sanering enligt riktlinjer, som föreslagits i detta betänkande, samt produklionsprogram utformade med ledning av systematiska undersökningar av bostadsbehovets struktur, betalningsförmågan inom olika hushållskatego-

446 rier o. s. v. De allra närmaste årens utveckling torde efter allt att döma komma att balansera mellan risken av försämrade produktionsvillkor till följd av skärpta materialsvårigheter och risken av överdriven hausse i händelse av förbättrad materialtillgång. Det motsvarar dock — på grund av nödvändiga förberedelsearbetens tidskrävande art — den aktuella situationens krav, att metodiska arbeten på lösandet av bostadspolitikens organisatoriska uppgifter ta vid under de närmaste åren, trots att dessa år sannolikt i fråga om det allmänna bostadsmarknadsläget komina att i huvudsak bevara samma karaktär som de närmast föregående. Utredningen framhöll, att i själva verket ett sådant arbete redan utförts eller planerats i betydande omfattning på åtskilliga håll under de senaste åren och att såtillvida kravet endast innebar, att en i gång varande utveckling fortsatte, påskyndades och blev allmän. Så har utan tvekan även skett under sistförflutna år. Såsom i föregående sammanhang berörts har under detta år ett omfattande organisationsarbete utförts eller förberetts i ett stort antal stadssamhällen. Detta har i viss utsträckning avsett den egentliga förmedlingsverksamheten men framför allt varit inriktad på att bilda företag under kommunal ledning och tillsyn i bolag, stiftelser o. s. v.) för planering av bostadsbyggande i större enheter och för spekulationsfri förvaltning av bostadsfastigheter med utnyttjande av de nya lånemöjligheter, som öppnades genom besluten vid 1946 års riksdag, och av de föreslagna nya subventionsformer, som torde göras till föremål för proposition till 1947 års riksdag. Inrättandet av särskilda fastighetskontor h a r på inånga platser ökat resurserna för en kompetent handläggningav frågor, som ha samband med den kommunala förmedlingen av statliga lån och bidrag för bostadsbyggandet. Även kommunal bostadsförmedlingsverksamhet har upptagits på ett ej ringa antal platser, härvidlag har givetvis den beslående och på vissa håll skärpta bostadsbristen ofta utgjort det drivande momentet. I detta sammanhang må även erinras om de förut nämnda stora bostadsmarknadsundersökningar, som under året. kommit till utförande i flertalet större och medelstora städer och ett antal mindre stadssamhällen under samarbete mellan byggnadslånebyråns utredningsavdelning och respektive kommuner; dessa syfta till en närmare kartläggning av bostadsbehovets struktur, hyresbetalningsförmåga, behovet av kollektiva bostadskomplement o. s. v. och kunna därmed tjäna som vägledning för den kommunala planeringen av bostadsförsörjningen på längre sikt. I slutbetänkandets första del utvecklade utredningen vissa synpunkter på önskvärdheten av en decentralisering av den bostadspolitiska administrationen. De i föregående kapitel framlagda förslagen till inrättande av länsbostadsnämnder innebära ju ett steg i sådan riktning. Men decentraliseringen bör även gå ut på att kommunala organ med större självständighet än hittills och med därtill svarande större arbetsinsatser ombesörja de uppgifter, som sammanhänga med den av staten ekonomiskt stödda bostadsför-

447 sörjningsverksamheten. Härför kräves givelvis, att kommunerna äro utrustade med effektiva organ för ifrågavarande uppgifter. Utredningen framhöll, att så var fallet i ett under senare år starkt växande antal fall; detta omdöme torde efter senaste förflutna år kunna anses gälla en ytterligare väsentligt vidgad krets av kommuner. Det kunde dock enligt utredningens mening knappast förnekas, att fortfarande på en del håll, framför allt på landsbygden men även i vissa stadssamhällen, den kommunala organisationen icke var tillräcklig för att motsvara de krav, som den framtida bostadspolitiken ställer; även detta omdöme torde ännu kunna anses giltigt, om än i ej obelydligt förminskad grad, främst tack vare den starka fortsatta utbredningen av förmedlingsverksamheten i landskommuner, som i det föregående belysts av siffror. Som allmänt underlag för kommunernas bostadspolitiska verksamhet föreslog utredningen en lagstiftning, innebärande skyldighet för kommunerna att förmedla lån och bidrag av statsmedel för bostadsändamål utan kostnad för statsverket; att, i händelse bostadsförsörjningen inom kommunen icke är tillfredsställande, vidtaga åtgärder för dess förbättring, varigenom skulle fastslås, att bostadsförsörjningen hör till kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter; i motsvarighet härtill skulle kommun ha otvetydig befogenhet att anslå medel för bostadspolitiska ändamål; samt att, i fråga om stadssamhällen med mer än 10 000 invånare samt sådana mindre, som med hänsyn till sin snabba utveckling ur bostadsförsörjningssynpunkt prövas böra tillhöra denna grupp, uppgöra och inom viss tid till centralt organ ingiva plan för åtgärder med avseende på bostadsförsörjningen. Genom remiss av bostadssociala utredningens betänkande med allmänna riktlinjer för den framtida bostadspolitiken ha ett stort antal kommuner, däribland såväl städer som landskommuner, redan haft tillfälle att taga ställning till de av utredningen föreslagna principerna för ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i fråga om bostadsförsörjningen och de därpå grundade skyldigheterna och befogenheterna för kommunerna. Såsom redovisats i proposition nr 279 till 1946 års riksdag ha därvid kommunerna allmänt uttalat sin anslutning till utredningens principer i fråga om ansvaret för bostadsförsörjningens ordnande. Av de kommuner, som direkt uttalat sig rörande den av utredningen föreslagna lagstiftningen och skyldighet för kommunerna alt vidtaga åtgärder till förbättrande av bostadsförsörjningen m. m. ha de allra flesta intagit en positiv hållning till förslaget; ett mindre antal kommuner ha dock anmält avvikande mening. Det framhålles vidare i propositionen, att det övervägande flertalet kommuner uttryckt sin tillfredsställelse över förslaget, att kommunal subventionering av bostadsproduktionen gives karaktär av gemensam hushållningsangelägenhet.

448 I remissyttrandet från Svenska stadsförbundets styrelse framhålles — utöver behovet av precisering av de kommunerna åvilande skyldigheterna — bl. a. alt de av utredningen framlagda förslagen och särskilt en eventuell decentralisering av de bostadspolitiska funktionerna uppenbarligen förutsätter en mycket kraftig utbyggnad av den kommunala organisationen. Såsom utredningen understrukit var denna utbyggnad på många håll redan på god väg. Det var emellertid enligt styrelsens mening alldeles tydligt, att på andra håll åtskilligt i denna väg ännu var ogjort och att på alla håll ytterligare kostsamma utbyggnader skulle komma att bli nödvändiga. Med det stora intresse stadssamhällena visa bostadsfrågorna var styrelsen dock övertygad om att programmet ej skulle behöva stranda på denna organisatoriska fråga. I anknytning till stundom — och med viss rätt — framförda påpekanden av det ojämna intresse, som landskommunerna visat för de bostadspolitiska angelägenheterna, framförde Svenska landskommunernas förbund i sitt remissyttrande en rad synpunkter av värde i förevarande sammanhang. Förbundet påtalade först, att kommunerna icke effektivt upplysts om de bostadssociala åtgärderna. Kommunerna hade under den senaste tioårsperioden ställts inför så många nya uppgifter av obligatorisk art, att det kunde vara naturligt, om frivilliga uppgifter i inånga fall kommit i skymundan. Styrelsen var dock övertygad om att bostadsförsörjningsfrågorna också i de mindre landskommunerna skulle ha getts ett vida större utrymme, därest den statliga upplysningsverksamheten på detta område varit planmässig och effektiv. — I detta sammanhang må erinras om det förut berörda förhållandet, att det starka uppsvinget under de allra senaste åren särskilt i byggandet av egnahem för barnrika familjer på landsbygden har ett tydligt samband med ökad upplysningsverksamhet beträffande denna låne- och bidragsform. Svenska landskommunernas förbund påtalade vidare, att handläggningsförfarandet särskilt med hänsyn till kristidens reglering av byggnadsverksamheten tett sig omständligt, varför intresset på vissa håll svalnat. De mindre landskommunerna hade icke på samma sätt som städerna och de större landskommunerna haft möjlighet att slå i personlig kontakt med statens byggnadslånebyrå för att få handläggningen av ärenden påskyndad. Den starka centraliseringen av byggnadslånebyråns hittillsvarande verksamhet hade medfört brister i handläggningen, som böra undanröjas. — Till detta må fogas den kommentaren, att de här berörda svårigheterna för mindre landskommuner att nå omedelbar och personlig kontakt med låneoch bidragsbeviljande statligt organ varit ett av huvudmotiven för utredningens förslag om inrättande av länsbostadsnämnder. De med den allmänna byggnadsregleringen sammanhängande svårigheterna torde till väsentlig del få tillskrivas under kristiden ofrånkomliga omständigheter; enligt vad utredningen erfarit pågå för närvarande överläggningar mellan arbetsmark-

449 nadskommissionen och byggnadslånebyrån om möjliga förenklingar i förfarandet rörande byggnadstillståndsärenden. Vad gäller handläggningen av låne- och bidragsärenden torde i vad gäller landsbygden en decentralisering till länsorgan kunna avsevärt underlätta ansökningsförfarandet, när väl länsbostadsnämnderna hunnit effektivt komina i arbete. I fråga om kommunernas egna insatser framhöll förbundet, att den rådande kom munin delningen utgjort ett mycket besvärande hinder, när det gällt alt i praktiken omsätta de av statsmakterna beslutade bostadssociala åtgärderna. Detta framgår ju även med största tydlighet av den statistik över förmedlingsverksamhetens utbredning inom kommuner av olika slorlekstyp, som redovisats i det föregående. Den beslutade kommunsammanslagningen torde enligt förbundets mening komma att undanröja ett av de största hindren. Det är dock enligt förbundels uppfattning motiverat att göra förmedlingsverksamheten obligatorisk för kommunerna redan av den anledningen att i annat fall grupper av medborgare utestängas från bostadshjälpen. I fråga om det närmare innehållet i de skyldigheter för kommunerna i samband med bostadsförsörjningen, som utredningen ifrågasatt, och de därmed förbundna konkreta arbetsuppgifterna för kommunala organ må här vissa synpunkter framhållas. Vissa remissinstanser, bl. a. de tvenne här senast citerade organisationerna, ha funnit den föreslagna allmänna skyldigheten för kommun att, i händelse bostadsförsörjningen inom kommunen icke är tillfredsställande, vidtaga åtgärder för dess förbättring vara alltför vag till sin innebörd, och vidare reagerat mot att ge statliga organ maktmedel att tvinga en kommun till bostadspolitiska åtgärder. Till detta vill utredningen erinra, att utredningen själv betonat, att en lagstiftning, som ålägger kommunerna att — under utnyttjande av de låne- och subventionsmöjligheter som staten ställer till förfogande — sörja för att en tillräcklig bostadstillgång kommer till stånd i kommunen, måste få en skäligen vag innebörd med hänsyn till bestämningen av vad som menas med »tillräcklig bostadstillgång»; en sådan vaghet vidlåder ju även bestämningen av de bristfälligheter, som skola medföra skyldighet för kommunalt organ att göra ingripanden enligt hälsovårdsstadgan. Utredningen framhävde även som det främsta skälet för här ifrågavarande lagbestämmelse, att den skulle definitivt fastslå, att bostadsförsörjningen hör till kommuns gemensamma hushållningsangelägenheter och ge en grund för den mera omfattande och permanenta verksamhet för bostadsförhållandenas förbättring inom kommunen, som är förutsättning för genomförandet av ett bostadspolitiskt program, som syftar till allmän höjning av bostadsstandarden. Då utredningen förordat som allmän princip, att en kommuns ekonomiska åtaganden i form av subventioner eller risktagande skola bestämmas av kommunen själv, är det givet enligt utredningens uppfattning att genom fastslående av här ifrågavarande allmänna skyldighet 2 9 — 6 17520

450 en kommun icke skulle kunna tvingas till sådana ekonomiska åtaganden men väl däremot till utgifter, som uppstå för förmedlingsverksamhet och därmed sammanhängande administrativt arbete. Det är vidare givet med hänsyn till omöjligheten att konkret precisera innebörden av bestämmelsen, att denna skulle kunna utgöra grund för förelägganden gentemot kommun endast i fall av uppenbar vanvård av de bostadspolitiska angelägenheterna. Värdet av den föreslagna bestämmelsen skulle enligt utredningens mening icke främst ligga på denna negativa sida utan på den positiva: att fastslå bostadsförsörjningens karaktär av kommunal angelägenhet.

De av utredningen föreslagna föreskrifterna rörande kommuns skyldighet att förmedla statliga lån och bidrag samt — i fråga om vissa kommuner — att uppgöra plan för bostadsförsörjningen kunna sägas vid sidan av de åligganden för kommun, som följa av byggnadslagstiftning och hälsovårdslagstiftning, ge konkreta bestämningar av den allmänna skyldigheten att sörja för bostadsförhållandenas förbättring. Det är innehållet i dessa som i huvudsak — jämte kommunernas självständiga initiativ — avgör arten och omfattningen av kommunernas bostadspolitiska arbetsuppgifter. Vad först angår den planering av bostadsförsörjningen, fastlagd i konkreta planer, som enligt förslagen skulle ankomma på de större stadskommunerna, har departementschefen i 1946 års bostadsproposition understrukit vikten av att kommunerna uppgöra långsiktiga bostadsförsörjningsplaner. I samband med behandlingen av det bostadspolitiska centralorganets arbetsuppgifter här ovan har utredningen framhållit, att bostadsförsörjningsåtgärderna på en ort lämpligen böra inordnas i en allmän plan avseende ett längre tidsavsnitt, fem eller tio år, baserad på utredningar rörande befolkningsutveckling, hushållsbildning samt rådande faktiska bostadsförhållanden, inventeringar av utdömbara lägenheter och för sanering lämpliga områden, undersökningar rörande hyresbetalningsförmåga, bostadseflerfrågans inriktning, behovet av kollektiva bostadskomplement o. s. v. Det är att märka, att större eller mindre delar av sådant grundläggande utredningsarbete redan utförts eller äro under utförande på ett stort antal orter samt att 1945 års allmänna bostadsräkning samt därtill knutna kompletteringsundersökningar kommer att ge ett aktuellt och i många hänseenden förbättrat material för en allsidig och grundlig belysning av de faktiska bostadsförhållandena på olika orter. Såsom ävenledes framhållits i det föregående och som jämväl underströks av byggnadslånebyrån i dess remissyttrande över bostadssociala utredningens förslag är det av vikt, att de långsiktiga planerna bli föremål för en fortlöpande revision, baserad på dels uppgifter rörande de i regel mera långsamt skeende förskjutningarna i näringslivets struktur, dels uppgifter om sådana förändringar på kort sikt i fråga om befolkningsutveckling och bostadsmarknadsutveckling, vilka främst betingas

451 av de ekonomiska konjunkturerna men som jämväl kunna i högre eller lägre grad förskjuta förutsättningarna för långtidsutvecklingen på en ort. Syftet med en långtidsplan för bostadsförsörjningen är ju att — så långt detta är möjligt — klargöra de allmänna förutsättningarna för bostadsmarknadens och bostadsbyggandets utveckling på en ort och därmed skapa en grund för ett handlingsprograms allmänna riktlinjer. Det finns eljest risk för att bedömningen av läget och utvecklingsutsikterna kommer att präglas av tillfälliga konjunktursituationer och att därigenom den kommunala bostadspolitiken får en tendens att reagera på sådana på ett sätt som är likartat den spekulativa bostadsproduktionens under tidigare utvecklingsskeden. Av det föregående framgår att utredningen anser, att det för den kommunala planeringen grundläggande utredningsarbetet lämpligen bör till väsentlig del utföras genom ett samarbete mellan respektive kommuner och det centrala organet, som i service i dessa frågor har en av sina viktigaste uppgifter. Vad gäller landskommuner och mindre stadssamhällen under länsbostadsnämndernas områden torde under de följande åren — icke minst tack vare den förbättrade kunskap om de faktiska förhållandena som 1945 års bostadsräkning kommer att ge samt länsnämndernas och länsbostadsinspektionens samarbete med kommunerna — förutsättningar kunna åvägabringas för ett till sitt syfte likartat men till sitt innehåll givetvis avsevärt annorlunda beskaffat planeringsarbete som i de större och medelstora städerna. Inom ramen av en efter här angivna riktlinjer uppgjord långtidsplan böra de åtgärder som kommunen på kortare och längre sikt planerar fogas in som konkreta årsprogram, avseende stadsplanearbeten och tomtanskaffning, produktion i allmännyttig, kooperativ eller enskild regi, förberedelser för saneringsföretag, åtgärder enligt hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser, utnyttjande av statliga lån och bidrag, anordnande av kommunala subventioner, offentlig bostadsförmedling o. s. v. Det säger sig självt, att under de närmaste åren, då bostadsbristen ännu kan antagas vara akut, dessa konkreta program fortfarande måste såtillvida bibehålla det drag av ensidighet, som utmärkt krisåren och som betingas av det dominerande intresset att få fram nya lägenheter och av de ofrånkomliga hindren mot sanering av större omfattning. Man bör dock icke beträffande denna period underskatta betydelsen av ett noggrant och planmässigt avvägande av bostadsproduktionens inriktning på olika storleks-, kvalitets- och prisklasser. Även härför är hänsynen till bostadstillgångens framtida struktur, betraktad som förutsättning för en höjd allmän standard, av avgörande betydelse. I och med bostadsbristens avveckling inträder ett läge, där fördelarna av en plan för bostadsförsörjningen bli mera påtagliga. Produktionens lämpliga omfattning på en ort kan då icke längre bestämmas efter den nu för praktiskt taget alla kommuner gällande enkla regeln: största möjliga antal

452 lägenheter inom ramen av vad byggnadsreglering och materialtillgång medger. Hänsynen till den framtida hushållsbildningen, bestämd av den mer eller mindre säkert beräkneliga utvecklingen av de demografiska grunddata, samt till syftemålet att höja den allmänna bostadsstandarden, varvid inverka inkomstförhållanden o. s. v. inom olika befolkningsgrupper och de bostadspolitiska åtgärder, som vidtagas inom kommunen, måste då bli de väsentliga bestämningsfaktorerna för produktionens omfattning och inriktning. Uppgiften att på ett med hänsyn lill standardutveckling och produktionsutveckling rationellt sätt samordna de olika sidorna av en kommuns bostadspolitik blir då, i synnerhet i städer med större stadsplanemässiga saneringsproblem, ett mera komplicerat problem, som kräver en planmässig fortlöpande behandling och översyn. Utredningen är angelägen att understryka följande synpunkt: Även om uppgörandet av en plan för bostadsförsörjningen göres till en skyldighet för vissa kommuner, är en sådan plan i första hand ett intresse för kommunen själv. Även här finnes anledning att betona sakens positiva sida. Skyldigheten att uppgöra plan, som underställes centralt organ, ger en reguljär form för det samarbete i planeringsfrågor mellan kommunerna och det centrala organet, som redan i stor utsträckning kommit till stånd på frivillighetens grund och från kommunernas sida i eget välförstått intresse. Det centrala organets funktion i dessa sammanhang är, såsom framhållits i det föregående, framför allt att ge den service i fråga om statistisk, stadsplaneteknisk och annan sakkunskap, som eljest kan vara svår att uppbringa för kommunerna, samt att sörja för en viss enhetlighet i metodik utan att därmed lägga band på kommunernas självständiga utformning av sin bostadspolitik.

