('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 1

Nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­ gående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, m. m.; given Stockholms slott den

24 mars 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropria­ tion, 2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen, 3) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast egendom, 4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385), 5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent, samt 6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Under Hans Maj :ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen innefattar förslag till ändringar i expropriationslagstiftningen i väsentligen tre olika avseenden, nämligen i fråga om expropriationsändamålen, värderingsreglerna och organisationen i expropriationsmål. Vad angår expropriationsändamålen föreslås bestämmelser, enligt vilka fastighet må av kommun tagas i anspråk genom expropriation, om Konung­ en prövar det nödigt för alt säkerställa att mark på skäliga villkor är till­ gänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. ISi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt. Expropriation avses sålunda skola kunna beviljas — förutom för tomträttsändamål — såväl för att tillgodose ett aktuellt bostadsbehov som för att kommun skall kunna genom konkurrens på tomt­ marknaden fa till stånd rimliga priser. Ehuru dessa nya expropriationsmöjligheter alltså i första hand taga sikte på behovet av tomter för bostadsän­ damål, kan det bli fråga om all sådan mark som behövs för en planmässig utveckling av kommunen över huvud taget. Enligt förslagets värderingsregler skall löseskillingen för fastighet som exproprieras motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning. I förhållande till gällande lag, som endast stadgar att löseskillingen skall motsvara fastighetens fulla värde, innebär detta icke någon principiell förändring. Avsikten med förslaget i denna del är att genom mera preciserade värderingsnormer få till stånd en riktigare och mera likformig uppskattning och särskilt att nedbringa det övervärde, som hittills ofta ingått i expropriationsersättningar. Särskilda anordningar för överföring till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse ha icke upptagits i propositionen. Under förarbetena ha olika möjligheter att lösa denna fråga övervägts, nämligen antingen en spe­ ciell värderingsregel, enligt vilken fastighets värde ej skulle få beräknas på grund av väntad tätbebyggelse i vidare mån än sådan bebyggelse medgivits i stads- eller byggnadsplan, eller, alternativt, bestämmelser om uttagande av en särskild exploateringsavgift på grundval av värdeökning i samband med fastställelse eller ändring av stads- eller byggnadsplan. Det bär be­ funnits nödvändigt att göra dessa förslag till föremål för ytterligare ut­ redning. Beträffande slutligen organisationsfrågan föreslås i propositionen att expropriationsmålen, vilkas viktigaste del, expropriationsersättningens be­ stämmande, hittills ankommit på expropriationsnämnd, skola i sin helhet handläggas av domstol. I första instans skola dessa mål behandlas av särskilt inrättade expropriationsdomstolar. Sådan domstol, som skall finnas i varje domsaga och varje stad med rådhusrätt, består enligt förslaget av ägodelningsdomaren i orten såsom ordförande samt i regel två expropriation stekniker och två nämndemän i orten såsom ledamöter. Expropriationsteknikerna skola tillkallas av domstolens ordfö­ rande bland en särskild, centralt utsedd kår av experter i fråga om fastig­ hetsvärdering. Även nämndemännen kallas till tjänstgöring av domstolens ordförande, som därvid skall tillse att såvitt möjligt den ene av nämnde­ männen är fastighetsägare men den andre fristående från fastighetsägareintressen. Från expropriationsdomstolen skola målen kunna fullföljas till hovrätten och högsta domstolen. De föreslagna nya bestämmelserna, som även innefatta följdändringar i bl. a. byggnadslagen, avses skola träda i kraft den 1 januari 1950.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 3

Förslag

till

Lag

angående .ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas, dels att 1, 7, 13—40, 48, 50, 51, 53, 54, 57—61, 67, 69,

70, 89 och 95 §§ samt överskrifterna framför envar av 13 och 48 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives, dels att 41—47, 47 a, 63—66, 75, 78, 79, 82—86, 88 och

91—94 §§ samt överskrifterna framför envar av 14, 22, 43, 63 och 75 §§

samma lag1 skola utgå, dels ock att i lagen skola införas en ny paragraf,

betecknad 111 §, samt två nya överskrifter, den ena närmast framför 37 § och den andra närmast framför 111 §, av nedan angiven lydelse.

1 §• 1 §• Fastighet, som-------------för orten; Fastighet, som — -------- för orten; 14. för tillgodoseende av fjällren- 14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller skötselns behov; 15. för stärkande av ofullständigt 15. för stärkande av ofullständigt jordbruk. jordbruk; eller 16. för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tät­ bebyggelse och därmed sammanhäng­ ande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt. Särskild rätt — — — till natio­ Särskild rätt — -— — till natio­ nalpark. nalpark.

1 Senaste lydelse se beträffande 1 § SFS 1947: 326, beträffande 13 och 14 §§ samt över­ skrifterna framför 13 och 14 §§ 1946: 828, beträffande 16 § 1939: 152, beträffande 26 § 1945: 754, beträffande 30 § 1946: 828, beträffande 36 § 1934: 31, beträffande 39 ii 1924: 391, beträffande

47 § 1934 : 31, beträffande 47 a § 1946: 828, beträffande 48 § 1941: 959, beträffande 50 § 1946: 828, beträffande 57 § 1934: 31, beträffande 58 § 1946: 828, beträffande 59 § 1934: 31, beträffande 66 § 1938:221, beträffande 75 § och överskriften framför denna 1941:882, beträffande 78 och 79 §§ 1943:434, beträffande 88 § 1947:233, beträffande 89 och 91 §§ 1941:959, beträffande 92 § 1946: 828 samt beträffande 95 § 1934: 31.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

För fastighet, som exproprieras, För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling motsvaran­ skall erläggas löseskilling motsvaran­ de fastighetens fulla värde. Expro­ de fastighetens värde med hänsyn prieras en del av en fastighet och lider särskilt till ortens pris och fastighe­ återstoden skada eller intrång genom tens avkastning. Exproprieras en del expropriationen eller den exproprie­ av en fastighet och lider återstoden rade delens användande, skall full skada eller intrång genom expropria­ ersättning därför gäldas. Uppkom­ tionen eller den exproprierade delens mer eljest genom expropriationen användande, skall ersättning därför skada för ägaren, skall ock sådan gäldas. Uppkommer eljest genom ex­ skada fullt ersättas. propriationen skada för ägaren, skall ock sådan skada ersättas. Är den —--------kan meddelas. Är den------- - — kan meddelas.

Om laga domstol i expropriationsmål Om domstolar och rättegång och förhandling i sådant mål. i expropriationsmål.

13 §. Angående domstol i expropriations­ mål och rättegången i sådant mål gälle i allt, varom ej i denna lag eller annan lag eller författning är sär­ skilt stadgat, vad i fråga om allmän domstol är föreskrivet, där det är tilllämpligt.

14 §. Första domstol i expropriationsmål är expropriationsdomstol, en för var­ je domsaga eller stad med rådhus­ rätt.

15 §. Expropriationsdomstol består av ordförande och fyra ledamöter. Ord­ förande är ägodelningsdomaren i orten. Av ledamöterna skola två vara särskilt utsedda expropriationstekniker och två nämndemän i orten. 1 mål av mindre betydelse är expro­ priationsdomstol domför med, för-

Kungl. Mcij.ts proposition nr 184. 5

utom ordförande och nämndemän,

endast en expropriationstekniker.

Vid måls avgörande utan huvudför­

handling samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, är expropriations-

domstol domför med ordföranden en­

För att tjänstgöra i expropriations-

domstolar förordnar Konungen eller

myndighet, som Konungen bestäm­

mer, för en tid av tre år i sänder

lämpligt antal expropriationstekniker,

av vilka hälften skall hava erfarenhet

i fråga om fastighetsvärdering inom

tätorter och hälften beträffande dylik

värdering å landet. Om de sålunda ut­

sedda och den sakkunskap envar av

dem företräder lämnas uppgift till ex-

propriationsdomstolarnas ordförande.

Till tjänstgöring i expropriations-

domstol kallar ordföranden den eller

de expropriationstekniker, som han

med hänsyn till erforderlig sakkun­

skap och övriga förhållanden finner

lämpligast.

Av nämndemännen i orten skola i

expropriationsdomstol varje gång

tjänstgöra de två, som av ordföranden

kallas därtill. Såvitt möjligt iakttages

därvid att den ene är ägare av fastig­

het men den andre icke.

Yppas vid överläggning i expro­

priationsdomstol skiljaktiga mening­

ar, vare lag som i rättegångsbalken

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

stadgas beträffande domstol, där alle­

nast lagfarna ledamöter hava säte i

Vid omröstning säge ordföranden

sin mening först, därefter expropria-

tionsteknikerna och sist nämndemän­

För sina sammanträden vare ex-

propriationsdomstol berättigad att

disponera över nödiga lokaler i tings-

eller rådhus, allmän skola eller annan

allmän byggnad, som icke är för till­

fället upptagen för sitt huvudsakliga

ändamål eller utgöres av gudstjänst­

Vållas särskilda utgifter för upp­

värmning, belysning, städning eller

dylikt, skola de ersättas av den ex­

proprierande.

Expropriationsmål skall upptagas Expropriationsmål skall upptagas av underrätten i den ort, där fastig­ av expropriationsdomstolen i den ort, heten är belägen. där fastigheten är belägen. Skall expropriation ske från sär­ Skall expropriation ske från sär­ skilda inom olika underrätters dom- skilda inom olika expropriationsdomvärjo belägna fastigheter, som ej stolars områden belägna fastigheter, lämpligen kunna för expropriations- som ej lämpligen kunna för exproersättningens bestämmande uppskat­ priationsersättningens bestämmande tas amjat än såsom en enhet, förordne uppskattas annat än såsom en enhet, Konungen, att för sådan uppskattning förordne Konungen att frågan om ex­ frågan om expropriationen skall i sin propriationen skall i sin helhet upp­ helhet upptagas av den av underrät­ tagas av den av expropriationsdomterna Konungen bestämmer. stolarna Konungen bestämmer.

21 §.

I stämningsansökan skall den ex­ proprierande uppgiva, utöver vad el­ jest är stadgat, även den ersättning han bjuder i målet. Då område som skall exproprieras utgör del av fas-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184. 7

tighet, skall områdets storlek och

läge noggrant angivas i ansökningen

eller därvid fogade handlingar.

På ansökning av den exproprieran­ Avvisas ej stämningsansökan, ut­ de utfärde rätten stämning å fastig­ färde domstolen stämning å fastighe­

hetens ägare så ock å andra ersätt- tens ägare så ock å andra ersättningsningsberättigade, om sådan sakägare berättigade, om sådana sakägare av

av sökanden uppgivas, och kalle dem sökanden uppgivas. att inställa sig vid rätten för målets förberedande handläggning.

17 g. Fastighetens ägare vare pliktig att Fastighetens ägare vare pliktig att uppgiva övriga sakägare i avseende å uppgiva övriga sakägare i avseende å

samma egendom. Underlåter han det fastigheten. Underlåter han det utan

utan laga skäl, och uppstår skada för laga skäl, och uppstår skada för sak­ sakägare, som saknat kännedom om ägare, som saknat kännedom om ex­ expropriationen, skall han hålla så­ propriationen, skall han hålla sådan dan sakägare skadeslös. Erinran här­ sakägare skadeslös. Erinran härom om varde införd i den stämning, som varde införd i den stämning, som ut­ utfärdas å fastighetens ägare. färdas å fastighetens ägare.

18 §.

Har under målets handläggning Har, sedan stämning utfärdats,

sakägare uppgivits eller eljest blivit sakägare uppgivits eller eljest blivit känd, varde han stämd i målet, om känd, varde han stämd i målet, om han ej ändå kommit tillstädes. han ej ändå kommit tillstädes.

14 § 1 st. 2 o. 3 p. samt 2 st. 23 §.

Rätten föranstalte ock att, till un­ Då stämning utfärdas, föranstalte derrättelse för möjligen befintliga domstolen att, till underrättelse för okända sakägare, kungörelse om ti­ möjligen befintliga okända sakägare, den för inställelsen minst fjorton da­ kungörelse om målet snarast möjligt gar förut uppläses i kyrkan för den uppläses i kyrkan för den försam­

församling, där fastigheten är belä­ ling, där fastigheten är belägen, samt gen, samt införes i allmänna tidning­ införes i allmänna tidningarna och

arna och tidning inom orten. Målet tidning inom orten. varde tillika, om det ej angår allenast Domstolen skall tillika, om målet

upphävande av särskild rätt, som ej ej angår allenast upphävande av sär­ är intecknad i fastigheten, å nästa skild rätt, som ej är intecknad i fas­

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

inskrivningsdag antecknat i fastig­ tigheten, göra anmälan därom till in­ hets- eller inteckningsboken. skrivningsdomaren, vilken skall till­ Avser på grund av förordnande, se att målet å nästa inskrivningsdag som i 13 § andra stycket sägs, stäm­ antecknas i fastighets- eller inteck­ ning i expropriationsmål fastighet ningsboken. utanför rättens domvärjo, åligger rät­ ten att därom ofördröjligen göra an­ mälan hos inskrivningsdomaren i den ort, där fastigheten är belägen, för anteckning enligt vad nyss är sagt.

15 §. 24 §. Vad i denna lag stadgas om sak­ Vad i denna lag stadgas om sak­ ägare gälle ej innehavare av fordran, ägare gälle ej innehavare av ford­ för vilken inteckning i fastigheten är ran, för vilken inteckning i fastig­ sökt eller beviljad eller fastigheten heten är sökt eller beviljad eller fas­ häftar jämlikt 11 kap. 2 § jordabal­ tigheten häftar jämlikt 11 kap. 2 § ken. jordabalken.

19 g. 25 §. Tvistas om fastighet, som expro­ Tvistas om fastighet, som expro­ prieras, vare den av de tvistande, som prieras, vare den av de tvistande, som innehar fastigheten, berättigad att innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och svara för med laga verkan tala och svara för densamma, till dess den lagligen vin- densamma, till dess den lagligen vinnes från honom. nes från honom. Ny ägare må ej rubba överenskom­ Ny ägare må ej rubba överens­ melse, som förre ägaren ingått, eller kommelse, som förre ägaren ingått, annan i målet vidtagen, för denne eller annan i målet vidtagen, för bindande åtgärd. Har förre ägaren denne bindande åtgärd. Har förre varit stämd eller kommit tillstädes i ägaren varit stämd eller kommit till­ målet, vare stämning å nye ägaren ej städes i målet, vare stämning å nye behövlig. ägaren ej behövlig. Vad sålunda stadgas äge motsva­ Vad sålunda stadgas äge motsva­ rande tillämpning beträffande sär­ rande tillämpning beträffande sär­ skild rätt till fastighet, som avstås på skild rätt till fastighet, som avstås på grund av expropriation. grund av expropriation.

16 §. 26 §.

Vid rätten skall företes gravations­ Vid domstolen skall företes grava­

bevis rörande fastigheten. Därmed tionsbevis rörande fastigheten. Där­ må dock, i fall då förordnande en- med må dock, i fall då förordnande

Kungi. Mai.ts proposition nr 184. 9

ligt W § tredje stycket finnes kunna enligt 35 § finnes kunna ifrågakom­ ifrågakomma, anstå i avbidan på ma, anstå i avbidan på domstolens rättens prövning vid målets slutliga prövning huruvida sådant bevis är er­ handläggning huruvida sådant bevis forderligt.

är erforderligt. Då område som skall exproprieras Då område som skall exproprieras utgör del av fastighet, skall därjäm­ utgör del av fastighet, skall därjäm­ te till te till domstolen i två exemplar ingi­ rätten i två exemplar ingivas karta över området med beskrivning, vas karta över området med beskriv­ ning, upprättad av vederbörande lant­ upprättad av vederbörande lantmäta­ mätare eller mätningsman under re eller mätningsman under iaktta­ gande i tillämpliga delar av vad som iakttagande i tillämpliga delar av är stadgat om karta och beskrivning vad som är stadgat om karta och be­ skrivning vid avstyckning eller, då vid avstyckning eller, då fråga är om fråga är om mark som ingår i tomt­ mark som ingår i tomtindelning, vid indelning, vid tomtmätning. Gränsen tomtmätning. Gränsen mellan områ­ det och återstoden av fastigheten mellan området och återstoden av skall vara av lantmätare eller mät­ fastigheten skall vara av lantmätare ningsman tydligt och varaktigt ut­ eller mätningsman tydligt och var­ märkt å marken. aktigt utmärkt å marken. Parts utevaro från domstolens sam­ manträde utgöre ej hinder för målets handläggning och avgörande.

27 §. 79 §. Har den exproprierande enligt med­ Har den exproprierande enligt med­ givande av ägaren eller stadgande i givande av ägaren eller stadgande denna lag tagit mark i besittning in­ i denna lag tagit mark i besittning nan huvudförhandling i målet hållits, utan att ersättningen blivit bestämd och kan uppskattning av expropriaav expropriationsnämnd, och kan så­ tionsersättningen icke lämpligen äga dan uppskattning icke lämpligen äga rum förrän anläggning eller företag, rum, innan den anläggning, för vil­ varför expropriationen sker, längre ken expropriationen sker, längre fort­ fortskridit, äge domstolen på fram­ skridit, äge rätten på framställning ställning av part låta anstå med må­ av part låta anstå med tillsättande lets vidare handläggning. av nämnd.

28 §.

Domstolen äge, där så finnes lämp­ ligt, uppdraga åt expropriationsteknikerna eller eu av dem att med eller utan biträde av nämndemännen eller en av dem verkställa undersökning å

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

stället. I enklare fall må sådant upp­

drag kunna lämnas åt nämndemän­

nen eller en av dem.

Om tiden för undersökningen skall

domstolen underrätta parterna. Pro­

tokoll över undersökningen skall fö­

ras av den, domstolen därtill förord­

nat, och sedermera tillställas denna.

Där undersökning sker allenast så­

som förberedelse för domstolens

sammanträde för syn å stället, vare

dock underrättelse och protokoll, som

nu nämnts, ej av nöden.

Huvudförhandling i målet skall av

domstolen hållas vid syn å stället el­

ler, där målet kan prövas utan syn,

på annan plats, som domstolens ord­

förande bestämmer med hänsyn till

att minsta kostnader uppstå.

Vid uppskjuten huvudförhandling

skall målet företagas i det skick, vari

det förelåg vid den tidigare hand­

läggningens slut. Hava de ledamöter,

som vid det senare sammanträdet

sitta i domstolen, ej övervarit den ti­

digare handläggningen, skall dock

målet upptagas till ny huvudförhand-

ling; i den mån det kan antagas vara

utan betydelse eller skulle medföra

oskälig kostnad eller synnerlig olägen­

het, erfordras ej att bevis, som uppta­

gits vid tidigare sammanträde, ånyo

upptages.

Då fastighet exproprieras, uppskat- Då fastighet exproprieras, uppskatte nämnden ej mindre fastighetens te domstolen ej mindre fastighetens

värde än även värdet av all särskild värde än även värdet av all särskild rätt, som i avseende å fastigheten rätt, som i avseende å fastigheten till­ tillkommer sakägare och ej jämlikt kommer sakägare och ej jämlikt ut­ utfästelse av den exproprierande fästelse av den exproprierande läm­ lämnas orubbad. Medför särskild nas orubbad. Medför särskild rätt,

Kanyl. Maj.ts proposition nr 184. 11

rätt, som tillkommer sakägare, för­ som tillkommer sakägare, förminsk­ minskning av fastighetens värde, ning av fastighetens värde, skall upp­ skall uppskattningen av fastigheten skattningen av fastigheten avse det avse det värde denna med därå vi­ värde denna med därå vilande besvär lande besvär äger. Är fastighet, vil­ äger. Är fastighet, vilken svarar för ken svarar för fordran, som skall ut­ fordran, som skall utgå ur ersätt­ gå ur ersättningen, tillika besvärad ningen, tillika besvärad av annan sär­ av annan särskild rätt, som förmins­ skild rätt, som förminskar fastighe­ kar fastighetens värde och åtnjuter tens värde och åtnjuter sämre rätt

sämre rätt än fordringen, uppskatte än fordringen, uppskatte domstolen nämnden jämväl det värde fastighe­ jämväl det värde fastigheten utan så­

ten utan sådant besvär skulle äga. dant besvär skulle äga. Vid uppskattning av återköpsrätts Vid uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av fastig­ inverkan till förminskande av fastig­ hets värde skall hänsyn tagas jämväl hets värde skall hänsyn tagas jäm­ till det i samband med återköpsrät- väl till det i samband med återköpsten avtalade villkoret angående fas­ rätten avtalade villkoret angående tighetens användning. Värdet av åter- fastighetens användning. Värdet av köpsrätten skall anses uppgå till be­ återköpsrätten skall anses uppgå till lopp motsvarande den sålunda upp­ belopp motsvarande den sålunda upp­ skattade förminskningen av fastig­ skattade förminskningen av fastighe­ hetens värde. tens värde.

39 § 3 o. 4 st. 31 §.

Ersättningen skall bestämmas sär­ Ersättning skall bestämmas sär­

skilt för varje sakägare. Löseskilling skilt för varje sakägare. Löseskilling för exproprierad fastighet, ersättning för exproprierad fastighet, ersättning för skada eller intrång å fastighet och för skada eller intrång å fastighet och annan ersättning till ägaren varde annan ersättning till ägaren varde ock ock bestämda var för sig. bestämda var för sig. Att vid expropriation ej må med­ Att vid expropriation ej må med­ delas bestämmelse, som inskränker delas bestämmelse, som inskränker den fastighetsägare enligt 7 kap. vat­ den fastighetsägare enligt 7 kap. vat­ tenlagen tillkommande rätt att för tenlagen tillkommande rätt att för sin sin marks torrläggning erhålla vat­ marks torrläggning erhålla vattenav­ tenavlopp genom väg, järnväg eller lopp genom väg, järnväg eller spår­ spårväg, därom stadgas i nämnda lag. väg, därom stadgas i nämnda lag.

38 § 1 o. 2 st. (jfr 85 §). 32 §. Ersättning må ej bestämmas lägre Ersättning må ej bestämmas lägre än vad den exproprierande i målet än vad den exproprierande i målet erbjudit eller högre än motparten be­ erbjudit eller högre än motparten be­

gärt. gärt. 1 fall då belopp nedsatts enligt

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

vad i 38 § stadgas, må ersättning ej

heller bestämmas lägre än nedsatta

beloppet.

Till förfång för innehavare av ford­ Till förfång för innehavare av ford­ ran, för vilken fastighet svarar, må ran, för vilken fastighet svarar, må dock ej löseskilling för fastigheten dock ej löseskilling för fastigheten el­ eller, om endast en del av fastigheten ler, om endast en del av fastigheten exproprieras, ersättning för skada el­ exproprieras, ersättning för skada el­ ler intrång å den återstående delen ler intrång å den återstående delen och ej heller ersättning för upplåtelse och ej heller ersättning för upplåtelse av särskild rätt till fastigheten sättas av särskild rätt till fastigheten sättas lägre än till fulla värdet, även om lägre än vad tillämpning av bestäm­ ägaren mindre begärt. melserna i 7— 11 §§ föranleder, även om ägaren mindre begärt.

33 §. Har den exproprierande tagit fas­ tigheten i besittning, må vid bestäm­ mande av expropriationsersättningen hänsyn icke tagas till sådan ändring i fastighetens värde, som uppkommit efter tillträdet.

7 § 3 st. 34 §. Expropriationsersättningen skall Ersättning skall bestämmas i pen­ bestämmas i penningar, att utgå på ningar att utgå på en gång; dock en gång. må domstolen på yrkande av part 4 hänvisa sakägare att i särskild rätte­ gång vid domstolen föra talan om er­ sättning för skada eller intrång, som finnes ej lämpligen kunna prövas i målet. Sådan talan skall väckas ge­ nom ansökan om stämning inom den tid, högst tio år, som i domen bestäm­ mes, räknat från det denna vunnit 65 § 3 st. laga kraft. Ej heller äge bestämmelserna i den­ Uppkommer fråga om ersättning na lag tillämpning i fråga om ersätt­ för skada eller intrång, som uppstått ning för skada eller intrång, som upp­ efter expropriationsmålets slutliga av­ står efter expropriationsmålets slut­ görande och ej kunnat förutses i må­ liga avgörande och ej kunnat förutses let, äge bestämmelserna i denna lag vid expropriationsnämndens förrätt­ ej tillämpning. ning.

Kungl. Maj ds proposition nr 184. 13

Är jordområde eller annat, som ta- Är jordområde eller annat, som tages i anspråk genom expropriation, ges i anspråk genom expropriation, samfällt för flera än tio fastigheter samfällt för flera än tio fastigheter med skilda ägare, och utgöra omstän­ med skilda ägare, och utgöra om­ digheterna grund för antagande, att ständigheterna grund för antagande, genom expropriationen säkerheten att genom expropriationen säkerheten

icke avsevärt minskas för innehavar­ icke avsevärt minskas för innehavare na av fordringar, för vilka en eller av fordringar, för vilka en eller flera

flera av fastigheterna på grund av av fastigheterna på grund av sökt el­ sökt eller beviljad inteckning eller ler beviljad inteckning eller jämlikt jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta, It kap. 2 § jordabalken häfta, för­

förordne rätten på begäran av den ordne domstolen på begäran av den

exproprierande eller av ägare till nå­ exproprierande eller av ägare till nå­ gon av fastigheterna gon av fastigheterna, att betalning ur

i samband med beslut om fastställelse å expropria- expropriationsersättningen icke må tionsnämndens uppskattning, att be­ tilläggas innehavare av fordran, för

talning ur expropriationsersättningen vilken någon av fastigheterna sålun­ icke må tilläggas innehavare av ford­ da häftar, med mindre denne eller

ran, för vilken någon av fastigheterna annan sådan rättsägare i den fastig­

sålunda häftar, med mindre denne het framställt anspråk därpå i den

eller annan sådan råttägande i den ordning i 57 § femte stycket sägs.

fastighet framställt anspråk därpå i den ordning i 57 § femte stycket sägs.

47 a § 2 st. 36 §.

Så snart utslag i målet vunnit laga Så snart dom i målet vunnit laga kraft, skall genom rättens försorg till kraft, skall genom domstolens för­

den som för fastighetsregistret över­ sorg till den som för fastighetsregist­ sändas det ena exemplaret av karta ret översändas det ena exemplaret av

och beskrivning, som enligt 16 § karta och beskrivning, som enligt andra stycket må hava ingivits i må­ 26 § andra stycket må hava ingivits

let, jämte sådant utdrag av hand­ i målet, jämte sådant utdrag av hand­

lingarna i målet och rättens utslag, lingarna i målet och domstolens dom,

att därav framgår vilket område som att därav framgår vilket område som avses med expropriationen. Å kartan avses med expropriationen. Å kartan ' skall tecknas bevis, att den legat till skall tecknas bevis, att den legat till grund för expropriationen. grund för expropriationen.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Om tillträde av fastigheten före ex-

propriationens fullbordande.

Sedan stämning i expropriation s- Sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats, äge den exproprie­ målet utfärdats, äge den exproprie­ rande taga mark i besittning, om han rande taga fastigheten i besittning, hos Konungens befallningshavande om han hos Konungens befallnings­ ställer pant eller borgen för expro- havande ställer pant eller borgen för priationsersättningen jämte sex pro­ expropriationsersättningen jämte sex cent årlig ränta från tillträdesdagen procent årlig ränta från tillträdes­ samt sist å fjortonde dagen före dagen samt sist å fjortonde dagen nämnda dag giver ägaren och, om ar- före nämnda dag giver ägaren och, rendators eller hyresgästs rätt berö- om arrendators, hyresgästs eller an­ res, denne underrättelse om att mar­ nans rätt beröres, denne underrättel­ ken skall tagas i besittning. Dock se om att fastigheten skall tagas i be­ vare, därest å området finnes bygg­ sittning. Är fall som i 12 § sägs för nad, där dess ägare eller på grund handen, må den fastighet eller rättig­ av avtal annan har sin bostad, bo­ het tillståndet till expropriationen stadens innehavare ej pliktig att där­ omfattar tillträdas av den exproprie­ ifrån avflytta förr än å den fardag rande, om han ställer säkerhet för för avträde av förhyrd lägenhet, som därå belöpande expropriationsersättefter underrättelsens mottagande ning jämte ränta och meddelar un­ först inträffar; och vare enligt vad i derrättelse enligt vad nyss är sagt. 83 § stadgas i vissa fall även nedsät­ Därest å fastigheten finnes bygg­ tande av expropriations er sättning er­ nad, där dess ägare eller på grund forderligt. av avtal annan har sin bostad, vare dock bostadens innehavare ej plik­ tig att därifrån avflytta förr än å den fardag för avträde av förhyrd lägenhet, som först inträffar sedan tre månader förflutit efter det han mottagit underrättelse om att fastig­ heten skall tagas i besittning. Enligt vad i 38 § stadgas vare för tillträde i vissa fall även nedsättan-, de av ersättning erforderligt.

83 g. 38 §.

Vägrar ägaren den exproprierande Vägrar ägaren den exproprierande att utan gäldande av ersättning taga att utan gäldande av ersättning taga

Kunal. Maj:ts proposition nr 184. 15

mark i besittning, förordne därom fastigheten i besittning, förordne Konungens befallningshavande. därom den domstol, där expropriationsmålet är anhängigt. Finnes å området byggnad, där Finnes å fastigheten byggnad, där ägaren har sin bostad eller vars av­ ägaren har sin bostad eller vars av­ stående eljest medför särskild olä­ stående eljest medför särskild olä­ genhet för ägaren, eller är området genhet för ägaren, eller är fastigheten av väsentlig betydelse för ägarens av väsentlig betydelse för ägarens bärgning, eller prövar Konungens be­ bärgning, eller prövar domstolen äga­ fallningshavande ägaren eljest hava ren eljest hava giltigt skäl för sin giltigt skäl för sin vägran, må före­ vägran, må förordnande om fastighe­ skrift om markens upplåtande ej tens upplåtande meddelas allenast meddelas, innan, jämlikt förordnan­ under villkor att den exproprierande de av Konungens befallningshavande, hos Konungens befallningshavande ordföranden i expropriationsnämn- nedsätter tre fjärdedelar av det be­ der eller hans ersättare eller vid för­ lopp, vartill expropriationsersåttningfall för dem annan lämplig person en av domstolen uppskattas i avbidan ävensom en lantmätare och en tred­ på att lagakraftägande dom i målet je person, vilken utses bland de till föreligger. ledamöter i expropriationsnämnder valbara, efter besiktning av området avgivit förslag till expropriationsersättning samt sökanden hos Konung­ ens befallningshavande nedsatt tre fjärdedelar av det föreslagna belop­ pet. Vad om ägare sålunda stadgas äge Vad om ägare sålunda stadgas äge motsvarande tillämpning beträffan­ motsvarande tillämpning beträffan­ de arrendator eller hyresgäst. de arrendator, så ock beträffande hy­ resgäst eller annan som på grund av avtal har sin bostad i byggnad å fas­ tigheten. Vid nedsättningen ingive den ex­ Vid nedsättningen ingive den ex­ proprierande till Konungens befall­ proprierande till Konungens befall­ ningshavande gravationsbevis röran­ ningshavande gravationsbevis röran­ de fastigheten. de fastigheten.

84 § 3 st. 39 §. Över Konungens befallningsha- Över beslut, varigenom enligt 38 § vandes beslut, varigenom enligt 83 § förordnats om tillträde, må klagan ej förordnats om uppskattning eller till­ föras. träde, må klagan ej föras.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Uppgift å det nedsatta beloppet Då nedsättning enligt 38 § skett, skall av Konungens befallningsha- skall uppgift å det nedsatta beloppet

vande ofördröj ligen översändas till av Konungens befallningshavande

rätten eller domaren för att, om upp- ofördröj ligen översändas till den skattning genom expropriations- domstol, där expropriationsmålet år nämnd sker, tillställas nämnden. anhängigt.

Om expropriationsersättnings Om expropriationsersättningens erläggancle och tillträde erläggande och expropriationens full­ av fastigheten. bordande.

48 §. 48 §.

Expropriationsersättning, som en­ Expropriationsersättning skall ned­ ligt 47 § blivit av rätten fastställd, sättas hos Konungens befallningsha­ skall nedsättas hos Konungens be­ vande inom tre månader från det dom fallningshavande inom nittio dagar 1 målet vunnit laga kraft. Avser ex­ från det rättens utslag vunnit laga propriationen upplåtelse av särskild

kraft. Avser expropriationen upplå­ rätt, som medför allenast ringa men, telse av särskild rätt, som medför al­ och prövas den, om fastigheten be­ lenast ringa men, och prövas den, om sväras av sökt eller beviljad inteck­ fastigheten besväras av sökt eller be­ ning för fordran eller jämlikt 11 kap. viljad inteckning för fordran eller 2 § jordabalken kan häfta för ogul­ jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken kan den köpeskilling, uppenbarligen icke häfta för ogulden köpeskilling, up­ rubba fordringsägarens säkerhet, äge

penbarligen icke rubba fordringsäga­ domstolen medgiva, att nedsättning rens säkerhet, äge rätten medgiva, ej behöver äga rum. Har sådant med­

att nedsättning ej behöver äga rum. givande lämnats, göre den exproprie­ Har sådant medgivande lämnats, rande, i stället för att nedsätta er­ göre den exproprierande, i stället för sättningen, anmälan hos Konungens att nedsätta ersättningen, anmälan befallningshavande och styrke där­ hos Konungens befallningshavande vid, att expropriationsersättningen och styrke därvid, att expropriations- guldits. Vad i denna lag är stadgat ersättningen guldits. Vad i denna lag om nedsättande av expropriationser­ är stadgat om nedsättande av expro­ sättning skall i tillämpliga delar gäl­ priationsersättning skall i tillämpliga la anmälan som nu sagts. delar gälla anmälan som nu sagts. Vid nedsättning eller anmälan, Vid nedsättning eller anmälan, var­ varom i första stycket förmäles, in- om i första stycket förmäles, ingive give den exproprierande till Konung­ den exproprierande till Konungens

ens befallningshavande rättens utslag befallningshavande domen i målet jämte bevis att och när utslaget vun- jämte bevis att och när den vunnit

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 17

nit laga kraft. När nedsättning äger laga kraft. När nedsättning äger rum, rum, skall den exproprierande tillika skall den exproprierande tillika in­ ingiva gravationsbevis rörande fas­ giva gravationsbevis rörande fastig­ tigheten, såframt ej förordnande en­ heten, såframt ej förordnande enligt

ligt 47 § tredje stycket meddelats. 35 § meddelats.

50 §. 50 §. Försummas vad — — — expro­ Försummas vad — — —- expro­ priationsrätten förverkad. priationsrätten förverkad.

Visar fastighetens ägare vid rätten Visar fastighetens ägare vid dom­ att förverkande ägt rum, äge vad i stolen att förverkande ägt rum, äge

14 § stadgas om anteckning i fastig­ vad i 23 § andra stycket stadgas om hets- eller inteckningsboken motsva­ anmälan till inskrivningsdomaren rande tillämpning. Sker sådan an­ samt anteckning i fastighets- eller teckning inom nittio dagar från för­ inteckningsboken motsvarande till-

verkandet, skall inskrivningsdomaren lämpning. Sker sådan anteckning

genast hos Konungens befallnings- inom tre månader från förverkan­

havande göra anmälan om anteck­ det, skall inskrivningsdomaren ge­ ningen. nast hos Konungens befallningshavande göra anmälan om anteck­ ningen. Varda de--------— nämnda hand­ Varda de -------- — nämnda hand­ lingar. lingar.

51 §. 51 §. Med fastighetsägarens medgivande Med fastighetsägarens medgivande

må inom nittio dagar från det expro­ må inom tre månader från det expro­

priationsrätten förverkats efter vad priationsrätten förverkats efter vad i 50 § första stycket sägs expropria- i 50 § första stycket sägs expropria­ tionen fullbordas genom nedsättande tionen fullbordas genom nedsättande av expropriationsersättningen. av expropriationsersättningen. Fastighetsägaren må--------- — den Fastighetsägaren må — ------- den exproprierande. exproprierande. Expropriationen må------------ styc­ Expropriationen må —--------styc­ ket skett. ket skett.

53 §. 53 §. Vid ansökning, som i 51 § andra Vid ansökning, som i 51 § andra stycket eller 52 § avses, skola fogas stycket eller 52 § avses, skola fogas

rättens utslag samt bevis att och när domen i målet samt bevis att och när utslaget vunnit laga kraft; och skola densamma vunnit laga kraft; och

utsökningslagens sladganden om skola utsökningslagens stadganden verkställighet av lagakraftägande om verkställighet av lagakraftägande

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 184.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

dom i tvistemål, varigenom betal- dom i tvistemål, varigenom betal­ ningsskyldighet blivit någon ålagd, ningsskyldighet blivit någon ålagd, äga motsvarande tillämpning vid ex- äga motsvarande tillämpning vid expropriationsersättningens uttagande, propriationsersättningens uttagande. Har expropriationsersättningen — Har expropriationsersättningen — — — expropriationen fullbordad. -------- expropriationen fullbordad.

54 § 2 st. 54 §.

Varder till följd av klagan över Har den exproprierande tillträtt rättens utslag expropriationsersätt­ fastigheten efter nedsättning enligt ningen slutligt bestämd till högre be­ 38 §, och varder expropriationsersätt­ lopp än det enligt stadgandena i för­ ningen slutligt bestämd till högre be­ sta stycket nedsatta, gälle om nedsät­ lopp än det nedsatta, gälle om ned­

tande av det överskjutande beloppet sättande av det överskjutande belop­

vad i 48 § sägs. Bestämmes ersätt­ pet vad i 48 § sägs, och åge vad i 49 §, ningen ej till högre belopp, göre den 50 § tredje stycket samt 52 och 53 §§ exproprierande, sedan utslag i målet är föreskrivet motsvarande tillämp­ vunnit laga kraft, anmälan härom ning. Bestämmes ersättningen ej till

hos Konungens befallningshavande; högre belopp, göre den exproprieran­

och vare expropriationen fullbordad, de, sedan domen i målet vunnit laga

då sådan anmälan skett. kraft, anmälan därom hos Konung­ ens befallningshavande; och vare ex­ propriationen fullbordad, då sådan anmälan skett.

Har domstolen enligt 34 § första stycket hänvisat sakägare att i sär­ skild rättegång föra talan om ersätt­ ning för skada eller intrång, skall i fråga om ersättning, som i sådan rät­ tegång bestämmes, vad i 48 §, 50 § tredje stycket, 52 § och 53 § första stycket år stadgat äga motsvarande tillämpning.

57 §. 57 §. Konungens befallningshavande — Konungens befallningshavande — — — desamma berättigad. — — desamma berättigad. Besväras fastighet av sökt eller be- Besväras fastighet av sökt eller be­ viljad inteckning för fordran, eller viljad inteckning för fordran, eller kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 § kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jorjordabalken i ägarens hand häfta för dabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, skola i fråga ogulden köpeskilling, skola i fråga om löseskilling för fastigheten samt, om löseskilling för fastigheten samt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 19

om endast en del av fastigheten ex­ om expropriationen avser endast en proprierats, beträffande ersättning del av fastigheten, beträffande ersätt­

för skada och intrång å den återstå­ ning för skada och intrång å den åter­ ende delen, så ock angående ersätt­ stående delen, så ock angående ersätt­ ning för upplåtelse av särskild rätt ning för upplåtelse av särskild rätt till sådan fastighet, stadgandena om till sådan fastighet, stadgandena om fördelning hos överexekutor av kö­ fördelning hos överexekutor av köpe­ peskilling för utmätningsvis såld fast skilling för utmätningsvis såld fast egendom hava motsvarande tillämp­ egendom hava motsvarande tillämp­ ning, såvitt ej nedan annorlunda stad­ ning, såvitt ej nedan annorlunda gas. Är fastigheten förutom av ford­ stadgas. Är fastigheten förutom av ran besvärad av annan särskild rätt, fordran besvärad av annan särskild som förminskar fastighetens värde rätt, som förminskar fastighetens och åtnjuter sämre rätt än fordring­ värde och åtnjuter sämre rätt än ford­ en, erhålle fordringsägaren, i den mån ringen, erhålle fordringsägaren, i den det tarvas för fulla gäldandet av hans mån det tarvas för fulla gäldandet av fordran, betalning såsom om fastig­ hans fordran, betalning såsom om heten icke vore av nämnda rätt be­ fastigheten icke vore av nämnda rätt svärad, och varde ersättningen för besvärad, och varde ersättningen för rättigheten i motsvarande mån för­ rättigheten i motsvarande mån för­

minskad. Har vid bestämmande av minskad. Har ersättning, som i förs­ ersättning, som i första punkten av­ ta punkten avses, av domstolen be­ ses, nämnden gått ntöver det belopp stämts till högre belopp än fastighets­

fastighetsägaren yrkat, och uppstår ägaren yrkat, och uppstår efter gäl­ efter gäldande av de fordringar, som dande av de fordringar, som skola skola utgå ur ersättningen, överskott, utgå ur ersättningen, överskott, som som ej faller inom nämnda belopp, ej faller inom nämnda belopp, må må fastighetsägaren ej uppbära över­ fastighetsägaren ej uppbära över­ skottet, utan varde detta återställt till skottet, utan varde detta återställt den exproprierande. till den exproprierande. Sammanträde för fördelningen Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan. Kallel­ varde hållet så snart ske kan. Kallel­ se till sammanträdet skall genom se till sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes för­ Konungens befallningshavandes för­ sorg med posten sändas till fastighe­ sorg med posten sändas till fastighe­ tens ägare samt kända innehavare av tens ägare samt kända innehavare av fordran, som skall utgå ur ersätt­ fordran, som skall utgå ur ersätt­ ningen, och innehavare av annan ningen, och innehavare av annan särskild rätt, som nyss är sagd; är särskild rätt, som nyss är sagd; är innehavare av fordran okänd, låte innehavare av fordran okänd, låte ock Konungens befallningshavande ock Konungens befallningshavande kungöra dagen för sammanträdet på kungöra dagen för sammanträdet på

sätt i 74 § om kungörelse stadgas. sätt i 23 § om kungörelse stadgas.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Har rätten meddelat förordnande Har förordnande enligt 35 § med­ enligt 47 § tredje stycket, skall da­ delats, skall dagen för sammanträdet gen för sammanträdet städse kungö­ städse kungöras på sätt i 23 § omför­

ras på sätt i 74 § omförmäles. I så­ mäles. I sådant fall skall kallelse till dant fall skall kallelse till samman­ sammanträdet avsändas och dagen trädet avsändas och dagen därför därför kungöras minst fjorton dagar kungöras minst fjorton dagar förut. förut. Finnes för den samfällighet, Finnes för den samfällighet, från vil­ från vilken expropriation sker, känd ken expropriation sker, känd styrelse styrelse eller annan som är satt att eller annan som är satt att den för­ den förvalta, erfordras ej kallelse till valta, erfordras ej kallelse till de sär­ de särskilda delägarna i samfällighe­ skilda delägarna i samfälligheten, ten, utan må kallelsen översändas till utan må kallelsen översändas till le­ ledamot av styrelsen eller till förval­ damot av styrelsen eller till förvalta­ taren; och vare denne, där han ej ren; och vare denne, där han ej äger äger att själv föra talan för samfäl­ att själv föra talan för samfällighe­ ligheten, delägarna ansvarig för att ten, delägarna ansvarig för att kallel­ kallelsen tillställes någon, som äger sen tillställes någon, som äger behö­ behörighet härtill, eller, om sådan ej righet härtill, eller, om sådan ej fin­ finnes, kommer till delägarnas kän­ nes, kommer till delägarnas känne­ nedom. Finnes ej känd styrelse eller dom. Finnes ej känd styrelse eller för­ förvaltare, må kallelsen sändas till en valtare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla av delägarna att vara för dem alla tillgänglig. Delgives kallelse på sätt tillgänglig. Delgives kallelse på sätt som sist nämnts, skall uppgift om som sist nämnts, skall uppgift om vilken delägare kallelsen tillställts vilken delägare kallelsen tillställts in­ intagas i kungörelsen om sammanträ­

tagas i kungörelsen om sammanträ­ det, och skall kungörelsen anslås på det, och skall kungörelsen anslås i lämplig plats inom kommunen. socken- eller rådstugan eller å annan

lämplig plats inom kommunen.

Där förordnande enligt 47 § tredje Där förordnande enligt 35 g med­ stycket meddelats, skall anspråk på delats, skall anspråk på betalning ur

betalning ur expropriationsersätt- expropriationsersättningen, varom i ningen, varom i nämnda lagrum för- nämnda lagrum förinäles, skriftligen mäles, skriftligen framställas hos framställas hos Konungens befall­ Konungens befallningshavande senast ningshavande senast å åttonde dagen å åttonde dagen före sammanträdet före sammanträdet för fördelning av för fördelning av ersättningen; un­ ersättningen; underlåtenhet att väc­ derlåtenhet att väcka dylikt anspråk ka dylikt anspråk må dock ej läggas må dock ej läggas någon till last så­ någon till last såsom försummelse i som försummelse i bevakande av ho­ bevakande av honom eller annan till­ nom eller annan tillkommande rättig­ kommande rättighet. Frainställes ej het. Frainställes ej anspråk som nu anspråk som nu sagts, och påyrkar

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 21

sagts, och påyrkar ej heller någon av ej heller någon av fastighetsägarna fastighetsägarna senast vid samman­ senast vid sammanträdet fördelning trädet fördelning av ersättningen, må av ersättningen, må den tillhandahål­ den tillhandahållas fastighetsägarna las fastighetsägarna för samfälld för samfälld räkning. Göra ej dessa räkning. Göra ej dessa inom tio år inom tio år från sammanträdet an­ från sammanträdet anspråk på er­ språk på ersättningen, må densamma sättningen, må densamma lyftas av lyftas av den exproprierande, såframt den exproprierande, såframt denne denne för sådant ändamål anmäler för sådant ändamål anmäler sig hos sig hos Konungens befallningshavan- Konungens befallningshavande under de under elfte året efter sammanträ­ elfte året efter sammanträdet. Sker det. Sker ej sådan anmälan, tillfälle ej sådan anmälan, tillfälle beloppet beloppet kronan. Erinran om vad i kronan. Erinran om vad i detta styc­ detta stycke stadgats skall, i fall var­ ke stadgats skall, i fall varom nu är om nu är fråga, intagas i kallelse och fråga, intagas i kallelse och kungö­ kungörelse. relse. Framställer innehavare — — — Framställer innehavare----------- så­ sådant bevis. dant bevis.

Innehades exproprierad fastighet Ersättning, som tillkommer inne­ såsom fideikommiss, hålle Konung­ havare av fideikommiss, skall av Ko­ ens befallningshavande den inneha­ nungens befallningshavande hållas varen tillkommande ersättning inne, inne, till dess Konungen förordnat,

till dess Konungen förordnat, huru huru därmed skall förfaras. därmed skall förfaras.

58 §. 58 §. Då expropriation —--------eller in- Då expropriation--------— eller inteckningsboken. teckningsboken.

w « Utfaller, då en del av intecknad fas­ Utfaller, då intecknad egendom till­ tighet eller en eller flera av gemen­ trädes efter nedsättning jämlikt 38 § samt intecknade fastigheter expro­ eller då en del av intecknad fastighet

prieras eller särskild rätt till inteck­ eller en eller flera av gemensamt in­ nad fastighet genom expropriation tecknade fastigheter exproprieras eller

förvärvas, vid fördelning av expro- ock då särskild rätt till intecknad fas­ priationsersättning likvid å inteck­ tighet genom expropriation förvärvas, nings huvudstol, åligger ock Konung­ vid fördelning av ersättning likvid å

ens befallningshavande att därom, se­ intecknings huvudstol, åligger ock dan fördelningen blivit godkänd eller Konungens befallningshavande att vunnit laga kraft, ofördröjligen göra därom, sedan fördelningen blivit god­ anmälan enligt vad nyss sagts och till­ känd eller vunnit laga kraft, oför­ lika insända fördelningslängden. dröjligen göra anmälan enligt vad nyss sagts och tillika insända fördel­ ningslängden.

22 K ungt. Maj:ts proposition nr 184.

Exproprieras del------------ för fas­ Exproprieras del-------------för fas­ tighetsregistret. tighetsregistret.

59 §. 59 §. Hava parterna träffat överenskom­ Hava parterna träffat överenskom­ melse rörande expropriationsersätt- melse rörande expropriationsersättningen för fastighet eller för upplåtel­ ningen för fastighet eller för upplå­ se av särskild rätt till fastighet, och telse av särskild rätt till fastighet, och visas att fastigheten ej besväras av visas att fastigheten ej besväras av sökt eller beviljad inteckning för sökt eller beviljad inteckning för fordran och ej heller kan jämlikt 11 fordran och ej heller kan jämlikt It kap. 2 § jordabalken i ägarens hand kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, eller häfta för ogulden köpeskilling, eller att den avtalade ersättningen förslår att den avtalade ersättningen förslår till full betalning av de fordringar, till full betalning av de fordringar, som vid fördelning av ersättningen som vid fördelning av ersättningen skola därur utgå, eller att överens­ skola därur utgå, eller att överens­ kommelsen godkänts av de fordrings­ kommelsen godkänts av de fordrings­ ägare, som ej skulle erhålla full betal­ ägare, som ej skulle erhålla full be­ ning, varde överenskommelsen fast­ talning, varde överenskommelsen

ställd av rätten. fastställd av domstolen.

Vill den exproprierande, utan att Vill den exproprierande, utan att förhållande som i första stycket sägs förhållande som i första stycket sägs blivit visat, erhålla fastställelse å blivit visat, erhålla fastställelse å överenskommelse om ersättningen överenskommelse om ersättningen för för fastighet eller för upplåtelse av fastighet eller för upplåtelse av sär­ särskild rätt till fastighet, låte han till skild rätt till fastighet, låte han till

rätten stämma de kända fordrings­ domstolen stämma de kända ford­

ägare, som ej godkänt överenskom­ ringsägare, som ej godkänt överens­ melsen. Är fordringsägare okänd, var­ kommelsen. Är fordringsägare okänd,

de ock tiden för frågans företagande varde ock frågans företagande vid vid rätten kungjord på sätt i 14 § om- domstolen kungjort på sätt i 23 § omförmäles. Bestrider vid rätten ford­ förmäles. Bestrider vid domstolen

ringsägare, att överenskommelsen må fordringsägare, att överenskommel­ fastställas, varde, om ej full betalning sen må fastställas, varde, om ej full

för hans fordran lämnas honom, ex- betalning för hans fordran lämnas propriationsnämnd tillsatt. I annat honom, frågan om bestämmande av fall må, därest expropriationen avser expropriationsersättningen upptagen endast en ringa del av fastigheten el­ av domstolen. I annat fall må, därest

ler upplåtelse av särskild rätt, som expropriationen avser endast en ringa medför ringa men, och uppenbarligen del av fastigheten eller upplåtelse av icke rubbar säkerheten för fordrings­ särskild rätt, som medför ringa men, ägare, som ej godkänt överenskom­ och uppenbarligen icke rubbar säker­

melsen, rätten meddela fastställelse. heten för fordringsägare, som ej god-

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

känt överenskommelsen, domstolen

meddela fastställelse.

överenskommelse om annan expro- överenskommelse om annan expropriationsersättning än ersättningen priationsersättning än ersättningen för fastighet eller för upplåtelse av för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet varde ock, särskild rätt till fastighet varde ock, på anmälan av part, fastställd av på anmälan av part, fastställd av

rätten. domstolen.

Fastställelse må ej meddelas å Fastställelse må ej meddelas å

överenskommelse om att expropria- överenskommelse om expropriationstionsersåttning skall utgå annorledes ersättning för fastighet, som inneha­ än på en gång, ej heller å överens­ ves såsom fideikommiss. Ej heller må kommelse om expropriationsersätt- fastställelse meddelas å överenskom­ ning för fastighet, som innehaves så­ melse om att expropriationsersättning som fideikommiss. skall utgå annorledes än på en gång; dock må fråga om ersättning för ska­ da eller intrång hänvisas till särskild rättegång enligt vad i 34 § stadgas. Där rätten jämlikt andra stycket Där domstolen jämlikt andra styc­

fastställer överenskommelse om ex- ket fastställer överenskommelse om propriationsersättning för jordområ­ expropriationsersättning för jordom­ de eller annat, som är samfällt för råde eller annat, som är samfällt för flera än tio fastigheter med skilda flera än tio fastigheter med skilda

ägare, meddele rätten tillika på begä­ ägare, meddele domstolen tillika på

ran av den exproprierande eller av begäran av den exproprierande eller ägare till någon av fastigheterna för­ av ägare till någon av fastigheterna

ordnande enligt 47 § tredje stycket. förordnande enligt 35 §.

60 §. 60 §. Har överenskommelse om expro- Har överenskommelse om expro­

priationsersättning blivit av rätten priationsersättning blivit av domsto­ fastställd, gälle i tillämpliga delar vad len fastställd, gälle i tillämpliga delar

i 48—58 §§ stadgas. Skall enligt över­ vad i 48—58 §§ stadgas. Skall enligt enskommelsen expropriationsersätt- överenskommelsen expropriationser­ ning ej utgå, göre den exproprieran­ sättning ej utgå, göre den exproprie­ de, i stället för att nedsätta ersätt­ rande, i stället för att nedsätta ersätt­ ning, anmälan hos Konungens befall- ning,'anmälan hos Konungens befall-

ningshavande; och vare, då rättens ningshavande; och vare, då domen utslag vunnit laga kraft och sådan an­ vunnit laga kraft och sådan anmälan

mälan blivit gjord, expropriationen blivit gjord, expropriationen fullbor­ fullbordad. dad. 61 §. 61 §. Vill den, som genom ansökning om Vill den, som genom ansökning om

stämning till rätten fullföljt anspråk stämning fullföljt anspråk på expro-

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

priation, återkalla anspråket, göre

han anmälan därom till domstol, hos

vilken målet är anhängigt, och ingive

därvid bevis att han fullgjort vad i

sen, med bifogande av bevis att han 62 § andra stycket sägs, eller vare rät­ fullgjort vad i 62 § andra stycket tigheten till återkallelse försutten. sägs, eller vare rättigheten till åter­ Över anmälan om återkallelse skall kallelse försutten. Den, som återkal­ motparten höras. Vad i 23 § stadgas lat, åligger att ofördröjligen giva mot­ om anmälan till inskrivningsdomaren parten samt, om expropriationsoch anteckning av expropriationsmål nåmnd har saken under behandling, äge, sedan domstolen skilt målet från nämndens ordförande del av återkal- sig, motsvarande tillämpning beträf­ lelsen. Vad i 14 § stadgas om anteck­ fande återkallelse. ning av expropriationsmål äge, sedan rätten skilt målet från sig, motsva­ rande tillämpning beträffande an­ teckning av återkallelse. Återkallelse må------------- i besitt­ Återkallelse må --------------i besitt­ ning. ning. 67 §. 67 §. Den exproprierande vare pliktig Den exproprierande vare pliktig att, gälda all av expropriationsmålets i den mån ej annat föranledes av vad handläggning, expropriationsersätti 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken ningens bestämmande och fördelning stadgas, ersätta motparten hans kost­ eller eljest av expropriationen följan­ nader å expropriationsmålet, vid exde kostnad. Dock äge han, om han ut­ propriationsersättningens fördelning givit kostnad som i 34 § första styc­ och eljest i anledning av expropria­ ket avses, söka kostnaden åter av den, tionen. som därför svarar.

69 §. 69 §. Vid lösen enligt 68 § första stycket Vid lösen enligt 68 § första stycket må värdet ej sättas högre än till den må värdet ej sättas högre än till den expropriationsersättning, som utgi­ expropriationsersättning, som utgi­ vits. I övrigt skola beträffande lösen, vits. I övrigt skola beträffande lösen, som i 68 § sägs, denna lags bestäm­ som i 68 § sägs, denna lags bestäm­ melser om expropriation i tillämpliga melser om expropriation i tillämpliga delar gälla; dock ankomme på rättens delar gälla; dock ankomme på dom­ prövning, huru kostnad, som i 67 § stolens prövning, huru kostnad, som avses, skall i första hand gäldas. i 67 § avses, skall gäldas. Strider expropriationsnåmnds upp­ skattning mot vad i första stycket första punkten av denna § stadgas,

Kungl. Maj.ts proposition nr 184- 25

Löses ej —------- befann sig. Löses ej------- — befann sig. Är ej vad sålunda må från fastig­ Är ej vad sålunda må från fastig­ heten skiljas bortfört därifrån inom heten skiljas bortfört därifrån inom

nittio dagar från det fastigheten må tre månader från det fastigheten må

av nye ägaren tagas i besittning, till­ av nye ägaren tagas i besittning, till­ fälle det honom utan lösen. fälle det honom utan lösen. Äro till byggnad eller annan an­ Äro till byggnad eller annan an­ läggning ämnen hämtade från fastig­ läggning ämnen hämtade från fastig­ heten, vare nye ägaren berättigad till heten, vare nye ägaren berättigad till gottgörelse för värdet av vad från fas­ gottgörelse för värdet av vad från fas­ tigheten tagits, om han under dom­ tigheten tagits, om han under dom­ stolens förberedande handläggning av stolens förberedande handläggning av

målet eller inför nämnden det yrkar; målet det yrkar; och varde värdet, om och varde värdet, om överenskommel­ överenskommelse ej träffas, av dom­ se ej träffas, av nämnden bestämt en­ stolen bestämt enligt vad i denna lag

ligt vad i denna lag stadgas. Innan stadgas. Innan gottgörelse, som alltså gottgörelse, som alltså tillkommer nye tillkommer nye ägaren, lämnats, må ägaren, lämnats, må anläggningen ej anläggningen ej bortföras från fastig­ bortföras från fastigheten. heten.

89 §. 89 §. Ansökning om------------ redogörel­ Ansökning om — — — redogörel­ se därför. se därför. Har fastighetens ägare förklarat Har fastighetens ägare förklarat sig villig att upplåta nyttjanderätt sig villig att upplåta nyttjanderätt för ändamålet och medför expro­ för ändamålet och medför expro­ priation därav allenast ringa men, priation därav allenast ringa men, vare Konungens tillstånd till expro- vare Konungens tillstånd till expropriationen ej erforderligt; och skall priationen ej erforderligt; och skall i ty fall den utredning, som skolat i ty fall den utredning, som skolat ingivas till Konungen, i stället före­ ingivas till Konungen, i stället före­

bringas hos rätten. bringas hos expropriationsdomstolen.

95 §. 95 §. Hava vid upplåtelse av nyttjande- Hava vid upplåtelse av nyttjande­ rätt parterna träffat överenskommel- rätt parterna träffat överenskommel­ se om expropriationsersättningen, se om expropriationsersättningen, äge, ändå att ej sådant fall, som i äge, ändå att ej sådant fall, som i 59 § första stycket avses, är för han- 59 § första stycket avses, är för han-

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

den och ej heller vad i andra stycket den och ej heller vad i andra stycket av samma § stadgas blivit iakttaget, av samma § stadgas blivit iakttaget, rätten meddela fastställelse å över­ domstolen meddela fastställelse å enskommelsen, därest upplåtelsen överenskommelsen, därest upplåtel­ medför ringa men och uppenbarli­ sen medför ringa men och uppenbar­ gen icke rubbar säkerheten för ford­ ligen icke rubbar säkerheten för ringsägare, som ej godkänt överens­ fordringsägare, som ej godkänt över­ kommelsen. enskommelsen. Är den mark, till vilken nyttjande­ Är den mark, till vilken nyttjan­ rätt upplåtes, samfälld för flera än derätt upplåtes, samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, med- tio fastigheter med skilda ägare, dele rätten tillika på begäran av den meddele domstolen tillika på begä­ exproprierande eller av ägare till nå­ ran av den exproprierande eller av gon av fastigheterna förordnande en­ ägare till någon av fastigheterna för­ ligt 47 § tredje stycket. ordnande enligt 35 §.

13. Särskild bestämmelse om expropriation av mark för tätbe­ byggelse m. m.

111 §■ Rätt till expropriation för ända­ mål, som i 1 § 16 sägs, må icke be­ viljas annan än kommun, inom vars område den mark, expropriationen skall avse, år belägen.

Denna lag tråder i kraft den l ja­ nuari 1950. Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stäl­ let tillämpas. I fråga om expropriation eller lös­ ningsrätt, varom stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, skall äldre lag alltjämt äga tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 27

Förslag till

L a g

om ändrad lydelse av 4 kap 10 och 11 §§ vattenlagen,

Härigenom förordnas, att 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Vill kronan begagna sig av lös­ Vill kronan begagna sig av lös­ ningsrätt, som i 9 § stadgats, skall ningsrätt, som i 9 § stadgats, skall underrättelse därom meddelas ström­ underrättelse därom meddelas ström­ fallets ägare under femte året före fallets ägare under femte året före den för inlösningen bestämda tid­ den för inlösningen bestämda tid­ punkten samt frågan därefter före punkten samt frågan därefter före sistnämnda tidpunkt fullföljas ge­ sistnämnda tidpunkt fullföljas ge­

nom ansökan om stämning till all­ nom ansökan om stämning till expromän domstol. Har kronan å tid, som priationsdomstol. Har kronan å tid,

nyss sagts, underrättat strömfallets som nyss sagts, underrättat ström­ ägare, att kronan vill begagna sig av fallets ägare, att kronan vill begagna lösningsrätten, äge ock strömfallets sig av lösningsrätten, äge ock ström­ ägare att i enahanda ordning full­ fallets ägare att i enahanda ordning följa frågan. fullfölja frågan. Varder ej — — — gången förfal­ Varder ej — — — gången förfal­ len. len.

11 §• 11 §•

Skall på------------ särskilt föreskri­ Skall på------------ särskilt föreskri­ vet. vet. Medför lösningsrätttens — — — Medför lösningsrättens — — — kronan lösas. kronan lösas. Där till------------- är stadgat. Där till------------- är stadgat. Tvist om------------- av domstolen. Tvist om — — — av domstolen.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­

nuari 1950.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 29

Förslag: till

Lag

angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 6, 8, 10—18 och 20 §§ lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Den, som vill göra gällande åter­ Den, som vill göra gällande åter­ köpsrätt, har att instämma fastighe­ köpsrätt, har att instämma fastighe­

tens ägare till underrätten i den ort, tens ägare till expropriationsdomstodär fastigheten är belägen. Stämmes len i den ort, där fastigheten är belä­

den ägare, som sist sökt lagfart, eller gen. Stämmes den ägare, som sist någon hans efterträdare i äganderät­ sökt lagfart, eller någon hans efter­ ten, vare dock ej erforderligt att trädare i äganderätten, vare dock ej stämma ny ägare, å vilken fastighe­ erforderligt att stämma ny ägare, å ten före stämningens delgivning över­ vilken fastigheten före stämningens låtits, så framt ej den, som blivit delgivning överlåtits, så framt ej

stämd, vid rätten tillkännagiver, att den, som blivit stämd, vid domstolen

fastigheten frångått honom, eller tillkännagiver, att fastigheten från­

detta eljest varder för rätten kun­ gått honom, eller detta eljest varder nigt. Kommer nye ägaren, utan att för domstolen kunnigt. Kommer nye

vara stämd, tillstädes såsom part i ägaren, utan att vara stämd, tillstä­ målet, gälle ock den ågångna stäm­ des såsom part i målet, gälle ock ningen. den ågångna stämningen.

Angående domstol i mål om åter­ köpsrätt och rättegången i sådant mål skola bestämmelserna i lagen om ex­ propriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av vad i denna lag stadgas.

1 Senaste lydelse av 6, 8 och 14 §§ se SFS 1946: 830.

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Rätten give så snart ske kan och Expropriationsdomstolen give så i varje fall före tillsättande av åter- snart ske kan särskild dom i frågan, köpsnämnd, varom nedan sågs, be­ huruvida återköp må äga rum, och slut i frågan, huruvida återköp må äge domstolen förordna, att målet i äga rum. Tillstädjes genom utslaget övrigt skall vila till dess domen vun­ återköp, må, där ej rätten samma nit laga kraft. dag skiljer sig från målet föras sär­ skild talan; sker det ej, stånde utsla­ get fast. Fullföljes talan, vile under tiden målet.

10 § 1 o. 2 st. 10 §. Varder ej överenskommelse, som i Varder ej överenskommelse, som i 9 § sägs, träffad, skall för fastigheten 9 § sägs, träffad, skall för fastigheten erläggas en i penningar på en gång erläggas en i penningar på en gång utgående löseskilling motsvarande utgående löseskilling motsvarande

fastighetens fulla värde, sådant det fastighetens värde, sådant det befin­

befinnes under antagande dels att, för nes under antagande dels att, för obestämd tid framåt eller, där åter- obestämd tid framåt eller, där åter­ köpsrätten förbehållits endast för viss köpsrätten förbehållits endast för viss tid, under den enligt avtalet återstå­ tid, under den enligt avtalet återstå­ ende tiden, varje ägare av fastighe­ ende tiden, varje ägare av fastighe­ ten är bunden av återköpsrätten och ten är bunden av återköpsrätten och det i samband därmed avtalade vill­ det i samband därmed avtalade vill­ kor angående fastighetens använd­ kor angående fastighetens använd­ ning, och dels att fastigheten i övrigt ning, och dels att fastigheten i övrigt icke besväras av andra rättigheter än icke besväras av andra rättigheter än dem, som vid försäljning av fastighe­ dem, som vid försäljning av fastighe­ ten i den ordning, utsökningslagen ten i den ordning, utsökningslagen bestämmer, äga företräde framför bestämmer, äga företräde framför återköpsrätten eller ock äro av för­ återköpsrätten eller ock äro av för­ säljningen oberoende. säljningen oberoende. Vid värdering------------ motsvaran­ Vid värdering------------ motsvaran­ de tillämpning. de tillämpning.

10 § 3 st. 11 §•

Å löseskilling skall, där ej enligt Å löseskilling skall, där ej enligt 9 § annat avtalats, gäldas ränta efter 9 § annat avtalats, gäldas ränta efter sex procent från förfallodagen. sex procent från förfallodagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 31

Löseskillingen må------------- enligt Löseskillingen må —-------- enligt 10 §. 10 g.

14 § 1 st. 13 §.

Rätten fastställe i sitt utslag löse­ Domstolen bestämme i sin dom lö­

skillingen och den ränta, som därå seskillingen och den ränta, som därå skall utgå; meddele ock erforderliga skall utgå; meddele ock erforderliga bestämmelser angående fastighetens bestämmelser angående fastighetens tillträde och löseskillingens erläggan­ tillträde och löseskillingens erläggan­ de. Såvitt ej annat med laga verkan de. Såvitt ej annat med laga verkan

avtalats, utsätte rätten därvid viss avtalats, utsätte domstolen därvid viss fardag efter det utslaget vunnit laga fardag efter det domen vunnit laga

kraft, å vilken återköparen skall till­ kraft, å vilken återköparen skall till­ träda fastigheten och löseskillingen träda fastigheten och löseskillingen senast skall nedsättas hos Konungens senast skall nedsättas hos Konungens

befallningshavande. Talan mot utsla­ befallningshavande. get skall föras i samma ordning, som är föreskriven för talan mot dom i tvistemål.

14 § 2 st. 14 §.

Fullföljes ej talan mot utslaget, Fullföljes ej talan mot domen, går går detsamma i verkställighet såsom densamma i verkställighet såsom laga

laga kraft ägande dom i tvistemål, kraft ägande dom i tvistemål, såvitt såvitt ej annat följer av vad i 7 § ej annat följer av vad i 7 § andra andra stycket sägs. stycket sägs.

15 §. 15 §.

Då rättens utslag vunnit laga kraft Då domen vunnit laga kraft och,

och, där löseskilling skall hos Ko­ där löseskilling skall hos Konungens nungens befallningshavande nedsät­ befallningshavande nedsättas, sådant tas, sådant blivit fullgjort, övergår blivit fullgjort, övergår fastigheten å fastigheten å återköparen, fri från återköparen, fri från andra fordring­ andra fordringar än dem, som på­ ar än dem, som påvila densamma med vila densamma med bättre rätt än bättre rätt än återköpsrätten. återköpsrätten. Om återköpets------- - — är stadgat. Om återköpets------- - — är stadgat.

16 §. 16 §. Då löseskilling------------skall häfta. Då löseskilling —------- skall häfta. Vid nedsättning ingive återköpa- Vid nedsättning ingive återköpa­ ren gravationsbevis rörande fastighe- ren gravationsbevis rörande fastighe­

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

ten, rättens utslag samt bevis att ut­ ten, domen i målet samt bevis att slaget vunnit laga kraft. Försummas densamma vunnit laga kraft. För­

det, åligger Konungens befallningsha- summas det, åligger Konungens be­ vande att genast på återköparens be­ fallningshavande att genast på åter­ kostnad anskaffa nämnda handling­ köparens bekostnad anskaffa nämnda ar. handlingar. Löseskillingen varde-------------mot Löseskillingen varde — — — mot ränta. ränta.

17 §. 17 §. Konungens befallningshavande — Konungens befallningshavande —- — — därtill berättigad. -------- därtill berättigad. Skall i anledning av återköpet Skall i anledning av återköpet fordran eller rätt till avkomst eller fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, som på grund av sökt annan förmån, som på grund av sökt eller beviljad inteckning eller enligt eller beviljad inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken besvärat 11 kap. 2 § jordabalken besvärat fastigheten, upphöra att däri gälla, fastigheten, upphöra att däri gälla, äge i fråga om löseskillingen samt an­ äge i fråga om löseskillingen samt an­ nan därå upplupen ränta än sådan, nan därå upplupen ränta än sådan, varom i sista stycket sägs, stadgan- varom i sista stycket sägs, stadgandena om fördelning hos överexekutor dena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämp­ fast egendom motsvarande tillämp­ ning. Har vid löseskillingens bestäm­ ning. Har vid löseskillingens bestäm­

mande nämnden gått utöver det be­ mande domstolen gått utöver det be­

lopp, förre ägaren yrkat, och upp­ lopp, förre ägaren yrkat, och upp­ står efter gäldande av vad ur löse­ står efter gäldande av vad ur löse­ skillingen skall utgå till annan än skillingen skall utgå till annan än denne, överskott, som ej faller inom denne, överskott, som ej faller inom nämnda belopp, må han ej uppbära nämnda belopp, må han ej uppbära överskottet, utan varde detta åter­ överskottet, utan varde detta åter­ ställt till återköparen. Samma lag ställt till återköparen. Samma lag vare, i den mån överskott, som skulle vare, i den mån överskott, som skulle tillkomma förre ägaren, uppstår och tillkomma förre ägaren, uppstår och han till återköparen häftar för ogul­ han till återköparen häftar för ogul­ den köpeskilling för fastigheten. Är den köpeskilling för fastigheten. Är det tvistigt, huruvida förre ägaren det tvistigt, huruvida förre ägaren häftar i sådan skuld, varde frågan häftar i sådan skuld, varde frågan

därom förvisad till domstol. därom förvisad till allmän domstol.

Sammanträde för — — — inom Sammanträde för — — — inom orten. orten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 33

Har jämlikt —--------tillfalla åter- Har jämlikt------------ - tillfalla återköparen. köparen.

18 §. 18 §. Då nedsättning av löseskillingen Då nedsättning av löseskillingen skett och bevis tillika inkommit, att skett och bevis tillika inkommit, att

rättens utslag vunnit laga kraft, skall domen vunnit laga kraft, skall Ko­

Konungens befallningshavande där­ nungens befallningshavande därom

om ofördröj ligen göra anmälan på ofördröj ligen göra anmälan hos in­ landet hos domaren och i stad hos skrivningsdomaren. rätten.

Utfaller, då--------— insända för- Utfaller, då------------ - insända fördelningslängden. delningslängden.

20 § 2 st. 20 §.

Återköpare vare skyldig att gälda Återköpare vare skyldig att gälda kostnaden för löseskillingens fördel­ kostnaden för löseskillingens fördel­ ning. Beträffande övriga med åter- ning. Beträffande övriga med återköpsförfarandet förenade kostnader, köpsförfarandet förenade kostnader, så ock kostnaderna i mål, varom i så ock kostnaderna i mål, varom i

3 § sägs, skilje rätten mellan parter­ 3 § sägs, skilje domstolen mellan par­

na efter tv för varje fall prövas skä­ terna efter ty för varje fall prövas ligt. skäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1950. Mål om återköp, vari stämning ut­ färdats före lagens ikraftträdande, skall behandlas enligt äldre lag.

a Bihang till riksdagens protokoll 19b9. t samt. Nr 184.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Förslag­

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Härigenom förordnas, dels att 23, 39, 44, 46, 53, 58, 65, 66, 69, 71, 137— 139, 141 och 160 §§ samt överskriften framför 137 § byggnadslagen den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 140 § samma lag skall upphöra att gälla.

Kan överenskommelse i ersätt­ Kan överenskommelse i ersätt­ ningsfrågan icke träffas, skall den ningsfrågan icke träffas, skall den som vill framställa ersättningsan­ som vill framställa ersättningsan­

språk instämma sin talan till rätten språk instämma sin talan till exi den ort där marken ä!r. Jämväl propriationsdomstolen i den ort där

staden äger påkalla prövning av er­ marken är. Jämväl staden äger på­ sättningsfrågan enligt vad nu sagts. kalla prövning av ersättningsfrågan enligt vad nu sagts. Staden skall vidkännas å ömse si­ Staden skall vidkännas å ömse si­ dor uppkomna kostnader å målet, så­ dor uppkomna kostnader å målet, så­

framt ej rätten med hänsyn till om­ framt ej domstolen med hänsyn till

ständigheterna finner skäligt annor­ omständigheterna finner skäligt an­ lunda förordna. norlunda förordna.

39 §. 39 §. Har å------------- mot lösen. I Har å------------- mot lösen.

Tvist om ersättning eller lösen prövas av expropriationsdomstolen.

I fråga —--------medgiver det. I fråga-------------medgiver det.

44 §. 44 §. Är mark — — — tillstånd därtill. Är mark------------ tillstånd därtill. Kan kostnaden------------ lösa mar­ Kan kostnaden-------- -— lösa mar­ ken. ken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 35

Kunna staden och markägaren icke Kunna staden och markägaren icke enas om det belopp till vilket värde­ enas om det belopp till vilket värde­ stegringen skall beräknas, skall det stegringen skall beräknas, skall det

bestämmas av nämnd som på endera på talan av endera parten bestäm­ partens ansökan tillsättes i den ord­ mas av expropriationsdomstolen. ning lagen om expropriation föreskri­ Kostnaden i sådant mål skall gäldas ver. Kostnaden för förfarandet skall av staden, såvitt ej med hänsyn till

gäldas av staden, såvitt ej med hän­ omständigheterna annat finnes skä­ syn till omständigheterna annat fin­ ligt. nes skäligt.

46 §. 46 §. Äro enligt -— --------talan därom. Äro enligt —--------talan därom. Erlägger den som berättigats lösa Erlägger den som berättigats lösa ej löseskillingen, vare ägare av an­ ej löseskillingen, vare ägare av an­ nan tomtdel berättigad lösa efter det nan tomtdel berättigad lösa efter det åsatta värdet, såframt han gör anmä­ åsatta värdet, såframt han gör an­

lan därom hos rätten inom tre må­ mälan därom hos expropriationsdom­ nader efter det löseskillingen skolat stolen inom tre månader efter det lö­

erläggas och styrker att han nedsatt seskillingen skolat erläggas och styr­ den på återstoden av tomten belö­ ker att han nedsatt den på återsto­ pande löseskillingen hos länsstyrel­ den av tomten belöpande löseskilling­ sen. Äro i sådant fall flera som vilja en hos länsstyrelsen. Äro i sådant fall lösa, bestämmes företrädet mellan flera som vilja lösa, bestämmes före­ dem efter nyss stadgade grunder. trädet mellan dem efter nyss stadga­ de grunder.

53 §. 53 §. Skall enligt — — -— förordna Skall enligt — — — förordna härom. härom. Den som förfogar över området är Den som förfogar över området är pliktig att deltaga i kostnaden för tra­ pliktig att deltaga i kostnaden för fikledens anordnande i den mån han trafikledens anordnande i den mån kan anses hava nytta av denna. I han kan anses hava nytta av denna. kostnaden inräknas ersättning för I kostnaden inräknas ersättning för intrång som genom trafikleden till­ intrång som genom trafikleden till­ skyndas honom. Uppstår tvist om skyndas honom. Uppstår tvist om skyldighet att deltaga i kostnaden, skyldighet att deltaga i kostnaden,

skall tvisten avgöras av nämnd som skall tvisten på talan av endera par­ på endera partens ansökan tillsältes ten avgöras av expropriationsdomsto­ i den ordning lagen om expropria­ len. Kostnaden i sådant mål skall gäl­ tion föreskriver. Kostnaden för för- das av staden, såvitt ej med hänsyn

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

farandet skall gäldas av staden, så­ till omständigheterna annat finnes vitt ej med hänsyn till omständighe­ skäligt. terna annat finnes skäligt.

58 §. 58 §. Ersättning varom i 56 och 57 §§ Ersättning varom i 56 och 57 §§ sägs skall beräknas efter medelvär­ sägs skall beräknas efter medelvär­ det å all gatumarken framför tom­ det å all gatumarken framför tom­ ten eller, i fråga om gatukors, å den ten eller, i fråga om gatukors, å den mark som ingår i gatukorset; dock mark som ingår i gatukorset; dock skall vägmark som avses i 57 § förs­ skall vägmark som avses i 57 § förs­ ta stycket icke tagas i beräkning. ta stycket icke tagas i beräkning. Värdet av själva marken skall, efter de grunder vilka gälla för uppskatt­ ning av gatumark som avstås till sta­ den, uppskattas utan hänsyn till kostnad som staden vidkänts för markens iordningställande.

65 §. 65 §. Kunna staden och ägare av tomt Tvist om ersättning för gatumark eller kvartersmark ej enas om det prövas av expropriationsdomstolen markvärde som skall ligga till grund på talan av endera parten. Kostna­ för beräkning av ersättning för ga­ den i sådant mål skall gäldas av sta­ tumark, skall detta bestämmas av den, såvitt ej med hänsyn till om­ nämnd som på endera partens ansö­ ständigheterna annat finnes skäligt. kan tillsättes i den ordning lagen om expropriation föreskriver. Nämnden har att efter de grunder vilka gälla för uppskattning av gatumark som avstås till staden uppskatta värdet av själva marken utan hänsyn till kost­ nad som staden vidkänts för markens iordningställande. Råder tvist om vidden av den gatumark som ägaren av tomten eller kvartersmarken har att ersätta, skall särskilt värde sättas å den mark tvisten gäller. Staden skall vidkännas å ömse si­ dor uppkomna kostnader för mark­ värdets bestämmande, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 37

66 §. 66 §.

Då ersättning för gatumark be­ Då ersättning för gatumark blivit stämts eller markvärdering skett, bestämd, vare ny ägare av tomt eller vare ny ägare av tomt eller kvarters- kvartersmark, som berörts av åtgär­ mark, som berörts av åtgärden, bun­ den, bunden i samma omfattning den i samma omfattning som förre som förre ägaren. ägaren. 69 §. 69 §. Svarar den------------ hänsyn därtill. Svarar den------- — hänsyn därtill. Beträffande tvist om bidrag till gatubyggnadskostnad skall vad i 65 § stadgas äga motsvarande tillämp­ ning. 71 §. 71 §. Den som —--------- staden skadeslös. Den som------------staden skadeslös. Finnes å —-------- ersättning där­ Finnes å------------- ersättning där­ för. för. Kunna parterna ej enas om ersätt­ Beträffande tvist om ersättningen ningens storlek, skall denna bestäm­ skall vad i 65 § stadgas äga motsva­ mas av nämnd som på endera par­ rande tillämpning. lens ansökan tillsäites i den ordning lagen om expropriation föreskriver. Staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader för ersättning­ ens bestämmande, såvitt ej med hän­ syn till omständigheterna annat fin­ nes skäligt.

III, Om bestämmande och erläggande III. Om bestämmande och erläggande av lösen. av lösen in. in.

137 §. 137 §. Med avseende----------- §§ stadgas. Med avseende ----------- - §§ stadgas. 7 mål, som eljest enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol, skola bestämmelserna om dom­ stol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga delar gälla, där ej annat är särskilt stadgat.

138 §. 138 §. I fall-------------om stämning. I fall------------ - om stämning. Uppkommer i mål angående inlö- Ogillas yrkande om inlösen, gälle

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

sen av mark tvist om rätt eller plikt i fråga om rättegångskostnad vad att lösa och erfordras ej för pröv­ därom i allmänhet är stadgat. ning av tvisten att uppskattning sker av markens värde, give rätten sär­ skild dom i tvisten, innan nämnd sättes, och äge rätten förordna, att målet i övrigt skall vila till dess do­ men vunnit laga kraft. Ogillas yrkan­ det om inlösen, gälle i fråga om rät­ tegångskostnad vad därom i allmän­ het är stadgat.

139 §. 139 §. Har ägare — -------- om inlösen. Har ägare-------- — om inlösen. 1 sådant mål skola de ledamöter Expropriationsdomstolen skall för av expropriationsnämnden som par­ varje ägare åsätta hans tomtdel sär­ terna äga välja utses gemensamt av skilt värde. de ägare till tomten som föra talan i målet eller, om de ej kunna enas om valet, av rätten. Nämnden skall för varje ägare åsätta hans tomtdel särskilt värde.

141 §. 141 §. Bestämmelserna i —----------i stads­ Bestämmelserna i------------ i stads­ plan. plan. Är fråga om att mark som ingår Är fråga om att mark som ingår i i tomt skall inlösas av anledning var­ tomt skall inlösas av anledning var­ om förmäles i 46 eller 47 §, skall i om förmäles i 46 eller 47 §, skall i stället för bestämmelserna i 16 § stället för bestämmelserna i 26 § andra stycket lagen om expropria­ andra stycket lagen om expropria­ tion gälla, att till rätten skall ingi­ tion gälla, att till expropriationsdom­ vas karta med protokoll rörande mät­ stolen skall ingivas karta med proto­ ning av tomten enligt bestämmelser­ koll rörande mätning av tomten en­ na i 2 kap. lagen om fastighetsbild­ ligt bestämmelserna i 2 kap. lagen ning i stad; och skall vad i 47 a § om fastighetsbildning i stad; och lagen om expropriation är stadgat skall vad i 36 § lagen om expropria­ om karta och beskrivning i stället tion är stadgat om karta och beskriv­ gälla karta och protokoll som nu ning i stället gälla karta och proto­ sagts. koll som nu sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 39

När särskilda skäl äro därtill, äger När särskilda skäl äro därtill, äger länsstyrelsen beträffande område på länsstyrelsen beträffande område på landet, för vilket stadsplan, bygg- landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmel- nadsplan eller utomplansbestämmelser ej fastställts, förordna att stad­ ser ej fastställts, förordna att stad­ gandet i 7 § första stycket ej skall gandet i 7 § första stycket ej skall gälla förrän från och med den 1 ja­ gälla förrän från och med den 1 ja­ nuari 1950. nuari 1952.

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­ nuari 1950, men länsstyrelse må re­ dan dessförinnan meddela förordnan­ de enligt 160 § nya lagen. Mål, vari stämning utfärdats före lagens ikraftträdande, skall behand­ las enligt äldre lag.

40 Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent.

Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 16 maj 1884 angående patent skall erhålla följande ändrade lydelse.

Därest Konungen prövar nödigt, Därest Konungen prövar nödigt, att patenterad uppfinning skall upp­ att patenterad uppfinning skall upp­ låtas till allmänhetens fria begagnan­ låtas till allmänhetens fria begagnan­ de eller utövas för statens räkning, de eller utövas för statens räkning, utgöre patentet ej hinder däremot; utgöre patentet ej hinder däremot; dock vare patenthavaren berättigad dock vare patenthavaren berättigad till full ersättning. Kan ej överens­ till full ersättning. Kan ej överens­ kommelse träffas om ersättningens kommelse träffas om ersättningens belopp, varde detta bestämt av sär­ belopp, varde detta bestämt av dom­ skild nämnd, tillsatt inför domstol i stol. den ordning gällande förordning om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov föreskriver. Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1950. Mål, vari stämning utfärdats före lagens ikraftträdande, skall behand­ las enligt äldre lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 41

Förslag­

till Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

I mål vid allmän underrätt, krigs­ I mål vid allmän underrätt, krigs­ rätt, ägodelningsrätt, vattendomstol rätt, ägodelningsrätt, vattendomstol,

eller arbetsdomstolen må på de vill­ expropriationsdomstol eller arbets­

kor och i den omfattning som här domstolen må på de villkor och i den nedan stadgas fri rättegång beviljas omfattning som här nedan stadgas den, som icke äger tillgång till gäl­ fri rättegång beviljas den, som icke dande av de med rättegången därstä­ äger tillgång till gäldande av de med des förenade kostnaderna eller efter rättegången därstädes förenade kost­ deras utgivande skulle sakna nödiga naderna eller efter deras utgivande medel för eget uppehälle och för full­ skulle sakna nödiga medel för eget görande av honom åliggande under­ uppehälle och för fullgörande av ho­ hållsskyldighet. Vad nu sagts om nom åliggande underhållsskyldighet. mål skall äga motsvarande tillämp­ Vad nu sagts om mål skall äga mot­ ning å förundersökning i brottmål, svarande tillämpning å förundersök­ så ock å ärende som avses i lagen ning i brottmål, så ock å ärende som om handläggning av domstolsärenden avses i lagen om handläggning av domstolsärenden eller eljest ej skall eller eljest ej skall handläggas i den handläggas i den för tvistemål eller för tvistemål eller brottmål stadgade brottmål stadgade ordningen. ordningen. Fri rättegång — — — fri rätte­ Fri rättegång — — — fri rätte­ gång. gång. Målsägande i — — — äro därtill. Målsägande i ------------- äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1950.

Senaste lydelse se SFS 1947: fi33.

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 februari 1949.

Närvarande:

Statsråden W igforss , M öller , S köld , Q uensel , D anielson , V ougt , Z etter ­ berg , S träng , E ricsson , M ossberg , W eijne , K ock , A ndersson .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i expropriationslagstiftningen m. m.

Föredraganden anför följande. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 juni 1946 tillkallade jag den 8 juli 1946 landshövdingen M. F. Jacobsson, arkitekten S. A. Lindström, numera generaldirektören B. A. Nordenstam, professorn T. F:son Palander och numera professorn U. Åhrén att verkställa utredning av frågan om ut­ formningen av en rationell markpolitik, såvitt anginge jordens användning för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Åt Jacobsson uppdrogs att vara utredningsmännens ordförande. För att på kallelse av ordföranden del­ taga i överläggningar med utredningsmännen utsågos advokaten S. Ahlmark, ombudsmannen O. Bengtsson, avdelningschefen G. Beskow, redaktören N. Horney, sekreteraren F. Kaijser, f. d. borgarrådet O. Larsson, socialekono­ men R. Meidner, sekreteraren S. O. Rodhe, disponenten Chr. von Sydow, överlantmätaren H. C. B. Wetterhall och stadsarkitekten G. M. Wetterling. Utredningsmännen antogo benämningen markutredningen. Den 4 oktober 1946 förordnades kommerserådet K. S. Matz att tillsvidare biträda utred­ ningen, såvitt anginge vissa inom utredningen aktuella frågor om ändringar i expropriationslagstiftningen. Markutredningen har den 9 december 1947 avgivit delbetänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen (SOU 1948: 4). De i betänkandet behandlade huvudfrågorna äro, efter den indelning som tilllämpas i det följande, 1) rätt för kommun att expropriera mark för tätbe­ byggelse, 2) principerna för värdering av fastighet vid expropriation, 3) överföring till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse, 4) vissa sär­ skilda frågor beträffande expropriationsersättning, 5) expropriation och för­ säljning av kronans, kyrkans och universitetens mark samt 6) expropriationsmyndighetens organisation.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Utlåtanden över markutredningens förslag ha efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, socialstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadssty­ relsen, kammarkollegiet, statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, kommerskollegium, patent- och re­ gistreringsverket, statens byggnadslånebyrå (numera bostadsstyrelsen), ordföranden i processnämnden, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrel­ ser, domkapitlen i Uppsala ärkestift samt Lunds och Linköpings stift, Upp­ sala och Lunds universitet, fastighetsbildningssakkunniga, landsorganisa­ tionen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund, hy­ resgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., Sve­ riges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbyg­ dens folk, länsarkitekternas förening, svenska bankföreningen, stadskollegierna i Stockholm och Göteborg, drätselkamrarna i Malmö, Borås, Lin­ köping och Uppsala, föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund. Därjämte har yttrande inkommit från handelskamrarnas nämnd. I anledning av innehållet i markutredningens förslag beträffande frågor­ na 3) överföring till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse och 6) expropriationsmyndighetens organisation samt vad i remissyttrandena därom anförts upprättades i augusti 1948 inom justitiedepartementet PM med förslag till lagstiftning om exploateringsavgift samt om organisationen i expropriationsmål (justitiedepartementets promemorior 1948. 1). Jämväl departementspromemorian har varit föremål för remissbehand­ ling och har därvid utlåtanden avgivits dels av samma myndigheter och organisationer, som yttrat sig över markutredningens förslag, med undan­ tag av egnahemsstyrelsen samt patent- och registreringsverket, dels ock av föreningen Sveriges stadsarkitekter, föreningen Sveriges stadsdomare samt Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund. Ytt­ rande över promemorian har dessutom inkommit från svenska byggnadsindustriförbundet. Sedan ärendet härefter ytterligare beretts inom departementet, därvid även uppmärksammats en av byggnadsstyrelsen gjord framställning om ändring av 160 § byggnadslagen den 30 juni 1947, anhåller jag nu att få anmäla detsamma och i anslutning därtill lämna följande redogörelse.

I. Rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse.

Gällande rätt m. m. Bestämmelser om rätt för kommun att expropriera mark för olika kommunala ändamål finnas dels i lagen (ten 12 maj 1917 om expropriation, dels i byggnadslagen den 30 juni 1947.

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

I 1 § lagen om expropriation stadgas sålunda, att fastighet som tillhör annan än kronan må tagas i anspråk genom expropriation, om Konungen prövar det nödigt, bland annat (2.) för anläggning för den allmänna samfärdselns främjande; (3.) för allmän byggnad; (4.) för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kom­ mun att tillgodose; (5.) för att förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av vat­ tenledning som är anlagd för sådant ändamål; (6.) för annat ändamål, som är jämförligt med något av de förut nämn­ da och äger väsentlig betydelse för det allmänna; (7.) för att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskeläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstad­ komma tryggade bostadsförhållanden; eller (8.) för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort mark till byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed jämför­ ligt ideellt ändamål av synnerlig vikt eller till byggnad för gudstjänst eller annan andaktsövning. I byggnadslagen finnas flera bestämmelser om rätt för kommun att inlösa eller eljest taga i anspråk mark. Stundom inträder rätten härtill direkt som en följd av exempelvis att stadsplan blir fastställd, i andra fall kräves särskilt beslut i saken av Kungl. Maj :t, vilket därvid emellertid grun­

das på byggnadslagen, ej på lagen om expropriation. Sålunda stadgas i 18 och 47 §'§ att staden må lösa mark, som enligt fastställd generalplan eller

stadsplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats. Detsamma gäller annan mark, som ingår i fastställd generalplan eller stadsplan och som ej är avsedd för enskilt bebyggande, såvitt markens användning för avsett ända­ mål ej ändock kan anses säkerställd. I 44 § givas bestämmelser om s. k. zonexpropriation. Sådan kan förekomma i två fall, nämligen dels då mark som ingår i byggnadskvarter icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen och planens genomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande, dels då kostnaden för genomförande av stadsplan beträffande viss mark kan antagas väsentligt överstiga det bi­ drag till kostnad för gata som staden äger uttaga av tomtägare och planens genomförande medför väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark.

I båda fallen kräves särskilt medgivande av Kungl. Maj :t. Även enligt 47 §

kan staden under vissa omständigheter få rätt att inlösa mark som ingår i byggnadskvarter, nämligen när en tomt är splittrad i flera delar i olika ägares hand och ännu ett år efter tomtindelningens fastställande ingen av dem begagnar sin rätt enligt lagen att inlösa återstoden av tomten. Där stadsplan lägges över ett markområde, som i sin helhet tillhör en ägare,

kan enligt 70 § Kungl. Maj :t förordna, att mark som för områdets ända­

målsenliga användning erfordras till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad skall utan ersättning tillfalla staden, i den mån det med

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt. Kommunernas rätt att expropriera mark avser således främst sådana områden som erfordras för allmänna anläggningar eller andra allmänna än­ damål. Möjligheterna att taga i anspråk mark för att upplåta den till en­ skild bebyggelse äro mera begränsade. De bestämmelser därom som finnas i byggnadslagen avse i allmänhet endast planlagd mark, och för tillämpning därav skola föreligga särskilda förutsättningar i olika fall. Det i 1 § 7. lagen om expropriation upptagna stadgandet om rätt att taga i anspråk mark för att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskeläge ellei å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bo­ stadsförhållanden tillkom med anledning av en skrivelse av 1907 års riks­ dag, som framförallt tog sikte pa sadana fall där bostadsförhållandena vore oförmånliga och osäkra enär byggnaderna stode på ofri grund. I enlig­ het härmed föreskrives i 99 § samma lag, att sådan expropriation endast må avse område som är bebyggt med boningshus, tillhöriga annan än maikens ägare. Vid flera tillfällen ha framkommit förslag om vidgade möjligheter att expropriera mark för bostadsändamål. Sålunda väcktes vid 1 9 24 och 1938 års riksdagar motioner i detta syfte, vilka emellertid ej för­ anledde någon riksdagens åtgärd (se motioner i första kammaren 1924. 97 samt i andra kammaren 1924:178 och 1938:282 ävensom andra lagut­ skottets utlåtande 1924:39 och 1938: 41). I

I två vid 1944 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 31 och 11:73) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådana ändringar i stadsplanelagen och expropriationslagen, att möjligheterna ökades för kommun att inlösa mark, som kommunen i ändamål att befrämja kommunens sunda och normala utveckling önskade utnyttja eller tillhandahålla för bostadsbebyggelse eller industriändamål. I utlåtande, nr 63, över motionerna anförde andra lagutskottet bl. a., att under senare tid den uppfattningen alltmer gjort sig gällande, att främ­ jandet av en ändamålsenlig bostadsbebyggelse vore att anse såsom en be­ tydelsefull kommunal angelägenhet, särskilt då fråga vore om tättbebyggda samhällen. Den kommunala verksamheten på förevarande område hade i stor utsträckning bedrivits på så sätt, att kommunerna själva inköpt mark och sedan utnyttjat eller tillhandahållit marken för bostadsändamål. Att bostadsanskaffningen sålunda ägde rum under medverkan från kommuner­ nas sida syntes i många fall vara nödvändigt eller åtminstone synnerligen önskvärt. Motionärerna hade gjort gällande, att denna kommunernas veiksamhet ofta hindrats genom att markägare utan godtagbara skäl motsatt sig att mot rimlig ersättning avyttra för bostadsbebyggelse lämplig mark. Detta påstående hade vunnit stöd i vissa till utskottet avgivna remissytt­ randen. Om det från det allmännas synpunkt voro önskvärt, att mark toges

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

i anspråk för bostadsändamål, men markägaren utan giltig anledning un­ derläte att nyttja marken för dylikt ändamål eller motsatte sig att avyttra marken mot rimlig ersättning, talade enligt utskottet starka skäl för att kommunerna borde ha rätt att påkalla tvångsförfarande gentemot mark­ ägaren. Utskottet ville därför förorda en närmare utredning, huruvida kom­ munerna härvidlag borde tillerkännas ökade befogenheter. Det syntes mera tveksamt, om vidgade möjligheter borde tillerkännas kommun att inlösa mark jämväl för industriändamål. Även denna fråga syntes dock böra prö­ vas i samband med den av utskottet förordade utredningen. På utskottets hemställan beslöt riksdagen skrivelse (nr 415) till Kungl. Maj :t med anhållan om en förutsättningslös utredning, huruvida ökade möjligheter borde tillerkännas kommuner att mot ägares vilja inlösa mark för bostadsbebyggelse och industriändamål. Riksdagens skrivelse har efter remiss varit föremål för yttranden från olika kommunala myndigheters sida. Från många håll har därvid starkt betonats behovet av vidgade möjligheter för kommunerna att i tid förvärva mark för framtida bostads- och industribebyggelse. Ett uttryckligt stadgan­ de om expropriationsrätt för kommunerna i dylika fall skulle också, har det framhållits, underlätta frivilliga uppgörelser om förvärv av mark för dylika ändamål. Det har även från olika håll gjorts gällande, att obebyggda fastigheter eller fastigheter med äldre bebyggelse i spekulationssyfte un­ dandragas från byggnadsmarknaden, medan kommunen tvingas att för dryga kostnader framdraga gator och ledningar till samhällets perifera de­ lar. Även saneringen av äldre kåkstadsbebyggelse har, uppges det, förhind­ rats genom tomtspekulation.

Även i de motioner vid 1 9 4 5 års riksdag, som gåvo anledning till att markutredningen tillsattes, framhölls som angeläget att tomtmark som erfordrades för bostadsbebyggelse kunde överföras i samhällets ägo. I proposition nr 259 vid 1947 års riksdag framlades förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. Enligt 1 och 2 §§ i förslaget skulle kommun, om den så funne påkallat för att främja bostadsförsörjningen inom kommunen, äga ställa medel för ända­ målet till förfogande ävensom vara skyldig att genom lämpligt kommunalt or­ gan förmedla lån och bidrag av statsmedel för bostadsförsörjningen. I 3 § stadgades därjämte att det skulle åligga kommunen att till främjande av bo­ stadsförsörjningen inom kommunen vidtaga alla de åtgärder i fråga om planläggning av byggnadsproduktionen, initiativtagande till bildandet av all­ männyttiga bostadsföretag och ledning av bostadsproduktionen som erford­ rades för att åstadkomma en tillfredsställande tillgång på fullvärdiga bostä­ der inom kommunen. Andra lagutskottet anförde i utlåtande, nr 53, att utskottet visserligen ville uttala sig för att även sistnämnda uppgift pålades kommunerna, men att frågan härom borde prövas först i samband med behandlingen av mark­ utredningens väntade förslag. I anledning härav blev lagförslaget antaget av riksdagen med uteslutande av den i 3 § upptagna bestämmelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 47

Markutredningen. I markutredningens betänkande lämnas en historisk översikt (bet. s. 27 —34), av vilken utredningen finner framgå att utvecklingen numera lett till att det framstode som en självklar förpliktelse för det allmänna att sörja för att befolkningen finge tillgång till goda bostäder till överkomliga priser. Det allmänna — och i detta fall närmast kommunerna — hade med andra ord skyldighet att driva en aktiv bostadspolitik. Utredningen erinrar om det vid 1947 års riksdag framlagda förslaget att lagfästa denna skyl­ dighet och betecknar det för sin del som i hög grad önskvärt, att kommu­ nernas förpliktelse att vidtaga åtgärder till bostadsförsörjningens främjan­ de — särskilt i fråga om planläggningen och ledningen av bostadsproduk­ tionen i syfte att åstadkomma en tillfredsställande tillgång till fullvärdiga bostäder — bleve i lag fastslagen. För att detta ansvar skulle kunna åläggas kommunerna måste dessa erhålla större möjligheter att förvärva mark, som för ändamålet erfordrades. Minst lika viktigt vore också enligt utredningens mening att kommuner­ na genom utvidgning av expropriationsrätten sattes i tillfälle att på ett till­ fredsställande sätt ordna sin allmänna planering och att bemästra sina ut­ byggnads- och ombyggnadsproblem samt att lägga till rätta för en god ut­ veckling av det lokala näringslivet. Den grundläggande principen i den nya byggnadslagstiftningen vore att samhället förbehållits rätten att bestämma var och när tätbebyggelse finge äga rum. De problem som uppstode då det gällde att åstadkomma välordnade tät­ bebyggelseområden — särskilt därvid uppkommande planeringsspörsmål — skulle enligt utredningen bli lättast lösta, om marken vore i samhällets hand. Det borde därför för en framsynt ledning från kommunens sida vara angeläget, att samhället i god tid innan bebyggelsen bleve aktuell satte sig i besittning av de behövliga markområdena. Med det nära samband, som fun­ nes mellan utnyttjandet av områden av olika slag inom en samhällsbild­ ning, borde samhällets expropriationsrätt gälla de slag av områden, som i första hand vore nödvändiga för samhällenas existens och utveckling, näm­ ligen bostads- och industriområden och de områden som direkt behövdes i samband med dessas utnyttjande, t. ex. trafikleder, fritidsområden in. in. De nuvarande bestämmelserna i lagen om expropriation lämnade enligt utredningens mening icke tillräckligt stöd för att tillgodose det allmännas krav. Fn tillämpning av byggnadslagstiftningen kunde ej heller alltid räcka, då ju t. ex. lösensrätt till kvartersmark inom stadsplaneområde enligt bygg­ nadslagen först inträdde på ett sent stadium efter planens fastställande och först sedan det visat sig, alt mark undanhölles från bebyggelse till for­ fång för en sund utveckling. Härigenom uppstode tidsutdräkt, som kunde omöjliggöra ett planmässigt fullföljande av kommunens bosladsforsorjningsprogram. För övrigt borde så vitt anginge stadsplan lämpligen anstå med upprättande och fastställande av planen, tills kort innan bebyggelsen vore avsedd att sättas i gång. Alt vänta så länge med frågan om markför­ värv läte sig dock ej gärna göra. Byggnadslagen och byggnadsstadgan för­

48 Kunql. Maj.ts proposition nr 184.

utsatte också att de områden som öppnades för tätbebyggelse vid varje sär­ skild tidpunkt icke vore större än som svarade mot det aktuella behovet. Härigenom gåves emellertid ägare av den mark, som vid viss tidpunkt an­ visats för tätbebyggelse, ett slags monopolställning, som eventuellt skulle kunna utnyttjas för att höja markpriset. Skulle byggnadslagen och bygg­ nadsstadgan kunna tillämpas på avsett vis utan de olägenheter, som här antytts, måste det allmänna ha möjlighet att i förekommande fall bryta en markägares monopolställning genom att lösa marken till rimligt pris och sålunda öppna markområdet för bebyggelse.

