SOU

Skyddet av kulturmiljön : en översyn av kulturminneslagens bestämmelser om byggnader och kulturmiljöer, prästgårdar, kyrkstäder och ortnamn : slutbetänkande

Beteckning: SOU 1996:128
Typ: SOU

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

:.‘jf. tr’

Statens K

offentliga utredningar

WW 1996: 128

E535 Kulturdepartementet

Skyddet av kulturmiljön

En Översyn av kulturminneslagens

bestämmelser och

om byggnader

kulturmiljöer, prästgårdar, kyrkstäder

och ortnamn

slutbetänkande Kulturarvsutredningen

Stockholm 1996

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, pâ uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 91 90

Svara pá remiss. Hur och Varför. Statsrádsberedningen, 1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Distributionscentralen 103 33 Stockholm Fax: 08-405 10 10 Telefon: 08-405 10 25

Omslagsbild: Väggmålning i flygeln i gården Pallars, Alfta, Hälsingland. Foto: Hilding Mickelsson

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-20367-7 Stockholm 1996 ISSN 0375-25ox

Till statsrådet och chefen för

Kulturdepartementet

Regeringen bemyndigade genom beslut den 16 juni 1994 chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en särskild utredare för att utreda vissa frågor om kulturminnesskydd m.m. Med stöd av detta bemyndigande utsågs den 15 augusti 1994 landshövdingen Lars Eric Ericsson att vara utredare. Samtidigt beslutades om direktiv för uppdraget Dir. 1994:57, som fogas till detta betänkande som bilaga Såsom sakkunniga förordnades från den l november 1994 departementssekreteraren Maria Malmlöf t.o.m. den 31 oktober 1995, hovrättsassessom Knut Weibull och överantikvarien Keith Wijkander samt från den l november 1995 departementssekreteraren Birgitta Johansen. Som experter i den nu aktuella delen av utredningsarbetet förordnades från den 12 september 1994 tekniske direktören Bo Eliason, länsantikvarien Karin Eriksson och kyrkojuristen Ingrid von Otter, från den 27 februari 1995 departementsrådet Kerstin Kåks, sekreteraren Kerstin Lundberg och avdelningsdirektören Fredrik von Platen samt från den 1 november 1995 departementsselueteraren Jan-Olof Andersson, förbundsordföranden Stina Gustavsson och direktören Jan Paul Strid. Stina Gustavsson och Jan Paul Strid har endast deltagit i arbetet med avsnittet om ortnamn och Ingrid von Otter med avsnitten om prästgårdar och kyrkstäder. Karin Eriksson har särskilt bidragit med underlagsmaterial beträffande kyrkstädema. Till sekreterare förordnades från den l september 1994 verksjuristen Thomas Adlercreutz och från den l november 1994 länsantikvarien Erik Nordin. Monica Berglund har varit utredningens assistent. Utredningen har antagit namnet Kulturarvsutredningen. I anslutning till den nu aktuella delen av utredningsarbetet har regeringen den 27 oktober 1994 överlämnat en skrivelse den 25 november 1993 från Språk- och folkminnesinstitutet som anhåller att bli representerat i utredningen, en skrivelse den 18 januari 1994 där Riksantikvarieämbetet överlämnar en promemoria som påtalar behovet av lagstiftning till skydd för ortnamn

SOU 1996: 128

och en skrivelse från Sametinget den 8 juli 1994 angående medverkan i utredningen. Justititiekanslem har överlämnat ett beslut den 12 september 1994 angående handläggning byggnadsminnesärenden vid en länsstyrelse. I övrigt har av följande framställningar inkommit till utredningen: 1994-11-14 Svenska språknämnden ang. ortnamnslag 1995-10-04 Uttalande från ortnamnskonferens i Örebro belägenhetsang. adresser

1995-11-10 Älvsborgs byggnadsminnesskydd

länsmuseum ang. av industrilämningar 1996-02-17 Sveriges Segelfartygsförening ang. skydd av segelfartyg 1996-02-20 Sveriges Hembygdsförbund ang. ortnamnsskydd 1996-05-04 Sveriges Hembygdsförbund med uttalande om ortnamnslag Sveriges Hembygdsförbunds ortnamnskommitté har uppvaktat utredningen i ortnamnsfrågan den 22 mars 1995. Utredningen har för denna del av uppdraget hållit elva sammanträden med sakkunniga och experter, varav ett tvådagarsintemat. En tvådagars studieresa till åtta norrländska kyrkstäder har gjorts. Utredningen har gjort en enkät hos landets kommuner om ortnamnsverksamhet samt enkäter hos länsstyrelserna och egendomsnämndema angående byggnadsminnen och prästgårdar. Utredningen överlämnar härmed sitt slutbetänkande. Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i september 1996

lars Eric Ericsson

Thomas Adlercreutz

Erik Nordin

Innehåll

Sammanfattning 11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

l Förslag till lag ändring i regeringsformen 21 om . . . . . . . . . . . . .

2 Förslag till lag om ändring i lagen 1988:950 om kultur-

23 minnen m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen 1964:822 46 . . . . . . 4 Förslag till lag ändring i vattenlagen 1983:291 48 om . . . . . . . . . 5 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen 1987: 10 50 . . . 6 Förslag till förordning ändring i förordningen 1988:1188 om

om kulturminnen m.m 51 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Förslag till förordning om ändring i förordningen 1988:1229

statliga byggnadsminnen m.m 55 om . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Kulturminneslagen och annan skydds- och mark-

användningslagstiftning 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Naturresurslagen 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.1.1 överväganden om sambandet mellan KML

och NRL 61 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.2 Naturvårdslagen 62 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.2.1 överväganden om sambandet mellan KML

och NLV 63 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2.2 Förslag 65 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.3 Miljöbalksförslaget 66 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.3.1 överväganden om kulturreservat i miljöbalks-

förslaget 68 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.4 Plan- och bygglagen 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.4.1 Gällande regler för kulturmiljön 69 . . . . . . . . . . . . 1.4.2 Kommunernas ansvar för byggnadsmiljöer m.m. 73

1.4.3 Nya regler om ökad miljöhänsyn i PBL 75 . . . . . . .

1.4.4 överväganden om ansvarsfördelningen mellan

stat och kommun 77 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.4.5 överväganden om samordningen mellan KML

och PBL 80 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Byggnader och miljöer 91 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.1 Gällande regler och deras tillämpning 92 . . . . . . . . . . . . . 2.1.1 Vad har byggnadsminnesförklarats 92 . . . . . . . . . 2.1.2 Byggnadsminnesförklaringens innebörd 96 . . . . . .

2.1.3 Ägarens inställning 98

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.4 Handläggningsreglema 98 . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1996: 128

Ersättning och inlösen 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ändring och hävande 102

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . Vites- och ansvarsbestämmelser 104 . . . . . . . . . . . .

Överklagande m.m 105

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.9 Register, förteckningar 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.10 Anslag byggnadsminne 106 . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Bidrag och skydd 106 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.3 Länsstyrelsens resurser m.m. 108 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.1 Länsmuseemas medverkan 109 . . . . . . . . . . . . . . . 2.4 Skyltar och ljusanordningar inom kulturmiljöer 110 . . . . . . .

2.5 överväganden om skyddsbehov och skyddsnivå. Vidgad

anmälningsplikt 113 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.5.1 Olika skyddsklasser 113 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.5.2 En enklare skyddsform: anmälningsplikt 114 . . . . . .

2.6 överväganden skyddsobjektet. Kulturreservat 118

om . . . . . 2.6.1 Byggnader 118 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.6.2 Parker, trädgårdar och andra anläggningar 119 . . . . . 2.6.3 Skyddsområde 120 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.6.4 Ett områdesskydd: kulturreservatet 123 . . . . . . . . . . 2.6.5 Terminologi 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.7 överväganden handläggning, förenkling 127

om m.m. . . . . 2.7.1 Den obegränsade rätten att väcka fråga 128 . . . . . . . 2.7.2 Kommunikation med många parter 131 . . . . . . . . . . 2.7.3 Underrättelseskyldighet 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.7.4 Resursbedömning 135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Prästgårdar 137 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.1 Bakgrund 137 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.1 Bevarade prästgårdar 138 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.2 Prästgården som tjänstebostad 140 . . . . . . . . . . . . . 3.1.3 Äldre reglering den kyrkliga jorden 141 av . . . . . . . 3.1.4 Utredningar och förslag om ändrade regler för

kyrkans egendomsförvaltning 147 . . . . . . . . . . . . . 3.2 Nuvarande förhållanden 149 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.1 Gällande lagstiftning 149 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.2 Skyddssystemets tillämpning 151 . . . . . . . . . . . . .

3.3 Överväganden 155

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.1 Det nuvarande systemets tillämpning 155 . . . . . . . . 3.3.2 Utformning av skyddsregler i KML 157 . . . . . . . . .

Kyrkstäder 163 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.1 Vad är en kyrkstad 163 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1.1 Ursprung och funktioner 164 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1.2 Kyrkstädemas senare öde 165 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1.3 Kyrkstädema som levande kulturhistoriska

minnesmärken 166 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll

4.2 Var har kyrkstäder funnits och var finns de kvar 167 . . . . . 4.2.1 Norrbottens län 169 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.2 Västerbottens län 174 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.3 Jämtlands län 179 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.3 Nuvarande regler för kyrkstädema 179 . . . . . . . . . . . . . . .

4.4 Överväganden giltigheten nuvarande regler 181

om av . . . . . 4.4.1 Offentligrättsliga utgångspunkter 181 . . . . . . . . . . . 4.4.2 Civilrättsliga utgångspunkter 183 . . . . . . . . . . . . . .

4.5 överväganden kyrkstädemas fysiska bevarande 185

om . . . . 4.5.1 Värdering av det aktuella bevarandeläget 185 . . . . . . 4.5.2 Behövs ytterligare bevaranderegler för kyrk-

städerna 187 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.6 Överväganden om regler för nyttjandet 188

. . . . . . . . . . . . 4.6.1 Nuvarande regler om nyttjandet 188 . . . . . . . . . . . . 4.6.2 Vilka nyttjanderegler bör gälla framöver 190 . . . . . . 4.6.3 Kyrkstadsstyrelsemas roll 193 . . . . . . . . . . . . . . .