Den föreslagna obligatoriska förmedlingsverksamheten ställer i nuvarande sammanhang huvudsakligen tvenne problem. Det ena gäller de små landskommuner, som enligt hittillsvarande erfarenheter endast i begränsad omfattning frivilligt åtagit sig förmedlingsverksamhet av lån och bidrag i byggnadslånebyråns förvaltning, det andra gäller arten och omfattningen av de arbetsuppgifter som komma att ankomma på kommunala organ som följd av de föreslagna förändringarna i låne- och bidragsformerna; detta senare inbegriper även frågan om decentralisering av vissa uppgifter inom den bostadspolitiska administrationen. I ett föregående kapitel har visats, hurusom utbredningen av förmedlingsverksamheten, som i städerna är hundraprocentig, i landskommunerna har ett klart samband med kommunstorleken. Landskommuner med ett invånarantal av mer än 2 000 invånare ha med endast få undantag åtagit sig att förmedla lån och bidrag till egnahem för barnrika familjer. I storleksgruppen 500—1 000 invånare hade vid senaste budgetårsskifte omkring hälften av kommunerna åtagit sig sådan förmedlingsverksamhet. I de minsta kommu-

453 nerna, med mindre än 500 invånare, är däremot fortfarande förmedlingsverksamhet förekommande endast i undantagsfall. I detta sammanhang böra följande omständigheter beaktas. Den första är det partiella ekonomiska ansvar för kommunen, som enligt hittills gällande regler utöver det rena förmedlingsarbetet varit förbundet med förmedlingen av lån och bidrag till egnahem för barnrika familjer; detta har visserligen varit mycket begränsat men dock otvivelaktigt ägnat att avskräcka kommuner med mycket svagt finansiellt underlag. Det andra är, att trots en intensifierad upplysningsverksamhet på senare år dock, såsom bl. a. landskommunernas förbund påtalat, kunskapen om existerande låne- och bidragsmöjligheter varit otillräcklig, och detta av naturliga skäl mest i de minsta kommunerna, där förekommande möjligheter att erhålla statens ekonomiska stöd för bostadsändamål i här ifrågavarande form måhända kunnat beröra endast ett eller annat hushåll. Den bristande kunskapen har i sin tur säkerligen i hög grad betingats därav, att möjligheter till rådgivning och upplysning genom personliga kontakter varit mycket små, då byggnadslånebyrån saknat länsorgan. Visserligen torde detta delvis ha avhjälpts genom egnahemsnämndernas försorg, men detta kan knappast bli så effektivt, som när personlig förbindelse kan nås direkt med det låne- och bidragsbeviljande organet. Om utredningens olika förslag genomföras, komma dessa omständigheter att väsentligen förändras. Bland förutsättningarna för erhållande av lån och bidrag för egnahem skulle icke längre ingå ekonomisk medverkan från kommunens sida, varigenom ett hämmande moment skulle falla bort. När statsmakterna tagit ställning till de nya reglerna för lån och bidrag till egnahem, torde en av vederbörande förvaltningsorgans allra viktigaste omedelbara uppgifter vara att utarbeta och sprida handböcker, anvisningar o. s. v., avsedda i första hand för kommunala förtroendemän och tjänstemän — en uppgift, som hittills stått tillbaka i väntan på förutsedda förändringar i gällande regler. Inrättandet av länsbostadsnämnder, i vilka den hittills splittrade låneoch bidragsverksamheten för bostadsändamål samlas, skulle slutligen ge helt andra och bältre möjligheter än hittills till direkt upplysnings- och rådgivningsverksamhet. Såtillvida skulle förutsättningarna för en obligatorisk förmedlingsverksamhet även i de minsta kommunerna otvivelaktigt starkt förbättras. Å andra sidan är det obestridligt, att vissa av de uppgifter, som stå i samband med förmedlingsverksamheten, och måhända främst den tekniska tillsynen av byggnadsföretag, för de minsta kommunerna innebära svårigheter till följd av dels att teknisk sakkunskap icke finns på orten, dels att verksamhetens omfattning är så ringa, att en verklig rutin icke kan utbildas. Den förestående kommunindelningsreformen torde också på många håll skapa en viss obenägenhet att taga upp hittills oprövade verksamhetsgrenar inom sådana kommuner, som komma att beröras av reformen.

454 Med hänsyn till här anförda omständigheter synes det utredningen motiverat alt i fråga om tiden för införande av skyldighet för kommun att förmedla lån och bidrag för bostadsändamål medgiva ett anstånd för de minsta kommunerna. Utredningen vill därför föreslå, att obligatorisk förmedlingsverksamhet föreskrives omedelbart för alla kommuner med mer än 500 invånare, men för kommuner under nämnda gräns från den tidpunkt, då den nya kommunindelningen träder i kraft. Detta senare bör givetvis icke hindra, att även de minsta kommunerna, såsom hittills skett i viss omfattning, frivilligt åtaga sig att förmedla lån och bidrag. Vad angår de förändringar av förmedlingsarbetets innehåll, som kommer att följa av de nya formerna för statens ekonomiska stöd för förbättrade bostadsförhållanden, torde dessa komma att beröra såväl den egentliga låneverksamhetcn som bidragsverksamheten. Delvis bestämmes arbetets art och omfattning av ännu icke avgjorda frågor rörande behovsprövning o. s. v. Låneverksamheten beträffande flerfamiljshus torde få sitt innehåll påverkat främst genom bostadsproduktionens allt starkare inriktning på stora projekt under kommunal ledning eller tillsyn (»allmännyttiga» och »kooperativa» företag). Denna utveckling kommer givetvis att innebära en minskning av antalet ärenden men i allmänhet en ökning av arbetet med varje ärende för sig. De kommunala organens (eller de för ändamålet bildade allmännyttiga företagens) arbete kommer s. a. s. att förskjutas mot tidigare stadier av byggnadsföretagandet, i fråga om allmännyttiga företag till projektering, vare sig denna utföres av kvalificerade tjänstemän inom kommunen eller på uppdrag av enskilda företagare eller organisationer, och till vård av de ekonomiska och tekniska angelägenheterna under utförandet, i fråga om kooperativa företag till den ekonomiska och tekniska tillsyn, som är föreskriven som förutsättning för att ett företag skall i lånehänseende erkännas som kooperativt. Åtminstone vad beträffar de allmännyttiga företagen torde detta även innebära, att de kommunala organen på ett tidigt stadium söka förbindelse med centralorganet för diskussion av planlösningar, konstruktioner, byggnadskostnader, driftskostnader, hyresberäkning o. s. v. Allt detta torde i praktiken komma att medföra, att den egentliga förmedlingsverksamheten får en mera formell karaktär, liksom också det centrala organets tekniska och ekonomiska granskning i samband med själva låneansökan. Beträffande övriga låneaiisökningar rörande flerfamiljshus torde förmedlingsarbetet för det kommunala organet och det centrala organets behandling av låneärendet få fortgå i stort sett efter hittillsvarande linjer. Den tekniska och ekonomiska granskningen av lånesökande projekt måste med nödvändighet i sista hand ankomma på det centrala organet, som har att svara för säkerheten för statens medel. Det bör emellertid påpekas, att dels den nya ordningen beträffande tilläggslånen, innebärande att dessa icke

455 längre skola utmätas individuellt fastighet för fastighet, dels de nya reglerna för hyressättningen i vissa hänseenden förenkla granskiiingsarbetet. Det kan vidare framhållas, att i samma mån som de kommunala förmedlingsorganen vinna ökad kompetens, i samma mån kan granskningen inom det centrala organet reduceras och bedömningen av projekten i realiteten komma att i växande grad anförtros åt de kommunala organen. I fråga om låneansökningar rörande enfamiljshus, d. v. s. ny- och ombyggnad samt förbättringar av sådana, erinrar utredningen om vad därom sagts i sammanhang med den föregående diskussionen av länsbostadsnämndernas uppgifter. Det senaste årets utveckling på marknaden för enfamiljshus ger anledning att i detta sammanhang särskilt understryka de uppgifter att motverka spekulation i tomter samt småstugu- och villafastigheter, som i väsentlig mån måste ankomma på de kommunala organen. Byggnadslånebyrån har genom cirkulär uppmanat kommunerna att i olika hänseenden skärpa granskningen av ansökningar rörande enfamiljshus för att förhindra, att statliga lån utnyttjas för spekulativa syften och icke ändamålsenlig bebyggelse. I nuvarande marknadssituation, som utmärkes av att efterfrågan överstiger resurserna och som kan komma att bestå under lång lid, torde det enda fullt effektiva medlet att motverka urartningstendenser vara, att kommunerna själva i stor omfattning organisera en spekulationsfri småstuguverksamhet av den art, som förekommit i Stockholm och vissa andra städer. En sådan kan vara mera eller mindre utvecklad. Av grundläggande betydelse är under alla omständigheter, att tomtområden iordningställas för upplåtelse till egnahemsbyggare. Olika kommuners resurser i detta hänseende äro för närvarande mycket växlande och problemet om kommunernas möjligheter att till rimliga värden expropriera mark för nybebyggelse, vilket är under behandling inom markutredningen, är på många håll i hög grad akut. Ett annat medel att motverka spekulation i enfamiljshus är att avkräva låntagare en särskild skuldförbindelse, som intecknas i fastigheten och som förfaller till betalning, om försäljning av egnahemmet sker på villkor, som prövas vara icke förenliga med den statliga och kommunala bostadsförsörjningsverksamhetens syften. Det synes utredningen vara den mest ändamålsenliga ordningen, att det kommunala organet, och icke det lånebeviljande statliga organet, innehar sådan skuldförbindelse, prövar överlåtelser av egnahem och överhuvud verkar för att hämma spekulationstendenser och för att befordra, att den i viss utsträckning givetvis nödvändiga omsättningen av egnahem sker på villkor, som icke oskäligt belasta dem som genom köp förvärva egnahem tillkomna med det allmännas ekonomiska stöd. — Enligt vad utredningen erfarit lära även andra medel att motverka spekulationer i egnahem vara under övervägande inom byggnadslånebyrån. Vad gäller den tekniska och ekonomiska granskningen av egnahemsbyggen samt ombyggnads- och förbättringsarbeten, för vilka statliga lån och

456 bidrag sökas, är det givetvis ett önskemål, att denna i realiteten kan till väsentlig del ombesörjas av kommunala organ och att de statliga organens verksamhet för ändamålet kan begränsas till rådgivning och anvisningar samt en allmän tillsyn. Som utredningen förut framhållit måste dock prövningen i sista hand formellt ligga hos de lånebeviljande statliga organen. I praktiken torde utvecklingen av granskningsverksamheten komma alt betingas av utbyggandet av de kommunala organens kapacitet och tillgång på byggnadstekniskt och byggnadsekonomiskt kompetenta tjänstemän. Det torde därmed också ligga i sakens natur, att den faktiska fördelningen av granskningsarbetet mellan kommunala och statliga organ blir växlande, alltefter de resurser i förevarande hänseende, varöver kommuner av olika storlek förfoga. I fråga om den skyldighet att utöva teknisk kontroll av byggnadsföretag, för vilka lån och bidrag beviljats, samt tillsyn av att icke fastigheten genom vanvård förlorar i värde, som åvilar kommunen enligt de kungörelser, som reglera byggnadslånebyråns låne- och bidragsverksamhet, anser utredningen icke anledning finnas till ändring. Utredningen är visserligen medveten om att de resurser, som stå till buds för uppgiften, äro mycket små för åtskilliga landskommuner. Förhållandena skifta härvidlag mycket starkt från exempelvis de större norrländska landskommuner, som ha upprättat egna byggnadskontor, till småkommuner, där slora svårigheter kunna föreligga att finna någon för kontrollen lämplig person. Det är därför under alla omständigheter nödvändigt, såsom utvecklats i det föregående, att de statliga organen, och särskilt länsbostadsnämnderna i samarbete med L. B. F.kontoren, faktiskt ombesörja en större del av den på sakliga grunder erforderliga kontrollen på landsbygden och mindre orter. Detta kan dock icke motivera, att kommunernas författningsenliga skyldigheter i ifrågavarande hänseende borttagas. Den förestående kommunindelningsreformen kommer även i detta sammanhang alt väsentligen förändra kommunernas resurser och så torde även bli verkan av den nya byggnadslagstiftning, som är under förberedande. I den mån disproportioner nu föreligga mellan författningsenliga skyldigheter och faktiska resurser, torde dessa dels tillsvidare kunna i viss grad avhjälpas genom rådgivning och kontroll från länsorganens sida, dels betraktas såsom inom överskådlig tid övergående i och med kommunindelningsreformen. Deras existens ger dock ett av skälen till utredningens i det föregående framförda förslag, att kommuner med mindre än 500 invånare tillsvidare icke skola ålägas skyldighet att förmedla statliga lån och bidrag. De väsentligaste förändringarna i den kommande förmedlingsverksamheten, som komma att följa av ett genomförande av de föreslagna nya formerna för statliga lån och bidrag för bostadsändamål, gälla bidragsverk-

457 samheten. Då former och villkor för bidrag ej äro definitivt fastställda, måste ännu en viss obestämdhet råda beträffande det konkreta innehållet i den kommunala förmedlingsverksamheten, t. ex. beträffande behovsprövningen i samband med olika former av bostadsbidrag. Som allmänt riktmärke för handhavandet av de föreslagna subventionerna bör enligt utredningens mening uppställas, att den prövning, som därvid i olika hänseenden kan komma i fråga, bör i största möjliga grad ombesörjas av kommunala organ, varvid de statliga bidragen kunna kompletteras med av kommunen själv beslutade bidrag. Vad först gäller det av utredningen föreslagna bidraget för odifferentierad hyresreduktion i nybyggda flerfamiljshus under förvaltning av icke-spekulativa företag kan detta enligt utredningens avsikt närmast karakteriseras som ett statsbidrag till kommuner med flerfamiljshusbebyggelse i ickespekulativ regi att av kommunerna utnyttjas som led i en planmässig kommunal bostadspolitik. De bestämningar, som enligt förslaget knutits till bidraget, nämligen en hyresreduktion om 3 kronor kvm nettovåningsyta för ca 10 000 lägenheter om året, fördelade på olika kommuner enligt av Kungl. Maj:t fastställda regler, äro i första hand att betrakta som ett sätt att beräkna bidragets storlek. Utredningen vill vidare understryka, att det ifrågasatta måttet, 10 000 lägenheter, avsåg ett första år, och att givetvis ingenting hindrar, att detta mått år till år förändras, när så kan komma alt ses som lämpligt med hänsyn till det allmänna bostadsmarknadsläget, fastighetsmarknadens tillstånd, utvecklingen av byggandet i allmännyttig regi o. s. v. Enligt förslaget skulle den hyresreduktion, som genom bidraget gjordes möjlig beträffande viss del av beståndet av nyproducerade lägenheter, göras enhetlig och sålunda icke kunna differentieras med hänsyn till olika hyrcssökande hushålls inkomster; såtillvida föreligger enligt förslaget en begränsning i kommunernas fria disposition av bidraget. I vissa remissyttranden har yrkats, alt sådan differentiering borde företagas. Utredningen anser dock övervägande skäl tala för att här ifrågavarande statliga bidrag bör användas till likformig hyresreduktion för en viss grupp av nybyggda lägenheter. Som utredningen utförligt diskuterat i slutbetänkandets första del möjliggör kombinationen av detta bidrag och familjebostadsbidraget en ganska långt driven differentiering utan sådan ingående inkomstprövning, som kan ge verksamheten en icke önskvärd prägel. En differentiering av »3-kronorsbidraget» skulle vidare otvivelaktigt öka riskerna för att bidragen komme att utnyttjas för ändamål, som nalurligen falla under kommunens socialvårdande uppgifter och måhända minska kommunernas benägenhet att komplettera de statliga bostadssubventionerna med av kommunen själv beslutade bidrag. Ur förmedlingssynpunkt torde det odifferentierade bidraget icke medföra några nämnvärda administrativa svårigheter, då det utgår till fastigheter, som förvaltas antingen av kommuner eller av företag under kommunal kontroll.

458 Förmedlingen av familjebostadsbidragen enligt de föreslagna nya grunderna kommer däremot att betyda en icke endast kvantitativt ökad utan även till sin art väsentligt förändrad arbetsuppgift för de kommunala organen. Vid sidan av arbetet med de allmänna planeringsuppgifterna torde det med förmedlingen av familjebostadsbidragen förbundna arbetet i främsta rummet ställa krav på ökade resurser hos kommunernas bostadspolitiska organ. Enligt de uppskattningar rörande familjebostadsbidragsvcrksamhetens omfattning, som redovisats i slutbelänkandets första del, skulle övergången till de nya reglerna betyda först en engångsökning vid nu existerande bostadstillgång, innebärande omkring tredubbling av antalet bidragsberättigade familjer, och därefter i samband med tillväxten i beståndet av som familjebostäder godtagbara lägenheter genom den löpande nyproduktionen en fortskridande ökning under en period av omkring 10 år upp till en femdubblad siffra för antalet familjer (eller femtondubblad i förhållande till hittills gällande antal); de beräknade stegringssiffrorna för bidragsbeloppen, förutsatt given storlek för bidraget per barn och given familjestruktur, bli lägre, då inräknandet av tvåbarnsfamiljerna sänker det genomsnittliga antalet barn per bidragsberättigad familj. Införandet av inkomstprövning för familjebostadsbidrag, såsom föreslagits i vissa remissyttranden, skulle givetvis i någon mån reducera siffrorna (men å andra sidan öka arbetet med varje bidragsfall). Det av utredningen ifrågasatta uppskovet med den obligatoriska förmedlingsverksamheten i väntan på kommunindelningsreformens ikraftträdande för de minsta landskommunerna skulle också i viss, dock med hänsyn till dessa kommuners ringa befolkningstal relativt ringa grad sänka siffrorna för den omedelbara engångsökningen. Det säger sig vidare självt, att familjebostadsbidragsverksamhelens omfattning — och särskilt engångsökningens storlek — i mycket väsentlig grad påverkas av eventuella modifikationer i de standardkrav, som komma att fixeras som villkor för bidrag. Den arbetsvolym, som måste presteras för genomförande av de nya bestämmelserna om familjebostadsbidrag, bör dock icke överskattas. Antalet bidragsberättigade familjer, inklusive de som redan åtnjuta familjebidrag, torde till en början icke uppgå till genomsnittligen mer än omkring fyra procent av antalet hushåll, vilket motsvarar en procent eller något mera av befolkningstalet. En stad, som nu har 50 000 invånare, skulle sålunda — förutsatt att staden i fråga om befolkningens och bostadsbeståndets struktur överensstämmer med genomsnittet för hela landet — ha ett antal omedelbart bidragsberättigade familjer på omkring 600, av vilka vid normalt förhållande redan omkring 200 åtnjuta familjebidrag; under en följande period på omkring 10 år skulle under nyss antydda betingelser i och med nyproduktion av som familjebostäder godtagbara lägenheter antalet växa successivt till en slutlig nivå av omkring 3 000. En landskommun med 2 000 invånare skulle under motsvarande förutsättning ha ett antal omedelbart bidragsbe-

459 rättigade familjer på 20 å 30 stycken och en därefter förlöpande årlig tillväxt på 10 å 15 familjer. Det säger sig självt, att dessa siffror äro högst approximativa och och att relationstalen kunna växla starkt från kommun till kommun liksom alt det fortsatta förloppet är beroende av byggnadsverksamhetens allmänna betingelser. I detta sammanhang är det anledning att i främsta rummet beakta de problem, som uppstå i och med engångsökningen av familjebostadsbidragsverksamhelen genom dess utvidgning till tvåbarnsfamiljer och framför allt genom att bidrag enligt förslaget skulle kunna utgå även till förut byggda lägenheter av godtagbar standard. Den därefter skeende fortskridande tillväxten torde icke ställa några väsentliga problem, då den enbart avser nyeller ombyggda lägenheter, som i allmänhet komma under granskning i och med byggnadsföretaget, och vid i övrigt oförändrade omständigheter utgör en successivt skeende kvantitativ ökning av en verksamhet, vars former redan utbildats. Liksom gäller användandet av det odifferentierade bidraget för hyresreduktion, bör enligt utredningens mening prövningen av familjebostadsbidrag i huvudsak utföras av de kommunala organen. Detta bör gälla helt — inom ramen för givna allmänna anvisningar — rörande de moment i prövningen, som avse hyrans skälighet och formen för hyreskontroll i fråga om familjebostadsbidrag till hyres- och bostadsrättslägenheter i enskild ägo, formen för bidragets utbetalande samt vissa boendeförhållanden av bostadssocial betydelse, såsom andrahandsuthyrning, inneboende i övrigt, val av uppenbart olämplig lägenhet med hänsyn till familjens storlek och inkomster o. s. v. I fråga om dessa moment bör avgörandet fällas av det kommunala organet och ärende underställas statligt organ endast för det fall, att enligt det kommunala organets mening avvikelse från givna allmänna direktiv av särskilda skäl äro motiverade. Det moment i prövningen, som avser lägenhetens beskaffenhet och lämplighet som familjebostad, torde åtminstone delvis och till en början böra behandlas efter något andra grunder. För den första engångsutvidgningen av familjebostadsbidraget kommer otvivelaktigt detta moment att betyda det mesta arbetet och de mest svårbedömda frågorna. Man kan icke bortse från risken att, även om —- såsom givetvis är nödvändigt — noggranna anvisningar utarbetas på grundval av statsmakternas beslut i frågan, olika kommuner komma att tillämpa väsentligt olika bedömningsgrunder beträffande sådana faktorer, som icke kunna entydigt och objektivt fixeras utan måste göras till föremål för en inom vissa gränser diskretionär prövning. Man torde för jämförelses skull kunna hänvisa till att en likartad ojämnhet i tillämpningen obestridligen utmärker olika hälsovårdsnämnders bedömning av frågor rörande bostadens hygieniska beskaffenhet. Det måste sägas vara ett allmänt intresse, att sådan ojämnhet i bedömningsgrunderna i görligaste mån undvikes.

