Stadsplaneutredningen 1942. 3,

= tdC7s; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

s. o STATENS OFFENTLIGA

U T R E D N I N G A R 1 9 4 5: 15

JUSTITIEDEPARTEMENTET

STADSPLANEU T R E D N I N G E N 1942 III FÖRSLAG TILL BYGGNADSLAG M. M.

STOCKHOLM 19 4 5

Statens offentliga utredningar 1945 Kronologisk 1. Betänkande med förslag till utlänningslag och lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning. Norstedt. 169 s. J u . 2. Betänkande med förslag till organisation av en luftfartsstyrelse m. m. Norstedt. 68 s. K. 3. Betänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandet till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring inkallad personal. Hseggström. 71 s. Fö. 4. Betänkande angående den husliga utbildningen. Beckman. 167 s. S. 5. Betänkande med utredning och förslag angående yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborgerliga bildning. Idun. 370 s. E. 6. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder för livsmedelsforskningens ordnande. Haeggström. 150 s. H. 7. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 1. Allmänna synpunkter. Idun. 109 s. K. 8. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 2. Blekingenätets järnvägar. Idun. 124 s. 1 pl. K. 9. Promemoria med förslag till arrendebcstäminelscr för kommunal jord. Marcus. 56 s. J o .

förteckning 10. Betänkande och förslag rörande elfektivisering av skvddshemselcvernas eftervård m. in. Marcus. 158 s. S. 11. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 8. Framställningar och utlåtanden frän kommissionen för ekonomisk eftcrkrigsplanering. 2. Betänkande med förslag till vissa åtgärder i syfte att under depression stimulera avsättningen av varaktiga konsumtionsvaror fa. m. Marcus. 153 s. F i . 12. Invcsteringsutredningeus betänkande med förslag I ill investeringsreserv för budgetåret 194.5746 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus, viij, 350 s. F i . 13. Bilagor till invesleringsutredningcns betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus. 83 s. F i . 11. Socialpolitikens ekonomiska verkningar. Av C. Welinder. Beckman. 113 s. S. 15. Stadsplaneutredningen 1942. 3. Förslag till byggnadslag in. m. V. Petterson. 646 s. J u .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. .E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1945: 15

JUSTITIEDEPARTEMENTET

STADSPLANEUTREDNINGEN 1942 III FÖRSLAG TILL BYGGNADSLAG M. M.

VICTOR PETTERSONS BOKINDUSTRIAKTIEBOLAG STOCKHOLM 1945

Titt Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1941 tillkallade chefen för justitiedepartementet den 19 december 1941 statssekreteraren, numera häradshövdingen K. E. Elliot, generaldirektören O. H. Malmberg, stadsarkitekten G. M. W. Wetterling och föredraganden för stadsplaneärenden i kommunikationsdepartementet, numera kanslirådet N. E. J. Aurén att verkställa utredning av frågan om regionplanelagstiftning och en översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten jämte vad därmed äger samband. Tillika uppdrogs åt Elliot att vara ordförande samt förordnades assessorn, numera hovrättsrådet i hovrätten för övre Norrland B. A. Nordenstam att vara sekreterare åt utredningsmännen. Utredningen, som antagit benämningen stadsplaneutredningen 1942, har, på sätt i direktiven förutsattes, gjort vissa avsnitt av ämnet till föremål för behandling vart för sig. Enligt denna princip har utredningen tidigare färdigställt och den 16 april 1942 till Herr Statsrådet överlämnat betänkande med förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärenden m. m. (stat. off. utr. 1942: 27). Förslaget har föranlett lag den 30 juni 1943 om ändring i vissa delar av stadsplanelagen och kungörelse samma dag om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan. I syfte att åstadkomma mera rationella och enhetliga bestämmelser angående byggnads tekniska utförande har utredningen vidare den 17 juni 1943 avgivit betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan (stat. off. utr. 1943: 30). I anledning av sistnämnda förslag har Kungl. Maj:t genom proposition (nr 119) den 23 februari 1945 begärt riksdagens yttrande över förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan. Efter samråd med 1942 års vägsakkunniga har utredningen utarbetat förslag till lag om ändring av vissa delar av stadsplanelagen, ingående i nämnda sakkunnigas den 27 januari 1943 dagtecknade betänkande med författningsoch organisationsförslag för genomförande av förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m. m. (stat. off. utr. 1943: 1). Förslaget har lett till ovannämnda lag den 30 juni 1943 om ändring i vissa delar av stadsplanelagen.

4 Infordrade utlåtanden med förslag till författningsändringar ha vidare av utredningen avgivits den 31 januari 1944 angående uppkommen fråga om åtgärder för att förebygga olycksfall vid arbeten på byggnads yttertak och den 17 mars 1944 angående 1943 års civilförsvarsutrednings betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. Dessa förslag ha föranlett kungörelserna den 26 maj 1944 om ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan och den 15 juli 1944 om ändring i byggnadsstadgan. Infordrade yttranden ha jämväl avgivits den 14 september 1943 angående vissa ändringar i bestämmelserna rörande tomtägares skyldighet att ersätta stad värdet av gatumark, den 12 januari 1944 angående reglering av bebyggelsen kring civila flygplatser, den 19 december 1944 angående fastighetsbildningssakkunnigas betänkande med förslag till lag om ändring av vissa delar av jorddelningslagen m. m. samt den 15 januari 1945 angående skolöverstyrelsens hemställan om bemyndigande att utsända cirkulär med anledning av vissa bestämmelser i den förutnämnda kungörelsen den 15 juli 1944 om ändring i byggnadsstadgan. Efter att numera ha avslutat sitt arbete får stadsplaneutredningen härmed vördsamt överlämna av motiv åtföljda förslag till: 1) byggnadslag; 2) byggnadsstadga; 3) lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt byggnadslagen; 4) lag om ändring i 134 § utsökningslagen; 5) lag angående ändring i vissa delar av jorddelningslagen; 6) lag angående ändring i vissa delar av fastighetsbildningslagen; 7) lag angående ändring i vissa delar av lagen om allmänna vägar; 8) lag angående ändring i vissa delar av lagen om enskilda vägar; 9) lag om ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen; 10) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar; 11) kungörelse om ändring i vissa delar av vägstadgan; 12) kungörelse angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§ 1936 års kungörelse med vissa föreskrifter om mätningsväsendet och fastighetsregisterväsendet i rikets städer; 13) kungörelse om statsdepartements och länsstyrelsers skyldigheter med avseende å expedieringen av vissa beslut; samt 14) kungörelse om förskott och bidrag av statsmedel till vissa plankostnader. Under utarbetandet av dessa förslag har samråd skett med särskilda sakkunniga, vilka av Herr Statsrådet utsetts att på kallelse av ordföranden deltaga i överläggningar med utredningen, nämligen advokaten S. A. Ahlmark,

5 fastighetsdirektören N. R. Glimstedt, professorn P. G. Hedqvist, länsarkitekten S. Häggbom, arkitekten S. A. Lindström, civilingenjören S. V. Lundquist, ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren V. J. Mattsson, vägdirektören J. R. A. Södergren, bankdirektören P. F. Wåhlin och förre drätseldirektören Th. Öberg. Särskilda yttranden av herrar Ahlmark och Wåhlin, Häggbom och Lindström samt Mattson och Öberg bifogas. Stockholm den 22 maj 1945. KNUT ELLIOT HARALD MALMBERG

GUNNAR WETTERLING

NILS AURÉN Allan

Nordenstam.

FÖRFATTNINGSTEXT

Förslag till

Byggnadslag. Härigenom förordnas som följer:

AVDELNING I.

Inledande bestämmelser. 1 §• Mark skall bebyggas enligt bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter, som med stöd av denna lag meddelas. 2 §•

Bebyggelse skall i den omfattning som stadgas i denna lag föregås av planläggning. Vid planläggning skall iakttagas att såväl allmänna som enskilda intressen tillbörligen beaktas. 3 §• För inseende över byggnadsverksamheten skall i stad ävensom, enligt vad Konungen därom förordnar, inom område på landet finnas byggnadsnämnd. 4 §• Närmare föreskrifter om byggande och lov därtill, om byggnadsnämnd samt rörande tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

8 AVDELNING II.

Bestämmelser angående stad. Medel för b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n s o r d n a n d e . 5 §• Till ledning för framtida närmare planläggning beträffande stads ordnande och bebyggande skall, i den mån så erfordras, upprättas en generalplan angivande grunddragen för markens användning för olika ändamål såsom för viktigare trafikleder och andra allmänna platser. Finnes till främjande av stadens ändamålsenliga utbyggande erforderligt, att visst område tills vidare undantages från tätare bebyggelse eller icke tages i anspråk för annan bebyggelse än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov, skall detta angivas i generalplanen. Erfordras eljest särskilda bestämmelser angående markens bebyggande eller användande i övrigt, skall generalplanen innehålla sådana bestämmelser. 6 §• För den närmare regleringen av stads ordnande och bebyggande skall i mån av stadens utveckling upprättas stadsplan. 7 §• Stadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden, vilka ingå i planen, nämligen byggnadskvarter, gator, torg, parker och andra allmänna platser, samt specialområden, såsom järnvägs- och andra särskilda trafikområden, skydds- eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, hamnområden, idrottsområden, begravningsplatser och vattenområden. Jämväl områdenas höjdlägen skola i erforderlig omfattning angivas. Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller användande i övrigt, som finnas erforderliga. 8 §• Byggnadskvarter skall indelas till tomter sålunda, att det kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen. Tomtindelning bör såvitt möjligt ske i ett sammanhang för hela kvarteret. Omfattar tomtindelning endast en del av ett kvarter, skall tillses, att återstående delen kan indelas till lämpliga tomter. 9 §• Har tätare bebyggelse uppkommit eller kan sådan bebyggelse väntas inom nära förestående tid uppkomma inom stads område, som ej ingår i och be-

9 träffande vilket omständigheterna ej heller föranleda till upprättande av stadsplan, skall Konungens befallningshavande, därest emellertid plan finnes erforderlig för närmare reglering av bebyggelsen, på framställning av byggnadsnämnden förordna, att nybyggnad inom området icke må äga rum utan tillstånd av Konungens befallningshavande, innan byggnadsplan fastställts för detsamma. Konungens befallningshavande äger ock ulan framställning efter byggnadsnämndens hörande meddela sådant förordnande, då anledning därtill föreligger. Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande tillämpning, därest ändring av fastställd byggnadsplan prövas erforderlig på grund av förhållande, som inträffat efter planens fastställande. 10 §. Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden, vilka ingå i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser. I den mån så finnes erforderligt skola jämväl områdenas höjdlägen angivas. Erfordras särskilda bestämmelser angående områdenas bebyggande eller användande i övrigt, skola sådana bestämmelser intagas i planen. U §• Erfordras särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan, skola sådana bestämmelser meddelas (utomplansbestämmelser).

O m g e n e r a l p l a n i stad. 12 §. Generalplan ävensom ändring därav antages av stadsfullmäktige. 13 §. Prövas jämlikt 5 § generalplan böra upprättas, men underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, må Konungen förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken sådan plan skall vara antagen. Ställa sig stadsfullmäktige föreläggandet ej till efterrättelse, äger Konungen på stadens bekostnad, efter hörande av stadsfullmäktige, låta upprätta generalplan. Finnes generalplan, men prövas denna uppenbarligen icke fylla de krav, som med hänsyn till stadens utveckling rimligen böra ställas å densamma, skall i fråga om ändring av planen vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

10 14 §. Till främjande av generalplans genomförande kan Konungen beträffande område, som ingår i sådan plan men för vilket stadsplan eller byggnadsplan ej är fastställd, på framställning av staden förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas i strid mot generalplanen. Avses enligt generalplanen visst område skola tills vidare undantagas från tätare bebyggelse eller icke tagas i anspråk för annan bebyggelse än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov, må beträffande det området förordnande varom i första stycket sägs meddelas allenast för viss tid, högst fem år varje gång. 15 §. Angående ändring av förordnande, som meddelats enligt 14 §, skall vad där stadgas äga motsvarande tillämpning; dock må ändring, som ej innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, beslutas av Konungens befallningshavande. 16 §. Utan hinder av att förordnande enligt 14 § meddelats beträffande område, som i generalplan avsetts skola tills vidare undantagas från tätare bebyggelse, må området bebyggas för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov. Å fastighet, vilken bildats före förordnandets meddelande, må ock utan hinder av förordnandet nybyggnad ske, om fastigheten eljest icke skulle kunna tagas i anspråk för byggnadsändamål. 17 §• Då särskilda skäl därtill äro må Konungen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet, som Konungen bestämmer, medgiva undanlag från förordnande enligt 14 §, såvida generalplanens syfte icke därigenom motverkas. 18 §. Hava stadsfullmäktige beslutat göra framställning om förordnande enligt 14 § beträffande visst område eller om ändring av sådant förordnande, må nybyggnad ej företagas inom området, innan framställningen prövats; dock må Konungens befallningshavande meddela tillstånd till nybyggnad, såvida generalplanens genomförande icke därigenom försvåras. 19 §. Är fråga väckt om framställning angående förordnande enligt 14 § beträffande visst område eller om ändring av sådant förordnande, äger Konungens befallningshavande på framställning av staden förordna, att nybyggnad inom

11 området icke må verkställas utan Konungens befallningshavandes tillstånd. Sådant förordnande gäller intill dess stadsfullmäktige beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Uppkommer behov av förlängning av denna tid, äger Konungens befallningshavande medgiva sådan; dock skall beslutet härom underställas Konungens prövning. 20 §. Finner Konungen framställning om förordnande enligt 14 § icke kunna bifallas, äger Konungen för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad, som föranledes av omständigheterna. 21 §. Beträffande område, som omfattas av förordnande enligt 14 § eller med avseende å vilket beslut av stadsfullmäktige meddelats eller fråga väckts om framställning angående sådant förordnande eller meddelats förbud mot nybyggnad enligt 20 §, äger Konungens befallningshavande, i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd. 22 §. Har förordnande enligt 14 § meddelats beträffande mark, som enligt generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats, äger staden lösa marken, när staden det begär. Annan i generalplan ingående mark, beträffande vilken meddelats förordnande enligt 14 §, må, till den del marken ej är avsedd för enskilt bebyggande, staden lösa, där ej markens användande för avsett ändamål ändock kan anses säkerställt. 23 §. Ingår allmän väg i mark, som enligt generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats och beträffande vilken meddelats förordnande enligt 14 §, skall vägmärken, i den mån den tages i anspråk för avsett ändamål, utan ersättning tillfalla staden. 24 §. Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark, som enligt generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats och beträffande vilken meddelats förordnande enligt 14 §, äger staden rätt att taga vägmärken i anspråk och nyttja denna för avsett ändamål utan hinder av den rätt annan kan äga till marken. Har vägen upplåtits på allenast viss tid, gälle stadens nyttjanderätt till marken för samma tid. Besväras vägmärken av fordran eller annan rättighet, som ägt bättre rätt än

12 vägupplåtelsen, njute innehavaren mot avskrivning å handling, vara rättigheten grundas, ersättning av staden för förlust, som genom nyttjanderätten uppstått. Den, som vill framställa ersättningsanspråk, skall anhängiggöra sin talan, om han är innehavare av fordran, inom tio år och eljest inom två år från det förordnandet meddelades. Sedan marken tagits i anspråk av staden för avsett ändamål, vare staden ansvarig för avgäld eller annan förmån, som utgår för vägens begagnande. Är vägen använd för lednings framdragande och visar sig att ledningen hindrar eller väsentligt försvårar vägmärkens nyttjande av staden, äger staden få ledningen på sin bekostnad flyttad till lämplig, av staden anvisad plats. 25 §. Har i generalplan mark avsetts skola användas för annat ändamål än enskilt bebyggande och kan till följd av förordnande, som med anledning härav meddelats enligt 14 §, markens ägare nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde, vare staden skyldig att lösa marken. Vid bedömandet av frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall hänsyn tagas till den fastighetsindelning, som gällde vid tiden för förordnandets meddelande, med de ändringar däri, som skett för generalplanens genomförande. 26 §. Får på grund av förordnande enligt 14 § mark icke användas för annan bebyggelse än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till markens värde, vare markens ägare berättigad till ersättning av staden för den skada, som han härigenom lider. Enahanda rätt till ersättning för skada tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken, som upplåtits innan förordnandet meddelades. Ersättningen skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp, med rätt för vardera parten att i händelse av ändrade förhållanden eller vid förlängning av förordnandet erhålla ny prövning av beloppet. Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan staden och markens ägare eller annan sakägare gälle jämväl mot den, som efter det förordnandet meddelades förvärvat sakägarens rätt till marken. Vid bedömandet av frågan huruvida ersättningsplikt föreligger skall vad i 25 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. 27 §. Kan överenskommelse i ersättningsfrågan icke träffas, skall den, som vill framställa ersättningsanspråk, instämma sin talan till rätten i den ort, där

13 marken är belägen. Staden stånde jämväl öppet att få frågan om ersättning prövad enligt vad nu sagts. Staden vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såvitt ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna. O m stadsplan o c h t o m t i n d e l n i n g . Om stadsplans antagande m. ni. 28 §. Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall, för att bliva gällande, fastställas av Konungen. Vad nu sagts gälle ock i fråga om ändring av stadsplan; dock må ändring, som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, antagas av byggnadsnämnden, där ej stadsfullmäktige förbehållit sig avgörandet, samt fastställas av Konungens befallningshavande. 29 §. Finnes för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande allmänt intresse nödigt, att stadsplan upprättas för visst område, men underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, må Konungen förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken sådan plan skall vara underställd Konungens prövning. Ställa sig stadsfullmäktige föreläggandet ej till efterrättelse, äger Konungen på stadens bekostnad låta upprätta och, efter hörande av stadsfullmäktige och dem frågan eljest rörer, fastställa stadsplan för området. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i avseende å ändring av stadsplan. Om tomtindelning. 30 §. Tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, som ej varit föremål för tomtindelning, skall ske, när ägare av sådan mark det begär. 31 §. Förutsätter fastställd ändring av stadsplan ändring i tomtindelning eller har kvarter helt och hållet eller till betydande del avbrunnit, skall fråga om ändring i tomtindelningen företagas, när ägare av mark inom kvarteret det begär eller byggnadsnämnden så finner nödigt. Ändring i tomtindelning må ock på begäran av markägare eller på bygg-

14 nadsnämndens eget föranstaltande äga rum, om därigenom utan avsevärd olägenhet kan vinnas bättre överensstämmelse med bestående äganderättsförhållanden. Ej må i andra fall än nu är sagt tomtindelning ändras, med mindre ägarna av de tomter, som beröras av ändringen, därom äro ense och ändringen främjar ett ändamålsenligt bebyggande. 32 §. Ändock att tomlindelning eller ändring däri sker på begäran av markägare, skola kostnaderna för förfarandet bestridas av staden. 33 §. Tomtindelning ävensom ändring däri antages av byggnadsnämnden men skall, för alt bliva gällande, fastställas av Konungens befallningshavande. Om förbud mot nybyggnad m. m. 34 §. Nybyggnad må ej företagas i strid mot stadsplan; dock må Konungen och r enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen bestämmer medgiva undantag härifrån, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden ej avsevärt försvårar markens användande för avsett ändamål. 35 §. Har beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för visst område, skall angående förbud mot nybyggnad inom området vad i 18 och 19 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning. Är nybyggnaden beroende av Konungens medgivande enligt 17 eller 34 §, skall dock jämväl fråga om undantag från förbud som ovan sägs prövas av Konungen. 36 §. Finner Konungen stadsplan icke kunna fastställas eller böra i viss del undantagas från fastställelse, äger Konungen för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad, som föranledes av omständigheterna. Föreligger fråga om tillämpning av 29 §, äger Konungen ock förordna om erforderligt nybyggnadsförbud. 37 §. Inom byggnadskvarter vare nybyggnad icke tillåten å mark, som ej blivit indelad till tomter. Är fråga väckt om ändring i tomtindelning, må nybyggnad ej företagas å tomt, som därav beröres, innan frågan slutligen prövats.

15 Utan hinder av vad ovan sagts må dock Konungen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen bestämmer meddela tillstånd till nybyggnad, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret. 38 §. Nybyggnad må ej företagas i strid mot tomtindelning eller å tomt, som icke är rättsligen bestående enligt för området senast fastställd eller eljest gällande sådan indelning. Ej heller må nybyggnad ske, innan ägare av tomt fullgjort honom enligt denna lag åliggande skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomten eller ock därför ställt nöjaktig säkerhet. Från ställande av säkerhet vare kronan fri. Om synnerliga skäl därtill äro, må Konungen för särskilt fall medgiva undantag från bestämmelserna i första stycket. 39 §. Har å tomt byggnad uppförts i sådant läge, att den skjuter in på grannes tomt eller på gata eller annan allmän plats, och skulle byggnadens nedrivande eller förändring medföra märklig kostnad eller olägenhet för ägaren, vare denne ej skyldig att avträda den intagna marken, förrän byggnaden nedrives eller avbrinner, utan så är att den, som uppfört byggnaden, verkställt inkräktningen med avsikt eller därvid handlat med grov vårdslöshet och, där fastigheten övergått till ny ägare, denne därom ägde kännedom vid förvärvet av fastigheten. Vad nu är sagt gäller ej om trappa, som skjuter över gatulinjen; dock äger Konungens befallningshavande medgiva, att trappan må kvarstå under viss tid eller tills vidare. För det intrång, granne lider av byggnad, som skjuter in på hans tomt, njute denne ersättning, där han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen. 1 fråga om byggnad, som i första stycket avses, skall vad i 34, 38 och 160 §§ är föreskrivet ej medföra hinder mot ändring, som efter ty därom av Konungen stadgats är att hänföra till nybyggnad; men må sådan ändring ej vidtagas, med mindre ägaren av den intagna marken det medgiver. 40 §. Inom område, som ingår i stadsplan, må schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas, såvida åtgärden uppenbarligen är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål. Har med avseende å visst område beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan eller meddelats förbud mot nybyggnad

16 enligt 36 §, äger Konungens befallningshavande, i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot åtgärd, som i första stycket sägs. Om avstående av mark inom planlagt område. 41 §. I stadsplan ingående mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats, äger staden lösa, när staden det begär. Annan i stadsplan ingående mark, till den del den ej är avsedd för enskilt bebyggande, må staden lösa, där ej markens användande för avsett ändamål ändock kan anses säkerställt. 42 §. Ingår allmän väg i mark, som enligt stadsplan är avsedd till gata eller annan allmän plats, skall vägmärken, i den mån den tages i anspråk för avsett ändamål, utan ersättning tillfalla staden. 43 §. Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark, som enligt stadsplan är avsedd till gata eller annan allmän plats, skall angående stadens rättigheter och skyldigheter med avseende å vägmärken vad i 24 § stadgas äga motsvarande tillämpning. 44 §. Är mark, som ingår i byggnadskvarter, icke bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, och kan stadsplanens ändamålsenliga genomförande ej utan stadens ingripande äga rum eller inom skälig tid förväntas, må Konungen medgiva staden rätt att lösa marken, i den mån den erfordras för åstadkommande av nödig reglering. Kan det avsedda syftet vinnas genom att staden allenast löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, må Konungen lämna tillstånd därtill. Antages kostnaden för regleringens genomförande skola väsentligen överstiga det bidrag till gatukostnad, som staden äger uttaga av tomtägare, och medför regleringen väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark, må Konungen medgiva staden rätt att tillika lösa sådan mark, ändå att den icke erfordras för regleringens genomförande; dock skall ansökan härom göras före stadsplanens fastställande. Vill ägaren hellre än att marken löses till staden utgiva särskilt bidrag till kostnaden, vare han därtill berättigad; och bestämme i ty fall Konungen ett i förhållande till kostnaden och värdestegringen skäligt belopp, som det åligger markägaren att i den ordning Konungen föreskriver erlägga vid äventyr att staden eljest må lösa marken.

17 Kunna staden och markägaren icke enas om det belopp, till vilket värdestegringen skall beräknas, skall detta bestämmas av nämnd, som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen om expropriation föreskriver. Kostnaden för förfarandet skall gäldas av staden, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt. 45 §. Finnes i samband med prövning av förslag till stadsplan inlösen böra ske enligt 44 § av viss i planen ingående mark, må Konungen meddela fastställelse å planen eller del därav under villkor att sådan inlösen kommer till stånd inom viss tid, högst ett år; dock må, om synnerliga skäl därtill äro, tiden förlängas med högst ett år varje gång. Intill dess inlösen skett eller tiden därför tilländagått, må nybyggnad ej företagas å den mark, som omfattas av den villkorliga fastställelsen. 46 §. Äro enligt tomtindelning särskilda delar av tomt i olika ägares hand, vare ägare av sådan tomtdel berättigad att lösa återstoden av tomten. Vilja flera lösa, äge den företräde, vars tomtdel vid uppskattning åsättes största värdet. Varda tomtdelarna åsatta lika värden, have den, som först anhängiggjort talan om inlösen, företräde att lösa. Brister den, som berättigats lösa, i erläggande av löseskillingen, vare ägare av annan tomtdel berättigad lösa efter det åsatta värdet, såframt han inom tre månader efter det löseskillingen skolat erläggas gör anmälan därom hos rätten och styrker, att han hos Konungens befallningshavande nedsatt den på återstoden av tomten belöpande löseskillingen. Äro i ty fall flera, som vilja lösa, bestämmes företrädet mellan dem efter nyss stadgade grunder. 47 §. Har ej inom ett år efter tomtindelnings fastställande ägare av tomtdel anhängiggjort talan om inlösen av återstoden av tomten eller har dylik talan ej lett till tomtens förenande i en ägares hand, vare staden berättigad lösa tomten; dock må, där ägare av tomtdel före staden anhängiggjort talan om inlösen, stadens anspråk bifallas, allenast såframt ägarens talan ej leder till tomtens förenande i en ägares hand. 48 §. Har i stadsplan bestämts, att mark skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande, och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde, vare staden skyldig att lösa marken. Då ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, åligge staden lösnings2

18 plikt jämväl beträffande tomtdel, som ägaren ej kan nyttja på annat sätt än nyss nämnts. Vid bedömandet av frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall hänsyn tagas till den fastighetsindelning, som gällde vid tiden för stadsplanens anlagande, med de ändringar däri, som skett för planens eller för tomtindelnings genomförande. Om upplåtande av gata eller annan allmän plats inom stadsplan. 49 §. För iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats inom område, som ingår i stadsplan, vare staden ansvarig. 50 §. Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område, som i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål. Härvid skall iakttagas, att varje del av gatan, som begränsas av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer, skall upplåtas, då tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de därvid befintliga tomtlinjerna bebyggts i enlighet med stadsplanen, dock att, då dessförinnan bebyggelse föreligger tomt efter tomt i följd från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område, som nyss sagts, gatan skall upplåtas framför sålunda bebyggda tomter. Skall redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt begagnande upplåta gatans nya del i den mån tomt invid densamma bebyggts i enlighet med stadsplanen. 51 §. Torg, park eller annan sådan allmän plats skall till den del den icke är a ti anse såsom gata upplåtas till allmänt begagnande, då tomter eller specialområden med en sammanlagd längd utmed platsen av minst två tredjedelar av de därvid befintliga gränslinjerna för byggnadskvarter och specialområden bebyggts i enlighet med stadsplanen eller eljest tagits i anspråk för i stadsplanen angivet ändamål. 52 §. Då gata upplåtes till allmänt begagnande, skall den till bredd och höjdläge överensstämma med stadsplanen; dock äger Konungens befallningshavande på framställning av staden medgiva avvikelse härifrån tills vidare eller under viss tid, där den allmänna samfärdseln och hälsovården ändock kunna behörigen tillgodoses.

19 Vid upplåtandet skall gatan vara försedd med beläggning efter behovet och ortens sed samt med erforderliga gångbanor och nödig anordning för vattnets avrinnande. Plantering eller annan särskild anordning, varmed gatan skall vara försedd enligt stadsplanen, skall såvitt möjligt anbringas i samband med gatans iordningställande men eljest så snart ske kan efter dess upplåtande. Skall i gatan finnas underjordisk avloppsledning, skall sådan vara anordnad vid gatans upplåtande; dock äger Konungens befallningshavande medgiva anstånd med ledningens anordnande, där det ej är oförenligt med den allmänna hälsovårdens krav. Vad nu är stadgat om gata skall äga motsvarande tillämpning i avseende å annan allmän plats. 53 §. Skall enligt stadsplan trafikled anordnas till eller genom specialområde och kunna staden och den, som förfogar över området, ej enas om de åtgärder, som böra vidtagas, äger Konungen förordna därom. Den, som förfogar över området, vare pliktig deltaga i kostnaderna för trafikledens anordnande i den mån han kan anses äga nytta av denna. Bland kostnaderna skall jämväl beräknas ersättning för intrång, som genom trafikleden tillskyndas honom. Uppstår tvist om skyldighet att deltaga i kostnaderna, skall denna avgöras av nämnd, som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen om expropriation föreskriver. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas av staden, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt. 54 §. Verkställes nybyggnad å tomt, innan gata vid densamma blivit upplåten till allmänt begagnande, skall tomtens ägare anordna utfartsväg och nödigt avlopp från tomten. I den mån staden förfogar över erforderlig obebyggd mark, som enligt stadsplanen är avsedd till gata eller annan allmän plats, vare staden pliktig att utan ersättning låta marken nyttjas för ändamålet. 55 §. Är kronan efter vad i lagen om allmänna vägar sägs väghållare i stad, skall vad ovan i 49, 50, 52 och 53 §§ stadgas i fråga om ansvarighet för staden att såsom gata iordningställa och upplåta allmän väg hava avseende å kronan, med iakttagande att framställning som i 52 § första stycket sägs må göras såväl av kronan som av staden. Kostnad, som föranledes av att gatan enligt stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som betingas av trafiken eller förses med underjordisk avloppsledning, skall dock gäldas av staden, där ej Konungen annorlunda förordnar.

>' T

20 Om bidrag till gatukostnad. 56 §. Ägare av tomt vid gata vare skyldig ersätta staden värdet av gatumarken utmed tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd än fem åttondelar av den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tillåtna högsta hushöjden. Är tomt belägen vid gatukors, omfattar ersättningsskyldigheten tillika den del av gatukorset, som inneslutes av den i första stycket angivna gatumarkens utdragna gränslinjer och är belägen inom ett avstånd från tomts sida eller hörn, motsvarande fem åttondelar av den i första stycket omförmälda hushöjden. 57 §. Ingår i gata allmän väg eller ock vägmark, som staden jämlikt 24 eller 43 § nyttjar, skall tomtägarens ersättningsskyldighet begränsas att avse värdet av marken utmed tomten intill en bredd, motsvarande hälften av skillnaden mellan gatans hela bredd och bredden av den däri ingående vägen, dock högst fem åttondelar av den i 56 § första stycket omförmälda hushöjden. Ingår allmän väg i gatukors och är den areal gatumark, som återstår i korset efter avdrag av vägens areal, mindre än den areal som tomterna vid korset jämlikt 56 § andra stycket sammanlagt skola ersätta, skall ersättningsskyldigheten för alla tomterna jämkas så, att den sammanlagt uppgår allenast till värdet av nämnda återstående areal. Vad i första och andra styckena stadgats skall icke gälla såvitt angår allmän väg, som efter det att denna lag trätt i kraft eller, om väghållningen i staden dessförinnan övertagits av kronan, efter det att så skett byggts inom område, som ingår i stadsplanen. 58 §. Har inom del av gata, som begränsas av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer, marken ej överallt samma värde, skall gatumarksersättningen enligt 56 och 57 §§ beräknas efter medelvärdet å marken inom gatudelen, frånsett vägmark för vilken enligt 57 § ersättning ej skall utgå. Skall gatumarksersättning, som belöper å tomt vid gatukors, samtidigt utgå för marken i båda gatorna, skall, därest det enligt första stycket uträknade medelvärdet å gatumarken är lägre för den ena gatan än för den andra, ersättningen för marken i gatukorset beräknas efter det lägre värdet. 59 §. Därest så finnes lämpligt, må Konungen på framställning av staden besluta, att gatumarksersättning, som enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper på tomtägarna inom visst område, skall fördelas mellan dem efter omfattningen av

21 den enligt stadsplanen å tomterna medgivna bebyggelsen, efter tomternas storlek eller efter annan skälig grund. Har beslut, varom nu sagts, meddelats och finnes förändring däri vara av synnerliga skäl påkallad, må Konungen därom förordna efter ty skäligt prövas. Beslut, som i första eller andra stycket sägs, må ej avse gata eller del därav, som vid beslutets meddelande är eller enligt gällande bestämmelser bort vara upplåten till allmänt begagnande. 60 §. Visar tomtägaren, att den fördel, som genom gatan beredes hans tomt, icke svarar mot den honom enligt 56—59 §§ åliggande ersättningsskyldighet, skall skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet. 61 §. Har gatumark framför tomt av dess ägare överlåtits till staden utan lösen eller har staden samtidigt varit ägare av både tomten och gatumarken efter det denna blivit i stadsplan upptagen såsom sådan, vare ägare av tomten fri från skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av samma mark. 62 §. Skall gata vidgas, vare den som äger tomt vid någondera sidan av gatan skyldig ersätta staden skillnaden mellan de ersättningsbelopp, som med tillämpning av 56—58 §§ åvila tomtägare före och efter vidgningen; dock skall medelvärdet å marken inom gatudelen beräknas med utgående allenast från den mark, som erfordras för vidgningen, och må den tomtägarna å ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten sammanlagt icke avse högre belopp än som motsvarar värdet av sistnämnda mark enligt denna beräkningsgrund. Vid bestämmandet av ersättningsskyldigheten skola i övrigt de i 60 och 61 §§ meddelade föreskrifterna äga motsvarande tillämpning. Har beslut enligt 59 § meddelats om särskild grund för fördelning av ersättning för gatumark, skall utan hinder därav ökning av gatumarksersättning, som föranledes av att gata vidgas, gäldas enligt bestämmelserna i första stycket, där ej Konungen på framställning av staden annorlunda förordnar. 63 §. Skyldighet att erlägga ersättning för gatumark inträder i mån av gatas upplåtande till allmänt begagnande. Är tomt vid tiden för upplåtandet icke bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, inträder ersättningsskyldigheten likväl först då tomten sedermera bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med den stadsplan, som då gäller.

22 I fråga om skyldighet att erlägga ersättning för gatumark efter gatas vidgning skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Vill tomtägare erlägga ersättning för gatumark genom avbetalningar, vare dock därtill berättigad. Avbetalning skall ske med minst en tiondel av ersättningens ursprungliga belopp årligen. Å oguldet belopp skall enligt stadens bestämmande gäldas ränta efter högst fem procent om året från den dag, krav på ersättning framställts, eller, om ersättningsbeloppet är tvistigt, från det talan om beloppets utfående anhängiggöres. 64 §. Staden äger, sedan stadsplan eller ändring däri blivit fastställd, fordra, att den ersättning, som tomtägare skall gälda för gatumark, till beloppet bestämmes, oavsett huruvida ersättningsskyldighet enligt 63 § ännu inträtt. Enahanda rätt tillkommer tomtägaren, under förutsättning att gatan framför tomten är eller lagligen skolat vara upplåten till allmänt begagnande. Kunna parterna ej enas om det markvärde, som skall ligga till grund för ersättningens beräknande, skall detta bestämmas av nämnd, som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen om expropriation föreskriver. Nämnden har att efter de för uppskattning av gatumark, som till staden avstås, stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken vid tiden för värderingen utan hänsyn till kostnad, som staden vidkänts för markens iordningställande. Råder tvist om vidden av den gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde sättas å den mark, tvisten gäller. Staden vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader för ersättningens bestämmande, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt. 65 §. Vad i 64 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning för gatumark invid kvarter, som ej undergått tomtindelning, därvid vad i nämnda paragraf sagts om tomtägare skall gälla om ägare av kvartersmark, som gränsar till gatan. Sedan tomtindelning skett, skall ersättningsbeloppet fördelas å tomtägarna efter de i 56—62 §§ för ersättningsskyldighet stadgade grunder. 66 §. Då ersättning för gatumark bestämts eller markvärdering skett, vare ny ägare av tomt eller kvartersmark, som beröres av åtgärden, bunden därav i samma omfattning som den tidigare ägaren. 67 §. Genom beslut av stadsfullmäktige må meddelas bestämmelser, gällande för staden i dess helhet eller för viss del därav, om skyldighet för ägare av

23 tomt att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata (gatukostnadsbestämmelser). Bestämmelserna skola underställas Konungens prövning, där på tomtägare lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom. 68 §. I gatukostnadsbestämmelser skola angivas grunderna för beräkning av den kostnad, som skall påföras tomtägarna, och för kostnadens fördelning mellan dem samt tid och ordning för ersättningens erläggande. Vid grundernas bestämmande skall iakttagas: 1. Ersättningsskyldighet må ej åläggas tomtägare beträffande gata eller del därav eller avloppsledning, vars anläggning påbörjats framför tomten, då fråga om gatukostnadsbestämmelser väcktes hos stadsfullmäktige. 2. Ersättningsskyldighet må ej avse mark, som lagligen skolat vara upplåten till allmänt begagnande såsom gata vid tid, som i första punkten sägs, eller avloppsledning, som staden varit skyldig att före samma tid hava utfört. 3. Å tomtägare må ej läggas kostnad, som utan motsvarande fördel för tomts bebyggande föranledes därav, att gatas höjdläge skall i väsentlig mån avvika från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest på grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam. 4. Tomtägare må icke belastas med kostnad för gatas anläggning i större omfattning än som gäller i fråga om honom åliggande skyldighet att ersätta gatumark; dock må kostnad uttagas för iordningställande av vägmark såsom gata ävensom av gatumark, varom förmäles i 61 §, oaktat beträffande marken ersättningsskyldighet, som nyss nämnts, icke föreligger. 5. Utan hinder av vad i fjärde punkten sägs må vad å tomtägarna inom visst område sammanlagt skulle belöpa av kostnaden för gatuanläggning inom området fördelas mellan dem efter omfattningen av den enligt stadsplanen å tomterna medgivna bebyggelsen, efter tomternas storlek eller efter annan skälig grund. Har beslut enligt 59 § meddelats om särskild grund för fördelning av gatumarksersättning, skall det beslutet tillämpas även beträffande fördelningen av gatuanläggningskostnaden. 6. Är inom del av gata, som begränsas av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer, kostnaden för anläggningen icke överallt densamma, skall beräkningen av ersättningens belopp ske efter anläggningskostnadens medelvärde. 7. Visar tomtägare, att den fördel, som genom gatan beredes hans tomt, icke svarar mot honom åvilande skyldighet att bidraga till kostnad för anläggning av gata, skall skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet. 8. Tomtägare må icke belastas med större andel av kostnaden för avloppsledning än som med hänsyn till avloppsvattnets mängd och beskaffenhet samt övriga på kostnaderna för ledningen inverkande omständigheter kan anses

24 belöpa på avloppet från tomten, jämfört med annat avlopp, för vilket ledningen är avsedd. 9. Till grund för uträkning av gatukostnad må läggas på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad gata eller avloppsledning under likartade förhållanden betingar i anläggning; skolande därest det efter gatans eller avloppsledningens iordningställande visar sig, att de verkliga kostnaderna avsevärt understiga vad vid fördelningen beräknats, jämkning ske i de kostnadsbelopp, som skola av fastighetsägarna var för sig erläggas. 10. Därest nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt eller delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gata eller avloppsledning, skall hänsyn tagas härtill. 11. Tomtägarnas åligganden enligt gatukostnadsbestämmelserna skola städse motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet. 69 §. Angående förmånsrätt för bidrag, som enligt 56—68 §§ och med stöd därav meddelade föreskrifter skall av tomtägare utgivas till stads gatukostnad, är särskilt stadgat.

Särskilda bestämmelser om marks avstående och iordningställande för stadsplaneändamål. 70 §. Är område, som ingår eller skall ingå i stadsplan, i en ägares hand, må Konungen på ansökan av staden förordna, att ägaren skall till staden utan ersättning avstå mark, som för områdets ändamålsenliga användande erfordras till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, i den mån så prövas skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planen samt under iakttagande tillika att behovet av gator och andra allmänna platser främst skall tillgodoses. Avståendet av mark, beträffande vilken förordnande som nyss sagts meddelats, skall, i den mån staden det påfordrar, äga rum innan tomtindelning eller ändring i sådan indelning på markägarens begäran må verkställas inom området, samt skall i övrigt ske då marken skall iordningställas eller eljest tagas i anspråk för sitt ändamål. Den mark, som förordnandet avser, skall däri angivas till läge och gränser. Var området i en ägares hand, då markägaren först erhöll kännedom om att fråga väckts om tillämpning av bestämmelserna i första stycket, vare därefter inträffad förändring i äganderätten utan verkan. Har förordnande, varom nu sagts, meddelats och finnes ändring däri vara av synnerliga skäl påkallad, må Konungen därom förordna efter ty prövas skäligt.

25 71 §• Den, som avstått mark enligt bestämmelserna i 70 §, skall frigöra marken från inteckning och annan särskild rätt, varav den är besvärad. Kan detta icke ske, vare han pliktig att hålla staden skadeslös. Marken må ej tagas i besittning av staden, innan den skall iordningställas för sitt ändamål, även om marken avståtts tidigare. Finnes å marken byggnad, stängsel, växande skog, plantering eller annat, som hör till marken, vare staden skyldig alt lösa detta, då marken tages i besittning. 72 §. Ägare av tomt inom område, beträffande vilket förordnande enligt 70 § meddelats, vare ej skyldig att utgiva ersättning för gatumark, ändå att marken icke avståtts till staden utan ersättning. 73 §. I förordnande, varom i 70 § sägs, må Konungen på stadens begäran föreskriva, att ägaren skall vara pliktig att i den ordning Konungen bestämmer bekosta anläggning av gator och avloppsledningar inom det i nämnda paragraf omförmälda området, dock ej utöver vad staden enligt gatukostnadsbestämmelser eller eljest äger uttaga av tomtägarna.

Om underhåll av gata m. m. 74 §. Underhåll av gata eller annan allmän plats så ock av underjordisk avloppsledning skall vila å staden. Är kronan väghållare i stad, skall beträffande allmän väg, som upplåtits såsom gata, underhållet åvila kronan, dock med den begränsning som avses i 55 §. Samma lag vare i fråga om gata, som förklarats tillika vara allmän väg.

Om ersättning för skada vid stadsplans genomförande. 75 §. Varder vid genomförandet av stadsplan område, som varit avsett till allmän samfärdsel, helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till sitt höjdläge och uppstår därigenom skada för ägare av invid liggande mark eller byggnad därå eller för den, som har nyttjanderätt till marken eller byggnaden, eller för innehavare av servitut, som vilar å marken, den skada vare staden pliktig att ersätta.

26 O m b y g g n a d s p l a n i stad. 76 §. Byggnadsplan fastställes av Konungens befallningshavande efter framställning av markens ägare. Utan medgivande av markens ägare må avvikelse från förslag till byggnadsplan, vara fastställelse begäres, ej ske. Vad nu sagts gälle ock i fråga om ändring av byggnadsplan; dock må ändring, som avses i 9 § tredje stycket, vidtagas av Konungens befallningshavande oavsett huruvida framställning därom göres eller medgivande till ändringen lämnas av markens ägare. Kostnaderna för sådan ändring skola bestridas av den, genom vars åtgörande behovet av ändringen uppkommit. Finnas flera sålunda ansvariga för kostnadernas gäldande, skola kostnaderna fördelas mellan dem efter ty med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Det ankommer på Konungens befallningshavande att meddela beslut angående kostnadernas bestridande och fördelning enligt vad i andra stycket sägs. Beslutet verkställes i den ordning, som för dom i tvistemål är stadgad. 77 §. Byggnadsplan för område, som ingår i generalplan, må, därest förordnande enligt 14 § meddelats för området, ej så upprättas, att generalplanens syfte motverkas. 78 §. Nybyggnad må ej företagas i strid mot byggnadsplan; dock må Konungens befallningshavande och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet, som Konungen bestämmer, medgiva undantag härifrån, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden ej avsevärt försvårar markens användande för avsett ändamål. Om så finnes erforderligt äger Konungens befallningshavande förordna, att nybyggnad inom område, som ingår i byggnadsplan, ej må företagas utan tillstånd av Konungens befallningshavande, innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området anordnats i enlighet med planen. 79 §. Beträffande område, som ingår i byggnadsplan eller med avseende å vilket meddelats förordnande enligt 9 §, äger Konungens befallningshavande, i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd. 80 §. Mark, som i byggnadsplan avsetts till väg eller annan allmän plats, må utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet i den mån så erfordras för samfärdseln inom det planlagda området.

27 I första stycket omförmäld mark, vilken icke erfordras för samfärdseln inom området, må utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet i den mån Konungens befallningshavande med hänsyn till bebyggelsens fortskridande så förordnar. Dylikt förordnande må meddelas allenast under förutsättning att marken är belägen inom område, som ingår i vägförening enligt lagen om enskilda vägar. Nyttjanderätten till mark enligt denna paragraf gäller framför annan rätt till marken, som uppkommit efter byggnadsplanens fastställande. 81 §. Mark, som i byggnadsplan avsetts för annat ändamål än väg eller annan allmän plats, må ej på denna grund tagas i anspråk för ändamålet utan medgivande av markens ägare.

O m utomplsansbestämmelser i stad. 82 §. Utomplansbestämmelser antagas av stadsfullmäktige men skola, för att bliva gällande, fastställas av Konungens befallningshavande. Vad nu sagts gälle ock om ändring av utomplansbestämmelser. 83 §. Utomplansbestämmelser för område, som ingår i generalplan, må, därest förordnande enligt 14 § meddelats för området, ej fastställas i strid mot generalplanen. 84 §. Angående förbud mot nybyggnad i strid mot utomplansbestämmelser skall vad i 78 § första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning. 85 §. Har beslut av stadsfullmäktige meddelats eller fråga väckts om antagande eller ändring av utomplansbestämmelser för visst område, skall angående förbud mot nybyggnad inom området vad i 18 och 19 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning. Finner Konungens befallningshavande utomplansbestämmelser icke kunna fastställas eller böra i viss del undantagas från fastställelse, äger Konungens befallningshavande för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

28 O m b e s t ä m m a n d e o c h erläggande av l ö s e n . 86 §. I avseende å inlösen av mark enligt vad ovan i denna lag stadgas skola de allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av vad nedan i 87—95 §§ är stadgat. 87 §. I fall, då markens ägare är berättigad fordra att inlösen sker, ankommer det på honom att göra ansökan om stämning. 88 §. Uppkommer i mål angående inlösen av mark tvist om rätt eller plikt att lösa och erfordras ej för prövning av tvisten, att uppskattning sker av marken, meddele rätten beslut i tvisten, innan nämnd sättes. Emot beslutet må talan särskilt fullföljas i den ordning, som för talan mot slutligt utslag är stadgad, och vile emellertid målet i övrigt. Avslås yrkandet om inlösen, gälle i fråga om rättegångskostnad vad därom i allmänhet är stadgat. 89 §. Har ägare av tomtdel anhängiggjort talan om inlösen av återstoden av tomten, vare ägare av annan tomtdel berättigad att utan ny stämning föra talan om inlösen. I nu nämnt mål skola de ledamöter av expropriationsnämnden, som parterna äga välja, utses gemensamt av samtliga ägare av tomten eller, om de ej kunna enas om valet, av rätten. Nämnden skall för varje ägare åsatta hans del av tomten särskilt värde. 90 §. Är fråga om marks avstående till gata eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde, skola de särskilda bestämmelserna i 78 och 79 §§ lagen om expropriation äga tillämpning. 91 §. Bestämmelserna i 12 § första stycket lagen om expropriation skola ej äga tillämpning i avseende å inlösen av mark, som ingår i stadsplan. Är fråga om inlösen enligt 46 eller 47 § av sådan del av fastighet eller i fastighetsindelning icke ingående område, som enligt fastställd tomtindelning skall ingå i tomt, skall i stället för bestämmelserna i 16 § andra stycket lagen om expropriation gälla, att till rätten skall ingivas karta med protokoll rörande mätning av tomten enligt bestämmelserna i 2 kap. lagen om fastighetsbildning i stad; skolande vad i 47 a § lagen om expropriation är stadgat om karta och beskrivning i stället gälla karta och protokoll som nu sagts.

29 92 §. Prövas vid inlösen av mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats, marken ej överallt hava samma värde, skola de särskilda värdena utsättas. Finnes å marken byggnad, stängsel, växande skog, plantering eller annat, som hör till marken och skall lösas, bör särskilt värde sättas därå. 93 §. Vill staden lösa i enskild väg ingående mark, som staden jämlikt 24 eller 43 § äger taga i anspråk och nyttja till trafikled eller annan allmän plats, skall vid expropriationsersättningens bestämmande hänsyn tagas till denna rätt. Ej må kostnad, som staden nedlagt för trafikledens eller platsens iordningställande, föranleda höjning av ersättningsbeloppet. 94 §. Försummar staden att, på sätt i 48 § första stycket lagen om expropriation stadgas, nedsätta fastställd expropriationsersättning och har ej staden enligt medgivande av markens ägare eller jämlikt stadgande i samma lag tagit marken i besittning, skall i händelse någon till ersättning berättigad det yrkar, den väckta frågan om markens avträdande, såvitt på hans rätt inverkar, vara förfallen. 95 §. I fråga om mark, som inlösts enligt vad ovan i denna lag stadgas, skola bestämmelserna i 68—70 §§ lagen om expropriation icke äga tillämpning. 96 §. Vad i 86—95 §§ är stadgat beträffande inlösen av mark skall i tillämpliga delar gälla med avseende å inlösen av byggnad, stängsel, växande skog, plantering eller annat, som hör till marken.

O m t i l l ä m p n i n g i vissa fall i stad av b e s t ä m m e l s e r n a a n g å e n d e b y g g n a d s p l a n på landet. 97 §. Konungen äger i fråga om visst område förordna, att i stället för vad enligt denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter gäller angående byggnadsplan i stad skola tills vidare tillämpas motsvarande bestämmelser angående byggnadsplan på landet.

30 AVDELNING III.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen. 98 §. Vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för köping. Detsamma gälle i fråga om annat samhälle, där vid denna lags ikraftträdande vad i stadsplanelagen stadgas beträffande stad skall tillämpas. Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 57 och 62 §§ eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, skall ej gälla i det fall, att vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen. 99 §. Konungen äger förordna, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet. Närmare bestämmelser rörande behandlingen av fråga om sådant förordnande meddelas av Konungen. 100 §. I samband med förordnande, som avses i 99 § eller som eljest innebär, att kommun eller del därav skall utgöra eller ingå i stad eller köping, äger Konungen meddela det förbud mot nybyggnad inom området, som föranledes av omständigheterna. Föreligger fråga om sådant förordnande, må Konungens befallningshavande i avbidan på frågans slutliga avgörande utfärda förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Har enligt första stycket meddelats byggnadsförbud, eller är fall för handen, som i andra stycket avses, äger Konungens befallningshavande, i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd. 101 §. Finnes vad i denna lag är stadgat för stad om iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats vara i oskälig grad betungande för samhälle, som i 98 eller 99 § avses, må Konungen medgiva den lindring, som prövas nödig. 102 §. Finnes till följd av ändrade förhållanden tillämpning av vad i denna lag är stadgat för stad icke vidare böra upprätthållas för samhälle, som i 98 § andra stycket eller 99 § avses, må Konungen förordna, att sådan tillämpning skall upphöra.

31 AVDELNING IV.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden. M e d e l för b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n s o r d n a n d e . 103 §. Till ledning för framtida närmare planläggning av förefintlig eller emotsedd bebyggelse inom område på landet, där bestämmelserna i denna lag angående stad icke äga tillämpning, skall, om och i den mån så erfordras, upprättas en generalplan, angivande grunddragen för områdets användning för olika ändamål, såsom för viktigare trafikleder och andra allmänna platser. Finnes till främjande av områdets ändamålsenliga användande lämpligt, att viss m a r k tills vidare undantages från tätare bebyggelse, skall detta angivas i generalplanen. Erfordras eljest särskilda bestämmelser angående områdets bebyggande eller användande i övrigt, skall generalplanen innehålla sådana bestämmelser. 104 §. Har inom område, som i 103 § sägs, tätare bebyggelse uppkommit, eller kan sådan bebyggelse väntas inom nära förestående tid där uppkomma, skall Konungens befallningshavande, därest plan finnes erforderlig för närmare reglering av bebyggelsen, fastställa byggnadsplan för området. Angående sådan plan skall vad i 10 § stadgas om byggnadsplan i stad äga motsvarande tillämpning. 105 §. Erfordras med hänsyn till emotsedd bebyggelse inom område, som i 103 § sägs och som ej ingår i byggnadsplan, särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten, skall Konungens befallningshavande fastställa sådana bestämmelser (utomplansbestämmelser).

O m g e n e r a l p l a n på landet. 106 §. Generalplan ävensom ändring däri antages av kommunalfullmäktige eller däremot svarande myndighet. 107 §. Prövas jämlikt 103 § generalplan böra upprättas för viss kommun eller del därav men underlåter kommunen att vidtaga härför erforderliga åtgärder, må, efter kommunens hörande, sådan plan upprättas genom Konungens be-

fallningshavandes försorg. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ändring av generalplan. Kostnaderna för upprättande eller ändring av generalplan enligt första stycket skola gäldas av staten och kommunen med hälften vardera. 108 §. Till främjande av generalplans genomförande kan Konungens befallningshavande beträffande område, som ingår i sådan plan men för vilket byggnadsplan ej är fastställd, förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas i strid mot generalplanen. Sådant förordnande må meddelas allenast på framställning av kommunen, såvitt fråga är om område, som i generalplanen avses skola användas för annat ändamål än enskilt bebyggande. Avses enligt generalplanen visst område skola tills vidare undantagas från tätare bebyggelse, må beträffande det området förordnande varom i första stycket sägs meddelas allenast för viss tid, högst fem år varje gång. 109 §. Angående ändring av förordnande, som meddelats enligt 108 §, skall vad där stadgas äga motsvarande tillämpning. 110 §. Utan hinder av att förordnande enligt 108 § meddelats beträffande område, som i generalplan avsetts skola tills vidare undantagas från tätare bebyggelse, må området bebyggas för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov. Å fastighet, vilken bildats före förordnandets meddelande, må ock utan hinder av förordnandet nybyggnad ske, om fastigheten eljest icke skulle kunna tagas i anspråk för byggnadsändamål. Är mark, som i första stycket avses, belägen utom ort, där enligt vad därom är särskilt stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov, må nybyggnad å marken i vidare mån än för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov icke äga rum utan tillstånd av Konungens befallningshavande. H l §• Då särskilda skäl därtill äro, må Konungens befallningshavande och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet, som Konungen bestämmer, medgiva undantag från förordnande enligt 108 §, såvida generalplanens syfte icke därigenom motverkas. 112 §. Har generalplan upprättats eller föreligger fråga om upprättande eller ändring av sådan plan och har fråga tillika väckts om förordnande enligt

108 § beträffande i planen ingående mark eller om ändring av sådant förordnande, äger Konungens befallningshavande för viss tid, högst tre år, förordna, att nybyggnad icke m å ske å marken utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Uppkommer behov av förlängning av denna tid, äger Konungens befallningshavande medgiva sådan; dock skall beslutet härom, därest det innefattar förlängning av tiden med mer än två år, underställas Konungens prövning. 113 §• Har med avseende å visst område meddelats förordnande enligt 108 eller 112 §, äger Konungens befallningshavande, i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd. 114 §. Har i generalplan mark avsetts skola användas för annat ändamål än enskilt bebyggande och kan till följd av förordnande, som med anledning härav meddelats enligt 108 §, markens ägare nyttja marken allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till markens värde, vare kommunen skyldig att lösa marken. Vid bedömandet av frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall hänsyn tagas till den fastighetsindelning, som gällde vid tiden för förordnandets meddelande, med de ändringar däri, som skett för generalplanens genomförande. I avseende å inlösen av mark enligt denna paragraf skall vad i 86—95 §§ är stadgat angående inlösen av mark, som ingår i generalplan för stad, äga motsvarande tillämpning. O m b y g g n a d s p l a n på landet. 115 §. Föreligger fråga om upprättande av byggnadsplan eller om ändring av sådan plan, äger Konungens befallningshavande för viss tid, högst tre år, förordna, att nybyggnad icke må ske inom det område, som avses skola omfattas av planen, ävensom viss mark däromkring utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Uppkommer behov av förlängning av denna tid, äger Konungens befallningshavande medgiva sådan; dock skall beslutet härom, därest det innefattar förlängning av tiden med mer än två år, underställas Konungens prövning. 116 §. Angående nybyggnad inom område, som ingår i byggnadsplan, skall gälla vad i 78 § är stadgat. 3

117 §. Beträffande område, som ingår i byggnadsplan, eller med avseende å vilket meddelats förordnande enligt 115 §, äger Konungens befallningshavande, i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd. 118 §. Kostnaderna för upprättande av byggnadsplan skola, i den mån bidrag ej lämnas av allmänna medel, gäldas av kommunen i den utsträckning, som med hänsyn till kommunens intresse av planens tillkomst eller andra omständigheter finnes skäligt, samt i övrigt fördelas mellan markägarna i förhållande till den areal byggnadsmark, som enligt planen tillkommer envar av dem, därvid hänsyn jämväl skall tagas till omfattningen av den bebyggelse, som kan vara dem medgiven enligt planen. Föranleda särskilda omständigheter att de kostnader, som enligt denna fördelningsgrund belöpa å viss markägare, icke stå i skäligt förhållande till den nytta, han drager av planen, skola kostnaderna jämkas med hänsyn därtill. Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande ändring av byggnadsplan; dock att då ändringen vidtages på grund av förhållanden, som inträffat efter planens fastställande, kostnaderna skola bestridas av den, genom vars åtgörande behovet av ändringen uppkommit. Finnas flera sålunda ansvariga för kostnadernas gäldande, skola kostnaderna fördelas mellan dem efter ty med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Det ankommer på Konungens befallningshavande att meddela beslut i de hänseenden, som avses i första och andra styckena. Beslutet verkställes i den ordning, som för dom i tvistemål är stadgad. 119 §. Är område, som ingår eller skall ingå i byggnadsplan, i en ägares hand, må Konungens befallningshavande förordna, att ägaren skall utan ersättning tillhandahålla mark, som för områdets ändamålsenliga användande erfordras till väg eller annan allmän plats, i den mån så prövas skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planen, samt under förutsättning tillika att marken är obebyggd. Den mark, som förordnandet avser, skall däri angivas till läge och gränser. Var området i en ägares hand, då markägaren först erhöll kännedom om att fråga väckts om tillämpning av bestämmelserna i första stycket, vare därefter inträffad förändring i äganderätten utan verkan. Har förordnande, varom nu sagts, meddelats, och finnes förändring däri vara av synnerliga skäl påkallad, må Konungens befallningshavande därom förordna efter ty prövas skäligt.

35 120 §. Mark, beträffande vilken förordnande meddelats enligt 119 §, må tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet i den mån så erfordras för samfärdseln inom det planlagda området. I första stycket omförmäld mark, vilken icke erfordras för samfärdseln inom området, må tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet i den mån Konungens befallningshavande med hänsyn till bebyggelsens fortskridande så förordnar. Dylikt förordnande må meddelas allenast under förutsättning att marken är belägen inom område, som ingår i vägförening enligt lagen om enskilda vägar. Vad i andra stycket stadgas skall jämväl gälla med avseende å sådan enligt fastställd byggnadsplan till annan allmän plats än väg avsedd mark, beträffande vilken förordnande enligt 119 § icke meddelats. Har i byggnadsplan mark avsetts till väg utan att beträffande marken förordnande meddelats enligt 119 §, och föreligger ej heller skyldighet att upplåta marken enligt 121 §, gäller angående markens ianspråktagande och nyttjande för avsett ändamål vad om rätt till väg är i allmänhet stadgat. 121 §. Oavsett huruvida förordnande enligt 119 § meddelats må mark, som enligt fastställd byggnadsplan är avsedd till väg eller annan allmän plats, i den mån den till följd av nybyggnad erfordras för samfärdseln inom området, utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet, såvitt marken är obebyggd och vid planens fastställande tillhörde antingen den fastighet, å vilken nybyggnaden företagits eller från vilken efter fastställandet mark för byggnaden upplåtits, eller ock annan fastighet, som hade samme ägare. 122 §. Nyttjanderätten till mark enligt 119 och 121 §§ gälle framför annan rätt till marken, som uppkommit efter byggnadsplanens fastställande. 123 §. Har i byggnadsplan bestämts att mark skall användas till väg eller annan allmän plats utan att beträffande marken meddelats förordnande enligt 119 § och föreligger ej heller skyldighet att upplåta marken enligt 121 §, vare markens ägare, om han till följd av vad sålunda bestämts kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess värde, berättigad att erhålla ersättning för skada, som han härigenom lider. Enahanda rätt till ersättning för skada tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken, som upplåtits innan byggnadsplanen fastställdes. Skyldighet att svara för sådan ersättning åligger i fråga om mark, som är avsedd till allmän väg, kronan samt beträffande annan mark vägförening, inom vars område marken är belägen. Finnes ej vägförening, då

36 fråga uppkommer om ersättning i fall som sist nämnts, skall Konungens befallningshavande förordna om sådan förenings bildande. Ersättningen skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp med rätt för vardera parten att i händelse av ändrade förhållanden eller sedan tio år förflutit från det ersättningen senast bestämts erhålla ny prövning av beloppet. Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan den ersättningsskyldige och markens ägare eller annan sakägare, gälle jämväl mot den, som efter det byggnadsplanen fastställdes förvärvat sakägarens rätt till marken. Vid bedömandet av frågan huruvida ersättningsplikt föreligger skall hänsyn tagas till den fastighetsindelning, som gällde vid tiden för byggnadsplanens fastställande, med de ändringar däri, som skett för planens genomförande. 124 §. Kan i fall, som i 123 § avses, överenskommelse i ersättningsfrågan ej träffas, skall vad i 27 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. 125 §. Ej må i byggnadsplan mark mot ägarens bestridande avses för annat ändamål än enskilt bebyggande, väg eller annan allmän plats, med mindre ägaren tillförsäkras ersättning för skada, som han lider därigenom att han till följd av planen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde. För gäldande av sådan ersättning skall, om markägaren så fordrar, innan byggnadsplanen fastställes ställas säkerhet, som för ändamålet prövas betryggande. Från ställande av säkerhet vare kronan fri. Är område, som ingår eller skall ingå i byggnadsplan, i en ägares hand, må likväl utan hinder av vad i första stycket sägs mark avses för allmän byggnad, som erfordras för områdets ändamålsenliga användande, i den mån så prövas skäligt med hänsyn till såväl den nytta ägaren kan förväntas få av planen som den omfattning, i vilken skyldighet kan åvila honom att upplåta mark enligt 119 §, samt under iakttagande tillika att behovet av vägar och andra allmänna platser främst tillgodoses. Mark, som i byggnadsplan avsetts för annat ändamål än väg eller annan allmän plats, må ej på denna grund tagas i anspråk för ändamålet utan medgivande av markens ägare.

O m u t o m p l a n s b e s t ä m m e l s e r på landet. 126 §. Angående förbud mot nybyggnad i strid mot utomplansbestämmelser skall vad i 78 § första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

37 AVDELNING V.

Bestämmelser angående såväl stad som land. Om regionplan. 127 §. Finnes för två eller flera städer, stadsliknande samhällen eller landskommuner gemensam planläggning böra, i ett eller flera hänseenden, äga rum beträffande grunddragen för markens användning, såsom i fråga om viktigare trafikleder, områden för tätare bebyggelse och områden för tillgodoseende av allmänhetens behov av friluftsliv, skall härför erforderlig plan upprättas (regionplan). Erfordras närmare bestämmelser angående användande av det område, som omfattas av regionplanen, skall planen innehålla sådana bestämmelser. 128 §. Då regionplan skall upprättas, skola de kommuner och samhällen, vilka, helt eller delvis, skola omfattas av planen, sammansluta sig till regionplaneförbund. Beträffande sådant förbund skall, med de avvikelser, som följa av vad i 129, 130 och 133 §§ stadgas, lagen om kommunalförbund äga tilllämpning. Finnes inom kommun, som enligt första stycket skall ingå i regionplaneförbund, municipalsamhälle, vare detta ej pliktigt att såsom särskild medlem deltaga i förbundet. 129 §. Har fråga väckts om bildande av regionplaneförbund, skall Konungens befallningshavande efter verkställande av erforderlig utredning överlämna handlingarna i ärendet jämte eget yttrande till Konungen, som, då sådant förbund finnes böra komma till stånd, förordnar därom ävensom angående regionplaneområdets omfattning. Prövas regionplanen icke skola innefatta en fullständig planläggning av grunddragen för områdets användning, bestämmer Konungen tillika det eller de särskilda ändamål, som planläggningen närmast skall avse. Kan enighet icke uppnås angående förbundsordningen, skall Konungens befallningshavande besluta därom. I förbundsordningen skall stadgas, att en ledamot av förbundsdirektionen, tillika ordförande, jämte ersättare för honom skall utses av Konungen, övriga ledamöter i förbundsdirektionen jämte ersättare för dem skola utses av förbundets medlemmar till det antal för varje medlem, som bestämmes i förbundsordningen, dock minst en och högst tre.

38 130 §. Sedan regionplaneförbund kommit till stånd, må Konungens befallningshavande på ansökan av förbundsmedlem förordna om ändring av förbundsordningen. Angående upplösning av regionplaneförbund eller ändring av regionplaneområdes omfattning skall vad ovan är stadgat om regionplaneförbunds bildande äga motsvarande tillämpning. 131 §. Kan regionplan antagas komma att beröra flera än ett län, bestämme Konungen vilken Konungens befallningshavande, som skall taga den befattning med bildande av regionplaneförbund och övriga med regionplanen sammanhängande frågor, som enligt denna lag eller på grund av föreskrift enligt denna lag ankommer på Konungens befallningshavande. 132 §. Regionplan fastställes av Konungen, sedan förslag därtill antagits av förbundsdirektionen. Hava inom direktionen förekommit olika meningar, äger Konungen, efter erforderlig utredning, göra de avvikelser från förslaget, som med hänsyn till sålunda yppad skiljaktig mening må anses befogade. Vad nu sagts gälle ock i fråga om ändring av regionplan. 133 §. Kostnaderna för uppgörande eller ändring av regionplan samt för regionplaneförbunds verksamhet i övrigt skola, intill dess planen fastställts, förskjutas av förbundsmedlemmarna eller av allmänna medel efter ty Konungen på förslag av förbundsdirektionen därom förordnar. I samband med planens eller ändringens fastställande bestämmer Konungen på förslag av förbundsdirektionen de grunder, efter vilka kostnaderna, i den mån bidrag ej lämnas av allmänna medel, skola slutligen fördelas mellan förbundsmedlemmarna. Fördelningen skall i första hand ske i förhållande till antalet skattekronor enligt senast verkställd taxering till allmän kommunalskatt. Föranleda särskilda omständigheter, att de kostnader, som enligt denna fördelningsgrund belöpa å viss förbundsmedlem, icke stå i skäligt förhållande till den nytta medlemmen drager av planen, skola kostnadernas fördelning mellan medlemmarna jämkas med hänsyn härtill. 134 §. Underlåter förbundsdirektionen att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande och antagande av förslag till regionplan, må Konungen förelägga direktionen viss tid, inom vilken sådant förslag skall vara underställt Konungens prövning. Ställer sig direktionen föreläggandet ej till efterrättelse,

39 äger Konungen på regionplaneförbundets bekostnad låta upprätta samt, efter hörande av direktionen och dem frågan eljest rörer, fastställa regionplan. Finnes för regionplaneområdets ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande allmänt intresse nödigt, att ändring av regionplan sker, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. 135 §. Regionplan skall tjäna till ledning vid uppgörande av generalplan, stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser, vid ändring av sådan plan och sådana bestämmelser ävensom eljest då åtgärder vidtagas för reglering av bebyggelsen eller användningen i övrigt av mark inom planområdet. Förutsätter genomförandet av fastställd regionplan, att ändring sker av generalplan, såvitt angår område beträffande vilket meddelats förordnande enligt 14 §, eller av stadsplan eller av utomplansbestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, äger Konungen för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad, som föranledes av omständigheterna. Angående förbud mot nybyggnad då genomförandet av fastställd regionplan förutsätter ändring av generalplan, såvitt angår område beträffande vilket meddelats förordnande enligt 108 §, eller av byggnadsplan, gäller vad i 9 § tredje stycket samt 112 och 115 §§ är stadgat. 136 §. Är nybyggnad eller schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd inom del av regionplaneområde, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan eller omfattas av förordnande enligt 14 eller 108 §, beroende på prövning av myndighet, skall härvid, i den mån så kan ske utan att markens ägare tillskyndas märkligt men, tillses, att icke genom åtgärden markens användande för i regionplanen avsett ändamål försvåras.

O m f ö r b u d m o t b e b y g g e l s e o c h vissa andra åtgärder till h i n d e r för försvaret eller luftfarten. 137 §. Inom stad och stadsliknande samhälle samt inom område på landet, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, må i närheten av befästning eller stat eller kommun tillhörig flygplats ej företagas nybyggnad eller anordnas virkes- eller annat varuupplag eller materialgård, om genom företaget befästningens eller flygplatsens användning för avsett ändamål försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret eller luftfarten; dock må Konungens befallningshavande medgiva undantag härifrån, då synnerliga skäl därtill äro.

40 Beträffande område på landet, för vilket icke fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, äger Konungens befallningshavande förordna, att vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning. Då sådant förordnande meddelats, må icke utan Konungens befallningshavandes tillstånd inom området företagas nybyggnad eller anordnas varuupplag eller materialgård, där det ej sker för försvarsväsendets räkning. 138 §. Förordnande om tillämpning av 137 § första stycket må av Konungens befallningshavande jämväl meddelas, då anläggande eller utvidgning av befästning eller statlig eller kommunal flygplats beslutats eller då genom bebyggelse eller anordnande av upplag eller materialgård i närheten av militär anläggning av annat slag avsevärt men kan åsamkas försvaret. Avser förordnandet område på landet, för vilket icke fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, skall angående tillstånd till nybyggnad eller annan åtgärd, som nyss nämnts, inom området gälla vad i 137 § andra stycket är stadgat. 139 §. Har i stadsplan, i byggnadsplan enligt för landet gällande bestämmelser eller i utomplansbestämmelser på grund av närbelägenhet till anläggning, som avses i 137 §, eller som omfattas av förordnande enligt 138 §, bestämts, att mark skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande eller att mark icke får bebyggas i den omfattning eller på det sätt, som eljest kunnat medgivas, eller är sådan bestämmelse gällande på grund av förordnande enligt 14 eller 108 §, vare markens ägare, därest han till följd härav kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde, berättigad till ersättning av anläggningens ägare för den skada, han härigenom lider; dock att vad nu sagts ej skall medföra inskränkning i den rätt som i vissa fall tillkommer markägare enligt 25, 48 och 114 §§. Enahanda rätt till ersättning för skada tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken, som upplåtits innan anläggningen eller, i fall som avses i 137 § andra stycket och 138 §, förordnande varom där sägs tillkom. Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan anläggningens ägare och markens ägare eller annan sakägare gälle jämväl mot den, som efter det anläggningen eller förordnande, som nyss sagts, tillkom förvärvat sakägarens rätt till fastigheten. 140 §. Har enligt 123 § vägförening fått vidkännas ersättning för skada av beskaffenhet att enligt 139 § skola gäldas av ägare till anläggning, varom där sägs, äger föreningen söka åter av denne vad föreningen sålunda utgivit.

141 §. Är fall som i 139 § avses icke för handen men kan på grund av bestämmelserna i 137 eller 138 § nybyggnad eller anordnande av upplag eller materialgård ej tillåtas i den omfattning eller på det sätt, som eljest kunnat medgivas, skall angående rätt till ersättning för skada, som härigenom uppkommer, gälla vad i 139 § är stadgat. Kan på grund av nämnda bestämmelser viss mark ej användas för enskilt bebyggande och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde, vare anläggningens ägare skyldig att, om markens ägare så fordrar, lösa marken. 142 §. Kan i fall som i 139 eller 141 § avses överenskommelse i ersättningsfrågan ej träffas, skall vad i 27 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. Förklaras anläggningens ägare lösningspliktig, skola i avseende å frågans vidare behandling bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

O m särskilda åtgärder i vissa fall för r e g l e r i n g av b e b y g g e l s e n . 143 §. Finnes område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, böra på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig, ur historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse för framtiden särskilt skyddas, må i stad och stadsliknande samhälle Konungen samt på landet Konungens befallningshavande förordna, att nybyggnad inom området icke må äga rum utan Konungens befallningshavandes tillstånd. Vid meddelande av sådant tillstånd skall, i den mån så kan ske utan att markens ägare tillskyndas märkligt men, tillses att med hänsyn till omgivningen olämplig bebyggelse icke uppkommer. 144 §. Prövas område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, vara ur sundhetssynpunkt olämpligt för tätare bebyggelse, må i stad och stadsliknande samhälle Konungen samt på landet Konungens befallningshavande förordna, att sådan bebyggelse inom området icke må företagas. Vad i första stycket sägs skall jämväl gälla, därest området prövas vara olämpligt för tätare bebyggelse med hänsyn till svårigheter att bereda nödig vattentillgång eller avlopp eller ur kommunikationssynpunkt eller på grund av liknande omständigheter samt annan erforderlig, lämplig mark för ändamålet finnes att tillgå på rimliga villkor.

145 §. Utan hinder av att förordnande enligt 144 § meddelats må bebyggelse ske för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov. Å fastighet, vilken bildats före förordnandets meddelande, må ock utan hinder av förordnandet nybyggnad ske, om fastigheten eljest icke skulle kunna tagas i anspråk för byggnadsändamål. Är område, med avseende å vilket meddelats förordnande enligt 144 §, beläget utom ort, där enligt vad därom är särskilt stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov, må nybyggnad i vidare mån än för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov icke äga rum utan tillstånd av Konungens befallningshavande. 146 §. Prövas föreliggande behov av mark för tätare bebyggelse tills vidare lämpligen kunna tillgodoses inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan finnes fastställd, må i stad och stadsliknande samhälle Konungen samt på landet Konungens befallningshavande beträffande mark utanför sådant område meddela förordnande, som i 144 § sägs. Förordnandet må meddelas allenast för viss tid, högst fem år varje gång. Angående sådant förordnande gäller vad i 145 § stadgas.

AVDELNING VI.

Slutbestämmelser. O m ansvar, h a n d r ä c k n i n g o c h fullföljd av talan m. m. 147 §. Företager någon nybyggnad eller annan åtgärd i strid mot förbud, som meddelats i denna lag eller på grund av föreskrift däri, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas. Förseelse åtalas av allmän åklagare. 148 §. I fall, som avses i 147 §, äger överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad olagligen skett. Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare eller av byggnads-

nämnd. Är ansökan gjord av allmän åklagare och begär utmätningsman, att kostnad för förrättning skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall. 149 §. Böter, som ådömas på grund av denna lag, tillfalla kronan. 150 §. Över stadsfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut rörande stadsplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, som enligt denna lag för att bliva gällande skall fastställas av Konungen eller Konungens befallningshavande, så ock över regionplanedirektions beslut om antagande av förslag till regionplan må särskild klagan ej föras, vederbörande obetaget att framställa erinringar mot beslutet i ärendet angående fastställelse därå. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning å beslut av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet, innefattande framställning om förordnande enligt 14 eller 108 §. Om talan mot annat beslut av byggnadsnämnd meddelas bestämmelser av Konungen. 151 §. Konungens befallningshavandes beslut rörande stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, så ock Konungens befallningshavandes förordnande enligt 15 eller 108 § skall meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen. Talan mot annat av Konungens befallningshavande meddelat beslut föres hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Har Konungens befallningshavande till alla delar fastställt av stadsfullmäktige eller byggnadsnämnd antaget eller eljest i vederbörlig ordning handlagt förslag rörande stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, må klagan föras allenast av sakägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning å förordnande, som av Konungens befallningshavande meddelats enligt 15 eller 108 §. 152 §. Konungens befallningshavandes beslut om fastställelse å utomplansbestämmelser eller ändring däri eller om förbud mot nybyggnad utan särskilt till-

44 stånd eller mot tätare bebyggelse eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Allmänna bestämmelser. 153 §. Har någon av statlig eller kommunal myndighet erhållit uppdrag att upprätta förslag till regionplan, generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning eller att verkställa plan- eller höjdmätning eller kartläggning i samband med eller till framtida ledning vid upprättande av sådant förslag, äge han och hans biträden utan särskilt lov erhålla tillträde till fastigheter och byggnader samt övergå ägor och anbringa märken eller signaler i vad det befmnes erforderligt för uppdragets genomförande, därvid emellertid skall tillses att skada å egendom såvitt möjligt undvikes. Vad i första stycket sägs gälle ock den, vilken på grund av föreskrift, som meddelats med stöd av denna lag, har att företaga utstakning av byggnads läge eller besiktning å pågående eller avslutat byggnadsföretag eller därmed likartat arbete. 154 §. Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller tomt skall ock gälla om den, som innehar mark eller tomt under sådan besittningsrätt, som enligt lag är att hänföra till fast egendom. 155 §. Är tomt belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats, skall marken anses såsom gata till en bredd, motsvarande fem fjärdedelar av den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tillåtna högsta hushöjden. 156 §. Vad i 38 § andra stycket, 54, 56—68, 72 och 155 §§ stadgas om tomt gäller, förutom rättsligen bestående tomt enligt gällande tomtindelning, även annan inom byggnadskvarter belägen fastighet, vara nybyggnad verkställts eller skall verkställas efter det att kvarteret intogs i stadsplanen. 157 §. Går gräns mellan två städer i gatas längdriktning, skall i fråga om tidpunkten för inträdandet av skyldighet att upplåta gatan till allmänt begagnande så anses, som om gatan vore belägen inom en och samma stad.

45 Gatukostnad skall fördelas mellan städerna efter den nytta, de hava av gatan, med rätt för vardera staden att i enlighet med de i denna lag stadgade grunder av vederbörande tomtägare i den staden uttaga bidrag till dess andel i kostnaden, som om gatan helt vore belägen inom staden. 158 §. Förordnas att område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, skall tillhöra stad eller köping, eller meddelas beträffande sådant område förordnande, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för området, lände byggnadsplanen eller utomplansbestämmelserna fortfarande till efterrättelse. Vad nu sagts om byggnadsplan eller utomplansbestämmelser skall äga motsvarande tillämpning beträffande förordnande enligt 108, 143, 144 och 146 §§. 159 §. Vad i denna lag stadgas om stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas, om allmän rådstuga. I stadsliknande samhälle skall den myndighet, som utövar samhällets beslutanderätt, äga den befogenhet, som enligt denna lag tillkommer stadsfullmäktige. 160 §. Vad i denna lag sägs om nybyggnad skall ock gälla om sådan ändring av befintlig byggnad, som, efter ty därom av Konungen stadgas, är att hänföra till nybyggnad.

Övergångsbestämmelser. 1. Denna lag träder i kraft den Genom denna lag upphäves stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142), dock att de i stadsplanelagen meddelade övergångsbestämmelserna alltjämt skola i tillämpliga delar gälla under iakttagande av att hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall anses i stället hava avseende å den bestämmelsen. Förekommer eljest i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas. 2. Har stomplan fastställts före denna lags ikraftträdande, skall angående sådan plan gälla vad i denna lag är stadgat om generalplan, beträffande vilken meddelats förordnande enligt 14 §.

46 3. Är vid denna lags ikraftträdande i avbidan på upprättande av byggnadsplan förbud meddelat mot nybyggnad utan tillstånd av Konungens befallningshavande, skall den i 115 § stadgade tid av tre år räknas från ikraftträdandet. 4. Har byggnadsplan fastställts före denna lags ikraftträdande, skall med avseende å sådan plan vad i 123 § stadgas icke gälla. 5. Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits eller lagligen skolat upplåtas till allmänt begagnande före denna lags ikraftträdande, skall angående skyldighet för tomtägaren att gälda ersättning för gatumark samt angående ersättningens bestämmande förut gällande lag äga tillämpning. Nybyggnad å sådan tomt må ej ske innan tomtägaren fullgjort honom enligt lag åliggande skyldighet att utgiva bidrag till gatukostnad eller ock, såvitt fråga är om annan tomtägare än kronan, därför ställt nöjaktig säkerhet. 6. Finnes i stadsplan föreskrift ej meddelad om den hushöjd, som är tilllåten å tomt, må tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad ej beräknas efter större gatubredd än aderton meter. 7. Har jämlikt äldre lag tomtindelning fastställts för område inom byggnadsplan, må nybyggnad ej företagas i strid mot tomtindelningen, dock må Konungens befallningshavande för särskilt fall meddela tillstånd till nybyggnad, om synnerliga skäl därtill äro. Ej må tomtindelningen ändras i andra fall än då fastställd ändring i byggnadsplanen förutsätter ändring i tomtindelningen eller ock ägarna av de tomter, som beröras av ändringen, därom äro ense och ändringen finnes lämplig för ett ändamålsenligt bebyggande. 8. Är då denna lag träder i kraft föreskrift meddelad jämlikt 1 § andra stycket eller 2 § andra stycket lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, skall så anses som om föreskriften meddelats jämlikt motsvarande stadgande i förevarande lag. 9. Är för visst område vid denna lags ikraftträdande avstyckningsplan gällande, skall med avseende å sådan plan vad i 78 § stadgas äga motsvarande tillämpning. Beträffande dylikt område må förordnande, som avses i 144 och 146 §§, icke meddelas.

47 Förslag till

Byggnadsstadga. Härigenom förordnas som följer:

AVDELNING I.

Bestämmelser angående stad. 1 kap. O m b y g g n a d s o r d n i n g i stad. 1 §• För stad skall finnas byggnadsordning, upptagande de bestämmelser, som utöver vad i allmän lag eller denna stadga eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits äro erforderliga för ordnande av stadens byggnadsväsen. I byggnadsordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter från och med tio till och med tre hundra kronor eller dagsböter. 2§1 mom. Byggnadsordning skall uppgöras med ledning av normalförslag, som upprättas av byggnadsstyrelsen, samt antagas av stadsfullmäktige efter byggnadsnämndens hörande. Byggnadsordning skall, för att bliva gällande, efter byggnadsstyrelsens hörande fastställas av Konungens befallningshavande; har byggnadsstyrelsen avstyrkt fastställelse av byggnadsordning, mot vilken Konungens befallningshavande icke har något att erinra, skall dock frågan om fastställelse hänskjutas till Konungen. Vägras fastställelse, skall skäl därtill givas. Vad i första och andra styckena stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring i eller tillägg till byggnadsordning. 2 mom. Saknar stad byggnadsordning och har sådan ej blivit av stadsfullmäktige antagen inom två år efter det denna stadgas bestämmelser an-

48 gående stad blivit för staden gällande, ankommer det å Konungens befallningshavande att anmäla förhållandet hos Konungen. 3 §• Då byggnadsordning eller ändring däri fastställts, skall Konungens befallningshavande på stadens bekostnad ofördröjligen införa den i länskungörelserna samt insända fem exemplar därav till kommunikationsdepartementet och tre exemplar till byggnadsstyrelsen. Det åligger magistraten att skyndsamt besörja, att kungörelse om fastställelsen införes i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas, och att exemplar av byggnadsordningen finnas att tillgå inom staden för köpare. 2 kap. O m b y g g n a d s n ä m n d i stad. 4 §. I stad skall finnas byggnadsnämnd, vilken det åligger att övervaka efterlevnaden av byggnadslagen, denna stadga, stadens byggnadsordning och övriga i staden gällande författningar angående stadens byggnadsväsen samt fullgöra vad enligt berörda författningar ankommer på nämnden ävensom i övrigt handhava de uppgifter, som i laga ordning överlämnas åt nämnden. 5 §• Byggnadsnämnden åligger bland annat: 1) att med uppmärksamhet följa byggnadsverksamheten och den allmänna utvecklingen i staden och dess omgivning samt låta verkställa erforderliga utredningar rörande de förhållanden, som äro av betydelse för en ändamålsenlig planläggning av stadens område; 2) att ombesörja upprättande eller ändring av generalplan; 3) att, då anledning därtill förekommer, till prövning upptaga fråga om förordnande därom, att nybyggnad inom visst område icke må företagas i strid mot generalplan; 4) att, då tätare bebyggelse uppkommit eller är att förvänta inom visst område, tillse att stadsplan, i mån av behov, upprättas eller, om i stället byggnadsplan anses böra fastställas för området, anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande; 5) att, då ändring av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan i anledning av fastställelse å regionplan eller eljest finnes erforderlig, vidtaga på byggnadsnämnden ankommande åtgärder för att sådan ändring må komma till stånd:

49 6) att, då anledning därtill föreligger, till prövning upptaga fråga om antagande eller ändring av utomplansbestämmelser eller ändring i byggnadsordningen; 7) att, om beträffande visst område sådan reglering av bebyggelsen, som avses i 143, 144 eller 146 § byggnadslagen, prövas erforderlig, anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande; 8) att, om plan, utomplansbestämmelser eller andra föreskrifter för reglering av bebyggelsen finnas icke vidare böra gälla beträffande visst område, vidtaga på byggnadsnämnden ankommande åtgärder för planens eller föreskrifternas upphävande; 9) att i allmänhet söka främja en för staden gagnelig utveckling av dess bebyggande och för detta ändamål hos vederbörande myndigheter väcka de förslag och göra de framställningar, som finnas nödiga; 10) att underkasta av markägare gjorda framställningar i frågor, varom i denna paragraf förmäles, en omsorgsfull och förutsättningslös prövning; 11) att handlägga frågor om tomtindelning eller ändring däri; 12) att tillse, att byggnadsarbete eller annan åtgärd icke företages utan nämndens tillstånd, där sådant erfordras; 13) att öva noggrann tillsyn över byggandet; 14) att övervaka efterlevnaden av gällande nybyggnadsförbud; 15) att i fall av förseelse göra anmälan till åtal hos vederbörande åklagare; 16) att tillse att ovan omförmälda planer och bestämmelser vid fastighetsindelning och byggnadsverksamhetens ordnande i staden ävensom eljest vederbörligen iakttagas; 17) att vid utövande av den tillsyn över mätningsväsendet i staden, som åligger byggnadsnämnden, i synnerhet övervaka, att tomtmätningar behörigen ske; 18) att vaka över att väg icke så bygges, att en ändamålsenlig planläggning av marken därigenom försvåras; samt 19) att i fråga om förvaring av kartor och handlingar rörande generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser, tomtmätning, avstyckning och arealavmätning så ock kartor och handlingar rörande andra mätningsförrättningar, som angå ägogränser, ställa sig till efterrättelse vad därom är särskilt stadgat och att väl vårda de kartor, ritningar och handlingar, som skola genom nämndens försorg upprättas eller av nämnden förvaras. 6 §• Byggnadsnämnden har att, där ej stadsfullmäktige förbehållit sig avgörandet, antaga ändring av stadsplan, som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande. Vid bedömande av frågan, huruvida ändringen är av beskaffenhet att tillhöra stadsfullmäktiges prövning, skall särskilt beaktas: 4

50 om ändringen äger samband med stadens allmänna utveckling eller eljest måste ses i större sammanhang, om ändringen medför, att huvudändamålet för markens användande förändras, såsom att industriområde ändras till bostadsområde eller att gatumark eller allmän plats i nämnvärd omfattning överföres till område för bebyggande, om ändringen medför, att omfattningen av den medgivna bebyggelsen ändras, såsom genom ökning av hushöjd eller våningsantal, om ändringen eljest i avsevärd grad medför större eller mindre utnyttjande av marken inom helt kvarter eller del därav, om ändringen berör gata, som avser att betjäna infarts- eller genomfartstrafiken, där fråga ej är allenast om mindre ändring i höjd- eller sidled, om ändringen berör historiskt eller konstnärligt värdefull byggnad eller stadsbild, om ändringen är förbunden med utvidgning av stadsplan, om ändringen påverkar områdets eller omgivningens karaktär, samt om ändringen kan antagas medföra mera avsevärda kostnader för staden eller mera betydande ingrepp i markägarens rätt att utnyttja marken. 7 §•

Det åligger byggnadsnämnden att låta upprätta karta över staden, upptagande de särskilda tomterna och stadsägorna med därå befintliga byggnader. Å kartan skall varje nybyggnad, som ej är att anse såsom tillfällig, till sina gränser utmärkas så snart ske kan efter byggnadens uppförande. Med särskild färg eller på annat lämpligt sätt skall angivas det material, som för byggnadens uppförande huvudsakligen blivit använt. När byggnad rivits eller nedbrunnit, skall kartan i enlighet därmed ändras. 8 §• Det åligger byggnadsnämnden eller annan myndighet, som stadsfullmäktige bestämma, att upprätta förteckning över en var fastighetsägare åliggande förpliktelse att till staden utgiva bidrag till gatukostnad. Anteckning om sådan förpliktelse skall göras oberoende av om betalningsskyldighet ännu inträtt eller icke. Av förteckningen skall framgå om och i vad mån förpliktelsen avser ersättning för gatumark eller annan gatukostnad. Har förordnande meddelats enligt 70 § byggnadslagen, skall beslutet angivas i förteckningen. Där så finnes lämpligt må i förteckningen jämväl upptagas övriga för fastighet i fråga om dess utnyttjande gällande villkor ävensom annat, som för fastighetens bebyggande kan vara av särskild betydelse. Skriftlig upplysning i de hänseenden, som skola framgå av förteckningen, skall på begäran tillhandahållas markägare och andra, vilkas rätt kan beröras därav.

51 9 §• Innin stadsfullmäktige avgöra ärende, som berör byggnadsnämndens verksamhetsområde, skall, såvida ej nämnden själv anhängiggjort ärendet, dess yttrande inhämtas. Är stadsfullmäktiges beslut av beskaffenhet att böra underställas myndighets prövning, skall det av nämnden avgivna yttrandet åtfölja handlingarna. 10 §. i mom. Byggnadsnämnden skall bestå av fem ledamöter; dock må i byggnadsordningen bestämmas, att antalet skall vara tre. Av edamöterna utser magistraten en och stadsfullmäktige de övriga. Till ledamöter böra utses personer, som kunna antagas vilja främja sunt byggnadsväsen och god byggnadskultur samt såvitt möjligt hava praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor och därmed sammanhörande spörsmål. Den ledamo: magistraten äger utse bör väljas bland magistratens ledamöter och såvitt möjligt vara lagfaren. 2 mom. Uppdraget att vara ledamot av byggnadsnämnden gäller för fyra år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, anställes fyllnadsval; och skall den sålunda valde tjänstgöra under den tid. som för den avgångne återstått. 3 mom. För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i 1 och 2 mom. stadgas, utses en ersättare. 11 §• / mom. Ledamot eller ersättare i byggnadsnämnd kan ej vara: a) den, som icke uppnått tjugufem års ålder; b) den, som icke råder över sig och sitt gods. 2 mom. Ledamot eller ersättare i byggnadsnämnden må kunna avsäga sig uppdraget: a) om han icke är boende inom staden; b) om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra uppdraget; c) om han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i tur att därifrån avgå; d) om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av den väljande myndigheten godkännes. Vad nu sagts gäller ej om ledamot eller ersättare, som magistraten utser inom sig. 12 §. / mom. Byggnadsnämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande för ett år i sänder. Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället.

52 2 mom. Byggnadsnämnden sammanträder minst en gång i månaden, där ej annat finnes i byggnadsordningen bestämt, samt däremellan så ofta omständigheterna föranleda. Sammanträde skall ock äga rum, då Konungens befallningshavande eller magistraten det påkallar. Består byggnadsnämnden av fem ledamöter, må ärende ej av nämnden företagas till avgörande, där ej minst tre ledamöter eller ersättare äro tillstädes samt, för det fall att de närvarande äro allenast tre, dessa tillika äro om beslutet ense. Består nämnden av tre ledamöter, må ärende icke företagas till avgörande, med mindre samtliga ledamöter eller ersättare äro tillstädes. Vid val inom nämnden så ock vid tillsättande av tjänstebefattning sker omröstning med slutna sedlar, där så begäres, och skilje lotten mellan dem, som erhållit lika antal röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, och blive den mening gällande, varom de flesta röstande förena sig. Äro vid öppen omröstning rösterna på vardera sidan lika många, gälle den mening, som biträdes av ordföranden. Vid nämndens sammanträde skall föras protokoll, vars riktighet granskas senast vid nästa ordinarie sammanträde. Nämnden äger att, där sådant av behovet påkallas, uppdraga åt en eller flera av sina ledamöter att verkställa denna granskning. 3 mom. Nämnden skall på lämpligt sätt göra kunnigt, varest och på vilka tider till nämnden ställda ansökningar eller andra handlingar mottagas. 13 §. 1 mom. Byggnadsnämnden skall till sitt biträde hava stadsarkitekt, därvid hinder emellertid ej möter att flera städer härtill anlita samme person. Konungen äger, när skäl därtill äro, medgiva befrielse från den i första stycket stadgade skyldighet. Stadsfullmäktige besluta, vilka tjänstebefattningar i övrigt som skola finnas hos nämnden. 2 mom. Behörighet till befattning såsom stadsarkitekt tillkommer den, som inom riket avlagt fullständig examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur samt därjämte utövat väl vitsordad verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet. När skäl därtill äro, må Konungen medgiva, att såsom stadsarkitekt anställes person, vilken ej avlagt examen, som nyss sagts. 3 mom. Byggnadsnämnden antager och entledigar befattningshavare hos nämnden. Närmare bestämmelser härom skola, där så erfordras, meddelas i byggnadsordningen. 14 §. Konungens befallningshavande äger på framställning av byggnadsnämnden förordna, att stadsarkitekt eller annan hos nämnden anställd tjänsteman, som Konungens befallningshavande godkänner, må i nämndens ställe besluta bi-

53 fall till ansökningar i ärenden av ringa vikt eller uteslutande teknisk art. Förordnandet må återkallas, när Konungens befallningshavande finner anledning därtill. Beslut, som meddelas med stöd av förordnande enligt första stycket, skola protokollföras och snarast möjligt anmälas för nämnden. 15 §. Stadsarkitekt skall vara tillstädes vid nämndens sammanträden med rättighet att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att, där han det begär, få sin mening antecknad till protokollet. Vad nu sagts gälle ock i stadens tjänst anställd stadsingenjör, mätningsman eller annan tjänsteman, vilken åligger att till föredragning hos nämnden bereda inkommande ärende, såvitt angår ärende, som berör hans verksamhet. Länsarkitekten, förste provinsialläkaren, provinsial- eller stadsläkaren, civilförsvarschefen och brandchefen skola, i den mån omständigheterna föranleda därtill, kallas till byggnadsnämndens sammanträden med rätt för samtliga att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och, om de det begära, få sin mening antecknad till protokollet. 16 §. Frågor, huruvida ledamot av byggnadsnämnden må åtnjuta arvode, samt om arvodets storlek, så ock rörande befattningshavares avlönande och nämndens övriga utgifter avgöras av stadsfullmäktige.

3 kap. O m g e n e r a l p l a n i stad. 17 §. Vid uppgörande av generalplan i stad skall tillbörlig hänsyn tagas ej mindre till behovet av utrymme för olika ändamål, såsom huvudgator, parker och andra områden för allmänna behovs tillgodoseende, samt områden för enskilt bebyggande och specialområden, än även till förefintliga orts- och äganderättsförhållanden samt grannområdenas planläggning. Särskilt skall iakttagas, att det militära försvarets, civilförsvarets och den civila luftfartens behov vederbörligen tillgodoses ävensom att möjlighet finnes till anordnande av erforderlig vattenförsörjning samt utförande av avlopp och andra anordningar för bortförande eller oskadliggörande av spillvatten och unnan orenlighet. I generalplan bör, då omständigheterna därtill föranleda, angivas jämväl område, som avses i 5 § andra stycket byggnadslagen.

54 18 §. Genom generalplanebestämmelser, där sådana anses behövliga, skola meddelas närmare föreskrifter angående användandet av de i generalplanen ingående områdena. Beträffande område för enskilt bebyggande böra bestämmelserna, i den mån dylika finnas påkallade, särskilt avse: områdets användande för olika ändamål, såsom för bostäder eller industriella anläggningar; sätt för bebyggandet och den omfattning, i vilken marken får utnyttjas; samt åtgärder till förekommande av eldfara. 19 §. 1 mom. Generalplan skall utmärkas å karta i sådan skala, att de för olika ändamål avsedda områdena med erforderlig tydlighet framgå. Till planen hörande generalplanebestämmelser skola avfattas i särskild handling samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar. Vid generalplan bör fogas beskrivning jämte erforderlig motivering ävensom sådan utredning angående utvecklingen inom staden samt angående vattenförsörjning, avlopp och motverkande av vattenförorening, som kan erfordras för bedömande av planens lämplighet. 2 mom. Har vid upprättande av generalplan hänsyn tagits till närbelägenheten av befästning eller annan anläggning, som avses i 137 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 138 § samma lag, bör detta särskilt angivas. 20 §. Innan generalplan antages, skall förslag därtill hållas för granskning tillgängligt under viss tid, minst en månad, efter det kungörelse därom skett i församlingens kyrka samt i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas. Sist inom tre månader efter det generalplanen antagits skall planen med därtill hörande utredning i bestyrkt kopia och avskrift insändas till byggnadsstyrelsen samt, i två exemplar, till Konungens befallningshavande. 21 §. Finner Konungens befallningshavande påkallat, att generalplan upprättas för visst område, men underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, skall Konungens befallningshavande göra anmälan därom till Konungen. 22 §. Vad i 17—21 §§ är stadgat gälle i tillämpliga delar jämväl om ändring av generalplan.

55 23 §. Skall generalplan ligga till grund för förordnande enligt 14 § byggnadslagen, m å planen i sådan del icke uppgöras av annan än den, som inom riket avlagt fullständig examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur eller väg- och vattenbyggnad eller lantmäteriexamen samt därjämte utövat väl vitsordad verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet. Konungen kan, då skäl därtill äro, meddela den som ej uppfyller i första stycket angivna fordringar behörighet, som där avses. 24 §. Innan framställning göres om förordnande enligt 14 § byggnadslagen för visst i generalplan ingående område, skall genom byggnadsnämndens försorg förslag uppgöras i ämnet. Förslaget skall utmärkas å karta, som för ändamålet upprättas i skala ej understigande 1 : 4 000, där ej särskilda omständigheter föranleda användande av mindre skala. På kartan, vilken skall upptaga ägogränser, vägar, byggnader och vatten ävensom höjdförhållanden i den mån så erfordras samt övriga befintliga förhållanden av betydelse för bedömande av förslagets lämplighet, skola tydligt angivas gränserna för de markområden, som förordnandet skall avse, samt för de områden, som skola användas för olika ändamål. Till förordnandet hörande generalplanebestämmelser skola avfattas i särskild handling samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar. 25 §. 7 mom. Då förslag skall uppgöras till förordnande enligt 14 § byggnadslagen, bör utredas, vilka markägare som beröras av förslaget, samt, i den mån så prövas lämpligt, tillfälle beredas markägarna, drätselkammaren och vägförvaltningen i länet att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet. Skall förordnandet avse område, som gränsar till annan kommun eller samhälle, bör tillfälle att yttra sig beredas jämväl nämnda kommun eller samhälle. Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg utställas för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärkningar mot förslaget må göras hos nämnden. Kungörelse härom skall före början av denna tid införas i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas. Byggnadsnämnden skall därjämte låta genom kallelsebrev, vilka bevisligen före början av den för granskningen bestämda tiden skola avsändas med posten eller tillställas vederbörande på annat sätt, underrätta kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, samt drätselkammaren ävensom, därest förordnandet avser område, som gränsar till annan kommun eller samhälle, nämnda kommun eller samhälle. Vad nu sagts skall dock icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget. Är mark,

56 som beröres av förslaget, samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig, och skall för sådant fall tillika uppgift om vilken delägare kallelsen tillställts kungöras på sätt i andra stycket sägs. Berör förslaget allmän väg eller för biltrafiken viktig gata eller mark, som är avsedd att utläggas till sådan väg eller gata, eller befästning eller annan anläggning, som avses i 137 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 138 § samma lag, eller finnes inom området mark, som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits såsom trafikområde, skola kopia och avskrift av förslaget i erforderliga delar tillställas den, som har att företräda vägförvaltningen eller anläggningens eller trafikområdets ägare, med skyldighet för denne att inom viss av byggnadsnämnden angiven tid, för vägförvaltningen minst fjorton dagar och eljest minst en månad efter handlingarnas delfående, till nämnden inkomma med yttrande över förslaget. Vad sålunda stadgats skall dock icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget. Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen, ävensom drätselkammaren omedelbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas om att ändring skett samt vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle att taga del därav. 2 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs, skall byggnadsnämnden överlämna ärendet jämte inkomna anmärkningar och yttranden samt eget utlåtande till stadsfullmäktige, överlämnandet till stadsfullmäktige skall ske snarast möjligt och, där ej särskilda skäl föranleda till annat, sist en månad efter utgången av den tid, inom vilken anmärkningar eller yttranden i anledning av förslaget senast skolat vara inkomna till nämnden. Ej må stadsfullmäktige vidtaga ändring i byggnadsnämndens förslag, med mindre kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen, beretts tillfälle att taga del därav på sätt stadgas i 1 mom. femte stycket. 26 §. Sedan stadsfullmäktige beslutat göra framställning om förordnande enligt 14 § byggnadslagen, skola till Konungens befallningshavande utan dröjsmål

57 insändas karta, vara förslaget utmärkts, jämte tillhörande generalplanebestämmelser, utdrag av byggnadsnämndens och stadsfullmäktiges protokoll i ärendet, förteckning å samtliga markägare, vilkas rätt beröres, med angivande för var och en av honom tillhörig fastighet, ävensom inkomna anmärkningar och yttranden samt övriga till ärendet hörande handlingar. Konungens befallningshavande skall, så fort ske kan, med eget utlåtande överlämna handlingarna till Konungen. Kungörelse om stadsfullmäktiges beslut så ock om Konungens förordnande skall genom byggnadsnämndens försorg, så fort ske kan, införas i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas. Sist inom tre månader efter det förordnandet meddelats skall kopia av den i ärendet upprättade kartan och avskrift av dithörande generalplanebestämmelser insändas till byggnadsstyrelsen samt, i två exemplar, till Konungens befallningshavande. 27 §. Vad ovan i detta kapitel är stadgat om förordnande enligt 14 § byggnadslagen gälle i tillämpliga delar jämväl i fråga om ändring av sådant förordnande; dock vare beträffande ändring, som ej innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, icke erforderligt att iakttaga i 25 § 1 mom. andra stycket angivet kungörelseförfarande. Konungens befallningshavande skall så fort ske kan till avgörande upptaga förslag rörande förordnande, varom Konungens befallningshavande äger besluta, såframt ej Konungens befallningshavande finner särskilda skäl föreligga att underställa förslaget Konungens prövning. Må till följd av stadgandet i 151 § tredje stycket byggnadslagen klagan ej föras över Konungens befallningshavandes beslut, har Konungens befallningshavande att å den i ärendet upprättade kartan teckna bevis, att beslutet på grund därav vunnit laga kraft. 4 kap. O m stadsplan o c h t o m t i n d e l n i n g . Om stadsplan. 28 §. Vid uppgörande av stadsplan skall tillses, att bebyggelsen inom planområdet erhåller en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande utformning. Tillbörlig hänsyn skall härvid tagas såväl till stadens behov av utrymmen för olika ändamål och dess förmåga att bära de med planens genomförande förenade kostnaderna som ock till markägarnas berättigade intressen. Med beaktande härav bör särskilt tillses:

58 1) att olika delar av staden avses för sådana ändamål, vartill de med hänsyn till läge, terräng och andra omständigheter äro bäst lämpade; 2) att hänsyn tages till bestående ägogränser och servitut samt befintliga vägar och andra förhållanden, som kunna bidraga till underlättande av stadsplanens genomförande, i den mån sådant kan ske utan att vad i denna paragraf stadgas väsentligen åsidosattes; 3) att hänsyn tages till markens höjd- och grundförhållanden ävensom till förefintliga möjligheter för vattenförsörjning samt för utförande av avlopp och andra anordningar för bortförande eller oskadliggörande av spillvatten och annan orenlighet; 4) att bostadsbyggandet lämpligen fördelas på olika områden, åtskilda medelst parkbälten; 5) att, där större områden för industri och dylikt anordnas, sådana områden avskiljas från bostadsområden medelst mark, som skall förbliva i huvudsak obebyggd; 6) att största möjliga trygghet vinnes mot fara för elds utbredning över större område; 7) att det militära försvarets, civilförsvarets och den civila luftfartens behov vederbörligen tillgodoses; 8) att bekväma trafikleder förbinda såväl olika delar av staden sinsemellan som även staden med angränsande samhällen, så ock att i övrigt god anslutning ernås mellan det för planläggning avsedda området och annat redan planlagt område i grannskapet, skolande därvid hänsyn tagas till de ytterligare planläggningsåtgärder, som kunna ifrågakomma framdeles; 9) att gator givas sådan riktning, lutning, bredd och annan anordning, att trafiksäkerheten främjas samt trafikens fordringar i övrigt och kravet på ett tilltalande utseende tillgodoses ävensom att möjlighet beredes till goda dageroch nivåförhållanden inom kvarteren och skydd mot förhärskande vindar samt till anordnande av erforderligt avlopp; 10) att avståndet mellan byggnadslinjerna å ömse sidor om gata i allmänhet icke göres mindre än 12 meter; 11) att parkeringsplatser och andra för samfärdseln erforderliga områden anordnas i tillräckligt antal inom olika delar av staden med ändamålsenliga lägen samt lämplig storlek och form; 12) att torg samt parker och andra planteringar ävensom lek- och idrottsplatser för barn och ungdom i olika åldrar anordnas i tillräckligt omfång och antal inom stadsplaneområdets olika delar; 13) att byggnadskvarteren givas med hänsyn till avsedd fastighetsindelning och bebyggelse lämplig storlek och form; 14) att möjlighet beredes till god planlösning av de enskilda byggnaderna; 15) att platser för allmänna byggnader, som äro eller antagas bliva er-

59 forderliga, i stadsplanen anordnas på sådant sätt, att byggnaderna bliva lämpligt belägna och väl inordnade i stadsbilden; 16) att även eljest skönhetssinnets fordringar beaktas och skäliga anspråk på utrymme, reda, sundhet, omväxling och trevnad bliva tillfredsställda; 17) att historiskt eller konstnärligt värdefulla byggnader och stadsbilder samt sådana platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande, i möjligaste måtto skyddas och bevaras samt ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas; 18) att skyldigheten att bevara fasta fornlämningar iakttages; samt 19) att i övrigt ett lämpligt utnyttjande av planområdet främjas. Stadsplan må ej avse större område än som är eller kan väntas inom överskådlig tid bliva bebyggt. Ej heller må i stadsplan ingå område, beträffande vilket anledning finnes att tillämpa bestämmelserna i 144 eller 146 § byggnadslagen. 29 §. Av stadsplan skall tydligt framgå, huruvida ett område är avsett som byggnadskvarter, som gata, torg, park eller annan allmän plats eller som specialområde. 30 §. 7 mom. I stadsplanebestämmelser skola, utan att byggnadsverksamheten därigenom kringgärdas med detaljföreskrifter i vidare mån än som är nödvändigt för vinnande av det med planen avsedda syftet, intagas stadganden angående reglering av byggnadskvarters bebyggande, såsom: om kvarters användande för bostadsändamål, industribebyggelse eller eljest för byggnader av visst slag; om förbud mot bebyggande av viss del av kvarter; om byggnadslinjer och byggnadsgränser; om gårds storlek, antal byggnader, som få å tomt uppföras, samt byggnads läge å tomt; om byggnads höjd och våningsantal ävensom, i särskilda fall, antalet lägenheter, som få inredas i byggnad; om byggnadsmaterial och byggnadskonturer; samt om förbud mot anordnande av port eller annan utgång mot gata. Vidare skola genom stadsplanebestämmelser, i den mån så finnes erforderligt, meddelas föreskrifter för reglering i övrigt av byggnadskvarters användande, såsom: om skyldighet att anordna plantering å tomtmark, som ej är avsedd till bebyggande; om förbud mot anordnande av plats för sopor eller upplag å tomtmark, som nyss nämnts; om ordnande i övrigt av dylik mark; samt om stängsels beskaffenhet eller förbud mot anordnande av stängsel.

60 2 mom. Vid uppgörande av stadsplanebestämmelser för byggnadskvarter bör, utöver vad i allmänhet gäller för uppgörande av stadsplan, bland annat iakttagas: att bebyggandet av högt belägna eller eljest på större avstånd synliga platser regleras med hänsyn till god konturverkan; att för varje kvarter föreskrives, huruvida byggnaderna skola uppföras fristående eller två och två sammankopplade i tomtgräns eller på annat sätt sammanbyggda; att byggnader icke må uppföras till större höjd eller till större omfång i förhållande till tomten än som betingas av stadens allmänna utveckling och verkliga behov, under nödigt beaktande av ortens traditioner, byggnadsområdets belägenhet inom staden, markens beskaffenhet, avloppsförhållandena och avståndet mellan byggnadslinjerna å ömse sidor om gata och gård, i vilket hänseende bör särskilt tillses, att byggnad i allmänhet icke uppföres till större höjd än som svarar mot nämnda avstånd; att byggnad av trä, som avses skola inrymma bonings- eller arbetsrum, icke må uppföras med flera än två våningar, dock att, när särskilda skäl föreligga, vinden därjämte må inredas i den utsträckning, som prövas lämplig, med iakttagande att i boningshus, inrymmande mera än en lägenhet, i regel ej större del av vindens yta må inredas än en tredjedel; att goda dagerförhållanden inom kvarteren säkerställas och möjlighet i största utsträckning beredes till inredande i byggnaderna av lägenheter med genomgående luftväxling och direkt solbelysning; att bebyggandet så anordnas, att svårighet icke uppstår vid släckande av eldsvåda; samt att, där viss kvartersmark finnes vara ur sundhetssynpunkt eller eljest mindre tjänlig till bebyggande, erforderliga bestämmelser meddelas om de åtgärder, som skola vidtagas, innan marken må bebyggas. 3 mom. Avse stadsplanebestämmelser förut bebyggd stadsdel, skall vid tilllämpning av vad i 1 och 2 mom. sägs nödig hänsyn tagas till förefintlig bebyggelse. Särskilt bör tillses: att, där inom området finnas byggnader, vilka kunna antagas bliva för avsevärd framtid bestående, bebyggandet såvitt möjligt så ordnas, att enstaka byggnader eller byggnadsgrupper icke komma att störande bryta mot omgivningen i fråga om byggnadshöjd, bebyggandets täthet eller byggnadernas art i övrigt; samt att sådana anordningar vidtagas, som äro ägnade att förbättra byggnadsförhållandena inom kvarteren. 31 §. Genom stadsplanebestämmelser skola jämväl meddelas erforderliga föreskrifter om användande av andra områden än byggnadskvarter, såsom:

61 om rätt att inom gata, torg, park eller annan allmän plats utnyttja utrymmet under eller över markens plan till inredande av lokaler eller för annat ändamål; om gators korsning med varandra i olika plan eller om korsning mellan gata och särskilt trafikområde; om gatas förläggande i tunnel under markens plan; om anordnande av bro; om byggande inom specialområden, därvid bestämmelserna böra i möjligaste mån lämpas efter de för kvarterens bebyggande gällande grunder; om vidmakthållande eller anordnande av vattenområde; om bevarande av naturförhållanden, som äga betydelse för stadsbilden; samt om anordnande av plantering. 32 §. / mom. Stadsplan må icke uppgöras av annan än den, som äger i 23 § angiven behörighet; dock kan Konungen, då skäl därtill äro, medgiva jämväl annan behörighet att uppgöra stadsplan. 2 mom. Förslag till stadsplan skall avfattas å karta i skala, som ej får understiga 1 : 2 000. På stadsplanekartan skola tydligt angivas gränserna för planen samt för de markområden, som skola användas för olika ändamål. Gators och torgs höjdlägen skola angivas med siffror i gatukors och i punkter, där lutningen ändras. Där så finnes nödigt, skall tillika gatuprofilen utmärkas å särskild ritning. Till planen hörande stadsplanebestämmelser skola avfattas i särskild handling samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar. 3 mom. Till grund för stadsplanekartan skall ligga en grundkarta, utvisande ägogränser, vägar, byggnader, vatten samt viktigare trädbestånd och andra naturförhållanden, som kunna vara av betydelse vid planens uppgörande, ävensom höjdförhållanden, vilka i regel skola angivas genom nivåkurvor för minst varje höjdmeter, och övriga för stadsplanen betydelsefulla förhållanden. Vid grundkartan skall vara fogad förteckning över de fastigheter och samfälligheter, som omfattas av kartan, samt dessas ägare ävensom, i den mån kännedom därom kunnat erhållas, fastigheterna åvilande servitut. Grundkartan och förteckningen skola vara upprättade av person, vilken äger behörighet att innehava befattning såsom mätningsman i stad; dock att förteckningen må upprättas av registerföraren i staden även om denne ej äger sådan behörighet. Närmare föreskrifter till ledning för utarbetande av grundkarta meddelas av lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadsstyrelsen.

62 A mom. Stadsplanekartan skall åtföljas av: a) grundkartan jämte därtill hörande fastighetsförteckning; b) beskrivning över stadsplaneförslaget, vilken beskrivning jämväl skall innehålla erforderlig motivering för förslaget ävensom, där stadsplan avser förut bebyggt område, erforderlig utredning angående de ekonomiska förutsättningarna för planens genomförande och såvitt möjligt den tid, inom vilken genomförandet kan ske; skolande detaljer, som icke kunna till fullo tydliggöras å stadsplanekartan, särskilt upptagas i beskrivningen; c) erforderlig utredning för bedömande av de förutsättningar, på vilka förslaget grundas; d) sådan utredning angående vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av vattenförorening, som kan erfordras för förslagets prövning. 5 mom. Vid uppgörande av förslag till stadsplan skola bestämmelserna i 19 § 2 mom. äga motsvarande tillämpning. 33 §• Angående handläggning av fråga om stadsplan skola föreskrifterna i 25 och 26 §§ äga motsvarande tillämpning. Har enligt bestämmelserna i 45 § byggnadslagen stadsplan fastställts under villkor att inlösen kommer till stånd av viss i planen ingående mark, skall, sedan sådan inlösen skett, meddelande därom genom byggnadsnämndens försorg så snart ske kan tillställas byggnadsstyrelsen och Konungens befallningshavande. 34 §. Finner Konungens befallningshavande påkallat, att stadsplan upprättas för visst område, men underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, skall Konungens befallningshavande göra anmälan därom till Konungen. 35 §. 1 mom. Vad ovan i detta kapitel är stadgat gälle i tillämpliga delar jämväl om ändring av stadsplan; dock att grundkarta, varom förmäles i 32 § 3 mom., icke erfordras, därest de förhållanden, som skola angivas å sådan karta, i den mån de äro av betydelse för ändringen tillförlitligt framgå av stadsplanekartan. Då ändringen icke avser planens grunddrag eller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, vare ej heller erforderligt att iakttaga i 25 § 1 mom. andra stycket angivet kungörelseförfarande. 2 mom. Skall ändring av stadsplan antagas av byggnadsnämnden, åligger det nämnden att, sedan förslaget undergått granskning, företaga ärendet till

63 avgörande. Med avseende å det vidare förfarandet skola bestämmelserna i 26 § äga motsvarande tillämpning. 3 mom. Konungens befallningshavande skall så fort ske kan till avgörande upptaga förslag till ändring av stadsplan, som Konungens befallningshavande äger fastställa, såframt ej Konungens befallningshavande finner särskilda skäl föreligga att underställa förslaget Konungens prövning. Må till följd av stadgandet i 151 § tredje stycket byggnadslagen klagan ej föras över beslut, varigenom Konungens befallningshavande fastställt ändring av stadsplan, har Konungens befallningshavande att å stadsplanekartan teckna bevis, att beslutet på grund därav vunnit laga kraft. 36 §. Sedan stadsplan fastställts, skall plan för avledande av vatten eller flytande orenlighet från såväl gator och andra allmänna platser som byggnadsmark och andra områden samt erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening (avloppsplan) av stadsfullmäktige antagas till efterrättelse. Planen skall bringas i verkställighet, i den mån sådant genom bebyggande varder erforderligt. 37 §. Uppkommer fråga om tillämpning av bestämmelserna i 70 § byggnadslagen, late stadsfullmäktige uppgöra förslag i ämnet. Sedan förslaget uppgjorts, skall tillfälle beredas vederbörande markägare att under viss tid, minst fjorton dagar, granska detsamma. Angående markägarnas underrättande om förslagets utställande till granskning skall vad i 25 § 1 mom. tredje stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. Den mark, som skall avstås, skall till läge och gränser angivas på stadsplanekartan eller särskild karta med samma noggrannhet. 38 §. Väckes fråga om meddelande av beslut enligt 59 § byggnadslagen rörande särskild grund för fördelning av gatumarksersättning eller om ändring i sådant beslut eller om antagande av gatukostnadsbeslämmelser eller ändring däri, och finna stadsfullmäktige, att frågan bör komma under närmare prövning, late stadsfullmäktige verkställa utredning i ärendet och uppgöra det förslag, vartill utredningen må föranleda. Sedan förslag upprättats, skall detsamma hållas för granskning tillgängligt under viss tid, minst en månad efter det kungörelse härom blivit införd i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas. Avser förslaget särskild grund för fördelning av gatumarksersättning, skall om dess utställande för granskning underrättelse tillika tillställas kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, genom särskilda kallelsebrev på sätt i 25 § 1 mom. tredje stycket sägs. Efter det den för granskning

64 bestämda tiden tilländagått och förslaget underkastats den ytterligare bearbetning, vartill anledning må hava förekommit, äga stadsfullmäktige besluta i ärendet. Skall ärendet underställas Konungens prövning, skola, sedan stadsfullmäktiges beslut meddelats, handlingarna insändas till Konungens befallningshavande, som har att med eget utlåtande överlämna dem till Konungen. Om tomtindelning. 39 §. Vid byggnadskvarters indelande till tomter skall tillses, att tomterna erhålla sådan form och storlek, att de kunna ändamålsenligt utnyttjas i enlighet med gällande föreskrifter. Till ledning för uppgörande av förslag till tomtindelning bör byggnadsnämnden i mån av behov i god tid låta utreda och å särskild karta (kvarterskarta) tydligt angiva, huru bebyggandet å de enskilda tomterna kommer att te sig såsom led i ett lämpligt bebyggande av kvarteret i dess helhet. Visar sig vid upprättande av kvarterskarta, att ett ändamålsenligt bebyggande av kvarteret skulle främjas genom ändring av stadsplanebestämmelser eller eljest av stadsplanen, bör byggnadsnämnden skyndsamt vidtaga på nämnden ankommande åtgärder för sådan ändrings genomförande. 40 §. Vid tomtindelning skall tillses, att varje tomt såvitt möjligt får gräns mot gata, torg eller sådan del av annat för allmän samfärdsel avsett område, som kan befaras med åkdon. Tomts gränser skola, där så lämpligen kan ske, göras raka och bilda räta vinklar med varandra. Fordra stadsplanen, höjdförhållandena eller markens beskaffenhet i övrigt annan anordning härutinnan, förfares därefter. I varje fall skall behörig hänsyn tagas till bestående äganderättsförhållanden samt av markens ägare framställda önskemål. 41 §• Förutsätter fastställd ändring av stadsplan ändring i tomtindelning, eller strider befintlig tomtindelning mot gällande stadganden angående tomts form och storlek, eller är tomtindelning eljest icke ändamålsenlig, har byggnadsnämnden att snarast möjligt vidtaga åtgärd till åstadkommande av rättelse i den mån så kan ske. 42 §. Förslag till tomtindelning skall utmärkas å karta, upprättad av person, vilken äger behörighet att innehava befattning såsom mätningsman i stad. Kar

65 tan skall utvisa gränser för fastigheter och i fastighetsindelning ej ingående områden, såvitt de beröras av tomtindelningen, ävensom varje vid tomtindelningen nybildad tomt med dess gränser och belägenhet i förhållande till de tomter och andra områden, vilka gränsa till tomten. Kartan skall även utvisa å marken befintliga byggnader samt annat av beskaffenhet att kunna inverka å tomtindelningen. Till kartan skall höra beskrivning, utvisande för varje tomt storleken av vart och ett av de områden, av vilka tomten skall bildas, tomtens hela ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor. För varje i tomlindelning ingående fastighet eller annat område skall, där fastighetsregister är för staden upplagt, dess beteckning i fastighetsregistret vara angiven å kartan och i beskrivningen. Kartan skall upprättas i skala ej understigande 1: 400; dock att, om tomtindelningen icke medför ändring i gällande fastighetsindelning eller om eljest särskilda förhållanden föreligga, mindre skala må användas. Närmare anvisningar rörande upprättande av karta och beskrivning till lomtindelning meddelas av lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadsstyrelsen. 43 §. / mom. Då förslag till tomtindelning skall uppgöras, bör, i den mån så prövas lämpligt, tillfälle beredas markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, ävensom drätselkammaren att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet. Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg utställas för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärkningar mot förslaget må göras hos nämnden. Utställning vare dock ej erforderlig, såframt samtliga av förslaget berörda markägare ävensom drätselkammaren medgiva, att dylikt förfarande icke behöver tillämpas. Byggnadsnämnden skall låta genom kallelsebrev, vilka skola avsändas med posten under rekommendation, eller eljest bevisligen före början av den för granskningen bestämda tiden underrätta kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, samt drätselkammaren; dock att vad sålunda stadgats icke skall gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget. Är markägares vistelseort okänd eller är han ej boende inom riket och finnes ej någon som äger att för honom föra talan, utfärde byggnadsnämnden tilllika kungörelse med tillkännagivande att förslaget under viss tid, minst fjorton dagar efter det kungörelsen blivit införd i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas, hålles tillgängligt för ändamål som nyss sagts. Är mark, som beröres av förslaget, samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, må beträffande kallelse av delägarna i samfälligheten tillämpas vad för motsvarande fall stadgas i 25 § 1 mom. tredje stycket. Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,

66 omedelbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas om att ändring skett samt vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle att taga del därav. 2 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs, skall byggnadsnämnden företaga ärendet till avgörande. Nämndens beslut bör meddelas så fort ske kan och i brådskande fall sist fjorton dagar efter utgången av den tid, inom vilken anmärkningar i anledning av förslaget senast skolat vara till nämnden inkomna. När tomtindelning antagits, skola till Konungens befallningshavande utan dröjsmål insändas kartan jämte därtill hörande beskrivning, utdrag av byggnadsnämndens protokoll i ärendet och förteckning å samtliga markägare, vilkas rätt beröres av tomtindelningen, med angivande för var och en av honom tillhörigt område, ävensom inkomna anmärkningar och yttranden samt övriga till ärendet hörande handlingar. 44 §. Sedan tomtindelning fastställts, skall beslutet av Konungens befallningshavande utan dröjsmål överlämnas till magistraten för att delgivas byggnadsnämnden och den, som för fastighetsregistret. Må till följd av stadgandet i 151 § tredje stycket byggnadslagen klagan mot beslutet ej föras, har Konungens befallningshavande att å tomtindelningskartan teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft. 45 §. Vad ovan i detta kapitel är stadgat om tomtindelning gälle i tillämpliga delar jämväl i fråga om ändring i sådan indelning. 5 kap. O m b y g g n a d s p l a n o c h u t o m p l a n s b e s t ä m m e l s e r i stad. Om byggnadsplan. 46 §. Vill markägare, att byggnadsplan skall fastställas för honom tillhörigt område, göre därom framställning hos Konungens befallningshavande. Vid framställningen skall fogas den utredning med förslag till planläggning, som sökanden kan vilja åberopa. Innan sådant förslag uppgöres, böra inhämtas de synpunkter, som från byggnadsnämndens sida må vara att anlägga på ärendet. 47 §. Där icke av sökanden ingivet förslag till byggnadsplan finnes kunna godtagas, skall Konungens befallningshavande, därest Konungens befallnings-

67 havande finner erforderligt att byggnadsplan fastställes, på framställning av sökanden och på dennes bekostnad besörja, att förslag till sådan plan upprättas. 48 §. Byggnadsplan skall så uppgöras, att den tillgodoser de krav, som med hänsyn till omständigheterna skäligen böra ställas på en planmässigt ordnad bebyggelse av det i planen ingående området. Särskilt skall iakttagas, att behovet av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar från området nöjaktigt tillgodoses ävensom att möjlighet beredes till anordnande på ett ur teknisk och ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt av erforderliga ledningar för tillförsel av vatten och för avlopp samt för belysning. Tillika skall tillses, att bedrivande av jordbruk, skogsskötsel eller annan jämförlig näring icke genom planen i onödan hindras eller försvåras. Finnes fast fornlämning, skall därtill hörande område såvitt möjligt avsättas till öppen plats. I övrigt skola vid uppgörande av byggnadsplan bestämmelserna i 28 § om stadsplan i tillämpliga delar gälla, därvid emellertid skall iakttagas att regleringen av bebyggandet och användandet i övrigt av område, som ingår i byggnadsplan, därest förhållandena ej till annat föranleda, göres mindre långtgående än motsvarande reglering i stadsplan. Kan områdets framtida intagande i stadsplan förväntas, bör planläggningen så ordnas, att en sådan åtgärd icke genom planläggningen motverkas eller försvåras. 49 §. Finnas särskilda bestämmelser erforderliga angående de i byggnadsplan för olika ändamål avsedda områdenas bebyggande eller användande i övrigt, skall vid uppgörande av sådana byggnadsplanebestämmelser vad i 30 och 31 §§ är stadgat om stadsplanebestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse. 50 §. Byggnadsplan må ej avse större område än som är eller kan väntas inom nära förestående tid bliva bebyggt. Ej heller må i byggnadsplan ingå område, beträffande vilket anledning finnes att tillämpa bestämmelserna i 144 eller 146 § byggnadslagen. 51 §. 1 mom. Förslag till byggnadsplan skall avfattas å karta i skala ej understigande 1 : 2 000. På byggnadsplanekartan skola tydligt angivas gränserna för planen samt för de markområden, som skola för olika ändamål användas, ävensom, i den mån så erfordras, höjdlägen för trafikleder och öppna platser. Till planen hörande byggnadsplanebestämmelser skola avfattas i särskild handling samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar.

68 2 mom. Till grund för byggnadsplanekartan skall ligga en grundkarta, utvisande ägogränser, vägar, byggnader och vatten samt, i den mån så erfordras, höjdförhållanden ävensom övriga befintliga förhållanden av betydelse för bedömande av byggnadsplanens lämplighet. Grundkartan skall vara upprättad av person, som avlagt examen vilken är erforderlig för att innehava befattning såsom mätningsman i stad; dock må Konungens befallningshavande, då skäl därtill äro, meddela den som ej avlagt sådan examen behörighet att upprätta grundkarta till byggnadsplan. Vid grundkartan skall vara fogad förteckning över de fastigheter och samfälligheter, som omfattas av kartan, samt dessas ägare ävensom, i den mån kännedom därom kunnat erhållas, fastigheterna åvilande servitut. Närmare föreskrifter till ledning för utarbetande av grundkarta meddelas av lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadsstyrelsen. 3 mom. Byggnadsplanekartan skall åtföljas av erforderlig beskrivning ävensom av sådan utredning angående vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av vattenförorening, som kan erfordras för förslagets prövning. 52 §. Sökanden skall tillhandahålla Konungens befallningshavande kopior och avskrifter av förslag till byggnadsplan, som kunna erfordras för ärendets handläggning. 53 §. 1 mom. Innan byggnadsplan fastställes, skall förslaget av Konungens befallningshavande överlämnas till byggnadsnämnden, som har alt utställa detsamma till granskning under viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärkningar mot förslaget må göras hos nämnden. Om förslagets utställande för granskning skola genom byggnadsnämndens försorg kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, ävensom drätselkammaren underrättas genom särskilda kallelsebrev, på sätt i 25 § 1 mom. tredje stycket sägs. Sådan underrättelse skall jämväl tillställas dels, om förslaget berör befästning eller annan anläggning, som avses i 137 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 138 § samma lag, anläggningens ägare, dels ock, om och i den utsträckning så prövas erforderligt, vägförvaltningen samt, därest i planen ingår område, som gränsar till annan kommun eller samhälle, nämnda kommun eller samhälle. Där anledning finnes till antagande, att förslaget berör fast fornlämning, bör yttrande inhämtas från riksantikvarien. Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen, ävensom drätselkammaren omedelbart på sätt i 25 § 1 mom. tredje stycket sägs underrättas om att ändring skett samt vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle att taga del därav.

69 2 mom. Utställning av förslag till byggnadsplan erfordras icke, därest samtliga sakägare medgiva, att dylikt förfarande icke behöver tillämpas. Ej heller behöver, därest utställning sker, vad i 1 mom. andra stycket är stadgat tillämpas å den, som skriftligen godkänt förslaget. 54 §. Sedan den för granskningen av förslag till byggnadsplan bestämda tiden tilländagått, skall byggnadsnämnden snarast möjligt insända förslaget jämte däröver avgivna yttranden samt eget yttrande till Konungens befallningshavande. Innan ärendet avgöres, skall Konungens befallningshavande inhämta yttrande däri från överlantmätaren. 55 §. Må till följd av stadgandet i 151 § tredje stycket byggnadslagen klagan ej föras över beslut, varigenom byggnadsplan fastställts, har Konungens befallningshavande att å byggnadsplanekartan teckna bevis, att beslutet på grund därav vunnit laga kraft. Angående skyldighet för Konungens befallningshavande att, sedan byggnadsplan fastställts och beslutet därom vunnit laga kraft, tillställa sökanden ävensom byggnadsnämnden, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och överlantmätaren avskrift av beslutet jämte kopia av karta med beskrivning rörande planen är särskilt stadgat. 56 §. Vad ovan i detta kapitel är stadgat gälle i tillämpliga delar jämväl om ändring av byggnadsplan. 57 §. Innan enligt 76 § byggnadslagen fördelning av kostnaderna för ändring av byggnadsplan verkställes, skall förslag till sådan fördelning uppgöras av Konungens befallningshavande. Sedan förslaget uppgjorts, skall genom Konungens befallningshavandes försorg en var, som enligt förslaget ålagts betalningsskyldighet, genom särskilt kallelsebrev på sätt i 25 § 1 mom. tredje stycket sägs beredas tillfälle att inom viss tid, minst fjorton dagar, yttra sig över förslaget. Om utomplansbestämmelser. 58 §. Utomplansbestämmelser skola innehålla de föreskrifter, som i avseende å byggnadsverksamheten inom området erfordras utöver vad därom föreskrives i denna stadga och stadens byggnadsordning. Bestämmelserna böra, i den mån sådana finnas påkallade, särskilt avse:

områdets utnyttjande för olika ändamål, såsom för bostäder eller industriella anläggningar; storlek och beskaffenhet av tomtplats för bostadsbyggnad, byggnads läge å sådan tomtplats så ock del av platsen, som bör lämnas obebyggd; sätt för bebyggandet, därvid bör tillses, att för bostadsbyggnader ej utan särskilda skäl medgives större höjd än 7,5 meter; minsta avstånd mellan byggnad och väg; samt åtgärder till förekommande av eldfara. 59 §. Förslag till utomplansbestämmelser skall åtföljas av karta över område, som avses med förslaget. På kartan, vilken skall visa området i befintligt skick i den mån så erfordras för bedömande av förslagets lämplighet, skola angivas de med bestämmelserna avsedda förhållanden, vilka äro av beskaffenhet att böra medelst avfattning å karta tydliggöras. Till förslaget skall höra beskrivning med erforderlig motivering ävensom sådan utredning angående vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av vattenförorening, som kan erfordras för förslagets prövning. Vid förslagets uppgörande skall vad i 19 § 2 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning. 60 §. Angående handläggning av fråga om utomplansbestämmelser eller ändring därav skola föreskrifterna i 25—27 §§ äga motsvarande tillämpning; dock att bestämmelserna i 25 § 1 mom. första, tredje, fjärde och femte styckena ej skola gälla förslag till utomplansbestämmelser utom såvitt angår i tredje och fjärde styckena föreskrivna underrättelser till drätselkammaren, vägförvaltningen i länet samt ägare av befästning eller annan anläggning, som avses i 137 § byggnadslagen eller som omfattas av förordnande enligt 138 § samma lag. 6 kap. O m b y g g a n d e i stad. Om byggnads yttre anordnande m. m. 61 §. / mom. Byggnad skall med avseende å höjd och antal våningar samt ytinnehåll och läge uppföras i enlighet med därom enligt stadsplan, byggnadsplan eller eljest gällande bestämmelser. Med byggnads höjd förstås byggnadens medelhöjd till skärningen mellan å ena sidan fasadytan eller dennas förlängning och å andra sidan en linje, som tankes höja sig inåt byggnaden med en lutning av 45° och som därvid berör men icke skär yttertaket.

71 För byggnad vid gata räknas hushöjden från gatan. För gårdsbyggnad räknas hushöjden från gården; dock skall hushöjden, om lokal anordnas under gård och gårdsplanet lägges högre än gatan, räknas från gatan. För fritt liggande byggnad inne å tomt räknas hushöjden från markens medelnivå utefter den av byggnaden upptagna platsens konturlinjer. Byggnad må härvid ej utan byggnadsnämndens medgivande anses som fritt liggande inne å tomt, om någon del därav ligger närmare gata än 9 meter. 2 mom. Såsom våning anses källare, förlagd på sådan höjd, att golvet i närmast däröver varande våning blir beläget mer än 1,5 meter ovan angränsande markyta, där ej byggnadsnämnden med hänsyn till terrängförhållandena annorlunda bestämmer. Såsom våning skall ock, där ej annat är föreskrivet eller uppenbarligen förutsatt, anses vind, å vilken finnes inrett bonings- eller arbetsrum. 3 mom. Vad i detta kapitel stadgas om tomt skall gälla även annan för bebyggande avsedd fastighet. 62 §. Byggnad skall, såvida ej annan byggnadslinje är bestämd, uppföras i gatulinje eller, där förgård finnes, i inre förgårdslinjen. Där så med hänsyn till terrängförhållandena eller eljest prövas lämpligt, må byggnadsnämnden på ansökan av vederbörande tomtägare förordna, att byggnad skall förläggas innanför byggnadslinjen. Beträffande fristående byggnad med högst två våningar, frånsett inredd vind, må sådant förordnande meddelas, oaktat tomtägaren ej gjort framställning därom, därest tomten ändock kan utnyttjas för bebyggelse i den utsträckning, som stadsplanen förutsätter. 63 §. Grundmur, sockel, portomfattning och dylikt må, i den mån byggnadsordningen det medgiver, skjuta över gräns mot gata, annan allmän plats eller annat från bebyggande undantaget område. 64 §. Burspråk, utbyggt fönster, balkong eller annan liknande byggnadsdel må efter byggnadsnämndens särskilda medgivande utskjuta framför fasadytan. Medgivande härtill må lämnas i den mån sådant finnes vara för sundhet och trevnad tjänligt och icke ofördelaktigt inverka på byggnadens utseende. Närmare föreskrifter rörande anordnande av dylikt utsprång må meddelas i byggnadsordningen. 65 §. Byggnads yttertak må icke, vare sig åt gata eller gård, skjuta över ett plan, som, för den händelse byggnaden uppfördes till största tillåtna höjd, från

72 fasadytans överkant tankes höja sig inåt byggnaden med en lutning av 45° och till en höjd av högst 6 meter. 66 §. Utan hinder av vad i 65 § stadgas må byggnadsnämnden medgiva, att tornpartier och andra anordningar, som finnas vara till fördel för byggnadens utseende eller äro påkallade av praktiska skäl och ej medföra olägenheter, må överskjuta takplanet. 67 §. Åt byggnads yttre skall i övrigt givas den arkitektoniska form och den färg, som gatubilden och gårdsbilden fordra och som byggnadsnämnden finner lämplig såväl för byggnadens utseende i och för sig som för en god helhetsverkan. 68 §. För byggnad, som är avsedd att kvarstå endast viss kort tid, må i byggnadsordningen stadgas den lindring i gällande bestämmelser, som kan anses påkallad, där ej vanprydnad eller annan olägenhet därav föranledes. 69 §. Förgård skall vara planterad eller eljest på prydligt sätt anordnad samt hållas i vårdat skick. Den bör såvitt möjligt förläggas högre än eller i jämnhöjd med angränsande gata. På byggnadsnämnden ankommer att föreskriva, om förgård skall lämnas öppen eller på visst sätt inhägnas. Förgård skall beträffande såväl lutning och höjdläge som plantering och inhägnad anordnas med hänsyn till gatubildens helhetsverkan, under iakttagande tillika att fara för trafiksäkerheten ej uppkommer. 70 §. Från bebyggande undantaget område i kvarters inre skall så anordnas, att detsamma bereder trevnad för kringboende. Byggnadsnämnden äger förelägga tomtägare att anlägga och vidmakthålla lämplig plantering eller annan prydlig anordning å sådant område. 71 §• Närmare föreskrifter om gård och dess anordnande samt om förbindelse mellan gård och gata skola meddelas i byggnadsordningen. 72 §. Kvartersmark, som icke tagits i anspråk för sitt ändamål, skall hållas i vårdat skick och skall, där så av byggnadsnämnden prövas nödigt, på lämpligt sätt inhägnas.

73 §. Tomt, vara hus nedbrunnit eller rivits, skall för undvikande av vanprydnad skyndsamt ordnas.

Om byggnads inre anordnande m. m. 74 §. / mom. Alla i en byggnad ingående bärande delar skola, där ej byggnadsstyrelsen för visst fall medgivit avvikelse, hava sådana mått, att påkänningarna icke överskrida de värden, vilka angivas i anvisningar som utfärdas av byggnadsstyrelsen, samt jämväl i övrigt utformas i enlighet med byggnadsstyrelsens anvisningar. 2 mom. Boningsrums golv, väggar och tak, som gränsa mot det fria eller mot icke uppvärmt utrymme, skola hava minst den värmeisoleringsförmåga, som angives i anvisningar av byggnadsstyrelsen. Boningsrum skall, där tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, förses med tjänlig eldstad eller annan tillfredsställande anordning för rummets uppvärmning. Vad i första och andra styckena föreskrives om boningsrum skall gälla jämväl om arbetsrum; dock att med hänsyn till arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett, eftergift i skälig mån må medgivas av byggnadsnämnden. 3 mom. Byggnad, som inrymmer bonings- eller arbetsrum, skall i enlighet med anvisningar av byggnadsstyrelsen uppföras så att tillfredsställande ljudisolering erhålles. A mom. För vinnande av tillfredsställande luftväxling inom byggnad skall iakttagas: att i bonings- och arbetsrum samt bad- och duschrum finnes erforderlig anordning för införande av frisk luft och för avlägsnande av den förbrukade; att i kök eller annat utrymme för matlagning samt tvättstuga anordnas imrör; att skafferi förses med friskluftsintag; att klosellrum förses med utsugningskanal; samt att till pannrum anordnas luftintag direkt utifrån, där ej undantag finnes kunna medgivas med hänsyn till anläggningens ringa storlek eller andra särskilda omständigheter. Beträffande sättet för luftväxlingens ordnande skola, där ej byggnadsstyrelsen för visst fall medgivit avvikelse, iakttagas anvisningar, som byggnadsstyrelsen utfärdar. 5 mom. I varje boningsrum skall finnas fönster, som skall vara tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria, att rummet

erhåller god dager. Vad nu sagts gälle ock om arbetsrum; dock att med hänsyn till arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett, eftergift i skälig mån må medgivas av byggnadsnämnden. 6 mom. Till skydd mot fukt i bonings- och arbetsrum skola iakttagas anvisningar, som byggnadsstyrelsen utfärdar. 75 §. 1 mom. I boningsrum skall golvet läggas å sådan höjd över angränsande markens yta, att skäliga anspråk på sundhet och trevnad tillgodoses, dock minst 30 centimeter. 1 boningsrum, som lägges i gräns mot grannes fastighet, så ock i arbetsrum må golvet läggas lägre än angränsande markens yta, där rummet väl isoleras mot fukt och kyla. Vad ovan sagts om boningsrum skall ock gälla kök, som tillhör bostadslägenhet. 2 mom. Golv i tvättstuga, bad- och duschrum skall utföras av för vatten ogenomträngligt ämne samt läggas i lutning mot avlopp. Bjälklag under dylikt utrymme skall, där så lämpligen kan ske, utföras av betong. Utföres bjälklaget av trä, får fyllning ej förekomma. 76 §. 1 mom. Bostadslägenhet skall så anordnas, att den bereder möjlighet till trevnad och god hygien. Den skall sålunda erbjuda lämpliga och tillräckliga möbelplatser, vara försedd med tambur, nödiga garderobsutrymmen och behövlig sanitär utrustning samt i övrigt tillgodose skäliga anspråk på utrymme och bekvämlighet. Lämplig förbindelse bör anordnas mellan rummen med undvikande i möjligaste mån av mörka eller otillräckligt dagerbelysta utrymmen. Vid planläggande av bostadslägenhet bör tillses, att den får så soligt läge som möjligt och, där så lämpligen kan ske, göres genomluftbar. 2 mom. Boningsrums golvyta får icke understiga 9 kvadratmeter; dock må golvytan i matrum med direkt anslutning till kök inskränkas till 6 kvadratmeter. Undantag må ock av byggnadsnämnden medgivas för sovrum, avsett för endast en person, eller eljest, där särskilda förhållanden föreligga. I intet fall får golvytan understiga 6 kvadratmeter. I bostadslägenhet om ett eller flera rum och kök skall golvytan hos ett av rummen eller köket vara minst 18 kvadratmeter. I annan bostadslägenhet med endast ett rum må golvytan icke understiga 15 kvadratmeter, om till lägenheten hör kokvrå eller annat utrymme för matlagning, samt eljest 12 kvadratmeter. Undantag må av byggnadsnämnden medgivas för lägenhet, vars användning står under betryggande tillsyn, liksom eljest i särskilda fall. Kök, varmed skall förstås utrymme för matlagning med en golvyta av

75 minst 6 kvadratmeter, får icke hava mindre bredd än 1,50 meter och skall hava fönster, som är öppningsbart mot det fria. Kokvrå får icke hava mindre golvyta än 2 kvadratmeter eller mindre bredd än 1,40 meter och bör vara försedd med fönster, som är öppningsbart mot det fria. Beträffande minsta tillåtna golvytan hos bad-, dusch- och klosettrum skola iakttagas anvisningar, som byggnadsstyrelsen utfärdar. 3 mom. Våningshöjden i bonings- och arbetsrum skall, räknat från golv till golv, vara minst 2,90 meter. Utan hinder av vad nu sagts må våningshöjden vara lägst 2,TO meter i byggnad, som ej inrymmer flera än två för familj avsedda lägenheter, och lägst 2,60 meter å vinden till enfamiljshus. Möter svårighet att för något enstaka rum i bostadslägenhet eller eljest i särskilt fall ernå föreskriven minimihöjd, må byggnadsnämnden tillåta mindre våningshöjd, dock ej under 2,40 meter. Där tjockleken av bjälklag är större än 32 centimeter, skola ovan angivna våningshöjder ökas med minst det mått, varmed tjockleken av bjälklaget överstiger 32 centimeter. Ej må i något fall boningsrums kubikinnehåll understiga 15 kubikmeter. 4 mom. Beträffande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen eller av byggnadsstyrelsen, samt beträffande annan allmän byggnad, som tillhör kronan, må mindre avvikelse från vad som föreskrives i 2 och 3 mom. medgivas av den myndighet, som har att pröva ritningar till byggnaden. 77 §. 7 mom. Grund skall läggas på marklager av tillräcklig bärförmåga eller, där sådan finnes endast å större djup, säkerställas genom paining eller på annat sätt. 2 mom. Grundmur eller grundpelare, som icke lägges på berg, skall nedföras till frostfritt djup. Lägges grund på berg, skola, där så erfordras, pallar utsprängas för densamma, och skall för byggnad i gatulinje berget invid gatan nedsprängas minst 30 centimeter under gatuplanet. 3 mom. Uppföres byggnad av mer än en vånings höjd i gräns mot grannfastighet, skall grundmur eller grundpelare i gränsen nedföras till vanligt källardjup, ändock att källare i byggnaden ej ifrågakommer. Vad sålunda stadgats skall ej gälla, där marken utgöres av berg och källare ej anordnas i byggnaden närmare gränsen än 3 meter. Undantag från stadgandet i första stycket må därjämte efter grannens hörande medgivas av byggnadsnämnden, där nämnden med hänsyn till höjdförhållanden eller markens beskaffenhet eller eljest prövar skäligt. A mom. Där källare anordnas, skola grundmur och källargolv så utföras eller behandlas samt omgivande mark så dräneras, att erforderligt skydd

erhålles mot fukt i källaren. Vad här sagts om källargolv gäller även annat golv, som lägges direkt på marken. Där källare ej anordnas, skall marken invid grundmurarna och under byggnaden på tillfredsställande sätt dräneras, varjämte matjord under byggnaden skall bortschaktas, bottenvåningens bjälklag väl isoleras mot kyla, fukt, dunster och annan olägenhet samt det fria utrymmet därunder väl ventileras. 5 mom. Murar och väggar skola medelst betryggande fuktisolering avskiljas från grunden. 78 §. 1 mom. Byggnad, som uppföres i gräns mot grannfastighet, skall, såvida ej framförvarande område till minst 12 meters bredd är undantaget från bebyggande, avskiljas från grannfastigheten medelst brandmur. Där särskilda skäl det påkalla, må i byggnadsordningen meddelas bestämmelser om rätt att hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda å varandra angränsande fastigheter, samt om rätt för byggnadsnämnden att i fall, som angivas i byggnadsordningen, medgiva befrielse från uppförande av brandmur. I byggnadsordningen må även stadgas att, där gemensam brandmur framdeles anordnas eller sådan brandmur anordnats på grund av åläggande i byggnadsordning, gemenskapen ej må av en delägare mot den andres bestridande hävas. Då särskilda skäl föreligga och grannar därom överenskomma, må byggnadsnämnden kunna medgiva, att fönster eller dörr anbringas i brandmur, med villkor att betryggande anordningar vidtagas för öppningarnas brandsäkra avstängande i händelse av eldsvåda. Byggnadsnämnden må, då grann a r därom enas, medgiva anstånd med sådana skyddsanordningars vidtagande, såvitt eldfaran icke därigenom avsevärt ökas. 2 mom. Byggnad av trä med större planyla än 300 kvadratmeter skall, där ej byggnadsnämnden efter brandchefens hörande på grund av särskilda skäl medgiver undantag, genom brandmur avdelas så, att ingen del överstiger nämnda mått. 3 mom. Brandmur skall uppföras antingen av bränt tegel med en volymvikt av minst 1,4 kilogram per kubikdecimeter, varvid muren skall hava en tjocklek av minst 23 centimeter, eller ock i annan, av byggnadsstyrelsen godkänd likvärdig konstruktion; dock gäller för brandmur, som utgör yttervägg till bonings- eller arbetsrum och ej är motbyggd, i tillämpliga delar vad i 74 § 2 mom. stadgas. A mom. Införes imrör eller annan luftkanal i brandmur, skola kanalens ytter- och innerväggar sammanlagda hålla minst den för muren föreskrivna godstjockleken. Införes slits i brandmur, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. Vid luftkanal, vars bredd i murens längdriktning ej överstiger

15 centimeter, och vid vertikal slits av samma bredd må dock godstjockleken vara mindre men får ej understiga 11 centimeter mot murens yttersida. Angående rökrör i brandmur samt angående luftkanal i brandmur, som ej är motbyggd, skall vad i 82 § 2, 6 och 7 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning. Anbringas balk- eller bjälkändar i brandmur, skall murens tjocklek på yttersidan vara minst 11 centimeter. Utföres brandmur i särskild, av byggnadsstyrelsen godkänd konstruktion, må medgivas de undantag från bestämmelserna i detta moment, som påkallas av omständigheterna. 5 mom. Brandmur skall uppföras från grunden till byggnadens tak. Är taket av samma höjd som grannhusets, skall brandmur vid eller inom byggnad för industriellt ändamål uppdragas 50 centimeter och annan brandmur 30 centimeter över taket; dock må byggnadsnämnden, där faran för elds uppkomst prövas ringa, efter brandchefens hörande medgiva att, i stället för brandmurens uppdragande över taket, dettas undersida förses med brandhärdig beklädnad till en bredd av minst 60 centimeter närmast brandmuren. Takpanel eller annat trävirke än yttre väggbeklädnad får icke framdragas över brandmur. 6 mom. Brandmur, som helt eller delvis icke är motbyggd, skall behandlas såsom fasad och färgas i lämplig färgton. Uppför granne byggnad mot sådan brandmur, är murens ägare skyldig att å delar som motbyggas borttaga utspringande isolering, listverk och dylikt. 79 §. 1 mom. Uppföres byggnad i tre eller flera våningar, skola vertikala bärverk, bjälklag över källare samt översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag utföras brandsäkert. Uppföres byggnad i flera än fyra våningar, skola jämväl övriga bjälklag utföras brandsäkert. Undergår byggnad, som i första stycket avses, till nybyggnad hänförlig ändring eller ändras annan byggnad så att den kommer att bestå av tre eller (lera våningar, skall brandbotten, där sådan saknas, anordnas å översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag. Vid tillämpning av första och andra styckena skall vind räknas som våning, om den är inredd till mer än hälften. 2 mom. Vid uppförande av större stationsbyggnad till järnväg eller av därmed jämförlig större byggnad, avsedd att nyttjas för den allmänna samfärdseln, eller byggnad för industriellt ändamål, i vilken i regel minst femtio personer samtidigt äro sysselsatta, skola, oavsett antalet våningar, vertikala bärverk och samtliga bjälklag utföras brandsäkert. Vad nu sagts skall ock gälla med avseende å byggnad, som inrymmer undervisningsanstalt och är avsedd att hysa minst hundra personer, ävensom byggnad, som inrymmer

78 vårdanstalt, hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst femtio personer. Undergår byggnad, som i första stycket avses, till nybyggnad hänförlig ändring, skall vad i 1 mom. andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning. 3 mom, Angående anordnande av skyddsrum och källarmursgenombrott i byggnad är särskilt stadgat. 80 §. 1 mom. Efter brandchefens hörande må byggnadsnämnden föreskriva, i vad mån källare eller vind eller byggnad i sin helhet skall avdelas med brandsäkra, brandhärdiga eller flamskyddande väggar och huru takets undersida invid sådan vägg å vind skall skyddas mot brand, öppning i dylik avskiljande vägg skall förses med dörr av åtminstone brandhärdig konstruktion. 2 mom. A hanbjälkarna eller inom utrymme ovan inredd vind må i byggnad med två eller flera våningar, vindsvåningen inräknad, boningsrum ej anordnas; ej heller må skiljeväggar uppsättas i vidare mån än byggnadsnämnden kan finna nödigt föreskriva till skydd mot brands spridning. Är sådant utrymme eller någon del därav avsett att användas till upplag för brännbara föremål, skall det vara avskilt från undervarande vindsvåning medelst ett med brandbotten försett eller i brandsäker konstruktion utfört bjälklag, vilande på brandsäker stomme; och må i sådant fall utrymmet för tillgodoseende av i huset boende personers behov av förvaringsrum uppdelas medelst skärmar av metalltrådsnät eller på annat sätt som kan av byggnadsnämnden godkännas. 3 mom. I byggnad med två eller flera våningar, inredd vindsvåning inräknad, skola, om byggnaden inrymmer flera än fyra lägenheter för bostadseller affärsändamål, inre takytor och lägenhetsskiljande väggar ovan källarbjälklaget åtminstone flamskyddande beklädas. I byggnad för bostads- eller affärsändamål med tre eller flera våningar skola motsvarande byggnadsdelar förses med åtminstone brandhärdig beklädnad. I källarrum med eldstad skola väggar och tak förses med åtminstone flamskyddande beklädnad, där ej byggnadsnämnden annat föreskriver beträffande viss byggnad. Där i fabriker, verkstäder eller dylika anläggningar, som kunna medföra eldfara, väggar och tak av trä förekomma, skola dessa åtminstone flamskyddande beklädas, såvida ej byggnadsnämnden efter brandchefens hörande finner skäligt medgiva undantag eller föreskriva annan åtgärd. 81 §. Byggnad skall, därest icke själva taklaget utgöres av brandsäker betongkonstruktion, täckas med taktegel, skiffer, plåt eller annat av byggnadsstyrelsen godkänt material, som erbjuder betryggande skydd mot antändning

79 genom gnistor eller flygbränder samt äger tillräcklig hållfasthet. Vid bestämmande av taktäckningsmaterialet bör avseende fästas jämväl vid vad som kan vara lämpligt från utseendesynpunkt, särskilt med hänsyn till det material som använts å närliggande byggnader. Tak och altaner skola hava tillräcklig lutning för vattnets avledande mot erforderliga takrännor och stuprör, vilka senare, om de icke förbindas med avloppsnät, skola neddragas till ett avstånd av högst 30 centimeter från marken, byggnadsnämnden likväl obetaget att föreskriva annat mått. Tak får ej anordnas så, att vatten därifrån faller å grannes tomt. Täckning över byggnad, terrass, altan eller dylikt skall isoleras från därunder belägna lokaler, såframt täckningen är plan eller har endast ringa lutning i förhållande till horisontalplanet. 82 §. / mom. Skorsten skall utföras av bränt tegel med en volymvikt av minst 1,4 kilogram per kubikdecimeter samt skall från grunden vila på brandsäker konstruktion. Skorsten skall uppdragas genom yttertaket i eller så nära intill taknocken som möjligt och i allmänhet till en meter över denna eller till den högre höjd, som byggnadsnämnden med hänsyn till särskilda omständigheter kan finna skäl föreskriva, samt skall i skärningen med yttertaket kringklädas med plåt eller förses med annan lämplig tätning. Skorsten skall väl fogstrykas, kalkrappas eller plåtbeklädas. Skorsten må ock utföras på annat sätt än nu sagts, därest konstruktionen blivit godkänd av byggnadsstyrelsen. 2 mom. Rökrör bör skyddas mot avkylning, om så erfordras för undvikande av inre kondensering och inrökning. Rökrör bör icke anbringas intill garderober, skafferier eller andra utrymmen, som kunna besväras av värme. Kan detta ej undvikas, skall rökröret på lämpligt sätt isoleras mot sådant utrymme. 3 mom. Varje eldstad skall hava eget rökrör. Vid inrättande av ny eldstad i äldre hus må dock byggnadsnämnd, om svårighet möter att för sådan eldstad anordna eget rökrör eller om eljest särskilda skäl därtill äro, medgiva, att gemensamt rökrör användes för högst två kakelugnar eller kaminer, därvid emellertid nödiga försiktighetsmått mot eldfara samt spridning av rök till annan lägenhet skola iakttagas. A mom. Rökrör får icke uppföras i större lutning mot lodlinjen än 45°; dock må byggnadsnämnden, där mekanisk ventilationsanordning finnes eller eljest särskilda skäl föreligga, medgiva undantag härifrån. Avgasningsrör från gasspis skall, där sådant med hänsyn till spisens storlek erfordras, indragas i imröret. 5 mom. Där eldstad icke kan direkt anslutas till rökrör i skorsten, må förbindelserör av betryggande beskaffenhet användas. Sådant rör må göras av

80 plåt, varvid dock skall tillses, att röret anbringas på betryggande sätt och icke närmare oskyddat trävirke än 45 centimeter och ej heller närmare trävirke, som är försett med brandhärdig beklädnad, än 23 centimeter. 6 mom. Imrör och andra luftkanaler skola utföras av varaktigt, icke brännbart material med tillräcklig hållfasthet samt på ett mot eldfara betryggande sätt. Imrör bör icke uppföras i större lutning mot lodlinjen än 45°. 7 mom. Beträffande utförande av skorsten, rökrör, imrör och andra luftkanaler skola, utöver vad i 1—6 mom. stadgas, iakttagas anvisningar, som byggnadsstyrelsen utfärdar. 83 §. 1 mom. Byggnadsdelar av trä eller annat brännbart material få ej förekomma på mindre avstånd från rökrörs eller eldstads insida än 23 centimeter. Beträffande rökrör från värmepanna, som har en eldyta av 5 kvadratmeter eller däröver, samt eldstad i sådan värmepanna skall avståndet vara minst 35 centimeter. Mellanrum mellan trävirke samt rökrör eller eldstad skall, där ej fråga är om kakelugn, fristående kamin eller dylikt, fyllas med sten eller annat icke brännbart material. Vad i första stycket sägs skall icke äga tillämpning å sådana till golv och tak hörande byggnadsdelar som golvbeläggning och takpanel, ej heller å listverk av trä; dock att sådana byggnadsdelar icke må anbringas närmare rökrörs eller eldstads insida än 11 centimeter. Träpropp får icke anbringas i rökrörs vägg närmare rörets insida än 23 centimeter. I vägg till rökrör från värmepanna må bilning ej verkställas närmare rörets insida än 23 centimeter, ej heller får i sådan vägg upplag anbringas för balkar eller bjälkar. 2 mom. Eldstads botten i kakelugn, murad spis eller kamin må icke läggas närmare byggnadsdelar av trä eller annat brännbart material än 23 centimeter. Beträffande köksspis må motsvarande avstånd icke vara mindre än 35 centimeter. 3 mom. Kakelugnar och murade spisar skola uppföras på mur, i mur fastade bärjärn eller brandsäkert bjälklag. Framför eldstad skall läggas plan av sten, betong eller dylikt till en bredd av minst 45 centimeter för spis och minst 30 centimeter för kakelugn och kamin. Sådan plan skall utsträckas åt sidorna för kakelugn till sockelns bredd samt för spis till 15 centimeter och för kamin till 10 centimeter på vardera sidan utöver spisens eller kaminens bredd. A mom. Från vad i 1 mom. första och andra styckena samt 2 mom. stadgas beträffande rökrör och eldstäder må avvikelse medgivas, i den mån särskilda anordningar, som erbjuda motsvarande skydd mot eldfara, vidtagas. Bestämmelserna i 2 och 3 mom. gälla ej spisar, kaminer eller andra appa-

81 rater, inrättade för eldning med gas, fotogen eller dylikt eller för elektrisk drift. Särskilda till byggnad hörande anordningar för uppställande av sådana apparater skola utföras så, att apparaterna isoleras på ett mot eldfara betryggande sätt. 84 §. 7 mom. Byggnad skall hava utgångar, förstugor och trappor till erforderligt antal och lämplig storlek samt så belägna och anordnade, att de vid eldfara bereda största möjliga trygghet för i byggnaden varande personer. Trappa skall hava lämplig stigning. 2 mom. I byggnad med fyra eller flera våningar, vindsvåning inräknad, skola trappor jämte tillhörande planer och omslutningsväggar göras brandsäkra. Trappa i sådan byggnad skall hava förbindelse med vind samt vara försedd med åtminstone brandhärdiga dörrar mot vind och källare, där ej byggnadsnämnden medgiver undantag. 3 mom. Vad i 2 mom. stadgats skall icke äga tillämpning med avseende å trappa för inre kommunikation mellan våningar, om erforderliga åtgärder vidtagas till undvikande av ökad eldfara. A mom. Trappa, förstuga och trapplan skola hava minst den bredd, som angives i anvisningar av byggnadsstyrelsen. 5 mom. Trappa skall vara försedd med ledstång. Undantag härifrån må dock av byggnadsnämnd medgivas, om särskilda skäl därtill äro. 6 mom. Dörrar i utrymningsväg från lokal för industriell verksamhet eller lokal, avsedd att samtidigt inrymma ett större antal personer, skola göras utåtgående. 85 §. I fråga om uppförande och inredande av byggnader, som innehålla fabrikseller verkstadslokaler, eldfarliga upplag, hissar eller andra särskilda inrättningar eller lokaler, avsedda att samtidigt inrymma ett större antal människor, skola, utöver bestämmelser som meddelats i denna stadga eller eljest, iakttagas anvisningar, som byggnadsstyrelsen med hänsyn till sådan byggnads beskaffenhet och ändamål utfärdar till skydd mot eldfara. 86 §. 1 mom. Byggnad skall, i den mån det erfordras, vara försedd med takluckor eller andra öppningar för uppstigning på taket. Uppstigningsöppning skall hava ett dagermått av minst 50 X 60 centimeter. Uppstigningsöppning i yttertak skall vara försedd med lucka av plåt. Fönster i sådan lucka skall utgöras av trådglas. Mellan vindsgolv och uppstigningsöppning i tak skall finnas fast stege liksom även mellan översta våningsplanet och vindsplanet, därest trappförbindelse saknas. 6

82 överstiger skorstens höjd över takytan på den sida, från vilken tillträde till skorstenen lättast kan erhållas, 1,2 meter, skall järnstege finnas på skorstenen. 2 mom. Byggnad, vars höjd överstiger 8 meter, skall, där ej Konungen för viss stad annorlunda förordnar, tillika förses med hållfasta och varaktiga anordningar till skydd mot olycksfall vid arbete å taket, därvid skall gälla följande: 1. Tak, som lutar 1 : 4 eller mera, skall förses med nockräcke av stadigt järnrör i lämpliga fästanordningar. Räcket skall vara beläget omkring 15 centimeter från takytan samt vid ena sidan av och i jämnhöjd med taknocken. Är genom taknocken uppdragen skorsten eller liknande anordning, skall vid dennas nedre sida anordnas nockräcke eller runt densamma anbringas skorstensband med handgrepp. 2. Å tak, som lutar 1 : 4 eller mera, skall därjämte vid takfoten eller takbrott antingen anordnas ståndränna eller annan rännanordning, som lämnar stadigt fotfäste, eller ock utföras snöräcke, dock att snöräcke icke bör anordnas vid vinkelrännas utlopp eller eljest, när därigenom större snöanhopning kan uppstå. 3. Är å tak, som har en lutning av 1 : 4 eller mera, taknocken belägen mer än en meter från uppstigningsöppning, skall järnstege anbringas mellan denna och taknocken eller, om uppstigningsöppningen endast är avsedd för förbindelse med skorsten, mellan öppningen och skorstenen. Är å sådant tak avståndet i sidled mellan skorsten, som skall rensas av skorstensfejare, och närmaste uppstigningsöppning större än en meter, skall mellan öppningen och skorstenen takbrygga utföras med en bredd av minst 25 centimeter. 4. Takfönster med större dageröppning än 60 X 80 centimeter samt lanterniner skola, om de uppskjuta mindre än 35 centimeter över takytan, upptill och vid sidorna omgärdas med skyddsräcke av minst 75 centimeters höjd. överstiger takfönstrets eller lanterninens bredd 4 meter, skall räcket framdragas även vid nedre sidan. Ljusbrunn skall omgivas med räcke eller annan skyddsanordning med en höjd av minst 75 centimeter. 3 mom. Avvikelse från bestämmelserna i 1 och 2 mom. må medgivas avbyggnadsnämnden, då särskilda skäl därtill äro. 87 §. Byggnad skall så underhållas, att hälsofara, osnygghet eller vanprydnad icke uppkommer och att brandsäkerheten och hållfastheten icke äventyras. Kan byggnad, som genom brand eller annorledes skadats eller eljest är av bristfällig beskaffenhet, medföra fara för människor eller egendom och kan den ej nöjaktigt iståndsättas, må byggnadsnämnden föreskriva, att byggnaden skall helt eller delvis nedrivas.

83 88 §. / mom. Finnes med hänsyn till ortsförhållandena eller andra särskilda omständigheter avvikelse från de enligt 74—78 och 80—84 §§ gällande bestämmelserna påkallad, må därom förordnas i byggnadsordning. För särskilt fall må sådan avvikelse beslutas av Konungens befallningshavande eller, där fråga är om mindre avvikelse som ej innebär skärpning, av byggnadsnämnden, om nämnden till sitt biträde har stadsarkitekt och denne tillstyrkt åtgärden. 2 mom. Skulle tillämpning av de i 79 § 1 och 2 mom. meddelade bestämmelserna medföra oskälig kostnad eller föreligga eljest särskilda skäl för undantag från sagda bestämmelser, må sådant undantag medgivas av Konungens befallningshavande. 89 §. Anvisningar, som av byggnadsstyrelsen utfärdas i de i 74, 76, 82, 84 och 85 §§ angivna hänseendena skola, för att bliva gällande, godkännas av Konungen. Om rivning. 90 §. Innan byggnad rives, skall tillses, alt den är fri från ohyra. Om byggnadslov. 91 §• / mom. Nybyggnad må ej företagas utan byggnadsnämndens lov. Byggnadslov erfordras jämväl för vidtagande av följande åtgärder, nämligen: varje till-, på- eller ombyggnad; varje annan ändring, som berör byggnads konstruktion eller lokalers storlek och anordning, såsom upptagande eller igensättande av fönster- eller dörröppning och sammanslagning eller uppdelning av lägenheter; varje ändring, som berör eldstad eller rök- eller imrör; återställande av brandskadad byggnad; användning av byggnad eller del därav till väsentligt annat ändamål än det, vartill den förut varit använd, eller som finnes angivet å fastställd ritning; fastighets inhägnande; rivning av byggnad; schaktnings-, sprängnings- eller utfyllningsarbeten inom byggnadskvarter; samt anordnande av virkes- eller annat varuupplag eller materialgård. 2 mom. I byggnadsordningen må meddelas bestämmelser, huruvida och

84 i vad mån byggnadslov erfordras för anläggning eller ändring inom tomt eller byggnad av ledning för vatten, avlopp, gas, elektricitet och liknande ändamål, varvid lämpligt ordnad samverkan med andra kommunala myndigheter, vilka handlägga sådana ärenden, bör föreskrivas, så ock för underhållsarbeten eller andra reparationsåtgärder å byggnad eller för åtgärd, som påverkar byggnads utseende eller stadsbilden, såsom utbyte av takbeläggningsmaterial, omfärgning, skyltning och plantering. 92 §. 1 mom. Ansökan om lov till nybyggnad skall göras skriftligen och åtföljas av a) bevis, att sökanden förfogar över den mark, därå byggnad eller annat arbete skall utföras, eller eljest är berättigad till arbetets utförande; b) karta, motsvarande de fordringar, som gälla i avseende å tomtkarta, dock att byggnadsnämnden må godtaga karta av enklare beskaffenhet, därest byggnadssättet är öppet och fråga ej är om uppförande av helt ny byggnad eller om tillbyggnad till befintlig byggnad; skolande kartan i vart fall upptaga angränsande gators bredd och höjdlägen, avstånd till motliggande byggnadslinje samt för tomten gällande bestämmelser; c) kopia av kartan, utvisande jämväl den tillämnade byggnadens läge; d) ritningar i för arkivering ändamålsenligt format, fackmässigt upprättade med avseende å såväl utförande som innehåll i skala 1 : 100, där ej byggnadsnämnden på grund av särskilda skäl föreskriver annan skala, samt i övrigt utförda i överensstämmelse med föreskrifter, som skola meddelas i byggnadsordningen; e) erforderlig beskrivning till ritningarna; f) uppgift, huruvida skyldighet att gälda bidrag till gatukostnad åligger tomtägaren; g) bevis, att tomtägaren fullgjort honom åliggande skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomten eller ock därför ställt nöjaktig säkerhet. Erfordras för ärendets prövning uppgift om befintligt eller för utförande avsett avlopp, dess beskaffenhet, höjdläge och avstånd från tomtgränsen, åligger det byggnadsnämnden att införskaffa sådan uppgift, där den ej tillhandahållits av sökanden. 2 mom. Vad i 1 mom. är stadgat angående ansökan om lov till nybyggnad skall i tillämpliga delar gälla i fråga om annat byggnadslov. 93 §. Då byggnadsnämnden prövar ansökan om lov till nybyggnad, skall nämnden förvissa sig om att företaget överensstämmer med stadsplan, tomtindelning, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ävensom med övriga bestämmelser, som gälla för detsamma.

85 Vid prövningen skall bland annat tillses: 1) att byggnaden är lämplig för den plats, å vilken den skall uppföras; 2) att byggnaden ej skjuter över gällande fastighetsgräns; 3) att byggnaden ej förlägges så, att den onödigtvis förorsakar men för grannfastigheter eller försvårar deras bebyggande på lämpligt sätt; 4) att byggnaden kommer att erbjuda skälig trygghet mot eldfara; 5) att byggnaden får sunt läge och mot sundhetens fordringar svarande inredning; 6) att byggnaden blir konstruktivt tillfredsställande samt erforderligt isolerad mot fukt och kyla; 7) att byggnadens yttre fyller skäliga anspråk på smak och prydlighet såväl i och för sig som med hänsyn till omgivningen; samt 8) att i byggnaden inrymd bostadslägenhet erhåller god planlösning. Vad sålunda stadgas om nybyggnad skall i tillämpliga delar gälla även annan åtgärd, vartill byggnadslov erfordras. Vid förändring av byggnad skall tillses, att dess hållfasthet ej äventyras och att, där så erfordras, lämpliga åtgärder vidtagas för ernående av förbättringar i hygieniskt avseende och av ökad trygghet mot eldfara. 94 §. Där så av förhållandena påkallas, må lov till nybyggnad göras beroende av att erforderlig torrläggning av marken vidtages, innan byggnad uppföres eller tages i bruk för avsett ändamål. 95 §. Byggnadsnämnden skall vid meddelande av byggnadslov lämna de närmare föreskrifter, som vid arbetets utförande böra lända till efterrättelse. Där så erfordras, må byggnadsnämnden föreskriva, att hållfasthetsberäkning med tillhörande ritningar ävensom andra specialritningar skola ingivas till byggnadsnämnden för granskning. Närmare föreskrifter härom meddelas i byggnadsordningen. 96 §. Byggnadsnämnden skall vaka däröver, att byggnad av historisk eller konstnärlig betydelse icke förvanskas och att byggnader, som uppföras i grannskapet av sådan byggnad, på lämpligt sätt ansluta sig till eller underordna sig densamma. Finner byggnadsnämnden vid prövning av fråga om byggnadslov anledning till farhåga i det i första stycket avsedda hänseendet, har byggnadsnämnden att, innan ärendet avgöres, inhämta byggnadsstyrelsens yttrande. Är fråga om nybyggnad eller annan åtgärd, berörande fast fornlämning, skall nämnden tillse, att gällande föreskrifter till skyddande av dylika min-

86 nesmärken iakttagas. Innan ärendet avgöres, skall nämnden inhämta riksantikvariens yttrande. 97 §. De sundhetsföreskrifter i fråga om byggnads uppförande eller inredande, vilka äro meddelade i eller med stöd av hälsovårdsstadgan, skola iakttagas av byggnadsnämnden vid prövning av fråga om byggnadslov, liksom ock de föreskrifter angående brandskydd och andra säkerhetsanordningar av byggnadsteknisk art, som äro meddelade i särskilda författningar. Avser ansökan om byggnadslov industriell anläggning, skall yrkesinspektören eller bergmästaren underrättas därom. 98 §. Är i allmän författning meddelad föreskrift, varigenom byggnads uppförande eller användande för visst ändamål är gjort beroende på prövning av annan myndighet än byggnadsnämnden, skall, utöver vad ovan är stadgat angående byggnadslov, sådan föreskrift lända till efterrättelse. Där så lämpligen kan ske, bör sagda prövning avbidas, innan frågan om byggnadslov avgöres. 99 §. Byggnadslov vare förfallet, såvida icke inom två år det medgivna arbetet påbörjats eller, efter inträffat avbrott, återupptagits. I intet fall äge byggnadslov giltighet för längre tid än fem år. Om arbete avstannat och ej inom tre månader återupptagits, skall anmälan göras hos byggnadsnämnden, innan arbetet må fortsättas. 100 §. Byggnadslov erfordras icke för arbete, berörande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen eller byggnadsstyrelsen, eller annan allmän byggnad, såframt den tillhör kronan. I byggnadsärende, som skall underställas Konungens eller byggnadsstyrelsens prövning, skall byggnadsnämnden beredas tillfälle att yttra sig före underställningen. Innan arbetet påbörjas, skall anmälan om detsamma ingivas till byggnadsnämnden. Anmälan skall vara åtföljd av karta med kopia, som i 92 § sägs, ävensom för arkivering lämpliga byggnadsritningar med tillhörande beskrivning. Skall för kronans räkning verkställas nybyggnad, vartill ritningar icke prövas av Konungen eller byggnadsstyrelsen, skall anmälan om byggnadsföretaget, åtföljd av handlingar, som nyss sagts, ingivas till byggnadsnämnden. Finner nämnden byggnaden ej motsvara skäliga anspråk på sundhet, säkerhet mot eldfara, prydlighet eller hänsyn till stadsbilden och ortsförhållandena, eller är anledning till erinran i fråga om byggnadens ändamål, läge eller inverkan å grannes rätt, må nämnden inom en månad efter hand-

87 Ungarnas mottagande hos vederbörande förvaltning begära, att frågan underställes Konungens prövning, och må i ty fall byggnaden ej uppföras, innan Konungen givit lov därtill. Om tillsyn över byggandet. 101 §. Byggnadsnämnden skall med uppmärksamhet följa byggnadsföretag och annat arbete samt därvid bland annat tillse: att fastställda ritningar och i övrigt meddelade föreskrifter noggrant följas; att byggnad uppföres av ändamålsenligt material och på betryggande sätt; att betryggande åtgärder vidtagas till förhindrande av att fukt intränger eller uppstår i byggnad; samt att vad eljest kan förorsaka fara för byggnads bestånd eller medföra olägenhet för däri boende undvikes. 102 §. Innan byggnad uppföres, skall därom göras anmälan hos byggnadsnämnden, som på sökandens bekostnad låter utstaka byggnaden till dess rätta läge på marken samt utmärka dess höjdläge. Är byggnad till sitt läge direkt beroende av gräns mot grannes tomt, skall grannen kallas till utstakningsförrättningen. Vid utstakningen skall noga tillses, att byggnaden ej överskrider gällande tomtgräns. Sedan byggnadsarbetet fortskridit så långt, att bjälklag skall utläggas över markens nivå, skall anmälan därom ske hos byggnadsnämnden, som ofördröjligen genom särskild besiktning skall tillse, att byggnaden blivit förlagd i rätt läge. 103 §. 1 mom. För tillsyn å byggnadsföretag och annat arbete skola genom byggnadsnämndens försorg verkställas erforderliga besiktningar. Vid uppförande av byggnad böra besiktningarna i främsta rummet avse att utröna beskaffenheten av grundbotten, stommen samt byggnaden i färdigt skick. Innan byggnad till någon del tages i bruk, skall anmälan ske till byggnadsnämnden. Sedan byggnaden helt färdigställts, skall nämnden föranstalta om slutbesiktning. Härvid skall företes bevis av skorstensfejaren, att eldstäder och rökrör samt imrör och ventilationsanordningar blivit av honom undersökta och godkända. Där så påfordras av byggnadsnämnden, skall undersökningen omfatta jämväl provtryckning av skorsten. Då arbete avser bonings- eller arbetsrum, bör vid besiktningarna lämpligt samarbete åvägabringas med hälsovårdsnämnden. 2 mom. Vid arbete, som utföres av staten eller under dess ledning, är

88 byggnadsnämnden icke skyldig att företaga besiktningar i vidare mån än nämnden själv finner nödigt. Finner nämnden, att vid arbete, som i 100 § avses, fastställda ritningar ej följas eller eljest gällande föreskrifter åsidosättas, äger nämnden därom göra anmälan hos den myndighet, som är ansvarig för arbetets utförande, eller, där nämnden så finner nödigt, hos Konungen. 3 mom. Närmare föreskrifter om besiktning av byggnadsföretag och annat arbete skola meddelas i byggnadsordningen. 104 §. Har tillåtet arbete påbörjats men ej fullbordats inom fem år efter det byggnadslov meddelats, äger byggnadsnämnden, där nämnden med hänsyn till byggnadens hållfasthet, brandsäkerhet eller utseende finner sådant nödigt, tillhålla ägaren att inom viss tid färdigställa arbetet helt eller delvis eller ock vidtaga annan lämplig åtgärd. Inställes påbörjad nedrivning av byggnad utan giltigt skäl, äger byggnadsnämnden, där så påkallas av omständigheterna, föreskriva viss tid, inom vilken rivningen jämte platsens planering skall fullbordas. 105 §. För varje byggnadsarbete, däri inbegripet rivning av byggnad samt schaktning eller sprängning för byggnadsföretag, skall finnas person, som fortlöpande utövar ledning och tillsyn av arbetet samt ansvarar för detsammas utförande. Arbetsledare är ansvarig för att anmälan, som i 102 § och 103 § 1 mom. sägs, vederbörligen sker. Han skall vara närvarande vid besiktning, som byggnadsnämnden verkställer. 106 §. Befattning som arbetsledare må ej utövas av annan än den, som genom intyg från byggnadsyrkesskola eller på annat i byggnadsordningen stadgal sätt styrkt sig äga erforderlig teoretisk kunskap och därjämte besitter nödig praktisk erfarenhet, där ej byggnadsnämnden för visst särskilt fall prövar skäl föreligga att medgiva undantag härifrån. För sådant arbete, vars ledning kräver speciell utbildning eller erfarenhet, må i byggnadsordningen stadgas ytterligare kompetensvillkor för arbetets ledning. För trähus så ock för stenhus av en vånings höjd ävensom eljest för mindre betydande arbete må i byggnadsordningen medgivas eftergift i fråga om de eljest föreskrivna kompetensvillkoren. 107 §. Byggherre skall utse särskild arbetsledare, där han ej själv vill utöva ledningen av arbetet och är därtill behörig.

89 Före arbetets påbörjande skall byggherren till byggnadsnämnden avlämna skriftlig förklaring av arbetsledaren, att han under ansvarsförpliktelse åtager sig uppdraget. Där byggherren vid arbetets utförande motsätter sig iakttagande av bestämmelserna i byggnadslagen, denna stadga eller byggnadsordningen eller vad i övrigt kan vara föreskrivet angående arbetets utförande, har arbetsledaren att hos byggnadsnämnden skriftligen anmäla förhållandet; och stånde därefter byggherren själv det ansvar, hans berörda förfarande kan medföra. 108 §. Byggnadsnämnden äger att, då synnerliga skäl därtill äro, för visst fall eller viss tid fråntaga arbetsledare rätt att i staden utöva ledning av arbete, varom i 105 § sägs. 109 §. Vid byggnadsarbete böra noga iakttagas de försiktighetsmått, som äro erforderliga till förekommande av skada å person eller egendom. Särskilt bör tillses: att grundläggning och för densamma erforderlig grävning och sprängning verkställas med största försiktighet, så att grannes byggnad eller iordningställd gata ej lider skada; att byggnadsställningar erhålla nödig hållfasthet; samt att maskinella anordningar, tillfälliga uppvärmningsanordningar och dylikt så anordnas, att eldfara och andra olägenheter såvitt möjligt undvikas. Särskilda bestämmelser om byggande inom stadsplan.

no §. I fråga om byggande inom område, som ingår i stadsplan, skall, i den mån ej annat föreskrives genom stadsplanebestämmelser, gälla ytterligare följande: 1. Byggnad, som ej sammanbygges eller kan förväntas komma att sammanbyggas med byggnad å grannfastighet, må icke läggas på mindre avstånd från fastighetens gräns än som motsvarar hälften av den för byggnaden tilllåtna största höjden, ej heller i något fall närmare gränsen än 4,5 meter. Uppföres byggnad av trä med två våningar jämte vindsvåning, må avståndet till gräns mot grannfastighet ej understiga 6 meter. 2. Avståndet mellan skilda byggnader å samma tomt må icke vara mindre än som motsvarar den för byggnad vid gata eller förgård tillåtna största höjden. Mellan byggnader, avsedda för industri eller hantverk, må byggnadsnämnden likväl medgiva mindre avstånd, där så finnes kunna ske utan fara för sundhet och brandsäkerhet samt utan att ett lämpligt bebyggande av kvarteret i dess helhet försvåras, dock ej under 4,5 meter. Byggnadsnämn-

90 den må ock under enahanda förutsättningar för uthus eller annan gårdsbyggnad, oaktat den ej är avsedd för industri eller hantverk, medgiva ett minsta avstånd av 4,5 meter såväl till annan sådan byggnad som till huvudbyggnad. 3. Finnes för tillgodoseende av behovet av lämpliga lokaler för industri eller hantverk eller eljest av särskilda skäl påkallat, att huvudbyggnad i allenast en våning eller uthus eller annan gårdsbyggnad uppföres i gräns mot grannfastighet utan att sammanbyggas med byggnad å denna fastighet eller på mindre avstånd från fastighetsgränsen än 4,5 meter, må byggnadsnämnden efter grannens hörande medgiva detta, där det utan olägenhet kan ske. 4. Framför fönster till bonings- eller arbetsrum, som icke är beläget mot gata, skall ovan ett plan i jämnhöjd med fönstrets underkant finnas ett område av minst 9 meters bredd, som är fritt från byggnader, skymmande terrängformationer och andra skymmande föremål, frånsett träd och buskar; dock må undantag härifrån medgivas av byggnadsnämnden, därest rummets behov av dager är nöjaktigt tillgodosett genom annat fönster. 5. Boningshus av trä må icke uppföras med flera än två våningar. Om särskilda skäl därtill föranleda, må vinden därjämte inredas, dock icke till mera än en tredjedel av dess yta. 6. Uthus eller annan gårdsbyggnad må icke uppföras till större höjd än 2,5 meter; dock må byggnadsnämnden, om så finnes påkallat för att tillgodose behovet av lämpliga lokaler för industri eller hantverk eller eljest av särskilda skäl, medgiva avvikelse härifrån, där det utan olägenhet kan ske. Särskilda bestämmelser om byggande utom stadsplan. H l §• I fråga om byggande inom område, som ej ingår i stadsplan, skall, i den mån ej annat föreskrives genom generalplan i förening med förordnande enligt 14 § byggnadslagen eller genom byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, gälla ytterligare följande: 1. Tomtplats, som avses för bebyggande med boningshus, må icke givas mindre areal än 1 000 kvadratmeter. 2. Av tomtplats må högst en femtedel bebyggas. 3. Byggnad må ej läggas närmare gräns mot väg än 4,5 meter och ej närmare vägs mittlinje än 9 meter. Byggnadsnämnden må dock vid mindre väg av ringa trafikbetydelse kunna medgiva mindre avstånd till vägs mittlinje, dock ej under 6 meter. 4. Byggnad skall, därest den ej sammanbygges med byggnad å grannes fastighet, uppföras på minst 6 meters avstånd från fastighetens gräns. Uthus eller annan gårdsbyggnad må i allmänhet icke förläggas närmare

91 gräns mot grannfastighet än 4,5 meter, dock må byggnadsnämnden medgiva mindre avstånd, där nämnden efter grannens hörande finner detta med hänsyn till byggnadens ringa storlek eller andra omständigheter utan olägenhet kunna ske. 5. Avståndet mellan skilda byggnader å samma tomtplats må ej vara mindre än 12 meter. Byggnadsnämnden äger likväl, om hinder ej möter ur brandfaresynpunkt, medgiva mindre avstånd, dock ej under 9 meter. Därest ett ändamålsenligt bebyggande därigenom främjas, äger byggnadsnämnden att för mindre gårdsbyggnad eller flygelbyggnad till endast en vånings höjd medgiva mindre avstånd till huvudbyggnad, dock ej under 3 meter. 6. Boningshus må icke uppföras med flera än två våningar och ej till större höjd än 7,5 meter. I boningshus må ej inredas mer än två bostadslägenheter. Uthus eller annan gårdsbyggnad må icke uppföras till större höjd än 3 meter. 7. Vad ovan är stadgat skall ej tillämpas med avseende å byggnader för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov. Angående uppförande av byggnad utmed allmän väg är för vissa fall stadgat i lagen om allmänna vägar. 112 §. I byggnadsordningen må i fråga om byggande utom stadsplan stadgas undantag från föreskrifterna i detta kapitel, i den mån sådant betingas av ortsförhållandena eller eljest finnes påkallat. Sådant undantag må ock i särskilt fall medgivas av Konungens befallningshavande. Särskilda bestämmelser av hänsyn till försvaret eller luftfarten. 113 §. Finner byggnadsnämnden vid prövning av ansökan om lov till nybyggnad eller anordnande av upplag eller materialgård i närheten av befästning eller annan anläggning, som avses i 137 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 138 § samma lag, tvekan råda, huruvida hinder varom formates i sagda paragrafer föreligger, skall byggnadsnämnden inhämta yttrande därom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såvida frågan rör civil flygplats, samt eljest av chefen för försvarsstaben eller annan myndighet som denne bestämmer. Sådant yttrande skall jämväl inhämtas, innan tillstånd till nybyggnad eller anordnande av upplag eller materialgård medgives av Konungens befallningshavande enligt 137 § första stycket byggnadslagen. Meddelas byggnadslov eller tillstånd i strid mot innehållet i yttrande, som ovan sägs, skall byggnadsnämnden eller Konungens befallningshavande ofördröjligen om beslutet underrätta den myndighet, som avgivit yttrandet.

92 AVDELNING II.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen. 7 kap. 114 §. Vad i denna stadga är föreskrivet för stad skall äga motsvarande tillämpning för köping och annat samhälle å landet, som omförmäles i 98 § byggnadslagen. Sist inom tre månader efter det att generalplan antagits för sådant samhälle, som i första stycket avses, skall planen med därtill hörande utredning i bestyrkt kopia och avskrift tillställas, förutom de myndigheter som omförmälas i 20 § andra stycket, lantmäteristyrelsen och vederbörande överlantmätare. Angående lantmäteristyrelsens och vederbörande överlantmätares underrättande om fastställelse å stadsplan eller utomplansbestämmelser eller å ändring av sådan plan eller sådana bestämmelser samt om förordnande enligt 14 § byggnadslagen eller ändring däri för samhälle, som förut nämnts, är särskilt stadgat. Har enligt bestämmelserna i 45 § byggnadslagen stadsplan eller ändring därav fastställts inom dylikt samhälle under villkor att inlösen kommer till stånd av viss i planen ingående mark, skall, sedan sådan inlösen skett, meddelande därom genom byggnadsnämndens försorg tillställas, utom de myndigheter som i 33 § andra stycket sägs, lantmäteristyrelsen och vederbörande överlantmätare. 115 §. Vad i 114 § är stadgat gälle ock i fråga om ort, för vilken Konungen jämlikt 99 § byggnadslagen förordnat, att vad i nämnda lag är stadgat för stad skall äga tillämpning. Finner Konungens befallningshavande omständigheterna påkalla sådant förordnande, har Konungens befallningshavande att till Konungen inkomma med anmälan därom. Innan sådan anmälan göres, skola kommunalfullmäktige i orten samt ägare av jord inom det område, varom fråga är, ävensom befolkningen därstädes genom Konungens befallningshavandes försorg erhålla tillfälle att yttra sig i ärendet. Vid anmälan, som i andra stycket sägs, foge Konungens befallningshavande förslag till de huvudgrunder, vilka kunna erfordras med avseende å byggnadslagens och denna stadgas bringande till verkställighet inom det blivande samhället.

93 AVDELNING III.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden. 8 kap. O m g e n e r a l p l a n på landet. 116 §. Angående upprättande eller ändring av generalplan inom område på landet, för vilket bestämmelserna i byggnadslagen angående stad icke äga tilllämpning, samt rörande handläggning av fråga om sådan plan eller ändring därav skola föreskrifterna i 17—20 och 23 §§ samt 114 § andra stycket äga motsvarande tillämpning. 117 §. Innan framställning göres av kommun om förordnande enligt 108 § byggnadslagen för visst i generalplan ingående område eller om ändring av dylikt förordnande, skall byggnadsnämnden, därest sådan finnes, samt eljest kommunalnämnden låta upprätta förslag i ämnet. Finner Konungens befallningshavande utan framställning av kommunen sådant förordnande eller ändring därav böra meddelas, åligger det Konungens befallningshavande att låta upprätta erforderligt förslag. Vid upprättande av förslag, som ovan i denna paragraf sägs, skall i övrigt gälla vad i 24 § är stadgat. 118 §. Angående handläggning av fråga om förordnande enligt 108 § byggnadslagen eller ändring av sådant förordnande skola föreskrifterna i 25—27 §§ i tillämpliga delar gälla, därvid skall iakttagas att vad nämnda föreskrifter innehålla beträffande byggnadsnämnd i stället skall, då framställning om förordnandet eller ändringen avser område, för vilket sådan nämnd ej finnes, äga tillämpning å kommunalnämnden samt, om förordnandet eller ändringen beslutas av Konungens befallningshavande utan framställning, hava avseende å Konungens befallningshavande. Beträffande skyldighet för Konungens befallningshavande att, sedan förordnande enligt 108 § byggnadslagen eller ändring av sådant förordnande beslutats och beslutet vunnit laga kraft, tillställa byggnadsnämnd, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och överlantmätaren avskrift av beslutet jämte kopia av den i ärendet upprättade kartan samt avskrift av dithörande generalplanebestämmelser är särskilt stadgat.

9 kap. O m b y g g n a d s p l a n o c h u t o m p l a n s b e s t ä m m e l s e r på landet. Om byggnadsplan. 119 §. Är byggnadsplan erforderlig för område på landet, för vilket bestämmelserna i byggnadslagen angående stad icke äga tillämpning, skall Konungens befallningshavande till behandling upptaga fråga om upprättande av sådan plan. Vill markägare, kommun eller annan, att byggnadsplan skall upprättas, göre hos Konungens befallningshavande framställning i ärendet. Vid framställningen skall fogas den förberedande utredning med förslag till planläggning, som sökanden kan vilja åberopa. 120 §. Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan på landet, och finner Konungens befallningshavande skäl föreligga att i planen upptages markområde, tillhörigt annan än markägare, som gjort ansökan om byggnadsplan, skall tillfälle beredas ägare av jord inom området att å sammanträde yttra sig i ärendet. Sammanträdet skall minst fjorton dagar förut kungöras i församlingens kyrka ävensom i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas. Underrättelse om sammanträdet skall därjämte i god tid med posten översändas till den kommun, inom vilken området är beläget, ävensom vägförvaltningen i länet så ock, där området gränsar till annan kommun eller samhälle, sistnämnda kommun eller samhälle. Finnes inom området mark, som tillhör kronan, skall i nyss angivna ordning underrättelse jämväl tillställas den, som har att i avseende å marken företräda kronan. Sammanträdet skall ledas av Konungens befallningshavande eller den, som Konungens befallningshavande därtill förordnar. Vid sammanträdet böra länsarkitekten och överlantmätaren närvara. 121 §. Efter det den ytterligare utredning ägt rum, som Konungens befallningshavande finner nödig, bestämmer Konungens befallningshavande det område, för vilket förslag till byggnadsplan skall uppgöras, samt prövar, därest så ej redan skett, huruvida förbud, som i 115 § byggnadslagen sägs, bör meddelas för området eller del därav.

95 122 §. Där icke av sökande ingivet eller eljest förefintligt förslag till byggnadsplan finnes kunna godtagas, skall Konungens befallningshavande, därest Konungens befallningshavande finner erforderligt att byggnadsplan fastställes, besörja att förslag till sådan plan upprättas. I övrigt skola angående upprättande av byggnadsplan på landet bestämmelserna i 48—52 §§ äga motsvarande tillämpning. Har vid upprättande av förslag till byggnadsplan hänsyn tagits till närbelägenheten av befästning eller annan anläggning, som avses i 137 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 138 § samma lag, bör detta särskilt angivas i förslaget. 123 §. i mom. Då förslag till byggnadsplan uppgjorts, skall detsamma genom Konungens befallningshavandes försorg viss tid, minst fjorton dagar, utställas för granskning. Om förslagets utställande för granskning skola kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, ävensom den kommun, inom vilken området är beläget, samt, därest byggnadsnämnd finnes, denna underrättas genom särskilda kallelsebrev på sätt i 25 § 1 mom. tredje stycket sägs. Sådan underrättelse skall jämväl tillställas dels, om förslaget berör befästning eller annan anläggning, som avses i 137 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 138 § samma lag, anläggningens ägare, dels ock, om och i den utsträckning så prövas erforderligt, vägförvaltningen samt, därest i planen ingår område, som gränsar till annan kommun eller samhälle, nämnda kommun eller samhälle. Berör förslaget mark, som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits såsom trafikområde, skola, innan fastställelse å planen meddelas, kopia och avskrift av förslaget i erforderliga delar tillställas den, som har att företräda kronan eller trafikföretaget, med skyldighet för denne att inom viss av Konungens befallningshavande angiven tid, minst en månad efter handlingarnas delfående, till Konungens befallningshavande inkomma med yttrande över förslaget. Där anledning finnes till antagande att förslaget berör fast fornlämning, bör yttrande inhämtas från riksantikvarien. Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen, ävensom den kommun, inom vilken området är beläget, samt, därest byggnadsnämnd finnes, denna omedelbart på sätt i 25 § 1 mom. tredje stycket sägs underrättas om att ändring skett samt vid sammanträde inför Konungens befallningshavande eller eljest erhålla tillfälle att taga del därav.

96 2 mom. Utställning av förslag till byggnadsplan erfordras icke, därest samtliga sakägare medgiva, att dylikt förfarande icke behöver tillämpas. Ej heller behöver, därest utställning sker, vad i 1 mom. andra och tredje styckena är stadgat tillämpas på den, som skriftligen godkänt förslaget. 3 mom. Innan ärendet avgöres, skall Konungens befallningshavande inhämta yttrande däri från överlantmätaren. 124 §. Sedan byggnadsplan fastställts, skola ägarna av mark inom planområdet genom Konungens befallningshavandes försorg underrättas därom på sätt i 25 § 1 mom. tredje stycket sägs; dock må, därest Konungens befallningshavande så finner lämpligt, underrättelsen i stället ske genom kungörelse i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas. Må till följd av stadgandet i 151 § tredje stycket byggnadslagen klagan över beslutet ej föras, har Konungens befallningshavande att å byggnadsplanekartan teckna bevis, att beslutet på grund därav vunnit laga kraft. Angående skyldighet för Konungens befallningshavande att, sedan byggnadsplan fastställts och beslutet vunnit laga kraft, tillställa sökande ävensom byggnadsnämnden, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och överlantmätaren avskrift av beslutet jämte kopia av karta med beskrivning rörande planen är särskilt stadgat. 125 §. Innan fördelning av kostnaderna för byggnadsplans upprättande verkställes, skall förslag till sådan fördelning uppgöras av Konungens befallningshavande. Sedan förslaget uppgjorts, skall genom Konungens befallningshavandes försorg en var, som enligt förslaget ålagts betalningsskyldighet, genom särskilt kallelsebrev på sätt i 25 § 1 mom. tredje stycket sägs beredas tillfälle att inom viss tid, minst fjorton dagar, yttra sig över förslaget. 126 §. Vad ovan i detta kapitel är stadgat gälle jämväl i tillämpliga delar om ändring av byggnadsplan; dock att sammanträde, varom förmäles i 120 §. icke erfordras. 127 §. Har byggnadsplan fastställts för visst område och ingå de av planen omfattade fastigheterna icke i vägförening enligt lagen om enskilda vägar, skall Konungens befallningshavande taga under övervägande fråga om bildande av sådan förening för området.

97 128 §. Innan Konungens befallningshavande beslutar om tillämpning av bestämmelserna i 119 § byggnadslagen, skall av Konungens befallningshavande uppgjort förslag i ämnet under viss tid, minst fjorton dagar, utställas för granskning av vederbörande markägare. Angående markägarnas underrättande om förslagets utställande för granskning skall vad i 25 § 1 mom. tredje stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. Den mark, till vilken nyttjanderätt skall upplåtas, skall till läge och gränser angivas på byggnadsplanekartan eller särskild karta med samma noggrannhet. Om utomplansbestämmelser. 129 §. Vid uppgörande av utomplansbestämmelser för landet skola föreskrifterna i 58 och 59 §§ i tillämpliga delar gälla. Angående handläggning av fråga om utomplansbestämmelser för landet eller ändring därav skall vad om byggnadsplan stadgas i 119 §, 120 §, 122 § första stycket, 123 § 1 mom. första, andra och fjärde styckena samt 2 och 3 mom. ävensom 124 § äga motsvarande tillämpning; dock att underrättelse till myndighet i angränsande kommun eller samhälle om förslag till sådana bestämmelser ej erfordras samt att markägares underrättande om förslaget må, i stället för i den ordning som beträffande byggnadsplan föreskrives, äga rum genom kungörelse viss tid, minst fjorton dagar innan bestämmelserna fastställas, i församlingens kyrka ävensom i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas. 10 kap. O m b y g g n a d s o r d n i n g på landet. 130 §. För område, beträffande vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, äger Konungens befallningshavande, där så finnes erforderligt, utfärda byggnadsordning. Då byggnadsordning eller ändring däri utfärdats, skall Konungens befallningshavande insända avskrift därav till byggnadsstyrelsen. Fråga om byggnadsordning eller ändring däri kan väckas av jordägare eller byggnadsnämnd inom området eller av vederbörande kommun eller Konungens befallningshavande. Innan frågan avgöres, skall Konungens befallningshavande lämna vederbörande markägare, byggnadsnämnd, kommun eller annan, vars rätt kan beröras av byggnadsordningen, tillfälle att avgiva yttrande över förslaget. I byggnadsordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter från och med tio till och med trehundra kronor eller dagsböter. 7

98 11 kap. O m b y g g n a d s n ä m n d på landet. 131 §• / mom. Närmaste inseendet över byggnadsverksamheten inom område på landet, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, utövas av en byggnadsnämnd. 2 mom. Byggnadsnämnden åligger bland annat: 1) att övervaka efterlevnaden av vad jämlikt denna stadga och de i enlighet därmed givna föreskrifter samt i övrigt gäller beträffande områdets ordnande och bebyggande; 2) att, då tätare bebyggelse uppkommit eller är att förvänta inom visst område, söka åstadkomma, att byggnadsplan, i mån av behov, upprättas; 3) att, om beträffande visst område sådan reglering av bebyggelsen, som avses i 143, 144 eller 146 § byggnadslagen, prövas erforderlig, anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande; samt 4) att eljest ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan inverka på byggnadsverksamhetens sunda utveckling inom området, och hos kommunalfullmäktige, Konungens befallningshavande eller annan myndighet väcka de förslag och göra de framställningar, som finnas nödiga. 3 mom. Byggnadsnämnden skall särskilt verka för: 1) att tomtplatser erhålla sådan form, storlek och belägenhet, att de kunna med iakttagande av gällande föreskrifter ändamålsenligt bebyggas; 2) att för samfärdseln erforderliga vägar utföras på tillfredsställande sätt å härför avsedd mark samt att väg icke så bygges att en ändamålsenlig planläggning av marken därigenom försvåras; 3) att vattenavloppet inom området ordnas enhetligt enligt härför uppgjord plan på det sätt, att dagvattnet lätt avrinner från vägar och allmänna platser och kan ledas från tomtplatserna ut till de allmänna avloppen samt spillvatten och annan flytande orenlighet avlägsnas från området utan att vålla olägenhet; samt 4) att, där erforderlig tillgång till vatten för hushållsändamål samt för eldsläckning icke kan på annat sätt beredas, vattenledning anlägges. Lämpligt samarbete bör i erforderliga delar åvägabringas med hälsovårdsnämnden. 132 §. Om omständigheterna därtill föranleda, äger Konungens befallningshavande förordna, att byggnadsnämnd skall finnas jämväl inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser icke fastställts. Angående sådan nämnds åligganden gäller vad som stadgas i 131 § 2 mom.

99 133 §. 1 mom. Byggnadsnämnden skall bestå av tre ledamöter, där ej i byggnadsordning eller, om sådan ej finnes, genom särskilt beslut av Konungens befallningshavande bestämmes, att antalet skall vara fem. Av ledamöterna utses en av Konungens befallningshavande och de övriga av kommunalfullmäktige. Ledamöterna skola vara med ortens förhållanden väl förtrogna personer. Minst en av nämndens ledamöter bör hava praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor. 2 mom. Uppdraget att vara ledamot av byggnadsnämnden gäller för fyra år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, anställes fyllnadsval; och skall den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne återstått. 3 mom. För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i 1 och 2 mom. stadgas, utses en ersättare. 134 §. Finnas inom en kommun flera byggnadsnämnder med olika ledamöter eller ersättare, äger Konungens befallningshavande förordna, att de uppgifter, vilka åligga någon eller några av dessa nämnder, i stället skola fullgöras av den eller de övriga. Då sådant förordnande meddelats, skall nytt utseende av ledamöter och ersättare i den eller de nämnder, som på detta sätt fått sitt behörighetsområde utvidgat, äga rum. 135 §. Byggnadsnämnden bör såvitt möjligt till sitt biträde hava en byggnadstekniskt utbildad, av Konungens befallningshavande godkänd person, byggnadskonsulent, som förordnas av byggnadsnämnden. Saknar byggnadsnämnden biträde av byggnadskonsulent, oaktat synnerligt behov därav måste anses föreligga med hänsyn till byggnadsverksamhetens omfattning och beskaffenhet eller av andra särskilda skäl, äger Konungens befallningshavande ålägga kommunalfullmäktige att tillse att byggnadskonsulent förordnas. 136 §. Stadgandena i 11, 12, 15 och 16 §§ skola äga motsvarande tillämpning å , byggnadsnämnd inom område, som avses i detta kapitel, med iakttagande att vad i 15 § sägs om stadsarkitekt skall gälla byggnadskonsulent samt att vad i i 16 § sägs om stadsfullmäktige skall gälla kommunalfullmäktige. 137 §. Där så med hänsyn till ortsförhållandena finnes lämpligt, må, om kommunalfullmäktige medgiva det, i stället för byggnadsnämnd utses en sak-

100 kunnig person, byggnadsinspektör, som förordnas av Konungens befallningshavande efter fullmäktiges hörande. Beträffande byggnadsinspektör skall vad om byggnadsnämnd är stadgat äga motsvarande tillämpning. 12 kap. O m b y g g a n d e p å landet. Om byggnads yttre och inre anordnande m. m. 138 §. Vid byggande inom område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, skola de i 61—68 och 79 §§ meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande: att vad där sägs om stadsplanebestämmelser skall äga motsvarande tilllämpning å byggnadsplanebestämmelser; samt att, där byggnadsordning för området icke finnes, det ankommer å byggnadsnämnden att för varje särskilt fall meddela de föreskrifter, som eljest skolat meddelas i byggnadsordning. I den mån undantag från eller jämkningar i de enligt nyssnämnda paragrafer gällande bestämmelser finnas med hänsyn till ortsförhållandena eller eljest påkallade, må därom i byggnadsordning eller annorledes förordnas av Konungens befallningshavande. 139 §. 1 mom. Inom område, som i 138 § avses, skall tomtplats, då byggnad därstädes blivit uppförd, i gräns mot väg och mot angränsande mark vara inhägnad med stängsel, där ej byggnaden är uppförd i sådan gräns. Dylikt stängsel skall till beskaffenhet och utseende godkännas av byggnadsnämnden. Där grannar därom ej kunna enas, äger byggnadsnämnden efter omständigheterna bestämma sättet för hägnads utförande i gräns mellan deras områden. När skäl därtill äro, äger nämnden medgiva befrielse helt eller delvis från skyldigheten att hava tomtplats inhägnad. 2 mom. Å tomtplats inom område, som i 138 § avses, må ej vidtagas anordning, som är av beskaffenhet att menligt inverka på dess utseende och trevnaden i omgivningen. Tomtplatsen skall hållas i vårdat skick. 140 §. Vid byggande inom område, som i 138 § avses, skall vidare iakttagas följande: 1) I boningsrum skall golvet läggas minst 30 centimeter högre än angränsande markens yta. 2) Våningshöjden i boningsrum skall, räknat från golv till golv, i allmänhet

101 vara minst 2,70 meter, med rätt för byggnadsnämnden att, där så befinnes lämpligt, i övre våningen eller i vindsrum eller eljest i enstaka rum samt i sommarstugor medgiva lägre våningshöjd, dock ej under 2,40 meter. Där tjockleken av bjälklag är större än 32 centimeter, skola nu angivna våningshöjder ökas med minst det mått, varmed tjockleken av bjälklaget överstiger 32 centimeter. 3) Boningsrum och andra rum, där personer komma att vistas större delen av dagen, ävensom fabriks- och samlingslokaler skola hava tillräcklig dagerbelysning och anordningar för nödig luftväxling samt förses med tillräckligt antal trappor och utgångar. 4) Byggnad får ej täckas med halm, spån eller annat lätt antändligt ämne, såvida icke detta genom av byggnadsnämnden godkänt förfaringssätt gjorts svårantändligt. 5) Skorstenar och eldstäder, såväl stadigvarande som tillfälliga, med därtill hörande rökrör skola på betryggande sätt skiljas från trävirke och annat 1 byggnaden ingående, lätt antändligt material. Trävirke må ej anbringas närmare rökrörs insida än 23 centimeter; och skall mellanrummet fyllas med sten eller annat icke brännbart material. Å golvet framför eldstad skall inläggas ett skydd av sten, betong eller dylikt. 141 §. Byggnad inom område, som i 138 § avses, skall så underhållas, att hälsofara, osnygghet eller vanprydnad icke uppkommer samt att brandsäkerheten och hållfastheten icke äventyras. Kan byggnad, som genom brand eller annorledes skadats eller eljest är av bristfällig beskaffenhet, medföra fara för människor eller egendom och kan den ej nöjaktigt iståndsättas, må byggnadsnämnden föreskriva, att byggnaden skall helt eller delvis nedrivas. 142 §. I den mån så med hänsyn till bebyggelsens art och omfattning samt omständigheterna i övrigt finnes lämpligt, må Konungens befallningshavande i byggnadsordning förordna, att i stället för bestämmelserna i 140 § de i 74—78, 80—86, 89 och 90 §§ meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse; Konungens befallningshavande obetaget att härvid medgiva de avvikelser från sistnämnda föreskrifter, som må finnas påkallade. Om byggnadslov. 143 §. Inom område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, må ej utan byggnadsnämndens lov företagas nybyggnad eller anordnas virkes- eller annat varuupplag eller materialgård. Inom annat område, där byggnadsnämnd finnes, skall, innan nybyggnad

102 sker, anmälan om byggnadsföretaget göras hos nämnden, där ej nybyggnaden avser tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov. 144 §. Ansökan om byggnadslov skall göras skriftligen hos byggnadsnämnden. Vid ansökningen skola fogas: a) bevis att sökanden förfogar över tomtplatsen eller eljest är berättigad till arbetets utförande; b) karta över tomtplatsen jämte kopia i skala ej understigande 1 : 1 000, upprättad av i ägomätning kunnig person och utvisande tomtplatsens läge, form och areal, befintliga byggnaders och den tillämnade byggnadens läge samt bredd och sträckning å tillfartsväg till tomtplatsen; c) ritningar i två exemplar, upprättade på fackmässigt sätt i skala ej understigande 1 : 100, det ena exemplaret å material, som lämpar sig för arkivering; skolande ritningarna vara åtföljda av erforderlig beskrivning. För mindre betydande byggnadsföretag, så ock då fråga allenast är om anordnande av upplag eller materialgård, må byggnadsnämnden efter omständigheterna medgiva eftergift i fråga om skyldigheten att förete bevis, karta och ritningar. Det för arkivering utförda exemplaret av ritningarna jämte beskrivningen och kopian av byggnadskartan skola förvaras hos byggnadsnämnden, medan det andra exemplaret av ritningarna, försett med bevis om fastställelse, skall utlämnas till sökanden. 145 §. Vid prövning av ansökan om byggnadslov skola bestämmelserna i 93 och 94 §§ äga motsvarande tillämpning. Byggnadsnämnden skall vid prövning av ansökan om byggnadslov jämväl tillse, att fasta fornlämningar såvitt möjligt skyddas. 146 §. 1 fråga om giltigheten av byggnadslov skall vad i 99 § första stycket stadgas äga tillämpning. 147 §. Byggnadsnämnden har icke utan särskilt uppdrag att taga befattning med allmän byggnad, vartill ritningarna skola enligt gällande författning prövas av statens myndighet. Om tillsyn över byggandet. 148 §. / mom. För tillsyn att vid byggnadsföretag och annat arbete fastställda ritningar följas och gällande föreskrifter efterlevas skola genom byggnadsnämndens försorg verkställas erforderliga besiktningar. Då byggnad blivit

103 fullbordad och innan densamma tages i bruk, åligger det den byggande att därom göra anmälan hos byggnadsnämnden. 2 mom. Där så med hänsyn till bebyggelsens art och omfattning eller eljest finnes lämpligt, må Konungens befallningshavande i byggnadsordning för område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, förordna, att vid byggande inom området bestämmelserna i 105—108 §§ i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse. Särskilda bestämmelser om byggande inom byggnadsplan. 149 §. 1 fråga om byggande inom område, för vilket fastställts byggnadsplan, skall, i den mån ej annat föreskrives genom byggnadsplanebestämmelser, gälla vad i 111 § 1—7 är stadgat. Konungens befallningshavande må i särskilt fall medgiva undantag från sålunda gällande bestämmelser. Angående uppförande av byggnad utmed allmän väg är för vissa fall stadgat i lagen om allmänna vägar. Särskilda bestämmelser av hänsyn till försvaret eller luftfarten. 150 §. Angående handläggning av fråga om nybyggnad eller anordnande av upplag eller materialgård i närheten av befästning eller annan anläggning, som avses i 137 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 138 § samma lag, skall gälla vad ovan i 113 § är stadgat. 13 kap. Särskilda b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e o m r å d e n på landet, för vilka i c k e fastställts b y g g n a d s p l a n eller u t o m p l a n s b e s t ä m m e l s e r . 151 §. Inom område på landet, för vilket bestämmelserna i stadsplanelagen angående stad icke äga tillämpning och för vilket ej heller fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, skola föreskrifterna i 79 §, där ej Konungens befallningshavande med hänsyn till särskilda omständigheter annorlunda förordnar, äga motsvarande tillämpning, dock ej i fråga om ekonomibyggnad till jordbruksfastighet. Vill någon inom sådant område uppföra byggnad, som jämlikt första stycket omfattas av bestämmelserna i nämnda paragraf eller verkställa till nybyggnad hänförlig ändring av sådan byggnad, skall Konungens befallningshavandes tillstånd till företaget inhämtas såvitt angår i paragrafen av-

104 sedda åtgärder för brandskyddet. Tillstånd erfordras dock icke beträffande byggnad som i 147 § avses. Då skäl därtill äro, må Konungens befallningshavande meddela tillstånd, som i andra stycket avses, utan hinder av att företaget icke står i överensstämmelse med föreskrifterna i 79 §. 152 §. Sökes inom område, som i 151 § sägs, på grund av bestämmelserna i 137 eller 138 § byggnadslagen Konungens befallningshavandes tillstånd till nybyggnad eller anordnande av upplag eller materialgård, skall Konungens befallningshavande, om tvekan kan råda, huruvida hinder som avses i sistnämnda paragrafer föreligger, inhämta yttrande därom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såvida frågan rör civil flygplats, samt eljest av chefen för försvarsstaben eller annan myndighet som denne bestämmer. Meddelas tillstånd i strid mot vad yttrandet innehåller, skall Konungens befallningshavande ofördröjligen om beslutet underrätta den myndighet, som avgivit yttrandet.

AVDELNING IV.

Bestämmelser angående regionplan. 14 kap. 153 §. Sedan regionplaneförbund bildats, åligge det förbundsdirektionen att ombesörja att förslag till regionplan så fort ske kan upprättas och antages. 154 §. Arbetet med upprättande av förslag till regionplan ankommer närmast på en regionplanenämnd. Det åligger vidare regionplanenämnden: att sedan regionplan fastställts verka för, att planens bestämmelser efterlevas; att med uppmärksamhet följa utvecklingen inom regionplaneområdet och dess omgivning samt väcka de förslag till ändringar av regionplanen och göra de framställningar i övrigt hos förbundsdirektionen, Konungens befallningshavande eller annan myndighet, vartill omständigheterna må föranleda; samt att minst en gång vart femte år underkasta frågan om regionplanens lämplighet en allsidig omprövning.

105 155 §. Innan förbundsdirektionen avgör eller utlåter sig i ärende, som berör regionplanenämndens arbetsuppgifter, skall, såvida ej nämnden själv anhängiggjort ärendet, dess yttrande inhämtas. Då förbundsdirektionens beslut underställes myndighets prövning, skall det av nämnden avgivna yttrandet åtfölja handlingarna. 156 §. / mom. Ledamöter i regionplanenämnden utses av förbundsdirektionen till det antal, direktionen bestämmer, dock minst fem och högst nio. Till ledamöter skola utses personer, som kunna antagas vilja främja en för regionplaneområdet gagnelig planläggning samt såvitt möjligt hava praktisk erfarenhet beträffande spörsmål, som skola behandlas i regionplanen. En av ledamöterna bör vara lagfaren. 2 mom. Uppdraget att vara ledamot av regionplanenämnden gäller för fyra år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, anställes fyllnadsval; och skall den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne återstått. 3 mom. För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i 1 och 2 mom. stadgas, utses en ersättare. 157 §. 1 mom. Ledamot eller ersättare i regionplanenämnd kan ej vara: a) den, som icke uppnått tjugufem års ålder; b) den, som icke råder över sig och sitt gods. 2 mom. Ledamot eller ersättare i regionplanenämnd må kunna avsäga sig uppdraget: a) om han är boende utom regionplaneområdet; b) om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra uppdraget; c) om han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i tur att därifrån avgå; d) om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av förbundsdirektionen godkännes. 158 §. 1 mom. Regionplanenämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande för ett år i sänder. Äro både ordförande och vice ordförande hindrade att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället. 2 mom. Regionplanenämnden sammanträder så ofta omständigheterna föranleda. Sammanträde skall ock äga rum, då Konungens befallningshavande eller förbundsdirektionen det påkallar.

106 Ärende må ej av regionplanenämnden företagas till avgörande, där ej mer än halva antalet ledamöter eller ersättare är tillstädes samt, för det fall att de närvarande äro allenast tre, dessa tillika äro om beslutet ense. 159 §. Vid val inom regionplanenämnden så ock vid tillsättande av tjänstebefattning sker omröstning med slutna sedlar, där så begäres, och skilje lotten mellan dem, som erhållit lika antal röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, och blive den mening gällande, varom de flesta röstande förena sig. Äro vid öppen omröstning rösterna på vardera sidan lika många, gälle den mening, som biträdes av ordföranden. Vid nämndens sammanträde skall föras protokoll, vars riktighet granskas av den eller dem av nämndens ledamöter, åt vilka detta uppdrag anförtrotts. 160 §. Regionplanenämnd skall till sitt förfogande hava sakkunnigt biträde ävensom de befattningshavare i övrigt, som förbundsdirektionen beslutar. Regionplanenämnden antager och entledigar befattningshavare hos nämnden. 161 §. Regionplanenämndens sakkunniga biträde skall vara tillstädes vid regionplanenämndens sammanträden med rättighet att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att, när han det begär, få sin mening antecknad till protokollet. Länsarkitekten, överlantmätaren, vägdirektören, förste provinsialläkaren och landsantikvarien skola, i den mån omständigheterna föranleda därtill, kallas till regionplanenämndens sammanträden med rätt för samtliga att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och, om de det begära, få sin mening antecknad till protokollet. 162 §. Frågor, huruvida ledamot av regionplanenämnden må åtnjuta arvode, samt om arvodets storlek så ock rörande befattningshavares avlönande och nämndens övriga utgifter avgöras av förbundsdirektionen. 163 §. Vid uppgörande av regionplan skall tillbörlig hänsyn tagas såväl till behovet av utrymmen för olika ändamål inom regionplaneområdet och de med planens genomförande förbundna kostnaderna som även till de av dessa kostnader berörda kommunernas och samhällenas ekonomiska bärkraft samt markägarnas berättigade intressen.