Markutredningen har i detta sammanhang även berört frågan om vem som skall äga tillgodogöra sig den vinst som i allmänhet uppkommer genom att mark stiger i värde i samband med att den exploateras. Efter byggnads­ lagens tillkomst kunde markägaren ej sägas inneha någon generell rätt till exploatering med tätbebyggelse. Utredningen framhåller, att om det allmän­ na finge möjlighet att förvärva äganderätten till marken innan den exploa­ terades, vunne man också, att samhället kunde tillföras den ekonomiska vinst, som uppstode, om marken i samband med exploateringen stege i vär­ de. Denna vinst kunde visserligen i större eller mindre omfång överföras till samhället även genom beskattning av oförtjänt värdestegring å mark, men införandet av en dylik skatteform vore förenad med så stora praktiska svå­ righeter, att markutredningen icke i detta sammanhang velat taga upp frå­ gan härom till behandling. Utredningen hade strävat efter att utforma sitt förslag till ändring av expropriationsreglerna så att det allmänna finge möjlighet att tillgodogöra sig den värdestegring å mark, som kunde upp­ komma genom att samhället medgåve ökat utnyttjande av marken för bygg­ nads- eller industriändamål. I

I enlighet härmed har markutredningen föreslagit ändrad lydelse av stad­ gandet under 7. i 1 § lagen om expropriation. Den nuvarande lydelsen av detta stadgande betecknar utredningen som en relikt från tiden före ensittarlagstiftningens tillkomst. Med bestämmelsen avsåges att bereda den, som inom en tätort förvärvat nyttjanderätt till tomtplats och därå uppfört bo­ stadsbyggnad för sig och sin familj, möjlighet att förvärva äganderätt till området. Expropriationen skulle ske med staten, kommun eller municipalsamhälle såsom mellanhand. Behovet av expropriation för nämnda ändamål syntes numera vara ganska begränsat, sedan genom ensittarlagstiftningen husägaren erhållit viss rätt att själv lösa marken i fråga. I stället föreslår utredningen den lydelsen av stadgandet, att fastighet må tagas i anspråk genom expropriation, om Konungen prövar det nödigt för att i kommuns eller municipalsamhälles ägo överföra mark, som med hän­ syn till kommunens eller municipalsamhällets framtida utveckling erford­ ras för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar. I fråga om tillämpningen av det föreslagna stadgandet har utredningen anfört i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 49

Vad först angår vilka kommunala enheter, som skola äga expropriera mark på grund av den föreslagna bestämmelsen, framhålles, att utom de vanliga primärkommunerna även municipalsamhällen borde ha sådan rätt. Skulle det av 1944 års kommitté för kommunal samverkan (SOU 1947:30) framlagda förslaget till lag om regionkommuner komma till ge­ nomförande, borde även regionkommuner erhålla rätt till expropriation.

Rätten för kommun att expropriera mark inom annan kommuns o m r å d e är i gällande lag i viss mån begränsad. Expropriation för de ända­ mål, som avses under punkterna 7—9 i 1 § lagen om expropriation, näm­ ligen för att åstadkomma tryggade bostadsförhållanden, för samlingslo­ kaler och för skogsåterväxt, må enligt bestämmelser i 99, 102 och 106 §§ samma lag beviljas kommun eller municipalsamhälle endast såvitt angår mark inom dess område. Beträffande övriga expropriationsändamål finns ingen sådan begränsning. Enligt markutredningen borde emellertid den nu stadgade begränsningen gälla även expropriation enligt den av utredningen föreslagna nya lydelsen av punkt 7. Om kommun utan vidare skulle äga expropriationsrätt för att tillgodose sitt växande bostadsbehov inom angränsande kommuners områ­ den, skulle mycket svårlösliga intressekonflikter kunna uppstå. Dessutom vore det som nämnts avsett att genom expropriation till det allmänna över­ föra den värdestegring som eventuellt kunde uppkomma genom den ökade bebyggelsen, och denna värdestegring borde tillkomma den kommun, där marken låge.

Beträffande förutsättningarna i övrigt för expropria­ tionsrätten anför utredningen, att frågan om kommunens behov att förvärva visst markområde borde bedömas i första hand ur synpunkten av en ändamålsenlig utveckling av kommunen. Om en utbredning av den samhällsmässiga bebyggelsen i den riktning kommunen avsett ansåges vara ur allmänna synpunkter eller av hänsyn till andra intressen mindre önskvärd, borde framställningen om expropriation av marken ej bifallas. Spörsmålet borde ställas in i sitt större sammanhang med hänsyn till den allmänna plan­ läggningen av den ifrågavarande kommunens samt eventuellt även kringlig­ gande kommuners och andra kommunala samfälligheters utveckling. Frågan i vad mån planläggningsarbetets fortskridande borde motivera bi­ fall till kommuns ansökan om expropriation har utredningen utvecklat på följande sätt.

Har generalplan för området upprättats och godkänts av vederbörande

kommunala organ, och är marken där avsatt för bostadsbebyggelse, för in­ dustribebyggelse eller för i samband därmed stående samhälleliga ändamål (såsom trafikleder, allmänna platser, fritidsområden m. m.) lärer man — ehuru generalplanen givetvis ej är avsedd att innefatta någon mera slut­ giltig disposition för markanvändningen —- likväl få anse, att förutsätt­ ning för expropriationsrättens utövande föreligger. Skulle generalplanen ha 4

4 lfihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 sand. Nr 184.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

blivit fastställd, synes det föreligga ännu starkare skäl att låta planen tjä­ na som grund vid bestämmandet av kommunens expropriationsanspråk.

Om regionplan blivit för området av Kungl. Maj :t fastställd eller, om

fastställelse ännu ej medhunnits, den i varje fall blivit av direktionen för regionplaneförbundet godkänd, måste kommunen likaledes anses berättigad att erhålla expropriationsrätt till de områden, som där avsatts för ovan an­ givna ändamål.

Skulle stadsplan eller byggnadsplan för området vara under utarbetande,

bör redan detta förhållande kunna utgöra tillräcklig grund för kommunen att erhålla expropriationsrätt till den mark, som planen är avsedd att om­ fatta.

Utredningen tillägger emellertid, att även om planläggningsarbetet inom kommunen ej fortskridit så långt att general- eller regionplan upprättats eller förslag till detaljplan förelåge, kommunen borde erhålla expropria­ tion, om det kunde göras sannolikt att marken i fråga erfordrades för kom­ munens framtida utveckling. Utredningen understryker, att man ej borde ställa alltför stora anspråk på den sannolikhetsbevisning, som kommunen hade att prestera för att erhålla rätt till expropriation. Låge marken i linje med den utveckling, som bebyggelsen inom kommunen hade tagit, och syntes det antagligt att utvecklingen komme att fortgå i denna riktning, borde, även om en översiktlig planläggning ännu ej medhunnits, framställningen beviljas, såvida ej andra intressen föranledde att marken borde reserveras för andra angelägna ändamål. Utredningen framhåller, att kommunens behov av mark för tätbebyggel­ se in. in. skulle bedömas rent objektivt med hänsyn till kommunens sanno­ lika utveckling. Markägaren borde således icke kunna betaga kommunen möjligheten till expropriation genom att förklara sig villig att själv svara för bebyggelsen, så snart stadsplan för området fastställdes. Avsikten vore ju bl. a. att tillgodoföra kommunen och ej den enskilde markägaren den värdestegring marken vid tätbebyggelse eventuellt kunde komma att under­ gå. Viss hänsyn borde också tagas till omständigheterna i det särskilda fal­ let. Om t. ex. ett industriföretag för att säkra sitt behov av mark för väntad framtida utvidgning av rörelsen inköpt en jordbruksegendom, borde, om kommunen ville expropriera området t. ex. för bostadsbebyggelse eller för förläggning dit av annan industri, stor hänsyn tagas till det förstnämnda industriföretagets sannolika utvecklingsbehov under en överskådlig fram­ tid. Om företaget beräknades behöva marken för utvecklingen av den egna rörelsen, syntes en expropriationsansökning från kommunens sida i allmän­ het icke böra beviljas. I första hand komme den föreslagna bestämmelsen att äga tillämpning, där kommunen ville förvärva obebyggd mark i tätorternas omgivning för att disponera den för bostads- eller industribebyggelse. Stadgandets av­ fattning vore emellertid avsedd att täcka även det fall där inom stadsplanelagt eller byggnadsplanelagt område tätbebyggelse redan förefanns men ge­ nom en ändring av planen en förhöjning av byggnadsrätten

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 51

vore avsedd att genomföras, t. ex. om i ett villasamhälle genom stadsplaneändringen bebyggelse med tre-våningshyreshus medgåves eller för en tidi­ gare tre-våningsbebyggelse en höjning till sju-våningshus genomfördes. Den ökning av markvärdet, som härav kunde beräknas uppstå, borde enligt ut­ redningens mening icke den enskilde markägaren få tillgodogöra sig. I stäl­ let borde kommunen äga rätt att, innan stadsplaneändringen fastställdes, ex­ propriera fastigheten i fråga till det värde den hade före planändringen och därmed tillgodogöra sig den höjning, som markvärdet kunde väntas un­ dergå. Enligt utredningens mening kunde expropriationsrätten i ett dylikt fall inrymmas under den föreslagna lydelsen av punkt 7 i 1 § expropriations­ lagen, så snart ökningen i byggnadsrätten vore så omfattande, att den till­ växt som bebyggelsen efter planändringen komme att undergå med hänsyn till utvecklingen inom kommunen kunde sägas vara erforderlig för tätbe­ byggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Därav följde, att om bebyggelseökningen vore av ringa omfattning, någon expropriationsrätt för kommunen icke skulle föreligga. Däremot har markutredningen icke närmare gått in på de speciella pro­ blem, som sammanhänga med expropriation av mark för sanering, d. v. s. av mark inom föråldrad tätortsbebyggelse. Även i dessa fall sker van­ ligen en ändring av stadsplanen, och fråga kan vara om antingen en för­ höjning av byggnadsrätten eller motsatsen. Utredningen erinrar att behovet av expropriationsrätt i dessa fall tillgodosetts genom bestämmelser i bygg­ nadslagen, framför allt 44 §. Markutredningen har framhållit, att expropriation ofta kunde bli över­ flödig genom frivillig uppgörelse mellan markägaren och kom­ munen. Enligt 1 § lagen om expropriation vore det en förutsättning för bi­ fall till ansökan, att Kungl. Maj :t funne åtgärden »nödig», och detta innebure bl. a. att, om kommunen kunde genom godvillig uppgörelse på skäliga villkor förvärva marken, expropriationsvägen ej borde anlitas. Ex­ propriation utgjorde med andra ord endast ett sista medel för kommunen att förvärva markområdet. I enlighet härmed borde enligt utredningen vid Kungl. Maj :ts prövning av expropriationsansökan viss hänsyn tagas även till det pris, som markägaren begärde. Såvitt anginge den värdestegring som marken underginge vid tätbebyggelse kunde parterna på samma sätt som nu skedde vid s. k. stadsplaneavtal träffa godvillig överenskommelse, var­ igenom samhället tillförsäkrades den eventuella värdestegringen eller nå­ gon del därav. Utredningen framhåller dock i detta sammanhang, alt om kommunerna förde en väl avvägd markpolitik, några nya tätbebyggelsevär­ den i en framtid i allmänhet ej borde uppkomma i tätorterna och deras omgivning. Slutligen bar markutredningen uttalat, att principen i fråga om f ö rhållandet mellan expropriationslagen och byggnadslagen vore att lagarna ägde tillämpning vid sidan av varandra och att

52 Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

därför planlagd mark, som vore obebyggd eller ur stadsplanesynpunkt brist­ fälligt bebyggd, kunde exproprieras såväl enligt det föreslagna nya stad­ gandet i expropriationslagen som enligt 44 § byggnadslagen.

Remissyttrandena. Av de hörda myndigheterna och organisationerna har det övervägande antalet — bortåt ett femtiotal — tillstyrkt, att kommunernas möjligheter att expropriera mark utvidgas i huvudsaklig överensstämmelse med mark­ utredningens förslag, eller lämnat förslaget i denna del utan erinran. Några myndigheter och organisationer ha förordat att expropriationsrätten ytter­ ligare utvidgas. Sju myndigheter och organisationer ha helt avstyrkt försla­ get, medan ett femtontal ifrågasatt inskränkningar däri. Ett mindre antal myndigheter och organisationer ha icke närmare yttrat sig i denna del. De myndigheter och organisationer, som tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma utan erinran, ha i regel anlagt huvudsakligen samma synpunkter som markutredningen, varför deras yttranden här återges alle­ nast i den mån särskilda synpunkter framförts.

Bijggnadslånebyrån har anfört att det ur bostadspolitisk synpunkt vore

synnerligen angeläget alt en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med markutredningens förslag snarast komme till stånd. Det bostadspoli­ tiska programmet, som syftade till en allmän höjning av bostadsstandarden, skulle realiseras genom att staten svarade för finansieringen av bostadsbyggnadsverksamheten under det att ansvaret för bostadsförsörjningen skulle åvila kommunerna. Härför erfordrades att kommunerna toge initia­ tiv för tillgodoseende av väsentligen tre krav av bostadspolitisk art, nämli­ gen kvantitets-, kvalitets- och priskrav. Vad beträffar kvantitetskravet skulle enligt lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande kommuner med mer än 10 000 innevånare upprätta bostadsförsörjningsplaner och även andra kommuner kunde åläggas att upprätta sådana pla­ ner. Av dylik plan borde framgå bostadsproduktionens omfattning under en viss tidsperiod samt produktionens inriktning på olika lägenhetstyper. För genomförandet av produktionsprogrammet krävdes, att den vid varje tid­ punkt erforderliga tomtmarken kunde ställas till förfogande. I avseende å kvalitetskravet innebure den bostadspolitiska målsättningen, att vissa krav ställdes på den stadsplanetekniska utformningen av bostadsområdena. Det vore angeläget att behovet av vatten- och avloppsledningar samt gator och allmänna platser beaktades ävensom att bostadsområdena utrustades med lekplatser och att hänsyn toges till frågan om byggnadernas inplacering i terrängen. Bestående äganderättsförhållanden kunde utgöra ett allvarligt hinder för planens genomförande inom såväl obebyggda som redan bebygg­ da bostadsområden. Ett överförande av den för tätbebyggelse erforderliga marken i samhällets ägo skulle därför medföra stora fördelar. Vidkomman­ de priskravet förtjänade framhållas, att man genom bostadspolitiska åtgär­ der ville sänka eller i varje fall förhindra en höjning av bostadskostnaderna. Markägarna kunde vid bostadsområdenas exploatering tillgodogöra sig en

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 53

av samhälleliga åtgärder betingad markvärdestegring. Därav föranledda höjda tomtkostnader kunde innebära, att realiserandet av den bostadspoli­ tiska målsättningen äventyrades. I den mån markägarens monopolställ­ ning förhindrade ett rationellt utbyggande av samhället, uppkomme dess­ utom högre kostnader för det allmänna för kommunikationer, gaturenhållning, belysning m. in. Med hänsyn till vad sålunda anförts måste såväl ur samhällsbyggnadssynpunkt som ur bostadspolitisk synpunkt anses angelä­ get, att det allmänna erhölle möjlighet att genom expropriation taga i an­ språk all sådan mark, som med hänsyn till kommuns eller municipalsamhälles framtida utveckling erfordrades för tätbebyggelse eller därmed sam­ manhängande anordningar. Markutredningens förslag beredde kommuner­ na möjlighet att expropriera även den mark, som erfordrades för sådant industriellt ändamål som vore av betydelse för samhällets utveckling. Det rådde nämligen ett intimt samband mellan en tätorts behov av mark för industriellt ändamål och för bostadsändamål.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har framhållit att den alltmer framträ­

dande tendensen, att befolkningen sammanträngdes i större samhällen och andra tätorter, ur åtskilliga synpunkter ej torde vara helt av godo, dels på grund av de många svårbemästrade problem som uppkomme i tätorterna, även med hänsyn till de större samhällenas risker ur brandsynpunkt m. m., och dels i betraktande av landsbygdens och lantbruksnäringens mera na­ turenliga förhållanden och befogade anspråk på att ej bliva eftersatta i jämförelse med tätorterna. Ur dessa synpunkter kunde tvekan föreligga om lämpligheten av förslaget i vad det avsåge ökad rätt för kommuner och municipalsamhällen att expropriera mark för bostadsändamål. Då det emellertid ej torde kunna förnekas, att det med hänsyn till väntad sannolik utveckling understundom kunde för kommuner och municipalsamhällen föreligga ett verkligt och berättigat behov att förvärva bostadsmark, och be­ tydande svårigheter kunde uppstå alt på frivillig väg ordna dylik mark­ fråga, ville länsstyrelsen ej motsätta sig förslaget i denna del, men förut­ satte att bestämmelsen komme att tillämpas med varsamhet.

Landsorganisationen har med tillfredsställelse konstaterat att markut­

redningens förslag på lämpligt sätt kompletterade byggnadslagen och gjor­ de det möjligt för samhället att tillförsäkra sig tomtmark i rätt lid och ord­ ning och till rimliga priser. Härigenom bleve det möjligt att i stor omfatt­ ning avskaffa det otillbörliga system, där enskilda tomtmarksinneliavare kunnat tillskansa sig ekonomiska värden och tillgångar, som uppstått icke genom markägarnas personliga insatser utan genom samhällets utveckling och allas arbete. Landsorganisationen förutsatte att utredningens förslag bleve föremål för statsmakternas skyndsamma handläggning, så att den re­ dan ikraftträdda byggnadslagen snarast finge sin naturliga komplettering. Markutredningens förslag beredde kommunerna möjlighet att föra en aktiv markpolitik. Landsorganisationen förutsatte, att markutredningen i sitt fortsatta arbete skulle utarbeta förslag till praktiska handlingsregler för kommunerna till hjälp i deras handlingsarbete.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Drätselkammaren i Linköping har framhållit att förekomna svårigheter

för staden att förvärva mark som ägdes av enskilda personer sammanhängt dels med gällande skattelagstiftning (arvsskatt och realisationsvinstbeskatt­ ningen) och dels med markägarnas farhågor för penningvärdefall och svå­ righeter att finna nya värdebeständiga placeringsobjekt. Det måste anses anmärkningsvärt att dessa båda i praktiken så utomordentligt betydelse­ fulla faktorer och deras inverkan på kommunernas möjligheter att för­ värva mark till skäliga priser icke kommit till synes i betänkandet. Det torde icke råda någon tvekan om att de utgjorde de svåraste hindren mot förandet av en sund kommunal jordpolitik.

Förslaget om utvidgning av kommunernas expropriationsrätt har helt avstyrkts av hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lantbruksförbundet, riksförbundet landsbygdens folk, bankföreningen, industri­ förbundet och handelskamrarnas nämnd.

Hovrätten för Nedre Norrland har anfört att syftet med markutredning­

ens förslag, nämligen att säkerställa en rationell markpolitik från det all­ männas sida, finge anses berättigat. Det sätt, på vilket detta syfte enligt för­ slaget tillgodosetts, gåve emellertid anledning till erinringar. Genom försla­ get skulle i expropriationslagen införas ett expropriationsändamål av helt annan karaktär än de, vilka hittills ansetts böra grunda expropriationsrätt. Expropriationslagen avsåge att möjliggöra tillgodoseendet av sociala behov, som eljest icke skulle bli tillgodosedda på lämpligt sätt. För expropriations­ rätt enligt markutredningens förslag vore det emellertid utan betydelse huruvida markförvärvets sociala syfte, att åstadkomma en med hänsyn till kommunens framtida utveckling lämplig bebyggelse, kunde vinnas obero­ ende av expropriation. Av utredningens motivering framginge, att anled­ ningen till expropriationen i själva verket vore icke av social utan av eko­ nomisk art, nämligen att hindra att den enskilde markägaren gjorde en vinst på den värdestegring, som marken vid en exploatering kunde komma att undergå. Förslaget avsåge att trygga att sådan värdestegring tillfölle, icke den enskilde markägaren, utan kommunen. I och för sig kunde det vara riktigt att värdeökning, som viss mark finge till följd av kommuns planreglerande åtgärder, komme kommunen och icke den enskilde markägaren tillgodo. Godtagandet av denna princip vore en direkt följd av tankegång­ ar, som låge till grund för byggnadslagen. Men synpunkten i fråga borde rimligen icke leda till expropriation, den finge och måste, om och i den mån så ansåges nödvändigt, tillgodoses i annan ordning. Det vore för rätts­ känslan stötande att genom expropriation frånhända den enskilde hans egendom, endast därför att denna stigit eller beräknades stiga i värde. Hovrätten anmärkte att förslaget om utvidgning av expropriationsändamålen även måste ses i sammanhang med förslaget till de grunder, efter vilka ersättning för mark skulle beredas den enskilde ägaren. Förslaget innebure bl. a. att en kommun genom att ändra en redan fastställd stadsplan så att bebyggelserätten minskades kunde reducera det värde som marken

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 55

vid en expropriation skulle åsättas. Det vore uppenbart att markägarna därigenom skulle komma i ett osäkerhetstillstånd. I denna och liknande frågor har hovrätten anfört: Det kan vara omöjligt för markägarna att avgöra om marken, som de äga eller ämna förvärva, är planlagd enligt principer, som de kommunala myndigheterna även fortsättningsvis anse riktiga. Risk föreligger alltså att enskilda förvärva mark till pris beräknat efter det värde marken enligt nu­ varande stadsplan har, men att kommunen därefter gör gällande att stads­ planen skall revideras, så att byggnadsrätten minskas, och att följaktligen markägaren måste avstå marken till kommunen till ett kanhända avsevärt lägre pris än det han betalat. Redan nu är det naturligtvis så, att om det exploateringstal, som viss mark enligt gällande stadsplan har, nedsättes i samband med ändring i planen, marken sjunker i värde. Det kan också rent av hända att mark, som enligt fastställd stadsplan får tätbebyggas, vid en ändring av stadsplanen undantages från tätbebyggelse och sålunda förlorar allt tätbebyggelsevärde. Men den stora skillnaden mellan nuvarande be­ stämmelser och de bestämmelser markutredningen föreslår är, att för när­ varande kommunen icke har möjlighet att genom expropriation avhända den enskilde marken. — Markutredningens expropriationsförslag leder till rättsosäkerhet. Den möjligheten finnes nämligen, att en kommun, under uppgift att bebyggelserätten å viss mark avses skola minskas, nerväiderai marken och med hot om expropriation tvingar ägaren att överlåta marken till det lägre värdet. Å andra sidan möjliggör förslaget att kommunen ge­ nom att godtyckligt uppvärdera viss mark, tvingar ägaren, under hot om att marken eljest exproprieras, att inbetala till kommunen oskäligt höga be­ lopp. Dylika missbruk av expropriationsrätten torde vara svåra att förebygga. Faran härav är så mycket större som enligt förslaget möjlighet ej finns för markägare att — utan samband med expropriation — i händelse av missnöje få kommunens värdesättning prövad av opartisk myndighet. Framhållas må också att åtminstone teoretiskt den möjligheten föreligger enligt markutredningens förslag, att en fastställd stadsplan först så andras, att exploateringstalet å marken nedsättes och alltså markens värde sjunker, samt att, sedan kommunen därefter exproprierat marken till detta lägre var~ de, stadsplanen ånyo ändras, men nu så att exploateringsrätten och darmed markvärdet ökar.

Hovrätten har vidare framhållit, att mot förslaget kunde anmärkas, att detsamma innebure monopol för kommunerna till all för tätbebyggelse avsedd mark. Det kunde dragas i tvivelsmål om ett dylikt monopol vore sa mycket lyckligare än den monopolställning, som enskilda markägare enligt markutredningen sades för närvarande inneha. ^ ärdet av enskilt initiativ och enskild företagsamhet samt den konkurrens, som därigenom uppkomme borde icke heller på detta område underskattas. — Enligt hovrättens me­ ning kunde fall förekomma då det för att kommun skulle kunna öva nödig kontroll över markanvändningen vore icke blott lämpligt utan även nödvän­ digt att rätt till markinlösen medgåves utöver vad byggnadslagen i detta hänseende stadgade. Sådant fall förelåge exempelvis då kommun önskade å viss mark få uppförda barnrikehus eller eljest byggnader med särskilt socialt syfte, vilket den enskilde markägaren icke kunde tänkas vilja av egen drift tillgodose. Stadgandet i 44 g första stycket byggnadslagen

56 Kungl. ftlaj:ts proposition nr 184.

om rätt för kommun att lösa mark för genomförande inom skälig tid av stadsplan vore — ehuru betydelsefullt nog — här icke tillfyllest. Av förut anförda skäl vore det emellertid angeläget, att den vidgade lösenrätt, som sålunda krävdes, icke utformades på sådant sätt, att den kunde användas i syfte allenast att tillförsäkra kommunen en förmögenhetsvinst på mark­ ägarens bekostnad. Icke heller borde de bestämmelser, som härvidlag kun­ de komma i fråga, intagas i expropriationslagen. De bestämmelser, vilka kunde behövas beträffande kommuns rätt att lösa till sig mark för ändamål som mer eller mindre direkt sammanhängde med byggnadslagens syften och stadganden, borde alla beredas plats i sistnämnda lag. Under åberopande av det anförda avstyrkte hovrätten det av markutred­ ningen föreslagna stadgandet i expropriationslagens 1 § första stycket 7. I stället förordade hovrätten, att i byggnadslagen intoges en bestämmelse av innehåll, att om anledning funnes antaga att den bebyggelse och de där­ med sammanhängande anordningar, som erfordrades med hänsyn till kom­ munens utveckling, icke kunde komma till stånd inom skälig tid och på ett i övrigt ur allmän synpunkt tillfredsställande sätt utan kommunens in­ gripande, Konungen ägde — även i andra fall än som avsåges i 44 § bygg­ nadslagen — medgiva kommunen att lösa för ändamålet nödig mark. Ett dylikt stadgande kunde förslagsvis införas under särskild rubrik i bygg­ nadslagens femte avdelning, vilken innehölle gemensamma bestämmelser för stad och land.

Kammarkollegiet har anfört att varken av markutredningen eller eljest

hade visats föreligga behov av eu så långtgående utvidgning av kommuns expropriationsrätt som föreslagits. I själva verket avsåge förslaget ett så­ dant monopol för tätortskommunerna beträffande exploateringen av all för tätbebyggelse lämpad mark, som icke vore lämpligt eller ens förenligt med svensk rättsuppfattning. Enligt markutredningen kunde markägare efter byggnadslagens tillkomst ej sägas inneha någon generell rätt till exploate­ ring med tätbebyggelse. Detta vore så till vida riktigt, som byggnadslagen lämnat åt Kungl. Maj :t att bestämma om generalplans och stadsplans in­ nehåll och därmed i vad mån mark kunde få tagas i anspråk för tätbebyg­ gelse samt denna tätbebyggelses art. Detta vore emellertid en Kungl. Maj:ts befogenhet, ej den eller de särskilda kommunernas. Tvärtom hade genom bestämmelserna i 4 § 1931 års stadsplanelag städernas s. k. stadsplanemonopol definitivt brutits. Det vore klart, att den mark, som enligt markutredning­ en avsåges skola i första hand fa exproprieras, utgjordes av sådan mark be­ träffande vilken markägaren vid motstånd från kommuns sida kunde på­ fordra tvångsintagande i generalplan enligt 11 och 98 §§ byggnadslagen och i stadsplan enligt 27 § samma lag. Detta vore väl alltså all mark, som objektivt sett ansåges inom överskådlig tid behöva disponeras för angivet ändamål. Enligt kammarkollegiets mening vore det en förutsättning för en utvidgad kommunal expropriationsrätt till tomtmark, att kommunens skyldigheter i fråga om tomtmarknaden preciserades. Då det sätt på vilket kommunen utnyttjade sina befogenheter vore av betydelse för såväl all­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 57

manna som enskilda intressen, syntes det nödvändigt, att den kommunala bostadspolitiken kunde dragas under offentliga myndigheters prövning genom ett besvärsförfarande, som borde stå öppet för såväl enskilda per­ soner som grannkommunerna och det allmänna. Kammarkollegiet har vidare anmärkt, att markutredningens förslag syn­ tes ej så mycket avse att tillgodose behovet av byggnadsmark utan fastmer att lösa frågan om en lämplig beskattning på oförtjänt jordvärdestegring. Sammanblandningen av dessa frågor hade icke fog. Kammarkollegiet kun­ de icke tillstyrka markutredningens förslag i vad det avsåge utvidgad expro­ priationsrätt för kommunerna. Kammarkollegiet föresloge i stället en ut­ vidgning av stadgandet i 44 § byggnadslagen, att kommun, därest det visa­ des, att för kommunens utveckling erforderlig och i stadsplan intagen mark, avsedd för bostads-, industri- eller därmed jämförligt ändamål, ej tillhandahölles i tillräcklig omfattning till i orten gällande pris, kunde med­ givas rätt av Kungl. Maj :t att genom expropriation förvärva marken.

Lantbruksförbundet har framhållit, att stad och annan tätort redan ge­

nom byggnadslagen syntes ha beretts de möjligheter som erfordrades för att sörja för en ändamålsenlig lösning av utbyggnads- och ombyggnadsproblemen. Förbundet funne det i högsta grad anmärkningsvärt, att sedan en stor utredning skett, där avvägningen mellan de allmänna och enskilda in­ tressena varit föremål för en utförlig behandling, endast ett halvt år där­ efter frågan upptoges på nytt. och därvid ytterligare genomgripande in­ skränkningar i den enskildes rådighet över sin egendom föresloges bliva genomförda. Markutredningens förslag måste vidare leda till att kommu­ nerna förvärvade stora markområden med äganderätt, på vilka områden självägande jordbrukare då förvandlades till arrendatorer; en utveckling som aldrig ansetts lycklig. Skulle återigen kommunerna vänta med expropriationen tills dess stadsplan eller byggnadsplan vore aktuell för området, skulle detta för stora grupper jordägare medföra, att de hade expropriationshotet svävande över sig, vilket måste leda till stora besvärligheter för fastigheternas ändamålsenliga utnyttjande. Förbundet avstyrkte därför för­ slaget om utvidgning av expropriationsändamålen.

Riksförbundet landsbygdens folk har framfört likartade synpunkter som

lantbruksförbundet och därvid tillika anfört, att riksförbundet icke kunde finna att markutredningen förebragt några som helst bärande skäl, varför äganderätten till marken måste överföras på kommunerna. Bortsett från att den föreslagna utvidgningen icke vore behövlig måste andra allvarliga invändningar resas. Det koinme att ligga i administrativa myndigheters händer att avgöra om den enskilde skulle få behålla sin egendom eller icke. Den nuvarande principen i expropriationslagen att det skulle föreligga ett aktuellt behov för att expropriationsrätt skulle inträda hade helt slopats. Man måste därför befara, alt expansionslystna kommunala organ kunde komma att lägga under sig mark i avsevärt mycket större utsträckning än vad som sedermera visade sig ha varit påkallat. Detta måste givetvis för den enskilde innebära eu hög grad av rättsosäkerhet. Den föreslagna utvidg­

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ningen av expropriationsrätten skulle medföra kraftiga återverkningar på samhällslivets olika områden, icke minst för jordbruksnäringen skulle all­ varliga konsekvenser uppstå. Förbundet ansåge det även felaktigt att, såsom markutredningen gjort, sammankoppla frågan om värdestegring med frågan om utvidgning av expropriationsrätten.

Bankföreningen har erinrat, att markutredningen snarast framställt den

töreslagna utvidgningen av expropriationsändamålen som en konsekvens av en i byggnadslagen fastslagen princip att samhället skulle äga rätt atl bestämma när och var en tätbebyggelse finge äga rum. Om detta vore fallet, skulle det enligt bankföreningen vara befogat att framföra en all­ varlig gensaga mot lagstiftningsmetoden. Den av markutredningen fram­ förda argumenteringen vore emellertid långt ifrån bindande. Genom bygg­ nadslagen hade icke fastslagits en allmän grundsats att samhället ägde rätt att bestämma när och var tätbebyggelse finge äga rum. Den princip, som kunde sägas ligga till grund för byggnadslagen, vore den negativa, att tätbebyggelse icke finge påbörjas, innan från det allmännas sida fastställts plan för det ifrågavarande området. Statsmakterna borde således anses vara fullt obundna, då det gällde att taga ståndpunkt till frågorna om utvidg­ ning av expropriationsändamålen och om ändrade grunder för expropriationsersättningens bestämmande. — Vid prövningen av lagförslaget borde beaktas att i detta föresloges expropriation för ett ändamål som markägarna i regel vore villiga att själva tillgodose. Detta innebure en uppseendeväckan­ de nyhet. Enligt markutredningens mening skulle, om kommunerna ej erhölle större expropriationsmöjlighet än 44 § första stycket byggnadslagen inrymde, en försening av en kommuns bostadsförsörjningsprogram kunna förorsakas. Grunderna för utredningens farhågor i denna del hade icke re­ dovisats. Enligt bostadssociala utredningens förslag skulle bostadsbyggan­ det i stadssamhällena under 15-årsperioden 1946—1960 utgöra cirka 45 000 lägenheter per år. Den omständigheten att denna produktionsvolym unge­ fär motsvarade såväl det sista förkrigsårets som det senaste årets talade i sin mån för att utvecklingen på bostadsmarknaden icke skulle försenas om produktionen av bostäder liksom hittills till väsentlig del överlämnades åt markägarna. Vad sålunda anförts borde enligt bankföreningen motivera, att utvidgningen av expropriationsinstitutet finge anstå för att införas först om det visade sig, att kommunernas rätt till tvångsinlösen enligt 44 § första stycket byggnadslagen ej vore till fyllest. Bankföreningen har vidare uttalat att den föreslagna lagstiftningen i många fall skulle leda till det resultatet, att kommunerna bleve ensamma ägare till tomtmark, en ställning som lätt kunde ge upphov till kommunala byggnadsmonopol. Det hade icke visats att detta vore en önskvärd utveck­ ling. Intet kunde erinras mot att kommunerna finge möjlighet att genom byg§nadsproduktion i egen regi öka antalet fullvärdiga och billiga bostäder. _ Men den enskilda företagsamheten borde icke förhindras att deltaga i kon­ kurrensen på detta område, detta så mycket mindre som i ett flertal länder

Kungl. Maj:ts proposition nr 18d.

planmässig bostadsproduktion i stor skala med framgång bedrivits i enskild regi och en utveckling i samma riktning syntes vara att räkna med även har i landet, om icke privat företagsamhet genom nya lagstiftningsåtgärder ute­ stängdes från sådan verksamhet. Hitintills hade man i Sverige icke^ velat överföra eu näringsverksamhet till det allmänna, utan att en sådan åtgärd efter en fullständig utredning ansetts erforderlig. Markutredningens förslag innebure emellertid i sina yttersta konsekvenser ett avsteg från denna princip. „ .. Industriförbundet har anfört, att markutredningens betänkande pa vä­ sentliga punkter syntes lämna otillräckligt material för bedömande av de många och komplicerade spörsmål på olika områden av samhällslivet som uppkomme i förevarande sammanhang. Därjämte rådde en påtaglig biist på överensstämmelse mellan förslaget till lagtext och de framförda motive­ ringarna och kommentarerna. Förslagets återverkningar för näringslivets del vore ogynnsamma. Vid sådant förhållande och då man lämpligen först bort avvakta resultatet av de på många punkter mycket genomgripande ny­ heter som 1947 års byggnadslag medfört, ansåge industriförbundet sig vilja bestämt avstyrka ett genomförande av markutredningens förslag. Indu­ striförbundet vore på intet sätt övertygat om nödvändigheten eller ens lämp­ ligheten av markutredningens program att överföra fullständig kontroll över markanvändningen till kommunen. Härom har förbundet närmare anfört: Markutredningen har ej ens närmare utvecklat skälen härför. Utredning­ en synes i stället delvis betrakta de föreslagna åtgärderna som naturliga konsekvenser av den nya byggnadslagen — utan att vid dennas tillkomst något därom antyddes. Den knapphändiga motiveringen avspeglar sig också i att utredningen i sitt betänkande ej med något statistiskt material ens sokt verifiera påståendet att »såsom erfarenheterna visat» frivilliga överlåtelser från markägarna skulle komma att stå kommunerna så dyrt, att deras in­ nehav av mark finge av rent ekonomiska skäl i så hög grad begränsas att genomförandet av det bostadspolitiska programmet därigenom skulle även­ tyras ________ Men när det gäller en fråga av så väsentlig betydelse, som här är fallet, hade det tarvats uppgifter exempelvis angående det kom­ munala markinnehavet. Upplysningsvis kan här namnas att Stockholms stad till ett medelpris av omkring 40 öre per kvm foryarvat ungefar 75 % av den totala markarealen inom de tre »exploateringstörsamlmgarna», Bromma, Enskede och Brännkyrka. I främmande församlingar ha myc­ ket betydande områden förvärvats till ett medelpris av 30 öre per kvm. Senast år 1945 inköptes 1 141 hektar till ett markpris av 19 öre per kvm. Stadens exploateringsaffär har också varit gynnsam och det totala åter­ stående innehavet av ännu ej exploaterad råmark ar numera helt avskri­ vet genom medel, som influtit vid tomtupplåtelser. De faktiska siffror­ na i detta fall peka följaktligen på raka motsatsen mot markutredningens uppgifter. Mot bakgrunden av det nu anförda kunde industriförbundet ej instamma i antagandet att kommunerna skulle komma att förhindras i genomförandet av sina bostadspolitiska program till följd av brist på prisbillig exploateringsmark. Lika litet kunde förbundet känna sig övertygat om att det all­ männa framstått som andra rättssubjekt så överlägset i fråga om fastighets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

förvaltning, att äganderätten till all mark med naturnödvändighet borde samlas i dess hand. Förbundet ville i stället ifrågasätta, om det icke skulle medföra ogynnsamma verkningar, därest varje konkurrens på den allmän­ na fastighetsmarknaden skulle bortfalla. Även i dagens stramt reglerade läge vore konkurrensen enligt förbundets mening till fördel. Förbundet vil­ le understryka, att huvudparten av det befintliga bostadsbeståndet hitintills åstadkommits i det enskilda näringslivets regi. För den fortsatta förnyelsen av våra städer hade från näringslivets sida framlagts konstruktiva förslag, som bättre tillgodosage kraven på sol, ljus och luft än de skisser som fram­ förts från det allmännas sida. Samtidigt liade också de ekonomiska synpunk­ terna på helt annat sätt beaktats. Industriförbundet hänvisade härutinnan till det yttrande, som Näringslivets bostadsbyggnadsdelegation den 15 no­ vember 1947 avgav över bostadssociala utredningens slutbetänkande del II.

Handels kamrarnas nämnd har i utförligt motiverat yttrande hemställt,

att förslaget icke utan ytterligare utredningar och genomgripande omarbetningai måtte läggas till grund för lagstiftning. Nämnden bär anmärkt, att förslaget innebure betydande principiella avsteg från hittills vedertagna rättsgiundsatsei. Det vore ägnat att förhindra eller i varje fall väsentligt försvåra en ur samhällelig synpunkt önskvärd enskild företagsamhet på fastighetsmarknaden. Nämnden har i kritiken mot lagförslaget delvis an­ lagt synpunkter likartade de av bankföreningen och industriförbundet an­ förda. Därvid har nämnden anfört bland annat att markutredningens all­ männa motivering vittnade om en överdriven tilltro till samhällets förmaga att under alla törhallanden bättre än den enskilde planera för fram­ tiden. Då det gällde att bedöma ett sannolikt utvecklingsförlopp hade enligt nämndens mening de samhälleliga organen över lag icke större möj­ ligheter och hade icke heller visat prov på större framsynthet än enskilda. Felbedömningar begångna av enskilda finge emellertid aldrig så omfattan­ de och menliga konsekvenser som misstag av ett samhällsorgan. De ekono­ miska faktorerna komme slutligen alltid att göra sig gällande men med svårare följd i samma mån som felbedömandet rört större enheter eller in­ satser. Mycket stora delar av de svenska städerna och av marken utanför dessa hade under de senaste sextio åren utbyggts på ett i förhållande till den dåtida samhällsutvecklingen och den otidsenliga lagstiftningen rörande tätbebyggelse pa landsorten tillfredsställande sätt. Ett av den nya lagstift­ ningen föranlett bortfall av dessa sedan många år tillbaka lojalt arbetande företag och ett överförande på kommunen av de arbetsuppgifter på bostads­ marknaden, som dessa handlagt, komme icke endast att i hög grad öka den kommunala förvaltningens arbetsbörda utan även att å kommunen övervält­ ra de kostnader och de risker, som tidigare legat på de enskilda företagen. Ei farenheterna från de svenska tätorterna visade icke endast på framgångs­ rik utveckling och ökade markvärden utan även på tillbakagång och sänkta värden. Det kunde förväntas, att förlusterna i kommunal regi i längden bleve större; den försiktighet och återhållsamhet, som i regel präglade de enskildas handlande, vilkas egen ekonomi vore beroende av gynnsamma re­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 61

sultat, torde, efter vad erfarenheten visade, icke alltid konnna att prägla verk­ samheten inom kommunala organ. Det torde icke heller kunna styrkas utredningen hade helt förbigått detta spörsmål — att exploatering i kom­ munal regi skulle ställa sig billigare än den som utövades av enskilda före­ tagare. Erfarenheten av samhällelig drift pekade närmast i motsatt riktning.

Kommerskollegium har funnit en viss utvidgning i expropriationsrätten

motiverad med hänsyn till sådana fall, då kommuner icke annorledes kun­ de förvärva mark som vore erforderlig för bostadsbebyggelse. Det vore emel­ lertid svårt att bedöma i vad mån förhållandena på fastighetsmarknaden i övrigt inneburit sådana hinder för en planläggning av ifrågavarande slag, att de kunde motivera en så vittsyftande principiell ändring av expropria­ tionsrätten, som den av markutredningen föreslagna. Icke heller gåve den framlagda utredningen någon ledning för bedömandet av denna viktiga frå­ ga. Trots svårigheten att bedöma behovet av den föreslagna utvidgningen av expropriationsrätten ställde sig kollegium mycket tveksamt till försla­ get med hänsyn till de verkningar för fastighetsmarknaden som ett genom­ förande kunde erhålla. Det torde icke vara oberättigat antaga att, om hu­ vudparten av den för nämnda bebyggelse exploateringsbara marken sam­ lades hos kommunerna, därigenom också möjligheter till konkurrens på fastighetsmarknaden minskades. Den fara för prisbildningen, som sådan konkurrensbegränsning innebure, borde icke underskattas.

Frågan om rätt att expropriera mark för annat ändamål än bo­

stadsbebyggelse har berörts av justitiekanslersämbetet, som ansett

det tveksamt huruvida expropriation skulle medgivas beträffande mark för industribebyggelse.

Handelskamrarnas nämnd har anfört att det icke i och för sig kunde an­

ses som en nödvändig konsekvens av det ansvar för bostadsförsörjningen, som ansåges åvila kommunerna, att dessa, förutom en härav betingad ut­ vidgning av expropriationsrätten, jämväl skulle medgivas rätt till tvångs­ inlösen för övriga av markutredningen angivna syften. Såvitt nämnden er­ farit, hade några svårigheter generellt sett icke lörelegat, då det gällt för kommunerna att genom köp i öppna marknaden tillgodose sadana kom­ munala behov, som icke kunna tillfredsställas redan jämlikt gällande ex­ propriationslag; markutredningen hade icke heller framfört några skäl som talade för att det för en ändamålsenlig utveckling av kommunens närings­ liv vore erforderligt att tillgripa ett så exceptionellt tvångsmedel som expropriationsförfarande. I sitt vid 1944 års riksdag gjorda uttalande förut­ satte andra lagutskottet, vilket markutredningen icke syntes ha gjort, att den ifrågasatta utvidgningen av expropriationsrätten icke borde vidtagas med mindre behovet därav kunde anses vara styrkt. Nämnden avstyrkte därför vad markutredningen härutinnan föreslagit. Som ytterligare motiv för den­ na ståndpunkt framhölls önskvärdheten av att avvakta de undersökningar, som för närvarande pågingc av kommittén för utredning av näringslivets

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

lokalisering. Skulle likväl även för nämnda ändamål tvångsvis ianspråktagande av mark anses påkallat, borde detta icke komma i fråga, där mark­ ägaren förklarade sig villig själv disponera marken på det av kommunen som tjänligt ansedda sättet.

Beträffande frågan om vilka kommunala enhete r, som skola

aga expropriera mark enligt den föreslagna bestämmelsen har Svenska landskommunernas förbund framhållit att municipalsamhällena skulle för­

lora det författningsmässiga stöd, som hittills möjliggjort för dem att en­ gagera sig i bostadsförsörjningen, därest förslagen till ändring i bostadspoli­ tikens allmänna organisation genomfördes. Då municipalsamhällena — bort­ sett från befattningen med stadsplanefrågor — icke ägde befogenhet att för andra än mycket begränsade municipala ändamål, exempelvis elkraftsför­ sörjning, främja industriens uppkomst eller förläggning till orten och den ifrågasatta expropriationsrätten dessutom i främsta rummet avsåges bliva begagnad inom ännu icke stadsplanelagda områden, bleve de icke heller i tillfälle att begagna sig av den föreslagna expropriationsrätten till förvärv av industriområde. Tillräckliga skäl syntes under sådana förhållanden icke föreligga för att tilldela dem en utvidgad expropriationsrätt. Tvärtom skulle tillvaron av en sådan rätt kunna ge anledning till osäkerhet om municipalsamhällenas allmänna kompetens.

Stadsförbundet har i denna fråga anfört:

Vad rätten att indraga markvärdestegringsvinst inom stadsplanelagt om­ råde angår kan det också synas vara riktigt att municipalsamhälle göres delaktigt av den nya expropriationsrätten i vad denna kan sägas underlätta stadsplanens genomförande. Beträffande mark för bostads- och industri­ bebyggelse förefaller det däremot mera tveksamt om en självständig ex­ propriationsrätt för municipalsamhället bör medgivas. Ehuru det icke synes uteslutet att utredningens förslag på denna punkt kan leda till osäkerhet om municipalsamhällenas allmänna kompetens vill stadsförbundet dock icke motsätta sig att sådant samhälle jämställes med kommun med avse­ ende på den nya expropriationsrätten. Fall kunna nämligen inträffa, då samhälle och moderkommun företräda stridiga intressen i frågor rörande markförvärv. I sådana situationer kan det stundom anses befogat att sam­ hället har möjlighet att på egen hand expropriera områden som erfordras för dess framtida utveckling såsom egen kommun. Markutredningens förslag att kommuns rätt att expropriera mark enligt den föreslagna nya lydelsen av punkt 7 skulle vara begränsad till mark inom kommuns eget område har i regel lämnats utan erinran. Avvikande meningar har dock anförts i några yttranden.

Justitiekanslersåmbetet har sålunda anfört, att begränsningen i regel tor­

de vara påkallad men att det kunde tänkas förekomma att en stad eller en tätort utvecklades mot ett område, som gränsade alldeles intill tätorten men som av någon anledning icke lämpligen kunde med önskvärd skynd­ samhet införlivas med tätorten. Om i det särskilda fallet olägenheter av den art markutredningen förutsatt icke skulle uppkomma syntes det önskvärt, att Kungl. Maj :t skulle kunna medgiva expropriation i sådant fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 63

Jämväl länsstyrelsen i Västernorrlands län har anmärkt, att expropriation

icke a priori borde vara utesluten enbart på den grund, att marken vore belägen i en grannkommun. I de fall, då mycket svåra intressekonflikter mellan de två kommunerna kunde befaras, borde givetvis tillstånd till ex­ propriation icke lämnas utan att synnerligen vägande skäl kunde åberopas. Förelåge dylika skäl borde enligt länsstyrelsens mening ett ovillkorligt lag­ stadgande icke stå i vägen för eu kommun att tillgodose sitt växande bo­ stadsbehov genom expropriation av mark belägen inom angränsande kom­ mun, därest denna utväg uppenbarligen utgjorde den enda möjliga, riktiga och naturliga lösningen.

Stadsförbundet har framhållit, att begränsningen icke utan vidare vore

godtagbar ur stadskommunal synpunkt. Den skulle innebära att städerna, vilka under senare tid just för att säkerställa en rationell bebyggelseut­ veckling förvärvat exploateringsområden utanför stadsgränsen, löpte risk att landskommunerna med stöd av expropriationsrätten tillskansade sig dessa områden till priser, som understege det städerna en gång erlagt. Ansåges denna begränsning i expropriationsrätten likväl böra upprätthållas, förutsatte förbundet, att städernas företrädesrätt till sådan redan förvärvad mark tryggades i övergångsbestämmelser eller genom uttryckliga uttalan­ den i motiven.

Stockholms stadskollegium har framhållit, att frågan om rätt för kom­

mun att vidtaga expropriationsåtgärder i annan kommun borde lösas i nu förevarande sammanhang på grund av de konsekvenser vartill den av markutredningen föreslagna begränsningen kunde leda, icke minst i fråga om områden som genom frivilliga avtal redan förvärvats.

Vad markutredningen uttalat beträffande förutsättningarna i övrigt för expropriationsrätten har i regel lämnats utan erin­ ran. Rörande vissa hithörande frågor ha dock flera remissinstanser gjort invändningar, varjämte ett par organisationer ifrågasatt utvidgning av expropriationsmöj ligheterna. Vad först angår frågan i vad mån planläggningsarbetets fortskridande bor­ de motivera bifall till ansökan om expropriation har i några yttranden ut­ talats att kommunerna för att vinna bifall till expropriationsansökan borde vara skyldiga att förebringa tillförlitligare utredning än vad markutredning­

en förutsatt. Svea hovrätt, fastighetsbildningssakkunniga samt stiftsnämnden i Uppsala, vars utlåtande bifogats Uppsala domkapitels yttrande, och industriförbundet ha gjort allmänna uttalanden i denna riktning. Länsstyrelsen i Hallands län och bankföreningen ha föreslagit att expro­

priation skulle medgivas först i stads- eller byggnadsplanestadiet. Bankföre­ ningen bär sålunda anfört att markutredningens förslag skulle innebära införandet av en betydelsefull principiell nyhet i expropriationslagstiftningen. Hitintills hade det krävts full bevisning för expropriantens behov av marken. Följden av markutredningens förslag skulle med nödvändighet bli­ va att onödiga expropriationer bleve en frekvent företeelse. Detta skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

uppenbarligen innebära en allvarlig olägenhet för den enskilde fastighets­ ägaren, som endast i obetydlig mån motvägdes av hans i praktiken illusoris­ ka rätt enligt 68 § expropriationslagen att återlösa fastigheten, därest den ej kommit till användning för expropriationsändamålet. Den av markutred­ ningen föreslagna ordningen skulle betyda ett uppluckrande av expropriationsinstitutet på ett sätt som bestämt måste avstyrkas. Det syntes därför vara ett ofrånkomligt krav att, därest expropriation för tätbebyggelse över huvud ansåges böra ifrågakomma, möjligheten till expropriation anknötes till ett visst planeringsmoment där det efter prövning blivit bestämt att mar­ ken avsåges för tätbebyggelse. Det mest rationella vore givetvis att en av ve­ derbörande kommunala representation antagen stadsplan eller byggnadsplan för området förelåge. Om kommunerna i god tid upprättade generalplan och därvid upptoge tillräckliga tätbebyggelseområden syntes det vara skäligen ringa risk att anknytningen till stadsplans eller byggnadsplans antagande skulle motverka expropriationens syfte att underlätta kommunernas bebyg­ gelseplanering och möjliggöra inköp av tomtmark till rimligt pris. Nybygg­ nad i strid med fastställd generalplan skulle ju icke ske. Under alla för­ hållanden syntes det vara ett oeftergivligt anspråk, att planeringen fortskri­ dit så långt som till generalplans antagande för att expropriation skulle kun­ na tillåtas. Först då förelåge ett på verkställda undersökningar grundat beslut om att viss mark avsåges för framtida tätbebyggelse.

Även länsstyrelserna i Södermanlands och Kopparbergs län samt handelskamrarnas nämnd ha föreslagit, att kommunerna åtminstone borde förete

en generalplan över området. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har sålunda anmärkt, att markutredningens förslag syntes bygga på uppfattningen att behov av mark för bebyggelse under alla förhållanden i första hand skulle tillgodoses utan större hänsyn till markens lämpliga användande för andra ändamål, exempelvis jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsskötsel. Ett av en kommun utan närmare motivering och utan någon allsidig utredning fram­ fört påstående om behov av visst markområde skulle enligt förslaget föran­ leda att andra samhälleliga intressen, till exempel jordens användande för jordbruk, måste vika. En sådan generell grader ing av användningssättens samhälleliga berättigande kunde icke utan vidare godtagas. Det hade i åtskil­ liga fall visat sig, att kommunernas uppfattning om de egna utvecklingsmöj­ ligheterna varit alltför optimistiska. Därom vittnade bland annat åtskilliga enligt stadsplanelagen upprättade byggnadsplaner för mindre samhällen, vil­ ka planer ofta omfattade arealer, tillräckliga att rymma verkliga storstäder. Eu viss tävlan att överflygla grannsamhällena förledde ofta kommunerna att uppgöra planer, som sedermera visade sig vara löst grundade. Det kun­ de enligt länsstyrelsens uppfattning icke anses ohemult gentemot kommu­ nerna att åtminstone fordra en sådan översiktlig utredning rörande markens framtida användning, som innefattas i en generalplan. Tvärtom skulle det för kommunerna innebära större möjligheter att bättre bedöma sina framtida behov av mark för den egna utvecklingen, om kommunen tvingades att först upprätta en generalplan. Härigenom nödgades kommunen att till bedöman-

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 65

de i ett större sammanhang upptaga samtliga spörsmål, som berörde den all­ männa planläggningen av kommunen. Vidare kunde vid en planering i ett större sammanhang andra samhälleliga intressen än bostadsförsörjningen komma under diskussion och få tillfälle att göra sig gällande. Detta måste ur samhällsnyttans synpunkt anses såsom en fördel. Genom skyldighet att förete generalplan minskades även det osäkerhetstillstånd, som eljest måste uppstå för markägare omkring varje tätortsbildning. Därest emellertid mark­ utredningens förslag antoges, föresloge länsstyrelsen att i lagtexten infördes ett stadgande av innebörd, att lantbruksnämnden skulle höras över ansökan om expropriation av mark inom område, där stadsplan eller byggnadsplan ej gällde. I denna fråga har länsstyrelsen ytterligare anfört: Vid den av statsmakterna beslutade planläggningen av jordbrukets ra­ tionalisering förutsättes, att s. k. regionalplaneringar områdesvis skola före­ tagas, därvid ett visst bestämmande .av markens framtida användningssätt skall äga rum. Vid dessa regionalplaneringar skola ombud från kommunen deltaga ävensom representanter från lantmäteriet och länsarkitektkontoren in. fl. Det förefaller länsstyrelsen självklart att efter det en sådan regional­ planering verkställts inom en trakt expropriation för bebyggelseändamål bör ske allenast inom område, som vid planeringen avsetts för dylikt ända­ mål. I annat fall rubbas ramen för den jordbruksplanering, som lantbruks­ nämnderna äro satta att genomföra.

Kommerskollegium har anmärkt, att det låge i sakens natur, att några

nämnvärda krav på bevisning icke kunde uppställas rörande behovet av ex­ propriation för tillgodoseende av det med lagförslaget avsedda ändamålet. Så snart en kommun önskade företaga expropriation av enskild mark, skulle sålunda ytterst stora svårigheter föreligga för den enskilde att resa hinder däremot. Detta förhållande torde med gällande uppfattning om äganderät­

tens innehåll vara ägnat att ingiva synnerligen starka betänkligheter. Fastig­ hetsägareförbundet har uttalat sig i samma riktning.

Markutredningens uttalande, att en markägare icke genom att förklara^ sig villig att själv svara för bebyggelsen å sin mark kunde betaga kommu­ nen möjligheten till expropriation, har mött gensagor i några yttranden.

Kammarkollegiet har framhållit, att expropriationsrätten byggde på tanken

att enskild rätt borde vika för allmänt väl men alt förutsättningen för att expropriation finge medgivas givetvis vore, att det förelage ett aktuellt behov av ett visst markområde som icke kunde tillgodoses på annat sätt. Markutredningens uttalande att den enskilde ej borde kunna freda sig mot kommunens expropriationsanspråk genom att påvisa att han själv tillhandahölle tomter till skäligt pris, vore följaktligen direkt stridande mot de grundsatser, som nu gällde och även borde gälla pa expropriationsrättens område inom ett rättssamhälle. Liknande synpunkter ha framförts i ett

yttrande av två av de ledamöter i hovrätten över Skåne och Blekinge, som deltagit i handläggningen av remissärendet, ävensom i fastighetsägareför­ bundets yttrande.

5 Bihang till riksdagens protokoll 19W. 1 samt. Nr 184.

66 Kungi. Maj:t,-t proposition nr 184.

Bankföreningen har framhållit att ett godkännande av markutredningens

ståndpunkt skulle kunna få konsekvenser som ginge vida utöver lagförsla­ gets syftemål. Det stode icke heller i överensstämmelse med expropriations­ lagens grundstadgande, därest en markägare icke skulle kunna avböja ett expropriationsanspråk genom att erbjuda sig att bebygga fastigheten en­ ligt stadsplanen och ersätta kommunen eventuell värdestegring.

Handelskamrarnas nämnd har ifrågasatt huruvida icke markutredningens

uttalande i förevarande ämne stode i strid med lagförslagets ordalydelse, som förutsatte att expropriation finge äga rum, om så vore »nödigt» för det angivna ändamålet. Så kunde icke anses vara förhållandet, då mark­ ägaren själv förklarade sig villig att tillgodose behovet av tätbebyggelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit särskilt betydelsefullt, att

expropriationsinstitutet komme till användning med största varsamhet och endast då möjlighet till överenskommelse vore helt utesluten. Man hade eljest anledning befara, att de ökade risker för den enskildes utövande av byggnadsverksamheten, som en överhängande expropriationsmöjlighet måste medföra, på ett mindre lämpligt sätt kunde komma att inverka på den enskilda företagsamheten inom byggnadsområdet. Detta skulle säkert icke vara till gagn för byggnadsverksamheten över huvud.

Landsorganisationen har beträffande det av markutredningen berörda

fallet, att fråga uppkomme om expropriation av mark som ett industriföre­ tag inköpt för framtida utvidgning av rörelsen, anfört att det icke borde vara det enskilda företagets bedömning som i ett dylikt fall skulle vara grundläggande för om expropriation skulle företagas eller ej. Även i dylika frågor borde samhället skaffa sig möjligheter att pröva huruvida det enskilda företaget bedömt utvecklingsmöjligheterna realistiskt med hänsyn till den demografiska utvecklingen eller om ortens allmänna förutsättningar i öv­ rigt gjorde det önskvärt att en utvidgning ägde rum. Lokaliseringssynpunkterna i sin vidare omfattning syntes alltså i en dylik fråga få göra sig gäl­ lande. Landsorganisationen förutsatte därför att den pågående lokaliseringsutredningen i sina förslag beaktade denna specialfråga. Samhället borde be­ redas möjlighet till allsidigare prövning än vad enskilda eller lokala myn­ digheter kunde anses ha förutsättningar för. Då det därjämte kunde för­ väntas att kommunerna i framtiden i större omfattning komme att hos Kungl. Maj :t ansöka om expropriation, funne landsorganisationen även av detta skäl det naturligt att en central instans behandlade ansökningarna

ur lokaliseringssynpunkterna. Industriförbundet har däremot framhållit, att enligt förbundets bestämda uppfattning borde icke blott stor utan av­ görande hänsyn tagas till vederbörande industriföretags utvecklingsbehov.

Expropriation i förevarande fall borde över huvud taget ej komma i fråga. I annat fall skulle många företag städse kunna stå inför ett expropriationshot. De hade förvisso väsentligare och produktivare uppgifter än att klar­ göra sitt behov av den mark de såsom ett led i en förutseende politik en gång förvärvat. Ej heller finge införlivandet i stadsplan av ett dylikt om­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 67

råde, som därigenom kunde få tätbebyggelsevärde sig åsatt, medföra någon expropriationsrätt för det allmänna. Vad nu sagts gällde för övrigt icke blott industriföretag utan även annan kommersiell verksamhet såsom gross­ handel och detaljhandel.

Beträffande markutredningens uttalande att det föreslagna stadgandet även avsåge det fall, att genom en ändring i detaljplan å tätbebyggelseom­ råde en förhöjning av byggnadsrätten genomfördes, ha vissa remissinstanser avstyrkt, att expropriation i sådana fall skulle medgivas.

Justitiekanslersämbetet har sålunda anfört, att försiktigheten torde bjuda

att man framginge med varsamhet och begränsade sig till det som framför­ allt vore av vikt att uppnå, d. v. s. expropriation av obebyggda områden i

tätorternas närhet, i första rummet för bostadsändamål. Hovrätten för Övre Norrland har ansett, att det knappast vore skäligt att expropriation tillätes i dylika fall, och länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att en sådan

expropriationsrätt syntes komma att innebära en betydande osäkerhet å fastighetsmarknaden och för den enskilde som skaffat sig ett eget hem, varjämte länsstyrelsen anmärkt, att behov av sådan expropriationsrätt icke syntes föreligga inom länet och att bestämmelserna i 44—45 §§ byggnads­

lagen för hithörande fall vore tillfyllest. Fastighetsägareförbundet har fram­

hållit, att den föreslagna lagstiftningen hade ej blott ett planeringssyfte utan jämväl ett skattepolitiskt konfiskerande syfte. Efter en närmare ut­ veckling av det allmännas, å ena, och de enskilda samhällsmedlemmarnas, å andra sidan, inflytande på uppkomsten av markvärdestegring har för­ bundet gjort gällande att en samverkan mellan det allmänna och samhälls­ medlemmarna förelåge och att det grundläggande för samhällsbyggnadsarbetet varit och måste vara de enskilda individernas självverksamhet i nä­ ringslivet och annorstädes. Med hänsyn härtill framstode expropriationsrät­ tens utsträckning även till redan planlagd och bebyggd mark såsom särskilt stötande för rättskänslan. Mot en lagstiftning av dylik innebörd måste för­ bundet inlägga en bestämd gensaga.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat att någon trygghet för besittningen

av ett ärvt eller förvärvat eget hem ej längre syntes komma att förefinnas, därest lagförslaget oförändrat antoges. Behovet av omplanering eller sane­ ring av en bebyggelse kunde visserligen i en del fall påkalla ett expropriationsförfarande, men en sådan åtgärd borde ej tillgripas med mind­ re behovet vore utomordentligt stort och avsedd omplanering ej kunde tryggas på annat sätt. I lagtexten borde intagas villkor, som markerade expropriationens undantagskaraktär, exempelvis genom tillägg i 1 § 7. att markens exploatering uppenbarligen icke motsvarades av behovet. Även med hänsyn till föreslagna grunder för löseskillingens bestämmande vore det av vikt, alt expropriation i förut angivna fall endast medgåves då så oundgängligen erfordrades. Det vore uppenbart alt eu kommun, särskilt om dess ledning vore starkt inriktad på överförande till det allmänna av egen­ dom, kunde komma i frestelse att söka tilltvinga sig eu genom den höjda

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

byggnadsrätten eller eljest genom ändrad planering uppkommen värde­ stegring av marken.

Stadsförbundet har anfört, att det vore tveksamt om problemet fått en

tillfredsställande lösning i förslaget. Det gällde i själva verket en ur sam­ hällelig synpunkt önskvärd indragning av elt genom väntad bebyggelse­ ökning uppkommet mervärde hos marken. Beträffande denna fråga har stadsförbundet ytterligare anfört: Varför denna ^dragningsrätt skall göras beroende av kommunens fram­ tida utveckling och i samband därmed uppkommet kommunalt markbehov för tätbebyggelse är icke lätt att inse. Enligt motiven skulle lagbestämmel­ sens tillämpning dessutom förutsätta, att den ökade byggnadsrätten vore betydande. En med hänsyn till utvecklingen inom kommunen endast ringa bebyggelseökning skulle således icke föranleda någon kommunal expropria­ tionsrätt. Klart är visserligen, att om byggnadsrätten för ett helt område inom kommunen utvidgas, expropriationsrätt inträder. Men skulle bebyg­ gelseökningen endast avse en enskild fastighet lär det, även om denna ök­ ning i relation till för fastigheten tidigare medgiven byggnadsrätt vore be­ tydande, knappast kunna göras gällande att grundvillkoret för expropria­ tionsrättens inträde uppfyllts d. v. s. att markförvärvet vore erforderligt för tätbebyggelse med hänsyn till kommunens allmänna utveckling. I prak­ tiken skulle bestämmelsen därför kunna leda till mycket oenhetliga och där­ för orättvisa resultat. Ägaren av en enstaka fastighet, belägen mitt i en stad, skulle trots medgiven betydande byggnadsrätt sökning kunna undgå expropriation medan samtliga fastighetsägare inom ett avlägset villaom­ råde, för vilket en måttlig men för kommunens utveckling överhuvudtaget betydelsefull bebyggelseökning över lag medgivits, skulle bliva utsatta för expropriation. Utredningens påpekande att exproprianden i sistnämnda fall stundom skulle kunna välja mellan att utöva den i expropriationslagen ny­ öppnade expropriationsmöjligheten och ekonomisk zonexpropriation enligt 44 § andra stycket byggnadslagen är i själva verket ägnat att ytterligare belysa svagheten i lagförslaget på denna punkt. Reglerna om zonexpropria­ tion förutsätta nämligen för sin tillämpning att kostnaderna för stadspla­ nens genomförande väsentligt överstiga de bidrag för kostnader till gata som kommun äger uttaga av tomtägare. De ge dessutom markägare möj­ lighet att befria sig från expropriationshotet genom erläggande av ett av Konungen bestämt i förhållande till kostnaden för planens genomförande och värdestegringen avvägt belopp, en möjlighet som icke tillförsäkras ho­ nom enligt de nu föreslagna expropriationsbestämmelserna.

Stadsförbundet har vidare anmärkt, att den anknytning till byggnadsla­ gens definition av tätbebyggelse, varigenom utredningen hoppats att vid expropriationsändamålens bestämning på en gång tillgodose både det kom­ munala behovet av expropriationsrätt för bostads- och industribebyggelse samt därmed sammanhängande anordningar och det allmänna intresset av att indraga oförtjänt markvärdestegring, vore svår att genomföra. Det kun­ de under sådana omständigheter ifrågasättas om icke — givetvis under för­ utsättning att den allmänna värderingsregeln i 7 § expropriationslagen i huvudsak finge det innehåll markutredningen föreslagit — de nya expropriationsändamålen under 1 § 7. borde anges allenast med orden »mark som med hänsyn till kommunernas framtida utveckling erfordrades för

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 69

bostads- eller industribebyggelse och därmed sammanhängande anord­ ningar».

Byggnadslånebijrån har framhållit att i en större eller medelstor stad en

ökning av byggnadsrätten inom ett enstaka kvarter visserligen kunde sägas vara av ringa omfattning i förhållande till stadens totala byggnadsvolym men att ökningen icke desto mindre kunde vara av betydelse för utveck­ lingen inom kommunen. Fall kunde också inträffa, då staden disponerade större delen av ett stadsplaneområde medan den mindre delen ägdes av en enskild person. Även om byggnadsrätten inom den senare delen var jäm­ förelsevis ringa, syntes det icke skäligt att den enskilde markägaren skulle få tillgodoräkna sig den markvärdestegring, som enligt lagförslaget för­ menades markägare inom andra lika belägna stadsplaneområden. Det syn­ tes uppenbart att i sålunda angivna fall expropriationsrätt borde föreligga. I några remissyttranden har ifrågasatts om den av markutredningen före­ slagna formuleringen av stadgandet om utvidgad expropriationsrätt över huvud taget medgåve en sådan tolkning, att expropriation kunde ifrågakomma även i fall då byggnadsrätten ökats.

Beträffande de speciella problem, som gälla expropriation av mark för

sanering, har Hyresgästernas sparkasse- och bgggnadsföreningars riks­ förbund u. p. a. föreslagit, att i förevarande stadgande ordet »framtida»

finge utgå, enär ett bibehållande av detta ord syntes utgöra hinder för att tillämpa expropriationslagen för saneringsändamål. Det vore av värde att möjligheten till expropriation för detta syfte icke avskures. Då man vidare icke kunde räkna med att alla kommuner själva skulle förmå genomföra en sanering i nödvändig omfattning, vore förbundet av den uppfattningen att vad bostadssociala utredningen i sitt år 1947 avgivna slutbetänkande anfört om frivillig enskild sanering vore av stor betydelse. Bostadssociala utredningen hade föreslagit, att de fastighetsägare som önskade frivillig sanering skulle under vissa förutsättningar beredas möjlighet att tvinga in eventuellt ovilliga fastighetsägare i saneringen, vid äventyr att de förra erhölle lösningsrätt till de senares fastigheter. Förbundet hemställde att denna fråga upptoges till förnyad prövning i samband med ändringen av expropriationsrätten.

För en utvidgning, utöver markutredningens förslag,

av kommuns expropriationsrätt har Stockholms stadskollegiums majoritet

uttalat sig. Därvid har framhållits, att kommunernas rätt att genom expro­ priation tillgodogöra sig markvärdestegring icke kommit till klart uttryck i lagförslaget. Det syntes därför nödvändigt all lagförslaget bleve föremål för överarbetning i sådant hänseende. Bestämmelserna borde givas sådan utformning, att expropriationsrätt i princip inträdde vid all genom det allmännas åtgöranden föranledd reell markvärdestegring, oavsett om den­ samma uppkommit till följd av ökad byggnadsrätt eller annan anledning. I eu reservation ha fyra ledamöter av stadskollegiet förklarat att med hän-

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

• syn till anmärkningar som framkommit mot lagförslaget, de ansåge att lag­ förslaget icke utan en genomgripande omarbetning kunde läggas till grund för en lagstiftning.

Slutligen har hovrätten för Nedre Norrland framhållit, att genom bygg­

nadslagens regionplane- och generalplaneinstitut underlag syntes ha ska­ pats för tillämpning av en bestämmelse därom, att expropriation finge ske för tillgodoseende av något friluftslivets behov som vore av väsentlig bety­ delse för det allmänna. De betänkligheter, som tidigare kunnat resas mot fritidsutredningens förslag härutinnan med hänsyn till svårigheterna att få fram en tillförlitlig utredning, ägnad att ligga till grund för bedömandet

av expropriationsanspråket, vore icke längre för handen. Stockholms stadskollegium har understrukit önskvärdheten av att den av fritidsutredningen

förordade ändringen i hälsovårdsstadgan vidtoges.

Departementschefen. Under senare tid ha kommunerna kommit att intaga en alltmera fram­ trädande ställning i fråga om bostadsförsörjningen, särskilt då det gäller tätbebyggda samhällen. Medan det kommunala inflytandet på bostadspro­ duktionen tidigare huvudsakligen varit begränsat till mera allmänna planeringsspörsmål, ha kommunerna i våra dagar mångenstädes även vidta­ git åtgärder, som direkt åsyfta alt förbättra bostadsförsörjningen. En dy­ lik aktiv bostadspolitik har bl. a. tagit sig uttryck i att kommuner inköpt tomtmark och sedan utnyttjat eller tillhandahållit den för bostadsändamål. För något år sedan ha kommunerna också genom uttryckliga lagstadganden tillagts vissa uppgifter på området. Enligt lagen den 10 juli 1947 om kom­ munala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande äger sålunda kom­ mun, om den så finner påkallat för att främja bostadsförsörjningen inom kommunen, ställa medel till förfogande för åtgärder i syfte att nedbringa inom kommunen bosatta personers bostadskostnader. Vidare är kommun skyldig att förmedla lån och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen. Slutligen åligger det vissa större kommuner att till ledning för kommunens framtida åtgärder med avseende å bostads­ produktionen uppgöra bostadsförsörjningsplan. I det förslag, som ligger till grund för nyssnämnda lag, ingick dessutom en bestämmelse, enligt vilken kommun skulle vara skyldig att till främ­ jande av bostadsförsörjningen inom kommunen vidtaga alla de åtgärder i fråga om planläggning av byggnadsproduktionen, initiativtagande till bil­ dandet av allmännyttiga bostadsföretag och ledning av bostadsproduktio­ nen, som erfordrades för att åstadkomma en tillfredsställande tillgång på fullvärdiga bostäder inom kommunen. Beträffande denna bestämmelse an­ förde andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att utskottet icke tvekade att bestämt uttala sig för att ifrågavarande uppgift pålades kommunerna. Frågan om antagandet av bestämmelsen ansågs emellertid böra vila i avbidan på markutredningens då väntade förslag om vidgad expro­ priationsrätt för kommunerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Markutredningen avser med det föreliggande förslaget att förläna kom­ munerna ökade möjligheter att förvärva den mark som erfordras för ge­ nomförandet av en aktiv bostadspolitik. Den av utredningen förordade ut­ vidgningen av expropriationsrätten avser även att bereda kommunerna till­ fälle att på ett tillfredsställande sätt ordna sin allmänna planering och att bemästra sina utbyggnads- och ombyggnadsproblem samt att lägga till rätta för en god utveckling av det lokala näringslivet. Utredningen har härvid särskilt beaktat angelägenheten av att samhället i god tid innan exploa­ teringen blir aktuell kan sätta sig i besittning av de behövliga markom­ rådena. . Markutredningens förslag om utvidgning av expropriationsrätten har bi­ trätts av det övervägande antalet av de över förslaget hörda myndigheterna och organisationerna. Även för egen del finner jag förslaget väl ägnat att tjäna såsom grundval för lagstiftning i ämnet. Emellertid anser jag att det bör modifieras i vissa avseenden som jag i det följande vill närmare angiva. I utredningens lagförslag stadgas helt allmänt att expropriation må ske om Konungen prövar det nödigt för att i kommuns ägo överföra mark som med hänsyn till kommunens framtida utveckling erfordras för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Även om den sålunda angivna normen är riktig som generell princip, synes formuleringen dock vara allt­ för allmänt hållen för att lämpligen användas såsom lagtext. De remissin­ stanser som avstyrkt förslaget synas också i viss mån ha grundat små reso­ nemang på detta förhållande. Visserligen möter det betydande svårigheter att mera detaljerat angiva de särskilda syften för vilka den nya expropria­ tionsrätten bör kunna användas, men det synes likväl möjligt att i något högre grad än som skett precisera de åsyftade expropriationsändamålen. För att belysa innebörden av det förslag, som jag vill förorda i detta hänseende, skall jag först redogöra för de möjligheter till inlösen av mark som gällande lagstiftning öppnar för kommunerna samt därefter angiva de huvudsak­ liga syften som böra tillgodoses genom de reviderade bestämmelserna. I expropriationslagen finnes nu endast en bestämmelse om expropriation speciellt för bostadsändamål, nämligen i punkt 7 av 1 §. Den gäller emel­ lertid, jämlikt 99 §, blott sådant område, som är bebyggt med bonings­ hus, tillhörigt annan än markägaren, och torde numera med hänsyn till ensittarlagstiftningen vara av begränsad betydelse. Däremot finnes en expropriationsbestämmelse av vikt i 44 § första stycket byggnadslagen. Detta stadgande gäller endast stadsplanerad mark och av sådan blott den som in­ går i byggnadskvarter. Om dylik mark icke är bebyggd i huvudsaklig över­ ensstämmelse med stadsplanen och dennas genomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan kommunens ingripande, kan expropriation härför beviljas. Bestämmelsen är således bl. a. tillämplig vid sanering av områden med föråldrad bebyggelse men gäller även helt obebyggd mark, om denna av någon anledning icke öppnas för bebyggelse. Genom detta stad­ gande ha kommunerna således eu viss möjlighet att tvångsvis förvarva

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

tomtmark. Ytterligare må erinras om den rätt till ekonomisk zonexpropriation som stadgats i 44 § andra stycket sistnämnda lag. Dylik expropria­ tionsrätt är emellertid beroende av bl. a. att kostnaden för genomförande av stadsplan beträffande viss mark kan antagas väsentligt överstiga det bidrag till kostnad för gata som staden äger uttaga av tomtägare samt att ägaren ej hellre vill till staden utgiva särskilt bidrag till förstnämnda kostnad. Även om nuvarande bestämmelser i byggnadslagen sålunda med­ giva ganska stora möjligheter till expropriation, är deras räckvidd alltså be­ gränsad bl. a. såtillvida som de icke äro tillämpliga inom byggnadsplanelagda områden eller å mark där detalj planering" överhuvud ej ägt rum. Vad angår behovet för kommun att kunna expropriera mark för bostads­ ändamål är till en början att uppmärksamma sådana fall då markägare väg­ rar att upplåta sin mark för exploatering. Vare sig dylik vägran sker i spe­ kulationssyfte eller har annan icke godtagbar grund, bör kommunen genom expropriation kunna förvärva marken då den erfordras för att bostadsbrist inom kommunen skall bli avhjälpt och en efter kommunens förhållanden lämpligt avpassad reserv av fullvärdiga bostäder åstadkommas. Saknar kom­ munen möjlighet att ingripa i dylika fall kan, framför allt då det är fråga om större välbelägna områden, den situationen uppkomma att hela plane­ ringen av bebyggelsen förryckes och denna tvingas över till områden, som med hänsyn till kommunikationer, ledningsarbeten in. in. ligga sämre till. För att bostadsförsörjningen skall anses tillfredsställande ordnad är det emellertid nödvändigt icke endast att ett tillräckligt antal bostäder av full­ god beskaffenhet tillhandahålles utan även att detta sker till överkomliga priser. I detta hänseende är särskilt att märka att prisbildningen i fråga om tomtmark i tätorter ofta i stor utsträckning påverkas av mer eller mindre tydliga monopoltendenser. Det är därför icke sällan en viktig uppgift för kommunerna att bryta prismonopol. Det är dock icke tillräckligt att giva kommunerna en rätt att expropriera först sedan missförhållanden av nyss antytt slag uppkommit och kanske redan vållat avsevärd skada. I förebyg­ gande syffe torde det i allmänhet vara påkallat att kommunerna på ett rela­ tivt tidigt stadium anordna en nyttig konkurrens på tomtmarknaden. Om en kommun själv kan exploatera eller till exploatering utbjuda mark på sådana .villkor att allmänheten i ej alltför ringa utsträckning får tillgång till billigare bostäder, bör detta åtminstone på längre sikt medföra att prisnivån hålles nere. Vid sidan av de ändamål för en vidgad expropriationsrätt som sålunda be­ rörts vill jag ställa ännu ett, nämligen behovet av att anlita tomträttsinstitu­ tet. Alldeles oberoende av hur den aktuella tomtmarknaden gestaltar sig kan det vara av intresse för en kommun att förvärva och behålla ägande­ rätten till vissa områden. En lämplig form för sådant markinnehav erbjuder tomträttsinstitutet som i regel blott får användas av det allmänna — kronan eller kommunen. Om en kommun upplåter ett område med tomträtt för be­ byggande, får kommunen betydligt större möjligheter att framdeles genom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 73

föra större förändringar av området, t. ex. att göra om ett villasamhälle till höghusområde eller att draga fram nya huvudleder för trafiken. Därtill kommer, att en eventuell värdestegring på marken förbehålles det allmänna. En rätt för kommunen till tvångsförvärv av mark i syfte att upplåta den med tomträtt synes mig därför vara påkallad även där ingen anmärkning kan riktas mot den enskilde markägarens vilja och förmåga att tillgodose marknadens behov. Visserligen är det en aktuell lagstiftningsfråga att utreda möjligheterna till en förbättring av de nuvarande lagbestämmelserna om tomträtt, men detta institut torde även med nuvarande rättsregler vara så värdefullt ur samhälleliga synpunkter, att dess användande bör befrämjas. Den nämnda lagstiftningsfrågan bör alltså icke hindra att expropriations­ rätten redan nu utvidgas till att avse även tomträttsändamål. I det föregående har jag av naturliga skäl huvudsakligen satt den vidgade expropriationsrätten i relation till bostadspolitiken och behovet av tomter för bostadsändamål. Jag vill dock understryka att det här är fråga om ianspråktagande av all den mark som behövs för en planmässig utveckling av kommunen över huvud taget, alltså inrättande av —- förutom bostäder —lokaler för näringsverksamhet av olika slag (industri, hantverk, handel och annan ekonomisk verksamhet, fria yrken, nöjesliv o. s. v.) och upplåtande av områden som erfordras för bostädernas och lokalernas praktiska utnytt­ jande (trafikleder, torg, fritidsområden o. s. v.). Ändamålet med kommuner­ nas expropriationsrätt bör med andra ord vara att garantera att, såvitt an­ går tillgången på mark, bebyggelseplanen för samhället kan förverkligas en­ ligt sin tanke, och i detta program är det icke möjligt att göra skillnad mel­ lan tomter för bostadsbebyggelse och andra för samhällsfunktionerna erfor­ derliga markområden. Markutredningen har såsom ett ytterligare ändamål — utöver de av mig förut förordade — för en vidgad expropriationsrätt för kommunerna an­ fört, att den markvärdestegring som växande tätorter i regel orsaka i om­ givningen borde i största möjliga utsträckning tillfalla det allmänna och ej den enskilde markägaren. Denna synnerligen betydelsefulla fråga behand­ las i ett följande avsnitt under III. Av där angivna skäl bär jag funnit er­ forderligt att de olika möjligheter som kunna ifrågakomma för att få till stånd en sådan överflyttning av markvärdestegring bli föremål för fortsatt utredning. Jag är därför icke beredd att nu föreslå att expropriation skall kunna beviljas enbart för detta ändamål. Vad angår prövningen av förutsättningarna för den utvidgade expropria­ tionsrätten har markutredningen särskilt uppehållit sig vid frågan hur långt planläggningsarbetet bör ha fortskridit för att det skall kunna avgöras, om den mark varom är fråga bör avsättas för tätbebyggelse och därtill hö­ rande anordningar. Enligt utredningens mening borde detta i varje fall kunna bedömas, när generalplan eller regionplan blivit godkänd av de kom­ munala myndigheterna eller när stadsplan eller byggnadsplan är under ut­ arbetande. Utredningen har emellertid tillagt att, även om planeringsar­ betet ej fortskridit så långt, expropriation borde beviljas om det kunde göras

Kungl. Maj:ts proposition nr 184

sannolikt att marken erfordrades för tätbebyggelseändamål. Till denna me­ ning kan jag ansluta mig såtillvida att mark bör kunna exproprieras redan innan plan i vederbörlig ordning fastställts, om förebragt utredning kan anses tillfyllestgörande visa att marken behövs för tätbebyggelseändamål. Det är uppenbarligen lämpligt, att kommunerna säkra sitt markinnehav i god tid. Att så sker framstår såsom särskilt angeläget innan en tillfreds­ ställande lösning vunnits av problemet om indragning till det allmänna av värdestegringen på mark, avsedd för tätbebyggelse. Planernas stora betydelse för markvärdena gör också, afl det ofta kan vara en fördel att vissa betydel­ sefulla områden äro i samhällets hand redan innan planerna definitivt taga form, så att man vid planernas utarbetande icke behöver känna sig alltför bunden med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ. Härmed sammanhänger det förut angivna förhållandet, alt det icke alltid är möjligt att begränsa expropriationen till enbart tomtmark, än mindre till tomtmark avsedd endast för viss användning, t. ex. bostäder. I sådana fall som de nu avsedda torde expropriationsbesluten i allmänhet komma alt omfatta större sammanhängande områden. Frågan om expropriationsrättens förhållande till planläggningsarbetets fortskridande hänger nära samman med ett spörsmål, som i remissyttran­ dena mera ingående dryftats av länsstyrelsen i Kopparbergs län, nämligen det problem som uppkommer då intresset av tätorternas utveckling kolli­ derar med intresset av att områden som äro särskilt lämpade för jordbruk bibehållas för denna användning. Såsom länsstyrelsen betonat är det vid general- och regionplaneringen som denna fråga bör uppmärksammas. Det säger sig självt att, sedan man därvid preciserat vilka områden som skola behållas för jordbruksändamål och vilka som avses för tätorternas utveck­ ling, endast de senare områdena böra kunna exproprieras för detta ändamål. Skulle frågan om expropriation undantagsvis uppkomma redan innan den­ na uppdelning avgjorts vid general- eller regionplanering, måste den emeller­ tid beaktas i expropriationsärendet, och lantbruksnämnden bör då höras varjämte gemensam beredning med jordbruksdepartementet bör äga rum. På liknande sätt kan för övrigt kommunens expropriationsintresse fa vägas även mot andra särintressen, exempelvis när marken i fråga tillhör ett industriföretag som inköpt den för att säkra sitt behov av utrymme för väntad framtida utvidgning av företaget. Av de ändamål, som kommunernas expropriationsrätt i enlighet med vad jag i det föregående anfört bör fylla, är det i huvudsak — förutom saneringsfallet— endast ett som tillgodoses av byggnadslagen, nämligen möjligheten att genomföra stadsplan då markägare motsätter sig exploatering. För de övriga ändamålen erfordras lagändring. Av systematiska skäl synes den erforderliga bestämmelsen icke böra införas i byggnadslagen utan, såsom markutred­ ningen föreslagit, intagas i 1 g expropriationslagen. Eftersom det nuvarande stadgandet i punkt 7 av denna paragraf torde kunna få användning i vissa speciella fall, synes dock detta böra bibehållas och den nya bestämmelsen upptagas i en särskild punkt. För att tillgodose behovet av expropriationsmöjlighet i de fall som här angivits och samtidigt vinna en mera påtaglig

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 75

fixering av expropriationsändamålen kan lämpligen stadgas, att expropria­ tion må medgivas för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgäng­ lig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt. I for­ mellt hänseende kan visserligen erinras, att med ett dylikt stadgande kan uppkomma en viss dubblering i förhållande till särskilt 44 § första styc­ ket byggnadslagen. Någon olägenhet torde emellertid icke föranledas här­ av; för markägaren måste det i stort sett vara likgiltigt om hans mark expro­ prieras enligt den ena eller den andra lagen, eftersom samma ersättningsreg­ ler gälla i båda fallen. Den som är utsatt för hot om expropriation enligt 44 § andra stycket byggnadslagen har visserligen såsom förut nämnts möjlighet att undgå expropriationen genom att erlägga visst penningbelopp. Detta för­ hållande kan dock icke rimligen medföra att, då expropriation sker enligt den föreslagna nya bestämmelsen i expropriationslagen, en sådan markägare skall intaga en förmånligare ställning än andra. Att upphäva sistnämnda lagrum i byggnadslagen torde emellertid icke vara tillrådligt. Det där stad­ gade förfarandet bör nämligen alltjämt äga tillämpning i sådana fall då förutsättningar för expropriation för tätbebyggelseändamål ej föreligga. När expropriation kan ske enligt både expropriationslagen och byggnadslagen, synes intet vara att invända mot att kommunen äger valrätt. I detta sammanhang vill jag, i likhet med markutredningen, understryka, att den utvidgade expropriationsrätten för med sig att det blir lättare för kommunen att träffa en godvillig uppgörelse med markägarna. Expropriationsvägen bör givetvis anlitas endast i sådana fall då en underhandsuppgörelse på skäliga villkor ej kan komma till stånd. Ytterligare skola beröras några spörsmål, som aktualiserats i detta sam­ manhang. Stor uppmärksamhet har under remissbehandlingen ägnats frå­ gan om expropriationsrätt vid planändring, varigenom byggnadsrätten ökas, t. ex. genom att hyreshusbebyggelse tillätes i ett villaområde. En sådan åt­ gärd har normalt till följd att tomtvärdena stegras. Såvida det endast gäller att överflytta denna värdestegring till det allmänna — genom expropriation eller i annan ordning — är detta ett specialfall av den nyss berörda frågan om värdestegringsindragning och måste liksom hela denna fråga anstå tills vidare. Vad i övrigt angår dylika fall har visserligen det föregående resone­ manget närmast tagit sikte på obebyggd mark. Den föreslagna bestämmel­ sen om rätt till expropriation för tätbebyggelseändamål avses emellertid kunna få tillämpning även då mark är bebyggd men utan att byggnadsrätten enligt gällande plan helt utnyttjats. En förutsättning för expropria­ tion är därvid givetvis att den outnyttjade delen av byggnadsrätten är av mera påtaglig betydelse, då det gäller att säkerställa tätbebyggelsebehovet. Såsom förut framhållits öppnar redan 44 § första stycket byggnadslagen möjlighet till expropriation av stadsplanelagd mark, men då fråga är om område, där endast byggnadsplan gäller, kommer den nya bestämmelsen en­ sam all bli normgivande. I frågan om vilka kommunala enheter, som böra få den vidgade expropria­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

tionsrätten, ha förekommit delade meningar om municipalsamhällena skola erhålla sådan rätt. Vid riksdagens behandling av frågan om den allmänna bostadspolitikens organisation synes emellertid ha förutsatts, att inom en landskommun med municipalsamhälle de bostadspolitiska uppgifterna helt skola tillkomma landskommunen och dess organ.1 I enlighet härmed vill jag, i motsats till markutredningen, föreslå att expropriationsrätten endast tillägges kommun i vanlig mening och alltså icke municipalsamhälle. Däremot delar jag markutredningens mening, att kommuns expropriationsrätt endast bör gälla mark inom dess eget administrativa område. Om det anses behöv­ ligt att kommunens bostadsförsörjningsprogram omspänner även områden utanför kommunens gränser, bör den naturliga gången vara att de ifråga­ varande områdena först inkorporeras med kommunen. För övrigt torde en kommuns behov av mark utanför dess område i regel avse mera speciella ändamål, såsom anstalter för socialvård, rekreationshem, fritidsområden o. s. v. Frågan i vilken ordning dessa behov skola tillgodoses torde få hänskjutas till behandling i annat sammanhang. I enlighet med det nu anförda torde i en ny paragraf i expropriationsla­ gen närmast efter 110 § böra intagas en bestämmelse att ifrågavarande expropriationsrätt icke må beviljas annan än kommun, inom vars område den mark, expropriationen skall avse, är belägen. Det under remissbehandlingen berörda spörsmålet om särskild lösningsrätt för fastighetsägare vid enskild sanering av bostadsbebyggelse är föremål för övervägande inom socialdepartementet.

II. Principerna för värdering: av fastig-het vid expropriation.

Gällande rätt m. m. I lagen om expropriation givas följande regler om ersättning för expro­ prierad fastighet. Enligt 7 § skall för fastighet som exproprieras erläggas löseskilling mot­ svarande fastighetens fulla värde. Exproprieras en del av en fastighet och lider återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller den expro­ prierade delens användande, skall full ersättning därför gäldas. Uppkom­ mer emellertid i annat hänseende även nytta för den återstående delen av fastigheten, skall jämlikt 9 § ersättning för skada eller intrång dock utgå endast i den mån sådant men överstiger nyttan. Uppkommer eljest genom expropriationen skada för ägaren, skall ock den skadan fullt ersättas. Om den exproprierande på grund av åtagande eller av annan anledning är pliktik att vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande av skada eller intrång, skall ersättningen därefter jämkas. Innebär sådant åtagande ut­

1 Prop. 218/48 s. 107 samt statsutskottets utlåtande 159/48 s. 14 under III, vilket godkändes av riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 77

fästelse av servitut till förmån för fastighetsdel, som ej exproprieras, och sker ej expropriationen för kronans räkning, må, om fastighetsdelens ägare det yrkar, hänsyn icke tagas till utfästelsen, utan att den gjorts i sådan form, att inteckning för servitutet kan meddelas. Enligt 8 § må vid bestämmande av löseskilling hänsyn icke tagas till så­ dan förändring i värdet, som uppstår allenast till följd av expropriationsrät­ tens beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande. I 10 § stadgas, att om kostnad nedlagts på fastigheten efter det fråga om expropriation blivit väckt och i uppenbar avsikt att höja ersättningen, sådan ökning av värdet icke må tagas med i beräkning vid ersättningens bestäm­ mande. Alltifrån det frågan om expropriation först upptogs till behandling i vårt land har i olika sammanhang framhållits vikten av en sådan utformning av ersättningsreglerna, att — som det uttrycktes av lagkommittén 1819 »den enskilde skulle sättas i trygghet för allt lidande». I vår första expropriationslagstiftning 1845 genomfördes detta sa, att ersättningen skulle utgå med »fulla värdet» och hälften därutöver. Mot denna förhöjningsregel riktades kritik vid olika tillfällen, och den bortföll i 1866 års lagstiftning. Principen om sådan förhöjning har däremot även senare vunnit tillämpning vid expropriation för mera speciella ändamal och da allmänt taget under motivering att dylik expropriation kunde ske till förmån för enskilt intresse. (Beträffande gällande bestämmelser om förhöjd ersättning, se 9 kap. 48 § vattenlagen, 14 § lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter in. m. och 37 § gruvlagen den 3 juni 1938.) Under förarbetena till gällande lag om expropriation diskuterades värde­ ringsreglerna utförligt. Av 1908 års expropriationsrättskommitté framhölls som den grundläggande synpunkten, att den från vilken expropriationen skedde skulle genom ersättningen bibehållas orubbad vid den ekonomiska ställning såsom helhet räknat, som han förut innehaft. Visserligen borde vid tvekan mellan olika värden ersättningsbeloppet sättas så att anledning funnes att antaga, att den enskilde icke gjorde någon förlust, men detta vore något annat än att det genom uttryckliga stadganden gjordes till en skyldighet för värderingsnämnden att städse bestämma det högsta belopp, som kunde finnas skäligt. Kommittén upptog därför icke något förslag i sistnämnda riktning. I lagförslaget stadgades allenast, att löseskillingen skulle motsvara egendomens värde. Kommittén anförde vidare: Oftast torde värdet motsvaras av den köpeskilling, som kan antagas vara att erhålla vid frivillig försäljning. Det syntes dock kunna anmärkas, att fastighetspriset i orten icke bör vara ensamt avgörande. Det kan hända, att försäljningar där icke skett i så stor omfattning och på sådan tid, att säker ledning kan hämtas från desamma. Även kunna fall förekomma, då fastighetens värde över- eller understiger medelpriset i orten. Uppskatt­ ningen bär då göras efter andra förhållanden. Det sätt, varpå fastigheten är använd, och den avkastning, som vinnes, äro härvid tydligen av stor vild. Men om fastigheten med annan användning kan lämna högre avkast­

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

ning, bör hänsyn tagas även härtill, under förutsättning att denna använd­ ning icke blott utgör en avlägsen möjlighet utan med tämligen stor säkerhet är genomförbar inom rimlig tid och sålunda borde höja priset även vid frivillig försäljning. Jämväl åt förmåner, som icke i och för sig äro eko­ nomiska, bör inflytande tillmätas, om de äro av beskaffenhet att kunna uppskattas även av andra än den dåvarande ägaren och alltså giva fastig­ heten ett högre värde i det allmänna omdömet. Däremot kan s. k. affek­ tionsvärde, som endast beror av en viss ägares rent personliga förhållan­ den, icke inverka på ersättningen. Värdesättningen av fastigheten bör så mycket som möjligt ske efter all­ mängiltiga grunder utan hänsyn till den tillfälliga ägaren. Löseskillingen skall nämligen giva uttryck åt värdet av fastigheten såsom sådan. Kommitténs formulering bibehölls i den till 1913 års riksdag avlåtna, första propositionen i ämnet (prop. 1913:46), men lagutskottet (utlåtande 1913: 22 s. 17) ansåg att i lagtexten borde givas klart uttryck åt att »full» ersättning skulle åtgå till den från vilken expropriationen skedde. Som skäl härtill anförde utskottet, att expropriation ovedersägligen utgjorde ett syn­ nerligen stort ingrepp i deras förfoganderätt över sin egendom, som drab­ bades därav, samt att en viss fara förelåge att de bestämmelser, som inta­ gits i förslaget i syfte att trygga mot för hög uppskattning, kunde verka i motsatt riktning. Det vid 1917 års riksdag slutligt antagna förslaget överens­ stämde i nu förevarande hänseende med det, som framgått vid lagutskotts­ behandlingen 1913.

Kritik av gällande regler. Frågan om ändring i ersättningsgrunderna vid expropriation var vid 1944 års riksdag föremål för uppmärksamhet i de förut omnämnda motionerna (I: 31, II: 73), i vilka föreslogs utredning om ökade möjligheter för kommun att inlösa mark för bostads- eller industriändamål. Beträffan­ de värderingen ifrågasattes i dessa motioner huruvida icke vid expropria­ tion för de i motionerna omförmälda ändamålen jämkning borde ske av regeln, att expropriationsersättning skulle utgå efter fastighetens fulla värde. Det framhölls också, att man vid bestämmande av ersättningen borde ha en viss ledning av det senast fastställda taxeringsvärdet för fastigheten. Andra lagutskottet (utlåtande nr 63), som i huvudfrågan tillstyrkte ut­ redning, yttrade beträffande värderingsspörsmålet, att utskottet icke vore berett att förorda någon utredning angående ändring av den för all expro­ priation gällande regeln, att ersättningen skulle utgå efter fulla värdet. Riksdagen följde på denna punkt utskottet.

Problemet om värderingsgrunderna har uppmärksammats även av stadsplaneutredningen 1942 i dess betänkande del III (SOU 1945:15). Däri

framhålles att gällande regler för expropriationsersättningens bestämman­ de icke ansetts ägnade att främja möjligheterna till markinlösen i den om­ fattning, som med hänsyn till markens ändamålsenliga användning skulle vara önskvärd. Bl. a. hade enligt utredningens uppfattning expropriationsersättningarnas storlek bidragit till svårigheterna att åstadkomma erforder­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 79

liga tomtregleringar för sanering av äldre bvggnadskvarter. Då emellertid de invändningar, som kunde riktas mot expropriationslagstiftningen ej endast hänförde sig till byggnadsväsendet och då stadsplaneutredningen ej kunde gå in på frågan om en omarbetning av hela denna lagstiftning, hade ut­ redningen ej framlagt något förslag i detta hänseende. I remissyttranden över stadsplaneutredningens betänkande och över riks­ dagens skrivelse i anledning av de nyssnämnda motionerna underströks från många håll behovet av ändrade ersättningsregler vid expropriation.

Bostadssociala utredningen har i sitt år 1947 avgivna slutbetänkande

(SOU 1947:26) sökt statistiskt belysa expropriationsersättningarnas nivå genom att på grundval av uppgifter, som genom en enquéte år 1938 in­ hämtats från vissa städer, jämföra de utdömda expropriationsersättningarna med taxeringsvärdena. Undersökningen omfattade Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Borås, Halmstad och Östersund. Den utvisade klart, att expropriationsvärdena i allmänhet låge avsevärt högre än taxeringsvär­ dena. I det stora flertalet fall hade expropriationsvärdet legat mellan 150 och 200 % av taxeringsvärdet. Det genomsnittliga kunde sägas utgöra 170

å 180 % av taxeringsvärdet.

Till jämförelse härmed åberopade utredningen (s. 283) en undersökning, soin i fråga om vissa städer gjorts angående förhållandet mellan de vid 1938 års allmänna fastighetstaxering åsatta taxeringsvärdena och de köpe­ skillingar, som faktiskt utvunnits vid frivilliga försäljningar under de år sagda taxeringsvärde varit gällande. Undersökningen utvisade, att i Stock­ holm i 19 % av de undersökta fallen saluvärdet legat under taxeringsvärdet, i 70 % av fallen mellan 100 och 120 % av taxeringsvärdet och ill % av fallen över 120 % av taxeringsvärdet. För Göteborg fördelade sig de under­

sökta fallen på de tre grupperna med respektive 26, 66 och 8 % och för

Malmö med respektive 27, 43 och 30 %. Sammanfattningsvis konstaterade bostadssociala utredningen, att en täm­ ligen god överensstämmelse sålunda rådde mellan saluvärde och taxerings­ värde för fastigheter, medan expropriationsersättningarna merendels lågo avsevärt över taxeringsvärdena och därmed också över de gängse saluvär­ dena.

Markutredningen har anfört att kritiken i fråga om expropriationsersätt­

ningarna huvudsakligen gällt, att de utdömdes efter alltför frikostiga grun­ der. Klagomålen i detta hänseende vore av gammalt datum; kravet på en begränsning av expropriationsersättningarna framkom redan i mitten av 1800-talet i samband med de omfattande expropriationerna för järnvägarna. Att expropriationsersättningarna kunde förefalla höga vore helt naturligt, så länge den i 1845 års förordning införda regeln om förhöjning med 50 % av ersättningsbeloppet gällde. Men även sedan denna förhöjning bortfallit i 1866 års förordning, hade klagomålen i fråga ej förstummats. Markutredningen funne det psykologiskt lättförklarligt, att tendensen vid expropriationsersättningarnas bestämmande varit alt gå i överkant. Rättssäkerheten hade ansetts kräva alt ingen berövades sin egendom utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

en objektivt sett likvärdig kompensation, och då risken av att ersättningen i tveksamma fall kunde bli för låg ansåges böra ligga på exproprianden, hade man varit benägen att hellre utmäta beloppet för högt än för lågt. Vad som å andra sidan upprört rättskänslan vore den spekulation, som ej sällan ägde rum i exploateringsmöjligheterna, och de lättvunna förtjänster som därvid inhöstats. Markutredningen tillägger, att vad som framförallt varit ägnat att driva upp expropriationsersättningarna vore hänsynstagandet från expropriationsnämndernas sida till de framtida vinstmöjligheter, som markägaren till följd av expropriationen kunde gå förlustig. Denna synpunkt vore av sär­ skild betydelse vid expropriation av obebyggd mark i närheten av städer och tätorter, och dessa expropriationsfall kunde förväntas i framtiden få ökad betydelse genom den vidgade expropriationsrätt, som markutredningen före­ sloge. Vid uppskattning av markvärdet i dylika fall vore expropriationsnämnderna för närvarande i allmänhet benägna att räkna med det värde, som marken kunde komma att erhålla vid exploatering framdeles för bo­ stads- eller industriändamål. Rättvisan hade ansetts kräva, att expropriaten icke ställdes sämre än t. ex. en granne, som icke råkade bli utsatt för ex­ propriation. Systemet hade med andra ord lett till en förhandsdiskontering för expropriatens del av dylika framtidsvärden. Principen om jämlikhet mellan olika fastighetsägare hade för övrigt en­ ligt hittills tillämpad praxis lett till att t. ex. vid ändring i stadsplan, varige­ nom medgivits högre bebyggelse, expropriationsersättningen för en tomt, för vilken denna möjlighet ännu ej utnyttjats, ändå beräknades efter det ökade värde, som tomten tack var möjligheten till högre bebyggelse ansågs äga. Samma synpunkt hade också lett till att vid expropriation av mark för gata eller allmän plats ersättningen ej sällan beräknades såsom för an­ gränsande kvartersmark, oaktat marken, då den ej kunnat utnyttjas för bebyggelse, saknade avkastningsvärde.