460 Här må framhållas en omständighet, som väsentligt underlättar granskningen av de bostäder, för vilka familjebostadsbidrag kunna komma i fråga. Förutsatt att de standardkrav, som komma att uppställas, i huvudsak överensstämma med de av utredningen föreslagna, kommer på flertalet orter en mycket betydande del av de lägenheter, som uppfylla standardkraven, att vara belägna i hus, som byggts under tiden efter 1939 och för vilkas uppförande med få undantag statliga lån beviljats. Borisett från de tre största städerna utgjorde år 1939 antalet lägenheter med centralvärme och badrum endast en mindre del av det då befintliga beståndet av hyreslägenheter i stadssamhällena. I städer med över 20 000 invånare var procentsiffran något över 20, i grupper av mindre stadssamhällen varierade den i stort sett mellan 10 och 20. Då nytillskottet av lägenheter efter 1939, vilket till alldeles övervägande del utgjorts av helmoderna lägenheter, uppgått till 15 å 20 procent av 1939 års bestånd, är sålunda det vanliga förhållandet det, att av det nu befintliga beståndet av bidragsberättigade lägenheter (enligt föreslagna standardkrav) bortåt hälften kommit till efter 1939. I de tre storstäderna, och särskilt i Stockholm, äro proportionerna annorlunda, men i flertalet övriga större och medelstora städer torde andelen av efter 1939 byggda helmoderna lägenheter närma sig hälften; på åtskilliga mindre orter med hyresmarknad äro praktiskt taget alla helmoderna hyreslägenheter byggda under och efter kriget. För flertalet av dessa efter 1939 tillkomna lägenheter gäller, att de varit föremål för teknisk granskning med avseende på planlösningar, utrustning och konstruktioner samt att deras hyror godkänts och äro underkastade kontroll icke endast i kraft av den allmänna hyresregleringen utan även i och med den statliga belåningen. Ritningar och tekniska beskrivningar äro beträffande dessa lägenheter tillgängliga såväl hos kommunala organ som hos det lånebeviljande statliga organet. Som en grov approximation torde kunna antagas, att beträffande flerfamiljshusen de lägenheter för vilka familjebostadsbidrag kunna utgå enligt de föreslagna reglerna i typiska fall fördela sig sålunda, att omkring en tredjedel äro sådana, för vilka familjebidrag redan utgå, en tredjedel eller något mindre äro sådana, som varit föremål för granskning av statligt organ i samband med beviljande av lån, och slutligen den återstående tredjedelen eller något mer äro sådana, som byggts före kriget och då i allmänhet icke granskats av statligt organ. Denna beräkning, vars ungefärliga beskaffenhet bör understrykas, förutsätter, att de enligt de nya reglerna bidragsberättigade familjer, som nu icke åtnjuta familjebidrag, fördela sig på olika ålders- och kvalitetsgrupper inom bostadsbeståndet på samma sätt som hushållen i övrigt, vilket givetvis ej är fullt säkert. Beträffande egnahemmen och särskilt de på landsbygden saknas i slor utsträckning hållpunkter för en motsvarande bedömning. Med hänsyn därtill att, såsom diskuterats i slutbetänkandets första del, standarden vid ny- och

461 ombyggnad av egnahem på landsbygden och mindre orter varit mycket starkt stigande under det senaste årtiondet, synes det sannolikt, att även i fråga om egnahem en mycket betydande del av de lägenheter, som enligt föreslagna standardkrav kunna komma i fråga för familjebostadsbidrag, äro sådana som tillkommit under och efter kriget och då i stor utsträckning med stöd av statliga lån och bidrag och efter leknisk granskning av statligt organ. Det är i detta sammanhang att märka, dels att egnahemsorganens tekniska granskning starkt förbättrats efter omorganisationen 1939/40, dels att såsom förut berörts en huvuddel av egnahemsbyggandet under senare år kommit till stånd med stöd av de av byggnadslånebyrån förvaltade låne- och bidragsformerna. Med hänsyn till här diskuterade omständigheter synes det utredningen vara en ändamålsenlig ordning, att vederbörande kommunala organ avgör jämväl frågan om huruvida lägenhet kan godtagas som bidragsberältigad familjebostad, när det är fråga om lägenheter, som tillkommit genom nybyggnad eller genomgripande ombyggnad efter år 1939, som vid sin tillkomst varit föremål för lånebeviljande statligt organs tekniska granskning och som uppfylla de i anvisningar till kommunerna preciserade standardkrav med avseende på utrymme och utrustning, som må komma att utgivas på basis av statsmakternas beslut i frågan. Vad gäller sådana lägenheter, som med hänsyn till utrymme, utrustning och allmän kvalitet skulle kunna komina i fråga för familjebostadsbidrag, men som icke varit föremål för lånebeviljande organs tekniska granskning, är spelrummet för på olika håll växlande bedömning från de kommunala organens sida större. Angelägenheten att i görligaste mån undvika oenhetlighet i prövningen gäller i främsta rummet för denna grupp. Det förekommer fall, där man fått lägenheter av bestämt underhaltig beskaffenhet att statistiskt klassificeras som »moderna» lägenheter. Det kan erinras om att i 1939 års hyresräkning en icke alldeles obetydlig grupp av hyreslägenheter klassificerats såsom både »lägenhet med centralvärme och badrum» och »bristlägenhet». Dessa fall må kvantitativt spela en mindre roll för närvarande, men en allvarlig risk är, att godtagandet av dylika lägenheter för familjebostadsbidrag kan komina att utlösa en strävan hos fastighetsägare att genom mer eller mindre torftiga arrangemang, inplacering av ett badkar i en skrubb o. s. v., få mindre goda lägenheter godkända för familjebostadsbidrag, varigenom dessa kunna komma att verka konserverande på ett halvdåligt bostadsbestånd, som endast genom en grundligare sanering kan komma i verkligt tillfredsställande skick. Med hänsyn till dessa risker vill utredningen föreslå, att i fråga om lägenheter, som icke varit föremål för statligt lånebeviljande organs granskning i samband med låneansökan, det kommunala organets ställningstagande till frågan om familjebostadsbidrag underställes statligt organ för fastställelse. Proceduren måste härvidlag ha k a r a k t ä r e n av en engångs-

inventering rörande lägenheter av här ifrågavarande grupp, för vilka familjebostadsbidrag sökas, utförd under samverkan mellan de kommunala och de statliga organen, där de senares roll måste v a r a ' a t t ge råd och anvisningar samt att stickprovsvis kontrollera. Härvid torde de intensivundersökningar, som äro avsedda att utföras inom närmaste året som led i den allmänna bostadsräkningen, kunna ge god vägledning. En dylik inventering måste kräva en viss tid för att kunna utföras under tillämpande av enhetliga bedömningsgrunder. Utredningen ifrågasätter därför, att ansökningar rörande familjebostadsbidrag till lägenheter, som ej tidigare varit föremål för teknisk granskning av statligt organ, icke avgöras före utgången av en granskningstid, exempelvis ett halvt år efter för ansökan fastställt datum; ett dylikt förfarande skulle i viss mån anknyta till det inom bostadsförbättringsverksamheten tillämpade förfaringssättet. Formen för utbetalandet av familjebosladsbidraget genom det kommunala organets försorg är en av de frågor, inför vilken i vissa fall tvekan kan råda och till vilken det kommunala organet har att taga ställning. Då denna fråga dels är beroende av vissa sidor av bidragets konstruktion, dels i remissbehandlingen av utredningens förslag varit föremål för skilda meningar, vartill statsmakterna ännu icke tagit ställning, begränsar sig utredningen h ä r till att framhålla vissa synpunkter utöver dem som anförts i slutbetänkandets första del. Med hänsyn till det allmänt socialpolitiska och befolkningspolitiska sambandet mellan de av 1941 års befolkningsutredning föreslagna barnbidragen och familjebostadsbidragen ifrågasatte utredningen där, att de kommunala familjenämiider, som väntades bli föreslagna av befolkningsutredningen för handhavandet av olika samhälleliga stödåtgärder av familjevårdande art, skulle i framtiden kunna ombesörja även utbetalningen av familjebostadsbidragen. De särskilda sakkunniga, som sedermera haft uppdraget att inom socialdepartementet utreda frågan om utbetalningen av barnbidragen, ha emellertid i ett i november 1946 avlämnat betänkande föreslagit, att utbetalningen av de allmänna barnbidragen ordnas centralt genom en barnbidragsavdelning inom generalpoststyrelsen. En motsvarande ordning synes knappast lämplig i fråga om familjebostadsbidragen, vilkas antal särskilt i början ju endast är en bråkdel av de allmänna barnbidragen och vilka under alla omständigheter kräva en prövning av lokala organ, avseende bostadens beskaffenhet, hyrans skälighet o. s. v. Då sådan prövning måste ombesörjas av kommunens bostadspolitiska organ, förefaller det lämpligt, att även utbetalningen skötes av detta och icke av ett annat kommunalt organ, som icke i övrigt omhänderhar utbetalningar (annat än under vissa speciella betingelser). Beträffande sättet för bidragets utgående anförde utredningen i slutbetänkandets första del, att bidraget i största möjliga m å n borde utgå i form av direkt hyresnedsättning, respektive minskning av annuitet för lån på

463 eget hem eller av andra direkt till bostaden knutna kostnader, såsom bränsleutgifter, och först i sista hand i kontant form. I fråga om familjebostadsbidrag till lägenheter i hyres- och bostadsrättsfasligheter innebär detta i vanliga fall i och för sig knappast några administrativa svårigheter. Bidragen utbetalas av det kommunala organet till fastighetens ägare. Då, såsom nyss berörts, en mycket betydande del av de fastigheter, som kunna komma i fråga i sammanhanget, äro sådana, som belånats med statliga lån, för vilka annuiteter skola erläggas av fastighetsägaren till del kommunala förmedlingsorganet, kunna i motsvarande mån bidragen utanordnas av det kommunala organet, respektive av det bidragsbeviljande statliga organet genom kvittning mot viss del av annuiteten. I inånga fall få bidragen utbetalas i kontant form till fastighetsägaren. Härvidlag måste givetvis läggas den största vikt vid icke endast att före beviljande av familjebostadsbidrag till viss lägenhet hyrans skälighet noggrant prövats under jämförelse med det allmänna hyresläget på orten utan också att en för fastighetsägaren bindande överenskommelse ingås, som ger garanti mot missbruk. En lämplig metod synes vara, att för lägenheter, till vilka familjebostadsbidrag utgå, ett särskilt kontraktsformulär användes, i vilket angivas såväl den av det kommunala organet godkända brutlohyran som de bidrag familjen åtnjuter i form av hyresreduktion och den nettohyra familjen har att betala till hyresvärden. Häri ligger också, att fastighetsägaren skall förbinda sig att icke höja hyran utan det kommunala organets medgivande, så länge familjebostadsbidrag utgår. För den händelse i framtiden den allmänna hyresnivån skulle undergå en sänkning, bör detta föranleda revision av de av det kommunala organet godkända hyresbeloppen, då det eljest kan befaras, att familjebostadsbidragen i tidens längd verka konserverande på hyresnivån för en viss del av lägenhetsbeståndet. De viktigaste medlen att undanröja riskerna för en ogynnsam verkan på den allmänna hyresnivån av familjebostadsbidragen äro givetvis dock, dels att hyresregleringen bibehålles så länge någon som helst farhåga för knapphetsprisstegring på hyresmarknaden kan bestå, dels att av den framtida produktionen en så övervägande del kommer till i icke-spekulativ regi, att den kan effektivt fungera som regulator för den allmänna hyresnivåns utveckling på längre sikt. Vad gäller egnahemmen kan i sådana fall, där finansieringen av ny- eller y g g n a d skett under anlitande av statliga lån och där dessa ha en återstående amorteringstid, som icke understiger den tid, bidrag beräknas löpa, familjebostadsbidraget utgå som eftergift på annuiteten på samma sätt som nu förekommer beträffande egnahem för barnrika familjer. Hur stor del av samtliga fall dessa komma att bli är beroende av vissa ä n n u icke av statsmakterna avgjorda frågor rörande familjebostadsbidragets konstruktion: inkomstgräns, maximering av bidraget till den årliga bostadskostnaomb

dens eller den årliga kapitalkostnadens belopp, vilket ifrågasatts av vissa remissmyndigheter, samt framför allt standardkravens fixering. Då bidraget icke helt eller delvis kan tillgodoräknas den bidragsberättigade familjen i egethem genom kvittning mot viss del av annuiteten på statslån, synes den närmast till hands liggande formen för utbetalning vara, att förmedlingsorganet för egnahemsägarens räkning fullgör betalningen till kreditinstitution, gentemot vilken egnahemsägaren har regelmässig betalningsskyldighet. Härvidlag torde det ofta komina att befinnas lämpligt med en omreglering av lånen, så att exempelvis en amorleringsplan upprättas i anpassning till det familjebostadsbidrag som beräknas k o m m a att utgå, varefter förhållandet förmedlingsorgan-bidragstagare-kreditinstitution kan ordnas på liknande sätt som nyss berörts beträffande förhållandet förmedlingsorgan-bidragstagare-hyresvärd, när det gäller hyreslägenheter. Då familjebostadsbidraget icke helt kan läggas på en regelbundet utgående kapitalkostnadspost för egnahemmet, måste — försåvitt icke, såsom från vissa håll yrkats, bidraget maximeras till den årliga kapitalkostnadens belopp — andra utgiftsposter användas. Det är härvidlag givetvis önskvärt, att bidragets utbetalning k a n koncentreras till om möjligt endast en, regelbundet förekommande post utöver kapitalkostnadsposten, varvid närmast bränslekostnaden kommer i fråga. Huruvida i sista hand kontant utbetalning av del av bidraget till egnahemsägaren själv kan förekomma, såsom utredningen i det föregående ifrågasatt, blir beroende av den bidragskonstruktion, som statsmakterna må k o m m a att fastställa. En möjlig komplikation av speciell art bör beaktas beträffande sådana bostäder, vars upplåtelsevillkor innehålla ett moment av löneförmån; detta kan ju sägas gälla i många fall i realiteten även där lönebostadssystemet formellt är avvecklat och markeras därav, att bostadsförmånens hyresvärde är reglerat i avtal. För att icke familjebostadsbidraget i sådana fall skall komma att överflyttas på arbetsgivaren-fastighetsägaren och icke komma den bidragsberättigade familjen tillgodo i form av bättre bostad eller billigare bostadskostnad, bör det kommunala organet icke godkänna annan höjning av den för bostaden beräknade hyran än sådan som följer av avtal mellan vederbörande organisationer på arbetsmarknaden. De här anförda synpunkterna på de kommunala organens handhavande av statliga bidrag ha avsett de löpande bidragen, d. v. s. det odifferentierade bidraget för hyresreduktion samt familjebostadsbidragen. Bidragen av kapitalsubventions karaktär, d. v. s. de av utredningen föreslagna byggnadsbidragen och förbättringsbidragen utgå i samband med ny- eller ombyggnadsföretag, för vilka i flertalet fall jämväl lån ifrågakommer. Dessa bidrag skulle enligt förslagen i regel formellt h a karaktären av ränte- och amorteringsfria lånedelar, och det synes då självklart, att de i fråga om granskning och beslut behandlas i enlighet med vad i det föregående ut-

465 vecklats rörande behandlingen av låneärenden, som gälla byggnadsföretag, varvid den byggnadstekniska och byggnadsekonomiska granskningen spelar en väsentlig roll. I den mån inkomst- eller annan behovsprövning därvid skall förekomma, bör denna ankomma på kommunen. Genom dispositionen — direkt eller indirekt — dels över de lägenheter överhuvud, som komma till i allmännyttiga företags regi, dels i och med de till de löpande bidragen knutna villkoren över de lägenheter i övrigt, till vilka sådana bidrag utgå, kommer det kommunala förmedlingsorganet i själva verket att i växande omfattning utöva en bostadsförmedlingsverksamhet, intimt förbunden med och präglad av de bostadssociala målsättningar, som gälla för det allmännas, statens och kommunernas, bostadspolitik. Det är då naturligt, att denna med låne- och subventionsverksamheten direkt sammanhängande offentliga bostadsförmedling utvidgas till att omfatta bostadsmarknaden överhuvud, och att sålunda varje kommun inom vars område finnes en utvecklad hyresmarknad upprättar ett kommunalt bostadsförmedlingskontor, som arbetar i direkt förbindelse med det kommunala organet för förmedling av statliga lån och bidrag för bostadsändamål. Såsom förut nämnts har under de senare åren sådan kommunal bostadsförmedling upptagits i ett antal städer utöver det fåtal orter, vilka sedan länge haft sådan verksamhet. I vissa fall har därvid bostadsförmedlingen tillförsäkrats ett effektivt inflytande över upplåtelserna av nytillkomna lägenheter, därigenom att till tomtupplåtelser samt förmedling av statliga lån knutits villkoret, att lägenheterna skola uthyras genom den kommunala bostadsförmedlingen. Enligt kungörelsen den 3 december 1943 om skyldighet att anmäla hyresledighet m. m. är hyresvärd skyldig att göra anmälan om att bostadslägenhet är eller kan väntas bli ledig till uthyrning. Denna anmälningsskyldighet bortfaller emellertid, om lägenheten ånyo uthyres inom tre dagar från den tidpunkt, då det blivit klart, att hyresförhållandet skall upphöra. Såsom påpekats bl. a. i en framställning från drätselkammaren i Malmö till Statsrådet och chefen för socialdepartementet, vilken remitterats till hyresrådet, samt en interpellation i riksdagens andra kammare av hr Adolfsson under december 1946, betyder denna begränsning i uppgiftsskyldigheten under nuvarande förhållanden på bostadsmarknaden, att en stor del av de ledigblivna lägenheterna överhuvud icke komma till den kommunala bostadsförmedlingens kännedom, och än mindre kunna av förmedlingen anvisas åt hyressökande. I sitt svar på nämnda interpellation den 19 december 1946 anförde statsrådet Mossberg bl. a., att under nu rådande förhållanden på hyresmarknaden torde en förkortning eller ett helt borttagande av tredagarsfristen ha föga effekt såsom ett medel att dirigera bostadsförmedlingen. Frågan skulle däremot uppenbarligen komma i ett annat läge, därest uppgiftsskyldigheten inginge som led i något slags licensförfarande, varigenom hyresvärdens rätt att vid uthyrning själv välja hyres30—617520