107 Med beaktande härav bör särskilt tillses: 1) att viktigare trafikleder upptagas i tillräcklig omfattning samt erhålla en med hänsyn till förhållandena såväl inom regionplaneområdet som inom angränsande områden ändamålsenlig omfattning och sträckning; 2) att tillräckliga och särskilt med hänsyn till samfärdsel-, vattenförsörjnings- och avloppsförhållanden lämpliga områden avses för tätbebyggelse; 3) att möjlighet finnes till anordnande av erforderlig vattenförsörjning samt utförande av avlopp och andra anordningar för bortförande eller oskadliggörande av spillvatten och annan orenlighet; 4) att områden för tillgodoseende av allmänhetens behov av friluftsliv upptagas med ändamålsenliga lägen samt till lämplig storlek och form; samt 5) att erforderliga områden avsättas för militära och andra rikets gemensamma behov. Tillika bör iakttagas: 1) att hänsyn tages till förefintliga orts- och äganderättsförhållanden, bestående generalplaner, stadsplaner, byggnadsplaner och utomplansbestämmelser samt befintliga vägar och andra förhållanden, som kunna bidraga till underlättande av regionplanens genomförande, i den mån så kan ske utan att vad eljest i denna paragraf stadgas väsentligen åsidosattes; 2) att strandområden och sådana andra områden, som på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande, i möjligaste mån skyddas och bevaras mot olämplig användning; 3) att historiskt eller konstnärligt värdefulla byggnader eller områden ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas; 4) att skyldigheten att bevara fasta fornlämningar iakttages och sådana fornminnen jämväl i övrigt såvitt möjligt skyddas; samt 5) att i övrigt ett lämpligt utnyttjande av regionplaneområdet främjas. Skall planläggningen enligt Konungens beslut begränsas att närmast avse allenast något eller några särskilt angivna ändamål, skall vad i andra stycket stadgas äga tillämpning endast i den mån så erfordras för tillgodoseende av det med regionplanen sålunda avsedda syftet. 164 §. 1 mom. Förslag till regionplan skall avfattas å karta i skala om möjligt ej understigande 1 : 20 000. Detaljer, som icke kunna göras tillräckligt tydliga å denna karta, skola avfattas å särskild karta i erforderlig större skala. Till planen hörande regionplanebestämmelser skola avfattas i särskild handling samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar. 2 mom. Regionplanekartan skall åtföljas av: a) beskrivning över regionplaneförslaget, vilken beskrivning jämväl skall innehålla erforderlig motivering för förslaget;

108 b) erforderlig utredning för bedömande av de förutsättningar, på vilka förslaget grundas. 165 §. 1 mom. Då förslag till regionplan skall upprättas, bör regionplanenämnden bereda tillfälle för av förslaget berörda kommuner och samhällen ävensom representanter för näringslivet samt sociala, kulturella och ekonomiska institutioner och sammanslutningar, vilka kunna antagas hava intresse av förslaget, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet. Av regionplanenämnden upprättat förslag till regionplan skall överlämnas till förbundsdirektionen för vidare handläggning. Sedan förslaget behandlats av direktionen samt de ändringar, som därvid må befunnits påkallade, vidtagits, skall det sålunda överarbetade förslaget genom direktionens försorg utställas för granskning viss tid, minst tre månader, under vilken anmärkningar mot förslaget må göras hos direktionen. Förslagets utställande för granskning skall före början av den för granskningen bestämda tiden kungöras i kyrkorna i de församlingar, vilka äro belägna inom regionplaneområdet, ävensom i de tidningar, i vilka intagas kommunala meddelanden för de kommuner och samhällen, vilka omfattas av regionplanen. Berör förslaget mark, som står under allmän myndighets förvaltning, skall den myndigheten särskilt underrättas. Därjämte skola kopia och avskrift av förslaget tillställas dels kommun och samhälle, som i första stycket sägs, ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, dels ock, om inom regionplaneområdet finnes befästning eller annan anläggning, som avses i 137 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 138 § samma lag, eller mark, som tillhör kronan eller enskilt Irafikföretag och som i förslaget intagits såsom trafikområde, i erforderliga delar den, som har att företräda anläggningens eller trafikområdets ägare, med skyldighet för den, som av förslaget sålunda erhållit del, att inom viss av förbundsdirektionen angiven tid, minst tre månader efter delfåendet, till direktionen inkomma med yttrande över förslaget. 2 mom. Där så finnes lämpligt, böra på en gång utställas två eller flera alternativa förslag. 3 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs. skall förbundsdirektionen så snart ske kan företaga ärendet till avgörande. 166 §. 1 mom. Sedan förbundsdirektionen antagit förslag till regionplan, skall direktionen utan dröjsmål till Konungens befallningshavande insända regionplanekartan, förslaget till regionplanebestämmelser och beskrivning, utdrag av direktionens och regionplanenämndens protokoll i ärendet ävensom inkomna anmärkningar och yttranden samt övriga till ärendet hörande hand-

109 lingar. Det åligger Konungens befallningshavande att så fort ske kan med eget utlåtande överlämna handlingarna till Konungen. 2 mom. Om antagande av förslag till regionplan liksom även om sådan plans fastställelse skall genom regionplanenämndens försorg, så fort ske kan, kungörande ske i kyrkorna i de församlingar, vilka äro belägna inom regionplaneområdet, ävensom i de tidningar, i vilka intagas kommunala meddelanden för de kommuner och samhällen, vilka omfattas av regionplanen. Då regionplaneförslag antagits, skola därjämte kommuner och samhällen, som nyss sagts, ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt, där regionplanen berör mark, som står under allmän myndighets förvaltning, den myndigheten särskilt underrättas. Sist inom sex månader efter det regionplan fastställts, skall planen jämte därtill hörande beskrivning och övriga bilagor i bestyrkt kopia och avskrift tillställas ovannämnda kommuner och samhällen samt överlämnas till vägoch vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och överlantmätaren ävensom, i två exemplar, till Konungens befallningshavande. 167 §. Vad ovan är stadgat angående handläggning av fråga om regionplan gälle jämväl i tillämpliga delar beträffande ändring av sådan plan; dock att den i 165 § 1 mom. andra och tredje styckena föreskrivna tiden för granskning av planförslag och avgivande av yttrande däröver må kunna efter omständigheterna minskas till lägst en månad.

AVDELNING V.

Slutbestäm melser. 15 kap. Om ansvar, vitesföreläggande och fullföljd av talan m. m. 168 §. Strider påbörjat byggnadsarbete uppenbarligen mot stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller mot förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen eller andra för områdets bebyggande eller byggnadsföretaget gällande bestämmelser, äger byggnadsnämnden eller, inom område där skyldighet icke föreligger att söka byggnadslov, Konungens befallningshavande rätt att förbjuda arbetets fortsättande.

110 Är uppenbart, att påbörjat byggnadsarbete utföres på sådant sätt, att det äventyrar byggnadens eller närliggande byggnads hållfasthet, äger nämnden med avseende å dylikt arbete, oaktat i första stycket angivna förutsättningar icke äro för handen, enahanda rätt som där sägs. 169 §. Vidtager någon åtgärd, varom i denna stadga eller gällande byggnadsordning förmäles, utan att hava erhållit byggnadsnämndens eller Konungens befallningshavandes tillstånd, där sådant erfordras, eller underlåter han att ställa sig till efterrättelse vad i denna stadga eller byggnadsordningen eljest kan vara stadgat för rätt att vidtaga sådan åtgärd, eller underlåter någon att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet eller att vid utförande av arbete följa fastställda ritningar eller av byggnadsnämnden eller Konungens befallningshavande meddelade föreskrifter, domes till dagsböter och vare dessutom skyldig att undanröja eller ändra det utförda, om byggnadsnämnden eller Konungens befallningshavande finner nödigt sådant förordna. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas. Förlägges byggnad i annat höjdläge än det som vederbörligen utmärkts å karta eller å marken, stånde ägaren själv den skada, som vid framtida ändring av gatans höjdläge kan följa av förfarandet. 170 §. Finner byggnadsnämnd i stad sig böra i särskilt fall meddela föreläggande om borttagande eller ändring av byggnad eller vidtagande av annan åtgärd, äger nämnden fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse ävensom föreskriva åtgärdens vidtagande vid äventyr, att densamma i händelse av tredska verkställes genom nämndens försorg på den tredskandes bekostnad. Föreläggande må meddelas, ändå att handräckningkan beviljas enligt 148 § byggnadslagen. Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning inom stadsliknande samhälle, där byggnadsnämnden i byggnadsordningen tillagts rätt att ålägga vite eller annat äventyr. Inom annat stadsliknande samhälle än nyss sagts, så ock på den egentliga landsbygden, har byggnadsnämnden, därest någon underlåter att ställa sig nämndens föreläggande till efterrättelse, att därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande, som i ty fall må förelägga vite eller annat äventyr. Underlåter någon eljest att ställa sig till efterrättelse Konungens befallningshavandes enligt byggnadslagen eller denna stadga meddelade föreskrifter, äge Konungens befallningshavande enahanda befogenhet som byggnadsnämnd i stad.

Ill 171 §. Förseelse mot denna stadga eller mot byggnadsordning åtalas av allmän åklagare. Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol. 172 §. Böter och viten, som ådömas på grund av denna stadga eller byggnadsordning, tillfalla kronan. 173 §. 1 mom. Över byggnadsnämnds enligt denna stadga eller gällande byggnadsordning meddelade beslut må, där ej särskild klagan på grund av stadgandet i 150 § byggnadslagen är utesluten, besvär anföras hos Konungens befallningshavande inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet. Har åt annan myndighet än byggnadnämnd uppdragits att pröva ärenden rörande ställande av säkerhet enligt 38 § byggnadslagen för fullgörandet av tomtägares skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomt, skall om besvär över den myndighets beslut i sådant ärende gälla vad ovan stadgas om besvär över byggnadsnämnds beslut. 2 mom. ö v e r beslut, som Konungens befallningshavande meddelat på besvär över byggnadsnämnds beslut eller eljest på grund av denna stadga eller gällande byggnadsordning, må besvär anföras hos Konungen i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. 3 mom. Drätselkammaren äger på stadens vägnar överklaga Konungens befallningshavandes beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till ändring av stadsplan eller till tomtindelning eller ändring däri, såframt ej klagan på grund av stadgandet i 151 § tredje stycket byggnadslagen är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra stadens talan och bevaka dess rätt. A mom. Mot beslut av byggnadsnämnd eller Konungens befallningshavande i fråga om tillstånd till nybyggnad eller anordnande av upplag eller materialgård i närheten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som avses i 137 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 138 § samma lag, må talan föras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, därest frågan rör civil flygplats, samt eljest av chefen för försvarsstaben.

112 16 kap. Allmänna bestämmelser. 174 §. Då förordnande, innefattande förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd enligt 9, 19, 35, 78, 85, 100, 112, 115, 116, 137 eller 138 § byggnadslagen eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd, meddelas av Konungens befallningshavande, skall Konungens befallningshavande utan dröjsmål därom underrätta markägarna genom kungörelse i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt ävensom vederbörande byggnadsnämnd och överlantmätare. Område, som avses med förordnandet, skall å karta eller annorledes till sina gränser tydligt angivas. 175 §. Innan sådant förordnande om reglering av bebyggelsen, som avses i 143, 144 eller 146 § byggnadslagen, meddelas, skall genom Konungens befallningshavandes försorg förslag uppgöras i ämnet. Förslaget skall utmärkas å särskild karta, som för ändamålet upprättas. På kartan skola tydligt angivas gränserna för de markområden, som förordnandet skall avse. Då förslaget uppgjorts, skola kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, ävensom byggnadsnämnd, där sådan finnes, och vederbörande kommun genom särskilda kallelsebrev på sätt i 25 § 1 mom. tredje stycket sägs beredas tillfälle att inom viss tid, minst fjorton dagar, yttra sig över förslaget. Kungörelse om meddelat förordnande skall genom Konungens befallningshavandes försorg så snart ske kan införas i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas. Angående skyldighet att, sedan förordnande meddelats och beslutet därom vunnit laga kraft, tillställa byggnadsnämnd, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och överlantmätaren avskrift av beslutet jämte kopia av kartan är särskilt stadgat. 176 §. Medför förordnande, som i 174 eller 175 § sägs eller som avses i 108 § byggnadslagen, enligt vad därom är särskilt stadgat förbud mot avstyckning utan tillstånd av Könungens befallningshavande, skall erinran härom intagas i förordnandet ävensom i kungörelse eller annan underrättelse, som utfärdas därom. 177 §. Till nybyggnad är att hänföra ej blott uppförande av helt ny byggnad utan även väsentlig ändring av befintlig byggnad, såsom till-, på- eller ombyggnad, byggnads inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit använd, samt andra förändringar i avseende å byggnads yttre eller inre utförande av den genomgripande beskaffen-

113 het, att de kunna anses jämförliga med ombyggnad. Medför ändring av befintlig byggnad, att denna kommer att strida mot stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen eller mot bestämmelserna i 110, 111 eller 149 § denna stadga, skall dock ändringen anses som nybyggnad, oavsett vad i första punkten sägs. Vid bedömande av frågan, huruvida ändring av befintlig byggnad är att hänföra till nybyggnad, skall i övrigt beaktas: om kostnaderna för ändringen äro av större omfattning i förhållande till byggnadens värde, antingen i och för sig eller i förening med kostnaderna för annat arbete av enahanda beskaffenhet, som utförts å byggnaden under de närmast föregående åren; om byggnaden till följd av ålder eller bristande underhåll eller på grund av att den innehåller fuktiga, kalla eller mörka lägenheter eller av andra liknande skäl är mindervärdig samt det därför är önskvärt, att byggnaden snart avlägsnas; om inlösen av byggnaden är förestående inom en nära framtid; samt om ändringen medför förändringar beträffande bjälklag, vertikala bärverk eller andra konstruktiva byggnadsdelar. Vad ovan i denna paragraf stadgas skall dock ej medföra, att såsom nybyggnad anses anordnande av värmeledning eller w. c. eller andra hygieniska förbättringar i befintlig byggnad, som, även om sådan anordning ej medgåves, måste antagas komma att kvarstå under längre tid. 178 §. 1 mom. Är fråga om uppförande av tillfällig byggnad av enkel beskaffenhet, må byggnadsnämnden, även om företaget strider mot stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller generalplan i förening med förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen eller mot bestämmelserna i 37 § första eller andra stycket nämnda lag eller i 110, 111 eller 149 § denna stadga, meddela lov därtill, såframt företaget prövas ej avsevärt motverka det med planen eller bestämmelserna avsedda syftet. Byggnadslov, som nu sagts, må meddelas allenast för byggnad i en våning och må avse rätt att låta byggnaden kvarstå högst tre år från det byggnadslovet meddelades; dock att Konungens befallningshavande, om särskilda skäl därtill äro, må medgiva, att byggnaden uppföres i mer än en våning eller att den får kvarstå mer än tre år. Byggnadsnämnden må jämväl meddela lov till anordningar och mindre byggnader, som avse att tillgodose den allmänna nyttan och trevnaden, oaktat de strida mot stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller mot generalplan i förening med förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen, såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens användning för avsett ändamål. 2 mom. Är fråga om annan nybyggnad eller anordning än sådan, varom 8

114 förmäles i 1 mom., må byggnadsnämnden, där den till sitt biträde har stadsarkitekt och denne tillstyrkt åtgärden, om särskilda skäl därtill äro, medgiva ändamålsenliga mindre avvikelser från sådan detaljreglering av bebyggandet, som ägt rum i stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller i generalplan, beträffande vilken meddelats förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen. Ej må avvikelse medgivas i strid mot planens eller bestämmelsernas grunddrag eller huvudsakliga syfte. Finnes ej stadsarkitekt eller har denne ej tillstyrkt åtgärden, skall uppkommen fråga om medgivande, som i första stycket sägs, underställas Konungens befallningshavande. 3 mom. Uppkommer i annat fall än som avses i 1 mom. första stycket fråga om nybyggnad i strid mot bestämmelserna i 37 § första eller andra stycket byggnadslagen, må tillstånd till företaget meddelas av Konungens befallningshavande, om synnerliga skäl därtill äro och företaget prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret; dock att nybyggnad å mark, som ej blivit tomtindelad, må tillåtas allenast såframt anledning finnes att antaga, att tomtindelning av marken icke därigenom oskäligt fördröjes. 179 §. Har byggnadsnämnden till sitt biträde stadsarkitekt eller byggnadskonsulent, eller har i stället för byggnadsnämnd utsetts byggnadsinspektör, äger Konungens befallningshavande på därom gjord framställning utfärda taxa för avgifter, som de byggande skola erlägga för erhållande av byggnadslov, för ritningsgranskning, för besiktningar och för andra förrättningar, som nämnden enligt gällande bestämmelser har att verkställa. 180 §. / mom. Den allmänna uppsikten över planläggning och byggnadsväsende, som i denna stadga avses, tillkommer byggnadsstyrelsen, som för ändamålet äger att meddela erforderliga föreskrifter, formulär, råd och anvisningar. 2 mom. Konungens befallningshavande har att öva tillsyn över planläggning och byggnads väsende, som i 1 mom. sägs; och åligger det Konungens befallningshavande i sådant avseende särskilt: 1) att tillse, att stad eller annat samhälle i mån av behov förses med generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser och byggnadsordning av för samhället lämplig beskaffenhet; 2) att besörja, att område på landet, som därav är i behov, erhåller generalplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser och byggnadsordning av för området lämplig beskaffenhet; 3) att, då regionplan finnes erforderlig för visst område, vidtaga åtgärder för att sådan plan där kommer till stånd och vidmakthålles; 4) att, i den mån så erfordras, meddela förordnande enligt 143, 144 eller 146 § byggnadslagen;

115 5) att, då plan, utomplansbestämmelser eller förordnande, varom ovan i denna paragraf sägs, prövas böra ändras eller upphävas, vidtaga de åtgärder, som av sådan anledning finnas erforderliga; 6) att övervaka, att byggnadslagen, denna stadga, byggnadsordningarna i länet, stadsplaner, byggnadsplaner, utomplansbestämmelser, generalplaner, beträffande vilka meddelats förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen, och regionplaner samt övriga föreskrifter angående planläggningen och byggnadsväsendet vederbörligen iakttagas; 7) att tillse, att byggnadsnämnd har erforderlig tillgång till sakkunnigt biträde; 8) att tillse, att byggnadsnämnder och andra lokala myndigheter, som hava befattning med planläggningen och byggnadsväsendet, med nit och omsorg fullgöra sina åligganden; samt 9) att göra de framställningar och förslag till föreskrifter eller åtgärder, vartill förhållandena giva anledning. 181 §. De åligganden, vilka enligt denna stadga tillkomma magistraten, tillhöra: i Stockholm överståthållarämbetet, dock att det jämväl i Stockholm skall ankomma å magistraten att utse ledamot och ersättare i byggnadsnämnden; i stad, där magistrat ej finnes, kommunalborgmästaren, dock att kommunalborgmästaren, i stället för att utse ledamot och ersättare i byggnadsnämnden, själv skall vara ledamot i nämnden samt att vad enligt 44 § åligger magistraten skall ankomma å Konungens befallningshavande; i stadsliknande samhälle på landet Konungens befallningshavande, dock att vad enligt 3 § åligger magistraten skall ankomma på byggnadsnämnden samt att ledamot och ersättare i byggnadsnämnden, vilka utses av Konungens befallningshavande, böra såvitt möjligt vara lagfarna. I stad, där stadsfullmäktige ej finnas, skall allmän rådstuga och i stadsliknande samhälle på landet den myndighet, som utövar samhällets beslutanderätt, äga den befogenhet, som enligt denna stadga tillkommer stadsfullmäktige. Vad i denna stadga sägs om drätselkammare skall för kommun eller samhälle, där drätselkammare ej finnes, gälla den däremot svarande myndighet, och vad i stadgan sägs om vägförvaltningen skall i Stockholm gälla vägoch vattenbyggnadsstyrelsen.

Övergångsbestämmelser. 1. Denna stadga träder i kraft den Genom denna stadga upphäves byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364), dock att bestämmelserna i 128 och 129 §§ sistnämnda stadga om provisoriska byggnadsföreskrifter samt om giltigheten av vissa äldre bygg-

116 nadsordningar och andra föreskrifter alltjämt skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts med bestämmelse i denna stadga, skall sådan bestämmelse i stället tillämpas. 2. Så snart ske kan efter denna stadgas utfärdande och sist inom två år efter dess ikraftträdande skall med iakttagande av stadgans föreskrifter förslag till ny byggnadsordning för stad och stadsliknande samhälle hava upprättats och underställts Konungens befallningshavandes prövning. Underlåtes detta, ankommer det å Konungens befallningshavande att anmäla förhållandet hos Konungen. Intill dess ny byggnadsordning fastställts, skall den inom staden eller samhället hittills gällande byggnadsordningen fortfarande lända till efterrättelse, i den mån den icke strider mot byggnadslagen eller denna stadga. 3. Vid tillämpning av bestämmelserna i 13 § 2 mom., 23 § och 32 § 1 mom. skall med examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur jämställas avgångsexamen från fackavdelningen för arkitektur vid Chalmers tekniska institut och med examen vid teknisk högskolas avdelning för väg- och vattenbyggnad jämställas avgångsexamen från fackavdelningen för väg- och vattenbyggnad vid nämnda institut. 4. Beträffande förslag till stadsplan eller byggnadsplan på landet, som blivit utställt för granskning före denna stadgas ikraftträdande, skola i stället för bestämmelserna i 32 och 51 §§ förut gällande motsvarande föreskrifter lända till efterrättelse. 5. Har stomplan fastställts före denna stadgas ikraftträdande, skall angående sådan plan gälla vad i denna stadga är föreskrivet om generalplan, beträffande vilken meddelats förordnande enligt 14 § byggnadslagen. Vad i 111 § är stadgat skall beträffande område, för vilket stomplanebestämmelser äro gällande, äga tillämpning allenast i den mån ej annat föreskrives genom nämnda bestämmelser. 6. Bestämmelserna i 86 § 1 mom. första stycket samt 2 mom. skola gälla även i fråga om byggnader, för vilka byggnadslov beviljats före denna stadgas ikraftträdande, därvid skall iakttagas: att föreskrivna åtgärder skola vara utförda senast den 1 juli 1949, därest ej Konungen annorlunda bestämmer; samt att byggnadsnämnden skall övervaka bestämmelsernas tillämpning och göra för ändamålet erforderliga besiktningar. 7. Har före denna stadgas ikraftträdande ansökan ingivits om byggnadslov eller annat tillstånd enligt hittills gällande byggnadsstadga, skall den ansökan bedömas enligt sistnämnda stadga.

117 Förslag till

Lag o m f ö r m å n s r ä t t för vissa fordringar e n l i g t b y g g n a d s l a g e n . Härigenom förordnas som följer: 1 §• För bidrag, som skall av tomtägare utgivas till stads gatukostnad, äge staden, där ej nedan annat sägs, njuta betalning ur tomten ändå att den kommit i annans hand med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom. 2 §• Skall tomt säljas i den ordning utsökningslagen bestämmer, och har staden därvid yrkat betalning för bidrag till gatukostnad med högre belopp än staden enligt lag tillkommer, skall ändå att fordran är domfäst eller tomtägaren medgivit dess riktighet den överskjutande delen icke äga förmånsrätt. Skall tomt i anledning av konkurs säljas i annan ordning än i första stycket sägs, och har staden i konkursen bevakat fordran för bidrag till gatukostnad med högre belopp än staden enligt lag tillkommer, vare lag samma. Rätt att föra talan om begränsning av förmånsrätten tillkommer i det fall, som i första stycket sägs, innehavare av fordran eller annan rättighet, som enligt borgenärsförteckningen äger sämre rätt än stadens ifrågavarande bidragsfordran, samt i det fall, som avhandlas i andra stycket, konkursförvaltaren och samtliga borgenärer, vilka bevakat fordran i konkursen. 3§Vad i 1 och 2 §§ stadgas om tomt skall äga motsvarande tillämpning beträffande annan fastighet, vars ägare har skyldighet att utgiva bidrag till gatukostnad, och vad där sägs om stad skall äga motsvarande tillämpning beträffande stadsliknande samhälle på landet.

Denna lag träder i kraft den ; dock skall vad där sägs icke gälla beträffande gatukostnadsbidrag, avseende gata eller gatudel, vilken är eller lagligen skolat vara upplåten till allmänt begagnande vid tid, som nyss sagts.

118 Förslag till

Lag om" ä n d r i n g i 1 3 4 § u t s ö k n i n g s l a g e n . Härigenom förordnas, att 134 § utsökningslagen 1 skall hava följande ändrade lydelse: 134 §. Då köparen fullgjort sin betalningsskyldighet, vare egendomen i hans hand fri från ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående avgift, som före försäljningsdagen till betalning förfallit; dock gälle vad nu sagts icke bidrag, som skall av tomtägare utgivas till stads gatukostnad. Denna lag träder i kraft den

F ö r s la g till

Lag a n g å e n d e ä n d r i n g i vissa delar av lagen d e n 1 8 j u n i 1 9 2 6 (nr 3 2 6 ) o m d e l n i n g av j o r d å landet. Härigenom förordnas, att 19 kap. 1 § andra, tredje och fjärde styckena lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet 2 skola upphöra att gälla, att 13 och 18 §§ i samma kapitel 2 skola erhålla följande ändrade lydelse samt att i kapitlet skola införas två nya paragrafer, betecknade 13 a och 15 a §§, med nedan angivna innehåll: 19 kap. 13 §. Inom område äga rum. Gälla för område plan eller bestämmelser av beskaffenhet att, enligt vad därom särskilt stadgas, bebyggelse i strid mot planen eller bestämmelserna ej l e n a s t e lydelse, se SFS 1912:211. Senaste lydelse, se beträffande 1 § SFS 1942:352 och beträffande 13 § SFS 1931:144.

119 får företagas, må avstyckning därstädes ej ske på sådant sätt att planen eller bestämmelserna motverkas eller eljest områdets ändamålsenliga bebyggande eller lämpliga indelning i tomter eller andra fastigheter försvåras. Gäller regionplan inom område, som icke ingår i stadsplan, stomplan eller byggnadsplan eller omfattas av förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen, må avstyckning ej heller verkställas så, att regionplanen motverkas, i den mån detta kan iakttagas utan att markens ägare tillskyndas märklig skada. 13 a §. Gäller i avbidan på fastställande av stadsplan eller byggnadsplan eller meddelande av förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen eller i avbidan på ändring av sådan plan eller sådant förordnande förbud mot nybyggnad inom visst område utan särskilt tillstånd eller gäller inom visst område på grund av förordnande enligt 108, 144 eller 146 § nämnda lag förbud mot tätare bebyggelse, må under den tid förbudet äger giltighet avstyckning inom området ej ske utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Vad nu sagts skall dock ej tillämpas i ärende, däri, innan förbudet tillkom, efter underställning eller besvär eller vid fastställelseprövning meddelats beslut, innefattande bifall till begäran om avstyckning. 15 a §. Finner lantmätaren anledning till antagande att för område, som beröres av förrättningen, erfordras byggnadsplan eller, där dylik plan eller avstyckningsplan är gällande, att ändring av densamma bör ske i del som för förrättningen är av betydelse, åligge det lantmätaren att hänskjuta frågan till Konungens befallningshavande samt förklara förrättningen vilande i avbidan på beslut i ärendet. 18 §. I fråga motsvarande tillämpning. Ej må den omständigheten att avstyckningsplan blivit av Konungens befallningshavande godkänd utgöra hinder att vid meddelande av tillstånd till avstyckningen medgiva mindre jämkningar i nämnda plan, vilka icke stå i strid mot de allmänna förutsättningarna för avstyckning. Påyrkas jämkning äga rum. Utan hinder avstyckning förfallit.

Denna lag träder i kraft den

120 Har enligt äldre lag upprättats avstyckningsplan, äge Konungens befallningshavande godkänna sådan ändring därav, som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande. Konungens befallningshavande må ock förordna, att i avbidan på ändringens verkställande avstyckning inom området icke får ske utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Om förordnandet skall Konungens befallningshavande underrätta vederbörande jordägare ävensom byggnadsnämnden, där sådan finnes, och överlantmätaren. Sedan så skett, lände förordnandet till efterrättelse utan hinder av däremot förd talan. Förordnandet vare dock utan verkan i ärende, däri efter underställning eller besvär eller vid fastställelseprövning meddelats beslut, innefattande bifall till begäran om avstyckning.

Förslag till

Lag a n g å e n d e ändring i vissa delar av lagen d e n 1 2 maj 1 9 1 7 (nr 2 6 9 ) o m fastighetsbildning i stad. Härigenom förordnas, att 2 kap. 5 och 10 §§, 5 kap. 8 och 8 a §§, 6 kap. 8 och 9 §§ samt 7 kap. 1 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i lagens 5 kap. skall införas en ny paragraf, betecknad 8 b §, med nedan angivna innehåll: 2 kap. 5 §• Förrättningsmannen åligger att om förrättningen och tiden därför minst åtta dagar förut bevisligen underrätta ägare av såväl den tomt, som skall mätas, som angränsande mark, dock må utan hinder av att markägare ej erhållit sådan underrättelse förrättningen företagas, därest markägaren ändock inställer sig. Kan ägare sakägares utevaro. I kallelse eller tomtbildningslängden. 1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 10 § SFS 1935:237, beträffande 5 kap. 8 §, 6 kap. 8 och 9 §§ samt 7 kap. 1 § SFS 1931:143 ävensom beträffande 5 kap. 8 a § SFS 1942:353.

121 10 §. Sedan förrättningsmannen avgivit utlåtande angående tomtgränsernas rätta sträckning, förklare förrättningsmannen å sammanträde med sakägarna förrättningen i vad den avser gränsbestämning avslutad; meddele ock, att den, som är missnöjd med utlåtandet, har att vid talans förlust inom tjugu dagar därefter till ägodelningsdomaren ingiva sina till ägodelningsrätten ställda besvär eller ock på eget äventyr insända dem med posten så tidigt, att de före sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren till hända. Beträffande förfarandet bestämda gränslinjerna. 5 kap. 8 §• Avstyckning i stad må ej ske på sådant sätt, att plan eller bestämmelser, av beskaffenhet att enligt vad därom särskilt stadgas bebyggelse i strid mot planen eller bestämmelserna ej må företagas, motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande eller lämpliga indelning i tomter eller andra fastigheter försvåras. Gäller regionplan inom område, som icke ingår i stadsplan, stomplan eller byggnadsplan eller omfattas av förordnande enligt 14 § byggnadslagen, må avstyckning ej heller verkställas så, att regionplanen motverkas, i den mån detta kan iakttagas utan att markens ägare tillskyndas märklig skada. 8 a §. Gäller i avbidan på fastställande av stadsplan eller byggnadsplan eller meddelande av förordnande enligt 14 § byggnadslagen eller i avbidan på ändring av sådan plan eller sådant förordnande förbud mot nybyggnad inom visst område utan särskilt tillstånd eller gäller inom visst område enligt 144 eller 146 § nämnda lag förbud mot tätare bebyggelse, må under den tid förbudet äger giltighet avstyckning inom området ej ske utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Vad nu sagts skall dock ej tillämpas i ärende, däri, innan förbudet tillkom, efter besvär eller vid fastställelseprövning meddelats beslut, innefattande bifall till begäran om avstyckning. 8 b §. Finner förrättningsmannen anledning till antagande att för område, som beröres av förrättningen, erfordras byggnadsplan eller, där dylik plan eller avstyckningsplan är gällande, att ändring av densamma bör ske i del som för förrättningen är av betydelse, åligge det förrättningsmannen att hänskjuta frågan till Konungens befallningshavande samt förklara förrättningen vilande i avbidan på beslut i ärendet.

122 6 kap. 8§. Ägoutbyte må, utöver vad som följer av 1 §, ske jämväl där bestående fastighetsindelning ej överensstämmer med gällande stadsplan, tomtindelning eller stomplan eller generalplan i förening med förordnande enligt 14 § byggnadslagen och sådan överensstämmelse utan någon delägares förfång främjas genom ägoutbytet. Uppgår skillnaden motsvarande tillämpning. 9§Inom område, för vilket gäller stadsplan eller stomplan eller generalplan i förening med förordnande enligt 14 § byggnadslagen, må ägolott ej så utläggas, att planens eller förordnandets genomförande eller kvarters lämpliga indelning i tomter därigenom försvåras. Har Konungen föreskrifter motverkas. 7 kap. 1 §• För varje fastigheter enskilt. Tomtboken skall ny stadsdel. Har Konungen fastställt stomplan eller utomplansbestämmelser eller meddelat förordnande enligt 14, 143, 144 eller 146 § byggnadslagen eller jämlikt äldre lag förordnat att särskilda föreskrifter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område utom stadsplan, skall beslutet anmärkas i stadsägoboken eller bihang B vid de fastigheter eller områden beslutet angår. Vad nyss nämnda bihang. Föreskrift, som särskilt fall. Denna lag träder i kraft den Har enligt äldre lag upprättats avstyckningsplan, äge Konungens befallningshavande godkänna sådan ändring därav, som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande. Konungens befallninghavande må ock förordna, att i avbidan på ändringens verkställande avstyckning inom området icke får ske utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Om förordnandet skall Konungens befallningshavande underrätta vederbörande jordägare ävensom byggnadsnämnden. Sedan så skett, lände förordnandet till efterrättelse utan hinder av däremot förd talan. Förordnandet vare dock utan verkan i ärende, däri efter besvär eller vid fastställelseprövning meddelats beslut, innefattande bifall till begäran om avstyckning.

123 Förslag till

Lag a n g å e n d e ändring i vissa delar av l a g e n d e n 3 0 j u n i 1 9 4 3 (nr 4 3 1 ) o m a l l m ä n n a vägar. Härigenom förordnas, dels att 4, 33, 35 och 65 §§ lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar skola erhålla följande ändrade lydelse, dels ock att i samma lag skola införas fyra nya paragrafer, betecknade 26 a, 26 b, 26 c och 33 a §§, av nedan angivna innehåll samt beträffande 26 a. 26 b och 26 c §§ med den överskrift som i det följande angives: 4 §• Till byggande allmännas synpunkt. Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt byggas så, att ändamålet med vägen utan oskälig kostnad vinnes med minsta intrång och olägenhet för annan. Inom område, för vilket stadsplan, stomplan, generalplan i förening med förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser äro gällande, må väg ej läggas så, att planen eller bestämmelserna motverkas. Vid byggande av väg inom område, som ej ingår i sådan plan men för vilket regionplan finnes fastställd, skall tillses att regionplanen ej motverkas.

Om enskild vägs anslutning till allmän väg. 26 a §. Om så finnes erforderligt för tillgodoseende av trafiksäkerheten eller eljest av särskilda skäl, äger länsstyrelsen förordna, att enskild väg, vilken användes såsom tillfartsväg till allmän väg, ej vidare får sålunda begagnas, eller att anslutning av enskild väg till allmän ej får ske annat än efter länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande skall icke hava avseende å enskild väg, som överensstämmer med fastställd stadsplan, stomplan, generalplan, i den mån denna omfattas av förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen, byggnadsplan eller avstyckningsplan. I samband med beviljande av tillstånd, som i första stycket sägs, må länsstyrelsen föreskriva de villkor med avseende å den enskilda vägens utförande, som prövas erforderliga.

124 Närmare bestämmelser om förordnande, som avses i första stycket, meddelas av Konungen. 26 b §. Får till följd av förordnande enligt 26 a § befintlig enskild väg, som ansluter till allmän väg, icke vidare i oförändrat skick användas för tillfart till denna eller, vid omläggning av den allmänna vägen, icke anslutas till densamma i dess nya sträckning vare sig där sådan anslutning kan ske med minsta kostnad för den fastighet, för vilken den enskilda vägen är till nytta, och där anslutningen är för fastighetens brukande lämpligast eller där den allmänna vägen i dess nya sträckning möter den tidigare vägbanan, vare fastighetsägaren berättigad till ersättning av väghållaren för kostnad och skada, som härigenom orsakas honom. I fråga om ersättningens bestämmande och utbetalning skola bestämmelserna i 19—23 §§ äga motsvarande tillämpning. Vill väghållaren i stället för att betala ersättning för kostnad, som i första stycket sägs, ombesörja byggande av nödig tillfartsväg, vare därtill berättigad. Väghållaren äge härvid, i den mån det erfordras för vägföretagets utförande, göra gällande den rätt att påkalla förrättning enligt lagen om enskilda vägar samt att vid förrättningen föra talan, som tillkommer ägare av fastighet, för vars räkning vägen bygges. Vad i denna paragraf sägs om ägare av fastighet skall jämväl gälla innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits innan förordnandet meddelades. 26 c §. Föranledes i fall som i 26 b § avses synnerligt men vid nyttjandet av fastigheten eller viss del därav, vare ägaren berättigad fordra att fastigheten eller delen skall lösas. I avseende å sådan inlösen skall gälla vad i 24 § stadgas. 33 §. Utmed väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad på mindre avstånd än tolv meter från vägbanans mitt. Ej heller må inom nu nämnt avstånd utan sådant tillstånd förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning, som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att öka avståndet, äger länsstyrelsen föreskriva sådan ökning, dock högst till trettio meter. Vid uppförande av byggnad å mark i annat höjdläge än vägbanans skall iakttagas, att till det eljest tillåtna minsta avståndet lägges så mycket, som motsvarar höjdskillnaden en och en halv gång räknad. Vid korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän väg och enskild, allmänneligen befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spårväg må icke utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras eller i denna paragraf avsedd,

125 för trafiksäkerheten vådlig anordning förekomma inom ett område, som begränsas av räta linjer mellan punkter, belägna i vägarnas mittlinjer, femtio meter från korsningen. I närheten av vägsynenämnden. 33 a §. Kan till följd av förbud, varom stadgas i 33 § första stycket, fastighet eller del därav nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet, vare ägaren berättigad till ersättning av väghållaren för den skada, han härigenom lider. Enahanda rätt till ersättning tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits innan mark därifrån togs i anspråk för vägen eller, då hindret mot fastighetens utnyttjande grundas å förbud av länsstyrelsen, innan förbudet meddelades. I fråga om bestämmande och utbetalning av ersättning, som i första stycket sägs, skola föreskrifterna i 19—23 §§ äga motsvarande tillämpning, dock att ränta, varom i 19 § förmäles, skall räknas först från och med stämningsdagen. Vill i fall, som i första stycket sägs, fastighetens ägare hellre än att erhålla ersättning fordra att fastigheten eller viss del därav löses, vare därtill berättigad. I avseende å sådan inlösen skall gälla vad i 24 § stadgas. 35 §. Vad i 33 och 34 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande av område, för vilket gäller stadsplan, stomplan, generalplan i förening med förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen eller byggnadsplan. 65 §. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om fastställande av arbetsplan för väg, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande av särskild vinterväg eller om indragning av väg ävensom länsstyrelsens förordnande enligt 26 a § meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen, dock att menighet äger tillgodonjuta femton dagars längre besvärstid än nu sagts. Över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den Får fastighet, som tillkommit innan denna lag trätt i kraft och som uppenbarligen förutsatts skola erhålla viss ännu ej anlagd tillfartsväg till allmän väg, på grund av förordnande enligt 26 a § icke lägga denna där det kan ske med minsta kostnad för fastigheten och är för dess brukande lämpligast, skall

126 vad i 26 b och 26 c §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning. Har fastighet, som tillkommit före lagens ikraftträdande, sedermera ingått i sammanläggning, skall den omständigheten icke medföra inskränkning i den rätt till ersättning, som enligt vad nu sagts eljest skolat föreligga. Bestämmelserna i 33 a § skola icke hava avseende å skada till följd av förbud, som i samma paragraf sägs, i den mån förbudet är gällande vid lagens ikraftträdande.

Förslag till

Lag a n g å e n d e ä n d r i n g i vissa delar av l a g e n d e n 3 s e p t e m b e r 1 9 3 9 (nr 6 0 8 ) o m e n s k i l d a vägar. Härigenom förordnas, att 4, 25, 71, 73, 76, 81, 86, 87 och 88 §§ lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 4§. Väg skall för annan. Inom område, för vilket äro gällande plan eller bestämmelser av beskaffenhet att, enligt vad därom särskilt stadgas, bebyggelse i strid mot planen eller bestämmelserna ej får företagas, må väg ej så byggas att planen eller bestämmelserna motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. Ej heller må väg byggas i strid mot vad jämlikt 84 eller 85 § föreskrivits. Skall väg byggas inom område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan och ej heller omfattas av förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen men för vilket regionplan finnes fastställd, skall sistnämnda plan tjäna till ledning vid utförande av vägföretaget. Vägunderhåll och särskilt stadgat. 25 §. Innan förrättning till förrättningen. Avser förrättningen väg i ort, där enligt vad därom är särskilt stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov, har förrättningsmannen att minst fjorton dagar förut underrätta byggnadsnämnden om tid och ställe för första sammanträdet. Där fråga i förrättningen.

127 71 §• Beträffande område skall upplösas. Innan länsstyrelsen anses erforderlig, samt i ärendet höra byggnadsnämnden, där fråga är om stad eller annan ort, där enligt vad därom är särskilt stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov, ävensom bereda om sammanträdet. 73 §. Vägförening har dessa vägar. Ingår i vägförening fastighet, som i sin helhet eller till någon del är belägen inom område, för vilket byggnadsplan fastställts, och har länsstyrelsen förordnat att av sådan fastighet mark, som ligger inom föreningens område och som i byggnadsplanen avsetts till annan allmän plats än väg, må tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet, skall väghållningen anses omfatta jämväl iordningställande för nämnda ändamål och underhåll av dylik plats. Ej må angivna ändamål. 76 §. De i undergått ändring. Vad i denna paragraf sägs om väg skall äga motsvarande tillämpning beträffande annan allmän plats, som enligt 73 § andra stycket skall iordningställas och underhållas av föreningen. 81 §. Där vägförenings utgifter för vägbyggnad, för gäldande av ersättning enligt 87 § eller för annat ändamål, som ej är att hänföra endast till underhåll, vinterväghållning eller förvaltning under året, beräknas bliva godkänd plan. 86 §. Där i ärende, som i 84 och 85 §§ avses, fråga är om väg i stad eller annan ort, där enligt vad därom är särskilt stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov, samt frågan eller municipalnämnd. 87 §. Då slutligen motsvarande tillämpning. Vad i denna paragraf sägs om väg skall äga motsvarande tillämpning beträffande annan allmän plats, som enligt 73 § andra stycket skall iordningställas och underhållas av föreningen.

Underlåter vägförening

88 §. därtill äro.

128 Vad i denna paragraf sägs om väg skall äga motsvarande tillämpning beträffande annan allmän plats, som enligt 73 § andra stycket skall iordningställas och underhållas av föreningen. Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag o m ändrad l y d e l s e av 3 3 § civilförsvarslagen d e n 1 5 juli 1 9 4 4 (nr 5 3 6 ) . Härigenom förordnas, att 33 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 33 §. I ort, där enligt vad därom är särskilt stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov, ankommer det på byggnadsnämnden att vid prövning av ansökan om sådant lov tillse, att nyss sagts. Vill någon å ort, där skyldighet ej föreligger att söka byggnadslov, utföra nybyggnad statlig myndighet. Vad i till nybyggnad. Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag a n g å e n d e ändrad l y d e l s e av 8 § l a g e n d e n 2 8 maj 1 9 3 7 (nr 2 4 9 ) o m i n s k r ä n k n i n g a r i rätten att u t b e k o m m a a l l m ä n n a h a n d l i n g a r . Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

129 8 §• Hos myndighet handlingens datum. Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande stomplan, så ock i fråga om generalplan och utomplansbestämmelser för städer och stadsliknande samhällen på landet. Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Kungörelse o m ä n d r i n g i vissa delar av vägstadgan d e n 3 0 j u n i 1 9 4 3 (nr 4 3 7 ) . Härigenom förordnas, dels att 20, 38, 39 och 41 §§ vägstadgan den 30 juni 1943 skola erhålla följande ändrade lydelse, dels ock att i samma stadga under Avdelning II skola införas två nya paragrafer, betecknade 34 a och 34 b §§, av nedan angivna innehåll: 20 §. Länsstyrelsen bestämmer om arbetsplanen. Berör företaget område, för vilket gäller stadsplan, stomplan, generalplan i förening med förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen, byggnadsplan eller avstyckningsplan eller mark, som är belägen invid sådant område, skall, därest inom området enligt vad därom är särskilt stadgat föreligger skyldighet att söka byggnadslov, inhämtas yttrande från byggnadsnämnden, huruvida ur plansynpunkt något är att erinra mot företaget. 34 a §. Uppkommer fråga om meddelande av förordnande enligt 26 a § lagen om allmänna vägar, skall förslag därtill uppgöras, innefattande reglering av tillfarterna till den allmänna väg, varom fråga är. Beträffande sådant förslag skall vad i 16—21 §§ är stadgat om arbetsplan för väg äga motsvarande tillämpning. Närmare anvisningar om förslagets uppgörande meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Avses förordnandet skola innefatta förbud mot att befintlig enskild väg, som ansluter till allmän väg, sålunda användes såsom tillfartsväg till denna, skall, innan förordnande meddelas, vägförvaltningen i länet söka med vederbörande fastighetsägare träffa 9

130 frivillig överenskommelse om huru de av förbudet berörda fastigheternas behov av tillfart till den allmänna vägen skall på annat sätt tillgodoses. Sedan förordnande meddelats, skall det genom länsstyrelsens försorg delgivas vederbörande vägnämnder, överlantmätaren och länsarkitekten. Förordnandet skall vidare kungöras i kyrkan i den eller de församlingar, som beröras därav, varjämte meddelande om förordnandet skall intagas i länskungörelserna. Envar ägare av fastighet, som beröres av förordnandet, skall, därest han är känd och inom riket boende, underrättas om detsamma, om vad den som vill klaga har att iakttaga och om äventyret, där sådant försummas. Är marken samfälld, skall vad i 18 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. 34 b §. Bestämmelserna i 34 a § andra stycket skola äga motsvarande tillämpning med avseende å förordnande, som av länsstyrelsen meddelas enligt 33 eller 34 § lagen om allmänna vägar. 38 §. Arbetsplan skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vad i 15 och 17—25 §§ samt 26 § första stycket stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl med avseende å arbetsplan beträffande vägbyggnadsföretag i stad, dock må arbetsplan beträffande sådan väg, som enligt stadsplan, stomplan, generalplan i förening med förordnande enligt 14 § byggnadslagen, byggnadsplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller annan allmän plats, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställas utan att yttrande över planen inhämtats eller avgivits på sätt i 20 och 22 §§ sägs. 39 §. Vad i 28—34 b §§ stadgats skall äga motsvarande tillämpning med avseende å väg inom stads område. 41 §. Frågor om byggande av allmän väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning av väg, så ock om övertagande av väghållning, som åligger någon på grund av särskild förpliktelse, samt om meddelande av förordnanden, varom sägs i 34 a och 34 b §§, skola i stad, där kronan är väghållare, i tillämpliga delar handläggas i den ordning, som stadgats beträffande allmänna vägar på landet.

Denna kungörelse träder i kraft den

131 Förslag till

Kungörelse a n g å e n d e ändrad lydelse av 2 o c h 5 §§ k u n g ö r e l s e n d e n 2 6 j u n i 1 9 3 6 (nr 3 6 7 ) m e d vissa föreskrifter o m m ä t n i n g s v ä s e n d e t o c h fastighetsregisterväsendet i rikets städer. Härigenom förordnas, att 2 och 5 §§ kungörelsen den 26 juni 1936 med vissa föreskrifter om mätningsväsendet och fastighetsregisterväsendet i rikets städer 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 2 §• Vid utövandet av i 1 § 1 mom. angivna överinseende åligger det lantmäteristyrelsen att genom inspektion övervaka tillämpningen av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad, lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar och motsvarande äldre bestämmelser samt 32, 42 och 51 §§ byggnadsstadgan den i fråga om förrättningars eller andra åtgärders mätningstekniska och formella handläggning, att utfärda allmänna anvisningar till vägledning vid nyssnämnda förrättningars och åtgärders verkställande, att på begäran Kungl. Maj:t fastställts. 5 §. / mom. Där ej Konungen på särskild framställning annorlunda förordnar, skola på stadens bekostnad i brandfri lokal under byggnadsnämndens tillsyn förvaras kartor och handlingar rörande generalplan, stadsplan, stomplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser, avstyckningsplan, föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, som jämlikt äldre lag meddelats, tomtindelning, förrättning, som verkställts enligt lagen om fastighetsbildning i stad, lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser, arealavmätning, så ock kartor och handlingar rörande andra mätningsförrättningar, som angå ägogränser eller eljest äro av större och mera grundläggande betydelse för stadens mätningsväsende. Saknas tillgång till brandfri lokal, åligger det byggnadsnämnden att till lantmäterikontoret i länet överlämna kopior och avskrifter av kartor och handlingar, som nu sagts, dock att denna bestämmelse icke gäller 1

Senaste lydelse av 2 och 5 §§, se SFS 1939: 916.

132 a) karta eller 1918; samt c) karta och handlingar rörande sådan generalplan eller stadsplan, varav exemplar förvaras hos byggnadsstyrelsen, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. 2 mom. över ärenden andra akter. Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till

Kungörelse o m statsdepartements o c h länsstyrelsers s k y l d i g h e t e r m e d a v s e e n d e å e x p e d i e r i n g e n av vissa beslut. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Har Kungl. Maj:t meddelat beslut 1) angående ändring i rikets indelning; 2) angående tillämpning inom ort å landet av vad i byggnadslagen är stadgat för stad; eller 3) angående tillämpning inom område å landet, som ej utgör egen kommun, av ordningsstadgan för rikets städer eller vad i hälsovårdsstadgan eller brandlagen föreskrives om stad, skola genom vederbörande statsdepartements försorg avskrifter av beslutet samt kopior av den karta, till vilken beslutet må hänföra sig, verkställas och i ett exemplar tillställas envar av nedannämnda myndigheter, nämligen dels vederbörande länsstyrelse, dels i fall, som avses i 1) och 2), lantmäteristyrelsen och vederbörande överlantmätare, dels ock i fall, som avses i 1), där beslutet gäller stad eller köping, ävensom i fall, som avses i 2), byggnadsstyrelsen. Av beslut, som ovan sägs, skall avskrift tillställas jämväl rikets allmänna kartverk och statistiska centralbyrån; varjämte genom departementets försorg tillfälle skall beredas nämnda myndigheter att taga del av den till beslutet hörande kartan. 2 §• Har för stadsliknande samhälle å landet meddelats fastställelse å stadsplan eller utomplansbestämmelser eller å ändring i sådan plan eller sådana bestämmelser eller har för dylikt samhälle meddelats förordnande enligt 14 §

133 byggnadslagen eller ändring däri, skola genom kommunikationsdepartementets eller, där fastställelse meddelats av länsstyrelse och beslutet vunnit laga kraft, genom länsstyrelsens försorg avskrifter av beslutet jämte kopior av tillhörande karta och beskrivning ävensom övriga bilagor verkställas samt tillställas lantmäteristyrelsen och vederbörande överlantmätare. Berör stadsplan eller ändring i sådan plan stadsliknande samhälle å landet, for vilket jordregister föres, skall till överlantmätaren överlämnas ytterligare en kopia av kartan med beskrivning och övriga bilagor för att tillställas vederbörande domhavande. 3 §• Har länsstyrelse fastställt byggnadsplan eller ändring däri eller utomplansbestämmelser för landet eller ändring i dylika bestämmelser eller meddelat förordnande enligt 108 § byggnadslagen eller ändring däri, skall, sedan beslutet vunnit laga kraft, länsstyrelsen låta verkställa avskrifter av beslutet jämte kopior av tillhörande karta och beskrivning ävensom övriga bilagor, där de ej tillhandahållas av sökande. Av nämnda avskrifter och kopior skall ett exemplar behållas av länsstyrelsen samt ett exemplar tillställas envar av byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och vederbörande överlantmätare ävensom sökande och byggnadsnämnd, där sådan finnes. 4 §. Har beslut meddelats om förordnande enligt 143, 144 eller 146 § byggnadslagen eller om ändring i sådant förordnande, skola genom kommunikationsdepartementets eller, där beslutet meddelats av länsstyrelse och beslutet vunnit laga kraft, genom länsstyrelsens försorg avskrifter av beslutet jämte kopior av tillhörande karta verkställas. Av nämnda avskrifter och kopior skall ett exemplar behållas av länsstyrelsen samt ett exemplar tillställas envar av byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och vederbörande överlantmätare ävensom byggnadsnämnd, där sådan finnes. 5 §. Är beslut, som avses i 1—4 §§, av beskaffenhet att avskrift av beslutet eller kopia av därtill hörande karta finnes böra tillställas jämväl annan statsmyndighet än de i nämnda paragrafer för varje särskilt fall angivna, åligger det vederbörande myndighet att därom draga försorg. 6 §• Vid kopiering av karta, varom förmäles i 1—3 §§, bör vederbörande samhälle eller annan, vars rätt är i fråga och som därom framställt begäran, erhålla tillfälle att för fullgörande av vederbörande åliggande expedieringsskyldighet med avseende å sådan karta eller för egen räkning samtidigt få utföra önskat antal kopior.

134 Där ej sökande själv bekostar erforderliga kopiors utförande eller eljest särskilda omständigheter till annat föranleda, bör vederbörande myndighet för kopiornas utförande anlita statens reproduktionsanstalt. Skall sökande bekosta kopiorna, skall vederbörande myndighet förelägga honom viss tid, inom vilken kopiorna skola vara myndigheten tillhanda vid äventyr att de eljest genom myndighetens försorg utföras på sökandens bekostnad. Kopiornas riktighet skall bestyrkas av vederbörande myndighet. 7 §• Kostnaderna för kopior, som ej skola bekostas av sökande, fördelas i förhållande till kopiornas antal å dem, för vilkas räkning kopiorna tagas. 8 §• Till förebyggande av att genom kopiering av karta, varom förmäles i 1—3 §§, vållas dröjsmål med expediering av det beslut, vartill kartan hör, bör sådan karta om möjligt inlämnas till vederbörande myndighet i två exemplar; börande, såvitt möjligt, därjämte åtminstone det ena kartexemplaret eller, om endast ett exemplar inlämnats, detta vara utfört på sådant sätt, att det lämpar sig för så kallad direktkopiering.

Genom denna kungörelse, som träder i kraft den , upphäves kungörelsen den 18 juli 1928 (nr 307) angående expediering av beslut rörande ändring i rikets indelning m. m.

Förslag till

Kungörelse o m förskott o c h bidrag av statsmedel till vissa p l a n k o s t n a d e r . Härigenom förordnas som följer: Angående förskott till uppgörande av byggnadsplan. 1 §• Till bestridande av kostnaderna för uppgörande av byggnadsplan enligt för landsbygden gällande bestämmelser utgår förskott av statsmedel enligt vad i 2—5 §§ stadgas.

135 2 §• Är fråga om uppgörande av byggnadsplan för visst område, och önskar länsstyrelsen för ändamålet erhålla förskott, varom i 1 § sägs, har länsstyrelsen att därom göra framställning hos Kungl. Maj:t. Vid framställningen skall fogas utredning angående behovet av byggnadsplan för det område, varom fråga är, samt angående de med planens uppgörande förbundna kostnaderna och möjligheterna för dessas gäldande av markägare eller kommunen. 3 §• Prövar Kungl. Maj:t lämpligt, att byggnadsplan uppgöres för området, och finnes ej med hänsyn till markägares ekonomiska intresse av planens uppgörande eller andra särskilda omständigheter de med planläggningen förbundna kostnaderna böra från början bestridas av andra medel än statsmedel, beviljar Kungl. Maj:t det förskott för ändamålet, vartill förhållandena föranleda. 4 §• Sedan länsstyrelsens beslut angående fördelning av kostnaderna för byggnadsplanens upprättande vunnit laga kraft, åligger det envar betalningsskyldig att inom tid, som länsstyrelsen bestämmer, utan anfordran till statsverket återbetala å vederbörande enligt kostnadsfördelningen belöpande andel av förskotterade medel. Den tid, inom vilken återbetalningen skall ske, må av länsstyrelsen utsättas till senast fem år från fördelningsbeslutets ikraftträdande. B §• Å förskott utgår ej ränta.

Angående bidrag till uppgörande av byggnadsplan. 6 §• Till bestridande av kostnaderna för uppgörande av byggnadsplan, som i 1 § sägs, utgår bidrag av statsmedel enligt bestämmelserna i 7—12 §§. 7 §• Har i byggnadsplan mark avsetts för väg, som är eller kan beräknas bliva allmän, eller eljest för tillgodoseende av allmänt behov och har staten i annan egenskap än markägare härigenom nytta av planen, kan till kostnaderna för planens uppgörande utgå bidrag med belopp, som med hänsyn till denna nytta prövas skäligt.

8 §• Utöver vad som följer av 7 § må ägare av mark, som ingår i byggnadsplan, åtnjuta bidrag till bestridande av kostnaderna för planens uppgörande under förutsättning att nämnda kostnader, till den del de åvila markägaren, måste anses för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning samt uppgörandet av planen icke för honom varit ett uppenbart spekulationsintresse. 9§. Fråga huruvida och med vilket belopp bidrag, som avses i 7 §, skall utgå prövas av Kungl. Maj:t efter framställning av länsstyrelsen. Vid framställningen skola fogas kopia och avskrift av byggnadsplanen med därtill hörande beskrivning och övriga bilagor ävensom den utredning i övrigt, som länsstyrelsen kan vilja åberopa. 10 §. Där av Kungl. Maj:t beviljat bidragsbelopp finnes icke böra avräknas å medel, som av statsverket förskotterats för byggnadsplanens uppgörande, utbetalas beloppet enligt Kungl. Maj:ts bestämmande till länsstyrelsen, som har att använda detsamma för därmed avsett ändamål. 11 §• Fråga huruvida och med vilket belopp bidrag, som avses i 8 §, skall utgå, prövas av länsstyrelsen. Den, som önskar komma i åtnjutande av sådant bidrag, har att inom två år efter det länsstyrelsens beslut angående fördelningen av kostnaderna för byggnadsplanens uppgörande vunnit laga kraft, göra skriftlig ansökan därom hos länsstyrelsen. Vid ansökan skall vara fogad av sökanden på heder och samvete avgiven uppgift om hans förmögenhetsförhållanden och storleken av den familj, han har att underhålla, vilken uppgift skall vara styrkt av person i statlig, kommunal eller kyrklig förtroendeställning i orten. 12 §. Av länsstyrelsen beviljat bidragsbelopp skall, till den del det motsvarar av sökanden ännu icke guldna kostnader för byggnadsplanens uppgörande, avräknas å dessa samt i övrigt omedelbart utbetalas till sökanden. Angående bidrag till genomförande av byggnadsplan. 13 §• Till bestridande av vägförenings kostnader för genomförande av byggnadsplan, som i 1 § sägs, utgår bidrag av statsmedel enligt bestämmelserna i 14 och 15 §§.

137 14 §• Till kostnaderna för ersättning till markägare och andra enligt 123 § byggnadslagen kan utgå bidrag med högst femtio procent av ersättningens sammanlagda belopp. Fråga huruvida och med vilket belopp sådant bidrag skall utgå prövas av länsstyrelsen efter ansökan av den vägförening, som har att svara för ersättningens gäldande. Bidrag må beviljas endast under förutsättning att ersättningen måste anses vara för vägföreningens medlemmar synnerligen betungande. 15 §. Skall enligt 73 § andra stycket lagen om enskilda vägar vägförenings väghållningsskyldighet omfatta jämväl iordningställande och underhåll av annan i byggnadsplanen utlagd allmän plats än väg, skall beträffande bidrag härtill i tillämpliga delar gälla vad i kungörelsen den 3 december 1943 (nr 800) angående statsbidrag till enskild väghållning 1 stadgas om byggnadsbidrag och underhållsbidrag till väg. Angående bidrag till uppgörande av generalplan. 16 §. Till bestridande av kostnaderna för uppgörande av eller ändring i generalplan på landet kan utgå bidrag av statsmedel med högst femtio procent av kostnadsbeloppet. 17 §• Fråga huruvida och med vilket belopp bidrag, som avses i 16 §, skall utgå prövas av Kungl. Maj:t efter framställning av vederbörande kommun. Vid framställningen skall fogas utredning angående behovet av generalplan för det område, varom fråga är, samt angående de med planens upprättande förbundna kostnaderna.

Denna kungörelse träder i kraft den Har länsstyrelsen med avseende å viss byggnadsplan inom två år före kungörelsens ikraftträdande meddelat beslut angående fördelningen av kostnaderna för planens uppgörande, skall beträffande ansökan om bidrag till bestridande av samma kostnader den i 11 § andra stycket stadgade tiden av två år räknas från ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse av 2 § 2 mom., se SFS 1944: 197.

MOTIVERING

Inledning. Gällande b e s t ä m m e l s e r . Nu gällande bestämmelser angående byggnadsverksamhetens ordnande finnas i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142) och byggnadsstadgan den 20 november samma år (nr 364). Enligt 1 § s t a d s p l a n e l a g e n skall för stads ordnande och bebyggande finnas stadsplan. I mån av stadens utveckling skall stadsplan upprättas för område, som ej ingår i redan befintlig stadsplan. Stadsplanen omfattar all inom stadsplaneområdet belägen mark. Den skall utmärka och till gränserna angiva ej blott byggnadskvarter samt gator, torg, parker och andra allmänna platser utan jämväl järnvägs-, hamn- och andra särskilda trafikområden, skydds- eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, idrottsområden, begravningsplatser samt vattenområden. Även områdenas höjdlägen skola angivas i erforderlig omfattning. Markens användning för bebyggande eller eljest skall i den mån det erfordras regleras genom stadsplanebestämmelser (2 §). Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall för att bli gällande fastställas av Kungl. Maj:t. Vissa stadsplaneändringar få dock fastställas av länsstyrelsen (3 §). Därest för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande allmänt intresse befinnes nödigt, att stadsplan upprättas för visst område, men stadsfullmäktige underlåta att vidtaga därför erforderliga åtgärder, kan Kungl. Maj:t förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken sådan plan skall vara underställd Kungl. Maj:ts prövning. Ställa sig stadsfullmäktige ej föreläggandet till efterrättelse, äger Kungl. Maj:t på stadens bekostnad låta upprätta och, efter hörande av stadsfullmäktige och dem frågan eljest angår, fastställa stadsplan för området (4 §). Byggnadskvarter skall indelas till tomter så, att det kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen (5 §). Tomtindelning antages av byggnadsnämnden men skall för att bli gällande fastställas av länsstyrelsen (8 §). I fråga om ordnande av stads område utom stadsplan gäller, att om sådant område befinnes böra planläggas i avseende å grunddragen för dess framtida ordnande och bebyggande, såsom beträffande huvudgator och andra allmänna platser, skall härför erforderlig plan (stomplan) upprättas över området.

139 Därest särskilda bestämmelser finnas erforderliga angående områdets bebyggande eller användande i övrigt, skall stomplanen innehålla sådana (10 §). Erfordras särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller stomplan, skola dylika bestämmelser (utomplansbestämmelser) meddelas (11 §). Stomplan och utomplansbestämmelser skola antagas och fastställas på samma sätt som stadsplan (12 §). Beträffande rättsverkningarna av stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser och tomtindelning gäller enligt 13—20 §§ bland annat, att nybyggnad ej får företagas i strid mot stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning. Har beslut fattats om antagande av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser, föreligger jämväl byggnadsförbud intill dess frågan om fastställelse prövats. Byggnadskvarter, som ej indelats till tomter, får ej bebyggas, ej heller tomt som icke är rättsligen bestående. Har fråga väckts om antagande av stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning för visst område, äger länsstyrelsen meddela förbud mot nybyggnad inom området. Vid meddelande av föreläggande enligt 4 § för stad att upprätta stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser äger Kungl. Maj:t därjämte förordna om erforderligt nybyggnadsförbud. Länsstyrelsen äger för område utom stadsplan, för vilket avstyckningsplan godkänts, förbjuda nybyggnad, innan avlopp för området anordnats. Dispens från förbuden mot nybyggnad kan emellertid under vissa förutsättningar meddelas av Kungl. Maj:t, länsstyrelse eller byggnadsnämnd. Om avstående av mark inom planlagt område stadgas, att staden äger lösa till sig mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats, när staden önskar det. Annan i stadsplan eller stomplan ingående mark, som ej är avsedd för enskilt bebyggande, må staden lösa, där ej markens användande för avsett ändamål ändock kan anses säkerställt (21 §). Ingår allmän väg i mark, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän plats, skall vägmärken i den mån den tages i anspråk för avsett ändamål utan ersättning tillfalla staden (22 §). Därest enskild väg för två eller flera fastigheter ingår i mark, som enligt sådan plan är avsedd att användas till gata eller allmän plats, äger staden rätt att taga vägmärken i anspråk och nyttja den för avsett ändamål utan hinder av den rätt annan kan äga till marken (23 §). I 24 och 25 §§ regleras stadens rätt att lösa jämväl mark som ingår i byggnadskvarter. Sådan rätt föreligger i viss utsträckning, därest förefintlig bebyggelse i väsentlig mån avviker från stadsplanen och stadsplanens ändamålsenliga genomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande. Rätt att lösa kvartersmark kan också tillerkännas staden, om marken icke kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande och detta förhållande är till avsevärt hinder för stadens utveckling. Äro enligt tomtindelning särskilda delar av tomt i olika ägares hand, är ägare av sådan tomtdel berättigad lösa återstoden av tomten (26 §). Sker ej

140 inlösen, som nu nämnts, är i stället staden berättigad att lösa tomten (27 §). I vissa fall är staden skyldig att lösa gatumark m. m. Har sålunda i stadsplan eller stomplan bestämts, att mark skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande, och kan markens ägare till följd därav nyttja marken allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till markens värde, skall staden lösa marken. Då ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, åligger staden lösningsplikt jämväl beträffande tomtdel, som ägaren ej kan nyttja på annat sätt än nyss nämnts (28 §). För iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats inom stadsplanelagt område är staden ansvarig (39 §). Staden ansvarar även för underhållet av gata eller annan allmän plats och underjordisk avloppsledning (54 §). Ny gata skall enligt vissa närmare angivna regler upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område, som i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål (40 §). Bebygges tomt, innan gata vid densamma blivit upplåten till allmänt begagnande, skall tomtens ägare anordna utfartsväg och nödigt avlopp från tomten (44 §). Tomtägarna äro skyldiga att bidraga till stadens gatukostnader. Ägare av tomt vid gata är sålunda pliktig ersätta staden hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans utläggning eller vidgning framför hans tomt intill en bredd, motsvarande den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande tillåtna hushöjden, ökad med en fjärdedel av samma höjd. I fall, då tomt har utfartsväg åt en tidigare för allmänt begagnande upplåten gata, skall dock skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet, därest tomtägaren visar, att den fördel, som genom den nya gatan beredes hans tomt, icke svarar mot honom åliggande ersättningsskyldighet (45 och 46 §§). Gatumarksersättning skall i mån av gatas upplåtande till allmänt begagnande erläggas vid anfordran, där tomten är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, men i annat fall, då tomten sålunda bebygges (47 §). Genom beslut av stadsfullmäktige kunna därjämte meddelas särskilda bestämmelser, gällande för staden i dess helhet eller för viss del därav, om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata (gatukostnadsbestämmelser). Bestämmelserna skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, där på tomtägare lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom (49 §). Längre gående skyldighet än nu sagts att bidraga till iordningställande av gata m. m. kan åläggas markexploatör. Skall stadsplan läggas över område i en ägares hand och kan ägaren förväntas få den nytta av stadsplanen, att han skäligen bör till staden utan ersättning avstå mark, som erfordras till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, må Kungl. Maj:t på ansökan av staden vid planens fastställande förordna om avstående för nämnda ändamål av mark i skälig omfattning, dock högst fyrtio procent av

141 områdets hela areal (52 §). Kungl. Maj:t äger ock förordna, att ägaren skall bekosta anläggning av gator och avloppsledningar inom det ifrågavarande området (53 §). Vad i stadsplanelagen är stadgat för stad äger motsvarande tillämpning för köping och annat stadsliknande samhälle på landet, för vilket förordnande meddelats härom eller, enligt förut gällande bestämmelser, om tilllämpning av den för städerna gällande ordning för bebyggande (56 och 57 §§). I fråga om regleringen av byggnadsverksamheten på den egentliga landsbygden gäller, att om större byggnadsverksamhet är att förvänta inom visst område och förhållandena ej föranleda till förordnande om tillämpning av stadsplanelagens bestämmelser rörande stad, skall länsstyrelsen, därest plan för byggnadsverksamheten erfordras, fastställa byggnadsplan för området. Kostnaderna för planens uppgörande skola gäldas av markägarna efter den nytta de ha av planen, i den mån bidrag ej lämnas av kommunen. Förskott till kostnaderna för byggnadsplan kan erhållas av statsmedel. Sedan planen upprättats, fördelar länsstyrelsen plankostnaderna på markägarna (60 §). Byggnadsplan skall liksom stadsplan utmärka byggnadskvarter samt vägar m. m. (61 §). Tomtindelning får fastställas för byggnadskvarter, dock icke så att särskilda delar av tomt komma i olika ägares hand (62 §). Nybyggnad får ej företagas i strid mot byggnadsplan eller mot tomtindelning utan särskilt tillstånd. Länsstyrelsen äger därjämte för område, som ingår i byggnads- eller avstyckningsplan, förbjuda nybyggnad utan tillstånd av länsstyrelsen, innan avlopp för området anordnats (63 §). Föreligger fråga om upprättande av byggnadsplan för visst område, äger länsstyrelsen för viss tid meddela förbud att verkställa nybyggnad inom området ulan tillstånd av länsstyrelsen (64 §). Har, sedan byggnadsplan fastställts, nybyggnad ägt rum inom det planlagda området, må sådan mark, som enligt planen är avsedd till väg eller annan allmän plats och till följd av nybyggnaden erfordras för samfärdseln inom området, utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet, såvitt marken är obebyggd och vid planens fastställande tillhörde antingen den fastighet, vara byggnaden uppförts eller varifrån mark för byggnaden upplåtits, eller ock annan fastighet, som hade samma ägare (65 §). Finnes byggnadsplan för område, där större byggnadsverksamhet är att förvänta, tills vidare icke böra upprättas, men prövas behov föreligga av särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom området, skall länsstyrelsen fastställa sådana bestämmelser (utomplansbestämmelser). Nybyggnad får ej företagas i strid mot dylika bestämmelser, såvida icke särskild dispens meddelas (66 §). överträdelse av byggnadsförbud medför bötesstraff. Till rättelse av vad som dagligen skett äger överexekutor meddela handräckning (68 §).

142 I b y g g n a d s s t a d g a n meddelas närmare bestämmelser angående byggnadsverksamhetens ordnande i stad och stadsliknande samhälle samt på landet, såsom beträffande uppgörande och utställande för granskning av stadsplan, stomplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser och tomtindelning samt om byggnadsordning, byggnadsnämnd, byggnads yttre och inre anordnande, byggnadslov, tillsyn över byggandet m. m. Till nybyggnad är enligt 117 § byggnadsstadgan att hänföra ej blott uppförande av helt ny byggnad utan även till-, på- eller ombyggnad av befintlig byggnad, dess inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit använd, så ock andra förändringar i avseende å byggnads inredning av den genomgripande beskaffenhet, att de kunna anses jämförliga med ombyggnad. Därest sådan förändring av befintlig byggnad, varom nyss nämnts, är såväl i och för sig som i förening med annat arbete av enahanda beskaffenhet, som utförts å byggnaden under de närmast föregående två åren, av ringa omfattning i förhållande till byggnadens värde, skall dylik förändring icke betraktas såsom nybyggnad. Utom i stadsplanelagen och byggnadsstadgan finnas vissa bestämmelser, som i förevarande sammanhang äro av betydelse, även i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet och lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad. I 19 kap. 1 § förstnämnda lag stadgas sålunda, att avstyckning av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte inom område, som ej är lagt under stadsplan eller byggnadsplan, icke får ske utan att länsstyrelsen godkänt plan att lända till efterrättelse vid avstyckning inom området. Vid uppgörande av sådan plan (avstyckningsplan) skall iakttagas, att möjlighet beredas till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och för avlopp jämte reningsanordningar. Erfordras avstyckningsplan eller byggnadsplan för visst område, äger länsstyrelsen förordna, att i avbidan på planens upprättande avstyckning icke får ske inom området utan tillstånd av länsstyrelsen. Beträffande stad samt samhälle på landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt för stad meddelade bestämmelser, gälla enligt 5 kap. 8 a § fastighetsbildningslagen liknande föreskrifter. Avstyckningsplan i stad fastställes av magistraten, därest sådan finnes, men eljest av länsstyrelsen. Såsom förut nämnts, äger länsstyrelsen för område, som ingår i avstyckningsplan, förbjuda nybyggnad, innan avlopp för området anordnats. Genom lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret ha slutligen meddelats bestämmelser i syfte att förhindra bebyggelse, som kan försvåra användningen av vissa militära anläggningar. En-

143 ligt denna lag får nybyggnad ej utan tillstånd företagas i närheten av befästning eller flygfält, om genom byggnaden sådan anläggnings användning för rikets försvar försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret, övervakningen av bestämmelsernas tillämpning åvilar byggnadsnämnden, där sådan finnes, men eljest länsstyrelsen. Markägare, som på grund av lagens tillämpning lider skada, erhåller i vissa fall ersättning härför av kronan. Lagen, som är av provisorisk natur, gällde från början till och med den 30 juni 1943, men dess giltighet har sedermera förlängts till och med den 30 juni 1945. Tidigare lagar o c h lagförslag. 2 kap, byggningabalken i 1734 års lag innehåller för landsbygdens del vissa allmänt hållna bestämmelser om tomts bebyggande. I 1 § av detta kapitel stadgas bland annat, att ingen får bygga närmare grannens tomt än att han "till stödje- eller stolparum en och en halv aln å sin tomt lämnar". Denna föreskrift äger alltjämt formell giltighet men torde i praktiken sakna betydelse. Beträffande städernas planläggning och bebyggande finnas icke några bestämmelser i 1734 års lag. 29 kap. byggningabalken bär visserligen överskriften "om husbyggnad i städerna", men det stadgande, som gives i kapitlets enda paragraf, utgör endast en hänvisning till särskilda bestämmelser utanför lagen. I paragrafen stadgas följande: "Huru hus i staden byggas och uppehållas skola, så ock vad eljest till stadens nytta och prydnad iakttagas bör, därom är särskilt stadgat. Konungens befallningshavande med borgmästare och råd äga därå vård hava." Såsom skäl för att bestämmelser i dessa ämnen icke intogos i den allmänna lagen anfördes under förarbetena, att det här vore fråga om reglering av förhållanden, som ofta måste ändras, samt att det gällde frågor, som fölle under Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning. Vid lagens tillkomst förutsattes, att för städerna skulle utfärdas en gemensam byggnadsstadga. En sådan tillkom emellertid ej förrän 140 år senare. Följden härav blev, att särskilda bestämmelser i ämnet meddelades för varje stad, vilka bestämmelser efter hand sammanfattades i städernas byggnadsordningar. Bristen på en allmän byggnadsstadga medförde, att frågan om en förbättrad planläggning av städerna vanligen fick vila, till dess att eldsvådor, som hemsökte städerna, nödvändiggjorde ny planläggning. Den 8 maj 1874 utfärdades omsider en b y g g n a d s s t a d g a f ö r r i k e t s s t ä d e r . I denna stadga föreskrevs, att för varje stad skulle finnas plan för stadens ordnande och bebyggande, omfattande såväl byggnadskvarter som gator, torg och andra allmänna platser. Beträffande stadsplanens beskaffenhet och innehåll lämnades åtskilliga föreskrifter. Vidare innehöll stadgan bestämmelser om förbud att bygga i strid mot stadsplan eller å ej planlagt område, om tomtindelning, om byggnads beskaffenhet, om byggnads-

144 ordning m. m. Påbudet om stadsplaners uppgörande medförde effekt så till vida, att för städerna allmänt upprättades mer eller mindre genomgripande stadsplaner. Tillämpligheten av byggnadsstadgan och de byggnadsordningar, som utfärdades med stöd av denna stadga, ansågs emellertid ej sträcka sig till stadens hela område utan endast till den del därav, för vilken stadsplan fastställts. Den enda möjligheten att åstadkomma en reglering genom det allmännas försorg inom övriga delar av staden var att utsträcka stadsplanen till det ifrågavarande området. I byggnadsstadgan beaktades möjligheten, att behov av en reglering av byggnadsverksamheten kunde föreligga jämväl inom vissa områden på landsbygden. Vad i stadgan föreskrivits beträffande stad skulle sålunda i tillämpliga delar gälla för köping och kunde genom beslut i särskild ordning bli gällande även för hamn, fiskeläge och annan ort med större sammanträngd befolkning. Sådant beslut medförde att det området, som med beslutet avsågs, blev municipalsamhälle. Liksom inom stad gällde för köping och municipalsamhälle, där byggnadsstadgan skulle tillämpas, att någon tillämpning av de materiella föreskrifterna i stadgan ej ifrågakom förrän stadsplan blivit fastställd och då endast för det område, som omfattades av planen. För samhällets område utom stadsplanen fanns lika litet som för den egentliga landsbygden möjlighet till närmare reglering av byggnadsverksamheten. Då de enligt byggnadsstadgan upprättade stadsplanerna skulle bringas till verkställighet, började svårigheter visa sig för genomförandet, ytterst beroende på att byggnadsstadgan — såsom en i administrativ ordning utfärdad författning — icke kunde i konfliktfall göras gällande i strid mot den bestående civillagstiftningen. Någon möjlighet att framtvinga en ovillkorlig efterlevnad av de jämlikt byggnadsstadgan upprättade stadsplanerna och tomtindelningarna fanns icke. I den mån kollision uppstod mellan den administrativrättsliga stadgans anspråk på efterlevnad och tomtägarnas på civillag grundade anspråk på att förfoga över sin mark, måste det förra anspråket vika för det senare. I anledning av en inom riksdagens andra kammare väckt motion anhöll riksdagen år 1884, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser för ordnande av de rättsförhållanden, som uppstode mellan kommunerna och enskilda i följd av fastställande av planer för eller vid utförande av beslut om reglering av gator, torg eller allmänna platser i städer och därmed jämförliga orter. Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt en kommitté att utarbeta de författningsförslag, vilka kunde föranledas av riksdagens framställning, avgav kommittén den 24 augusti 1885 betänkande med förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m. Förslaget resulterade emellertid icke i någon lagstiftning i vidare mån än att

145 på grundval därav tillkom l a g e n d e n 2 6 m a j 1 8 9 9 o m v a d i v i s s a fall bör i a k t t a g a s , då b y g g n a d u p p f ö r t s u t ö v e r t o m t g r ä n s . Efter det att riksdagen förnyat sin hemställan av år 1884, framlade Kungl. Maj:t i proposition till 1907 års riksdag förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning, i väsentlig grad grundad på ett förslag, som den 19 mars 1904 avgivits av en år 1903 tillsatt kommitté (1903 års stadsplanekommitté). Riksdagen antog förslaget med vissa ändringar, varefter l a g e n a n g å e n d e s t a d s p l a n o c h t o m t i n d e l n i n g utfärdades den 31 augusti 1907. Genom denna lag — jämte den ovannämnda lagen av den 26 maj 1899 — erhöll rikets stadsplaneväsen i huvudsak det civilrättsliga underlag, som det dittills i det väsentliga måst undvara. Detta underlag bibehölls i stort sett oförändrat, till dess stadsplanelagen av den 29 maj 1931 trädde i kraft. Den förändring, som skett därigenom att 1899 och 1907 års lagar ersattes av 1 k a p . i l a g e n d e n 12 m a j 1 9 1 7 o m f a s t i g h e t s b i l d n i n g i s t a d , var väsentligen av formell natur. Vad i 1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning var stadgat för stad ägde enligt 36 § i lagen — sedermera ersatt av 1 kap. 41 § fastighetsbildningslagen — motsvarande tillämpning beträffande köping och annan ort, för vilken på grund av förordnande som meddelats före den 1 januari 1908 byggnadsstadgan förklarats skola gälla. Kungl. Maj:t kunde även enligt samma lagrum förordna, att lagen skulle äga motsvarande tillämpning för hamnplats, fiskeläge eller annan ort med större sammanträngd befolkning. Sådant förordnande medförde liksom tidigare förordnanden om tillämpning av byggnadsstadgan, att det område som förordnandet avsåg blev municipalsamhälle. I 1 § av 1907 års lag — motsvarande 1 kap. 1 § fastighetsbildningslagen — föreskrevs att för stads ordnande och bebyggande skulle finnas plan, omfattande såväl byggnadskvarter som ock gator, torg och andra allmänna platser samt dessas höjdlägen (gatuprofiler). I lagen lämnades därefter regler för ordnande av de vid stadsplanens genomförande mellan kommunen och markägarna uppkommande rättsförhållandena. I sådant hänseende stadgades framför allt å ena sidan rätt och i en del fall skyldighet för samhället att lösa viss mark samt å andra sidan effektiva förbud mot nybyggnad och skyldighet för tomtägarna att i viss utsträckning bidraga till kostnaderna för stadsplanens genomförande. Beträffande till stad hörande område utom stadsplanen hade 1903 års stadsplanekommitté föreslagit intagande i 13 § i lagen av ett stadgande av innehåll att samhälle ägde, om så befunnes vara lämpligt, innan fullständig stadsplan för området upprättades, låta uppgöra plan över de huvudgator, som vore avsedda att framdragas över området. Vidare innehöll det föreslagna stadgandet, att ansökan om fastställelse av dylik plan skulle göras hos Kungl. Maj:t samt att, sedan fastställelse vunnits, samhället vore berättigat och om 10

146 jordägaren så påfordrade pliktigt att genast lösa den för planens genomförande erforderliga marken. Stadgandet återfinnes i 11 § i 1907 års lag — motsvarande 1 kap. 17 § fastighetsbildningslagen — där det emellertid erhållit följande lydelse: Vill stad inom den del av dess område, som ej ingår i stadsplan, för huvudgator, som framdeles kunna bliva erforderliga, förvärva mark, tillhörig enskild man, menighet eller inrättning, må staden hos Konungen söka förordnande, att marken skall till staden avstås. Angående byggnadsverksamheten utom stadsplan stadgades vidare i 41 § andra stycket av 1907 års lag — sedermera 1 kap. 46 § andra stycket fastighetsbildningslagen — att Kungl. Maj:t ägde på framställning av stad, köping eller annat samhälle, som i lagen avsåges, förordna, att särskilda föreskrifter skulle tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom sådan del av samhällets område, som ej funnes upptagen i gällande stadsplan. Dylika föreskrifter motsvara i huvudsak nuvarande u t o m p l a n s b e s t ä m m e l s e r i stad. Beträffande områden på landsbygden, som icke inginge i samhällen, angav 1907 års lag ej annan regleringsmöjlighet än att enligt 37 § — senare 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen — stadsplan kunde fastställas för område, där större byggnadsverksamhet vore att förvänta. En dylik stadsplan kunde emellertid ej tilläggas samma rättsverkan som stadsplan i egentlig mening. Dess tillkomst medförde icke någon municipalbildning och det fanns alltså icke något samhälle, som kunde bli bärare av det allmännas av stadsplanen följande rättigheter och skyldigheter. Fastställandet av stadsplanen medförde enligt 37 och 38 §§ i 1907 års lag — motsvarande 1 kap. 42 och 43 §§ fastighetsbildningslagen — allenast den verkan att nybyggnad ej fick ske å mark, som enligt planen skulle ingå i gata, torg eller annan allmän plats, att tomtindelning kunde äga rum inom området och att, sedan tomtindelning fastställts, nybyggnad ej fick ske utöver gällande tomtgräns. Vid utfärdandet av 1907 års stadsplanelag vidtogos icke några ändringar i 1874 års byggnadsstadga, oaktat sådana redan ur formell synpunkt skulle varit erforderliga för att åvägabringa överensstämmelse mellan stadsplanelagen och byggnadsstadgan samt förslag till dylika ändringar upprättats av 1903 års stadsplanekommitté. Detta torde sammanhänga med att frågan om en revision av byggnadsstadgan vid samma tidpunkt i annan ordning upptogs till behandling. Genom beslut den 5 juli 1907 tillsatte nämligen Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att verkställa en dylik revision. Den 20 mars 1909 avgav denna byggnadsstadgekommitté utlåtande, innefattande förslag till byggnadsstadga för riket. Innan frågan om en ny byggnadsstadga vunnit sin lösning, hade emellertid fråga uppkommit om en mera genomgripande revision även av den nyligen tillkomna stadsplanelagstiftningen. Genom beslut

147 den 15 december 1916 uppdrogs åt en kommitté att verkställa revision av gällande bestämmelser angående stadsplan och tomtindelning. Kommitténs betänkande avgavs den 15 december 1920 och innefattade, förutom förslag till vissa följdförfattningar, förslag dels till stadsplanelag och dels till byggnadsstadga i vissa delar. Enligt kommitténs förslag skulle stadsplan fortfarande vara det huvudsaklika planinstitutet i stad och stadsliknande samhälle. Stadsplanen skulle omfatta all inom det planlagda området belägen mark. Användningen av marken inom stadsplan skulle i erforderlig mån regleras genom stadsplanebestämmelser. I fråga om stads och samhälles icke planlagda område skulle enligt förslaget utvidgad möjlighet beredas till reglering av dess bebyggande. Så snart ett tätare bebyggande vore att förvänta skulle stadsplan uppgöras. För det mera spridda bebyggandet borde fastställas utomplansbestämmelser, genom vilka marken så att säga tillrättalades för den stadsplan som en gång kunde föranledas av samhällets utveckling. För område på landet, där tätare bebyggande vore att förvänta skulle, såvida ej betingelser förelåge för omedelbart åstadkommande av ett stadsplanesamhälle, uppgöras b y g g n a d s p l a n , d. v. s. en plan för bebyggandet och användandet i övrigt av marken inom byggnadsplaneområdet med vissa rättsverkningar av mindre omfattning och lindrigare art än de, som följde av stadsplan. över kommitténs förslag inhämtades yttranden från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar. Frågan om en revision av stadsplanelagstiftningen och därmed sammanhängande bestämmelser ansågs emellertid böra göras till föremål för ytterligare behandling. Med stöd av bemyndiganden den 6 februari och den 12 juni 1925 tillkallade chefen för justitiedepartementet sakkunniga för att inom justitiedepartementet biträda med ärendet. Under den tid utredningsarbetet pågick utvecklade sig emellertid byggnadsförhållandena inom vissa områden på landsbygden så, att det visade sig omöjligt att undanskjuta lösningen av frågan om en bättre reglering av dessa förhållanden i avvaktan på den mera fullständiga omarbetningen av stadsplaneoch byggnadslagstiftningen. Ändringar i lagstiftningen vidtogos fördenskull. Den första av dessa ändringar skedde genom lag den 23 maj 1924. Därigenom infördes i 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen ett fjärde stycke, enligt vilket Kungl. Maj:t erhöll befogenhet att förordna om tillämpning av särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område på landet, där större byggnadsverksamhet var att förvänta men för vilket stadsplan tills vidare befanns icke behöva upprättas. Dylika föreskrifter motsvara i huvudsak nuvarande u t o m p l a n s b e s t ä m m e l s e r p å l a n d e t . Denna lagstiftning föranleddes närmast av en framställning från länsstyrelsen i Stockholms län, i vilken påvisades olägenheterna med den livliga okontrollerade jorddelning och bebyggelse, som vid denna tid ägde rum i

148 Stockholms omgivningar. Med stöd av lagrummet meddelades i ett stort antal fall föreskrifter för bebyggandet av landsbygdsområden. För tillsynen av byggnadsföreskrifternas efterlevnad tillskapades därvid i regel en byggnadsnämnd av i huvudsak kommunal karaktär, i det att dess flesta ledamöter skulle utses av kommunalstämma eller kommunalfullmäktige. Den andra lagändringen, som avsåg att förhindra olämplig jorddelning vid begynnande samhällsbildning, skedde genom lagar den 18 juni 1926 om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring samt om tillägg till 5 kap. fastighetsbildningslagen. Dessa lagar tillkommo på förslag av 1925 års sakkunniga. Enligt den förra av dessa lagar fick ägostyckning eller jordavsöndring för avskiljande i ett sammanhang av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte inom område, som icke vore lagt under stadsplan, äga rum eller fastställas allenast i enlighet med av länsstyrelsen godkänd plan ( a v s t y c k n i n g s p l a n ) för områdets ordnande. Detsamma skulle gälla, där eljest ägostyckning eller jordavsöndring ifrågakomme å ort, där större byggnadsverksamhet rådde eller till följd av den omfattning, vari upplåtelser redan skett, eller av annan anledning vore att förvänta. I den vid 1926 års riksdag antagna lagen om delning av jord å landet, som trädde i kraft den 1 januari 1928, upptogos beträffande avstyckning, som enligt lagen ersatte ägostyckning och jordavsöndring, motsvarande regler i 19 kap. 1 §. Genom lagen om tillägg till 5 kap. fastighetsbildningslagen infördes beträffande stad och samhälle på landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, i huvudsak samma stadganden rörande avstyckning som dem, för vilka nyss redogjorts. De år 1925 tillkallade sakkunniga framlade den 27 februari 1928 betänkande med f ö r s l a g t i l l s t a d s b y g g n a d s l a g (stat. off. utr. 1928: 5) och författningar, som därmed hade samband. De sakkunniga föreslogo bland annat, att för ordnande av stadsbyggandet i fråga om anläggningar för huvudtrafik eller anordnande av särskilda trafikområden eller i fråga om huvudfördelning av områden i övrigt för olika stadsbyggnadsändamål skulle uppgöras en allmän plan, benämnd g e n e r a l p l a n . Härigenom skulle städerna lämnas möjlighet att i god tid planera för sin framtida utveckling utan att behöva tillgripa den dyrbara och mycket detaljerade stadsplanen. Planen skulle antagas av stadsfullmäktige och fastställas av Kungl. Maj:t. Med planen skulle vara förbunden rätt för staden att för genomförandet av densamma erhålla eller förvärva erforderlig mark. Till kostnaderna för generalplanens genomförande borde markägarna lämna bidrag i förhållande till uppkommen värdestegring hos marken (bettermentsbidrag). Den väsentliga uppgiften hos stadsplan

149 skulle enligt förslaget vara att omhändertaga de områden, som i generalplanen avsatts för bostadsbyggande, industrianläggningar och offentliga byggnader. Stadsplanen skulle sålunda vara den detaljerade och definitivt utformade planen, som kompletterade och fullbordade byggnadsregleringen i planavseende. Ej blott område med generalplan och stadsplan utan även vissa områden, belägna utanför de planlagda, skulle kunna förses med stadsbyggnadsbestämmelser. Generalplan, stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser skulle enligt förslaget finnas icke endast i stad och stadsliknande samhälle. Om inom visst område på landet, som icke utgjorde samhälle, stadsbyggande uppstått eller vore att förvänta, skulle Kungl. Maj:t kunna förordna, att generalplan, stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser skulle upprättas för området. Under vissa förhållanden kunde härvid den kommun, inom vilken området vore beläget, åläggas samma befogenhet och skyldigheter, som samhälle hade beträffande generalplan eller stadsplan. Såväl i stad som på landet skulle därjämte kunna finnas avstyckningsplan i huvudsaklig överensstämmelse med 1926 års lagar i ämnet. De sakkunniga framlade även förslag till lagstiftning om kommunalt samarbete för planläggning. I sin motivering härför uttalade de sakkunniga bland annat, att behov framträtt att giva myndigheterna möjlighet att efter en enhetlig plan reglera utvecklingen inom ett större till flera kommuner hörande område, där gemensamma ekonomiska krafter verkade bestämmande på framåtskridandet. Ett behov av dylik art hade särskilt starkt gjort sig gällande beträffande de områden, för vilka de större städerna utgjorde centra. Den förefintliga bristen på en plan för utvecklingen inom dessa områden hade redan verkat därhän, att utbyggandet på många punkter ej skett tillräckligt planmässigt och med erforderligt förutseende. De sakkunniga hade därför funnit sig böra föreslå, att man genom lagstiftning sökte lösa frågan genom att myndigheterna erhölle möjlighet att efter en enhetlig plan reglera utbyggandet av ett utvecklingsområde, som sträckte sig över flera kommuner. I den mån ej samarbete för ändamålet kunde ernås genom fria förhandlingar mellan de olika kommunala enheterna, erbjöde enligt de sakkunnigas mening 1919 års lag om kommunalförbund möjlighet att lösa frågan genom att de kommuner, som skulle ingå i regionplanen, bildade kommunalförbund. Något tvång för kommun att ingå i dylikt kommunalförbund borde emellertid ej föreligga. De sakkunniga ansåge sig nämligen ha anledning att kunna hoppas, att de kommuner, som berördes av ifrågasatt regionplan, frivilligt skulle ingå i kommunalförbund. I kommunalförbund för ifrågavarande ändamål skulle kunna ingå, utom städer, köpingar, municipalsamhällen och landskommuner, även vägdistrikt. Det samarbete, som för vinnande av gemensam planläggning sålunda erfordrades, kunde enligt de sakkunnigas mening exempelvis taga den formen,

150 att de intresserade kommunerna enade sig om antagandet eller genomförandet av den stadsplan eller generalplan, som borde komma till stånd för var och en av dem. Mera praktiskt syntes dock ofta vara att endast antaga en gemensam schematisk huvudplan, r e g i o n p l a n . Dylik plan skulle antagas av vederbörande kommuner och fastställas av Kungl. Maj:t. Dess enda rättsverkan skulle vara, att den i tillämpliga delar skulle läggas till grund vid upprättande av generalplan eller stadsplan. Över de sakkunnigas förslag inhämtades yttranden från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar. Sedan förslaget därefter undergått ytterligare överarbetning inom justitiedepartementet, framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 79 till 1931 års riksdag förslag till stadsplanelag samt därav föranledda ändringar i åtskilliga lagar. Propositionen godkändes av riksdagen, och därefter utfärdades den nuvarande stadsplanelagen. Genom proposition nr 192 till 1931 års riksdag beredde Kungl. Maj:t riksdagen även tillfälle att avgiva yttrande över ett upprättat förslag till byggnadsstadga. Sedan riksdagen avgivit det begärda yttrandet, utfärdades den nuvarande byggnadsstadgan.

Inkomna

framställningar.

Till stadsplaneutredningen ha överlämnats ett flertal framställningar rörande ändringar i och tillägg till den gällande stadsplane- och byggnadslagstiftningen. Sålunda har länsstyrelsen i Stockholms län den 30 juni 1938 till Kungl. Maj:t ingivit en skrivelse, vari anförts bland annat, att genom samarbete mellan Stockholms förortskommuner, sammanslutna till Stockholmsförorternas regionplaneförbund, och Stockholms stad under åren 1930—1936 utarbetats en regionplan för Stockholm med omnejd. Under den tid regionplanen existerat och legat till grund för planläggningsarbetet i Stockholms omgivningar hade det emellertid blivit tydligt, att de allmänna intressen och behov, som planen avsåge att realisera, icke kunde förväntas bli i nöjaktig utsträckning tillgodosedda utan att regionplaneinstitutet i någon form legaliserades eller det eljest skapades rättsregler, ägnade att säkerställa planens successiva genomförande i den mån detta ur allmän synpunkt befunnes önskvärt och nödvändigt. Bestämmelser syntes sålunda t. ex. erfordras som gjorde det möjligt att inom de särskilda kommunerna framtvinga markreservat för genomförandet av i regionplanen upptagna huvudvägar m. m. En förutsättning härför syntes vara att former skapades för en utjämning mellan kommunerna av bördorna för regionplanens genomförande, så att icke enstaka samhällen över hövan belastades. Vägdistrikt och större samhällen, i vissa fall även sta-

151 len, borde göras ekonomiskt medansvariga för sådana planläggningar inom mindre samhällen, som innebure markreservat utöver dessa samhällens egna behov. Möjligheter borde vidare beredas att för i regionen ingående landsbygd fastställa stomplan på liknande sätt som kunde ske i fråga om städer och stadsliknande samhällen. Bestämmelser erfordrades därjämte om utfartsvägs anslutande till huvudväg, om ordnande av sportslugeområden, om avledande av spillvatten från begynnande samhällsbildningar m. m. Slutligen vore det önskvärt, att man skulle kunna dirigera utbyggandet inom regionen så, att detta skedde mera följdriktigt och rationellt. Detta skulle vara till fördel ej minst för det allmänna, exempelvis i fråga om nya allmänna vägar, skolor och dylikt. Åvägabringandet av större planmässighet för exploateringen inom regionens landsbygdsområden framstode därför som ett betydelsefullt önskemål, som — därest ett licenssystem icke ansåges möjligt att genomföra — i viss mån syntes kunna tillgodoses genom skärpta krav i avseende å förutsättningarna för exploateringen. En liknande framställning har gjorts av regionplanekontoret för Göteborg med omgivningar i skrivelse den 6 juni 1941 till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Regionplanekontoret har anfört bland annat, att arbetet med upprättandet av en regionplan för Göteborg med omgivningar påginge i enlighet med arbetsordning, som fastställts av Kungl. Maj:t den 22 december 1939. En regionplan förlorade emellertid mycket av sitt värde, om den ej kunde hävdas mot de särintressen, som önskade utnyttja marken på annat sätt än som avsetts i planen. Erfarenheten hade visat, att områden, som varit uppenbart olämpliga härför, kunnat exploateras trots tillgång på god mark. Om en trafikled planerats för relativt små bebyggelseområden, kunde med en okontrollerad exploatering dimensionerna bli för små. Markreservaten räckte ej heller till och den tekniska överbyggnaden måste ändras. Redan verkställda kapitalinvesteringar i vägar och avlopp m. m. måste offras samt oraeller tillbyggnader göras. Detta komme att innebära ett betydande slöseri med allmänna och enskilda medel. Vidare bleve bebyggelsen på andra områden i stället glesare än avsett och fördenskull oekonomisk. Därjämte vore det bland annat ett starkt militärt intresse, att vissa markområden i huvudsak bevarades obebyggda. Dessa förhållanden hade lett till att regionplanekontoret vid sitt arbete ansett sig böra förutsätta viss revidering av gällande lagstiftning. En översyn av stadsplane- och byggnadslagstiftningen borde sålunda ske. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har med skrivelse den 9 juni 1941 överlämnat kontorets framställning till Kungl. Maj:t, varvid länsstyrelsen hemställt om utredning angående en revision av byggnadslagstiftningen i de hänseenden, som berörts i framställningen. I regionplanekontorets framställning har även länsstyrelsen i Hallands län instämt genom skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 oktober 1941. Av militära skäl ha åtgärder i liknande riktning påkallats även av chefen

152 för flygvapnet och flygförvaltningen i gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 januari 1941. I denna har framhållits, att det för flygvapnets liksom för den civila luftfartens verksamhet vore av synnerlig vikt, att invid och inom visst avstånd från flygfälten icke uppstode bebyggelse, som kunde bliva hinderlig för flygverksamheten. Det vore fördenskull nödvändigt att erhålla kontroll över bebyggelsen i flygfältens närhet. Detta skulle kunna ske t. ex. genom utbyggnad av gällande föreskrifter om utomplansbestämmelser. Vidare borde sörjas för att chefen för flygvapnet och flygförvaltningen eller, då ärende berörde civilt flygfält, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finge tillfälle att yttra sig i planärenden, som avsåge områden i närheten av flygfält. I förut omförmälda lag om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret ha de i sistnämnda skrivelser framförda synpunkterna delvis vunnit beaktande. Vad åter angår frågan om en reglering av bebyggelsen kring civila flygfält, har denna upptagits av våg- och vattenbyggnadsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 november 1943. Styrelsen har härvid — i anslutning till de förhandlingar som förts vid flygplatschefskonferensen i Göteborg den 24 och 25 augusti 1943 — hemställt om utredning angående erforderliga ändringar i byggnadslagstiftningen i syfte att trygga flygplatsernas framtida utvecklingsmöjligheter samt öka trafiksäkerheten vid begagnande av flygplatserna. Svenska arkitekters riksförbund har i skrivelse den 15 november 1942 till stadsplaneutredningen framställt förslag om en omfattande revision av stadsplane- och byggnadslagstiftningen. Till grund för framställningen ligga svaren på en av förbundet år 1942 gjord rundfråga till förbundets medlemmar angående deras erfarenheter av gällande stadsplane- och byggnadslagstiftning. Förbundet har framhållit, att lagstiftningens hittillsvarande mål varit att bebyggelsen, om och när den tillkomme, skulle bli inordnad i ett sammanhang, som med hänsyn till gator, kvarter, allmänna platser m. m. bleve lämpligt. Däremot hade man lämnat utan avseende, var och när bebyggelse lämpligen borde få uppstå. En bestämd tids- eller ordningsföljd i exploateringen kunde sålunda för närvarande icke åvägabringas med lagstiftningens hjälp. Det vore emellertid icke minst ur ekonomisk synpunkt ett viktigt önskemål, att samhällenas utvidgande skedde i en lämplig tidsföljd beträffande de olika områdena, och det vore uppenbart, att ett rationellt samhällsbyggande icke kunde åstadkommas genom enbart en planläggning i rummet. Denna karaktär hos gällande lagstiftning framginge också därav, att inga former för interkommunal samordning av planläggningsfrågor funnes. Så länge lagstiftningen sysslade väsentligen med reglering av bebyggelsens utformning, vore en sådan samordning icke lika trängande nödvändig, som den bleve när det gällde att söka leda utvecklingen i vissa banor.

153 Den brist, som sålunda kännetecknade lagstiftningen, hade medfört stora olägenheter. Då bebyggelseregleringen icke kunde verka förebyggande och ledande på så sätt, att den anvisade områden för tätare bebyggelse, vore det naturligt, att grupper av hus uppstode litet varstädes utan att dessförinnan någon planläggning tillkommit, och att därigenom ofta en samhällsbildning påbörjades utan reglering eller tillsyn. Sådana små kåkstadsbildningar kunde växa upp på ställen, där de kunde göra stort ohägn, och deras utbyggande skedde ofta från början på ett ur många synpunkter olämpligt sätt. Myndigheterna komme då i efterhand och ställdes inför färdiga fakta. Den spridda bebyggelsen medförde uppenbarligen betydande ekonomiska och praktiska olägenheter både för den enskilde och för samhället; särskilt bleve kostnaderna för anordnande av vägar, vattenledningar, avlopp, skolor m. m. oskäligt stora. Det borde även nämnas, att då det allmänna i viss omfattning hade både formellt och moraliskt ansvar för kommunikationer och avlopp, dess befattning med dessa frågor borde baseras på en teknisk planläggning av ett kommunikations- och avloppssystem. Det vore då påtagligt, att denna planläggning reves upp om exploatering skedde litet varstädes och ej inom de områden, som upptagits och räknats med i denna planläggning. Å ena sidan borde sådan gles enstaka bebyggelse utan svårigheter få tillkomma, som icke medförde olägenheter av antytt slag, och å andra sidan borde en tät bebyggelse, som krävde vissa tekniska anläggningar, endast få tillkomma, där detta kunde tillgodoses på lämpligt sätt och till rimliga kostnader för det allmänna. Vidare kunde nämnas, att bristen på lämpliga och väl avpassade regleringsinstitut för områden, där glest kringspridd bebyggelse uppstode, medfört att kostnader måst i onödan nedläggas på upprättandet av omfattande och dyrbara planer, vilka egentligen vore avsedda för områden med tätare bebyggelse. Till avhjälpande av föreliggande missförhållanden borde enligt förbundets mening samhällsbyggandet ordnas efter följande riktlinjer. Till ledning för planläggningen skulle utföras vissa utredningar rörande näringsliv och befolkningsutveckling m. m., s. k. samhällsforskning. För detta ändamål borde inrättas ett centralt närings- och socialpolitiskt forskningsinstitut med självständig och auktoritativ ställning. Med stöd av dessa utredningar skulle upprättas regionplaner, omfattande ekonomisk-kulturellt sammanhängande bygd eller eljest större områden inom flera kommuner. Regionplanen borde i regel i ett sammanhang reglera avgränsningen av produktionsområden, byggnadsområden, rekreationsområden och trafikleder. Områden, som avsåges för samhällsmässig bebyggelse, s. k. tätområden, borde i regionplanen särskilt avgränsas. Övriga områden, där bebyggelsereglering erfordrades, skulle utgöra s. k. glesområden. Funnes ej regionplan, skulle uppdelning av marken i tätområden och glesområden kunna verkställas av länsstyrelsen. Inom glesområdena skulle, frånsett byggnader för jordbruk och liknande ändamål, endast få förekomma gles villa- och sportstugebebyggelse. Tillkomsten av

154 dylik bebyggelse skulle vara beroende av prövning i varje särskilt fall. Regionplan skulle ofta revideras. Det nuvarande stomplaneinstitutet skulle försvinna. Däremot skulle för alla samhällen och de tätområden på landet, där Kungl. Maj:t förordnade därom, obligatoriskt upprättas generalplan, vilken skulle upptaga grunddragen av markens användning, ungefärliga sträckningen av trafikleder, utbyggnadsetapper m. m. Inom det i generalplanen upptagna område, som utgjorde första utbyggnadsetappen, skulle kommunen vara skyldig att upprätta stadsplan på begäran av markägare. Ville markägare utanför detta område exploatera för tätare bebyggelse, skulle han få göra detta om han själv bekostade upprättandet av byggnadsplan. På icke detaljplanelagda områden inom generalplaneområdet skulle få byggas på samma sätt som gällde för glesområde, dock att byggnadsnämnden skulle äga rätt att mot ersättning till markägaren vägra tillstånd även till sådan bebyggelse, om den kunde förväntas strida mot en kommande detaljplan. Generalplan skulle överses med lämpliga tidsmellanrum, förslagsvis fem år. Detaljplanerna skulle vara av två slag, stadsplaner och byggnadsplaner. Stadsplans rättsverkningar skulle i huvudsak bibehållas oförändrade. Byggnadsplan skulle kunna förekomma både i stad och på landsbygden. Markägaren skulle bekosta upprättandet av byggnadsplan och skulle därjämte vara skyldig att prestera en utredning, som visade att det för planläggning avsedda området vore lämpligt att bebygga ur olika synpunkter. Markexploatörer skulle ha att på egen bekostnad anlägga vägar och ledningar. Omfattade byggnadsplan mark tillhörande flera ägare, skulle förening bildas för väghållning m. m. Avstyckningsplan och utomplansbestämmelser skulle ej längre finnas. Förbundets skrivelse innehåller därjämte ett flertal detaljförslag. — I särskild framställning till stadsplaneutredningen den 28 juni 1943 har förbundet påyrkat bestämmelser om viss kompetens för den som upprättar byggnadsritningar. Även svenska kommunaltekniska föreningen har till stadsplaneutredningen ingivit en framställning, dagtecknad den 2 juli 1943, med förslag till ett stort antal ändringar i byggnadslagstiftningen av mer eller mindre genomgripande natur. För att främja uppgörandet av regionplaner i erforderlig omfattning borde enligt föreningens mening riket uppdelas i ett fåtal regionplanedistrikt, vart och ett utrustat med ett regionplanekontor, vilket skulle uppgöra regionplaner inom distriktet. Regionplanekontoren borde sortera under en rikets regionplanestyrelse. För alla samhällen borde upprättandet av en generalplan, omfattande samhällets hela område, vara obligatoriskt. Om så befunnes önskvärt, skulle generalplan även kunna omfatta delar av angränsande kommu-

155 ner. Till grund för region- och generalplaner borde ligga en noggrann teknisk utredning. För bebyggelse borde uttagas endast sådana markområden, som vore i tekniskt och ekonomiskt hänseende fördelaktiga härför. De oekonomiska områdena skulle däremot icke få användas för bebyggelse. Innan general- eller regionplan fastställts, borde råda styckningsförbud, dock givetvis med möjlighet till dispens i vanlig ordning. Bebyggande inom icke stadsplanelagda delar av ett samhälle borde, framhöll föreningen, icke vara medgivet annat än i den mån bestämmelserna i generalplanen vore tillräckliga för byggnadsverksamhetens reglering och någon detaljplan för fastighetsbildningen icke erfordrades samt gemensamt avlopp för de olika byggnadsplatserna ej heller vore eller kunde förväntas bli erforderligt. Avstyckningsplanen borde alltså icke längre komma till användning inom stad eller stadsliknande samhälle. Befunnes avstyckningsplan dock böra bibehållas, syntes den icke böra få fastställas utan att ekonomiska garantier för vägarnas och erforderliga avloppsledningars anläggning ställts. Bland de av föreningen framställda detaljförslagen avse åtskilliga att åvägabringa ändring i reglerna om stads möjligheter att uttaga bidrag av tomtägare till kostnad för gatumark och gatuanläggning jämte vad därmed äger samband. Föreningen har påpekat, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet vore i ett flertal hänseenden ofullständiga och olämpliga. I en särskild skrivelse till stadsplaneutredningen den 2 maj 1944 har kommunaltekniska föreningen — i anslutning till vad som förekommit vid stadsbyggnadsveckan i Stockholm den 20—26 april 1944 — ytterligare understrukit angelägenheten av att möjligheter bereddes det allmänna att förhindra samhällsmässig bebyggelse på härför mindre lämpliga områden. Byggnadslagstiftningen måste sålunda bereda möjligheter till en fortgående kontroll, varigenom sådan bebyggelse, som tenderade att få samhällsmässig karaktär, bleve känd för vederbörande myndighet redan i projekteringsstadiet och vid behov kunde förhindras uppkomma. Vad den enstaka, icke samhällsmässiga bebyggelsen beträffade, syntes sådan som regel ej böra kunna förhindras, men en viss kontroll av bebyggelsens förläggning och utformning borde upprätthållas, varvid särskilt borde beaktas att tomtplats på landsbygden borde göras avsevärt större än inom samhälles område. Den av länsstyrelsen i Stockholms län berörda frågan om utfartsvägs anslutande till allmän väg har närmare behandlats i en framställning den 5 februari 1941 av nordiska vägtekniska förbundets svenska avdelning till chefen för kommunikationsdepartementet. Avdelningen har framhållit, att trafiksäkerheten och framkomligheten på vägarna vore i hög grad beroende av att byggnader icke låge för nära vägen och att trafiken från kringliggande områden icke inleddes på olämpligt sätt. Ett ordnande av bebyggelsen längs väg a r n a innebure i första hand en reglering av avståndet från vägen till bygg-

156 nad utmed densamma — fastställandet av byggnadslinjer — så att nödigt utrymme funnes för vägsektionen i fullt utbyggt skick och därutöver det utrymme, som med hänsyn till trafiksäkerheten eller andra omständigheter kunde vara erforderligt. Vidare erfordrades åtgärder, syftande till en reglering av tillfarterna till vägarna och inledande av trafiken från bebyggelseområdena på ett sätt, som medförde minsta risk med hänsyn till trafiksäkerheten. — I yttranden, som infordrats över denna framställning, har betydelsen av de nämnda frågorna allmänt vitsordats. Sålunda har exempelvis väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit, att de i väganläggningar nedlagda värdena kunde mer eller mindre spolieras, därest icke bebyggelsen utmed vägarna och trafikens inledande från bebyggelseområdena ordnades. Å andra sidan har svenska landskommunernas förbund ansett, att bestämmelserna i lagen om allmänna vägar rörande byggande utmed väg vore tillfyllest inom stora delar av landet och att därför endast erfordrades kompletterande bestämmelser för vissa landsdelar. Ett flertal förslag föreligga även om reformer beträffande vissa speciella frågor. Ett par framställningar avse sålunda reformering av det nuvarande byggnadsplaneinstitutet. Svenska kommunaltekniska föreningen framhöll i skrivelse den 17 maj 1939 till Kungl. Maj:t, att en utbyggnad av detta institut borde komma till stånd. Ett byggnadsområde, som exploaterades enligt byggnadsplan, saknade organ för och möjligheter till att upptaga medel till ordnandet av vägar och dessas förseende med ledningar. Denna besvärande olägenhet borde undanröjas. I motion vid 1942 års riksdag (I: 175) har därefter herr Holmbäck erinrat, att byggnadsplan i motsats till stadsplan icke medförde några rättsverkningar med avseende på de för allmänt ändamål reserverade områdena inom planen. Bristen på reglerande bestämmelser i detta hänseende hade i praktiken lett till uppenbara missförhållanden. Reglerande bestämmelser vore här av nöden. För byggnadsplanernas genomförande borde skapas intressentsammanslutningar, vilka borde erhålla rätt och skyldighet att lösa mark, som inginge i allmän plats enligt byggnadsplanen, eller att lämna ersättning för värdeminskning å marken. — Riksdagen hemställde i anledning av motionen (skr. nr 31), att den av motionären väckta frågan måtte utredas genom stadsplaneutredningens försorg. Mot de gällande reglerna angående fördelning mellan markägarna av kostnaderna för byggnadsplan ha vidare anmärkningar framställts av länsstyrelsen i Örebro län i skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 oktober 1936. Dessa regler vore enligt länsstyrelsens mening utomordentligt svåra att tillämpa, vilket medfört att länsstyrelsen funnit sig böra undvika byggnadsplaneinstitutet och i stället sökt åstadkomma en reglering genom fastställandet av utom-

157 plansbestämmelser jämte byggnadsordningar. För bättre möjliggörande av byggnadsplaneinstitutets tillämpning borde närmast sökas den utvägen att vederbörande kommuner ålades vissa förpliktelser i fråga om byggnadsplans upprättande. Samma länsstyrelse har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 juni 1939 ånyo påkallat åtgärder för reglering av frågan om bestridandet av kostnaderna för upprättande av byggnadsplan m. m. Styrelsen för Sveriges lantmätare förening har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 mars 1942 anhållit om utfärdande av anvisningar rörande den utredning, som skall ligga till grund för länsstyrelses beslut om upprättande av byggnadsplan. Utlåtanden i ärendet ha avgivits av byggnadsstyrelsen den 12 april 1943 och, sedan styrelsen för länsarkitektföreningen inkommit med en skrift, av lantmäteristyrelsen den 7 januari 1944. I sin ovannämnda framställning den 17 maj 1939 har svenska kommunaltekniska föreningen anhållit om reformering — utom av byggnadsplaneinstitutet — även av bestämmelserna om stadsplans innehåll, initiativrätt till tomtindelning, omfattningen av gatumarksersättning samt tid och sätt för dess utgivande, gatumarkens värdering m. m. Föreningen har åberopat ett föredrag vid stadsbyggnadsveckan i Stockholm den 22—28 april 1938 av civilingenjören Åke Virgin angående önskvärd revision av stadsplanelagen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har i skrivelse den 24 januari 1939 till riksdagens justitieombudsman, vilken överlämnat skrivelsen till chefen för justitiedepartementet, framhållit angelägenheten av att vitesföreläggande finge komma till användning för att åvägabringa rättelse, då nybyggnad uppförts i strid mot lag. Att verkställa handräckning, såsom 68 § stadsplanelagen förutsatte, mötte, framhåller nämnda länsstyrelse, mången gång oöverstigliga svårigheter, vilka med användande av vitesförfarande ofta skulle kunna smidigt och effektivt bemästras. Sveriges fastighetsägareförbund har i skrivelse den 2 december 1940 till chefen för kommunikationsdepartementet anfört, att bebyggelseanordningar för luftskyddsändamål, som medförde ingrepp i gällande byggnadsrätt och som icke vore påkallade ur allmänna stadsplanetekniska synpunkter, icke borde behandlas i stadsplaneväg. Man hade nämligen i så fall i realiteten att göra icke med stadsplanefrågor utan med försvarsanstalter. Förbundet har fördenskull hemställt om sådan lagstiftning eller andra åtgärder som, samtidigt som de tillgodosåge luftskyddets behov, beaktade markägarnas intresse att icke ensamma behöva bära de uppoffringar, som inskränkningarna i byggnadsrätten kunde ha till följd. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 december 1940 ha Stockholms stadsfullmäktige gjort framställning om särskilda bestämmelser angående sammansättningen av Stockholms stads byggnadsnämnd. Yttranden över denna framställning ha avgivits av vissa myndigheter. Vidare har Stockholms stads

158 fastighetsnämnd i skrivelse den 13 januari 1942 till chefen för justitiedepartementet anhållit om vissa ändringar i stadsplanelagens bestämmelser om upplåtande av gata eller annan allmän plats inom stadsplan och om bidrag till stads gatukostnad. Stockholms stads fastighetskontor har därjämte i skrivelse till stadsplaneutredningen den 30 juni 1943 påyrkat åtskilliga ändringar i bestämmelserna angående stads rätt att uttaga bidrag till gatukostnad m. m. Frågan om stads rätt att uttaga gatukostnadsbidrag har berörts jämväl i en framställning till Kungl. Maj:t den 8 april 1943 av svenska stadsförbundet. Förbundet har särskilt påyrkat åtgärder för undanröjande av de hinder för utfående av gatukostnadsbidrag, som följde därav att skyldighet att utgiva sådana bidrag för närvarande endast ålåge ägare av rättsligen bestående tomt. — I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 juni 1942 har stadsförbundet därjämte gjort framställning om klart utformade och med hänsyn till praktiska krav anpassade bestämmelser om skyddsbälten mellan industri- och bostadsområden. Över denna framställning har utlåtande den 31 oktober 1942 avgivits av byggnadsstyrelsen, efter samråd med luftskyddsinspektionen. I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 223 år 1943 med förslag till lag om allmänna vägar m. m. väcktes inom riksdagen motioner av herr Herman Ericsson m. fl. i första kammaren och herr Andersson i Malmö m. fl. i andra kammaren (1:300 och 11:416), i vilka föreslogs sådan ändring av bestämmelserna i 45 § stadsplanelagen, att däri stadgad befrielse för tomtägare från skyldighet att utgiva gatumarksersättning för det fall att allmän väg inginge i gatan skulle begränsas att avse .väg, som tillfallit staden utan ersättning. Andra särskilda utskottet, som avstyrkte motionerna, uttalade i sitt i ärendet avgivna utlåtande (nr 2) att, även om vissa skäl kunde åberopas till stöd för en lagändring i det av motionärerna angivna hänseendet, frågan härom syntes — med hänsyn icke minst till konsekvenserna för tomtägarna — vara av den beskaffenhet, att ändringen icke borde genomföras utan föregången, ingående utredning. Utskottet, som icke varit i tillfälle att verkställa dylik utredning, förutsatte, att frågan skulle beaktas av stadsplaneutredningen samt att, om lagändring befunnes påkallad, förslag härom skulle föreläggas riksdagen. Utskottets utlåtande blev i denna del godkänt av riksdagen (skr. nr 349). Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt stadsplaneutredningen att verkställa utredning i det av utskottet angivna hänseendet, har utredningen den 14 september 1943 — efter inhämtande av yttranden från svenska stadsförbundet och Sveriges fastighetsägareförbund — på anförda skäl hemställt, att med avgörandet av det uppkomna spörsmålet måtte få anstå i avbidan på framläggande av utredningens slutliga förslag till ny stadsplanelagstiftning. •— Svenska kommunaltekniska föreningen har i sin förutnämnda skrivelse den 2 juli 1943 biträtt yrkandet om lagändring i motionernas syfte. Vid ett den 10—12 december 1942 hållet sammanträde

i Stockholm med

159 landshövdingarna och andra representanter för länsstyrelserna yrkades från olika håll förstärkning av länsarkitektsinstitutionen ävensom skärpning av föreskrifterna om byggnadsnämnds skyldighet att anställa sakkunnigt biträde. — Kopparbergs läns byggnadsförbund har i skrivelse till stadsplaneutredningen den 1 augusti 1942 påfordrat ändrade bestämmelser angående inredning av vinden i boningshus, höjden av uthus m. m., medan svenska försäkringsbolags riksförbund i skrivelse den 20 januari 1943 till chefen för justitiedepartementet hemställt om ändrade preskriptionsregler för överträdelse av föreskrifter i byggnadsstadgan och byggnadsordningarna samt om vissa ändringar i sådana byggnadsbestämmelser, som avsåge att bereda skydd mot eldfara. Efter motion av herr Holmbäck vid 1943 års riksdag (I: 180) har riksdagen anhållit (skr. nr 268), att Kungl. Maj:t i samband med pågående revision av stadsplanelagen eller i annat sammanhang ville låta verkställa utredning och för riksdagen framlägga förslag rörande bestämmelser om rätt för lantmätare och mätningsmän samt deras biträden att erhålla tillträde till annans fastighet i andra fall än där sådan rätt för närvarande tillkomme dem. Ungdomsvårdskommittén har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 december 1943 påyrkat åtgärder för ett effektivt tillgodoseende av det trängande behovet av tummelplatser för ungdom i städer och stadsliknande samhällen. I ärendet har byggnadsstyrelsen avgivit utlåtande den 23 februari 1944. Lånsstyrelsen i Kristianstads län har i skrivelse den 24 januari 1944 till kommunikationsdepartementet — med överlämnande av en framställning från byggnadsnämnden i Perstorps municipalsamhälle — uttalat, att gällande straffsatser icke syntes verka tillräckligt avhållande för det fall att någon med åsidosättande av gällande föreskrifter byggde efter egna önskemål. Enligt länsstyrelsens mening borde tagas i övervägande, huruvida vederbörande myndigheter kunde beredas ökade möjligheter att vid vite förbjuda fortsättandet av olagliga byggnadsarbeten. I skrivelse till stadsplaneutredningen den 3 februari 1944 har motormännens riksförbund hemställt om bestämmelser i byggnadsstadgan av sådan art, att bebyggelsen i gatukorsningar icke såsom nu tillätes gränsa till gatukorset med en skarp vinkel utan bebyggelsen gåves en såvitt möjligt avrundad form. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 juli 1944 har Sveriges hantverks- och småindustriorganisation gjort framställning i fråga om gällande byggnadslagstiftnings inverkan på hantverk och småindustri. Organisationen har därvid påfordrat en mera individuell prövning av stadsplanefrågorna, särskilt såvitt anginge utformningen av gårdsbebyggelsen, ävensom föreslagit vissa ändringar i byggnadsstadgan i syfte att tillgodose hantverkets och småindustriens intressen. Byggnadsnämnden i Göteborg har i skrivelse den 10 oktober 1944 till stadsplaneutredningen hemställt om vissa förtydliganden i syfte att

160 klargöra huruvida s. k. husbåtar, kiosker på hjul och dylika anordningar vore att anse som byggnader i byggnadsstadgans mening. Stadsplaneutredningen har jämväl haft att taga ställning till vissa framställningar, åsyftande dels att åstadkomma snabbare och enklare förfarande i stadsplane- och tomtindelningsärenden m. m. och dels att uppnå mera enhetliga och rationella föreskrifter i gällande byggnadsordningar. För att påskynda handläggningen av vissa enklare stadsplaneändringar, som äga samband med det allmänna vägväsendet, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i skrivelse till stadsplaneutredningen den 16 december 1944 hemställt, att byggnadsnämnden måtte tillerkännas befogenhet att antaga sådana ändringar. För de framställningar i övrigt, som avse att åvägabringa ett snabbare förfarande samt att uppnå enhetligare bestämmelser i byggnadsordningarna, ha redogörelser lämnats i stadsplaneutredningens betänkanden I och II den 16 april 1942 (stat. off. utr. 1942:27) och den 17 juni 1943 (stat. off. utr. 1943:30). Slutligen må anmärkas, att vid 1943 års riksdag väcktes motioner av herr Axel Ivar Anderson i första kammaren samt herrar Ljungberg och Olson i Göteborg i andra kammaren (I: 179 och II: 264), i vilka begärdes vidtagande av åtgärder för att skapa bättre förutsättningar för sanering av bebyggelsen i äldre stadsdelar. Motionerna föranledde dock ingen riksdagens åtgärd. Såsom skäl härför anfördes (uti. nr 40 av första lagutsk.), att den berörda frågan redan vore föremål för utredning inom stadsplaneutredningen och bostadssociala utredningen.

161 Allmän motivering. A l l m ä n n a synpunkter. De erinringar av mera allmän innebörd, som riktas mot nuvarande byggnadslagstiftning, i vad den avser att åstadkomma underlag för kontroll och planläggning av bebyggandet, taga närmast sikte på två ting. För det första anmärkes, att lagstiftningen icke bereder möjlighet att bringa de detaljplaner, som uppgöras för olika bebyggelseområden, i samklang med varandra; det saknas ett institut, enligt vilket planläggningen kan ske ej blott under hänsynstagande till ett visst samhälle eller annat, förhållandevis snävt begränsat område utan från en vidare synvinkel, ytterst omfattande landet i dess helhet. För det andra erinras att uppkomsten av okontrollerad och olämplig bebyggelse icke genom gällande lagstiftning förhindras i den omfattning, som ur allmänna synpunkter är påkallad. Det förhållande, å vilket den första anmärkningen grundar sig, har föranlett att, utan stöd i lagstiftningen men med ekonomisk medverkan från statens sida, för envar av de båda största städerna, Stockholm och Göteborg, med kringliggande region utarbetats en särskild s. k. regionplan, avsedd att tjäna till ledning vid framtida planåtgärder inom de kommuner och samhällen, som ingå i regionplaneområdet. Dessa regionplaner, som tillkommit genom frivillig anslutning från de berörda kommunernas sida, visa det intresse och den betydelse, som tillmätes en planläggning i ett större sammanhang för ett flertal kommuner. Värdet av att bebyggelseområden, vilka med hänsyn till ekonomiskt-geografiska förhållanden stå varandra nära, planregleras från gemensamma utgångspunkter och av att de särskilda planerna samordnas till ett ändamålsenligt helt torde icke av någon ifrågasättas. Behovet av en dylik gemensam planläggning är visserligen växlande inom olika delar av landet. Tydligast framträder det omkring de större städerna med deras förortsbebyggelse. På vissa håll bli uppgifterna för en regionplan mindre betydande eller kan regionplanen saklöst undvaras. Otvivelaktigt måste emellertid frånvaron i lagstiftningen av varje bestämmelse angående en planläggning, som sträcker sig utanför kommungränserna, betecknas såsom en brist. Vid föredragningen inför Kungl. Maj:t den 30 maj 1930 av det lagförslag, som sedermera resulterade i nuvarande stadsplanelag, erinrade chefen för justitiedepartementet, att 1925 års sakkunniga föreslagit, att man genom lag11

162 stiftningen skulle bereda möjlighet att efter en enhetlig plan, regionplan, reglera utbyggandet av ett utvecklingsområde, sträckande sig över flera kommuner. Departementschefen, som erkände vikten av, att en enhetlig planläggning sålunda skedde, framhöll emellertid, att det kunde ifrågasättas, huruvida de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna skulle främja det avsedda syftet. De sakkunniga hade icke föreslagit annat än att det erforderliga samarbetet mellan kommunerna skulle komma till stånd på frivillighetens väg. Enligt departementschefens mening borde man vid sådant förhållande redan med gällande lagstiftning kunna vinna i stort sett samma resultat som med de föreslagna bestämmelserna; det som torde vara svårast att åstadkomma vore i allt fall samförstånd mellan kommuner med stridiga intressen, och härutinnan erbjöde förslaget ingen möjlighet till lösning. Mot de föreslagna bestämmelserna hade ock gjorts invändningar av åtskilliga av de hörda myndigheterna. Departementschefen fann sig därför icke kunna förorda, att bestämmelser av antydd art infördes i lagförslaget. Att bestämmelser angående upprättande av regionplan icke intogos i nuvarande stadsplanelag torde sålunda närmast ha berott därpå, att något godtagbart förslag till lagstiftning i ämnet icke förelåg. Ju längre utvecklingen, särskilt på det kommunikationstekniska området, fortskrider, desto mer framträdande torde emellertid behovet bli av en sådan interkommunal planläggning, som här berörts. En omständighet, som icke minst måste tillmätas betydelse i detta sammanhang, är stadsbefolkningens allt tydligare strävan att på fritiden söka sig ut till den kringliggande landsbygden. På ganska långt avstånd från staden men med otvetydig anknytning till denna uppkomma på detta sätt bebyggelseområden av sportstugemässig karaktär, samtidigt som det uppstår behov av större, av tätare bebyggelse ostörda områden, som erbjuda möjligheter till ett sunt friluftsliv i alla dess olika former. Det kan under sådana förhållanden icke vara ändamålsenligt, att planläggningen inom varje särskild kommun sker utan hänsyn till utvecklingen inom det större område, med vilket kommunen har intressegemenskap. För det fall att kommun skulle motsätta sig dylik gemensam planläggning, där sådan är ur allmänna synpunkter motiverad, synes möjlighet böra hållas öppen att mot kommunens vilja underordna densamma det allmänna intresset. I en modern planlagstiftning har ett planinstitut, som sålunda möjliggör enhetlig planläggning över ett område, omfattande flera kommuner, sin givna plats. Det ingår i stadsplaneutredningens uppdrag att överväga frågan om utformningen av ett dylikt institut. Förslag till sådan lagstiftning kommer att framläggas i det följande. Från regionplanering går tanken naturligt över till det under tidigare diskussioner, särskilt inom arkitektkretsar, avhandlade spörsmålet om en nations- eller riksplanering. Vissa frågor, som ha betydelse för bebyggelseplane-

163 ringen, behandlas redan nu i åtminstone viss utsträckning gemensamt för hela landet. Erinras må sålunda om den försörjning med elektrisk kraft, som äger rum genom vattenfallsstyrelsen, om järnvägarna, vilkas totala förstatligande torde vara en tidsfråga, samt om de allmänna vägarna. Ett annat område, där en riksplanering är i viss omfattning möjlig, gäller inrättande av reservat för fritidsändamål, nämligen såvitt angår mark i kronans ägo eller för vars förvärvande statsmedel kunna disponeras. I förra fallet åsyftas främst domänfondens fastigheter. I det senare tankes närmast på mark, som för anläggande av fritidsreservat kan förvärvas av medel ur fonden för friluftslivets främjande. I båda fallen har staten genom ett centralt organ — domänstyrelsen, respektive statens fritidsnämnd — möjlighet att bidraga till lösandet av friluftslivets markfråga efter en för riket i dess helhet uppgjord plan. Spörsmålet avhandlas närmare i fritidsutredningens betänkande angående inrättande av fritidsreservat (stat. off. utr. 1940: 12), till vilket hänvisas. I viss mån jämförbara med strävandena att tillgodose friluftslivets krav äro de synpunkter, vilka allmänt taga sikte på naturskyddets främjande. Även de åtgärder, som på detta område för närvarande kunna vidtagas, planläggas, åtminstone i viss utsträckning, centralt för hela riket. Så är fallet beträffande avsättande av nationalparker ävensom beträffande expropriation av jordområde för avsättande till naturminnesmärke enligt 1 § 11 punkten och 108 § 1917 års lag om expropriation. Den fridlysning av naturminnesmärken, som äger rum enligt 1909 års lag i ämnet, sker däremot länsvis, ehuru för åtgärdens vidtagande fordras tillstyrkan av vetenskapsakademien. Att genom lag stadfästa den riksplanering, som sålunda redan sker eller kan ske, synes ej nödvändigt. Att genom lag utvidga densamma till att omfatta även andra frågor, som för bebyggelseregleringen ha betydelse, såsom förläggningen av industriområden och bostadsområden eller undantagande från bebyggelse av vissa områden för tillgodoseende av friluftslivets behov, förefaller ej heller tillrådligt. Till en början må framhållas, att en riksomfattande plan, däri dylika frågor reglerades, torde bli behäftad med avsevärda svagheter. Det låter väl säga sig, att en dylik plan skulle medföra fördelar ur rationaliseringssynpunkt. Men detta bleve fallet allenast i den mån planen grundades på fullt säkra utredningar och överväganden. Det måste emellertid starkt ifrågasättas, huruvida en hållbar plan för ett helt land med den ytvidd och struktur, som Sverige har, är möjlig att upprätta. Förutsättningarna för planen måste bli ovissa. Meningarna angående vilka områden, som skulle få användas för de olika ändamålen, måste bli mycket delade. Att bestämma förläggningen av industricentra t. ex. måste möta synnerliga besvärligheter. Ginge man ännu längre och sökte fastställa i planen vad slag av industri, som skulle få förekomma i en viss landsdel eller å en viss plats, bleve vanskligheterna än större. 1 varje fall torde det vara att befara, att arbetet med

164 planens uppgörande skulle taga så lång tid, att planen vore föråldrad innan den hunnit färdigställas. Något behov av en i lag föreskriven riksplan torde ej heller föreligga. Inom stora delar av landet är bebyggelsetätheten ringa och kan väntas komma att förbli så åtminstone inom överskådlig tid. Någon planläggning i stort erfordras icke där utöver den som, på sätt ovan framhållits, redan nu kan ske utan lagstiftning. Inom övriga delar av riket torde behovet av enhetlig plan kunna tillräckligt tillgodoses genom upprättande av regionplaner. Det säger sig självt att vid uppgörande av en regionplan hänsyn måste tagas till förhållandena inom andra regioner i den mån de äro av beskaffenhet att öva inflytande inom den region, vars planläggning just är i fråga. Men ett dylikt hänsynstagande kräver ej förefintligheten av en riksplan, om än en sådan plan skulle underlätta regionplanearbetet. I avsaknad av riksplan får frågan klarläggas genom särskilda undersökningar i samband med regionplans uppgörande. Härmed är utredningen inne på ett annat spörsmål, som jämväl varit föremål för diskussion i detta sammanhang, nämligen behovet av ett särskilt centralt organ för verkställande av de utredningar av ekonomisk och social art, som måste läggas till grund för all planläggning för ett större område på längre sikt. Ett centralt forskningsinstitut med uppgift att undersöka hithörande frågor skulle utan tvivel ha sin stora betydelse. Det är många faktorer, som måste utredas, innan exempelvis i en regionplan grunddragen för markens framtida användande för olika ändamål kunna fastställas. Utredning erfordras således beträffande förutsättningarna för uppkomsten av nya industrier, näringslivets sannolika utveckling över huvud, folkmängdens tillväxt eller minskning, befolkningens sammansättning å olika orter och under olika betingelser, förhållandena å arbetsmarknaden, inflyttningen till städerna m. m. Utredningen av hithörande spörsmål kräver ingående studier och kan ej utföras utan hjälp av särskilda fackmän. Ehuru det för planläggningsarbetet skulle vara av värde att äga tillgång till en bestående institution med vana alt handlägga frågor av nu nämnda beskaffenhet samt i besittning av kunskaper och erfarenhet på området, måste det likväl väcka betänkligheter att allenast för detta ändamål tillskapa ett särskilt institut av den storleksordning och det kostnadskrävande slag, som torde bli erforderligt, om det avsedda syftet skall kunna nås. Regionplaner äro, såsom nämnts, redan uppgjorda för Stockholm och Göteborg. I vilken utsträckning ytterligare regionplaner äro att förvänta kan ej med säkerhet bedömas. Det synes emellertid finnas skäl antaga, att det utredningsarbete, som kan erfordras i samband med upprättande av regionplaner och efterföljande ändringar i dessa, kan på ett för samhället avsevärt billigare sätt utföras utan anlitande av något för planläggningsfrågor särskilt inrättat

165 centralt forskningsorgan. Erinras må också att redan nu finnas institutioner, i vilkas arbetsuppgifter ingå undersökningar av den art, som skulle ankomma på en dylik forskningscentral, såsom kommerskollegium, socialstyrelsen och statistiska centralbyrån samt, för att nämna en på enskilt initiativ tillkommen institution, det till Sveriges industriförbund knutna industriens utredningsinstitut. Med hjälp av dessa och liknande organ samt med biträde av särskilda sakkunniga torde kunna uppnås resultat, med vilka det synesvara anledning att, åtminstone tills vidare, nöjas. En annan möjlighet vore att begränsa sig till inrättande av en informationscentral med uppgift att samla och tillhandahålla det material av intresse för regionplanering, som kan ställas till förfogande av ovannämnda redan bestående institutioner eller vilket kan anskaffas på annat sätt. Till denna central skulle alltså vederbörande regionplaneförfattare kunna vända sig för att erhålla tillgängliga uppgifter av intresse för regionplanearbetet. Centralen skulle därjämte stå till tjänst med råd i mån av förmåga samt, därest önskade upplysningar icke funnes tillgängliga hos centralen, giva anvisning om vart vederbörande lämpligen borde vända sig för att få besked. Den skulle sålunda på en gång vara ett slags clearingorgan och driva konsulterande verksamhet. Tanken på en informationscentral har i annat sammanhang framförts av svenska stadsförbundets styrelse. Förbundets avsikt var därvid, att centralen skulle inriktas på och stå till tjänst vid behandlingen av stadsplaneärenden. Till detta stadsförbundets förslag, vars förverkligande skulle tillgodose ett i praktiken klart ådagalagt behov, återkommer utredningen senare. Vad angår frågan om inrättande av en informationscentral för regionplaneärenden föranleder denna redan av praktiska skäl större betänkligheter. Visserligen kan en sådan central, på samma sätt som det tidigare diskuterade forskningsinstitutet, ha en uppgift att fylla. Men man måste även här fråga sig, om nyttan skulle motsvara medlet. Stadsplaneärenden äro alldagliga företeelser. På detta område uppkomma ständigt frågor, vilkas lösning skulle underlättas genom förhandenvaron av ett centralt upplysningsorgan. Annorlunda torde fallet bli med regionplaneärenden. Visserligen måste en regionplan underkastas fortlöpande översyn, men förekomsten av mera invecklade eller eljest svårbedömbara regionplaneproblem torde bli ganska sporadisk. Innan erfarenhet härutinnan vunnits, torde tillräcklig anledning knappast föreligga att skapa ett särskilt permanent centralorgan för behandlingen av regionplanefrågor. Vad beträffar den andra huvudanmärkningen mot det nuvarande systemet, eller att uppkomsten av olämplig bebyggelse icke förhindras i erforderlig omfattning, må erinras att, i den mån tätare bebyggelse är att förvänta inom visst område, lagstiftningen förutsätter alt plan, varigenom bebyggelsen reg-

166 leras, skall kunna upprättas för området. Den oreglerade tätbebyggelse, som finnes i icke ringa utsträckning, beror alltså ofta ej på brist i lagstiftningen utan på bristande tillämpning av de möjligheter, gällande bestämmelser erbjuda. Myndigheterna ha underlåtit att i tillbörlig utsträckning ingripa planreglerande på det tidiga stadium, då en sådan reglering skulle varit erforderlig för uppnående av ett tillfredsställande resultat. Anledningen härtill kan ha varit olika. Ej sällan torde den varit att söka i befolkningens rädsla för de kostnader, som planläggningen skulle förorsaka. Denna rädsla torde ej kunna anses obefogad. Kostnaderna för de berörda fastighetsägarna torde i vissa fall vara avskräckande stora. Det förtjänar att övervägas vilka möjligheter, som må finnas att i detta hänseende åstadkomma ändring i vad nu gäller. Utredningen återkommer till denna fråga vid behandlingen av de planinstitut, som härutinnan äro av intresse. Understundom kan emellertid den underlåtna planläggningen ha sin grund i en felaktig inställning från vederbörande myndighets sida eller i ren försummelse, beroende måhända på bristande intresse, tid eller krafter. I sådant fall hjälper ej ändrad lagstiftning. Vad som här erfordras är ökad upplysning och tillsyn över att lagstiftarens avsikter efterlevas samt, där så kräves, ökad tillgång på sakkunnig arbetskraft. Det torde närmast ankomma på byggnadsstyrelsen att vaka över att de åtgärder vidtagas, som i dessa hänseenden kunna visa sig behövliga. I den mån för detta ändamål ökade arbetskrafter och medel erfordras, böra sådana ställas till förfogande. De kostnader, som härav kunna föranledas, torde mer än uppvägas av de fördelar ej minst i ekonomiskt avseende, som en i tid verkställd, sakkunnigt ordnad, rationell planläggning medför. Om sålunda gällande lagstiftning väl bereder möjlighet att reglera tätbebyggelse, kan däremot för närvarande ej hindras, att tätbebyggelse överhuvud taget kommer till stånd inom visst område. Ej heller regleras närmare genom planlagstiftningen den mera kringspridda bebyggelsen. I båda dessa avseenden förtjäna vissa ändringar i gällande bestämmelser att övervägas. Vad tätbebyggelsen beträffar synes det sålunda icke orimligt utan tvärtom förenligt med både allmänna och enskilda intressen, att dylik bebyggelse icke medgives för den händelse det för bebyggelse avsedda området vid tidpunkten i fråga uppenbarligen är olämpligt för ändamålet. Men även ett för bebyggelse i och för sig lämpligt område kan av särskilda skäl böra tills vidare undantagas från tätbebyggelse. Detta kan t. ex. vara fallet om i närheten finnes ett för tätbebyggelse redan planlagt och för sådan bebyggelse inom överskådlig tid tillräckligt stort område, vilket, om bebyggelsen tillätes i stället söka sig fram på andra håll, kan befaras ej bli utnyttjat för sitt ändamål i avsedd omfattning, med påföljd att planens syfte förfelas. I fråga om den mera kringspridda bebyggelsen kan denna visserligen i viss mån påverkas genom utomplansbestämmelser. Någon verklig reglering av

167 byggnadsverksamheten kan emellertid ej uppnås på denna väg. Förutom av utomplansbestämmelser beröres byggnadsverksamheten av de i 1943 års lag om allmänna vägar intagna bestämmelserna till skydd för vägintresset, genom vilka ur vägsynpunkt icke önskvärd bebyggelse kan förhindras. Dessa bestämmelsers lämplighet ej blott med hänsyn till trafiksäkerheten utan även ur allmän plansynpunkt torde böra tagas under omprövning. Ifrågavarande spörsmål komma att i det följande upptagas till närmare behandling. 1925 års sakkunniga föreslogo, att i stad skulle finnas förutom stadsplan även ett mera omfattande planinstitut, en generalplan, avseende, där ej särskilda förhålladen till annat föranledde, hela det område, inom vilket stadsbyggande ägde rum eller vore att inom överskådlig framtid förvänta. Förslaget föranledde åtskilliga invändningar. Kritiken riktade sig främst mot att generalplanen skulle vara obligatorisk samt mot upptagande i planen av specialområden, vilka icke ansågos kunna på ett tidigt stadium med säkerhet bestämmas. Generalplanen intogs därför ej i stadsplanelagen utan ersattes med stomplaneinstitutet. Stomplanen har emellertid i praktiken kommit till ringa användning. Anledningen härtill torde vara att tillskriva de rättsverkningar, som äro förenade med planen, och därav följande kostnader för staden. Behov av en översiktsplan, mindre omfattande än en regionplan men överspännande ett större område än en stadsplan, torde uppenbarligen föreligga. Även på landsbygden kan en liknande översiktsplan, omfattande en hel kommun eller del därav, ha sitt värde. En sådan förberedande plan, som icke nödvändigtvis behöver medföra stomplanens rättsverkningar men som likväl är av beskaffenhet att kunna tjäna såsom grund vid den framtida mera detaljerade planläggningen, synes böra tagas under omprövning. Att i lagstiftningen vid sidan av varandra ha två så till innehållet likartade planinstitut som generalplan och stomplan torde emellertid vara mindre lämpligt. Införes generalplanebegreppet, synes stomplanen böra försvinna såsom självständigt institut. Skall generalplanen kunna ersätta stomplanen, torde emellertid — även om generalplanen principiellt och i främsta rummet endast skall vara en vägledande översiktsplan — ett behov föreligga att i viss utsträckning kunna förläna densamma civilrättslig verkan. Möjlighet att genom ett särskilt förfarande giva generalplanens bestämmelser i önskad omfattning tvingande natur torde alltså böra övervägas. Om sålunda begreppen regionplan och generalplan införas i lagstiftningen skulle, under förutsättning att därjämte stadsplanelagens nuvarande planformer med undantag av stomplanen bibehållas, planinstituten bli följande: regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan. Därtill komma utomplansbestämmelser. Vid sidan av dessa i stadsplanelagen angivna institut fin-

168 nes ytterligare ett sådant, som ehuru dess syfte närmast är att främja en ändamålsenlig fastighetsindelning, likväl även har betydelse ur bebyggelsesynpunkt, nämligen avstyckningsplanen. I sitt den 1 september 1944 avgivna betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av jorddelningslagen samt lag om sammanläggning av fastigheter å landet m. m. (stat. off. utr. 1944: 46) ha fastighetsbildningssakkunniga föreslagit, att avstyckningsplanen skulle inom områden, där jorddelningslagen är tillämplig, ersättas av byggnadsplan. Stadsplaneutredningen, som finner detta förslag välbetänkt, anser skäl tala för, att avstyckningsplanen utgår även ur fastighetsbildningslagen. En förutsättning härför torde dock vara att jämväl inom områden, där sistnämnda lag gäller, avstyckningsplaneinstitut ersattes av något annat, enkelt planinstitut. Detta kunde ske på så sätt, att möjlighet till upprättande av byggnadsplan öppnades även inom städer och stadsliknande samhällen. Stadsplaneutredningen, som längre fram närmare sysselsätter sig med detta spörsmål, tillstyrker att detsamma löses enligt angivna riktlinjer. I det följande komma de olika planinstituten att upptagas till behandling vart för sig, därvid behovet av desamma och deras utformning bli föremål för mera ingående prövning. Anmärkas må, att, då i vissa författningar för närvarande talas om stads eller samhälles planlagda område, därmed avses allenast område, som ingår i stadsplan. De förslag, som av stadsplaneutredningen framläggas, åsyfta ej någon ändring i vad härutinnan nu gäller. I samband med den nya lagstiftningen torde benämningen stadsplanelag böra ändras. Namnet täcker redan nu endast en del av det område, som genom lagen regleras. Den bristande överensstämmelsen mellan namn och innehåll blir än större om i lagstiftningen införas begreppen regionplan och generalplan. Av 1925 års sakkunniga föreslogs benämningen stadsbyggnadslag. Ej heller detta namn är emellertid tillräckligt omfattande. Erinras må att den författning, i vilken tillämpningsföreskrifterna till stadsplanelagen inrymmas, kallas byggnadsstadga. Det förefaller som om en beteckning enligt denna terminologi bättre än ordet stadsplanelag — och i överensstämmelse därmed stadsplanestadga — angiver lagstiftningens innehåll. Lagstiftningens yttersta syfte är att reglera byggnadsverksamheten. I överensstämmelse härmed torde den nya lagen lämpligen böra benämnas byggnadslag. Regionplan. En regionplan torde i allmänhet motiveras med att gemensam planläggning för flera kommuner erfordras med avseende å grunddragen för markens framtida användning i åtminstone något av följande hänseenden: 1. Bebyggelse. Härmed åsyftas att inom regionplaneområdet utläggas vissa områden, till vilka samhällsbildning och annan tätbebyggelse skola koncen-

169 treras, medan däremot inom regionplaneområdet i övrigt får förekomma allenast jordbruksbebyggelse eller annan mera enstaka bebyggelse. 2. Trafikleder och trafikområden. De viktigaste, som här i regel ifrågakomma, äro de allmänna vägarna. 3. Fritidsområden, d. v. s. områden för tillgodoseende av allmänhetens behov av friluftsliv. I viss mån jämförbara med dessa områden äro naturskyddsområden. Därjämte kunna naturligtvis även andra spörsmål behandlas i en regionplan. Ett par av de viktigaste gälla vattenförsörjning och avlopp. Det torde dock härvid merendels bli fråga icke om planreglering i egentlig mening utan huvudsakligen om en för regionplaneområdet gemensam utredning rörande möjligheterna och lämpligaste sättet att tillgodose områdets behov i berörda hänseenden. Genomförandet av de anordningar, vilka enligt en dylik utredning kunna erfordras för uppnående av det åsyftade målet, torde i allmänhet böra ske först i samband med att andra åtgärder, såsom bebyggelse och väganläggningar, vidtagas inom planområdet. Vatten- och avloppsfrågorna få härvid närmare prövas. Regionplaneutredningen blir uppenbarligen vid denna prövning av grundläggande betydelse, även om det icke är lämpligt fordra, att densamma ovillkorligen följes. Vad först angår bebyggelsen måste det ställa sig mycket vanskligt att inom det stora område, som omfattas av en regionplan, innan bebyggelsefrågan i en viss trakt ännu är aktuell, med civilrättsligt bindande verkan fastställa, vilka delar av regionplaneområdet, som få bli föremål för tätbebyggelse, och vilka delar, som skola vara uteslutna från denna rätt. Missgrepp torde icke kunna undvikas. Ett visst godtycke torde också bli ofrånkomligt. Det lorde bli svårt att klargöra för den enskilde markägaren rättvisan i att — kanske många år innan det ännu överhuvud taget kan vara fråga om att använda marken inom en viss ort för annat ändamål än jordbruk — förbud meddelas mot tätbebyggelse på hans mark, medan grannen, vars mark kanske icke i och för sig är lämpligare för sådan bebyggelse, får rätt därtill. Minst lika svårt som det skulle vara att ur markägarnas synpunkt åstadkomma en tillfredsställande fördelning av rätten till tätbebyggelse, torde det bli att verkställa en dylik fördelning ur kommunal synpunkt. Med hänsyn särskilt till kommunernas intresse av skatteinkomster måste det bli en ömtålig uppgift att avväga i vilken utsträckning samhällsbildning eller annan tätbebyggelse inom de olika av regionplanen omfattade kommunerna skulle tillåtas. En sådan avvägning skulle, om uteslutande rationella grunder tillämpades, kunna leda till att inom viss kommun all tätbebyggelse överhuvud taget bleve förbjuden. Gåves en regionplan i förevarande hänseende civilrättslig verkan kunde det vidare medföra, att den mark, som i planen avsetts för tätbebyggelse, bleve föremål för en värdestegring, vilken icke motsvarades av den följande ut-

170 vecklingen. Den omständigheten, att viss mark i en regionplan avsetts för tätbebyggelse, garanterar ju icke, att marken också kan avyttras för sådant ändamål. Det faktiska utvecklingsförloppet kan jäva regionplaneförfattarnas intentioner. Följden skulle då kunna bli, att marken, ehuru den användes uteslutande för jordbruksändamål, med hänsyn till den medgivna men outnyttjade rätten till tätbebyggelse komme att betinga ett högre pris än kringliggande mark, beträffande vilken sådan rätt icke förelåge. Stadsplaneutredningen har på anförda skäl kommit till det resultatet, att någon bebyggelsereglering av avsedd innebörd i regionplanen ej bör företagas med tvingande rättsverkan. Gives regionplanen i förevarande hänseende ej dylik verkan utan tillägges den endast uppgiften att tjäna till ledning vid den fortsatta, mera detaljerade planläggningen, föreligger däremot naturligtvis ej hinder mot att en uppdelning av regionplaneområdet i områden för tätbebyggelse och rena landsbygdsområden sker. Tvärtom bör en på noggranna studier verkställd sådan uppdelning vara till stor nytta för framtiden. Regionplanen jämte den utredning, som ligger till grund för denna, underlättar nämligen myndigheternas ställningstagande från fall till fall, då fråga sedermera uppkommer om utläggning av generalplaner och detaljplaner för tätbebyggelse samt om utformningen av dessa planer. I detta sammanhang må också framhållas, att vad som sagts angående olämpligheten av att med tvingande verkan på angivet sätt reglera bebyggelsen redan då en regionplan uppgöres icke medför, att dylik reglering jämväl skulle vara olämplig på ett senare stadium, nämligen när bebyggelsen av en viss trakt blir aktuell. Möjligheterna äro då större att bedöma, huruvida bebyggelse bör tillåtas eller icke. Tätbebyggelse bör, i överensstämmelse med förutnämnda redan nu gällande ehuru ej alltid tillämpade principer, ej få äga r u m utan att detaljplan för bebyggelsen finnes uppgjord. Men vidare synes det, såsom tidigare anförts, naturligt, att dylik bebyggelse överhuvud ej bör få förekomma inom vissa områden, exempelvis sådana som av särskilda skäl, t. ex. ur hälsosynpunkt, uppenbarligen äro olämpliga för ändamålet. En viss, om än begränsad befogenhet för myndigheterna att förbjuda tätbebyggelse bör därför finnas. Den reglering av byggnadsverksamheten, som sålunda kan bli erforderlig, låter sig emellertid verkställa utan att riktlinjerna för densamma uppdragits i regionplan. En regionplan, i vilken områden för tätbebyggelse finnas utlagda, kan, på sätt nyss framhållits, tjäna till ledning vid det framtida ställningstagandet, men den är ej någon oundgänglig förutsättning för en bebyggelsereglering av här åsyftad innebörd. Till frågan om h u r en sådan reglering lämpligen bör ordnas återkommes i det följande. Vad trafikleder och trafikområden beträffar är det, såsom nämnts, främst de allmänna vägarna, vilka äro av intresse. Allmänna vägar kunna tänkas utlagda i en regionplan antingen så att deras sträckning blott mera schema-

171 tiskt angives eller så utstakade och fixerade, att deras sträckning tydligt framgår eller ock så att de visserligen ej slutligt fixerats men skola förläggas inom ett bredare markbälte, vilket angivits och tydligt avgränsats i planen. Är vägen i regionplanen blott schematiskt angiven, kan skydd mot bebyggelse och andra åtgärder, som hindra vägens utförande, ej åstadkommas, med mindre dylika åtgärder göras beroende på prövning av myndighet, som därvid har att taga närmare ställning till vägens definitiva sträckning. Det skulle alltså bli nödvändigt att förbjuda åtgärder av angivet slag inom regionplaneområdet utan särskilt tillstånd. Markägaren skulle följaktligen ej i förväg kunna avgöra, huruvida han exempelvis ägde bebygga ett visst område eller ej. Först då tillstånd begärdes, skulle prövning härutinnan ske. Därvid komme kanske att befinnas, att området på grund av den planerade vägen överhuvud ej lämpade sig för byggnadsändamål. Givet är att en dylik anordning måste ur markägaresynpunkt te sig otillfredsställande. På landsbygden, där bebyggelsen för närvarande är helt fri, skulle tillståndsprövningen kännas särskilt tyngande. Ej blott där utan även inom områden, där redan nu myndighets tillåtelse måste avvaktas, innan ett byggnadsföretag igångsattes, skulle anordningen säkerligen medföra ökade kostnader och tidsutdräkt. Med hänsyn till det anförda synes man knappast kunna förorda, att regionplanen med avseende å däri utlagda schematiska vägar erhåller ovillkorligt bindande verkan. Är vägen fixerad i regionplanen, har planläggningsarbetet praktiskt taget fortskridit lika långt som om enligt lagen om allmänna vägar arbetsplan beträffande vägen blivit upprättad. Bestämmelserna i nämnda lag kunna alltså då utan större omgång tillämpas. Vid sådant förhållande torde anledning saknas att giva regionplanen med avseende å däri upptagna allmänna vägar civilrättslig giltighet. Har arbetsplan enligt lagen om allmänna vägar fastställts, inträder automatiskt förbud mot byggnadsföretag inom vägområdet och visst område däromkring utan länsstyrelsens tillstånd. Detta förbud gäller tre år. Längre tids förbud torde knappast böra stadgas för en i regionplanen upptagen, fixerad väg. Ej heller i övrigt torde upptagande av en sådan väg i regionplan böra medföra fördelar, som icke kunna ernås jämväl enligt väglagen. Vissa brister finnas visserligen i det skydd, som väglagen bereder en planerad väg. Men dessa brister synas böra avhjälpas ej genom regionplanelagstiftning utan genom lagstiftning rörande allmänna vägar överhuvud, vare sig de äro belägna inom eller utom ett regionplaneområde. Förslag till de ändringar i väglagen, som av berörda synpunkter påkallas, framläggas i det följande. Vad utredningen nu anfört angående i regionplanen fixerad väg äger motsvarande tillämpning för det fall, att vägen visserligen ej slutligt fixerats i regionplanen, men att där utlagts och avgränsats ett bredare markbälte, inom vilket vägen sedermera skall närmare utstakas. Även ett sådant markbälte

172 kan skyddas mot bebyggelse redan enligt väglagen. Länsstyrelsen äger nämligen, då fråga är väckt om byggande av väg, meddela förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom visst område, som kan beräknas bli taget i anspråk för vägen eller komma att ligga i omedelbar närhet av densamma. Sådant byggnadsförbud gäller tre år men kan med Kungl. Maj:ts tillstånd förlängas. Ej heller i fråga om denna form av vägutläggning fyller således regionplanen ett behov, som ej kan tillgodoses på annat och mera generellt gällande sätt. Även om särskild planlagstiftning, varigenom civilrättslig giltighet tillägges en regionplan med avseende å däri upptagna vägar, alltså icke synes lämplig eller erforderlig, kan regionplaneringen emellertid mången gång vara ur vägsynpunkt både nyttig och nödvändig. Om än regionplanen i förevarande hänseende ej erhåller tvingande rättsverkningar, har nämligen en dylik planläggning betydelse för vägväsendet på liknande sätt som den i det föregående angivits kunna vara av värde för bebyggelseregleringen. De undersökningar angående befolkningsutvecklingen och befolkningens sannolika framtida fördelning inom regionplaneområdet ävensom de andra utredningar, vilka ingå såsom ett nödvändigt led i regionplaneringen, underlätta vägmyndigheternas arbete. Vidare är det naturligtvis av vikt, att planläggning, även om den endast blir mer eller mindre schematisk, sker ur olika synpunkter i ett sammanhang inom hela regionplaneområdet. De olika intressena kunna härigenom bättre avvägas och samordnas. Jämväl en icke tvingande regionplan kommer säkerligen att påverka utvecklingen inom det planlagda området. Angående fritidsområden saknas särskilda lagstiftningsbestämmelser. En viss om ock begränsad möjlighet att utlägga sådana områden torde stadsplaneoch stomplane- (generalplane-) instituten erbjuda, enligt vad bland annat framhållits i fritidsutredningens omförmälda (s. 163) betänkande angående inrättande av fritidsreservat (s. 91 o. f.). Därjämte synes med stöd av 1 § 4 punkten expropriationslagen, jämförd med 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan, åtminstone vissa slag av fritidsområden, nämligen områden för friluftsbad, kunna exproprieras för kommuns räkning (se fritidsutredningens nämnda betänkande s. 108 o. f. samt 225 o. f.). Fritidsutredningen föreslog, att i expropriationslagen skulle klart stadgas, att expropriation för kronans, landstings, kommuns, municipalsamhälles eller kommunalförbunds räkning finge ske, då det gällde tillgodoseende av något friluftslivets behov, som vore av väsentlig betydelse för det allmänna eller för befolkningen inom viss ort. Vidare föreslogs en lag angående servitut för bildande av fritidsområden. Enligt denna skulle till förmån för kronan, kommun, municipalsamhälle eller kommunalförbund samt för vissa föreningar och stiftelser kunna genom frivilligt avtal å fastighet läggas besvär eller last, som för fastighetens innehavare innebure skyldighet att underlåta viss an-

173 vändning av fastigheten i ändamål att bevara eller öka dess lämplighet såsom fritidsområde för allmänheten, eller skyldighet att tåla, att allmänheten färdades över eller uppehölle sig å fastigheten i större omfattning än enligt vedertagna allmänna rättsgrunder vore för envar lovligt. En förteckning på olika slag av fritidsområden återfinnes i fritidsutredningens betänkande (s. 89). Förslaget om ändring i expropriationslagen föranledde ett flertal reservationer till betänkandet. Reservanterna ansågo det ej utan vidare klart, att ett uppenbart behov av utvidgad expropriationsrätt för fritidsändamål förelåge. Förutsättning för att ett visst fritidsområde skall få tvångsvis utläggas synes böra vara dels att enligt verkställd tillförlitlig utredning ett otvetydigt behov av att äga tillgång till ett sådant område föreligger, dels ock att utredningen visar, att det för ändamålet ifrågasatta området är det ur olika synpunkter mest lämpliga. I samband med regionplanering är det naturligt, att en dylik utredning förebringas. Det viktiga härvidlag är emellertid ej regionplanen som sådan utan utredningen. Kan utredningen ske utan samband med att en regionplan uppgöres, är detta lika tillfyllestgörande. Det kan tänkas, att en större stad önskar förvärva ett fritidsområde antingen inom den egna kommunen eller inom en angränsande kommun. Finnes ej behov av samma fritidsområde jämväl för annat, staden närliggande samhälle, föreligger i det förstnämnda fallet — d. v. s. då det fritidsområde, staden önskar förvärva, är beläget inom den egna kommunen — ej möjlighet att uppgöra regionplan. Här torde, om så anses lämpligt, generalplaneinstitutet kunna begagnas. Ej heller i det fall att fritidsområdet är beläget inom angränsande kommun torde — under angivna förutsättning att i stadens närhet icke finnes något ytterligare samhälle, som har behov av samma fritidsområde — regionplanen böra komma till användning, åtminstone ej enbart för lösande av fritidsproblemet. Det synes nämligen orimligt, att en stad skulle ingå i regionplaneförbund med t. ex. en landskommun endast av den anledningen, att staden önskar tillförsäkra sig ett visst fritidsområde inom landskommunen. Stadens behov av sådant område torde i dylikt fall få tillgodoses på annat sätt än genom regionplanering. Fritidsproblemet torde sålunda icke alltid kunna eller böra lösas genom regionplanelagstiftning. Å andra sidan måste det anses, att om ett fritidsområde utlagts i en regionplan, fritidsfrågan därvid blivit så utredd, att betänkligheter mot områdets exproprierande för fritidsändamål ej behöva möta. Detta gäller även om regionplaneringen verkställts utan stöd av lag såsom skett i Stockholm och Göteborg. Den undersökning, som ligger till grund för regionplanen, är, såsom nämnts, det värdefullaste vid fritidsfrågans bedömande, och denna undersökning kan vara lika uttömmande och tillförlitlig även om regionplanens giltighet ej i lag fastställts. Summan av vad här sagts angående fritidsområden skulle alltså vara, att om ett dylikt område utlagts i en regionplan, förutsättningar få anses finnas

174 för att det av fritidsutredningen föreslagna expropriationsförfarandet kan komma till användning. Finnes ej regionplan, bör utredning angående behovet och lämpligheten av fritidsområdet kunna förebringas på annat sätt. Att uteslutande för åstadkommande av fritidsområden giva regionplan civilrättslig giltighet synes ej nödvändigt. Varken med avseende å bebyggelse, trafikleder eller fritidsområden torde sålunda regionplan böra genom lagstiftning förlänas tvingande rättsverkan. Såsom motiv för en regionplanelagstiftning av dylik innebörd har jämväl åberopats, att därigenom skulle kunna förhindras en ur militära synpunkter olämplig bebyggelse. Detta mål torde emellertid kunna nås också på annan väg såsom framgår av 1942 års lag om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret. Bestämmelser i anslutning till denna lag komma att av stadsplaneutredningen föreslås i byggnadslagen. Utöver vad här framhållits kunna följande allmänna skäl anföras mot en lagstiftning, varigenom bestämmelserna i en regionplan erhålla generellt tvingande verkan. Skall en regionplan vara tvingande torde böra fordras, att de områden, som i planen avsatts för det ena eller andra ändamålet, blivit så tydligt utstakade å marken och kartlagda, att deras utsträckning klart framgår. Ett eftergivande av denna fordran skulle, såsom framhållits beträffande vägarna, föranleda, att särskilt tillstånd alltid måste krävas, innan en markägare exempelvis kunde igångsätta ett byggnadsföretag inom regionplaneområdet; innan sådant tillstånd beviljades måste nämligen undersökas, huruvida åtgärden kunde anses förenlig med regionplanen. Hur denna särskilda tillståndsprövning än ordnades, torde kostnader och tidsförlust knappast kunna undvikas. En känsla av ovisshet och otrygghet skulle också lätt skapas. Jämväl för de tillståndsprövande myndigheterna skulle tillståndsprövningen medföra besvärligheter. Om det emellertid alltså fordrades, att de i regionplanen upptagna områden, beträffande vilka planen skulle medföra tvingande rättsverkan, vore till gränserna tydligt och klart fixerade, skulle detta leda till, att arbetet med regionplanerandet bleve mycket omfattande och kostsamt. Nödigt kartunderlag saknas mångenstädes. Att för ändamålet frambringa nytt kartmaterial i tillräckligt stor skala, skulle ställa sig dyrbart. En lagstiftning, varigenom regionplan tillades tvingande rättsverkningar i fråga om bebyggelse, trafikleder, fritidsområden m. m., skulle bli vidlyftig och invecklad. Det torde nämligen vara nödvändigt, att bestämmelserna bleve, åtminstone i viss mån, olika allt efter de syften, som regionplanen skulle tillgodose. Samma lagbestämmelser torde t. ex. ej kunna gälla beträffande allmänna vägar som angående spår- eller järnvägar etc. Vidare måste reglerna bli olika ej blott beroende på om marken vore belägen inom detalj-

175 planelagt område eller på rena landsbygden utan även med hänsyn till olika slag av detaljplaner. Skall en dylik lagstiftning genomföras, torde därför böra fordras, att man är övertygad ej endast om regionplanens ändamålsenlighet i och för sig utan även därom att de syften, lagstiftningen skall tjäna, icke kunna på ett åtminstone i huvudsak tillfredsställande sätt tillgodoses på annan väg. Ehuru en regionplanelagstiftning, medförande tvingande rättsverkningar på samma sätt som t. ex. en stadsplan, därför icke synes böra komma till stånd, torde, i överensstämmelse med vad tidigare anförts, vissa bestämmelser angående regionplanering likväl böra lagfästas. Såsom i olika sammanhang framhållits har en regionplan, även om dess innehåll ej är tvingande, en ej oväsentlig betydelse, nämligen så tillvida att därigenom gemensam planläggning sker för flera kommuner, vilken planläggning sedermera kan tjäna till ledning vid detaljplanerandet inom de särskilda kommunerna. Ej minst den utredning, som måste föregå regionplaneringen, är härvid av värde. Har en regionplan uppgjorts, synes det naturligt, att den bör vid detaljplanearbetet följas så långt detta lämpligen kan ske. Där redan uppgjorda planer inom de särskilda kommunerna strida mot regionplanen, böra dessa bli föremål för översyn och, i den mån skäl därtill äro, omarbetas. Men anses en regionplan böra ha denna verkan, måste i planlagstiftningen upptagas regler för hur och under vilka förutsättningar en regionplan skall komma till stånd, h u r regionplaneområdets omfattning skall bestämmas, vem som skall betala kostnaderna för regionplanerandet m. m. Stadsplaneutredningen förordar, att en regionplanelagstiftning av nu antydda innebörd geomföres. 1 fråga om regionplanering torde då böra gälla i huvudsak följande bestämmelser. För upprättande av regionplan bör fordras, att beträffande två eller flera städer eller landskommuner med därinom liggande municipalsamhällen gemensam planläggning finnes böra äga rum i avseende å grunddragen för markens framtida användning. Regionplanens huvudsyfte bör vara att tjäna till ledning vid detaljplaneringen inom regionplaneområdet, så att ej på ett håll vidtagas åtgärder, vilka strida mot planerade åtgärder på ett annat, utan samtliga åtgärder samordnas till gemensam nytta. Regionplanen lämnar möjlighet att, då detaljåtgärder sedermera skola vidtagas, bedöma dessa i ett större sammanhang. Ovillkorlig bundenhet vid regionplanen bör härvid ej krävas. Avvikelser må kunna ske, då anledning därtill finnes. Regionplanen bör vara vägledande men ej tvingande. Ske avvikelser från planen, måste dessa naturligtvis uppmärksammas, då fråga om ytterligare detaljåtgärder så småningom uppkommer. Regionplanen bör därför från tid till annan justeras med hänsyn till efter planens tillkomst beslutade, från planen avvikande detaljplaner. Vid sidan härav torde jämväl en fortlöpande bearbetning av

176 regionplanen merendels vara nödvändig, så att planen ej stannar efter utvecklingen. Regionplans rättsverkningar torde alltså kunna i huvudsak inbegripas i ett stadgande därom, att regionplanen skall tjäna till ledning vid uppgörande av närmare planer eller bestämmelser för bebyggande och användande i övrigt av mark inom regionplaneområdet. Är fråga om byggande av allmän väg, torde, i överensstämmelse med vad som för närvarande enligt 4 § lagen om allmänna vägar gäller beträffande vägföretag inom område för vilket fastställts stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, böra föreskrivas, att vägen ej får läggas så att regionplanen motverkas. Att ett dylikt krav ställes på den allmänna vägen synes naturligt med hänsyn till den befattning det allmänna tager med regionplanen. Enskild väg torde däremot ej böra på detta sätt göras beroende av en regionplan. I fråga om byggande av sådan väg torde regionplanen böra tillerkännas allenast samma verkan som den föreslagits skola erhålla för detaljplaneläggningen, nämligen att tjäna till ledning vid åtgärdens företagande. Vad nu sagts om regionplans inverkan på väganläggning torde emellertid, vad till en början angår allmän väg, böra gälla endast under förutsättning att icke tillika stadsplan, stomplan, generalplan med rättsverkningar motsvarande stomplanens eller byggnadsplan finnes fastställd för området. Finnes plan av nu nämnda slag, vilken i jämförelse med regionplanen kan betecknas såsom detaljplan, skall, enligt vad förut anförts, densamma underkastas översyn för att, i den mån omständigheterna föranleda därtill, bringas i överensstämmelse med regionplanen. Dylik översyn förutsattes skola ske, så snart regionplan fastställts. Inom detaljplanelagt område kan därför regionplanens rättsverkan begränsas till att avse utformandet av detaljplanen. Regionplanens inverkan på utläggningen av allmän väg inom dylikt område blir alltså endast av indirekt beskaffenhet. Utanför detaljplanelagt område synes emellertid viss ytterligare rättsverkan böra tilläggas regionplanen. Om i regionplan ett markområde utlagts för ett visst ändamål, torde, då avstyckning skall ske eller annan åtgärd skall vidtagas inom regionplaneområdet, hänsyn ej sällan kunna tagas till regionplanen utan att markägaren eller annan sakägare därigenom behöver tillskyndas märkligt men. För att underlätta t. ex. framdragandet av en i regionplanen utlagd väg kunna en avstycknings gränser jämkas eller kan en byggnads läge något förskjutas, utan att avstyckningen försvåras eller byggnaden förlorar i värde. För sådana fall synes det rimligt, att regionplanen vinner beaktande. Dylik rättsverkan bör dock .tilläggas regionplanen allenast då fråga är om åtgärder från markägarens sida, som i och för sig äro föremål för myndighets prövning. Det bör sålunda ej ifrågakomma att införa skyldighet för markägare att söka tillstånd till byggande eller andra åtgärder inom regionplaneområdet allenast för att åstadkomma en prövning av åtgärderna

177 ur regionplanens synpunkt. Därigenom skulle orsakas tidsutdräkt och kostnader. Men i de fall, då en åtgärd ändock skall underställas myndighet, synes det lämpligt, atl denna vid sin prövning tager sådan hänsyn till regionplanen, som här avses. En avstyckning kräver alltid myndighets medverkan. Likaså byggnadsföretag och vissa andra åtgärder inom städer, samhällen och orter, för vilka fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. För dessa fall bör stadgas, att vederbörande myndighet skall tillse, att, i den mån så kan ske utan att markens ägare tillskyndas märklig skada, markens användning för i regionplanen avsett ändamål icke försvåras. Detta bör dock — i anslutning till vad nyss föreslagits angående väganläggning — gälla allenast beträffande sådan del av regionplaneområdet, för vilket detaljplan med civilrältslig verkan icke finnes fastställd. Inom sålunda detaljplanelagt område bör det vara tillfyllest att vaka över, att detaljplanens bestämmelser efterlevas. Avviker detaljplanen från regionplanen, skall med avseende å byggnadsverksamhet och fastighetsindelning inom området detaljplanen och ej regionplanen tillämpas. Å andra sidan bör i sistnämnda fall övervägas sådan ändring av detaljplanen, att den överensstämmer med regionplanen; i avbidan på ändringen böra byggnadsförbud meddelas i lämplig utsträckning. Äro, vilket ofta torde bli fallet, gränserna för ett visst område, t. ex. en väg, endast schematiskt angivna i regionplanen, kan det naturligtvis vara vanskligt att bestämt fastställa, huruvida en ifrågasatt avstyckning eller byggnad kommer i strid med planen eller ej. Markägaren bör givetvis icke i onödan åsamkas intrång i sin förfoganderätt, men regionplanens genomförande bör å andra sidan ej få påverkas av mer eller mindre betydelselösa invändningar. Begränsas markägarens skyldighet på nyss angivet sätt, d. v. s. till de fall då han ej lider märklig skada, torde frågan emellertid i allmänhet icke behöva i praktiken bli så svår att lösa. I ömtåliga fall står i händelse av olika meningar angående den ifrågasatta åtgärdens inverkan på regionplanens genomförande den möjligheten öppen, att i regionplanen fixera vissa gränslinjer, som tidigare endast angivits schematiskt. Utöver vad nu anförts om regionplans rättsverkningar synes, i överensstämmelse med vad tidigare anförts (s. 173), böra gälla, att om ett fritidsområde utlagts i en regionplan, underlag härigenom får anses skapat för tillämpning å området av fritidsutredningens förslag om expropriation för tillgodoseende av friluftslivets behov. En bestämmelse av denna innebörd torde emellertid ej ha sin plals i regionplanelagstiftningen. Den bör närmare övervägas i samband med prövningen av berörda expropriationsförslag. Anmärkas må, att den omständigheten i och för sig, att viss mark i en regionplan utlagts såsom fritidsområde, icke medför någon inskränkning i markägarens förfoganderätt. Först genom att expropriation sker, säkerställes områdets användande för det avsedda ändamålet. På samma sätt som regionplanen sålunda synes böra kunna läggas till grund 12

178 för anspråk på expropriation enligt fritidsutredningens förslag, måste den naturligtvis tillmätas avgörande betydelse vid prövningen av andra expropriationsanspråk. Den utredning, som måste föregå regionplanen, är uppenbarligen ett utmärkt underlag för en cxpropriationsansökan, vare sig denna avser tillgodoseende av något av de ändamål, för vilka expropriation kan beviljas enligt nu gällande regler, eller den, efter en eventuell utvidgning av expropriationslagstiftningen, bygger på nytillkomna expropriationsgrunder. Då en regionplan skall upprättas, böra de kommuner och samhällen, vilka skola omfattas av planen, sammansluta sig till regionplaneförbund. Beträffande sådant förbund bör lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund i huvudsak gälla. Tillkomsten av en regionplan kan vara icke blott ett kommunalt utan jämväl ett statligt intresse. Det är icke utan betydelse för stålen redan hur planläggningen inom de särskilda kommunerna sker. Ett uttryck för denna uppfattning lorde kunna anses ligga däri, att enligt gällande stadsplanelagstiftning alla planer skola fastställas av Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen, om än främsta anledningen härtill är önskan att skapa rättstrygghet för den enskilde. En mindre ändamålsenlig planlösning kan medföra onödiga kostnader för staten för vägar, skolor m. m. Statliga synpunkter ha också beaktats genom stadgandet i 4 § stadsplanelagen, enligt vilken Kungl. Maj:t tillagts befogenhet att framtvinga planläggning i vissa fall. Än större blir statens intresse för planläggningen, om denna utsträckes att på en gång omfatta större områden än som rymmas inom kommungränserna. Det synes därför rimligt, att en regionplan, som är erforderlig för att få en överblick över och kunna samordna detaljplaneläggningen inom ett större område, må kunna komma till stånd, oavsett att framställning därom ej göres av någon i planområdet ingående kommun och även direkt mot kommuns önskan. Klart är naturligtvis dock, att stor hänsyn till de kommunala viljeyttringarna måste tagas. I syfte att vinna största möjliga enhetlighet i fråga om förutsättningarna för regionplaneförbunds bildande torde beslut därom böra fattas av Kungl. Maj:t efter förslag av länsstyrelsen. Beslut angående regionplaneområdets omfattning bör tillkomma i enahanda ordning. Vad angår förbundsordningen synes det, i händelse av oenighet mellan kommunerna, få ankomma på länsstyrelsen att besluta angående dess innehåll. Är någon missnöjd med länsstyrelsens beslut, får detta överklagas i vanlig ordning. Kan regionplanen komma att beröra flera län, äger Kungl. Maj:t bestämma, vilken länsstyrelse som skall taga befattning med ärendet. Sedan beslut fattats om regionplaneförbunds bildande och förbundsordning fastställts, bör det åligga förbundsdirektionen att tillse, att regionplan snarast möjligt upprättas. Arbetet härmed bör närmast åvila en av direktionen utsedd regionplanenämnd.

179 Regionplan torde böra fastställas av Kungl. Maj:t, sedan förslag därtill antagits av direktionen. Äro meningarna delade inom direktionen, bör Kungl. Maj:t få göra de avvikelser från förslaget, som med hänsyn till sålunda yppad skiljaktig mening kan föranledas. Regionplaneförbundet och dess organ böra bestå, även sedan regionplanen fastställts. Planen bör nämligen, såsom nämnts, bli föremål för fortlöpande översyn samt i mån av behov ändras. Dylika ändringar böra ske i samma ordning som upprättande av ny plan. Skall regionplaneförbundet upplösas, böra härvid bestämmelserna om dess bildande äga motsvarande tillämpning. Regionplanenämnden är det organ, som bäst kan bedöma, i vad mån planerade detaljåtgärder överensstämma med regionplanen eller ej. Nämnden blir därför vid detaljplanerandet en viktig remissinstans, som, då anledning därtill finnes, bör höras över förslag till detaljplaner inom regionplaneområdet. På samma sätt som staten bidragit till kostnaderna för upprättande av regionplanerna för Stockholm och Göteborg synes det rimligt, att statsbidrag må kunna utgå till regionplaner även framdeles. Kostnaderna för regionplanens uppgörande och förbundets verksamhet i övrigt böra, i den mån de ej utgå av statsmedel, fördelas på förbundsmedlemmarna efter grunder som bestämmas av Kungl. Maj:t efter förslag av förbundsdirektionen. Med de rättsverkningar, en regionplan ovan avsetts skola få, torde densamma, åtminstone i huvudsak, kunna göras ganska schematisk. Mera kostsamma undersökningar och mätningar på marken torde härigenom kunna undvikas. Kartmaterialet torde kunna vara tämligen enkelt. Nedlägges för mycket arbete på detaljutformning av planen, kan detta medföra, att dess färdigställande tar så lång tid, att planen blir föråldrad innan dess genomförande ens hinner påbörjas. Generalplan. Enligt 1925 års sakkunnigas förslag skulle generalplan fastställas för stad av Kungl. Maj:t och på landet i allmänhet av länsstyrelsen. Den skulle i första hand vara ett medel att reservera mark för vissa samhällsbehov av mera allmän art. Dit räknade de sakkunniga främst sådana huvudtrafikleder, som avsågo att betjäna den större trafikens behov, samt park-, idrotts- och koloniområden, vidare områden för särskilda trafikbehov, såsom järnvägar, h a m n a r och flygplatser, samt säkerhetsområden, begravningsplatser m. m., allt i den mån de icke vore av så ringa omfattning, att deras upptagande i generalplanen av denna anledning icke komme i fråga. Men generalplanen hade också enligt de sakkunnigas förslag till uppgift alt för särskilda huvudändamål fördela de områden, som i en framtid bleve föremål för indelning i byggnadskvarter, gator och torg samt allmänna platser i övrigt. De huvudändamål,

180 som därvid avsågos, voro väsentligen tre: bostadsbyggande, industrianläggningar och offentliga byggnadsanläggningar. Generalplanen förbands av de sakkunniga med åtskilliga rättsverkningar bland annat innebärande förbud mot nybyggnad i strid mot planen samt medförande rätt för markägarna till ersättning i vissa fall för skada, som genom begränsningen i byggnadsrätten tillfogades dem. Då ett område, som inginge i generalplan, sedermera stadsplanelades, skulle detta icke medföra, att det avfördes ur generalplanen, utan det skulle kvarligga i generalplanen såsom ett område, vilket förutom generalplaneregleringen erhållit en detaljerad stadsplanereglering. Enligt vad tidigare anförts (s. 167) föranledde förslaget i de däröver avgivna utlåtandena åtskilliga erinringar. Dessa riktades förutom såsom nämnts mot den i förslaget uppställda obligatoriska fordran på fastställelse av generalplan samt mot upptagande i denna av specialområden, framför allt jämväl mot förslagets ståndpunkt, att generalplan skulle bibehållas till namn och rättsverkningar även sedan stadsplan blivit fastställd för samma område. Erinringarna medförde, på sätt likaledes tidigare framhållits, att de sakkunnigas generalplaneinstitut i 1931 års proposition med förslag till nuvarande stadsplanelag utbyttes mot stomplanen. Den av 1925 års sakkunniga förordade tanken på en generalplan har nu upptagits av bland andra svenska arkitekters riksförbund, som i sin skrivelse den 15 november 1942 föreslagit, att en dispositionsplan, vars bestämmelser skulle äga civilrättslig verkan, skulle obligatoriskt finnas för stads eller stadsliknande samhälles hela område. Även inom tättbebyggda delar av landskommun skulle en sådan generalplan utläggas, för den händelse Kungl. Maj:t så prövade nödigt. I generalplan borde upptagas ungefär samma saker som i den nuvarande stomplanen, d. v. s. grunddragen för markens framtida användande med angivande av viktigare trafikleder, allmänna platser, områden vilka avsåges skola tätbebyggas och områden vilka avsåges skola bevaras med landsbygdskaraktär. Därjämte skulle i generalplan för stad och stadsliknande samhälle angivas det område, vilket närmast skulle ifrågakomma för stadsplaneläggning. Jämväl svenska kommunaltekniska föreningen har ansett, att generalplan borde vara obligatorisk för varje samhälle. Det synes, i överensstämmelse med vad stadsplaneutredningen redan framhållit, i och för sig naturligt, att en stad eller ett annat större samhälle planlägger i stora drag hur marken inom samhället skall disponeras. Detta äger redan nu rum i viss utsträckning. Förefintligheten av sådan generalplanering har visat sig värdefull. Ett ändamålsenligt fortskridande av detaljplaneringen torde därförutan ej kunna ske. För Kungl. Maj:t eller byggnadsstyrelsen är det önskvärt att vid prövningen av exempelvis ett stadsplaneärende ha tillgång till en översiktsplan, som utvisar huru den för tillfället aktuella plan-

181 läggningen passar in i ett större sammanhang. Bedömandet av planläggningens ändamålsenlighet med hänsyn till exempelvis luftskyddet kan mången gång ej ske utan tillgång till sådan plan. Icke minst betydelsefull är generalplanen ur vägväsendets synpunkt. För kontroll av att allmänna vägar i städerna planläggas på ett ändamålsenligt sätl skola för närvarande stadsplaner, i vilka sådana trafikleder förekomma, för granskning tillställas vederbörande vägmyndighct. Eftersom en stadsplan ofta omfattar allenast ett mindre område, får berörda myndighet emellertid icke alltid erforderlig överblick över trafiknätet i staden. Följden kan bli, att onödigt dyra och även eljest mindre lyckade trafikleder utläggas. Finnes däremot en generalplan, bli möjligheterna att bedöma de föreslagna trafikanordningarnas lämplighet avsevärt större. För städer och stadsliknande samhällen torde en generalplan alltså merendels böra upprättas. Även om planen icke omspänner stadens eller samhällets bela område, bör den omfatta så stor del därav, att den för den efterföljande mera detaljerade planläggningen tydligt angiver den tänkta utvecklingen i stort inom staden eller samhället. Generalplanen skall enligt stadsplaneutredningens förslag i främsta rummet vara uteslutande en dispositionsplan; den skall tjäna till ledning för detaljplanerandet men skall icke i och för sig vara förenad med civilrättslig verkan. Dess värde är, att därigenom i elt sammanhang klarläggas grunddragen för ordnandet och bebyggandet av ett samhälle i dess helhet eller viss större del därav. Detta värde har planen även utan att vara av tvingande natur. Vill samhället frångå generalplanen vid därefter följande ytterligare planläggningsarbeten, bör detta — med vissa undantag, varom förmäles i 77 och 83 §§ förslaget till byggnadslag — slå samhället fritt. Har en generalplan upprättats, är det emellertid naturligt, att planen ej frångås utan bärande skäl. Förefintligheten av en generalplan föranleder vid detaljplaneläggningen en prövning av detaljplanens lämplighet, sett ur synpunkten av samhällets utveckling i dess helhet, som måhända eljest ej skulle kommit till stånd. I generalplanen böra, på samma sätt som för närvarande är möjligt i stomplanen, angivas grunddragen för det av planen omfattade områdets framtida ordnande och bebyggande, såsom viktigare trafikleder och andra allmänna platser. Tillerkännes generalplanen ej rättsverkan, är det emellertid intet som hindrar, att i planen sålunda utmärkta särskilda områden innan detaljplaneläggning skett bebyggas eller eljest bli föremål för åtgöranden, som motverka eller omöjliggöra generalplanens genomförande. Detta kan naturligtvis vara olämpligt. Ä andra sidan skulle, om samtliga bestämmelser i en generalplan utan vidare finge civilrättslig verkan, detta kunna medföra ekonomiska följder för vederbörande samhälle av sådan omfattning, att samhället komme att draga sig för upprältande av generalplan liksom det nu gör för upprättande av stomplan. Att giva generalplanen rättsverkningar utan att samtidigt stadga skyldighet för samhället att gottgöra markägarna

182 den skada, som därigenom orsakades dem, i likhet med vad som gäller angående stomplanen, torde nämligen ej kunna ifrågakomma. Av det anförda skulle följa, att behov föreligger såväl av ett generalplaneinstitut som av en stomplan, vilken sistnämnda plan då skulle omfatta de bestämmelser i generalplanen, som böra ha tvingande natur. Att bibehålla ett särskilt planinstitut allenast med syfte att förläna rättsverkan åt vissa delar av generalplanen synes emellertid mindre lämpligt. Samma mål kan uppnås utan hjälp av stomplan, nämligen på så sätt att möjlighet öppnas att genom ett särskilt förfarande giva generalplanens innehåll i önskad utsträckning civilrättslig kraft. Generalplanen som sådan blir alltså ej bindande, men genom att planen i viss del blir föremål för särskild behandling får planen i denna del samma verkan som stomplanen nu har. Genom denna anordning vinnes den fördelen bland annat, att antalet planinstitut ej behöver utökas och att man undviker den oformlighet, som måste anses ligga däri att i byggnadslagen upptagas dels ett generalplaneinstitut ulan rättsverkningar dels ock därutöver ett stomplaneinstitut med samma syfte som generalplanen, nämligen att angiva grunddragen för det i planen ingående områdets ordnande och bebyggande, men tillika förenat med viss rättsgiltig verkan. Liksom stomplanen skall, för att bli gällande, fastställas av Kungl. Maj:t, torde frågan om förlänande av rättsverkan åt innehållet i en generalplan för stad eller stadsliknande samhälle böra underställas Kungl. Maj:ts prövning. Avgörandet torde lämpligen kunna ske i den formen, att Kungl. Maj:t beträffande generalplanen i viss omfattning förordnar om förbud mot nybyggnad i strid mot densamma. Följes en generalplan av sådant förordnande, bli verkningarna samma som de, vilka för närvarande föranledas omedelbart av stomplanen. Förespråkarna för en obligatorisk, tvingande generalplan ha såsom skäl härför åberopat bland annat, alt därigenom kunde avhjälpas de olägenheter, vilka äro förenade därmed att i stad utanför stads- eller stomplanelagt område bebyggelsen för närvarande icke kan regleras annat än genom utomplansbestämmelser. Sistnämnda bestämmelser äro ur regleringssynpunkt otillräckliga. De kostnader, vilka orsakas staden genom stads- eller stomplan, föranleda, att staden drager sig för att använda något av sistnämnda två planinstitut, om det gäller mark, som kanske visserligen ligger inom stadsgränsen men icke har direkt anknytning till förut planlagd mark. En icke önskvärd oreglerad tätbebyggelse kan alltså här uppstå. Samma skäl, som avhåller staden från användande av stads- eller stomplan för alt reglera bebyggelsen utanför det egentliga stadsbyggnadsområdet, kunna emellertid anföras mot en obligatorisk generalplan med stomplans rättsverkningar. Uppkomsten av oreglerad tätbebyggelse torde också, enligt stadsplaneutredningens mening, med fördel kunna motverkas på anmit sätt. Såsom nämnts föreslår utredningen, att byggnadsplaneinstitutet skall kunna komma till användning även i stad. Möjlighet öppnas härigenom att i viss ut-

183 sträckning åstadkomma en reglering av byggnadsverksamheten utan att staden härför behöver tillskyndas några kostnader. Det synes vara anledning antaga att på denna väg tätbebyggelsen inom områden, där omständigheterna ej påkalla uppgörande av stadsplan, skall kunna tillfredsställande tillrättaläggas. Gentemot kravet att obligatorisk generalplan generellt föreskrives för alla städer och stadsliknande samhällen må för övrigt anmärkas, att en sådan föreskrift icke torde kunna utan vidare följas. Erforderlig tillgång på kompetenta arbetskrafter för planernas uppgörande torde nämligen ej stå till förfogande. I generalplanen, sådan densamma av svenska arkitekters riksförbund skisserats för städer och stadsliknande samhällen, skulle ej endast angivas grunddragen för markens framtida ordnande och bebyggande utan även utmärkas den ordning, i vilken utbyggandet skulle ske. Avsikten därmed skulle vara, att den stadsplaneläggning i förskott av stora områden, som för närvarande understundom äger rum, skulle undvikas. Berörda förhållande, att stadsplan utlägges över större områden än som inom överskådlig tid kunna väntas bli tagna i anspråk för bebyggande, är otvivelaktigt otillfredsställande och bör rättas. Åtgärder överhuvud taget i syfte att motverka, att utbyggandet av stadens område sker på ett mindre rationellt sätt, torde böra övervägas. Såsom tidigare nämnts (s. 166) kommer stadsplaneutredningen i det följande att föreslå, att i vissa fall mark, som är olämplig för tätbebyggelse, icke skall få användas för detta ändamål. För en stads ändamålsenliga utveckling kan det emellertid vara av vikt icke blott att ett område, som av särskilda skäl är olämpligt för tätare bebyggelse, fredas därifrån, utan även att ett i och för sig lämpligt byggnadsområde tills vidare icke användes såsom sådant. Nuvarande lagstiftning tillämpas understundom så att mark, som staden önskar på detta sätt reservera, utlägges såsom allmän plats och därigenom undantages från enskilt bebyggande. Detta är emellertid en nödfallsutväg, som föranledes därav, att särskilda bestämmelser om markreservat för närvarande saknas. Stadsplaneutredningen avser att öppna möjlighet för staden att i annan form än genom markens avsättande till allmän plats skapa sådana reservat, vilka tills vidare, i avbidan på stadens utveckling, antingen icke alls få tagas i anspråk för bebyggelse eller i varje fall icke få tätbebyggas. Någon inlösenskyldighet för staden beträffande dylika reservat torde, då intrånget i markägarnas förfoganderätt avses skola vara av allenast övergående art, ej böra föreskrivas. Däremot torde under vissa förutsättningar och i viss utsträckning böra utgå ersättning för skada, som orsakas genom byggnadsförbudet. Frågan härom kommer att behandlas i ett senare avsnitt av betänkandet (s. 221—222). Stadsplaneutredningen föreslår alltså, att markreservat, som nu nämnts, må kunna utläggas i generalplanen. Då generalplanen icke är tvingande, medför ej planens upprättande och antagande i och för sig, att ifrågavarande reservat skyddas mot bebyggelse i strid med planen. Härför fordras, i an-

184 slutning till vad förut anförts, att särskilt förordnande av denna innebörd meddelas av Kungl. Maj:t. Sådant förordnande torde, med hänsyn till markreservatens syfte, böra gälla allenast viss tid, efter vars utgång frågan om förnyat förordnande, likaledes för viss tid, får tagas under omprövning. Den föreslagna anordningen innebär, att ett lidsschema kan fastställas, efter vilket utbyggandet av den inom staden belägna marken skall ske. I praktiken torde på detta sätt uppnås samma mål, som det svenska arkitekters riksförbund ville vinna med det av förbundet skisserade förfarandet. Generalplan för stad eller stadsliknande samhälle bör antagas av stadsfullmäktige eller motsvarande kommunala myndighet. Den synes ej behöva fastställas av statlig myndighet. Detta torde följa redan därav alt planen i sig saknar rättsverkningar samt, i olikhet mot regionplanen, omfattar endast en kommun eller eventuellt flera kommuner som äro ense om gemensam planläggning. Att fordra fastställelse skulle endast i onödan tynga planarbetet och medföra praktiska olägenheter med hänsyn till de ändringar, som en generalplan på grund av sin natur måste undergå mer än andra planer. Anser däremot staden eller samhället, att generalplanen icke är tillfyllest utan att skydd tillika bör beredas mot åtgärder från markägares eller nyttjanderättshavares sida, vilka skulle kunna äventyra planens genomförande, och att planen alltså bör förses med rättsverkningar, får denna fråga såsom nämnts underställas Kungl. Maj:ts prövning. Ehuru någon fastställelseprövning sålunda ej skall förekomma torde det vara lämpligt, att de kommunala myndigheterna åtminstone i tveksamma fall rådgöra med de sakkunniga statliga organ, som, då detaljplaner sedermera bli aktuella, ha att granska planlösningarna. Utredningen vill alltså framhålla önskvärdheten av att städer och samhällen begagna den möjlighet som finnes att låta byggnadsstyrelsen eller eventuellt vederbörande länsarkitekt taga del av generalplaneförslagen innan de antagas. I detta sammanhang må nämnas att undantagsvis staten torde böra äga att taga även mera ingående befattning med generalplanerandet, nämligen för det fall att de kommunala myndigheterna försumma att ägna frågan tillbörlig uppmärksamhet. Utredningen återkommer härtill i specialmotiveringen (13 § byggnadslagen) . Karta till generalplan bör vara av enkel beskaffenhet och kunna uppgöras med anlitande av tillgängligt kartmaterial. Kostnaderna torde härigenom kunna begränsas. Utredningen har försport, att det från städernas sida stundom möter ovilja att låta en generalplan, där sådan finnes, komma till allmänhetens kännedom. Visserligen kan generalplanens offentliggörande medföra viss risk för osunda spekulationer i markvärdestegring. Trots ölägenheterna härav anser utredringen emellertid, att generalplanen icke bör undandragas offentligheten. Syftet med generalplanen är, att den skall tjäna till ledning vid detaljplane-

185 ringen. De av detaljplanen berörda markägarna böra få möjlighet att bedöma hur denna sistnämnda plan avses skola inpassas i det större sammanhanget. Det är också av vikt att generalplanen kan bli föremål för allmän granskning och kritik, så att vid dess uppgörande även andra synpunkter kunna vinna beaktande än de som äro företrädda inom vederbörande planmyndighet. De handlingar, vilka ligga till grund för generalplanen, böra däremot — på samma sätt som enligt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar för närvarande gäller beträffande handlingar till stadsplan eller stomplan — kunna hemlighållas under den tid, arbetet med planens uppgörande pågår. Förslag till härav föranledd ändring i nämnda lag har utarbetats. I det föregående har uteslutande berörts frågan om generalplan för städer och stadsliknande samhällen. Även beträffande landskommuner kan det emellertid understundom vara lämpligt att generalplan finnes, exempelvis för kommunikationsväsendets ordnande, samordnande av olika byggnadsplaneoinråden samt planering av erforderliga skolbyggnader och deras förläggning. Huruvida generalplan erfordras eller ej, blir beroende på kommunens karaktär. Omfattar kommunen huvudsakligen jordbruksbygd, blir generalplanen mindre behövlig. Om däremot tätbebyggelse förekommer eller kan väntas uppkomma i större omfattning, kan en generalplan vara av värde. Även för landskommunernas del böra därför i byggnadslagstiftningen bestämmelser angående ett generalplaneinstitut införas. Angående upprättande av generalplan i dess egenskap av översiktsplan utan rättsverkningar torde för landsbygdens del böra gälla motsvarande regler, som de för stad föreslagna. Det bör alltså i första hand bero på kommunen själv att gå i författning om, att generalplan uppgöres och antages. Vad ovan anförts (s. 184) angående önskvärdheten av att städer och samhällen, innan generalplan antages, samråda med de statliga planmyndigheterna torde emellertid i minst samma grad gälla beträffande landskommunerna. Särskilt synes det vara lämpligt, att länsarkitekternas sakkunskap och erfarenhet här tages i anspråk. Man torde likväl knappast kunna räkna med, att en landskommun alltid har det intresse för ändamålsenlig planläggning, som erfordras för att en generalplan skall komma till stånd på kommunens eget initiativ. I de fall, då behov av generalplan föreligger men kommunen saknar förståelse härför och vilja att vidtaga erforderliga planläggningsåtgärder, torde det få bero på länsstyrelsen att sörja för att generalplan upprättas. Att länsstyrelsen på landsbygden erhåller denna befogenhet synes naturligt med hänsyn till den befattning med planläggningsarbetet i övrigt, som länsstyrelsen redan nu har därstädes. Frågan huruvida generalplan på landet bör, på sätt föreslagits för stad, genom ett särskilt förfarande i vissa hänseenden förenas med rättsverkningar,

186 kan synas mera tveksam. Stomplan kan för närvarande ej utläggas på landsbygden. Frågan om införande av ett stomplaneinstitut på landet togs under övervägande under förarbetena till 1939 års lag om enskilda vägar. Genom nämnda lag har bland annat möjlighet öppnats att genom länsstyrelsens försorg i samband med bildande av vägförening få till stånd en planläggning av vägnätet inom områden, där tätare bebyggelse uppkommit eller är att förvänta. I den proposition, nr 250, varigenom lagen underställdes riksdagen, berörde chefen för kommunikationsdepartementet (s. 64) i samband med behandlingen av vägföreningsspörsmålet ett i ärendet väckt förslag om införande av ett stomplaneinstitut för de å landsbygden uppväxande samhällena. Departementschefen avvisade förslaget under uttalande, att det med realiserande av det i propositionen framlagda lagförslaget syntes obehövligt att i planlagstiftningen upptaga bestämmelser om stomplan på landet. Det är riktigt, att stomplaneinstitutets utvidgning till att gälla även den egentliga landsbygden är av väsentlig betydelse för vägväsendet. I viss mån kunna också de garantier för en ändamålsenlig lösning av vägfrågorna, som genom stomplanen erhållas, uppnås genom bildandet av vägförening. Emellertid är att märka, att vägförening kan inrättas allenast för område, där tätare bebyggelse uppkommit eller kan väntas inom nära förestående tid uppkomma. För andra områden kunna vägfrågorna ej lösas på detta sätt. Erinras må tillika, att, ehuru förordnande om vägförening kan meddelas även i stad, detta ej ansetts motivera slopande av stomplaneinstitutet därstädes. Stomplanen reglerar grunddragen överhuvud taget för markens framtida ordnande och bebyggande. Vägföreningen handhar endast de enskilda vägarna. Vid sidan av vägfrågorna finnas också såväl på landet som i stad andra spörsmål av vikt för en rationell planläggning, vilka icke kunna tillrättaläggas genom vägföreningsinstitutet. Någon fullgod ersättare för stomplanen utgör vägföreningsinstitutet alltså icke. Den av stadsplaneutredningen föreslagna generalplanen avviker vidare till sitt innehåll bland annat i så måtto från den nuvarande stomplanen, att genom generalplan ej blott kan utläggas mark till huvudgator, torg, parker och andra allmänna platser utan även kan förordnas om indelning av marken i områden för tätbebyggelse och områden, vilka ej få användas för detta ändamål. Att sådan indelning av marken sker på ett förhållandevis tidigt stadium kan vara av väsentlig betydelse för utvecklingen likaväl inom en landskommun som inom en stad eller annat samhälle. Enligt stadsplaneutredningens förslag skall genom förordnande av Kungl. Maj:t bestämmelser av angivet innehåll, som intagits i generalplan för stad eller stadsliknande samhälle, kunna förlänas bindande verkan under viss tid. Det synes utredningen värdefullt, att även generalplan för landskommun kan givas motsvarande rättskraft. På grund av vad sålunda anförts förordar utredningen, att det föreslagna

187 generalplaneinstitutet jämväl i vad detsamma avses skola erhålla civilrättslig verkan, skall kunna komma till användning också för landsbygdens del. På samma sätt som i stad bör på landet generalplanens förenande med rättsverkningar göras beroende av särskilt förordnande. Det synes lämpligt att — liksom byggnadsplan och utomplansbestämmelser på landet fastställas av länsstyrelsen — åt länsstyrelsen anförtros meddelande av förordnande som nu nämnts. Skall förordnandet föranleda skyldighet för kommunen att gottgöra markägare eller andra ersättning för intrång, som genom förordnandet kan komma att orsakas dem i deras förfoganderätt till marken, torde förordnandet emellertid böra ha tillkommit på grund av särskild framställning från kommunens sida. Ehuru, enligt vad som föreslagits, generalplan för landskommun skall kunna uppgöras av länsstyrelsen, även om kommunen icke önskar erhålla sådan plan, synes det nämligen icke rimligt, att kommunen mot sin vilja också iklädes ekonomiskt ansvar för planens genomförande. Att generalplanen på kommunens egen begäran förenas med ekonomiska rättsverkningar, även om planen blott berör en del av kommunen, torde icke föranleda betänkligheter. Såväl upprättandet som genomförandet av en generalplan måste anses vara av värde för kommunen i dess helhet, oberoende av om planen omfattar kommunens hela område eller ej. Då generalplanen sålunda är en kommunmedlemmarnas gemensamma angelägenhet, torde det stå i överensstämmelse med kommunallagstiftningens grundsatser att kommunen som sådan svarar för de med planen förenade kostnaderna. Utomplansbestämmelser. Svenska arkitekters riksförbund har i sin skrivelse den 15 november 1942 föreslagit, att nuvarande utomplansbestämmelser skulle ersättas med glesområdesbestämmelser. Dessa skulle gälla för all mark, beträffande vilken detaljplan ej fastställts. Glesområdesbestämmelserna skulle innebära, att varje byggnadsföretag bleve föremål för särskild prövning av något lämpligt organ. Såsom villkor för byggnadstillstånd skulle gälla, att fråga vore allenast om enstaka byggnad eller om byggnadsföretag i grupper om högst fyra huvudbyggnader, att byggnaden varken i och för sig eller i samband med annan bebyggelse ställde krav på anläggande av allmänna vägar eller kommunikationer eller verkade störande eller hindrande på trafiken på sådana vägar, att byggnaden ej ståillde krav på allmänna avloppsledningar eller genom enskilt avlopp kunde väntas medföra allmän olägenhet eller ställa krav på allmänna anläggningar eller åtgärder, exempelvis beträffande skolor, samt att byggnaden ej förvanskade landskapsbilden. Genom att på detta sätt göra all byggnadsverksamhet beroende på tillstånd kan givetvis vinnas en effektiv kontroll och reglering. Fråga är emellertid,

188 om det är nödvändigt att tillgripa åtgärder av så långt gående natur. Att i princip även inom områden av uteslutande landsbygdskaraktär kräva särskild prövning av myndighet beträffande varje byggnadsföretag skulle bli betungande såväl för de därav berörda som i administrativt hänseende. Enstaka bebyggelse på rena landsbygden torde merendels också icke ha några vådligare konsekvenser ur samhällelig synpunkt. Det är vanligen först då fråga blir om tätbebyggelse, som större olägenheter kunna uppstå. Med hänsyn härtill torde syftet med de föreslagna bestämmelserna kunna och böra nås utan det slörande ingrepp i byggnadsverksamheten på den egentliga landsbygden, som införande av generellt koncessionstvång innebär. Oreglcrad tätbebyggelse kan redan nu hindras, i stad genom stadsplan och på landet genom byggnadsplan. Enligt utredningens förslag skall byggnadsplan komina till användning jämväl i stad samt såväl i stad som på landet ersätta avstyckningsplanen. Härigenom vinnes att den planläggning, som genom avstyckningsplanen hittills skett ur huvudsakligen fastighetsbildningssynpunkt, framdeles kommer att erhålla även bebyggelsereglerande verkan. Genom ifrågavarande ändringar i gällande lagstiftning skapas möjlighet att ingripa reglerande på byggnadsverksamheten på ett tidigare stadium än som för närvarande är möjligt. Byggnadskontrollen kominer sålunda att utbredas över större områden än den nu omfattar. Vidare skola enligt det av utredningen föreslagna generalplaneinstitutet vissa områden kunna utläggas såsom reservat, vilka under viss tid överhuvud taget ej få tagas i anspråk för tätare bebyggelse. Utredningen avser därjämte att föreslå bestämmelser, varigenom den nuvarande rätten att företaga tätbebyggelse, om blott planläggning av bebyggelsen sker, kan även utan generalplan om vissa områden begränsas (jfr s. 165—167 samt 217 o. f.). Tydligt är att inom dessa områden byggandet måste göras beroende av särskilt tillstånd. Men det koncessionstvång, som den av utredningen föreslagna lagstiftningen alltså innebär, har den fördelen framför det, som de av riksförbundet föreslagna glesområdesbestämmelserna skulle medföra, att det ej gäller generellt för landet i dess helhet utan allenast för viss mark, där reglerande föreskrifter av särskild anledning finnas påkallade. Utöver utredningens nu berörda förslag, vilka torde vara ägnade att motverka uppkomsten av en ur ekonomiska och sociala synpunkter icke önskvärd bebyggelse, har stadsplaneutredningen för avsikt att framlägga förslag i ändamål att, inom planlagstiftningens ram, bereda möjlighet till större hänsynstagande till naturskyddets krav samt kulturella och konstnärliga intressen än den nuvarande lagstiftningen medgiver. Vid bifall till vad sålunda föreslås torde en tillfredsställande bebyggelsereglering i erforderlig omfattning kunna säkerställas, samtidigt som de med ett generellt koncessionstvång förbundna olägenheterna för såväl allmänheten som myndigheterna undvikas. Ehuru utredningen alltså ej ansett sig böra förorda införande av särskilda

189 generella glesområdesbestämmelser, har utredningen emellertid övervägt att, utan alt därmed åsyfta någon saklig ändring i vad nu gäller, utbyta benämningen utomplansbestämmelser mot beteckningen glesområdesbestämmelser. Mot namnet utomplansbestämmelser kan nämligen invändas, att det ej fullt riktigt återspeglar bestämmelsernas innebörd, eftersom de kunna komma till användning även inom områden, för vilka plan finnes fastställd. Bifalles utredningens i det föregående omförmälda förslag, kunna utomplansbestämmelser sålunda meddelas dels inom regionplaneområde, dels ock inom generalplaneområde, allt under förutsättning dock att marken i fråga icke tillika ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Emellertid har utredningen stannat för att icke föreslå någon namnförändring. Dess genomförande skulle nämligen, med hänsyn till det stora antalet bestående utomplansbestämmelser, medföra, att man en längre tid finge två benämningar för samma sak. Olägenheten härav är uppenbar. Namnet utomplansbestämmelser har också under de år, det varit i bruk, vunnit hävd. De invändningar, som ur formell synpunkt kunna riktas mot institutets nuvarande beteckning, föranledas ej av den nya lagstiftningen. Motsvarande invändningar kunna med samma fog resas redan nu, då ju utomplansbestämmelser förekomma även i samband med avstyckningsplan. Någon ändring i utomplansbestämmelsernas sakliga innebörd har stadsplaneutredningen ej heller funnit anledning föreslå. Däremot synes en viss utvidgning av institutets tillämpningsområde lämpligen böra möjliggöras. Härutinnan må anföras följande. För stads vidkommande stadgas i 11 § stadsplanelagen för närvarande allenast, att om särskilda bestämmelser erfordras angående byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller stomplan, utomplansbestämmelser skola meddelas för området. Motsvarande stadgande i 66 § stadsplanelagen angående utomplansbestämmelser på landet har givits en i viss mån annan avfattning. Sistnämnda lagrum leder närmast till, att utomplansbestämmelser på landet må fastställas beträffande område, inom vilket större byggnadsverksamhet är att förvänta, men däremot ej om sådan bebyggelse redan uppkommit och ej heller inom område, där byggnadsreglerande föreskrifter skulle vara av behovet påkallade, ehuru byggnadsverksamheten måhända ej väntas taga större omfattning. Någon saklig grund att räkna med andra förutsättningar för tillämpning av utomplansbestämmelser på landet än i stad synes emellertid ej finnas. Samma behov av vissa reglerande bestämmelser utanför planlagt område kan föreligga på båda hållen. Såsom ovan nämnts är det visserligen i regel först genom tätare bebyggelse, som någon verklig skada kan, ur allmänna synpunkter sett, orsakas. Även icke tätbebyggelse kan dock under vissa omständigheter, om den lämnas helt fri, ha ogynnsamma verkningar. Framför allt torde på landet natur- och kulturskyddssynpunkter härigenom kunna åsidosättas. Det är sålunda angeläget att kunna jämväl då fråga är om allenast enstaka bebyggelse i görligaste

190 mån hindra att områden, som på grund av naturförhållanden eller av kulturella skäl äro särskilt anmärkningsvärda, förstöras eller skadas. De möjligheter, som härutinnan föreligga enligt 1909 års lag angående naturminnesmärkens fredande och 1942 års lag om fornminnen äro icke tillfyllest. Utomplansbestämmelser kunna i vissa hänseenden tjäna som komplement till nämnda stadganden. Genom sådana bestämmelser kan föreskrivas t. ex. att endast visst slag av byggnader må uppföras, att byggnaderna ej må överstiga viss storlek eller att de skola vara på visst sätt placerade å tomtplatsen. Bestämmelserna kunna alltså utgöra ett skydd mot olämplig bebyggelse. Vidare skall inom utomplansbestämmelseområde finnas byggnadsnämnd eller motsvarande myndighet, vilkens tillstånd skall inhämtas till nybyggnad. Även härigenom beredes möjlighet att påverka byggnadsverksamheten på ett ur allmänna synpunkter gynnsamt sätt. Men jämväl av andra skäl än de ovan berörda kunna utomplansbestämmelser vara av värde för reglering av byggnadsverksamheten inom visst område, oaktat tätbebyggelse därstädes ännu ej uppkommit eller är mera omedelbart förestående. Detta gäller exempelvis områden i närheten av befästningsanläggningar eller flygfält, vilkas intresse av att bebyggelsens höjd begränsas kan genom utomplansbestämmelserna tillgodoses. I utomplansbestämmelser kunna också intagas föreskrift om minimistorleken å tomtplats. Härigenom, i förening med höjdbestämmelserna, erhåller man kontroll över bebyggelsens karaktär. Även bebyggelsetätheten kan på detta sätt regleras. Eftersom, om tomtplatserna givas viss minimistorlek, gemensamma avloppsledningar ofta ej erfordras, torde tillika genom utomplansbestämmelser av nyssnämnda innehåll kunna vinnas garantier för att genom bebyggelsen icke uppstå sanitära olägenheter. Med hänsyn till vad nu anförts föreslår utredningen, att möjligheten att meddela utomplansbestämmelser på landet så utvidgas, att land och stad bli i förevarande avseende jämställda. Även genomförandet av detta förslag är i viss mån ägnat att göra generella, för riket i dess helhet gällande byggnadsföreskrifter, vilka skulle medföra ett allmänt koncessionstvång, onödiga. Stadsplan. Stadsplaneinstitutet bör bevaras i princip oförändrat. I anslutning till vad ovan anförts angående angelägenheten av att förhindra stadsplaneläggning i förskott av alltför stora områden (s. 183) bör emellertid stadgas, att stadsplan ej må utläggas över större område än att det kan förväntas bli bebyggt inom överskådlig tid. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla såsom önskvärt, att redan fastställda planer, vilka strida mot detta stadgande, revideras till överensstämmelse med detsamma. En dylik revision bör helst genomföras med all den skyndsamhet, som tillgången på kompetenta arbetskrafter medgiver.