4.7 överväganden om överklaganden och sanktioner 195

. . . . . . 4.8 Förslag 196 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ortnamn 197 . . . . . . . . . . . . . . . . . - . . . . . . . . . . . . . 0 0

5.1 Bakgrund 197 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Namnvård, mål och principer 198 . . . . . . . . . . . . . Narnnvårdens framväxt och organisation 199 . . . . . . Fastighetsindelning och fastighetsbeteckning 203 . . . Adressering 208 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Administrativ indelning 214 . . . . . . . . . . . . . . . . . Minoritetsspråk 217 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ortnamnsnormering 218 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 Myndigheter och organ med ortnamnsverksamhet 222 . . . . . 5.2.1 Lantmäteriet 222 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.2 Ortnamnsrådet 224 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.3 Kommunerna 225 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.2.4 Övriga myndigheter 228

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.2.5 Övriga 232

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Nordisk utblick 234 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.4 överväganden 236

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.1 En indelning av ortnamnen efter skyddsbehov

och skyddsmöjligheter 236 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.2 Minoritetsspråk 243 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.3 Namnpåverkande processer; fastighetsbeteck-

ningar och fastighetsbildning 244 . . . . . . . . . . . . . . 5.4.4 Namnpåverkande processer; adressering 246 . . . . . . 5.4.5 Namnpåverkande processer; församlings-

indelning 248 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.6 Ansvarsfördelning i den statliga ortnamnsverk-

samheten 250 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1996: 128

5.4.7 Kommunal ortnamnsverksamhet 253 . . . . . . . . . . . 5.4.8 Förslag om en hänsynsregel i KML 255 . . . . . . . . .

Överklagande 261

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.1 Nuvarande förhållanden 261 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.1 Ärenden överklagas hos regeringen 261 som . . . . . . 6.1.2 Ärenden överklagas hos allmän förvaltsom

ningsdomstol 263 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.3 Rätten att överklaga 263 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.4 Antalet ärenden 263 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.5 Bakgrunden till kompetensfördelningen mellan

regeringen och förvaltningsdomstolama 265 . . . . . . 6.1.6 Riktlinjer för regeringens befattning med över-

prövningsfrågor 266 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.7 Lagen om rättsprövning 267 . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.1.8 Överklagande i natur- och miljövårdsärenden 267

. . .

6.1.9 Överklagande i plan- och byggärenden 268

. . . . . . .

6.2 överväganden 270

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.1 En utgångspunkt 270 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.2 Några alternativa modeller 271 . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.3 Utredningens bedömning 273 . . . . . . . . . . . . . . . .

Kulturminneslagen och regeringsformen 275 . . . . . . . . . . .

7.1 Regeringsformens regler om normgivningsmakten och

dess fördelning 276 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7. l.l Nonngivningsmaktens fördelning 276 . . . . . . . . . . 7.1.2 Vad är normgivning resp. besluti särskilt fall 278 . .

7.2 överväganden 280

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.1 Avser 2 kap. 9 § KML föreskrifter i RF:s mening 280

7.2.2 Är bemyndigandet grundlagsenligt 284 . . . . . . . . . 7.2.3 Kan kulturmiljöföreskrifter över huvud taget

delegeras 285 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.4 Behövs en delegerad föreskriftsrätt i KML 286 . . . . 7.2.5 Kan en skyddsreglering med generell verkan

åstadkommas annat än genom föreskrifter 288 . . . . 7.2.6 Förslag 289 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningskommentar 291 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1 Förslaget till lag om ändring i regeringsformen 291 . . . . . . . 8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen 1988:950 om kultur-

minnen m.m. 292 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3 Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen 1964:822 316

8.4 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen

1987:10 317 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Summary 3 1 9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll

Bilagor

Bilaga 1 Kommittédirektiven 329 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 2 Ett historiskt perspektiv 339 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 Speciallagstiftning 339 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Framväxten av ett lagskydd 340 . . . . . . . . . . . . . 1.2 Byggnadsminneslagen 346 . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Kulturminneslagen 348 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 Naturskydds- och naturvårdslagstiftning 350 . . . . . . . . 2.1 Aldre lagar 350 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Naturvårdslag 351 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Miljöbalk 353 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 Bygg11adslagstifIningen 354 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Aldre reglering 355 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Byggnadslag och byggnadsstadga 1947

och 1959 357 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Plan- och bygglag, naturresurslag 361 . . . . . . . . . 4 Sammanställning av begrepp 364 . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 3 Tabeller 369 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 4 Litteratur 387 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Vanliga förkortningar

BM Byggnadsminne enligt 3 kap. KML

KMF Kulturminnesförordningen, Förordning 1988: l 188 om kultur-

minnen

KML Kulturminneslagen, Lag 1988:850 om kulturminnen m.m.

NRL Natturesurslagen 1987:12

NVL Naturvårdslagen 1964:822

PBI. Plan- och bygglagen 1987:10

RAA Riksantikvarieämbetet

RF Regeringsformen . SBM Statligt byggnadsminne enligt förordningen 1988:1229 om stat-

liga byggnadsminnen m.m.

SFS Svensk författningssamling, utelämnas vanligen

SOFI Språk- och folkminnesinstitutet

Aggafifl

- £33. iii

Sammanfattning

Regeringen beslutade den 16 juni 1994 om direktiv Dir. 1994:57 för en särskild utredare med uppgift att se över vissa frågor om kulturminnesskydd m.m. Direktiven anger följande huvudrubriker för utredningens arbete:

Ortnamn - Kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer - Prästgårdar - De norrländska kyrkstädema - Utförsel av kulturföremål - Skyddet för vissa kulturegendomar - Vissa lagtekniska frågor - Direktiven återges i bilaga Skyddet för vissa kulturegendomar och urförsel kulturfiiremdl har utav redningen redovisat i delbetänkandet SOU 1995:128 Kulturegendomar och kulturföremål. De övriga frågorna behandlas i detta betänkande.

1 Kulturminneslagen och annan skydds- och

markanvändningslagstiftning

I direktiven har påtalats problemet med att bygglov berör fornlämningar som kan beviljas enligt plan- och bygglagen 1987:l0, PBL, utan att det är klart om tillstånd kan beviljas också enligt lagen 1988:950 kulturminnen om KML. Även det allmänna behovet samordning lagar på m.m., mer av av miljöområdet uppmärksammas. Bland dessa lagar har lagen l987:12 om hushållning med naturresurser NRL, och naturvårdslagen 1964:822, m.m., NVL, ett nära samband med KML. l direktiven berörs också frågan om ansvarsfördelning mellan staten och kommunerna vad gäller skyddet för kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer. Denna fråga har övervägts plan- och byggutredningen av men lagstiftaren har ännu inte tagit ställning till alla utredningens förslag. I det nyligen avlämnade förslaget till miljöbalk föreslås att kulturreservat bör kunna inrättas med stöd av balken. KML:s förhållande till NRL, NVL, förslaget till miljöbalk och PBL undersöks med syfte att undanröja konflikter är besvärande från praktisk som synpunkt eller andra brister i samordningen.

överväganden om naturresurslagen

Utredningen föreslår inte någon anknytning av KML till NRL.

Naturvårdslagen 3 a§ NVL medför att NVL inte kan tillämpas för objekt, t.ex. fomlämningar, redan är skyddade enligt KML. Denna ordning är opraktisk och som bör avskaffas.

Miljöbalktjörslaget Bestämmelser om kulturreservat bör införas i KML, där de kan tillgodose behovet ett förstärkt skydd för kulturhistoriskt värdefulla områden med såväl av bebyggelse som landskapselement.

Plan- och bygglagen Några principiella förändringar i ansvarsfördelningen stat-kommun är inte aktuella. Kommunernas arbete för att säkerställa kulturhistoriska värden bör underlättas genom en ändring i PBL så att variationer i bygglovspliktens omfattning kan beslutas ett enklare sätt än genom detaljplan eller områdesbestämmelser. Någon samordningsregel i PBL i förhållande till KML och speciellt fomlämningsskyddet bör inte införas.

2 Byggnader och miljöer

Direktiven tar upp behovet av statliga skyddsmöjligheter för byggnader som inte har sådant värde att de kan bli byggnadsminnen, och i samband därmed eventuella förenklingar i fråga om byggnadsminnesskyddet. Terminologin i fråga om skyddade parker och grönområden bör övervägas. Utredningen gör en genomgång av det gällande byggnadsminnesskyddet och i anslutning till detta beskrivs hur regelverket tillämpats från dess tillkomst år 1960 och tiH i dag. Det fanns den 1 jan 1996 l 787 byggnadsminnen enligt Riksantikvarieämbetets register, 379 statliga. Byggnadsminnena varierar avsevärt i varav storlek, och omfattar i vissa fall åtskilliga byggnader eller stora anläggningar. Endast undantagsvis har markområden skyddats på annat sätt än som Skyddsområde till byggnadsminnen.

Sammanfattning

Överväganden skyddsbehov och skyddsnivå. Vidgad anmälningsplikt

Länsstyrelsens nuvarande möjlighet att förordna skyldighet att anmäla om rivning och andra ändringar byggnader av byggnadsminnesklass till länsav styrelsen, föreslås bli utvidgade. Möjligheten bör stå till buds för byggnader kulturhistoriskt värde oavsett om en byggnadsminnesförklaring kan m.m. av bli aktuell eller ej, staten annat sätt engagerat sig för ett bevarande, om att lämna bidrag. Anmälningsplikt bör också kunna beslutas i t.ex. genom byggnadsminnesärenden är under handläggning. I sådana ärenden bör som anmälningsplikten inte få gälla längre än tre år, men i andra fall bör beslutet kunna förlängas. Om inte länsstyrelsen inom en månad beslutar att förbjuda anmälda åtgärder bör de få utföras.

Överväganden om skyddsobjektet. Kulturreservat

Ett områdesskydd bör införas i KML för att möjliggöra att såväl bebyggda områden kulturlandskap skyddas. Vad skyddas och hur skydd och som som värd skall ske uttrycks i skyddsbestämmelser, anpassade till skyddsbehovet objekt/område. Kulturreservat föreslås bli benämningen for skyddaför resp. de områden, medan skyddade byggnader även fortsättningsvis bör kallas byggnadsminnen. Benämning väljs efter vad som är lämpligast i det enskilda fallet. Termen skyddsföreskrifter föreslås bli utbytt mot skyddsbestämmelser, eftersom ordet föreskrifter i författningstext bör vara reserverat för föreslnifter i regeringsformens mening.