Andra former för markvärdering. Markutredningen har diskuterat vissa andra former för uppskattning av mark för att utröna, om därav nagon ledning kunde vinnas för en reform av värderingsreglerna vid expropriation. I första hand har utredningen övervägt, i vad mån värderingen skulle kunna anknytas till fastighetstaxeringen. Enligt 9 § kommunalskattelagen skall taxeringsvärde i regel åsättas till det belopp, som prövas utgöra fastighetens värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet). Till belysning av denna fråga — utöver vad som skett genom det förut omnämnda, av bostadssociala utredningen redovisade materialet — har markutredningen gjort en specialundersökning av relationen mellan taxe­ ringsvärden och köpeskillingar vid frivilliga försäljningar. Undersökningen avsåg tiden den 1 januari 1945—den 30 juni 1946 och omfattade städerna Göteborg och Uddevalla. Denna undersökning visade en relativt god över­

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

följaktligen gjorde dem mindre lämpliga såsom huvudsaklig grund för expropriationsvärdets bestämmande. Framförallt ville utredningen framhålla, att taxeringsvärdena merendels måste bestämmas efter en ganska summarisk prövning utan någon mera ingående undersökning. Utom vid nytaxering bestämde taxeringsnämnderna regelmässigt värdet utan föregående besiktning av fastigheten och huvud­ sakligen på grundval av föreliggande skriftliga uppgifter samt med stöd av nämndledamöternas kännedom om förhållandena. Slutligen kunde erinras om att taxeringsvärdena fastställdes för femårsperioder och att särskilt i slutet av perioderna värdena ej sällan vore föråldrade med hänsyn till in­ träffade förändringar i fastigheternas beskaffenhet eller i fastighetsprisnivån. Markutredningen erinrade om att bostadssociala utredningen i sitt förut omnämnda slutbetänkande berört frågan huruvida taxeringsvärdet kunde tjäna som grund vid bestämmande av expropriationsersättningen. Därvid hade påpekats, att normerna för expropriationsvärderingen i själva verket i huvudsak överensstämde med dem som gällde vid fastighetstaxeringen. Bostadssociala utredningen, som behandlade frågan endast såvitt anginge stadsfastigheters expropriation och detta närmast för saneringsändamål, ifrågasatte en bestämmelse i expropriationslagen om att vid uppskattning av värdet av en fastighet, som skulle exproprieras för stadsplaneändamål, enhällighet i expropriationsnämnden skulle krävas för att värdet skulle få bestämmas till belopp, som med mera än en femtedel avvek från taxerings­ värdet. Den förhandsställning, som sålunda enligt bostadssociala utredningen skulle inrymmas åt taxeringsvärdet vid beräkning av expropriationsersätt­ ningen, skulle enligt markutredningens mening möjligen utan större be­ tänkligheter kunna tillämpas i städerna och större stadsliknande samhällen, men att utsträcka denna ordning till landsbygden och de mindre tätorterna syntes knappast vara möjligt av skäl som förut anförts. Ej heller vore lämp­ ligt att införa olika regler i berörda hänseende för land och stad; i varje fall vore det knappast möjligt att draga en hållbar gräns mellan områden, där taxeringsvärdena skulle tillmätas en särskild betydelse, och sådana, där så ej skulle vara fallet. Som sammanfattning av sin ståndpunkt i denna fråga uttalar markut­ redningen, att man visserligen vid expropriationsersättningens beräkning syntes ha att taga hänsyn till det åsatta taxeringsvärdet, men att man knappast, om en rättvis värdesättning vid expropriationen skulle uppnås, borde tillerkänna taxeringsvärdet ett utslagsgivande inflytande på expro­ priationsersättningen; än mindre kunde det ifrågasättas att man läte fas­ tighetstaxeringen helt eller delvis ersätta den särskilda expropriationsvär­ deringen. Vidare har markutredningen i sitt betänkande erinrat om de metoder för värdering av tomtmark som tillämpas av statens byggnadslånebyrå. Om dessa värderingsmetoder upplyses i huvudsak föl­ jande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 83

Vid byråns prövning av ärenden om tertiärlån och tilläggslån granskas alla de faktorer, som påverka fastigheternas värde, således även tomtkost­ naden. Granskningen av tomtkostnader har i första hand till syfte att prö­ va skäligheten av det uppgivna tomtpriset. Vid denna granskning skall, en­ ligt byråns direktiv, 1935 års tomtprisnivå för orten utgöra riktmärke. An­ ledningen till dessa direktiv om 1935 års tomtprisnivå vore att vid förarbe­ tena till den författning, som reglerade byråns verksamhet, hade konstate­ rats att tomtpriserna i de flesta av landets städer stigit avsevärt, i vissa fall med 50 %, från 1935 fram till 1940. Det ansågs skäligt att en återgång till 1935 års tomtpriser skulle ske, dock med den betydelsefulla reservationen att tomtpriser som innebure förlust för vederbörande kommun icke skulle behöva tillämpas. Med anledning av dessa direktiv har byggnadslånebyrån undersökt 1935 års tomtprisnivå för ett stort antal städer. Därvid har förfarits så att ge­ nom inskrivningsdomarna uppgift införskaffats om samtliga lagfarna köp av obebyggda tomter under åren 1935—1937. Genom de kommunala orga­ nen har uppgift införskaffats om tomtstorlek samt stadsplan och byggnadsbestämmelser för att utröna den tillåtna bebyggelsen in. in. Genom bearbet­ ning av detta material har uppgift erhållits om medelvärdena av köpeskil­ lingarna per mI 2 tomtyta och, när det gällt mark för hyreshusbebyggelse, jämväl medelvärdena av köpeskillingarna per in2 våningsyta. Dessa medel­ värden ha lagts till grund för överenskommelser mellan byrån och vederbö­ rande kommun om en för orten skälig medeltomtprisnivå. De tomtpriser, som av såväl kommunen som byrån godtagits vid den statliga belåningen, ha kunnat vara såväl lägre som högre än denna medelnivå, beroende på tom­ tens läge; att för en tomt, som har ett ur hyressynpunkt bättre bostadsläge an normalt, godtagits ett högre värde än medelvärdet har ansetts skäligt med hänsyn till att för bostadslägenheterna i en dylik fastighet kunnat be­ räknas en högre hyra än den som svarat mot medeltomtkostnaden. För många kommuner har någon tomtprisnivå avseende hyreshus för åren 1935—1937 icke kunnat utrönas, enär bostadsbehovet på orten ofta uteslu­ tande tillgodosetts genom en- och tvåfamilj shus. Om sedermera, som på många håll varit fallet, större hyreshus börjat tillkomma, har värdesätt­ ningen ibland fått ske genom jämförelse med andra liknande orter. Oftast har dock i dylika fall en kalkyl över självkostnaderna för markens exploa­ tering legat till grund för byråns bedömande av skälig tomtkostnad.

I anslutning härtill har markutredningen framhållit, att även kommu­

nerna allmänt börjat revidera de vid uppskattning av tomtmark använda beräkningsmetoderna. Tidigare vållades svårigheter bl. a. därav, att vid prissättning i allmänhet ingen hänsyn togs till undergrundens beskaffenhet och således till olika grundläggningskostnader, ej heller till den omständig­ heten om på tomten finge uppföras hus med affärslokaler eller endast bo­ städer. Detta hade nu i de flesta kommuner ändrats. Vad anginge grund­ förhållandena löstes frågan i allmänhet så, alt i bruttotomtpriset inräknades medelkostnaderna för grundförstärkningsarbeten och dylikt där sådana förekomme, varefter vid försäljningen rabatt lämnades för den i varje sär­ skilt fall konstaterade kostnaden för extraordinära arbeten i samband med tomtens bebyggande. Vidare hade man övergivit den tidigare tillämpade metoden alt värdesätta all mark eller tomtstorleken utan valt att värdesätta mark för hyreshus eller utnyttjandet, d. v. s. den på tomten enligt stads-

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 85

de. Man skulle därmed i sak komma ganska nära den i kommunalskattela­ gens 9 § lämnade regeln för taxeringsvärdets bestämmande, nämligen fastig­ hetens »värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet)». Emot en sådan av­ fattning hade emellertid nyssnämnda kommitté själv anmärkt, att fastig­ hetspriset i orten icke borde vara ensamt avgörande. Enligt markutredningens mening kunde en lagbestämmelse, som gjorde »allmänna marknadsvärdet» till den för värderingen utslagsgivande fak­ torn, väl tillämpas på förhållandena i och omkring städer och tätorter, där en fastighetsmarknad kunde sägas vara för handen, men den rimmade sig illa med förhållandena mångenstädes på landsbygden, där stundom väldiga arealer låge i samma ägares hand och någon markförsäljning över huvud taget ej förekommit kanske på årtionden. Att i dylika fall tala om ett »all­ mänt marknadsvärde» för en måhända ringa del av hela fastighetskomplexet vore ur värderingssynpunkt missvisande. Ej heller kunde man använda uttrycket »värde i allmänna marknaden», vilket närmast ledde tanken på ett värde uttryckt i köpeanbud vid fastigheters utbjudande på den allmänna fastighetsmarknaden. Fall kunde förekomma, där expropriation skedde av någon fastighetsdel för ett speciellt allmänt ändamål, t. ex. ett avlägset liggande mindre markområde, som över huvud taget vore faktiskt osäljbart på den allmänna marknaden. För sin del ville markutredningen i stället föreslå en sådan omformule­ ring av ersättningsregeln i 7 § lagen om expropriation, att löseskillingen skulle motsvara skäligt värde å fastigheten med hänsyn tagen till ortens pris och fastighetens avkastning. Därmed avsåges att uttrycka, att fråga vore om eu avbalansering mellan de olika faktorer, som i det speciella fallet kunde tänkas vara konstitutiva för ersättningens bestämmande. Beträffande en av markutredningen föreslagen särskild regel med avse­ ende å marks tätbehyggelsevärde hänvisas till avsnitt III i det följande. Vad först anginge hänsynstagande till ortens pris, borde enligt markutredningen komma i betraktande de markpriser, som vid fastighets­ köp betalats under senare tid. Man borde emellertid därvid ej fatta ut­ trycket »orten» alltför snävt. Ibland kunde man få söka vägledning för be­ stämmande av ortens pris genom jämförelse med prisläget på annan plats med likartade förutsättningar för markens utnyttjande. Utredningen framhåller, att enstaka försäljningar till toppriser icke finge vara utslagsgivande vid bedömande av ortens pris. Det förekomme icke sällan, att t. ex. ett industriföretag av särskilda skäl vore angeläget att till en viss plats förlägga en ny industriell anläggning. Än angelägnare kunde det vara att förvärva just ett visst markområde, då det gällde utvidgning av en beslående industri. Den fastighetsägare, som råkade inneha den ifråga­ varande marken, hade då en monopolställning, som han kunde till sin för­ del utnyttja vid prissättningen. Det kunde ock påpekas, att kommunerna på sina håll under senare år för att tillgodose aktuella eller framtida mark­ behov förvärvat jordområden till synnerligen höga priser. Även här hade

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

läget ej sällan varit sådant, att markägaren hade haft en viss monopolställ­ ning och kommunen med hänsyn till sitt markbehov i viss mån befunnit sig i ett tvångsläge. En under nu angivna förhållanden tillkommen prissättning borde ej få bli normgivande för markvärderingen i trakten däromkring, helst som de speciella förutsättningar, vilka gjort det möjligt att driva upp priset just på den platsen, sannolikt icke förelåge för andra markområden i omgiv­ ningen. Den myndighet, som hade att besluta om löseskillingen, borde så­ ledes noga och kritiskt granska de lämnade uppgifterna om köpeskillingar vid frivilliga försäljningar under senare tid. Endast för markvärdet i gemen verkligt representativa försäljningar borde få vara vägledande. Å andra sidan borde beaktas, att särskilt på landet försäljningar framför allt från föräldrar till barn ej sällan skedde till lägre pris än det sedvanliga ortspriset. Försäljningen hade då i viss mån karaktären av ett förtida arv. Vidare kunde naturligtvis förekomma, att en säljare tvingades realisera sin fastighet till uppenbart underpris. Ej heller försäljningar av nu nämnda slag borde få vara normgivande vid beräkning av expropriationsersättningen. I den mån markens exploateringsvärde finge tagas i betraktande — en fråga som närmare behandlas i det följande — betonar utredningen, att hänsyn borde tagas till hela det framtida exploateringsbehovet å orten. Man komme därmed in på en faktor i markvärderingen, som brukade benäm­ nas »flytande värde». Härom anför utredningen: Utgångspunkten vid diskussionen om flytande markvärde har varit det förhållandet, att exploateringsvärdet av en viss fastighet i omgivningen av en stad bedömts såsom om fastigheten vore en isolerad enhet. Man har då beräknat markvärdet utifrån en planerad bebyggelse av området, varvid detta tänkes kunna bli utnyttjat på det för markägaren ekonomiskt mest gynnsamma sättet. Man bortser då emellertid ifrån att möjlighet till bebyg­ gelse förefinnes även i fråga om en hel del andra fastigheter i stadens när­ het och att, om bebyggelse tänkes ske på alla dessa områden, den totala bebyggelsen vida skulle överstiga vad som skulle motsvara byggnadsbehovet inom överskådlig tid. När exploateringsområdena betraktas som en helhet kan således icke varje enskilt område tillgodoräknas detta värde, ty det skulle förutsätta att anspråken på exploatering skulle ställas på samtliga områden. Det flytande värdet innebär alltså en fiktiv övervärdering av mar­ ken totalt sett och det är självklart att, om samhället för framtida exploa­ tering inlöser marken, hänsyn bör tagas till detta förhållande. I fall, där enligt vad i det föregående sagts »ortens pris» icke kunde vara avgörande, borde enligt markutredningen såsom en vid prisbestämningen vägledande faktor även avkastningsvärdet tagas i betraktande. En förnuftig köpare kunde ju, när han bestämde sig för att betala ett visst pris för en fastighet, ej lämna ur räkningen den förräntning, som det i fastigheten nedlagda kapitalet kunde förväntas erhålla. Därvid kunde även ovissa framtida faktorer, särskilt möjligheten av en blivande ändring i fas­ tighetens användningssätt, komma att spela in. I fråga om inverkan på värderingen av dylika faktorer företrädde olika lagstiftningar skilda stånd­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 87

punkter. Enligt fransk rätt ersattes i princip ej en utebliven framtida vinst­ möjlighet. I norsk rätt hade, i varje fall i teorin, hävdats att en möjlig framtida förlust aldrig kunde lämnas utan hänsyn därför att den vore oviss. Enligt dansk rätt skulle förlusten för att vara ersättningsgill framstå såsom en påföljd som vore att räkna med. Det sistnämnda ansåges även vara svensk rätts ståndpunkt. Markutredningen betecknar det som rimligt, att man vid beräkning av markvärdet utginge från den antagbara avkastning fastigheten teoretiskt kunde lämna vid ett sådant utnyttjande av marken, som stode i överens­ stämmelse med gällande föreskrifter och som prövades vara praktiskt ge­ nomförbart och ur ekonomisk synpunkt klokt. Man borde alltså göra en dylik beräkning på basis av en sannolik framtida ändring i användningen av fastigheten, och markvärdet erhölles såsom skillnaden mellan de till nuvärde diskonterade sannolika bruttointäkterna och de likaledes diskon­ terade sannolika bruttoutgifterna. I dessa fall talade man om ett »hypote­ tiskt avkastningsvärde». Man kunde givetvis också utgå från den använd­ ning fastigheten vid expropriationstillfället hade, med de anläggningar för sådant ändamål som funnes på fastigheten. Självfallet måste man då som annars vid avkastningsberäkningen taga hänsyn till att byggnaders livs­ längd vore begränsad. Med utgångspunkt härifrån kunde man då räkna ut ett »rådande avkastningsvärde». Många gånger bleve det fråga om kom­ binationer mellan det rådande och det hypotetiska avkastningsvärdet. Vid beräkning av det hypotetiska avkastningsvärdet utgjorde den gäl­ lande bebyggelserätten det maximum av utnyttjande, till vilket man i praktiken många gånger ej kunde sträcka sig på grund av en med tiden förändrad uppfattning om vad som vore en lämplig bebyggelse och den an­ passning härtill som inträdde i den fria marknaden. På vissa ställen vore exempelvis de bestämmelser för en tomts maximala utnyttjande, som förekomme i 1874 års byggnadsstadga, ännu gällande. Det innebure i många fall rätt till ett betydligt intensivare utnyttjande än som en enskild byggnadsföretagare nu troligen skulle anse lämpligt att taga ut. Det kunde då icke komma i fråga att basera beräkningen av det hypotetiska avkastnings­ värdet på ett fullt utnyttjande intill de gränser 1874 års byggnadsstadga medgåve. Under det »tak», som byggnadsrätten lade, finge större bebyg­ gelse ej förutsättas än som svarade mot vad som vid beräkningstillfället av en byggnadsföretagare skulle anses vara rimligt och klokt med hänsyn till då gängse standard. För andra städer gällde äldre stadsplaner som möjlig­ gjorde ett utnyttjande, som icke uppfyllde de krav man numera ställde på en fullgod stadsplan. Även i sådana fall borde ersättningsbeloppet vid ex­ propriation bestämmas med utgångspunkt från en i anslutning till numera gällande principer reviderad stadsplan. I nu förevarande avseende yttrar utredningen vidare: En sådan grund för expropriationsersättningens bestämmande kan icke sägas missgynna den enskilde. Bebyggande av en tomt med stöd av 1874 års byggnadsstadga eller efter en föråldrad stadsplan skulle giva till resultat en

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

byggnad, som knappast kan komma att inrymma fullgoda lokaler i enlighet med de krav som numera ställas. Lokalerna kunna till följd därav bliva mindre efterfrågade och byggnaden följaktligen innebära en felinvestering. Huvudskälet för att markutredningen sålunda föreslagit, att expropriationsersättningarna skola grundas på planer i anslutning till vid tidpunk­ ten för expropriationen gällande regler för stadsplaneläggningen är dock att ersättningsfrågan bör bedömas ur förutsättningarna av en samhälleligt lämplig stadsplan. Att i detta moment av värderingsförfarandet jämväl hän­ syn skall tagas till att gällande planer för ett samhälle många gånger äro överdimensionerade i förhållande till ortens framtida utvecklingsmöjlig­ heter betraktar utredningen som en självklar sak. Bebyggelsemöjligheterna skola prövas ur här angivna synpunkter och utnyttjandet inom planområ­ det eventuellt reduceras med hänsyn till de olika krav som ur samhällelig synpunkt böra tillgodoses. Vad markutredningen härovan anfört om värderingen vid expropriation av fastigheter inom planlagda områden får betydelse vid genomförandet av saneringen av det äldre bostadsbeståndet. Vid dessa saneringar bör värde­ ringen av marken, i enlighet med vad utredningen härovan framhållit, ba­ seras på de saneringsplaner som upprättades och icke på de planer som gällde tidigare. Markutredningen framhåller, att det i vissa fall skulle leda till oriktigt resultat att taga övervägande hänsyn till avkastningsvärdet. Detta gällde framförallt jordbruk och särskilt mindre sådana. Avkastningsvärdet för ett småbruk vore ofta synnerligen lågt, men dylika fastigheter betingade ofta höga priser vid försäljningar i samband med styckningar. I dylika fall borde försäljningspriset för ungefär likvärdiga objekt vara den i första hand utslagsgivande faktorn. Markutredningen understryker även angelägenheten av att man hölle väl isär markersättningen och intrångsersättningen. Om exempelvis expropria­ tion skedde av en del av marken till ett välordnat jordbruk, medförde detta verkningar även på återstoden. Byggnader och maskinpark bleve överdi­ mensionerade, och även andra rubbningar i jordbruksdriften kunde vållas. Om hela expropriationsersättningen då uträknades såsom skillnaden mel­ lan avkastningsvärdet före och efter expropriationen, borde man emeller­ tid akta på att icke i markvärdeersättningen inginge element av natur att rätteligen böra betecknas såsom intrångsersättning. I annat fall kunde man genom expropriationen lätt medverka till en allmän markvärdestegring på orten.

Anvisningar för värderingsregelns praktiska tillämpning.

För att närmare precisera de normer, som borde ligga till grund vid er­ sättningens beräknande, har markutredningen till speciell behandling upp­ tagit några särskilt viktiga grupper av expropriationsfall. 1

1. Expropriation av planlagd, obebyggd mark.

I uppskattningen av värdet enligt »ortens pris» inginge bl. a. att söka räkna fram nettopriset, d. v. s. råmarksvärdet. Fn markexploatör finge nämligen oftast vidkännas utgifter för markens iordningställande för be­ byggelse, och dessa kostnader skulle givetvis frånräknas bruttotomtpriset,

Kungl. Maj ds proposition nr 184. 89

d. v. s. priset å mark i exploateringsfärdigt skick. Hur detta kunde tillgå exemplifierar markutredningen på följande sätt. Man utgår från den exploatering av marken som gällande stadsplan med­ ger. Det bör dock härvid observeras att gällande planer för ett samhälle många gånger äro överdimensionerade i förhållande till ortens framtida utvecklingsmöjligheter. Reduktioner måste då göras av denna eller andra anledningar. Man har härmed en utgångspunkt för att beräkna de möjliga markforsäljningsinkomsterna vid exploateringen och har att multiplicera i stads­ planerna fastställda tomtytor eller våningsytor med de bruttotomtpriser, som befinnas motsvara det rådande marknadsläget (exempelvis sadant detta karakteriseras genom av den statliga fastighetsbelåningen fastslagna normer). Därmed erhåller man den genom exploateringen möjliga totala markf örsälj ningsinkomsten. Sedan gäller det att beräkna alla utgifter i samband med exploateringen. Dessa äro i första hand kostnaderna för terassering och beläggning av gator samt desammas förseende med avloppsledningar. Hari inräknas ock­ så kostnaderna för anordningar för dagvattnets avledande. Det bor om­ nämnas, att kostnader för huvudgator till större bredd an vad som mot­ svarar det lokala behovet skäligen icke böra belasta exploatermgskostnaderna. Ej heller kostnader för större reningsanläggningar for avloppsvat­ ten, vilka kostnader få anses hänförliga till sådana utgifter som skola be­ lasta det allmänna, böra inräknas i exploateringskostnaderna. Kostnaderna för ordnande av parker torde, med undantag for sadana mindre parkområden eller planteringar soni betjäna, endast ett begransat lokalt område, icke böra inräknas bland utgifterna vid uppgörandet av exploateringskalkylen. , , . , , Kostnaderna för gas-, vatten- och elektriska ledningar ävensom gatuDelysning böra ej heller belasta exploateringskalkylen. Kostnaderna härtör täckas i regel genom förbrukningsavgifter. I enlighet med vad tidigare anförts böra i exploateringskostnaderna In­ räknas extraordinära kostnader för förstärkning av undergrunden och för bergsprängning, schaktningskostnader, utfyllnadsarbeten o. d. Kostnader­ na härför böra uppskattas efter sedvanliga grunder. Till omkostnaderna för exploateringen höra även administrationskostna­ der. Dessa utgöras av kostnader för tomtkartor (under förutsättning att dessa vid tomtförsäljningarna tillhandahållas tomtköparna utan ei sättning) samt försäljningskostnader. Administrationskostnaderna för gatu- och ledningsarbeten böra upptagas direkt under dessa omkostnader. Om de sammanlagda utgifterna för exploateringen dragas från inkoms­ terna från markförsäljningarna erhålles ett uttryck för exploateringens sam­ lade ekonomiska nettobehållning. Dock är att märka att töi säljningsinkomsterna inflyta under ett visst antal år och att gatubyggnadskostnaderna antingen komma något före i tiden eller i gynnsammaste fall kunna for­ delas under ungefär samma antal år. Antalet år som exploateringen om­ fattar, exploateringstiden, bör således beräknas. En viss ledning kan här­ vid erhållas genom de befolkningsprognoser och de prognoser rörande ut­ vecklingen av bostadsstandarden, som böra ligga till grund för generalpla­ ner och bostadsförsörjningsprogram. Om sålunda exploateringstiden antages vara känd, erhålles cxploatenngsmöjligheternas kapitalvärde genom alt till nutidpunkten diskontera de år­ liga nettoinkomsterna av exploateringen. Det är detta kapitalvärde, som skall betalas för marken vid expropriationen.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Beaktandet av exploateringstiden kan innebära — i de fall då planerna äro överdimensionerade i förhållande till ortens utvecklingsmöjligheter och då alltså exploateringstiden skulle bli mycket lång — att även planlagd mark visar sig icke äga något mervärde för tätbebyggelse. I sådant fall sker värdering enligt vad som sägs nedan under 2. Om värderingen gällde enstaka tomter av obebyggd planlagd mark bleve förfarandet enklare. Härom uttalar markutredningen: Värdet av marken får anses motsvara nuvärdet av det nettobelopp, som kan erhållas vid försäljning av tomterna. Bruttovärdet fixeras med utgångs­ punkt från den prisnivå som utbildats för tomter med motsvarande i stads­ plan medgivna utnyttjande. Därefter fråndragas eventuella kostnader som skola erläggas till samhället för gatumark och gatubyggnadsbidrag samt eventuella kostnader för extraordinära grundläggningsarbeten, utfyllnadsarbeten och dylikt, varvid nettovärdet erhålles. Antages tomten kunna bliva bebyggd omedelbart, bör nettovärdet ersättas vid expropriation. Antages tomten bliva bebyggd efter viss tid, bör ersättningen utgå för det sålunda beräknade nettovärdet vid det antagna exploateringstillfället, diskonterat till nutidpunkten. Såsom framhållits i anslutning till den av utredningen föreslagna huvud­ regeln för värdering kunde en beräkning av markvärdet som sålunda base­ rades på ortens pris i vissa fall, där en tillförlitlig ortsprisnivå saknades eller där de ortspriser, som funnes tillgängliga, vore uppenbart avvikande från ett skäligt avkastningsvärde, behöva justeras genom beräkning av markvärdet på basis av avkastningsvärdet. Sådana avvikelser kunde å ena sidan vara förorsakade av att en särskild fastighet kunde förväntas bli använd för särskilda ändamål såsom till affärslokaler eller å andra sidan förorsakade av tillfälliga konjunkturer som höjde värdena över vad som på längre sikt kunde vara rimligt. En fullständigare kalkyl måste då utfö­ ras. Som exempel härpå anför markutredningen följande. Man utgår därvid från den årliga bruttoavkastning, som kan förväntas vid ett bebyggande av fastigheten. Därvid böra hyresinkomsterna bedömas med beaktande av bl. a. den framtida hyresutvecklingen på orten, lägesförhållanden m. in. Från de årliga bruttoinkomsterna dragas sedan de be­ räknade sammanlagda årliga omkostnaderna för fastighetens drift och sköt­ sel, d. v. s. kostnaderna för skatter, bränsle, förbrukningsavgifter för vat­ ten, elektrisk ström o. d., kostnader för reparationer, försäkringar och fas­ tighetsförvaltning in. m. ävensom hyresförluster. På så sätt erhålles fastig­ hetens årliga nettoavkastning. Denna årliga nettoavkastning minus den en­ ligt gällande räntefot och byggnadens förväntade livslängd beräknade annuiteten på dess byggnadskostnad kan betraktas som räntan på byggnadsmarkens värde. Detta erhålles alltså genom kapitalisering av sagda diffe­ rens enligt gällande räntefot. Därvid erhålles den bebyggelsefärdiga markens värde. Detta värde minskat med kostnaderna i samband med exploateringen utgör det hypotetiska råmarksvärde som skall ersättas. 2

2. Expropriation av icke planlagd, obebyggd mark.

Tillvägagångssättet borde enligt markutredningen här vara, att jämfö­ relse skedde med försäljningspriser för fastigheter med ungefär samma stor­ lek, samma fördelning i olika ägoslag och samma godhet på jorden som

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

den fastighet som skulle exproprieras. I många, kanske i de flesta fall kur de en sådan jämförelse med under senare år försålda fastigheter vara svår att erhålla. Reduktion och tillägg med hänsyn till föreliggande omständigheter finge då vidtagas. En framkomlig väg vore också att med utgångspunkt från taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter av motsvarande storleksordning framräknades ett skäligt dagsvärde med ledning av det material över kö­ peskillingar för jordbruksfastigheter i förhållande till taxeringsvärdena som funnes tillgängligt inom statistiska centralbyrån. Vid expropriation av ett flertal smärre obebyggda fastigheter belägna intill varandra borde i allmän­ het varje fastighet ej uppskattas för sig; man borde i stället betrakta områ­ det som en enhet. Markutredningen tillägger i detta sammanhang, att det hade varit önsk­ värt att utforma närmare regler för uppskattningar av jordbruksvärden. Då emellertid fastighetsbildningssakkunniga vore sysselsatta med ungefär samma problem, syntes denna utredning böra avvaktas.

3. Expropriation av bebyggda fastigheter.

Härom anför markutredningen följande. En bebyggd fastighet kunde av ägaren utnyttjas alternativt, d. v. s. antingen genom uthyrning av den be­ fintliga bebyggelsen eller, efter den befintliga bebyggelsens rivning, såsom mark för nybyggnad. Vid val av det senare alternativet vore fastighetens nuvärde lika med markvärdet (minus eventuella nettokostnader för rivning av befintlig bebyggelse). Vid val av det förra alternativet kunde fastighets­ ägaren åtnjuta de årliga nettoavkastningar (bruttohyresintäkter minus lö­ pande drifts- och underhållskostnader), som upplöpte under fastighetens återstående livstid men däremot först vid dennas slut komma i besittning av markvärdet (minus nettorivningslcostnaden). Vanligen kunde man utgå från att bebyggelsens ekonomiska livslängd vore mera begränsad än den nyss avsedda fysiska livslängden. Varje för­ längning av en byggnads livslängd med ett år betydde att fastighetsägaren måste vänta ytterligare ett år på att komma i åtnjutande av fastighetens markvärde. Genom förlängning av livstiden med ett år erhölle fastighets­ ägaren visserligen byggnadens nettoavkastning under året men förlorade i stället ett års ränta på markvärdet. Den ekonomiskt gynnsammaste livsläng­ den, och följaktligen enligt vad förut sagts det högsta nuvärdet för fastig­ heten, erhölles alltså om byggnadens rivning planerades till den tidpunkt, då dess nettoavkastning på grund av stigande ålder (med sjunkande hyres­ intäkter och stigande drifts- och underhållskostnader) sjunkit till att mot­ svara räntan på markvärdet. Skulle redan vid expropriationstillfället fastig­ hetens nettoavkastning ha sjunkit under räntan på markvärdet, visade detta att bebyggelsen redan överskridit den ekonomiska livslängden, varför fastig­ heten endast borde ersättas med markvärdet minus nettorivningskostnaden. Om däremot fastighetens årliga nettoavkastning vore större än räntan på markvärdet, måsle den befintliga bebyggelsens avkastningsvärde beräknas. Hela fastighetens kapitalvärde vore då lika med befintlig bebyggelses av-

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

kastningsvärde (beräknat för den återstående, på förut angivet sätt be­ stämda ekonomiska livslängden) plus det till nutidpunkten från den eko­ nomiska livslängdens slut diskonterade markvärdet. Med en befintlig bebyggelses avkastningsvärde förstodes därvid summan av de till nutidpunkten diskonterade, under olika år av befintliga bygg­ naders återstående ekonomiska livslängd förväntade nettoavkastningarna. Med fastighetens nettoavkastning avsåges dess årliga bruttohyresintäkter minskade med samtliga utgifter under året för fastighetens drift och sköt­ sel (därvid givetvis icke räntor och avskrivningar finge medtagas). Härvid borde hyresinkomsterna prövas med beaktande av den rådande hyresnivån och den sannolika framtida förändringen av denna. Det förhållandet att äldre fastigheter krävde högre underhålls- och reparationskostnader än nya fastigheter borde också beaktas. I vissa fall måste man taga hänsyn till att det ofta skulle kunna bli lö­ nande för fastighetsägaren att efter viss tid genom ombyggnad anpassa lägenhetsbeståndet till förändrad efterfrågan. Härigenom kunde den ekono­ miska livslängden och fastighetens nuvarande kapitalvärde ökas. I dylika fall borde expropriationsersättningen motsvara avkastningsvärdet — be­ räknat på basis av den för de olika åren förväntade lägenhetsindelningen — varvid givetvis kostnaderna för byggnadens omändring, efter vederbör­ lig diskontering från ombyggnadstidpunkten till nuet, måste jämställas med driftkostnader.

Remissyttrandena. Markutredningens förslag om grunderna för beräkningen av expropriationsersättning har i de flesta yttrandena lämnats utan erinran. Av de remissinstanser som framställt invändningar mot förslaget ha några ifrågasatt lämpligheten av att borttaga den för närvarande gällande bestäm­ melsen att löseskillingen skall motsvara fastighetens fulla värde.

Justitiekanslersämbetet har sålunda framhållit att, då å ena sidan en vä­

sentlig utvidgning av expropriationsändamålen ägde rum och å andra sidan utvidgningen förde med sig både vanskliga och svårbedömbara, ekonomiskt ofta mycket betydelsefulla värderingsspörsmål, det kunde ifrågasättas om tillräckliga skäl funnes att ur lagtexten borttaga det ord som markerade, att ersättning till fullo skulle utgå för det ingrepp som gjordes i annans rättssfär. Det vore angeläget att i lagen gåves klart uttryck åt lagstiftning­ ens innebörd i fråga om ersättningens belopp.

Fastighetsägareförbundet har förklarat sig med bestämdhet kunna påstå

att det icke bevisats, att de nuvarande expropriationsnämnderna i allmän­ het på el t felaktigt sätt tillämpat lagens regel om ersättning med fulla värdet. En eventuell tendens hos nämnderna att, om tvivelsmål om den rätta värderingen förelåge, välja ett för den enskilde fastighetsägaren gynnsamt alternativ, vore rimlig och billig, då expropriationen innebure, att den en­ skilde tvångsvis frånhändes sin fastighet och att detta skedde på en tid­ punkt, som vore vald av den exproprierande kommunen och därför med

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

hänsyn till marknadssituationen eller eljest kunde vara särskilt oförmån­ lig för den enskilde. När utredningen sade sig avse att bibehålla principen om ersättning med fulla värdet, borde det icke finnas någon anledning att utbyta uttrycket »fulla värdet», om vars principiella innebörd dock någon tvekan ej kunde råda, mot det mera uttunnade och oklara uttrycket »skälig ersättning». Att införa en värderingsregel, som vore så formulerad, att dess avsedda innebörd lätt skulle kunna förbises och därigenom verka till mark­ ägarens nackdel, vore så mycket betänkligare, som man samtidigt planlade och genomförde åtgärder vid sidan av expropriationslagstiftningen, vilkas syfte vore att åstadkomma en nedpressning av värdet på de fastigheter, som kunde bli föremål för tvångsinlösen. Såsom ett exempel hänvisades till de bostadspolitiska stödåtgärder, som föreslagits av bostadssociala utredningen och som vore avsedda att utnyttjas så, att det uppstode lediga lägenheter i de hus som t. ex. av stadsplanetekniska skäl skulle bortrivas. Lantbruksf örbundet har uttalat, att förbundet icke funne ifrågavarande ändring erforderlig. Med hänsyn till att expropriationsnämnderna föresloges bliva ersatta av domstolar, vilkas beslut skulle kunna överklagas i högre instans, syntes man ej i fortsättningen behöva befara en felaktig tolkning av uttrycket »full ersättning».

Riksförbundet landsbygdens folk har anmärkt att markutredningen över­

huvud taget icke syntes ha tagit hänsyn till att expropriationslagen icke i första hand vore avsedd att giva kommunerna möjlighet att förvärva mark för bebyggelse utan för andra ändamål. Markutredningen hade icke berört vilken inverkan den föreslagna ändringen kunde hava på de andra expropriationsändamålen. Riksförbundet ansåge det icke under några omständig­ heter böra få ifrågakomma att man tummade på expropriationslagens prin­ cip om att full ersättning skulle givas då den enskilde tvingades att avstå från sin egendom. Ansåges särskilda bestämmelser vara erforderliga på byggnadslagstiftningens område, borde dessa ha sin plats i byggnadslagstift­ ningen och icke i den allmänna expropriationslagen.

Svea hovrätt har ansett det kunde ifrågasättas om icke orden »skäligt

värde» i förslaget jämförda med »fastighetens fulla värde» i nuvarande lag­ text kunde uppfattas såsom innebärande en saklig förändring till expropriatens nackdel. Lämpligt syntes vara, att det stadgades att for fastig­ heten skulle erläggas »löseskilling, motsvarande fastighetens värde med han­

syn tagen till etc.». ... Två ledamöter i hovrätten över Skåne och Blekinge ävensom bankför­ eningen 1m ifrågasatt om icke den föreslagna ändringen kunde föranleda en

tendens till sådan undervärdering av expropriationsobjekten, att huvud­ principen om ersättning till fulla värdet undanskymdes. Bankföreningen har därvid anfört, att det från lagstiftningsarbetet inom tvångavhandandets område kunde hämtas ett belysande exempel på att skäligt varde icke an­ setts motsvara fulla värdet av eu vara. I ett år 1938 avlämnat förslag till allmän förfogandelag hade rikskonnnissionen för ekonomisk försvarsbered­ skap upptagit eu bestämmelse att för rekvirerad vara skulle utgå ersättning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

som prövades skälig med hänsyn till gällande pris. Enligt kommissionens uttryckliga förklaring hade med bestämmelsen avsetts att giva staten möj­ lighet att bestämma ersättning till ett lägre belopp än ortens pris. Enligt bankföreningens mening vore det icke vare sig påkallat eller befogat att frångå den nuvarande bestämmelsen om ersättning med fastighetens fulla värde.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen, att fastställandet av det skäliga värdet skall ske med hänsyn tagen till ortens pris och fastighe­ tens avkastning ha särskilda synpunkter anlagts i vissa yttranden.

Kyggnadslånebyrån har sålunda anfört, att med uttrycket »ortens pris»

borde förstås en representativ prisnivå för fastigheter av motsvarande be­ skaffenhet och belägenhet. Åtminstone i storstädernas närhet förekomme en livlig spekulation i såväl obyggda som byggda fastigheter. Om ett flertal spekulationsköp förekommit i trakten, kunde en oskäligt hög prisnivå ha ut­ bildats. Denna borde då icke anses såsom representativ. Vid expropriation av en sådan villafastighet, för vilken ett avkastningsvärde icke kunde be­ räknas, borde ersättningens storlek bedömas med viss hänsyn till aktuella produktionskostnader. I den mån ett sådant bedömande i det enskilda fallet skulle komma att leda till ett ur skälighetssynpunkt uppenbart orimligt re­ sultat, syntes en modifiering kunna ske genom tillämpning av bestämmel­

serna om ersättning för skada och intrång. Drätselkammaren i Malmö har

anfört att det i många fall vore svårt att erhålla en jämförelse med under senare år representativa försäljningar av fastigheter. Med hänsyn härtill bor­ de man taga under övervägande huruvida icke avkastningsvärdet borde ut­ göra den primära bedömningsgrunden. Såsom subsidiära bedömningsgrunder kunde man tänka sig de värderingsgrunder, som statens byggnadslånebyrå tillämpade. I andra hand borde hänsyn tagas till taxeringsvärdet, men där­ vid borde i det särskilda fallet bedömas huruvida detta värde vore för högt eller för lågt och jämkningar ske i anslutning därtill.

Fastighetsbildningssakkunniga ha anmärkt att det knappast kunde an­

ses fullt tillfredsställande med en hänvisning till allenast ortens pris, då i motiveringen påpekades, att man i vissa fall borde söka vägledning genom jämförelse med prisläget på annan ort.

Lantbruksförbundet har anfört att med angivandet av ortens pris och

fastighetens avkastning utredningen endast syntes ha avsett att lämna ex­ empel på vilka beräkningsgrunder, som i allmänhet borde användas, och förutsatt att även andra omständigheter kunde tagas i betraktande. Un­ der sådana förhållanden ansåge förbundet det oriktigt, att på sätt föresla­

gits endast upptaga vissa beräkningsgrunder. Bankföreningen har framhål­

lit att bestämmelsen att värdet skulle beräknas med hänsyn tagen till or­ tens pris och fastighetens avkastning vore ur saklig synpunkt direkt fel­ aktig, då vid beräknandet av en fastighets verkliga värde en mångfald olika faktorer, utöver de nämnda, normalt måste spela in.

Länsarkitekten i Malmöhus län har i ett vid länsstyrelsens i länet yttran­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 95

de fogat utlåtande framhållit, att ersättningen borde utgöra just så mycket att expropriatens förmögenhet vore densamma som den skulle varit om expropriation ej ägt rum. Vid bedömandet av kritiken mot expropriationsnämndens värdering vore det viktigt att hålla detta i minnet. Särskilt i se­ nare tider med nedgående penningvärde torde hänsyn ha tagits till svårig­ heten för expropriaten att placera ersättningen så att hans förmögenhetsställning ej rubbades. Det funnes ingen anledning antaga att nämnderna ej försökt skipa rättvisa. Med anledning av att markutredningen bland an­ nat rekommenderat statens byggnadslånebyrås värderingar, anmärktes att byråns pris i vissa fall varit orimligt låga, till och med understigande taxe­ ringsvärdet. Detta kunde icke bidraga till att skapa förtroende för värde­ ringsprinciperna, i synnerhet som såväl statens som kommunala myndig­

heters organ intoge en partisk inställning. Domänstijrelsen har erinrat om

allmänhetens frihet att vistas å andras marker utan några egentliga in­ skränkningar (allemansrätten). För egendomar som låge intill städer eller andra större samhällen medförde denna frihet en årlig skadegörelse, för vilken jordägaren icke haft annan ersättning än den som till äventyrs kun­ de uppkomma vid markens ianspråktagande för tätbebyggelse. Det torde icke vara lämpligt att under angivna omständigheter beröva markägaren en skälig ersättning för dylika intrång vilka icke drabbade jordbruksfas­ tigheter i allmänhet. Det kunde också tänkas att en jordägare lagt ned kost­ nader på anläggningar, som först i en framtid kunna ge ökat värde åt fas­ tigheten. Han hade icke räknat så noga med utgifterna under sin tid, då han kunnat förutsätta att de framtida förbättringarna skulle komma hans efter­ levande tillgodo. Möjlighet att taga hänsyn till det mervärde utöver det all­ männa jordvärdet som en fastighet på grund av angivna förhållanden kunde äga borde beredes.

Rörande fastigheternas taxeringsvärden såsom underlag för be­ räkningen av expropriationsersättning ha vissa synpunkter framställts.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

har anfört att enligt förbundets mening betydande skäl talade för att, åt­ minstone i städer och stadsliknande samhällen, taxeringsvärdet lades som utgångspunkt vid expropriationsvärderingen. Värderingsförfarandet skulle därigenom högst avsevärt förenklas och utrymmet för stridiga uppfattning­ ar begränsas. En sådan regel komme vidare att i hög grad bidraga till sta­ biliteten å den fria fastighetsmarknad, som även i fortsättningen förutsat­ tes skola existera. Beträffande den närmare utformningen av värderings­ regler, grundade på taxeringsvärdena, hänvisade förbundet till bostadssociala utredningens förslag därom, vilket icke uteslöte betydande jämkningar då anledning därtill förefunnes eller fullständigt bortseende från taxerings­ värdet i vissa fall. Förbundet kunde icke finna att den gränsdragning mel­ lan de fall, då taxeringsvärdet borde ligga till grund för expropriations­ värderingen, och de fall, då andra beräkningsgrunder borde tillämpas, vore omöjlig eller ens behövde medföra några avsevärda svårigheter. Förbundet

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ansåge sig för sin del kunna föreslå att taxeringsvärdena skulle läggas till grund för värderingen vid expropriation för planändamål. Vid expropriation för andra ändamål borde de av markutredningen föreslagna värderingsreg­

lerna komma till användning. Däremot har drätselkammaren i Linköping

uttalat att såvitt erfarenheterna i Linköping visade det vore otänkbart att i något avseende lägga taxeringsvärdena till grund för expropriationsvärdering.

Markutredningens yttrande, att därest gällande stadsplan möjliggjorde ett utnyttjande av marken, som icke uppfyllde det krav man numera ställde på en fullgod stadsplan, ersättningen vid expropriation borde bestämmas med utgångspunkt från en i anslutning till numera gällande principer r eviderad stadsplan, har blivit föremål för särskilda yttranden i några fall.

Överståthållarämbetet har anfört, att nämnda anvisning innefattade en

avvikelse från den eljest i betänkandet hävdade regeln att ortens pris och avkastningsvärdet skulle läggas till grund för värderingen. I regel kunde det antagas att »ortens pris» rönt inflytande av de utav utredningen be­ rörda förhållandena varför en särskild nedsättning på grund av dessa för­ hållanden kunde bliva obillig mot markägaren. Endast i den mån man icke kunde utröna ortens pris inom ett område där den föråldrade stadsplanen gällde syntes särskild hänsyn till saneringsplanen böra tagas på sätt utred­ ningen anfört.

Industriförbundet har anmärkt att markutredningens förslag om ned-

justering av markvärdena till följd av minskad byggnadsrätt icke syntes till­ räckligt utrett.

Bankföreningen har framhållit att markutredningens uttalande ej säl­

lan kunde leda till ett avsteg från den fundamentala principen om full er­ sättning åt expropriaten. En fastighet, som enligt saneringsplan exproprie­ rades, kunde tidigare ha tagit åt sig ett marknadsvärde, som överstege det värde, som framkomme när den reviderade stadsplanen (sanerings­ planen) lades till grund för värderingen. Bostadssociala utredningen hade i sitt slutbetänkande även uttalat, att en fastighets byggnadstekniska stan­ dard, dess behov av byggnadsteknisk sanering, endast ofullständigt åter­ speglades i marknadsvärdet och att marknadsvärdet vore relativt oberoende av den omgivande miljöns stadsplanetekniska standard. Därvid hade även betonats att fastighetens marknadsvärde således icke påverkades av att byggnadernas livslängd ur samhällssynpunkt förkortades genom att stads­ planen bleve otidsenlig. I en tid, då stadsplanerna åldrades snabbare än byggnaderna, skulle enligt föreningens mening markutredningens värde­ ringsregel för saneringsfall uppenbarligen kunna leda till ekonomisk för­ lust för den enskilde fastighetsägaren.

Handelskamrarnas nämnd har uttalat att den nya princip som innefat­

tades i markutredningens nyssnämnda yttrande innebure ytterligare en uppluckring av huvudprincipen om att ersättning skulle utgå efter det fulla

Kunql. Maj.ts proposition nr 184. 97

värdet marken hade i den tidigare ägarens hand. Genom saneringsplanens upprättande och den därmed förenade expropriationen kunde fastigheten komma att väsentligt nedgå under det marknadsvärde, efter vilket fastighetskrediten avpassats. Vid fastställande av saneringsplaner kunde det dess­ utom ofta bli nödvändigt att med hänsyn till vikten av en för hela kvar­ teret gynnsam sanering genomföra en betydligt hårdare begränsning av utnyttjanderätten för en däri ingående tomt än för andra. Det måste bli svårt att finna en rättvis värderingsgrund för de olika tomterna och saneringsplanen borde därför icke utgöra underlag för beräkningen av de olika fastigheternas värde. Uppenbarligen skulle ett godtagande av de upp­ dragna principerna vara ägnat att medföra ekonomiska förluster för de enskilda fastighetsägarna och även få ogynnsam återverkan på kreditmark­ naden. Ifrågasättas kunde slutligen, huruvida dessa principer överensstäm­ de med den i betänkandet i övrigt hävdade uppfattningen rörande kommu­ nens rätt att indraga en genom ökat utnyttjande inträdd värdestegring. Ur rättvisesynpunkt kunde det i varje fall icke anses acceptabelt, att kommu­ nen, samtidigt som den gjorde anspråk på varje ökning av tomtvärdet, som kunde följa av en vidgad byggnadsrätt, vägrade lämna gottgörelse för den minskning av tomtvärdet som förorsakades genom reduktion av byggnadsrätten.

Bgggnadslånebgrån har anslutit sig till markutredningens uttalande men

framhållit att det torde vara nödvändigt, att den reviderade stadsplanen icke lades till grund för expropriationsvärderingen, förrän planen prövats och fastställts av stadsplanemyndigheterna. Endast därigenom vunnes ga­ rantier för att prövningen verkställdes på samma sätt som beträffande and­ ra stadsplaner och under beaktande av alla_ inverkande omständigheter. I annat fall skulle det tillkomma expropriationsmyndigheten att bedöma stadsplanens skälighet. Byrån föresloge därför att markutredningens ut­ talande kompletterades så, att därav tydligt framginge, att därmed icke avsåges något undantag från regeln att planlagd mark skulle värderas med utgångspunkt från den vid tidpunkten för anteckningen i fastighetsboken gällande stads- eller byggnadsplanen. Byggnadslånebyrån har vidare anlagt vissa synpunkter på de principer, efter vilka de intressekonflikter borde lösas, som kunde uppkomma mellan den enskilde markägaren och kommu­ nen till följd av en planändring, varigenom den för marken tillåtna byggnadsrätten minskades, antingen den helt borttoges eller den inskränktes ge­ nom minskningen av våningsantalet. Byrån har härom närmare anfört: Det förtjänar här framhållas, att den enskilde markägaren enligt bygg­ nadslagen har möjlighet att i samband med planens utställande göra er­ inringar mot den föreslagna planen eller planändringen. Det får därvid förutsättas, att den som anser sig ha anledning befara en värdeminskning genom fastställandet av planen därvid kommer att bevaka sin rätt. Jäm­ likt 30 § 4 mom. byggnadsstadgan skall förslag till ändring av stadsplan för redan bebyggt område åtföljas av erforderlig utredning angående de ekonomiska förutsättningarna för planens genomförande. Därvid synes även frågan om planändringens inverkan på den enskilde markägarens ekono-

7 Ilihnng till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 181.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

miska ställning komma att belysas. Jämlikt 45 § byggnadslagen kan stads­ plan fastställas under villkor, att inlösen av viss mark äger rum. Enligt uttalanden i samband med bestämmelsens tillkomst avser den bl. a. de fall, då stadsplan, som syftar till sanering av befintlig bebyggelse, är så oför­ månlig för vissa markägare, att den med hänsyn till deras berättigade in­ tressen icke kan fastställas, om det ej kan förutsättas, att inlösen kommer till stånd. Vid fastställande av planen torde Kungl. Maj :t komma att tillse, att den enskildes rätt icke obehörigen trädes för när.

Byggnadslånebyrån har jämväl belyst sambandet mellan å ena sidan in­ nehållet i 48 § byggnadslagen och å andra sidan markutredningens nyss­ nämnda uttalande. Vid bedömandet av detta samband syntes enligt byrån följande synpunkter böra beaktas: En genom planändring åstadkommen minskning av den tillåtna byggnadsrätten kan vara motiverad antingen av att stadsplanen för ett större område varit överdimensionerad i förhållande till orlens utvecklingsmöj­ ligheter eller att planen icke medgivit en skälig stadsplaneteknisk standard eller av att behov, hänförliga till mer speciella samhälleliga intressen, måst tillgodoses, exempelvis genom framdragande av en ny trafikled. I förra fallet innebär planändringen, att den delvis »fiktiva» byggnadsrätt, som konstitueras av en överdimensionerad plan, i en ändrad plan anpassas med hänsyn till samhällets vid tiden för planändringen sanno­ lika utvecklingsmöjligheter och/eller med hänsyn till aktuella krav på stadsplaneteknisk standard. Den i den nya planen tillåtna mindre bebyg­ gelserätten motsvarar i sådant fall den »reella» byggnadsrätt, som före planändringen maximalt kunnat eller bort utnyttjas. Det synes då icke rimligt, att den enskilde markägaren av kommunen skall kunna kräva er­ sättning för den endast formella minskning av byggnad srätten, som plan­ ändringen medfört. Byggnadslånebyrån tillåter sig i detta sammanhang hän­ visa till vad utredningen anfört om »flytande värde». I senare fallet, då en »reell» byggnadsrätt inskränkes för att tillgodose ett speciellt samhälleligt intresse, synes det däremot skäligt, att markäga­ ren erhåller ersättning för den ekonomiska förlust, som han åsamkas ge­ nom inskränkningen. Den av markutredningen uttalade principen för ersättningens bestäm­ mande i de fall stadsplanen är överdimensionerad synes vara av utom­ ordentligt stor betydelse vid genomförandet av en sanering av det äldre bo­ stadsbeståndet. Det synes därför angeläget, att markutredningens uttalan­ den på denna punkt beaktas vid lagtillämpningen. I detta syfte synas bestämmelserna i 48 § byggnadslagen böra — om så erfordras — givas en sådan formulering eller en sådan tolkning, att de­ samma avse rätt till ersättning endast i de fall, då planändringen vid­ tagits för att tillgodose mer speciella samhälleliga intressen och inskränk­ ningen berör en med hänsyn till ortens utvecklingsmöjligheter in. in. »reell» byggnadsrätt.

Beträffande markutredningens anvisningar för värde­ ringsregelns praktiska tillämpning har i några yttranden anförts, att re­

misstiden icke medgivit ett närmare genomträngande av problemen. Hov­ rätten över Skåne och Blekinge har emellertid anmärkt att de i den prak­

tiska tillämpningen vore ägnade att medföra alltför vidlyftiga utredningar och därmed förenade stora kostnader. Värdeuppskattningen i ersättnings­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 99

frågor av denna art bleve i inånga fall med nödvändighet en skälighets­ uppskattning efter i orten rådande mycket skiftande förhållanden, vilka icke alltid kunde inordnas under en i förväg uppgjord mall. I huvudsak

likartade synpunkter har framförts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Göteborgs stadskollegium. Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att de av markutredningen

föreslagna anvisningarna innebure ett i hög grad komplicerat bedömande av såväl rättsliga som ekonomisk-tekniska frågor, vilket konnne att ställa stora krav på sakkunskapen hos den myndighet, som prövade expropriationsmålet. Erforderliga anvisningar för tillämpningen torde därför böra

meddelas. Jämväl fastighetsbildningssakkunniga och drätselkammaren i Borås ha understrukit behovet av att lagtexten kompletterades med sär­

skilda anvisningar.

Departementschefen. Expropriationsersättningen bör i princip uppgå till sådant belopp att den ersättningsberättigade — såsom det uttrycktes under förarbetena till gällan­ de expropriationslag — bibehålies orubbad vid den ekonomiska ställning så­ som helhet räknat, som han förut innehaft. För att möjligheten att anlita expropriation ej skall bli mer eller mindre illusorisk är det å andra sidan angeläget att ersättningen ej överstiger nämnda belopp, åtminstone icke i någon mera betydande mån. Erfarenheten ger emellertid vid handen, att expropriationsvärderingarna ofta resultera i mycket höga ersättningsbelopp, och detta förhållande torde icke sällan ha avhållit kommuner från att ut­ nyttja de expropriationsmöjligheter som redan nu finnas. Om man vill vinna syftet med en utvidgad expropriationsrätt, ter det sig därför nödvän­ digt att bryta rådande värderingspraxis. Orsakerna till det otillfredsställande resultatet av värderingarna äro av flera olika slag. I synnerhet torde missförhållandena emellertid bero på bris­ ter i systemet för ersättningarnas bestämmande, vilka leda till ojämnhet och osäkerhet i tillämpningen. Dessa brister äro dels av organisatorisk art, dels sammanhänga de med frånvaron av bestämda värderingsprinciper. I ett se­ nare avsnitt av min framställning kommer jag att förorda en omorganisa­ tion av expropriationsmyndigheterna, som bl. a. innebär att en kår av ex­ perter på fastighetsvärdering tillskapas. I nu förevarande avsnitt vill jag behandla frågan i vad mån värderingen kan göras beroende av vissa fixa normer, varigenom utrymmet för värderingsorganens subjektiva omdöme minskas. Uppenbarligen kunna dylika normer icke helt eliminera den osä­ kerhet, som är nödvändigt förbunden med varje värdeuppskattning, men det bör vara möjligt att begränsa utrymmet för det irrationella momentet. Man bör sålunda på denna väg kunna åtminstone nedbringa det övervärde, som för närvarande ofta ingår i löseskillingen. Den nu gällande huvudregeln i 7 § expropriationslagen om bestämmande av ersättningen vid expropriation av fastighet utsäger endast, alt löseskil­ lingen skall motsvara fastighetens fulla värde. Markulredningen — vars förslag i denna del lämnats utan erinran i de flesta remissyttrandena —

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

förordar i stället den formuleringen, att ersättningen skall motsvara skäligt värde å fastigheten med hänsyn tagen till ortens pris och fastighetens av­ kastning.

Att i främsta rummet anknyta värderingen till ortens pris synes mig vara

riktigt. Om en prisnivå för fastigheter av visst slag utbildats i ett samhälle, kan ägaren av en sådan fastighet med skäl utgå ifrån att hans fastighet bal­ ett värde, som i huvudsak ansluter sig till prisnivån, och detta värde bör då också ligga till grund för expropriationsersättningen. Givet är att vissa försäljningar, t. ex. där priset på grund av säljarens monopolställning eller köparens speciella behov av fastigheten överstigit det normala eller till följd av nära släktskap mellan säljare och köpare satts ovanligt lågt, icke böra få inverka vid bedömande av ortens pris. I sådana orter där all markförsälj­ ning inom ett samhälle skett till monopolistiskt uppdrivna priser bör be­ stämningen av vad som är att anse såsom det normala priset kunna ske genom jämförelse med andra orter av liknande typ. De av bostadsstyrelsen tillämpade markpriserna torde icke i och för sig kunna anses bindande beträffande tomtprisnivån i orten. Däremot kan uppenbarligen den om­ ständigheten, att endast de åsyftade markpriserna godkännas i den statliga låneverksamheten medföra att priset i orten så småningom anpassar sig efter dem. I själva verket lär också tomtpriset på många orter ha utbil­ dats efter bostadsstyrelsens normer. Det är givetvis angeläget att expropriationsersättningarna icke bestämmas till sådana belopp att ansträngningarna från det allmänna att hålla bostadskostnaderna nere tillspillogivas. I sam­ band härmed vill jag även understryka, att om under en bristsituation av den art som för närvarande på flera håll föreligger, överdrivna köpe­ skillingar utgå, dessa icke kunna anses representativa för ortspriset. Ortens pris kan av naturliga skäl i allmänhet bestämmas endast som en ungefärlig nivå. Med utgångspunkt från denna preciseras därefter värdet på den ifrågavarande fastigheten under beaktande av en mångfald för den­ samma speciella faktorer, såsom läge, grundförhållanden, byggnaders ålder och beskaffenhet o. s. v.

Förutom ortspriset torde, såsom markutredningen föreslagit, fastighe­ tens avkastning böra tjäna som grund för värderingen. Till utgångspunkt

tages därvid i första hand avkastningen vid värderingstillfället. I likhet med markutredningen finner jag det emellertid vara rimligt att, om en fastig­ het kan bli föremål för bättre utnyttjande än som sker vid tiden för expropriationen, värderingen grundas på den antagbara avkastningen i stället för den faktiska. Förutsättningen härför måste dock vara att det föränd­ rade utnyttjandet kan anses praktiskt och ekonomiskt genomförbart inom sådan tid, att det borde höja priset även vid frivillig försäljning. Såväl vid beräkningen av sistnämnda s. k. hypotetiska avkastningsvärde som eljest då bebyggelserätten äger betydelse för värderingen av planlagd mark bör man i princip utgå från den rätt till utnyttjande som är medgiven i gällande stads- eller byggnadsplan. Det må emellertid påpekas att en gäl­ lande plan ej alltid kan vara normgivande för värderingen. Såsom jag i ett senare sammanhang vill närmare utveckla måste sålunda utnyttjanderätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 101

bedömas efter förhållandena närmast före planens fastställande i exempel­ vis sådana fall där fråga är om expropriation för gata eller annan allmän plats. Från huvudregeln att värderingen skall ske med utgångspunkt från den gällande planen bör i vissa fall även avvikelse ske i restriktiv riktning. Sär­ skilt då föråldrade byggnadsbestämmelser gälla för marken i fråga, kan sålunda hänsyn behöva tagas till den omständigheten att möjligheten att utnyttja den maximala bebyggelserätten av praktiska skäl — ekonomiska, sanitära eller andra —- är begränsad. I dylika fall bör vid värderingen bort­ ses från den del av bebyggelserätten som det icke kan anses möjligt eller rimligt att utnyttja med hänsyn till den vid värderingstillfället gängse stan­ darden. I detta sammanhang vill jag även något beröra frågan om »flytande markvärde». Härmed åsyftas att man vid bestämmandet av exploaterings­ behovet för ett område i omgivningen av en tätort utgår från den falska förutsättningen att området är en isolerad enhet. Man bortser alltså från att måhända även åtskilliga andra områden i ortens närhet äro lämpade för bebyggelse och att, om samtliga tagas i anspråk härför, den totala be­ byggelsen vida skulle överstiga byggnadsbehovet. Det är uppenbart att expropriationsersättningen bör bestämmas under hänsynstagande till en dylik överdimensionering av exploateringsprogrammet. Hur nämnda om­ ständighet skall närmare påverka löseskillingen är givetvis icke möjligt att angiva i form av en generell regel. Helt allmänt vill jag här endast fram­ hålla att det »flytande värdet» uppenbarligen kan bli mest påtagligt, då frå­ ga är om expropriation på en gång av tämligen betydande områden. Även om man i enlighet med det anförda i princip skall grunda värde­ ringen på både ortens pris och fastighetens avkastning, är det givet att den ena av dessa faktorer kan få avgörande betydelse. I fall då någon egentlig fastighetsmarknad ej existerat på orten under senare tid bör sålunda över­ vägande avseende fästas vid avkastningsvärdet. Å andra sidan är att märka att exempelvis en jordbruksfastighets avkastning icke alltid ger ett rätt­ visande utslag i fråga om fastighetens värde; om så icke är fallet kommer den huvudsakliga värderingsgrunden att utgöras av ortens pris. Stundom lär varken något tillämpligt ortspris kunna konstateras eller något egentligt avkastningsvärde kunna beräknas, t. ex. då fråga är om villafastighet eller mindre jordbruksfastighet på en ort där fastighetsomsättningen sker mycket långsamt. I sådana fall bör, såsom markutredningen antytt, prisläget på annan plats med likartade förutsättningar för mar­ kens utnyttjande kunna tjäna till ledning vid värdesättningen. Då fråga är om byggnader kan, om någon lämpligare värderingsmetod ej står till buds, viss ledning erhållas genom en beräkning av den aktuella byggnadskostnaden; det därvid framkomna beloppet måste dock givetvis reduceras med hänsyn till vederbörande byggnads ålder och beskaffenhet i övrigt. Jag vill slutligen här erinra om taxeringsvärdena. Redan den omstän­ digheten att fastighetstaxeringen måste verkställas på ett tämligen schema­ tiskt säl! manar emellertid till den största försiktighet när det gäller att ut­

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

nyttja dessa värden för här ifrågavarande ändamål. I synnerhet vad beträf­ far nytaxerad mark i städer och större stadsliknande samhällen torde dock taxeringsvärdena och den möjlighet till jämförelse med andra objekt som därigenom öppnar sig vara av en viss betydelse. Under hänvisning till det anförda vill jag som legal norm för värderingen förorda, afl fastighets värde skall bestämmas med hänsyn särskilt till or­ tens pris och fastighetens avkastning. Genom ordet »särskilt» antydes att även andra faktorer som konstituera en fastighets värde höra uppmärksam­ mas, de nåda angivna faktorerna äro emellertid att betrakta som basbegrep­ pen för värderingen. Att, såsom markutredningen föreslagit, därjämte i lagtexten utsäga att expropriationsersättningen skall motsvara ett »skäligt» värde på fastighe­ ten synes mig icke lämpligt. En dylik bestämning till värdebegreppet skulle stå mindre väl samman med den förut angivna principen för löseskillingens bestämmande. ^ idare skulle, såsom också framhållits av några remissin­ stanser, uttrycket »skäligt värde» i detta sammanhang lätt kunna giva upp­ hov till feltolkning. Å andra sidan torde den bestämning till värdebegrep­ pet som förekommer i gällande lag, nämligen att löseskillingen skall mot­ svara fastighetens »fulla» värde, icke böra bibehållas. Även om fastighetens värde bör ersättas i sin helhet — en princip från vilken jag icke avser att göra avsteg i den nu förordade lagstiftningen — synes det obestridligt, att den i praxis tydliga tendensen till för höga ersättningar delvis kan ha för­ anletts av denna formulering. Måhända har uttrycket kommit att, mer eller mindre omedvetet, från äldre expropriationslagstiftning överföra och beva­ ra det tidigare betraktelsesättet, att löseskillingen icke endast skall motsva­ ra värdet ulan att detta bör på ett eller annat vis förhöjas. Om man därför, i enlighet med Svea hovrätts förslag, stryker ordet »fulla» i lagtexten, kom­ mer denna åtgärd att formellt markera, att överdrifterna vid värdeuppskatt­ ningen böra upphöra. Den uppställda värderingsregeln synes icke vara mindre lämplig då fast egendom exproprieras för andra ändamål än tillgodoseende av kommuner­ nas markbehov för tätbebyggelse; vad en remissinstans anfört i detta hän­ seende finner jag därför icke böra hindra att regeln erhåller generell giltig­ het för all fastighetsexpropriation. Slutligen vill jag här erinra om att markutredningen även föreslagit en speciell värderingsregel, avseende markvärdestegring i och omkring tätorter och innebärande en viss överföring till det allmänna av sådan värdesteg­ ring. Det betydelsefulla och komplicerade problem som här möter kommer att av mig behandlas i nästföljande avsnitt; av skäl som där angivas har jag ansett att spörsmålet icke kan bringas till lösning i detta sammanhang utan att det bör göras till föremål för ytterligare utredning. För tillämpningen i praktiken av de här föreslagna värderingsreglerna torde erfordras att en mera detaljerad beskrivning av den nya värderings­ metoden med tillhörande exempelsamling utarbetas. I stort sett torde därvid de av markutredningen skisserade olika uppskattningsalternativen kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

godtagas, ehuru jämkningar och kompletteringar äro erforderliga i enlighet med vad jag i det föregående anfört. Detta arbete torde bli till nytta för alla dem som skola syssla med värderingsfrågor, främst de särskilda experter som enligt förslaget skola tillsättas i syfte bl. a. att åstadkomma en fastare och jämnare värderingspraxis.

III. Överföring: till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse.

Vissa gällande bestämmelser m. m. Såsom förut nämnts har markutredningen i anslutning till frågan om rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse även berört frågan om vem som skall äga tillgodogöra sig den vinst som i allmänhet uppkom­ mer genom att mark stiger i värde i samband med att den exploateras för sådan bebyggelse. Inledningsvis må här erinras om stadgandet i 5 § andra stycket bygg­ nadslagen och vissa i anslutning därtill gjorda uttalanden under förar­ betena till lagen (prop. 1947:131). I nämnda lagrum föreskrives, att det för att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsättes, att den vid planläggning enligt byggnadslagen prövats vara från allmän synpunkt läm­ pad för ändamålet. Vid remissen till lagrådet av förslaget till byggnadslag yttrade jag (s. 157) bl. a. att, om en uttrycklig bestämmelse av nämnda innebörd intoges i lagen, det icke vore erforderligt att därutöver uttryckligen angiva att er­ sättning för tätbebyggelsevärde icke skulle utgå, när markägare hindrades att exploatera marken för sådan bebyggelse. Redan genom nämnda princip hade ju utmärkts att markägarens rätt icke omfattade generell befogenhet att använda marken för tätbebyggelse. Denna begränsning av markägarens rätt borde utan särskild föreskrift iakttagas även vid tillämpning av annan lagstiftning, t. ex. expropriationslagstiftningen. Därest sålunda vid expro­ priation fråga uppkomme om att ersätta mark efter dess värde för byggnadsändamål, måste självfallet marken värderas med beaktande av alla de inskränkningar som funnes intagna i byggnadslagstiftningen. Lagrådet (s. 366) fann det vanskligt att bedöma lämpligheten av de nya bestämmelser, som i det remitterade förslaget upptagits till förhindrande av att den enskilde till nackdel för det allmänna finge draga fördel av rätt till bebyggelse, som väsentligen möjliggjordes genom det allmännas åtgär­ der. Bl. a. åsyftades därmed 5 §, varigenom indirekt uttrycktes regeln, att tätbebyggelsevärde ej skulle få uppkomma i avseende å annan mark än sådan, som vid planläggning prövats lämpad för ändamålet. Härom anförde lagrådet följande. Den i 5 § förutsatta värderegeln synes icke kunna godtagas för såvitt den kommer i strid med ekonomiska normer, som enligt sakens natur måste öva inflytande på fastighetsmarknaden. Om sålunda ett område är beläget intill en tätort och övervägande skäl tala för att tätorten kommer att ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S4.

vidgas till att omfatta området på sådant sätt, att större eller mindre del därav måste komma att bli föremål för tätbebyggelse, synes det uteslutet att hänsyn därtill icke tages vid frivilliga försäljningar av till området bö­ rande mark redan innan frågan om planering av marken är aktuell. Det förefaller likaså uteslutet att genom lagstiftning fastslå att den värdesteg­ ring, som vid en blivande planering med all säkerhet kommer att konsta­ teras, skall vara helt reserverad för den, som är ägare till marken vid tid­ punkten för planläggningen. Tvärtom synes uppenbart, att man från det allmännas sida bör godtaga en värdestegring, som på detta sätt, allt efter den större eller mindre sannolikheten av att tätbebyggelse skall medgivas, så småningom inträder i avbidan på planläggningsfrågans avgörande. Just därför att en dylik värdestegring är att betrakta såsom ett legitimt resultat av den diskontering av framtidsvärden, som alltid förekommer vid frivilliga försäljningar, skulle en skyldighet för markägaren att innan planlägg­ ningen skett underkasta sig en nedvärdering av marken vid t. ex. en expro­ priation framstå såsom i hög grad obillig och medföra en betänklig osäker­ het på fastighetsmarknaden. En dylik skyldighet skulle för övrigt vara så mycket olämpligare som det i praktiken skulle vara svårt att göra skillnad mellan, å ena sidan, den värdestegring, som alltid uppkommer i avseende å en fastighet av ifrågavarande art genom förbättrade avsättningsmöjlig­ heter, bättre kommunikationer genom grannskapet till tätorten, ökad för­ del av glesbebyggelse, större möjligheter att uthyra bostadslägenheter som­ martid och dylikt, samt, å andra sidan, den värdestegring, som föranledes av utsikten att marken skall komma att bli använd till tätbebyggelse. Om­ fattningen av sistberörda värdestegring får för övrigt icke överdrivas. Med de föreslagna bestämmelserna bör någon sådan värdestegring överhuvud icke kunna uppkomma när det är fråga om mark, som från sundhetssynpunkt eller eljest från allmän synpunkt måste antagas aldrig kunna god­ tagas för tätbebyggelse, och värdestegringen i övrigt "bliva relativt blygsam pa grund av risken att marken med hänsyn exempelvis till försvars-, sam­ färdsels- eller naturskyddsförhållanden ej kommer att få användas för tät­ bebyggelse eller att marken kommer att för längre eller kortare tid undan­ tagas från sådan bebyggelse. Det måste också antagas, att om vid den första planläggningen marken finnes icke lämpad för tätbebyggelse, kommer en av utsikten till sådan bebyggelse föranledd värdestegring att, såsom grun­ dad på oriktig bedömning, falla bort i och med planläggningen. Den begränsning av värderegelns omfattning, som enligt det anförda maste goras och som innebär, att någon motsättning icke får uppkomma mellan det under hänsynstagande till byggnadslagstiftningen bestämda marknadsvärdet och det värde som skall tillämpas vid tvångsinlösen, lärer näppeligen stå i strid med den lydelse 5 § erhållit. Och det torde icke kunna undvikas att i andra liknande sammanhang markvärdering måste ske i överensstämmelse med det sagda. Om sålunda för en tomt en viss relativt lag hushöjd är fastställd, lärer den utsikt, som kan föreligga att få en höjnil?M genomförd- även i framtiden — allt efter den större eller mindre sannolikheten för ändringens genomförande — öva inverkan på tomtens värde, vårtor hänsyn bör tagas därtill vid en eventuell tvångsinlösen, medan den värdestegring, som inträffar om och då ändringen verkligen genomföres icke kan dessförinnan beaktas.------------- Att vid fastighetstaxering nu be­ rörda värdestegring skall beaktas i den mån den påverkat marknadsvärdet synes också uppenbart.

Enligt lagrådets mening kunde, under förutsättning att ifrågavarande värderegel hade den innebörd som av lagrådet antagits, någon principiell invändning mot densamma icke göras.

Kungi. Maj.ts proposition nr 184. 105

Vid anmälan i statsrådet av lagrådets utlåtande anförde jag (s. 402) att det vid remissen till lagrådet ansetts, att något förslag till bestämmelser rö­ rande den närmare regleringen av de värderingsspörsmål, som berördes i lagrådets utlåtande, ej borde framläggas, enär dessa frågor förutsattes sko­ la prövas i samband med den revision av expropriationslagstiftningen som enligt meddelade direktiv ankomme på markutredningen. Enligt 162 § byggnadslagen skall vid prövning av fråga om lösnings- eller ersättningsplikt med avseende å mark, vilken enligt lagen eller föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, eller enligt motsvarande äldre bestäm­ melser ej må tagas i anspråk för enskilt bebyggande eller för viss bebyggelse, värdet å marken bestämmas med skälig hänsyn till det värde, som marken vid tiden för lagens ikraftträdande ansågs ha enligt dittills tillämpade grun­ der; och må jämväl det värde som då tillmättes marken för tätbebyggelse komma i betraktande. Till motivering av denna bestämmelse anförde jag (prop. 1947:131 s. 299) bland annat följande. Såsom jag i olika sammanhang framhållit är det en genomgående princip i den nya lagen att mark ej må exploateras för tätbebyggelse utan att den befunnits ur allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Härav följer att, om någon hindras att använda sin mark för tätbebyggelse, ersättning ej skall utgå för det värde marken må ha för sådan användning. Det har riktats mycken kritik mot att markägaren för närvarande till­ godogör sig en oförtjänt vinst genom att hans mark stiger i värde när det blir aktuellt att använda den för tätbebyggelse. Jag instämmer i denna kritik men har ansett det obilligt att helt utesluta ersättning för tätbebyggelsevärde som redan uppkommit före lagens ikraftträdande. Skälig hänsyn till det värde som då ansågs föreligga bör alltså tagas. Om marken i och för sig icke är lämplig för tätbebyggelse, bör någon ersättning för tätbebyggelsevärde dock ej utgå. Jag vill vidare erinra att, när fråga uppkommit om att lösa mark, värdet ofta satts så att det skulle täcka fulla tätbebyggelsevärdet, även då det varit mer eller mindre ovisst om tätbebyggelse verkligen skulle gå fram över området. Detta tillvägagångssätt bör icke vidare få tillämpas. Tätbebyggelsevärdet bör, när ersättning enligt nu ifrågavarande undantagsstadgande skall utgå, reduceras alltefter sannolikhetsgraden för att tätbe­ byggelse kommer att äga rum inom området. Detta kan vara svårt att be­ döma, men det ligger i sakens natur att en exakt värdering av ett spekulationsvärde icke kan göras. Det förefaller mig motiverat att hålla uppskatt­ ningen av ett spekulationsvärde snarare i underkant än i överkant. I detta sammanhang må även lämnas vissa uppgifter om en i markutredningens betänkande omnämnd, år 1 9 4 7 i England antagen lag o in in a r k p laneri n g, The Town and Country Planning Ad. Denna innehåller bland annat regler om upprättande av planer tör all mark och bestämmelser om expropriation av mark för att säkra planernas genomfö­ rande. Därjämte innehåller lagen emellertid bestämmelser, som syfta till eu vittgående lösning av de problem, som äro förknippade med markens exploateringsvärde (development value), d. v. s. det värde utöver värdet för nuva­ rande användning, som marken kan ha med hänsyn till möjligheten av ett mer inbringande utnyttjande. Förekomsten av exploateringsvärden och ti­

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

digare rådande skyldighet att vid expropriation av mark utgiva ersättning för sådana värden ha ansetts utgöra de viktigaste hindren för att genom­ föra en ändamålsenlig planering. Enligt lagen må i regel ingen ny exploatering av mark eller byggande därå ske utan särskilt tillstånd av offentlig myndighet. Frågan huruvida tillstånd skall meddelas eller ej skall bedömas ur samhälleliga synpunkter. Med exploatering avses uppförande av byggnad, utövande av industri, gruv­ drift eller annan verksamhet i, på, över eller under marken ävensom varje annan reell förändring i användningen av byggnad eller mark. Vissa åtgär­ der skola icke anses innebära exploatering, såsom underhållsarbeten å bygg­ nad vilka icke förändra ändamålet med byggnaden eller dess yttre utseende, viss användning av gårdstomt varå finnes boningshus samt användning av mark för jordbruk eller skogsbruk. Ytterligare undantag kunna föreskrivas av vederbörande minister. Vägras tillstånd till exploatering, kan markägaren i vissa fall påfordra att marken inlöses, särskilt då tillstånd vägras för exploatering av mark, som icke är lämpad för en skäligt inkomstbringande användning i hittills­ varande skick. 1 vissa fall medför avslag å en exploateringsansökan, att ersättning skall utgivas till markägaren. Så är förhållandet bland annat om ansökningen avser sådan ändring i byggnad som ökar dess volym med högst en tiondel ävensom uppförande å jordbruk av vissa slags byggnader. Beviljas tillstånd till exploatering, skall den värdestegring som därigenom uppkommer helt eller delvis indragas till staten genom att markägaren er­ lägger eller garanterar en exploateringsavgift (development charge) innan exploateringen får utföras. Beviljas exploateringstillstånd i de nyss nämnda fall, då avslag å ansökan därom skulle ha medfört rätt för markägaren till ersättning, utgår dock ingen exploateringsavgift. Det förutsättes, att även andra undantag kunna stadgas i tilläggsförfattningar, som skola godkän­ nas av parlamentet. Lagen innehåller inga närmare bestämmelser om be­ räkningen av exploateringsavgiften. Det stadgas blott att den centrala stat­ liga myndighet, som skall bestämma avgiftens storlek, skall taga hänsyn till sådan värdestegring, som blir en följd av eller sannolikt kommer att bliva en följd av exploateringen. Det förutsättes, att den närmare regleringen skall ske i särskilda följ dförfattningar, som skola godkännas av parlamentet. Vid lagens framläggande anfördes, att avgiften stundom kunde bli lägre än värdestegringen och att en ringa värdestegring icke skulle föranleda på­ förande av avgift. Avgiften kan bestämmas att erläggas som ett engångsbelopp eller i perio­ diska betalningar, och den statliga myndigheten kan påfordra att säkerhet ställes för framtida betalningar. Därest ändrade förhållanden därtill föranleda, kan den statliga myndig­ heten nedsätta exploateringsavgiften och återbetala motsvarande belopp. Skyldighet att erlägga exploateringsavgift föreligger i regel icke beträf­ fande mark, som innehaves av kommuner eller av kyrkor, sjukhus, skolor och andra välgörenhetsinrättningar. Lagen gäller ej heller mot kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 107

Verkan av lagen liar angivits bliva, att i framtiden värdet å exploaterings­ tal' mark kommer att stanna vid det värde marken har för sin nuvarande användning. Köpare av sådan mark måste vid beräkningen av köpeskilling­ en taga hänsyn till att han vid exploatering har att utgiva exploateringsavgift. Han kommer icke sammanlagt att för marken betala mer än vad han före lagens ikraftträdande skulle ha erlagt, men i stället för att erlägga hela beloppet till säljaren skall han betala en del till denne och en del till staten. Vid expropriation av mark skall ersättningen bestämmas under den för­ utsättningen, att exploateringstillstånd endast beviljas för sådana ändamål beträffande vilka ett avslag av exploateringsansökan medför rätt till er­ sättning för markägaren. Expropriationsersättningen kommer alltså att i huvudsak begränsas till värdet av marken med dess existerande an­ vändning. För markägarna blir följden av bestämmelserna att de gå miste om mar­ kens exploateringsvärde. Härför anses de i princip icke vara berättigade till ersättning, bortsett från de förut nämnda speciella fallen. Emellertid har det ansetts, att ett strängt fasthållande av denna princip skulle i många fall få obilliga följder. För att undvika detta har ett belopp om 300 mil­ joner pund ställts till förfogande för utbetalningar till markägarna. Krav på ersättning må framställas av de markägare, som anse att deras mark hade exploateringsvärde vid lagens ikraftträdande. Sedan yrkandena fram­ ställts och granskats, skall ett lagförslag rörande grunderna för utbetalning­ arna underställas parlamentet. Utbetalning skall ske snarast möjligt efter det detta förslag godkänts, senast inom fem år efter det 1947 års lag trätt i kraft. Betalning utgår i form av statsobligationer.

Markutredningen. 1 markutredningens betänkande erinras om det här förut återgivna ut­ talandet av mig vid remissen till lagrådet av förslaget till byggnadslag. Ut­ redningen framhåller att uttalandet närmast gällde sådan mark, som vid planläggningen befunnes icke böra få tätbebyggas. Emellertid syntes den uttalade grundsatsen icke kunna undgå att öva återverkan även på beräk­ ningen av ersättningen för mark, som enligt planen avsattes till tätbebyg­ gelse. Det vore stötande, om en jordägare, vars mark i sin helhet icke finge tätbebyggas, skulle vid en expropriation få åtnöjas med jordbruksvärdet, medan grannen, vars mark finge disponeras för tätbebyggelse, vid en expro­ priation skulle få räkna sig till godo det mervärde som tätbebyggelsen möjligen kunde skapa. Ur rättvisesynpunkt vore det påtagligt, att båda markägarna borde behandlas lika. Den ändring i användningssättet för mar­ ken, som betingades av samhällets tillväxt och i samband därmed ståen­ de planläggningsåtgärder och som bestode i att området bleve föremal för tätbebyggelse, borde icke få föranleda, att den enskilde markägaren bleve i tillfälle alt tillgodogöra sig den värdeökning som marken i samband här­ med kunde komma att undergå. Denna värdeökning borde i stället över­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

föras till det allmänna, närmast vederbörande kommun. Detta borde kunna ske på så sätt att kommunen erhölle rätt att expropriera marken till det varde den hade innan ändringen av markens användning beslutades. Hade kommunen emellertid icke begagnat sin rätt att sålunda expropriera mar­ ken för glesbebyggelsevärdet, borde tätbebyggelsevärde, som därefter kunde uppkomma på marken, tillfalla den enskilde markägaren och således vid en eventuell framtida expropriation inräknas i ersättningen. Förutom genom ändring i själva markanvändningen kunde förändring i markvärdet inträda genom att mark, som redan vore tätbebyggd eller en­ ligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan vore avsedd att användas för dylik bebyggelse, genom en ändring i planen finge byggnadsrätten utökad. Så vore fallet om t. ex. tvåvåningsbebyggelse varit medgiven men enligt en stadsplaneändring sjuvåningsbebyggelse bleve tillåten. En dylik förändring i byggnadsrätten kunde tydligen föranleda en höjning i markvärdet. Ena­ handa kunde förhållandet vara, om enligt planen bebyggelsen varit bestämd för bostadsändamål, men genom en senare planändring kontors- och affärs­ lokaler finge inredas i fastigheten. Även en dylik förändring kunde genom en väntad stegring i hyresintäkten medföra en ökning i markvärdet. Om kommunen funne sig ha anledning att genom expropriation förvärva dylik mark innan stadsplanen eller byggnadsplanen fastställts, borde enligt ut­ redningens mening icke den enskilde tomtägaren få tillgodogöra sig den höjning av markvärdet, som ändringen i planen gåve upphov till. I så fall borde kommunen äga att förvärva marken till det värde den hade före planändringen. Markutredningen framhåller, att markvärdestegringen kunde tillföras det allmänna även på en annan väg än expropriationens, nämligen genom en överenskommelse med markägaren, varigenom samhället tillförsäkrade sig denna värdestegring eller en del därav. För närvarande förekomme ej sällan i viss mån liknande uppgörelser i samband med att stadsplan lades över ett visst område, och i 44 § andra stycket byggnadslagen hade också såsom ett alternativ till s. k. zonexpropriation anvisats den möjligheten, att ägaren till mark, som skulle exproprieras, lämnade särskilt bidrag till stadsplaneregleringens genomförande, vilket bidrag bestämdes av Kungl. Maj :t. Kom­ munen kunde också tänkas utnyttja berörda möjlighet för att tillförbinda markägaren att t. ex. i bostadshus, som komme att uppföras på det ifråga­ varande området, hålla en lägre hyresnivå än eljest. I fråga om dylika frivilliga uppgörelser vore att märka, att eftersom upp­ görelsen hänförde sig till en viss stadsplan eller byggnadsplan eller ändring däri, en ny situation inträdde, ifall genom en senare ytterligare ändring i planen en ny utvidgning skedde av byggnadsrätten, respektive en för fas­ tighetsägaren gynnsam ändring skedde i dispositionsrätten till fastigheten. I så fall återinträdde samhällets rätt till expropriation respektive möjlighet att efter förhandling tillgodogöra sig det genom ändringen eventuellt ökade värdet. Markutredningen har diskuterat hur man närmare borde precisera den

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 109

tidpunkt då det allmännas expropriationsrätt senast borde utövas för att markvärdet skulle få bestämmas högst efter glesbebyggelsevärdet. Det kun­ de övervägas, om detta borde anknytas till upprättandet av generalplan, till upprättandet eller fastställandet av stadsplan eller byggnadsplan eller till att byggnadslov beviljades. Utredningen anför, att det med hänsyn till den enskildes intresse givetvis vore önskvärt, att kommunen skulle få ta slutlig ståndpunkt till frågan redan efter generalplanens upprättande och fastställande. Eljest bleve följ­ den, att om någon förvärvade mark, som enligt generalplanen utlagts till tätbebyggelse, han vid uppgörelsen om priset måste vara på det klara med att han riskerade att, om marken exproprierades av samhället, innan be­ byggelsen kunde påbörjas, tätbebyggelsevärdet ej ersattes. Det kunde också i och för sig anses rimligt, att marken finge absorbera tätbebyggelsevärdet vid den tidpunkt, då dess användning för tätbebyggelse blivit fixerad i en fastställd generalplan. Häremot kunde dock invändas att generalplanen, även om den eventuellt blivit fastställd, endast hade en preliminär karaktär och skulle vara föremål för kontinuerlig överarbetning och förändring. Till följd härav komme ändringar i generalplanen, varigenom tidigare för tät­ bebyggelse planerade områden bleve härifrån undantagna och tvärtom, ofta nog att förekomma. En verklig fixering av det ändamål, vartill marken skulle användas, skedde först i samband med att man ginge över till den mera detaljerade planläggning, som upprättande av stadsplan eller bygg­ nadsplan innebure. Den enskilde markägaren hade sålunda knappast någon möjlighet att överblicka, om marken kunde komma att få tätbebyggas. Gi­ vetvis bleve det även vanskligt för vederbörande kommunala myndigheter att, innan stadsplan respektive byggnadsplan upprättats, fatta slutlig stånd­ punkt till frågan, om kommunen vore i behov av markområdet eller ej. Det vore därför ur samhällets synpunkt önskvärt, att frågan om begagnande av lösningsrätten hölles öppen i varje fall intill tiden för stadsplanens resp. byggnadsplanens fastställande. Att a andra sidan hålla lösningsrätten a\ marken till glesbebyggelsevärdet öppen ända fram till tidpunkten för bygg­ nadslovets meddelande, skulle onekligen medföra en osäkerhet på fastig­ hetsmarknaden, som kunde menligt återverka på byggnadsproduktionen. Utredningen betonar, att den räknat med förhandenvaron av en fri fastig­ hetsmarknad även inom stadsplanelagda och byggnadsplanelagda områden. Med hänsyn härtill måste betingelser skapas för att en dylik fastighets­ marknad skulle kunna funktionera och utredningen hade vid valet av tid­ punkten, då kommun senast skulle göra sin rätt att inlösa marken till jord­ bruksvärde jämte eventuellt mervärde för glesbebyggelse gallande, sokt be­ akta berörda förhållande. Som en lämplig medelväg har markutredningen därför valt alt fixera tidpunkten i fråga till stadsplanens resp. byggnadsplanens fastställande. Därmed vunnes också viss överensstämmelse med det i 44 § andra stycket byggnadslagen givna stadgandet om s. k. zonexpropiiation. Den avsevärda tid, som sålunda kunde komma att förflyta från det att

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

markområdets framtida användning genom generalplanen blivit i viss mån förhandsbestämd till dess att samhällets lösningsrätt till glesbebyggelsevärdet vore försutten, medförde visserligen, framhåller utredningen, den olä­ genheten, att fastighetens värde vid en eventuell försäljning bleve svårhestämbart, men just denna ovisshet komme att å andra sidan verka däm­ pande på eventuella jordvärdestegringstendenser. En omtänksam köpare skulle säkerligen icke vilja utsätta sig för risken att till markägaren be­ tala ett tätbebyggelsevärde, som han, i händelse samhället begagnade sin expropriationsrätt, icke finge ersatt. Då det ur rättssäkerhetens synpunkt vore av vikt, att en eventuell köpare av marken ägde kännedom om att kommunen begärt expropriation av om­ rådet, borde utfärdandet av stämning å markägaren till vederbörande dom­ stol vara den rättshandling, som bleve avgörande för kommunens rätt att expropriera marken till glesbebyggelsevärdet. Anteckning om stämningens utfärdande skulle nämligen ske i fastighetsboken. Kommunen borde så­ lunda göra ansökan om expropriation hos Kungl. Maj :t i så god tid före stadsplanens fastställande, att ej blott Kungl. Maj :ts bifall till expropriationsansökan hunne meddelas dessförinnan utan även stämningsansökan till domstolen kunde ingivas och stämningen hinna utfärdas, innan fastställelsen skedde. I enlighet med vad sålunda anförts har markutredningen föreslagit att i 7 § expropriationslagen skulle införas en bestämmelse av innehåll, att värde å fastighet, som exproprieras, ej må beräknas på grund av väntad tätbebyggelse i vidare mån än sådan bebyggelse enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan var tillåten, då stämning i expropriationsmålet utfär­ dades. I

I anslutning till sitt nyssnämnda förslag med avseende å värdestegring vid tätbebyggelse har markutredningen till bemötande upptagit de av lagrådet vid behandlingen av förslaget till byggnadslag anförda synpunkterna. Ut­ redningen kunde för sin del ej finna, att, om kommunen begagnade sin rätt att före stadsplanens eller byggnadsplanens fastställande expropriera mar­ ken, markägarens legitima anspråk på ersättning skulle trädas för när, om markvärderingen skedde med utgångspunkt från det användningssätt mar­ ken vid tillfället i fråga hade och den utnyttjanderätt som då förelåge. I själva verket innebure detta, att ersättningen utginge efter det värde mar­ ken hade i den dåvarande ägarens hand. I detta sammanhang borde särskilt framhållas, att den äldre uppfattningen om en jämn koncentrisk utveck­ ling av tätortsbebyggelsen, vilken gåve markägarna över lag i tätorternas omgivning anledning att räkna med en framtida tätbebyggelse och en därav härflytande värdestegring, numera vore föråldrad. Den moderna tätbebyggel­ sen i städers och andra tätorters omgivning skedde endast på vissa ställen och efter en planering, vid vilken tekniska, ekonomiska, sociala och demo­ grafiska fåktorer fällde utslaget. Den enskilde markägaren ägde sällan eller aldrig förutsättningar att på förhand någorlunda säkert bedöma hur dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. in

faktorer i sista hand komme att påverka planeringen och markutnyttjandet. Så kunde t. ex. en sådan teknisk fråga som kommunikationssystemets uppläggning för hela orten bli avgörande för om ett visst område upptoges för tätbebyggelse eller ej. Men som regel kunde denna fråga endast besvaras efter ingående utredningar som omfattade hela orten och sålunda berörde alla markområden på en gång. Företagslokaliseringen åter påverkade beho­ vet av mark för tätbebyggelse. Men den vore i sin tur många gånger en fråga, som icke kunde bedömas ens ur ortens synvinkel utan där riksom­ fattande synpunkter måste bliva bestämmande. Det vore framför allt på » gener alplanestadiet», som dessa faktorer gjorde sig gällande och på ett avgörande sätt reducerade markägarnas förutsättningar att bedöma situa­ tionen. Om sålunda den enskilde markägaren på »generalplanestadiet» lika litet kunde bedöma lämpligheten eller möjligheten av tätbebyggelse på ett område som han själv kunde påverka de faktorer, som objektivt sett borde vara avgörande för om man vid planeringen räknade med tätbebyggelse eller ej, så syntes han ej heller höra kunna räkna med att marken toge åt sig ett tätbebyggelsevärde. Därjämte borde enligt markutredningen beaktas, att den omständigheten, att samhället ägde möjlighet att expropriera marken till glesbebyggelsevärdet verkade dämpande på eventuella jordvärdestegringstendenser. En kö­ pare av mark vore nämligen icke benägen att för marken betala ett högre pris än det belopp som han vid en eventuell expropriation av marken kun­ de beräknas få ersatt. I

I övergångshänseende framhåller markutredningen att bestämmelsen i 162 § byggnadslagen endast har avseende på de fall, då värdering av mark erfordras för tillämpning av byggnadslagens stadganden. För markutred­ ningens del uppkomme frågan, huruvida samma princip övergångsvis borde gälla vid tillämpning av de nya ersättningsbestämmelser i expropriations­ lagen, som utredningen i det föregående föreslagit. Utredningen anför härom, att en sådan tillämpning måhända icke i och för sig skulle vara påkallad. Utredningen hade icke åsyftat att göra någon principiell ändring i gällande lags ståndpunkt, enligt vilken expropriaten skulle bibehållas vid samma förmögenhetsställning efter expropriationen som före. De jämkningar som utredningen föresloge i 7 § hade huvudsak­ ligen till syfte att förhindra att expropriaten finge räkna sig till godo en fiktiv värdeökning och sålunda förbättra sin förmögenhetsställning tack vare expropriationen. Ä andra sidan kunde göras gällande, att de bestäm­ melser som i 7 § givits därom, att tätbebyggelsevärde ej finge ersättas vid expropriation av fastighet, för vilken stadsplan eller byggnadsplan ej fast­ ställts, i vissa fall kunde leda till att markägaren skulle gå förlustig ett redan uppkommet tätbebyggelsevärde. Då bestämmelsens syfle vore alt för­ hindra en framtida uppkomst av tälbebyggelsevärde å dylik mark och då följdriktigheten kunde synas kräva alt byggnadslagen och expropriations­ lagen stode i överensstämmelse med varandra, hade utredningen stannat för

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

att ändringarna i sistnämnda lag borde åtföljas av en övergångsbestämmelse av i huvudsak samma lydelse som 162 § byggnadslagen. För vinnande av nödig enhetlighet vid värderingsfrågans bedömning syntes det synnerligen angeläget att det tätbebyggelsevärde, som enligt övergångsbestämmelsen finge ersättas, hänförde sig till samma tidpunkt som i 162 § byggnadslagen vore avgörande, nämligen den 1 januari 1948. Det kunde knappast sägas att lagstadgandet därigenom finge tillbakaverkande kraft i egentlig mening. Principen att tätbebyggelsevärde i regel ej skulle ersättas grundade sig så­ som tidigare påpekats huvudsakligen på byggnadslagens allmänna bestäm­ melser och det kunde icke sägas ske markägaren någon orätt genom att det undantag från tillämpningen av denna grundsats, som förevarande över­ gångsbestämmelser innebure, grundades på ett fastighetsvärde, som hänförde sig till tiden för den allmänna principens genomförande. Med anledning härav har markutredningen föreslagit en övergångsbestäm­ melse av innehåll, att vid beräkning av fastighetsvärde enligt de av utred­ ningen förordade reglerna skälig hänsyn skulle tagas till det värde, marken närmast före den 1 januari 1948 ansågs ha enligt då gällande grunder och att förty, jämväl i andra fall än i nyssnämnda regler avsåges, det värde som då tillmättes marken för tätbebyggelse finge komma i betraktande.

Mot utredningens förslag i denna del har reservation anförts av arkitekten

S. Lindström och professorn T. Palander. Herr Lindström har därvid, med instämmande av herr Palander, framhållit att det syntes bliva nödvändigt för utredningen att senare taga under ingående övervägande om markspe­ kulationen och fastighetsmarknaden kunde tänkas ha en samhällsnyttig

uPPS'ft a^t fylla i framtiden, när det gällde mark för tätbebyggelse, och i

så fall under vilka villkor denna marknad kunde tänkas fungera på ett till­ fredsställande sätt. När utredningen nu räknade med fastighetsmarknadens fortsatta existens, hade det varit angeläget att förslaget utformats så, att man undveke risker för allvarliga störningar på denna marknad. Detta hade delvis skett. Men denna synpunkt hade ej blivit konsekvent beaktad. I anslutning härtill anför herr Lindström: Markutredningen förutsätter, att mark, som inte frigivits för tätbebyg­ gelse genom fastställande av detaljplan, ej bör få taga åt sig tätbebyggelse­ värde, »tomtvärde». Vid expropriation av sådan mark skall, bortsett' från tillämpning av övergångsbestämmelserna, ersättning endast utgå för jord­ bruksvärde, skogsvärde eller liknande värde och eventuellt det värde mar­ ken kan ha med tanke på möjlighet till glesbebyggelse, vad jag nedan kallar »allmänt jordvärde». Detta synes lämpligt. Emellertid befarar jag, att mark belägen kring tätorterna, vilken inte blivit öppnad för tätbebyggelse, skul­ le komma i en mycket ogynnsam ställning såsom marknadsobjekt. En markägare, som exempelvis själv icke längre vill eller kan bedriva jordbruk på sådan mark, torde få svårt att finna köpare till marken annat än för priser, som ligga lägre än för motsvarande mark på andra ställen. Här bort­ ser jag från den mark, där övergångsbestämmelserna komma i fråga. Då kommunen kan tänkas expropriera marken utan att ersätta tätbebyggelse­ värde, lär möjligheterna vara små att finna köpare, som betala tomtvärden

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184. 113

för att ligga med marken i spekulationssyfte. I avsikt att spekulera i fram­ tida tätbebyggelse bli köpare kanske ej ens villiga att betala jordbruksvärde för marken. Å andra sidan torde jordbrukare, som vill förvärva en egen­ dom, söka sig till områden, där de kunde vänta att i lugn få fortsätta sitt arbete, medan de i viss mån kunde väntas undvika mark, som hotas av expropriation. Därest vid expropriation intrångsersättningarna utdömas fullt skäligt, skulle visserligen ingen ekonomisk olägenhet uppstå för jord­ ägaren-jordbrukaren. Men det torde ändå förhålla sig så, att han många gånger känslomässigt föredrar att finna en plats på rena landsbygden, där han kan räkna med att bli bofast i stället för att slå sig ned i tätortens när­ het, där hans verksamhet kanske bara finge fortsätta en kort tid. Även denna kategori av köpare skulle sålunda »underbetala» den expropriationshotade marken i tätortens omedelbara närhet. I vissa fall skulle då marknadspriset på sistnämnda slag av mark kunna sjunka under jordbruksvärdet på likar­ tad mark på ren landsbygd. En sådan konsekvens torde allmänt uppfattas som orimlig. Enligt min mening bör man därför överväga att komplettera

kommunens rätt, enligt markutredningens förslag, att tvångsvis förvärva

mark, som ej detaljplanelagts, till jordbruksvärde eller »allmänt jordvärde»,

med en skyldighet för kommunen att inlösa marken efter enahanda grunder,

där markägaren till följd av sannolik förväntan om expropriation ej kan av­ yttra marken till pris som eljest skäligen skulle kunnat erhållas för marken såsom jordbruksmark. Markägaren skulle sålunda garanteras, att värdet av hans mark ej genom expropriationsrisken sjönk under det »allmänna jordvärdet». I reservationen anföres även avvikande mening angående bestämmande av ersättning för gatumark, i vilket hänseende befaras, att utredningens förslag skulle av de flesta betraktas som orättvist. För denna del av reservationen kommer att redogöras i ett följande avsnitt. Herr Lindström avslutar sitt uttalande med att framhålla att byggnads­ lagen kommit att i stor utsträckning baseras på gränsdragningen mellan glesbebyggelse och tätbebyggelse efter principer som förordats av länsarki­ tekten Häggbom och Lindström i särskilt yttrande till 1942 års stadsplaneutrednings slutbetänkande. Markutredningen hade nu dragit de logiska kon­ sekvenserna av denna gränsdragning för markvärderingens vidkommande. Herr Lindström hade därför all anledning biträda markutredningens förslag i det väsentliga. Men utredningen hade i viss mån bortsett från följande principiella synpunkter, som gjorde de antydda justeringarna önskvärda. Dels borde en lagstiftning icke leda till så olika konsekvenser för olika in­ divider, alt detta allmänt kunde uppfattas som orättvist. Dels borde en lag­ stiftning icke göra förutsättningarna för enskild företagsamhet och penning­ placering i fastigheter orimliga eller obilliga, så länge sådan verksamhet ej blott vore fullt legitim utan i vissa sammanhang ansåges samhällsnyttig.

Remissyttrandena över markutredningens förslag. Markutredningens förslag har i de flesta yttrandena tillstyrkts el­

ler lämnats utan erinran. Byggnadslunebyrån har sålunda framhållit, alt

det såväl ur bostadspolitisk som samhällsplancringssynpunkt syntes an­ geläget, att värden som konstituerades av väntad tätbebyggelse indroges till (let allmänna. Eljest kunde befaras alt statliga subventioner lill bostads-

8 Dihang till riksdagens protokoll 19t9. 1 samt. Nr ISi.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

byggandet i viss utsträckning komme markexploatörer till godo, varigenom realiserandet av den bostadspolitiska målsättningen i vad avsåge bostads­

kostnaderna äventyrades. Landsorganisationen har anfört, att värdesteg­

ringen på tomtmark genom tätorternas uppkomst och utveckling hade varit och vore en vanlig orsak till förmögenhetsbildning utan personliga motprestationer. Det måste anses orättvist och oriktigt, om markvärde­ stegring skulle tillfalla enskilda exploatörer och icke samhället. Lands­ organisationen hälsade därför markutredningens förslag i denna del med stor tillfredsställelse. Landsorganisationen ville emellertid framhålla att utredningen även bort uppmärksamma den markvärdestegring som uppkomme å fritidsområden, där enskilda genom uppförande av sportstugor och planering av vägar kunnat hastigt framkalla sådana tomtvärdesteg­ ringar som måste anses orimliga. Då fritidsfrågorna framför allt i de större städerna i allt högre grad krävde samhällets medverkan för sin lösning, syntes markutredningen ha bort pröva frågan hur man vid region- och generalplaneläggning skulle kunna utnyttja expropriationsinstruinentet. Det kunde nämligen ej råda någon tvekan om att värderingsreglerna i sådant fall komme att bliva alltför generösa i förhållande till det skäliga. Enligt lands­ organisationens mening vore det överhuvud angeläget, att markutredningen i sitt fortsatta arbete närmare redovisade de skäl som förestavat utredning­ ens ståndpunktstagande för en fri fastighetsmarknad även inom stadsplanelagda och byggnadsplanelagda områden samt därjämte förutsättnings­ löst diskuterade sociala och ekonomiska fördelar respektive nackdelar med en på olika sätt bunden fastighetsmarknad. Då fastighetsmarknaden utgjor­ de en av de viktigaste källorna till en ojämn och i många fall obillig inkomst­ fördelning, borde den granskas ur vidare synpunkter än vad markutred­ ningen i föreliggande betänkande gjort.