191 Inom stad skall alltid finnas byggnadsnämnd, vars lov erfordras för företagande av nybyggnad. Om utanför stadsplanelagt område tätare bebyggelse synes vara att vänta, har nämnden att antingen tillse att stadsplan uppgöres eller ock verka för att, i anslutning till vad tidigare anförts, andra åtgärder vidtagas till förhindrande av ett planlöst eller eljest olämpligt utbyggande av staden. Såsom nämnts tillstyrker stadsplaneutredningen, att byggnadsplan skall komma till användning även i stad i stället för avstyckningsplan. Anser byggnadsnämnden, att detaljplanering av visst område bör äga rum genom byggnadsplan i stället för stadsplan, har nämnden att anmäla förhållandet för länsstyrelsen, som bör äga meddela förbud mot att nybyggnad inom området sker utan särskilt länsstyrelsens tillstånd, innan byggnadsplan blivit fastställd. Anser byggnadsnämnden åter, att visst område tills vidare överhuvud taget ej bör tagas i anspråk för tätbebyggelse, bereder utredningens förslag möjligheter jämväl till förhindrande härav under vissa omständigheter. Dessa ha i korthet berörts i det föregående. I ett följande avsnitt av betänkandet komma de att bli föremål för en samlad redogörelse (s. 217 o. f.). Angående de närmare bestämmelserna i ämnet hänvisas till detaljmotiveringen. Av vikt är, att en stad icke söker undandraga sig stadsplaneläggning, där sådan erfordras, under förmenande att bebyggelsen kan tillräckligt regleras genom byggnadsplan. En viss frestelse härtill kan ligga däri, att byggnadsplan enligt de bestämmelser, som föreslås för stad, till skillnad från stadsplanen icke medför några ekonomiska förpliktelser för staden. Genom tilllämpning av bestämmelserna i 4 § stadsplanelagen, vilka utredningen förutsätter skola bibehållas i den nya lagstiftningen (29 § byggnadslagen), torde emellertid missförhållanden av detta slag kunna förhindras. Enligt nämnda bestämmelser kan Kungl. Maj:t framtvinga en stadsplan eller stadsplaneändring, där så finnes för stads allmänna utveckling eller till främjande av betydande allmänt intresse nödigt. Det torde böra åligga länsstyrelsen, att, om länsstyrelsen i samband med framställning om byggnadsförbud i avbidan på uppgörande av byggnadsplan eller eljest finner påkallat att stadsplan upprättas och sådan plan icke synes kunna i annan ordning åvägabringas, anmäla förhållandet för Kungl. Maj:t för vidtagande av nödiga tvångsåtgärder. I ett senare avsnitt av betänkandet (s. 258 o. f.) kommer utredningen att upptaga till behandling vissa förslag, åsyftande att främja en ändamålsenlig stadsplaneläggning. Utredningen har också för avsikt att föreslå åtskilliga detaljändringar i gällande lag i ändamål alt undvika vissa med nuvarande bestämmelser förenade ölägenheter. Ifrågavarande ändringsförslag behandlas i detaljmoliveringen. Byggnadsplan. Byggnadsplan kan, såsom förut framhållits, för närvarande komma till användning allenast på den egentliga landsbygden. Den motsvarar därstädes städernas och de stadsliknande samhällenas stadsplan. Vid sidan av bygg-

192 nadsplan, respektive stadsplan kan detaljplanering ske genom avstyckningsplan. Avstyckningsplanen är emellertid till sitt syfte egentligen allenast ett institut för planläggning av fastighetsbildningen. Enligt gällande bestämmelser får sålunda avstyckning av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte ej ske inom område, som icke är lagt under stadsplan eller byggnadsplan, med mindre avstyckningsplan finnes för området. Upprättande av avstyckningsplan är beroende av vederbörande fastighetsägare. Indirekt kan emellertid avstyckningsplan framtvingas genom att förbud meddelas mot avstyckning inom visst område utan särskilt tillstånd, innan avstyckningsplan godkänts för detsamma. Ett sådant förbud hindrar dock ej ägaren att utan att låta verkställa avstyckning bebygga området på sätt han finner för gott. F r å n åtskilliga håll ha framförts önskemål om avskaffande av avstyckningsplaneinstitutet. De erinringar, vilka riktats mot detsamma, synas framför allt bottna däri, att institutet ur bebyggelsesynpunkt saknar reglerande verkan. Enligt 19 kap. 1 § tredje stycket jorddelningslagen och 5 kap. 8 a § andra stycket fastighetsbildningslagen skall visserligen vid uppgörande av avstyckningsplan iakttagas, att möjlighet beredes till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och för avlopp jämte reningsanordningar. Emellertid möter ej hinder mot att mark, som i avstyckningsplanen utlagts såsom öppen plats, bebygges eller att eljest avsikten med planen motverkas genom byggnadsföretaget. Detta är uppenbarligen en brist. Skulle avstyckningsplanen bibehållas i planlagstiftningen torde därför erfordras, att institutet i fråga kompletteras i olika hänseenden. Avstyckningsplanen torde sålunda böra förbindas med rättsverkningar i bebyggelsereglerande syfte samt jämväl i övrigt så utformas, att den i sak komme att få karaktären av en enkel byggnadsplan. Men med denna uppfattning synes det irrationellt att behålla avstyckningsplanen såsom ett särskilt planinstitut. Byggnadsplanen fyller samma ändamål. Visserligen kräver tillkomsten av en byggnadsplan ett vidlyftigare förfarande än avstyckningsplanen. Detta gäller emellertid närmast för det fall att byggnadsplanen skall omfatta markområde, tillhörigt annan än den, som gjort ansökan om planen. När byggnadsplan, i likhet med avstyckningsplan, upprättas på markägarnas initiativ och i överensstämmelse med deras önskningar, kan förfarandet avsevärt förenklas. Såsom tidigare nämnts (s. 168) ha också fastighetsbildningssakkunniga i sitt nyligen avgivna betänkande föreslagit, att avstyckningsplanen skall på landsbygden ersättas av byggnadsplan. Vad beträffar städer och sådana stadsliknande samhällen, där jorddelningslagen ej äger tillämpning, ha fastighetsbildningssakkunniga icke föreslagit någon ändring i gällande regler. Fastighetsbildningslagens bestämmelser i ämnet ha sålunda bibehållits oföränd-

193 rade. Att märka är emellertid, att de sakkunniga i sitt betänkande endast sysslat med jorddelningslagen. Bestämmelserna i fastighetsbildningslagen ha av dem tills vidare överhuvud taget icke upptagits till prövning. Avskaffandet av avstyckningsplanen på landet behöver naturligtvis ej medföra, att institutet i fråga upphäves jämväl för städernas och de stadsliknande samhällenas del. Å andra sidan torde det vara nödvändigt, att om avstyckningsplanen där alltjämt skall kunna förekomma, institutet underkastas åtskilliga kompletteringar, på sätt nyss antytts. En avstyckningsplan i stad skulle sålunda, i anslutning till vad förut anförts, till såväl innehåll som rättsverkningar komma att icke nämnvärt skilja sig från byggnadsplanen på landet. Att vid sådant förhållande bibehålla benämningen avstyckningsplan — vilket namn, då institutet får bebyggelsereglerande verkan, i och för sig är föga passande — synes olämpligt. Några formella betänkligheter mot att använda beteckningen byggnadsplan ej blott på landsbygden utan även inom städer och stadsliknande samhällen torde ej möta. Det synes tvärtom önskvärt att få till stånd en såvitt möjligt enhetlig terminologi och att en begränsning av antalet planinstitut åstadkommes. Innan ståndpunkt tages till frågan om införande av byggnadsplan i städer och stadsliknande samhällen, torde emellertid böra övervägas, om överhuvud taget därstädes vid sidan av stadsplanen erfordras något detaljreglerande planinstitut. Liksom landsbygden endast har tillgång till ett slag av detaljplan, nämligen byggnadsplanen, kunde det måhända synas tillräckligt att för detaljplaneläggningen i städer och stadsliknande samhällen uteslutande använda stadsplan. Härutinnan må framhållas följande synpunkter. Skall utan risk för att markägarnas intressen otillbörligen åsidosättas kunna uppehållas fordran på att tätare bebyggelse icke må äga rum inom stads område, med mindre detaljplan för bebyggelsen upprättats, torde stadsplaneinstitutet i dettas nuvarande skick icke vara tillfyllest. Att få en stadsplan till stånd mot stadens vilja är för närvarande förenat med åtskilliga svårigheter. Markägarna skulle, om stadsplan vore den enda förutsättningen för tätbebyggelse, kunna utsättas för godtycke från städernas sida. Den enligt 4 § stadsplanelagen gällande begränsningen i städernas s. k. stadsplanemonopol är ej alltid tillräcklig garanti häremot. Det kan vara skäligt, att en markägare medgives exploatera sin mark för byggnadsändamål, även om det ej, på sätt stadgas i nämnda paragraf, finnes för stadens ändamålsenliga utvecklig eller till främjande av betydande allmänt intresse nödigt, att stadsplan upprättas för området. Men ej heller ur städernas synpunkt är det tillfredsställande, att man för planläggning av bebyggelsen inom visst område alltid är hänvisad till stadsplaneinstitutet, sådant detta utformats i den nuvarande stadsplanelagen. Även med beaktande av de möjligheter till ekonomiska lättnader för städerna, som 52 och 53 §§ stadsplanelagen erbjuda, synes det icke rimligt, att en stad för 13

194 att säkra reglerad bebyggelse inom ett område, som staden kanske helst skulle vilja se helt fredat från tätbebyggelse eller som i varje fall icke anses lämpligen böra för närvarande exploateras, skall vara tvungen att bekosta och genomföra stadsplan för området. Upprättas inom sådant område detaljplan, synes det åtminstone skäligt, att vederbörande markägare svara för kostnaderna i större utsträckning än som erfordras i fråga om stadsplan. Vill man möjliggöra detaljreglering av bebyggelsen i stad inom område, där staden icke önskar upprätta stadsplan, och där någon skyldighet för staden härutinnan ej heller föreligger enligt gällande bestämmelser, torde, om man bortser från en med bebyggelsereglerande verkan utrustad avstyckningsplan, två vägar stå öppna. Den ena är, att byggnadsplaneinstilutet — med de jämkningar däri som av omständigheterna kunna påkallas — införes även i stad. Härmed vinnes att staden kan undgå ekonomiskt ansvar för planen och att detta i stället kommer att omedelbart åvila vederbörande markägare, vilka, om de önska erhålla tillstånd till tätbebyggelse, själva få bekosta erforderlig planläggning och dennas genomförande. Den andra vägen är, att staden visserligen förpliktas upprätta och genomföra stadsplan jämväl inom område, beträffande vilket någon skyldighet härtill ej åligger staden enligt 4 § stadsplanelagen, men att samtidigt tillses, att staden icke därigenom orsakas kostnader. De kostnader, som i detta sammanhang ifrågakomma, äro ej blott engångsutgifter för planens upprättande, marklösen samt anläggning av gator och ledningar m. m. utan även framtida årliga utgifter, t. ex. för gatuunderhåll, renhållning och belysning. Vissa sådana kostnader kan staden redan enligt gällande bestämmelser uttaga av markägarna. Vissa andra skola däremot för närvarande helt eller till största delen stanna å staden, såsom planläggningskostnaderna, kostnaderna för inlösen och iordningställande av parker och andra öppna platser samt årliga kostnader för underhåll m. m. Utvidgar man stadens skyldighet att upprätta och genomföra stadsplan, borde gällande bestämmelser angående stadens och markägarnas inbördes rättsförhållanden således på det sätt ändras, att stadens möjlighet att av markägarna få ersättning för sina kostnader ökades. I detta syfte erfordras särskilda reg. r om fördelningen av kostnaderna för stadsplanens upprättande samt angående hur kostnaderna för planens genomförande i fråga om öppna platser och för framtida underhåll m. m. skola gäldas. På sätt och vis skapas därigenom ett helt nytt planinstitut ehuru under stadsplanens namn. Skola nuvarande ersättningsregler kompletteras med särbestämmelser för det specialfall av stadsplan, varom här är fråga, torde apparaten också bli ganska tung. Särskilt besvärligt torde det bli med uppbärande av underhållskostnaden och övriga årligen återkommande kostnader. Frånsett de betänkligheter mot en anordning av antytt slag, som av nu angivna orsaker inställa sig. torde principiella invändningar kunna göras. Frågan om åläggande för städerna att upprätta stadsplan mot deras vilja har vid olika tillfällen varit föremål för

195 statsmakternas prövning, senast i samband med antagandet av den nuvarande stadsplanelagen. I det betänkande, som framlades av 1916 års kommitté (s. 128 o. f.), föreslogs, att jordägare skulle beredas möjlighet att oberoende av stadens medgivande erhålla stadsplan fastställd å honom tillhörig mark. Förutsättning härför skulle vara bland annat, att områdets intagande i stadsplan vore för stadens utveckling gagneligt samt att stadsfullmäktige utan laga skäl vägrat att tillmötesgå framställning om antagande av sådan plan. I syfte bland annat att jordägarna ej skulle använda sig av den möjliggjorda anordningen annat än då verkligt behov förelåge, föreslog kommittén, att all skälig kostnad för uppgörande av stadsplan, som påkallades av jordägare, skulle gäldas av jordägaren och, där så påfordrades, av honom förskjutas. Vidare föreslog kommittén, att gatumark inom område, för vilket fastställts stadsplan, som här avses, skulle, fri från inteckning, till staden avstås utan ersättning intill en tredjedel av områdets hela areal ävensom att jordägaren skulle vara pliktig att till staden gälda ersättning för anläggning av gata, vartill mark skulle av honom upplåtas, samt för anordnande av kloakledning. Den nuvarande lagen innebär ett mindre långtgående ingrepp i städernas fria bestämmanderätt än det som sålunda föreslogs av 1916 års kommitté. Lagens ståndpunkt, sådan den kommit till uttryck i 1 och 4 §§, kan sägas vara den, att det enda fall då en stadsplan bör få upprättas mot vederbörande stads önskan är, då, med hänsyn till stadsplanens nödvändighet ur stadens eller statsnyttans synpunkt, stadens uraktlåtenhet att upprätta sådan plan måste anses såsom en verkhg försummelse. Denna ståndpunkt synes alltjämt äga fog för sig. Vill man av anförda skäl icke utvidga städernas skyldighet att upprätta stadsplan, hänvisas man att söka en lösning av problemet på den andra i det föregående angivna vägen, nämligen genom att införa byggnadsplanebegreppet även i stad. De icke stadsplanelagda delarna av en stads ytterområden förete till sin natur ofta ej någon skillnad från den egentliga landsbygden. Likaväl som inom en landskommun tätbebyggelse kan regleras genom byggnadsplan, synes dylik plan böra kunna komma till användning för reglering av bebyggelsen inom sådana med landsbygden jämförbara delar Jv stad, vilka ännu ej äro mogna för stadsplan. Den erinran kan måhända resas häremot, att städernas invånare, även om de ej äro bosatta inom stadsplanelagt område, likväl få bidraga till kostnaderna för gatuunderhåll m. m., samt att till följd härav, om byggnadsplan utlägges över viss mark inom stadens område,, vederbörande markägare skulle nödgas vidkännas dubbla kostnader, nämligen dels för stadsplanen, dels för byggnadsplanen. Häremot må emellertid invändas, att då avstyckningsplan upprättas inom stads område, motsvarande förhållande i viss mån inträder. Det är alltså ej fråga om någon principiell nyhet. Liknande kan förhållandet för övrigt sägas vara beträffande fastighetsägare över huvud inom staden men utanför det stadsplanelagda området,

196 oavsett om byggnads- eller avstyckningsplan" finnes: fastighetsägarna måste, vid sidan av kostnader för underhåll av egna vägar och avlopp m. m., såsom skattebetalare till staden bidraga jämväl till motsvarande kostnadeT inom stadsplaneområdet. Stadsplaneutredningen föreslår alltså, att avstyckningsplanen även i städer och stadsliknande samhällen ersattes med byggnadsplan. I anslutning till vad som anförts vid behandlingen av stadsplaneinstitutet (s. 191) förutsattes emellertid härvid, att staden icke begagnar sig av markägarnas möjlighet att upprätta byggnadsplan till att underlåta uppgörande av stadsplan, där sådan rätteligen bör komma till stånd. Det bör tillses, att bestämmelserna i nuvarande 4 § (motsvarande 29 § byggnadslagen) icke stanna på papperet utan att de bringas i tillämpning i den utsträckning som erfordras för åstadkommande av ett tillfredsställande resultat. En viss garanti härför vinnes om länsstyrelsen alltid, innan byggnadsplan i stad fastställes, särskilt tager under övervägande, huruvida i stället stadsplan bör upprättas för området och, där så finnes vara fallet, vidtager åtgärder för åstadkommande av erforderlig stadsplaneläggning. Oavsett huruvida byggnadsplaneinstitutets tillämpningsområde på föreslaget sätt utvidgas, torde institutet böra undergå genomgripande ändringar. Gällande bestämmelser i ämnet äro ur flera synpunkter mindre tillfredsställande. De erinringar, vilka kunna riktas mot nuvarande föreskrifter, hänföra sig huvudsakligen dels till byggnadsplanens rättsverkningar, vilka äro otillräckliga och icke möjliggöra rättvisa mellan markägarna, dels ock till reglerna om kostnaderna för planens uppgörande. Det mest effektiva sättet att komma till rätta med de olägenheter, som i berörda hänseenden äro förbundna med byggnadsplanen, skulle vara att komplettera byggnadsplaneinstitutet så att det närmade sig stadsplanen. Samtidigt finge då bildas ett särskilt organ, en byggnadsplaneförening, för handhavandet av de frågor, som vid planens genomförande uppkomme. Såsom mönster för ett dylikt organ skulle kunna tjäna sådan vägförening. som omförmäles i 1939 års lag om enskilda vägar. Byggnadsplaneföreningen finge svara för att de åtgärder med avseende å anordnande av avlopp, vägar m. m., vilka förutsättas i byggnadsplanen, bleve utförda på ett tillfredsställande sätt. Stadsplaneutredningen har haft under övervägande att framgå enligt n u angivna riktlinjer, vilket skulle innebära en fullständig omgestaltning av nuvarande byggnadsplaneinstitut. Emellertid har utredningen kommit till den uppfattningen, att så genomgripande ändringar knappast böra vidtagas. Fördelen av att äga tillgång till ett planinstitut av förhållandevis enkel beskaffenhet, motsvarande den nuvarande byggnadsplanen, får ej underskattas. Under vissa omständigheter kan det väl vara nödvändigt för en ändamålsenlig reglering att kunna tillgripa mera långt-

197 gående åtgärder än byggnadsplanen för närvarande medgiver. Att därför komplicera byggnadsplaneinstitutet på sätt som måste ske, om det skulle ombildas efter mönster av stadsplanen, synes emellertid icke vare sig behövligt eller lämpligt. Bland annat torde nödvändigheten att tillskapa en byggnadsplaneförening eller något liknande organ för planens genomförande medföra åtskilliga svårlösta problem. Äro förhållandena inom ett bebyggelseområde sådana, att bestämmelser motsvarande stadsplanens där erfordras, torde det naturliga vara, att stadsplan utlägges. Bättre än att ändra om byggnadsplaneinstitutet, så att det liknar stadsplanen, har utredningen därför funnit vara att bibehålla byggnadsplanen i ungefär dess nuvarande form men öka möjligheterna att inom byggnadsplanens ram, i den mån omständigheterna föranleda därtill, ytterligare reglera de med byggnadsverksamheten sammanhängande förhållandena inom planområdet. Härvid måste tillses, att åtgärder vidtagas för avhjälpande av de brister, vilka, enligt vad ovan nämnts, vidlåda institutet i det skick, det har enligt gällande bestämmelser. I detta sammanhang må anmärkas, att byggnadsplan icke sällan föredragits framför stadsplan, oaktat utvecklingen fortskridit så långt, att starka skäl för användande av sistnämnda planinstitut kunnat åberopas. Anledningen härtill är, att den municipalbildning, som blir en följd av att stadsplanelagens bestämmelser rörande stad göras tillämpliga inom visst område, ansetts mindre önskvärd. Angående municipalbildning stadgas i 87 § lagen om kommunalstyrelse på landet. Enligt detta lagrum skall, då förordnande meddelats om tillämpning av stadsplanelagens bestämmelser beträffande stad, området i fråga utgöra ett municipalsamhälle, som äger att oberoende av kommunen i övrigt själv vårda alla gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som föranledas av förordnandet. Frågan, huru de olägenheter, som kunna vara förenade med municipalbildningen, skola bemästras, torde bli föremål för övervägande av särskilda, av chefen för socialdepartementet tillkallade sakkunniga, den s. k. kommunindelningskommittén. Det torde ej falla inom stadsplaneutredningens uppdrag att närmare ingå härpå. Utredningen vill emellertid framhålla, att om det möter betänkligheter att förordna om stadsplaneläggning inom visst område av den anledningen allenast, att detta skulle nödvändiggöra att området bildar municipalsamhälle, den möjligheten synes kunna öppnas, att sådant förordnande meddelas utan att municipalbildning kommer till stånd. En förutsättning för ett dylikt förfaringssätt torde vara, att kommunen som sådan påtager sig det för närvarande å municipalsamhället vilande ansvaret för stadsplanens upprättande och genomförande. Enligt 90 § förutnämnda lag finnes redan för närvarande vissa möjligheter att, då särskilda skäl därtill föranleda, medgiva undantag från bestämmelserna i berörda 87 §. Dessa undantagsmöjligheter skulle kunna utvidgas i nyss antydd riktning. Kungl. Maj:t skulle sålunda tillerkännas befogenhet att — även om särskilda skäl enligt 90 § ej ansåges föreligga — i

198 samband med förordnande, som i 87 § sägs, medgiva undantag från stadgandet om municipalbildning på villkor, att kommunen åtoge sig att svara för alla med förordnandet sammanhängande kostnader. Byggnadsplanens rättsverkningar äro begränsade. Viktigast är det i 63 § stadsplanelagen stadgade förbudet mot nybyggnad i strid mot byggnadsplan. Därjämte äger, jämlikt tredje stycket av samma paragraf samt 20 §, länsstyrelsen meddela förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål. Har, sedan byggnadsplan fastställts, nybyggnad ägt rum inom det planlagda området, må enligt 65 § sådan mark, som enligt planen är avsedd till väg eller annan allmän plats och till följd av nybyggnaden erfordras för samfärdseln inom området, utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet. Villkor härför är dock, att marken är obebyggd och vid planens fastställande tillhörde antingen den fastighet, vara byggnaden uppförts eller varifrån mark för byggnaden upplåtits, eller ock annan fastighet, som hade samma ägare. I annat fall är fastighetsägaren ej, även om i byggnadsplanen mark avsetts för väg, skyldig att på grund av planen upplåta den sålunda utmärkta vägmärken. Någon föreskrift om skyldighet att upplåta nyttjanderätten till i byggnadsplanen upptagen allmän plats, i den mån den ej erfordras för samfärdseln, finnes alls icke. Motsvarighet saknas vidare alldeles till de i fråga om stadsplan gällande bestämmelserna angående lösen av mark inom det planlagda området. Avsaknaden av alla ersättningsbestämmelser kan medföra orättvisor markägarna emellan. En ägare kan nödgas tåla intrång i sin förfoganderätt till marken i förhållandevis större utsträckning än andra utan att fördenskull erhålla större nytta av planen. Beträffande byggnadsplans rättsverkningar må slutligen nämnas att genom lag den 20 juni 1941 har till 63 § stadsplanelagen fogats ett nytt fjärde stycke, däri stadgas att, om så finnes erforderligt, länsstyrelsen äger för område, som ingår i byggnadsplan, meddela förbud mot nybyggnad utan tillstånd av länsstyrelsen, innan avlopp för området anordnats. Att ersättning ej kan tillerkännas markägare för intrång till följd av byggnadsplan har medfört en mycket stor inskränkning i möjligheterna att utföra planläggningen rationellt. Vägar ha sålunda många gånger icke kunnat i planen förläggas på lämpligast möjliga sätt, och utläggandet av mark till parker och andra öppna platser samt till offentliga byggnader har förhindrats eller försvårats. De uppkomna bristerna ha tydligt framträtt exempelvis i sådana fall, då stadsplan skolat läggas över områden, som förut planlagts genom byggnadsplan. De viktigaste spörsmål, som påkalla reglering inom ett byggnadsplaneområde, gälla vägar och andra allmänna platser samt vatten och avlopp. Enligt vad nyss nämnts kan länsstyrelsen framtvinga en lösning av avlopps:rågan

199 genom att, med stöd av 63 § fjärde stycket stadsplanelagen, förbjuda nybyggnad inom området, innan avlopp anordnats. Liknande befogenhet synes böra tilldelas länsstyrelsen jämväl beträffande vattenförsörjningen och vägarna. Huruvida förbud skall tillgripas eller ej får, såsom härav framgår, bero på omständigheterna. Är planen av ringa omfattning, torde förbud ofta ej erfordras. Risken för sanitära olägenheter är då mindre och fordringarna ur trafiksynpunkt ej så stora. Är planen större, synes det lämpligt, att förbud redan från början utfärdas. Ju senare förbudet kommer, sedan planen fastställts, dess kännbarare kunna olägenheterna därav bli för de berörda fastighetsägarna, vilka kanske redan vidkänts kostnader för åtgärder, som till följd av förbudet icke kunna genomföras eller måste ställas på framtiden. Erinras må att såväl lagrådet (prop. 45/1941 s. 204) som riksdagen vid behandlingen av förslaget till 63 § fjärde stycket stadsplanelagen framhöll nödvändigheten av att bestämmelsen tillämpades med varsamhet. Avloppsledning från en fastighet kan jämlikt 8 kap. 4 § vattenlagen framföras över mark tillhörig annan person även mot dennes vilja. Detsamma gäller beträffande väg enligt 6 § lagen om enskilda vägar. Tillika finnes enligt 8 kap. 9, 11 och 14 §§ vattenlagen samt 10 § lagen om enskilda vägar möjlighet för en fastighetsägare att förmå ägare av andra fastigheter, för vilka avloppsledningen eller vägen är till nytta, att deltaga i kostnaderna för företaget. Skyldigheten att sålunda deltaga i företaget avser ej blott anläggningen utan även underhållet. Enligt 71 § lagen om enskilda vägar äger därjämte länsstyrelsen beträffande område, inom vilket tätare bebyggelse uppkommit eller kan väntas inom nära förestående tid uppkomma, förordna, att de fastigheter, som i sin helhet eller till någon del äro belägna inom området, skola bilda en vägförening för väghållning i fråga om de vägar, som i särskild ordning av länsstyrelsen förklaras skola anses såsom föreningens. Kostnaderna för väghållningen fördelas mellan fastigheterna efter särskilda grunder. Motsvarighet till vägförening förekommer ej beträffande avloppsledningar. Länsstyrelsen kan alltså ej förordna, att fastigheterna inom ett byggnadsplaneområde skola utgöra en samfällighet för ordnande av avloppsfrågan. Behov av en sådan befogenhet för länsstyrelsen torde emellertid ej heller föreligga. Genom att förbjuda nybyggnad inom området utan länsstyrelsens tillstånd, innan avloppsfrågan ordnats, kan indirekt åstadkommas samma resultat som genom en tvångsföreskrift om bildande av avloppsförening. Då det gäller att inom ett byggnadsplaneområde lösa frågan om avlopp, är huvudledningens anläggande det svåraste och dyrbaraste. I de ovannämnda paragraferna i vattenlagen stadgas emellertid, att om en fastighet inrättar en kloakledning och denna kan med väsentlig fördel användas för avledande av kloakvatten jämväl från annan fastighet, skyldighet att ingå i företaget inträder för denna senare fastighet, då den blir i behov av kloak-

ledning. Sistberörda begränsning av skyldigheten att deltaga i företaget nedför visserligen, att en fastighetsägare inom ett byggnadsplaneområde, som önskar bebygga sin fastighet tidigare än andra, blir tvungen att förskottera kostnaderna för avlopp. I och för sig synes detta emellertid ej oskäligt; den omständigheten att en byggnadsplan utlagts över ett område bör ej medföra, att ägare av mark inom området måste vidkännas utgifter för ledningar, för vilka de ännu ej ha någon användning. Från vissa håll har emellertid anmärkts, att vattenlagens nuvarande regler icke vore tillfyllest utan att ytterligare åtgärder fordrades för att säkerställa att planlagda avloppsföretag verkligen komme till utförande. Liknande erinringar framkommo redan i yttrandena över det betänkande med förslag angående åtgärder till motverkande av vattenförorening (stat. off. utr. 1939: 40), som ligger till grund för förutnämnda bestämmelser i 8 kap. vattenlagen. Sålunda anmärkte förste provinsialläkarnas förening och förste provinsialläkaren i Värmlands län, att det i villasamhällen och andra områden med tätbebyggelse, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet gällde, ofta vore ogörligt att få till stånd samfällda vatten- och avloppsledningar. Erfarenheten visade nämligen, att om man för dylik tätbebyggelse, som saknade ekonomisk myndighet i form av municipalbildning eller liknande, sökte få till stånd samfällda åtgärder, detta oftast strandade på att de kommunala bestämmande myndigheterna motsatte sig ekonomiska utlägg för endast viss del av kommunen. Någon form av ekonomisk myndighet för områdena borde därför införas. — Även länsarkitekten i Stockholm framhöll i sitt yttrande, att det skulle vara till fördel om en organisation för avloppsledningarnas ordnande kunde tillskapas av ungefär samma art som en vägförening enligt lagen om enskilda vägar. Vid framläggande av den proposition, varigenom förslag till nuvarande bestämmelser i 8 kap. vattenlagen underställdes riksdagen (prop. 45 / 1941), anförde chefen för justitiedepartementet med anledning av dessa anmärkningar bland annat (s. 79), att avsikten med de i yttrandena framlagda förslagen tydligen vore att skapa samfälligheter, som utgjorde varken municipalbildning eller sådant gemensamt företag, som åsyftades i de sakkunnigas förslag. Såvitt anginge avloppsledningar, varom nu vore fråga, kunde departementschefen dock ej finna annat än att sakkunnigförslaget löste det problem, som avsåges i yttrandena. Samtliga fastigheter inom ett tättbebyggt område kunde nämligen, om det vore praktiskt genomförbart, enligt förslaget tvingas samman i ett gemensamt företag, varigenom ekonomisk makt vunnes över dem. Vidare kunde enligt förslaget (8 kap. 54 §, som motsvarar nuvarande 8 kap. 55 §) en kommun låta anordna avloppsledningar inom viss del av kommunen med rätt att uttaga bidrag av de fastigheter son finge nytta därav, och denna möjlighet att erhålla kostnadsbidrag syntes vara ägnad att väsentligt verka för undanröjande av obenägenheten att vidtaga dylika åtgärder för en begränsad del av kommunen.

201 Med anledning av vad länsarkitekten i Stockholms län anfört framhöll departementschefen vidare, att vägfrågan och avloppsfrågan på platser med jämförelsevis tät bebyggelse särskilt med hänsyn till de förvaltande organen om möjligt borde samordnas. Då detta borde medföra en kostnadsminskning, syntes emellertid med fog kunna antagas, att en sådan anordning, om ej särskilda skäl talade i motsatt riktning, ägde rum på frivillighetens väg. Stadsplaneutredningen hyser liksom departementschefen den uppfattningen, att vattenlagens nuvarande regler i huvudsak äro väl ägnade att möjliggöra genomförandet av planlagda avloppsföretag. Vad angår vattenförsörjningsanordningar saknas i lagen ännu bestämmelser om ett samgående av de av sådana anordningar berörda intressenterna. Detta hindrar dock ej, att vattenledningsföretag tillskapats i stor utsträckning, vanligen i kommunal regi. Mången gång ha dessa företag kunnat till största delen finansieras på basis av inflytande avgifter för vattenledningsvatten. Både beträffande vattenlednings- och avloppsföretag synes för övrigt särskilt under senare år kunna spåras en tendens i den riktningen, att kommunerna blivit alltmer intresserade av att taga inititativ till och på olika sätt stödja sådana företag. Givetvis förekommer det ofta, att ekonomiska skäl lägga hinder i vägen för önskvärda vattenlednings- eller avloppsföretag. För att råda bot härpå kan det vara önskvärt att ekonomiskt stöd i form av direkta statsbidrag lämnas av staten. Detta har också beaktats av statsmakterna. Enligt kungörelsen den 17 november 1944 (nr 733) angående statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp kan sålunda bidrag utgå till vissa vattenförsörjnings- och avloppsföretag med högst 60 procent av anläggningskostnaden. För att tillgodose behovet av medel för dylik bidragsverksamhet har riksdagen för budgetåret 1944/45 anvisat å allmän beredskapsstat II 3 000 000 kronor och å allmän beredskapsstat III 17 000 000 kronor. Riksdagen har därjämte hos Kungl. Maj:t anhållit om skyndsam utredning angående en utvidgning av ifrågavarande verksamhet med beaktande av att den anpassas även efter mera normala förhållanden men samtidigt sker i administrativt enklast möjliga former (skr. nr 454/1944 s. 3—6). Vad vattenfrågan beträffar må också erinras om den möjlighet till lösning av denna fråga, som föreligger enligt lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning. Enligt stadgande i denna lag är, därest för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning tarvas, att ledning för vattnet framdrages över annan fastighets område, ägaren till den fastigheten pliktig alt mot ersättning tåla intrånget därav. Andra betydelsefulla frågor vid sidan av vatten och avlopp gälla renhållning och belysning. Några särskilda lagstiftningsåtgärder torde dock ej här vara påkallade ur plansynpunkt. Har bebyggelsen inom ett område vuxit ut så, att frågor sådana som de här nämnda icke lämpligen kunna lösas

genom vederbörande fastighetsägares egen försorg på överenskommelsens väg eller med stöd av de möjligheter, som eljest finnas, torde liden få anses mogen för stadsplaneläggning. Byggnadsplanen blir alltså då icke längre tillräcklig. Har mark i en byggnadsplan avsatts för väg eller annan allmän plats, får såsom nämnts marken ej bebyggas. Någon ersättning för det intrång, markägaren härigenom lider, utgår för närvarande ej. Häremot finnes ej något att invända för den händelse byggnadsplanen upprättats med markägarnas samtycke och i enlighet med deras önskningar. Är åter detta ej fallet, blir läget ett annat. Då omständigheterna kunna nödvändiggöra, att en fastighetsägare måste upplåta mera mark för allmänt ändamål i förhållande till den nytta, han har av planen, än andra, kunna, såsom förut framhållits, orättvisor för närvarande ej undvikas. Under vissa förhållanden synes det visserligen rimligt, att mark avstås ulan ersättning. Detta gäller de i 65 § stadsplanelagen omförmälda fallen, då mark, som i byggnadsplanen utlagts till väg eller annan allmän plats, till följd av nybyggnad, som markens ägare verkställer, erfordras för samfärdseln inom byggnadsplaneområdet. Ett stadgande, motsvarande stadsplanelagens 65 §, torde alltså böra finnas jämväl i den nya lagen. Vidare föreslår utredningen, att bestämmelser, motsvarande de i 52 § stadsplanelagen beträffande stadsplan intagna, meddelas även i fråga om byggnadsplan. Har ägare av fastighet, som omfattas av byggnadsplanen, för avsikt att exploatera marken, bör han alltså vara skyldig att även i andra fall än de som avses i 65 § stadsplanelagen i viss utsträckning upplåta mark för vägar och andra allmänna platser utan att därför erhålla gottgörelse utöver den nytta, som genom planen beredes honom. Avsattes eljest utan ägarens medgivande i byggnadsplan mark för ändamål, som nu sagts, bör däremot skälig ersättning utgå. Ersättningen bör avse dels under vissa förutsättningar det intrång, markägaren lider genom förbudet att bebygga marken, dels ock, då sedermera marken tages i anspråk för avsett ändamål, gottgörelse för själva markupplåtelsen. I förra fallet synes ersättningen böra utgå med visst belopp för år; i det senare böra angående ersättningens bestämmande skäligen gälla samma regler som då mark tages i anspråk för vägändamål utanför planlagt område. Ersättningsskyldigheten torde, då fråga är om intrång till följd av allmän väg, böra åvila kronan. I andra fall synes erforderlig medelsanskaffning och medlens fördelning mellan de ersättningsberättigade lämpligen kunna bero på sådan vägförening, varom förmäles i lagen om enskilda vägar. Dylik förening synes jämväl kunna åläggas att svara för den intrångsersättning, som kan orsakas av att i byggnadsplan utläggas andra allmänna platser än vägar. Finnes ej vägförening, bör sådan alltså, då ersättning ifrågakommer, bildas. På denna förening torde tillika böra ankomma iordningställandet och underhållet av allmänna platser som nyss sagts. Att vägförening anförtros

203 uppgiften att omhänderha ej blott den enskilda väghållningen inom ett byggnadsplaneområde utan även andra allmänna platser därinom än vägar, synes ej behöva möta betänkligheter. Anordningen dikteras av praktiska skäl. Om densamma ej godtages, skulle det bli nödvändigt att bilda en särskild förening för ändamålet av samma slag som vägföreningen, vilket emellertid förefaller att vara en onödig apparat. Något väsentligt ökat arbete torde vägföreningen ej behöva åsamkas genom den dubbla uppgiften. Skapas möjlighet för vägförening att taga befattning ej blott med vägar utan även med andra allmänna platser inom ett byggnadsplaneområde, kan den brist avhjälpas, som enligt vad förut anförts vidlåder nuvarande byggnadsplaneinslitut därutinnan, att mark, som i byggnadsplan avsatts till allmän plats men ej erfordras för samfärdseln inom området, icke kan tvångsvis tagas i anspråk för avsett ändamål. En förutsättning för att en fastighetsägare skall kunna åläggas att upplåta mark för annat ändamål än samfärdseln, synes nämligen vara dels att markägaren beredes möjlighet till ersättning för den händelse skäl därtill äro, dels ock alt garantier vinnas för att platsen efter upplåtelsen iordningställes för ändamålet och underhålles. De åtgärder, som i dessa hänseenden erfordras, komma, vid bifall till vad här föreslås, att åvila vägföreningen. Hinder synes därför ej böra möta mot införande av skyldighet för markägare att, om vägförening finnes, efter förordnande av länsstyrelsen medgiva, att mark, som i byggnadsplan avsatts till allmän plats, tages i anspråk och nyttjas härför, i den mån så med hänsyn till bebyggelsens fortskridande prövas erforderligt. I anslutning till vad nu anförts må framhållas lämpligheten av att länsstyrelsen alltid, då byggnadsplan för ett område upprättas, samtidigt tager under övervägande att begagna sig av möjligheten att förordna om vägförening inom området. Genom bildande av dylik förening skapas dels garantier för att vägfrågan blir tillfredsställande ordnad dels ock förutsättningar att på ett ändamålsenligt sätt tillgodose behovet av andra allmänna platser. Hinder möter naturligtvis ej att, om länsstyrelsen så finner för gott, i vägföreningen intaga ett större område än det som ingår i byggnadsplanen. Föreskrift om skyldighet för länsstyrelsen att i samband med byggnadsplan pröva lämpligheten av att vägförening kommer till stånd torde böra meddelas i byggnadslagstiftningen. Angående kostnaderna för byggnadsplans upprättande stadgas för närvarande i 60 § andra stycket stadsplanelagen, att dessa skola gäldas av markägarna efter den nytta de ha av planen, i den mån bidrag ej lämnas av kommunen. Fördelningen av kostnaderna mellan markägarna verkställes av länsstyrelsen. Efter förslag av Kungl. Maj:t anvisade 1936 års riksdag ett reservationsanslag av 200 000 kronor att användas till förskott av kostnader för uppgörande av byggnadsplaner. Sedermera ha för ändamålet anvisats

204 ytterligare sammanlagt 1 050 000 kronor, senast av 1945 års riksdag. Enligt uppgift i stalsverkspropositionen till 1945 års riksdag (kapitalbudgeten, fonden för förlag till statsverket bil. 4, punkt 104) hade till den 17 augusti 1944 Kungl. Maj:t av anslagen ställt till förfogande sammanlagt omkring 800 000 kronor, därav utbetalats i runt tal 500 000 kronor. Av sistnämnda belopp hade återbetalats omkring 125 000 kronor. På Kungl. Maj:ts prövning voro beroende ytterligare framställningar om förskott till ett sammanlagt belopp av något över 150 000 kronor. Frågan om kostnaderna för upprättande av byggnadsplan har under årens lopp varit föremål för åtskilliga överväganden. Enligt 37 § i 1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning, sedermera ersatt av 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen, ägde länsstyrelsen, då större byggnadsverksamhet vore att förvänta inom område på landet, förordna att stadsplan, s. k. bondplan, för området skulle upprättas. Bestämmelser om bestridande av kostnaderna för stadsplanen saknades. Inom område, för vilket förordnande som nyss nämnts meddelats, fick emellertid utan länsstyrelsens medgivande nybyggnad ej äga rum förrän stadsplan blivit fastställd. För att byggnadsverksamhet skulle kunna börja, nödgades alltså markägaren ombesörja och bekosta uppgörande av stadsplan för området. 1916 års kommitté föreslog dels den ändringen, att byggnadsplan skulle i stället för stadsplan användas inom område på landet, som nyss sagts, dels ock att, eftersom planens uppgörande vore ett offentligt behov, nödiga medel för ändamålet borde anvisas i riksstaten. Emellertid framhöll kommittén, att det icke vore klart, att ifrågavarande kostnader skulle under alla förhållanden stanna å statsverket. Ägare av den mark, som planlades, hade i regel fördel av att marken sedermera kunde avyttras som tomtmark. Om och i den mån en sådan fördel bereddes honom, kunde och borde han helt eller delvis vidkännas kostnaderna för planläggningen och alltså förpliktas återgälda statsverket dessa kostnader. Hade markägaren själv begärt byggnadsplan, borde han vara pliktig att för ändamålet förskjuta det belopp, länsstyrelsen fann lämpligt. I det vid propositionen 79/1931 fogade, till lagrådet remitterade förslaget till nuvarande stadsplanelag innehöll 60 § andra stycket den bestämmelsen, att kostnaderna för byggnadsplans uppgörande skulle, i den mån de icke av särskilda skäl ansåges böra helt eller delvis bestridas av kommunen, gäldas av markägarna med hänsyn till den nytta, de hade av planen. I motiven anförde föredragande departementschefen (s. 121), att kostnaderna förutsattes skola i regel förskjutas av statsverket. Emellertid ansåg han icke, att dessa kostnader borde stanna å statsverket. På sätt kommittén framhållit torde, yttrade departementschefen, ägare av den mark, som genom det allmännas försorg planlades för bebyggande, i regel ha sådan fördel av planen, att kostnaderna helt borde stanna å honom. Skulle detta av särskilda skäl i

205 något fall vara obilligt mot markägaren, syntes kommunen vara den, som i sista hand borde svara för kostnaderna. Vid föredragningen i lagrådet fann en lagrådsledamot, att stadgandet i den av departementschefen föreslagna formen stundom kunde erhålla en tillämpning, som icke vore väl förenlig med kommunallagstiftningens grundsatser i fråga om den ekonomiska förvaltningen i landskommunerna, såsom exempelvis då en vidsträckt och starkt skattetyngd kommun nödgades bekosta byggnadsplan för ett obetydligt område med en jämförelsevis fåtalig befolkning. Han förordade därför samt på vissa i övrigt anförda skäl en återgång till kommitténs förslag. De övriga tre ledamöterna av lagrådet ansågo, att det icke mötte större betänkligheter att låta kommunen i sin helhet bära utgiften för uppgörande av byggnadsplan för ett särskilt område för det fall, att planen måste anses vara av allmännare nytta inom kommunen. Men det vore obilligt mot kommunen att låta mera betydande kostnader drabba denna, för den händelse planen vore av ringa betydelse för kommunen i dess helhet. I sådant fall borde skäligt bidrag till kostnaderna tillkomma kommunen av statsmedel. Då ärendet härefter ånyo anmäldes för Kungl. Maj:t, förordade föredragande departementschefen, att stadgandet skulle erhålla den lydelse, det nu har, d. v. s. att kostnaderna för byggnadsplans uppgörande skola gäldas av markägarna efter den nytta de ha av planen, i den mån bidrag ej lämnas av kommunen. Såsom motiv härför anförde departementschefen (s. 218), att det torde kunna antagas, att, där byggnadsplanen vore inom kommunen av allmännare nytta, kommunen skulle vara villig att självmant åtaga sig sådan kostnad för planens förverkligande, som icke rimligen kunde åläggas markägare. Vid sådant förhållande syntes det ej nödigt att för dylika fall nu i lag ålägga kommunen någon skyldighet i förevarande hänseende. Där åter behov av byggnadsplan uppstode inom en del av kommunen och planen funnes vara av ringa betydelse för kommunen i dess helhet, torde frivillig medverkan från kommunens sida för ifrågavarande ändamål icke vara att påräkna. I dylikt fall kunde det bli nödvändigt, att staten i en eller annan form helt eller delvis trädde emellan. Även här torde emellertid anledning föreligga att avvakta någon tid för vinnande av erfarenhet rörande lagens verkningar, helst som utomplansbestämmelser, vilkas meddelande kunde ske utan särskilda kostnader, i flertalet av dessa fall torde åtminstone tills vidare visa sig tillfyllest. Första lagutskottet (uti. nr 27/1931 s. 23) anslöt sig till den uppfattning, åt vilken departementschefen sålunda givit uttryck. Riksdagen godkände utskottets utlåtande härutinnan. Med anledning av vissa framställningar uppdrog Kungl. Maj:t den 30 juni 1934 åt byggnadsstyrelsen att i samråd med särskilda av chefen för kommunikationsdepartementet utsedda sakkunniga verkställa utredning i fråga

om bland annat behovet av statsbidrag till kostnaderna för upprättande av byggnadsplan, i den mån de undantagsvis icke skäligen kunde uttagas av vederbörande intressenter. Med skrivelse den 22 december 1934 överlämnade byggnadsstyrelsen den sålunda anbefallda utredningen. Häri gjordes gällande, att plankostnaderna understundom vore av den art, att det ej vore skäligt, att vederbörande markägare finge vidkännas hela kostnaden. I vissa fall hade det allmänna intresset sådan räckvidd, att kommun eller stat borde träda emellan och åtaga sig de ökade kostnaderna. Såsom varit att förutse hade kommunerna icke visat sig villiga att i någon större omfattning bidraga till kostnaderna. De sakkunniga ansågo det ej behöva framhållas, att frågan om tillkomsten av en byggnadsplan för ett område av kommunen i allmänhet måste anses vara en angelägenhet av intresse för hela kommunen. Det syntes därför som om det låge närmast till att vederbörande kommun i sista hand svarade för ifrågavarande plankostnader. Inom ramen för det givna uppdraget hade det emellertid icke ansetts lämpligt att närmare undersöka möjligheterna för en lagändring i nämnda syfte. Om icke kommunen frivilligt åtoge sig att gälda sådana kostnader för planen, vilka skäligen icke kunde åläggas markägarna, syntes därför för närvarande ingen annan utväg finnas än att statsverket påtoge sig dessa kostnader i form av statsbidrag eller kanske rättare genom avskrivning av motsvarande del av dess fordringar hos markägarna. Vidare borde länsstyrelsen beredas möjlighet att, där staten förskotterat plankostnaderna, lämna markägarna anstånd med återbetalningen. I ärendet avgåvos åtskilliga utlåtanden, bland andra av statskontoret och nksräkenskapsverket, vilka gjorde gällande, att, om markägarna orsakades oskäligt höga kostnader, bidrag i första hand borde lämnas av vederbörande kommun, samt att statens deltagande i kostnaderna i allt fall borde inskränkas till rena undantagsfall. Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t (1936 års statsverksproposition, utgifter för kapitalökning bil. 4, punkt 55) anförde chefen för kommunikationsdepartementet, att han delade uppfattningen, att statsbidrag till kostnader för uppgörande av byggnadsplaner endast i enstaka undantagsfall borde komma i fråga. Åtminstone tills vidare, i avvaktan å ytterligare erfarenhet, syntes statsbidrag ej böra ifrågakomma i vidare mån än att Kungl. Maj:t eller den myndighet, Kungl. Maj:t därtill förordnade, finge, där så kunde av särskilda skäl anses påkallat, efter prövning i varje särskilt fall helt eller delvis befria en eller annan markägare i svag ekonomisk ställning från skyldigheten att återgälda på honom belöpande, av statsverket utlagt förskott. Departementschefen anförde, att därest riksdagen icke häremot uttalade erinran, uppkommande frågor om statsbidrag torde få behandlas i nu angivna ordning. Uttalandet föranledde ej någon invändning från riksdagens sida.

207 Tiden torde nu, sedan erfarenhet vunnits om verkningarna av nuvarande regler angående ifrågavarande plankostnader, vara mogen att ånyo taga under övervägande frågan om bidrag av stat och kommun till sagda kostnader. Är staten eller kommunen markägare, måste det allmänna i nämnda egenskap deltaga i kostnaderna. Även utan att vara markägare, kan det allmänna emellertid ha sådant intresse av att en byggnadsplan kommer till stånd för visst område, att skäligheten bjuder, att bidrag till kostnaderna lämnas. För statens del synes sålunda bidragsskyldighet böra föreligga, om i byggnadsplanen utlagts mark, som avses skola tagas i anspråk för allmän väg. Men även för tillgodoseende av annat allmänt behov kan mark tänkas avsättas i en byggnadsplan. Över huvud taget torde, då en byggnadsplan så utformas, att staten direkt har nytta av densamma, statsbidrag böra utgå. Jämväl om någon direkt statsnytta icke kan påvisas, kan det med hänsyn till det intresse ur allmän synpunkt, som praktiskt taget alltid är förbundet med att planläggning sker i erforderlig utsträckning, i vissa fall vara skäligt, att statsmedel ställas till förfogande. Statsbidragets syfte bör då vara att lätta markägarnas börda och bör utgå endast i den mån denna börda med hänsyn till omständigheterna framstår såsom särskilt betungande. Utredningen föreslår, att möjlighet till erhållande av statsbidrag till byggnadsplans uppgörande under nu anförda omständigheter öppnas. Vad angår frågan om kommunens deltagande i plankostnaderna måste det anses vara ett kommunalt intresse, att bebyggelsen inom kommunen planlägges och regleras på ett ändamålsenligt sätt. De av en byggnadsplan berörda markägarna ha väl i allmänhet nytta av planen. Nyttan kan dock vara mycket olika. Största fördelen av en byggnadsplan ha de markägare, vilka önska exploatera sin mark och genom planläggningen få möjlighet härtill. Berör exempelvis en byggnadsplan allenast markexploatör, som gjort ansökan om planen, bör det allmänna vara fritt från alla kostnader för planens upprättande. Även om viss mark medtages i planen uteslutande av plantekniska skäl, d. v. s. för att möjliggöra en lämplig planlösning, kan det vara rimligt, att markexploatören betalar hela plankostnaden. Finnes ej markexploatör, fördelas enligt nuvarande regler kostnaderna mellan ägarna av den mark, som ingår i planen. Detta förfarande kan många gånger leda till mindre tillfredsställande resultat. Om, såsom nyss nämnts, mark medtages av allenast plantekniska skäl, blir nyttan för markägarna ingen eller ringa, men kostnaderna för planens upprättande öka. Även på annat sätt kan planen givas en utformning, som icke är till direkt nytta för de i planen ingående fastigheterna, t. ex. genom att i planen reserveras mark för framtida eventuellt behov av någon kommunal byggnad. Fastigheter, som redan äro bebyggda, då byggnadsplanen utlägges, torde vidare ofta icke ha någon större nytta av planen, åtminstone icke annat än på längre sikt. Det kommunala intresset av byggnadsplanens tillkomst synes böra leda

208 till, att kommunen deltager i kostnaderna om och i den mån dessa, med hänsyn till vad ovan anförts, icke skäligen kunna uttagas av markägarna. Nuvarande stadgande angående möjlighet till kommunalt kostnadsbidrag vilar på den förutsättningen, att vederbörande kommun frivilligt skulle komma att under angivna omständigheter ekonomiskt medverka till upprättande av byggnadsplan. Erfarenheten har visat, att denna förutsättning var felaktig. Föreskrift angående skyldighet för kommunen att i viss utsträckning deltaga i kostnaderna torde därför böra intagas i lagen. Då kommunen alltid skall beredas tillfälle att yttra sig, får kommunen möjlighet att öva inflytande på byggnadsplanens omfattning och innehåll. 1 händelse av missnöje med länsstyrelsens beslut härutinnan eller med kostnadsfördelningen får klagan föras hos Kungl. Maj:t. Den möjlighet, som för närvarande finnes att erhålla förskott av statsmedel till kostnaderna för upprättande av byggnadsplan, bör bibehållas. Behov av dylikt förskott torde i regel föreligga i alla fall utom sådana, då byggnadsplan utlägges över ett område uteslutande för att tillmötesgå markägares önskan att kunna exploatera sin jord för byggnadsändamål. I sistnämnda fall torde markägaren merendels själv ombesörja planens upprättande. Frågan om förskott bör liksom nu prövas av Kungl. Maj:t. Finner länsstyrelsen förskott vara påkallat för upprättande av byggnadsplan, som länsstyrelsen anser böra komma till stånd, skall alltså, innan vidare åtgärd vidtages, ärendet underställas Kungl. Maj:t. Beviljas förskott, skall länsstyrelsen omedelbart föranstalta om byggnadsplanens upprättande. Finner Kungl. Maj:t ej skäl att medgiva förskott, bör länsstyrelsen pröva huruvida byggnadsplan det oaktat bör upprättas samt, om så finnes ej böra ske, omedelbart upphäva av länsstyrelsen för det ifrågasatta byggnadsplaneområdet meddelat byggnadsförbud. Nuvarande förfarande, enligt vilket dylikt byggnadsförbud i avbidan på en eventuell framtida byggnadsplanering i praktiken kan erhålla obegränsad giltighet, är otillfredsställande och bör ej få tillämpas. Med hänsyn härtill torde tillika länsstyrelsens rätt över huvud taget att meddela dylikt förbud böra begränsas så att förbudet må avse allenast viss kortare tid i anslutning till vad som inom stad gäller enligt 15 § stadsplanelagen. Enligt 60 § andra stycket stadsplanelagen skall, såsom förut nämnts, markägarnas skyldighet att deltaga i kostnaderna avgöras med hänsyn till den nytta, de ha av planen. I omförmälda av byggnadsstyrelsen år 1934 verkställda utredning behandlades jämväl frågan om enhetliga normer för uppskattning och fördelning av kostnaderna för upprättande av byggnadsplan. Härvid avvisades en tanke att bestämma markägarnas andel i plankostnaderna med ledning av fastighetsvärdena under följande motivering: Särskilt i närheten av de större städerna är det värde marken betingar vid exploatering för bostadsbebyggelse i regel mångdubbelt större än avkastningsvär-

209 det. Det kan sålunda tänkas att ett åkerområde, som, så länge det nyttjas som åker, har ett värde av exempelvis 1 000 kr. per hektar, i händelse av exploatering till smålägenheter betingar 5 000 kr. per hektar och mera. Än större kan skillnaden bliva beträffande bergbunden skogsmark, som för exploatering kan vara ytterst värdefull, men som från avkastningssynpunkt har ett mycket lågt värde. Därest man sålunda med hänsynstagande till byggnadsplanens utformning skulle verkställa en värdering av i planen ingående mark, måste man till en viss grad ovillkorligen taga hänsyn till rena framtidsvärden och osäkra spekulationsvärden. En sådan metod är icke rättvis, då den ej tager någon direkt hänsyn till graden av nytta — eller tilläventyrs skada — som av planens genomförande skulle åsamkas de olika områdena.

I stället föreslogs, att uppskattningen av markägarnas nytta av planen skulle ske på följande sätt. De redan exploaterade och de exploaterbara områdena skulle åsättas andelstal, bestämda efter den nytta områdets ägare kunde länkas få av planen över detta område. I allmänhet borde därvid alla markägare anses ha nytta av planen. Undantagsvis kunde det emellertid förekomma att en markägare icke hade sådan nytta. Hans mark borde då åsättas andelstalet 0. övriga markägares nytta skulle bedömas med hänsyn till dels exploateringstiden för deras respektive markområden, dels det för dessa markområden enligt planen angivna användningssättet och dels de särskilda åtgärder, som till följd av ägosplittring eller eljest måste vidtagas för anpassning till planen. Alltefter exploateringstiden och byggnadssättet m. m. skulle markområdena åsättas andelstal. Gatumarken och övriga områden, som måste anses vara till nytta för hela planområdet, skulle däremot icke åsättas några andelstal. Plankostnaderna skulle därefter fördelas efter produkterna av andelstalen och respektive markområdens arealer. I utlåtandena över detta förslag framhölls allmänt, att den föreslagna metoden vore svår att tillämpa och att den i hög grad vore beroende på subjektiva uppfattningar samt att man torde få räkna med överklaganden av fördelningsbesluten och därmed förenade dröjsmål. I åtskilliga yttranden föreslogs vidare lagändring i syfte att fördelningen icke i första hand skulle ske efter den nytta var och en hade av planen utan efter enkla objektiva beräkningsgrunder, exempelvis efter antal skattekronor, taxeringsvärden, saluvärden, arealen tomtmark m. m. Förslaget har icke föranlett något beslut från Kungl. Maj:ts sida. De i utredningen angivna grunderna för kostnadernas fördelning torde emellertid i vissa fall tillämpas. Det skall icke bestridas, att svårigheter möta vid tillämpningen av stadgandet i 60 § stadsplanelagen om markägarnas skyldighet att deltaga i kostnaderna efter den nytta, de ha av planen. Å andra sidan få dessa svårigheter ej överdrivas. Till en del torde de bottna däri, att byggnadsplaner för närvarande utläggas över alltför stora områden. Begränsas planen till ett område av sådan storlek, att dess bebyggelse kan antagas komma att äga rum 14

210 inom överskådlig tid, torde förutom att kostnaderna minskas svårigheterna att fördela desamma bli mindre. En kostnadsfördelning enligt nyttoprincipen torde ytterligare underlättas, om möjlighet lämnas för markägarna i vissa fall att erhålla statsbidrag. För närvarande kan nämligen fördelningen försvåras därav, att kostnaderna med tillämpning av denna princip bli oskäligt betungande för vissa markägare med hänsyn till dessas allmänna ekonomiska förhållanden. Ur rättvisesynpunkt torde någon invändning mot en kostnadsfördelning, direkt grundad på markägarnas nytta av planen, icke kunna göras. Vilken fördelningsgrund man än vill använda måste syftet likväl vara, att varje markägare skall svara för kostnaderna allt efter sin nytta. Tydligast kommer denna nytta till synes, då fastigheten exploateras. Det mest tillfredsställande resultatet skulle därför vinnas, om markägarna bleve betalningsskyldiga för plankostnaderna först i den mån exploateringsåtgärder vidtoges. Att genomföra ett dylikt system möter emellertid praktiska svårigheter såväl i fråga om fördelningen av kostnaderna som beträffande särskilt tillsynen av att dessa i behörig ordning betalas. Med hänsyn härtill torde kostnadsfördelningen och kostnadernas gäldande böra liksom nu ske i anslutning till byggnadsplanens uppgörande. Kostnadsfördelningen skulle emellertid underlättas, om länsstyrelsen hade någon mera bestämd regel att hålla sig till än nuvarande knapphändiga stadgande om nyttan såsom uteslutande fördelningsgrund. Såsom nyss antytts, torde en byggnadsplans värde för de däri ingående fastigheterna i allmänhet taga sig uttryck i de exploateringsmöjligheter, som genom planen erhållas. Exploateringsmöjligheterna å sin sida bero i första hand av arealen byggnadsmark. I andra hand bestämmas nämnda möjligheter av den enligt planen medgivna bebyggelsen å fastigheterna. Med hänsyn härtill synes såsom huvudregel lämpligen kunna upptagas ett stadgande av innehåll, att plankostnaderna skola fördelas mellan markägarna i förhållande till den areal byggnadsmark, som enligt planen tillkommer en var av dem, därvid emellertid samtidigt skall tagas i beaktande omfattningen av den bebyggelse, som planen medgiver dem. Skulle särskilda omständigheter, exempelvis att en fastighet redan vid planens fastställande är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med planen, föranleda, att de kostnader, som enligt denna fördelningsgrund belöpa å viss markägare, ej stå i skäligt förhållande till hans nytta av planen, får kostnadsfördelningen jämkas med hänsyn därtill. Med avsende å tillämpningen torde ett dylikt stadgande erbjuda avsevärda fördelar framför det nu gällande. Ett förfarande, sådant som det här föreslagna, torde också lämna ett i stort sett tillfredsställande resultat. Där så finnes skäligt och erforderligt, bör visst anstånd med betalningen av plankostnader, till vilkas gäldande förskott utgått av allmänna medel, kunna ?.Uer omständigheterna lämnas, förslagsvis för en tid av högst fem år efter

211 det kostnadsfördelningen vunnit laga kraft. Härigenom blir bördan för markägarna avsevärt mindre tyngande än om hela beloppet måste utbetalas i ett sammanhang. Vad nu sagts angående bestridandet av kostnaderna för ny byggnadsplan torde böra i princip gälla jämväl vid ändring av planen. Vidtages ändring utan föranledande av markägare på grund av förhållanden, vilka inträffat efter planens fastställande — exempelvis såsom följd av att en ny allmän väg skall utläggas över området — böra markägarna emellertid vara fritagna från betalningsskyldighet. Kostnaderna synas då böra gäldas av den, till vilken anledningen till ändringen är att hänföra, i nyss anförda exempel alltså staten. Vid uppgörande av byggnadsplan skall tillbörlig hänsyn tagas till de av planen berörda markägarnas förmåga att bära de med planens genomförande förenade kostnaderna. Detta följer redan nu av 88 § andra stycket, jämfört med 15 § första punkten byggnadsstadgan. Regeln blir av särskild betydelse, om byggnadsplanens rättsverkningar utökas på sätt stadsplaneutredningen föreslår. Men även om i enlighet med denna regel en byggnadsplan uppgöres under iakttagande av att dyrbarare anordningar såvitt möjligt undvikas, kan det lätt inträffa, att planens genomförande blir betungande för deltagarna i företaget. Dessa kunna ofta vara personer utan större ekonomisk bärkraft. För en vägförening kan det kanske därför i vissa fall vara svårt att anskaffa de erforderliga medlen. Då en väg anlägges, finnes för närvarande möjlighet att erhålla statsbidrag såväl till vägens byggande som till dess underhåll. Det synes önskvärt, att motsvarande möjlighet öppnas då det gäller bestridande även av vissa andra kostnader än vägkostnader, vilka äro förbundna med genomförandet av en byggnadsplan. Förslag i sådant hänseende framlägges av utredningen. Vad ovan föreslagits beträffande byggnadsplans rättsverkningar samt kostnaderna för byggnadsplanens upprättande och genomförande har sin egentliga betydelse i fråga om byggnadsplan på landet. De särskilda synpunkter, som i planhänseende göra sig gällande för städernas vidkommande, föranleda att i viss mån andra regler måste tillämpas för stad än för landet. Enligt nuvarande bestämmelser kan på landet byggnadsplan fastställas utan att någon önskan därom kommit till uttryck från markägarnas sida. Prövas plan erforderlig, skall planläggning ske vare sig markägarna begära det eller ej. Någon anledning att föreslå ändring härutinnan har stadsplaneutredningen icke. I stad däremot synes en förutsättning för fastställande av byggnadsplan böra i allmänhet vara, att markens ägare göra framställning därom, och byggnadsplanen synes som regel ej böra få utan ägarnas samtycke givas annat innehåll än i framställningen begäres. Undantag från det nu sagda

212 föreslås skola gälla allenast för sådana delar av stads område, beträffande vilka Kungl. Maj:t särskilt förordnar därom. Utredningen återkommer härtill (s. 213 o. f.). Berörda olikhet mellan stad och land sammanhänger med, att i stad skall, innan tätbebyggelse får ske, regelmässigt upprättas stadsplan. Emellertid vill man hålla möjligheten öppen för markägare att exploatera sin mark i vissa fall även utan att stadsplan upprättas. Markägaren får dock därvid tillse, att bebyggelsen föregås av annan planläggning, byggnadsplan, som kan godtagas av länsstyrelsen. Gör han ej detta, får han finna sig i att byggnadsrätten begränsas. Någon anledning att giva länsstyrelsen generell befogenhet att påtvinga markägare i stad en byggnadsplan, som han ej anser passande för sig, föreligger i allmänhet ej. Vill markägaren hellre än att foga sig i länsstyrelsens önskemål med avseende å byggnadsplanens utseende tills vidare avstå från tätbebyggelse i avbidan på att tiden blir mogen för stadsplaneläggning, torde ur allmänna synpunkter ej vara något att invända häremot. På landet, där möjligheten att fastställa stadsplan ej finnes, blir förhållandet ett annat. Upprättandet av byggnadsplan, vare sig av enklare eller av mera invecklad beskaffenhet, kan där ej göras beroende av markägaren. En ändamålsenlig utveckling av bebyggelsen skulle då kunna omöjliggöras. För åstadkommande av en lämplig planlösning kan också erfordras, att byggnadsplan över mark, vars ägare begärt plan, utsträckes över kringliggande område, oaktat dettas ägare motsätter sig åtgärden. Nu anförda förhållanden medföra, att om i byggnadsplan i stad mark avses för väg eller annan allmän plats, det är naturligt, att markens ägare, på vilkens föranstaltande planen kommer till stånd, blir skyldig att upplåta marken för avsett ändamål utan att härför berättigas till ersättning. Likaledes synes det klart, att kostnaderna för planens upprättande skola bäras av den eller de markägare, som gjort framställning om planen. De beträffande byggnadsplan i stad erforderliga reglerna i berörda hänseenden kunna alltså göras avsevärt enklare än motsvarande regler för byggnadsplan på landet. Vid reglernas utformning bör eftersträvas, att under i övrigt lika förhållanden, nämligen att byggnadsplanen upprättas på framställning av markens ägare och i enlighet med deras önskningar, resultatet i båda fallen blir detsamma. Ovan angivna villkor för fastställande av byggnadsplan i stad, nämligen att markens ägare gjort framställning därom och godtagit planen, bör i princip gälla även i fråga om ändring av byggnadsplan. Förhållandena kunna emellertid nödvändiggöra viss jämkning i denna princip. Det är ej lämpligt att en fastställd byggnadsplan oförändrad följes, om de omständigheter, på vilka den grundas, blivit ändrade, t. ex. genom planläggning eller tillkomst av en ny väg. Yppa sig efter byggnadsplanens fastställande dylika nya om-

213 ständigheter, till vilka hänsyn alltså ej tidigare kunnat tagas, bör nybyggnadsförbud kunna meddelas i avbidan på att planen ändras. Man synes dock ej böra stanna härvid. Sedan byggnadsplanen fastställdes kan den mark, planen omfattar, ha bytt ägare, och dessas antal kan ha blivit betydligt större än det var vid fastslällelsen. Att få dessa nya ägare att ena sig om viss planändring kan möta svårigheter. Säkerhet för att erforderliga ändringar komma till stånd torde ej vinnas, med mindre länsstyrelsen gives befogenhet att vidtaga desamma även utan ägarnas medgivande. Då praktiska skäl alltså tala för en sådan anordning och något förfång därav ej behöver orsakas vederbörande ägare — det måste ju vara jämväl i deras intresse att byggnadsplanen anpassas efter de rådande förhållandena — förordar stadsplaneutredningen, att i den nya lagstiftningen intagas bestämmelser i förevarande syfte. Utredningen utgår från att planändringen ej gives större omfattning än de ändrade förhållandena nödvändiggöra. På sätt förut anförts (s. 211) bör, då ändringen sålunda sker utan föranledande av markens ägare, kostnaderna ej drabba dessa utan bestridas av den, genom vars åtgörande behovet av ändringen uppkommit. Såsom förut antytts (s. 212) torde de angivna olikheterna mellan byggnadsplan i stad och byggnadsplan på landet dock icke böra gälla undantagslöst. Stundom äro vissa i stad ingående områden av sådan karaktär, att de helt likna vanliga jordbruks- eller skogsområden på landsbygden. Dessa områden kunna ha tillagts staden redan i samband med att densamma tillkommit. Ej sällan har emellertid hänt, att med en stad efter dess tillkomst införlivats mycket stora områden, stundom hela socknar. Anledningen till att vissa städer erhållit en dylik vidsträckt utbredning har ingalunda alltid varit, att områdena i deras helhet ansetts vara så tättbebyggda eller eljest av sådan beskaffenhet, att det funnits anledning att för dem tillämpa de för städerna gällande bestämmelserna. Skälet har i stället varit av annat slag, nämligen det att sedan till staden hänförts de områden av vederbörande landskommun, som haft stadskaraktär eller som ansetts erforderliga för stadens naturliga utveckling, återstoden av landskommunen saknat tillräcklig ekonomisk bärkraft för en självständig existens, varför enda möjligheten varit att tillägga staden även denna del. Inom dylika områden i stad kunna givetvis, liksom utanför stadens område, tätortsbildningar uppstå. Kan bebyggelsen ej lämpligen regleras enbart genom utomplansbestämmelser eller genom generalplan, som givits rättsverkningar, och äro förhållandena ej heller sådana, att det framstår som ett exploatörsintresse, att byggnadsplan upprättas, skulle enligt vad ovan anförts stadsplan vara den enda utvägen att få en detaljplaneläggning till stånd. En stadsplan kan emellertid i dessa fall vara för staden obekväm och kan för övrigt vara olämplig redan med hänsyn till det kanske mycket stora avstån-

214 det till den egentliga stadskärnan. Däremot kan det förefalla naturligt, att byggnadsplan — med den karaktär densamma föreslås skola erhålla för landsbygdens vidkommande — uppgöres för området i fråga, på samma sätt som dylik byggnadsplan får upprättas för områden av alldeles likartad natur i närheten men på andra sidan stadsgränsen. Stadsplaneutredningen föreslår fördenskull, att Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att för visst område i stad förordna, att i stället för de föreslagna bestämmelserna om byggnadsplan i stad motsvarande bestämmelser om byggnadsplan på landet skola tills vidare tillämpas. Härigenom vinnes möjlighet att på ett smidigt sätt anpassa bestämmelserna om detaljplaneläggningen i stad efter de inom stadsområdet i varje särskilt fall rådande förhållandena. Är stadens område, såsom ofta torde vara fallet inom äldre städer, mera snävt avgränsat och finnes fördenskull inom detsamma icke större områden av landsbygds karaktär, torde det för stad i allmänhet avsedda byggnadsplaneinstitutet regelmässigt vara tillfyllest för detaljplaneläggning av uppkommande tätortsbildningar utanför den egentliga stadskärnan. Erfordras inom stad, som nu nämnts, planläggning av annan mark än sådan, vars ägare gjort ansökan om byggnadsplan, torde tiden få anses inne att uppgöra stadsplan. Om en stad däremot, såsom fallet stundom är t. ex. med nyblivna städer, förutom stadskärnan och områdena närmast däromkring även innehåller större områden av landsbygds natur, kan genom utverkande av förordnande att bestämmelserna om byggnadsplan på landet skola tillämpas för dessa senare områden vinnas, att bebyggelsen inom stadens ytterområden regleras på samma sätt som på den egentliga landsbygden. Länsstyrelsen erhåller genom dylikt förordnande befogenhet att föranstalta om upprättande av byggnadsplan oberoende av om markägare gjort ansökan därom och kan, därest ansökan gjorts av viss markägare, utsträcka planen att omfatta även mark, som icke äges av denne. Stadens skyldighet att uppgöra stadsplan blir inom förevarande områden i viss mån begränsad, men staden blir å andra sidan pliktig att betala skäliga bidrag till kostnaderna för byggnadsplans uppgörande enligt samma regler som föreslås i fråga om landskommuns förpliktelser i motsvarande fall. Likaledes torde beträffande sådan byggnadsplan böra gälla samma möjligheter till förskott och bidrag av statsmedel, som ovan förordats i fråga om byggnadsplan på den egentliga landsbygden (se s. 207—208 och 211). Att tillämpningsområdet för vissa lagbestämmelser, vilka eljest skola generellt gälla för områden av närmare angivet slag, på dylikt sätt förändras genom förordnande av adminstrativ myndighet utgör ingen nyhet i lagstiftningen. Så äger t. ex. Kungl. Maj:t enligt 8 kap. 54 § vattenlagen förordna, att med avseende å visst område, som är beläget inom stadsplan, tills vidare skall tillämpas vad i sagda kapitel stadgas beträffande område utom stadsplan. Vidare må nämnas, att enligt ordningsstadgeutredningens förslag till

215 ailmän ordningsstadga m. m. (stat. off. utr. 1944:48) skola de för tättbebyggda områden föreslagna bestämmelserna i berörda stadga visserligen i allmänhet gälla för stads eller köpings område men länsstyrelsen äger att från tillämpningen därav undantaga vissa områden av väsentligen landsbygds karaktär I detta sammanhang må framhållas, att frågan om motverkande av de olägenheter ur fastighetsbildningssynpunkt, som uppkomma genom infogande i städerna av stora områden av ren landsbygds natur torde komma att upptagas till behandling av fastighetsbildningssakkunniga under deras fortsatta utredningsarbete (jfr svenska stadsförbundets tidskrift årg. 1943 s. 433 o. f.). Byggnadsplaneinstitutet är, såsom framgår av 60 § stadsplanelagen, egentligen avsett att komma till användning inom områden, där tätare bebyggelse ännu icke kommit till stånd men är att förvänta. Ofta användes byggnadsplan emellertid för område, där tätbebyggelse redan skett. Enligt en inom kommunikationsdepartementet år 1941 verkställd utredning utgjorde nämnda år antalet orter med fastställd byggnadsplan 283, antalet orter, där fråga uppkommit om upprättande av byggnadsplan och byggnadsförbud till följd därav jämlikt 64 § stadsplanelagen meddelats, 266 samt antalet orter i övrigt, vilka ansågos vara i behov av byggnadsplan, 268. Redan av dessa siffror torde framgå, att det här ej kan vara fråga endast om sådana områden, där egentlig exploatering pågår eller väntas inom den närmaste tiden komma till stånd. En närmare granskning av utredningsmaterialet visar också, att byggnadsplan fastställts eller att behov därav ansetts föreligga för en stor del av landets mindre stations- och industriområden. I och för sig torde det ej vara något att erinra mot att byggnadsplan användes jämväl för områden, där tätbebyggelse redan skett. En förutsättning härför måste dock vara, att förhållandena ej utvecklat sig eller kunna antagas komma att inom en nära framtid utveckla sig på sådant sätt, att byggnadsplanens rättsverkningar och de ytterligare åtgärder, som i samband med byggnadsplanen kunna vidtagas för att trygga en tillfredsställande planläggning och dennas genomförande, äro otillräckliga för en ändamålsenlig reglering av området. För sådant fall är stadsplanen det riktiga planinstitutet. Då byggnadsplan utlägges bör tillses, att planen ej kommer att omfatta större område än att detsamma i den mån det ej redan är bebyggt, kan antagas komma att bebyggas inom nära förestående tid. Nuvarande vidsträckta byggnadsplaner medföra nämligen ej alltid önskvärd koncentration av bebyggelsen. Då byggnadsplan sålunda utlägges över visst område, kan det vara lämpligt att för kringliggande mark fastställas utomplansbestämmelser, så att byggnadsverksamheten där blir föremål för fortlöpande kontroll. Därjämte vill stadsplaneutredningen bereda möjlighet att för viss tid

216 förbjuda tätare bebyggelse av marken utanför det planlagda området. Härigenom undvikes den utsvällning av detta, som blir följden, om, såsom för närvarande kan ske, bebyggelsen, oaktat inom byggnadsplaneområdet lämpng byggnadsmark finnes, i stället för att i första hand förläggas inom detta, breder ut sig åt annat håll. Yppas ett verkligt behov av byggnadsmark utom byggnadsplanens gränser, får länsstyrelsen naturligtvis överväga att utsträcka byggnadsplanen, därvid samma princip som den ovan nämnda bör tillämpas, nämligen att planen ej utlägges över större område än som kan väntas bli fullbebyggt inom överskådlig tid. Det kan, då ny byggnadsplan sålunda upprättas, understundom kanske vara ändamålsenligt, att i närheten liggande, tidigare fastställd byggnadsplan, vilken finnes icke motsvara utvecklingsförloppet, ändras eller begränsas till sin omfattning. En särskild fråga, som i detta sammanhang uppkommer, är, hur man skall förfara med de vid den nya lagstiftningens ikraftträdande bestående byggnadsplanerna. Dessa omfatta ofta alltför stora områden. Skall en ändamålsenlig bebyggelsereglering kunna åstadkommas, torde det i dylika fall bli nödvändigt, att den gällande byggnadsplanen upphäves och en ny plan utlägges över ett område av mera lämplig storlek. För återstående del av det forna byggnadsplaneområdet torde därvid i allmänhet lämpligen böra fastställas utomplansbestämmelser, eventuellt även meddelas förbud mot tätare bebyggelse. De kostnader, som markägare, vilken sålunda uteslutes ur byggnadsplan, haft för dennas upprättande, bli härigenom för honom onyttiga. Skulle förhållandet vara det, att förskott av allmänna medel utgått till kostnaderna för den ursprungliga byggnadsplanen samt att markägare, som uteslutes ur planen, ännu ej återgäldat på honom belöpande andel av förskottet i fråga, torde Kungl. Maj:t med hänsyn härtill böra taga under övervägande eftergivande av återbetalningskravet. Det är önskvärt, att en allmän översyn av byggnadsplanerna kommer till stånd ur de synpunkter, stadsplaneutredningen här framhållit. Att en fastställd byggnadsplan minskas till sin omfattning är att anse såsom en planändring. De beträffande ändring av byggnadsplan gällande reglerna bli alltså tillämpliga. Kostnaderna böra följaktligen principiellt sett bestridas enligt de allmänna grunder, vilka föreslagits skola gälla i fråga om kostnader för ändring av byggnadsplan. Ej sällan torde visst markområde kunna uteslutas ur en byggnadsplan utan att planen i övrigt behöver fördenskull ändras, i varje fall i större utsträckning. De med åtgärden förenade kostnaderna torde i dylikt fall bli ganska ringa. Understundom synes det emellertid bli nödvändigt, att planen i samband med minskningen av planområdet underkastas en mera genomgripande och dyrbar revision. Förhållandena torde därvid ganska ofta kunna vara sådana, att det skulle verka stötande om markägarna nödgades vidkännas

217 ändringskostnaderna samt att ej heller kommunen rimligen kan belastas med desamma. Ifrågavarande fall synas närmast jämförliga med det tidigare berörda (s. 211), att en planändring föranledes av förhållanden, som inträffat efter planens fastställande. Då det är det allmänna, som dels genom att tidigare godtaga mindre tillfredsställande planlösningar dels ock genom att nu uppställa skärpta krav på en lämplig arrondering av planområdet orsakar ändringskostnaderna, synes det skäligt, att staten bidrager till gäldandet av desamma. Stadsplaneutredningen förordar alltså, att bidrag av statsmedel må kunna utgå för ändamålet. Storleken av det bidrag, som i varje särskilt fall bör lämnas, torde få bestämmas efter omständigheterna. Prövningen härutinnan bör lämpligen ankomma på Kungl. Maj:t efter förslag av länsstyrelsen. Närmare regler för bidragstilldelningen synas ej böra uppställas. Den översyn över samtliga gällande byggnadsplaner ur synpunkten av deras lämpliga utsträckning å marken, som sålunda bör ske, kan beräknas taga lång tid, ej minst till följd av knappheten på sakkunniga personer för omarbetning av planerna. Det låter sig ej göra att tillförlitligt bedöma det sammanlagda belopp som kan erfordras för tillgodoseende av omförmälda bidragsbehov. För första året synes medelstilldelningen för ändamålet kunna begränsas till 50 000 kronor. Utredningen föreslår sålunda, att ett reservationsanslag å detta belopp anvisas under sjätte huvudtiteln för Bidrag till revision av gällande byggnadsplaner. F ö r b u d m o t viss tätbebyggelse m. m. Enligt vad som anförts i det föregående (s. 166 och 188) tillstyrker stadsplaneutredningen, att bestämmelser meddelas, vilka möjliggöra, att uppkomsten av tätbebyggelse m. m. inom vissa områden och under vissa omständigheter förhindras. Utan sådan möjlighet saknas erforderliga förutsättningar för genomförande av en tillfredsställande bebyggelsereglering. Att, på sätt för närvarande är fallet, tätbebyggelse kan äga rum var som helst, blott planläggning av det för bebyggelse avsedda området sker, är ur det allmännas synpunkt ej tillfredsställande. Jämväl för den enskilde måste det i längden vara fördelaktigare, att bebyggelsen begränsas till områden, som ur allmänt ekonomiska, sociala och hygieniska synpunkter lämpa sig för ändamålet, än att den får ohämmad breda ut sig utan hänsyn till andra intressen än de för ögonblicket rådande rent privatekonomiska och utan beaktande av huruvida bebyggelsen, sedd i ett större sammanhang och på längre sikt, är önskvärd eller icke. Utredningen vill i det följande giva en sammanfattning av de bestämmelser, som för vinnande av en ändamålsenlig reglering i här berörda avseenden torde böra vinna tillämpning. För det första måste kunna meddelas förbud mot tätare bebyggelse inom visst område, om sådan bebyggelse är olämplig därstädes ur hälsosynpunkt.

218 Dylikt byggnadsförbud bör alltså kunna avse exempelvis träskmark eller annan mark av osund beskaffenhet. Dock bör en bestämmelse av detta innehåll ej hindra, att i t. ex. en byggnadsplan ingår något mindre dylikt markområde, för den händelse marken i övrigt lämpar sig för byggnadsändamål. Vidare bör naturligtvis, därest i och för sig olämplig mark genom dränering eller andra åtgärder så iordningställes, att hälsofaran försvinner, förbudet upphävas. Förutom hälsosynpunkter synes det, i anslutning till vad nyss anförts, befogat, att allmänna ekonomiska och sociala synpunkter anläggas på frågan huruvida tätare bebyggelse av ett område bör få företagas. Det bör kunna förhindras, att sådan bebyggelse kommer till stånd under ur dylika synpunkter direkt olämpliga förhållanden. Förbud mot tätare bebyggelse synes därför böra få meddelas beträffande område, som prövas olämpligt härför till följd av svårigheter att bereda nödig vattentillgång eller att anordna avlopp eller som är särskilt besvärligt ur kommunikationssynpunkt eller på grund av andra, likartade omständigheter, såsom med hänsyn till kraftförsörjning, skolmöjligheter eller belysning. Uppkomsten av tätbebyggelse under dylika förhållanden skulle kunna bli till skada såväl för det allmänna som för den enskilde. En förutsättning för förbudet i detta fall synes dock böra vara, att lämplig byggnadsmark i erforderlig utsträckning finnes att annorledes tillgå på rimliga villkor. Det torde vara uppenbart, att denna byggnadsmark ej får ligga alltför avlägset från den av förbudet berörda marken. Någon ersättning till markägare för det intrång i förfogandet över marken, som genom förbud mot tätbebyggelse på anförda grunder tillskyndas honom, torde ej böra utgå. En markägare synes nämligen ej rimligen kunna göra gällande rätt att disponera sin mark på sådant sätt, att andra enskilda eller allmänna berättigade intressen därigenom åsidosättas, vilket, enligt vad ovan anförts, i här berörda fall skulle bli förhållandet, om tätbebyggelse medgåves. Nämnas må, att liknande principer i fråga om förbud mot bebyggelse av viss mark kommit till uttryck i England genom 1932 års Town and Country Planning Act. Enligt denna kan tillstånd I ill byggande utanför redan anvisade bebyggelseområden vägras, såvida annan byggnadsmark står att få på rimliga villkor och den ifrågasatta bebyggelsen är olämplig ur allmän synpunkt genom att vålla antingen för tidiga eller omåttligt dyrbara behov av vägar, avlopp, vatten m. m. eller ock allvarlig fara för platsens skönhetsvärden (se fritidsutredningens betänkande angående inrättande av fritidsreservat s. 260). Bland de omständigheter, med hänsyn till vilka enligt vad stadsplameutredningen ovan anfört tätbebyggelse skulle kunna förhindras, har naturskyddsintresset ej medtagits. Att i här föreslagen ordning hindra tätbebyggelse ur naturskyddssynpunkt torde nämligen möta svårigheter. Det torde ej kunna undvikas att, därest så skedde, markägaren måste tillförsäkras ersättning för den skada, han därigenom lede. Otillfredsställande vore

219 nämligen, om en markägare av den anledningen allenast, att hans fastighet vore ovanligt naturskönt belägen, skulle kunna tvingas att tåla ekonomiska uppoffringar. Naturskyddsintresset såsom grund för byggnadsförbud torde i förevarande hänseende ej kunna jämställas med de synpunkter av hygienisk, ekonomisk och social natur, som i det föregående åberopats såsom motiv för meddelande av förbud mot tätbebyggelse utan ersättningsskyldighet. Skulle för tillgodoseende av naturskyddets intressen tätbebyggelse av visst område vägras, torde det närmast vara staten, som markägaren finge vända sig till med de ersättningsanspråk, till vilka han sålunda kunde vara berättigad. Att vederbörande kommun skulle svara för ifrågavarande kostnader i andra fall än då de föranletts av kommunens egna åtgöranden, torde nämligen ej kunna ifrågasättas. Man måste emellertid ställa sig tveksam inför tanken att på detta sätt ikläda statsverket kanske betydande kostnader. Överhuvud synes det av praktiska skäl önskligt att i görligaste mån undvika bestämmelser, vilka äro av beskaffenhet att kunna föranleda ersättningsskyldighet. I detta sammanhang må erinras, att skada ur naturskyddssynpunkt kan vållas ej blott genom tätbebyggelse utan även genom enstaka byggnadsföretag. För erhållande av ett fullt säkert skydd mot dylik skada skulle fordras, att all byggnadsverksamhet gjordes beroende av särskilt tillstånd. Ett sådant koncessionssystem har utredningen ej velat tillstyrka. Ett visst mått av skydd mot naturstörande bebyggelse torde för övrigt kunna erhållas utan att en så långtgående åtgärd som införande av generellt, för landet i dess helhet gällande koncessionstvång behöver tillgripas. För större delen av landet torde något behov av dylikt tvång ur naturskyddssynpunkt ej föreligga. Utredningen förordar emellertid, att om med hänsyn till belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden ett speciellt område finnes böra skyddas mot störande bebyggelse, förordnande må kunna meddelas därom, att inom detta område tillstånd alltid skall sökas, innan nybyggnad företages. Möjlighet beredes härigenom att pröva byggnadsföretagets lämplighet med hänsyn till omgivningen. Då förordnandet begränsas att gälla allenast områden, som av angivna skäl äro mera känsliga än andra för bebyggelsens utformning, blir ingreppet avsevärt mindre tyngande än om koncessionstvång införes för hela landet, oavsett huruvida direkt anledning därtill föreligger eller icke. Med naturskyddssynpunkter torde i förevarande avseende böra jämställas synpunkter av historisk eller konstnärlig art. Även sådana böra alltså kunna leda till, att krav på särskilt tillstånd för byggnadsverksamheten inom visst område uppställes. Tydligt är, att möjligheten att ur nyss anförda synpunkter reglera bebyggelsen måste begagnas med urskillning. De områden, vilka inbegripas under regleringen, böra till sin omfattning såvitt möjligt inskränkas. Vidare torde böra tillses, att förfarandet icke, vare sig fråga är om naturskyddssynpunkter

eller det gäller tillgodoseendet av historiska eller konstnärliga intressen, medför att markägaren tillskyndas märkligt men. Åtskilligt kan vinnas utan att något större ingrepp i den enskildes förfoganderätt behöver ske. Ett område, som med hänsyn till naturförhållandena är särskilt tilltalande eller anmärkningsvärt, blir exempelvis ej nödvändigtvis förstört av bebyggelse, för den händelse byggandet sker på ett förståndigt sätt. Genom jämkningar i den av markägaren tänkta placeringen eller arkitektoniska utformningen av en byggnad kan många gånger ett tillfredsställande resultat vinnas. Skulle från det allmännas sida för tillvaratagande av naturskyddssynpunkter eller för tillgodoseende av historiska eller konstnärliga intressen vidtagas åtgärder av beskaffenhet att markägaren därigenom tillfogades märkligt men, torde, i anslutning till vad tidigare anförts, ersättning härför böra utgå. Såsom nämnts böra bestämmelser, vilka nödvändiggöra utanordnande av skadestånd, i görligaste mån undvikas. Anses kraftigare ingrepp i särskilt fall erforderliga, få andra anordningar vidtagas. Dessa torde närmast falla inom den allmänna expropriationslagstiftningens område och ha icke någon direkt beröring med förevarande utredningsuppdrag. Det ingår icke i stadsplaneutredningens uppgift att framlägga förslag till andra bestämmelser än sådana, som mer eller mindre direkt sammanhänga med en ändamålsenlig planläggning och bebyggelsereglering. För fullständighetens skull vill utredningen i samband med vad här anförts erinra därom att ett större skydd än som för närvarande kan beredas mot olämplig bebyggelse på landet erhålles, om såsom föreslagits utomplansbestämmelser där liksom i stad få fastställas ej blott då större byggnadsverksamhet är att förvänta utan jämväl eljest då med hänsyn till väntad bebyggelse skäl härtill äro. Vid meddelande av det byggnadslov, som fordras inom område, där utomplansbestämmelser gälla, kan tillses, att naturens skönhetsvärden så vitt möjligt bevaras samt att kulturella och konstnärliga intressen icke i onödan åsidosättas. Tydligt är å andra sidan, att möjligheten att för tillgodoseende av dylika synpunkter fastställa utomplansbestämmelser bör begagnas med måtta, så att markägarna ej betungas över hövan. Såsom framgår av vad som anförts vid behandlingen av generalplaneinstitutet kan det för en stads eller ett samhälles ändamålsenliga utbyggande vara av vikt icke blott att ett område, vilket av särskilda skäl är direkt olämpligt för tätare bebyggelse, undantages härifrån, utan även alt ett i och för sig lämpligt byggnadsområde tills vidare ej tages i anspråk såsom sådant (s. 183). En stad utbygges i etapper. Den ordning, i vilken detta utbyggande sker, kan för stadens utveckling vara av stor betydelse. Det är med hänsyn härtill rimligt, att staden beredes möjlighet att genom planåtgärder bestämma denna ordning. Stadsplaneutredningen har föreslagit, att i stadens generalplan viss mark skall kunna tills vidare undantagas från tätare bebyggelse och att

221 staden hos Kungl. Maj:t skall kunna utverka särskilt förordnande, varigenom dylik bestämmelse i generalplanen för viss tid tillägges rättskraftig verkan. Emellertid är det ej alltid tillräckligt, att ett område skyddas mot tätbebyggelse. Även enstaka byggnadsföretag kunna menligt påverka ett framtida ändamålsenligt utnyttjande av marken. Dels kan därigenom hindras genomförandet av den planläggning för tätare bebyggelse, som, sedan utvecklingen hunnit fortskrida något längre, prövas böra komma till stånd, dels kanske marken i fråga finnes böra reserveras för något allmänt ändamål, exempelvis såsom fritidsområde, vars tillgodoseende skulle äventyras även om marken allenast glesare bebyggdes. Enligt stadsplaneutredningens förslag bör till följd härav inom städer och stadsliknande samhällen förbud jämväl mot annan bebyggelse än tätbebyggelse kunna för viss tid meddelas beträffande särskilda, i generalplanen upptagna områden. Ett totalt byggnadsförbud torde emellertid föra väl långt. Därigenom skulle exempelvis förhindras, att å ett område, som användes för jordbruksändamål, icke vidare skulle kunna uppföras för jordbrukets skötsel nödiga byggnader. Ett byggnadsförbud av så genomgripande slag är ej nödvändigt för vinnande av det med förbudet avsedda syftet. Byggnader, som erfordras för jordbrukets drift, böra vara undantagna från detsamma. Vidare torde böra undantagas byggnadsföretag för med jordbruket besläktade näringar, nämligen för tillgodoseende av fiskets och skogsskötselns samt andra jämförliga behov, såsom trädgårdsskötsel m. m. Uppenbart är, att härmed avses allenast byggnader, som omedelbart sammanhänga med ifrågavarande näringar. Sålunda inbegripas ej sådana anläggningar som exempelvis mejerier, slakterier, konserveringsfabriker eller sågverk, vilka ej direkt erfordras för driften av respektive jordbruket, fisket eller skogsskötseln utan mera äro att anse såsom självständiga förädlingsindustrier. Möjlighet till dispens från förbudet i särskilda fall torde också böra öppnas. För det intrång, som markägare lider genom förbud under viss tid mot tätare bebyggelse, synes, i överensstämmelse med de principer, på vilka nuvarande stadsplanelagstiftning grundas, ersättning ej böra utgå. Den begränsning i byggnadsrätten, som ett dylikt förbud medför, är principiellt sett av samma slag som den, vilken regelmässigt sker genom upprättande av stadsplan, och för vilken markägaren ej berättigas till skadestånd. Förbudet innebär ju icke, att marken ej får bebyggas, blott att tätare bebyggelse ej får äga rum. Genom stadsplan kan, utan ersättningsrätt för en markägare, för närvarande t. ex. bestämmas, att å hans mark endast tvåvåningshus må uppföras, medan å kringliggande mark högre byggnadshöjd tillätes. Likheten mellan en sådan stadsplanebestämmelse och en föreskrift, att viss mark ej får tätbebyggas, är uppenbar. Då åter förbud meddelas mot bebyggelse överhuvud taget av viss mark — med undantag för bebyggelse för tillgodoseende av jordbruket, fisket, skogs-

222 skötseln eller därmed besläktad näring — kommer ersättningsfrågan i etl annat läge. Ett sådant förbud är avsevärt mera ingripande än ett förbud mot allenast tätbebyggelse. Att markägaren skall behöva finna sig däri utan möjlighet till ersättning torde knappast vara överensstämmande med gällande rättsprinciper. Enligt 28 § stadsplanelagen skall, då i stadsplan bestämts att mark skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande och markens ägare till följd härav kan nyttja marken allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till värdet, staden på ägarens begäran lösa marken. De principiella synpunkter, som ligga till grund för detta stadgande, torde böra alltjämt vinna beaktande. Det av stadsplaneutredningen förordade byggnadsförbudet innebär emellertid ej, att marken icke får användas för enskilt bebyggande; marken får alltjämt bebyggas för jordbrukets och därmed jämförliga näringars behov. Vidare företer förbudet den olikheten mot det i 28 § stadsplanelagen avsedda fallet, att förbudet är begränsat att gälla allenast viss tid; efter dennas förlopp får markägaren, om annat ej bestämmes, ånyo fritt förfoga över marken. Med hänsyn härtill synes markägaren i det fall, varom nu är fråga, icke böra tillerkännas rätt att kräva, att marken inlöses av staden. Det torde vara tillräckligt, att möjlighet beredes honom till erhållande av ersättning för den skada, han lider genom förbudet under den tid, detta varar. Införande av inlösningsskyldighet i förevarande fall skulle också för stadens del bli alltför besvärande och verka hämmande på dess intresse för och förmåga att genomföra en ändamålsenlig planläggning. Behov av att, på sätt här föreslagits beträffande städer och stadsliknande samhällen, kunna tills vidare förbjuda tätare bebyggelse av visst område, kan, såsom tidigare framhållits (s. 186—187), föreligga även å landsbygden. Detta behov framträder måhända särskilt starkt i närheten av områden, för vilka upprättats byggnadsplan. Det kan sålunda vara angeläget motverka, att bebyggelsen utan giltiga skäl söker sig fram över mark, som icke blivit föremål för detaljplanering, så länge ännu detaljplanelagd, lämplig mark finnes att tillgå. Stadsplaneutredningen förordar därför, att jämväl i generalplan för landet mark må kunna undantagas från tätare bebyggelse samt att till främjande av planens genomförande må efter prövning i särskild ordning kunna meddelas förordnande, varigenom vad generalplanen i sådant hänseende innehåller tillägges civilrättslig verkan. Möjlighet, motsvarande den för städer och stadsliknande samhällen föreslagna, att för viss tid hindra bebyggelse överhuvud taget av visst område för annat ändamål än tillgodoseende av jordbrukets och därmed besläktade näringars behov, torde däremot ej erfordras för den egentliga landsbygdens del. Det är tillfyllest, att inom ett generalplaneområde på landet utbredningen av den tätare bebyggelsen kan dirigeras. Att glesbebyggelse äger rum h a r mindre betydelse, såvida det ej gäller mark, som avsetts för väg eller dylikt,

för vilket fall särskilda skyddsåtgärder få vidtagas. Härom är emellertid ej nu fråga. Städernas och de stadsliknande samhällenas behov av särskilda markreservat för framtida ändamål, vilka vid generalplanens upprättande ännu ej kunna med bestämdhet angivas, föreligger ej på landet, åtminstone ej i någon omfattning av praktisk betydelse. Då, enligt vad ovan anförts, ett förbud under viss tid jämväl mot annan än tätare bebyggelse måste förenas med viss ersättningsskyldighet för kommunen gentemot den markägare, som drabbas av detsamma, torde man för övrigt kunna räkna med att, om också möjlighet till meddelande av sådant förbud öppnades, kommunen av ekonomiska skäl likväl endast i sällsynta undantagsfall skulle begagna sig därav. Skulle i olikhet mot vad stadsplaneutredningen förutsatt, omständigheterna anses påkalla att beträffande landet i dess helhet bebyggelsen så reglerades, att byggnad överhuvud taget icke finge uppföras annat än å viss, efter särskild utredning för ändamålet avsatt mark, kunde en möjlighet naturligtvis vara att, på sätt föreslagits i England 1 , sedan det sålunda blivit klarlagt vilka områden, som ej skulle få exploateras, staten påtoge sig ansvaret för den ersättning till vederbörande markägare, som härav kunde föranledas. Enligt nämnda förslag förutsattes, att ifrågavarande ersättning för förlorad exploateringsrätt fastställes i ett sammanhang för landet i dess helhet, varigenom möjlighet skulle erhållas att vid ersättningens bestämmande taga hänsyn till den totala efterfrågan inom landet å mark för exploateringsändamål. Värdet av den å ett visst markområde belöpande exploateringsrätten skulle vidare bestämmas uteslutande efter förhållandena vid den tidpunkt, då värderingen skedde. Ett dylikt förfarande har sina fördelar, framför allt därutinnan, att det hindrar, att ersättning betalas för större områden sammanlagt än som motsvarar det verkliga totala exploateringsbehovet. Däremot torde det — frånsett att beräkningen av exploateringsbehovet måste vidlådas av stor osäkerhet — vara mycket svårt att, sedan detta fastställts, tillförlitligt bestämma hur den ersättning, som med anledning härav skäligen anses böra tillkomma de markägare, som ej få exploateringsrätt, skall fördelas mellan dem. Förslagets genomförande torde förutsätta en vidlyftig administrativ apparat. Mot att tillämpa ett dylikt förslag för Sveriges del synes också kunna resas betänkligheter av statsfinansiell art. Tillkomsten av en generalplan förutsätter utredning rörande de förhållanden, som äro av betydelse för vederbörande kommuns utveckling. Härigenom erhålles en grund för bedömandet av, i vilken ordning utbyggandet av kommunen lämpligen bör fortskrida. Stadsplaneutredningen utgår från att generalplan i allmänhet upprättas för städer och stadsliknande samhällen. Alltid torde detta dock ej ske, i varje fall ej beträffande en stads eller ett samhälles 1 Se "Britain's town and country Uthwatt reports", London 1943.

pattern,

a

summary

of

the Barlow,

Scott

and

hela område. Och på landet kan generalplaneläggning av marken ofta bli en onödigt vidlyftig anordning. Lämpligheten av att bebyggelsen i första hand koncentreras inom vissa markområden kan också understundom konstateras utan generalplan. Särskilt torde detta vara fallet i samband med prövningen av stads- eller byggnadsplaner. Till främjande av ett ändamålsenligt utbyggande föreslår stadsplaneutredningen därför, att tätare bebyggelse må kunna förbjudas under viss tid inom visst område, oaktat någon generalplan icke finnes upprättad, nämligen för det fall att det föreliggande byggnadsbehovet lämpligen kan tillgodoses inom område, som ingår i redan fastställd stadseller byggnadsplan. Ett byggnadsförbud av detta slag är till sin karaktär fullt överensstämmande med det, som enligt vad som föreslagits skall kunna i samband med generalplan meddelas såväl i stad som på landet. Det bör alltså följa samma regler som sistnämnda förbud. Bland annat bör förbudet sålunda icke grunda någon rätt till ersättning för markägaren. Stadsplaneutredningen förbiser ej, att genomförandet av vad utredningen föreslagit rörande förbud mot tätbebyggelse utanför stadsplan eller byggnadsplan kan medföra en i och för sig oberättigad värdestegring å marken inom planområdet. Vikten av att tätbebyggelsen hålles inom vissa gränser och ej tillätes godtyckligt breda ut sig enligt minsta motståndets lag synes emellertid vara så stor, att den överväger nyssberörda olägenhet. Skulle tendenser till oskälig värdestegring yppa sig, finnes för övrigt alltid möjlighet att — i den mån lättnader i förbudet ej kunna medgivas dispensvägen — gå i författning om ändring av planområdets omfattning eller upprätta ny plan. Förhandenvaron av denna möjlighet torde vara ägnad att verka återhållande på osunda spekulationssträvanden. Tillämpade på ett varsamt och omdömesgillt sätt synas de föreslagna bestämmelserna väl lämpade att främja en rationell utveckling av bebyggelsen. B e b y g g e l s e r e g l e r a n d e b e s t ä m m e l s e r m e d h ä n s y n till vägarna. Generalplaneinstitutet, sådant det föreslagits av stadsplaneutredningen, fyller bland annat den nuvarande stomplanens uppgift att möjliggöra avsättande av mark för vägändamål. Genom att generalplanen avses skola användas även på landsbygden kan den, i olikhet mot stomplanen, tjäna samma syfte därstädes. Att vägväsendet sålunda kan tillgodoses har sin stora betydelse. Vägnätets sträckning och omfattning är uppenbarligen av väsentlig vikt för planläggningen. Detta framgår bland annat därav, att, sedan en väg anlagts, bebyggelsen gärna söker sig till dennas närhet. Vägarnas skyddande mot olämplig bebyggelse m. m. är också en nödvändig förutsättning för en ändamålsenlig planlösning. Har bebyggelsen längs en väg från början fått ske på ett olämpligt sätt, kan det vara mycket svårt att efteråt överhuvud åstadkomma

225 en lämplig plan. Ehuru ifrågavarande spörsmål närmast äro att hänföra till väglagstiftningens område, har stadsplaneutredningen därför ansett sig böra överväga, i vad mån — oavsett huruvida det föreslagna generalplaneinstitutet godtages eller icke — de bestämmelser, som förefinnas i berörda hänseenden, kunna anses tillräckliga ur plansynpunkt. Beträffande först de allmänna vägarna ligger det i sakens natur, att de statliga myndigheter, som omhänderha vägväsendet, beakta angelägenheten av att vägar icke så utläggas, att de motverka eller försvåra en ändamålsenlig planläggning av de områden, vägföretagen beröra. Särskild föreskrift härutinnan, utöver de bestämmelser som innehållas i 1943 års väglag och vägstadga, synes ej erforderlig. En ändamålsenlig planlösning kan emellertid jämväl hindras eller motverkas dels genom att bebyggelse utmed vägarna sker utan erforderligt beaktande av trafikens krav, dels ock genom olämpligt placerade enskilda utfartsvägar. Bestämmelserna i 33 § lagen om allmänna vägar angående de minsta avstånd från väg, på vilka byggnad m. m. må vara belägen, äro ej tillfyllest för att hindra en olämplig bebyggelse. Huvudregeln är, att byggnad ej må uppföras på mindre avstånd än 12 meter från vägbanans mitt utan länsstyrelsens tillstånd. Föreligga särskilda skäl att för tillgodoseende av trafiksäkerheten öka detta avstånd, må länsstyrelsen föreskriva sådan ökning, dock högst till 20 meter. Sistnämnda måttbestämmelse möjliggör emellertid icke tillräckligt skydd ur trafiksäkerhetssynpunkt vid en vägbana av den bredd, som numera kan erfordras för en huvudtrafikled med dubbla körbanor. Vidare kan det, i samband exempelvis med att en regionplan uppgöres, vara önskvärt att säkerställa en förutsatt framtida breddning av en bestående väg genom förbud mot bebyggelse på visst större avstånd från vägbanan. För att tillgodose dessa synpunkter synes länsstyrelsen böra givas befogenhet att förbjuda bebyggelse, dels inom ett bredare markbälte än det som enligt gällande bestämmelser högst kan föreskrivas, dels ock oavsett huruvida trafiksäkerheten å vägen i dennas nuvarande skick påkallar det. Maximibredden av det område, som skall kunna omfattas av förbudet, vill utredningen föreslå till 30 meter å ömse sidor om vägbanans mitt. För det intrång, som markägaren härigenom lider, torde viss ersättning böra utgå. Vad angår utfartsvägar till allmän väg väcktes vid 1938 års riksdag en motion (II: 304) av herr Andersson i Igelboda, vari yrkades att i lagen om allmänna vägar måtte införas en bestämmelse, att enskild väg ej finge utan länsstyrelsens tillstånd anslutas till allmän väg. Jordbruksutskottet, som hade motionen till behandling, anförde i sitt utlåtande nr 14, att utskottet liksom motionären ville understryka vikten av att väganslutning så ordnades, att därigenom icke uppkomme onödig fara eller olägenhet för trafiken. Utskottet vore emellertid ej berett att utan föregående utredning i ärendet taga ställning till förslaget, att tillstånd först skulle utverkas av länsstyrelsen — snarare 15

226 kunde måhända ifrågasättas vederbörande vägstyrelse. Redan i sin nuvarande lydelse torde för övrigt, anförde utskottet, de i väglagen meddelade ordningsoch säkerhetsföreskrifterna giva viss möjlighet att reglera denna sak. Enär 1935 års vägsakkunniga torde behandla även detta spörsmål, hemställde utskottet, att motionen ej skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. I olikhet mot vad utskottet förutsatte ha 1935 års vägsakkunniga ej upptagit förevarande spörsmål till behandling. Frågan synes nu böra lösas. Det i motionen framförda förslaget synes lämpligen härvid kunna tagas till utgångspunkt. Eftersom tillämpningen av andra förbudsbestämmelser i lagen om allmänna vägar, såsom i 32, 33, 34 och 39 §§, beror på länsstyrelsen, synes det följdriktigt, att länsstyrelsen även får handha tillämpningen av förbud mot anordnande av utfartsvägar. Att denna uppgift anförtros länsstyrelsen torde vara motiverat jämväl med hänsyn till den allmänna befattning med planfrågor, som ankommer på länsstyrelsen. Emellertid synes ett generellt förbud mot tagande av utfart till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd icke böra meddelas. Ett utfartsförbud är behövligt framför allt i fråga om-huvudvägarna, d. v. s. enligt 1 § vägstadgan sådana vägar som äro av synnerlig betydelse för den genomgående, långväga samfärdseln eller som eljest äro av stor vikt för den allmänna samfärdseln mellan eller till huvudorter i ett län eller för förbindelsen med dylika orter i andra län. I vissa fall kan det dock finnas fog för att förbudet utsträckes att gälla jämväl andra vägar. Med hänsyn härtill synes frågan, huruvida allmän väg skall skyddas mot att utfart till densamma tages utan tillstånd, böra avgöras från fall till fall. Meddelandet av förbud mot anslutning av utfartsväg till allmän väg synes böra ankomma på länsstyrelsen. Härigenom vinnes överensstämmelse med den princip, som genomgående tillämpas i väglagen såvitt angår beslut i frågor rörande trafiksäkerheten. Vid prövningen av ansökan om undantag från förbudet torde länsstyrelsen ha att iakttaga å ena sidan, att icke genom utfartsvägen uppkommer fara eller annan olägenhet för trafiken eller försvåras en ändamålsenlig planlösning och bebyggelse samt å andra sidan att icke fastigheten betages möjlighet till nödig utfart. I samband med meddelande av tillstånd till utfartsväg bör länsstyrelsen äga föreskriva de villkor med avseende å såväl vägens utförande som dess underhåll, vilka må prövas erforderliga. Möjligheten att meddela förbud mot utfart till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd torde böra finnas, oavsett huruvida fråga är om en helt ny utfart eller det gäller en redan befintlig utfartsväg, vars anslutning till den allmänna vägen prövas icke vidare böra medgivas. I det senare fallet synes emellertid böra övervägas att bereda fastighetsägaren viss gottgörelse för den kostnad och skada, som genom förbudet tillskyndas honom. Fråga om sådan

227 gottgörelse torde jämväl kunna uppstå, därest genom förbudet en fastighet, som tillkommit innan den nya lagstiftningen trätt i kraft och som vid fastighetens tillkomst uppenbarligen förutsatts skola erhålla viss utfart till allmän väg, hindras att taga denna där så för fastigheten lämpligast kan ske. Vad de enskilda vägarna beträffar kunna de skyddas mot olämplig bebyggelse genom stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser (jfr även 80 § punkt 2 nuvarande byggnadsstadgan). Anledning att föreslå någon utvidgning av vad sålunda för närvarande gäller torde ej föreligga. Angelägenheten av att de enskilda vägarna ej läggas så att de motverka ett planenligl bebyggande och användande i övrigt av marken h a r kommit till uttryck i 4 § lagen om enskilda vägar, där det stadgas, att inom område, för vilket med avseende å fastighetsindelning eller byggnadsverksamhetens ordnande, enligt vad därom stadgats, viss plan eller särskilda bestämmelser äro gällande, väg ej må så byggas, att planen eller bestämmelserna motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. Införas de nya begreppen regionplan och generalplan, skulle stadgandet såsom det nu är avfattat gälla även dessa planinstitut. Detta skulle innebära, att regionplanen och generalplanen utan möjlighet till undantag måste följas vid den enskilda vägens byggande. Då dessa planer emellertid enligt stadsplaneutredningens förslag icke i och för sig skola ha civilrättslig verkan, måste en jämkning av nämnda lagrum ske. Att märka är, att lagrummet tager sikte endast på redan fastställda planer, ej på behovet av framtida planlösningar. Det är dock av vikt, att då en enskild väg av någon betydelse anlägges, densamma, även om någon plan över markens användande ej finnes uppgjord, bedömes ur en vidare synvinkel än vägens lämplighet som kommunikationsmedel. Särskilt gäller detta inom stad och stadsliknande samhälle. Av 25 § femte stycket lagen om enskilda vägar framgår, att vid vägförrättning i ort, där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, förrättningsmannen skall underrätta byggnadsnämnden. Det bör följaktligen ingå i byggnadsnämndens skyldigheter att vaka över, att vägen icke lägges så att en ändamålsenlig planlösning försvåras. Gäller det viktigare väganläggning, torde det vara lämpligt att byggnadsnämnden i sin tur underrättar länsarkitekten. Iakttager byggnadsnämnden vad nu sagts och stadgas förut omförmälda befogenhet för länsstyrelsen att meddela förbud mot enskild vägs anslutning till allmän väg, torde särskilda åtgärder vad de enskilda vägarna beträffar icke ur plansynpunkt behöva föreslås. Vatten- o c h avloppsfrågor. I stadsplanelagen saknas antydan om att avloppsfrågan skall beaktas vid upprättande av planer av olika slag eller utomplansbestämmelser. Av 15 § gällande byggnadsstadga framgår emellertid, att vid upprättande av stads-

228 plan hänsyn bland annat skall tagas till markens höjd- och grundförhållanden samt förefintliga möjligheter för vattnets avledande. Enligt 18 § samma stadga skall stadsplanekarta åtföljas av sådan utredning angående sättet för vattnets avledande, som kan erfordras för stadsplaneförslagets prövning. Vidare stadgas i 22 § att, sedan stadsplan fastställts, plan för avledande av vatten eller flytande orenlighet från såväl gator och andra allmänna platser som byggnadsmark och andra områden (avloppsplan) skall av stadsfullmäktige antagas till efterrättelse. Planen skall bringas i verkställighet i den mån sådant genom bebyggande varder erforderligt. Frågan i vad mån vid uppgörande och fastställelse av stadsplan m. m. borde beaktas jämväl anordnandet av avlopp var föremål för delade meningar under förarbetena till stadsplanelagen. Enligt det av 1925 års sakkunniga utarbetade, år 1928 framlagda förslaget till stadsbyggnadslag skulle för ordnandet av stadsbyggandet uppgöras en allmän plan (generalplan) i fråga om anläggningar för huvudtrafik eller anordnande av särskilda trafikområden eller i fråga om huvudfördelning av områden i övrigt för olika stadsbyggnadsändamål. I den mån så prövades erforderligt finge i generalplan upptagas huvudanläggningar för avlopp, vattentillförsel och elektrisk starkström. Beträffande stadsplan stadgades i förslaget bland annat, att om underjordiska avloppsledningar skulle anordnas, till stadsplanen skulle höra plan utvisande huvudsakliga anordningen av dylika ledningar (avloppsplan). Hade huvudledning för avlopp upptagits i generalplan, skulle den särskilt uppmärksammas i avloppsplanen. I andra fall skulle i stadsplanen utvisas, att möjlighet funnes till anordnande av nöjaktigt avlopp. Detta förslag blev dock ej genomfört. I förut omförmälda (s. 200) betänkande med förslag angående åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m., vilket avgavs år 1939 av särskilda sakkunniga, framhölls bland annat, att det syntes de sakkunniga som om vägande skäl talade för det i 1928 års betänkande upptagna förslaget om skyldighet att i viss utsträckning upprätta avloppsplan i samband med stadsplan. Gällande bestämmelser syntes nämligen icke innebära erforderlig garanti, att avloppsfrågan i samband med stadsplans upprättande skänktes tillbörligt beaktande. Frågan hade förlagts i andra planet, vilket lätt kunde medföra, att den i viss mån tills vidare lämnades därhän för att lösas så gott det ginge när den bleve mera aktuell. För att avloppsfrågan skulle erhålla den behandling den förtjänade, borde den upptagas såsom en huvudfråga i första planet och redan från början ägnas erforderlig uppmärksamhet vid uppgörande av grundlinjerna för stadsplanen. De sakkunniga förordade, att i 2 § stadsplanelagen infördes ett stadgande, som inskärpte vikten av att avloppsfrågan hörde till dem som borde vara i princip lösta vid uppgörande av stadsplan. Sträckningen av avloppsledningar

229 finge dock icke fastlåsas på ett alltför tidigt stadium, varför stadsplanen allenast borde innehålla erforderliga bestämmelser angående den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed ägde samband. Vad som redan vid stadsplans antagande borde klarläggas vore, hur huvudledningar och avskärande ledningar skulle kunna anordnas samt varest erforderligt reningsverk skulle kunna anläggas. De sakkunniga anförde vidare, att det icke vore nog att myndigheterna ägnade intresse åt avloppsfrågan först när upprättande av stadsplan vore aktuellt. Fördenskull föreslogs införande i 10 § stadsplanelagen av föreskrift, att, om särskilda bestämmelser erfordrades om den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed ägde samband, även stomplan för stad skulle innehålla sådana bestämmelser. Ytterligare föreslogs 11 § jämkad så, att utomplansbestämmelser för stad förklarades skola meddelas, därest för område, som ej inginge i stadsplan eller stomplan, förelåge behov av särskilda bestämmelser i nämnda hänseende. Stadsplanelagens föreskrifter om byggnadsplan och om utomplansbestämmelser för landsbygden föreslogos av de sakkunniga kompletterade i analogi med vad som förordats beträffande stadsplan och utomplansbestämmelser för stad. I 61 § borde sålunda stadgas, att byggnadsplan skulle innehålla erforderliga bestämmelser om den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed ägde samband. Vidare borde i 66 § första stycket föreskrivas, att utomplansbestämmelser skulle meddelas, därest inom visst område förelåge behov av särskilda bestämmelser om den huvudsakliga anordningen avavlopp och vad därmed ägde samband. Även för område, som omfattades av utomplansbestämmelser, skulle länsstyrelsen äga att meddela förbud mot nybyggnad, innan erforderliga åtgärder för ordnande av huvudavlopp vidtagits. I anslutning till dessa ändringar i stadsplanelagen föreslogo de sakkunniga vissa tillägg till bestämmelserna i byggnadsstadgan. Föreskrifterna i 15 § stadgan om vad som skall iakttagas vid uppgörande av stadsplan ändrades i sakkunnigförslaget så, att där angavs att vid planens uppgörande hänsyn skulle tagas till möjligheten att vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening samt att gator skulle givas sådan riktning, lutning, bredd och anordning i övrigt att bland annat möjlighet bereddes till anordnandet av huvudavloppsledningar och avskärande ledningar samt reningsanläggningar. Under 17 § upptogs stadgande, att i stadsplanebestämmelser skulle angivas den huvudsakliga anordningen av avlopp jämte vad därmed ägde samband, och i 22 § föreslogs, att avloppsplan skulle upptaga jämväl erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening. Beträffande ordnandet av stads område utom stadsplan angavs i 30 § i förslaget, att vid upprättande av stomplan hänsyn skulle tagas till möjligheten att ordna avlopp och vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande

230 av vattenförorening. Under 31 § meddelades föreskrift, att i stomplanebestämmelser skulle angivas den huvudsakliga anordningen av avlopp jämte vad därmed ägde samband. Härjämte vidtogs i 32 §, vilken innehåller bestämmelser angående stomplanekarta och den utredning som skall åtfölja sådan karta, den kompletteringen att stomplanekarta skulle åtföljas av sådan utredning angående sättet för vattnets avledande, som kunde erfordras för stomplaneförslagets prövning. Beträffande 33 § föreslogo de sakkunniga det tillägget, att i utomplansbestämmelser för stad skulle intagas de föreskrifter, som i avseende å den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed ägde samband erfordrades utöver vad som därom föreskreves i byggnadsstadgan och stadens byggnadsordning. Mot det av de sakkunniga sålunda framlagda förslaget anmärkte byggnadsstyrelsen, att det kunde ifrågasättas, huruvida de föreslagna ändringarna vore behövliga eller lämpliga. Styrelsen framhöll såsom stöd för sin åsikt bland annat, att med de fordringar, som numera ställdes på en tidsenlig stadsplan, syntes det få anses självklart, att avloppsfrågan och vad därmed hängde samman skulle behörigen beaktas och tillgodoses vid uppgörande av stadsplan och annan planläggning för samhällelig bebyggelse. Om en stadsplan upprättades på det sätt som den borde, skulle dess gatunät även inrymma avloppssystemet. Det syntes enligt styrelsens mening få anses höra till undantagen, om avloppsledningar skulle behöva framdragas i andra områden än gator och torg och annan allmän platsmark. Vad nu sagts gällde även byggnadsplan. Ej heller syntes tillräckliga skäl föreligga för förslaget, att den huvudsakliga anordningen av avlopp skulle kunna regleras medelst stomplane- eller utomplansbestämmelser. Tidpunkten måste då anses vara inne att mera planmässigt än vad som kunde åstadkommas enbart med en stomplan reglera själva bebyggelsen. Några möjligheter att med tillhjälp av utomplansbestämmelser fixera särskilda ledningssträckningar förelåge enligt styrelsens mening överhuvud taget icke. I andra yttranden framhölls däremot, att de föreslagna bestämmelserna fyllde ett behov. Vissa myndigheter påpekade, att de för avloppsfrågan grundläggande problemen syntes kunna få sin riktigaste lösning först genom en stomplaneläggning i likhet med vad som föreslagits beträffande generalplan i 1928 års förslag. En närmare redogörelse för yttrandenas innehåll återfinnes i den på de sakkunnigas förslag grundade propositionen till 1941 års riksdag med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen m. m. (prop. 45/1941 s. 155—161). Vid framläggandet av nämnda proposition uttalade föredragande departementschefen, att de sakkunnigas förslag om ändringar i stadsplanelagen och byggnadsstadgan berörde spörsmål av ömtålig natur. Då utredning syntes

231 böra företagas angående andra frågor på stadsplanelagstiftningens område, ansåg departementschefen det vara lämpligt, att de önskemål, som de sakkunniga avsett att tillgodose i förevarande sammanhang, finge komma under omprövning vid denna utredning. I propositionen upptogs därför icke något förslag i dessa ämnen. Däremot föreslogs i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag ändring i 13 och 63 §§ stadsplanelagen, innebärande rätt för länsstyrelse att inom vissa områden meddela förbud mot nybyggnad utan tillstånd av länsstyrelsen, innan avlopp för området anordnats. Propositionen bifölls av riksdagen. De ändringar i stadsplanelagen och byggnadsstadgan, som de sakkunniga för utarbetande av förslag till motverkande av vattenförorening förordat i syfte att framhäva betydelsen av avloppsfrågans beaktande vid planläggningsåtgärder av olika slag, vila enligt stadsplaneutredningens mening på en riktig princip. Det är för en ändamålsenlig planlösning av grundläggande betydelse, att nämnda frågor lagas under övervägande så tidigt som möjligt. Lämpligast torde vara, att detta sker redan på det stadium, då ett områdes ordnande huvudsakligen ankommer på den enskilde exploatören. Innan tätbebyggelse medgives, bör därför utredning verkställas, på vad sätt avlopp skall anordnas eller åtgärder eljest skola vidtagas för oskadliggörande av spillvatten och annan orenlighet. Med avloppsfrågan synes frågan om vattenförsörjningen så nära sammanhänga, att det spörsmålet bör på samma gång lösas. Utredningen rörande dessa frågor påverkar ofta hela planläggningen. Ett dröjsmål med övervägandet särskilt av avloppsfrågan men även i viss mån av frågan om vattenförsörjningens ordnande kan medföra stora svårigheter vid bebyggelsens fortsatta utveckling samt onödiga kostnader av skilda slag. Enligt 1928 års förslag till stadsbyggnadslag skulle såväl i stad som på landet kunna uppgöras generalplan, i vilken avloppsfrågorna kunde vinna beaktande. Stadsplaneutredningen föreslår likaledes införande av ett generalplaneinstitut. Därjämte innehåller utredningens förslag bestämmelser om regionplan. Åtgärder i syfte att klarlägga avloppsfrågan böra såsom nämnts vidtagas redan i samband med den första planläggningen av bebyggelsen. Det är också av största vikt, att avloppssystemen inom närliggande tätortsbildningar samordnas för att ett tekniskt och ekonomiskt riktigt anordnande av avloppen skall uppnås. Motsvarande gäller vattenförsörjningen. Generalplan och regionplan kunna utgöra instrument för en sådan samordning. Redan vid uppgörande av dylika planer måste fördenskull i erforderlig mån verkställas utredning i här berörda hänseenden, särskilt beträffande huvudledningarnas dragning samt platser för nödvändiga pump- och reningsverk. Stadsplaneutredningens förslag innebär, att föreskrifterna i generalplan skola genom särskilt förordnande av Kungl. Maj:t kunna erhålla rättsverkningar

232 på liknande sätt som för närvarande gäller beträffande stomplan. Meddelande av dylikt förordnande torde stundom kunna vara lämpligt för att säkerställa utrymme för vattenförsörjnings- eller avloppsanordningar av olika slag. Även om visst fog måste tillerkännas den mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag såvitt angår planinstituten stadsplan och byggnadsplan riktade anmärkningen, att de föreslagna författningsändringarna delvis vore onödiga, enär redan gällande bestämmelser finge anses utgå från att avloppsfrågan borde ägnas erforderlig uppmärksamhet vid upprättande av sådan plan, synes erfarenheten giva vid handen, att detta bör starkare framhävas. Mot förslaget har jämväl framhållits, att avloppsledningarnas sträckning inom planlagt område i regel vore bestämd redan genom utläggandet av gator och allmänna platser. Detta torde så tillvida vara riktigt, att allmänna avloppsledningar inom planlagt område i allmänhet förläggas i gatumark eller eljest i allmän platsmark. Utredningen av avloppsfrågan bör emellertid avse att fastställa, dels att gatusystemet är ordnat så, att det i huvudsak lämpar sig för framdragande däri av erforderliga ledningar, dels ock var inom planområdet större samlingsledningar eller avskärande ledningar böra framdragas och varest reningsverk kan anläggas, vilket i sin mån lärer minska risken att oväntade svårigheter att utföra dylika ledningar jämte reningsverk sedermera uppkomma. Stadsplaneutredningen tillstyrker sålunda, att i byggnadslagstiftningen intagas föreskrifter i avsikt att i högre grad än för närvarande är fallet framhäva, att frågor rörande vattenförsörjning samt avlopp och vad därmed äger samband skola beaktas vid all planläggning för bebyggelse. Det torde emellertid icke vara nödvändigt eller lämpligt att, såsom de sakkunniga föreslagit, i lagen intagas bestämmelser om att stadsplan, byggnadsplan m. m. skola innehålla direkta föreskrifter angående anordnandet av avlopp och dylikt. Visserligen möter det ej hinder, att planbestämmelser innehålla sådana stadganden, t. ex. att ett område skall reserveras för vatten- eller reningsverk eller att viss kvartersmark ej får bebyggas eller eljest användas så att framdragandet av ledning däröver förhindras eller försvåras. Tvärtom är det självklart, att i den mån dylika planbestämmelser erfordras för vatten- eller avloppsfrågans behöriga ordnande, planen måste innehålla sådana. Anledning synes emellertid saknas att låta det uppenbara förhållandet, att stadsplan eller plan av annat slag kan innehålla direkta bestämmelser av betydelse för vatten- och avloppsfrågans lösning, komma till uttryck i lagen framför andra särskilda ändamålsbestämmelser, som regelmässigt upptagas i plan, t. ex. rörande trafikfrågor, allmänna byggnader m. m. Vidare är att märka, att även om i exempelvis stadsplan mark avses för vatten- eller avloppsverk eller för framdragande av ledning, så blir dock icke genom planens fastställande avgjort, att vatten- och avloppsfrågorna skola ordnas just på

233 det sätt som planen förutsätter. Vissa ändringar i dispositionen av den för dylikt ändamål reserverade marken kunna om så befinnes lämpligt vidtagas, utan att planen fördenskull behöver ändras. Avloppsplanen — om en sådan u P P o J o r t s redan i samband med stadsplanens uppgörande — omfattas ej av fastställelsen å sistnämnda plan. Det torde därför vara i viss mån missvisande, om lagen skulle innehålla, att planbestämmelserna skola reglera anordnandet av avlopp m. m. Vad därefter angår utomplansbestämmelser tillkomma sådana för närvarande ej sällan med syfte bland annat att undvika sanitära olägenheter inom det område, som bestämmelserna avse. Genom de i utomplansbestämmelser regelmässigt ingående föreskrifterna om viss minimistorlek för tomt vill man understundom vinna, att särskilda ledningar för bortförande av avloppsvatten från tomtplatserna ej skola behöva anordnas, ulan att avloppsvattnet skall kunna efter rening i någon enkel anläggning ledas direkt ned i jorden. De sakkunnigas förslag torde innebära en viss utvidgning av den användning som utomplansbestämmelseinstitutet sålunda redan har för att reglera avloppsfrågorna. Enligt detta förslag avses i utomplansbestämmelser skola kunna meddelas direkta föreskrifter om den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger samband. Detta är dock enligt stadsplaneutredningens mening att gå för långt. Med samma skäl kunde påfordras, att utomplansbestämmelser skulle innehålla föreskrifter om den huvudsakliga anordningen av vägar och allmänna platser inom området i fråga. Dylika föreskrifter torde ligga vid sidan om de syften, som skola tillgodoses genom utomplansbestämmelser. Skulle i utomplansbestämmelser beredas plats för stadganden om sträckning av avloppsledningar — och måhända även om anordnandet av vägar och allmänna platser — skulle utomplansbestämmelserna i själva verket förlora sin nuvarande karaktär och övergå till att innebära en verklig planläggning. Även om en viss utredning angående avloppsfrågans ordnande ofta måste föregå utfärdandet av utomplansbestämmelser, t. ex. för avgörandet av den viktiga frågan om minimistorleken å tomt inom utomplansområdet, bör sålunda enligt stadsplaneutredningens åsikt någon reglering av avloppsfrågan i utomplansbestämmelser icke ske på sådant sätt, att däri angives sträckningen av huvudledningar eller dylikt. För sådant ändamål torde böra tillgripas verklig planläggning. Ofta torde, såsom i det föregående framhållits, generalplanen kunna vara ett lämpligt instrument härför. Motsvarande synpunkter göra sig gällande i fråga om vattenförsörjningen. Ej heller lösningen av detta spörsmål torde lämpligen kunna ske genom utomplansbestämmelser. I anslutning till vad sålunda anförts har stadsplaneutredningen i byggnadsstadgan — men däremot icke i byggnadslagen — upptagit delvis nya stadganden i hithörande ämnen. Stadgandena innebära i huvudsak, dels att

vatten- och avloppsfrågorna skola noggrant beaktas vid planläggning av olika slag, dels ock att utredning rörande dessa frågor, i den mån så påkallas av omständigheterna, skall fogas vid förslag till generalplan, stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser. Genomförandet av åtgärder med avseende å vattenförsörjning och avlopp, vilka förutsatts i stadsplan, ankommer på vederbörande stad. Angående möjligheterna att genomföra erforderliga åtgärder för tillgodoseende av behovet av vatten och avlopp inom byggnadsplaneområde hänvisas till vad härutinnan tidigare anförts (s. 199—201). Vad där sagts gäller i tillämpliga delar beträffande områden, som icke ingå i stadsplan eller byggnadsplan I detta sammanhang vill stadsplaneutredningen även beröra frågan om inlösen av ledningar m. m., då stadsplan utlägges över område där kloakledningsföretag finnes. I yttrande över förutnämnda betänkande angående motverkande av vattenförorening m. m. framhöll lantbruksingenjören i Kronobergs län, att olägenheter syntes kunna uppkomma därigenom att samhälle icke vore pliktigt att inlösa av enskilda fastighetsägare anlagda kloakledningar, då stadsplan utsträcktes att gälla över ett förut icke planlagt område. Chefen för justitiedepartementet anförde vid remissen till lagrådet (prop. 45/1941 s. 92) angående den sålunda väckta frågan, att samhället, som icke vore berättigat att utan medgivande disponera över fastighetsägarnas ledningar, väl kunde tänkas sluta avtal om att övertaga ledningarna mot viss ersättning, men att fastighetsägarna icke kunde tvinga samhället att övertaga dem. Med visst fog kunde sägas, framhöll departementschefen, att samhället borde förpliktas att lösa befintliga ledningar som vore lämpade för sitt ändamål. Denna fråga vore dock icke begränsad till avloppsledningar och den syntes departementschefen icke lämpligen kunna upptagas till prövning utan närmare utredning. Frågan upptogs på nytt av lagrådet, som yttrade: Frågan hur förhållandet skall regleras då stadsplan utsträckes över områJe, där kloakledningsföretag finnes, har lämnats olöst i sakkunnigförslaget. I ett däröver avgivet yttrande har föreslagits att lösningsplikt skulle stadgas för samhället. Departementschefen, som funnit visst fog finnas för en sådan plikt, har dock icke ansett sig kunna upptaga detta spörsmål till prövning utan närmare utredning. Även om det ligger i sakens natur att icke i allo samma regler i förevarande avseenden kunna tillämpas å områden inom och utom stadsplan, synes det dock vara mindre tillfredsställande att frågan om fastighetsägares rättigheter och skyldigheter gentemot samhället skall avgöras efter så olika regler i det ena och det andra fallet. Särskilt framträdande blir olägenheten härav därigenom att det lämnats öppet huru förhållandena skola ordnas, då bebyggelsen nått den utveckling, att området bör läggas under stadsplan eller bilda eget municipalsamhälle. Departementschefen genmälde härtill vid propositionens framläggande för riksdagen, att frågan om införande av en lösningsplikt i förevarande fall icke

235 vore begränsad till avloppsledningar — den gällde bland annat även vägar och vattenledningar — och tarvade närmare utredning. Detta spörsmål, som syntes höra hemma i stadsplanelagen och sålunda icke i vattenlagen, borde upptagas i samband med den utredning av olika frågor inom stadsplanelagstiftningen, för vilken departementschefen förut uttalat sig. Enligt stadsplaneutredningens mening böra följande synpunkter anläggas på problemet. Inom stadsplanelagt område är anläggningen av kloakledning en samhällets angelägenhet. Tomtägare kan icke åläggas att själv låta verkställa arbetet eller att ingå som delägare i den egentliga ledningen. Däremot kan tomtägare genom gatukostnadsbestämmelser förpliktas att inom vissa gränser bidraga till kostnaderna för anläggningen. Underhållet av avloppsledning vilar inom stadsplanelagt område på staden. Med avseende å område utom stadsplan gälla andra förhållanden. Vill samhälle avleda avloppsvatten från mark utom stadsplan, skall angående företaget gälla vad om avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat (jfr 8 kap. 14 § andra stycket och 54 § andra stycket vattenlagen). Fastigheterna utanför stadsplanen bli skyldiga att såsom delägare ingå i sådant företag. Bidragsplikten bestämmes enligt 8 kap. 10 och 14 §§ vattenlagen. Anläggningen blir företagets egendom. Underhållet åvilar delägarna. Till följd av de sålunda antydda bestämmelserna torde i många fall en betydande skillnad komma att uppstå mellan de kostnader för avloppsfrågans ordnande, som utom stadsplan belägna fastigheter få sig pålagda, och de bidrag för sådant ändamål, som genom gatukostnadsbestämmelser kunna uttagas av markägare inom stadsplan. Fastighetsägarna bli i det förra fallet regelmässigt mera betungade än i det senare. Att stadsplan utsträckes över ett förut ej planlagt område medför alltså, att staden påtager sig vissa skyldigheter i förevarande hänseende, bland annat underhållet av avloppsledningar, som förut ej ålegat den. Redan med hänsyn härtill kan det ifrågasättas, om det är billigt att staden förpliktas att betala ersättning för befintliga ledningar. Skulle en sådan ersättningsskyldighet åläggas staden, skulle detta i en för markägarna redan förut gynnsam situation innebära en ytterligare förmån för dem. Frågan har tidigare varit föremål för prövning, därvid det dock närmast gällde rätt, ej skyldighet för staden att övertaga ledningarna. I 1928 års betänkande med förslag till stadsbyggnadslag föreslogs sålunda (12 kap. 2 §, s. 30 och 248), att stad skulle vara berättigad att i samband med stadsplans genomförande övertaga i enskild väg nedlagda ledningar, i vissa fall utan ersättning till markägare och i andra fall mot lösen. Departementschefen avvisade i 1931 års proposition med förslag till nuvarande stadsplanelag (prop. 79/1931 s. 82) vad de sakkunniga föreslagit under framhållande bland annat, att förslaget skulle kunna medföra, att en del av ett avloppsnät komme att

236 tillhöra staden och en annan del markägarna. Ett sådant resultat syntes departementschefen icke kunna godtagas. Vare sig för en stad stadgades rätt eller skyldighet till sådan inlösen, varom här är fråga, torde till undvikande av den av departementschefen framhållna olägenheten bli nödvändigt, att lösen skedde icke först i den mån stadsplanen genomfördes utan på en gång för ett större område. Regleringen härav skulle tydligen kräva ganska vidlyftiga föreskrifter. En närmare reglering av inlösenfrågan torde även i övrigt nödvändiggöra omfattande och invecklade bestämmelser, särskilt i förhållande till det begränsade syfte, som bestämmelserna skulle tillgodose. Frågan om inlösen av avloppsledningar torde emellertid böra ses i samband med motsvarande spörsmål vid stads övertagande av enskild väg i sammanhang med genomförandet av stadsplan. Enligt 23 § stadsplanelagen äger staden taga sådan väg i anspråk och nyttja den för avsett ändamål utan ersättning. Gottgörelse för kostnad, som markägare nedlagt på vägen, erhålles ej, och någon ersättningsskyldighet för staden i detta hänseende synes under förarbetena till stadsplanelagen ej ens ha ifrågasatts. Enligt utredningens mening kan det icke heller anses erforderligt eller lämpligt att ålägga staden betalningsskyldighet för sådana på väg nedlagda kostnader. Markägare, som bygga utanför stadsplanegränsen, äro i olika avseenden sämre ställda än tomtägarna inom den egentliga stadskärnan. Förhållandet bidrager i sin mån till att förhindra en ur samhällets synpunkt olämplig spridning av tätbebyggelsen. Skulle staden vid stadsplanens utsträckande till ett nytt område åläggas att betala kostnader som nedlagts på avloppsledning inom området i fråga, torde detta medföra, att de markägare, som byggt på samhällets ytterområden, gynnades utan egentlig anledning framför andra markägare inom staden men utanför det planlagda området. Ålades staden därjämte att ersätta kostnader som nedlagts å väg, skulle kostnaderna kunna stiga till betydande belopp, för vilka staden endast delvis och först efter längre tids förlopp skulle kunna erhålla gottgörelse av tomtägarna. Stadsplaneutredningen håller för sin del före, att frågan om användandet av befintliga ledningar, då stadsplan utsträckes över förut icke planlagt område, bäst ordnas utan bestämmelser om rätt eller plikt för staden att lösa ledningarna. Äro ledningarna brukbara för stadens behov — och endast i detta fall kan inlösen överhuvud komma i fråga — har staden uppenbarligen intresse av att få använda ledningarna. Därigenom minskas ju i motsvarande mån stadens kostnader för anordnande av nya ledningar. Någon rätt för staden att taga de befintliga ledningarna i bruk finnes ej. Om staden skall kunna draga nytta av dem, måste staden sålunda söka komma till en uppgörelse med markägarna. Att dessa avfordra staden ersättning för ledningarna torde ej kunna förmenas dem. Ställa markägarna sina krav för högt, riskera de emellertid, att staden anlägger nya avloppsledningar utan att utnyttja det

befintliga ledningsnätet. Båda parterna ha sålunda fördel av att ett avtal ingås angående ledningarnas utnyttjande. Utsikterna för att en frivillig överenskommelse skall kunna träffas torde därför vara goda. Skulle markägare icke nöjas med det pris, som staden bjuder för att få övertaga avloppsledningarna, är markägaren oförhindrad att fortfarande nyttja sina gamla ledningar. Nedlägger staden ny avloppsledning, kan bidrag till kostnaderna därför givetvis icke uttagas av markägare, som redan har sin avloppsfråga ordnad genom särskild ledning. Detta torde följa av 50 § andra stycket sista att-satsen stadsplanelagen, vilket lagrum innehåller att tomtägarnas åligganden enligt gatukostnadsbestämmelserna städse skola motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet (jfr även 50 § andra stycket femte att-satsen). Med stöd av nämnda stadgande, vilket i stadsplaneutredningens förslag motsvaras av föreskrifterna i 68 § punkt 11 (jfr punkt 8) byggnadslagen, lärer alltså tomtägare, som redan har sin avloppsfråga ordnad, kunna vinna befrielse från krav på deltagande i kostnaderna för ett av staden eventuellt anlagt nytt avloppssystem. Av vad sålunda anförts framgår, att enligt stadsplaneutredningens mening bestämmelser icke äro erforderliga eller lämpliga angående rätt eller skyldighet för stad eller samhälle att inlösa inom visst område befintliga avloppsledningar, då stadsplan fastställes för området. Kunna avloppsledningarna användas av staden, torde man i förekommande fall böra lita till att frivillig överenskommelse träffas mellan staden och markägarna. På samma sätt torde böra bedömas uppkommande frågor om inlösen av vattenledning. Att här föreskriva tvångsinlösen synes desto mindre befogat som tillhandahållandet av vatten kan vara ett affärsföretag, som drives i enskild regi även inom stadsplanelagda områden. Om staden skulle erhålla rätt att inlösa vattenledning, skulle detta alltså kunna innebära ett obehörigt intrång i driften av det enskilda vattenförsörjningsföretaget. Säkerställande av stads fordran på bidrag till g a t u k o s t n a d . Enligt 18 § tredje stycket stadsplanelagen må nybyggnad icke ske, innan tomtägare fullgjort honom åliggande skyldighet att utgiva bidrag till gatukostnad eller därför ställt nöjaktig säkerhet. Från ställande av säkerhet är kronan fri. Denna regel gäller både gatumarksersättning och bidrag till iordningställande av gata. Om tomtägares skyldighet att utgiva bidrag till gatukostnad stadgas i 45—51 §§ samma lag. Beträffande gatumarksersättnings förfallodag föreskrives i 47 §, att sådan ersättning skall i mån av gatas upplåtande till allmänt begagnande erläggas vid anfordran, där tomten är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, men i annat fall, då tomten sålunda bebygges. Betalningsskyldig är enligt rättspraxis (NJA 1919: 195) den, som är tomtens ägare på förfallodagen. Då det heter att bi-

238 draget skall erläggas "vid anfordran", anses detta icke innebära att staden skulle kunna, när övriga förutsättningar föreligga, uppskjuta förfallodagens inträde genom att icke framställa något krav, med den verkan att den personliga betalningsskyldigheten komme att åligga annan tomtägare än den, emot vilken krav tidigast kunnat riktas. Angående förfallodagen för bidrag till iordningställande av gata meddelas föreskrifter i stadens gatukostnadsbestämmelser. I allmänhet ansluta sig föreskrifterna om förfallodagen nära till stadgandena i nyssnämnda 47 §. Byggnadsstyrelsens normalförslag till gatukostnadsbestämmelser innehålla i 7 § den föreskriften, att tomtägare skall, sedan gatan eller avloppsledningen framför tomten upplåtits till allmänt begagnande, på anfordran utgiva den på tomten belöpande ersättningen; dock att, därest tomten vid tiden för gatans eller avloppsledningens upplåtande icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, skyldigheten att utgiva ersättningen skall inträda först sedan sådan bebyggelse skett eller vid den tidpunkt dessförinnan, då tomtägaren utnyttjar tomten vidliggande gata i samma omfattning som om tomten vore på förut angivet sätt bebyggd. Dennna föreskrift har med få avvikelser intagits i städernas gatukostnadsbestämmelser. Svenska kommunaltekniska föreningen har i sin skrivelse den 2 juli 1943 hemställt om övervägande, huruvida icke stadens rätt till gatukostnadsbidrag borde säkerställas med en legal förmånsrätt i stället för de tvångsmedel som nu stode till stadens förfogande. Föreningen har härvid åberopat en uppsats i Svenska stadsförbundets tidskrift (årg. 1943 s. 142 o. f.) av nuvarande professorn Knut Rodhe. Vidare har Stockholms stads fastighetskontor i sin skrivelse den 30 juni 1943 påpekat, att det syntes vara en lucka i lagbestämmelserna, att kronan vore fri från ställande av säkerhet för gatumarksersättning. I 33 § av 1907 års stadsplanelag stadgades, att ersättning för gatumark skulle av tomtägare utgivas, då efter stadsplans fastställande nybyggnad blivit å tomten uppförd, dock ej innan gatan upplåtits för allmänt begagnande. För tomt, som redan hade utfartsväg åt en för allmänt begagnande upplåten gata, gavs vidare den kompletterande bestämmelsen, att tomtägaren ej vore skyldig att utgiva ersättning för mark till annan gata utmed tomten, förrän nybyggnad å tomten verkställts vid denna gata. Därefter stadgades i paragrafens tredje stycke: Nybyggnad, som i denna paragraf avses, må ej företagas, innan tomtägaren hos byggnadsnämnden för ersättningens utgivande ställt säkerhet, som av nämnden godkännes. Från ställande av säkerhet, varom nu är sagt, vare kronan fri. I motiven till dessa bestämmelser anfördes i 1904 års kommittéförslag (s. 94): Kommitterade hava haft under särskild omprövning frågan att på nå*ot sätt

239 bereda samhället säkerhet för ersättningens utbekommande. En utväg vore att i ungefärlig överensstämmelse med norsk lag och i likhet med vad som genom lagen den 1 maj 1885 är stadgat om utflyttningsbidrag m. m. vid laga skifte föreskriva, att ersättningen, även om tomten kommer i annan ägares hand, skall utgå därur med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom. En dylik bestämmelse kan icke anses träda eventuella inteckningshavares rätt för nära, då, såsom ofta framhållits, tomten just genom gatans anläggning får en ökning i värde, som mer än motsvarar det ersättningsbelopp, tomtägaren har att utgiva; men med hänsyn till den hos oss rådande motviljan mot de så kallade tysta förmånsrätterna hava kommitterade icke ansett sig böra framlägga förslag i dylik riktning. De kommitterade föreslogo i stället såsom tvångsmedel dels att tomtägaren skulle kunna förbjudas att ha utgång åt gatan, intill dess honom åliggande betalningsskyldighet fullgjorts, och dels att tomtägaren icke skulle äga bebygga tomt åt en till allmänt begagnande upplåten gata, innan säkerhet ställts för ersättningens utgivande. Endast sistnämnda regel upptogs emellertid, såsom av det föregående framgår, i modifierad form i lagen. Även under förarbetena till gällande stadsplanelag diskuterades möjligheterna att bereda staden säkerhet för bidrag till gatukostnad på annat och bättre sätt än genom att uppställa fordran på betalning eller ställande av säkerhet såsom villkor för erhållande av byggnadslov. 1916 års kommitté framhöll i sitt betänkande (s. 251), att realsäkerhet ej torde kunna beredas annorlunda än antingen genom stadgande om viss legal förmånsrätt eller genom medgivande av tvångsinteckning med vanlig förmånsrätt. Ett förslag i förra riktningen komme enligt kommitténs mening helt visst att ur fastighetskreditens synpunkt mötas med starka invändningar. En vanlig inteckning kunde ofta vara av skäligen tvivelaktigt värde och skulle understundom utgöra sämre säkerhet än den staden vid bibehållande av de förutvarande reglerna kunde betinga sig. Dessa regler bibehöllos därför i kommitténs förslag i princip oförändrade. I yttrande över kommitténs förslag föreslogo drätselkammaren och stadsfullmäktige i Västerås, att fordran på gatumarksersättning borde erhålla legal förmånsrätt. Att befara att en bestämmelse härom ur fastighetskreditens synpunkt skulle vara till avsevärdare skada vore enligt drätselkammarens och stadsfullmäktiges förmenande överdrivet. Säkerheten skulle i varje fall en gång realiseras — det vore således en utgift, varmed fastighetsägaren faktiskt vore betungad — och hans möjligheter att bygga kunde varken bli bättre eller sämre, om gatumarksbidraget utginge med förmånsrätt. Det syntes därför vara en blindbockslek att å ena sidan framhålla, att staden hade i sin makt att bevaka sina intressen, vilket med rådande osäkra förhållanden och så gott som allestädes gjord erfarenhet om säkerheternas försämrande icke kunde ske annat än genom att skärpa fordringarna på desamma, och att å andra sidan tveka att taga steget fullt ut till skydd för stadens intresse av

240 att kunna utfå gatumarksersättning. Vilken utväg man än valde, och den senare innebure den enklaste lösningen, varför den vore att föredraga, verkade säkerheten i lika grad betungande för byggnadskrediten. Den borde betraktas som en del av byggnadskostnaden, vara ett tomtonus och utgöra ett vederlag för den förhöjning i värdet av fastigheten, som utläggning av gata invid densamma medförde. Det av drätselkammaren och stadsfullmäktige i Västerås sålunda framställda förslaget vann dock icke beaktande vid det fortsatta lagstiftningsarbetet. Inom stadsplaneutredningen har övervägts lämpligheten av att överhuvud taget bibehålla nuvarande skyldighet för fastighetsägarna att utgiva bidrag till gatukostnader. Avskaffades bidragsskyldigheten, skulle åtskilliga besvärliga frågor, som nu uppkomma i samband med stadsplanens genomförande, försvinna, däribland det ovan berörda spörsmålet om säkerställande av stadens bidragsrätt. Uppenbart är, att ej blott fastighetsägarna utan samtliga invånare i en stad ha nytta av gatuanläggningarna. Å andra sidan synes det emellertid utredningen likaledes klart, att i varje fall regelmässigt ägarna av tomter vid en gata ha en ekonomisk fördel av denna, som överstiger de övriga kommunmedlemmarnas. Fördelen för fastighetsägarna framstår särskilt tydligt, då stadsplan utlägges över område, vilket tidigare icke varit föremål för planläggning. Stadsplanen torde i dylikt fall nära nog undantagslöst ha sådant värde för ägarna av mark inom området, att det måste framstå såsom ett rimligt krav, att markägarna i högre grad än andra deltaga i kostnaderna för planens genomförande. Skulle nuvarande gatukostnadsbidrag avskaffas, måste därför enligt utredningens mening motsvarande belopp uttagas av de berörda tomtägarna i annan ordning. Man föres härvid in på den gamla frågan om införande av en särskild värdestegringsskatt å fastigheter. Då de exploateringsmöjligheter, som följa därav att en fastighet lägges under stadsplan, i regel torde medföra, att fastigheten stiger i värde, synes en dylik beskattningsform i förevarande fall innebära en i och för sig framkomlig utväg. Den torde måhända också många gånger kunna leda till ett rättvisare resultat än det som nu följer av bestämmelserna om gatukostnadsbidrag. Genomförandet av en värdestegringsbeskattning torde emellertid förutsätta lösandet av skattetekniska spörsmål av besvärlig art. Stadsplaneutredningen anser det uteslutet, att utredningen skulle inom ramen för sitt uppdrag och med den sammansättning utredningen har kunna upptaga denna fråga till närmare behandling. Erinras må om det betänkande med förslag till förordning om värdestegringsskatt å fastighet, som 1942 avgivits av särskilda sakkunniga (stat.off.utr. 1942:39). Betänkandet är efter sedvanligt remissförfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Frågan om gatukostnadsbidragens ersättande med en skatt å den

241 värdestegring, som uppkommer till följd av planläggningsåtgärder, torde äga samband med nämnda ärende. De förslag, omförmälda betänkande innehåller, äro emellertid icke uppgjorda med tanke att markägarna därigenom skulle vinna befrielse från onera, som för närvarande åvila dem (jfr dock betänkandet s. 119—120). En överarbetning av förslagen i detta syfte skulle alltså nödvändiggöras. En dylik överarbetning torde förutsätta förnyad utredning, vars resultat alltså måste avvaktas, innan ställning till frågan kan tagas. Med hänsyn till vad sålunda anförts har stadsplaneutredningen utgått från att bestämmelser om gatukostnadsbidrag åtminstone tills vidare alltjämt böra upptagas i planlagstiftningen. Mot de nuvarande reglerna om säkerställande av stadens rätt till bidrag till gatukostnad kan i främsta rummet anmärkas, att staden icke erhåller tillräcklig trygghet för ersättningens utbekommande, att tomtägarna i onödan betungas samt att reglerna äro invecklade och oklara i tillämpningen. Enligt 1907 års stadsplanelag kunde stadens tvångsmedel alltid göras gällande före förfallodagen. Säkerhet skulle ställas innan tomtägaren företog just den nybyggnad, som föranledde att bidraget förföll till betalning. Mellan ställandet av säkerhet och förfallodagen ansågs endast kort tid kunna förflyta. Man kunde därför utgå ifrån att den som ägde tomten, då säkerheten ställdes, också skulle vara dess ägare, då bidraget förföll till betalning. Regeln att kronan var fri från ställande av säkerhet vilade tydligen på ett dylikt betraktelsesätt. Hade man räknat med att tomten kunde byta ägare före förfallodagen, borde uppenbarligen säkerhet ha fordrats även av kronan. Redan enligt äldre lag kunde det dock inträffa, att förfallodagen försköts framåt i tiden, nämligen om gatan, då nybyggnad vid densamma färdigställts, ännu ej upplåtits till allmänt begagnande. Detsamma kan hända enligt nu gällande bestämmelser. Uppskov med förfallodagen kan emellertid enligt nuvarande föreskrifter uppstå även i vissa andra fall. Ett sådant uppskov inträffar exempelvis om bidrag enligt gatukostnadsbestämmelser skall utjämnas mellan flera tomter med tillämpning av 50 § andra stycket fjärde att-satsen stadsplanelagen. Därest, såsom för närvarande vanligen är förhållandet, gatukostnadsbestämmelserna utgå ifrån, att endast verkliga kostnader skola uttagas, kan i dylikt fall ersättningen för viss tomt debiteras först sedan arbetena inom hela utjämningsområdet äro avslutade. Man har sålunda numera större anledning än förr att räkna med att en tomt skall byta ägare mellan ställandet av säkerhet och förfallodagen. Att kronan är fri från ställande av säkerhet stämmer illa överens härmed. Enligt gällande regler kan det även hända, att stadens tvångsmedel icke kan tillämpas förrän efter det att bidraget förfallit till betalning. Detta inträffar, då stadsplan lägges över mark, som redan är bebyggd i huvudsaklig 16

242 överensstämmelse med stadsplanen. Betalningsskyldighet inträder i dylikt fall för ägare av rättsligen bestående tomt, så snart gatan upplåtits till allmänt begagnande. Tvångsmedlet kan däremot ej göras gällande förrän vid nybyggnad. I de fall, då förfallodagen inträffar efter det att säkerhet ställts, kan staden göra sig betald ur säkerheten, oavsett huruvida tomten under tiden bytt ägare eller icke. I samma mån som förfallodagen förskjutes framåt i tiden blir det emellertid svårare att bestämma den erforderliga säkerhetens belopp. Följden blir lätt, att tomtägaren avfordras onödigt stor säkerhet, vilket verkar betungande. Å andra sidan kan det också inträffa, alt säkerheten redan från början blir för låg eller att den före förfallodagen förlorar i värde. Är den, som äger tomten på förfallodagen, insolvent, kan staden på detta sätt gå miste om gatukostnadsbidrag. överlåtes tomten sedan säkerheten ställts, måste hänsyn givetvis tagas till säkerheten vid uppgörelsen mellan säljaren och köparen. Det ligger i säljarens intresse att helt bli avkopplad från betalningen av framdeles förfallande bidragsbelopp. Detta kan dock ofta icke ske. Utgöres säkerheten av inteckning, för vilken säljaren är betalningsskyldig, är det icke säkert att staden är villig att friskriva säljaren från dennes personliga betalningsskyldighet. Staden vet nämligen, att den alltid får en personlig fordran mot den, som är tomtens ägare på förfallodagen, och det ligger därför nära till hands för staden att förklara, att den vill behålla sin fordran även mot säljaren. Utgöres säkerheten av säljarens betalningsutfästelse jämte borgen, kan säljaren icke heller bli fri utan att ny säkerhet ställes, som staden godkänner. Har säljaren ställt borgen, måste vid uppgörelsen mellan säljaren och köparen hänsyn också tagas till borgensmännens regressrätt. Gå borgensmännen med på att friskriva säljaren mot att de få hålla sig till köparen, uppstår ingen svårighet. I annat fall måste säljaren på något sätt gardera sig genom att begära säkerhet av köparen för vad han kan få utgiva till borgensmännen. Ofta är det därjämte så, att gatukostnadsbidragets storlek icke är fastställt, när överlåtelsen sker. Om köparen icke är villig att ikläda sig risken för att bidraget kan komma att överstiga den ställda säkerheten, nödgas säljaren gentemot köparen påtaga sig hela ansvaret för bidraget. Säkerheten föranleder sålunda ofta, att invecklade avtal måste ingås mellan köparen och säljaren. Risk måste anses föreligga, att någon av dem genom förbiseende underlåter att tillgodose sina berättigade intressen. Fråga uppkommer även till vem staden skall återlämna panten, sedan bidraget betalats. I regel torde väl staden vara berättigad att antaga, att panten skall lämnas till tomtens nuvarande ägare. Den nuvarande ägaren kan emellertid ha överenskommit med en tidigare ägare av fastigheten, att panten i stället skall lämnas till denne. Har säljaren icke garderat sig mot köparen, kan förlust uppstå för den förre, om staden överlämnar panten till köparen.

243 I det fall åter, då tomlen redan vid stadsplanens fastställande var bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen och förfallodagen sålunda inträffar vid gatans upplåtande till allmänt begagnande, uppslår frågan, huruvida staden kan tvinga den, som efter förfallodagen förvärvat tomten, att betala på tomten belöpande bidrag, innan nybyggnad medgives. Lydelsen av 18 § stadsplanelagen, att nybyggnad ej må ske innan tomtägare fullgjort honom åliggande bidragsskyldighet, tyder på att den nye tomtägaren icke kan tvingas att betala. Å andra sidan har lagstiftarens mening säkerligen varit, alt tvångsmedlet skulle vara effektivt i alla fall. Frågan torde icke ha varit uppe i rättspraxis. Skall lagens ordalydelse vara utslagsgivande, kan, om den som äger tomten på förfallodagen är insolvent, staden helt gå miste om bidraget. En viss osäkerhet för staden uppstår även därigenom, att stadens bidragsfordran torde vara underkastad vanlig tioårspreskription, räknad från bidragets förfallodag. Eftersom förfallodagen är relativt obestämd, uppstår en viss svårighet för staden att passa den. Skulle staden underlåta alt kräva tomtägaren inom tio år efter förfallodagen, torde denne bli fri från betalningsskyldighet. Skulle tomten under tiden ha bytt ägare, torde enligt vad förut nämnts betalning ej heller kunna avkrävas den nye tomtägaren. Staden förlorar sålunda all möjlighet att utfå betalning för sin fordran. Om man åter i strid mot den uppfattning, som förut gjorts gällande, skulle anse att även en ny ägare av tomten kan avkrävas bidrag, som förfallit till betalning före hans förvärv av fastigheten, uppkommer den svårlösta frågan, huruvida ett krav från stadens sida i syfte att bryta preskriptionen lagligen skall göras hos den förre eller hos den senare ägaren. För att råda bot på de anmärkta bristfälligheterna måste tydligen tillses, att staden för utkrävande av sin bidragsfordran icke blir hänvisad endast till den som äger tomten på förfallodagen. En möjlighet vore att, om denne är insolvent eller om betalning eljest icke kan uttagas, innan han försäljer tomten, staden tillförsäkrades rätt att vända sig även mot den nye tomtägaren, i vart fall om denne söker byggnadslov. Ett stadgande, som gåve staden uttrycklig rätt att såsom villkor för byggnadslov fordra betalning av förfallna gatukostnadsbidrag eller säkerhet därför, även om dessa rätteligen bort betalas av tidigare ägare av tomten, vore sålunda tänkbart. Olägenheterna av det nuvarande systemet skulle dock härigenom endast till ringa del avlägsnas. En annan lösning torde därför böra sökas. Efter övervägande av olika möjligheter har stadsplaneutredningen funnit sig böra anknyta till det under förarbetena såväl till 1907 års lag som till stadsplanelagen diskuterade förslaget att tillerkänna staden förmånsrätt för dess bidragsfordran. Om man i enlighet därmed stadgar, att stadens rätt till gatukostnadsbidrag skall utgå ur tomten, även om den kommer i annan ägares hand, med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, torde de anmärkta olä-

genheterna i stort sett komma att försvinna. Stadens bidragsfordran blir då tryggad. Visserligen torde stadens fordran, sedan den förfallit till betalning, även i dylikt fall preskriberas enligt reglerna för vanlig tioårspreskription, men betydelsen därav minskas väsentligt genom att staden, intill dess preskription inträtt, när som helst kan uttaga sin fordran ur tomten genom dennas realisation i exekutiv ordning. Någon säkerhet för bidragets betalning behöver sålunda ej mera ställas, och därmed upphöra också svårigheterna att beräkna det belopp, för vilket säkerhet skall fordras, och att bedöma den ställda pantens värde. Stadens arbete med förvaltningen av ställda panter försvinner jämväl. Den enda olägenhet, som skulle kunna uppkomma för städernas del, därest i stället för nuvarande rätt att kräva särskild säkerhet för fordran å gatukostnadsbidrag förmånsrätt i tomten för sådan fordran tillerkännes dem, torde vara, att, om vid exekutiv auktion å tomten anspråk på betalning för förfallen bidragsfordran icke framställes, förmånsrätten jämlikt 134 § utsökningslagen går förlorad, medan däremot för närvarande vederbörande stad i dylikt fall har möjlighet att uttaga betalning ur den ställda säkerheten. Risken att förmånsrätten på detta sätt bortfaller blir särskilt stor med hänsyn till ovissheten om bidragets förfallodag. Staden kunde nämligen ha ansett, att bidraget icke hade förfallit och fördenskull ha underlåtit att framställa anspråk på betalning vid det exekutiva förfarandet. Skulle staden ha misstagit sig angående tiden för betalningsskyldighetens inträde, kunde den nye tomtägaren senare vägra att betala bidraget. För att förhindra uppkomsten av dylik rättsförlust torde 134 § utsökningslagen böra ändras så, att bidragsfordran, varom här är fråga, kvarstår i fastigheten efter exekutiv auktion, även om fordran vid försäljningen varit förfallen till betalning. I övrigt torde några nackdelar av den föreslagna reformen för städernas del icke kunna påvisas. Däremot äro städernas fördelar därav uppenbara. För tomtägarna torde regeln om stadens förmånsrätt för bidrag till gatukostnad icke medföra någon oskälig belastning. Att tomtägare enligt nuvarande regler i vissa fall möjligen kunnat bli helt fri från betalningsskyldighet framstår, såsom förut nämnts, som en lucka i den nuvarande lagstiftningen. Lagen bör uppenbarligen vara så avfattad, att stadens fordran städse blir säkerställd. Vidare är att märka att den gatuanläggning, som bidraget avser, merendels föranleder en värdeökning av tomten, som är större än bidragets belopp. Trots gatukostnadsbidraget måste det alltså i regel anses som en fördel för tomtägaren att gatan kommer till stånd. Det synes vara både rättvist och naturligt, att stadens fordran på bidrag till den åtgärd, som föranlett värdeökningen, utgår med förmånsrätt. Ersattes skyldigheten att ställa säkerhet med en legal förmånsrätt i tomten, kan detta i vissa hänseenden därjämte vara direkt förmånligt för tomtägaren. Stadens krav på säkerhet träffar enligt nuvarande regler tomtägaren, då

245 denne står i begrepp att igångsätta ett byggnadsföretag. Ett uppskov med skyldigheten att tillgodose staden för dess fordran till dess att byggnaden färdigställts kan innebära en ej oväsentlig lättnad för honom. Härtill kommer att staden för att till fullo trygga sin rätt enligt nuvarande regler stundom torde avkräva tomtägaren alltför stor säkerhet. Särskilt inträffar detta, då bidragets verkliga belopp ej är känt, när säkerheten skall ställas. Detta medför en motsvarande onödig belastning av tomtägaren. En annan fördel är, att tomtens försäljning ej behöver kompliceras avdispositioner beträffande säkerheten. Allt som behöves är, att man beräknar köpeskillingen med hänsyn till värdet av den på tomten vilande belastningen. Skall säljaren bära ovissheten av ett till beloppet icke känt bidrag, medger han köparen anstånd med så mycket av köpeskillingen, som kan beräknas täcka ovisshetsmarginalen. Olägenheten av en tyst förmånsrätt i fast egendom anses i allmänhet vara, att därigenom försvåras möjligheterna för den, som önskar köpa eller låna ut pengar mot säkerhet i en fastighet, att bedöma fastighetens värde. Denna olägenhet för emellertid även det nuvarande systemet med sig. Stadens rätt att utkräva bidrag till gatukostnad riktas, till dess bidraget förfallit till betalning, mot den som för tillfället är ägare. Bidragsskyldigheten kan alltså sägas intill nämnda tidpunkt följa fastigheten. Ej ens den omständigheten, att en tomt inköpts på exekutiv auktion, medför någon ändring härutinnan. Det onus, som fastigheten sålunda är bärare av, kan medföra i stort sett samma vådor för nya ägare och kreditorer som en tyst förmånsrätt. Än tydligare skulle detta förhållande framstå, om man uttryckligen ålade tomtägare att betala gatukostnadsbidrag, som förfallit till betalning även före hans förvärv av tomten. Ett dylikt åläggande torde, såsom framgår av vad ovan anförts (s. 243), vara motiverat, därest bidragsfordringen ej medgives förmånsrätt i tomten. Nyss har nämnts att den anläggning, till vilken gatukostnadsbidrag utgår, merendels medför en höjning av tomtens värde, som överstiger bidragsbeloppet, och att det trots bidragsskyldigheten sålunda i regel är en fördel för tomtägaren att gatan anlägges. Också för inteckningshavarna måste gatans anläggande i stort sett framstå såsom fördelaktigt, även om bidraget utgår med förmånsrätt, ty säkerheten ökar med större belopp än som motsvarar bidraget. Att giva staden säkerhet för dess bidragsfordran framför intecknad gäld, kan sägas innebära, att bidraget skall uttagas ur den uppkomna värdeökningen, innan inteckningshavarna få draga nytta av densamma. En sådan anordning synes icke innebära någon obillighet mot inteckningshavarna. Givetvis kan det dock möta betänkligheter att tillskapa en ny tyst förmånsrätt, särskilt som gatukostnadsbidragen kunna uppgå till betydande belopp. Visserligen kan det redan för närvarande hända, att skyldigheten

246 att betala dylika bidrag medför rättsförlust för fastighetens ägare och inteckningshavare. Belastningen för dessa blir dock i viss mån mera påtaglig än tidigare, om man stadgar att bidragen skola utgå med förmånsrätt framför intecknad gäld. Skall förslaget kunna genomföras utan vådor för fastighetskrediten, bör därför fordras, alt den som köper eller medgiver belåning av en tomt skall kunna utan större svårigheter konstatera, i vad mån tomtens värde påverkas av bidragsskyldigheten. Det kunde då ligga nära till hands att försöka ordna så, att nämnda skyldighet på något sätt komme att framgå av gravationsbevis. Detta skulle i sin tur förutsätta, att bidragsskyldigheten anmärktes i inteckningsprotokollet och fastighetsboken. Utredningen har emellertid på nedan anförda skäl sökt lösa frågan på annan väg. Huruvida gatukostnadsbidrag kommer alt utgå, kan som regel bedömas redan då stadsplan fastställes. Däremot kan bidragets exakta belopp för närvarande i allmänhet ej angivas då utan först kort tid innan betalningen skall erläggas. För var och en, som köper eller belånar en fastighet i stad, måste det emellertid utan vidare stå klart, att skyldighet att betala bidrag till gatukostnad under vissa förutsättningar kan inträda. Skäl finnes alltså städse att undersöka denna fråga. Än större anledning att undersöka saken blir det, om stadens fordran på dylikt bidrag kommer att vara förenad med förmånsrätt. Någon anteckning i fastighetsböckerna och gravationsbevis i syfte allenast att åvägabringa en sådan undersökning synes ej erforderlig. I vart fall torde det besvär för domstolar och andra myndigheter, som införandet av en dylik anteckningsskyldighet skulle medföra, icke på långt när motsvara värdet av denna anordning. Man måste alltså förlita sig på, att den som köper eller belånar en tomt i stad av egen drift skaffar sig upplysning om den bidragsskyldighet, som kan åvila tomten. Huruvida bidrag skall utgå och om bidraget är betalt eller icke, möter intet hinder att konstatera genom studium av tillgängliga kartor och handlingar. Är bidraget till beloppet beräknat, kan upplysning om detsamma erhållas i den förteckning, som föres enligt 7 § nuvarande byggnadsstadgan. Fastighetsägare åliggande förpliktelser att till staden utgiva bidrag till gatukostnad skola nämligen antecknas däri. Dylik förteckning skall föras även enligt stadsplaneutredningens förslag till byggnadsstadga (8 §). För att underlätta möjligheterna för fastighetsägare och andra sakägare att erhålla kännedom om gatukostnadsbidragens storlek — särskilt i sådana fall då överenskommelse om beloppet träffats mellan staden och föregående fastighetsägare eller beloppet eljest bestämts men anteckning därom av någon anledning icke influtit i förteckningen — föreslår utredningen tillika under sistnämnda paragraf, att staden skall vara skyldig att på begäran tillhandahålla skriftlig upplysning i ämnet. Gatukostnadsbidragen kunna vara av två huvudslag, nämligen dels bidrag till stadens kostnader för anskaffande av gatumarken, dels ock bidrag till kostnaden för iordningställandet av gatan. Av dessa torde gatumarksersätt-

247 ningen vara den mest betydelsefulla ur här förevarande synpunkter. Den skyldighet, som åvilar tomtägare att bidraga till kostnaden för gatans iordningställande, är, då det gäller att bedöma en fastighets försäljnings- eller belåningsvärde, i regel av mindre vikt. Uppgift om tomtägarens bidragsplikt bör införas i ovannämnda förteckning, så snart bidragsbeloppet beräknats, oberoende av om beloppet avser verklig eller allenast uppskattad kostnad. Om bidragsplikten skall åvila tomten med förmånsrätt framför intecknad gäld, blir del emellertid ett intresse för inteckningshavarna, att särskilt gatumarksersätlningens storlek så tidigt som möjligt blir icke blott preliminärt beräknad utan definitivt fastställd. Bestämmelser i syfte att detta intresse skall kunna tillgodoses i större utsträckning än för närvarande är möjligt föreslås av utredningen under 64 § byggnadslagen. Omfattningen av tomtägarens bidragsplikt är i väsentlig mån beroende avstadsplanens utformning. Erhåller stadens bidragsfordran förmånsrätt i tomten framför intecknad gäld, kunde detta därför måhända anses utgöra ett skäl för att tillerkänna inteckningshavarna rätt att yttra sig över förslag till stadsplan, innan förslaget antages. Det är emellertid att märka, att regleringen i stadsplan av byggnadssätt, hushöjd m. m. i regel påverkar tomtens värde och därmed även inteckningshavarnas säkerhet långt mer än skyldigheten att betala gatukostnadsbidrag. Trots den betydelse stadsplanen sålunda redan för närvarande äger för inteckningshavarna, höras dessa enligt gällande bestämmelser icke över föreliggande stadsplaneförslag. Ett förslag om att inteckningshavarna skulle höras avvisades av stadsplaneutredningen i dess betänkande I (s. 57—58) under motivering bland annat, alt inteckningshavarnas kallande skulle medföra stort besvär utan att leda till mera avsevärd nytta, att det ankomme på fastighetsägaren att tillvarataga fastighetens ekonomiska intressen samt alt det måste anses för stadsplaneväsendet främmande, att inteckningshavare erhölle inflytande på stadsplanens utformning. Stadsplaneutredningen finner icke skäl att nu frångå den ståndpunkt, som utredningen sålunda intagit. Då det förut gjorts gällande, att förmånsrätten icke innebär någon obillighet mot inteckningshavarna, har förutsatts, att betalningsskyldigheten i fråga icke sträcker sig längre än den, som lagstiftaren tvångsvis ålägger tomten. Stadens bidragsfordran kan emellertid grunda sig på ett frivilligt åtagande av den, som vid uträkningen av fordringsbeloppet för talan för fastigheten. Visserligen ligger det i sakens natur, att tomtägaren i eget intresse söker tillse att tomten ej belastas med för stor bidragsskyldighet. Men det torde dock kunna inträffa, att staden begär större bidrag än staden objektivt sett har rätt till samt att tomtägaren, vare sig det beror på oförstånd eller andra orsaker, går med på stadens krav. Om i sådant fall bidragsfordringen skulle utgå med förmånsrätt, kunde inteckningshavarnas rätt äventyras. Att bereda möjlighet för inteckningshavarna att redan vid bidragsbeloppets faststäl-

248 lande föra talan för tomten vid sidan av ägaren synes icke vara någon praktisk utväg. Däremot torde inteckningshavarna och i samband därmed även vissa andra rättsägare utan olägenhet kunna givas rätt att vid bidragets realisation i tomten påfordra prövning av förmånsrättens omfattning. Principen bör härvid vara den, att staden endast skall äga tillgodonjuta förmånsrätt intill det belopp, som rätteligen tillkommer staden enligt gällande författningar. För det överskjutande beloppet bör staden däremot icke äga förmånsrätt i tomten utan allenast en personlig fordran hos tomtägaren. Stadsplaneutredningen föreslår sålunda, att stadens rätt till gatukostnadsbidrag skall utgå med förmånsrätt ur tomten på samma sätt som fordran enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Stadgande härom torde böra upptagas i en särskild lag på sätt som tidigare skett vid införande av liknande förmånsrätt för exempelvis skifteslikvider och vissa fordringar enligt 1939 års lag om enskilda vägar. Erinran om den rätt, som sålunda tillkommer stadens bidragsfordran, synes emellertid böra göras i byggnadslagen. I fråga om ikraftträdandet av de nya bestämmelserna torde böra gälla, att endast betalningsskyldighet, som avser gata eller gatudel, vilken upplåtits eller skolat upplåtas till allmänt begagnande efter nya lagens ikraftträdande, äger förmånsrätt.

P l a n l ä g g n i n g o c h b e b y g g e l s e i n ä r h e t e n av befästningar och flygplatser. Såsom tidigare nämnts har genom lagen den 24 mars 1942 om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret meddelats bestämmelser i syfte att förhindra bebyggelse, som kan försvåra användningen av befästning eller flygfält eller som eljest är till men för försvaret. Lagen, som är av provisorisk natur, gällde ursprungligen till och med den 30 juni 1943. Genom lagar den 17 juni 1943 (nr 394) och den 31 mars 1944 (nr 135) har giltighetstiden förlängts till och med den 30 juni 1945. Enligt 1 § 1942 års lag må nybyggnad ej utan tillstånd företagas i närheten av befästning eller flygfält, om genom byggnaden sådan anläggnings användning för rikets försvar försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret. Vad sålunda stadgats om nybyggnad skall ock gälla väsentlig om- eller tillbyggnad. Har beslut meddelats om anläggande eller utvidgning av befästning eller flygfält eller kan avsevärt men uppstå genom bebyggelse i närheten av militär anläggning av annat slag, äger länsstyrelsen förordna, att nu angivna bestämmelser skola äga motsvarande tillämpning. Jämlikt 2 § åligger det i ort, där byggnadsnämnd finnes, nämnden att vid prövning av fråga om byggnadslov iakttaga vad i 1 § stadgas eller av läns-

249 styrelsen med stöd av samma paragraf föreskrivits. För annan ort äger enligt andra stycket av 2 § länsstyrelsen stadga, att nybyggnad eller väsentlig omeller tillbyggnad, som ej utföres för försvarsväsendets räkning, ej må äga rum, med mindre länsstyrelsen på ansökan prövat, att hinder som avses i 1 § ej föreligger däremot. I 3 § föreskrives, att innan beslut meddelas med anledning av ansökan om byggnadslov eller tillstånd enligt 2 §, byggnadsnämnden eller länsstyrelsen skall, därest tvekan kan råda huruvida hinder som avses i 1 § föreligger, inhämta yttrande därom av myndighet som Konungen bestämmer. Finnes på grund av lagen tillstånd till nybyggnad eller om- eller tillbyggnad icke kunna meddelas, och föranledes därav att sökanden under den tid hindret varar får vidkännas kostnad utan motsvarande nytta av fastigheten eller att han går miste om avkastning å nedlagt kapital, är han enligt 5 § berättigad till skälig gottgörelse av kronan, om det intrång som åsamkats honom ej är att anse såsom ringa. Ersättningen bestämmes av riksvärderingsnämnden. I lagen upptagas vidare bestämmelser om rätt för länsstyrelsen att medgiva undantag från förbudet i 1 §, om framställande av anspråk på ersättning, straffbestämmelser m. m. Bestämmelser angående tillämpning av lagen ha meddelats genom kungörelse den 24 mars 1942 (nr 171), ändrad genom kungörelse den 29 oktober 1943 (nr 757). Genom dessa bestämmelser ha länsstyrelserna ålagts att skyndsamt i samråd med chefen för försvarsstaben taga i övervägande för vilka områden förordnande borde meddelas enligt 2 § andra stycket i lagen. Yttrande som avses i 3 § av lagen skall inhämtas från chefen för försvarsstaben eller annan militär myndighet som denne bestämmer. Chefen för försvarsstaben eller, efter uppdrag av honom, annan militär myndighet skall vidare på framställning av byggnadsnämnd, i den mån så kan ske, lämna upplysningar angående områden, beträffande vilka yttrande bör inhämtas från militär myndighet innan ansökan om byggnadslov prövas, så ock de uppgifter som eljest lämpligen kunna meddelas till ledning för byggnadsnämndens prövning. På hemställan av stadsplaneutredningen ha lånsstyrelserna i Stockholms, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Norrbottens län, chefen för försvarsstaben, armé förvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen samt Sveriges fastighetsägareförbund omkring årsskiftet 1943—1944 avgivit yttranden angående sina erfarenheter om lagens verkningar under dess hittillsvarande giltighetstid. Länsstyrelserna ha bifogat yttranden från länsarkitekter och vissa byggnadsnämnder. Enligt de militära myndigheternas mening h a r lagen visat sig vara av stort värde för försvaret. Marinförvaltningen och chefen för försvarsstaben ha anfört, att lagen i sin nuvarande lydelse vore i stort sett ändamålsenlig och lämplig. Länsstyrelserna ha upplyst, att lagen i allmänhet icke medfört några

250 större inskränkningar i markägarnas rätt att bebygga sin mark. Även av fastighetsägareförbundets yttrande framgår, att det intrång, som genom lagen uppkommit för fastighetsägarna, i regel varit ganska obetydligt. Både förbundet och länsstyrelserna ha emellertid framhållit, att det ännu vore svårt att göra ett säkert uttalande om lagens verkningar. Vissa länsstyrelser ha upplyst, att förordnande jämlikt 2 § andra stycket meddelats för mycket stora områden inom länet. Bebyggelse inom dessa områden vore således icke medgiven förrän länsstyrelsen efter hörande av militär myndighet lämnat tillstånd därtill. Från olika håll har anmärkts, att denna tillståndsprövning försenade byggnadsärendena och fördenskull vore till förfång för byggnadsverksamheten. Bibehållande av lagens provisoriska karaktär har påyrkats av länsstyrelsen i Stockholms län, som framhållit att lagstiftningen icke borde göras permanent förrän ytterligare erfarenhet vunnits av verkningarna av densamma. Samma mening har uttalats av länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus och Norrbottens län samt Sveriges fastighetsägareförbund. Däremot har chefen för försvarsstaben ansett, att lagstiftningen måste givas en mera permanent karaktär för att därmed under en efterkrigsperiod förhindra, att utnyttjandet av redan utförda eller nyanlagda försvarsanordningar framdeles äventyrades. Även arméförvaltningen har framhållit, att lagstiftningen skulle vara till gagn för en planmässig utbyggnad av försvarsanläggningar av skilda slag redan under fredstid. Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att den nuvarande lagen, ehuru den efter ordalagen endast hade avseende å bebyggelse, dock kunde få en viss inverkan även på frågor om fastställelse av stadsplan och byggnadsplan. Det hade sålunda hänt, att militärmyndighet motsatt sig planläggning inom vissa områden eller påfordrat jämkning i uppgjorda planer i syfte att tillgodose försvarets intressen. Byggnadsnämnden i Lidingö har påpekat, att om ett stadsplaneförslag på grund av militära skäl icke skulle kunna fastställas, borde jämlikt grunderna för 5 § 1942 års lag ersättning utgå till därav berörda markägare. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län måste försvarshänsynens beaktande vid fastställande av stadsplan eller byggnadsplan medföra stora svårigheter bland annat på grund av att rätten till ersättning för intrång, som åsamkades av hänsyn till försvaret, måste regleras på annat sätt än enligt den allmänna byggnadslagstiftningen. Länsarkitekten i länet har jämväl behandlat frågan om försvarsanläggningars inverkan på planläggning avolika slag samt därvid framhållit, att det vore oklart, hur planläggningen skulle utformas, då en militär anläggning eller ett flygfält krävde att vissa delar av planområdet lämnades helt eller delvis obebyggda eller att bebyggelsen eljest inskränktes. Markägarna krävde givetvis ersättning för uteblivna byggnadsmöjligheter. För att bestämma ersättningens storlek skulle möjligen kunna fastställas en plan för ifrågavarande område pro forma med enda syfte

251 att visa hur markägarna skulle kunnat få utnyttja sin mark, därest försvarsanläggningarna icke funnits. Mot de nuvarande ersättningsreglerna har därjämte fastighetsägareförbundet anmärkt, att det icke funnes något principiellt skäl, varför icke den gottgörelse, vartill markägaren vore berättigad, skulle motsvara hela förlustbeloppet. Fastighetsägarna vore såsom skaltedragare skyldiga att i likhet med andra medborgare lämna sitt bidrag till försvarskostnaderna och det vore icke skäligt att ålägga enstaka av dem särskilda bördor, blott därför att deras egendom råkade vara belägen på en plats som ansetts lämplig för anordnande av viss försvarsanstalt. Rätt borde vidare stadgas för markägaren att påfordra inlösen av område, som belades med byggnadsförbud enligt den ifrågavarande lagen. Särskilt om denna skulle få permanent karaktär, vore det enligt förbundets mening så mycket nödvändigare att den enskildes rätt på dylikt sätt tryggades. Även länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att om lagstiftningen skulle bli permanent borde bestämmelserna angående ersättning för intrång ändras så att full ersättning komme att utgå. Slutligen har flygförvaltningen understrukit vikten av att civila flygplatser bereddes samma skydd mot olämplig bebyggelse som befästningar och militära flygfält. Sistnämnda fråga — reglering av bebyggelsen kring civila flygplatser — har aktualiserats även i annan ordning. Såsom tidigare nämnts (s. 152) har nämligen våg- och vattenbyggnadsstyrelsen — i anslutning till de förhandlingar som förts vid flygplatschefskonferensen i Göteborg den 24 och 25 augusti 1943 — med skrivelse den 25 november 1943 till chefen för kommunikationsdepartementet överlämnat en promemoria i ämnet under anhållan om närmare utredning. I den nämnda promemorian framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att särskilda lagstiftningsåtgärder för reglering av bebyggelsen kring civila flygplatser vore nödvändiga dels för att trygga flygplatsernas framtida utvecklingsmöjligheter, dels ock för att öka trafiksäkerheten vid begagnande av flygplatserna. De reglerande åtgärderna kunde antingen avse sammanhängande zoner kring en flygplats eller också de ur flygsynpunkt särskilt viktiga områden, som låge i flygplatsens huvudsakliga in- och utflygningsriktningar. För tryggande av en flygplats utvecklingsmöjligheter måste reserveras ett tillräckligt stort område, som lämnades helt fritt från bebyggelse. Området skulle i första hand disponeras för de utvidgningar av själva flygfältet, som erfordrades för att tillgodose nya flygplanstypers krav på längre start- och landningsbanor och för att möta en väntad större lufttrafik. Härjämte skulle inom området beredas plats för den bebyggelse m. m., som vore nödvändig för flygplatsen eller ur dess synpunkt önskvärd, exempelvis stationsbyggnader, hangarer och personalbyggnader samt fabriksbyggnader för flygplanindustri

252 och l i k n a n d e v e r k s a m h e t s g r e n a r . Slutligen skulle ä v e n flygplatsens b e h o v av t i l l f a r t s v ä g a r och p a r k e r i n g s p l a t s e r för bilar m. m . tillgodoses. F ö r a t t ö k a f l y g s ä k e r h e t e n vid en flygplats m å s t e u t a n f ö r u t v e c k l i n g s o m r å d e t i n o m ett tillräckligt v i d s t r ä c k t o m r å d e e n d a s t tillåtas en b e g r ä n s a d b y g g n a d s h ö j d , som finge ö k a i viss p r o p o r t i o n till b e b y g g e l s e n s a v s t å n d från flygplatsen. F ö r s a m m a ä n d a m å l vore det n ö d v ä n d i g t att u t a n f ö r detta f l y g s ä k e r h e t s o m r å d e i vissa fall f ö r h i n d r a u p p f ö r a n d e t av exceptionellt h ö g a b y g g n a d e r , s å s o m fabr i k s s k o r s t e n a r och r a d i o m a s t e r . V a d s å l u n d a sagts o m b e g r ä n s n i n g av b e byggelse gällde givetvis icke d e n u r flygplatsens s y n p u n k t ö n s k v ä r d a b e b y g gelsen. — N å g r a f ö r f a t t n i n g s b e s t ä m m e l s e r , som d i r e k t avsåge reglering a v b e b y g g e l s e n k r i n g civila flygplatser, f u n n e s icke i v å r t l a n d . S t a d s p l a n e l a g e n v o r e i detta h ä n s e e n d e bristfällig. D e n m å s t e därför ä n d r a s . I en vid f r a m s t ä l l n i n g e n fogad r e d o g ö r e l s e för n u v a r a n d e lags m ö j l i g h e t e r till r e g l e r i n g a v b y g g n a d s h ö j d e n o m k r i n g flygplatser a n f ö r e s v i d a r e b l a n d annat: Reglering av byggnadshöjderna omkring flygplatser belägna i städer har i allmänhet vidtagits genom intagandet av erforderliga bestämmelser i stadsplanerna. I samband med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förhandlingar med ett flertal städer såsom Malmö, Norrköping, Jönköping och Göteborg angående statens övertagande av vid dessa städer belägna flygplatser för framtida underhåll och drift har därför från statens sida uppsatts såsom villkor, att städerna bland annat skola principiellt medverka till att bebyggelse kring flygplatserna regleras. År 1938 ingicks ett avtal mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Malmö stad angående förvaltningen av Bulltofta flygplats, vilket avtal var det första, i vilket bebyggelsen närmare reglerades. I § 11 i avtalet förband sig staden att efter hand genom stadsplane- eller utomplansbestämmelser medverka till förhindrande i möjligaste mån av sådan nybebyggelse inom flygplatsens omgivningar, som kunde innebära fara eller hinder vid flygplatsens användande för allmän luftfart. Vid detta villkor var emellertid fästat ett förbehåll, nämligen att stadens skyldighet i angivna avseende endast var gällande i den mån så kunde anses ske utan risk för att ersättning till fastighetsägare behövde utgivas. Anledningen till detta förbehåll var den, att genom höjdbestämmelserna vissa delar kring flygplatsen skulle komma att undantagas från bebyggande, vilket skulle medföra skyldighet för staden att lösa marken. I detta sammanhang må dock framhållas, att några ersättningsbelopp för den minskning i byggnadsrätt, som uppstått genom införande av stadsplaneoch utomplansbestämmelser, veterligen hittills aldrig utgått. I anslutning till innehållet i § 11 i avtalet träffades samtidigt en särskild överenskommelse, i vilken de områden, för vilka särskilda höjdbestämmelser skulle gälla, närmare angåvos. Vid överenskommelsen fogades därjämte en karta över flygplatsens omgivningar, å vilken utmärktes de maximala höjder på byggnader, skorstenar och andra föremål, som fingo tillämpas, när man byggde i flygplatsens omgivningar. Dessa höjdbestämmelser skulle genom medverkan av byggnadsnämnden i Malmö intagas i stadens byggnadsordning. Utöver de överenskommelser, som träffats med de städer, vilkas flygplatser förvaltas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och som i huvudsak innehålla samma bestämmelser som den med Malmö stad ingångna överenskommelsen, har styrelsen träffat avtal med Stockholms stad rörande markreservat för utvidgning av

253 Bromma flygplats samt åtgärder till förhindrande av olämplig bebyggelse intill denna flygplats. Enligt detta avtal har staden förbundit sig att reservera vissa områden såsom skyddsområden för flygplatsen samt att antaga stadsplanebestämmelser för utanför flygplatsen liggande områden avseende begränsning av byggnadshöjderna i överensstämmelse med vad som angivits å en vid avtalet fogad karta. Beträffande de flesta av områdena finnas med avtalet överensstämmande höjdbestämmelser intagna i gällande stadsplaner. Bestämmelser av det slag som nu nämnts kunna, där det icke befinnes lämpligt att inlägga flygplatsens omgivningar i stadsplan, ersättas med bestämmelser i stomplan eller med utomplansbestämmelser. Ett specialfall intager Torslanda flygplats. Denna ligger nämligen inom Torslanda kommun men gränsar intill Göteborgs stad. I samband med det avtal, som under år 1942 träffades mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och staden angående statens övertagande av förvaltningen av Torslanda flygplats, upprättades även en särskild överenskommelse angående regleringen av bebyggelsen omkring flygplatsen. Enligt denna överenskommelse skulle, såvitt rör vissa områden, belägna inom staden och gränsande intill Torslanda kommun, bebyggelsen regleras i samråd mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och stadsplanekontoret i Göteborg. Viss mark skulle härjämte avsättas för industribebyggelse för flygplatsens behov. Beträffande mark inom flygplatsen och till denna angränsande områden av Torslanda kommun, för vilka länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordnat eller kunde komma att förordna om upprättandet av byggnadsplan, förband sig staden alt medverka till byggnadsplanens uppgörande, därvid staden efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hörande skulle söka ernå sådana bestämmelser, som voro behövliga för luftfartens tryggande. Vidare skulle staden enligt bestämmelse i avtalet förvärva servitutsrätt till tre olika inom Torslanda kommun belägna områden. Servitutsrätten var avsedd att garantera, att inom ifrågavarande områden icke finge, med undantag av befintliga träd och byggnader eller i stället för dessa byggnader till samma eller lägre höjd uppförda nya byggnader, förekomma byggnader, träd eller andra fasta anordningar. Förvärvandet av servitutsrätt har måst tillgripas för att hålla ny bebyggelse helt och hållet borta. Vid Torslanda flygplats har sålunda på grund av flygplatsens belägenhet måst tillgripas såväl stadsplane- och byggnadsplanebestämmelser som servitutsrätt för att ernå erforderliga höjdbestämmelser för bebyggelsen. Vad härefter angår flygplatser belägna å landsbygden har för erhållande av kontroll över bebyggelsen i flygplatsernas närhet tillgripits den utvägen att med vederbörande markägare träffa avtal om servitut, innebärande av flygverksamheten betingade inskränkningar i rätten att bebygga respektive områden. Att använda byggnadsplan eller utomplansbestämmelser torde icke vara möjligt i annan mån än då större byggnadsverksamhet är att förvänta för områdena eller då det ur sociala synpunkter är nödvändigt att tillrättalägga områdena för en lämplig bebyggelse. Luftfartens intresse av att förhindra olämplig bebyggelse omkring flygplatserna torde med nu gällande rättsregler icke kunna anses utgöra tillräcklig motivering för framställning om upprättandet av byggnadsplan eller fastställandet av utomplansbestämmelser. S å s o m f r a m g å r av r e d o g ö r e l s e n för d e av s t a d s p l a n e u t r e d n i n g e n införskaffade y t t r a n d e n a r ö r a n d e e r f a r e n h e t e r n a u n d e r d e n tid, 1942 å r s lag o m f ö r b u d m o t bebyggelse till h i n d e r för f ö r s v a r e t ägt giltighet, h a r l a g e n visat sig v a r a u r m i l i t ä r s y n p u n k t v ä r d e f u l l s a m t i h u v u d s a k ä n d a m å l s e n l i g t o c h

254 lämpligt utformad. Vad maikägarna beträffar torde lagen i allmänhet icke ha medfört något större intrång, vilket dock måste ses i belysning av att byggnadsverksamheten under de första krigsåren varit relativt liten. Förbudsbestämmelserna synas ha handhafts med varsamhet och smidighet. I regel ha försvarsmyndigheterna icke rest några hinder mot den ifrågasatta bebyggelsen inom förbudsområdena. Därest erinringar framställts från militärt håll, ha de ofta allenast inneburit yrkande om vidtagande av mindre ändring i fråga om byggnads förläggning eller byggnadssättet. Endast i ett fåtal fall har byggnadstillstånd helt vägrats av militära skäl. De farhågor, som under lagens förarbeten uttalats från fastighetsägarehåll, att lagen skulle komma att medföra intrång för den enskilde av allvarlig natur, torde sålunda enligt de inkomna yttrandena i stort sett icke ha blivit besannade. Stadsplaneutredningen delar den av de militära myndigheterna hävdade meningen, att en lagstiftning rörande bebyggelsens anpassning med hänsyn till försvarsintressena erfordras även under fredsförhållanden. Detta gäller ej minst bebyggelsen kring militära flygplatser. Användbarheten av dem kan avsevärt försämras genom bebyggelse i deras närhet. Men jämväl i närheten av militära anläggningar av annat slag, särskilt befästningar, måste bebyggelsen även under fredstid kunna regleras med hänsyn till försvarsintressena, om icke försvaret skall åsamkas men. Vid bedömandet av frågan, om lagstiftningen i ämnet bör bibehållas i sin nuvarande provisoriska form eller om föreskrifterna böra inarbetas i den allmänna byggnadslagstiftningen, bör hänsyn därjämte tagas till att jämväl bebyggelsen kring civila flygplatser kräver närmare reglering. 1942 års lag gäller, såsom nämnts, icke civila flygfält. För reglering av byggnadsverksamheten kring dylika nödgas man för närvarande lita till de möjligheter, som expropriationslagen samt stadsplanelagen och byggnadsstadgan erbjuda. Med stöd av expropriationslagen kan för tryggande av flygplatsens behov exproprieras ej endast äganderätt till mark utan även nyttjande- eller servitutsrätt, exempelvis så, att ägaren av viss fastighet förbjudes bygga på fastigheten eller del därav eller tillätes bygga endast till viss begränsad höjd. Expropriationsförfarandet är emellertid för tungrott och dyrbart för att med fördel kunna användas vid expropriation av nyttjanderättigheter kring flygplatser; det torde därför ej heller i praktiken ha i nämnvärd utsträckning kommit till användning för sådant ändamål. Genom stadsplanebestämmelser kan däremot, såsom framgår av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förut omförmälda redogörelse för regleringsmöjligheterna i gällande lag, mången gång olämplig bebyggelse hindras i närheten av flygplatser inom städer och samhällen. Begränsningen av byggnadsrätten kan dock med hänsyn till markägarnas berättigade intressen icke sträckas utöver en viss gräns, enär någon skyldighet för flygplatsens ägare att betala uppkommande skador icke föreligger. En väsentlig brist är också, att då de för flygplatsen erfor-

255 derliga byggnadsbestämmelserna sträcka sig in över angränsande landskommuner, någon möjlighet att få bestämmelserna fastställda även för landskommunen endast i undantagsfall torde föreligga. Vad angår sådana fall, då själva flygplatsen är belägen inom landskommun, torde reglering av byggnadsverksamheten med hänsyn till flygplatsens intressen icke kunna ske i andra fall än då tätbebyggelse är att förvänta och det sålunda av detta skäl är motiverat att fastställa byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. En förbättring härutinnan torde dock inträda vid bifall till stadsplaneutredningens tidigare omförmälda förslag, att utomplansbestämmelser må kunna fastställas jämväl inom områden, där tätare bebyggelse icke är omedelbart förestående (jfr s. 189—190). Utanför byggnadsplane- och utomplansområden kan för flygplatsen olämplig bebyggelse icke hindras på annat sätt än genom expropriation. Det synes fördenskull ofrånkomligt att större möjligheter till reglering av bebyggelsen kring civila flygplatser skapas. De erforderliga bestämmelserna torde böra utformas i nära överensstämmelse med vad som bör gälla i fråga om befästningar och militära flygfält. Kraven på bebyggelsen i närheten av civila flygplatser äro nämligen i princip alldeles desamma som då fråga är om flygplatser av militär natur. Föreskrifter om hänsynstagande till den civila luftfarten torde emellertid icke böra upptagas i 1942 års lag eller i annan särskild lag av provisorisk karaktär. De synas ha sin givna plats i den allmänna byggnadslagstiftningen. Det förefaller då ändamålsenligt, att även föreskrifterna om byggnadsverksamhetens reglering i närheten av befästningar och militära flygplatser upptagas i nämnda lagstiftning. Skälen härtill äro så mycket starkare som enligt stadsplaneutredningens mening jämväl föreskrifter av detta slag böra gälla även under normala tidsförhållanden. Befästningar och flygplatser påverka byggnadsverksamheten i viss mån på olika sätt. För en befästning är det ett huvudsakligt krav att skottfältet hålles fritt, särskilt inom vissa huvudriktningar. Byggnader få därför ej uppföras så att skottfältet skymmes. Ej sällan kan dock genom en mindre förflyttning av byggnaden sådan förbättring av sikten vinnas att uppförandet av byggnaden kan tillåtas. I vissa fall, såsom då fråga är om luftvärnsställningar, kan hänsynen till befästningen medföra, att byggnadshöjden måste begränsas. Fall kunna även förekomma, då som villkor för uppförande av byggnad måste uppställas, att försvarsanläggning anordnas i källaren eller på taket. Vad åter angår flygplatser — civila eller militära — kan i den närmaste omgivningen av dessa praktiskt taget icke någon bebyggelse alls tillåtas förekomma. Ett tämligen stort område måste, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit, reserveras bland annat för de utvidgningar av flygplatsen, som kunna erfordras för att tillgodose nya flygplanstypers krav på längre start- och landningsplatser. Men dessutom får för att öka flygsäkerheten inom ett vidsträckt område endast tillåtas en begränsad byggnadshöjd, som ökar i

256 förhållande till avståndet från flygplatsen. De fordringar, som härutinnan ställas, ha under de senare åren kraftigt skärpts. I fråga om utförandet av civila flygplatser och reglering av bebyggelsen i deras närhet ha anvisningar utfärdats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åren 1938 och 1943. Fordringarna äro i hög grad olika beroende på om flygplatserna äro avsedda för internationell lufttrafik, lufttrafik inom landet eller endast för privatflygning. Särskilt stränga bestämmelser gälla för flygplatser, som avses för internationell lufttrafik på långa distanser. Beträffande militära flygfält gälla liknande anvisningar enligt skrivelse till länsstyrelserna den 27 april 1943 av chefen för försvarsstaben. 1942 års lag har avseende endast å bebyggelse men däremot icke å planläggningen av byggnadsverksamheten. Såsom framgår av de till stadsplaneutredningen inkomna yttrandena har lagen det oaktat haft en viss inverkan även på frågor om fastställelse av stadsplan och byggnadsplan. Det har sålunda hänt, att militärmyndighet under åberopande av försvarets intressen motsatt sig planläggning inom visst område eller påfordrat ändring av uppgjorda planförslag. Möjligheten för de beslutande och fastställande myndigheterna att taga hänsyn till dylika yrkanden har dock i hög grad begränsats därav, att direkt stöd i författning för sådant beaktande av försvarsintressena saknas. Uppenbarligen bör den nya lagstiftningen innehålla uttryckliga bestämmelser om hänsynstagande till försvarets och luftfartens intressen vid planläggning av olika slag. En möjlighet skulle härvid kunna vara att låta beaktandet av försvars- och luftfartsintressena inskränka sig till de begränsningar i byggnadsrätten, som skäligen skulle kunna vidtagas utan att markägarna tillförsäkrades ersättning för liden skada. Att markägarna inom planlagda områden äro skyldiga att i viss utsträckning tåla en begränsning av byggnadsrätten för att tillgodose ej blott kommunala utan även andra allmänna intressen, t. ex. naturskydd, fornminnesvård och samfärdsel av interkommunal eller internationell natur, är tydligt och har upprepade gånger kommit till uttryck i praktiken. Även för att tillgodose den civila luftfartens intressen kunna, oaktat uttryckligt stadgande därom saknas, föreskrifter meddelas i stadsplan, dock ej utan markägarnas medgivande på sådant sätt att dessas rådighet över sin mark begränsas utöver vad som med hänsyn till omständigheterna må finnas skäligt. (Jfr Kungl. Maj:ts beslut den 20 oktober 1944 — efter regeringsrättens hörande — angående förslag till ändring av stadsplanen för kvarteret Älgen m. m. i Jönköping.) Inskränkes hänsynstagandet till försvars- och luftfartsintressena på nämnda sätt, vinnes överensstämmelse med vad som enligt en år 1940 vidtagen ändring av byggnadsstadgan (15 § sjätte att-satsen) gäller beträffande tillgodoseendet av luftskyddets intressen vid uppgörande av stadsplan. Nämnda ändring innebär, att hänsyn skall tagas till luftskyddets behov vid stadsplans uppgörande, men eftersom ingen regel om ersättning till den,

257 vars byggnadsrätt begränsas genom hänsynen till luftskyddet, samtidigt stadgats, förhindrar beaktandet av markägareintressena att intrånget kan sträcka sig över en viss gräns. Då det gäller att vid planläggningen tillgodose försvarets och luftfartens intressen torde man icke kunna nöja sig härmed. En begränsning av bygg nadsrätten, som ej sträckte sig längre än vad som med iakttagande av markägarens berättigade intressen skäligen, i avsaknad av ersättningsregler, kunde påfordras, skulle i förevarande fall icke på långt när vara till fyllest. Visserligen skulle bebyggande i det enskilda fallet till hinder för försvaret eller luftfarten, ehuru tillåten enligt planen, alltjämt kunna hindras enligt regler, motsvarande de i 1942 års lag för närvarande intagna, men följden skulle då bli att bebyggelsen finge en annan gestaltning än i planen förutsatts. Situationen skulle alltså bli den, att man — till följd av skyldigheten att beakta markägareintressena — fastställde en stadsplan, om vilken man redan vid fastställelsen med säkerhet kunde säga sig, att bebyggelse enligt densamma på grund av hänsynen till försvaret eller luftfarten icke komme att medgivas. En sådan anordning skulle givetvis icke vara tillfredsställande. Stadsplaneutredningen finner det vara nödvändigt, att redan då planläggning av bebyggelsen inom ett visst område äger rum försvarets och luftfartens intressen beaktas, oavsett det intrång som därigenom kan komma att orsakas markägarna. Planläggningen kan, särskilt då det gäller tillgodoseendet av luftfartens intressen, avse reglering av ej blott själva byggnadens höjd utan också höjden av föremål, som skjuta upp över hustaket, såsom skorstenar, radioantenner, flaggstänger m. m. Även i utomplansbestämmelser kunna föreskrifter härom meddelas. En förutsättning för att planer eller utomplansbestämmelser skola kunna uppgöras, oaktat deras genomförande medför förfång för markägarna, är emellertid, att markägarna tillförsäkras rätt till ersättning för den skada, som de kunna lida. Stadganden om sådan ersättningsrätt måste alltså upptagas i planlagstiftningen. Vid sidan av de bestämmelser om hänsynstagande till försvaret och luftfarten vid planläggning av olika slag finnes behov av föreskrifter om att försvarets och luftfartens intressen skola beaktas även vid byggande. Dessa föreskrifter torde böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse med stadgandena i den nuvarande provisoriska lagen. Ett allmänt förbud bör sålunda meddelas mot byggande till men för försvaret eller luftfarten. Detta förbud erhåller betydelse ej blott inom sådana i närheten av befästningar och flygplatser belägna områden, där planläggning icke skett, utan även inom planlagda områden, därest planen — exempelvis på den grund att ifrågavarande anläggning tillkommit först efter planens fastställande — utformats utan erforderligt beaktande av ifrågavarande intressen. För skada, som uppkommer genom sådant förbud, bör givetvis likaledes, i anslutning till vad redan nu gäller, utgå ersättning. 17

258 Skadeersättning medgives enligt 1942 års lag blott i mycket begränsad omfattning. Endast om markägaren på grund av lagens bestämmelser får vidkännas kostnad utan motsvarande nytta av fastigheten eller om han går miste om avkastning å nedlagt kapital samt under förutsättning tillika att intrånget ej är att anse som ringa är markägaren ersättningsberättigad. Denna begränsning av ersättningsrätten betingas, såsom av lagens förarbeten framgår, i väsentlig mån av lagens tillfälliga och krisbetonade karaktär. I en lagstiftning av permanent natur torde rätten till ersättning böra i viss mån utvidgas. Stadsplaneutredningen föreslår, att ersättningsrätten anknytes till de i 28 § nuvarande stadsplanelagen angivna förutsättningarna för stads skyldighet att lösa mark. Ersättning bör alltså utgå för liden skada, därest byggnadsrätten på grund av hänsynen till försvarets eller luftfartens intressen inskränkts samt marken till följd härav kan av ägaren utnyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde. Detta bör gälla vare sig inskränkningen uppkommit indirekt genom planläggning eller direkt genom lagens förbud mot byggande till men för försvar eller luftfart. I vissa fall bör dessutom markägaren kunna påfordra inlösen av marken. Såsom särskild förutsättning härför synes liksom enligt 28 § stadsplanelagen böra gälla, att marken ej kan användas för enskilt bebyggande. Utom till markägaren bör rimligen i viss utsträckning ersättning utgå även till nyttjanderättshavare. I proposition nr 186 den 9 mars 1945 har förslag framställts om fortsalt giltighet av 1942 års lag till och med den 30 juni 1946. Propositionen innehåller vidare förslag angående vissa ändringar i lagen, innebärande att med nybyggnad likställes anordnande av virkes- eller andra varuupplag eller materialgårdar. Vissa organisatoriska spörsmål m. m. Stadsplaneutredningen har i det föregående föreslagit (s. 190), att stadsplan icke skall få utläggas över större område än att det kan väntas bli bebyggt inom överskådlig tid. Härigenom hindras det olämpliga förhållandet, att sporadisk bebyggelse äger rum enligt en plan, som kan antagas aldrig komma att genomföras fullt ut. En sålunda endast delvis genomförd stadsplan är ägnad att förrycka stadsbilden samt orsaka staden onödiga kostnader för gator och avlopp m. m. Lika viktigt som att nya stadsplaner icke göras så stora, att de ej kunna genomföras, är det, att redan fastställda, föråldrade planer upptagas till ny behandling samt därvid antingen, i den mån de visa sig onödiga, upphävas eller ock ändras i överensstämmelse med tidens och utvecklingens krav. Stadsplaneutredningen har förut understrukit angelägenheten av att en dylik översyn över bestående stadsplaner vidtages (s. 190). Denna översyn bör ske i god tid, innan ännu behovet aktualiseras av nya byggnadsföretag. Ett upp-

259 skov kan dels medföra, att möjligheterna till en ändamålsenlig planändring försittas, dels ock lägga hinder i vägen för en i och för sig önskvärd byggnadsverksamhet. De stadsplaneförslag, som uppgöras enligt gällande bestämmelser, äro ej sällan otillfredsställande jämväl i andra hänseenden än därutinnan att de utläggas över alltför stora områden. Bristerna kunna vara av arkitektonisk art, i det att planer uppgöras, som lämna en mindre tilltalande stadsbild, eller eljest vara att hänföra till det tekniska området. Men de kunna också, och detta torde vara lika vanligt, ligga däri, att stadsplanen icke anpassas efter de för handen varande förutsättningarna. Berörda missförhållanden äro att tillskriva dels otillräcklig skolning, erfarenhet och ansvarskänsla hos planförfattaren dels ock att planens uppgörande icke föregås av erforderlig utredning angående de omständigheter, som äro bestämmande för stadens utveckling och därmed även för stadsplanen. Följden blir ej sällan, att, sedan ett stadsplaneförslag, måhända med stora kostnader och betydande tidsutdräkt, uppgjorts, detsamma icke kan fastställas utan måste i mer eller mindre väsentliga delar göras om. En annan följd är, att, även om ett stadsplaneförslag fastställes, det sedermera kanske visar sig, att planen icke kan genomföras med hänsyn till det faktiska förloppet av stadens utveckling eller de ekonomiska konsekvenser för staden, som ett genomförande skulle medföra. Det kan också tänkas, att planen visserligen genomföres, men att detta måste ske till kostnader, som icke skulle varit nödvändiga, därest planen utarbetats efter andra linjer, grundade på en samvetsgrann och sakkunnig utredning av de förhållanden, som planen syftar att tillgodose. Frågan om särskilda kompetenskrav på dem, som upprätta förslag till stadsplan, har tidigare varit föremål för övervägande. Förslag i sådant avseende framfördes under förarbetena till nuvarande byggnadsstadga av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, bland andra byggnadsstyrelsen och svenska teknologföreningen. Förslaget avvisades emellertid under motivering, att utredning påginge om förbättrad utbildning av stadsplanerare samt att, innan denna fråga blivit slutgiltigt löst, bestämmelse i antydd riktning ej lämpligen borde upptagas i stadgan (prop. 192/1931 s. 61). I sitt den 9 oktober 1943 avgivna betänkande (stat. off. utr. 1943:34) ha 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen behandlat berörda utbildningsspörsmål. De sakkunniga förorda viss ökning av undervisningen i stadsbyggnad såväl vid tekniska högskolan i Stockholm som vid Chalmers tekniska högskola samt i samband därmed inrättande vid förstnämnda högskola av en professur i ämnet. Stadsplaneutredningen tillstyrker livligt, att de sakkunnigas berörda förslag vinner beaktande. Den kostnadsökning, som förslagets genomförande kan medföra, är av oväsentlig betydelse i jämförelse med den skada, som kan orsakas genom okunnighet hos de personer, som anlitas för uppgörande av stadsplaner. Bifalles de sakkunnigas förslag, bortfaller det

skäl, som föranledde att krav på viss utbildning såsom villkor för upprättande av stadsplaneförslag icke medtogs av Kungl. Maj:t i det riksdagen år 1931 underställda förslaget till byggnadsstadga. Oavsett hur undervisningen i stadsbyggnad ordnas vid de tekniska högskolorna synes det emellertid icke försvarligt att, såsom för närvarande är fallet, låta stadsplaner uppgöras utan hänsyn till kompetensen hos planförfattaren. Frågan kan ej avfärdas därmed, att det är vederbörande stads ensak, vilken person som anlitas för ändamålet. Enligt utredningens mening är det ett allmänt intresse, att en ändamålsenlig planläggning kommer till stånd. Stora värden kunna sättas på spel genom en misslyckad stadsplaneläggning, värden ej blott av ekonomisk utan även av bland annat social och kulturell art. Det är merendels icke möjligt för den fastställande myndigheten att överblicka och genom vägrad fastställelse rätta de misstag, som begås vid ett planförslags uppgörande. Skall en ändring till det bättre åstadkommas, bör detta i främsta rummet ske genom förbud för inkompetenta personer att åtaga sig upprättande av stadsplaneförslag. Stadsplaneutredningen föreslår alltså, att särskilda behörighetsvillkor uppställas för den, som uppgör förslag till stadsplan. För behörighet bör fordras dels vissa tekniska och teoretiska kunskaper, dels ock praktisk erfarenhet. Berättigad att uppgöra stadsplaner synes sålunda i princip endast den böra vara, som avlagt fullständig examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur, väg- och vattenbyggnad eller lantmäteri samt dessutom utövat väl vitsordad verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet. Med examen, som nu nämn Is, torde böra jämställas lantmäteriexamen enligt de härför tidigare gällande bestämmelserna ävensom avgångsexamen från fackavdelningen för arkitektur eller väg- och vattenbyggnad vid Chalmers tekniska institut. Undantagsvis kan, särskilt under en övergångstid, förekomma, att en person, utan att ha avlagt någon examen av förut omförmält slag, likväl är på grund av särskild praktisk erfarenhet och duglighet lämpad att upprätta förslag till stadsplaner. För sådant fall torde dispens från angivna behörighetsfordringar böra kunna lämnas. Sådan dispensprövning synes böra ankomma på Kungl. Maj:t. Stadsplaneutredningen förordar, att bestämmelser av denna innebörd intagas i byggnadsstadgan. Samma villkor, som sålunda fordras för rätt att uppgöra förslag till stadsplan, torde böra gälla beträffande generalplan, i den del planen avses skola erhålla civilrättslig verkan. I fråga om byggnadsplan synes däremot dylik fordran icke nu böra uppställas. Väl torde det i och för sig vara motiverat att även beträffande byggnadsplan kräva vissa minimimått av teoretiskt och praktiskt kunnande hos planförfattaren. Tillräckligt antal personer i besittning av den kompetens på området, som rätteligen kunde vara påkallad, lärer emellertid för närvarande icke kunna uppbringas. Härtill kommer att, oavsett vem som uppgjort ett byggnadsplaneförslag, det

åligger länsstyrelsen att svara för dess slutliga utformning samt genom länsarkitekten göra de omarbetningar av förslaget, som kunna vara behövliga. På landet torde rätt till sådana omarbetningar böra tillkomma länsstyrelsen oberoende av framställning från markägaren. Inom område i stad, där byggnadsplan icke får fastställas annat än på markägarens begäran och ej givas annat innehåll än markägaren själv önskar, förutsätter en omarbetning av ett av markägaren uppgjort planförslag framställning därom från markägarens sida. Vill markägaren ej medgiva omarbetning, då sådan av länsstyrelsen prövas erforderlig, medför detta att fastställelse av planen vägras och att markägaren sålunda icke kan exploatera marken för tätare bebyggelse. Genom att planförslag uppgöras av sakkunnig person ökas förutsättningarna för en lycklig lösning av planproblemet. Ett villkor är emellertid såsom nämnts därjämte, att förslaget föregåtts av en omsorgsfull utredning. Enligt 18 § 2 mom. nuvarande byggnadsstadgan skall stadsplanekarta åtföljas av bland annat beskrivning över stadsplaneförslaget med erforderlig motivering till detsamma. Denna motivering bör vara så utförlig, att därav framgå de förutsättningar, på vilka förslaget grundar sig. Härutinnan brister för närvarande åtskilligt. Men endast om dessa förutsättningar tydligt angivas i beskrivningen, finnes möjlighet för de granskande myndigheterna att bedöma förslagets lämplighet. Ett ytterligare villkor för att dylikt bedömande skall kunna ske är, att den till grund för förslaget liggande utredningen företes. Någon skyldighet härutinnan finnes ej för närvarande. Stadsplaneutredningen anser, att utredningsmaterialet är ett lika nödvändigt tillbehör till stadsplanen som beskrivningen och att skyldighet att bifoga detta alltså bör föreskrivas vid den omarbetning av byggnadsstadgan, som nu förestår. Motsvarande torde böra gälla beträffande såväl andra planer som utomplansbestämmelser. Innan ett stadsplaneförslag för fastställelse prövas av Kungl. Maj:t, granskas detsamma i byggnadsstyrelsen. Granskningen utföres å styrelsens stadsplanebyrå, vilken förestås av ett byggnadsråd. Befattningshavare å byrån äro i övrigt för närvarande en byrådirektör, en intendent och en byråarkitekt, alla med arkitektutbildning, samt vissa biträdande arkitekter. Vidare finnes anställd en byråsekreterare med juridisk utbildning. De mångahanda synpunkter av annan art än arkitektoniska, byggnadstekniska och juridiska, som kunna vara att anlägga på ett planärende, finnas däremot ej särskilt företrädda inom byggnadsstyrelsen, om än en i stadsplanefrågor utbildad arkitekt givetvis bör vara förtrogen också med t. ex. bostadssociala och trafiktekniska spörsmål. Även om ett planförslag åtföljes av den utredning, på vilken förslaget grundas, kan det därför mången gång vara svårt för byggnadsstyrelsen att avgöra förslagets lämplighet. Såsom framgår av vad stadsplaneutredningen förut framhållit finner utredningen det vara av vikt, att icke blott förslagets tekniska och juridiska art prövas, utan att dess utformning överhuvud taget med hänsyn till förutsättningarna i det speciella fallet och

262 dess genomförbarhet blir föremål för bedömande. En stadsplan bör med andra ord vara ej blott tekniskt och juridiskt väl utarbetad utan även lämplig ur sociala, ekonomiska och andra praktiska synpunkter. Detta har i viss mån kommit till uttryck i 15 § nuvarande byggnadsstadgan, då där säges, att vid uppgörande av stadsplan tillbörlig hänsyn skall tagas bland annat till dels stadens behov av utrymmen för olika ändamål, dels ock dess förmåga att bära de med planens genomförande förenade kostnaderna. Samma tanke går igen i byggnadsstyrelsens instruktion § 10, enligt vilken det åligger styrelsen att verkställa granskning av stadsplaner m. m. såväl ur formell synpunkt som med hänsyn till arkitektoniska, trafiktekniska, hygieniska, sociala och ekonomiska fordringar. Det kan emellertid icke begäras, att inom byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå skall, såsom styrelsen för närvarande är organiserad, kunna vara samlad den kunskap och erfarenhet inom skilda områden, som kräves för en sådan allsidig prövning av ett stadsplaneförslag, som här förutsattes. Motsvarande äger tillämpning beträffande prövningen av andra planer än stadsplaner. Än större krav komma att ställas, därest stadsplaneutredningens förslag genomföres. Förslaget medför bland annat dels — bortsett från införandet i lagstiftningen av det stomplanen i viss mån motsvarande generalplaneinstitutet — tillskapande av ett helt nytt planinstitut, nämligen regionplanen, dels ock därutöver en avsevärd utvidgning av myndigheternas möjligheter att ingripa reglerande på bebyggelsen och på markens användande i övrigt. Det ankommer på byggnadsstyrelsen såsom den högsta sakkunniga myndigheten att öva uppsikt därå, att lagstiftningen tillämpas på ett ändamålsenligt och riktigt sätt. Styrelsen bör härvid icke blott utöva efterhandsgranskning utan även kunna i mån av behov stå till tjänst med råd och anvisningar. Redan nu torde styrelsens arbetskrafter icke vara tillräckliga för dess maktpåliggande uppgifter i planhänseende. Efter den nya lagstiftningens genomförande kan dess arbetsbörda antagas komma att öka. Det är en angelägenhet av största vikt, att byggnadsstyrelsen blir så rustad, att den på ett tillfredsställande sätt förmår fullgöra det betydelsefulla arbete, som på förevarande område åvilar densamma. Vilka åtgärder, som kunna böra i organisatoriskt hänseende vidtagas för att tillförsäkra byggnadsstyrelsen erforderlig effektivitet kan vara föremål för olika meningar. Ur vissa synpunkter vore det måhända värdefullt, om byggnadsstyrelsen vid prövningen av ifrågavarande planspörsmål ägde tillgång till en rådgivande nämnd, sammansatt av representanter för olika institutioner och intressegrupper. Väl har styrelsen för närvarande möjlighet att införskaffa yttranden från myndigheter och sammanslutningar ävensom att anlita biträde av särskilda sakkunniga, därest så finnes lämpligt. En till styrelsen knuten sådan nämnd, som nyss sagts, kunde dock troligen ofta bättre än ett remissförfarande befrämja ett gott och snabbt arbete. Det får ej heller

förbises, att tillvaron av en dylik nämnd, vilken byggnadsstyrelsen skulle äga att under givna förutsättningar höra, vore ägnad att stärka samarbetet och kontakten mellan styrelsen och de kretsar, som äro intresserade av hithörande frågor. Utredningen vill erinra om att en i viss mån liknande anordning träffats i fråga om medicinalstyrelsen. Ifrågasättas kan huruvida icke, därest en dylik nämnd inrättas, i densamma borde beredas plats jämväl för representanter för andra intressen än de, vilka direkt äro knutna till planspörsmålen. Sålunda kunde det måhända vara lämpligt, att i nämnden funnes jämväl personer med erfarenhet och sakkunskap på det rent byggnadstekniska området, vilka personer byggnadsstyrelsen kunde vid behov anlita för överläggningar rörande byggnadskonstruktioner och dylikt. Även om en rådgivande nämnd ställdes till byggnadsstyrelsens förfogande, torde emellertid problemet icke därmed bli tillfredsställande löst. En ökning av den till styrelsen bundna fackutbildade personalen torde jämväl vara nödvändig, om styrelsen skall kunna hinna ägna önskvärd uppmärksamhet åt de mångahanda, olikartade och ofta besvärliga spörsmål, som yppa sig på området. Icke minst viktigt synes vara, att styrelsen får arbetskrafter tillräckliga att möjliggöra inspektionsresor till skilda delar av landet och personlig kontakt med de ortsmyndigheter, planförfattare och andra personer, på vilka ansvaret för planläggningen och byggnadsväsendets utveckling i första hand vilar. Styrelsens nuvarande organisatoriska utrustning är för sådant ändamål icke tillräcklig. Det synes stadsplaneutredningen också angeläget, att styrelsen sättes i stånd att i avsevärt större utsträckning än som nu är fallet tillhandagå med upplysningar och rådgivning i aktuella planfrågor. En viss rådgivande verksamhet förutsattes visserligen redan för närvarande skola äga rum. Sålunda föreskrives i 124 § 1 mom. nuvarande byggnadsstadgan, att byggnadsstyrelsen äger att meddela erforderliga föreskrifter, formulär, råd och anvisningar. I praktiken ha emellertid styrelsens åtgöranden i dessa hänseenden inskränkts till utfärdande av vissa tryckta föreskrifter. Någon upplysningsverksamhet av mera personlig och omedelbar art eller rådgivning på ett tidigt stadium från fall till fall allt eftersom problemen yppa sig har knappast förekommit i önskvärd omfattning och har ej heller varit möjlig. Bristen på personal har nämligen lagt hinder i vägen härför. Lämpligheten av att byggnadsstyrelsen genom förhandsuttalanden före-/ griper den slutliga prövningen av ett ärende kan väl i vissa fall ifrågasättas. Styrelsens befattning med plan- och byggnadsärenden vid deras behandling i sista instans kan medföra, att en viss försiktighet finnes böra iakttagas, därest besked begäres angående styrelsens synpunkter i ett aktuellt fall, innan ärendet ännu passerat underinstanserna och medan detsamma alltså befinner sig på ett blott förberedande stadium. Å andra sidan måste det emellertid anses synnerligen värdefullt, om byggnadsstyrelsens uppfattning kunde inhämtas, innan exempelvis ett planförslag nått sådan fullständighet, att det

kan föreläggas den fastställande myndigheten. Mycket arbete och stora kostnader kunde härigenom sparas. Frågan, vilken utsträckning byggnadsstyrelsens rådgivande verksamhet bör erhålla, sammanhänger nära med frågan om storleken och utformningen av den för handläggningen av planfrågorna erforderliga organisationen. Det torde icke falla inom stadsplaneutredningens uppdrag att utarbeta förslag härutinnan. Spörsmålets samband med stadsplanelagstiftningen gör emellertid, att det bör upptagas till allsidig, förutsättningslös prövning. En sådan prövning synes påkallad, oavsett huruvida stadsplaneutredningens förslag till ändringar i gällande lagstiftning genomföres eller icke. Utredningen förordar, att en särskild utredning i förevarande syfte snarast möjligt igångsattes. Å andra sidan förutsätter stadsplaneutredningen, att dess förslag genomföres oberoende av den nu förordade utredningen. Ett steg i den riktning mot förstärkning av byggnadsstyrelsens arbetskrafter, som stadsplaneutredningen ovan tillstyrkt, har tagits genom inrättande från och med den 1 juli 1944 av den förutnämnda byråarkitektsbefattningen på styrelsens stadsplanebyrå. Ändamålet med tillskapandet av denna tjänst angavs av styrelsen vara att möjliggöra närmare kontakt mellan styrelsen och länsarkitektskontoren i rådgivande och informerande syfte. Informationsverksamheten borde avse att lämna kontoren upplysning om utvecklingen icke blott på stadsplaneväsendets område utan även rörande byggnadstekniska förhållanden, såsom uppgifter om nya byggnadskonstruktioner och nya byggnadsmaterial, som förts i marknaden, redogörelser för prejudicerande beslut rörande stadsplane- och byggnadslagstiftningens tilllämpning m. m. Ett allmänt behov av bättre information på detta område är även enligt stadsplaneutredningens mening otvivelaktigt för handen. Genom inrättandet av ifrågavarande befattning torde vissa av de brister, som råda härutinnan, kunna bli avhjälpta. En förutsättning härför är emellertid, att den nye befattningshavaren i första rummet får ägna sig åt den informatoriska uppgiften och allenast i den utsträckning, tiden därutöver medgiver, tages i anspråk för annat arbete. Vidare är det av vikt, att informationsverksamheten ej får formen allenast av en distribuering av avskrifter av myndigheternas utlåtanden och beslut, utan att ärendena refereras på sådant sätt, att det anmärkningsvärda däri tydligt framgår. Det intresseväckande i ett ärende kan nämligen ofta ej omedelbart utläsas ur vare sig byggnadsstyrelsens utlåtande eller Kungl. Maj:ts beslut utan kan ligga i exempelvis ett förslag till planbestämmelser, mot vilket icke vare sig Kungl. Maj:t eller byggnadsstyrelsen funnit anledning till anmärkning, men som innebär en nyhet eller ett principiellt ståndpunktstagande av betydelse. I yttrande över stadsplaneutredningens betänkande I påtalade svenska stadsförbundets styrelse, att det vid handläggningen av stadsplaneärenden inom städernas olika förvaltningar länge framstått såsom en mycket kännbar

265 brist, att en informationscentral saknades på detta område. Stadsplaneutredningen håller före, att en förbättring i detta hänseende skulle kunna vinnas genom utnyttjande av den nyinrättade byråarkitektsbefattningen hos byggnadsstyrelsen. Härför kräves då, att byråarkitektens informatoriska verksamhet ej begränsas till länsarkitekterna. De uppgifter, som tillhandahållas dessa, böra kunna utan större svårigheter delgivas jämväl andra intresserade, i främsta rummet svenska stadsförbundet, men även direkt sådana städer och samhällen, som kunna finna sig ha intresse därav. De med en sådan publicering förenade kostnaderna kunna bestridas från den i byggnadsstyrelsens omkostnadsstat upptagna anslagsposten till publikationstryck. Det synes emellertid rimligt, att styrelsen för täckande av de med en dylik utvidgad informationsverksamhet förenade ökade tryckningskostnaderna debiterar vederbörande, som önska utnyttja verksamheten, ett mot kostnaderna svarande belopp. Vad sålunda inflyter får i omkostnadsstaten redovisas såsom särskilda uppbördsmedel. Förutom en informationscentral torde stadsförbundets styrelse i sitt berörda yttrande syfta till ett centralt organ för bedrivande av rådgivande verksamhet i stadsplane- och byggnadsärenden. En viss centraliserad rådgivning förutsattes på sätt ovan framhållits redan för närvarande kunna äga rum genom byggnadsstyrelsen. Vidare stadgas i instruktionen den 15 juni 1935 (nr 354) för länsarkitektsorganisationen, att länsarkitekt skall tillhandagå myndigheter och enskilda med uppgörande av förslag till planer för skilda slag av samhällelig bebyggelse m. m. samt med råd och upplysningar i alla frågor rörande stadsplane- och byggnadsväsende. För det arbete, länsarkitekten i detta hänseende utför, utgår ersättning av uppdragsgivaren enligt särskild taxa, vilken ersättning tillfaller statsverket. Stadsplaneutredningen har ovan tillstyrkt en utredning avseende viss omorganisation av byggnadsstyrelsen och i samband därmed omprövning av frågan om styrelsens upplysnings- och rådgivningsverksamhet. Behovet av en särskild rådgivningscentral vid sidan av byggnadsstyrelsen torde vara beroende av hur nämnda fråga löses. Innan ställning tagits till byggnadsstyrelsens organisationsproblem, torde särskilda åtgärder i det av stadsförbundet avsedda syftet därför knappast böra vidtagas. Det synes stadsplaneutredningen ändamålsenligt, att hela frågekomplexet utredes i ett sammanhang. Vid denna utredning torde jämväl frågan huruvida länsarkitekternas verksamhet blivit ur de synpunkter, det här gäller, organiserad på ett i allo lyckligt sätt, lämpligen kunna upptagas till prövning. Länsarkitekternas huvuduppgift ligger för närvarande liksom byggnadsstyrelsens på det granskande och övervakande området. Beträffande stadsplaneförslag, som skola fastställas av Kungl. Maj:t, ha dock länsarkitekterna i praktiken helt avkopplats från granskningsarbetet. Stadsplaneutredningen finner denna utveckling icke tillfredsställande. Att länsarkitekterna skulle i större utsträckning stå till

tjänst med förhandsuttalanden rörande planförslag eller utöva annan konsulterande verksamhet är däremot uteslutet redan av den anledningen, att bristande tid och arbetskrafter lägga hinder i vägen. I länsarkitektsinstruktionen är också uttryckligen stadgat, att skyldigheten att tillhandagå med råd och upplysningar eller eljest utföra uppdrag vid sidan av den granskande och övervakande verksamheten endast gäller i den mån tjänsten i övrigt så medgiver. Trots detta belastas länsarkitekterna med uppdrag av omförmäld beskaffenhet i stor utsträckning. I och för sig kan deras ifrågavarande verksamhet visserligen ha sin betydelse. Å andra sidan medför den risk för att granskningsarbetet eftersattes. Genom lagen den 30 juni 1943 (nr 543) ha statsmakterna vidtagit vissa ändringar i stadsplanelagen i syfte att vinna en snabbare handläggning av planärendena. Det gäller att göra en sådan avvägning mellan länsarkitekternas granskningsverksamhet och den konsulterande verksamheten, att avsikten med berörda lagändring främjas. Man torde icke kunna bortse från att länsarkitekterna, då de åtaga sig uppdrag för enskildas räkning, för närvarande i ej oväsentlig grad påverkas av önskan att tillföra statsverket så stora inkomster som möjligt. En organisationsform på förevarande område, som kan medföra sådana verkningar, är ej tillfredsställande. Strävandena att kunna uppvisa ett för statsverket ekonomiskt gynnsamt bokslut måste här vika för andra, mera viktiga intressen. Det utan jämförelse mest angelägna är att åstadkomma ett ur planläggningssynpunkt tillfredsställande arbetsresultat. Utredning, åsyftande förslag till sådana ändringar i länsarkitektsorganisationen, att en ändamålsenlig lösning av ifrågavarande spörsmål vinnes, torde böra verkställas. I detta sammanhang må erinras därom, att bland länsarkitekternas uppgifter ingår att för statens räkning utöva arkitektverksamhet. Visserligen är det nyttigt, att länsarkitekterna understundom nödgas utföra rent arkitektarbete. Det ökar deras erfarenhet och bidrager att vidga deras synvinkel. Emellertid måste även detta spörsmål ses från två sidor. Huvuduppgiften är, såsom nämnts, en annan. Det är därför av vikt, att staten icke anlitar länsarkitekterna för husbyggnadsuppdrag i sådan omfattning, att deras övriga och ur allmän synpunkt mera betydelsefulla tjänsteåligganden komma i fara att eftersättas. Ett annat, länsarkitektsorganisationen berörande spörsmål torde tillika böra uppmärksammas vid den utredning, som stadsplaneutredningen förordat, nämligen avgiftsbeläggningen av det granskningsarbete, som länsarkitekterna utföra i tjänsten. Enligt kungörelsen den 15 juni 1935 (nr 392) angående avgifter för av tjänsteman vid länsarkitektsorganisationen utförd granskning av vissa ärenden utgår avgift med växlande belopp för granskning av förslag till planer av olika slag ävensom av förslag till hos länsstyrelsen begärda byggnadstillstånd m. m. Sammanlagda inflytande årsbeloppet av sådana granskningsavgifter brukar belöpa sig till cirka 150 000

kronor. Enligt stadsplaneutredningens mening måste det starkt ifrågasättas riktigheten av, att byggnadsverksamheten belastas med kostnader av förevarande art. Den granskning, länsarkitekterna verkställa, har till syfte att skapa ett sakkunnigt underlag för länsstyrelsernas och Kungl. Maj:ts ståndpunktstagande. Granskningen är sålunda ett led i det inom statsförvaltningen sedvanliga remissförfarandet. Det synes utredningen stötande, att allmänheten skall nödgas betala särskild avgift härför utöver den stämpelavgift, som erlägges för länsstyrelsens eller Kungl. Maj:ts resolution i ärendet. Till jämförelse må erinras, att exempelvis den granskning av jorddelningsförrättningar, som verkställes av överlantmätaren, icke är belagd med avgift. Utredningen finner övervägande skäl tala för att nu ifrågavarande granskningsavgift avskaffas.