466 gäst begränsades. Denna fråga var föremål för behandling vid 1943 års riksdag men föranledde icke någon riksdagens åtgärd. Det är givet, att blott och bart en utvidgning av anmälningsskyldighet beträffande upphörande av hyresförhållande icke kan ge en bostadsförmedling större material att arbeta med. Det synes dock utredningen sannolikt, att redan den säkrare kunskap om omsättningen på hyresmarknaden, som ett borttagande av tredagarsfristen skulle ge, kunde vara av värde för bedömningen av bostadsmarknaden och bostadsbehoven och icke minst av frågan, i vilken utsträckning familjebostäder disponeras av hushåll med ett bostadsbehov av relativt ringa angelägenhetsgrad, främst enpersonshushåll. Den eventualiteten kan tyvärr ej helt uteslutas, att materialkrisen medför en sådan skärpning av bostadsmarknadsläget, att åtgärder av förmedlingstvångets karaktär måste på nytt övervägas. För en sådan eventualitet vore det av värde att i förväg ha bättre kännedom om den faktiska beskaffenheten av omflyttningen på hyresmarknaden. Då h ä r ifrågavarande frågor dels äro föremål för hyresregleringsmyndigheternas behandling, dels äro av utpräglad krisregleringsart, är utredningen för närvarande icke beredd att framlägga förslag vare sig om obligatoriskt inrättande av kommunal bostadsförmedling eller om en lagstiftning rörande förmedlingstvång på hyresmarknaden. Utredningen vill dock starkt understryka betydelsen av att kommunerna upprätta bostadsförmedlingskontor, vilkas verksamhet kan utgöra ett viktigt led i kommunens allm ä n n a bostadspolitik. Genom produktion i allmännyttig regi, bidragsverksamheten samt villkor gentemot enskilda byggnadsföretagare vid tomtupplåtelse och låneförmedling kan den kommunala bostadsförmedlingen även utan ett allmänt förmedlingstvång erhålla ett växande material för sin verksamhet att dirigera upplåtelser av nya lägenheter efter bostadssociala hänsyn. I föregående kapitel 17 har lämnats en redogörelse för nu gällande bestämmelser samt vissa faktiska förhållanden rörande de kommunala organ, som handha förmedlingen av statliga lån och bidrag för bostadsändamål. Det framgår därav bl. a. att i städerna, där enligt kungörelserna rörande tertiärlåne- och bostadsanskaffningslåneverksamheten drätselkammare skall vara förmedlingsorgan, om kommun ej annorlunda beslutar, den praktiska organisationen av förmedlingsverksamheten utformats på växlande sätt, men som regel infogats direkt inom drätselkammarens verksamhetsram. På landsbygden, där hittills splittringen i låne- och bidragsformer varit stor, har detta jämte uppdelningen av de olika verksamhetsgrenarna på två i organisatoriskt hänseende olika uppbyggda statliga förvaltningar, egnahemsorganisationen respektive byggnadslånebyrån, medfört icke endast olika utformning av den kommunala organisationen för förmedlingen inom olika kommuner utan även på många håll en uppdelning inom kommunen av de skilda verksamhetsgrenarna på olika kommunala organ. Längst h a r

467 denna drivits i de kommuner, där arbetarsmåbruksverksamhet förekommit. Där ha i regel för de bostadspolitiska angelägenheterna tre kommunala organ tjänstgjort som förmedlare för statliga lån och bidrag: hälsovårdsnämnden för bostadsförbättringsbidrag och därtill knutna lån, egnahemskommittén för arbetarsmåbrukslån (jämte i förekommande fall rådgivande verksamhet beträffande övriga av egnahemsorganisationen förvaltade lån) samt kommunalnämnden för tertiärlån, bostadsanskaffningslån och familjebidrag samt pensionärshemsbidrag. Särskilt i de större norrländska kommunerna torde olägenheterna av denna splittring dock ha reducerats genom att de olika organen anställt gemensam tjänsteman. Önskemålen om en mera enhetlig men framför allt mera effektiv kommunal organisation av förmedlingsverksamheten och av den bostadspolitiska verksamheten överhuvud ha föranlett yrkanden på olika håll om inrättande av särskilda kommunala organ för ändamålet. I en motion nr 3 till 1945 års riksdag av h r r Persson och Severin angående utredning om tillsättande av kommunala bostadsnämnder hänvisade motionärerna till den rådande splittrade ordningen och till det faktum, att under de senare åren omfattningen blivit allt större av kommunernas förmedling av tertiärlån samt lån och bidrag till bostäder för barnrika familjer. Enligt motionärernas uppfattning förelåg redan ett behov av speciella organ, utrustade med teknisk och administrativ arbetskraft för handläggningen av denna förmedlingsverksamhet och för planläggning av bostadspolitiken på längre sikt. Av allt att döma skulle kommunernas medverkan till bostadsförsörjningen komma att öka väsentligt under den kommande tiden. På grund av den knapphet på bostäder, som rådde på de flesta orter, tvingades kommunerna också att taga upp bostadsfrågan från andra utgångspunkter än dittills. En nyproduktion av bosläder i kommunal regi, förslagsvis genom halvkommunala bolag, måste måhända ske i stor utsträckning. Planerna för efterkrigsplaneringen upptogo också ett omfattande program för sanering av äldre bebyggelse och för nyproduktion av bostäder. Skulle dessa planer snabbt kunna förverkligas, förutsattes emellertid effektivt arbetande organ ute i kommunerna. Enligt motionärernas mening borde alltså särskilda kommunala bostadsnämnder inrättas. Dessa bostadsnämnder kunde i den mån detta ansågs erforderligt anställa teknisk och administrativ arbetskraft. Till bostadsnämnderna borde kunna koncentreras, förutom den förmedlingsverksamhet, som i allmänhet handhades av drätselkammare i stad och kommunalnämnd på landsbygden, även den verksamhet, som ombesörjdes av egnahemskommittéer och hälsovårdsnämnder, i vad det gällde bostadsförbättringsbidragen. Denna centralisation inom kommunerna av alla frågor rörande bostadsförsörjningen till ett organ skulle enligt motionärernas uppfattning komma att medföra större planmässighet och effektivitet. De uppgifter för kommunerna inom den bostadspolitiska verksamheten,

som motionärerna summariskt angåvo, sammanfalla i stora drag med dem, som utredningen i slutbetänkandets första del och i detta betänkande behandlat. Behovet av större tillgång på tekniskt och administrativt kompetent arbetskraft för handhavandet av de växande uppgifterna och angelägenheten av att de bostadspolitiska verksamhetsgrenarna sammanföras inom ett och samma kommunala organ äro uppenbara. Det förra har ofta och särskilt i samband med remissen av slutbetänkandets första del framhållits från kommunalt håll och även, såsom berörts i det föregående, föranlett praktiska åtgärder på många orter under de senaste åren, även om svårigheter mött att finna lämpliga arbetskrafter och icke minst att få lokaler för ändamålet, varför ännu mycket återstår att göra på området. Den senare kan — även oavsett önskvärdheten av administrativ samordning inom kommunen av naturligt sammanhörande arbetsuppgifter — sägas vara en konsekvens av förenhetligandet av låne- och bidragsformerna samt av den statliga organisationen för bostadspolitiken. Ur praktiska synpunkter ter sig frågan om högre effektivitet i den kommunala organisationen för bostadspolitiska ändamål i hög grad såsom betingad av att vissa personer — såväl kommunala förtroendemän som tjänstemän — ägna sig åt den lokala bostadspolitikens olika arbetsuppgifter som ett huvudsakligt intresse. Bristerna i hittillsvarande förhållanden ha otvivelaktigt, såsom förut berörts, till stor del hänfört sig därtill, att mångenstädes de med förmedlingsverksamheten och kommunens bostadspolitiska angelägenheter överhuvud sammanhängande arbetsuppgifterna utan tillräcklig samordning delats upp på olika förtroendemän och tjänstemän på sådant sätt, att ingen haft anledning att känna ansvar för helheten. Att detta särskilt medfört brister i den planerade verksamheten ligger i sakens natur. Ur dessa synpunkter skulle inrättandet av speciella organ, bostadsnämnder, i kommunerna kunna innebära en viss garanti för en effektivare kommunal organisation. Dessa nämnder skulle ha som uppgift att ombesörja planeringen på kortare och längre sikt av bostadsförsörjningsverksamheten på orten, att sköta förmedlingsverksamheten beträffande statliga lån och bidrag med allt vad därtill hör såväl i förhållande till den låne- och bidragssökande allmänheten som i förhållande till de statliga organen, att handhava av kommunerna själva anvisade medel för bostadssociala ändamål, att själv eller genom för ändamålet bildade bolag eller stiftelser ombesörja projektering, utförande och förvaltning av bostäder i allmännyttig regi, eventuellt att tjänstgöra som styrelse för kommunal bostadsförmedling o. s. v. För dessa arbetsuppgifter skulle nämnden kunna i mån av behov anställa egna tjänstemän och i övrigt anlita teknisk, juridisk och kameral sakkunskap hos andra i kommunens tjänst anställda befattningshavare eller för vissa uppgifter, t. ex. teknisk tillsyn, särskilda sakkunniga. — Den organisation för bostadspolitiska ändamål, som genomförts i Uppsala under sistförflutna år och för vilken redogörelse lämnats

469 i det föregående, ger ett exempel på ett sådant speciellt organ, som ovannämnda motionärer torde åsyfta. Utredningen har vid övervägande av h ä r förevarande fråga dock kommit till den uppfattningen, att det icke är lämpligt att genom lagstiftning eller genom villkor, knutna till statliga lån och bidrag, obligatoriskt föreskriva inrättandet av särskilda bostadsnämnder i kommunerna. Principiellt synes det utredningen vara att föredraga, att kommunernas skyldigheter och befogenheter i vad gäller de bostadspolitiska angelägenheterna i sak fastslås i lagstiftning, såsom utredningen föreslagit i slutbetänkandets första del samt, beträffande saneringsfrågorna, i föreliggande betänkande, medan de praktiskt-administrativa frågor, som följa därav, i huvudsak lämnas åt kommunerna att självständigt lösa. Praktiskt håller utredningen det för sannolikt, att olika kommuner med starkt varierande befolkningstal, olikartade bostadsproblem och växlande allmän administrativ kapacitet kunna ha rationella skäl för att utforma sin organisation på olika sätt. Det synes utredningen troligt, att de växande uppgifter, som bostadspolitiken lägger på kommunerna, i många fall och m å h ä n d a främst i medelstora städer kommer att föranleda inrättande av särskilda bostadsnämnder, vars uppgift i främsta rummet blir att ombesörja den allmänna planeringen av de kommunala bostadsförsörjningsåtgärderna samt tillsynen av förmedlingsverksamheten. I de största städerna, där nuvarande organisation i stort sett kan anses tillfredsställande, torde de ökade uppgifterna kunna mötas genom utbyggnad av den existerande organisationen utan speciella organisatoriska nybildningar. I fråga om de mindre kommunerna och däribland hela massan av landskommuner skulle, såvitt utredningen förstår, en föreskrift om särskild bostadsnämnd vara av tvivelaktig verkan. Utredningen vill h ä r hänvisa till ett uttalande av Svenska landskommunernas förbund i dess remissyttrande rörande befolkningspolitikens organisation: »Sedan konturerna av den framtida socialpolitiken och befolkningspolitiken nu allt tydligare börja skönjas, torde det bli både lämpligt och nödvändigt att söka sig fram till en ändamålsenlig kommunal organisation. Undan för undan har den kommunala verksamheten — då icke endast på socialvårdens område — fördelats på ett allt större antal organ. När kommunerna pålagts en ny arbetsuppgift, har det ofta — även där arbetsuppgiften varit av ringa omfång — härför tillskapats ett nytt organ. Där inrättandet av ett nytt organ av lagstiftarna gjorts fakultativt, ha de statliga tillsynsorganen ofta animerat kommunerna att tillsätta särskilda organ, även där det ur saklig synpunkt knappast varit motiverat. Enligt förbundets erfarenhet arbetar ett förvaltningsorgan med mycket begränsade arbetsuppgifter som regel mindre effektivt. Det blir mycket tunnsått med sammanträden, och organets arbete blir i huvudsak beroende på ordföranden.» — Härtill kommer, såsom även förbundet hänvisar till, att vissa organisationsproblem ännu äro svävande

Bilaga 1.

Utredning rörande stadsplaneteknisk sanering av delar av Stockholm, Göteborg, Gävle, Hälsingborg och Eskilstuna. Av C.-F. Ahlberg och G. Sidenbladh, arkitekter SAR. Allmänna synpunkter. Alla undersökningar, som har gjorts för denna utredning rörande befintliga förhållanden inom de stadspartier, som valts som saneringsexempel, avser tillståndet den 1 januari 1939 och i alla kalkyler och beräkningar används priser och hyror vid samma tidpunkt. Denna har valts med hänsyn till svårigheterna att basera ekonomiska överväganden på siffror från krigsåren. När det i det följande talas om nuvarande förhållanden etc. utan angivande av annan tidpunkt avses förhållandena nämnda datum. Avvägningen mellan kravet på öppenhet och behovet av koncentration i stadsplaner av föreliggande slag måste grundas på en behovsprövning gällande hela stadens bebyggelse. Denna behovsprövning bör i praktiken lämpligen ges formen av en generalplan för samhället, baserad på undersökningar rörande den sannolika utvecklingen av stadens näringsliv och den troliga framtida hushållsfördelningen. I de följande exemplen har det emellertid icke varit möjligt att göra sådana hela städerna omfattande prognoser och generalplaner. Som grund för undersökningarna har lagts den bild av resp. städers framtida demografiska struktur och behov av bostadslägenheter, som erhållits genom på vissa antaganden baserade framskrivningar och beräkningar. 1 Medan det framtida exploateringstalet för ett saneringsområde icke kan generellt bestämmas, synes det med hänsyn till belysningsförhållandena önskvärt, att man utgår från ett visst maximiförhållande mellan hushöjd och husavstånd. Som önskvärt maximum räknas i det följande med förhållandet 1 : 2 vid normal lamellbebyggelse och med förhållandet 1 : 1 , där gavlar eller eljest korta fasadpartier vätter mot varandra, t. ex. vid punkthus. Där lägenheterna är genomgående och det på en sida, som inte vätter mot norr, är större fritt avstånd än vad här satts som minimum, kan eventuellt detta minimum få underskridas på byggnadens andra sida. I utredningen räknas med ett husdjup av 12 meter, vilket har antagits ge goda förutsättningar för planlösningar med genomgående bostadslägenheter. De nu av Stålens byggnadslånebyrå tillämpade minimimåtten på lägenheter och rum låter sig inte förena med detta relativt stora husdjup, men den allmänna höjning av bostädernas utrymmesstandard, som man kan räkna med, och som bör förutsättas ske också i samband med saneringarna, bör rimligen ta sig uttryck icke blott i ökat rumsantal per hushåll utan också i större rum och i biutrymmen med mindre pressade mått. För bygg- Framskrivningarna av folkmängd och hushåll äro - med undantag av framskrivningen för Stockholm - utförda av Statens Byggnadslånebyrås utredningsavd. Tabellmaterialet har i övrigt sammanställts av pol. mag. Per Holm.

*2 nåder, som beräknas komma att innehålla endast ensidiga mindre lägenheter för enoch tvåpersonershushåll, kan ett husdjup på 14 å 15 meter komma i fråga. Som norm räknas med följande nettolägenhetsytor: enkelrum dubbletter 1 rum och kök 2 » > »

26 m 2 37 » 47» 54»

3 rum och kök 4 » » > 5 » » »

72 m s 90 » och större . . . . 110 »

Siffran för enkelrum är 10 % högre än Byggnadslånebyråns minimum för rum med kokvrå. För 1 rum och kök har valts Byggnadslånebyråns siffra för enrumslägenhet med särskilt matrum ökad med 20 %. Beträffande övriga lägenhetstyper har utgångspunkten varit Byggnadslånebyråns normer för respektive lägenheter med matplats i köket, ökade med 20 %. Från Statens byggnadslånebyrå har erhållits uppgift om byggnadskostnaderna sommaren 1944. Om 1939 väljes som basår med byggnadskostnadsindex lika med 100, hade index år 1944 nått 135. De lämnade värdena utgår från kostnaden för ett trevåningshus med ett djup av 9 m och av den typ, som allmänt förekommer i Stockholms yttre hyreshusområden. För detta gäller följande kostnader i kr/m 2 nettovåningsyta: Grundpris S. k. standardtillägg Administrationskostnad m. m. (8"3 %)

224 123 29 Summa kronor 376

Genom att multiplicera dessa tal med det s. k. effekttalet1 för husplanen erhålles kostnaden uttryckt i kronor per våningsyta. Effekttalet uppgives till 0'78. Här förutsattes, som ovan nämnts, något rymligare bostäder, än vad nu är vanligt, och i exemplen från Stockholm och Göteborg räknas med stora byggnadsobjekt, som är obundna av nuvarande tomtindelning. För dessa båda städer antages därför i fortsättningen effekttalet bli 0-80 medan för de övriga räknas med 0-78. Ovannämnda utgångsvärde för byggnadskostnaderna blir, om det uttrycks i kronor per m 2 våningsyta år 1939, 217 kronor. En ökning av antalet våningar påverkar enligt Byggnadslånebyrån grundkostnaden på följande sätt: 3 våningar 4 »

±0 —4 %

5 våningar 6—8 »

— 5% — 5-5 %

En ökning av husdjupet från 9 m till det i saneringsplanerna vanliga 12 m uppges sänka grundkostnaden med 2-9 %. Ett 15 m djupt hus uppges ha 3-5 % lägre grundkostnad än ett 12 m djupt. Relationen mellan byggnadskostnaderna i olika orter är följande: Stockholm Göteborg Gävle

±0 —7% — 7%

Eskilstuna Hälsingborg

—11 % —18%

I Stockholmsexemplel måste husen på grund av det goda läget förutsättas bli av en väsentligt högre standard än det av Byggnadslånebyrån kostnadsberäknade. Husen har 1 Effekttalet är förhållandet mellan lägenhets- och våningsytorna. Med våningsyta avses ytan inkl. yttermurar och del i trappa, i tidigare litteratur kallad bruttovåningsyta. Med lägenhetsyta avses lägenhetens sammanlagda golvyta inkl. icke bärande väggar inom lägenheten, i tidigare litteratur kallad nettovåningsyta.