Stadsförbundet har i princip tillstyrkt, att markvärdestegringar på grund

av väntad tätbebyggelse indroges till samhället, men har framhållit att det icke syntes tillfredsställande att själva ändringen i den en gång tillåtna bebyggelsevolymen bleve avgörande för möjligheten att indraga värdesteg­ ringen. Det vore mycket vanligt då stadsplan upprättades över ett redan byggnadsplanelagt område, att den byggnadsrätt, som en gång enligt byggnadsplanen tillagts avstyckade tomter, oförändrad bibehölles i stadsplanen. Icke desto mindre brukade tomtmark undergå en högst betydande värde­ ökning beroende på att genom stadsplanens uppkomst de skyldigheter, som vore oupplösligt förenade med administrerandet av sådan plan beträffande exempelvis vägar och avlopp etc., lades på mer ansvarskännande och därför effektivare händer. Tidpunkten för den största värdestegringens inträde sammanfölle för övrigt ofta icke med tidpunkten för den nya planens fast­ ställande. Vid indelningsändring vore det tvärtom så, att beslutet om med­ delande av stads- eller köpingsrättigheter eller om visst områdes samman­ läggande med stad utgjorde det tillfälle markvärdestegringen gjorde sig mest kännbar. Med markutredningens förslag skulle ägare till byggnadsplanelagd mark, som stadsplanelades utan ändring i byggnadsrätten, icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 115

behöva riskera att vid expropriation avstå någon del av värdestegringen som uppkommit i samband med indelningsändringen och därmed samman­ hängande förhållanden. Skulle byggnadsrätten för en sådan markägares tomt utvidgas vid stadsplaneläggningen, bleve markägaren ändock förvarad vid den markvärdestegringsvinst som fölle på den redan enligt byggnadsplanen tillåtna bebyggelsen. För att undvika sådant otillfredsställande resul­ tat borde i lagtexten klart ges uttryck åt att icke blott det särskilda mer­ värde, som en i ny plan medgiven utvidgning i byggnadsrätten föranledde, utan även varje annan i avvaktan på den nya planen Ackumulerad mark­ värdestegringsvinst skulle avstås vid expropriation. Fn invändning att det måhända bleve svårt att giva ett lagtekniskt adekvat uttryck åt en sådan princip förlorade i betydelse om expropriationsnämnderna förstärktes med erforderlig teknisk och juridisk sakkunskap. Stadsförbundet har vidare i anslutning till dess tidigare återgivna för­ slag om avfattningen av 1 § 7. expropriationslagen anfört, att de fall, då oförtjänt markvärdestegring icke vore möjlig att åtkomma med expropria­ tionslagens hjälp därför att de medgivna bebyggelseökningarna vore alltför obetydliga för att spela någon roll för kommunens utveckling eller kommu­ nen av skilda anledningar icke funne det med sitt intresse förenligt att in­ lösa marken och därpå belägna byggnader, i stället borde regleras i bygg­ nadslagen. Där borde upptagas en bestämmelse som ålade markägaren att utge ett i särskild ordning bestämt lösenbelopp motsvarande det värde som bebyggelseökningen tillförde fastigheten. Dylika frågor borde avgöras av expropriationsnämnden. Lämnades värderingen i allmänhet vid expropria­ tion till domstolsprövning, kunde nyssnämnda värderingsfrågor jämväl an­ förtros sådan domstol.

Fastighetsbildningssakkunniga ha erinrat därom att vid upprepade till­

fällen förslag framställts om införande av en särskild skatt på oförtjänt värdestegring av fastighet och att frågan varit föremål för ett långvarigt, tidvis mycket intensivt utredningsarbete, dock utan att enighet nåtts om riktlinjerna för skattens utformning. Det av 1941 års sakkunniga för värdestegringsskatt framlagda förslaget hade icke heller lett till lagstiftning. Den av markutredningen valda metoden ledde skenbart till en högst väsent­ lig förenkling av det intrikata problemet. Frågan om indragning till det allmänna av oförtjänt värdestegring förbleve emellertid ett svårlöst pro­ blem även sedan man övergivit skattevägen och beträtt den av markutred­ ningen anvisade. Den enskilde markägaren hade otvivelaktigt hittills haft en alltför gynnad ställning och på ett otillbörligt sätt kunnat tillskansa sig exploateringsvinster. Man syntes icke nu böra gå till en motsatt ytterlighet. Markutredningens förslag ledde till ett obetingat krav på att värderingsförfarandet skedde inom ramen för ett domstolsförfarande med motiverat beslut och besvärsrätt så att eu enhetlig praxis i rättssäkerhetens intresse kunde bildas.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Markutredningens förslag i denna del har helt avstyrkts av kom­ merskollegium, lantbruksförbundet, riksförbundet landsbygdens folk, in­ dustriförbundet, handelskamrarnas nämnd och fastighetsägareförbundet.

Kommerskolleginm har anfört att frågan om indragning av oförtjänta

värdestegringar till det allmänna utgjorde ett så väsentligt problem, att det icke kunde vara riktigt att det, såsom skett i markutredningens betänkande, löstes i förbigående utan att göras till föremål för någon närmare diskussion. Kollegium motsatte sig, att en så vittsyftande ändring av hittillsvarande principer genomfördes utan att problemkomplexet gjordes till föremål för ett grundligt övervägande.

Lantbruksförbundet, som enligt vad tidigare anförts även avstyrkt för­

slaget om utvidgning av kommunernas expropriationsrätt, har framhållit att man borde invänta verkningarna av byggnadslagen, innan ändringar i lag­ stiftningen rörande ersättning för väntad tätbebyggelse genomfördes. Som framginge av lagrådets erinringar mot principen i 5 § byggnadslagen vore vanskligheterna beträffande utformandet av regler rörande sådana änd­ ringar mycket stora. Frågan måste bliva grundligt utredd av en kommitté med företrädare för de olika intressena och med tillgång till ekonomisk expertis.

Riksförbundet landsbygdens folk har givit uttryck åt samma synpunkter

som lantbruksförbundet och därvid framhållit att vid blivande allsidig och förutsättningslös prövning av problemet om markvärdestegringen man i första hand borde överväga huruvida den enskilde över huvud taget skulle få uppträda på fastighetsmarknaden eller samhället skulle förbehålla sig all verksamhet beträffande tätbebyggelse. Vidare anmärkte förbundet att det icke enbart vore markvärdet som underginge förändringar genom samhällets utveckling. Då även andra värden berördes därav syntes det icke riktigt att inskränka sig till en reglering av markvärdestegringen.

Industriförbundet har anfört att det vore märkligt, att markutredningen

i samband med förslaget om indragning av tätbebyggelsevärdet till det all­ männa undvikit varje finansrättslig analys och icke berört frågans fiskaliska sammanhang med andra skatteformer, såsom den fastighetsväsendet åvilan­ de garantiskatten och reglerna om beskattning av realisationsvinst. Förbundet kunde icke finna indragning av markvärdestegringen sakligt motiverad. Ut­ redningen hade synbarligen betraktat som ett axiom, att varje markvärde­ stegring vore ett resultat av stadsplaneläggningen. Utredningen hade helt förbisett, att markvärdet utgjorde ett uttryck för näringslivets aktivitet, den hade icke sökt bedöma värdets storlek eller den omständigheten att värde­ stegringarna delvis voro en reflex av den pågående penningvärdeförsäm­ ringen. Det reella markvärdet hade med hänsynstagande till penningvärdets förändringar under senare år i allmänhet visat en sakta avtagande tendens. Detta hade utredningen ej observerat, trots att detta framginge av bostadssociala utredningens betänkande. En logisk följd av utredningens uppfatt­ ning att varje markvärdestegring uppstode genom åtgärder från det all­ männas sida bleve, att det allmänna också förorsakade varje förändring

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

nedåt av markvärderingarna. Att markvärdet kunde falla, t. ex. genom änd­ rade dispositioner av stadsplanen, därpå funnes otvetydiga exempel. Ville man behandla problemen följdriktigt, måste det allmänna uppenbarligen lämna ersättning för varje markvärdeminskning. Det vore för övrigt märk­ ligt, att sambandet mellan ekonomisk zonexpropriation, d. v. s. det nuvaran­ de medlet att till det allmänna indriva markvärdestegring, och markutred­ ningens eget system icke redovisats. Markutredningen hade icke förmått visa att expropriation skulle vara ett lämpligt instrument för att komma till rätta med problemet om oförtjänt markvärdestegring.

Handelskamrarnas nämnd har anfört, att grundsatsen att ersättning för

tätbebyggelsevärde icke finge utgå utgjorde ett betydelsefullt och till sina verkningar utomordentligt allvarligt avsteg från hittills gängse normer för markvärdering. Några bärande argument för markutredningens förslag hade icke redovisats i betänkandet. Det kunde mahända i och för sig icke sägas vara ur allmän synpunkt stötande, att innehavaren av mark, som vid ett tillfälle icke vore användbar för tätbebyggelse, icke berättigades erhålla er­ sättning av det allmänna för att marken icke vore lämplig för nyttjande. Däremot kunde det icke anses rimligt att därav draga den slutsatsen, att er­ sättning för det verkliga tätbebyggelsevärdet icke skulle tillerkännas för mark, som vore lämplig för sådan tätbebyggelse och därför av en kommun toges i anspråk för detta ändamål. En sådan konsekvens av byggnadslagstift­ ningen var icke uppenbar vid den tid då den behandlades av remissinstanser och riksdagen. Det måste därför anses principiellt förkastligt att taga dessa ursprungligen icke förutsedda konsekvenser som direkt utgångspunkt för de föreslagna undantagsreglerna. Några motiv för de föreslagna inskränkning­ arna i den enskilda äganderätten kunde icke heller framföras ur rättvisesyn­ punkt. Nämnden delade jämväl den uppfattning, varåt två reservanter i markut­ redningen givit uttryck, rörande angelägenheten att förslaget utformades så, att risker för allvarliga störningar på fastighetsmarknaden undvekes även­ som att den icke lände till olika konsekvenser för olika individer och att den icke gjorde förutsättningarna för enskild företagsamhet och enskilda pen­ ningplaceringar i fastigheter orimliga och obilliga. Nämnden har vidare framhållit, att det i många situationer kunde inträffa, att ett föremål avse­ värt stege i värde utan att detta behövt bero på någon arbetsinsats eller annan åtgärd av dess ägare. En princip att oförtjänt värdestegring skulle indragas till det allmänna innefattade en nyhet för vår rättsordning och dess kon­ sekventa genomförande skulle föra mycket långt. Det vore ett i hög grad motiverat krav, att under förslagets vidare behandling klargjordes den ifråga­ satta principens förhållande till gällande rättsordning och hur långt man vore beredd att följa de vägar som bär öppnat sig. Nämnden har ytterligare anmärkt, att det ingalunda alltid vore berättigat att påstå att det ökade värde, som bleve en följd av att det allmänna gåve tillstånd till tätbebyggelse av ett visst område, tillförts av det allmänna. Det vore över huvud taget knappast görligt, alt på ett ur logiska och praktiska synpunkter tillfredsställande

118 Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

sätt draga en gräns mellan det s. k. tätbebyggelsevärdet — som alltså skul­ le föreligga som ett slutresultat av en fortgående samhällsbildning intill den tidpunkt då fråga bleve om bostadsbebyggelse på marken och det all­ männa skulle inträda och konfiskera värdestegringen — och ett tidigare glesbebyggelsevärde. Nämnden har framhållit att syftet med kommunal expropriation liksom för kommunal verksamhet över huvud taget hittills icke varit att tillföra kommunen vinst. Ett direkt överförande till kommunen av den värdestegring som hittills tillkommit den enskilde markägaren skulle emellertid i sak be­ tyda en form av kommunal markbeskattning, som i sista hand syftade till att tillföra kommunen vinst. Ett sådant förfarande kunde ur principiell syn­ punkt icke anses tillfredsställande och i åtskilliga hänseenden, bland annat då det gällde förhållandet till de statliga skatter som markägaren-exploatören hade att erlägga, torde av utredningen icke beaktade komplikationer kunna inträda. En mot värdestegring på råmarken svarande avräkning på hyrorna skulle å andra sidan bli av mycket ringa betydelse. Råmarkspriset utgjorde nämligen i regel blott en bråkdel av totalkostnaderna, vilka i sin tur i för­ hållande till övriga byggnadskostnader endast i ringa grad återverkade på hyresnivån. I nyexploaterade ytterområden ute i landet torde man således

numera räkna med att tomtprisets andel i hyran uppginge till allenast 4 %.

Vid en bostadslösa på 2 400 kronor skulle detta innebära att knappt 100 kro­ nor fölle på tomtkostnaden. Råmarksprisets andel bleve i regel betydligt mindre. För genomförandet av det bostadspolitiska programmet kunde alltså de komplicerade och ojämnt verkande värdestegringsprinciper, som mark­ utredningen föreslagit, icke anses påkallade.

Fastighetsägareförbundet har, såsom framgår av redogörelsen för remiss­

yttrandena rörande den föreslagna utvidgningen av kommunernas expropria­ tionsrätt, framhållit att uppkomsten av markvärdestegring vore resultatet av en samverkan mellan det allmänna och enskilda samhällsmedlemmar och att det grundläggande för samhällsbyggnadsarbetet varit och måste vara de en­ skilda individernas självverksamhet i näringslivet och annorstädes. I detta hänseende har fastighetsägareförbundet anlagt synpunkter likartade med dem av industriförbundet och handelskamrarnas nämnd anförda.

Svea hovrätt har anfört, att hovrätten icke funne det motiverat att, såsom

skett av markutredningen, hänvisa till principen om likställighet mellan olika expropriater såsom grund för förslaget att införa förbud mot att en expropriat, vars mark icke vore underkastad inskränkning i fråga om tät­ bebyggelse, erhölle ersättning för tätbebyggelsevärde, då förbudet ej skulle gälla i alla fall utan blott i en del fall. Den föreslagna gränsdragningen mellan de fall, då ersättning för tätbebyggelsevärde finge utgå eller icke, syntes godtycklig. Enligt hovrättens mening medförde visserligen det förhål­ landet, att kommunen tillerkänts makt att bestämma, var och när tätbebyg­ gelse finge äga rum, att man i allmänhet icke kunde räkna med att ett om­ råde, som ännu icke gjorts till föremål för detaljplanering, komme att bli använt för tätare bebyggelse. Emellertid torde ofta nog naturförhållandena,

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

befintliga kommunikationsleder, samhällets hittillsvarande utveckling och andra omständigheter giva vid handen att ett område, som ej detaljplanerats eller ens undergått planläggning av något slag, en gång, kanske inom en tid­ rymd som kunde med tämligen stor säkerhet beräknas, komme att bliva dis­ ponerat för tätbebyggelse. I den mån sannolikheten härför växte komme mar­ kens värde att stiga, därest ej en lagstiftning sådan som den föreslagna lade hinder i vägen. Enligt hovrättens mening vore det berättigat att en sådan vär­ destegring, som utövade inverkan på fastighetens försäljningsvärde, toges i beräkning vid fastställande av expropriationsersättning. Det borde emeller­ tid åligga expropriaten att i sådana fall, som måste anses höra till undanta­ gen, förebringa erforderlig utredning om förefintligheten av ett mervärde på grund av beräknad tätbebyggelse. Beträffande det berättigade i att mark­ ägaren på detta sätt finge komma i åtnjutande av ett på en sannolikhetsbe­ räkning grundat mervärde hänvisade hovrätten vidare till det uttalande i den­ na fråga som gjorts av lagrådet. Hovrätten anmärkte ytterligare, att markut­ redningen i motiveringen till den föreslagna ändringen i 1 § 7. expropriations­ lagen uttalat att kommunen borde vara berättigad att erhålla expropriation, om det kunde göras sannolikt att marken i fråga erfordrades för kommunens framtida utveckling. Om i detta hänseende hänsyn skulle få tagas till en blott sannolik utveckling, syntes detsamma böra vara fallet vid uppskatt­ ningen av markens värde i expropriatens hand. Hovrätten förordade att be­ stämmelsen om beräknande av tätbebyggelsevärde omarbetades till överens­ stämmelse med vad hovrätten salunda funnit riktigt. .

I huvudsak samma synpunkter ha framlagts av domänstijrelsen, sti/tsnämnden i Uppsala och bankföreningen.

Bankföreningen har därutöver framhållit att den osäkerhet på fastighets­ marknaden, som skulle bliva en oundviklig följd, därest den av lagrådet upp­ märksammade allmänna värdestegringen icke finge beaktas vid expropriationsersättningens bestämmande, uppenbarligen skulle vara ägnad att avse­ värt försvåra prövningen av ärenden rörande fastighetskredit och att minska de enskilda fastighetsägarnas möjligheter att erhålla sådan kredit. Infö­ randet av en sådan grundsats skulle i själva verket betyda, att kreditinstitu­ ten komme att föranledas till en omprövning av samtliga de engagemang, dar säkerheten utgjordes av inteckning i icke stadsplanelagd mark i närheten av tätbebyggda samhällen. Att detta skulle vara ägnat att inverka störande på kreditmarknaden vore självklart. I

I några yttranden har principen om indragning av markvärdestegring godtagits men en annan metod ifragasatts än den av markutredningen föreslagna.

Hovrätten för Nedre Norrland har framhållit att det i och för sig kunde

vara riktigt att värdeökning, som viss mark finge till följd av kommunens planreglerande åtgärder, komme kommunen och icke den enskilde mark­ ägaren till godo. Stadgandet i 44 § andra stycket byggnadslagen vilade i viss mån på en sådan princip. En följdriktig utveckling av den rätt till

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ekonomisk zonexpropriation, som redan förelåge enligt detta stadgande, syntes vara, att stadgandet ersattes med en generell föreskrift av innehåll att kommunen medgåves rätt att lösa mark, om genomförandet av stads­ plan beträffande den marken kunde antagas medföra väsentligt ökat värde på densamma och ägaren ej heller ersatte kommunen det mot värdesteg­ ringen svarande beloppet. Kommunens ansökan om inlösen borde i dylika fall, pa samma sätt som för närvarande vore föreskrivet, göras innan planen fastställdes. Kunde enighet icke vinnas om det belopp, för vilket värde­ stegringen skulle beräknas, borde möjlighet finnas afl få tvisten hänskjuten till prövning av opartisk myndighet, i anslutning till vad som nu gällde enligt 44 § tredje stycket byggnadslagen. Om en föreskrift av angiven inne­ börd upptoges i fråga om stadsplan, torde motsvarande böra stadgas be­ träffande byggnadsplan. Vid värdestegringens bestämmande borde tilläm­ pas de värderingsgrunder, som i allmänhet gällde vid marklösen. Markens värde före planens fastställande skulle sålunda — under förutsättning att markutredningens förslag till ändring i 7 § expropriationslagen genomför­ des — beräknas enligt däri angivna regler, med beaktande tillika av de övergångsbestämmelser som befunnits nödvändiga.

Kammarkollegiet har anfört, att markutredningen icke på något sätt

motiverat varför just kommunerna framför staten skulle anses represen­ tera det allmänna och därigenom komma i åtnjutande av all jordvärdestegiing på mark såväl i enskild som i allmän ägo. Kollegiet har hänvisat till ett av kollegiet tidigare avgivet utlåtande över ett av särskilda sakkun­ niga avgivet förslag till förordning om värdestegringsskatt å fastighet. I detta utlåtande hade kollegiet i princip ansett intet vara att erinra mot be­ skattning av oförtjänt värdestegring men framhållit att, därest kommun tillerkändes andel i sådan skatt, skulle spänningen mellan rika och fattiga kommuner ökas och en av statsmakterna eftersträvad skatteutjämning mot­ verkas, varjämte kollegiet förordat att statliga och ecklesiastika egendomar i allt fall borde undantagas från sådan beskattning, vilken eljest reellt sett skulle bli en beskattning å statsverket eller å kyrkofonden. Därutöver liar kollegiet i nu förevarande yttrande erinrat att kommunerna härledde sina befogenheter från staten. Om värdestegringsskatt infördes borde denna uppbäras av statsverket. Kollegiet hölle före att vid uttagande av avgift eller skatt å jordvärdestegring de principer, som låge till grund för engelsk lag­ stiftning, kunde tjäna till ledning. En exploateringsavgift skulle exempelvis kunna uttagas. Vid meddelande av fastställelse av stads- eller byggnadsplan skulle tillika fastställas skyldighet för ägaren till mark som berördes av planen, att till statsverket vid försäljning eller exploatering av marken av köpe- eller löseskillingen utgiva skälig andel av den inträdda jordvärdestegringen. Markägaren skulle alltså få behålla viss del av jordvärdestegringen men det allmänna skulle komma i åtnjutande av återstoden. Sistnämnda del skulle kunna få disponeras till subventionering för bostadskostnadernas nedbringande i landet antingen genom direkta statsbidrag eller indirekt genom anslag till kommunerna. I viss mån motsvarande bedömning skedde i fall, som avsåges i 44 § andra stycket samt 70—71 §§ byggnadslagen.

Kiinrjl. Maj:ts proposition nr 184. 121

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har icke kunnat dela utredningens åsikt

att s. k. oförtjänt värdestegring alltid skulle tillföras det allmänna endast genom ett expropriationsförfarande. Länsstyrelsen åsyftade därvid särskilt det fallet, att tätbebyggelse redan funnes inom stadsplanelagt eller byggnadsplanelagt område, men genom ändring av planen en ökning av hus­ höjden bleve tillåten. Enligt länsstyrelsens åsikt behövde en fastighets­ ägare icke berövas äganderätten till sin fastighet, därest värdestegringen komme det allmänna till godo genom taxeringsförfarande. Frågan om lämp­ ligaste formen för en dylik beskattning ansåge länsstyrelsen böra göras till föremål för närmare utredning.

Stiftsnämnden i Uppsala har betonat att de åtgärder som erfordrades ur

bostadspolitisk synpunkt borde genomföras utan att den enskildes rätt enligt hittills gällande rättsuppfattning kränktes. Det i England tillämpade förfarandet förefölle därför förtjänt att tagas under mycket allvarligt övervägande.

I ett yttrande av länsarkitekten i Kristianstads län, fogat vid utlåtandet från länsstyrelsen i länet, samt i yttrandena från landskommunernas för­ bund och handelskamrarnas nämnd har påpekats att ojämnheter och orätt­

visor kunde vid den föreslagna lagstiftningens tillämpning föranledas av den omständigheten att indragning av markvärdestegringen vore beroende av hur kommunerna ställde sig till frågan om expropriation.

Beträffande möjligheten för en markägare att undvika expropriation ge­

nom frivillig uppgörelse med kommunen har landsorganisatio­ nen uttalat, att landsorganisationen icke ville motsätta sig att lagstiftning­

en gåve sådana möjligheter, därest markägaren lämnade kommunen gottgörelse för värdeökningen eller en del därav. För att undvika att olika praxis i kommunerna utbildades måste det emellertid beredas möjlighet för högre instans att pröva överenskommelses skälighet. Detsamma gällde det före­ slagna medgivandet, att kommun kunde avstå från expropriation om markägaren förbunde sig att i de byggnader, som uppfördes, hålla viss lägre hyresnivå eller gjorde liknande utfästelser.

Drätselkammaren i Malmö har angående markutredningens uttalande,

att expropriation kunde undvikas om ett samhälle exempelvis tillförbunde markägaren att i bostadshus, som komme att uppföras å marken, hålla en lägre hyresnivå än som eljest skulle råda, anfört att ett sådant tillförbin­ dande på ett eller annat sätt måste tryggas. Om inga särskilda lagregler infördes härom, måste man utnyttja någon form av säkerhet. Inteckningssäkerhet vore i många fall den enda säkerhet som stode till huds, men sådan säkerhet kunde komma att oförmånligt påverka möjligheterna att belåna fastigheten. Vid sådant förhållande hade kommunen i de flesta fall — bortsett från det i 44 § andra stycket byggnadslagen anmärkta fallet — icke annan möjlighet än att förvärva marken antingen genom expropriation eller genom frivilligt förvärv.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

Vissa remissinstanser ha framhävt praktiska svårigheter vid förslagets tillämpning. Därvid ha bl. a. uttalanden gjorts beträffande den tidpunkt då det allmännas expropriationsrätt senast borde utövas för att markvärdet skulle få bestämmas högst efter glesbebyggelsevärdet.

Stadsförbundet har anmärkt att förslaget skapade svårigheter därigenom

att kommunerna måste vara beredda att vid varje tillfälle av planändring bevaka att uppkommen markvärdestegring indroges. Bevakningen bleve sär­ skilt omfattande varje gång ny stadsplan eller byggnadsplan skulle fast­ ställas. Det gällde då för de kommunala myndigheterna att med ledning av tillgängliga prognoser rörande befolknings- och bostadsutveckling samt industrilokaliseringsundersökningar klargöra för sig i vilken utsträckning mark kunde anses erforderlig för kommunens vidare utveckling, samt var som följd av dessa utvecklingstendenser markvärdestegring redan inträtt eller kunde förväntas inträda. Bedömandet av dessa frågor underlättades dock i den mån generalplaner kunde upprättas. Värre vore därför att de markförvärv, som i samband med detaljplacering bleve aktuella, många gånger måste draga med sig synnerligen betungande ekonomiska engage­ mang. Stadsförbundet har härom ytterligare anfört:

För stadsplanefrågornas del, där kommunerna helt hålla ärendena i sin hand, bli svårigheterna förhållandevis mindre, eftersom kommunen kan upp­ skjuta planläggningens fastställande och därmed markförvärven till för kommunen lämpliga tidpunkter. För byggnadsplanernas del åter gestaltar sig saken annorlunda, eftersom det här även i framtiden oftast bliva en­ skilda intressenter, som framdriva planläggningen. Under alla förhållanden måste det möta stora svårigheter att på ett ungefär förutse vilka värden på marken som kunna komma att åsättas av expropriationsmyndigheterna. Då härtill kommer att de kommunala markförvärven regelmässigt finansieras med underställningspliktiga lån är det lätt att inse att för kommunerna brydsamma situationer kunna inställa sig i samband med framtida plan­ läggning. Innan de nya planerna fastställas skola då kommunerna hos Kungl. Maj :t utverka icke blott expropriationstillstånd utan även tillstånd att upptaga för markförvärven erforderliga lån. Fn rad viktiga kommunala beslut måste alltså fattas under i regel mycket kort tid. Allt efter ärende­ nas gång måste kommunen dessutom vara beredd på att släppa sina ur­ sprungliga expropriationspåståenden. Avviker expropriationsnämndens vär­ dering på ett påfallande sätt från vad kommunen utgått från vid expropriationsstämningens ingivande, tvingas kommunen under den korta tid, som förlöper mellan expropriationsnämndens beslut och domstolens fastställelse därav, att pröva och avgöra frågan om återkallelse. Och skulle —• såsom kommittémajoriteten tänkt sig — domstolar verkställa värderingen i slut­ liga utslag, måste kommunen i motsvarande situation skyndsamt överklaga domen samt bereda sig på att i högre instans återkalla sin talan. En sådan ordning kan, alldeles bortsett från motpartens eventuella skadeståndsyr­ kanden, medföra icke oväsentliga processkostnader och passar dessutom föga för det kommunala arbetssättet. Det syntes vidare förutsätta införan­ det av ett fullmaktssystem som i betänklig mån skulle sätta de beslutan­ de organen ur funktion. För att undkomma dessa olägenheter tvingas man — om ett fördröjande av planernas fastställande till dess expropriationsfrågorna slutgiltigt lösts skall kunna undvikas — att införa regler om en

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 123

tidsbegränsad förköpsrätt till glesbebyggelse- respektive byggnadsplanevärde, som av kommun skulle kunna användas även sedan den nya planen fastställts. Den av utredningen subsidiärt antydda möjligheten att uppskjuta markvärdestegringsindragningen till tidpunkten för byggnadslovens med­ delande torde visa sig praktiskt ogenomförbart bland annat därför att resul­ tatet säkerligen bleve att byggnadsnämnderna översvämmades med ansök­ ningar om byggnadslov.

Landskommunernas förbund har jämväl behandlat de av stadsförbundet

åberopade svårigheterna för kommunerna och därutinnan anfört bl. a. föl­ jande: Det är visserligen sant att en kommun när som helst innan ett planären­ de tages upp kan upptaga och pröva frågan om markförvärv inom området. För städernas och särskilt storstädernas del, där anställda tjänstemän kon­ tinuerligt följa bebyggelseutvecklingen, innebär väl detta kanske också en tillräcklig garanti för att kommunens intressen rättidigt bevakas. Vad lands­ kommunerna beträffar är det däremot föga troligt att de på egen hand skola taga erforderliga initiativ till markförvärv; de framsynta undantagskommunerna bekräfta än så länge endast regeln. Hos landskommunerna kom­ mer vidare liksom nu de flesta planärenden att aktualiseras genom framställ­ ningar från enskilda. I detta sammanhang bör man ha i minnet, att byggnadsplaneinstitutet numera i sig upptagit de tidigare avstyckningsplanerna. Det blir med andra ord icke landskommunen utan dessa enskilda som i praktiken bestämma den yttersta tidpunkten för eventuella kommunala mark­ förvärv till glesbebyggelsevärde. För sin del tror också förbundet att utred­ ningen överskattat möjligheterna för kommunerna att genom frivilliga köp förvärva kommunalt erforderliga glesbebyggelseområden. Den omständig­ heten att ändå expropriationsgillt ändamål måste föreligga för att kommun skall kunna sätta makt bakom sin begäran om markförvärv lär säkerligen göra markägaren mindre medgörlig. Han kan ju alltid hysa hopp om att hos Kungl. Maj :t gendriva kommunens expropriationspåstående såsom ogrundat och i sista hand att tillämpningen av övergångsreglerna i bygg­ nadslagens 1C2 § skall ge honom bättre valuta än den kommunen erbjudit. Själva tanken att en såsom erforderlig bedömd reglering av bebyggelse skall behöva anstå i avvaktan på olika myndigheters ställningstagande till ur regleringssynpunkt ovidkommande frågor om det kommunala expropriationsbehovet, den kommunala upplåningen etc. framstår i princip som föga tilltalande. Redan nu har man obehagliga erfarenheter av vad det vill säga att planärenden i åratal ligga hos myndigheter medan en oreglerad bebyg­ gelse tar vid utanför de byggnadsförbjudna områdena. Vad den ekonomis­ ka sidan av saken angår måste det enligt styrelsens mening för kommuner­ nas del i regel bli fråga om ekonomiskt sett" betydande ärenden, vilka minst av allt lämpa sig för "snabbehandling.------------ Ännu finns i våld land myc­ ken tätbebyggelse, som endast ofullständigt om ens alls byggnadsreglerats. Den areal mark, som årligen planlägges, är också mycket betydande och motsvarar med nu gällande höga råmarksvärden och tomtpriser stort ka­ pital. Åtminstone hos landskommunerna, som i regel sakna tillgång på er­ forderlig expertis för bedömande av markbehovet och för värdering av mark, kan tvånget att snabbt fatta beslut dessutom leda till en ur allmänna synpunkter icke önskvärd oenhetlighet i praxis. Den ena kommunen kan av sociala skäl — för att förekomma markvärdestegringsvinster —■ känna sig skyldig att i vidaste mån begagna sig av de nu öppnade möjligheterna till markförvärv till glesbebyggelsevärden utan att närmare reflektera över

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

om den är i stånd att själv exploatera marken eller på längre sikt betjänt av att binda kapital vid jord. Den andra kommunen kan av missriktat sparsamhetsnit och ovisshet om följderna eller ovidkommande skäl — ris­ ken för försök till obehörig påverkan på kommunens ställningstagande i den ena eller andra riktningen kan man icke helt bortse ifrån -— avstå från att göra ett eljest befogat bruk av sin på den nya lagstiftningen stödda förhandsrätt till erforderliga markförvärv. Där region- och generalplaner upp­ rättas och industrilokaliseringsundersökningar företagits underlättas vis­ serligen både den kommunala och den statliga prövningen av hithörande ärenden, men såsom alla veta kommer det att dröja decennier, innan detta för bebyggelseproblemens överblickande erforderliga underlag överallt står till buds. Det torde också vara oriktigt att förlita sig på att Kungl. Maj :t vid prövningen av expropriations- och lånetillstånd i någon högre grad skall kunna tillrättalägga saken. En mera ingående prövning ur olika synpunk­ ter av alla de expropriati-onsansökningar, som kunna förväntas inkomma efter den nya lagstiftningens ikraftträdande, skulle förvisso kräva en kraf­ tig utbyggnad av Kungl. Maj :ts kansli. Om kommunernas skyldighet att svara för sin bostadsförsörjning fastslås i lag, torde Kungl. Maj :t för övrigt i de flesta tveksamma fall anse sig moraliskt förpliktad att icke genom väg­ rat expropriationstillstånd försvåra för kommun att skaffa sig mark som den anser behövlig för detta ändamål. Situationen skulle i alla dessa hän­ seenden bli en annan om kommunerna kunde beredas viss respittid för att i lugn få överväga markförvärven. Helst borde de också genom ändring i 1946 års fondbildningslag tillerkännas rätt till fondering av medel för än­ damålet i analogi med vad bostadssociala utredningen föreslagit om sanering. Förbundet har vidare erinrat att markutredningen prövat och avvisat tanken på att kommun skulle, intill dess byggnadslov beviljades, kunna be­ vara rätten att inlösa mark till glesbebyggelsevärde, De anförda skälen ansåge förbundet i och för sig bärande men förbundet vore icke övertygat om att detta hugskott skulle utgöra det enda möjliga alternativet till den lös­ ning markutredningen själv förordat. För egen del ansåge förbundet, alt kommunen borde beredas möjlighet att, där omständigheterna motiverade detta, i samband med ärende om byggnadsplans fastställande få fråga om optionsrätt att till glesbebyggelsevärde förvärva bestämda markområden under viss kortare tid, dock högst två år, prövad av Kungl. Maj :t. Själv­ fallet skulle denna prövning ske efter samma grunder som gällde för ex­ propriationstillstånd. Lagtekniskt skulle ett sådant stadgande, vilket lämp­ ligen borde få sin plats i 7 § av expropriationslagen, få samma karaktär som den bestämmelse i byggnadslagen, enligt vilken Kungl. Maj :t i samband med stadsplans fastställande ägde föreskriva att markägare som hade särskild nytta av planen ersättningsfritt skulle avstå mark för allmänna ändamål eller, om han vore markexploatör, själv anlägga vägar och avloppsledningar. Självfallet borde stadgandet — i analogi med 70 § andra stycket byggnads­ lagen — kompletteras med bestämmelser om införande av anteckning i fastighets- eller inteckningsbok. Det kunde befaras, att de kommuner som berördes av kommunsammanslagningarna med hänsyn till ovissheten om sin framtid avstode från att begagna sig av de möjligheter till markförvärv på förmånliga villkor som den nya lagstiftningen ville öppna. Även detta

Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 184.

talade för en uppmjukning av tidsfristregeln. I allt fall borde av konimunindelningsregleringen berörd landskommun kunna i övergångsbestämmelse tillerkännas den föreslagna optionsrätten att utövas av den blivande stor­ kommunen. En förlängning av tidsfristen har även föreslagits i utlåtanden som av

drätselkammaren i Örnsköldsvik och Ytterlännäs kommunalnämnd avgivits

till länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Byggnadslånebyrån har framhållit att det syntes angeläget, att markäga­

re och presumtiva markköpare på ett så tidigt stadium som möjligt av expropriationsärendets handläggning erhölle kännedom om att kommunen avsåge att expropriera marken. Det torde dessutom stundom vara så att en plans lämpliga utformning bleve beroende av om expropriation komme till stånd eller icke, varför i sådana fall expropriationsärendet och plan­ ärendet borde behandlas samtidigt i de instanser som hade att yttra sig däröver. Sambandet mellan expropriation och plan torde lämpligen böra belysas i den beskrivning som enligt 30 § 4 mom. byggnadsstadgan skulle åtfölja stadsplanekartan. — Enligt byggnadslånebyråns erfarenhet kunde under tiden mellan ingivandet av expropriationsansökan och meddelandet av tillstånd till expropriation markägaren genom bulvanförsäljningar eller på annat sätt överlåta större delen av den mark som avsåges att exproprie­ ras. Härigenom försvårades ett genomförande av expropriationen och olä­ genheter kunde uppkomma för sådana köpare som varit i god tro. Bety­ dande fördelar kunde därför vinnas om möjlighet bereddes kommunen att redan i samband med att fråga om expropriation av mark väcktes få an­ teckning därom införd i fastighets- eller inteckningsboken. Markens värde borde därefter vid expropriationen bedömas med hänsyn till den stadseller byggnadsplan, som gällde då sådan anteckning infördes. Efter sådan anteckning skulle överlåtelse av marken icke utgöra hinder mot expro­ priationsrättens utövande. Kungl. Maj it skulle också samtidigt kunna med­ dela beslut i expropriations- och stadsplanefrågan. Byrån hänvisade jäm­ väl till en motsvarande bestämmelse i 70 § andra stycket byggnadslagen samt ifrågasatte huruvida icke i 30, 35 och 109 §§ byggnadslagen förbud borde stadgas mot tomtindelning av och nybyggnad å mark, beträffande vilken anteckning om expropriation skett i fastighets- och intecknings­ boken.

Åtskilliga myndigheter ha anslutit sig till den av reservanterna i utred­ ningen framförda meningen att det borde övervägas att komplettera kom­ munens rätt att tvångsvis förvärva mark, som ej stadsplanelagts, till jord­ bruksvärde eller »allmänt jordvärde», med en skyldighet för kom­ munen att inlösa marken efter enahanda grunder, där markäga­ ren till följd av sannolik risk för expropriation ej kunde avyttra mar­ ken till pris som eljest skäligen skulle kunnat crliallas för mai ken sasom

jordbruksmark. Detta är förhållandet med hovrätten för Västra Sverige, byggnadsstyrelsen, domänstyrclsen samt länsstyrelserna i Blekinge, Malmö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

hus, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län. Frågan har jämväl upp­ tagits av byggnadslånebyrån, länsarkitekternas förening, industriförbundet ävensom i ett av överlantmätaren i Örebro län avgivet utlåtande, bifogat

länsstyrelsens yttrande. Utöver de synpunkter som anförts i reservationen har i yttrandena framkommit följande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit att därest ett stadgande om

skyldighet för kommun att inlösa viss mark skulle få någon betydelse som skydd för den enskilde jordägaren mot ett sjunkande markvärde torde bestämmelsen böra utformas så, att kravet på bevis för jordägaren icke bleve alltför rigoröst vare sig i fråga om sannolikheten för expropriation eller beträffande ifrågasatta bebyggelseplaners inverkan på hans möjlig­ het att erhålla skäligt pi’is för marken såsom jordbruksmark.

Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län borde vid justeringen av markut­

redningens förslag utgångspunkten vara, att en fri fastighetsmarknad fort­ farande skulle kunna existera även inom de planlagda tätorterna jämte deras omgivningar samt fungera under drägliga och rättvisa villkor. Där­ jämte måste det vara en självklar fordran, att reglerna utformades på så­ dant sätt, att en önskan att undvika för det allmänna rättsmedvetandet stö­ tande verkningar icke medförde en ur tekniska, ekonomiska eller sociala synpunkter snedvriden planläggning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har erinrat om att enligt lagen den 30

juni 1947 om kronans förköpsrätt en fastighetsägare kunde erhålla besked från lantbruksnämnden huruvida hans fastighet vore behövlig för rationaliseringsändamål och förty kunde göras till föremål för inköp enligt denna lag. Genom att dylikt besked skulle avse viss tid, minst två och högst fem år, ansåges en fastighetsägare åtnjuta åtminstone temporär trygghet mot ingripande. Det syntes lämpligt att en liknande anordning genomfördes i expropriationslagen till tryggande av markägares okvalda besittning av sin egendom under viss tid, förslagsvis 10 år. Ett dylikt stadgande borde gälla vid sidan om skyldigheten för kommunen att efter erbjudan inlösa för framtida exploatering avsedd mark.

Överlantmätaren i Örebro län har anfört att man kunde tänka sig nå en

tillfredsställande reglering av de utav reservanterna omnämnda missförhål­ landena genom att öppna möjlighet för en köpare av mark varom fråga vore att erbjuda kommunen att övertaga köpet med den verkan att, om erbjudandet ej accepterades eller expropriation inom angiven tidsfrist icke påkallades, expropriationen ej finge ske inom viss tidsrymd, exempelvis 10 eller 15 år, därefter. En dylik anordning syntes, samtidigt som den torde tillgodose skäliga anspråk från jordägarens sida på trygghet i besittningen, icke medföra någon oskälig belastning för kommunerna med avseende å markförvärv för tillgodoseende av framtida markbehov.

Byggnadslånebyrån har funnit att utredningens förslag möjligen kunde

leda till de av reservanterna angivna konsekvenserna. Det vore dock för­ enat med betydande svårigheter att konstatera, att inträdd värdeminskning hade sin grund i föreliggande risk för expropriation och icke i andra före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

teelser, vilka hade samband med fluktuationerna på den allmänna fastig­ hetsmarknaden. På grund härav vore byrån icke beredd att nu förorda den av reservanterna föreslagna skyldigheten för kommunerna lösa viss mark. Byrån ansåge emellertid att frågan borde ägnas uppmärksamhet och att den borde upptagas till förnyad prövning, när erfarenhet i nu ifrågavaran­ de avseende vunnits.

Länsarkitekternas förening har framhållit att den ifrågasatta skyldighe­

ten att lösa expropriationshotad mark syntes komma att i väsentlig mån närmare övervägas vid utvecklingsplaneringen pa jordbrukets område. Där­ vid finge erfarenheten giva svar på frågan huruvida sådana principer, som reservanterna framfört, borde upptagas i expropriationslagstiftningen.

Industriförbundet har såsom sin mening framhållit att kommunens rätt

att expropriera måste motsvaras av en rätt för den enskilde, som befinner sig under expropriationshot, att påfordra att expropriation sker.

I åtskilliga yttranden har framhållits, att kommuns rätt att expropriera mark utan att erlägga tätbebyggelsevärde borde motsvaras av ett förbud för kommunen att bereda sig vinst vid senare försäljning av marken eller av en förpliktelse att använda sådan vinst till beredande av billigare bostäder åt samhällets innevånare eller till anläggning av gator

och andra allmänna platser. Uttalanden i denna riktning ha gjorts av justitiekanslersämbetet, hovrätten för Övre Norrland, kammarkollegiet, social­ styrelsen, byggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge, Kris­ tianstads, Västmanlands och Västerbottens län. Kammarkollegiet har därvid

erinrat om stadgandet i 101 § expropriationslagen, där liknande synpunkter kommit till uttryck.

Jämväl stiftsnämnden i Uppsala har framhållit, att det vore skäligt att

kommun för försäljning av exproprierad mark icke finge betinga sig ett pris som väsentligt överstege självkostnadspriset. Därest detta med hänsyn till tomtpriset i orten och av andra skäl icke vore möjligt att genomföra, vore det mera i överensstämmelse med rättskänslan att vinsten icke komme den exproprierande kommunen tillgodo utan tillfölle staten för att använ­ das till nedbringande av bostadskostnaderna eller på skäligt sätt fördela­ des mellan kommunen och staten.

Beträffande den föreslagna övergångsbestämmelsen har justitickanslersämbetet anfört att, därest de allmänna bestämmelserna i bygg­

nadslagen om den kommunala regleringen av tätbebyggelsen i praktiken finge den verkan som avsetts, skulle något tätbebyggelsevärde icke upp­ komma efter bygggnadslagens ikraftträdande och något hinder skulle då icke föreligga att giva övergångsbestämmelsen vanligt innehåll, d. v. s. med­ giva ersättning efter förhållandena vid ikraftträdandet av ändringarna i expropriationslagen. Uppkomme emellertid ett tätbebyggelsevärde skulle delta ersättas enligt huvudregeln, att någon ändring i ägarens förmögenlielsställning icke skulle inträda, och för sådant fall borde den avgörande

128 Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

tidpunkten liksom i förstnämnda fall vara ikraftträdandet av ändringarna i expropriationslagstiftningen.

Även hovrätten för Nedre Norrland har förklarat, att hovrätten icke kun­

de tillstyrka att värderingsregeln rörande tätbebyggelsevärdet skulle tilläm­ pas räknat redan från och med den 1 januari 1948. Hovrätten kunde näm­ ligen icke dela markutredningens mening, att en övergångsbestämmelse av denna innebörd, ehuru hänförande sig till förfluten tid, likväl icke skulle få tillbakaverkande kraft.

Industriförbundet har framhållit, att det självfallet ofta kunde bliva yt­

terst komplicerat att konkret utröna det tätbebyggelsevärde som uppkom­ mit före den 1 januari 1948, i synnerhet vid en långt i framtiden uppkom­ mande expropriation. För annan än nu obebyggd råmark kunde denna lås­ ning vid 1947/48 års läge givetvis icke ifrågakomma, om en sådan åtgärd

över huvud taget borde tillgripas. Jämväl handetskamrarnas nämnd har

framhållit de betydande svårigheterna som uppkomme vid tillämpningen av bestämmelsen.

Stockholms stadskollegium har framhållit, att övergångsbestämmelserna

borde göras till föremål för översyn i syfte att åstadkomma restriktiva grun­ der för beräkning av ersättning för värdestegring, som retroaktivt kunde komma att medgivas.

Departementspromemorian. Såsom kritik av markutredningens förslag i fråga om markvärdesteg­ ringen anföres i promemorian, att det framför allt vore sammankopplingen av frågan om expropriation och frågan om värdestegringen, som framkal­ lat betänkligheter under departementsbehandlingen av förslaget. Det hade ansetts som en olägenhet med utredningens lösning av det senare proble­ met, att i varje särskilt fall indragningen av värdestegringen bleve beroende av om marken exproprierades och av om detta skedde i så god tid, att en­ dast glesbebyggelsevärdet behövde ersättas. Detta i sin tur kunde inga­ lunda antagas bli regel utan beroende av en rad olika faktorer, som i och för sig icke hade något att göra med om värdestegringen skäligen borde stanna hos markägaren eller tillfalla det allmänna. I detta hänseende anfö­ res i promemorian vidare: Till en början är det påtagligt, att det föreslagna systemet i olika hän­ seenden ställer stora krav på kommunerna. Detta gäller icke minst det administrativa, i vilket hänseende kommunerna av naturliga skäl ha myc­ ket olika förutsättningar att bemästra problemet. Det blir nödvändigt för kommunerna att i sin markpolitik handla planmässigt och förutseende för att hinna med att utverka expropriationstillstånd och eventuellt lånetillstånd innan detaljplanen fastställes. En ytterst olämplig konsekvens av systemet skulle uppkomma, om kommunerna frestades att fördröja plan­ ärendena för detta ändamål. Vidare skulle omfattande expropriationer på ett tidigt stadium av ett samhälles utveckling medföra betydande kapital­ utlägg för kommunen under lång tid, vilket ter sig vanskligt och kan verka avskräckande även där engagemanget är ekonomiskt sunt och välbetänkt. Det bör icke heller döljas, att långsiktiga engagemang i tomtmark icke äro

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 129

helt riskfria affärer och att det kan vara svårt att bedöma de framtida utsikterna. Av dessa och liknande skäl måste det stundom inträffa att expropriation icke blir av, helt enkelt enär kommunen administrativt och arbetstekniskt icke rår med saken eller av ekonomiska skäl varit tvingad eller ansett sig vara tvingad att avstå. I dessa fall kommer värdestegringen mera av en slump att stanna på markägaren. En sådan ordning kan icke anses tillfreds­ ställande. I markutredningens förslag om vidgad expropriationsrätt för kommu­ nerna ligger bl. a. den tanken, att kommunerna med stöd av denna rätt ofta skola kunna få till stånd överenskommelser i godo, som på olika sätt kunna tjäna bostadspolitiska syften.-------- — Då här talas om svårighe­ terna för kommunen att genomföra en expropriation, gäller detta emeller­ tid även dylika uppgörelser i godo, vilka träffas i kraft av kommunens ex­ propriationsrätt. Har tiden för expropriation försuttits, äro även sådana upp­ görelser tydligen omöjliga. Allvarliga olägenheter kunna även uppstå, där kommunen helt avsikt­ ligt underlåter att expropriera eller att med stöd av sin expropriationsrätt genomdriva någon sådan anordning som nyss sagts. Intet hindrar en kom­ mun att sålunda indraga värdestegringen beträffande vissa markägare men underlåta det i fråga om andra. Skälen för en sådan differentiering kunna vara olika. Ett markområde kan exempelvis ha inköpts av ett industriföre­ tag för framtida utvidgning, och kommunen underlåter att expropriera detta område, enär kommunen är angelägen om att gynna och behålla före­ taget, dess arbetstillfällen och dess skattekraft. Företaget är emellertid oförhindrat att sedermera sälja området till tomter och inkassera vinsten i stället för att utvidga rörelsen. En uppgörelse om att expropriation skall underlåtas kan komma att ingå i mera komplicerade avtal om skattelättna­ der o. s. v. och därigenom bli svårt att bedöma för utomstående och ge anledning till missförstånd om de verkliga skälen. Det hela kan få ett drag av godtycke och mannamån, som vore synnerligen olyckligt och kunde ge anledning till svåra stridigheter. Det vore även oklokt att här helt blunda för risken av obehöriga personliga inflytelser. Det kommunala besvärsinstitutet är icke ett tillräckligt korrektiv, eftersom vad som skulle påtalas icke vore ett visst beslut utan frånvaron av en viss åtgärd, nämligen expropria­ tion, eller denna åtgärds försening efter den kritiska tidpunkten. Föremålet för en besvärstalan kan därför icke preciseras på samma sätt som om den gäller en positiv åtgärd.

Med anledning härav hade det, enligt vad i promemorian uttalas, fram­ stått såsom angeläget att finna en form för värdeindragning, som icke på samma sätt vore beroende av eu annan åtgärd, expropriationen, och av de olika faktorer som inverkade på frågan om denna andra åtgärd faktiskt bleve genomförd. Härvid hade främst det engelska systemet med en sär­ skild exploateringsavgift kommit i åtanke. Det framhålles i promemorian all någon mera allmängiltig lösning av det stora problemet om oförtjänt markvärdestegring icke åsyftades. Diskus­ sionen vore i detta sammanhang strängt begränsad till den värdestegring, som skedde i anslutning till detaljplanering för tätbebyggelse, d. v. s. till skillnaden mellan å ena sidan markens värde för sådan tätbebyggelse, som medgåves genom planen, och å andra sidan dess värde för annan använd-

!) llihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 184.

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

ning (jordbruk, skogsbruk, glesbebyggelse o. s. v.); vid ändring av gällande plan avsåges i stället skillnaden i värde för sådan användning som vore till­ låten före ändringen och sådan som vore tillåten efter denna. I fråga om skälen för att värdestegringen borde indragas till det allmänna vore denna begränsning av spörsmålet klargörande. Om i princip all markvärdesteg­ ring toges i betraktande, innebure det ett synnerligen komplicerat problem att däri urskilja vad som vore att hänföra till »oförtjänt» stegring. Be­ gränsades frågan däremot såsom antytts, bleve åtminstone regelfallet lät­ tare att bedöma. Inom den ekonomiska doktrinen rådde allmänt enighet om det berättigade i indragning eller hård beskattning av sådan värdestegring på mark, som helt föranleddes därav att området råkade ligga i utveck­ lingslinjen för en tätort och därför endast genom att en viss tid förflöte och utan några åtgärder från ägarens sida komine att stiga betydligt i värde. Även frågan, om värdestegringen eller skatten på densamma borde tillfalla staten eller kommunen bleve med denna begränsning lättare att besvara. Stegringen hänförde sig till markens värde för tätbebyggelse, ett begrepp som i byggnadslagen definierades som »sådan samlad bebyggelse som nöd­ vändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma be­ hov». I vårt samhällssystem vore det praktiskt taget kommunen, som sva­ rade för dessa gemensamma anordningar, och på grund härav syntes det för svenska förhållanden ligga närmast till hands att kommunen och icke staten skulle uppbära värdestegringsskatten. Det vore naturligt att mark­ ägarna bidroge till anordningarna genom en avgift eller skatt till kommu­ nen, beräknad på skillnaden mellan glesbebyggelsevärde och tätbebyggelse­ värde. Traditionellt bestode det i allmänhet en betydande skillnad mellan dessa båda värden, och rent principiellt kunde man fråga, om detta vore nödvändigt. Om skillnaden eller huvuddelen därav bleve ett tillskott till ut­ förandet av gemensamma anordningar för området, finge skillnaden emel­ lertid en förnuftig mening. Det kunde övervägas att även formellt reservera de influtna medlen för vissa bostadspolitiska ändamål. Indragningen av värdestegring i samband med detaljplanering vore emel­ lertid, enligt promemorian, icke endast grundad på ett samhällsekonomiskt resonemang, om vars riktighet i princip man allmänt vore enig, ehuru de praktiska svårigheterna för dess konsekventa genomförande vore stora och formerna därför omstridda. Den kunde även, såsom markutredningen fram­ hållit, föras tillbaka på principer som sedan länge funnits i vår stadsplaneoch byggnadslagstiftning. Det senare sambandet vore måhända än mera på­ tagligt i en annan punkt än den av markutredningen angivna, nämligen vad anginge stadgandet i 44 § andra stycket byggnadslagen om s. k. ekonomisk zonexpropriation. Detta stadgande — som i huvudsak oförändrat funnits i vår stadsplanelagstiftning ända sedan 1931 — avsåge det fallet, att genom­ förande av stadsplan för ett område å ena sidan kostade staden väsentligt mera än vad staden finge in i gatukostnadsbidrag, å andra sidan väsent­ ligt ökade kvartersmarkens värde. I den situationen kunde staden kräva att i skälig mån bliva ersatt för merkostnaden, antingen genom direkt bidrag

Kungi. Maj:ts proposition nr 184. 131

eller genom att staden finge expropriera marken. I denna bestämmelse ut­ sädes alltså klart, att vissa gemensamma anordningar, som stadsplanen förde med sig, skulle åtminstone i viss mån bekostas ur den värdestegring på tomtmarken, som stadsplanen jämväl hade till följd. Det här förelig­ gande förslaget kunde sägas innebära ett mera konsekvent fullföljande av denna tanke. På grund av det anförda föreslås i promemorian, att sedan stadsplan eller byggnadsplan blivit fastställd en avgift skall påföras sådan mark inom det planlagda området, som enligt planen får tätbebyggas och som har högre värde för sådan användning än för annan. Även vid ändring av plan skulle avgift utgå på den värdestegring, som skedde om byggnadsrätten enligt pla­ nen ökades, t. ex. om ett villaområde ändrades till att avse bebyggelse med hyreshus. I båda fallen borde dock av praktiska skäl avgiften icke sättas så att den täckte hela värdestegringen. Det vore framför allt två synpunkter, som talade härför. Den ena vore, att markägaren borde ha ett ekonomiskt intresse att själv bedriva styckning och tomtförsäljning, om kommunen icke ansåge sig böra övertaga denna funktion. Det borde således finnas en marginal för besvär och risker i samband med själva exploateringsföretaget. Det andra skälet vore det, att beräkningen av värdestegringen ju endast kunde bli ungefärlig. Det fordrades en säkerhetsmarginal även ur denna synpunkt, och avgiften måste därför hållas i underkant. Hellre än att för detta ändamål genomgående beräkna värdestegringen lågt borde reglerna utformas så, att värdestegringen väl kunde uppskattas till sitt verkliga be­ lopp men att avgiften alltid stannade något under detta. En marginal på 20 % syntes ur båda dessa synpunkter vara lämpligt avvägd. En beskatt­ ning på 80 % vore uppenbarligen tillräcklig för att neutralisera sådana oskäliga värdestegringar, som på detta område förekommit. I vissa mera ovanliga fall vore förhållandena så olika mot de typiska, att indragning av värdestegringen icke vore motiverad. Om exempelvis ett industriföretag för sin personal ordnade ett helt bebyggelseområde, uppläte mark till såväl en­ skild bebyggelse som allmänna ändamål och bekostade de gemensamma anordningar, som erfordrades i anledning av bebyggelsen, förelåge icke de skäl som enligt vad förut framhållits motiverade indragningen. För dessa och liknande fall borde finnas en allmän dispensmöjlighet. I allmänhet kun­ de det med ledning av vad här anförts om den principiella grunden för in­ dragningen icke bereda svårigheter att särskilja dispensfallen. Enligt förslaget skulle, sedan stadsplan eller byggnadsplan eller ändring däri blivit fastställd, kommunen och markägaren var för sig äga påkalla bestämmande av den planvärdestegring som skulle ligga till grund för be­ räkning av exploateringsavgift. Avgiften skulle erläggas innan lov till ny­ byggnad första gången meddelades efter det planen eller ändringen blivit fastställd. I promemorian erinras härefter att lagrådet vid behandlingen av förslaget till byggnadslag funnit det uppenbart, att man från det allmännas sida borde godtaga en värdestegring som på angivet sätt, alltefter den större eller mind­

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

re sannolikheten att tätbebyggelse skulle medgivas, så småningom inträdde i avbidan på planläggningsfrågans avgörande. Härom anföres: Efter genomförande av systemet med exploateringsavgift kommer emeller­ tid av det slags värdestegring, varom här är fråga, icke att »slå igenom» mera än möjligen den mindre del därav, som markägaren får behålla, och om denna ringa värdestegring skall få komma till uttryck i expropriationsersättningen beror på omständigheterna; principiellt är det intet hinder att så sker. Såsom markutredningen framhållit, skulle redan möjligheten att kommunen kan expropriera marken till glesbebyggelsevärde dämpa så­ dan prisstegring, som före detaljplanen kunde inträda på grund av för­ väntan om framtida tätbebyggelse. Med förslaget om exploateringsavgift blir denna effekt ännu säkrare. Det blir då icke ens skäl för enstaka mark­ ägare att spekulera i möjligheten att just han av någon anledning skall slip­ pa ifrån expropriation före den kritiska tidpunkten och därmed få behålla värdestegringen.

Angående den föreslagna exploateringsavgiftens inverkan i övrigt på mark­ priserna framhålles i promemorian: Det bör understrykas, att exploateringsavgiftens syfte och funktion en­ dast är att upphäva eller rättare sagt mycket starkt minska skillnaden mel­ lan glesbebyggelsevärde och markens nettopris vid försäljning till tätbebyg­ gelse. Däremot kan den icke fullgöra funktionen att hålla dessa värden konstanta och förebygga prisstegringar. Om exempelvis exploateringsavgift uttaxerats och betalats med utgångspunkt från ett visst tätbebyggelsevärde, hindrar detta icke markägarna att sluta sig samman och därefter driva upp priserna på mark för tätbebyggelse utöver den tidigare nivån. I svåraste fall kan det tänkas, att markägarna helt enkelt lägga avgiften ovanpå det av dem önskade priset som en extra kostnad och därefter göra sådana vinster som man velat förhindra. Att hindra sådant ligger utanför avgiftssystemets uppgift och verknings­ förmåga. I detta hänseende komma att behövas samma korrektiv som förut. I första hand är det konkurrensen som verkar tillbakahållande på priserna, och om denna faktor icke är tillräckligt stark, blir det kommunens upp­ gift att etablera den konkurrens som behövs. Kommunen måste då för­ värva tomtmark och bjuda ut tillräckligt mycket därav för att hejda pris­ stegringen. Kan mark ej erhållas frivilligt, måste expropriation tillgripas. Detta är ett av de viktigaste skälen för att kommunernas rätt att ex­ propriera tomtmark bör vidgas. Det är också uppenbart, att den priskontrollerande effekten av en dylik åtgärd helt är beroende av hur expropriationsersättningen bestämmes. Om ersättningen tenderar att följa med i prisstegringen, är hela åtgärden förfelad. För denna sida av uppgiften, kontrollen av markprisernas absoluta höjd, äro därför reglerna om expropriationsersättningens beräkning av avgörande betydelse.

I förevarande hänseende uttalas vidare i promemorian, att det således framdeles liksom hittills komme att krävas planmässighet, förutseende och påpasslighet från kommunernas sida vid handhavande av bostadspolitiken. Då förut framhävts, att man icke borde ställa alltför stora krav på kommu­ nerna i fråga om att på ett tidigt stadium vara beredda på expropriationsåtgärder, och anvisning givits på en lösning, nämligen systemet med ex­ ploateringsavgift, som icke ställde så stora krav, hade detta endast avsett den av markutredningen väckta frågan om indragning till det allmänna av

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 133

markvärdestegringen vid detaljplanering och speciellt den avgörande betydel­ se, som utredningen tillmätt tidpunkten för detaljplanens fastställande. Frå­ gan hade med andra ord endast gällt problemet om att utjämna den relativa skillnaden mellan glesbebyggelsevärde och tomtpris. Beträffande däremot

angelägenheten att hålla nere markpriserna absolut taget vore kraven på kom­

munerna desamma som förut, låt vara att deras fullgörande underlättades genom vidgad rätt att expropriera. I sista hand vore det kontrollen av hyres­ nivån som hindrade markägarna att vältra över exploateringsavgiften på all­ mänheten. Att hindra höjningar av denna nivå vore en bostadspolitisk upp­ gift för samhället, som förelåge oavsett om exploateringsavgift infördes. Full­ gjordes denna uppgift riktigt — och även där vore kommunernas insats och deras expropriationsrätt av betydelse — vore det svårt att se hur denna övervältring skulle lyckas. Slutligen har i detta sammanhang i promemorian berörts frågan, hur ex­ ploateringsavgiften kommer att förhålla sig till de båda andra former för av­ gifter från markägare till kommunen, som regleras i byggnadslagen, nämligen g a tu marksersättning och gatubyggnadsersättning. Om dem båda gällde detsamma som förut sagts om den ekonomiska zonexpropriationen, nämligen att exploateringsavgiften innebure ett mera konsekvent fullföljande av den princip, som kommit till uttryck i dessa äldre bestämmel­ ser. Principen innebure i korthet, att den planmässiga bebyggelsen droge med sig vissa kostnader — i detta fall för gator, ledningar m. m. — men å andra sidan ökade värdet på angränsande tomtmark och att i enlighet här­ med avgifter läggas på denna mark för att bidraga till de ifrågavarande kostnaderna. Exploateringsavgiften innebure detsamma, men den toge steget

fullt ut och utmättes efter hela värdeökningen utan att närmare precisera

beloppet av de kostnader, som skulle täckas med avgiften. Exploateringsavgiftens uttagande kunde därför ses som en större åtgärd, som inneslöte de båda andra, mindre avgifterna. Om förhållandet mellan dem anföres föl­ jande. Exploateringsavgiften räknas på skillnaden mellan å ena sidan nettovärdet för tätbebyggelse och å andra sidan glesbebyggelsevärdet. Sagda nettovärde erhålles genom att från bruttovärdet vid försäljning av mark till tätbebyg­ gelse draga allehanda exploateringskostnader, såsom för administration, ledningsarbeten m. in., bland dem även de båda nyssnämnda gatuavgifterna. Om dessa icke dragas ifrån, blir nettovärdet och därmed exploateringsav­ giften så mycket större. Av de båda gatuavgifterna är gatubyggnadsersättningen fakultativ såtillvida, att det ligger i stadens hand att bestämma om införande av sådan avgift inom staden. Sker det ej, blir alltså exploaterings­ avgiften så mycket högre. Härvidlag bortses från den skillnad, som uppkom­ mer därigenom att exploateringsavgiften icke täcker hela värdestegringen utan endast 80 % därav. Det kunde, enligt promemorian, ifrågasättas, om icke gatuavgifterna borde avskaffas då exploateringsavgiften infördes. Två skäl kunde anföras för att bibehålla gatuavgifterna. Det ena låge däri, att det vid uttagande av en av­ gift både för den avgiftspliktige och för mottagaren kunde vara tilltalande,

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

att avgiften ginge till ett konkret närliggande ändamål och till beloppet be­ stämdes av den faktiska kostnaden för detta ändamåls genomförande. Det andra skälet gällde särskilt det fallet, att värdestegringen vid tätbebyggelse vore ringa, måhända obetydligt större än vad som åtginge till gatuavgifter och andra exploateringskostnader. I sådant fall vore det mera praktiskt att taga ut gatuavgifter än en exploateringsavgift. Dessa avgiftsformer kunde därför tänkas alternera med varandra; att de i det enskilda fallet skulle utgå vid si­ dan av varandra föreföll däremot mera opraktiskt. På grund härav syntes det vara lämpligast att bestämmelserna om gatuavgifter åtminstone tills vi­ dare kvarstode i lagen. Det kunde dock övervägas att göra gatumarksersättningen fakultativ på samma sätt som gatukostnadsersättningen. I så fall komme det att ligga i kommunens hand att avgöra, om den för sin del ville låta exploateringsavgiften konsumera de båda andra eller hålla alla vägar öppna. Även om gatumarksersättningen icke gjordes fakultativ i lagen, bor­ de dock kommunen i det enskilda fallet kunna avstå från densamma för att förenkla uträkningen av exploateringsavgiften och slippa dubbel uppbörd.

I anslutning till reglerna om exploateringsavgift har föreslagits en övergångsbestämmelse, enligt vilken vid beräkning av planvärdestegring värdet å marken före planens eller planändringens fastställande skall bestämmas med skälig hänsyn till det värde, marken den 1 januari 1949 ansågs äga en­ ligt dittills tillämpade grunder. I promemorian anföres att det vore uppenbart, att den föreslagna beskatt­ ningen icke kunde drabba sådan värdestegring, som redan vid tiden för den nya lagens ikraftträdande hade inträtt och i olika avseenden erhållit rätts­ lig och ekonomisk betydelse. En övergångsbestämmelse erfordrades därför av liknande innehåll som motsvarande stadgande i 162 § byggnadslagen. För årtionden framåt bleve denna övergångsbestämmelse tydligen av stor betydelse vid tillämpningen av de föreslagna reglerna. Systemet med en

beskattning till 80 % av markvärdestegringen vid detaljplanering avsåge

sådana områden, som vid tiden för ikraftträdandet ägde endast glesbebyggelsevärde, d. v. s. där ingen förväntan om framtida tätbebyggelse ännu ta­ git sig uttryck i värdestegring. Under åtskilliga år framåt hade de flesta områden, som ifrågakomme till tätbebyggelse, före lagens ikraftträdande ta­ git åt sig något tätbebyggelsevärde, och i alla dessa fall kunde förslagets in­ nebörd anges vara den, att om detaljplan eller ändring däri fastställdes

efter lagens ikraftträdande, avgift utginge med 80 % av den skillnad, som

eventuellt förelåge mellan markens värde för tätbebyggelse efter faststäl­ landet och det värde marken hade då lagen trädde i kraft. Om tätbebyg­ gelsevärdet redan vid denna tidpunkt helt »slagit igenom», funnes ingen sådan skillnad, och ingen avgift utginge. Men om, såsom vanligen skedde, prisstegringen på grund av väntad tätbebyggelse skedde gradvis, berodde det på hur långt denna process fortskridit och påverkat gängse försäljnings­ priser. I likhet med markutredningen framhålles i promemorian att i de fall, då

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

tillämpning av övergångsbestämmelsen ifrågakomme lång tid efter lagens ikraftträdande, borde uppmärksammas att penningvärdet kunde ha föränd­ rats under mellantiden. Hänsyn borde då tagas till denna förändring vid bestämmandet av värdestegringen, varvid vissa av utredningen angivna be­ räkningsmetoder kunde komma till användning. Det vore endast vid tilllämpning av övergångsbestämmelserna som denna faktor bleve av betydelse. I övrigt grundades exploateringsavgiften på en uppskattning av det värde som marken vid en och samma tidpunkt, nämligen detaljplanens faststäl­ lande, hade för olika användning, och några sådana förändringar, som kunde iakttagas under längre tidrymder, inverkade därför icke på beräk­ ningen.

Remissyttrandena över departementspromemorian. Av de remissinstanser, som yttrat sig över departementspromemorian i denna del, ha ungefär hälften tillstyrkt förslaget om exploateringsavgift eller eljest i princip lämnat detsamma utan erinran. Därvid har i åtskil­ liga fall uttalats, att förslaget vore ändamålsenligare än den av markut­ redningen föreslagna metoden för markvärdestegringens indragande till det

allmänna. Lantbruksförbundet, som gjort ett dylikt uttalande, har tillika

framhållit att med den i promemorian föreslagna lösningen en utsträck­ ning av expropriationsrätten för kommunerna utöver vad i 44 § byggnads­ lagen stadgades vore obehövlig.

Hovrätten för Övre Norrland har icke funnit något vara att erinra mot

de föreslagna bestämmelserna om exploateringsavgift under förutsättning att garantier skapades för att kommunerna begagnade influtna avgifter tdl beredande av billigare bostäder åt samhällets innevånare eller till anläggning

av gata eller andra allmänna platser, överståthållarämbetet har erinrat att

de olika försök, som tidigare gjorts att lösa spörsmålet om skatt till det all­ männa på s. k. oförtjänt jordvärdestegring, icke lett till resultat. Närmast hade väl anledningen därtill varit den att man bedömt ämnet ur ren beskattningssynpunkt och därvid icke lyckats finna någon ur rättssäkerhetssyn­ punkt betryggande anordning. Det remitterade förslaget hade behandlat sa­ ken efter delvis andra grunder och det syntes ämbetet otvivelaktigt att man därigenom nått fram till en bättre uppläggning av frågan än vad tidigare varit fallet. Genom att frågan om fastställande av exploateringsavgiften an­ förtroddes åt eu sakkunnig ägodelningsrätt öppnades nämligen en väg att på ett för rättssäkerheten betryggande sätt införa ifrågavarande avgifts-

skyldighet. Länsstyrelsen i Jönköpings län har funnit del framlagda försla­

get om exploateringsavgift väl genomtänkt och utformat. Det väsentliga pro­ blemet, nämligen huru tätbebyggelsevärdet såsom sådant skulle kunna un­ dandragas spekulation, vunne emellertid icke sin lösning genom förslaget. Visserligen tillråddes kommunerna att genom eu framsynt markpolitik för­ värva lämpliga tomtområden för att medelst prisreglerande konkurrens hålla markpriserna nere i eu skälig nivå, men möjligheterna härtill borde icke överskattas. Än mindre syntes detta böra vara fallet med promemorians

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 184

optimistiska uttalande om den prisreglerande inverkan, som kontrollen av hy­ resnivån kunde ha. Val kunde denna kontroll i viss mån förebygga prissteg­ ringar i fråga om hyreshus men beträffande enfamiljshus kunde en sådan

påverkan bliva skäligen ringa. Länsstyrelsen i Västmanlands län har som

helhetsomdöme uttalat att förslaget i hög grad kunde förväntas underlätta ett samhälles möjligheter alt i tid kunna vidtaga åtgärder, som kunde bliva till gagn för en ändamålsenlig utveckling av den aktiva bostadspolitiken. Det borde dock framhållas att i vissa gränsfall det kunde uppkomma avse­ värda svårigheter för ett rätt bedömande av en värdestegrings storlek och detta särskilt i ett planområdes periferi.

Stadskollegiet i Stockholm har meddelat att stadens fastighetsnämnd och

fastighetsborgarrådet hävdat den uppfattningen att kompletteringen av den utvidgade expropriationsrätten med en lagstiftning om exploateringsavgift skulle innebära en försvagning av markutredningens förslag. Stadskollegiet kunde emellertid icke dela denna uppfattning. Man vågade nämligen knap­ past räkna med att alla kommuner skulle komma att genomföra expropriationer i den omfattning som vore den principiellt riktiga. Det innebure därför icke någon nackdel om en annan möjlighet öppnades att till det allmänna indraga den oförtjänta värdestegring som regelmässigt uppkomine när mark upplätes för tätbebyggelse eller när eljest ett intensi­ vare utnyttjande av byggnadsmark medgåves. Det borde också uppmärk­ sammas att utmätandet av exploateringsavgiften innebure fastställandet av markvärden som bleve grundläggande vid en eventuell framtida expro­ priation. En sådan hade därigenom väsentligt underlättats. Enligt kollegiets mening kunde exploateringsavgiften uppenbarligen icke om den utmättes på riktigt sätt verka höjande på prisnivån. Denna bestämdes såvida bostads­ brist ej förelåge av en fri marknad. Oförtjänta värdestegringen vore en del av markägarens vinst på exploateringsaffären och alltså icke någon verklig produktionskostnad. Den måste därför kunna indragas till det allmänna utan att hyrespriset stege. Vid fri marknad kunde förutsättas att markägaren alltid uttoge högsta möjliga pris för sin mark, och den omständigheten, att en kommun erhölle rätt att uttaga en exploateringsavgift skapade icke någon möjlighet för markägaren att ytterligare höja mark- eller hyrespriser. För övrigt förtjänade det påpekas att den föreslagna lagstiftningen icke tvinga­ de kommunen att till sig indraga hela den oförtjänta markvärdestegringen. Man kunde även tänka sig att exploateringsavgiften fastställdes samtidigt som avtal träffades med markägaren om att han icke behövde inbetala av­ giften så länge han upprätthölle en av kommunen godkänd lägre hyresnivå, likaså beredde exploateringsavgiften givetvis, om den uttoges, kommunerna ökade resurser att genom subventioner pressa ned priserna. Beträffande de remissyttranden, vari tillkännagivits en övervägande b etänksam inställning till promemorians förslag om exploaterings­ avgift, har förslaget helt avstyrkts eller eljest ansetts icke böra läggas till grund för lagstiftning av kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och i

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 137

Jämtlands län, fastighetsbildningssakkunniga, landsorganisationen, fastig­ hetsägareförbundet, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riks­ förbund, riksförbundet landsbygdens folk, länsarkitekternas förening, bank­ föreningen, drätselkammaren i Linköping, advokatsamfundet, handelskamrarnas nämnd samt byggnadsindustriförbundet. I vissa yttranden ha för-' slagets konsekvenser i skilda hänseenden funnits så svåra att överblicka att något helhetsomdöme icke kunnat avgivas. Från flera håll har ifrågasatts behov av ytterligare utredning.

Kammarkollegiet har till en början anfört att ett förslag med ifrågava­

rande karaktär syntes ha bort grundas på en mera ingående motivering och ha bort närmare belysas till sina syften och verkningar, vilka inga­ lunda kunde betraktas som självklara. Exploateringsavgiftens ställning och betydelse inom skattesystemet och dess samordning med övriga former av fastighets- och rörelsebeskattning syntes också böra kräva en närmare un­ dersökning, liksom dess betydelse för fastighetstaxeringen hade bort när­ mare belysas. Vinst på exploateringsverksamhet syntes redan nu vara jäm­ förelsevis hårt beskattad. Det kunde befaras att en exploateringsavgift kunde medföra ej önskvärda konsekvenser för beskattningen i övrigt. Värdeför­ ändringar utan ägarens åtgöranden förekomme dagligen och stundligen på lösören, på konstverk samt på fastigheter. Dessa värdeförändringar kunde betecknas som »oförtjänta» men beskattades endast i vanlig ordning såsom inkomst eller förmögenhet. Någon anledning att sätta dylik värdestegring på exploateringsmark i särklass syntes ej föreligga. En viss särställning intoge dock en prisstegring på tomtmark, framkallad genom monopol eller konstlad knapphet på utbud. Den härigenom uppkommande vinsten kunde emellertid icke alltid betecknas som »oförtjänt». Den kunde nämligen för­ utsätta bestämda strävanden och betydande uppoffringar för att nå det av­ sedda målet. I vissa fall uppkomme den naturligtvis utan några särskilda ansträngningar. En sådan monopolvinst på tomtmark borde skiljas från den naturliga värdestegring som alltid syntes uppstå vid ett samhälles till­ växt. Den komme ej blott markexploatören till godo utan även övriga fas­ tighetsägare inom samhället, men ej blott dessa utan också rörelseidkare, som erhölle större omsättning, samt arbetskraft, som kunde erhålla bättre arbetstillfällen och mera lönande sysselsättningar. En värdestegring på ex­ ploateringsmark av sådan anledning skilde sig i princip icke på något sätt från den ekonomiska förbättring, som komme flertalet till del när ett sam­ hälle utvecklades. Värdestegringen på marken uppkomme jämförelsevis sent och vore den första som försvunne, om stagnation eller tillbakagång skulle inträda. Ett utnyttjande av ett markmonopol för att pressa upp tomt­ priserna över del skäliga vore socialt förkastligt vare sig spekulanten vore ett enskilt företag eller ett samhälle. Lagstiftningens strävan syntes följakt­ ligen i första hand böra gå ut på att förhindra uppkomsten och utnytt­ jandet av dylika monopol genom att möjliggöra att tomtmark lillhandahölles till skäligt pris. Härför vore närmast erforderligt att expropriations­ rätten vidgades och att möjlighet bereddes alt vid expropriationen värdera

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

marken med bortseende från den konstlade prisstegringen. Enligt kammar­ kollegiets mening drabbade det i promemorian framlagda förslaget med en konfiskatorisk beskattning även den naturliga och rimliga värdestegringen på exploateringsmarken och stärkte stadsplanesamhällenas monopol på ■markexploatering utan att uppställa några garantier mot dess missbruk. Vidare kunde förslaget, om det realiserades, befaras verka uppdrivande på tomtpriserna i vissa fall, då markexploatören finge ett starkt intresse av att tomtpriset sattes högt, varigenom hans vinstandel ökades, och vederbörande kommun hade samma intresse, eftersom det ökade dess skatteinkomst. I detta sammanhang anför kammarkollegiet ytterligare: En hänvisning till det engelska systemet kan ej försvara det föreliggande förslaget, som ej har mycken likhet med detta. I England har man företagit en medveten socialisering av exploateringsrätten inom hela landet på så sätt, att staten mot ersättning övertagit de outnyttjade exploateringsmöjligheter, som redan finnas, och därefter försäljer exploateringsrätt, när nå­ gon vill taga den i anspråk. Det har antagits, att utgående ersättningar och inflytande avgifter skulle väga ungefär jämnt. Det engelska systemet vilar på ett bestämt syfte och anvisar en enkel och klar linje för dess uppnående. Emellertid lär genomförandet i praktiken komma att ställa de statliga och kommunala myndigheterna inför problem, som icke äro så lätta att be­ mästra. Anledning synes därför kunna vara att avvakta, huru det engelska försöket med socialisering av exploateringsrätten kommer att utfalla innan detta tages till förebild under de rätt olika svenska förhållandena. Från dessa allmänna synpunkter har kollegiet ansett sig ej kunna till­ styrka den föreslagna exploateringsavgiften. Även om man på de skäl som anförts i promemorian skulle acceptera en exploateringsavgift för stadsplanelagda områden inom stad och därmed jämförliga samhällen, syntes mo­ tiveringen i promemorian icke täcka uttagandet av exploateringsavgift inom byggnadsplaneområden eller inom stadsplaneområden på landsbygden. Kom­ munen hade i dessa fall i regel icke någon skyldighet att vidkännas kostna­ der, som föranleddes av exploateringen, och i allt fall kunde den tillgodo­ räkna sig den ökning i skatteunderlag, som exploateringen medförde. En­ ligt förslaget skulle exploateringsavgift också utgå, om efter ändring av stadsplan mark finge tätbebyggas och dess värde för sådan bebyggelse vore högre än dess värde för den bebyggelse och användning i övrigt, som enligt planen dessförinnan var medgiven. Det kunde medgivas, att en bestäm­ melse om exploateringsavgift erfordrades för det fall, att stadsplan ändra­ des så, att ett område, som förut icke fått bebyggas eller endast fått bebyg­ gas för industriändamål eller upplag eller dylikt, efter planändringen finge byggas för bostadsändamål. Däremot kunde det ifrågasättas om det vore lyckligt att uttaga exploateringsavgift för det fall att tomten finge större värde för tätbebyggelse. Om en stadsplaneändring i sådan riktning numera vidtoges, måste ändringen vara påkallad av samhällets intresse, och det måste vidare presumeras att det vore ett önskemål att de ökade byggnadsmöjligheterna utnyttjades så snart och så billigt som möjligt. Markvärde­ stegringen genom planändringen motsvarade emellertid det kapitaliserade

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

värdet av nettovinsten på den nybyggnad, varigenom planändringen utnytt­ jades, och denna komme följaktligen att konfiskeras till 80 procent genom exploateringsavgiften. Följden bleve att tomtägaren, som i detta fall icke dreve någon exploateringsrörelse, icke komme att visa något större intresse av att förnya byggnaderna på tomten.

Lnntmäteristijrelsen har anmärkt att det ekonomiska utbytet av de före­

slagna exploateringsavgifterna sannolikt bleve ringa. Kommun, som ville taga ut exploateringsavgift, måste visa, att exploateringsvinst uppstode samt vinstens storlek. Detta vore en invecklad och svår uppgift med hänsyn till de många olika faktorer som påverkade markvärdet. Det föieslagna förfarandet för att fastställa avgifternas storlek kunde också bli både be­ svärligt och kostnadskrävande. Erfarenheterna rörande tillämpningen av bestämmelserna i 24 § andra stycket i 1931 års stadsplanelag, numera 44 § andra stycket byggnadslagen, om s. k. ekonomisk zonexpropriation visade hur svårt det vore att tillförlitligt uppskatta exploateringsvinsten (jfr stadsplaneutredningens betänkande III, SOU 1945: 15 s. 308). Departementsförslaget anknöte i stort sett till den metod, som funnes angiven i dessa lag­ rum och vilken i praktiken sålunda visat sig vara synnerligen svår att tillämpa. Ekonomisk zonexpropriation hade under de gångna åren icke skett mer än möjligen i ett eller annat fall. Ej minst på grund av den föreslagna övergångsbestämmelsen om hänsynstagande till de tätbebyggelsevärden, som funnes redan vid lagens ikraftträdande, komme under de första åren eller årtiondena de avgiftsbelagda exploateringsvinsterna — i den mån de över­ huvud ginge att fastställa — att bli små. Det måste därför befäl as, att de kommuner som försökte taga ut exploateringsavgifter bleve avskräckta ge­ nom det ringa utbyte som därvid erhölles. Följden bleve då antingen att de nya bestämmelserna i stort sett icke alls tillämpades, varvid lagstiftningen förfelade sitt syfte, eller att bestämmelserna användes endast i vissa fall. I det senare fallet uppkomme sådana ojämnheter i tillämpningen, som det just varit ett av promemorieförfattarens önskemål att söka undvika. Följ­ den av de administrativa svårigheter, som förslaget medförde, bleve en ny belastning på byggnadsindustrien och den byggande allmänheten. Att ny­ byggnadslov förbundits med exploateringsavgiften kunde därjämte i många fall betaga fastighetsägare lusten att verkställa eljest önskvärda ombyggna­ der, som enligt byggnadslagen vore att hänföra till nybyggnad. En allvar­ lig invändning mot departementsförslaget vore också att den nya skatten eller avgiften icke komme att träffa de ursprungliga markägarna. Dessa komme säkert att försöka vältra över skatten på tomtköparna och de hade goda möjligheter att lyckas därmed, i all synnerhet som avgifterna loges ut på ett mycket sent stadium eller i samband med prövningen av byggnads­ lovet. All övervältringen skulle kunna förhindras genom kontroll av hyres­ nivån synles icke möjligt. Vore del sa enkelt att hålla neie markpriserna som genom en kontroll av hyresnivån borde givetvis denna metod tillgripas i första band. Hela det ifrågavarande förslaget kunde då vara onödigt. I detta avseende anför lantmäteristyrelsen vidare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

över huvud är uttalandet i promemorian om att kontrollen över hyresni­ vån i sista hand hindrar markägaren att vältra över exploateringsavgiften på allmänheten dunkelt. Det synes tvärtom tydligt att denna avgift även med nuvarande hyresregleringslagstiftning måste påverka hyrorna i stigan­ de riktning. Den fastighetsägare, som erlägger exploateringsavgift för sin nybyggnad, måste ju få räkna sig avgiften till godo'som kapitalkostnad och därmed som grund för en i samma mån höjd hyressättning. Givetvis inträf­ far detsamma om tomten inköpes av annan för nybyggnad och den värde­ stegring, som exploateringsavgiften motsvarar, inräknas i köpeskillingen. Om en sådan förbättring i bostadstirigången skulle inträffa, som utgjorde anledning till hyresregleringens avskaffande, något som skulle innebära att hyrorna bestämdes genom fri konkurrens, lärer det vara alldeles självklart att exploateringsavgifterna måste medverka till en höjning av hyresnivån i den mån icke expropriation tillgripes. Detta skulle bli mest markant i det fall att hyresregleringen avskaffades vid samma tidpunkt då exploateringsavgifterna kunde börja ge något. I själva verket skulle möjligen uttagandet av exploateringsavgifterna kunna anföras som skäl för hyresregleringens fortsatta giltighet, enär de nybyggda husen genom dessa avgifter måste bli dyrare och därför påverka hela hyresnivån i stigande riktning. Oavsett vad nu antörts är det emellertid betänkligt att grunda det resonemang, som promemorieförfattaren fört i nu förevarande avseende, med utgångspunkt bl. a. från kontrollen av hyresnivån, när man icke vet om den nuvarande proviso­ riska kontrollen skall bibehållas för någon tid, som i detta sammanhang kan betraktas som avsevärd, eller om någon permanent ersättning härför skall tillskapas.

Med anledning av den kritik som riktats mot markutredningens förslag framhåller lantmäteristyrelsen, att det icke var markutredningens avsikt att expropriation alltid skulle behövas för att indraga värdestegring till det all­ männa. Tvärtom utgick utredningen ifrån att i de kanske flesta fall frivillig uPP§örelse skulle kunna träffas mellan markägare och kommun om att kommunen avstod från sin expropriationsrätt mot att markägaren betalade vissa avgifter eller utfäste sig till andra prestationer, t. ex. att hålla nere hyrorna i de nybyggda husen. Därest man ville fastställa en viss form för bestämmandet av den avgift, som markägare borde erlägga för att, sedan expropriationsrätt beviljats, bli befriad från expropriationen, kunde en så­ dan ändring i markutredningens förslag givetvis genomföras. Såsom exem­ pel på stadganden som kunde tjäna som förebild kunde nämnas 44 § tredje stycket och 65 § byggnadslagen. För att möjliggöra goda tätortsbildningar på den mark, som i alla avseenden vore mest lämpad för ändamålet, och för att på så sätt förverkliga byggnadslagstiftningens syften måste kommu­ nerna emellertid driva en aktiv markpolitik. De måste själva köpa mark och tillhandahålla den på rimliga villkor. Detta vore i längden enda sättet att hålla nere markpriserna. Och endast om kommunen finge en vidsträckt expropriationsrätt kunde den driva en sådan politik. Departementsförslaget gåve kommunerna möjlighet att utan större aktiva insatser avvakta utveck­ lingen. Ansvaret för exploateringen vilade på de enskilda, men kommunerna finge möjlighet att i efterhand lägga sig till med största delen av exploateringsvinsten. Genom markutredningens förslag stimulerades däremot kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 141

munerna alt på ett tidigt stadium av tätortsutvecklingen själva taga ansva­ ret för markpolitiken. Detta vore följdriktigt med hänsyn till det ansvar, som åvilade kommunerna för bostadsförsörjningen och vore även i övrigt till stor fördel. På grund av det anförda ansåge lantmäteristyrelsen att markutredningens förslag i förevarande del vore att föredraga framför departementsför slaget.

Fastighetsbildningssakkunniga, som avfattat sitt yttrande efter visst sam­

råd med lantmäteristyrelsen, har förklarat att de sakkunniga i likhet med lantmäteristyrelsen och på i huvudsak samma grunder föredroge det av markutredningen föreslagna alternativet, eventuellt i den modifierade form

som antytts i lantmäteristyrelsens yttrande. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat sig på väsentligen samma sätt som lantmäteri­

styrelsen.

Bostadsstyrelsen har anfört att ur de synpunkter, styrelsen hade att före­

träda, den avgörande frågan vore, huruvida ett genomförande av förslaget till lagstiftning om exploateringsavgift skapade garantier för skäliga tomt­ kostnader och om det vore ägnat att förhindra uppkomsten av tätbebyggelse­ värden. Bostadsstyrelsen kunde icke finna, att departementsförslaget läm­ nade garantier i dessa avseenden. Härvid ville styrelsen i första hand fram­ hålla den uppenbara fara, som låge däri, att markägaren och kommunen vid införande av expropriation savgift finge ett gemensamt intresse att höja tomtvärdena. Visserligen komme alltfort låga tomtpriser att ligga i linje med kommunernas allmänna bostadspolitiska uppgifter. Men i varje sär­ skilt värderingsfall komme kommunen att få ett fiskaliskt intresse att åsätta ett högt värde, vilket lätt medförde en värdering i överkant — i varje fall icke en återhållande värdering — med den följd att tomtpriserna komme att stiga. Ett annat förhållande, som ur här ifrågavarande synpunkt vore ägnat att ingiva betänkligheter, vore den föreställning om eu särskild »planvärdestegring», som genom förslaget bleve legaliserad. Denna utgjordes i sin helhet av oförtjänt värdestegring. En lagstiftning, som räknade med en sådan såsom en normal företeelse, kunde icke vara ett lämpligt led i plan­ mässiga åtgärder, som avsåge att förhindra uppkomsten av oförtjänt värde­ stegring. I departementspromemorian hade anförts, att det i sista hand vore kontrollen av hyresnivån, som hindrade markägarna att vältra över exploateringsavgiften på allmänheten. Härtill kunde framhållas, att hyreskontrollen erfarenhetsmässigt icke utgjorde ett effektivt hinder mot markvärde­ stegringen. Sålunda kunde hyreskontrollen icke ha någon inverkan på värde­ stegringen av mark, som skulle bebyggas med enfamiljshus. Då enfamiljs­ husen vore att anse som eu socialt önskvärd bostadsform, vore det ange­ läget, att egnahem sproduktionen icke motverkades genom en spekulativt betonad exploateringsverksamhet. Bostadsstyrelsen hade kunnat konstatera en oroväckande prisstegring särskilt för egnahemstomter. Bostadsstyrelsen ville framhålla, alt kommunen på sätt markutredningen föreslagit borde, efter Kungl. Maj :ts prövning av föreliggande behov, tillerkännas rätt att ex­ propriera' sådan mark, som erfordrades för att samhällets utveckling ej

Kunyl. Maj:ts proposition nr 184.

skulle hämmas, och att den av utredningen angivna värderingsgrunden för beräknande av löseskilling vid expropriation i allt väsentligt borde godtagas. Markägaren borde sålunda icke under åberopande av att han själv ämnade exploatera marken kunna förhindra expropriationen, enär i så fall risk förelåge, att kommunen utestängdes från möjlighet att äga mark och där­ med även berövades möjligheten att dels leda bebyggelsens utveckling, dels hålla prisnivån under kontroll. Vid en lagstiftning i enlighet med markutred­ ningens förslag uteslötes icke möjlighet för lojala och vederhäftiga mark­ ägare att bedriva exploateringsverksamhet. Markutredningen hade därom anfört, att det givetvis stode parterna fritt att träffa godvillig överenskom­ melse, varigenom samhället avstode från expropriation mot att detsamma tillförsäkrades eventuell värdestegring eller del därav. En dylik rätt till värdeindragning borde på sätt skett i 44 § byggnadslagen kunna lagfästas. Icke heller skulle enskilda förhindras handhava byggnadsverksamhet, därest marken efter expropriation upplätes med tomträtt. Med hänvisning till vad sålunda anförts angående de ur bostadspolitisk synpunkt direkt skadliga verkningar, som sannolikt skulle bli eu följd av ett genomförande av före­ liggande förslag till lagstiftning om exploateringsavgift, ville bostadsstyrelsen bestämt avstyrka nämnda förslag. Bostadsstyrelsen framhåller i anslutning härtill att den kritik, som i de­ partementspromemorian anförts gentemot markutredningens förslag till ändrad expropriationslagstiftning, avsåge väsentligen administrativa frå­ gor. Härom har styrelsen närmare anfört: Expropriationsförfarandet i enlighet med markutredningens förslag skul­ le säkerligen såsom i promemorian framhållits komma att ställa vissa krav på kommunens administration. Sålunda måste kommuner verkställa viss ut­ redning rörande behovet av den mark som erfordras för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar och som avses att exproprieras. Där­ est emellertid såsom markutredningen förutsatt expropriationsförfarandet blir ett led i själva planläggningsproceduren, torde en sådan utredning icke böra uppfattas såsom ett merarbete på grund av den tillämnade expropria­ tionen, enär ju för planläggningsarbetet som sådant, oberoende av huruvida expropriation i samband därmed skall tillgripas, krävs en dylik utredning. Enligt uttalande av markutredningen måste vid Kungl. Maj :ts prövning av expropriationsärendet viss hänsyn tagas till det pris, som markägaren be­ gärt. I det fall prisfrågan är expropriationsanledning, måste givetvis kom­ munen motivera kravet på expropriation genom företeendet av visst utred­ ningsmaterial i värdefrågan. Den slutliga värderingen verkställes av expropriationsmyndigheten. I annat fall, då sålunda icke prisfrågan utan exem­ pelvis den omständigheten att markägaren vägrar att tillhandahålla erfor­ derlig mark för exploatering utgör expropriationsanledning, krävs ingen annan utredning än den som alltid bör verkställas i samband med planering för tätbebyggelse.

Enligt bostadsstyrelsens mening skulle däremot ett genomförande av för­ slaget till lagstiftning om exploateringsavgift för kommunerna komma att medföra en avsevärd administrativ belastning. Bestämmandet av exploate­ ringsavgift måste föregås av ett i de flesta fall ganska komplicerat värde-

Kunql. Maj.ts proposition nr 184.

ringsförfarande. Sålunda måste utöver markens värde ur avkastningssynpunkt, d. v. s. jordbruks- och/eller skogsvärde, ett bruttotomtpris fixeras, exploateringskostnader beräknas och exploateringstiden bedömas. Först där­ efter kunde exploateringsavgiften beräknas. Sannolikt komme markägarna att prestera motsvarande utredningar. I de flesta fall komme det slutliga fastställandet av exploateringsavgift att föregås av tidskrävande förhand­ lingar mellan berörda parter. Indrivandet av exploateringsavgifter i samband med beviljandet av byggnadslov samt förandet av register över avgifterna komme säkerligen att medföra en avsevärd arbetsbelastning för den kom­ munala administrationen. I anslutning härtill kunde nämnas, att flertalet kommuner, inom vilka funnes fastställda stadsplaner, just med hänsyn till befarad administrativ belastning, undvikit att antaga gatukostnadsbestämmelser. Erinras kunde även, att frågan om bestämmande av markvärdesteg­ ring enligt departementslörslaget skulle bli aktuell även för det stora antal kommuner, som hade byggnadsplan men däremot icke stadsplan och vilka därför tidigare ej berörts av sådana administrativa problem, varom här vore fråga. Dessa kommuner skulle genom förslaget påläggas ett komplicerat ar­ bete, varom de helt saknade erfarenhet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit det av promemorian framgå, att

man ansett värdestegringens indragande till det allmänna vara något som i och för sig borde av samhällsmakten eftersträvas. Departementsförslaget syntes emellertid länsstyrelsen kunna ge anledning till principiella invänd­ ningar. Den engelska lagstiftning, som stått som förebild, toge sikte på all markvärdestegring genom ändrad användning av marken. Det föreliggande förslaget vore däremot begränsat till sådan värdestegring som uppkomme genom markens utnyttjande för tätbebyggelse. Något annat skäl hade icke givits för denna begränsning än svårigheten att i andra fall bestämma om och i vad mån en »oförtjänt» värdestegring inträtt vid nytt, mera inbring­ ande användningssätt. Man hade sålunda brutit ut den mindre del av proble­ met om jordränta och jordvärdestegring, som hänförde sig till tätbebyggd mark, och låtit rent praktiska sociala skäl motivera problemlösningen. Det ville också synas innebära en motsägelse, då man i promemorian å ena sidan principiellt ifrågasatte om det vore nödvändigt med den i allmänhet bety­ dande skillnad mellan glesbehyggelsevärde och tätbebyggelsevärde, som tra­ ditionellt bestode, och förklarade exploateringsavgiftens syfte och funktion vara att upphäva eller i varje fall starkt minska denna skillnad, medan man å andra sidan uppenbart syftade till en beskattning av värdestegringen och ansåge att skillnaden i värde finge en förnuftig mening, om den (till största delen) bleve ett tillskott till gemensamma anordningar för marken vid be­ byggelse. Rent praktiskt sett kunde departementsförslaget enligt länsstyrelsens me­ ning medföra åtskilliga icke önskade följder eller ge anledning till nya komplicerade situationer. Det kunde visserligen erkännas att en exploateringsavgift i högre grad än en markvärdeindragning enligt markutredning­ ens förslag vore ägnad att hålla nere värdet å mark, innan densamma de­

144 Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

taljplanerades och frigåves för tätbebyggelse. Såsom i promemorian påpe­ kats hade man emellertid därmed icke säkerställt tillgången på lämplig och billig mark för bebyggelse. Eftersom exploateringsavgiften i markägarnas ögon med rätta komme att framstå som en beskattning, vilken de därav drabbade kunde antagas vilja undgå, komme följden att bli att den mark­ ägare, som skulle betala avgiften, försökte taga igen denna genom högre er­ sättning för nyttjandet av de uppförda bostäderna. Hindrades han härav genom en av samhället bestämd hyresnivå, bleve han naturligtvis obenägen att utnyttja sin mark för tätbebyggelse och därmed bleve huvudsyftet med markutredningens förslag såsom länsstyrelsen fattat det — nämligen säk­ randet av billig mark för tätbebyggelse — förfelat. Enda korrektivet häre­ mot vore, att kommunen själv förvärvade tillräckligt mycket välbelägen mark för att kunna erbjuda konkurrens. En vidgad expropriationsrätt vore här ett oundgängligt remedium. I själva verket vore man därmed tillbaka till den situation, som ansågs bli en följd av markutredningens förslag, nämligen att kommunen måste göra omfattande markförvärv, genom expro­ priation eller hot därom, för att i rätt tid och ordning och till rimliga priser kunna ställa mark till förfogande för bebyggelse. Samtidigt måste den ut­ veckla energi och påpasslighet i planarbetet. De krav, som sålunda skulle komma att ställas på kommunerna, bleve måhända till och med större än enligt markutredningens förslag, bland annat emedan avgiftens bestäm­ mande och utkrävande erfordrade sin särskilda administrativa apparat. Ett ytterligare villkor för att det nyss nämnda huvudsyftet skulle nås vore att kommunen icke själv begärde avsevärt mer för den mark den sålde än vad den kostat och icke heller av den som därefter bebyggde marken utkrävde någon exploateringsavgift (utom möjligen vad som motsvarade gatumarksersättningen, eventuellt gatukostnadsersättningen), eftersom därigenom marken icke blott komme att officiellt ha värderats upp utan även faktiskt komme att ha kostat husbyggaren mer än vad samhället egentligen ville att den skulle kosta. Exempel saknades icke på kommuner, som själva satt sådant pris på välbelägen tomtmark, vilken den ägt, att marken fått ligga oanvänd, enär ingen kunnat betala priset. Bleve exploateringsavgiften att räkna med som en ordinarie inkomstkälla för kommunen, låge det även nära till hands att kommunen icke ville avstå från den inkomsten. Särskilt på landsbygden kunde en annan följd tänkas uppkomma av exploaterings­ avgift å mark som tätbebyggdes. Tätbebyggelsebegreppet vore i byggnads­ lagen mycket allmänt och vagt definierat. De anvisningar om vad som skulle förstås med tätbebyggelse, vilka avsåges skola utfärdas av byggnadssty­ relsen, kunde aldrig bli så fullständiga, att ej utrymme lämnades de lokala myndigheterna att tolka begreppet olika. En markägare, som ville bebygga sin mark och stode inför utsikten att få betala både planering av marken och exploateringsavgift, om bebyggelsen av myndigheterna uppfattades som tätbebyggelse, komme naturligt nog att så långt det vore möjligt bygga på sådant sätt att bebyggelsen bleve att räkna som glesbebyggelse. Den kon­ centration av bebyggelsen, som med hänsyn till det allmännas kostnader

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 145

vore önskvärd, skulle sålunda komma att motverkas i detta fall. I ännu hög­ re grad än beträffande de stora städerna hade man anledning betvivla att landsbygdens kommuner mäktade möta en sådan utveckling med en effek­ tiv markpolitik. Länsstyrelsen har vidare i detta sammanhang anfört: Med hänsyn till bristen på sakkunnig arbetskraft för uppgörande av stads- eller byggnadsplan i alla de fall, där eu bebyggelseutveckling av tät­ bebyggelsekaraktär pågår eller väntas, torde myndigheterna i vissa fall bli nödsakade att — även där frågan icke kan anses helt klarlagd ■ ge dispens för tätbebyggelse, vare sig det nu blir fråga om dispens från nybyggnadsförbud, som må gälla i avvaktan på planens fastställande, eller det gäller tillstånd till byggnadsföretag, som skulle innebära tätbebyggelse, utan att ens beslut ännu fattats om upprättande av plan. Skola nu samma myndig­ heter också lojalt se till att exploateringsavgift utkräves vid tätbebyggelse, torde de bli ytterst restriktiva med sådana dispenser, trots att dessa i många fall äro önskvärda. Frånvaron av detaljplan utesluter nämligen formellt ett uttagande av exploateringsavgift, ehuru denna sakligt sett borde utgå. Tilllåtes åter av praktiska hänsyn tätbebyggelse, fastän detaljplan ännu icke hunnit fastställas, begår man även en orättvisa mot de enskilda markägar­ na, eftersom de som bygga först slippa ifrån avgifter, medan de som av en eller annan anledning icke bygga förrän plan fastställts få utge sådan. Det torde för övrigt i många fall på landsbygden icke bestå någon större skillnad mellan tomtvärdet inom en plan och strax utanför, och begräns­ ningen av exploateringsavgiften till planlagt område innebär även av den anledningen en orättvisa.

Länsstyrelsen i Örebro län har förklarat sig sakna möjlighet att, på den tid

som stått till buds, bilda sig en fullt säker uppfattning om, huruvida syste­ met med uttagande av exploateringsavgift vore att föredraga framför det av markutredningen föreslagna expropriationsförfarandet. Från länsarki­ tektens och överlantmätarens i länet sida hade starka invändningar gjorts mot den i promemorian förordade lösningen. Med hänsyn därtill ansåge länsstyrelsen att frågan borde ytterligare övervägas, innan definitiv ställ­ ning toges.

I ett vid länsstyrelsens yttrande fogat utlåtande av länsarkitekten i länet

har denne anfört bland annat att det kunde ifrågasättas, om det nu före­ liggande förslaget om exploateringsavgift innebure en lämplig lösning av problemet om markvärdestegringens överförande till det allmänna. Enbart det förhållandet att exploateringsavgiftens erläggande skulle vara beroen­ de av om detaljplan (stadsplan eller byggnadsplan) eller mera genomgri­ pande ändring däri fastställts efter lagens ikraftträdande syntes kunna leda till mindre önskvärda konsekvenser. I detta avseende borde erinras om att det system, som tidigare rått på planväsendets område, kritiserats därför att det medfört, att stadsplaner och byggnadsplaner på många håll fast­ ställts för större områden ån som inom rimlig tid skulle kunna bliva be­ byggda, vilket i sin tur kunde bidraga till onödigt stora kostnader för vä­ gar och anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Stadsplaneutredliingen 1942 diskuterade detta spörsmål och rekommenderade en ompröv­ ning av gällande detaljplaner med avseende å planområdenas omfattning.