268 Speciell motivering. Förslaget till byggnadslag. Vid utarbetandet av förslaget till byggnadslag har stadsplaneutredningen strävat efter att göra lagen så överskådlig och lättillgänglig som möjligt för dem, som i det praktiska livet ha att handskas med densamma. I detta syfte ha de olika planinstituten upptagits till behandling vart och ett för sig, även om det ur rent lagteknisk synpunkt skulle låtit sig göra att — såsom delvis är fallet i den nuvarande stadsplanelagen — sammanföra flera planformer under gemensamma paragrafer. Av samma anledning har utredningen också ej sällan vid behandlingen av ett visst planinstitut direkt angivit de för detta gällande bestämmelserna i stället för att, på sätt varit möjligt, åtnöjas med en hänvisning till i en tidigare paragraf för ett annat sådant institut meddelade motsvarande föreskrifter. Lagen har härigenom blivit något vidlyftigare än som ur enbart formella synpunkter varit nödvändigt. Särskilt vid en lagstiftning av den natur, varom här är fråga, torde det emellertid vara ett rimligt krav, att de formella synpunkterna få i viss mån vika för de praktiska. Lagen består av sex avdelningar. I avdelning I ha intagits vissa inledande bestämmelser, vilka bland annat angiva lagens allmänna syfte. Avdelningarna II och IV innehålla de särskilda bestämmelser, som skola gälla angående respektive stad och land. De äro uppställda så, att först i korthet definieras de olika planinstitut, som kunna ifrågakomma. Därefter redogöres närmare för varje institut för sig. I avdelning III ha upptagits föreskrifter avseende stadsliknande samhällen och i avdelning V ha sammanförts bestämmelser, vilka angå såväl stad som land. Avdelning VI slutligen innehåller allmänna stadganden av beskaffenhet att icke lämpligen kunna meddelas i annat sammanhang.

269 AVDELNING I.

Inledande bestämmelser. 1—4 §§• Den föreslagna lagen skapar möjlighet att reglera bebyggelsen praktiskt taget överallt, där behov av sådan reglering föreligger. Det har med anledning härav synts lämpligt, att lagen inledes med en allmän erinran därom, alt mark skall bebyggas enligt lagens bestämmelser och de föreskrifter, som med stöd därav meddelas. Bebyggelsen skall under vissa förutsättningar, dock ej alltid, föregås av planläggning. Erinran härom har intagits i 2 § första stycket. I 15 § nuvarande byggnadsstadga föreskrives, att vid uppgörande av stadsplan hänsyn skall tagas till bland annat markägarnas berättigade intressen. Den princip, som ligger till grund för denna föreskrift, synes vara av beskaffenhet att böra komma till uttryck redan i lagen. Hänsynstagandet till de enskilda intressena måste emellertid ske under tillbörligt beaktande jämväl av de allmänna. Det blir vid all planläggning fråga om en avvägning mellan de olika intressegrupperna. Ifrågavarande synpunkter återspeglas i 2 § andra stycket. Byggnadslagstiftningen förutsätter förhandenvaron av ett ortsorgan, en byggnadsnämnd, som kan ombesörja den närmare tillsynen över lagstiftningens efterlevande. I stad torde, på samma sätt som nu är fallet, sådan nämnd alltid böra finnas. Till frågan i vilken utsträckning byggnadsnämnd bör finnas på landsbygden återkommer utredningen vid behandlingen av byggnadsstadgan. Närmare föreskrifter härutinnan ävensom angående byggnadsnämnds sammansättning och uppgifter böra liksom hittills meddelas av Kungl. Maj:t. På Kungl. Maj:t bör jämväl ankomma att meddela övriga tillämpningsföreskrifter till byggnadslagen. Kungl. Maj:ts befogenhet i angivna hänseenden framgår av 3 och 4 §§. Motsvarande stadganden finnas nu i 9, 51 och 67 §§ samt 76 § andra stycket stadsplanelagen.

AVDELNING II.

Bestämmelser angående stad. Medel för b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n s o r d n a n d e . 5 §• Begreppet generalplan har i förevarande paragraf bestämts i anslutning till vad som anförts i den allmänna motiveringen (s. 181). Generalplanen skall angiva grunddragen för det av planen omfattade områdets användning för olika ändamål. Med ledning härav kunna sedan stadsplaner och byggnadsplaner uppgöras. Intet hindrar naturligtvis, att redan åt generalplanen

270 gives ett mera detaljerat innehåll, men i allmänhet synes det lämpligt att i generalplanen ej flera eller andra spörsmål behandlas än som erfordras för att vinna en överblick över stadens utvecklingsmöjligheter i stort. Detaljplanerandet kan med fördel anstå till dess bebyggelsefrågan blir aktuell. Generalplanens huvudsyfte är att tjäna till ledning för den framtida närmare planläggningen. I och för sig har planen ej några rättsverkningar. Ske vid detaljplaneläggningen avvikelser från generalplanen, bör denna snarast möjligt underkastas de jämkningar, som erfordras för att bringa densamma i överensstämmelse med utvecklingen. Även eljest måste naturligtvis generalplanen överses från tid till annan, så att den icke utgår från förutsättningar, vilka ej längre äro för handen. Såsom nämnts i den allmänna motiveringen behöver en generalplan ej omfatta stadens hela område. Det kan också undantagsvis tänkas, att generalplan över huvud taget ej erfordras för viss stad. Förhållandena kunna vara sådana, att någon större utveckling icke är länkbar och att upprättandet av en generalplan blott skulle innebära en onödig utgift. Å andra sidan föreligger ej hinder att en generalplan utsträckes att omfatta även angränsande kommun eller del därav, under förutsättning att enighet härom uppnås de berörda kommunerna emellan. Möjligt är naturligtvis jämväl att upprätta generalplanen i etapper, allteftersom behov därav med hänsyn till utvecklingen uppkommer. Andra stycket av förevarande paragraf föranledes av vad i den allmänna motiveringen anförts därom, att till främjande av en stads ändamålsenliga utbyggande mark kan behöva avsättas såsom ett slags reservat, vilket tills vidare ej får tätbebyggas eller tagas i anspråk för annat ändamål än det, vartill marken redan förut använts (s. 183). På detta sätt skapas, såsom tidigare nämnts, ett tidsschema för utbredningen av den egentliga stadsbebyggelsen. Stadsplaneutredningen återkommer till detta spörsmål vid behandlingen av 14 §. Frågan angående vad som skall förstås med tätare bebyggelse beröres likaledes i det följande (s. 273—274). Enligt 10 § andra stycket stadsplanelagen skall i stomplan, om så erfordras, intagas särskilda bestämmelser angående områdets bebyggande och användande i övrigt. I tredje stycket av förevarande paragraf i byggnadslagen har beträffande generalplan intagits motsvarande stadgande. Genom sådana bestämmelser, vilka utgöra en del av själva planen, kan föreskrivas huruvida viss mark bör användas för bostäder eller för industribebyggelse, sätt för bebyggandet och den omfattning, i vilken marken får utnyttjas, m. m. Såsom anförts i den allmänna motiveringen (s. 231—232) kan generalplan användas bland annat för en reglering i stort av vatten- och avloppsfrägorna. Detta kan då komma till uttryck i generalplanebestämmelserna på så sätt, att däri upptagas föreskrifter om avsättande av vissa områden för vatteneller reningsverk eller för framdragande av huvudledningar m. m.

271 6§. Förevarande paragraf överensstämmer i sak med 1 § stadsplanelagen. Det har synts utredningen önskvärt att, då begreppet stadsplan första gången förekommer i byggnadslagen, framhålla ifrågavarande planinstituts syfte att, i olikhet mot generalplan och utomplansbestämmelser, närmare reglera stadens ordnande och bebyggande. Samma syfte har byggnadsplanen, som enligt utredningens förslag skall kunna användas även inom stad. Men sistnämnda institut skall begagnas endast om utvecklingen ännu ej fortskridit så långt att stadsplaneläggning erfordras. I första hand skall, då närmare planläggning i stad påkallas, alltid övervägas huruvida stadsplan bör upprättas. 7 §• Svenska kommunaltekniska föreningen har i sin skrivelse den 2 juli 1943 framhållit, att det med hänsyn till att stadsplanelagen innehölle i viss mån olika bestämmelser för olika slag av områden vore av stor betydelse, att stadsplanen tydligt angåve vilka områden som vore byggnadskvarter, vilka som vore allmän plats och vilka som vore avsedda för annat ändamål. Föreningen har vidare påpekat, att i 2 § stadsplanelagen jämställdes hamnområden med järnvägs- och andra särskilda trafikområden. Detta vore enligt föreningens mening icke lämpligt. En stads eller ett samhälles hamn vore i allmänhet ett affärsdrivande verk, där marken icke försåldes utan utarrenderades på ett antal år. Den traditionella stadsplanen, som innebure att marken indelades i ett förhållandevis stelt system av gator och kvarter, passade icke en rationellt skött hamn, där de olika delområdena utarrenderades. I 2 § borde komina till uttryck, att ett hamnområde vore något väsentligen mera än ett trafikområde. Slutligen har föreningen ifrågasatt, huruvida icke 2 § borde avfattas så, att till specialområden även kunde räknas framtidsreservat, d. v. s. område inom stadsplan för vilket slutgiltig utformning och användning icke bestämdes vid planläggningstillfället utan ställdes på framtiden. Svenska arkitekters riksförbund har i sin skrivelse den 15 november 1942 framhållit, att i stadsplan borde kunna redovisas alla slag av jordanvändning. Sålunda borde t. ex. område för jordbruksändamål kunna intagas i planen. Med beaktande av vad svenska kommunal tekniska föreningen anfört har i första stycket av förevarande paragraf, som motsvarar första stycket 2 § stadsplanelagen, uttryckligen angivits, att i en stadsplan kunna ingå tre slag av områden, nämligen byggnadskvarter, gator och andra allmänna platser samt s. k. specialområden. Byggnadslagstiftningen innehåller i viss mån skilda bestämmelser för de olika områdena. Även ur fastighetsbildnings- och fastighelsregistreringssynpunkt gälla olika föreskrifter. Såsom kommunaltekniska föreningen påpekat, är det därför av vikt, att stadsplanen tydligt angiver, vilka

272 områden som höra till det ena eller andra slaget. Anvisning härom har upptagits i 29 § förslaget till byggnadsstadga. Bland exemplen på specialområden har i förevarande paragraf särskilt upptagits hamnområde. Vad kommunaltekniska föreningen anfört därom, att den vanliga stadsplanen, som innebure att marken indelades i ett förhållandevis stelt system av gator och kvarter, icke alltid passade för en hamn synes riktigt. Det är emellertid ej nödvändigt, att ett i en stadsplan upptaget hamnområde där indelas på detta sätt. Hamnen kan i stadsplanen utmärkas utan angivande av vad som bör vara gata och vad som skall betraktas såsom kvartersmark. Om så önskas står också den möjligheten öppen att i generalplan intaga närmare bestämmelser om hamnområdets användning. Vad angår kommunaltekniska föreningens önskemål, att i stadsplan skulle kunna upptagas område, vars användning tills vidare icke reglerades och vilket sålunda skulle tjäna som framtidsreservat, samt det härmed besläktade förslaget av svenska arkitekters riksförbund, att i stadsplan skulle kunna intagas område för jordbruksändamål, finnes enligt stadsplaneutredningens mening otvivelaktigt behov av att kunna undantaga vissa områden från tätbebyggelse utan att fördenskull områdena i stadsplanen upptagas som park eller annan allmän plats. Såsom framgår av vad ovan anförts (s. 270) har utredningen också sökt tillgodose dessa synpunkter. Vill staden att, i avbidan på framtida närmare beslut rörande användningssättet, visst markområde skall tills vidare utläggas såsom reservat, kan detta ske i den formen att området i generalplan avsattes för dylikt ändamål enligt stadgandet i 5 § andra stycket. Generalplanen kan därefter förlänas rättsverkan på så sätt, att staden jämlikt 14 § utverkar förordnande därom, att bebyggelse i strid mot planen ej får företagas. Genom denna anordning torde det av kommunaltekniska föreningen och arkitektförbundet avsedda syftet vinnas. Stadgandet i andra stycket, att områdenas höjdlägen skola i erforderlig omfattning angivas, överensstämmer med vad nu gäller enligt 2 § första stycket stadsplanelagen. Tredje stycket motsvarar 2 § andra stycket sistnämnda lag. På samma sätt som föreslagits beträffande generalplan måste, då stadsplan skall upprättas för visst område, utredning verkställas rörande områdets möjligheter i fråga om vattenförsörjning och avlopp. Erforderliga bestämmelser angående hur området avses skola tillgodoses i dessa hänseenden kunna om så anses lämpligt meddelas i planen. Uttryckligt stadgande härom i lagtexten har dock, såsom i den allmänna motiveringen närmare anförts (s. 232—233), icke ansetts erforderligt. Däremot ha i förslaget till byggnadsstadga meddelats vissa föreskrifter om vatten- och avloppsfrågornas beaktande i stadsplan. 8 §• Förevarande paragraf överensstämmer med 5 § stadsplanelagen.

273 9 §• Enligt vad som föreslagits i den allmänna motiveringen skall den nuvarande avstyckningsplanen ersättas av byggnadsplan (s. 196). Liksom upprättande av avstyckningsplan icke kan ske mot markägarens bestridande skall i regel ej heller byggnadsplan i stad kunna uppgöras annat än efter framställning av markägaren eller givas annat innehåll än markägaren medgiver. I olikhet mot vad fallet är på landet skall alltså bebyggelsen i allmänhet ej kunna tvångsvis regleras genom byggnadsplan. Behöver bebyggelsereglering tvångsvis genomföras, får stadsplan upprättas. Att möjlighet hålles öppen till reglering av tätbebyggelsen jämväl i annan ordning än genom stadsplan beror, såsom tidigare framhållits, därpå, att omständigheterna icke alltid äro sådana, att skyldighet till stadsplaneläggning rimligen bör åvila staden, medan å andra sidan tillräckliga skäl att vägra markägarna exploatering av marken ej föreligga. För vissa särskilda fall avses emellertid byggnadsplan skola kunna upprättas i stad utan ansökan av markägaren. Detta sker då såsom förut anförts (s. 214) i den formen, att bestämmelserna om byggnadsplan på landet genom beslut av Kungl. Maj:t förklaras skola gälla inom visst område i staden. Stadgande härom föreslås skola införas i 97 §. Från detta speciella fall bortses dock i förevarande sammanhang. Byggnadsplaneinstitutets införande i planlagstiftningen för stad kan alltså ej ske på samma sätt som för landsbygdens del, nämligen genom ett stadgande att byggnadsplan alltid skall, oberoende av markägarens vilja, upprättas under viss förutsättning. I stället får förfaras sålunda, att, då dylik förutsättning är för handen, rätten till tätare bebyggelse göres beroende av att byggnadsplan finnes. Detta sker lämpligen i form av ett förordnande, att nybyggnad inom området ej må verkställas utan särskilt tillstånd, innan byggnadsplan fastställts för detsamma. Det blir sedan markägarens ensak att avgöra, om han skall gå i författning om upprättande av byggnadsplan eller om han i stället skall avstå från den påtänkta bebyggelsen av området. Meddelandet av sådant förordnande bör ankomma på länsstyrelsen. Det synes också böra bero på länsstyrelsen att avgöra, huruvida sedan förordnande meddelats men innan plan ännu fastställts tillstånd till nybyggnad bör i särskilt fall medgivas eller icke. Motsvarande befogenhet har länsstyrelsen för närvarande exempelvis enligt 14 och 15 §§ stadsplanelagen. Förutsättningen för meddelande av sådant nybyggnadsförbud, varom här är fråga, bör vara antingen att tätare bebyggelse redan uppkommit inom det ifrågavarande området, eller att dylik bebyggelse kan väntas uppkomma därstädes inom nära föreslående tid. Stadgandets avfattning överensstämmer härutinnan med 71 § lagen om enskilda vägar. Huruvida tätare bebyggelse i det särskilda fallet skall anses vara för handen blir en omdömesfråga. Begreppet tätbebyggelse kan växla, beroende på förhållandena. Bland annat är 18

274 tomternas storlek härvid av betydelse. Ett relativt litet antal byggnader, sammanförda på intill varandra gränsande tomter av ringa omfattning, kan anses såsom tätare bebyggelse, medan däremot, om tomterna äro större, antalet byggnader kan öka utan att därför bebyggelsen behöver anses såsom tätare. Någon för varje fall giltig definition av begreppet kan svårligen lämnas. Vidare bör fordras att utvecklingen icke fortskridit så långt, att i stället det högre planinstitutet, stadsplan, bör komma till användning. Är fråga om större områden, bestående av ett flertal fastigheter i olika ägares hand. kan byggnadsplan vara svår att åstadkomma, eftersom därtill fordras samtliga ägares medverkan. Ett förbud mot nybyggnad i avbidan på upprättande av byggnadsplan kan därför i ett dylikt fall medföra betydande olägenheter. Omständigheterna torde då i allmänhet vara sådana att, därest detaljplan erfordras för området, denna lämpligen bör ha karaktär av stadsplan. Skulle länsstyrelsen finna, att icke byggnadsplan utan stadsplan bör upprättas, ankommer det på länsstyrelsen att tillse, att sådan plan kommer till stånd. Skulle stadsfullmäktige underlåta att vidtaga härför erforderliga åtgärder, bör det, såsom utredningen tidigare framhållit (s. 191), åligga länsstyrelsen att anmäla förhållandet för Kungl. Maj:t, som enligt 29 § kan framtvinga upprättande av stadsplan. Stadgande om länsstyrelsens berörda anmälningsplikt har införts i 34 § byggnadsstadgan. Enligt vad stadsplaneutredningen föreslår under 36 § andra stycket byggnadslagen skall Kungl. Maj:t, sedan anmälan inkommit, kunna omedelbart förordna om nybyggnadsförbud. Understundom torde tvekan kunna råda, huruvida stadsplan måste anses behövlig eller om byggnadsplan är, åtminstone tills vidare, tillräcklig. Med hänsyn härtill kan det vara lämpligt att länsstyrelsen, även om länsstyrelsen är böjd att anse förhållandena tala för upprättande av stadsplan, i tveksamma fall likväl, i avbidan på närmare prövning av frågan, tills vidare icke motsätter sig att byggnadsplan uppgöres. Nybyggnadsförbud i avvaktan på upprättande och fastställande av byggnadsplan inom stads område bör av länsstyrelsen i första hand meddelas efter framställning av byggnadsnämnden. Det torde dock böra vara länsstyrelsen obetaget att även utan sådan framställning meddela förbud, om omständigheterna föranleda därtill. Sedan byggnadsplan fastställts, böra vederbörande fastighetsägare äga räkna med, att bebyggelse av området får ske i enlighet med planen. Finnas omständigheterna sedermera böra föranleda, att stadsplan upprättas, möter emellertid naturligtvis ej hinder, att byggnadsförbud enligt 35 eller 36 § meddelas. Nybyggnadsförbud i syfte att få till stånd ändring i en fastställd byggnadsplan utan att därför utbyta densamma mot stadplan, synes däremot som regel ej böra tillåtas. Allenast om ändringen påkallas av förhållanden, som inträffat efter planens fastställande och till vilka hänsyn därvid alltså ej kun-

275 nat tagas, t. ex. en väganläggning, bör länsstyrelsen ha rätt att genom förbud mot nybyggnad framtvinga den planändring, som sålunda föranledes. Enligt vad utredningen föreslår i 76 § skola kostnaderna för planändringen i dylikt fall gäldas av den genom vars åtgöranden behovet av ändringen uppkommit. 10 §. Byggnadsplanen i stad såsom ersättare för avstyckningsplanen bör kunna vara av tämligen enkel beskaffenhet. Å andra sidan kunna förhållandena gestalta sig sådana, att byggnadsplanen måste göras till utseende och innehåll väsentligen lika stadsplanen. Byggnadsplanens huvudsyfte har i förevarande paragraf angivits vara att utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden, som ingå i planen. Detta syfte sammanfaller med den nuvarande byggnadsplanens på landet, sådant detsamma kommit till uttryck i 61 § stadsplanelagen. Det motsvarar också avstyckningsplanens. I nyssnämnda lagrum föreskrives, att jämväl områdenas höjdlägen skola i erforderlig omfattning angivas. Dylik föreskrift är ej stadgad beträffande avstyckningsplan. Detta är emellertid närmast att anse såsom en brist. Behov av att höjdlägena utsättas kan otvivelaktigt föreligga även vid uppgörandet av en avstyckningsplan. Tydligt torde vara att också i en byggnadsplan av så enkel art, att den praktiskt taget är en avstyckningsplan, ehuru med bebyggelsereglerande verkan, höjdlägena böra utmärkas, för den händelse de verkligen äro behövliga för att planens lämplighet ur teknisk och ekonomisk synpunkt skall kunna tillförlitligt bedömas. En avstyckningsplan kan icke förbindas med särskilda föreskrifter rörande de i planen ingående områdenas bebyggande eller användande i övrigt, motsvarande nuvarande stadsplane- och byggnadsplanebestämmelser. Avstyckningsplanens omvandling till ett bebyggelsereglerande institut i byggnadsplanens form bör givetvis medföra, att sådana bestämmelser skola, i den mån de erfordras, meddelas. De bli, liksom nu är fallet med andra bestämmelser av denna art, att anse såsom en beståndsdel av själva den plan, till vilken de höra. 11 §• Förevarande paragraf motsvarar 11 § stadsplanelagen. Enligt sistnämnda lagrum kunna utomplansbestämmelser ej meddelas inom område, som ingår i stads- eller stomplan. Detta sammanhänger med att stadsplanen och stomplanen äro, liksom utomplansbestämmelserna, förenade med rättsverkningar, och att i form av dylika planer kunna givas föreskrifter, motsvarande utomplansbestämmelser. En genomgående princip i nuvarande lagstiftning är, att flera bebyggelsereglerande institut icke skola kunna tilllämpas vid sidan av varandra inom ett och samma område. I den mån exempelvis stadsplan upprättas över område, som ingår i fastställd stomplan,

276 upphöra de därmed förbundna rättsverkningarna och ersättas av dem, som följa av stadsplanen. Att ersätta stadsplane- eller stomplanebestämmelser med utomplansbestämmelser är däremot meningslöst. Berörda princip bör enligt stadsplaneutredningens mening upprätthållas i den nya lagstiftningen, såvitt fråga är om planer eller bestämmelser med civilrättslig verkan. Det planinstitut, som enligt föreliggande förslag ersätter stomplanen, nämligen generalplanen, har emellertid ej i och för sig dylik verkan. Följden torde böra vara, att även om en generalplan innehåller särskilda bebyggelsereglerande föreskrifter för visst i planen ingående område, detta ej bör hindra, att utomplansbestämmelser meddelas för området. En annan sak är, om generalplanens föreskrifter genom särskilt förfarande, på sätt föreslagits i den allmänna motiveringen (s. 182), i visst avseende förlänas tvingande natur. Angående hur i sådant fall förhållandet mellan nämnda föreskrifter och utomplansbestämmelser skall regleras stadgas i 83 §. För närvarande fastställas utomplansbestämmelser ofta inom områden, för vilka upprättats avstyckningsplan. Eftersom avstyckningsplanen icke har bebyggelsereglerande verkan, möter ej något hinder häremot. Ersattes åter, enligt vad som föreslagits, avstyckningsplanen av den med rättsverkningar förbundna byggnadsplanen, torde inom det sålunda planlagda området icke tillika böra få meddelas utomplansbestämmelser. I den mån inom området särskilda föreskrifter angående byggnadsverksamheten erfordras, böra dessa lämpligen givas formen av byggnadsplanebestämmelser, på sätt redan nu förutsattes skola ske inom byggnadsplaneområde på landet enligt 66 § stadsplanelagen.

O m g e n e r a l p l a n i stad. 12 §. Generalplan bör liksom stadsplan antagas av stadsfullmäktige. Någon fastställelseprövning av statlig myndighet synes däremot ej vare sig erforderlig eller lämplig, då generalplanen ej förbindes med rättsverkningar. Ifrågasättas kunde att icke ens kräva stadsfullmäktiges medverkan utan åtnöjas med den granskning, som äger rum inom byggnadsnämnden. Med hänsyn till den betydelse, en generalplan även utan förening med rättsverkningar kan ha för stadens utveckling — den tjänar ju till ledning för den blivande detaljplaneringen — synes det emellertid riktigast, att stadens beslutande myndighet sättes i tillfälle att taga ställning till densamma. 13 §. Städernas monopolställning i fråga om stadsplaner har enligt nuvarande lagstiftning sin motsvarighet såvitt gäller stomplaner. Den inskränkes alle-

277 nast genom stadgandet i stadsplanelagens 4 §, jämförd med 12 §, enligt vilket Kungl. Maj:t kan framtvinga stomplan, då så finnes nödigt för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande allmänt intresse. Ifrågavarande monopolställning torde huvudsakligen betingas därav, att staden genom planåtgärderna kan komma att vidkännas ekonomiska förpliktelser. Det av stadsplaneutredningen föreslagna generalplaneinstitutet har ej i och för sig några sådana verkningar. Upprättandet av en generalplan medför ej andra kostnader för staden än de som äro förenade med planens utarbetande. Ehuru generalplanen alltså är förbunden med allenast förhållandevis små utgifter för staden, kan emellertid, sett på längre sikt, förhandenvaron av en noggrant genomtänkt sådan plan bli av stort ekonomiskt värde. En omsorgsfullt utarbetad generalplan underlättar nämligen detaljplaneläggningen och är en borgen för att denna sker på ett med hänsyn till stadens utveckling lyckligt sätt. Även för de statliga myndigheter, vilka ha att pröva detaljplanerna, är generalplanen värdefull. Sådan prövning ställer sig nämligen ofta svår utan tillgång till en mera omfattande plan, som visar h u r detaljplanen passar in i ett större sammanhang. Finnes det i samband med dylik prövning nödvändigt att äga tillgång till generalplan för en stad eller viss del därav, torde fastställelsemyndigheten givetvis kunna vägra att fastställa detaljplanen, därest generalplan ej företes. Detta synes emellertid ej vara nog. Elt direkt föreläggande för staden att upprätta generalplan bör kunna meddelas. Avgörandet, huruvida förutsättningar för dylikt föreläggande skola anses vara för handen, bör lämpligen ankomma på Kungl. Maj:t. Skulle staden vägra att ställa sig Kungl. Maj:ts beslut om upprättande av generalplan till efterrättelse, synes, på samma sätt som för motsvarande fall stadgas i 4 § stadsplanelagen, Kungl. Maj:t böra äga att på stadens bekostnad upprätta plan. Vid planens utarbetande bör givetvis tillfälle beredas stadsfullmäktige att framföra stadens synpunkter på planens utformning. Även ändring i upprättad generalplan synes böra kunna åvägabringas på motsvarande sätt. Funnes nämligen ej möjlighet att mot stadens vilja få ändring till stånd, skulle syftet med generalplanen i vissa fall kunna äventyras. Dels skulle då en mindre ansvarskännande stad kunna upprätta en generalplan allenast huvudsakligen för syns skull, dels kunde inträffa att en generalplan, sedan den en gång upprättats, bleve lämnad åt sitt öde med påföljd att den så småningom bleve föråldrad och ej längre tjänade sitt ändamål. Ett ingripande i syfte att få en generalplan ändrad bör naturligtvis dock ej ske med mindre starka skäl därtill äro. Generalplanen skall vara ett uttryck för stadens, icke för Kungl. Maj:ts syn på hur planläggningen bör i stora drag ordnas. Endast om generalplanen är uppenbart otillfredsställande, bör den kunna ändras även mot stadens vilja. Vad nu anförts, h a r kommit till uttryck i andra stycket av förevarande paragraf, enligt vilket såsom förutsättning för Kungl. Maj:ts ingripande fordras, att generalplanen

278 uppenbarligen icke motsvarar de krav, som med hänsyn till stadens utveckling rimligen böra ställas på densamma. 14 §. Förbindes en generalplan ej med rättsverkningar, blir institutet lagtekniskt sett mycket enkelt. Skall planen åter i viss omfattning få civilrättslig verkan, erfordras åtskilliga reglerande bestämmelser, i stort sett motsvarande dem, som nu gälla i fråga om stomplanen. Dylika bestämmelser ha intagits i förslagets 14—27 §§. Såsom nämnts i den allmänna motiveringen synes rättsverkan lämpligen kunna tilläggas en generalplan i den formen, att förbud meddelas mot nybyggnad i strid mot generalplanens innehåll (s. 182). Ett dylikt förbud kan göras mer eller mindre omfattande. Det kan läggas över hela eller en stor del av det i generalplanen ingående området, men det kan också, och detta blir väl det vanligaste, begränsas att gälla allenast en mindre del därav. Huruvida förbud skall meddelas ävensom förbudets omfattning bör bero på framställning av staden. Att från denna regel göra något undantag, motsvarande det som enligt 4 §, jämförd med 12 §, stadsplanelagen gäller beträffande stomplan, torde ej erfordras. Något verkligt behov för staten att kunna ingripa i den kommunala självbestämmanderätten i syfte att säkerställa en generalplans genomförande synes nämligen i stad ej finnas. Tillräcklig möjlighet att, om en stad underlåter att vidtaga nödiga åtgärder för åstadkommande av ordning och reda i byggnadsverksamheten, åstadkomma rättelse häri även mot stadens vilja, torde föreligga genom begagnande av stadsplaneinstitutet. Och i detta hänseende har utredningen ej för avsikt att föreslå någon inskränkning i den rätt att vidtaga tvångsåtgärder, som Kungl. Maj:t för närvarande äger. Meddelandet av förordnande om förbud mot nybyggnad, varom här är fråga, torde, enligt vad som föreslagits i den allmänna motiveringen, böra ankomma på Kungl. Maj:t. Förordnandet bör uppenbarligen ej kunna omfatta sådant i generalplanen ingående område, för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan. Finnes dylik plan, böra de med denna förbundna rättsverkningarna gälla. Däremot synes den omständigheten, att beträffande viss del av generalplanens område fastställts utomplansbestämmelser, ej böra utesluta, att även förordnande om förbud mot nybyggnad i strid mot generalplanen meddelas. Genom utomplansbestämmelser regleras nämligen endast det sätt, på vilket byggnadsverksamheten skall vara anordnad, varjämte genom sådana bestämmelser kan stadgas, att viss mark må användas exempelvis uteslutande för industriändamål eller endast för bostadsbebyggelse. Däremot ha utomplansbestämmelserna ej något att göra med markens indelning i byggnadskvarter, allmänna platser och specialområden. Stadganden i detta syfte åter kunna innehållas i generalplanen. Det är därför e; något

279 oegentiigt i att generalplanen förlänas rättskraft jämsides med utomplansbestämmelser. Ett förordnande av Kungl. Maj:t, varigenom förbud meddelas mot nybyggnad i strid mot en generalplan, kan tjäna såsom komplement till utomplansbestämmelser inom generalplaneområdet. Emellertid är det också möjligt att genom dylikt förordnande förläna civilrättslig giltighet åt generalplanebestämmelser, vilka strida mot förut för området fastställda utomplansbestämmelser. Av de principer, för vilka ovan redogjorts (s. 275—276), följer, att i sådant fall utomplansbestämmelserna i den mån de strida mot generalplanebestämmelserna icke vidare äga tillämpning. Utredningen återkommer härtill vid behandlingen av 83 §. Kungl. Maj:ts befogenhet i överensstämmelse med vad ovan anförts att genom förordnande om förbud mot nybyggnad i strid mot en generalplan förläna densamma civilrättslig verkan har fastslagits i första stycket av förevarande paragraf. Andra stycket i paragrafen berör det specialfall härav, som föreligger, då genom förordnandet avses skola mot olämplig bebyggelse skyddas vissl i generalplanen upptaget markreservat. Det har på sätt tidigare nämnts (s. 184) ansetts lämpligt, att förordnandet i detta fall begränsas att gälla allenast viss bestämd tid, vilken dock kan förlängas, likaledes för viss tid varje gång. Genom att förordnandet sålunda tidsbegränsas tvingas vederbörande att med bestämda mellanrum taga under övervägande, huruvida byggnadsförbudet alltjämt behöver bestå eller — för den händelse ej bebyggelsereglering av området i fortsättningen anses överhuvud taget onödig — tiden är mogen för detaljplaneläggning. Den längsta tid, för vilken förbud må kunna varje gång meddelas, har ansetts lämpligen böra fastställas till fem år. 15 §. Ändring i förordnande om förbud enligt 14 § mot nybyggnad i strid mot generalplan bör kunna företagas i samma ordning som meddelande av nytt förordnande. Ifrågavarande åtgärd beror alltså på Kungl. Maj:t efter framställning av staden. Mindre betydande ändringar torde dock, till undvikande av tidsutdräkt och besvär, böra kunna beslutas av länsstyrelsen. I överensstämmelse med vad som redan nu är stadgat om ändring i stadsplan har i förevarande paragraf befogenhet i berörda hänseende såvitt angår förordnande enligt 14 § tillagts länsstyrelsen beträffande ändringar, som ej innefatta väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande. 16 §. Enligt vad som framhållits i den allmänna motiveringen (s. 221) bör, då förordnande om byggnadsförbud enligt 14 § meddelas i syfte att för framtida behov reservera användningen av visst område, från förbudet undantagas byggnader, vilka avse tillgodoseende av jordbruket, fisket, skogsskötseln eller

280 därmed jämförligt ändamål. Dylikt undantag bör ske, vare sig förordnandet innefattar totalt byggnadsförbud eller allenast förbud mot tätare bebyggelse. Den i förstnämnda fall gällande inskränkningen i förbudet har kommit till uttryck redan i 14 § andra stycket. Motsvarande undantag, då fråga är om förbud mot tätare bebyggelse, stadgas i förevarande paragraf. Ett ytterligare undantag har för sistnämnda fall föreskrivits, nämligen om förbudet, därest undantag från detsamma ej medgåves, komme att medföra att viss fastighet alls icke kunde tagas i anspråk för byggnadsändamål. En dylik situation torde egentligen kunna tänkas inträffa allenast beträffande mycket små fastigheter. Har en fastighet något större omfattning, lärer ett förbud mot tätare bebyggelse knappast medföra, att icke åtminstone en eller ett par byggnader kunna uppföras å fastigheten. En liten fastighet åter kan vara så belägen, att till följd av bebyggelsen å kringliggande fastigheter ett förbud mot tätare bebyggelse inom visst område skulle lägga hinder i vägen för fastighetens bebyggande överhuvud taget. Vid prövningen av huruvida nybyggnad för annat ändamål än jordbruk och därmed jämställda näringar må företagas å en fastighet utan hinder av meddelat förbud mot tätbebyggelse, skall hänsyn tagas till all å fastigheten förekommande bebyggelse, således även till sådan bebyggelse, som tjänar något av angivna ändamål. Finnes å fastigheten jordbruksbyggnad eller byggnad, som avser tillgodoseendet av fiskets, skogsbrukets eller jämförligt behov, har fastighetens ägare följaktligen icke oavvislig rätt att få, oavsett förbudet, uppföra även andra byggnader. Å andra sidan är det tydligt, att ett förbud mot tätare bebyggelse icke bör av de myndigheter, vilka skola handha prövningen av ansökningar om lov till nybyggnad, tillämpas på sådant sätt, att vederbörande fastighetsägare tillskyndas onödig skada. Begreppet tätare bebyggelse kan, såsom förut nämnts (s. 273—274), icke lämpligen närmare definieras. Detta kan anses vara en brist. Emellertid medför det den fördelen, att en smidigare, efter omständigheterna mera anpassad tillämpning av förbudsbestämmelsen möjliggöres än om bestämda regler för vad med tätare bebyggelse skall i olika fall förstås angåves i lagen. Såsom förutsättning för nu avhandlade undantag för viss fastighet frän förbudsbestämmelsen har stadsplaneutredningen ansett böra gälla, att den fastighet, varom fråga är, bildats redan innan förbudet meddelades. Om fastigheten tillkommit senare, bör nämligen ägaren ha känt till förbudet och sålunda kunnat taga vederbörlig hänsyn till dess verkningar. 17 §• Utredningen förutsätter såsom tidigare nämnts (s. 269) att liksom för närvarande i stad alltid skall finnas byggnadsnämnd, utan vars lov nybyggnad icke må företagas. På samma sätt som byggnadsnämnden vid prövning av ansökningar om byggnadslov har att taga hänsyn till de enligt stadsplan

281 gällande hindren mot viss bebyggelse, bör det ankomma på byggnadsnämnden att beakta de nybyggnadsförbud, som innefattas i förordnande enligt 14 §. övervägas kunde visserligen att, då fråga är om förbud mot tätare bebyggelse, centralisera prövningen av byggnadsansökningar hos länsstyrelsen i syfte att säkerställa en mera enhetlig praxis. Tillräckliga skäl för en dylik från nuvarande system avvikande anordning, som skulle innebära en belastning av fastighetsägarna och en ej obetydlig ökning av länsstyrelsens arbetsbörda, synas emellertid ej föreligga. Byggnadsnämndens befattning med byggnadsärendena torde ej böra utsträckas så långt, att nämnden erhåller befogenhet jämväl att dispensera från förbudsbestämmelserna. Å andra sidan torde det vara nödvändigt att, på samma sätt som beträffande stadsplan, möjlighet till sådan dispens hålles öppen. Utredningen föreslår, att dispensrätten här, liksom i fråga om stadsplan, i första hand förbehålles Kungl. Maj:t, men att Kungl. Maj:t medgives att, enligt särskilda av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter, överlåta sin rätt å länsstyrelsen eller annan lämplig myndighet. I överensstämmelse med vad som tillämpas i andra, liknande fall bör ett villkor för att dispens skall kunna erhållas alltid vara, att generalplanens syfte ej härigenom motverkas. De närmare, på Kungl. Maj:t beroende föreskrifter, som enligt vad nyss sagts böra gälla i fråga om underordnad myndighets dispensrätt, ha sin plats i byggnadsstadgan. Förslag till dylika föreskrifter återfinnas i 178 § av utredningens stadgeförslag. 18 och 19 §§. Enligt 14 § stadsplanelagen må, då stadsfullmäktige beslutat antaga eller ändra stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser för visst område, nybyggnad ej företagas inom området, innan frågan om fastställelse prövats, länsstyrelsen likväl medgivet att dispensera härifrån, såvida genomförandet av beslutet icke därigenom försvåras. Enligt 15 § samma lag kan, då fråga är väckt om antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser för visst område, länsstyrelsen på framställning av staden meddela förbud mot nybyggnad inom området utan länsstyrelsens tillstånd, intill dess stadsfullmäktige beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Uppkommer behov av förlängning av denna tid, äger länsstyrelsen medgiva sådan, men skall beslutet härom underställas Kungl. Maj:ts prövning. Genom 1943 års lagändring har rätt att medgiva dispens från förbuden enligt 14 och 15 §§ stadsplanelagen tillerkänts jämväl Kungl. Maj:t, nämligen för den händelse nybyggnaden är beroende av undantag även från det i 13 § samma lag stadgade förbudet mot nybyggnad i strid mot gällande stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser. Motsvarande förbudsbestämmelser ha synts utredningen böra gälla, då stadsfullmäktige beslutat göra framställning om förordnande enligt 14 § samt

282 då fråga väckts om sådan framställning. Föreskrifter i ämnet ha intagits i förevarande båda paragrafer. Någon dispensbefogenhet för Kungl. Maj:t, motsvarande den genom 1943 års lagändring föreskrivna, har härvid ej ansetts erforderlig. Nämnda lagändring motiverades av att vid prövning hos Kungl. Maj:t av ärenden rörande undantag från det i 13 § stadsplanelagen stadgade förbudet mot nybyggnad i strid mot stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser, undantag ej sällan kräves även från byggnadsförbuden i stadsplanelagens 14 och 15 §§. Att dispens samtidigt kommer att fordras från förordnande enligt 14 § byggnadslagen och från förbud enligt 18 eller 19 § sistnämnda lag, torde däremot bli mera ovanligt. Ett förordnande enligt 14 § lärer i allmänhet icke komma att ersättas av ett nytt sådant förordnande utan av stadsplan eller utomplansbestämmelser. En dispensbefogenhet för Kungl. Maj:t i de i förevarande paragrafer omförmälda fallen torde därför bli utan praktisk betydelse. Däremot synes Kungl. Maj:ts rätt enligt 14 och 15 §§ stadsplanelagen att dispensera från förbud mot nybyggnad med anledning av att beslut fattats eller fråga väckts om antagande av stadsplan eller utomplansbestämmelser böra utvidgas att omfatta jämväl det fall, att samtidigt med dylik dispens undantag kräves från förordnande enligt 14 § byggnadslagen. Detta har beaktats i 35 § av förevarande lagförslag. 20 §. För att underlätta ärendets fortsatta behandling, då Kungl. Maj:t anser sig nödgad att helt eller delvis vägra fastställelse å stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser, som av stadsfullmäktige antagits, är i 16 § stadsplanelagen stadgat, att Kungl. Maj:t i dylikt fall äger för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad, som föranledes av omständigheterna. Liknande förbudsmöjlighet har synts utredningen böra föreligga, då fråga är om framställning om förordnande enligt 14 §. Bestämmelse härom har intagits under förevarande paragraf. Under förarbetena till 16 § stadsplanelagen uttalades, att byggnadsförbudet icke borde få utdragas över oskäligt lång tid. Det borde sålunda ej komma till användning, då bristerna i det Kungl. Maj:t underställda ärendet vore så stora, att de nödvändiggjorde en fullständig, mera tidsödande omarbetning. Detta uttalande har sin giltighet även i fråga om förbud enligt förevarande paragraf. Möjlighet finnes ju också för staden att, om Kungl. Maj:t ej ex officio meddelar byggnadsförbud, söka erhålla sådant i den ordning, som angivits i 19 §. 21 §. Förutom genom nybyggnad kan en generalplan på samma sätt som en stadsplan motverkas genom sådana åtgärder som schaktning, fyllning, träd-

283 fällning och dylikt. Ett förordnande, innefattande förbud mot nybyggnad i strid mot generalplanen enligt 14 §, är därför ej alltid tillräckligt för att skydda planens genomförande. Att låta dylikt förordnande automatiskt medföra jämväl förbud mot schaktning och liknande åtgärder, i överensstämmelse med vad som gäller beträffande stadsplan enligt 20 § första stycket stadsplanelagen, synes dock ej nödvändigt. Det torde vara tillräckligt, att möjlighet hålles öppen till utfärdande i särskild ordning av sådant förbud, så snart förordnande enligt 14 § meddelats. Tillämpningen av förbudsbestämmelserna synes kunna få bero på länsstyrelsen i likhet med vad som för närvarande är fallet enligt 20 § andra stycket stadsplanelagen. I anslutning till vad där föreskrives torde vidare rätten att stadga förbud, varom här är fråga, böra gälla jämväl för den händelse förordnande enligt 14 § visserligen ännu ej meddelats men stadsfullmäktige beslutat göra framställning om sådant förordnande eller fråga därom blivit väckt — således de fall, som avses i 18 och 19 §§ — ävensom då förbud mot nybyggnad meddelats enligt 20 §. Tydligt torde vara att länsstyrelsens förbud enligt förevarande paragraf — på samma sätt som avses med stadgandet i 20 § andra stycket stadsplanelagen — bör begränsas att gälla sådana åtgärder, som inom ett visst planområde uppenbarligen äro av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets användning för avsett ändamål. Tillika bör — likaledes i överensstämmelse med vad som åsyftas med stadgandet i 20 § stadsplanelagen — förbudets giltighetstid avpassas efter vad ändamålet kräver. Då förbud meddelas i fall som angives i 18 eller 19 §, bör det alltså ej gälla längre än till dess frågan om förordnande enligt 14 § blivit prövad av Kungl. Maj:t. Har förbudets giltighetstid icke sålunda begränsats, måste, därest Kungl. Maj:t vägrar att meddela begärt förordnande, länsstyrelsen omedelbart upphäva förbudet. Något uttryckligt stadgande av denna innebörd torde ej erfordras.

22—24 §§. I förevarande paragrafer meddelas vissa bestämmelser angående avstående till staden av mark, som i generalplan är avsedd till trafikled eller annan allm ä n plats. Bestämmelserna motsvara vad som för närvarande enligt 2 1 — 23 §§ stadsplanelagen gäller inom område, som ingår i stadsplan eller stomplan. Bestämmelserna i fråga äro en naturlig följd därav, att generalplan i förening med förordnande enligt 14 § skall tjäna samma syfte som stomplanen. Enligt 24 § andra stycket skall, då staden enligt första stycket i samma paragraf äger nyttjanderätt till enskild väg, staden vara skyldig att ersätta innehavare av fordran eller annan rättighet, som besvärar vägmärken, förlust, som genom nyttjanderätten uppstått. Denna stadens skyldighet inträder omedelbart då förordnande enligt 14 § meddelats och sålunda oberoende av

284 om staden, då ersättningsyrkandet framställes, utövat nyttjanderätten eller icke. Härmed sammanhänger, att tiden för preskription av dylik rättsinnehavares ersättningsanspråk, i anslutning till vad för motsvarande fall gäller enligt 23 § andra stycket stadsplanelagen, räknas från tiden för förordnandet. Jämför lagrådets uttalande år 1931 (prop. 79/1931 s. 186) vid behandlingen av förslaget till sistnämnda paragraf. Vad angår stadens skyldighet enligt sista punkten av 24 § andra stycket, vilket stadgande jämväl är hämtat från motsvarande bestämmelse i 23 § andra stycket stadsplanelagen, kan denna skyldighet rimligen inträda först då staden begagnat sig av sin nyttjanderätt och sålunda tagit vägmärken i fråga i anspråk för det i generalplanen avsedda ändamålet. Några särskilda preskriptionsregler för detta fall torde ej böra gälla, utan torde här få tilllämpas de allmänna bestämmelserna om fordringspreskription. 25 och 26 §§. Ett förordnande enligt den föreslagna 14 § kan, på samma sätt som en bestämmelse i den nuvarande stomplanens form, innebära, att visst markområde icke får användas för enskilt bebyggande, samt på grund härav ha till följd att ägaren kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde. För närvarande gäller för dylikt fall enligt 28 § stadsplanelagen, att staden blir pliktig lösa marken. Sådan lösningsplikt bör rimligen föreligga jämväl då intrånget i markägarens förfoganderätt sker till följd av förordnande, som nyss nämnts. Stadgande härutinnan har intagits i förslagets 25 §, vilken i tillämpliga delar helt överensstämmer med motsvarande nu gällande föreskrift. En stomplanebestämmelse, som icke innebär förbud mot varje byggnadsverksamhet för enskilt ändamål, medför icke för närvarande någon skadeslåndsrätt för markägaren. I enlighet med denna princip har, såsom framhållits i den allmänna motiveringen (s. 221), stadsplaneutredningen heller icke föreslagit rätt till ersättning, för den händelse genom förordnande enligt 14 § bestämmes, att mark icke får användas för tätare bebyggelse. En viss enskild byggnadsverksamhet kan ju då likväl alltid förekomma. Mera likartat med det i 28 § stadsplanelagen avsedda förbudet mot enskilt bebyggande är det fallet, då enligt 14 § andra stycket förordnas, att ett markområde under viss tid icke får tagas i anspråk för annan bebyggelse än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov. På skäl, som anförts i den allmänna motiveringen (s. 222), föreslår stadsplaneutredningen för detta fall visserligen icke någon lösningsskyldighet för staden men däremot att staden skall vara pliktig att under vissa förutsättningar ersätta markägaren dennes skada. De regler, som i detta hänseende synts böra gälla, ha meddelats i lagförslagets 26 §. Utredningen har icke ansett sig böra frångå den princip, som kommit till

285 uttryck i 28 § stadsplanelagen, då där för inträde av lösningsplikt kräves, att marken till följd av bebyggelseförbudet kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet. Samma villkor har alltså föreskrivits för markägarens rätt till ersättning enligt 26 § i förslaget. En förutsättning är, att markägaren verkligen lider avbräck i sina ekonomiska intressen. Så länge han ej har för avsikt eller han — oavsett förbudet — saknar möjlighet att utnyttja marken för byggnadsändamål i vidare utsträckning än generalplanen och förordnandet medgiva, bör han ej vara berättigad till ersättning. Någon skada genom förbudet uppkommer då icke. För övrigt behöver den omständigheten, att viss mark i och för sig är lämplig för bebyggelse, ej innebära, att exploatering av marken skulle för ägaren vara förenad med ekonomisk fördel. Förordnande enligt 14 § andra stycket kan såsom nämnts meddelas allenast för viss tid. Ersättning bör utgå allenast för den tid, intrånget sålunda består. Upphör förordnandet att gälla, skall alltså även ersättningsrätten upphöra. Med hänsyn härtill bör ersättningen bestämmas till visst belopp för år. Tydligt är, att den skada, markägaren lider, kan växla från tid till annan. Alltför täta omvärderingar av skadan böra emellertid undvikas. Den skadevärdering, som verkställes, bör därför i allmänhet gälla samma tid som förordnandet. Då detta upphör — alltså efter högst fem år — torde, därest förlängning av förordnandet skall ske, såväl markägare som staden böra äga begära ny prövning av skadeståndsfrågan, avseende den nya tiden. En liknande regel har i ett motsvarande fall kommit till uttryck i 9 kap. 23 § vattenlagen. Allenast för den händelse de förhållanden, vilka varit rådande då ersättningen fastställdes, underkastas förändring, torde ersättningsbeloppet få ändras, redan innan den bestämda tiden tilländagått. Samma möjlighet till skadestånd, som sålunda vid förordnande enligt 14 § tillkommer markens ägare, bör åtnjutas av nyttjanderättshavare och innehavare av annan särskild rätt till fastigheten, under förutsättning att ifrågavarande rätt upplåtits innan förordnandet meddelades. Har markägare eller rättsinnehavare, som nyss nämnts, med staden träffat särskild överenskommelse i ersättningsfrågan, bör denna överenskommelse icke rubbas därav, att nämnda rätt efter förordnandets tillkomst övergått å annan person. Motsvarande regler gälla i fråga om ersättning vid ianspråktagande av mark för vägändamål enligt 19 § andra stycket och 22 § lagen om allmänna vägar På samma sätt som enligt förslagets 25 § andra stycket, vilket stadgande överensstämmer med vad som gäller enligt 28 § tredje stycket stadsplanelagen, bör vid bedömande av, huruvida i ett speciellt fall ersättningsplikt för staden föreligger eller icke, hänsyn tagas till den fastighetsindelning, som gällde vid tiden för förordnandets meddelande, med de ändringar, som skett för genomförandet av den till grund för förordnandet liggande generalplanen. Om, sedan förordnande enligt 14 § meddelats beträffande viss fastighet, någon del

286 därav avskiljes och säljes utan att detta sker för generalplanens genomförande, kan sålunda den nye ägaren icke å förordnandet grunda rätt till ersättning, för den händelse fastigheten, om den bibehållits i odelat skick, kunnat utnyttjas på sådant sätt, att dylik rätt ej förelegat. Avgörandet huruvida ersättning i ett visst fall bör utgå eller icke ävensom bestämmandet av storleken av förekommande ersättningsbelopp måste uppenbarligen, utan att särskilt stadgande härom intages, påverkas därav, att enligt utredningens förslag förbud mot tätbebyggelse icke berättigar till ersättning. Det intrång, som ett enligt 14 § andra stycket meddelat förbud mot bebyggelse annat än för jordbruk och jämställda ändamål i så måtto medför, att tätare bebyggelse av marken därigenom hindras, bör alltså ej ersättas. Eftersom ett förbud enbart mot tätare bebyggelse ej föranleder ersättningsrätt för markägare, kan nämligen den omständigheten, att till följd av förordnande enligt 14 § andra stycket tätare bebyggelse blir förbjuden, ej anses innebära, att markägaren hindras att utnyttja sin mark på sätt som står i missförhållande till dess värde. Vid ersättningsfrågans bedömande bör alltså hänsyn rimligen tagas allenast till skada, som orsakas därav, att ej heller glesbebyggelse — annat än för jordbruk och dylika ändamål — får företagas. Antalet fall, då ersättning behöver utgå, ävensom ersättningarnas storlek torde härigenom reduceras avsevärt.

27 §

Frågor rörande bestämmande av marklösen skola enligt stadsplanelagen avgöras i den ordning, som stadgas i 1917 års lag om expropriation, med vissa smärre avvikelser. Enligt stadsplaneutredningens förslag till byggnadslag förutsattes ej någon ändring i vad sålunda för närvarande gäller. Jämväl den inlösen av mark, som avses kunna förekomma enligt förslagets 22 och 25 §§, skall alltså ske i nyssnämnda ordning. De föreskrifter, som i inlösningshänseende erfordras i byggnadslagen, ha sammanförts i 86—96 §§. Stadsplaneutredningen står icke främmande för de erinringar, vilka från vissa håll göras mot bibehållande av det nuvarande expropriationsförfarandet. Utredningen återkommer härtill i det följande, bland annat i samband med behandlingen av nyssnämnda 86—96 §§. Erinringarna torde framför allt avse de grunder, efter vilka expropriationsersättningarna bestämmas. Gällande regler härutinnan anses icke ägnade att främja möjligheterna till markinlösen i den omfattning, som med hänsyn till markens ändamålsenliga användning skulle vara önskvärd. Utredningen anser sig icke kunna i förevarande sammanhang överväga förslag till ny expropriationslagstiftning. De invändningar, som kunna riktas mot den gällande expropriationslagen, torde ej endast vara att hänföra till de intressen, vilka utredningen har att söka tillgodose. Anledning synes ej föreligga att i samband med byggnadslagstift-

287 ningen tillämpa ett expropriationsförfarande, som i väsentligare delar avviker från det, vilket i andra fall kommer till användning. En omarbetning av expropriationslagen kan visserligen ur olika synpunkter vara påkallad men torde då böra ske under hänsynstagande jämväl till de mångahanda övriga ändamål, för vilka expropriation för närvarande kan ifrågakomma. En utredning av denna omfattning och innebörd går utom stadsplaneutredningens arbetsuppgifter. Emellertid avviker stadsplaneutredningens förslag till planlagstiftning från gällande stadsplanelag bland annat så tillvida, att förslaget i vissa fall stadgar, i stället för inlösen av elt markområde, ersättning till markägaren för det intrång, som orsakas honom i förfogandet över marken. Ett sådant fall avhandlas i 26 §. Andra fall komma att beröras i det följande. Stadsplaneutredningen har övervägt att efter exempel från väglagarna låta dylika tvister rörande ersättning avgöras av ägodelningsrätt. Följden skulle emellertid då bli, att frågor om inlösen komme att avgöras av annan domstol än ersättningsfrågor. Särskilt betänkligt bleve detta i vissa längre fram berörda fall, då det på förhand kan vara svårt att bedöma huruvida den skada som markägaren lider bör föranleda inlösningsskyldighet för staden eller allenast ersättningsskyldighet (jfr 139 och 141 §§). Tvekan skulle i dylikt fall kunna uppkomma, huruvida målet borde anhängiggöras vid allmän domstol eller hos ägodelningsrätt. Utredningen föreslår fördenskull, att tvist rörande ersättning, som här är i fråga, skall hänskjutas till avgörande av den allmänna domstolen i den ort, där marken är belägen. Domstolen skall själv avgöra tvisten utan användande av den i expropriationslagen stadgade ordningen. Givetvis föreligger emellertid intet hinder, att domstolen för att erhålla material för sitt bedömande anlitar särskilda värderingsmän. Det torde vara lämpligt, att ej blott den som anser sig ersättningsberättigad utan även staden får påkalla rättens prövning av ärendet. Vidare synes böra gälla, att kostnaderna vid rätten skola bäras av staden, där ej omständigheterna skäligen föranleda till annat, överensstämmelse ernås härigenom med vad som gäller i liknande fall, exempelvis enligt 23 § lagen om allmänna vägar. O m stadsplan o c h t o m t i n d e l n i n g . Om stadsplans antagande m. ni. 28 §. Enligt 3 § första stycket stadsplanelagen skall stadsplan antagas av stadsfullmäktige men för att bli gällande fastställas av Konungen. Vad nu sagts skall enligt andra stycket i samma paragraf gälla även i fråga om ändring av stadsplan; dock må ändring, som ej avser planens grunddrag och ej heller

288 eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, fastställas av länsstyrelsen. I sitt betänkande I anförde stadsplaneutredningen (s. 32—35) att det med nuvarande ordning kunde dröja ganska länge efter det byggnadsnämnden skilt sig från ett stadsplaneärende, innan planen antoges av stadsfullmäktige. En av utredningen gjord undersökning för åren 1938 och 1941 visade, att mellan den dag nämnden meddelade beslut om ärendets överlämnande till stadsfullmäktige och den dag fullmäktige beslutade i ärendet, i medeltal förflöte något mer än en månad; understundom förlängdes dock denna tid högst avsevärt. Därest ärendena ej behövde passera stadsfullmäktige utan finge från byggnadsnämnden överlämnas direkt till länsstyrelsen, skulle alltså göras en ej oväsentlig tidsbesparing. Genom en dylik anordning skulle också vinnas den fördelen, att stadsplaneförslag och därav beroende tomtindelningsförslag kunde behandlas samtidigt och på en gång vidarebefordras till länsstyrelsen. Om länsstyrelsens fastställelse av stadsplaneändring omedelbart vunne laga kraft, skulle vidare länsstyrelsen kunna fastställa tomtindelningen samtidigt med stadsplaneändringen samt kunde i ett sammanhang tecknas lagakraftbevis å stadsplane- och tomtindelningskartorna. En betydande förenkling skulle alltså ernås i ett dylikt fall. Stadsplaneutredningen framhöll tillika, att stadsfullmäktige icke borde fråntagas möjligheterna till ett avgörande inflytande på stadsplaneärendenas behandling. Om såsom förutsättning för att byggnadsnämnden skulle kunna antaga ett stadsplaneförslag stadgades — utom att nämnden skulle vara enhällig — att förslaget skulle ha godkänts av stadens ekonomiska förvaltningsorgan, drätselkammaren, skulle enligt utredningens mening de betänkligheter, som kunde hysas mot att stadsfullmäktige icke själva finge tillfälle pröva ärendet, väsentligt avtrubbas. Då drätselkammarens ledamöter utsåges av stadsfullmäktige, vilka jämväl hade att godkänna drätselkammarens reglemente, syntes det utredningen som om med ett dylikt stadgande principen om den kommunala bestämmanderätten skulle vara väl tillgodosedd. För att giva stadsfullmäktige ytterligare möjlighet att öva inflytande på stadsplaneärendenas behandling borde emellertid fullmäktige därjämte förbehållas rätt att oavsett drätselkammarens ståndpunktstagande, om och i den utsträckning fullmäktige så önskade, undantaga vissa stadsplaneförslag från byggnadsnämndens avgörande. Denna rätt kunde av fullmäktige utnyttjas så, att fullmäktige generellt förbehölle sig stadsplaneärenden av viss angiven beskaffenhet. Den möjligheten stode också öppen, att fullmäktige beträffande ett särskilt förslag, vilket kanske vore av större allmänt intresse, förklarade att de önskade själva avgöra detsamma. Angående gränsdragningen för byggnadsnämndens befogenhet att antaga stadsplaneförslag ansåg sig stadsplaneulredningen i övrigt icke böra uppställa några närmare regler.

289 I enlighet med vad sålunda anförts föreslog utredningen, att stadsplan eller ändring därav skulle antagas av stadsfullmäktige eller, om den överensstämde med av drätselkammaren godkänt förslag, av byggnadsnämnden, där denna vore enhällig; stadsfullmäktige likväl obetaget att förbehålla sig prövningen jämväl av dylika förslag i den omfattning, fullmäktige funne lämpligt. I de över stadsplaneutredningens betänkande avgivna yttrandena tillstyrktes det ifrågavarande förslaget i allmänhet. Byggnadsstyrelsen framhöll, att förslaget torde bliva av stor och gagnelig betydelse för landets stadsbyggnadsväsen. I vissa yttranden föranledde emellertid förslaget erinringar. Stadsplaneutredningen föreslog vidare, att de för närvarande i lagen angivna grunderna för länsstyrelses rätt att fastställa stadsplaneändringar skulle bibehållas i princip oförändrade, men att en viss reform skulle åvägabringas i den riktningen att berörda rätt komme att utnyttjas i större utsträckning än för närvarande vore fallet dels genom att det ifrågavarande lagstadgandet erhölle sådan avfattning, att länsstyrelserna i olikhet mot vad då gällde alltid måste pröva huruvida inkommande stadsplaneändringar fölle inom deras kompetensområde, och dels genom att länsstyrelserna erhölle närmare anvisningar angående stadgandets tillämpning. Sådana anvisningar borde på lämpligt sätt bringas till länsstyrelsernas, länsarkitektskontorens och byggnadsnämndernas kännedom. Förslagsvis kunde detta ske i form av en cirkulärskrivelse från Kungl. Maj:t eller byggnadsstyrelsen. — Även förslaget i denna del tillstyrktes i allmänhet i de avgivna yttrandena. Vid remiss till lagrådet den 5 februari 1943 av på sladsplaneutredningens betänkande grundat förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen (prop. 153/1943) anförde chefen för justitiedepartementet beträffande 3 § bland annat: Det torde vara välgrundat att överflytta beslutanderätten i vissa stadsplaneärenden från stadsfullmäktige till byggnadsnämnden. Härigenom kan göras en ej obetydlig tidsvinst, varjämte stadsfullmäktige befrias från ett antal ärenden av ringa betydelse. Erfarenheten har visat, att stadsplanerna måste jämkas undan för undan, och det kan icke vara rationellt att kräva stadsfullmäktiges medverkan för ändringar av mindre vikt. Stadsplaneutredningen har velat anförtro åt byggnadsnämnden att besluta såväl om antagande av stadsplan som om ändring av förut anlagen stadsplan. Det är dock icke avsett, att byggnadsnämnden skulle besluta om antagande av alla stadsplaneförslag, utan stadsfullmäktige skulle i regel fortfarande komma att pröva viktigare stadsplaneärenden. Enligt min mening bör den föreslagna befogenheten för byggnadsnämnden inskränkas. Antagandet av ny stadsplan torde alltjäm* böra förbehållas stadsfullmäktige, och byggnadsnämndens beslutanderätt bör sålunda ej gälla annat än ändring av stadsplan. Beslutanderätten torde ej heller böra gälla alla slag av ändringar utan bestämmas att omfatta sådana ändringar som nu må fastställas av länsstyrelsen. Härom gäller som förut nämnts, att länsstyrelsen må fasts!älla ändring, som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande. Någon ändring i denna del torde ej böra göras. Stadsplaneutredningen har närmare utvecklat vad som bör anses inbe19

290 gripet under detta stadgande. Till utredningens uttalande härom kan jag i huvudsak ansluta mig. Anvisningar i detta hänseende torde på lämpligt sätt böra delgivas vederbörande. Enligt utredningens förslag skola stadsfullmäktige äga förbehålla sig prövningen av stadsplaneförslag som eljest kunnat antagas av byggnadsnämnden. Det kan visserligen möjligen befaras, att stadsfullmäktige i något fall genom sådant förbehåll skulle motverka syftet med nu ifrågavarande lagändring. Då denna ändring emellertid utgår från den förutsättningen, att åtskilliga stadsplaneförslag äro utan intresse för stadsfullmäktige, synes det principiellt riktigt, att om stadsfullmäktige tillmäta stadsplanefrågor, som eljest skolat avgöras av byggnadsnämnden, den betydelse att stadsfullmäktige själva vilja pröva dem, stadsfullmäktige skola kunna göra förbehåll därom. Stadsfullmäktige kunna t. ex. ha fäst särskild vikt vid någon detalj i stadsplanen, som berör ett kulturhistoriskt viktigt stadsparti, och vilja redan från början ha uttalat att varje ändring som berör detta parti bör underställas fullmäktige. Stadsplaneutredningen har ytterligare inskränkt byggnadsnämndens befogenhet att antaga stadsplan genom att såsom förutsättningar därför uppställa att drätselkammaren godkänt förslaget och att byggnadsnämnden är enhällig. Dessa villkor synas vara mindre påkallade, om byggnadsnämndens befogenhet såsom jag föreslagit inskränkes till antagande av mindre betydelsefulla ändringsförslag. Jag finner det för övrigt mindre lämpligt att göra giltigheten av byggnadsnämndens beslut beroende av vad ett annat organ uttalat. Vad angår kravet på enhällighet inom byggnadsnämnden kan jag icke heller finna en dylik särskild bestämmelse om nämndens beslutförhet tillräckligt motiverad. L a g r å d e t a n f ö r d e i sitt y t t r a n d e över d e p a r t e m e n t s f ö r s l a g e t , att en överflyttning av b e s l u t a n d e r ä t t e n från s t a d s f u l l m ä k t i g e till b y g g n a d s n ä m n d e n a v vissa s t a d s p l a n e ä r e n d e n n a t u r l i g e n k u n d e f ö r a n l e d a p r i n c i p i e l l a b e t ä n k l i g h e t e r , m e n b e g r ä n s a d e s den s å s o m skett i remissförslaget, s y n t e s e r i n r a n d ä r e m o t k n a p p a s t k u n n a göras. Enligt l a g r å d e t s m e n i n g b o r d e e m e l l e r t i d a v g r ä n s n i n g e n av de fall, då p r ö v n i n g e n skulle a n k o m m a p å b y g g n a d s n ä m n d och länsstyrelse, ske g e n o m u t t r y c k l i g a b e s t ä m m e l s e r i en n y p a r a g r a f , 5 a §, i b y g g n a d s s t a d g a n , ej s å s o m förslaget förutsatte g e n o m a n v i s n i n g a r vid s i d a n av författningen. Lagrådet anförde vidare: Gives åt lagstiftningen en utformning i denna riktning synas även vissa andra fördelar stå att vinna. Lagrådet syftar i första hand på frågan huru stadsfullmäktiges intresse att, då skäl därtill äro, själva få pröva stadsplaneändringen skall på lämpligaste sätt tillgodoses. Såsom departementschefen framhåller lärer det vara principiellt riktigt att den betydelse stadsfullmäktige tillmäta en stadsplaneändring bör hava ett bestämmande inflytande pä den föreliggande behörighetsfrågan. Emellertid synes det önskvärt om även i förevarande hänseende viss stadga kunde åstadkommas. Detta synes kunna ske genom viss utbyggnad av bestämmelserna i den föreslagna 5 a § byggnadsstadgan. Sålunda torde bland de omständigheter som skola beaktas vid bedömande huruvida ärendet skall tillhöra stadsfullmäktiges avgörande kunna upptagas sädana fall då det överhuvud kan finnas skäl antaga att en stadsplaneändring är av särskilt intresse för stadsfullmäktige. I anslutning till det av departementschefen valda exemplet synes som en sådan omständighet böra angivas att ändringen rör historiskt eller estetiskt värdefulla byggnader eller stadsbilder. En dylik omständighet är naturligen ock om ändringen kan antagas medföra mera av-

291 sevärda kostnader för staden. Måhända än ytterligare exempel kunna upptagas. Vidare synes kunna givas ett allmänt stadgande av innebörd att, om anledning finnes antaga att stadsfullmäktige av särskilda skäl tillmäta ändring av stadsplan sådan betydelse att frågan därom bör prövas av stadsfullmäktige, nämnden har att hänskjuta ärendet till fullmäktige. Införas bestämmelser i nu antydd riktning torde stadgandet om rätt för stadsfullmäktige att förbehålla sig prövningen av mindre stadsplaneändringar kunna utgå ur lagen, helst det i sista hand städse stär stadsfullmäktige öppet att hos fastställelsemyndigheten framföra de synpunkter vartill mä finnas fog. Den oinskränkta, av särskilda grunder oberoende rätten till förbehåll skulle, såsom departementschefen yttrat, framförallt kunna motverka syftet med nu ifrågavarande lagändring och måste förty redan av denna grund anses mindre lämplig. Men härtill kommer önskvärdheten att lata länsstyrelses och byggnadsnämnds behörighet sammanfalla. Det synes sålunda av värde och med förslagets grunder mest överensstämmande att länsstyrelsens behörighet att fastställa stadsplaneändringar begränsas till sädana som antagits av byggnadsnämnden och att, om således viss stadsplaneändring komme att i stället antagas av stadsfullmäktige, beslutet härom, liksom stadsfullmäktiges övriga beslut i stadsplaneärenden, för fastställelse underställdes Kungl. Maj:t. Fördelarna av att behörigheten för länsstyrelse och byggnadsnämnd är densamma ligga i öppen dag och framträda särskilt i fråga om klagorättens lämpliga anordnande beträffande hithörande beslut. En dylik utformning av de olika myndigheternas behörighet låter sig emellertid mindre väl förena med den helt fria förbehällsrätten för stadsfullmäktige. Regleras åter denna på sätt i det föregående ifrågasatts, lärer invändning däremot näppeligen kunna framställas. I enlighet härmed förordar lagrådet dels att rätten för stadsfullmäktige att förbehålla sig prövning av mindre stadsplaneändringar regleras i byggnadsstadgan i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående angivits, dels ock att innehållet i 3 § så jämkas att länsstyrelses och byggnadsnämnds behörighet sammanfalla. Med a n l e d n i n g av l a g r å d e t s y t t r a n d e a n f ö r d e f ö r e d r a g a n d e d e p a r t e m e n t s chefen : Vad angår 3 § i förslaget har lagrådet förordat, att i lagrummet intages föreskrift, att närmare bestämmelser om byggnadsnämnds behörighet att antaga stadsplaneändring skola utfärdas av Kungl. Maj:t. Dylika bestämmelser borde enligt lagrådets mening upptagas såsom 5 a § i byggnadsstadgan. Ehuru det icke är möjligt att genom detaljföreskrifter i byggnadsstadgan göra en bestämd avgränsning av byggnadsnämndens kompetensområde, synes vad lagrådet i denna del förordat innebära vissa fördelar. Bestämmelserna ifråga torde böra utformas i huvudsaklig anslutning till stadsplaneutredningens förslag, med beaktande av vissa ändringsförslag i däröver avgivna yttranden och av vad lagrådet framhållit. Såsom lagrådet förutsatt måste bestämmelserna giva utrymme för ett skäligt hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet. Enligt lagrådets uttalande borde i bestämmelserna tillika särskilt angivas, att om det funnes anledning antaga att stadsfullmäktige av särskilda skäl tillmätte ändring av stadsplanen sådan betydelse, att frågan därom borde prövas av stadsfullmäktige, nämnden hade att hänskjuta ärendet till fullmäktige. F ö r den händelse i byggnadsstadgan upptoges sädana bestämmelser som lagrådet förordat har lagrådet ansett, att stadgandet i det remitterade förslaget om rätt för stadsfullmäktige att förbehålla sig prövningen av mindre stadsplaneändringar kunde utgå. Vad lagrådet i sistnämnda hänseende föreslagit kan jag icke biträda. Stads-

292 fullmäktiges rätt att förbehålla sig prövningen synes principiellt grundad och bestämmelsen härom i 3 § av lagförslaget torde alltså böra bibehållas. Vid detta förhållande lärer anledning saknas att i byggnadsstadgan införa en sådan särskild föreskrift om stadsplaneändrings hänskjutande till stadsfullmäktige som nyss nämnts. Lagrådet har i fråga om 3 § i lagförslaget vidare hemställt, att länsstyrelsens behörighet att fastställa stadsplaneändring skulle begränsas till sådana ändringar som antagits av byggnadsnämnden. Det synes emellertid icke vara lämpligt, att länsstyrelsen skall vara betagen rätten att fastställa en stadsplaneändring, t. ex. om byggnadsnämnden utan sakliga skäl hänskjutit frågan om antagande av ändringen till stadsfullmäktiges avgörande. Då ändring av stadsplan antagits av stadsfullmäktige, möta snarast mindre betänkligheter än eljest att låta länsstyrelsen fastställa ändringen. Lagrådets förslag skulle motverka stadsplaneutredningens strävan, att länsstyrelsen skall i större utsträckning än nu pröva frågan om fastställelse av stadsplaneändringar. I p r o p o s i t i o n e n h a d e 3 § i enlighet h ä r m e d följande lydelse: Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall, för att bliva gällande, fastställas av Konungen. Vad nu sagts gälle ock i fråga om ändring av stadsplan; dock må ändring, som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, antagas av byggnadsnämnden, där ej stadsfullmäktige förbehållit sig avgörandet, samt fastställas av Konungens befallningshavande. I en n y 5 a § i b y g g n a d s s t a d g a n a n g å v o s n ä r m a r e riktlinjer för b e d ö m a n d e t a v b y g g n a d s n ä m n d e n s och l ä n s s t y r e l s e n s b e h ö r i g h e t att å v ä g a b r i n g a s t a d s planeändringar. R i k s d a g e n s a n d r a l a g u t s k o t t a n f ö r d e i sitt u t l å t a n d e (nr 31) a n g å e n d e propositionen: Föredragande departementschefen har motiverat förslaget att överflytta beslutanderätten rörande stadsplaneändringar av mindre vikt från stadsfullmäktige till byggnadsnämnden med den tidsvinst man därigenom skulle erhålla samt med att stadsfullmäktige skulle befrias från ett antal ärenden av mindre betydelse. Samtidigt skulle enligt förslaget stadsfullmäktige alltid hava möjlighet att förbehålla sig avgörandet och därigenom utöva inflytande på dylika ärendens behandling. Någon rubbning i princip av den kommunala självstyrelsen skulle alltså icke äga rum. Även stadsplaneändringar, som icke avse planens grunddrag och ej heller innefatta väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, äro emellertid ofta — och i skilda hänseenden — av betydelse för en stads utveckling. Det ter sig därför betänkligt att lata annan myndighet än stadsfullmäktige fatta beslut därom. Vidare torde ock i realiteten den föreslagna lydelsen av 3 § innebära en rubbning av den kommunala självstyrelsen. Byggnadsnämndens ledamöter äro visserligen med undantag av en, som utses av magistraten, valda av stadsfullmäktige. Det avgörande inflytandet ä nämndens beslut torde emellertid vanligen tillkomma den av magistraten utsedde ledamoten, som oftast själv är ledamot av magistraten, ävensom stadsarkitekten eller den person, som eljest är sakkunnigt biträde hos nämnden. Det kommunala inflytandet i nämnden blir dä föga framträdande. Det föreslagna stadgandet om rätt för stadsfullmäktige att förbehålla sig avgörandet av ärende av

293 ifrågavarande beskaffenhet synes icke utgöra ett i alla fall verksamt korrektiv mol de olägenheter, som följa härav. Vid nu nämnda förhållanden synes det utskottet som om den icke alltför avsevärda tidsvinst, som genom förslaget stär att vinna, icke motiverar ett överflyttande av beslutanderätten i vissa stadsplaneärenden från stadsfullmäktige till byggnadsnämnden. Utskottet anser sig därför icke kunna förorda Kungl. Maj:ts förslag i denna del. Då utskottet avstyrker, att stadsplaneändringar i vissa falla må kunna antagas av byggnadsnämnden, måste det avstyrka även 5 a § byggnadsstadgan i dess föreslagna lydelse. Det kunde ifrågasättas att låta paragrafen giva regler om gränsdragningen mellan Kungl. Maj:ts och länsstyrelsens befogenhet att fastställa stadsplaneändringar. Utskottet, som i likhet med departementschefen icke har något att erinra mot att bestämmelsen i 3 § stadsplanelagen om länsstyrelsens befogenhet att fastställa stadsplaneändringar icke tolkas snävt, anser emellertid, att eventuella bestämmelser om denna gränsdragning böra lämnas i annan form. Vad utskottet sålunda föreslagit godtogs av riksdagen. I enlighet med riksdagens sålunda fattade beslut lämnades vid utfärdandet den 30 juni 1943 av de på den förutnämnda propositionen grundade lagändringarna (SFS 543 och 544) 3 § stadsplanelagen oförändrad. Den 1 oktober 1943 utfärdade Kungl. Maj:t i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplaneutredningens därom framställda förslag ett cirkulär till samtliga länsstyrelser med anvisningar rörande tillämpningen av 3 § stadsplanelagen (SFS 719). Genom de på stadsplaneutredningens första förslag grundade, år 1943 beslutade ändringarna i stadsplanelagen och byggnadsstadgan har uppnåtts en betydelsefull tidsvinst vid stadsplaneärendenas behandling. Alltjämt kvarstår dock den olägenheten, att en av ett brådskande byggnadsföretag aktualiserad stadsplanefråga kan i ganska avsevärd grad försena företagets utförande. Stadsplaneutredningen har vid utformandet av sitt slutliga förslag eftersträvat att om möjligt ytterligare påskynda stadsplanefrågornas behandling. I samma syfte nödgas utredningen återkomma till det i propositionen framlagda förslaget att låta byggnadsnämnd i stället för stadsfullmäktige i vissa fall antaga stadsplaneförslag, detta desto mer som av anförandena i riksdagen vid propositionens behandling synes kunna dragas den slutsatsen, att avsikten icke var att definitivt taga avstånd från ifrågavarande förslag utan att man närmast avsåg att ställa saken på framtiden i avvaktan på vinnande av ytterligare erfarenhet. Den tidsbesparing, som skulle vinnas genom överflyttandet av beslutanderätten i vissa enkla stadsplaneärenden till byggnadsnämnden, är icke obetydlig. Mellan byggnadsnämndens beslut i ett stadsplaneärende och stadsfullmäktiges behandling av ärendet förflyter i medeltal mer än en månad, vilket utgör en avsevärd del av den sammanlagda tiden för ärendets behandling hos de lokala myndigheterna, länsstyrelsen och Kungl. Maj:t. Särskilt under

294 sommarmånaderna, då stadsfullmäktige icke ha några sammanträden, skulle tidsvinsten bli avsevärd. En annan fördel med att låta byggnadsnämnden i stället för stadsfullmäktige besluta angående vissa stadsplaneförslag är, att i dylikt fall stadsplaneförslaget och därav beroende tomtindelning skulle kunna på en gång behandlas hos byggnadsnämnden och samtidigt vidarebefordras till länsstyrelsen. Särskilt om, såsom ofta torde vara fallet vid ifrågavarande slag av ärenden, länsstyrelsens beslut om fastställelse av stadsplaneändring och tomtindelning omedelbart vinner laga kraft, kommer tiden för ärendenas behandling att bli avsevärt reducerad. Det är också att märka, att det ofta är ärenden av ifrågavarande enkla slag som äro de mest brådskande. Stadsplaneutredningen vill i detta sammanhang erinra (jfr s. 160), att vägoch vattenbyggnadsstyrelsen i skrivelse till utredningen den 16 december 1944 framhållit vikten av att stadsplaneändringar behandlas på snabbt och enkelt sätt. Styrelsen anför, att styrelsen vid granskning av arbetsplaner rörande iordningställande av gator, för vars utförande statsbidrag begäres (jfr 17 § i SFS 438/1943), ofta funnit, att arbetsplanerna icke i full utsträckning överensstämt med gällande stadsplaner. De ändringar, som nödvändiggjorts, ha huvudsakligen varit mindre justeringar av gatuhöjder samt andra smärre jämkningar. För att i möjligaste mån påskynda handläggningen av dylika mindre stadsplaneändringar vore det enligt styrelsens mening ett önskemål att byggnadsnämnden skulle få möjlighet att fatta beslut om antagande avändringarna i fråga. Andra lagutskottet har motiverat sitt avstyrkande av förslaget att låta byggnadsnämnden antaga stadsplaneändring med att även mindre ändringar ofta vore av betydelse för en stads utveckling samt att förslaget i realiteten skulle innebära en rubbning av den kommunala självstyrelsen, enär det avgörande inflytandet i byggnadsnämnden vanligen icke tillkomme dess kommunvalda ledamöter utan den av magistraten utsedde ledamoten samt stadsarkitekten. Häremot kan invändas, att det alldeles övervägande antalet stadsplaneändringar, som enligt de föreslagna bestämmelserna skulle komma att prövas av byggnadsnämnden i stället för av stadsfullmäktige, uppenbarligen skulle sakna betydelse för stadens utveckling. Detta gäller t. ex. ändringar av den karaktär, som omförmälas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ovannämnda framställning. Genom att stadsfullmäktige erhållit rätt att förbehålla sig avgörandet av stadsplaneärenden av ifrågavarande beskaffenhet torde ock erforderliga garantier finnas för att stadsfullmäktige icke sättas å sido. Sin rätt att själva besluta i stadsplaneärenden, även om dessa äro av enkelt slag, kunna stadsfullmäktige utöva på olika sätt. En möjlighet är att stadsfullmäktige besluta, att alla stadsplaneändringar, som äro av en viss närmare angiven beskaffenhet eller som röra vissa stadsdelar, skola av byggnadsnämnden överlämnas till fullmäktige för behandling. En annan möjlig-

295 het är att stadsfullmäktige göra byggnadsnämndens kompetens beroende av om mot förslaget framställts erinringar från drätselkammaren eller enskilda sakägare eller om inom byggnadsnämnden vid prövningen av förslaget yppats olika meningar. Den möjligheten står också öppen att fullmäktige beträffande ett särskilt förslag förklara, att de önska själva besluta därom. Intet hinder föreligger givetvis heller, att stadsfullmäktige förbehålla sig prövningen av alla stadsplaneförslag utan undantag. Med hänsyn härtill innebär riksdagens avslag å det i propositionen framlagda förslaget i realiteten, att städerna förvägras att i den utsträckning dessa finna önskvärt delegera beslutanderätten rörande mindre stadsplaneändringar till byggnadsnämnden. Stadsplaneutredningen — som icke delar den av utskottet uttalade meningen att det avgörande inflytandet i byggnadsnämnden i regel tillkommer den magistratsvalde ledamoten och stadsarkitekten — kan för sin del ej finna, att ett bifall till det i propositionen framlagda förslaget skulle kunna medföra vådor i de av utskottet angivna hänseendena. En möjlighet att vinna det åsyftade resultatet vore givetvis, att stadsfullmäktige såsom hittills bibehölles vid rätten att antaga stadsplaneförslag men att fullmäktige gåves rätt att i den mån fullmäktige funne lämpligt överlämna sin beslutanderätt angående mindre stadsplaneändringar till byggnadsnämnden. I vissa yttranden över stadsplaneutredningens betänkande förordades också en sådan anordning. Om byggnadsnämndens behörighet begränsades på detta sätt, skulle måhända de anförda betänkligheterna delvis försvinna. Stadsplaneutredningen finner emellertid det i propositionen framförda förslaget vara att föredraga, huvudsakligen av det skälet att detta förslag mer än det förstnämnda synes ägnat att åvägabringa en överflyttning av behörigheten i alla fall, då detta utan våda lämpligen kan ske. Skulle byggnadsnämndens behörighet bli beroende av att stadsfullmäktige meddelat uttryckligt beslut därom, synes det föreligga risk att den avsedda lättnaden för byggnadsverksamheten uteblir. På grund av vad sålunda anförts har stadsplaneutredningen, i överensstämmelse med det i den förutnämnda propositionen framlagda förslaget, i förevarande paragraf stadgat, att byggnadsnämnden äger, enligt de närmare föreskrifter som meddelas av Kungl. Maj:t, antaga stadsplaneändring av beskaffenhet att kunna fastställas av länsstyrelsen; dock att stadsfullmäktige kunna förbehålla sig avgörandet. De omförmälda närmare föreskrifterna om byggnadsnämndens och länsstyrelsens behörighet ha upptagits i 6 § byggnadsstadgan, som motsvarar 5 a § byggnadsstadgan i 1943 års proposition. Stadsplaneutredningen har tidigare anmärkt (s. 183), att stadsplan ej sällan utlagts över olämpligt stora områden. Det är, såsom jämväl förut framhållits (s. 190), önskvärt att, där så skett, ändring av stadsplanen vidtages i den omfattning som erfordras för att bringa planen i överensstämmelse med de krav, som enligt utredningens mening böra ställas å densamma, nämligen

296 att planen ej omfattar mera mark än som kan antagas bli utnyttjad för avsett ändamål inom överskådlig tid. En dylik åtgärd, varigenom en stadsplan minskas till sitt ytinnehåll, och som torde böra i åtskilliga fall vara påkallad, måste uppenbarligen betraktas som en planändring och behandlas såsom sådan, även om den kvarstående delen av planen behålles i oförändrat skick. Tydligt är att planändringar av detta slag aldrig kunna antagas av byggnadsnämnden utan måste behandlas av stadsfullmäktige.

29 §. Förevarande paragraf är likalydande med 4 § stadsplanelagen. Städernas s. k. stadsplanemonopol, d. v. s. rätt att ensamma besluta om och i vilken utsträckning stadsplan skall uppgöras och fastställas över stadens område, torde enligt hittills vunnen erfarenhet i allmänhet icke otillbörligen utnyttjas. Stundom torde det dock förekomma att städerna göra obehörigt bruk av sin monopolställning, exempelvis genom att såsom villkor för stadsplans utsträckande över visst område av markägaren fordra vederlag, som ej kan anses stå i rimligt förhållande till den fördel, markägaren vinner genom stadsplaneläggningen. För att stävja missbruk innehöllo tidigare lagförslag ganska långt gående inskränkningar i städernas stadsplanemonopol (se prop. 79/1931 s. 55, jfr prop. 209/1926 s. 22). I jämförelse därmed äro de gällande föreskrifterna i 4 § stadsplanelagen avsevärt lindrigare. Såvitt utredningen har sig bekant, ha dessa föreskrifter ej heller någon gång kommit i tillämpning i praktiken. Enligt stadsplaneutredningens förslag skall byggnadsplan kunna på ansökan av markägare fastställas även inom stads område. Skulle staden vägra sin medverkan till upprättande av stadsplan, står det alltså enligt förslaget markägaren fritt att erhålla byggnadsplan, enligt vilken han kan uppdela sin mark för försäljning. Gällande lag medgiver i dylikt fall endast, att avstyckningsplan upprättas. Mången gång möjliggör emellertid icke heller byggnadsplanen en tillfredsställande reglering. Bland annat föranleder det krav på medverkan från markägarens sida för upprättande av byggnadsplan i stad, som i allmänhet uppställes, att dylik plan icke alltid kan utläggas över hela det område, som ur planteknisk synpunkt borde innefattas i planen. Behovet av att i vissa fall kunna åvägabringa stadsplan även om staden skulle motsätta sig att stadsplan uppgöres, kvarstår alltså. Förhållandena kunna också vara sådana, att en ändring av gällande stadsplan erfordras för att bringa planen i överensstämmelse med nutida krav. För markägarna kan det vara av stor ekonomisk betydelse, att en sådan ändring kommer till stånd. Skulle staden vägra sin medverkan till dylik ändring och är det av betydande allmänt intresse att ändringen sker, måste densamma kunna framtvingas mot stadens vilja. I detta fall kan för övrigt icke, såsom då fråga är om icke

297 stadsplanelagd mark, markägaren använda sig av byggnadsplaneinstitutet för att möjliggöra exploatering av marken. Stadsplaneutredningen har fördenskull i förevarande paragraf i oförändrat skick upptagit nu gällande föreskrifter om rätt för det allmänna att i vissa fall framtvinga ny stadsplan eller ändring i befintlig sådan. Utredningen vill framhålla betydelsen därav, att dessa föreskrifter verkligen tillämpas, då förutsättningar därför föreligga. Om tomtindelning. 30 §. Enligt förevarande paragraf, som överensstämmer med 6 § stadsplanelagen, skall tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, som ej varit föremål för tomtindelning, ske när ägare av sådan mark det begär. Från vissa håll har föreslagits, att drätselkammaren eller annan stadsmyndighet skulle erhålla initiativrätt till första tomtindelning. Stadsplaneutredningen ställer sig avvisande till detta förslag. Motiven härför framgå av vad utredningen anför under 156 §. 31 §. Denna paragraf överensstämmer, vad beträffar första och andra styckena, i sak helt med första och andra styckena i 7 § stadsplanelagen. Tredje stycket avviker i så måtto från tredje stycket i sistnämnda paragraf, att där stadgad förutsättning för ändring av tomtindelning på markägarnas begäran, nämligen att ändringen skall vara lämplig för ett ändamålsenligt bebyggande, utbytts mot krav på att ändringen skall främja ett sådant bebyggande. Skärpningen har tillkommit för att understryka, att en genomförd tomtindelning icke bör rubbas utan bärande skäl. 32 §. Vid framläggande av förslaget till den nuvarande stadsplanelagen uttalade föredragande departementschefen, att vederbörande samhälle enligt gällande rätt torde få anses ha att bekosta tomtindelning (prop. 79/1931 s. 60). Någon bestämmelse av denna innebörd finnes emellertid icke upptagen i lagen. Huruvida departementschefen med berörda yttrande avsåg såväl tomtindelning av förut icke tomtindelad mark som ändring i tomtindelning är icke klart. Allenast förstnämnda fall synes ha varit föremål för rättslig prövning i högsta instans. I dom den 15 december 1938 (NJA 1938:646) förklarade sålunda Högsta domstolen, att kostnad för tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, som förut ej varit föremål för tomtindelning, lagligen icke vore av beskaffenhet att kunna uttagas av markägaren utan borde åvila staden (jfr R. 1922 s. 52 och 1928 s. 134). Städernas praxis då det gäller

298 kostnader för ändring i tomtindelning torde vara vacklande. I vissa fall uttagas dylika kostnader av markägarna, i andra icke. Enligt stadsplaneutredningens mening är det rimligt, att även ändring i tomtindelning bekostas av samhället. Härigenom vinnes överensstämmelse med vad som gäller i fråga om kostnaderna för ändring av stadsplan. Oavsett huruvida stadsplan eller ändring däri sker på begäran av markägare, skola kostnaderna bestridas av staden. Något uttryckligt stadgande härom finnes icke i lagen. Med anledning härav kunde det synas onödigt jämväl att upptaga bestämmelser om hur kostnaderna för tomtindelning eller ändring däri skola gäldas. Då, såsom nämnts, angående kostnaderna för ändring i tomtindelning en viss osäkerhet emellertid för närvarande råder — delvis måhända beroende därpå att beträffande tomtindelning, i olikhet mot vad som sker beträffande stadsplan, i lagen särskilt avhandlas de fall, då åtgärden kan företagas på begäran av markägare — föreslår utredningen, att stadgande om skyldighet för staden att betala alla tomtindelningskostnader intages i lagen. Ifrågavarande stadgande utesluter naturligtvis icke, att staden, på samma sätt som för närvarande torde tillämpas, i vissa fall överenskommer med markägarna att dessa skola svara för de med en tomtindelningsändring förenade kostnaderna. De huvudsakliga fall, då förutsättningar för en dylik överenskommelse föreligga, äro två. Det ena är, att en stadsplaneändring, som föranleder ändring i tomtindelningen, sker för tillmötesgående av markägarnas önskemål utan att staden har något egentligt intresse därav. Det andra fallet är, att vissa markägare enas om att begära en tomtindelningsändring, som ur stadsplanesynpunkt icke är nödvändig. I dylika fall kan släden göra sitt samtycke till åtgärderna beroende av, att kostnaderna för förfarandet icke komma att åvila staden utan bestridas av de markägare, som begära ändringen. 33 §. Denna paragraf är likalydande med 8 § stadsplanelagen. Om förbud mot nybyggnad m. ni. 34 §. Förevarande paragraf motsvarar 13 § första stycket stadsplanelagen. I sak föreligger allenast den avvikelsen, att paragrafen — i överensstämmelse med stadsplaneutredningens princip att behandla varje planinstitut för sig — begränsats att gälla uteslutande stadsplan; nuvarande stadgande har avseende jämväl å stomplan och utomplansbestämmelser. Nuvarande 13 § andra stycket stadsplanelagen motsvaras i utredningens förslag av 78 § andra stycket.

299 35 §. Bestämmelserna i denna paragraf överensstämma i sak med vad för närvarande gäller angående stadsplan enligt 14 och 15 §§ stadsplanelagen. Genom 1943 års lagändring har Kungl. Maj:t förbehållits rätt att, då nybyggnad är beroende av undantag ej blott från 14 eller 15 § stadsplanelagen utan samtidigt även från 13 § samma lag — motsvarande 34 § i utredningens förslag — medgiva sådant undantag; i annat fall tillkommer dispensrätten länsstyrelsen. Enahanda befogenhet tillkommer Kungl. Maj:t enligt stadgandet i andra punkten av förevarande paragraf. I anslutning till vad som anförts ovan i motiven till 18 och 19 §§ omfattar detta stadgande jämväl det fall, att stadsplan skall läggas över område, beträffande vilket meddelats förordnande enligt 14 §. Kan nybyggnad alltså icke ske utan att dispens gives såväl jämlikt 17 § från dylikt förordnande som från det med stadsplaneläggningen förenade förbudet i förevarande paragraf, skall dispensen prövas icke av länsstyrelsen utan av Kungl. Maj:t. Nybyggnadsförbudet enligt förevarande paragraf omfattar bland annat tiden från det att stadsplan antagits till dess att frågan om fastställelse prövats. Rätt att medgiva undantag från förbudet tillkommer i regel länsstyrelsen. Har sådant undantag medgivits och fastställes stadsplanen strax därefter, kan den byggande lätt komma i den situationen, att ett nytt byggnadsförbud inträder enligt 37 §, enär kvarteret icke indelats i tomter. Dispens kan då på nytt behöva sökas, denna gång enligt 178 § 3 mom. förslaget till byggnadsstadga. För att förebygga detta, torde det vara lämpligt, att dispens samtidigt begäres från stadgandena i 35 och 37 §§. Något hinder för länsstyrelsen att medgiva undantag från förbudet att bygga å icke tomtindelad mark redan innan stadsplanen fastställts föreligger icke. Tvärtom är det önskvärt att, så snart behov därav kan väntas uppkomma, dispens från förbudet i 37 § medgives av länsstyrelsen samtidigt som dispens beviljas enligt 35 §, även om sökanden icke varit så förutseende att han uttryckligen påyrkat den förstnämnda dispensen samtidigt med den senare. 36 §. Första stycket av förevarande paragraf är likalydande med vad nu är stadgat angående stadsplan i 16 § första stycket stadsplanelagen. Stadgandet avser såväl det fall, att en helt ny stadsplan underställes Kungl. Maj:ts prövning, som även ändring i förut fastställd plan. Byggnadsförbud, varom här är fråga, bör, såsom av förarbetena till stadsplanelagen framgår, icke utdragas under oskäligt lång tid. Paragrafens andra stycke motsvarar andra stycket i 16 § stadsplanelagen. Jämlikt sistnämnda lagrum äger Kungl. Maj:t vid meddelande av föreläggande enligt stadgandet i 4 § stadsplanelagen, vilket stadgande oförändrat upptagits i 29 § förslaget till byggnadslag, förordna om erforderligt nybyggnadsförbud. Däremot har Kungl. Maj:t ej befogenhet att meddela dylikt för-

300 bud utan samband med föreläggande som nyss sagts. Emellertid kan det dröja länge efter det fråga om sådant föreläggande väckts hos Kungl. Maj:t, innan föreläggandet eventuellt kan meddelas. Under tiden kunna byggnadsföretag obehindrat fortgå. Andra stycket i förevarande paragraf har därför erhållit en från motsvarande nuvarande stadgande så tillvida avvikande lydelse, att Kungl. Maj:t kan utfärda byggnadsförbud så snart fråga om meddelande av föreläggande uppkommer. Ett byggnadsförbud enligt andra stycket kan naturligtvis göras mer eller mindre omfattande. Det behöver exempelvis ej, då fråga är om stadsplaneändring för framdragande av en väg, begränsas till ett visst vägbälte u*an kan läggas även över mark däromkring i den mån så är lämpligt för att underlätta genomförandet av den ändring, som med hänsyn till vägen kräves. Har förbud meddelats, lärer Kungl. Maj:t icke underlåta att dispensera därifrån i den utsträckning, som kan behövas till undvikande av att samhälleliga intressen trädas för nära. Likaledes måste iakttagas att enskildas ekonomiska intressen icke äventyras. Fastän det är angeläget att, då plan prövas erforderlig, nybyggnad icke sker innan planläggning vederbörligen ägt rum, bör nämligen tillses att den omständigheten, att staden utan fog vägrar att låta upprätta stadsplan, icke omöjliggör för den enskilde markägaren att utnyttja sin mark för bebyggelse. Innan stadsplan kan komma till stånd med stöd av 29 §, torde åtskillig tidsutdräkt vållas. 37 §. Förevarande paragraf överensstämmer i sak med nuvarande 17 § stadsplanelagen. Enligt 1 kap. 8 § 1917 års fastighetsbildningslag, vilket stadgande upphävts i samband med införandet av stadsplanelagen, gällde, då stadsplaneändring föranledde ändring i tomtindelning, byggnadsförbud inom hela ändringsområdet intill dess på begäran av markägare erforderlig revision av tomtindelning blivit verkställd. Denna bestämmelse ansågs emellertid lägga onödiga hinder i vägen för byggnadsverksamheten. Det berörda byggnadsförbudet avskaffades fördenskull, samtidigt med att byggnadsnämnden erhöll initiativrätt till tomtindelning i dylikt fall (1916 års kommitté s. 150—151; jfr s. 140— 143). I 17 § andra stycket stadsplanelagen stadgas nu allenast, att om fråga är väckt om ändring i tomtindelning, må nybyggnad ej företagas å tomt, som därav beröres, innan frågan slutligen prövats. Svenska kommunaltekniska föreningen har i sin skrivelse den 2 juli 1943 anmärkt, att om tomter bildats inom ett kvarter och stadsplanen därefter ändrats, syntes nybyggnad icke böra vara tillåten å sådan tomt, även om den vore rättsligen bestående, förrän byggnadsnämnden prövat huruvida tomten skulle ingå i ny tomtindelning och sådan i erforderliga delar verkställts. Föreningens förslag, vars genomförande skulle i viss mån innebära en

301 återgång till vad som gällde före stadsplanelagens tillkomst, torde knappast vara föranlett av något större praktiskt behov. Om stadsplanen ändrats inom ett kvarter, torde byggnadsnämnden, då lov begäres till nybyggnad å tomt inom kvarteret, regelmässigt pröva, huruvida stadsplaneändringen föranleder ändring även av tomtindelningen. Anses sådan ändring påkallad, föranstaltar byggnadsnämnden därom. Så snart fråga om ändring av tomtindelningen väckts, råder byggnadsförbud. En utsträckning av byggnadsförbudet att generellt gälla, intill dess frågan om stadsplaneändringens inverkan på tomtindelningen prövats, är enligt stadsplaneutredningens mening icke behövlig. Ett sådant utsträckt förbud skulle mången gång kunna medföra onödigt hinder för byggnadsverksamheten. Givetvis är det emellertid angeläget, att byggnadsnämnden efter verkställd stadsplaneändring snarast möjligt behandlar frågan om därav föranledd ändring i tomtindelning. Stadsplaneutredningen har i 41 § byggnadsstadgan infört en föreskrift, som inskärper vikten härav. 38 §. Enligt gällande bestämmelser i 18 § första och andra styckena stadsplanelagen må nybyggnad ej ske i strid mot fastställd tomtindelning eller å tomt, som ej är rättsligen bestående. Genom 1943 års lagändring har till paragrafen fogats ett fjärde stycke, enligt vilket Kungl. Maj:t berättigats att för särskilt fall, om synnerliga skäl därtill äro, medgiva undantag från ifrågavarande förbud. Såsom berörda första och andra styckena för närvarande äro avfattade är det ej något som hindrar, att om efter ändring av tomtindelning en rättsligen bestående tomt ingår i en administrativt bildad tomt, den förstnämnda tomten bebygges, blott därvid tillses att nybyggnaden ej strider mot tomtindelningen. Detta är, vilket ock påpekats av kommunaltekniska föreningen i dess skrivelse den 2 juli 1943, icke lämpligt. Nybyggnad synes ej böra få ske, förrän den i administrativ ordning tillkomna nya tomten rättsligen bildats. Det nuvarande förbudet mot nybyggnad å icke rättsligen bestående tomt bör därför skärpas därhän, att det gäller, så snart tomten icke är rättsligen bestående enligt den för området senast fastställda eller eljest gällande tomtindelningen. Förbudet mot nybyggnad i strid mot tomtindelning bör naturligtvis alltjämt bestå. Vad nu anförts har kommit till uttryck i första stycket av förevarande paragraf. Enligt tredje stycket av 18 § stadsplanelagen gäller bland annat förbud att verkställa nybyggnad innan tomtägaren fullgjort honom åliggande skyldighet att utgiva bidrag till gatukostnad eller säkerhet därför ställts. Stadsplaneutredningen föreslår, såsom framgår av den allmänna motiveringen (s. 248), att stadens bidragsfordran skall utgå ur tomten med samma förmånsrätt som fordran enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Härigenom blir det städse möjligt

för staden att, oavsett tomtägarens personliga betalningsförmåga, utfå föreskrivna bidrag. Det nuvarande förbudet mot nybyggnad, innan betalning fullgjorts eller säkerhet ställts, behöver därför icke upprätthållas. Befrielsen från skyldigheten att betala gatukostnadsbidrag eller ställa säkerhet, innan tillstånd kan erhållas till nybyggnad, förutsätter emellertid, att staden har förmånsrätt för sin bidragsfordran. Förmånsrätt avses, enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen, skola gälla beträffande bidrag till gata, som upplåtits eller skolat upplåtas efter nya lagens ikraftträdande. Fråga om lov till nybyggnad å tomt vid annan gata bör alltjämt bedömas enligt bestämmelserna i 18 § tredje stycket stadsplanelagen. Byggnadslov bör alltså här ej kunna erhållas, om icke bidragsskyldigheten fullgjorts eller säkerhet ställts. En övergångsbestämmelse av detta innehåll bör införas. Ej sällan torde det kunna inträffa, att en bidragsfordran, för vilken säkerhet ställts enligt stadsplanelagens föreskrifter, erhåller förmånsrätt enligt reglerna i den nya lagen. Så kan bli fallet om stadens skyldighet att upplåta gata till allmänt begagnande inträder först efter den nya lagens ikraftträdande men nybyggnad skett redan dessförinnan. Staden torde då i allmänhet icke längre ha intresse av att behålla säkerheten. Stadsplaneutredningen förutsätter alltså, att där så utan olägenhet kan ske säkerheten återlämnas till vederbörande. Förutom ovannämnda stadganden om gatukostnadsbidrag innehåller nuvarande tredje stycket i 18 § stadsplanelagen föreskrift därom, att nybyggnad ej må ske, innan ägare av tomt fullgjort honom åliggande skyldighet att anordna utfartsväg eller avlopp från tomten eller ock därför ställt nöjaktig säkerhet. Omförmälda skyldighet att anordna utfartsväg eller avlopp framgår av 44 § stadsplanelagen, som motsvarar 54 § i stadsplaneutredningens förslag till byggnadslag. Det med denna skyldighet förenade byggnadsförbudet torde böra bestå även enligt den nya lagen. Liksom för närvarande bör också tillstånd till nybyggnad kunna av byggnadsnämnden medgivas, även om skyldigheten att anordna utfartsväg och avlopp ej fullgjorts men säkerhet ställts. Då byggnadslov i detta fall lämnas, bör byggnadsnämnden emellertid tillse, att ifrågavarande skyldighet fullgöres snarast möjligt efter byggnadens uppförande. Med hänsyn till den korta tid som i regel torde förflyta mellan ställandet av säkerhet och skyldighetens utkrävande, torde det mera sällan inträffa, att tomten under tiden bytt ägare. På grund härav och med hänsyn jämväl till att det i förevarande fall ytterst sällan torde hända, att ställd säkerhet visar sig otillräcklig, synes liksom hittills kronan kunna befrias från ställande av säkerhet. Andra stycket av förevarande paragraf har avfattats med beaktande av vad nu anförts. Stadgandet i tredje stycket överensstämmer med förut omförmälda fjärde stycke i 18 § stadsplanelagen.

303 39 §. Denna paragraf, som avser reglering av grannelagsrättsliga förhållanden, överensstämmer, frånsett vissa jämkningar av redaktionell natur, med 19 § stadsplanelagen. Det kunde övervägas en sådan utsträckning av ifrågavarande regler, att de erhölle motsvarande tillämpning på landsbygden. Behovet av föreskrifter i förevarande hänseende torde emellertid där vara mindre framträdande. Utredningen har därför ansett till fyllest, att reglerna liksom hittills begränsas att gälla uteslutande tomtindelad mark. 40 §. Förevarande paragraf motsvarar 20 § stadsplanelagen. Andra stycket har emellertid erhållit en från nuvarande stadgande något avvikande avfattning, i huvudsak föranledd av vad som anförts och föreslagits under 36 §. Därjämte har stadsplanelagens bestämmelse i 20 § andra stycket om verkställighet av förbud, som länsstyrelsen enligt detta stycke meddelar, uteslutits. I stället har ett allmänt stadgande av samma innehåll rörande av länsstyrelsen enligt byggnadslagen meddelade förbud upptagits under allmänna bestämmelser i 152 §. Om avstående av mark inom planlagt område. 41—43 §§. Innehållet i dessa paragrafer motsvarar vad som för närvarande gäller angående avstående av eller upplåtande av nyttjanderätt till mark inom stadsplanelagt område enligt 21—23 §§ stadsplanelagen. 44 §. 24 och 25 §§ stadsplanelagen innehålla vissa bestämmelser i syfte att främja stadsplanens genomförande. I 24 § första stycket stadgas sålunda, att om förefintlig bebyggelse i väsentlig mån avviker från stadsplanen och stadsplanens ändamålsenliga genomförande ej kan utan stadens ingripande äga rum eller inom skälig tid förväntas, Kungl. Maj:t må medgiva staden rätt att lösa mark, som ingår i byggnadskvarter, i den mån marken erfordras för åstadkommande av nödig reglering. Kan det avsedda syftet vinnas genom att staden allenast löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, må Kungl. Maj:t lämna tillstånd därtill. Den sålunda medgivna expropriationsrätten torde närmast vara avsedd att underlätta stadsplanens tekniska genomförande. I andra stycket av samma paragraf finnas därjämte upptagna bestämmelser om s. k. ekonomisk zonexpropriation, d. v. s. expropriation med huvudsakligen finansiellt syfte. Bestämmelserna innebära, att om kostnaden för regleringens genomförande antages skola väsentligt överstiga det bidrag till gatukostnad, som staden äger uttaga av tomtägare, och det är uppenbart, att regleringen medför väsentligt ökat

304 värde för kringliggande kvartersmark, Kungl. Maj:t må medgiva staden rätt att tillika lösa sådan mark, ändå att den icke erfordras för regleringens genomförande. Vill ägaren hellre än att marken löses till staden utgiva särskilt bidrag till kostnaden, är han därtill berättigad. I sådant fall bestämmer Kungl. Maj:t ett i förhållande till kostnaden och värdestegringen skäligt belopp, som det åligger markägaren att i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver erlägga, vid äventyr att staden eljest må lösa marken. I 25 § stadgas, att Kungl. Maj:t må medgiva stad rätt att lösa mark, som ingår i byggnadskvarter, om marken icke kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande och detta förhållande är till avsevärt hinder för stadens utveckling. Bestämmelser, motsvarande de i 24 § första stycket och 25 § stadsplanelagen upptagna ha funnits alltsedan tillkomsten av 1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning. De ha emellertid endast sällan utnyttjats. Anledningen härtill torde icke vara, att de ej fylla ett praktiskt behov. Tvärtom torde det för en stads utveckling vara synnerligen betydelsefullt, att möjligheter finnas att under vissa förutsättningar tvångsvis kunna lösa i byggnadskvarter ingående mark. Att ifrågavarande bestämmelser icke kommit till användning i större utsträckning torde delvis bero på bristande insikt hos städerna angående omfattningen av den rätt, som enligt samma bestämmelser tillkommer dem. Den väsentliga orsaken torde emellertid vara att tillskriva dels bestämmelsernas avfattning, som medför ganska betydande, i viss mån svårtolkade inskränkningar i expropriationsrätten, dels ock de olägenheter, som anses förbundna med det nuvarande expropriationsförfarandet enligt 1917 års lag om expropriation. I sistnämnda hänseende torde, såsom framgår redan av vad under 27 § anförts (s. 286), anmärkningarna framför allt riktas mot den markvärderingspraxis, som expropriationsnämnderna tillämpa, och vilken anses leda till alltför höga ersättningsbelopp. Någon ändring härutinnan finner sig stadsplaneutredningen, enligt vad jämväl framgår av utredningens uttalanden i nyssberörda sammanhang, icke böra föreslå, helst som utredningen saknar tillräcklig erfarenhet för att kunna taga närmare ställning till frågan. Denna prövas lämpligen i samband med en översyn av expropriationslagstiftningen ur även andra synpunkter än önskvärdheten att åstadkomma en ändamålsenlig bebyggelsereglering. Vad åter angår innebörden av den nuvarande stadsplanelagens regler rörande städernas rätt till inlösen av kvartersmark och lämpligheten av dessa reglers bibehållande eller omarbetning, må anföras följande. Det i 24 § första stycket stadsplanelagen uppställda villkoret för stadens ingripande, nämligen att den förefintliga bebyggelsen i väsentlig mån avviker från stadsplanen, har i rättstillämpningen föranlett olika meningar. I vissa ärenden, som behandlats av Kungl. Maj:t, har sålunda från markägares sida gjorts gällande, att stadgandet icke vore tillämpligt, då en stadsplaneändring

305 förutsatte väsentlig ändring av en gatas höjdläge och utförandet av gatan förhindrades eller åtminstone avsevärt försvårades av befintlig bebyggelse vid den blivande gatan i annan nivå än denna. Såsom motiv för denna åsikt har framhållits, att det vid lagens tillkomst avsetts, att expropriationsrätten skulle användas för att åstadkomma ändring av en från stadsplanen väsentligt avvikande bebyggelse men ej för att möjliggöra framdragandet av en gata. Kungl. Maj:t har dock i dessa ärenden varit av en annan uppfattning och medgivit staden lösningsrätt. Att sådan rätt i här förevarande fall medgives synes utredningen nödvändigt för vinnande av det med ifrågavarande stadgande avsedda syftet. Ett annat spörsmål, vars besvarande kan föranleda tvekan, är huruvida ifrågavarande paragraf kan tillämpas även i det fall att den förefintliga bebyggelsen visserligen så tillvida överensstämmer med stadsplanen, att bebyggelsen icke hindrar stadsplanens rent tekniska genomförande, d. v. s. utläggandet av i planen upptagna gator, öppna platser m. m., men byggnaderna exempelvis äro uppförda av trä, medan stadsplanen föreskriver stenhus, eller eljest ha ett utseende eller äro av en beskaffenhet som icke överensstämmer med stadsplanen. Av förarbetena synes framgå, att man närmast haft det tekniska genomförandet i tankarna. Att det många gånger är ett allmänt intresse, att mark, som icke är ändamålsenligt bebyggd, kan förvärvas för bebyggelse på sätt som avses i stadsplanen, även om mot de befintliga byggnaderna såvitt angår deras placering å marken icke kan riktas någon anmärkning ur stadsplanesynpunkt, säger sig emellertid självt. Medgives ej detta, kan det medföra bland annat att välbehövliga saneringsåtgärder omöjliggöras. Från stadskommunalt håll har mot både 24 och 25 §§ stadsplanelagen framställts den erinran, att expropriationsrätten alltför mycket kringskurits. Det har ifrågasatts, huruvida icke den i 24 § uppställda fordran, att den förefintliga bebyggelsen skall avvika från stadsplanen »i väsentlig mån», kunde bortfalla samt kravet i 25 §, att stadens utveckling skall genom där avhandlade förhållande »avsevärt» hindras, kunde utgå. Genom dessa jämkningar skulle, har det framhållits, städerna erhålla möjlighet att lättare än vad nu är fallet genomföra saneringsplaner och överhuvud få ett smidigt hjälpmedel för att dirigera bebyggandet i önskvärd riktning. Utredningen vill också erinra, att i två vid 1944 års riksdag väckta motioner (I: 31 och II: 73) uttalanden gjordes i bland annat ett med det nu berörda likartat syfte. Med anledning av dessa motioner har riksdagen på hemställan av andra lagutskottet (uti. nr 63) i skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 juni 1944 (nr 415) anhållit om en förutsättningslös utredning, huruvida ökade möjligheter böra tillerkännas kommuner att mot ägares vilja inlösa mark för bostadsbebyggelse och industriändamål samt om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kan föranleda. Stadsplaneutredningen måste av naturliga skäl begränsa sig till att behandla •20

306 dessa spörsmål i de delar de äga samband med planlagstiftningen. I princip kan utredningen emellertid helt ansluta sig till den uppfattning, som ligger till grund för såväl ovannämnda från kommunalt håll framförda förslag till lagändringar som omförmälda motioner och riksdagsskrivelse. Utredningen delar sålunda deras åsikt, vilka hävda, att främjandet av ändamålsenlig bebyggelse måste anses såsom en betydelsefull kommunal uppgift, framför allt inom tätare bebyggda orter. Detta gäller såväl bostadsbebyggelsen som bebyggelsen för industriella ändamål. Vad särskilt beträffar stadsplanelagda områden innebär stadsplanen, att den bebyggelsereglering, som däri upptages, är, såvitt vid planens fastställande kan bedömas, önskvärd och lämplig. Visserligen finnas för närvarande ett stort antal äldre stadsplaner, vilkas genomförande icke skulle vara lyckligt. Dessa böra, så snart sig göra låter, överses och ändras. Vad däremot angår sådana stadsplaner, vilka äro anpassade efter stadens behov och utvecklingens krav, är det ett samhälleligt intresse, att de inom rimlig tid förverkligas. En riktigt uppgjord stadsplan återspeglar stadens bostadssociala politik, sådan densamma godkänts av Kungl. Maj:t. Stadsplanen giver också uttryck åt myndigheternas uppfattning rörande den industriella bebyggelsen. Då en stadsplan, ej sällan mot vissa markägares bestridande, fastställts — alltjämt avses här endast moderna stadsplaner — är det därför ett rimligt krav, att vederbörande stad också beredes möjlighet att, i den mån så kan ske utan åsidosättande av markägarnas berättigade intressen, främja dess genomförande. I det föregående har något berörts saneringsfrågan. Syftet med en stadsplaneändring är ofta att sanera ett äldre byggnadskvarter. Såsom tidigare antytts behöver ett saneringsbehov icke föranledas av att byggnaderna äro mindre ändamålsenligt placerade. Anledningen kan också vara att söka däri, att byggnaderna äro föråldrade och förfallna. Om möjlighet till tvångsingripande i dylika fall icke föreligger, kan det inträffa, att, såsom framhållits i ovannämnda motioner, moderna höghus och förnämliga affärsbyggnader komma att resa sig vid sidan av mindervärdiga bostadshus, vilkas ägare endast vänta på en försäljning i sinom tid, då överbetalning icke spelar någon större roll för köparen. Den undermåliga bebyggelsen kan även föranleda, att hela trakten påtryckes en mindervärdesstämpel. I ett flertal städer ser man, hur stadsplaneenlig bebyggelse även i de centrala delarna omväxlar med ren kåkbebyggelse eller avbrytes av tomter, omgärdade av någon missprydande inhägnad och försedda med en mindre verkstadsbyggnad eller dylikt, för den händelse de ej användas uteslutande såsom upplagsplatser för diverse bråte. Ur invånarnas trevnadssynpunkt och ur estetisk synpunkt är detta naturligtvis mycket otillfredsställande. Men den omständigheten, att välbelägna tomter icke utnyttjas på det sätt, stadsplanen förutsätter, medför också den olägenheten, att bebyggelsen tvingas ut till stadens utkanter, med påföljd, att staden får en utbredning som icke minst med hänsyn till kommunikationer och led-

307 ningar är allt annat än lycklig. En ändamålsenligt bedriven markpolitik från städernas sida är här behövlig. Men för att städerna skola kunna tillfredsställande sköta sin uppgift i förevarande hänseende fordras stöd i lagen. På anförda skäl föreslår stadsplaneutredningen, att de nuvarande bestäm-, melserna i 24 § första stycket och 25 § stadsplanelagen utbytas mot ett stadgande, som lämnar större möjligheter till bebyggelsereglerande ingripande från städernas sida såväl i fråga om redan bebyggd mark, där bebyggelsen emellertid ej ansluter sig till bestämmelserna i stadsplanen, som beträffande obebyggd, men för bebyggelse i planen avsedd mark. Utredningen föreslår, att ingripande som nyss sagts skall kunna medgivas så snart mark, som ingår i byggnadskvarter, icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen samt planens ändamålsenliga genomförande utan stadens ingripande antingen överhuvud taget icke kan äga rum eller ock icke kan förväntas inom skälig tid. Genom ett stadgande av denna innebörd torde de synpunkter på frågan om vidgade möjligheter till markinlösen från städernas sida, för vilka utredningen i det föregående gjort sig till tolk, bli tillgodosedda. Stadgandet kan användas såväl för möjliggörande av sanering av äldre bebyggelse som för att i stadens ägo överföra obebyggda markområden, vilka vederbörande markägare själva ej vilja eller kunna på nöjaktigt sätt exploatera. Genom bibehållande av den från 24 § stadsplanelagen hämtade föreskriften om stadsplanens »ändamålsenliga» genomförande avser stadsplaneutredningen att bland annat utesluta sådana fall, då stadsplanen är föråldrad och dess genomförande alltså icke kan anses såsom ändamålsenligt. I övrigt har utredningen utgått från att det liksom nu bör bero på Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida förutsättningarna för expropriationsrätt föreligga eller icke. Enligt utredningens mening torde härigenom vinnas garantier för att expropriationsrätten icke begagnas i oträngt mål och att heller icke större område får lösas än som erfordras för en tillfredsställande reglering i enlighet med stadsplanen. Kan det avsedda syftet vinnas genom att staden allenast löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, bör, på samma sätt som för närvarande; gäller, lösningsrätten begränsas härtill. Vad nu föreslagits har upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Härigenom sker ej någon ändring i nuvarande regler för expropriationsersättningens bestämmande. Det hinder mot en mera rationell och energisk markpolitik från städernas sida, som nämnda regler kunna innebära, kommer sålunda att tills vidare kvarstå i avbidan på en allmän översyn av expropriationslagen. Emellertid anser sig utredningen kunna hysa den förhoppningen, att redan vad här föreslagits skall visa sig ägnat att främja en ändamålsenlig byggnadsverksamhet. Andra stycket i förevarande paragraf motsvarar andra stycket i 24 § stadsplanelagen om ekonomisk zonexpropriation. De nuvarande bestämmelserna

308 ha icke vunnit någon större tillämpning. Anledningen härtill torde vara de villkor, vilka måste uppfyllas för att expropriationsrätt enligt ifrågavarande lagrum skall föreligga, särskilt kravet att det skall vara uppenbart att kostnaderna för genomförandet av den i första stycket avsedda bebyggelseregleringen medför väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark. Svårigheterna att på denna punkt förebringa övertygande bevisning äro stora, då parterna givetvis ofta komma med varandra helt motstridande uppgifter och utredningar. Det synes stadsplaneutredningen som om en förbättring av möjligheterna för den ekonomiska zonexpropriationens tillämpning skulle ernås, om i lagen angåves den ordning, i vilken beräkningen av värdestegringen skall äga rum. Utredningen föreslår därför, att värdestegringen skall bestämmas av expropriationsnämnd, som på endera partens begäran tillsättes av domstol i enlighet med föreskrifterna i lagen om expropriation. Härigenom vinnes, att Kungl. Maj:t får en fast utgångspunkt för sitt bedömande, huruvida expropriationsrätt bör medgivas eller icke. Genom att värderingen sker i denna ordning uppnås också överensstämmelse med vad som gäller angående fastställande av det lösenbelopp, som, om expropriationsrätt medgives, skall erläggas, för marken. Kostnaden för expropriationsnämnden och dess tillsättande samt övriga kostnader för värdestegringens beräknande synas böra som regel gäldas av staden. Vad utredningen nu föreslagit har föranlett, att andra stycket av förevarande paragraf fått en så tillvida från 24 § andra stycket stadsplanelagen avvikande lydelse, att Kungl. Maj:t icke vidare behöver bedöma tillförlitligheten av den uppskattning, som sker av värdestegringens belopp. Kravet på att Värdestegringen skall vara uppenbar har alltså uteslutits. Den värdering, expropriationsnämnden gör, tages utan vidare för god, och Kungl. Maj:t har endast att avgöra huruvida den av nämnden uppskattade värdestegringen är att anse såsom väsentlig eller icke. Bestämmelserna om expropriationsnämndens befattning med ärendet ha intagits såsom ett tredje stycke i paragrafen. Utredningen har övervägt, huruvida icke samtidigt med bestämmandet av beloppet av värdestegringen kunde fastställas det belopp, till vilket inlösen av marken skall, under förutsättning att Kungl. Maj:t medgiver expropriationsrätt, ske. Eftersom båda beloppen skola beräknas av expropriationsnämnd skulle härigenom vinnas vissa fördelar, helst som den nämnd, vilken bestämmer värdestegringen, icke kan undgå att beräkna jämväl värdet å marken i befintligt skick. Emellertid torde det icke kunna undvikas att, om lösenbeloppet med bindande verkan bestämdes redan i samband med prövningen av värdestegringen, resultatet kunde bli för parterna uppenbart orättvist. Man måste nämligen räkna med att en avsevärd tid kan komma att förflyta från den dag, värdestegringen beräknas, till dess marken inlöses av staden. Marken kan under denna tid, oberoende av regleringsåtgärderna, av olika anledningar bli föremål för betydande värdeändringar. Det kan därför lätt inträffa, att

309 det i samband med uppskattningen av värdestegringen beräknade Tösénbeloppet är vid den tidpunkt, då staden begagnar sig av sin lösningsrätt, antingen för högt eller för lågt. Visserligen torde, då expropriationsrätt medgives staden, Kungl. Maj:t samtidigt enligt 5 § fjärde stycket expropriationslagen föreskriva, att staden skall fullfölja frågan genom stämning till domstol inom viss tid, vid äventyr att expropriationsrätten upphör. Faran för alltför stora värdeändringar blir härigenom mindre. Helt försvinner den dock icke, särskilt som redan mellan expropriationsnämndens och Kungl. Maj:ts beslut understundom kan komma att ligga en icke obetydlig tidrymd. Ehuru utredningen sålunda icke förordar, att lösenbeloppet bestämmes redan i samband med prövningen av värdestegringen, synes det utredningen naturligt att, då nämnda belopp sedermera skall beräknas av en ny expropriationsnämnd, viss hänsyn tages till de resultat, vartill den första nämnden kommit, och att avvikelser härifrån motiveras huvudsakligen av att ändring inträtt i de till grund för värderingen liggande förhållandena. Utredningen anser sig också kunna förutsätta, att åtminstone de av domstolen utsedda ledamöterna i den nya nämnden bli såvitt möjligt samma som de, vilka deltagit i den tidigare. Erinras må att ordföranden, vilken utses av länsstyrelsen för en tid av tre kalenderår åt gången, är gemensam för alla expropriationsnämnder inom länet, och att ombyte av ordförande efter utgången av en treårsperiod endast sällan sker. Det torde alltså finnas goda grunder antaga, såväl att den nya nämndens uppgift avsevärt underlättas genom det arbete som utförts av den tidigare, som ock att resultatet av detta arbete vederbörligen beaktas vid de nya beräkningarna. Enligt stadsplaneutredningens förslag under förevarande paragraf blir rätten till expropriation liksom för närvarande enligt 24 och 25 §§ stadsplanelagen förbehållen staden. Utredningen har icke förbisett, att vissa skäl kunna åberopas för att jämväl andra än staden medgåves dylik rätt. Man kan sålunda icke bortse från möjligheten att exempelvis vissa ägare av mark inom ett byggnadskvarter, som i stadsplanen avses skola bli föremål för sanering, önska själva genomföra erforderliga regleringsåtgärder men hindras härifrån genom att andra ägare inom kvarteret motsätta sig åtgärderna i fråga. Det kunde i dylikt fall synas önskvärt, att de positivt inställda markägarna bereddes rätt till vissa tvångsingripanden, t. ex. i den formen att de medgåves lösa till sig de övriga ägarnas mark. En förutsättning härför måste dock uppenbarligen vara, att garantier erhölles för att den åsyftade regleringen, sedan marken inlösts, verkligen komme till stånd. En utväg vore måhända, att särskilda kvartersföreningar bildades med uppgift att reglera bebyggelsen inom vederbörande kvarter. Ifrågavarande föreningar torde då böra vara underkastade särskilda bestämmelser i syfte att säkerställa ett ändamålsenligt genomförande av de åtagna uppgifterna. ' .

310 Nu berörda spörsmål äger otvivelaktigt ett visst samband med stadsplaneutredningens uppdrag. Emellertid är frågan om behovet av dylika särskilda åtgärder för saneringen av äldre byggnadskvarter sedan längre tid tillbaka föremål för uppmärksamhet av särskilda sakkunniga, den s. k. bostadssociala utredningen. Stadsplaneutredningen, som med bostadssociala utredningen haft vissa överläggningar i ämnet, har med hänsyn härtill ansett sig böra för sin del åtnöjas med det förslag till omarbetning och utvidgning av gällande regler på området, som i det föregående framlagts. I den mån ytterligare åtgärder finnas påkallade av beskaffenhet att kräva stöd i stadsplanelagen, torde de av stadsplaneutredningen föreslagna bestämmelserna få kompletteras. De principer, vilka ligga till grund för nämnda bestämmelser, kunna enligt utredningens mening med fördel tillämpas jämväl om expropriationsrätt tillerkännes andra än staden. Slutligen vill stadsplaneutredningen i förevarande sammanhang framhålla, att en ändamålsenlig bebyggelsereglering i önskvärd utsträckning med begagnande av rätten till expropriation kan komma att ställa stora anspråk på den exproprierande i ekonomiskt avseende. Då det ur olika synpunkter kan vara ett allmänt intresse, att saneringsåtgärder vidtagas i tämligen stor omfattning och förhållandevis snabbt tempo, torde förtjäna övervägas att vidga möjligheterna till expropriationsrättens utnyttjande genom medverkan från statens sida i form av lån eller annat bidrag. Icke heller på denna del av saneringsspörsmålet har stadsplaneutredningen emellertid ansett sig böra närmare ingå. Även härutinnan torde bostadssociala utredningens emotsedda betänkande och förslag böra avvaktas. Förenämnda motioner vid 1944 års riksdag (I: 31 och II: 73) ha ett vidare syfte än som kan tillgodoses med stadsplaneutredningens här framlagda förslag. De torde bottna i den uppfattningen, att åt kommunerna böra beredas större möjligheter till tvångsvis inlösen av mark för byggnadsändamål än som erfordras endast för säkerställande av det ändamålsenliga genomförandet av stadsplan. Liknande synpunkter ligga till grund för vissa vid 1945 års riksdag väckta motioner (I: 290 och II: 449, II: 346 samt I: 100 och II: 318). Dessa synpunkter påkalla, om de skola vinna beaktande i hela deras vidd, lagstiftningsåtgärder av annan och betydligt vidsträcktare art än som kan rymmas i stadsplanelagstiftningen. Framhållas må emellertid att de ökade befogenheter för kommunerna, som utredningen under förevarande och nästföljande paragrafer föreslår, möjliggöra ganska omfattande kommunala ingripanden i bebyggelsefrämjande syfte. Det torde vara att vänta, att byggnadsverksamheten inom en nära framtid kommer att till väsentlig del inriktas på sanering av äldre byggnadskvarter. Utredningens förslag lämna kommunerna möjlighet att, sedan de stadsplaneändringar vidtagits, vilka äro en förutsättning för dylika saneringsföretag, framtvinga genomförandet av stads-

311 planerna i fråga. Men förslagen bereda också tillfälle för kommunerna att, om så kräves, få till stånd bebyggelse av förut icke bebyggd mark genom att inordna denna under stadsplan och sedermera, om planen icke genomföres på enskilt initiativ, inlösa marken för bebyggande genom kommunens försorg. 45 §. Redan vid fastställande av stadsplan torde mången gång kunna förutses, att planens genomförande icke kan äga rum utan att inlösen enligt 44 § sker av viss i planen ingående mark. Särskilt kan detta vara förhållandet vid sanering av äldre bebyggelseområden. Det kan även förekomma, att en stadsplan som syftar till sanering av befintlig bebyggelse och vilken är avsedd att utföras i ett sammanhang, är så oförmånlig för vissa markägare, att den med hänsyn till deras berättigade intressen icke kan fastställas, om det ej kan förutsättas, att inlösen kommer till stånd. För andra markägare kan planen däremot medföra mycket stora fördelar i form av ökad byggnadsrätt, vilka fördelar dessa markägare ej torde dröja att söka tillgodogöra sig, till förfång för det enhetliga genomförandet. I dylika fall kan det för att säkerställa planens ändamålsenliga genomförande eller för att möjliggöra att planen skall kunna fastställas vara nödvändigt, att fastställelsen göres beroende av att inlösen i enlighet med vad i planen förutsatts sker inom viss kortare tid, förslagsvis högst ett år, med rätt dock för Kungl. Maj:t att, om synnerliga skäl därtill äro, medgiva förlängning med högst ett år åt gången. Kommer ej inlösen — på frivillig väg eller tvångsvis med tillämpning av 44 § — till stånd inom sålunda angiven tid, bör fastställelsen å planen vara utan verkan. I enlighet med vad sålunda anförts ha föreskrifter, som medgiva villkorlig fastställelse å stadsplan i vissa fall, införts i första stycket av förevarande paragraf. Enligt paragrafens andra stycke skall råda förbud mot nybyggnad å den mark, som omfattas av den villkorliga planfastställelsen, intill dess inlösen skett eller tiden därför tilländagått. Därest nybyggnad i enlighet med planen tillätes under denna tid, skulle nämligen mycket stora olägenheter kunna uppkomma, för den händelse fastställelsen sedermera ej bleve gällande. Kungörelse och annan underrättelse om villkorlig fastställelse å stadsplan torde böra utfärdas i samma ordning som gäller för fastställelse å stadsplan i andra fall. Särskilt stadgande därom synes ej erforderligt. Sedan inlösen skett och planen därmed blivit definitivt gällande, torde emellertid underrättelse härom böra tillställas byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen m. fl. myndigheter, som erhållit meddelande om den villkorliga fastställelsen. Föreskrifter härom ha av utredningen införts i 33 och 114 §§ förslaget till byggnadsstadga. 46 och 47 §§. Dessa paragrafer överensstämma med 26 och 27 §§ stadsplanelagen.

312 48 §. Förevarande paragraf motsvarar 28 § stadsplanelagen. I sak föreligger allenast den avvikelsen, att paragrafen begränsats att gälla stadsplan; nuvarande stadgande har avseende även å stomplan.

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats inom stadsplan. 49 §. Paragrafen överensstämmer med 39 § stadsplanelagen. 50 §. Förevarande paragraf är likalydande med 40 § stadsplanelagen. Stad är jämlikt paragrafen skyldig att upplåta gata till allmänt begagnande, då tomter med en sammanlagd längd utmed gatan av minst en tredjedel av de därvid befintliga tomtlinjerna bebyggts i enlighet med stadsplanen. Med tomtlinje torde man härvid äga jämställa även kvarterslinje för byggnadskvarter, oavsett att detta icke undergått tomtindelning (jfr Holmbäck i Svenska stadsförbundets tidskrift årg. 1941 s. 314). Med tomt förstås i paragrafen för övrigt endast rättsligen bestående sådan. Stadsplaneutredningen har övervägt alt med rättsligen bestående tomt i förevarande hänseende jämställa fastighet, som efter dispens bebyggts utan tomtindelning. Denna tanke har dock övergivits av skäl, som av utredningen närmare utvecklas under 156 §. 51 §. Denna paragraf motsvarar 41 § stadsplanelagen. Sistnämnda paragraf innehåller att torg, park eller annan sådan allmän plats skall till den del den icke är att anse såsom gata upplåtas till allmänt begagnande, då tomter med en sammanlagd längd utmed platsen av minst två tredjedelar av de därvid befintliga tomtlinjerna bebyggts i enlighet med stadsplanen. Svenska kommunaltekniska föreningen har i sin skrivelse den 2 juli 1943 påpekat, att i 41 § stadsplanelagen icke syntes angivas, under vilka förutsättningar stad hade skyldighet att upplåta allmän plats, t. ex. park, som på alla sidor gränsade mot annan allmän plats, t. ex. gata, eller mot specialområde. Ej heller angåves, i vilken utsträckning angränsande specialområden eller tomter invid angränsande gator i sådant fall skulle vara bebyggda. En allmän plats kunde exempelvis genom endast en smal gata stå i förbindelse med gatunätet och i övrigt vara omgiven av specialområden. Paragrafen borde med anledning härav enligt föreningens mening i erforderlig mån kompletteras. — Liknande önskemål ha framställts även från arkitekthåll (jfr därjämte Holmbäck i Svenska stadsförbundets tidskrift årg. 1941 s. 313— 314).

313 Bestämmelserna i 41 § stadsplanelagen, att torg, park och annan allmän plats skall till den del den icke är att anse såsom gata upplåtas då tomter med viss längd utmed platsen bebyggts enligt stadsplanen, äro tydligen att förstå så, att den del av platsen som anses såsom gata skall upplåtas, då skyldighet därtill föreligger enligt 40 § stadsplanelagen, samt att platsen i dess helhet skall upplåtas, då i 41 § samma lag angivna förutsättningar äro för handen. Riktigheten av denna tolkning framgår vid en jämförelse med de äldre, motsvarande stadgandena i 1 kap. 34 § fastighetsbildningslagen, i vilka stadganden sladsplanelagen i denna del, enligt vad förarbetena utvisa, icke avsett att göra ändring. Då en tomt skiljes från en park eller annan dylik allmän plats genom gata, gränsar den allmänna platsen strängt taget icke mot byggnadskvarter. Del kan emellertid enligt stadsplaneutredningens mening icke råda tvivel om att kvartersmarken — trots den mellanliggande gatan — måste anses vara belägen »utmed platsen» och att sålunda bestämmelserna i nuvarande 41 § stadsplanelagen äga tillämpning även i detta fall. Vid bedömandet av skyldigheten att upplåta den allmänna platsen synes man sålunda böra, med bortseende från gatan, taga hänsyn till bebyggelsen på andra sidan av densamma. Stadsplaneutredningen har i sitt förslag lill förevarande paragraf icke funnit anledning att avvika från gällande stadgande i berörda avseende. För det fall, att allmän plats varom här är fråga gränsar mot annat område än byggnadskvarter eller gata framför sådant kvarter, t. ex. mot specialområde, kan däremot, såsom svenska kommunaltekniska föreningen framhållit, 41 § stadsplanelagen ej tillämpas. Skulle platsen helt omgivas avspecialområden, finnes sålunda överhuvud taget icke någon i lag stadgad skyldighet för staden att upplåta densamma. Är en allmän plats endast utmed en mindre del begränsad av tomtlinjer, kan detta medföra, att platsen måste upplåtas tidigare eller senare än som egentligen varit påkallat. Ändring härutinnan synes stadsplaneutredningen böra ske. Utredningen föreslår fördenskull, att skyldigheten alt upplåta torg, park eller annan sådan allmän plats göres beroende ej endast av bebyggandet av tomterna utmed platsen utan även av ianspråktagandet av angränsande specialområden. Med tomt avses i förevarande paragraf, liksom i 50 § (nuvarande 40 § stadsplanelagen) endast rättsligen bestående sådan. Skulle torg, park eller annan sådan allmän plats avgränsas från specialområde genom gata, finnes enligt paragrafen ingen regel som direkt angiver, huruvida skyldigheten att upplåta den allmänna platsen är beroende av specialområdets ianspråktagande för avsett ändamål. Det synes emellertid naturligt, att man i analogi med vad som bör tillämpas, då dylik plats genom gata avgränsas från byggnadskvarter, bortser från befintligheten av gatan, och att avgörandet sålunda blir beroende på i vad mån specialområdena tagits i anspråk för sitt ändamål. Särskilt stadgande härom synes icke på-

314 kallat. Ej heller torde i lagen särskilt behöva behandlas det fall, att en allmän plats, t. ex. ett torg, gränsar mot annan allmän plats, t. ex. en park. Skyldigheten för staden att upplåta torget eller parken synes i dylikt fall böra bedömas för varje område för sig med hänsyn till bebyggelsen och ianspråktagandet i övrigt av byggnadskvarter och specialområden utmed området. För att ett specialområde skall anses ha tagits i anspråk för sitt ändamål torde böra fordras, att området användes på i stadsplanen angivet sätt och att området även i övrigt överensstämmer med stadsplanen. Sålunda kan t. ex. ett vattenområde icke anses vara taget i anspråk, förrän områdets gränser ordnats på sätt stadsplanen angiver. I händelse av tvist, huruvida specialområde ianspråktagits för sitt ändamål, skall frågan därom avgöras av domstol. 52 §. Paragrafen överensstämmer med 42 § stadsplanelagen. 53 §. Förevarande paragraf motsvarar 43 § stadsplanelagen. I sistnämnda paragraf behandlas det fall, att samfärdselled skall anordnas till eller genom trafik-, skydds- eller säkerhetsområde. För åstadkommande av dylik samfärdselled erfordras ofta åtgärder av mer eller mindre säregen beskaffenhet, exempelvis ordnande av viadukt, brobyggnad eller tunnel. Kunna staden och den, som förfogar över området, ej enas om de åtgärder, som sålunda böra vidtagas, äger enligt paragrafens första stycke Konungen förordna därom. Andra stycket innehåller bestämmelser om skyldighet för den, som förfogar över området, att deltaga i kostnaderna för samfärdselledens anordnande i den mån han kan anses äga nytta av denna. Uppstår tvist om skyldighet att deltaga i kostnaderna, skall denna avgöras av nämnd, som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen om expropriation föreskriver. Till motivering av de anförda bestämmelserna i andra stycket yttrade lagrådet bland annat (prop. 79/1931 s. 193), att innehavare av område, som här avsåges, måste åtminstone i ett stort antal fall anses äga nytta av samfärdselledens anordnande. Vore det fråga om samfärdselled till ett dylikt område, vore det ofta uppenbart, att innehavaren av området hade nytta av leden. Men även då det vore fråga om samfärdselled genom området, kunde anordnandet vara till nytta för innehavaren av området, t. ex. på den grund att denne därigenom befriades från kostnader och olägenheter av däröver tidigare på annat sätt framgående trafik. Liksom den nytta tomtägare i allmänhet ansåges äga av gatas utläggande medförde förpliktelse för denne att bidraga till gatukostnad, borde den nytta, innehavare av här avsett område kunde äga av samfärdselleden, kunna för honom medföra skyldighet att deltaga i kostnaderna för ledens anordnande.

315 Svenska kommunaltekniska föreningen har i sin skrivelse den 2 juli 1943 framhållit, att skyldigheten att deltaga i kostnaderna för anläggning av samfärdselled enligt 43 § stadsplanelagen gällde endast trafik-, skydds- och säkerhetsområden, under det att idrottsområden, begravningsplatser och vattenområden uteslutits. Liknande skäl, som anförts för tillkomsten av nämnda paragraf beträffande trafik-, skydds- och säkerhetsområden, kunde emellertid åberopas t. ex. för större idrottsanläggningar, såsom av enskilda ägt fotbollsstadion med dess särskilda trafikanordningar, parkeringsplatser m. m., eller för kanaler och liknande vattenområden. 43 § stadsplanelagen borde därför utvidgas att omfatta samtliga specialområden med undantag dock för begravningsplatser. Stadsplaneutredningen har funnit vad svenska kommunaltekniska föreningen sålunda anfört böra beaktas. Jämväl innehavare av annat specialområde än trafik-, skydds- eller säkerhetsområde kan ha nytta av trafikled till eller genom området. Det är därför rimligt, att bidrag till kostnaderna för trafikledens anordnande kan uttagas av honom. Bestämmande för bidragsskyldighetens storlek är den nytta, som specialområdets innehavare har av trafikleden. Givetvis kan det förekomma att innehavarens nytta är ringa eller ingen, exempelvis i vissa fall vid anläggning av gata till eller genom vattenområden. Bidragsskyldigheten kommer då att i motsvarande mån minska eller helt försvinna. Vid anläggning av gator till begravningsområden kunna förhållandena stundom vara sådana, att det synes onödigt att bidrag utkräves. Detta kan vara förhållandet om begravningsområdet disponeras av den kyrkliga kommunen och dennas område sammanfaller med stadens. Skulle bidrag uttagas av staden i dylikt fall, uppkommer dock ingen skada därigenom. I andra fall synes det åter fullt berättigat att bidrag utgår även beträffande begravningsområden, t. ex. vid anläggning av trafikled till en begravningsplats, som är belägen inom municipalsamhälle men tillhör kommunen. Utredningen föreslår följaktligen, att de nuvarande föreskrifterna i 43 § stadsplanelagen utvidgas att gälla alla specialområden. Uppkommer tvist angående skyldigheten att deltaga i kostnaderna, skall denna såväl enligt gällande bestämmelser som enligt utredningens förslag avgöras av en nämnd, som tillsattes i den i expropriationslagen stadgade ordning. Några fasta regler om ersättningens storlek, liknande dem, som i 56—68 §§ föreslås beträffande gatukostnad, ha icke kunnat givas. Expropriationsnämnden synes dock vid ersättningens bestämmande kunna ha god ledning av reglerna i berörda paragrafer. Kostnaderna för ersättningens bestämmande skola för närvarande enligt 43 § stadsplanelagen gäldas av staden, då staden tillerkänts lägre belopp än staden fordrat, men eljest av den, som förfogar över området. Stadsplane-

316 utredningen förordar — i analogi med vad som föreslås för liknande fall enligt 27 och 64 §§ byggnadslagen — alt dylika kostnader skola gäldas av staden, såvida ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt. Den sålunda föreslagna lydelsen av stadgandet, vilken medgiver ett friare bedömande av kostnadsfrågan än gällande rätt, torde i praktiken icke komma att medföra någon större ändring. Sådan är ej heller avsedd. Slutligen må nämnas, att det för tillämpning av bidragsreglerna i andra stycket givetvis icke kräves, att Kungl. Maj:t med anledning av uppkommen oenighet meddelat beslut enligt första stycket. Då en trafikled skall anordnas till eller genom ett specialområde, kunna förhållandena ofta vara sådana, att det är alldeles klart vilka åtgärder som skola vidtagas. Detta kan exempelvis tydligt framgå av stadsplanen. Staden kan då omedelbart vända sig till områdets innehavare med krav på bidrag till kostnaderna. 54 och 55 §§. Dessa paragrafer motsvara 44 och 44 a §§ stadsplanelagen.

Om bidrag till gatukostnad. Enligt första stycket i 45 § stadsplanelagen skall tomtägare vid gata, som icke före den 1 januari 1908 upplåtits till allmänt begagnande, ersätta staden hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans utläggning framför hans tomt intill en bredd, motsvarande den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande tillåtna hushöjden, ökad med en fjärdedel av samma höjd. Motsvarande föreskrifter i 1907 års lag om stadsplan och tomtindelning (31 §) samt 1917 års fastighetsbildningslag (1 kap. 36 §) innehöllo, att tomtägaren skulle gälda värdet av gatumarken utmed tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd än 9 meter. Enligt dessa äldre bestämmelser skulle emellertid tomtägaren gälda hela värdet å marken intill gatans halva bredd, medan, såsom förut nämnts, enligt gällande lag tomtägaren skall ersätta staden hälften av värdet å marken intill gatans hela bredd. Första stycket i 45 § stadsplanelagen innehåller vidare, att om i gatan ingår allmän väg eller ock vägmark, som staden jämlikt 23 § stadsplanelagen nyttjar, skall vid ersättningsskyldighetens bestämmande vägen ej inräknas i gatubredden. Denna inskränkning gäller dock enligt ett år 1943 infört tillägg till 45 § icke såvitt angår allmän väg i stad, där kronan är väghållare och vägen efter det väghållningen övertagits av kronan byggts inom område som ingår i stadsplanen. Jämlikt andra stycket i 45 § stadsplanelagen skall skälig jämkning i ersättningsbeloppet göras, där tomtägaren visar, att den fördel, som genom den nya gatan beredes hans tomt, icke svarar mot den honom enligt första stycket åvilande ersättningsskyldigheten. Sådan jämkning må dock verkställas endast

317 i det fall, då tomten i fråga har utfartsväg åt en tidigare för allmänt begagnande upplåten gata. I tredje stycket av samma paragraf meddelas bestämmelser angående befrielse för tomtägare från ersättningsskyldighet bland annat i det fall, då gatumark framför tomt av dess ägare överlåtes till staden utan lösen. Beträffande gatukors innehöllo 1907 och 1917 års lagar (31 § andra stycket, resp. 1 kap. 36 § andra stycket) följande regel: Är tomt belägen vid gatukors, omfattar ersättningsskyldigheten tillika den del av gatukorset, som inneslutes av den nyss angivna gatumarkens utdragna gränslinjer. Med »den nyss angivna gatumarken» avsågs gatumarken utmed tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd än 9 meter. Stadsplanelagen innehåller ingen motsvarande regel om ersättningsskyldigheten beträffande mark i gatukors. Såsom skäl härför anförde chefen för justitiedepartementet vid lagförslagets framläggande (prop. 79/1931 s. 104), att genom den i 40 § stadsplanelagen — vilken paragraf överensstämmer med 50 § i utredningens förslag — givna definitionen på gatudel de förut gällande reglerna för det fall att tomt vore belägen vid gatukors syntes vara överflödiga. Mot nuvarande bestämmelser om tomtägares ersättningsskyldighet för gatumark h a r anmärkts, att de vore otydliga och ledde till orättvisa resultat. I sitt av svenska kommunaltekniska föreningen i dess skrivelse den 17 maj 1939 åberopade föredrag vid stadsbyggnadsveckan 1938 framhöll sålunda civilingenjören Åke Virgin, att det vore oklart vad som i 45 § stadsplanelagen förstodes med tillåten hushöjd, då den på tomten tillåtna bebyggelsen hade olika höjder utmed gatan eller om på tomten två eller flera byggnader finge uppföras med olika höjd. Stadgande erfordrades vidare bland annat angående beräkningen av gatumarksersättning i gatukors. Det kunde enligt Virgins mening ifrågasättas, om icke en återgång borde ske till den äldre lagstiftningen angående gatumarksersättning. Liknande uttalanden återfinnas i kommunaltekniska föreningens skrivelse den 2 juli 1943. Föreningen har däri framhållit, att hushöjden enbart icke vore tillfyllest såsom grund för bestämning av ersättningsgill gatubredd och att tomten såsom enhet härför förorsakade olikformig behandling av lika bebyggda kvarter. Ersättningsskyldigheten borde fördenskull enligt föreningens mening göras oberoende av tomtindelningen och bestämmas på stadsplanen efter principen, att gatorna i stadsplanen klassificerades såsom avsedda att bebyggas med huvudbyggnader i en, två eller flera våningar och att ersättningsskyldigheten därefter bestämdes så, att dels stadsplanens huvuddrag och icke dess detaljutformning inom kvarteret bleve utslagsgivande för bestämning av ersättningsgill gatubredd, dels ock ersättningsskyldigheten bestämdes för hela kvarteret, varefter denna sammanlagda ersättningsskyldighet fördelades efter tomternas längder utmed de klassificerade gatorna.

318 Vidare har kommunaltekniska föreningen anfört, att i stadsplanelagen ej angåves huruvida ersättning för mark i gatukors skulle utgå eller, om så skulle vara fallet, hur den skulle beräknas, samt ej heller vad som i olika fall vore att hänföra till gatukors. Den i 40 § stadsplanelagen givna definitionen på gaiudel gåve ej erforderlig vägledning, i synnerhet icke, när ersättningsgilla bredden vore en funktion av hushöjden. Lagen syntes visserligen icke kunna skrivas så att den gåve klara anvisningar för alla typer av gatukors, men vissa grundläggande bestämmelser vore erforderliga. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke svårigheterna att beräkna ersättningarna skulle försvinna eller åtminstone avsevärt minska om ersättningsskyldigheten föreskreves skola avse, icke såsom nu halva värdet å marken till gatans hela bredd intill fem fjärdedelar av hushöjden, utan hela värdet å marken till gatans halva bredd intill fem åttondelar av hushöjden. Ersättningsskyldigheten för gatumark kunde variera högst väsentligt mellan tomter med samma fasadlängd och samma byggnadssätt, beroende på att gatorna framför tomterna hade olika bredd eller på att i ena fallet vore fråga om mellantomt och i andra fallet om hörntomt. Tomterna hade dock samma behov av utfartsväg och samma behov av samtliga delar av gatunätet. Möjligen borde därför den sammanlagda gatumarksersättningen inom visst område kunna, på samma sätt som bidrag till kostnad för gatas anläggning, fördelas efter den å tomterna medgivna bebyggelsen, efter tomternas storlek eller efter annan skälig grund. Föreningen har slutligen påpekat, att behovet av parkeringsplatser i stad vore mycket stort och att detsamma säkerligen komme att alltmer öka. Enligt föreningens mening borde tomtägarna svara för det lokala behovet av parkeringsplatser. Detta kunde ske genom att tomtägarna finge skyldighet att anordna parkeringsplatser inom tomterna eller genom att ersättningsskyldigheten för gatumark ökades. Stockholms stads fastighetsnämnd har i skrivelsen den 13 januari 1942 likaledes framhållit, att begreppet gatudel vore oklart, särskilt då det gällde beräkning av gatumarksersättning vid gatukors, samt att närmare föreskrifter erfordrades angående vad som i 45 § stadsplanelagen skulle förstås med hushöjd. — Behovet av klarläggande bestämmelser rörande beräkningen av gatumarksersättning i gatukors har understrukits jämväl av Stockholms stads fastighetskontor i dess skrivelse den 30 juni 1943. I detta sammanhang må nämnas, att professor Å. Holmbäck i en artikel i Svenska stadsförbundets tidskrift (årg. 1941 s. 314 o. f.) framhållit önskvärdheten av att man vid beräknande av gatumarksersättning för gata med bredd överstigande fem fjärdedelar av hushöjden finge använda sig av genomsnittspriset för hela gatubredden men att gällande lag icke torde medgiva detta. Holmbäck har därjämte påpekat (s. 360), att bestämmelserna i 45 § stadsplanelagen icke, såsom av tidsbestämmelsen däri kunde antagas, gällde alla

319 fall, då gata upplåtits till allmänt begagnande efter den 1 januari 1908. Av 87 § stadsplanelagen framginge nämligen, att för gata som upplåtits mellan nämnda dag och stadsplanelagens ikraftträdande skulle ersättningsskyldigheten beräknas enligt föreskrifterna i förut gällande lag. 1938 års sakkunniga för utredning om vägväsendets förstatligande (vägförstatligandekommittén) föreslogo i sitt den 9 april 1941 avgivna betänkande (stat.off .utr. 1941: 12) sådan ändring av 45 § andra stycket stadsplanelagen, att det därstädes för möjligheten att verkställa skälig jämkning i tomtägares bidragsskyldighet uppställda villkoret, att tomten förut hade utfartsväg, bortfölle. Såsom skäl härför anfördes bland annat, att det stundom torde förekomma sådana fall, då en gatuanläggnings nytta för tomterna vore mer eller mindre fiktiv. Detta gällde i särskild grad huvudtrafikleder, beträffande vilka det måhända kunde inträffa att tomterna ej ens finge begagna gatan som utfart. Men även då fråga vore om vanliga gator kunde ett anläggnings- eller vidgningsföretag, t. ex. då en gata breddades för att bereda parkeringsplatser, vara en mycket ringa fördel för tomterna, kanske snarare till skada än nytta. Markersättningen borde därför kunna jämkas, i vissa fall ända ned till nollpunkten. Förslaget upptogs icke till prövning av Kungl. Maj:t i samband med genomförandet av vägväsendets förstatligande, utan avgörandet uppsköts i avbidan på stadsplaneutredningens väntade allmänna översyn av hithörande bestämmelser (jfr författnings- och organisationsförslag för genomförande av förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m. m., stat.off.utr. 1943: 1 s. 123). Slutligen må nämnas att i anledning av propositionen 223/1943 med förslag till lag om allmänna vägar m. m. i avgivna motioner (1:300 och 11:416) hemställdes om sådan ändring av bestämmelserna i 45 § stadsplanelagen att där stadgad befrielse för tomtägare från skyldighet att utgiva gatumarksersättning för det fall att allmän väg inginge i gatan skulle begränsas att avse väg, som tillfallit staden utan ersättning. Till stöd för detta yrkande anfördes bland annat, att propositionen innehölle den ändringen i hittills gällande rätt att städer, som vore väghållare, skulle erhålla statsbidrag till byggande av vägar endast i den mån dessa vore allmänna. Härvid syntes meningen vara, att de vägar, som vore för biltrafiken viktiga, skulle förklaras för allmänna. Ändringen medförde högst reella ändringar i avseende å städernas möjligheter att erhålla ersättning av tomtägarna för gatumark. Antalet allmänna vägar i städerna hade varit relativt litet, men efter ändringen komme en betydande ökning att ske, varför ändringen medförde en väsentlig minskning av berörda städer tillkommande gatumarksersättning. I till stadsplaneutredningen avgivet yttrande med anledning av berörda motioner förordade svenska stadsförbundet, att lagändring omedelbart verkställdes i enlighet med motionerna. Till stöd härför åberopade förbundet bland annat, att förarbetena till den ifrågavarande bestämmelsen syntes giva

_ B=/2.oo

A

Fig. 1 a. Den areal, varav tomten nr 1 enligt nuvarande regler skall ersätta hälften, har streckats.

vid handen att anledningen till att tomtägare befriades från skyldigheten att utgiva ersättning för allmän väg som ingick i gata var, att staden förutsattes icke ha haft någon kostnad för vägmärkens anskaffande. Sveriges fastighetsägareförbund avstyrkte däremot lagstiftning i enlighet med motionerna under framhållande särskilt, att en allmän vägs utläggande såsom gata icke syntes medföra någon som helst fördel för tomtägarna vid gatan och att det därför i dylikt fall vore obilligt att utkräva ersättning av tomtägarna för gatumarken. — Svenska kommunaltekniska föreningen har i sin skrivelse den 2 juli 1943 biträtt yrkandet i motionerna. Av den lämnade redogörelsen framgår, att gällande lag saknar uttrycklig regel angående tomtägares skyldighet att ersätta mark i gatukors. Det anses emellertid allmänt, att sådan mark skall ersättas. Ett stöd härför erhålles i ovan återgivna uttalande av chefen för justitiedepartementet, att genom den i 40 § stadsplanelagen givna definitionen på gatudel de förut gällande reglerna om gatukors skulle vara överflödiga. Nämnda paragraf, som handlar om stads skyldighet att upplåta gata, stadgar att varje del av gatan, som begränsas av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer, skall upp-

321 Fig. 1 b. Den areal, varav tomten nr 1 enligt nuvarande regler skall ersätta hälften, h a r streckats.

låtas då tomter med viss längd utmed gatan bebyggts i enlighet med stadsplanen. Enahanda stadgande har, såsom framgår av vad förut anförts, upptagits av stadsplaneutredningen i 50 § förslaget till byggnadslag. Att samordna denna definition på gatudel med de nuvarande bestämmelserna om gatumarksbidrag möter dock svårigheter. Det har synts utredningen önskvärt att söka klargöra, hur beräkningen av gatumarksersättning i gatukors rätteligen bör ske enligt gällande lag, helst som nuvarande regler härom även efter byggnadslagens ikraftträdande, åtminstone under en övergångstid, torde komma att tillämpas i ej ringa utsträckning. I det följande lämnas därför till en början en redogörelse i detta ämne. Är en tomt belägen vid ett rätvinkligt gatukors, där båda gatorna ha en bredd som understiger fem fjärdedelar av den å tomten enligt stadsplanen vid gatornas upplåtande tillåtna hushöjden, torde för närvarande enligt chefens för justitiedepartementet nyssnämnda uttalande och med användande av den i 40 § stadsplanelagen givna definitionen på gatudel tomtägarens ersättningsskyldighet böra bestämmas på sätt som åskådliggöres genom fig. 1 a och 1 b. Å dessa betecknas med H den hushöjd, som är tillåten vid den ena av de båda mötande gatorna (A) och med h den hushöjd, som är tillåten vid den andra gatan (B). Den mark, varav tomtägaren skall ersätta hälften, har å 21

-%h'll.2S-* 2" 18.00-

B Fig. 2 a. Den areal, varav tomten nr 1 enligt nuvarande regler skall ersätta hälften, har streckats.

figurerna streckats. De båda figurerna skilja sig från varandra endast därutinnan, att gatumarksersättningen i gatukorset beräknats å fig. 1 a med utgående från gatan A och å fig. 1 b med utgående från gatan B. Som en allmän regel synes nämligen böra gälla, att beräkning av gatumarksersättning i gatukors skall verkställas endast vid endera av de mötande gatorna. Iakttages ej detta blir ersättningen för stor. I förevarande fall skulle sålunda marken i gatukorset, om beräkningen ej verkställdes vid varje gata för sig, ersättas två gånger. Att beräkningen endast bör ske vid endera av gatorna framgår även om man antar, att båda gatorna ej anläggas på en gång utan efter varandra. I samband med anläggningen av den första gatan blir hela gatukorset ersatt. Då den senare gatan anlägges, bör man sålunda icke medräkna marken i gatukorset. Beräkningen av gatumarksersättningen möter i förevarande enkla fall i huvudsak inga svårigheter. Den enda komplikation som kan uppstå är, att marken i gatukorset har olika värde per ytenhet. Skulle markvärdet inom de

323 Fig. 2 b. Den areal, varav tomten nr 1 enligt nuvarande regler skall ersätta hälften, h a r streckats.

lika stora rektanglarna E—F—G—H på fig. 1 a och G—I—K—L på fig 1 b vara olika, blir tomtägarens ersättningsskyldighet olika om gatumarksersättningen uträknas med utgående från den ena gatan eller från den andra. Dylika fall torde emellertid vara sällsynta. Å fig. 2 a och 2 b har utmärkts ett annat fall. Gatubredden antages här vara större än fem fjärdedelar av den tillåtna hushöjden. Beräknas gatumarksersättningen såsom fig. 2 a utvisar med utgående från gatan A, borde enligt den i 40 § stadsplanelagen meddelade definitionen på gatudel den mötande gatans mittlinje utgöra gräns för den ersättningsgilla marken, d. v. s. den mark varav hälften skall ersättas. Ett sådant förfaringssätt torde dock leda till en alltför stor ersättningsskyldighet. Den ersättningsgilla marken i gatukorset synes i stället böra begränsas av en linje på avståndet 5 /s h från tomtlinjen vid den mötande gatan, där h är den tillåtna hushöjden vid denna gata. Beräknas gatumarksersättningen på sätt fig. 2 b utvisar med utgående från gatan B, blir förfaringssättet likartat. Den ersättningsgilla arealen i

5-tfa

Fig. 3 a. Den areal, varav tomten nr 1 enligt nuvarande regler skall ersätta hälften, har streckats.

gatukorset torde här böra begränsas av en linje på ett avstånd från tomtlinjen vid den mötande gatan av 5/s H, där H är den därstädes tillåtna hushöjden. Ersättningen blir, därest markvärdet är lika inom gatukorset, densamma vare sig uträkningen på detta sätt sker med utgående från den ena eller den andra gatan. Skulle däremot den mötande gatans mittlinje anses utgöra gräns för den ersättningsgilla marken i gatukorset, blir arealen av denna mark olika, om uträkningen sker med utgående från den ena gatan eller den andra. Sammanfattningsvis torde sålunda nuvarande regel för beräkning av gatumarksersättning i gatukors kunna angivas så, att den yta, som skall ligga till grund vid ersättningsberäkningen bör begränsas av tvärgatans utdragna mittlinje; dock att om den mötande gatan är bredare än 5A H, där H är den vid denna gata tillåtna hushöjden, den ersättningsgilla ytan i gatukorset i stället skall begränsas av en linje på avståndet 5 /s H från tomtlinjen vid den mötande gatan. Huruvida denna regel allmänt tillämpas i praktiken synes emellertid ovisst. I varje fall torde det mångenstädes förekomma, att ersättning i gatukorset uttages fram till den mötande gatans mittlinje, även om denna ligger längre från tomtgränsen än 5/s H. Vid snedvinkligt gatukors blir förfaringssättet, såsom framgår av fig. 3 a och 3 b, detsamma som vid ett rätvinkligt sådant. Är marken likvärdig inom

325 B'lSjoo

Fig. 3 b. Den areal, varav tomten nr 1 enligt nuvarande regler skall ersätta hälften, har streckats.

gatukorset blir även i detta fall ersättningsskyldigheten för ägaren av tomten nr 1 lika stor, vare sig uträkningen sker med utgående från den ena gatan eller från den andra. Den angivna beräkningsmetoden giver emellertid i förevarande fall ett mindre rättvist resultat. Ju spetsigare vinkeln i gatuhörnet är, desto större blir ersättningsskyldigheten för tomtägaren samtidigt som hans nytta av gatukorset måste anses bli mindre. Ägaren av tomten nr 1 å fig. 3 a och 3 b kan därjämte icke utan skäl påstå, alt den mark, som ersättningsskyldigheten omfattar, icke såsom 45 § stadsplanelagen angiver ligger framför hans tomt. Ett av Kungl. Maj:t genom dom den 12 oktober 1944 avgjort mål mellan Stockholms stad och Stockholms stads brandförsäkringskontor angående gatumarksersättning vid vidgning av viss gata är i förevarande sammanhang av intresse (NJA 1944:557). Stockholms rådhusrätt, där målet anhängiggjordes, förklarade i dom den 23 februari 1943, att kontoret vore pliktigt att till staden utgiva ersättning för hälften av den för gatuvidgningen i anspråk tagna marken, vilken i sin helhet beräknades utgöra 94,4 kvadratmeter. Sedan rådhusrättens dom överklagats, anförde Svea hovrätt i dom den 30 juli 1943 till en början, att stadgandena om tomtägares skyldighet att ersätta gatumark måste anses avse att bereda ersättning jämväl för mark i gatukors, med iakttagande att till grundval för ersättning icke toges mark som vore belägen

fl«Äoo

Fig. 3 c, Den areal, varav tomten nr 1 enligt Svea hovrätts dom den 23 februari 1943 skulle ersätta hälften, har streckats.

längre bort från tomts sida eller hörn än 5A av hushöjden. Vidare förklarade hovrätten, att den mark, varav hälften skulle ersättas, »i föreliggande fall» borde i gatukorset begränsas av en linje dragen vinkelrätt mot gatan genom den punkt där kvarterets tomtlinje vid nämnda gata skar den mötande gatans mittlinje. Det markområde, efter vilket ersättning skulle beräknas, utgjorde i enlighet härmed omkring 85 kvadratmeter. — Om dessa regler tillämpas på det å fig. 3 a angivna fallet, torde erhållas det resultat, som åskådliggöres å fig. 3 c. Mot den av hovrätten sålunda tillämpade metoden synes till en början kunna anmärkas, att den skiljer sig från vad som hittills torde ha ansetts vara gällande rätt. Stadsplaneutredningen veterligen har ett dylikt förfaringssätt icke tidigare praktiserats någonstädes. Metoden torde ej heller vinna stöd av förarbetena till lagen. Detta hindrar dock givetvis icke, att den understundom kan giva ett skäligt och för rättskänslan tillfredsställande resultat. En annan anmärkning är emellertid, att hovrättens metod i vissa fall — dock ej i det å fig. 3 c åskådliggjorda — giver olika värde på tomternas inbördes ersättningsskyldighet, om beräkningen sker med utgående från den ena gatan eller från den ändra. Metoden är därjämte relativt invecklad i tillämpningen. — Kungl. Maj :t har också ändrat hovrättens dom och, liksom rådhusrätten, ansett det markområde, för vilket ersättning borde beräknas, utgöra 94,4 kvadratmeter. Av Kungl. Maj :ts dom framgår, att Kungl. Maj:t, med tillämpning av den i 40 § stadsplanelagen givna definitionen på gatudel, ansett ersättning böra

327 Fig. 4.

utgå för marken i gatukorset intill den mötande tvärgatans utdragna mittlinje. Ett annat fall, då svårighet möter att beräkna gatumarksersättning i gatukors, är då tomtlinjen i gatukorset är avskuren eller rundad. Det enklaste och enligt stadsplaneutredningens mening också det riktigaste sättet att räkna ut gatumarksersättningen är i detta fall att bestämma yttergränserna för den ersättningsgilla ytan som om någon avskärning ej funnes. Härigenom erhåller staden emellertid endast ersättning för hälften av den yta i gatukorset, som upptages av avskärningen. För att erhålla full ersättning tillämpa vissa städer, därest gatubredden frånsett avskärningar är mindre än 5A H, därför den metoden, att de först beräkna gatans medelbredd framför tomten. Ju större avskärningarna äro, desto större blir medelbredden. Gatumarksersättningen uträknas därefter med utgående från denna bredd. Även andra metoder användas i samma syfte. Kvarterets form kan slutligen även vara sådan, att det möter svårighet att avgöra, hur tvärgatans förlängning bör gå i gatukorset. Ett exempel härpå angives å fig. 4. Om ingen hänsyn tages till tvärgatans krökning strax före skärningen med huvudgatan, torde tvärgatans utdragna mittlinje böra erhålla sträckningen A—G. Ett mera tillfredsställande resultat erhålles emellertid, om man under hänsynstagande till tvärgatans krökning närmast gatukorset i stället drager ut dess mittlinje till punkten B. Ett sådant förfaringssätt torde

328 icke vara oförenligt med gällande bestämmelser. Klart är dock, att i dylikt fall den personliga uppfattningen hos den som verkställer ersättningsberäkningen kan få ett visst inflytande. Detta är givetvis olämpligt. Stadsplaneutredningen övergår härefter till en närmare redogörelse för bristerna i nuvarande bestämmelser om ersättning för gatumark samt för hur dessa brister lämpligen böra avhjälpas. Stadsplanelagen avser — och detta måste vara en riktig princip — att tomtägarna skola utgiva ersättning för gatumark efter den nytta de ha av gatan. I detta syfte har ersättningens storlek gjorts beroende, förutom av gatumarkens värde per ytenhet, av dels tomtlinjens längd vid gatan och dels den tillåtna hushöjden. Ingen av sistnämnda båda faktorer giver emellertid ett fullt riktigt uttryck för tomtägarens nytta av gatan. Vad först angår tomtlinjens längd kan hänvisas till det å fig. 5 åskådliggjorda exemplet på tomtindelning i ett bostadskvarter med likartad bebyggelse inom hela kvarteret. Ägarna av tomterna nr 4 och 9 komma i detta fall på grund av den ringa längden av dessa tomters gränser mot gatorna runt kvarteret att enligt gällande regler bli i det närmaste helt fria från skyldighet att ersätta staden för gatumark. Även ägarna av tomterna nr 5 och 7 slippa mycket lindrigt undan. Att ersättningen beräknas med utgående från tomtlinjens längd medför därjämte, att ägarna av hörntomter bli genomgående hårdare belastade än övriga tomtägare. Reglerna om ersättning för mark i gatukors verka i samma riktning. Visserligen ha hörntomternas ägare stundom en större nytta av gatan än andra tomtägare. Särskilt är detta förhållandet inom affärskvarter. Inom andra kvarter medför det däremot ej sällan ingen större fördel för tomtägaren att tomten är belägen i gatukors. De nuvarande reglerna medföra därför i sådana fall en orättvis belastning av hörntomternas ägare. Beträffande därefter den tillåtna hushöjden kan anmärkas, att möjligheten att utnyttja tomtmarken icke beror av höjden ensamt utan även av andra faktorer, särskilt husets längd och bredd. Tillätes, förutom bebyggelse åt gatan, gårdsbebyggelse på en tomt men icke på en annan, är vidare under i övrigt lika förutsättningar den förra tomtens nytta av gatan regelmässigt större än den senares. Härtill kommer att tvekan för närvarande stundom uppkommer, vilken hushöjd som skall tagas till utgångspunkt vid gatumarksersättningens beräknande. Detta kan exempelvis vara fallet, då olika hushöjder medgivas inom samma tomt. Ett annat sådant fall är då utom vanliga våningar även medgives uppförande av s. k. indragen våning. Att, såsom kommunaltekniska föreningen påvisat, gatumarksersättningen inom lika bebyggda kvarter kan bli olika beroende på sättet för tomtindelningen inom kvarteren, är givetvis ej heller lämpligt. I själva verket innehåller 45 § stadsplanelagen bestämmelser i två skilda

-J I

I L_ 1

1H 16

t 15

3 ¥

\

\

\

1 I

\r Fig. 5.

hänseenden, nämligen dels rörande fördelningen av gatumarkskostnaderna mellan staden å ena samt tomtägarna å andra sidan, dels ock rörande fördelningen mellan tomtägarna inbördes av den andel, som sålunda åvilar dem. Reglerna i gällande lag ha emellertid utformats så, att avgränsningen av den mark, som skall ersättas av tomtägare, samtidigt innefattar en fördelning av ersättningsskyldigheten tomtägarna emellan. Givetvis är det dock icke nödvändigt att förfara på detta sätt. Uppdelningen mellan staden och tomtägarna av gatumarkskostnaderna kan ske efter andra regler än fördelningen mellan tomtägarna av den på dem belöpande andelen av dessa kostnader. Vad angår gatumarksersättningens fördelning mellan tomtägarna inbördes, framgår av vad förut anförts, att varken fasadlängden vid gatan eller den tillåtna hushöjden utgör ett fullt tillfredsställande mått på tomtägarens nytta av gatan och därmed på hans ersättningsskyldighet. Då det gäller kostnaderna för anläggning av gata finnes enligt ett år 1935 infört tillägg till 50 § fjärde att-satsen stadsplanelagen möjlighet att fördela de på tomtägarna inom visst område sammanlagt belöpande anläggningskostnaderna mellan dem efter omfattningen av den medgivna bebyggelsen, efter tomternas storlek eller efter annan skälig grund. För att erhålla möjlighet till rättvis fördelning av kostnaderna för gatumark bör enligt stadsplaneutredningens mening en regel införas, som medgiver att även dessa kostnader fördelas på liknande sätt. Stadsplaneutredningen föreslår bestämmelser härom under 59 §. Genom

330 dessa bestämmelser möjliggöres en utjämning tomtägarna emellan, exempelvis i ett sådant fall, som det å fig. 5 angivna. Beträffande därefter den andra frågan, eller gränsdragningen mellan den gatumark, som skall bekostas av staden, å ena, och den mark, som skall betalas av tomtägarna, å andra sidan, må till en början anmärkas, att kritiken mot de nuvarande bestämmelserna i ämnet huvudsakligen inriktats på vissa detaljer. Anmärkningarna tyda däremot icke på att den ersättningsskyldighet, som sammanlagt åvilar tomtägarna, skulle vara annat än i stort sett riktigt avvägd. Kommunaltekniska föreningen har dock påyrkat, att tomtägarna skulle åläggas att svara för behovet av parkeringsplatser av lokal natur. Visserligen är behovet av parkeringsplatser stort och detsamma kommer säkerligen framdeles att bli än mera trängande. Det är därför angeläget, att mark avsattes för sådant ändamål i tillräcklig omfattning. Anordnandet avparkeringsplatser synes dock i huvudsak vara en stadens angelägenhet, även i fråga om dylika platser av mera lokal natur. Skulle särskilda bidrag till kostnaderna härför uttagas av enskilda, torde det snarare vara på bilägarna än på tomtägarna som ersättningsskyldigheten borde läggas. Enligt stadsplaneutredningens mening bör fördenskull ökning av tomtägarnas skyldighet att bidraga till markanskaffning ej ske i syfte att underlätta anordnandet av parkeringsplatser. Även i övrigt synes anledning saknas att föreslå någon ändring, som mera väsentligt rubbar den i gällande lag gjorda avvägningen mellan det allmännas och den enskildes skyldighet att bekosta gatumark. Den tanken har framförts, att några regler i detalj angående hur storleken av markägarnas gatukostnadsbidrag skulle beräknas icke borde uppställas i lagen, utan att där borde fastslås allenast själva grundprincipen nämligen, att tomtägare skulle svara för så stor del av kostnaden, som vore skäligt med hänsyn till hans nytta av gatan och stadsplanen i övrigt. Därjämte finge dock i lagen angivas vissa riktlinjer för värdesättningen av denna nytta. Såsom motiv för ett dylikt förfarande har särskilt anförts, dels att detaljerade gatukostnadsbestämmelser måste bli besvärliga i tillämpningen, dels ock att en regel sådan som den nuvarande, enligt vilken ersättningsskyldigheten maximeras i förhållande till den tillåtna hushöjden, i praktiken mången gång kan medföra, att en stad i stadsplanen utlägger gatorna icke till den bredd, som med hänsyn till trafikförhållandena och andra omständigheter vore önskvärt, utan allenast till sådan bredd, att staden kan av tomtägarna erhålla full ersättning för sina med markförvärvet och gatornas anläggning förenade kostnader. Att grunda markägarnas ersättningsskyldighet på en skälighetsprövning av det slag, som enligt antydda principer förutsattes, har stadsplaneutredningen emellertid ansett mindre lämpligt. En sådan anordning skulle medföra ett

331 osäkerhetstillstånd såväl för städerna som för markägarna. En ökning av antalet tvister vore otvivelaktigt att befara. Måhända bleve det för säkerställande av en enhetlig tillämpning och för undvikande av alltför stor tidsutdräkt nödvändigt att inrätta en särskild, för landet i dess helhet gemensam domstol för handläggning av dylika ärenden. Ifrågasättas kan för övrigt, om anordningen i fråga skulle medföra någon ändring i den anmärkta benägenheten från städernas sida att bestämma gatubredden efter storleken av markägarnas gatukostnadsbidrag i stället för efter behovet av ändamålsenliga trafikleder. Risk torde föreligga, att den enda skillnaden i detta hänseende bleve, att det mötte svårigheter för städerna att på förhand med säkerhet beräkna bidragsskyldighetens omfattning. Visserligen är det jämväl enligt utredningens mening otillfredsställande, om hänsynstagandet till kommunens i och för sig begripliga önskan att såvitt möjligt undvika, att kostnader för stadsplanens genomförande stanna å kommunen, tillätes menligt påverka stadsplanens utformning. De missförhållanden, som härutinnan tilläventyrs råda, torde emellertid försvinna i samma mån som insikten växer angående betydelsen av en ändamålsenlig planläggning och ökade krav ställas på planförfattare och andra, som ha att taga befattning med hithörande spörsmål. Stadsplaneutredningen har vidare övervägt, om det icke skulle vara möjligt att finna en metod, som för bebyggelse av olika slag direkt angåve, vilken gatuareal som skulle ersättas av tomtägarna. Utgångspunkten skulle härvid vara den, att en bebyggelse av viss beskaffenhet alltid har ungefär samma behov av gator och vägar. Vid tillämpningen av en dylik metod skulle uträkningen av den areal gatumark, som skulle ersättas av tomtägarna inom visst område, tillgå så, att den å området tillåtna bruttovåningsytan, sammanlagda tomtarealen, sammanlagda fasadlängden eller annan sådan av Kungl. Maj:t för ifrågavarande område fastställd grund eller kombination av grunder multiplicerades med visst eller vissa av Kungl. Maj:t likaledes angivna relationstal. Dessa tal skulle efter ingående undersökningar av gatubehovet inom områden med olika slags bebyggelse bestämmas så, att tomtägarnas ersättningsskyldighet i det stora hela bleve densamma som för närvarande. Mot en reform av denna genomgripande beskaffenhet kan bland annat invändas, att till grund för relationstalens uträknande måste ligga mycket omfattande beräkningar och undersökningar. Även om dessa utfördes med stor omsorg, skulle risk föreligga att reformens verkningar bleve andra än som avsetts. Tillämpningen av de nya bestämmelserna skulle också mången gång ställa myndigheterna inför vanskliga avgöranden. Enligt stadsplaneutredningens mening är det ej heller nödvändigt att på dylikt sätt införa ett helt nytt system för gatumarksersättningens bestämmande. Att uppställa regler, som i varje fall lämna ett fullt rättvist ersättningsbelopp, torde icke vara möjligt. Det som skall ersättas eller markägarnas nytta av gatan, kan omöjligen exakt beräknas. Hur de regler, efter vilka beräk-

332 ningen skall verkställas, än utformas, kommer beräkningen att framstå som mer eller mindre godtycklig. Det synes då vara av största vikt, att reglerna, i den mån detta är möjligt, åtminstone bli enkla och lätta att tillämpa. De nuvarande bestämmelserna erbjuda härutinnan trots sina brister åtskilliga fördelar, vartill kommer att liknande bestämmelser tillämpats alltsedan föreskrifter i ämnet år 1907 infördes i svensk rätt. Att lagstiftningen ej alltför mycket ändras är i frågor av förevarande slag ett betydelsefullt intresse. Stadsplaneutredningen har därför funnit sig böra söka lösa problemet om avgränsningen mellan markägarnas och stadens skyldigheter att bekosta gatumark efter samma huvudprinciper som för närvarande. Vissa ändringar föreslås dock, vilka torde vara ägnade att medföra såväl ökad enkelhet och klarhet som större rättvisa i många fall. Mest betydelsefull av de föreslagna ändringarna är, att markersättningen skall beräknas till hela värdet av halva gatubredden i stället för — såsom enligt gällande rätt — halva värdet av hela bredden, samt att vid ersättningens beräknande skall användas medelvärdet av all gatumark inom en viss gatudel. Uttryckliga, delvis ändrade bestämmelser föreslås vidare beträffande ersättningsberäkningen i gatukors och för det fall, att allmän väg ingår i gata. I den mån genom bestämmelsernas tillämpning oskälig belastning uppstår för viss tomtägare, skall därjämte enligt förslaget jämkning kunna ske, oberoende av om tomten förut har utfartsväg eller icke. 56 §. Nyssnämnda regel, att tomtägares ersättningsskyldighet skall beräknas efter hela värdet av gatans halva bredd har av stadsplaneutredningen upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Om den enligt stadsplanen vid gatans upplåtande tillåtna hushöjden betecknas med H, skall enligt förslaget ersättningsskyldigheten alltså omfatta hela markvärdet intill en bredd av 5 /s H i stället för såsom nu är fallet halva värdet av marken till en bredd av 5A H. Återgång sker härigenom i viss mån till vad som gällde före stadsplanelagens ikraftträdande. Den nuvarande tidsbestämmelsen i 45 § stadsplanelagen, att ersättningsskyldigheten gäller ägare av tomt vid gata »som icke före den 1 januari 1908 upplåtits till allmänt begagnande» har såsom onödig och missvisande uteslutits i utredningens förslag. I punkt 5 av övergångsbestämmelserna ha upptagits erforderliga föreskrifter angående gata som upplåtits till allmänt begagnande före byggnadslagens ikraftträdande. Kommunaltekniska föreningen har såsom nämnts (s. 317) föreslagit, att gatorna skulle klassificeras med hänsyn till den föreslagna bebyggelsen vid desamma. I stället för att såsom enligt gällande rätt ersättningsskyldigheten göres beroende av den enligt stadsplanen tillåtna hushöjden, skulle sålunda för varje gata eller gatudel generellt fastställas, vilken hushöjd som skulle läggas till grund vid markersättningens beräknande. Föreningen har icke

333 angivit, åt vilken myndighet klassificeringen av gatorna skulle anförtros. Sannolikt torde dock endast Kungl. Maj:t kunna ifrågakomma för en sådan uppgift. Åtminstone i fråga om gator i befintliga stadsplaner skulle därför ett genomförande av kommunaltekniska föreningens förslag medföra ej ringa besvär och omgång. Då det synts stadsplaneutredningen tveksamt om fördelarna med en sådan anordning skulle uppväga de därmed förbundna olägenheterna, har utredningen icke upptagit bestämmelser därom i sitt förslag. En viss förenkling av nuvarande regler har utredningen ansett sig kunna vinna genom föreskrift att, om olika hushöjder äro tillåtna inom samma tomt, den högsta höjden skall användas. Redan för närvarande torde det vara praxis, att om inom en tomt olika hushöjder äro tillåtna vid samma gata enligt stadsplanen, den högsta höjden användes vid crsättningsberäkningen. Utredningens förslag går emellertid längre. Det innebär nämligen, att om inom en tomt, som ligger vid två eller flera gator, bebyggelse enligt planen är tillåten till högre höjd vid någon av gatorna än vid de andra, skall tomtägarens ersättningsskyldighet bedömas med utgående från den högsta höjden såvitt angår alla gatorna. Den föreslagna ändringen medför en viss ökning av tomtägarnas ersättningsskyldighet. Denna ökning, som främst inträder för ägare av tomt i gatukors, torde dock i regel icke vara av större betydelse. Det är vidare att märka, att, såsom av det följande närmare framgår, de av utredningen föreslagna bestämmelserna i andra stycket om ersättningsberäkningen i gatukors medföra en viss minskning för tomtägarna av den ersättningsskyldighet, som enligt nu gällande regler åvilar dem. Den sålunda föreslagna ändringen torde vara ägnad att undanröja oklarhet och tvekan i åtskilliga fall, där sådan enligt hittills tillämpade regler förelegat. Ej minst gäller detta vid ersättningsberäkning inom moderna byggnadsområden med fritt liggande byggnader inne på tomterna, där det — då olika byggnadshöjder tillåtas på samma tomt — ofta kan möta svårighet att avgöra, huruvida de olika byggnadskropparna skola anses belägna vid den ena gatan eller vid den andra. Utredningen föreslår därjämte under 61 § byggnadsstadgan vissa förtydliganden av den gällande definitionen på hushöjd. Dessa torde i sin mån underlätta ersättningsskyldighetens bestämmande, exempelvis i det fall, att byggnad uppföres med s. k. indragen våning. Det torde kunna inträffa, att den ifrågavarande, mycket enkla bestämmelsen i det enskilda fallet leder till ett ur rättvisesynpunkt icke fullt tillfredsställande resultat. De orättvisor, som vid bestämmelsens tillämpning sålunda möjligen kunna uppstå, torde dock icke vara av större betydelse. De kunna för den enskilde tomtägaren i väsentlig mån utjämnas, därest fördelning av markersättningen mellan tomtägarna inbördes sker på sätt som angives i 59 §. Uppstår ett för tomtägaren oskäligt resultat, kunna därjämte de i 60 § omförmälda jämkningsreglerna tillämpas.

«— b*9.oo —•

Fig. 6 a. Tomten nr 1 skall enligt förslaget ersätta den streckade arealen.

H- lOoo tys H*6 2S

b * IS.oo-

Fig. 6 b. Tomten nr 1 skall enligt förslaget ersätta den streckade arealen.

335 Fig. 7 a. Tomten nr 1 skall enligt förslaget ersätta den streckade arealen.

Beträffande gatukors ha uttryckliga bestämmelser intagits i andra stycket. Ersättningsskyldigheten föreslås, liksom enligt de regler, som gällde före stadsplanelagen, skola omfatta den del av gatukorset, som inneslutes av de utdragna gränslinjerna för den mark som skall ersättas. För att vinna en önskvärd förenkling av ersättningsberäkningen föreslås dock, att ersättning icke i något fall skall utgå för mark, som ligger längre bort från tomts sida eller hörn än 5/s H. På fig. 6 a—7 c har åskådliggjorts, hur de föreslagna bestämmelserna skulle verka i vissa olika fall. Såsom av dessa figurer framgår torde reglerna medföra, att bestämmandet av den markyta, för vilken ersättning skall utgå, blir betydligt enklare än enligt nuvarande bestämmelser. Särskilt må påpekas att det i fall, som åskådliggöres på fig. 7 b, är likgiltigt, huruvida tomtlinjen D—E är att anse som en fasadlinje eller ett avskuret hörn. Tomtägarens ersättningsskyldighet blir i båda fallen densamma. Enligt nu gällande regler torde däremot ersättningsskyldigheten bli betydligt mindre i det förra fallet än det senare, vilket medför en viss osäkerhet, enär de båda fallen icke äro klart avgränsade från varandra. Vidare må framhållas den enkla lösning av frågan om ersättningsberäkningen, som blir följden av de föreslagna reglernas tillämpning i sådana fall som det å fig. 7 c angivna. De föreslagna bestämmelserna komma att i förhållande till de nu gällande medföra en viss minskning av städerna tillkommande ersättning för mark i

B-.lS.oo

Fig. 7 b. Tomten nr 1 skall enligt förslaget ersätta den streckade arealen.

Fig. 7 c. Tomten nr 1 skall enligt förslaget ersätta den streckade arealen.

337 gatukors. Denna minskning torde dock i allmänhet icke spela någon större roll. Olägenheterna för städerna i berörda hänseende motverkas i viss mån av den förutnämnda regeln i första stycket att ersättningsskyldigheten skall beräknas med utgående från den högsta å tomten tillåtna hushöjden. I övrigt måste enligt utredningens mening de med den nya metoden förbundna praktiska fördelarna tillmätas avgörande vikt. De föreslagna bestämmelserna torde också medföra, att en viss kostnadsbesparing kan uppstå för städerna ej blott genom att arbetet med gatumarksersättningens uträknande minskas utan även genom att det blir mindre risk för uppkomsten av tvister om ersättningsbeloppens storlek. För markägarna innebära de nya reglerna, att ersättningsskyldigheten för mark i gatukors bestämmes på ett mera rättvist sätt än för närvarande. Särskilt vid gatukors med spetsiga vinklar eller avskurna hörn är förbättringen ur markägarnas synpunkt påfallande. Skulle tvist uppstå angående bestämmelsernas tillämpning, blir det liksom nu domstol, som skall avgöra densamma. 57 §. I förevarande paragraf ha införts bestämmelser rörande det fall, att i gata ingår allmän väg eller ock vägmark, som staden enligt 24 eller 43 § nyttjar. Enligt 1907 och 1917 års bestämmelser skulle, om allmän väg ingick i gatumarken, tomtägare utgiva gottgörelse för hälften av den för gatans utläggning därutöver erforderliga marken till en bredd av högst nio meter. Principen var sålunda redan här den, att hälften av hela gatan, frånsett vägmärken, skulle ersättas. Detta förhållande åberopades för övrigt av 1916 års kommitté (s. 247) såsom skäl för att samma princip skulle användas vid beräkning av gatumarksersättning i allmänhet. Om ersättning för i gata ingående allmän väg icke skall utgå, bör tomtägarens ersättningsskyldighet för gatumarken i möjligaste mån vara oberoende av var i gatan vägen framgår. Det vore givetvis oriktigt, om den omständigheten att vägen vore belägen vid den ena sidan av gatan skulle räknas endast den sidans tomtägare till godo. För att uppnå rättvisa härutinnan föreslår stadsplaneutredningen i första stycket av förevarande paragraf, att ersättning skall utgivas för marken utmed tomten intill en bredd, utgörande hälften av skillnaden mellan gatans hela bredd och bredden av den däri ingående vägen, dock högst 5/8 H. Ersättning skall utgå för hela den areal, som sålunda erhålles, oberoende av om däri faktiskt ingår någon del av vägen eller ej. Av 58 § första stycket följer, att för erhållande av markägaren åvilande ersättningsbelopp nämnda markareal skall multipliceras med medelvärdet av marken inom gatudelen. Vid beräkningen av gatumarkens medelvärde skall dock hänsyn icke tagas till den i gatan ingående vägen. Den angivna regeln skulle, därest den tillämpades även i gatukors, medföra den olägenheten, att ersättningen för viss tomtägare vid korset kunde bli olika, 22

338 beroende på om uträkningen skedde från den ena gatan eller från den andra. En särskild regel för ersättningsberäkningen i gatukors, i vilket ingår allmän väg, har därför synts utredningen böra uppställas. Utgångspunkten har därvid skäligen ansetts böra vara, att förefintligheten av den allmänna vägen i första hand skall komma staden till godo. Markägarna böra fördenskull icke erhålla någon reduktion av sin ersättningsskyldighet på grund av att viss del av gatukorset upptages av allmän väg, med mindre summan av den areal gatumark som de enligt 56 § andra stycket skulle ha att ersätta, om den allmänna vägen ej funnes, överstiger skillnaden mellan korsets hela areal och arealen av den däri ingående vägen. Om åter sistnämnda arealskillnad är mindre än den förstnämnda arealen, eller sålunda den areal tomterna enligt 56 § andra stycket sammanlagt ha att ersätta, måste — därest staden ej skall erhålla större ersättning än som motsvarar värdet av marken i korset frånsett den allmänna vägen — jämkning verkställas av ersättningsskyldigheten så, att denna sammanlagt kommer att omfatta allenast värdet av berörda skillnad mellan hela korset och den däri ingående vägen. Denna reduktion, vilken bör komma alla tomterna vid korset till godo, torde böra verkställas i förhållande till en var tomts ersättningsskyldighet enligt 56 § andra stycket. •— Stadgande om ersättningsskyldighetens beräknande i gatukors, däri allmän väg ingår, har, i överensstämmelse med vad sålunda anförts, upptagits i förevarande paragrafs andra stycke. Ett par exempel på ersättningens uträknande enligt de sålunda föreslagna reglerna åskådliggöras på fig. 8, 9 a och 9 b. Är, såsom å fig. 8 angives, den allmänna vägen jämnbred och parallell med gatan, kommer den yta, som ersättningsskyldigheten enligt första stycket av förevarande paragraf omfattar, att erhålla samma bredd utefter hela tomten. Skulle gatan vara så bred, att halva gatubredden minskad med halva vägbredden är lika med eller överstiger 5/s H, medför den allmänna vägen icke längre någon reduktion av ersättningsskyldigheten utan denna beräknas städse efter nyssnämnda bredd, 5/s H. Förefintligheten av den allmänna vägmärken kommer i sistnämnda fall icke tomtägarna utan endast staden till godo. Om åter den allmänna vägen skär gatan, erhåller den ersättningsgilla ytan, såsom fig. 9 a utvisar, ett något mera oregelbundet utseende. Fig. 9 a och 9 b, vilka avse samma gatukors, skilja sig från varandra endast därutinnan, att uträkningen av tomtägarnas skyldighet att ersätta gatumark skett å fig. 9 a vid den ena av de mötande gatorna och å fig. 9 b — jämlikt paragrafens andra stycke — i själva gatukorset. Vid tillämpningen av förevarande paragraf måste i varje särskilt fall klargöras, vilken mark som ligger i gatukorset och för vilken alltså ersättning skall beräknas enligt andra stycket i stället för enligt första stycket av paragrafen. Till "gatukorset" bör i första hand räknas sådan mark, som omfattas av markägarnas sammanlagda ersättningsskyldighet enligt 56 § andra styc-

341 Fig. 9 b. De arealer i korset, tomtägarna enligt förslaget skola ersätta utan avdrag för allmänna vägarna äro E j , E2, E3 och E4 m 2 . Den areal i korset, tomtägarna enligt förslaget ej skola ersätta (ytan mellan punkterna 1. 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 1), är Ai m2. Hela korsets areal alltså E 1 + E 2 + E 3 + E4-|-Ai m 2 . Arealen å de delar av allmänna vägarna, som ingå i korset, är A 2 . De arealer i korset, tomtägarna skola ersätta efter avdrag för allmänna vägarna, ä r o e

l> e2> e 3 o c n

ei = E l

~

e

m2

-

F^E2+E^+E7(A2~AI)-

e 2 , e3 och 64 b e r ä k n a s på samma sätt.

ket, vare sig beräkningen av gatumarksersättningen sker enbart vid den ena gatan eller enbart vid den andra, ävensom viss mark i gatukorsets mitt, som icke omfattas av ersättningsskyldigheten. Av dessa skäl ingår t. ex. å fig. 6 a, 6 b, 7 a och 8 ytan D-E-F-G i gatukorset. Är gatuhörnet avskuret eller rundat, ingår emellertid i gatukorset även viss annan mark. Så t. ex. synes å fig. 7 b korset böra anses begränsat av linjerna D-F-G-H-I-E-D. Har gatukorset oregelbunden form, kan det stundom vara i viss mån tveksamt, vilken mark som skäligen skall anses ingå däri. Några närmare regler om det sätt, på vilket gatukorsets omfattning lämpligen bör bestämmas, torde dock knappast kunna givas. Frågan får avgöras från fall till fall med hänsyn till föreliggande omständigheter. En viss ledning synes kunna vinnas, om man gör klart för sig, vilken mark en gatuanläggning, som endast omfattat endera av de mötande gatorna, rimligen borde ha avsett. I regel torde på detta sätt någon större svårighet ej förefinnas att avgränsa den mark, som hör till gatukorset.

342 Emellertid har såsom förut nämnts (s. 319—320) från vissa håll yrkats, att befrielsen för tomtägare från skyldighet att utgiva gatumarksersättning, om allmän väg ingår i gatan, endast skall gälla om vägen tillfallit staden utan ersättning. Med anledning härav må till en början erinras, att en bestämmelse motsvarande det nuvarande stadgandet i 45 § första stycket stadsplanelagen om markägares frihet från skyldighet att utgiva ersättning för i gata ingående allmän väg fanns redan i 1907 års lag om stadsplan och tomtindelning. Motiven till berörda bestämmelse äro emellertid knapphändiga. Det synes ej få anses uteslutet, att man vid bestämmelsernas tillkomst närmast hade i tankarna vägar, vilka av ålder varit upplåtna till allmänt begagnande eller vilka eljest byggts under sådana förhållanden att någon anledning ej funnits, varför staden framdeles vid vägens utläggning till gata skulle äga att uttaga ersättning av tomtägare för vägmark. Såsom stadgandet utformats har det dock ej kommit att erhålla denna begränsade tillämpning. Stadgandet är — vilket ock framhölls av lagrådet vid behandlingen av det lagförslag som ledde till 1931 års stadsplanelag — tillämpligt ej blott då allmän väg utan lösen tillfallit staden, utan jämväl då stad såsom väghållningsskyldig inom sitt område anlagt väg och för sådant ändamål förvärvat mark. Ifrågavarande undantagsstadgande i 45 § stadsplanelagen torde ha av städerna i viss utsträckning tillämpats så, att markägare, då väg utlagts som gata, befriats från ersättningsskyldighet allenast om vägen genom formligt beslut tillerkänts karaktär av allmän. Om en trafikled icke formellt betecknats såsom allmän väg, har ersättningsskyldighet sålunda ålagts tomtägarna, även om trafikleden i sak fyllt alla anspråk på allmän väg. Huruvida en dylik tilllämpning varit överensstämmande med lagstiftarens mening vill stadsplaneutredningen lämna därhän. Förfaringssättet lämnar i varje fall rum för invändningar. Bortsett från de erinringar av formellt juridisk art som kunna resas mot detsamma, är det ej tilltalande för rättskänslan om en trafikled, som till sin sakliga natur är och rätteligen bort förklaras vara allmän väg, av den anledningen allenast, att sådan förklaring ej skett, vid tillämpningen av 45 § stadsplanelagen behandlats som om den ej vore allmän. Det synes ock föga rimligt att tomtägarnas ersättningsskyldighet på detta sätt gjorts beroende av en formalitet. Då stadens möjligheter att erhålla statsbidrag till vägunderhållet varit oberoende av om en väg formellt betecknats såsom allmän eller icke, är det emellertid naturligt, om städerna med sin uppfattning i markersättningsfrågan tidigare icke alltid vidtagit åtgärder för att en väg, som haft karaktär av allmän, också av länsstyrelsen uttryckligen skulle förklaras vara av denna beskaffenhet. Härutinnan har emellertid i samband med det den 1 januari 1944 genomförda förstatligandet av den allmänna väghållningen en ändring inträtt. Enligt 6 § förordningen den 30 juni 1943 (nr 438) om statsbidrag till väg- och

343 gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare, erhålla numera sådana städer och samhällen statsbidrag till byggande av vägar endast i den mån vägarna äro allmänna. Städerna ha härigenom fått ett bestämt intresse av att alla vägar, som till sin natur äro allmänna, också bli förklarade som sådana. Under år 1943 företogs av länsstyrelserna en allmän översyn av städernas vägar i syfte att för biltrafiken viktiga trafikleder skulle förklaras för allmänna. Vid denna översyn ha åtskilliga vägar, för vilka statsbidrag utgått men som icke formellt förklarats för allmänna, intagits till allmänt underhåll. I och med att sådant av länsstyrelsen meddelat beslut vunnit laga kraft äro vederbörande tomtägare — oavsett om den tillämpning som städerna enligt vad förut nämnts givit 45 § stadsplanelagen är riktig eller e j — f r ia från skyldighet att betala gatumarksersättning, därest vägen utlägges till gata. Att i efterhand ålägga markägarna ersättningsskyldighet beträffande dylika vägar synes icke tilltalande. Vad som skett är ju allenast, att vissa vägar, vilka redan tidigare till sin natur rätteligen varit allmänna, nu också formellt allmänförklarats. Detta förhållande bör icke rimligen kunna tagas till intäkt för att rubba den nuvarande avvägningen mellan stadens och tomtägarnas bördor i fråga om markanskaffningen. Då den ersättning, som städerna förmena sig ha gått miste om genom att vissa vägar i samband med förstatligandet av den allmänna väghållningen förklarats för allmänna, följaktligen enligt stadsplaneutredningens mening icke skäligen kan uttagas av tomtägarna, har utredningen övervägt, huruvida städerna i stället borde gottgöras den påstådda förlusten med statsmedel. Statsbidrag skulle i så fall tillerkännas dem, motsvarande den gatumarksersättning som de enligt 45 § stadsplanelagen ansett sig kunna göra anspråk på av markägarna, därest allmänförklaringen ej skett. Att märka är emellertid, att i många städer alla vägar, som äro för biltrafiken viktiga, varit sedan länge formligen förklarade för allmänna. Dessa städer, vilka tillämpat gällande bestämmelser om vägs intagande till allmänt underhåll på ett riktigt sätt, Skulle icke kunna erhålla något statsbidrag. De skulle därför komma i ett sämre läge än sådana städer, där bestämmelserna ej efterföljts. Med hänsyn härtill och då städernas ifrågavarande ersättningsanspråk även i övrigt är av synnerligen tveksam natur, vill stadsplaneutredningen icke förorda en sådan lösning. Beträffande allmänna vägar, som framdeles tillkomma, torde däremot icke föreligga betänkligheter att tillerkänna staden rätt att, om gata utlägges över mark vari vägen ingår, uttaga ersättning även för vägmärken. I fråga om sådan väg bör enligt stadsplaneutredningens mening en lösning eftersträvas, som giver staden möjlighet att erhålla gottgörelse av tomtägarna för det fall att staden för vägmärkens förvärvande måst vidkännas kostnader. Ersättning bör däremot icke utgå, då marken förvärvats utan några ekonomiska uppoffringar från stadens sida. Beträffande väg som bygges utanför stadsplane-

344 lagt område i stad, där kronan är väghållare, föreligger enligt lagen om allmänna vägar icke någon skyldighet för staden att tillhandahålla mark till vägen. Inom städer, som själva äro väghållare, uppstå i regel ej heller kostnader för markanskaffning, då allmän väg anlägges utanför stadsplanelagt område. Enligt 9 § förutnämnda statsbidragsförordning förutsattes nämligen, att stad skall kunna erhålla statsbidrag till markersättning, som staden betalar i samband med byggande av sådan väg. Någon anledning att tillerkänna stad rätt att av markägarna uttaga ersättning för vägmark finnes sålunda icke såvitt angår väg, som anlagts utanför det stadsplanelagda området. Beträffande åter väg inom stadsplan åligger det enligt lagen om allmänna vägar stad, där kronan är väghållare, att tillhandahålla för vägens byggande erforderlig mark utan kostnad för kronan. Den kostnad för staden, som sålunda uppstår, har staden ansetts böra äga uttaga av tomtägarna. Från gällande huvudregel att markägaren är fri från ersättningsskyldighet för i gata ingående allmän väg har därför, såsom tidigare nämnts (s. 316), genom ett år 1943 infört tillägg till 45 § första stycket stadsplanelagen gjorts det undantaget, att till allmän väg hörande mark, som ingår i gata, skall ersättas under förutsättning att kronan är väghållare och vägen efter det väghållningen övertagits av kronan byggts inom område som ingår i stadsplan. Även inom städer, som själva äro väghållare, uppkommer emellertid i regel kostnad för markanskaffning, därest väg anlägges inom stadsplanelagt område. Av 9 § i förutnämnda förordning framgår nämligen, att statsbidrag till markkostnad vid byggande av väg inom dylikt område, erhålles allenast om vägföretaget befinnes vara för staden synnerligen betungande. Det synes därför oriktigt att icke medgiva staden rätt att uttaga markersättning av tomtägarna även i detta fall. Stadsplaneutredningen föreslår fördenskull i förevarande paragrafs tredje stycke, att rätt att uttaga ersättning av tomtägarna för till allmän väg hörande mark, som ingår i gata, skall tillkomma staden, oavsett huruvida kronan är väghållare eller ej, därest vägen efter byggnadslagens ikraftträdande anlagts inom stadsplanelagt område. Betydelsen av denna ändring i förhållande till vad nu gäller inskränkes i viss mån därav, att staden redan nu mestadels torde kunna bygga allmän väg inom stadsplan på sådant sätt. att vägen omedelbart kan upplåtas till allmänt begagnande som gata. Ersättning för marken kan i sådant fall även enligt gällande lag uttagas av tomtägarna. Väg, som byggts före den nya lagens ikraftträdande men efter det att väghållningen i staden övertagits av kronan, bör naturligtvis liksom för närvarande ersättas. 58 §. I syfte att avlägsna ojämnheter i ersättningsberäkningen genom att gatumarken har olika värde per ytenhet föreslås i paragrafens första stycke, att ersättningsberäkningen skall ske med utgående från markens medelvärde inom

345 den ifrågavarande gatudelen. Såsom gatudelens gränser torde böra anses mittlinjerna till de tvärgator, som begränsa kvarteret. Ingår i gatan väg, som ej skall ersättas, skall beräkningen av medelvärdet ske med bortseende från vägmärken. Stundom torde inträffa, att staden ännu icke äger all mark i gatan inom gatudelen, då ersättningsberäkningen för viss tomt skall ske. Någon svårighet att bestämma markens medelvärde torde dock härigenom icke behöva uppkomma. Skulle staden vid förvärvet av den återstående gatumarken nödgas betala högre pris än man vid beräkningen av gatumarkens medelvärde räknat med, föreligger intet hinder, att senare uträkning av annan tomtägare vid gatan åvilande ersättningsskyldighet sker efter ett med hänsyn till den inträdda prishöjningen förhöjt medelvärde på gatumarken. Av praktiska skäl är det emellertid önskvärt, att ersättningsskyldigheten på en gång bestämmes för samtliga ägare av tomter vid en viss gatudel, oberoende av om ersättningsbeloppet förfallit till betalning eller icke. Sådant bestämmande kan enligt 64 § komma till stånd dels alltid då staden så begär dels ock i vissa fall efter framställning av tomtägare. Tillämpningen av ifrågavarande regel, att ersättningsberäkningen skall ske med utgående från markens medelvärde inom gatudelen, kan medföra, att ersättningen för mark i gatukors blir olika, beroende på om ersättningsskyldigheten bestämmes med utgående från den ena gatan eller från den andra. Om sålunda t. ex. i det fall, som angives å fig. 6 a (s. 334), ersättningsberäkningen utgår från den bredare gatan, skall ersättningen för marken i gatukorset bestämmas efter medelvärdet å marken i nämnda gata. Sker åter beräkningen med utgående från den smalare gatan, bestämmes ersättningen för samma markyta i gatukorset efter medelvärdet å marken i den gatan. Detta medför givetvis, att om gatumarkens medelvärde i den ena gatan är högre än i den andra, blir den för marken i gatukorset utgående ersättningen olika beroende på beräkningssättet. Skall vid den tidpunkt, då beräkningen sker, ersättning utgå allenast för marken vid endera av de mötande gatorna, synes det naturligt, att ersättning för marken i gatukorset endast uttages efter medelvärdet å marken i ifrågavarande gata. Om åter ersättningsskyldigheten aktualiseras på en gång vid båda gatorna, torde ersättning för berörda mark skäligen böra utgå efter det medelvärde å marken i de båda gatorna, som är för tomtägaren fördelaktigast. Särskilt stadgande härutinnan har upptagits i andra stycket. Vid tillämpningen av detta stadgande måste i varje särskilt fall klargöras, vilken mark som ligger i gatukorset. Angående vad som skall anses höra till gatukorset hänvisar utredningen till vad därom förut anförts (s. 338 och 341). Enligt gällande lag åligger skyldighet att erlägga gatumarksersättning endast ägare av rättsligen bestående tomt. Utredningen vill i detta samman-

346 hang nämna, att utredningen under 156 § föreslår, att även vissa andra fastighetsägare skola ha sådan skyldighet.

59 §. I första stycket återfinnas de förut omnämnda bestämmelserna (s. 329— 330) angående fastställande av särskilda grunder för fördelning mellan tomtägarna av galumarksersättning, som inom visst område sammanlagt belöper på dem. Lika litet som enligt reglerna i nuvarande 50 § fjärde att-satsen stadsplanelagen angående fördelning mellan markägarna av kostnaderna för gatuanläggning synes det i fråga om ersättning för gatumark lämpligt att i lagen närmare angiva, vilka fördelningsgrunder som skola användas. I många fall torde den tillåtna bebyggelsen, representerad av bruttovåningsytan, vara användbar härför. I andra fall, exempelvis vid industribebyggelse och i viss utsträckning även vid villabebyggelse, synes fördelningen bli mera rättvis, om tomtstorleken lägges till grund vid kostnadsfördelningen. En fördelning efter enbart bruttovåningsytan eller enbart tomtstorleken kan utbytas mot fördelning efter produkten av dessa båda faktorer. Äro fastigheternas taxeringsvärden i huvudsaklig överensstämmelse med deras saluvärden, torde taxeringsvärdena kunna utgöra en användbar grund. Även andra fördelningsgrunder kunna vara ändamålsenliga. Det synes fördenskull lämpligt, att Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att förordna om gatumarksersättningens fördelning mellan tomtägarna efter den grund, som i varje särskilt fall finnes skälig. Utredningen har övervägt, huruvida icke beslut om dylik särskild fördelningsgrund skulle kunna meddelas även av annan myndighet än Kungl. Maj:t, exempelvis länsstyrelsen eller någon stadens myndighet. För ett sådant enklare förfarande talar bland annat, att beslut om särskild fördelningsgrund beträffande gatuanläggningskostnad icke behöver underställas Kungl. Maj:t, utan kan, sedan stadgande i ämnet intagits i stadens gatukostnadsbestämmelser, meddelas av lokal myndighet inom staden. Mellan bestämmelserna om utgivande av ersättning för gatumark och föreskrifterna om utgivande av ersättning för gatuanläggningskostnad föreligger emellertid den skillnaden, att de förra äro direkt inskrivna i lagen, medan de senare äro av lokal natur och sålunda fastställas för varje stad för sig. Att lokal myndighet tillätes göra avvikelser från fördelningsregler, meddelade i särskilda för orten gällande gatukostnadsbestämmelser, synes icke innebära någon oegentlighet. Mindre lämpligt är det däremot, att undantag i dylik ordning göras från ersättningsregler, vilka funnits vara av den vikt, att de upptagits i själva lagen. Meddelas enligt förevarande paragraf beslut om särskild grund för fördelning av markkostnaden, torde den sålunda beslutade grunden även böra gälla vid fördelning av gatuanläggningskostnad. Anledning att tillämpa en annan fördelningsgrund i det ena fallet än i det andra synes nämligen ej finnas. Före-

skrift härutinnan har upptagits i 68 § fjärde och femte punkterna. Man vinner på detta sätt, att hela den på tomtägaren belöpande kostnaden för gatornas iståndsättande inom det område, som beslutet avser, kan fördelas på en gång efter enhetliga grunder. I viss mån uppnås härigenom samma resultat som åsyftades med 1925 års sakkunnigas förslag i ämnet. De sakkunniga uttalade (s. 283), att all kostnad en stad haft för att kunna upplåta en gata till allmänt begagnande måste betraktas i princip enhetligt. Om kostnaden bestode i löseskilling för gatumarken eller kostnad för gatuanläggningen m. m., borde detta ej föranleda, att kostnaderna betraktades såsom artskilda. Fördelningen skulle enligt de sakkunnigas förslag ske så, att gatukostnaden inom visst stadsplaneområde uppdelades på fastighetsägarna där inom efter den nytta fastigheterna kunde beräknas få av gatorna. Kostnadsfördelningen skulle i varje särskilt fall fastställas av länsstyrelsen. Mot de sakkunnigas förslag anmärktes i däröver avgivna yttranden bland annat, att reglerna om kostnadsfördelningen vore onödigt komplicerade. Mot det av stadsplaneutredningen föreslagna förfarandet torde denna anmärkning knappast kunna riktas. En fördelning av gatumarkskostnaderna efter tillåten bebyggelse, tomtstorlek eller dylikt kommer, såvitt angår kostnaden för marken i gatukors, att innebära, att dessa kostnader läggas icke blott såsom för närvarande är fallet på ägarna av hörntomter utan även på ägarna av mellantomter. Mellantomternas ägare bli sålunda i viss mån hårdare belastade än förut. Någon orättvisa kan dock ej sägas nödvändigtvis uppstå härigenom, ty gatukorsen äro uppenbarligen i viss mån till gagn även för ägarna av mellantomterna. Särskilt inom områden, där affärsläget är utslagsgivande för fastighetsvärdena, kan det emellertid vara mindre rättvist att på detta sätt rubba den nu gällande fördelningen mellan hörntomternas och mellantomternas inbördes ersättningsansvar. Hörntomternas ägare kunna i dessa fall ha sådan nytta av belägenheten i gatukorset, att det kan vara skäligt, att marken där ersattes av dem utan bidrag från mellantomternas ägare. I dylika fall bör beslut om särskild grund för fördelning av gatumarkskostnaden icke meddelas. Såsom förutsättning för att Kungl. Maj:t skall förordna om särskild fördelningsgrund synes, i anslutning till vad för närvarande tillämpas då fråga är om fördelning av kostnad för anläggning av gata, böra gälla, att staden önskar detta. Förslag angående fördelningsgrund bör lämpligen upprättas och utställas i samma ordning som förslag till gatukostnadsbestämmelser. Erforderliga föreskrifter härom ha inlagils i 38 § byggnadsstadgan. Sedan beslut om särskild fördelningsgrund meddelats, torde stundom kunna uppkomma behov av ändring däri, t. ex. i samband med en stadsplaneändring av större omfattning. Det synes därför lämpligt, att Kungl. Maj:t äger förordna om ändring av fördelningsgrunden, därest synnerliga skäl där-

348 till äro. Sådan ändring torde böra kunna företagas även om framställning därom icke göres av staden. Stadgande i ämnet har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. Vad angår sådan stadsplaneändring, som medför vidgning av gata och därmed regelmässigt en ökning av gatumarksersättningen, framgår av de i det följande närmare omförmälda föreskrifterna i 62 § andra stycket, att dylik kostnadsökning i allmänhet skall gäldas endast av tomtägarna vid den vidgade gatan enligt bestämmelserna i 56—58 §§, även om å den ursprungliga gatumarksersättningen tillämpats särskild fördelningsgrund enligt förevarande paragraf. Beslut om särskild grund för fördelning av gatumarksersättning bör lämpligen meddelas redan i samband med fastställelse av stadsplan för ifrågavarande område. Intet hinder föreligger dock, att sådant beslut avser ett område, som redan är stadsplanelagt. Beslutet synes emellertid — i överensstämmelse med den princip som kommit till uttryck i nuvarande 87 § stadsplanelagen för där avsett fall — icke böra få omfatta gata eller del därav, som vid beslutets meddelande är eller enligt gällande bestämmelser bort vara upplåten till allmänt begagnande. På samma sätt bör ej heller beslut om ändring i fördelningsgrund få avse gata, som vid tiden för dylikt beslut är eller bort vara upplåten till allmänt begagnande. Bestämmelser i dessa hänseenden ha intagits i tredje stycket.

60 §. I förevarande paragraf ha införts föreskrifter om jämkning av tomtägare enligt bestämmelserna i 56—59 §§ åvilande ersättningsskyldighet. Som villkor för dylik jämkning uppställes allenast, att tomtägaren visar, att den fördel, som genom gatan beredes hans tomt, icke svarar mot den honom åliggande ersättningsskyldigheten. Jämkning kan sålunda, i olikhet mot vad som nu gäller enligt 45 § andra stycket stadsplanelagen, äga rum oberoende av om tomten förut har utfartsväg. Om skäl därtill föreligga, kan ersättningsbeloppet jämkas ända ned till nollpunkten. Jämkning kan verkställas även om gatumarksersättningen inom visst område fördelats enligt 59 §. Sådan jämkning medför givetvis icke någon ökning av övriga tomtägares ersättningsskyldighet. Den minskning av gatumarksersättningen för viss tomtägare, som därigenom uppstår, kommer atl belasta staden ensam.

61 §. Denna paragraf överensstämmer med 45 § tredje stycket stadsplanelagen. Enligt förslaget skall sålunda, om gatumark framför tomt av dess ägare överlåtits till staden utan lösen eller om staden samtidigt varit ägare av både

349 tomten och gatumarken, efter det att denna blivit i stadsplan upptagen såsom sådan, tomtägaren vara fri från ersättningsskyldighet intill värdet av samma mark. Bestämmelserna i förevarande paragraf äga tillämpning såväl då gatumarksersättningen skall beräknas enligt 56 och 57 §§ som då särskild fördelningsgrund användes enligt 59 §. I sistnämnda fall torde sålunda visserligen böra i den sammanlagda markareal, som skall ersättas av tomtägarna, inräknas gatumark, som av tomtägare överlåtits till staden utan lösen. Vid fördelningen av kostnaderna mellan tomtägarna bör emellertid iakttagas, att tomtägare, som avstått gatumark, befrias från ersättningsskyldighet intill värdet av denna mark. Motsvarande torde böra gälla i det fall, att staden samtidigt varit ägare av både viss tomt och gatumarken framför densamma.