3* antagits uppförda med ungefär samma utförande som 1939 var brukligt på Gärdet. Detta beräknas höja byggnadskostnaden med 13 %. Det av Byggnadslånebyrän använda tillägget för administration m. m. har ansetts alltför lågt. Detta har föranlett ett extra tillägg på 2 %. De i stockholmsexemplet förekommande 15 m djupa husen innehåller enbart enkelsidiga smålägenheter. Medan den genomsnittliga lägenhetsytan i de 12 m djupa husen ä r 58 m2, är den i dessa bredare hus endast 38 m 2 . Detta förhållande innebär en ökad byggnadskostnad, som mer än uppväger den tendens till sänkning, som ökningen av husdjupet medför. Byggnadskostnaderna för gårdsöverbyggnader och liknande är beräknade efter kronor per m 3 . Byggnadskostnaderna för offentliga byggnader är ej medtagna i kalkylerna. I göteborgsexemplet har tillagts en uppskattad kostnad för grundförstärkning. De använda kostnaderna återfinns i sammanställningen på sid. * 4. Hyror. De i kalkylerna använda bostadshyrorna grundar sig på de av Byggnadslånebyrån tillämpade, 1939 års nivå motsvarande normalhyrorna. Emellertid har det i flertalet fall i Byggnadslånebyråns material icke funnits uppgifter om nybyggnader i lägen, som direkt motsvarar saneringsområdena. I de fall, då det inom de valda områdena funnits nybyggnader från senare hälften av 30-talet, har hyrorna i dessa även tjänat till ledning vid antagande av den framtida hyresnivån. Hyrorna i butiker och andra lokaler har antagits bli ungefär lika med hyrorna 1939. Därvid har dock förutsatts att lokalerna i den sanerade bebyggelsen skall vara så mycket bättre än de nuvarande att en mindre höjning av det genomsnittliga kvadratmeterpriset är berättigad. De i följande sammanställning upptagna lokalhyrorna inkluderar hyror från underliggande källare. Hyrorna finns sammanställda i tabellen på sid. * 4. I samband med saneringen får man i vissa fall göra mer eller mindre omfattande ombyggnader av gatunätet. Kostnaderna härför skall enligt gällande lag åligga kommunen, men denna kan få dem helt eller delvis täckta av bidrag från tomtägarna i form av gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag. Kostnader av detta slag har icke medtagits i de följande saneringskalkylerna. Skälen härför är flera. Å ena sidan är det svårt att ange, hur stor del av en gatuvidgning som erfordrats för saneringen av intilliggande tomter och hur stor del som tillkommit som en del av en allmän förbättring av stadens trafikleder. A andra sidan antages att det normala tillvägagångssättet vid sanering kommer att Mi, att kommunen förvärvar all mark inom saneringsområdet och därefter upplåter nya tomter med tomträtt i enlighet med den nya planen. Under sådana omständigheter skall givetvis gatumarksersättning eller gatukostnadsbidrag icke utgå. Tomtgälden får avpassas så, att gatukostnaderna blir täckta. I vissa fall kommer emellertid saneringsföretag att genomföras, utan att kommunen förvärvar marken. Detta kommer antagligen företrädesvis alt ske när saneringen icke medför större ändringar i gällande ägogränser. I dessa fall får gatumarksersättning utgå enligt vanliga regler. Bestämmelserna om gatukostnadsbidrag tillämpas endast i ett fåtal av landets städer. I andra orter betalas gatubyggnadskostnaderna direkt av kommunens skatte- eller lånemedel. De kostnader av delta slag, som uppstår i samband med saneringsföretag, kan antagas bli små i jämförelse med övriga kostnader, under förutsättning att man bortser från ev. gatugenombrott och dylikt, ingående som delar i stadens nät av viktigare trafikleder. Vidare kan man utgå ifrån att saneringen i regel icke fordrar omläggning av avloppsnätet. I det följande exemplet från Gävle har ingen annan förändring av gatu-

• 4 nätet föreslagils än att en mindre del igenlagts till lekplats. I Göteborgsexemplet däremot föreslås en helt ny gata. (Kostnaderna i Stockholmsexemplet finns angivna i en not på sid. * 32.) Anläggningskostnader för parker och lekplatser har ej heller medtagits i kalkylerna. Sammanställning av hyror och byggnadskostnader.

Stockholm

Husdjup

Hustyp

Ort

12 12 12 15 15

bostäder i

» > > butiker överbyggd gård Göteborg1

12 12 12 12

» > »

»

12 12 12

bostäder och kontor » » »

Gävle

>

l

t

butiker och verkstäder Hälsingborg

bostäder och kontor

» >

» »

» »

> » » butiker och verkstäder > » > Eskilstuna

bostäder och kontor > » » överbyggd gård

12 12 12 12

214 208

l\

3 4 5 1

214 208 206

3 4 5 6 1 2

193 187 185

3 4 1

207 200

12 12

3 4

Hyror kr./m2 våningsyta

1 2

butiker och verkstäder »

1 2 1

bostäder

t

Byggnadskostnad Antal vån. kr./m* våkr./m* ningsyta

60 50

50 (Storgatan 60) 25 (inkl. källare)

47 56

30\inkl. 20Jkällare

20 47 16

41 49

20 (butiker) 10 (verkstäder) 17 (bostäder)

43 I de här grma siffrorna är icke ko stnader för gn mdförstärk ning m edtagna.

Stockholm. Saneringsområdets beskaffenhet. Den del av Stockholms äldre bostadsbebyggelse, som utvalts för denna saneringsundersökning, omfattar sex kvarter inom gamla Östermalm: Havsfrun, Havssvalget, Valfisken, Vildsvinet, Neptunus och Lindormen. Området begränsas i norr av Linnégatan, i öster av Grevgatan, i söder av Riddargatan och i väster av Artillerigatan. Detta exempel avses representera bostadsområden bebyggda med stenhus enligt 1874 års byggnadsstadga för rikets städer. Sådana bostadsområden finns, förutom i Stockholm, i Göteborg och Malmö. Områden med likartad bebyggelse men med inblandning av cityföretag finns i ett flertal medelstora städer, t. ex. Sundsvall, Örebro och Norrköping. Med hänsyn till att slutsatserna från detta exempel även bör vara tillämpliga på andra delar av Stockholm och på dessa andra orter, är det valda området ej idealiskt.

5*

Stockholm del av Östermalm Bef/nf/ig bebt/gge/se. An/aJ våningar. <• >0

0 Karta 1.

*6

• ||§ H wn

Stockholm

-I099 tS00-/9/3 t920-f333 tSJC-tSW

del av Östermalm Befin/lig bebygge/se. //usens byggnadsår.

Karta 2.

7*

0/-/-£A/r. BrBG/VADLR CA/JKfLD 54/iUN&53AL ttvDusrtft OCH srot?i?r vr/fsor/t'ott?

a on

Stockholm del av Östermalm Sefinf/ig

st/rtscsrASAD

bostader *"'•-"

i

åeöi/ggelje

Anäro toko/er

i

Karta 3.

an

-

*8 Tabell * 1. Stockholm, del av Östermalm. Hyresavkastning

K varter

Tomrare/

nr

namn

i

/-/yror

Voningsyfa befinfI/g n?2 t

7o/e fiawsfrun

av /o/o/i en/gä/l. av shdipbr/ basiodsr loka/er ni* lOOO/rr lOOOkr 1000kr 5 6 V 3

IO j

3G2-1

I09/-1

&46.G

191. i

10 3SO

8.1 I7/S5

I3G32

22/. a

60. o

271-8

2/7

33 3O0

117. S

SS. 3

1473. u

G ISO

8.1 Z3335

U3U83

U'5 038

637. a

ffU-3

72/3

9I0S

8.o

7UZ0S

937- 1

14029-6 149530

f/ovss va/ger 1I20 Vo/fisken •7122 Vf/cfei/snet

nesi

t5

L/G839

tmiG

7/214 /VepAjnuS

7/26

Sun ima

lOOOtt-r 9 7310

52737 Lindorrnerr

Uy/V i%or tax. vö/de

633/

38 772 135141

70/3

Tox. i/äix/e

t93.u

1309U 1

m. m.

6.1 Det har en för Östermalm speciell karaktär. Gathusen är relativt välbyggda och innehåller stora våningar. De är ursprungligen uppförda för en burgen publik. Detta förhållande visar sig i dag bl. a. i en låg boendetäthet. 1 Många anser fortfarande, att det är ett tecken på social överlägsenhet att bo på Östermalm. Detta har säkerligen varit en bidragande orsak till, att en stor del, cirka Vio, av byggnadsbeståndet under de tio sista åren blivit ombyggt enligt nu gällande planer. Detta är i regel icke fallet i andra lika gamla stadsdelar. Att detta område trots denna bristande representativitet valdes som exempel berodde på, att det förelåg ett relativt utförligt primärmaterial rörande beskaffenheten av det 1 Enligt 1935 års bostadsräkning var boendetätheten i Hedvig Eleonora församling sålunda 85 personer per 100 eldstäder, under det att motsvarande tal för hela staden var 107 och för t. ex. Sofia församling 136.

Tabell * 2. Stockholm, del av Östermalm. Bostadslägenheter 'orren nr

namn

i

fördelade på olika

enkel- dué>6,'e/ier lr<-kv lr*k W. rum orrhl St 3

storlekskategorier.

•4

S

c

st 7

st a

st 9

st 10

Sun mo 5r*k större lägen e/d anhl ek/j- heter städer St si- städer st ll 12 12 m

st

st

2r*k 3r*k

fr*k

70IG h'ov'sfrur/

H9

7 IH

w

310 /OI2

1ÖI6 hbirSSl/afg&f

14G

13 US

t/23

1421 1358

1110 Vaf/tsken

m

9V

120 GO

3214 Q85 I3W

1122 V/fc/svth&T

H8

G

15 U2

19 II

1814 500

1I2U

/Vephnt/s

5G

25 IG9

9U8 1311

7/26

Unxformen

Sur r/rna

25 IO

um

3 / 7 5514 2 7 7

I3V

27/

2061 M97

9* Tabell * 3. Stockholm, del av Östermalm. Andra lokaler än bostadslägenheter. varrer nr

Bviiker

Usrteföd. Lager

Indus/ri

/(bn/or

<s

~7

Sam/ings Ganoge Pensicno/ hko/er

namn

i

i

7C¥G

f/ovsfror?

20 IO

i

G,

-

—

-

7013 Movssvofoef

i

-

1120 Vo/f/sken

a

lo

B

G

-

-

_

i

_

_

i

_

Vt/c/sv/ne/

—

7/Zli- /VepÅ/rti/s

i

3 Linchrmer/

25 IO

2 G

/

G

-

tst

S3

3*4

/

IS

7/22

7)26

Sur nma

Tabell * 4. Befolkningen i Stockholm år 1940 och 1960 fördelad på barn i olika åldersgrupper och vuxna. g Absoluta

A l di

tal

Summa

Relativa I9601

0-5.. 5-10. 10-15. 15-W.

d tal %

1940 Inre staden

Hela staden

Hela staden

Inre staden

24 900 26 300

11-3

406 766

32 423 24 469 24 043 509 568

28 200 606 000

88-7

458 683

590 503

885 400

1960 Hela staden

Hela staden

5-5 4-1 4-1 86-3 100

3-6 3-8

4-1 88-4 100

Folkmängden 1960 avser Stockholms stads administrativa område enligt v. Hofsten: Demografiska undersökningen av Stockholms folkmängdstillväxt, sid. 72. — Hofsten räknar med ett inflyttningsöverskott av 45 000 personer perioden 1941 —1945 och därefter sjunkande till 30 000 perioden 1956-1960.

Tabell * 5. Folkmängden i Stockholm år 1960 i olika åldersgrupper. Folkmängden 1960 Å l d e r

Koltbarn .

31-

1-5 3-10 7-15 15-W

Absoluta tal

1 % av hela folkmängden

19 920 36 260 43 980 606 000

2-9 5-3 6-4 88-4

*10 Tabell * Q. Antal hushåll i Stockholm av olika storlek år 1942 och 1960. Antal hushåll med vidstående antal personer Antal personer per hushåll

Absoluta tal

1 2 3 4 5 o. 6 7 el. fl

Rel. tal, »/„„

38 680 68 040 55 160 29 100 17 020 3 480

57 459 93 618 71 014 33 333 14 480 1 165

183 322 261 138 80 16

212 345 262 123 54 4

271 069

1 000

1 000

nuvarande byggnadsbeståndet. Liknande material för något tillräckligt stort område inom andra delar av staden fanns inte. Stadsplanens huvuddrag härstammar från den stora regleringen av Malmarna på mitten av 1600-talet, och området var till största delen bebyggt redan vid mitten av 1700-talet. Tomtindelningen har i stor utsträckning skett efter en modul på cirka 15 m ( = 5 0 fot = 5 stänger = V2 rev). Flertalet tomter har denna bredd eller det dubbla, cirka 30 m. Under den livliga byggnadsverksamhet, som rådde omkring 1880, ersattes en stor del av den äldre glesa och låga bebyggelsen av hyreshus i fyra och fem våningar. En del av den gamla bebyggelsen höll sig kvar till byggnadshaussen omkring 1905 och några enstaka ursprungliga hus fanns ännu på 1920-talet. Under trettiotalet har, som redan nämnts, en del av de äldsta hyreshusen rivits och ersatts med nya avända till åtta våningars höjd. På karta 1 visas de befintliga husens antal våningar. Det nuvarande byggnadsbeståndet har sålunda tillkommit under mycket skilda tidpunkter, vilket framgår av karta 2. Man kan skilja på fyra olika åldersgrupper av hus. Den äldsta utgöres av dem, som tillkommit före 1900. De saknar vanligen centralvärme men har rediga och klara husstommar, som i vissa fall gjort en genomgripande modernisering ekonomiskt möjlig. Nästa generation tillkom mellan 1900 och första världskriget. Husen har vanligen värmeledning. De har i stor utsträckning på alla sidor kringbyggda gårdar och de stora lägenheterna får bl. a. därigenom en mycket utsträckt och tillkrånglad form, som gör en modernisering och uppdelning av lägenheterna mycket svår. Tabell * 7. Anlal hushåll i Stockholm av olika storlek år 1942 fördelade efter lägenhetsstorlek. Absoluta tal. Storlek

1 pers.

2 pers.

3 pers.

4 pers.

5 0. 6 pers.

7 0. II. pers.

1 rum'm. el. utan k o k v r å . . 1 rum 0. kök 2 rum m. el. utan k o k v r å . . 2 rum 0. kök

21 800 9 260 2 200 3 700 940 460 260

9 680 29 520 3 880 15 660 5 240 2 500 1 560

2 280 21 720 1 940 17 480 6 100 2 840 2 800

160 6 860 980 11260 4 560 2 420 2 860

60 1 920 260 6 200 3 320 1 800 3 460

100 60 680 760 500 1 380

33 980 69 380 9 320 54 980 20 920 10 520 12 280

Summa

38 620

68 040

55 160

29 100

17 020

3 480

211 420

S:a

11* Tabell * 8. Erforderligt antal lägenheter i Stockholm av olika storlek år 1960. Relativa tal. Storlek

1 rum (-f kokvrå) 1 rum o. kök

5 el. fl. rum o. kök Summa

Totala antalet hushåll 117 119 45 266 221 122 110 1 000

Därav hushåll med nedanstående antal personer 7 el. fl.

o

5 o. 6

93 43 17 40 11 8

24 76 28 124 52 24 17

102 108 26 26

50 48 25

16 38

4 De hus, som byggts efter 1920, har uppdelats i två grupper och skiljegränsen har satts till 1933. Vid denna tidpunkt började man se de första resultaten av 1931 års stadsplane- och byggnadslagstiftning. Ur planlösningssynpunkt finns det en viss skillnad mellan de hus, som tillkom före resp. efter då rådande byggnadskonflikt. Inom den tidigare gruppen börjar smålägenheterna dominera för att i den senare utgöra praktiskt taget hela beståndet. Endast den senare gruppen kan i fråga om modernitet jämställas med vad vi bygger i dag. Nedanstående tabell visar fastigheternas fördelning på olika husgenerationer: —1899 1900—1919 1920—1933 1934—1940

^

49 29 17 11

S:a 106 De sex kvarteren innehåller sammanlagt 106 fastigheter. Två av dessa är utnyttjade för offentliga byggnader, en folkskola och en polisstation, och två för industri, en för bageri och en för accumulatorfabrik, tryckeri m. m. I övrigt är husen utnyttjade för bostäder, affärer, verkstäder och lager. Detta visas på karta 3 och i tabell * 3. Butiker och övriga företag är i regel »närhetsförelag», men en del affärer vid Storgatan, som är stadsdelens ursprungliga huvudgala, har kanske en så vid kundkrets, att de i viss utsträckning har karaktär av »cityföretag». Med undantag för de redan nämnda industrierna utnyttjas verkstäderna i huvudsak av hantverk med övervägande lokal kundkrets. Flertalet av dessa är inte störande för kringboende, och man bör räkna med, att de skall ligga kvar inom stadsdelen. I tabell * 1 kan avläsas, att nu gällande stadsplaner i stort sett tillåter samma våningsyta som den befintliga. Vidare kan man av denna tabell utläsa hur stor del av hyresinkomsten, som härrör från bostäder och hur stor del som härrör från andra lokaler av olika slag samt relationen mellan hyror och taxeringsvärden. Tabell * 2 visar fördelningen av lägenhetsbeståndet på olika typer och tabell * 3 slutligen förekomsten av butiker och andra lokaler. Som synes utgör antalet bostadslägenheter 2 061 och övriga lokaler 287, d. v. s. de senare är drygt 12 % av totala antalet lägenheter. Hyresinkomsten av dem är emellertid cirka 23 % av den totala. Lägenhetsbeståndet visar 3-15 eldstäder per lägenhet, över en fjärdedel av antalet lägenheter är om två rum och kök. Fem rum och kök och större förekommer i stor utsträckning, 13 % av antalet lägenheter, och nära 28 % av antalet eldstäder tillhör sådana lägenheter.

*12

-

i-H 0 0 * * O

•c- g * 2 °"'

Ci O 00

o ^ i < c Q O i r ; TH co CN

O o

"

h

B

c

X

O

w 0)

O

flO

o

o

1 111!66

o

K c

e

o

N I

t*, o

c o ••# r -

C ^ H Ö ^ ^ C H W r l C T

CS o TH

i>

u G

o o

O

1 1 11

O

1 <j>A CN t -

e

v 0. •H Crt O

> cs B

:

3)

, 2

v

•Ö C

-a

:

s o

O

TH

TH

^H O

T-

»O ö

M

CS O O M r t n n

G

TH

o

O

fl C l

1 1 1 1-

ÅC

-*

CO CM

T-I

K} e n co t . n K o co co oo i c oo c

o o

Ä

<=

o

6 ci

«

+1

O

e

o

o

t/J

å

in

o p.

Cl OJ

cN

A

CO T H

TH

o-*

^ :

c

•a i

•ä

S3

A

C,

01 CO

«-

M -s

o

s flt o n a

t-

CA

01 -T'

o

|

|

'

'

o

1ö

TCO • *

o TH

r-

41 39-4 3-4 31-7 11-2 5-1 5-1

—

1 CS

o o o o o o c: r- CN oo <£> m t> iC

o

S C O

e

A

a .M

T.

<

1 1o

2 -c o

;

u

-i

CJ

a CM

—<

» A O N

H

C

T f CO LO CO [ > CO CN TH T ) . tN

it

1 Al

o

CD il fl C

C O

it V 9

«

w

O E

Q

w

E O

ft

rH

H

O

O

O

O

O

o

O

-rf ö 00 OJ l ö TV I T " CN

CS

TH

TH t - O O C£> O T f Ö • O CN

TH t - CN t N TH C

e

rt £

s? -ti y

5 cl. fl. r

» >

. 3 5 S •" * E

C0

3 » 4 »

i.

a

°c; t.

>

O -K

o

1 rum (e 1 rum o. 2 rum m 2 rum o.

S

S 3 C/2

13* Tabell * 10. Erforderligt antal lägenheter av olika storlek inom Östermalm år 1960.

166 60 202 304 148 104 16

143 14 86 29 14

23 46 116 209 47 23

59 66 23

7 21 41

1 000

1 rum m. el. utan kokvrå 2

»

»

»

>

»

»

Därav hushåll med nedanstående antal personer

Totala antalet hushall

Storlek

*

i»

5 o. 6

7 el. fl.

15 15

2 1

3 Till jämförelse kan nämnas att för den s. k. stenstaden i dess helhet fanns enligt 1942 års bostadsräkning 2-65 eldstäder per bostadslägenhet. Två rum och kök utgör 23-9 % av antalet lägenheter, medan ett rum och kök är vanligast med 33-2 % av antalet. Fem rum och kök och större utgör 3-9 % av antalet lägenheter med 13 % av antalet eldstäder. Av de 287 »övriga lokalerna» är 53 % butiker och 18 % verkstäder. Resten fördelar sig i huvudsak på lager och kontor. Sambandet

mellan befolkningens

sammansättning

och

bostadsbeståndet.

Den nya bebyggelsen bör anpassas till den beräknade befolkningsutvecklingen, varvid den senare bör klarläggas så, att man kan avgöra, vilka hustyper som är lämpliga, och hur stor folkmängd, som bebyggelsen kommer att rymma. För att kunna dimensionera skolor, lekskolor och lekplatser måste man även känna den framtida åldersfördelningen. Befolkningsberäkningen för Stockholm avser år I960, emedan det för detta år finns användbart statistiskt material. De framräknade siffrorna finns sammanställda i nedanstående tabeller * 4 — * 9. Siffrorna för 1960 gäller hela staden. Av tabellerna * 4 och * 5 framgår hur den relativa storleken av åldersgrupperna under 15 år avtager. Tabell * 5 lämnar de siffror, som bör ligga till grund för dimensioneringen av skolor och lekplatser. 1 1

Beträffande lekålderns avgränsnlng jämför nedan sid. jf 19.