10 Ilihang till riksdagens protokoll 19'i'J. 1 sand. AV 184.

14G Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Man kunde sålunda utgå ifrån att inom många kommuner funnes mer än tillräckligt med mark detaljplanelagd för de närmaste årens bebyggelseut­ veckling. Dessa detaljplaner kunde vara så beskaffade, att de under lång tid kunde ligga till grund för bebyggelse antingen i befintligt skick eller efter sådana mindre ändringar, som icke medförde högre användningsvärde å marken. Vid exploatering av planområden av nu nämnda slag skulle icke någon exploateringsavgift utgå. Om det skulle visa sig vara från allmän synpunkt lämpligt att fastställa detaljplan efter lagens ikraftträdande för en samtidig exploatering av ett angränsande område, skulle däremot skyldig­ het inträda att erlägga dylik avgift för detta. Med hänsyn till kostnaderna för gemensamhetsanläggningar kunde dock ett förhållandevis större bidrag från markägare vara motiverat i de fall avgift ej skulle komma att utgå. Kommuner, där man enligt förut gällande planlagstiftning varit alltför för­ utseende med detaljplanläggningen, komme förvisso också i en ogynnsam­ mare ställning än de kommuner, där denna planläggning legat efter. En ned­ skärning gv gällande detaljplaner, som kunde vara mycket välmotiverad från allmän synpunkt, komme sannolikt att stöta på motstånd från markägarehåll, om den föreslagna exploateringsavgiften infördes, då förekomsten av en fastställd plan komme att för markägaren innebära eu garanti för att tätbe­ byggelsevärdet i dess helhet bleve förbehållet honom. En ökad spekulation i redan detaljplanerad mark kunde emotses, vilket kunde bidraga till att bebyg­ gelsen sökte sig över till mindre lämpliga områden. På grund av ett starkt be­ hov av nya bostäder och svårigheter att snabbt planera lämpligare mark på annat håll ville en kommun kanske ej alltid använda sig av de korrektiv mot en mindre önskvärd spridning av bebyggelsen, som den nya byggnadslagen erbjöde. Exploateringsavgiften kunde sålunda komma att direkt motverka den nya byggnadslagstiftningens syftemål.

överlantmåtaren i samma län har, likaledes i ett vid länsstyrelsens ytt­

rande fogat utlåtande, uttalat att den i promemorian anförda kritiken mot markutredningens förslag icke vore bärande. Därom har överlantmätaren närmare yttrat: Det är visserligen riktigt, att man av praktiska skäl ej kan räkna med,

att all mark, som planlägges för tätbebyggelse, kan av vederbörande kom­

muner exproprieras, men detta torde ej heller vara nödvändigt för att hind­ ra uppkomsten av omotiverad värdestegring. För detta ändamål torde en­ dast erfordras, att kommunerna förvärva så mycket mark, att de i viss om­ fattning kunna erbjuda tomtmark för bebyggelse av olika slag till ett pris, som motsvarar glesbebyggelsevärdet -j- administrations-, försäljnings- och liknande kostnader. Därmed torde kommunerna kunna erbjuda en konkur­ rens, som i stort sett bör kunna hålla tomtpriserna nere vid glesbebyggelse­ värdet och eliminera de oskäliga vinster, som jordägarna hittills ofta kun­ nat uttaga. Det är således icke för detta ändamål nödvändigt, att expro­ priation utövas i varje fall, där plan för tätare bebyggelse skall fastställas, och allt eftersom tomtpriserna i allmänhet komma att genom kommuner­ nas konkurrens på tomtmarknaden pressas ned och det nya prisläget där­ med kommer att framstå såsom det normala, torde behovet av expropriation för upprätthållande av konkurrensen även kunna beräknas komma att suc­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 147

cessivt minska. Överlantmätaren förutsätter härvid, att frågan begränsas till den värdestegring, som inträder i och med att mark frigives för tätare bebyggelse eller för bebyggelse i större utsträckning än tidigare plan med­ givit. Givetvis ställer dock även en till det egentliga tätbebyggelsevärdet i allmänhet begränsad tomtprispolitik vissa krav på kommunernas admi­ nistrativa och ekonomiska resurser, men några oöverkomliga svårigheter synes det i allmänhet icke kunna bli fråga om. Den värdestegring, som i regel uttages vid övergång från gles- till tätbe­ byggelse, torde såsom i promemorian framhållits huvudsakligen ha en rent traditionell grund. Den beror således icke på speciella egenskaper hos objek­ ten och bör därför kunna elimineras genom konkurrens från kommunerna enligt ovan anförda resonemang. Därmed förfaller även den mot markut­ redningens förslag anförda invändningen, att orättvisa skulle uppkomma,

därest kommun underläte att utöva expropriationsrätten mot alla ägare av

jord, som planlägges för tätbebyggelse. Om blott kommunen exproprierar eller eljest förvärvar mark i tillräcklig omfattning för att kunna konkur­ rera på tomtmarknaden, torde icke heller de jordägare, som undgå expro­ priation, kunna uttaga priser, som väsentligt överstiga glesbebyggelsevärdet. Man synes det oaktat icke behöva befara, att jordägarna i allmänhet komma att motsätta sig en exploatering för tätbebyggelse. Dels är nämligen detta, sedan plan fastställts, enda möjligheten att realisera det övervärde, som har sin grund i rätten till glesbebyggelse, dels bör även marginalen för administrations- och försäljningskostnader erbjuda en viss stimulans till utbud av tomtmark. Om därtill värderingsreglerna för expropriation i ana­ logi med departementsförslaget utformas så, att jordägarna tillförsäkras en värdestegring härutöver motsvarande 1/5 av den traditionella synes man i allmänhet icke behöva räkna med någon stagnation i fråga om utbuden av tomtmark. Genom att till värderingsreglerna foga lämpligt avvägda över­ gångsbestämmelser torde därvid även riskerna för orättvisor kunna undgås. I jämförelse med markutredningens förslag medförde enligt överlantmä­ tarens mening departementsförslaget dels å ena sidan en mera begränsad effekt, dels å andra sidan vissa mera betydande svårigheter vid genomföran­ det. Departementsförslaget eliminerade nämligen inte värdestegringen eller del av densamma utan åsyftade endast en indragning till det allmänna av huvuddelen av densamma. Exploateringsavgifterna syntes sålunda innebära dels ett sanktionerande av den traditionella värdestegringen såsom sådan, dels eu beskattning av densamma, eu beskattning som i förhållande till markutredningens förslag syntes komma att fungera såsom eu beskattning på byggnadsproduktionen. Visserligen anfördes i promemorian, att avgif­ terna lämpligen borde disponeras för bosladssociala och liknande ändamål, men upptagande av avgifter, som sedan ånyo skulle fördelas bland avgiftsbetalarna, syntes innebära en omotiverad omgång, om samma resultat — såsom markutredningen avsett — kunde ernås genom att värdestegringen elimineras. Det föreslagna avgiftssystemet kunde icke förhindra ökad vär­ destegring utan att lila till konkurrens genom eu kommunal markpolitik. Men därmed vore man tillbaka till markutredningens förslag. Då man nu med detta i princip kunde eliminera de värdestegringar, departementsför­ slaget avsåge att beskatta, förefölle sistnämnda förslag alt vara överflödigt. Det kunde snarast befaras, alt detsamma komme att komplicera värderings­

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 184

reglerna för expropriation och medföra risker för orättvisor. Den största svårigheten vid ett realiserande av departementsförslaget vore nämligen, att säkerställa en rättvis och riktig bestämning av planvärdestegringen. Om och i den mån beräkningen av denna icke motsvarade de verkliga förutsätt­ ningarna, kunde avgifterna komma alt motverka den mest ändamålsenliga utvecklingen av tätbebyggelsen. Bleve de för höga, kunde de verka återhål­ lande på den bebyggelse, som med hänsyn till de verkliga ekonomiska för­ utsättningarna borde komma i första rummet, bleve de för låga, kunde de stimulera en bebyggelse, som rätteligen borde anstå till dess mera förmån­ liga områden i första hand utbyggts. Visserligen förutsatte byggnadslagen en sträng begränsning av planområdena till vad som motsvarade aktuella behov, men denna begränsning kunde av praktiska skäl dock aldrig göras så snäv, att man kunde räkna med omedelbar exploatering av planområ­ dena i deras helhet. Vid beräkningen av planvärdestegringen vore det där­ för nödvändigt att genomföra en tämligen långt i detalj gående differen­ tiering varvid bl. a. exploateringstiden, skillnader i markbeskaffenhet, väntad utveckling av kommunikationsförhållandena, estetiska synpunkter o. s. v. borde beaktas. Det kunde näppeligen undvikas, att bedömningen i alla dessa hänseenden bleve i högre eller mindre grad behäftad med en viss osäkerhet, och att i motsvarande grad uppkomme risker för orättvisor och skadlig påverkan av den ekonomiskt förmånligaste utvecklingen ur såväl det allmännas som de enskildas synpunkt.

Landsorganisationen har anfört att den primära målsättningen icke syn­

tes böra vara att förbehålla det allmänna den genom tätortsbildning upp­ kommande värdestegringen av mark utan att i görligaste mån söka för­ hindra orsakerna till en markvärdestegring. Det bästa medlet härför syn­ tes enligt landsorganisationens uppfattning vara att kommunerna stimule­ rades till att själva köpa mark och tillhandahålla denna på rimliga villkor. Departementsförslaget syntes icke tillräckligt ha uppmärksammat denna kommunernas primära uppgift. Det kunde inte heller förbises att varje schematisk regel beträffande avgiftens storlek måste i tillämpningen bli mer eller mindre orättvis. I varje fall kunde ingen sådan godtycklig ersättnings­ regel ersätta den stimulans till aktiv markpolitik som markutredningens förslag innebure. I promemorian behandlades även frågan om markägarnas möjlighet att vid genomförandet av departementsförslaget övervältra exploateringsavgiften på allmänheten. Under hänvisning till nuvarande hyreskontroll hävdades det att dylik övervältring blott svårligen kunde ske. Landsorganisationen ville givetvis instämma i att liyreskontrollen verkade dämpande på markpriserna, åtminstone vad gällde tomtmark för flerfa­ miljshus, men att så knappast varit fallet beträffande tomtmark för enfa­ miljshusen. Det måste även anses olämpligt att en kristidslagstiftning lades till grund för ett så viktigt och betydelsefullt område som expropriationslagstiftningens. Frivilliga överenskommelser mellan kommun och mark­ ägare, enligt vilka markägaren fick behålla marken, därest han lämnade kommunen gottgörelse för värdeökningen eller en del därav borde enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

landsorganisationens uppfattning så långt som möjligt komma till stånd. Därest kommun icke hade vidgad lagstiftningsrätt att expropriera önskvärd tomtmark syntes dock möjligheten till skäliga uppgörelser vara begränsad. Landsorganisationen ville därför framföra tanken att den tilltänkta lag­ stiftningen måtte giva vidgat rum för frivilliga överenskommelser utan be­ svärlig administrativ omgång. På så sätt skulle expropriationsinstrumentet komma till användning i blott de nödvändigaste och mest angelägna fallen.

Fastighetsägareförbundet har uttalat att det vore beklämmande att kon­

statera, att då det nu framlades ett revolutionerande förslag till ingrepp i rätten till mark och dess värde, man i samband därmed icke ens diskuterade den stora centrala frågan, d. v. s. det berättigade överhuvud i att beröva den enskilde värdestegringen å hans egendom. Tvärtom gåve promemorian det intrycket, att man utgått ifrån, att denna, oavsett de erinringar, som fram­ ställts mot markutredningens förslag, skulle innehålla ett förslag om sättet för indragande av den markvärdestegring, som ansåges härröra från byggnalsplane- eller stadsplaneläggning. En klargörande argumentering för det berättigade i indragningen hade sålunda uppenbarligen ansetts obehövlig. Den brist på utredning, som i flera hänseenden utmärkte promemorian, hade även tagit sig det uttrycket, att man icke klargjort frågan, huruvida den föreslagna exploateringsavgiften vore att betrakta såsom en skatt eller såsom en på fastighetsägarna lagd avgift för speciella förmåner, som bered­ des dem. Det ville synas, att denna fråga vore av den största praktiska be­ tydelse. Om exploateringsavgiften vore tänkt såsom en skatt, måste man uttryckligen efterlysa utredning, som gåve vid handen, att avgiften läte sig inpassa i det rådande skattesystemet, vars grundläggande princip vore lik­ ställighet mellan medborgarna. Oavsett om exploateringsavgiften vore att betrakta såsom en skatt, åvälvd vissa fastighetsägare, eller såsom en avgift för förmåner, som bereddes dem, vore det av synnerlig vikt, att det genom utredning klargjordes, huruvida icke de med planläggning sammanhängan­ de skyldigheter mot samhället, som redan nu vilade på fastighetsägarna, motsvarade vad man skäligen kunde begära såsom gottgörelse för den värde­ stegring, som uppkomme t. ex. genom att en gata vidgades och i samband därmed antalet våningar i vidliggande hus höjdes. Skyldigheterna hade vid olika tillfällen skärpts. Sammanställdes denna omständighet med det för­ hållandet, att gatuväsendet icke allenast vore en fastighetsägarnas ange­ lägenhet utan även, och framför allt, en allmänt medborgerlig angelägen­ het, kunde man icke rimligen komma till annan slutsats än att redan med det nuvarande systemet deti allmänna erhölle en fullgod ersättning för planläggningen och därav framkallade utgifter. Så mycket klarare syn­ tes detta, om man hölle i minnet att även fastighetsägarna genom er­ läggande av garanterad fastighetsskatt och jämväl skatter i övrigt liksom övriga medborgare bidroge till repartitionen för bestridande av de allmänna utgifterna. Den påtalade bristen på utredning i promemorian förelåge även såtillvida, alL det icke kunde sägas ha gjorts något försök alt närmare belysa förekomsten av sådan markvärdestegring, som man

150 Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

ansåge motivera den sammanfattande beteckningen »oförtjänt». I vil­ ken utsträckning eller under vilka förhållanden dylik värdestegring upp­ kommit vore överhuvud icke klarlagt. Att mark i de större samhällena och dessas grannskap stigit i värde vore riktigt. I vad mån denna värdestegring allenast motsvarat t. ex. penningvärdets fall hörde emellertid till det som icke blivit utrett. Icke heller hade man undersökt i vad mån markvärdesteg­ ringen allenast motsvarade en accumulerad ränteförlust; det borde icke för­

bises, att ett värde med t. ex. 5 % ränta på ränta fördubblades på ungefär

15 år. En intensivare utredning skulle sannolikt också hl. a. visa, att s. k. oförtjänt värdestegring i väsentlig utsträckning hörde till ett nu förgånget tidsskede. De stora och vederhäftiga exploateringsföretagen hade i stort sett och på lång sikt arbetat med en vinstmarginal, som med hänsyn till risker­ na varit att beteckna såsom mycket blygsam. Det borde också tilläggas, åt! dessa företag vore underkastade inkomstbeskattning å försäljningen av sina fastigheter även om fastigheterna varit i företagets ägo i mer än tio år. \ issa uttalanden i promemorian måste betraktas såsom anmärkningsvärda. Då det framhölles att långsiktiga engagemang i tomtmark icke vore helt riskfria affärer och att det kunde vara svårt att bedöma de framtida utsik­ terna innebure detta, att kommunen ansåges ha anspråk på att icke behöva bära risker i sina tomtaffärer; kommunen skulle sålunda komma i åtnju­ tande av en fördel, som icke tillkomme privata markexploatörer, vilka ju tvingades bära riskerna själva.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund har för­

klarat att enligt förbundets mening markutredningens förslag var så till vida principiellt riktigt, som ett förverkligande därav skulle innebära dels att all värdestegring, sålunda även den framtida, på knapphet m. m. be­ roende, komme att stanna hos kommunerna, dels ock att glesbebyggelsevärdena i stort sett icke komme att stiga över 1947/1948 års nivå. Förbun­ det kunde icke finna, att promemorians förslag om exploateringsavgift nåd­ de fram till samma enligt förbundets mening principiellt riktiga lösning. En svaghet i promemorieförslaget vore att exploateringsavgiften vore kon­ struerad såsom endast en engångsavgift, som drabbade råmarksägaren vid den tidpunkt då marken lades under detaljplan. Alla kommande ägare till planlagd mark komme att få full ersättning för värdestegringen. Härige­ nom hade man icke nått det enligt förbundets mening principiellt rikti­ gaste vid värdestegringsindragning, nämligen möjligheten att fortlöpande tillgodogöra sig jordräntan. Exploateringsavgiften bleve en avgift in casu; det kunde antagas, att inom viss tid ny exploateringsavgift måste uttagas. Värdestegringsindragningen skedde därigenom språngvis och onödigt ojämnt. Den planvärdestegring, på vilken exploateringsavgiften skulle be­ räknas, skulle bestämmas av markägaren och kommunen gemensamt eller i händelse av tvist av domstol. Markägaren, som enligt förslaget finge behålla en procentuell andel av planvärdestegringen, komme att göra sitt yttersta för att få denna så hög som möjligt. Jämväl kommunerna kun­ de emellertid i vissa fall antagas hava intresse av att planvärdesteg­

Kiinr/l. Maj:ts proposition nr 184.

ringen sattes så liög som möjligt; desto större bleve deras andel av den­ samma. I förbundets riksomfattande erfarenhet av kommunal markpolitik gåves exempel på att i denna understundom de ekonomiska synpunkterna tillmätts större betydelse än de rent bostadspolitiska. Även om en dylik in­ ställning kunde antagas komma att alltmera försvinna droge detta dock av­ sevärd tid. Det syntes därför vara betänkligt att genom införandet av en exploateringsavgift, som kunde användas att mera tjäna kommunernas eko­ nomiska intressen än de rent bostadspolitiska syftena, författningsvägen tillskapa ett stöd för dessa intressen. Enligt promemorian skulle åtskilliga administrativa ärenden beträffande exploateringsavgift handläggas av bygg­ nadsnämnd. Detta vore enligt förbundets mening icke lyckligt. Samarbetet med byggnadsnämnderna vore, åtminstone för över hela riket arbetande bostadsproducenter, redan så komplicerat och byggnadslovsärendena redan nu av den tillkrånglade natur, att ytterligare bestämmelser därom icke borde tillskapas utan den mest tvingande nödvändighet. Bestyret med eventuell ex­ ploateringsavgift borde enligt förbundets mening läggas på annat kommu­ nalt organ. Promemorian toge enligt förbundets åsikt icke i tillräcklig ut­ sträckning hänsyn till det förhållande, att råmarksägaren själv bedreve ex­ ploateringen utan vinstsyfte. Även i ett sådant fall hade nämligen kommu­ nen möjlighet att få en planvärdestegring fastslagen och att uttaga exploate­ ringsavgift. Det vore emellertid enligt förbundets mening icke riktigt, om t. ex. förbundet och därtill anslutna föreningar, som dreve en vittomfattande, ofta från råmarksstadiet gående exploateringsverksamhet på kooperativ bas och utan vinstsyfte, skulle belastas med exploateringsavgift. En dylik avgift skulle bliva en hittills obefintlig utgiftspost för köparen av en egnahemsvilla eller bostadsrättslägenhet. Den skulle i detta fall så långt ifrån bidraga till att hålla boendekostnaden nere som den skulle fördyra densamma. Det för förbundet angelägnaste vore just att bostadskostnaden kunde nedbiing­ as eller i vart fall att den icke höjdes. Förslaget om exploateringsavgift syntes icke medföra några dylika verkningar. Snarare vore att allvarligt befara, att en exploateringsavgift av i promemorian skisserad art komine att medföra en höjning eller i vart fall en tendens till höjning av tomt­ priserna. Denna höjning måste i sista hand betalas av de boende. En ex­ ploateringsavgift syntes i praktiken mera kunna komma att tjäna kommu­ nernas fiskaliska intressen än bostadsproduktionen, vare sig denna bedreves av kommunerna eller av enskilda. Medan det icke syntes förbundet betänkligt att för expropriation före­ skriva vissa värderingsregler, innebärande att värdestegring å mark för al! framtid indrogs till kommunerna, syntes det förbundet synnerligen tvek­ samt om eu endast eu viss grupp individer i riket träffande exploaterings­ avgift, till sin karaktär närmast en omsättningsskatt, kunde anses lämplig och riktig. Ett angrepp på den över hela riket fortgående jord värdesteg­ ringen, som endast träffade en begränsad del därav, nämligen planvärdestegringen, måste lätteligen komma att betraktas som kasuellt och godtyck­ ligt. Det vore för lekmannen svårförståeligt, varför en jordägare utom plan­

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

område oförhindrad skulle kunna diskontera jordvärdestegringen, medan en jordägare vars område lades under detaljplan måste avstå därifrån. Tätortskommunernas intresse av inkomster kunde icke sägas vara större än de rena landsortskommunernas. Förbundet finge med hänvisning till vad sålunda anförts avstyrka införande av exploateringsavgift på sätt i pro­ memorian föreslagits. Förbundet hemställde, att till förnyad prövning upptoges frågan huruvida icke markutredningens förslag kunde genomföras trots de administrativa—tekniska hinder som kunde föreligga. Dessa hinder vore icke oöverkomliga. Förbundet ville hänvisa till kommunernas möjlighet att vända sig till privat arbetande expertis i ärendet. Därest icke ett genomförande av markutredningens förslag skulle synas möjligt tilläte sig förbundet att föreslå, att frågeställningen begränsades till att avse en­ dast vidgade möjligheter till expropriation för kommunerna. Enligt för­ bundets erfarenhet gåve redan byggnadslagen kommunerna goda möjlighe­ ter att förhandlingsvägen hålla enskilda vinstintressen i fråga om mark nere. Dessa möjligheter vore emellertid helt naturligt större ju mera mark kommunerna själva kunna bjuda ut på marknaden.

Industriförbundet har anfört att det nu föreliggande förslaget i fråga om

oförtjänt markvärdestegrings indragning till det allmänna syntes utgöra en i formellt hänseende bättre lösning av frågan än vad som tidigare fram­ kommit. Men icke heller förevarande förslag ginge fritt från åtskilliga in­ vändningar. Man komme icke heller vid denna lösning bort från problem­ ställningen att skilja mellan förtjänt och oförtjänt markvärdestegring. Det vore långt ifrån alltid som en uppkommen värdestegring föranleddes av det allmännas insatser; den enskilde fastighetsägaren kunde på mångahanda sätt, exempelvis genom startande eller utvidgning av en rörelse, kraftigt bidraga till värdeskapandet. Vad särskilt gällde industriföretagens markom­ råden kunde erinras om att åtskilliga industriföretag genom en förutseende politik ofta förvärva stora områden som markreserver. För bestämmandet av exploateringsavgiftens storlek bleve värderingsfrågan av avgörande be­ tydelse. All erfarenhet gåve emellertid vid handen, att värdering av mark hörde till de mest komplicerade problem som funnes, och meningarna i värderingsfrågan ginge ofta isär även mellan experterna. Några objektivt oantastbara grunder vore svåra att finna. En osäkerhetsfaktor vore t. ex. diskonteringssatsen för framräknandet av kapitalvärdet. Emellertid hade denna viktiga fråga ej upptagits i förevarande promemoria. En mycket om­ diskuterad fråga vore, huruvida en markvärdestegringsskatt, alternativt ex­ ploateringsavgift, av markägaren kunde övervältras på hyresgästerna och belasta dessa som en merkostnad. Att risk funnes för en övervältring vore uppenbart, särskilt i ett knapphetsläge på bostäder. Detta övervältringsproblem vore av så fundamental betydelse för ett ställningstagande till exploateringsavgiften, att skulle införandet av sådan avgift medföra en höj­ ning av hyresnivån, vore förslaget ogenomförbart. Därigenom skulle näm­ ligen den av alla parter godtagna målsättningen om lägre bostadskostnader äventyras. Slutligen kunde framhållas, att i departementspromemorian icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

framlagts någon kalkyl över det väntade ekonomiska resultatet av den före­ slagna exploateringsavgiften. Med hänsyn till de betydande förvaltnings­ kostnader och tekniska komplikationer, som en dylik avgift skulle medföra, hade en sådan utredning haft sitt givna intresse.

Riksförbundet landsbygdens folk har förklarat att förbundet så länge

förslaget om expropriationsrätt icke klart utformats och det därför icke vore möjligt att helt överblicka problemen för sin del måste avstyrka att det framlagda förslaget om exploateringsavgift nu lades till grund för lagstift­ ning. Det syntes riksförbundet angeläget att frågan upptoges i ett större sammanhang, förslagsvis i samband med ett allmänt förslag till bestäm­ melser, som avsåge att förebygga prisstegringar på hyresmarknaden. Den priskontrollerande effekt, som enligt promemorian skulle uppkomma om kommunerna tillerkändes en utökad expropriationsrätt, syntes riksförbun­ det vara problematisk och osäker. Det funnes enligt förbundets mening icke skäl till att frigöra frågan om värdeindragning från frågan om expropria­ tion.

Länsarkitekternas förening har anfört att under den korta tid byggnads­

lagen gällt det hade visat sig, att stora svårigheter uppstode att tolka tät­ bebyggelsebegreppet. Enligt departementschefens uttalande i samband med behandlingen av 6 § byggnadslagen skulle närmare anvisningar i ämnet utarbetas av byggnadsstyrelsen. På grund av landets skiftande förhållan­ den bleve det mycket svårt att åstadkomma enhetliga regler. Detta försvå­ rade även tillämpningen av den föreslagna ändringen av byggnadslagen. Risk förelåge, därest exploateringsavgiften infördes endast för tätbebyggelse, att man i största möjliga mån utnyttjade möjligheterna att undvika sådan bebyggelse. Härigenom motarbetades lagstiftningens mening. Man hade såle­ des för landsbygdens del anledning antaga, att exploateringsavgiften åstadkomme ej oväsentliga orättvisor. I fråga om sommarbebyggelsen gällde, att stat och kommun i ytterst ringa omfattning verkat för tillkomsten därav. Sådan bebyggelse hade nästan alltid tillkommit genom enskilt eller koopera­ tivt initiativ. Därest exploatering för sommarbostadsändamål avgiftsbelades enligt lagförslaget, hade man anledning antaga, att markägarna bleve obenägna att verka för tillkomsten därav, särskilt som de markägare, vilka vore att anse som exploatörer, även skulle betala kostnaderna för byggnadsplans upprättande. Dessa synpunkter hade måhända icke så stoi be­ tydelse i nuvarande krisläge men om — som man hoppades en föi bätt­ ring inträdde, borde alla möjligheter att skapa för stadsbefolkningens vila och rekreation lämpliga sommarbostadsområden tillvaratagas. Det borde framhållas, att systemet med exploateringsavgift krävde ytterst detaljerade planer, därest det skulle vara möjligt att med någon tillförlitlighet beräkna tätbebyggelsevärdet på marken. För de områden, där hyreshusbebyggelse skulle förekomma, bleve olägenheterna kanske icke så stora men för egna­ hemsområden och motsvarande vore det mycket svårt att i detalj bestämma den tillåtna bebyggelsens omfattning. Hittills uppgjorda planer för dylika områden hade vanligen medgivit ett bebyggande till en fjärdedel eller en

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

femtedel av tomtplatsernas areal, under det att man normalt bebyggde kan­ ske en tiondel. En sådan marginal vore emellertid önskvärd. På senare tid hade man strävat efter att ej binda bebyggelsens utformning för mycket i planerna och detta hade bl. a. kommit till uttryck i den nya byggnadsstad­ gan, där det påpekades, att byggnadsverksamheten ej borde kringgärdas i vidare mån än som vore nödvändigt för vinnande av det med planen av­ sedda syftet. Det syntes föreningen som om markutredningens förslag om utvidgad expropriationsrätt vore lämpligare än systemet med exploateringsavgift. Då detta system kunde antagas ha betydelse för stora och relativt större samhällen men ej för de mindre samhällena och landsbygden, borde övervägas att en eventuell lag gjordes fakultativ. I varje fall borde det nu föreliggande förslaget icke utan väsentlig omarbetning fastställas.

Bankföreningen har uttalat, att frågan om jordvärdestegringens indra­

gande till det allmänna vore en skattefråga som sedan gammalt varit före­ mål för uppmärksamhet i många länder och som särskilt aktualiserats i tider med inflatorisk tendens. Beredningen av densamma borde då också ske i den för sådana frågors behandling gängse ordningen och icke som en bo­ stads- eller byggnadspolitisk fråga. Även om det förhölle sig så som i pro­ memorian sades, nämligen att den värdestegring som skedde i anslutning till detaljplanering för tätbebyggelse kunde till sina orsaker, förlopp och omfattning konstateras med större säkerhet än jordvärdestegring i allmän­ het, utgjorde detta intet skäl för att denna del av frågan om skatt på jord­ värdestegring skulle behandlas i andra och för frågans allsidiga belysning mindre betryggande former än övriga skattefrågor. Redan den lagtekniska lösning som här föresloges lydde på att man vore inne på fel väg. Att, som i promemorian föreslagits, låta bestämmelserna om den beskattning, varom här vore fråga, inflyta i byggnadslagen innebure en sammanblandning av bebyggelsepolitiska och skattespörsmål som saknade varje saklig grund. Införandet av en exploateringsavgift kunde icke i någon mån underlätta genomförandet av byggnadslagens syften och byggnadslagens bestämmel­ ser om stadsplan in. in. utgjorde icke i och för sig någon grund för infö­ rande av exploateringsavgift. I detta hänseende har föreningen vidare an­ fört: I I promemorian hävdas visserligen, att del sambandet skulle föreligga mel­ lan frågan om indragning av värdestegring i samband med detaljplanering och de bebyggelsepolitiska spörsmålen, att förstnämnda fråga skulle kunna föras tillbaka på principer som sedan länge funnits i vår stadsplane- och byggnadslagstiftning. Härvid framhålles särskilt stadgandet i 44 § andra stycket byggnadslagen om s. k. ekonomisk zonexpropriation. Detta resone­ mang är emellertid icke hallbart. Den nämnda bestämmelsen bär uppen­ barligen icke till syftemål att till kommunen indraga värdestegring. Den är endast uttryck för den i och för sig rimliga regeln, att om värdestegring på marken inträder genom regleringsåtgärden, kommunen kan få sina kostna­ der för företaget ersatta av markägaren i större utsträckning än som eljest skulle vara fallet. Något belopp utöver de egna kostnaderna kan kommunen sålunda icke erhålla på grund av nämnda lagrum. Vad som i promemorian

Kunql. Maj:ts proposition nr 184. 155

föreslås är något helt annat, nämligen att värdestegringen skall till viss del tillfalla kommunen, oberoende av om kommunen liaft några kostnader eller icke. Även med den principiella ståndpunkt till problemet som bankföreningen sålunda intoge ansåge sig bankföreningen dock böra något närmare granska det framlagda förslaget om exploateringsavgift. Därvid uppställde sig främst frågan om de allmänna verkningarna av en sådan avgift. Bankföreningen skulle icke närmare ingå på det omstridda spörsmålet, huruvida en övervältring av en dylik avgift på hyresgästerna vore teoretiskt möjlig eller icke. Praktiskt sett vore frågan om övervältringen beroende av tillgången och efterfrågan på tomtmark. Vore utbuden av sådan mark tillräckliga, vore någon övervältring icke möjlig. Man finge emellertid räkna med den möjlig­ heten, att en viss knapphet på för bebyggelse lämplig mark kunde komma att bli en tämligen konstant företeelse. Då kunde fara föreligga för att erlagd exploateringsavgift konnne att inräknas i fastighetskostnaderna med därav följande avspegling i hyresnivån. Det i promemorian rekommendera­ de remediet härför — att kommunerna skulle etablera en utbudskonkurrens för nedpressande av tomtpriserna —- vore enligt bankföreningens mening praktiskt ogenomförbart. Något annat medel att vid bristande utbud hindra en övervältring syntes då icke återstå än kontrollering av hyresnivån. Detta skulle såvitt bankföreningen kunde finna förutsätta ett bibehållande av hyresregleringen för all framtid. Vid sidan om sina övriga allvarliga brister skulle sålunda den tilltänkta exploateringsavgiften kunna bli anledning till bibehållande av en med tiden alltmera fördärvlig tvångströja på den vikti­ ga del av produktionen, som avsåge tillskapandet av bostäder. Härtill lcomme, att redan själva införandet av en exploateringsavgift skulle vara ägnat att medföra eu viss stagnation och stelhet på fastighetsmarknaden. Den nor­ mala omsättningen av fastigheter på icke stadsplanelagda områden i städer­ nas närhet komme säkerligen att ofördelaktigt påverkas av en sådan av­ gift, och därvid konnne också det rätta utnyttjandet av sådana områden att försvåras eller fördröjas. I fråga om redan stadsplanelagd mark kunde ex­ ploateringsavgiften medföra, att en fastighetsägare ansåge det vara fördel­ aktigare att bibehålla den gamla bebyggelsen än att bebygga tomten enligt en ny stadsplan och därvid nödgas erlägga exploateringsavgift. Visserligen förelåge för sådant fall möjlighet för kommunen alt ingripa med stöd av 44 § byggnadslagen för genomförandet av stadsplanen — den möjligheten funnes alldeles oavsett exploateringsavgiftens införande — men redan den omstän­ digheten alt stadsplanens frivilliga genomförande försvårades måste anses utgöra eu nackdel. Utöver den allmänna orättvisa, som kännetecknade en värdestegringsskatt enbart å mark för tätbebyggelse, måste det konstateras, att bur än den föreslagna avgiften beräknades, så komme den att drabba skilda ägare av sådan mark väsentligt olika. Ägaren av eu villatomt på lan­ det, som genom ett närliggande samhälles expansion helt oväntat finge tätbebyggelsevärde, kunde väl bära, att eu del av den därigenom uppkomman­ de värdestegringen tillfölle det allmänna. Helt annorlunda förhöllc det sig

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

med en fastighetsägare som satte igång ett exploateringsföretag på sin obe­ byggda mark. Om en sådan fastighetsägare skulle bli tvungen att vid tom­ ternas bebyggelse erlägga exploateringsavgift enligt förslaget eller, vilket vore detsamma, sälja dem för en med exploateringsavgiften reducerad köpe­ skilling, kunde man befara, att den privata exploateringsverksamheten skulle väsentligt nedgå. Erfarenheten visade, att dylika exploateringsföre­ tag ingalunda alltid vore goda affärer, utan tvärtom mycket ofta vore direkt förlustbringande, om man toge hänsyn till kapitalräntorna under den van­ ligen mycket långa exploateringstiden. Enligt bankföreningens uppfattning vore det icke lyckligt, om dylik exploateringsverksamhet skulle hämmas ge­ nom avgiftens införande; att denna verksamhet skulle i någon större ut­ sträckning kunna övertagas av kommunerna vore av många skäl uteslutet. Vad beträffade själva förfarandet vid planvärdestegringens bestämmande föresloges i promemorian, att staden och markägaren var för sig skulle äga påkalla sådant bestämmande, sedan stadsplan eller ändring däri blivit fast­ ställd. Detta medförde, att bedömandet av planvärdestegringen på grund av en och samma stadsplaneläggning skulle kunna ske vid olika tillfällen, även beträffande fullt likvärdig mark. En sådan ordning syntes icke vara till­ fredsställande, då därigenom domstolsavgörandet i det första målet lätt kunde bli helt bestämmande såväl för utgången i samtliga övriga mål som för frivilliga uppgörelser, även om måhända markägaren i det första målet icke förstått att förebringa fullständig utredning om alla relevanta omstän­ digheter och utgången i detta varit betingad av denna bristfälliga utredning. Över huvud skulle den önskvärda enhetligheten i bedömandet bättre till­ godoses, om planvärdestegringen bestämdes samtidigt för alla fastigheter som berördes av en ny stadsplan. Så snart stadsplan utlagts över ett område borde därför kommunen vara skyldig att tillse, att planvärdestegringen å alla fastigheter under planen omedelbart upptages till bestämmande an­ tingen genom frivilliga överenskommelser eller vid domstol.

Advokatsamfundet har i stort sett uttalat sig på samma sätt som bankför­

eningen. Härutöver har samfundet framhållit att man rörde sig med fiktio­ ner, då det förutsattes att mark, som ännu icke blivit planlagd, ej hade annat värde än det som berodde på dess faktiska användning. En prisstegring syntes alltid komma att ske å mark, som vore belägen intill en tätort, och denna stegring konune alltid att inträda långt innan planering av marken vore aktuell. Det syntes uppenbart att exploteringsavgift icke skulle utgå för den värdestegring, som kanske tagit sin början långt före stadsplanens framläggande. Beträffande förfarandet vid fastställandet och erläggandet av exploateringsavgift borde övervägas om icke frågan om befrielse respektive nedsättning av exploateringsavgiften borde i rättssäkerhetens intresse prö­ vas av domstol i stället för att avgöras genom dispens av Kungl. Maj :t i

statsrådet. Sistnämnda synpunkt har anförts även av kommerskollegium,

som därjämte framhållit att frivilliga överenskommelser mellan parterna såsom grundläggande för exploateringsavgiften lämnade kommunerna möj­ lighet att behandla olika markägare efter olika principer. Mot förslaget i

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

denna del kunde sålunda i nämnda hänseende riktas samma kritik som mot markutredningens förslag. Det syntes därför kunna ifragasättas, om icke prövning och "fastställelse av planvärdestegring alltid borde ske av domstol.

Drätselkammaren i Linköping har såsom eget yttrande åberopat ett av fastighetsdirektören i staden avgivet utlåtande. Denne har framhållit att

den bästa vägen att komma till rätta med markvärdestegringsproblemet all­ tid måste vara en framsynt, planmässig och påpasslig markpolitik från kommunernas sida. I de större stadskommuner, som ägde exploateringsmark i tillräcklig omfattning, kunde man knappast tala om att markvärde­ stegringsproblemet beträffande sådan mark i enskild ägo erbjöde några större svårigheter. För den som praktiskt arbetat med dessa problem un­ der en följd av år måste den av departementet framförda kritiken mot markutredningens förslag anses vara synnerligen löst grundad. Över huvud taget syntes den framförda kritiken bottna i en alltför låg och skrivbordsbetonad uppfattning om kommunernas möjligheter att bemästra de prak­ tiska problem av administrativ och ekonomisk art, som markutredningens förslag skulle föra med sig. Den väsentliga anmärkningen på kommunerna måste sägas vara den, att man i alltför liten utsträckning intresserat sig för att förvärva mark för exploateringsändamål och för att ta upp konkur­ rensen med de enskilda markägarna i syfte att hålla tomtpriserna nere. Enligt fastighetsdirektörens mening komme departementsförslaget inga­ lunda att ställa mindre krav på kommunerna i administrativt hänseende än markutredningens förslag. Det förra komme att fordra en fortlöpande över­ syn, som väl i regel måste ske av fast anställd arbetskraft, val med den kom­ munala administrationen måste utökas, under det att expropriationsförfarandet enligt markutredningens förslag finge karaktären av ett arbete a"\ engångsnatur, som kunde skötas av särskilt tillkallade specialistei. Det syn­ tes för övrigt kunna påstås, att arbetet med att fastställa storleken hos de inträffade värdestegringarna bleve mera arbetskrävande än det relativa få­ tal expropriationer, som kommunerna måste genomföra för att säkerställa sitt markinnehav enligt markutredningens förslag. Den som hade eifai en­ het av arbetet med uttagande av gatubyggnadskostnader — bestyret med uttagande av exploateringsavgifter syntes bli rätt likartat med utkrävan­ det av gatukostnader — kunde vitsorda, att det ekonomiska utbytet härav bleve häpnadsväckande dåligt, om man jämväl toge i betraktande de höga administrationskostnader, som uttagandet av gatukostnader förde med sig. Om man såge till verkningarna av systemet med exploateringsavgifter, skulle man finna, att detta icke komme alt verka återhållande utan snarare upp­ drivande å tomtpriserna, icke minst med hänsyn till att ett tröskelvärde, 20 öre per in2, fastslagits i departementsförslaget. Enligt fastighetsdirek­ törens mening komme systemet med exploateringsavgifter att verka gynn­ samt allenast ur fiskalisk synpunkt; ur allmän bostadspolitisk synpunkt bleve konsekvenserna av allt att döma menliga. Ur sistnämnda synpunkt syntes markutredningens förslag vara långt överlägset. Endast i clt speci­ ellt fall kunde ett system med exploateringsavgift anses ha berättigande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

nämligen när det gällde redan stadsplanelagd mark, där genom ny stads­ plan bebyggelsei ätten avsevärt ökades. I dylika fall borde värdestegringen På samma sätt som föreskrives i 44 § byggnadslagen beträffande ekono­ misk zonexpropriation kunna indragas till staden. Bestämmelser härom syn­ tes utan svårighet kunna intagas i byggnadslagen genom eu komplettering av 44 §. Härigenom skulle också den bristande överensstämmelse, som före­ låg mellan stadgandet i 44 § byggnadslagen och markutredningens förslag, elimineras.

Handelsknmrarnas nämnd har anfört att det icke direkt framginge av pro­

memorian, om vad som där sades om »gemensamma anordningar» avsåge endast gator och ledningar. Då kostnaderna härför redan nu till stor del slo­ ges ut på fastighetsägarna, måste emellertid därmed åsyftas främst andra för områdets innevånare avsedda inrättningar. Under sådana förhållanden kunde, såvitt nämnden kunde finna, den slutsats, som droges i promemorian, nämligen att markägarna borde bidraga till anordningarna genom en avgift eller skatt till kommunen, icke vara riktig; den stode tvärtom i strid med gällande grunder för den kommunala beskattningen och innebure strängt taget en återgång till redan övergivna äldre beskattningsprinciper. Behovet av dylika kollektiva anordningar stode icke i relation till fastighetsbeståndet i och för sig utan till antalet innevånare i området i fråga, och kommunal­ skattelagen utginge ifrån att härtill skulle bidraga kommunens samtliga enskilda innevånare och icke vissa kategorier därav. Även om icke full klar­ het lämnades i promemorian om i vad mån en markägare vid beräknande av värdestegring ägde avdraga exploteringskostnader finge dock avsikten i princip antagas vara, att markvärdestegring skulle indragas även i de fall, då markägaren själv bekostade och utförde flertalet av de kollektiva anord­ ningar inom ett exploaterat område, som kunde anses erforderliga. För öv­ rigt vore det icke ovanligt, att den markägare som hemburit vinsten av vär­ destegringen frånhänt sig marken, innan bebyggelse ägde rum och behov av kollektiva anordningar gjorde sig gällande. Icke heller kunde nämnden an­ sluta sig till den mening som hävdades i promemorian, nämligen att indrag­ ningen av värdestegring kunde föras tillbaka på principer »som sedan länge funnits i vår stadsplane- och byggnadslagstiftning». Bestämmelserna i 44 § andra stycket byggnadslagen om s. k. ekonomisk zonexpropriation, vilka här­ vidlag särskilt åberopats, kunde således icke sägas syfta till att indraga vär­ destegring eller att över huvud taget tillförsäkra kommunen vinst. Innebör­ den av nämnda lagrum vore tvärtom den, att kommunen i fall, där värde­ stegring på marken inträdde, kunde få sina kostnader för viss bestämd regle­ ring täckta i större utsträckning än vad eljest vore möjligt. Såvitt nämnden kunde finna, vore det icke möjligt, att, utan restriktioner i andra hänseen­ den, i längden hindra i en tätorts närhet befintlig, välbelägen mark att stiga i värde redan avsevärd tid, innan detaljplanering aktualiserades. Det vore dessutom utomordentligt vanskligt att med någon rimlig grad av tillförlit­ lighet till beloppet fastställa ett visst glesbebyggelsevärde och ett visst tät­ bebyggelsevärde. Dessa värderingsspörsmål hade trots detta blott i korthet

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 159

berörts i promemorian. Att fasta normer härför utarbetades vore emellertid ofrånkomligt. Icke heller hade förslagets verkningar nr fastighetsekonomiska synpunkter belysts eller dess samband med reglerna om fastighetstaxering. Klarläggande undersökningar härutinnan måste anses nödvändiga. Beträf­ fande exploateringsavgiften och penningvärdeförändringar har nämnden an­ fört: En stor tördel med den i departementspromemorian föreslagna lösningen är otvivelaktigt, att värdestegringen icke i lika hög grad som i markutred­ ningens förslag påverkas av förändringar i penningvärdet. Att — såsom förutsättes i promemorian —- penningvärdefluktuationer komma att inverka på beräkningen av exploateringsavgiften allenast under en övergångstid, är emellertid enligt nämndens uppfattning icke riktigt. Genom att exploateringsavgift må fastställas redan då ett område detaljplaneras men icke behö­ ver erläggas, förrän den medgivna bebyggelserätten utnyttjas, kan tämligen lång tid förflyta, innan avgiften betalas. Under tiden inträffande ändringar i penningvärdet äro ägnade att påverka markutnyttjandet. Sjunker penning­ värdet, gör den ägare som innehar marken, då bebyggelse aktualiseras, en vinst. Stiger penningvärdet, inträder eu förlust som för honom kan vara så stor, att den påverkar hans benägenhet att utnyttja den medgivna byggnadsrätten. Det kan möjligen för honom te sig fördelaktigare, att behålla den ti­ digare bebyggelsen än att utgiva exploateringsavgift och företaga nybebyg­ gelse. Som förslaget utformats, föreligger för övrigt sådan risk för stagna­ tion i bebyggelsen oberoende av eventuella penningvärdefluktuationer. För­ ändringarna i penningvärdet kunna dessutom inverka på själva storleken av exploateringsavgiften, och under en inflation fastställda höga exploateringsavgifter komma att verka återhållande på en i en följande depression i hög grad önskvärd företagsamhet på bostadsmarknaden. Ett problem, som i samband härmed borde närmare utredas men vilket icke ens berörts i pro­ memorian, är frågan om i vad mån en markägare genom att påkalla större eller mindre ändringar i en fastställd stadsplan kan få en i ett tidigare rå­ dande inflationsläge bestämd exploateringsavgift reviderad.

Enligt nämndens mening måste man som något normalt räkna med att vid försäljning av mark belastad med fastställd exploateringsavgift köpeskil­ lingen fixerades med hänsyn till avgiften såsom ett fastigheten åvilande onus. Det vore också naturligt, att markägare, som till följd av en hög ex­ ploateringsavgift gått miste om större delen av eu inträdd värdeökning, bleve benägen att i största möjliga utsträckning kompensera sig härför och hölle på marken i avvaktan på inträdet av en väntad högre prisnivå. Exploate­ ringsavgiften kunde sålunda i dylika fall komma att verka direkt prisuppdrivande och — även om råmarksprisets andel av hyreskostnaderna vore mycket obetydlig — i längden alt återverka på hyresnivån. Som korrektiv för eu sådan utveckling rekommenderades i promemorian konkurrensen på lomtmarknaden. Den jordpolitik, som många kommuner under de senaste åren bedrivit, hade emellertid så långt ifrån verkat dämpande på jordvärdestegringen, som den tvärtom i icke ringa grad medverkat till eller förorsakat en allmän höjning av markpriserna. Med den knapphet på mark, som alltid konime att råda i städernas centrala delar, kunde prisnivån på sådan mark knappast i någon nämnvärd grad påverkas genom kommunala markutbud.

160 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

En aktiv kommunal tomtpolitik försvårades jämväl av att enskilda tillhörig tomtmark i regel vore begärligare objekt än den kommunen tillhandahölle bl. a. till följd av den större frihet vid markutnyttjandet som följde den en­ skilda marken och på grund av den doktrinära tillämpning av tomträttsinsti­ tutet, som många kommuner tillämpade. Där blott tomträttsupplåtelser förekomme, kunde kommunen icke påverka prisbildningen på mark under ägan­ derätt. Nämnden ansåge sig icke kunna underlåta att i detta sammanhang framhålla, att departementsförslaget — liksom ock markutredningens för­ slag — måste sägas vittna om en överdriven tilltro till kommunernas för­ måga att under alla förhållanden bättre än den enskilde planera för fram­ tiden. Ett av de argument som i departementspromemorian åberopats emot markutredningens förslag om indragning av värdestegring genom expropria­ tion, nämligen att risk förelåge för att kommunen efter uppgörelse med vissa särskilt önskvärda markägare skulle avsiktligt underlåta att expro­ priera, kunde enligt nämndens mening framföras även gentemot det nu ak­ tuella lagförslaget. Då detta förutsatte, att planvärdestegringens storlek skulle bestämmas genom överenskommelse mellan kommun och markägare, och att dom stolsvägen skulle anlit as blott om enighet icke uppnåddes, kunde knappast undvikas, att i många fall ovidkommande synpunkter utövade in­ flytande vid uppgörelserna. Såvitt nämnden kunde finna, strede det i och för sig emot de principer, som hittills uppburit svensk skattelagstiftning, att det allmänna och en enskild part kunde fritt förhandla om storleken av en offent­ lig avgift. Vissa fördelar i nu berörda hänseende skulle enligt nämndens me­ ning vinnas, om lagtexten ändrades därhän, att det ålåge kommunen att, omedelbart efter det stadsplan för visst område fastställts, låta i ett enda sammanhang bestämma planvärdestegringsbeloppen för samtliga i området ingående fastigheter.

Flera av de synpunkter, som framkommit i de nu återgivna yttrandena,

ha anförts även i andra yttranden. Sålunda har hovrätten för Nedre Norr­ land ansett att en övervältring av exploateringsavgiften på allmänheten vore

ofrånkomlig. Något annat vore obilligt gentemot markägaren. Vad som borde hindras vore att markägaren vid exploateringen icke blott räknade sig till godo den avgift som det ålåge honom att gälda utan sökte kringgå syftet med avgiften genom att därutöver tillgodoföra sig belopp motsvaran­

de planvärdestegringen. Även lantbruksstyrelsen har funnit anledning be­

fara att exploateringsavgiften komme att medverka till höjning av hyres­ nivån och till fortsatt värdestegring. Efter viss komplettering av markut­ redningens förslag skulle detta däremot ge kommunen möjlighet till kon­ troll över de tomtpriser, som komme att tillämpas vid exploatering inom kommunen. Enligt markutredningens förslag skulle man i första hand ge­ nom godvilliga överenskommelser med lojala exploatörer söka nå en lös­ ning av indragningsspörsmålet. Styrelsen vore emellertid för sin del be­ nägen att gå ett steg längre än utredningen och ifrågasätta om icke gången

Kanal. Maj.ts proposition nr 184. 161

i ärenden om förvärv av mark för kommun regelmässigt borde vara den antydda. Expropriation skulle då, därest ej särskilda omständigheter till annat föranledde, icke medgivas med mindre den expropriationssökande kommunen visat att förhandlingar förts utan för kommunen godtagbart resultat. Man finge förutsätta att expropriationsfrågan bleve ett normalt led i planarbetet och att det icke komme att medföra nämnvärt större be­ lastning av den administrativa apparaten än upprättandet av stads- eller byggnadsplan i och för sig medförde. I vart fall syntes det nödvändigt att den utredning om ett planförslags ekonomiska konsekvenser, som alltid borde göras innan planen antoges, även komme att omfatta frågan om ex­ propriation och värdeindragning. Ett stadgande av denna innebörd syntes

lämpligen kunna införas i 13 § 4 mom. och 120 § byggnadsstadgan. Byggnndsindustriförbundet har framhållit att det vore tvivelaktigt om den före­

slagna exploateringsavgiften verkligen rimmade med de moderna bostadssociala strävandena. Den syntes nämligen kunna förväntas medföra en för­ dröjning av saneringen. Nu funnes möjlighet att offra ett visst värde i en äldre bebyggelse och låta det ersättas av ett genom rivning frigjort högre tomtvärde. Hade detta värde redan förbrukats i en värdestegringsskatt, bortfölle denna möjlighet. Ekonomisk självsanering försvårades alltså. I detta sammanhang påpekade förbundet att förslaget icke vore så uppbyggt att, såsom avsett, markutredningens värderingsregler kunde tillämpas. Dessa vore i stor utsträckning baserade på diskontering av olika värden till expropriationstillfället. En sådan värdering förutsatte att värderingsbeloppet betalades i omedelbar anslutning till värderingen. Om detta icke bleve fallet utan betalningen uppskötes, bleve det åsatta värdet inaktuellt och därigenom felaktigt. Hade t. ex. ett värde uträknats genom diskontering per 20 år, motsvarade det efter 20 år med all sannolikhet ej det aktuella värdet. Å andra sidan måste, om denna diskonteringsmetod ej tillämpades, resultatet i andra fall bli felaktigt. Man kunde t. ex. tänka på det fall att för självsanering plan lades över ett område med bebyggelse av väsentligt olika kvalitet. Enligt förslaget kunde värdering begäras omedelbart och fastighetsägaren hade rätt att betala genast. Självfallet vore det vid ome­ delbar betalning orimligt, om icke hänsyn härvid toges till bebyggelsens sannolika återstående livslängd, 10 eller kanske 50 år.

Föredraganden inom överståthållarämbetet bär i ett särskilt yttrande,

vari förslaget om exploateringsavgift avstyrktes, uttalat bl. a. att de värderingsspörsmål som uppkomme vid tillämpningen av den tillämnade lagstift­ ningen, kunde förutses bliva mycket arbetskrävande, och kostnaderna kom­ me därför att bliva betydande. Därest den totala kostnaden för procedu­ ren med fastställande av exploateringsavgifters belopp till sin storlek när­ made sig avgifternas belopp, vore proceduren ur nationalekonomisk syn­ punkt knappast berättigad. Detta förhållande rubbades givetvis icke därav att dessa procedurkostnader till stor del bleve dolda eller drabbade andra rättssubjekt än den kommun, till vilken värdestegringen skulle indragas. Den inkomst rikets kommuner komme att erhålla genom exploateringsav-

11 Hihaitg till riksdagens protokoll 1949. t samt. Nr 184.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

gifter motvägdes vidare till ej ringa del genom bortfall av de skatter till stat och kommun för inkomst, realisationsvinster och förmögenhet, som från markägare skolat utgå om exploateringsavgift ej erlades. Storleken av dessa bortfallna skatter syntes med hänsyn till numera gällande skattesat­ ser icke böra underskattas.

Överlantmätaren i Hallands län har i utlåtande, fogat vid länsstyrelsens

i länet yttrande, ansett det tvivelaktigt om förslaget, enligt vilket planvär­ destegringen vid en viss tidpunkt fixerades att gälla under obegränsad tid framåt, verkligen kunde vara tillräckligt för att på lång sikt åvägabringa en överflyttning på kommunen av s. k. »oförtjänt» markvärdestegring. Markvärdestegringen brukade nämligen ej stagnera i och med att plan bli­ vit fastställd utan visade ofta en tendens att öka efter hand och detta i hastigare takt än vad som sammanhängde med penningvärdets förändring­ ar. Fall kunde även tänkas uppstå där markvärdestegringen avtoge bero­ ende på minskad efterfrågan på mark för tätbebyggelse, kanske föranlett av inträffad stagnation i en tätorts utveckling. På grund härav syntes före­ slagna bestämmelser böra i så måtto omarbetas, att en prövning av plan­ värdestegringen kunde ifrågakomma om väsentligt ändrade förhållanden

inträffade i avseende å markprisernas storlek. Drätselkammaren i Uppsala

har på liknande skäl ifrågasatt att exploateringsavgiften, därest markex­ ploatören skulle dröja med att begagna sig av möjligheten att bebygga marken, gjordes till föremål för en omprövning och omvärdering sedan en viss tidsperiod efter dess fastställande kunde ha förflutit, exempelvis i sam­

band med fastighetstaxeringen vart femte år. Även stadsförbundet har be­

rört denna fråga. Från teoretiska utgångspunkter skulle det enligt förbun­ dets mening vara riktigt, om avgiftssystemet kunnat göras ännu mera in­ gripande. Det hade sålunda varit önskvärt om man kunnat effektivisera avgiftssystemet genom att låta avgiften utgå på värdet av den tillagda byggnadsrätten vid tidpunkten för dess utnyttjande i stället för vid tidpunkten för detaljplanens fastställande och, om tomten bebyggdes i flera omgångar, låta avgiften utgå etappvis i proportion till ianspråktagen byggnadsrätt och med beaktande av de ändringar i markvärdet som inträffat under interval­ lerna. Mot ett skärpande av avgiftssystemet talade å andra sidan en rad vägande skäl. Förbundet ansåge sig därför icke kunna resa någon invänd­ ning mot att värdestegringsindragningen begränsades på sätt i promemo­ rian föreslagits. Detta skedde dock under den uttryckliga förutsättningen att den ifrågasatta utvidgningen av den kommunala expropriationsrätten bleve minst lika omfattande som enligt markutredningens förslag. Såsom förbundet uppfattat promemorieförslaget utgjorde en uppenbart omotive­ rad höjning av priserna inom ett samhälle, åstadkommen exempelvis ge­ nom övervältring av exploateringsavgiften, alltid ett sådant kriterium på monopolistiskt eller eljest för samhällsutvecklingen otillräckligt markutbud, som motiverade att för bostads- och industribebyggelse lämplig mark över­ fördes i samhällets ägo. Om detta vore riktigt syntes någon motsägelse icke ligga i att avgiftssystemet endels åsyftade att begränsa expropria-

Kungi. Maj.ts proposition nr 184. 163

tionsinstitutets användning till det ur samhällets synpunkt nödvändiga, endels i förening med utvidgad expropriationsrätt ville motverka en allmän j ordvärdestegring.

Högskoleutbildade väg- och vattenbgggares riksförbund har ansett det

nödvändigt att exploateringsavgiften snarast möjligt efter stadsplaneläggningen bleve bestämd och även fördelad på olika försäljningsobjekt samt att uppgifter därom hölles tillgängliga för allmänheten. En viss fördelning skulle då lämpligen ske redan i samband med bestämmandet av den totala exploateringsavgiften, och i övrigt borde fördelningen genomföras i sam­ band med tomtindelningen. Möjligen borde genom en särskild bestämmel­ se säkras att så verkligen bleve fallet. En fördelning av exploateringsavgif­ ten för ett större markområde i en ägares hand rymde emellertid flera problemställningar, som icke upptagits till behandling i promemorian. Så­ lunda kunde det diskuteras efter vilka principer fördelningen skulle ske; om tvist i fråga om fördelningen skulle kunna liänskjutas till domstolen eller på annat sätt prövas, samt andra därmed sammanhängande frågor. Om man tänkte på vem som kunde ha intresse av att exploateringsavgiftens fördelning skedde på ena eller andra sättet, skulle man finna att detta för markägaren och köparen spelade mindre roll, men däremot för kom­ munen kunde vara av viss betydelse. För markägaren vore frågan av mind­ re betydelse därför att om exploateringsavgiften för en tomt vore relativt sett för stor, så bleve avgiften för en annan tomt i motsvarande mån mindre, ty den totala exploateringsavgiften vore en gång fastställd. Även för tomt­ köparen vore det inom vissa gränser utan större betydelse hur stor exploateringsavgift som tomten vore behäftad med. Vid bestämmande av den köpeskilling han kunde anse sig villig att utge hade han nämligen att taga i betraktande samtliga utgifter som belastade tomten, således även exploa­ teringsavgiften. För kommunen kunde däremot fördelningen få större be­ tydelse. Om en tomt pålades en så stor exploateringsavgift att dess netto­ värde bleve mycket litet eller rent av negativt, vore det troligt att tomten förbleve outnyttjad och kommunen ginge miste om exploateringsavgiften. Även om »snedbelastningen» vore mindre utpräglad men dock sådan att viss mark eller visst slag av bebyggelse gåve markägaren större förtjänst än annan mark eller bebyggelse, kan en ur allmänna synpunkter mindre önsk­ värd ensidighet i exploateringen uppkomma. Med hänsyn till det anförda kunde bestämmandet av exploateringsavgiftens fördelning göras administ­ rativt enkel genom att kommunen gåves befogenheter att slutgiltigt be­

stämma i denna fråga. Jämväl länsarkitekten i Uppsala län har, i ett vid

länsstyrelsens i länet yttrande fogat utlåtande, påpekat att det icke klart av förslaget framginge huru exploateringsavgiften skulle fördelas. Denna fråga borde även klargöras med hänsyn till huruvida 20-öresgränsen borde beräk­ nas, exempelvis kvartersvis, fastighetsvis eller slås ut på hela planområdet.

Länsstyrelsen i Jämtlands lön har befarat all de föreslagna bestämmel­

serna om exploateringsavgift komme att medföra eu betydande osäkerhet på fastighetsmarknaden. I anslutning därtill har länsstyrelsen framhållit

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

den ogynnsamma inverkan förslaget kunde få för ägare av jordbruksfas­ tighet som bleve föremål för expropriation. Äganderätten till jordbruksfas­ tigheter vore i regel förbunden med hårt arbete för livsuppehället. Avkast­ ningen av jordbruket vore som regel relativt liten men gåve dock sin ut­ övare nödtorftig bärgning. Om äganderätten till jorden vid expropriation ersattes med en summa pengar, beräknad efter ett värde som nu i allmän­ het sattes på sådan råmark, ett glesbebyggelsevärde, kunde detta belopp icke ge sådan avkastning att den förutvarande jordbrukaren finge samma möjlighet att försörja sig och de sina. En allmän uppvärdering av jord­ bruksmarken syntes därför först erforderlig, om man skulle kunna genom värdestegringsindragning fråntaga jordbrukarna marken utan möjlighet för dem att utfå ett högre värde än glesbebyggelsevärdet. Särskilt i tider med nedgående penningvärde måste beaktas svårigheten att placera er­ sättningen för jorden så att förmögenhetsställningen ej rubbades för för­ utvarande ägaren. I detta sammanhang kunde man ej utan skäl göra föl­ jande fråga. Om markägare genom exploateringsavgift skulle betala den värdeökning, som uppstode genom att marken på grund av fastställelsen av stadsplan eller ändring däri finge tätbebyggas eller bebyggas på ett mer ekonomiskt sätt än förut, varför skulle då ej ersättning utgå till markäga­ ren om genom stadsplaneändring markens tidigare möjliga utnyttjande för tätbebyggelse begränsades.

Föredraganden inom överståthållarämbetet har i sitt skiljaktiga yttrande

uttalat att uppskattning av såväl marks tätbebyggelsevärde som markens glesbebyggelsevärde måste ske genom en hel serie beräkningar och bedöman­ den av skilda slag. Dessa kunde icke förväntas ge ett tillnärmelsevis till­ förlitligt resultat. Redan en höjning av byggnadsarbetarnas lönesatser eller byggnadsmaterielpriserna efter det beräkning av byggnadskostnaderna gjorts, resulterade ju under förutsättning att den allmänna hyresnivån icke samtidigt höjdes däri, att mindre belopp av hyresintäkterna återstode till be­ talning av ränta å markvärdet. Markvärdet vore förty icke längre så högt som förut. Samma förhållande inträffade, om det visade sig att grundläggningsarbetena till följd av markens beskaffenhet bleve kostsammare än som beräknats då markvärdet uppskattades. Arten av dessa beräkningar gjorde att värderingen bleve fiktiv. Huruledes skulle normer uppställas för t. ex. värdet av det arbete som utfördes av byggherren vid planerandet och förbe­ redande av bygget. En viss osäkerhet vid beräkning av fastigheters olika värde förefunnes givetvis alltid, t. ex. vid fastighetstaxering. Om en fastighet åsattes för högt taxeringsvärde hade emellertid detta för fastighetsägaren allenast den följd att han under några år nödgades ur avkastningen erlägga något högre skatt än som lämpligen bort utgå. Taxeringsfrågan kunde ånyo upptagas till prövning efter några få år. Exploateringsavgiften utgjorde i motsats härtill en kapitalutgift och den utginge med ett så högt belopp att en felaktig värdering kunde allvarligt rubba markägarens ekonomiska ställ­ ning. Någon möjlighet att erhålla omprövning av frågan om värdestegringen inrymdes icke i den föreslagna lagen. Med hänsyn till omöjligheten att till­

Kungl. Alaj.ts proposition nr 184. 165

förlitligt och på objektiva grunder beräkna planvärdestegring kunde sålunda

förslaget icke tillgodose skäliga krav på rättssäkerhet. Uppsala universitet har anfört liknande synpunkter. Kommer skollegium har framhållit, att i

varken lagtext eller motivering angivits efter vilka grunder värdet för an­ nan användning än tätbebyggelse skulle beräknas. Enligt kollegiets mening borde i möjligaste mån detaljerade föreskrifter härutinnan givas, då ut­ rymme eljest lämnades för godtycke och en skiftande tillämpning av värde­ ringsreglerna.

Stadsarkitekternas förening har erinrat att enligt förslaget byggnadsnämn­

den kunde tillse att exploateringsavgift blivit erlagd innan byggnadslov be­ viljades. I samband härmed uppkomme sålunda likartad skyldighet för nämnden som förelåge för gatumark och kostnad för gatas utläggande. Emel­ lertid bleve uträknandet och fastställandet av dylika avgifter av helt annan art än de som rörde gatukostnad och gatubidrag, då först efter stadsplanens fastställande planvärdestegringens storlek i vissa fall kunde bestämmas av domstol. I förslaget hade icke givits anvisning huru det skulle förfaras då byggnadslov i avvaktan på stadsplaneändring lämnades dispensvägen. Den ytterligt komplicerade fastställelseproceduren för stadsplanering bleve yt­ terligare komplicerad och härtill komme att i fråga om avgiftsplikten och avgiftens storlek ett flertal myndigheter vore inkopplade vid bestämman­ det. Det syntes föreningen som om dessa förhållanden menligt kunde komma att inverka på ett för planerandet och byggandet gagneligt tillämpande av de gällande byggnadsförfattningarna och att det vore lyckligare om man funne en form där exploateringsavgiften icke sammankopplades med byggnadslov

utan frigjordes från behandling av byggnadsnämnd. Drätselkammaren i Borås har ansett att byggnadsnämndens befattning med exploateringsavgif­

ten borde inskränkas till ett konstaterande huruvida uppgörelse träffats eller om så icke skett. Exploateringsavgiften hade såsom i promemorian framhål­ lits karaktär av skatt eller avgift. Dess fastställande och uttagande borde an­ komma på det stadens organ som hade att svara för stadens drätsel. Vid bristande åsämjande borde alla hithörande klagomål hänföras till ägodelningsrätten eller den instans som eljest kunde komma att döma i dessa

frågor. Länsarkitekten i Stockholm län har ifrågasatt om man icke skulle

kunna förenkla förfaringssättet så att de små, ofta betydelselösa fallen sål­ lades bort och att exploateringsavgift, om sådan borde komma till stånd, lades på de ekonomiskt betydelsefulla fallen genom ett särskilt förordnande vid fastställandet av planen såsom enligt 113 § byggnadslagen beträffande

byggnadsplan. Även stadsförbundet har framhållit alt det föreslagna av­

giftssystemet i administrativt hänseende komme att ställa mycket stora krav på kommunerna. Hithörande frågor syntes böra bliva föremål för fortsatt övervägande. De utgjorde förslagets svåraste stötestenar och förbundet kän­ de sig icke övertygat om alt alla möjligheter att åstadkomma förenkling ut­ tömts med föreliggande förslag.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

I fråga om exploateringsavgiftens storlek ha åtskilliga remissinstanser uttalat sig. Därvid har i allmänhet gjorts gällande att den

föreslagna procentsatsen, 80 %, vore för hög; den markägaren förbehållna

andelen av markvärdestegringen vore icke ägnad att stimulera till enskild

exploateringsverksamhet. Uttalanden i denna riktning ha gjorts av Svea hov­ rätt, kammarkollegiet, domänstyrelsen, kommerskoltegium, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads och Jämtlands län. Av handelskamrarnas nämnd har anförts att för avvägningen mellan å ena si­

dan med markexploatering förenade risker och marginaler för felvärdering­ ar samt å andra sidan kommunens intresse av att indraga största möjliga andel av värdestegringen hade i promemorian icke anförts några sakliga skäl. Icke heller hade redovisats några undersökningar rörande räntabili­ teten och lönsamheten vid markexploateringar eller angivits några gränser, mellan vilka vid fastighetsvärderingar åsatta värden normalt brukade pendla. Nämnden vore icke för sin del beredd att angiva något objektivt underlag för en dylik avvägning men ansåge sig dock i varje fall kunna fastslå att markägarens andel icke kunde anses vara ens tillnärmelsevis tillräcklig med hänsyn till de syften denna skulle tjäna. Redan i normala fall, då vid fastighetsvärderingar hänsyn kunde tagas till gängse marknads­ värden och jämförelse stode att erhålla i saluvärden på likvärdig mark, bor­ de man räkna med högst betydande felmarginaler. Dessa ansåges stå i di­ rekt proportion till markvärdets storlek; vid uppskattning av tvenne mark­ värden måste man räkna med att risken för felvärdering fördubblades. Med de utomordentligt osäkra värderingsprinciper som framdeles avsåges bli tillämpade accentuerades denna risk ytterligare. Redan dessa förhållanden måste påkalla en högst avsevärd ökning av den markägaren tillkommande andelen av exploateringsavgiften, såvida icke ägaren skulle behöva riskera att betala exploateringsavgift på en värdeökning som i realiteten icke existe­

rade. Bankföreningen har gjort ett liknande uttalande. Byggnadsstyrelsen samt överlantmätarna i Blekinge och Västerbottens län ha förordat att exploateringsavgiften skulle begränsas till 2/3 av den be­ räknade värdestegringen. Av länsarkitekten i Stockholms län har ifråga­ satts att den föreslagna procentsatsen borde minskas till 70 %, medan läns­ styrelsen i Norrbottens län ansett den markägaren förbehållna andelen av värdestegringen icke böra understiga 30—35 %. Industriförbundet har er­

inrat att bostadssociala utredningen i sitt förslag till expropriationsbestämmelser syntes ha räknat med en felmarginal av 20 %. En felmarginal på förslagsvis 20 % borde beräknas kring de framkomna värdena, och värde­ stegringen inom denna felgräns borde vara helt fri från avgift. Förslagsvis samma procent borde även den enskilde markägaren få behålla såsom sti­

mulans för exploatering i egen regi. Länsstyrelsen i Uppsala län har före­

slagit att avgiften bestämdes att normalt utgå med belopp motsvarande hälften av planvärdestegringen. Det kunde naturligtvis tänkas att i vissa fall en högre exploateringsavgift kunde vara befogad. Bevisbördan härom

borde då åvila kommunen. Även länsstyrelsen i Hallands län och Uppsala

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 167

universitet ha ifrågasatt att exploateringsavgiften skulle utgöra 50 % av värdestegringen. Länsstyrelsen i Kronobergs lån och domkapitlet i Uppsa­ la ärkestift ha funnit det olämpligt att över huvud fastlåsa exploaterings-

avgiftens storlek. Länsstyrelsen har därvid anfört att avgiften dessutom fixerats i ett för högt läge. Det tedde sig för länsstyrelsen obilligt att fast­ ställa den enskilde markägarens vinst- och riskmarginal till blott 20 %. Ett fastlåsande av exploateringsavgiften vid föreslagna 80 % skulle i allt för många fall förhindra tillbörligt hänsynstagande till sådana åtgärder för åstadkommande av värdestegring som vidtagits av markägaren i stället för av kommunen. Länsstyrelsen föresloge att exploateringsavgiften gjordes rörlig inom vissa gränser. Därest uppgörelse i godo ej skulle kunna träffas mellan kommun och markägare, skulle det ankomma på parterna att in­ för den myndighet, som ägde fastställa avgiften, prestera bevisning rörande de åtgärder var och en av dem vidtagit till förhöjande av markvärdet m. in., varefter myndigheten skulle ha att fixera den procentsats inom de givna gränserna, enligt vilken avgiften skulle utgå.

Stadskollegiet i Stockholm har ifrågasatt huruvida tillräckliga skäl förelåge att låta fastighetsägaren behålla 20 % av den markvärdestegring som

konstaterades vid medgivandet till tätbebyggelse. Normalt komme, även om full exploateringsavgift uttoges, en betydande markvärdestegring att tillfalla

markägarna. Drätselkammaren i Malmö har ansett att åtminstone vid ex­

propriation markägaren icke borde erhålla någon del alls av markvärde­ stegringen. Sedan kommunen exproprierat marken, vore det ju meningen att kommunen själv skulle exploatera densamma; några besvär och risker för markägaren förlåge således icke. Det andra i promemorian angivna skä­ let till att icke hela värdestegringen indroges genom exploateringsavgiften — nämligen att beräkningen av värdestegringen endast kunde bliva unge­ färlig — vore icke bärkraftigt, enär all värdering ju alltid innebure osäker­

hetsmoment. Hyresgästernas s parkasse- och byggnads föreningars riksför­ bund bär anfört att enligt förslaget markägaren skulle erhålla procentuell

andel av planvärdestegringen, d. v. s. hans andel bleve större ju större steg­ ringen vore. Förbundet kunde icke finna bärande skäl härför; värdesteg­ ringen inträdde i alla fallen utan hans medverkan och markens bättre eller sämre läge ur exploateringssynpunkt hade han heller icke del i. Enligt för­ bundets mening vore det riktigare att av planvärdestegringen förbehålla markägaren eif visst, alltid och överallt lika stort belopp, eller en viss pro­ cent av glesbebyggelsevärdet. Härigenom skulle man eliminera det incita­ ment till för hög eller hög beräkning av planvärdestegringen som låge i markägarens intresse av att få så stor del som möjligt av denna; även vid eventuell exploatering skulle en sådan regel ha betydelse genom att värderingsförfarandet avsevärt förenklades.

Beträffande frågan om exploateringsavgiften skulle

tillfalla kommunen har kammarkollegiet anfört, att i allmänhet

gällde att eu markexploatering med åtföljande bebyggelse för kommunen

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

medförde ett ökat skatteunderlag, som väl täckte kommunens ökade utgif­ ter för området, särskilt om man beaktade den standardförbättring sonr ofta bleve resultatet. Konsekvensen av exploateringsavgiften syntes följaktligen bli den att de i utveckling stadda kommunerna med stigande skatteunder­ lag skulle icke blott draga fördelar av detta utan dessutom få kontant be­ talning för den inom tätbebyggelsen uppkommande markvärdestegringen. Ett samhälles utveckling berodde mera sällan på kommunala åtgärder utan ytterst på dess naturliga förutsättningar för mänskligt livsuppehälle av olika art. En framsynt kommunal ledning kunde ibland göra åtskilligt för utnyttjandet t. ex. av en hamn i konkurrens med andra hamnar. I allmänhet berodde dock utvecklingen på andra faktorer såsom befolkningens speciella duglighet eller företagsamhet samt kommunens lämplighet för industrier eller andra inkomstgivande anordningar eller institutioner. Härvidlag kun­ de statens ingripande vara betydelsefullt. Till en kommun kunde förläggas statliga institutioner — universitet, högskolor, andra vetenskapliga forsk­ nings- eller försöksanstalter etc. — eller regementen eller statliga industrier. Kollegiet ville i detta sammanhang erinra om att statsverket å andra sidan i talrika fall funnits böra träda stödjande emellan, när ett samhälles eko­ nomi blivit allvarligt rubbad därigenom att exempelvis ett regemente indragits eller förflyttats från samhället eller en industri inom samhället måst nedläggas. Av de angivna skälen ansåge kollegiet att, om en särbeskattning av markexploatering borde ifrågakomma, denna borde göras helt statlig och användas för bostadssociala ändamål så att den främjade en standard- och skatteutjämning mellan kommunerna.

Lantbruksförbundet har ansett att om exploateringsavgiften icke skulle

användas för tillkomsten av gemensamma anordningar utan kunna reser­ veras för vissa bostadspolitiska ändamål, avgifterna borde behandlas som skatt på ett visst slags värdestegring. Denna skatt borde då helt eller delvis tillgodoföras staten. Det hade med skäl befarats att införandet av en exploateringsavgift, som skulle tillfalla kommunerna, komme att öka klyftan mel­

lan fattiga och rika kommuner. Liknande synpunkter ha framförts av riks­ förbundet landsbygdens folk och domkapitlet i Uppsala ärkestift. Länssty­ relsen i Skaraborgs län har ifrågasatt om ej viss del av exploateringsavgif­

ten borde tillfalla staten, .vars organ och myndigheter granskade, prövade och fastställde stats- och byggnadsplaner och som vidare i vissa fall läm­ nade bidrag till planers upprättande och genomförande. Härförutom syntes det ej vara ur vägen att från det allmännas sida viss tillsyn funnes huru kommunernas befogenheter beträffande exploateringsavgifterna utövades. Särskilt nödvändigt bleve detta beträffande byggnadsnämnderna på lands­ bygden, vilka i regel saknade erfarenheter om byggnads- och planväsendet och dithörande frågor. Till staten inflytande medel borde antingen behand­ las som vanliga skattemedel eller ock tillgodoföras en särskild länsfond, varav medel skulle kunna tagas och användas till befrämjande av bygg-

nadsväsendet i länet (upplysnings- och rådplägningsverksamhet etc.). Upp­ sala universitet har uttalat sig på liknande sätt.

Kungi. Maj.ts provosition nr 184.

Förslag om exploatering savgift ernås reserverande för

visst ändamål ha framställts från vissa håll. Byggnadsstyrelsen har

sålunda framhållit att den vinst som kommunen erhölle genom värdesteg­ ringens överförande från markägaren till kommunen borde komma allmän­ heten till godo i form av minskade bostadskostnader. Detta innebure att exploateringsavgifterna icke borde få ingå i kommunens budget såsom van­ liga skattemedel utan de borde avskiljas för att användas för nämnda syfte. Detta skulle kunna tillgodoses t. ex. genom att medlen disponerades till in­ köp av tomter, vilka gratis eller till underpris tillhandahölles byggmästare mot det att kommunen finge bestämma hyrorna med hänsynstagande till det pris som tomten kunde ha betingat för byggmästaren. Kommunen kun­ de givetvis även själv låta å tomter, förvärvade med anlitande av exploateringsavgifter, uppföra bostäder som sedermera tillhandahölles allmänheten till reducerade hyror. Andra former för att tillgodose behovet av billiga

bostäder kunde också uppenbarligen ifrågakomma. Länsstyrelsen i Stock­ holms län, som uttalat sig i samma riktning, har ifrågasatt om icke lagtex­

ten borde upptaga föreskrifter i detta hänseende för att förebygga att med­

len toges i anspråk för helt andra ändamål. Enligt länsstyrelsen i Kalmar län borde man, för att uppnå syftet med uttagande av exploateringsavgifter,

införa en föreskrift att erlagda avgifter skulle användas till anläggande av gator, allmänna platser, vatten- och avloppsledningar eller andra dylika gemensamma anordningar, som påkallades av den markexploateringen föl­

jande nybebyggelsen. Länsstyrelsen i Malmöhus län har såsom ett exempel

på behovet av lagliga garantier i förevarande hänseende anfört att i en landskommun, där en omfattande sommarbebyggelse uppstode på grund av närheten till en storstad och de i landskommunen förefintliga naturliga be­ tingelserna för en rekreationsort, kommunen kanske icke alls hade något intresse för att ordna vägar, vatten- och avloppsledningar in. in., då näm­ ligen sommargästerna icke tillförde kommunen skatteintäkter på samma sätt som en bofast befolkning. Att i dylikt fall exploateringsavgiften skulle få användas av kommunen för ändamål, som uteslutande eller huvudsakli­ gen lillgodosåge den fasta befolkningens behov, kunde icke vara rimligt.

Stadsförbundet har ifrågasatt om icke i samband med förevarande lag­

stiftning sådan ändring av kommunala fondbildningslagen borde genom­ föras som möjliggjorde för kommunerna att fondera influtna avgifter i sär­ skilda fonder för markförvärv i analogi med vad bostadssociala utredningen på sin tid föreslog i fråga om fondering för saneringsändamål. Behov av dylika fonder syntes alltjämt föreligga. De inflytande medlen kunde också betraktas såsom ett slags kommunalt kapital som egentligen icke borde få användas till andra ändamål än bekämpande av markvärdestegring genom eget markutbud och skapandet av anordningar, som varaktigt tjänade tät­ bebyggelsens intresse.

Vad i departementspromemorian anförts om g a t u m arkser s ä 11ning och gatubyggnadsersättning har föranlett uttalanden av

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

flera remissinstanser. Hovrätten för Nedre Norrland har anfört att hovrut­

ten för sin del livligt förordade att gatuavgifterna bringades att upphöra i samband med exploateringsavgiftens införande. Gatumarksersättning vore ofta synnerligen besvärlig att fastställa. Många och invecklade regler för dess uträknande hade måst upptagas i lagen. Det vore beklagligt om den möjlighet till avveckling av hela detta system som nu genom exploateringsavgiften yppade sig icke tillvaratoges. Ett annat skäl för gatuavgifternas avskaffande i detta sammanhang vore följande. Det vore för markägaren angeläget att så snabbt som möjligt få planvärdestegringen beräknad och exploateringsavgiften fastställd. Skulle exploateringsavgiftens storlek emel­ lertid vara beroende av storleken av gatuavgifterna, kunde ett avgörande härutinnan fördröjas högst väsentligt. Om mot hovrättens mening gatuav­ gifterna skulle kvarstå vid sidan av exploateringsavgiften, måste den i 8 § byggnadsstadgan omförmälda gatukostnadsförteckningen bibehållas. Vid sådant förhållande borde även exploateringsavgiften antecknas i förteck­ ningen. Alla avgifterna hade i grunden samma karaktär. Lämplighetsskäl

talade då för att alla återfunnes i samma förteckning. Länsarkitekternas för­ ening och industriförbundet ha uttalat sig i samma riktning, varjämte fas­ tighetsägareförbundet förklarat sig icke kunna undgå att finna det stötande

att kommunen efter eget val finge uttaga exploateringsavgift eller gatukostnadsbidrag.

Lantmäteristgrelsen och stadskollegiet i Göteborg ha däremot ansett att

om de särskilda gatuavgifterna borttoges risken vore stor att markägarna

därigenom gjorde en direkt vinst på kommunens bekostnad. Drätselkam­ maren i Uppsala, som tillkännagivit samma mening, har framhållit att skvl-

digheten att erlägga ersättningen för gatuinark numera enligt byggnads­ lagen inträdde redan i mån av gatas upplåtande till allmänt begagnande. Stadens rätt att uttaga gatukostnadsersättning inträdde följaktligen tidigare än rätten att uttaga exploateringsavgift. Hinder borde naturligen icke möta för staden att i det enskilda fallet sammanlägga exploateringsavgiften och

gatuavgifterna, varigenom uppbördsförfarandet skulle förenklas. Högskole­ utbildade väg- och vattenbyggares riksförbund har påpekat att gatuavgif­

terna stundom, i motsats till vad i promemorian gjorts gällande, täckte hela eller så gott som hela värdestegringen medan exploateringsavgiften endast

skulle utgöra 80 % av denna värdestegring. Om endast exploateringsavgiften

utginge, skulle alltså staden i vissa fall icke få de kostnader täckta, som med nu gällande bestämmelser skulle bäras av markägaren. Liknande bleve för övrigt fallet närhelst gatuavgifterna räknades som inneslutna i exploate­ ringsavgiften, emedan de då endast bleve ersatta med 80 % i stället för 100 %. Att låta gatuavgifter och exploateringsavgifter alternera så att i ett fall det ena slaget, i ett annat det andra slaget av avgifter skulle ensamt utgå, stötte på den olägenheten att avgifterna hade olika förfallotid. Dä enbart gatuavgifter valdes kunde ingenting invändas mot att dessa avgif­ ter finge den för dem vanliga förfallodagen men om enbart exploaterings­ avgift skulle utgå, komme den del därav som motsvarade gatuavgifterna att

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 171

erläggas vid en ibland avsevärt senare tidpunkt än som annars skulle vara fallet och därmed också senare än tidpunkten för kommunens kostnader. Det borde också observeras att uppskattningen av exploateringsavgiften skulle baseras på förhållanden och priser vid tidpunkten för den nya pla­ nens fastställelse, medan däremot gatuavgifterna skulle baseras på aktuella värden och verkliga kostnader för utläggning av mark till gata resp. gatas ordnande. Ur denna synpunkt skulle såväl slopandet av gatuavgifterna som alternering mellan de olika slagen av avgifter innebära olägenheter för kommunerna. Ur allmän synpunkt vore det en fördel att så långt möjligt basera utgifterna på aktuella förhållanden i samband med byggandet.

Väg- och vattenbgggnadsstijrelsen har framhållit att styrelsens statsbidrags-

verksamhet rörande gatuväsendet komplicerades genom att densamma delvis gjorts beroende av bestämmelserna angående sådan ersättning. Enligt vad styrelsen erfarit hade tillämpandet av bestämmelserna även för städerna medfört betydande svårigheter; dessa kvarstode delvis såvitt styrelsen trodde sig veta trots de ändringar som blivit möjliga genom den nya byggnadslag­ stiftningen. Det vore därför önskvärt, särskilt då nu ytterligare ersättnings­ skyldighet skulle läggas på fastighetsägarna, att en förenkling av bestäm­ melserna kunde åstadkommas vid det övervägande som i promemorian för­

utsattes skola ske. Länsstyrelsen i Malmöhus län har förordat att, därest

förslaget om exploateringsavgift genomfördes, bestämmelserna om gatu-

marksersättning och gatukostnadsersättning utformades så att endast en

avgift i sådana fall behövde beräknas. Detta vore nödvändigt för vinnande av erforderlig klarhet och reda.

Beträffande övergångsbestämmelsen har drätselkammaren i Uppsala ansett att förslaget, att beskattningen icke skulle träffa sådan vär­

destegring som redan inträtt vid tidpunkten för de nya bestämmelsernas ikraftträdande, kunde få betänkliga konsekvenser. Vid beräkningen av plan­ värdestegringen skulle nämligen värdet å marken före fastställandet av plan eller ändring däri bestämmas med skälig hänsyn till det värde marken vid nämnda tidpunkt ansetts äga »enligt dittills tillämpade grunder». För Uppsalas vidkommande skulle det kunna tänkas få till följd att de alltför höga priser, som under de sista åren tillämpats vid markförsäljningar i sta­ dens ytterområden och som bostadsnämnden i samband med prövningar av ansökningar om statliga lån förklarat sig icke kunna godkänna, kunde bliva normerande för prissättningen. Som exempel på denna prissättning kunde nämnas att småstugebyggare i flera fall nödgats betala 4 kronor per nr rå­ mark, medan priset å färdig tomtmark inom det egentliga stadsområdet icke låge högre än 3: 50 kronor per in2. Prissättningen kunde lämpligen ankny­ tas till de normer vilka bostadsstyrelsen tillämpade vid bedömandet av hit­ hörande spörsmål. Därigenom skulle erhållas en last utgångspunkt för be­ stämmandet av markvärdet; i annat fall skulle syftet med lagstiftningen kunna bliva mer eller mindre förfelat.

Länsarkitekten i Stockholms län har i utlåtande, fogat vid det av läns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

styrelsen i länet avgivna yttrandet, ifrågasatt om ej en övergångsbestäm­ melse borde införas med hänsyn till redan för prövning inlämnade planer. I ett icke oväsentligt antal fall hade prövningen av dessa gjorts beroende av generalplans eller dispositionsplans utarbetande, där svårighetsgraden vid prövningen varit växlande och denna olika tidskrävande. Markägaren drabbades härvid slumpvis av de nya avgifterna. Det syntes icke oskäligt alt planer, vilka inlämnats till prövning och fastställelse före den 1 juli 1948 men som beroende på svårigheter av nyssnämnt slag icke hunnit vinna fast­ ställelse före den 1 januari 1949, fritoges från dylik avgift.

Kammarkollegiet har anfört att, eftersom enligt övergångsbestämmel­

serna det tätortsvärde som fanns den 1 januari 1949 icke belädes med exploateringsavgift, frågan bleve huru en markägare, som icke själv äm­ nade exploatera marken, skulle kunna tillgodogöra sig detta värde vid mar­ kens försäljning för exploatering utan att stadsplan upprättats. Enligt för­ slaget kunde fastställande av exploateringsavgift påkallas först sedan stads­ plan eller ändring däri blivit fastställd. I dessa fall mötte markägaren san­ nolikt ofta nästan oöverstigliga svårigheter att bedöma vilket tätortsvärde som skulle tillgodoräknas honom enligt övergångsbestämmelserna, och en köpare vågade knappast avgiva ett köpeanbud som innefattade sagda säl­ jaren tillkommande tätortsvärde. Svårigheterna medförde sannolikt att för­ säljning av mark med tätortsvärde förhindrades innan stadsplan upprättats.

Överståthållarämbetet har funnit det med fog kunna befaras, att ju längre

tid, som förflutit efter den 1 januari 1949, dess större bleve svårigheterna att vid en värdering rättvist fastslå det värde, som mark ägt kanhända för flera år sedan. Därtill komme svårigheterna att beakta inverkan av penningvärdesförändringar. Större säkerhet vid »ingångsvärdets» fastställande skulle troligen ernås, om såsom »ingångsvärde» beräknades markens värde vid tidpunkten för värderingen. Detta medförde emellertid, att en »ingångsvärdering» måste kunna påkallas vid en långt tidigare tidpunkt än den i förslaget angivna, nämligen då marken inginge i stadsplan för tätbebyg­ gelse. I stället borde kommun och markägare närhelst den ena eller den andra så funne erforderligt, kunna påkalla »ingångsvärdering» av fastig­ het. Därigenom syntes också vinnas bättre överensstämmelse med de av markutredningen tänkta ändringarna i expropriationslagen, enligt vilka kommun skulle kunna påkalla expropriation av mark på ett jämförelsevis tidigt skede. Genom ett närmare samordnande av bestämmelserna rörande rätt till expropriation och rätt till exploateringsavgift vunnes, att kommun vid ungefär samma tidpunkt hade möjlighet att välja mellan att låta mark exproprieras exempelvis för framtida byggnadsändamål eller att låta den fortfarande förbliva i enskild ägares hand men med skyldighet för ägaren att gälda exploateringsavgift. Om »ingångsvärdet» bestämdes vid denna ti­ digare tidpunkt, bleve emellertid nödvändigt att i de fall, då icke enighet uppnåddes mellan parterna, göra en senare uppskattning av exploaterings­ värdet. De dubbla förrättningar, som skulle bliva följden härav, medförde väl något ökad kostnad för det allmänna men samtidigt ökades rättssäker­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

heten. Det syntes nämligen kunna befaras att, om exploateringsvärdet skulle bestämmas samtidigt som »ingångsvärdet» fastsloges, efteråt sådana för­ ändringar kunde ske i fråga om markens exploateringsvärde, exempelvis genom ändrade byggkostnader, ändringar i stadsplan, ändrade trafikleder och annat, att, när en gång marken skulle exploateras, det vid första stadsplaneläggningen åsatta »ingångsvärdet» ej längre bleve rättvisande. En re­ lativt liten förskjutning i värdet nedåt kunde sålunda medföra, att exploateringsavgiften överstege hela värdestegringen och därigenom komme avgif­ ten att med allt fog kännas som en verklig orättvisa. Därest en omläggning skedde i den av ämbetet nu förordade riktningen, vore det påkallat att så snart »ingångsvärdering» skett, anteckning därom skedde i fastighetsboken. Härigenom vunnes, att nya ägare av fastigheten hade full klarhet i fråga om den ersättningsskyldighet, som kunde komma att påläggas dem.

Även högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund har påpekat

de svårigheter som tillämpningen av den föreslagna övergångsbestämmel­ sen komme att medföra. Enligt förbundets mening komme svårigheterna framför allt att vara förknippade med frågan om vilken tätbebyggelse och tidpunkten härför som vid lagens ikraftträdande kunde anses berättigad att förvänta för viss mark. Då denna svårighet komme att bliva avsevärd, om en längre tidsperiod förflutit efter lagens ikraftträdande när en exploate­ ring komme till stånd, ville förbundet framföra den tanken att kommu­ nerna så snart som möjligt sökte bilda sig en uppfattning om de markvär­ den som vore rådande i olika delar av kommunen vid tidpunkten för lagens tillkomst.

Uppsala universitet har framhållit att det vore av fundamental betydelse,

att de av övergångsbestämmelsen föranledda beräkningarna skulle ske så att all inverkan av penningvärdets förändringar eliminerades. Skedde icke detta, kunde en icke avsedd och höggradigt stötande indirekt konfiskation inträda.

Departementschefen. Sedan länge ha statsmakterna haft uppmärksamheten riktad på den vär­ destegring som, ofta i samband med förfarande av mer eller mindre spe­ kulativ art, äger rum på mark i och omkring växande tätorter. Olika förslag ha även framlagts att oförtjänt vinst, som uppkommer genom dylik värde­ stegring i anledning av förväntad tätbebyggelse, skall indragas till det all­ männa. Dessa förslag ha närmast gått ut på att frågan skulle lösas beskattningsvägen. Markutredningens betänkande innefattar även ett förslag till indragning av sådan värdestegring. Den av utredningen förordade lösningen innebär dock att markvärdestegringen överföres till det allmänna på annat sätt än genom beskattning. Det åsyftade målet skulle nås genom tillskapan­ det av en specialregel angående storleken av expropriationsersättning i hit­ hörande fall. Markutredningen föreslår sålunda att till föreskrifterna i 7 § expropria­ tionslagen om löseskillingen för fastighet fogas en föreskrift att fastighetens

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

värde ej får beräknas på grund av väntad tätbebyggelse i vidare mån än så­ dan bebyggelse enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan var tillåten, då stämning i expropriationsmålet utfärdades. Ersättning skall alltså endast utgå för det värde marken har i sin aktuella användning, t. ex. för jord­ bruk eller för sådan bebyggelse som ej räknas som tätbebyggelse (glesbebyggelsevärdet), och det ökade värde, som föranledes av den väntade tät­ bebyggelsen, kommer följaktligen i realiteten att överföras till den expro­ prierande kommunen. Förutsättningen härför är dock som nämnts att expropriationsförfarandet sättes i gång så tidigt att stämningen i expropria­ tionsmålet hinner utfärdas innan stadsplan resp. byggnadsplan blivit fast­ ställd. Om kommunen ej begagnar sig av denna möjlighet, kommer däremot värdeökning i anledning av tätbebyggelse att tillfalla markägaren; vid ex­ propriation efter planfastställelsen skall nämligen tätbebyggelsevärdet ligga till grund för expropriationsersättningens bestämmande. Vad markutred­ ningen sålunda föreslagit är avsett att gälla jämväl i det fall att redan plan­ lagd mark genom ändring i planen får ökad bebyggelserätt. Om exempelvis en tomt med rätt till tvåvåningsbebyggelse avses skola bli tillåten för bemed sjuvåningshus, kan kommunen före den erforderliga plan­ ändringens fastställande expropriera tomten utan ersättningsskyldighet för värdeökningen på grund av den förhöjda byggnadsrätten. Markutredningen har framhållit att den föreslagna värdeindragningen icke nödvändigtvis be­ höver ske genom expropriation. Kommunerna kunna även under hänvisning till sin expropriationsrätt genom överenskommelser med markägarna tillförsäkra sig den av blivande bebyggelserätt föranledda värdeökningen. Ehuru detta markutredningens förslag i flertalet remissyttranden läm­ nats utan erinran, ha dock av vissa remissinstanser framförts allvarliga in­ vändningar. Sålunda har patalats att den vittsyftande ändring av hittills­ varande principer, som förslaget innefattade, icke föregåtts av tillräckligt grundlig utredning. Bland annat saknades varje finansrättslig analys, och frågans sammanhang med beskattningen hade ej berörts. Det vore knap­ past görligt, att på ett ur logiska och praktiska synpunkter tillfredsställan­ de sätt draga en gräns mellan det s. k. tätbebyggelsevärdet och ett tidigare glesbebyggelsevärde. I vart fall måste den ifrågasatta värdeindragningen ut­ formas så att risker för allvarliga störningar på fastighetsmarknaden undvekes, eftersom förslaget utginge från den förutsättningen att en fri fas­ tighetsmarknad fortfarande skulle existera. Den föreslagna gränsdragningen mellan de fall, då ersättning för tätbebyggelsevärde finge utgå, och andra faU syntes godtycklig. Det vore otillfredsställande att den enskilde kunde berövas äganderätten till sin fastighet för att kommunen skulle erhålla därå uppkommen värdestegring. Att expropriation till glesbebyggelsevärde måste ske redan före planfastställelsen komme å andra sidan att ställa mycket stora administrativa krav på kommunerna. Då kommunerna i stor utsträck­ ning icke kunde antagas komma att motsvara dessa krav, bleve värdein­ dragningen mycket ojämn. Även inom samma kommun kunde systemet komma att verka synnerligen orättvist, om icke alla ifrågavarande fastig­ heter bleve exproprierade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 181. 175

Framför allt på grund av sistnämnda anmärkningar, d. v. s. värdeindrag­ ningens sammankoppling med expropriationsinstitutet och dess befarade slumpvisa verkan, bär i en inom justitiedepartementet upprättad promemo­ ria framlagts ett nytt förslag till lösning av ifrågavarande problem. Enligt detta förslag skall, sedan stadsplan eller byggnadsplan blivit fastställd, en exploateringsavgift påföras all mark, som enligt planen får tätbebyggas och som har högre värde för sådan användning än för annan. Även efter plan­ ändring skall avgift påföras, i den mån mark må tätbebyggas och dess värde för sådan bebyggelse är högre än dess värde för tidigare medgiven använd­ ning. Avgiften föreslås skola utgöra 80 procent av värdestegringen; den skall erläggas till kommunen innan lov till nybyggnad första gången gives efter det planen eller ändringen blivit fastställd. Departementspromemorians för­ slag innebär alltså att den skillnad, som vid tidpunkten för plans eller plan­ ändrings fastställande finnes mellan tätbebyggelsevärde och glesbebyggelsevärde eller tidigare tätbebyggelsevärde, till huvudsaklig del indrages till kommunen, då bebyggelserätten enligt planen eller planändringen först ut­ nyttjas. Att indragningen ej föreslagits skola ske till värdestegringens hela belopp beror på att markägaren ansetts böra ha ett ekonomiskt intresse av att själv ombesörja exploateringen samt att beräkningen av värdestegring alltid är osäker. Värdeökning som uppkommer efter plan- eller planändringsfastställelsen förbehålles helt markägaren. När kommunen exproprie­ rar planlagd mark, medför förslaget att expropriationsersättningen skall grundas på tätbebyggelsevärdet, om exploateringsavgiften erlagts; i annat fall skall sagda värde först minskas med avgiftens belopp. Även mot departementspromemorians förslag ha under remissbehandling­ en anförts åtskilliga invändningar. Delvis äro därvid framkomna synpunk­ ter överensstämmande eller likartade med dem som andragits beträffande markutredningens förslag. Sålunda bär också i fråga om departementspro­ memorians förslag efterlysts grundligare utredning och framhållits de stora administrativa svårigheter som kommunerna skulle förorsakas genom för­ slagets genomförande. I samband därmed ha uttalats farhågor för att kost­ naderna för värdeindragningen skulle överstiga avgifternas sammanlagda belopp. Vidare har anmärkts att avgiften icke komme att drabba mark­ exploatören utan den som ägde marken då den skulle bebyggas och i sista hand allmänheten. Det vore nämligen antagligt att avgiften komme att verka höjande på markpriserna. Med hänsyn bland annat härtill finge exploate­ ringsavgiften sannolikt direkt skadliga verkningar ur bostadspolitisk syn­ punkt. Uttagande av exploateringsavgift i samband med byggnadsplans fast­ ställande vore ej motiverat, eftersom kommunen i regel icke hade skyldig­ het att ombesörja gemensamma anordningar å byggnndsplanelagda områ­ den. Att uttaga avgift med anledning av förhöjd byggnadsrätt kunde verka hämmande i fråga om byggnadsrättens utnyttjande. Den markägaren för­ behållna delen av värdestegringen vore för knappt tilltagen för det syfte den skulle tillgodose. Slutligen må nämnas, alt det ifrågasatts om ej exploa­ teringsavgiften borde tillfalla sluten i stället för kommunen.

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Av det sagda framgår att meningarna i denna fråga äro mycket delade, framför allt beträffande den lämpligaste vägen för lösningen och de teknis­ ka problem av juridisk och administrativ art som därvid yppas. Det är där­ för nödvändigt att i första hand avgöra, om frågan, oavsett vad under ären­ dets behandling sålunda förekommit, nu bör föras fram till en lösning eller om den bör bli föremål för vidare utredning. Att fortsatta undersökningar och ytterligare överväganden skulle vara till nytta innan ett på sitt område så genomgripande och vittutseende projekt som detta förverkligas, synes ovedersägligt. Å andra sidan är det av flera skäl angeläget, att problemet om markvärdestegring i tätorterna utan dröjsmål når en lösning. Utöver de principiella synpunkter, som kunna anföras till stöd för en beskattning av oförtjänt värdestegring, må här endast framhållas att planeringsarbetet skul­ le underlättas om skillnaderna i markvärdet utjämnades och således detalj­ utformningen av planerna icke finge så kraftiga ekonomiska verkningar för samhället och de enskilda markägarna som nu är fallet. Inför valet mellan att omedelbart genomföra något av de båda alternativa förslagen eller att hänvisa frågan till ytterligare utredning är det av stor vikt att klargöra hur snart verkningarna av en reform kunna väntas fram­ träda och bli av betydelse. I detta avseende äro särskilt de övergångsbe­ stämmelser att uppmärksamma som förutsetts i de båda förslagen. Såväl av markutredningen som i departementspromemorian ansågs det som en given sak, att indragningsåtgärden icke borde drabba sådan värdestegring som inträtt redan före lagens ikraftträdande och som kommit till synes i marknadspriser, vid fastighetsbelåning eller på annat liknande sätt. Med hänsyn härtill föreslogs, att vid tillämpningen av de nya bestämmelserna skälig hänsyn skulle tagas till det värde som marken närmast före lag­ ändringens ikraftträdande hade enligt då gällande grunder. Till denna prin­ cip, mot vilken i huvudsak icke framställts några invändningar i remiss­ yttrandena, vill även jag uttala min anslutning. En retroaktivt verkande re­ gel skulle förvisso både verka obillig och åstadkomma en betänklig rätts­ osäkerhet. De nödvändiga övergångsbestämmelserna skulle alltså innebära att verk­ ningarna av de nya föreskrifterna komme att inträda först efter hand och att reformen ej skulle få full effekt förrän efter en relativt lång tids för­ lopp. Den markvärdestegring varom här är fråga kan väl stundom försig­ gå tämligen snabbt, men i regel är stegringen långsam. En förskjutning av ikraftträdandet på ett eller annat år skulle därför icke medföra någon försening av betydelse i reformens slutliga genomförande. Vid sådant för­ hållande och då, som nyss nämnts, ett uppskov å andra sidan skulle vara av stort värde för att skapa ökad klarhet angående omstridda viktiga frågor, vill jag förorda att hela spörsmålet om värdestegringsindragning under­ kastas fortsatt utredning. Det är min avsikt att, så snart riksdagen behand­ lat de förslag till ändring av expropriationslagstiftningen vilka torde kom­ ma att framläggas för densamma, föranstalta om att sådan utredning igångsättes och skyndsamt föres till slut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 177

I detta sammanhang vill jag omnämna att jag låtit inom departementet undersöka om det icke vore möjligt att genom en särskild provisorisk lag­ stiftning fixera en tidpunkt, exempelvis den 1 januari 1950, till vilken över­ gångsbestämmelserna i den blivande lagstiftningen angående värdestegringsindragning kunde hänföra sig. Därigenom skulle man, i avbidan på den de­ finitiva lösningen, redan nu kunna sätta en spärr för den kontinuerliga markvärdestegringen. De lagtekniska svårigheterna att genomföra en an­ ordning av nämnda slag, som samtidigt håller dörren öppen för de båda al­ ternativen, ha emellertid visat sig oöverstigliga. Avslutningsvis vill jag understryka, att det av mig förordade uppskovet för ny utredning liksom vad av mig anförts därom, att reformens verkningar endast komma att framträda så småningom, blott gäller det i detta avsnitt behandlade spörsmålet, nämligen indragningen av markvärdestegringen. De svårigheter av ekonomisk art, som nu ofta hindra kommunerna från att genomföra önskvärda projekt på tomt- och bostadspolitikens område, vållas icke endast — kanske ej ens i främsta rummet — av just denna värdestegring utan av andra omständigheter, såsom av den genomgående övervärderingen vid expropriation, av monopoltendenser vid prisbildningen i fria marknaden o. s. v. I dessa senare hänseenden avse de förslag, som av mig i andra av­ snitt förordas för omedelbart genomförande, att åstadkomma rättelse på flera olika vägar. Redan den omständigheten, att kommunerna genom en vid­ gad expropriationsrätt få möjligheter att öka sitt markinnehav, medför att en fortsatt markvärdestegring i större omfattning förbehålles det allmänna. Och beträffande prisbildningen på fastighetsmarknaden är tillskapandet av konkurrens från kommunens sida ett mera effektivt medel än något annat. Genom nya värderingsregler och omorganisation av expropriationsmyndigheterna torde expropriationsersättningarna kunna hållas nere vid en skälig nivå. Alla dessa förbättringar böra kunna inom kort få betydande verk­ ningar och torde under åtskillig tid framåt få större ekonomiska konse­ kvenser än en regel om värdeindragning, som till en början mest får karak­ tär av en principiell kursförändring med huvudsaklig verkan i framtiden.