62 §. Enligt 46 § stadsplanelagen är, om gata skall vidgas, den som äger tomt vid någondera sidan av gatan skyldig ersätta staden hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans vidgning framför hans tomt intill en bredd, motsvarande den å tomten enligt stadsplanen vid den nya gatudelens upplåtande tillåtna hushöjden, ökad med en fjärdedel; dock skall skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet enligt de i 45 § andra stycket stadsplanelagen för där avsett fall stadgade grunder. I övrigt skola vid ersättningsskyldighetens bestämmande de i 45 § stadsplanelagen meddelade föreskrifterna äga motsvarande tillämpning. Den kritik, som riktats mot de gällande bestämmelserna om gatumarksersättning vid ny gata och för vilken förut redogjorts (s. 317 o. f.), avser även föreskrifterna om gatumarksersättning vid gatas vidgning. Därutöver har Stockholms stads fastighetskontor i skrivelse den 30 juni 1943 framhållit, att det förekomme fall, då en gatuvidgning vore obetydlig — kanske omfattande endast någon meter — och då det kunde vara svårt att påvisa någon egentlig fördel för tomtägaren av denna vidgning. Tomtägaren kunde då åberopa bestämmelserna i 45 § andra stycket stadsplanelagen som skäl för att helt vinna befrielse från skyldighet att bidraga till kostnaderna för vidgningen. Å andra sidan förefölle det uppenbart, att man genom lagen avsett att tillförsäkra staden ersättning för varje vidgning, som icke sträckte sig över viss gräns: hushöjden + en fjärdedel. Det vore önskvärt om paragrafen så utformades, att det bleve klarlagt, att gatumarksersättningsskyldighet förelåge även för en dylik mindre vidgning, och det kunde ifrågasättas, om icke någon gräns för den jämkning, som lagen talade om, borde sättas. Såsom sådan gräns kunde måhända angivas en fjärdedel av värdet av vidgningsarealen.

350 Nyssnämnda bestämmelser i 46 § stadsplanelagen om tomtägares skyldighet att ersätta stad värdet av mark, som erfordras för gatuvidgning, vila p å samma princip som de tidigare behandlade reglerna i 45 § samma lag, nämligen att halva värdet av hela gatumarken intill en bredd av fem fjärdedelar av hushöjden skall ersättas. Enligt förut gällande rätt — 34 § i 1907 års lag och 1 kap. 39 § fastighetsbildningslagen — skulle endast gäldas en fjärdedel av vidgningen intill 18 meters bredd. För att ersättningsskyldighet skulle inträda fordrades därjämte, att vidgningen skulle medföra rätt att vid gatan uppföra högre byggnad än förut tillåtits. Föredragande departementschefen ansåg emellertid vid framläggande av förslaget till stadsplanelagen (prop. 79/1931 s. 105), att ersättningsskyldigheten vid gatas vidgning icke borde göras mindre omfattande än eljest. Erfarenheten torde visa, att tomtägarens nytta av gatuvidgning ej sällan ä r mindre påtaglig än nyttan av utläggandet av ny gata. Stundom är nyttan av en vidgning ringa eller ingen. Det kan för tomtägaren möta vissa svårigheter att styrka, att nyttan icke svarar mot honom åliggande ersättningsskyldighet och att sålunda få en jämkning av ersättningsbeloppet till stånd. Därför kunde det ligga nära till hands att på något sätt söka begränsa tomtägarnas ersättningsskyldighet vid vidgning. Detta kunde — därest man icke ville återgå till regler liknande dem, som gällde före stadsplanelagens ikraftträdande — exempelvis ske så, att bevisskyldighet med avseende å storleken av tomtägarens fördel genom gatuvidgningen lades på staden. Ersättning skulle alltså utgå endast i den mån staden förmådde visa, att vidgningen medförde nytta för tomtägaren. Mot en dylik regel kan emellertid framställas samma anmärkningar som mot den förutnämnda tanken att över huvud göra tomtägarnas bidragsskyldighet beroende på skälighetsprövning från fall till fall (jfr s. 330—331). Ovissheten angående vad som i det enskilda fallet kunde komma att utdömas i ersättning torde bli besvärande både för staden och för tomtägarna. Mot den angivna beräkningsmetoden kan därjämte — liksom för övrigt även mot andra metoder, som kunde användas för att reducera tomtägarnas ersättningsskyldighet vid vidgning — riktas den anmärkningen, att det icke finnes någon anledning att göra ersättningsskyldigheten för viss gata mindre omfattande, om gatan upplåtes i etapper än om den upplåtes på en gång. Stadsplaneutredningen anser fördenskull, att liksom för närvarande i princip samma regler böra tillämpas rörande gatumarksersättningens beräknande, då fråga är om vidgning, som vid anläggning av ny gata. Uppkommer genom bestämmelsernas tillämpning ett för tomtägaren oskäligt resultat, bör i båda fallen jämkning ske. Emellertid kan den av stadsplaneutredningen beträffande ny gata i 56 § av förslaget upptagna regeln, att gatumarksersättningen skall utgöra hela värdet av halva gatan intill fem åttondelar av hushöjden, icke utan vidare användas, då fråga är om vidgning. Gatumarksersättning vid vidgning måste nämligen

351 utgå, även om vidgningen ej berör den närmast tomten liggande hälften av gatan. Ej heller synes det lämpligt att i fråga om vidgning bibehålla de nuvarande reglerna i stadsplanelagen. De olägenheter, som äro förenade med tilllämpningen av dessa regler vad angår ny gata, skulle då såvitt angår vidgning kvarstå oförändrade. En rimlig lösning har däremot synts stadsplaneutredningen kunna erhållas på så sätt, att man först räknar ut vad tomtägaren med tillämpning av de föreslagna bestämmelserna i 56—58 §§ skulle haft att betala om gatan på en gång utlagts till sin fulla bredd. Härifrån dragés vad som enligt samma paragrafer skulle ålegat tomtägaren att betala före vidgningen. Skillnaden utgör det belopp, som tomtägaren bör ersätta staden för vidgningen. För att giva rättvist resultat måste dock beräkningen verkställas med utgående från medelvärdet av allenast den mark, som erfordras för vidgningen. Värdet av den redan befintliga gatan torde nämligen icke böra ha någon inverkan på ersättningens storlek. Vidare kan i vissa fall inträffa, att den ersättningsskyldighet, som enligt den angivna beräkningsgrunden skulle åvila tomtägarna på ömse sidor, sammanlagt belöper sig till högre belopp än som motsvarar värdet — beräknat med utgående från nyss omförmälda medelvärde -— av den mark, som åtgår för vidgningen. I sådant fall torde tomtägarnas sammanlagda ersättningsskyldighet skäligen böra reduceras till detta markvärde. Stadsplaneutredningen föreslår i enlighet härmed i första stycket av förevarande paragraf, att ersättning för vidgning skall utgå med skillnaden mellan de ersättningsbelopp, som med tillämpning av 56—58 §§ åvila tomtägaren före och efter vidgningen, under iakttagande likväl att medelvärdet av marken inom gatudelen skall beräknas med utgående allenast från den mark, som erfordras för vidgningen, samt att den tomtägarna å ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten sammanlagt icke skall avse högre belopp än som motsvarar värdet av denna mark enligt angivna beräkningsgrund. Vidare föreslås, att vid ersättningsskyldighetens bestämmande i övrigt skola tillämpas de i 60 och 61 §§ meddelade föreskrifterna om jämkning av ersättning och befrielse därifrån i vissa fall. Tre exempel på de föreslagna reglernas tillämpning åskådliggöras å fig. 10—12. Den sammanlagda ersättning, som åvilar tomtägarna på ömse sidor, kan bli lika stor som värdet av gatuvidgningen (fig. 10). Det kan också förekomma, att den sammanlagda ersättningen understiger vidgningens värde (fig. 11) eller att någon ersättning ej alls utgår. Härutinnan skilja sig de föreslagna bestämmelserna ej från gällande rätt. Skulle däremot den angivna huvudregeln, att tomtägarens ersättningsskyldighet vid vidgning avser skillnaden mellan de ersättningsbelopp som åvila honom före och efter vidgningen, medföra, att den sammanlagda ersättningsskyldigheten för tomtägarna på ömse sidor blir större än värdet av den vidgade arealen, träder den

352 Fig. 10. Gatubredd före vidgningen b. » efter » B. Tillåten hushöjd före vidgningen h. » » efter > H.

> Y', 5/a

2 Gatukorset är förut ersatt och har därför ej medtagits vid ersättningsberäkningen. Tomten nr 1 skall enligt förslaget ersätta mark, motsvarande den streckade arealen Ai med bredden

(B — b).

Tomten nr 2 skall enligt förslaget ersätta mark motsvarande den streckade arealen A minskad med den dubbelstreckade arealen A 2 . Båda tomterna tillsammans skola sålunda ersätta arealen A, som är lika med vidgningen.

ovan angivna särskilda reduktionsregeln i tillämpning. Reduktionen skall ske likformigt för tomterna, så att deras sammanlagda ersättningsskyldighet uppgår till vidgningens värde, beräknad med utgående från medelvärdet å den för vidgningen erforderliga marken inom gatudelen (fig. 12). En förutsättning för att detta fall skall inträffa är, att gatan före vidgningen är bredare än fem fjärdedelar av den då tillåtna hushöjden och att sålunda tomtägarnas sammanlagda ersättningsskyldighet före vidgningen icke omfattar hela den då befintliga gatan. Är tomt belägen vid gatukors, och har den ena gatan redan ersatts av tomtägarna, då ersättning skall beräknas för den andra gatan, är det vid tillämpningen av 56 § självklart, att gatukorset ej skall medtagas ännu en gång. Samma regel bör givetvis iakttagas vid beräkning av ersättningen för vidg-

353 75/77/ nr 2.

Tomt nn 1 Fig. 11. Gatubredd före vidgningen b. » efter » B. Tillåten hushöjd före vidgningen h. » » efter » H. 5

/s h < -£ ; 5/s H < | - .

Tomten nr 1 skall enligt förslaget ersätta mark, motsvarande den streckade arealen med bredden 5/s (H — h ) . Tomten nr 2 skall enligt förslaget ersätta mark, motsvarande den prickade arealen, med bredden Va H, minskad med den med ringar utmärkta arealen, med bredden 5/s h. De båda tomternas sammanlagda ersättningsskyldighet avser en bredd av 6U (H — h). Denna bredd är mindre än B — b. Den sammanlagda ersättningsskyldigheten understiger alltså värdet av vidgningen.

ning (se fig. 10, där den sneda gatan antages vara tidigare upplåten och ersatt). Särskilt stadgande härom synes ej påkallat. Har däremot den mötande gatan ej ersatts, bör, även då det är fråga om vidgning, gatukorset medtagas vid ersättningsberäkningen. Den förutnämnda hänvisningen till 60 § innebär, att jämkning i ersättningsbeloppet skall göras, om tomtägaren visar, att hans nytta av vidgningen icke svarar mot den honom åliggande ersättningsskyldigheten. Praxis torde utvisa, att domstolarna icke äro obenägna att medgiva jämkning, särskilt vid gatuvidgning, i betydande utsträckning. Därest skäl därtill föranleda, kan ersättningsskyldigheten jämkas till noll. Stockholms stads fastighetskontor har emellertid ansett önskvärt, att en gräns sattes för denna jämkning, så att en viss ersättning, förslagsvis hälften av vad som normalt utgår, alltid skulle kunna uttagas, även om tomtägaren ej hade någon påvisbar nytta av vidgningen. En sådan ändring skulle dock kunna medföra stötande resultat. En gatuvidgning kan nämligen vara av den beskaffenhet, att den icke medför någon som helst fördel för tomtägaren, utan snarare skada, t. ex. om i samband med vidgningen av en huvudled direkt utfart till densamma från tomten förbjudes. Vidare är att märka, att affärsläget stundom kan vara bättre vid 23

354 Gatubredd före vidgningen b. » efter » B. Tillåten hushöjd före vidgningen h; » » efter » H; Ve h < | ;

«/s H > - ~ .

Tomten nr 1 skall enligt huvudregeln i 62 § av förslaget ersätta den streckade arealen B 5 med bredden /s h. Ii

Tomten nr 2 skall enligt samma regel ersätta en lika stor areal med bredden i r

Ve h.

De båda tomternas sammanlagda ersättningsskyldighet skulle sålunda avse en bredd av B — 5/4 h.

Denna bredd är större än B—b. Ersättningsskyldigheten skall därför enligt den i 62 § intagna särskilda reduktionsregeln begränsas. Beduklionen sker likformigt för tomterna, så att resultatet blir, att envar ålägges ersätta hälften av vidgningen.

en smalare gata än vid en bredare. Stadsplaneutredningen anser fördenskull, att den nuvarande obegränsade jämkningsmöjligheten måste bibehållas. Har enligt 59 § beslut meddelats, att de på tomtägarna inom visst område sammanlagt belöpande gatumarkskostnaderna skola fördelas efter särskild grund, och vidtages därpå stadsplaneändring, varigenom gata vidgas, torde den av vidgningen uppkomna ökningen av gatumarksersättningen som regel böra gäldas av allenast ägarna av de tomter, som ligga vid den vidgade gatan. Om kostnadsökningen fördelades på tomterna inom hela området, skulle orättvisa resultat kunna uppstå. Fall kunna dock förekomma, då även ersättningen för gatuvidgning lämpligen bör fördelas enligt de för området i dess helhet meddelade särskilda bestämmelserna. Stadsplaneutredningen föreslår i anslutning till det nu sagda i andra stycket av förevarande paragraf, att, om för visst område beslut meddelats enligt 59 §, skall utan hinder därav ökning av gatumarksersättning, som föranledes av gatuvidgning, gäldas enligt de för gatuvidgning i allmänhet gällande reglerna, där ej Kungl. Maj:t på framställning av staden annorlunda förordnar. 63 §. Enligt 47 § första stycket stadsplanelagen skall ersättning för gatumark i mån av gatas upplåtande till allmänt begagnande erläggas vid anfordran, där

355 tomten är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, men i annat fall, då tomten sålunda bebygges. Enligt andra stycket av samma paragraf skall i fråga om erläggande av ersättning för gatumark efter gatas vidgning vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. Angående förfallodag för bidrag till iordningställande av gata meddelas i de flesta städers gatukostnadsbestämmelser liknande föreskrifter. Före stadsplanelagens ikraftträdande gällde enligt 1 kap. 38 och 39 §§ fastighetsbildningslagen, att gatumarksersättning skulle utgivas, då efter stadsplans fastställande nybyggnad blivit å tomten uppförd, dock ej innan gatan upplåtits för allmänt begagnande. Ersättning för gatuvidgning utgick allenast om vidgningen medförde rätt att vid gatan uppföra högre byggnad än förut tillåtits. Sådan ersättning skulle erläggas, då efter det att beslut om vidgningen fastställts byggnad blivit uppförd, dock ej innan gatan framför tomten blivit vidgad. 1916 års kommitté föreslog (s. 250), att gatumarksersättning skulle, sedan gatan upplåtits, utgivas vid anfordran, om å tomten funnes byggnad, som uppförts efter det stadsplanen fastställdes, men i annat fall, då nybyggnad skulle å tomten uppföras. Härigenom avsåg kommittén att utsäga bland annat, att om tomten bebyggts enligt stadsplanen innan ännu gatan upplåtits till allmänt begagnande, ersättningen skulle gäldas, så snart sådant upplåtande skett och staden gjorde anspråk på ersättningens utbekommande. Liknande bestämmelser föreslogos beträffande ersättning för mark till vidgad gata, dock med den begränsningen att ersättningsskyldighet i detta fall inträdde allenast under förutsättning att nybyggnaden utnyttjade till följd av vidgningen medgiven större byggnadshöjd. Det av 1925 års sakkunniga framlagda förslaget skilde sig (s. 292) från kommitténs förslag bland annat därutinnan, att gatukostnadsbidrag skulle utgå ej blott för fastighet, som bebyggts efter det stadsplanen fastställts. Hade före stadsplanens fastställande å fastighet uppförts byggnad, borde enligt de sakkunnigas mening, där fastigheten av gatuanläggningen väsentligen hade den beräknade nyttan, bidrag utgivas jämväl för sådan fastighet. Då byggnaden kunde komma att bestå i avsevärd tid, skulle det eljest kunna dröja länge, innan staden erhölle bidrag för fastigheten. I sin motivering till gällande bestämmelser anförde chefen för justitiedepartementet (prop. 79/1931 s. 105), att det av honom framlagda förslaget i fråga om tidpunkten för utgivande av ersättning vid gatuvidgning skilde sig från fastighetsbildningslagens bestämmelser därutinnan, att sådan ersättningsskyldighet enligt departementsförslaget kunde inträffa, även om vidgningen icke medförde rätt till större hushöjd. De föreslagna bestämmelserna avveko, såsom departementschefen vidare framhöll, emellertid även i annat hänseende från gällande lag. I denna uppställdes såsom förutsättning för ersättningens utgående, att tomten bebyggts efter det stadsplanen fastställts.

356 Det syntes enligt departementschefens mening riktigare föreskriva, att å tomten skulle finnas byggnad, som huvudsakligen överensstämde med stadsplanen; huruvida byggnaden uppförts före eller efter stadsplanens fastställande syntes sakna betydelse. Från åtskilliga håll ha anmärkningar framställts mot bestämmelserna i 47 § stadsplanelagen, därvid särskilt framhållits, att tidpunkten för ersättningens utgivande icke vore angiven med tillräcklig tydlighet. I sitt av svenska kommunaltekniska föreningen i dess skrivelse den 17 maj 1939 åberopade föredrag vid stadsbyggnadsveckan 1938 framhöll civilingenjören Åke Virgin, att enligt fastighetsbildningslagen hade gatumarksersättningens utgivande varit knuten till tidpunkten för nybyggnads färdigställande på tomten. Denna tidpunkt vore så klart angiven, att någon tvist därom ej kunde vara möjlig. Den angivna tiden vore även lämplig med hänsyn till att fördelarna av gatuanläggningen för tomtägaren i regel först framträdde, sedan nybyggnad uppförts på tomten i enlighet med den nya stadsplanen. Den enda olägenheten med den i den äldre lagstiftningen angivna tiden för ersättningens utgivande syntes vara, att staden kunde få vänta på gatumarksersättning efter en gatas vidgning, till dess nybyggnad uppförts på förut bebyggda tomter vid gatan. I viss mån kunde dock den ränteförlust, som härigenom uppstode för staden, bli kompenserad av att markens värde skulle från fall till fall bestämmas vid den tidpunkt, då ersättningen skulle betalas. Därvid tillgodoräknades staden den eventuella markvärdestegring, som inträffat efter det gatan blivit ordnad. — Stadsplanelagens bestämmelser åter hade härutinnan betydande brister. Vad som skulle förstås med en bebyggelse »i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen» vore svårt att avgöra. Det borde dock vara ett rimligt krav, att när det gällde reglerandet av så stora och för såväl det allmänna som de enskilda betydelsefulla ersättningskrav, som gatumarksersättning innebure, lagen vore avfattad på sådant sätt, att tidpunkten för ersättningens utgivande vore klart och tydligt bestämd i lagen. En återgång till den äldre lagstiftningen skulle vara till fördel både för det allmänna och för tomtägarna. I det nämnda föredraget anmärktes vidare, att skyldigheten för en fastighetsägare att på en gång kontant utgiva hela ersättningsbeloppet kunde innebära stora ekonomiska olägenheter för tomtägarna. Dessa kunde undanröjas eller avsevärt minskas, om tomtägarna gåves rätt att utgiva ersättningen genom årliga avbetalningar under viss bestämd tid. I sin skrivelse den 2 juli 1943 har kommunaltekniska föreningen ytterligare anmärkt, att av 47 § stadsplanelagen icke syntes framgå, huruvida den stadsplan, som avsåges i paragrafen, vore den som gällde, när tomten efter gatans upplåtande bebyggdes i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen eller den som gällde, när gatumarksersättningens erläggande krävdes.

357 Paragrafen borde emellertid angiva detta. Vidare syntes det föreningen erforderligt med ett förtydligande i syfte att angiva, huruvida preskriptionen av stadens bidragsfordran räknades från den dag då krav framställdes på bidragets utbetalande eller från tidigare tidpunkt. Stockholms stads fastighetsnämnd har i skrivelsen den 13 januari 1942 hemställt, att innebörden av bestämmelserna om ersättningens gäldande då »tomten är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen» måtte klarläggas och preciseras. Även Stockholms stads fastighetskontor har i sin skrivelse den 30 juni 1943 framhållit önskvärdheten av att de ifrågavarande bestämmelserna preciserades. Härvid borde å ena sidan iakttagas, att en tomtägare icke belastades med gatumarksersättning, då det vore uppenbart, att tomten icke på långt när vore utnyttjad på sätt som stadsplanen medgåve, och att tomtägaren på grund härav icke droge den nytta av gatumarken, som han skulle göra, därest så vore fallet. Å andra sidan gällde det att förebygga, att en tomtägare, som hade tomten intensivt utnyttjad, kunde undgå gatumarksersättning. — Fastighetskontoret har vidare berört det fall, att en gata vidgades i etapper, exempelvis först från 16 till 20 meter och därefter från 20 till 24 meter. Härvid uppkomme frågan, huruvida staden hade möjlighet att uttaga gatumarksersättning först för den första etappen och därefter för den andra, eller om staden måste vänta med att uttaga ersättning till dess vidgningen genomförts till dess slutliga bredd. Möjlighet härtill borde finnas men kunde enligt kontorets mening knappast anses föreligga enligt nuvarande bestämmelser. Såsom framgår av det anförda har tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna i 47 § stadsplanelagen medfört praktiska svårigheter. Dessa ha i viss mån ökats genom att stadens fordran på bidrag till gatukostnad hittills icke alltid varit på tillfredsställande sätt säkerställd. Säkerhet för bidragsfordringens gäldande har ej alltid funnits. Ställd säkerhet kan även ha varit för liten. Även om det rått tvekan, huruvida tomtägarens betalningsskyldighet inträtt, har staden då mången gång icke vågat underlåta att utkräva sin bidragsfordran. Genom stadsplaneutredningens förslag, att stadens bidragsfordran skall utgå med förmånsrätt ur tomten, vinnes en avsevärd förbättring härutinnan. Då staden i tveksamma fall kan vänta med att utkräva gatukostnadsbidrag, synes det antagligt, att ett bifall till utredningens nämnda förslag skulle i viss mån minska antalet tvister angående tidpunkten för bidragsskyldighetens inträde. Svårigheten att bedöma, när en fastighet är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, kvarstår dock alltjämt. Genomfördes det från visst håll framförda förslaget, att man med återgående till de före stadsplanelagens ikraftträdande gällande bestämmelserna skulle generellt anknyta gatumarksersättningens utgivande till tidpunkten för färdigställande av nybygg-

358 nad på tomten, skulle visserligen erhållas en mera bestämd tidpunkt för ersättningens gäldande. Någon rättvis lösning torde dock ej vinnas på detta sätt. Betalningsskyldighet skulle föreligga endast om nybyggnad uppförts efter det stadsplanen fastställts. Tomtägarens nytta av stadsplanen torde emellertid i regel vara lika stor om byggnaden uppförts dessförinnan. Såsom departementschefen anfört vid stadsplanelagens tillkomst, synes det alltså sakna betydelse om byggnaden uppförts före eller efter nämnda tidpunkt. Vidare medför det givetvis en viss nackdel för staden, att gatumarksersättningens utgivande på detta sätt framflyttas. På grund härav synes en återgång till de äldre bestämmelserna icke lämpligen böra ske. I fråga om vad som rätteligen bör förstås med att en tomt skall vara bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen har uttalats den uppfattningen, att härmed avses att den befintliga byggnaden skall i tekniskt hänseende nära nog helt och hållet överensstämma med vad som får byggas enligt stadsplanen. Från annat håll har gjorts gällande, att man skall bedöma saken mera ur den synpunkten, huruvida den å tomten befintliga bebyggelsen är av den omfattningen, att den i ekonomiskt hänseende är lika värdefull som den bebyggelse, som kan uppföras enligt stadsplanen. Med anledning härav vill stadsplaneutredningen framhålla, alt det icke kan råda någon tvekan om att de berörda bestämmelserna närmast avse den tekniska utformningen av bebyggelsen på tomten. Detta framgår av stadgandets lydelse. Att tomten skall vara bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen innebär alltså, att å tomten skola finnas uppförda byggnader, vilka i fråga om belägenhet, höjd, djup, våningsantal och den tekniska utformningen i övrigt i huvudsak överensstämma med stadsplanen. I fråga om byggnads läge torde endast smärre avvikelser kunna anses medgivna. En byggnad, som till större eller mindre del är belägen på gatumark, synes sålunda knappast kunna anses stå i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen. Beträffande byggnadens höjd, djup, våningsantal m. m. torde däremot ganska betydande avvikelser från stadsplanen kunna anses tillåtna utan att detta medför, att det ifrågavarande villkoret ej anses uppfyllt. I ett år 1943 av Högsta domstolen avgjort mål (NJA 1943: 667) tilläts enligt stadsplanen bebyggelse till fyra våningar och med en höjd av 13,o meter. Den befintliga bebyggelsen utgjordes av en trevåningsbyggnad med 11,8 meters höjd. Denna ansågs av domstolarna stå i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen. I ett annat mål, som avgjordes av Högsta domstolen år 1937 (NJA 1937: 638), ansågs däremot en byggnad, vilken till ungefär halva sin längd var uppförd till full höjd enligt stadsplanen samt i övrigt hade en höjd av omkring 11,5 meter medan stadsplanen medgav en höjd av 20,5 meter, icke vara i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen. Prejudikaten torde emellertid vara för få för att någon tillförlitlig slutsats därav skulle kunna dragas.

359 Såsom förut nämnts taga de ifrågavarande bestämmelserna närmast sikte på bebyggelsens tekniska utformning. Grunden till tomtägarens ersättningsskyldighet är emellertid den ekonomiska nytta, som han kan anses ha av gatans tillkomst. Det kunde då ligga nära till hands att ändra lagen så, att betalningsskyldighetens inträde på ett eller annat sätt bleve beroende av hur tomten utnyttjades i ekonomiskt hänseende. Klart är dock till en början, att de rent ekonomiska faktorerna icke kunna bli ensamt avgörande. Detta skulle kunna medföra, att en tomt, som bebyggts i överensstämmelse med stadsplanen, men som på grund av oekonomiskt uppförande eller olämplig användning icke lämnade avsett ekonomiskt utbyte, skulle kunna undgå ersättningsskyldighet. Ej heller synes det lämpligt att låta det ekonomiska utnyttjandet påverka betalningsskyldighetens inträde jämsides med bebyggelsens tekniska utförande, vilket skulle kunna ske exempelvis genom att komplettera de nuvarande bestämmelserna i 47 § första stycket stadsplanelagen med en föreskrift, att betalning skulle erläiggas om lomten — ehuru icke bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen — dock utnyttjades på ett i ekonomiskt hänseende likvärdigt sätt. En sådan anordning skulle medföra, att betalningsskyldighet skulle kunina inträda för en tomtägare, även om bebyggelsen strede mot stadsplanen, tt. ex. låge på gatu- eller förgårdsmark, om blott tomtens avkastning vore likv-ärdig med den som kunde erhållas av en bebyggelse i enlighet med stadsplamen. Ersättning skulle sålunda kunna uttagas även om bebyggelsen vore såtdan, att en genomgripande sanering, t. ex. innebärande avlägsnande av befintl ig gårdsbebyggelse, vore aktuell. Detta vore knappast rättvist mot tomtägaren. Stadsplaneutredningen anser sig därför icke kunna förorda någon ändring i antydd riktning. En bebyggelse, som tekniskt sett står i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, torde i de allra flesta fall också medgiva ettt ekonomiskt utnyttjande på sätt som stadsplanen avser. Någon inverkan därutöver på betalningsskyldighetens inträde torde de ekonomiska faktorerna icke lämpligen böra tillerkännas. Erinras må emellertid om den ökade möjlighet till jämkning av betalningsskyldighetens belopp med hänsyn till tomtägarens ekonomiska nytta av gata, som följer av det föreslagna stadgandet i 60 §. På detta sätt erhålla även de rent ekonomiska faktorerna ett direkt inflytande på betalningsskyldighetens storlek. Stadsplaneutredningen har tillika övervägt att komplettera de nuvarande bestämmelserna med stadgande, att betalningsskyldighet skulle inträda, då lomtägaren utnyttjade den tomten vidliggande gatan i samma omfattning, som om tomten vore bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, överensstämmelse skulle härigenom vinnas med de föreskrifter om inträdet av skyldigheten att gälda bidrag till kostnad för gatas anläggning, som i regel gälla enligt städernas gatukostnadsbestämmelser (jfr § 7 normalförslaget till sådana bestämmelser). Ett stadgande i dylik riktning skulle emellertid få till följd, att betalningsskyldighet kunde inträda för tomtägare,

360 även om bebyggelsen på tomten helt eller till stor del vore belägen på gatueller förgårdsmark eller eljest strede mot stadsplanen. Detta skulle, som förut nämnts, icke vara rättvist. Att bidrag till gatuanläggningskostnad kan uttagas i dylikt fall synes däremot icke så stötande. Särskilt i vissa fall har tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna ansetts leda till olämpliga resultat. Ett sådant fall är, då det förekommer mycket stora tomter, som normalt motsvara ett flertal vanliga byggnadstomter. På en dylik stor tomt kan en del vara bebyggd fullständigt i överensstämmelse med stadsplanen, under det att återstoden är föga bebyggd eller bebyggd på ett sätt, som icke överensstämmer med stadsplanen. Det har då på sina håll ansetts orättvist, att staden icke kan utfå gatumarksersättning för den del av tomten, som bebyggts enligt stadsplanen. Stadsplaneutredningen finner vad sålunda anförts äga ett visst fog. Stundom skulle det förvisso vara önskvärt, att gatumarksersättning kunde uttagas för del av tomt. Att fördenskull införa en allmän regel härom skulle dock föra för långt. Vidare kan erinras, att det, om en sådan regel infördes, ej sällan torde möta hart när oöverstigliga svårigheter att bestämma, huru stor del av den hela tomten åvilande gatumarksersättningen som skulle anses belöpa på den enligt stadsplanen färdigbyggda delen. Utredningen anser alltså, att betalningsskyldighetens inträde liksom hittills städse bör bestämmas med hänsyn till bebyggelsen på tomten i dess helhet. Är den tillåtna bebyggelsen på en tomt mycket stor — såsom ju ofta kan vara förhållandet på en vidsträckt tomt — följer därav, att den absoluta storleken av den avvikelse från denna bebyggelse, som fordras för att den befintliga bebyggelsen skall anses icke stå i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, i motsvarande mån ökas. För övrigt torde de påtalade olägenheterna kunna i viss mån undvikas, därest man vid tomtindelning tillser, att tomterna ej göras onormalt stora. Ett annat fall, då de nuvarande bestämmelserna ansetts medföra olägenheter, gäller industrikvarter. Ej sällan angivas i stadsplanebestämmelserna för sådana kvarter endast högsta tillåtna byggnadshöjd samt vissa huvudgrunder för bebyggelsens ordnande i övrigt. Ofta torde emellertid den medgivna byggnadshöjden ej fullt utnyttjas annat än för mindre byggnadspartier. Samtidigt lämnas ej sällan stora gårdspartier obebyggda, då dessa ur driftssynpunkt erfordras såsom öppna områden. Det kan sålunda förekomma, att industrianläggningen är fullt utbyggd, utan att marken på långt när är bebyggd i den utsträckning stadsplanen medgiver. Det kunde med hänsyn härtill måhända ligga nära till hands att för industritomter införa särskilda regler om betalningsskyldigheten. Denna skulle exempelvis kunna inträda, så snart tomten tagits i anspråk för industriändamål. Ett sådant stadgande skulle dock vara onödigt strängt, därest tomten utnyttjas endast i ringa grad. Att tomten överhuvud användes för industriändamål, kan knappast anses tillräckligt för att ägaren skall åläggas betala gatumarksersättning. Härutöver

361 torde i varje fall böra fordras, att tomten utnyttjas i huvudsak på det sätt som stadsplanen avser. Det bör vidare krävas, att den för utnyttjandet erforderliga bebyggelsen i stort sett åtminstone icke står i strid mot stadsplanen. Enligt utredningens mening föreligger emellertid intet hinder att de nuvarande reglerna i ämnet, såvitt angår industribebyggelse, tolkas i huvudsak på detta sätt. Med hänsyn till den särskilda karaktären av industribebyggelsen och beskaffenheten av de för densamma i regel gällande stadsplanebestämmelserna torde för betalningsskyldighetens inträde vid sådan bebyggelse i praktiken icke behöva uppställas lika stränga krav i fråga om överensstämmelse mellan den befintliga och den tillåtna bebyggelsen som eljest. En tomt för industribebyggelse torde alltså kunna anses bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, även om omfattningen av den befintliga bebyggelsen ganska väsentligt avviker från vad som maximalt tillätes enligt stadsplanen. Stadsplaneutredningen, som utgår ifrån att de nuvarande bestämmelserna skola tillämpas på detta sätt, finner fördenskull någon ändring i desamma, såvitt angår områden för industriändamål, icke påkallad. Vad angår svenska kommunaltekniska föreningens anmärkning, att det av nuvarande bestämmelser icke framginge, huruvida den stadsplan, som avsåges, vore den som gällde, när tomten efter gatans upplåtande bebyggdes i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, eller den som gällde, när gatumarksersättningens erläggande krävdes, må anmärkas, att eftersom ersättningsskyldigheten inträder, då de i paragrafen angivna objektiva förutsättningarna föreligga, oberoende om krav framställes eller ej (jfr s. 237— 238), det icke torde äga någon betydelse, om staden dröjer med att kräva ersättning och stadsplanen under tiden ändras. Är tomten bebyggd på sätt i paragrafen angives redan vid gatans upplåtande, bör det därför vara den vid upplåtandet gällande stadsplanen, som är avgörande för ersättningsskyldighetens inträde. Om åter tomten bebygges efter gatans upplåtande, synes frågan om inträdet av tomtägarens ersättningsskyldighet böra bedömas med hänsyn till den stadsplan, som gäller vid bebyggandet. De nuvarande bestämmelserna i ämnet ha på dessa punkter förtydligats i utredningens förslag. Bestämmelserna i sålunda jämkat skick återfinnas i första stycket av förevarande paragraf. Enär ersättningsskyldigheten inträder vid gatans upplåtande, om tomten redan då är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, och i annat fall, då tomten sålunda blivit bebyggd, torde det vidare vara klart, att preskriptionen av tomtägarens betalningsskyldighet räknas från gatans upplåtande, respektive från bebyggelsens färdigställande. Tiden för kravets framställande saknar alltså betydelse även i detta hänseende. Slutligen må även beröras det av Stockholms stads fastighetskontor omförmälda fallet, att en gatuvidgning genomföres i etapper. Sker upplåtandet på sådant sätt, att gatan upplåtes till sin fulla bredd endast framför en del

362 av tomt, torde av stadgandena i 47 § stadsplanelagen framgå, att gatumarksersättning skall utbetalas för den delen. Om däremot en gatuvidgning genomföres så att gatan utlägges först till viss bredd och därefter till den i stadsplanen stadgade bredden, torde icke någon ersättning kunna uttagas för den första vidgningen, utan staden måste vänta med att uttaga gatumarksersättning, till dess vidgningen är genomförd till hela den bredd, som är föreskriven i stadsplanen. Ändring härutinnan synes stadsplaneutredningen icke påkallad, lika litet som det kan anses motiverat att medgiva uttagande av gatumarksbidrag till gata, som i annat avseende än i fråga om bredden icke utförts enligt stadsplanen. Nuvarande andra stycket i 47 § stadsplanelagen har därför oförändrat upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. Tredje stycket av paragrafen innebär däremot en nyhet i förhållande till vad nu gäller. Enligt 47 § första stycket stadsplanelagen skall, då tomten vid tiden för gatans upplåtande till allmänt begagnande är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, gatumarksersättningen betalas vid anfordran. Stadsplaneutredningen föreslår, att denna regel utsträckes att gälla även det fall, att tomten bebygges i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen först efter gatans upplåtande. Betalningen behöver sålunda i intetdera fallet verkställas förrän krav därå framställts, även om ersättningsskyldigheten som sådan enligt vad ovan anförts (s. 361) uppkommit tidigare. Såsom från visst håll erinrats kan utbetalandet på en gång av hela ersättningsbeloppet för gatumark emellertid innebära stora olägenheter för tomtägaren. Ofta, t. ex. då fastigheten är uthyrd med långvarigt kontrakt, kan det dröja lång tid, innan tomtägaren får möjlighet att ekonomiskt tillgodogöra sig hela nyttan av en gatuanläggning. Redan för närvarande förekommer det ej sällan, att uppskov med betalning av gatumarksersättning medgives av staden. Denna anordning synes stadsplaneutredningen böra lagfästas. Utredningen föreslår fördenskull, att tomtägaren berättigas att gälda ersättningen genom avbetalningar under viss tid. En förutsättning för en sådan anordning måste vara, att stadens rätt att utfå ersättningen icke genom uppskovet med betalningen äventyras. Stadsplaneutredningens förslag om ersättningens säkerställande genom förmånsrätt i tomten medför emellertid betryggande garantier härutinnan. Berörda förslag innebär, att ersättningen belastar själva fastigheten och utgår framför intecknad gäld. Byter fastigheten ägare, innan ersättningen slutbetalats, kan därför ersättningen, oberoende av den nye ägarens solvens, uttagas ur fastigheten. Det synes vara rättvist, att den förmån, som sistberörda förslag medför för staden, kompenseras genom rätt för fastighetsägaren att icke behöva erlägga hela betalningen på en gång. I fråga om den tid, under vilken betalningen längst må uppskjutas, föreslår utredningen, att betalning skall erläggas med minst en tiondel av ersättningens begynnelsebelopp om året, tomtägaren givetvis obetaget att betala tidigare. Å oguldet

363 belopp, vare sig ersättningsskyldigheten skall fullgöras genom avbetalningar eller icke, torde böra gäldas ränta. Räntesatsen bör skäligen motsvara den räntefot, som staden i genomsnitt betalar å utelöpande kommunala lån. Då en bestämmelse härom i lagen ur formell synpunkt synes mindre lämplig, föreslår utredningen emellertid, att räntefoten fastställes till högst fem procent, därvid utredningen utgår ifrån, att räntan av städerna frivilligt begränsas i huvudsaklig överensstämmelse med vad nyss angivits. Med hänsyn därtill att tomtägarens ersättningsskyldighet — i varje fall såvitt angår ersättningens storlek — ofta ingalunda är ostridig, skulle det emellertid kunna leda till stötande resultat, om ränteberäkningen alltid skulle taga sin början redan från den dag, tomtägaren kräves på gatumarksersättning av staden. Är ersättningsbeloppet tvistigt, torde ränta därför böra gäldas först från det staden anhängiggör talan om utbekommande av beloppet. Det nu sagda gäller endast gatumarksersättning. I fråga om bidrag till gatas iordningställande kunna motsvarande bestämmelser om betalningsuppskov icke upptagas i lagen. Ändring synes i stället böra ske av hithörande föreskrifter i de olika städernas gatukostnadsbestämmelser. Stadsplaneutredningen förutsätter, att sådan ändring sker på frivillighetens väg. 6 4 - 6 6 §§. Enligt 48 § första stycket stadsplanelagen skall, om tomtägaren och staden ej kunna enas om beloppet av den ersättning, som tomtägaren har att gälda för gatumark, ersättningsbeloppet bestämmas av expropriationsnämnd. I fortsättningen av samma paragraf stadgas, att nämnden har att efter de för uppskattning av gatumark, som till staden avstås, stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken vid tiden för ersättningens bestämmande utan hänsyn till kostnad, som staden vidkänts för markens iordningställande. Uppstår tvist om vidden av den gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde sättas å den mark tvisten gäller. Samma bestämmelser funnos i 1 kap. 37 § fastighetsbildningslagen, med den avvikelsen emellertid, att det icke var tiden för ersättningens bestämmande utan tiden för ersättningens utgivande, som skulle vara utgångspunkt för expropriationsnämndens värdering. Nämnda lagrum upphörde att gälla i och med stadsplanelagens ikraftträdande. Den ändring, som 48 § stadsplanelagen innebär i förhållande till tidigare stadgande, tillkom efter förslag av 1916 års kommitté, och motiverades av denna därmed (kommittéförslaget s. 249), att man ville öppna möjlighet för staden att reglera tomtägarnas ersättningsskyldighet för gatumark å tid, då sådant kunde vara lämpligt, samt på en gång och i ett sammanhang för en viss gata eller gatudel, oavsett om gatan då vore upplåten för allmänt begagnande och tomterna invid densamma bebyggda eller ej. Kommittén sade sig icke kunna se, att tomtägarnas rätt därigenom på något sätt träddes för nära. Ersättningen kunde visserligen

komma att bestämmas på en relativt tidig tidpunkt i förhållande till den, d å den skulle betalas, men med hänsyn till den i regel fortgående stegringen i markvärdet vore detta åtminstone icke till tomtägarnas nackdel. För staden låge det obestridligen en fördel i att gatumarksersättningen på detta sätt bestämdes för ett större område vid gatan, och att anteckningar om ersättningsbeloppen skedde i förteckningen över gatukostnadsbidrag samtidigt för alla de intresserade tomterna. Såsom härav framgår är rätten att reglera tomtägarnas ersättningsskyldighet innan ersättningen skall betalas given i stadens intresse. Tomtägare kan icke mot stadens bestridande påkalla tillsättande av expropriationsnämnd enligt 48 § stadsplanelagen, förrän gatuarbetet fullbordats i enlighet med stadsplanen och tomten bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse därmed (NJA 1939: 118). Tillämpningen av lagrummet i fråga medför ej heller, att gatumarksersättningens storlek kan slutligt bestämmas för det fall att tvist råder angående vidden av den mark, ersättningsskyldigheten skall omfatta, eller att fråga uppstår om jämkning i ersättningens belopp med hänsyn till att tomtägarens fördel av gatuanläggningen ej svarar mot nyttan (jfr NJA 1943:667). Av expropriationsnämnden kan endast markvärdering företagas. Ersättningsbeloppets storlek i fall sådana som de nyss nämnda blir, därest ej överenskommelse kan träffas, beroende på prövning av domstol, och befogenhet att påkalla ett dylikt rättsavgörande tillkommer icke vare sig staden eller tomtägaren, innan betalningsskyldighet inträtt. Stadens intresse av att få storleken av tomtägares ersättning för gatumark bestämd redan innan beloppet skall erläggas, kvarstår oförminskat efter genomförandet av stadsplaneutredningens förslag. Men även för tomtägarna är det av vikt att, då en stadsplan eller stadsplaneändring fastställts, så snart som möjligt få kännedom om beloppet av den gatumarksersättning, som därav kan föranledas. Storleken av denna ersättning inverkar nämligen på fastighetens försäljnings- och belåningsvärde. Det är därför önskvärt, att möjlighet öppnas även för tomtägarna att kunna få ersättningsfrågan prövad redan före betalningsskyldighetens inträde. Med hänsyn särskilt till fastighetskrediten är det emellertid ej tillräckligt, att uppskattning sker av värdet å den mark, som kan komma att omfattas av ersättningsskyldigheten. Det är angeläget, att den gatumarksersättning, som belöper å vederbörande tomt, blir till beloppet definitivt bestämd, och att alltså fastställelsen avser ej blott markvärdet som sådant utan även vidden av den mark, som skall ersättas, samt i förekommande fall huruvida och i vilken utsträckning jämkning av den tomtägaren regelmässigt åliggande ersättningsskyldigheten skall äga rum. En utvidgning av rätten att reglera tomtägarnas ersättningsskyldighet för gatumark redan innan ersättningen skall betalas, bör alltså ske dels så tillvida, att ett slutligt uppklarande av parternas ifrågavarande mellanhavande — ej

365 blott en markvärdering — möjliggöres, dels ock i så måtto att icke endast staden utan även tomtägarna erhålla möjlighet att påkalla dylik reglering i överensstämmelse med vad nu anförts. I 6A § första stycket har parternas berörda rätt att fordra reglering av ersättningsskyldigheten, oavsett huruvida ersättningen ännu skall betalas eller icke, uttryckligen fastslagits. För stadens del skall sagda rätt inträda, så snart en stadsplan eller stadsplaneändring, vars genomförande kan medföra krav å gatumarksersättning, blivit fastställd. Ur tomtägarnas synpunkt innebär detta ej någon olägenhet; ju förr ersättningen bestämmes, dess lägre torde det till grund för ersättningen liggande markvärdet i allmänhet vara. Tomtägarens rätt att påkalla reglering av ersättningsskyldigheten har däremot begränsats till det fall, att gatan framför tomten är eller lagligen skolat vara upplåten till allmänt begagnande. Endast under sådan förutsättning torde det nämligen vara rimligt, att staden ålägges att foga sig i en reglering av beloppet, oaktat staden ännu icke kan utkräva detsamma. Kunna parterna ej överenskomma om det ersättningsbelopp, tomtägaren framdeles eller omedelbart har att erlägga, är det domstol, som har att pröva tvisten därom. Det markvärde, som skall ligga till grund för ersättningens beräknande, bör emellertid ej fastställas av domstol utan bör i händelse av tvist, på samma sätt som för närvarande gäller, bestämmas av expropriationsnämnd. Föreskrift härom har intagits i 6A § andra stycket. I detta stycke har även, i anslutning till motsvarande bestämmelser i 48 § första stycket stadsplanelagen, föreskrivits, att nämndens värdering skall ske efter de för uppskattning av gatumark, som till staden avstås, stadgade grunder samt hänföra sig till tiden för värderingen utan hänsyn likväl till kostnad, som staden vidkänts för markens iordningställande, ävensom att, om tvist råder angående vidden av den gatumark, tomtägaren skall ersätta, särskilt värde skall sättas å den mark, tvisten avser. Enligt sista punkten av 48 § första stycket stadsplanelagen skall gottgörelse till expropriationsnämnden och annan kostnad för ersättningens bestämmande gäldas av staden, då ersättningen satts till lägre belopp än staden fordrat, men eljest av tomtägaren. Ett likartat stadgande har upptagits i förevarande lagförslags 6A § tredje stycke. Stadgandet har avfattats i överensstämmelse med vad för motsvarande fall föreslagits under 27 och 53 §§. Skulle tvist uppkomma angående vem berörda kostnad slutligen skall åvila, får sådan tvist avgöras av domstol. I 65 § regleras spörsmålet, huru i de hänseenden varom här är fråga skall förfaras, då vid gata finnas områden, som ännu icke undergått tomtindelning. Enligt paragrafen skola i dylikt fall — på samma sätt som för närvarande gäller enligt 48 § andra stycket stadsplanelagen — bestämmel-

366 serna om tomtägare äga motsvarande tillämpning beträffande ägare av kvartersmark. Då sedermera tomtindelning av marken sker, får det ersättningsbelopp, som i förevarande ordning fastställts för gatumarken framför en viss ägolott, fördelas på tomtägarna efter de grunder, som enligt 56—62 §§ gälla för ersättningsskyldighetens beräknande. 66 § slutligen avser det fall att, sedan gatumarksersättningen bestämts eller markvärdering företagits, den tomt eller kvartersmark, som beröres av åtgärden, övergår till ny ägare. Enligt 48 § tredje stycket stadsplanelagen skall, då ersättning för gatumark blivit bestämd genom uppskattning av expropriationsnämnd, den verkställda uppskattningen gälla även mot ny ägare av den tomt, för vilken ersättning sålunda fastslagits. Liknande verkan tillkommer däremot enligt gällande bestämmelser icke en vanlig överenskommelse mellan tomtägare och staden angående dylik ersättning. Detta är enligt stadsplaneutredningens mening en brist. Upplysning angående ersättningsbeloppets storlek kan av den, som ämnar köpa tomten, inhämtas ur den i förslaget till 8 § byggnadsstadgan omförmälda förteckningen över gatukostnadsbidrag. Staden är därjämte enligt samma förslag pliktig att på begäran tillhandahålla markägaren eller annan sakägare skriftlig upplysning i de hänseenden, som skola framgå av förteckningen. Även om vederbörlig anteckning om ersättningsbeloppet icke skulle ha skett i förteckningen, kan alltså upplysning därom vinnas och kan hänsyn till den last, som sålunda åvilar fastigheten, om exempelvis denna försäljes tagas vid köpeskillingens bestämmande. Vid sådant förhållande torde hinder ej föreligga, att ersättningen, utan hänsyn till den ordning, i vilken den bestämts, blir bindande för framtida ägare. En frivillig överenskommelse bör alltså ha samma verkan härutinnan som ett lagakraftvunnet domstolsutslag. Har, utan att ersättningsbeloppet slutligt bestämts, värdet av den mark, ersättningen kan komma att avse, fastställts genom uppskattning av expropriationsnämnd eller i annan för parterna bindande ordning, bör jämväl dylik markvärdering gälla mot ny ägare. Med tomtägare bör, på samma sätt som enligt 65 §, jämställas ägare av kvartersmark. Vad sålunda under 66 § föreslagits reglerar endast förhållandet mellan nya och förutvarande ägare av vederbörande fastighet. Inteckningshavare och andra fordringsägare, vilkas rätt kan beröras av gatumarksersättningens storlek, bli däremot icke ovillkorligen bundna av de åtgärder, som vidtagits för ersättningsbeloppets bestämmande, även om fastighetens ägare samtyckt eller eljest medverkat till dessa. Utredningen hänvisar härutinnan till vad tidigare anförts (s. 247—248). Frågan kommer att ytterligare behandlas i det följande (s. 582—585). Har beslut enligt 59 § meddelats om särskild grund för fördelning av gatumarkskostnaderna inom visst område måste, innan ersättningsbeloppet för

367 någon tomtägare kan uträknas, värde åsättas all gatumark inom området. En ökad tillämpning av föreskrifterna i förevarande paragrafer kan härigenom föranledas. I samma riktning verkar stadgandet i 58 § första stycket, att gatumarksersättning skall bestämmas efter markens medelvärde inom den gatudel, som begränsas av tvärgatorna på ömse sidor. Även om särskild fördelningsgrund enligt 59 § icke beslutats, måste enligt nämnda stadgande värde beräknas för hela gatudelen, så snart fråga är om fastställande av den ersättning som belöper på någon tomt. Några särskilda svårigheter torde emellertid icke uppstå genom att staden på dessa sätt kan nödgas i större utsträckning på en gång taga ställning till värdet av gatumarken inom ett visst område eller vid en viss gatudel. I de flesta fall torde överenskommelse kunna träffas mellan staden och den enskilde tomtägare, vars ersättningsskyldighet närmast skall bestämmas, om ersättningens belopp. Kommer uppgörelse ej till stånd, skall ersättningen fastställas på sätt i förevarande paragrafer sägs. De värden, som därvid bestämmas å gatumarken, torde i praktiken bli normerande även för andra tomtägare inom området eller vid gatan. För att ett för samtliga tomtägare inom området eller vid gatan rättskraftigt avgörande av ersättningsfrågan skall komma till stånd fordras dock, att alla tomtägare inkallats såsom parter i ersättningsprocessen. För staden kan det innebära en fördel att på en gång få ersättningen fastslagen för ett flertal tomter. 67 §. Förevarande paragraf, som överensstämmer med 49 § stadsplanelagen, innehåller att genom beslut av stadsfullmäktige må meddelas bestämmelser, gällande för staden i dess helhet eller viss del därav, om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata (gatukostnadsbestämmelser). Bestämmelserna skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, där på tomtägare lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom. Med stöd av 49 § stadsplanelagen ha gatukostnadsbestämmelser numera antagits för ett antal städer och samhällen. Många orter sakna dock alltjämt sådana bestämmelser. Enligt 7 § i den förut omförmälda förordningen den 30 juni 1943 om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare, kan statsbidrag utgå till iordningställande av för biltrafiken viktig gata, dock endast i den mån kostnaden icke täckes av de bidrag, som staden äger eller, om erforderliga gatukostnadsbestämmelser antagits, skulle ägt uppbära av tomtägarna. Kungörelsen utgår alltså ifrån att gatukostnadsbestämmelser skola finnas. Med hänsyn bland annat härtill kunde det ifrågasättas att skyldigheten att antaga gatukostnadsbestämmelser nu gjordes obligatorisk. Tillräckliga skäl torde dock icke finnas för en dylik föreskrift. Fall kunna förekomma, då en stad eller ett samhälle kan anse sig betjänt med att åtminstone tills vidare gatukostnadsbestämmel-

368 ser icke antagas. Att påtvinga staden eller samhället gatukostnadsbestämmelser mot dess vilja synes icke vara att förorda. Stadsplaneutredningen har vidare övervägt, huruvida det vore möjligt att åvägabringa större likformighet i fråga om innehåll och uppställning av de nuvarande gatukostnadsbestämmelserna. En större enhetlighet skulle kunna ernås genom utfärdande av närmare föreskrifter angående gatukostnadsbestämmelsernas avfattning. De lokala förhållandena torde emellertid i hithörande hänseenden spela så stor roll, att det icke synts utredningen tillrådligt att på detta sätt binda städernas och samhällenas handlingsfrihet. 08 §. Denna paragraf, som motsvarar 50 § stadsplanelagen, innehåller vissa direktiv, som skola iakttagas vid uppgörande av gatukostnadsbestämmelser. Enligt 50 § första stycket stadsplanelagen skola i gatukostnadsbestämmelser upptagas grunderna dels för beräkning av den kostnad, som skall påföras tomtägarna, och dels för kostnadernas fördelning mellan dem. Vidare skola i gatukostnadsbestämmelser angivas tid och ordning för ersättningens erläggande. Andra stycket i samma paragraf, vilket stycke uppdelats på sju att-satser, innehåller åtskilliga föreskrifter om vad som skall iakttagas vid grundernas bestämmande. Sålunda stadgas i första att-satsen, att ersättningsskyldighet ej får avse gatudel eller avloppsledning, vars anläggning påbörjats, då fråga om gatukostnadsbestämmelser väcktes hos stadsfullmäktige. Enligt andra att-satsen må ersättningsskyldighet ej heller åläggas ägare av tomt vid gata, som lagligen skolat vara upplåten till allmänt begagnande vid tid, som nyss sagts. I tredje att-satsen föreskrives, att å tomtägare ej må läggas kostnad, som utan motsvarande fördel för tomts bebyggande föranledes därav, att gatas höjdläge skall i väsentlig mån avvika från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest på grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam. Fjärde att-satsen innehåller, att tomtägare får belastas med högst halva kostnaden för gatas anläggning framför hans tomt intill samma bredd, som gäller i fråga om honom åliggande skyldighet att ersätta gatumark. Enligt ett år 1935 infört tillägg till detta stadgande må dock, där så finnes erforderligt för undvikande av väsentlig ojämnhet i belastningen av tomtägarna inom visst område, vad å dessa sammanlagt skulle belöpa av kostnaden för gatuanläggning inom området kunna fördelas mellan dem efter omfattningen av den enligt stadsplanen å tomterna medgivna bebyggelsen, efter tomternas storlek eller efter annan skälig grund. Slutligen stadgas i femte att-satsen, att tomtägarna icke må belastas med större andel av kostnaden för avloppsledning än som kan anses belöpa på avloppet från tomterna, jämfört med annat avlopp, för vilket ledningen är avsedd, i sjätte att-satsen, att, därest nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag

369 helt eller delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gata eller avloppsledning, hänsyn skall tagas härtill, samt i sjunde att-satsen, att tomtägarnas åligganden enligt gatukostnadsbestämmelserna skola motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet. Svenska kommunaltekniska föreningen har i sin skrivelse den 2 juli 1943 framställt önskemål om ett flertal jämkningar i ifrågavarande paragraf. Beträffande andra stycket första att-satsen har föreningen sålunda anfört, att det icke framginge av lagtexten, huruvida med gatudel avsåges detsamma som i 40 § stadsplanelagen, d. v. s. minst avståndet mellan två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer, eller detsamma som i 46 § stadsplanelagen, d. v. s. endast området framför en tomt, eller något annat. Likaså vore det oklart vad som förstodes med avloppsledning. Av att-satsen framginge enligt föreningens mening ej heller, huruvida en gatudels eller en avloppslednings anläggning skulle anses ha påbörjats, då stadsfullmäktige beslutat arbetets utförande, då stadsfullmäktige beviljat medel därtill, då drätselkammaren beslutat arbetets igångsättande, då renstakning igångsatts eller avslutats, då första spadtaget tagits eller då annan åtgärd vidtagits. Förtydliganden erfordrades i dessa delar. Av att-satsen framginge, att ersättning icke kunde uttagas till kostnaderna för anläggning av gata eller avloppsledning, om anläggningen i något avseende påbörjats före den dag, då fråga om gatukostnadsbestämmelser väcktes. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida icke bidrag borde utgå för arbete å sådan anläggning, i den mån arbetet utförts efter sagda dag, åtminstone om en avsevärd tid förflutit från det anläggningen påbörjats och till dess förslaget väcktes. Även andra attsatsen vore enligt föreningens mening otydlig. Om en tomt vore belägen vid två gator, och den ena gatan skulle ha varit upplåten den dag då fråga om gatukostnadsbestämmelser väcktes, men den andra icke skulle ha varit upplåten nämnda dag, uppstode frågan, huruvida tomten vore fri från all bidragsskyldighet eller endast i vad det gällde den gata som skulle ha varit upplåten. I fråga om fjärde att-satsen påpekade föreningen att om i gata inginge allmän väg eller väg som staden jämlikt 23 § stadsplanelagen nyttjade, syntes bidrag till kostnaderna för iordningställande av vägen såsom gata icke kunna krävas med nuvarande bestämmelser. Skäligen borde dock detta kunna ske. Vidare ansåge föreningen, att den år 1935 införda regeln om fördelning mellan tomtägarna av gatukostnad efter bebyggelsens omfattning, tomternas storlek eller dylikt vore den enda riktiga och fördenskull borde tillämpas i alla fall. En ändring av lagen i denna riktning skulle även medföra en väsentligt förenklad metod för beräkning av tomternas bidragsskyldighet. Slutligen framhöll föreningen beträffande fjärde och femte att-satserna, att om tomtägarebidragen endast finge grundas på de verkliga kostnaderna för de olika gatudelarnas eller avloppsledningarnas anläggning, bleve följden lätt den, att den tidpunkt, då skyldighet att gälda bidrag för viss 24

370 gatudel eller avloppsledning inträdde, bleve avsevärt mycket senare än den, då gatan framför tomten upplåtits och då tomten anslutits till avloppsnätet. Bidrag borde därför kunna utkrävas, även om vissa av de i beräkningen ingående kostnaderna vore beräknade och ej verkliga. En rätt att tillämpa beräknade kostnader skulle möjliggöra att gatukostnadsbestämmelserna kunde erhålla taxeform i likhet med t. ex. mätningstaxa. Flera av de jämkningar, som sålunda påyrkats av kommunaltekniska föreningen, ha tidigare föreslagits av professor Å. Holmbäck i Svenska stadsför bundets tidskrift (årg. 1941 s. 361 o. f.). Vidare har Stockholms stads fastighetskontor i sin skrivelse den 30 juni 1943 framhållit, att den i fjärde att-satsen angivna huvudregeln för tomtägarnas skyldighet att bidraga till gatukostnad vore så formulerad, att man icke kunde uttaga bidrag till en genom park gående tillfartsväg till ett bostadsområde. Detta bunde handlingsfriheten vid utformningen av stadsplanen. Det vore därför synnerligen önskvärt, att denna bestämmelse kunde ändras så alt den komme i principiell överensstämmelse med femte att-satsens regler om bidrag till avloppsledning. Stadsplaneutredningen har funnit föreskrifterna i 50 § stadsplanelagen om de grunder, som skola tillämpas vid uppgörande av gatukostnadsbestämmelser, vara i sina huvuddrag i stort sett ändamålsenliga och riktiga. Med anledning av bland annat de erinringar, vilka enligt vad ovan anförts riklats mot de nuvarande bestämmelserna, ha dock i förevarande paragraf åtskilliga avvikelser skett från vad nu gäller. Första punkten motsvarar nuvarande första att-satsen. Av syftet med ifrågavarande stadgande torde följa, att med gatudel här avses allenast den del av gatan, som ligger framför en viss tomt och icke — såsom enligt 50 § första stycket i förslaget (40 § första stycket stadsplanelagen) — del av gata framför helt kvarter. Någon saklig ändring i vad härutinnan nu gäller har utredningen ej funnit skäl till. Det möter alltså ej hinder att i gatukostnadsbestämmelser intaga regler, vilka giva staden rätt att få ersättning för gatuanläggning framför tomt i kvarter, trots att, då fråga om gatukoslnadsbestämmelser väcktes hos stadsfullmäktige, arbete påbörjats framför annan tomt vid samma gata. Att även avloppsledning bör tolkas på detta sätt, synes tydligt. Ersättning kan alltså uttagas av staden för avloppsledning framför tomt, trots att ledningen börjat utföras framför annan tomt vid gatan inom kvarteret, innan fråga om gatukostnadsbestämmelser väcktes. Nuvarande stadgande har i förslaget med anledning av vad svenska kommunaltekniska föreningen anfört förtydligats i den riktning, som sålunda angivits. Att, på sätt nämnda förening ifrågasatt, möjliggöra, att bidrag skulle kunna utgå till kostnad för gata eller avloppsledning, vars anläggning påbörjats före den dag då fråga om gatukostnadsbestämmelser väcktes, i den mån arbetet utförts

371 efter nämnda dag, finner stadsplaneutredningen däremot icke lämpligt. Om sålunda exempelvis gata anlagts framför en tomt men ej till hela den i stadsplanen angivna bredden, innan fråga om gatukostnadsbestämmelser väcktes, samt därpå — efter nyss angiven tidpunkt — återstoden av gatan färdigställes, kan enligt förslaget, liksom även enligt gällande lag, bidrag till kostnaderna för arbetet icke uttagas av tomtägaren. Om åter en gata, som anlagts till sin fulla bredd enligt stadsplanen, därefter skall på grund av stadsplaneändring vidgas, kommer frågan i ett annat läge. Den omständigheten, att fråga om gatukostnadsbestämmelser väckts först efter det anläggningen av den ursprungliga gatan påbörjats, har för sådant fall ej någon betydelse. Avgörande är här uteslutande tidpunkten för påbörjandet av arbetet på den mark, som omfattas av vidgningen. Påbörjandet av en viss anläggning måste enligt utredningens mening anses ha skett först då arbete i syfte att utföra anläggningen tagit sin början på platsen. Beslut eller andra åtgärder, som endast avse att fastställa att arbetet skall äga rum, torde icke kunna anses innebära, att arbetet påbörjats. Icke heller behöver emellertid nödvändigtvis den omständigheten att arbete verkställes å viss mark, vilken enligt stadsplanen skall utläggas som gata, alltid innebära, att anläggningen av den gatan skall anses påbörjad. Det kan nämligen tänkas, att arbetet — t. ex. schaktning, fyllning eller dylikt — sker såsom led i anläggningen av en annan gata, och att anläggningen av den förstnämnda gatan icke avses skola komma till stånd i det sammanhanget. Frågan får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Vad beträffar andra punkten må erinras, att enligt terminologien i stadsplanelagen avses med gatas iordningställande de gatuarbeten, som omförmälas i 42 § samma lag (52 § byggnadslagen). Därunder inbegripes alltså även underjordisk avloppsledning, i den mån sådan skall finnas i gatan. Då i andra att-satsen av 50 § stadsplanelagen stadgas, att ersättningsskyldighet ej må åläggas ägare av tomt vid gata, som lagligen skolat vara upplåten till allmänt begagnande, då fråga om gatukostnadsbestämmelser väcktes, innebär följaktligen detta, att om på grund av 42 § andra stycket stadsplanelagen kloakledning bort före nämnda tidpunkt ha anordnats i gatan, skyldighet att ersätta ledningen ej får åläggas tomtägare. Däremot säger stadgandet ingenting om huru det skall gå i det fall att vid gatans upplåtande skyldighet att anordna kloakledning icke fanns men sådan ledning anlägges efter det att gatan upplåtits eller bort upplåtas. Gällande rätt torde emellertid såsom framgår av en av Högsta domstolen år 1941 meddelad dom (NJA 1941: 290), böra tolkas så, att i nämnda fall tomtägare kan åläggas att betala bidrag till kostnad för avloppsledning. Detta synes ock vara rättvist, ty det kan icke anses riktigt, att då kloakledning anskaffas i stad, de gamla tomtägarna skulle gå fria men ägare av tomter vid ny gata skulle betala. I förevarande punkt har stadgandet av utredningen så avfattats, att någon tvekan i här

372 berörda avseende icke skall behöva uppkomma. För det fall, att en tomt är belägen vid två gator och den ena gatan skulle men den andra gatan icke skulle ha varit upplåten den dag, då fråga om gatukostnadsbestämmelser väcktes, torde frågan om tomtens bidragsskyldighet vid varje gata böra prövas för sig. Tomtägaren är sålunda allenast fri från skyldighet att betala bidrag till den gata, som bort vara upplåten före den angivna tidpunkten, men icke från bidragsskyldighet till den gata, som upplåtits därefter. Skall gata, som upplåtits till allmänt begagnande, därefter på grund av stadsplaneändring vidgas, bör — i överensstämmelse med vad som för motsvarande fall avses skola gälla enligt första punkten — tomtägarens ersättningsskyldighet beträffande de av vidgningen föranledda gatukostnaderna bedömas som om fråga vore om kostnaden för anläggning av en helt ny gata (jfr NJA 1943:667). Tredje punkten innehåller utan ändring stadgandena i nuvarande tredje att-satsen. Fjärde punkten motsvarar förra delen av nuvarande fjärde att-satsen. Genom de föreslagna bestämmelserna anknytas reglerna om gatuanläggningskostnad till föreskrifterna angående gatumarksbidrag. Ingår i gata allmän väg eller väg, som staden jämlikt 23 § stadsplanelagen nyttjar, torde enligt gällande bestämmelser bidrag till kostnaderna för vägens iordningställande såsom gata icke kunna uttagas. Detta synes, såsom kommunaltekniska föreningen framhållit, icke rimligt. De skäl, som böra befria tomtägaren från skyldighet att ersätta staden dylik vägmark, torde icke gälla i fråga om markens förvandlande till gala. Kostnaderna för vägens iordningställande i höjdled och förseende med beläggning m. m. kunna bli minst lika kostsamma som motsvarande åtgärder beträffande till gata avsedd mark, som icke utgöres av vägmark. Utredningen förordar därför, att bidrag må uttagas av tomtägarna till anläggning av gata, oavsett om däri ingår vägmark, som enligt 57 § icke skall ersättas. Av den avfattning, stadgandet under förevarande punkt erhållit, framgår också, att den omständigheten, att en tomtägare är jämlikt 61 § befriad från skyldighet alt gälda viss galumarksersättning, icke medför befrielse från skyldighet att deltaga i anläggningskostnaderna med avseende å samma mark. Vill tomtägare, som till staden utan lösen överlåter viss gatumark och sålunda jämlikt 61 § icke behöver betala gatumarksersättning, jämväl undgå betalningsansvar för anläggningskostnaderna, får han göra förbehåll härom i samband med marköverlåtelsen. Anmärkas må, att om gata, som är av vikt för biltrafiken, icke utföres efter högre standard än som betingas av den allmänna samfärdselns behov, kan enligt 7 och 10 §§ förutnämnda kungörelse den 30 juni 1943 statsbidrag påräknas med 95 procent av anläggningskostnaden, dock endast i den mån

373 kostnaden icke täckes av de bidrag, som staden äger uppbära av tomtägarna. Om möjligheten att uttaga tomtägarebidrag ökas, minskas alltså statsbidragets storlek. Att gatukostnadsbidrag kan uttagas även såvitt angår iordningställande av allmän väg och därmed jämställd vägmark kommer på grund härav i nu angivet fall att vara till fördel främst för statsverket. Vad angår det av Stockholms stads fastighetskontor framställda önskemålet, att tomlägarebidrag skulle utgivas även till kostnaden för tillfartsvägar, finner stadsplaneutredningen visserligen, att det stundom kunde vara motiverat, att tomtägarna finge betala bidrag till sådana vägar liksom också till andra för ett visst bostadsområde gemensamma anläggningar. I andra fall skulle det däremot icke vara berättigat att kräva dylika bidrag. Att närmare angiva under vilka förutsättningar bidrag borde utgå i berörda hänseende torde möta stora svårigheter. Man vore hänvisad till att låta bidragsskyldigheten bli beroende på en skälighetsprövning från fall till fall. Tilllämpningen av reglerna skulle fördenskull bli svår och lätt kunna leda till tvister i olika hänseenden. Att på angivet sätt utöka bidragsskyldigheten i fråga om gatuanläggningskostnad borde för övrigt medföra motsvarande ökning av skyldigheten att ersätta stad värdet av gatumark. Med hänsyn till vad sålunda anförts har stadsplaneutredningen icke upptagit något stadgande i den av fastighetskontoret föreslagna riktningen. Femte punkten innehåller föreskrifter motsvarande bestämmelserna i senare delen av nuvarande fjärde att-satsen angående fördelning mellan tomtägarna inom visst fördelningsområde av de på tomtägarna sammanlagt belöpande kostnaderna för gatuanläggning inom området efter bebyggelsens omfattning, tomternas storlek eller annan skälig grund. Kommunaltekniska föreningen, som framhållit fördelarna av att fördelning enligt dessa regler sker, har påyrkat att sådan fördelning alltid skulle äga rum. Stadsplaneutredningen finner det likaledes lämpligt, att möjligheterna till fördelning på detta sätt av kostnaderna utvidgas. Utom ett rättvisare resultat vinnes därigenom även en önskvärd förenkling av förfarandet vid bidragens uträknande. Att fördenskull helt utesluta möjligheten att beräkna gatuanläggningsbidraget för viss tomt enligt hittills i allmänhet gällande regler, d. v. s. efter gatubredden utmed den ifrågavarande tomten, torde emellertid icke vara påkallat. Denna möjlighet synes böra stå öppen jämsides med utvägen att fördela sammanlagda kostnaderna inom ett större eller mindre område efter bebyggelsens omfattning eller dylikt. Utredningen har därför allenast omformulerat det nu gällande stadgandet så, att det för närvarande för fördelning på sistnämnda sätt uppställda villkoret, att dylik fördelning skall finnas erforderlig för att undvika väsentlig ojämnhet av belastningen av tomtägarna, borttagits. De båda fördelningsmetoderna bli härigenom helt jämställda. Intet hindrar, att fördelning alltid sker på det sätt kommunaltekniska

374 föreningen yrkat. En förutsättning härför är dock, att stadens gatukostnadsbestämmelser upptaga föreskrifter i sådant hänseende. Genom det sålunda föreslagna stadgandet göres ett avsteg från den i fjärde punkten fastställda regeln, att tomtägare icke må åläggas ersättningsskyldighet beträffande kostnaden för anläggning av gata i större omfattning än som gäller beträffande kostnaden för gatumarken. I överensstämmelse med vad som anförts ovan vid behandlingen av 59 § (s. 346—347) föreslår stadsplaneutredningen emellertid, att om jämlikt sistnämnda paragraf särskild fördelningsgrund beslutats beträffande gatumarksersättning, denna skall tillämpas även i fråga om kostnaderna för gatuanläggning. Sistnämnda kostnader skola alltså inom det område, som Kungl. Maj:ts beslut avser, fördelas efter de i beslutet angivna grunderna. Skulle, då beslut meddelas om särskild fördelningsgrund beträffande gatumarksersättning, fördelning av gatuanläggningskostnad redan ha skett efter annan grund, kunna vissa olägenheter uppkomma. Då dylikt beslut enligt 59 § tredje stycket icke får avse gata eller gatudel, som redan är upplåten till allmänt begagnande, torde den angivna situationen dock endast i undantagsfall kunna inträffa. Man synes för övrigt få förutsätta, att Kungl. Maj:t icke kommer att meddela beslut om särskild fördelningsgrund, därest olägenhet kan följa därav. I sjätte punkten har stadsplaneutredningen infört en mot stadgandet i 58 § svarande bestämmelse, att gatukostnadsbidrags belopp skall beräknas med utgående från kostnadernas medelvärde inom gatudelen framför kvarteret. Sjunde punkten innehåller i fråga om gatuanläggningskostnad samma jämkningsregel som beträffande gatumarksbidrag upptagits i 60 §. Oaktat uttrycklig bestämmelse i ämnet för närvarande saknas, torde dylik jämkning av gatukostnadsbidrag även enligt gällande rätt förmodligen kunna påfordras av tomtägare med stöd av det allmänna stadgandet i nuvarande sjunde attsatsen, att tomtägarnas åligganden enligt gatukostnadsbestämmelser städse skola motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet. Det föreslagna stadgandet synes sålunda knappast medföra någon ändring i sak. Åttonde punkten motsvarar femte att-satsen i 50 § stadsplanelagen. Fördelningsgrund i fråga om kostnaden för avloppsledning skall enligt berörda att-sats vara "avloppet" från tomterna. I första hand torde därmed böra förstås, att kostnadsfördelningen skall verkställas med hänsyn till avloppsvattnets mängd. Även vattnets beskaffenhet och andra på kostnaderna för avloppsledningen inverkande omständigheter måste dock öva inflytande vid kostnadsfördelningen. Om sålunda exempelvis beskaffenheten av det vatten, som avledes från en tomt, har till följd, att en ledningsdel måste utföras av annat material än som erfordras för andra delar av nätet, eller om tomtens bebyggelse föranleder, att ledningen måste läggas avsevärt lägre än vad fallförhållandena eljest motivera, synes den kostnadsökning, som härigenom

375 uppstår, böra falla helt å ifrågavarande tomt, vilket medför en höjning av tomtägarens andel av kostnaden. I syfte att vad nu anförts skall framgå tydligare än som sker enligt gällande lag, har stadgandet under förevarande punkt av utredningen givits en något fylligare utformning än motsvarande nuvarande stadgande. Stadgandet innebär, att kostnaden skall fördelas med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det avloppsvatten, som avledes ej mindre från tomterna än även från staden tillhöriga andra områden, under iakttagande tillika, att tomtägare icke må belastas med större andel av stadens kostnad för avloppsledning än som kostnaden för anordnande av avlopp för hans tomt kan anses utgöra av hela kostnaden för ledningen. Av förarbetena till femte att-satsen i 50 § stadsplanelagen synes kunna dragas den slutsatsen, att med avloppsledning i förevarande sammanhang avses samtliga ledningar inom ett dräneringsområde (jfr 1916 års kommitté s. 268). Till dräneringsområde torde härvid böra räknas ej blott område, som avvattnas genom ledning direkt till recipient, utan även område, från vilket avloppsvattnet ledes in i ledning, till vars anläggning lomtägarna icke skola gälda bidrag. Om särskilda dräneringsområden anordnas i ett samhälle, bör uppskattningen och fördelningen av kostnaden fördenskull verkställas särskilt för varje sådant område. Någon ändring härutinnan åsyftas icke med stadsplaneutredningens förslag. Stadgandet i åttonde punkten avses alltså, om flera dräneringsområden finnas i ett samhälle, skola tillämpas beträffande ledningsnätet inom varje sådant område i dess helhet. Härför tala rent praktiska skäl. Efter avgörande, vilka dräneringsområden, som skola finnas i en stad, är dimensioneringen eller utformningen i övrigt av ledningarna inom ett sådant område icke på något sätt beroende av utformningen av övriga ledningar i staden. Den enskilda ledningens i ett dräneringsnät läge i höjd och plan samt dess dimension är däremot mer eller mindre beroende av de övrigas. Det torde därför få anses vara helt naturligt, att dräneringsnätet betraktas som en enhet vid gatukostnadsbestämmelsernas utformning och att tomtägarnas bidrag bestämmas med hänsyn därtill. Att stadgandet har denna innebörd utesluter emellertid givetvis icke — eftersom stadgandet allenast avser att maximera tomtägarnas ersättningsskyldighet — att, om staden så önskar, ersättningsskyldigheten beräknas enbart med hänsyn till kostnaderna för avloppet inom viss del av ledningsnätet. Härigenom kan vinnas en förenkling i arbetet med beräkning av tomtägarebidragen. Dessa torde enligt sist angivna beräkningsgrund bli lägre än om fördelning av kostnaderna sker inom hela dräneringsområdet. Nionde punkten. Beträffande frågan om tomtägarebidrag kunna uttagas först sedan de verkliga kostnaderna blivit kända eller om även beräknade kostnader få debiteras, har kommunaltekniska föreningen ansett, att gällande

376 lag vore grundad på den förra uppfattningen. Professor Holmbäck har däremot i förut berörda artikel i Svenska stadsförbundets tidskrift (årg. 1941 s. 361 o. f.) gjort sig till tolk för den motsatta uppfattningen, eller att staden kunde uttaga gatukostnadsbidrag efter uppskattade kostnadsbelopp. Holmbäck har framhållit att, såvitt anginge bidrag till gatumarken, lagens mening vore fullt klar därutinnan, att markägarna skulle debiteras markens värde, icke kostnaderna för markens förvärvande. I fråga om kostnader för gatas anläggning gåve lagen icke lika tydligt besked, men den syntes dock giva ett stöd för att staden ägde möjlighet att genom gatukostnadsbestämmelser föreskriva, att uppskattade kostnader skulle debiteras. Lagtexten i senare delen av nuvarande fjärde att-satsen sade icke, att å tomtägarna skulle fördelas vad å dem sammanlagt belöpte av kostnaden för gatuanläggning inom området; den sade i stället att fördelning skulle äga rum av vad å dem skulle belöpa av kostnaderna i fråga. Beträffande avloppsledning vore det tydligt, att en enskild tomtägare kunde åläggas att deltaga i kostnaden för en sådan ledning som, då hans tomt bebyggdes och avloppsledning till densamma upplätes, icke ännu vore och ännu på lång tid kanske icke bleve färdig i dess helhet. Hinder förelåge sålunda enligt Holmbäcks mening icke att i gatukostnadsbestämmelser stadga, att kostnader för gatas anläggning och för avloppsledning finge uttagas redan innan staden verkställt utgifterna. Jämväl stadsplaneutredningen finner övervägande skäl tala för att gällande lag icke utesluter möjligheten, att beräknade kostnader för gatuanläggning och avloppsledning uttagas av tomtägarna. I praktiken torde lagen dock merendels ha tillämpats så, att endast verkliga kostnader debiterats. Detta kan måhända sammanhänga därmed, att i lagen varje antydan saknas om regleringen av de fall, då de verkliga kostnaderna för viss anläggning visa sig över- eller understiga vad som efter beräkning av kostnadernas sannolika storlek uttagits av tomtägarna. Dessa fall behandlades däremot i 1925 års sakkunnigas förslag, som tydligt intog den ståndpunkten, att beräknade kostnader kunde uttagas. Utredningen föreslår, att bestämmelser nu införas, som uttryckligen giva staden rätt att uttaga beräknade kostnader. Staden får härigenom mången gång möjlighet att utfå kostnaderna avsevärt tidigare än om endast verkliga kostnader finge debiteras. Den största fördelen för staden uppkommer dock därigenom, att den nuvarande mycket omständliga samt tids- och kostnadskrävande proceduren för bidragens beräknande kan förenklas. För både staden och tomtägarna är det därjämte av värde, att gatukostnaderna kunna beräknas på ett relativt tidigt stadium. I enlighet härmed föreskrives i nionde punkten, att till grund för uträkning av gatukostnad må läggas på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad gata eller avloppsledning under likartade förhållanden betingar i anläggning. Skulle efter gatans iordningställande visa sig att de verkliga kostnaderna sammanräknade avsevärt under-

377 stiga vad vid fördelningen beräknats, fordrar billigheten att fastighetsägarna återfå vad de erlagt för mycket. Om däremot de verkliga kostnaderna överstiga de beräknade, ställer sig saken annorlunda. För fastighetsägarna skulle det vara i hög grad olägligt, om de kanske efter lång tids förlopp utsattes för förnyade krav på erläggande av gatukostnad. Olägenheter skulle även kunna uppstå vid fastighetsöverlåtelse och fastighetsbelåning, om man ej visste, huruvida ytterligare gatukostnadsbidrag kunde komma att utkrävas. Då såsom nämnts uttagandet på föreslaget sätt av beräknade kostnader medför en fördel för staden, kan det också synas skäligt, att denna kompenseras därav, att fastighetsägarna icke behöva betala mer än vad som uttaxerats på dem vid den tidigare verkställda beräkningen. Vill staden ej kräva fastighetsägarna förrän de verkliga kostnaderna blivit kända, står detta ju staden fritt. Utredningen anser fördenskull, att staden icke skall vara berättigad att, om de verkliga kostnaderna överstiga de beräknade, uttaga skillnaden av tomtägarna. I lagtexten kommer detta till tittryck på så sätt, att där föreskrives återbetalningsskyldighet till tomtägare, därest de verkliga kostnaderna avsevärt understiga de beräknade, men icke utsäges något om en liknande jämkning för det fall att de verkliga kostnaderna överstiga de beräknade. Motsättningsvis följer då, att i sistnämnda fall ingen jämkning får äga rum. Anmärkas må att i 1925 års sakkunnigas förslag (14 kap. 5 §) frågan om återbetalningsskyldighet till tomtägarna, då de verkliga kostnaderna visade sig lägre än de beräknade, löstes på samma sätt som i utredningens nu framlagda förslag, men att det motsatta fallet reglerades så, att rätt att uttaga ytterligare kostnader kunde medgivas staden genom beslut av länsstyrelsen från fall till fall. därest särskilda förhållanden förelåge. När beräkning av gatukostnader skall ske och hur beräkningen i detalj skall ordnas, torde icke böra regleras i lagen. Erforderliga föreskrifter härom böra intagas i gatukostnadsbestämmelserna. Intet hindrar, att staden, om den så skulle önska, upprättar en mer eller mindre detaljerad taxa över den ersättning, som skall utgivas av tomtägarna för olika slag av arbeten. Denna taxa kan intagas i gatukostnadsbestämmelserna och på så sätt erhålla fastställelse samtidigt med dessa. Till grund för sådan taxa måste givetvis ligga ingående beräkningar över kostnaderna för gatuarbeten av olika slag inom staden. Taxan bör hållas i underkant, så att efterföljande jämkningar till följd av att de verkliga kostnaderna visa sig understiga de enligt taxan beräknade undvikas. Befinnes taxa, som underställes Kungl. Maj:t, vara för hög, torde fastställelse därå komma att vägras. Taxa synes kunna användas för beräkning av gatukostnadsbidrag, även om bidraget avser arbeten, som helt eller delvis blivit avslutade då kravet framställdes. I allmänhet torde dock staden komma att föredraga att i dylikt fall lägga de verkliga kostnaderna till grund för kostnadsberäkningen, i den mån sistnämnda kostnader äro kända. I princip är det tomtägaren, som är bevis-

378 ningsskyldig, om han vill göra gällande, att de verkliga kostnaderna understiga de beräknade och sålunda vill få en jämkning till stånd. Staden bör dock härvid vara honom behjälplig och sålunda icke undandraga sig att, sedan ett företag färdigställts, på begäran av tomtägaren kontrollera huruvida de verkliga kostnaderna överstiga de beräknade. I varje fall är staden pliktig att tillhandahålla tomtägare, som själv vill verkställa kontroll, erforderligt material härtill. Tionde punkten innehåller liksom sjätte att-satsen i 50 § stadsplanelagen, att hänsyn skall tagas till huruvida nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt eller delvis vunnit befrielse från deltagande i gatukostnad. Dylik befrielse kan ha vunnits antingen genom enskild uppgörelse med staden eller genom de s. k. likställighetsöverenskommelserna. Rörande den verkan, som skäligen borde tillkomma sistnämnda överenskommelser, framhöllo 1925 års sakkunniga bland annat (s. 288—289), att dessa överenskommelser ej borde överhuvud taget hindra att fastighetsägarna ålades att utgiva gatukostnadsbidrag. Fordringarna på gatuläggning hade nämligen efter likställighetsöverenskommelsernas ingående ofta väsentligt stegrats. Hinder syntes ej möta, att genom den nya lagstiftningen fastighetsägarna ålades att bidraga till den gatukostnad, som betingades av sådan stegring. Till dessa uttalanden anslöt sig chefen för justitiedepartementet vid förslagets framläggande (prop. 79/1931 s. 110). I elfte punkten ha slutligen intagits föreskrifter, motsvarande nuvarande sjunde att-satsen. Skyldighet att utgiva gatukostnadsbidrag åligger enligt gällande lag endast ägare av tomt. Vid bifall till vad utredningen föreslår under 156 § kominer emellertid dylik skyldighet att åvila även vissa andra fastighetsägare. Gatukostnadsbestämmelser, som vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande äro fastställda i enlighet med nu gällande regler, torde snarast möjligt böra bringas till överensstämmelse med föreskrifterna i förevarande paragraf. Av första och andra punkterna i paragrafen följer emellertid, att ersättningsskyldighet enligt sålunda meddelade nya gatukostnadsbestämmelser icke må avse gatudel eller avloppsledning, vars anläggning påbörjats, då fråga om dessa bestämmelser väcktes hos stadsfullmäktige, eller som vid sistnämnda tidpunkt lagligen redan bort vara färdigställd. I dylika fall skola de äldre gatukostnadsbestämmelserna alltjämt tillämpas. 69 §. Under förevarande paragraf har intagits en erinran om den förmånsrätt, som enligt vad i den allmänna motiveringen (s. 248) anförts skall tillkomma stads fordran å gatukostnadsbidrag. Erforderliga bestämmelser i ämnet före-

379 slås av utredningen skola meddelas i en särskild lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt byggnadslagen. En närmare redogörelse för innehållet i detta lagförslag lämnas i det följande.

Särskilda bestämmelser om marks avstående och iordningställande för stadsplaneändamål. 70—73 §§. I 52 och 53 §§ stadsplanelagen lämnas särskilda föreskrifter om markexploatörs skyldighet att avstå och iordningställa mark. Skall stadsplan läggas över område i en ägares hand och kan ägaren förväntas få den nytta av stadsplanen, att han skäligen bör till staden utan ersättning avstå mark, som för områdets ändamålsenliga användande erfordras till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, må enligt 52 § Kungl. Maj:t på ansökan av staden vid planens fastställande förordna om avstående för nämnda ändamål av m a r k i skälig omfattning, dock högst fyrtio procent av områdets hela areal, med iakttagande tillika att behovet av gator och andra allmänna platser främst tillgodoses. Den mark, som avstås, skall i förordnandet angivas till läge och gränser. Den, som avstått marken, skall frigöra denna från inteckning och annan särskild rätt, varmed den är besvärad. Kan detta icke ske, är han pliktig att hålla staden skadeslös. Marken får ej tagas i besittning av staden, innan den skall iordningställas för sitt ändamål. Ägare av tomt inom område, beträffande vilket dylikt förordnande meddelats, är icke skyldig att utgiva ersättning för gatumark, ändå att marken icke avståtts till staden utan ersättning. Enligt 53 § må Kungl. Maj:t i förordnande, varom förut sagts, på stadens begäran föreskriva, att ägaren skall vara pliktig att i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer bekosta anläggning av gator och avloppsledningar inom ifrågavarande område, dock ej utöver .vad staden enligt gatukostnads^ bestämmelser eller eljest äger uttaga av tomtägarna. I 1907 och 1917 års lagar saknades särskilda föreskrifter om markexploatörs skyldighet att avstå mark till gator och dylikt. 1916 års kommitté föreslog vissa skyldigheter för markägare, som mot stadsfullmäktiges önskan erhållit stadsplan fastställd å honom tillhörigt markområde (6 §). Sådant område skulle ej utan stadsfullmäktiges medgivande få tomtindelas (12 §), innan gatumark inom området fri från inteckning till staden avståtts utan ersättning intill en tredjedel av områdets hela areal (23 §) samt markägaren till staden guldit ersättning för anläggning av gata, torg, park eller annat för samfärdseln avsett område, vartill mark skulle av honom upplåtas, ävensom kloakledning, som skulle där finnas, eller därför ställt säkerhet (58 §). I 3 § i det genom propositionen nr 209 till 1926 års riksdag framlagda

380 förslaget till lag om åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning så ock att i visst fall upplåta mark till gata, vilken proposition icke vann riksdagens bifall, intogos föreskrifter om markexploatörs skyldigheter. Sålunda föreslogs bland annat, att Kungl. Maj.t skulle äga att vid fastställande av stadsplan, om sådant funnes kunna ske med hänsyn till storlek, form och beskaffenhet av visst område, som, när fråga om antagande av stadsplanen hos stadsfullmäktige väcktes, var i en och samme ägares hand, på framställning av stadsfullmäktige förordna, att områdets ägare skulle, innan tomtindelning finge äga rum, ha att till staden utan ersättning avstå mark till gator, torg och andra allmänna platser intill högst en tredjedel av områdets hela areal ävensom till staden utgiva ersättning för anläggning av gata, torg eller annan allmän plats å mark, som skulle avstås, samt för anordnande av täckt kloakledning, som där skulle finnas. Hade förordnande, varom nu sagts, meddelats och funnes förändring däri vara av synnerliga skäl påkallad, ägde Kungl. Maj:t därom förordna efter ty prövades skäligt. 1925 års sakkunniga upptogo uti 14 kap. 13 § i förslaget till stadsbyggnadslag motsvarande bestämmelser. Vissa jämkningar vidtogos dock. Sålunda skulle förordnande om avstående av mark kunna meddelas även för område, för vilket stadsplan redan blivit fastställd, blott området när fråga om framställning om förordnande väcktes var i en ägares hand. Markägarens åligganden skulle utföras å sådan tid, att staden kunde, när skyldighet därtill inträtt, i behörigt skick upplåta marken. Chefen för justitiedepartementet föreslog vid remissen till lagrådet av förslaget till den nuvarande stadsplanelagen (prop. 79/1931) bland annat, att om stadsplan skulle läggas över område i en ägares hand, och ägaren kunde väntas få den nytta av stadsplanen, att han skäligen borde till staden utan ersättning avstå mark, som för områdets ändamålsenliga användande erfordrades till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, Kungl. Maj:t skulle äga att på ansökan av staden förordna därom vid planens fastställande; dock finge ägaren icke åläggas att för angivna ändamål avstå mark i större omfattning än som svarade mot fyrtio procent av områdets hela areal. Marken skulle ej få tagas i besittning av staden, innan den skulle iordningställas för sitt ändamål. Någon föreskrift om rätt att vidtaga ändring i meddelat förordnande upptogs icke. Departementschefen uttalade (s. 113), att sådan föreskrift ansetts obehövlig, enär det ändock vore uppenbart, att ett av Kungl. Maj:t meddelat förordnande kunde ändras, när skäl därtill förefunnes; dock att ändring icke syntes få ske i ändamål att skärpa markägarens förpliktelser. I sitt utlåtande över lagförslaget anmärkte lagrådet, att innebörden av det föreslagna stadgandet ej syntes fullt klar. Departementschefen hade i remisfcprotokollet framhållit, att de särskilda områden, som skulle avstås, »i regel»

381 borde angivas i Kungl. Maj:ts förordnande. Det förutsattes sålunda, att detta skulle kunna innehålla allenast förpliktande för markägaren exempelvis att av den mark, som enligt den fastställda stadsplanen vore avsedd till gata eller annan allmän plats, avstå en areal motsvarande sammanlagt 40 procent av områdets hela areal. Förpliktelsen skulle åvila jämväl ny ägare av området. Men även om förordnande givits med sådant innehåll, skulle enligt det föreslagna stadgandet Kungl. Maj:t i samband med fastställelse av en ändring i stadsplanen, enligt vilken vissa gator framdrogos på annat sätt än i den ursprungliga planen, icke äga meddela nytt förordnande om avstående av annan mark än den, som enligt denna plan avsetts till gator. Ett förordnande om skyldighet för markägaren att avstå mark till viss areal skilde sig till sin verkan i realiteten allenast så tillvida från ett förordnande om avstående av vissa markstycken, att markägaren, om särskild föreskrift ej gjordes, bleve berättigad att välja vad han ville avstå av den med förordnandet avsedda marken. Lagrådet yttrade vidare: Enligt såväl kommitténs som de sakkunnigas förslag skulle förpliktelse för markägaren föreligga att överlåta mark på staden. Markägaren skulle utfärda en särskild överlåtelsehandling. Med hänsyn därtill, att enligt det remitterade förslaget det ej är erforderligt att i förordnandet till läge och gränser angiva den mark, som skall avstås, synes detta förslag medföra samma resultat. Emellertid meddelades i de tidigare förslagen bestämmelser av innebörd, att innan överlåtelsehandling utfärdats eller säkerhet ställts, tomtindelning inom området icke finge utan tillstånd av staden äga rum. Dessa bestämmelser innefattade ett verksamt medel till framtvingande av överlåtelse i behörig ordning. I det remitterade förslaget saknas motsvarighet till dessa bestämmelser. Rätt föreligger för markägaren att i vanlig ordning erhålla tomtindelning. Skulle markägaren underlåta att utfärda vederbörlig överlåtelsehandling, finnes för staden ej annan utväg än hänvändelse till domstol. En sådan ordning torde kunna medföra avsevärda praktiska olägenheter. Vidare bör beaktas, att rätten för staden att utan ersättning bekomma mark till gata m. m. är avsedd att vara en rätt mot markexploatör, grundad å hänsyn till den nytta, som han måste anses hava av områdets stadsplaneläggning, och därför synes snarast möjligt böra bringas till tillämpning gentemot honom. Vinsten av den ovanberörda valrätten för markexploatören lärer ej heller vara stor. Under ärendets behandling hos Kungl. Maj:t bör han kunna alternativt angiva, vilka markstycken han vill avstå i händelse av expropriation i olika omfattning (20, 30 eller 40 procent). Vid bestämmandet av den mark, som skall avstås, synes dessutom skälig hänsyn böra av Kungl. Maj:t tagas ej blott till markägarens utan även till stadens intressen. Några avsevärda olägenheter av att genom själva förordnandet en fullbordad expropriation anses hava ägt rum, d. v. s. äganderättens övergång anknytes till förordnandet, synas därför icke föreligga. Lagrådet anser en sådan ståndpunkt vara ägnad att medföra trygghet och reda. Fångeshandling för staden skulle då bliva den resolution, vari förordnandet innehålles; avstyckning skulle ske med ledning av resolutionen och lagfart meddelas på grund av densamma. För att en sådan rättsverkan skall kunna tilläggas förordnandet, måste resolutionen — och detta med den tydlighet och fullständighet, som kräves för avstycknings och lagfarts vinnande — utmärka de särskilda markstycken, som avstås.

382 Vad lagrådet sålunda anfört vann beaktande. Enligt gällande lag har genom själva förordnandet enligt 52 § en fullbordad expropriation ägt r u m ; äganderättens övergång har alltså anknutits till förordnandet. I sin framställning till stadsplaneutredningen den 15 november 1942 h a r svenska arkitekters riksförbund angående 52 § stadsplanelagen uttalat, att bestämmelsen att markägare skulle vara skyldig att avstå högst 40 procent av områdets areal till gator m. m. icke vore lycklig. Föreskriften gåve lätt upphov till den föreställningen, att så snart 40 procent av ett markområde blivit avsatt till nämnda ändamål vore detta tillräckligt. Så vore dock ingalunda alltid fallet. Det syntes därför vara lämpligare, att en minimigräns infördes, och att gränsen uppåt för vad markägaren skäligen borde avstå rättades efter förhållandena i varje särskilt fall. Det hade — såsom riksförbundet vidare uttalat — visat sig, att paragrafen icke ansåges äga tillämpning beträffande område där stadsplan funnes, även om exploatering av området icke påbörjats. Det syntes böra undersökas om det icke vore möjligt att utsträcka användningen av paragrafen till sådana fall. För närvarande syntes paragrafen också tolkas så, att de områden, på vilka den kunde tillämpas, måste vara mycket stora. En ändring i tolkningen borde härvidlag komma till stånd. En sådan vore kanske icke möjlig utan att det av lagen framginge, att paragrafens tillämpning icke vore beroende av områdets storlek i och för sig. Det kunde också ifrågasättas, huruvida icke en bestämmelse som denna borde kunna givas en i viss mån retroaktiv verkan. Av ett större område, som en gång varit i en ägares hand, kunde ha sålts vissa delar t. ex. uppdelade i tomtplatser. Vid bestämmande av vad som skulle avstås borde det vara rimligt att räkna som om hela det ursprungliga området vore i en ägares hand och icke bara den del, som återstode efter försäljningarna. Det kunde också hända, att ett större oexploaterat markområde splittrades på olika ägare i avsikt att försvåra tillämpningen av 52 §. — Paragrafens bestämmelse angående överlåtande av den för allmänt ändamål avsedda marken syntes slutligen böra ändras därhän, att överlåtelsen skedde först i samband med att planen undan för undan genomfördes. Svenska kommunaltekniska föreningen har i skrivelsen den 2 juli 1943 framfört delvis samma önskemål. Enligt föreningens mening borde i stadsplanelagen eller byggnadsstadgan intagas bestämmelser, som definierade begreppet område i paragrafens mening. Vidare erfordrades föreskrifter angående utställning av förslag jämlikt 52 § på samma sätt som förslag till stadsplan samt angående förslagets avfattande å karta, upprättad i enlighet med vad som föreskreves om avstyckningskarta. Å kartan borde bestående fastighetsindelning angivas. Kartan borde därjämte åtföljas av uppgift om markägarna. Förslag om tillämpning av 52 § borde enligt föreningens mening icke kunna utan stadens medgivande fastställas annat än i oförändrat skick.

383 Staden måste nämligen antagas ha antagit stadsplanen under förutsättning, att den erhölle all angiven mark utan ersättning. Det i 52 § angivna procenttalet syntes också i vissa fall, t. ex. vid höghusbebyggelse, vara väl lågt. Slutligen borde i lagen regleras de förhållanden, som uppkomme om stadsplanen ändrades för ett område, där förordnande enligt 52 § gällde, och om mark, som förordnats skola avstås och vartill staden erhållit villkorlig äganderätt, enligt stadsplaneändring skulle användas för annat ändamål än det förordnandet avsåge. Bestämmelserna i 52 och 53 §§ stadsplanelagen kunna, såsom framgår av det ovan anförda, sägas innebära, att på markexploatör läggas skyldigheter att bidraga till stads gatukostnad, vilka enligt vanliga regler vila på ägarna av färdigbildade tomter. Genom Kungl. Maj:ts beslut övergår äganderätten till marken till staden. Staden har att omedelbart gå i författning om avstyckning och lagfart. För jordägaren innebär detta, att han genom beslutet med ens fått sin fastighet splittrad i ett flertal skilda områden (kvarteren), åtskilda av främmande mark. Denna anordning, som är otymplig ur fästighetsbildningssynpunkt, medför påtagliga olägenheter, i det att stadsplanen blir fastlåst på marken, och behövliga ändringar av planen försvåras. Markägaren kan ej heller dela upp en jordbruksfastighet i mindre jordbruk, även om detta skulle vara önskvärt och behövligt. De följder, som ett beslut enligt 52 § stadsplanelagen sålunda genast medför för markägaren, ha i praktiken lett till, att ett sådant beslut icke ansetts kunna meddelas, om icke markägaren omedelbart får en betydande nytta av stadsplanen. Såsom förutsättning för tillämpning av 52 § har sålunda gällt, att staden kunnat påvisa att möjligheter till omedelbar exploatering förelegat och att det även synts sannolikt att markägaren skulle komma att använda sig av dessa möjligheter. Svårigheterna för staden att visa att nämnda förutsättningar föreligga äro givetvis mycket stora. Särskilt i mindre städer och samhällen är det ofta omöjligt att påvisa exploateringsmöjligheterna. Tomtmark finnes det där i regel gott om, till och med i stadens eller samhällets ägo. Följden har blivit, att bestämmelserna i 52 § icke fått den användning, som vid paragrafens tillkomst säkerligen varit avsedd. För att vinna en önskvärd större tillämpning av dessa bestämmelser böra enligt stadsplaneutredningens mening de omedelbara rättsverkningarna för markägaren av Kungl. Maj:ts beslut i ärendet såvitt möjligt begränsas. I beslutet torde alltjämt böra i detalj angivas läge och gränser för den mark, som skall avstås, men beslutet bör icke medföra att äganderätten till marken genast övergår till staden. Äganderättsövergången bör ske först då markägaren visar sin avsikt att draga nytta av exploateringsmöjligheterna, och detta kan anses ske genom att markägaren begär tomtindelning inom området i fråga. Markuppdelningen kan visserligen även i viss mån äga rum genom aystyck-

384 ning. Nybyggnad får emellertid enligt 37 § som regel endast ske på tomt. Från möjligheterna att dispensvis erhålla tillstånd till nybyggnad på mark, som ej blivit tomtindelad, torde man i detta sammanhang kunna bortse, särskilt som länsstyrelsen enligt 178 § 3 mom. i utredningens förslag till byggnadsstadga äger medgiva sådant tillstånd allenast såframt anledning finnes till antagande att tomtindelning av marken icke därigenom oskäligt fördröjes. Genom den av utredningen förordade bestämmelsen, att äganderätten till marken skall övergå till staden först då tomtindelning skall verkställas på begäran av markägaren, sker en återgång till vad som tidigare föreslagits skola gälla, bland annat enligt 1926 års proposition. Då markägaren begär tomtindelning, synes det böra ankomma på staden att avgöra, i vilken utsträckning äganderätten till den i beslutet angivna marken skall övergå. Det torde i allmänhet ej vara förenat med någon fördel för staden att omedelbart erhålla äganderätten till all den mark, som skall avstås. Rätt att taga marken i besittning bör nämligen liksom för närvarande få ske allenast i den mån marken skall iordningställas för sitt ändamål. Däremot kunna, om äganderätten överföres på staden i ett sammanhang, olägenheter för staden uppkomma. Genom äganderättsövergången försvåras och fördyras nämligen i hög grad framtida ändringar i stadsplanen och i beslutet om tillämpning av hithörande bestämmelser. Det synes därför antagligt, att staden oftast finner det vara med sin fördel förenligt att icke påfordra övergång av äganderätten annat än beträffande de markområden, vilkas iordningställande närmast är aktuellt. Fall kunna dock förekomma, då det kan vara önskvärt att, när tomtindelning begärts, all marken avstås på en gång. Särskilt kan detta vara förhållandet, om exploatören, staden veterligen, har en svag ekonomisk ställning. Ända till dess att äganderätten övergått och lagfart för staden sökts, är markägaren oförhindrad att genom inteckning belasta marken. Då marken sedan skall avstås, kan det för markägare med svag ekonomi bli svårt att frigöra densamma från inteckningarna eller, om detta ej lyckas, att hålla staden skadeslös. Mot sådana risker kan staden skydda sig genom att påfordra, att marken i dess helhet avstås. Emellertid är det ej alltid tillräckligt, att äganderätten övergår först när tomtindelning begäres av markägaren. Skulle staden önska iordningställa viss mark för avsett ändamål, bör äganderätten övergå även om tomtindelning ej begärts. Som exempel på ett dylikt fall kan nämnas, att ett område, som omfattas av förordnandet, ligger mellan två förut bebyggda områden, och staden önskar framdraga en trafikled mellan sistnämnda områden över det med förordnandet avsedda området. I dylikt fall bör dock endast avstås just den mark, som skall iordningställas. Att kräva avstående av all den mark, som avses med beslutet, endast för att staden vill taga i bruk en del därav, vore uppenbarligen mången gång obilligt mot markägaren. Ett stad-

385 gande i sådan riktning skulle också motverka strävan att nå en vidsträcktare tillämpning av förevarande bestämmelser. ö n s k a r staden göra gällande sin rätt att påfordra att mark avstås, har staden att vända sig med sitt krav till markägaren. Det åligger denne att utfärda särskild överlåtelsehandling beträffande marken. Skulle detta underlåtas, måste hänvändelse ske till domstol. Ett verksamt medel till förpliktelsens framtvingande innebär ovannämnda förslag, enligt vilket markägaren icke erhåller tomtindelning, innan överlåtelsen ägt rum. Med stöd av överlåtelsehandlingen måste därpå verkställas avstyckning av den avträdda marken, innan staden kan erhålla lagfart. En annan brist i de nuvarande bestämmelserna i 52 § stadsplanelagen är, att de icke äga tillämpning beträffande område, där stadsplan redan finnes. Stadsplaner ha tidigare ej sällan fastställts över mycket stora områden utan att exploatering kommit till stånd. Stadsplanen är ofta så föråldrad, att den måste göras om helt och hållet. Det har synts stadsplaneutredningen otillfredsställande, att en tillämpning av nämnda bestämmelser i samband med ändring av stadsplan är utesluten. Men en markägare kan också ha sådan nytta av befintlig stadsplan, att det måste anses skäligt att han, ehuru stadsplanen ej ändras, avstår mark enligt bestämmelserna. Dessa avse, som förut nämnts, i huvudsak att på markexploatör överflytta den bidragsskyldighet, som eljest åvilar enskilda tomtägare. Det synes stadsplaneutredningen vara ett intresse av social betydelse, att en sådan överflyttning möjliggöres även i fråga om äldre planområden samt även om tomtindelning fastställts och rättsligen genomförts. På grund av vad sålunda anförts har i utredningens förslag, liksom i 1925 års sakkunnigas förslag, upptagits bestämmelse därom att, om förutsättningar därför i övrigt äro för handen, Kungl. Maj:t äger meddela förordnande, varom nu är fråga, jämväl beträffande område, för vilket stadsplan redan blivit fastställd. Har tomtindelning verkställts inom området, då beslut om tillämpning av ifrågavarande föreskrifter meddelas, medför detta icke, att markägaren omedelbart blir skyldig att i den mån staden påfordrar detta avstå mark. Först om markägaren efter beslutets meddelande begär tomtindelning eller ändring i förut verkställd sådan indelning och på detta sätt visar sin avsikt att draga nytta av exploateringsmöjligheterna, inträder nämnda skyldighet. Från vissa håll har vidare anmärkts, att det angivna procenttalet, 40 procent, stundom vore väl lågt samt att det över huvud syntes olämpligt att fastställa en dylik bestämd gräns. Mot den ifrågavarande metoden att begränsa markägarens skyldighet att avstå mark anmärktes redan under förarbetena till stadsplanelagen, att ett fixerande av skyldighetens omfattning medelst procentuella arealbestämmelser syntes leda till obillighet än mot staden och än mot markägaren, och man framhöll i detta sammanhang, att 25

386 det icke vore arealen byggnadsmark utan snarare antalet inom området boende, närmast uttryckt genom antalet eldstäder, som borde vara bestämmande för den erforderliga gatumarken. Departementschefen fann sig likväl vid framläggandet av 1931 års proposition böra av praktiska skäl bibehålla metoden med ett bestämt procenttal. Stadsplaneutredningen underskattar icke de praktiska fördelarna av att en bestämd gräns finnes angiven beträffande den omfattning, i vilken markägaren är pliktig att till staden avstå mark. Ej minst med hänsyn till de ifrågavarande bestämmelsernas betydelse såsom grund för förhandlingar mellan staden och markägarna om frivilligt avstående av mark i samband med stadsplans uppgörande är det av vikt, att bestämmelserna givas sådan avfattning, att markägaren icke utsattes för alltför långtgående krav från stadens sida. Emellertid visar enligt stadsplaneutredningens mening erfarenheten, att det icke är möjligt att, såsom fallet är i nuvarande lag, uppställa en viss gräns för markägarens skyldighet att avstå mark utan att antingen staden eller markägarna eller båda dessa parter i viss mån bli lidande därav. Den nuvarande 40-procentgränsen torde sålunda kunna leda till i vissa fall att staden icke kan erhålla all den mark, som rimligen borde tillkomma staden, och i andra fall att markägaren oskäligt belastas. Såsom exempel på att 40-procentregeln kan medföra obilligt resultat för staden må nämnas det fall, att stadsplanen utformas så att i huvudsak endasl den mark, vara byggnader skola uppföras, upptages som tomtmark, medan all annan mark göres allmän. En dylik plan, som kan leda till att 80 procenl av marken eller mer avsättas för allmänt bruk, behöver icke vara oförmånligare för markägaren än en plan, där endast 40 procent avsättas. Det kan också förhålla sig så, att stora delar av planområdet äro av sådan beskaffenhet att de icke lämpa sig såsom byggnadsmark, vilket medför att de områden, som böra avsättas för allmänt behov, måste bli procentuellt sett relativt stora. Anledning synes i båda de angivna fallen saknas att, om övriga förutsättningar för tillämpning av ifrågavarande bestämmelser äro för handen, låta markägaren undgå att avstå all den för allmänt ändamål avsedda marken. I praktiken har det också visat sig, att markägarna, trots förefintligheten av den nuvarande 40-procentregeln i 52 § stadsplanelagen, ej sällan träffat frivilliga avtal med städerna om avstående i samband med stadsplaneläggning av väsentligt mer än 40 procent av planområdets areal. Markägarna ha sålunda stundom själva icke ansett den i lagen angivna begränsningen av skyldigheten att avstå mark böra eller kunna upprätthållas. Visserligen får icke förbises, att markägarna vid avtalens träffande understundom kunnat påverkas av farhågor för att, om de ej tillmötesginge stadens krav, någon stadsplan över huvud taget icke komme att utläggas över området i fråga. Helt hänvisade till städernas goda vilja, då det gäller upprättandet av stadsplaner, äro markägarna emellertid ej. De ha alltid möjlighet

387 att hänskjuta frågan om stadsplaneläggning till Kungl. Maj:t, liksom det också är Kungl. Maj:t som, i händelse av meningsskiljaktigheter mellan staden och markägaren om hur mycket mark den sistnämnde skäligen bör avstå utan ersättning, beslutar i ärendet. I andra fall åter är 40-procentregeln närmast ägnad att medföra en alltför stor belastning för markägarna. Vid planläggning för öppet byggnadssätt torde omfattningen av den mark, som erfordras för allmänt behov, ofta understiga 40 procent. Därest staden — såsom nuvarande regler lätt giva anledning till — vid förhandlingarna med markägarna kräver avstående av det procenttal mark som lagen högst medgiver, kan följden bli, att markägaren förmås att avstå mer mark än som är skäligt med hänsyn till hans nytta av planen. Lagens avfattning kan i dylikt fall också leda till, att staden blir i viss mån benägen att för allmänt ändamål avsätta större markområden än som strängt taget äro erforderliga. över huvud torde det väsentliga för markägaren vara det sätt, på vilket planläggningen sker. Hur den mark, som avses för bebyggelse, utlägges i planen och hur rätten att utnyttja denna mark bestämmes, torde i regel ha långt större ekonomisk betydelse än om något mer eller mindre mark måste avstås utan ersättning. Då det gäller bebyggelsens utformning är stadsplaneförfattaren numera icke bunden av några schematiska regler. Hans handlingsfrihet härutinnan begränsas i sista hand endast av den allmänna regeln, att tillbörlig hänsyn skall tagas både till allmänna och enskilda intressen. I byggnadslagstiftningen före år 1931 funnos däremot bestämda föreskrifter angående avsättande av viss del av tomtplats såsom gård, angående byggnads höjd, bredd och våningsantal m. m. På samma sätt som man vid den nuvarande lagstiftningens tillkomst ansåg sig kunna ersätta dessa regler med ett fritt bedömande från fall till fall utan att fördenskull behöva befara olägenheter, torde även reglerna om markägares skyldighet att avstå mark kunna avfattas utan angivande av annan gräns beträffande den ifrågavarande markens omfattning än att denna skall anses skälig med hänsyn till de föreliggande omständigheterna i varje särskilt fall. Stadsplaneutredningen föreslår sålunda, att den nuvarande 40-procentregeln i fråga om omfattningen av den mark, som ägaren skall vara skyldig att avstå, upphäves. Markägaren skall enligt utredningens förslag, oberoende av om nämnda procenttal över- eller underskrides, avstå mark, som erfordras till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, i den mån så prövas skäligt med hänsyn till den nytta han kan förväntas få av planen. Vid föreskrifternas tillämpning torde utgångspunkten böra vara den, att om ett i en ägares hand befintligt område, som är så stort att det kan anses utgöra en enhet ur plansynpunkt, lägges under stadsplan, bör i regel all mark, som enligt vedertagna principer för utformningen av en god stadsplan erfordras för områdets allmänna behov, av markägaren avstås utan

388 ersättning. Skulle vissa av de områden, som i stadsplanen avsättas för allmänna ändamål, vara avsedda att betjäna även annan mark än sådan, som tillhör markägaren i fråga, bör hänsyn tagas härtill. Det kan nämligen icke skäligen påfordras, att markägaren avgiftsfritt avstår all mark, som behöves exempelvis för större genomfartsleder. Markägarens skyldighet i förevarande hänseende bör, på samma sätt som för närvarande, gälla allenast mark, som erfordras för ett ändamålsenligt användande av just det område, varom fråga är. Den omfattning, i vilken mark bör i planen avsättas för allmänt ändamål, beror såsom framgår av det redan anförda, väsentligen på stadsplanens beskaffenhet. Är området i fråga avsett att bebyggas med större hyreshus, torde den mark, som bör avsättas för allmänt behov och vilken markägaren därför i regel har att avstå, oftast omfatta mer än 40 procent av områdets hela areal. Inom exempelvis villaområden torde däremot procenttalet mark för allmänt ändamål vanligen vara lägre än 40 procent, överhuvud torde berörda procenttal bli högre, i samma mån som en ökning sker av exploateringstalet — d. v. s. antalet kvadratmeter bruttovåningsyta per hektar total markareal. En ökning av procenttalet mark, som markägaren bör avstå, kan också föranledas av att den för allmänt ändamål avsedda marken till väsentlig del består av mark, som icke lämpar sig för bebyggande eller som eljest har ett i förhållande till den för bebyggande avsedda marken osedvanligt lågt värde. Klart är att tillämpningen av de föreslagna reglerna rörande omfattningen av den mark, som markägaren har att avstå, stundom kan vara förenad med vissa svårigheter. I stort sett samma svårigheter torde dock föreligga även enligt de gällande bestämmelserna i 52 § stadsplanelagen. En garanti mot missbruk från städernas sida ligger tydligen däri, att prövningen av markägarens skyldighet att avstå mark skall, om frivillig överenskommelse ej träffas, verkställas av Kungl. Maj:t. Anledning finnes enligt utredningens mening till antagande, att hithörande bestämmelser komma att, liksom hittills skett, tillämpas med varsamhet. Utredningen vill i detta sammanhang understryka att det spörsmål, som genom förevarande paragraf regleras, icke är, hur mycket mark, som i en stadsplan lämpligen bör utläggas såsom allmän plats, utan allenast storleken av den mark, som för dylikt ändamål må tagas i anspråk utan ersättning. Uppenbart är att planen bör utformas på mest ändamålsenliga sätt, oberoende av om med tillämpning av nu ifrågavarande bestämmelser staden kan undgå marklösenskyldighet eller icke. Förslag har ytterligare framställts därom, att begreppet område i en ägares hand skulle närmare definieras. Det torde vara tydligt, att med »område» icke nödvändigtvis avses en självständig fastighet; området kan bestå av såväl del av fastighet som flera fastigheter. Såsom av förarbetena till stadsplanelagen framgår, böra bestämmelserna ej heller tolkas så, att hela det område, vars planläggning är i fråga, skall med nödvändighet vara i en enda ägares

389 hand. Givetvis kan stadsplanen sträcka sig över åtskillig annan mark. Uttrycket »i en ägares hand» torde jämväl innefatta det fall, att flera personer äga ideella andelar i visst område. Huru stort det område bör vara, som skall omfattas av förordnande, varom här är fråga, framgår ej av lagen. Såsom förut nämnts har lagstiftaren emellertid i första hand tagit sikte på markexploatör. Enligt vanligt språkbruk torde härmed förstås en sådan markägare, som har möjlighet att försälja ett flertal tomter. Smärre områden torde fördenskull i allmänhet icke uppfylla villkoren för bestämmelsernas tillämp^ ning. Hänsyn bör emellertid ej enbart fästas vid områdets storlek utan även vid dess form och beskaffenhet i övrigt. Är ett områdes form långsträckt eller gå dess gränser i stora bukter och krökningar, kan markägarens nytta av planen vara så ringa, att han skäligen ej kan förpliktas att avstå mark, fastän så kunnat ske om markområdet haft en bättre arrondering. Är området delvis vattendränkt eller eljest olämpligt för styckning, kan detta också vara av betydelse. Huruvida ifrågavarande bestämmelser äro tillämpliga på visst område beror sålunda på flera olika omständigheter. Att i lagen närmare än som skett angiva, vilka områden som avses, finner stadsplaneutredningen icke möjligt. I överensstämmelse med vad här anförts har 70 § första stycket i förslaget utformats. Enligt de tidigare förslagen skulle äganderättsförhållandena bedömas sådana de voro vid den tid då fråga hos stadsfullmäktige väcktes om antagande av stadsplan eller om förordnande varom nu är fråga. Uttrycklig bestämmelse härom saknas i gällande lag. Följden torde kunna bli, att ägarna av större oexploaterade områden, sedan förslag framkommit om tillämpning av ifrågavarande föreskrifter, splittra områdena på flera ägare i syfte att försvåra tilllämpningen. Detta bör undvikas. Sedan markägaren erhållit kännedom om att fråga väckts om förordnande angående markupplåtelse, böra av honom vidtagna dispositioner beträffande äganderätten icke få medföra, att frågan kommer i annat läge. Stadsplaneutredningen har i andra stycket av 70 § upptagit stadgande härom. Svenska arkitekters riksförbund har föreslagit, att man skulle gå ännu längre än nyss sagts. Om ett område, som tidigare varit i en ägares hand, delvis exploaterats, kan det ofta inträffa, att återstoden icke är av den storlek och beskaffenhet, att tillämpning av ifrågavarande bestämmelser kan komma i fråga. Enligt riksförbundets mening borde man i dylikt fall alltid kunna räkna som om hela det ursprungliga området vore i en ägares hand. Detta skulle dock uppenbarligen vara alltför hårt mot markägaren, om marken förvärvats av honom först efter exploateringens avslutande men innan ännu fråga väckts om de nämnda bestämmelsernas tillämpning. Stadsplaneutredningen har därför icke kunnat biträda berörda förslag.

390 I tredje stycket av 70 § har slutligen införts föreskrift, att ändring i förordnande, som här avses, må meddelas av Kungl. Maj:t, därest synnerliga skäl det påkalla. Principiellt synes hinder ej föreligga, att ändringen medför skärpning av markägares förpliktelser. Eftersom såsom förutsättning för vidtagande av ändring gäller att ändringen är skälig, torde det dock i praktiken sällan kunna förekomma, att en skärpning sker. Huvudsakligen torde ändring erfordras för att bringa tidigare meddelade förordnanden i överensstämmelse med skedda stadsplaneändringar. Åtgärden framstår såsom mest naturlig och är enklast att vidtaga i sådana fall, då stadsplanen ännu ej blivit genomförd. Har i enlighet med tidigare meddelat förordnande äganderätten till viss mark redan övergått på staden, då förordnandet ändras, kunna för ändringens genomförande markbyten bli erforderliga. Kungl. Maj:t har i dylikt fall att, då det nya förordnandet meddelas, tillika föreskriva, att en förutsättning för skyldigheten att avstå mark enligt detta förordnande skall vara, att staden återlämnar den mark, som staden enligt det tidigare förordnandet förvärvat. Angående tidpunkten för äganderättsövergången gälla i övrigt vid ändring samma regler som vid det ursprungliga förordnandet. Vid tillämpning av 70 § skall, såsom ovan framhållits (s. 387), tillses, att markägaren ej nödgas tåla större intrång än som är skäligt med hänsyn till den nytta, han kan förväntas få av planen. Vid bestämmande av det markområde, ägaren skall utan ersättning avstå, måste därför även andra faktorer än områdets ytinnehåll tillmätas betydelse. Det kan icke alltid vara rättvist, att under i övrigt lika förhållanden en markägare tvingas att exempelvis avstå för byggnadsändamål lämplig mark i samma utsträckning som en annan markägare får avstå mark, som av ekonomiska eller andra skäl icke väl lämpar sig för bebyggelse. Värdet av den mark, som skall avstås, måste jämföras med värdet av den mark, ägaren får behålla för exploatering. Ju värdefullare den förra marken är i jämförelse med den senare, dess mindre markareal bör alltså ägaren vara skyldig att lämna ifrån sig utan ersättning. Ett annat exempel på omständigheter, som måste påverka tillämpningen av 70 §, är följande. I första stycket av 71 § har intagits en från nuvarande 52 § andra stycket stadsplanelagen hämtad bestämmelse, att den som avstår marken skall frigöra densamma från inteckning eller annan särskild rätt, varav den är besvärad, eller, om detta ej kan ske, hålla staden skadeslös. Då förordnande om avstående av mark enligt förevarande paragraf meddelas, är det nödvändigt tillse, att förordnandet icke på grund av berörda stadgande får ekonomiska följder för markägaren, vilka icke stå i skäligt förhållande till hans nytta av planen. Det område, ägaren förpliktas avstå utan ersättning, kan sålunda till följd av särskilda omständigheter komma att givas mindre omfattning än vad fallet skulle varit, om dylika omständigheter ej förelegat. Såsom förut framhållits behöver storleken av det område, som sålunda avstås, emellertid naturligtvis

391 ej inverka på stadsplanen som sådan. Mark kan i planen utläggas såsom allmän plats utan hänsyn till i vilken utsträckning 70 § kan tillämpas. Men följden kan då bli, att stadens lösenskyldighet enligt 48 § ökas. Den skälighetsprövning vid tillämpningen av 70 §, varom här talats, torde förutsättas även enligt motsvarande stadganden i gällande rätt. Vid tillämpningen av 70 § måste även uppmärksammas det fall, att å marken finnes byggnad, växande skog, stängsel, plantering eller dylikt, som skänker marken särskilt värde. Någon anvisning om hur i sådant fall skall förfaras finnes ej i nuvarande lag. Att i anslutning till de synpunkter vilka ovan åberopats låta storleken av det område, markägaren skall vara skyldig avstå utan ersättning, bli beroende av huruvida eller i vilken utsträckning området är bebyggt, torde knappast vara möjligt. Det torde också ofta möta svårigheter att avgränsa markägarens ifrågavarande skyldighet med hänsyn till förefintligheten av annan anläggning än byggnad eller till huruvida och i vilken omfattning å marken finnes skog, plantering eller annat som hör till marken. Å andra sidan vore det otillfredsställande, om en markägare tvingades att utan ersättning avstå förutom själva marken jämväl sådant tillbehör till densamma som nu nämnts. Förefintligheten å viss mark av dylika tillbehör torde visserligen icke böra utesluta, att marken tages i anspråk av staden i här förevarande ordning. Men tillbehören i fråga böra icke rimligen åtfölja marken utan att särskild ersättning för desamma lämnas. De böra alltså lösas av staden, i den mån de finnas kvar vid markens besittningstagande. Emellertid k a n frågan mången gång ordnas så, att markägaren, innan marken övergår i stadens besittning, borttager vad därå finnes av beskaffenhet att lämpligen kunna sålunda avlägsnas. Naturligtvis måste härvid beaktas, att genom markägarens åtgöranden i sistberörda hänseende stadsplanens genomförande ej motverkas. Ett skydd mot. alltför långtgående ingrepp från markägarens sida finnes i stadgandet i 40 §, att inom område, som ingår i stadsplan, må schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas, såvida åtgärden uppenbarligen är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål. Föreskrift om stadens nu berörda lösenskyldighet har upptagits i tredje stycket av 71 §. Lösenförfarandet skall enligt 96 § följa de för inlösen av mark föreskrivna reglerna i 86—95 §§. Bestämmelserna i 71 § första och andra styckena samt i 72 § överensstämma med vad för närvarande gäller enligt 52 § andra och tredje styckena stadsplanelagen. 73 § motsvarar nuvarande 53 § stadsplanelagen. Vissa föreskrifter angående handläggningen av fråga om förordnande, som här avses, torde böra intagas i byggnadsstadgan. Utredningen återkommer härtill vid behandlingen av 8 och 37 §§ denna stadga.

392 Om underhåll av gata m. m. 74 §. Frånsett en jämkning av redaktionell natur överensstämmer paragrafen med nuvarande 54 § stadsplanelagen. Om ersättning för skada vid stadsplans genomförande. 75 §. Förevarande paragraf är likalydande med 55 § stadsplanelagen.

O m b y g g n a d s p l a n i stad. 76 §. På skäl stadsplaneutredningen förut anfört (s. 211—212) bör i stad byggnadsplan i allmänhet kunna fastställas allenast efter framställning av markens ägare och må utan medgivande av markens ägare avvikelse ej ske från förslag till byggnadsplan, å vilken fastställelse begäres. I vissa särskilda fall avses emellertid genom förordnande av Kungl. Maj:t kunna åvägabringas, att bestämmelserna om byggnadsplan på landet skola tillämpas för visst stadsområde, vilket medför, att länsstyrelsen kan upprätta byggnadsplan även om markägaren ej gjort ansökan därom. Från detta undantagsfall, vilket närmare behandlas under 97 §, bortses här. Upprättandet av förslag till byggnadsplan i stad förutsattes som regel skola ankomma på vederbörande markägare i likhet med vad för närvarande tillämpas beträffande avstyckningsplan. Såsom framgår av 47 § förslaget till byggnadsstadga avses emellertid markägaren skola under viss förutsättning äga påkalla myndigheternas medverkan. Naturligtvis möter ej hinder, att en gemensam byggnadsplan utlägges över mark med olika ägare. Ett villkor härför är allenast, att markägarna kunna enas. Enligt nuvarande bestämmelser fastställes byggnadsplan på landet av länsstyrelsen. Om avstyckningsplan gäller sedan gammalt, att densamma skall godkännas på landet av länsstyrelsen men i stad av magistraten. I den vid 1931 års riksdag framlagda propositionen nr 79 med förslag till stadsplanelag m. m. övervägdes (s. 132 o. f.) att överflytta prövningen av avstyckningsplan i stad från magistraten till länsstyrelsen. Ett av 1925 års sakkunniga framlagt förslag i sådan riktning föranledde emellertid ej ändring i dittillsvarande regler i ämnet. Då avstyckningsplanen nu ersattes med byggnadsplaneinstitutet, synes lämpligt att länsstyrelsen handhar fastställelseprövningen såväl i stad som på landet. Magistraten torde knappast böra ifrågakomma såsom fastställande myndighet, då det gäller ett planinstitut av byggnadsplanens natur. Att, såsom sker med stadsplan, överlämna fastställelsepröv-

393 ningen åt Kungl. Maj:t synes ej heller ändamålsenligt, framför allt med hänsyn till den tidsutdräkt vid ärendenas avgörande, som därav skulle orsakas. Länsstyrelsens prövning av ärendet torde säkerställa, att såväl allmänna som enskilda intressen bli vederbörligen uppmärksammade. Enligt stadsplaneutredningens förslag till byggnadsstadga kommer, innan länsstyrelsen fastställer en byggnadsplan, byggnadsnämnden alltid att äga tillfälle att göra sina synpunkter på ärendet gällande. Staden beredes härigenom möjlighet ej blott att pröva planens lämplighet i och för sig utan även att, om den anser byggnadsplan otillräcklig, gå i författning om upprättande av stadsplan för området. Även i fråga om ändring av byggnadsplan i stad skall såsom allmän regel gälla, att markens ägare måste ha samtyckt till ändringen. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (s. 212—213) har emellertid i förevarande paragraf undantag härifrån stadgats för det fall att ändringen är erforderlig på grund av förhållanden som inträffat efter planens fastställande. Det är då av vikt, att planen anpassas efter de ändrade förhållandena. Men skall en ändring av planen komma till stånd, torde, på sätt tidigare erinrats, mången gång vara nödvändigt, att initiativet icke uteslutande överlämnas åt markägarna. Genom att länsstyrelsen medgives befogenhet att i nu ifrågavarande fall av eget initiativ ombesörja den erforderliga planändringen, befrias också markägarna från åtskilligt besvär. Emellertid måste naturligtvis tillses, att markägarna, innan ändringen fastställes, erhålla tillfälle att granska ändringsförslaget och framföra eventuella erinringar mot detsamma. Bestämmelser av sistberörda innebörd böra intagas i byggnadsstadgan, där tillika närmare föreskrifter i övrigt om förfarandet med avseende å byggnadsplans upprättande, utställande för granskning och fastställande meddelas. Vid den fastställelseprövning, som förslag till byggnadsplan eller ändring däri underkastas, måste hållas i minnet planens egenskap att vara en ersättare för den nuvarande avstyckningsplanen. Den torde alltså ofta nog böra givas en tämligen enkel utformning. Huruvida och i vilken omfattning mera långtgående krav skola ställas på byggnadsplanens innehåll får bero på omständigheterna. Härvid är emellertid att märka, att byggnadsplanen ingalunda avser att onödiggöra stadsplaneläggning. Ju större fordringarna på byggnadsplanen för ett visst område anses böra ställas, desto starkare skäl finnas att överväga, huruvida icke stadsplan i stället för byggnadsplan bör användas för området i fråga. Kostnaderna för upprättande av byggnadsplan komma att åvila vederbörande markägare, önskar markägare erhålla ändring i fastställd byggnadsplan, bör han även bestrida ändringskostnaderna. Läget är emellertid ett annat, om ändringen, i enlighet med vad nyss anförts, finnes erforderlig på grund av ändrade förhållanden. I detta fall synes det ej rimligt, att

394 kostnaderna skola under alla omständigheter bäras av honom. Allenast om nämnda förhållanden förorsakats av markägaren, är det skäligt, att han också får vidkännas ändringskostnaderna. Regeln bör vara, att kostnaderna för planändring, som föranledes av ändrade förhållanden, skola gäldas av den, genom vars åtgörande behovet av ändringen uppkommit. Understundom kan visserligen även markägaren enligt denna regel bli ansvarig för kostnaderna. Merendels torde emellertid de ändrade förhållandena vara att tillskriva någon åtgärd från det allmännas sida, såsom t. ex. anläggning av en ny kommunikationsled. Skulle flera befinnas enligt nämnda regel ansvariga, böra kostnaderna fördelas mellan dem. Fördelningen får ske efter skälighetsprövning, därvid utslagsgivande bör vara i vad mån planändringen föranledes av den ena eller den andra inträffade omständigheten. Prövningen av vem som skall betala ändringskostnaderna samt hur dessa, då flera finnas ansvariga för desamma, skola fördelas, bör ankomma på länsstyrelsen. I händelse av missnöje över länsstyrelsens beslut, får talan däröver föras hos Kungl. Maj:t i den ordning som i allmänhet stadgas för överklagande av administrativa beslut. Beslutet bör kunna verkställas på samma sätt som av domstol meddelad dom i tvistemål. För att länsstyrelsens beslut skall kunna tillerkännas sådan verkan böra emellertid sakägarna beredas tillfälle att yttra sig över förslag till fördelning av kostnaderna för ändring av byggnadsplan, innan länsstyrelsens beslut meddelas. Föreskrifter härom ha införts i 57 § förslaget till byggnadsstadga. 77 §. Enligt 14 § kan förordnande, som där avses, icke meddelas beträffande sådan del av ett generalplanelagt område, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Däremot möter ej hinder, att stads- eller byggnadsplan fastställes för ett område, beträffande vilket förordnande enligt 14 § tidigare meddelats. Då så sker, upphöra förordnandets rättsverkningar inom området i fråga, och planens bli i stället gällande. Det nu sagda överensstämmer med de principer, för vilka förut redogjorts (s. 275—276); såväl stadsplanen som byggnadsplanen innebär en mera i detalj gående civilrättslig reglering av markens användning än generalplan i förening med förordnande enligt 14 § och bör därför ersätta sistämnda kombination. Eftersom stadsplan tillkommer i samma ordning som förordnande enligt 14 §, är det ej heller något som hindrar, att stadsplanen gives ett mot förordnandet och den till grund för detta liggande generalplanen stridande innehåll. Det vore däremot stötande, om genom en byggnadsplan, vilken fastställes av länsstyrelsen, Kungl. Maj:ts beslut, sådant detta tagit sig uttryck i ett förordnande enligt 14 §, kunde rubbas. I förevarande paragrafer har därför stadgats, att vid upprättande av byggnadsplan inom förordnandeområde, som här avses, skall tillses att den till grund för förordnandet liggande generalplanen ej motverkas. Byggnads-

395 planen måste alltså anpassas efter generalplanen i vad denna genom förordnande enligt 14 § blivit förbunden med rättsverkningar. 78 §. Det i förevarande paragrafs första stycke stadgade förbudet mot nybyggnad i strid mot byggnadsplan överensstämmer med vad som för närvarande gäller beträffande byggnadsplan på landet enligt 63 § första stycket stadsplanelagen. Förslag till sådana närmare föreskrifter av Kungl. Maj:t, varom förmäles i paragrafen, har av utredningen upptagits i 178 § förslaget till byggnadsstadga. Om, såsom för närvarande ej sällan sker vid fastställande av byggnadsplaner på landsbygden, i byggnadsplanebestämmelser stadgas, att byggnadsnämnden äger medgiva undantag från däri uppställda regler, påverkas ett dylikt stadgande givetvis icke av bestämmelsen i här förevarande paragraf. Ett sådant stadgande måste nämligen betraktas såsom en del av byggnadsplanebestämmelserna och därmed även av byggnadsplanen. Nybyggnad som sker efter dispens, vilken byggnadsnämnden med stöd av bemyndigande i byggnadsplanebestämmelserna lämnar, kan därför icke anses stå i strid mot byggnadsplanen. Såsom ett andra stycke har, i överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motiveringen (s. 198—199), upptagits en delvis från 13 § andra stycket stadsplanelagen hämtad bestämmelse om befogenhet för länsstyrelsen att förbjuda nybyggnad inom visst område utan länsstyrelsens tillstånd, innan vägar, vattenförsörjning och avlopp ordnats enligt för området gällande byggnadsplan. 79 §. Stadgandet i förevarande paragraf motsvarar vad som för närvarande gäller i fråga om byggnadsplan på landet enligt 63 § tredje stycket och 64 § andra stycket stadsplanelagen. 80 §. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen (s. 212) bör mark, som i byggnadsplan i stad avsetts till väg eller annan allmän plats, av markägaren upplåtas för ändamålet utan ersättning. Upplåtelsen bör ske, så snart marken erfordras för samfärdseln inom det planlagda området. Skulle ägaren vägra att efterkomma framställd begäran om rätt att sålunda taga marken i anspråk, får vederbörande rättssökande stämma till domstol med yrkande om åläggande för den tredskande att fullgöra sina förpliktelser. Domstolens utslag kan sedan exekveras i vanlig ordning. I den mån ianspråktagandet av mark, som i byggnadsplanen utlagts för allmänt ändamål, icke påkallas av samfärdselns behov, torde tidpunkten för dess upplåtande få göras beroende av särskild prövning av den fastställande

396 myndigheten. I anslutning till vad som anförts i den allmänna motiveringen (jfr s. 202—203) torde förordnande om markupplåtelse ej böra meddelas av länsstyrelsen med mindre samtidigt tillses, att vägförening finnes, som kan svara för markens iordningställande för avsett ändamål och för dess framtida underhåll. Den omständigheten, att marken omhändertages av vägförening, medför givetvis ej någon ändring i markägarens skyldighet att avstå marken utan anspråk på ersättning. På samma sätt som fallet är med den enligt 65 § stadsplanelagen medgivna nyttjanderätten till väg eller annan allmän plats inom byggnadsplaneområde på landet, bör motsvarande rätt i stad gälla såväl mot ny ägare av marken som mot innehavare av varje annan rätt, vilken uppkommit efter byggnadsplanens fastställande. 81 §• Eftersom byggnadsplan i stad, där ej förordnande enligt 97 § meddelats, förutsätter medgivande av markens ägare, är det ej något som hindrar att mark utlägges även för andra ändamål än enskilt bebyggande, trafikleder eller öppna platser. Vissa områden kunna sålunda med markägarens samtycke avses exempelvis för allmän byggnad eller såsom specialområden. Sker detta, få områdena därefter ej så bebyggas, att planens genomförande motverkas. Att markens ägare får finna sig i att markreservat sålunda göras även för allmännyttiga ändamål av nyssnämnda slag utan att härå kunna grunda anspråk på ersättning för det intrång, som orsakas honom i förfoganderätten till områdena i fråga, synes naturligt i betraktande av dels att han själv godkänt byggnadsplanen dels ock att han, därest byggnadsplan ej upprättades, över huvud ej skulle få utnyttja sin mark för tätare bebyggelse. Däremot förefaller det ej lika naturligt, att markägaren också skall vara skyldig att sedermera utan ersättning upplåta ifrågavarande områden för begagnande i enlighet med planen. Dylik skyldighet skulle innebära att den, som på detta sätt erhölle nyttjanderätt till områdena — kommunen, staten eller enskilt företag — komme i åtnjutande av en vederlagsfri förmån. Något bärande motiv härför synes knappast kunna anföras. Då stadsplan utlägges över visst område kan visserligen enligt förslagets 70 § — motsvarande 52 § stadsplanelagen — under däri angivna förutsättningar kommunen utan ersättningsskyldighet få till sig upplåten mark för allmän byggnad. Men att märka är att kommunen genom tillkomsten av en stadsplan ikläder sig åtskilliga förpliktelser, såsom beträffande markinlösen, väghållning och avlopp. En byggnadsplan åter medför ej samma ekonomiska verkningar för kommunen. Att här bereda kommunen någon förmånsställning torde därför vara obefogat. Med hänsyn till vad nu anförts har i förevarande paragraf stadgats, att mark, som i byggnadsplan avsetts för annat ändamål än väg eller annan all-

397 män plats, ej får på denna grund tagas i anspråk för ändamålet utan markägarens medgivande. Stadgandet medför emellertid naturligtvis ej inskränkning i den rätt att taga i anspråk marken genom expropriation, som jämlikt den särskilda lagstiftningen i detta ämne kan föreligga.

O m u t o m p l a n s b e s t ä m m e l s e r i stad. 82 §. Under 76 § har föreslagits att byggnadsplan skall fastställas av länsstyrelsen även i stad. Vad beträffar utomplansbestämmelser fastställas sådana för närvarande enligt 12 §, jämförd med 3 § stadsplanelagen, av Kungl. Maj:t; ändring, som ej innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, må emellertid fastställas av länsstyrelsen. Stadsplaneutredningen föreslår, att framdeles såväl utomplansbestämmelser som ändringar i sådana bestämmelser alltid skola fastställas av länsstyrelsen. Några sakliga betänkligheter torde knappast möta mot en sådan anordning. Härigenom vinnes överensstämmelse med vad som redan gäller för landsbygdens del. Att prövningen av utomplansbestämmelser i stad överflyttas på länsstyrelsen står också i samklang med de strävanden, för vilka 1943 års ändringar i stadsplanelagen äro ett uttryck, nämligen att främja en snabbare handläggning av ärendena. Upprättandet av utomplansbestämmelser bör äga rum i samma ordning som nu. De skola alltså antagas av stadsfullmäktige. Någon anledning att, på sätt föreslagits i fråga om stadsplaneändringar, låta ändringar i utomplansbestämmelser under vissa förutsättningar antagas av byggnadsnämnd torde ej föreligga. Enligt 12 §, jämförd med 4 §, stadsplanelagen kan Kungl. Maj:t för närvarande under samma förutsättningar, som gälla beträffande stadsplan, framtvinga utomplansbestämmelser i strid mot stadens önskan. Att medgiva länsstyrelsen sådan befogenhet synes ej lämpligt. Möjligheten att tvångsvis fastställa utomplansbestämmelser torde för övrigt sakna egentlig praktisk betydelse. Erinras må att enligt nuvarande 80 § byggnadsstadgan, vilken motsvarar 111 § i stadsplaneutredningens stadgeförslag, vissa byggnadsföreskrifter av samma innebörd som utomplansbestämmelser alltid gälla i stad utanför dess planlagda område. Något stadgande om rätt att härutöver påtvinga en stad särskilda utomplansbestämmelser torde ej erfordras.

83 §. Av samma skäl som i 77 § föreskrivits att byggnadsplan ej må, då förordnande meddelats enligt 14 §, upprättas på sådant sätt, att den till grund för förordnandet liggande generalplanen motverkas, har i förevarande paragraf

398 stadgats, att utomplansbestämmelser för område, som ingår i generalplan, ej må, om dylikt förordnande gäller, fastställas i strid mot generalplanen. I den mån utomplansbestämmelser ej strida mot generalplanebestämmelser, i de delar dessa till följd av förordnande enligt 14 § äga civilrättslig verkan, kunna de däremot fylla en upgift såsom komplement till sistnämnda bestämmelser. Av vad i motiven till 14 § anförts (s. 278—279) framgår att intet hindrar, att under förordnande, som där avses, innefattas generalplanebestämmelser, oaktat dessa strida mot tidigare fastställda utomplansbestämmelser. Följden blir, att utomplansbestämmelserna i de delar de sålunda strida mot generalplanebestämmelserna upphöra att äga giltighet. Till undvikande av missförstånd och tillämpningssvårigheter i övrigt torde det emellertid i nu berörda fall vara lämpligt att utomplansbestämmelserna, i den mån dessa alltjämt prövas erforderliga inom området, ändras till överensstämmelse med generalplanebestämmelserna. 84 §. På samma sätt som för närvarande gäller bör nybyggnad i strid mot utomplansbestämmelser i allmänhet icke få företagas. Undantag härifrån torde medgivas allenast om särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden ej avsevärt försvårar markens användande för avsett ändamål. I likhet med vad som föreslagits i fråga om nybyggnad inom byggnadsplaneområde torde meddelandet av dylikt undantag få bero på länsstyrelsen eller, enligt av Kungl. Maj:t utfärdade närmare föreskrifter, annan myndighet, som Kungl. Maj:t beslämmer. 85 §. Första stycket av förevarande paragraf överensstämmer i huvudsak med vad som för närvarande gäller enligt 14 och 15 §§ stadsplanelagen. Andra stycket motsvarar vad i 36 § första stycket föreslagils beträffande stadsplan. Liksom enligt sistnämnda paragraf Kungl. Maj:t tillerkänts rätt att, då av stadsfullmäktige anlagen stadsplan eller ändring i stadsplan icke kan i sin helhet fastställas, meddela av omständigheterna påkallat nybyggnadsförbud, tillkommer enligt förevarande paragraf dylik rätt länsstyrelsen, då fråga är om utomplansbestämmelser eller ändring i sådana bestämmelser. Erinras må att stadgandet innebär avvikelse i sak från vad som för närvarande gäller allenast så tillvida, att enligt 16 § stadsplanelagen rätten alt meddela nybyggnadsförbud även i samband med utomplansbestämmelser tillkommer Kungl. Maj:t. Att den nu föreslås överflyttad till länsstyrelsen är en naturlig följd av att enligt förslaget fastställandet av utomplansbestämmelser skall ankomma på länsstyrelsen. Beslutar länsstyrelsen fastställelse av utomplansbestämmelser eller ändring däri, skall beslutet enligt 152 § lända till efterrättelse utan hinder av däremot förd klagan.

399 O m b e s t ä m m a n d e o c h erläggande av l ö s e n . Bestämmande av marklösen skall enligt stadsplanelagen ske i den ordning, expropriationslagen föreskriver med vissa smärre avvikelser (29—38 §§ nämnda lag). Stadsplaneutredningen föreslår ej någon ändring i vad sålunda för närvarande gäller. I huvudsak motsvarande stadganden ha upptagits i 86—95 §§• I 96 § meddelas föreskrifter angående inlösen av byggnad, stängsel m. m. Vid bestämmande av marklösen uppkomma ej sällan svåra värderingsfrågor. För lösande av dessa lämnar varken planlagstiftningen eller expropriationslagen några närmare anvisningar. Av praxis kan expropriationsnämnden ej heller hämta ledning, då skälen för nämndens beslut ej få offentliggöras. Att ordföranden är densamme i samtliga expropriationsnämnder inom länet är visserligen ägnat att medföra en viss likformighet i bedömningsgrunderna men är ej tillräckligt för att åstadkomma en likartad praxis inom hela landet. Oaktat nämndens beslut ofta innefatta avgöranden av rent juridiska problem, är nämnden ej tillförsäkrad juridisk sakkunskap. Det synes vara en utbredd uppfattning, att expropriationsnämnderna vid ovisshet angående olika bedömningsgrunder ofta visa benägenhet att använda sådana som gynna den ersättningsberättigade. Detta uppgives ha medfört olägenheter i många fall. Bland annat förmenas expropriationsersättningarnas storlek ha bidragit till svårigheterna att åstadkomma erforderliga tomtregleringar för sanering av äldre byggnadskvarter. Om de totala kostnaderna för förvärv av mark genom expropriation ej sällan blivit höga, torde detta till en del sammanhänga med att enligt 67 § expropriationslagen rättegångskostnaderna i målet skola gäldas av den exproprierande. I visshet om att den exproprierande skall gälda alla rättegångskostnader behöva motparterna ej iakttaga någon återhållsamhet, när det gäller utredning i målet. Rättegångskostnaderna kunna därför uppgå till ganska betydande belopp. Anmärkas må att liknande svårigheter kunna uppkomma vid bestämmande enligt 64 § byggnadslagen (48 § stadsplanelagen) av beloppet av den gatumarksersättning, som tomtägare har att gälda. Expropriationsnämnden ställes här inför i huvudsak samma värderingsproblem som vid stads inlösen av mark. För att komma till rätta med de anmärkta bristfälligheterna äro olika vägar möjliga. Byggnadslagen skulle sålunda kunna kompletteras med en instruktion för nämnden, innehållande de grunder efter vilka nämnden skulle företaga sin värdering. Annan möjlighet vore att i händelse av tvist angående värderingsgrund låta denna avgöras av rätten innan expropriationsnämnden företog sin värdering. Tvistens hänskjutande till domstol kunde härvid tänkas ske på begäran av part eller enligt förordnande av nämnden. Ytterligare andra utvägar vore att låta expropriationsnämndens beslut kunna överklagas

400 eller att inrätta en rådgivande överinstans, en expropriationsriksnämnd, till vilken expropriationsnämnderna kunde hänskjuta värderingsspörsmål av större principiell betydelse. Det skulle också vara möjligt att låta lösensummorna bestämmas icke av expropriationsnämnd utan av domstol på samma sätt som redan sker enligt exempelvis lagen om allmänna vägar, ensittarlagen och vattenlagen. Vad angår expropriationskostnaderna skulle en förbättring kunna åstadkommas genom ett stadgande, att markägaren kunde med hänsyn till omständigheterna åläggas att gälda dessa kostnader. Att komplettera byggnadslagen med närmare regler angående grunderna för värderingen är enligt stadsplaneutredningens mening knappast möjligt. Redan att angiva olika typfall möter stora svårigheter. Omständigheterna i de särskilda fallen äro därjämte så växlande, att enhetliga regler äro svåra att giva. Ej heller anser stadsplaneutredningen det lämpligt att helt undandraga expropriationsnämnden prövningen av uppkommande värderingsfrågor enligt byggnadslagen och i stället låta lösensummorna bestämmas av domstol. Genom domstolsprövningen skulle, eftersom parterna i förevarande fall säkerligen ofta icke komme att åtnöjas med underrättens beslut, kunna uppstå avsevärd tidsförlust, vilken kunde förorsaka stora olägenheter och kostnader. Av samma skäl vore det knappast lyckligt att låta expropriationsnämndens beslut kunna överklagas eller att göra bestämmandet av värderingsgrunderna till en preliminärfråga, som skulle avgöras av domstolen, innan den egentliga värderingen verkställdes av expropriationsnämnden. Vad slutligen angår tanken att inrätta en expropriationsriksnämnd skulle även genom denna metod stundom en viss tidsförlust kunna uppstå. Nackdelarna därav kunde dock måhända uppvägas av vissa fördelar, särskilt möjligheten att genom riksnämndens utlåtanden — förutsatt att dessa publicerades — erhålla underlag för en mer enhetlig praxis beträffande ersättningsbeloppens bestämmande. Därest en reform av bestämmelserna angående expropriationsnämndernas verksamhet erfordras, bör emellertid denna icke inskränkas till de värderingar, som komma till stånd med tillämpning av reglerna i byggnadslagen. Även vid expropriation i allmänhet enligt expropriationslagen kunna de anmärkta bristerna framträda. Att exempelvis inrätta en expropriationsriksnämnd med uppgift att endast pröva värderingsspörsmål, som uppkomma enligt byggnadslagens bestämmelser, torde icke böra komma i fråga, lika litet som det synes lämpligt att medgiva jämkning av rättegångskostnaderna i expropriationsmål till den exproprierandes förmån enbart i dylika mål enligt byggnadslagen. De anmärkta förhållandena på byggnadsväsendets område utgöra endast en sida av problemet. Först och främst måste hänsyn tagas till omständigheterna vid det allmänna expropriationsförfarandet. En allmän översyn av bestämmelserna i expropriationslagen blir alltså påkallad. En sådan översyn kan dock uppenbarligen, såsom redan tidigare framhållits (s. 286—287), icke verkställas av stadsplaneutredningen.

401 86 §. Paragrafen överensstämmer, frånsett vissa redaktionella ändringar, med 29 § stadsplanelagen. De fall av inlösen, som i paragrafen avses, framgå av 22, 25, 41, 44 och 46—48 §§. Även vid inlösen enligt 114 § skola emellertid, enligt stadgande i tredje stycket av sistnämnda paragraf, de i 86—95 §§ meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar gälla. Vad beträffar slutligen inlösen enligt 139 eller 141 § skall sådan ske i den ordning, som angives i 142 §, vilket i stort sett innebär, att expropriationslagens regler — men däremot icke de särskilda reglerna i 87—95 §§ — skola iakttagas vid inlösenförfarandet. 87 §. Enligt 28 § stadsplanelagen äger markägare under vissa förutsättningar påfordra att mark löses. I sådant fall ankommer det jämlikt 30 § samma lag på markens ägare att göra ansökan om stämning. Bestämmelser, motsvarande förstnämnda paragraf, ha av utredningen upptagits i 48 § byggnadslagen. Inlösen kan av markägare enligt utredningens förslag emellertid påfordras jämväl enligt 25 och 114 §§. Även i dessa fall torde inlösenförfarandet böra anhängiggöras av markägaren. Förevarande paragraf, till vilken 114 § hänvisar, har avfattats under iakttagande härav. 88 och 89 §§. Dessa paragrafer överensstämma med 31 och 32 §§ stadsplanelagen. 90 §. Enligt 33 § stadsplanelagen skola, då fråga är om inlösen av mark till gata eller annan allmän plats, de särskilda bestämmelserna i 78 och 79 §§ lagen om expropriation äga tillämpning. Båda sistnämnda paragrafer avse expropriation för allmänna vägar. Enligt 78 § får den exproprierande i dylikt fall taga marken i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats och hos länsstyrelsen ställts pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte ränta. I 79 § stadgas, att om den exproprierande enligt medgivande av ägaren eller stadgande i expropriationslagen tagit mark i besittning utan att ersättningen blivit bestämd av expropriationsnämnd och sådan uppskattning icke lämpligen kan äga rum, innan den anläggning, för vilken expropriation sker, längre fortskridit, rätten äger att på framställning av part låta anstå med tillsättande av nämnd. Enligt stadsplaneutredningens mening böra nämnda bestämmelser i 78 och 79 §§ expropriationslagen tillämpas icke blott då fråga är om marklösen för gata eller annan allmän plats utan även då det gäller avstående av mark enligt byggnadslagens bestämmelser för järnvägs- eller andra särskilda trafikområden. Förevarande paragraf, vilken motsvarar nuvarande 33 § stadsplanelagen, har avfattats i överensstämmelse härmed. 26

402 91 §. Paragrafen motsvarar utan ändring i sak 34 § stadsplanelagen.

92 §. I 35 § stadsplanelagen stadgas, att om å mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats, finnes byggnad, stängsel, plantering eller annat, som hör till marken och skall lösas, bör särskilt värde sättas å själva marken. Har ej all mark samma värde, skola de särskilda värdena utsättas. Nu återgivna stadgande är föranlett av hänsyn till kommande värdering av marken, då denna i sinom tid utlägges till gata och gatumarksersättning skall utgivas av tomtägarna. Stadgandet har sålunda uteslutande ett praktiskt syfte, som emellertid torde vara så betydande, att det bör tillgodoses även framdeles. Emellertid uppgives stadgandet understundom tillämpas på ett sätt som medför att å marken uppförda byggnader, vilka tillika med marken skola lösas av staden, bli för högt värderade. Staden nödgas följaktligen för marken jämte byggnader betala ett lösenbelopp, som är oskäligt stort i förhållande till den gatumarksersättning, staden sedermera kan tillerkännas. Då en fastighet med gammal bebyggelse löses, synes det nödvändigt att vid bestämmandet av lösensumman taga behörig hänsyn till bebyggelsens beskaffenhet. Äro byggnaderna på den mark, som skall lösas, ännu ej så uttjänta, att de oundgängligen måste ersättas med nya, bör visserligen särskilt värde åsättas dem. Men detta värde bör ej alltid bestämmas med hänsyn till den avkastning, byggnaderna för det dåvarande lämna. Det kan hända, att byggnadernas fortsatta livslängd kan beräknas allenast till ett visst kortare antal år. I dylikt och därmed jämförligt fall bör värdet av byggnaderna jämkas. Det förefaller vidare exempelvis föga tilltalande för rättskänslan, att av ägarna till två grannfastigheter vid en gata, som skall vidgas, den ene, som före regleringens genomförande nybebygger sin fastighet och överlämnar marken för gatans vidgning till staden i avröjt skick, icke får någon gottgörelse för de därå tidigare befintliga mer eller mindre värdelösa byggnaderna, medan en annan, som i spekulationssyfte låter undermåliga byggnader kvarstå och sålunda nödgar staden att tvinga sig fram för att kunna genomföra gatuvidgningen, erhåller markvärdet och dessutom full gottgörelse för motsvarande byggnader. Gatumarksersättningen måste denne senare fastighetsägare väl själv en gång återgälda, då han bygger, men ersättningen för byggnaderna får han behålla och får härigenom en obehörig vinst. Det är angeläget, att anförda synpunkter vinna beaktande i värderingsärendet. Förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 35 § stadsplanelagen, har med anledning härav erhållit en från denna något avvikande formulering.

403 93—95 §§. Dessa paragrafer motsvara, frånsett vissa ändringar av redaktionell natur, 36—38 §§ stadsplanelagen. 96 §. Enligt 44 § första stycket samt 71 § tredje stycket äger staden under vissa förutsättningar lösa till sig byggnader och andra tillbehör till mark. Förfarandet i avseende å lösenbeloppets bestämmande och erläggande bör i dylikt fall i tillämpliga delar följa de i fråga om marklösen föreskrivna reglerna. Bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf.

O m t i l l ä m p n i n g i vissa fall i stad av b e s t ä m m e l s e r n a a n g å e n d e b y g g n a d s p l a n på landet. 97 §. På skäl, som anförts i den allmänna motiveringen (s. 214), föreslår stadsplaneutredningen, att Kungl. Maj:t skall kunna i fråga om visst område i stad förordna, att i stället för bestämmelserna i byggnadslagen och byggnadsstadgan om byggnadsplan i stad skola tillämpas motsvarande föreskrifter om byggnadsplan på landsbygden. Stadgandet härom, vilket upptagits i förevarande paragraf, är närmast avsett att användas för områden, som av någon anledning kommit att ligga inom stads gränser, ehuru de i själva verket äro av huvudsakligen lantlig beskaffenhet samt icke kunna anses erforderliga för stadens naturliga utveckling. Kungl. Maj:ts förordnande kan utfärdas för ett stort område på en gång, t. ex. för att från den egentliga stadskärnan och områdena däromkring skilja ett avlägset beläget jordbruksområde, inom vilket dock uppkommit eller kan väntas uppkomma smärre tätortsbildningar. Men förordnande om tillämping av landsbygdens byggnadsplanebstämmelser kan också meddelas för ett mera begränsat område, vars detaljplaneläggning just aktualiserats men för vilket byggnadsplan enligt de för stad avsedda bestämmelserna ej kan förväntas komma till stånd eller måste anses mindre lämplig. I båda fallen bör emellertid tillses, att förordnandet icke omfattar områden, som rätteligen böra stadsplaneläggas. Stadsplan är, såsom förut angivits, den planform, som regelmässigt bör användas för planläggning av tätbebyggelse i stad. Byggnadsplan enligt de för landsbygden avsedda bestämmelserna kan i viss utsträckning ersätta stadsplan, men byggnadsplan medför avsevärt mindre skyldigheter för staden i olika hänseenden än byggnadsplan. Ehuru det i och för sig ej är något som hindrar, att stadsplan upprättas för område, vilket innefattas under sådant förordnande varom här är fråga, kommer säkerligen ett dylikt förordnande med visst fog att av staden tolkas såsom innebärande, att stadsplaneläggning icke avses skola äga rum därstädes. Genom att rätten att utfärda förordnande tillagts Kungl. Maj:t torde

404 dock garantier föreligga, att förordnandet ej användes som ett medel för staden att undgå upprättande av stadsplan. Förordnande gäller därjämte endast tills vidare. Då skäl därtill föreligger, kan förordnandet upphävas. Fråga om dylikt förordnande, vilket sålunda avser tillämpning av bestämmelserna om byggnadsplan på landet för visst stadsområde, torde ej sällan komma att upptagas av staden själv eller av dess byggnadsnämnd. Det kan emellertid även förekomma, att förslag i ämnet väckes av länsstyrelsen eller annan statlig myndighet eller av enskild person. Har förslag framställts av annan än staden, skall staden givetvis höras däröver, och stadens mening kommer uppenbarligen att tillmätas den största vikt vid ärendets avgörande. Särskilt stadgande rörande inhämtande av stadens yttrande torde dock ej erfordras, lika litet som det synes behövligt att meddela närmare föreskrifter om Kungl. Maj:ts skyldighet i övrigt att sörja för erforderlig utredning. Verkningarna av ett sådant förordnande, som här är i fråga, yttra sig i första hand däri, att länsstyrelsen erhåller befogenhet att inom det område, som förordnandet avser, föranstalta om upprättande av byggnadsplan, oberoende av om markägare framställt ansökning därom. Även länsstyrelsens möjligheter att förordna om ändring av byggnadsplan ökas. För staden uppkommer inom området för förordnandet skyldighet att i skälig mån bidraga till kostnaderna för byggnadsplans upprättande. Å andra sidan regleras markägarnas skyldigheter att tillhandahålla mark, som erfordras för genomförande av byggnadsplan inom området för förordnandet, på ett annat sätt än i allmänhet inom stads område. Olikheterna sammanhänga här liksom i övrigt huvudsakligen med att byggnadsplan enligt de för landet gällande bestämmelserna kan avse även annan mark än sådan, vars ägare gjort ansökning om planen. Vissa smärre olikheter mellan område, som omfattas av förordnande, och övriga stadsområden uppkomma tillika i fråga om förfarandet vid byggnadsplans upprättande, särskilt med avseende å sättet för bestämmande av planområdets omfattning. I fråga om utställningsförfarandet är att märka, att inom område, för vilket ifrågavarande förordnande gäller, utställning skall ombesörjas av länsstyrelsen, medan utställning av byggnadsplan i stad eljest handhaves av byggnadsnämnden. Slutligen må nämnas, att bestämmelserna i förevarande paragraf genom stadgandena i 98 och 99 §§ bli tillämpliga även beträffande köping och annat stadsliknande samhälle. Särskilt för köpingar, vilka stundom omfatta stora områden av landsbygds karaktär, torde ej sällan kunna uppkomma behov av förordnande om tillämpning för visst område av bestämmelserna rörande byggnadsplan på landet.

405 AVDELNING III.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen. 98 §. Paragrafen motsvarar utan ändring i sak 56 § stadsplanelagen. 99 och 100 §§. Enligt första stycket i 57 § stadsplanelagen äger Kungl. Maj:t förordna, att vad i stadsplanelagen är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet. Sådant förordnande innebär, att orten bildar municipalsamhälle. Vidare stadgas att Kungl. Maj:t härvid äger meddela det förbud mot nybyggnad inom orten, som föranledes av omständigheterna. Stundom torde kunna förekomma, att hel kommun eller del därav blir köping eller stad utan föregående municipalbildning. I sådant fall kan det vara önskvärt, att Kungl. Maj:t förordnar om byggnadsförbud inom kommunen eller den del därav, som beröres av beslutet. Även då hel kommun eller del därav inkorporeras med stad eller köping, kan det stundom vara lämpligt att byggnadsförbud meddelas för ifrågavarande område. Det synes ovisst, om och i vad mån gällande lag i sådana fall medgiver, att byggnadsförbud utfärdas. Stadsplaneutredningen har fördenskull omarbetat ifrågavarande stadgande, så att Kungl. Maj:ts befogenhet härutinnan tydligt framgår. Föreskrifterna i övrigt i 57 § stadsplanelagen ha bibehållits oförändrade. Vissa redaktionella ändringar ha dock vidtagits, bland annat innebärande att föreskrifterna uppdelats på två paragrafer, 99 och 100 §§. 101 och 102 §§. Dessa paragrafer överensstämma, frånsett vissa jämkningar av redaktionell natur, med 58 och 59 §§ stadsplanelagen.

AVDELNING IV.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden. Medel för b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n s o r d n a n d e . 103 §. I förevarande paragraf ha angivits generalplanens på landet uppgifter och innehåll i huvudsaklig överensstämmelse med vad för motsvarande fall i stad föreslagits i 5 §. Avvikelse föreligger allenast så tillvida, att i general-

plan för landet icke på samma sätt som i generalplan för stad må utläggas markreservat, vilka avses skola vara undantagna tills vidare från all bebyggelse, som ej erfordras för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov. Däremot må på landet såväl som i stad i generalplanen upptagas markområden, inom vilka tätare bebyggelse avses icke skola tills vidare äga rum. Angående skälen till denna olikhet mellan land och stad hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen (s. 222—223). Generalplan förutsattes på landet liksom i stad vara i första hand en kommunens angelägenhet. Emellertid torde det förhålla sig så, att inom en landskommun förefintligheten av en generalplan är även ett statligt intresse i helt annan grad än i stad. I stad är det vederbörande kommun själv, som i främsta rummet svarar för att planväsendet och bebyggelsefrågorna tillfredsställande ordnas. På landet har länsstyrelsen denna uppgift. Även vägväsendet, vars tillgodoseende nära sammanhänger med regleringen av bebyggelsen, handhaves på landet av statliga myndigheter, medan väghållningen i stad, där ej annat särskilt förordnas, ankommer på kommunen. Ehuru det jämväl ur kommunal synpunkt är angeläget, att ifrågavarande spörsmål få en ändamålsenlig lösning, finner stadsplaneutredningen med hänsyn till vad nu anförts skäligt, att bidrag av statsmedel kan utgå till kostnaderna för generalplanens upprättande ävensom för ändring i sådan plan. Förslag i detta syfte framlägges i det följande. Bidrag föreslås där skola kunna utgå med högst hälften av kostnaderna för generalplanens uppgörande. Statens allmänna delaktighet i planarbetet inom en landskommun torde också föranleda, att staten bör tillerkännas större befogenhet på landet än i stad, då det gäller att oberoende av kommunalt initiativ gå i författning om upprättande av generalplan för viss kommun eller del därav. Hur stadsplaneutredningen tänkt sig lösningen av denna fråga framgår av 107 §. 104 §. I de allmänna förutsättningarna för användande av byggnadsplancinstitutet på landet föreslås ej några ändringar. Första stycket i förevarande paragraf motsvarar sålunda 60 § första stycket stadsplanelagen. Vissa redaktionella jämkningar ha dock skett. Det i sistnämnda paragraf stadgade villkoret för upprättande av byggnadsplan, nämligen att större byggnadsverksamhet är att förvänta, har i förslaget utbytts mot en bestämmelse att tätare bebyggelse skall ha uppkommit eller vara att förvänta inom nära förestående tid. Då avsikten med byggnadsplan är att reglera emotsedd — ävensom eventuellt redan verkställd — tätare bebyggelse, har det nämligen synts lämpligt, att detta direkt kommer till uttryck i lagtexten. Bestämmelsen överensstämmer i förevarande hänseende med vad som i 9 § föreslagits såsom villkor för meddelande av förbud mot nybyggnad i stad, innan byggnadsplan där fastställts.

407 Såsom framhållits i annat sammanhang (s. 273—274) måste tolkningen av begreppet tätare bebyggelse bli en omdömesfråga, som får avgöras i det särskilda fallet. Emellertid må understrykas vikten av att planläggning kommer till stånd snarare för tidigt än för sent. Ju längre bebyggelsen fortskrider utan plan, desto svårare blir det att åstadkomma en god planlösning. Den ombildning av byggnadsplaneinstitutet, som utredningen föreslår, torde vara ägnad alt häva de betänkligheter mot användande av detta institut, som hittills på sina håll förelegat. Länsstyrelsens skyldighet att under angivna förutsättningar fastställa byggnadsplan skall, liksom enligt 60 § stadsplanelagen, inträda allenast därest plan för byggnadsverksamheten erfordras. Härav följer, att plan icke skall utläggas över område, inom vilket, enligt vad i den allmänna motiveringen anförts, tätare bebyggelse bör såsom olämplig förbjudas. Beträffande sådant område erfordras nämligen ej plan utan bör länsstyrelsen i stället meddela förbud mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd. Närmare föreskrifter härutinnan äro intagna i 144—146 §§. Har tätare bebyggelse redan uppkommit inom dylikt område, bör byggnadsplan dock kunna upprättas för detsamma i syfte att för framtiden reglera förhållandena. I fråga om innehållet i byggnadsplan på landet torde i princip böra gälla samma regler som beträffande byggnadsplan i stad. I andra stycket av förevarande paragraf har därför intagits en hänvisning till 10 §.

105 §. Stadgandet motsvarar 66 § första stycket stadsplanelagen. På skäl som anförts i den allmänna motiveringen (s. 189—190) har stadgandet avfattats i nära anslutning till motsvarande bestämmelse i förslagets I I § angående utomplansbestämmelser i stad. Stadsplaneutredningen vill i detta sammanhang betona, att lagstiftningens mening icke är, att utomplansbestämmelser skola få användas på sådant sätt, att de komma att i verkligheten innebära förbud mot nybyggnad inom vissa områden. Detta blir följden exempelvis om i bestämmelserna uppställes fordran på så stora tomtplatser, att en ekonomisk exploatering praktiskt taget omöjliggöres. Vill man åstadkomma att viss mark helt skyddas från bebyggande, får detta ske icke genom utomplansbestämmelser utan genom upprättande av plan, däri markens undantagande från bebyggelse uttryckligen angives. Jfr R. 1941 s. 38. Framhållas må emellertid att, vid bifall till utredningens förslag, samma mål som det man syftar till genom att i utomplansbestämmelser föreskriva viss minimistorlek å tomt, i viss mån kan under givna förutsättningar vinnas med tillämpning av stadgandena i 144 och 146 §§ om förbud mot tätare bebyggelse.

408 O m g e n e r a l p l a n på landet. 106 §. Liksom generalplan i stad antages av stadsfullmäktige bör generalplan på landet antagas av kommunalfullmäktige. Skulle generalplan tilläventyrs erfordras inom kommun, där kommunalfullmäktige ej finnas, får beslutanderätten ankomma på kommunalstämman. 107 §. Erfordras generalplan inom viss landskommun eller del därav men underlåter kommunen att gå i författning om upprättande av sådan plan, måste, i överensstämmelse med vad som i 13 § föreslagits för stad, möjlighet finnas för staten att ingripa. Såsom anförts ovan under 103 § bör statens befattning med generalplanens upprättande inom landskommun dock lämpligen ordnas på ett något annorlunda sätt än i stad. I stad skall kommunen i första hand uppmanas att själv ombesörja erforderlig planläggning. På landet synes det däremot ändamålsenligt att länsstyrelsen, som ju i övrigt handhar planväsendet därstädes, direkt upprättar den plan, länsstyrelsen finner nödig. Givet är dock, att kommunen måste höras. Finner länsstyrelsen, att ändring påkallas i en av kommunen eller länsstyrelsen redan uppgjord plan, bör denna ändring få vidtagas i enahanda ordning. I anslutning till vad under 103 § föreslagits om bidrag av statsmedel med högst hälften av kostnaderna för generalplan, som landskommun upprättar, böra naturligtvis ej heller kostnaderna för generalplan, vilken upprättas genom länsstyrelsens försorg, bäras av kommunen ensam. Att åter kommunen icke bör undgå att deltaga i kostnaderna synes skäligt med hänsyn till den nytta, kommunen förutsattes ha av planen. Utredningen förordar såsom en rimlig lösning, att kostnaderna i det fall, varom här är fråga, lika fördelas mellan staten och kommunen. 108 och 109 §§. Genom förevarande paragrafer beredes möjlighet att åt generalplan på landet förläna civilrättslig giltighet, motsvarande den, som enligt 14 och 15 §§ kan tilldelas generalplanen i stad. Åtgärden avses även på landet skola ske i form av ett särskilt förordnande, innefattande förbud mot nybyggnad i strid mot planen. Medan dylikt förordnande i stad meddelas av Kungl. Maj:t, skall det emellertid på landet utfärdas av länsstyrelsen. Detta sammanhänger med att på landet länsstyrelsen överhuvud taget har den befattning med planväsendet, som i stad tillkommer Kungl. Maj:t. I stad kan förordnande, varom nu är fråga, meddelas allenast efter framställning av kommunen. Någon anledning att i stad i förevarande hänseende ingripa i den kommunala självbestämmanderätten har nämligen ej ansetts

409 föreligga. På landet äro förhållandena annorlunda. Att förordnande meddelas, behöver ej medföra några ekonomiska förpliktelser för kommunen. Att i den till grund för förordnandet liggande generalplanen viss mark undantages från tätare bebyggelse föranleder exempelvis, såsom tidigare framhållits (s. 221), ej ersättningsskyldighet. Någon befogenhet, motsvarande den beträffande generalplan i stad föreslagna, att undantaga viss mark från varje annan bebyggelse än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov — i vilket fall ersättning kan utgå enligt 26 § — föreslås ej för landskommunernas del. Det enda fall, då ett förordnande enligt 108 § kan bli förenat med ekonomiskt ansvar för kommunen är, då till följd av förordnandet viss mark överhuvud taget icke får användas för enskilt bebyggande. Härom stadgas närmare i 114 §. Eftersom länsstyrelsen på landet äger att fastställa byggnadsplaner och utomplansbestämmelser, utan att kommunen därom gjort framställning, synes det i alla andra fall än det nyss nämnda ej möta några betänkligheter mot, att länsstyrelsen får på eget initiativ utfärda sådant förordnande som här avses. Med ett annat system är det fara värt, att förordnandemöjligheten icke komme att beaktas i den utsträckning, som med hänsyn till omständigheterna vore önskvärd. Förordnande, avseende område som enligt generalplanen skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande, bör däremot, såsom ägnat att kunna medföra direkta utgifter för kommunen enligt 114 §, göras beroende av att framställning om förordnandet sker från kommunens sida. Det sagda har beaktats i 108 § första stycket. I övrigt överensstämma förevarande paragrafer med vad för motsvarande fall föreslagits beträffande stad enligt 14 och 15 §§. HO §§. Stadgandet i paragrafens första stycke överensstämmer med vad som föreslagits för stad i 16 §. Prövningen av huruvida ett byggnadsföretag skall kunna medgivas inom visst område utan hinder därav att förordnande enligt 108 §, innefattande förbud mot tätare bebyggelse, meddelats bör, då inom området finnes byggnadsnämnd, vars lov erfordras för företaget jämväl ur andra synpunkter än de här förevarande, ankomma på nämnden. Dylik byggnadsnämnd kan tänkas förekomma inom område, för vilket förordnande som nyss nämnts är gällande, allenast under förutsättning att utomplansbestämmelser tillika finnas fastställda för området i fråga. Har byggnadsplan utlagts över området, innebär ju detta att förordnandet icke längre äger giltighet därstädes. Och inom andra områden än sådana, för vilka fastställts antingen utomplansbestämmelser eller byggnadsplan, skall enligt utredningens förslag byggnadsnämnd med befogenhet att meddela byggnadslov ej finnas. Utredningen förutsätter visserligen, på sätt framgår av 132 § förslaget till byggnadsstadga, att byggnadsnämnd skall kunna tillsättas jämväl å andra orter, men dylik

410 byggnadsnämnds uppgifter bli tämligen begränsade; något byggnadslov av sådan nämnd kräves ej. Det torde med hänsyn härtill ej vara lämpligt att anförtro en byggnadsnämnd av detta slag den ofta ömtåliga uppgiften att avgöra, huruvida visst byggande skall anses medföra uppkomsten av tätare bebyggelse eller icke. Å andra sidan är det ej tillfredsställande, att bedömandet av denna fråga överlämnas åt vederbörande företagare själva, vilket skulle förutsätta, att tillsyn över att tätbebyggelseförbudet efterlevdes ordnades genom någon form av efterkontroll. Det kan befaras att en dylik anordning ej skulle visa sig effektiv. Enligt utredningens mening torde det lämpligaste vara att, då ett byggnadsföretag inom område, där förbud mot tätbebyggelse gäller, icke av annan anledning är beroende av byggnadsnämnds prövning, tillstånd till detsamma sökes hos länsstyrelsen. Bestämmelse härom har intagits i andra stycket av förevarande paragraf. Eftersom enligt första stycket förbudet mot tätare bebyggelse icke omfattar byggande för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov, har från skyldigheten att söka länsstyrelsens tillstånd undantagits byggnadsföretag, som sker i något av nu angivna syften. Är det tveksamt, huruvida visst byggnadsföretag kan anses falla under denna undantagsbestämmelse, synes det emellertid lämpligt att länsstyrelsens tillstånd inhämtas, oberoende av om skyldighet härtill föreligger eller icke, då den byggande eljest riskerar att ådraga sig ansvar enligt 147 §. Övervägande skäl ha ansetts tala för att från länsstyrelsens prövning icke undantaga det i förevarande paragrafs första stycke andra punkten avsedda fall, att byggnadsrätten grundas därå, att fastigheten bildats innan förbudet tillkom och, om hinder mot byggnadsföretaget restes, fastigheten komme att förbli obebyggd. Då det åter gäller förordnande enligt 108 § av annat innehåll än att tätare bebyggelse inom visst område förbjudes, har stadsplaneutredningen funnit det onödigt att stadga generell skyldighet att söka tillstånd till nybyggnad inom området. Avgörandet huruvida ett byggnadsföretag står i strid mot förordnande enligt 108 § torde nämligen, då förordnandet allenast avser förbud mot bebyggelse på ett i generalplanen till trafikled eller annat särskilt ändamål avsett område, icke möta på långt när samma svårigheter för den enskilde markägaren som då det gäller förbud mot tätbebyggelse. Skulle emellertid med hänsyn till omständigheterna anses nödvändigt eller lämpligt att, då förordnande enligt 108 § meddelats av annat innehåll än förbud mot tätbebyggelse, frågan om nybyggnad underkastas kontroll, kan detta ske i den formen, att länsstyrelsen fastställer utomplansbestämmelser för området i fråga. Därmed uppkommer skyldighet för markägaren att, innan nybyggnad företages, söka byggnadslov. Övervakningen av förordnandets efterlevnad kommer härigenom att åvila den byggnadsnämnd, som städse finnes inom utomplansområde. En viss kontroll kan även åvägabringas på annat sätt,

411 nämligen genom att länsstyrelsen jämlikt 132 § förslaget till byggnadsstadga förordnar om inrättande av byggnadsnämnd inom området utan att i samband därmed fastställa utomplansbestämmelser. Detta medför visserligen enligt 143 § samma förslag icke, att byggnadslov måste sökas utan endast att anmälan om nybyggnadsföretag skall göras hos nämnden. Men byggnadsnämnden erhåller härigenom, oaktat dess tillstånd till byggnadsföretaget ej erfordras, möjlighet att utöva en viss uppsikt däröver, att generalplanens föreskrifter icke motverkas. H l §• Enahanda befogenhet, som enligt 17 § avses skola tillkomma Kungl. Maj:t att, då särskilda skäl därtill äro och generalplanens syften ej motverkas, medgiva undantag från förordnande enligt 14 §, bör, då fråga är om generalplan på landet, tillerkännas länsstyrelsen. Därjämte bör liksom i stad Kungl. Maj:t kunna generellt uppdraga åt jämväl annan myndighet än länsstyrelsen att under angivna förutsättningar och i enlighet med de särskilda föreskrifter, Kungl. Maj:t kan finna lämpligt utfärda, meddela dispens. Dylika föreskrifter återfinnas i 178 § förslaget till byggnadsstadga. 112 §. I likhet med vad som för motsvarande fall föreslagits beträffande stad i 19 § har i förevarande paragraf möjlighet beretts för länsstyrelsen att, då fråga är väckt om förordnande enligt 108 §, träffa nödiga anstalter till förhindrande av att marken under tiden till dess förordnandet hinner meddelas blir föremål för sådant bebyggande, att det med förordnandet avsedda syftet omintetgöres eller motverkas. I avsikt att vinna garantier för att det förbud mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd, som länsstyrelsen sålunda föreslås skola äga utfärda, icke kommer att till förfång för byggnadsverksamheten utsträckas över oskäligt lång tid har i paragrafen föreskrivits, att förbudet må avse en tid av högst tre år. Att tiden tilltagits så pass lång motiveras av, att förarbetena till förordnandet ofta torde kunna bli både vidlyftiga och besvärliga. Maximitiden bör naturligtvis dock ej utnyttjas i onödan. Det är angeläget, att förbudet i varje särskilt fall gives så kort varaktighet, som omständigheterna medgiva. Å andra sidan kunna förhållandena vara sådana, att ärendet ej hinner slutbehandlas före de tre årens utgång. Möjlighet till förlängning av förbudet måste för dylikt fall finnas. Utredningen föreslår emellertid, att länsstyrelsens rätt att självständigt besluta dylik förlängning begränsas till två år, samt att om förbudet anses behöva bestå utöver den tid av sammanlagt fem år, som sålunda erhålles, länsstyrelsens beslut härutinnan skall för att äga giltighet godkännas av Kungl. Maj:t. 113 §. Stadgandet motsvarar vad beträffande stad föreslagits under 21 §.

412 114 §. Under 108 § har föreslagits, att om i generalplan viss mark undantagits från enskilt bebyggande, länsstyrelsen skall äga förordna om förbud mot nybyggnad å marken i strid mot generalplanen, under förutsättning emellertid att framställning om sådant förordnande göres av vederbörande kommun. Anledningen till denna begränsning i länsstyrelsens befogenhet har angivits vara, att nybyggnadsförbudet kan medföra vissa direkta ekonomiska förpliktelser för kommunen. Angående dessa förpliktelser stadgas i förevarande paragraf. Föreskrifterna i dennas första och andra stycken äro helt överensstämmande med vad som för motsvarande fall föreslagits beträffande generalplan i stad under 25 §. De innebära sålunda skyldighet för kommunen, att, om förordnandet medför att marken kan av ägaren nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet, lösa densamma. Enligt tredje stycket skola bestämmelserna i 86—95 §§ i tillämpliga delar gälla med avseende å sådan inlösen, som nyss sagts. Inlösen skall sålunda ske i samma ordning som den för stad i motsvarande fall föreskrivna. O m b y g g n a d s p l a n på landet. 115 §. Enligt 64 § första stycket stadsplanelagen äger länsstyrelsen, då fråga föreligger om upprättande av byggnadsplan för visst område eller om ändring av sådan plan, för viss tid meddela förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av länsstyrelsen. Avsikten med berörda stadgande är att under tiden till dess byggnadsplan hinner fastställas förhindra bebyggelse, som kan försvåra upprättande av en ändamålsenlig plan. Med stöd av stadgandet ha emellertid betydande områden belagts med nybyggnadsförbud för högst avsevärd tid framåt. Enligt en inom kommunikationsdepartementet våren 1941 företagen undersökning gällde sålunda av 266 byggnadsförbud exempelvis 12 sedan 1932, 17 sedan 1933 och 20 sedan 1934. En dylik tilllämpning av stadgandet är naturligtvis förkastlig. Har förbud meddelats, böra åtgärder omedelbart vidtagas för upprättande av byggnadsplan. Skulle utredningen visa, att byggnadsplan icke bör eller kan komma till stånd, bör detta ej medföra att förbudet blir bestående, utan bör detsamma snarast hävas. Till jämförelse må erinras, att enligt 15 § stadsplanelagen — motsvarande 35 §, jämförd med 19 §, i utredningens förslag till byggnadslag — motsvarande förbud kan, då fråga är om stadsplan, av länsstyrelsen meddelas för en tid av högst ett år; önskar länsstyrelsen besluta förlängning av denna tid, skall beslutet underställas Kungl. Maj:ts prövning. Liknande bestämmelser synas böra gälla jämväl på landsbygden. Emellertid torde upprättandet av byggnadsplan och dennas fastställande mången gång icke medhinnas inom den förhållandevis korta tiden av ett år från det fråga väckts. I anslutning

413 till vad som föreslagits under 112 § förordar utredningen, att den tid, under vilken länsstyrelsen skall äga meddela förbud mot nybyggnad i avbidan på byggnadsplan, bestämmes till tre år, med rätt dock för länsstyrelsen att, om omständigheterna därtill föranleda, besluta viss förlängning av denna tid, förslagsvis högst två år. Skulle förhållandena i undantagsfall leda till, att byggnadsplanen ej hinner komma till stånd inom de fem år, länsstyrelsens förbud sålunda kan äga giltighet, bör ytterligare förlängning av förbudet ej få ske utan Kungl. Maj:ts medgivande. 116 §. I fråga om rätt att företaga nybyggnad inom område, för vilket fastställts byggnadsplan på landet, har utredningen ansett samma regler böra gälla som de vilka föreslagits beträffande byggnadsplan i stad enligt 78 §. Stadgandet i 78 § första stycket ansluter sig helt till vad som redan nu är föreskrivet beträffande byggnadsplan på landet i 63 § första stycket stadsplanelagen. Att även andra stycket av 78 § göres tillämpligt inom byggnadsplaneområde å landet medför däremot en ändring i gällande bestämmelser så tillvida, att den befogenhet, som länsstyrelsen nu enligt 63 § fjärde stycket stadsplanelagen äger att meddela förbud mot nybyggnad utan tillstånd av länsstyrelsen inom sådant område innan avlopp för området anordnats, utsträckes att avse jämväl det fall, att dylikt förbud erfordras för att säkerställa vattenförsörjningen eller byggandet av vägar inom området. I andra stycket av nyssnämnda 63 § stadsplanelagen stadgas, att å byggnadsmark, som indelats till tomter, nybyggnad ej må företagas i strid mot tomtindelningen. Stadgandet sammanhänger med föreskriften i 62 § samma lag, att inom byggnadsplan länsstyrelsen må för byggnadsmark fastställa tomtindelning på framställning av markens ägare, under förutsättning likväl att särskilda delar av tomt ej komina i olika ägares hand. Motsvarande bestämmelser ha icke upptagits i stadsplaneutredningens förslag. Tomtindelningsinstitutet infördes för landsbygdens del genom 1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning. I nämnda lag fanns ej begreppet byggnadsplan; stadsplan var den gemensamma beteckningen för planinstituten såväl i stad som på landet. Motivet till att tomtindelning medgavs jämväl inom stadsplanelagda områden på landet var, att man önskade att det genom lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom införda tomträttsinstitutet skulle kunna vinna tillämpning i avseende å ifrågavarande områden. Enligt 4 kap. 1 § sist omförmälda lag kan nämligen tomträtt upplåtas endast i fråga om tomt å område, som blivit i särskild ordning planlagt för bebyggande. När sedermera i 1931 års stadsplanelag stadsplanen på landsbygden ersattes av byggnadsplan bibehöllos bestämmelserna i fråga. Bortser man från möjligheten till tomträttsupplåtelse har tomtindelningen på landet ej större rättsverkningar än de som kunna vinnas genom avstyck-

414 ning. Eftersom tomtindelning på landet av naturliga skäl ej får så verkställas, att särskilda delar av tomt komma i olika ägares hand, kan tomtindelningsinstitutet där ej heller få någon vidsträcktare användning. Såvitt stadsplaneutredningen har sig bekant torde tomtindelning i syfte att möjliggöra tomträttsupplåtelse icke förekomma. Överhuvud torde upplåtelse av tomträtt inom landskommun sällan om ens någonsin äga rum. Då tomtindelningsinstitutet på landet sålunda visats icke fylla något praktiskt ändamål, synes det onödigt att behålla det i den nya lagstiftningen. Erforderlig fastighetsindelning kan lämpligen alltid ske genom avstyckning. Skulle det visa sig önskvärt att möjliggöra tomträttsupplåtelser på den egentliga landsbygden, torde detta lämpligen böra ske genom ändring av de grundläggande bestämmelserna rörande tomträttsinstitutet i 4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Borttages, i enlighet med vad utredningen här föreslagit, möjligheten till tomtindelning på landet, torde vissa övergångsbestämmelser för reglerande av redan skedda tomtindelningar bli nödvändiga. Utredningen återkommer härtill (s. 467). 117 §. Den länsstyrelsen enligt förevarande paragraf medgivna rätten att meddela förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd inom byggnadsplaneområde på landet äger länsstyrelsen även nu enligt 63 § tredje stycket och 64 § andra stycket stadsplanelagen. 118 §. I den allmänna motiveringen har förutsatts, att till bestridande av kostnaderna för uppgörande av byggnadsplan skall kunna utgå bidrag av statsmedel dels då i byggnadsplanen mark avsattes för tillgodoseende av något allmänt behov och staten på detta sätt har nytta av planen, dels ock då kostnaderna för någon enskild markägare skulle bli alltför betungande med hänsyn till hans ekonomiska ställning (s. 207). Förstnämnda bidrag torde böra avräknas från det totala kostnadsbeloppet, innan detta fördelas mellan de härför ansvariga. Sistnämnda bidrag åter är avsett att utgå direkt till vederbörande, ekonomiskt betungade markägare och får ej tillgodoräknas övriga ägare av mark inom planområdet. Dess storlek bestämmes först i efterhand, sedan kostnadsfördelningen ägt rum. Fördelningen av kostnaderna sker alltså utan hänsynstagande till denna senare bidragsmöjlighet. Närmare bestämmelser om ifrågavarande båda slag av statsbidrag liksom även om det förskott av statsmedel till kostnaderna för byggnadsplans uppgörande, varom tidigare talats, föreslås meddelade i en särskild kungörelse. Någon skyldighet för staten, i den mån staten ej är markägare och av sådan anledning delaktig i byggnadsplanen i likhet med övriga ägare av jord inom planområdet, att deltaga i plankostnaderna avses ej skola föreligga.

415 Däremot torde kommunen i allmänhet böra jämte markägarna ansvara för kostnadernas gäldande. Kommunens delaktighet i sagda kostnader torde böra bestämmas med hänsyn till dess intresse av planens upprättande samt andra föreliggande omständigheter, därvid särskilt avses det fall, att en eller flera markägare icke ha någon egentlig nytta av planen och tillräcklig anledning saknas alt låta den del av plankostnaderna, som belöper på denna mark, betalas av de övriga ägarna inom planområdet. Utredningen hänvisar härutinnan till vad som anförts i den allmänna motiveringen (s. 207—208). Paragrafens avfattning, såvitt angår kommunens delaktighet i kostnaderna, ansluter sig till vad sålunda anförts. Vad angår grunderna för kostnadernas fördelning mellan markägarna har paragrafen likaledes utformats i överensstämmelse med de synpunkter, som kommit till uttryck i den allmänna motiveringen (s. 210). Förfarandet avses enligt förslaget skola bli följande. Sedan kostnaderna för byggnadsplanen uträknats, fråndrages det bidrag till kostnaderna, som kan ha lämnats eller kommer att lämnas av statsmedel och som icke är avsett att utgå direkt till de enskilda tomtägarna. Därefter fastställes den andel, som bör bäras av kommunen med hänsyn till dess allmänna intresse av planen. Sedan detta skett, bestämmes den allmänna grunden för fördelningen av återstående kostnader mellan markägarna. Denna fördelningsgrund skall i regel vara arealen byggnadsmark, som enligt planen tillkommer en var markägare. Är den medgivna bebyggelsen olikartad inom planområdet, bör hänsyn tagas jämväl härtill. Visar det sig, att enligt den sålunda bestämda fördelningsgrunden kostnaderna för viss markägare skulle bli alltför stora i förhållande till den nytta, han har av planen, får kommunens bidragsskyldighet ökas i motsvarande grad. Innan så sker bör emellertid undersökas, huruvida ifrågavarande kostnader skäligen kunna påläggas markexploatör eller eljest slås ut på de övriga markägarna. Finnes detta möjligt, bör den utvägen tillgripas i första hand. Betalningsskyldig för de med upprättande av byggnadsplan förenade kostnaderna måste den anses vara, som vid lidpunkten för planens fastställande var ägare till vederbörande fastighet. (Jfr Kungl. Maj :ts beslut den 20 oktober 1944 angående vissa besvär i fråga om fördelning av kostnader för upprättande av byggnadsplan.) Angående kostnaderna för ändring av byggnadsplan böra, såsom framhållits i den allmänna motiveringen (s. 211), principiellt sett gälla samma regler som då fråga är om ny plan. Allenast för det fall, att ändringen vidtagits på grund av förhållanden, som inträffat efter planens fastställande, bör avvikelse härifrån ske. Härutinnan göra sig samma synpunkter gällande som de, vilka anförts beträffande ändring av byggnadsplan i stad. För ifrågavarande fall synes det alltså rättvist, att kostnaderna åvila den, som föranlett behovet av ändringen. På sätt föreslagits angående byggnadsplan i stad torde,

416 om flera sålunda bära ansvaret för ändringen, kostnaderna få av länsstyrelsen fördelas mellan dem efter som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre andel de haft däri, att ändringen måst vidtagas (jfr s. 394). Avgörandet, om och i vad mån kommunen bör deltaga i kostnaderna samt angående fördelningen mellan markägarna av de kostnader, som återstå efter avdrag av kommunens andel och eventuellt statsbidrag, bör, i anslutning till vad redan nu gäller, ankomma på länsstyrelsen. Tvekan har yppats, huruvida enligt gällande bestämmelser länsstyrelsens fördelningsbeslut kan verkställas enligt bestämmelserna i utsökningslagen på samma sätt som dom eller utslag eller om markägarna äga rätt att underställa frågan domstols prövning. Att hänskjuta kostnadsfrågan till domstol torde emellertid innebära en onödig omgång. Länsstyrelsen torde ha väl så stora förutsättningar som en domstol att beträffande ett spörsmål av förevarande slag träffa ett rättvist avgörande. För undanröjande av tveksamhet har i det föreliggande förslaget upptagits ett uttryckligt stadgande därom, att länsstyrelsens beslut i de hänseenden, varom här är fråga, skall verkställas i den ordning, som för dom i tvistemål är stadgad. En förutsättning för att länsstyrelsens beslut skall kunna tillerkännas dylik verkan torde emellertid vara, att markägarna beredes tillfälle att yttra sig i ärendet. Bestämmelser om markägares hörande över förslag till fördelning av kostnaderna för byggnadsplan ha upptagits i 125 § förslaget till byggnadsstadga. 119 §. Bestämmelserna i förevarande paragraf avse markexploatör. Samma skäl, som föranleda att enligt 70 § sådan fastighetsägare skall vid utläggande av stadsplan avstå mark i viss utsträckning utan ersättning, tala för, att liknande skyldighet föreskrives då fråga är om upprättande av byggnadsplan på landet. Även här torde markexploatören ha sådan nytta av planen, att han rimligen bör bidraga till dess genomförande i större utsträckning än övriga ägare av mark inom området. Emellertid bör, då det gäller byggnadsplan, skyldigheten ej avse avstående av mark med äganderätt, utan den bör allenast innebära, att marken må utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det med planen avsedda ändamålet. Anledningen härtill är närmast den, att fastställandet av en byggnadsplan icke, i likhet med stadsplan, förutsätter förekomsten av något rättssubjekt, som kan vara bärare av äganderätten till marken. Ej heller finnes beträffande byggnadsplan någon föreskrift, motsvarande den för stadsplan stadgade om skyldighet för kommunen att, när utvecklingen hunnit till ett visst stadium, till allmänt begagnande iordningställa marken. Visserligen kan sådan skyldighet, då det gäller byggnadsplan, komma att åvila vägförening, å vilken alltså jämväl äganderätten skulle kunna överflyttas. Men att vägförening finnes är ej någon förutsättning för en byggnadsplan. Markägarens skyldighet att bidraga till en ändamålsenlig

417 planläggning bör principiellt sett ej vara beroende av huruvida sådan förening bildas. En annan sak är att, såsom framgår av den allmänna motiveringen (s. 202—203), byggnadsplanens rättsverkningar enligt utredningens förslag ej oväsentligt förbindas med vägföreningsinstitutet, och att alltså tillvaron av vägförening i praktiken kominer att få avsevärd betydelse för byggnadsplanens genomförande. • Den mark, om vars avstående utan ersättning kan förordnas vid utläggande av stadsplan, är sådan som för områdets ändamålsenliga användning erfordras för gata, för annan allmän plats eller för allmän byggnad. I anslutning härtill torde i fråga om byggnadsplan på landet skyldighet böra åvila markägare, som här avses, att utan ersättning upplåta erforderlig mark för vägar och andra allmänna platser. Då det gäller mark för uppförande av allmän byggnad, synes däremot böra anläggas synpunkter liknande dem som för motsvarande fall anförts beträffande byggnadsplan i stad under 81 § ovan. Skyldighet för markägare att utan ersättning upplåta mark för allmän byggnad har därför ej upptagits i förevarande paragraf. Att å andra sidan enligt utredningens mening hinder ej bör möta mot att i en byggnadsplan på landet mark, oberoende av ägarens medgivande, i erforderlig utsträckning reserveras — utan att fördenskull jämväl få mot ägarens bestridande sedermera nyttjas — ej blott för väg eller annan allmän plats utan även för annat ändamål framgår av 125 §. För en ändamålsenlig planläggning kan det nämligen ha sin stora betydelse, att mark sålunda avsattes i byggnadsplanen för olika ändamål, med därav följande förbud mot åtgärder vilka motverka planens genomförande, även om planen i och för sig icke grundar någon rätt att också taga marken i anspråk för ändamålet i fråga. Erinras må att, därest frivillig överenskommelse med markägaren om upplåtelse av marken icke kan träffas, då detta spörsmål blir aktuellt, möjlighet under vissa omständigheter finnes att i vanlig ordning expropriera marken enligt 1917 års lag om expropriation. Ytterligare en avvikelse från vad som gäller om markexploatörs skyldighet att avstå mark inom stadsplaneområde torde, då fråga är om byggnadsplan, bli nödvändig. Enligt tredje stycket i 71 § förutsattes nämligen, att inom stadsplanelagt område även bebyggd mark kan tagas i anspråk utan ersättning. Såsom villkor härför har utredningen föreslagit, att staden löser byggnaden i fråga. Motsvarande skyldighet för landskommun att lösa byggnad inom byggnadsplaneområde torde icke lämpligen kunna föreskrivas. I förevarande paragraf har därför såsom förutsättning för dess tillämpning uttryckligen stadgats, att marken skall vara obebyggd. Ej heller torde, såsom föreslagits i fråga om stadsplanelagd mark, kommunen kunna åläggas att lösa annat tillbehör till marken än byggnad, såsom växande träd, stängsel och andra anordningar. Emellertid skulle det leda till en alltför stark begränsning av paragrafens tillämpningsmöjligheter, om undantag följaktligen 27

418 gjordes jämväl för viss obebyggd mark. Är marken på grund av skogsförekomst, plantering eller dylikt särskilt värdefull, får hänsyn härtill i stället tagas på så sätt, att omfattningen av den markareal, ägaren skall tillhandahålla utan ersättning, i motsvarande mån minskas. Att bestämma denna areal kan sålunda möta något större besvärligheter inom ett byggnadsplaneområde än då det gäller*mark, som ingår i stadsplan. Å andra sidan må emellertid framhållas de möjligheter, som finnas vid utläggandet av en byggnadsplan, att utforma planen så, att mark, vilken är skogbevuxen eller eljest särskilt värdefull, faller utanför densamma. Ej sällan torde nyssnämnda besvärligheter också kunna undvikas därigenom att, då en byggnadsplan utlägges över viss mark, markägaren förbinder sig att, innan marken tages i anspråk för det i planen avsedda ändamålet, borttaga och för egen räkning tillgodogöra sig träd och annat, som finnes å marken, så att hänsynstagande därtill vid bestämmandet av markägarens skyldighet enligt förevarande paragraf onödiggöres. Liksom då det gäller stadsplanelagd mark måste emellertid naturligtvis tillses, att åtgärder ej vidtagas av markägaren, vilka kunna äventyra planens genomförande. I detta hänseende må erinras om länsstyrelsens befogenhet enligt 117 § att i den utsträckning, som föranledes av omständigheterna, förbjuda schaktning, trädfällning m. m. Omfattningen av den mark, som av markägaren skall upplåtas utan ersättning, har liksom i 70 § icke begränsats till visst procenttal utan har gjorts uteslutande beroende av den nytta ägaren har av planen. Markägaren skall sålunda tillhandahålla all den mark för väg eller annan allmän plats, som med hänsyn till omständigheterna prövas skälig, under förutsättning att vägen eller platsen erfordras för områdets ändamålsenliga användande. Procenttalet mark, som erfordras för allmänt ändamål och som därför bör upplåtas av markägaren, torde dock i byggnadsplan genomgående vara lägre än i stadsplan. Det torde enligt stadsplaneutredningens mening komma att bli mera ovanligt, att den mark, som markägaren enligt nu förevarande paragraf kan bli förpliktad att tillhandahålla, uppgår till 40 procent. På samma sätt som beträffande stadsplan synas markägarens skyldigheter i förevarande hänseende ej böra begränsas till det fall, att fråga är om upprättande av ny byggnadsplan, utan de böra gälla även inom område, for vilket byggnadsplan redan finnes fastställd. Av övergångsbestämmelserna i 83 § stadsplanelagen, vilka enligt utredningens förslag alltjämt skola äga tillämpning, följer, att vad här föreslås om byggnadsplan kommer att gälla även beträffande förefintliga stadsplaner på landsbygden enligt den numera upphävda 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen eller motsvarande äldre bestämmelser, s. k. bondplaner. Utredningen vill emellertid understryka, att möjligheten att utan ersättning taga i anspråk mark inom tidigare planlagt område måste begagnas med stor försiktighet. I överensstämmelse med vad för motsvarande fall föreslagits i 70 § andra

419 stycket angående stadsplan har i andra stycket av förevarande paragraf stadgats, att förändring i äganderätten, som inträffar efter det markägare erhållit kännedom om att fråga väckts om tillämpning av ifrågavarande föreskrifter, icke skall tillmätas någon betydelse. I tredje stycket har intagits en mot stadgandet i 70 § tredje stycket svarande bestämmelse om rätt för länsstyrelsen att, därest förändring i tidigare meddelat förordnande enligt förevarande paragraf finnes av synnerliga skäl påkallad, förordna därom efter ty prövas skäligt. Angående tillämpningen av denna bestämmelse hänvisas till vad som anförts i motiven till 70—73 88 (s.390). Någon skyldighet, motsvarande den vid avstående av mark i samband med stadsplaneläggning i 71 § föreskrivna, att frigöra marken från inteckning och annan särskild rätt, som besvärar densamma, erfordras icke beträffande mark, som upplåtes inom byggnadsplaneområde. Äganderätten till marken överlåtes ju här icke. Förhållandet är likadant som det vilket inträder, då utanför planlagt område väg skall anläggas över viss mark. Lika litet som dylik vägmark behöver frigöras från inteckningar, är sådan åtgärd erforderlig med avseende å mark, som avsattes för väg eller annan allmän plats inom ett byggnadsplaneområde. Ej heller har beträffande byggnadsplan föreslagits någon bestämmelse, motsvarande stadgandet i 72 § om befrielse för markägare inom stadsplanelagt område, som beröres av förordnande enligt 70 §, från skyldighet att utgiva ersättning för gatumark, ändå att marken icke avståtts utan ersättning. Någon sådan ersättningsskyldighet är nämligen icke i byggnadslagen föreskriven beträffande ägare av mark inom byggnadsplaneområde. Vidare må erinras att enligt 73 § markexploatör i stad kan åläggas jämväl att bekosta anläggningen av gator och avloppsledningar i viss utsträckning. Detta stadgande sammanhänger med att inom stadsplanelagt område skyldighet i sådant hänseende eljest komme att åvila staden. Den omständigheten, att byggnadsplan fastställts, medför däremot ej i och för sig, även om marken skulle behöva tagas i anspråk för därmed avsett ändamål, någon skyldighet att iordningställa densamma för detta. För lösande av denna fråga förutsattes bildande av vägförening. Enligt 76 § fjärde stycket lagen om enskilda vägar kan markexploatör åläggas deltaga i vägförenings kostnader efter visst högre andelstal än övriga medlemmar i föreningen. Då andelstal kan sättas till 100 procent, nås härigenom i fråga om markexploatör inom byggnadsplaneområde samma resultat som det, vilket i stad åsyftas med bestämmelsen i 73 §. Inom stadsplanelagt område må mark, som skall av ägaren avslås utan ersättning, ej tagas i besittning av staden, innan den skall iordningställas för sitt ändamål. En motsvarighet till detta stadgande återfinnes beträffande byggnadsplan i 120 och 121 §§.

420 Den rätt att utnyttja marken, som ägaren enligt förevarande paragraf upplåter, bör gälla framför varje annan rätt till marken, som uppkommer efter byggnadsplanens fastställande. Stadgande härom, motsvarande det i 65 § .stadsplanelagen för där avsedda fall meddelade, har intagits i förslagets 122 §. Är nyttjanderätt till marken upplåten före byggnadsplanens fastställande, har denna rätt företräde och kan alltså hindra byggnadsplanens genomförande. Den intressekonflikt, som sålunda kan uppstå, är icke begränsad till delta fall eller över huvud taget till byggnadsplan. Den kan förekomma vid all planreglering av markens användning för annat ändamål än det, vartill marken tidigare nyttjats. Att delta förhållande kan vålla ölägenheter säger sig självt. En utredning av frågan synes påkallad. Det förtjänar övervägas, huruvida icke denna borde utvidgas att gälla en allmän översyn av möjligheterna att avlösa nyttjanderätter och servitut. En dylik utredning torde emellertid ligga utom stadsplaneutredningens uppgift. 120 §. Skyldigheten att till begagnande upplåta den mark, beträffande vilken förordnande meddelats i 119 §, bör inträda vid olika tidpunkt beroende på om marken erfordras för samfärdseln inom byggnadsplaneområdet eller om den skall nyttjas uteslutande till park, torg eller dylikt. I den mån marken erfordras för samfärdseln, torde den, oavsett om markens huvudsyfte enligt byggnadsplanen icke är att tjäna samfärdseln utan att bilda t. ex. öppen piats, böra få tagas i anspråk för förstnämnda ändamål, så snart förhållandena påkalla det. Menar någon, vars rätt är därav beroende, att markägaren utan fog vägrar att upplåta marken för trafik, kan han, liksom fallet är enligt nuvarande 65 § stadsplanelagen, genom stämning till domstol söka få markägaren ålagd att fullgöra sin förpliktelse. Erfordras mark, som är avsedd till annan allmän plats än väg, icke för samfärdseln, bör, såsom framhållits i den allmänna motiveringen (s. 203), markägarens skyldighet att upplåta marken till begagnande inträda först vid en tidpunkt, då garantier kunna vinnas för att marken iordningställes och underhålles för avsett ändamål. De åtgärder, som i sådant hänseende påkallas, torde, på sätt jämväl tidigare anförts, böra åvila vägförening. En förutsättning för upplåtelsen måste alltså vara att vägförening finnes, som, då upplåtelsen sker, omedelbart övertager ansvaret för det fortsatta handhavandet av marken. Närmare bestämmelser om vägföreningens befattning med markfrågor av detta slag böra intagas i lagen om enskilda vägar, till vilken utredningen återkommer. Det torde få ankomma på länsstyrelsen att avgöra, när tidpunkten för inträdet av markägarens ifrågavarande skyldighet skall anses föreligga. Länsstyrelsens beslut härutinnan bör dikteras under hänsynstagande till utvecklingen inom planområdet. Beslut om upplåtelse

421 av mark för ändamål, varom här är fråga, bör meddelas allenast i den mån så erfordras med hänsyn till bebyggelsens fortskridande. Bestämmelser av den innebörd här angivits ha intagits i första och andra styckena av förevarande paragraf. I tredje stycket behandlas det fall, att mark i byggnadsplan avsatts till annan allmän plats än väg, utan att beträffande marken meddelats förordnande enligt 119 § om dess upplåtande utan ersättning. Skall byggnadsplanen icke i förevarande hänseende stanna på papperet, måste tillses att även dylik mark upplåtes och iordningställes för sitt ändamål, då utvecklingen inom området fortskridit tillräckligt långt. Utredningen föreslår, att vad i det föregående anförts angående förutsättningarna för ianspråktagandet av mark för allmänna platser, som markägaren är skyldig upplåta utan ersättning, samt angående handläggningen av dylika ärenden skall gälla jämväl för nu förevarande fall. Det skall alltså ankomma på länsstyrelsen att, i den mån så prövas erforderligt med hänsyn till bebyggelsens fortskridande, förordna om markens ianspråktagande under villkor att vägförening finnes, som kan omhänderha marken. Enligt det förslag till ändringar i lagen om enskilda vägar, som utredningen i det följande framlägger, skall, då dylikt förordnande meddelats, vägföreningen omedelbart övertaga ansvaret ej blott för markens iordningställande och underhåll utan även för gäldande av ersättning till markägaren enligt samma grunder som då fråga är om upplåtelse av mark för vagändamål. Har i byggnadsplan mark avsatts till väg, utan att beträffande marken meddelats förordnande enligt 119 §, och föreligger ej sådant fall, som avses i 121 §, blir markägarens skyldighet att upplåta marken att bedöma helt enligt väglagarna. För att skyldighet i angivet hänseende skall inträda fordras alltså, att förfarande äger rum enligt lagen om allmänna eller lagen om enskilda vägar. En hänvisning till de allmänna bestämmelserna i dessa lagar om rätt till väg har intagits i tredje stycket av förevarande paragraf. Att marken i byggnadsplanen avsatts för väg har i detla fall betydelse allenast så tillvida — bortsett från värdet av att vägfrågan genom byggnadsplanen blivit föremål för prövning i samband med övriga planläggningsspörsmål inom området — att markägaren jämlikt 116 §, jämförd med 78 §, blir förhindrad att företaga åtgärd som motverkar markens användning för vägändamål. 121 §. Jämlikt förevarande paragraf, som motsvarar nuvarande 65 § stadsplanelagen, är jämväl annan markägare än exploatör skyldig att under vissa omständigheter och i viss utsträckning utan ersättning upplåta mark, som i byggnadsplanen utlagts till väg eller annan allmän plats. Förutsättning för att dylik skyldighet skall föreligga är enligt sistnämnda lagrum dels att

422 marken vid tidpunkten för ianspråktagandet är obebyggd — skyldighet att upplåta marken föreligger alltså ej om marken visserligen var obebyggd vid byggnadsplanens fastställande men därefter bebyggts efter dispens — dels ock att marken vid planens fastställande tillhörde antingen den fastighet, å vilken byggnaden uppförts eller från vilken mark för byggnaden upplåtits, eller ock annan fastighet som vid tidpunkten för fastställandet hade samme ägare. Stadgandet att marken vid planens fastställande skall ha tillhört fastighet, från vilken mark för byggnaden upplåtits, torde kunna bli föremål för olika tolkningar. Enligt utredningens mening bör en förutsättning för stadgandets tillämpning vara, att upplåtelsen ägt rum efter det planen blivit fastställd. Stadgandet har förtydligats i sådan riktning. En markexploatör, som fått sig ålagt att upplåta viss mark enligt förslagets 119 §, kan alltså därutöver nödgas upplåta mark även enligt 121 §. Tydligt är emellertid, att då förordnande meddelas enligt 119 §, hänsyn bör tagas till de ytterligare skyldigheter, som kunna komma att åvila markägaren enligt 121 §. Kan det förväntas, att markägaren tillika nödgas upplåta mycket mark enligt sistnämnda paragraf, måste detta återverka på skälighetsprövningen enligt 119 §. I och för sig är det ej heller orimligt, att en markägare, som genom exploatering har särskild nytta av byggnadsplanen, måste, utöver den mark han i gengäld härför tillhandahåller för att underlätta planens genomförande, ytterligare utan ersättning upplåta mark för de speciella vägar inom området, vilka erfordras med anledning av att nybyggnad äger rum å den honom tillhöriga, för byggnadsändamål utlagda marken. Det i 65 § stadsplanelagen intagna stadgandet att den rätt till mark, som avses i nämnda paragraf, skall gälla framför annan rätt till marken, som uppkommit efter byggnadsplanens fastställande, har i förslaget överförts till 122 § och utvidgats att gälla jämväl markupplåtelse enligt förslagets 119 §. Däremot har det i de i 120 §, tredje stycket, omförmälda fall, då markägaren icke är skyldig att upplåta marken utan ersättning, ej ansetts lämpligt att låta den där berörda nyttjanderätten gälla framför annan rätt till marken, även om denna uppkommit efter planens fastställande. Av denna anledning innehåller 122 § icke hänvisning till 120 §. 122 §. Stadgandet i förevarande paragraf har nyss berörts. 123 §. Den skyldighet att utan ersättning upplåta mark till väg och annan allmän plats, som enligt 119 och 121 §§ åvilar markägare, är ej alltid tillräcklig att täcka föreliggande behov av mark för dessa ändamål. Avsattes i byggnadsplanen mark i större utsträckning eller under andra förutsättningar än som stadgas i förstnämnda paragraf, bör enligt vad som anförts i den allmänna

423 motiveringen (s. 202) ägaren vara berättigad till ersättning för den skada, han därigenom lider. Ersättningen bör, såsom likaledes framhållits i den allmänna motiveringen, avse ej blott den förlust markägaren tillskyndas genom att han måste upplåta marken för allmänt ändamål utan även det intrång, som dessförinnan kan orsakas honom till följd av planen. Dylikt intrång kan grundas antingen på stadgandet i 116 §, jämfört med 78 § första stycket, och sålunda föranledas av att nybyggnad i strid mot byggnadsplanen ej får företagas, eller också på stadgandet i 117 §, enligt vilket länsstyrelsen äger förbjuda schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd. Stadsplaneutredningen förutsätter dock, att sistnämnda stadgande endast undantagsvis behöver begagnas på sådant sätt, att frågan om ersättning aktualiseras. Rätten till ersättning för sådan upplåtelse av mark, som ägaren ej är skyldig vidkännas enligt 119 eller 121 §, blir, om marken är avsedd för vägändamål, att avgöra enligt bestämmelserna i väglagarna. Föreskrift härutinnan behöver alltså ej inflyta i byggnadslagstiftningen; dock har, såsom förut nämnts, i 120 § tredje stycket intagits en hänvisning till bestämmelserna i dessa lagar. Skall marken användas för annan allmän plats än väg, kan, enligt vad som föreslagits i 120 § andra stycket, ägaren ej åläggas upplåta marken med mindre vägförening finnes. Enligt utredningens förslag till ändringar i lagen om enskilda vägar skall, då sådant åläggande skett, vägföreningen omedelbart övertaga marken för iordningställande och underhåll av densamma samt ansvara för ersättning enligt samma grunder som de, vilka gälla då mark av föreningen tages i anspråk för vägändamål. Ersättningsfrågan får alltså även här sin lösning genom väglagstiftningen. Vad åter angår ersättning för det intrång, som markägaren lider till följd därav att han ej får nyttiggöra marken på det för honom fördelaktigaste sättet, torde bestämmelser böra upptagas i byggnadslagen. Ersättning torde, enligt de i byggnadslagstiftningen eljest tillämpade principerna, böra fastställas att utgå allenast under förutsättning, att marken på grund av byggnadsplanen kan nyttjas endast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till värdet. Skyldighet att svara för gäldandet av ifrågavarande ersättning synes böra åvila den, vilken har att betala den ytterligare ersättning, som enligt vad förut anförts skall utgå, då marken sedermera tages i anspråk för det i byggnadsplanen avsedda ändamålet. Är fråga om mark för allmän väg, bör alltså ersättningsskyldigheten drabba kronan. Gäller det enskild väg eller annan allmän plats, som enligt länsstyrelsens förordnande skall omhändertagas av vägförening, bör vägföreningen vara skyldig att hålla markägaren skadeslös. Har vägförening ännu ej bildats, då fråga om ersättning av vägförening för intrång, varom här är fråga, uppkommer, bör det åligga länsstyrelsen att förordna om bildande av sådan förening. Av byggnadsplan torde i allmänhet framgå, huruvida en däri upptagen väg

424 avses skola bli allmän eller enskild. Skulle detta i undantagsfall icke tydligt framgå, torde ersättningen böra tillsvidare gäldas av vägförening. Skulle sedermera bestämmas, att vägen skall vara allmän, överflyttas ersättningsskyldigheten på kronan. Att vägföreningen sålunda kan nödgas under viss tid betala intrångsersättning för en planerad väg, som, då den bygges, gives karaktär av allmän, synes ej oberättigat med hänsyn till det intresse, som vägens upptagande i byggnadsplanen måste anses utgöra för föreningens medlemmar. Vad nu anförts angående intrångsersättning åt markägare har sin tillämpning jämväl i fråga om innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken, som upplåtits innan byggnadsplanen fastställdes. Erinras må att samma princip kommit till uttryck i 26 § för där avsedda fall. Bestämmelser av det innehåll, här angivits, ha intagits i 123 § första stycket. Ersättningen bör lämpligen — liksom enligt 26 § — utgå, icke med ett engångsbelopp utan med visst belopp för år under den tid intrånget äger bestånd. På samma sätt som enligt 26 § torde, efter viss tids förlopp, vardera parten böra äga påkalla ny prövning av beloppet. Då det ej är lämpligt att dylik prövning äger rum alltför ofta, synes dock en tämligen lång tid, förslagsvis tio år, böra förflyta mellan varje gång, såvida ej tidigare omprövning motiveras av att ändring inträtt i de vid ersättningens bestämmande rådande förhållandena. Stadgande härom har upptagits i första punkten av andra stycket. Bestämmelserna i andra punkten av samma stycke och i tredje stycket motsvara vad i 26 § föreslagits för där avsedda fall. 124 §. önskvärt är naturligtvis att överenskommelse angående ersättning enligt 123 § kan träffas på frivillighetens väg. Möjligheterna härutinnan böra alltså i första hand undersökas. Kunna parterna ej enas, får frågan lösas i den i 27 § för slitande av tvister rörande inlrångsersättning tidigare föreslagna ordningen. Ärendet skall alltså hänskjutas till prövning av domstolen i den ort, där marken är belägen. 125 §. Enligt vad utredningen förut föreslagit kan å byggnadsplanen över huvud taget ej grundas skyldighet för markägare att upplåta mark annat än till väg eller annan allmän plats. Under begreppet allmänna platser inbegripas uppenbarligen icke sådana specialområden, varom förmäles i 7 §. Ett idrottsområde eller en begravningsplats är sålunda t. ex. icke allmän plats. Detta förhållande får emellertid ej utesluta, att mark i byggnadsplan mot ägarens bestridande avsattes jämväl för dylika ändamål. En förutsättning härför bör dock här, liksom i de fall som avses i 123 §, enligt de av utredningen hävdade

425 principerna vara, att markägaren erhåller skälig gottgörelse för skada, som orsakas honom till följd av de med planen förbundna inskränkningarna i nyttjanderätten. Emellertid låter det sig icke göra att i lagen närmare angiva vem ansvaret för gäldandet av dylik gottgörelse i förekommande fall skall åvila. Då byggnadsplanen upprättas, kan det nämligen ofta ännu vara ovisst, till vems gagn markavsättningen sker. Medgiver ej markägaren, att mark avsattes för andamål varom nu är fråga, måste alltså, om förhållandena finnas påkalla att ändamål av ifrågavarande slag det oaktat tillgodoses i byggnadsplanen, särskilda anstalter träffas i syfte att tillförsäkra markägaren den ersättning, vartill han kan vara berättigad. Detta synes lämpligen kunna ske i den formen, att markägaren, innan byggnadsplanen fastställes, erhåller en skriftlig förbindelse, vilken berättigar honom att av utställaren uppbära ersättning för skada, som han kan komma att lida därigenom att han på grund av byggnadsplanen kan tvingas att nyttja marken på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess värde. Det ankommer på länsstyrelsen att tillse, alt dylik förbindelse lämnas. Vem som utställer förbindelsen är av mindre betydelse, endast utställaren är solvent. Förbindelsen behöver alltså ej undertecknas av den, som närmast har intresse av att mark för ett visst ändamål upptages i planen. Däremot är det av vikt, att markägaren kan lita på, att en utfärdad förbindelse infrias, då omständigheterna så påkalla. Med hänsyn härtill synes markägaren böra kunna fordra, att betryggande säkerhet ställes härför. Prövningen av säkerhetens beskaffenhet torde böra åvila länsstyrelsen. I händelse av missnöje med länsstyrelsens beslut angående säkerhetens storlek eller beträffande ersättningsfrågan i övrigt får klagan över beslutet föras hos Kungl. Maj:t i vanlig administrativ ordning. Från ställande av säkerhet bör kronan vara befriad. Vad nu föreslagits har kommit till uttryck i första stycket av förevarande paragraf. Från den regel, som där angivits, torde emellertid visst undanlag böra göras då fråga är om markexploalör. Enligt 119 § kan en markexploatör åläggas alt i viss utsträckning utan ersättning upplåta mark, som i byggnadsplan avsatts till vägar och andra allmänna platser. Däremot förutsattes, i olikhet mot vad som i motsvarande fall gäller vid stadsplaneläggning, att vid upplåtelse av mark för allmän byggnad ersättning alltid skall utgå (jfr s. 417). Att markägaren sålunda äger göra markupplåtelse för sistnämnda ändamål beroende av att ersättning för marken erhålles synes emellertid ej böra ovillkorligen medföra, att han också skall vara berättigad till ersättning för intrång, som han före upplåtelsen lider till följd av de med byggnadsplanen förenade inskränkningarna i möjligheterna till markens utnyttjande. Lämplighetsskäl kunna föranleda, att mark i en byggnadsplan reserveras för allmän byggnad, ehuru vid planens fastställande något närmare om denna byggnad ej blivit bestämt. Vid byggnadsplanens fastställande finnes måhända därför ej någon, som är villig svara för intrångser-

426 sättning, som här avses. Följden skulle för sådant fall bli, att något avsättande av mark för ändamålet i fråga ej kunde ske. I avsikt att möjliggöra, att även i dylikt fall mark för allmän byggnad må kunna i viss utsträckning avsättas i byggnadsplanen, föreslår utredningen, att, i den mån så prövas skäligt med hänsyn till såväl den nytta, markägaren kan förväntas få av planen, som den omfattning, i vilken skyldighet kan åvila honom att upplåta mark enligt 119 §, markägaren måste finna sig i, att mark reserveras för jämväl ifrågavarande ändamål utan att därför vara berättigad till skadestånd. Vid byggnadsplanens utformande bör dock iakttagas att behovet av vägar och andra allmänna platser tillgodoses framför önskemål om avsättande av mark till allmän byggnad. Nu berörda undantagsbestämmelse har upptagits i förevarande paragrafs andra stycke. Förut omförmälda princip, att den omständigheten att mark i byggnadsplan avsetts för annat ändamål än väg eller annan allmän plats ej i och för sig berättigar till ianspråktagande av marken för ändamålet i fråga, har ansetts böra komma till direkt uttryck i lagen på samma sätt som för motsvarande fall skett i 81 §. En erinran om vad sålunda gäller har därför intagits i tredje stycket av förevarande paragraf. Innan stadsplaneutredningen övergår till behandling av utomplansbestämmelser på landsbygden, må ännu ett spörsmål avseende byggnadsplaneinstitutet beröras. I yttrande till riksdagens andra lagutskott med anledning av de vid behandlingen av 44 § omförmälda, vid 1944 års riksdag väckta motionerna om beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industriändamål anförde byggnadsstyrelsen, att då behov uppkommit av sådan bebyggelse, som motionärerna åsyftade, tidpunkten i de flesta fall torde vara inne för anskaffande av för markens användning lämplig planläggning, där sådan icke funnes. Bleve marken stadsplanelagd, vore viss expropriationsrätt tillförsäkrad kommunen. Emellertid reglerades en stor del av begynnande samhällsbebyggelse av det mera enkla byggnadsplaneinstitutet. Byggnadsplanerna hade nämligen på senare tid tillkommit i större utsträckning än vad gällande lagstiftning från början avsett såsom ersättning för stadsplan, där municipalbildning underlätes. Med hänsyn härtill och därest detta vore att anse som ett kommunalt intresse, syntes, framhöll byggnadsstyrelsen, expropriationsrätten i nuvarande 25 § stadsplanelagen böra utsträckas att gälla även beträffande byggnadsplan. Såsom framgår av vad stadsplaneutredningen tidigare anfört (s. 306) måste främjande av en ändamålsenlig byggnadsverksamhet otvivelaktigt anses vara en kommunal angelägenhet av vikt. Emellertid föreligga enligt utredningens förmenande knappast tillräckliga skäl för att medgiva samma

rätt till expropriation av mark inom ett byggnadsplaneområde som den vilken enligt 44 § föreslagits skola tillkomma kommun i fråga om stadsplanelagd mark. Behovet av att även mot markägarnas bestridande kunna tillhandahålla mark för bebyggelse är i allmänhet avsevärt större inom stadsplanelagda samhällen än inom byggnadsplaneområden. Det torde också vara anledning antaga, att även om en landskommun inom sådan del av kommunens område, för vilken fastställts byggnadsplan, tillerkändes expropriationsrätt, motsvarande den vilken tillkommer städer och stadsliknande samhällen inom stadsplanelagt område, berörda rätt icke skulle få någon egentlig praktisk betydelse. Vill en kommun inom visst område förskaffa sig de möjligheter till markinlösen, som i 44 § föreslås, torde förhållandena merendels vara sådana, att stadsplan och icke byggnadsplan bör komma till användning inom området. För närvarande torde stadsplaneläggning, även där omständigheterna i övrigt tala för en dylik åtgärd, i stor utsträckning underlåtas av fruktan för municipalbildning. Enligt vad stadsplaneutredningen framhållit i den allmänna motiveringen (s. 197—198) torde det emellertid väl låta sig göra att få till stånd en ändring härutinnan. Om, såsom utredningen ifrågasatt, möjlighet beredes till undantag från nuvarande föreskrift i 87 § lagen om kommunalstyrelse på landet, att område, för vilket fastställts stadsplan, skall utgöra ett municipalsamhälle, torde stadsplaneläggning kunna förväntas ske i åtskilliga fall, där man nu nöjer sig med byggnadsplan. En sådan utveckling vore ur åtskilliga synpunkter tillfredsställande. Någon särskild rätt till expropriation av mark för byggnadsändamål inom byggnadsplaneområden har sålunda icke upptagits i byggnadslagen. Utredningen förutsätter emellertid givetvis, att därest vid den av riksdagen med anledning av ovannämnda motioner begärda utredningen expropriationsrätt för bostadsbebyggelse eller industriellt ändamål finnes böra tillkomma kommun utanför planlagda områden, samma rätt skall, i den mån så erfordras, kunna utnyttjas för främjande av en ändamålsenlig byggnadspolitik jämväl inom områden, för vilka plan finnes fastställd. O m u t o m p l a n s b e s t ä m m e l s e r p å landet. 126 §. Förevarande stadgande överensstämmer med vad för närvarande gäller jämlikt 66 § andra stycket, jämfört med 63 § första stycket, stadsplanelagen. Ifrågavarande lagrum innebära förbud att företaga nybyggnad i strid mot fastställda utomplansbestämmelser med rätt likväl för länsstyrelsen samt, enligt av Kungl. Maj:t meddelade närmare föreskrifter — sådana innehållas i 118 § nuvarande byggnadsstadgan — jämväl annan myndighet att medgiva undantag härifrån, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden ej avsevärt försvårar markens användning för avsett ändamål. Bestämmelser motsva-

428 rande de nu i 118 § byggnadsstadgan förekommande äro intagna i 178 § av stadsplaneutredningens förslag till dylik stadga. Utredningen har haft under övervägande att föreslå rätt för länsstyrelsen att, i likhet med vad som gäller i stad, förbjuda nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd under den tid, som förflyter från det fråga om upprättande av utomplansbestämmelser först uppkommer, till dess sådana bestämmelser hinna fastställas. Handläggningen av utomplansbestämmelser torde emellertid på landet kunna ske betydligt snabbare än i stad. Och sedan fastställelse meddelats, föreligger över huvud ej något behov av interimistiskt byggnadsförbud, ty enligt 152 § skall fastställelsebeslutet lända till efterrättelse ulan hinder av däremot förd klagan. Frånvaron av möjlighet till sådant förbud för landsbygdens del torde därför knappast orsaka några olägenheter. Däremot är det ej uteslutet, att införandet av dylik möjlighet skulle kunna menligt påverka skyndsamheten vid ärendenas behandling. Utredningen har därför icke ansett sig böra förorda upptagande i lagen av sådana förbudsbestämmelser, varom här är fråga. Ej heller erfordras beträffande utomplansbestämmelser på landet något stadgande, motsvarande det i 83 § föreslagna, att i stad utomplansbestämmelser för område, som ingår i generalplan, icke må fastställas i strid mot generalplanen, såvida förordnande enligt 14 § meddelats för området. Berörda stadgande är föranlett därav, att förordnande enligt 14 § meddelas av Kungl. Maj:t, medan däremot utomplansbestämmelser skola fastställas avlänsstyrelsen. Då på landet såväl motsvarande förordnande — enligt 108 § — som utomplansbestämmelser fastställas av länsstyrelsen, möter det ej hinder, att i utomplansbestämmelser avvikelse sker från vad tidigare föreskrivits genom förordnande. Resultatet blir, att förordnandet, i vad det strider mot utomplansbestämmelserna, förlorar sin giltighet. Till undvikande av tillämpningssvårigheter bör länsstyrelsen givetvis i förekommande fall tillse, att förordnandet ändras, så att det ej fortsättningsvis kommer att stå i motsättning till bestämmelserna.