överväganden om handläggning, förenkling m.m.

Möjligheten att besluta anmälningsplikt i pågående ärenden om byggom nadsminnes- eller kulturreservatsförklaring bör innebära en effektivisering av handläggningen. Bestämmelsen uttrycklig rätt för var och en att väcka om en fråga byggnadsminne bör i förenklingssyfte tas bort, utan att allom m.m. mänhetens möjligheter att komma till tals i sådana ärenden påverkas. Nuvarande bestämmelser kommunikations- och underrättelseskyldighet kan om förenklas och flyttas från lag till förordning. Statliga fastighetsförvaltande myndigheter bör göras skyldiga att anmäla överlåtelser av statliga byggnadsminnen till fastighetsregistret. Även regler kulturreservat kan om nya om öka arbetsmängden länsstyrelserna bör arbetet kunna klaras med oförändrade resurser.

3 Prästgårdar

Enligt direktiven bör lagskyddet för prästgårdamas kulturhistoriska värden göras oberoende av den kyrkliga jordnaturen och skyddsreglema flyttas över till KML. För prästgårdama har sedan medeltiden gällt särskilda regler för hur de skall förvaltas och upplåtas. Det har funnits och finns i viss mån fortfarande en skyldighet att använda dem som tjänstebostäder för prästerna. Prästgårdamas kulturhistoriska värden består inte minst i deras byggatt nadsskick återspeglar både lokala folkliga byggnadstraditioner och högreen ståndskultur. Ett kyrkligt lagskydd för prästgårdarnas kulturhistoriska värden har funnits sedan år 1940. Skyddet har följt den komplicerade utvecklingen hos regelverket för den kyrkliga jorden och ändrats åtskilliga gånger. Sedan år 1971 har det funnits en allmän hänsynsregel samt regler tillståndsplikt vid om ombyggnad, samrådsplikt vid försäljning samt möjligheter att besluta särskilda vård- och användningsföreskrifter. Sådana föreskrifter har utfärdats stifav

tens egendomsnämnder for ett mindre antal prästgårdar. Åtskilliga prästgårdar

har under senare år sålts eller på andra sätt upphört kyrklig jord, och att vara är därmed inte möjliga att skydda enligt nuvarande kyrkliga regelsystem.

överväganden

Många prästgårdar har sådana betydande kulturhistoriska värden de även att efter kyrkans skiljande från staten bör stå under skyddsregler. Dessa regler bör placeras i KML och göras oberoende av den kyrkliga s.k. jordnaturen.

Ändringar av prästgårdar byggda före 1940 bör därför tillståndsprövas

av länsstyrelsen. Länsstyrelserna bör före utgången år 1999 avgöra skydav om det skall bestå. Prästgårdama bör inte heller få överlåtas föregående utan en anmälan till länsstyrelsen. Efter år 1999 bör endast de prästgårdar som länsstyrelsen har valt ut stå under tillstånds- och anmälningsplikt. Riksantikvarieämbetet bör få möjlighet att besluta om tillståndsplikt och anmälningsplikt även för nyare prästgårdar. De prästgårdar som redan blivit byggnadsminnen eller omfattas av egendomsnämndernas vård- och användningsföreskrifter bör åtnjuta fortsatt skydd.

Sammanfattning

4 Kyrkstäder

En kyrkstad är avsedd för tillfälligt boende i samband med kyrkbesök och särskilda kyrkhelger. De har funnits i Norrland i socknar med stora avstånd från hemmanen till kyrkan. I Sverige har funnits ca 70 kyrkstäder, varav 16 kan sägas vara bevarade. Kyrkstädema är särpräglade miljöer, som har stort kulturhistoriskt värde grund av det speciella nyttjandet. Eftersom bestämmelserna i en kunglig skrivelse av år 1817 rörande kyrkstäderna inte motsvarar det syfte som eftersträvas i dag, bör reglerna enligt direktiven ses över. Om andra regler än byggnadsminnesreglema krävs, skall förslag läggas fram. Den kungliga skrivelsen av år 1817 reglerar främst vilka som får köpa och bygga stugor i en kyrkstad. Lokala stadgor har utfärdats av länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län och tillämpas i vissa avseenden fortfarande, även om de knappast längre är grundlagsenliga. I två fall har särskilda kyrkstadsstyrelser med myndighetsfunktioner inrättats.

Överväganden

1817 års kungliga skrivelse gäller i och för sig fortfarande, men ger inte länsstyrelserna rätt att pröva andra frågor än tillstånd till köp och bygge av kyrkstugor. Andra föreskrifter och delegation av tillståndsbefogenheter kan inte anses gällande. Den som äger eller upplåter mark för kyrkstugor har möjlighet att bestämma villkor för hur stugorna används. Kyrkstädema bör ses som kyrkliga kulturminnen och skyddsregler i KML. Reglerna bör innebära att kyrkstädema skall underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskar eller förvanskas. Väsentliga ändringar av kyrkstädema bör stå under länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen bör också få besluta om anmälningsskyldighet vid ägarbyten inom kyrkstäder. De gamla reglerna om att tillstånd krävs för köp och bygge av kyrkstuga upphävs och ersätts inte med någon annan form av förvärvsprövning. Att nyttjandet av kyrkstuga och kammare överensstämmer med god kyrkstadssed kan tillses av markupplåtaren, som också bedöms ha intresse av att så sker. Kyrkstadsstyrelsema kan inte med stöd av regeringsformen inneha myndighetsfunktioner. Detta bedöms inte heller vara nödvändigt, men ett nära samarbete förutsätts med länsstyrelsen vad gäller tillsyn av kyrkstadens vård och utveckling. Frågor om överklagande och sanktioner löses samma sätt som för andra kyrkliga kulturminnen.

5 Ortnamn

Ortnamnen är enligt direktiven en del av landets kulturarv. Utredningen skall lämna förslag som tillgodoser behovet av skydd för ortnamnen, om så behövs i form av lag. Begreppet god ortnarnnssed bör i så fall definieras i 1agen. Reglerna bör gälla för offentliga organ och vara enkla och obyråkratiska. Ortnamnen har stor betydelse för människors identitet och hemkänsla. De är viktiga för orienteringen och för förståelsen av vår kulturhistoria. Ortnamnen bör därför vårdas så att de inte i onödan försvinner allmänt bruk ur Ortnamnsvården är beroende inte bara av en aktiv tillsyn och uppmärksamhet. Det finns samhällsprocesser som direkt eller indirekt påverkar bruket av ortnamn. Tre processer beskrivs särskilt: fastighetsbeteckningsreformen, omläggning av adresseringssystem på landet och den förändring i den kyrkliga indelningen som kyrkans skiljande från staten kan leda till. Den myndighet som har det centrala ansvaret för ortnamnsvården är Lantmäteriverket, särskilt genom sin kartutgivning. Verket har till sin hjälp ett ortnamnsråd med företrädare for namnvårdare och namnbrukare.

Överväganden

All användning av ortnamn kan inte omfattas av skyddsregler. De kulturhistoriskt viktigaste namnen är de som finns på de allmänna kartorna eller som representerar landets administrativa indelning. Andra ortnamn som framstår som officiella kan också behöva skyddsregler. Namn som godkänts för de allmänna kartorna bildar utgångspunkten för god ortnamnssed. Fastighetsbeteckningsreformen är avslutad och har i huvudsak fungerat väl. Kulturhistoriska ortnamnsintressen bör beaktas vid ändringar i fastighetsindelningen, men kan inte ställas mot lämplighetsvillkoren för fastighetsbildning. Förändringar i adresseringen, särskilt landsbygden bör ske med respekt för de ortnamn som kan påverkas. Det går dock inte att formulera några ortnamnsregler speciellt för denna process. Den kyrkliga församlingsindelningen kommer sannolikt att förändras när kyrkan skiljs från staten. Inte heller för denna process är det dock tänkbart att formulera särskilda regler. Lantmäteriverkets ledande roll bör befästas. Viktigast är uppbyggnaden av ett normerande ortnamnsregister. Ortnamnsrådet är ett betydelsefullt forum for samråd och bör inte få någon myndighetsliknande roll. Kommunerna är de som "bestämmer" flest ortnamn och dessa får därigenom en officiell prägel. Kommunernas strävan bör vara att vidga både medborgar-inflytande och expertmedverkan. Speciella regler om detta behövs dock inte. Centralt i den kommunala ortnainnsverksamheten står ansvaret för belägenhetsadresser. Vilket författningsstöd som behövs för denna uppgift kan

Sammanfattning

inte överblickas. För det kommunala arbetet är information avgörande och nu projekt pågår att stödja kommunerna. Inga särskilda ytterligare åtsom avser gärder erfordras.

Förslag om en hänsynsregel i KML

All statlig och kommunal ortnamnsverksamhet bör utövas med hänsyn till ortnamnens kulturvärden, dvs. enligt god ortnamnssed. En hänsynsregel som gör detta till skyldighet bör tas in i KML. I regeln bör hävdvunna orten namnsforrner prioriteras, men den bör också kräva respekt för riktiga språkliga former, även de gäller för minoritetsspråken samiska och finska. som Nya skall inte bildas utan att påverkan hävdvunna namn beaktas. De namn godkänts för offentlig kartproduktion skall användas i den godnamn som kända formen. Hänsynsregeln bör i och för sig vara obligatorisk, men kan inte förenas med påföljder vid överträdelser. Inte heller går det att uppställa regler om hur beslut inte anses respektera hänsynsregeln skall kunna överklagas. Hänsom synsregeln får genomslag främst genom kompletterande informationsinsatser.

6 Överklagande

Utredningen skall enligt direktiven överväga i vilken utsträckning regeringen skall pröva överklaganden av länsstyrelsemas beslut i fomlämningsärenden.

Överklagandereglema i KML är inte enhetliga. Frågor om tillstånd till in-

i fornlämning är den helt dominerande ärendegrupp som överklagas grepp hos regeringen, medan praktiskt taget alla andra beslut överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, dvs. länsrätt. Antalet regeringsärenden har sedan år 1989 varit ca 80, antalet domstolsärenden ca 70.