IV. Vissa särskilda frågor beträffande expropriationsersättning.

A. Ersättning för gatumark ni. in.

Enligt 137 § byggnadslagen skall ersättning för mark, som stad löser jämlikt 41 § samma lag, i princip bestämmas efter de allmänna bestäm­ melserna i expropriationslagen, d. v. s. till markens fulla värde. Vid remissen till lagrådet av förslaget till byggnadslag anförde jag (prop. 1947: 131 s. 209) att denna ersättningsregel vid inlösen av gatumark i all­ mänhet brukade tillämpas så att värdet av kringliggande tomtmark lades till grund för löseskillingens bestämmande. Detta kunde leda till resultat, som

12 Itihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 184.

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

icke stode i överensstämmelse med grunderna för byggnadslagstiftningen. .lag yttrade härom vidare: Såsom jag förut framhållit bör ersättning ej utgå för att ägaren ej tillätes exploatera sin mark för tätbebyggelse, och det är i nya lagen en genomgå­ ende princip att mark som belägges med inskränkning i dispositionsrätten skall, när fråga uppkommer om lösen eller ersättning, uppskattas efter vär­ det vid den tidpunkt då inskränkningen uppkom. Att t. ex. gatumark skall, sedan gatan utlagts, kunna få ett ökat »tomtvärde» endast därför att kring­ liggande tomter öka i värde är orimligt. Den kan ju icke användas till tomt och varken har eller kan få något tomtvärde så länge stadsplanen är oför­ ändrad. Jag har utgått från att det med hänsyn till utgångspunkterna för lagen är självfallet, att de grunder för värdering av gatumark som jag nu kritiserat icke vidare skola tillämpas. Det värde gatumarken skulle ha, om den finge tagas i anspråk som tomt, bör följaktligen icke läggas till grund för bestämmande av löseskillingen. Denna bör i stället bestämmas med ut­ gångspunkt från markens realvärde, när hindret mot markens utnyttjande för bebyggelse uppkom. Att skälig hänsyn bör tagas till gatumarkens värde vid lagens ikraftträdande framgår av övergångsstadgandet i 162 §. Vad nu sagts om ersättning för gatumark bör självfallet äga tillämpning även med avseende å bestämmande av löseskilling för annan mark, som staden enligt 41 § äger lösa.

Markutredningen.

Markutredningen ansluter sig för sin del till den av departementschefen uttalade uppfattningen. Lika litet som ägaren av en fastighet, där byggnadsrätten minskades, kunde av det allmänna kräva ersättning för den vär­ deminskning fastigheten till följd därav underginge, lika litet borde äga­ ren av ett markområde, där någon bebyggelse över huvud taget ej medgåves på grund av att området — i varje fall första gången stadsplan uppgjordes — bleve utlagt till gata eller allmän plats, kunna mot det allmänna resa kravet, att markens värde skulle ersättas som om bebyggelse å marken vore medgiven. Markutredningen tillägger, att om kommunerna ■— såsom utredningen förutsatte — begagnade de möjligheter utredningens förslag erbjöde att för­ värva mark utanför de områden, för vilka stadsplan resp. byggnadsplan fastställts, komme något behov att inlösa gatumark ej att föreligga. Två ledamöter av markutredningen, arkitekten S. Lindström och pro­

fessorn T. Palander, ha anfört reservation i detta avseende. I reservationen

yttrar herr Lindström, med instämmande av herr Palander, följande: Markutredningen förutsätter, att vid inlösen av gatumark tätbebyggelse­ värde icke må åsättas gatumarken i annan mån än övergångsbestämmelser­ na föranleda. Vid intensiv bebyggelse skulle sålunda under vissa förhållan­ den ägarna till kvartersmarlcen kunna erhålla höga priser för sin mark, medan ägare av den intilliggande gatumarken ej finge ut mer än jordbruks­ värdet eller »allmänt jordvärde» av sin mark. Detta synes mig alls inte rim­ ligt ut flera synpunkter. För det första skulle nog en sådan ordning av de flesta människor betrak­ tas som orättvis. Man skulle i allmänhet ha svårt att förstå det riktiga i att marken på den ena sidan av staketet mot gatan sägs ha mångdubbelt högre

Kungl. Maj:ts proposition nr 181. 179

värde än på den andra sidan, och att den ena markägaren vid tvångsinlö­ sen får ersättning för tätbebyggelsevärde, medan grannen inte. Visserligen uppstår ett likartat förhållande mellan ägare av kvartersmark inom stads­ plan och ägare av mark utanför stadsplan enligt utredningens förslag. Och detta finner jag vara i sin ordning. Ty man torde uppfatta det som natur­ ligt att tätbebyggelsevärden ej kan uppstå inom de större sammanhängande områden, där tätbebyggelse ej lämpligen kan få komma till stånd efter de undersökningar och överväganden, som ägt rum i samband med planlägg­ ningen. Men det är eu annan sak att inom de områden, som vid planlägg­ ningen anvisats för tätbebyggelse, olika markägare skulle kunna få i prin­ cip helt olika behandling. Särskilt stötande kan en tillämpning av utredningens förslag bli om prin­ cipen skulle gälla även vid stadsplaneändring. I fastställd plan kan en fas­ tighet vara upptagen till kvartersmark, en annan till gata. Vid stadsplaneändringen kan detta förhållande kastas om. Verkan för fastighetsägarna blir, att den ene, som tidigare med rätt kunnat räkna med tätbebyggelsevär­ de för sin fastighet och betalt eller belånat den därefter, kan bli helt berö­ vad detta, medan den andre plötsligt får ett sådant värde på sin fastighet. Det är enligt min mening uppenbart, att så kraftiga förändringar i värdena i samband med planeringen måste verka förödande på fastighetsmarknaden. .lag är av den meningen, att man snarare än att etablera en sådan »ordning» bort överväga en avveckling i någon form av den fria handeln med mark inom detaljplanelagda områden. Skulle å andra sidan den här diskuterade principen om allmänt jordvärde på gatumarken ej tillämpas vid stadsplaneändringar utan endast första gången stadsplan fastställes, synes andra märkliga konsekvenser uppstå. Ersättning skulle väl då utgå efter grunder, som ansluta till bestämmelsen i 48 § byggnadslagen, varvid ersättningen skulle beräknas med hänsyn tagen till byggnadsrätten före stadsplaneändringen. Vid en stadsplaneändring, vid vilken tidigare kvartersmark göres till gatumark och samtidigt bebyggelseintensiteten på kvartersmarken av en eller annan anledning minskas skulle då gatumarken garanteras vid ett

realvärde högre än kvartersmarken. Icke heller det en tillfredsställande

ordning. Om man emellertid följer utredningens förslag, fruktar jag också, att den allmänna rättsuppfattningen många gånger kommer att ta sig det uttrycket, att man icke upprättar, antar eller fastställer planförslag, som i här berörda avseende verka alltför stötande. Denna hänsyn kan då medföra att man vid planläggningen gör avsteg från vad som ur teknisk, ekonomisk eller social synpunkt är de riktiga lösningarna. För det andra synes principen vila på en felaktig tankegång. Man gör gällande, att gatumarken till skillnad mot kvartersmarken icke kan ekono­ miskt exploateras och alltså ej har samma värde som kvartersmarken. Emellertid är det klart, alt kvartersmarken ej kan exploateras utan alt ga­ tumarken tages i anspråk. Båda slagen av mark äro lika nödvändiga för alt bebyggelse skall kunna komma till slånd och ge ekonomisk avkastning. Att ägare av kvartersmark då skall få andel i denna avkastning, men icke cigare av gatumark, är ej logiskt motiverat. Den bristande konsekvensen i tankegången kan emellertid få ännu mer drastisk följd än som framträder vid första påseende. Markutredningen anser, att markvärdet många gånger kan definieras som skillnaden mellan till nuvärde diskonterade inkomster och utgifter lör en fastighet vid bästa ekonomiska utnyttjande av densam­ ma enligt gällande föreskrifter. Tänker man sig nu eu förnuftig köpare av eu tomt, så har han all räkna med de sannolika framtida hyresintäkterna å ena sidan och byggnadskostnader, underhåll, drift, skaller och andra på­

180 Kungi. Maj ds proposition nr 184.

lagor å den andra sidan. Av en jämförelse mellan summorna på ena och andra sidan framgår vad han kan betala för tomten. Bland utgifterna fin­ nes gatumarksersättningen enligt byggnadslagens 56 §. Har nu gatumarken lågt värde, blir denna ersättning låg, tomtköparen kan kalkylera med något lägre utgifter och ur hans kalkyl framgår ett högre tomtvärde. Samma kalkyl skulle också få göras vid en expropriation. Sänkta värden på gatu­ marken får höjda värden på tomtmarken till följd! Då kommunerna som regel torde av tomtägarna utta huvuddelen av alla kostnader för gatumar­ ken, verkar sålunda nedvärderingen av gatumarken ej främst som en för­ mån till det allmänna utan till vissa markägare. Denna olyckliga konsekvens torde inte kunna undvikas annat än genom en bestående, mycket detal­ jerad och drastisk pris- och hyreskontroll, som garanterar, att utgiftsminsk­ ningen genom sänkning av gatumarkspriset kominer till fullt uttryck i lägre priser på fastigheten eller lägre hyror. Jag anser det inte berättigat räkna härmed. Enligt min uppfattning bör i princip den värdestegring på marken, som en viss art av bebyggelse medför, så vitt enskilda över huvud få tillgodo­ göra sig denna värdestegring, fördelas mellan markägarna, oavsett om genom planläggning marken utlagts till gata eller ej. Detta är så mycket natur­ ligare som man i gatumarksersättningen redan har ett instrument, vilket i praktiken fungerar som ett clearinginstitut mellan ägarna av tomtmarken och gatumarken. Om gatumarken och parkmarken värderas i princip lika med kvartersmark, torde kommunerna få vidkännas högre kostnader i vissa fall än om gatumarken och parkmarken åsättes »allmänt jordvärde». Det bör dock observeras, att huvuddelen av kommunernas utgifter för gatu- och park­ mark genom gatumarksersättningen torde överföras på tomtägarna och så­ lunda i realiteten inte belastar det allmänna. Därest markutredningens förslag genomföres, få också kommunerna före detaljplans fastställande till­ fälle att förvärva ej blott blivande gatumark utan även kvartersmark till »allmänt jordvärde». Det allmännas intresse förefaller mig härigenom för­ hållandevis väl tillgodosett. Emellertid har det gjorts gällande, att samhällen i vissa fall sedan länge nyttjat gatumark utan att ha övertagit ägande­ rätten. Ibland skulle då ett formellt övertagande av marken medföra bety­ dande utgifter för det allmänna, om marken därvid skulle ersättas efter tomtvärde. Som regel torde detta heller inte vara skäligt. För att lösa problemen i detta sammanhang synas särskilda föreskrifter kunna utfärdas. I samband därmed bör då övervägas en ändring av 20 § byggnadslagen och till denna anknutna paragrafer, så att, i vissa där berörda fall, ej endast nytt­ janderätt till gatumarken utan ersättning tillerkännes samhället utan själva äganderätten.

Remissyttrandena.

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, lantbruksstyrelsen, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Malmö­ hus, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län även­ som handelskamrarnas nämnd ha anslutit sig till vad reservanterna anfört,

överståthållarämbetet har tillika uttalat tveksamhet huruvida utredning­ ens synpunkter städse erhållit en tillräcklig och lättfattlig utformning. Re­ servanterna hade sålunda anfört, att om vid ändring av fastställd stads­ plan såsom kvartersmark tidigare utlagd mark överfördes till gata, tilläm­ pandet av utredningens förslag finge den verkan att markägaren, som tidi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 181

gare med rätt kunnat räkna med tätbebyggelsevärde för sin fastighet och betalt eller belånat den därefter, kunde bliva helt berövad detta värde. Så­ som överståthållaräinbetet för sin del fattat innebörden av förslaget komme däremot en sådan verkan icke att inträffa.

Drätselkammaren i Linköping har förklarat att drätselkammaren starkt

ifrågasatte huruvida det vore riktigt att, där en i stadsplanen fastställd byggnadsrätt genom gatuframdragning eller gatubreddning fråntoges tom­ ten, värdera därav berörd mark som om den icke finge bebyggas.

Lantmåteristyrelsen har uttalat, att det visserligen vore fullt berättigat

att tillämpa väsentligt lägre värde på gatumarken än på den omgivande kvartersmarken, om exempelvis gatumarken utgjorde en i en exploatörs hand kvarstående rest eller gatumark förvärvats i spekulationssyfte. Hade däremot ett mindre markområde, som förvärvats i god tro bl. a. om föreva­ rande bebyggelserätt, genom planläggning väsentligen fördelats på gator, torg och andra allmänna platser, syntes det skäligt, att kvartersmarkspri-

set finge normera värdesättningen. Länsarkitekternas förening har anfört

därmed likartade synpunkter.

Landsorganisationen har funnit det nödvändigt att den centrala instans,

som förutsattes skola taga ställning till expropriationsansökan ur allmänt samhällsekonomiska synpunkter, noga skulle följa utvecklingen, därest värderingsreglerna i praktiken icke bleve tillämpade i överensstämmelse med lagstiftningens intentioner. Därvid borde de av reservanterna påpekade konsekvenserna beaktas. Det syntes vara klart att i princip den värdesteg­ ring på marken, som en viss art av bebyggelse medförde, såvitt enskilda över huvud finge tillgodogöra sig denna värdestegring, fördelades mellan markägarna, oavsett om genom planläggning marken utlagts till gata eller ej.

Landskommunernas förbund har framhållit, att en anordning, varigenom

i enlighet med reservanternas uppfattning gatumark skulle uppskattas till samma värde som kringliggande tomtmark, skulle kunna få olyckliga kon­ sekvenser för samhällen där gatumarken genom försummelser från sam­ hällets sida icke tidigare överförts på samhället i samband med stadsplans fastställande. Även om i de flesta fall värdet av denna gatumark med hän­ syn till 143 § byggnadslagen komme att vid inlösen åsättas ett lågt värde, tillstyrkte förbundet på det livligaste vad markutredningens majoritet före­ slagit.

Drätselkammaren i Malmö har uppgivit, att när Malmö stad exproprierat

gatumark, som jämte intilliggande tomtmark ägdes av markexploatör, hade expropriationsersättningen bestämts till det värde gatumarken hade, då hind­ ret mot markens utnyttjande för bebyggelse uppkommit. Skälet härtill vore att markexploatören för att kunna tillgodogöra sig gatumarkens värde lagt detta å tomtmarken och genom bestämmandet av priset å tomtmarken med hänsyn härtill vid dess försäljning även tillgodogjort sig gatumarkens vär­ de. Då enligt övergångsbestämmelserna till byggnadslagen och expropria­ tionslagen i dess föreslagna nya lydelse hänsyn skulle tagas till gatumar­ kens värde den 1 januari 1948 enligt dittills tillämpade värderingsgrunder,

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

borde detta innebära, att i angivna fall någon hänsyn till tätbebyggelse­ värdet icke skulle tagas. Då detta emellertid icke fullt tydligt framginge av betänkandet, vore det önskvärt att ett auktoritativt uttalande därom gjordes.

Departementschefen. I samband med tillkomsten av byggnadslagen gjorde jag ett uttalande om ersättningen för gatumark och annan mark som stad äger lösa enligt 41 § nämnda lag. Vad i en reservation till markutredningens betänkande och remissyttrandena däröver anförts synes vara grundat på den förutsättningen att utredningens förslag om värdeindragning genomföres. Såsom av det före­ gående framgår anser jag emellertid värdeindragningsspörsmålet bör under­ kastas ytterligare utredning, och givet är att vad därvid framkommer även kan påverka frågan om värdering av gatumark in. m. För närvarande torde jag kunna inskränka mig till att något närmare utveckla min tidigare in­ tagna ståndpunkt. Såsom jag i det föregående vid behandlingen av principerna för värde­ ring av fastighet vid expropriation framhållit, skall utnyttjanderätten å planlagd mark i regel bedömas efter gällande plan. Då fråga är om mark för gata eller annan allmän plats måste dock, liksom i ett par andra i det föregående berörda fall, vissa modifikationer göras i denna huvudregel. Det synes till en början vara klart att i det ögonblick, då plan första gången lägges över ett område, marken därinom i allmänhet måste anses ha samma värde, vare sig den enligt planen kommer att användas för enskilt bebyggande eller för nyssnämnda allmänna ändamål. Sedan planen fast­ ställts, kan väl kvartersmarken stiga i värde mer än som redan skett, men efter byggnadslagens ikraftträdande saknas uppenbarligen grund för att jämväl mark som är avsedd till exempelvis gata skall undergå en liknande värdestegring. Då gatumark eller annan dylik mark löses, bör därför ersätt­ ningen, med tillämpning av de av mig förordade principerna för värdering av fastighet vid expropriation, bestämmas till markens värde närmast före planfastställelsen och en högre värdesättning ifrågakomma endast i den mån övergångsbestämmelserna i 162 § byggnadslagen medge det. Vad angår det fall att mark, som enligt redan gällande plan är avsedd för enskilt bebyggande, genom planändring reserveras för t. ex. gatuändamål, bör tydligen ersättningen vid markens inlösning utgå efter motsvarande grunder. Ersättningen skall alltså bestämmas med utgångspunkt från fas­ tighetens värde närmast före planändringen. Värdeökning efter planänd­ ringens fastställande kan ifrågakomma endast övergångsvis i enlighet med vad som är föreskrivet i 162 § byggnadslagen. Vad nu sagts i fråga om mark för gata eller annan allmän plats är icke i samma mån tillämpligt beträffande mark som eljest tages i anspråk för annat än enskilt bebyggande. Värderingen av mark, avsedd för en mera om­ fattande parkanläggning, bör sålunda ske i nära anslutning till huvudregeln, att utnyttjanderätten skall bedömas efter gällande plan. Än mindre bör en avvikelse därifrån medgivas, när det gäller helt friliggande områden, såsom flygplatser, begravningsområden, o. d.

Kungl. l\laj:ts proposition nr 184. 183

B. Ersättning för skada och intrång.

Såsom förut nämnts (avsnitt II) medges i 7 § gällande expropriationslag att det vid expropriation utgår, förutom ersättning för den exproprierade egendomens värde, även full ersättning för skada och intrång, som uppkom­ mer utöver själva egendomsförlusten.

I bostadssociala utredningens slutbetänkande (SOU 1947:26) har gjorts

vissa uttalanden angående de praktiska konsekvenserna, speciellt vid sane­ ring av äldre tätbebyggelse, av gällande bestämmelser om ersättning för skada och intrång. Enligt utredningen hade det kunnat konstateras att i fall, då den exproprierade markarealen var liten och expropriationsvärdet upp­ gick till mindre belopp, ersättning för skada och intrång ofta utdömdes till belopp, som i jämförelse med själva markvärdet var högst betydande. Innefattade expropriationen större värden, bleve visserligen ersättningar för skada och intrång i allmänhet icke någon större del av slutsumman. Uppen­ bart vore dock, att dylika ersättningar absolut taget kunde uppgå till icke obetydliga belopp och därigenom komma att avsevärt fördyra en i större omfattning genomförd saneringsverksamhet. Butiker, som funnes inom området och kanske hade ett betydande good-willvärde, måste flyttas, för fabriker eller verkstäder måste nya lokaler sökas. Även om en viss fabrikseller affärsverksamhet finge bestå inom området, kunde saneringens genom­ förande medföra driftsavbrott.

Markutredningen.

Markutredningen säger sig finna de av bostadssociala utredningen fram­ förda synpunkterna värda allt beaktande men framhåller att problemet även hade andra sidor. Som förut nämnts hade alltifrån expropriationslagstiftningens tillkomst angivits som ledande princip för expropriationsersättningens bestämmande, att den enskilde skulle »sättas i trygghet för allt li­ dande». Denna grundsats finge icke sättas åt sidan. Dess tillämpning krävde ett omsorgsfullt övervägande av de svårigheter i skilda hänseenden, som den enskilde kunde utsättas för på grund av att han tvingades avstå sin egendom till det allmänna. Och för dessa svårigheter borde han kompen­ seras. I praktiken förekomme sålunda ej sällan fall, där intrångsersättning måste vara påkallad av skälighet och rättvisa mot den enskilde. Utredningen anför några exempel härpå: Om en del av ett mindre jordbruk exproprieras och den återstående mar­ ken svårligen kan bereda markägaren rimlig försörjning, bör ägaren icke ersättas endast för det värde den exproprierade delen i sig själv kan anses ha. En intrångsersättning är dessutom påkallad, som ger markägaren fullt vederlag för den minskning av de försörjningsmöjligheter, som marken i obeskuret skick bereder honom. Ett fall som icke sällan kan förekomma är, alt samhällets expropriation för genomförande av stadsplan går fram över eu äldre villastadsbebyggelse. Den ersättning en villaägare kan få för en exproprierad villatomt jämte bebyggelse kan då komma att bestämmas till avkastningsvärdet av fastig­

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

heten i befintligt skick. Omständigheterna kunna emellertid vara sådana, att en likvärdig bostad varken kan förvärvas till ett motsvarande pris eller förhyras till ett belopp, som svarar mot den lämnade ersättningen. Utred­ ningen finner lämpligt, att en intrångsersättning i dylika fall kan bestäm­ mas att utgå i form av ett kapitalbelopp, som expropriaten kan använda an­ tingen som tillskott vid uppförande eller inköp av en likvärdig bostad eller ock för anskaffande av en livränta. Som ett ytterligare exempel på fall, då intrångsersättning kan vara rim­ lig må nämnas att vid en expropriation en mindre del av en villa-tomt fråntages ägaren för att t. ex. utläggas till gata. Det obehag som tillfogas honom genom att t. ex. gatan kommer att gå fram nära intill boningshuset, eller att en häck spolieras e. d. kan icke ersättas enbart med ett markvärde, beräk­ nat efter ortens pris, för den mark som exproprieras. Man kan då tänka sig att man värderar fastigheten i obeskuret skick och därefter den efter expropriationen kvarstående fastighetsdelen efter ortens pris med hänsyn tagen till den förändrade kvaliteten hos fastigheten. Skillnaden mellan dessa värden bör då ersättas, och denna ersättning består endels av markvärdet på den exproprierade markdelen och för övrigt av intrångsersättning. Intrånget kan emellertid i vissa fall av individuella och tillfälliga orsaker vara större än som framgår av ett dylikt resonemang som bygger på accepterandet av värdenormer som äro allmänt gängse. I den mån intrång därutöver sker i något som för den enskilde fastighetsägaren framstår som ett väsentligt värde synes ersättning emellertid även böra utgå härför, därest värdet och intrånget synas vara reella och ostridiga. I anslutning till dessa exempel har markutredningen understrukit vikten av att frågan om beredande av ersättning för skada och intrång gjordes till föremål för ett grundligt övervägande från den myndighets sida, som hade att bestämma expropriationsersättningen. Om man å ena sidan icke borde godtaga krav som inneburo ersättning för uppgivna förluster utan tillräck­ lig grad av sannolikhet, så vore det å andra sidan väl så angeläget att ex­ propriaten finge gottgörelse för försämrade verksamhetsmöjligheter samt för obehag och lidande, som verkligen tillskyndades honom genom expro­ priationen och som även kunde ha sin grund i personliga förhållanden och tillfälliga omständigheter. Markutredningen erinrar i detta sammanhang om huvudinnebörden i dess förslag. Enligt detta komme möjligheterna för kommunerna att expropriera mark att utvidgas avsevärt. En latent expropriationsmöjlighet komme att existera beträffande all mark inom stora områden kring tätorter. Detta syn­ tes närmast medföra två konsekvenser. Å ena sidan syntes köp och försälj­ ning av mark här hämmas av ovisshet om ersättningens storlek vid en even­ tuell framtida expropriation. Men å andra sidan — och detta vore av bety­ delse i nu förevarande sammanhang — skulle initiativlusten och viljan att effektivt utnyttja fastigheter inom här berörda områden komma att häm­ mas, om ägarna ej vågade räkna med att vid en eventuell expropriation bl. a. intrångsersättningarna gåve full kompensation för investeringar av olika slag. Markutredningens förslag i förevarande hänseende innefattar i förhål­ lande till gällande bestämmelser allenast den avvikelsen att däri icke ut tryckligen angives att »full» ersättning skall utgå för intrång och skada.

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

Remissyttrandena.

Fastighetsägareförbundet har uttalat att det vore oförståeligt varför mark­

utredningen icke i lagtexten, liksom för närvarande vore fallet, angivit att »full» ersättning skulle utgå, då det med hänsyn till vissa yttranden i mo­ tiven dock ville synas, som om utredningen närmast tänkt sig att full er­ sättning skulle utgå.

Industriförbundet har framhållit att med den föreslagna utvidgade expro­

priationsrätten komme frågor om ersättning för intrång att fa avsevärt ökad omfattning och betydelse. Detta gällde exempelvis butiker, som vore beroende av ett visst läge, och där expropriation med en utflyttning av butiksinnehavaren som en oundviklig följd för honom kunde få ödesdigra konsekvenser. Skulle en kommun för bostadsändamål vilja utnyttja ett föi industriell verksamhet använt område och genom en stadsplaneändring skaffa sig den formella förutsättningen för ett expropriationsförfarande, bleve frågan om intrång i rörelsen av fundamental betydelse för vederbö­ rande industriföretag. Mot bakgrunden av dessa förhållanden ansåge för­ bundet att det saknades varje anledning att biträda den av markutred­ ningen utan någon motivering föreslagna justeringen av ersättningsgrunderna för intrång i rörelse vid expropriation, varigenom det nuvarande ut­ trycket »full ersättning» utbyttes mot allenast »ersättning».

Hgresgästernas sparkasse- och bgggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

har erinrat, att bostadssociala utredningen föreslagit att vid expropriation för saneringsändamål Kungl. Maj :t skulle erhålla befogenhet att beträffande område, som vore avsett att saneras inom en tid av fem år, förklara att, om inom området efter förklaringens meddelande hyresavtal inginges för längre tid än två år, hyresgästen icke å denna omständighet skulle kunna grunda någon ersättningsrätt vid expropriation. Förbundet vore av den uppfatt­ ningen att, därest sådan bestämmelse icke meddelades, hyresgäster i saneringsfastighet komme att tillerkännas ersättning för skada och intrång, som i många fall kunde antagas stiga till avsevärda belopp. Fn hyresgäst, som med vetskap om att sanering vore förestående inginge hyresavtal, kunde emellertid icke rimligen ha något anspråk på ersättning för att han nödgats avflytta från lägenheten. Förbundet hemställde därför, att det ånyo över­ vägdes huruvida icke en bestämmelse motsvarande den av bostadssociala utredningen föreslagna borde införas i expropriationslagen.

Departementschefen.

Mot vad markutredningen anfört i fråga om ersättning för skada och in­ trång har jag i huvudsak icke något att erinra. Då jag i det föregående för­ ordat att ur gällande lags uttryck »fastighetens fulla värde» ordet fulla skall utgå, synes även ersättningen för skada och intrång höra angivas utan dylik bestämning. I annat fall skulle obefogade motsatsslut kunna göras vid tolkningen av bestämmelserna. Med anledning av vad i ett remissyttrande anförts i anslutning till bostads-

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

sociala utredningens förslag om viss begränsning av ersättningen för förlorad hyresrätt inom saneringsområden vill jag framhålla, att detta förslag lämp­ ligen bör prövas i samband med övriga problem rörande sanering samt att frågan därom är under övervägande inom socialdepartementet.

C. Uppskov med bestämmande av expropriationsersättning.

I 7 § lagen om expropriation är stadgat, att expropriationsersättningen skall bestämmas i penningar att utgå på en gång. Under förarbetena till lagen föreslogs, att i den mån fråga vore om sådan skada, vars varaktighet ej kunde bestämmas, ersättningen skulle få be­ stämmas att utgå i form av årlig avgift. Detta förslag upptogs emellertid ej. Tanken att skjuta hela ersättningsfrågan på framtiden synes ej ha varit föremål för övervägande. Enligt 2 kap. 24 § vattenlagen gäller däremot att den som genom byggande i vatten lider skada eller intrång, som vid meddelande av vattendomstolens tillstånd till byggnaden icke förutsetts, kan framställa anspråk å ersättning inom viss av vattendomstolen i tillståndsbeslutet föreskriven tid. Denna be­ stämmelse lär i vissa fall ha av vattendomstolarna tillämpats så att sak­ ägare vid handläggningen av tillståndsfrågan hänvisats att, om skada uppkomme, genom anmälan inom viss tid till vattendomstolen göra sina an­ språk gällande.

Markutredningen.

Markutredningen framhåller att i samband med frågan om ändrade be­ stämmelser om expropriationsersättning också väckts spörsmålet, att i vissa fall prövningen av ersättning för skada, som genom expropriationen eller den exproprierade fastighetens användning förväntades komma att drabba markägaren eller annan, skulle kunna uppskjutas och företagas till avgö­ rande först sedan skada inträffat på liknande sätt som tillämpades i vatten­ mål. Med nuvarande organisation för handläggning av expropriationsmål ställde det sig dock svårt att genomföra denna tanke. Medan vattendomsto­ len vore ett permanent organ med en sammansättning, som under längre tid vore konstant, tillsattes expropriationsnämnden för ett visst expropria­ tionsmål, och skulle frågan om bestämmande av skadestånd senare uppta­ gas, måste en ny expropriationsnämnd —- sannolikt med annan samman­ sättning än den förra — taga vid. Enligt markutredningens förslag skulle emellertid frågan om expropriationsersättningens bestämmande icke längre handläggas av expropriationsnämnd utan av domstol. Om detta genomför­ des, skulle de framtida organen för prövning av expropriationsersättningen erhålla en sådan permanens, att den berörda olägenheten ej komme att göra sig gällande. Enligt utredningens mening vore det i varje fall i sak önskvärt, att ett uppskov med prövningen av ersättningsfrågan såvitt anginge ersättning för

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

skada eller intrång i tveksamma fall kunde ske. Det syntes lämpligt, att möjlighet bereddes domstolen att på yrkande av part hänvisa sakägare att i särskild rättegång vid domstolen föra talan om ersättning för skada eller intrång, som funnes ej lämpligen kunna prövas i målet.

Remissyttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att det föreslagna

uppskovsförfarandet utan olägenhet borde kunna tillämpas även om sär­ skilda expropriationsdomstolar icke inrättades utan ett system med expro-

priationsnämnder bibehölles. Ordföranden i Älvsborgs läns expropriationsnämnder har i ett utlåtande, fogat till länsstyrelsens i länet yttrande, givit

uttryck åt samma uppfattning och därvid anfört att vid handläggningen av den uppskjutna delen av målet nämnden kunde erhålla en sammansättning speciellt med tanke på det isolerade avsnitt av målet som återstode till be­ handling.

Departementschefen.

Liksom för närvarande skall enligt markutredningens förslag expropriationsersättning i princip bestämmas att utgå på en gång. För det fall att er­ sättning för skada eller intrång finnes ej lämpligen kunna prövas i expropriationsmålet har emellertid utredningen föreslagit öppnande av möjlighet att hänvisa ersättningsfrågan till särskild rättegång. Även om behovet av en sådan anordning icke är särskilt stort och densamma rimligen ej heller bör utnyttjas annat än undantagsvis, kan det dock i vissa fall vara ur rättssäker­ hetens synpunkt fördelaktigt att fråga om ersättning för skada eller intrång icke behöver prövas på ett tidigt stadium. I likhet med remissinstanserna har jag därför intet att erinra mot förslaget. Med anledning av att markutred­ ningen ansett förslaget svårligen kunna genomföras med hittillsvarande orga­ nisation för handläggning av expropriationsmål vill jag nämna att jag i det följande ämnar föreslå inrättande av särskilda expropriationsdomstolar.

V. Expropi’iation och försäljning av kronans, kyrkans och universitetens mark.

Gällande bestämmelser.

Eftersom stora markområden, icke minst inom städer och andra tätorter eller i deras närhet, tillhöra kronan, uppkommer ej sällan fråga om att taga kronojord i anspråk för sådant allmänt ändamål, för vilket expropriation må äga rum. Detsamma gäller mark, som tillhör vissa allmänna institutioner men icke räknas till kronojord i egentlig mening; i det följande beröras endast de två viktigaste slagen därav, nämligen kyrklig jord samt mark i universitetens ägo. Enligt expropriationslagen kan kronans mark icke exproprieras. Att be­ sluta om frivillig försäljning av kronans jord tillkommer jämlikt 77 § rege­

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ringsformen Kungl. Maj :t och riksdagen. För ett år i sänder brukar Kungl. Maj :t erhålla riksdagens bemyndigande till försäljning i viss omfattning (se för innevarande budgetår prop. 1948: 241 och Kungl. Maj:ts cirk. den 30 juni 1948, SFS nr 599). Huruvida expropriation kan ske av kyrklig jord är beroende på omstän­ digheterna i det enskilda fallet. Viss till kyrkliga ändamål anslagen jord är otvivelaktigt kronans, under det att man i andra fall ansett, att jorden med äganderätt tillhör viss församling eller kyrka. I stor utsträckning är kyrklig jord donerad av enskilda, och donationsbestämmelserna kunna då giva ledning för bedömandet. Ofta är emellertid äganderätten till kyrklig jord oklar och omtvistad. Då 1908 års expropriationsrättskommittö föreslog införande av den nu gällande bestämmelsen, att expropriation icke får ske mot kronan, yttrade kommittén att det möjligen icke kunde anses vara fullt klart, vad den föreslagna bestämmelsen innebure i fråga om kyrklig jord. Dittills hade avstående av sådan jord för allmänna ändamål beviljats av Kungl. Maj :t utan att något särskilt medgivande av riksdagen eller, med hänsyn till prästerskapets privilegier, av kyrkomötet funnits behövligt. Jor­ den hade därvid i regel betraktats såsom kronojord utan att någon särskild uppmärksamhet torde ha ägnats åt om jorden varit kronans eller tillhört vederbörande församling. Enligt kommitténs förslag skulle i huvudsak sam­ ma förfarande tillämpas, så att avstående eller upplåtande av kyrklig jord komme att ske enligt de för kronojord gällande reglerna utom då jorden funnes icke tillhöra kronan i vilket fall expropriationslagen skulle tillämpas. Om försäljning av kyrklig jord gäller numera särskild lag den 4 januari 1927. Enligt denna må sådan försäljning ske under vissa förutsättningar. Bland dessa nämnes att jorden erfordras för expropriationsändamål. Lika­ ledes må försäljning ske av områden som äro tjänliga till tomter, då sam­ hällelig nytta, såsom uppkomsten av egna hem, främjas därav. Avhändelsen får icke vara till olägenhet för det allmänna, och vederlaget skall motsvara jordens värde enligt i orten gängse skäligt pris. Ärendet prövas och avgöres av kammarkollegium, såvitt ej, på grund av stadgande i annan lag eller enligt bestämmande av Kungl. Maj :t, ärendet skall ankomma på Kungl. Maj :ts prövning. Beträffande den jord, som disponeras av universiteten, hävdas av dessa, att jorden i fråga tillhör universiteten såsom särskilda publika kor­ porationer och icke kronan i egentlig mening. Dylik jord har också i praxis varit föremål för expropriation.

Tidigare framställningar och förslag.

Från städers och andra tätorters sida ha vid olika tillfällen anförts klago­ mål över svårigheter att på skäliga villkor förvärva jord under allmän disposition, framför allt kyrklig jord samt mark tillhörig universiteten.

Sålunda har styrelsen för svenska stadsförbundet i skrivelse till Kungl.

Maj :t den 15 februari 1943 framhållit, att handläggningen av statliga och ecklesiastika markfrågor i åtskilliga fall stode i direkt motsatsställning till

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

statsmakternas bostadspolitik. Det anmärktes bl. a. på den orimligt långa tid som i en del fall åtgått för ärendenas behandling. Framför allt gällde klagomålen emellertid de begärda priserna. Styrelsen ville särskilt fram­ hålla den betänkliga markvärderingsprincip, som statsorganen stundom tillämpat. Sålunda drevs markvärdet upp genom att man utarbetade en tänkt stadsplan, som förutsatte, att marken exploaterades ytterligt hårt och i vart fall betydligt hårdare än vad staden förutsatt. Sedan stadsförbundets framställning remitterats för yttrande, beslöt Kungl. Maj :t den 31 december 1943 att densamma icke skulle föranleda någon åtgärd.

I annat sammanhang har av drätselkammaren i Borås uttalats att de stat­

liga och kyrkliga myndigheterna i prisuppskruvande syfte uppträtt lika

energiskt som vilken enskild fastighetsägare som helst. Drätselkammaren i Uppsala har framhållit, att då de områden, som gränsade till det egent­

liga bebyggda stadsområdet i Uppsala, låge i Uppsala universitets hand, svå­ righeterna i ifrågavarande hänseende varit så betydande, att de lagt hinder i vägen för stadens naturliga utveckling. De tomtpriser, universitetet velat betinga sig vid försäljning av mark, hade icke oväsentligt överstigit de tomt­ priser i staden, som stadens byggnadslånebyrå fastställt för beviljande av statliga tertiär- och tilläggslån. Den av universitetet sålunda bedrivna mark­ politiken hade haft till följd, att bebyggelsen å universitetets mark på sistone praktiskt taget helt upphört. Staden hade i stället för bostadsbebyggelse måst upplåta ur bostadssynpunkt mindre välbelägna områden i stadens ytterområden, vilket förorsakat staden extra kostnader för gator och led­ ningar.

Statens byggnadslånebyrå har i skrivelse till Kungl. Maj :t den 15 juni

1945 påvisat att statliga myndigheter vid försäljning och värdering av mark tillämpade principer, vilka icke stode i överensstämmelse med statsmakter­ nas intresse av att underlätta bostadsproduktionen. Detta hade, framhöll byrån, föranlett uppkomsten av missförhållanden som vore ägnade att skapa irritation mellan å ena sidan byrån och å andra sidan de kommuner och enskilda, vilka av nämnda myndigheter förvärvat mark till högre priser än byrån kunde godtaga. Med hänsyn till vikten av att den av statliga myn­ digheter bedrivna politiken beträffande försäljning och värdering av för bostadsändamål avsedd mark med det snaraste bringades i överensstäm­ melse med den av statsmakterna bedrivna bostadspolitiken, hemställde byggnadslånebyrån om skyndsam utredning avseende dels frågan om en översyn av statliga myndigheters försäljningspolitik i syfte att skapa en bättre över­ ensstämmelse mellan denna och de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för den statliga bostadspolitiken, dels ock frågan om tillämpning av ratio­ nellare grunder vid värdering av utav statliga myndigheter förvaltad jord. Denna framställning är beroende på Kungl. Maj:ts provning. Det här berörda problemet har även behandlats vid 1944 och 1940 års riksdagar. T motion i andra kammaren 1944: 29 föreslogs riksdagsskrivelse med be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

gäran om utredning dels om ett rationellare förfarande vid värdering av eck­ lesiastika jordar, exempelvis genom tillsättande av en statens värderingsnämnd och i samband därmed en revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord, och dels om en översyn av de ecklesiastika or­ ganens försäljningspolitik i syfte att skapa en bättre överensstämmelse mel­ lan denna och de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för bostadspoli­ tiken. Motionen avstyrktes av första lagutskottet (utlåtande nr 55) och föranledde icke någon riksdagens åtgärd. Ett liknande förslag framställdes i motion i andra kammaren 1946: 270, och i motion i samma kammare 1946: 351 föreslogs utredning om vidgad rätt att försälja kyrklig jord. I anledning därav beslöt riksdagen skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om översyn av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord (första lagutskottets utlåtande nr 50, riksdagens skrivelse nr 378). Det ifrågavarande problemet har berörts även under behandlingen ho.i Kungl. Maj :t och riksdagen av frågan om bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom. Vid anmälan av denna fråga för budgetåret

1946/47 (prop. 1946: 198) redogjorde chefen för finansdepartementet för

byggnadslånebyråns förutnämnda framställning och uttalade därvid, att frågan icke kunde lösas utan särskild utredning. I avvaktan på resultatet av en sådan borde Kungl. Maj :t tills vidare få befogenhet att vid försälj­ ning av fastigheter för bostadsbyggnadsändamål göra avsteg från den eljest gällande regeln att priserna skulle ur affärssynpunkt vara så fördelaktiga för staten som möjligt. Sådant avsteg borde ske, där det påkallades av hänsyn till den socialt motiverade bostadsförsörjningspolitiken, och garantier fun­ nes för att det lägre försäljningspriset icke föranledde enskild spekulationsvinst. Då sådant avsteg ifrågasattes, borde ärendet prövas av Kungl. Maj :t, icke av underlydande förvaltningsmyndighet. Beträffande försälj­ ningar utanför bemyndigandet finge lösningen bli beroende på utredningens resultat. Detta förslag till provisoriska åtgärder lämnades av riksdagen utan erinran.

Markutredningen.

I markutredningens betänkande framhålles angelägenheten av att stat­ liga och kyrkliga markförsäljningar bedömas ur de synpunkter, som äro grundläggande för byggnadslagstiftningen och att marken värderas efter de grunder, som kunna bli beslutade i samband med en ändring av expro­ priationslagen. Statsmakterna borde sträva efter att såväl kronans som kyr­ kans markförsäljningar bleve i alla avseenden föredömliga. Likformighet och rättvisa vid värdering av kronojord, vilken upplätes för sådana ända­ mål som omförmäldes i 1 § expropriationslagen stode icke att vinna på annat sätt än att värderingen överlämnades åt ett enda statligt organ. Detta organ skulle icke endast ha att verkställa värderingen av marken utan jämväl bedöma frågan ur alla de synpunkter som i sammanhanget bleve aktuella, t. ex. planläggningsfrågor, lokaliseringsfrågor, befolkningsutveck­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 191

ling in. m. Enligt meddelade direktiv komme markutredningen att till pröv­ ning upptaga frågan om inrättande av ett centralt statligt organ som hade att åvägabringa en samordning av alla myndigheters och institutioners hand­ läggning av markfrågor. I avvaktan på att denna fråga löstes borde upp­ dragas åt något befintligt statligt organ att verkställa värdering av all till försäljning för tätbebyggelse ifrågasatt statlig och ecklesiastik jord. De organ som för detta ändamål kunde komma i fråga vore enligt utred­ ningens uppfattning endera den statliga stadsplanemyndigheten (byggnads­ styrelsen) eller det bostadspolitiska organet (byggnadslånebyrån). Då det finge förutsättas att ett intimt samarbete mellan dessa båda verk komme att etableras skulle värderingsuppdragen lika väl kunna verkställas av det ena som det andra verket. Med hänsyn till att det bostadspolitiska organet i samband med långivningen till bostadsbyggandet framför allt vid den kom­ mande saneringen av det äldre bostadsbeståndet, måste taga ställning till frågor som i hög grad berörde värdet av mark för bostadsändamål, och för dessa arbetsuppgifter hålla en viss administration, syntes det utredningen emellertid lämpligast, att värderingen av kronans mark — dock endast såvitt anginge jord avsedd för tätbebyggelse — uppdroges åt byggnadslåne­ byrån. På grund härav föreslår markutredningen i första rummet att direktiv lämnas till samtliga statliga verk och myndigheter, som ha att förvalta kronan och kyrkan tillhörig mark, att ärenden rörande köp och försälj­ ning av fastigheter inom tätorter, där fråga är om sådant ändamål som av­ ses i 1 § punkt 7 expropriationslagen, skola handläggas i samråd med sta­ tens byggnadslånebyrå. Åtminstone borde sådant samråd ske i alla frågor av större vikt eller av principiell betydelse. Markutredningen framhåller emellertid att även om man genom en cent­ ralisering av värderingen av kronans mark kunde räkna med ett säkrare och mera enhetligt bedömande av markvärdenå i överensstämmelse med markutredningens förslag än för närvarande, vore dock icke sådana fall uteslutna, där statens och kommunernas intressen i prisfrågan icke kunde förenas. Om olösliga motsättningar skulle uppstå mellan de båda parterna, borde tvisten lösas på samma sätt då det gällde kronans mark som då det gällde enskild mark, d. v. s. med anlitande av expropriationsförfarande. Av detta skäl föreslår utredningen tillika att rätt till expropriation skall föreligga jämväl i fråga om kronans mark.

Remissyttrandena. Frågan om inrättande av ett centralt statligt organ med upp­ gift alt åvägabringa en samordning av alla myndigheters och institutioners

handläggning av markfrågor bär berörts i vissa yttranden. Sålunda har kam­ markollegiet ansett att skäl saknades för ändring av nuvarande ordning för värdering och försäljning av statlig och ecklesiastik jord. Även domänstyrelsen har ifrågasatt huruvida tillräckliga skäl förelåge för inrättandet av ett

nytt statligt organ. Ett sådant organ skulle enligt markutredningen icke en­

192 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

dast verkställa värdering utan även bedöma försälj ning,sfrågan, ur alla de syn­ punkter som i sammanhanget bleve aktuella, t. ex. planläggningsfrågor, lokaliseringsfrågor, befolkningsutveckling m. in. Den enskilda tillhöriga marken konune emellertid icke att underkastas en sådan extra prövning. Detta vore icke någon rationell ordning. Beträffande värderingen kunde kronan icke räkna med andra värden än dem som bestämdes för de enskilda områdena. Det statliga organets medverkan syntes överflödig, så mycket mera som den kronan tillhöriga jorden merendels utgjorde en obetydlig del av ifråga­ varande exploateringsområden. För rådfrågning av expertis i tveksamma fall syntes den medverkan, som kunde lämnas av byggnadslånebyrån, vara till fyllest.

Vattenfallsstyrelsen har anfört, att det skulle vara synnerligen olämpligt,

att ett utomstående verk skulle äga åvägabringa en dylik samordning. En­ dast rådgivande befogenhet borde tilldelas detta nya organ, åtminstone då det gällde ett affärsdrivande verk som vattenfallsstyrelsen.

Stiftsnämnden i Uppsala har, i ett utlåtande som fogats till Uppsala dom­

kapitels yttrande, förklarat, att inrättandet av ett särskilt statligt organ, såvitt rörde den ecklesiastika jorden, vore obehövligt. Större områden eck­ lesiastik mark, avsedda till exploatering för tätbebyggelse, hade endast i undantagsfall försålts till kommuner. I sådana fall hade den praxis utveck­ lat sig, att värdering enligt parternas överenskommelse verkställdes av två utav kammarkollegiet tillkallade experter och icke — såsom i kyrkliga för­ säljningslagen föreskreves — av boställsnämnden eller dess ordförande. Des­ sa experter hade alltifran 1942 i ett 60-tal fall verkställt värderingar. Där­ vid hade hänsyn tagits till alla de omständigheter, som vore av betydelse för att få fram det s. k. råmarksvärdet vid för sälj ningstillfället. Värderingssättet hade i stort sett utfallit till samtliga parters belåtenhet. Det hade god­ tagits av statens byggnadslånebyrå, som fått dessa ärenden på remiss. Kungl. Maj :t som haft att lämna försäljningsmedgivandena i fall, då försäljnings­ priset utgjort avsevärda belopp, hade icke heller funnit anledning ändra experternas förslag till försäljningspris, i varje fall icke så långt stiftsnämndens erfarenhet sträckte sig.

Landsorganisationen har förklarat, att den utginge från att berörda ad­

ministrativa fråga löstes i samarbete med lokaliseringsutredningen. Det centrala organets uppgifter syntes böra samordnas med allmän prövning av kommunernas ansökningar om expropriation. Marbutredningens förslag om utfärdande av sådana direktiv för de statliga verk och myndigheter, som förvaltade kronan och kyrkan tillhörig mark, att ärenden rörande köp och försäljning av fastig­ heter inom tätorter i vissa fall skulle handläggas i samråd med byggnads­

lånebyrån, bär tillstyrkts av vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, hyres­ gästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., stadsför­ bundet samt drätselkammaren i Borås. Byggnadsstyrelsen har härom när­

mare anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 193

Enligt kungörelsen den 26 november 1920 angående förfarande vid avyttringar av staten tillhörig tomtmark av visst slag skola vederbörligen be­ slutade avyttringar av staten tillhöriga bebyggda eller obebyggda tomter eller till byggnadstomter lämplig mark i eller invid städer och stadsliknande samhällen, i den mån annat ej är eller varder föreskrivet, verkställas genom byggnadsstyrelsens försorg. För sådant ändamål bör, i fråga om fas­ tighet som står under inseende av annan myndighet än byggnadsstyrelsen, nämnda myndighet ofördröj ligen meddela styrelsen underrättelse om avyttringsbeslutet samt överlämna fastigheten till styrelsens förvaltning, när så med hänsyn till det ändamål fastigheten dittills tjänat lämpligen kan ske. På grund av att olika myndigheter erhållit särskilda bemyndiganden att för­ sälja under deras förvaltning stående egendom har kungörelsen kommit att erhålla begränsad räckvidd i praxis. Byggnadsstyrelsens befattning med dessa försäljningsärenden har därför kommit att inskränka sig till att, efter begäran av vederbörande myndigheter, avgiva yttranden beträffande skälig­ heten av ifrågasatta försäljningspriser. Då det alldeles övervägande antalet fall av försäljningar torde komma att avse mark för bostadsändamål synes, på sätt markutredningen föreslagit, statens byggnadslånebyrå eller det verk, som kan komma att efterträda byrån vid tillämnad omorganisation, böra anförtros den centrala värderingen av all till försäljning för tätbebyggelse ifrågasatt statlig och ecklesiastik jord.

Stadsförbundet har anmärkt att även efter förslagets genomförande kvar-

stode de olägenheter som vore förenade med den nuvarande otympliga hand­ läggningen av kyrkliga försäljningsärenden. Även denna fråga borde slut­ ligt kunna få en rationell lösning, helst genom en långtgående decentralise­ ring. Man kunde eljest befara att de förmåner som lagförslaget ville till­ försäkra kommunerna till stor del eljest skulle komma att stanna på pap­ peret.

Länsstyrelsen i Hallands län, som i princip tillstyrkt förslaget, har dock

ansett att byggnadsstyrelsen eller lantmäteristyrelsen hade större förut­ sättningar än byggnadslånebyrån för ett allsidigt bedömande av markvär­ deringarna. Länsstyrelsen förutsatte att det statliga organet skulle låta lämpligt lokalorgan såsom länsstyrelse eller lantmäterikontor verkställa utredningen och avgiva förslag beträffande de särskilda fallen, innan slut­ ligt värderingsförslag avgåves.

Byggnadslånebyrån har erinrat om att byrån för närvarande hölle en viss

administration för handläggning av markfrågor. Arbetsuppgifterna omfat­ tade dels bedömandet av tomtkostnader vid långivning och i samband där­ med en rådgivande verksamhet till tjänst för såväl kommuner som enskilda, dels avgivande av utlåtanden i vissa statliga och kyrkliga försäljningsären­ den därvid även värderingar i betydande omfattning verkställdes. Med hän­ syn härtill och då det ur bostadspolitisk synpunkt vore angeläget, att en samordning även framdeles komme till stånd mellan prissättningen vid stat­ liga markförsäljningar och de tomtpriser, som av byrån tillämpades vid den statliga belåningen, syntes det lämpligt, att ifrågavarande värdcringsverksamhet tills vidare förlädes till det centrala bostadspolitiska organet. Den förvaltande myndigheten borde enligt byråns mening endast äga att antingen fatta beslut i enlighet med den värderande myndighetens förslag

l:{ Bihang till riksdagens protokoll tOU9. 1 samt. Nr. 181.

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

eller, i fall av avvikande mening, hänskjuta ärendet till Kungl. Maj :t för avgörande. Det bostadspolitiska organet borde även handhava värdering av all den mark för tätbebyggelseändamål, som staten avsåge att förvärva, enär statliga markförvärv ofta åberopades som normgivande och sålunda kunde bliva prejudicerande i högre grad än enskilda markförvärv. Med hänsyn till dels att den kyrkliga försäljningslagen med därtill hörande tillämpnings­ föreskrifter icke lämpligen borde ändras, förrän i samband med att frågan om ett centralt statligt organ för handläggning av markfrågor definitivt löstes, dels att inom kammarkollegium utredning påginge rörande den kyrkliga försäljningspolitiken syntes, såvitt byrån kunde bedöma, värdering av kyrkan tillhörig eller av kyrkan förvaltad mark emellertid icke för när­ varande kunna åläggas det bostadspolitiska centralorganet. För åstadkom­ mande av önskvärd samordning borde dock sådana kyrkliga försälj ningsärenden, som avsåge mark för tätbebyggelse, underställas nämnda organ. Byrån ville dock framhålla angelägenheten av att en översyn av bestäm­ melserna i nämnda försäljningslag snarast komme till stånd. Markutredningens förslag i denna del har avstyrkts av kammarkollegiet,

domänstyrelsen och domkapitlet i Linköping. Kammarkollegiet har yttrat att skäl saknades för ändring av nuvarande ordning. Domänstyrelsen har

framhållit, att samråd med byggnadslånebyrån sedan flera år tillbaka ägt rum vid domänverkets försäljningar och att uppgörelser om markförsälj­ ning till städer och landskommuner därigenom i åtskilliga fall underlättats. Upphävdes emellertid förbudet mot expropriation av kronojord syntes sam­ rådande icke behöva göras obligatoriskt, utan kunde inskränkas till frågor av större vikt eller av principiell betydelse eller då eljest sådant samråd på grund av särskilda omständigheter kunde anses påkallat.

Domkapitlet i Linköping har till utveckling av sitt avstyrkande anfört

bl. a. följande. I själva verket synes byggnadslånebyrån sedan ett flertal år tillbaka hava fyllt den funktion, som den jämväl framdeles skulle få åt sig uppdragen. Man torde utan tvekan kunna fastslå att byggnadslånebyråns befattning med de kyrkliga försäljningsärendena kommit betydande oro åstad bland de myndigheter som enligt gällande lagföreskrifter fått åt sig anförtrott handläggningen av dessa ärenden. Enligt kyrkliga försäljningslagen skall vederlaget vid försäljning av kyrklig jord motsvara jordens värde enligt i orten gängse skäligt pris. Utan att någon ändring skett i denna lagföreskrift har en till synes annan princip av byggnadslånebyrån lagts till grund för värdering av kyrklig jord. På annat vis torde man nämligen icke kunna förklara de avsevärda sänkningar, som byggnadslånebyrån ifrågasatt be­ träffande de förslag till köpeskillingar, som framlagts av de nu ansvariga förvaltningsmyndigheterna, och detta även om dessa förslag framlagts av kammarkollegiet efter av särskilda tillkallade sakkunniga verkställda "utred­ ningar och undersökningar och även om köparen (kommunen, staden) och säljaren (pastoratet) biträtt det sålunda framlagda förslaget. Det torde icke vara svårförståeligt om domkapitlet därför förklarar sig med en viss skepsis emotse en sådan koncentration av all bestämmanderätt till en myndighet, som icke vare sig traditionsenligt eller på annat sätt blivit ålagd att bevaka den kyrkliga jordens rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 195

Domkapitlet har vidare framhållit att det givetvis även ur kyrkans syn­ punkt vore angeläget att genom försäljning av kyrklig jord bidraga till ord­ nande av en ur social synpunkt eftersträvansvärd och förebildlig allmän bo­ stadspolitik. Domkapitlet ansåge sig emellertid med fullt fog kunna bestri­ da att de markvärden, som legat till grund för försäljningarna av kyrklig jord, verkat prisfördyrande på hyres- eller bostadsmarknaden. Förslaget om upphävande av förbudet mot expropriation av kro­ nans mark har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran i yttran­ dena men har från vissa håll avstyrkts.

Kammarkollegiet har förklarat, att kollegiet, därest kommuns expropria­

tionsrätt inskränktes på sätt kollegiet föreslagit, d. v. s. till stadsplanelagd mark, inte hade något att erinra mot att expropriation finge gälla även kro­ nans jord, ecklesiastik jord, akademiers jord, skolan anslagen eller donerad jord samt annan för statligt ändamål anslagen eller donerad jord. Detta skulle stå i full överensstämmelse med vad i övrigt gällde om dylik jord i byggnadslagen, i vilken den av kollegiet föreslagna expropriationsrätten för kommun jämväl skulle intagas. Vunne emellertid kollegiets nyssnämnda för­ slag ej beaktande borde i varje fall undantagas nu nämnda slag av jord. Beträffande alla dem gällde, att det ytterst vore statsmakterna själva, som bestämde om jorden skulle få försäljas och villkoren därför. Beträffande den s. k. »städernas donationsjord», vilken icke omnämnts av markutred­ ningen, gällde jämlikt Kungl. Maj :ts brev den 27 januari 1897, att denna jord av vederbörande stad finge försäljas till enskild endast efter Kungl. Maj :ts tillstånd och till pris, som bestämdes antingen av Kungl. Maj :t eller av nämnd på sätt Kungl. Maj :t föreskreve. 1947 års riksdag hade begärt utredning om reglerna för försäljning till enskilda av dylik jord. Åtminstone tills vidare syntes därför sådana donationsj ordar böra undantagas från den lagstiftning som föreslagits av markutredningen.

Statskontoret har ansett att tillräckliga skäl icke förelåge för upphävan­

de av förbudet mot expropriation av kronans mark. Statskontoret utginge från att överenskommelse borde kunna komma till stånd mellan de kom­ munala myndigheterna och kronan i de fall, då fråga uppkomme om för­ värv av kronomark för det i lagförslaget avsedda ändamålet.

Egnahemsstyrelsen har anmärkt att expropriation av sådan ecklesiastik

jord, som icke ägdes av kronan, syntes kunna ske även med nuvarande ly­ delse av expropriationslagen. Då det gällde kyrklig jord, vartill kronan vore ägare, t. ex. av kronan anslagna boställen, och kronojord i egentlig me­ ning ansåge egnahemsstyrelsen, att Kungl. Maj :t borde kunna utfärda så­ dana föreskrifter för de myndigheter som förvaltade dylika jordar, att en sådan situation med olösliga motsättningar i prisfrågan, som omnämnts av utredningen, icke skulle behöva uppstå. Vid sådana försäljningar av krono­ jord, som skulle underställas riksdagen, finge ju denna tillfälle att yttra sig jämväl om försäljningspriset och eventuellt uttala sig för en nedsätt­ ning av detsamma. Med hänsyn härtill och då styrelsen funne det mindre lämpligt, att Kungl. Maj:t skulle nödgas besluta om expropriation från kro­ nans fastigheter, avstyrkte styrelsen bifall till förslaget i denna del.

196 Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

Även fastighetsbildningssakkunniga har ifrågasatt lämpligheten av mark­

utredningens förslag i förevarande del. Ur principiell synpunkt måste det te sig egendomligt, att Kungl. Maj :t skulle bevilja expropriation enär stat­ liga myndigheter icke kunde förmås att gå med på rimliga uppgörelser. Den framförda kritiken mot hittills tillämplig försäljningspolitik saknade visserligen icke fog särskilt i vad gällde kyrklig jord. I den mån den kyrk­ liga jorden icke redan fölle under expropriationslagen erinrades om chefens för finansdepartementet förut återgivna uttalanden. Det syntes de sakkun­ niga tillräckligt dels att samråd skedde med statens byggnadslånebyrå res­ pektive den blivande bostadsstyrelsen och dels att erforderliga direktiv i övrigt gåves till de statliga verk och myndigheter som hade att förvalta kronans jord. Under alla förhållanden syntes effekten av dylika direktiv kunna avvaktas innan statsmakterna intoge slutlig ståndpunkt.

Lunds domkapitel, som icke haft något att erinra mot förslaget, har för­

klarat att domkapitlet förutsatte att Kungl. Maj :t vid prövning av ansökan om expropriationsrätt beträffande kyrklig jord beaktade önskemålet, att expropriation av sådan jord icke måtte medgivas, därest intrång eller olä­ genhet skulle vållas de kyrkliga intressena och församlingsändamålen, ex­ empelvis genom olämplig bebyggelses förläggande till närheten av kyrka eller kyrkogård.

Domkapitlet i Linköping har förklarat sig icke vilja motsätta sig att jäm­

väl kyrklig jord kunde bli föremål för expropriationsförfarande, icke minst med hänsyn till att olösliga motsättningar kunde uppstå mellan de borger­ liga och kyrkliga intressena. Den av statsmakterna godkända principen, att kyrklig jord icke skulle tagas i anspråk för sociala ändamål annat än mot full ersättning, kunde nämligen sättas i fara med de under senare år tilläm­ pade värderingsprinciperna. Detta komme säkerligen att visa sig om man, trots penningvärdets fortsatta fall, vidhölle att 1935 års pris alltjämt skulle läggas till grund för framtida markvärderingar. Med hänsyn till prissteg­ ringen kunde det inte anses rättvist eller ens rimligt att den jord, som kyrkan nu innehade, skulle försäljas efter 1935 års priser för att kyrkan sedan — t. ex. för fullgörande av skyldigheten att tillse att prästlönefonden, där så läte sig göra, användes till inköp av nya fastigheter —- skulle för­ värva ny jord efter vid varje tidpunkt gällande priser.

Drätselkammaren i Linköping har framhållit att för en kommun, som un­

dergått en så hastig utveckling som Linköping, hade svårigheterna att på lämpliga villkor förvärva mark för exploatering varit särskilt kännbara. Med hänsyn till stadens karaktär av gammal stifts- och lärdomsstad hade det i första hand varit ecklesiastik och kyrklig jord som härvid kommit i fråga. Priserna hade ställt sig höga i förhållande såväl till de av staden el­ jest betalade priserna som det utnyttjande, som vid värderingstillfället varit avsett. Staden hade därför i vissa fall nödgats ändra stadsplanen på sådant sätt att exploatering på grundval av de betalade markpriserna blivit ekono­ miskt genomförbar. Vid förvärv av mark från egendomar under domänsty­ relsens förvaltning hade långt gynnsammare villkor kunnat erhållas än

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 197

beträffande den ecklesiastika och kyrkliga jorden. Erfarenheterna beträf­ fande sistnämnda slags jord hade varit mindre gynnsamma, icke blott med hänsyn till de av Kungl. Maj :t fastställda priserna utan också beträffande själva förfarandet vid förvärvet, som vore synnerligen tidsödande och ka­ rakteriserades av en mångfald olika värderingar. Sedan byggnadslånebyrån beretts tillfälle att yttra sig beträffande priserna å sådan jord, hade emel­ lertid förhållandena förbättrats och ur bostadssocial synpunkt acceptabla priser blivit fastställda.

Länsstyrelsen i Gotlands län har förklarat sig icke ha något emot upp­

hävandet av förbudet mot expropriation av kronan tillhörig mark, under förutsättning att lämpliga åtgärder vidtoges för att säkerställa en markpo­ litik där kommunens finansiella intresse icke finge spela en avgörande roll.

Departementschefen. Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår att värderings­ principerna vid försäljning av kyrklig jord och annan mark i allmän ägo för­ anlett klagomål. Det torde ej heller kunna förnekas att de priser, som be­ tingats vid tidigare köp av dylik mark, stundom varit höga och kunnat medföra att i och för sig önskvärda kommunala markförvärv ej kommit till stånd. Såsom markutredningen erinrat har utredningen enligt meddelade direk­ tiv att upptaga till prövning frågan om inrättande av ett centralt statligt or­ gan med uppgift att åvägabringa samordning av alla myndigheters och insti­ tutioners handläggning av markfrågor. Markutredningens nu i första rum­ met framlagda förslag, att i avbidan på lösningen av denna fråga vissa ärenden rörande köp och försäljning skulle handläggas i samråd med nu­ varande bostadsstyrelsen, har redan varit föremål för statsmakternas be­ handling. Det beslöts därvid att myndighet, åt vilken Kungl. Maj :t överlåter beslutanderätten vid försäljning av statlig jord, alltid skall höra bostadssty­ relsen angående den ifrågasatta köpeskillingen för mark avsedd för tätbe­ byggelse och att myndigheten, därest den icke finner sig kunna godtaga sty­ relsens förslag, skall vara skyldig att hänskjuta ärendet till Kungl. Maj :t för avgörande (se prop. 1948:241 och cirkulär till vederbörande statsmyndig­ heter SFS 1948:599). Härutöver har markutredningen förordat upphävande av hittillsvarande förbud mot expropriation av kronojord. Vad angår detta förslag synes det ur principiell synpunkt vara mindre tilltalande att Kungl. Maj :t skulle ha att pröva expropriationsansökan beträffande egendom i sådana fall då Kungl. Maj:t själv i annan ordning funnit försäljning ej böra äga rum. Särskilt otillfredsställande konsekvenser skulle kunna uppkomma om, såsom ifråga­ satts, tillståndsprövningen vid expropriation i decentraliseringssyfte delvis överflyttades till länsstyrelserna. Nu anmärkta förhållanden torde likväl knappast kunna anses innebära avgörande hinder mot förslaget. Som nyss nämnts är emellertid spörsmålet om behandlingen av statens markfrågor föremål för fortsatt utredning. Be­

198 Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

stämmelserna om försäljning av sådan kyrklig jord som anses tillhöra kro­ nan äro även föremål för översyn. Med hänsyn härtill synes det svårt att för närvarande bilda sig en riktig uppfattning om behovet att kunna anlita expropriationsförfarande gentemot kronan. Åtminstone för närvarande an­ ser jag mig därför icke kunna förorda markutredningens förslag om upp­ hävande av förbudet att expropriera kronoegendom.

VI. Expropriationsmynclighetens organisation.

Gällande bestämmelser m. m. Den i expropriationslagen stadgade ordningen för expropriationsfrågors behandling innebär i huvudsak följande. Ansökan om exprop­ riation göres hos Ivungl. Maj :t, som bestämmer vilket område expropriationen må omfatta. Kungi. Maj :t utsätter därjämte viss tid inom vilken den som erhållit expropriationsrätten skall fullfölja frågan genom ansökning om stämning till domstol, vid äventyr att expropriationsrätten upphör (5 §). Expropriationsmål upptages av underrätten i den ort, där fastigheten är be­ lägen (13 §). På den exproprierandes ansökning utfärdar rätten stämning å fastighetens ägare samt andra ersättningsberättigade och kallar dem att inställa sig vid rätten för målets förberedande handläggning (14 §). Ha parterna träffat överenskommelse rörande expropriationsersättningen, skall överenskommelsen under vissa förutsättningar fastställas av rätten (59 §). I annat fall skall, då målets förberedande handläggning vid rätten avslu­ tats, inför rätten tillsättas nämnd för bestämmande av expropriationser­ sättningen (21 §). Om parterna komma överens om val av expropriationsnämnd, äga de bestämma huru många och vilka personer som skola del­ taga i nämnden. Antalet personer måste dock vara ojämnt (22 §). Utses icke expropriationsnämnd på detta sätt, skall nämnden utgöras av ordfö­ rande och fyra ledamöter. Ordförande är den som länsstyrelsen för en tid av tre kalenderår utsett till ordförande i expropriationsnämnder inom lä­ net. Han skall vara en i praktiska värv väl förfaren man. Av ledamöterna utses en av vardera parten och två av rätten. Valbara till ledamöter i ex­ propriationsnämnder inom varje län äro tjugufyra av landstinget utsedda och, om stad som ej deltager i landsting finnes, tolv av stadsfullmäktige i varje sådan stad valda ävensom så många av länsstyrelsen utsedda, som motsvara antalet av dem landstinget och stadsfullmäktige valt. De valbara utses för en tid av tre kalenderår. I den mån möjligt är iakttages att länets olika delar och de särskilda slag av sakkunskap, som för expropriations­ nämnder inom länet äga den största betydelsen, bliva behörigen företrädda bland de valbara. Minst halva antalet av dem landsting och tolv av dem länsstyrelsen utser böra vara ägare av jordbruksfastighet (23 och 27 §§). Då expropriationsnämnden blivit utsedd, kallar ordföranden, så snart ske kan, ledamöterna till sammanträde i den ort där fastigheten är belägen (29 §). Part äger att inför nämnden andraga vad han aktar nödigt samt att

Kungl. Maj.ts proposition nr 184- 199

låta höra sakkunniga inför nämnden. Vid förrättningen skall föras proto­ koll (36 §). Såsom nämndens beslut gäller vad de flesta i nämnden säga. 1 fråga om uppskattningen må ej i protokollet införas eller eljest kungöras huru nämnden inom sig röstat och ej heller skälen för beslutet uppgivas (41 §). Sedan nämndens beslut kommit rätten tillhanda, upptages expropriationsmålet till slutlig handläggning (43 §). Är ersättningen av expropriationsnämnden bestämd till lägre belopp än den exproprierande i må­ let erbjudit eller föreligger vissa andra särskilda omständigheter, skall er­ sättningen av rätten jämkas. Eljest må rätten ej göra ändring i uppskatt­ ningen (45 §). Med iakttagande härav skall expropriationsnämndens upp­ skattning fastställas av rätten. I fråga om belopp, som blivit enligt upp­ skattningen bestämt, må ändring i rättens utslag ej sökas (47 §). Den ex­ proprierande är pliktig att gälda alla av expropriationsmålets handlägg­ ning, expropriationsersättningens bestämmande eller eljest av expropriationen följande kostnader (67 §). Uppskattningsfrågor skola även i vissa andra fall än då fråga är om expropriationsersättning avgöras av nämnd tillsatt enligt expropriationsla­ gens regler med eller utan modifikationer. Bestämmelser härom finnas i 44, 53, 65, 71 och 137 §§ byggnadslagen, 4 kap. 11 § vattenlagen, 12 § 1924 års lag om återköpsrätt till fast egendom och 17 § 1884 års förordning angående patent. Enligt 23 § 1943 års lag om allmänna vägar skall däremot ersättningsanspråk i anledning av vägrätt prövas av ägodelningsrätten. Så­ dan domstol handlägger även mål jämlikt 1925 års ensittarlag (11 §) och 1 9 3 9 års lag om enskilda vägar (37 §). I

I de yttranden som avgivits över riksdagens förutnämnda skrivelse 1944: 415 angående utredning om vidgad rätt för kommuner att expropriera mark har från några håll även frågan om expropriationsnämndernas samman­

sättning berörts. Sålunda framhöll Göteborgs fastighetskontor att expro­

priationsnämndernas sammansättning varierade starkt och att icke ens inom samma jurisdiktionsområde utbildades en fast praxis. Det borde övervä­ gas, om ej värderingen vid expropriation borde verkställas av domstol, sammansatt på särskilt sätt i likhet med ägodelningsrätt. Domstolens be­ slut i dylika mål borde kunna överklagas. Härigenom skulle så småningom

en fast praxis utbildas rörande principerna vid värderingen. Drätselkam­ maren i Hälsingborg yttrade, att frågan om expropriationsnämndens er­

sättande med ett annat organ borde upptagas till prövning. Garantier borde skapas för en kunnig och objektiv värdering. En värdering av en för än­ damålet utsedd ägodelningsdomare i länet jämte ägodelningsnämnden vore att föredraga framför den nuvarande ordningen.

Stadsplaneutredningen berörde i sitt den 22 maj 1945 avgivna betänkande

med förslag till byggnadslag även frågan om organisationen av den myn­ dighet, som hade att vid marklösen enligt stadsplanelagen bestämma om löseskillingens belopp. Utredningen föreslog visserligen ej någon ändring i

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

den gällande ordningen, enligt vilken detta skedde genom expropriationsnämndens försorg, men utredningen fann sig dock föranlåten att göra vissa uttalanden beträffande erfarenheten om expropriationsnämndernas verksam­ het. Utredningen framhöll i detta sammanhang bland annat följande: Vid bestämmande av marklösen uppkomma ej sällan svåra värderings­ frågor. För lösande av dessa lämnar varken planlagstiftningen eller expro­ priationslagen några närmare anvisningar. Av praxis kan expropriationsnämnden ej heller hämta ledning, då skälen för nämndens beslut ej få offentliggöras. Att ordföranden är densamma i samtliga expropriationsnämnder inom länet är visserligen ägnat att medföra en viss likformighet i bedömningsgrunderna men är ej tillräckligt för att åstadkomma en likartad praxis inom hela landet. Oaktat nämndens beslut ofta innefatta avgöran­ den av rent juridiska problem, är nämnden ej tillförsäkrad juridisk sak­ kunskap. För att komma till rätta med de anmärkta bristfälligheterna kunde en­ ligt stadsplaneutredningen tänkas olika vägar. Bland annat kunde man låta expropriationsnämndens beslut kunna överklagas eller inrätta en rådgivan­ de överinstans, en expropriationsriksnämnd, till vilken expropriationsnämnderna kunde hänskjuta värderingsspörsmål av större principiell betydelse. Det skulle också vara möjligt att låta lösensummorna bestämmas icke av expropriationsnämnd utan av domstol på samma sätt som redan skedde enligt exempelvis lagen om allmänna vägar. Därest en reform av bestäm­ melserna angående expropriationsnämndernas verksamhet erfordrades, borde emellertid denna icke inskränkas till de värderingar som komme till stånd med tillämpning av reglerna i byggnadslagen. Även vid expropria­ tion i allmänhet enligt expropriationslagen kunde de anmärkta bristerna framträda. En allmän översyn av bestämmelserna i expropriationslagen kunde dock uppenbarligen icke verkställas av stadsplaneutredningen. I de över stadsplaneutredningens betänkande avgivna utlåtandena berör­

des förevarande fråga av statens byggnadslånebyrå, som framhöll att änd­

rade bestämmelser borde införas i fråga om expropriationsnämndernas sammansättning, så att sakkunniginslaget starkare betonades. En tänkbar lösning syntes vara att i expropriationsnämnd bereddes plats för en person utsedd inom en för riket gemensam grupp auktoriserade markvärderings-

sakkunniga. Lärarkollegiet vid tekniska högskolan ansåg, att det borde

övervägas att ersätta expropriationsnämnderna med expropriationsdomstolar. Expropriationsärendenas utgång skulle i så fall kunna förutses bättre

än nu, vilket vore till stort gagn ej minst för kommunerna. Överlantmätaren i Kronobergs län framhöll, att värderingen av tomtmark numera oftast vore

ett rent tekniskt problem, som kunde klaras utan den apparat, som nu vore föreskriven. I varje län borde finnas en särskild expropriationsnämnd, be­ stående av tre sakkunniga personer, helst med teknisk utbildning. För ned­ bringande av kostnaderna borde flera personer inom olika delar av länet finnas tillgängliga. De skulle utses av länsstyrelsen, företrädesvis bland civilingenjörer, lantmätare, larkitekter och byggmästare. Expropriationsnämnden borde utses av rätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 201

Markutredningen. Markutredningen framhåller, att expropriationsförfarandet såsom av det föregående framgår är tudelat. I ett administrativt förfarande, förlagt till Kungl. Maj :t, prövades frågan huruvida rätt till expropriation skulle tiller­ kännas sökanden. Expropriationsersättningens bestämmande skedde i ett judiciellt förfarande vid domstol och expropriationsnämnd. Markutredning­ en hade funnit anledning att ifrågasätta ändring i expropriationsförfaran­ det, både i vad anginge handläggningen på dess första stadium och i fråga om förfarandet i dess senare stadium. I förstnämnda hänseende hade utred­ ningen tagit under övervägande en överflyttning av vissa expropriationsärenden från Kungl. Maj:t till länsstyrelse. Härigenom skulle vinnas en sakligt sett välmotiverad decentralisering av expropriationsärendena och även en i och för sig önskvärd avlastning av ärenden från behandling hos Kungl. Maj :t. På grund av att en rationell lösning av förevarande fråga knappast stode att vinna utan att samtidigt en decentralisering genomför­ des av beslutanderätten i vissa planärenden och då endast en begränsad tid stått utredningen till buds, hade utredningen ansett sig böra avstå från uppgiften att framlägga ett förslag i frågan. Utredningen ville emellertid starkt understryka angelägenheten av att frågan så snart som möjligt funne sin lösning. Vad anginge expropriationsmålens judiciella behandling hade de anmärk­ ningar, som riktats mot det nuvarande förfarandet, i första hand gällt expropriationsnämnderna. Dessa saknade ofta den för värderingsfrågans be­ dömande erforderliga juridiska och tekniska sakkunskapen. Själva upp­ skattningen av fastighetens värde förutsatte ej sällan ett ställningstagande till i hög grad invecklade principfrågor av såväl juridisk som teknisk art. Det vore just när det gällde bedömande av dessa spörsmål som den nuva­ rande organisationens svagheter framträdde. Bristerna i berörda hänseende ledde ej sällan till att man knappast gjorde klart för sig de grundsatser, efter vilka värderingen rätteligen borde ske, utan sökte komma fram till ett resultat genom att helt summariskt göra en kompromiss mellan vad den ena parten begärt och den andra medgivit. Härtill hade givetvis också bidragit det förhållandet att nämnden ej behövde lämna någon motive­ ring för sitt beslut. Men även där nämnden fattade ståndpunkt till de prin­ cipiella grundsatserna för värderingen vore icke sörjt för att en enhetlig och likformig praxis tillämpades. Med det nuvarande systemet komrae där­ för närmast ur expropriatens synpunkt kravet på rättssäkerhet ej att bli tillräckligt beaktat. De regler angående värdeberäkningen, som skulle kom­ ma att gälla enligt markutredningens förslag, krävde för framtiden ett i hög grad komplicerat bedömande av såväl rättsliga som ekonomisk-tekniska frågor, vilket komme att ställa stora krav på sakkunskapen hos den myn­ dighet som prövade expropriationsmålet. En annan olägenhet, som den lnistande likformigheten vid avgörande av expropriationsmålen och särskilt värdeberäkningen enligt nuvarande ordning ledde till, vore att de kommu­ nala myndigheter, som hade hand om planeringsarbetet närmast i städer

Kungl. Maj:ts proposition nr 184-

och tätorter, hade svart att förutse kommunens kostnader vid expropria­ tion av mark. Beaktas borde emellertid att genom de mera preciserade vär­ deringsregler, som markutredningen föreslagit, kravet på likformighet fram­ deles syntes bli i någon mån bättre tillgodosett än vad för närvarande vore fallet. Enligt vad markutredningen vidare anfört gällde en annan anmärkning mot den nuvarande ordningen för expropriationsnämndernas sammansättning den mera organisationstekniska sidan. Om det gällde t. ex. framdra­ gande av en järnväg eller av ledningar, komme expropriationen oftast att beröra ett stort antal jordägare, som stode emot samme sökande. För varje jordägares mål komme då att konstitueras en särskild expropriationsnämnd. I den mån expropriationerna bleve mera omfattande i samband med en rationellare planläggning och bl. a. saneringsföretag, kunde denna praktiska olägenhet med expropriationsnämnderna bli betydande. Mot de nuvarande expropriationsnämnderna hade även riktats den anmärkningen, att nämn­ derna ofta vore ganska ensidigt sammansatta, i det att bland de valda leda­ möterna markägareintressena vore allt för starkt representerade. Detta hade förmenats leda till att ersättningarna av nämnderna ej sällan bestämdes till allt för höga belopp. Enligt markutredningens mening stode det klart att den nuvarande ordningen för expropiiationsersältningens bestämmande i organisatoriskt hän­ seende ej vore tillfredsställande och önskvärt vore givetvis att en reform vidtoges i samband med de ganska genomgripande ändringar, som i det föregående föreslagits i expropriationslagstiftningen. Den organisatoriska ändringen kunde göras mer eller mindre ingripande. Man kunde i princip bibehålla den nuvarande organisationen och begränsa sig till att vidtaga vissa ändringar i expropriationsnämndens sammansättning. Man kunde emellertid också tänka sig att avlysa systemet med expropriationsersättningens bestämmande genom särskild nämnd och låta även värderingsfrå­ gan behandlas av domstol. Därvid kunde anlitas antingen de allmänna domstolarna eller också en specialdomstol — antingen en redan bestående sådan, därvid närmast ägodelningsrätterna kunde komma i fråga, eller särskilda för ändamålet organiserade specialdomstolar. Om man ville välja den förstnämnda av dessa linjer, reformering av expropriationsnämnderna, kunde enligt markutredningen kravet på juridisk sakkunskap lätt tillgodoses genom en föreskrift, att ord­ förande i expropriationsnämnd skulle vara lagfaren och i domarvärv erfa­ ren. Vidare kunde önskemålet om tillgång på ekonomisk-teknisk expertis bli beaktat genom att i nämnden insattes två sakkunniga i värderingsfrå­ gor såsom ledamöter, förslagsvis benämnda expropriationstekniker. Med hänsyn till att värderingsfrågorna kunde beröra olika tekniska områden, syntes lämpligt att länsstyrelsen förordnade fem sakkunniga, nämligen en expert beträffande planläggning av tätorter (t. ex. stadsplanearkitekt, stads­ planeingenjör), en byggnadsteknisk expert (t. ex. byggnadsingenjör, arkitekt, byggmästare), en expert beträffande fastighetsbildning på landet (t. ex.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 203

lantmätare), en jordbruksekonoinisk expert (t. ex. agronom) samt en sltogssakkunnig (t. ex. jägmästare, forstmästare). Därjämte borde förordnas ett lika antal ersättare för dem. Tänkbart vore att det kunde bli behövligt att i något län ha tillgång till flera experter inom samma fack. I så fall borde Kungl. Maj :t äga förordna att mer än en suppleant skulle av länsstyrelsen utses för någon eller några av de ordinarie teknikerna. Det borde ankomma på ordföranden i nämnden att allt efter målets beskaffenhet till tjänstgö­ ring som ledamöter inkalla två av dessa tekniker eller suppleanter för dem. Genom den nuvarande rätten för parterna att utse var sin ledamot finge nämnden i viss mån karaktär av skiljenämnd, vilket ur saklig synpunkt kunde vara välmotiverat med hänsyn till arten av det avgörande som nämn­ den hade att träffa. Då nämndens beslut hade karaktär av skiljedom, följ­ de därav att detsamma ej kunde överklagas. Därmed komme intresset att snabbt få värderingsfrågan avgjord att bli på ett önskvärt sätt beaktad. Ur psykologisk synpunkt spelade också parternas valrätt en viss roll. Genom att vara i tillfälle att välja en ledamot, som kunde förutsättas äga partens förtroende ökades dennes tillit till expropriationsförfarandet. Detta syntes vara av betydelse särskilt för expropriaten. Han kunde förväntas ha lättare att bära det ingrepp, som genom expropriationen skedde i hans rättssfär, om han sålunda hade fått en viss medbestämmanderätt vid utseende av det organ, som fastställde ersättningen, än om detta skedde av en nämnd, på vars sammansättning han icke ägde något inflytande. Skulle parterna be­ rövas sin valrätt, borde det ej ifrågakomma att nämndens beslut icke skulle kunna överklagas. Å andra sidan vore med parternas valrätt onekligen för­ enade även vissa olägenheter. Lämnades valrätten helt fri, låge det i par­ tens intresse att utse en person, som helt gjorde sig till tolk för hans upp­ fattning. Därmed bleve dennes känsla av domaransvar i viss mån avtrubbad och man flyttade så att säga in partsombuden i den beslutande myndighe­ ten — en ordning som strede mot vedertagna principer för rättegångsord­ ningen. Skulle parternas valrätt såsom ifrågasatts bortfalla, skulle beho­ vet av en närmare legislativ reglering av förfarandet ytterligare skärpas. Man skulle knappast kunna undgå att lämna mera ingående föreskrifter huru vid förfarandet skulle tillgå, formerna för förebringande av bevisning o. s. v. Då en så omfattande omläggning av lagstiftningen helst borde und­ vikas, borde reglerna om utseende genom vardera parten av en nämndsledamot lämnas oförändrade. Däremot borde — med hänsyn till att behovet av sakkunskap i nämnden blivit tillgodosett genom de av länsstyi elsen ut­ sedda teknikerna — domstolen ej utse någon ledamot av nämnden. Expropriationsnämnden skulle alltså enligt markutredningen —- i 1 all linjen att reformera expropriationsnämnderna valdes — få följande sam­ mansättning: ordföranden, utsedd av länsstyrelsen, två av ordföranden till­ kallade expropriationstekniker, utsedda bland fem av länsstyrelsen förord­ nade, samt en av vardera parten utsedd ledamot, vilka två ledamöter skulle väljas bland de i regel 48 till dylikt ledamotskap valbara, som utsetts av länsstyrelsen samt landstinget (resp. stadsfullmäktige) i den ordning som

204:

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

i gällande lag stadgades. Den i 22 § expropriationslagen parterna förbehåll­ na bestämmanderätten över expropriationsnämndens sammansättning, då de vore därom ense, borde ej rubbas. Något överklagande av expropriations­ nämndens beslut kunde icke komma i fråga. Behovet av större likformighet de olika nämnderna emellan i principiella värderingsfrågor skulle lämpli­ gen kunna tillgodoses genom regelbundet återkommande överläggningar mellan ordförandena och även teknikerna i de olika länen. Initiativet till dylika överläggningar borde få ankomma på chefen för justitiedeparte­ mentet.

Beträffande frågan om motivering av expropriationsnämndens beslut er­ inrar markutredningen att, när på sin tid nuvarande ordning föreslogs av lagutskottet vid 1840—41 års riksdag, den motiverades med att det hörde till »idén av en sådan jury som den föreslagna kompromissrätten» (mot­ svarande den nuvarande expropriationsnämnden) att skälen för beslutet ej finge uppgivas och klagan mot beslutet ej föras. Såsom härav framginge ville man genom förbudet närmast säkerställa den rätt att mera fritt och obundet bedöma ersättningsfrågan som man avsåg att den planerade ju­ ryn skulle utöva. Emellertid hade därmed onekligen främjats en ordning, där nämnden halkade förbi de principiella värderingsfrågor, som den under arbetets fortgång ställdes inför, och enbart nöjde sig med en kompromiss mellan vad expropriaten fordrat och exproprianden medgivit. Och dock vore det just en av nämndens viktigaste uppgifter att mera i detalj reda ut värderingsproblemet. Därförutan kunde en tillförlitlig och likformig bedöm­ ning ej säkerställas. Markutredningen erinrar att bostadssociala utredningen i sitt slutbetän­ kande (del II s. 287) behandlat förevarande fråga och framhållit, att om det stadgades att skälen för expropriationsnämndens beslut och från be­ slutet avvikande mening jämte skälen för denna skulle antecknas i proto­ kollet ökad garanti vunnes för att verkligen blott objektiva grunder skulle bli bestämmande vid uppskattningen. Markutredningen delade i huvudsak denna uppfattning. Genom att nämnden motiverade sitt beslut vunne man i någon mån visshet om att nämnden verkligen beaktat alla de olika fak­ torer, till vilka vid värderingen skulle tagas hänsyn. Men därjämte vore en sådan ordning också av betydelse ur prejudikatbildningens synpunkt och man komme därmed även att främja enhetligheten i avgörandet de olika nämnderna emellan. Markutredningen vore dock tveksam om man borde gå så långt att man ålade expropriationsnämnden att alltid angiva skälen för sitt beslut. Man syntes tills vidare böra stanna vid att undan­ röja förbudet för nämnden att i protokollet införa eller eljest kungöra skä­ len för sitt beslut. Däremot skulle förbudet såvitt avsåge frågan huru nämn­ den inom sig röstat alltfort kvarstå.

Vad härefter angår den lösningen av organisationsfrågan, att domstol får fastställa expropriationsersättningen, framhåller markutredningen att

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

till förmån därför talade i första hand kravet på rättssäkerhet vid ersätt­ ningsfrågans avgörande. Förutom att man med en sådan ordning vunne en fastare organisation än med expropriationsnämndsinstitutet, vore också en stadigare rättspraxis vid värderingen att förvänta. Den enda invändningen, som syntes kunna riktas mot domstolsförfarandet vore att detta skulle bil omständligare och ägnat att lända till tidsutdräkt, bl. a. genom att utslaget kunde överklagas i högre instans. Olägenheten härav kunde dock väsent­ ligt minskas genom rätt för exproprianden att tillträda egendomen dess­ förinnan, förslagsvis redan sedan stämning i målet utfärdats. Markutredningen yttrar vidare att det väl skulle vålla minsta rubbning i den bestående organisationen om de allmänna underrätterna anförtroddes uppskattningen av expropriationsersättningen. Däremot kunde emellertid göras gällande, att de allmänna domstolarna knappast förfogade över den särskilda expertis, som för prövningen av värderingsfrågor vore av nöden. Främst gällde denna invändning stadsdomstolarna men i någon män även häradsrätterna. Att komplettera häradsrätten, som i princip vore en enmansdomstol, med en tekniskt sakkunnig ledamot vore knappast möjligt, enär häradsrätten då skulle övergå till att bli en kollegial domstol, ett system som vore oförenligt med häradsnämndens traditionella ställning. Enligt markutredningens mening vore emellertid tanken att förlägga vär­ deringsfrågan till de allmänna domstolarna ägnad att väcka allvarliga be­ tänkligheter med hänsyn till att arbetet i fråga kunde befaras i en del dom­ sagor och rådhusrätter bli så betungande att det skulle i hög grad kunna förrycka domstolarnas normala verksamhet, önskemålet om större likfor­ mighet vid värderingen skulle också illa tillgodoses på denna väg. Antalet värderingsorgan skulle komma att mycket starkt ökas. Medan stommen i den nuvarande organisationen utgjordes av de 25 expropriationsnämndsordförandena i riket, uppginge underrätternas sammanlagda antal till 166. Olägenheterna med en så stark spridning av värderingsorganen skulle bil stora, särskilt under det första årtiondet av den nya ordningens tillämpning då vägledande prejudikatsbildning ej hunnit komma till stånd. Därtill komme att ett stort antal domstolar skulle få en alltför ringa erfarenhet om uppskattningsfrågorna för att förvärva en verklig kompetens på området. I fråga om expropriationsmålens överflyttande till ägodelningsrätt erinrar markutredningen att målen angående expropriation av vägrätt i samband med 1943 års vägreform förlädes till ägodelningsrätten. Efter en närmare redogörelse för skälen härtill (betänkandet s. 140—142) anför ut­ redningen : Såsom av det anförda framgår var anledningen till att man vid nya väg­ lagens genomförande överflyttade vägrättsmålen från allmän underrätt till ägodelningsrätt närmast den, att man önskade komma ifrån den dittills gäl­ lande ordningen, att ersättningsfrågan avgjordes av en domstol, som icke varit i tillfälle att dessförinnan själv besiktiga det objekt, som värderingen »ällde. Det brott mot omedelharhetsgrundsatsen, som förfarandet enligt 1930 års vägrättslag innehar, där domstolens beslut väsentligen grundades på ut­ saga av två gode män, ansågs så betydande, att man ansåg sig böra finna en

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

ordning, varigenom den beslutande myndigheten själv verkställde synen och på grundval därav värderingen. Då i häradsrätt med dess manstarka nämnd anordnande av rättens syn på stället ansågs bli alltför kostsam, föll det sig naturligt att, för nedbringande av antalet i synen deltagande domstolsledamöter, söka en anknytning till ägodelningsrätten med dess i dom­ sagorna till allenast fyra personer uppgående ledamotsuppsättning. Detta lag så mycket närmare till hands som ägodelningsrätten enligt enskilda väglagen redan hade en värderingsuppgift, likartad med den, som genom vägrättsmålens överflyttning skulle bli den ålagd. I anslutning härtill uttalar markutredningen att problemet emellertid finge en helt annan och vidare aspekt om det gällde att överflytta hela expropriationsförfarandet på ägodelningsrätten. På landet utgjordes ägodelningsrät­ ten av i regel ordinarie domaren i domsagan samt tre i särskild ordning utsedda ägodelningsnämndemän. Det vore långt ifrån säkeit att ägodelningsnämndemännen ägde den förtrogenhet med frågan om värdering av mark, som vore önskvärd och nödvändig för en expropriationsdomstol. Dessutom komme onekligen markägareintressena att bli väl dominerande, när dessa vid en omröstning ofta förfogade över tre röster mot ordförandens enda röst. Särskilt bristfälligt tedde sig värderingsorganets kompetens vid bedömande av lösenfrågor i stad som tillhörde domsaga eller i andra större tätorter (köpingar och municipalsamhällen). Där gällde värderingen spe­ ciella problem som hade avseende på tomtmark och gatumark, i vilket fall invecklade spörsmål om den medgivna bebyggelsens inverkan på markvär­ det komme under bedömande. Det stode utan vidare klart att ägodelnings­ rätten icke i oförändrat skick kunde tjänstgöra såsom värderingsorgan i dylika fall. Man finge då förstärka ägodelningsrätten med förslagsvis två sakkunniga ledamöter. Liksom enligt det förut behandlade alternativet skulle länsstyrelsen för varje län utse fem expropriationstekniker jämte lika många ersättare. Ägodelningsdomaren skulle ha att bland dessa tekniker utse två att i varje mål tjänstgöra i rätten. Antalet ägodelningsnämndemän och formen för deras utseende kunde förbli oförändrad, dock borde utan olägenhet antalet ägodelningsnämndemän kunna minskas till två. I stad med rådhusrätt utgjordes ägodelningsrätten för närvarande av rådhusrätten eller en av dess avdelningar. Här funnes således ej något lekmannaelement i rätten utan denna bestode av tre lagfarna domare. Även här måste ägodelningsrätten erhålla en annan sammansättning vid handlägg­ ning av expropriationsmål, förslagsvis genom förstärkning med två tekniskt sakkunniga personer, vilka lämpligen kunde tillkallas av rätten för varje särskilt mål bland de av länsstyrelsen förordnade expropriationsteknikerna. Enligt markutredningens uppfattning skulle kravet på ökad likformig­ het i bedömande av principiella värderingsfrågor med detta system bli bättre tillgodosett än om de allmänna underrätterna skulle utgöra expropriationsdomstolar. Expertinslaget skulle nämligen bli gemensamt för alla ägodelningsrätterna i länet, och de sakkunniga ledamöterna komme då givetvis att verka för att önskvärd likformighet bleve rådande vid uppskattningarna inom länet. Emellertid måste ägodelningsrätten såväl i domsagorna som i

Kung1. Maj:ts proposition nr 184. 207

magistratsstäderna undergå en så omfattande förändring, om den skulle tjänstgöra som expropriationsdomstol, att den närmast måste karakterise­ ras som en helt ny specialdomstol. Det låge med hänsyn härtill nära till hands att i stället organisera särskilda specialdomstolar för expropriationsmålen efter grunder, som vore betingade av dessa måls egen­ art. En förebild i sådant hänseende erbjöde de nuvarande vattendomsto­ larna, som ofta nog hade att verkställa markvärderingar av likartat slag som de vilka skulle förekomma vid en expropriationsdomstol. Om de legislativa synpunkterna på organiserande av specialdomstolar över huvud taget för handläggning av vissa slag av mål har markutredning­ en, med åberopande av processlagberedningens betänkande angående rättegångsreformens ikraftträdande (SOU 1944: 10), anfört: Såsom processlagberedningen där framhållit, är upprättandet av special­ domstolar för vissa grupper av mål rent principiellt sett förenat med vissa olägenheter. Bland praktiska sådana har nämnts svårigheten att åstadkom­ ma en jämn arbetsfördelning mellan de olika domstolarna. För att kunna fullt utnyttja tillgängliga arbetskrafter måste ofta antalet specialdomstolar starkt begränsas, varigenom parter och vittnen bliva betungade med dryga resor — vilket särskilt i en muntlig rättegångsordning är en allvarlig olä­ genhet. Denna nackdel kommer dock knappast att göra sig gällande för expropriationsdomstolarnas del. Även om dessas antal skulle i jämförelse med de allmänna underrätterna bli starkt begränsat — markutredningen kommer i det följande att föreslå, att länen bli domkrets — ligger det i sa­ kens natur, att domstolen i de flesta fall måste för att kunna verkställa uppskattningen besiktiga den mark, vars expropriation är i fråga; huvud­ förhandlingen kommer således att förläggas till ort och ställe, och där bli parterna i tillfälle att dels personligen föra sin talan, dels i förekommande fall förebringa bevisning och sakkunnigutredning. Ett annat skäl som framförts gäller risken av kompetenskonflikter mellan de allmänna domstolarna och specialdomstolarna. Sådana konflikter kunna dock med hänsyn till den strikta avgränsning, som expropriationsmålen ha, knappast vara att befara, och ej heller lärer grund finnas för den farhåga, som likaledes i diskussionen framförts, nämligen att andra rättsgrundsatser kunde bli förhärskande vid målens avgörande i specialdomstolen än som gälla i fråga om rättsskipningen i övrigt. Den förnämsta uppgiften, som expropriationsdomstolen skulle få, gäller nämligen uppskattningen av mark­ värdet, och de grundsatser, som därvid tillämpas, äro av så speciell art, sär­ skilt när det gäller fastigheter i städer och tätorter, att någon motsvarig­ het härtill vid de allmänna domstolarnas rättstillämpning knappast torde finnas. Ur synpunkten av de allmänna principerna för processlagstiftningen har slutligen emot upprättandet av specialdomstolar framhållits den risk, som föreligger för eu söndersplittring av domstolsväsendet, och den fara, som därvid uppstår för en isolering av de allmänna underdomstolarna, ifall man mera generellt skulle undandraga de mål, för vilkas bedömande särskild sakkunskap erfordras, dessa domstolars kompetens. För expropriationsmålcns del kommer dock denna synpunkt ej i fråga. Redan nu är underrätter­ nas handläggning av dessa mål begränsad till i huvudsak rent formella åt­ gärder. Något sakligt bedömande av huvudfrågan, nämligen värderingen, ligger ej inom underrättens behörighet, och eu överflyttning av den for­ mella handläggningen av expropriationsmålen till eu annan domstol torde

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

snarast framstå såsom en i och för sig önskvärd avlastning av de allmänna underrätterna. Såsom processlagberedningen betonat bör frågan om en särskild domstolsorganisations företräde framför de allmänna domstolarna närmast bli beroende av huruvida de rättsskipningsuppgifter, som föreligga inom det ifrågakommande specialområdet, kunna väntas bliva, särskilt ur rättssäker­ hetens synpunkt, på bättre sätt fullgjorda av en domstol med särskild sam­ mansättning än av allmän domstol. Det torde på grund av det tidigare an­ förda stå klart, att själva värderingen i expropriationsmålen för att ett ur rättssäkerhetens synpunkt tillfredsställande resultat skall nås kräver till­ gång särskilt på teknisk sakkunskap. Bedömningen kan därför icke över­ lämnas till någon redan befintlig typ av domstolar utan en mer eller mindre ingripande organisatorisk ändring. I någon form måste ett i markvärde­ ringsfrågor särskilt sakkunnigt element inlemmas i domstolen, och med hänsyn till rättssäkerheten är det otvivelaktigt en fördel, om detta element kommer att utgöra en integrerande del i själva domaruppsättningen än om det utgöres av ett mer eller mindre fristående organ.