Tabell * 11. Lägenhetsytor och antal eldstäder per 1 000 lägenheter på Östermalm år 1960. Antagen våningsyta per lägenhet m2

S t o r l e k

1 rum m. el. utan kokvrå 2 * » » fr >> 2

»

>

»

5 el. fl. rum. och kök. . . . Summa

35 47 60 69 92 115 141

Bruttoyta per 1 000 lagenheter fördelade enligt tabell *10

Antal eldstäder per 1 000 lägenheter

/o

absolut

5 312 2 760 11 918 20 672 13 320 12 768 2 208

7-7 4-0 17-3 30-0 19-3 18-5 3-2

166 120 404 912 592 570 100

5-S 4-2 14-1 31-8 20-7 19-9 3-5

68 95»

2 864

m-

0/

O'

*14 Tabell * 12. Beräknad förekomst av barn på Östermalm år 1960.

Koltbarn Barn i lekåldern Skolbarn

% av total folkmängd 1-7 30 3-0

1 — 5 år 3—10 » 7 — 15 »

Tabell * 6 visar de f ö r ä n d r i n g a r i fördelningen av h u s h å l l p å lika typer, s o m är att vänta. Man ser d ä r h u r de m i n d r e h u s h å l l s l y p e r n a k o m m e r att v ä x a . I tabellerna * 7 o c h * 9 visas fördelningen a v olika h u s h å l l s t y p e r p å olika lägenhetstyper. I tabell * 9 visas u n d e r r u b r i k e n »Beräknad 1960» den h ä r förutsatta u t r y m m e s s t a n d a r d e n detta år. 1 Tabell * 8 slutligen ger m o t s v a r a n d e fördelning av h u s h å l l s l y p e r på lägenhetstyper 1960. Av d e n n a tabell k a n utläsas, att de 1 000 lägenheterna b e r ä k n a s r y m m a cirka 2 490 personer. Som ovan p å p e k a t s ä r dessa siffror genomsnittsvärden för hela S t o c k h o l m , d. v. s. inklusive förorterna i B r o m m a , E n s k e d e och B r ä n n k y r k a . S a n e r i n g s o m r å d e t h a r emellertid valts i n o m en stadsdel, som ligger så n ä r a stadens c e n t r u m , att dess i n v å n a r e b e k v ä m t k a n gä dit, vilket givetvis gör det eftersökt som bostadsläge. Samtidigt k ä n n e r m a n sig av e k o n o m i s k a skäl tvingad att i n o m d e n n a och l i k n a n d e stadsdelar föreslå ett så högt m a r k u t n y t t j a n d e , att tillgången på lekplatser och a n d r a friytor blir s ä m r e ä n vad de n y p l a n e r a d e förorterna b j u d e r . Dessa f ö r h å l l a n d e n k o m m e r att m e d v e r k a till en naturlig differentiering av hyresklientelet så, att s m å h u s h å l l m e d få b a r n och m å n g a f ö r v ä r v s a r b e t a n d e , d. v. s. hög inkomst per p e r s o n , söker sig till de inre stadsdelarna, m e d a n de stora h u s h å l l e n med m å n g a b a r n och få förvärvsarbetande söker sig till de yttre b o s t a d s o m r å d e n a . E n s å d a n differentiering ä r ö n s k v ä r d även u r den s y n p u n k t e n , att den m e d f ö r lägre k o m munikationsbehov. 1 Som bostadspolitiskt mål har satts en utrymmesstandard motsvarande 1 rum per person (kök icke räknat som rum). Denna standard har dock icke ansetts kunna helt realiseras fram till 1960 (för övriga städer fram till 1970). Vid beräkningarna av hushållens fördelning 1960 har därför den relativa andel hushåll som 1942 icke n å t t nämnda standard reducerats till hälften, dock att samtliga hushåll fått en lägenhetstyp närmast under den, som standarden anger. Samtidigt har andelen hushåll, som bor i större lägenheter än vad normen angiver, fördubblats.

Tabell * 13. Stockholm, del av Östermalm. Rivningslabell.

Kvarter ! nr

namn

Befintlig

Vuvarono'e hyror/

bnsthuSningst/A?

kvors0a£

kvcrrtöerA, rivniiys- fobft de del ' det [

m* % 3 ! ± ' s

70I6_ Haysfrun

\ZS2QU 63

7018 i/ovssvo/gei

hnodb 69 ISW7\3I

m* C

ds det

rivyim^ det'

E/fixfotty/yro- /bx.nd/de Jtf/iyirr- /Mer- '•

\^£?' • fys.

./o^ ring decé/\

de

T % \XAJUtr.\to Icm/^ltOOCk^/CCOkr ICOCir JOOOki jICOOti. \JlXWJr I % i ICOOkr. 12. IS . 1 1 ' IS /<&_ 7 ' g I g \JÖ I . .

\uta3e\n 3921?- 11?.°> 70 I90.« 3CTG33.I , 191 150o'

!

13IO_5I05.2205

S35H

839.7 77 252o 23 109/7 • 19 s 8l2i 13190 I05OS 2605 —l ; - • t — , : ; H66S7 607.7 13 230oT7 837.7 &2.I £033.10350 7750 2600 i

1/20' VaifisAe

3ie57.ee /S20q\32

7/22, Viicfs-v/net

13233 82 2862 118 I6ISS\ 2359] 85 17.1 IS 283 I ISS '• ?3&g; 31251 39IS i- 1SO\

• inu A/epiuni/S 11-26 Undo,

sum

rr-ia

'{21976 II \8828,29'30301/

393.671 \ IH?. o I2ffl 535.Q,, 56.S

735m 66:l3912\32-13W3'l77.7\e6l2U5.smi723.2'\l58767i,9ll2S7\3l

\230a5#2997.S,73\/l07.o\27'-

396.7. 6150

111.o 1872' 4/M3< 376.7

5017 \ 1133

9105,6390 2715

3O2?JS\19S3O\38£32\/0618

15* Tabell * 14. Stockholm, del av Östermalm. 7016 kv. Havsfrun, tömt nr.

1 3

BetJnj </i9bi TJUOVÖ 'n/nyrt/Zo

rivningstabell.

rruvoronc /e hyror

i

ktarsrå •enfe\ riimk 'osdal

htbii

kvorsioericfe r/yri/rxfjda/

%

! /77 2

5 G

lOOOir •7

m 2 318

% 3

52.i\

53.o

70-l\

-

9.G

8O0

3H7

IS

t/60 ' 300

(GO

too < 3250

~

\ -

: 100

ISM\

-

-

-

5GS

20.7 G0.7 13.1

20 6

Q20

255 165

55a

9.S

250 WO

1090''381'

i / / / i 3106

l

8V0 3S.s\23G0\ 1

- 65.7

GM

210 • 115 i 125

\ 11

2820'

IQ

ms

88o

I5.I6\

m.o

\

II

60 0 ! 90.1

2G10

— 0250

lOOOkr lo 9 IO

66 s j

II

!TI6

'/. 6

ö £ brfor- Ak/ | Tax rdrd= da/ig M/ro i „ \"**" ihpr-nvo,-' nu/t .A.. tfden-yondc * fägfl nng cé del! isuna /OOO&r'lOOOkr lOOOh- lOOObJOOOkr lOOOkr

Ä 7 1 1926 ! t te

\ l2e\

IQ 16

76.o

34*

19.6 Go

lt/.9

220 ! 170

SO

/24A5" GQfl 663

2to

Ho

—

550 \ 1t/0

6.7.

87M

r7.6\

l.t

6.2'

87i

127 3881

S39

88M

ff.el

6t.i

-

61.1 \ 160 '• 615

20 2/

39S

?U

lim

25.o

-

75 I8SG

HS.6 7191

51.2 I4CS0

20.S

10.o\

60o

lOo

20s

215 ! 315

7.G

•37314

911)

3G20

6H7

4s

500 I/SO]

SO

?7

13,8 273S

76?

92o

8o

1.S

700 SO

79*4

67 o

18G

38.0 JQ80

66s

G.s

32s

l9.s

3o

t3.o

155 IS

7?<t

G10

7/7

20t

6o

20A

l20

19./

150.0 7310

5/05

2 70S

S:a 25201

3 7 39212

1 W3.o 10

30 Den sänkning av exploateringstalet, som följer av saneringens genomförande, kommer att i regel innebära en nära motsvarande utflyttning av befolkningen. Detta kommer att göra tendensen till differentiering starkare. De i tabell * 8 givna siffrorna bör därför förskjutas så, alt de små hushållen ökas. Den antagna fördelningen för Östermalm — och likbelägna stadsdelar — visas i tabell * 10. Av denna kan utläsas, att antal invånare per 1 000 lägenheter är cirka 2 110. I tabell * 11 visas lägenhetsytor och antal eldstäder per 1 000 lägenheter. Effekttalet har i föregående avsnitt sid. * 2 för Stockholm antagits till 0-80. Enligt gjorda antaganden kan man göra lägenheter om högst 2 eldstäder, d. v. s. de tre översta typerna i tabell * 11, enkelsidiga, medan större lägenheter bör göras genomgående. Vidare förutsattes, att den normala planlösningen kommer alt vara två genomgående och en enkelsidig lägenhet vid varje trapplan. Enligt tabell * 11 blir det 42-S % enkelsidiga och 57-2 % dubbelsidiga lägenheter. Av lägenheterna är således 14-2 % sådana smålägenheter, som inte får plats i de vanliga husen med lägenheter av olika storlekar, utan som måste läggas i hus med enbart enkelsidiga lägenheter. Dessa hus kan då lämpligen givas ett husdjup av 15 meter, medan det normala husdjupet är 12 meter. Dessa smålägenheter upptar i runt tal 10 % av totala lägenhetsytan.

16 Tabell * 15. Stockholm, del av Östermalm. 7018 kv. Havssvalget, Törn!

Befin///g

hru//o

YÖn/ngfu/r?

nuvarande

nr foorsiöoxé 2 t

o/ /o

m

rivning?-

fobi? brars/öe/xle oe/

>r>

rn

2/m

/OO

31SG\tOO

-

/OO

-

to

Jo

xs -

rivningslabell.

/OOOtr

huror r/rninosab/ o

7öx.vä/z/e ' SlolwO mr&jn i/x. é/o/f • rorzfe yesv läxnring somma /0004 lOOOh• /OOOh XVOtr lOOOk/JOOOkr iYt/ fifbr cfer/tg h/ro

- <*

IO

1/

St. 6 443

54M

lOG

_

-

_

-

-

/62G

too

-

I102

too 1702

—

IU30

40t

2G.3

11,12

73./

/IS2

13 I083

too

27o

IO0

15 I890

too too

-

/039

-

I890

7/3

5/o

/632

17,/S

I020

5l.o

49.o

590 I2e

70 I920

40/3

71,22 i3£3

a/

°/o /000b

6,7

i

13 ÅS

te

t/26

Glo

_

53.9 Mm 630 520 — 366 ffzn

t/50

—

—

_

615 \

-

_

/77

too

6V/>

fro

36*

4/3

4o

?67

56.o

&/s

30s

3S.s

8R8

Go

1^50 8/0

i/40

23. o

too

_

fås

- 5

27o

77a

IV)

too

— _ _

_

7/3

32*

i/.S

43«

7s

t/5

7/5

r?i

So

2/0

38.3 Wo

2/0

4fl0

2/5

4S9S

6Go

87a

12'G

93a

G.o

86n

/ton

a

60x> 4800

V77

82.S

24o

i025

GOO 425

1/3.7 1821

5S-3 3/87

45j

IU.6 54s

//->

2/0

23.6 SOO

/49

&o *? - Gs 335"

9UU

//39

54.7 2083

5G.3

4t9

52o

19.o

/l/.Q

16.o

/OS8

/Oo

-

-

/088

IG. 6 /OO

_

16.6 Un

/9S

- s

too

-

-

i

I088

/OO

-

-

1 2048

_

^

- to

201/8

too too

t/36

77.o

23D

I17S

25M

0-.S- 70«

7Y1

/680

-

-

/680

too

—

— 29x

_

?**-> 170

4/84

7/.s

28s

7/M

/Oe

Wc

i/x

26*

3/5

69 V rw7\ 31

.535/1

23 V9/.7

842.9' '3/90 '053$ 7685

Slo .7709//

_

i/40

/25

x) markvärde enligt alternativ N Våningsyta per person blir enligt tabell * 11 3 2 7 m2, och antal personer per 100 verkliga eldstäder 74. Lekplatser och offentliga

byggnader.

Saneringsområdet i Stockholm är en tämligen godtyckligt avgränsad del av ett stort ganska homogent stadsparti. Det är alls icke en så lätt identifierad enhet som t. ex. halva stadsdelen Haga, som valts som saneringsområde i Göteborg.

17* Tabell * 16. Stockholm, del av Östermalm. 7750 kv. Valfisken, Töm/

Sefin //iqh ruifo n7/7//7C 7SC/Å7 A-forsrc7end* / %

rivm, ngr- /o/a// de*

V6

£r/br- /Vi/ Tax. värde Skl/hzt /TIGfarf tfer/ic) 4uro ibpr- ruva- nu// tax. kvors/c 'ende r/yn/nosoid /o/of nu/nwestertxnrande ' <de1 låsenring dedel svmmff /OOOb % 1000b JOOOir toooh /aOC/r lOWkrkXXJkr /000b -7 8 10 3 // 12 13 IV IS H nuY ?rcn de

hyror t

i

60.o

t/0.o 2390

18.7 G3.s

36s

29.1/

3s

\2322 63.5 1345

36s 3667

6,1

62s 1045

49ö

100 Sto

/0.2

3j

4S.i

10,11

93s

<o-S 3470

12,13

-

-

3970 H4

-

-

15,16

-

-

3061/

'7.18,19 1056

rivningstabell.

4.s

17o

300 I800

too

-

-

—

5t/.7 700

__

37s 2775

/8.2

52s

ASS

2.i

18.1. 400

18. s

_

/0.2

70S

/I5

/.s

11.1 260

I20

lt/0

9S~j>

3.6 S.o

£ 7 ? 850

3/0

73/

/OO

_

_

73,

/3.7

_

_

_

-

-

too

—

13.9 180 ! /SO _ _ 675 20O 47S

_

13G

360 I70'

-

-

i/7.2 1184 52.8 2740

/3.I

54M

10(10 tOÖC)

41.7 1127

43a

__

85.0 435

IS.o 29/0

80s

/S.s

3 3 o 36.1 415

//OG

53.0 806

42.o 1912

66i

16/

33a

47*

3/7

2S

53s

4&s 1930

I2.V

_

I2.U

1/5

tS.g

46e

/do

/3.o

/7o

ms

G9.o 448

3l.o 1453

I/O

l.s

I/O

/45

1/5

59. s 672

40.s /ff64

8s

3/

~

-

/OO

-

-_

—

__

too

-

-

86. S

too

—

—

9S.S

_

/03S

_

S.o 31657

32 1/6857

837.7\

20/6

x) markvärde enligt alternativ N

86.S

I03S

609.8 10350 7750 2600

<

Vid planläggning av lekplatser och offentliga byggnader vill man kunna bestämma vilka områden de skall betjäna. För att göra detta fordras i detta fall en generalplan eller en översikt över stadsdelen i dess helhet. Någon sådan översikt har icke förelegat. Man har därför varit tvungen att i huvudsak acceptera bestående förhållanden. Dessa kan i korthet beskrivas sålunda: Den norra, staden tillhöriga tomten i kv. Vildsvinet är avsedd för en ny skola, medan den södra är avsatt till park. Vidare räknar man med, alt kyrkogården på andra sidan Artillerigatan kan användas som park för äldre. Skolbyggnaden i kv. Vildsvinet är i föreliggande plan bibehållen, men skolgården har dragits ända fram till Grevgatan för att kunna bli tillräckligt solbelyst. Marken

*18 Tabell * 17. Stockholm, del av Östermalm. 7122 kv. Vildsvinet, Tom/ nr

En$f iVu Tax. varde Ski/l/w melbn 3 der/ig ity" /ax. > m/dem hor- nuta- nut to/a// kvors/öerx/s rivn/nosdd kb/i %fc_ V saen-} rande låsende/ ring dedei wmnv ICXXIkr n?12 \lOOOb\ °Å /000h\ % tC/OCb- \l000b1000 lf\lOOOkr 1000/tr 7 ! 8 | 9 i tO tt 12 13 j 11 is : 16 e 1 Vi

Bef/n:V/g 6, T/Zo von/nej sgiu nne/e rivning?kvors/åi det

°/o 3

-

S

II

I920

61.2 570

IS IG

nuvarande

hyror

- i-|-

',?

14.

rivningstabell.

52o 1420

_22<S

— S/2

-

[

33e 1472

tOö\

- 1 - !-

-

1 -

19.5 6S.2\ /O. U 3/1.0 29.9

-

77S '275',

19.7 375

-

250 ' 125

48* 29G0

23.o '\5/2\ 22o

]

48e 33.3

73.0 1 340

1IS

-

-

| -

6/9

-

£1.9 875

87S\

-

30.8 34-0

23.S 450

306U

3m 1483

{

325 ' 125 :

13.2 •• 9!o\

4.2 9 a

147.1 Us

550\

—

—

21.S

-

_

27s _

_

27s

-

i _

—

61$ -6IS

—

_

&9o 360

/8

1072 I00[

j

_

\l00

_

S:o 13293 82 2S£i 18 16/55

\85

l/.o ! 32/9

il

i

_

SO

!

" i 14.6 I8ö\ 180 iS 283.0 ' ts.s 236.a 3V2S39/S +490 14.6

i

x) markvärde enligt alternativ N intill Storgatan har ansetts för värdefull för att läggas som park och det har där föreslagits en låg affärsbyggnad. I kvarteret Havsfrun har föreslagits en lekskola, som halkan få tillräcklig solbelysning. De olika anläggningarna är dimensionerade med utgångspunkt från antalet barn. Antal eldstäder i nuvarande bebyggelse finns redovisade i tabell * 2 för att möjliggöra en direkt jämförelse med de framlagda saneringsplanerna. Dessa är uppgjorda i två alternativ, som närmare beskrives nedan. Alt. N beräknas innehålla 120 120 m 2 brutto bostadsvåningsyta, vilket motsvarar cirka 3 720 personer, och alt. T 131 890 m2, motsvarande 4 040 personer. Barnantal. Den antagna övervikten av småhushåll innebär att del kommer att finnas relativt få barn. För att bestämma antalet kan följande approximativa beräkningsmetod användas. I hushåll med en eller två medlemmar förekommer praktiskt taget inga barn, utan dessa finns i hushåll med minst tre medlemmar. Av tabell * 8 kan uträknas att i 1 000 lägenheter i hela staden finns år 1960 sammanlagt cirka 1 590 personer, som tillhör sådana hushåll. Tabell * 10 anger att motsvarande befolkningsgrupp på Östermalm år 1960 blott skulle vara 900 per 1 000 hushåll eller 57 % av det för staden genomsnittliga. De i tabell * 5 givna procentsatserna för olika åldersgrupper under 15 år reduceras därför till 57 % enligt tabell * 12. Sandlekplatser för koltbarn. Största antalet koltbarn per kvarter blir 15—20. Alla dessa är inte på lekplatsen samtidigt. Det räcker därför att göra en sandlåda per kvarter. Eventuellt kan man göra en med morgonsol och en med eftermiddagssol.

19* Tabell * 18. Stockholm, del av Östermalm. 7124 kv. Neptunus, Tom/ nr.