Överväganden

Överprövningen av beslut där en enskilds anspråk till slut ändå kan prövas av

domstol bör redan från början ske hos domstol. Finns regler om ekonoen misk ersättning till enskild grund av ett beslut och ett behov av politisk en styrning bör regeringen slutinstans. Följs dessa principer innebär det att vara fomlämningsärenden bör flyttas från regeringen till domstol, medan beslut byggnadsminnes- eller kulturreservatsförklaring bör överklagas till regeom ringen i stället för hos domstol.

Kulturminneslagen och regeringsfonnen

2 kap. 9 § KML innehåller en befogenhet för länsstyrelserna att utfärda föreskrifter för fornlämningar och platser där fomfynd har påträffats. Bestämmelsen har i sak övertagits oförändrad från fomminneslagen. Den används främst för att freda skeppsvrak och fyndplatser från besök. Enligt direktiven skall utredningen undersöka om bestämmelsen är förenlig med regeringsformen, RF, och lämna förslag till en ny utformning.

Överväganden

Regeln i 2 kap. 9 § KML avser föreskrifter i RF:s mening till skydd för fornlämningar och fyndplatser. Enligt RF får riksdagen emellertid inte direkt till länsstyrelserna överlämna rätten att besluta föreskrifter. Dessutom medger inte RF i dag att föreskrifter om kulturrniljövård delegeras. Det finns dock ett behov av att reglera allmänhetens tillträde till fornlämningar och andra känsliga kulturmiljöer. Behovet kan inte tillgodoses enbart genom beslut med verkan i särskilt fall. RF bör därför ändras så att föreskrifter om kulturmiljövård kan delegeras av riksdagen. I KML bör tas in bemyndigande som ger regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer rätt att utfärda föreskrifter för allmänheten till skydd för fornminnen och andra kulturmiljöer. Regeringen bör bemyndiga länsstyrelserna att besluta sådana föreskrifter. Reglerna i KML om generella viten bör ändras till bötesbestämmelser.

Författningskommentarer

I avsnittet kommenteras mer ingående de lagförslag utredningen lämnar. som

Bilagor

Direktiven återges i bilaga En komprimerad framställning av framväxten svensk bevarandelagav stiftning vad gäller byggnader och kulturmiljöer har intagits bilaga som Utöver kulturmiljövårdens speciallagstifming beskrivs naturvårdslagsüftningens bevarandesystem och byggnadslagstiftningens regler till väm för estetiska och kulturhistoriska värden. För att visa hur olika modeller prövats behandlas även utredningsförslag som inte lett till lagändringar.

Sammanfattning

Statistik som b1.a. insamlats genom utredningens enkäter redovisas i bilaga I bilaga 4 finns en litteraturfdrteckning.

Författningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 7 § regeringsformenl skall ha följande

lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

Utan hinder 3 eller 5 § kan Utan hinder av 3 eller 5 § kan reav regeringen efter bemyndigande i lag geringen efter bemyndigande i lag förordning meddela före- förordning meddela föregenom genom skrifter än skatt, före- skrifter om annat än skatt, om föreom annat om skrifterna något följande skrifterna något av följande avser av avser ämnen: ämnen: skydd för liv, personlig säker- skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, het eller hälsa, utlännings vistelse i riket, utlännings vistelse i riket, in- eller utförsel in- eller utförsel av varor, av av varor, av eller andra tillgångar, till- eller av andra tillgångar, tillpengar av pengar verkning, kommunikationer, kre- verkning, kommunikationer, kreditgivning, näringsverksamhet, ditgivning, näringsverksamhet, ranransonering, återanvändning och åter- sonering, återanvändning och återvinning material, utformning vinning av material, utformning av av av byggnader, anläggningar och be- byggnader, anläggningar och bebyggelsemiljö eller tillståndsplikt i byggelsemiljö eller tillståndsplikt i fråga åtgärder med byggnader fråga åtgärder med byggnader om om och anläggningar, och anläggningar, 4. jakt, fiske, djurskydd eller kulturmiljövård, jakt, fiske, och miljövård, djurskydd eller natur- och miljövård, naturtrafik eller ordningen på allmän trafik eller ordningen allmän plats, plats, undervisning och utbildning, undervisning och utbildning, förbud röja sådant nå- 7. förbud att röja sådant som nåatt som har erfarit i allmän tjänst eller har erfarit i allmän tjänst eller gon gon under utövande tjänsteplikt, under utövande av tjänsteplikt, av

1 Omtryckt 1994:1483.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skydd för personlig integritet skydd för personlig integritet

vid registrering uppgifter med vid registrering av av uppgifter med hjälp av automatisk databehandling. hjälp automatisk databehandling. av Bemyndigande som avses i första Bemyndigande i första som avses stycket medför rätt att meddela fö- stycket medför rätt att meddela foreskrifter om annan rättsverkan reskrifter rättsverkan av om annan av brott än böter. Riksdagen kan i lag, brott än böter. Riksdagen kan i lag, som innehåller bemyndigande med innehåller bemyndigande som med stöd av första stycket, föreskriva stöd första stycket, föreskriva av annan rättsverkan än böter för över- rättsverkan än böter för annan överträdelse av föreskrift regeringen trädelse föreskrift som av som regeringen meddelar med stöd av bemyndigan- meddelar med stöd bemyndiganav det. det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Författningförslag

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen 1988:950 om

kultumiinnen m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1988:950 om kulturminnen m.m. dels att 3 kap. 20 och 21 §§ skall upphöra att gälla, dels rubrikerna närmast före 3 kap. 4 och 10 §§ skall utgå, att 3 kap. 9-15 och 18-21 §§ skall betecknas 3 kap. 7-13 dels att nuvarande och 16-19 §§ samt att nuvarande 4 kap. 7-10, 15 och 16 §§ skall betecknas 4kap. 6-10 och 18 §§, 2 kap. 21 och 24 §§, 3 kap. 1-9 och 12-19 §§, dels att l kap. 2 a 4 kap. 1-4, 7 och 10-16 §§ samt rubrikerna närmast före 3 kap. 1 § samt 4 kap. 11 och 16 §§ skall ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 3 kap. 14 § skall sättas närmast före 3 kap. 12 rubriken närmast före 3 kap. 16 § skall sättas närmast före 3 kap. 15 § rubriken närmast före 3 kap. 19 § skall sättas närmast före 3 kap. 17 samt dels att i lagen skall införas paragrafer, l kap. 4 § och 4 kap. 17 och nya 18 §§, samt närmast före l kap. 4 3 kap. 8 § och 4 kap. 17 § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 2 § I denna lag finns bestämmelser I denna lag finns bestämmelser fornminnen, byggnadsminnen om ortnamn, fornminnen, kulturhisom och kyrkliga kulturminnen samt toriskt värdefulla byggnader, anom utförsel kulturföremål landet. läggningar och områden, kyrkliga av ur kulturminnen samt om utförsel och återlämnande av kulturföremål.

Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, i denna lag i fortsättningen kallat Riksantikvarieämbetet, har överinseende över kulturminnesvården i landet. Riksantikvarieämbetet får överklaga beslut av domstol eller annan myndighet enligt denna lag.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ortnamn

4§ Vid statlig och kommunal verksamhet skall god ortnamnssed iakttas. Detta innebär att hävdvunna ortnamn inte utan starka skäl ändras till form och syftning, att stavningen av ortnamn i övrigt sker enligt vedertagna språkriktighetsregler, om inte hävdvunna stavningsfomter talar för annat, att vid nybildning av ortnamn deras påverkan på hävdvunna namn beaktas och att i flerspråkiga områden svenska, samiska och finska namn så långt möjligt används på kartor samt vid skyltning och övrig utmärkning. Namn som godkänts för offentlig kartproduktion skall användas i sin godkända form.

2 kap.

9 Länsstyrelsen får meddela sär- Regeringen eller den myndighet skilda föreskrifter till skydd för en som regeringen bestämmer får med-

fast fomlämning. dela skydds- och ordningsföreskrif-

ter rörande vad allmänheten har att iaktta inom och i närheten av områden som avses i 2 Föreskrifterna får även meddelas Föreskrifter i första som avses för område som enligt 2 § inte hör stycket får även meddelas för områtill fornlämningen under förutsätt- den där fornfynd har påträffats, om ning att pågående användning av det kan ske utan att någon väsentlig marken härigenom inte försvåras olägenhet uppstår. Sådana föreskrifavsevärt. ter får gälla längst till dess att platsen har undersökts enligt 8

1 Ändringen

innebär bl.a. att fjärde och femte styckena upphävs.

Färfattningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Länsstyrelsen får fridlysa plats Länsstyrelsen får meddela sären där fornfynd påträffats, det kan skilda bestämmelser om användom ske utan att någon väsentlig olägen- ningen av mark i närheten av områhet uppstår. F ridlysning får ske intill den i 2 § under förutsom avses dess platsen har undersökts enligt sättning att den pågående använd- 8 ningen inte avsevärt försvåras. Föreskrifter eller fridlysning får förenas med vite. Ett beslut föreskrifter eller om fridlysning skall kungöras på lämpligt sätt.

21a2§ Till böter eller fängelse i högst Till böter eller fängelse i högst månader döms den som av upp- sex månader döms den som av uppsex såt eller oaktsamhet såt eller oaktsamhet inte anmäler fomfynd enligt inte anmäler fornfynd enligt 5 5 inte gör anmälan enligt 10 § bryter mot föreskrifter meddeandra stycket eller lade medstödav9 §, 3. bryter mot 18 inte gör anmälan enligt 10 § andra stycket eller 4. bryter mot 18

24 Beslut av länsstyrelsen överkla- Beslut av Riksantikvarieämbetet hos allmän förvaltningsdomstol eller länsstyrelsen enligt detta kapitel gas närdet gäller överklagas hos allmän förvaltningsfastställelse av gränserna för domstol, om inte annat följer av anett fomlämningsområde enligt 2 dra stycket eller 25 särskilda ordningsföreskrifter enligt 9 fridlysning enligt 9 § eller 4. tillstånd att medföra och använda metallsökare enligt 20 Beslut av Riksantikvarieämbetet Beslut av Riksantikvarieämbetet enligt 16 § överklagas hos allmän enligt 17 § överklagas hos regeförvaltningsdomstol. ringen.

2 Senaste lydelse 1991:474. 3 Senaste lydelse 1995:72. Ändringen innebär bla att fjärde stycket upphävs.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut i övrigt enligt detta kapitel av länsstyrelsen eller Riksantikvarieämbetet får överklagas hos regeringen, om inte annat följer 25 av Kommunen får överklaga läns- Kommunen får överklaga länsstystyrelsens beslut enligt 2§ andra relsens beslut enligt 2 § andra stycstycket, 9 § första och fjärde styck- ket, 9 § första och andra styckena ena och 12 § andra stycket. och 12 § andra stycket.