Markutredningen framhåller att betydande vanskligheter mötte i fråga om uppskattningen av den arbetsbörda som kunde komma att åvila special­ domstolar för expropriationsmål. Om länet gjordes till domkrets för expropriationsdomstolen vunne man emellertid en viss anknytning till den rå­ dande organisationen. Därmed underlättade man också för domstolen att utan alltför dryga kostnader och för stor tidsspillan verkställa syn på stället. Vad anginge expropriationsdomstolens sammansättning borde enligt markutredningen ordföranden förordnas av Kungl. Maj :t. Som kompetens­ krav borde liksom för vattenrättsdomare uppställas att vederbörande skulle vara lagfaren och i domarevärv erfaren. Lämpligen borde övergångsvis, tills dess erfarenhet vunnits om arbetsbelastningen inom de olika domstolarna, till ordförande i domstolen utses någon häradshövding i länet, vilken finge beredas tjänstledighet från häradshövdingämbetet. Detta medförde den för­ del att, i händelse arbetsuppgifterna i expropriationsdomstolen tidvis skulle tryta, han kunde återgå till sin ordinarie tjänst. Den tekniska sakkunskapen borde representeras av två ledamöter i dom­ stolen. För att alltefter målens beskaffenhet bereda olika slag av sakkun­ skap plats kunde, om länet gjordes till domkrets, genom länsstyrelsens för­ sorg förordnas ett lämpligt antal personer, förslagsvis fem, som ägde exper­ tis i de förut angivna ämnena. Tiden för förordnandet borde bestämmas till sex år. Det skulle sedan ankomma på domstolens ordförande att inkalla de två av dessa tekniker, som närmast representerade den expertis som i målet erfordrades. Härutöver borde i domstolen sitta två nämndemän. Liksom i vattendom­ stolarna borde nämndemännen skifta alltefter den plats där förrättningen skulle företagas. För att undvika onödiga valförrättningar vore lämpligt att expropriationsnämndemän utsåges av samma fullmäktige som valde vattenrättsnämndemän, och där så utan avsevärd olägenhet kunde ske, vid samma tillfälle som då vattenrättsnämndemän valdes; i stad med rådhusrätt borde

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

expropriationsnämndemännen väljas av stadsfullmäktige. Antalet expropriationsnämndemän borde utgöra två för domsaga som utgjorde ett tings­ lag samt för domsaga som omfattade flera tingslag en för varje tingslag. I stad som utgjorde egen domsaga, särskilt i storstäderna, borde antalet expropriationsnämndemän vara större. Antalet expropriationsnämndemän borde fastställas av Kungl. Maj :t. Liksom vid vattendomstol skulle det tillkomma ordföranden i expropriationsdomstolen att för varje mål inkalla två nämndemän till tjänstgöring. Expropriationsdomstolen borde ha ett kansli med en sekreterare. Om denne vore sekreterare vid någon underrätt inom domkretsen och åtnjöte tjänst­ ledighet för arbetet i expropriationsdomstolen borde han liksom ordföran­ den kunna återgå till sin tjänst, i fall på grund av för ringa antal mål arbetet i expropriationsdomstolen tidvis skulle komma att ligga nere. När­ mare administrationsbestämmelser borde utfärdas av Kungl. Maj :t. Frågan om val av överinstans över expropriationsdomstolarna erbjöde en­ ligt markutredningens mening ej några större svårigheter. Det kunde ifråga­ sättas, huruvida ej såsom andra instans borde fungera en särskild division i Svea hovrätt, således en ordning liknande den som gällde för vattendom­ stolarna. Därvid uppkomme frågan huruvida en sådan division borde ha sedvanlig sammansättning eller om den borde förstärkas med ett sakkun­ nigt element. I enlighet med vad processlagberedningen i nyssnämnda be­ tänkande anfört borde man dock stanna för att icke i en eventuell special­ domstol för expropriationsmålen insätta några sakkunniga ledamöter. Emel­ lertid syntes det tveksamt huruvida överhuvud taget några större fördelar skulle stå att vinna med en sådan organisation av överinstansen och otvivel­ aktigt vore att vissa olägenheter vore förenade med en så stark koncentra­ tion av andra instans att den utgjordes av en domstol för hela riket. Över­ vägande skäl syntes tala för att icke beröva överprövningen i andra instans den närmare kontakt med de lokala förhållandena som ett hänvisande av målen till hovrätterna innebure. Man borde därför låta den vanliga instans­ ordningen gälla, men i hovrätternas arbetsordningar syntes böra stadgas att expropriationsmålen borde upptagas på en och samma division inom varje hovrätt. Överklagandet till hovrätt borde ske genom vad. Hovrättens dom borde i vanlig ordning kunna överklagas till högsta domstolen. Sammanfattningsvis har markutredningen förklarat sig finna skälen mot expropriationsnämndens bibehållande vara synnerligen tungt vägande. Ver­ kan av de i övrigt av utredningen föreslagna förändringarna i expropriationslagstil't ningen kunde äventyras om ersättningsfrågorna framdeles skulle avgöras av expropriationsnämnderna, även i den av utredningen diskuterade »förstärkta» formen. Om man i så fall skulle välja »förstärkt ägodelningsrätt» eller expropriationsdomstol kunde vara mera tveksamt. Utredningen funne emellertid att skälen som kunde anföras mot ägodelningsrätten vore av allvarlig art. Särskilt vore del ägodelningsrättens samman­ sättning vid tätort under landsrätt som ingåve betänkligheter, då de mark­ politiska frågor inom dessa tätorter enligt utredningens mening ofta vore av

14 Iiihang till riksdagens protokoll 1949. i samt. Nr. 184.

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

mycket stor betydelse och av komplicerad natur. Utredningen föresloge där­ för inrättande av särskilda expropriationsdomstolar. Markutredningen förordar i detta sammanhang att vägrättsmålen över­ flyttades till de blivande expropriationsdomstolarna. Dessa mål avsåge icke sällan mark, som vore belägen inom tätorter. Värderingen av sådan mark konnne, som utredningen tidigare framhållit, att vid tillämpningen av de av utredningen föreslagna värderingsgrunderna bliva komplicerad och kräva bedömande av sakkunniga som icke funnes representerade i ägodelningsrätterna med deras nuvarande sammansättning. Ur synpunkten av en en­ hetlig praxis i alla mål, som avsåge ersättning för mark, syntes markutredningen synnerligen starka skäl tala för att vägmålen överfördes till expro­ priationsdomstolarna. Mot markutredningens förslag i förevarande del ha två ledamöter av ut­ redningen anmält avvikande mening.

Markutredningens ordförande, herr Jacobsson, har ansett att systemet

med expropriationsnämnd vore att föredraga framför inrättande av spe­ cialdomstolar för expropriationsmålen. Själva värdeuppskattningen vore nämligen av natur att icke väl lämpa sig för en strikt juridisk prövning utan vore mera ägnad för den mera fria bedömning, som vore möjlig för ett organ, grundat på skiljemannainstitutionens grundsatser. En annan för­ del med en sådan organisation vore att värderingsfrågan i regel bleve slut­ giltigt avgjord i expropriationsnämnden och icke kunde genom överklagan­ de dragas igenom alla instanser, vilket för en snabb behandling av målen vore av betydelse. Svagheterna i den rådande organisationen av expropriationsnämnderna läte sig utan större svårigheter övervinnas genom de av utredningen ifrågasatta förändringarna.

Herr Nordenstam, som i likhet med majoriteten inom utredningen funnit

att värderingen vid expropriation måste verkställas av domstol, har uttalat sig för det av utredningen diskuterade alternativet med ägodelningsrätt, förstärkt med två särskilda sakkunniga ledamöter, och har härvid bland annat anfört: Enligt min mening måste det anses vara olämpligt att tillskapa en sär­ skild specialdomstol för ifrågavarande ändamål, då man redan har en sådan domstol, nämligen ägodelningsrätten, som handlägger liknande värderings­ frågor. Ägodelningsrätt handhar för närvarande värderingen ej blott vid det allmännas förvärv av vägrätt enligt lagen om allmänna vägar utan även vid uppskattning av ersättning för mark och intrång vid anläggande av enskild väg enligt lagen om enskilda vägar samt vid bestämmandet av lösen för mark, som avstås enligt ensittarlagen. Därjämte uppkomma likartade värderingsspörsmål även i andra mål, som avgöras av ägodelningsrätterna, t. ex. i mål rörande laga skifte, ägoutbyte, servitutsutbrytning in. m. Som ett led i strävandena att rationalisera landets jordbruk kan enligt en år 1947 beslutad ändring av expropriationslagen verkställas expropriation. Denna ingår därvid som ett led i en omreglering av fastighetsbeståndet i syfte att skapa mera bärkraftiga jordbruk. En omreglering kan innebära att en jord­ ägare i stället för den av honom innehavda fastigheten tillägges en fastighet av annan belägenhet, omfattning och beskaffenhet och även att en jord­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 211

ägare kan helt eller delvis utlösas. Den rättsliga prövningen av fastighetsbildningsåtgärderna, däri inbegripet värdering och bestämmande av ersätt­ ningar, vilar på ägodelningsrätten. Om även expropriationsvärderingen an­ förtros åt samma myndighet, torde betydande fördelar uppkomma. Även i övrigt måste det anses vara en avsevärd fördel om alla de värderingar av jord, som enligt vad ovan nämnts erfordras i olika sammanhang, verkställas av samma domstol. Den av majoriteten uppdragna gränsen mellan mål som skola avgöras av expropriationsdomstol och mål som skola avgöras av ägodelningsrätt måste vara konstlad. Följden skulle bli att en och samma fråga rörande fastighetsbildning, vari en expropriation ingår som en detalj, kunde bli föremål för behandling av båda domstolarna. Vidare har herr Nordenstam framhållit att det bleve en ganska avsevärd skillnad mellan den vanliga och den »förstärkta» ägodelningsrätten. Grund­ stommen i den nuvarande ägodelningsrätten behölles emellertid oförändrad. I organisatoriskt hänseende vore allt som erfordrades för reformens genom­ förande att de förutnämnda särskilda experterna tillsattes. En viss olägenhet kunde möjligen anses uppkomma genom att ägodelningsrättens samman­ sättning bleve olika i olika fall. Någon fullt rationell gränsdragning mellan de olika fallen hade knappast gjorts. Att nu upptaga frågan om ägodel­ ningsrättens normala sammansättning till prövning kunde dock ej ifrågakomma. Prövningen därav ankomrae närmast på fastighetsbildningssakkunniga. Den föreslagna anordningen med »förstärkt» ägodelningsrätt föregrepe på intet sätt de sakkunnigas arbete. Slutligen har herr Nordenstam anmärkt att hur än expropriationsvärde­ ringen i förevarande sammanhang anordnades vägrättsmålen borde, där ej i särskilda fall omständigheterna föranledde till annat, bibehållas hos de vanliga ägodelningsrätterna. Att generellt överflytta dessa mål till expro­ priationsdomstol eller till »förstärkt» ägodelningsrätt syntes vara att i onödan komplicera och fördyra vägrättsmålens handläggning.

Remissyttrandena över markutredningens förslag. I de flesta yttrandena ha remissinstanserna tagit ställning till de alter­ nativ för organisationen i expropriationsmål, som diskuterats av markut­ redningen. Bibehållandet av expropriationsnämnd, men i regel med föränd­ ringar i dess sammansättning i huvudsaklig överensstämmelse med reser­ vationen av markutredningens ordförande, har förordats av 26 remissinstan­

ser, nämligen justitiekansler sämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, civilförsvarsstyrelsen, bgggnadsstgrelsen, statskontoret, lantbruksstgrelsen samt länsstgrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län ävensom stadsförbundet, länsarkitekternas förening, Stockholms stadskollegium och föreningen Sveriges häradshövdingar. Sam­ ma anordning har förordats av en minoritet inom Göta hovrätt.

överflyttandet av expropriationsmålen till ägodelningsrätt, med i huvud­ sak den av herr Nordenstam föreslagna sammansättningen, har förordats

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

av 21 remissinstanser, nämligen Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för övre Norrland, vattenfallsstyrelsen, domånstyrelsen, lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, överståthållarämbetet samt länsstyrelser­ na i Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Malmöhus, Värmlands, Västman­ lands och Västernorrlands län ävensom fastighetsbildningssakkunniga, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., in­ dustriförbundet, lantbruksförbundet, riksförbundet landsbygdens folk och bankföreningen.

Det av markutredningens majoritet föreslagna inrättandet av särskilda expropriationsdomstolar har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av 15

remissinstanser, nämligen kammarkollegiet, byggnadslånebyrån samt läns­ styrelserna i Jönköpings, Kopparbergs och Norrbottens län ävensom stiftsnämnden i Uppsala, Lunds domkapitel, större akademiska konsistoriet i Lund, landsorganisationen, fastighetsägareförbundet, Göteborgs stadskollegium samt drätselkamrarna i Malmö, Borås, Linköping och Uppsala. Ordföranden i processnämnden har tillstyrkt att expropriationsmålens

behandling överflyttades till domstol men framhållit att det vore förenat med stora svårigheter att på grundval av den föreliggande utredningen in­ taga bestämd ståndpunkt till alternativen ägodelningsrätt och särskild ex­ propriation sdom st ol. Bland de remissinstanser, som förordat bibehållandet av expropriationsnämnden, ha flera, lagt särskild vikt vid att förfaran­ det bleve snabbare och billigare än vid tillämpning av annat alternativ.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat att domstolarna på lan­

det ingalunda fått det intrycket att expropriationsnämndernas värderingar av exproprierad mark skett på ett sätt som kunde vara föremål för allvar­ liga anmärkningar. Föreningen har vidare framhållit att det i dessa frågor hade utomordentlig betydelse att i det organ, som skulle avgöra markvär­

deringen, sutto två partsrepresentanter. Även lantbruksstyrelsen har an­ fört, att expropriationsnämnderna ganska väl fyllt sina uppgifter, och läns­ styrelsen i Östergötlands län har uttalat, att parternas medbestämmande­

rätt vid utseendet av det organ, som skulle fastställa ersättningen, borde öka parternas tillit till förfarandet och leda till större förståelse för det ingrepp som expropriationen innebure.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som betonat att värderingen

vid expropriation regelmässigt i större eller mindre omfattning måste inne­ bära en skälighetsprövning, har framhållit att detta förhållande vore en väsentlig anledning att bibehålla expropriationsnämnderna.

Hovrätten för Övre Norrland framhåller, att markutredningen syntes ha

förutsatt en väsentlig ökning av antalet expropriationsmål, och har därför som skäl mot bibehållandet av expropriationsnämnderna uttalat farhågor för att, då ordförandena torde komma att utses bland underrättsdomarna, deras ordinarie tjänster i huvudsak finge bestridas av vikarier. Vidare har framhållits att en häradshövding, som utsetts till ordförande i expropriationsnämnd, därigenom skulle bli jävig att i häradsrätten handlägga expropriationsmålen i sin domsaga.

Kungi. Maj.ts proposition nr 184. 213

Justitiekanslersämbetet har förordat att ordföranden i nämnden utsåges

av Kungl. Maj :t. Nämndens beslut borde vidare under vissa förutsättningar kunna överklagas, varför inrättandet av en riksexpropriationsnämnd borde övervägas. Rätten till överklagande borde icke vara ovillkorlig. En spärr skulle kunna anordnas genom att överklagandet gjordes beroende av till­ stånd av den domstol, där målet handlades, eller av riksnämnden i förenklad sammansättning.

Jämväl länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads och Västerbottens län ha förordat en anordning varigenom part skulle kunna vinna rättelse

i expropriationsnämnds beslut.

Svea hovrätt har uttalat, att det torde vara allmänt erkänt att det vore

ytterst oegentligt att parternas intressen få sin specialrepresentation i den myndighet, som på statens vägnar dömer i en tvist. Hovrätten föresloge där­ för att parternas valrätt avskaffades. Den hemliga omröstningen borde av­ skaffas och nämnden åläggas att motivera sina beslut. Nämndens ledamö­ ter borde vara underkastade ämbetsansvar.

Lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Hallands län, stadsförbundet och Stockholms stadskollegium ha avstyrkt, att ordföranden i nämnden obe­

tingat skulle vara lagfaren.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ifrågasatt att antalet av per­

soner valbara till ledamöter i nämnden borde, åtminstone i mindre län, minskas så att nämndens sammansättning ej växlade alltför mycket.

Till förmån för värderingsfrågornas behandling vid domstol, vare sig ägodelningsrätt eller särskild expropriationsdomstol, ha flera remiss­ instanser särskilt understrukit, att denna organisationsform ägde företräde med hänsyn till rättssäkerheten och särskilt möjligheterna för part att få sin talan prövad i högre instans.

Ordföranden i processnämnden har erinrat om att enligt gällande expro­

priationslag någon förberedelse sådan som i tvistemål i allmänhet icke ägde rum ävensom att lagen ej reglerade förfarandet inför expropriationsnämnden. Till stöd för att förlägga expropriationsfrågornas sakliga behandling till domstol talade framförallt att dessa frågor därigenom inordnades i ett rättsligt reglerat förfarande av väsentligen samma karaktär som t. ex. rättegången i vatten- eller jorddelningsmål.

Svea hovrätt har, utgående från senare tids erfarenhet — särskilt från

vattenöverdomstolen och från hovrättens befattning med mål från ägodelningsrätt angående ersättning för vägmark — behandlat frågan, om det ur rättssäkerhetens synpunkt vore förenat med någon verklig nytta att ren­ odlade värderingsfrågor finge överklagas, överinstansen, som knappast hade praktisk möjlighet att i likhet med underinstansen bilda sig en mening ge­ nom syn på stället, ansåge sig i regel icke kunna ta på sitt ansvar att med­ dela en från underinstansen avvikande dom. Värdet av överprövningen stode alltså icke i rimlig proportion till det arbete, som staten måste kosta på denna prövning. Naturligen låge däremot saken till på annat sätt så­

214 Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

vitt anginge särskilda med värderingen förknippade principfrågor. Med hän­ syn härtill kunde det ifrågasättas, huruvida icke lagändringar vore påkal­ lade, som löste detta problem. En ändring kunde ske i form av specialreg­ ler angående de omständigheter av principiell natur, som måste föreligga för att en värderingsfråga skulle få gå vidare. Enklast skulle ändringen ske genom att avgörandet om fullföljdens tillåtlighet finge ske från fall till fall, antingen i form av en dispensprövning av överinstansen i likhet med vad som gällde för högsta domstolen eller i form av ett tillstånd till fullföljd, meddelat av underinstansen. I detta läge syntes det vara mindre lämpligt att utan vidare införa regler om ovillkorlig rätt till full­ följd av värderingsfrågor i expropriationsmål. Bäst vore, om frågan an­ gående fullföljden kunde upptagas omedelbart för alla rättsområden, där den vore praktisk, alltså beträffande vattenrätt, expropriation och åtskil­ liga ämnen hörande under ägodelningsrätterna.

Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hov­ rätten för Västra Sverige ha anfört att inrättandet av särskilda expropria-

tionsdomstolar åtminstone för närvarande vore praktiskt ogenomförbart med hänsyn till rådande personalsvårigheter i de allmänna domstolarna. Svea hovrätt har därvid anfört, att det vore uteslutet att långvarig tjänst­ ledighet skulle kunna beredas 25 häradshövdingar. Det vore även ytterst olämpligt med en sådan anordning just vid en tidpunkt, då rättsväsendet skulle söka anpassa sig efter den nya rättegångsordningen. Härtill komme svårigheter med anskaffande av sekreterarhjälp och lokaler. Det anmärk­ tes tillika, att jämväl rådhusrätterna arbetade med högst betydande perso­ nalsvårigheter. Svea hovrätt har jämväl uttalat att liknande personalsvå­ righeter skulle uppstå om expropriationsmålen överflyttades till ägodelningsrätterna.

Hovrätten för Nedre Norrland har anmärkt på att någon undersökning

icke utförts angående omfattningen av det arbete som skulle åvila särskilda expropriationsdomstolar. Hovrätten ifrågasatte riktigheten av markutred­ ningens antagande att dessa domstolar skulle få full sysselsättning under stora delar av året.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har upplyst att antalet expropriationsmål

i länet hittills varit ringa och att någon avsevärd ökning av antalet icke vore att förvänta på grund av den föreslagna utökningen av expropriationsändamålen. Det vore därför ej rimligt att inrätta en specialdomstol i länet. Till förmån för ägodelningsrätterna ha flera remissinstanser framhållit, att det syntes onödigt och olämpligt att tillskapa specialdomstolar då ägo­

delningsrätterna redan funnes. Vattenfallsstyrelsen har uttalat att det för

parterna måste vara en fördel att ha tillgång till flera domstolar inom sam­

ma län, och länsstyrelsen i Malmöhus län har betonat att införandet av

expropriationsdomstolar med länen som domkrets måste komma att med­ föra ökade kostnader för såväl parter som det allmänna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har framhållit olämpligheten att

ha två ägodelningsrätter, en för vanliga ägodelningsmål och en för expro-

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

priationsmål. Artskillnaden mellan dessa mål vore så betydande, att det ej borde ifrågakomma att det bland allmänheten kunde uppkomma den uppfattningen att det vore den vanliga ägodelningsrätten, som handhade och avgjorde expropriationsmålen med dess utpräglade jordpolitiska natur.

Beträffande alternativet med särskild expropriationsdomstol ha Svea hov­ rätt, Göta hovrätt och kammarkollegiet ifrågasatt om behov förelåge av en

domstol för varje län.

Bgggnadslånebyrån har uttalat att erfarenheten finge visa om det icke

bleve nödvändigt att för ordförandeskapet i expropriationsdomstolen in­ rätta ett särskilt ämbete.

Stiftsnämnden i Uppsala och drätselkammaren i Borås ha med åbero­

pande av att stadsdomarna i många fall förvärvat praktisk erfarenhet i fastighetsfrågor ifrågasatt om icke sådan domare vore lika väl skickad att vara expropriationsdomare som häradshövdingarna.

Ordföranden i Skaraborgs läns expropriationsnämnder har föreslagit att

vattenöverdomstolen eller en särskild avdelning i Svea hovrätt skulle fun­ gera som andra instans.

Överlantmätaren i Örebro län har i ett yttrande till länsstyrelsen i länet

förordat att värderingen vid expropriation skulle grundas på ett förrättningsförfarande analogt med skiftesförfarandet under ledning av en såväl ekonomiskt-tekniskt som juridiskt utbildad tjänsteman.

Beträffande förslaget om expropriationstekniker har bl. a. uttalats följande.

Lantbruksstgrelsen, som tillstyrkt bibehållandet av expropriationsnämn-

derna, har anfört att, därest länsstyrelsen vid utseendet av personer valbara till expropriationsnämnd uppförde tillräckligt antal experter, det bleve möj­ ligt för den exproprierande parten att vid valet av nämnd tillförsäkra sig önskvärd expertis. Anordningen med särskilt förordnade tekniker behövde då icke tillgripas.

Lantmäteristyrelsen, som förordat alternativet med ägodelningsrätt, har

framhållit att det vore angeläget att sakkunskap i fråga om fastighetsbild­ ning i stad funnes tillgänglig i domstolen. Styrelsen föresloge därför att antalet expropriationstekniker bestämdes till sex, av vilka en borde vara särskilt förtrogen med städernas fastighetsförhållanden.

Även Göteborgs stadskollegium har betonat behovet av en expert på fas­

tighetsbildning i stad och föreslagit att kvalifikationen sakkunskap beträf­ fande fastighetsbildning på landet ändrades till sakkunskap beträffande fastighetsbildning.

Byggnadslånebyrån har föreslagit, att bostadspolitisk sakkunskap bleve

representerad bland expropriationsteknikerna.

Drätselkammaren i Linköping har anfört, att avfattningen av kvalifika-

tionsbestämmelserna kunde komma att verka så, att de personer, som kan­ ske hade den största erfarenheten beträffande särskilt fastighetsvärdering i stad utan att vara specialister på stadsplanefrågor och byggnadstekniska

216 Kungl. Maj ds proposition nr 184.

frågor, icke skulle bli behöriga som expropriationstekniker. Kvalifikations­ kraven borde i stället vara sakkunskap och erfarenhet beträffande värde­ ring av fastigheter, för två av teknikerna från fastigheter i stad och för de övriga från lantfastigheter. Av de sistnämnda borde en äga speciell insikt i skogsfrågor.

Jämväl länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län även­ som Göteborgs stadskollegium och drätselkammaren i Malmö ha gjort ut­

talanden i den riktningen att det vore av särskild vikt att sakkunskap i fråga om markvärdering vore tillgänglig.

Hovrätten för övre Norrland har ifrågasatt sådan ändring i 21 kap. 2 §

tredje stycket jorddelningslagen att som kompetenskrav för en av ägodelningsnämndemännen uppställdes att han vore förtrogen med frågor om vär­ dering av mark inom tätbebyggelse.

Jämväl länsstyrelsen i Västmanlands län har förordat särskilda kom­

petenskrav för ägodelningsnämndemännen i syfte att bemästra värderings-

uppgifterna i tätorter, medan hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund i samma syfte ifrågasatt att utse särskilda exprop-

riationsnämndemän eller tillkalla särskilda sakkunniga.

Fastighetsbildningssakkunniga har beträffande ägodelningsnämndemän-

nens kompetens understrukit, att det i regel komme att gälla att fastställa den exproprierade markens värde såsom jordbruksfastighet. Detta gällde även flertalet fall av expropriation i och för tätbebyggelse. En betydande del av expropriationsfallen torde komma att åsyfta en rationalisering av ortens jordbruk, alltså frågor där kunskap om jordbrukets förhållanden är av största värde.

Beträffande frågan, huruvida vågrätts in ålen böra överflyttas till »förstärkt» ägodelningsrätt respektive särskild expropriationsdomstol, ha

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen förordat må­ lens överförande till »förstärkt» ägodelningsrätt, och länsstyrelsen i Kro­ nobergs län målens överförande till särskild expropriationsdomstol. Fastighetsbildningssakkunniga ha däremot ansett att målen borde bibe­

hållas hos de vanliga ägodelningsrätterna.

Departementspromemorian.

I promemorian erinras om de huvudanmärkningar, som riktats mot den nuvarande ordningen för expropriationsersättningarnas bestämmande, bland annat om bristande enhetlighet i praxis. Det framhålles, att när systemet med expropriatiomsnämnder på sin tid infördes, denna brist väl icke varit särskilt framträdande; uppgiften att bestämma ett skäligt, uppåt avrundat saluvärde med ledning av gängse marknadspriser hade i allmänhet icke förefallit alltför komplicerad. De senaste decenniernas intensiva utveckling av våra tätorter och över huvud taget de genomgripande förändringarna i vårt ekonomiska liv hade ändrat detta förhållande. Prisbildningen i fråga om exempelvis tomtmark i tätorter hade blivit ett socialt problem av vikt

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

och gjorts till föremål för ekonomisk-teoretiska undersökningar. De av markutredningen i dess betänkande föreslagna värderingsprinciperna åsyf­ tade huvudsakligen att åstadkomma en fastare grund för värderingen av tomtmark, i vilket hänseende expropriationsersättningarna för närvarande enligt föreliggande statistiska! uppgifter vore dels genomgående mycket höga, dels även mycket starkt varierande. För att ett sådant försök att sta­ bilisera värderingarna skulle kunna göras krävdes emellertid ett annat sys­ tem för uppskattningsfrågornas handläggning. Om expropriationsnämnderna alltjämt skulle kunna inskränka sig till att utan motivering angiva be­ räkningens slutresultat, funnes i allmänhet ingen möjlighet att utröna, om de av statsmakterna vedertagna värderingsprinciperna blivit följda. Om principerna för värderingen skulle regleras i lag —■ med den härför gängse tekniken varvid grunddragen återgivas i lagtexten och principerna närmare utvecklas i motiven — krävdes också, att praxis på området utformades på samma sätt som annan rättspraxis, nämligen i motiverade beslut, som kun­ de överklagas, och med vägledande prejudikat i högsta instans. Att, såsom markutredningen diskuterat, påbjuda motivering av expropriationsnämndens beslut vore icke tillräckligt. Så enkelt vore icke problemet, att praxis bleve enhetlig så snart motiveringen bleve öppen. Rätten till överklagande vore ett nödvändigt komplement därtill. Men infördes också denna rätt, hade man avlägsnat sig långt från idén om en skiljenämnd, och det funnes icke längre något skäl att ej utforma förfarandet helt som en domstolsprocess. Vid en överflyttning av expropriationsmålen till domstolarna löstes av sig själv frågan om att värderingsorganet borde utrustas med juridisk sakkunskap. Mot det av markutredningens majoritet framlagda förslaget, att helt nya specialdomstolar skulle inrättas för ändamålet, talade emellertid, enligt pro­ memorian, vägande organisatoriska skäl: Det skulle innebära en olycklig splittring av arbetet i den berörda dom­ sagan — ofta måhända en av de större och mest arbetstyngda i länet — som vore särskilt olämplig i den nydaningstid, som domstolarna nu genomleva. De hovrätter, som yttrat sig i ärendet, ha också kraftigt avstyrkt detta för­ slag. Även bortsett från dessa praktiska skäl strider förslaget mot den sedan lång tid tillbaka rådande tendensen att undvika inrättande av special­ domstolar och så långt det är praktiskt möjligt avveckla befintliga sådana. Den principiella grunden för denna inriktning är åsikten, att domstolarna böra vara beredda att taga ställning till rättslvister inom alla områden av samhälleligt och mänskligt liv, även mera särpräglade sådana. I varje spe­ cialisering ligger — förutom vissa obestridliga praktiska fördelar — en ta­ ra för begränsning av synfältet, för instängdhet inom ett trångt fackområ­ de. För både fackmän och lekmän inom en domstol bör det vara en styrka att få den vidaste möjliga utblick och skiftande erfarenhet, något som i längden kommer rättskipningen till godo. Av dessa skäl borde det om möjligt ordnas så, att nyorganisationen anknötcs nära till den bestående, antingen så alt uppgiften helt lades på nå­ gon nu bestående domstol eller så att eu ny domstol anknötes till den be­ fintliga underrättsorganisationen på samma sält som ägodelningsrätterna

218 Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

anknutits till häradsrätterna, d. v. s. att juristdomaren-ordföranden vore gemensam, liksom kansliet. Nyorganisationen innebure då ej inrättandet av några helt nya tjänster. Ett närmare ställningstagande härtill vore emeller­ tid beroende på frågan om expropriationsdomstolarnas sammansättning. I promemorian erinras i detta hänseende att markutredningen föreslagit inrättande i varje län av en grupp experter på värderingsfrå­ gor i expropriationsmål, kallade expropriationstekniker. Att sålunda till­ skapa en kår av specialister på detta område vore ett uppslag av stor bety­ delse, som syntes böra genomföras. Det vore emellertid en öppen fråga, om specialisterna borde vara ledamöter av rätten eller sakkunniga utanför den­ na. Detta vore ett allmänt principspörsmål som hade giltighet även på andra områden. I allmänhet ansåges, att övervägande skäl talade mot att exper­ ter toge säte i själva domstolen. I vissa fall — såsom ofta i vattenmål — kunde tekniska och rättsliga bedömningsgrunder vara så nära förknippa­ de, alt det vore omöjligt att döma i saken utan att fullt behärska båda om­ rådena, och då finge olika ledamöter av rätten var för sig taga ansvaret för dessa olika inslag i avgörandet. Sådana skäl kunde icke åberopas i fråga om expropriationsdomstolarna. Att markvärdering i viss mån blivit en spe­ cialitet och att denna specialitet borde ytterligare utvecklas betydde ej, att saken vore så svårtillgänglig, att icke en juristdomare eller eu erfaren lekmannadomare kunde följa specialistens resonemang och bilda sig ett om­ döme om saken. Av domstolarna krävdes i den vägen på andra områden mycket mera än här bleve fallet. Principiellt kunde mot experternas del­ tagande i domstolen anföras följande. Expertens mening i saken bör framföras i den offentliga förhandlingen, icke först vid rättens enskilda överläggning. Parterna böra få höra vad han säger och bemöta det, om de kunna. Det bör icke vara så, att parterna från båda sidor anföra sakkunnigutlåtanden och argumentera med ledning av dessa, varefter rätten sammanträder och dess egen expert då för fram än­ nu en annan mening än dem som ventileras under förhandlingarna. Sker så, få parterna först i andra instans tillfälle att diskutera denna mening och detta endast under förutsättning att den tydligt kommit till uttryck "i domsmotiveringen, något som av rent praktiska skäl icke alltid kan vän­ tas bli fallet. Det drag av hemlighetsfullhet, som enligt vad förut fram­ hållits präglar det nuvarande förfarandet, skulle i viss mån dröja sig kvar, om experterna sutte i domstolen. En praktisk svårighet med utredningens förslag — dock självfallet icke i och för sig avgörande för frågan — ligger däri, att endast två av de fem teknikerna kunna deltaga i avgörandet. Det bör icke vara något opraktiskt fall att behov föreligger att höra tre av dem i samma mål, någon gång kanske flera. I så fall finge två deltaga som leda­ möter och den eller de övriga som sakkunniga utom domstolen, en högst otillfredsställande lösning, även frånsett att ordföranden därvid finge en vansklig uppgift att avgöra fördelningen. Å andra sidan, framhålles det i promemorian, skulle det vara en väl löslig organisation att endast ställa specialisterna till domstolens förfogande att i mån av behov anlitas som sakkunniga. Det viktiga låge i att de skulle deltaga i varje inom distriktet förekommande mål av någon betydelse. En

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 219

god medelväg syntes vara, att deras hörande bleve obligatoriskt i varje mål, frånsett sådana där saken vore så enkel och klar, att utlåtande uppen­ barligen ej behövdes. Självfallet skulle detta endast gälla i den mån saken berörde vederbörandes fackområde, men liksom enligt markutredningens förslag syntes minst två av experterna böra medverka i varje mål av be­ tydelse. Beträffande antalet experter förordas i promemorian en ökning därav till sex. Av de fem utav markutredningen föreslagna skulle tre ha sakkun­ skap med anknytning till landsbygdens förhållanden och den fjärde sak­ kunskap i fråga om byggnader. Beträffande den mycket viktiga specialite­ ten värdering av obebyggd tomtmark i tätorter skulle finnas endast en, stadsplaneteknikern. Det vore angeläget att förvärva ännu en expert på tät­ orternas markförhållanden, exempelvis en tjänsteman eller förtroendeman hos en större stad som sysslat mycket med markförvärv. I så fall kunde stadsplanearkitekten tänkas representera de stora dragen i tätorternas ut­ veckling, den andre experten tomtmarknadens detaljproblem. Det kunde an­ tagas, att den sistnämnde ofta skulle bli förespråkare för kommunernas syn på saken, men detta borde icke hindra att hans synpunkter finge komma till tals under förhandlingen, ej minst för att inom länet sprida erfarenheterna från de kommuner som hade mera omfattande verksamhet av detta slag. Det kunde dock måhända övervägas att icke i lagen så noggrant specifi­ cera experternas kvalifikationer utan endast mera allmänt föreskriva, att de skulle vara förtrogna med frågor om värdering av mark, vissa av dem före­ trädesvis på landet, andra i tätorter. I så fall kunde kanske antalet begiänsas till fyra eller fem. Specialisterna borde benämnas marlclösenexperter. I

I enlighet med vad sålunda anförts föreslås i denna del i promemorian följande. För att tillhandagå domstolarna i expropriationsmål såsom sak­ kunniga vid bestämmande av expropriationsersättning skulle för varje län finnas sex marklösenexperter. Av dem skulle en äga sakkunskap om jord­ bruk, en om skogsbruk, en om fastighetsbildning på landet, en om hus­ byggnad, en om planläggning av tätorter och en om värdering av tomtmark i tätorter. De borde förordnas av Kungl. Maj :t och icke, som markutred­ ningen föreslagit, av länsstyrelsen, detta enär det borde kunna förekomma — och stundom bleve nödvändigt — att samma person fungerade i två eller flera län. Tiden för förordnandet borde begränsas till förslagsvis tre år. Ersättare borde tillika förordnas. I varje expropriationsmål skulle rätten, efter målets beskaffenhet, inhämta yttrande från två eller flera marklösen­ experter, där det ej vore uppenbart, att deras hörande icke erfordrades. Om marklösenexpertens medverkan i målet borde i huvudsak gälla vad i rätte­ gångsbalken vore stadgat om sakkunnig, d. v. s. han skulle, om ej rälten förordnade annat, avge skriftligt utlåtande och därjämte höras muntligen om part yrkade det och hans hörande ej uppenbart saknade betydelse ellei om rätten eljest funne det erforderligt. Hans ersättning borde enligt lik­ nande regler bestämmas av rälten och betalas av exproprianden. Organisa-

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

tionen medförde i denna del således inga särskilda kostnader för det all­ männa. Marklösenexperten skulle så till vida skilja sig från en sakkunnig privatman att han yttrade sig under tjänstemannaansvar. Vad anginge expropriationsdomstolens sammansättning i övrigt uttalas i promemorian att ingen meningsskiljaktighet rådde därom, att en juristdo­ mare borde vara ordförande och att allmänbetrodda lekmän borde deltaga, av praktiska skäl ej gärna flera än två eller tre. Med hänsyn härtill borde övervägas, om icke på landet uppgiften borde anförtros ägodelningsr åt t er na, som hade just denna sammansättning. Ägodelningsnämndemännen skulle emellertid för närvarande vara »i lanthushållning kunniga», och det vore då anledning att i expropriationsdomstolarna införa sakkun­ skap även om tätorternas markförhållanden, något som samtidigt kunde tjäna till att neutralisera den starka intresserepresentationen. Detta vore dock icke något som gällde enbart domstolarna i expropriationsmål. Även ägodelningsrätterna kunde för sina nuvarande uppgifter behöva denna kom­ plettering; de hade icke sällan förrättningar i tätorterna. Med anledning härav innefattar promemorian förslag att ägodelningsrät­ terna såsom sådana kompletteras på angivet sätt och att expropriationsmålen förläggas dit. Av ägodelningsnämndemännen skulle finnas två grupper, en motsvarande de nuvarande och en med kvalifikationen att vara förtrogna med fastighetsbildning i tätbebyggda orter. Det kunde emellertid övervägas, om icke antalet för varje gång tjänstgörande nämndemän kunde minskas från tre till två. I en handläggning vid syn på stället komme i allmänhet att dessutom deltaga minst två marklösenexperter, varför hela antalet deltagare ändå bleve tämligen stort. Denna ändring syntes kunna genomföras även i fråga om jorddelningsmålen, ehuru antalet deltagare där i allmänhet vore mindre; dock vore överlantmätaren i regel närvarande. Beträffande jorddelningsmål, i vilka sakkunskapen vore det viktigaste och intressesynpunk­ terna gjorde sig mindre gällande, skulle domaren kalla nämndemän med hänsyn till målets beskaffenhet och belägenheten av den fastighet målet rörde. I allmänhet komme då båda nämndemännen att tillhöra samma grupp. I expropriationsmål däremot, liksom i vissa därmed likställda mål enligt byggnadslagen, vore intresserepresentationen av betydelse. Detta gäll­ de icke endast jordägarintresset i första gruppen. Inom andra gruppen finge man räkna med att de valda ofta vore kommunala förtroendemän från köpingar och städer under landsrätt och företrädde de kommunala intres­ sena där. På grund härav borde i alla expropriationsmål och mål enligt byggnadslagen båda grupperna vara representerade, alltså en lekmannadomare med särskild sakkunskap och en annan sådan utan speciell inrikt­ ning. I anslutning till förslaget att det i varje mål tjänstgörande antalet nämndemän skulle minskas från tre till två borde hela antalet nämndemän i domsagan för varje grupp i regel kunna bestämmas till fyra. I domsagor med flera tingslag borde dock liksom nu antalet vara större, och även i andra mera vidsträckta domsagor kunde erfordras ett större antal. Det syntes därför böra tillkomma Kungl. Maj :t att bestämma, var antalet borde överstiga fyra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 221

Slutligen framhålles i promemorian, att anordningen med expropriationsmålens förläggande till ägodelningsrätten syntes böra tillämpas även i stä­ der med rådhusrätt.

Remissyttrandena över departementspromemorian. I frågan, huruvida expropriationsmålen skola liksom hittills behandlas av expropriationsnämnd eller helt överflyttas till ägodelningsrätt eller särskild expropriationsdomstol, ha remissinstanserna i allmänhet vidhållit sina för­ ut uttalade uppfattningar. Av de remissinstanser som tidigare förordat expropriationsnämndernas bibehållande eller inrättande av särskilda expro-

priationsdomstolar ha endast åtta, nämligen civilförsvarsstijrelsen, statskon­ toret, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Kopparbergs och Norrbottens län, domkapitlet i Uppsala ärkestift samt stadskollegiet i Göte­ borg, tillstyrkt det i promemorian framlagda förslaget eller eljest funnit det­

samma godtagbart. I ett par yttranden har intagits ändrad ståndpunkt i förevarande fråga

utan att dock departementsförslaget ansetts kunna godtagas. Bostadsstyrelsen har sålunda framhållit att den i promemorian föreslagna anordning­

en på grund av det stora antalet ägodelningsrätter skulle innebära en bety­ dande risk för oenhetlig bedömning i värderingsfrågor. I det läge, vari denna fråga förelåge, ville bostadsstyrelsen förorda att de nuvarande expropriationsnämnderna, kompletterade med ett antal sakkunniga, bibehölles. Den önskvärda enhetligheten i bedömandet av principfrågor de olika nämnderna emellan borde kunna säkerställas genom regelbundet återkom­ mande överläggningar mellan expropriationsnämndsordförandena och mel­

lan de sakkunniga i de olika länen. Drätselkammaren i Borås har uttalat,

att överflyttning av expropriationsmålen till ägodelningsrätter ur de medel­ stora tätorternas synpunkt icke kunde betraktas såsom någon lycklig lös­ ning. I en stad av Borås storleksordning förekomme i allmänhet icke mera än 2 å 3 expropriationsmål om året. Skulle utvägen med tillsättande av spe­ cialdomstolar verkligen visa sig stängd av statsfinansiella och övriga i pro­ memorian åberopade skäl ifrågasatte drätselkammaren om icke den av markutredningens ordförande angivna linjen med kvalificerad nämnd vore mera ändamålsenlig för städernas vidkommande. Så skulle speciellt bliva fallet om en särskild riksvärderingsnämnd inrättades, hos vilken klagan skulle kunna föras (jämför lokala värderingsnämnder och riksvärderingsnämnd vid militära rekvisitioner in. in.).

Justitiekanslersämbetet har förklarat sig alltjämt vidhålla sin tidigare ut­

talade ståndpunkt att expropriationsnämnden borde bibehållas i förändrad sammansättning och efter vissa andra ändringar. Till stöd härför syntes kunna framhållas dels att de huvudanmärkningar, som anförts mot nu­ varande system och som närmare angivits i promemorian, kunde tillgodo­ ses utan att systemet övergåves, dels ock att, om förfarandet helt utforma­ des som ett domstolsförfarande, de högre instansernas befattning med vär­ deringsfrågorna kunde befaras ofta icke innebära en verklig prövning av

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

dessa frågor, motsvarande den prövning som överinstanserna företoge i

rättsfrågorna. Sistnämnda synpunkt har åberopats även av byggnadssty­ relsen och länsstyrelsen i Hallands län. Dessa myndigheter ha i anslutning

därtill uttalat att fördelen av rätten att överklaga beslut i värderingsfrågor icke stode i rimlig proportion till därmed förenade olägenheter i form av

minskad snabbhet i avgörandet, ökade kostnader in. in. Länsstyrelsen i Jämt­ lands län har anfört att ett överklagande kunde komma att avsevärt för­

dröja det slutliga utslaget. Den exproprierande kunde emellertid få taga fastigheten i besittning på ett tidigt stadium. Expropriaten kunde således få avstå sin fastighet men till följd av överklagande lång tid få vänta på 1 ull markersättning eller intrångsersättning. Principen borde vara att er­ sättning skulle gäldas innan intrång skedde. Denna princip vore svår att törena med en prövningsrätt i högre instans av ersättningsfrågan.

Häradshövdingeföreningen har bland annat anfört att föreningens huvud­

invändning mot förslaget grundades därpå att här skulle inrättas särskilda domstolar, som i allmänhetens ögon helt komme att jämställas med de vanliga ägodelningsrätterna men vilka domstolars huvudsakliga uppgift vore att fastställa vissa efter jordpolitiska grunder bestämda markpriser. I prome­ morian sades också uttryckligen att markutredningens förslag i värderings­ frågorna kunde sägas gå ut på att i värderingarna skulle införas en ny tek­ nik för att icke säga ingjutas en ny anda. Ett fullföljande av detta syfte låge också i tanken att tillskapa en särskild grupp nämndemän, som skulle representera ett intresse, motsatt det nuvarande bland ägodelningsnämndemännen förhärskande jordägareintresset. Föreningen måste bestämt mot­ sätta sig att ägodelningsrätterna på detta sätt gjordes till tummelplats för motsatta intressegruppers stridiga uppfattningar. Den misstro, som från ena eller andra hållet så småningom komme att göra sig gällande mot dessa ägodelningsrätter, komme lätteligen att medföra att även den vanliga ägodelningsrätten minskade i anseende. Frågor av förevarande art hörde icke hemma i en domstol. Dessa frågor vore just typiska för sådana spörsmål, som skulle avgöras av en skiljenämnd av den beskaffenhet som expropriationsnämnden utgjorde. Föreningen måste varna för att göra våra domstolar till verktyg för från tid till annan växlande uppfattningar angående jord­ värdet. Om vad föreningen anfört icke vunne beaktande, ansåge föreningen att särskilda domstolar, s. k. marklösenrätter, borde inrättas och särskilda nämndemän utses till dem. Ägodelningsrätterna borde bibehållas oföränd­ rade.

Ordföranden i Skaraborgs läns expropriationsnämnder har uttalat att det i

realiteten komme att bliva marklösenexperterna som finge det avgörande in­ flytandet beträffande expropriationsersättningens storlek. I de allra flesta fall förutsatte icke uppskattningen något ställningstagande till invecklade principfrågor av juridisk art utan värderingen vid expropriation innebure i regel i större eller mindre omfattning en skälighetsprövning. Då mark­ lösenexperterna komme att yttra sig under tjänstemannaansvar, bleve det säkerligen inte många gånger som ägodelningsrätten komme att frångå

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 223

de värderingsresultat som de kommit till. Det nu föreliggande förslaget hade icke föranlett till ändrat ståndpunktstagande utan expropriationsnämnden borde bibehållas med viss förändring i sammansättningen.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit att det väsentligaste önskemålet

med en organisatorisk förändring av expropriationsärendenas handlägg­ ning, nämligen att vinna enhetlighet i ärendenas behandling, icke komme att främjas av förslaget utan i stället att motverkas genom att expropriationsorganen utökades från nuvarande antal, ett i varje län, till ett flertal i varje län — i Kalmar län icke mindre än nio. Vissa detaljförbättringar i nuva­ rande ordning borde emellertid kunna åstadkommas, såsom att ordföranden i länets expropriationsnämnder utsåges av Konungen bland ordinarie underrättsdomare i länet, att part i varje mål ägde utse en ledamot bland de i sådant hänseende valbara, att av sex förordnade experter expropriationsdomstolen utsåge två såsom ledamöter, att nämndens beslut skulle moti­ veras och skiljaktiga meningar angivas, att en riksexpropriationsnämnd skulle tillsättas samt att talan mot expropriationsnämndens uppskattning finge fullföljas till riksexpropriationsnämnden i fall då skiljaktig mening om beslutet förelåge inom nämnden samt under förutsättning att den domstol, vid vilken målet vore anhängigt, funne sådan talan böra tillåtas med hänsyn till de omständigheter ändringssökanden kunde anföra mot beslutets skälig­ het eller riktighet. Samtliga ordförande i expropriationsnämnder borde en gång årligen kallas till gemensam konferens inför riksexpropriationsnämn­ den för att på så sätt erhålla del av och dryfta dennas och övriga expropriationsnämnders praxis i syfte att vinna ökad enhetlighet i ärendenas behand­ ling.

Ordföranden i processnämnden har erinrat om sitt tidigare yttrande, vari

bl. a. uttalats att det ej vore otänkbart att mera ingående överväganden kunde ge till resultat att en gemensam domstolsorganisation kunde skapas för jorddelningsmålen och expropriationsmålen, även om därvid skulle på­ kallas vissa avvikelser från ägodelningsrätternas nuvarande organisation och domkretsindelning. Vad som med detta uttalande åsyftades var att ifrågava­ rande organisationsproblem borde ses i sitt sammanhang med de önskemål och behov som redan nu förelåge eller kunde komma att göra sig gällande med hänsyn till reformer å jordlagstiftningens område och de nya uppgifter som i samband med dessa reformer kunde komma att anvisas de nuvarande ägodelningsrätterna. Den uppfattningen måste fortfarande hävdas att en tillfredsställande och mera slutgiltig lösning av det föreliggande organisa­ tionsproblemet endast kunde vinnas därigenom att det inordnades i detta större sammanhang. I promemorian hade väl förordats vissa organisato­ riska förändringar beträffande ägodelningsrätterna å landet. Huruvida des­ sa förändringar ur synpunkten av en blivande jordlagstiftning vore ända­ målsenliga eller tillräckliga vore dock ytterst vanskligt att bedöma alle­ nast på grundval av den nu föreliggande utredningen. Samma organisations­ frågor berörde uppenbart även ägodelningsrätterna i städer med rådhus­ rätt. Först efter eu jämförelse mellan de reformkrav, som sålunda från olika

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

synpunkter gjorde sig gällande, syntes ett mera definitivt svar kunna läm­ nas å frågan huruvida en gemensam domstolsorganisation kunde ernås för dessa grupper av mål och, om frågan besvarades jakande, hur denna dom­ stol skulle gestaltas.

Beträffande marklösenexpert ernås ställning har hovrät­ ten för övre Norrland framhållit att, om experterna icke vore ledamöter i

domstolen, den fördelen vunnes att överrätten i dit fullföljt mål ånyo kun­ de höra samma sakkunniga som ägodelningsrätten. Hovrätten ansåge det vara lämpligast att experterna skulle, i den omfattning som förutsatts i promemorian, höras såsom sakkunniga i ägodelningsrätt. Vid en dylik an­ ordning tilläte icke bestämmelserna i 5 kap. 5 § första stycket rättegångs­ balken att de sakkunniga deltoge i rättens överläggningar inom stängda dör­ rar. Emellertid kunde det understundom i mål av mera komplicerad natur tänkas vara av värde att de sakkunniga finge deltaga i överläggningarna för att under dessa närmare klargöra sina ståndpunkter. Hovrätten ville därför ifrågasätta huruvida icke i expropriationsmål domstolen borde äga att, i den mån så funnes erforderligt, tillåta marklösenexperterna att deltaga i dess överläggningar.

Fastighetsbildningssakkunniga ha förordat att marklösenexperterna finge

inträda såsom ledamöter i ägodelningsrätten vid dess behandling av exprop­ riationsmål. Att inträda såsom sakkunnig ledamot i en domstol vore ett för­ troendeuppdrag av helt annan karaktär än uppgiften att till domstolen av­ giva utlåtanden. Om experterna icke inginge i domstolen försvagades deras ställning gentemot parterna och allmänheten och därmed deras intresse för uppgiften. Erfarenheterna om å ena sidan insatsen av sakkunniga vid de allmänna domstolarna och å andra sidan experterna hos vattendomstolar­ na talade starkt för riktigheten av denna ståndpunkt. Då i promemorian hävdades att ett drag av hemlighetsfullhet över förhandlingarna skulle drö­ ja sig kvar om experterna sutte i domstolen, kunde härtill invändas att det icke någonsin torde ha gjorts gällande att något drag av hemlighetsfullhet skulle vidlåda vattendomstolens funktion. Vad härefter anginge frågan om antalet experter i varje särskilt mål hade i promemorian gjorts gällande att stundom flera än två experter skulle behöva anlitas. De sakkunniga ifråga­ satte om detta ej vore att driva kravet på specialisering för långt. I ett icke obetydligt antal mål av enkel beskaffenhet borde experterna helt kunna undvaras. I andra mål borde det kunna räcka med en expert. I de viktigare

målen skulle slutligen två experter tillkallas. Lantmäteristijrelsen har an­ slutit sig till fastighetsbildningssakkunnigas uttalande. Överlantmätaren i Hallands län har ansett att skäl möjligen kunde tala för att experterna ej

gjordes till bisittare i domstolen men då därav följde att experternas möj­ ligheter att verka för en enhetlig praxis i expropriationsärendenas bedöman­ de avsevärt minskades, syntes ur det allmännas synpunkt större fördelar vara att vinna om två experter vore bisittare i domstolen.

Även enligt stadsarkitektföreningen och drätselkammaren i Borås borde

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

marklösenexperterna vara ledamöter i rätten och icke stå såsom sakkun­ niga utanför densamma. Drätselkammaren har i samband härmed fram­ hållit, att marklösenexperternas arbete och tidsspillan borde bekostas av statsverket, samt därom närmare anfört:

Att exproprianden skall betala marklösenexperternas skriftliga utlåtande och eventuella inställelse vid huvudförhandling enligt rättegångsbalkens normer om ersättning till sakkunniga kommer att innebära, att exproprian­ den, då det gäller frågor av mindre omfattning framdeles icke kan liksom nu hänskjuta ärendet till expropriation. Kostnaderna för smärre expropriationer — inklusive motpartens rättegångskostnader -— bruka f. n. kunna begränsas till 600 å 800 kronor för direkta utlägg. Med den kännedom, som drätselkammaren under årens lopp förvärvat av expropriationsnämndernas praxis, hava förvärvsfrågor med ersättningar begränsade till ett par tu­ sen kronor därför med framgång kunnat hänskjutas till expropriation. Så torde icke bliva fallet vid en tillämpning av departementets förslag om kost­ nadernas fördelning.

Ordföranden i processnämnden har anfört, att inför den i promemorian

skisserade domstolsorganisationen inställde sig osökt frågan huruvida den nya domstolen som sådan besutte den förtrogenhet med och den erfarenhet å förevarande område att den vore i stånd att i mera invecklade fall självstän­ digt och objektivt tillgodogöra sig och bedöma det material, som framlades i målet. Vad som framför allt kännetecknade sakkunnigbeviset som bevis­ medel vore att en eller flera fackmän, såsom utanför domstolen stående per­ soner, toges i anspråk för besvarande av vissa preciserade frågor av facklig innebörd. I den mån den sakkunniges medverkan ej läte sig på detta sätt begränsas utan komme att omfatta ett bedömande av hela det föreliggande saksammanhanget eller en väsentlig del därav, närmade sig hans funktion allt mera domarens; det av honom avgivna yttrandet finge i huvudsak sam­ ma karaktär som det votum domaren i egenskap av ledamot i rätten hade att avgiva. Att i sådana fall bibehålla den sakkunnige som bevismedel, syn­ tes icke vara påkallat av några mera vägande rent processuella skäl; par­ ternas rätt tillvaratoges liksom beträffande domstolens eget avgörande ge­ nom fullföljd sförfarandet. Vid besvarande av frågan huruvida sakkunnig­ elementet borde beredas plats i domstolen eller ej vore ock förfarandets gestaltning av betydelse. Därest av hänsyn till allmänna intressen, som dom­ stolen hade att tillvarataga, förfarandet — såsom i vattenmål och jorddelningsmål — i väsentliga delar präglades av officialprincipen, låge häri ett skäl att den sakkunnige bereddes plats i domstolen; han bure då ansvaret för målets fullständiga utredning i tekniskt hänseende vare sig denna ut­ redning utfördes av honom själv eller därför anlitades sakkunskap utom domstolen. Vid mera genomförd förhandlingsprincip åter, där parterna hade till uppgift alt tillhandahålla utredningen och tillika finge vidkännas på­ följden av brister härutinnan, ställde sig saken väsentligt annorlunda. Up­ penbart mötte det stora svårigheter att, utan ingående kännedom om de ifrågavarande målens natur och de syften lagstiftaren å detta område äm­ nade fullfölja, avgiva något bestämt omdöme huruvida de vore i typhän-

15 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr. 184.

226 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

seende att hänföra till den ena eller andra gruppen. På denna punkt vore dock att beakta att markutredningen utan meningsskiljaktighet ansett sig böra upptaga det sakkunniga elementet i det dömande organet, vare sig som sådant förordats expropriiationsnämnd, särskilt inrättad expropriationsdomstol eller ägodelningsrätt.

Enligt byggnadsstyrelsens mening vore det ett oavvisligt krav att man,

därest man valde domstolsalternativet i vad avsåge expropriationsmålens handläggning, tillsåge att något direkt partsinflytande icke finge göra sig gällande inom domstolen. Icke minst med hänsyn till de många gånger utomordentligt stora ekonomiska värden som stode på spel i dessa mål, vore det synnerligen angeläget att icke allmänhetens förtroende för dom­ stolens objektivitet i någon mån rubbades. Promemorieförfattaren hade haft fullt klart för sig att det vore troligt att experten på värdering av tomtmark i tätorter ofta skulle bli förespråkare för kommunernas syn på saken. På grund härav och då den stadsplanetekniker som enligt markutredningens förslag skulle finnas bland experterna borde kunna behärska såväl de stora dragen av tätorternas utveckling som tomtmarknadens detaljproblem av­ styrkte byggnadsstyrelsen bestämt förslaget om utökning av antalet exper­

ter på sätt i promemorian förordats. Länsstyrelsen i Kronobergs län har an­

sett att marklösenexperternas tjänstgöring i princip borde begränsas till en­ dast ett län, vid vilket förhållande det borde ankomma på länsstyrelsen att utse dessa experter. Möjlighet borde dock beredas ägodelningsrätt att i un­ dantagsfall, då särskilda skäl det påfordrade, anlita marklösenexpert från annat län. Marklösenexperternas antal syntes under angivna förutsättning utan olägenhet kunna begränsas till 5 eller möjligen 4. Det syntes vidare ej vara nödvändigt att i lagen specificera deras kvalifikationer i vidare mån än de skulle vara förtrogna med frågor om värdering av mark, vissa av dem

företrädesvis på landet och andra i tätorter. Även länsstyrelsen i Väster­ bottens län har ansett att länsstyrelsen borde förordna experterna. Stadskollegiet i Göteborg har erinrat, om det i kollegiets tidigare yttrande gjorda

uttalandet att sakkunskap i fråga om »fastighetsbildning på landet» blivit företrädd men saknades i fråga om fastighetsbildning i stad. Denna an­

märkning kvarstode fortfarande. Drätselkammaren i Linköping har ansett

det anmärkningsvärt att icke kvalifikationskraven i fråga om värdering gi­ vits större utrymme bland marklösenexperterna. Det vore fullt tillräckligt att föreskriva att marklösenexperterna skulle vara förtrogna med värdering av mark, två av dem på landet och två i tätorter. Om det i något fall skulle erfordras — och detta komme väl knappast i fråga annat än då det gällde speciella husbyggnadstekniska spörsmål — så kunde en husbyggnadstek­ niker tillkallas som sakkunnig. I varje fall vore det för litet att ha endast en marklösenexpert med erfarenhet och kunskap om värdering av tomt­ mark i tätorter.

Högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund bär anfört att om

själva syftet med de föreslagna reformerna, en fastare grund för värdering­ arna och en sakligare bedömning av frågorna, skulle kunna nås, bleve i hög

Kungi. Maj:ts proposition nr 184. 227

grad beroende på huruvida verkligt kompetenta krafter knötes till uppgif­ ten. Förbundet kunde därför icke ansluta sig till det alternativ som an­ tytts i promemorian, nämligen att experternas kvalifikationer icke så nog­ grant skulle specificeras i lagen. Att i departementsförslaget tillfogats en marklösenexpert med kunnighet och erfarenhet i värdering av tomtmark i tätorter, syntes mycket befogat. I själva verket komme denna expert att bliva den mest anlitade. Det kunde ifrågasättas om icke på många håll två eller flera experter av detta slag komme att behövas.

Handelskamrarnas nämnd har funnit det diskutabelt om förslaget om in­

rättande av ett fåtal fasta, länsvis utsedda marklösenexperter på det lämp­ ligaste sättet tillgodosåge ägodelningsrättens behov av teknisk sakkunskap. Med hänsyn till att i de tvister varom här vore fråga den ena parten alltid vore det allmänna, staten eller kommunen, ansåge nämnden för sin del att det vore lämpligare att domstolen finge fritt inhämta den sakkunskap som i varje särskilt fall ansåges påkallad, än att den skulle vara hänvisad till en be­ gränsad, av dylika uppdrag för sin bärgning beroende krets av experter, vil­ ka utsåges av och närmast komme att betrakta sig som representanter för det allmänna. Benämningen »marklösenexperter» har i ett par yttranden ansetts mind­

re adekvat. I stället har förslagits av Göta hovrätt »markvärdesakkunniga» och av fastighetsbildningssakkunniga »värderingssakkunniga».

Antalet ägodelningsnämndemän i en domsaga borde enligt

Göta hovrätts mening i regel bestämmas till sex för varje grupp. När do­

maren skulle kalla nämndemän till tjänstgöring hade han att i viss mån pröva vilka av samtliga nämndemän som vore mest lämpliga med hänsyn till det särskilda målets beskaffenhet och belägenheten av den fastighet målet gällde. Om antalet i varje mål tjänstgörande nämndemän bestämdes till endast två, bleve domarens prövning svårare och viktigare än nu vore

fallet. Även överlantmätaren i Örebro lön har ansett en minskning av an­

talet i lanthushållning kunniga nämndemän från minimum sex till minimum fyra innebära en begränsning av möjligheten att i varje fall få med någon nämndeman, som kände den trakt frågan gällde. Minskningen av antalet le­ damöter i nämnden syntes av psykologiska skäl också få anses innebära en försvagning av lekmannainflytande i domstolen. I betraktande av den re­ lativt obetydliga ekonomiska besparing, som vunnes genom den föreslagna ändringen kunde överlantmätaren icke tillstyrka densamma. Det kunde ifrå­ gasättas huruvida den föreslagna kategoriklyvningen beträffande ägodelningsnämndemännen medförde någon fördel. Då det funnes flera domsagor, där den enda mera betydande tätbebyggelsen bestode i ett eller annat municipalsamhälle, kunde det i första hand erbjuda vissa svårigheter att inom res­ pektive domsagor finna fyra med fastighetsbildning i tätorter verkligt för­ trogna personer, som därjämte besutte de för domartjänsten önskvärda per­ sonliga kvalifikationerna. Där detta vore möjligt förelåge dock risken att kandidaternas erfarenheter av och synpunkter på ifrågavarande problem

228 Kangl. Maj:ts proposition nr 184-

vore relativt ensidiga. Det kunde i så fall ifrågasättas, huruvida icke de lantbrukare som enligt nuvarande bestämmelser utsåges till ägodelningsnämndemän och vilka i regel även vore allmänt betrodda och i respektive hemortskommuners angelägenheter väl införsatta män, genom sin mera all­ männa kännedom om hithörande frågor ägde lika goda förutsättningar att

bedöma dem som de föreslagna tätortsnämndemännen. Länsstyrelsen i Kri­ stianstads län har funnit den mycket komplicerade anordningen med olika

grupper av tjänstgörande ägodelningsnämndemän vara ur olika synpunk­ ter mindre lämplig.

Hovrätten för Övre Norrland har förklarat sig intet ha att erinra mot för­

slaget att det antal ägodelningsnämndemän, som för varje gång skulle tjänstgöra i domstolen, minskades från tre till två, såvitt anginge expropriationsmål. Däremot kunde starkt ifrågasättas lämpligheten av att genom­ föra sådan ändring i fråga om jorddelningsmålen. Ägodelningsnämndemännen hade i allmänhet en stark ställning inom ägodelningsrätten och utöva­ de ofta ett betydelsefullt inflytande på målens avgörande. Det vore ej ute­ slutet att förtroendet för ägodelningsrätterna skulle kunna minskas, därest

antalet folkvalda ledamöter generellt reducerades på föreslaget sätt. Överlantmätaren i Värmlands län har ansett att det vore klokt att bibehålla det

nuvarande antalet för varje gång tjänstgörande nämndemän, d. v. s. tre, var­

av två alltid skulle tagas ur de nuvarande nämndemännens kategori. Stads­ förbundet har icke heller kunnat dela åsikten att, om ägodelningsrätten

bleve expropriationsmyndighet, antalet där tjänstgörande nämndemän skulle kunna reduceras från tre till två. Skulle ägodelningsrätt betros med denna nya uppgift, bleve det tvärtom ännu angelägnare än nu att lekmannaelementet finge en tillfredsställande representation inom domstolen.

Fastighetsbildningssakkunniga har med instämmande av lantmåteristyrelsen anslutit sig till promemorians förslag att nedsätta antalet nämndemän

från tre till två. Till stöd för en sådan åtgärd kunde åberopas önskvärdhe­ ten av att antalet ledamöter i ägodelningsrätt, som ofta hade att verkställa besiktningar, ej bleve för stort. Ur rent systematisk synpunkt tedde det sig även tilltalande att ägodelningsrätterna vid behandling av viktigare expropriationsmål skulle sammansättas i full överensstämmelse med vad som redan gällde för vattendomstolarna. Vad i promemorian anförts om antalet ägodelningsnämndemän i varje domsaga och om val av ägodelningsnämnde­ män föranledde icke annan erinran från de sakkunnigas sida än att en minskning av antalet ägodelningsnämndemän i varje domsaga kunde befa­ ras medföra praktiska olägenheter.

Överlantmätaren i Hallands län har ansett att rätten att deltaga i val av

elektorer för utseende av ägodelningsnämndemän icke borde vara begränsad att utövas av endast dem, som vore ägare eller innehavare av jordbruksfas­ tighet. Om två av nämndemännen föreskreves vara i lanthushållning kun­ niga ägare eller innehavare av jordbruksfastighet och två förtrogna med fastighetsförhållandena i tätbebyggda orter, behövde en sådan utökning av de röstberättigades antal icke medföra att fastighetsägarnas berättigade syn­ punkter behövde bliva åsidosatta vid expropriationsmålens handläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184

Landskommunernas förbund har anfört att för landskommunernas vid­

kommande valmännen för närvarande utsåges på kommunalstämma av de i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade, som där ägde eller innehade jordbruksfastighet. Tillräckliga skäl syntes icke finnas att för­ behålla denna krets rätten att ensam utse valmän, varför valmännen, liksom enligt departementsförslaget beträffande köping, borde utses av fullmäktige.

Vad angår städer med rådhusrätt bär Göta hovrätt anfört att

enligt förslaget borde — utan att detta närmare motiverats anordningen med expropriationsmålens förläggande till ägodelningsrätten tillämpas även där. I detta sammanhang ville hovrätten dock framhålla att mål, vari värderingsspörsmål förekomme, för närvarande vore ganska sällsynta hos ägodelningsrätterna i städerna men att, därest förslaget om exploateringsavgift och expropriationsmålens förläggande till ägodelningsrätterna genom­ fördes, ägodelningsrätterna i städerna i betydande utsträckning komme att handlägga värderingsfrågor. En domstol bestående av tre juristdomare syn­ tes ha mindre förutsättningar än en domstol bestående av en juristdomare och två ägodelningsnämndemän att bedöma dylika frågor. Föreyarande lag­ stiftning kunde därför ge anledning att överväga en omorganisation aven av ägodelningsrätterna i stad. Uttalanden av liknande innehåll ha gjorts av

hovrätten för Nedre Norrland, ordföranden i processnämnden samt läns­ styrelserna i Östergötlands och Malmöhus län. Drätselkammaren i Linköping har ifrågasatt om icke för städer med egen

magistrat det av markutredningen föreslagna systemet med expropriationsdoinstolar vore att föredraga, särskilt som antalet expropriationer utom under den första tiden efter lagens ikraftträdande — syntes bliva få och där­ för möjligheterna att inhämta erfarenheter tämligen ringa. Man borde i detta sammanhang akta sig för att överdriva omfattningen av den verksamhet som en utvidgad expropriationsrätt för kommunerna komme att föranleda. Med en sådan utvidgad lagstiftning att falla tillbaka på komme i de flesta fall överenskommelser att träffas på frivillig väg, där ej skatteforhallandena lade hinder i vägen.

Departementschefen.

Förfarandet vid expropriation består enligt gällande rätt av två huvud­ moment. Först prövas frågan huruvida expropriation skall medgivas. I detta hänseende ankommer det på Kungl. Maj :t att efter ansökan meddela beslut. Den andra delen av förfarandet avser huvudsakligen bestämmandet av expropriationsersättningen. För detta ändamål skall ett särskilt mål anhängiggöras vid allmän domstol av den som erhållit rätt till expropiiation. I en­ lighet med de närmare regler, för vilka jag i det föregående redogjort, fastställcs emellertid själva ersättningsbeloppet av en för varje mål särskilt tillsatt expropriationsnämnd. Domstolens befattning med expropiiationsinålet är därför väsentligen endast av formell natur. Beträffande den första delen av expropriationsförfarandet har markut­ redningen ifrågasatt en överflyttning från Kungl. Maj:t till länsstyrelserna

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

av vissa expropriationsärenden, närmast dem där expropriationsobjektet har ett mindre värde. En sådan åtgärd skulle enligt utredningens mening med­ föra fördelar ur olika synpunkter. Utredningen har emellertid funnit att en rationell lösning av frågan icke kan vinnas utan att en motsvarande decen­ tralisering genomföres i vissa planärenden. Till följd härav har utredningen avstått från att framlägga något förslag på denna punkt. Även enligt min mening skulle en viss decentralisering på här ifrågavarande område vara önskvärd. Enligt vad jag inhämtat kommer också decentraliseringsutredningen att till behandling upptaga såväl detta som närliggande spörsmål. Vad härefter angår den senare delen av expropriationsförfarandet ligger som nämnts dess tyngdpunkt i den värdering som verkställes av expropriationsnämnderna. Denna del av proceduren liknar i viss mån ett skiljedoms­ förfarande. Det finnes sålunda endast knapphändiga regler om handlägg­ ningen inför nämnden, dennas avgörande träffas fritt utan att några legala värderingsnormer behöva följas, omröstningen inom nämnden är hemlig varför några reservationer ej förekomma, ingen motivering gives för beslu­ tet, och detta får ej överklagas. Karaktären av skiljenämnd framträder även därigenom att vardera parten utser en ledamot i nämnden; denna be­ står i övrigt i regel av ordförande, utsedd av länsstyrelsen, och ytterligare två ledamöter, utsedda av rätten. I diskussionen kring det föreliggande problemet har framförts en mång­ fald olika synpunkter på frågan om hur denna del av expropriationsproceduren bör utformas. Vad först beträffar den nuvarande ordningen ha åt­ skilliga anmärkningar framställts mot denna. Sålunda har uttalats, att expropriationsnämnden ofta saknade den för värderingsfrågans bedömande erforderliga juridiska och ekonomisk-tekniska sakkunskapen. Därvid har påpekats, att värdeberäkningen ej sällan förutsatte ett ställningstagande till synnerligen invecklade principfrågor. Den gällande ordningen, enligt vilken en särskild expropriationsnämnd tillsättes för varje mål, medförde även att sammansättningen av nämnderna ofta varierade, även om ordfö­ randen i stor utsträckning vore gemensam; därmed följde bristande konse­ kvens i avgörandena. Å andra sidan har anmärkts, att expropriationsnämnderna hade en ensidig sammansättning såtillvida som jordägarintressena vore alltför starkt representerade. En ändring av den nuvarande ordningen bleve icke minst nödvändig om de föreslagna nya värderingsreglerna godtoges. Därest expropriationsnämnderna alltjämt skulle kunna inskränka sig till att utan motivering angiva beräkningens slutresultat, funnes nämligen i allmänhet ingen möjlighet att utröna om dessa värderingsprinciper följdes. Flera förslag, syftande till att undanröja olägenheterna i det nuvarande förfarandet och nå fram till en bättre ordning, ha framförts i diskussionen kring detta lagstiftningsärende, såväl av markutredningen och särskilda dess ledamöter som i departementspromemorian och en del remissyttran­ den. Gemensamt för dessa förslag har varit, att värderingen borde ske un­ der medverkan av en eller flera för denna uppgift särskilt lämpade exper­ ter, i markutredningens förslag kallade expropriationstekniker. Dessa skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 231

tillsättas länsvis och framför allt ha till uppgift att befordra säkrare vär­ deringsmetoder samt sörja för kontinuitet och likformighet i praxis inom länet. Genom att experterna i de olika länen samlades centralt till regel­ bundet återkommande överläggningar skulle även enhetligheten i hela lan­ det främjas. Utom beträffande denna, så gott som enhälligt biträdda, huvudprincip för reformen, bryta sig meningarna starkt i fråga om den närmare organisatio­ nen av expropriationsmyndigheterna. Enligt en åsiktsriktning, som inom markutredningen företrätts av dess ordförande, landshövding Jacobsson, borde expropriationsnämnderna bibe­ hållas. Till stöd härför har särskilt anförts, att värderingen lämpade sig mindre för en juridisk prövning än för en fri bedömning av det slag som toge sig uttryck i en skiljedom. Även snabbheten i avgörandet vore en för­ del. Kritiken mot de nuvarande expropriationsnämnderna borde kunna till­ godoses genom ändringar i nämndernas sammansättning och arbetssätt. Så­ lunda borde ordföranden vara jurist och erfaren i domarvärv samt ett par av ledamöterna sådana expropriationstekniker som nyss nämnts. Vidare har från en del håll uttalats, att det borde vara tillåtet eller rent av obligatoriskt att nämndens beslut motiverades. Förslag ha även framkommit, att en över­ instans — en riksnämnd för expropriationsmål — skulle inrättas, hos vilken besluten kunde överklagas. Det övervägande antalet av dem som uttalat sig i frågan har däremot an­ sett, att de påtalade svagheterna i organisationen motiverade att expropria­ tionsnämnderna avskaffades och att värderingen bleve —- liksom den mera formella delen av målets handläggning -— anförtrodd åt domstol, antingen någon nu befintlig sådan eller en för ändamålet nyinrättad. Utredningens majoritet förordar sålunda att värderingen överflyttas till specialdomstolar som skulle nyinrättas en för varje län. Dessa domstolar borde sammansättas på ett sätt som liknade vad som föreslagits i fråga om en reformerad expropriationsnämnd; de skulle bestå av en jurist som ordförande, två expropriationstekniker och två lekmän (nämndemän). Expropriationsdoinstolens beslut skulle kunna överklagas i de vanliga över­ rätterna. För uppgifternas överförande till domstol talade enligt majorite­ tens mening kravet på rättssäkerhet och följdriktighet vid ersättningsfrå­ gans avgörande, en synpunkt som finge ökad tyngd genom att värderingen enligt förslaget bleve mera komplicerad än nu och genom att expropriationerna säkerligen också skulle få större omfattning. En fastare organisation och en jämnare praxis på detta område vore till fördel särskilt för de kom­ munala myndigheter som sysslade med stadsplaneringen. Domstolsförfarandet i flera instanser kunde visserligen föranleda tidsutdräkt, men olägenhe­ ten därav minskades, om exproprianden finge rätt att tillträda egendomen redan då målet anhängiggjordes. Att majoriteten förordade inrättandet av specialdomstolar länsvis motiverades med alt hänsyn till expropriationsmålens egenart påkallade särskilt för ändamålet uppbyggda domstolar och att likformigheten i praxis bäst främjades om uppgiften lades på jämförelsevis få domstolar.

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

En reservant i utredningen, generaldirektör Nordenstam, har biträtt tan­ ken att värderingsfrågan fördes till domstol men föreslagit att därvid skulle väljas ägodelningsrätterna med något ändrad sammansättning. Sålunda borde ägodelningsrätt på landet vid behandlingen av expropriationsmål bestå av en jurist (ägodelningsdomaren) såsom ordförande, två expropriationstekniker och två nämndemän. Denna ägodelningsrätt komme alltså att till sin sammansättning nära överensstämma med majoritetsförslagets spe­ cialdomstol. I stad skulle däremot fungera den nuvarande ägodelningsrätten — denna består av tre jurister — sedan den förstärkts med expropriationsteknikerna. Reservanten framhåller till stöd för sitt förslag bl. a., att ägo­ delningsrätterna nu behandlade vissa likartade värderingsfrågor vid tillämp­ ning av lagarna om allmänna vägar och enskilda vägar, ensittarlagen och jorddelningslagen. Även i departementspromemorian har föreslagits, att värderingen skulle uppdragas åt ägodelningsrätterna, varvid emellertid expropriationsteknikerna icke skulle bli ledamöter av rätten utan knytas till denna såsom fasta sakkunniga. Beträffande rättens sammansättning i övrigt föreslås i pro­ memorian bl. a. nya regler om val av ägodelningsnämndemän i syfte att göra intresserepresentationen mindre ensidig. I remissyttrandena har vart och ett av dessa förslag vunnit flera föresprå­ kare utan någon markerad övervikt för något av förslagen.

Vid ett ståndpunktstagande till denna organisationsfråga synes det vara lämpligt att först avgöra, om expropriationsnämnderna i en eller annan form skola bibehållas, eller om värderingsuppgiften bör överflyttas till domstol. Lösningen av detta spörsmål är framför allt beroende av beskaffenheten hos de arbetsuppgifter som skola ankomma på värderingsorganet. Härom vill jag framhålla att införandet av mera preciserade regler för värderingen gör det nödvändigt, att man överger den skiljedomsliknande uppskattningen och att värderingsorganet i stället ger utförligt motiverade beslut och offentliggör de avvikande meningar som förekommit vid omröstning i saken. För att sä­ kerställa den önskade enhetligheten och trygga rättssäkerheten, anser jag det även erforderligt, att beslutet kan överklagas. Visserligen torde det, så­ som Svea hovrätt anfört, förhålla sig så, att en överinstans endast har begrän­ sade möjligheter att sakligt ompröva det resultat vartill den första instansen kommit i värderingsfrågor. I spörsmål av principiell natur är dock klagorätten av vikt, och även eljest kan det till följd av påtagliga oriktigheter tarvas ändring i beslutet. Det dröjsmål med målens slutliga avgörande, som en överklagningsrätt medför, behöver i expropriationsärenden ej vålla allt­ för stora olägenheter, om, såsom jag vill föreslå, den exproprierande lämnas rätt att i förväg taga marken i besittning mot ställande av säkerhet. I detta sammanhang vill jag även erinra om att flera av dem, som vilja bibehålla expropriationsnämnderna, ansett det påkallat, att införa en riksinstans hos vilken klagan skulle få föras över nämndernas avgöranden. Därmed skulle emellertid särprägeln hos nämndsinstitutionen väsentligen bortfalla och hela anordningen i huvudsak antaga formen av en i olika led uppbyggd domstols-

Kungl. Mai:ts proposition nr 184.

organisation. Det finnes då icke heller något skäl för att en del av förfa­ randet — före och efter proceduren vid nämnden -— skulle ligga kvar hos en annan domstol. Om alltså i enlighet med min mening proceduren bör ordnas såsom ett enhelligt och sammanhängande domstolsförfarande, i stort sett följande rät­ tegångsbalkens regler, återstår att avgöra om uppgiften hör läggas på nå­ gon bestående domstol eller om nya specialdomstolar böra inrättas. Av sär­ skild betydelse för ståndpunklstagandet härtill är förslaget om tillsättande av expropriationstekniker. Delta är, såsom av det förut sagda framgar, ge­ mensamt för alla de framkomna förslagen, och endast i ett par remissytt­ randen har värdet därav ifrågasatts. Även enligt min mening bör förverk­ ligandet av detta uppslag kunna leda till praktiska resultat av den största betydelse. Det kan dock vara tveksamt om experterna böra vara medlemmar av domstolen eller sakkunniga utanför denna. I departementspromemorian förordades den senare lösningen, därvid bl. a. framhölls att teknikerna borde göra sina uttalanden i den öppna förhandlingen under diskussion med par­ terna och av dem åberopade sakkunniga. Flera remissorgan ha emellertid förordat att experterna skola få säte i domstolen. De ha därvid bl. a. hän­ visat till vattendomstolarna där de tekniskt sakkunniga, vattenrättsingenjörerna, med erkänt gott resultat ingå såsom integrerande del i själva do­ maruppsättningen. Det synes även mig som om önskemålet om stadga och kontinuitet i värderingarna kan bli säkrare tillgodosett om expropriationsteknikerna bli ledamöter av domstolen och beklädas med det ansvar som följer därmed. Förnyade beräkningar och annan omgång torde även lättare kunna undvikas om expropriationsmyndigheten genom sakkunniga leda­ möter inom denna är i stånd att fortlöpande följa det ofta vidlyftiga värderingsarbetet. Jag förordar därför att teknikerna erhålla domareställning. Detta för emellertid med sig att, även om man väljer utvägen att inordna för­ farandet i den redan bestående domstolsorganisationen, expropriationsteknikerna under alla förhållanden komma att bilda ett nytt inslag i domstolen och att därför dennas sammansättning blir väsentligen en annan än förut. Andra omständigheter som kunna inverka på avgörandet, huruvida be­ stående domstolar böra anförtros ifrågavarande uppgifter eller nya spe­ cialdomstolar inrättas, äro frågorna om domkretsen, om ordförandeskapet i domstolen och om vilka ledamöter som, utöver ordföranden och tekniker­ na, böra ingå i denna. Då markutredningens majoritet föreslog att en expropriationsdomstol skulle inrättas i varje län, tänkte man sig att åtminstone tills vidare en underdomare i länet skulle, med bibehållande av sin ordinarie tjänst, fungera som ordförande i expropriationsdomstolen, i den utsträck­ ning verksamheten där påfordrade. Detta förslag har mycket kraftigt av­ styrkts från hovrättshåll, varvid framhållits, att anordningen skulle des­ organisera arbetet i den därav berörda ordinarie domstolen. På grund härav torde markutredningens majoritetsförslag vara praktiskt ogenomförbart, och det lär icke heller kunna ifrågakomma alt inrätta ett ganska stort antal nya ordinarie domaretjänster för dessa länsdomstolar med oviss arbetsbelast­ ning. Det torde därför vara nödvändigt att anknyta till den bestående or­

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

ganisationen av domstolarna i första instans. Detta skulle lämpligen kun­ na ske på samma sätt som gäller i fråga om ägodelningsrätterna på lan­ det, d. v. s. domaren i den allmänna underrätten göres tillika till ord­ förande i domstolen för expropriationsärenden och kansliet blir gemen­ samt. Därmed undvikes en helt ny organisation med nya tjänster, och de ifrågavarande arbetsuppgifterna infogas på ett smidigt sätt i det löpande arbetet inom den redan bestående ramen. Jämfört med förslaget om länsdomstolar kan detta synas som en splittring av arbetsuppgifterna på flera händer, men det bör emellertid understrykas, att expropriationsteknikernas ställning blir densamma som enligt nämnda förslag och att det i främsta rummet är genom dem som man kan ernå den eftersträvade likformigheten i praxis. Såsom påtagliga om än icke mera betydande fördelar med anord­ ningen må även nämnas, att domstolen kan tillgodogöra sig den ordinarie domarens kännedom om förhållandena i lians egen domkrets och att instäl­ lelsekostnaderna för parter och vittnen bli mindre än som skulle blivit fallet med en länsdomstol. I den ifrågasatta domstolen torde slutligen, såsom markutredningen före­ slagit, böra ingå ett par lekmän. Av markutredningen liksom i departements­ promemorian förordades att dessa skola vara två nämndemän. Från några håll har emellertid påyrkats att de borde vara representanter för parterna och utsedda av dem. Därigenom ansågs nämligen parternas tillit till förfa­ randet öka. Å andra sidan har från domstolshåll understrukits, att det vore oegentligt att parternas intressen finge sin specialrepresentation i en myn­ dighet som på statens vägnar dömde i en tvist. För min del finner jag all­ deles övervägande skäl tala för att de i domstolen ingående lekmännen icke utses av parterna utan få karaktären av självständiga lekmannadomare (nämndemän). Under hänvisning till det anförda vill jag förorda att den domstol, som i första instans skall handlägga expropriationsmål, består av ägodelningsdomaren i orten såsom ordförande, två expropriationstekniker med i allmän­ het länet som tjänstgöringsdistrikt samt två nämndemän. I enklare mål bör det räcka med en tekniker. Domkretsen blir den allmänna underrättens. Om man kallar detta en ny specialdomstol och ger den ett särskilt namn eller om man — som i herr Nordenstams reservation — betecknar den som en ägodelningsrätt med särskild sammansättning, synes i viss mån vara endast en namnfråga. Då, såsom framhållits av bl. a. häradshövdingeföreningen, de uppgifter som för närvarande ankomma på ägodelningsrätten med vissa undantag äro av annat slag än dem som avses för här ifråga­ varande domstol samt då sammansättningen av denna och ägodelningsrätten dessutom skulle förete väsentliga olikheter, särskilt i stad med rådhusrätt, vill jag förorda, att den tilltänkta domstolen får ett särskilt namn, lämpligen det av markutredningen föreslagna »expropriationsdomstol». Det sagda innebär alltså att i varje domsaga eller stad med rådhusrätt skall finnas en expropriationsdomstol med ägodelningsdomaren i orten såsom ordförande. Beträffande städerna blir härigenom bestämt vilken av rådhus­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 235

rättens lagfarna ledamöter som skall utöva ordförandeskapet, varjämte för domsagornas vidkommande särskilda föreskrifter om vikarier in. in. bli obe­ hövliga. Beträffande kompetensområdet för expropriationsdomstolarna vill jag här endast framhålla, att det åtminstone tills vidare icke synes lämpligt att dit överflytta vägrättsmålen från ägodelningsrätterna. Visserligen förete dessa mål stora principiella likheter med de allmänna expropriationsfrågorna och visserligen bli de föreslagna expropriationsdomstolarna särskilt kvalifi­ cerade, men en överflyttning skulle, såsom framhållits av en reservant inom markutredningen, utan tvingande skäl komplicera och fördyra handlägg­ ningen av dessa mål. Från expropriationsdomstolen skall talan kunna fullföljas till hovrätt och högsta domstolen på samma sätt som från andra underrätter. Någon speciell sammansättning av överdomstolarna vid handläggningen av expropriationsmål synes icke vara erforderlig. I den mån dessa domstolar anse att sär­ skild fackkunskap behöver tillföras domstolen, äga de givetvis, liksom i andra mål, inhämta yttrande från sakkunnig instans. Vad angår expropriationsteknikernas kvalifikationer har markutredning­ en föreslagit att fem tekniker utses för varje län nämligen experter på föl­ jande specialområden: planläggning av tätorter, byggnadsteknik, fastighets­ bildning på landet, jordbruk och skogsbruk. I departementspromemorian föreslogs även en sjätte specialitet, nämligen värdering av obebyggd mark i tätorter. Tillika ifrågasattes i promemorian att icke så noggrant som skett i markutredningens förslag specificera vederbörandes kvalifikationer utan angiva dessa mera allmänt, varvid antalet måhända kunde begränsas till fyra eller fem. För huvuddelen av expropriationsdomstolens arbete torde det vara till­ räckligt att föreskriva, att expropriationsteknikerna skola vara förtrogna med frågor om värdering av mark, några av dem företrädesvis på landet, andra i tätorter. Vidare bör man förvissa sig om att åtminstone någon av dem är expert på värdering av byggnader och någon kunnig i taxering av växande skog. Självfallet kan samma person företräda mer än ett slags expertis, och bestämmandet av totalantalet tekniker bör i viss mån bli be­ roende därav. På grund härav böra följande huvudgrunder tillämpas vid ut­ seendet av teknikerna. För varje län förordnas i allmänhet fyra—sex per­ soner, av vilka minst två skola äga kännedom om värdering av mark på landet, minst två om värdering av mark i tätorter, minst en om värdering av byggnader och minst en om värdering av växande skog. För de supplean­ ter, som kunna behövas, böra gälla samma kvalifikationskrav. Då expropriationstekniker eller suppleant för honom förordnas, bör anges vilken eller vilka av de nu nämnda specialiteterna han företräder. Med ledning härav kan ordföranden till tjänstgöring kalla den eller de tekniker som i varje särskilt fall med hänsyn till målets beskaffenhet befinnas mest lämp­ liga. Uppdraget alt vara expropriationstekniker synes böra lämnas för viss tid, förslagsvis tre år. Det torde böra uppmärksammas att hinder icke möter att utse samma person till expropriationstekniker i två eller flera län. Då det kan vara

236 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

svårt att överallt finna rutinerade specialister på dessa områden, torde det på sina håll rentav bli nödvändigt att begagna sig av denna möjlighet. Bl. a. med hänsyn härtill anser jag att expropriationsteknikerna böra, åtminsto­ ne till en början, förordnas centralt av Kungl. Maj:t eller möjligen av myn­ dighet som Kungl. Maj :t finner lämplig. Vad angår utseendet av lekmannainslaget i expropriationsdomstolarna sy­ nes det, för att undvika en särskild valprocedur, lämpligt att två av nämn­ demännen i orten kunna anlitas. I likhet med vad som sker i vattendomsto­ larna torde det böra ankomma på ordföranden att, med hänsyn till egendo­ mens belägenhet och beskaffenhet, bestämma vilka som i varje särskilt fall skola tillkallas för tjänstgöring. Med hänsyn till expropriationsmålens na­ tur torde det dock vara önskvärt att den ene är ägare av fastighet och den andre fristående från fastighetsägarintressen. Såväl ägodelningsnämndemän och vattenrättsnämndemän som nämndemän vid de allmänna domstolarna böra kunna komma i fråga. Även om nämndemännen vid rådhusrätterna närmast utsetts för att deltaga i handläggningen av brottmål, böra de kun­ na anlitas jämväl för tjänstgöring i expropriationsdomstol. Domstolens ordförande och nämndemännen böra vara berättigade till resekostnads- och traktamentsersättning enligt vanliga grunder. Till expro­ priationsteknikerna torde av statsmedel böra utgå såväl dylik ersättning som särskilt arvode för nedlagt arbete. Arvodet synes böra bestämmas till samma belopp som utgår i ersättning åt de i viss mån jämförbara tekniskt sakkunniga ledamöterna i patentmål. Sistnämnda ersättning utgör för när­ varande (SFS 1944: 755) maximalt sextio kronor för dag. Förutom såvitt rör domstolsordförande och nämndemän i städer, torde det ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser i nu berörda ersättnings­ frågor. För ändamålet torde kunna anlitas det under riksstatens II huvud­ titel uppförda förslagsanslaget till Ersättning åt domare, vittnen och parter. I detta sammanhang vill jag erinra om den framförda tanken att, till främ­ jande av en enhetlig praxis, anordna regelbundna sammankomster för rådplägning mellan de lokala expropriationsorganen. Till dessa samman­ komster, vilka böra komma till stånd på initiativ av chefen för justitiede­ partementet, synas främst expropriationsteknikerna böra kallas. Jag förut­ sätter att för deras resor och uppehåll vid dessa överläggningar skall utgå, förutom arvode, sedvanligt rese- och dagtraktamente. Såsom ett ytterligare medel att tillgodose behovet av sakkunskap och likformighet skulle kunna tänkas inrättande i någon form av ett centralt rådgivande organ. Ett sådant organ skulle kunna på begäran av domstolarna avgiva yttranden i värderingsfrågor, särskilt sådana av ekonomisk-teknisk art. Vidare kunde det lämna expropriationsorganen råd i olika detalj spörs­ mål, upprätta exempelsamlingar, etc. Även om jag är väl medveten om den nytta, ett sådant organ skulle kunna åstadkomma, är jag dock icke beredd att för närvarande framlägga något förslag därom. Det är min avsikt att med det snaraste föranstalta om erforderlig utredning i detta hänseende. Om, såsom jag förutsätter, ett förslag i ämnet kan framläggas vid början av nästa års riksdag, skulle ett blivande organ kunna träda i verksamhet re­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

dan innan handläggningen av expropriationsmål enligt den nya ordningen på allvar kommit i gång.

VII. Ifrågasatt ändring av 160 § byggnadslagen.

Enligt 7 § första stycket byggnadslagen skall det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten utövas av byggnadsnämnd. Byggnadslagen hai trätt i kraft den 1 januari 1948. I en övergångsbestämmelse till lagen, 160 §, stad­ gas att, när särskilda skäl äro därtill, länsstyrelsen äger beträffande område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej fastställts, förordna att stadgandet i 7 § första stycket ej skall gälla förr­ än från och med den 1 januari 1950.

I skrivelse den 24 januari 1949 har byggnadsstyrelsen ifrågasatt att den

i 160 § angivna tidpunkten skulle ändras till den 1 januari 1952. Länsstyrelses rätt att i vissa fall dispensera från stadgandet, att byggnads­ nämnd skall finnas i varje kommun, tillkom med tanke på de små kommu­ nerna och begränsades därför att avse tiden till och med den 1 januari 1950, då den nya kommunindelningen beräknades vara genomförd. Eftersom man numera får utgå ifrån att kommunindelningen ej kan träda i kraft forran den 1 januari 1952 (se AK prot. 1948 nr 21 s. 15—20), torde det vara lämpligt att, på sätt byggnadsstyrelsen föreslagit, till nämnda dag fram­ flytta nyss angivna tidpunkt.

VIII. Specialmotivering.

Lagen om expropriation.

1 §• Beträffande denna paragraf hänvisas till vad i det föregående anförts i avsnitt I. Såsom av avsnitt V framgått har jag icke godtagit markutredningens för­ slag att rätt till expropriation skall föreligga jämväl i fråga om kronans mark. Härav följer ävenledes att de formella ändringar, som markutred­ ningen föreslagit beträffande 2 och 12 §§, ej bli erforderliga. 7

7 §-

I fråga om första stycket av förevarande paragraf hänvisar jag till vad som anförts i avsnitten II samt IV A och B. Tredje stycket av paragrafen synes, i saklig överensstämmelse med mark­ utredningens förslag, böra flyttas till 34 § med den lydelse jag i det föl­ jande föreslår. Den av markutredningen föreslagna särskilda regeln med avseende å tatbebyggelsevärde har behandlats i avsnitt III.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

13—47 och 47 a §§. Dessa paragrafer innehålla för närvarande, enligt överskrifterna när­ mast framför envar av 13, 14, 22 och 43 §§, bestämmelser om laga domstol i expropriationsmål och förhandling i sådant mål, om expropriationsmåls förberedande handläggning vid domstol, om expropriationsnämnd och om expropriationsmåls slutliga handläggning. Med anledning av det av mig i avsnitt VI förordade inrättandet av särskilda expropriationsdomstolar för expropriationsmålens handläggning måste hela denna del av lagen undergå en genomgripande omredigering. Endast en mindre del av de nuvarande reglerna kan bibehållas oförändrad i sak. Den nya regleringen synes lämpligen böra ske så att bestämmelser med­ delas i 13 36 §§ om domstolar och rättegång i expropriationsmål samt i 37—40 §§ om tillträde av fastigheten före expropriationens fullbordande, överskrifter i enlighet härmed torde böra intagas närmast framför 13 resp. 37 §. Återstående paragrafer i förevarande del av lagen, nämligen 41—47 och 47 a §§, samt överskrifterna framför envar av 14, 22 och 43 §§ böra helt utgå. Vad angår innehållet i de nya bestämmelserna får jag anföra följande.

13 §: I denna paragraf bör i enlighet med markutredningens förslag in­

tagas ett stadgande av innehåll, att angående domstol i expropriationsmål och rättegången i sådant mal skall i allt, varom ej i expropriationslagen eller annan lag eller författning är särskilt stadgat, gälla vad i fråga om all­ män domstol är föreskrivet, där det är tillämpligt.

74—77 §§: Med utgångspunkt från vad jag i avsnitt VI anfört synas be­

stämmelser böra upptagas, i 14 § om expropriationsdomstols allmänna kom­ petens, i 15 § om sådan domstols sammansättning, i 16 § om utseendet av expropriationstekniker och i 17 § om expropriationsteknikers och nämnde­ mäns tjänstgöring. I anslutning till 1 kap. 4 och 11 §§ rättegångsbalken bör i ett andra stycke

av 15 § föreskrivas att vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid

annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, expropriationsdomstol är domför med ordföranden ensam. Denna domförhetsregel bör däremot ej omfatta det fall att huvudförhandling hålles i ome­ delbart samband med förberedelsen. Då ett mål går till huvudförhandling, måste nämligen förutsättas att sakkunskap regelmässigt erfordras. Vid detta förhållande synes i nyssnämnda fall vara lämpligare att domstolen är fullsutten än att, såsom enligt markutredningens förslag, ordföranden är en­ sam domare med viss skyldighet att rådgöra med en eller flera expropria­ tionstekniker.

Beträffande 16 § anser jag, i anslutning till vad i avsnitt VI anförts, att

kompetensvillkoren för expropriationsteknikerna icke böra i lagtexten fast­ slås i vidare mån än att föreskrift gives, att hälften av teknikerna skola ha erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering inom tätorter och hälften beträf­ fande dylik värdering å landet. Så snart tekniker utsetts bör givetvis varje

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 239

expropriationsdomstol erhålla uppgift om de utsedda och deras sakkunskap. I sistnämnda hänseende bör uppgiften självfallet vara så specificerad som möjligt. Ett stadgande om uppgiftsskyldigheten kan lämpligen intagas i före­ varande paragraf.

18 §: Liknande omröstningsregler som vid vattendomstol enligt 11 kap.

12 § vattenlagen böra gälla vid expropriationsdomstol. I 18 § bör sålunda föreskrivas att vad i rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där allenast lagfarna ledamöter ha säte i rätten, skall gälla, om vid överläggning i expropriationsdomstol skiljaktiga meningar yppas samt att vid omröstning ordföranden skall säga sin mening först, därefter expropriationsteknikerna och sist nämndemännen.

19 §: Med förebild av 11 kap. 11 § vattenlagen bör i denna paragraf stad­

gas att expropriationsdomstol för sina sammanträden är berättigad att dis­ ponera över nödiga lokaler i tings- eller rådhus, allmän skola eller annan allmän byggnad, som icke är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga än­ damål eller utgöres av gudstjänstlokal. Vållas särskilda utgifter för upp­ värmning, belysning, städning eller dylikt, skola de ersättas av den expro­ prierande. V

20 §: Till denna paragraf böra överflyttas de för närvarande i 13 § första

och andra styckena intagna forumbestämmelserna. Såsom markutredningen funnit (22 §) erfordras därvid allenast vissa formella jämkningar.

21 §: Markutredningens förslag innehåller icke någon särskild bestäm­ melse om stämningsansökans innehåll. Ordföranden i processnämnden har ifrågasatt huruvida föreskrifterna i

42 kap. 2 § rättegångsbalken angående stämningsansökans innehåll läm­ na tillräcklig ledning och om icke med hänsyn till expropriationsmålens säregna beskaffenhet närmare bestämmelser erfordras. Stämningsansökan och därtill hörande handlingar borde innehålla fullständiga upplysningar rörande den fasta egendom, som vore föremål för expropriationen, och om expropriationens omfattning och verkningar samt åtföljas av ritningar och andra handlingar, som lämnade upplysning i dessa hänseenden. I ansök­ ningen borde även uppgivas den ersättning sökanden ville erbjuda. Att full­ ständiga upplysningar i dessa hänseenden lämnades redan i stämningsan­ sökan vore av desto större betydelse som förberedelsen i dessa mål i allmän­ het borde åtminstone inledas genom skriftväxling.

Med föranledande härav synes i 21 § böra stadgas att den exproprieran­ de i stämningsansökan skall uppgiva, utöver vad eljest är stadgat, även den ersättning han bjuder i målet samt att, då område som skall exproprie­ ras utgör del av fastighet, områdets storlek och läge noggrant skall angivas i ansökningen eller därvid fogade handlingar. Den vidsträcktare skyldig­ het i sistnämnda hänseende, som förefinnes enligt 16 § gällande lag, torde icke böra utkrävas redan då ansökan om stämning göres utan bör bibehål­

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

las såsom en särskild förpliktelse (se 26 § i förslaget). När expropriation avser hel fastighet, skall givetvis i stämningsansökningen lämnas sådana uppgifter att fastigheten kan identifieras. Att fordra någon noggrannare be­ skrivning i detta fall torde ej vara behövligt.

22 §: Hit bör i överensstämmelse med markutredningens förslag (26 §)

sammanföras de stadganden, som i gällande lag återfinnas i 14 § första styc­ ket första punkten samt 17 och 18 §§. Vissa formella jämkningar påkallas därvid.

23 §: I denna paragraf bör upptagas motsvarighet till gällande lags be­

stämmelser i 14 § första stycket andra och tredje punkterna samt andra stycket. Såsom markutredningen (27 §) förordat synes, förutom redaktio­ nella jämkningar, även en mindre saklig ändring böra vidtagas. Någon fixe­ rad tidsfrist mellan kungörelsens offentliggörande och målets upptagande vid domstolen torde sålunda ej vara behövlig. Givetvis bör målet ej företa­ gas till huvudförhandling förrän vederbörande haft rimligt rådrum för att kunna bevaka sin rätt.

Drätselkammaren i Malmö har uppgivit att särskilt inom inkorporerade

delar av städerna funnes många samfälligheter, vilka uppkommit vid ägo­ styckningar och i vilka ett mycket stort antal personer vore delägare. Vid expropriation av en del av en sådan samfällighet måste delgivning ske med samtliga delägare, då 33 kap. 16 § rättegångsbalken icke vore tillämp­ lig. Drätselkammaren föresloge därför införandet av en bestämmelse, att därest jordområde eller del därav, som toges i anspråk genom expropria­ tion, vore samfällt för fler än tio fastigheter, delgivning av stämning skulle ske på samma sätt som för byalag.

Enligt min mening finnes det knappast tillräckliga skäl att i delgivningshänseende likställa åsyftade samfälligheter med byalag. I vart fall är jag icke för närvarande beredd att framlägga förslag i sådan riktning.

24 och 25 §§: Såsom markutredningen förordat (28 och 29 §§) kunna

bestämmelserna i 15 och 19 §§ av gällande lag bibehållas oförändrade. De böra intagas i 24 resp. 25 §.

26 §: I denna paragraf bör, med vissa formella jämkningar huvudsakli­

gen enligt markutredningens förslag (30 §), intagas de stadganden som för närvarande återfinnas i 16 §.

Ordföranden i processnämnden har anmärkt att i markutredningens för­

slag icke upptagits någon bestämmelse i fråga om parts utevaro. Av stadgandena i 36 § i förslaget följde väl att tredskodom ej kunde meddelas; med hänsyn till ifrågavarande måls »karaktär av ansökningsmål» borde på grund av parts utevaro tredskodom eller målets avskrivning icke komma till användning. För att förslagets ståndpunkt till denna fråga skulle kom­ ma till tydligt uttryck erfordrades emellertid särskild bestämmelse därom, motsvarande stadgandet i 11 kap. 55 § andra stycket vattenlagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 241

Uppenbarligen bör icke tredskodom ifrågakomma då part utebliver i expropriationsmål. För att icke de villkor, som enligt 61 § gälla i fråga om rätten att återkalla expropriationsanspråk, skoLa kunna kringgås, synes det emellertid vara nödvändigt att den exproprierandes utevaro ej heller får till följd att målet avskrives. Med hänsyn härtill bör, lämpligen såsom ett tredje stycke i 26 §, föreskrivas att parts utevaro från domstolens samman­ träde ej utgör hinder för målets handläggning och avgörande.

27 §: Enligt 78, 82, 88 och 91 §§ i gällande lag har den exproprierande i

vissa speciella fall, såsom vid expropriation för allmänna vägar, järnvägar, in. in., rätt att tillträda fastigheten redan efter stämningens utfärdande. I det följande, 37 §, kominer jag att föreslå att denna förtida tillträdesrätt gives generell giltighet. Med anledning härav bör, i enlighet med vad markutredningen föreslagit (31 §), även den princip om anstånd med exprop­ riation smålets handläggning, som för närvarande är stadgad i 79 §, vinna tillämpning å expropriationsmål i allmänhet. Bestämmelse härom i huvud­ saklig överensstämmelse med sistnämnda lagrum bör intagas i förevarande paragraf.

28 §: I anslutning till vad som är stadgat för vattendomstol i 11 kap.

45 § 2 mom. vattenlagen har markutredningen föreslagit (32 §) att domsto­

len, där så finnes lämpligt skall äga att i stället för inhämtande av yttran­ de av sakkunnig uppdraga åt expropriationsteknikerna eller en av dem att med eller utan biträde av nämndemännen eller en av dem verkställa un­ dersökning å stället. I enklare fall skall sådant uppdrag kunna lämnas åt nämndemännen eller en av dem. Om tiden för undersökningen skall dom­ stolen underrätta parterna. Protokoll över undersökningen skall föras av den, domstolen därtill förordnat, och sedermera tillställas denna. Där un­ dersökning sker allenast såsom förberedelse för domstolens sammanträde för syn å stället, skall dock underrättelse och protokoll, som nu nämnts, ej vara av nöden.