Mll/rx Fdar- .0/ TÖA.vo/de meibn dadiq At/ro nyirtnuvoA nutf KhdaT. rivnings- /Oio/t AvOrs/öenc/Ä dyr/mosa^/ AM vede- Ikvor- ronde del det 10SO7nng dtSd swrro /OOåb "A \/OQOb fö /OOåb WOb WOOk lOWk /OODhXOOkr ro- i % IO 1/ 12 4. 1 s <6 7 3 9 13 11 IS 16

Bef/ni <//96,~u//a von/ng S(//o honr/ä del

% 3

968 GOA 640

3,4 1673

rivningstabell.

nuvaranc/e

hyror

t

\53o 10.U 17j> 22v

Ila

12.1 230

125 \ /OS

16-7 340

200 ' 140

/3o

S

56.7 1282 433 2960 1 63.0 473 37.0 i 1276

I2.e

QO.ö

_

230\/U5

es

läs

1015 5/s\203O

14.7 Udo\ 15.9 52.0 30.6

—

IS.o i 300 160

33o

47.o\ 9/S

5.t

49o

5.9 j S/.0 ! I/.S

3.o

9o\

ty

/&'/ ' 3358 \ SIM e/o /2o \/9.o 63M 1 10.3 .€6.1/1 5.2 \336\IS.5 35./ 1454

I4.s

5?o

7O0i

580 l?Q

_

/OS i 170

1-20

22/

l£.o 250

180 IO

11,12. X28\d/6 13

\&t«

14,15 IS 90 12s

S/I

16.1 ^SV.s /i/6

'

27s

47s

8.U lO.o

2/90 i 1S.S '70.o j G.i 3O.0

G90

6ls

35.1 I067

e.3

\G2V

S.O

37.4 13.3

—

17,13 /02O

60i

<S£0

39M

!680

20.U

\6l.o

13./

39.0 i 33.S

20. v 450

16S

80S

19.2 IStO

2S.0

\ff/.o

/9.o\

2.o

_

-

/OO

—

\/8.7

—

18.2 230

_

72.Ö

l2.o

33. o 640

—

78.3 1040 1015 -s

—

142.0 i 26 ,535c

56s

396.7 6t50\50/7

IG

19 23

t/41

/OO

31.7 1790 6S.3 2622 \ 33.0

25 26

3492 2901

S:o 2/376

/OO

too 7/

_ 8828

— 1-

1/4/

3492 i 2901

/8.2

77g 72.6

29 30804 '333.S

-

33c .'00 \m 11

—

1 ]

100\335\

930 G5

1/33

x) antaget hyresvärde. xx) kapitaliserade värdet av 33 000 kronor plus 11,7% av markvärdet för saneringsenhet 5 C alternativ N (125 000 + 412 000 = 537 000) Lekplatser för större barn. De lekplatser, som kan ordnas inom saneringsområdet, kan inte göras särskilt stora. Som övre gräns för lekåldrarna har därför satts tio år. De äldre barnen har sådan rörlighet, att man måste ge dem väsentligt större lekutrymmen. För detta ändamål kan lämpligen kvarteret Spiltan omedelbart öster om saneringsområdet disponeras. Största antalet barn i lekåldern 3—10 år inom ett kvarter blir cirka 30. Enligt de normer, som utarbetades i samband med den s. k. Gubbängstävlan i Stockholm, behövs det 3-5 m 2 lekplatsyta per barn. I ett kvarter skulle således fordras mellan 100 och 150 m 2 . En lekplats av denna typ bör emellertid vara minst cirka 500 m 2 , varför två eller flera kvarter bör kunna betjänas av en gemensam sådan. Behov av skollokaler. Av totala antalet barn i skolåldern 7—15 år besöker endast cirka 85 % folkskola. Antalet folkskolebarn blir därför i detta fall endast 3 % av totalbefolkningen, eller 100 —120 barn. Den nuvarande folkskolan i kv. Vildsvinet är synnerligen otidsenlig och program för en nybyggnad föreligger redan. Den nya skolan kan byggas ut till tre

*20 Tabell * 19. Stockholm, del av Östermalm. 7126 kv. Lindormen, Tom/ | 3e/i'n///g i>ru//o va'n/ngs-y/o nr 1 i hvorf/öonde rivn/nori /o/a// ! det det* \ m* % rn* \ '/. rd1 G i 1 s 3 1 2

rivningstabell.

\fdorhyror / fikd/q hyro i thar\hvarö/öe.nde\r/vn/ngsdd io/a// %& dOer?de/ \r>"9 dead /000b'/. \/OOVtr V» tOoVb lOOOkr/OWKr IO0k /a/Ob lOOOkr nuvarande

e

i

10 It

13 U/

_

_

-

3/3

—

•25.0 15. o 0GO

&a3

-

-

240 SI 2cSÖ 620

200 IQO

SO

J35X

I960

_

I960

3/3

2.27\

7570 G/2

IGOO• 39.3 4120

¥2.0

GS.7 22.1

-

_

-

-

2624 IOO 2621

(Se

IOO

S

&Oo

lOjt

3s

101 G06

39M 460

48.S

IGJ

-

8.S

7SM

35/)

2S.U 1/75

3IO

IGS

/OO

_

__

-

3/7

-

5I/.S

15.1 23G8

23o

tO.o

73.S

70S

20S

_

53 G. /OO

_

_

53 6

—

54o

-

$ to tt

/OO

toto —

12 I400

83 Z

14.o

9G.S

/3s

I6.Q

-

14.0 200

tooe

/OO

_

_

-

-

-

150 ISO

-

_

_

/OO

—

—

8.o

13./

- 5

/8O0

39.1 2952

277 G3.u

44M

-

3/5

—

13. S

es

27S

3/3

its 576

16.17 18

880 1640

19,20 1729

Vfo 65o 75.0

49 o 1520

8 9.G 35o 583

2S3Q

25.0 2317

13.3 GI.5

38s

24u

\ 665 12.3

33.S

-

9o

22M

t2.o

77«

?/,2»23 2 7 3 V

51,2

53m

51-s

SI.B

90.9 U8.o

52o

iQOO 625

-

-

S20

-

-

10-2

-

-

too

-

-

too

-

-

-

-

too

-

-

I0S6

too

-

-

-

8o

1/0

I/O

-

60.0 610

10o

59 o

110 S:a

2954/

68 \l39tt2

32 U34S3

477 7

\//i/.o

187.2 9105

27/5

x) markvärde enligt alternativ N parallellavdelningar med sammanlagt cirka 720 barn, och saneringsområdets barn kommer endast att ta i anspråk högst 1je av folkskolan. Kostnaden för skoltomten bör därför endast till V<s belasta saneringskalkylen. Lekskola — daghem. Enligt sekreterare E. von Hofsten 1 kan en lekskoleenhet lämpligen ha 70 lekskoleplatser för 4—7-åringar och 75 daghemsplatser för 0—7-åringar. En sådan anläggning 1

Erland v. Hofsten: Utredning angående stadsplan för Gubbängen, Stockholms stads statistik X: 23.

21* Tabell * 20. Stockholm, del av Östermalm. Saneringstabell. ÅHer- Saneno- nnjs-

Befirrt/ig

bnÅ> akf/> tån.y/o 177*

1 -

N

T,

Tz

behygaeJse

ft/y

åehygcje/se

lOOOkr 9

vörc/e lOOOkr /o

hs/nod mark uaiz/e lOOOkr. lOOOkr i/ 12

hyrvr

hyror

m/.-for bn/th tån.yh vrönde lOOOkr. lOOOkr. B 7

fOOO/r B

Sbnsrmjs

198.1/

13/69

1733. G

21 €45

841G

/£59

7 G5753

II 13.3

122.1*5

/353-r

16 925

G426

24133 U90.2

0,355

6 727

3831 SÖ. 133652

3OOI0

I/1/S20

3E25.1

17426 Z2584

«

•

14Is

/330.8

55S

2 QG&&I

/ASS.g

54-805

j/73/.9

217/0

1490.2 G3SS

17/70

4/33

52G.7

2.4SI

3304 So. 138657

2337. S 300/0

I3O2I0

3/457

57/54

I9G78

t

78-106

/4O0J

/3930

2286H

8*75

5/29

2 IO/966

I5O0.4

/S£>2S

5190S

I333B

21710 Ö352

//S52.

30200 S90M

760S

17/IO

4/3d

5/54

32T^'-

4/533

1302X3

3/457

408S4

51154/

21836 So. 7/0574

anses täcka behovet för 2 000—2 500 invånare, när åldrarna 0—7 år utgör 15 % av befolkningen. Denna åldersgrupp antages på Östermalm år 1960 utgöra endast 3 %, varför en enhet kan anses räcka för 10 000—12 000 invånare. Även om den inom saneringsområdet föreslagna lekskolan görs något mindre, räcker den därför för mer än dubbla folkmängden. Kostnadskalkylen kan lämpligen belastas med halva markkostnaden för denna anläggning. Parkeringsutrymme

— garageplatser.

Bilbeståndet har antagits öka, så att det blir en bil per tio invånare, vilket innebär att ungefär vart femte hushåll har bil. Behovet av parkeringsplatser beror i hög grad på i vilken utsträckning man kommer att låta bilarna stå ute i stället för att ställa dem i garage. Med ledning av bl. a. erfarenheter från U. S. A. kan man anta, att den årliga förlust, som man gör, när bilarna får stå utomhus och därför åldras något fortare, icke motsvarar hyran för en garageplats i så centralt läge som Östermalm. De tekniska svårigheter, som är förbundna med start av en motor i kyla, är numera i stort sett övervunna. Saneringsplanen är därför uppgjord så, att hela bilbeståndet skall kunna stå ute. Garage tänks endast byggda som servicegarage, d. v. s. i förening med verkstäder för översyn och skötsel av vagnarna. En så stor mängd bilar kan inte parkera utefter

• o->

Tabell * 21. Stockholm, del av Östermalm. Alternativ Sone ving

BeF/n/i 'ig

Senhe/

N, etapp 1.,

A/y bebygge/se

bebygge/se

bru//o hyror nu.-/ax brvh värde vähyb vån.y/b /OOOh- /OOOkr 6 1 s 7

am/l j//ar

saneringstabell. Sbnerings-

/ax. - mark kos/noc/ vände torch /OOOh /OOOh /OOOkr. lOOOh 1000 kr tf /2 9 IO tt hyror

LM.

k*

i

/om/er 3

/A

13/4

-

-

-

-

-

IB

2/23

37,92

<S7"2

/29.o

/ao

/C

Z927-28

/025

/040

/i/O.s

/750

~7/0

3/5

21-25

i/123

&7.3

5/85

/2/0

/SO.o

—

—

—

Lekf.i/a/s

2A

70/8

-

Lel -.s-kola

60 ZO

/920

i/7.7

2B

-

-

rwo

i/i/Ö

SS.s

—

2C

226-27

//5.9

/300

/O3.o

/290

79V

IS-20

32.S

890 IIH.O

/L/25

/OO

P3

//oe

31.7 U40

-

—

-

—

-

14/40

2529-30

/350

S/0

r?2

3A

4A

7/20

7/22

1-249

i)

/08.0

V

-

—

—

—

-

-

V

—

—

-_

3/00

/07.o 1 1340

6/5

5SO

2O/0

60S

96S

5/5

US

i/C

1-2/7

-

Ske </a /200

120 —

-

615 3S-

4/2

23O0

535 G9.1

5B

Z3-/6

60S

88.o

//OO

il/S

- 2 0

5C

2-7-24

149/9

6/8

80S

/840

//26

-315

12-17

t/500

/OSV

/i/So

/e/o

45G-30

32. G

645 G400

/490

/9/.a

-245

198.1 10/35

1659 S/I

GA

7/24

68 Surnnaa

*) markvärde ") allmän egendom ') tomt 1, 2 ingår icke med något markvärde. gångbanorna utan att blockera butiker och husentréer. Man måste därför anordna särskilda parkeringsplatser eller ställa upp bilarna mitt i körbanan. Den senare lösningen har i alt. N visat sig mest ekonomisk. Gatuprofilen tillåter två eller i något fall en rad fordon uppställda i 45° vinkel mot körriktningen. Därigenom får man cirka 410 parkeringsplatser, varför det normalt kommer att finnas en »ledighetsprocent» motsvarande ungefär Vio av behovet, som är cirka 370. I alt. T har gatorna icke kunnat göras så breda utan ungefär hälften av parkeringsutrymmet måste finnas på kvartersmark. Gatorna rymmer endast cirka 230 bilar, medan behovet uppskattas till drygt 400. Man måste därför göra rymliga in- och utfarter från gårdarna.

23* Tabell * 22. Stockholm, del av Östermalm. Alternativ

N, etapp 2.,

saneringslabell.

Soner/nysNy bebygg e/se Befin/å g bebggge/se /m.ITXJlk kos/nc/v bygghyror bryfo hyror Vio.-far bii/ifo rötr/e, vö/c/e von/e rtfhyv Åvs/n. Om/c t/hr K7n.y/i7 /OOOh \/000/T 177* /OOOh /OOOh 1000kr /OOOh lOOOkr kv: /orn/er 3 9 IO tt 12 5 G 7 4 7 3

Sone ring* ?ei7i7e/

\L/t ' t

JO /£

7016 I5./6./7 3-IN7-2S 2629

\?P

2520 J83

7S.S

/2&O0 /73M

/B/0

/250

9/5

\4300 -76.6

/09.o

/360

S/0

-

-

Lekp/a/s

335-

28-30

i /?2

/O

' /i/30

3360 -

\2E

16 -/9

i 50S7

//8.s

I365

/06S

/670

2F

13/4

50 s

i/3.8

550 I90

I/OS

i/9.7

235 U/5

96W

9W0

231/0 3020

3780 HM/O

70S

210 I9/J0

-57

i"

3C

7120 23

3D

8-/1/

3E

6:7

3F

23,4

l38o

/85

i/D 7122

I/-/8

i/03

S/.7

6i/5

2U2

13-14/6-20 4378 I9-21-2.27 7126 1,25.46. 9463

-

-

-

/69-0

2060 U820

1/20

IM.O

9/7

—

—

-

-

Ri60

Re Ournma

7,6

:

65953 I//83

930 Sk, i/a

iV499 /353.S A6925

680 €426

1380 310 7094

Solbelysning. De tillämpade normerna för bostädernas dagsbelysning finns behandlade på sid. 86 i huvudtexten. Dessa innebär i korthet att avståndet mellan parallella lameller i regel är minst dubbla hushöjden och mellan korta fasader minst lika med hushöjden. För att utröna markens användbarhet för lekplatser o. dyl. har arkitekten SAB Gunnar Pleijel gjort en speciell undersökning. Efter diskussion med stadens parkavdelning, har som önskvärd standard antagits, att en lekplats under tiden mars till september r d. v. s. det ljusa halvåret, bör ha sol mellan kl. 9 och 11.30 och mellan kl. 13.30 och 16. Under dessa tider är lekplatserna mest besökta. Pleijel har undersökt ett stort antal alternativa lösningar och den i alt. N framlagda planen uppfyller i stort sett standardkraven. Alt. T är i detta avseende sämre. Saneringens

genomförande.

Saneringsenheter,

saneringsetapper.

Det har redan påpekats, att det nuvarande husbeståndel har högst varierande ålder, och att en icke oväsentlig del av det har tillkommit under de senaste tio åren. Detta är för närvarande icke särskilt typiskt för liknande bostadsområden i landet. Det tillvägagångssätt som beskrives i det följande kan dock antagas vara tillämpbart i ganska stor utsträckning.

• 24 Tabell * 23. Stockholm, del av Östermalm. Alternativ

N, etapp 3.,

saneringstabell.

SaneringsBef/n/t 'igbebg •ggs/se /Vy bebygge/se /ox- mark kosfax/ na-fot bro/h åygg- hyrvr étry/h vört/e vände vanyh hyror tdrdc i/öt.ytb kosrn. om/c ikar LM. kr /om/ar /OOOh rrt2 /OOOkr /OOOkr /OOOkr lOOOh 1000kr lOOOtr t 2 3 4 S 6 7 8 9 to // ti

Sone -nhg senhe/

10I6

3S.9

2520 S90

9H0

/e

3/2

k>2 73/8

1/./2

329 SGo

e/o

—

—

—

Lefy^s

8IO

—

-

Sko/a

875 IF

R4

6/9

-

5D

1/24 17-19-23 3381

c?4o

100-5

126C

420 LI30

S£

1045 2940

dd.o

//OO

ms

G30

GD 1126

/8

161/0 21/.G

1/S.2

2/2

6F

10-11

9/5

120.0 I5O0

2UO

GF

28-29

U0/6

8U.o

/OSO

i/00

24733 490.2

17210 4203

538.o

2521/

383/

Sumrno

Vid en rationellt bedriven sanering av den nuvarande bebyggelsen bör bl. a. av produktionstekniska skäl förutsättas en sammanslagning av de nuvarande fastigheterna till större byggnadsobjekt. Detta leder till, att man söker sammanföra i möjligaste mån lika gamla fastigheter till saneringsenheter. Därvid kan ej undvikas, att enstaka äldre hus, belägna mellan yngre grannar, får vänta på att bli sanerade till en senare tidpunkt än vad deras tekniska beskaffenhet motiverar. Omvänt händer det i undantagsfall, att ett hus omgivet av äldre grannar måste rivas vid en relativt tidig tidpunkt. Dessa i huvudsak produktionstekniska skäl förstärks av en tendens inom fastighetsförvaltande företag att öka storleken på sina anläggningar, varigenom husens förvaltning och drift kan rationaliseras. Med dessa utgångspunkter har fastigheterna sammanförts till saneringsenheter. Dessa kan hänföras till samma åldersgrupper som de enskilda husen. Den äldsta består således i huvudsak av hus byggda före 1900. Nästa grupp består till större delen av hus byggda efter 1900 men före första världskriget och den sista gruppen av hus byggda mellan åren 1920 och 1933. Hus som tillkommit efter sistnämnda år har överhuvud icke tänkts förändrade inom den tid, då saneringen antages genomförd. Saneringsplanerna är därför upprättade så, alt denna bebyggelse så smidigt som möjligt skall passa in i den övriga nya bebyggelsen. Samtliga saneringsenheter tillhörande samma åldersgrupp avses bilda en saneringsetapp. De olika byggnadsetapperna måste tänkas genomförda vid ganska skilda tidpunkter. Den första etappen, som alltså i huvudsak består av hus byggda före 1900, kan påbörjas omedelbart, medan mellanetappen icke antages påbörjad förrän kanske 1960 eller 1965. Byggnaderna, som ingår i denna etapp, är här på Östermalm i regel i gott skick, med rymliga och stora lägenheter och utrustade med hissar, centralvärme och badrum. De kommer därför länge att ha ett ansenligt bruksvärde. Den sista etappen, omfattande i huvudsak byggnader från åren 1920 till 1933, antages komma att bli genomförd först efter exempelvis ytterligare 20 år, d. v. s. tidigast 1980.

25* Tabell * 2 4 . Stockholm, del av Östermalm. Alternativ

Sone rings enkel'

IM t

om/i <Å?r kv, /om/er

T 1, etapp 1.,

saneringstabell.

SöneringsiVy bebygge/se Befin/k ? beéyt,jge/se mörk kos/naa1 na-/ax bygghyror /axbtyka b/z///o | hyror vä/c/e Wny/a kosr/7. vande varde lån.y/a 1000kr WOOh /OOOh /OOOh /OOOkr 1000kr /OOOkr 12 B 9 7 •'O it se 4

—

—

—

—

—

—

-

IB

21-23

150. s

850 IC

19-27-28 3847

104.2 1025

955 II5Ö 2940

88o

1/00

i/11

229s

/095

U05

55,5

-

99O0 2300

37O0

/l/OO

i/65

IA

26 ID 2A

1018 21-27 9

3294 1259

19 UB

/9

122.2 15O0 1550

—

3A 7/20 15-20-23-25 8661 4A 7/22

39.9 —

136.1 1865

—

—

-

Leksko/a -

105 70

—

_

-

—

—

_

-

-

/9

11/5

Ske /a

1.2-17

550° 2/80

7UI

1310 IH6

645/

97S

2-1-21

805* 1360

231/. s 2930

/080

GA 1126 14-/7

6/5

97s

/2/0

451/

4-6-30 2551 GB 47263 Summa

32.G

121.5 I59S

74/s

58235 13980 1830.0 22054

55S

4C 5A

-

*) tomt 1, 2 ingår Icke med något markvärde. •) del av tomt 24 ingår med 125 000 kronor.

Rivning av

gårdsbebyggelsen.