3 kap. Byggnadsminnen 3 kap. Kulturhistoriskt vär-

defulla byggnader, anlägg-

ningar och områden

1§ En byggnad som är synnerligen Bestämmelserna i detta kapitel är märklig genom sitt kulturhistoriska tillämpliga på kulturhistoriskt värde-

värde eller som ingår i ett kulturhis- fulla byggnader och bebyggelseom-

toriskt synnerligen märkligt bebyg- råden, parker, trädgårdar och andra gelseområde får förklaras för bygg- anläggningar samt landskapsavsnitt. nadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna om byggnadsminnen enligt detta kapitel får också tillämpas på park, trädgård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde. I fråga byggnad sådant Att byggnad är skyddad om av en m.m. värde som sägs i första stycket och fast fornlämning eller som som som tillhör staten gäller de bestäm- kyrkligt kulturminne enligt denna lag melser som regeringen meddelar hindrar inte tillämpning bestämom av statliga byggnadsminnen. Om ett melsenta i detta kapitel. statligt byggnadsminne övergår till annan ägare än staten, skall det därmed utgöra ett byggnadsminne enligt denna lag.

Författningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skyddets innebörd och om- Byggnadsminnen och kulturfattning reservat

2§ När byggnad förklaras för Byggnader och bebyggelseomrâen byggnadsminne, skall länsstyrelsen den, parker, trädgårdar och andra genom skyddsföreskrifter på anläggningar samt landskapsavsnitt ange vilket sätt byggnaden skall vårdas som är synnerligen märkliga genom och underhållas samt i vilka sitt kulturhistoriska värde får förklaavseenden den inte får ändras. för byggnadsminne eller kulturras reservat av länsstyrelsen Om det behövs får föreskrifterna För egendom tillhör staten som också innehålla bestämmelser om att gäller de bestämmelser regeringen ett område kring byggnaden skall meddelar statliga byggnadsminom hållas i sådant skick att byggnads- nen eller kulturreservat. Om sådan minnets utseende och karaktär inte egendom övergår till ägare än annan förvanskas. staten, skall de bestämmelser regeringen har meddelat gälla som skyddsbestämmelser enligt detta kapitel

3§ I byggnadsminnes- eller kulen turreservatsförklaring skall länsstyrelsen genom skyddsbestämmelser ange i vilka avseenden egendomen inte får ändras och hur vård och underhåll skall utföras. I skyddsbestämmelsema får också tas upp sådant lösöre väsentligen bidrar som till egendomens kulturhistoriska värde samt anges var lösöret skall förvaras, hur det skall underhållas och i vilka avseenden det inte får förändras.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skyddsföreskrifter skall så långt Skyddsbestämmelserna skall så möjligt utformas i samförstånd med långt möjligt utformas i samförstånd byggnadens ägare och ägare till med sakägare. En sakägare får inte

kringliggande markområde. Ägaren åläggas mer omfattande skyldigheter

får inte åläggas mera omfattande än som motiveras av bevarandet av skyldigheter än vad som är ound- det kulturhistoriska värdet. Skälig gängligen nödvändigt för att bibe- hänsyn skall tas till användningen av hålla byggnadsminnets kulturhisto- byggnaden, anläggningen eller omriska värde. Hänsyn skall tas till rådet och till sakägarens önskemål i byggnadens användning och äga- övrigt. För att skyddsbestämmel-

skäliga önskemål. serna skall få omfatta lösöre fordras

rens ägarens samtycke. I fråga om tillstånd till avvikelse

från skyddsbestämmelserna finns foreskrifter i 12

4§4 Fråga byggnad bör förkla- I avvaktan på slutligt beslut i ett om en för byggnadsminne kan väckas ärende om byggnadsminnes- eller ras och ansökan eller kulturreservatsförklaring får länsstyav var en genom tas upp av länsstyrelsen på eget ini- relsen besluta om skyldighet att till tiativ. länsstyrelsen anmäla förestående åtgärder som innebär uppförande, rivning eller andra ändringar av byggnader eller anläggningar i den mån åtgärderna är ägnade att minska det kulturhistoriska värdet anmälningsplikt. Ett sådant beslut medför förbud mot att utföra angivna åtgärder innan en anmälan har gjorts till länsstyrelsen och under en månad sedan den kommit in dit, om inte länsstyrelsen dessförinnan har godkänt åtgärderna

4 Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket upphävs.

Författningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ansökan om att en byggnad skall Ett beslut enligt första stycket för-

förklaras för byggnadsminne skall faller länsstyrelsen avgör ärendet

am innehålla uppgifter vilken fastig- utan att utfärda förklaring eller när om het byggnaden är belägen på och om tre år förflutit från det att beslutet om fastighetens ägare samt beskrivning anmälningsplikt meddelades. av byggnaden. I ansökningen bör vilka omständigheter även anges åberopas för att byggnaden bör som förklaras för byggnadsminne.

Innan länsstyrelsen fattar beslut

enligt detta kapitel kan med öra som rätt till ersättning eller inlösen för ägare eller någon annan, skall länsstyrelsen undersöka medel för øm

detta finns tillgängliga.

5§ Då fråga väckts eller tagits upp Om länsstyrelsen vill förbjuda att en byggnad skall förklaras en åtgärd som avses i 4 skall om för byggnadsminne, får länsstyrel- länsstyrelsen underrätta den som i avvaktan på ärendets slutliga gjort anmälan om detta inom en sen prövning meddela förbud mot åt- månad från det att anmälan kom in. gärder kan minska eller för- Sker det inte, får åtgärden utföras. som störa byggnadens kulturhistoriska Länsstyrelsen får förbjuda åtgärder värde. Förbudet får gälla för en tid som avses i 4 § även utan ett högst månader. Om det föregående beslut om anmälningsav sex finns synnerliga skäl får det för- plikt. längas, dock högst med sex månader för varje gång. Ett förbud enligt första stycket får gälla i högst sex månader. Om

det finns synnerliga skäl får för-

budet förlängas i högst sex månader varje gång. Beslutar länsstyrelsen att förbjuda åtgärd enligt första stycket en har ägare eller innehavare av särskild rätt till berörd fastighet rätt till ersättning för skada enligt före-

skrifterna i 8-II §§.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§5 Om en byggnad kan antas Regeringen eller den myndighet komma ifråga som byggnadsminne, regeringen bestämmer får meddela får länsstyrelsen, utan att fråga skydds- och ordningsföreskrifter för väckts om byggnadsminnesförkla- vad allmänheten har att iaktta inom ring, förordna att anmälan till läns- ett område som är byggnadsminne styrelsen skall göras, innan byggna- eller kulturreservat. den rivs eller ändras på ett sätt som väsentligt minskar dess kulturhistoriska värde. Länsstyrelsen skall inom en månad från det anmälningen kom dit avgöra om den skall ta upp fråga om byggnadsminnesförklaring den av berörda byggnaden. Under denna frist får den anmälda åtgärden inte vidtas utan att länsstyrelsen har medgett det.

7§ Om ett statligt byggnadsminne har övergått till att bli byggnadsminne enligt detta kapitel, skall länsstyrelsen utfärda förklaring om detta

8 § Länsstyrelsen skall för anteckning i fastighetsboken ofördröjligen underrätta inskrivningsmyndigheten då fråga väckts eller tagits upp om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne eller förklaring utfärdats enligt 7 då förordnande enligt 6 § första stycket meddelats eller upphävts,

5 Ändringen innebär bl.a. andra stycket upphävs.

att

Färfattningfdrslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

då beslut om byggnadsmin-

nesförklaring vunnit laga kraft eller

hävts, eller då ansökan byggnadsom minnesförklaring avslagits.

fri 9 § 7 §

Riksantikvarieämbetet, länssty- Riksantikvarieämbetet, länsstyrelrelsen eller den som arbetar på läns- sen eller den arbetar länsstysom styrelsens uppdrag har rätt att få till- relsens uppdrag har rätt att få tillträde träde till byggnader med tillhörande till byggnader, anläggningar och ommarkområde samt att där vidta de åt- råden berörs byggnadsminsøm av

gärder och undersökningar som be- eller kulturreservatsförklaring

neshövs för lagens tillämpning. samt att där vidta de åtgärder och undersökningar som behövs för 1agens tillämpning.

Bestämmelser om ersättning Ersättning och inlösen och inlösen

f.d. 10 § 8 §

Ägare och innehavare av särskild Ägare och innehavare särskild

av rätt till fastighet har rätt till ersättning rätt till fastighet har rätt till ersättning av staten om skyddsfbreskrifter staten skyddbestämmelser av om utgör hinder för rivning av en utgör hinder för rivning av en byggnad och skadan därav är bety- byggnad och skadan därav betyär dande i förhållande till värdet av be- dande i förhållande till värdet beav rörd del av fastigheten, eller rörd del fastigheten, eller av annat sätt innebär att pågå- på annat sätt innebär att pågående markanvändning avsevärt för- ende markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastighe- svåras inom berörd del fastigheav ten. ten.

Ersättning enligt första stycket får, om det är lämpligt, utgå med årliga belopp med rätt för sakägaren eller staten att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Nuvarande lydeLse Föreslagen lydelse

Medför skyddsföreskrifter att Medför skyddsbestämmelser att synnerligt uppkommer vid an- synnerligt men uppkommer vid anmen vändningen av fastigheten, är staten vändningen av fastigheten, är staten skyldig att lösa fastigheten om äga- skyldig att lösa fastigheten om ägaren begär det. ren begär det. Bestämmelserna enligt första stycket tillämpas också då länsstyrelsen meddelat förbud enligt 5 Ersättning som därvid utgår skall, om det finns skäl, avräknas mot ersättning som sedermera kan komma att utgå med stöd av denna paragraf. Vid tillämpningen av första och Vid tillämpningen av första och tredje styckena skall, utan hinder tredje styckena skall även beaktas av föreskrifterna förlust talan andra beslut om skyddsbestämmelser om av eller rätt till ersättning eller inlösen i samt beslut som avses i 14 kap. 8 § 11 och 20 §§ eller 15 kap. 4 § första stycket 2 och 3 plan- och plan- och bygglagen 1987:10, bygglagen 1987:10, II även beaktas andra beslut och 19 §§ naturvårdslagen om skyddsfiireskrifter samt beslut som 1964:822, förbud enligt 20 § anavses i 14 kap. 8 § första stycket 2 dra stycket och 21 § andra stycket och 3 plan- och bygglagen, under samma lag och beslut enligt 18 § förutsättning att besluten meddelats skogsvårdslagen 1979:429 och inom tio år före det senaste beslutet 19 kap. 2 § vattenlagen 1983:291, om skyddsföreskrifter. under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet om skyddsbestämmelser.