Ordföranden i processnämnden har ansett det föreslagna stadgandet mo­

tiverat ur praktisk synpunkt. Tillämpningen hade emellertid knutits till den förutsättningen att undersökningen avsåges träda »i stället för inhäm­ tande av yttrande av sakkunniga». Då sakkunnig av domstolen anlitades, vore syftet därmed att tillföra domstolen fackkunskaper, till vilka den el­ jest ej ägde tillgång. Syftet med nu ifrågavarande undersökning vore tvärt­ om att begagna sig av den sakkunskap, som redan funnes företrädd inom domstolen. De citerade orden borde därför utgå. Med hänsyn till betydel­ sen av att för särskilda utredningsuppgifter, t. ex. teknisk utredning och vidlyftigare värdering, kunde anlitas sakkunnig person utom domstolen, kunde ifrågasättas om ej i lagen borde upptagas en motsvarighet till stadgandena i 11 kap. 45 § 1 mom. vattenlagen. Det av markutredningen föreslagna stadgandet synes mig i stort seti vara lämpligt. Orden »i stället för inhämtande av yttrande av sakkunnig» skul­ le emellertid kunna föranleda den oriktiga uppfattningen att domstolen

K! Bihang till riksdagens protokoll 101/9. 1 samt. Nr. 181.

242 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

genom att anlita expropriationsteknikerna för undersökning å stället vore betagen möjligheten att inhämta yttrande av sakkunnig. De böra därför utgå. Att såsom processnämndens ordförande ifrågasatt upptaga motsva­ righet till bestämmelserna i 11 kap. 45 § 1 mom. vattenlagen torde, med hänsyn särskilt till vad i 40 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken är stadgat, ej vara erforderligt.

29 §: Markutredningen har föreslagit (33 §) en bestämmelse enligt vil­

ken huvudförhandling i målet skall av domstolen hållas vid syn å stället eller, där målet kan prövas utan syn, på annan plats, som är för parterna väl belägen. Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Ha de leda­ möter, som vid det senare sammanträdet sitta i domstolen, ej övervarit den tidigare handläggningen, skall dock målet upptagas till ny huvudförhand­ ling; i den mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, erfordras ej att bevis, som upp­ tagits vid tidigare sammanträde, ånyo upptages. Utredningen har anfört att dessa regler uppställts med förebild av 11 kap. 50 § första stycket och 57 § sista stycket vattenlagen. Beträffande upp­ skov med huvudförhandling gällde enligt 43 kap. 11 § rättegångsbalken, att ett återupptagande av målet till slutlig handläggning utan ny huvudför­ handling endast finge ske om dels de domare, som sutte i rätten vid det senare tillfället, övervarit den tidigare handläggningen, dels ock återuppta­ gandet skedde inom två veckor från dagen för den första förhandlingens avslutande. Då dessa regler ansetts alltför restriktiva för ett specialförfa­ rande av det slag, varom här vore fråga, hade det sista villkoret ansetts böra uppgivas.

Ordföranden i processnämnden har funnit markutredningens förslag i

denna del vara motiverat av enahanda skäl, som föranlett motsvarande be­ stämmelser i vattenlagen. Med hänsyn till att det processmaterial, som förekomme i vattenmål, till stor del vore skriftligt, hade i It kap. 58 § nämnda lag föreskrivits att vattendomstols utslag finge grundas även å handling­ arna. Även i övrigt förekomme i denna lag vissa bestämmelser, som tilläte införande av skriftligt material i större utsträckning än i den allmänna pro­ cessen, It kap. 53 och 55 §§. Huruvida förhållandena påkallade motsvarande undantag beträffande expropriationsmål, borde närmare övervägas. Emot den av markutredningen föreslagna bestämmelsen har jag icke an­ nat att erinra än att, då syn ej erfordras, huvudförhandling bör hållas på plats, som ordföranden bestämmer med hänsyn till att minsta kostnader uppstå. Att därjämte upptaga regler, som medgiva högre grad av skriftlighet än vad i den allmänna processen är tillåtet, anser jag icke kunna förordas. Även om utredningen i expropriationsmål ofta kommer att vara av teknisk natur, kunna dock målen i stort sett icke anses i förevarande hänseende jämförbara med vattenmålen. En inskränkning i muntligheisprincipen skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

lätteligen medföra att expropriationsmålen bleve föremål för övervägande skriftligt förfarande.

30 och 31 §§: Till dessa paragrafer böra, med formella ändringar huvud­

sakligen enligt markutredningens förslag (34 och 35 §§), överföras bestäm­ melserna i 39 § gällande lag.

32 §: Hit böra överföras de i 38 § första och andra styckena gällande lag-

upptagna bestämmelserna, varvid en redaktionell jämkning i anslutning till markutredningens förslag (36 §) bör vidtagas. I förevarande paragraf sy­ nes därjämte lämpligen kunna intagas en motsvarighet till stadgandet i 85 § gällande lag. Detta hittills endast för speciella expropriationsfall avsedda stadgande bör, såsom markutredningen föreslagit (51 § andra stycket), gi­ vas generell giltighet i samband med utvidgning av rätten till förtida till­ träde och vad därmed sammanhänger. Därtill återkommer jag i det följande, 37—40 §§.

33 §: I enlighet med vad markutredningen föreslagit (37 §) bör stadgas

att, om den exproprierande tagit fastigheten i besittning, vid bestämmande av expropriationsersättningen hänsyn icke får tagas till sådan ändring i fastighetens värde, som uppkommit efter tillträdet. Stadgandet, som utgör viss motsvarighet till bestämmelserna i 38 § tredje stycket och 63 § andra stycket gällande lag, föranledes av nyssberörda förslag om generell förtida tillträdesrätt efter stämningens utfärdande. Självfallet är att värderingen måste hänföra sig till de förhållanden som rådde vid tiden för tillträdet.

34 §. Enligt markutredningens förslag (38 §) skall ersättning bestämmas

i penningar att utgå på en gång; dock må domstolen på yrkande av part hänvisa sakägare att i särskild rättegång vid domstolen föra talan om er­ sättning för skada eller intrång, som finnes ej lämpligen kunna prövas i målet. Sådan talan skall väckas genom ansökan om stämning inom den tid, högst tio år, som i domen bestämmes, räknat från det denna vunnit laga kraft. Uppkommer eljest fråga om ersättning för skada eller intrång, som uppstått efter expropriationsmålets slutliga avgörande och ej kunnat förut­ ses i målet, skola bestämmelserna i lagen ej äga tillämpning.

Svea hovrätt har beträffande uppskattning av skada eller intrång, som

uppstått först efter expropriationsmålets slutliga avgörande och ej kunnat förutses i expropriationsmålet, anfört att något giltigt skäl icke syntes förefinnas varför sådan uppskattning skulle upptagas av allmän domstol och ej av expropriationsdomstolen.

Den av markutredningen föreslagna bestämmelsen motsvarar 7 § tredje stycket och 65 § tredje stycket i gällande lag. I bestämmelsen ha intagits regler angående den av mig i avsnitt IV C förordade möjligheten atl upp­ skjuta bestämmandet av expropriationsersättning i vissa fall. Vad sålunda föreslagits finner jag kunna godtagas med eu mindre redaktionell jämk­ ning. Då skada eller intrång, som uppstått först efter expropriationsmålets

244 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

slutliga avgörande och ej kunnat förutses i målet, skall bedömas enligt all­ männa skadeståndsregler (grannelagsrätt etc.) och alltså ej enligt ersätt­ ningsbestämmelserna i expropriationslagen, anser jag det lämpligt att mål därom, liksom hittills, ej behandlas i den för expropriationsmål stadgade ordningen.

35 och 36 §§: Med huvudsakligen de jämkningar markutredningen före­

slagit (39 och 40 §§) synas stadgandena i 47 § tredje stycket och 47 a § andra stycket i gällande lag böra upptagas i förevarande paragrafer. Dom­ stolens förordnande, att betalning ur expropriationsersättningen i vissa fall ej må utan särskild begäran tilläggas fordringsägare, skall givetvis, lik­ som hittills, meddelas i domen. Någon uttrycklig föreskrift härom har icke ansetts erforderlig.

Beträffande fullföljdsförfarandet utgår markutredningens förslag från att

de allmänna fullföljdsreglerna skola tillämpas; i fråga om fullföljdsinstansens organisation och sammansättning föreslås ej heller några avvikelser.

Svea hovrätt har ansett att vid överklagande av expropriationsdomstols

avgörande rättsmedlet besvär borde komma till användning i likhet med vad som är fallet beträffande ägodelningsmålen, vilka till sin karaktär äro likartade med expropriationsmålen.

Ordföranden i processnämnden har anfört att enligt den avfattning, som

bestämmelserna om fullföljdsförf arandet erhållit i vattenlagen, vore full­ följ dsinstansens skyldighet att företaga vattenmål vid huvudförhandling mera begränsad än i mål i allmänhet. Anledningen till denna avvikelse vore den skriftliga karaktär, som ofta kännetecknade processmaterialet i dessa mål. Ej heller vore avsett att bevisupptagning skulle äga rum i fullföljdsinstansen i samma omfattning som i mål i allmänhet. Till förebyggande av de stora kostnader och andra olägenheter, som skulle vara förenade med hållande av syn, hade sålunda i vattenlagen intagits föreskrift att bevis genom syn å stället finge upptagas i vattenöverdomstolen allenast om syn­ nerliga skäl vore därtill. Motsvarande föreskrift hade meddelats även i jord­ delningslagen. Med hänsyn till de likartade förhållandena mellan expropria­ tionsmål samt jorddelnings- och vattenmål syntes övervägande skäl tala för att full följdsförfarandet i expropriationsmål avpassades efter motsva­ rande bestämmelser i de båda andra lagarna. Att så skedde hade sin hu­ vudsakliga betydelse för förfarandet i mellaninstansen; de vidtagna änd­ ringarna borde emellertid formellt avse även förfarandet i högsta dom­ stolen.

Jag har förut i fråga om processens muntlighet framhållit att expropria­ tionsmålen icke äro direkt jämförbara med vatten- och jorddelningsmål. Detsamma gäller även i fråga om fullföljdsförf arandet. Någon anledning att föreskriva besvär i stället för vad såsom fullföljdsmedel anser jag sålunda ej föreligga. Vidare synes stadgandet i 35 kap. 13 § andra stycket rätte­ gångsbalken utgöra tillräcklig garanti för att icke överinstanserna onödigt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 245

vis skola upptaga bevis. Icke heller i fråga om skyldigheten att företaga mål vid huvudförhandling torde särregler vara påkallade för expropriationsmålens vidkommande. Om expropriationsdomstol, såsom jag tidigare förordat, i 14 § betecknas så­ som första domstol i expropriationsmål, lärer av den generella hänvisning­ en i 13 § följa att klagan i dylikt mål skall föras i hovrätt och högsta dom­ stolen enligt vanliga regler.

37 §: Markutredningen har föreslagit (48 §) att de i 82 § gällande lag

upptagna bestämmelserna om förtida tillträde vid expropriation för järn­ vägar skola erhålla tillämpning vid expropriation i allmänhet. Förutom att bestämmelserna därvid erfordrade vissa formella jämkningar bl. a. med hänsyn till utredningens förslag (54 §) om ändrade grunder vid beräkning av ränta å expropriationsersättning, borde de kompletteras med en motsva­ righet till stadgandet i 54 § första stycket andra punkten i gällande lag.

Drätselkammaren i Malmö har ifrågasatt att kommun, med hänsyn till

kommunallagarnas regler om lån och borgen samt den reella betydelsen av kommunens ansvar för sina förpliktelser, skulle vara fri från ställandet av pant eller borgen.

Överståthållarämbetet har anfört att regeln om skyldighet för innehavare

av bostad att avflytta å första fardag efter erhållen underrättelse om att mark skulle tagas i besittning av den exproprierande, syntes utomordentligt hård och överensstämde icke med nutida uppfattning om graden av den hänsyn som borde visas bostadshavare. Överståthållarämbetet föresloge att tiden för avflyttning bestämdes till den fardag, som inträffade viss tid, t. ex. tre månader, efter det bostadshavaren mottagit underrättelse samt att un­ derrättelsen skulle innehålla besked om de bestämmelser, till vilka hänvi­ sades i förevarande paragrafs sista stycke. Med hänsyn till att frågan om expropriationsersättning i framtiden avses skola kunna bli föremål för prövning i högre instans är det nödvändigt att vidga hittillsvarande möjligheter för den exproprierande att tillträda fastig­ heten före expropriationens fullbordan. Markutredningens förslag i detta hänseende anser jag i huvudsak kunna godtagas. I anledning av vad över­ ståthållarämbetet anfört synes emellertid böra stadgas att bostadshavare icke skall vara skyldig att avflytta tidigare än å första fardag som inträf­ far sedan tre månader förflutit efter det han mottagit underrättelse om att fastigheten skall tagas i besittning av den exproprierande. Såsom jag när­ mare kommer att beröra vid 55 § anser jag mig för närvarande icke kunna förorda ändring i fråga om räntan å expropriationsersättning. Jag är för närvarande ej heller beredd att taga ställning till förslaget att den i 74 § gällande lag upptagna bestämmelsen, att vad i lagen stadgas om ställande av pant eller borgen ej skall gälla kronan, utsträckes till att avse även kommun.

38—40 §§: 1 anslutning till vad under nästföregående paragraf förordats

böra även de i 83 § samt 84 § andra och tredje styckena gällande lag intagna

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

bestämmelserna givas generell giltighet. Därvid bör emellertid Konungens befallningshavandes befogenhet att förordna om fastighets upplåtande, då ägaren vägrar att låta den exproprierande taga fastigheten i besittning utan ersättnings gäldande, överflyttas på den domstol där expropriationsmålet är anhängigt. Lämpligast synes vara att domstolen, då ägaren finnes ha giltigt skäl för sin vägran, verkställer preliminär uppskattning av expropriationsersättningen och meddelar förordnande under villkor att tre fjär­ dedelar av det uppskattade beloppet nedsättes hos Konungens befallningshavande. Förutom härav föranledda ändringar böra jämkningar vidtagas i huvudsaklig överensstämmelse med markutredningens förslag (49 och 50 §§ samt 51 § första stycket). 48 §. Med hänsyn till att bestämmelserna om förtida tillträde avses skola upp­ tagas i 37—40 §§ synes överskriften framför 48 § böra ändras till »Om expropriationsersättningens erläggande och expropriationens fullbordande». I förevarande paragraf erfordras endast vissa redaktionella jämkningar (markutredningens förslag 41 § och 42 § första stycket).

50, 51 och 53 §§. Dessa paragrafer påkalla endast vissa mindre justeringar i formellt hän­ seende (markutredningens förslag 44 §, 42 § andra stycket, 45 och 47 §§).

54 §. Första stycket i 54 § gällande lag avses skola ersättas av 37 § i förslaget och bör således utgå. I andra styckets lydelse enligt gällande lag erfordras vissa ändringar i sak­ lig överensstämmelse med vad markutredningen föreslagit (52 §). Sålunda bör bl. a. stadgas att vad i 49 §, 50 § tredje stycket samt 52 och 53 §§ är föreskrivet skall äga motsvarande tillämpning vid nedsättning enligt 38 §. Såsom ett nytt stycke i förevarande paragraf torde böra införas en be­ stämmelse att, om domstolen enligt 34 § första stycket hänvisat sakägare att i särskild rättegång föra talan om ersättning för skada eller intrång, vad i 48 §, 50 § tredje stycket, 52 § och 53 § första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning, som i sådan rättegång be­ stämmes. Detta överensstämmer nära med markutredningens förslag (55 §). Enligt min mening bör någon speciell regel om ränteberäkningen i dylikt fall icke uppställas. (55 §.) Enligt 55 § i gällande lag skall den exproprierande erlägga 6 % årlig rän­ ta, i fall expropriationsersättningen erlägges efter den i 48 § bestämda ti­ den; om fastigheten förut tagits i besittning av den exproprierande, skall ränta erläggas från tillträdesdagen.

I skrivelse den 5 april 1938 (nr 167) har riksdagen hemställt om utred­

ning angående lämpligheten och sättet att bringa den i nämnda paragraf stadgade räntan i bättre överensstämmelse med det allmänna ränteläget.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

Andra lagutskottet hade i sitt utlåtande i ärendet (nr 33) yttrat, att en undersökning borde ske rörande lämpligheten att bringa ifrågavarande rän­ tebestämmelse i bättre överensstämmelse med det allmänna ränteläget. Härvid borde uppmärksammas frågan om den ifrågasatta anpassningen bor­ de vinnas genom att i lagrummet i fråga inskriva en lägre räntefot än den gällande eller ock på något annat sätt. Vid utredningen borde jämväl övriga räntebestämmelser i expropriationslagen bli föremål för översyn. Härjämte framhöll utskottet, att med hänsyn till det allmänna ränteläget erinringar kunde göras mot vissa i lag fastställda räntesatser jämväl på andra rätts­ områden än det, som i sammanhanget varit föremål för utskottets uppmärk­ samhet.

Markutredningen har funnit det önskvärt, att vid den ganska omfattande

omarbetning, som expropriationslagen i förevarande sammanhang under­ går, även frågan om beräkning av ränta å expropriationsersättning i vissa fall tages under övervägande. Att därvid allenast sänka den i lagen fixe­ rade ränteprocenten syntes utredningen mindre lämpligt. Anpassningen till det under olika förhållanden skiftande ränteläget borde i stället vinnas ge­ nom att räntefoten sattes i visst förhållande till riksbankens diskonto för tre månaders växlar, vilket för närvarande vore 21/, procent. Härigenom bleve det överflödigt att vid framtida förändringar i ränteläget vidtaga nå­ gon lagändring. Den marginal, som syntes böra råda mellan räntefoten för expropriationsersättning och riksbankens diskonto för tre manaders väx­ lar, kunde lämpligen bestämmas till 2 procent. Markutredningens förslag (54 §) hade utformats med utgångspunkt därifrån.

Riksförbundet landsbygdens folk, som icke haft något att erinra mot

förslaget i och för sig, har dock ifrågasatt huruvida det vore lämpligt att vidtaga en ändring enbart i expropriationslagen. Det syntes lämpligare att upptaga räntespörspiålen i ett större sammanhang. Enligt min mening måste i vart fall för närvarande räntesatsen 6 procent anses vara för hög. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 11 feb­ ruari 1949 bär emellertid tillkallats en särskild utredningsman för att verk­ ställa översyn av gällande bestämmelser om legal ränteberäkning. Det sy­ nes därför icke vara lämpligt att nu genom ändring av expropriationslagens stadganden i detta hänseende föregripa denna utredning. Förevarande pa­ ragraf torde därför tills vidare böra bibehållas i oförändrat skick.

57 §.

Markutredningen bär i denna paragraf föreslagit allenast formella änd­ ringar, vilka huvudsakligen torde böra iakttagas.

58 §. 1 enlighet med markutredningens förslag höra bestämmelserna i andra stycket kompletteras med föreskrift för det fall alt nedsättning ägt rum i samband med förtida tillträde av intecknad egendom (jfr inteckningsför-

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

ordningen 24 § 2 mom. 2 st. och 36 § 2 inom.). Föreskriften motsvaras av stadgande i 84 § första stycket gällande lag.

59 och 60 §§. På grund av vad jag i det föregående förordat erfordras, såsom ock mark­ utredningen föreslagit, vissa jämkningar i förevarande paragrafer.

61 §.

Markutredningen har anfört, att enligt gällande lag återkallelse av ex-

propriationsanspråk kunde framställas sist innan rätten meddelade utslag i målet. Genom att expropriationsersättningen fastställdes av expropriationsnämnd, hade den exproprierande, innan målet slutligt avgjordes, fått vet­ skap om det belopp, till vilket expropriationsersättningen komme att upp­ gå, och kunde då, om han funne detta för högt, avstå från expropriationen. Enligt den nya ordningen för expropriationsmåls handläggning fastställdes emellertid ersättningsbeloppet i expropriationsdomstolens dom. Någon åter­ kallelse — i händelse den exproprierande ej ville fullfölja expropriationen — kunde då givetvis ej ske hos den domstol som dömt. I stället finge den exproprierande tillgripa utvägen att överklaga målet till hovrätt och där anmäla återkallelse. I enlighet med vad sålunda förordats har markutred­ ningen föreslagit ändring av förevarande paragraf. Mot detta förslag bär jag intet att erinra. Härutöver erfordras även viss formell jämkning.

63—66 §§. Av dessa paragrafer har 65 § i viss mån ersatts genom 34 § i förslaget. I övrigt erfordra ifrågavarande bestämmelser icke motsvarighet efter expropriationsmyndighetens omorganisation och böra alltså, såsom markut­ redningen föreslagit, upphävas tillika med överskriften närmast framför 63 §.

67 §. Enligt denna paragraf har den exproprierande att bära alla av expropria­ tionen följande kostnader.

Markutredningen har framhållit att denna ordning ej sällan föranlett, att

fastighetens ägare låtit verkställa dyrbara utredningar rörande fastighetens värde och i samband därmed stående frågor — allt på den exproprierandes bekostnad. Expropriationskostnaderna hade därför ock understundom stigit till oskäligt höga belopp. För att förhindra ett dylikt missbruk av den givna ersättningsregeln föresloge utredningen att i 67 § skulle intagas en hänvis­ ning till stadgandena i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, varav framginge, att den, mot vilken expropriation skedde, i dylikt fall själv hade att svara för kostnaden i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 249

Göta hovrätt har anfört att enligt den föreslagna regeln expropriaten

i princip ägde ovillkorlig rätt till ersättning för expropriationskostnad jäm­ väl i överinstans. Expropriatens behöriga intressen syntes emellertid kunna tillgodoses utan en bestämmelse av så vidsträckt innebörd, att en sådan syn­ tes även mindre lämplig med hänsyn till de möjligheter, som därigenom komme att lämnas expropriat att på expropriandens bekostnad onödigtvis full­ följa talan i mål, vilka, därest en dylik bestämmelse ej funnits, kunde anta­ gas icke ha bragts under överinstansens prövning. Genom nya rättegångs­ balkens bestämmelser angående rättegångskostnad i tvistemål hade parts rätt till ersättning för sådan kostnad i överinstans utvidgats så att kärande, vilkens ändringsyrkande helt eller delvis bifölles, regelmässigt skulle till­ erkännas rättegångskostnadsersättning i samma instans. På grund av det anförda ansåge hovrätten, att expropriatens rätt till ersättning för expropria­ tionskostnad borde begränsas sålunda, att ovillkorlig sådan rätt borde — bortsett från de i 67 § i förslaget angivna begränsningarna — gälla allenast i fråga om expropriationskostnad i första instans samt att i övrigt rätte­ gångsbalkens bestämmelser om rättegångskostnad i tvistemål borde tilllämpas jämväl i expropriationsmål, dock med det tillägget, att överinstans borde, oavsett nämnda bestämmelser, äga att, där så funnes skäligt, till­ erkänna expropriat ersättning för kostnader vid instansen i fråga. I sist­ nämnda hänseende kunde anmärkas, att omständigheterna kunde sär­ skilt då expropriand fullföljde talan och ändringsyrkandet helt eller delvis bifölles av överinstansen — vara sådana, att det med hänsyn till expropriationsförfarandets karaktär av tvångsförvärv skulle vara obilligt mot expro­ priaten, om rättegångskostnadsersättning ej skulle, oaktat målet ginge honom emot i överinstansen, kunna tillerkännas honom i samma instans.

Den av markutredningen föreslagna begränsningen i enlighet med be­ stämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken finner jag välmotiverad. Vid införandet av ett stadgande härom synes den exproprierandes skyldighet att gälda kostnader som föranledas av expropriationen böra något närmare preciseras. Efter allmänna bestämmelser bör bär liksom eljest bedömas huruvida viss kostnad skall stanna å statsverket eller gäldas av parterna. Endast kostnad av sistnämnda slag bör omfattas av ersättningsskyldig­ heten. Denna synes sålunda kunna bestämmas att avse motpartens kost­ nader å expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens fördelning och eljest i anledning av expropriationen. Att, såsom Göta hovrätt ifrågasatt, stadga viss inskränkning med avseende å kostnaderna i hovrätt och högsta domstol torde icke vara påkallat.

69 och 70 §§. Främst omorganisationen av expropriationsmyndigbeten föranleder vissa formella ändringar i förevarande paragrafer i enlighet med vad markutred­ ningen föreslagit.

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

75, 78, 79, 82—86 och 88 §§. Dessa paragrafer ersättas i huvudsak av bestämmelser i 27, 32 och 37— 40 §§ i förslaget. I övrigt erfordra de icke motsvarighet. Jämte överskriften närmast framför 75 § böra de sålunda, såsom markutredningen föreslagit, upphävas. 89 §. Såsom markutredningen föreslagit bör ifrågavarande paragraf undergå en mindre jämkning i formellt hänseende.

91—94 §§. Med hänsyn till vad jag i det föregående föreslagit, bl. a. under 27, 34 och 37 §§, synas ifrågavarande paragrafer kunna uteslutas ur lagen. Detta överensstämmer med markutredningens förslag.

95 §. Denna paragraf behöver redaktionellt jämkas.

in §•

I enlighet med vad som anförts i avsnitt I bör under en ny paragraf, be­ tecknad 111 §, intagas en särskild bestämmelse om det i 1 § 16. stadgade expropriationsändamålet. Såsom överskrift framför paragrafen torde kun­ na angivas »13. Särskild bestämmelse om expropriation av mark för tät­ bebyggelse in. m.».

Ikraftträdandet.

I och för sig vore det önskvärt att den i det föregående föreslagna, änd­ rade lagstiftningen om expropriation kunde få tillämpning redan från och med den 1 juli innevarande år. Lagstiftningen kan emellertid knappast be­ räknas bliva antagen i så god tid före nämnda dag att nödiga förberedelser medhinnas. Vissa följdförfattningar av administrativ natur torde böra ut­ färdas, varjämte expropriationstekniker skola utses. Viss tid måste också reserveras för att de som få att taga befattning med de nya bestämmelsernas tillämpning skola kunna sätta sig in i bestämmelserna. På grund härav föreslår jag att lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 1950. Med avseende å övergången erfordras, förutom en generell klausul av van­ ligt slag beträffande möjligen förefintliga hänvisningar till lagrum som upphävas eller ändras, jämväl en bestämmelse rörande mål, i vilka stäm­ ning utfärdats redan före ikraftträdandet.

Enligt markutredningens mening borde någon överflyttning av sådana

mål till expropriationsdomstolarna ej äga rum. Den gällande ordningen för handläggning av dessa mål borde sålunda fortfarande äga bestånd även ef­ ter nämnda tidpunkt. Det kunde alltså förekomma att expropriationsnämnd tillsattes även efter den nya lagens ikraftträdande. Följaktligen borde i de

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

län, där från tiden dessförinnan anhängiga mål vore för handen, expropriationsnämndsordförande finnas förordnade liksom i förekommande fall även av länsstyrelser samt landsting och stadsfullmäktige jämlikt 23 § ex­ propriationslagen utsedda personer, valbara till ledamöter av expropriationsnämnd. Emellertid borde ej endast de för själva proceduren gällande reg­ lerna i dylika fall alltfort tillämpas utan expropriationsnämnderna vid sin värdering också ha att tilllämpa de värderingsgrunder, som vore gällande innan de nya lagbestämmelserna trädde i kraft. Övergångsbestämmelserna hade med hänsyn härtill i markutredningens förslag avfattats så att i fråga om expropriation eller lösningsrätt, varom stämning utfärdats före den nya lagens ikraftträdande, äldre lag alljämt skulle äga tillämpning.

Vad sålunda i över gångshänseende föreslagits anser jag vara lämpligt, och ett stadgande i enlighet därmed bör upptagas.

Följdändringar.

Vattenlagen.

Enligt 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen skall, om kronan begagnar sin lösningsrätt till strömfall och vattenverksbyggnader m. m., vad om exprop­ riation i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning. Därvid skall ersättningen i anledning av inlösen bestämmas av en särskild nämnd, be­ stående av expropriation,snämndsordföranden och fyra ledamöter, av vilka vardera parten utser två. Parterna ha därvid fri valrätt och äro ej begrän­ sade i sitt val till de personer, som jämlikt 23 § expropriationslagen i viss ordning utses att vara valbara. I likhet med markutredningen finner jag lämpligast att även nu ifråga­ varande mål överflyttas till expropriationsdomstolarna. Vissa ändringar i nyssnämnda lagrum bli därvid erforderliga. I övrigt synas det ej behövas särskilda anordningar med tanke på dylika mål, vilka ej beräknas bli syn­ nerligen talrika. Erforderlig vattenteknisk sakkunskap torde i allmänhet kunna beredas säte i domstolen genom att lämplig expropriationstekniker utses. Dessutom finnes ju alltid möjlighet att låta sakkunniga avgiva ytt­ rande inför domstolen.

Lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom.

Enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom skall när återköpsrätten göres gällande — i händelse godvillig överenskommelse ej träffas mellan parterna — bestämmandet av löseskillingen ankomma på en inför veder­ börande allmänna underrätt tillsatt s. k. återköpsnämnd. Om denna nämnds sammansättning gäller vad som i expropriationslagen är stadgat om expropriationsnämnd.

Markulredningen har funnit att hela återköpsförfarandet bör överflyttas

från de allmänna domstolarna till expropriationsdomstolarna. I själva ver­

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ket vore den värdering av en fastighet som skulle ske vid återköp helt lik­ artad med den, som expropriationsdomstolen eljest hade att företaga. Mot vad sålunda föreslagits har jag icke något att erinra. Förslagets ge­ nomförande synes kräva ändring i 6, 8, 10—18 och 20 §§ ifrågavarande lag. I samband därmed böra vissa formella justeringar vidtagas. Liksom beträf­ fande expropriationsmål torde i övergångshänseende höra stadgas att mål om återköp, vari stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, skall behandlas enligt äldre lag.

Bijggnadslagen den 30 juni 1947.

I byggnadslagen finnas flera bestämmelser om inlösen av mark (bl. a. 18 21, 41, 44, 46, 47 och 48 § §). Mål om sådan inlösen handläggas enligt reglerna om expropriationsmål, kompletterade med några specialbestämmelser i bygg­ nadslagen (137—145 §§). Genom de föreslagna ändringarna i expropriations­ lagen komma dessa mål automatiskt att handläggas enligt de nya reglerna för expropriationsmål, d. v. s. expropriationsnämnderna upphöra att fungera däri och målen i sin helhet överföras i första instans till de nya expropriationsdomstolarna. Såsom markutredningen föreslagit, föranleder detta änd­ ringar i 138, 139 och 141 §§, varjämte 140 § kan utgå. Även en mindre, re­ daktionell ändring i 46 § bör vidtagas. Expropriationsnämnd har emellertid en uppgift även i andra ärenden en­ ligt byggnadslagen. Sålunda sker i fall av s. k. ekonomisk zonexpropriation (44 § andra stycket) en prövning hos Kungl. Maj :t på grundval av beräk­ ningar bl. a. av värdestegringen hos viss tomtmark och, därest parterna icke äro eniga om det belopp till vilket värdestegringen skall beräknas, skall det bestämmas av expropriationsnämnd. I två andra fall handlägger expropria­ tionsnämnd uppkommande tvister, nämligen fråga om ersättning av ägare till s. k. specialområde för trafikled, som anordnats till eller genom om­ rådet, (53 §) samt fråga om storleken av ersättning för byggnad in. m. på sådan mark, som enligt förordnande av Kungl. Maj :t vid stadsplans faststäl­ lande avstås till allmänna platser m. in. (71 §). I dessa tre fall bör, såsom markutredningen jämväl föreslagit, nämndens funktion överföras på expro­ priationsdomstolen, vilket föranleder ändringar i 44, 53 och 71 §§. Änd­ ringen av 71 § bör därvid utföras så att även tvist om ersättningen i annat avseende än storleken skall ankomma på expropriationsdomstolen. I annat fall skulle ett mål om sådan ersättning kunna bli föremål för behandling vid både allmän domstol och expropriationsdomstol? och detta bör uppen­ barligen ej förekomma. En liknande uppgift har expropriationsnämnd i fråga om den ersättning för gatumark, som staden äger uttaga av ägarna till tomter vid gatan. Tvist om sådan ersättning prövas visserligen av allmän domstol, men också i detta fall skall expropriationsnämnd angiva en utgångspunkt för bedömningen, nämligen det markvärde som skall ligga till grund för beräkningen. Markut­ redningen har föreslagit, att expropriationsdomstol skulle övertaga sist­ nämnda uppgift. I enlighet med vad jag nyss föreslagit beträffande 71 § för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 253

ordar jag, att ifrågavarande tvister i sin helhet handläggas av expropriationsdomstol. Mycket nära dessa mål stå tvister om bidrag till gatubyggnadskostnad; frå­ gor om sådant bidrag och om ersättning för gatumark förekomma stundom i samma mål. Med hänsyn härtill och då utgifter för gatubyggnad och lik­ nande exploateringskostnader höra till de faktorer vid fastighetsvärdering, med vilka expropriationsdomstolarna genom sin verksamhet komma att bli förtrogna, böra även sistberörda mål tillkomma dessa domstolar. Sist angivna båda förslag föranleda ändringar i 65, 66 och 69 §§. Därvid bör andra punkten i 65 §, som innehåller en saklig regel om hur uppskatt­ ningen skall ske, i huvudsak oförändrad flyttas till 58 §, som förut innehål­ ler liknande bestämmelser. Byggnadslagen behandlar emellertid även vissa andra fall av ersättning till eller mellan markägare i samband med lagens tillämpning. Sålunda är i 22, 39 och 116 §§ fråga om ersättning för skada eller intrång på mark eller byggnader. Tvister härom handläggas nu av allmän domstol, och markutred­ ningen har icke föreslagit någon ändring i detta förhållande. Då nu föreslås inrättande av specialdomstolar, vilka skola besitta särskild sakkunskap i fråga om värdering av fastigheter och vad därmed sammanhänger, är det dock uppenbarligen lämpligt att till dem överföra även dessa tvister. Jag för­ ordar därför att så sker, vilket föranleder ändringar i 23 och 39 §§. För det fall att expropriationsdomstol skall upptaga mål, som ej avser inlösen av mark, synes böra föreskrivas att bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga delar skola gälla, där ej annat är särskilt stadgat. Denna föreskrift kan lämpligen intagas i 137 §, vilket föranleder jämkning av rubriken framför denna paragraf. I enlighet med vad jag anfört i avsnitt VII bör slutligen också 160 § under­ gå en mindre ändring, vilken omedelbart bör lända till efterrättelse. Såsom markutredningen föreslagit bör i övergångshänseende föreskrivas att mål, vari stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, skall behand­ las enligt äldre lag.

Förordningen den 16 maj 188b angående patent.

Enligt 17 § i förordningen angående patent äger Kungl. Maj:t om så prö­ vas nödigt förordna, att patenterad uppfinning skall upplåtas till allmänhe­ tens fria begagnande eller utövas för statens räkning. Patenthavaren är dock i dylikt fall berättigad till full ersättning som, i fall överenskommelse om ersättningsbeloppet ej kan träffas, skall bestämmas av särskild nämnd tillsatt inför domstol i den ordning expropriationslagen föreskriver.

Markutredningen har funnit det icke vara lämpligt alt överflytta dylika

ersättningsfrågor till expropriationsdomstol, då denna domstol icke förfo­ gade över den särskilda sakkunskap som för prövning av dessa ersätt­ ningsfrågor krävdes. Lämpligare syntes vara att låta ersättningsfrågan prö­ vas i den för patentmålen stadgade ordningen, d. v. s. av Stockholms rådhus­ rätt med den förstärkning med särskilda sakkunniga ledamöter varom stad­

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

gades i 23 § 1 mom. patentförordningen. Därmed vunnes också överensstäm­ melse med den ordning för handläggning av liknande ersättningsfrågor, som funnes föreskriven i 10 § i lagen den 29 november 1946 med särskilda be­ stämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret.

Vad markutredningen sålunda föreslagit anser jag böra godtagas. Förutom den erforderliga ändringen av 17 § i förevarande förordning, bör i övergångshänseende stadgas att mål, vari stämning utfärdats före nya lagens ikraft­ trädande, skall behandlas enligt äldre lag.

Lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång.

I likhet med markutredningen anser jag att inrättande av särskilda expropriationsdomstolar bör föranleda ändring i 1 § i lagen om fri rättegång, var­ igenom förmån av fri rättegång kan beredas part i expropriationsmål. Vis­ serligen torde behov av dylik förmån mera sällan förekomma, alldenstund ersättning för rättegångskostnad i dylikt mål enligt expropriationslagens be­ stämmelser i allmänhet skall gäldas av den exproprierande. Emellertid kunna dock undantagsvis fall tänkas uppkomma, där beviljande av fri rättegång kan bli av värde för en medellös eller mindre bemedlad part och i så fall bör domstolen äga möjlighet att bereda parten denna förmån.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom justitiedeparte­ mentet upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expro­ priation, 2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen, 3) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast egendom, 4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385), 5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent, samt 6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regerings­ formen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

1 Denna bilaga har här uteslutits. De i bilagan intagna lagförslagen äro likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen utom såtillvida, att 1 § 16. lagen angående ändring i la­ gen om expropriation enligt förstnämnda förslag ej innehåller satsen »som icke är tätbebyggd» samt att 22 § i samma lagförslag företer en mindre avvikelse av redaktionell natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 255

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 mars 1949.

Närvarande: justitieråden G eijer , D ahlman , L ech , regeringsrådet Q uensel .

Enligt lagrådet den 10 mars 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i stats­ rådet den 18 februari 1949, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets ut­ låtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­ hämtas över upprättade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expro­ priation, 2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen, 3) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast egendom, 4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385), 5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent, samt 6) lag angående, ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av hovrättsrådet K. H. Henkow.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Huvudsyftet med förslaget är att åstadkomma en genomgripande utvidg­ ning av kommunernas möjlighet att expropriera jord, först och främst för tillgodoseendet av bostadsbehovet men också för andra ändamål. En sådan möjlighet kan ock otvivelaktigt vara till stort gagn, när det gäller att hind­ ra osund spekulation i jord och avhjälpa den flerstädes svåra bostadsbris­ ten. Genom byggnadslagstiftningen bär man vunnit möjlighet att hindra enskilda exploatörer att efter eget skön leda utvecklingen av bebyggelsen,

256 Kungl Maj:ts proposition, nr 184.

och som ett komplement till nämnda lagstiftning skulle expropriationsrät­ ten kunna fylla syftet att, oberoende av enskilda jordägares vilja till med­ verkan, få till stånd den behövliga bebyggelsen å områden, som bäst lämpa sig för ändamålet. Förevarande förslag går emellertid vida längre än för dessa syften är er­ forderligt och synes utgå från ett väl ensidigt betraktelsesätt. Den som har att bedöma förslaget bör göra klart för sig, att den föreslagna lagtexten på avgörande punkter är synnerligen elastisk och därför måhända icke vid första påseendet ger intryck av att äga en så djupgående innebörd som den i själva verket har. Den administrativa makten tillägges inom mycket vida gränser en hart när oinskränkt handlingsfrihet gentemot de enskilda mark­ ägarna. Allt kommer att bero på tillämpningen. Denna kan väl enligt för­ slagets lydelse utövas på ett sätt som innebär en lämplig avvägning mel­ lan motsatta intressen, men någon annan garanti för att så blir fallet än den som ligger i tilltron till de myndigheter som skola handhava tillämp­ ningen lämnas icke. Vid en lagstiftning av denna typ komma de uttalan­ den, som gjorts i lagens förarbeten, att få en utomordentlig betydelse för lagstiftningens blivande verkningar. Förslagets förarbeten äro i detta av­ seende icke ägnade att förebygga starka betänkligheter. Helhetsintrycket blir att förslagets antagande i oförändrat skick skulle innebära en radikal förändring i den enskilde jordägarens ställning, i det att den relativa trygg­ het, som jordäganderätten hittills i allmänhet inneburit, bleve till väsent­ lig del tillspillogiven. För den allmänna rättsuppfattningen i vårt land måste det utan tvivel te sig främmande att i den betydande utsträckning som här föreslagits utbyta den lagstadgade tryggheten mot ett osäkerhetstillstånd, där den administrativa makten efter fritt skön samt mer eller mindre svävande lämplighetsgrunder äger avgöra om den enskildes ägande­ rätt — det må röra sig om större eller mindre jordbruk, större eller mind­ re bostads- eller andra fastigheter — skall utan tvingande skäl uppoffras. Vad först markbehovet såsom förutsättning för expropriation beträffar torde principen böra vara den, att detta behov för att kunna berättiga till expropriation skall äga ett visst mått av styrka och aktualitet. Det bör icke vara tillräckligt att den åsyftade användningen för byggnads- eller annat ändamål av den mark, som exproprieras, skymtar såsom en tämligen obe­ stämd och avlägsen möjlighet. Förslaget öppnar emellertid väg för kom­ munerna att genom expropriation tilltvinga sig mark i en utsträckning, som går vida över det omedelbara eller med tillräcklig säkerhet överskådliga behovet och som befriar dem från att i förväg närmare planera, om och när och hur i anspråk tagen mark verkligen skall användas för det tänkta än­ damålet. Förslagets motivering är på denna punkt svävande. Markutred­ ningen har uttalat sig för att expropriation bör kunna beviljas, om det göres sannolikt att marken erfordras för tätbebyggelseändamål. Departements­ chefen synes visserligen vilja skärpa detta krav, då han yttrar att den i expropriationsmålet förebragta utredningen bör, för att tjäna som grundval 'för expropriation, kunna anses tillfyllestgörande visa att marken behövs för

Kungi. Maj.ts proposition nr 184. 257

sådant ändamål. Men andra hans uttalanden, såsom rörande fördelen av att samhället äger mark i den utsträckning att det ej behöver känna sig allt­ för bundet av de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ, antyda möjligheten av mycket långt gående tolkning av den föreslagna expropria­ tionsrättens innebörd. Särskild uppmärksamhet förtjänar yttrandet om att kommunerna böra säkra sitt markinnehav i god tid, i synnerhet så länge en tillfredsställande lösning icke vunnits av problemet om indragning till det allmänna av värdestegringen på mark, avsedd för tätbebyggelse. Detta ytt­ rande framstår såsom en betydande modifikation av tidigare gjord för­ klaring att frågan om markvärdestegringens överförande till samhället tills­ vidare lämnats å sido. Ty det kan svårligen förnekas, att expropriationsinstitutet kan utnyttjas som ett effektivt medel för ett dylikt överförande och otvivelaktigt måste såsom sådant framstå, om expropriationslagstiftningen anordnas så att den skall kunna tillåta samhället att, utan att behöva åberopa något mera närliggande behov av marken, tvångsförvärva densamma just i syfte att tillförsäkra samhället blivande värdestegring. Även på en annan punkt, som har visst sammanhang med den nyss be­ rörda, lider förslaget av oklarhet, nämligen beträffande frågan om en en­ skild markägare skall kunna undgå expropriation genom att själv på ett god­ tagbart sätt ombesörja markens exploatering. Enligt lagen om expropriation gäller såsom allmän förutsättning att expropriation får äga rum blott om sådant i det särskilda fallet befinnes nödigt för tillgodoseende av det behov som konstateras vara för handen. Villkoret i sin generella utformning har visserligen bibehållits i lagtexten, men formuleringen av det föreslagna nya expropriationsändamålet har i verkligheten till väsentlig del berövat villkoret dess strikta innebörd. Detta intryck förstärkes i hög grad av förslagets mo­ tivering. Motiven präglas av uppfattningen att det under alla omständigheter bör föredragas att exploateringen sker i kommunernas egen regi. Detta sy­ nes dock icke utan vidare kunna tagas för givet. En sund konkurrens torde befordra allmänhetens intressen. Departementschefen har också i ett av­ snitt av remissprotokollet berört fördelen av en nyttig konkurrens på tomt­ marknaden, en fördel som skulle vinnas därigenom att kommunerna sattes i tillfälle att tvinga sig in på marknaden och därigenom bryta existerande prismonopol. Förslagets genomförande skulle emellertid — även vid en försiktig tillämpning av de nya reglerna — lätteligen på grund av det här­ med följande osäkerhetstillståndet få verkningar långt utöver sådana som kunna betecknas såsom gynnsamt prisreglerande. Stor sannolikhet talar för alt man, om förslaget upphöjes till lag, har att motse en kommunernas mo­ nopolställning, som i stor utsträckning betager de enskilda lusten att äga mark inom områden, dit den nya lagens verkningar kunna väntas sträcka sig. Lagrådet vill för sin del även understryka vissa betänkligheter av mera allmän innebörd, åt vilka en del remissinstanser givit uttryck, i fråga om den utvidgade maktställning som förslaget åsyftar för kommunernas räkning. Det kan förvisso ifrågasättas, om därmed följande befogenheter kunna för-

IV Bihang till riksdagens protokoll 10VJ. 1 samt. Nr 184.

258 Kungl Maj:ts proposition m 184.

väntas städse bli utövade med sådan oväld och förutseende skicklighet som borde vara en förutsättning för en dylik maktställning. Betydelsefulla in­ tressen, såväl allmänna som enskilda, stå här på spel. I enlighet med vad en remissmyndighet framhållit synes det, om förslaget genomföres, må­ hända vara påkallat att garantier skapas för att icke den kommunala markoch bostadspolitiken skötes på ett sätt som träder de allmänna och enskilda intressena för nära. De ändringar i övrigt i lagen om expropriation, som innefattas i förslaget, äro väsentligen, även i den mån de hänföra sig till expropriation över huvud taget, närmast föranledda av den tillämnade utvidgningen av expropria­ tionsrätten. Departementschefen har nämligen såsom skäl för dessa ändringar framför allt åberopat angelägenheten av att underlätta användningen av kommunernas expropriationsrätt genom att bryta nu rådande värderingspraxis i fråga om löseskillingens bestämmande, vilken ansetts leda till för höga ersättningsbelopp. Ändringarna gå ut på dels angivande av vissa vär­ deringsprinciper och dels expropriationsnämndernas ersättande med expropriationsdomstolar. Lagrådet anser förslaget i dessa delar alltför ensidigt betona den ena partssidans intressen och även i övrigt lämna rum för erin­ ringar. Vad lagrådet i enlighet med det nu anförda och i övrigt har att erinra emot förslaget kommer i det följande att vidare utvecklas i anslutning till de särskilda lagstadgandena. Endast under förutsättning att förslaget omarbetas under hänsynstagande i det väsentliga till vad lagrådet anfört anser sig lagrådet kunna till någon del tillstyrka förslaget.

i §■

Markutredningens förslag om en utsträckning av expropriationsrätten av­ såg huvudsakligen att bereda kommunerna ökade möjligheter att förvärva den mark, som erfordrades för bostadsförsörjningen och kommunernas all­ männa planering, så att kommunerna i god tid innan exploateringen bleve aktuell kunde sätta sig i besittning av de behövliga jordområdena. Försla­ get — som upptog en särskild värderingsregel beträffande tätbebyggelsevär­ de -—- syftade även till att för kommunerna möjliggöra att den markvärde­ stegring, som växande tätorter i regel orsakade i omgivningen, i största möj­ liga utsträckning tillfölle det allmänna och ej den enskilde markägaren. Då emellertid ytterligare utredning ansetts erforderlig angående den sålunda ifrågasatta överflyttningen av markvärdestegringen, skall enligt motivering­ en till det remitterade förslaget expropriationsanspråk icke kunna grundas enbart på önskemålet att vinna en sådan överflyttning. Men i övrigt har markutredningens förslag ansetts kunna läggas till grund för den i remis­ sen för kommun föreslagna utvidgningen av expropriationsrätten. Emellertid har departementschefen ansett, att den av markutredningen föreslagna lagtexten är alltför allmänt hållen, och därför givit det föreslag­

Kungi. Maj.ts proposition nr 184. 259

na huvudstadgandet en annan lydelse i syfte att vinna en mera påtaglig fixering av expropriationsändamålen. Såsom inledningsvis antytts anser lagrådet att även det nu föreslagna stadgandet är alltför elastiskt och vitt­ omfattande. Enligt stadgandet skulle kommun i första hand erhålla expropriationsrätt för att »säkerställa» att mark på skäliga villkor vore tillgänglig för tätbe­ byggelse och därmed sammanhängande anordningar. Härigenom skulle, en­ ligt vad som anföres i motiven, kunna exproprieras mark, vare sig den är belägen utom eller inom planlagt område och vare sig den redan är tätbe­ byggd eller icke. Såsom ett typfall, då icke tätbebyggd mark skall kunna exproprieras, upptages i motiveringen expropriation för tillfredsställandet av den aktuella bostadsförsörjningen. Sålunda anföres att, vare sig en markägare i spekula­ tionssyfte eller av annan icke godtagbar orsak vägrar att upplåta sin mark för exploatering, bör kommunen genom expropriation kunna förvärva mar­ ken, då den erfordras för att bostadsbrist inom kommunen skall bli av­ hjälpt och en efter kommunens förhållanden lämpligt avpassad reserv av fullvärdiga bostäder åstadkommas. Här syftas alltså närmast på ett aktuellt markbehov, och någon erinran synes icke böra göras mot expropriations­ rätt i dessa fall beträffande mark, som icke redan är tätbebyggd. De anmärkningar, som inledningsvis gjorts, att det för expropriation icke bör vara tillräckligt att markbehovet skymtar såsom en tämligen obestämd och avlägsen möjlighet, torde emellertid ha tillämpning på vissa andra i motiveringen angivna fall. Här är det icke fråga om ett aktuellt behov, utan kommun skulle kunna långt innan markens exploatering vore aktuell, så att säga i förråd, expropriera mark för att själv i sinom tid kunna exploa­ tera eller till exploatering utbjuda marken på villkor, billigare än vad eljest skulle blivit fallet. I den mån risk föreligger för att, om expropriation ej sker, ett prismonopol driver upp priserna å marken till oskälig höjd och under förutsättning att expropriationen begränsas till att omfatta sadan mark som — även om den ej ingår i upprättad plan — dock måste förutses under en närliggande framtid bli erforderlig för kommunens utveckling, kan måhända erinran med fog ej heller göras mot en sådan utsträckning av expropriationsrätten, ehuru man härigenom skulle införa ett expropriationsändamål av delvis ny karaktär. Emellertid måste, såsom inledningsvis berörts, fasthållas vid att utredningen skall erbjuda' grund för antagande att de enskilda markägarna icke själva äro beredda att exploatera marken på rimliga villkor. Det i lagtexten använda ordet »säkerställa» synes redan med hänsyn härtill mindre lämpligt, då det skulle kunna göra detta villkor illu­ soriskt. Av motiven att döma synes man emellertid icke ha ansett sig böra begrän­ sa expropriationsrätten till mark, som salunda kan beräknas bliva erfor­ derlig inom en nära framtid. Expropriation skulle nämligen kunna medgivas av mark kring ett samhälle i sådan omfattning, att man vid de blivande planernas utarbetande icke behövde känna sig alltför bunden med hänsyn

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

till de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ. Detta -— som synes strida mot vad i motiven anförts därom att för expropriation skall fordras att det genom förebragt utredning kan anses tillfyllestgörande visat att mar­ ken behövs för tätbebyggelseändamål — skulle möjliggöra att hela ytter­ områden omkring ett samhälle genom expropriation överfördes i kommu­ nens ägo. En så vidsträckt expropriationsrätt synes av de skäl som inled­ ningsvis anförts icke böra godtagas. Den skulle icke heller väl överensstäm­ ma med grunderna för stadgandet i 5 § expropriationslagen att om mer än ett område finnes vara tjänligt för det avsedda ändamålet, expropriations­ rätt ej må meddelas beträffande område, vars avstående eller upplåtande medför större olägenhet än nödigt är. Även ur nu angivna synpunkter torde ordet »säkerställa» icke höra här komma till användning. Den nu behandlade nya expropriationsgrunden avser emellertid enligt motiven icke endast — såsom ovan berörts — expropriation av mark, som icke är tätbebyggd, utan även mark, som redan är tätbebyggd men där byggnadsrätten enligt gällande plan icke helt utnyttjats. En särskild förutsätt­ ning för expropriation i dylika fall skulle emellertid, fortfarande enligt moti­ ven, vara, att den outnyttjade delen av byggnadsrätten är av mera påtaglig betydelse, då det gäller att säkerställa tätbebyggelsebehovet. Att sålunda även redan tätbebyggd mark skall kunna exproprieras är svårt att utläsa omedelbart ur lagtexten, varför ett förtydligande härutinnan synes erforderligt, om ståndpunkten vidhålles. Emellertid torde det kunna ifrågasättas om en sådan regel verkligen bör införas. Beträffande stadsplanelagt område torde 44 § första stycket byggnadslagen göra regeln obehövlig. Enligt förslagets motiv åsyftas huvudsakligen fall, då inom område, där byggnadsplan gäller, denna plan ändras så att byggnadsrätten ökas i mera avsevärd omfattning t. ex. genom att hyreshusbebyggelse tillåtes i ett villa­ område. Dylik planändring torde dock sällan förekomma beträffande om­ råde med endast byggnadsplan. Och särskilt då det gäller redan tätbebyggd mark torde man böra på detta lagstiftningsområde framgå med varsamhet och undvika ingripanden som ej äro av mera påtaglig betydelse för det all­ männa. Utvidgningen av expropriationsrätten synes därför i allt fall böra begränsas till att avse endast mark som icke redan är tätbebyggd. Utom för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tät­ bebyggelse skulle enligt förslaget expropriationsändamålen utvidgas till att avse även syftet »att eljest i kommuns ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt». Detta expropriationsändamål var icke särskilt upptaget i mark­ utredningens förslag och har icke heller varit underställt remissinstansernas granskning. Som skäl för denna utvidgning av expropriationsgrunderna har anförts, att kommunen genom tomträttsupplåtelse skulle få betydligt öka­ de möjligheter att framdeles genomföra större förändringar av området samt att en eventuell värdestegring av marken skulle förbehållas det allmänna. Med hänsyn till vad som anförts i motiven skulle även expropriation för tomträttsupplåtelse kunna medgivas på ett mycket tidigt stadium. Visserligen kan upplåtelse av tomträtt avse endast tomt å område, planlagt för be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 261

byggande, men att döma av motiven till remitterade förslaget skulle expro­ priation kunna beviljas redan innan någon plan definitivt tagit form. Här­ till kommer att, medan eljest syftet med expropriation av mark för tätbe­ byggelse skulle vara att erhålla säkerhet för att tomtmark bleve tillgänglig på skäliga villkor, skulle något dylikt villkor icke gälla då det vore fråga om expropriation för tomträttsupplåtelse. Sådan expropriation skulle nämli­ gen, enligt vad som uttryckligen angives i motiven, kunna beviljas oberoende av hur den aktuella tomtmarknaden gestaltade sig och oavsett den enskilde markägarens vilja och förmåga att tillgodose marknadens behov. Ett god­ tagande av en expropriationsgrund av denna beskaffenhet skulle alltså in­ nebära ett än längre gående ingrepp i den enskilde jordägarens rätt än den förut behandlade expropriationsgrunden för tätbebyggelse. Man kan svår­ ligen uppfatta den ifrågasatta expropriationsrätten för tomträttsupplåtelse annorledes än som ett medel, som främst syftar till att vinna en överflytt­ ning å kommunen av en beräknad markvärdestegring. De intressen, som här i övrigt skulle kunna komma i fråga, synas nämligen tillräckligt tillgodo­ sedda redan genom möjligheten att expropriera för tätbebyggelse. Erinras må i detta sammanhang om vad i remissprotokollet med all rätt anföres, att om man vill åstadkomma en överflyttning av markvärdestegring från en­ skilda till det allmänna, detta synes böra ske på ett för alla likformigt och rättvist sätt och ej så slumpartat som genom expropriation, då endast den markägare, mot vilken expropriation företages, skulle drabbas därav. Lagrådet får därför bestämt avstyrka att såsom en särskild expropriations­ grund upptages överförandet av mark i kommuns ägo för upplåtelse med tomträtt. Beträffande den utformning lagtexten erhållit på denna punkt må för öv­ rigt anmärkas, att man enligt motiven närmast synes ha syftat på expro­ priation av obebyggd mark, men att lagtexten icke innehåller någon sådan inskränkning. Visserligen är tomträttsinstitutet närmast avsett för obebyggd mark, men laga hinder möter icke mot att tillämpa det även i fråga om be­ byggd mark. Enligt lagtexten skulle därför expropriation för dylikt ända­ mål kunna beviljas vare sig området vore bebyggt eller icke samt, i först­ nämnda fall, vare sig å området funnes villabebyggelse eller höghusbebyg­ gelse. Lagregelns formulering skulle alltså medgiva att i tätorterna kom­ munen utan några inskränkningar skulle kunna förvärva enskildas fastig­ heter för att sedan upplåta dem med tomträtt. Även om man kan utgå irån alt den högsta administrativa myndigheten icke skulle tillämpa regeln på elt så stötande sätt, kan det dock icke vara med hävdvunnen lagstiftnings­ metod överensstämmande att på detta för den enskilde viktiga område lämna så vida möjligheter för administrativt godtycke. Det lärer därför i varje fall vara nödvändigt att även i fråga om denna expropriationsgrund uttryckligen begränsa dess tillämpning till mark, som icke redan är tätbebyggd. Med anledning av vad sålunda anförts får lagrådet hemställa om sådan ändring av förslaget, att del i förevarande delar kommer att innehålla endast all kommun kan erhålla rätt till expropriation för att mark, som icke är tät­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

bebyggd. skall vara tillgänglig för den tätbebyggelse med därmed samman­

hängande anordningar, som kan förutses bliva erforderlig inom närliggande framtid, med förbehåll tillika — genom villkorsbestämmelse i 111 § eller annorstädes — att utredningen visar grund för antagande att marken eljest icke på skäliga villkor blir tillgänglig för ändamålet.

7 §•

Vid sidan av reglerna, att expropriation må ske blott för något viktigt allmänt intresse och på sådant sätt, att ändamålet vinnes med minsta in­ trång i annans rätt, gäller såsom en för expropriationsinstitutet grundläg­ gande och typisk princip att för ingreppet skall lämnas full ersättning, så att icke expropriationen för någon av dem, mot vilka den riktar sig, med­ för försämring av hans ekonomiska ställning. Denna sats, som innebär bl. a. att man har att från expropriation skilja alla slag av beskattning och sådana legala inskränkningar i den enskildes rätt att förfoga över sin egendom, som kunna genomföras utan vederlag, måste anses vara av fundamental bety­ delse för rättssäkerheten, då expropriation drabbar endast vissa rättssub­ jekt enligt beslut, som i varje särskilt fall meddelats av den administrativa makten. Departementschefen har ock förklarat att med remitterade förslaget icke åsyftas ändring i den i gällande lag stadgade principen om ersättning och dess storlek. Förslaget i förevarande del skulle således — då denna prin­ cip icke torde kunna anses ha på sedvanerättslig väg rubbats — icke avse någon saklig nybildning utan endast ett förtydligande av vad som nu gäl­ ler. Det lärer skola uppfattas som ett led i en strävan att förekomma att rättstillämpningen blir ojämn och osäker och särskilt att motverka att er­ sättningarna bli bestämda till högre belopp än vad som motsvarar verkliga värdet vid tiden för expropriationen. Bedömandet i vad mån klagomålen, att övervärdering ofta skett, äro befogade, tarvar tydligen ingående kännedom om de skiftande omstän­ digheter, som i de olika fallen inverkat, och kan därför näppeligen grun­ das endast på den förebragta utredningen. Förutsättes emellertid att de påstådda missförhållandena föreligga i sådan omfattning, att en reaktion från lagstiftarens sida påkallas, måste dock ifrågasättas, huruvida de före­ slagna ändringarna i 7 § skulle vara lämpliga. De i gällande lag använda uttrycken »fulla värde» och »full ersättning» torde kunna anses riktigt ange principen att gottgörelsen skall vara var­ ken mer eller mindre än fullgod. Det är sant att därigenom jämväl lägges sådan betoning å kravet att ersättningen ej må sättas för lågt, att detta intresse framstår såsom t. o. in. ännu viktigare än intresset att den ej sättes för högt. Allmänt torde emellertid vid ett opartiskt bedömande med­ ges att en dylik ordning mellan dessa intressen bör upprätthållas för fall då kollision mellan dem icke kan undvikas utan den prövande myndig­ heten måste stanna i tvekan om verkliga värdet. Där lika goda skäl före­

Kungi. Maj:ts proposition nr 184. 263

ligga för visst högre och för visst lägre belopp, bör det högre utdömas. Detta är ej att förblanda med övervärdering utan blott en följd av att, där verkliga värdet enligt sakens natur ej kan exakt fastställas eller osä­ kerhet om detsamma dock råder, expropriaten icke bör bära den därmed förenade risken utan bevisbördan åvila exproprianden. Man må väl söka lätta denna börda för den sistnämnde, men icke genom att övervältra den på hans motpart. Att helt eliminera de tveksamma fallen lärer ej vara möjligt. Hur än förfarandet anordnas, torde det ofta bli vanskligt att pre­ cisera verkliga värdet. Jämväl oavsett den funktion lagens uttryckssätt sålunda kan anses äga beträffande tveksamma fall, synes den föreslagna åtgärden att utesluta orden »fulla» resp. »full» vara betänklig såsom ägnad att framkalla före­ ställningen att lagstiftarens mening ej längre vore att gottgörelse skulle utgå till fullo. Ett dylikt missförstånd kan icke anses mindre troligt än en misstolkning av de uttryck, lagen nu använder, utan skulle bli så mycket mer att befara som förslaget ju motiverats med att ersättningsbeloppen borde nedbringas under vad hittills ofta utdömts. Vid reaktion mot över­ värdering måste noga tillses att icke resultatet i stället blir undervärde­ ring och att man sålunda kommer att skjuta över målet på ett sätt, som delvis förvandlar expropriation till konfiskation. , Det beträffande löseskillingen för jorden föreslagna nya tillägget »med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning» synes ej hel­ ler minska risken för ett motsatsslut av angivet slag. Tvärtom torde ett dylikt i själva regeln inryckt tillägg kunna bli tolkat som om verkliga vär­ det icke under alla förhållanden skulle ersättas. Regeln bör framstå i sin renhet för sig, så att om några anvisningar i övrigt göras i lagtexten, dessa dock icke kunna uppfattas som modifikationer av principen. Vad i övrigt berörda tillägg beträffar, så torde det, ehuru det visserligen är att föredraga framför markutredningens förslag härutinnan, icke läm­ na mycken vägledning och i vissa hänseenden ej väl ange vad som åsyftas. Ordet »särskilt», som tillsatts för att utmärka att även andra än de nämnda förhållandena kunna inverka, synes tillika ge ett företräde åt des­ sa vilket icke är befogat. Även om man kan taga ortspris och avkastning som utgångspunkter, så blir det dock ofta i det speciella fallet andra fak­ torer som böra vara slutligen avgörande och därför få största betydelsen. Detta skulle bättre komma till uttryck, om man uteslöte ordet »särskilt» och i stället tilläde »och övriga inverkande omständigheter» eller dylikt. Med »ortens pris» måste ju, om det skall kunna tagas till utgångspunkt, förstås ett yttre någorlunda lätt konstaterbart faktum, och i överensstäm­ melse härmed synes också med uttrycket avses köpeskillingar, som i all­ mänhet faktiskt avtalats vid försäljningar av jord i orten under liden när­ mast före värderingstillfället. Men förutom att någon egentlig motsvarig­ het härtill knappast kan väntas föreligga beträffande särskilda rättigheter såsom expropriation sobjekt och att vad som bär asyftas med eu ort och med närmaste tid blir ganska obestämt, så kan ju, såsom markutredningen på­

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

pekat, de avtalade köpeskillingarna på grund av särskilda omständigheter till stor del ha varit så höga eller låga, att de ge en missvisande bild av vär­ det t. o. in. a de sålunda sålda fastigheterna. Redan därför vore mindre egentligt att i lagtexten som regel utan undantag ange att värdet skall be­ stammas med hänsyn till ortens pris. Framför allt talar mot en dylik hän­ visning att, om också ett slags marknadspris på jord stundom kan utbilda sig i en ort, t. ex. beträffande områden, som exploateras för tätbebyggelse, jorden dock i allmänhet icke utgör något myckenhetsting, som — eventuellt efter uppdelning i några typiska kvalitetsgrupper — kan värderas till be­ stämda belopp per kvantitetsenhet (areal). Jordvärdet beror ju av en mängd från fall till fall skiftande förhållanden på ett helt annat sätt än värdet av vanliga handelsvaror. Det må vara tillräckligt att erinra om betydelsen av jordens kultur och skogstillgångar samt av de till art och beskaffenhet yt­ terst variabla anläggningar, som höra till den fasta egendomen, samt om fas­ tighets- och brukningsindelningarnas stora inverkan. I sin mån kunna väl värdeskillnader mellan lika stora och av naturen lika beskaffade jordom­ råden i en och samma ort utjämnas vid bestämmandet av »löseskillingen» genom att vid sidan därav utgår gottgörelse för skada och intrång till olika rättsägare, men detta kan dock icke gälla tillnärmelsevis alla dylika värde­ fluktuationer, åtminstone om man vill undvika att sådan särskild gottgö­ relse cffta blir den väsentliga delen av expropriationsersättningen samt själva löseskillingen sålunda nedsjunker till att avse blott ett minimum av värde, gemensamt för all jord i orten och utan motsvarighet i de köpeskillingar som bilda ortens pris. Endast under tämligen speciella omständigheter torde sålunda synnerlig ledning för bestämmandet av värdet av visst jordområde kunna hämtas av ortens pris, medan en hänvisning därtill i många fall kan bli missvisande. För övrigt torde vid expropriation föreligga större risk för överdriven schablonering än för att ett verkligt marknadspris, där ett sådant kan konsta­ teras, skulle lämnas obeaktat. Enligt kommunal skattelagen skall visserligen fastighetstaxering i regel ske efter ortens pris, men denna regel torde icke alltid vara lätt att tilläm­ pa. Dock äro förutsättningarna därför vid dylik taxering andra och större än i nu törevarande fall. Taxeringsenheterna överensstämma någorlunda med köpeobjekten vid försäljningar, medan det vid expropriation ofta är fråga om blott delar av dylika enheter. Och av ändamålet med fastighets­ taxeringen följer, att man därvid bör söka det pris, som vid försäljning i öppna marknaden skulle kunna med tämlig säkerhet påräknas för fastig­ heten i befintligt skick utan större hänsyn till speciella, ännu icke utnytt­ jade möjligheter att tillgodogöra sig potentiella högre värden genom om­ läggning av användningssätt, omdaning av fastighetsindelningen in. m. Även då expropriation avser hel taxeringsenhet och förhållandena icke änd­ rats sedan taxeringen verkställdes, torde sålunda taxeringsvärdet knappast kunna tjäna till annan ledning för beräkning av löseskillingen än såsom angivande minimum av verkliga värdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 265

Mot uttrycket »fastighetens avkastning» må främst anmärkas, att detta uttryck för tanken på den avkastning, som faktiskt utvinnes vid tiden för värderingen och att emellertid — såsom i motiven med rätta framhållits — det icke är beloppet av denna avkastning utan ett beräknat högre sådant som skall läggas till grund för uppskattning av kapitalvärdet, om avkast­ ningen kan ökas genom ändring i brukningssättet och »det förändrade ut­ nyttjandet kan anses praktiskt och ekonomiskt genomförbart inom sådan tid att det borde höja priset även vid frivillig försäljning». Med denna stånd­ punkt bör näppeligen ens som utgångspunkt anvisas den faktiskt utvunna avkastningen, i varje fall icke utan uttryckligt förbehåll om att högre så­ dan skall beräknas under vissa omständigheter. Iakttages ej detta, blir an­ visningen missledande i en mycket viktig tolkningsfråga. Man torde sålun­ da i detta sammanhang snarare böra hänvisa till fastighetens beräkneliga avkastningsförmåga än till avkastningen. Avkastningsförmågan i nu angiven bemärkelse kunde väl tyckas beträf­ fande jord ha så stor betydelse för kapitalvärdet att den förtjänade näm­ nas främst bland de härpå inverkande faktorerna och således icke borde, på sätt vissa uttalanden av markutredningen antyda, komma i betraktande först i reserv, när hänvisningen till ortens pris blir otillämplig. Men svårig­ heten ligger i att beräkna avkastningsförmågan och därvid skilja mellan å ena sidan värden, som ännu icke kunna anses ha uppkommit och därför ej heller skola ersättas, även om de möjligen kunna uppstå och kanske t. o. in. av en eller annan spekulant beräknats vid ingångna köp, samt å andra sidan värden, som visserligen redan föreligga och därför äro ersättningsgilla men ej utnyttjats eller kommit till uttryck i köpeskillingar, belåning, taxeringsvärden e. d. Det synes särskilt vara i detta avseende, som expropriationsnämnderna förmenas ha visat för stor undfallenhet för expropriaters krav. Någon skarp och klar artskillnad eller gräns i övrigt mellan de båda sålunda angivna grupperna av hypotetiska värden kan väl knappast påvisas. Men liksom man uppenbarligen icke utan att komma i strid med verkligheten kan betrakta alla dylika värden såsom obefintliga, måste det vara riktigt att, där ett möjligt värde hänför sig blott till så avlägsen framtid eller eljest är så osäkert, att dess beräknande i handel enskilda emellan skulle av den sakförståndige bedömas som alltför oför­ siktig spekulation, värdet ej heller vid expropriation bör anses såsom verk­ ligt. Och även när man icke sålunda bör helt bortse från värdet, måste naturligtvis ett blott hypotetiskt sådant beräknas under hänsyn icke endast till kostnaden för dess utvinnande utan även till väntetid och riskmoment. Som avkastningsförmågan i hög grad heror på brukningsindelning, kom­ munikationer och annat, som icke hänför sig blott till vederbörande jord­ områdes egen beskaffenhet, kunna kalkylerna bli mycket invecklade. Att i lagtext ge någorlunda kortfattade och dock upplysande anvisningar an­ gående vad som är att iakttaga vid tillämpning av regeln om ersättning för verkliga värdet torde svårligen låta sig göra.

266 Kunql. Maj.ts proposition nr 184.

Lagtexten i det remitterade förslaget skulle ej heller kunna kasta något ljus över det kanske mest betydelsefulla och omstridda av de tolkningsspörsmål, som möta vid uppskattning av expropriationsersättning, nämligen frågan om det inflytande, som byggnadslagstiftningen utövar å jordens av­ kastningsförmåga och å jordvärdet. Denna fråga har behandlats av mark­ utredningen, och departementschefen har uttalat sig om vissa avsnitt av problemet i sådana sammanhang, att uttalandena kunna te sig som motiv till förslaget. Men det torde få anses klart att, om lagstiftaren vill taga någon ståndpunkt härutinnan på ett för lagtillämpningen bindande sätt, det måste ske genom stadganden, som på grund av sitt eget innehåll kunna anses reglera spörsmålet. Till att ge lagens sanktion åt teorier i ämnet kunna de föreslagna bestämmelserna näppeligen vara tjänliga. Huruvida ämnet lämpar sig för lagstiftning måste ock kunna dragas i tvivelsmål, om man fasthåller principen att det är verkliga värdet som skall ersättas. Hur stort inflytande å detta värde som rättsordningens innehåll än indirekt kan utöva, är värdet självt dock ett faktiskt förhållande som svår­ ligen låter bestämma sig endast genom lagbud. I lag kan ju fastslås vad som

skall anses såsom värdet, men sker så, uppstår risk för att nyssnämnda

princip därigenom rubbas. Det visar sig också gärna en tendens att med frågan, vad som är verkliga värdet, sammanblanda spörsmålet, huruvida det är detta värde eller ett fingerat högre eller lägre som bör ersättas. Om det för den viktiga grundsatsen om ersättning för verkliga värdet vore äventyrligt att söka i lag fastställa metoden för detta värdes utrö­ nande, så torde dock än mindre böra ifrågakomma att, såsom i förarbe­ tena till förslaget synes antytt, lagstiftaren skulle överlämna åt administra­ tiv myndighet att meddela anvisningar i detta ämne. Tillämpningen av lagreglerna härutinnan är för närvarande anförtrodd åt institutioner, som fungera som domstolar, och även om deras sammansättning skulle ändras, så torde denna deras karaktär ej böra förvandlas. Något sådant har icke heller föreslagits. Domare kan ju emellertid icke i sin dömande verksamhet få bindas av direktiv från administrativ myndighets sida, och sådan myn­ dighet torde därför ej heller böra i frågor om lagtolkningen utfärda anvis­ ningar, som kunna förväxlas med direktiv. Iakttagandet härav synes sär­ skilt viktigt i ett fall som det förevarande, där just ordningen för ersättning­ ens bestämmande bildar huvudsakligaste skyddet för den enskildes lagstad­ gade rätt. Värderingsproblemen torde kunna bli utredda och genom exem­ pel belysta utan att detta behöver ske i former som förläna handledningen officiell karaktär. Den utväg, som framför andra erbjuder sig för uppnående av en riktig tilllämpning av regeln om expropriationsersättning och för nedbringande av risken att den dömande myndigheten måste stanna i ovisshet om värdet, torde dock vara att denna myndighet sammansättes så, att den kan anses fullt skickad för ett självständigt och sakkunnigt utförande av sin upp­ gift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 267

Med ovan angivna uppfattning att den föreslagna lagtexten ej kan anses reglera eller belysa frågan om byggnadslagstiftningens verkan på jord­ värdet, skulle visserligen kunna tyckas att anledning saknades att nu gå in på denna fråga. Men med hänsyn till innehållet i förslagets förarbeten torde den dock icke böra här lämnas helt åsido. Markutredningen synes ha utgått från en allmän sats att jordvärdet icke kan eller åtminstone icke bör beräknas med hänsyn till andra användnings­ sätt än sådana, som vid tiden för expropriationen äro tillåtna. Att denna sats emellertid icke kan äga allmängiltighet, om det är verkliga värdet som sökes, torde framgå av det ovan berörda förhållandet att värdet av jord och andra varaktiga nyttigheter normalt beror icke blott på omedelbart till buds stående medel att utnyttja objektet utan även på någorlunda säkra kalkyler angående framtida förhållanden, låt vara att sådana aldrig kunna med full visshet förutsägas. Den allmänna inskränkning i exploateringsmöjligheterna, som byggnadslagen medfört, kan därför icke gärna i så revo­ lutionerande omfattning, som markutredningen synes antagit, hindra upp­ komst av sådant tätbebyggelsevärde, som beror på befolkningens behov av bostäder m. m. och på fastigheternas i deras läge och beskaffenhet grun­ dade förutsättningar att tillgodose detta behov. Myndigheterna måste ju vid planbildning taga hänsyn till dessa omständigheter, som äro att anse som de yttersta orsakerna till tätbebyggelsevärdet. Byggnadslagen har i föreva­ rande hänseende egentligen blott skapat nya riskmoment att taga i beräk­ ning vid fråga om tätbebyggelsevärde. Markutredningens förslag att i 7 § expropriationslagen införa ett stadgande, som skulle hindra att värdet be­ räknades med hänsyn till väntad men ännu vid expropriationen icke till­ låten tätbebyggelse, har ju också uppfattats såsom avseende indragning till det allmänna av redan existerande värde och av detta skäl icke upptagits i remitterade förslaget. Det är vid nämnda förhållande klart, att markut­ redningens närmare anvisningar om värdering av icke planlagd mark, vilka naturligtvis bygga på utredningens nyssnämnda förslag, i väsentliga delar icke kunna godtagas. I remitterade förslaget finnas de ock återgivna endast i beskuret skick. Men även i detta skick skulle de vara missvisande, i det att redan underlåtenhet att i dylika anvisningar nämna något om tätbebyg­ gelsevärde lätteligen skulle, särskilt vid jämförelse med anvisningarna an­ gående planlagd mark, komma att uppfattas som om dylikt värde icke skulle få beräknas. Samma uppfattning, som legat till grund för markutredningens inställ­ ning till tätbebyggelsevärde å icke planlagd mark, kommer till synes även i utredningens uttalanden om de bebyggelsevärden, som måste beräknas å redan planlagd mark, men i detta fall synas slutsatserna dock i allmänhet ha vunnit departementschefens gillande. Som princip anges sålunda även i det remitterade förslaget att man bör räkna högst med den rätt till utnytt­ jande, som är medgiven vid tiden för expropriationen. Meningen synes vara alt man icke borde taga hänsyn till utsikter till framtida för jordägaren för­ månliga ändringar i planen, bur goda dessa utsikter än vore, men väl där­

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

emot, åtminstone under vissa omständigheter, till antagliga framtida hinder att till fullo utnyttja föreliggande rätt till bebyggelse. I verkligheten torde sannolikhetskalkyler, i vilkendera riktningen de än peka, kunna inverka på värdet. Emellertid är tydligt att normalt ett meddelat tillstånd till bebyggelse, som förut varit förbjuden genom planbestämmelser eller dock ej tillåten, medför att jordvärdet stiger, medan å andra sidan planer kunna utsläcka eller nedbringa ett förut existerande bebyggelsevärde. Denna faktiska ver­ kan av planlagstiftningen blir naturligtvis att beakta vid expropriation, om ersättningen därvid skall bestämmas till verkliga värdet. Finner lagstifta­ ren orättvist eller obilligt, att den ene sålunda gynnas medan den andre förlorar genom planbildningen, synes det dock icke kunna anses vara en uPP§ift för expropriationslagstiftningen att utjämna dessa byggnadslagstifningens verkningar, lika litet som man i expropriationsbestämmelser bör söka skaffa den enskilde ersättning för värdeförluster, uppkomna genom andra inskränkningar i hans rätt att utnyttja sin egendom. Utjämningen kan ju icke gärna få bero på om expropriation sker, och det är icke säkert att exproprianden är den som bör betala dylik ersättning. Vill man till det allmänna indraga oförtjänt vinst, torde detta bli en beskattningsfråga. Skall gottgörelse utgå för förlust, lärer det närmast ankomma på den lagstiftning, genom vars regler förlusten uppstår, att sörja för kompensation. Därvid kan ofta åt billighetsskäl ges ett helt annat utrymme än vid bestämmande av expropriationsersättning, och formerna för gottgörelsen kunna friare lämpas efter omständigheterna. Byggnadslagen inrymmer ju också vissa slag av dylik kompensation genom sina regler om ersättnings- och lösningsplikt för det allmänna. Beskattning och gottgörelse kunna emellertid an­ ordnas på sådant sätt att de jämväl i fråga om själva jordvärdet i större eller mindre mån neutralisera värdestegringen respektive värdesänkningen. Hela det i remisshandlingarna dryftade spörsmålet huruvida rättvisa och billighet kräva särskilda regler beträffande gatumark och annan mark, som enligt plan ej må bebyggas, får med nyss angivna betraktelsesätt en enkel lösning för expropriationslagstiftningens vidkommande. Dylik mark, lik­ som all annan, bör vid expropriation uppskattas till sitt verkliga värde vid tiden för expropriationen, oavsett orsakerna till att värdet blivit vad det är. Att här närmare utveckla expropriations- och byggnadslagarnas inbördes förhållande skulle föra för långt.

I enlighet med det ovan anförda finner lagrådet att övervägande skäl tala för bibehållande i nu förevarande paragraf av uttrycken »fulla värde» och »full ersättning» samt att de i remitterade förslaget upptagna tilläggen till paragrafens nuvarande innehåll äro föga tjänliga för sitt syfte och fast­ mer i vissa delar ägnade att fördunkla innebörden av själva regeln.

13 §.

I fråga om expropriationsmyndighetens organisation innebär remitte­ rade förslaget betydande förändringar i förhållande till vad nu gäller. Allt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ifrån tillkomsten av den första svenska expropriationsförordningen i mit­ ten av 1800-talet har värderingsfrågan slutgiltigt avgjorts av en nämnd, vil­ ken utsetts antingen på sätt parterna själva överenskommit eller, om sådan överenskommelse ej träffats, enligt viss lagstadgad ordning, som åt par­ terna givit större eller mindre medbestämmanderätt vid valet. Enligt nu gällande bestämmelser skall nämnden, om parterna ej överenskommit att ge den annan sammansättning, utgöras av den, som länsstyrelsen för tre år ut­ sett till ordförande i expropriationsnämnder inom länet, samt fyra leda­ möter, som väljas, två av rätten och en av vardera parten, inom en större krets personer, utsedd av landstinget och stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, samt länsstyrelsen. Nämndens beslut har karaktär av skiljedom och får således ej överklagas. Varken skälen för beslutet eller avvikande meningar få offentliggöras. Enligt förslaget däremot skulle expropriationsmålens behandling helt överlämnas åt domstolar, vilka således jämväl skulle ha att bestämma expropriationsersättningen. I första instans skulle målen behandlas av en för ändamålet inrättad specialdomstol, benämnd expropriationsdomstol och bestående av ägodelningsdomaren, två särskilt utsedda expropriationstekniker och två nämndemän i orten. I mål av mindre betydelse skulle expropriationsdomstolen dock vara domför med, förutom ordförande och nämn­ demän, endast en expropriationstekniker. Från expropriationsdomstolen skulle målen även i värderingsfrågan kunna fullföljas till hovrätten och högsta domstolen. Mot de nuvarande expropriationsnämnderna har framför allt anmärkts, att det icke är sörjt för att det finns erforderlig juridisk och ekonomisk­ teknisk sakkunskap hos nämnden och att sammansättningen av nämn­ den ofta växlar, i det att ordföranden är den ende ledamoten, som deltager i behandlingen av alla eller flertalet expropriationsmål i länet. Des­ sa anmärkningar ha otvivelaktigt visst berättigande. Emellertid torde de anmärkta bristerna kunna väsentligen avhjälpas genom sådan omorganisa­ tion av nämnden som alternativt övervägts av markutredningen. Under så­ dana förhållanden kunna dessa brister icke i och för sig utgöra tillräcklig anledning att överlämna värderingsfrågans prövning åt domstol. Av motiven till förslaget framgår också att det icke så mycket är svagheter­ na i expropriationsnämndens nuvarande sammansättning, som föranlett de­ partementschefen att föreslå värderingens överflyttande på domstolar, utan fastmera de förhållanden med avseende å nämndens beslut, som angivits i det föregående, eller att beslutet icke motiveras och ej får överklagas samt att skiljaktiga meningar icke offentliggöras. Att dessa förhållanden ansetts utslagsgivande beror återigen, enligt vad motiven ge vid handen, på de för­ väntningar departementschefen fäst vid tillämpningen av de värderings­ regler, han avsett att införa genom den föreslagna nya lagtexten i 7 § första stycket och kommentaren därtill. Tydligen ha dessa regler betraktats såsom det viktigaste medlet att nedbringa expropriationsersättningarna. Men endast om värderingsorganet motiverar sin uppskattning blir det möjligt att kon­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

trollera att reglerna verkligen följts. Och för säkerställandet av en enhet­ lig, på vissa principer uppbyggd praxis och tryggandet av rättssäkerheten har ansetts erforderligt att värderingen kan omprövas i högre instans. Att största möjliga enhetlighet vid värderingsorganens ställningstagande till principiella spörsmål bör eftersträvas är obestridligt. Vid bedömandet av den tilltänkta överprövningens nytta måste dock först och främst fasthållas, att i sådana fall, där överrätterna endast skulle ha att godkänna eller jämka en i underinstansen med stöd av iakttagelser på platsen verkställd skälighetsprövning, nyttan ej skulle komma att stå i rimlig proportion till den olägenhet överrättens belastande med detta arbete skulle föra med sig. All erfarenhet från domstolarnas verksamhet bestyrker, att det finnes ytterst litet utrymme, praktiskt taget, för en vanlig överrätt att jämka på värdering som i frågor av förevarande typ företagits av den första instansen med dess större möjligheter att bedöma primärmaterialet. Beträffande härefter de fall, där värderingen är beroende på frågor av principiell innebörd, är det naturligen svårt att med någon säkerhet be­ döma, vilken betydelse överprövningen skulle få för ernående av en enhetlig praxis. Såsom lagrådet under 7 § framhållit kunna uttömmande och bin­ dande normer för värderingen svårligen uppställas. Av utredningen i ärendet synes också framgå att de värderingsregler, som skisserats, skulle bli tämligen obestämda och tänjbara. I vissa fall skulle två eller flera olika nor­ mer, som alternativt rekommenderats, kunna bli tillämpliga. Men ett rik­ tigt resultat skulle vinnas endast om i varje fall vederbörlig hänsyn tages till samtliga förhandenvarande omständigheter, över huvud taget torde det sällan bli fråga om tillämpning av någon allmän princip i dess renhet, i det att olika från fall till fall skiftande förhållanden påkalla skönsmässiga jämkningar. Det kan därför antagas att i många fall det slutliga resultatet icke med säkerhet kan sägas hava påverkats av att i stället för en viss me­ tod, som framstår såsom möjligen riktigare, en annan kommit till använd­ ning. Med hänsyn till vad nu anförts synes sannolikt, att överrätternas av­ göranden mycket sällan skulle få betydelsen av prejudikat. Vad som ur rättssäkerhetens synpunkt är av vikt är icke att tillämpning av vissa värderingsteorier kan redovisas utan att uppskattningen sker un­ der sakkunnigt och samvetsgrant hänsynstagande till alla ifrågakommande omständigheter. I själva verket torde ett överdrivet betonande av värde­ ringsmetoders betydelse och krav på att uppskattningen utförligt motive­ ras kunna bli till skada, särskilt med hänsyn till risken för att därigenom värderingen blir alltför schablonmässig. Även om det naturligtvis skulle vara en överdrift att förneka allt värde av att uppskattningen kunde dragas under överrätternas prövning, är det emellertid påtagligt, att därmed också skulle vara förenade direkta olägen­ heter. Man skulle riskera att av expropriationen föranledda kostnader bleve av­ sevärt högre än under nuvarande förhållanden, säkerligen i de allra flesta fallen utan motsvarande nytta. Särskilt skulle detta bli förhållandet, om

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 271

sakkunnigutredning förebragtes jämväl i överrätterna. Härtill komma de olägenheter som dröjsmålet med expropriationsmålens slutliga avgörande skulle innebära. För att dessa olägenheter ej skola bli alltför stora har före­ slagits, att den exproprierande skall äga i förväg taga fastigheten i besitt­ ning mot ställande av säkerhet. Expropriatens intresse av att fastigheten ej, innan vederlag lämnas, fråntages honom har allenast såtillvida beaktats, att om han vägrar att lämna från sig fastigheten utan ersättning, domstolen i vissa särskilt angivna fall och då expropriaten eljest finnes ha giltigt skäl för sin vägran väl får förordna om fastighetens upplåtande men endast under villkor att exproprianden nedsätter tre fjärdedelar av det belopp, vartill expropriationsersättningen i avbidan på lagakraftägande dom uppskattas. Ex­ propriaten skulle således, fastän i princip ej skyldig att avstå fastigheten annat än mot full ersättning, efter fastighetens avträdande kunna få vänta mycket lång tid på den ersättning som tillkommer honom. Visserligen skall han enligt förslaget, liksom enligt gällande lag, under väntetiden njuta sex procent ränta å beloppet. Av specialmotiveringen framgår emellertid, att denna förmån är avsedd allenast som ett provisorium i avbidan på lagstift­ ning, varigenom den legala räntan skall bringas i bättre överensstämmelse med det allmänna ränteläget. Den tidsutdräkt, som skulle föranledas av målets passerande genom tre instanser, skulle efter sådan räntesänkning kunna åsamka expropriaten en kännbar förlust. Olägenheterna av att talan i värderingsfrågan från expropriationsdomstolen skulle kunna fullföljas till hovrätt och högsta domstolen anser lag­ rådet icke uppvägas av de fördelar som skulle vara förenade med en så­ dan ordning. Med hänsyn bland annat till att parterna icke skulle ha något inflytande på expropriationsdomstolens sammansättning lärer icke kunna ifrågakomma att ersätta expropriationsnämnderna med expropriationsdomstolar men samtidigt avskära parterna från klagorätt. Lagrådet avstyrker fördenskull det föreslagna inrättandet av expropriationsdomstolar. Det ligger enligt lagrådets mening närmast till hands att bibehålla expro­ priationsnämnderna, ehuru med förändrad sammansättning. Enligt ovan be­ rörda, inom markutredningen diskuterade förslag till omorganisation av nämnderna skulle ordföranden utses av länsstyrelsen samt vara lagfaren och erfaren i domarvärv. De två ledamöter, som för närvarande utses av rätten, skulle utbytas mot expropriationstekniker. För varje län skulle av länsstyrelsen förordnas fem tekniker, som skulle vara experter inom olika specialområden. I nämnden skulle liksom nu sitta ytterligare två ledamöter, som skulle utses av parterna på samma sätt som enligt gällande lag. Ord­ föranden skulle för varje mål alltefter dettas beskaffenhet inkalla två av teknikerna till tjänstgöring. Lagrådet anser att en nämnd av i huvudsak denna sammansättning skulle vara väl skickad att bestämma expropriationsersättningen. På ett par punkter vill lagrådet förorda mindre avvikelser från berörda förslag. Ord­ föranden torde böra tillsättas av Kungl. Maj :t. Expropriationsteknikerna synas lämpligen — i likhet med vad som föreslagits i fråga om de lek-

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

niker som skulle vara ledamöter av expropriationsdomstolen -— böra för­ ordnas av Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, och deras antal och kvalifikationer torde ej böra angivas närmare än som skett i remitterade förslaget beträffande expropriationsdomstolens tekniker. För att nämndens sammansättning ej skall växla alltför mycket synes antalet av de till ledamöter valbara personer som enligt 23 § i gällande expropria­ tionslag skola utses av landsting, stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, samt länsstyrelsen genomgående böra minskas till hälften av vad där stadgas, så att hela antalet valbara kommer att utgöra i det område, som bildas av Stockholms stad och län, 48 och i vart och ett av de övriga länen 24. Beträffande tiden, för vilken expropriationsteknikerna skulle förordnas, synes den av departementschefen föreslagna perioden av tre år väl kort. Med hänsyn till angelägenheten av att teknikerna ej känna sig stå i bero­ endeställning till det allmänna anser lagrådet tiden böra bestämmas till sex år. Självfallet är det av synnerlig vikt att icke till expropriationstekniker liksom naturligtvis ej heller till ordförande i nämnderna -—utses personer, som på grund av sin ställning kunna vara benägna att an­ lägga partiska synpunkter på värderingen. Personer i tjänst hos kommun, som själv har expropriationsintressen, böra tydligen ej ifrågakomma. Om expropriationsnämnderna på sätt ovan förordats tillförsäkras juri­ disk och ekonomisk-teknisk sakkunskap, bör redan på den grund kunna förväntas att nämnderna, var inom sitt område, låta sina värderingar i den utsträckning det är möjligt och önskvärt präglas av enhetlighet och följdriktighet. Och säkerligen skulle sådana regelbundna sammankomster mellan främst expropriationsteknikerna, som departementschefen avsett att anordna, kunna verksamt främja likformighet mellan de olika nämndernas praxis. Med hänsyn bland annat till att parterna fortfarande skulle utse leda­ möter i nämnden, lärer förbudet mot angivande av skälen för nämndens beslut och offentliggörande av avvikande meningar böra bibehållas. Då beslutet ej skulle kunna överklagas, skulle ej heller finnas något sådant intresse av att heslutet motiveras och skiljaktiga meningar redovisas som påkallar att så sker i fråga om domstolsavgöranden. Den parterna för närvarande tillkommande rätten att bestämma över expropriationsnämndens sammansättning, då de äro ense därom, torde böra bibehållas.

Den omarbetning av förslaget, som ett beaktande av lagrådets vid före­ varande paragraf gjorda erinringar skulle föranleda, innebär tydligen i det stora hela en återgång i de av organisationsfrågan berörda delarna, beträf­ fande såväl lagens underrubriker som dess särskilda stadganden, till nu gäl­ lande lags lydelse med vissa jämkningar, som huvudsakligen torde beröra 23, 25 och 27 §§ i sistnämnda lydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184. 273

Övriga lagförslag.

Dessa ändringsförslag förfalla uppenbarligen i allt väsentligt, om lag­ rådets erinringar i fråga om lagen om expropriation bliva beaktade. De förändringar i gällande lag om expropriation, såvitt angår organisa­ tionsfrågan, som lagrådet förordat, torde böra tillmätas återverkan även på nu förevarande lagförslag i tillämpliga delar. Ur protokollet:

Bengt Larson.

1K liihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 184.

274 Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 24 mars 1949.

N ärvarande:

Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden W igforss , M öller , S köld , Q uensel , D anielson , V ougt , Z etterberg , N ilsson , S träng , E ricsson , M ossberg , W eijne , K ock , A ndersson .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­ mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 22 mars 1949 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 18 februari 1949 remittera­ de förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropria­ tion, 2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen, 3) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast egendom, 4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385), 5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent, samt (>) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rätlegång.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har i det stora liela ställt sig avvisande till det remitterade för­ slaget. En viss utvidgning av kommunernas möjlighet att expropriera jord har lagrådet visserligen ansett kunna vara till gagn. Lagrådet har emeller­ tid uttalat, att förslaget i detta hänseende ginge vida längre än lagrådet ansåge lämpligt. Enligt lagrådets mening skulle förslagets antagande i oföränd­ rat skick innebära en radikal förändring i den enskilde jordägarens ställ­ ning, i det att den relativa trygghet, som jordäganderätten hittills i allmän­ het inneburit, bleve till väsentlig del tillspillogiven. Stor sannolikhet talade för att man, om förslaget upphöjdes till lag, hade att motse en kommuner­ nas monopolställning, som i stor utsträckning skulle betaga de enskilda lus­ ten att äga mark inom områden, dit den nya lagens verkningar kunde vän­ tas sträcka sig. Endast under förutsättning att förslaget omarbetades under hänsynstagande i det väsentliga till vad lagrådet anfört har lagrådet ansett sig kunna tillstyrka detsamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Beträffande lagrådets uttalanden om förslagets innebörd i stort och dess förhållande till den allmänna rättsuppfattningen vill jag särskilt framhålla att dylika ställningstaganden — i detta ärende mer än vanligt i lagstiftnings­ frågor — enligt sakens natur måste hl i beroende av bedömarens samhälls­ ekonomiska värderingar. Det är över huvud taget icke möjligt att enbart på juridisk grundval fatta ståndpunkt till dessa spörsmål. Bedömningen måste ytterst grundas på politiska uppfattningar, t. ex. i vad mån eller pa vad sätt äganderätten till tomtmark bör få inverka på tätorternas utveckling eller hur omfattande uppgifter som böra läggas på kommunerna och andra samhälleliga organ i syfte att trygga medborgarnas bostadsförsörjning. Dessutom vill jag framhålla, att enligt min mening kan förslaget icke vän­ tas få sådana långtgående konsekvenser som lagrådet antagit. Såsom framgår av mitt anförande vid förslagets remitterande till lagrå­ det har utgångspunkten för de vidgade expropriationsmöjligheterna varit bostadsförsörjningens behov. Kommunerna ha redan betydelsefulla uppgitler på bostadspolitikens område, och det ligger enligt min mening i linje med en önskvärd utveckling, att kommunernas verksamhet för befolkning­ ens förseende med fullgoda bostäder till rimliga priser alltmer aktiveras. Även i övrigt böra kommunerna i väsentliga avseenden ha ansvaret, för be­ byggelsen inom sina områden. Kommunerna måste då också ha legala möj­ ligheter att fullgöra dessa utomordentligt betydelsefulla uppgifter. Enligt min uppfattning har hehovct av en väsentlig utvidgning av kom­ munernas expropriationsmöjligheter i praktiken givit sig starkt till känna, ej minst i mindre, växande samhällen. Kommunalt verksamma personer med skilda politiska åskådningar ha vid olika tillfällen omvittnat vilka svåra olägenheter som vållats av privata markmonopol och möjligheterna att spekulera i tomtmark. I anledning av vissa yttranden av lagrådet vill jag vidare påpeka att en­ ligt det remitterade förslaget expropriationsrätt icke avsetts skola kunna beviljas enbart i syfte att tillförsäkra samhället blivande värdestegring på marken. Problemet om överförande till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse har nämligen, såsom framgått av mitt tidigare anförande, hänskjutits till ytterligare utredning. En annan sak är att en exproprieran­ de kommun, liksom varje annan förvärvare av mark, rent faktiskt kommer i åtnjutande av värdestegring som inträffar under den tid kommunen har marken i sin ägo. Då fråga är om kommuner, har denna effekt icke samma stötande innebörd som eljest ofta är fallet, enär eu dylik värdestegring till övervägande del brukar bero på anordningar som tillkommit på föranstal­ tande av det allmänna. I samband med utvidgningen av expropriationsrätten har det funnits an­ geläget att, icke minst i rättssäkerhetens intresse, precisera reglerna för värdering av expropriationsföremålet så att eu riktigare och likformigare värdesättning erhallcs än som ofta kommit till stånd med nu gällande reg­ ler. Alt cxpropriationsersätlningens bestämmande enligt förslaget skall an­ förtros åt domstol, är likaledes ägnat all skapa större säkerhet vid avgö­

276 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

randena. Både den exproprierande och den, från vilken expropriationen sker, komma att åtnjuta denna ökade trygghet. Vad lagrådet anfört har sålunda icke föranlett mig att frånfalla någon av huvudpunkterna i förslaget.

Vad angår de olika detaljerna i förslaget och då först innehållet i den av mig förordade nya lydelsen av 1 § i lagen om expropriation, har lagrådet an­ sett att expropriation för tätbebyggelseändamål borde ifrågakomma endast då marken kunde förutses bli erforderlig inom närliggande framtid. Om kommunerna, såsom förslaget avser, skola kunna bryta prismonopol, är det dock ej tillräckligt att tvångsförvärv kan ske först sedan missförhållanden uppkommit. Såsom jag förut anfört måste kommunerna i förebyggande syfte kunna ingripa på tomtmarknaden redan på ett relativt tidigt stadium. För att mark därvid skall få exproprieras, måste emellertid tillfyllestgörande utredning utvisa — förutom att marken eljest icke på skäliga villkor blir tillgänglig — att marken behövs för tätbebyggelseändamål. Då det gäller mark utanför detaljplan, kunna upplysningar i sistnämnda avseende läm­ nas i exempelvis en generalplan. Att den förvärvade marken sedermera vid en blivande utvidgning av detaljplaneringen kan få betydelse ur synpunk­ ten av olika utvidgningsalternativs ekonomiska konsekvenser, synes icke innebära något som strider mot det angivna kravet på utredning vid expropriationstillfället. Ej heller torde det uppkomma något motsatsförhållan­ de mellan expropriationsrätten i förevarande fall och grunderna för 5 § ex­ propriationslagen. Vidare har lagrådet ansett att expropriationsrätten icke borde omfatta mark varå byggnadsrätten enligt gällande plan ej helt utnyttjats. Det tor­ de visserligen vara riktigt att de möjligheter till tvångsinlösen, som byggnads­ lagen öppnar för dylika fall, i allmänhet äro tillfyllest. I vissa fall, t. ex. vid tvångsförvärv av obebyggda områden vari ingå bebyggda enklaver, synes ciock en begränsning i enlighet med lagrådets åsikt kunna medföra tekniska olägenheter. I motsats till lagrådet anser jag därför att begränsningen ej bör göras. Jag har icke heller funnit något förtydligande i lagtexten erfor­ derligt för att utmärka att ifrågavarande fall ingå under densamma. I denna del har lagrådet slutligen också gjort invändning mot att expro­ priation skulle kunna ske av mark för upplåtelse med tomträtt. Vad till stöd därför anförts har icke föranlett mig att ändra min tidigare uttalade mening. De fördelar som äro förenade med att samhället behåller ägande­ rätten till marken äro enligt min uppfattning så stora att avsikten att göra tomträttsupplåtelse bör motivera expropriationsrätt. Däremot anser jag mig för närvarande böra godtaga lagrådets på denna punkt i andra hand gjorda hemställan, nämligen att tillämpningen av denna expropriationsgrund bör begränsas till mark som icke redan är tätbebyggd. Sedan pågående utredning om tomträttsinstitutet slutförts, torde definitiv ställning få tagas till frågan om denna begränsning. Beträffande 7 § i lagen om expropriation synes lagrådets uttalande i sak icke väsentligt skilja sig från den ståndpunkt som jag intagit i mitt tidi­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 277

gare anförande. Lagrådet har emellertid ifrågasatt huruvida de föreslagna ändringarna i paragrafen skulle vara lämpliga. För min del anser jag att nyredigeringen av stadgandet bör vara till nytta, främst såsom ett medel att eliminera sådana övervärden, som enligt en bestämd allmän uppfattning hittills ofta ingått i expropriationsersättningar. För att icke detta syfte skall motverkas, bör den hittillsvarande bestämningen att värdet skall vara .»fullt» utmönstras; den är ju ej heller i och för sig nödvändig för att upprätthålla principen att ersättningen skall motsvara verkliga värdet. Även ur syn­ punkten av säkerhet och likformighet bör emellertid förslaget leda till bättre resultat än den nuvarande bestämmelsen. Eftersom ortens pris och fastig­ hetens avkastning otvivelaktigt utgöra de väsentligaste värderingsgrunderna, är det enligt min åsikt befogat att framhäva dessa. Lagrådets uttalande, att endast under tämligen speciella omständigheter synnerlig ledning för be­ stämmandet av värdet av visst jordområde skulle kunna hämtas av ortens pris, har jag mycket svårt att förstå. Vid tomtförsäljningar torde i stället ortspriset per nr regelmässigt utgöra grundvalen för prissättningen, även om naturligtvis individuella förhållanden kunna påkalla avvikelser i ena eller andra riktningen. Att, såsom lagrådet ifrågasatt, utbyta ordet avkast­ ning mot ordet avkastningsförmåga, synes knappast utgöra en förbättring. Visserligen leder ordet »avkastning» närmast tanken till den faktiska av­ kastningen. Men då denna ojämförligt oftare än en hypotetisk avkastning i praktiken blir avgörande för värderingen, synes det mig naturligt att lag­ texten avfattas i enlighet härmed. I den mån anledning finnes att tillgripa eu beräkning av den hypotetiska avkastningen, bör detta ske på samma sätt som andra, i lagtexten icke särskilt omnämnda, faktorer böra vinna beaktande. Under 13 § slutligen har lagrådet avstyrkt det föreslagna inrättandet av expropriation sdomstolar och i stället förordat bibehållande av nuvarande ordning med vissa ändringar. Sistnämnda förslag till lösning av organisa­ tionsproblemet har redan tidigare framförts i detta lagstiftningsärende. Vad lagrådet anfört innefattar ej några nya synpunkter av avgörande betydelse och jag bär därför icke funnit skäl att frångå det remitterade förslaget i denna del. Jag vill här endast framhålla att förslaget att inrätta nya expropriationsdomstolar främst är grundat på önskemålet att tillgodose rättssäkerhetsintresset. De nya värderingsreglerna och den utförligare motive­ ring av värderingsbesluten, som bör bli en följd av dessa, torde skapa vä­ sentligt bättre förutsättningar för en överprövning i högre instans än som vanligen äro för handen i rena värderingsfrågor. Klagorätten ger parterna å ömse sidor garanti att inga synpunkter bli obeaktade vid löseskillingens be­ stämmande. Utöver den ändring i 1 § av förslaget till lag angående ändring i lagen om expropriation, som jag i det föregående förordat, bär eu mindre, redaktionell jämkning i samma lagförslag funnits erforderlig.

278 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Föredraganden hemställer att lagförslagen, expropriationslagförslaget änd­ rat i enlighet med vad sålunda anförts, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.