AVDELNING V.

Bestämmelser angående såväl stad som land. Om regionplan. 127 §. Förevarande paragraf innehåller de grundläggande bestämmelserna om regionplan. Uppräkningen i paragrafen av de ändamål, för vilka regionplan skall kunna upprättas, avser ej att vara uttömmande. I paragrafen erinras endast om några mera betydelsefulla frågor, som kunna behöva regleras ge-

429 nom regionplan. Såsom exempel på andra sådana frågor må nämnas avsättande av naturskyddsområden samt områden för tillgodoseende av militära behov. Regionplanen bör kunna vara mer eller mindre omfattande till sitt innehåll. Skulle beträffande vissa samhällen eller kommuner finnas endast en fråga av beskaffenhet att behöva lösas gemensamt, t. ex. inrättande av ett fritidsområde, synes hinder ej möta mot att regionplanen begränsas att avse detta spörsmål. Detta fall torde dock vara sällsynt. Som regel torde det vara lämpligt, att om en regionplan utlägges över ett område planläggning av området i stora drag sker ej blott i ett enda hänseende utan över huvud taget. Särskilt torde trafiklederna inom regionplaneområdet så gott som undantagslöst påkalla uppmärksamhet, även om den närmaste anledningen till regionplanens tillkomst är någon annan. Ehuru regionplanens syfte är att angiva grunddragen för markens framtida ordnande och bebyggande, bör det ej vara uteslutet att även detaljfrågor upptagas till behandling, där så finnes ändamålsenligt samt, med hänsyn till tillgängligt kartmaterial och ur kostnadssynpunkt, lämpligen kan ske. Sålunda synas i en regionplan kunna utmärkas områden, som, även om de äro av mera allmänt intresse, lika väl skulle kunnat utläggas i en mindre plan utan den vidlyftiga apparat, regionplanen för med sig. Enbart för lösandet av sådana detaljfrågor bör regionplanen däremot ej kunna komma till användning. Regionplanen kan, om så anses behövligt, innehålla närmare bestämmelser om användningen av den mark, som regleras genom planen. Genom regionplanebestämmelser kan exempelvis föreskrivas, att ett för tätare bebyggelse avsett område förutsattes skola användas uteslutande för visst byggnadsändamål såsom för uppförande av boningshus, för industribyggnader eller för sportstugor eller att ett fritidsområde avses skola tjäna ett speciellt syfte, t. ex. friluftsbad, camping, strövområde. Vidare kunna, i likhet med vad som föreslagits i fråga om exempelvis generalplan, vissa bestämmelser meddelas angående vattenförsörjning och avlopp samt därmed sammanhängande spörsmål. Regionplan måste föregås av en omsorgsfull utredning, därvid de förhållanden, vilka kunna inverka på de frågor, som skola behandlas i planen, klarläggas. Denna utredning ävensom beskrivning med motivering till planen skola åtfölja planförslaget. Föreskrifter härutinnan torde böra inflyta i byggnadsstadgan i överensstämmelse med vad som tillämpas beträffande övriga planinstitut. 128 §. 1 likhet med 1925 års sakkunniga föreslår stadsplaneutredningen, att, då regionplan skall upprättas, 1919 års lag om kommunalförbund vinner tillämpning. Till skillnad från vad nämnda sakkunniga föreslogo skall emellertid

430 enligt utredningens förslag regionplan kunna utläggas även mot vederbörande samhällens eller kommuners vilja. Saknas denna möjlighet, blir en lagstiftning om regionplaner av föga värde. Beträffande motiven i övrigt för ett tvångsförfarande i föreliggande fall hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 178). Något missbruk torde ej vara att befara. Regionplanen är i allmänhet en så invecklad, kostsam och tidsödande form av planläggning, att den icke torde komma till användning utan fullgoda skäl. Det allmänna intresset av att gemensam planläggning äger rum i viss utsträckning kan emellertid härvid vara av den storleksordningen, att speciella kommunala synpunkter måste sättas i andra rummet. Den avvägning av olika intressen, som i detta hänseende ifrågakommer, kan naturligtvis bli besvärlig. Enligt vad utredningen föreslår skall den bero på Kungl. Maj:t. Det torde kunna förutsättas, att Kungl. Maj:t härvidlag framgår med försiktighet. De betänkligheter, som kunna resas mot ifrågavarande tvångsförfarande, torde också förlora i styrka därigenom att, enligt vad utredningen föreslår, vid fördelningen av kostnaderna för regionplanen nyttosynpunkten ytterst skall vara avgörande. Om således exempelvis för en kommun nyttan av planen är ingen, behöver kommunen ej heller vidkännas några kostnader på grund av densamma. Nämnas må för övrigt, att bildande av kommunalförbund mot vederbörande kommuners vilja icke är någon nyhet. Förfarandet kan komma till användning jämlikt 1925 års lag om polisväsendet i riket, enligt vars 16 § länsstyrelsen äger förordna om bildande av sådant förbund mellan kommuner, vilka förklarats skola utgöra gemensamt polisdistrikt. En följd av att regionplanen sålunda förutsattes skola kunna tillkomma även på annan väg än frivillighetens måste emellertid — liksom enligt nyssnämnda lag om polisväsendet i riket — bli, att lagen om kommunalförbund icke kan i alla delar oförändrad tillämpas. De avvikelser och tillägg, som erfordras beträffande regionplaneförbund, hänföra sig dels till förbundets bildande samt innehållet i förbundsordningen, dels till frågan om medlems utträde ur förbundet eller annan ändring av regionplaneområdets omfattning samt om förbundets upplösning, dels ock till spörsmålet om kostnaderna för förbundets verksamhet. Särskilda bestämmelser, berörande dessa spörsmål, föreslås i 129, 130 och 133 §§. Om inom kommun, som är skyldig deltaga i regionplaneförbund, finnes municipalsamhälle, torde förpliktelse att såsom särskild medlem ingå i förbundet icke böra åvila samhället. 129 §. Enligt 12 § lagen om kommunalförbund ankommer det på kommun, som vill få till stånd sådant förbund, att göra ansökan därom hos länsstyrelsen. Då anledning därtill föreligger, äger länsstyrelsen emellertid även utan ansökan upptaga dylik fråga. Finner länsstyrelsen antagligt, att bildande av

431 kommunalförbund skulle vara gagneligt, och erfordras i ärendet utredning utöver den, som må finnas tillgänglig, har länsstyrelsen enligt 13 § samma lag att besörja sådan utredning. Dylik utredning äger länsstyrelsen jämlikt 21 och 26 §§ företaga jämväl då fråga är om medlems utträde ur förbundet eller om förbundets upplösning. Utredningskostnaderna skola enligt 31 § första stycket efter ty länsstyrelsen därom förordnar förskjutas av sökande eller av allmänna medel. Finnes ej sökande, komma kostnaderna givetvis alltid att förskotteras av statsmedel. Då fråga är om bildande av kommunalförbund lärer emellertid, även om sökande finnes, det allmänna intresset av förbundets tillkomst vara så stort, att staten bör förskottera medel för utredningen. Jämlikt 31 § andra stycket beror det sedan på särskild prövning av länsstyrelsen, huruvida av statsverket eller sökande förskjuten utredningskostnad skall återgäldas av de av kommunalförbundet berörda kommunerna samt hur fördelningen av kostnaden mellan dem skall verkställas. Föranleder utredningen, att kommunalförbund bör komma till stånd, skall enligt 16 § förslag till förbundsordning upprättas och underställas vederbörande kommuner för yttrande. Äro kommunerna eniga om förbundsordningen och prövas denna ändamålsenlig, fastställer enligt 17 § länsstyrelsen densamma. De bestämmelser i lagen om kommunalförbund, för vilka nu redogjorts, torde vara av beskaffenhet att kunna tillämpas jämväl beträffande regionplaneförbund. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen (s. 178) synes frågan om bildande av regionplaneförbund emellertid böra ytterst vara beroende på beslut av Kungl. Maj:t, som därvid bestämmer vilka kommuner, som skola ingå i förbundet samt regionplanens omfattning. Även i händelse av enighet mellan de berörda kommunerna torde det med hänsyn till det allmänna intresse, som kan vara förenat med ärendet, vara lämpligt att Kungl. Maj:t sålunda får tillfälle att granska detsamma. Det lärer för övrigt kunna antagas bli regel att, på sätt skett beträffande regionplanerna för Stockholm och Göteborg, statsbidrag kommer att sökas till regionplanernas upprättande, varför även ur denna synpunkt Kungl. Maj:ts prövning erfordras. Stadsplaneutredningen föreslår alltså att, sedan länsstyrelsen låtit ombesörja den utredning, som kan vara påkallad i ärendet, länsstyrelsen skall överlämna samtliga handlingar jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t för avgörande. Naturligtvis möter ej hinder att kommuner, som så önska, utan iakttagande av vad i denna lag stadgas överenskomma om gemensam planläggning. För dylikt fall kommer emellertid någon regionplan i lagens mening icke till stånd. Det synes ej vara nödvändigt, att de kommuner och samhällen, som skola deltaga i ett regionplaneförbund, gränsa intill varandra. Huvudsaken är, att regionplaneområdet så utlägges, att en ändamålsenlig planlösning kan åstadkommas. Tänkbart är exempelvis, att en kommun nödgas medverka i ett regionplaneförbund uteslutande av den anledningen, att inom kommunen

432 är belägen mark, som finnes behöva tagas i anspråk såsom fritidsområde med hänsyn till samhällen, belägna på visst avstånd från kommunen. Att kommunen emellertid för sådant fall kan bli befriad från deltagande i kostnaderna för förbundet har tidigare framhållits (s. 430). Det torde av praktiska skäl vara lämpligt, att gränserna för regionplanen sammanfalla med gränserna för de i förbundet deltagande kommunerna och samhällena. Nödvändigt är detta dock icke. Hinder bör alltså ej möta att Kungl. Maj:t vid bestämmande av regionplanens omfattning följer exempelvis vissa naturliga gränser i stället för de kommunala, om omständigheterna skulle finnas föranleda därtill. Enligt vad tidigare anförts (s. 429) behöver en regionplan icke med nödvändighet innefatta en fullständig planläggning av grunddragen för regionplaneområdets användning. Det torde dock böra vara regel att en allmän planläggning i ett sammanhang sker. Avses detta ej skola vara fallet beträffande viss regionplan, torde det få bero på Kungl. Maj:t att i samband med angivandet av regionplaneområdets omfattning bestämma det eller de särskilda ändamål, som planläggningen närmast skall avse. Angående innehållet i förbundsordning stadgas i 2 § lagen om kommunalförbund. Beträffande förbundsordning för regionplaneförbund träder i tilllämpning sista stycket av sagda paragraf, enligt vilket, därest i allmän lag eller författning särskilda bestämmelser äro meddelade angående handhavande av den uppgift, som utgör föremål för förbundets verksamhet, förbundsordningen skall därefter lämpas. Förbundsordning för regionplaneförbund bör upprättas först sedan Kungl. Maj:ts beslut rörande frågan om förbundets bildande och omfattning meddelats. Kan enighet mellan medlemmarna icke uppnås rörande förbundsordningen — vilket naturligtvis kan hända då för bildande av förbundet icke fordras samtliga medlemmars samtycke — torde, på samma sätt som enligt 16 § lagen om polisväsendet i riket, länsstyrelsen böra äga förordna därom. I förbundsordningen skola bland annat intagas bestämmelser angående sammansättningen av förbundets direktion. Med hänsyn till den betydelse, som måste tillmätas det sätt, på vilket denna fråga löses, torde det ej böra överlämnas åt förbundsmedlemmarna att härutinnan besluta efter gottfinnande. Vissa generella regler i ämnet synas böra stadgas. I betraktande av det allmännas intresse av regionplaneförbundets verksamhet, torde sålunda böra föreskrivas att ordföranden i direktionen samt hans suppleant skola utses av Kungl. Maj:t. Vidare böra meddelas vissa regler angående det antal ledamöter i direktionen varje förbundsmedlem skall äga utse. Då medlemmarnas intresse och kostnader för förbundet kunna vara mycket olika, synes det rimligt, att vissa medlemmar få välja ett större antal direktionsledamöter än andra. Emellertid måste också tillses, att icke någon enstaka förbundsmedlem erhåller dominerande inflytande över förbundets angelägenheter. Stadsplaneutredningen anser frågan böra lösas på

det sättet, att närmare bestämmelser angående det antal direktionsledamöter, varje medlem må utse, visserligen få meddelas i förbundsordningen, men att därvid skall iakttagas, att antalet icke beträffande någon medlem får understiga en eller överstiga tre. I händelse av oenighet om förbundsordningens innehåll härutinnan får. enligt vad förut anförts, länsstyrelsen besluta i frågan. 130 §. I anslutning till det i nästföregående paragraf föreslagna, från 16 § lagen om polisväsendet i riket hämtade stadgandet, att länsstyrelsen, om enighet angående förbundsordningen icke kan uppnås, skall besluta därutinnan, bör länsstyrelsen — likaledes i överensstämmelse med föreskrift i nämnda lag — medgivas befogenhet jämväl att, om ändring i förbundsordningen behöver vidtagas, på ansökan av förbundsmedlem förordna därom. Eftersom frågan om bildande av regionplaneförbund och bestämmande i samband därmed av regionplaneområdets omfattning icke är beroende uteslutande av vederbörande kommuners och samhällens vilja, bör ändring i vad i dessa hänseenden beslutats ej få ske på förbundsmedlemmarnas eget bevåg. Liksom beslutanderätten med avseende å förbundets bildande tillagts Kungl. Maj:t, bör Kungl. Maj:t äga besluta jämväl rörande förbundets upplösning eller ändring i regionplaneområdets omfattning. 131 §. En regionplan kan böra omfatta områden inom flera än ett län. Det torde vara lämpligt att de frågor, som med avseende å sådan regionplan ankomma på länsstyrelsen, handläggas av en och samma länsstyrelse för hela området. Det bör bero på Kungl. Maj:t att besluta, vilken länsstyrelse, som sålunda skall taga befattning med ärendet. Utredningen förutsätter, att, då behov av dylikt beslut föreligger, vederbörande länsstyrelser därom göra anmälan till Kungl. Maj:t. 132 §. Ansvaret för att, sedan ett regionplaneförbund bildats, regionplan upprättas för det bestämda området bör åvila förbundsdirektionen. Denna bör äga tillgång till ett verkställande organ, en regionplanenämnd, åt vilken arbetet kan anförtros. Sedan nämnden låtit utarbeta förslag till regionplan, bör detta överlämnas till direktionen för granskning och antagande. Förfarandet regleras närmare i det av stadsplaneutredningen uppgjorda förslaget till ny byggnadsstadga (153—167 §§). För giltigheten av en regionplan torde böra fordras Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Det av förbundsdirektionen antagna regionplaneförslaget bör alltså för detta ändamål överlämnas till Kungl. Maj:t. Eftersom region28

434 planeförbund skall kunna bildas tvångsvis och förbundsordningen, i vilken medlemmarnas beslutanderätt inom vissa gränser regleras, ej alltid är ett utslag av medlemmarnas fria vilja, bör Kungl. Maj:t icke vara ovillkorligen bunden av det framlagda regionplaneförslaget. Intressemotsättningarna kunna vara sådana, att förbundsdirektionen saknar möjlighet att lägga fram en objektivt sett rättvis och tillfredsställande lösning. Skulle Kungl. Maj:ts handlingsfrihet beträffande regionplanen vara inskränkt på samma sätt som fallet är i fråga om stadsplan, nämligen så att, om Kungl. Maj:t funne sig icke kunna godkänna förslaget oförändrat, annan utväg ej funnes än att vägra fastställelse å planen helt eller delvis, skulle — med hänsyn till den vidlyftiga apparat, som upprättandet av en regionplan innebär — förfarandet bli alltför omständligt och tidsödande. Å andra sidan synes obegränsad befogenhet att besluta om regionplanens innehåll icke böra lämnas Kungl. Maj:t. Stadsplaneutredningen föreslår, att möjligheten till avvikelse göres beroende av att inom förbundsdirektionen förekommit skiljaktig mening och att avvikelsen ej får gå utöver syftet med det förslag, som den skiljaktiga meningen innefattar. En förutsättning för att avvikelse från majoritetsförslaget skall få ske bör vidare vara, att avvikelsens lämplighet ådagalagts genom verkställd utredning. Har sådan utredning icke skett i samband med förslagets upprättande, måste Kungl. Maj :t gå i författning om att utredning äger rum. Då, enligt vad stadsplaneutredningen föreslagit, i förbundsdirektionen skall, vid sidan av de av förbundsmedlemmarna valda ledamöterna, finnas en ledamot, tillika ordförande, utsedd av Kungl. Maj:t, torde genom den nu föreslagna anordningen trygghet vinnas för att en såväl ur medlemmarnas som ur statens synpunkt godtagbar lösning av regionplanefrågan kan åstadkommas utan att ärendet, sedan det en gång kommit till Kungl. Maj:t, behöver fördröjas genom återremiss till förbundsdirektionen för förnyat övervägande. Ändring av fastställd regionplan torde böra vidtagas i samma ordning, som ovan föreslagits beträffande upprättande och fastställelse av ny plan. 133 §. Enligt 2 § lagen om kommunalförbund skall genom bestämmelse i förbundsordningen förbundets befogenhet att av medlemmarna uttaga bidrag till förbundsverksamheten alltid vara begränsad. För erhållande av bidrag, som överskrider den fastställda gränsen, är förbundet beroende av vederbörande kommuns medgivande. Härav följer att då, på sätt i det föregående föreslagits, befogenhet att tvångsvis sammanföra kommuner och samhällen till regionplaneförbund tillerkännes Kungl. Maj:t, i sammanhang därmed måste skapas särskilda regler för säkerställande av förbundets ekonomiska verksamhet. Angelägenheten härav har beaktats i förevarande paragraf. De kostnader, vilka ankomma på ett regionplaneförbund, avse dels upprättande eller ändring av fastställd regionplan, dels ock handhavandet av för-

435 bundets angelägenheter i övrigt. Att märka är, att förbundsdirektionen och regionplanenämnden måste bestå, även efter det regionplanen fastställts. Regionplanen måste bli föremål för fortgående översyn, så att, då behov därav föreligger, förslag till ändringar utan onödigt dröjsmål kunna uppgöras. Vissa årliga utgifter för förbundets verksamhet torde alltså bli ofrånkomliga. Några kostnader för regionsplanens genomförande, liknande dem som ifrågakomma exempelvis beträffande stadsplan för inlösen av mark samt iordningställande och underhåll av gator och andra allmänna platser, behöver förbundet däremot ej vidkännas. Skyldighet i sådant hänseende åligger nämligen ej förbundet. Vad angår kostnaderna för den utredning, som föregår regionplaneförbundets bildande, har denna fråga berörts i det föregående (s. 431). Ej heller dylika kostnader komma enligt vad därav framgår att åvila förbundet som sådant. Innan en regionplan fastställts och alltså de olika förbundsmedlemmarnas nytta av planen kan bedömas, torde någon definitiv fördelning av ansvaret för de med planens upprättande förbundna kostnaderna vara svår att verkställa. I avbidan på fastställelseprövningen synes det därför lämpligt, att dessa kostnader allenast förskottsvis gäldas. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av förbundsdirektionen bestämma de grunder, efter vilka dylikt förskott skall lämnas. Skyldighet härutinnan torde närmast böra åvila förbundsmedlemmarna. Då genom regionplanen tillgodoses jämväl ett allmänt intresse, synas kostnaderna emellertid även böra kunna allt efter omständigheterna helt eller delvis förskjutas av statsmedel. Särskilt om initiativet till regionplaneläggningen kominer från Kungl. Maj:t eller annan statlig myndighet, kan det vara rimligt, att staten sålunda förskottsvis tillhandahåller nödiga medel. Den grund, efter vilken kostnaderna slutligen skola bestridas, bör bestämmas av Kungl. Maj:t i samband med planens fastställande. Även i detta fall torde beslutet böra föregås av förslag av förbundsdirektionen. Såsom framgår av vad som anförts i den allmänna motiveringen (s. 179) förutsätter utredningen, att statsbidrag skall kunna utgå till kostnaderna i fråga. I den mån detta ej sker, böra kostnaderna fördelas mellan förbundsmedlemmarna. Nyttosynpunkten synes härvid böra tillmätas avgörande betydelse. Att fördela kostnaderna direkt med hänsyn till nyttan möter emellertid svårigheter. I första hand torde därför en mera lättbestämbar faktor böra läggas till grund för bedömandet. Förbundsmedlemmarnas skattekraft synes härvidlag vara en lämplig utgångspunkt. Utredningen vill alltså föreslå, att kostnadsfördelningen i första hand sker i förhållande till antalet skattekronor enligt medlemmarnas senast verkställda taxering till allmän kommunalskatt. Då nyttan av regionplanen ej alltid fördelar sig efter vederbörande kommuns skattekraft, torde emellertid tillika böra stadgas, att om på grund av särskilda omständigheter de kostnader, som med hänsyn till skattekraften belöpa å

436 viss medlem, icke stå i skäligt förhållande till nyttan, kostnadsfördelningen skall jämkas därefter. Hinder möter ej, att med tillämpning av denna princip en eller flera förbundsmedlemmar helt befrias från deltagande i kostnaderna. Då regionplanen fastställes, är storleken av kostnaderna ej känd. Såväl de kostnader, vilka sammanhänga med regionplanens upprättande, som i kanske än högre grad de framtida årskostnaderna för regionplaneförbundet, kunna, då kostnadsfrågan skall prövas av Kungl. Maj:t, endast angivas uppskattningsvis. Kungl. Maj:t kan därför icke bestämma det belopp, envar förbundsmedlem har att betala. Beslutet får allenast avse de grunder, efter vilka kostnaderna skola fördelas. Enär beslutet meddelas först efter det förbundsordningen blivit av länsstyrelsen fastställd, komma kostnadsgrunderna ej att kunna inflyta i den ursprungliga förbundsordningen. Hinder möter emellertid icke, att denna efteråt kompletteras i förevarande hänseende, om så finnes lämpligt. Det ankommer på regionplaneförbundet att av medlemmarna uttaga de kostnader, som jämlikt de beslutade grunderna belöpa å dem, enligt allmänna regler. I händelse av underlåtenhet från förbundsmedlems sida att fullgöra den medlemmen åliggande betalningsskyldigheten, får förbundet alltså stämma vederbörande till domstol. Vad angår statens bidrag får detsamma bestämmas efter skälighetsprövning. Även härvidlag bör emellertid nyttosynpunkten tillmätas avgörande vikt. Det allmänna vägväsendet torde merendels ha nytta av regionplanen och av den utredning, som föregår planens tillkomst. Då detta är förhållandet, synes det rimligt att staten bidrager till kostnaderna för planen. Även ur annan synpunkt än vägväsendets, exempelvis av militära skäl, kan upprättandet av en regionplan emellertid vara ett statligt intresse och bidrag från statens sida därför skäligen böra lämnas. Men också då regionplanen icke kan påvisas medföra direkt nytta för staten, är det av betydelse för det allmänna att regionplaneläggning, där sådan erfordras, kommer till stånd. Därest svårigheter möta att upprätta en regionplan med hänsyn till de kostnader, som skulle komma att åvila förbundsmedlemmarna, synes alltså motiverat att staten genom bidrag av lämplig storlek underlättar företagets genomförande. Angående frågan om och i vad mån statsbidrag bör utgå torde några generella regler icke böra uppställas. Utredningen förutsätter emellertid, alt Kungl. Maj:t låter sig vägledas av synpunkter sådana som de här ovan anförda. Varken för möjliggörande av ifrågavarande bidrag eller för gäldande av de förskott av statsmedel till regionplanekostnaderna, som berörts i det föregående, synes något fast anslag å riksstaten erfordras. Regionplaner upprättas förhållandevis sällan. Uppkommer fråga om förskott eller bidrag av statsmedel till de med en regionplan förenade kostnaderna, torde den behövliga medelsanskaffningen därför utan större olägenhet kunna ordnas så, att Kungl. Maj:t begär anslag för ändamålet av riksdagen i varje särskilt fall. Statsbidrag till de med regionplaneförbundets verksamhet förenade fort-

löpande kostnaderna, sedan regionplan för området en gång antagits, torde som regel ej behövas. Dessa kostnader torde kunna ställa sig väsentligt olika inom olika regionplaneområden. I vissa fall kan måhända bli nödvändigt att något slag av regionplanekontor med stadigvarande sysselsatt personal inrättas. I andra fall behöver förbundet kanske endast mera tillfälligtvis anlita betald arbetskraft. Hur som helst torde ifrågavarande kostnader regelmässigt icke behöva uppgå till större belopp. Skulle undantagsvis anses lämpligt, att staten bidroge även till dylika kostnader, står alltid möjligheten öppen att Kungl. Maj:t söker av riksdagen utverka särskilt anslag för ändamålet, i den mån bidragsbehovet ej kan tillgodoses av för Kungl. Maj:t eljest tillgängliga medel. 134 §. Sedan regionplaneförbund bildats och regionplaneområdets omfattning bestämts, bör regionplan upprättas utan dröjsmål. Ansvaret för att så sker bör, såsom förut anförts, åvila förbundsdirektionen. Skulle direktionen underlåta att fullgöra sina skyldigheter härutinnan, bör rättelse kunna åvägabringas genom ingripande från Kungl. Maj:ts sida. Vad angår sättet härför synas bestämmelserna i nuvarande 4 § stadsplanelagen kunna i tillämpliga delar följas. Kungl. Maj:t bör alltså i första hand söka genom föreläggande förmå direktionen att vidtaga de åtgärder, som på den ankommer. Blir förslag till regionplan inom sålunda förelagd tid ej upprättat och underställt Kungl. Maj:ts prövning, bör Kungl. Maj:t äga att låta upprätta regionplan på regionplaneförbundets bekostnad. Innan regionplanen fastställes, bör dock för sådant fall direktionen ävensom berörda kommuner och samhällen beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Frågan om statsbidrag till en regionplan, som upprättas i nu förevarande ordning, torde böra bedömas från samma utgångspunkter som de, vilka under 133 § ovan föreslagits skola tillämpas, då regionplanen kommer till stånd genom förbundets egna åtgöranden. Såsom framhållits i det föregående måste en regionplan, sedan den fastställts, bli föremål för ständig uppmärksamhet samt, där förhållandena påkalla det, ändras. Nya trafikleder, uppkomsten av nya industrier, behov av områden för anläggning av flygfält eller tillgodoseende av militära intressen samt många andra omständigheter kunna föranleda, att ändringar behöva vidtagas. För förbundsmedlemmarna själva är det givetvis av intresse, att regionplanen hålles levande. De åtgärder, som i detta syfte erfordras, torde emellertid icke kunna överlåtas helt åt förbundets eget initiativ. Liksom Kungl. Maj:t enligt förslaget tillagts befogenhet att, där så påkallas, tvångsvis åstadkomma regionplaneläggning av visst område, bör Kungl. Maj:t äga rätt att, sedan en regionplan fastställts, under vissa omständigheter framtvinga ändringar i densamma. Stadsplaneutredningen föreslår, att dylik rätt skall tillkomma Kungl. Maj:t under samma förutsättningar, som för motsvarande fall

438 fordras i fråga om ändring av stadsplan, nämligen att ändringen erfordras med hänsyn till regionplaneområdets ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande allmänt — statligt eller kommunalt — intresse. En ändring, som kan motiveras av lämplighetsskäl men som icke är nödvändig ur någon av de nu anförda synpunkterna, lärer ej vara av beskaffenhet att behöva föranleda ingripande från statsmakternas sida. 135 §. Enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen (s. 175) skall regionplanens huvudsyfte vara att tjäna till ledning vid den fortsatta mera detaljerade planläggningen, alltså vid uppgörande av eller ändring i generalplaner, stadsplaner, byggnadsplaner och utomplansbestämmelser inom regionplaneområdet, ävensom eljest då åtgärder vidtagas i syfte att reglera markens bebyggande eller användande i övrigt. De planer och bestämmelser, som redan finnas inom regionplaneområdet, då regionplanen fastställes, och vid vilkas utformande hänsyn till denna därför ej kunnat tagas, böra följaktligen, sedan fastställelsebeslutet meddelats, överses för utrönande av huruvida desamma böra jämkas med anledning av regionplanen. Eftersom regionplanen icke är tvingande, föreligger visserligen ej någon skyldighet att vidtaga sådana jämkningar, men det är en rimlig fordran, att vederbörande myndigheter taga under omprövning, i.vad mån de förslag till planåtgärder, som regionplanen innefattar, böra återverka på den mera detaljerade planläggningen. Kungl. Maj:t samt, i förekommande fall, länsstyrelsen kan, då fråga är om nya detaljplaner och detaljbestämmelser, i samband med fastställelseprövningen av dessa tillse, att vid planernas och bestämmelsernas upprättande regionplanen vederbörligen uppmärksammats. Förutsätter åter regionplanens genomförande, att redan fastställda detaljplaner och detaljbestämmelser ändras, bör möjlighet finnas att hindra åtgärder inom regionplaneområdet, som försvåra ändringens vidtagande, innan frågan, huruvida ändringen verkligen skall företagas eller icke, hunnit vederbörligen prövas. Vissa sådana möjligheter finnas visserligen genom stadgandena att då fråga väckts om ändring i stadsplan eller byggnadsplan eller i utomplansbestämmelser i stad eller i förordnande enligt 14 eller 108 §, länsstyrelsen äger utfärda förbud mot nybyggnad inom området utan länsstyrelsens tillstånd. Dessa möjligheter synas emellertid ej alltid tillräckliga, nämligen såvitt angår stadsplaner, utomplansbestämmelser i stad och förordnanden enligt 14 §. Ingripande i form av byggnadsförbud av nyssnämnda beskaffenhet i dylika planer, bestämmelser och förordnanden kan som regel ej ske med mindre framställning därom göres av vederbörande kommunala myndighet. På grund härav och då regionplanen kan motverkas framför allt genom ur planens synpunkt olämpliga byggnadsföretag, föreslår stadsplaneutredningen i förevarande paragraf, att Kungl. Maj:t gives befogenhet att, om genomförandet av en regionplan förut-

439 sätter ändring i stadsplan, utomplansbestämmelser i stad eller stadsliknande samhälle eller förordnande enligt 14 §, meddela det nybyggnadsförbud, vartill omständigheterna finnas föranleda. Förbudet behöver ej meddelas redan i samband med regionplanens fastställande utan kan utfärdas även sedermera, om Kungl. Maj:t anser behov därav föreligga. Förbud, varom nu är fråga, måste icke nödvändigtvis avse att framtvinga en ändring av stadsplanen, utomplansbestämmelserna eller förordnandet. Det omedelbara syftet med förbudet är allenast att bereda tillfälle till närmare övervägande av planens eller bestämmelsernas lämplighet med hänsyn till regionplanens innehåll. Vill Kungl. Maj:t framtvinga en ändring, kan detta ske endast därest fråga är om stadsplan — däremot icke i fråga om förordnande enligt 14 § eller om utomplansbestämmelser — och även beträffande stadsplan blott i det fall samt under de villkor och i den ordning, som angivas i 29 §. Förbud kan då meddelas redan med tillämpning av 36 § andra stycket. Underlåter, sedan förbud enligt det nu föreslagna stadgandet meddelats, vederbörande samhälle att vidtaga åtgärder för ändring, får Kungl. Maj:t alltså taga under omprövning, huruvida förhållandena äro sådana att 29 § kan och bör tillämpas. Finnes detta ej vara fallet, bör det enligt förevarande paragraf meddelade förbudet upphävas. Klart är också att Kungl. Maj:t, under den tid ett byggnadsförbud av ifrågavarande slag äger bestånd, bör dispensera från detsamma i den utsträckning, som utan olägenhet kan ske. Förutsätter genomförandet av en regionplan ändring i byggnadsplan eller i förordnande enligt 108 §, torde meddelandet av erforderliga nybyggnadsförbud böra ankomma på den länsstyrelse, som har att i förekommande fall fastställa ändringen i fråga. Att med hänsyn till regionplanen här utvidga den förbudsbefogenhet, länsstyrelsen redan eljest äger, synes ej vara behövligt. De möjligheter att meddela förbud, som tillerkänts länsstyrelsen — beträffande byggnadsplan i 9 § tredje stycket och 115 § samt beträffande förordnande enligt 108 § i 112 § — torde vara tillräckliga för att regionplanens uppgift att tjäna till ledning vid nu ifrågavarande planläggningsarbete skall kunna fullföljas. Emellertid har det synts stadsplaneutredningen lämpligt, att en erinran om länsstyrelsens befogenhet i förevarande hänseende intages under förevarande paragraf. Något behov av byggnadsförbud i avbidan på ändring av utomplansbestämmelser för landet torde såsom förut nämnts (s. 428) överhuvud ej föreligga. 136 §. I denna paragraf har upptagits det under den allmänna motiveringen (s. 176—177) föreslagna stadgandet, att, då åtgärd av beskaffenhet att kunna inverka på regionplanens genomförande är beroende på myndighets prövning, myndigheten skall, i den mån så kan ske utan att markens ägare tillskyndas märklig skada, tillse, att icke genom åtgärden markens användande för det

i regionplanen avsedda ändamålet försvåras. Såsom tillika tidigare framhållits, bör vad nu sagts dock icke gälla beträffande mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Inom område, för vilket sådan detaljplan är fastställd, skall denna tillämpas utan hänsyn till regionplanen. Strider detaljplanen mot regionplanen, bör, enligt vad som anförts under 135 §, tagas under övervägande ändring av detaljplanen. Detta är det enda sätt, på vilket regionplanen inverkar på befintlig detaljplaneläggning. Det är nämligen ej lämpligt att giva regionplanen sådan rättsverkan, att hänsyn till densamma måste tagas inom detaljplanelagt område, oaktat detaljplanen icke ändras till överensstämmelse med regionplanen. Vad här sagts om stadsplan och byggnadsplan gäller även generalplan, i den mån däri ingår område, som omfattas av förordnande enligt 14 eller 108 §. Enligt vad nu anförts kommer förevarande stadgande att vinna tillämpning dels inom alla städer och stadsliknande samhällen utanför stadsplan, byggnadsplan och sådant område, som omfattas av förordnande enligt 14 §, dels ock på landsbygden inom områden, för vilka gälla utomplansbestämmelser, ävensom inom sådana områden beträffande vilka meddelats nybyggnadsförbud i avbidan på fastställande av byggnadsplan eller på förordnande enligt 108 §. Vidare komma att inbegripas under stadgandet sådana områden på landet, för vilka visserligen icke fastställts byggnadsplan men beträffande vilka Kungl. Maj:t meddelat förordnande enligt 137 § andra stycket eller 138 §. Med hänsyn till vad under 143—146 §§ föreslås blir stadgandet därjämte — såväl i stad som på landet — tillämpligt inom område, beträffande vilket utfärdats sådant förordnande om förbud mot nybyggnad, som avses i dessa paragrafer. Det synes ej nödvändigt att alla åtgärder, för vilkas vidtagande kräves lov av byggnadsnämnd eller motsvarande myndighet, göras till föremål för prövning ur de synpunkter, varom här är fråga. Endast de slag av åtgärder, som kunna tänkas menligt inverka på genomförandet av regionplanen, behöva tagas i betraktande. Hit torde böra hänföras — förutom nybyggnad — schaktning, fyllning och trädfällning ävensom därmed jämförliga åtgärder. Stadsplaneutredningen har såsom självklart utgått från, att någon ersättningför det intrång, som enligt förevarande stadgande kan komma att åsamkas markägare, icke behöver ifrågakomma. O m f ö r b u d m o t b e b y g g e l s e o c h vissa andra åtgärder till h i n d e r för försvaret eller luftfarten. I anslutning till vad som anförts i den allmänna motiveringen (s. 248 o. f.) ha under 137—142 §§ intagits vissa bestämmelser i syfte att tillgodose försvarets och luftfartens intressen. Dessa bestämmelser kompletteras av föreskrifter i förslaget till byggnadsstadga. I 113, 150 och 152 §§ nämnda stadga

441 ha sålunda införts bestämmelser om byggnadsnämnds och länsstyrelses befattning med ärenden rörande lov till nybyggnad och vissa andra åtgärder i närheten av befästning eller flygplats m. m. Därjämte ha i stadgan upptagits vissa andra särskilda föreskrifter i hithörande ämnen, såsom i fråga om hänsynstagande till försvaret och luftfarten vid uppgörande av stadsplan m. m. (28 §, jfr 17, 48, 116 och 122 §§), underrättelse till ägare av befästning eller flygplats om upprättat planförslag (25 § 1 mom. fjärde stycket, 33 §, 53, 60, 118, 123 och 129 §§) samt skyldighet för planförfattare att i förslaget särskilt angiva huruvida byggnadsrätten blivit inskränkt med hänsyn till försvarets eller luftfartens intressen (19 § 2 mom., 32 § 5 mom., jfr 59, 116, 122 och 129 §§). 137 §. Denna paragraf motsvarar 1 § första stycket i 1942 års lag om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret. Enligt paragrafens första stycke råder generellt förbud mot byggande till men för försvaret eller luftfarten inom städer, stadsliknande samhällen och områden med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser d. v. s. inom sådana orter, där skyldighet finnes att söka byggnadsnämndens lov till byggande. För landsbygden i övrigt har däremot — närmast med hänsyn till den allmänna straffbestämmelsen i 147 § för överträdelse av stadgat förbud i förening med svårigheten för den byggande alt själv avgöra, om ett visst byggnadsföretag är olämpligt ur de synpunkter, varom här är fråga — icke ansetts kunna utfärdas dylika generella förbudsbestämmelser. I paragrafens andra stycke har i stället stadgats, att inom område på landet, för vilket icke fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, äger länsstyrelsen förordna om förbud samt att, då sådant förordnande meddelats, nybyggnad ej får äga rum utan länsstyrelsens tillstånd. Med nybyggnad har, i överensstämmelse med ett i propositionen 186/1945 om fortsatt giltighet av 1942 års lag framställt förslag, jämställts anordnande av virkes- eller annat varuupplag eller materialgård. För dylikt arbete fordras enligt stadsplaneutredningens förslag till byggnadsstadga byggnadsnämndens lov ej blott inom städer och stadsliknande samhällen utan även inom byggnadsplane- och utomplansområden (jfr s. 551). Förordnande om förbud mot nybyggnad och andra åtgärder, som nyss sagts, till hinder för försvaret eller luftfarten kan, särskilt då det gäller flygplats, behöva avse mycket stora områden, och skyldigheten alt söka byggnadstillstånd kan då bli ganska betungande. För att minska olägenheterna härav torde förordnandet stundom med fördel kunna närmare preciseras, exempelvis så att inom vissa områden tillstånd endast erfordras till byggnad eller annan anläggning över viss höjd eller dylikt. Såsom framgår av vad förut anförts avse de förbudsbestämmelser, som avhandlas i 137—142 §§, nybyggnader och vissa andra åtgärder i närheten

442 av jämväl flygplatser av civil natur. Ordet flygplats inbegriper i motsats till flygfält, vilket användes i 1942 års lag, även sjöflygplats. Med nybyggnad förstås enligt 177 § byggnadsstadgan ej blott uppförande av helt ny byggnad utan även vissa andra byggnadsarbeten, såsom exempelvis till-, på- eller ombyggnad. Till förtydligande av begreppet befästning må erinras, att enligt uttalande av chefen för justitiedepartementet vid tillkomsten av 1942 års lag skola till befästningar räknas även mindre anläggningar såsom bunkers och dylikt. 138 §. Enligt förevarande paragraf, som motsvarar 1 § andra stycket i 1942 års lag, kan förbjudas nybyggnad eller anordnande av varuupplag eller materialgård till men för befästning eller flygplats, vars anläggande eller utvidgning beslutats men vilken ännu ej kommit till stånd. Har sådant förbud meddelats, skall vid bedömande av frågan, huruvida men orsakas eller icke, så anses som om anläggningen eller utvidgningen redan verkställts. På samma sätt kan förbud meddelas mot nybyggnad m. m. till men för militär anläggning av annat slag än befästning eller flygplats, exempelvis militära verkstäder, förråd och övningsplatser. 139 §. I denna paragraf ha upptagits ersättningsbestämmelser för det fall att i stadsplan, i byggnadsplan enligt för landet gällande bestämmelser, i utomplansbestämmelser eller i generalplan, som i förevarande del erhållit civilrättslig giltighet på grund av förordnande enligt 14 eller 108 §, av hänsyn till försvarets eller luftfartens intressen bestämts, att mark skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande eller att mark icke får bebyggas i den omfattning eller på det sätt, som eljest kunnat medgivas. I paragrafen avses sålunda dels det fall, att mark med hänsyn till befästning eller flygplats eller till anläggning, beträffande vilken förordnande enligt 138 § meddelats, utlagts till park, allmän plats, allmän byggnad eller dylikt, dels ock det fall, att byggnadsrätten inom byggnadskvarter av hänsyn som nyss nämnts begränsats, exempelvis fastställts till allenast en våning, medan inom andra likartade områden medgivits 4-våningshus. Frågan om ersättning åter, då skada uppkommit utan samband med planläggning, avhandlas i 141 §. Ersättningsregeln gäller, som nyss nämnts, skada som uppstått med anledning av stadsplan, av byggnadsplan enligt de för landet gällande bestämmelserna eller av utomplansbestämmelser samt, i vissa fall, av generalplan. Vad angår byggnadsplan enligt för stad gällande bestämmelser får sådan enligt stadsplaneutredningens förslag icke uppgöras utan ägarens medgivande, och där fordras alltså ingen motsvarande ersättningsregel. Med hänsyn till regionplanens begränsade rättsverkningar kräves dylik regel ej heller i fråga om regionplan.

443 Såsom angivits i den allmänna motiveringen (s. 258) föreslår stadsplaneutredningen — i enlighet med den princip som ligger till grund för stadgandet i 28 § stadsplanelagen — att såsom villkor för rätt till ersättning skall gälla att till följd av hänsynstagandet till de ifrågavarande anläggningarna marken kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet. Ersättningsrätt torde i allmänhet icke uppkomma omedelbart genom planläggningen utan först sedan exploatering på grund av planen fortgått under viss tid. Skyldigheten att gälda ersättning har ansetts böra åvila ägaren till den anläggning, för vars tillgodoseende ifrågavarande planbestämmelse tillkommit. Har i stadsplan bestämts, att mark ej får användas för enskilt bebyggande, och kan till följd härav markägaren nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet, gäller enligt 48 §, att staden har skyldighet att lösa marken. Att staden under vissa förutsättningar har rätt att lösa dylik mark framgår av 41 § andra stycket. Stadens lösningsskyldighet är avsedd att bibehållas även för det fall, att ifrågavarande stadsplanebestämmelse föranletts av hänsyn till försvars- eller luftfartsanläggning. Markägaren får alltså i sådant fall frihet att välja mellan att utkräva ersättning för intrånget av anläggningens ägare och att fordra att staden löser marken. Skall av hänsyn till försvars- eller luftfartsanläggning viss mark helt undantagas från enskilt bebyggande, torde därför innan stadsplanen uppgöres staden och anläggningens ägare böra överenskomma hur de sinsemellan skola fördela ansvaret för de kostnader, som härigenom kunna orsakas dem. Det är ingalunda alltid givet, att denna uppgörelse skall gå ut på att anläggningens ägare skall slutligen svara för alla uppkommande kostnader. Att ett område i närheten av befästning eller flygplats helt frilägges kan nämligen — frånsett de försvars- eller luftfartsintressen som därmed tillgodoses och som närmast föranlett planbestämmelser härom — vara av betydande värde för staden. Området kan exempelvis måhända användas som park, lekplats eller annan Öppen plats och på så sätt minska behovet av utläggande av dylika platser annorstädes inom planområdet. Det kan då vara skäligt, att viss del av kostnaden för platsen i fråga stannar på staden. Att staden i detta fall är lösenpliktig oaktat marken avsatts för annat behov än stadens eget överensstämmer i viss mån med vad som redan för närvarande gäller i andra fall, exempelvis när mark avsattes för järnvägsändamål eller för uppförande av någon statlig byggnad. Staden löser då marken men kan, när marken skall tagas i anspråk för sitt ändamål, uttaga ersättning för densamma av den för vars behov området avsatts. Vad här sagts om stadsplan äger motsvarande tillämpning för det fall, att ifrågavarande försvars- eller luftfartsintressen blivit beaktade i generalplan, vare sig inom stads- eller landskommun, och för säkerställande av generalplanens genomförande meddelats förordnande enligt 14 eller 108 §. Mark-

444 ägaren kan sålunda i dessa fall under de i 25 § respektive 114 § stadgade förutsättningarna fordra att marken löses. Ersättningsrätt kan uppkomma genom fastställande av plan men däremot icke om fastställelse av plan med hänsyn till försvarets eller luftfartens intressen vägras. Även härutinnan gäller detsamma i liknande fall för närvarande. Någon ersättningsrätt på grund av att plan icke kommit till stånd finnes överhuvud icke i stadsplanelagen och har ej heller upptagits i stadsplaneutredningens förslag. Hänsynen till försvars- eller luftfartsanläggning kan även böra föranleda ändring av befintliga planer. Det ankommer då på vederbörande planmyndigheter att i vanlig ordning föranstalta därom. Intill dess ändring skett prövas frågan om aktuella byggnadsföretags tillåtlighet enligt den allmänna regeln i 137 §. Orsakas härigenom skada, utgår ersättning därför jämlikt bestämmelserna i 141 §. Rätt till ersättning för skada torde böra tillkomma ej blott fastighetens ägare utan även innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken, som upplåtits innan ifrågavarande försvars- eller luftfartsanläggning tillkom. Har avtal om ersättning träffats mellan anläggningens ägare och fastighetsägaren eller annan sakägare, torde avtalet böra gälla mot den som senare förvärvat sakägarens rätt till fastigheten. Föreskrifter härom ha upptagits i förevarande paragrafs andra och tredje stycken. 140 §. Har av hänsyn till försvars- eller luftfartsanläggning mark i byggnadsplan på landet utlagts till allmän plats, kan markägaren enligt 139 § vända sig med krav på ersättning för härigenom tillskyndad skada mot anläggningens ägare. Markägaren kan emellertid också under åberopande av 123 § fordra ersättning av vederbörande vägförening. Det torde vara skäligt att, om vägföreningen sålunda nödgats betala, föreningen skall äga söka beloppet åter av anläggningens ägare. Bestämmelse härom har intagits i förevarande paragraf. 141 §. Denna paragraf innehåller ersättningsregler för det fall att tillstånd till byggande eller anordnande av upplag eller materialgård på grund av hänsyn till försvars- eller luftfartsanläggning icke kan medgivas i den omfattning eller på det sätt som eljest kunnat tillåtas men denna inskränkning icke har sin grund i stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller i generalplan i förening med förordnande enligt 14 eller 108 §. Ifrågavarande regler erhålla tillämpning dels inom områden, som överhuvud ej omfattas av plan eller bestämmelser som nyss nämnts, och dels inom områden, där visserligen dylik plan eller dylika bestämmelser finnas men dessa före eller efter den nya lagens ikraftträdande fastställts utan det hänsynstagande till försvars-

445 eller luftfartsintresse, som den nya lagstiftningen förutsätter. Ersättning föreslås i nu nämnda fall skola utgå efter samma grunder som de i 139 § angivna. I enlighet härmed skall ersättning gäldas därest markägaren till följd av inskränkningen i förfoganderätten kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde. Beträffande mark, som överhuvud ej får användas för enskilt bebyggande, föreslås — likaledes i anslutning till vad som enligt 139 § gäller då inskränkningen föreskrivits genom plan eller utomplansbestämmelser — att marken under nyss angivna förutsättning skall lösas. Såväl ersättnings- som lösningsplikten föreslås av naturliga skäl skola åvila anläggningens ägare. I förhållande till de strängt restriktiva ersättningsbestämmelserna i 5 § av 1942 års lag innebära, såsom förut nämnts, förevarande regler en utvidgningav markägarens ersättningsrätt. 142 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om fastställande av ersättning enligt 139 eller 141 §. Beloppet skall — i överensstämmelse med vad som föreslagits i 27 och 124 §§ — fastställas av domstolen i den ort, där marken är belägen. Denna domstol är behörig vare sig förfarandet utmynnar i att staden ålägges ersättningsskyldighet eller lösningsskyldighet (jfr s. 287). Finner rätten att anläggningens ägare är skyldig lösa marken eller äro parterna eniga om att lösningsskyldighet föreligger ehuru tvist råder om lösenbeloppets storlek, skola föreskrifterna i expropriationslagen i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Motsvarande gäller enligt 24 § andra stycket lagen om allmänna vägar. Någon anledning att i förevarande fall, såsom skett i 86—96 §§ förslaget till byggnadslag, meddela vissa, från de allmänna expropriationsreglerna avvikande stadganden torde ej finnas. Rätten torde vid tillämpningen av ifrågavarande ersättningsregler ej sällan kunna ställas inför ganska svåra och invecklade frågor. Särskilt kan det vara besvärligt att avgöra, om och i vilken mån härisyn till försvarets eller luftfartens intressen påverkat viss planläggning. För ändamålet måste klargöras, vilken byggnadsrätt som skulle ha kunnat medgivas i planen, om dessa intressen ej tillgodosetts. Det må emellertid anmärkas, att redan enligt nuvarande lag dylika värderingsfrågor kunna uppkomma. Om nämligen för försvarets eller luftfartens behov exproprieras servitutsrätt till fastighet, bestående exempelvis däri att byggnad på fastigheten ej får uppföras över viss bestämd höjd, så måste för ersättningens bestämmande expropriationsnämnden göra klart för sig huru stor byggnadsrätt som skulle kunnat medgivas, om denna inskränkning ej pålagts fastigheten. Att sådant avgörande i det fall, varom i förevarande paragraf är fråga, skall träffas av rätten och icke av expropriationsnämnd torde, med hänsyn bland annat till den invecklade naturen av ifrågavarande spörsmål, få anses ändamålsenligt. För att under-

446 lätta rättens ställningstagande har i 19 § 2 mom. förslaget till byggnadsstadga (jfr 116 § samma förslag) intagits föreskrift, att om vid upprättande avgeneralplan hänsyn tagits till närbelägenheten av befästning eller flygplats, bör detta förhållande särskilt angivas i förslaget. Detsamma gäller beträffande förslag till stadsplan, byggnadsplan enligt för landet gällande bestämmelser samt utomplansbestämmelser. Upptagandet av en dylik anmärkning i förslag till plan eller bestämmelser som nyss nämnts kan under förslagets fortsatta behandling giva anledning till en diskussion i ämnet, vilken synes kunna vara av värde vid bedömandet av senare uppkommande ersättningsspörsmål.

O m särskilda åtgärder i vissa fall för r e g l e r i n g av b e b y g g e l s e n . 143 §. Under den allmänna motiveringen (s. 219—220) har utredningen framlagt vissa förslag i syfte att möjliggöra att större beaktande än nuvarande byggnadslagstiftning påbjuder skänkes naturskyddets intressen samt synpunkter av historisk och konstnärlig art. Berörda förslag ha upptagits i förevarande paragraf. På skäl, som anförts i den allmänna motiveringen, stadgas här att nybyggnad må göras beroende av särskilt tillstånd inom områden, som på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig, ur historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, prövas böra på detta sätt särskilt skyddas för framtiden. Med stöd av detta stadgande kan ingripande ur naturskyddssynpunkt ske exempelvis inom området kring ett vackert vattendrag, vars skönhetsvärden skulle äventyras, om bebyggelsen godtyckligt gestaltades och utspredes i terrängen efter varje markägares eget omdöme. Genom att hänsyn skall tagas till redan befintliga byggnader av historiskt eller konstnärligt värde öppnas vissa möjligheter att skydda t. ex. en gammal kyrka från den vandalisering, som olämplig bebyggelse i dess omedelbara närhet kan förorsaka. Under uttrycket historisk bebyggelse innefattar utredningen även byggnadsföretag av kulturhistoriskt intresse. I anslutning till vad som tidigare framhållits vill utredningen understryka angelägenheten av att de områden, som i nu förevarande ordning bebyggelseregleras, icke givas större utsträckning än omständigheterna påkalla. I enlighet med de principer, som i allmänhet följts i förevarande lagstiftning, föreslås att förordnande, varigenom ifrågavarande stadgande göres tilllämpligt å visst område, skall kunna meddelas i städer och stadsliknande samhällen av Kungl. Maj:t samt på landet av länsstyrelsen. Med hänsyn till arten av de intressen, som ligga till grund för förordnandet, och då detta förutsattes icke medföra några ekonomiska förpliktelser för vederbörande kommun, h a r Kungl. Maj:ts respektive länsstyrelsens rätt att meddela förordnande icke gjorts beroende av att framställning därom göres av kommunen.

447 Utredningen förutsätter emellertid, såsom förut framhållits, att den möjlighet, som här skapas att av övervägande ideella motiv ingripa i markägarens bestämmanderätt över sin fastighet, icke begagnas med mindre verkliga skäl därtill äro. överdrifter i förevarande avseende äro ägnade att väcka irritation hos dem, som beröras av desamma, samt orsaka den tillståndsgivande myndigheten onödigt arbete. Utredningen räknar således med att såväl Kungl. Maj:t som länsstyrelsen komma att tillämpa bestämmelserna med varsamhet. I händelse av missnöje med länsstyrelsens beslut står naturligtvis fritt att överklaga detsamma i vanlig ordning. Då inom områden, vilka ingå i stadsplan eller byggnadsplan, redan vid planläggningen hänsyn skall tagas till de intressen, som förevarande paragraf avser att tillgodose — jämför förslaget till byggnadsstadga 28 § punkt 17 samt 48 och 122 §§ — har det synts naturligt, att från paragrafens tillämpning undantaga dylika områden. Den omständigheten att visst område ingår i regioneller generalplan eller omfattas av utomplansbestämmelser eller förordnande enligt 14 eller 108 §, bör däremot ej hindra, att bebyggelsen blir föremål för särskild prövning jämväl ur de synpunkter, varom nu är fråga. Ej heller bör förhandenvaron av en enligt nuvarande regler upprättad avstyckningsplan utesluta, att förordnande meddelas enligt förevarande paragraf. En avstyckningsplan möjliggör nämligen ej hänsynstagande till de intressen, som man genom förordnandet vill skydda. Den ofta ömtåliga naturen av ansökningar om tillstånd till nybyggnad utan hinder av förordnande, som här avses, har synts utredningen böra föranleda, att prövningen av dylika ansökningar anförtros länsstyrelsen, även för den händelse — såsom exempelvis alltid är fallet i stad — byggnadsnämnd skulle finnas inom det av förordnandet omfattade området. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen skall vid prövningen av byggnadsansökningar alltid iakttagas, att markägaren icke genom beslutet tillskyndas märkligt men. Följden är att tillstånd till ett begärt byggnadsföretag sällan torde kunna helt vägras. Man får åtnöjas med att vid tillståndets meddelande tillse, att olägenheter ur de synpunkter, varom här är fråga, i görligaste mån förebyggas. 144 §. Förevarande paragraf avser de i den allmänna motiveringen (s. 217—218) omförmälda fall, då tätare bebyggelse inom visst område är av särskilda skäl uppenbart olämplig. Dylika fall torde, såsom förut anförts, föreligga dels då ett område är hälsofarligt, dels ock då uppkomsten av tätare bebyggelse skulle medföra särskilda svårigheter att bereda erforderlig vattentillgång eller anordna avlopp eller vara förenad med olägenheter av annan, jämförlig art. Äro sådana omständigheter för handen, skall enligt förslaget förbud mot tätare bebyggelse kunna meddelas inom området; i de sist berörda fallen dock

448 allenast under förutsättning att förbudet icke medför, att erforderlig mark för tätare bebyggelse överhuvud icke kommer att stå till förfogande i den trakt, varom fråga är, till rimligt pris. Från förbudet undantagas vidare områden, vilka ingå i stadsplan eller byggnadsplan. Då för tätbebyggelse avsedd planläggning redan under offentlig medverkan skett inom ett område, synes del nämligen ej lämpligt att efteråt förbjuda områdets användande för det avsedda syftet. Undantaget torde böra omfatta även avstyckningsplaner, som tillkommit enligt hittillsvarande bestämmelser; föreskrift härom föreslås upptagen i punkt 9 av övergångsbestämmelserna till lagen. Jämväl en godkänd avstyckningsplan måste nämligen i viss mån anses innefatta tillstånd till tätare bebyggelse. Att ett område ingår i regionplan eller generalplan eller att utomplansbestämmelser fastställts för detsamma bör däremot ej utesluta sådant byggnadsförbud, varom här är fråga. Genom sistnämnda planer och bestämmelser regleras nämligen ej närmare områdets användande för tätbebyggelse. Även om exempelvis i en regionplan viss mark skulle ha utlagts för sådan bebyggelse, synes detta ej böra hindra att, därest så vid närmare utredning visar sig lämpligt, förbud mot tätbebyggelse efteråt meddelas i den ordning, som här avses. Sker detta, bör regionplanen sedermera vid lämpligt tillfälle jämkas i överensstämmelse härmed. I likhet med vad som föreslagits under 143 § torde förordnande om förbud, varom här är fråga, böra meddelas i städer och stadsliknande samhällen av Kungl. Maj:t samt på landet av länsstyrelsen. 145 §. Enligt vad som föreslagits i 16 och 110 §§ skall, då i generalplan mark undantages från tätare bebyggelse och i samband därmed beträffande marken förordnande meddelas enligt 14 eller 108 §, utan hinder härav sådana byggnader få uppföras, vilka erfordras för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov. Likaledes har undantag gjorts för det fall, att fråga är om fastighet, som bildats före förordnandets meddelande, och, därest ifrågasatt byggnadsföretag ej tillätes komma till stånd, resultatet skulle bli, att fastigheten ej kunde tagas i anspråk för bebyggelse. Förbudsbestämmelserna i 144 § nödvändiggöra motsvarande undantag. Stadganden härom ha intagits i första stycket av förevarande paragraf. Angående tolkningen av begreppet byggnader för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 221). Stadgandet i paragrafens andra stycke förutsätter, att inom områden, där byggande enligt vad därom föreskrives i byggnadsstadgan är beroende av byggnadsnämnds lov, nämnden prövar att enligt 144 § meddelat förbud mot tätare bebyggelse ej overtrades. Inom områden, där byggnadslov ej erfordras,

449 har prövningen av frågan huruvida visst byggnadsföretag är på grund av dylikt förbud tillåtet eller icke anförtrotts länsstyrelsen, vars tillstånd sålunda måste sökas innan företaget igångsattes. Erinras må att samma princip tilllämpats i 110 § andra stycket för där avsedda fall. 146 §. I den allmänna motiveringen (s. 224) har föreslagits, att, då föreliggande byggnadsbehov lämpligen kan tillgodoses inom område, för vilket fastställts stads- eller byggnadsplan, tätare bebyggelse skall för viss tid kunna förbjudas å mark däromkring, oavsett om generalplan finnes upprättad eller icke. Ifrågavarande förslag har kommit till uttryck i förevarande paragraf. Syftet är att hindra en olämplig utbredning av bebyggelsen. På samma sätt som då fråga är om förbud enligt 143 eller 144 § har beslutanderätten anförtrötts inom städer och stadsliknande samhällen Kungl. Maj:t samt på landet länsstyrelsen. Maximitiden för förbud, som här avses, har föreslagits till fem år, vilken tid dock kan förlängas, varje gång likaledes med högst fem år. Skulle omständigheterna därtill föranleda bör naturligtvis övervägas upphävande av förbudet redan före den bestämda förbudsperiodens utgång. Det står envar intresserad fritt att göra framställning härom. Förbud, som här avses, får icke avse område, för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan. Ej heller synes förbud mot tätbebyggelse böra få meddelas beträffande område, som ingår i avstyckningsplan. Såsom förut nämnts (s. 448) måste nämligen även en avstyckningsplan i viss mån anses innefatta medgivande till tätare bebyggelse. Föreskrift i detta ämne har intagits i övergångsbestämmelserna punkt 9. I fråga om undantag i övrigt från förevarande förbudsbestämmelse samt beträffande tillsynen över förbudets efterlevnad föreslås skola gälla samma regler som de vilka upptagits i 145 §.

AVDELNING VI.

Slutbestämmelser. O m ansvar, h a n d r ä c k n i n g o c h fullföljd av talan m. m. 147—149 §§. I första stycket av 68 § stadsplanelagen stadgas straffpåföljd för överträdelse av förbud mot nybyggnad eller annan åtgärd. Straffet är böter från och med 25 till och med 10 000 kronor, vilket numera innebär, att dagsböter skola ådömas. Böterna tillfalla kronan. Enligt andra stycket i samma paragraf äger överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad som olagligen skett. 29

450 Före stadsplanelagens tillkomst medförde överträdelse av förbud, som ovan nämnts, icke straffpåföljd utan endast att handräckning kunde beviljas. Såsom motiv för straffpåföljdens införande uttalade 1925 års sakkunniga (s.382), att det i praktiken visat sig att det mycket ofta vore omöjligt att, sedan en byggnad mot gällande förbud börjat uppföras, erhålla rättelse häri. Då bötesansvar ej kunde ådömas, bleve överträdandet av byggnadsförbudet i många fall utan påföljd, vilket vore otillfredsställande. Vid landshövdingemötet den 10—12 december 19A2 uttalades, att den strafftaxa, som brukade tillämpas för överträdelse av byggnadsbestämmelser, vore orimligt låg, vanligen endast 50—100 kronor. Även från arkitekthåll har framhållits, att utdömda bötesbelopp vore för låga för att avskräcka den olagligt byggande. Svenska försäkringsbolags riksförbund har i sin skrivelse den 20 januari 1943 erinrat, att straffpåföljden för överträdelse av föreskrifterna i stadsplanelagen, byggnadsstadgan och byggnadsordningarna preskriberades efter två år. Konsekvenserna av överträdelse av dessa föreskrifter i form av ökad brandfara gjorde sig emellertid i regel icke gällande förrän åtskilliga år förflutit. Därför vore det sällan någon kunde ställas till ansvar, då bristfälligheterna upptäcktes i samband med en brand eller ett tillbud till en brand. Större respekt för gällande bestämmelser skulle enligt förbundets mening vinnas, om möjlighet funnes att göra påföljd för överträdelsen gällande inom viss tid efter det överträdelsen upptäckts. Även om överträdelsen i och för sig måhända kunde betraktas såsom en ringa förseelse, kunde densamma genom en eldsvådas allmänfarliga karaktär få så allvarliga konsekvenser, att möjligheten att beivra överträdelsen icke borde ställas i relation till tiden för dess begående utan till tiden för upptäckten. Stadsplaneutredningen delar den meningen, att straffet för överträdelse avgällande byggnadsförbud i regel sättes väl lågt. Det lärer höra till ovanligheterna, att bötesbeloppet överstiger 100 kronor. Ett sådant straff är icke tillräckligt för att avskräcka från olagligt byggande, särskilt med hänsyn till de ekonomiska värden det här gäller. Sladsplaneutredningen föreslår, att möjlighet införes att ådöma fängelsestraff vid byggande i strid mot byggnadsförbud, dock endast därest omständigheterna äro synnerligen försvårande. I andra fall torde förseelsen böra sonas med dagsböter. Föreskrift härom har upptagits i 147 §. Samma straffskärpning föreslås, såsom av det följande framgår, även för den som bygger utan lov eller eljest i strid mot byggnadsnämndens föreskrifter (169 § byggnadsstadgan). Synnerligen försvårande omständigheter torde föreligga, därest överträdelse av byggnadsförbud medför allvarlig fara för person eller egendom. Omständigheter av synnerligen försvårande natur kunna därjämte vara exempelvis upprepad tredska samt grov försummelse eller vårdslöshet.

451 Den föreslagna skärpningen av straffbestämmelserna medför icke någon förändring beträffande preskriptionen av de förseelser, varom här är fråga. Åtal skall, för att straffet ej skall vara förfallet, enligt 5 kap. 14 § strafflagen äga rum inom två år. Det av svenska försäkringsbolags riksförbund framförda önskemålet, att preskription för byggnadsförseelse skulle räknas från tiden för förseelsens upptäckande, kan stadsplaneutredningen icke biträda. Tillräckliga skäl torde icke finnas för ett dylikt frångående av den inom vårt land eljest utan undantag vedertagna principen, att preskriptionstiden räknas från brottets begående. I 148 § ha upptagits bestämmelser om handräckning, motsvarande de nu i 68 § andra stycket stadsplanelagen meddelade. Med anledning av framställning från vissa håll har vidare, på sätt närmare framgår av det följande, i 170 § byggnadsstadgan intagits föreskrift därom, att vite skall kunna åläggas även i sådana fall, då handräckning kan beviljas. I 149 § stadgas slutligen, liksom för närvarande i 68 § första stycket stadsplanelagen, att ådömda böter skola tillfalla kronan.

150 §. Genom 1943 års lagändring har i 75 § 1 mom. stadsplanelagen i syfte att främja ett snabbare förfarande förbjudits anförande av besvär över stadsfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut om antagande av stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning. Motsvarande bör vid bifall till vad stadsplaneutredningen ovan föreslagit gälla beträffande beslut av regionplanedirektion, varigenom förslag till regionplan antages, ävensom beträffande stadsfullmäktiges eller däremot svarande myndighets beslut att göra framställning om förordnande enligt 14 eller 108 §. Föreskrift härom har intagits under förevarande paragraf, som i övrigt är likalydande med nyssnämnda stadgande i stadsplanelagen med den avvikelse, som föranledes därav, att stomplan icke längre skall kunna upprättas. Förbudet mot överklagande gäller allenast positiva beslut. Hinder möter alltså ej att överklaga sådana beslut, varigenom förslag till plan eller bestämmelser avvisas eller ansökan om framställning om förordnande enligt 14 eller 108 § lämnas utan bifall. Ej heller stadgas förbud att föra talan mot kommunal myndighets beslut att antaga generalplan utan samband med förordnande som nyssnämnts. Anledningen härtill är den, att dylikt beslut icke för sin giltighet fordrar fastställelse av statlig myndighet. Ett förbud mot överklagande av det kommunala beslutet skulle alltså här, till skillnad från de övriga fallen, medföra, att eventuella invändningar mot beslutet helt undandrages högre myndighets prövning. Besvärsförbudet gäller uppenbarligen ej blott nya planer och bestämmelser utan även beslut avseende ändring i vad tidigare föreskrivits.

452 151 §• Denna paragraf motsvarar 2 mom. i 75 § stadsplanelagen. Första och andra styckena överensstämma med motsvarande stycken i nämnda lagrum, frånsett de ändringar som föranledas av att enligt stadsplaneutredningens förslag stomplan ej skall kunna upprättas men däremot skola kunna meddelas vissa förordnanden om förbud mot bebyggelse i strid mot generalplan. Efter förslag av stadsplaneutredningen i dess betänkande I har år 1943 i 75 § 2 mom. tredje stycket stadsplanelagen intagits stadgande att, om länsstyrelsen till alla delar fastställt av stadsfullmäktige antaget förslag till ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser eller av byggnadsnämnd antaget förslag till tomtindelning eller ändring däri, klagan må föras allenast av sakägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall. Ifrågavarande inskränkning i besvärsrätten har tillkommit för att främja en snabbare handläggning. Stadgandet är, såsom av lydelsen framgår, icke tillämpligt å byggnadsplan och ej heller å utomplansbestämmelser eller tomtindelning på den egentliga landsbygden. I vissa yttranden över utredningens nyssnämnda betänkande I framhölls angelägenheten av att även handläggningen av byggnadsplaneärenden påskyndades, och såsom ett medel härför föreslogs, att stadgandet skulle gälla jämväl beträffande länsstyrelsens beslut i dylika ärenden. Vid framläggande av den till grund för 1943 års lagändring liggande propositionen (nr 153) förklarade emellertid föredragande departementschefen, att detta förslag icke borde genomföras för närvarande, enär en allmän översyn av byggnadsplaneinstitutet vore förestående. Genom begränsning av besvärsrätten över länsstyrelses beslut angående byggnadsplan på motsvarande sätt som år 1943 stadgats beträffande beslut rörande stadsplaneändring skulle uppnås en ej oväsentlig tidsvinst. För närvarande måste, sedan byggnadsplan fastställts, besvärstidens utgång avvaktas, innan nybyggnader och andra av planen beroende företag kunna sättas i gång. Detta dröjsmål kan medföra icke oväsentlig olägenhet. Begränsas besvärsrätten på sätt nyss angivits, vinner länsstyrelsens beslut omedelbart laga kraft, därest såsom mången gång är fallet ingen erinran framställts mot förslaget. Samma blir förhållandet, om invändning visserligen framställts men denna beaktats vid byggnadsplanens fastställande. Begränsningen av besvärsrätten möjliggör för länsstyrelsen att i dessa fall genast teckna lagakraftbevis på byggnadsplanekartan. Förslag till byggnadsplan skall liksom stadsplaneförslag utställas för granskning. Sakägarna få härigenom tillfälle att framställa sina invändningar och yrkanden. Att den, som icke hos länsstyrelsen framställt anmärkning mot ett byggnadsplaneförslag, betages rätten att därefter göra invändningar gällande, kan lika litet anses obilligt, som att motsvarande begränsning i klagorätten införts beträffande stadsplaneändring. Utredningen

453 föreslår sålunda, att om länsstyrelsen till alla delar fastställt ett upprättat förslag till byggnadsplan eller ändring däri, vilket vederbörande sakägare i föreskriven ordning erhållit tillfälle att granska, skall klagan över beslutet endast få föras av sakägare som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall. Samma skäl som motivera det föreslagna fullföljdsförbudet beträffande länsstyrelsens beslut att fastställa byggnadsplan synas utredningen kunna åberopas för att motsvarande förbudsbestämmelse införes i fråga om länsstyrelsens beslut i ärende rörande utomplansbestämmelser ävensom i fråga om beslut, varigenom bifallits framställning om förordnande enligt 15 eller 108 §. I nästfoljande paragraf, 152 §, föreslås visserligen, att länsstyrelsens beslut varigenom fastställelse meddelats å utomplansbestämmelser skall lända till efterrättelse utan hinder av däremot förd klagan. Detta stadgande synes emellertid ej böra föranleda, att sakägare, som vederbörligen beretts tillfälle att yttra sig i ärendet innan beslutet meddelades och därvid ej haft något att invända mot det förslag, vara beslutet grundas, medgives rätt att sedermera besvära sig över samma beslut och sålunda skapa ett visst osäkerhetstillstånd. Vidare må erinras att enligt utredningens förslag länsstyrelsens befattning med utomplansbestämmelser så utvidgats, att länsstyrelsen skall äga att såväl i stad som på landet fastställa ej blott ändringar i utomplansbestämmelser utan även nya sådana. Vad angår tomtindelning på landsbygden erfordras ej någon bestämmelse av här ifrågavarande innebörd, enär tomtindelning därstädes enligt stadsplaneutredningens förslag ej mera skall få fastställas. Vad ovan anförts har kommit till uttryck i tredje stycket av förevarande paragraf, som i övrigt till sitt innehåll överensstämmer med nuvarande tredje stycket i 75 § 2 mom. stadsplanelagen med de jämkningar, som föranledas därav, att enligt utredningens förslag ändring i stadsplan skall kunna antagas ej blott av stadsfullmäktige utan även av byggnadsnämnden. I anslutning till den sålunda föreslagna utvidgningen av det för närvarande gällande fullföljdsförbudet föreslår stadsplaneutredningen tillika under 55 och 124 §§ byggnadsstadgan skyldighet för länsstyrelsen att, då klagan mot beslut om fastställelse av byggnadsplan ej må föras, teckna lagakraftbevis å byggnadsplanekartan. Motsvarande skall enligt 129 § förslaget till byggnadsstadga gälla beträffande utomplansbestämmelser på landet (jfr 27, 35, 60 och 118 §§ samma förslag). 152 §. Enligt 20 § sista stycket stadsplanelagen skall av länsstyrelsen meddelat förbud, som där avses — d. v. s. förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd — lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan. Dylik föreskrift gäller däremot icke beträffande förbud mot nybyggnad, som länsstyrelsen meddelar jämlikt 15 § samma lag.

454 Enligt föreliggande lagförslag har länsstyrelsens befogenhet att meddela förbud såväl mot nybyggnader som mot schaktning, fyllning, trädfällning och andra därmed jämförliga åtgärder i vissa hänseenden utvidgats. Sådan befogenhet är i förslaget medgiven enligt 9, 19, 21, 35, 40, 78, 79, 85, 100, 112, 113, 115, 116, 117, 137, 138, 143, 144 och 146 §§. Någon anledning att göra skillnad i fråga om den omedelbara verkan av de olika slagen av förbud synes ej föreligga. Skall förbudet ha önskad betydelse, är det i ena fallet likaväl som i det andra av vikt, att det kan omedelbart tillämpas. Förevarande paragraf har avfattats i överensstämmelse härmed. Även länsstyrelsens beslut, varigenom utomplansbestämmelser fastställas, har enligt paragrafen gjorts verkställbart utan hinder av att beslutet överklagas. Innehållet i dylika bestämmelser är icke av den beskaffenhet att några betänkligheter ur rättssäkerhetens synpunkt behöva möta mot ett stadgande av denna innebörd. Däremot är det av praktiska skäl lämpligt, att ifrågavarande beslut omedelbart vinner tillämpning. Särskilt är detta förhållandet beträffande utomplansbestämmelser på landet, enär där icke såsom i stad i avbidan på ikraftträdande av sådana beslut automatiskt inträder förbud mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd (jfr s. 428).

Allmänna bestämmelser. 153 §. Enligt 2 kap. 11 § jorddelningslagen må förrättningsmän, sakkunniga och hantlangningsmanskap icke hindras att övergå ägor eller anbringa märken eller signaler, i vad det finnes erforderligt för verkställande av laga skifte. Av 19 kap. 5 § och 20 kap. 6 § samma lag följer, att dessa bestämmelser gälla även vid avstyckning, gränsbestämning, ägoutbyte och vissa andra slag av lantmäteriförrättningar på landsbygden. Jämlikt 5 kap. 2 § samt 6 kap. 1 och 12 §§ fastighetsbildningslagen skola samma bestämmelser äga tillämpning även i fråga om vissa förrättningar, som handläggas enligt sistnämnda lag, nämligen vid avstyckning, laga skifte, ägoutbyte samt servitutsutbrytning. I fråga om förrättning enligt 2 kap. fastighetsbildningslagen, d. v. s. tomtmätning och gränsbestämning, gälla enligt kapitlets 6 § i stort sett enahanda regler. Här stadgas dessutom rätt för förrättningsman att i samband med sådan förrättning erhålla tillträde till byggnader. Nu anförda bestämmelser avse endast lantmäteriförättningar i egentlig mening. Av 20 kap. 10 § jorddelningslagen följer emellertid, att rätt för lantmätare eller mätningsmän m. fl. att beträda mark finnes även då efter förordnande av länsstyrelse verkställes avmätning av jord på landet eller inom samhälle, för vilket föres jordregister. Där jorddelningslagen icke äger tillämpning, d. v. s. i stad, köping eller annat samhälle där fastighetsregister

455 såsom i stad föres, gäller ej någon motsvarande föreskrift. Lantmätare och förrättningsmän sakna därför i dessa fall rätt att beträda annans mark och att erhålla tillträde till byggnader. Detta innebär, att rätt att använda annans mark icke finnes i fråga om bland annat mätningar, som erfordras för upprättande av förslag till planer av olika slag samt tomtindelning. Markägarna ha visserligen i allmänhet frivilligt medgivit tillträde för den med dylika mätningar sysselsatta personalen. Exempel finnas dock även på motsatsen. Med hänsyn härtill samt på grund av de allvarliga olägenheter en sådan inställning från markägarnas sida kan medföra, torde uttryckliga bestämmelser böra meddelas angående rätt för den, som har att verkställa mätningar varom nu är fråga, att erhålla tillträde till mark och byggnader. En lagstiftning i sådan riktning har ock påyrkats i skrivelse (nr 268) av 1943 års riksdag, som efter motion av herr Holmbäck (I: 180) hemställt om utredning rörande bestämmelser om rätt för lantmätare och mätningsmän samt deras biträden att erhålla tillträde till annans fastighet i andra fall än där sådan rätt för närvarande tillkommer dem. Stadsplaneutredningen har i förevarande paragraf upptagit de bestämmelser i ifrågavarande hänseende, som kunna anses ha sin plats i byggnadslagstiftningen. Rätt att erhålla tillträde till fastigheter och byggnader har enligt första stycket tillerkänts den, som av statlig eller kommunal myndighet erhållit uppdrag att upprätta förslag till regionplan, generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning eller att verkställa plan- eller höjdmätning eller kartläggning i samband med eller till framtida ledning vid upprättande av sådant förslag. Ej blott arbeten för upprättande av sådana kartor, som omedelbart skola ligga till grund för stadsplan m. m., avses i detta stadgande. För att åstadkomma ett tillfredsställande kartmaterial inom städer och samhällen företagas ofta grundläggande geodetiska mätningar i plan eller höjd, vilka kunna omfatta stadens eller samhällets hela område. Av tekniska skäl kunna mätningsarbetena mången gång till och med beröra mark, som är belägen långt utanför stadens eller samhällets gränser. Sådana mätningar tjäna visserligen regelmässigt även andra ändamål än de här närmast åsyftade, främst i fråga om fastighetsregistrering och fastighetsbildning, men mätningarna torde dock för stadens framtida planläggning ha en sådan betydelse, att de utan tvekan falla in under det föreslagna stadgandet. Kravet att uppdraget att verkställa mätningen eller kartläggningen skall ha lämnats av statlig eller kommunal myndighet medför bland annat, att enskild markägare icke kan åberopa stadgandet vid uppgörande av karta för byggnadsplan och sålunda erhålla tillträde till angränsande mark för mätningar m. m., med mindre kartan uppgöres genom försorg av myndighet, som nyss nämnts. Uppdrag att verkställa mätning eller kartläggning torde i stad och samhälle i regel givas av byggnadsnämnd eller drätselkammare eller däremot svarande myndighet. På landsbygden torde länsstyrelsen oftast stå som upp-

456 dragsgivare, men även av kommunal myndighet, t. ex. regionplanenämnd eller kommunalnämnd, kan uppdrag att utföra kartläggning lämnas. Tydligt är, att uppmätning till grund för byggnadsplan inom område, som äges av stat eller kommun, omfattas av stadgandet även i de fall då staten eller staden är markexploatör. Jämlikt vissa bestämmelser i byggnadsstadgan har byggnadsnämnden skyldighet att öva tillsyn å byggnadsföretag och därmed likartade arbeten. Nämnden skall därjämte, innan byggnad uppföres, låta utstaka byggnadens läge. För ett ändamålsenligt utförande av dessa åligganden kan tillträde till angränsande fastigheter och byggnader vara erforderligt. Rätt att erhålla sådant tillträde har fördenskull enligt andra stycket i förevarande paragraf tillerkänts den som har att utföra dylikt arbete. Enligt de föreslagna bestämmelserna skola mätningsförrättare m. fl. ej blott äga tillträde till fastigheter och byggnader utan även få rätt att övergå ägor samt att anbringa märken och signaler. Härvid skall tillses, att skada å egendom såvitt möjligt undvikes. Iakttages i enlighet härmed nödig försiktighet, torde risken för skadegörelse av nämnvärd betydelse vara ringa. Uppstår i något fall skada, oaktat nödig försiktighet iakttagits, kan ersättning därför ej erhållas. Härutinnan överensstämmer förslaget med motsvarande bestämmelser i jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen, i vilka bestämmelser stadsplaneutredningen saknat anledning att nu föreslå ändring. Skulle emellertid dessa bestämmelser sedermera ändras så, att skadestånd skall utgå, torde de nu föreslagna stadgandena i byggnadslagen böra undergå motsvarande jämkning. Enligt 2 kap. 6 § fastighetsbildningslagen skall polismyndighetens tillstånd inhämtas till anbringande av märken och signaler, därest det kan befaras att sådana inrättningar kunna vålla hinder eller olägenhet för samfärdseln. Ett sådant stadgande har dock icke synts utredningen vara nödvändigt i förevarande sammanhang. Någon motsvarighet därtill har därför icke här upptagits. 154 §. Förevarande paragraf överensstämmer med 69 § stadsplanelagen. 155 §. Enligt 70 § stadsplanelagen skall, om tomt är belägen vid torg eller annan sådan allmän plats, marken anses som gata till en bredd av 18 meter från tomtlinjen, där ej annat är bestämt i stadsplanen. I sin skrivelse den 17 maj 1939 har svenska kommunaltekniska föreningen anfört, att det icke vore klart, huruvida park eller plantering inginge i det område, för vilket staden finge uttaga ersättning. Praxis härutinnan vore olika i olika städer. Ett liknande uttalande h a r gjorts av Stockholms stads fastighetsnämnd i skrivelsen den 13 januari 1942. Professor Holmbäck har i en

457 artikel i Svenska stadsförbundets tidskrift (årg. 1941 s. 312) framhållit att, ehuru park ej nämndes i 70 § stadsplanelagen, gata dock borde enligt denna paragraf anses finnas även vid område av detta slag. Vidare har Stockholms stads fastighetskontor i skrivelse den 30 juni 1943 påyrkat uttryckliga regler, som gåve stad rätt att uttaga gatumarksersättning även för parkmark. Fastighetskontoret framhåller, att om en tomt låge vid en smal gata, och sådan stadsplaneändring företoges, att mark på andra sidan gatan utlades till park, staden syntes enligt gällande bestämmelser vara förhindrad att uttaga gatumarksersättning för dylik på andra sidan gatan belägen parkmark. Det vore emellertid uppenbart, att tomtägaren kunde ha en mycket betydande nytta av en dylik förändring av stadsplanen, och det syntes väl motiverat att han finge utgiva viss ersättning för parken. En komplettering av bestämmelserna i denna riktning vore enligt kontorets mening önskvärd. Svenska kommunaltekniska föreningen har tillika i sin skrivelse den 2 juli 1943 uttalat, att den i 70 § stadsplanelagen intagna 18-metersregeln vore en kvarleva från tidigare lag. Det syntes föreningen riktigt, att den gällde för stadsplaner, som fastställts med denna lag som grund. Genom 1931 års stadsplanelag hade emellertid införts relationen till hushöjden som beräkningsgrund utan att man för gator maximerat ersättningsgill gatubredd. Det syntes då föga konsekvent, att lagen beträffande ifrågavarande öppna platser begränsat denna gatubredd till 18 meter, i all synnerhet som ägaren av en tomt invid torg eller annan sådan allmän plats syntes ha väsentligt större fördel av den öppna platsen framför tomten än den som ägaren av en tomt vid en gata, motsvarande fem fjärdedelar av tillåten hushöjd och med bebyggelse på andra sidan av gatan, hade av sin gata. I stället borde staden medgivas rätt att vid öppna platser uttaga större ersättningsgill bredd än som motsvarade fem åttondelar av hushöjden. — Föreningen har vidare anfört, att i en modern stadsplan fastställdes ofta all mark, som avsåges för gata, torg, park m. m., under den gemensamma benämningen allmän platsmark med särskilt angivande att å kartan redovisad uppdelning av området i delområden, exempelvis för gatuändamål, icke vore avsedd att fastställas. Huruvida en sådan förhållandevis lös uppdelning av den allmänna platsmarken kunde tagas till intäkt för påstående, att i stadsplanen bestämts viss gatubredd, vore dock ej klart. Stadsplaneutredningen, som i förevarande paragraf upptagit bestämmelser motsvarande de nu i 70 § stadsplanelagen införda, vill till en början erinra, att enligt 36 § sista stycket fastighetsbildningslagen i dess lydelse före stadsplanelagens införande skulle vid »torg eller annan allmän plats» marken betraktas såsom gata till en bredd av 18 meter från tomtlinjen. 1916 års kommitté intog i 78 § (jfr 46 §) förslaget till stadsplanelag samma bestämmelse rörande gatubredden; dock gällde såsom förutsättning för bestämmel-

458 sens tillämpning att tomt vore belägen vid »torg, park eller annat dylikt för allmän samfärdsel avsett område». Av motiven (s. 295) framgår, att någon ändring i sak ej varit avsedd. Då kommittén i sitt förslag insatt ordet »park», har den sålunda tydligen endast ansett sig giva en förklaring till den äldre lagtexten. Vid utarbetandet inom justitiedepartementet av det förslag, som närmast ligger till grund för stadsplanelagen, återgick man däremot till den äldre terminologien, vilken för övrigt använts även i 1925 års sakkunnigas förslag till stadsbyggnadslag (13 kap. 4 §, jfr motiven s. 265). Park nämndes sålunda ej i den till departementsförslaget hörande lagtexten. Till motivering av 70 och 71 §§ anförde chefen för justitiedepartementet (prop. 79/1931 s. 123): Såsom jag tidigare nämnt har jag ansett, att stadsplan i allmänhet bör innehålla föreskrift huru stor del av torg, park eller dylikt område bör anses såsom gata. För fall, då bestämmelse härom ej finnes meddelad och således framför allt med hänsyn till nu gällande stadsplaner, har i paragraferna intagits föreskrift därom att nuvarande bestämmelser skola gälla, med andra ord att marken till en bredd av aderton meter från tomtlinjen skall anses såsom gata. Av detta uttalande synes tydligt framgå, att man vid avfattningen av 70 § stadsplanelagen avsett, att gata skulle anses finnas till 18 meters bredd även vid park. Uttryckssättet i paragrafen är emellertid icke klart. Stadgandet korresponderar icke med föreskriften i 41 § stadsplanelagen, att, under där angivna förutsättningar, »torg, park eller annan sådan allmän plats skall till den del den icke är att anse såsom gata upplåtas till allmänt begagnande». Av ordalydelsen i sistnämnda paragraf framgår, att del av park kan anses som gata. Det hade då varit önskvärt, att park omnämnts jämväl i 70 § stadsplanelagen. Enligt stadsplaneutredningens mening synes det också fullt berättigat, att gatumarksersättning utgives till staden av den vars tomt ligger vid park, plantering eller dylik öppen plats, även om gata ej skall utföras mellan parken och tomten. Belägenheten vid parken medför i regel en avsevärd fördel bland annat u r trevnadssynpunkt. Det är också ett välkänt förhållande, att tomter med parkläge äro eftersökta. Anledning att fritaga ägare av tomt vid park från skyldighet att betala ersättning men ålägga ägare av tomt vid annan allmän plats ersättningsskyldighet finnes desto mindre, som någon bestämd gräns ofta icke torde kunna dragas mellan park eller plantering och annan allmän plats. Skulle tomtägarens nytta av parken i visst fall ej svara mot den ersättningsskyldighet, som åligger honom, kan på samma sätt som då fråga är om gata enligt 60 § ersättningsbeloppet jämkas. I fråga om den bredd, intill vilken gata skall anses finnas vid torg, park eller annan sådan allmän plats, utgår gällande lag från att i sådant hänseende i första hand skall gälla vad som kan framgå av stadsplanen. Chefen för justitiedepartementet anförde i sin motivering till stadgandena i 41 § stads-

459 planelagen (prop. 79/1931 s. 99), att med avseende å torg, park och dylik plats ej borde i lagen angivas, till vilken bredd området närmast tomtlinjerna skulle räknas som gata, utan föreskrift i sådant hänseende borde meddelas för varje särskilt fall i de till stadsplanen hörande planbestämmelserna. I praktiken torde emellertid endast i undantagsfall dylika föreskrifter ha meddelats. Utredningen anser för sin del anledning saknas att, på sätt departementschefens berörda uttalande förutsätter, i stadsplanen differentiera tomtägarnas skyldighet att bidraga till torg, park eller annan allmän plats från fall till fall. Utredningen anser sålunda, att i lagen bör generellt angivas, till vilken bredd området närmast tomtlinjerna skall räknas som gata Nämnda bredd synes utredningen böra bestämmas till fem fjärdedelar av hushöjden. Ersättning kommer då liksom vid gata i allmänhet att utgå intill en bredd av fem åttondelar av hushöjden. Någon anledning att, såsom för närvarande är fallet, begränsa gatubredden till 18 meter synes ej föreligga. Därest ersättningsskyldigheten i visst fall skulle bli oskäligt stor, kan på sätt nyss erinrats nedsättning ske enligt 60 §. Ä andra sidan anser utredningen det ej vara skäl att, såsom yrkats av kommunaltekniska föreningen, medgiva staden rätt att uttaga större ersättning, då tomt är belägen vid torg, park eller annan dylik plats än då tomten ligger vid gata. Stadsplaneutredningen föreslår sålunda i förevarande paragraf, att om tomt är belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats, marken skall anses som gata till en bredd, motsvarande fem fjärdedelar av den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande tilllåtna högsta hushöjden. Stadgandet erhåller betydelse ej endast i fråga om tomtägares skyldighet att utgiva ersättning till staden. Enligt 51 §, jämförd med 50 §, inträder stads skyldighet att upplåta allmän plats till allmänt begagnande tidigare i fråga om sådan del därav, som jämlikt förevarande paragraf är att anse såsom gata, än beträffande den allmänna platsen i övrigt. Det i paragrafen föreslagna stadgandet gäller även i det fall, att i stadsplanen gata finnes utlagd mellan å ena sidan tomt och å andra sidan torg, park eller annan sådan allmän plats. Tydligen måste i dylikt fall tomten, oaktat den genom gata skiljes från den allmänna platsen i övrigt, anses vara belägen vid denna. Även om gatan i stadsplanen skulle ha upptagits med en bredd, som understiger fem fjärdedelar av hushöjden, kommer därför tomtägarens skyldighet att betala gatumarksersättning att bestämmas som om gatan omfattat fem fjärdedelar av höjden. För staden uppkommer å andra sidan skyldighet att upplåta ej blott gatan till den bredd, som är bestämd i stadsplanen, utan även den närmast därintill belägna delen av den allmänna platsen tidigare än platsen i övrigt. Att nämnda del däremot endast behöver iordningställas för det ändamål, vartill den i stadsplanen är avsedd, men icke såsom gata med gatubeläggning m. m. är tydligt. Skulle, sedan tomtägare med tillämpning av förevarande paragraf erlagt

460 ersättning för parkområde, området efter stadsplaneändring komma att användas för annat ändamål och uppstår härigenom skada för tomtägaren, torde enligt grunderna för 75 § (motsvarande stadsplanelagens 55 §) staden vara pliktig att ersätta skadan (jfr prop. 79/1931 s. 114).

156 §. Skyldighet att ersätta gatumark och, om gatukostnadsbestämmelser finnas, bidraga till kostnaden för gatas iordningställande åligger enligt stadsplanelagen ägare av rättsligen bestående tomt. Initiativrätt till tomtindelning inom kvarter, som ej förut tomtindelats, tillkommer ägare av mark inom kvarteret. Stockholms stads fastighetsnämnd framhöll i skrivelse den 21 september 1937 till chefen för justitiedepartementet, att frånvaron av rätt för staden att åvägabringa tomtindelning vållade stora olägenheter, särskilt vid stadsplaneläggning av förut bebyggda områden. Om det på en sida om en gata belägna kvarteret vore tomtindelat och tomterna bebyggda till två tredjedelar av tomterna inom detta kvarter, hade staden skyldighet att upplåta hela gatan, även om kvarteret på motsatta sidan icke vore tomtindelat. Ägarna av fastigheterna i sistnämnda kvarter kunde för lång tid undandraga sig skyldigheten att ersätta staden för gatan. Fastighetsnämnden hemställde, att drätselkammaren eller motsvarande myndighet skulle få rätt att påkalla tomtindelning å förut icke tomtindelad mark. — Sedan yttranden över framställningen inhämtats från vissa myndigheter, fann Kungl. Maj:t den 18 december 1937 densamma icke böra föranleda någon åtgärd utan avskrev ärendet från vidare handläggning. — I sin skrivelse den 30 juni 1943 har Stockholms stads fastighetskontor upptagit yrkandet, att drätselkammaren eller annan myndighet i stad skulle äga föranstalta om tomtindelning för mark, vilken vid stadsplans fastställande vore bebyggd på ett sätt som vore förenligt med stadsplanebestämmelserna. Svenska stadsförbundet framhöll i sin skrivelse den 8 april 1943, att, om en byggnad uppfördes å en rättsligen bestående tomt, staden hade möjlighet att utkräva bidrag till gatumark och gatuanläggning utan tidsutdräkt. Men om bebyggelsen ägt rum dessförinnan, kunde möjligheten för staden att utfå sin fordran på gatukostnadsbidrag uppskjutas till en oviss framtid, i händelse ägarna av tomtmarken icke ville medverka till genomförande av rättslig tomtbildning. För att bereda staden möjlighet att uttaga dylika bidrag vore det ej tillräckligt att giva vederbörande kommunala myndighet initiativrätt till första tomtindelning. En lagstiftningsåtgärd, varigenom de hinder för utfåendet av gatukostnadsbidrag, som följde av gällande bestämmelser om rättslig tomtbildning undanröjdes, vore enligt stadsförbundets mening påkallad. Förbundet hemställde, att sådan lagstiftning genomfördes. Svenska kommunaltekniska föreningen har i skrivelsen den 2 juli 1943

461 erinrat, att om ägare av fastighet, som ej vore tomt, dispensvägen fått rätt att bygga och staden uppläte gata framför tomten till allmänt begagnande, borde det vara rätt och rimligt att bidrag till gatukostnad utginge som om fastigheten vore tomt. Föreningen yrkade därför, att dylik dispensfastighet skulle i fråga om skyldigheten att utgiva gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag likställas med rättsligen bestående tomt. Vidare ifrågasatte föreningen, om icke länsstyrelsen, då synnerliga skäl härför förelåge, skulle för särskilt fall efter framställning av stad kunna medgiva staden initiativrätt till första tomtindelning. Ehuru en markägare visserligen icke kunde, sedan administrativ tomtindelning skett, tvingas att rättsligen bilda sin tomt, skulle dock en ändring i angivet avseende medföra önskat resultat i de fall, då tomt motsvarade stadsäga och tomten alltså skulle jämlikt 7 kap. 3 § fastighetsbildningslagen omedelbart införas i tomtboken. Dessa fall förekomme huvudsakligen inom redan exploaterade områden men där i ganska stor utsträckning. Slutligen hemställde föreningen, att i lagtexten skulle på något sätt uttryckligen angivas de fall, då med tomt förstodes rättsligen bildad sådan. Redan under förarbetena till stadsplanelagen diskuterades frågan, huruvida stad för att bli i tillfälle att utkräva bidrag till gatukostnad skulle kunna framtvinga tomtindelning å mark, som ej förut tomtindelats. Tanken därpå tillbakavisades emellertid både av föredragande departementschefen och, med anledning av en motion i ämnet, av vederbörande riksdagsutskott. Av utskottet framhölls bland annat, att om byggnadsnämnd tillerkändes initiativrätt i dylikt hänseende, det icke vore uteslutet, att tomtindelning komme till stånd långt innan markägare hade för avsikt att bygga. Detta vore icke lämpligt, enär sannolikt ändring sedan måste ske i sådan indelning. Garantier mot obehörig underlåtenhet av tomtägare att begära tomtindelning låge dels i förbudet att bygga å ej tomtindelad mark och dels däruti, att tomtindelning utgjorde förutsättning för stads skyldighet att upplåta gata till allmänt begagnande. Den nuvarande stadsplanelagstiftningen bygger på att tomtindelning skall föregå stadsmässigt bebyggande. De av stadsplaneutredningen föreslagna reglerna medföra ej ändring härutinnan. Endast genom tomtindelning torde vinnas fullgoda garantier för att fastighetsbildningen ordnas på ett lämpligt sätt inom hela kvarteret. Bestämmelserna om tvångsvis sammanförande av olika ägare tillhöriga områden till ändamålsenliga byggnadsplatser vila också på tomtindelning som en oundgänglig förutsättning. Även skyldigheten att upplåta gata till allmänt begagnande har anknutits till tomtbegreppet. Tomtindelning är därjämte, rätt skött, både billigare och bekvämare än andra åtgärder för fastighetsbildning. Dispens från regeln att inom stadsplanelagt område bebyggelse ej tillätes utan tomtindelning torde i praktiken icke förekomma utan stadens medgi-

vande. Sedan stadsplan fastställts, har staden mycket stora möjligheter att framtvinga tomtindelning oaktat staden ej har initiativrätt härtill. Om den stadsmässiga bebyggelsen däremot får utveckla sig utan att planläggning kommer till stånd, äro stadens möjligheter att sedermera framtvinga tomtindelning och på så sätt utbekomma gatukostnadsbidrag för närvarande avsevärt sämre. I dylikt fall kan det därför dröja lång tid, innan gatukostnadsbidrag kan utfås. Den nuvarande ordningen medför sålunda, att staden har ett visst ekonomiskt intresse av att på ett tidigt stadium taga hand om och stadsplanelägga den omkring den egentliga stadskärnan uppväxande tätbebyggelsen. Om stad skulle erhålla initiativrätt till första tomtindelning eller än mer, om bidrag till gatukostnad skulle utgå oberoende av huruvida tomtindelning skett eller icke, komme detta intresse att i hög grad minskas, vilket i sin tur kunde medföra att stadsplaneläggningen försummades. Inom vissa städer har redan nu en tendens framträtt att försöka ordna bebyggelsen utan stadsplan. Städerna ha också flerstädes visat ett anmärkningsvärt tillmötesgående mot dem, som inom stadsplanelagda områden velat efter dispens bygga utan föregången tomtindelning. Detta är icke någon lycklig utveckling. För de myndigheter, som ha till uppgift att övervaka fastighetsbildningen i stad, har det sedan länge framträtt som en betydelsefull uppgift att söka motverka, att städernas bebyggande på det ena eller andra sättet sker med förbigående av tomtindelningsinstitutet. Dessa strävanden skulle försvåras därest förut omförmälda förslag rörande rätt för staden att taga initiativ till tomtindelning och att erhålla gatukostnadsbidrag även om sådan indelning ej ägt rum genomfördes. Ett bifall till ovannämnda förslag skulle sålunda innebära ett i principiellt hänseende betydelsefullt avsteg från nu rådande grundsatser. Härtill kommer, att om gatukostnadsbidrag kunde uttagas även av annan än ägare av tomt eller om tomtindelning kunde framtvingas utan markägarnas medverkan, detta mången gång torde komma att ur markägarnas synpunkt verka orättvist. Först då en fullt stadsmässig bebyggelse börjat komma till stånd, kan man förutsätta, att en markägare genom inkomst av sin fastighet får möjlighet att utan olägenhet erlägga de i regel ganska betungande gatukostnadsbidragen. De ifrågavarande förslagen skulle kunna möjliggöra för staden att efter gottfinnande uttaga dylika bidrag, fastän bebyggelsen ej erhållit en stadsmässig struktur samt medföra en oskälig belastning av markägarna. Vad särskilt angår förslaget att giva staden initiativrätt till första tomtindelning torde vidare de skäl, som åberopats mot detta förslag redan under förarbetena till stadsplanelagen, alltjämt äga giltighet. Det torde också vara liknande skäl, som, på sätt ovan nämnts, föranledde Kungl. Maj:t att år 1937 avvisa ett då framfört förslag i samma riktning. Att, såsom kommunaltekniska föreningen yrkat, länsstyrelsen skulle äga att i särskilda fall medgiva stad initiativrätt till tomtindelning synes ej heller lämpligt. Länsstyrelsen skulle

463 härigenom medgivas befogenhet att ingripa i rättsförhållandet mellan staden och den enskilde på ett sätt som icke torde vara lyckligt. Stadsplaneutredningen finner sig alltså icke kunna tillstyrka ifrågavarande förslag. Vad däremot angår förslaget att ålägga den, som efter dispens erhållit tillstånd att bebygga fastighet som ej är tomt, samma bidragsskyldighet som tomtägare, synas övervägande skäl tala för detsamma. För närvarande åligger det sådan fastighetsägare att ställa säkerhet för gatukostnad, innan byggnadslov erhålles. Skyldighet att utbetala gatukostnadsbidraget inträder emellertid ej förrän tomtbildning skett. Utredningen har tidigare föreslagit, att säkerhet ej skall behöva ställas för gatukostnad. Fastighetsägare, som erhåller dispens, skulle därför, om gatukostnadsbidrag ej kunde utkrävas av honom förrän tomtindelning verkställts, komma i ett synnerligen gynnat läge i förhållande till andra fastighetsägare. Detta synes ej rättvist. Visserligen kommer, om bidragsskyldighet ålägges ägare av dispensfastighet, stadens intresse av att förhindra bebyggelse utan dispens att minskas. Detta förhållande torde dock ej i förevarande fall böra tillmätas avgörande betydelse. Älägges den, som efter dispens erhållit tillstånd att bygga på icke tomtindelad mark, skyldighet att utgiva bidrag till gatukostnad, synes det naturligt, att den förpliktelse att anordna utfartsväg och avlopp, som i vissa fall åvilar tomtägare, även kommer att avse ägare av dispensfastighet. Stadsplaneutredningen har övervägt huruvida icke skyldigheten för ägare av dispensfastighet att betala bidrag till gatukostnad borde motsvaras avåliggande för staden att upplåta gata, torg, park och annan allmän plats framför fastigheten på samma sätt som om denna varit tomt. Ett sådant åliggande för staden torde dock kunna bli alltför betungande, helst som gatas upplåtande skall ske redan då tomter med en längd utmed gatudelen av endast en tredjedel av de därvid befintliga tomtlinjerna bebyggts enligt stadsplanen. Utredningen har fördenskull icke ansett dispensfastighet böra jämställas med tomt i nu berörda hänseenden (jfr 50 §). Det kan icke skäligen anses, att markägarens intressen härigenom otillbörligen åsidosättas. Om han så önskar, står det honom ju enligt 30 § fritt att få tomtindelning genomförd och sålunda komma i åtnjutande av den rätt, som är förbehållen ägare av tomt. Med tillämpning av det nu anförda föreslår stadsplaneutredningen, att vad i 38 § andra stycket, 54, 56—68, 72 och 155 §§ (motsvarande 18 § tredje stycket, 44, 45—50 §§, 52 § tredje stycket och 70 § stadsplanelagen) stadgas om tomt skall gälla, förutom rättsligen bestående tomt enligt gällande tomtindelning, jämväl annan inom byggnadskvarter belägen fastighet, som bebyggts efter det att kvarteret intogs i stadsplan. Det sålunda föreslagna stadgandet omfattar ej allenast det fallet, då nybyggnad skett utan att tomtindelning överhuvud verkställts (37 §), utan även då tomtindelning visserligen ägt rum men byggnaden uppförts på icke rättsligen bestående tomt

464 eller i strid mot gällande tomtindelning (38 §). Stadgandet innefattar tillika av kommunaltekniska föreningen begärt förtydligande av ordet tomt i vad avser förutnämnda paragrafer. En dispensfastighet kan stundom vara mycket stor. Har endast en del av fastigheten bebyggts, kan det befinnas obilligt att uttaga hela den på fastigheten belöpande gatukostnadsersättningen. Jämkning kan i sådant fall verkställas enligt bestämmelserna i 60 §. 157 §. Denna paragraf överensstämmer med 72 § stadsplanelagen. 158 §. Om beträffande område på landet, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, förordnas, att området skall tillhöra stad eller köping eller att vad i byggnadsstadgan är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för området, skall enligt första stycket i förevarande paragraf, vilken motsvarar 73 § stadsplanelagen, byggnadsplanen eller utomplansbestämmelserna fortfarande lända till efterrättelse därstädes. Planen eller bestämmelserna upphöra att gälla först om de i vederbörlig ordning upphävas eller ändras eller om stadsplan fastställes för området. Fråga om ändring behandlas givetvis enligt de för stad gällande reglerna, därest icke, såvitt angår byggnadsplan, förordnande enligt 97 § meddelats för ifrågavarande område om tillämpning av de för landet meddelade bestämmelserna. Har för område, som i första stycket sägs, meddelats förordnande enligt 108, 143, 144 eller 146 §, torde dylikt förordnande alltjämt böra tillämpas. Stadgande härom har upptagits i paragrafens andra stycke. Sådant förordnande gäller, intill dess stadsplan eller byggnadsplan upprättas för området i fråga eller förordnandet eljest i laga ordning upphäves eller ändras. 159 §. Paragrafen motsvarar utan ändring i sak 74 § stadsplanelagen. 160 §. Förevarande paragraf överensstämmer med första stycket i nuvarande 76 § stadsplanelagen. Ändrade regler om vad med nybyggnad skall förstås föreslås av utredningen i 177 § byggnadsstadgan.

465 Övergångsbestämmelser. 1. I den nuvarande stadsplanelagen äro intagna åtskilliga övergångsbestämmelser, vilka torde böra i tillämpliga delar gälla jämväl efter det nämnda lag i övrigt trätt ur kraft. I den mån i dessa bestämmelser eller eljest i lag eller särskild författning hänvisas till stadgande, som ersattes genom föreskrift i den nya lagen, bör hänvisningen anses i stället ha avseende å den föreskriften. 2. Enligt den nya lagstiftningen kommer stomplan icke vidare att kunna upprättas. Den motsvaras emellertid av generalplan i förening med förordnande om förbud mot nybyggnad i strid mot planen, varom förmäles i 14 §. Rättsverkningarna av den nuvarande stomplanen äro så lika dem, vilka följa av dylikt förordnande, att — hellre än att låta bestämmelserna om stomplan alltjämt äga giltighet i fråga om redan fastställda sådana planer — övervägande skäl synts utredningen tala för att efter den nya lagens ikraftträdande tillämpa de beträffande förordnande enligt 14 § föreslagna reglerna även å stomplanerna. 3. I 115 § är föreslagen viss begränsning av den tid, för vilken förbud mot nybyggnad i avbidan på byggnadsplan kan meddelas av länsstyrelsen. För närvarande finnes ej sådan begränsning. Av vad förut anförts framgår, att ett stort antal för åtskilliga år sedan meddelade dylika förbud alltjämt gälla (s. 412). Med ikraftträdandet av den nya lagen bör dessas giltighet, i likhet med de förbud, som därefter utfärdas, begränsas. Då i många fall några effektivare åtgärder för upprättande av de byggnadsplaner, i avvaktan på vilka förbuden tillkommit, icke hittills torde ha vidtagits, föreslår stadsplaneutredningen, att ifrågavarande äldre förbud skola anses vara meddelade dagen för den nya lagens ikraftträdande. De i 115 § stadgade tidsbestämmelserna komma alltså att bli tillämpliga med nämnda dag såsom utgångspunkt. 4. Enligt 123 § avses, i olikhet mot vad nu är fallet, ersättning skola under vissa förutsättningar utgå för det intrång, som orsakas genom byggnadsplan. Sådan ersättning bör dock icke rimligen tillkomma markägare inom område, för vilket byggnadsplan upprättats med tillämpning av för närvarande gällande regler. En övergångsbestämmelse av denna innebörd blir alltså erforderlig. 5. De i förslaget upptagna bestämmelserna angående tomtägares skyldighet att betala ersättning för gatumark böra icke rimligen tillämpas i fråga om gata eller gatudel framför tomt, som upplåtits eller skolat upplåtas till allmänt begagnande före den nya lagens ikraftträdande. För dylika fall böra nuvarande regler i 45—47 och 70 §§ stadsplanelagen alltjämt iakttagas. Likaledes bör i dessa fall sättet för gatumarksersättningens bestämmande regleras icke enligt 64—66 §§ byggnadslagen utan enligt stadsplanelagens 48 §. 30

466 Under 38 § har stadsplaneutredningen på anförda skäl föreslagit, att det i 18 § tredje stycket stadsplanelagen för närvarande stadgade förbudet mot nybyggnad, innan tomtägare fullgjort honom enligt samma lag åliggande skyldighet att utgiva bidrag till gatukostnad eller ock därför ställt nöjaktig säkerhet, skall upphöra att gälla i och med att de föreslagna reglerna om förmånsrätt för fordran å dylikt bidrag enligt 17 kap. 6 § handelsbalken träda i kraft. Byggnadsförbudet bör emellertid alltjämt bestå i sådana fall, då ifrågavarande regler icke komma att vinna tillämpning, nämligen beträffande tomt vid gata eller gatudel, som upplåtits eller skolat upplåtas till allmänt begagnande redan före de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Ett stadgande av detta innehåll har upptagits i förevarande punkt. 6. De föreslagna bestämmelserna om tomtägares skyldighet att utgiva gatumarksersättning utgå, liksom även stadsplanelagens regler i ämnet, från att den å varje särskild tomt tillåtna hushöjden är bestämd i stadsplanen. I äldre stadsplaner finnes emellertid stundom icke angiven den tillåtna hushöjden. För sådant fall stadgas i 71 § stadsplanelagen, att vid ersättningsskyldighetens bestämmande gatan framför tomten ej må anses ha större bredd än 18 meter. Detta stadgande tillkom, såsom förarbetena till stadsplanelagen torde utvisa (prop. 79/1931 s. 104), för att förhindra, att den skärpning, som de i nämnda lag införda reglerna om gatumarksersättningens beräknande medförde, särskilt inom områden med slutet byggnadssätt och stor hushöjd, skulle inträda inom sådana äldre stadsområden, där hushöjden icke bestämts i stadsplanen. Stadsplaneutredningen har för sin del icke funnit anledning att föreslå ändring i berörda stadgande. Det har ansetts lämpligen kunna upptagas i övergångsbestämmelserna. Stadgandet i fråga angiver icke vilken hushöjd, som i varje särskilt fall skall tagas till utgångspunkt vid ersättningsberäkningen. Av 128 § nuvarande byggnadsstadgan framgår emellertid att, därest i äldre stadsplan icke meddelats föreskrift rörande bland annat byggnads höjd, skola — i avbidan på stadsplanebestämmelsers fastställande — så snart ske kan antagas provisoriska byggnadsföreskrifter, vilka skola fastställas av Kungl. Maj:t. Finnes i stadsplan byggnads höjd ej angiven, bör man alltså — till ledning för gatukostnadsbidragens beräknande — kunna inhämta upplysning om byggnadshöjden av de för ifrågavarande område fastställda provisoriska byggnadsföreskrifterna (jfr normalförslaget till dylika föreskrifter stat. off. utr. 1932: 11 s. 7—8). Skulle provisoriska byggnadsföreskrifter ej finnas, skola, på sätt i nämnda 128 § sägs, inom området i stället tills vidare gälla vissa bestämmelser i 1874 års byggnadsstadga ävensom de stadganden i anslutning därtill, som kunna vara meddelade i stadens byggnadsordning. Även ur sådana stadganden kan stundom erhållas uppgift om tillåten hushöjd. Att dylika, i provisoriska byggnadsföreskrifter intagna eller eljest gällande sär-

467 skilda bestämmelser om byggnads höjd skola — i avsaknad av föreskrift i ämnet i stadsplanen — användas för ersättningsberäkningen har vid olika tillfällen kommit till uttryck i praxis (jfr NJA 1943:667 och 1944:557). Omförmälda bestämmelse i 128 § nuvarande byggnadsstadgan avses enligt punkt 1 i övergångsbestämmelserna till stadsplaneutredningens förslag till byggnadsstadga skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl framdeles. 7. På skäl, som anförts under 116 § (s. 413—414), har stadsplaneutredningen i sitt förslag uteslutit den möjlighet att inom byggnadsplaneområde på landet fastställa tomtindelning, som för närvarande föreligger enligt 62 § stadsplanelagen. Vid bifall till detta förslag erfordras emellertid vissa föreskrifter för de fall, då tomtindelning redan skett vid den nya lagens ikraftträdande. För dessa fall böra gälla samma regler som de, vilka äro meddelade i 62 § andra stycket och 63 § andra stycket stadsplanelagen. Ändring av redan fastställd tomtindelning bör sålunda kunna företagas, därest ändringen erfordras på grund av ändring i byggnadsplanen eller ägarna av de tomter, som beröras av förstnämnda ändring därom äro ense och ändringen finnes lämplig för ett ändamålsenligt bebyggande. Vidare bör, på samma sätt som nu, gälla förbud mot nybyggnad i strid mot tomtindelning, med rätt dock för länsstyrelsen att medgiva undanlag härifrån om synnerliga skäl därtill äro. 8. Bestämmelserna i 137—142 §§ ersätta de nuvarande föreskrifterna i 1942 års lag om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret. E n ä r ifrågavarande lag förlänas giltighet allenast för ett år i taget, behöver ej stadgas, att lagen skall, då byggnadslagen träder i kraft, upphöra att gälla. Emellertid innehåller förstnämnda lag en bestämmelse, att föreskrift, som meddelats enligt lagen, ej skall gälla längre än lagen äger giltighet. Dylik föreskrift kan meddelas dels enligt lagens 1 § andra stycke, dels ock enligt 2 § andra stycket. I 1 § andra stycket stadgas, att om beslut meddelats om anläggande eller utvidgning av befästning eller flygfält eller om avsevärt men kan uppstå genom bebyggelse i närheten av militär anläggning av annat slag, länsstyrelsen äger förordna att vad i paragrafens första stycke stadgas om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret skall äga motsvarande tillämpning beträffande bebyggelse i närheten av den ifrågavarande anläggningen. Enligt 2 § andra stycket äger länsstyrelsen för ort, där byggnadsnämnd icke finnes, stadga, att nybyggnad eller väsentlig om- eller tillbyggnad, som ej utföres för försvarsväsendets räkning, icke må äga rum, med mindre länsstyrelsen på ansökan prövat att hinder, som avses i 1 §, ej föreligger däremot. I stadsplaneutredningens förslag till byggnadslag äro motsvarande bestämmelser intagna i 138 §, respektive 137 § andra stycket. Det synes opraktiskt, att länsstyrelsen, då föreskrift, som avses i nyssnämnda lagrum i 1942 års lag om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, meddelats med stöd av bestämmelserna

468 i samma lag, skall, sedan byggnadslagen trätt i kraft, nödgas än en gång meddela enahanda föreskrift," ehuru nu med åberopande av bestämmelserna i den nya lagen. Men hänsyn härtill har såsom övergångsbestämmelse stadgats, att om, då byggnadslagen träder i kraft, föreskrift är meddelad jämlikt 1942 års lag, det skall så anses som om föreskriften meddelats jämlikt motsvarande stadgande i byggnadslagen. Det torde utan uttrycklig bestämmelse vara tydligt, att byggnadstillstånd, som meddelats medan 1942 års lag ännu äger giltighet, berättigar till utförande av byggnadsföretaget även efter ikraftträdandet av den nya lagen. 9. Den föreslagna lagstiftningen förutsätter, att avstyckningsplaner icke vidare skola kunna upprättas. Emellertid komma vid lagstiftningens ikraftträdande ett stort antal dylika, enligt hittills tillämpade regler upprättade planer att vara gällande. Såsom tidigare framhållits har en avstyckningsplan för närvarande icke bebyggelsereglerande verkan. Har tätare bebyggelse uppkommit eller är sådan bebyggelse att förvänta inom ett visst område, skulle därför enligt de principer utredningen gjort sig till tolk för, även om avstyckningsplan godkänts för området, denna praktiskt taget undantagslöst behöva ersättas med byggnadsplan. Ett mycket stort antal nya byggnadsplaner skulle sålunda behöva upprättas omedelbart efter lagens ikraftträdande. Frånsett de rent praktiska svårigheter, detta skulle möta, är ur markägarnas synpunkt en dylik följd av den nya lagstiftningen icke tilltalande. Har avstyckningsplan godkänts för ett visst område, torde vederbörande markägare h a berättigade krav på att icke nödgas vidkännas kostnader för upprättande jämväl av byggnadsplan för samma område, med mindre åtgärden betingas av inträffade ändringar i de faktiska förhållanden, som voro rådande vid avstyckningsplahens tillkomst. Ä andra sidan kan det från stadsplaneutredningens utgångspunkter icke tillåtas, att bebyggelse inom ett avstyckningsplaneområde får ske utan hänsynstagande till planens innehåll. Utredningen har därför såsom en övergångsbestämmelse föreslagit, att avstyckningsplaner, vilka äro gällande vid lagens ikraftträdande, skola ha samma bebyggelsereglerande verkan som den, vilken enligt 78 § tillagts byggnadsplan. Nybyggnad i strid mot avstyckningsplan får alltså ej företagas; länsstyrelsen eller, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande, annan myndighet likväl obetaget att medgiva undantag härifrån, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden ej avsevärt försvårar markens användning för avsett ändamål. Avstyckningsplan bör tillika, på samma sätt som byggnadsplan, medföra rätt för länsstyrelsen att förordna, att nybyggnad inom det planlagda området ej får göras utan tillstånd av länsstyrelsen, innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området anordnats i enlighet med planen. Det sist sagda gäller, såvitt angår avlopp, redan nu enligt 13 § andra stycket och 63 § fjärde stycket stadsplanelagen. Vad sålunda föreslagits föranleder naturligtvis icke, att byggnadsplan alltid

469 blir onödig då avstyckningsplan finnes. Men det har den betydelsen, att upprättande av byggnadsplan i många fall kan undvikas eller åtminstone tills vidare anstå. Tillsynen över att avstyckningsplanen efterleves ankommer i stad på vederbörande byggnadsnämnd i samband med prövningen av ansökning om byggnadslov. På landsbygden däremot skall enligt utredningens förslag byggnadsnämnd icke vara obligatorisk, och skyldighet att söka byggnadsnämnds lov till nybyggnad avses endast skola föreligga inom områden, för vilka fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Inom avstyckningsplaneområde på landet, för vilket icke tillika gälla utomplansbestämmelser, kunde måhända därför ur kontrollsynpunkt särskilda åtgärder vara motiverade. Utredningen har emellertid ej ansett nödvändigt att föreslå sådana åtgärder. I allmänhet torde kunna förutsättas, att erforderlig kontroll över att bebyggelse ej sker i strid mot avstyckningsplanen utövas av de sakägare inom planområdet, i vilkas intresse det ligger, att planen följes. Skulle den kontroll, som härigenom vinnes, icke anses tillräcklig, kan länsstyrelsen begagna sig av utvägen att fastställa utomplansbestämmelser för området och sålunda ernå, att innan ett byggnadsföretag igångsattes lov därtill alltid måste sökas. I ytterligare ett avseende torde den omständigheten, att avstyckningsplaner komma att finnas jämväl efter den nya lagstiftningens ikraftträdande, föranleda behov av ett övergångsstadgande. Enligt 144 § ha från tillämpning av däri föreslagna bestämmelser om förbud mot tätare bebyggelse inom vissa områden undantagits sådana områden, vilka ingå i stadsplan eller byggnadsplan. Såsom anförts i motiven till nämnda paragraf (s. 448) bör motsvarande undantag gälla beträffande områden, för vilka finnes godkänd avstyckningsplan. En bestämmelse av detta innehåll påkallas alltså. Däremot har utredningen icke ansett, att avstyckningsplaner böra likställas med stads- och byggnadsplaner jämväl i det hänseende, som avses i 146 §, i vidare mån än att förbud mot tätare bebyggelse enligt sistnämnda paragraf icke skäligen bör kunna omfatta område, för vilket godkänts avstyckningsplan. Rätt att enligt 146 § meddela förbud mot tätbebyggelse i närheten av avstyckningsplaneområde medgives icke.

470 Förslaget till byggnadsstadga. I sitt belänkande II den 17 juni 1943 (stat. off. utr. 1943:30) framlade sladsplaneutredningen, i syfte att åstadkomma mera rationella och enhetliga bestämmelser angående byggnads tekniska utförande, förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan. Sedan yttranden över utredningens förslag inhämtats från ett flertal myndigheter och sammanslutningar samt förslaget därefter överarbetats inom justitiedepartementet, har Kungl. Maj:t genom proposition nr 119 den 23 februari 1945 begärt riksdagens yttrande över upprättat förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan. Sistnämnda förslag har stadsplaneutredningen i förevarande sammanhang icke funnit anledning att frångå. Propositionsförslaget har sålunda utan ändring i sak men med vissa ändringar av redaktionell natur intagits i utredningens förslag till byggnadsstadga.

AVDELNING I.

Bestämmelser angående stad. 1 kap. O m b y g g n a d s o r d n i n g i stad. 1 - 3 §§. 1 och 3 §§ överensstämma med samma paragrafer i gällande byggnadsstadga. 2 § är likalydande med samma paragraf enligt den ovannämnda propositionen 119/1945. 2 kap. O m b y g g n a d s n ä m n d i stad. 4 §• Denna paragraf motsvarar utan ändring i sak nuvarande 4 §.

471 5 §• Med byggnadsnämndens uppgift att tillse, att en ändamålsenlig planläggning äger rum inom stadens område, sammanhänger skyldighet att, innan sådan planläggning sker, låta ombesörja erforderlig utredning rörande de förhållanden, vilka äro av betydelse för stadens utveckling. Erinran härom har intagits i första att-satsen av förevarande paragraf. I stad kunna enligt stadsplaneutredningens förslag förekomma generalplan, stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser. Angående generalplan, som skall angiva grunddragen för markens användning för olika ändamål, stadgas i 17—27 §§. Det bör ankomma på byggnadsnämnden att ombesörja upprättande eller ändring av sådan plan. Nämnden bör därjämte, då skäl därtill äro, till prövning upptaga fråga om meddelande av förordnande enligt 14 § byggnadslagen, att nybyggnad inom visst område icke får företagas i strid mot generalplan. Angående vad nu sagts stadgas i andra och tredje ansatserna. Stadsplan eller byggnadsplan skall enligt utredningens förslag användas för område, inom vilket tätare bebyggelse uppkommit eller är att förvänta. Byggnadsplan fastställes av länsstyrelsen efter framställning av markens ägare. Anser byggnadsnämnden, att byggnadsplan bör fastställas, har nämnden att anmäla förhållandet för länsstyrelsen, som enligt 9 § byggnadslagen äger att, om skäl därtill äro, meddela förbud mot nybyggnad utan länsstyrelsens medgivande i avbidan på att sådan plan kommer lill stånd. Erfordras stadsplan, skall nämnden vidtaga åtgärder för upprättande av dylik plan. Ändring i generalplan, stadsplan eller byggnadsplan kan föranledas genom fastställelse å regionplan eller av andra skäl. Byggnadsnämnden bör i dylikt fall vidtaga erforderliga åtgärder för ändringens åstadkommande. Enahanda skyldighet åligger nämnden med avseende å upprättande av utomplansbestämmelser eller ändring däri. Likaledes åligger det nämnden att tillse, att erforderliga ändringar i byggnadsordningen vidtagas. Stadgande om nämndens ifrågavarande skyldighet meddelas under femte och sjätte att-satserna. Vidare bör nämnden ägna uppmärksamhet åt huruvida inom staden finnas områden, vilka av skäl, som anföras i 144 och 146 §§ byggnadslagen, icke böra få tätbebyggas eller om område i staden är av den beskaffenhet, att bebyggelse inom området av sådan anledning, som i 143 § samma lag sägs, icke bör få ske utan länsstyrelsens tillstånd. Är detta fallet bör nämnden göra anmälan därom till länsstyrelsen, som äger att enligt nämnda paragrafer förordna om erforderlig reglering av bebyggelsen. Nämndens nu berörda åligganden äro upptagna under sjunde att-satsen. I gällande lag saknas bestämmelser angående upphävande av stadsplan. 1916 års kommitté yttrade i sitt år 1920 avgivna betänkande (s. 121), att behov av dylik åtgärds vidtagande mycket sällan torde förekomma. Skulle

472 säregna förhållanden göra ett verkligt upphävande erforderligt, vore det emellertid givet, att samma regler som gällde angående åstadkommandet av stadsplan skulle komma i tillämpning. Enligt förslaget till 28 § sista stycket får stadsplan ej avse större område än som är eller kan väntas bli bebyggt inom överskådlig tid. Härigenom torde komma att förhindras att stadsplaner, som uppgöras efter den nya lagstiftningens ikraftträdande, bli oproportionerligt stora. Många äldre stadsplaner ha däremot givits sådan omfattning, att stora delar av dem icke kunna bli genomförda inom överskådlig tid. Skälet härtill kan vara, att befolkningen inom staden eller samhället i fråga aldrig kommer att bli så stor som planen förutsätter eller att vissa markområden av ekonomiska eller andra skäl icke kunna exploateras. Det synes då vara av vikt, att stadsplanen reduceras till rimliga proportioner (jfr s. 258—259). Det bör ankomma på byggnadsnämnden att vidtaga åtgärder härför. Icke blott då stadsplan anses böra upphävas utan även då generalplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser eller andra föreskrifter för reglering av bebyggelsen finnas icke vidare böra gälla, bör byggnadsnämnden vidtaga på nämnden ankommande åtgärder för planens eller föreskrifternas upphävande (jfr s. 216—217). Stadgande härom har intagits i åttonde att-satsen. Särskild föreskrift därom, att förfarandet vid upphävande av plan eller föreskrifter eller begränsning av deras tillämpningsområde skall följa samma regler som de vilka gälla i fråga om tillkomst eller ändring av planen eller föreskrifterna, synes överflödig. Enligt 25 § femte stycket lagen om enskilda vägar samt 20 § sista stycket vägstadgan skall byggnadsnämnd underrättas såväl då fråga är om förrättning, avseende byggande av enskild väg, som då arbetsplan upprättats för allmän väg. Det bör åligga byggnadsnämnd, som erhållit sådan underrättelse, att vaka över, att icke vägföretaget kommer i strid med befintliga planer eller eljest en ändamålsenlig planläggning av marken försvåras. Erinran härom har intagits i adertonde att-satsen. I övrigt föreslås i fråga om byggnadsnämnds åligganden i huvudsak samma bestämmelser som de för närvarande härutinnan i 5 § stadgade. Nuvarande stadgande i sjunde att-satsen om rätt för byggnadsnämnden att förelägga vite eller föreskriva viss åtgärds vidtagande vid äventyr att densamma verkställes genom nämndens försorg på den tredskandes bekostnad har överflyttats till 170 §. 6 §• Förevarande paragraf innehåller närmare bestämmelser om byggnadsnämnds behörighet att antaga stadsplaneändring i anslutning till de grundläggande stadgandena därom i 28 § byggnadslagen. Paragrafen överensstämmer med 5 a § i det stadgeförslag, som upptogs i 1943 års, i förevarande hänseende av riksdagen icke godkända proposition (nr 153) angående ändring

473 av stadsplanelagen m. m., dock har i sistnämnda paragraf upptagen hänvisning till det fall, då stadsplaneändring »medför påtaglig försämring ur sundhets- eller brandsäkerhetssynpunkt», icke medtagits i stadsplaneutredningens förslag. En dylik stadsplaneändring synes nämligen icke vara av den beskaffenhet, att den överhuvud bör genomföras. 7 §• Frånsett viss ändring av redaktionell natur överensstämmer förevarande paragraf med nuvarande 6 §. 8 §• Enligt vad stadsplaneutredningen har sig bekant har gatukostnadsförteckning, varom förmäles i 7 § nuvarande byggnadsstadgan, mångenstädes icke upprättats i föreskriven ordning. Den försummelse, som sålunda på sina håll förekommit, har måhända hittills icke haft så stor praktisk betydelse. Bifalles utredningens förslag om förmånsrätt för gatukostnadsbidrag i vederbörande tomt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, blir det emellertid av synnerlig vikt, att förteckning som nyss nämnts upprättas och samvetsgrant föres. Såsom förut anförts (s. 246 och 366) förutsätter utredningen nämligen, att envar, som är intresserad av att få fastställt en fastighets försäljningseller belåningsvärde, skall kunna erhålla upplysning, huruvida någon uppskattning skett av fastigheten eventuellt åvilande bidragsplikt. Stadgande angående stadens skyldighet att föra dylik förteckning har upptagits av utredningen under förevarande paragraf. Vid föredragningen av förslaget till nuvarande 7 § byggnadsstadgan anförde chefen för justitiedepartementet (prop, nr 192/1931 s. 49), att frågan huru förteckningen borde vara uppställd vore en lämplighetsfråga, som det torde tillkomma varje stad att själv reglera, eventuellt genom bestämmelser i byggnadsordningen. Tydligt vore dock, fortsatte departementschefen, att förteckningen för att fylla sitt ändamål måste vara av den fullständighet, att, i den mån vederbörlig uppskattning och fördelning skett, för varje fastighet angåves det belopp, som skulle utgå från fastigheten. Att gå längre syntes icke behövligt. Stadsplaneutredningen delar i stort sett den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck. Emellertid synes i förteckningen i varje fall böra skiljas mellan gatumarksersättning samt bidrag till kostnaden för iordningställande av gata. Markägarens förpliktelser i dessa hänseenden måste alltså angivas var för sig. Uppgift om den förpliktelse, som i berörda hänseenden åligger markägaren, bör intagas i förteckningen, även om betalningsskyldighet ännu ej inträtt. Bidragsbeloppet bör alltså antecknas, så snart detsamma beräknats, utan hänsyn till om beloppet förfallit till betalning eller icke och oberoende av om det avser verklig eller allenast uppskattad kostnad. Utred-

474 ningen erinrar i detta sammanhang om den möjlighet, som i 64 § byggnadslagen öppnats att få beloppet av viss tomt åvilande gatumarksersättning bestämt redan före betalningsskyldighetens inträde. Vad nu anförts har beaktats i första stycket av paragrafen. Lämpligt kan vara, att i förteckningen åtskillnad göres jämväl mellan bidrag till olika slag av anläggningskostnad. Bidrag till kostnad för avloppsledning kan sålunda med fördel upptagas skilt från bidrag till anläggningskostnaden i övrigt. Praktiskt synes också vara, att av förteckningen framgår, huruvida skyldighet att utgiva ersättning inträtt eller icke, samt huruvida eller i vad mån skyldigheten fullgjorts. Någon uttrycklig föreskrift om förteckningens beskaffenhet i dessa avseenden torde emellertid ej böra meddelas i nu förevarande ordning. Utredningen har ansett det vara en brist, att det för närvarande icke på något sätt är sörjt för publicitet av förordnande om avstående av mark enligt 52 § stadsplanelagen, motsvarande 70 § i utredningens förslag till byggnadslag. För den som ämnar köpa eller utlämna lån mot säkerhet i fastighet är det tydligen av stor vikt att få veta om fastigheten beröres av dylikt beslut. Det kunde därför ligga nära till hands att föreskriva, att beslutet skall anmärkas i inteckningsprotokollet och fastighetsboken samt inflyta i gravationsbevis. Utredningen har dock ansett tillräckligt, att beslutet i fråga angives i ovan omförmälda gatukostnadsförteckning. Föreskrift härom har upptagits i förevarande paragraf andra stycket. Skyldigheten att i förteckningen anmärka berörda beslut är ovillkorlig. I samma stycke har införts nuvarande stadgande, att i förteckningen jämväl må upptagas övriga villkor i fråga om fastighetens utnyttjande samt annat, som för fastighetens bebyggande kan vara av särskild betydelse. I tredje stycket har upptagits det förut omförmälda (s. 246) stadgandet om skyldighet för staden att på begäran tillhandahålla skriftlig upplysning i de hänseenden, som skola framgå av förteckning, varom här är fråga. Sakägarna få härigenom möjlighet att, även om förteckningen av någon anledning icke skulle föras i vederbörlig ordning, erhålla tillförlitliga och för staden bindande upplysningar angående gatukostnadsbidrag och liknande gravationer, som kunna belasta fastigheten. 9 §• Paragrafen är likalydande med nuvarande 8 §. 10 §. I 9 § nuvarande byggnadsstadgan, som innehåller föreskrifter om byggnadsnämndens sammansättning, stadgas bland annat att byggnadsnämnd skall bestå av fem ledamöter; dock må i byggnadsordning bestämmas att

475 antalet skall vara tre. En av ledamöterna utses av magistraten och de övriga av stadsfullmäktige. Enligt 11 § gällande byggnadsstadga skall byggnadsnämnden inom sig utse ordförande och vice ordförande. Stockholms stadsfullmäktige ha den 2 december 1940 föreslagit, att byggnadsnämnden i Stockholm skulle bestå av ordförande, som utsåges av stadskollegiet bland borgarråden, och nio ledamöter. Nämnden skulle med vissa undantag utöva sin verksamhet på två avdelningar, av vilka den första avdelningen skulle handha ärenden rörande stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser och frågor rörande trafikväsendet samt andra avdelningen övriga på byggnadsnämnden ankommande ärenden. Av nämndens nio ledamöter skulle stadsfullmäktige utse fyra å vardera avdelningen. Nämndens av stadskollegiet utsedda ordförande skulle tillika vara ordförande å första avdelningen. Magistraten skulle bland sina ledamöter utse en ledamot i andra avdelningen. För att genomföra dessa ändringar borde enligt stadsfullmäktiges mening i byggnadsstadgan införas en ny paragraf, enligt vilken bestämmelserna i 9 och 11 §§ skulle äga tillämpning för Stockholm allenast i den mån icke Kungl. Maj:t efter stadsfullmäktiges hörande annorlunda stadgade. Särskilda föreskrifter angående sammansättningen av Stockholms stads byggnadsnämnd borde därjämte utfärdas. Framställningen har tillstyrkts av överståthållarämbetet men avstyrkts av magistraten i Stockholm och Stockholms fastighetsägareförening. Byggnadsstyrelsen har förklarat sig icke ha något att erinra mot den föreslagna utvidgningen av byggnadsnämnden och dennas uppdelning på två avdelningar. Däremot har byggnadsstyrelsen motsatt sig förslaget att ett borgarråd skulle vara ordförande. Stadsplaneutredningen har i och för sig ej något att invända mot, att det arbete som nu utföres av Stockholms stads stadsplanenämnd överföres till byggnadsnämnden. Förslagets genomförande torde vara ägnat att i viss mån påskynda handläggningen av stadsplaneärenden. Betänkligheter kunna däremot anföras mot att ett av stadskollegiet utsett borgarråd blir ordförande i samfällda nämnden och dess första avdelning. Med hänsyn till de mycket betydande värden, som ofta stå på spel vid byggnadsnämndens avgöranden, är det av vikt, att dess karaktär av självständig, offentligrättslig förvaltningsmyndighet, med uppgift att vid behov hävda stadsplanelagstiftningens grunder åt alla håll, vidmakthålles och att allmänhetens förtroende till nämnden härutinnan icke rubbas. Några i den kommunala förvaltningens organisation grundade skäl av beskaffenhet att göra ett borgarråd självskrivet såsom ordförande i nämnden och dess första avdelning synas ej heller vara förebragta i ärendet. Ett beaktande av dessa av utredningen hävdade synpunkter torde närmast leda till att byggnadsnämndens båda avdelningar skulle äga att själva inom sig utse ordförande och vice ordförande. Någon av ordfö-

randena, lämpligen ordföranden å första avdelningen, skulle kunna vara den samfällda nämndens ordförande. I nämndens båda avdelningar borde därjämte enligt utredningens mening en magistratsledamot ingå. Ett efter dessa riktlinjer utformat förslag torde dock knappast vara ägnat att tillgodose de önskemål, som ligga till grund för stadsfullmäktiges ifrågavarande hemställan. Då staden sålunda icke kan antagas vilja biträda ett dylikt förslag samt det ej kan komma i fråga att genomföra detsamma mot stadens önskan, har utredningen icke ansett sig böra upptaga förslaget. Att märka är för övrigt, att, utan föreskrift därom i byggnadsstadgan, en uppdelning av byggnadsnämnden på avdelningar och utökning av antalet ledamöter i nämnden lärer kunna beslutas av Kungl. Maj:t med stöd av den Kungl. Maj:t i allmänhet tillkommande befogenhet att dispensera från bestämmelse i byggnadsstadgan av ifrågavarande slag (jfr prop. 192/1931 s. 51). Då behov av ändring i 9 § nuvarande byggnadsstadgan i övrigt icke befunnits föreligga, ha stadgandena däri i oförändrat skick införts i förevarande paragraf. 11 och 12 §§. Dessa paragrafer överensstämma med nuvarande 10 och 11 §§. 13 §. Enligt 1 mom. i nuvarande 12 § skall byggnadsnämnden till sitt biträde ha stadsarkitekt, dock må stadsfullmäktige, om förhållandena därtill föranleda, besluta, att nämndens behov av sakkunnigt biträde skall på annat sätt behörigen tillgodoses. I paragrafens 1 och 3 mom. stadgas därjämte, att stadsfullmäktige äga besluta vilka tjänstebefattningar i övrigt som skola finnas hos nämnden, att byggnadsnämnden antager och entledigar befattningshavare hos nämnden samt att i byggnadsordningen meddelas närmare bestämmelser angående stadsarkitekt och övriga befattningshavare hos nämnden. Med stöd av sistnämnda stadgande ha i byggnadsordningarna för städer och samhällen i allmänhet intagits bestämmelser om behörighetsvillkor för byggnadsnämndens sakkunniga biträde. Den vid 1931 års riksdag framlagda propositionen nr 192 upptog ett stadgande av innehåll, att byggnadsnämnd i stad eller stadsliknande samhälle skulle till sitt biträde ha stadsarkitekt, dock att Kungl. Maj:t kunde, när skäl därtill vore, medgiva befrielse från skyldighet därutinnan. Bestämmelser hade i propositionen därjämte upptagits om vissa behörighetsvillkor för stadsarkitekt. Rörande det förstnämnda stadgandet yttrade riksdagens första lagutskott bland annat: Under förarbetena har framhållits, att byggnadsverksamheten numera är en av städernas viktigaste angelägenheter och att den kräver en tillsyn och omvårdnad,

477 som icke med fördel kan upprätthållas av en lekmannanämnd utan tillgång till fackuthildat biträde. Detta påstående torde icke kunna jävas. Den nu föreslagna lagstiftningen medför givetvis ökade krav på byggnadsnämnderna. Att dessa på rätt sätt handhava sina viktiga uppgifter är av största betydelse för såväl kommunerna som de enskilda. Därav beror ock, huruvida den nya lagstiftningen kommer att medföra de verkningar, man vill vinna med densamma. Utskottet finner det därför vara ofrånkomligt, att nödig sakkunskap ställes till byggnadsnämndernas förfogande. Uti förevarande paragraf föreslås i sådant hänseende, att byggnadsnämnden skall till sitt biträde hava stadsarkitekt, dock att Konungen må, när skäl därtill äro, medgiva befrielse från skyldighet härutinnan. Av uttalanden i motiven framgår, att det föreslagna stadgandet icke utgör hinder för flera orter i varandras närhet att anlita samma person såsom stadsarkitekt. Utskottet kan icke helt godtaga stadgandet i dess sålunda föreliggande form. Det övervägande antalet städer och samhällen torde åtminstone för närvarande icke vara i stånd att avlöna egen stadsarkitekt. Följden av den föreslagna bestämmelsen skulle därför bliva, att samtliga dessa städer och samhällen nödgades hos Konungen söka dispens från ifrågavarande skyldighet. Detta synes icke lämpligt. Det torde böra överlåtas åt kommunerna själva att besluta om denna angelägenhet. Angående de föreslagna kompetensfordringarna för stadsarkitekt anförde utskottet, att ingen erinran syntes i och för sig vara att framställa mot desamma, helst som möjlighet till dispens vore medgiven. Utskottet ansåge emellertid, att bestämmelser härom icke borde upptagas i stadgan utan i byggnadsordningen. Svenska arkitekters riksförbund och föreningen Sveriges stadsarkitekter ha, jämte åtskilliga enskilda arkitekter, i olika sammanhang framhållit, att byggnadsnämnd alltid borde ha kvalificerad sakkunnig till sitt biträde. Erfarenheten efter stadsplanelagens ikraftträdande har bestyrkt riktigheten av de under förarbetena till lagen gjorda uttalandena, att byggnadsnämnderna för att på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra sin för städernas utveckling och ekonomi betydelsefulla verksamhet måste ha tillgång till sakkunniga biträden. Det har för den lekmannainstitution, som byggnadsnämnden utgör, visat sig alltmer omöjligt att behärska de svåra tekniska frågor, som det här är fråga om, utan sakkunnig hjälp. Även vid bedömandet av de olikartade ekonomiska, sociala och hygieniska problem, som höra till byggnadsnämndens avgörande, har den sakkunskap och erfarenhet, som finnes hos byggnadsnämndens sakkunnige rådgivare, visat sig alltmer oumbärlig. Många städer och samhällen finnas det oaktat alltjämt, vilka helt sakna tillgång till sakkunnig hjälp på ifrågavarande område. Förutsättningarna att tillgodose byggnadsnämndernas behov av sakkunnigt biträde har så småningom blivit större. De utbildade fackmännens antal har betydligt ökats och förbättrade kommunikationer ha gjort det möjligt att mer än förr utnyttja den tillgängliga arbetskraften. Genom att flera orter, som ej äro för avlägset belägna från varandra, kunna anlita samma biträde, har städernas och samhällenas möjlighet att tillgodose sakkunnigbehovet utan

478 alltför betungande utgifter sålunda i hög grad förbättrats. Man torde därför kunna påstå, att varje stad eller samhälle, som verkligen vill anställa ett sakkunnigt biträde åt byggnadsnämnden, numera i stort sett också har tillfälle att göra detta. Givetvis medför anlitandet av sakkunnig hjälp viss kostnad för de därav berörda orterna. Med hänsyn till de mycket stora värden, som vid byggnadsverksamhetens reglering stå på spel, kunna dessa kostnader dock icke tillmätas någon avgörande vikt. För orternas eget bästa, icke minst ur ekonomisk synpunkt, är det enligt stadsplaneutredningens mening nödvändigt att sakkunnigbehovet tillgodoses. Städernas och samhällenas utgifter för avlönande av de sakkunniga kunna därjämte väsentligt nedbringas genom att, såsom redan för närvarande vanligen är fallet, avgifter uttagas för erhållande av byggnadslov eller för ritningsgranskning, besiktningar och andra förrättningar (jfr 179 §). De nuvarande stadgandena innebära, att avgörandet av frågorna om anställande av sakkunnigt biträde hos byggnadsnämnden och om biträdets kvalifikationer helt ligger i stadsfullmäktiges hand. Enligt stadsplaneutredningens mening måste för att främja en förbättring av förhållandena kommunernas rätt att besluta i dessa frågor något inskränkas. Utredningen föreslår fördenskull i förevarande paragraf till en början en generell bestämmelse därom, att byggnadsnämnd i stad skall till sitt biträde ha stadsarkitekt, samt att undantag från denna bestämmelse endast skall kunna medgivas av Kungl. Maj:t. Uttryckligt stadgande, att flera städer få anlita samma person som stadsarkiktekt, har därjämte upptagits. De av första lagutskottet vid 1931 års riksdag uttalade betänkligheterna mot att städerna i dylikt fall skulle nödgas begära dispens bli härigenom undanröjda. Det torde kunna förutsättas, att Kungl. Maj:t vid prövningen av framställningar om befrielse överhuvud taget från skyldigheten att anlita stadsarkitekt kommer att taga största hänsyn både till städernas önskningar och till deras möjligheter att utan alltför stora ekonomiska uppoffringar fullgöra skyldigheten i fråga. För att säkerställa att stadsarkitekt har tillräckliga både teoretiska och praktiska kvalifikationer för sin betydelsefulla uppgift föreslår stadsplaneutredningen vidare, att bestämmelser om behörighetsvillkor för stadsarkitekt upptagas i byggnadsstadgan. Anledning att låta varje stad själv bestämma om dessa förhållanden synes icke föreligga. Av den som skall vinna anställning som stadsarkitekt torde böra fordras, att han avlagt arkitektexamen vid teknisk högskola samt därjämte utövat väl vitsordad verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet (jfr 23 §). Undantag från kravet på dylik examen bör dock kunna medgivas av Kungl. Maj:t. I fråga om det fall att arkitektexamen avlagts vid Chalmers tekniska institut, innan detta ombildades till högskola, torde ett särskilt stadgande böra intagas i övergångsbestämmelserna till stadgan.

479 Förevarande stadganden komma genom de föreslagna bestämmelserna i 114 och 115 §§ att gälla ej blott för stad utan även för köping och annat stadsliknande samhälle. Särskilt för vissa mindre samhällen, som för närvarande sakna tillgång till stadsarkitekt, torde iakttagandet av stadgandena åtminstone till en början kunna medföra svårigheter, och undantag från bestämmelsernas tillämpning kan då mången gång vara motiverat. Vad angår skyldigheten att överhuvud anlita sakkunnigt biträde, synes dispens dock endast böra meddelas för en viss längre eller kortare tid. I övrigt ha i förevarande paragraf, liksom i 1 och 3 mom. nuvarande 12 § byggnadsstadgan, intagits föreskrifter därom, att stadsfullmäktige skola besluta, vilka tjänstebefattningar i övrigt som skola finnas hos byggnadsnämnden, samt att nämnden själv utser sina befattningshavare. 2 mom. i gällande 12 § har överflyttats till 14 § i förslaget. Skulle stad, som icke erhållit befrielse från skyldigheten att anställa stadsarkitekt, underlåta att utse sådan, innebär detta en försummelse, som bör föranleda ingripande av vederbörande tillsynsmyndighet, närmast länsstyrelsen och i sista hand Kungl. Maj:t. En erinran om länsstyrelsens uppgift härutinnan har utredningen infört i förslaget till 180 § 2 mom. punkt 7. 14 §. Förevarande paragraf innehåller föreskrifter om rätt för stadsarkitekt och annan tjänsteman att i vissa fall besluta å byggnadsnämndens vägnar. Paragrafen motsvarar de år 1943 i 12 § 2 mom. nuvarande byggnadsstadgan införda bestämmelserna i detta ämne. 15 §. Förevarande paragraf, som, frånsett vissa ändringar av huvudsakligen redaktionell natur, överensstämmer med 13 § i nu gällande byggnadsstadga, innehåller bland annat, att stadsarkitekten äger deltaga i byggnadsnämndens överläggningar men ej i besluten samt att han äger rätt att få sin mening antecknad till protokollet. Föreningen Sveriges stadsarkitekter har i yttrande över stadsplaneutredningens betänkande I föreslagit, att om stadsarkitekten anmält avvikande mening, protokollsavskrift städse skulle tillställas länsstyrelsen. Värdet av en sådan föreskrift, vilken i och för sig synes föga tilltalande och vilken för övrigt torde sakna motsvarighet inom andra områden av rättslivet, synes enligt stadsplaneutredningens mening dock kunna ifrågasättas. Någon större fördel av att länsstyrelsen erhölle dessa protokollsutdrag skulle förmodligen ej uppstå. Däremot kunde en sådan bestämmelse lätt föranleda bestående motsättningar mellan byggnadsnämndens ledamöter och stadsarkitekten. Dennes avvikande mening bör emellertid givetvis komma till offentligt uttryck, ej blott om protokollsutdrag begäres utan även om

480 ärendet skall underställas högre myndighet eller beslutet besvärsvägen dragés under sådan myndighets prövning. Det ligger sålunda i sakens natur, att vid varje expedition från byggnadsnämnden till högre myndighet skall fogas protokollsutdrag, innehållande av stadsarkitekten eller med honom jämställd tjänsteman eventuellt uttalad skiljaktig mening. Särskild bestämmelse härom i byggnadsstadgan synes icke erforderlig. Däremot kan det möjligen vara lämpligt att anvisning i sådan riktning meddelas av byggnadsstyrelsen med stöd av den styrelsen i 180 § givna allmänna befogenheten och skyldigheten att öva uppsikt över byggnadsväsendet. 16 §. Förevarande paragraf är likalydande med nuvarande 14 §.

kap.

O m g e n e r a l p l a n i stad. I 17—27 §§ ha intagits vissa bestämmelser om generalplan till komplettering av föreskrifterna i samma ämne i 5 och 12—27 §§ förslaget till byggnadslag. I analogi med de nuvarande föreskrifterna om stadsplan i 15—23 §§ byggnadsstadgan innehåller förevarande kapitel till en början närmare stadganden om generalplans och generalplanebestämmelsers innehåll (17 och 18 §§). Därefter följa bestämmelser om generalplanekarta och generalplaneförslags utställning för granskning (19—22 §§), om behörighet för generalplaneförfattare i visst fall (23 §) samt om uppgörande och utställande till granskning av förslag till förordnande enligt 14 § byggnadslagen (24—27 §§). 17 §• Generalplan skall såsom förut nämnts angiva grunddragen för markens användning för olika ändamål. Vid planens uppgörande skall enligt första stycket i förevarande paragraf särskilt beaktas, att behovet av huvudgator, parker och andra allmänna platser tillgodoses samt att områden utläggas för enskilt bebyggande. Även för specialområden, såsom järnvägs- och andra särskilda trafikområden, idrottsområden m. m., bör plats beredas i generalplanen. Planläggningen bör tillika ske med tillbörligt hänsynstagande till förefintliga orts- och äganderättsförhållanden samt till grannområdenas planläggning. Vid uppgörande av generalplan bör vidare tillses, att försvarets och den civila luftfartens behov tillgodoses. Även civilförsvarets, närmast luftskyddets intressen måste i generalplanen vederbörligen beaktas. Stadgande om

481 hänsynstagande till det militära försvarets, civilförsvarets och den civila luftfartens intressen har intagits i paragrafens andra stycke, vilket därjämte — i anslutning till vad därom anförts i den allmänna motiveringen (s. 232 o. f.) innehåller erinran om betydelsen i förevarande sammanhang av frågorna om vattenförsörjning samt avlopp och vad därmed äger samband. Enligt 5 § andra stycket förslaget till byggnadslag kan i generalplan föreskrivas, att viss mark tillsvidare icke får användas för tätare bebyggelse eller ej får tagas i anspråk för annan bebyggelse än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov. Erinran om denna möjlighet har upptagits i tredje stycket av paragrafen. 18 §. Genom generalplanebestämmelser kunna, om så befinnes erforderligt, meddelas närmare föreskrifter angående användandet av de i generalplanen ingående områdena. Paragrafen överensstämmer i viss mån med vad som gäller beträffande stomplanebestämmelser enligt nuvarande 31 §. 19 §. Generalplan erhåller enligt utredningens förslag icke i och för sig civilrättslig verkan, ej heller förekommer någon fastställelse av statlig myndighet å sådan plan. Syftet med planen är att visa, hur staden i stort tänkt sig utvecklingen inom stadens område, och planen kan vara av den mest skiftande beskaffenhet. Till följd härav har någon särskild kompelens för den som skall uppgöra generalplan icke ansetts böra uppställas, och kraven på generalplanekartas beskaffenhet ha icke behövt sättas högt. Den enda fordran, som synes kunna ställas på dylik karta är, att den skall upprättas i sådan skala, att de för olika ändamål avsedda områdena med erforderlig tydlighet framgå. Till grund för generalplan torde i regel kunna läggas förut befintligt kartmaterial, kompletterat i anslutning till de ändringar som inträtt efter kartans tillkomst. Någon nymätning för generalplaneändamål lärer icke erfordras annat än i undantagsfall. Vad nu sagts gäller generalplan i allmänhet. Skall generalplan läggas till grund för förordnande enligt 14 § byggnadslagen, torde däremot såsom av 23 och 24 §§ närmare framgår kraven böra ställas högre både på den, som skall uppgöra planen, och på kartans beskaffenhet. Generalplan måste vara grundad på en utredning rörande de förhållanden, som äro bestämmande för stadens utveckling, såsom angående befolkningens tillväxt eller minskning, yrkesfördelningen m. m. Denna utredning, som för generalplanens tillämpning är av största betydelse, bör fogas vid planen. Likaså bör vid planen fogas erforderlig utredning angående vattenförsörjning, avlopp och motverkande av vattenförorening. 31

482 I överensstämmelse med vad sålunda anförts har 1 mom. i förevarande paragraf avfattats. I 2 mom. har upptagits stadgande, att i förslag till generalplan bör anmärkas inskränkning i bebyggelsen, som vidtagits av hänsyn till försvaret eller luftfarten. Angående motiven härtill hänvisas till vad som anförts under 142 § byggnadslagen (s. 445—446). Motsvarande gäller i fråga om förslag till stadsplan och utomplansbestämmelser samt generalplan och byggnadsplan på landet (32, 59, 116, 122 och 129 §§). 20 §. En annan följd av att generalplan i och för sig saknar rättsverkningar och att fastställelse därå ej ifrågakommer är, att förfarandet vid utställande till granskning av förslag till generalplan torde kunna vara mycket enkelt. Några personliga underrättelser till av förslaget berörda markägare och andra sakägare torde ej erfordras, utan det synes tillräckligt, att förslagets utställande kungöres i kyrkan samt i ortstidning. Sedan generalplan antagits, böra kopior därav i samma ordning som för närvarande gäller beträffande fastställd stadsplan översändas till byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen. 21 §. Enligt 13 § byggnadslagen skall generalplan kunna av Kungl. Maj:t åvägabringas mot stadens vilja under samma förutsättningar som för närvarande gälla beträffande framtvingande av stadsplan. Finner länsstyrelsen påkallat, att generalplan uppgöres, men underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, torde länsstyrelsen böra anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:t för föranstaltande om rättelse. 22 §. Vad i 17—21 §§ är stadgat om tillkomsten av ny generalplan torde även böra gälla i fråga om ändring av redan befintlig sådan plan. 23 §. Såsom nyss nämnts måste särskilda krav ställas på generalplan, som skall läggas till grund för förordnande enligt 14 § byggnadslagen. Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om kompetensfordringar för den, som skall uppgöra dylik generalplan, i anslutning till vad som i den allmänna motiveringen anförts rörande behörighet för planförfattare (s. 259—260). Vad i paragrafen sägs skall enligt stadgande i 32 § 1 mom. gälla även stadsplaneförfattare. I fråga om det fall att examen, som i förevarande paragraf avses, avlagts vid Chalmers tekniska institut, innan institutet ombildades till högskola, torde särskild föreskrift böra upptagas i övergångsbestämmelserna.

483 Skall förordnande enligt 14 § byggnadslagen meddelas i anslutning till generalplan, vilken icke uppgjorts av person med föreskriven behörighet, fordras enligt förevarande paragraf, att generalplanen av behörig person omarbetas i de delar, som skola fastställas genom förordnandet. Även om den tidigare förrättningsmannen varit behörig, torde emellertid en generalplan, som skall läggas till grund för förordnande enligt 14 § byggnadslagen, i regel behöva närmare preciseras. Senast samtidigt med att framställning göres av stadsfullmäktige om meddelande av dylikt förordnande, torde fullmäktige, där så ej tidigare skett, komma att fatta beslut om antagande i dithörande delar av så beskaffad generalplan, att den enligt efterföljande paragrafer i byggnadsstadgan kan ligga till grund för förordnandet. Beslut om generalplanens antagande torde då dylik framställning göres få anses föreligga, även om sådant beslut icke direkt meddelats. Jämlikt sista stycket i paragrafen äger Kungl. Maj:t, då skäl därtill äro, tillerkänna den som ej uppfyller i paragrafen angivna fordringar behörighet som där avses. Med stöd av detta stadgande — samt ovannämnda 32 § 1 mom. — kan Kungl. Maj:t medgiva person, som ej uppfyller de föreskrivna kraven, generell behörighet att upprätta generalplan, varom nu är fråga, och stadsplan. Av stadgandena följer emellertid också, att om framställning gjorts om fastställelse å viss stadsplan eller om visst förordnande enligt 14 § byggnadslagen, kan Kungl. Maj:t fastställa stadsplanen eller meddela det begärda förordnandet, även om stadsplanen eller den till grund för förordnandet liggande generalplanen skulle ha uppgjorts av obehörig person. Dispensmöjligheten torde ha betydelse främst under en övergångstid. Sedan i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande dispens medgivits i åtskilliga självklara fall, torde i fortsättningen dispensrätten böra av Kungl. Maj:t utnyttjas mer och mer restriktivt. 24 §. Innan framställning göres om förordnande enligt 14 § byggnadslagen, torde byggnadsnämnden böra uppgöra förslag i ärendet. Förslaget bör utmärkas å karta. Till grund för sådan karta bör liksom till grund för varje annan plankarta ligga en grund- eller terrängkarta, som upptager ägogränser, vägar, byggnader, vatten och övriga befintliga förhållanden. Även höjdförhållandena böra angivas i den mån så befinnes erforderligt för bedömande av förslagets lämplighet. I fråga om grundkarta till stadsplan och byggnadsplan föreslår stadsplaneutredningen i det följande (32 och 51 §§) vissa bestämmelser, bland annat rörande mätningsförrättarens kompetens, i syfte att åvägabringa större tillförlitlighet och noggrannhet. Motsvarande bestämmelser ha icke ansetts erforderliga beträffande karta, varom i förevarande paragraf är fråga. Behovet av noggrannhet växlar nämligen här högst avsevärt, beroende på vad förordnandet skall reglera. Det torde därför vara prak-

484 tiskt ogörligt att angiva den erforderliga noggrannheten för olika fall. I vissa fall äro behörighetskrav på den som utför kartläggningen i hög grad motiverade, i andra fall åter synas sådana krav icke erforderliga. De av utredningen i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna om karta till förordnande enligt 14 § byggnadslagen ha avfattats i överensstämmelse härmed. Bestämmelserna överensstämma i stort sett med vad för närvarande i 32 § byggnadsstadgan föreskrives om karta till stomplan. Vid upprättande av karta varom nu är fråga torde förslaget till förordnande i de flesta fall kunna med erforderlig tydlighet angivas direkt på grundkartan. Förevarande paragraf innehåller därför icke — såsom fallet är med 32 § 4 mom. beträffande stadsplanekarta — föreskrift om att särskild grundkarta skall fogas vid förordnandeförslaget. Då omständigheterna därtill föranleda, bör emellertid, även vid uppgörande av karta till förordnande enligt 14 § byggnadslagen, grundkartan upprättas för sig och i orört skick bifogas förslaget. 25 §. Förfarandet vid uppgörande av förslag till förordnande enligt 14 § byggnadslagen samt vid förslagets utställande för granskning och behandling i övrigt hos byggnadsnämnden torde böra ansluta sig till vad som för närvarande gäller i fråga om behandlingen av förslag till stadsplan och stomplan i stad. Berör förslaget befästning eller flygplats eller anläggning som omfattas av förordnande enligt 138 § byggnadslagen, bör emellertid med hänsyn till bland annat de ersättningsförpliktelser, som i vissa fall kunna komma att åvila anläggningens ägare till följd av förordnandet, därjämte denne underrättas om förslaget. Stadgande härom har införts i 1 mom. fjärde stycket. Motsvarande föreslås i det följande skola gälla beträffande förslag till stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser (jfr 33, 53, 60, 118, 123 och 129 §§). Vidtages ändring i utställt planförslag, skall, på sätt gäller enligt 19 § 1 mom. femte stycket gällande byggnadsstadga, byggnadsnämnden underrätta kända och inom riket boende markägare härom. Enligt utredningens mening bör underrättelse i dylikt fall även tillställas drätselkammaren. Med de avvikelser, vilka framgå av vad här anförts, ansluta sig bestämmelserna i förevarande paragraf till föreskrifterna beträffande stadsplan i 19 § byggnadsstadgan i dess år 1943 efter förslag av stadsplaneutredningen omarbetade skick. 26 §. Även i fråga om den fortsatta behandlingen av förslag till förordnande enligt 14 § byggnadslagen torde böra gälla bestämmelser, motsvarande dem vilka äga tillämpning å förslag till stadsplan m. m. Förevarande paragraf ansluter sig därför till nuvarande 20 §.

485 27 §. Vad i förevarande kapitel föreslagits angående förordnande enligt 14 § byggnadslagen bör i tillämpliga delar gälla även i fråga om ändring av sådant förordnande. Beträffande sådan mindre väsentlig ändring, som länsstyrelsen enligt 15 § byggnadslagen äger fastställa, synes dock i analogi med vad som enligt nuvarande 21 § första stycket gäller om mindre väsentlig stadsplaneändring en viss lättnad i utställningsförfarandet kunna medgivas. Även de i 21 § andra och tredje styckena för närvarande beträffande stadsplaneändring meddelade föreskrifterna torde böra äga motsvarande tillämpning i fråga om ändring av förordnande, varom nu är fråga. Paragrafen har avfattats i överensstämmelse härmed. 4 kap. O m stadsplan o c h t o m t i n d e l n i n g . Om stadsplan. 28 §. Förevarande paragraf, som motsvarar nuvarande 15 §, innehåller bestämmelser om de grunder, efter vilka stadsplan skall uppgöras. Enligt hänvisningar i 48 och 122 §§ skola samma bestämmelser i tillämpliga delar gälla beträffande uppgörande av byggnadsplan. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har i sin skrivelse den 24 juli 1944 framhållit, att hantverkets och småindustriens behov av lämpliga lokaler icke tillräckligt tillgodosetts vid uppgörande av nutida stadsplaner. Särskilt hade gårdsbebyggelsen, där lokaler för dylika ändamål företrädesvis brukade inredas, icke utformats på ändamålsenligt sätt. Efter tillkomsten år 1937 av 79 a § byggnadsstadgan hade bestämmelserna i denna pragraf, vilka som regel förbjöde uppförande av byggnad i tomtgräns samt fastställde en högsta höjd för gårdsbyggnad av 2,5 meter, på ett schablonmässigt sätt fått tjäna som norm för nästan all gårdsbebyggelse. Försök från vissa städers sida att utforma bebyggelsen så, att den bättre skulle tillgodose hantverkets och småindustriens behov, hade mötts av motstånd från byggnadsstyrelsens sida. Den oriktiga tillämpning, som byggnadslagstiftningen, särskilt nämnda 79 a §, sålunda fått, utgjorde enligt organisationens mening ett allvarligt hinder mot hantverksnäringens och småindustriens utövande i städer och samhällen. Stadsplaneutredningen delar hantverks- och småindustriorganisationens mening, att en mera individuell prövning av stadsplanefrågorna bör komma till stånd såvitt rör utformningen av gårdsbebyggelsen. Föreskrifterna i nuvarande 79 a § byggnadsstadgan — motsvarande 110 § i utredningens förslag — få uppenbarligen icke tillämpas så, att de utesluta användningen i det enskilda fallet av stadsplanebestämmelser, som avvika från nämnda föreskrifter.

486 Tvärtom måste vederbörande myndigheter — såsom chefen för justitiedepartementet framhöll vid framläggandet av förslag till 1937 års ändringar i byggnadsstadgan (prop. 174/1937 s. 9) — låta sig angeläget vara att, i den mån avvikande regler anses erforderliga, antaga särskilda stadsplanebestämmelser. Ej minst kunna stadsplanebestämmelser visa sig erforderliga för sådan reglering av bebyggelsen, att industriens och hantverkets lokalfrågor kunna på ändamålsenligt sätt lösas. Enligt förevarande paragrafs första punkt, vilken överensstämmer med första punkten i nuvarande 15 §, skall vid uppgörande av stadsplan tillbörlig hänsyn tagas bland annat till stadens behov av utrymmen för olika ändamål. Att till de ändamål, för vilka utrymme sålunda skall beredas, även hör bedrivandet av industri och hantverk är uppenbart. Industriidkare och hantverkare kunna alltså med samma fog som andra samhällsgrupper kräva, att stadsplanen uppgöres under tillgodoseende av deras berättigade intressen. Enligt nuvarande 15 § sjuttonde att-satsen skall vid stadsplans uppgörande hänsyn tagas till bestående ägogränser, befintliga vägar och andra förhållanden, som kunna bidraga till underlättande av stadsplanens genomförande. Till befintliga förhållanden höra bland annat servitut. Sådana kunna vara till hinder för en ändamålsenlig planläggning eller kunna, om vederbörlig hänsyn till dem ej tagits vid planläggningen, försvåra planens genomförande. Att bringa servituten till upphörande ställer sig enligt nuvarande lagstiftning svårt. Stadsplaneutredningen har tidigare funnit sig böra ifrågasätta en allmän översyn av hithörande bestämmelser i syfte att underlätta en avlösning av servitut och nyttjanderätter (s. 420). En dylik översyn ligger emellertid utom stadsplaneutredningens uppdrag. Utredningen inskränker sig därför i detta sammanhang till att framhålla vikten av att befintliga servitut vid stadsplans uppgörande beaktas i den mån så kan ske. Erinran om servitutens ävensom befintliga ägogränsers och andra rådande förhållandens betydelse har av utredningen intagits i andra att-satsen av paragrafen. Anmärkas må att enligt vad i det följande föreslås (32 § 3 mom.) skall uppgift om bestående servitut intagas i den förteckning över av stadsplan berörda fastigheter och deras ägare, som skall fogas vid grundkarta till stadsplan. Skulle stadsplan läggas över område, som inmutats för gruvdrift — vilket i praktiken dock mycket sällan torde förekomma — måste givetvis nödighänsyn tagas även till detta förhållande i planen, så att gruvdriften ej motverkas eller hindras. Liknande förhållanden kunna här uppkomma som om området besväras av servitut. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 juni 1942 har svenska stadsförbundet fäst uppmärksamheten på önskvärdheten av klart utformade och med hänsyn till praktiska krav anpassade bestämmelser om skyddsbälten mellan in-

487 dustri- och bostadsområden. Stadsförbundet har härvid gjort gällande, att de regler angående sådana skyddsbälten, vilka uppställts av luftskyddsinspektionen i dess år 1938 utfärdade allmänna anvisningar (nr 1) angående planläggning och organisation av det civila luftskyddet vore alltför vagt avfattade. Ej heller det genom 1940 års lagändring i 15 § byggnadsstadgan såsom en sjätte att-sats införda stadgandet, att vid uppgörande av stadsplan luftskyddets krav skall vederbörligen beaktas, vore tillräckligt tydligt. Luftskyddssynpunkternas bedömande i samband med stadsplaneärenden medförde enligt stadsförbundets mening stora svårigheter bland annat genom den ovisshet, som rådde angående utgången av ett stadsplaneärende, där frågan om skyddsbälte bleve aktuell. I utlåtande den 31 oktober 1942 över berörda framställning har byggnadsstyrelsen bland annat anfört, att styrelsen ej kunde finna det vara till fördel med hänsyn till vare sig luftskyddets eller något annat av de allmänna intressen, som stadsförbundet företrädde, därest man såsom förbundet ifrågasatt införde fixerade, bindande och begränsande normer för skyddsbältens anordnande. Det kunde nämligen ej anses lämpligt, att man i fråga om planläggning för samhällsbebyggelse skulle vara beroende av att behöva följa dylika absoluta måttregler. Stadsplaneutredningen finner liksom byggnadsstyrelsen, att ifrågavarande spörsmål icke kan lösas efter schablonmässiga regler. Väl är det angeläget, att från luftskyddshåll lämnas anvisningar angående hur bebyggelsen lämpligen bör planläggas och utformas i syfte att minska skadeverkningarna vid luftanfall, såsom angående utläggande av skyddsbälten mellan industri- och bostadsbebyggelse, brandgator m. m. Förslag till nya anvisningar härom har också nyligen upprättats av civilförsvarsstyrelsen. Detta förslag är för närvarande föremål för närmare prövning. Anvisningar av berörda slag kunna emellertid ej generellt tillämpas. Visserligen kunde tänkas, att allenast vissa minimikrav angåves, vilka alltid måste fyllas. Därmed vore emellertid föga vunnet. De regler, som utformades efter dessa linjer, måste bli tämligen otillfredsställande ur luftskyddets — numera civilförsvarets — synpunkt, eftersom de praktiska möjligheterna att genomföra ett effektivt sådant skydd merendels torde vara begränsade. Åtskilliga faktorer spela härvidlag in. Framför allt måste de ekonomiska följderna av en planläggning under strängt beaktande av civilförsvarets fordringar uppmärksammas. Förhållandena gestalta sig givetvis olika beroende på vederbörande stads belägenhet, dess topografiska struktur, redan förefintlig bebyggelse m. m. Där förutsättningar finnas för genomförande av en med hänsyn till civilförsvaret rationell planläggning, bör stadsplanen upprättas under beaktande härav. Ur civilförsvarssynpunkt utarbetade anvisningar rörande planläggningen ha därför sin stora betydelse såsom angivande vart man bör sträva. Men de kunna ej göras tvingande. De få vid upprättande av stadsplan följas i den mån så kan ske utan åsidosät-

488 tände av andra berättigade intressen. Civilförsvarsfrågorna måste liksom stadsplanefrågor i allmänhet avgöras från fall till fall. Man får, med civilförsvarsanvisningarna såsom utgångspunkt, efter omständigheterna söka sig fram till vad som kan anses vara lämpligt och möjligt. Den ovisshet, som under nuvarande förhållanden uppgives råda angående utgången av ett stadsplaneärende, däri fråga om skyddsbälte är aktuell, torde kunna i väsentlig mån avlägsnas, därest städerna på sätt stadsplaneutredningen föreslår upprätta generalplaner, i vilka den framtida utvecklingen av bebyggelsen skisseras. Byggnadsstyrelsen har i sitt ovannämnda utlåtande förklarat sig villig att granska dylika generalplaner, därvid, i den mån frågor om hänsyn till luftskyddet äro tveksamma, samråd torde ske med vederbörande luftskyddsmyndighet. I detta sammanhang vill stadsplaneutredningen erinra, att Sveriges fastighetsägareförbund i skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 2 december 1940 med anledning av förut omförmälda stadgande i sjätte att-satsen av nuvarande 15 § om hänsynstagande till luftskyddets krav uttalat, att bebyggelseanordningar för luftskyddsändamål, exempelvis upptagande i byggnadskvarter av öppningar i bebyggelsen, icke borde behandlas i stadsplaneväg. Förbundet framhåller, att det här i verkligheten vore fråga ej om stadsplaner utan om försvarsanstalter samt att de ekonomiska följderna därav borde drabba icke enskilda medborgare utan det allmänna. Stadsplaneutredningen kan för sin del icke finna det slötande eller onaturligt, att fastighetsägare nödgas i viss utsträckning vidkännas det intrång i dispositionsrätten till marken, som kan erfordras för att skydda bebyggelsen vid angrepp från luften. Å andra sidan är det uppenbart att man i förevarande hänseende icke får pålägga fastighetsägarna hur stora bördor som helst. Såsom förut nämnts måste vid stadsplaneläggningen tillbörlig hänsyn tagas till bland annat markägarnas berättigade intressen. Denna grundsats, som redan finnes uttryckt i ingressen till 15 § gällande byggnadsstadga, har av utredningen ytterligare framhävts genom det föreslagna stadgandet i 2 § byggnadslagen. Det lärer icke hittills ha förekommit, att fastställelse meddelats å en stadsplan, om vilken med fog kan sägas, att markägarens berättigade intressen blivit åsidosatta för tillgodoseende av luftskyddets krav. Icke heller i fortsättningen torde fastställelse å en plan av dylik art komma att meddelas. På grund av vad sålunda anförts har nuvarande stadgande om hänsynstagande till luftskyddet — numera civilförsvaret — av utredningen oförändrat upptagits i sjunde att-satsen av förevarande paragraf. Såsom förut nämnts (s. 257) skall vid stadsplans uppgörande även beaktas det militära försvarets och den civila luftfartens behov. I samma att-sats har gjorts en erinran jämväl härom. För skada, som kan uppkomma genom dylikt häsynstagande, utgår ersättning enligt 139 § byggnadslagen. Till följd härav kunna hänsyn

489 till det militära försvaret och luftfarten påverka planens utformning på ett långt mera genomgripande sätt än hänsynen till civilförsvaret, där ingen motsvarande ersättningsregel finnes. Framhållas må att, på samma sätt som exempelvis en byggnadshöjd kan i stadsplanen regleras ur försvars- eller luftskyddssynpunkt, planen ur dylik synpunkt även kan reglera rätten att å byggnaden anbringa föremål som skjuta upp över taket, såsom skorstenar, radioantenner, flaggstänger m. m. Motormännens riksförbund har i sin skrivelse till stadsplaneutredningen den 3 februari 1944 påyrkat, att bebyggelsen i gatukors icke borde såsom nu tillåtas gränsa till gatukorset med en skarp vinkel utan borde givas en såvitt möjligt avrundad form. Några generella bestämmelser av denna innebörd kunna dock enligt stadsplaneutredningens mening uppenbarligen icke meddelas i byggnadsstadgan. Frågan måste regleras i stadsplan med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. I nionde att-satsen, vilken motsvarar åttonde att-satsen i nuvarande 15 §, inskärpes vikten av att gator givas sådan riktning, lutning, bredd och anordning i övrigt, att de främja trafiksäkerheten samt tillfredsställa trafikens fordringar i övrigt. Iakttagandet av denna regel torde särskilt beträffande viktigare gatukorsningar böra leda till att bebyggelsen därstädes begränsas på det av förbundet angivna sättet. Erinras må emellertid att trafiksäkerhetens krav på god sikt vid trafiklederna kunna i stadsplanen — utom genom att bebyggelsen avrundas i gatukorsen — även tillgodoses på annat sätt, exempelvis genom utläggande av lämpligt förgårdsområde framför den för bebyggande avsedda delen av tomtmarken. I åtskilliga hänseenden, som här icke berörts, avvika bestämmelserna i förevarande paragraf från deras motsvarigheter i 15 § byggnadsstadgan. Delvis äro dessa avvikelser av redaktionell natur. Stadsplanens huvudsyfte är att säkerställa, att bebyggelsen inom planområdet erhåller en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande utformning. Utredningen har ansett det lämpligt, att paragrafen inledes med en erinran härom. I tredje (nuvarande andra) att-satsen har vidare understrukits bland annat även vattenförsörjningsfrågans betydelse vid stadsplans uppgörande. Med anledning av påpekande från svenska kommunaltekniska föreningen ha torgområden, vilka för närvarande nämnas i tionde att-satsen i samband med parkeringsplatser, utbrutits ur detta sammanhang och i stället upptagits i tolfte (nuvarande elfte) attsatsen tillsammans med parker och andra planteringar. Föreskrifterna i sistnämnda att-sats om anordnande av lek- och idrottsplatser ha därjämte på grund av framställning den 11 december 1943 från ungdomsvårdskommittén kompletterats med en bestämmelse, att utrymme skall beredas för sådana platser för barn och ungdom i olika åldrar. Såsom ungdomsvårdskommittén erinrat, råder mångenstädes brist särskilt på lekfält och tummelplatser för ungdom i åldern 10—18 år.

490 Vad angår de i elfte (nuvarande tionde) att-satsen omförmälda parkeringsplatserna må framhållas, att ett områdes karaktär av allmän parkeringsplats icke förändras därigenom, att området för att öka möjligheterna till dess utnyttjande förses med byggnad över eller under markytan, s. k. parkeringshus. Området bibehåller uppenbarligen sin egenskap av allmän plats. I fråga om rätt att genom expropriation eller eljest taga marken i anspråk är sålunda ett för dylik parkeringsbyggnad avsett område jämställt med vanlig öppen parkeringsplats. En parkeringsplats behöver emellertid icke nödvändigtvis vara av allmän natur. Detsamma gäller beträffande andra för samfärdseln erforderliga platser än parkeringsplatser. Dylika platser kunna exempelvis vara avsedda för anordningar för tillhandahållande av drivmedel m. m. för motorfordon. I trettonde (nuvarande tolfte) att-satsen har erinrats, att byggnadskvarteren skola givas lämplig form ej blott med hänsyn till blivande bebyggelse utan även med tanke på väntad fastighetsindelning (jfr 39 §). För säkerställande av att kvarteren kunna indelas i lämpliga tomter, synes det i de flesta fall vara erforderligt att ett preliminärt förslag till tomtindelning inritas på stadsplanekartan. Detta förekommer också i stor utsträckning redan nu. Enligt fjortonde att-satsen, vilken saknar motsvarighet i gällande byggnadsstadga, skall tillses, att möjlighet beredes till god planlösning av de enskilda byggnaderna. Detta stadgande innebär givetvis icke, att stadsplanen skall göras så detaljerad, att den reglerar de enskilda byggnadernas utformning. Tvärtom bör onödig detaljering av stadsplanen undvikas (jfr s. 491). Meningen är endast att erinra planförfattaren om angelägenheten därav, att stadsplanen icke gives sådant innehåll, att en god planlösning av bostäderna förhindras. Stundom kan det dock vara lämpligt, att planförfattaren i fråga om vissa byggnader exemplifierar, hur planlösningen lämpligen kan ordnas inom stadsplanens ram. Såsom förut framhållits (s. 190) bör stadsplan icke utläggas över större område än som är eller kan väntas inom överskådlig tid bli bebyggt. Erinran om denna viktiga princip har skett i paragrafens andra stycke. Tillika har där — i anslutning till de principer rörande tillåtande av tätare bebyggelse, å vilka utredningens förslag grundas (s. 217 o. f.) — intagits ett stadgande i syfte att säkerställa att, innan stadsplan fastställes för visst område, utredning sker till klarläggande av att icke området med hänsyn till bestämmelserna i 144 och 146 §§ byggnadslagen bör vara undantaget från sådan bebyggelse. 29 §. På skäl, som anförts i motiveringen till 7 § byggnadslagen (s. 271—272), har i förevarande paragraf intagits stadgande av innebörd, att i stadsplan tydligt skall angivas vilka områden, som äro byggnadskvarter, vilka som äro

491 gator, torg, parker och andra allmänna platser samt vilka som äro specialområden. 30 §. Förevarande paragraf motsvarar 16 § i gällande byggnadsstadga. I sitt betänkande I med förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärenden m. m. anslöt sig stadsplaneutredningen till en av bland andra svenska kommunaltekniska föreningen uttalad uppfattning, att stadsplanerna ofta vore alltför detaljerade, och att härigenom framtvingades stadsplaneändringar i stort antal. För att framhäva, att stadsplaner ej finge göras onödigt detaljerade föreslog utredningen, att i 15 § skulle såsom sista stycke intagas en föreskrift, att vid stadsplans uppgörande borde tillses, att byggnadsverksamheten icke kringgärdades med detaljföreskrifter i vidare mån än som vore oundgängligen nödvändigt för vinnande av det med planen avsedda syftet. I vissa yttranden över stadsplaneutredningens berörda förslag anmärktes, att detsamma vore strängt taget obehövligt och att det kanske rent av kunde leda till icke önskvärda misstydningar. Sålunda anförde byggnadsstyrelsen, att styrelsen delade utredningens mening, att onödig detaljering borde undvikas, men att styrelsen ansåge en viss fara föreligga för att det av utredningen föreslagna tillägget med varning mot onödiga detaljföreskrifter skulle komma att uppfattas såsom en uppmaning att underlåta även sådan detaljstudering av en stadsplan, som vore erforderlig för dennas riktiga utformning med hänsyn till föreliggande speciella ändamål. Vid framläggande för 1943 års riksdag av propositionen nr 153 med förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen framhöll föredragande departementschefen, att den av utredningen i nämnda betänkande I likaledes föreslagna bestämmelsen under 118 § 2 mom. om rätt i vissa fall för byggnadsnämnd att medgiva avvikelser från föreskriven detaljreglering av bebyggandet, vilken bestämmelse departementschefen tillstyrkte, vore ägnad att undanröja den påtalade olägenheten av alltför långt driven sådan reglering i stadsplanerna. För att hindra, att planerna bleve onödigt detaljerade, syntes därjämte en viss ändring av nuvarande praxis böra komma till stånd. Detta syntes emellertid lämpligen kunna ske genom av byggnadsstyrelsen utarbetade anvisningar och formulär till ledning vid stadsplans uppgörande. Någon ändring av 15 § för berörda ändamål syntes därför, åtminstone för närvarande, icke böra göras. Under sitt fortsatta arbete torde, uttalade emellertid departementschefen, stadsplaneutredningen få anledning att närmare pröva frågan om stadsplanernas innehåll. Riktigheten av den princip, vilken ligger till grund för stadsplanutredningens berörda förslag om ändring i 15 § gällande byggnadsstadga, nämligen att en stadsplan icke bör göras mera detaljerad än som erfordras för tryggande av ändamålsenligt bebyggande och användande i övrigt av den

492 i planen ingående marken, synes utan vidare klar. Någon invändning häremot har icke heller framkommit i de över förslaget avgivna yttrandena. Vad som i yttrandena ifrågasatts är endast lämpligheten av att principen komme till uttryck på sätt utredningen föreslagit. Utredningen påyrkar icke, att stadgandet gives den av utredningen föreslagna formen. Däremot anser utredningen alltjämt, att i byggnadsstadgan tydligare än vad för närvarande sker bör framhållas, att detaljregleringens omfattning skall vara beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Redan utformningen av nuvarande 16 § 1 mom. giver stöd för att vid utarbetande av stadsplaner skall förfaras på sätt utredningen avser. Erfarenheten visar emellertid, att bestämmelsen icke alltid tillämpas i överensstämmelse med vad som sålunda varit avsett. Något kan måhända vinnas genom allenast sådan jämkning av bestämmelsens ordalydelse, att den bakomliggande tanken, nämligen att detaljföreskrifter skola meddelas endast i den mån de äro erforderliga, klarare framträder. Förevarande paragrafs 1 mom., som motsvarar 1 mom. i nuvarande 16 §, har avfattats under beaktande härav. Vid uppgörandet av stadsplan visar det sig stundom önskvärt att vissa delar av kvarter helt eller delvis tagas i anspråk såsom gemensam gård för tomterna i kvarteret. En möjlighet är härvid, att gårdsutrymmena i stadsplanen upptagas icke som kvartersmark utan som allmän plats. Staden blir då i vanlig ordning skyldig att iordningställa den öppna platsen samt erhåller rätt att uttaga bidrag till kostnaderna för marken och övriga anläggningskostnader av tomtägarna. Underhållet av platsen kommer också att åvila staden utan möjlighet för denna att i detta hänseende uttaga bidrag av markägarna, därest icke dessa genom särskilt avtal i samband med stadsplanens uppgörande eller eljest åtagit sig att utgiva sådant bidrag. Vill staden icke påtaga sig de ålägganden, som följa av att marken upptages som allmän plats, kan saken i vissa fall ordnas så, att i köpekontrakten angående ifrågavarande tomter stadgas, att gemensam gård skall anordnas samt att tomtägarna efter viss grund skola deltaga i kostnaderna för gårdens iordningställande och underhåll. Till säkerhet för dessa kostnader kan härvid påfordras deposition av inteckning eller dylikt. På sistnämnda sätt har förfarits exempelvis i fråga om de öppna gårdarna inom bebyggelsen på Ladugårdsgärde i Stockholm. Mången gång är emellertid icke denna utväg framkomlig. För att då åstadkomma gemensamma gårdar kräves i första hand möjlighet att förbjuda uppsättande av stängsel mellan de enskilda tomterna. Vidare måste kunna hindras anordnande av plats för sopor eller upplag på det till gemensam gård avsedda utrymmet. Huruvida dylika förbudsbestämmelser för närvarande kunna intagas i stadsplan, synes i viss mån oklart. Varken stadsplanelagen eller byggnadsstadgan innehåller emellertid något som talar mot att så kan ske. I nuvarande 44 § byggnadsstadgan finnes

493 tvärtom en bestämmelse, enligt vilken byggnadsnämnden för visst fall, nämligen i fråga om förgård, uttryckligen tillerkännes rätt att förbjuda uppsättande av stängsel. Enligt stadsplaneutedningens mening torde hinder att i stadsplan meddela förbud av detta slag icke böra möta. För att varje tvekan på denna punkt för framtiden skall undvikas har utredningen bland exemplen i andra stycket i 1 mom. av förevarande paragraf på vad stadsplanebestämmelser kunna innehålla upptagit förbud mot anordnande av stängsel eller av plats för sopor eller upplag. Enbart genom berörda förbud uppkommer emellertid icke någon gemensam gård. För att åvägabringa en sådan torde därjämte till en början fordras, att rätt beredes tomterna att begagna det som gemensam gård avsedda området samt att taga väg över varandras mark. Dylik servitutsrätt kan för närvarande icke tillskapas genom stadsplan (jfr R. 1942 s. 89). Någon ändring av lagstiftningen i detta hänseende synes ej heller tillrådlig, i vart fall icke förrän den inom lagberedningen planerade utredningen om nya allmänna lagbestämmelser angående servitut slutförts. För att tomterna skola erhålla rätt att begagna det som gemensam gård avsedda området torde alltså fordras överenskommelse mellan de därav berörda tomtägarna. Såsom förutsättning för uppkomsten av en gemensam gård gäller därjämte, att gårdsutrymmena inom de olika tomterna ordnas på lämpligt sätt, helst efter en enhetlig plan, upptagande planteringar, gångvägar m. m. Befogenhet för byggnadsnämnden att ålägga tomtägare alt anlägga plantering å gård finnes redan för närvarande i 45 § byggnadsstadgan (jfr 70 § i utredningens förslag). Givetvis underlättas dock gårdsutrymmets ordnande på ett ändamålsenligt sätt, om frivillig överenskommelse härom kan träffas mellan tomtägarna. Av vad sålunda anförts framgår, att möjligheterna att anordna gemensamma gårdar enligt den föreslagna lagstiftningen äro begränsade. Medgiver staden icke, att gård utlägges som allmän plats, nödgas man i viss utsträckning lita till frivillig överenskommelse mellan de berörda tomtägarna. Utredningen har övervägt att i byggnadslagen införa vissa bestämmelser, som skulle möjliggöra anordnande av gemensam gård även om sådan överenskommelse ej kunnat träffas. Genom ifrågavarande bestämmelser skulle då också föreskrivas en rättvis fördelning mellan tomtägarna av kostnaderna för gårdens anordnande och underhåll. Dylika bestämmelser torde emellertid bli av ganska invecklad och vidlyftig natur, särskilt i förhållande till deras begränsade syfte. Då bestämmelsernas tillämpning också torde kunna medföra svårigheter, och då gemensam gård, därest sådan befinnes önskvärd, liksom för närvarande i de flesta fall torde kunna åstadkommas på annat sätt, har utredningen icke ansett lämpligt att framlägga något förslag i ämnet. Med de avvikelser, vilka ovan angivits, överensstämmer förevarande paragraf frånsett vissa redaktionella jämkningar med vad för närvarande gäller

494 enligt 16 §. I 1 mom. första stycket har dock intagits erinran om den möjlighet, som förefinnes att genom stadsplanebestämmelser förbjuda anordnande av port eller annan utgång mot gata. Av det redan i nuvarande 16 § 1 mom. andra stycket förefintliga stadgandet, att stadsplanebestämmelser kunna innehålla föreskrifter om stängsels beskaffenhet, vilket stadgande intagits jämväl i utredningens förslag, framgår, att förbud kan meddelas i stadsplan även mot anordnande av grind. Dylika förbud mot port eller annan utgång mot gata eller mot anordnande av grind kunna stundom befinnas erforderliga, exempelvis för att skydda viktigare genomfartsleder mot utfarter, som äro olämpliga ur trafiksynpunkt. En förutsättning för meddelande av sådana förbud är uppenbarligen, att tomtens behov av utfart blir på annat sätt behörigen tillgodosett. En annan avvikelse från vad för närvarande gäller innebär stadgandet i 3 mom., att i fråga om stadsplanebestämmelser, som röra förut bebyggd stadsdel, skall vid tillämpning av 1 och 2 mom. tagas nödig hänsyn till förefintlig bebyggelse. Enligt 16 § 3 mom. nuvarande byggnadsstadgan behöver dylik hänsyn tagas allenast vid tillämpning av 2 mom. I samband med behandlingen av förevarande paragraf vill stadsplaneutredningen slutligen något beröra ett spörsmål, som, ehuru det enligt utredningens mening ej påverkar paragrafens avfattning, likväl är i detta sammanhang av intresse. Det gäller möjligheten att i stadsplanebestämmelser intaga föreskrifter om anordnande av fönster. Att stadsplanebestämmelser få meddelas av innehåll, att fönster icke får anordnas i mot granntomt vettande fasad i tomtgräns synes utan vidare klart. Däremot har tidigare förefunnits en viss tvekan, huruvida i stadsplan kunnat mot bestridande av grannfastighetens ägare bestämmas, att fönster får inrättas i tomtgräns. Emellertid har Kungl. Maj:t under senare tid i ett flertal fall — bland annat i ett efter regeringsrättens hörande den 13 oktober 1944 avgjort ärende angående ändring av stadsplanen för kvarteret Gråmunken i Halmstad — fastställt stadsplanebestämmelser, varigenom fönster i tomtgräns medgivits. 31 §. Paragrafen överensstämmer, frånsett vissa smärre ändringar av redaktionell natur, med nuvarande 17 §. 32 §. Angående motiven till stadgandet i 1 mom. om kompetensfordringar för stadsplaneförfattare hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen (s. 259—260) samt under 23 § (s. 482). Det är beklämmande att se, huru det ena samhället efter det andra först när det är för sent upptäcker vikten av att för upprättande av stadsplaner uteslutande användas teoretiskt och praktiskt utbildade personer på området, vilka känna verkligt ansvar för sin maktpåliggande uppgift. Stora värden ha satts på spel genom missgrepp

495 i berörda hänseende från samhällenas sida. En planförfattare måste vara besjälad av strävan, att planen skall bli så lämplig för en ändamålsenlig samhällsbebyggelse som möjligt. Tyvärr förhåller det sig emellertid alltför ofta så, att planförfattarens intresse för uppgiften främst dikteras av privatekonomiska synpunkter. Frågan, huruvida planen blir den för samhället mest fördelaktiga, ägnas ej sällan mindre uppmärksamhet. Stadsplaneutredningen kan icke nog starkt understryka angelägenheten av att de ansvariga kommunala myndigheterna hålla ögonen öppna för detta spörsmål och icke, i förhoppning kanske om att göra en besparing å kostnaderna för stadsplanens upprättande, äventyra värden av mångdubbelt större storlek. 2 mom., som innehåller bestämmelser om stadsplanekarta, är lika lydande med 1 mom. i nuvarande 18 §. I den mån närmare bestämmelser om stadsplans åskådliggörande å kartan genom särskilda beteckningar m. m. kunna erfordras, böra sådana bestämmelser jämlikt 180 § meddelas av byggnadsstyrelsen. 3 mom. I sin skrivelse den 2 juli 1943 har svenska kommunaltekniska föreningen anmärkt, att byggnadsstadgan i dess nuvarande lydelse innehölle vissa kvalitetsfordringar beträffande tomtindelningskarta men ej beträffande stadsplanekarta, ehuru stadsplanen hade minst lika omfattande rättsverkningar som tomtindelningen. Föreningen framhåller, att en mångfald exempel funnes på olägenheterna av bristfälligt och felaktigt kartmaterial till stadsplan: markägaren erhölle oklara eller felaktiga upplysningar vid planens utställande, utstakning av planen på marken vållade ett tidsödande tolkningsarbete och svårigheter mötte vid tomtindelningens fastställande, allt till förfång för byggnadsverksamheten. Stadsplanekartorna borde därför upprättas av kompetent person och med minst sådan noggrannhet, att i förordningen den 17 december 1920 (nr 850) angående sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m. m. (mätningsförordningen) meddelade noggrannhetsfordringar rörande finmätning uppfylldes. Stadsplaneutredningen finner vad kommunaltekniska föreningen sålunda anfört vara värt beaktande. Nu gällande bestämmelser om det kartmaterial, som skall användas vid uppgörande av stadsplan, är otvivelaktigt i behov av översyn. Enligt byggnadsstadgans nuvarande 18 § 2 mom. a) skall stadsplan åtföljas av terrängkarta, visande den föreslagna planens anbringande på området, sådant det befinnes med vägar, ägogränser, byggnader m. m.; dock att särskild terrängkarta icke erfordras, där nu omförmälda uppgifter kunna införas å stadsplanekartan utan att dennas tydlighet lider därav. Saknaden av bestämmelser om kompetensfordringar för den, som upprättar terrängkarta, gör emellertid, att denna ej sällan med ledning av befintligt kartmaterial sammanställes av okunniga personer. Dessa ikläda sig icke något ansvar för kartans överensstämmelse med verkligheten. På den sålunda tillkomna obestyrkta och otillförlitliga kartan grundar emellertid sedan stadsplaneförfat-

496 tåren sitt förslag till stadsplan med de viktiga rättsverkningar, som därav kunna följa. Förhållandet är uppenbarligen icke tillfredsställande. Enligt utredningens mening bör varje stadsplan vila å en tillförlitlig grundkarta. Å denna böra vara angivna samtliga före stadsplanens uppgörande bestående förhållanden, som äro av beskaffenhet att kunna inverka på planen. Grundkartan kommer alltså att motsvara den nuvarande terrängkartan med den skillnaden, att å grundkartan icke finnes utmärkt den föreslagna stadsplanen. Man får alltså dels en grundkarta, avseende områdets utseende före stadsplaneläggningen, dels ock en stadsplanekarta, som därjämte innehåller stadsplanen. Såsom underlag för stadsplanekartan kan lämpligen tjäna en kopia av grundkartan. Skulle emellertid till följd av grundkartans många detaljer stadsplanens tydlighet bli lidande av att kartläggas å en fullständig dylik kopia, bör hinder ej möta mot att vissa av dessa detaljer, t. ex. måttuppgifter, polygonpunklers nummer, registerbeteckningar å fastigheter m. m., icke upptagas å stadsplanekartan. Utredningen vill särskilt framhålla vikten av — icke minst med hänsyn till efterföljande tomtindelning — att å grundkartan noggrant utmärkas befintliga fastighetsgränser. I samband med grundkartans upprättande bör också uppgöras en förteckning över de kartlagda fastigheterna och samfälligheterna samt deras ägare, vilken förteckning skall bifogas kartan och vilken kan tjäna till ledning vid stadsplaneförslagets utställande. I fastighetsförteckningen böra även angivas fastigheterna åvilande servitut, i den mån kännedom därom kunnat vinnas. För erhållande av uppgift om dylika servitut torde den, som upprättar fastighetsförteckningen, i huvudsak kunna hålla sig till de upplysningar som kunna hämtas ur fastighetsregistret och fastighetsboken. Enligt 28 § i 1917 års fastighetsregisterförordning skall anteckning i fastighetsregistret göras om servitut, som efter förordningens ikraftträdande tillkommer vid laga skifte eller vid avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning. Anteckning i registret må också göras om vissa andra servitut. I fastighetsboken åter vinnes upplysning om servitut, som intecknats. Upprättande av en grundkarta av det innehåll, som nu angivits, blir alltså det första ledet, då ett förslag till stadsplan skall uppgöras. Kartan bör vara upprättad, och följaktligen även bestyrkt, av kompetent person. I 27 § gällande byggnadsstadga föreskrives beträffande tomtindelningskarta, att sådan må upprättas allenast av person, vilken äger behörighet såsom mätningsman i stad. Jämlikt 2 kap. 2 § lagen om fastighetsbildning i stad, sådan den lyder enligt lagen den 17 juni 1943, tillkommer dylik behörighet den, som inom riket avlagt lantmäteriexamen eller civilingenjörsexamen vid teknisk högskolas avdelning för väg- och vattenbyggnad samt därjämte minst två år under sakkunnig ledning utövat väl vitsordad praktisk verksamhet inom fastighetsbildningsväsendet. Vill den, som ej uppfyller dessa fordringar, utöva befattning såsom mätningsman i stad, måste han söka särskilt tillstånd därtill av

497 Kungl. Maj:t. Utredningen förordar, att samma behörighetsfordringar uppställas å den, vilken upprättar grundkarta till stadsplan. Även för den som upprättar fastighetsförteckningen synas dessa behörighetsfordringar böra gälla; dock torde förteckningen kunna få uppgöras jämväl av stadens registerförare, oaktat denne ej äger sådan behörighet. Samma spörsmål angående det grundläggande kartmaterialets beskaffenhet, som nyss behandlats i fråga om stadsplan, uppkommer även beträffande byggnadsplan. I fråga om kraven på byggnadsplanekarta ha byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen, såsom av det följande (s. 507 o. f.) närmare framgår, uttalat i viss mån olika meningar. Båda styrelserna äro emellertid ense om att detaljerade föreskrifter erfordras angående den grundläggande kartans upprättande och beskaffenhet. Sådana bestämmelser föreslås av stadsplaneutredningen under 51 §, bland annat innehållande att lantmäteristyrelsen skall efter samråd med byggnadsstyrelsen utfärda anvisningar i ämnet. Enligt stadsplaneutredningens mening erfordras jämväl i fråga om grundkarta till stadsplan närmare mätningstekniska föreskrifter, såsom angående stomnätets beskaffenhet, mätningens noggrannhet, mätnings- och karteringssättet m. m. Utredningen föreslår, att erforderliga anvisningar härom skola meddelas i nyss angiven ordning, d. v. s. av lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadsstyrelsen Enligt 2 § kungörelsen den 26 juni 1936 (nr 367) med vissa föreskrifter om mätningsväsendet och fastighetsregisterväsendet i rikets städer åligger det lantmäteristyrelsen bland annat, att på framställning av byggnadsnämnd upprätta program för triangelmätning eller därmed sammanhängande grundläggande kartläggning av stads område samt att utöva kontroll över dylika mätnings- och kartläggningsarbeten. I anslutning till den uppgift, som sålunda redan nu åligger lantmäteristyrelsen, torde anvisningarna rörande grundkarta till stadsplan i viss utsträckning kunna meddelas lör varje fall för sig. Därjämte torde lantmäteristyrelsen emellertid böra utfärda allmänna anvisningar i ämnet. Upptagandet i byggnadsstadgan av föreskrift om mätningsmannakompetens för den, som upprättar grundkarta till stadsplan, och om skyldighet för lantmäteristyrelsen att utfärda närmare anvisningar angående sådan kartas beskaffenhet medför vissa jämkningar i nyssnämnda kungörelse den 26 juni 1936. Förslag till ändrad lydelse av kungörelsen i fråga har utarbetats. I A mom. a) har intagits ovanberörda föreskrift, att vid stadsplanekartan skall fogas särskild grundkarta jämte fastighetsförteckning. 4 mom. b) innehåller liksom nuvarande 18 § 2 mom. b) föreskrift om att vid kartan skall fogas beskrivning över stadsplaneförslaget jämte erforderlig utredning. Är fråga om sanering av äldre bebyggelseområden, torde för bedömande av förslagets lämplighet och möjligheterna att genomföra detsamma i regel vara nödvändigt, att utredning jämväl förebringas angående det sätt, på vilket .32

498 genomförandet avses skola ske, samt tiden härför. Uppgift bör sålunda lämnas, om och i vilken mån genomförandet förutsätter, att inlösen av mark sker genom kommunens eller enskild försorg, huru finansieringen av saneringen avses skola äga rum m. m. I enlighet härmed har i utredningens förslag intagits stadgande att, där stadsplan avser förut bebyggt område, bör stadsplanebeskrivningen innehålla utredning angående dessa ämnen, i den mån sådan utredning kan vara erforderlig. Under 4 mom. c) har utredningen, i anslutning till vad som anförts i den allmänna motiveringen (s. 261), infört stadgande om skyldighet att vid förslag till stadsplan foga den utredning, som erfordras för bedömande av huruvida de förutsättningar, på vilka förslaget grundas, äro för handen, samt huruvida förslaget utformats på lämpligt sätt i enlighet med dessa förutsättningar. Enligt 4 mom d) skall vid stadsplanekartan fogas erforderlig utredning angående de viktiga frågorna om ordnandet av vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av vattenförorening. Stadgandet motsvarar nuvarande 18 § 2 mom. c). Slutligen har i 5 mom. upptagits hänvisning till stadgandet i 19 § 2 mom. om anmärkande i uppgjort planförslag av inskränkning i byggnadsrätten, som vidtagits av hänsyn till försvaret eller luftfarten. 33 §. Angående uppgörande av förslag till stadsplan samt förslagets utställande för granskning och fortsatta behandling torde böra gälla samma föreskrifter som i 25 och 26 §§ föreslagits för motsvarande fall beträffande förordnande enligt 14 § byggnadslagen. Föreskrifterna i 25 och 26 §§ överensstämma i sin tur i stort sett med nuvarande 19 och 20 §§. Rörande motiven till paragrafens andra stycke hänvisas till vad därom anförts under 45 § byggnadslagen (s. 311). 34 §. Förevarande paragraf stadgar skyldighet för länsstyrelsen att, om länsstyrelsen finner stadsplan erforderlig för visst område men stadsfullmäktige underlåta att vidtaga nödiga åtgärder för upprättande av sådan plan, anmäla förhållandet för Kungl. Maj:t. Med anledning av sådan anmälan kan Kungl. Maj:t enligt 29 § byggnadslagen, om förhållandena prövas föranleda därtill, framtvinga upprättande av stadsplan. I avbidan härpå äger Kungl. Maj:t enligt 36 § samma lag förordna om förbud mot nybyggnad inom det ifrågavarande området. Stadgandet i förevarande paragraf gäller enligt hänvisning i 35 § även beträffande ändring av stadsplan. 35 § De i 32 § 3 mom. av förslaget intagna bestämmelserna om grundkarta innebära en skärpning i vad för närvarande gäller angående det kartmaterial,

499 som erfordras vid uppgörande av stadsplan. Föreligger fråga om ändring i stadsplan, kan fordran på företeende av särskild grundkarta med i nyssnämnda paragraf föreskriven noggrannhet stundom vara onödigt sträng. Olägenheterna härav framträda särskilt för det fall att ändringen avser ett område, som stadsplanelagts före den nya lagstiftningens genomförande och beträffande vilket någon grundkarta motsvarande denna lagstiftnings krav därför tidigare ej upprättats. Att i dylika fall helt eftersätta fordringarna å grundkarta synes å andra sidan icke tillrådligt. En ändring kan i samma grad som en ny stadsplan vara beroende av det underliggande kartmaterialet. Detta är exempelvis fallet, därest ändringen avser upptagande av nya gator eller föranleder ändring i tomtindelningen. Är ändringen däremot av sådan art, att den icke berör ägogränser eller påverkas av terrängens beskaffenhet, kan kravet på kartmaterialets tillförlitlighet sättas mindre högt. Gäller stadsplaneändringen exempelvis allenast viss ökning eller minskning av hushöjden, torde ändringen kunna medgivas utan att grundkarta företes. Utredningen föreslår, att dessa synpunkter bringas till uttryck på så sätt, att föreskriven grundkarta förklaras icke vara erforderlig för den händelse de förhållanden, som skola angivas å sådan karta, tillförlitligt framgå av stadsplanekartan, i den mån de äro av betydelse för ändringen. Vad nu anförts har beaktats vid avfattandet av stadgandet i förevarande paragrafs 1 mom. I övrigt är detta moment i sak överensstämmande med nuvarande 21 § första stycket. I 2 mom. ha intagits vissa föreskrifter för det fall att ändring i stadsplan antages av byggnadsnämnden. Bestämmelserna i 3 mom. slutligen överensstämma med nuvarande föreskrifter i 21 § andra och tredje styckena. 36 §. I avloppsplan bör klargöras ej blott frågan om avloppsvattnets avledande utan även om och i vad mån särskilda åtgärder erfordras till motverkande av vattenförorening. Frånsett den jämkning, som föranledes härav, överensstämmer paragrafen med nuvarande 22 §. 37 §. Såsom anförts vid behandlingen av 70 § byggnadslagen (s. 382) har svenska kommunaltekniska föreningen framhållit, att föreskrift borde finnas angående utställning av förslag om tillämpning av de bestämmelser, som innehållas i nämnda paragraf. Utredningen delar denna uppfattning. Visserligen torde Kungl. Maj:t ej underlåta att, då fråga uppkommer om meddelande av förordnande som avses i paragrafen, höra markägarna. Uttryckligt stadgande härom synes emellertid böra givas. Sådant stadgande har upptagits i förevarande paragraf. Utställningstiden har i likhet med vad som gäller i fråga om utställning av stadsplaneförslag angivits till minst fjorton

500 dagar. Denna minimitid bör naturligtvis komma till användning endast om det kan antagas att markägaren därunder hinner taga ställning till ett förslag om tillämpning av 70 § byggnadslagen. I andra fall måste utsättas en efter omständigheterna avpassad längre tid för granskning av förslaget. I paragrafen ha därjämte införts vissa bestämmelser angående uppgörande av förslag, som här avses, samt om förslagets utmärkande å karta. I sistnämnda del innebära bestämmelserna ett fullföljande av den tanke, som ligger bakom stadgandet i 70 § första stycket sista punkten byggnadslagen att den mark, som förordnandet avser, skall däri angivas till läge och gränser. Utmärkandet av marken torde böra ske å stadsplanekartan eller på särskild karta, upprättad med samma noggrannhet som denna sistnämnda. Därest närmare anvisningar erfordras angående den utredning, som bör ligga till grund för förordnande enligt omförmälda paragraf, torde Kungl. Maj:t komma att tillse att sådana meddelas. 38 §. I nuvarande 23 § byggnadsstadgan äro föreskrifter meddelade angående hur förfaras skall då fråga väckts om antagande av gatukostnadsbestämmelser eller ändring däri. Någon anledning att föreslå annat förfaringssätt än det som sålunda för närvarande tillämpas har stadsplaneutredningen ej ansett föreligga. I förevarande paragraf ha gällande föreskrifter i ämnet oförändrade upptagits. Emellertid har förevarande paragraf i förslaget givits ett vidsträcktare tilllämpningsområde än nuvarande 23 §. Enligt 59 § byggnadslagen äger Kungl. x\laj:t på framställning av staden besluta att gatumarksersättning, som belöper på tomtägarna inom visst område, skall fördelas mellan dem enligt särskild grund. Såsom framhållits i motiven till sistnämnda paragraf synes förslag angående sådan fördelningsgrund böra upprättas och utställas i samma ordning som förslag till gatukostnadsbestämmelser. I olikhet mot vad som gäller beträffande förslag av sistnämnda innehåll torde emellertid, då förslag angående fördelningsgrund utställes för granskning, underrättelse härom böra icke blott intagas i tidningarna utan direkt tillställas de markägare, vilka beröras av förslaget, genom särskilda kallelsebrev i överensstämmelse med stadgandet i 25 § 1 mom. tredje stycket. Av stadgandet i förevarande paragraf följer, att stadsfullmäktige skola låta verkställa utredning angående uppkommen fråga om fördelningsgrund som nyss nämnts. Beslut synes dock icke behöva fattas av stadsfullmäktige om verkställande av utredning i varje särskilt fall, då sådan fråga väckes. Stadsfullmäktige torde vara oförhindrade att giva drätselkammaren eller annat lämpligt organ generellt uppdrag att utföra alla förberedande åtgärder, inberäknat utställning av upprättat förslag. Stadsfullmäktiges befattning med ärendet kan alltså inskränka sig till det slutliga avgörandet, huruvida fram-

501 ställning till Kungl. Maj:t om särskild fördelningsgrund skall avlåtas eller icke. Lika litet som då det gäller utställning av förslag till gatukostnadsbestämmelser synes det stadsplaneutredningen erforderligt att tomtägarna erhålla personlig underrättelse om upprättat förslag till fördelningsgrund. Tillräcklig publicitet torde kunna erhållas genom att kungörelse införes i tidning inom orten. Om tomtindelning. 39 och 40 §§. Förevarande paragrafer överensstämma med nuvarande 24 och 25 §§. 41 §• I 26 § gällande byggnadsstadga föreskrives, att om befintlig tomtindelning strider mot stadgandena angående tomts form och storlek eller eljest icke är ändamålsenlig, bör åtgärd vidtagas till förbättrings åstadkommande, i den mån så kan ske. Som motiv för denna bestämmelse har bland annat anförts (prop. 192/1931 s. 67), att det efter stadsplaneändring vore av vikt att byggnadsnämnden beaktade och i god tid fullgjorde sin uppgift att åvägabringa erforderlig ändring i tomtindelning, enär eljest den faran läge nära till hands, att trots stadsplaneändringen kunde komma till stånd byggnadsföretag, som i hög grad försvårade de i följd av stadsplaneändringen behövliga ändringarna i tomtindelningen. I yttrande över stadsplaneutredningens betänkande I framförde stadsingenjörskontoret i Stockholm det önskemålet, att efter stadsplaneändring ny tomtindelning icke skulle vara obligatorisk utan för varje fall beslutas av byggnadsnämnd. Stadsingenjörskontoret torde med detta uttalande närmast syfta på sådana stadsplaneändringar, som allenast innebära avskärning av kvartershörn. Mången gång kunde det måhända anses överflödigt, att en dylik stadsplaneändring skall behöva föranleda en formlig ändring av tomtindelningen. Det torde även ha inträffat, bland annat i Stockholm, att tomtmätning av den av stadsplaneändringen berörda tomten verkställts utan föregående tomtindelningsändring, därvid avskärningen av kvartershörnet direkt angivits på tomtkartan i samband med tomtmätningen. Ett sådant förfarande är dock varken tillåtet eller tillrådligt. För fastighetsbildningen och fastighelsredovisningen torde det vara ett oeftergivligt krav att en dylik ändring, även om den är av bagatellartad beskaffenhet, verkställes i den form som är föreskriven för ändring i tomtindelning. Gränsen mellan bagatellfallen och ändringar av större betydelse torde för övrigt icke kunna nöjaktigt angivas. Ändring av tomtindelning kan i de mycket enkla fall, varom nu är fråga, verkställas både snabbt och billigt. Enligt vad stadsplaneutredningen har sig bekant förekommer det emeller-

502 tid alltjämt ofta, att byggnadsverksamheten hämmas genom att åtgärder ej i tid vidtagits för att bringa fastställd tomtindelning i överensstämmelse med gällande stadsplan. Det är ej ovanligt att, då fråga uppkommer om ett byggnadsföretag, behövlig ändring i gällande tomtindelning ej skett. Härigenom vållas ej endast hinder för byggnadsverksamheten utan följden kan även bli att för undvikande av ytterligare tidsutdräkt ett dispensförfarande måste tillgripas, som ur flera synpunkter är förkastligt. För att råda bot på detta missförhållande har stadsplaneutredningen i förevarande paragraf infört föreskrift, som ålägger byggnadsnämnden att tillse att ändring i tomtindelning företages snarast möjligt, där så erfordras efter stadsplaneändring (jfr motiven till 37 § byggnadslagen, s. 300—301). 42 §. Denna paragraf är med nedan omförmälda ändringar överensstämmande med nuvarande 27 § byggnadsstadgan. Ej sällan förekommer, att ett kvarter, som skall tomtindelas, förut är i sin helhet uppdelat i lagom stora och lämpligt arrenderade fastigheter. Särskilt kan detta inträffa, då stadsplan omfattar kvarter, som tidigare bebyggts enligt avstyckningsplan eller byggnadsplan. Tomtindelningen innebär i dylikt fall endast ett konstaterande av att den befintliga fastighetsindelningen är lämplig. Både för staden, som skall bekosta tomtindelning, och för fastighetsägarna, vilka icke få företaga nybyggnad förrän tomtindelning skett, ter sig tomtindelningen i sådant fall lätt som en formalitet. Den främsta anledningen till att tvånget att verkställa tomtindelning blir betungande är i regel, att för ändamålet måste med ej oväsentlig kostnad och tidsutdräkt anskaffas en ny karta över kvarteret i minst skala 1 : 400. Stadsplaneutredningen finner väl, att tomtindelning icke kan undvaras, även om det blott gäller att fastslå lämpligheten av bestående fastighetsindelning. Däremot torde kraven på kartans skala mången gång kunna utan olägenhet eftergivas i dylikt fall. Utredningen har därför upptagit bestämmelse härom i andra stycket av förevarande paragraf. Syftet med den föreslagna eftergiften är att tomtindelning, som icke medför ändring av bestående fastighetsindelning, skall kunna verkställas utan att fullständig nymätning avkvarteret behöver verkställas. Tomtindelningskartan kan grundas på stadsplanekartan eller upprättas genom sammanställning av befintliga avstyckningskartor eller på annat sätt. På mätningsmannen, vilken kontrolleras av byggnadsnämnden, ankommer det att avgöra sättet för kartans upprättande. Det torde ligga i sakens natur, att nymätning icke underlåtes, om vid den markundersökning, som måste ske vid tomtindelningsförslagets uppgörande, det befintliga kartmaterialet befinnes otillförlitligt eller tvekan uppstår om fastighetsgränsernas sträckning. Uttrycklig föreskrift härom torde ej vara erforderlig. Frånsett kravet på kartans skala torde övriga i 27 § nuvarande

503 byggnadsstadgan uppställda fordringar på tomtindelningskarta böra bibehållas. Kartan skall sålunda bland annat utmärka varje tomts ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor. Befintliga byggnader måste också upptagas på kartan. Byggnadernas belägenhet är nämligen av stor betydelse för bedömande av tomtindelningens lämplighet. Närmare anvisningar rörande karta och beskrivning till tomtindelning torde — på samma sätt som i fråga om grundkarta till stadsplan eller byggnadsplan (jfr s. 497) — böra meddelas av lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadsstyrelsen. Särskild föreskrift härom föreslås i paragrafens tredje stycke. Även i andra fall än nu nämnts synes tomtindelningskartan liksom för närvarande böra få uppgöras i mindre skala än 1 : 400, därest särskilda skäl föreligga. Med stöd av denna bestämmelse kan mindre skala användas exempelvis i det fall, att kvarteret omfattar så stor ytvidd att en karta i skala 1 : 400 blir ohanterlig eller om hela kvarteret utgör en enda tomt. 43—45 §§. Dessa paragrafer motsvara utan ändring i sak nuvarande 28, 29 och 29 a §§.