Dessutom skall beaktas sådan inver-

hänsynstaganden enligt § kan av 30

skogsvårdslagen som i särskilda fall

har inträtt under samma tid. Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 9 § eller motsvarande bestämmelser i plan- och bygglagen, naturvårdslagen, skogsvårdslagen eller vattenlagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.

Färfattningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

fd11§ 9 §

Har fråga väckts om att en bygg- Innan beslut fattas om bygg-

nad skall förklaras för byggnads- nadsminnes- eller kulturreservatsminne, får länsstyrelsen förelägga förklaring, får länsstyrelsen föreden som vill göra anspråk på ersätt- lägga den som vill göra anspråk på ning eller inlösen att inom viss tid, ersättning eller inlösen att inom viss minst två månader från det han fått tid, minst två månader från det han del av föreläggandet, anmäla detta fått del av föreläggandet, anmäla till länsstyrelsen. Ett sådant föreläg- detta till länsstyrelsen. Ett sådant fögande skall åtföljas av uppgift om de reläggande skall åtföljas av uppgift skyddsföreskrifter som avses bli ut- om de skyddsbestämmelser som avfärdade. Den som inte anmäler sina ses bli utfärdade. Den som inte ananspråk inom den utsatta tiden har mäler sina anspråk inom den utsatta förlorat sin rätt till ersättning eller tiden har förlorat sin rätt till ersättinlösen. ning eller inlösen. Länsstyrelsen beslutar om ersättning och inlösen. Avtal mellan staten och en sakägare eller vad de uppenbarligen har förutsatt skall gälla mellan dem i fråga om ersättning eller inlösen skall även gälla för den som senare förvärvar sakäganens rätt

Ändring och hävande Ändring och hävande

fd14§ 12§ Om det finns särskilda skäl, får Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen lämna tillstånd till att länsstyrelsen lämna tillstånd till att ett ett byggnadsminne ändras i strid byggnadsminne eller kulturreservat mot skyddsföreskriftema. ändras i strid mot skyddsbestämmelserna. Länsstyrelsen får ställa de villkor Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de förhållanden som för- hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen. Villkoren får anleder ändringen. Villkoren får avse avse hur ändringen skall utföras hur ändringen skall utföras samt den samt den dokumentation som be- dokumentation som behövs. Uthövs. seende och beskafienhet före ändringen skall alltid dokumenteras, om det inte är uppenbart onödigt.

2 16-1162

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

f.d.15§ I3§ Om bibehållandet av ett bygg- Om ett byggnadsminne eller kulnadsminne medför hinder, olägenhet turreservat medför hinder, olägenhet eller kostnad som inte står i rimligt eller kostnad som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse, får förhållande till dess betydelse, får länsstyrelsen jämka skyddsföre- länsstyrelsen jämka skyddsbestäm-

skrifterna eller häva byggnadsmin- melserna eller häva förklaringen.

nesförklaringen. Länsstyrelsen får Länsstyrelsen får också häva en också häva en byggnadsminnesför- förklaring som framstår såsom änklaring som framstår såsom ända- damålslös. målslös. Regeringen får häva en bygg- Regeringen får häva en förklaring nadsminnesförklaring eller jämka eller jämka skyddsbestämmelser, om skyddsföreskrifier, om regeringen regeringen ger tillstånd till exproger tillstånd till expropriation som priation som rör ett byggnadsminne rör byggnaden eller kringliggande eller kulturreservat och skyddsbeområde och byggnadsminnesförkla- stämmelserna inte kan bestå utan ringen eller skyddsföreskrifterna olägenhet för expropriationsändamåinte kan bestå utan olägenhet för ex- let. propriationsändamålet. Vid beslut om att häva en bygg- Vid beslut om att häva en förklanadsminnesförklaring eller att jämka ring eller att jämka skyddsbestämskyddsfbreskrifter får länsstyrelsen melser får länsstyrelsen eller regeeller regeringen förordna att den ringen förordna att den som begär som begär hävandet eller jämk- hävandet eller jämkningen skall beningen skall bekosta särskild do- kosta särskild dokumentation, om kumentation byggnaden, om det det är skäligt. av är skäligt.

Författningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ansvarsbestämmelser m.m. Anmälningsplikt för byggnader, anläggningar och områden

fd16§ I4§ Om ägaren till ett byggnadsminne Utan att fråga uppkommit om försummar det som åligger honom byggnadsminnes- eller kulturreserenligt skyddsföreskrifterna, får vatsförklaring får länsstyrelsen belänsstyrelsen förelägga honom att sluta anmälningsplikt enligt 4 § om inom viss skälig tid vidta nödvän- första stycket för byggnader, andiga åtgärder. Föreläggandet får inte läggningar, områden och landskapsomfatta åtgärder med hänsyn avsnitt kulturhistoriskt värde, som av om till byggnadens användning och staten betalar bidrag till bevarande av omständigheter i övrigt är oskäligt kulturhistoriska värden eller på annat betungande. Om föreläggandet inte sätt har medverkat till att säkerställa följs, får länsstyrelsen utföra åtgär- kulturhistoriska värden. dema på ägarens bekostnad. Ett beslut om anmälningsplikt enligt första stycket gäller i högst tre år, men får förlängas med högst tre år i taget. Beslutet får omprövas vid ändrade förhållanden.

Ansvarsbestämmelser m.m.

fd17§ 15§ Om ett byggnadsminne har än- Länsstyrelsen får i fråga om drats i strid mot meddelade skydds- byggnadsminne eller kulturreservat föreskrifter, får länsstyrelsen före- hos kronofogdemyndigheten begära lägga ägaren att återställa ändringen särskild handräckning enligt lagen om det är möjligt. Ett sådant före- 1990:746 betalningsförelägom läggande får förenas med vite. gande och handräckning för att 1 avbryta pågående förstörelse, . säkerställa vård- eller underhållsskyldighet enligt skyddsbestämmelsema, återställa ändringar skett i som strid med skyddsbestämmelserna, eller i övrigt säkerställa efterlevnaden av bestämmelser enligt detta kapitel.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kronofogdemyndigheten får I fall som avses i första stycket

meddela särskild handräckning för får länsstyrelsen i stället för att beatt avbryta pågående förstörelse av gära särskild handräckning förelägga ett byggnadsminne eller för att åter- den som är ansvarig att vidta rättelse

ställa det. Även fall får hand- eller avbryta pågående åtgärder. Ett

i annat räckning beslutas, om det behövs sådant föreläggande får förenas med för att bestämmelse i detta kapitel vite. skall efterlevas. Har ett beslut om föreläggande meddelats någon i egenskap av ägare till viss fastighet och övergår fastigheten till ny ägare gäller föreläggandet i stället mot denne. Har iföreläggandet utsatts löpande vite enligt lagen 1985:206 om viten, och har fastigheten övergått genom köp, byte eller gåva, gäller vitet mot den nye ägaren räknat från tidpunkten för äganderättsövergången under förutsättning att anteckning om vitesföreläggandet enligt fjärde stycket gjorts dessförinnan. Löpande vite som avser viss period får tas ut endast av den som var ägare vid periodens början. Annat vite gäller inte mot den nye ägaren, men får sättas ut mot denne. föreläggande eller Beslut om om återkallat föreläggande skall genast tillställas inskrivningsmyndigheten för anteckning i inskrivningsregistret.

Författningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

f.d. 18 § 16§ Till böter döms den som Till böter döms den som i strid mot meddelade skydds- i fråga ett byggnadsminne om föreskrifter river eller på annat sätt eller kulturreservat i strid mot förstör ett byggnadsminne eller än- skyddsbestämmelserna helt eller drar det utan tillstånd enligt 14 § delvis river, på annat sätt förstör eller utan iakttagande villkor för eller utan tillstånd ändrar vad som av sådant tillstånd eller omfattas av bestämmelserna eller 2. bryter mot förbud med- inte iakttar villkor som meddelats i som delats enligt 5 § eller förordnande ett tillstånd till ändring enligt 12 enligt 6 § första stycket eller vidtar vidtar åtgärder i strid medförågärder i strid mot bestämmelserna i bud enligt § eller 5 6 § andra stycket. Den inte efterkommer ett Den som inte efterkommer ett som vitesföreläggande eller ett vitesför- vitesförläggande enligt 15 § döms bud döms inte till straff för det som inte till straff för det som omfattas av omfattas av föreläggandet eller för- föreläggandet. budet.