Det har sökts en metod att relativt snabbt förbättra förhållandena utan alltför stora kostnader, d. v. s. utan att man blir tvungen riva byggnader, som betingar höga priser och som fortfarande har ett betydande bruksvärde, och det föreslås i anslutning härtill en utrivning av gårdshusen, vilka har en väsentligt högre genomsnittlig ålder än byggnadsbeståndet i dess helhet. Ingen gårdsbyggnad har tillkommit under tiden efter 1932, och av de 17 fastigheter, som tillhör tredje åldersgruppen, har endast 6 gårdshus. Rivningen visas på karta 4 och siffermässigt i tabellerna * 1 3 — * 19. I kolumnerna 2—6 redovisas våningsytor och i kolumnerna 7—11 hyror i kvarstående och i till rivning föreslagen bebyggelse. Rivningen omfattar totalt 31 % av våningsytan, men man förlorar därigenom blott 27 % av hyrorna, vilket är helt naturligt, då gårdshusens lägenheter är billigare än gathusens. På en del fasligheter orsakar rivningen sår på de kvarstående delarna. Där fordras då nya gårdsfasader på mindre sträckor, och i några fall, när det är fråga om stora 32—617520

*26

-251 f/5RA I/AN/N6AK -6Åi?aSÖI/5i?Br6GNAD KMK3TÅCN0C Br06tlA05D5t.AR BrG6NAD5D5LAR 50ti B5HÖM 0MBr66A3 AtrA fA5AD5r?

Stockholm del av Östermalm föres/agna för o/lerno/iv

Karta 4.

r/vn/nyor A/ocn Tf.

27* Tabell * 25. Stockholm, del av Östermalm. Alternativ

Son&nng. ^enhe/ orrr/t •r/S/ar kv. /om/ar

T 1, etapp 2.,

saneringstabell.

SonenngsNyt lebygg e/se 8ebn//i ?bebyc 7ge/se\ mar/c /ros/rxx/ /gXbryko I hyror r?t/.-/axbry.¥o bygg- 1 hyror vurc/e vonde värde \å/7.y/o kos/n. \ony/a 2 tOOOh /OOOh n> /OOOh lOOOh /OOOkr /OOOh /OOOkr 4

a

ii

135.7 I6S0

280.o

11/70

2/0

2rm 30.1

900 342 2C m/82-28-30 G44U 131.6 1565 1M50 1035 151/s 1925 890 1777 166-2 I9G5 7655 1820 21/2.0 3/00 1280 16-20 2[) 435 845 4/0 67.7 50.5 595 /6/0 2060 O-11 2E Lekp/a/s IU30 26.7 335 10 t?2

- 12

i

•2

/£

1016 11-/7-29 3-25

IF

3ft

1/20

/ISO

3C

23,4

3D

6-14

1/371/ /9//.S

UD 1/22 1//SRi

13/1/620 1/318

GC 1126 1213 6D 6£

Summa

i9-X-2/n

50.3 80.6

2k00 558

615 685 I8S 335

1/32

21/35 12210 3250

387-0

i/81/.o I590

52.o

22"

-

-

SÅo/a

605 930

2880 J740 -

-

/015

169.B 2060

10/0

/050

25.t/ 310 /260 294 3 7 7 1/70 13338 2/7/0 54805 1165.8 11/225 I73/.9 66661

176 8352

21/08

9463 23-21 12536-2-27 911 7.8

/3U

lägenheter med köken i gårdsflyglar, måste lägenheterna disponeras om. Den erforderliga nyinvesteringen härför uppgår blott till cirka 1 % av fastighetsvärdet efter rivningen (kol. 12). Hyran i de kvarstående delarna har i regel antagits oförändrad, men i en del fall, Här rivningen medfört påtagliga förbättringar, bar en mindre höjning antagits (kol. 13). ökningen uppgår emellertid till endast 0-8 % av hyressumman i den kvarstående bebyggelsen. På grundval av dessa sistnämnda hyror har fastigheternas nya taxeringsvärden beräknats (kol. 14). Skillnaden (kol. 16) mellan gamla (kol. 15) och nya värden utgör alltså den fastighetsekonomiska kostnaden för rivningen. Denna uppgår till IOV2 miljoner kronor eller 22 % av det ursprungliga sammanlagda taxeringsvärdet. Om det allmänna i samband med rivningen löser hela fastighetsbeståndet, måste fastigheterna vid rivningen nedskrivas med delta belopp. Om fastigheterna kvarstår i enskild ägo, måste det allmänna antagligen på något sätt gottgöra fastighetsägarna denna summa. Dessa frågor diskuteras ytterligare i fortsättningen. I det föregående har kostnaderna för att verkställa själva rivningen icke omnämnts. I de olika kvarteren har ett gathus, i regel det sämsta, rivits, för alt man vid rivningen skall kunna använda lämpliga fordon och andra maskiner. Under sådana förhållanden torde husens skrotvärde täcka kostnaderna för själva rivningsarbetet.

*28 Tabell * 26. Stockholm, del av Östermalm. Alternativ

Sone

T 1, etapp 3.,

saneringstabell.

t

Be/in// Igbeby •gge/se Sbnerihgs/Vy bebygge/se dni/o hyror \no.-bx bryko bygg- byrår mark kos/noc/ /axonr <b&,r ton-y/o xörc/s ¥chjh foirn. rörde Våtxk A* fom/er tn* /OOOh(OOOh /OOOkr /OOOh /OOOkr lOOOh /OOOkr 12. 7 2 3 11 S 6 9 to tt a

/G

10/6

sen/tet

///

**

70/8 //./2 /5

Ru 7/22 SC 7/24 5D €F

7/26

1245 37-3 //w 359 3/29 3061

/m 1630 U2S

21/0

i/35 /260

231/ —

36.6 —

i/57

-

LekjPAy/s Ske /a

8/0

—

e/o

-

31/92 78.3 1045 3300 825 63.6 850 2J/60 575 17-/9-23 338/ /8

2U.6 275

€6

/o//

6//

2829 W/6 55.3 710 3720 865 21733 490.2 6355 nno 4139

Surnmo

1320 305 3//80 850

/OZo

1275 U50

S9S

3/15

i/93 H/30

/88 580

///o /390 526.-7 6590

525 Ill/o

245/

87 /85 3904

Saneringsplanens utformning. Denna utrivning av kvarterens inre delar underlättar i hög grad genomförandet av en radikal sanering. Den befintliga och den i gällande stadsplaner tillåtna våningsytan motsvarar ett exploateringstal mellan 2-0 och 2-5. Med utgångspunkt från de här tillämpade normerna kan man teoretiskt icke nå högre värde än 1*5. Det är sålunda oundvikligt att vid saneringen sänka exploateringstalet. För att nå högsta möjliga markutnyttjande måste man kunna lägga in långa och höga lameller med lika inbördes avstånd. Om husen efter två sidor i ett kvarter tillhör olika saneringsetapper, kommer den yngre bebyggelsen att kvarstå kanske 20 år efter det saneringen av den äldre genomförts. Finns den yngre bebyggelsens gårdshus kvar, kommer dessa att i hög grad binda förläggningen av de nya lamellerna eller också begränsa den höjd till vilken de kan uppföras. Saneringsplanen är upprättad i två alternativ: Alt. N och alt. T. Alt. N, som är huvudförslag, utgår från att rivning av gårdsbebyggelsen skett. Förslaget uppfyller helt de uppställda kvalitetsfordringarna. Det visas på kartorna 5—8, där slutstadiet och varje saneringsetapp visas för sig. Siffermässigt visas det i tabellerna * 2 0 — * 23." Om rivning av gårdsbebyggelsen ej kommer till stånd, har alt. T (karta 9) ansetts vara att föredraga. Detta fyller emellertid icke fordringarna på relation mellan hushöjd och husavstånd. Gatubredderna är i regel endast 18 m, men husen har fem våningar, d. v. s. en höjd av minst 16-5 m. Det inre av varje kvarter är utformat som en sammanhängande gård med en bredd av 40 till 70 m. Gårdsfasaderna har därför i regel väsentligt bättre belysningsförhållanden än vad normerna fordrar, vilket ansetts uppväga olägenheterna av de trånga gatorna. I stadsplanebestämmelserna bör stadgas,

29*

Stockholm del av Östermalm Föres/ogen bebggge/se A//erno/iv iV. An/a/ von/ngar. <LX-

Earta 5.

*30

-2 £1. FURA MN/N5AR -GÄRD5Öl/£RBr6GNAD

Stockholm del av Östermalm

I / ETAPP 1 NrBrGGDA ftt/5 I Ä-v-AR5rÄCtlDC ÄtDR5 HUS

föres/ogen bebggge/se. A//erna/nr N. Byggnadse/app f.

£J_ Karta 6.

31*

-2U.rLSRA

VÅNINGAR

rGÅRD5ÖirPRBrG6t/AD

/ STÄPP 2 filXB/GGSA HUS

Stockholm

t T/DIGAR5 5TAPP A1XBTO60A //45

del av Östermalm

KVARSTÅENDE ÄLDPE

/tus

tvrejtagen bebggge/se. A//erno//v /V. Sgggnoc/se/app 2.

£JL

Karta 7.

*32

-2 51 El ERA VÅNINGAR rGÅFD5ÖV£R8rGGNAD

I / ETAPP 3 NXSTGGDA Hl/S \l

Stockholm

T/Dt6A/?L~ ETAPP NTBtGGDA HUS

\XV/IP5TÅENDE ÄLDRE HUS

del av Östermalm förej/ogen bebggge/se, AZ/erno/iv N. * Bgggnodse/opp 3.

ZJ_,_ Karta 8.

33* Tabell * 27. Stockholm, del av Östermalm. Alternativ Sone •ring senhet 0177k.7/Kor kv. 2

Lit. i

/om/er 3

leA ^slVo/c, in

kon

T 2, etapp 1.,

Beftn/l Ig beat,gge/se brv/fo vth.gtb ml u /SIT/

bgrvr

Jby&pos

iVg

nu.-éa bak/o vänte vdhyh

/OOOh lOOOkr s s

saneringstabell.

bebygg?e/se

Sonerings mörk fos/nad rörek:

kasfn.

hyror

/ox.vörc/s

KWh 0

lOOOkr 9

/000kr ta

/OOOh /OOOkr tt /2

SdJ '<? <=htyysc-n.

/

IB

21-23

1/30

I58s

I960

- /o

IC

/9-27-2B

/22.1

J200

m.o

21/5

ID

3620 L/i/Z

5O0

291/0

//OO

4/7

2/4

70/8 21-27

/095

-

/4O0

—

-^

/65.e

3A

7120 23-252930 16895

270-6

4A

7/22

_

_

_

—

—

-363

-

—

UC

1-217

47.1/

SA•7/0

5A

7121 //-/£

127.&

v •2180 600 11420 8850

2-7-21

l/UI/

/26.4

/1//8*

/850

234.S

/oeo

6A

7126 14-/7

5S/2

BOJ

sos* 3240

/2/0

E/54

45/

6B

4-6-30

1/540

988 I27.S

1183. t IHO03 55235

/3980

5/Z9

Sumrrro

13/0

3/

I3SO

22/0

l

) tomt 1, 2 ingår icke med något värde i kalkylen. *) tomt 24 rives delvis; taxeringsvärde för kvarstående del = 412 000 kronor. ») häri ingå 25 000 kr. för rivning av gårdshus på tomt nr 12.

att enkelsidig lägenhet skall ligga åt gårdssida, men att hus, vars gårdsfasad vetter mot norr, endast får innehålla genomgående lägenheter. Alt. T kan givetvis även genomföras om gårdsbebyggelsen dessförinnan rivits. Alternativet visas i tabellerna * 20 och * 2 4 — * 29 och på bifogade kartor 9—14 såväl med som utan förutsättning att rivning skett. Alt. T 1 är räknat med föregående rivning och alt. T 2 utan. 1 En detaljerad beskrivning av de olika alternativen har icke ansetts nödvändig, då planerna närmast upprättats, för att man skall kunna klarlägga de ekonomiska sammanhangen. Ett fåtal saneringsenheter uppvisar vinst, medan andra visar stora förluster. Det är troligt, att man genom vissa ändringar i den föreslagna indelningen kan fördela förlusterna mera jämnt. Tabellerna * 2 0 — * 29 innehåller två huvuddelar. Den befintliga bebyggelsens bruttovåningsyta (kol. 4), hyra (kol. 5) och taxeringsvärde (kol. 6) är för alt. N och T I Det bör observeras att karta 13 som visar etapp 3 är gemensam för båda alternativen.

*34 Tabell * 28. Stockholm, del av Östermalm. Alternativ T 2, etapp 2., saneringstabell.

Som ling jenho/ onrR. ikar fom/er

A/g

Befintligbebggg^se

Sonenizyt

åebt/g^e/se

6m/fo ht/ror na-krx bnyiKo bugg- hy/ar kxx.- r7Z?rk kaskxx/ tar/e v&de tdh.g/la tans/a tan.yb kos/fr /OOOh /OOOh /OOOh/OOOh /000kr m* /OOOh /OOOh m7 G 9 IO 1/ 57 4 tz a

i

kk 2

IE

7016 IH7-29

£W

280a 3500

1470 H/OS

/F

3-25

1/6

21/00

72.o 300

i/28

2C

7018 2-28-30 /0I2S

206.7 2290 IMSO 1035

1S4.5

/925

/i/OO

2D

I6-20

13017 233.7

7655 /8S0

/2S0

2£

13-14

23.o

•260

t4l0

150 R

2W5

U/3

-

-

-

Ls/p/b/s

2e

33.3 i i/80

/620

60S

?Q

2-4

GOS7

IOO. 2 1275

7.880 672

8G.S

1080 Q08

a67

3D

6-11/

11/305 2366

2B9S 12240 3250

21/U

3GI

/jk.

406,

52o

13-11-16-266886

123*

-

—

86o

0 TOGO 17/0

2/8-o

/O/O

19SO

31.7 HD 1122 I/-/8 R 6C

1126 12-13

6/> 68 Summcj

IH0-31-K-7 i 14256 VII-2SZS

7-8

245.9 2990 39.1

1260 Ot.9.66 /50Q.1 19925 54805 Z3338 173/9

SÅo/b

217/O

•) I etapp 1 lltt 6 A har ett uthus rivits på tomt nr 12. Det har betalts med 25 000 kr. hämtade ur tabellerna * 14—* 19 och för alt. T 2 ur de detaljerade (ej tryckta) tabeller, där de dala, som upptas i tabell * 1, redovisas för varje fastighet. För den nya bebyggelsen finns angivet brutto våningsyta (kol. 7), byggnadskostnad (kol. 8) och hyra (kol. 9). Under antagande av en kapitaliseringsprocent av 8 % har på grundval av hyran ett nytt taxeringsvärde uträknats (kol. 10). Skillnaden mellan detta senare och byggnadskostnaden ger ett nytt markvärde (kol. 11). Detta är i medeltal omkring 150 kr/m2 våningsyta. Saneringsenheterna utefter Storgatan har på grund av butiksläget ett något högre markvärde. Skillnaden mellan nytt markvärde och befintligt taxeringsvärde ger den egentliga saneringskostnaden (kol. 12). Är markvärdet störst uppstår vinst, vilket i så fall angivits i tabellen. Vid bedömandet av de ekonomiska konsekvenserna av saneringen skall observeras, att någon nedskrivning av fastighetsvärdena icke förutsatts. Även i etapperna 2 och 3 är fastigheternas ingångsvärden lika med 1939 års taxeringsvärden. Innan resultaten närmare granskas bör följande påpekas. Det kan diskuteras i vilken utsträckning offentliga byggnader skall blandas in i saneringskalkylen. F. n. finns två tomter för sådana byggnader, båda belägna i kv. Vild-

35* Tabell * 29. Stockholm, del av Östermalm. Alternativ

T 2, etapp 3.,

saneringstabell.

Som iring senhc/

1 Befin/l /Vy bebggi ie/se gge/se. Sbnsnhgs mörk bruko hgror nu-k/x bruko hgror fax.koskxx/ om/i ? / o r vängfo väir/e nön.yh kvstn. vön/e vört/e kv. /om/er /OOOtr/OOOh 177* /OOOh lOOOh /000kr lOOOh 1000kr 3 G 1/ /2 9 lO 2 4 S 7 9

/e

70/6

k//.

///

19/8

/876

42S

5O.0

2O0

29U

36.G

i//2

—

_

Lekjah/s

I250

—

5ko/c7

87S~

/?

70k3

//•/2

f?

7122 IS

&9

—

JC

7/24

/040

433/

82.6 I00O

27/60 575

4/0

/320

5D 6F

17-/923 1/26

/8

/O2.0

3U5

30s

39M

i/93

/<?/?

£6

/O/t

i/696

94*

///s

346V

//4o

/430

6H

i/0/6

3720 865

///.o

5154 Stsrrrma

30200 590.1/ 7605 /7/70

1/139

svinet. Sammanlagda taxeringsvärdet är 2-14 miljoner kronor. Enligt gällande stadsplan är den ena bibehållen som skoltomt, medan den andra utlagts till park. Det har därför ansetts felaktigt att nu åsatta marken något värde. Vissa delar av dessa tomter föreslås emellertid i saneringsplanerna bebyggda för enskilt ändamål. Därigenom tillskapas markvärden, som minskar de kostnader, som uppstår vid utläggandet av den nya skoltomten. För denna fordras rivningar för tillsammans 1 805 000 kronor. För den saneringsenhet, som ligger helt på skoltomten, blir markvärdet 615 000 kronor, varför nettokostnaden blir 1 190 000 kronor. Enligt resonemang på sid. * 19 skall Ve av kostnaden för skoltomten påföras angränsande saneringsområden. Totala saneringskostnaden för båda alternativen skall därför minskas med 990 000 kronor. Tomtmarken för barnkrubban kostar i alt. N 565 000 kronor. Endast hälften skall enligt övervägandena på sid. * 20 belasta saneringskalkylen. I alt. T lägges barnkrubban till gårdsutrymme, som i varje fall inte får bebyggas med bostadshus, och någon markkostnad har inte beräknats. För att få tillräckliga lekplatser inom området fordras en hel del rivningar. Dessa kostar enligt alt. N 1 745 000 kronor, enligt alt. T I 1 145 000 kronor och enligt alt. T 2 1 770 000 kronor. Därvid bör observeras att i alt. T 2, där ingen rivning av gårdsbebyggelsen sker, mark för lekplatser och barnkrubba erhålles på ett mycket senare stadium än i de båda övriga alternativen. Oavsett om någon målmedveten sanering företas eller ej, måste det allmänna sörja för att befolkningen får tillgång till lekplatser. Man kan därför diskutera, om hela kostnaden för dessa skall belasta saneringskalkylen för området. Så har emellertid skett här. I tabell * 30 redovisas saneringskostnaderna m. m. Siffrorna i kolumn 5 anger de totala saneringskostnaderna minskade med för alt. N 1 273 000 och för alt. T 990 000

*36

Stockholm

del av Östermalm /ores/ogen bebggge/sc. /If/erno/iv 77 och T2. An/o/ våningar. ?.,..?

'

1 '

u

Karta 9.

37*

-2 El ELERA VÅNINGAR rGÅRDSOVEPBrGGNAD

Stockholm

1 ETAPP 1 NrBTGGDA HUS

del av Östermalm

I KVARSTÅENDE A t DRE HU5

- !

•

Föres/ogen bebggge/se. A/ferna//v TI. Bgggnodsc/app I.

•

Karta 10.

*38

-2 CL TLCRA VÅNINGAR rGÅRDSÖVERBrOONAD I / ETAPP 2 NTBTGGDA HUS | / TIDIGARE

ETAPP NTBrOGDA

V'\ KVARSTÅENDE

HUS

ÄLDRE HUS

Stockholm del av Östermalm Föreslagen bebyggelse Alternativ T I byggnadsetapp 2

Karta 11.

39*

«. t

r-2EL ELERA VAN/AIGAR / rOkfiaSÖVERBTGGlVAD

Stockholm

1 ETAPP t NTBTGGDA HUS

del av Östermalm

KVARSTÅENDE ÅLDRE HUS

föreslagen Oebggge/st At/fernohv T2. ögggnods e/opp t.

Karta 12.

*40

-2CLELERA VÅNINGAR ,GÅRD5ÖVE/?BrG6NAO 1 ETAPP 2 NTBT65DA f/45 / TIDIGARE ETAPP NTBTGGOA HUS KVARSTÅENDE ÄLDRE HUS