5 kap. O m b y g g n a d s p l a n o c h u t o m p l a n s b e s t ä m m e l s e r i stad. Om byggnadsplan. 46 §. Förevarande paragraf samt de närmast följande innehålla bestämmelser om förfarandet med avseende å uppgörande och fastställande av byggnadsplan i stad. Enligt förslaget till byggnadslag skall tillkomsten av sådan plan — på samma sätt som nu gäller i fråga om avstyckningsplan — i regel vara beroende på framställning av vederbörande markägare. Endast om förordnande meddelats enligt 97 § byggnadslagen kan byggnadsplan uppgöras för mark, vars ägare ej begärt dylik planläggning. För de fall då byggnadsplan i stad icke får givas annat utseende eller innehåll än markägaren medgiver, bör det i första hand ankomma på markägaren själv att upprätta förslag till sådan plan, vilket förslag ingives till länsstyrelsen för prövning och fastställelse. Givetvis har staden stort intresse av att byggnadsplan utformas på ett lämpligt sätt. Byggnadsnämnden bör därför, såsom i det följande närmare angives, yttra sig över upprättat planförslag. Redan innan förslaget uppgöres bör emellertid markägaren söka kontakt med byggnadsnämnden för att inhämta de synpunkter, som från nämndens sida kunna vara att anlägga på ärendet.

504 47 §. Har markägare gjort framställning om fastställande av byggnadsplan men ej ingivit förslag till planläggning, bör det åligga länsstyrelsen att, om markägaren begär detta och byggnadsplan finnes erforderlig, ombesörja upprättandet av förslag till sådan plan. Finnes av markägare ingivet planförslag vara olämpligt eller i behov av komplettering, bör motsvarande gälla. Bland annat i det fall, då till planen skola höra byggnadsplanebestämmelser, torde det ej sällan möta svårigheter för den enskilde markägaren att i detalj utforma planen. Länsstyrelsen bör då träda hjälpande emellan. För fullgörande av sina ifrågavarande uppgifter äger länsstyrelsen anlita erforderlig sakkunnig hjälp. Närmast ifrågakommer för sådant ändamål länsarkitekten. Kostnaderna för planförslags uppgörande eller komplettering åvila, även om arbetet sker genom länsstyrelsens försorg, markägaren. 48 §. Byggnadsplan avses enligt utredningens förslag skola kunna göras myckel enkel, så att den nära ansluter sig till den nuvarande avstyckningsplanen. Byggnadsplanen kan emellertid också upprättas så, att den närmar sig en stadsplan. Hittills har byggnadsplan ej sällan gjorts onödigt komplicerad. Härigenom försvåras byggnadsverksamheten och framtvingas planändringar eller dispenser. Den tyngande form, som byggnadsplanen erhållit, har också medverkat till oviljan mot att använda detta planinstitut. Understundom kan det visserligen vara lämpligt, att byggnadsregleringen i en byggnadsplan göres tämligen ingående. Detta är emellertid långt ifrån alltid behövligt. Frågan får avgöras från fall till fall, därvid bör eftersträvas att markens bebyggande och användande i övrigt icke genom planen regleras i vidare mån än som med hänsyn till omständigheterna prövas nödigt. Särskilt inom stad torde byggnadsplanen i allmänhet böra göras ganska enkel. Fordras en mera komplicerad planläggning, bör i stället stadsplan användas. Paragrafen har utformats i anslutning till vad sålunda anförts. Byggnadsplan skall enligt första stycket uppgöras så, att den tillgodoser de krav, som med hänsyn till omständigheterna skäligen böra ställas på en planmässigt ordnad bebyggelse av det i planen ingående området.-Enligt andra stycket skall vid uppgörande av byggnadsplan liksom hittills vad om stadsplan är stadgat i tillämpliga delar gälla, därvid emellertid enligt förslaget skall iakttagas att planregleringen i regel göres mindre långtgående än motsvarande reglering inom stadsplan. Kan områdets framtida intagande i stadsplan förväntas — endast då — bör planläggningen ske under beaktande av att upprättandet av stadsplan icke genom byggnadsplanen motverkas eller försvåras. Frågorna om ordnande av vattenförsörjning och avlopp äro, såsom anförts i den allmänna motiveringen (s. 231—234), av stor belydelse vid varje slag av

505 planläggning. Även vid uppgörande av byggnadsplan måste, vare sig planen är enkel eller komplicerad, en utredning göras, som klargör huru dessa frågor på ett ur teknisk och ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt bäst skola lösas. Erinran härom har skett i första stycket. Vid uppgörande av avstyckningsplan torde i regel iakttagas, att befintliga jordbruk i möjligaste mån bevaras. Även vid uppgörande av byggnadsplan tages i allmänhet — i det allmännas och markägarens eget välförstådda intresse — viss hänsyn till önskvärdheten att skydda jordbruket. Exempel finnas emellertid på att i byggnads- eller avstyckningsplan intagits så stor del av en jordbruksfastighet, att återstoden blivit otjänlig för jordbruksändamål. Vidare torde förekomma, att i byggnads- eller avstyckningsplan för byggnadsändamål avsattes åkerjord, ehuru i närheten och inom samma fastighet finnes lika välbelägen mark, som icke på samma sätt lämpar sig för jordbruk. Enligt stadsplaneutredningens mening är det önskvärt att en viss prövning av den skada, som byggnadsplans genomförande kan medföra för jordbruket, verkställes, innan planen fastställes. Av vikt är härvid till en början, att planområdet icke göres onödigt stort. Göres planområdet ej mera omfattande än att det kan väntas bli bebyggt inom nära förestående tid, vinnas givetvis vissa garantier för att skadan på jordbruket ej blir större än som är nödvändigt för tillgodoseende av ett verkligt behov av fastigheter för byggnadsändamål. Utredningen har ock under 50 § föreslagit ett stadgande, som inskärper vikten av att planområdets omfattning i möjligaste mån begränsas. Vidare är det emellertid av betydelse, att planen upprättas så att bedrivandet av jordbruk icke genom densamma i onödan hindras eller försvåras. Föreskrift härom har intagits i näst sista punkten av förevarande paragrafs första stycke. Med jordbruk har jämställts skogsbruk samt annan näring, som syftar till utnyttjande av jorden. Övervakningen av att planen ej skadar jordbruksintressena åvilar givetvis i första hand länsstyrelsen i egenskap av fastställelsemyndighet. Innan planen fastställes, skall emellertid, såsom av 54 § framgår, länsstyrelsen inhämta yttrande från överlanlmätaren. Dennes granskning torde särskilt komma att avse frågan om planens tillåtlighet med hänsyn till jordbruksintressena. I tveksamma fall torde länsstyrelsen icke underlåta att ytterligare höra andra myndigheter med sakkunskap på jordbrukets område. Efter genomförande av fastighelsbildningssakkunnigas förslag utgör exempelvis den av dem föreslagna fastighetsbildningsnämnden ett utmärkt remissorgan. 49 §. För stads område utom stadsplan gälla, därest särskilda utomplansbestämmelser ej fastställts, de allmänna byggnadsbestämmelserna i 111 § (nuva-

506 rande 80 §). Fastställes byggnadsplan för utomplansområde, upphöra utomplansbestämmelserna att gälla. Däremot äga föreskrifterna i 111 § giltighet även inom byggnadsplaneområde, i den mån särskilda från nämnda föreskrifter avvikande byggnadsplanebestämmelser ej fastställts. Dylika särbestämmelser torde ofta vara obehövliga. Föreskrifterna i 111 § äro avfattade så, att de merendels väl torde kunna tillämpas inom byggnadsplaneområde i stad. Anses särskilda byggnadsplanebestämmelser likväl erforderliga, torde angående deras innehåll stadgandena i 30 och 31 §§ (nuvarande 16 och 17 §§) om stadsplanebestämmelser böra i tillämpliga delar gälla. 50 §. Byggnadsplan har — liksom även avstyckningsplan — hittills mången gång upprättats över alltför stort område. Bebyggelse har därefter endast i ringa omfattning kommit till stånd. Denna bebyggelse har då ofta oregelbundet utspritts över området. I själva verket innebär detta, att bebyggelsen trots planen kommit att bli i viss mån oreglerad. Onödiga kostnader och olägenheter för det allmänna och för enskilda markägare ha på detta sätt uppkommit. I syfte att för framtiden undanröja dylika oegentligheter har utredningen i första stycket av förevarande paragraf intagit stadgande, att byggnadsplan ej må avse större område än som är eller kan väntas inom nära förestående tid bli bebyggt. Jämfört med motsvarande stadgande i 28 § sista stycket rörande stadsplan innebär den i förevarande paragraf föreslagna viktiga bestämmelsen en viss skärpning. Paragrafens andra stycke innehåller liksom 28 § sista stycket en erinran om de grunder rörande tillåtande av tätare bebyggelse överhuvud taget, å vilka utredningens förslag vilar (s. 217 o. f.). 51 §. Enligt 1 mom. i nuvarande 89 § skall förslag till byggnadsplan avfattas å karta i skala ej understigande 1 : 2 000. På byggnadsplanekartan skola tydligt angivas gränserna för byggnadsplaneområdet samt för de delar därav, som skola användas för olika ändamål, ävensom höjdlägen i nödig omfattning. Till planen hörande byggnadsplanebestämmelser skola avfattas i särskild handling samt tillika genom särskilda beteckningar utmärkas å kartan. 2 mom. i samma paragraf innehåller, att kartan skall åtföljas av erforderlig beskrivning. Där så finnes nödigt, skall vid förslaget fogas terrängkarta, upptagande vad som erfordras för bedömande av byggnadsplanens lämplighet. Enligt 3 mom. skall sökande tillhandahålla länsstyrelsen de kopior och avskrifter av förslag till byggnadsplan, som kunna erfordras för förslagets utställande. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 mars 1942 har styrelsen för Sveriges lantmätareförening bland annat anfört, att lantmäteristyrelsen den 15 januari 1938 anmodat rikets överlantmätare att för byggnadsnämnder och andra

507 intresserade dels framhålla vikten av att det tekniska arbetet för upprättande av terrängkarta till byggnadsplan utfördes med betydligt större noggrannhet än som i allmänhet skedde, dels att styrelsen utan kostnad upprättade program för nymätning av terrängkarta och utövade erforderlig kontroll. Vid lantmäteristyrelsens berörda skrivelse hade fogats flera förslag till program och avtal angående terrängkartas uppgörande. Emellertid hade det visat sig, att de priser, som byggnadsstyrelsen beräknade för upprättande av terrängkarta, vore för låga om arbetet skulle utföras enligt lantmäteristyrelsens program. Föreningsstyrelsen hemställde om utfärdande av närmare anvisningar angående den utredning som skall ligga till grund för länsstyrelses beslut om upprättande av byggnadsplan. Byggnadsstyrelsen förordade i yttrande över nyssnämnda skrivelse, att anvisningar utfärdades angående fordringar och riktlinjer för upprättande av terrängkarta till byggnadsplan. Anvisningarna borde bland annat innehålla, att vid mätnings- och kartläggningsarbetena skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse föreskrifterna i 1920 års mätningsförordning, att arbetena skulle utföras med den för vanlig mätning stadgade noggrannheten, att stommätningen skulle utföras med den noggrannhet, som i mätningsförordningen vore stadgad för vanlig mätning, men företrädesvis som polygonmätning, att markering skulle ske på i mätningsförordningen föreskrivet sätt, att om inom området eller i dess närhet funnes triangelpunkter, tillhörande riksnätet eller lokalt triangelnät, anslutning skulle göras där så kunde ske utan större kostnad och olägenhet, samt att detaljmätningen i huvudsak finge ske såsom grafisk mätning. Styrelsen för länsarkitektföreningen har i yttrande i ämnet den 17 juni 1943 understrukit, att kostnaderna för terrängkartans upprättande sprungit i höjden på ett sätt, som knappast kunde anses stå i rimlig proportion vare sig till det önskemål mätningen avsåge eller till kostnaderna för det efterföljande planarbetet. Medan förut lämpligt kartmaterial erhållits genom nymätning för en kostnad av 17—20—25 kronor för hektar, uppginge samma kostnad nu till 50—70—80 kronor för hektar. Ökningen berodde — utom på stegring med hänsyn till fallande penningvärde — på de ökade kraven på kartmaterialet i sammanhang med lantmäteristyrelsens anvisningar och program i ämnet. Även om ett likformigt och högklassigt kartmaterial vore synnerligen värdefullt för planläggningsarbetet, var detta än förekomme, kunde man fråga sig om det vore nödvändigt att använda samma material oberoende av markvärdet. Byggnadsplanen användes under högst skiftande förhållanden. Detta talade för att ett flertal standardprogram för mätning borde uppgöras för att tillämpas i olika fall.

508 I infordrat utlåtande i ärendet påpekade lantmäteristyrelsen till en början, att för närvarande i stort sett två olika uppfattningar vore företrädda angående de åtgärder, som hörde samman med upprättandet av grundkarta för stadsplan eller byggnadsplan, d. v. s. genomförandet av fältarbeten (stomnät och detaljmätning i plan och höjd) samt kartering av resultaten från samma arbeten. Principiellt sett kunde motsatsförhållandet mellan de två uppfattningarna uttryckas så, att enligt den ena uppfattningen, vilken kunde betecknas som den äldre, vore det tillfyllest om fält- och kartarbetena utfördes uteslutande i syfte att tillgodose planläggningsbehovet, under det att man enligt den andra och yngre uppfattningen gjorde gällande, att samma arbeten också borde ses såsom led i ett större sammanhang och därför borde handläggas på sådant sätt att arbetsresultaten kunde utnyttjas både vid själva planläggningsarbetet och för vissa åtgärder i samband med planens genomförande. Lantmäteristyrelsen hade ansett sig böra företräda den nyare av dessa uppfattningar, medan byggnadsstyrelsen och styrelsen för länsarkitektföreningen gjort sig till tolk för den äldre. Den metod, som lantmäteristyrelsen i sina förslag till program och avtal och i sin rådgivande verksamhet i övrigt på detta område numera förordar, har styrelsen i korthet beskrivit på följande sätt: Vid fält- och kartarbetena skola med vissa särskilt angivna undantag följas föreskrifterna i 1920 års mätningsförordning. Det plana stomnätet utlägges såsom ett polygonnät. Därest så befinnes möjligt och lämpligt och utan för stora olägenheter och kostnader kan genomföras, anslutes detta nät till rikets triangelnät eller annat befintligt trigonometriskt stomnät. Polygonmätningen utföres med minst den noggrannhet som är stadgad för polygontåg av andra ordningen vid finmätning. Alla övriga mätningsarbeten utföras med den för vanlig mätning stadgade noggrannheten. Angående detaljplanmätningen föreskrives visserligen, att inmätning av gränspunkter och byggnader i regel skall ske med direkta mått, men beträffande gränspunkterna gäller samma bestämmelse vid all vanlig mätning enligt mätningsförordningen, således även vid jorddelningsförrättningar å rena landsbygden. Att lantmäteristyrelsen i berörda program i noggrannhetshänseende finner sig böra jämställa byggnader med gränspunkter, hör samman med vikten av att även byggnader med tillförlitlig noggrannhet till storlek, form och läge återgivas å kartan. Lantmäteristyrelsen förordar också i regel i sina program att grundkartan upprättas i den för även andra ändamål än själva det trots allt mera temporära planarbetet synnerligen användbara skalan 1 : 1 000 och att planläggningskarteexemplaren sedan framställas genom fotomekanisk reproduktion av grundkartan. Beträffande kostnadsfrågan har lantmäteristyrelsen anmärkt, att enligt ett av byggnadsstyrelsen år 1934 framlagt förslag — den s. k. 1934 års taxa — beräknades mätnings- och karteringskostnaderna för terrängkarta till byggnadsplan i normala fall uppgå till 15—35 kronor för hektar, eller i medeltal 25 kronor för hektar. Häri inräknades då utgifterna för hantlangning och markering. Uppskattades ökningen av levnadskostnaderna sedan år 1934 med stöd av de olika levnadskostnadstalen så lågt som till 25 procent, skulle

den angivna medelkostnaden om 25 kronor för hektar för närvarande motsvara 31 kronor för hektar. Att observera vore ytterligare att i 1934 års förslag angivits, att därutöver skulle utgå såväl ersättning enligt överenskommelse för erforderlig fastighetsutredning som även resekostnads- och traktamentsersättning åt förrättningsmannen. Samtliga dessa extra kostnader inräknades emellertid alltid i arvodessumman enligt styrelsens förut omförmälda arbetsprogram. Någon detaljerad beräkning av dessa tilläggsersättningars storlek läte sig svårligen göra annat än från fall till fall; dock torde de kunna överslagsvis uppskattas till för närvarande sammanlagt ej under 8 kronor för hektar, hur enkelt arbetena än utfördes. Den angivna överslagsberäkningen gåve alltså en beräknad sammanlagd mätnings- och karteringskostnad efter 1934 års beräkningsförslag, överfört till nuvarande penningvärde och med tillägg av traktamentskostnader m. m., om i medeltal ej under 39 kronor för hektar — och detta enligt då framlagda mycket enkla och summariska mätningstekniska anvisningar. Angående den nuvarande faktiska prisnivån för ifrågavarande slag av arbeten har lantmäteristyrelsen vidare yttrat: Styrelsen har, för att få fram ett värde på den nuvarande prisnivån för liknande i enlighet med styrelsens program utförda eller under handläggning varande arbeten, gjort en undersökning av samtliga fall från år 1943, vari styrelsens landsbyrå kommit i kontakt med ingångna avtal. Undersökningen har omfattat 32 fall från vitt skilda delar av landet. I 17 av dessa fall — här kallade A — har i arvodessumman inräknats kostnaderna för hantlangning och markering, i övriga 15 fall — här kallade B — har uppdragsgivaren utöver arvodet till förrättningsmannen för de egentliga matningskostnaderna själv svarat för och till självkostnadspris gäldat nämnda kostnader. I fallen A har ersättningen per hektar varierat mellan högst 50 kronor (ett fall) och lägst 30 kronor (ett fall) samt i medeltal uppgått till 40 kronor I fallen B har ersättningen för hektar varierat mellan högst 45 kronor (ett fall) och lägst 20 kronor (ett fall) samt i medeltal uppgått till 34 kronor. En jämförelse mellan de framkomna siffrorna i förestående förutsättningslöst genomförda undersökning utvisar, att samtliga de under grupp A fallande arbetena lor närvarande kunna genomföras fullt i enlighet med lantmäteristyrelsens detaljerade programförslag för en kostnad, som i genomsnitt praktiskt taget överensstämmer med den ur 1934 års till nuet modifierade beräkningsförslag härledda. Arbetena under grupp B synas, när utläggen för hantlangning och markering bli kända dock komma att ställa sig något dyrare. Som komplettering till de lämnade uppgifterna ma härutöver tilläggas, att lantmäteristyrelsen som genomgående regel hittills har avstyrkt styrelsen underställda anbud å hithörande arbeten i den mån de sammanlagda kostnaderna ha beräknats överstiga 50 kronor för hektar. Lantmäteristyrelsen har slutligen anfört, att det vore ofrånkomligt, att bestämt och detaljerat utformade program för arbetenas utförande utarbetades och att det vore av synnerlig vikt att denna fråga ägnades den största uppmärksamhet. Styrelsen avstyrkte dock, att anvisningarna i ämnet utformades på sätt byggnadsstyrelsen föreslagit. Att, som länsarkitektföreningens styrelse ifrågasatt, genomgående föreskriva olika mätningsmetoder med hän-

510 syn till olika slags planarbeten ansåge sig lantmäteristyrelsen likaledes böra avråda. Stadsplaneutredningen, som funnit förevarande spörsmål vara förtjänt att ingående övervägas, vill för sin del i ämnet anföra följande. Såsom förut nämnts innehåller nuvarande 89 § byggnadsstadgan bestämmelse om att förslag till byggnadsplan skall avfattas å karta i skala ej understigande 1 : 2 000. Föreskrifter meddelas i paragrafen vidare angående vad som skall angivas å byggnadsplanekartan. Härutöver saknas i gällande författning varje föreskrift angående noggrannhet och beskaffenhet i övrigt av det mätnings- och kartunderlag, som skall ligga till grund för byggnadsplan. Även i fråga om kartunderlag för avstyckningsplan saknas närmare föreskrifter. Däremot finnas bestämmelser meddelade angående de mätningar och det kartmaterial, som skall ligga till grund för den fastighetsbildning, som regelmässigt äger rum i samband med byggnadsplans eller avstyckningsplans genomförande. För denna mätningsverksamhet gälla bestämmelserna i mätningsförordningen den 17 december 1920 (nr 850). Mätningsförordningen skiljer med hänsyn till noggrannheten mellan finmätning och vanlig mätning samt med hänsyn till mätningsmetoden mellan numerisk och grafisk mätning. Numerisk mätning förekommer och skall enligt mätningsförordningen användas även vid vanlig mätning. Enligt 4 § mätningsförordningen bör finmätning äga rum, då mätningens ändamål sådant kräver, och företrädesvis användas i fråga om mark med högre värde såsom i samhälle eller annan ort med större sammanträngd befolkning eller där större byggnadsverksamhet är att förvänta, så ock eljest då särskilda förhållanden påkalla sådan mätning. Finmätning må dock ej mot bestridande användas, med undantag för område för vilket finnes fastställd stadsplan eller byggnadsplan. Av dessa bestämmelser torde framgå, att finmätning är att anse som normal mätningsmetod vid de plangenomförande förrättningarna inom byggnadsplaneområden. I fråga om grundkarta till stadsplan har stadsplaneutredningen under 32 § 3 mom. föreslagit, att kartan skall vara uppgjord av person, vilken äger behörighet att inneha befattning som mätningsman i stad. Av mätningsförrättaren fordras alltså i detta fall dels viss examen — lantmäteriexamen eller civilingenjörsexamen vid teknisk högskolas avdelning för väg- och vattenbyggnad — dels ock minst två års väl vitsordad praktik under sakkunnig ledning inom fastighetsbildningsväsendet. Beträffande den, som uppgör grundkarta till byggnadsplan, synes det motiverat att kräva samma examen som den, vilken enligt vad nyss nämnts fordras för mätningsmannakompetens. Upprättas, såsom hittills ej sällan inträffat, grundkarta av osakkunnig person, kan detta medföra stora olägenheter. Från fordran på examen bör

511 emellertid i förekommande fall kunna meddelas undantag, därest garantier ändock föreligga för ett fullgott mätningsresultat. Åt länsstyrelsen synes kunna uppdragas att besluta härom. Vad åter angår det förutnämnda kravet på tvåårig praktik inom fastighetsbildningsväsendet synes detta kunna eftergivas, då fråga är om grundkarta till byggnadsplan. Förhållandena äro nämligen i dylikt fall regelmässigt enklare än vid upprättande av stadsplan. Härtill kommer att stadsplan är ett stadens eget planinstitut, varför det förefaller naturligt, att den grundläggande kartan uppgöres av stadens mätningsman. Byggnadsplan kan däremot ej sällan vara en ren exploatörsplan. Särskilt torde detta bli förhållandet i stad. Det synes då önskvärt, att markägaren icke för erhållande av erforderligt kartmaterial nödvändigt skall behöva vända sig till mätningsman utan skall kunna tillgodose sitt behov av sakkunnig hjälp inom en vidsträcktare krets av personer. övervägande skäl synas utredningen tala för att de mätnings- och karteringsarbeten, som höra samman med uppgörande av grundkarta till byggnadsplan, utföras så, att arbetsresultaten kunna användas både vid själva planläggningsarbetet och vid de efterföljande plangenomförande åtgärderna, främst avstyckning. Byggnadsplanen är nämligen icke något självändamål, utan planen har betydelse endast i den mån densamma kommer att genomföras. Enär, såsom förut påpekats, för de plangenomförande åtgärderna fordras ett kartmaterial av viss noggrannhet och beskaffenhet, är det tydligen opraktiskt att utföra mätningsarbetena för plankartans uppgörande på sådant sätt att dessa arbeten icke kunna åtminstone i huvudsak användas vid plangenomförandet. Att på en gång utföra mätningarna så, att de kunna användas även vid planens genomförande, måste uppenbarligen leda till lägre totalkostnader och är även ur andra synpunkter att föredraga. I praktiken har det sålunda många gånger hänt, att av kommun eller enskilda nedlagda kostnader på uppgörande av stomnät för karta till byggnadsplan visat sig sedermera vara så gott som bortkastade, enär resultatet ej varit användbart vid de följande plangenomförande åtgärderna. Hos allmänheten är det också ägnat att väcka undran och missnöje, att en statlig myndighet — lantmäteristyrelsen — i sin ämbetsutövning icke sällan nödgas underkänna arbeten, som i orterna anses tillkomna på tillskyndan av och med godkännande av en annan statlig myndighet — byggnadsstyrelsen. En förutsättning för riktigheten av den här uttalade åsikten torde dock vara, att plangenomförandet kan väntas äga rum inom en icke alltför avlägsen framtid. Dröjer genomförandet en längre tid, kan värdet av de utförda mätningarna minskas bland annat genom att utlagda fixpunkter förstöras eller rubbas till sina lägen. Vid mångårigt dröjsmål erhåller även ränteförlusten på de för mätningarna utlagda penningmedlen allt större betydelse. Stadsplaneutredningen har i annat sammanhang understrukit vikten av att planläggning

512 så att säga i förlag av stora områden, vilkas bebyggande icke på lång tid kan antagas komma att äga rum, i fortsättningen undvikes, och i 50 § har upptagits uttrycklig föreskrift, att byggnadsplan ej må avse större område än som är eller kan väntas inom nära förestående tid bli bebyggt. Planmyndigheterna ha också i den nya lagstiftningen tillagts befogenhet att genom förbud av olika slag mot tätbebyggelse förhindra utspridning av tätbebyggelsen till områden, som ej äro lämpliga eller avsedda därför. Det synes således för framtiden vara att förvänta att fastställelse av plan i regel kommer att inom kort följas av avsedd bebyggelse. Med hänsyn härtill synes fara ej föreligga, att de för planupprättandet företagna mätningarna icke skulle inom rimlig tid kunna komma till användning vid plangenomförandet. Upprättandet av plankartor utan tillräckligt hänsynstagande till det efterföljande plangenomförandet har enligt vad erfarenheten givit vid handen visat sig medföra även andra praktiska svårigheter. De föreliggande bristerna, särskilt beträffande stommätningen, ha medfört, att utstakningen av planen på marken blivit både tidsödande och besvärlig. Ofta har det dessutom förekommit att oöverensstämmelsen emellan kartan och marken varit så stor, att tolkningsresultatet givit upphov till besvärsärenden eller till och med planändringar, avsedda att fastslå planens utformning i dess till verkligheten överförda skick. Alla dessa åtgärder kunna draga betydande kostnader, vilka icke få förbises då det gäller att i ekonomiskt hänseende jämföra de båda metoderna med varandra. Slutligen måste det både för de fastställande myndigheterna och för den enskilde markägaren framstå som ett oeftergivligt krav att byggnadsplanekartan gives sådan noggrannhet, ej minst i fråga om återgivandet av ägogränser och byggnader, att planens rättsverkningar kunna vid fastställelseprövningen till fullo överblickas. Sker ej delta, kunna för det allmänna uppstå onödiga kostnader vid framdragandet av vägar och ledningar samt för den enskilde uppkomma rättsförlust. Lagbestämmelserna om byggnadsplanekostnadernas fördelning mellan markägarna hindra icke, att byggnadsplanekartan upprättas under hänsynstagande även till möjligheterna att använda densamma för annat än direkt planändamål. Både markägarna och det allmänna äro uppenbarligen bäst betjänta av att kartan uppgöres på det sätt, som under beaktande av samtliga föreliggande omständigheter är lämpligast och billigast. För övrigt må anmärkas, att kostnaderna för de plangenomförande åtgärderna i väsentlig mån torde gäldas av samma parter och enligt i huvudsak samma grunder som plankostnaderna. Givetvis måste emellertid tillses, att den kostnadsökning, som kan uppstå genom tillämpning av den h ä r förordade metoden, icke blir av den storleksordning, att den i mera avsevärd grad kan förhindra eller fördröja tillkomsten av önskvärda planläggningar. Utredningen övergår därför till en närmare granskning av frågan, i vad mån de olika mätningsmetoderna sak-

513 ligt sett och i kostnadshänseende skilja sig från varandra. Härvid är att märka, att under det av stadsplaneutredningen föreslagna byggnadsplanebegreppet inbegripes icke blott den nuvarande byggnadsplanen utan även en mycket enkel plan, som närmast motsvarar den hittillsvarande avstyckningsplanen. Denna mycket enkla plan kommer förmodligen att bli den vanligaste, åtminstone i stad. Mätningsarbetena för karta till en sådan plan torde i vissa hänseenden kunna göras något enklare och billigare än arbetena för upprättande av karta till byggnadsplan av den beskaffenhet, som hittills varit vanlig. Till grund för karta till byggnadsplan måste ligga ett på lämpligt sätt utmärkt stomnät. Att de i stomnätet ingående punkterna utmärkas på marken genom varaktiga markeringar samt beskrivas så att de utan svårighet kunna återfinnas är givetvis en självklar förutsättning för att stommätningen skall ha bestående värde. Enligt byggnadsstyrelsens mening bör stommätningen utföras med den noggrannhet, som är stadgad för vanlig mätning men företrädesvis som polygonmätning. Lantmäteristyrelsen åter hävdar, att stomnätet skall utläggas som ett polygonnät, vilket skall mätas med minst den noggrannhet som är stadgad för polygontåg av andra ordningen vid finmätning. Båda myndigheterna utgå sålunda ifrån att stommätningen bör ske genom polygonmätning, vilket för övrigt även om man bortser från noggrannhetskravet är naturligt med hänsyn till denna mätningsmetods praktiska och ekonomiska fördelar. Skillnaden mellan de båda uppfattningarna är i förevarande hänseende alltså egentligen blott den, att lantmäteristyrelsen kräver att mätningen utföres med större noggrannhet än byggnadsstyrelsen. Emellertid torde det förhålla sig så, att det icke möter någon svårighet att u Iföra en polygonmätning både enkelt och snabbt men ändock med den noggrannhet, som föreskrives för finmätning. Den kostnadsökning, som eventuellt kan bli följden om man kräver en sådan större noggrannhet, blir i vart fall ytterst obetydlig. Alla andra mätningsarbeten än stommätningen torde böra utföras med den för vanlig mätning stadgade noggrannheten. Mätningen av gränspunkter och byggnader kan ske antingen numeriskt, vilket innebär att dessa föremål skola inmätas med direkta mått, eller grafiskt. Den förra mätningsmetoden är givetvis överlägsen den senare. Enligt utredningens mening måste det bli svårt för de fastställande myndigheterna och för den enskilde markägaren att med erforderlig säkerhet bedöma verkningarna av planen, om ägogränserna endast inmätts grafiskt å kartan. Felmöjligheterna äro vid dylik mätningsmetod i regel stora, och felen äro därjämte för planförfattaren och de kontrollerande myndigheterna svåra att upptäcka. Erfarenheten visar, att fel i fråga om återgivandet av ägogränsernas sträckning ej sällan kunna medföra onödiga kostnader för det allmänna samt förluster för de enskilda mark33

514 ägarna. Även vid vanliga lantmäteriförrättningar på rena landsbygden skola gränspunkter städse inmätas med direkta mått, och man synes då knappast kunna medgiva ett enklare förfarande vid mätning för blivande tätortsbebyggelse. Vad nu sagts om önskvärdheten att ägogränser inmätas numeriskt torde i huvudsak gälla även i fråga om inmätningen av befintliga byggnader. Ett fel i fråga om återgivandet av den förefintliga bebyggelsen kan både för det allmänna och för den enskilde mången gång medföra de största olägenheter. Fall torde dock även kunna förekomma, då en eftergift av kravet på numerisk inmätning av befintliga hus kan te sig motiverad; bland annat kan detta vara förhållandet då planen kan väntas bli av relativt enkel beskaffenhet med endast ett fåtal bestämmelser angående bebyggelsens anordnande. Att vidare numerisk inmätning endast fordras beträffande sådana hus, som kunna väntas bli bestående en längre tid och som därför måste tillmätas särskild betydelse vid byggnadsplanens uppgörande, men däremot icke i fråga om vissa provisoriska byggnader, t. ex. skjul eller lador, synes självklart. Vissa lättnader med avseende å kravet på numerisk inmätning av befintliga byggnader kunna sålunda enligt stadsplaneutredningens mening stundom vara motiverade. Att kraven på inmätning av byggnader sättas lägre än vid inmätning av gränspunkter överensstämmer för övrigt med den ordning, som enligt mätningsförordningen gäller vid all mätning för jorddelningsändamål med den för vanlig mätning stadgade noggrannheten. I fråga om karteringens anordnande fordrar lantmäteristyrelsen för närvarande i regel, att en karta först uppgöres i skalan 1 : 1 000. Denna karta skall därefter genom fotomekanisk reproduktion nedtransporteras till den för planläggningsarbetet i regel använda skalan 1 : 2 000. På en gång erhållas alltså härigenom två fullständiga kartverk över ifrågavarande markområde. Förstnämnda karta i större skala kan sedermera användas vid jorddelningsförrättningar, vid åskådliggörandet av ledningar av olika slag och vid andra åtgärder, som sammanhänga med plangenomförandet. Den av lantmäteristyrelsen sålunda förordade arbetsmetoden är enligt stadsplaneutredningens mening praktisk och lämplig, och merkostnaden för framställandet av den större kartan är förhållandevis liten. Beträffande kostnaderna för mätning och kartering av terrängkarta till hittills vedertagen byggnadsplan torde dessa enligt det av byggnadsstyrelsen år 1934 upprättade förslaget — 1934 års taxa — kunna anses utgöra i medeltal 25 kronor för hektar, utgifter för hantlangning och markering inräknade. Enligt vad lantmäteristyrelsen framhållit utgår emellertid enligt nämnda förslag utöver det angivna beloppet regelmässigt ersättning för erforderlig fastighetsutredning ävensom resekostnads- och traktamentsersättning åt förrättningsmannen. Om hänsyn även tages till penningvärdets förändring sedan år 1934, uppgår den med utgående från 1934 års förslag beräknade mät-

515 nings- och karteringskostnaden enligt lantmäteristyrelsens beräkning till minst 39 kronor för hektar. En av styrelsen gjord undersökning av samtliga fall från år 1943, då styrelsens landsbyrå kommit i kontakt med ingångna avtal om upprättande av ifrågavarande kartor, har emellertid såsom förut nämnts visat, att i de fall, då i arvodessumman inräknats kostnaderna för hantlangning och markering, kartorna kunnat utföras enligt lantmäteristyrelsens program för en kostnad av i genomsnitt 40 kronor för hektar eller alltså till ett pris, som praktiskt taget överensstämmer med det nyss omförmälda. I övriga fall åter, då i arvodessumman sålunda icke inräknats hantlangnings- och markeringskostnader, äro priserna enligt de ingångna avtalen icke direkt jämförbara med den ur 1934 års förslag härledda mätningskostnaden, men lantmäteristyrelsen har ansett, att kostnaderna för kartorna i dessa fall enligt avtalen skulle komma att ställa sig något högre än vid tilllämpning av 1934 års förslag. Givetvis måste kartläggningen enligt den här förordade metoden ställa sig i viss mån dyrare än om den enklare metoden kommer till användning. Av det anförda synes emellertid framgå, att denna merkostnad icke torde uppgå till något större belopp. I vart fall torde det kunna antagas, att ökningen ej överstiger 10 a 20 procent. Med hänsyn till de med tillämpningen av förenämnda metod förenade stora praktiska och ekonomiska fördelarna både för det allmänna och för de enskilda markägarna kan en kostnadsökning av denna storleksordning icke vara av avgörande betydelse. Det är vidare att märka, att kostnadsberäkningen skett under förutsättning att inmätning av ägogränser och byggnader verkställes med direkta mått. Såsom stadsplaneutredningen förut anmärkt, torde emellertid i vissa fall kravet på numerisk mätning kunna något eftergivas, varigenom en viss kostnadsbesparing uppstår. Beträffande därefter karta till sådan byggnadsplan, som närmast motsvarar den nuvarande avstyckningsplanen och vilken sannolikt kommer att upprättas i stor omfattning, underlättas arbetet därmed som regel väsentligt redan därav, att mätningsföremålen, särskilt gränspunkter och byggnader, i detta fall äro relativt få och enkla att inmäta. Även om ett för mera invecklade byggnadsplaner uppgjort arbetsprogram följes, blir sålunda, då fråga är om dylika enkla planer, mätningen rent automatiskt enklare och kostnaden mindre. Emellertid torde, såsom förut nämnts, vissa särskilda lättnader kunna medgivas i fråga om grundkartor till byggnadsplaner av mycket enkel beskaffenhet. Eftergifter synas härvid möjliga i fråga om kraven på anslutning till förut befintliga triangel- och polygonnät, inmätningen av byggnader med direkta mått, karteringens anordnande m. m. Även beträffande återgivandet av terrängens höjdförhållanden, vilket å byggnadsplanekarta i allmänhet anses böra ske medelst en-meters nivåkurvor, kunna lättnader medgivas, t. ex. på så sätt att höjdsiffror endast angivas i vissa punkter. Vad angår kravet på stommätningens utförande med den för finmätning stadgade

516 noggrannheten, torde detta både för stads vidkommande och för landsbygden böra i huvudsak upprätthållas generellt. Någon nämnvärd merkostnad lärer härigenom i regel icke uppkomma. Möjligen kan dock i särskilda fall, såsom då tätbebyggelsen inom planområdet eller i dess närhet icke kan väntas under överskådlig tid komma att omfatta mer än ett mindre antal byggnader, fordran på finmätning eftergivas och stommätningen sålunda tillåtas ske såsom vanlig mätning. Stadsplaneutredningen delar byggnadsstyrelsens och lantmäteristyrelsens uppfattning angående nödvändigheten av att detaljerade anvisningar utfärdas angående upprättandet av grundkarta till byggnadsplan. Bristen på sådana anvisningar i ämnet har medfört en allmän osäkerhet, vilken torde ha medverkat till att under senare år en viss stagnation inträtt i arbetena för åstadkommande av byggnadsplan. Anvisningarna synas på grund av deras speciella beskaffenhet icke lämpligen böra intagas i byggnadsstadgan utan torde, liksom närmare anvisningar beträffande upprättande av grundkarta för stadsplan, 32 § 3 mom sista stycket, böra utfärdas av lantmäteristyrelsen, som på grund av sina tidigare erhållna åligganden i fråga om övervakningen av mätningsväsendet i riket synes framför byggnadsstyrelsen lämpad för denna uppgift och hos vilken därjämte i motsats till hos byggnadsstyrelsen finnes tillgänglig den för uppgiftens handhavande erforderliga mätningstekniska kompetensen. Samråd bör emellertid i erforderlig mån ske med byggnadsstyrelsen. Genom att arbetet med anvisningarnas utfärdande anförtros åt lantmäteristyrelsen anknytes till den praxis som redan utvecklat sig, att lantmäteristyrelsen på begäran tillhandagår kommuner och enskilda med hjälp vid upprättande av arbetsprogram för mätningar till byggnadsplanekarta samt även åtager sig kontroll av dessa arbeten. De blivande anvisningarna torde i enlighet härmed kunna i viss utsträckning utfärdas av lantmäteristyrelsen för varje särskilt fall för sig. Härigenom vinnes givetvis största möjliga trygghet för att anvisningarna bli lämpligt avpassade och att alla möjligheter till förenklingar och besparingar, t. ex. eftergifter i fråga om kravet på numerisk inmätning av byggnader, bli tillgodosedda. Vid sidan av de speciella anvisningar, som sålunda kunna komma att utfärdas för varje fall för sig, torde emellertid lämpligen därjämte böra meddelas allmänna föreskrifter i ämnet. Även härvid bör givetvis kostnadsfrågan noggrant beaktas. Tid efter annan böra anvisningarna, i syfte att med stöd av vunnen erfarenhet åvägabringa rationaliseringar och besparingar, underkastas nödig översyn och omarbetning. Vid de allmänna anvisningarnas utfärdande torde böra närmare prövas länsarkitektföreningens förslag, att olika mätningsmetoder skola föreskrivas för olika slag av planarbeten. Såsom stadsplaneutredningen förut anfört torde vissa förenklingar vara möjliga i fråga om kartorna till sådana byggnads-

517 planer av mycket enkelt slag, vilka närmast motsvara de nuvarande avstyckningsplanerna. Det synes därför ändamålsenligt, att särskilda anvisningar utfärdas för arbeten av detta slag. Men även i övrigt kan måhända en differentiering av föreskrifterna i ämnet med hänsyn till planens väntade beskaffenhet visa sig lämplig. En viss kostnadsbesparing kan kanske på detta sätt vinnas. För bedömande av den blivande planens beskaffenhet samt den ifrågavarande tätortens utvecklingsmöjligheter m. m. — vilka omständigheter äro av vikt vid bestämmandet av sättet för grundkartans uppgörande — synes lantmäteristyrelsen i det enskilda fallet ej sällan behöva inhämta upplysningar från byggnadsstyrelsen och dess underlydande organ. Ifrågavarande paragraf har utformats under beaktande av vad stadsplaneutredningen sålunda anfört. 1 mom. överensstämmer, frånsett smärre redaktionella jämkningar, med nuvarande 89 § 1 mom. I 2 mom. ha upptagits föreskrifter om grundkarta till byggnadsplan. I grundkartan skola angivas de förhållanden, vilka äro av betydelse för bedömande av byggnadsplanens lämplighet, såsom ägogränser, vägar, byggnader, i erforderlig mån höjdförhållanden m. m. Behörig att upprätta grundkarta är, i enlighet med vad förut anförts (s. 510), den som avlagt sådan examen, som fordras för att inneha befattning som mätningsman i stad. Undantag från behörighetskravet kan dock medgivas av länsstyrelsen. Vid grundkartan skall, i likhet med vad som under 32 § 3 mom. föreslagits för motsvarande fall beträffande stadsplan, vara fogad förteckning över de fastigheter och samfälligheler som omfattas av kartan samt dessas ägare ävensom, i den mån kännedom därom kunnat vinnas, fastigheterna åvilande servitut. I anslutning till vad ovan anförts har i momentet slutligen införts stadgande därom, att närmare föreskrifter om grundkartas upprättande skola meddelas av lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadsstyrelsen. Dessa föreskrifter skola givetvis innehålla anvisningar ej blott om själva mätningen i inskränkt betydelse och karteringen utan även t. ex. om stomnätets markering och liknande åtgärder, som höra till mätningen i vidsträckt mening. Vid upprättande av karta för byggnadsplan torde liksom vid uppgörande av stadsplanekarta i regel böra förfaras så, att grundkartan upprättas för sig och planen uppgöres på en särskild kopia av grundkartan. Emellertid synes byggnadsplanen också kunna inritas på själva originalgrundkartan, om detta kan ske utan att byggnadsplanekartans tydlighet lider därav. I 3 mom. stadgas, i anslutning till vad som för närvarande gäller enligt 89 § 2 mom., att vid byggnadsplanekartan skall vara fogad erforderlig beskrivning. Vidare skall vid kartan fogas sådan utredning angående vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av vattenförorening, som kan erfordras

518 för förslagets prövning. Bestämmelsen i nuvarande 89 § 3 mom. om skyldighet för sökanden att tillhandahålla länsstyrelsen erforderliga kopior och avskrifter av förslag till byggnadsplan har överförts till nästföljande paragraf. 52 §. Såsom nyss nämnts har till förevarande paragraf överflyttats det nuva rande stadgandet i 89 § 3 mom. om skyldighet för sökande att tillhandahålla länsstyrelsen erforderliga kopior och avskrifter av förslag till byggnadsplan. I fråga om avstyckningsplan finnes för närvarande skyldighet för sökande att ingiva karta i tre exemplar jämte beskrivning. Föreskrift därom återfinnes i 3 § kungörelsen den 18 juli 1928 (nr 307) angående expediering av beslut rörande ändring i rikets indelning m. m., sådan denna lyder enligt kungörelse den 20 november 1931 (nr 372). Denna kungörelse föreslås i det följande ersatt av en ny kungörelse om statsdepartements och länsstyrelsers skyldigheter med avseende å expedieringen av vissa beslut. Någon föreskrift om skyldighet för sökande att ingiva kopior av byggnadsplanekarta till länsstyrelsen upptages icke i sistnämnda kungörelse. Däremot införas i kungörelsen bestämmelser om åliggande för länsstyrelsen att, sedan byggnadsplan fastställts och beslutet vunnit laga kraft, tillställa sökanden samt byggnadsnämnden, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och överlantmätaren kopior av kartan jämte avskrifter av beskrivningen på liknande sätt som för närvarande gäller rörande byggnadsplan på landet. De kopior, som sökanden skall tillhandahålla länsstyrelsen, behöva emellertid ej ingivas redan då ansökan om fastställelse å planen göres. Skulle detta fordras, bleve nämligen följden att, om länsstyrelsen funne förslaget ej kunna godtagas i oförändrat skick, även de förslaget åtföljande kopiorna måste ändras och sökanden sålunda orsakades onödiga kostnader. 53 §. 1 mom. I fråga om byggnadsplan på landet gäller enligt nuvarande 90 §, att uppgjort planförslag skall under viss tid utställas för granskning samt att utställandet skall kungöras i kyrka och ortstidning ävensom delgivas sakägarna genom personliga underrättelser. Beträffande avstyckningsplan äger något utställningsförfarande däremot icke rum. Byggnadsplan i stad kan enligt stadsplaneutredningens förslag som regel endast omfatta sökande tillhörig mark. Genom fastställelse å byggnadsplan för visst område kan emellertid dispositionen av närliggande mark påverkas. Särskilt kan det sätt, på vilket vägar och öppna platser utläggas i planen, binda en senare planläggning av angränsande markområden. Planen är alltså av intresse ej blott för dem, som äga mark inom planområdet, utan även för ägarna av angränsande mark, och det synes erforderligt, att tillfälle beredes sistnämnda markägare att yttra sig över planförslaget. Detta bör fördenskull utställas för granskning, varom markägarna böra underrättas.

519 Å andra sidan bör emellertid tillses, att utställningsförfarandet blir så enkelt som möjligt. Kungörelse i kyrka och i ortstidning om planens utställande är enligt utredningens mening icke erforderlig. Erfarenheten torde utvisa, att det nu stadgade kungörandet av byggnadsplans utställande saknar egentligt värde. Det lärer nämligen praktiskt taget aldrig förekomma att någon, som icke i egenskap av sakägare erhållit personlig underrättelse om upprättat planförslag, har något att andraga i ärendet. Utställningsförfarandet synes i stad som regel lämpligen böra ombesörjas av byggnadsnämnden. Genom att planförslaget blir tillgängligt hos nämnden och sålunda inom stadens område underlättas granskningen för den, som vill taga del av detsamma. Det torde därjämte både för nämnden själv och för allmänheten förefalla naturligt, att utställning av förslag till byggnadsplan på samma sätt som utställning av andra planförslag i stad sker genom byggnadsnämndens försorg. Med utställningsförfarandet eventuellt förenade smärre kostnader, närmast porto, torde nämnden kunna gälda av tillgängliga expensmedel. I enlighet med vad nu anförts föreslår utredningen, att angående byggnadsplans utställande för granskning skola genom byggnadsnämndens försorg kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, underrättas genom särskilda kallelsebrev. Kungörelse om förslagets utställande skall däremot icke ske. Utställningstiden bör, i överensstämmelse med vad som gäller i liknande fall vid utställning av förslag till stadsplan, tomtindelning m. m., utgöra minst fjorton dagar. Underrättelse torde vidare böra tillställas drätselkammaren, vilken har att bevaka stadens ekonomiska intressen i planärendet ävensom, om förslaget berör befästning eller härmed i byggnadslagen jämställd anläggning, sådan anläggnings ägare. I vissa fall kan förslaget jämväl vara av intresse för vägförvaltningen eller för angränsande kommun eller samhälle. Dessa böra då, om och i den mån så prövas erforderligt, underrättas. Berör förslaget fast fornlämning, bör yttrande inhämtas från riksantikvarien. I de flesta fall torde emellertid dylika särskilda underrättelser icke behöva utgå. Underrättelseförfarandet inskränker sig då till ägarna av angränsande mark samt drätselkammaren. Vidtages ändring i utställt planförslag, böra markägarna och drätselkammaren underrättas jämväl därom. Att så sker är bland annat en förutsättning för den av stadsplaneutredningen under 151 § tredje stycket byggnadslagen föreslagna inskränkningen i sakägarnas rätt att föra talan mot länsstyrelses beslut angående fastställelse å byggnadsplan. Utställning av förslag till byggnadsplan erfordras enligt nuvarande 90 § icke, därest samtliga sakägare medgiva att dylikt förfarande icke behöver tillämpas. Ej heller behöver, därest utställning sker, kallelseåtgärd vidtagas i fråga om sakägare som skriftligen godkänt förslaget. Detsamma skall gälla

även enligt stadsplaneutredningens förslag. Stadganden härom ha upptagits i 2 mom. av förevarande paragraf. Bestämmelserna i förevarande paragraf skola icke tillämpas i det fall då förordnande enligt 97 § byggnadslagen meddelats om tillämpning för visst område i stad av de för landsbygden gällande bestämmelserna rörande byggnadsplan. Anledning synes i dylikt fall saknas att göra någon avvikelse från de regler, som föreslås angående upprättande av byggnadsplan på landet. Detta innebär, att inom område för vilket sådant förordnande gäller utställning av förslag till byggnadsplan skall ske genom länsstyrelsens, icke byggnadsnämndens försorg. I övrigt överensstämma emellertid de för utställning av byggnadsplan på landet gällande bestämmelserna i huvudsak med motsvarande föreskrifter rörande byggnadsplan i stad. 54 §. Utställning av förslag till byggnadsplan i stad skall som nyss nämnts i regel ske genom byggnadsnämndens försorg. Sedan granskningstiden tilländagått, bör byggnadsnämnden snarast möjligt överlämna handlingarna i ärendet jämte eget yttrande till länsstyrelsen. Att byggnadsnämnden framför sina synpunkter är särskilt viktigt med hänsyn till den betydelse byggnadsplanen kan ha för framtida stadsplaneläggning. Därest enligt 2 mom. i nästföregående paragraf utställning icke erfordras, skall byggnadsnämnden givetvis omedelbart återställa handlingarna jämte eget yttrande. Skulle byggnadsnämnden redan tidigare ha avgivit yttrande i fall, då utställning ej erfordras, behöva handlingarna över huvud ej tillställas nämnden utan länsstyrelsen kan genast upptaga ärendet till avgörande. Innan ärendet avgöres, skall enligt andra stycket yttrande inhämtas från överlantmätaren. Oaktat uttryckligt stadgande om överlantmätarens hörande i ärende rörande fastställelse å byggnadsplan för närvarande saknas, torde detta dock i allmänhet icke underlåtas. Förslaget bygger sålunda på redan tilllämpad praxis, överlantmätarens granskning torde som förut nämnts (s. 505) särskilt komma att avse frågan om planens tillåtlighet med hänsyn till jordbruksintressena. 55 §. Då byggnadsplan fastställts, skall för närvarande enligt 91 § kungörelse därom så fort ske kan uppläsas i kyrkan och införas i ortstidning. Kungörelsen torde närmast rikta sig till markägarna inom området, vilka efter fastställelsen ha att ställa sig planen till efterrättelse. Kungörelse om godkännande av avstyckningsplan utfärdas däremot icke. Då byggnadsplan i stad i regel endast kan avse mark, vars ägare gjort ansökan om planen, och sådan markägare enligt vad som anförts under 52 §, avses skola, sedan fastställelse meddelats, av länsstyrelsen erhålla särskild kopia av plankartan och avskrift av beskrivningen, synes i detta fall något kungörande av fastställelsebeslutet icke

521 vara erforderligt. Att markägarna erhålla personlig underrättelse om fastställelsen först sedan beslutet vunnit laga kraft, torde knappast medföra någon olägenhet. Under 151 § tredje stycket byggnadslagen har stadsplaneutredningen föreslagit viss inskränkning i rätten att föra talan mot länsstyrelses beslut om fastställelse å byggnadsplan eller ändring däri. Får till följd av denna inskränkning talan ej föras mot fastställelsebeslutet, bör länsstyrelsen — liksom i motsvarande fall vid fastställelse å stadsplaneändring — omedelbart teckna lagakraftbevis å den i ärendet företedda kartan. Stadgande härom har intagits i första stycket av förevarande paragraf. Det förutnämnda stadgandet rörande översändandet av kartkopior till sökanden m. fl. torde ha sin plats i den föreslagna kungörelsen om statsdepartements och länsstyrelsers skyldigheter med avseende å expedieringen av vissa beslut. I paragrafens andra stycke har emellertid införts en erinran om stadgandet i fråga. 56 §. Ändring av fastställd byggnadsplan bör vidtagas i samma ordning och under iakttagande av samma bestämmelser som föreslagits beträffande uppgörande av ny plan. 57 §. Med hänsyn till stadgandet i 76 § tredje stycket byggnadslagen, att länsstyrelsens beslut angående fördelningen av kostnaderna för ändring av byggnadsplan skall kunna verkställas i den för dom i tvistemål stadgade ordning, har i förevarande paragraf införts skyldighet för länsstyrelsen att, sedan förslag till sådan fördelning uppgjorts, genom särskilda kallelsebrev bereda en var kommun eller enskild, som enligt förslaget ålagts betalningsskyldighet, tillfälle att inom viss tid, minsl fjorton dagar, yttra sig över förslaget. Det föreslagna stadgandet innebär enligt sin ordalydelse endast, att de betalningsskyldiga skola underrättas om att förslag till kostnadsfördelning uppgjorts. Det torde emellertid vara lämpligt, att länsstyrelsen samtidigt även meddelar en var betalningsskyldig beloppet av det bidrag, som skall gäldas av honom. Sedan beslut om kostnadsfördelningen meddelats, må talan däremot föras i den ordning, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltningsmyndighets beslut. Om utomplansbestämmelser. 58 §. I denna paragraf meddelas föreskrifter om utomplansbestämmelsers innehåll. I sak överensstämmer paragrafen nära med nuvarande 33 §. Såsom anförts i den allmänna motiveringen (s. 233) har stadsplaneutredningen icke kunnat ansluta sig till det av sakkunniga för utarbetande av förslag rö-

522 rande motverkande av vattenförorening i deras år 1939 avgivna betänkande framlagda förslaget att i utomplansbestämmelser skulle kunna meddelas föreskrifter om avloppsledningars huvudsakliga sträckning. Avloppsfrågan måste det oaktat vid uppgörande av utomplansbestämmelser noggrant beaktas. Delta i och för sig självklara förhållande framhäves av stadgandet i nästföljande paragraf, att erforderlig utredning angående vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av vattenförorening skall fogas vid förslag till utomplansbestämmelser. 59 §. Paragrafen, som motsvarar 34 § nuvarande byggnadsstadgan, avhandlar beskaffenheten av förslag till utomplansbestämmelser. Sådant förslag skall liksom för närvarande utmärkas på karta. Denna kan vara av mycket enkel beskaffenhet. Huvudsaken är i regel att det område, som utomplansbestämmelserna skola avse, angives med erforderlig tydlighet. Det kan emellertid också förekomma, att bestämmelserna skola gälla för stadens hela, icke stadsplanelagda område. Kartan bör därjämte giva en översiktlig bild av området i fråga. Tillgängligt kartmaterial torde kunna användas för detta ändamål. Någon nymätning för uppgörande av karta till utomplansbestämmelser synes sålunda icke behöva förekomma. Till förslag till utomplansbestämmelser skall höra beskrivning jämte motivering ävensom, såsom nämnts under 58 §, erforderlig utredning angående ordnandet av vattenförsörjning samt avlopp och vad därmed äger samband. Har vid upprättande av förslag till utomplansbestämmelser hänsyn tagits till närbelägenheten av befästning eller flygplats, bör detta liksom i motsvarande fall beträffande stadsplan särskilt angivas i förslaget (jfr 32 § 5 mom. och 19 § 2 mom.). 60 §. Handläggningen av fråga om utomplansbestämmelser kommer enligt förevarande paragraf att ske på i huvudsak samma sätt, som för närvarande är föreskrivet i 35 § byggnadsstadgan. 6 kap. O m b y g g a n d e i stad. Om byggnads yttre anordnande m. m. 61 §. Med byggnads höjd förstås enligt nuvarande 36 § 1 mom. byggnadsstadgan byggnadens medelhöjd till och med taklisten eller, om sådan ej finnes, till yttertakets skärning med fasadytan. Byggnadshöjden har stor betydelse bland annat för bestämmandet av tomtägarnas skyldighet att bidraga till stads gatukostnad. Erfarenheten har visat att det ej sällan är olämpligt att be-

523 Fig. 13. H = byggnadens höjd.

stämma byggnadshöjden »till och med taklisten». Om t. ex. en byggnad utförts med taklist men ovanför denna finnas indragna våningar, inträffar yttertakets skärning med fasadytan i regel avsevärt över taklisten. Att i sådant fall beräkna byggnadens höjd efter taklisten torde kunna leda till ett mycket otillfredsställande resultat. Vidare förefaller det onödigt att för byggnadshöjdens beräknande använda två olika metoder, vilka, tillämpade på samma byggnad, kunna leda till skilda resultat. Stadsplaneutredningen förordar därför, att byggnadshöjden i princip skall bestämmas efter den andra av de båda angivna beräkningsgrunderna, eller sålunda efter yttertakets skärning med fasadytan. Att entydigt bestämma denna skärning möter i regel icke någon svårighet. I vissa fall kan det dock vara tveksamt, hur regeln rätteligen bör tillämpas, t. ex. i det ovannämnda fallet då byggnad uppförts med indragna våningar eller på annat liknande sätt. Regeln synes fördenskull böra kompletteras, så att denna tvekan undanröjes. Detta torde lämpligen kunna ske i viss anslutning till det i 65 § (nuvarande 40 §) upptagna stadgandet om största tillåtna lutning å byggnads yttertak. Utredningen föreslår sålunda, att byggnadhöjden skall räknas till skärningen mellan å ena sidan fasadytan eller dennas förlängning och å andra sidan en linje, som tankes höja sig från fasadlinjen eller dess förlängning inåt byggnaden med en lutning av 45° och som därvid tangerar — men icke skär — yttertaket. Tre schematiska exempel å tillämpningen av denna regel, vilken upptagits i 1 mom. av förevarande paragraf, ha åskådliggjorts på fig. 13—15.

524 Fig. 14. H = byggnadens höjd.

Är jämte husets höjd även husbredden angiven i stadsplan, kan genom en tillämpning av förevarande paragraf och 65 § framkonstrueras hela den enligt planen avsedda husprofilen. Stundom torde förekomma, att den byggande önskar inom denna profil uppföra en byggnad, vilken är smalare än hushöjden medgiver men som på grund av profilens beskaffenhet därigenom också blir i viss mån högre än den som avsetts enligt stadsplanen. Uppkommer genom ett sådant förfarande icke någon olägenhet, torde byggnadsnämnden vara oförhindrad att lämna lov därtill. Skulle däremot den blivande byggnaden vara olämplig, t. ex. ur arkitektonisk synpunkt, äger byggnadsnämnden att motsätta sig företaget (jfr 67 §). Någon rätt för den byggande att efter gottfinnande använda det inom den största tillåtna byggnadsprofilen befintliga utrymmet för byggnadsändamål föreligger alltså icke. Den föreslagna ändringen beträffande byggnadshöjdens beräknande torde i vissa fall kunna medföra, att redan uppförda byggnader komma i strid mot gällande stadsplan. Om nämligen i stadsplan medgivits viss byggnadshöjd och byggnad uppförts till denna höjd, räknad efter taklisten, men höjden, räknad efter den nya regeln om fasadlinjens skärning med takytan, är högre, hade nämligen byggnaden, därest sistnämnda beräkningsgrund använts vid uppförandet, måst utföras lägre. Det anmärkta förhållandet bör tydligen icke medföra, att till nybyggnad hänförlig ändring av byggnaden förhindras. Med-

525 Fig. 15. H = byggnadens höjd.

givande till sådan mindre avvikelse från stadsplan, som det här i regel torde vara fråga om, torde emellertid enligt 178 § 2 mom. kunna lämnas av byggnadsnämnden, i vissa fall dock endast under förutsättning av länsstyrelsens samtycke. Med hänsyn till de dispensmöjligheter, som sålunda stå till buds, synes någon särskild föreskrift, som upphäver verkan av att befintlig byggnad genom den föreslagna författningsändringen kan komma i strid mot stadsplan, icke vara erforderlig. Enligt 63 § förslaget till byggnadslag är inträdet av tomtägares skyldighet att gälda ersättning för gatumark beroende av om tomten är »bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse» med stadsplanen. Detsamma gäller för närvarande jämlikt 47 § stadsplanelagen. Är enligt nuvarande i första hand tilllämpade metod för beräkning av byggnadshöjd viss tomt bebyggd i överensstämmelse med stadsplanen men kommer genom den i förslaget angivna beräkningsmetoden byggnaden på tomten i fråga att strida mot stadsplanen, torde avvikelsen städse vara så ringa, att bebyggelsen ändock måste anses stå i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen. Något särskilt stadgande synes därför ej erfordras därom, att ändringen av bestämmelserna om beräkning av byggnadshöjd icke får påverka tidpunkten för inträdet av betalningsskyldigheten för gatukostnadsbidrag.

526 1 mom. i förevarande paragraf innehåller vidare, liksom nuvarande 36 § 1 mom., bland annat bestämmelser om hushöjdens beräknande för gatubyggnad, gårdsbyggnad och fritt liggande byggnad å tomt. Reglerna medföra, att hushöjden — räknad över nollplanet — kan bli ganska olika, om en byggnad anses som fritt liggande eller icke. Vill stadsplaneförfattaren undgå den ovisshet rörande byggnadens blivande höjd, som härigenom uppstår, kan han i stadsplanen angiva byggnadshöjden direkt i förhållande till nollplanet. Detta förfaringssätt kan även i andra fall vara lämpligt, exempelvis för att säkerställa en god konturverkan. För att underlätta tillämpningen av de ifrågavarande reglerna, då hushöjden icke på detta sätt angivits i förhållande till nollplanet, föreslår stadsplaneutredningen, att byggnad icke skall anses som fritt liggande inne å tomt, om någon del därav ligger närmare gata än 9 meter. Motsättningsvis följer av detta stadgande givetvis, att om avståndet mellan byggnaden och gatan är större än 9 meter, bör byggnaden regelmässigt anses som fritt liggande. Detta torde böra gälla även om byggnaden är uppförd i förgårdslinje, därest bredden av förgården överstiger 9 meter. Då den angivna regeln i vissa fall torde kunna leda till stötande resultat, har byggnadsnämnden emellertid tillagts befogenhet att medgiva undantag från densamma, därest särskilda skäl därtill föranleda. 2 mom. innehåller till en början den i nuvarande 36 § 1 mom. byggnadsstadgan intagna bestämmelsen, att såsom våning anses källare, förlagd på sådan höjd, att golvet i närmast däröver varande våning blir beläget mer än 1,5 meter ovan angränsande markyta. Såsom stadsplaneutredningen anfört i sitt betänkande II (s. 72), bör en högre husplacering och därmed ett billigare byggnadssätt, då så lämpligen kan ske, främjas genom ett lämpligt utformande av stadsplanebestämmelserna. Mot vad stadsplaneutredningen i detta hänseende anfört har icke framställts någon anmärkning i yttrandena över berörda betänkande. I detta moment har utredningen vidare infört stadgande, att såsom våning skall, där ej annat är föreskrivet, anses vind, å vilken inretts bonings- eller arbetsrum. Förevarande stadgande, till vilket motsvarighet saknas i den nuvarande byggnadsstadgan, torde fylla ett starkt behov. I § 28 av 1874 års byggnadsstadga fanns en liknande bestämmelse. Föreskrift om att inredd vind under vissa förutsättningar icke skall anses som våning kan intagas i stadsplanebestämmelser. För äldre bebyggelse kan rätt till vindsinredning därjämte vara underförstådd, ehuru uttrycklig föreskrift därom saknas. Härutinnan avser det föreslagna stadgandet ej att göra någon ändring. Ytterligare finnas i 30 § 2 mom. fjärde att-satsen, 62 §, 79 § 1 mom., 80 § 2 och 3 mom., 84 § 2 mom. samt 110 § punkterna 1 och 5 vissa särskilda föreskrifter, som delvis innefatta avvikelser från den berörda regeln, att inredd vind skall anses som våning.

527 62 §. Enligt nuvarande 37 § byggnadsstadgan skall byggnad, såvitt ej annan byggnadslinje är bestämd, uppföras i gatulinje eller, där förgård finnes, i inre förgårdslinjen. Byggnadsnämnden äger dock, där så med hänsyn till terrängförhållanden eller eljest prövas lämpligt, medgiva, att byggnad förlägges innanför byggnadslinjen. Samma regel har upptagits i förevarande paragraf. Behov torde emellertid stundom föreligga, att byggnadsnämnden äger föreskriva att byggnad förlägges innanför byggnadslinje, även om markägaren ej gjort ansökan därom. I stadsplanen kan av naturliga skäl ofta endast mer eller mindre ungefärligt bestämmas det lämpligaste läget för bebyggelsen. Vid en detaljstudering av tomten i samband med att byggnad skall uppföras därå, kan det befinnas lämpligt, att indragning sker. Nämnden medgiver måhända på ansökan vissa tomtägare att bygga på dylikt sätt. Det kan då för vinnande av enhetlighet vara önskvärt, att byggnaderna å övriga tomter förläggas enligt samma principer. Måhända kunna också med en sådan bebyggelse byggnadskostnaderna förbilligas. Genom att föranstalta om stadsplaneändring kan visserligen byggnadsnämnden i dylikt fall, även om markägaren motsätter sig förslaget, åstadkomma den önskade ändringen beträffande bebyggelsens förläggning, men denna anordning torde mången gång kunna innebära onödig omgång. Stadsplaneutredningen har fördenskull föreslagit det tillägget till hittillsvarande bestämmelser, att byggnadsnämnden, där så med hänsyn till terrängförhållandena eller eljest finnes lämpligt, skall kunna föreskriva, alt byggnad förlägges innanför byggnadslinje, även om markägaren ej gjort ansökan därom. Såsom förutsättning härför gäller dock, att det endast är fråga om en förflyttning av byggnaden och ej tillika om en begränsning av byggnadsrätten. Indragning får sålunda icke föreskrivas, om därav skulle följa att tomten ej kunde utnyttjas för bebyggelse i den utsträckning som stadsplanen förutsätter. Vidare föreslår stadsplaneutredningen den begränsningen i byggnadsnämndens berörda befogenhet, att indragning av byggnad mot markägarens bestridande endast får föreskrivas beträffande frislående byggnad med högst två våningar, frånsett vindsvåning. Vid sluten bebyggelse ävensom vid öppen bebyggelse med tre våningar eller däröver torde ett frångående av de i stadsplanen angivna byggnadslinjerna kunna för markägaren medföra sådana konsekvenser, främst av ekonomisk art, att föreskrift därom icke synes böra kunna meddelas av byggnadsnämnden utan ägarens medgivande. Belägenheten av dylik bebyggelse torde därjämte som regel ha redan i stadsplanen instuderats på ett betydligt noggrannare sätt än då fråga är om fristående en- eller tvåvåningsbyggnader. Finnes i fråga om sluten bebyggelse eller öppen högbebyggelse indragning böra ske, måste sålunda bygg-

528 nadsnämnden, om markägaren motsätter sig ett dylikt förfarande, vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande av stadsplaneändring. 63—68 §§. Förevarande paragrafer överensstämma med gällande 38—43 §§. 69 §. Paragrafen, som innehåller föreskrifter om beskaffenheten av förgård, överensstämmer i huvudsak med nuvarande 44 § byggnadsstadgan. Gällande bestämmelser i ämnet ha emellertid av stadsplaneutredningen kompletterats med föreskrift, att vid anordnande av förgårdsområde jämväl trafiksäkerhetens intressen skola beaktas. 70 §. Denna paragraf överensstämmer med nuvarande 45 §. 71 §• Förevarande paragraf är likalydande med gällande 46 §. 72 §. Jämlikt nuvarande 47 § byggnadsstadgan skall kvartersmark, som icke tagits i anspråk för sitt ändamål, på lämpligt sätt inhägnas, därest så av byggnadsnämnden prövas nödigt. Enligt stadsplaneutredningens mening är det ett allmänt intresse, att dylik kvartersmark ej blott inhägnas utan även hålles i sådant skick, att olägenhet eller otrevnad för grannarna ej uppstår. Ej sällan finner man i städerna obebyggda områden som utan rimlig anledning äro belamrade med allehanda bråte, vilket giver ett intryck av osnygghet och vanvård. För att förhindra sådant har i förevarande paragraf, vilken i övrigt överensstämmer med nuvarande 47 §, införts föreskrift att kvartersmark, som ej tagits i anspråk för sitt ändamål, skall hållas i vårdat skick. 73 §. Paragrafen överensstämmer med nuvarande 48 §. Om byggnads inre anordnande m. m. 74—85 §§. Dessa paragrafer motsvara utan ändring i sak 49—53 §§, 53 a § 1, 2 och 4 mom. samt 54—56, 56 a, 57 och 58 §§ enligt den förutnämnda propositionen 119/1945 rörande ändring i byggnadsstadgan. Det i 53 a § 3 mom. för närvarande upptagna stadgandet om rätt för länsstyrelsen att i vissa fall medgiva undantag från bestämmelserna i samma paragraf har överflyttats till 88 § 2 mom. i utredningens förslag. 86 §. Förevarande paragraf, som innehåller föreskrifter angående skyddsanordningar å byggnads yttertak, överensstämmer med nuvarande 59 § sådan

529 denna lyder jämlikt kungörelse den 26 maj 1944 (nr 261), vilken trätt i kraft den 1 juli 1944. Enligt övergångsbestämmelserna till nämnda kungörelse skola vissa föreskrifter i paragrafen gälla även i fråga om byggnader, som tillkommit före sistnämnda dag. De åtgärder, varom stadgas i dessa föreskrifter, skola för sådant fall vara vidtagna senast den 1 juli 1949. Häremot svarande stadganden ha upptagits i punkt 6 i övergångsbestämmelserna till utredningens förslag. 87 §. Denna paragraf överensstämmer med nuvarande 60 §. 88 §. 1 mom. i förevarande paragraf överensstämmer, frånsett smärre redaktionella ändringar, med 60 a § i propositionen 119/1945 rörande ändring i byggnadsstadgan. 2 mom. motsvarar nuvarande 53 a § 3 mom. (jfr motiven till 74—85 §§). 89 §. Paragrafen överensstämmer i sak med 60 b § enligt propositionen 119/1945 rörande ändring i byggnadsstadgan. Om rivning. 90 §. Förevarande paragraf är likalydande med 60 c § i den nyssnämnda propositionen 119/1945. Oni byggnadslov. 91 §. 1 mom. motsvarar 61 § 1 mom. enligt propositionen 119/1945. 2 mom. överensstämmer i sak med nuvarande 61 § 2 mom. 92 §. Vid ansökan om lov till nybyggnad skall enligt 62 § 1 mom. b) gällande byggnadsstadga fogas karta, motsvarande de fordringar som gälla i avseende å tomtkarta. Av bestämmelsen följer, att nybyggnad å tomt icke medgives med mindre tomten undergått laga tomtmätning enligt bestämmelserna i 2 kap. fastighetsbildningslagen, därvid tomtmätningen skall ha avsett rättsligen bestående tomt, bildad genom tomtindelning enligt vid tillfallet gällande stadsplan. Anledningen till att laga tomtmätning ansetts böra ske, innan nybyggnadslov beviljas, torde främst vara den att endast genom tomtmätning ansetts vinnas erforderliga garantier för att nybyggnaden erhåller ett i förhållande till tomtens gränser riktigt läge. Ett annat skäl torde ha varit önskan 34

530 att få ett exakt underlag för beräknandet av stadens genom nybyggnaden aktualiserade krav på bidrag till gatumark och gatukostnad. Kravet på tomtmätning såsom villkor för lov till nybyggnad synes emellertid stundom onödigt strängt. Stadsplaneutredningen har fördenskull under 1 mom. b) av förevarande paragraf upptagit föreskrift, att byggnadsnämnden må godtaga karta av enklare beskaffenhet än laga tomtkarta, därest byggnadssättet är öppet och fråga ej är om uppförande av helt ny byggnad eller om tillbyggnad till befintlig byggnad. Skulle tvekan uppstå, huruvida byggnad, som byggnadslovet avser, sträcker sig över tomtgränsen eller ligger närmare denna än gällande bestämmelser medgiva, bör dock byggnadsnämnden givetvis icke underlåta att påfordra laga tomtkarta, även om sådant fall skulle föreligga som nyss sagts. I 1 mom. d) och e) ha upptagits föreskrifter om byggnadsritningar jämte beskrivning, motsvarande de nuvarande stadgandena i 62 § 1 mom. d). Enligt förslaget skall ritning vara upprättad på fackmässigt sätt med avseende å såväl utförande som innehåll. Ritningen skall vidare vara utförd i för arkivering ändamålsenligt format. Skalan skall vara 1 : 100, byggnadsnämnden likväl obetaget att, om särskilda skäl därtill föranleda, skärpa eller mildra denna bestämmelse. Liknande föreskrifter torde återfinnas i de flesta nu gällande byggnadsordningar. Genom föreskrifternas överflyttande till byggnadsstadgan har stadsplaneutredningen främst velat betona vikten av att byggnadsritningar uppgöras av därtill fullt kvalificerade personer. Skulle ritning vara utförd på ett osakkunnigt sätt, kan byggnadsnämnden kräva, att en ny ritning, som upprättats av fackman, företes. Enligt förslaget till 93 § skall byggnadsnämnden bland annat tillse att tillämnad byggnad blir konstruktivt tillfredsställande och att i byggnaden inrymd bostadslägenhet erhåller god planlösning. Även dessa bestämmelser kunna, såsom framgår av de i det följande anförda motiven till sistnämnda paragraf, av byggnadsnämnden användas för att framtvinga att byggnadsritningarna uppgöras av verkliga fackmän. Närmare föreskrifter angående ritningarnas utförande avses skola liksom hittills införas i de lokala byggnadsordningarna. Att upptaga även dylika föreskrifter i byggnadsstadgan har synts utredningen mindre lämpligt bland annat med hänsyn till föreskrifternas mycket detaljerade beskaffenhet (jfr § 34 normalförslaget till byggnadsordning för stad, köping och större municipalsamhälle). Givetvis är det önskvärt, att en normalisering av byggnadsritningarnas format och utförande kommer till stånd. De olikheter härutinnan, som för närvarande finnas olika städer emellan, äro emellertid i väsentlig mån betingade av beskaffenheten av de utrymmen, som inom skilda orter stå till buds för ritningarnas arkivering. En ändring av dessa utrymmen i syfte att möjliggöra användande av för hela landet gemensamma normalformat å ritningarna torde medföra betydande kostnader. I den mån nya arkivutrymmen

531 tillskapas för ifrågavarande ändamål bör emellertid tillses, att dessa avpassas för ritningar av lämpliga normalformat. Det torde närmast ankomma på byggnadsstyrelsen att utfärda de anvisningar angående lämpliga format m. m. för byggnadsritningar, som kunna befinnas erforderliga. Enligt 1 mom. f) skall vid ansökan om byggnadslov fogas uppgift, huruvida skyldighet att gälda bidrag till gatukostnad åligger tomtägaren. I nuvarande 62 § 1 mom. b) föreskrives, att dylik uppgift skall tecknas å tomtkartan. Stundom torde det emellertid vara lämpligt, att särskilt bevis anskaffas rörande tomtägarens bidragsplikt. Det föreslagna stadgandet medgiver valfrihet i fråga om sättet för uppgiftens lämnande. Under 1 mom. g) har upptagits nuvarande stadgande i 62 § 1 mom. e) om skyldighet för sökande att förete bevis, att tomtägaren fullgjort honom åliggande skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomten eller ock därför ställt nöjaktig säkerhet. Stadgandet i sistnämnda författningsrum, att jämväl bevis rörande fullgjord förpliktelse att utgiva bidrag till gatukostnad skall företes, har i anslutning till vad som anförts i motiven till 38 § förslaget till byggnadslag (s. 301—302) uteslutits. I övrigt överensstämmer förevarande paragraf med nuvarande 62 § byggnadsstadgan. 93 §. Förevarande paragraf motsvarar 63 § nuvarande byggnadsstadga. I sistnämnda författningsrum meddelas vissa direktiv för byggnadsnämnden vid prövning av ansökan om lov till nybyggnad. Nämnden skall sålunda förvissa sig om att företaget överensstämmer med stadsplan, tomtindelning, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser samt med övriga bestämmelser, som äro gällande för detsamma, ävensom att byggnaden är lämplig för den tomt, å vilken den skall uppföras och ej förlägges så, att den försvårar granntomts bebyggande på lämpligt sätt. Mot de nuvarande bestämmelserna har föreningen Sveriges stadsarkitekter i yttrande över stadsplaneutredningens betänkande I anmärkt, att byggnadsnämnden för närvarande icke ansåge sig ha rätt att ingå på en granskning av exempelvis en byggnads eller de särskilda lägenheternas bostadsvärde. Det syntes emellertid vara hög tid, att byggnadsnämnderna gåves rätt och skyldighet att öva kvalitetsgranskning. Vidare har svenska arkitekters riksförbund i sin skrivelse den 28 juni 1943 anfört, att den i byggnadsordningarna i allmänhet ingående bestämmelsen om att byggnadsritningar skola vara utförda på fackmässigt sätt ofta tolkades som hänförlig endast till det tekniska utförandet av ritningarna och icke till byggnadens planlösning och övriga utförande. Byggnadsnämnden borde kunna begära att, på samma sätt som beträffande byggnadsarbetens utförande, en person med på området kvalificerande utbildning ställdes i an-

532 svar för byggnadsritningarna. En bestämmelse med dylik innebörd funnes i byggnadsordningen för Lund och hade haft mycket god verkan. En liknande bestämmelse borde införas i byggnadsförfattningarna i allmänhet. Svenska kommunaltekniska föreningen har i sin skrivelse den 2 juli 1943 framhållit, att ett byggnadsföretag kunde uppfylla alla de i 63 § nuvarande byggnadsstadgan föreskrivna villkoren men ändå vara synnerligen olämpligt. Byggnadsnämnden borde fördenskull åläggas tillse, att allmänna brister avarkitektonisk eller teknisk art icke vidlådde företaget. Stadsplaneutredningen anser lämpligt, att i överensstämmelse med 1916 års kommittés och 1925 års sakkunnigas förslag men i motsats till gällande stadga (jfr prop. 192/1931 s. 85) tämligen detaljerade anvisningar lämnas om vad byggnadsnämnden särskilt har att iakttaga vid prövning av ansökan om byggnadslov. I förevarande paragraf har fördenskull i åtskilliga hänseenden närmare angivits, vad byggnadsnämnden skall tillse vid dylik prövning, såsom att byggnaden erbjuder skälig trygghet mot eldfara, att byggnaden får ett sunt läge m. m. överensstämmelse har härigenom i stort sett vunnits med vad som för närvarande i 112 § stadgas för den egentliga landsbygden. I sista att-satsen av andra stycket har med anledning av vad stadsarkitektföreningen och kommunaltekniska föreningen anfört stadgats, att byggnadsnämnden skall tillse, att i byggnaden inrymd bostadslägenhet erhåller en god planlösning. Genom denna bestämmelse torde även de av svenska arkitekters riksförbund framställda önskemålen bli i huvudsak tillgodosedda. Det ligger i sakens natur, att ifrågavarande bestämmelse bör av byggnadsnämnden tilllämpas med urskillning. Personliga önskemål hos byggherren måste tillmätas den största betydelse. Bestämmelsen giver emellertid byggnadsnämnden möjlighet att åvägabringa rättelse exempelvis i sådana fall, då ritningarna uppgjorts av en osakkunnig person och planlösningen till följd därav är otillfredsställande. Ej minst i den byggandes eget intresse är det lämpligt att ett ingripande i dylikt fall sker. Om däremot ritningarna utförts av en fullt sakkunnig person, torde byggnadsnämnden icke annat än i undantagsfall få anledning att framställa anmärkning. Skulle byggnadsnämnden finna, att i paragrafen stadgat villkor icke fylles, skall byggnadsnämnden uppenbarligen vägra byggnadslov, även om byggnaden icke strider mot byggnadsförbud i byggnadslagen. 94—99 §§. Förevarande paragrafer överensstämma i sak med nuvarande 64—69 §§. 100 §. Paragrafen motsvarar utan ändring i sak 70 § enligt propositionen 119/1945 rörande ändring i byggnadsstadgan.

533 Om tillsyn över byggandet. 101 §. Denna paragraf är likalydande med nuvarande 71 §. 102 §. Förevarande paragraf motsvarar nuvarande 72 §. Enligt andra stycket i sistnämnda paragraf skall sedan fotmur uppförts anmälan därom ske hos byggnadsnämnden, som därefter förordnar om särskild besiktning för att utröna, om byggnaden blivit förlagd i rätt läge. Då ordet fotmur numera knappast torde användas och betydelsen därav därjämte synes oklar, har skyldigheten att göra anmälan till byggnadsnämnden enligt förslaget i stället anknutits till att byggnadsarbetet fortskridit så långt att bjälklag skall utläggas över markens nivå. 103 §. I 73 § gällande byggnadsstadga föreskrives bland annat, att innan byggnad tages i bruk, skall anmälan om arbetets avslutande göras hos byggnadsnämnden. Sedan sådan anmälan skett, har byggnadsnämnden att föranstalta om slutbesiktning. Det förekommer emellertid ofta, att byggnad helt eller delvis tages i bruk, innan byggnaden blivit fullt färdig. I dylikt fall torde anmälan till byggnadsnämnden böra ske, innan någon del av byggnaden börjar användas. Med slutbesiktningen bör däremot anstå, till dess att byggnaden helt färdigställts. Vad nu anförts har beaktats i förevarande paragrafs 1 mom. andra stycke, som i övrigt avfattats i enlighet med vad som föreslagits i propositionen 119/1945. I övriga delar motsvarar paragrafen nuvarande 73 §. 104 §. Paragrafen överensstämmer med nuvarande 74 §. 105 §. I enlighet med ett av 1936 års hantverkssakkunniga i deras betänkande den 15 augusti 1939 angående legala kompetensföreskrifter för utövande av hantverksyrken (stat. off. utr. 1939: 46 s. 12) framställt yrkande har i förevarande paragraf, som motsvarar nuvarande 75 §, upptagits föreskrift att för varje byggnadsarbete skall finnas person, som fortlöpande utövar ledning och tillsyn av arbetet samt ansvarar för detsammas utförande. I gällande bestämmelser saknas ordet »fortlöpande». Ändringen, som tillkommit för att förhindra bulvanförhållande vid byggnadsföretag, är närmast av redaktionell natur, enär redan uttrycket »ledning och tillsyn av arbetet» måste anses avse en kontinuerlig befattning med byggnadsföretaget. Stadsplaneutredningen föreslår därjämte, att arbetsledaren skall ansvara för att veder-

534 börliga anmälningar göras till byggnadsnämnden om byggnadsarbetes påbörjande m. m. Viss tvekan torde för närvarande föreligga, vem denna anmälningsskyldighet rätteligen åligger. Slutligen har i paragrafen införts uttrycklig föreskrift om att arbetsledare skall vara närvarande vid byggnadsnämndens besiktningar. Vid sådan besiktning har arbetsledaren givetvis en viktig uppgift att fylla. Svårighet lärer emellertid stundom ha mött att förmå arbetsledaren att infinna sig till besiktning. 106—109 §§. Dessa paragrafer motsvara utan ändring i sak nuvarande 76—79 §§. Särskilda bestämmelser om byggande inom stadsplan. HO §. I fråga om byggande inom område, som ingår i stadsplan, meddelas i förevarande paragraf vissa bestämmelser, vilka skola tillämpas i den m å n ej annat föreskrives genom stadsplanebestämmelser. Paragrafen motsvarar nuvarande 79 a §. Punkt 1 överensstämmer med första punkten i 79 a § enligt propositionen 119/1945. Punkt 2, som innehåller föreskrifter, motsvarande de i 79 a § andra punkten gällande byggnadsstadga upptagna, om avståndet mellan skilda byggnader på samma tomt, avviker från nuvarande bestämmelser så tillvida, att byggnadsnämndens rätt att medgiva undantag — för närvarande begränsad till uthus och annan gårdsbyggnad — i viss mån vidgats beträffande byggnad, avsedd för industri eller hantverk. I fråga om sådan byggnad skall nämndens dispensrätt enligt förslaget gälla även om byggnaden är att anse såsom huvudbyggnad. Den föreslagna jämkningen betingas bland annat avsvårigheten att då det gäller bebyggelse för industri eller hantverk avgöra, vad som är huvudbyggnad och vad som är uthus eller annan gårdsbyggnad. Punkt 3 i nuvarande 79 a § möjliggör vissa undantag beträffande uthus eller annan gårdsbyggnad från stadgandet i första punkten. Finnes sådan byggnad med hänsyn till dess ringa storlek eller andra omständigheter utan olägenhet kunna uppföras i gräns mot grannfastighet utan att sammanbyggas med byggnad på denna fastighet eller på mindre avstånd från fastighetsgränsen än 4,5 meter, äger nämligen byggnadsnämnden medgiva detta efter grannens hörande. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har i sin förutnämnda skrivelse den 24 juli 1944 hemställt, att nyssnämnda stadgande måtte ändras så, att gårdsbyggnad i allmänhet finge förläggas i tomtgränsen. Härigenom skulle enligt organisationens mening möjligheterna att i gårdsbyggnad inreda lämpliga lokaler för hantverk och småindustri väsentligt ökas

535 Såsom stadsplaneutredningen anfört vid behandlingen av 28 § (s. 485—486) bör behovet av lämpliga lokaler för industri och hantverk i erforderlig mån tillgodoses i stadsplan. Ofta kunna för sådant ändamål särskilda stadsplanebestämmelser visa sig erforderliga. I de fall åter, då förevarande paragraf är tillämplig, äger byggnadsnämnden, såsom av det föregående framgår, redan för närvarande möjlighet att, då detta finnes lämpligt, medgiva, att gårdsbyggnad förlägges i tomtgränsen eller närmare denna än 4,5 meter. Att i enlighet med hantverks- och småindustriorganisationens förslag mera generellt medgiva dylik förläggning av byggnad synes stadsplaneutredningen icke tillrådligt. Fall kunna nämligen förekomma, då det med hänsyn till grannens berättigade intressen eller av andra skäl uppenbarligen icke bör tillåtas att gårdsbyggnad förlägges i gränsen eller dennas omedelbara närhet. I syfte att framhålla angelägenheten av att industriens och hantverkets behov beaktas har utredningen emellertid i förevarande punkt särskilt omnämnt hänsynstagande till ifrågavarande näringars intressen såsom grund för avvikelse från huvudregeln i första punkten. Dylik avvikelse skall enligt förslaget kunna medgivas av byggnadsnämnden ej blott i fråga om uthus och annan gårdsbyggnad utan jämväl beträffande huvudbyggnad, detta sistnämnda dock blott om byggnaden icke uppföres i mer än en våning. Även då det gäller för industriändamål avsedda huvudbyggnader torde nämligen, enligt vad som framhållits i vissa yttranden över stadsplaneutredningens betänkande II, bestämmelserna i första punkten stundom vara mindre väl lämpade. Bestämmelserna i punkt A avse att säkerställa behovet av dager i boningseller arbetsrum, som är beläget mot gård. I dylikt syfte föreskrives i nuvarande 79 a § fjärde punkten, att framför fönster till sådant rum skall lämnas obebyggt visst område. Dagertillförseln kan emellertid försvåras även på annat sätt än genom byggnad, t. ex. genom en bergvägg, en vägbank eller andra terrängformationer, plank och andra skymmande föremål. Stadsplaneutredningens förslag har avfattats under beaktande härav. Vad som skall förstås med gård kan mången gång vara ovisst. Enligt utredningens mening torde anledning emellertid saknas att inskränka stadgandets tillämpning till fönster mot dylikt utrymme. Även vid inrättande av fönster till bonings- eller arbetsrum, som vetter åt angränsande tomt, måste tillses, att rummet erhåller tillräcklig dagerbelysning. Stadgandets tillämpning har fördenskull utsträckts att omfatta även detta fall. I övrigt överensstämmer ifrågavarande punkt — liksom även punkt 5 — med nuvarande bestämmelser. Finnas avvikelser från dessa stadganden påkallade, exempelvis för industribebyggelse i vissa fall, kan erforderlig reglering ske genom stadsplanebestämmelser. I fråga om stadgandet i punkt 5, att vinden i tvåvånings trähus i vissa fall får inredas intill en tredjedel av dess yta, har stadsplaneutredningen i sitt betänkande II

536 gjort vissa uttalanden rörande beräkningen av vindsytan (s. 67—-68), till vilka hänvisas. Stadgandet i punkt 6 att uthus eller annan gårdsbyggnad icke må uppföras till större höjd än 2,5 meter, dock att byggnadsnämnden i vissa fall kan medgiva undantag härifrån, överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelse i 79 a § sjätte punkten gällande byggnadsstadga. Ett av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation i dess skrivelse den 24 juli 1944 framfört förslag, att höjden av gårdsbyggnad generellt skulle få utgöra 3,5 meter för att möjliggöra inredande av arbetsrum med vanlig rumshöjd, har utredningen icke ansett sig kunna biträda. Emellertid har här, liksom i tredje punkten, tillgodoseendet av hantverkets och industriens behov uttryckligen omnämnts såsom motiv för byggnadsnämnden att medgiva avvikelse från den ifrågavarande höjdbestämmelsen.

Särskilda bestämmelser om byggande utom stadsplan. H l §• Enligt nuvarande 80 § byggnadsstadgan skall vid byggande utom stadsplan inom område, för vilket ej annat föreskrivits genom stomplane- eller utomplansbestämmelser, iakttagas särskilda, i nämnda paragraf meddelade föreskrifter. Det har synts stadsplaneutredningen lämpligt, att motsvarande stadgande intages i den nya byggnadsstadgan. Enligt utredningens förslag till byggnadslag kunna inom stads icke stadsplanelagda område närmare byggnadsbestämmelser med civilrättslig verkan meddelas, förutom i form av utomplansbestämmelser, dels genom byggnadsplan dels ock genom generalplan i förening med förordnande enligt 14 §. Då så sker, böra dessa bestämmelser tillämpas framför i förevarande paragraf upptagna. Detsamma gäller i fråga om stomplanebestämmelser, som fastställts före den nya lagens ikraftträdande. Föreskrift av detta innehåll för sistberörda fall meddelas i punkt 5 av övergångsbestämmelserna till den nya stadgan. Beträffande de ifrågavarande föreskrifternas sakliga innehåll föreslår stadsplaneutredningen icke några större ändringar. Paragrafen överensstämmer sålunda i huvudsak med förenämnda 80 § nuvarande byggnadsstadgan. I punkt 6, som avser största tillåtna våningsantal och höjd för byggnad, har dock i olikhet med vad nu gäller tillika föreskrivits, att i boningshus icke må inrymmas mer än två bostadslägenheter. Byggnader med fler lägenheter än två torde nämligen inom de områden, varom här är fråga, i allmänhet icke vara lämpliga. Skulle undantag erfordras, kan enligt 112 § sådant medgivas i byggnadsordningen eller för särskilt fall av länsstyrelsen. Vidare har i punkt 7 från paragrafens tillämpning undantagits icke blott, såsom för närvarande är fallet, ekonomibyggnader till jordbruksfastighet utan

537 alla byggnader för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov. Angående vad härunder skall inbegripas hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 221). Anses reglering erforderlig för byggnader av dylikt slag, synes denna böra ske genom utomplansbestämmelser. 112 §. Förevarande paragraf är likalydande med nuvarande 81 §.

Särskilda bestämmelser av hänsyn till försvaret eller luftfarten. 113 §. Enligt 137 § förslaget till byggnadslag gäller inom bland annat stad generellt förbud mot nybyggnad samt mot anordnande av virkes- eller annat varuupplag eller materialgård till men för närliggande befästning eller flygplats. Genom förordnande av länsstyrelsen kan enligt 138 § byggnadslagen sådant förbud omfatta jämväl dels anläggning eller utvidgning av befästning eller flygplats, som beslutats men ännu ej utförts, dels ock militära anläggningar av annat slag. Undantag från ifrågavarande förbud må i vissa fall medgivas av länsstyrelsen. Övervakningen av förbudets tillämpning åvilar närmast byggnadsnämnden. För att underlätta nämndens prövning av hithörande frågor böra försvars- och luftfartsmyndigheterna i möjligaste mån tillhandagå nämnden med erforderliga upplysningar om befintliga befästningar och flygfält samt om de krav, som med hänsyn till dessa anläggningar böra ställas på byggnadsverksamheten. I samma mån som dylika upplysningar kunna lämnas byggnadsnämnderna ökas dessas möjligheter att snabbt och säkert avgöra uppkommande byggnadsfrågor. Då det sålunda ligger i försvars- och luftfartsmyndigheternas eget intresse, att byggnadsnämnderna fortlöpande hållas underrättade om uppkommande spörsmål av hithörande natur, synes någon uttrycklig föreskrift i ämnet ej erforderlig. I tveksamma fall bör emellertid därjämte nämnden inhämta särskilt yttrande av vederbörande försvars- eller luftfartsmyndighet. Sådant yttrande bör även inhämtas av länsstyrelsen innan dispens från förbudet medgives. Stadganden härom ha upptagits i första och andra styckena av förevarande paragraf. Har byggnadsnämnden meddelat byggnadslov eller länsstyrelsen lämnat dispens i strid mot innehållet i yttrande som sålunda inhämtats, skall enligt paragrafens tredje stycke den myndighet, som avgivit yttrandet, underrättas om beslutet. Myndigheten äger nämligen klagorätt enligt 173 § 4 mom.

538 AVDELNING II.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen. 7 kap. 114 §. Stadgandet i första stycket överensstämmer med nuvarande första stycket i 82 § byggnadsstadgan. Jämlikt 20 § andra stycket i förslaget skall sist inom tre månader efter det generalplan antagits planen med tillhörande utredning i bestyrkt kopia och avskrift insändas till byggnadsstyrelsen samt, i två exemplar, till länsstyrelsen. I fråga om generalplan för stadsliknande samhälle på landet torde kopia och avskrift böra tillställas jämväl lantmäteristyrelsen och vederbörande överlantmätare. Andra stycket i förevarande paragraf innehåller anvisning härom. Enligt 2 § första stycket kungörelsen angående expediering av beslut rörande ändring i rikets indelning m. m. skall, då för stadsliknande samhälle fastställelse meddelats å stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser eller ändring däri, genom kommunikationsdepartementets eller, där fastställelse å ändring meddelats av länsstyrelsen och beslutet vunnit laga kraft, genom länsstyrelsens försorg avskrifter av beslutet jämte kopior av tillhörande karta och beskrivning ävensom övriga bilagor verkställas samt tillställas lantmäteristyrelsen och vederbörande lantmäterikontor. Berör stadsplan eller ändring i sådan plan stadsliknande samhälle, för vilket jordregister föres, skall till vederbörande lantmäterikontor överlämnas ytterligare en kopia av kartan med beskrivning och övriga bilagor för att tillställas vederbörande domhavande. Motsvarande bestämmelser torde böra upptagas i den föreslagna kungörelsen om statsdepartements och länsstyrelsers skyldigheter med avseende å expedieringen av vissa beslut, vilken kungörelse skall ersätta förenämnda särskilda kungörelse. Av praktiska skäl torde emellertid en hänvisning till denna böra göras i byggnadsstadgan. Sådan hänvisning har skett i tredje stycket av förevarande paragraf. Rörande motiven till fjärde stycket hänvisas till vad därom anförts under 45 § byggnadslagen (s. 311). Föreskriften i nuvarande 82 § andra stycket byggnadsstadgan angående hur förfaras skall då byggnadsnämnden finner erforderligt att någon förelägges att utföra arbete vid vite eller annat äventyr har överflyttats till 170 § andra och tredje styckena. 115 §. Denna paragraf motsvarar utan ändring i sak nuvarande 83 §.

539 AVDELNING III.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden. 8 kap. O m g e n e r a l p l a n på landet. 116—118 §§. I dessa paragrafer ha i anslutning till vad i den allmänna motiveringen anförts intagits bestämmelser om generalplan för landskommun. I förevarande hänseende föreslås skola gälla samma bestämmelser, frånsett vissa smärre avvikelser, som de vilka för motsvarande fall stadgas beträffande siad i 17—20 och 22—27 §§. Vidare torde beträffande landskommun böra gälla den för stadsliknande samhälle i 114 § andra stycket införda särskilda skyldigheten att senast tre månader efter det att generalplan antagits insända kopia därav till lantmäteristyrelsen och överlantmätaren. Stadgandet i 21 § angående skyldighet för länsstyrelsen att, då generalplan finnes böra uppgöras inom stad men stadsfullmäktige underlåta detta, göra anmälan därom till Kungl. Maj:t bör däremot icke gälla för landsbygdens vidkommande, enär länsstyrelsen på landet enligt 107 § byggnadslagen själv äger upprätta generalplan. I 117 § föreslås att, innan framställning göres av landskommun om förordnande enligt 108 § byggnadslagen, förslag i ämnet skall uppgöras avbyggnadsnämnden, därest sådan finnes, men eljest av kommunalnämnden. Byggnadsnämnden, respektive kommunalnämnden, skall tillika ombesörja att förslaget utställes för granskning. Sådant förordnande kan jämlikt sistnämnda paragraf i byggnadslagen under viss förutsättning meddelas av länsstyrelsen, oaktat kommunen ej gjort framställning därom. I sistnämnda fall ankommer det på länsstyrelsen själv att låta upprätta erforderligt förslag samt atl ombesörja förslagets utställande för granskning. I 3 § av den föreslagna kungörelsen om statsdepartements och länsstyrelsers skyldigheter med avseende å expedieringen av vissa beslut stadgas att sedan förordnande enligt 108 § byggnadslagen meddelats det skall åligga länsstyrelsen att tillställa byggnadsnämnden, därest sådan finnes, ävensom byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och överlantmätaren avskrift av förordnandet jämte tillhörande karta. En erinran om länsstyrelsens berörda skyldighet har införts i 118 § andra stycket. Skyldigheten i fråga åligger länsstyrelsen vare sig förordnandet meddelats på framställning av kommunen eller utan sådan framställning. Någon skyldighet för kommunen att ombesörja dylik expediering föreligger sålunda aldrig (jfr 26 § tredje stycket).

540 9 kap. O m b y g g n a d s p l a n o c h u t o m p l a n s b e s t ä m m e l s e r på landet. Om byggnadsplan. 119 §. På landet åligger det länsstyrelsen som en skyldighet att tillse att byggnadsplan uppgöres, då tätare bebyggelse uppkommit eller är att förvänta. Det är sålunda länsstyrelsen, som i första hand har att taga initiativ till upprättandet av sådan plan. Fråga om fastställande av byggnadsplan kan dock även väckas genom framställning hos länsstyrelsen av markägare, kommun eller annan. 1 enlighet härmed har förevarande paragraf, vilken motsvarar nuvarande 84 §, avfattats. 120 och 121 §§. Dessa paragrafer motsvara nuvarande 85 och 86 §§. 122 §. Första stycket i paragrafen innehåller erinran om länsstyrelsens skyldighet att, om byggnadsplan finnes vara erforderlig men av sökande ingivet eller eljest förefintligt förslag till planläggning ej kan godtagas låta upprätta sådant förslag. I stad har länsstyrelsen enligt 47 § dylik skyldighet endast under förutsättnnig att sökande begär det. Angående upprättande av byggnadsplan på landet skola i övrigt enligt andra stycket gälla samma bestämmelser som i 48—52 §§ föreslagits för motsvarande fall i stad. Stadsplaneutredningen hänvisar till vad i motiven till sistnämnda paragrafer anförts. Särskilt vill utredningen understryka vikten av att byggnadsplan ej blir onödigt komplicerad. Dylik plan kan enligt utredningens förslag göras så enkel, att den nära motsvarar den nuvarande avstyckningsplanen, och en dylik enkel form bör byggnadsplanen också erhålla, därest förhållandena ej oundgängligen kräva en mera detaljerad planläggning. Särskilda byggnadsplanebestämmelser torde bli erforderliga endast i begränsad omfattning. I den mån sådana icke meddelas, gälla de allmänna föreskrifterna i 149 §. Det är därjämte av stor betydelse, att byggnadsplan ej upprättas över större område än som är eller kan väntas inom nära förestående tid bli bebyggt. Hittills har det mången gång hänt, att byggnads- eller avstyckningsplan på landet uppgjorts över orimligt vidsträckta områden, vilket medfört stora ekonomiska och praktiska olägenheter. Vidare må erinras om de föreslagna stadgandena i 48 § om hänsynstagande till jordbrukets och därmed närbesläktade näringars intressen vid uppgörande av byggnadsplan samt i 51 § om beskaffenheten av grundkarta till byggnadsplan. Dessa stadganden ha, ehuru de i det föregående behandlats

541 med hänsyftning närmast på stadsjord, sin väsentliga betydelse i avseende å landsbygdsförhållanden. Genom hänvisningen till 52 § blir sökande skyldig att tillhandahålla erforderliga kopior och avskrifter ej blott för planförslagets utställande till granskning utan även för expedieringen av den fastställda planen. Vad stadsplaneutredningen sålunda föreslår avviker från motsvarande stadgande i 89 § 3 mom. i nuvarande byggnadsstadgan, enligt vilket endast skola tillhandahållas sådana kopior och avskrifter, som behövas för utställningsförfarandet. Däremot överensstämmer utredningens förslag med vad som för närvarande gäller i fråga avstyckningsplan enligt 3 § kungörelsen angående expediering av beslut rörande ändring i rikets indelning m. m. Tredje stycket innehåller föreskrift att, om vid upprättande av byggnadsplan på landet hänsyn tagits till befästning eller därmed i byggnadslagen jämställd anläggning, detta bör särskilt angivas i förslaget (jfr 19 § 2 mom.). 123 §. Förslag till byggnadsplan på landet bör enligt stadsplaneutredningens mening — oaktat byggnadsplaneinstitutet förutsattes skola i sig innesluta även det nuvarande enkla avstyckningsplaneinstitutet — liksom nu utställas för granskning, och markägarna böra underrättas därom genom särskilda kallelsebrev, varemot kungörelse i kyrka eller ortstidning om utställningen ej synes erforderlig Angående motiven härför hänvisas till vad under 53 § anförts beträffande motsvarande fall i stad (s. 518—519). I stad skall uf ställning av förslag till byggnadsplan ske genom byggnadsnämndens försorg. På landsbygden synes däremot liksom för närvarande sådan utställning böra ske genom länsstyrelsens eget föranstaltande. Detsamma förutsattes skola gälla, därest genom förordnande enligt 97 § byggnadslagen bestämmelserna om byggnadsplan på landet förklarats skola tilllämpas för visst område i stad. För att sakägarna lättare skola få tillgång till utställt förslag torde det dock även på landsbygden stundom vara praktiskt och lämpligt att länsstyrelsen översänder förslaget till byggnadsnämnden eller till kommunalkontor, landsfiskalskontor eller annan lämplig lokal i orten för att där hållas tillgängligt. Särskild anvisning härom torde ej erfordras i byggnadsstadgan. Underrättelse om den plats, där förslaget hålles tillgängligt, upptages i dylikt fall givetvis i kallelsebreven till markägarna. Utställning av förslag till byggnadsplan synes i övrigt böra tillgå på i huvudsak s i m m a sätt som i 53 § föreslagits för samma fall i stad och som — frånsett den för närvarande föreliggande skyldigheten att utfärda kungörelse om byggnadsplans utställande — i stort sett överensstämmer med vad som gäller enligt nuvarande 90 §. Kallelsebrev böra tillställas ej blott de markägare, vilkas rätt beröres, utan även den kommun, inom vilken området är beläget. Kommunens underrättande erhåller särskild betydelse med hänsyn

542 till den skyldighet att bidraga till kostnaderna för byggnadsplan, som kan åläggas densamma. Berör förslaget befästning eller därmed jämställd anläggning bör kallelsebrev tillställas anläggningens ägare, och finnes byggnadsnämnd bör även denna underrättas. I den mån så prövas erforderligt kallas tillika vägförvaltningen samt angränsande kommun eller samhälle. Berör förslaget mark, som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits såsom trafikområde, bör därjämte länsstyrelsen tillställa den, som har att företräda kronan eller trafikföretaget, kopia och avskrift av förslaget. Slutligen torde, om förslaget berör fast fornlämning, yttrande böra inhämtas från riksantikvarien. Göres ändring i utställt förslag, skola markägarna, den kommun, inom vilken området är beläget, och byggnadsnämnden därom underrättas. Utställning erfordras emellertid överhuvud icke, om samtliga sakägare medgiva, att dylikt förfarande icke behöver tillämpas. Ej heller behöver, därest utställning sker, kallelseåtgärd vidtagas beträffande sakägare, som skriftligen godkänt förslaget. Med sakägare avses givetvis såväl markägare, vars rätt beröres av förslaget, som övriga intressenter, vilka omförmälas i paragrafen. Innan ärendet avgöres, torde på samma sätt som föreslagits för motsvarande fall i stad yttrande böra inhämtas från överlantmätaren (jfr s. 520). 124 §. Sedan byggnadsplan fastställts, skall enligt nuvarande 91 § kungörelse därom så fort ske kan uppläsas i kyrkan och införas i ortstidning. Kungörandet i kyrkan torde i förevarande fall sakna större praktisk betydelse. Det lämpligaste underrättelseförfarandet ur markägarnas synpunkt torde vara det varom förmäles i 25 § 1 mom. tredje stycket, d. v. s. genom personliga kallelser. Utredningen föreslår, att underrättelse i regel skall ske på detta sätt. Då ett dylikt förfarande emellertid understundom torde bli onödigt omständligt, föreslår utredningen tillika, att om så med hänsyn till omständigheterna prövas lämpligt markägarnas personliga underrättande må ersättas med kungörelse i vederbörande ortstidning. Paragrafens andra och tredje stycken, som avse länsstyrelses skyldighet att i vissa fall teckna lagakraftbevis å byggnadsplanekarta samt att till sökanden, om sådan finnes, m. fl. expediera avskrift av fastställelsebeslut, överensstämma med vad i 55 § föreslagits för motsvarande fall i stad. 125 §. Innan fördelning av kostnaderna för byggnadsplans upprättande verkställes, skall enligt denna paragraf, sedan förslag därtill uppgjorts, länsstyrelsen genom särskilda kallelsebrev därom underrätta en var, som enligt förslaget ålagts betalningsskyldighet. I fråga om motiven till detta stadgande

543 hänvisas till vad som anförts under motsvarande stadgande för stad i 57 § (s. 521, jfr s. 416). 126 §. Förevarande paragraf överensstämmer med nuvarande 92 §. 127 §. I den allmänna motiveringen har vid behandlingen av byggnadsplaneinstitutet (s. 203) framhållits lämpligheten i många fall därav, att länsstyrelsen, sedan byggnadsplan utlagts över ett område, förordnar om områdets intagande i vägförening. Med hänsyn till den betydelse, vägföreningsinstitutionen enligt utredningens förslag har för byggnadsplanens genomförande, synes det naturligt, att länsstyrelsen alltid, då byggnadsplan fastställes, överväger huruvida vägförening erfordras eller icke. Stadgande angående vad länsstyrelsen sålunda har att iakttaga har intagits i förevarande paragraf. 128 §. Denna paragraf har utformats i anslutning till motsvarande föreskrift i 37 § angående förordnande om avstående av mark inom stadsplaneområde enligt 70 § byggnadslagen.

Om utomplansbestämmelser. 129 §. De bestämmelser, vilka i 58 och 59 §§ föreslagits skola gälla beträffande uppgörande av utomplansbestämmelser för stad, böra äga motsvarande tilllämpning på landsbygden. I nuvarande 94 § byggnadsstadgan föreskrives bland annat, att karta över utomplansområde på landet må i fråga om återgivande av befintliga förhållanden vara av enklare beskaffenhet än karta över utomplansområde i stad. Enligt stadsplaneutredningens förslag till 59 § skall sådan karta som sist nämnts kunna vara av mycket enkel beskaffenhet. Någon föreskrift att karta över utomplansområde på landet må vara än enklare torde icke erfordras. Beträffande handläggning av fråga om utomplansbestämmelser för landet torde liksom för närvarande i huvudsak böra gälla samma regler som angående behandlingen av fråga om byggnadsplan på landet. De föreslagna stadgandena i 119 och 120 §§ samt 122 § första stycket om länsstyrelses skyldighet att i förekommande fall upptaga fråga om byggnadsplan till behandling, hålla förberedande sammanträde med markägarna och upprätta förslag till plan torde sålunda böra äga motsvarande tillämpning beträffande utomplansbestämmelser. Enligt förslaget till 121 § skall länsstyrelsen, då

544 fråga är om byggnadsplan, efter det att förberedande sammanträde hållits, bestämma det område, för vilket byggnadsplan skall uppgöras samt pröva, huruvida byggnadsförbud bör meddelas för detta område eller del därav. Sådant särskilt beslut angående områdets omfattning torde emellertid, då fråga är om utomplansbestämmelser, endast medföra tidsförlust — vilken om beslutet överklagas kan bli betydande — utan någon nytta. Möjlighet att meddela byggnadsförbud i avbidan på upprättande av utomplansbestämmelser förefinnes ej heller. På grund härav böra stadgandena i 121 § icke gälla beträffande utomplansbestämmelser. Ej heller föreskrifterna i 122 § andra stycket, vilka avse byggnadsplans innehåll, böra tillämpas såvitt angår utomplansbestämmelser. Däremot bör — på samma sätt som enligt 122 § tredje stycket gäller beträffande byggnadsplan — om vid uppgörande av förslag till utomplansbestämmelser hänsyn tagits till närbelägenheten av befästning eller därmed jämställd anläggning, detta förhållande särskilt anmärkas i förslaget. Skyldigheten härutinnan för den som upprättar förslaget framgår emellertid redan av den förutnämnda hänvisningen till 59 §. Någon hänvisning jämväl till 122 § tredje stycket erfordras fördenskull icke i förevarande paragraf. Vad angår det i 123 § 1 och 2 mom. stadgade utställningsförfarandet för byggnadsplan torde samma förfarande böra användas i fråga om utomplansbestämmelser. Vissa lättnader kunna dock liksom för närvarande medgivas. Sålunda torde det icke vara nödvändigt att markägarna erhålla särskilda underrättelser, då fråga är om utställning av förslag till utomplansbestämmelser, utan det synes tillräckligt att kungörelse sker i kyrka och ortstidning. Ej heller torde underrättelse till angränsande kommun eller samhälle erfordras i detta fall. övriga sakägare — eller sålunda kommun, där området är beläget, byggnadsnämnd, ägare av befästning eller därmed jämställd anläggning, vägförvaltning och riksantikvarie — böra däremot erhålla särskilda underrättelser om utomplansbestämmelsers utställande i samma ordning som d å fråga är om byggnadsplan. Slutligen torde bestämmelserna 123 § 3 mom. rörande överlantmätarens hörande samt i 124 § angående hur förfaras skall sedan byggnadsplan fastställts böra gälla jämväl beträffande utomplansbestämmelser.

10 kap. Om byggnadsordning på landet. 130 §. Förevarande paragraf överensstämmer med nuvarande 95 §.

545 11 kap. Om byggnadsnämnd på landet. 131 §. Enligt 1 mom. i förevarande paragraf skall byggnadsnämnd liksom för närvarande inrättas inom byggnadsplane- och utomplansområden på landet. Enär avstyckningsplaneinstitutel enligt stadsplaneutredningens förslag försvinner och ersattes med byggnadsplan, torde dock följden av ifrågavarande stadgande bli, att byggnadsnämnd kommer att inrättas i avsevärt större utsträckning än tidigare. Stadsplaneutredningen förbiser icke, att den utvidgning av skyldigheten att inrätta byggnadsnämnd, som sålunda i realiteten följer av utredningens förslag, kan verka i viss mån betungande för kommuner och enskilda. Att byggnadsnämnd tillskapas inom varje byggnadsplaneområde, även om planen är av enklaste slag, torde dock ej kunna undvikas, därest erforderlig kontroll över byggnadsverksamheten skall kunna erhållas. Det må vidare erinras, att särskild byggnadsnämnd ingalunda behöver tillsättas för varje område. Gemensam nämnd kan inrättas för flera byggnadsplane- eller utomplansområden eller, såsom i det följande närmare omförmäles, för hela kommunen. Om så finnes ändamålsenligt, kan ock enligt 137 § i stället för byggnadsnämnd utses en byggnadsinspektör. Anses förhållandena inom område, för vilket fastställts utomplansbestämmelser, påkalla upprättande av byggnadsplan, skall byggnadsnämnden enligt 2 mom. verka för att sådan plan kommer till stånd. Nämnden bör i sådant fall, efter erforderlig utredning av på frågan inverkande omständigheter, anmäla förhållandet för länsstyrelsen för eventuell vidare åtgärd. Likaså bör byggnadsnämnd för länsstyrelsen anmäla, om inom visst område omständigheterna anses böra föranleda reglering av bebyggelsen jämlikt 143, 144 eller 146 § byggnadslagen. Erinran om byggnadsnämnds åligganden i nu berörda avseenden har skett. I likhet med vad som föreslagits beträffande byggnadsnämnd i stad har vidare i 3 mom. stadgats skyldighet för byggnadsnämnd på landet, att, då fråga är om byggande av väg, i möjligaste mån verka för att markens ändamålsenliga planläggning icke kommer att försvåras genom vägföretaget. I övrigt överensstämmer paragrafen i sak i stort sett med nuvarande 96 § byggnadsstadgan. 132 §. Enligt nuvarande 96 § skall, som nyss nämnts, på landet byggnadsnämnd finnas allenast inom byggnadsplane- eller utomplansområde. Finnas inom viss kommun flera sådana områden, utses en byggnadsnämnd för varje om35

546 rade. Hinder möter dock ej, att samma personer förordnas till ledamöter i samtliga byggnadsnämnder inom kommunen. I den mån byggnadsverksamheten ej göres beroende av särskilt byggnadslov är behovet av byggnadsnämnd icke mera påfallande. Stadsplaneutredningen ifrågasätter ej någon ändring i nuvarande regel, att inom landskommun — i olikhet mot vad som gäller inom stad — byggnadslov erfordras allenast inom byggnadsplane- och utomplansområden. Om man, såsom utredningen föreslagit, inriktar sig på att tillse, att plan alltid upprättas för ett område innan tätbebyggelse kommer till stånd inom detsamma, torde emellertid byggnadsnämnden kunna ha en uppgift att fylla jämväl utanför byggnadsplane- och utomplansområden, nämligen såsom tillsynsmyndighet över att oreglerad tätbebyggelse icke äger rum. Det står visserligen icke i byggnadsnämndens makt att inom områden, där byggnadslov ej kräves, förhindra olämplig bebyggelse. Men byggnadsnämnden skulle kunna indirekt åstadkomma samma resultat genom att hos länsstyrelsen ofördröjligen anmäla, då utvecklingen inom någon del av kommunen artar sig att gå i sådan riktning, att bebyggelsereglering synes påkallad. Likaså skulle byggnadsnämnden kunna vara till gagn, då det gäller tillämpningen av de föreslagna 143, 144 och 146 §§ byggnadslagen, nämligen genom att, om nämnden finner förhållandena vara sådana, att bebyggelsereglering, som i nämnda paragrafer avses, erfordras, hos länsstyrelsen hemställa om förordnande därom. Byggnadsnämnden skulle slutligen också kunna utöva en vägledande och rådgivande verksamhet på byggnadsverksamhetens område. Även om byggnadsnämnden icke erhåller befogenhet att förbjuda olämpliga byggnadsföretag, torde nämnden sålunda säkerligen kunna göra mycket för att påverka byggnadsverksamheten i rätt riktning. Hos nämnden kan allmänheten exempelvis erhålla normalritningar av olika slag, och nämnden kan även i övrigt verka förmedlande mellan de statliga myndigheterna, främst länsarkitekten, samt allmänheten. Byggnadsnämnden skulle på detta sätt kunna utvecklas till en central, hos vilken allmänheten kan inhämta råd och upplysningar i samband med utförande av aktuella byggnadsföretag. I sin rådgivande verksamhet torde nämnden böra samarbeta med andra myndigheter eller sammanslutningar med byggnadsrådgivning på sitt program, t. ex. egnahemsstyrelsen och dess underlydande organ samt lantbruksförbundets byggnadsförening (LBF). Stadsplaneutredningen anser det med hänsyn till vad sålunda anförts önskvärt, att möjlighet öppnas till inrättande av byggnadsnämnd för hel kommun eller del därav, även om den icke omfattas av byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Inrättandet av dylik byggnadsnämnd bör enligt utredningens mening åtminstone tills vidare icke vara obligatoriskt. Inom kommuner avutpräglad jordbrukskaraktär torde, särskilt om kommunen är liten, uppgifterna för nämnden bli så ringa, att nämnd icke är behövlig. Är däremot en

547 kommun föremål för industrialisering eller eljest stadd i livligare utveckling, kan en sådan tillsyn, som den nämnden skulle utöva, ha sin betydelse. Huruvida byggnadsnämnd skall finnas samt omfattningen av nämndens verksamhetsområde torde därför få bestämmas av länsstyrelsen med hänsyn till föreliggande omständigheter. Vad nu anförts har beaktats genom bestämmelserna i förevarande paragraf. De i efterföljande paragrafer, 133—137 §§, meddelade föreskrifterna om byggnadsnämnd skola gälla jämväl med avseende å sådan nämnd, varom här är fråga. Enligt 133 § skola byggnadsnämnds ledamöter utses på samma sätt som för närvarande eller således en ledamot av länsstyrelsen och de övriga av kommunalfullmäktige. Intet synes därvid hindra att, om exempelvis ett byggnadsplaneområde är beläget inom kommunen och en byggnadsnämnd för detta område redan finnes, ledamöterna i denna nämnd eller vissa av dem utses till ledamöter jämväl i nämnden för kommunens område i övrigt. Å andra sidan torde det, om syftet med den föreslagna anordningen skall vinnas, stundom kunna vara lämpligt, särskilt i större kommuner, att flera byggnadsnämnder utses, var och en med sitt begränsade verksamhetsområde. För vinnande av enhetlighet torde det därvid vara ändamålsenligt att åtminstone någon ledamot, exempelvis den av länsstyrelsen utsedde, är densamme i alla nämnderna. I syfte att underlätta inrättandet av en enda byggnadsnämnd inom kommun i det fall, att därstädes tidigare finnes en eller flera särskilda sådana nämnder, har länsstyrelsen i 134 § tillagts viss befogenhet att förordna om sammanslagning av byggnadsnämndernas arbetsuppgifter. Möjligheterna för en byggnadsnämnd inom område, där skyldighet att söka byggnadslov ej föreligger, att utöva den upplysande och rådgivande verksamhet, varom nämnts i det föregående, ökas naturligtvis om nämnden till sitt biträde har sådan byggnadstekniskt utbildad person, som avses i 135 §. Utsikterna att kunna tillgodose behovet härav torde i viss mån förbättras, om flera byggnadsnämnder förena sig om samma biträde. För att byggnadsnämnd, varom här är fråga, skall kunna övervaka och leda byggnadsverksamheten synes det erforderligt, att planerade nybyggnadsföretag anmälas för nämnden. Stadgande härom har upptagits i 143 § andra stycket. 133 och 134 §§. 133 § överensstämmer helt med nuvarande 97 §. Motiven till 134 § ha berörts under 132 §. 135 §. Såsom anmärkts i motiven till 13 § (s. 477) har från arkitekthåll i olika sammanhang påyrkats, att byggnadsnämnd alltid skulle ha kvalificerad sakkunnig till sitt biträde. Detta yrkande har avseende även å byggnadsnämnderna på

548 den egentliga landsbygden. Önskemål ha därjämte av vissa arkitekter framställts, att bestämmelser skulle meddelas om byggnadskonsulents kvalifikationer. Frågan om anställande av sakkunniga biträden åt byggnadsnämnderna särskilt på landsbygden diskuterades jämväl vid landshövdingemötet den 10—12 december 1942, varvid framhölls angelägenheten av att bestämmelserna i ämnet skärptes. Slutligen må nämnas, att byggnadsstyrelsen i ett yttrande till Kungl. Maj:t den 19 april 1943 i visst besvärsärende funnit sig böra ifrågasätta, om icke 98 § byggnadsstadgan borde givas sådan ändrad lydelse, att därav otvetydigt framginge att byggnadsnämndens behov av sakkunnigt biträde under alla förhållanden skulle behörigen tillgodoses. Enligt stadsplaneutredningens mening är det för att erhålla en sund byggnadsutveckling av utomordentlig vikt, att även byggnadsnämnderna på landsbygden i största möjliga utsträckning erhålla tillgång till sakkunniga biträden. Utan sådan hjälp kunna byggnadsnämnderna i de flesta fall icke nöjaktigt fullgöra sina åligganden. Att fördenskull kräva, att varje byggnadsnämnd obligatoriskt skall biträdas av byggnadskonsulent synes dock åtminstone för närvarande vara att gå för långt. En bestämmelse i sådan riktning skulle med hänsyn till den alltjämt rådande bristen på tillgängliga sakkunniga i nuvarande läge knappast kunna genomföras, även om, såsom ofta lämpligen kan ske, flera byggnadsnämnder anlita samma byggnadskonsulent. Skyldigheten att anställa byggnadskonsulent skulle därjämte stundom kunna bli oskäligt betungande för kommunerna. Stadsplaneutredningen har därför i första stycket av förevarande paragraf bibehållit stadgandet i nuvarande 98 § byggnadslagen, att byggnadsnämnden såvitt möjligt bör till sitt biträde ha byggnadskonsulent. Angående sättet för utseende av byggnadskonsulent gäller för närvarande, att byggnadskonsulent skall tillsättas av kommunalfullmäktige efter byggnadsnämndens hörande. Stadsplaneutredningen föreslår däremot, att byggnadskonsulent skall förordnas av byggnadsnämnden. Överensstämmelse ernås därigenom med vad som enligt 13 § föreskrives för motsvarande fall i stad. I vissa fall torde emellertid kravet på sakkunnig hjälp åt byggnadsnämnden böra skärpas. Inom inånga landsbygdsområden har byggnadsverksamheten tagit en mycket stor omfattning utan att fördenskull municipalbildning skett. Bebyggelsen kan där ha antagit rent stadsmässig karaktär. Exempel finnes sålunda på att femvåningshus uppförts inom byggnadsplaneområde. I dylika fall torde det vara oundgängligen erforderligt, att byggnadskonsulent med tillräckliga kvalifikationer tillsättes. Länsstyrelsen har därför enligt andra stycket i paragrafen tillagts befogenhet att, om byggnadsnämnden med hänsyn till byggnadsverksamhetens omfattning och beskaffenhet eller på grund av andra särskilda skäl måste anses ha synnerligt behov av biträde av byggnadskonsulent, förordna, att byggnadskonsulent skall utses. Generella bestämmelser om behörighetsvillkor för byggnadskonsulent torde

549 icke lämpligen kunna upptagas i byggnadsstadgan. Däremot kan länsstyrelsen, då så erfordras, intaga föreskrifter härom i den för ifrågavarande område gällande byggnadsordningen (jfr 130 §). övervakningen av att byggnadskonsulent anställes i alla fall, då detta kan ske utan att kommunen oskäligt betungas, ankommer på vederbörande tillsynsmyndighet, närmast länsstyrelsen. En erinran om länsstyrelsens skyldighet i detta hänseende föreslås i 180 § 2 mom. punkt 7. 136 §. Denna paragraf motsvarar utan ändring i sak gällande 99 §. Stadgandet i nuvarande 100 § om förfaringssättet, då byggnadsnämndens föreläggande icke efterkommes, har överflyttats till 170 § tredje stycket. 137 §. Förevarande paragraf motsvarar nuvarande 101 § byggnadsstadgan. Enligt sistnämnda lagrum må, där så med hänsyn till ortsförhållandena finnes lämpligt, i stället för byggnadsnämnd utses en sakkunnig person, som förordnas av länsstyrelsen efter kommunalfullmäktiges hörande. Stadgandet lämnar rum för tvekan, huruvida länsstyrelse äger förordna sådan sakkunnig person, byggnadsinspektör, därest kommunen önskar att byggnadsnämnd i stället utses. Enligt stadsplaneutredningens mening bör sådan rätt icke tillkomma länsstyrelsen, och stadgandet har fördenskull i utredningens förslag förtydligats i denna riktning. Särskilt inom sportstugeområden, där befolkningen icke är bofast under hela året och därför lätt kommer att sakna en fastare förankring i bygden, kan byggnadsinspektör mången gång vara att föredraga framför byggnadsnämnd. Länsstyrelsen bör då söka utverka medgivande av kommunalfullmäktige, att byggnadsinspektör får utses. Sedan sådant medgivande lämnats, bör personvalet ankomma på länsstyrelsen. Innan länsstyrelsen fattar sitt beslut, böra dock givetvis alltid kommunalfullmäktige höras.

12 kap. Om byggande på landet. Om byggnads yttre och inre anordnande m. m. 138—140 §§. Förevarande paragrafer motsvara nuvarande 102 och 103 §§ om byggnads yttre anordnande m. m. samt 104—108 §§ om byggnads inre anordnande m. m. De gällande föreskrifterna avse — frånsett stadgandet i den år 1944 införda 108 a § — endast byggande inom område, för vilket fastställts bygg-

550 nadsplan eller utomplansbestämmelser men däremot icke landsbygden i övrigt. Någon ändring häri åsyftas icke. Begränsningen av paragrafernas tilllämpningsområde framgår emellertid för närvarande uttryckligen endast såvitt angår 102 §. I förslaget har en justering på denna punkt skett. Någon ändring i sak i vad för närvarande i övrigt gäller föreslås i stort sett icke heller av utredningen, dock har förbudet i nuvarande 103 § 2 mom. mot olämpliga anordningar på tomtplats i viss mån skärpts i motsvarande stadgande, 139 § 2 mom., i utredningens förslag. Därjämte ha de mot nuvarande 105 och 108 §§ svarande bestämmelserna i 140 § punkterna 2) och 5) i förslaget avfattats i överensstämmelse med vad som föreslagits i propositionen 119/1945. I formellt hänseende ha, utöver vad ovan nämnts, vissa jämkningar vidtagits. 141 §. I förevarande paragraf har intagits stadgandet i nuvarande 109 § om skyldighet att underhålla byggnad så att hälsofara, osnygghet eller vanprydnad icke uppkommer samt att brandsäkerheten och hållfastheten icke äventyras. Stadgandet har kompletterats med föreskrifter om rivning av byggnad i vissa fall. I föreslaget skick överensstämmer paragrafen med bestämmelserna angående stad i 87 §. 142 §. Denna paragraf motsvarar 109 a § i den förutnämnda 119/1945 angående ändring i byggnadsstadgan.

propositionen

Om byggnadslov. 143 §. Enligt nuvarande 110 § må inom ort på landet, där byggnadsnämnd finnes, nybyggnad ej företagas utan byggnadsnämndens lov. Stadsplaneutredningen har såsom nämnts under 132 § föreslagit, att byggnadsnämnd skall kunna inrättas ej blott såsom för närvarande är fallet inom byggnadsplane- och utomplansområden utan även inom andra områden på landsbygden. Skyldigheten att söka byggnadslov bör emellertid fortfarande gälla endast beträffande förstnämnda slag av områden. För sådana områden åter, där byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej fastställts men där byggnadsnämnd ändock finnes, torde, såsom nämnts i motiven till 132 § (s. 447), böra föreskrivas skyldighet för de byggande att i förväg anmäla planerade byggnadsföretag för nämnden. En sådan anmälningsskyldighet torde nämligen vara erforderlig för att möjliggöra för byggnadsnämnden att fullgöra sina åligganden i fråga om övervakningen av byggnadsverksamheten. Att byggnadsnämnden på detta sätt erhåller kännedom om planerade byggnadsföretag synes därjämte ägnat att

551 stimulera nämndens intresse för dess uppgift. Stadgande härom har därför upptagits under förevarande paragraf. Från den berörda anmälningsskyldigheten har undantagits nybyggnader för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov. Angående vad härunder skall inbegripas hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 221). Skyldigheten att söka byggnadslov gäller för närvarande på landsbygden i motsats till i stad endast sådana arbeten, som äro hänförliga till nybyggnad. I 137 och 138 §§ förslaget till byggnadslag har, då det gäller arbeten som kunna vara hinderliga för försvaret eller luftfarten, med nybyggnad jämställts anordnande av virkes- eller annat varuupplag eller materialgård. Även ur andra synpunkter torde dylika anordningar, åtminstone om de äro av större betydenhet, vara till sina verkningar likartade med byggnadsföretag i egentlig mening. Liksom dessa kunna de, därest vid deras utförande tillbörlig hänsyn icke tages till andra berättigade allmänna och enskilda intressen, försvåra genomförandet av en ändamålsenlig planläggning samt medföra otrevnad och annat förfång för övriga markägare och intressenter inom planområdet. Det synes därför lämpligt att sådana anordningar underställas byggnadsnämnds prövning i samma utsträckning som gäller om nybyggnader. Stadsplaneutredningen föreslår sålunda att ej blott inom städer och stadsliknande samhällen utan även inom byggnadsplane- och utomplansområden anordnande av upplag eller materialgård göres beroende av byggnadsnämndens lov. Skulle byggnadsplane- eller utomplansområde ha nått sådan utveckling, att även andra arbeten än de här nämnda kräva kontroll, står den möjligheten alltid öppen att förordna därom i byggnadsordning för området. Underlåtenhet att söka byggnadslov eller att fullgöra stadgad anmälningsskyldighet beträffande byggnadsföretag medför enligt 169 § straffansvar. 144 §. Förevarande paragraf motsvarar 111 § nuvarande byggnadsstagdan. Förslaget avviker från vad för närvarande gäller därutinnan, att för landsbygdsområde, varom här är fråga, liksom i 92 § för stad föreskrivits, att byggnadsritningar skola utföras på fackmässigt sätt. Ritningarnas skala får på samma sätt som nu ej understiga 1 : 100. Undantag från dessa bestämmelser kan dock enligt paragrafens andra stycke medgivas av byggnadsnämnden. Däremot har byggnadsnämnd på landet icke rätt att, såsom i stad, påfordra större skala än 1 : 100. Såsom framgår av närmast föregående paragraf skall enligt förslaget byggnadsnämndens lov sökas ej blott till nybyggnad utan även till anordnande av vissa upplag och materialgårdar. Skyldigheten att vid ansökning om byggnadslov foga ritningar m. m. har enligt förslaget i dylika fall i viss mån inskränkts.

552 145 §. Förevarande paragraf, som motsvarar 112 och 113 §§ nuvarande byggnadsstadgan, innehåller vissa bestämmelser om byggnadsnämndens prövning av ansökan om byggnadslov. I sådant hänseende föreslås skola tillämpas samma regler som enligt 93 och 94 §§ föreslagits för stad. Givetvis måste emellertid byggnadsnämndens fordringar vid prövning av ansökan om byggnadslov beträffande område, varom här är fråga, bli förhållandevis mindre stränga än inom städerna. Finnes fast fornlämning, bör vid prövning av ansökan om byggnadslov därjämte tillses, att densamma såvitt möjligt skyddas. Särskilt stadgande härom har införts i förevarande paragraf. För stads vidkommande föreslås ett liknande stadgande i 96 § (jfr nuvarande 66 § och 112 § sista att-satsen).

146 §. Denna paragraf motsvarar utan ändring i sak nuvarande 114 §.

147 §. Enligt denna paragraf, som överensstämmer med nuvarande 115 §, har byggnadsnämnden icke utan särskilt uppdrag att taga befattning med allmän byggnad, vartill ritningarna skola enligt gällande författning prövas av statens myndighet. Skyldighet att, på sätt stadgas i 100 § beträffande stad, inhämta yttrande från eller göra anmälan till byggnadsnämnden rörande statliga byggnadsföretag är icke föreskriven för landsbygdens vidkommande. De på föreskrifterna i byggnadslagen grundade förbuden mot nybyggnad, t. ex. i strid mot fastställd byggnadsplan, gälla emellertid uppenbarligen även gentemot kronan, därest dispens ej erhålles i föreskriven ordning. Klagomål ha dock stundom framställts av de lokala myndigheterna, att gällande byggnadsbestämmelser ej iakttagits vid uppförande av byggnad för statens räkning. Särskiit ha dessa anmärkningar avsett byggnader för försvarsändamål. Givetvis är det angeläget, att statsmyndigheterna, liksom andra byggnadsföretagare, noggrant följa gällande föreskrifter i fråga om byggnadsverksamheten. Stadgandet i förevarande paragraf vilar på förutsättningen att så skall ske. Stadsplaneutredningen vill i detta sammanhang därför framhålla önskvärdheten av att statsmyndigheterna vid planering av byggnadsföretag söka samarbete med vederbörande byggnadsnämnd, särskilt för att därigenom erhålla upplysning angående gällande planer och andra byggnadsbestämmelser men också för att vinna kännedom om lokala önskemål. Upplysning angående planer och andra byggnadsbestämmelser torde, om så finnes lämpligt, även kunna inhämtas från länsarkitekten i länet.

553 Om tillsyn över byggandet. 148 §. Förevarande paragraf överensstämmer, frånsett vissa ändringar av huvudsakligen redaktionell beskaffenhet, med 116 § enligt propositionen 119/1945. Särskilda bestämmelser om byggande inom byggnadsplan. 149 §. Vid byggande inom stadsplan skall enligt den föreslagna 110 §, i den mån ej annat föreskrives genom stadsplanebestämmelser, iakttagas särskilda, i nämnda paragraf meddelade föreskrifter. På samma sätt skall vid byggande inom stads område men utom stadsplan gälla vissa, i 111 § stadgade bestämmelser, där ej genom byggnadsplane- eller utomplansbestämmelser eller förordnande enligt 14 § byggnadslagen annat föreskrives. Vad landsbygden beträffar kunna i samband med fastställande av byggnadsplan för visst område meddelas särskilda byggnadsplanebestämmelser. Denna möjlighet att närmare reglera bebyggelsen inom en byggnadsplan bör visserligen icke förbises. Emellertid synes det lämpligt att, då byggnadsplan utlägges över ett område på landet, detta automatiskt medför att, om annat ej föreskrives, vissa enkla regler, motsvarande de i 111 § punkterna 1—6 stadgade, skola iakttagas i fråga om områdets bebyggande. Enligt 111 § punkt 7 skola de i sistnämnda paragraf meddelade bestämmelserna ej tilllämpas med avseende å byggnader för jordbrukets, fiskets, skogskötselns eller därmed jämförligt behov. Samma undantagsbestämmelse torde böra gälla inom område, varom i förevarande paragraf är fråga. I den mån ytterligare undantag kunna finnas påkallade, torde det få ankomma på länsstyrelsen att medgiva dylika från fall till fall. Bestämmelser av angivna innebörd ha upptagits i första och andra styckena. Vad i 111 § punkt 3 stadgas om byggnads minsta avstånd till väg skall naturligtvis ej föranleda avsteg från de regler, som enligt lagen om allmänna vägar gälla beträffande uppförande av byggnad intill väg, som sist sagts. Erinran härom har gjorts i tredje stycket. Särskilda bestämmelser av hänsyn till försvaret eller luftfarten. 150 §. Stadgandet i denna paragraf innebär, att byggnadsplane- och utomplansområden i fråga om behandlingen av ärenden rörande lov till nybyggnad eller anordnande av upplag eller materialgård i närheten av försvars- eller luftfartsanläggningar jämställas med städer och stadsliknande samhällen (jfr motiven till 113 §, s. 537).

554 13 kap. Särskilda bestämmelser angående områden på landet, för vilka icke fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Den nuvarande byggnadsstadgan innehöll för landsbygdens vidkommande ursprungligen icke någon föreskrift angående byggnadsföretag utanför områden, för vilka byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts eller beräknades komma att fastställas. Sådan föreskrift infördes först år 1944, då nuvarande 108 a § tillkom. Denna paragraf, som innehåller stadganden om vissa brandsäkerhetsåtgärder i syfte att tillgodose luftskyddets intressen, gäller beträffande landsbygden i dess helhet, oberoende av om byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. I 1942 års provisoriska lag om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret finnas likaledes bestämmelser, som avse bebyggelsen inom hela landet. Genom införande av motsvarande bestämmelser i den allmänna byggnadslagstiftningen blir alltså denna lagstiftning tillämplig å den egentliga landsbygden i ganska stor omfattning. Stadsplaneutredningen har under ett särskilt kapitel sammanfört vissa stadgeföreskrifter, vilka sålunda skola gälla på landsbygden utanför byggnadsplane- och utomplansområden. Byggandet göres enligt dessa föreskrifter beroende av särskilt tillstånd, oaktat byggnadsnämnd ej finnes. Anmärkas må emellertid, att även enligt andra föreskrifter än de i förevarande kapitel berörda skyldighet kan föreligga att söka tillstånd till nybyggnad på rena landsbygden, nämligen inom områden för vilka förordnats om bebyggelsereglering enligt 108, 112, 115, 143, 144 eller 146 § byggnadslagen. 151 §. Denna paragraf motsvarar nuvarande 108 a § andra stycket samt 115 a § 1 mom. 152 §. Enligt 137 § andra stycket första punkten byggnadslagen skall beträffande område på landet, för vilket icke fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, länsstyrelsen äga förordna att nybyggnad ej må uppföras eller virkes- eller annat varuupplag eller materialgård anordnas i närheten av befästning eller flygplats, om företaget är till men för försvaret eller luftfarten. Andra punkten i samma stycke innehåller, att inom område, för vilket sådant förordnande meddelats, må nybyggnad eller annan åtgärd, som nyss nämnts, icke äga rum utan länsstyrelsens tillstånd, därest den icke sker för försvarets räkning. Länsstyrelsen kan enligt 138 § byggnadslagen jämväl förbjuda nybyggnad m. m. till men för befästning eller flygplats, vars anläggning eller utvidgning beslutats men ännu ej kommit till stånd, eller till men för militär anläggning av annat slag än befästning eller flygplats. Avser sådant förordnande område på landet, för vilket icke fastställts byggnads-

555 plan eller utomplansbestämmelser, skall stadgandet i 137 § andra stycket andra punkten samma lag äga tillämpning, d. v. s. länsstyrelsens tillstånd skall inhämtas till nybyggnad m. m., som ej utföres för försvarets räkning. Sökes enligt nu nämnda bestämmelser länsstyrelsens tillstånd till nybyggnad eller anordnande av upplag eller materialgård, böra angående ärendets behandling gälla föreskrifter motsvarande de, vilka enligt 113 och 150 §§ förslaget till byggnadsstadga skola tillämpas i där omförmälda fall beträffande områden, inom vilka föreligger skyldighet att söka byggnadsnämndens lov till nybyggnad m. m. Förevarande paragraf har därför avfattats i nära överensstämmelse med 113 §.

AVDELNING IV.

Bestämmelser angående regionplan. 14 kap. 153—155 §§. Förbundsdirektionen är ansvarig för att, sedan regionplaneförbund bildats, åtgärder med det snaraste vidtagas för upprättande av förslag till regionplan. Direktionen intager i fråga om regionplanen en ställning som kan jämföras med stadsfullmäktiges i förhållande till stadsplanefrågor. Liksom stadsfullmäktige vid sin sida har en byggnadsnämnd, på vilken den närmare befattningen med planarbetet ankommer, bör förbundsdirektionen biträdas av en särskild nämnd, en regionplanenämnd. Denna nämnd skall handha utarbetandet av regionplaneförslaget samt verka för att regionplanen, sedan den fastställts, vederbörligen beaktas. Regionplanenämnden skall vara ett permanent organ, om också naturligtvis dess sammansättning kan växla. Det bör ankomma på nämnden att tillse, att regionplanen hålles levande och att alltså i mån av behov av eget initiativ väcka förslag om ändringar. Nämnden bör således utöva en kontinuerlig tillsyn över utvecklingen inom regionplaneområdet. Med vissa mellanrum synes emellertid en fullständig omprövning av hela regionplanefrågan böra äga rum. Härvid böra samtliga i regionplanen behandlade spörsmål tagas under förnyat övervägande med hänsyn till utvecklingen under den gångna tiden. På detta sätt säkerställes att planen aldrig kommer att förlora sin aktualitet. Det synes lämpligt, att en dylik allsidig omprövning företages regelbundet och med ej alltför långa tidsintervaller, förslagsvis minst vart femte år. På samma sätt som det enligt 9 § åligger stadsfullmäktige att, innan fullmäktige avgöra ärende, som berör byggnadsnämndens verksamhetsområde, höra denna, bör förbundsdirektionen i motsvarande fall inhämta yttrande av regionplanenämnden.

556 156 och 157 §§. Regionplanenämnden kan närmast betraktas som ett slags arbetsutskott åt förbundsdirektionen. Samtliga ledamöter böra utses av direktionen. Antalet torde, om ett effektivt arbete skall kunna utföras, icke böra vara alltför stort. A andra sidan bör tillses att utrymme finnes för erfarenhet och annan sakkunskap på alla de områden, vilka kunna komma att beröras av regionplanen. Antalet kan därför behöva vara olika i olika fall. Utredningen föreslår, att förbundsdirektionen får frihet att besluta härutinnan inom vissa gränser, vilka synas böra så bestämmas, att antalet ledamöter skall vara minst fem och högst nio. Uppdrag såsom ledamot i regionplanenämnd synes lämpligen böra, liksom ledamotskap i byggnadsnämnd, gälla för en tid av fyra år. Nämndledamöterna behöva naturligtvis ej tillika vara ledamöter av förbundsdirektionen. Huvudvikten bör ligga på att de äro lämpliga för sitt uppdrag. Med hänsyn till de juridiska avväganden, som kunna förekomma, torde om möjligt en ledamot böra vara lagfaren. I övrigt torde i fråga om valbarhet liksom beträffande rätt att avsäga sig ledamotskap i nämnden böra gälla samma regler som de vilka stadgas angående byggnadsnämnd i 11 §. För varje ledamot bör finnas en ersättare, för vilken skall gälla samma regler som i fråga om ledamoten. Erfordras särskilda bestämmelser angående den ordning, i vilken, vid förfall för ordinarie ledamot, ersättare skall inträda, angående ersättares rätt att eljest närvara vid regionplanenämndens sammanträden eller angående andra dylika, i byggnadsstadgan ej reglerade ordningsfrågor, förutsattes nämnden äga härutinnan besluta efter gottfinnande, där ej förbundsdirektionen annorlunda föreskriver. 158 och 159 §§. Bestämmelserna under förevarande paragrafer överensstämma i tillämpliga delar med motsvarande föreskrifter angående byggnadsnämnd i 12 §. 160 och 161 §§. Skall regionplanenämnden kunna fullgöra sin uppgift på ett tillfredsställande sätt, är det nödvändigt, att den till sitt biträde har en tekniskt väl utbildad person med vidsträckt praktisk erfarenhet i planläggningsfrågor. Oftast torde en högskolebildad arkitekt eller ingenjör komma att anlitas. Omfattningen av den sakkunniges arbete kan bli ganska växlande. Då en regionplan första gången skall upprättas för ett område, torde arbetet därmed bli så krävande, att det i regel ej kan fullgöras annat än såsom heltidstjänst. Sedan regionplanen upprättats och fastställts, blir förhållandet ett annat. Den fortlöpande översynen över regionplanen torde ej alltid behöva bli så betungande, att varje regionplaneområde måste ha en särskild sakkunnig för detta ändamål. Flera regionplanenämnder synas sålunda kunna

557 överenskomma om gemensam sakkunnig. Det kan också tänkas, att arbetet ifråga kan utföras såsom deltidssyssla av exempelvis en privatpraktiserande arkitekt eller en stadsarkitekt. Stadgandet i 160 § första stycket har erhållit sådan allmän avfattning, att nu anförda synpunkter kunna tillgodoses. Det bör ankomma på förbundsdirektionen att bestämma vilka övriga befattningshavare, som regionplanenämnden skall ha till sitt förfogande. Samtliga befattningshavare, således även det sakkunniga biträdet, böra antagas och entledigas av nämnden. Det torde ligga i sakens natur att, där ej förbundsdirektionen annorlunda beslutar, det jämväl beror på nämnden att meddela de närmare föreskrifter rörande befattningshavarnas arbetsuppgifter, som kunna vara erforderliga. Angående det sakkunniga biträdets deltagande i regionplanenämndens sammanträden och överläggningar har i 161 § första stycket meddelats bestämmelser, motsvarande de som stadgas i 15 § första stycket beträffande stadsarkitekt. I 161 § andra stycket ha upptagits föreskrifter om deltagande i regionplanenämndens sammanträden av vissa utanför nämnden stående befattningshavare. Länsarkitektens ställning såsom bevakare av det allmännas bästa med avseende å planläggning och byggnadsväsende inom länet synes böra medföra rätt för honom att deltaga i överläggningarna inom nämnden. Han bör därför kallas till nämndens sammanträden i den mån omständigheterna göra detta lämpligt. Andra allmänna frågor av större räckvidd, som beröras av regionplanen, gälla fastighetsbildningen och vägväsendet. Vad nyss sagts om länsarkitekten torde därför böra äga motsvarande tillämpning beträffande överlantmätaren och vägdirektören. I den mån så erfordras för att säkerställa vederbörligt beaktande av folkhälsans krav eller tillgodoseende av fornminnessynpunkter, bör även förste provinsialläkaren, respektive landsantikvarien beredas tillfälle att närvara vid och deltaga i nämndens överläggningar. 162 §. Förevarande paragraf överensstämmer med motsvarande stadgande i 16 §. 163 §. En regionplan är i huvudsak av icke tvingande natur. Dess genomförande beror på den närmare planläggning, som sedermera sker genom stadsplaner, byggnadsplaner, arbetsplaner till vägföretag m. m. Att denna efterföljande detaljplanering kommer att påverkas av regionplanen kan emellertid anses givet. Detta är ju också regionplanens syfte. Regionplanens innehåll måste bestämmas med beaktande härav. På samma sätt som då fråga är om stadseller byggnadsplaner bör alltså vid regionplanens upprättande iakttagas ej blott att en rent plantekniskt sett ändamålsenlig lösning vinnes, utan även

558 att de ekonomiska möjligheterna finnas för planens omsättande i praktiken samt att icke vare sig allmänna eller enskilda berättigade intressen trädas för nära. En regionplan måste uppgöras med utgångspunkt från sunda ekonomiska principer samt under hänsynstagande såväl till de av planen omfattade kommunernas förmåga att bära de med planens genomförande förenade kostnaderna som därtill att markägarna icke utsättas för intrång, som ej står i rimligt förhållande till syftet med planen och de fördelar, man därigenom vill vinna. Dessa synpunkter ha kommit till uttryck i första stycket av förevarande paragraf. I fortsättningen av paragrafen angivas vissa riktlinjer, som i övrigt böra iakttagas vid upprättande av en regionplan. Vid behandlingen av 127 § byggnadslagen (s. 429) har nämnts, att regionplanen kan begränsas att närmast avse allenast ett eller flera särskilda ändamål. Detta skall då enligt 129 § första stycket samma lag uttryckligen angivas av Kungl. Maj:t i samband med beslutet om regionplaneområdets omfattning. Stadgas ej dylik begränsning, bör regionplanen i ett sammanhang reglera samtliga spörsmål av grundläggande natur inom området. I andra stycket av förevarande paragraf uppräknas de ändamål, som härvid särskilt böra ihågkommas. I tredje stycket angivas ytterligare några viktigare synpunkter, som böra beaktas. Utredningen vill särskilt understryka de möjligheter, som finnas, att genom regionplanen verka för ett effektivt naturskydd. De härmed besläktade strävandena att få till stånd en reglering av strandbebyggelsen kunna också genom regionplanen i viss utsträckning främjas. Om i en regionplan visst område förklaras böra skyddas mot bebyggelse, blir detta ett observandum för myndigheterna vid den fortsatta mera detaljerade planläggningen. Det kan förväntas, att myndigheterna härvid komma att eftersträva att i görligaste mån tillgodose regionplanens syften. Regionplanen kan också leda till att beträffande visst område meddelas förordnande enligt 143, 144 eller 146 § byggnadslagen och att alltså på detta sätt hindras en byggnadsverksamhet, som i regionplanen betecknats såsom olämplig. I tredje stycket har tillika givits uttryck åt den självklara satsen, att en regionplan, i den mån så lämpligen kan ske, bör anpassas efter redan verkställd planläggning och i övrigt bestående förhållanden inom regionplaneområdet, så att ej större våld därå göres än omständigheterna nödvändigtvis kräva. De synpunkter, vilka innehållas i tredje stycket, gälla även om regionplanen icke skall innefatta en allmän reglering av området utan allenast syftar att tillgodose något eller några särskilda ändamål. Vad åter angår bestämmelserna i andra stycket böra de uppenbarligen ej i alla delar tilllämpas i sistnämnda fall. Stadgande härutinnan har intagits i paragrafens fjärde stycke. Att märka är emellertid, att även om en regionplan, enligt av Kungl. Maj:t jämlikt 129 § första stycket byggnadslagen meddelat beslut,

559 närmast avser planläggning för endast ett visst bestämt ändamål, planen blott undantagsvis torde kunna begränsas att beröra uteslutande den frågan. Det torde som regel ej kunna undvikas att i planen beaktas jämväl andra, med nämnda fråga sammanhängande spörsmål, vilka också måste lösas, om ett tillfredsställande resultat skall vinnas. En ändamålsenlig regionplan torde sålunda ofta med nödvändighet förutsätta en mera omfattande reglering än den, för vars förverkligande regionplaneförbundet närmast bildats.

164 §. / mom. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen (s. 179) torde regionplanekartan kunna göras tämligen enkel. Finnes för området i fråga den av rikets allmänna kartverk under senare år utgivna ekonomiska kartan i skala 1 : 10 000 eller 1 : 20 000, torde denna efter erforderlig komplettering i fråga om höjdförhållanden m. m. i allmänhet utgöra en utmärkt grundkarta för regionplan. Skall regionplaneläggningen avse område, för vilket dylik ekonomisk karta ännu ej färdigställts, torde stundom kunna utverkas, att kartverkets arbetsplan ändras på så sätt, att det ifrågavarande området framför andra kommer i fråga för nymätning genom verkets försorg. Stundom kan för ändamålet användas kartverkets något äldre ekonomiska kartor (häradskartor) i skalan 1 : 50 000 eller den topografiska kartan i skalan 1 : 50 000 eller 1 : 100 000. Om möjligt bör dock eftersträvas, att skalan ej understiger 1 : 20 000. En dylik skala utesluter givetvis närmare detaljering. Även om planläggningen huvudsakligen blir tämligen schematisk, torde dock i vissa delar ett detaljutförande icke kunna undvikas, exempelvis beträffande mera ömtåliga vägsträckningar. I den mån sålunda erforderliga detaljer icke kunna med tillräcklig tydlighet åskådliggöras å huvudkartan, böra de lämpligen avfattas å en eller flera särskilda kartor. Dessa få härvid göras i den större skala, som omständigheterna kräva. De bli ett slags bilagor till huvudkartan och böra betraktas såsom en del av denna. Å den regionplanekarta, som sålunda kommer till stånd, skola, i överensstämmelse med vad för motsvarande fall gäller beträffande stadsplanebestämmelser, genom särskilda beteckningar utmärkas sådana regionplanebestämmelser, som meddelas med stöd av 127 § andra stycket byggnadslagen. Utredningen har vidare ansett sig böra intaga en föreskrift därom, att sistnämnda bestämmelser, på samma sätt som stadsplanebestämmelserna, skola avfattas i särskild handling. 2 mom. Enligt vad i annat sammanhang understrukits (s. 261, 429) är den utredning, vilken ligger till grund för regionplanen, minst lika viktig som själva planen. Det är efter utredningsmaterialet, som planens lämplighet skall bedömas. Planen måste alltså motiveras under hänvisning till detta material.

560 Det bör åligga regionplanenämnden att i samband med upprättande av förslag till regionplanekarta och regionplanebestämmelser utarbeta beskrivning över förslaget samt däri intaga den motivering, som sålunda kan vara erforderlig. Ju utförligare och mera omsorgsfullt ifrågavarande beskrivning jämte motivering göres, dess större förutsättningar torde finnas för att regionplanen kommer att följas vid framtida planåtgärder inom regionplaneområdet. Beskrivningen och motiveringen böra, på motsvarande sätt som föreslagits i fråga om generalplan och stadsplan, fogas vid regionplanekartan.

165 §. Det är av vikt, att regionplanenämnden, innan den uppgör förslag till regionplan, gör sig underrättad om de synpunkter, som från olika håll må vara att anlägga på frågan. I första hand böra naturligtvis de kommuner och samhällen, som skola omfattas av regionplanen, sättas i tillfälle att yttra sig. För vinnande av möjligast allsidiga utredning synes det emellertid lämpligt, att sådant tillfälle beredes jämväl andra intresserade än de nu nämnda. På många av samhällslivets områden finnas institutioner och sammanslutningar, vilkas uppgift är att bevaka olika synpunkter av social, kulturell eller ekonomisk art. I den mån de beröras av förslaget, synes det vara värdefullt att deras åsikt i frågan inhämtas. Gäller det planläggning med hänsyn till industriella förhållanden, torde det sålunda vara lämpligt att exempelvis Sveriges industriförbund och det därtill knutna industriens utredningsinstitut få möjlighet att redogöra för sin syn på saken. Är det fråga om en fritidsanläggning, kan det vara av värde att höra t. ex. statens fritidsnämnd, svenska turistföreningen och eventuellt andra dylika organ med erfarenhet på området. Spörsmål av social natur kunna belysas genom samarbete med fackliga sammanslutningar, och från markägareorganisationer, där sådana finnas, eller enskilda större markägare kunna inhämtas upplysningar om föreliggande önskemål rörande markdisposition m. m. Samarbetet med samhällen, institutioner och sammanslutningar bör icke inskränkas till att ett yttrande från dem inhämtas vid regionplanearbetets början utan bör i erforderlig mån fortgå kontinuerligt under arbetets gång. För detta åindamål kan det vara lämpligt att ifrågavarande institutioner och sammanslutningar utse särskilda representanter, vilka kunna bilda något slags sakkunnigt råd eller dylikt, vars mening vid behov lätt kan inhämtas av regionplanenämnden. Sedan regionplanenämnden med ledning av den gjorda utredningen och under beaktande i vederbörlig mån av därvid framkomna synpunkter uppgjort förslag till regionplan, skall detta överlämnas till förbundsdirektionen. Det ankommer på direktionen att pröva det av nämnden uppgjorda förslaget samt att däri göra de ändringar, som direktionen kan finna lämpliga. Då arbetet härmed avslutats, bör det förslag, som sålunda föreligger, utställas

561 för granskning. Med hänsyn till frågans ofta invecklade och omfattande natur, torde granskningstiden behöva göras ganska lång. Utredningen föreslår en minimitid av tre månader, därvid alltså förutsattes att vid regionplaneförslag av särskilt vidlyftig natur, tiden i mån av behov utökas. Om förslagets utställande för granskning bör kungörelse dels införas i samtliga de tidningar, i vilka kommunala meddelanden rörande kommuner och samhällen inom regionplaneområdet bruka intagas, dels ock anslås i samtliga kyrkor inom sagda område. Särskilda underrättelser till markägarna på sätt stadgas beträffande exempelvis stadsplan torde däremot ej behöva utsändas. Dels är nämligen regionplanen icke avgörande för markägarnas rätt; frågan om det intrång, markägarna eventuellt skola nödgas lida, avgöres i allt väsentligt efteråt genom detaljplanering. Dels skulle det bli ett synnerligen tungt arbete att med särskilda kallelser söka nå varje markägare, som komme att beröras av de i regionplanen föreslagna åtgärderna. På grund av svårigheterna för det allmänna att överblicka regionplanens ingrepp i förfoganderätten över mark, som står under allmän myndighets förvaltning, torde däremot, då sådan mark beröres av planen, den ifrågavarande myndigheten böra tillställas särskild underrättelse. Likaledes torde de kommuner och samhällen, som beröras av förslaget, ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — med hänsyn till vägfrågans stora betydelse för regionplanen — böra särskilt underrättas. Detta torde böra ske i den formen, att kopia och avskrift av förslaget tillställes dem, så att de få möjlighet att noggrant sätta sig in i detsamma. På samma sätt bör — i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om vissa andra planförslag — därest förslaget berör befästning eller annan anläggning, som avses i 137 eller 138 § byggnadslagen eller om kronan eller enskilt trafikföretag tillhörig mark i förslaget intagits såsom trafikområde, förslaget i erforderliga delar delgivas den, som har att företräda anläggningens eller trafikområdets ägare. Understundom kan det vara lämpligt att alternativa förslag till regionplan uppgöras. Med hänsyn till det jämförelsevis långsamma utställningsförfarande, som föreslagits beträffande regionplan, är det såvitt angår dylik plan av särskild vikt, att om olika förslag till planläggning anses böra närmare övervägas, utställning på en gång sker av samtliga. Utredningen har i paragrafen intagit erinran härom. Att dylik erinran saknas i liknande sammanhang, exempelvis i fråga om det utställningsförfarande som omförmäles i 25 §, innebär givetvis icke, att i dessa fall utställning av alternativa förslag icke skulle vara tillåten. Någon viss tid inom vilken förbundsdirektionen skall, sedan den för granskning av regionplaneförslaget bestämda tiden gått till ända, företaga förslaget till avgörande torde ej kunna stadgas. Det synes emellertid vara lämpligt föreskriva, att avgörandet skall äga rum snarast möjligt. 36

562 166 §. Stadgandet i 1 mom. av förevarande paragraf överensstämmer i tillämpliga delar med motsvarande föreskrifter i 26 § första stycket. Det i första stycket av 2 mom. stadgade kungörelseförfarandet ansluter sig till bestämmelserna i 26 § andra stycket. Förutom berörda kungörelseförfarande föreslår utredningen — i andra stycket av samma moment — att då regionplaneförslag antagits, de kommuner och samhällen, som beröras av förslaget, ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt, där förslaget angår mark, som står under allmän myndighets förvaltning, den myndigheten skall underrättas. Denna bestämmelse ersätter för regionplanens vidkommande det enligt 25 § 1 mom. femte stycket och 33 § första stycket beträffande förordnande enligt 14 § byggnadslagen samt stadsplan gällande stadgandet, att om ändring vidtages i ett förslag till förordnande eller planläggning, sedan det varit utställt för granskning, underrättelse om ändringen skall tillställas vederbörande intressenter. Förverkligandet av regionplanens syften är beroende på initiativ av vederbörande kommunala och statliga myndigheter. Sedan regionplanen fastställts, måste den därför snarast möjligt av regionplanenämnden bringas till vederbörandes kännedom. Utredningen föreslår i tredje stycket av 2 mom., att detta skall ske sålunda, att planen jämte beskrivning och övriga bilagor i kopia och avskrift tillställes såväl de därav berörda kommunerna och samhällena som även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, överlantmätaren och länsstyrelsen. Insändandet till länsstyrelsen bör, på samma sätt som enligt 26 § tredje stycket gäller i där omförmält fall, ske i två exemplar. Tiden, inom vilken åtgärden i fråga skall vara vidtagen, har bestämts till sex månader. Det förutsattes, att Kungl. Maj:ts beslut om regionplanens fastställande expedieras med sådan skyndsamhet, att regionplanenämnden väl hinner utföra sina åligganden inom en sålunda avpassad lidrymd. 167 §. Någon anledning att beträffande ändring av regionplan föreskriva annat förfaringssätt än det som föreslagits i fråga om ny regionplan torde ej föreligga. De i föregående paragrafer i detta kapitel meddelade bestämmelserna om upprättande, antagande och fastställande av regionplan böra alltså gälla jämväl beträffande planändring. Med hänsyn till önskvärdheten av att mindre ändringar skola kunna verkställas utan alltför stor tidsutdräkt har dock den i 165 § 1 mom. för granskning och avgivande av yttrande stadgade tiden av minst tre månader föreslagits skola, då fråga är om allenast ändring, kunna minskas till lägst en månad.

563 AVDELNING V.

Slutbestämmelser. 15 kap. Om ansvar, vitesföreläggande och fullföljd av talan m. m . 168—170 §§. Nuvarande 120 § 1 mom. innehåller straffbestämmelser för den som bygger utan byggnadsnämndens lov, där sådant erfordras, eller underlåter att följa byggnadsnämndens föreskrifter. Straffet är dagsböter, varjämte skyldighet föreligger att undanröja eller ändra det utförda, om byggnadsnämnden finner nödigt sådant förordna. Byggnadsnämnd i stad äger enligt nuvarande 5 § sjunde att-satsen göra sig hörsammad genom föreläggande av vite eller genom föreskrift om viss åtgärds vidtagande vid äventyr, att densamma i händelse av tredska verkställes genom nämndens försorg på den tredskandes bekostnad. Vite eller annat äventyr får dock icke utsättas, där påföljd finnes bestämd för underlåtenhet att ställa sig nämndens föreskrifter till efterrättelse. Inom stadsliknande samhälle på landet äger byggnadsnämnden rätt att förelägga vite eller annat äventyr endast om detta angives i byggnadsordningen. I andra samhällen samt på den egentliga landsbygden kan byggnadsnämnden, om sådant föreläggande finnes erforderligt, jämlikt 82 § andra stycket och 100 §, göra anmälan därom hos länsstyrelsen, som i dylikt fall har samma befogenhet som byggnadsnämnd i stad. Enligt stadgad praxis kan vitesföreläggande icke meddelas, då byggnad uppförts i strid mot ett enligt stadsplanelagen gällande byggnadsförbud. Endast handräckning, varom förmäles i 68 § stadsplanelagen, kan i sådant fall förekomma (se t. ex. R. 1934 s. 59 och 1940 not. K. 157). Däremot utgör ovannämnda stadgande i nuvarande 5 § sjunde att-satsen byggnadsstadgan, att vitesföreläggande ej får givas, om straffpåföljd för underlåtenhet att ställa sig byggnadsnämndens föreskrifter finnes bestämd, intet hinder mot föreläggande vid vite att borttaga byggnad, som uppförts exempelvis utan byggnadsnämndens lov (se t. ex. R. 1940 not. K. 159). Ett fortsatt byggande är här straffbelagt enligt 120 § nuvarande byggnadsstadgan, samtidigt som vitet kan utdömas, enär byggnaden ej borttagits. Vidare må nämnas, att redan enligt den före år 1931 gällande lagstiftningen, som icke innehöll straffbestämmelser för byggande i strid mot stadsplan, vitesföreläggande ansågs uteslutet, då handräckning kunde ske (se t. ex. Kungl. res. den 2 oktober 1908 angående ett byggnadsföretag i Kristianstad). Härav framgår likaledes, att det icke är straffbestämmelsen utan den föreliggande möjligheten att meddela handräckning, som hindrar vitesföreläggandet.

564 Byggnadsnämndens rätt att förbjuda fortsättande av påbörjat arbete regleras i 122 § nuvarande byggnadsstadgan. Sådant förbud får meddelas, därest i fall som i 120 § 1 mom. avses är uppenbart att påbörjat arbete strider mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller övriga för byggnadsföretaget gällande bestämmelser. För överträdelse av förbudet torde icke kunna stadgas vite. Däremot torde sådan överträdelse falla under straffbestämmelserna i 120 §. I en av riksdagens justitieombudsman den 30 december 1939 till chefen för justitiedepartementet överlämnad framställning från länsstyrelsen i Älvsborgs län har länsstyrelsen fäst uppmärksamheten på angelägenheten av en sådan lagändring, att vitesföreläggande finge komma till användning även i sådana fall, som avsåges i 68 § stadsplanelagen. Länsstyrelsen har med utgående från ett aktuellt fall påvisat de stundom oöverkomliga svårigheterna att verkställa beviljad handräckning ävensom framhållit, att dessa svårigheter med användning av vitesförfarande ofta skulle kunna smidigt och effektivt bemästras. Vid det förutnämnda landshövdingemötet den 10—12 december 19A2 påpekades likaledes, att det ofta vore svårt att få bort dagligen uppförda byggnader. Vidare har lånsstyrelsen i Kristianstads län i skrivelse den 24 januari 1944 uttalat, att nuvarande straffsatser, åtminstone såsom de av domstolarna för närvarande tillämpades, icke verkade tillräckligt avhållande för det fall, att någon åsidosatte gällande byggnadsföreskrifter. Länsstyrelsen anför, att hithörande överträdelser syntes ha tagit sådan omfattning, att det borde tagas i övervägande, huruvida och i vad mån sådana bestämmelser lämpligen kunde genomföras, varigenom vederbörande myndigheter bereddes möjligheter att även för det fall, att särskild påföljd vore för överträdelsen stadgad, vid vite förbjuda vederbörande att fortsätta ett byggnadsarbete, som uppenbarligen strede mot gällande föreskrifter, intill dess rättelse vidtagits eller eventuell dispensansökan blivit slutligen prövad. Genom ett sådant vitesföreläggande skulle vinnas dels att vederbörande på förhand underrättades om den påföljd, som ett åsidosättande av förbudet komme att medföra, vilket — särskilt om vitet gjordes relativt stort — säkerligen skulle verka mera avhållande än det vid denna tidpukt obestämda straffhotet för själva överträdelsen, dels ock — i den mån vitet hade önskad effekt — att handräckning eller motsvarande åtgärd till rättelse i vad olagligen skett skulle kunna undvikas, varigenom icke obetydliga värden skulle kunna sparas. Redan under förarbetena till 1931 års byggnadsstadga påyrkades, att vite borde kunna åläggas även då annan påföljd vore stadgad (prop. 192/1931 s. 48). Detta yrkande ledde dock ej till resultat. Den erfarenhet, som därefter vunnits, visar enligt stadsplaneutredningens mening otvetydigt önskvärdheten av att de nuvarande begränsningarna i rätten att vitesförelägga såvitt

565 möjligt borttagas. Denna mening bestyrkes av vad som anförts i de ovannämnda framställningarna av länsstyrelserna i Älvsborgs och Kristianstads län. Vad först angår den inskränkning, som ligger däri, att vite ej anses kunna åläggas för åvägabringande av viss åtgärd, t. ex. rivning av hus, därest handräckning kan meddelas för åtgärdens verkställande, har denna i praktiken medfört stora olägenheter. I jämförelse med handräckning är föreläggande vid vite både enklare och effektivare samt leder därigenom i de flesta fall både snabbare och billigare till resultat. Vitesföreläggande utmärkes därjämte av stor smidighet. Handräckningsinstitutet är däremot osmidigt, och verkställandet av beviljad handräckning är mestadels förenat med stora besvärligheter. Vidare må nämnas, att det för byggnadsnämnderna för närvarande erbjuder vissa svårigheter att avgöra, huruvida vitesföreläggande kan meddelas eller icke. Principen är ju enligt vad ovan anförts härvid den, att om en byggnad uppförts utan lov, kan vitesföreläggande användas för att få byggnaden avlägsnad endast om byggnaden icke strider mot gällande byggnadsförbud. Huruvida sistnämnda förutsättning föreligger, kan ofta vara vanskligt att bedöma. Det förekommer därför ej sällan, att föreläggande vid vite meddelas, ehuru rätt därtill ej finnes. Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår stadsplaneutredningen, att vitesföreläggande må kunna användas för framtvingande av åtgärd, utan hinder av att handräckning kan meddelas för åtgärdens verkställande. Någon konflikt med regeln, att vite ej må åläggas, där straff är utsatt, torde, såsom framgår av vad förut anförts, knappast uppstå härigenom. Ej heller i övrigt torde några principiella betänkligheter finnas mot att medgiva vitesföreläggande, ehuru handräckning kan ske. Skulle, sedan vitesföreläggande givits, rättelse åvägabringas genom handräckning, följer av allmänna rättsgrundsatser, att vitet ej får utdömas. Beträffande därefter frågan huruvida förbud bör kunna meddelas vid vite att fortsätta påbörjat byggnadsarbete, ehuru straff kan ådömas, kunna väl även här praktiska skäl åberopas för att en ändring av gällande bestämmelser kommer till stånd. Straff hotet för den som fortsätter ett lagstridigt bygge, trots att byggnadsnämnden förbjudit arbetets fortsättande, torde mången gång ej verka tillräckligt avhållande på den skyldige. Byggnadsnämnden kommer visserligen enligt vad förut anförts att medgivas rätt att vid vite föreskriva byggnadens borttagande. Ett förbud att fortsätta byggnadsverksamheten, exempelvis i avbidan på prövning av en dispensansökning, är emellertid ej sällan lämpligare än föreläggande att nedriva vad som redan uppförts. Det kunde därför synas önskvärt, att straffhotet bleve kompletterat och förstärkt genom ett av byggnadsnämnden ålagt vite av lämplig storlek. Den i nuvarande 5 § byggnadsstadgan intagna regeln, att vite ej må åläggas, då särskild påföljd finnes bestämd, är emellertid ett uttryck för en allmän

566 grundsats i svensk rätt. Härutinnan må erinras om exempelvis bestämmelserna i 29 och 53 §§ 1919 års hälsovårdsstadga samt 6 § 1 mom. 1937 års landshövdinginstruktion. Samma princip har tillämpats i 9 kap. 8 § nya rättegångsbalken. Givetvis möter det allvarliga betänkligheter att här göra avsteg från denna regel. Om vite finge åläggas för en förseelse, som i sig själv vore straffbelagd, skulle för rättskänslan stötande resultat kunna uppstå Vissa svårigheter för domstolarna vid bestämmelsernas tillämpning torde också vara ofrånkomliga. Att liksom enligt 25 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon medgiva föreläggande av vite först sedan straff ådömts, torde i förevarande fall ej heller vara en framkomlig utväg. Stadsplaneutredningen har fördenskull nödgats avstå från tanken, att byggnadsnämnden skulle kunna medgivas rätt att vid vite förbjuda fortsättandet av olagligen påbörjad byggnad. De av stadsplaneutredningen under 168—170 §§ föreslagna bestämmelserna ha utformats i enlighet med vad sålunda anförts. I 168 §, som motsvarar nuvarande 122 §, regleras byggnadsnämndens rätt att förbjuda påbörjat byggnadsföretag. Sådan rätt torde till en början böra tillkomma byggnadsnämnden, därest byggnadsarbete uppenbarligen strider mot stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen eller andra för områdets bebyggande eller för byggnadsföretaget gällande bestämmelser. Under stadgandet torde falla bland annat, att byggnadsföretaget strider mot fastställda ritningar eller av byggnadsnämnd i samband med beviljande av byggnadslov eller eljest meddelade föreskrifter. Även om byggnadsföretaget icke strider mot dylika föreskrifter och ej heller står i strid mot stadsplan eller andra för områdets bebyggande gällande bestämmelser, kan det dock, såsom erfarenheten utvisar, stundom vara önskvärt att förbud meddelas mot detsammas fortsättande. Detta synes vara fallet om det under byggnadsarbetets gång uppdagas, att grundförstärkningar måste vidtagas för att förhindra skador på den byggnad, som uppföres, eller på angränsande byggnad, eller om eljest byggnadsarbetet utföres på sådant sätt att byggnadens eller närliggande byggnads hållfasthet äventyras. Paragrafen har avfattats i överensstämmelse härmed. Enligt år 1944 vidtagen ändring i nuvarande 122 § h a r rätt att under i paragrafen angivna förutsättningar meddela förbud mot fortsatt byggande tillerkänts länsstyrelsen i sådant fall, då skyldighet att söka länsstyrelsens tillstånd till byggnadsföretag erfordras jämlikt gällande 115 a §. Länsstyrelsens berörda befogenhet har i förslaget utvidgats att omfatta alla de fall, då för byggnadsverksamheten gälla särskilda föreskrifter men skyldighet att söka byggnadslov ej föreligger, d. v. s. på landet utanför byggnadsplane- och utomplansområden.

567 överträdelse av förbud, som meddelas enligt förevarande paragraf, kan medföra ansvar och annan påföljd enligt 169 § 1 mom. Byggandet kan därjämte vara straffbart enligt 147 § byggnadslagen. Jämlikt båda dessa lagrum kan, om omständigheterna äro synnerligen försvårande, ådömas fängelsestraff. I 169 § ha intagits de för närvarande i 120 § 1 mom. byggnadsstadgan upptagna föreskrifterna om påföljd för den som bygger utan byggnadsnämndens tillstånd, där sådant erfordras, eller eljest i strid mot av byggnadsnämnden meddelade föreskrifter. Såsom nyss nämnts avser stadgandet även det fall, att någon överträder av byggnadsnämnden eller länsstyrelsen enligt 168 § meddelat förbud mot fortsättande av påbörjat arbete. Då i vissa fall särskilt tillstånd av länsstyrelsen fordras för utförande av byggnadsföretag, ha föreskrifterna utvidgats att avse jämväl dylika fall. Vidare har stadgats ansvar för den som underlåter att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet, exempelvis enligt 143 §. På sätt ovan anförts föreslår stadsplaneutredningen, att fängelsestraff skall kunna ådömas, därest omständigheterna äro synnerligen försvårande. Angående tolkningen av uttrycket »synnerligen försvårande omständigheter» hänvisas till det föregående (s. 450). Utom straffpåföljd stadgas i förevarande paragraf liksom för närvarande även skyldighet att undanröja eller ändra det utförda, om byggnadsnämnden finner nödigt sådant förordna. Angående byggnadsnämndens maktmedel att genomdriva dylikt förordnande ha bestämmelser upptagits i 170 §. I 170 § regleras befogenheten för byggnadsnämnd att meddela föreläggande om vidtagande av viss åtgärd vid vite eller vid äventyr att åtgärden i händelse av tredska verkställes genom nämndens försorg på den tredskandes bekostnad. Sådan befogenhet skall liksom för närvarande städse tillkomma byggnadsnämnd i stad, under det att byggnadsnämnd i stadsliknande samhälle äger denna befogenhet endast om särskild bestämmelse därom upptagits i byggnadsordningen. För annat samhälle samt på den egentliga landsbygden avses länsstyrelsen skola förelägga vite. Bestämmelserna i denna paragraf ersätta de nuvarande stadgandena om byggnadsnämnds och länsstyrelses rätt att vitesförelägga i 5 § sjunde att-satsen, 82 § andra stycket, 100 § och 115 a § 2 mom. gällande byggnadsstadga. Enligt uttrycklig bestämmelse i paragrafens första stycke får i överensstämmelse med vad ovan anförts föreläggande vid vite eller annat äventyr meddelas, oaktat handräckning kan beviljas enligt 148 § byggnadslagen. Har föreläggande om vidtagande av viss åtgärd meddelats vid äventyr att åtgärden eljest utföres genom nämndens försorg på den tredskandes bekostnad, äger nämnden givetvis icke, därest föreläggandet ej följes, utan vidare verkställa arbetet. Nämndens befogenhet i detta hänseende måste först i laga ordning fastställas av domstol. Å domstolens utslag kan sedan sökas verkställighet hos de exekutiva myndigheterna.

568 171 §. Denna paragraf överensstämmer med 121 § gällande byggnadsstadga. 172 §. I förevarande paragraf har, i överensstämmelse med numera tillämpade principer, föreskrivits, att böter och viten skola tillfalla kronan. Enligt 120 § 3 mom. i den gällande byggnadsstadgan skola böter och viten däremot tillfalla vederbörande kommun eller samhälle. 173 §. 1—2 mom. motsvara 1—2 mom. i 123 § gällande byggnadsstadga. I 3 mom. har intagits stadgandet i nuvarande 123 § 3 mom. om rätt för drätselkammaren att på stadens vägnar överklaga länsstyrelsens beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till tomtindelning eller ändring däri. Erhåller byggnadsnämnden, såsom stadsplaneutredningen föreslagit, behörighet att under vissa förutsättningar antaga förslag till ändring av stadsplan, torde drätselkammaren böra jämväl tillerkännas rätt att å stadens vägnar överklaga länsstyrelsens beslut i sådant ärende. Förevarande moment innehåller föreskrift tillika härom. Liknande föreskrift fanns i det genom propositionen nr 153 vid 1943 års riksdag framlagda förslaget till ändring av bland annat 123 § 3 mom. byggnadsstadgan. Vad utredningen nu föreslår skiljer sig från nyssnämnda förslag främst därigenom, att drätselkammarens klagorätt endast avser länsstyrelses beslut rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till stadsplaneändring eller till tomtindelning eller ändring däri. Propositionsförslaget avsåg därjämte bland annat beslut om ändring av utomplansbestämmelser. Förslag till sådana ändringar kan emellertid enligt utredningens förslag till byggnadslag icke antagas av byggnadsnämnden. Vidare föreligger den skillnaden i förhållande till propositionen, att drätselkammarens klagorätt inskränkts till ärenden, däri byggnadsnämnden meddelat beslut. Enligt propositionen skulle klagorätt tillkomma drätselkammaren även då ändring beslutats av stadsfullmäktige. Tillräcklig anledning att genom föreskrift i stadgan giva drätselkammaren klagorätt i dylikt fall har emellertid ej synts utredningen föreligga. Vilja stadsfullmäktige tillerkänna drätselkammaren befogenhet att klaga i detta eller i andra liknande fall, står detta givetvis fullmäktige fritt. A mom. innehåller stadgande om besvärsrätt för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller chefen för försvarsstaben mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelse i fråga om tillstånd till nybyggnad m. m. i närheten av befästning eller annan anläggning, som avses i 137 eller 138 § byggnadslagen. Stadgandet har viss motsvarighet i 4 § kungörelsen den 24 mars 1942 (nr 171) angående tillämpningen av lagen samma dag om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret.

569 Att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, respektive vederbörande militära myndighet äger att i händelse av missnöje överklaga länsstyrelsens beslut i fråga om planläggning av visst område, för den händelse planen berör flygplats eller militär anläggning, säger sig självt, eftersom dessa myndigheter i dylika fall äro att anse såsom sakägare.

16 kap. Allmänna bestämmelser. 174 §. Enligt byggnadslagen äger länsstyrelse i åtskilliga fall förbjuda, att nybyggnad inom visst område äger rum med mindre vissa särskilda bestämmelser iakttagas. Förordnande, innefattande sådant byggnadsförbud, kan av länsstyrelse meddelas enligt bland andra följande paragrafer i nämnda lag, nämligen 9, 19, 35, 78, 85, 100, 112, 115, 116, 137 och 138 §§. I viss mån liknande möjligheter att reglera bebyggelsen lämna byggnadslagens 143, 144 och 146 §§. Därjämte kan under i lagen angivna förutsättningar förbud utfärdas mot schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd. Det är tydligen av vikt, att, då förbud varom här är fråga meddelats, markägarna bli underrättade härom. Särskilt viktigt är detta om beslutet avser område, som saknar byggnadsnämnd, vilken kan övervaka beslutets tilllämpning. I nästföljande paragraf givas närmare regler om huru förfaras skall, då förordnande meddelas enligt någon av nyssnämnda 143, 144 och 146 §§ byggnadslagen. I övriga här ifrågavarande fall torde ett något enklare förfarande kunna komma till användning. Bestämmelser härom äro intagna i förevarande paragraf. Följande synpunkter ha därvid vunnit beaktande. Såsom förut nämnts böra markägarna erhålla underrättelse om det fattade beslutet. Någon bestämd form för underrättelsen har dock synts utredningen icke böra fastställas. Den torde få anpassas efter omständigheterna. Ofta torde en kungörelse i tidningarna få anses tillfyllest. Finnes byggnadsnämnd inom det område, som beslutet avser, bör denna därjämte särskilt underrättas. För alt byggnadsnämnd och markintressenter icke skola behöva vara tveksamma angående förordnandets eller förbudets utsträckning på marken, torde det område, som avses med beslutet, böra till sina gränser tydligt angivas på karta eller på annat sätt. Bestämmelserna ha begränsats att gälla de fall, då förordnande eller förbud meddelas av länsstyrelsen. Samma behov torde ej föreligga, då fråga är om förordnande av Kungl. Maj:t. Dylikt kan allenast ifrågakomma enligt 20, 36 eller 135 § byggnadslagen och gäller endast nybyggnad. Som regel meddelas förordnande enligt 20 § eller 36 § första stycket byggnadslagen i samband

570 med att vid prövning av förslag till förordnande enligt 14 § nämnda lag eller av förslag till stadsplan viss del av förslaget undantages från fastställelse. Nybyggnadsförbud är emellertid då redan förut gällande enligt 18 eller 35 § samma lag, och Kungl. Maj:ts beslut medför allenast en förlängning av detta. Något särskilt kungörelseförfarande synes därför onödigt. Men även om byggnadsförbud meddelas med stöd av 36 § andra stycket eller 135 §, torde särskild föreskrift om förbudets kungörande ej erfordras. Det ligger i sakens natur utan uttryckligt stadgande att Kungl. Maj:t tillser, att byggnadsnämnden blir underrättad om ett sådant förbud. Detta är i förevarande fall det väsentliga. Någon underrättelse direkt till markägarna är knappast av behovet påkallad, eftersom nybyggnadsföretag i stad — och Kungl. Maj:ts förbud gäller endast stads område — alltid förutsätter lov av byggnadsnämnden, som sålunda har möjlighet tillse, att förbudsbestämmelserna efterlevas. 175 §. Förordnande, innefattande förbud mot tätbebyggelse, enligt 144 eller 146 § byggnadslagen medför för därav berörda markägare betydelsefulla inskränkningar i rätten att utnyttja marken för byggnadsändamål, jämförbara med de inskränkningar, vilka kunna föreskrivas genom förordnande enligt 14 eller 108 § nämnda lag eller genom planläggning av olika slag. I sistberörda fall är sörjt för att markägarna, innan de inskränkande bestämmelserna träda i kraft, få tillfälle att granska förslag därtill samt framföra sina erinringar. Samma möjlighet synes böra tillkomma markägarna, innan sådant förbud mot tätbebyggelse, som ovan sagts, meddelas. Även bebyggelsereglering enligt 143 § byggnadslagen synes vara av den beskaffenhet, att markägarna böra få möjlighet att yttra sig över förslag i ämnet. Stadsplaneutredningen föreslår fördenskull, att, innan förordnande enligt 143, 144 eller 146 § byggnadslagen meddelas, förslag därtill uppgöres. Förslaget skall utmärkas på särskild karta, vara tydligt angivas gränserna för de markområden, som förordnandet skall avse. Markägarna skola därefter genom särskilda kallelsebrev på sätt i 25 § 1 mom. tredje stycket sägs beredas tillfälle att inom viss tid, minst fjorton dagar, yttra sig över förslaget. Sådant tillfälle skall vidare beredas byggnadsnämnd, där sådan finnes, samt den kommun, inom vilken området är beläget. Förordnande, varom nu är fråga, kan meddelas av Kungl. Maj:t eller av länsstyrelsen. I båda fallen torde emellertid förslagets uppgörande samt utsändandet av kallelsebreven böra ske genom länsstyrelsens försorg. Föreskrifter i nu nämnda hänseenden ha intagits i paragrafens första och andra stycken. Sedan sådant förordnande, som förut nämnts, meddelats, är det tydligen av vikt, att markägarna erhålla underrättelse därom. Av särskild betydelse är detta om, såsom i ett flertal fall kan ske, förordnandet avser ett område,

571 som saknar byggnadsnämnd, vilken i samband med prövning av ansökan om byggnadslov eller eljest kan tillse, att åtgärd i strid mot förbudet icke vidtages. Kungörelse om förordnandet bör därför — på samma sätt som då förordnande meddelats enligt 14 eller 108 § byggnadslagen eller då planer av olika slag fastställts — genom länsstyrelsens försorg införas i ortstidning. Stadgande i ämnet har upptagits i paragrafens tredje stycke. Länsstyrelsen bör därjämte, sedan förordnandet vunnit laga kraft, tillställa byggnadsnämnden, om sådan finnes, samt byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och överlantmätaren avskrift av beslutet och kopia av kartan. Härom bör föreskrift intagas i kungörelsen om statsdepartements och länsstyrelsers skyldigheter med avseende å expedieringen av vissa beslut. En erinran om vad sålunda åligger länsstyrelsen har införts i förevarande paragraf. 176 §. Enligt de föreslagna bestämmelserna i 19 kap. 13 a § jorddelningslagen och 5 kap. 8 a § fastighetsbildningslagen medföra vissa av de i 174 och 175 §§ omförmälda byggnadsförbuden samtidigt förbud mot avstyckning inom ifrågavarande område utan tillstånd av länsstyrelsen. Detta gäller nybyggnadsförbuden enligt 9, 19, 35, 112 och 115 §§ byggnadslagen, vilka meddelas av länsstyrelsen, samt förbuden mot tätare bebyggelse enligt 144 och 146 §§ samma lag, vilka förbud meddelas av Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen. Förbud mot avstyckning utan tillstånd av länsstyrelsen uppkommer enligt nämnda föreskrifter i jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen jämväl såsom en följd av länsstyrelsens förordnande om förbud mot tätbebyggelse, jämlikt 108 § byggnadslagen. För att påminna markägarna om den påföljd i fråga om rätten till avstyckning, som dessa förbud mot nybyggnad eller mot tätare bebyggelse medföra, torde det vara lämpligt, att erinran därom intages i Kungl. Maj:ts eller länsstyrelsens beslut i ärendet ävensom i de underrättelser om beslutets meddelande, som skola utfärdas (jfr s. 590). Föreskrift i sådant hänseende har fördenskull upptagits i förevarande paragraf. Åt byggnadsnämnd och överlantmätare, vilka enligt vad som framgår av 174 och 175 §§ skola erhålla underrättelse om dylikt förbud, torde böra i administrativ ordning uppdragas att i sin tur lämna mätningsmän och lantmätare erforderlig underrättelse om förbudet. Såsom nyss angivits utfärdas de i förevarande paragraf avsedda förbuden mot nybyggnad av länsstyrelsen. Även vissa nybyggnadsförbud, som utfärdas av Kungl. Maj:t, medföra emellertid enligt ovannämnda ändringar i jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen samtidigt förbud mot avstyckning utan länsstyrelsens tillstånd, nämligen byggnadsförbuden jämlikt 20, 36 och 135 §§ byggnadslagen. Någon underrättelse till de av beslutet berörda markägarna skall i dessa fall icke utgå, men det förutsattes, att Kungl. Maj:t, då fråga är om förbud enligt 36 § andra stycket eller 135 §, underrättar bygg-

572 nadsnämnden om beslutet (jfr s. 570). Det torde vara lämpligt, att Kungl. Maj:t i samband med sådan underrättelse erinrar byggnadsnämnden om att byggnadsförbudet i fråga tillika medför avstyckningsförbud. Uttrycklig föreskrift härom torde dock icke vara erforderlig. Vidare må nämnas, att enligt 18 och 35 §§ byggnadslagen medför beslut av stadsfullmäktige eller byggnadsnämnd om antagande av stadsplan ävensom beslut av stadsfullmäktige rörande framställning om förordnande enligt 14 § samma lag automatiskt byggnadsförbud och därmed även avstyckningsförbud, till dess ärendet avgjorts. Nybyggnadsförbud torde emellertid då i allmänhet redan vara gällande på grund av beslut enligt 19 § byggnadslagen (jfr 35 § samma lag) och i samband med meddelande av dylikt beslut ha markägarna redan erhållit påminnelse om byggnadsförbudets verkan i avstyckningshänseende. 177 §. Till nybyggnad är enligt nuvarande 117 § första stycket att hänföra ej blott uppförande av helt ny byggnad utan även till-, på- eller ombyggnad av befintlig byggnad, dess inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit använd, så ock andra förändringar i avseende å byggnads inredning av den genomgripande beskaffenhet, att de kunna anses jämförliga med ombyggnad. I andra punkten av samma paragraf stadgas emellertid, att därest sådan förändring av befintlig byggnad som förut nämnts är såväl i och för sig som i förening med annat arbete av enahanda beskaffenhet, som må ha utförts å byggnaden under de närmast föregående två åren, av ringa omfattning i förhållande till byggnadens värde, dylik förändring icke skall betraktas som nybyggnad. Bestämmelserna om vad till nybyggnad är att hänföra infördes i svensk rätt genom en kungörelse av den 18 januari 1908. År 1931 överflyttades bestämmelserna till byggnadsstadgan. Någon ändring i sak vidtogs därvid ej. Föreskrifterna i ämnet ha sålunda varit gällande relativt lång tid, och en viss praxis har därunder utvecklat sig (jfr t. ex. R. 1909 s. 130, 1911 s. 1, 1913 s. 160, 1917 s. 11 och s. 145, 1920 s. 127, 1938 s. 79, 1939 s. 27 och s. 196, 1939 not. K. 334, 1940 not. K. 158, 1941 not. K. 121, 1943 not. K. 196 samt NJA 1915:357). Bestämmelsernas syfte torde från början främst ha varit att förhindra sådana byggnadsföretag, som kunde försvåra eller fördyra stadens inlösen av fastigheter, vilka måste rivas i samband med beslutade gatuvidgningar. Bestämmelserna medföra till följd av bland annat stadgandet i 13 § stadsplanelagen, att ej blott uppförande av helt ny byggnad utan även väsentliga ändringar å befintlig byggnad förhindras, därest företaget strider mot stadsplan eller vissa andra bestämmelser. Föreskrifterna ha emellertid jämväl andra verkningar. Med avseende å stadens rätt att uttaga bidrag till gatukostnad gäller sålunda för närvarande, att nybyggnad ej

573 får företagas innan sådant bidrag utgivits eller säkerhet därför ställts. Vidare föreligger skyldighet att söka byggnadslov till varje åtgärd som är hänförlig till nybyggnad. Stadgandet härom är av särskild vikt för byggnadsplaneoch utomplansområden, där byggnadslov enligt gällande bestämmelser i regel ej fordras till annat än nybyggnad. För stad föreligger däremot skyldighet att söka byggnadslov även beträffande vissa andra företag. Överträdelse av förbud mot nybyggnad medför straff. Detsamma gäller om nybyggnad vidtages utan tillstånd, där sådant erfordras. Enligt vad tidigare omförmälts (s. 248) föreslår stadsplaneutredningen, att stads fordran på bidrag till gatukostnad skall äga förmånsrätt framför intecknad gäld. Detta medför att staden alltid kan vara säker på att utfå förfallna bidragsbelopp. Den nuvarande skyldigheten för tomtägaren att ställa säkerhet för bidrag till gatukostnad, innan nybyggnad sker, kommer därför att upphöra. De direkta verkningarna av nybyggnadsbegreppets utformning minskas härigenom något. Definitionen på nybyggnad bibehåller dock en mycket stor betydelse, främst ur den synpunkten att olämpliga ändringar av befintlig byggnad genom densamma kunna förhindras. Mot de gällande bestämmelserna har särskilt från arkitekthåll framhållits, att reglerna vore oklara och fordrade precisering. Vidare har påpekats, att den i paragrafen angivna föreskriften om två år som gräns för gemensamt bedömande av flera ändringsarbeten gåve möjlighet att genom successiva ombyggnader under ett antal år åstadkomma synnerligen omfattande förändringar av en byggnad. Önskemål ha också uttalats om en viss differentiering av nybyggnadsbegreppet med hänsyn till saneringsbehovet på så sätt, att en ändring av föråldrad, ohygienisk eller eljest saneringsmässig byggnad skulle kunna hänföras till nybyggnad även om ändringen i och för sig icke vore av den beskaffenheten att den, utförd å en byggnad i annat skick, borde anses vara av detta slag (jfr S. Westholm i svenska stadsförbundets tidskrift, årg. 1940s. 80 o. f.). Även enligt stadsplaneutredningens mening kan mot de nuvarande reglerna anmärkas, att de äro alltför schematiska och icke lämna tillräckligt utrymme för hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet. Detta gäller särskilt det i andra punkten av nuvarande 117 § intagna stadgandet, den så kallade värderegeln. Denna tillämpas i praktiken rätt allmänt så, att nybyggnad anses föreligga därest kostnaden för ändringsarbetet överstiger 10 procent av den befintliga byggnadens värde. Regeln medför, att om byggnadens värde är högt kunna genomgripande ändringar, åtminstone i fråga om en del av byggnaden, vidtagas utan att ändringarna bli hänförliga till nybyggnad. Ändringar kunna vidare stundom icke hindras ens om de direkt strida mot stadsplan. Endast nybyggnad i strid mot stadsplan är ju förbjuden. Utredningen delar också nyss återgivna uppfattning, att den i värderegeln ingående tvåårsgränsen är mindre lämplig. Då bestämmelsernas viktigaste

574 syfte är att förhindra byggnadsföretag, som kunna försvåra eller fördyra genomförandet av beslutade stadsplaneändringar, torde det slutligen vara en brist att man vid bedömandet av frågan, om nybyggnad skall anses föreligga, icke har möjlighet att taga hänsyn till saneringsbehovet. Stadsplaneutredningens förslag under förevarande paragraf åsyftar att undanröja dessa olägenheter. Det nuvarande nybyggnadsbregreppet har dock därvid i huvudsak bibehållits oförändrat. Vid bedömande av vad som är att hänföra till nybyggnad torde sålunda alltjämt kunna hämtas en viss ledning av gällande praxis. Den viktigaste ändringen är, att betydelsen av värderegeln minskats samtidigt som möjlighet öppnats att taga hänsyn även till vissa andra faktorer än kostnaderna för ändringen i förhållande till byggnadsvärdet. I första stycket första punkten har upptagits såsom huvudregel, att till nybyggnad är att hänföra ej blott uppförande av helt ny byggnad utan även väsentlig ändring av befintlig byggnad, såsom till-, på- eller ombyggnad, byggnadens inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit använd, samt andra förändringar i avseende å byggnads yttre eller inre utförande av den genomgripande beskaffenhet, att de kunna anses jämförliga med ombyggnad. Frånsett vissa jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur överensstämmer det sålunda föreslagna stadgandet med första punkten i nuvarande 117 §. Stadgandet innebär, att till-, på- eller ombyggnad, varigenom ju åstadkommes något verkligt nytt, i regel skall anses som nybyggnad, dock ej om åtgärden är av endast ringa betydelse, t. ex. består i anordnande av mindre veranda, balkong, blomsterfönster eller dylikt. De följande föreskrifterna rörande »ändring» av befintlig byggnad avse givetvis även sådan ändring, som utgöres av till-, på- eller ombyggnad. En ökning av våningsantalet genom inredande av befintlig vind torde sålunda exempelvis icke — oaktat ändringen bör betraktas som påbyggnad — nödvändigt behöva anses som nybyggnad, utan frågan därom får bedömas med hänsyn till kostnaderna för ändringen i förhållande till byggnadsvärdet, saneringsbehovet m. m. (jfr R. 1939 s. 27). Enligt gällande rätt kan befintlig byggnad ändras på sådant sätt, att byggnaden kommer i strid mot stadsplan, byggnadsplan m. m. utan att lagen lägger hinder i vägen. Detta är en följd av den nuvarande definitionen av begreppet nybyggnad. Inom landsbygdsområden kan dylik ändring till och med verkställas utan att byggnadsnämndens tillstånd behöver inhämtas. En sådan ordning är givetvis icke tillfredsställande. Varje ändring av befintlig byggnad, som kommer byggnaden att strida mot stadsplan, synes vara av den betydelsefulla beskaffenhet, att den bör hänföras till nybyggnad, även om detta icke betingas av ändringens omfattning och beskaffenhet i övrigt. Särskilt stadgande härom har upptagits i första stycket andra punkten.

575 Enligt detta stadgande är en ökning av våningsantalet, t. ex. genom inredande av befintlig vind, alltid att anse som nybyggnad, därest byggnaden därigenom kommer i strid mot stadsplan (jfr nyss omförmälda rättsfall IR. 1939 s. 27). Med stadsplan har i förevarande avseende jämställts dels byggnadsplan och utomplansbestämmelser, dels generalplan, såvida till följd av förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen nybyggnad i strid mot planen förbjudits, dels ock slutligen bestämmelserna i 110, 111 och 149 §§ men däremot icke andra byggnadsföreskrifter, t. ex. stadgande i byggnadsordning. En ändring kan sålunda enligt förslaget strida mot byggnadsordning utan att ändringen är att anse som nybyggnad. Vidare må anmärkas att stadgandet icke hindrar, att inom område, där byggnadsförbud råder i avvaktan på uppgörande eller fastställelse av plan, till nybyggnad icke hänförlig ändring av byggnad verkställes på sådant sätt, att den blivande planens genomförande hindras eller försvåras. Den praktiska betydelsen härav torde emellertid vara ringa. I andra stycket av paragrafen ha angivits de särskilda omständigheter, som i övrigt skola beaktas vid bedömande av frågan om en ändring är att hänföra till nybyggnad. I sådant hänseende stadgas till en början, att avseende skall fastas vid om kostnaderna för ändringen äro av större omfattning i förhållande till byggnadens värde antingen i och för sig eller i förening med kostnaderna för annat arbete av enahanda beskaffenhet, som utförts å byggnaden under de närmast föregående åren. Den nuvarande s. k. värderegeln återkommer visserligen här i tämligen oförändrat skick. Den för närvarande till två år fastställda begränsningen av den tidrymd, under vilken ändringarna skola ha vidtagits, har dock slopats. Vidare är att märka att enligt förslaget hänsyn även skall tagas till andra omständigheter än de som kommit till uttryck i nämnda regel, främst till saneringsbehovet. Detta framgår av styckets fortsättning, däri stadgas, att vid bedömande av frågan huruvida nybyggnad föreligger jämväl skall beaktas, om byggnaden till följd av ålder eller bristande underhåll eller på grund av att den innehåller fuktiga, kalla eller mörka lägenheter eller av andra liknande skäl är mindervärdig samt det därför är önskvärt att byggnaden snart avlägsnas. Är inlösen av byggnaden förestående inom en nära framtid, t. ex. för att möjliggöra framdragandet av en gata, torde sanering i vidsträckt mening kunna anses förestående. I förslaget har i förtydligande syfte upptagits stadgande, att även en sådan omständighet skall beaktas vid bedömandet av nybyggnadsbegreppet. Ett samordnande av värderegeln med bestämmelserna om hänsynstagande till saneringsbehovet torde giva till resultat, att om saneringsbehovet är stort, är en ändring att hänföra till nybyggnad även om kostnaderna för densamma endast uppgå till några få procent av byggnadsvärdet. Är saneringsbehovet däremot litet, bör procentsatsen kunna höjas avsevärt. Medför bygg-

nådens kvarstående inga sanitära olägenheter för hyresgästerna eller för närboende samt är inlösen icke förestående för gatuvidgning eller eljest, synes sålunda, även om ändringskostnaderna skulle uppgå till 15—20 procent av byggnadens värde, nybyggnad icke behöva anses föreligga. Varken ändringskostnaderna eller byggnadsvärdet äro vid avgörandet av frågan, om nybyggnad föreligger, i regel kända till sina närmare belopp. En uppskattning av dessa belopp måste därför vidtagas. Det torde härvid icke kunna fordras, att till grund för uppskattningen lägges någon mera vidlyftig utredning. Även om endast ganska ungefärliga belopp äro kända, torde frågan kunna bedömas på ett tillfredsställande sätt. De kostnadsbelopp, som vid uppskattningen erhållas, böra i erforderlig mån justeras med hänsyn till ett eventuellt förhandenvarande onormalt konjunkturläge. Så t. ex. äro för närvarande kostnaderna för ändringsarbeten onormalt höga. Däremot ha taxeringsvärdena i regel icke i motsvarande mån höjts. Innan de faktiska ändringskostnaderna jämföras med byggnadsvärdet, bör sålunda i en sådan situation en reduktion av de förra verkställas till ett prisläge, motsvarande det, som kan anses ha legat till grund vid taxeringsvärdenas bestämmande. Även en dylik reduktion bör emellertid kunna verkställas på ett summariskt sätt utan större besvär eller tidsutdräkt. Genom att den nuvarande tvåårsgränsen bortfaller skapas förutsättningar för ett friare bedömande av ändringsarbetenas omfattning och art. Härigenom minskas fastighetsägarnas möjligheter att genom successiva ändringar vidtaga väsentliga ombyggnader utan att fördenskull komma in under reglerna för nybyggnad. Ytterligare h a r i andra stycket stadgats, att hänsyn skall tagas till om ändringen medför förändringar beträffande bjälklag, vertikala bärverk eller andra konstruktiva byggnadsdelar. I förhållande till de närmast föregående bestämmelserna, eller värderegeln och regeln om hänsynstagande till saneringsbehovet, är berörda stadgande närmast av subsidiär betydelse. Med ledning av de båda första reglerna torde sålunda i allmänhet frågan om nybyggnad föreligger kunna avgöras utan större svårighet. Skulle tvekan uppstå, huruvida nybyggnad är för handen eller ej, synes emellertid avseende böra fästas vid om ändringen huvudsakligen berör konstruktiva byggnadsdelar eller icke. Klart är att en ändring, som rör byggnadens konstruktion, snarare bör hänföras till nybyggnad än en ändring, som endast avser exempelvis mellanväggar eller dylikt. I praxis h a r i åtskilliga fall tvist uppkommit huruvida installation av värmeledning och w. c. samt därmed sammanhängande arbeten, såsom uppförande av skorsten och inredande av pannrum m. m., vore att hänföra till nybyggnad. Avgörandet har därvid brukat gå i den riktningen, att nybyggnadj icke ansetts föreligga (se t. ex. R. 1939 s. 196). Enligt stadsplaneutredningens mening är det angeläget att dylika hygieniska förbättringar icke hindras,

577 även om bebyggelsen är fullt saneringsmässig och det sålunda i och för sig är önskvärt, att byggnaden avlägsnas. En förutsättning för att sådan förbättring i ett saneringsmässigt hus skall kunna anses lämplig synes dock vara, att anledning finnes till antagande, att byggnaden, även om ändringen icke sker, kominer att kvarstå under längre tid. Utredningen har därför i paragrafens tredje stycke upptagit föreskrift därom, att under nämnda förutsättning såsom nybyggnad icke skall anses sådan ändring, som består i anordnande av värmeledning eller w. c. eller dylikt. Någon definition av begreppet byggnad finnes icke i gällande lagstiftning, och någon sådan definition har stadsplaneutredningen icke heller upptagit. Med skrivelse den 10 oktober 1944 har emellertid byggnadsnämnden i Göteborg överlämnat en promemoria, i vilken framhålles önskvärdheten av visst förtydligande av nämnda begrepp m. m. I promemorian påpekas, att det vore oklart, huruvida ett å en flytande pråm uppfört hus, vari inretts boningseller arbetsrum, fölle under begreppet och sålunda vore av beskaffenhet, att lov till detsammas uppförande erfordrades. Tvekan rådde därjämte bland annat beträffande frågan om behandlingen i förevarande hänseende av kiosker på hjul och dylikt. Med anledning härav må framhållas, att vad först angår kioskbyggnader på hjul praxis i allmänhet gått i den riktningen, att dessa skola anses som byggnader samt sålunda ej få inrättas utan byggnadsnämndens lov (se t. ex. R. 1936 not. K. 184, 1939 not. K. 324 och 1940 not. K. 157, jfr emellertid B. 1939 not. K. 309). Att i författningen uppdraga närmare riktlinjer för avgörandet, om dylika anordningar äro att anse som byggnad eller ej, finner stadsplaneutredningen icke vare sig erforderligt eller lämpligt. Beträffande s. k. husbåtar och jämförliga farkoster anser utredningen ej uteslutet, att även dessa under vissa omständigheter kunna komma in under begreppet byggnad och att därför lov av byggnadsnämnd fordras för deras anbringande. Så synes t. ex. kunna vara fallet, om båten är stadigvarande förankrad vid stranden och uteslutande användes för bostadsändamål eller därmed likartade syften. Icke heller beträffande dylika inrättningar torde det emellertid vara lämpligt, att detaljerade bestämmelser upptagas i författningen. Frågan bör enligt utredningens mening avgöras från fall till fall under beaktande av alla på frågan inverkande omständigheter. Det må för övrigt anmärkas, att om vattenområde i stad, såsom ofta torde vara förhållandet, äges eller disponeras av staden, lärer husbåt ej kunna förläggas där utan tillstånd av hamnstyrelsen eller annan vederbörande stadsmyndighet. En lösning av frågan om förhindrande av olämpliga anordningar av dylikt slag kan därför mången gång vinnas utan särskilt stöd i byggnadslagstiftningen genom samarbete mellan byggnadsnämnden och de kommunala myndigheterna. 37

578 178 §. Enligt nuvarande 118 § 1 mom. byggnadsstadgan äger byggnadsnämnd att under vissa förutsättningar meddela lov till uppförande av tillfällig byggnad av enkel beskaffenhet, även om förslaget skulle strida mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller mot bestämmelserna i 17 § första eller andra stycket stadsplanelagen eller i 79 a eller 80 § gällande byggnadsstadga. Vidare har byggnadsnämnden befogenhet att meddela lov till anordningar och mindre byggnader, som avse att tillgodose den allmänna nyttan och trevnaden, oaktat de strida mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens användning för avsett ändamål. Enligt utredningens nu föreliggande förslag skall stomplan ej vidare förekomma. En med stomplanen i viss mån likartad bebyggelsereglering skall däremot kunna ske genom förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen. De möjligheter att medgiva undantag från stadsplan m. m., som byggnadsnämnden enligt ovannämnda stadgande för närvarande äger, torde böra gälla även beträffande sådant förordnande som nyss nämnts. I samband därmed bör byggnadsnämnden givas motsvarande befogenhet såvitt angår de i 149 § föreslagna, för byggnadsplaneområde gällande bebyggelseföreskrifterna. 1 mom. av förevarande paragraf har avfattats i anslutning till vad nu anförts. I 2 mom. ha upptagits bestämmelser, motsvarande vad nu föreskrives i 2 mom. av 118 § gällande byggnadsstadga. 3 mom. överensstämmer med 3 mom. i sistnämnda paragraf. 179 §. Enligt förevarande paragraf, som motsvarar nuvarande 119 §, äger länsstyrelsen på därom gjord framställning utfärda taxa för avgifter, som de byggande skola erlägga för erhållande av byggnadslov, för ritningsgranskning, för besiktningar och för andra förrättningar, som byggnadsnämnden har att verkställa. Normalförslag till sådan taxa har utarbetats av byggnadsstyrelsen (stat. off. utr. 1932:9 s. 24—27). Detta förslag torde dock numera vara delvis föråldrat. Nya normalförslag böra därför upprättas, som bättre än det nuvarande taga hänsyn till förhållandena å olika orter. En större differentiering av taxan för arbeten av olika slag synes också önskvärd. I taxan bör därjämte städse angivas, vem som äger uppbära avgifterna. Såsom framhölls av chefen för justitiedepartementet år 1931 (prop. 192 s. 105), skola de medel, som inflyta genom taxan, i främsta rummet användas att stödja byggnadsnämndens verksamhet. Allenast i den mån denna bekostas av kommunen, torde kommunen äga befogade anspråk på att tillgodogöra sig inflytande taxeinkomster. Att avgifter uppbäras av byggnadsnämnden, oaktat nämnden saknar tillgång till sakkunnigt biträde, bör enligt stadsplaneutred-

579 ningens mening icke vidare få förekomma. I paragrafen har därför upptagits uttrycklig föreskrift, att taxa icke får utfärdas, därest byggnadsnämnden icke har sakkunnig hjälp. 180 §. Förevarande paragraf innehåller allmänna tillsynsföreskrifter. Paragrafen överensstämmer i huvudsak med nuvarande 124 §. Då tillsynen avses skola gälla planläggning och byggnadsväsende överhuvud taget, i den mån dessa begrepp omfattas av byggnadslagen, har den gällande byggnadsstadgans uttryck »stadsplane- och byggnadsväsendet» i utredningens förslag utbytts mot mera allmänna ordalag. I 2 mom. ha gjorts vissa tillägg, som föranledas av införandet i lagstiftningen av generalplan, regionplan m. fl. nya institut. På skäl, som anförts vid behandlingen av 13 och 135 §§ (s. 479 och 549), ha vidare länsstyrelserna ålagts tillse, att byggnadsnämnd äger erforderlig tillgång till sakkunnigt biträde. 181 §. Denna paragraf motsvarar utan ändring i sak nuvarande 125 §.

O vergångsbestämmelser. 1. Enligt 128 § gällande byggnadsstadga skola — i avbidan på fastställande av stadsplanebestämmelser, motsvarande föreskrifterna i §§ 23, 25 och 28 i 1874 års byggnadsstadga — för stadsplanelagt område antagas och fastställas provisoriska byggnadsföreskrifter. Intill dess detta skett, skola nämnda paragrafer i 1874 års stadga jämte i anslutning därtill meddelade bestämmelser i byggnadsordningen för staden eller samhället fortfarande gälla för området, i den mån bestämmelser i ämnet ej meddelats i 79 a §. Då i åtskilliga fall dylika provisoriska byggnadsföreskrifter ännu icke, oaktat så rätteligen borde ha skett, blivit meddelade, samt, där de meddelats, ännu ej utbytts mot stadsplanebestämmelser, torde vad sålunda för närvarande är stadgat böra gälla även efter ikraftträdandet av den nya byggnadsstadgan. Föreskrift härom bör intagas i övergångsbestämmelserna till stadgan. Även föreskrifterna i 129 § nuvarande byggnadsstadga böra alltjämt tilllämpas. Enligt nämnda paragraf skola byggnadsordningar och andra föreskrifter, som jämlikt de numera upphävda bestämmelserna i 1 kap. 46 § första stycket lagen om fastighetsbildning i stad meddelats för vissa områden å landet, som icke äro samhällen, lända till efterrättelse, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar. Dylika byggnadsordningar och föreskrifter äro fortfarande i kraft. Deras fortsatta giltighet torde böra regleras i samma ordning som hittills. En övergångsbestämmelse av denna innebörd synes alltså erforderlig.

580 Vidare bör i övergångsbestämmelserna införas sedvanlig föreskrift, att om i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts med bestämmelse i den nya stadgan, skall sådan bestämmelse i stället tillämpas. 2. Stadsplaneutredningens i betänkandet II framlagda förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan innebar, att vissa i byggnadsordningarna intagna bestämmelser skulle ersättas med enhetliga förskrifter i byggnadsstadgan. Bestämmelse i byggnadsordning, som strede mot stadgans föreskrifter, måste därför upphöra att gälla. Utredningen framhöll i betänkandet (s. 70), att det ur ordningssynpunkt givetvis icke vore tillfredsställande, därest byggnadsordningarna alltjämt skulle innehålla föreskrifter, som upphävts genom ändringar i stadgan. Mången gång kunde även, därest byggnadsordningarna bibehölles i sitt nuvarande skick, tvekan uppstå, huruvida genom stadgeändringarna viss bestämmelse upphävts eller ej. Utredningen förutsatte fördenskull, att om förslaget antoges, omarbetning av byggnadsordningarna i anslutning därtill snarast möjligt ägde rum. Chefen för justitiedepartementet ansåg vid framläggandet av den på nämnda betänkande grundade propositionen 119/1945 (s. 151) likaledes önskvärt, att byggnadsordningarna omarbetades snarast möjligt. Omarbetningen syntes enligt departementschefens uppfattning dock kunna anstå, till dess den pågående revisionen av byggnadsstadgans bestämmelser slutförts. I anslutning till vad sålunda förekommit föreslår utredningen, att nya byggnadsordningar för städer och stadsliknande samhällen skola upprättas inom två år från den nu föreslagna lagstiftningens ikraftträdande. Intill dess ny byggnadsordning fastställts, torde den inom staden eller samhället hittills gällande byggnadsordningen alltjämt böra gälla, i den mån den icke strider mot byggnadslagen eller den nya byggnadsstadgan (jfr övergångsbestämmelserna i prop. 119/1945). 3. I 13 § 2 mom., 23 § och 32 § 1 mom. har för behörighet, varom förmäles i nämnda författningsrum, uppställts krav på bland annat vissa examina vid teknisk högskola. Med dessa torde böra jämställas motsvarande examina som enligt äldre bestämmelser avlagts vid Chalmers tekniska institut. 4. Vissa övergångsbestämmelser torde jämväl föranledas av de i 32 § samt i 122 §, jämförd med 51 § uppställda skärpta fordringarna med avseende å karta och annan utredning vid upprättande av förslag till stadsplan eller till byggnadsplan på landet. Berörda fordringar torde icke rimligen kunna göras gällande då fråga är om förslag, som vid tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande redan blivit utställt för granskning. Föreskrift bör alltså meddelas därom, att beträffande sådant förslag de nu i kraft varande bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning. 5. I punkt 2 av övergångsbestämmelserna till byggnadslagen har intagits ett stadgande, att beträffande stomplan, som fastställts före lagens i kraft-

581 trädande, bestämmelserna angående förordnande enligt 14 § nämnda lag skola tillämpas. På samma sätt bör vad i förslaget till ny byggnadsstadga sägs om dylikt förordnande — såsom i 168, 177 och 178 §§ — då stomplan finnes fastställd i stället ha avseende å sådan plan. Såsom anförts vid behandlingen av 111 § (s. 536) böra vidare, då vid den nya byggnadsstadgans ikraftträdande stomplanebestämmelser äro gällande för visst område, de i nämnda paragraf meddelade särskilda föreskrifterna tillämpas inom området allenast i den mån ej annat föreskrives genom stomplanebestämmelserna. 6. Angående motiven till de under punkt 6 införda bestämmelserna hänvisas till vad som anförts under 86 § (s. 529). 7. Har före den nya byggnadsstadgans ikraftträdande ingivits ansökan om byggnadslov eller annat tillstånd enligt nuvarande byggnadsstadga, bör naturligtvis ansökningen behandlas enligt för närvarande gällande regler. Föreskrifterna i 149 § bli sålunda exempelvis för dylikt fall ej tillämpliga.