Överklagande m.m. Överklagande m.m.

f.d. 19 I7§ Beslut av länsstyrelsen överkla- Beslut av länsstyrelsen i ärenden hos allmän förvaltningsdorrtstol om byggnadsminnes- eller kulturregas närdet gäller servatsförklaring enligt 2 § och om byggnadsminnesfärklaring skyddsbestämmelser som meddelas i enligt 1 samband med förklaringen överklaskyddsföreskrifter enligt 2 gas hos regeringen. förbud mot åtgärder enligt 5 anmälningsplikt enligt 6 deposition enligt 12 § första stycket, tillstånd eller villkor för tillstånd enligt 14 jämkning av skyddsföreskrifter eller hävande av byggnadsminnesfärklaring enligt 15 § första stycket,

6 Senaste lydelse 1995:72.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dokumentation enligt 15 § tredje stycket, föreläggande enligt 16 § eller 10. föreläggande enligt 17 § första stycket. Länsstyrelsens beslut att inte Länsstyrelsens beslut att inte utförklara en byggnad för byggnads- färda byggnadsminnes- eller kulen minne får överklagas endast av turreservatsförklaring får överklagas Riksantikvarieämbetet. endast av Riksantikvarieämbetet. Beslut i övrigt enligt detta kapitel överklagas hos allmän förvaltnings-

domstol, utom i fall i

som anges 1 8 Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

fd20§ 18§ Länsstyrelsens beslut om ersättning och inlösen får inte överklagas. Den som är missnöjd med ett sådant beslut får väcka talan mot staten vid fastighetsdomstolen inom ett år från det han fått del av länsstyrelsens beslut. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten till ersättning eller inlösen förlorad. Staten får, när fråga väckts eller Staten får väcka talan vid fastigtagits upp om att förklara en hetsdomstolen mot sakägare om byggnad för byggnadsminne, väcka fastställande de villkor skall av som talan vid fastighetsdomstolen mot gälla för ersättning eller inlösen. Om sakägare om fastställande av de beslut om byggnadsminnes- eller villkor som skall gälla för kulturreservatsförklaring inte komersättning. Om beslut om byggnads- mer till stånd inom ett år från det att minnesförklaring inte kommer till målet avgjorts genom lagakraftstånd inom ett år från det att målet ägande dom, skall domen inte längre avgjorts genom lagakraftägande vara bindande för parterna. dom, skall domen inte längre vara bindande för parterna. Talan om ersättning enligt 12 § Talan om ersättning enligt 10 § andra stycket skall väckas vid fas- andra stycket skall väckas vid fastigtighetsdomstolen. hetsdomstolen.

fd21§ 19§ Beslut enligt 5 eller 6 § skall Skyddsbestämmelser enligt 2 tillämpas utan hinder av att talan förs beslut enligt 4 och 5 §§ samt före-

mot beslutet. skrifter enligt 6 § skall tillämpas utan

hinder av överklagande.

F örfattningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

1 § Kulturhistoriska värden i kyrko- Kulturhistoriska värden i kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga byggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser inventarier, begravningsplatser, är skyddade enligt bestämmelsema i prästgårdar och kyrkstäder är skyddetta kapitel. dade enligt bestämmelserna i detta kapitel. Kyrkliga kulturminnen skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär inte förvanskas.

Kyrkobyggnader och kyrko- Kyrkobyggnader, kyrkotomter tomter och begravningsplatser

2§7 Kyrkobyggnader och kyrkotomter skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär inte förvanskas. Kyrkobyggnader enligt denna lag är byggnader som invigts för svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av en kyrklig kommun samt domkyrkor som står under egen förvaltning. Kyrkotomt är ett område kring en kyrkobyggnad som hör samman med byggnadens funktion och miljö och som inte är begravningsplats. Begravningsplatser är sådana områden eller utrymmen som avses i 1 kap. I § begravningslagen 1990:1144. Bestämmelserna i detta kapitel omfattar också sådana byggnader på begravningsplatser som inte

är kyrkobyggnader samt fasta an-

ordningar såsom murar och portaler.

7 Ändringen innebär bl.a. att första stycket upphävs.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§8 Kyrkobyggnader som är upp- Kyrkobyggnader, kyrkotomter förda och kyrkotomter som har till- och begravningsplatser som har uppkommit före utgången av år 1939 förts, tillkommit eller anlagts före får inte något väsentligt sätt än- utgången av år 1939 får inte något dras utan tillstånd av länsstyrelsen. väsentligt sätt ändras utan tillstånd av länsstyrelsen. I fråga om en kyrkobyggnad krävs alltid tillstånd for rivning, flyttning eller ombyggnad av byggnaden liksom för ingrepp i eller ändring av dess exteriör och interiör med dess fasta inredning och konstnärliga utsmyckning samt för ändring av dess färgsättning. I fråga om en kyrkotomt krävs I fråga om en kyrkotomt eller en alltid tillstånd för utvidgning av begravningsplats krävs alltid tillstånd tomten samt för uppförande eller vä- för utvidgning av området samt för sentlig ändring av byggnader, mu- uppförande eller väsentlig ändring av rar, portaler eller andra fasta anord- byggnader, murar, portaler eller anningar på tomten. dra fasta anordningar inom området. Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen. Villkoren får avse hur ändringen skall utföras samt den dokumentation som behövs.

4§ Om Riksantikvarieämbetet beslu- Om Riksantikvarieämbetet beslutar det, skall bestämmelserna i 3 § tar det skall bestämmelserna i 3 § om tillståndsprövning tillämpas om tillståndsprövning tillämpas också i fråga om en kyrkobyggnad också i fråga om en kyrkobyggnad eller en kyrkotomt som har till- eller en kyrkotomt som har tillkommit efter utgången av år 1939 kommit efter utgången av år 1939 och som är märklig genom sitt kul- och som är märklig genom sitt kulturhistoriska värde. turhistoriska värde. Detsamma gäller begravningsplats har tillen som kommit efter utgången av år 1939 och ligger invid kyrkobyggnad en som uppförts dessförinnan eller är märklig genom sitt kulturhistoriska värde.

8 Senaste lydelse 1995:560.

Författningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kyrkliga inventarier

6§ Inventarier av kulturhistoriskt värde, som hör till kyrkobyggnad eller annan kyrklig byggnad eller begravningsplats, skall förvaras och vårdas väl.

fi¢8§ 7§ Kontraktsprosten skall minst vart Kontraktsprosten skall minst vart sjätte år kontrollera att alla föremål i sjätte år kontrollera att alla föremål i förteckningen finns kvar. Sådan förteckningen finns kvar. Sådan kontroll skall också göras vid byte kontroll skall också göras vid byte av kyrkoherde eller sådan kyrkvärd av kyrkoherde eller sådan kyrkovärd som anges i 7 § andra stycket. I en som anges i 6 § andra stycket. I en församling där kontraktsprosten är församling där kontraktsprosten är kyrkoherde skall biskopen se till att kyrkoherde skall biskopen se till att kontroll sker. kontroll sker.

fd. 15 § 10§9 Om det en begravningsplats Om det på en begravningsplats eller i en byggnad en begrav- eller i en byggnad på en begravningsplats som ägs och förvaltas av ningsplats som ägs och förvaltas av en borgerlig kommun finns föremål en borgerlig kommun finns föremål av kulturhistoriskt värde, tillämpas av kulturhistoriskt värde, tillämpas bestämmelserna i 9 och 10 §§ bestämmelserna i I § andra stycket också på sådana föremål. Kommu- och 6-9 §§ också på sådana föremål. nen skall därvid ansvara för för- Kommunen skall därvid ansvara för teckningen samt förvaringen och förteckningen samt förvaringen och vården av föremålen. I stället för vården av föremålen. I stället för vad vad som sägs i 7§ skall i förteck- som sägs i 6 § skall i förteckningen ningen anges om ett föremål ägs el- anges om ett föremål ägs eller förvaller förvaltas av någon annan än tas av någon annan än kommunen. kommunen.

9 Senaste lydelse 1995:560.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Begravningsplatser Prästgårdar

ll § I vården av en begravningsplats På en prästgård som huvudsakliskall dess betydelse som en del av gen har tillkommit före utgången av vår kulturmiljö beaktas. Begrav- år 1939 och ningsplatserna skall vårdas och un- som är kyrklig jord enligt derhållas så att deras kulturhisto- 41 kap. I § första stycket punkt 2 riska värde inte minskas eller fdr- och andra stycket kyrkolagen vanskas. 1992:300 eller enligt punkt 4 övergångsbestämmelserna till samma lag eller som tidigare har varit prästgård enligt föreskrifter om kyrklig jord och ägs eller förvaltas av ett pastorat, får inte utan länsstyrelsens tillstånd uppföras nya byggnader eller utföras sådana åtgärder innebär som rivning eller andra ändringar av byggnader eller anläggningar.

12 §l0 Begravningsplatser enligt detta En prästgård som avses i II § får kapitel är sådana områden eller ut- inte överlåtas utan anmälan till länsrymmen som avses i I kap. 1 § styrelsen. Ett avtal om överlåtelse till begravningslagen I 990: I 44. någon än staten eller ett pastoannan rat blir inte giltigt förrän månader sex

efter det att en anmälan om överlåtel-

sen inkom till länsstyrelsen, såvida inte länsstyrelsen medger överlåtelsen. Bestämmelserna om begrav-

ningsplatser omfattar också sådana

byggnader på begravningsplatsen som inte är kyrkobyggnader samt

fasta anordningar såsom murar och

portaler.

10 Senaste lydelse 1990:1145. Ändringen innebär bl.a. andra stycket

att upphävs.

Författningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13§ I fråga om en begravningsplats Bestämmelserna i 11 och 12 §§ anlagts före utgången gäller inte sådana prästgårdar som av som år 1939 krävs tillstånd av länssty- förklarats som byggnadsminnen relsen eller kulturreservat enligt 3 kap. eller

för att utvidga eller på något omfattas av vård- och använd-

som annat sätt väsentligt ändra begrav- ningsföreskrifter enligt 41 kap. 12 § ningsplatsen, kyrkolagen 1992:300, om läns- 2. för att där uppföra någon ny styrelsen beslutar att sådana förebyggnad eller fast anordning eller skrifter skall gälla skyddsbesom riva eller väsentligt ändra befintlig stämmelser enligt 3 kap. byggnad eller fast anordning.

14§ Om Riksantikvarieämbetet beslu- Om Riksantikvarieämbetet beslutar det, skall bestämmelserna i 13 § tar det, skall bestämmelserna i 11 tillämpas också i fråga om en be- och 12 §§ tillämpas också i fråga gravningsplats som tillkommit efter om en prästgård som huvudsakligen utgången av år 1939, om begrav- har tillkommit efter utgången av år ningsplatsen ligger invid en kyrko- 1939 och som är märklig genom sitt byggnad som uppförts dessförinnan kulturhistoriska värde. eller är märklig genom sitt kulturhistoriska värde.

15§ Länsstyrelsen får besluta att en

prästgård inte skall omfattas be-

av stämmelsema i 11 eller 12 §§, såvida inte Riksantikvarieämbetet har valt ut den med stöd av 14 Efter utgången av år 1999 gäller bestämmelsema endast sådana prästgårdar som länsstyrelsen eller Riksantikvarieämbetet före denna tidpunkt har valt ut.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Överklagande K yrkstäder

16 § Kyrkstäder får inte på något väsentligt sätt förändras utan tillstånd av länsstyrelsen. länsstyrelsen får förordna om skyldighet för innehavare av lägenheter inom en kyrkstad att inom viss tid anmäla överlåtelser av sådana lägenheter till länsstyrelsen.

Ansvar och överklagande m.m.