582 Förslaget till lag o m förmånsrätt för vissa fordringar enligt byggnadslagen. Rörande grunderna för detta lagförslag hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen (s. 237 o. f.). 1 §• Enligt 17 kap. 6 § handelsbalken gäller såsom villkor för erhållande av förmånsrätt, att avgäld som där sägs ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen. Samma föreskrift gäller även exempelvis beträffande den likartade förmånsrätten för skifteslikvider och vissa fordringar enligt 1939 års lag om enskilda vägar. Denna begränsning blir dock, då det är fråga om markägares bidrag till stads gatukostnad, olämplig, eftersom förfallodagen är relativt obestämd och staden alltså har svårt att passa den. Fristen är ej heller, såsom då det gäller avgäld, motiverad av något behov att undvika kumulation av årligen förfallande belopp. 2 §• I den allmänna motiveringen (s. 247—248) har framhållits, att det kan förekomma att en tomtägare åtager tomten en bidragsskyldighet, som är orimligt stor. Inteckningshavarnas rätt kan härigenom äventyras. Inteckningshavarna och i samband därmed vissa andra rättsinnehavare böra därför erhålla rätt att vid bidragets realisation i tomten påfordra prövning av förmåns rättens omfattning. Nämnda realisation kan ske på olika sätt. Stadens fordran på bidrag till gatukostnad kan sålunda till en början uttagas genom exekutiv auktion i den i utsökningslagen stadgade ordningen utan samband med konkurs. Exekutionssökande kan vara staden eller annan fordringsägare. För att staden skall erhålla betalning för sin fordran kräves allenast, att staden påyrkar detta vid auktionstillfället (107 § första stycket 2:o utsökningslagen). Talan om begränsning av det belopp, som skall omfattas av förmånsrätten, torde vid exekutiv auktion lämpligen böra få föras av envar innehavare av fordran eller rättighet, som enligt borgenärsförteckningen äger sämre rätt än stadens ifrågavarande bidragsfordran. Utom inteckningshavare kunna härigenom vissa innehavare av ointecknade rättigheter bli taleberättigade. Begränsning bör kunna ske, även om bidragets belopp fastställts genom laga kraft ägande dom. Domen kan nämligen, exem-

583 pelvis på grund av tomtägarens medgivande, tillerkänna staden större rätt än staden lagligen ägt fordra. Vid den omprövning av det förmånsberättigade beloppet, varom här är fråga, skall detta, oberoende av tomtägarens dispositioner, fastställas uteslutande i enlighet med gällande stadganden i byggnadslagen och stadens gatukostnadsbestämmelser. Prövningen skall ske vid domstol. Någon tillämpning av föreskrifterna i 64 § byggnadslagen — motsvarande 48 § stadsplanelagen — är ej avsedd; nämnda föreskrifter avse endast tvist mellan staden och tomtägare. Intet hindrar dock, att åt sakkunniga uppdrages att förrätta värdering av marken. Utan hinder av att talan föres om begränsning av förmånsrätten, skall stadens fordran i borgenärsförteckningen upptagas såsom förmånsberättigad till hela sitt belopp, men vid fördelningen av köpeskillingen skall det tvistiga fordringsbeloppet avsättas, till dess frågan om stadens rätt blivit slutligen avgjord (108 och 151 §§ utsökningslagen). Att märka är att det endast är storleken av det förmånsberättigade beloppet, som kan begränsas i här föreslagen ordning. Fastighetsägarens personliga betalningsansvar kvarstår oförändrat beträffande beloppet i dess helhet. Sedan auktionen avslutats, skulle enligt eljest gällande rättsregler tomten i den nya ägarens hand vara fri från gatukostnadsbidrag, som förfallit till betalning före försäljningen. På skäl som förut anförts (s. 244) föreslår emellertid utredningen sådan ändring av 134 § utsökningslagen, att dylikt bidrag skall kvarstå i tomten, även om bidraget förfallit till betalning före auktionstillfället. Är tomtägaren försatt i konkurs, kan konkursförvaltaren jämlikt 70 § konkurslagen under vissa förutsättningar ombesörja, att försäljning sker även i annan ordning än den som föreskrives i utsökningslagen. För att utfå förfallet gatukostnadsbidrag, bör staden då i vanlig ordning bevaka sin fordran i konkursen. Har bevakning skett, torde rätt att föra talan om begränsning av det belopp, som skall utgå med förmånsrätt, böra tillkomma konkursförvaltaren och samtliga borgenärer, som bevakat fordran i konkursen. Begränsning bör, liksom då fastigheten säljes i den i utsökningslagen stadgade ordningen, få ske, även om bidragsfordringens belopp fastställts genom laga kraft ägande dom. Prövningen av förmånsrätten ingår i nu förevarande fall som ett led i den vanliga prövningen av bevakade fordringar. Jämväl i detta fall är det endast själva förmånsrätten, som prövas. Fordringsbeloppets storlek kan, om det fastställts genom dom eller avtal, icke rubbas i annan ordning än enligt reglerna om återvinning i konkurs. Sker försäljningen på detta sätt på konkursförvaltarens begäran i annan ordning än genom exekutiv auktion, inverkar försäljningen icke på stadens fordran till den del denna är förmånsberättigad. Försäljningen har härutinnan icke annan betydelse än en frivillig försäljning utan konkurs. Konkursförvaltningen torde dock vara pliktig att, om staden det påfordrar, utgiva fordringsbeloppet. Vad åter angår sådan del av bidragsfordringen, som för-

584 klarats icke förmånsberättigad, nedsjunker densamma till en oprioriterad fordran, för vilken staden äger att i mån av tillgång erhålla utdelning i konkursen i likhet med övriga icke förmånsberättigade borgenärer. Stadens bidragsfordran kan slutligen realiseras även på det sättet, att staden eller annan panthavare, sedan tomten avträtts till konkurs, begär utmätning av tomten. Vidare kan, om utmätning skett före konkurs, verkställigheten i vissa fall fortgå trots konkursen och försäljning komma till stånd (23 och 24 §§ konkurslagen). Försäljning sker i dessa fall enligt utsökningslagens bestämmelser. Talan om begränsning av förmånsrätten kan därvid föras i samband med den exekutiva auktionen i den ordning förut angivits. Kommer jämkning av det förmånsberättigade beloppets storlek till stånd, innebär detta, att förmånsrätten enligt 1 § i fråga om det överskjutande beloppet går förlorad. Den förmånsrätt, som enligt 17 kap. 9 § handelsbalken uppkommit genom utmätningen, kvarstår däremot i sistnämnda belopp. I fråga om ny ägare av fastighet, som besväras av gatumarksersättning, har utredningen under 66 § byggnadslagen föreslagit, att denne skall vara bunden av överenskommelse eller annat beslut om ersättningens storlek, som träffats före hans förvärv av fastigheten. Inteckningshavare och andra fordringsägare skola däremot enligt vad ovan anförts vara oförhindrade att påkalla begränsning av det belopp, för vilket förmånsrätt skall utgå, oberoende av om inteckningen eller fordringen tillkommit före eller efter det att ersättningsbeloppet blivit bestämt. Denna skillnad mellan fastighetsägare och borgenärer betingas i främsta rummet därav, att det icke ansetts tilltalande att en fastighet skulle kunna till förfång för inteckningshavare och övriga fordringsägare belastas med en förmånsberättigad fordran av förevarande slag, vilken genom fastighetsägarens medgivande kommit att bli större än som lagligen bort utgå. Att ny fastighetsägare däremot blir bunden av förutvarandes medgivande, verkar icke så stötande, då den nye ägaren på ett mera omedelbart sätt måste anses beroende av den förre ägarens åtaganden och överenskommelser rörande fastigheten. Hänsyn härtill torde som regel tagas vid köpets avslutande. Annorlunda är förhållandet beträffande innehavare av inteckning eller annan fordran i fastigheten. En lagstiftning, som gjorde förmånsrättens bestånd beroende av huruvida en inteckning tillkommit före eller efter ersättningsbeloppets bestämmande, skulle därjämte bli av tämligen invecklad och svåröverskådlig beskaffenhet. Följden av att icke blott förutvarande utan även nytillkomna inteckningshavare få rätt att påkalla begränsning av förmånsrättens storlek kan naturligtvis bli, att jämkning kommer till stånd i ett något större antal fall än eljest skulle ske. Någon större olägenhet därav lärer emellertid ej vara att befara. Jämkningsförfarandet innebär nämligen allenast, att det förmåns-

585 berättigade beloppet reduceras till vad som enligt lagens bestämmelser rätteligen bort utgå. Endast för den överskjutande delen förlorar staden förmånsrätten. Måhända skulle vidare kunna invändas, att bifall till utredningens förslag öppnar möjlighet för ny ägare av fastighet, som icke personligen svarar för bidrag till gatukostnad, att, i syfte att minska fastighetens belastning, ordna så att någon inteckningshavare påkallar jämkning av det förmånsberättigade beloppets storlek. Denna möjlighet torde dock knappast behöva tillmätas praktisk betydelse. 3 §• Enligt de föreslagna bestämmelserna i 156 § byggnadslagen skall skyldighet att utgiva bidrag till gatukostnad åvila ej endast ägare av tomt utan även ägare av vissa andra fastigheter. Vad i förmånsrättslagen stadgas om tomt bör därför gälla även för sådan fastighet, som nyss nämnts. Föreskrift härom har upptagits i 3 §. Vidare har där stadgats, att vad i lagen sägs om stad skall äga motsvarande tillämpning beträffande stadsliknande samhälle på landet. övergångsbestämmelserna. Såsom anförts i den allmänna motiveringen (s. 248), torde förmånsrätt icke böra tillerkännas gatukostnadsbidrag, som avser gata eller gatudel, vilken upplåtils eller skolat upplåtas till allmänt begagnande före lagens ikraftträdande. Föreskrift härom har upptagits i övergångsbestämmelserna till förevarande lag. överensstämmelse ernås härigenom med vad som föreslagits beträffande tillämpningen av de nya föreskrifterna i byggnadslagen om tomtägares bidragsplikt. Av det ifrågavarande stadgandet framgår, att vid vidgning av gata tidpunkten för upplåtandet till allmänt begagnande av den genom vidgningen tillkomna gatudelen är avgörande. Huruvida den ursprungliga gatan upplåtits före eller efter lagens ikraftträdande spelar däremot ingen roll. Den föreslagna bestämmelsen får alltså icke tolkas så, att förmånsrätt ej tillkommer stadens fordran på bidrag till vidgning av gata, därest väl vidgningen men icke den äldre gatudelen upplåtits efter lagens ikraftträdande.

Förslaget till lag om ändring i 1 3 4 § utsökningslagen. Av denna paragraf, sådan den för närvarande lyder, torde framgå att stads rätt att, oberoende av tomtägares personliga betalningsansvar, uttaga betalning ur tomten för fordran å bidrag till gatukostnad, som är till betalning förfallen, bortfaller vid exekutiv auktion å tomten, därest yrkande om betalning icke därvid framställts. Såsom förut nämnts (s. 244) skulle staden häri-

586 genom kunna åsamkas förlust, även om med hänsyn till omständigheterna någon försummelse med avseende å fordringens bevakande icke med fog kunde läggas staden till last. Utredningen föreslår fördenskull sådant tillägg till paragrafen i fråga, att dylik bidragsfordran skall kvarstå i tomten, även om denna försäljes i exekutiv ordning. Utredningen förbiser icke, att härigenom ett avsteg sker från vad som gäller i fråga om andra liknande förmånsberättigade fordringar. Undantaget synes emellertid motiverat av de särskilda risker för gatukostnadsbidrags bortfallande vid exekutiv auktion, som eljest skulle föreligga på grund av att förfallodagen för dylika bidrag är relativt obestämd. Redan enligt förevarande lagrum i dess nuvarande lydelse torde ny ägare av tomt, som försålts å exekutiv auktion, städse nödgas taga hänsyn till att bidrag, som icke var förfallet vid auktionen, senare kan komma att uttagas. Förslaget innebär, att den nye ägaren måste räkna med att även tidigare förfallna bidragsbelopp kunna komma att utkrävas. Detta synes emellertid icke medföra någon större olägenhet för honom.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av j orddelningslagen. Såsom stadsplaneutredningen tidigare nämnt (s. 168) ha fastighetsbildningssakkunniga i sitt betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av jorddelningslagen m. m. förordat, att bestämmelserna om avstyckningsplan skola utgå ur nämnda lag. Däremot beröres frågan om avstyckningsplanens bibehållande i stad icke i betänkandet i fråga. Stadsplaneutredningen föreslår för sin del, på sätt jämväl tidigare framhållits, att avstyckningsplaner icke vidare skola upprättas vare sig på landet eller i stad, samt att berörda planinstituts uppgifter skola övertagas av byggnadsplanen. I yttrande över fastighetsbildningssakkunnigas betänkande har stadsplaneutredningen u r de synpunkter, som utredningen företräder, förklarat sig icke ha något att erinra mot att de sakkunnigas lagförslag upphöjes till lag, därvid stadsplaneutredningen utgått från att lagen komme att genomföras före reformen av planlagstiftningen. Stadsplaneutredningen förklarade i sitt yttrande tillika, att utredningens slutliga förslag skulle komma att medföra vissa ändringar i fastighetsbildningssakkunnigas lagförslag. Då någon på sistnämnda förslag grundad proposition, enligt vad stadsplaneutredningen inhämtat, icke torde komma att föreläggas årets riksdag, har emellertid utredningen funnit lämpligast att förslag till de av utredningens betänkande påkallade ändringarna i jorddelningslagstiftningen framläggas icke i form av förslag till ändring i fastighetsbildningssakkunnigas förslag utan i ett förslag till ändring av

587 den nuvarande jorddelningslagen. De sålunda föreslagna ändringarna ha inskränkts till vad som befunnits oundgängligen erforderligt i förevarande sammanhang. Det torde ankomma på lantmäteristyrelsen att senare framlägga förslag till ändringar, som av stadsplaneutredningens förslag kunna föranledas i jordregister- och fastighetsregisterförordningarna. 19 kap. 1 §• Då såsom nyss nämnts avstyckningsplaneinstitutet icke avses skola bibehållas, torde de nuvarande stadgandena om sådan plan i paragrafens andra, tredje och fjärde stycken böra upphävas. Ny avstyckningsplan skall i enlighet härmed ej längre kunna godkännas av länsstyrelsen. Däremot skall ändring av sådan plan kunna vidtagas i viss utsträckning. Stadsplaneutredningen återkommer härtill i samband med behandlingen av övergångsbestämmelserna till förevarande lagförslag. Den i paragrafens fjärde stycke för närvarande reglerade frågan om länsstyrelsens möjlighet att meddela avstyckningsförbud i avbidan på upprättandet av bland annat byggnadsplan behandlas under 13 a §. 13 §. De i andra—femte styckena i förevarande paragraf för närvarande intagna stadgandena om beaktande vid avstyckning av planer och byggnadsbestämmelser av vissa slag skola enligt fastighetsbildningssakkunnigas förslag ersättas av föreskrifter med en mera generell avfattning. I 19 kap. 12 § andra stycket av nämnda förslag stadgas sålunda, att, därest beträffande fastighetsbildningen eller byggnadsverksamhetens ordnande viss plan eller särskilda bestämmelser äro gällande inom visst område, avstyckning därstädes ej får ske på sådant sätt att planen eller bestämmelserna motverkas eller områdets ändamålsenliga bebyggande eller lämpliga indelning i tomter eller andra fastigheter försvåras. Stadgandet omfattar, liksom gällande lag, närmast stadsplan, byggnadsplan, avstyckningsplan, stomplan och utomplansbestämmelser ävensom vissa äldre planer och bestämmelser. Men även andra föreskrifter, exempelvis nuvarande 79 a och 80 §§ byggnadsstadgan, torde avses. Vid genomförande av stadsplaneutredningens förslag skulle stadgandet komma att omfatta jämväl vissa nytillkommande slag av bebyggelsereglering, såsom förordnanden enligt 14, 108, 143, 144 och 146 §§ byggnadslagen samt föreskrifterna i 149 § byggnadsstadgan. Häremot torde icke vara något att erinra. Att vid avstyckning hänsyn tages till dylika förordnanden och föreskrifter är enligt stadsplaneutredningens mening naturligt. Däremot synes det icke lämpligt, om stadgandet — såsom fallet bleve därest detsamma gåves den av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna avfattningen — även

588 omfattade de nyinförda planinstituten generalplan och regionplan. Enligt stadsplaneutredningens förslag skall en generalplan i och för sig överhuvud ej ha någon civilrättslig innebörd, även om den givetvis, i den mån detta befinnes lämpligt och möjligt, kan tjäna till ledning ej blott vid den närmare regleringen av bebyggelsen utan jämväl vid jorddelningsförrättningar av olika slag. Vad regionplanen beträffar skall den inom sådana delar av regionplaneområdet, som ingå i stadsplan, stomplan eller byggnadsplan eller omfattas av förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen, ej heller ha någon direkt verkan i fråga om byggnadsverksamheten eller fastighetsbildningen samt inom andra delar av regionplaneområdet med nödvändighet följas endast i den mån så kan ske utan att markens ägare tillskyndas märkligt men (jfr s. 176—177). Stadsplaneutredningen, som liksom fastighetsbildningssakkunniga funnit en mera generell avfattning av ifrågavarande, för närvarande gällande bestämmelser vara önskvärd, har med hänsyn till vad sålunda anförts dock icke kunnat oförändrat följa de sakkunnigas förslag. Detta har därför — i samband med att de föreslagna bestämmelserna överflyttats till förevarande paragraf, andra stycket — omarbetats i syfte att från bestämmelsernas tilllämpning utesluta generalplan och regionplan, varjämte i ett tredje stycke införts särskild föreskrift om inverkan av regionplan å avstyckningsförrättning inom område, för vilket icke gäller stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen. I anslutning till det föreslagna stadgandet i andra stycket må erinras, alt enligt punkt 9 i övergångsbestämmelserna till byggnadslagen avstyckningsplan skall ha viss byggnadsreglerande verkan. Stadgandet kommer fördenskull att omfatta även dylika planer. 13 a §. 13 § i fastighetsbildningssakkunnigas förslag innehåller liksom nuvarande 1 § fjärde stycket bestämmelser om rätt för länsstyrelsen att, då byggnadsplan anses erforderlig, förbjuda avstyckning utan särskilt medgivande av länsstyrelsen, innan sådan plan upprättats. Jämlikt 64 § stadsplanelagen äger länsstyrelsen i dylikt fall meddela förbud även mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd. Någon begränsning av det ifrågavarande avstyckningsförbudets giltighetstid ha fastighetsbildningssakkunniga ej föreslagit. Byggnadsförbud enligt 64 § stadsplanelagen kan också utfärdas för obegränsad tid. Detsamma skall enligt stadsplaneutredningens förslag gälla vid utfärdande av byggnadsförbud i avbidan på upprättande av byggnadsplan i stad enligt 9 § byggnadslagen. Motsvarande byggnadsförbud på landet föreslås däremot enligt 115 § byggnadslagen skola gälla högst tre år, med vissa möjligheter till förlängning. Samma skäl, som ansetts motivera en dylik begränsning av byggnadsförbudets giltighetstid, torde böra medföra en begränsning av giltigheten även av avstyckningsförbudet. De båda förbuden

589 höra uppenbarfigen även i övrigt mycket nära samman. Meddelas byggnadsförbud, torde det vara naturligt, att samtidigt även gäller avstyckningsförbud. I själva verket torde det förhålla sig så, att behov knappast torde föreligga att utfärda endera av dessa förbud särskilt för sig. Avstyckningsförbudet torde utan olägenhet kunna göras avhängigt av byggnadsförbudet. Liknande skäl som ansetts böra medföra att avstyckning ej får äga rum ulan särskilt tillstånd av länsstyrelsen inom område, där byggnadsplan väntas bli fastställd, tala enligt stadsplaneutredningens mening för att länsstyrelsens tillslånd bör sökas till avstyckning inom område, där förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd — enligt 18, 19, 20, 35, 36, 112 eller 135 § byggnadslagen — gäller i avvaktan på fastställande av stadsplan eller meddelande av förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen. Vidare torde det vara lämpligt, att länsstyrelsens tillstånd till avstyckning inhämtas inom områden, där förbud gäller mot tätare bebyggelse av den anledningen, att marken befunnits olämplig för sådan bebyggelse eller behovet av mark för tätbebyggelse ansetts böra tillgodoses inom närliggande planområde (144 och 146 §§ byggnadslagen). Även i sådana fall då förordnande enligt 108 § byggnadslagen för visst område innefattar förbud mot tätbebyggelse synes länsstyrelsens tillstånd till avstyckning inom området böra inhämtas. Eftersom avstyckning i regel följes av nybyggnad, synes det nämligen önskvärt, att avstyckningsverksamheten inom nämnda slag av områden bringas under länsstyrelsens kontroll. Stadsplaneutredningen föreslår därför, att byggnadsförbud i avbidan på fastställande av stadsplan eller byggnadsplan eller meddelande av förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen eller i avbidan på ändring av sådan plan eller sådant förordnande skall automatiskt medföra förbud även mot avstyckning utan tillstånd av länsstyrelsen, så länge byggnadsförbudet varar, samt att samma verkan skall följa av förordnande jämlikt 108, 144 eller 146 § nämnda lag om förbud mot tätbebyggelse. Denna konstruktion medför, att om länsstyrelsen — på grund av anmälan från förrättningsmannen enligt stadgandena i 15 a § eller eljest — vill begränsa rätten till avstyckning inom visst område i avbidan på upprättande av exempelvis byggnadsplan, detta skall ske i den formen, att länsstyrelsen utfärdar förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd innan sådan plan upprättats. Av byggnadsförbudet följer det önskade avstyckningsförbudet. Enligt fastighetsbildningssakkunnigas förslag till 13 § skall avstyckningsförbud kunna meddelas av länsstyrelsen ej blott då ny byggnadsplan eller ändring däri anses erforderlig, utan även då ändring erfordras av avstyckningsplan. Stadsplaneutredningen föreslår emellertid, att stadgande om rätt för länsstyrelsen att meddela avstyckningsförbud i avbidan på ändring av avstyckningsplan i stället upptages i övergångsbestämmelserna till ifrågavarande lagförslag.

590 Andra stycket i 13 § innehåller enligt fastighetsbildningssakkunnigas förslag vissa bestämmelser angående jordägarnas underrättande om avstyckningsförbud samt angående förbudets ikraftträdande utan hinder av däremot förd klagan. Dessa bestämmelser motsvaras i stadsplaneutredningens förslag av stadgandena i 174 och 175 §§ byggnadsstadgan rörande kungörande av vissa nybyggnadsförbud och förbud mot tätare bebyggelse m. m. samt i 152 § byggnadslagen rörande sådana förbuds ikraftträdande. För att giva markägarna en påminnelse om det hinder mot avstyckning, som byggnadsförbuden i förevarande paragrafs första stycke medföra, har stadsplaneutredningen i 176 § byggnadsstadgan tillika upptagit föreskrift, att erinran härom i vissa fall skall intagas i det förordnande, som innefattar byggnadsförbudet, ävensom i de underrättelser rörande förbudets utfärdande, som skola avsändas till markägarna (jfr s. 571). Meddelande om sådana förbud, som i 174 och 175 §§ byggnadsstadgan sägs, skall enligt vad som framgår av nämnda paragrafer tillställas bland andra byggnadsnämnden och överlantmätaren. Dessa torde såsom förut nämnts i sin tur böra tillse, att mätningsmän och lantmätare erhålla erforderlig kännedom om förbuden i fråga. Föreskrift härom synes böra meddelas i administrativ ordning (jfr s. 571). 13 § andra stycket i fastighetsbildningssakkunnigas förslag innehåller vidare föreskrift därom, att avstyckningsförbud skall vara utan verkan i ärende, däri efter underställning eller besvär vid fastställelseprövning meddelats beslut, innefattande bifall till begäran om avstyckning. Ett mot sistnämnda föreskrift svarande stadgande har upptagits jämväl i andra stycket av stadsplaneutredningens förslag till förevarande paragraf. Något mot avstyckningsförbudet svarande förbud mot tomtindelning har ej föreslagits av utredningen och synes ej heller erforderligt. Tomtindelning kan endast förekomma beträffande stadsplanelagd mark. Ändring i tomtindelning förutsätter byggnadsnämndens medgivande. Beträffande mark, som förut ej varit föremål för tomtindelning, har visserligen markägaren rätt fordra, att sådan indelning sker. Men det är alltid byggnadsnämnden, som uppgör förslag i ärendet. Såväl tomtindelning av tidigare icke tomtindelad mark som ändring i tomtindelning skall vidare för att bli gällande antagas av byggnadsnämnden. Det ligger i sakens natur, att, då fråga väckts om ändring i stadsplanen, byggnadsnämnden tillser, att icke en tomtindelning kommer till stånd, som är oförenlig med stadsplanen i dess föreslagna ändrade skick. Råder på grund av föreslagen eller beslutad stadsplaneändring förbud mot nybyggnad å marken, torde det för övrigt vara så pass sällsynt, att en markägare önskar begagna sig av sin befogenhet att påkalla tomtindelning, att redan på denna grund något behov av särskilda lagbestämmelser för detta fall knappast föreligger.

591 15 a §. Fastighetsbildningssakkunniga ha ansett, att det icke tillkommer förrättningsmannen eller de vanliga ägodelningsmyndigheterna utan länsstyrelsen att avgöra, huruvida plan skall erfordras för avstyckning. Däremot skall det enligt de sakkunnigas förslag till 19 kap. 38 § åligga förrättningsmannen, att om han finner byggnadsplan vara erforderlig inom område, som beröres av avstyckningsförrättning, anmäla förhållandet för länsstyrelsen samt förklara förrättningen vilande i avbidan på beslut i ärendet. Detsamma skall gälla, därest ändring erfordras av byggnadsplan eller avstyckningsplan. Mot fastighetsbildningssakkunnigas förslag i detta hänseende har stadsplaneutredningen icke något att erinra. Ett med berörda 19 kap. 38 § överensstämmande stadgande har fördenskull införts i förevarande paragraf. Stadsplaneutredningen har övervägt att i paragrafen införa åläggande för förrättningsmannen att till länsstyrelsen anmäla ej blott då byggnadsplan eller ändring däri anses erforderlig utan även då det enligt förrättningsmannens mening anses lämpligt, att annan byggnadsreglerande åtgärd vidtages, såsom fastställande av stadsplan eller meddelande av förordnande enligt 14, 108, 143, 144 eller 146 § byggnadslagen. Emellertid torde det knappast kunna påläggas förrättningsmannen som en skyldighet att vid avstyckningsförrättningen taga ställning till den ofta svårbedömbara och komplicerade frågan om behövligheten av sådan byggnadsreglering som nyss nämnts. Därest det på antytt sätt ålades förrättningsmannen att i första hand pröva frågan om behövligheten av stadsplan eller förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen, skulle detta tillika kunna anses innebära ett visst åsidosättande av byggnadsnämnden och de beslutande kommunala organen. Stadsplaneutredningen förutsätter emellertid, att förrättningsmannen, därest han finner tydligt, att byggnadsreglering av berörda slag erfordras, icke underlåter att giva de initiativtagande eller beslutande myndigheterna denna sin mening till känna. 18 §. I paragrafens andra stycke har vidtagits en av ändringen i 1 § föranledd jämkning av redaktionell natur. övergångsbestämmelserna. Fastighetsbildningssakkunniga ha i motiveringen till sitt förslag framhållit, att reglerna om byggnadsplan i nu gällande skick måhända icke i allo kunde ersätta föreskrifterna om avstyckningsplan samt ha fördenskull i fjärde stycket av övergångsbestämmelserna till förslaget såsom ett provisorium upptagit stadgande, att i fall, då hittills för avstyckning fordrats avstyckningsplan, sådan plan alltjämt må godkännas av länsstyrelsen. I samma stycke föreskrives vidare, att länsstyrelsen äger förordna om avstyckningsförbud i avbidan på upprättande av avstyckningsplan, samt meddelas

592 föreskrifter angående utfärdande av underrättelser om sådant förordnande, förordnandets ikraftträdande m. m. Efter genomförandet av stadsplaneutredningens förslag torde skäl ej längre föreligga att tillåta upprättandet av ny avstyckningsplan. Erfordras plan för reglering av avstyckningsverksamheten, bör någon av de i byggnadslagen föreslagna planformerna användas, vanligen byggnadsplan. Såsom flera gånger framhållits, kan byggnadsplan enligt stadsplaneutredningens förslaggöras så enkel, att den i fråga om utförandet nära ansluter sig till den nuvarande avstyckningsplanen. Såsom förut nämnts skall enligt punkt 9 i övergångsbestämmelserna till byggnadslagen avstyckningsplan, som gäller vid lagens ikraftträdande, erhålla viss bebyggelsereglerande verkan. De befintliga avstyckningsplanerna komma härigenom att till sitt innehåll i viss mån närma sig byggnadsplanen. Syftet med den nämnda bestämmelsen är främst att göra det onödigt att samtliga avstyckningsplaner omedelbart ersättas med byggnadsplan. En ytterligare ökning av de befintliga avstyckningsplanernas användbarhet skulle kunna uppstå, om man medgåve ändring av sådana planer. Det torde icke utan fog kunna påstås, att om en mindre jämkning av en befintlig avstyckningsplan är erforderlig, t. ex. i fråga om sträckningen av en väg eller begränsningen av en allmän plats, det mången gång är onödigt att endast av denna anledning framtvinga att avstyckningsplanen ersattes av byggnadsplan. Skulle det befinnas önskvärt, att byggnadsplan uppgöres för ett avstyckningsplaneområde, äger länsstyrelsen för övrigt enligt byggnadslagen möjlighet att själv upprätta eller genom byggnadsförbud framtvinga sådan plan, oberoende av om avstyckningsplanen behöver ändras eller ej. Däremot synas mera väsentliga ändringar i en avstyckningsplan icke böra tillåtas. Är en ändring av dylik beskaffenhet påkallad, torde tiden regelmässigt få anses inne att ersätta avstyckningsplanen med byggnadsplan enligt den nya lagstiftningens bestämmelser. Ej heller torde det vara tillrådligt att tillåta utvidgning — om än aldrig så liten — av giltighetsområdet för befintlig avstyckningsplan. På grund av dessa överväganden föreslår stadsplaneutredningen, att länsstyrelsen erhåller befogenhet att godkänna sådan ändring av befintlig avstyckningsplan, som ej avser planens grunddrag och ej heller innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande. Stadgande därom har införts i övergångsbestämmelserna. Vid beskrivningen av de ändringar, som skola få ske, har utredningen begagnat sig av samma uttrycksätt, som kommit till användning i 28 § byggnadslagen för att karakterisera sådana stadsplaneändringar, som få antagas av byggnadsnämnden och fastställas av länsstyrelsen. De anvisningar rörande tolkningen av sistnämnda paragraf, som upptagits i 6 § förslaget till byggnadsstadga, torde i viss mån kunna tjäna till ledning även vid avgörandet av frågan, huruvida en ifrågasatt ändring

593 av avstyckningsplan är av beskaffenhet att böra tillåtas enligt nu förevarande stadgande. I övergångsbestämmelserna har stadsplaneutredningen vidare infört föreskrifter angående rätt för länsstyrelsen att förordna om förbud mot avstyckning utan särskilt tillstånd i avbidan på ifrågasatt ändring av avstyckningsplan, angående utfärdande av underrättelser till markägarna m. fl. om dylikt förordnande samt angående förordnandets ikraftträdande, allt i huvudsaklig överensstämmelse med vad som för motsvarande fall beträffande upprättande av ny avstyckningsplan föreslagits av fastighetsbildningssakkunniga. Förordnande om sådant avstyckningsförbud, som nyss nämnts, kan av länsstyrelsen utfärdas för obegränsad tid. Någon olägenhet härav torde emellertid knappast vara att förvänta, enär den ändring av planen, som förbudet avser att säkerställa, är av mindre väsentlig art och fördenskull kan förväntas bli genomförd på relativt kort tid.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av fastighetsbildningslagen. 2 kap. Förevarande kapitel handlar om tomtmätning och gränsbestämning. Frågan om tomtindelning däremot behandlas för närvarande i stadsplanelagen. Motsvarande bestämmelser upptagas i stadsplaneutredningens förslag till byggnadslag. Enligt förslaget till byggnadsstadga skall, på samma sätt som nu är fallet, vid ansökan om byggnadslov företes karta, bland annat motsvarande de fordringar, som gälla i avseende å vid tomtmätning upprättad karta. Innan tomtmätning skett, kan byggnadslov sålunda ej beviljas. Jämlikt ett av Stockholms stadskollegium i skrivelse den 27 juni 1940 framfört förslag borde tomtindelningen utformas såsom en särskild mätningsförrättning i likhet med tomtmätning. Bestämmelser om tomtindeldelningsförrättningens verkställande och om fastställelse därav borde införas i fastighetsbildningslagen. Sedan sådan förrättning verkställts, borde tomtmätning ej erfordras för erhållande av byggnadslov. Enligt stadsplaneutredningens mening torde emellertid genomförandet av ett dylikt förslag medföra åtskilliga olägenheter. Bland annat kan nämnas, att den gränsbestämning, som skulle ske vid tomtindelningsförrättningen, skulle få villkorlig natur. De vid förrättningen bestämda gränserna måste nämligen kunna ändras vid prövningen av tomtindelningen. Även åtskilliga andra svårigheter av formellt-juridisk och praktisk art torde vara ofrånkomliga vid förslagets genomförande. Den tidsvinst, som möjligen skulle kunna 38

594 uppstå, torde därjämte bli skäligen obetydlig. Utredningen har därför icke kunnat biträda detta förslag. Däremot har stadsplaneutredningen funnit vissa smärre reformer beträffande tomtmätningsförfarandet önskvärda och lämpliga. Förslag därom framlägges i det följande under 5 och 10 §§. Den tidsvinst, som vid genomförande av berörda förslag kan uppstå, torde — trots att det ej är fråga om annat än dagar — i åtskilliga fall av brådskande natur ej sakna betydelse. Stadsplaneutredningen vill i detta sammanhang framhålla vikten av alt städerna skaffa sig tillgång till ett fullgott kartmaterial. Finnes sådant, underlättas och påskyndas därigenom i hög grad förfarandet både vid tomtindelning och tomtmätning. 5 §• Enligt första stycket av förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse skall kallelse till tomtmätning ske minst åtta dagar före förrättningen. För att möjliggöra en snabbare handläggning i vissa fall föreslår stadsplaneutredningen bestämmelsen ändrad så, att tomtmätning får äga rum, då sakägarna utan laga kallelse inställt sig, i likhet med vad nu kan ske vid avstyckning enligt 5 kap. 3 § fastighetsbildningslagen och 19 kap. 7 § jorddelningslagen (jfr 19 kap. 31 § fastighetsbildningssakkunnigas förslag). 10 §. Besvär över utlåtande, som meddelats vid tomtmätning, skola ingivas eller med posten insändas till ägodelningsdomaren. Klagotiden är för närvarande trettio dagar. Denna synes dock utan olägenhet kunna minskas till tjugu dagar. Överensstämmelse vinnes därigenom med den besvärstid, som enligt 5 kap. 13 § gäller för överklagande av avstyckningsförrättning. Genom en sådan minskning av klagotiden torde i åtskilliga fall av brådskande natur kunna uppstå en tidsvinst, som ej saknar betydelse. Den tid, inom vilken karta och protokoll skall utgivas till sakägare vid tomtmätning, synes likväl kunna bibehållas vid nu stadgade fjorton dagar. Sakägarna erhålla härigenom trots den föreslagna förkortningen av besvärstiden möjlighet att taga del av karta och protokoll rörande förrättningen i god tid före besvärstidens utgång. 5 kap. Den av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna reformen av avstyckningsförfarandet gäller såsom nämnts icke avstyckning enligt fastighetsbildningslagens bestämmelser. Omarbetningen av sistnämnda lag har av fastighetsbildningssakkunniga ansetts böra tills vidare anstå. Stadsplaneutredningens förslag förutsätter däremot enligt vad förut anförts, att reglerna om avstyckningsplan beträffande både land och stad överföras till planlagstiftningen, varvid avstyckningsplanen behandlas och betecknas som ett

595 enklare slag av byggnadsplan. Förslag till härmed sammanhängande ändringar i fastighetsbildningslagen framläggas nedan. Ändringarna ha liksom de föreslagna ändringarna i 19 kap. jorddelningslagen inskränkts till vad som funnits oundgängligen erforderligt. Fastighetsbildningslagens regler om avstyckning äro även i andra hänseenden i behov av revision, bland annat synes det önskvärt att rätten till avstyckning i stad av jordpolitiska skäl i viss mån begränsas. Att föreslå de ändringar, som sålunda kunna erfordras, torde närmast ankomma på fastighetsbildningssakkunniga och faller i vart fall utom stadsplaneutredningens uppdrag. 8 §• Paragrafen, som innehåller föreskrifter om iakttagandet vid avstyckningsförrättning av gällande planer och andra byggnadsbestämmelser, har omarbetats i anslutning till de av stadsplaneutredningen föreslagna stadgandena i 19 kap. 13 § andra och tredje styckena jorddelningslagen. 8 a §. Under denna paragraf har stadsplaneutredningen för stad upptagit bestämmelser motsvarande de som förordats under 19 kap. 13 a § jorddelningslagen. Av paragrafen följer, att nybyggnadsförbud i avbidan på fastställande av stadsplan, byggnadsplan eller förordnande enligt 14 § byggnadslagen samtidigt medför förbud mot avstyckning utan länsstyrelsens tillstånd. Samma verkan erhåller förbud mot tätbebyggelse enligt 144 eller 146 § nämnda lag. Särskilt avstyckningsförbud kan, såsom framgår av övergångsbestämmelserna, därjämte meddelas i avbidan på ändring av avstyckningsplan. Däremot saknas i förevarande paragraf motsvarighet till de i 19 kap. 13 a § intagna hänvisningarna till 108 § byggnadslagen. Detta beror på att förordnande enligt sistnämnda paragraf ej kan förekomma inom fastighetsbildningslagens tillämpningsområde. Enligt nuvarande tredje stycket i förevarande paragraf skall byggnadsnämnden, därest avstyckningsplan anses erforderlig, göra anmälan därom hos magistraten. Sedan sådan anmälan skett, får avstyckning inom ifrågavarande område icke äga rum utan magistratens tillstånd. Detsamma skall gälla därest förrättningsman i avstyckningsärende, som till honom överlämnats, finner avstyckningsplan erforderlig och därom gör anmälan hos magistraten. Det av stadsplaneutredningen framlagda förslaget innebär i förhållande till dessa bestämmelser den ändringen, att avstyckningsförbud ej inträder omedelbart genom anmälan till magistraten utan först efter särskilt förordnande av länsstyrelsen, vilket förordnande medför både byggnads- och styckningsförbud. Därjämte skall, sedan dylikt förordnande utfärdats, enligt utredningens förslag särskilt tillstånd till avstyckningen beviljas av länsstyrelsen, icke av magistraten. Att länsstyrelsen sålunda skall pröva dessa frågor torde innebära en saklig förbättring. Spörsmålet har tidigare behandlats av utred-

596 ningen i samband med motiven till 76 § förslaget till byggnadslag (s. 392— 393). Magistraten synes ej vara en lämplig instans för prövning överhuvud av byggnads- eller jorddelningsfrågor, helst som magistraten i allmänhet icke besitter speciell erfarenhet eller sakkunskap i dessa ämnen. Det framstår med hänsyn bland annat härtill enligt utredningens mening såsom önskvärt, att magistraten i samband med den väntade allmänna översynen av fastighetsbildningslagens bestämmelser befrias även från sin nuvarande uppgift att fastställa avstyckning i stad. Slutligen må anmärkas att förevarande paragraf enligt utredningens förslag icke, såsom för närvarande är fallet, innehåller åliggande för byggnadsnämnden att göra anmälan till vederbörande myndighet om behovet av plan. Sådant åliggande har däremot införts i 5 § fjärde att-satsen i förslaget till byggnadsstadga. 8 b §. Förevarande paragraf motsvarar 19 kap. 15 a § jorddelningslagen enligt stadsplaneutredningens förslag. Skulle länsstyrelsen, sedan anmälan enligt förevarande paragraf skett, eller av annan anledning anse byggnadsplan eller ändring därav erforderlig, har länsstyrelsen att utfärda byggnadsförbud i avbidan på upprättande av sådan plan eller planändring. Av byggnadsförbudet följer då enligt 8 a § även avstyckningsförbud. Anses ändring böra ske av avstyckningsplan, kan länsstyrelsen enligt övergångsbestämmelserna till lagförslaget meddela särskilt avstyckningsförbud i avbidan på ändringens verkställande. Därest länsstyrelsen åter finner stadsplan böra upprättas, bör länsstyrelsen söka förmå staden att uppgöra sådan. Om detta emellertid underlåtes, skall länsstyrelsen jämlikt 34 § förslaget till byggnadsstadga anmäla förhållandet för Kungl. Maj:t. Förordnande om byggnadsförbud i avbidan på ändring av byggnadsplan kan enligt 9 § byggnadslagen inom stads område, beträffande vilket icke Kungl. Maj:t jämlikt 97 § samma lag förordnat om tillämpning av bestämmelserna rörande byggnadsplan på landet, meddelas av länsstyrelsen endast under förutsättning att ändringen prövas erforderlig på grund av förhållanden som inträffat efter planens fastställande. Med hänsyn härtill kunde det måhända varit naturligt att inskränka förrättningsmannens anmälningsskyldighet enligt förevarande paragraf, såvitt angår ändring av byggnadsplan, till det fall att ändringen betingas av förhållande som inträffat, sedan planen fastställts. Då någon sådan inskränkning i förrättningsmannens ifrågavarande skyldighet ej stadgats, har detta i främsta rummet föranletts därav, att det icke ansetts tillkomma förrättningsmannen att avgöra, huruvida förutsättningarna för meddelande av byggnadsförbud i avbidan på planändring äro för handen. Även om det skulle vara uppenbart, att erforderlig ändring i byggnadsplan ej föranletts av ändrade förhållanden,

597 kan det för övrigt vara önskvärt att behovet av ändring anmäles för länsstyrelsen. Denna kan då visserligen icke — såvida ej förordnande enligt 97 § byggnadslagen meddelats — genom byggnadsförbud framtvinga en planändring, men länsstyrelsen torde äga möjligheter, som knappast stå förrättningsmannen till buds, att genom underhandling med markägaren åvägabringa en sådan ändring. Stundom torde förhållandet därjämte kunna rättas till genom att området i fråga lägges under stadsplan. Länsstyrelsen har i dylikt fall att söka åvägabringa sådan plan. 6 kap. 8 och 9 §§. I dessa paragrafer ha allenast vidtagits de jämkningar, som betingas därav att enligt utredningens förslag till 14 § byggnadslagen skall genom meddelande av särskilt förordnande kunna åt generalplan förlänas rättsverkan, motsvarande den som nu tillkommer stomplanen. 7 kap. 1 §• I fastighetsregistret torde böra anmärkas ej blott sådana planer och bebyggelsereglerande bestämmelser, varom för närvarande förmäles i förevarande paragraf, utan jämväl förordnande enligt 14, 143, 144 eller 146 § byggnadslagen. Paragrafen har kompletterats med föreskrift härom. övergångsbestämmelserna. Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna får efter den nya lagstiftningens ikraftträdande icke godkännas ny avstyckningsplan men däremot verkställas vissa mindre väsentliga ändringar i redan befintliga avstyckningsplaner. Angående motiven härför hänvisas till vad som tidigare anförts rörande övergångsbestämmelserna till de föreslagna ändringarna i jorddelningslagen (s. 591—593). Godkännande av ändring av avstyckningsplan skall enligt stadsplaneutredningens förslag både i stad och på landet meddelas av länsstyrelsen. För närvarande godkännes däremot avstyckningsplan och ändring därav i stad av magistraten, om sådan finnes, överflyttningen av prövningen av ändring av avstyckningsplan från magistraten till länsstyrelsen innebär ett fullföljande av den tanke, för vilken stadsplaneutredningen förut givit uttryck (s. 595—596), att magistraten mindre väl lämpar sig för prövning av byggnads- och jorddelningsfrågor. Vidare må anmärkas, att bedömandet av vissa andra planfrågor i stad, bland annat frågan om upprättande av byggnadsplan, enligt utredningens förslag väsentligen kommer att ligga i länsstyrelsens hand. Den anmälningsskyldighet rörande behövligheten av byggnadsplan m. m., som åvilar förrättningsmannen vid avstyckning, skall enligt 5 kap. 8 b § förevarande lagförslag jämväl fullgöras till länsstyrelsen, icke till magistraten.

598 Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen om allmänna vägar. 4 §• I andra punkten av förevarande paragrafs tredje stycke stadgas för närvarande, att inom område, för vilket gäller stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, väg ej må läggas så, att planen eller bestämmelserna motverkas. Stadgandet har av stadsplaneutredningen utvidgats att omfatta jämväl generalplanelagt område, för det fall att förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen är gällande för detsamma. Vidare måste, såsom anförts i den allmänna motiveringen (s. 176), vid byggande av allmän väg inom område, för vilket fastställts regionplan, tillses att regionplanen ej motverkas, dock att för den händelse området ingår i stadsplan, stomplan, generalplan i förening med förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen eller byggnadsplan, hänsyn till regionplanen ej behöver tagas. Då skall i stället den för området gällande mera detaljerade planen lända till efterrättelse. En bestämmelse av denna innebörd har upptagits under en tredje punkt av samma stycke. Motverkas regionplanen, torde vägen icke få byggas innan regionplanen ändrats. Även ganska betydande avvikelser från den sträckning, en väg erhållit i regionplanen, torde emellertid understundom kunna ske, utan att regionplanen fördenskull kan sägas bli motverkad. Frågan får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Om en allmän väg, som i regionplanen dragits mellan vissa, såsom tätorter avsedda områden, sedermera utlägges så, att förbindelsen mellan nämnda orter går förlorad, motverkas tydligen planen. Gives vägen däremot allenast mellan de ifrågavarande orterna delvis annan sträckning än den i planen avsedda, behöver detta ej medföra hinder för planens genomförande. Tydligt är att upptagandet i regionplanen av en allmän väg bör föregås av så omsorgsfull utredning, att vägen kan utföras i nära anslutning till den i planen angivna sträckningen. När vägen sedermera skall byggas, torde dock som regel vara ofrånkomligt, att smärre jämkningar göras. Någon ändring av regionplanen behöver uppenbarligen icke verkställas av denna anledning.

Om enskild vägs anslutning till allmän v ä g . Vad stadsplaneutredningen i den allmänna motiveringen anfört om behovet av reglerande bestämmelser rörande utfart till allmän väg (s. 225 o. f.) har föranlett utredningen att föreslå, att under ovanstående rubrik införas i lagen om allmänna vägar tre nya paragrafer, 26 a—26 c §§, med föreskrifter i ämnet. Innehållet i dessa skall här närmare utvecklas.

599 26 a §. På sätt framhållits i nyssnämnda allmänna motivering är det framför allt huvudvägarna, som behöva skyddas mot att utfart till desamma beredes på ett olämpligt sätt. Även andra allmänna vägar kunna emellertid vara i behov av sådant skydd. Å andra sidan är det onödigt, att ett förbud mot tagande av utfart ulan särskilt tillstånd till allmän väg meddelas med avseende å alla allmänna vägar eller ens alla huvudvägar, åtminstone i hela deras sträckning. Frågan, huruvida anslutning av en enskild väg till allmän eller det fortsatta begagnandet av en redan anlagd enskild väg såsom tillfartsväg till den allmänna vägen bör medgivas, torde i första hand vara att avgöra med hänsyn till trafiksäkerheten å sistnämnda väg. Även andra synpunkter kunna dock böra tillmätas betydelse såsom om den enskilda vägens anslutning till den allmänna kan förhindra en ändamålsenlig planläggning av trakten i fråga. Spörsmålet bör enligt utredningens mening därför lämpligen lösas genom föreskrift, att förbud mot att befintlig enskild väg utan särskilt tillstånd fortsättningsvis användes såsom tillfartsväg till allmän väg eller att ny enskild väg anslutes till allmän väg, må meddelas efter prövning från fall till fall i den mån så finnes erforderligt för tillgodoseende av trafiksäkerheten eller då eljest särskilda skäl föranleda därtill. Ett förbud mot begagnande av befintlig enskild väg för fortsatt utfart till den allmänna måste givetvis föregås av en grundlig utredning, varigenom dels behovet av förbudet fastslås, dels ock klarlägges hur anslutning till den allmänna vägen i stället framdeles skall anordnas. Lämpligt torde vara att, innan förbud meddelas, åtgärder vidtagas i syfte att träffa frivillig överenskommelse med vederbörande fastighetsägare om hur utfartsfrågan skall lösas. I förbudsförordnandet måste — i varje fall om förordnandet meddelas utan samband med att den allmänna vägen gives ändrad sträckning — tydligt utmärkas vilken eller vilka enskilda vägar, som inbegripas under detsamma. Klart är att det ingrepp i bestående förhållanden, som ett dylikt förbud innebär, ej bör företagas utan starka skäl. Att en befintlig enskild väg alltjämt, även efter det att förbud meddelats, användes av gående för att komma ut på den allmänna vägen kan naturligtvis vara svårt att hindra, liksom det ej kan undvikas att allmänheten genom terrängen utan begagnande av väg tager sig upp på den allmänna vägen. Emellertid torde det i praktiken lämpligen kunna tillgå så, att då förbud, varom h ä r är fråga, meddelas mot fortsatt begagnande av en enskild väg såsom tillfartsväg till en allmän, vederbörande myndighet går i författning om att vägens anslutning till den allmänna vägen avbrytes genom ett dike, en bom eller annan anordning, som medför, att trafiken icke kan fortgå på samma sätt som tidigare. Härigenom omöjliggöres i varje fall all fordonstrafik och kan även gångtrafiken begränsas så, att den praktiskt taget icke vidare behöver innebära någon olägenhet för trafiken på den allmänna vägen.

600 Är fråga icke om förbud mot begagnande av redan befintliga enskilda utfartsvägar utan mot anslutning till den allmänna vägen av nya vägar utan särskilt tillstånd, måste likaledes utredning först företagas såväl till utrönande av förbudsbehovet som angående den tillfart till den allmänna vägen, som därefter skall vara tillåten. Förbudsförordnandet bör innefatta beslut i sistnämnda hänseende. Gäller det byggande av en helt ny allmän väg, vars tillkomst icke omedelbart påverkar det redan förefintliga enskilda vägnätet, torde genom förordnandet böra bestämmas, var å den allmänna vägen enskild utfart framdeles må kunna medgivas eller å vilka sträckor sådan utfart under alla förhållanden skall vara förbjuden utan särskilt tillstånd. Förordnandet kan emellertid också givas ett mera generellt innehåll exempelvis det, att enskilda vägar icke må anslutas till den allmänna vägen under annan förutsättning än att tillfarterna komma att ligga på visst minsta avstånd från varandra. över huvud bör eftersträvas att förbudsförordnanden, varom här är fråga, föregås av en så grundlig utredning och innefatta en så fullständig lösning av vägproblemet som möjligt. Härigenom erhållas säkrare garantier för ett rättvist och i övrigt tillfredsställande resultat samt underlättas dispensprövningen. Denna måste, på sätt framhållits i den allmänna motiveringen, innebära ett vägande mot varandra av å ena sidan det allmännas intresse av att anslutningen av enskilda vägar begränsas och planlägges på mest ändamålsenliga sätt samt å andra sidan fastigheternas intresse av att erhålla nödig och lämplig utfart. Enahanda synpunkter böra ligga till grund redan vid förordnandet. Meddelandet om förordnande enligt förevarande paragraf bör såsom förut nämnts ankomma på länsstyrelsen. Innebär förordnandet, att ny anslutning av enskild väg till den allmänna icke får ske utan särskilt tillstånd, torde, i överensstämmelse med vad som föreslagits i den allmänna motiveringen (s. 226), jämväl prövningen av ansökningen om sådant tillstånd böra bero på länsstyrelsen. Tillståndsprövningen bör ske i anslutning till innehållet i förbudsförordnandet och den utredning, på vilken detta grundas. Vid tillstånds beviljande bör länsstyrelsen alltså äga att allt efter omständigheterna därmed förena särskilda villkor rörande den medgivna vägens utförande, såsom angående bredden, vägbanans beskaffenhet samt borttagande av skymmande träd och buskar. Vid förordnande om förbud enligt förevarande paragraf inom område, för vilket gäller stadsplan, stomplan, generalplan i förening med förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen, byggnadsplan eller avstyckningsplan, måste tillses, att förordnandet ej kommer i strid mot planen. Enskild väg, vilken överensstämmer med dylik plan, får alltså ej inbegripas i förordnandet. Anses sådan enskild väg olämplig, får förhållandet rättas till genom

601 ändring av planen, eller, där fråga är om avstyckningsplan i vissa fall genom att denna ersattes med byggnadsplan och vägnätet däri gives en mera ändamålsenlig sträckning. Kommer vägen, sedan så skett, att icke vidare stå i överensstämmelse med planen, kan den inbegripas under förordnande enligt förevarande paragraf. Hinder bör naturligtvis ej möta att förbjuda, att en inom planområdet befintlig väg, vilken strider mot planen redan i dennas nuvarande skick, användes för tillfart till allmän väg. Den som handlar i strid mot förordnande, som här avses, hemfaller under straffstadgandet i 61 §. Något handräckningsförfarande, motsvarande det i 63 § stadgade, torde däremot ej påkallas. Beträffande handläggningen av frågan angående förbud mot anslutning av enskild väg till allmän torde böra gälla bestämmelser liknande de, vilka meddelas i vägstadgan om upprättande av arbetsplan för allmän väg. Härav föranlett förslag till ändring i denna stadga har utarbetats av utredningen. 26 b §. Det är tydligt, att om förbud enligt 26 a § meddelas mot begagnande av en enskild väg för fortsatt tillfart till en allmän, de fastigheter, som använt den enskilda vägen, kunna orsakas skada. Då en allmän väg gives ändrad sträckning eller indrages, kan även detta vara till förfång för de fastigheter, vilka haft utfart till den allmänna vägen. Någon ersättning för den skada, fastigheterna härigenom lida, torde emellertid enligt gällande rättspraxis ej utgå. Om sålunda t. ex. en handelsbod är belägen vid en allmän väg, som omlägges med påföljd att affärsföretagets läge försämras, torde affärsinnehavaren ej kunna härpå grunda någon rätt till skadestånd. Ej heller torde lämnas ersättning för de kostnader, som kunna föranledas därav, att genom förflyttning eller indragning av en allmän väg, de fastigheter, som tidigare haft utfart till denna, nödgas bygga ut sina enskilda vägar, så att de vinna anslutning till den allmänna vägen i dess nya sträckning, eller söka sig utfart på annat sätt. (Se NJA 1937:127 och 224. Jämför R. 1937 not. K. 260, 261 och 353.) Emellertid blir läget ur ersättningssynpunkt i viss mån annorlunda, om vad utredningen under 26 a § föreslagit bifalles. För närvarande tillätes nämligen regelmässigt en fastighet, som genom exempelvis omläggning av en allmän väg berövas sin tidigare utfartsmöjlighet, att — visserligen på egen bekostnad — skaffa sig annan tillfart till det allmänna vägnätet på sätt för fastigheten finnes bäst och billigast. Eller ock beredes i dylikt fall ny utfartsmöjlighet genom vägmyndighetens försorg. Huruvida någon rätt för den enskilde finnes att mot vägmyndighetens bestridande taga utfart till allmän väg, där det ur fastighetens synpunkt är lämpligast, kan för närvarande vara tveksamt. Givetvis får icke den allmänna vägen skadas genom anslutningen av den enskilda vägen (jfr NJA 1902: 220). Kan anslutning av enskild

väg till allmän icke ske utan att taga i anspråk utanför själva vägbanan belägen mark, som av vägmyndigheten innehaves med äganderätt eller vågrätt, torde också i varje fall krävas, att förrättning sker enligt lagen om enskilda vägar. Vid bifall till utredningens förslag kommer rätten att taga utfart till allmän väg överhuvud taget att kunna göras beroende av särskilt tillstånd. Fastigheten kan till följd av förordnande enligt 26 a § bli nödgad att söka sig utfart icke på det sätt, som för den enskilda fastigheten är mest lämpligt, utan enligt direktiv, som meddelas av länsstyrelsen med utgångspunkt från det allmänna vägintresset. Billighetsskäl synas utredningen tala för, att möjlighet beredes till gottgörelse under vissa omständigheter för den kostnad och skada, som av dylikt förordnande kan föranledas. Det klaraste fallet, då ersättning skäligen bör utgå, synes vara det, då beträffande en enskild väg, som hittills använts såsom tillfartsväg till en allmän väg, förbud, utan samband med omläggning av den allmänna vägen, meddelas mot fortsatt oförändrad anslutning till denna. Den skada, som de fastigheter, vilka använt den enskilda vägen, härigenom lida, bottnar i detta fall uteslutande i den nya lagstiftningen. Ett dylikt intrång i hittills tillgodonjutna förmåner synes ej böra göras utan att ersättning lämnas. Men även om tillfarten till den allmänna vägen förbjudes i samband med denna senares omläggning, kan ersättning böra utgå. För närvarande torde, såsom nämnts, i praktiken den möjligheten som regel stå öppen, att om genom omläggningen en befintlig enskild väg förlorar anslutning till den allmänna vägen bygga ut den enskilda vägen så att ny anslutning vinnes. Ofta torde också förfaras så, att den gamla vägbanan, vilken efter omläggningen förlorar sin karaktär av allmän, fortsättningsvis begagnas såsom enskild utfartsväg till den allmänna vägen i dennas nya sträckning. Om nu, efter den nya lagstiftningens genomförande, en allmän väg så omlägges, att enskild väg, som tidigare anslutit till den allmänna, kommer att sakna sådan anslutning och i samband därmed förordnande meddelas, varigenom anslutning till den nya vägsträckan förbjudes eller försvåras, aktualiseras ersättningsfrågan. Förutsättning för att ersättning i dylikt fall skall utgå föreslår utredningen skola vara, att den enskilda vägen icke tillätes ansluta till den allmänna, där anslutningen kan ske med minsta kostnad för den fastighet, för vilken den enskilda vägen är till nytta och där anslutningen tillika är för fastighetens brukande lämpligast. Vidare torde för rätt till ersättning böra fordras, att anslutning ej heller medgives vid de punkter å den allmänna vägen, där den tidigare och den nya sträckningen av denna mötas. Medgives sådan anslutning, vilken, såsom nämnts, för närvarande ofta tilllämpas, torde nämligen icke genom den nya lagstiftningen orsakas större intrång i möjligheterna att begagna den enskilda vägen såsom tillfartsväg än som redan nu utan att ersättning lämnas sker genom omläggning av allmän väg.

603 Om med stöd av stadgandet i 26 a § användningen av redan befintliga enskilda vägar icke hindras, synes i princip ersättning ej böra utgå. Förbjudes en fastighet allenast att efter fritt val taga ny utfart till allmän väg, torde alltså härå i allmänhet ej böra kunna grundas skadeståndsanspråk. Undantag torde emellertid böra göras beträffande fastigheter, som tillkommit innan den nya lagstiftningen trätt i kraft. Orättvisor och förluster skulle eljest kunna uppstå, då en fastighets värde icke sällan sammanhänger med dess vägförbindelser. Det skulle därför vara otillfredsställande om t. ex. en fastighet, som förvärvats på grund av dess nära belägenhet till allmän väg, sedermera, innan ännu fastighetens vägfråga hunnit ordnas, förbjödes tillfart till den allmänna vägen så som vederbörande räknat med och för fastigheten skulle vara förmånligast. Har åter en fastighet bildats först efter lagens ikraftträdande, torde dessa hänsyn ej behöva tagas. De intresserade parterna ha då kunnat i förväg beakta de inskränkningar i fastighetens möjligheter att erhålla tillfartsväg, som den nya lagstiftningen medför. Allenast den omständigheten, att en fastighet tillkommit, innan lagen trätt i kraft, torde emellertid ej vara tillräcklig för att möjliggöra rätt till ersättning vid förbud mot anslutning till allmän väg av nya enskilda vägar. En ytterligare förutsättning för att ersättning skall kunna erhållas bör vara, att det uppenbarligen redan före lagens ikraftträdande varit förutsatt, att vägarna i fråga skulle anläggas. Skulle varje fastighet, som bildats före lagens ikraftträdande, anses i princip berättigad till nya utfartsvägar utan någon inskränkning, bleve nämligen lagstiftningens syfte väsentligen förfelat. Ersättningsrält bör uppenbarligen föreligga, oavsett om avsikten varit att utfartsvägen skolat tagas över fastighetens egen mark eller över annan fastighet. Vidare bör ersättning kunna utgå ej blott då anläggningen av en enskild tillfartsväg helt förbjudes utan även då, utan att absolut förbud meddelas, likväl särskilda fördyrande villkor stadgas i fråga om dess anslutning till den allmänna vägen. I överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om redan befintliga vägar, torde härutinnan böra gälla, att rätt till ersättning skall anses vara för handen, så snart vägen icke får tagas där det kan ske med minsta kostnad för fastigheten och där det är för dess brukande lämpligast. Den omständigheten, att en fastighet, som tillkommit före lagens ikraftträdande och sålunda varit förenad med rätt till ersättning, sedermera, efter ikraftträdandet, sammanlägges med annan fastighet, bör ej föranleda att ersättningsrätten försvinner. Nu föreslagna särskilda regler beträffande fastigheter, som tillkommit innan lagstiftningen trätt i kraft, ha närmast karaktären av övergångsbestämmelser. De ha också i lagförslaget av utredningen upptagits såsom sådana. I övrigt motsvaras vad utredningen här anfört av innehållet i 26 b § första punkten.

604 Ersättningen, där sådan skall utgå, bör kunna omfatta dels den ökade kostnad, som föranledes därav, att tillfartsväg måste byggas å annan plats eller med längre sträckning än som varit nödvändig, därest förordnande enligt 26 a § ej meddelats, dels ock den skada, som till följd av förordnandet uppkommer för fastigheten genom försämrat läge, längre körslor och dylikt. Ersättningen bör liksom ersättning för markupplåtelse och annat intrång vid byggande av allmän väg betalas av väghållaren, d. v. s. kronan, respektive stad eller stadsliknande samhälle. Jämväl beträffande ersättningens bestämmande och utbetalande torde böra gälla regler motsvarande de, vilka i väglagen stadgas i fråga om markersättning. Ifrågavarande regler innehållas i 19—23 §§. Ej sällan torde det vara ur praktiska och ekonomiska synpunkter lämpligt, att, då omläggning av en allmän väg sker, samtidigt därmed utföra de enskilda vägföretag, vilka av omläggningen kunna föranledas. Men även om enskild väg bygges utan samband med omläggning av allmän väg kan det för den, som är väghållningsskyldig beträffande sistnämnda väg, vara fördelaktigare att själv bygga den enskilda vägen än att ersätta kostnaderna för dess byggande i enskild regi. Utredningen föreslår därför, att väghållare, som så önskar, skall äga att, i stället för att gälda ersättning för vägkostnad, ombesörja byggande av den väg, varom fråga är. Begagnar väghållaren sig av denna möjlighet, bör han i fråga om rätt att påkalla vägförrättning enligt lagen om enskilda vägar samt att vid förrättningen föra talan jämställas med ägaren av den fastighet, för vars räkning vägen bygges. Att väghållaren icke genom att bygga den enskilda vägen kan befrias jämväl från skyldighet att betala ersättning för skada, som, utöver kostnaden för väganläggningen, kan komma att orsakas av ett enligt 26 a § meddelat förordnande, säger sig självt. Rätten till ersättning bör tillkomma i första hand ägaren av den fastighet, för vars brukande den tillfartsväg begagnats, som beröres av förordnandet. Har i avseende å fastigheten upplåtits nyttjanderätt eller annan särskild rätt, bör emellertid jämväl innehavaren härav kunna komma i åtnjutande av ersättning. På liknande sätt som för motsvarande fall gäller enligt 19 § andra stycket torde en förutsättning härför emellertid böra vara, att den ifrågavarande rätten till fastigheten upplåtits innan förordnandet meddelades. Beträffande upplåtelse, som äger rum senare, kan nämligen hänsyn till förordnandet tagas då villkoren för upplåtelsen bestämmas. 26 c §. Enligt 24 § kan, om vägs framdragande över en fastighet föranleder synnerligt men vid nyttjandet av fastigheten eller viss del därav, ägaren kräva, att fastigheten eller delen skall lösas. Det synes ej otänkbart, att en fastighet jämväl såsom följd av förordnande

605 enligt den föreslagna 26 a § kan lida sådant förfång, att ägaren icke kan anses bli skäligen gottgjord härför allenast genom uppbärande av visst skadeståndsbelopp. Medför intrånget synnerligt men vid nyttjandet av fastigheten eller del därav, torde därför — i anslutning till vad som gäller enligt 24 § för där avsett fall — fastighetsägaren, under de i 26 b § i övrigt angivna förutsättningarna, rimligen böra vara berättigad fordra att fastigheten i dess helhet eller viss del därav inlöses. Härvid bör lämpligen förfaras på samma sätt som då mark skall lösas enligt 24 §. 33 §. I den allmänna motiveringen har anförts (s. 225), att nuvarande bestämmelser under förevarande paragraf angående det minsta avstånd från vägbanans mitt, å vilket byggnad må uppföras samt vissa andra anordningar vidtagas, icke äro tillfyllest. Spörsmålet har jämväl berörts av 1942 års vägsakkunniga i deras betänkande med författnings- och organisationsförslag för genomförande av förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m. m. (stat. off. utr. 1943: 1). De sakkunniga framhöllo (s. 95), att en utökning ifrågasatts av nyssnämnda avstånd samt att enligt deras mening ur trafiksynpunkt helt visst förelåge ett behov av en dylik utvidgning. De erinrade därvid, att riksvägarna understundom utbyggdes till en bredd av 30 meter, samt att det, såsom det skyddade området nu vore bestämt, vore vid en sådan bredd möjligt att uppföra byggnad ända intill vägens kant. Emellertid uttalade de sakkunniga, att deras utredningsuppdrag knappast omfattade berörda spörsmål samt att den tid, som stått till buds, i varje fall ej medgivit utredning av dessa frågor, i all synnerhet som en utökning av de frilagda områdena måhända nödvändiggjorde meddelandet av bestämmelser om ersättning till ägare av fastigheter, vilka ej kunde ekonomiskt utnyttjas på grund av den belastning, som sålunda skulle läggas på dem. De sakkunniga föreslogo därför ej någon ändring i dittills gällande regler i ämnet. För egen del anser stadsplaneutredningen, att de skyddsområden — omfattande en bredd av 12 eller, om särskilda skäl föreligga att för tillgodoseende av trafiksäkerheten öka avståndet, högst 20 meter från vägbanans mitt — vilka enligt gällande bestämmelser kunna utläggas, äro otillräckliga ej blott ur trafiksynpunkt utan även och framför allt ur allmän planläggningssynpunkt. Möjlighet bör föreligga ej blott att, på sätt för närvarande avses med skyddsområdena, trygga trafiksäkerheten å den befintliga vägen utan även att träffa sådana anordningar, att en framtida breddning eller omläggning av denna icke försvåras eller hindras genom mellankommande olämplig bebyggelse. Vid den tidpunkt, då det visserligen står klart för vägmyndigheterna, att en vägbreddning framdeles torde bli nödvändig, kan det emellertid måhända ej med bestämdhet avgöras, på vilken sida av vägen

som breddningen skall ske. Möjlighet bör därför hållas öppen att företaga breddningen på den sida, som, då företaget blir aktuellt, visar sig mest lämplig. Skyddsområdet kan alltså behöva göras tämligen omfattande. Vill man säkerställa att en befintlig väg kan å vilkendera sidan som helst utbyggas till en bredd av cirka 30 meter, torde — med hänsyn tagen jämväl till angelägenheten av att ett tillräckligt stort markbälte kring den sålunda breddade vägen skyddas mot skymmande bebyggelse m. m. — skyddsområdet behöva kunna givas en bredd av upp till 60 meter eller alltså 30 meter å ömse sidor av den nuvarande vägbanans mittlinje. Att måttbestämmelserna jämväl enligt utredningens förslag hänföras till vägbanans mitt och icke till vägens kant — vilket kunde tyckas mera rationellt då därigenom området icke komme att omfatta mark, som ingår i vägen och som redan på grund härav är skyddad mot åtgärder, vilka kunna motverka markens användning för trafikändamål — anser utredningen motiverat därav, att enligt sist berörda beräkningsgrund ofrivilliga överträdelser av stadgandet lätt skulle bli följden, med hänsyn till svårigheten understundom att avgöra, var vägkanten skall anses gå. Tydligt är att ett skyddsområde av nu angivna maximistorlek ej bör utläggas med mindre ett verkligt behov därav föreligger. Även om det kan förutses, att en väg framdeles behöver breddas, och mark anses böra reserveras för möjliggörande av denna breddning, torde reservatet endast i undantagsfall behöva omfatta ett markbälte av så stor bredd som — den befintliga vägbanan m. m. visserligen inräknad — 60 meter. Genom att i förväg utreda, å vilken sida av vägen breddningen skall företagas, kan en väsentlig reducering av skyddsområdet ske. Maximisiffrorna böra användas allenast om en sådan utredning skulle ställa sig alltför dyrbar eller lämna ett mindre tillförlitligt resultat. Det bör också stå fritt för länsstyrelsen — å vilken fastställande av större skyddsområde än det obligatoriska, d. v. s. 12 meter å ömse sidor av vägbanans mitt eller tillhopa 24 meter, alltjämt, i likhet med vad nu är fallet, bör ankomma — att utlägga sådant område, ehuru då naturligtvis intill en bredd av högst 30 meter, endast å den ena sidan av vägen. Den möjligheten föreligger tillika att variera bredden, så att denna å viss sträckning av vägen blir större, å annan mindre. Av vad ovan anförts framgår, att den fordran, som för närvarande är uppställd för rätt att öka skyddsområdet för en väg utöver de obligatoriska 24 meterna, nämligen att så kräves för tillgodoseende av trafiksäkerheten å vägen, måste bortfalla. Avgörande för frågan, huruvida en ökning avskyddsområdet skall kunna ske, blir icke uteslutande beroende av trafiksäkerheten utan blir att bedöma med hänsyn till om överhuvud taget sådana särskilda skäl kunna anses vara för handen, att en dylik ökning framstår såsom behövlig och lämplig. I överensstämmelse med de synpunkter, som här framhållits, har nu-

607 varande stadgande i tredje punkten första stycket av förevarande paragraf, alt länsstyrelsen, om särskilda skäl föreligga att för tillgodoseende av trafiksäkerheten öka det obligatoriska 12-meters avståndet, äger föreskriva sådan ökning, dock högst till 20 meter, ändrats därhän, att länsstyrelsen, om särskilda skäl därtill äro, skall äga öka förstnämnda avstånd till högst 30 meter. 33 a §. För det intrång, som enligt nuvarande bestämmelser i 33 § kan orsakas i förfoganderätten till marken utmed en allmän väg, utgår ej någon ersättning. Markägaren är således pliktig att utan särskild gottgörelse tåla inskränkning i rätten att bygga samt att anordna upplag, stängsel eller dylikt inom ett område av högst 20 meter från vägbanans mitt. Emellertid är att märka, att beträffande den del av området, vilken ingår i själva väganläggningen, ersättning för markupplåtelse ävensom för annat intrång till följd av vägens byggande och begagnande lämnas i samband med markens ianspråktagande för ändamålet. Endast med avseende å sådan del av skyddsområdet, som faller utanför själva vägen, kan markägaren alltså komma att göra någon ekonomisk uppoffring. Om, såsom föreslagits, möjlighet gives att öka skyddsområdet från nuvarande maximibredd av 40 meter till 60 meter, synes detta innebära en så väsentlig skärpning i vad markägaren för närvarande är pliktig tåla, att den knappast kan genomföras utan att möjlighet samtidigt öppnas att ersätta den skada, som densamma kan komma att orsaka. Det är vidare att märka, att skyddsområdet enligt gällande lag icke kan utsträckas utöver 12 meter från vägens mitt annat än om särskilda skäl för tillgodoseende av trafiksäkerheten föreligga. Enligt utredningens förslag skall skyddsområdet kunna utsträckas på detta sätt även för möjliggörande av en framtida breddning av vägen. Fastighetsägarnas börda ökas därför väsentligt även om skyddsområdet icke bestämmes till mera än 20 meter från vägens mitt. Det förefaller icke skäligt, att en fastighetsägare skall kunna utan rätt till ersättning hindras att fullt nyttja den del av marken, som ligger mellan 12 och 20 meter endast för att väghållaren i en måhända avlägsen framtid skall kunna bredda vägen med minsta möjliga kostnader. Ersättning synes därför böra kunna utgå redan när skyddsområdet sträcker sig längre än 12 meter från vägbanans mitt. Man torde emellertid icke heller böra stanna härvid. Ersättning bör enligt stadsplaneutredningens mening rimligen utgå utan hänsyn till skyddsområdets storlek, så snart vederbörande fastighetsägare vållas verklig olägenhet genom inskränkningen i fastighetens utnyttjande. Det synes icke följdriktigt, att ersättning allenast skall kunna erhållas om skyddsområdet är av viss storlek. En liten tomt utmed vägen kan, även om skyddsområdet å ömse sidor från mitten räknat endast är 12 meter, bli värdelös genom ett sådant

608 förbud som här avses. Det vore stötande, om ersättning skulle utgå i vissa fall och i andra icke, fastän skadan måhända är lika stor. Visserligen är det sant, att om skyddsområdet endast sträcker sig 12 meter, skada endast sällan uppkommer, men detta är intet skäl för att ej ersättning skall utgå i de undantagsfall, då skada verkligen orsakas genom förbudet. Anledningen till att lagen för närvarande saknar bestämmelser om ersättning torde vara, att — så länge skyddsområdet icke kan utsträckas längre än till 20 meter — skada endast undantagsvis kan uppstå, och att något praktiskt behov av ersättningsbestämmelser därför icke ansetts föreligga, i all synnerhet som riksdagen uttalat sig för en varsam tillämpning av förbudsbestämmelserna. Det är att märka att förevarande förbud successivt utvidgats från fall, då ersättning uppenbarligen icke kunde ifrågakomma. Enligt 1891 års väglag fick byggnad icke utan tillstånd av länsstyrelsen uppföras utmed väg på mindre avstånd än 3,5 meter från vägens kant. Grunden för detta förbud angavs vara den, att vid kanten av väg uppförd byggnad hindrade vägens upptorkande och bidroge till snösamlingar. Förbudet kom med hänsyn härtill endast sällan att medföra skada. 1929 års vägsakkunniga förordade en utvidgning av förbudet till 9 meter från vägens mitt. Genom 1934 års väglag utsträcktes förbudet ytterligare. Den successiva utvidgningen av förbudsbestämmelserna har skett utan att man vid något tillfälle synes ha diskuterat, om fastighetsägarna borde få ersättning för det ökade besvär, som lades på dem. Då ersättningsfrågan nu väckes, synes mest rättvist, att ersättning utgår, så snart skadan är av viss omfattning och alldeles oberoende av om skyddsområdet är stort eller litet. Vid bifall till vad sålunda föreslås torde ersättning böra kunna erhållas jämväl för skada, som orsakas till följd av stadgandet i sista punkten av 33 § första stycket, nämligen att vid korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän väg och enskild, allmänneligen befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spårväg icke må utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad eller förekomma i paragrafen avsedd, för trafiksäkerheten vådlig anordning inom ett område, som begränsas av räta linjer mellan punkter, belägna i vägarnas mittlinjer, femtio meter från korsningen. Förevarande paragraf har avfattats i överensstämmelse med vad sålunda anförts. En förutsättning för att ersättning skall kunna utgå har utredningen ansett böra vara — i enlighet med de principer vilka för motsvarande fall tillämpas såväl i den nuvarande stadsplanelagen som i den föreslagna byggnadslagen — att till följd av förbudsbestämmelserna marken kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess värde. Bätt till ersättning under denna förutsättning bör, liksom ersättning enligt 19 och 26 b §§, tillkomma ej blott markens ägare utan även innehavare av tidigare upplåten nyttjanderätt eller särskild rätt till fastigheten. I fråga om ersätt-

609 ningens bestämmande och utbetalning torde, i överensstämmelse med vad som föreslagits under 26 b §, föreskrifterna i 19—23 §§ böra äga motsvarande tillämpning. Ränta, som enligt 19 § skall utgå å ersättning för markupplåtelse från den dag, då marken togs i anspråk, torde emellertid med hänsyn till svårigheten att fastställa den bestämda tidpunkten för skadans uppkomst böra beräknas först från och med den dag, ersättningstalan anhängiggöres. Vid frivillig uppgörelse är väghållaren alltså icke pliktig att gälda ränta. På grund av den omfattning, skyddsområdet enligt förslaget kan erhålla, torde ifrågavarande inskränkning i nyttjanderätten kunna medföra sådant men, att fastigheten i dess helhet eller viss del därav rimligen bör lösas av väghållaren. Det bör alltså stå fastighetens ägare fritt att fordra detta. Att hel fastighet löses torde endast kunna ifrågakomma beträffande mycket små fastigheter, för vilkas ändamålsenliga utnyttjande det är av väsentlig betydelse att skyddsområdet kan obehindrat disponeras. Att åter en del av en fastighet behöver lösas synes särskilt kunna inträffa för det fall, att fastigheten är uppdelad i flera skiften. Är något av dessa så beläget i förhållande till vägen, att i skiftet ingående mark till följd av förbudsbestämmelserna i 33 § icke kan nyttjas annat än på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet, synes det skäligt att väghållaren, om ägaren så begär, i stället för att betala ersättning löser marken i fråga. Inlösenförfarandet bör, i likhet med vad som för motsvarande fall föreslagits under 26 c §, följa reglerna i 24 §. Bestämmelserna under förevarande paragraf torde böra lända till efterrättelse beträffande varje allmän väg, som anlagts efter det lagändringen trätt i kraft. I viss utsträckning torde bestämmelserna emellertid böra tillämpas även om den väg, varom fråga är, anlagts redan före ikraftträdandet. Skada, som uppkommit före ikraftträdandet, synes emellertid ej böra tagas i beräknande. Ej helles synes, då fråga är om gamla vägar, ersättning böra kunna fordras för skada, som efter ikraftträdandet orsakas på grund av förbud, som redan förut varit gällande. Om däremot efter ikraftträdandet förbud enligt 33 § meddelas av länsstyrelsen beträffande visst område, bör den skada, som detta förbud för med sig, bedömas enligt de föreslagna bestämmelserna, oberoende av om den väg, som föranlett förbudet, redan förut funnits. Stadgande av detta innehåll upptages i övergångsbestämmelserna till lagförslaget. Det i 33 § stadgade förbudet mot uppförande utan länsstyrelsens tillstånd av byggnad inom skyddsområdet avser ej endast sådan byggnad, som är olämplig ur trafiksäkerhetssynpunkt. Förbudet gäller oberoende av byggnadens storlek, placering inom området eller andra omständigheter, som kunna öka eller minska byggnadens vådlighet ur nyssnämnda synpunkt. Detta framgår bland annat av chefens för kommunikationsdepartementet uttalande i 39

610 propositionen nr 223 till 1943 års riksdag med förslag till lag om allmänna vägar m. m. (s. 100 o. f.). Annorlunda är förhållandet beträffande det i paragrafen upptagna förbudet mot förekomsten av upplag, stängsel eller dylik anordning. Här gäller förbudet endast det fall, att anordningen innebär fara för trafiksäkerheten. Stadsplaneutredningen föreslår icke någon ändring i vad härutinnan för närvarande är stadgat. Då ett skyddsområde utlägges kring en väg i syfte icke blott att trygga trafiksäkerheten å vägen i dess befintliga skick utan även att möjliggöra vägens framtida breddning eller omläggning, kommer alltså förbudet i allmänhet icke att hindra sådana anordningar som upplag och slängsel inom den del av området, som huvudsakligen avser att säkerställa breddningen eller omläggningen. Ty denna del av skyddsområdet är i regel belägen på så långt avstånd från vägbanan, att trafiksäkerheten icke kan äventyras genom å nämnda del uppförda anordningar av omförmält slag. Härav följer att någon ersättning för intrång med avseende å berörda del av området i praktiken icke torde behöva ifrågakomma såvitt gäller dylika anordningar. Ej heller torde i allmänhet förbud mot upplag, stängsel och dylikt medföra, att marken icke kan nyttjas på annat sätt än som står i uppenbart missförhållande till värdet. Även då det gäller byggnad torde ofta möjlighet finnas att lösa frågan ulan att väghållaren behöver betungas med ersättningsskyldighet. Det torde till en början icke alltid vara nödvändigt, att byggnaden uppföres inom skyddsområdet. Kan den med samma fördel eller i varje fall utan uppenbar olägenhet förläggas å annan plats, skall ersättning ej utgå, ty under sådana omständigheter torde det knappast kunna anses, att förbudet medför hinder mot markens utnyttjande på annat sätt än som står i uppenbart missförhållande till dess värde. Å andra sidan torde det framtida vägarbete, som skyddsområdet avser att trygga, icke alltid nödvändigtvis behöva hindras genom att en byggnad uppföres inom området. Om genom bebyggelse på ena sidan av vägen en utvidgning av vägen åt detta håll skulle omöjliggöras, kan kanske hela breddningen av vägen i stället företagas åt den andra sidan. Tillstånd till det önskade byggnadsföretaget torde i sådant fall kunna lämnas av länsstyrelsen utan att lösningen av vägfrågan behöver äventyras. Ersättningsanspråk kunna på detta sätt undvikas. Stadsplaneutredningen räknar alltså med att de föreslagna bestämmelserna om ersättning och lösenskyldighet endast undantagsvis skola behöva komma till användning. 35 §. Enligt förevarande paragraf, sådan den för närvarande lyder, skola bestämmelserna i 33 och 34 §§ angående förbud mot viss bebyggelse m. m. i närheten av väg icke äga tillämpning i fråga om bebyggande av område, för vilket fastställts stadsplan, stomplan eller byggnadsplan. Då enligt utred-

611 ningens förslag generalplan i förening med förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen är till sina rättsverkningar att jämställa med stomplan, torde område, vilket innefattas under sådant förordnande, böra medtagas i uppräkningen. 65 §. För vinnande av en enhetlig och fast utgångspunkt för beräknande av klagotiden skall enligt 65 § väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut i bland annat ärenden rörande fastställande av arbetsplan för väg meddelas efter anslag; den som är missnöjd med beslutet har att däröver föra talan hos Kungl. Maj:t. Samma förfarande torde lämpligen böra tillämpas beträffande länsstyrelsens förordnande enligt 26 a §. Här, liksom då det gäller beslut om arbetsplan, skulle det nämligen medföra avsevärda olägenheter därest, på sätt i allmänhet är fallet beträffande klagan i administrativa ärenden, klagotiden skulle räknas först från den dag, den klagoberättigade erhåller del av beslutet. Utredningen föreslår alltså, att stadgandet i 65 § första stycket så utbygges, att det får avseende jämväl å förordnande, varom här är fråga. Härvid förutsattes, att i samband med förordnandets meddelande de fastighetsägare, som omedelbart beröras av förordnandet, underrättas om detsamma genom tjänsteförsändelser på samma sätt som i vägstadgan föreskrives rörande underrättelse om beslut angående fastställelse av arbetsplan. Bestämmelse härom har intagits i det av utredningen uppgjorda förslaget till ändring av nämnda stadga. övergångsbestämmelserna. Angående motiven för dessa hänvisas till vad ovan anförts under 26 b och 33 a §§ (s. 603 och 609).

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen om enskilda vägar. 4 §• I första, tredje och fjärde styckena av förevarande paragraf, sådan den för närvarande lyder, föreslås ej någon ändring. Enligt andra stycket av paragrafen i dess nuvarande lydelse må inom område, för vilket med avseende å fastighetsindelning eller byggnadsverksamhetens ordnande viss plan eller särskilda bestämmelser äro gällande, väg ej så byggas, att planen eller bestämmelserna motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. Om, såsom stadsplaneutredningen föreslagit, i byggnadslagstiftningen vid sidan av övriga planinstitut nu införas begreppen regionplan och generalplan, kommer berörda stadgande att

612 omfatta även sådana planer. Detta är ej lämpligt. Enligt utredningens förslag skall en generalplan i och för sig ej ha någon civilrättslig verkan. Dylik verkan tillkommer generalplanen allenast i förening med förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen. Generalplanen bör alltså icke lända till ovillkorlig efterrättelse vid väganläggningar med mindre sådant förordnande meddelats. Vad regionplanen beträffar torde nya enskilda vägar mera sällan komma att utläggas i sådan plan. Men de allmänna vägar, för vilka mark avses i regionplanen, ävensom övriga bestämmelser i planen, komma indirekt att påverka det enskilda vägnätet. Enligt vad utredningen tidigare föreslagit (s. 176) skall emellertid en regionplan vid förrättningar enligt lagen om enskilda vägar tilläggas allenast den betydelsen, att planen skall tjäna till ledning vid förrättningens företagande. En regionplan måste alltså ej ovillkorligen följas, då det gäller ett enskilt vägföretag, utan frågan om och i vad mån regionplanen skall vinna beaktande får avgöras vid vägförrättningen efter omständigheterna i det särskilda fallet. Härtill kommer att inom område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan eller omfattas av förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen, planen eller förordnandet och ej regionplanen skall läggas till grund vid vägförrättningar inom området. Allenast utanför sålunda planlagt eller genom förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen reglerat område behöver överhuvud taget vid dylika förrättningar hänsyn till regionplanen tagas. Med anledning av vad nu anförts har andra stycket i förevarande paragraf underkastats viss omarbetning, därvid ovan framhållna synpunkter beaktats. I anslutning till stadgandet i första punkten av nämnda stycke må erinras att jämlikt punkt 9 av övergångsbestämmelserna till byggnadslagen jämväl avstyckningsplaner framdeles skola ha bebyggelsereglerande verkan. Stadgandet kommer alltså att omfatta även dylika planer. I sak sker härigenom ej någon ändring i vad som för närvarande gäller. 25 och 71 §§. Nuvarande 25 § femte stycket, 71 § tredje stycket och 86 § innehålla föreskrifter om byggnadsnämndens kallande till vägförrättning samt hörande i vissa fall. Vid genomförande av stadsplaneutredningens förslag skulle dessa stadganden, som gälla varje ort där byggnadsnämnd finnes, komma att omfatta jämväl sådan enligt 132 § byggnadsstadgan inrättad byggnadsnämnd, hos vilken byggnadslov ej behöver sökas utan vilkens uppgift närmast är av rådgivande natur. Att dylik byggnadsnämnd inbegripes under stadgandena i fråga synes emellertid ej nödvändigt eller lämpligt. Utredningen föreslår fördenskull, att bestämmelserna om byggnadsnämndens kallande eller hörande endasl skola gälla inom sådana områden, där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, d. v. s. inom städer och stadsliknande samhällen samt byggnadsplane- och utomplansområden.

613 73 §. Enligt förslaget till byggnadslag skall liksom för närvarande mark kunna i byggnadsplan avsättas till bland annat vägar och andra allmänna platser. 1 den mån sålunda avsatt mark erfordras för samfärdseln inom området, får den under de i 80 § första stycket, respektive 120 § första stycket och 121 § förslaget till byggnadslag stadgade förutsättningar utan vidare tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet. Äro angivna förutsättningar ej för handen, får, såsom förut framhållits (s. 421), frågan om markens ianspråktagande för trafikändamål avgöras enligt bestämmelserna antingen i lagen om enskilda vägar eller i lagen om allmänna vägar. Är i byggnadsplan mark avsatt till annan allmän plats än väg och erfordras den icke för samfärdseln inom området, skall den beträffande stad enligt 80 § andra stycket och beträffande landsbygden enligt 120 § andra och tredje styckena förslaget till byggnadslag upplåtas till allmänt begagnande efter förordnande av länsstyrelsen. En förutsättning för meddelande av dylikt förordnande är emellertid, att marken är belägen inom område, som ingår i vägförening. På sätt framhållits dels i den allmänna motiveringen (s. 202— 203) dels ock i specialmotiveringen vid behandlingen av byggnadsplaneinstitutet (s. 396, 420 och 423—424) avses nämligen vägförening skola svara såväl för markens iordningställande för avsett ändamål och underhåll som även för den ersättning, som, inom byggnadsplaneområde på landet, kan tillkomma markägaren. Angående vägförenings skyldighet i förekommande fall att gälda ersättning för intrång till följd av förbudet att bebygga i byggnadsplan på landet till väg eller annan allmän plats avsatt mark i strid mot planen har bestämmelse intagits i 123 § första stycket förslaget till byggnadslag. Beträffande åter vägföreningens befattning med markens iordningställande och underhåll samt angående ersättning för markupplåtelse och annat av markens ianspråktagande för det avsedda ändamålet orsakat intrång ha några föreskrifter ej föreslagits i byggnadslagen. Härutinnan böra enligt utredningens mening lämpligen gälla samma bestämmelser som de, vilka enligt lagen om enskilda vägar äga tillämpning å väg, som hålles av vägförening. Att vägförening i vissa fall är befriad från ersättningsskyldighet framgår emellertid av 80, 119 och 121 §§. Den grundläggande bestämmelsen om vägförenings väghållningsskyldighet finnes i 73 § första stycket lagen om enskilda vägar. Om föreningen skall åläggas motsvarande skyldighet med avseende å annan allmän plats än väg, erfordras ett tillägg till nämnda bestämmelse. I paragrafen bör alltså, lämpligen såsom ett andra stycke, införas ett stadgande av innehåll, att då länsstyrelsen förordnat att mark, som ligger inom vägförenings område och som i byggnadsplan avsetts till annan allmän plats än väg, må tagas i anspråk och nyttjas för det i byggnadsplanen avsedda ändamålet, föreningens väg-

614 hållningsskyldighet skall anses omfatta jämväl iordningställande och underhåll av nämnda plats. Genom byggnadslagens föreskrift att mark, som i byggnadsplan avsatts till annan allmän plats än väg, ej må tagas i anspråk för ändamålet med mindre vägförening finnes, nödvändiggöres bildande av vägförening i fall, där sådan förening måhända eljest ej skulle kommit till stånd. Detta synes utredningen emellertid närmast vara en fördel, då därigenom väghållningen inom byggnadsplaneområdet blir ordnad på ett sätt, som utan vägförening säkerligen merendels icke skulle uppnås. 76 §. Förevarande paragraf bestämmer de grunder, efter vilka i vägförening ingående fastigheter skola bidraga till föreningens utgifter. De bestämmelser, som härutinnan för närvarande gälla, torde kunna givas motsvarande tilllämpning då fråga är om utgifter med anledning av vägförenings befattning med andra allmänna platser än vägar. Den angående vägarna gällande huvudregeln, att fastigheternas taxeringsvärden skola tagas till utgångspunkt vid utgiftsfördelningen, synes vara principiellt riktig även då utgifterna avse sådana allmänna platser, varom här är fråga. De jämkningar i och undantag från denna regel, som stadgas då det gäller vägarna, synas likaledes väl lämpade jämväl i fråga om andra allmänna platser än vägar. Så tillvida torde vägföreningens befattning med andra allmänna platser än vägar visserligen kunna försvåra föreningens arbete, som en parkanläggning eller annan öppen plats kanske oftare än en väg är till större eller mindre nytta för viss eller vissa fastigheter än för de övriga. Detta kan medföra, att det andelstal, efter vilket fastigheterna skulle deltagit i föreningens kostnader, om fråga vore endast om vägar, icke lämpar sig vid en fördelning jämväl av föreningens med de öppna platserna förbundna utgifter. Andelstalet kan sålunda behöva jämkas. Möjlighet härutinnan föreligger, såvitt angår delaktighet i vägkostnaderna, enligt tredje stycket av förevarande paragraf. Vad där stadgas angående rätt för länsstyrelsen att, då särskilda omständigheter därtill föranleda, åsatta en fastighet högre eller lägre andelstal än som skulle följa av den allmänna grunden för fastigheternas delaktighet i kostnaderna, torde böra gälla även för det fall, att ändringar i andelstalet föranledas därav, att föreningen har att vidkännas utgifter jämväl för andra allmänna platser än vägar. Enligt fjärde stycket kan fastighet, som är föremål för exploatering, i fråga om kostnaderna för byggande av viss eller vissa av föreningens vägar åsättas högre andelstal än det, som för fastighetens delaktighet i övrigt är föreskrivet. Motsvarigheten till byggande av väg är, då det gäller öppen plats, dennas iordningställande för sitt ändamål. Under samma förutsättningar som en markexploatör kan nödgas att deltaga i kostnaderna för viss väg-

615 byggnad med förhållandevis större belopp än övriga markägare, synes han skäligen böra kunna förpliktas att deltaga i iordningställandet av viss öppen plats efter högre andelstal än det eljest för honom bestämda. Därest omständigheterna därtill föranleda, kan andelstalet höjas till 100 procent. I övrigt torde för en och samme delägare i föreningen böra såvitt möjligt fastställas ett enda andelstal, avseende såväl vägkostnaderna som kostnaderna för öppna platser. Att ett en gång fastställt andelstal icke behöver oförändrat gälla för all framtid utan kan jämkas allteftersom omständigheterna därtill föranleda framgår av sjätte stycket. Detta stadgande kan behöva tillämpas icke minst då länsstyrelsen med stöd av 80 eller 120 § byggnadslagen förordnar om ianspråktagande av mark till annan allmän plats än väg. I överensstämmelse med vad här anförts har utredningen till förevarande paragraf såsom ett sista stycke fogat en bestämmelse därom, att de i paragrafen i fråga om väg meddelade föreskrifterna skola äga motsvarande tilllämpning beträffande annan allmän plats, som skall iordningställas och underhållas av föreningen. 81 §. Enligt förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse kan vägförening efter länsstyrelsens medgivande upptaga lån för täckande av utgifter för vägbyggnad, för gäldande av ersättning enligt 87 § eller för annat ändamål, som ej är att hänföra endast till vägunderhållet, vinterväghållningen eller förvaltningen under året. Med utgifter för vägunderhåll torde, vid bifall till utredningens förslag, böra jämställas utgifter för underhåll av annan allmän plats än väg. Stadgandet torde alltså böra jämkas i överensstämmelse härmed. 86 §. Motivet till den jämkning, som föreslagits i denna paragraf, har förut angivits (s. 612). 87 och 88 §§. Bestämmelserna i förevarande paragrafer, vilka reglera, 87 § frågan om ersättning för markupplåtelse och annat intrång i samband med byggande eller ianspråktagande av väg samt 88 § frågan om vad iakttagas skall, därest vägförening icke fullgör densamma åliggande skyldigheter eller önskar erhålla anstånd med vägs byggande eller övertagande till väghållning, torde böra givas motsvarande tillämpning beträffande annan allmän plats, som till följd av länsstyrelsens förordnande skall omhändertagas av vägförening. Stadgande härom har införts såsom ett sista stycke i vederbörande paragrafer. Av bestämmelserna i 80, 119 och 121 §§ byggnadslagen framgår, att i där avsedda fall någon ersättningsskyldighet icke kan ifrågakomma.

616 Förslaget till lag o m ändrad lydelse av 3 3 § civilförsvarslagen. De föreslagna ändringarna, vilka icke innebära någon saklig avvikelse från vad nu gäller, föranledas av stadsplaneutredningens förslag i 132 § byggnadsstadgan, att byggnadsnämnd skall kunna inrättas jämväl för område på landet, för vilket icke fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, men att byggnadslov icke behöver sökas hos sådan byggnadsnämnd.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen o m inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Enligt 8 § första stycket första punkten lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar må hos myndighet upprättade handlingar i ärende angående uppgörande av ny eller ändrad stadsplan ej utan tillstånd av myndighet som handlägger ärendet utlämnas, förrän förslag till stadsplan blivit tillgängligt för granskning. Enligt andra punkten samma stycke äger myndighet, som handlägger dylikt ärende, såvitt angår hos myndigheten i ärendet upprättade handlingar med beräkningar av fastighetsvärden, besluta, att sådan handling ej heller efter nämnda tidpunkt må utan myndighetens tillstånd utlämnas; dock att handlingen ej må hemlighållas längre än till dess stadsplanen blivit genomförd eller tjugu år förflutit från handlingens datum. I andra stycket av paragrafen stadgas, att bestämmelserna i första stycket skola äga motsvarande tillämpning beträffande stomplan, ävensom med avseende å utomplansbestämmelser för städer och stadsliknande samhällen på landet. Om, såsom stadsplaneutredningen föreslagit, i byggnadslagstiftningen införes det visserligen redan nu flerstädes använda ehuru ej lagfästa begreppet generalplan, torde beträffande rätten att taga del av handlingar, vilka ligga till grund för dylik plan, böra gälla inskränkningar, motsvarande de vilka enligt vad nu anförts äro föreskrivna i fråga om utlämnande av handlingar i stadsplaneärenden. I överensstämmelse med de principer, vilka kommit till uttryck i 8 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, böra inskränkningarna, i vad de avse generalplan, begränsas till generalplan för städer och stadsliknande samhällen. Frågan om utlämnande av handlingar rörande generalplan avseende den egentliga landsbygden blir alltså, i likhet med vad som gäller beträffande byggnadsplan och utomplansbestämmelser på landet, att bedöma i enlighet med tryckfrihetsförordningens allmänna bestämmelser. Ej heller i fråga om det föreslagna nya planinstitutet region-

617 plan torde någon inskränkning i sistnämnda bestämmelser böra göras. Detsamma gäller beträffande byggnadsplan i stad, vilket planinstitut enligt stadsplaneutredningens förslag ersätter den nuvarande avstyckningsplanen.

Förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av vägstadgan. 20 §. Skyldigheten enligt paragrafens sista stycke, sådant detta för närvarande lyder, att inom område, för vilket gäller stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller avstyckningsplan, i vissa fall inhämta yttrande av byggnadsnämnd rörande förslag till arbetsplan har enligt förslaget utsträckts att gälla även i fråga om område, vilket omfattas av förordnande enligt 14 eller 108 § byggnadslagen. Å andra sidan skall, i överensstämmelse med vad som föreslagits angående byggnadsnämnds underrättande vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar, berörda skyldighet endast avse områden, inom vilka byggnadsnämndens lov skall inhämtas till byggnadsföretag, d. v. s. — frånsett stadsliknande samhällen — byggnadsplane- och utomplansområden. 34 a §. Innan enligt 26 a § lagen om allmänna vägar förordnande meddelas om förbud mot anslutning av enskild väg till allmän utan länsstyrelsens tillstånd, måste, såsom förut framhållits (s. 599—600), klarläggas, hur tillfarten av enskilda vägar till den allmänna vägen framdeles skall ske. Likaledes är det angeläget att fastighetsägare och andra, som beröras av förordnandet, få tillfälle att yttra sig i ärendet. Förordnandet bör alltså föregås av ett förslag, innefattande den tilltänkta regleringen av tillfartsvägarna. Beträffande upprättande av sådant förslag och dess utställande för granskning av vederbörande intressenter torde bestämmelserna i 16—21 §§ vägstadgan om upprättande av arbetsplan för väg böra i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Liksom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen enligt 27 § äger meddela närmare anvisningar om upprättande av arbetsplan, torde sådana anvisningar, i den mån de kunna befinnas erforderliga, få meddelas av styrelsen med avseende å uppgörande av förslag till förordnande, som här avses. Avses förordnandet skola medföra, att befintlig enskild väg, vilken ansluter till allmän väg, icke vidare får användas för tillfart till denna på sätt som tidigare skett, bör det åligga vägförvaltningen i länet att innan förordnandet meddelas söka med vederbörande fastighetsägare träffa uppgörelse om, hur vägfrågan för de berörda fastigheternas del framdeles skall lösas. I regel

618 synes det icke behöva möta någon svårighet att, då det gäller befintliga tillfartsvägar, sålunda komma till samförstånd mellan parterna. För kostnader och skador, som en fastighetsägare kan komma att lida genom att en befintlig tillfartsväg måste i anledning av förordnandet givas ändrad sträckning eller ersättas med ny väg, blir han enligt 26 b § lagen om allmänna vägar berättigad till ersättning. Sedan förordnande beslutats, torde genom länsstyrelsens försorg myndigheter och enskilda, som beröras av förordnandet, böra underrättas därom. I detta hänseende synes i stort sett böra gälla samma bestämmelser, som meddelas i 25 § angående kungörande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om fastställelse å arbetsplan. 34 b §. Länsstyrelsens förbud enligt 33 eller 34 § lagen om allmänna vägar mot uppförande av byggnad inom visst avstånd från allmän väg är av stor betydelse ej blott för därav berörda markägare utan också för länsarkitekten och överlantmätaren, vilka i görligaste mån torde ha att vaka över att förbudet iakttages samt att avstyckning eller annan jorddelning ej verkställes så, att förbudet motverkas. Även för vägnämnden torde förbuden vara av ett visst intresse. Det synes därför vara en brist, att det för närvarande ej är sörjt för att dessa förbud komma till vederbörandes kännedom. Denna brist blir särskilt påfallande vid genomförande av stadsplaneutredningens förslag om viss utvidgning av länsstyrelsens berörda förbudsmöjlighet. Utredningen föreslår därför, att bestämmelser meddelas om kungörande av förbud, varom nu är fråga, i överensstämmelse med vad som i 34 a § andra stycket föreslagits för där avsett fall. 38 §. Det i paragrafens andra stycke införda undantagsstadgandet för det fall, att väg enligt stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan ingår i gata eller annan allmän plats, skall enligt förslaget gälla även beträffande väg, som jämlikt generalplan i förening med förordnande enligt 14 § byggnadslagen eller enligt byggnadsplan ingår i gata. Detta är en naturlig följd av att begreppen generalplan och byggnadsplan i stad införas i lagstiftningen. 39 och 41 §§. Vad i 34 a och 34 b §§ stadgas har endast avseende å den egentliga landsbygden samt å stadsliknande samhällen på landet, där kronan är väghållare. Motsvarande bestämmelser torde emellertid böra gälla för övriga delar av landet. Föreskrift härom har i fråga om stad intagits i 39 och 41 §§. Till följd av den hänvisning, som i 40 § sker till 39 §, blir enahanda föreskrift omedelbart tillämplig å sådana stadsliknande samhällen, som själva äro väghållare.

619 Förslaget till kungörelse angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§ kungörelsen med vissa föreskrifter om mätningsväsendet och fastighetsregisterväsendet i rikets städer. Enligt 1 § 2 mom. och 3 § 1 mom. ovannämnda kungörelse skall den närmare tillsynen å stads mätningsväsende utövas av byggnadsnämnden, som det därvid åligger att särskilt övervaka bland annat, att mätning och kartläggning utföras enhetligt och på ett för framtiden betryggande sätt samt med minst sådan noggrannhet att mätningsförordningens fordringar rörande finmätning uppfyllas. Detta stadgande torde, på grund av bestämmelsen i nuvarande 27 § byggnadsstadgan, att förslag till tomtindelning skall utmärkas å karta, upprättad av person med mätningsmannabehörighet, äga tillämpning beträffande mätning och kartläggning för tomtindelningsändamål. Däremot lärer stadgandet för närvarande icke tillämpas, då fråga är om uppgörande av stadsplan. Detta är, vilket också svenska kommunaltekniska föreningen påpekat, en brist. Ej heller äger stadgandet tillämpning beträffande upprättandet av karta för byggnadsplan eller avstyckningsplan. 1 och med att — i enlighet med stadsplaneutredningens förslag till byggnadsstadga 32 § 3 mom., 51 § 2 mom. och 122 § andra stycket — krav uppställes på vass behörighet för den, som uppgör grundkarta till stadsplan och byggnadsplan, torde det åligga byggnadsnämnden i stad att övervaka, att jämväl vid den mätning och kartläggning, som verkställes för stadsplane- eller byggnadsplaneändamål, de i mätningsförordningen angivna noggrannhetsfordringarna rörande finmätning iakttagas. Detta torde följa av kungörelsen utan att uttryckligt stadgande i ämnet intages däri. I de närmare anvisningar, som enligt förslaget till byggnadsstadga 32 § 3 mom. fjärde stycket och 51 § 2 mom. fjärde stycket skola utfärdas av lantmäteristyrelsen, bör berörda noggrannhetskrav i fråga om grundkarta till stadsplan och byggnadsplan komma till direkt uttryck. 1 mätningsförordningen torde lämpligen böra vidtagas vissa ändringar i syfte att utmärka att bestämmelserna i denna förordning skola följas vid upprättande av grundkarta till stadsplan och byggnadsplan. Förslag i detta hänseende samt till de ändringar, som eljest kunna finnas påkallade i mätningsförordningen, torde böra utarbetas av lantmäteristyrelsen. 2 §• Jämlikt 1 § 1 mom. förevarande kungörelse skall det statliga överinseendet över stads mätningsväsen ankomma på lantmäteristyrelsen. Enligt 2 § åligger det lantmäteristyrelsen att vid utövandet av detta överinseende övervaka bland annat tillämpningen av bestämmelserna i ovannämnda 27 § nuvarande byggnadsstadgan angående beskaffenheten av tomtindelningskarta. I stads-

620 planeutredningens förslag till byggnadsstadga äro motsvarande bestämmelser intagna i 42 §. Härav föranledd jämkning bör vidtagas i 2 § kungörelsen. Upptagas, såsom stadsplaneutredningen föreslagit, i byggnadsstadgan bestämmelser om att lantmäteristyrelsen skall meddela närmare föreskrifter rörande grundkarta till stadsplan och byggnadsplan, synes vidare i sistnämnda författningsrum böra ske en hänvisning jämväl till 32 och 51 §§ byggnadsstadgan. Den närmare tillsynen över att föreskrifterna om grundkartas beskaffenhet följas ankommer på byggnadsnämnden. 5 §• Paragrafens 1 mom. första stycke, som för närvarande innehåller föreskrifter om förvaring i brandfri lokal av kartor och handlingar rörande planläggning av olika slag, tomtindelning m. m., har kompletterats genom intagande däri av stadgande om skyldighet att på dylikt sätt jämväl förvara kartor och handlingar rörande generalplan samt byggnadsplan i stad. Saknas tillgång till brandfri lokal, skola enligt andra stycket i förevarande moment kopior och avskrifter av förut angivna kartor och handlingar överlämnas till lantmäterikontoret i länet. Från denna regel gälla dock vissa undantag, bland annat för det fall att karta och handlingar rörande stadsplan förvaras hos byggnadsstyrelsen. Även i fråga om karta och handlingar rörande generalplan, varav jämlikt 20 § förslaget till byggnadsstadga kopia överlämnats till byggnadsstyrelsen, torde dylik undantagsbestämmelse böra gälla. Ifrågavarande stadgande har jämkats i överensstämmelse härmed.

Förslaget till kungörelse om statsdepartements och länsstyrelsers skyldigheter med avseende å expedieringen av vissa beslut. Kungörelsen den 18 juli 1928 (nr 307) angående expediering av beslut rörande ändring i rikets indelning m. m., sådan denna lyder enligt kungörelse den 20 november 1931 (nr 372), innehåller bestämmelser om expediering förutom av beslut rörande ändring i rikets indelning jämväl av beslut angående tillämpning å landet av stadsplanelagens, hälsovårdsstadgans eller brandstadgans bestämmelser om stad eller av ordningsstadga för rikets städer, angående fastställelse av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser för stadsliknande samhälle på landet och av byggnadsplan eller utomplansbestämmelser på landet ävensom angående godkännande av avstyckningsplan. Beslut angående ändring i rikets indelning, vilka beslut givit kungörelsen dess namn, förekomma mera sällan i förhållande till det stora antalet beslut om stadsplaner och annan planläggning. Bestämmelserna

621 avse vidare uteslutande expeditioner från vissa statsdepartement och länsstyrelserna. Angående expedieringen av andra myndigheters beslut i ärenden av ifrågavarande art gälla särskilda föreskrifter. Kungörelsens benämning synes därför vara mindre lämplig. Då kungörelsen även i sakligt hänseende torde behöva till största delen omarbetas, föreslås densamma skola ersättas av en helt ny kungörelse om statsdepartements och länsstyrelsers skyldigheter med avseende å expedieringen av vissa beslut. 1 §• Förevarande paragraf överensstämmer, frånsett vissa redaktionella ändringar, med 1 § i 1928 års kungörelse. 2 §• I denna paragraf, som motsvarar 2 § första stycket i 1928 års kungörelse, meddelas bestämmelser angående expedieringen av beslut rörande stadsplan, utomplansbestämmelser och förordnande enligt 14 § byggnadslagen eller ändring däri, allt såvitt angår stadsliknande samhälle å landet. Avskrifter av beslutet samt kopia av tillhörande karta skola liksom hittills av vederbörande departement eller länsstyrelse tillställas lantmäteristyrelsen och överlantmätaren. Erinran om vad sålunda stadgas har införts i 114 § förslaget till byggnadsstadga. Av sistnämnda paragraf första stycket, jämfört med 26 § tredje stycket samt 33 och 60 §§ förslaget till byggnadsstadga, framgår, att kopior av kartan och avskrifter av handlingarna i förevarande fall skola genom vederbörande samhälles försorg tillställas jämväl byggnadsstyrelsen och, i två exemplar, länsstyrelsen. 3 §• Byggnadsplan i stad fastställes enligt utredningens förslag — där ej Kungl. Maj:t beträffande visst område förordnat, att i fråga om byggnadsplan skola gälla samma bestämmelser som på landsbygden — på därom av markägare gjord ansökan. Ändring av sådan plan kan däremot fastställas utan framställning av markägare. På den egentliga landsbygden ävensom inom område av stad eller stadsliknande samhälle, för vilket Kungl. Maj:t meddelat förordnande, som nyss sagts,kan såväl ny byggnadsplan som ändring i förut gällande plan fastställas oberoende av markägarnas ansökan. Finnes sökande, skall denne såväl i stad som på landet — jämlikt 52 § och 122 § andra stycket förslaget till byggnadsstadga — tillhandahålla länsstyrelsen de kopior och avskrifter av planförslaget, som erfordras för ärendets handläggning. Sedan byggnadsplan fastställts, torde en kopia av byggnadsplanekartan jämte tillhörande handlingar böra tillställas sökanden. Att handlingarna därvid böra vara åtecknade fastställelsebevis är uppenbart och synes icke behöva särskilt utsägas. Kopior torde vidare böra tillställas byggnads-

nämnden, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och överlantmätaren. Detsamma synes böra gälla, därest länsstyrelse fastställt utomplansbestämmelser för landet eller ändring däri eller meddelat förordnande enligt 108 § byggnadslagen eller ändring av sådant förordnande. Stadgande i dessa ämnen har upptagits i förevarande paragraf. Finnes ej sökande, skola erforderliga kopior och avskrifter anskaffas av länsstyrelsen på statsverkets bekostnad. Erinran om den skyldighet att expediera kartor och handlingar, som sålunda ålagts länsstyrelsen, har gjorts i 55 och 124 §§ byggnadsstadgan såvitt angår byggnadsplan, samt i 118 § samma stadga såvitt angår förordnande enligt 108 § byggnadslagen. Beträffande utomplansbestämmelser på landet hänvisas i 129 § byggnadsstadgan till nyssnämnda 124 §. I gällande rätt motsvaras förevarande paragraf dels av 2 § andra stycket i 1928 års kungörelse, vilket stadgar skyldighet för länsstyrelsen att efter fastställelse å byggnadsplan eller utomplansbestämmelser för landet eller ändring däri överlämna kartkopia m. m. till lantmäteristyrelsen och överlantmätaren, dels av 3 § samma kungörelse, varav framgår att efter godkännande av avstyckningsplan i stad eller på landet kartkopia skall översändas till sökanden och till överlantmätaren, dels ock av 91 § nuvarande byggnadsstadgan, däri länsstyrelsen ålagts att efter fastställelse å byggnadsplan på landet översända kartkopia m. m även till byggnadsstyrelsen. 1 2 § andra stycket av 1928 års kungörelse är för närvarande ytterligare intagen en bestämmelse om vederbörande domhavandes underrättande rörande fastställelse å byggnadsplan eller ändring däri. Dylik underrättelse har synts utredningen kunna undvaras, särskilt som tomtindelning inom byggnadsplaneområde icke vidare skall kunna fastställas. 2 § tredje stycket i den gällande kungörelsen innehåller en erinran om länsstyrelsens ovanberörda skyldighet enligt 91 § nuvarande byggnadsstadgan att underrätta byggnadsstyrelsen. Vid bifall till vad utredningen nyss föreslagit skall denna erinran utgå. Det torde vidare, särskilt om kungörelsens rubrik ändras på föreslaget sätt, vara onödigt att, såsom för närvarande sker i tredje stycket, erinra om stads och stadsliknande samhälles skyldighet att till byggnadsstyrelsen och länsstyrelse insända kopia av karta och beskrivning rörande stadsplan m. m. Hela detta tredje stycke kan alltså uteslutas. 4 §• Jämlikt förslaget till 175 § byggnadsstadgan skall förordnande om bebyggelsereglering enligt 143, 144 eller 146 § byggnadslagen genom länsstyrelsens försorg kungöras i ortstidning. Därjämte torde emellertid särskild underrättelse om förordnandet böra tillställas byggnadsnämnden, därest sådan finnes, samt byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och överlantmätaren. Sådant underrättande synes böra ske i den formen, att envar av nämnda

myndigheter tillställes avskrift av beslutet samt kopia av kartan. Härom har stadgande upptagits i förevarande paragraf. Erinran om länsstyrelsens berörda skyldighet har införts i 175 § byggnadsstadgan. 5 - 8 §§. Dessa paragrafer överensstämma, frånsett vissa jämkningar av redaktionell natur, med 4—7 §§ i 1928 års kungörelse.

Förslaget till kungörelse om förskott och bidrag av statsmedel till vissa plankostnader. Enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen (s. 207—208 och 211) bör staten i tre hänseenden, allteftersom omständigheterna föranleda därtill, ekonomiskt medverka till upprättandet och genomförandet av byggnadsplaner på den egentliga landsbygden, även då skyldighet härutinnan icke åvilar staten i egenskap av markägare, nämligen dels genom förskott till kostnaderna för uppgörande av byggnadsplan, dels genom bidrag till bestridande av samma kostnader, dels ock genom bidrag till kostnaderna för planens genomförande. Enahanda möjligheter till förskott och bidrag av statsmedel ha vidare föreslagits skola finnas i fråga om byggnadsplan, som enligt de för landsbygden gällande bestämmelserna upprättas inom stad eller stadsliknande samhälle med stöd av särskilt förordnande av Kungl. Maj:t (s. 214). Vid behandlingen av 103 § förslaget till byggnadslag (s. 406) har slutligen förutsatts, att bidrag av statsmedel skall kunna utgå jämväl till de kostnader, en landskommun kan nödgas vidkännas för upprättande av generalplan samt för ändring i sådan plan. De föreskrifter, vilka synts utredningen böra gälla beträffande denna statens medverkan, ha sammanförts i föreliggande förslag till kungörelse. Angående statens deltagande i kostnaderna för sådan generalplan på landet, som upprättas genom länsstyrelsens försorg, stadgas i 107 § byggnadslagen. Förevarande kungörelse avser icke kostnader för vidtagande av ändring i byggnadsplan. Detta sammanhänger dels därmed att enligt 118 § andra stycket byggnadslagen dylika kostnader skola, så snart ändringen föranledes av förhållanden, vilka inträffat efter planens fastställande, bestridas av den genom vars åtgöranden behovet av ändringen uppkommit, dels ock därmed att utredningen i annat sammanhang (s. 217) föreslagit ett särskilt statsanslag till bidrag vid sådan revision av gällande byggnadsplaner, som föranledes av att planerna utlagts över för stora områden.

1 - 5 §§• I dessa paragrafer regleras frågan om förskott till kostnaderna för upprättande av byggnadsplan. De härutinnan föreslagna bestämmelserna ansluta sig till den praxis, som för närvarande, ehuru utan stöd av någon författning i ämnet, tillämpas. Fråga om förskott skall alltså bero på prövning av Kungl. Maj:t efter framställning av vederbörande länsstyrelse. Vid framställningen skall fogas utredning, som möjliggör för Kungl. Maj:t att bedöma såväl behovet av den ifrågasatta planläggningsåtgärden som skäligheten av de därmed förbundna kostnaderna samt markägarnas och kommunens förutsättningar att bära dessa. Beviljat förskott bör löpa utan ränta. Sedan byggnadsplanen upprättats samt länsstyrelsens beslut angående kostnadsfördelningen vunnit laga kraft, åligger det vederbörande att till statsverket återbetala den del av förskottet, som sålunda belöper å honom. Återbetalningen bör emellertid kunna av länsstyrelsen fördelas över flera år, förslagsvis högst fem. Finner Kungl. Maj:t lämpligt, att byggnadsplan kommer till stånd, bör förskott beviljas, så framt ej annat föranledes av särskilda omständigheter, såsom att markägarna ha sådant ekonomiskt intresse av planen att de skäligen böra utan statlig medverkan sörja för dess tillkomst. För budgetåret 1945/46 har riksdagen å kapitalbudgeten, fonden för förlag till statsverket anvisat ett investeringsanslag till Förskott av kostnader för uppgörande av byggnadsplaner å 125 000 kronor. Utredningen förutsätter, att medel för ändamålet fortsättningsvis ställas till förfogande till sådana belopp, att erforderlig planläggningsverksamhet icke omöjliggöres eller uppehälles av bristande medelstillgång (jfr s. 203—204). 6—12 §§. Statens direkta bidrag till kostnaderna för uppgörande av byggnadsplan föreslås skola vara av två slag. Dels skall bidrag kunna utgå för det fall att staten — ehuru icke ägare av mark inom byggnadsplaneområdet — har sådan nytta av planen, att skälighetshänsyn motivera statlig medverkan till planens upprättande. Detta är fallet, då i byggnadsplanen mark avsatts för allmän väg eller eljest för tillgodoseende av allmänt behov. Dylikt statsbidrag tillgodokommer markägarna i gemen, i det att den kostnadssumma, som behöver utdebiteras å markägarna, minskas med motsvarande belopp. Förutsättningarna för sådant bidrag angivas i 7 §. Dels kan bidrag utgå direkt till viss markägare. Villkor för bidrag i detta fall böra, i överensstämmelse med vad som gäller om bidrag till jorddelningsförrättningar enligt kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 295) angående villkor för erhållande av statsbidrag Lill förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet, vara, att de markägaren åliggande kostnaderna för byggnadsplanens uppgörande måste anses för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning, samt att planens tillkomst icke varit för honom ett uppen-

625 bart spekulationsintresse. Föreskrift härom har intagits i 8 §. Erinras må, att liknande bidragsmöjlighet föreligger enligt kungörelsen den 22 december 1939 (nr 912) angående villkor för erhållande av statsbidrag till förrättning enligt lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar. Det bör ankomma på länsstyrelsen att göra framställning om bidrag enligt 7 §. Vid framställningen böra fogas kopia och avskrift av byggnadsplanen jämte beskrivning och övriga bilagor ävensom den övriga utredning, länsstyrelsen kan akta nödigt förete. Ärendets avgörande bör ankomma på Kungl. Maj:t. Finner Kungl. Maj:t skäligt bevilja bidrag, torde, därest förskottsmedel enligt 1—5 §§ ställts till länsstyrelsens förfogande, bidraget i första hand böra avräknas å dessa. Ansökan om bidrag enligt 8 § bör göras av vederbörande markägare. Prövningen av dylika ansökningar bör lämpligen anförtros länsstyrelsen. Vid ansökningen böra fogas de handlingar, sökanden kan vilja åberopa till styrkande av sin ekonomiska belägenhet. Den, som vill komma i åtnjutande av bidrag, bör vara skyldig att ansöka därom inom viss ej alltför lång tid efter det byggnadsplanen blivit fastställd och länsstyrelsens beslut angående fördelning av kostnaderna för planens uppgörande vunnit laga kraft. Berörda tid föreslås, i anslutning till vad som är stadgat beträffande tiden för ansökan om bidrag till jorddelningsförrättning, till två år. Har kostnadsfördelningen ägt rum redan före kungörelsens ikraftträdande, torde viss utsträckning av denna tid erfordras. Utredningen återkommer härtill vid behandlingen av övergångsbestämmelserna. Har sökanden, då bidrag beviljas, ännu ej vidkänts några utgifter för byggnadsplanens uppgörande eller överstiger eljest hans skuld för oguldna sådana utgifter bidragsbeloppet, skall detta i första hand avräknas å skuldsumman. Ifrågavarande statsbidrag, såväl det enligt 7 § som det enligt 8 § utgående, torde böra bestridas från ett å riksstaten under sjätte huvudtiteln uppfört särskilt anslag, förslagsvis benämt Bidrag till vissa plankostnader. Anslaget bör givas reservationsanslags natur. Det låter sig ej göra att angiva några bållbara grunder för beräkning av storleken av det belopp, vilket för ändamålet erfordras under första budgetåret. Om emellertid förutsattes, att varje länsstyrelse bör kunna tillgodose ett bidragsbehov av i medeltal 1 000 kronor, samt att till Kungl. Maj:ts förfogande för tilldelning av bidrag enligt 7 § bör stå ett belopp av 10 000 kronor, skulle det totala årliga medelsbehovet bli i runt tal 35 000 kronor. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma hur stort belopp, som varje särskild länsstyrelse skall äga disponera över. 13—15 §§. . I förevarande paragrafer angivas de grunder, efter vilka bidrag skall kunna utgå till bestridande av de med genomförande av byggnadsplan förenade kostnaderna. Dylika kostnader äro av två huvudslag, nämligen dels kostio

nåder för ersättning till markägare och andra rättsinnehavare för intrång, som orsakas därav att — på grund av det med byggnadsplanen förenade förbudet mot nybyggnad i strid mot samma plan — viss mark icke kan användas på annat sätt än som står i uppenbart missförhållande till markens värde, dels ock kostnader, avseende ersättning för markupplåtelse och annat intrång, då mark tages i anspråk för väg eller annan allmän plats, samt kostnader i samband med markens iordningställande och underhåll för det avsedda ändamålet. Enligt 123 § byggnadslagen skola förstnämnda kostnader bäras, såvitt fråga är om allmän väg, av kronan samt eljest av vägförening. övriga ovan omförmälda kostnader drabba vederbörande väghållare, därvid är att märka att enligt 120 § byggnadslagen mark, som i byggnadsplan utlagts till annan allmän plats än väg, ej får tagas i anspråk för ändamålet med mindre väghållningen utövas av vägförening, som med avseende å dylik mark kan iklädas samma skyldigheter som de vilka enligt lagen om enskilda vägar åvila föreningen beträffande vägarna. Vad först angår vägförenings ersättningsskyldighet enligt byggnadslagens 123 § torde kostnader av ifrågavarande slag kunna antagas bli tämligen sällsynta. Detta hindrar emellertid ej, att sådana kostnader understundom komma att utkrävas, och att de då kunna uppgå till belopp, som för föreningens medlemmar komma att kännas besvärande. Enligt kungörelsen den 3 december 1943 (nr 800) angående statsbidrag till enskild väghållning — ändrad genom kungörelse den 5 maj 1944 (nr 197) — vilken kungörelse äger tillämpning även inom byggnadsplaneområde, kunna utgå dels bidrag till byggande av enskild väg med högst 50 procent av beräknad kostnad för vägens anläggning, där denna måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande, dels ock bidrag med högst 60 procent av den årliga underhållskostnaden, om vägen befares av andra än väghållare i större omfattning eller eljest på sådant sätt att underhållet därigenom avsevärt försvåras samt vägen är av väsentlig betydelse för en bygds befolkning och det nödiga underhållet av vägen på grund av dess längd eller annan omständighet måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande. Är väghållningen i särskilt hög grad betungande, må i undantagsfall underhållsbidraget bestämmas till 70 procent av den uppskattade kostnaden. Utredningen föreslår, att bidrag till bestridande av kostnader enligt 123 § byggnadslagen må kunna utgå enligt samma grunder, som enligt vad nyss anförts i vanliga fall gälla beträffande byggnadsbidrag till väg, d. v. s. med högst 50 procent av kostnadsbeloppet samt under förutsättning att kostnadernas gäldande skulle för vägföreningens medlemmar bli synnerligen betungande. Föreskrift av detta innehåll har intagits i 14 § kungörelseförslaget. Prövningen av ansökan om bidrag enligt 1943 års kungörelse ankommer på länsstyrelsen. Det synes lämpligt, att länsstyrelsen omhänderhar jämväl frågan om statsbidrag till de kostnader för byggnadsplans genomförande, som det här gäller.

627 På samma sätt som enligt 1943 års kungörelse väghållare kan erhålla bidrag till byggande och underhåll av väg, synes vidare möjlighet böra förefinnas för vägförening, som enligt utredningens förslag till ändrad lydelse av 73 § lagen om enskilda vägar nödgas vidkännas kostnader för anläggning och underhåll av annan allmän plats än väg, att få bidrag härtill. Angående villkoren för utbekommande av sådant bidrag samt bidragsfrågans handläggning torde bestämmelserna i 1943 års kungörelse böra i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Byggnadsbidraget enligt nämnda kungörelse skall, såsom förut nämnts, beräknas med hänsyn till anläggningskostnaderna. Formellt sett möter ej något hinder mot att i dessa kostnader inräknas ersättning för markupplåtelse och annat av vägbyggandet föranlett intrång. I praktiken torde emellertid bidrag icke ha beviljats till bestridande av sådan ersättning utan utgått allenast till de direkt med själva anläggningsarbetet förbundna kostnaderna. Den omständigheten, att en väg bygges i samband med genomförandet av en byggnadsplan, torde ej utgöra anledning att föreskriva någon ändring i för närvarande gällande bidragsregler. Ej heller torde någon sådan ändring föranledas av bidragskungörelsens utsträckande till att gälla även annan i byggnadsplan utlagd allmän plats än väg. Frågan, å vilket kostnadsbelopp statsbidraget skall beräknas, får, på samma sätt som för närvarande i förekommande fall sker, avgöras efter skälighetsprövning med hänsyn till omständigheterna från fall till fall. För bestridande av de enligt 1943 års kungörelse utgående bidragen finnas under sjätte huvudtiteln anvisade två reservationsanslag, ett till Bidrag till byggande av enskilda vägar och ett avseende Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. Anslagen äro i riksstaten för budgetåret 1944/45 upptagna med respektive 1 200 000 och 2 180 000 kronor. Vid bifall till vad utredningen föreslagit synas jämväl bidragen till kostnaderna för anläggning samt underhåll av andra allmänna platser än vägar böra bestridas från ifrågavarande anslag. Byggnadsanslaget torde härvid, till utmärkande av att från anslaget kan utgå bidrag även till annat än vägar, böra benämnas Bidrag till byggande av enskilda vägar m. m. Anslaget till underhållsbidrag har, såsom nämnts, redan nu motsvarande rubricering. Någon höjning av anslagen för att möjliggöra tillgodoseende av här ifrågavarande syften torde tillsvidare icke erfordras. De belopp, som behövas för ändamålet, torde nämligen bli tämligen obetydliga i förhållande till anslagens totalbelopp. Vad angår bidraget till kostnader för intrångsersättning enligt 123 § byggnadslagen synes detta knappast vara av beskaffenhet att böra bestridas från något redan befintligt anslag. Ett särskilt anslag under sjätte huvudtiteln till Bidrag till kostnader för genomförande av byggnadsplan torde alltså behöva anvisas. Även detta anslag bör ha naturen av reservationsanslag. Det bör i enlighet med vad ovan anförts utbetalas och disponeras av väg- och vatten-

628 byggnadsstyrelsen. För första budgetåret torde vara tillräckligt att under anslaget anvisa allenast ett mindre belopp, förslagsvis 3 000 kronor. 16 och 17 §§. Enligt 107 § förslaget till byggnadslag skola, då generalplan på landet upprättas genom försorg av länsstyrelsen, kostnaderna alltid gäldas av staten och kommunen med hälften vardera. Detsamma gäller beträffande ändring av generalplan. Att i anslutning härtill fastställa en generell procentsats, efter vilken statsbidrag till kostnaderna skall utgå för det fall att generalplan uppgöres eller ändras av kommunen själv synes emellertid ej lämpligt. Bidragets storlek bör bedömas med hänsyn till statens intresse av att generalplanen kommer till stånd. Frågan får alltså avgöras från fall till fall. En övre gräns för bidragstilldelningen torde emellertid böra fastställas. Utredningen föreslår att denna, i överensstämmelse med vad som föreslagits skola gälla enligt nyssberörda 107 § byggnadslagen, bestämmes till 50 procent av kostnaderna. Liksom bidragstilldelningen enligt 7 § torde prövningen av det bidrag, som bör utgå till kostnaderna för generalplan, böra ankomma på Kungl. Maj:t. Bidrag, varom nu är fråga, synas lämpligen böra bestridas från det anslag till Bidrag till vissa plankostnader, som föreslagits i det föregående (s. 625). Medelsbehovet för bidrag till byggnadsplanekostnader har där beräknats till 35 000 kronor om året. Antages, i saknad av ens tillnärmelsevis säkra utgångspunkter för beräkningen, att bidragen till kostnader för generalplaner under första året belöpa sig till enahanda belopp, skulle det sammanlagda anslagsbehovet uppgå till 70 000 kronor. Stadsplaneutredningen föreslår, att ett reservationsanslag av denna storlek anvisas för ändamålen i fråga. övergångsbestämmelserna. De möjligheter att erhålla statsbidrag till med byggnadsplan förenade kostnader, som i det föregående avses, torde böra i tillämpliga delar gälla, oberoende av om byggnadsplanen upprättats och fastställts före eller efter bestämmelsernas ikraftträdande. Bidrag i fråga om äldre byggnadsplan bör alltså kunna utgå dels till kostnaderna för planens uppgörande enligt kungörelsens 7 och 8 §§, dels ock till kostnaderna för iordningställande och underhåll av i byggnadsplanen utlagd annan allmän plats än väg enligt 15 §. Däremot kan bidrag enligt kungörelsens 14 § till kostnader för ersättning till markägare jämlikt 123 § byggnadslagen icke ifrågakomma beträffande äldre planer, enär sistnämnda stadgande enligt punkt 4 i övergångsbestämmelserna till samma lag icke skall äga tillämpning med avseende å sådana planer. I kungörelsens 11 § andra stycket stadgas, att markägare, som önskar erhålla bidrag enligt 8 §, skall göra ansökan därom inom två år efter det att länsstyrelsens beslut angående fördelningen av kostnaderna vunnit laga kraft.

629 Har kostnadsfördelningen ägt rum redan före kungörelsens ikraftträdande, blir denna tidsbegränsning otillfredsställande. Det synes rimligt, att undantag göres i fråga om byggnadsplan, beträffande vilken kostnadsfördelningen verkställts inom viss ej alltför lång tid, förslagsvis två år, innan den i kungörelsen stadgade bidragsmöjligheten öppnas. Med avseende å sådan byggnadsplan synes den i 11 § stadgade tiden böra räknas icke från det fördelningsbeslutet vunnit laga kraft utan från dagen för kungörelsens ikraftträdande. Föreskrift härom har intagits såsom övergångsbestämmelse till kungörelsen.

630 Sammanfattning. Sammanfattningsvis innebära stadsplaneutredningens förslag i huvudsak följande. 1. Frågan om bebyggelse och planläggning av mark för byggnadsändamål regleras dels i en byggnadslag, vilken ersätter den nuvarande stadsplanelagen, dels ock, liksom nu, i en följdförfattning till lagen, benämnd byggnadsstadga. 2. Begreppet regionplan införes i planlagstiftningen. Regionplan skall upprättas då för två eller flera städer, stadsliknande samhällen eller landskommuner gemensam planläggning finnes böra, i ett eller flera hänseenden, äga rum beträffande grunddragen för markens användning, såsom i fråga om viktigare trafikleder, områden för tätare bebyggelse och områden för tillgodoseende av allmänhetens behov av friluftsliv (127 § byggnadslagen). Regionplan, som fastställes av Kungl. Maj:t, skall tjäna till ledning vid den närmare planläggningen inom det av regionplanen omfattade området ävensom eljest då åtgärder vidtagas för reglering av bebyggelsen eller användningen i övrigt av mark inom området (135 § byggnadslagen, 4 § lagen om enskilda vägar). Regionplanen är tvingande så tillvida, att nybyggnad ävensom schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd, som är beroende på myndighets prövning, där så kan ske utan att markens ägare tillskyndas märkligt men, icke må tillåtas, om genom åtgärden markens användande för i regionplanen avsett ändamål försvåras (136 § byggnadslagen). Motsvarande skall gälla angående avstyckning ( 19 kap. 13 § jorddelningslagen och 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen). Vidare må allmän väg ej så byggas, att regionplanen motverkas (4 § lagen om allmänna vägar). Utredningen räknar med att till bestridande av kostnaderna för upprättande av regionplan skall kunna utgå bidrag av statsmedel. Något fast anslagför ändamålet föreslås emellertid ej. Det förutsattes, att om och i den mån så erfordras Kungl. Maj:t gör framställning hos riksdagen om inedeisan visning från fall till fall (s. 436—437). 3. Stoinplaner skola icke vidare upprättas. I stället införes begreppet generalplan. Generalplan skall, i den mån så erfordras, finnas såväl för stad och stadsliknande samhälle som även, om behov därav föreligger, för landskommun (5 och 103 §§ byggnadslagen). Dess syfte är att tjäna till ledning vid framtida närmare planläggning. Generalplanen är icke i och för sig för-

631 bunden med rättsverkan. Dylik verkan kan emellertid tilläggas generalplanen genom särskilt förordnande, inom städer och stadsliknande samhällen av Kungl. Maj:t samt på landet av länsstyrelsen (14 och 108 §§ byggnadslagen). Förordnandet innebär, att nybyggnad inom generalplaneområdet ej får företagas i strid mot planen. I generalplanen kan föreskrivas att visst område tills vidare skall vara undantaget från tätare bebyggelse samt, såvitt angår städer och stadsliknande samhällen, jämväl att visst område tills vidare icke får tagas i anspråk för annan bebyggelse än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov. Åt sådan föreskrift kan genom förordnande som nyss nämnts förlänas rättsverkan för viss tid, högst fem år åt gången. Förordnande av detta innehåll medför, att ett tidsschema fastställes för bebyggandet av olika i generalplanen ingående områden. 4. I gällande bestämmelser angående stadsplan föreslås ett stort antal ändringar, till ej ringa del i syfte att undvika tolkningssvårigheter och underlätta tillämpningen. Bestämmelserna om gatukostnadsbidrag föreslås helt omarbetade (56— 68 §§ byggnadslagen). Nuvarande skyldighet för tomtägare att ställa säkerhet för utgivande av sådant bidrag upphäves. I stället föreslås utfärdande av en särskild lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt byggnadslagen, varigenom staden för fordran å gatukostnadsbidrag tillerkännes förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. I avsikt att underlätta saneringen av äldre byggnadskvarter samt i övrigt främja tillkomsten av erforderlig och ändamålsenlig bebyggelse föreslås ökade möjligheter för staden att inlösa byggnadsmark (44 och 45 §§ byggnadslagen) . Bestämmelserna i nuvarande 52 § stadsplanelagen angående skyldighet för markexploatör att utan ersättning under vissa förutsättningar och i viss utsträckning avstå mark för gata, annan allmän plats och allmän byggnad ha i åtskilliga hänseenden omarbetats i syfte att möjliggöra ökad användning (70—72 §§ byggnadslagen). Utredningen upptager ånyo det i betänkandet I till främjande av snabbare handläggning av stadsplaneärenden framlagda förslaget om rätt i vissa fall för byggnadsnämnd att antaga ändring av stadsplan (28 § byggnadslagen). Krav å såväl teoretisk som praktisk kompetens ställes å den, som skall uppgöra förslag till stadsplan. Likaledes fordras att grundkarta till stadsplan skall upprättas av person, som fyller vissa behörighetskrav (32 § 1 och 3 mom. byggnadsstadgan). 5. Avstyckningsplaneinstitutet ställes på avskrivning. I stället för avstyckningsplaner skola framdeles upprättas byggnadsplaner ej blott på landsbygden utan även inom städer och stadsliknande samhällen. Byggnadsplan skall

632 så uppgöras, att den tillgodoser de krav, som med hänsyn till omständigheterna skäligen böra ställas på en planmässigt ordnad bebyggelse av det i planen ingående området (48 och 122 §§ byggnadsstadgan). Enligt motiven (s. 504) innebär detta, att vid byggnadsplanens uppgörande skall eftersträvas, att markens bebyggande och användande i övrigt icke genom planen regleras i vidare mån än som i det särskilda fallet prövas nödigt. Byggnadsplanen kan sålunda göras så enkel, att den nära ansluter sig till den nuvarande avstyckningsplanen. Byggnadsplan i städer och andra samhällen skall till innehåll och omfattning som regel vara helt beroende av vederbörande markägare (76 § byggnadslagen) . På den egentliga landsbygden däremot skall byggnadsplan liksom nu kunna utläggas jämväl över mark, vars ägare icke begärt planläggning samt, i den mån så prövas lämpligt, utformas även i strid mot markägarnas vilja (104 § byggnadslagen). I intetdera fallet får byggnadsplan emellertid utläggas över större område än som är eller kan väntas inom nära förestående tid bli bebyggt (50 och 122 §§ byggnadsstadgan). I syfte att, därest så av särskilda skäl finnes ändamålsenligt, möjliggöra ökad användning av byggnadsplaneinstitutet inom visst område av stad eller stadsliknande samhälle skall Kungl. Maj:t äga förordna att i fråga om sådant område skall, i stället för vad som gäller angående byggnadsplan i stad, tillsvidare tilllämpas motsvarande bestämmelser om byggnadsplan på landet (97 § byggnadslagen). Bestämmelser ha meddelats i avsikt att främja byggnadsplanens genomförande. Sålunda stadgas, att mark, som i byggnadsplan, upprättad enligt de för stad gällande reglerna, avsetts till väg eller annan allmän plats, utan ersättning får tagas i anspråk och nyttjas för ändamålet, i den mån så erfordras för samfärdseln inom det planlagda området eller, därest fråga är om mark som ej behövs för samfärdseln, i den mån länsstyrelsen med hänsyn till bebyggelsens fortskridande så förordnar (80 § byggnadslagen). Motsvarande stadganden beträffande byggnadsplan, som tillkommit enligt de för landsbygden gällande reglerna, äro något olika, beroende därpå, att sådan plan kan uppgöras jämväl mot markägarnas vilja. I fråga om byggnadsplan avsistnämnda slag har bland annat föreskrivits att då område, som ingår eller skall ingå i byggnadsplan, är i en ägares hand, länsstyrelsen äger förordna, att ägaren skall utan ersättning tillhandahålla mark, som för områdets ändamålsenliga användande erfordras till väg eller annan allmän plats, i den mån så prövas skäligt med hänsyn till den nytta, ägaren kan förväntas få av planen (119 § byggnadslagen). Har sådant förordnande meddelats, gäller angående rätten att taga marken i anspråk för det avsedda ändamålet i huvudsak samma bestämmelser som de ovan anförda beträffande ianspråktagandet av mark, som utlagts till väg eller annan allmän plats i byggnadsplan för stad (120 §

633 byggnadslagen). För att möjliggöra att tillräckliga områden reserveras för vägar och öppna platser även i de fall, då förordnande enligt 119 § byggnadslagen icke kan meddelas beträffande all den mark, som erfordras för ändamålet, har införts rätt för markägare och nyttjanderättshavare att, då 119 § icke ä r tillämplig, erhålla ersättning för skada som genom förfarandet tillskyndas dem (123 § byggnadslagen). Vidare må nämnas, att tomtindelning ej längre skall få företagas inom område, som ingår i byggnadsplan. Kostnaderna för upprättande av byggnadsplan enligt de för landsbygden gällande bestämmelserna skola, i den mån bidrag ej lämnas av allmänna medel, gäldas av kommunen i den utsträckning, som med hänsyn till kommunens intresse av planens tillkomst eller andra omständigheter finnes skäligt, samt i övrigt fördelas mellan markägarna efter viss angiven grund (118 § byggnadslagen). Genomförandet av byggnadsplan vad angår såväl väghållning — med undantag för allmänna vägar — som iordningställande och underhåll av andra allmänna platser än vägar skall ankomma på vägförening enligt lagen om enskilda vägar. Vissa tillägg till denna lag föreslås med anledning härav. 6. I fråga om utomplansbestämmelser föreslås ej större ändringar i vad nu gäller. Dylika bestämmelser skola såväl i stad som på landet fastställas av länsstyrelsen och avses skola kunna komma till användning då så erfordras med hänsyn till emotsedd bebyggelse, oberoende av om denna kan antagas bli av större omfattning eller ej (11, 82 och 105 §§ byggnadslagen). 7. Bestämmelser föreslås i syfte att understryka vikten av att vid all planläggning erforderlig utredning verkslälles angående vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av vattenförorening (19 § 1 mom., 32 § 4 m o m , 51 § 3 mom., 116 och 122 §§ byggnadsstadgan). 8. I stad liksom inom område på landet, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, skall liksom nu finnas byggnadsnämnd (4 och 131 §§ byggnadsstadgan). Eftersom byggnadsplaner framdeles skola användas jämväl för områden, där för närvarande avstyckningsplaner utläggas, ökas behovet av byggnadsnämnder. I syfte att underlätta att åt en och samma byggnadsnämnd kan givas inseendet över flera planområden inom kommunen, föreslås befogenhet för länsstyrelsen att, då flera byggnadsnämnder finnas, förordna om överflyttande av de uppgifter, som åvila någon eller några av dem, å den eller de övriga (134 § byggnadsstadgan). Om omständigheterna föranleda därtill, skall länsstyrelsen äga förordna, att byggnadsnämnd skall finnas jämväl inom område på landet, för vilket icke fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser (132 § byggnadsstadgan) . Dylik byggnadsnämnd skall huvudsakligen ha till uppgift att följa utvecklingen inom området och göra de framställningar om reglering av bebyggelsen eller eljest, som kunna påkallas. Även om förordnande som nu nämnts meddelats, erfordras ej byggnadslov inom området, men innan en

nybyggnad sker skall, för att nämnden skall sättas i stånd att fullgöra sin övervakande uppgift, anmälan om företaget göras hos nämnden, såvitt ej fråga är om nybyggnad för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov (143 § andra stycket byggnadsstadgan). 9. Länsstyrelsen tillägges befogenhet att, om synnerligt behov därav måste anses föreligga med hänsyn till byggnadsverksamhetens omfattning och beskaffenhet eller av andra särskilda skäl, ålägga kommunalfullmäktige att tillse, att byggnadsnämnd på landet har biträde av byggnadskonsulent (135 § byggnadsstadgan). 10. Nybyggnadsbegreppet föreslås skola erhålla en något mera omfattande innebörd och fullständigare beskrivning än det för närvarande har (177 § byggnadsstadgan). 11. Bestämmelser, motsvarande de vilka äro meddelade i den provisoriska lagen den 24 mars 1942 om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, föreslås skola intagas i byggnadslagen och sålunda erhålla definitiv karaktär (137—142 §§ byggnadslagen). Bestämmelserna ha utvidgats att avse tillgodoseende av jämväl den civila luftfartens krav. Möjligheterna att erhålla ersättning för skada, som orsakas genom begränsning i byggnadsrätten ur nu ifrågavarande synpunkter, ha förbättrats i jämförelse med vad som gäller enligt den provisoriska lagen. 12. Möjlighet beredes att ur natur- eller kulturskyddssynpunkt förbjuda byggande inom visst område, som ej ingår i stads- eller byggnadsplan, i den mån så kan ske utan att ägaren tillskyndas märkligt men (143 § byggnadslagen) . 13. Rätt medgives att inom område, som ur sundhetssynpunkt eller med hänsyn till svårigheter att bereda nödig vattentillgång eller avlopp eller ur kommunikationssynpunkt eller på grund av liknande omständigheter är olämpligt för tätare bebyggelse, hindra att sådan bebyggelse företages (144 § byggnadslagen). 14. Tätare bebyggelse föreslås vidare för viss tid, högst fem år åt gången skola kunna förbjudas å mark, som är belägen utanför område, för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan, därest föreliggande behov av sådan bebyggelse prövas tillsvidare lämpligen kunna tillgodoses inom det planlagda området (146 § byggnadslagen). 15. Rätten att ansluta enskild väg till allmän föreslås med hänsyn till dess betydelse ur planläggnings- och bebyggelsesynpunkt skola regleras. Bestämmelser i sådant hänseende ha av utredningen upptagits i lagen om allmänna vägar. Vidare föreslås viss skärpning av de i samma lag intagna föreskrifterna om det minsta avstånd till allmän väg, på vilket byggnad må uppföras eller andra skymmande anordningar vidtagas. I samband därmed förordas rätt för markägare och nyttjanderättshavare till ersättning för skada, som

635 uppkommer till följd av de angivna inskränkningarna i förfoganderätten till marken. 16. Med hänsyn till det allmännas intresse av att en ändamålsenlig planläggning kommer till stånd föreslås ekonomisk medverkan från statens sida jämväl i vissa andra fall än beträffande upprättande av regionplan (se under 2. ovan). Förslag till kungörelse om förskott och bidrag av statsmedel till vissa plankostnader har med anledning härav utarbetats. Enligt berörda förslag skola till bestridande av kostnaderna för uppgörande av byggnadsplan kunna utgå dels förskott av allmänna medel i överensstämmelse med de regler, som för närvarande tillämpas härutinnan, dels ock särskilda statsbidrag. Bidrag av statsmedel skola därjämte kunna erhållas dels till genomförande av byggnadsplan dels ock till uppgörande av generalplan. Statens medverkan är dock begränsad till de fall, att planläggningen sker jämlikt de för landsbygden gällande bestämmelserna. Förskotten för uppgörande av byggnadsplaner avses skola liksom hittills bestridas från det för detta ändamål å kapitalbudgeten, fonden för förlag till statsverket anvisade investeringsanslaget (s. 624). Statens bidrag till kostnaderna för uppgörande av byggnadsplaner ävensom av generalplaner föreslås skola utgå från ett å riksstaten, likaledes under sjätte huvudtiteln, uppfört reservationsanslag till Bidrag till vissa plankostnader. En medelsanvisning för ändamålet å tillhopa 70 000 kronor föreslås (s. 628). Bidragen till genomförande av byggnadsplaner kunna avse dels de kostnader, som vägförening kan nödgas vidkännas för ersättning till markägare eller nyttjanderättshavare, dels ock kostnaderna för anläggning och underhåll av i byggnadsplaneområdet ingående allmänna platser med undantag av vägar. Beträffande vägar finnas nämligen redan nu bidragsmöjligheter. Till bestridande av förstnämnda kostnadsbidrag föreslås skola under sjätte huvudtiteln anvisas ett särskilt reservationsanslag å 3 000 kronor till Bidrag till kostnader för genomförande av byggnadsplan (s. 627—628). Bidragstilldelningen till kostnaderna för anläggning och underhåll av andra allmänna platser än vägar avses skola belasta de för närvarande under sjätte huvudtiteln upptagna anslagen till Bidrag till byggande av enskilda vägar och Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. (s. 627). 17. En allmän översyn över gällande byggnadsplaner förordas, bland annat i syfte att tillse huruvida icke det vore möjligt att minska planernas ofta alltför stora omfattning. Till främjande härav föreslås att under sjätte huvudtiteln anvisas ett reservationsanslag å 50 000 kronor till Bidrag till revision av gällande byggnadsplaner (s. 217). 18. Byggnadsstyrelsens organisation, såvitt angår dess befattning med tilllämpningen av byggnadslagstiftningen, föreslås skola göras till föremål för utredning, avseende lämpliga åtgärder i ändamål att öka styrelsens effekti-

636 vitet på ifrågavarande område, möjliggöra förbättrad kontakt mellan styrelsen samt ortsmyndigheter och andra, vilka syssla med hithörande spörsmål, samt främja styrelsens rådgivande och upplysande verksamhet (s. 263— 264). I samband härmed avses böra upptagas till prövning frågan om städernas behov av en särskild informations- och rådgivningscentral för planärenden (s. 265). 19. Utredning förordas vidare rörande ändamålsenligheten av de principer, vilka ligga till grund för den nuvarande länsarkitektsorganisationen, särskilt länsarkitekternas skyldighet att mot betalning fullgöra uppdrag vid sidan av den granskande och övervakande verksamheten samt att för statens räkning utföra byggnadsritningar och därmed jämförliga arkitektarbeten (s. 265 —266). I samband härmed förordas, att den nuvarande avgiftsbeläggningen av det länsarkitekterna i tjänsten åliggande granskningsarbetet skall upphöra (s. 267). 20. En allmän översyn ifrågasattes slutligen rörande möjligheterna att åstadkomma avlösning av nyttjanderätter och servitut, med särskild hänsyn till de svårigheter, vilka för närvarande kunna uppstå vid planreglering avområden, som besväras av dylika rättigheter (s. 420 och 486).

637 Bilaga.

P . M. med redogörelse för viss utländsk lagstiftning angående regionplaner. 1 Danmark. I Danmark finnas icke några författningsbestämmelser, som lämna klara riktlinjer för uppgörandet och genomförandet av interkommunala planer. Enligt Lov om Byplaner av den 29 april 1938 skall stadsplan (Byplan) inom bestämd tid upprättas för städer och vissa andra närmare angivna samhällsbildningar, vilka ha mer än 1 000 invånare. Vidare stadgas, att om det i övrigt befinnes nödvändigt att stadsplan upprättas för ett område, äger inrikesministern med godkännande av ett enligt lagen tillsatt särskilt utskott ålägga vederbörande kommunala organ att upprätta stadsplanen och i erforderlig omfattning utföra de i planen angivna anläggningarna inom viss tid. Något hinder mot att det område, för vilket planen skall upprättas, omfattar två eller flera kommuner eller delar därav lärer icke finnas. Därest de kommunala organen icke skulle ställa sig föreskrifterna i lagen eller inrikesministerns åläggande till efterrättelse, kan inrikesministern med godkännande av nämnda utskott låta upprätta stadsplan för området och i erforderlig omfattning bringa de i planen angivna anläggningarna till utförande på vederbörande kommuns bekostnad. I den danska stadsplanelagen finnes även ett annat planinstitut, nämligen "Markplaner", vilket närmast synes motsvara det i svenska stadsplanelagen förefintliga stomplaneinstitutet men som även är tillämpligt beträffande rena landsbygsområden. I fråga om detta planinstitut stadgas i lagen, att, om det förutsattes att en markplan skall omfatta flera kommuners områden och enighet, icke kan uppnås härom eller om planens närmare innehåll mellan vederbörande kommunala myndigheter, skall inrikesministern besluta i dessa frågor med godkännande av nyssnämnda utskott. De i lagen givna bestämmelserna om upprättande av gemensam plan för två eller flera kommuner lära icke ha tillämpats i praktiken. I fråga om fördelningen av kostnaderna för en dylik plans upprättande eller för planens genomförande meddelas icke några föreskrifter. Det antages emellertid, att varje särskild kommun skall själv svara för såväl de å densamma belöpande planläggningskostnaderna som kostnaderna för planens genomförande beträffande kommunens område. Till sistnämnda kostnader kunna kommunerna erhålla vissa statsbidrag. Enligt Lov om Naturfredning av den 7 maj 1937 kunna naturskyddsmyndigheterna, som ha mycket vidsträckta befogenheter, besluta om fridlysning av bland annat områden, som på grund av naturskönhet eller belägenhet ha väsentlig betydelse för allmänheten. Vidare kunna dessa myndigheter besluta om upplåtelse av rätt för allmänheten att till fots färdas i naturen, där detta är av betydelse för 1

Denna redogörelse bygger på förhållandena före krigsutbrottet hösten 1939.

638 befolkningens friluftsliv. Ersättning kan i samband med beslutandet av fridlysnings- eller färdselbestämmelser tillerkännas vederbörande markägare. Av ersättningen gäldas hälften av statsmedel och andra hälften ur den s. k. amtsfonden eller, beträffande vissa städer, av kommunala medel. I ett den 13 april 1938 utfärdat tillägg till sistnämnda lag föreskrives vidare, att det ankommer på högsta naturskyddsmyndigheten att i enlighet med de bestämmelser och i den omfattning, som fastställes av statsministern, låta upprätta naturskyddsplaner över sådana områden, som äro av allmänt intresse eller också särskilt egenartade eller natursköna. När en enhetlig naturskyddsplan, omfattande hela landet eller viss del därav, godkänts av högsta naturskyddsmyndigheten, vilket skall offentliggöras i "Statstidende", få förhållandena inom de av planen berörda områdena icke förändras innan beslut meddelats, huruvida fridlysning skall komma till stånd eller icke, såvida ej nämnda myndighet lämnar tillstånd till förändringen. Det föreskrives särskilt, att uppförande av byggnader eller anläggning av planteringar, som kunna hindra den fria utsikten, icke får äga rum utan att dispens meddelats. För Köpenhamns omnejd har ett av "Ingeniorforeningen" tillsatt utskott år 1926 upprättat en särskild trafikplan, som i viss mån lärer hava kommit till utförande. Med anledning av den upprättade trafikplanen utsåg vidare "Dansk Byplanlaboratorium" år 1928 ett särskilt utskott med uppgift att verkställa en mer omfattande planläggning av Köpenhamnstrakten. I utskottet funnos representanter för de av planen berörda kommunerna samt för åtskilliga organisationer och sammanslutningar. Utskottet avgav år 1936 ett betänkande om "Kopenhavns-Egnens grenne Omraader". Planen åsyftar att skapa ett hela Köpenhamnsregionen omfattande naturparksområde. Man har bemödat sig att mellan områdets naturligt vackra partier — skog, strand och sjö — erhålla förbindelser, vilka likaledes skola dragas genom natursköna trakter. Samtidigt söker man genom omfattande skyddsåtgärder förhindra att landskapsbilden vanställes eller mister sin egenart. I planen angives, vilka trafikmedel som skola användas på olika sträckor, och föreslås nya vägar, där så erfordras. För de i planen upptagna naturskyddsområdena avser man dessutom att uppgöra en särskild naturskyddsplan, för vars genomförande man ämnar betjäna sig av naturskyddslagarna. De härför erforderliga förarbetena utföras av ett särskilt av statsministern tillsatt tremannaråd, som samtidigt är befullmäktigat att föra alla med detta arbete förenade förhandlingar. En skyddsplan har även blivit antagen i december 1938 av högsta naturskyddsmyndigheten beträffande de norr och nordväst om Köpenhamn belägna områdena. Planen har i vederbörlig ordning blivit kungjord och är alltså förbunden med de rättsverkningar som inträda genom kungörandet och för vilka här ovan redogjorts. Norge. I Norge finnes ännu ingen regionplanelagstiftning. Genom frivilligt samarbete mellan vederbörande kommuner har emellertid en regionplan år 1934 upprättats för Oslofjorddistriktet, omfattande förutom Oslo stad även grannkommunerna Åker och Baerum. Vidare ha arbeten påbörjats för uppgörande av regionplaner dels för ett område vid Fredriksstad och Glommen, dels ock för Trondhjemdistriktet. Den för Oslotrakten uppgjorda planen omfattar ett område, som hästskoformigt utbreder sig kring det inre fjordbäckenet. Som bebyggelseform har man valt det s. k. "bandstads" systemet. Den för planeringsarbetet ledande principen har varit att för invånarna i det berörda stadsområdet skapa de bästa möjliga levnadsbetingelser. På ena sidan om fjorden mellan strand- och skogsområdet har man

639 planerat anläggandet av bostadskvarter. De för industriändamål avsedda områdena, som icke äro av större omfattning och ligga vitt spridda, äro genom gröna områden avskilda från bostadsområdena. Hamnanläggningarna äro koncentrerade till fjordområdets innersta del. Enligt planen få de norr om staden liggande skogklädda höjderna, vilka äro av vikt för vattenförsörjningen och dessutom av stor betydelse för fritidsändamål, särskilt för bedrivande av vintersport, icke bebyggas. Planen upptar även andra gröna områden och rekreationsområden på fjordens stränder. Planerade trafikanordningar äro framför allt flygplatser, förstadsbanor och vägnät. England. F r å n den första stadsplanelagens tillkomst år 1909 har stads- och landsplaneringen i Storbritannien i huvudsak varit en lokal angelägenhet och ombesörjts av lokala myndigheter. Planläggningsverksamheten har därjämte varit fullt frivillig. De lokala myndigheterna äro alltså icke skyldiga att uppgöra planer för hela eller ens för någon del av den mark, som ligger inom deras förvaltningsområden. Hälsovårdsministern, vars departement utövar den centrala kontrollen över planväsendet, äger emellertid befogenhet att i fall de lokala myndigheterna icke ombesörja upprättandet av erforderliga planer själv draga försorg därom eller bemyndiga vederbörande grevskapsstyrelse (county councils) att göra detta. Något utnyttjande av denna befogenhet lärer ännu aldrig ha behövt ifrågakomma. Planeringsverksamheten, vilken ursprungligen var begränsad till markområden 'stadda i utveckling eller till sådana områden, som troligen skulle komma att tagas i bruk för byggnadsändamål", har efter hand utvidgats genom en rad på varandra följande lagar, så att verksamheten för närvarande praktiskt taget kan omfatta så gott som all mark. De områden, för vilka planer blivit antagna, äro emellertid jämförelsevis obetydliga samt omfatta ej mer än någon procent av den totala arealen. Under 1930-talet har man emellertid i allt högre grad börjat inse värdet av planering och med stöd av Town and Country Planning Act av år 1932 pågår över allt i landet ett intensivt arbete med upprättande av planer, vilka ofta omfatta mycket vidsträckta områden. Före krigsutbrottet voro omkring 80 procent av vederbörande lokala myndigheter sysselsatta med att utarbeta planer för ungefär 70 procent av Englands och Wales' hela areal. I Skottland, där planeringsverksamheten ännu icke tagit så stor omfattning, voro planer under upprättande för omkring 10 procent av landets hela areal. Det första steget, nämligen beslutet om en plans uppgörande, anses i själva verket vara det viktigaste, ty under den tid planen uppgöres utöva myndigheterna en verklig interimskontroll över utvecklingen i avsikt att säkerställa dennas anpassning till den framtida planen. England och Wales äro indelade i ett stort antal lokala enheter med egna myndigheter. Landet är nämligen uppdelat i 62 grevskap (counties) och 83 större städer. Grevskapen äro i sin tur indelade i kretsenheter, utrustade med ett varierande men alltid betydande mått av självstyrelse. Grevskapen omfatta London City med de inom grevskapet London belägna 28 huvudstadskommunerna (metropolitan boroughs), vidare 306 städer, 575 stadsdistrikt (urban districts) och 476 landsdistrikt (rural districts). Var och en av dessa enheter har sina egna självvalda fullmäktige och är direkt underställd regeringen i London. Med undantag för Wales finnas inga större administrativa enheter eller regioner. England har sålunda — till skillnad från de flesta europeiska länder — inga klart avgränsade län eller landskap. För några allmänna förvaltningsgrenar (national services) vidkommande har emellertid landet uppdelats i sådana områden eller enheter, som bäst passade för dessa förvaltningsgrenars praktiska behov eller historiska ut-

640 veckling. Följden därav har blivit, att de sålunda uppkomna enheterna endast i ringa utsträckning sammanfalla med varandra. Den livliga verksamhet på planväsendets område, vilken såsom ovan framhållits ägt rum under 1930-talet och som avsett allt större områden särskilt å landsbygden, har gått hand i hand med ökad samverkan mellan grupper av lokala myndigheter och ökat deltagande i planeringsarbetet från grevskapsstyrelsernas sida. På dessa styrelser ha lokalmyndigheterna i vissa fall överlåtit sin befogenhet att uppgöra planer. En vidsträckt handlingsfrihet har alltså i så måtto givits de olika myndigheterna, att de kunna planera för små eller stora områden, antingen själva eller i samverkan med andra. Av de 83 större stadskommunerna äro alla utom tre sysselsatta med planeringsarbeten. Vissa av dem utarbeta planer endast för delar av sina områden, andra planera mark såväl utanför som innanför sina områdens gränser medan omkring 20 samverka med myndigheter i närbelägna förvaltningsenheter. Av de 62 grevskapsstyrelserna är en, nämligen "the London County Council", på grund av särskilda bestämmelser högsta planeringsmyndighet för sitt område, medan 3 andra frivilligt ha iklätt sig allt ansvar för uppgörandet av planer för en stor del av sina förvaltningsområden. Av grevskapsstyrelserna deltaga de flesta aktivt i planeringsarbeten under samverkan med andra myndigheter och bestrida en stor del av kostnaderna. De grevskapsstyrelser, som icke tagit någon aktiv del i planläggningsarbetena, övervaka i vart fall efterföljandet av "Restriction of Ribbon Development act" (lagen angående begränsning av randbebyggelse utmed vägar), vilken delvis täcker och sammanfaller med "Town and Country Planning act". Av de 1 357 landsdistrikten (country districts) är det stora flertalet helt eller delvis underkastat planeringslagarnas bestämmelser. I många av distrikten har planeringen verkställts av planeringskommittéer, bestående av representanter från flera distrikt. Förutom de planer, som på sätt nu nämnts utarbetats för större eller mindre regioner, ha ett flertal regionplaner i rådgivande syfte framlagts av grupper av myndigheter eller, i några enstaka fall, av frivilliga organ. Där detta arbete varit som mest effektivt, har det resulterat i publicerandet av "rådgivande" regionplaneringsrapporter. Ehuru dessa rapporter icke ha någon laglig verkan, ha de ofta visat sig vara till gagn vid senare planläggningsåtgärder. Rapporterna ha sålunda utgjort en värdefull vägledning, icke endast på grund av de däri framlagda förslagen utan även genom de detaljerade utredningar rörande topografi, naturtillgångar och rådande förhållanden, som verkställts vid rapporternas upprättande. Många andra utredningar och undersökningar rörande särskilda distrikt, grevskap och regioner av intresse och värde för planförfattare ha därjämte publicerats. Särskilt förnämliga äro de grevskapsrapporter och kartor, vilka uppgjorts av kommittén för inspektion av markanvändningen (Land Utilization Survey). Holland. Den holländska byggnads- och stadsplanelagen av år 1921 grundar sig på principen, att en plan bör kunna omfatta vilken mark som helst, även sådan som sannolikt icke kommer att tagas i anspråk för framtida byggnadsverksamhet. Ett fullt utnyttjande av de genom denna bestämmelse erbjudna planeringsmöjligheterna lärer visserligen till en början ha hämmats genom bestämmelserna i några av regeringen utfärdade författningar, vilka vilade på en äldre uppfattning om kommunala planers innehåll, men denna äldre uppfattning lärer numera praktiskt taget ha övergivits. Enligt bestämmelserna i byggnads- och stadsplanelagen skulle planerna för angrän-

641 sande kommuner bringas i överensstämmelse med varandra. Gemensamma planer kunde även uppgöras. Denna lagens anpassning efter den praktiska stadsplaneringens krav synes emellertid snart ha visat sig otillräcklig. Den ökade motortrafiken i förening med andra faktorer inom det moderna samhällslivet bragte stora delar av landsbygden i närmare kontakt med städerna, varigenom särskilda planläggningsproblem uppstodo. I andra delar åter, vilka dittills förblivit ren landsbygd, kunde en industri hastigt utvecklas och därigenom giva upphov till problem av regional karaktär. I vissa provinser tillsattes därför rådgivande kommittéer för att biträda provinsstyrelserna i deras uppgift att kontrollera stadsplaneåtgärderna och särskilt för att åvägabringa inbördes överensstämmelse mellan dessa åtgärder. Ehuru begreppet regionplan var okänt i den holländska planlagstiftningen före år 1931, lyckades dock åtskilliga provinsstyrelser under 1920-talet få till stånd regionplaneringskommittéer, vilkas verksamhet grundade sig på ett vänskapligt samarbete mellan provinsmyndigheterna och kommunerna inom planeringsområdena. Detta förfarande förtjänar väl att observeras, enär man i ett flertal provinser fortfarande bedriver regionplaneverksamheten på detta sätt, trots att år 1931 en ändring av lagen trädde i kraft, enligt vilken regionplaner skola upprättas genom kommunalt samarbete, som tvångsvis kan åläggas kommunerna. De nyss nämnda planeringskommittéerna tillsättas av provinsstyrelserna. Ledamöter i kommittéerna utgöras av representanter för vederbörande kommuner, varigenom myndigheterna i intill varandra gränsande kommuner bringas att i intimt samarbete handlägga planeringsproblemen inom respektive regioner och därigenom förebygga åtgärder inom sina kommuner, som skulle motverka regionens intressen sådana kommittén ser dem. Vid sidan av provinsstyrelsen och dess officiella rådgivare bedriver regeringens byggnadsinspektör en övervakande verksamhet. Den statliga kontrollen lär vara synnerligen effektiv. Alla stadsplaneåtgärder baserade på byggnads- och stadsplanelagen måste nämligen godkännas av provinsstyrelsen. Det står detta organ fullkomligt fritt att förhindra varje åtgärd, som enligt dess mening skulle strida mot den större enhetens intressen. Ännu ett drag utmärkande för denna på frivilligt samarbete grundade regionplaneringsmetod är, att resultaten av kommitténs överläggningar och undersökningar i allmänhet icke framläggas i en ä karta avfattad plan för regionens framtida utveckling. Den enda handling som publiceras är en rapport innehållande en översikt av regionen samt en del förslag till åtgärder för befrämjandet av en enhetlig utveckling. När rapporten är färdig, uppstår frågan om förslagens ikraftträdande och verkställande. I viss utsträckning torde de i planerna föreslagna åtgärderna falla inom ramen för de kommunala myndigheternas befogenheter. I övrigt lära provinsmyndigheterna sörja för att åtgärderna komina till utförande. Den grundläggande principen för den ändring av byggnads- och stadsplanelagen, som trädde i kraft år 1931, är, att upprättandet av regionplaner bör ske genom kommunal samverkan. Kommunerna inom vederbörande region äga att tillsätta en kommitté med uppgift att utarbeta en plan för regionen. Om en eller flera kommuner icke vilja deltaga i planläggningsarbetet eller ingen av dem tager något initiativ härtill, kan provinsstyrelsen ålägga dem att gemensamt ombesörja planens upprättande. En lagenlig plan utgöres av en karta, vilken ger anvisningar för markens framtida användning, i den mån detta har någon betydelse för regionen. Till kartan skall fogas en förklarande beskrivning. När båda vunnit provinsstyrelsens gillande och något överklagande icke ägt rum till högsta förvaltningsmyndigheten, måste alla kommunala planer inom regionen bringas att överensstämma med region41

642 planen. I de kommuner, vilka sakna lokala planer, antages regionplanen såsom kommunal plan. Resultatet av detta regionplanearbete blir alltså en rättsligen gällande plan, som får omedelbar giltighet. Grundprincipen om kommunal samverkan för planläggningen anses emellertid giva upphov till allvarliga svårigheter, nämligen i de fall där kontroverser eller missförstånd uppstå mellan kommunerna inom regionen. Utsikterna för att kommittén skall lyckas få till stånd en gemensam grundsyn på alla tvistepunkter anses stundom vara mycket små. Detta lärer särskilt vara fallet, när planernas utarbetande framtvingats mot en eller flera kommuners önskan. Det har då ofta visat sig vara praktiskt taget omöjligt att komma till rätta med problemet i en anda av ömsesidig förståelse och beredvillighet att godtaga en lösning, som är ägnad att befrämja hela regionens intressen. Beträffande genomförandet av en enligt byggnads- och stadsplanelagen upprättad regionplan finnas inga särskilda bestämmelser. Planeringskommittén kan icke hållas vid liv endast för att lösa detta problem. Kommitténs uppgifter äro rättsligt sett begränsade till att uppgöra, godkänna och revidera regionplanen. Polen. I Polen utfärdades de första bestämmelserna angående regionplanering år 1930. Vid denna tid förordnade nämligen ministeriet för offentliga arbeten om upprättandet av en regionplaneringsbyrå för Warszawadistriktet. Ytterligare regionplaneringsbyråer tillkommo efter hand under de följande åren. Omkring år 1936 funnos sex regionplaneringsbyråer, vilkas verksamhet omfattade områden om tillsammans 74 000 kvadratkilometer eller omkring Vs av landets totala areal. Regionplaneringsbyråerna hade emellertid endast bemyndigande att fungera som rådgivande organ till vissa statliga institutioner och lokala myndigheter. Kostnaden för byråernas verksamhet bestreds av staten och de större städerna inom vederbörande regionplaneringsom råden. I en lag av den 14 juli 1936 utfärdades sedermera vissa bestämmelser rörande planering genom särskilda regionplaneringskommittéer. Enligt dessa bestämmelser utgjorde kommittéerna självständiga institutioner. Hälften av- kommittéernas medlemmar skulle väljas dels av lokala myndigheter, dels av industri-, handels- och jordbruksorgan. Resten av medlemmarna skulle utnämnas av inrikesministern, förutom ett mindre antal som tillsattes av de militära myndigheterna. Ordförandena i kommittéerna utsagos av inrikesministern. I lagen bestämdes icke något om de inbördes förhållandena mellan kommittéerna å ena sidan och de statliga administrativa myndigheterna å den andra. Härom förordnade inrikesministern efter eget gottfinnande. Kommittéerna ägde ej någon befogenhet att sörja för verkställandet av de upprättade planerna. Deras beslut kunde emellertid komma till utförande på det sätt, som föreskrevs i de särskilda lagarna beträffande vederbörande verksamhetsområde, t. ex. byggnadslagen. Kostnaderna för regionplaneringen täcktes av staten och de större stadssamhällena samt, i vissa fall, av provinsstyrelserna. Vid mitten av år 1939 hade regionplaner upprättats eller voro under upprättande för områden, som omfattade omkring 186 000 kvadratkilometer eller nära hälften av landets totala areal. Den rättsliga regleringen på ifrågavarande område ansågs emellertid icke vara tillfredsställande, särskilt på grund av att gällande bestämmelser icke voro tillräckligt detaljerade. Ett förslag till ny regionplanelag hade därför utarbetats, vilket klart angav regionplaneringsmyndigheternas uppgifter samt deras rättsliga ställning och karaktär i förhållande till statliga och lokala administrativa myndigheter. Enligt

643 lagförslaget skulle vidare bestämmelser meddelas rörande planernas genomförande och huru kostnaderna för verksamhetens bedrivande skulle bestridas. Tyskland. I Tyskland har sedan statsomvälvningen 1933 uppbyggts en helt ny organisation med uppgift att omhändertaga och kontrollera planeringen av hela det tyska riksområdet. Givetvis gick man även tidigare vid skapandet av trafikförbindelser och offentliga inrättningar av olika slag till väga med en viss planmässighet. Även vid anläggandet av bostadsområden slog den tanken allt mer och mer igenom, att det icke var lämpligt att helt och hållet överlåta denna verksamhet åt det privata initiativet. Genom lagstiftningsåtgärder möjliggjordes så småningom ett åtminstone inom de enskilda kommunerna ändamålsenligt utnyttjande av förefintliga markområden. Det efter världskriget nödvändiggjorda finansiella understödjandet av bostadsbyggandet erbjöd vidare en viss möjlighet att ur regionplaneringens synpunkt genomföra en ändamålsenlig organisation. Genom en preussisk lag av år 1920 bildades därjämte en kommunal samfällighet för ordnandet av gruvområdet i Ruhr. Frivilliga sammanslutningar av stads- och landsdistrikt till regionplaneringsföreningar kommo även till stånd. Den nationalsocialistiska regeringen har emellertid såsom nyss nämnts på detta område genomfört en grundläggande nydaning. Genom en lag av den 29 mars 1935 och genom två förordningar av ledaren och rikskanslern av den 26 juni och 18 december samma år hava nämligen de organisatoriska förutsättningarna skapats för genomförandet av en lokalplaneringen överordnad allmän planering. I spetsen för denna organisation ställdes ett omedelbart under ledaren och rikskanslern sorterande ämbetsverk för organisation av riksområdet (Reichsstelle fur Raumordnung). Ämbetsverket fick till uppgift att säkerställa en ändamålsenlig planering och utformning av det tyska riksområdet och att sörja för att markbehovet för offentliga ändamål täcktes efter enhetliga principer. Ämbetsverket har i enlighet med sitt bemyndigande upprättat avdelningar, vilka skulle för sina respektive planeringsdistrikt utarbeta en på lång sikt upplagd hela distriktet omfattande plan. I Preussen ha till sådana planeringsdistrikt valts provinserna och rikshuvudstaden Berlin, dock ined den modifikationen att de kommuner inom gruvområdet i Ruhr, som år 1920 sammanslutits till ett förbund för områdets planläggning, även i fortsättningen skola bilda ett eget planeringsdistrikt. De utompreussiska provinserna och Saarområdet bilda var för sig egna planeringsdistrikt. I spetsen för varje sådant distrikt står en planeringsmyndighet, vilken i allmänhet utgöres av vederbörande riksståthållare eller, i Preussen, överståthållare. För utförandet av alla för planeringen erforderliga förarbeten tillsättes inom varje distrikt en regionplaneringskommitté. Medlemmar i dessa kommittéer äro landsoch stadskommunerna inom planeringsområdet, riks- och provinsmyndigheterna inom detsamma, i den mån dessa ha att taga befattning med uppgifter, som stå i sammanhang med planeringen av hela riksområdet, ävensom styrelserna för vissa yrkesorganisationer och vetenskapliga institutioner. På detta sätt har man sökt skapa möjlighet att förena alla för regionplaneringens uppgifter intresserade myndigheter och organ i gemensamt arbete för förberedande av regionplanerna. Ordförande i regionplaneringskommiltéerna är i allmänhet vederbörande riksståthållare eller överståthållare. Kostnaderna för kommittéerna bestridas till ungefär hälften av staten, medan den andra hälften delas mellan kommunerna inom distriktet och de ekonomiska organisationerna. Regionplaneringskommittéerna bilda tillsammans en nationplaneringskommilté, i vars spets står chefen för ovannämnda ämbetsverk. 41*

644 Regionplaneringskommittéernas löpande arbete utföres av regionplanerare, vilka kunna erhålla biträde i sitt arbete av alla statens förvaltningsorgan liksom även av distriktsmyndigheterna och yrkesorganisationerna. Landsdistrikten och kommunerna äro skyldiga att mot ersättning ställa allt erforderligt underlag till förfogande samt att utföra de erforderliga förarbetena. Inom de större regionplaneringskommittéerna ha distriktsbyråer upprättats. För planerandet av de olika distrikten krävas givetvis omfattande förarbeten. Det praktiska arbetet lärer ännu i mångt och mycket befinna sig på ett förberedande stadium. Likväl skall redan före kriget regionplaneringsmyndigheternas medverkan ha tagits i anspråk vid åtskilliga tillfällen, såsom vid valet av plats för viktiga industrianläggningar och vid skapandet av olika slags trafikanordningar. För säkerställande av att planeringsmyndigheternas medverkan i varje särskilt fall kan äga rum på ett tidigt stadium äro de myndigheter, som för speciella ändamål utföra viss planläggning, enligt ovannämnda förordning av den 18 december 1935 skyldiga att underrätta ämbetsverket för organisation av riksområdet om sina tilltänkta åtgärder. Detta blir på så vis i stånd att i god tid framställa de erinringar, som ur den allmänna planeringens synpunkt kunna ifrågakomma. Skulle mark behöva förvärvas för förverkligande av ett regionplaneprojekt, måste vederbörande myndighet meddela detta till nämnda ämbetsverk och samtidigt lämna alla de uppgifter, som erfordras för att detsamma skall kunna bedöma frågan. Chefen för verket har rätt att motsätta sig genomförandet av ett dylikt projekt. Därigenom har ämbetsverket fått ett vikigt medel i händerna för att gentemot de särskilda regionförvaltningarnas speciella önskemål kunna hävda nationplaneringens mera allmänna mål samt säkerställa dessas genomförande. I övrigt äga nation- och regionplaneringsorganen icke någon befogenhet att tillgripa tvångsåtgärder. De ha sålunda icke behörighet att själva utfärda bestämmelser beträffande utnyttjandet av markområden för visst ändamål med omedelbara juridiska konsekvenser för markägaren. Det anses icke vara lämpligt att i alltför stel form fastlåsa den självfallet på lång sikt uppgjorda allmänna planeringen. Planeringsmyndigheterna ha emellertid möjlighet att i god tid utöva inflytande på de organ, vilka äro utrustade med befogenhet att lämna föreskrifter i fråga om markens användning. Sådan befogenhet tillkommer å ena sidan vissa fackmyndigheter beträffande deras speciella verksamhetsområden och å andra sidan de för lokalplaneringen ansvariga organen, d. v. s. de kommunala myndigheterna. Då regionplaneringsmyndigheten i allmänhet är identisk med riksstäthållarens respektive den preussiska överståthållarens person, kan den — fastän utan befogenhet att tillgripa egentliga tvångsåtgärder — dock i kraft av sin ställning gentemot såväl specialsom lokalplaneringen sörja för att regionplaneringens större och allmännare intressen ej åsidosättas. Ståthållarnas ledning av planeringen är således såtillvida särskilt betydelsefull, som den innebär en garanti för att den pä lång sikt upplagda regionplaneringen icke anförtros åt en speciell myndighet vid sidan av den allmänna förvaltningsorganisationen utan ät ett organ, som även i övrigt stär i ständig kontakt med hela den administrativa verksamheten inom planeringsdistriktet. Genomförandet av regionplanerna sker alltså icke genom planeringsmyndigheternas omedelbara åtgärder med avseende å det inom distriktet fallande markområdet, utan genom det inflytande desamma kunna utöva på de myndigheter, som omhänderha special- eller lokalplaneringen.

645 Särskilda yttranden. Särskilt yttrande av herrar Ahlmark och Wåhlin. Enligt förslaget skall stads fordran på bidrag till gatukostnad äga förmånsrätt enligt bestämmelserna i 17 kap. 6 § handelsbalken och sålunda framför bland annat intecknad fordran. Väl är det sant att även enligt nuvarande ordning fordran å gatukostnadsbidrag i viss mån följer tomten och att därför sådan fordran, såsom av utredningen också påpekats, redan nu kan medföra inskränkning i inteckningshavarnas möjligheter att utfå betalning för sina fordringar. Förslaget synes dock vara ägnat att medföra försämring av inteckningshavarnas ställning. Särskilt betänkligt synes oss vara, att det icke alltid blir möjligt för tomtägaren att få fastställd storleken av den fordran å gatukostnadsbidrag, som belastar tomten. I sådana fall, då gatumarksersättning icke blivit bestämd, kan fastighetsägaren icke för en köpare eller kreditgivare exakt uppgiva med vilket belopp hans fastighet är graverad, och detta kan givetvis menligt inverka på hans möjligheter till försäljning eller belåning av fastigheten. Enligt de föreslagna bestämmelserna skall fastighetsägaren emellertid erhålla viss rätt att påyrka att beloppet snarast möjligt fixeras. Innan så skett råder ett osäkerhetstillstånd för såväl fastighetsägaren som inteckningshavaren. Å en exekutiv auktion skulle staden kunna med förmånsrätt bevaka en fordran, som icke är definitivt bestämd, och som därför på samma sätt som förhållandet är med förmånsrättsberättigade arbetarlöner kan vålla inteckningshavare, som genom inrop önskar skydda sin fordran, svårigheter och rättsförlust. Det synes oss därför olämpligt att införa ytterligare en dylik tyst förmånsrätt. Därest detta ändock kommer att ske, anse vi att fordran å gatumarksersättning icke bör vara förenad med förmånsrätt i annat fall än då ersättningen blivit till beloppet bestämd.

Särskilt yttrande av herrar Häggbom och Lindström. Ett förverkligande av stadsplaneutredningens förslag till byggnadslag m. m. skulle enligt vår mening medföra väsentligt ökade möjligheter till en effektiv och väl avvägd planering och reglering av den samhällsmässiga bebyggelsen, I vissa avseenden kvarstå dock, sådant förslaget utformats, alltjämt luckor och brister, som känneteckna nu gällande lagstiftning.

646 Stadsplaneutredningen har sålunda icke tillfredsställande behandlat de gränsfrågor mellan byggnadslagstiftningen och expropriationslagstiftningen, som äro av grundläggande betydelse för den förras utformning och tillämpning. Då mark löses av det allmänna för att utläggas som byggnadsfria reservat för exempelvis parker, idrottsområden eller skyddsområden av olika slag, överföres enligt nu gällande ordning ett visst byggnadsvärde till denna mark. Markägaren får ersättning icke endast för skogs- eller jordbruksvärdet utan för det tomtvärde, som skulle uppstå vid en tätbebyggelse, som kunde tänkas komma till stånd på området inom överskådlig tid. Vid en fullt »fri marknad», där planläggning och lösen av mark från det allmännas sida icke förekommer, kunna tomtvärden på marken icke uppstå i större utsträckning, än som svarar mot den faktiska och förväntade byggnationen. Men genom nyss relaterade ordning spridas, då det allmänna löser marken, tomtvärden dessutom över den mark, som icke blir föremål för bebyggelse. Man har ett »flyttande» tomtvärde. Den totala markvärdestegringen blir härigenom större än i en »fri marknad». Genom den överskattning av den totala efterfrågan, som följer av en optimistisk syn på exploateringsmöjligheterna vid de enskilda objekten var för sig, uppstår också vad som kallats ett »flytande» markvärde, vilket kan sprida sig över stora arealer. Så länge de marker, som genom det allmännas ingripande frilagts från bebyggelse, haft relativt liten omfattning, ha dessa förhållanden icke tilldragit sig större uppmärksamhet. I den mån reservaten öka, blir situationen en annan. Så måste fallet bland annat bli i regionplaner och generalplaner. Mark kan undantagas från tätbebyggelse av militära skäl, för jordbruks- och trädgårdsbruk, som friluftsområden, för flygfält o. s. v. Dessa reservat kunna var för sig upptaga ytor större än det närliggande tätbebyggda samhällets hela areal. Exempelvis upptagas i utkast till regionplanen för Göteborg med omgivningar tre flygplatser, vardera av samma storleksordning som staden Göteborg. Att vid utläggande av sådana reservat utsträcka samhällsbebyggelsens tomtvärden över dem leder till orimligheter. Det skulle flerdubbla den totala markvärdestegringen och kostnaderna härför skulle få bäras av det allmänna. Man föreställer sig ibland, att man likväl kan göra en slags bedömning, varvid centralt belägen mark visserligen åsättes visst tomtvärde vid lösen, medan ocentralt belägen kanske helt frånkännes tomtvärde. Härigenom skulle den helt orimliga tillväxten i markvärdestegring begränsas och man torde nu många gånger följa sådana normer vid värdering. I själva verket måste en sådan bedömning dock vila på förenklade eller oriktiga föreställningar om samhällenas tillväxt. Bedömningen måste i varje fall vara subjektiv. Det enda i någon mån objektiva underlaget för bedömning av markens lämplighet för exploatering utgör en plan för området. Men har denna upptagit ett område såsom icke byggnadsmark, kan ju härur ej erhållas någon ledning för åsättande av ett större eller mindre tomtvärde. Nu gängse grunder för markens värdering, bland annat vid expropriation,

ha byggts upp under tider med friare markdisposition. Då dispositionen av marken blir föremål för planläggning i större sammanhang, äro de ej längre bärkraftiga. Planlagstiftningen kan knappast undgå att taga hänsyn härtill, men frågan har skjutits åt sidan av stadsplaneutredningen. I England har här berörda förhållande ägnats stor uppmärksamhet. Av den så kallade Uthvvattkommittén 1 (jfr s. 223) har sålunda föreslagits, att statera skulle i ett sammanhang förvärva all byggnadsrätt, utöver den som hör samman med jordbruk och andra motsvarande näringar, för all m a r k utanför tätbebyggelse. Härigenom skulle man undvika att behöva överbetala mark i all framtid vid expropriationer. De »flytande» och »flyttande» markvärdena skulle hindras att uppkomma genom engångsexpropriationen. Planläggningen för samhällsmässig bebyggelse skulle härefter också helt kunna ske med hänsyn till allmänna intressen, då enskilda exploateringsintressen avkopplats, och enstaka kringspridd bebyggelse kan hindras uppstå. För att komma till rätta med föreliggande problem skulle man även här kunna söka en lösning efter de riktlinjer Uthvvattkommittén angivit. Förhållandena i Sverige erbjuda dock även andra utvägar. All byggnation för andra ändamål än jordbruk och liknande behöver icke hos oss medföra sådana olägenheter att rätten därtill måste göras villkorlig eller läggas i det allmännas hand. Enstaka bebyggelse kan ofta nog tillkomma utan olägenheter vare sig för den enskilde eller det allmänna. Gles bosättning kännetecknar sedan gammalt vidsträckta kulturbygder i vårt land och den småbrutna svenska terrängen bereder ofta lämplig plats för enstaka hus. Att genom omfattande ingrepp från det allmännas sida beskära rätten till sådan bebyggelse kan då synas vara större våld än nöden kräver. Annorlunda är det med samhällsmässig bebyggelse. Den kräver omfattande tekniska anordningar för kommunikationer, oskadliggörande av orenlighet, vattenförsörjning o. s. v. Den för med sig behov av utbyggd socialvård, anordnande av skolor etc. I sista hand blir det allmänna ansvarigt för nödvändiga åtgärder härvidlag. Det är då rimligt, att det allmänna också äger full möjlighet att avgöra, var och när sådan bebyggelse får komma till stånd. En sådan rätt för samhället torde numera också svara mot en allmän rättsuppfattning, grundad just på det förhållandet, att det anses som en samhällets självklara skyldighet att ansvara för hälsovården och socialvården och i stor utsträckning också kommunikationerna. Stadsplaneutredningens förslag bortser ingalunda från det sist berörda förhållandet och öppnar också vissa möjligheter att förbjuda samhällsmässig bebyggelse (jfr s. 217 o. f.). I förslaget kommer dock själva principen om det allmännas rätt att bestämma var samhällsmässig bebyggelse får förekomma 1 Expert Committee on Compensation and Betterment, final report presented by the Minister of Works and Planning to Parliament by Command of his Majesty, September 1942.

648 ej till fullt uttryck. I konsekvens härmed får det allmännas ingripande enligt förslaget också karaktär av förbud i vissa fall, medan förhållandet rätteligen borde vara omvänt och innebära, att det allmänna lämnar tillstånd till samhällsmässig bebyggelse, där detta är lämpligt. I praktiken lär innebörden av utredningens förslag bli den att myndigheterna ofta komma i efterhand med förbudsåtgärderna, sedan olämpliga förhållanden redan yppat sig, och från markägarnas sida komma dessa förbud, som utfärdas endast för vissa områden, alltjämt att betraktas som intrång i deras förfoganderätt med ty åtföljande ständiga irritationer. Själva förbudsförfarandet medför också stor omgång vid prövning av byggnadstillstånd, då dessa avses skola meddelas avlänsstyrelsen. Hela mekanismen är sålunda långsam och osmidig. Med hänsyn till det ovan sagda synes oss stadsplaneutredningen ha bort i större utsträckning än som skett basera sitt förslag på följande allmänna grunder: A. Jordbruksbebyggelse och motsvarande bebyggelse samt enstaka annan bostadsbebyggelse bör liksom hittills i princip få tillkomma fritt. Där i vissa fall rätten till sådan enstaka bebyggelse inskränkes, exempelvis där marken ingår i reservat för flygfält eller utvidgning av flygfält, skall ersättning utgå till markägaren för den inskränkning i denna byggnadsrätt, som reservationen innebär. Som »enstaka bebyggelse» bör härvid kunna definieras exempelvis ett till fyra bostadshus inom viss areal, förslagsvis motsvarande ett bärkraftigt jordbruk. Men härtill måste förutsättas, att dessa hus varken i och för sig eller tillsammans med omgivande bebyggelse ställa krav på anläggande av allmän väg eller kommunikationer eller på allmänna vatten- eller avloppsanläggningar eller kunna förväntas genom enskild sådan anläggning medföra olägenhet ur allmän synpunkt. Ej heller få de förväntas medföra krav på andra allmänna åtgärder av socialvårdande natur, exempelvis inrättande av skolor etc. Slutligen borde också förutsättas, att dessa hus ej medföra olägenhet för jordbruk eller skogsbruk eller förvanska landskapsbilden. En prövning måste ske för att avgöra, om ett byggnadsföretag vore att anse som »enstaka byggnad» i denna bemärkelse eller till äventyrs vara inledningen till en begynnande samhällsbildning. Då det helt övervägande antalet byggnadsföretag vid sidan av jordbruksbebyggelse och motsvarande bebyggelse föranleder en lantmäteriförrättning. vilken lämpligen bör föregå byggnadsföretaget, borde en dylik prövning i allmänhet kunna verkställas av respektive lantmätare utan vare sig extra besvär eller tidsförlust för den byggande allmänheten. Med det ansvar lantmätaren redan bär för den planmässiga utvecklingen av fastighetsbildningen på landsbygd men framför allt torde få bära i än högre grad i framtiden, borde han också som regel äga förutsättningar för att i huvudsak rätt handha denna uppgift.

649 B. Samhällsmässig bebyggelse bör, till skillnad mot den enstaka, icke få tillkomma fritt. Bebyggelse, som är mer omfattande än den som definierats som »enstaka» eller kräver sådana åtgärder från det allmännas sida, som nämnas i denna definition, skall sålunda regleras genom planläggning och endast få tillkomma på sådana platser, som prövas lämpliga. Denna lämplighetsprövning kan ske indirekt genom upprättande av generalplaner eller regionplaner, som anvisa lämpliga bebyggelseområden, vilka senare skola planläggas i detalj. Där general- eller regionplaner ännu ej finnas eller förhållandena äro så enkla att överblicka att planer äro obehövliga, kan lämplighetsprövningen ske direkt genom länsstyrelsen. Det kan ifrågasättas, om icke all mark eller nyttjanderätt till mark inom område, som sålunda avses för samhällsmässig bebyggelse, borde överföras i allmän ägo genom inlösen. Många komplicerade frågor, som icke kunnat bemästras på ett tillfredsställande sätt, skulle härigenom få en klar och entydig lösning, såsom frågan om gatumarks- och gatukostnadsersättning. Det är emellertid i så fall nödvändigt att samtidigt söka konstruera skydd mot eventuella olägenheter av den monopolställning det allmänna därvid erhåller. Betydande kommunala markinnehav ha som regel visat sig innebära synnerligen goda och effektiva möjligheter att leda utveckling av bebyggelsen in i sunda banor, men undantagsvis ha kommunala och statliga markinnehav i stället utnyttjats i rent spekulationssyfte. Här torde ej vara plats att närmare ingå på dessa spörsmål och alla deras ekonomiska och sociala konsekvenser, men de böra icke förbigås vid lagstiftningens slutliga utformning. Vi vilja dock i detta sammanhang framhålla, att möjligheter för det allmänna att driva en ansvarsmedveten och rationell bostads- och bebyggelsepolitik ofta måste förutsätta, att det allmänna i varje fall äger rätt att vid behov lösa den mark, som kan erfordras för genomförande av uppställda byggnadsprogram även om en obligatorisk inlösen av all mark eller byggnadsrätt inom område för samhällsmässig bebyggelse icke anses böra komma i fråga. Stadsplaneutredningens förslag beträffande de olika planinstituten har i två fall fått en utformning, som ingiver betänkligheter. Generalplanen är icke obligatorisk och behöver icke bli föremål för fastställelse eller granskning av statlig myndighet. Utredningens återhållsamhet när det gäller att bygga upp generalplaneinstitutet saknar ingalunda väl grundade motiv. Den kanske största förtjänsten i stadsplaneutredningens förslag ligger emellertid i att tillämpning av de detaljerade och invecklade stadsplane- och byggnadsplaneinstituten tankes begränsad till områden, som kunna väntas bli bebyggda inom nära framtid, medan de allmänna utvecklingslinjerna i stora drag angivas i generalplaner och regionplaner. Detta kan medföra ett stort steg fram mot effektivare planläggning samtidigt som man får enklare och smidigare arbetsformer. Om detta system skall fungera, måste

650 man emellertid skapa garanti för att general- och regionplaner gives tillräcklig stadga och upprättas på sakkunnigt vis. Med generalplanen skola riktlinjerna för de flesta samhällens framtida utveckling fixeras. Det finns då all anledning dels att åstadkomma en generalplan snarast möjligt, dels att fästa minst lika stor vikt vid dess riktiga utformning som vid utformningen av en stadsplan för en eller annan liten del av samhället. Snarast bör större vikt läggas vid generalplanen med dess vittgående verkningar än detaljplanerna med deras mera lokala verkningar. Med hänsyn till generalplanens fundamentala betydelse bör den därför göras obligatorisk för städer och större samhällen och bör bli föremål för fastställelse av Kungl. Maj:t. Svårigheterna att upprätta generalplan böra dock givetvis beaktas vid bedömande av den tid, inom vilken planen bör utföras. Om man biträder stadsplaneutredningens ståndpunkt, att generalplan ej bör fastställas, synes oss likväl åtminstone böra föreskrivas, att förslag till generalplan skall underställas byggnadsstyrelsen för granskning, innan det förelägges stadsfullmäktige för antagande. Om fullmäktige vid sin slutliga prövning av ärendet ha tillgång till byggnadsstyrelsens yttrande över förslaget, torde detta många gånger kunna medföra, att förslaget vid sitt antagande får en i sak bättre utformning än eljest. Byggnadsplanen har i förslaget fått nya rättsverkningar. Bland annat föreslås att visst ansvar beträffande vägar och allmänna platser inom byggnadsplanen skall åvila vägförening. Härvid utvidgas de uppgifter, som tidigare ålegat vägförening enligt lagen om enskilda vägar och en i stort sett tillfredsställande ordning rörande ansvaret för vägar och allmänna platser inom planområdet torde därmed erhållas. Emellertid äro frågor om vattenförsörjning och oskadliggörande av fast eller flytande orenlighet ofta inom dylika områden ett lika stort eller större problem, vilket berett bekymmer och svårigheter, och som många gånger icke kan lösas tillfredsställande utan att de enskilda tomtägarna gemensamt bära ansvar härför. Å ena sidan torde del ofta nog enligt erfarenheten stöta på svårigheter att få exempelvis ett ledningsföretag genomfört med mindre samtliga berörda tomtägare ha skyldighet deltaga däri. Å andra sidan kunna enklare åtgärder än anläggande av ledningar vara ändamålsenliga, exempelvis anordnande av gemensamma brunnar och gemensamma komposter i sommarstugeområden, varvid genomförandet av en tillfredsställande ordning kan bli beroende av att samtliga eller vissa tomtägare verkligen medverka härtill. Vid dylika enklare anordningar är det säkerligen också praktiskt och lämpligt ur hälsovårdssynpunkt och med hänsyn till det allmännas möjlighet att utöva kontroll och vinna rättelse vid eventuella brister, att ansvaret åvilar en samfällighet. Enligt välmening hade därför varit ändamålsenligt, att när vägförening i samband med byggnadsplan ansvarar för vägar och andra allmänna platser denna även kunde taga befattning med ledningsnät och andra uppgifter, som avse vatten-

651 försörjning och oskadliggörande av orenlighet. Detta förefaller så mycket naturligare, som ledningar och vägar många gånger anläggas samtidigt som ett enhetligt företag. Stadsplaneutredningen, som icke framlagt förslag av denna innebörd, hänvisar till att länsstyrelsen, som äger möjlighet att förbjuda bebyggelse utan tillstånd till dess avloppsledning anordnats, i förekommande fall kan framtvinga en lösning. Det må dock betvivlas, att detta är en praktisk och smidig väg till lösning av problemet. Förbudsförfarandet verkar gärna irriterande. Hur ömtålig en användning av detta instrument är framgår också av att lagrådet vid denna speciella förbudsregels tillkomst 1941 ansåg sig behöva särskilt framhålla, att den måste tillämpas med varsamhet. I varje fall borde vid sidan av förbudsregeln infogas föreskrifter som på ett mera positivt sätt kunde befrämja dessa frågors lösning. Stadsplaneutredningen föreslår att kostnaderna för upprättande av byggnadsplan på den egentliga landsbygden skola, i den mån ej bidrag lämnas av allmänna medel, gäldas av kommunen i viss utsträckning samt i övrigt fördelas mellan markägarna på närmare angivet sätt. Förslaget innebär givetvis en förbättring jämfört med nuvarande förhållanden, men tillämpningen av bestämmelserna torde alltjämt komma att medföra tvistigheter och tidsutdräkt. På grund härav och då upprättandet av byggnadsplaner på den egentliga landsbygden i regel torde vara av övervägande allmänt intresse kan det ifrågasättas, om icke kostnaderna borde helt bestridas med statliga och kommunala medel. Värdet av en väl avvägd byggnadslagstiftning blir till sist beroende av att den handhas med sakkunskap och omdöme. Om de instrument, som lagstiftningen tillskapar, komma i oskickliga händer, kunna stora skador vållas. Det är därför nödvändigt att garantera en sakligt god underbyggnad för de mångahanda administrativa ingripanden, som lagstiftningen förutsätter. Stadsplaneutredningen snuddar vid dessa problem i sin allmänna motivering dels i inledningen, dels under »Vissa organisatoriska spörsmål m. m.» (s. 163—166 samt 258 o. f.). Men härvid visar utredningen en återhållsamhet, långt större än vid utvecklande av nya regleringsformer. Planeringens kunskapsbas är både av social, ekonomisk och teknisk natur, och alla dessa sidor av planarbetet måste sägas vara eftersatta för närvarande. I det följande skola dock endast vissa frågor beröras, vilka höra samman med det social-ekonomiska problemkomplexet, därför att de hittills beaktats minst. Men problemställning och behov äro i mycket desamma även när det gäller den tekniska sidan av arbetet. Stadsplaneringen har ibland mötts med skepsis och delvis råkat i vanrykte många gånger med full rätt. Mycket detaljerade och mycket kategoriska in

652 gripanden ha gjorts med svag eller synnerligen bristfällig motivering. Svårigheterna att vid planläggning rätt avväga alla intressen och betydelsefulla fakta kunna visserligen vara oerhörda. Man kan därför icke resa krav på entydigt riktiga lösningar. Men man måste kräva, att den sakliga grunden för planläggningen göres så solid som möjligt. Det är också något stötande i att giva vittgående rättsverkningar åt illa övervägda dispositioner. När nu lagstiftningen revideras och utbygges med bland annat nya och mera vittomfattande planinstitut är det nödvändigt, att den största uppmärksamhet ägnas åt frågan, hur denna lagstiftning skall kunna utnyttjas på ett sätt, som verkligen blir utvecklingsbefrämjande. Själva planeringen har också småningom ändrat karaktär. Tidigare har pianeringens uppgift kunnat betraktas som ett rent tekniskt spörsmål, där gator och byggnadskvarter anvisats inom ett begränsat område, vars utnyttjande i framtiden ansetts som tämligen självklart eller åtminstone möjligt att bestämma efter ganska enkla överväganden. Härvid tog man dock många gånger miste. Det framstår nu som en nödvändighet, att vid planläggningen bättre klarlägga förutsättningarna för det tekniska arbetet, så mycket mer som en högre standard på bostäder, kommunikationer, vatten och avlopp etc. gör den tekniska apparaten mer komplicerad och beroende av riktiga förhandsberäkningar. Vid upprättande exempelvis av regionplaner och generalplaner måste arbetet med tekniska frågor föregås av ingående studier för att klarlägga förutsättningarna för samhällets framtida tillväxt. Därförutan kunna tekniska detaljer icke dimensioneras i planen, såsom produktionsområden, bostadsområden, vägar och kommunikationer, avlopp etc. Dessa förberedande studier måste vara av ekonomisk karaktär i syfte att belysa näringslivets förutsättningar, av demografisk natur för att belysa befolkningens sammansättning och sannolika förändring, av sociologisk art för att belysa tendenser rörande levnadsförhållanden, icke minst i fråga om bostadsstandard o. s. v. Dessa studier kunna icke baseras enbart på rent lokala förhållanden. Befolkningstillväxten exempelvis beror ej enbart på den för tillfället befintliga befolkningen i samhället och dess sammansättning, utan påverkas av in- och utflyttning och därmed av befolkningssituationen i landet. Förarbetena till såväl regionplaner som generalplaner måste därför grundas på antaganden om näringspolitisk, befolkningspolitisk, social och teknisk utveckling inom landet i dess helhet. Bli dessa antaganden felaktiga, blir det enskilda samhällets planläggning missriktad. Enligt vår uppfattning kan arbetet med dessa primära antaganden och deras första anpassning till de lokala förhållandena endast utföras med framgång och till rimliga kostnader, om det göres centralt av ett organ, som kan konsulteras av enskilda fackmän eller kommunala och regionala myndigheter. Det är också påtagligt, att de statliga myndigheter, som ha att handlägga planläggningsärenden, behöva inom sig eller

653 sidoställt ha tillgång till ett organ, som verkställer dylika utredningar. Därförutan skulle deras prövning av mera omfattande planförslag bli alltför begränsad till tekniska och rent formella sidor av förslagen. Arbetsuppgifterna för ett sådant organ, som här åsyftas, skulle vara att samla för planläggningsarbetet betydelsefulla fakta från alla samhällslivets olika områden för att sammanställa och bearbeta dessa till ledning för planeringsarbetet. Det är uppenbart, att värderingar måste göras vid bearbetningen av detta material. Tendenser måste utläsas ur materialet och vissa utvecklingslinjer förordas. Detta är i sista hand icke någon fackmannauppgift. Med hänsyn härtill måste detta organ givas en auktoritativ ledning, som främst upptar representanter för olika grupper och krafter inom samhällslivet. Det bör sålunda få en med investeringsrådet likartad karaktär och samordnas med detta samt erhålla teknisk arbetskraft till sitt förfogande. Den genomgående tveksamma inställning stadsplaneutredningen intar till »riksplanering», »centralt forskningsinstitut» och i viss mån »informationscentral» till ledning för regionplanearbetet är under dessa förhållanden svår att förstå. Det råd och den informationsverksamhet inom byggnadsstyrelsen, som utredningen omnämner, svarar icke heller med den antydda uppläggningen mot det behov, som enligt vår mening föreligger. Det får icke förbises, att kunskaper, här som eljest, äro viktigare för en sund utveckling än regler och förordningar. Särskilt yttrande av herr Mattsson. Undertecknad kan i nedan berörda frågor icke biträda stadsplaneutredningens förslag angående ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar och får i anledning härav anföra: 1. Om enskild vägs anslutning till allmän väg, 26 a, 26 b och 26 c §§. Frågan om att förhindra användandet av enskild tillfartsväg, som ansluter till allmän väg å för trafiksäkerheten olämplig plats, eller att ny enskild väg anslutes till allmän väg å dylikt ställe, bör enligt mitt förmenande kunna lösas på ett mera enkelt, praktiskt och billigt sätt än enligt stadsplaneutredningens förslag, innefattande länsstyrelsens förbud mot vägs användande respektive anslutande och med ett omständligt ansökningsförfarande för att erhålla medgivande till vägars anläggande. Flera olika möjligheter till en förenkling synas erbjuda sig. I detta sammanhang må det vara tillfyllest att peka på följande utväg. Där redan befintlig enskild utfartsväg bör ändras, skulle väghållaren ha att genom vägförvaltningens försorg, gärna med anlitande av någon av vägsynenämndens ledamöter som biträde och medlare, söka träffa frivillig uppgörelse med jordägaren. Lyckas ej denna frivilliga uppgörelse bör väghållaren få rätt påkalla förrättning för frågans lösande av vägsynenämnden, vilken då

654 skulle ha att, efter hörande av vägförvaltningen, jordägarna och övriga berörda parter, fastställa den enskilda utfartsvägens nya läge och sträckning ävensom de till jordägarna och nyttjanderättshavarna utgående ersättningarna för marklösen, skada och intrång samt ersättning för eventuellt betungande framtida längre väghållning och utfartsväg. Då fråga uppstår om att en ny utfartsväg skall anläggas med anslutning till allmän väg å en för trafiksäkerheten olämplig plats, kommer detta, enligt vad erfarenheten visat, till vägförvaltningens kännedom genom vägmästarnas försorg så tidigt, att uppgörelse kan sökas innan något väsentligt arbete utförts på den nya utfartsvägen. Kan då icke uppgörelse träffas med jordägaren, bör förbud av vägförvaltningen kunna påkallas, varjämte väghållaren bör kunna begära förrättning av vägsynenämnd enligt vad ovan sagts beträffande redan befintlig enskild utfartsväg. Beträffande sist omnämnda fall — anläggande av ny väg — förtjänar särskilt erinras, att med de ändringar i byggnadslagen, som stadsplaneutredningen föreslagit angående regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan, synes behovet av särskilda åtgärder för att hindra olämplig anslutning ha i mycket hög grad reducerats. Dessa planer torde nämligen vara avsedda att komma i tillämpning just där tillfartsvägar i större antal kunna tänkas bli anslutna. Det synes mig därför som man tillgriper större våld än nöden kräver, då man för den rena landsbygden vill vidtaga så genomgripande samt för fastighetsägarna och befolkningen på landsbygden betungande åtgärder som de av stadsplaneutredningen föreslagna. 2. Om förslaget till ändring av 33 §. Utredningens förslag innebär, att länsstyrelsen skulle få rätt föreskriva att det byggnadsfria området från den allmänna vägens mitt skulle kunna utökas till högst 30 meter. Jämväl i denna fråga torde de av stadsplaneutredningen föreslagna ändringarna i de olika planinstituten, jämte den nya väglagens bestämmelser om uppgörande av vägbyggnadsplaner för riks- och huvudvägarna, komma att medföra en bättre möjlighet för väghållaren och det allmänna att kunna tillgodose skäliga anspråk på friläggande av mark för vägbyggnadsändamål inom tätorter och där större bebyggelse kan påräknas, varför jag i denna del yrkar avslag på utvidgning av det område för vilket förbud kan av länsstyrelse meddelas. I detta sammanhang önskar jag erinra, att därest utredningens förslag skulle antagas av statsmakterna, den i 33 a § förslaget intagna bestämmelsen om rätt till ersättning, då till följd av förbud enligt 33 § fastighet eller del därav kan utnyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet, ej är tillfredsställande. Den åtgärd, varom här är fråga, innebär ingen fördel för markägaren eller angränsande fastigheter. Expropriationslagens ersättningsgrunder synas därför ha bort föreslås.

655 Särskilt yttrande av herr Öberg. Under hänvisning till mitt särskilda yttrande till stadsplaneutredningens betänkande I med förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärenden m. m. får jag för min del uttala mig emot det av stadsplaneutredningen nu ånyo, trots 1943 års riksdags avvisande inställning, framförda förslaget om att kommunala beslut i stadsplanefrågor i vissa fall skola kunna fattas av byggnadsnämnden. Det nu föreliggande förslaget inskränker visserligen liksom propositionen till 1943 års riksdag byggnadsnämndens befogenhet härutinnan i betydligt högre grad än vad förhållandet var beträffande stadsplaneutredningens förra förslag, men det innebär dock ett ur min synpunkt icke tillrådligt avsteg från den kommunala självstyrelsens princip, enligt vilken den kommunala beslutanderätten skall ligga i den av medborgarna vid allmänt val tillsatta fullmäktigeförsamlingens hand. Det föreligger ej tillräcklig anledning att bryta mot denna i svensk administrativ rätt och rättsåskådning grundfasta princip, för att man vid behandlingen av vissa stadsplanefrågor skulle kunna vinna i en del fall önskvärd tid. Hur många dessa fall skulle kunna tänkas bli i förhållande till samtliga frågor, som kunna avgöras av byggnadsnämnden, torde undandraga sig varje bedömande. Tidsvinsten har visserligen teoretiskt- statistiskt uträknats. Men man har icke räknat med, att i praktiken, om brådska verkligen är av nöden, extra ordinära åtgärder mycket väl kunna vidtagas, genom vilka i stort sett samma tidsvinst kan ernås som genom den föreslagna lagändringen. Utöver det nu anförda, som innehåller vad jag i huvudsaken önskat framhålla, kan jag icke underlåta att göra några erinringar emot det sätt på vilket det ifrågavarande förslaget konstruerats. De uttryck i förslaget till byggnadslag, som äro avsedda att angiva gränsen för byggnadsnämndens befogenhet att besluta i frågor om ändring av stadsplan, äro mycket vaga och svårbedömliga samt kunna även med hänsyn tagen till de närmare föreskrifter, som upptagits i förslaget till byggnadsstadga, giva rum för en tillämpning, som icke varit avsedd av förslagsställarna. Väl finnas såsom korrektiv mot en alltför vidsträckt tillämpning av bestämmelserna ifråga från en egenmäktig byggnadsnämnds sida den drätselkammaren medgivna besvärsrätten och länsstyrelsens självklara skyldighet att vid prövningen av sådana stadsplaneärenden, varom här är fråga, se till att fastställelse ej meddelas i sådana fall, där byggnadsnämnden överskridit sin befogenhet. Men dessa korrektiv innebära icke tillräcklig garanti ur kommunal synpunkt, så länge både huvudbestämmelsen i byggnadslagen och de särskilda föreskrifterna i byggnadsstadgan innehålla sådana uttryck, som kunna giva rum för olika eller mer eller mindre vidsträckta tolkningar allt efter uttolkarens subjektiva uppfattning. Jag syftar i detta hänseende särskilt

656 på sådana uttryck i förslaget till byggnadsstadga som . . . »ändringen eljest i avsevård grad medför större eller mindre utnyttjande av marken» . . . , »mindre ändring av gata i höjd- eller sidled» . , . »ändringen berör historiskt eller konstnärligt värdefull byggnad eller stadsbild» . , . »ändringen påverkar områdets eller omgivningens karaktär» . . . samt . . . »ändringen kan antagas medföra mera avsevärda kostnader för staden eller mera betydande ingrepp i markägarens rätt att utnyttja marken.»

657 Innehållsförteckning. Skrivelse till statsrådet och chefen för Kungl. justitiedepartementet

Sid. 3

Författningstext. Förslag till byggnadslag: Avd. I. Inledande bestämmelser, 1—4 §§ 7 Avd. II. Bestämmelser angående stad, 5—97 §§ 8 Avd. III. Bestämmelser angående stadsliknande samhällen, 98—102 §§ 30 Avd. IV. Bestämmelser angående den egentliga landsbygden, 103—126 § § . . . . 31 Avd. V. Bestämmelser angående såväl stad som land, 127—146 §§ 37 Avd. VI. Slutbestämmelser, 147—160 §§ 42 Övergångsbestämmelser 45 Förslag till byggnadsstadga: Avd. I. Bestämmelser angående stad, 1—113 §§ 47 Avd. II. Bestämmelser angående stadsliknande samhällen, 114—115 §§ 92 Avd. III. Bestämmelser angående den egentliga landsbygden, 116—152 §§ 93 Avd. IV. Bestämmelser angående regionplan, 153—167 §§ 104 Avd. V. Slutbestämmelser, 168—181 §§ 109 Övergångsbestämmelser 115 Förslag till lag o m förmånsrätt för vissa fordringar enligt byggnadslagen 117 Förslag till lag o m ändring i 134 § utsökningslagen 118 Förslag till lag angående ändring i vissa delar av jorddelningslagen . . . . 118 Förslag till lag angående ändring i vissa delar av fastighetsbildningslagen 120 Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen o m allmänna vägar 123 Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen o m enskilda vägar 126 Förslag till lag o m ändrad lydelse av 33 § civilförsvarslagen 128 Förslag till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen o m inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar 128 Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av vägstadgan 129 Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§ 1936 års kungörelse m e d vissa föreskrifter o m mätningsväsendet och fastighetsregisterväsendet i rikets städer 131 Förslag till kungörelse om statsdepartements och länsstyrelsers skyldigheter med avseende å expedieringen av vissa beslut 132 Förslag till kungörelse o m förskott och bidrag av statsmedel till vissa plankostnader 134 Motivering. Inledning. Gällande bestämmelser Tidigare lagar och lagförslag Inkomna framställningar

138 143 150

658 Allmän motivering. Allmänna synpunkter Regionplan Generalplan Utomplansbestämmelser Stadsplan Byggnadsplan Förbud mot viss tätbebyggelse m. m Bebyggelsereglerande bestämmelser med hänsyn till vägarna Vatten- och avloppsfrågor Säkerställande av stads fordran på bidrag till gatukostnad Planläggning och bebyggelse i närheten av befästningar och flygplatser Vissa organisatoriska spörsmål m. m

Sid. 161 168 179 187 190 191 217 224 227 237 248 258

Speciell motivering. F ö r s l a g e t till b y g g n a d s l a g . Avd. I. Inledande bestämmelser, 1—4 §§ 269 Avd. II. Bestämmelser angående stad: Medel för byggnadsverksamhetens ordnande, 5—11 §§ 269 Om generalplan i stad, 12—27 §§ 276 Om stadsplan och tomtindelning: Om stadsplans antagande m. m., 28—29 §§ 287 Om tomtindelning, 30—33 §§ 297 Om förbud mot nybyggnad m. m., 34—40 §§ 298 Om avstående av mark inom planlagt område, 41—48 §§ 303 Om upplåtande av gata eller annan allmän plats inom stadsplan, 49—55 §§ 312 Om bidrag till gatukostnad, 56—69 §§ 316 Särskilda bestämmelser om marks avstående och iordningställande för stadsplaneändamål, 70—73 §§ 379 Om underhåll av gata m. m., 74 § 392 Om ersättning för skada vid stadsplans genomförande, 75 § 392 Om byggnadsplan i stad, 76—81 §§ 392 Om utomplansbestämmelser i stad, 82—85 §§ 397 Om bestämmande och erläggande av lösen, 86—96 §§ 399 Om tillämpning i vissa fall i stad av bestämmelserna angående byggnadsplan på landet, 97 § 403 Avd. III. Bestämmelser angående stadsliknande samhällen, 98—102§§ 405 Avd. IV. Bestämmelser angående den egentliga landsbygden: Medel för byggnadsverksamhetens ordnande, 103—105 §§ 405 Om generalplan på landet, 106—114 §§ 408 Om byggnadsplan på landet, 115—125 §§ 412 Om utomplansbestämmelser på landet, 126 § 427 Avd. V. Bestämmelser angående såväl stad som land: Om regionplan, 127—136 §§ 428 Om förbud mot bebyggelse och vissa andra åtgärder till hinder för försvaret eller luftfarten, 137—142 §§ 440 Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen, 143—146 §§ . . . . 446 Avd. VI. Slutbestämmelser: Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan m. m., 147—152 §§ 449 Allmänna bestämmelser, 153—160 §§ 454 Övergångsbestämmelser 465 F ö r s l a g e t till b y g g n a d s s t a d g a . Avd. I. Bestämmelser angående stad: 1 kap. Om byggnadsordning i stad, 1—3 §§ 2 kap. Om byggnadsnämnd i stad, 4—16 §§ 3 kap. Om generalplan i stad, 17—27 §§

470 470 480

659 4 kap. Om stadsplan och tomtindelning: Sid. Om stadsplan, 28—38 §§ 485 Om tomtindelning, 39—45 §§ 501 5 kap. Om byggnadsplan och utomplansbestämmelser i stad: Om byggnadsplan, 46—57 §§ 503 Om utomplansbestämmelser, 58—60 §§ 521 (i kap. Om byggande i stad: Om byggnads yttre anordnande m. m., 61—73 §§ 522 Om byggnads inre anordnande m. m., 74—89 §§ 528 Om rivning, 90 § 529 Om byggnadslov, 91—100 §§ 529 Om tillsyn över byggandet, 101—109 §§ 533 Särskilda bestämmelser om byggande inom stadsplan, 110 § 534 Särskilda bestämmelser om byggande utom stadsplan, 111—112 §§ . . . . 536 Särskilda bestämmelser av hänsyn till försvaret eller luftfarten, 113 § 537 Avd. II. Bestämmelser angående stadsliknande samhällen: 7 kap. 114—115 §§ 538 Avd. III. Bestämmelser angående den egentliga landsbygden: 8 kap. Om generalplan på landet, 116—118 §§ 539 9 kap. Om byggnadsplan och utomplansbestämmelser på landet: Om byggnadsplan, 119—128 §§ 540 Om utomplansbestämmelser, 129 § 543 10 kap. Om byggnadsordning på landet, 130 § 544 11 kap. Om byggnadsnämnd på landet, 131—137 §§ 545 12 kap. Om byggande på landet: Om byggnads yttre och inre anordnande m. m., 138—142 §§ 549 Om byggnadslov, 143—147 §§ 550 Om tillsyn över byggandet, 148 § 553 Särskilda bestämmelser om byggande inom byggnadsplan, 149 § . . . . 553 Särskilda bestämmelser av hänsyn till försvaret eller luftfarten, 150 § 553 13 kap. Särskilda bestämmelser angående områden på landet, för vilka icke fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, 151—152 §§ . . . 554 Avd. IV. Bestämmelser angående regionplan: 14 kap. 153—167 §§ 555 Avd. V. Slutbestämmelser: 15 kap. Om ansvar, vitesföreläggande och fullföljd av talan m. m., 168—173 §§ 563 16 kap. Allmänna bestämmelser, 174—181 §§ 569 Övergångsbestämmelser 579 F ö r s l a g e t till lag o m f ö r m å n s r ä t t för vissa f o r d r i n g a r enligt b y g g n a d s lagen 582 F ö r s l a g e t till lag o m ä n d r i n g i 134 § u t s ö k n i n g s l a g e n 585 F ö r s l a g e t till lag a n g å e n d e ä n d r i n g i v i s s a d e l a r av j o r d d e l n i n g s l a g e n 586 F ö r s l a g e t till lag a n g å e n d e ä n d r i n g i vissa d e l a r av f a s t i g h e t s b i l d n i n g s lagen 593 F ö r s l a g e t till lag a n g å e n d e ä n d r i n g i vissa d e l a r av lagen o m a l l m ä n n a vägar 598 F ö r s l a g e t till lag a n g å e n d e ä n d r i n g i vissa d e l a r av l a g e n o m e n s k i l d a vägar 611 F ö r s l a g e t till lag o m ä n d r a d lydelse av 33 § civilförsvarslagen 616 F ö r s l a g e t till lag a n g å e n d e ä n d r a d lydelse av 8 § lagen o m i n s k r ä n k n i n g a r i rätten att utbekomma allmänna handlingar 616 F ö r s l a g e t till k u n g ö r e l s e o m ä n d r i n g i vissa delar av v ä g s t a d g a n 617 F ö r s l a g e t till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e ä n d r a d lydelse av 2 och 5 §§ kungörelsen m e d vissa föreskrifter o m m ä t n i n g s v ä s e n d e t och f a s t i g h e t s registerväsendet i rikets städer 619

660 Sid.

Förslaget till kungörelse o m statsdepartements och länsstyrelsers skyldigheter m e d avseende å expedieringen av vissa beslut 620 Förslaget till kungörelse o m förskott och bidrag av statsmedel till vissa plankostnader 623 Sammanfattning

630 Bilaga: P. M. med redogörelse för viss utländsk lagstiftning angående regionplaner. . 637 Särskilda yttranden. Särskilt yttrande av herrar Ahlmark och Wåhlin Särskilt yttrande av herrar Häggbom och Lindström Särskilt yttrande av herr Mattsson Särskilt yttrande av herr Öberg

645 645 653 655

)

Statens offentliga utredningar 1945 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska

förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Fast egendom. J o r d b r u k med b i n ä r i n g a r .

Betänkande med förslag till utlänningslag och lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning. [1]

Promemoria med förslag till arrendebestämmelser för kommunal jord. [9]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Industri. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder for livsmedelsforskningens ordnande. [61 Kommunalförvaltning. Stadsplaneutredningen lag m. ra. [15]

Handel och sjöfart.

1912. 3. Förslag till byggnads-

Kommunikationsväsen.

Statens och k o m m u n e r n a s (inansväsen.

Betänkande med förslag till organisation av en luflfartsstyrelse m. m. [2] Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 1. Allmänna synpunkter. [71 Del 2. Blekingenätets järnvägar. [8]

Politi. Hank. kredit- och pennjngväsen.

Försiikriiigsväscn. Nationalekonomi och socialpolitik. Belänkande ang. den husliga utbildningen. [4] Betänkande och förslag rörande effektivisenng av skyddshemselevcrnas eftervård m. m. [10] Utredningar ang. ekonomisk efterkngsplanering. 8.111 Investeringsutredningens betänkande med forslag till investeringsreserv för budgetåret 1915/40 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. [12] Bilagor. [13] Socialpolitikens ekonomiska verkningar. [14J

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrig*. Betänkande med utredning och förslag ang. yrkesutbildning av sjötolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborgerliga bildning. [5]

Försvarsväsen.

lliilso- och sjukvård.

Betänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandet till civil verksamhet av till beredskapstjanstgöring inkallad personal. |3]

Allmänt näringsväsen.

Stockholm 1945. Victor Pettersons 16076 B

Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

Bokindustriaktiebolag.