17§ Länsstyrelsen får hos kronofogdemyndigheten begära särskild handräckning enligt lagen I 990: 746 om betalningsföreläggande och handräckning mot den som ansvarar för förvaltningen av ett kyrkligt kulturminne för att säker-

ställa efterlevanden av föreskrifter

och beslut enligt detta kapitel.

I fall som avses i första stycket

får länsstyrelsen i stället för att begära särskild handräckning förelägga den som är ansvarig att vidta rättelse eller avbryta pågående åtgärder. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Författningfärslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

f.d. 16 §11 18 § Beslut i 9 och Länsstyrelsens beslut enligt detta som anges 13 §§ får överklagas hos allmän kapitel får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Sådana beslut förvaltningsdomstol. Sådana beslut får alltid överklagas domkapitlet. får alltid överklagas av domkapitlet av Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut enligt 10 och 14 §§ får Riksantikvarieämbetets beslut enöverklagas hos regeringen. ligt 4 och 12 §§ får överklagas hos regeringen.

Denna lag träder i kraft den utom såvitt avser 2 kap. 9 § och , 3 kap. 6 2 kap. 9 § och 3 kap. 6 § träder i kraft den 1 januari 1999. Beslut meddelade enligt äldre lag skall vid tillämpning av den nya lagen anses meddelade med stöd av denna. Äldre Föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av beslut som meddelats före ikraftträdandet.

11 Senaste lydelse 1995:72.

Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen 1964:822

Härigenom föreskrivs att 3 a och 27 a §§ naturvårdslagen 1964:822 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3a§1 Med avseende på den kulturpräg- Denna lag gäller även kulturpräglade naturmiljön är lagen tillämplig i lade delar natunniljön. av den mån skydd gäller enligt lagen 1988:950 om kulturminnen m.m. Om skydd mot viss miljöfarlig verksamhet finns bestämmelser i miljöskyddslagen 1969:387. Bestämmelser om fornminnen, kulturhistoriskt värdefulla byggnader, anläggningar och områden samt

kyrkliga kulturminnen finns i lagen

1988:950 om kulturminnen m.m.

1 Paragrafen införd 1991 :641.

Författningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27a§2 Vid tillämpningen 26 och Vid tillämpningen av 26 och av 27 §§ skall även beaktas andra 27 §§ skall även beaktas andra bebeslut enligt 8 och 9 §§ samt slut enligt 8 och 9 §§ samt förförbud enligt 20 § andra stycket och bud enligt 20 § andra stycket och 21 § andra stycket, beslut enligt 18 § 21 § andra stycket, beslut enligt skogsvårdslagen 1979:429, 18 § skogsvårdslagen 1979:429, 19 kap. 2 § vattenlagen 1983:291 19 kap. 2 § vattenlagen 1983:291 beslut i 14 kap. 8 § samt beslut som avses i 14 kap. 8 § samt som avses första stycket plan- och bygglagen första stycket plan- och bygglagen 1987210, under förutsättning att l987:l0 och 3 kap. 8 § lagen besluten har meddelats inom tio år 1988:950 om kulturminnen m.m., före det senaste beslutet. Dessutom under förutsättning att besluten har skall beaktas sådan inverkan hän- meddelats inom tio år före det seav synstaganden enligt 30 § skog- naste beslutet. Dessutom skall beaksvårdslagen i särskilda fall har tas sådan inverkan av hänsynstagansom inträtt inom tid. den enligt 30 § skogsvårdslagen samma som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till ersättning Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning beslut eller inlösen med anledning av beav i första stycket förlorats slut som avses i första stycket förlosom avses på grund bestämmelserna i 32 § rats grund av bestämmelserna i av eller 33 § eller motsvarande bestäm- 32 § eller 33 § eller motsvarande melser i vattenlagen eller plan- och bestämmelser i vattenlagen, planbygglagen, utgör detta förhållande och bygglagen eller lagen om kulinte något hinder mot att beslutet be- tunninnen utgör detta förhålmm., aktas enligt första stycket. lande inte något hinder mot att beslutet beaktas enligt första stycket

Denna lag träder i kraft den...

2 Senaste lydelse 1993:558.

4 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen 1983:291

Härigenom föreskrivs att 19 kap. 7 § vattenlagen 1983:291 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap.

7 Fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning, om föreskrifter enligt 2 § andra stycket meddelats efter ansökan som medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten eller att mark tas i anspråk. Om en föreskrift enligt 2 § andra stycket första meningen innebär förbud att vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd, får ersättning på grund den av Föreskriften utgå endast sådant tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor. Ersättningen skall betalas av den som har begärt föreskrifterna hos länsstyrelsen.

1 Senaste lydelse 1993:557.

F örfattningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, skall fastigheten lösas av den ersättningsskyldige om ägaren begär det Vid tillämpningen av första, andra Vid tillämpningen av första, anoch fjärde styckena skall även dra och fjärde styckena skall även beaktas andra beslut enligt 2 beaktas andra beslut enligt 2 beslut enligt 11 och 19 §§ beslut enligt ll och 19 §§ naturvårdslagen 1964:822, förbud naturvårdslagen 1964:822, förbud enligt 20 § andra stycket och 21 § enligt 20 § andra stycket och 21 § andra stycket samma lag samt beslut andra stycket samma lag samt beslut som avses i 18 § skogsvårdslagen som avses i 18 § skogsvårdslagen 1979:429 och 14 kap. 8§ första 1979:429, 14 kap. 8 § första stycket plan- och bygglagen stycket plan- och bygglagen 1987:10, under förutsättning att 1987:lO och 3 kap. 8 § lagen besluten meddelats inom tio år före 1988:950 om kulturminnen m.m., det senaste beslutet. Dessutom skall under förutsättning att besluten beaktas sådan inverkan av hänsyns- meddelats inom tio år före det setaganden enligt 30§ skogsvårds- naste beslutet Dessutom skall beaklagen som i särskilda fall har inträtt tas sådan inverkan av hänsynstaganinom samma tid. den enligt 30§ skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till ersättning Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av beslut eller inlösen med anledning av beslut som anges i femte stycket förlorats som anges i femte stycket förlorats grund av bestämmelsen i 8 § eller grund av bestämmelsen i 8 § eller motsvarande bestämmelser i natur- motsvarande bestämmelser i naturvårdslagen eller plan- och bygg- vårdslagen, plan- och bygglagen ellagen, utgör detta förhållande inte ler lagen om kulturminnen m.m., något hinder mot att beslutet beaktas. utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.

5 Förslag till

Lag om ändring i plan- och bygglagen 1987:10

Härigenom föreskrivs att i plan- och bygglagen 1987:1O1 skall införas en ny bestämmelse, 16 kap. 2 av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap. 2 Regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun får meddela föreskrifter rörande lovpliktens omfattning i samma avseenden som anges för beslut i detaljplan eller områdesbestämmelser i 8 kap. 5-7 §§, 8 § andra stycket samt 9 § andra och tredje styckena Om en kommun meddelar sådana föreskrifter skall det ske i anslutning till att en översiktsplan enligt 4 kap. antas eller ändras eller att ställning tas till dess aktualitet.

Denna lag träder i kraft den...

1 Omtryckt 1992:1769. 2 Upphävd 1994:852.

Färfattningförslag

6 Förslag till

Förordning om ändring i förordningen 1988: 1 188

om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen 1988:1188 kulturom minnen m.m. dels att 11, 14, 16, 17, 20 och 21 §§ samt rubriken närmast före 11 § skall ha följande lydelse, dels att i förordningen skall införas nya paragrafer, 10 och 21 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

När länsstyrelsen har fattat ett beslut enligt algen 1988:950 om kulturminnen m.m. skall en kopia av beslutet genast sändas till Riksantikvarieämbetet. Länsstyrelsen skall vidare under- Länsstyrelsen skall vidare underrätta Riksantikvarieämbetet när fråga rätta Riksantikvarieämbetet när fråga om åtal enligt 2 kap. 21§ eller om åtal enligt 2 kap. 21 § eller 21 a 3 kap. 18 § lagen om kulturminnen § eller 3 kap. 18 § lagen om kulm.m. har uppkommit. Riksantikva- turminnen m.m. har uppkommit. rieämbetet skall också underrättas Riksantikvarieämbetet skall också när fråga om skadestånd grund underrättas när fråga om skadestånd av åsidosättande av föreskrifter i på grund .åsidosättande föreav av nämnda lag har uppkommit. skrifter i nämnda lag har uppkommit.

10 Länsstyrelsen får meddela före-

skrifter enligt 2 kap. 9 § lagen

1988:950 om kulturminnen m.m.

1 Upphävd 1991:475.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Byggnadsminnen Kulturhistorisk värdefulla byggnader, anläggningar och områden

ll § Innan en byggnad förklaras för Innan beslut fattas om byggbyggnadsminne skall länsstyrelsen nadsminnes- eller kulturreservatsge kommunen tillfälle att yttra sig, förklaring enligt 3 kap. 2 § lagen om det inte är uppenbart obehövligt. 1988:950 om kulturminnen m.m., skall länsstyrelsen ge kommunen tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövli gt.

12 När beslut enligt 3 kap. 5-7, Länsstyrelsen skall för anteckning 14 och 15 §§ lagen 1988:950 om i fastighetsregistret underrätta lantkulturminnen m.m. har vunnit laga mäterimyndigheten om beslut enligt kraft, skall länsstyrelsen underrätta 3 kap. 5 och 13-14 §§ lagen den eller de kommunala nämnder 1988:950 om kulturminnen m.m. som fullgör uppgifter inom planoch byggnadsväsendet.

l3§ Ett byggnadsminne skall, om Ett byggnadsminne eller kulturrelänsstyrelsen finner anledning till servat skall, om länsstyrelsen finner detta och ägaren samtycker, genom anledning till detta och ägaren samlänsstyrelsens försorg och på statens tycker, genom länsstyrelsens försorg bekostnad förses med anslag om att och på statens bekostnad förses med byggnaden är skyddad enligt lagen anslag om att skydd gäller enligt la- 1988:950 om kulturminnen m.m. gen 1988:950 om kulturminnen m.m.

2 Senaste lydelse 1991:1612.

Författningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14§ Riksantikvarieämbetet skall föra Riksantikvarieämbetet skall föra förteckning över byggnadsmin- förteckning över byggnadsminen en i landet. Länsstyrelsen skall nena och kulturreservaten ilandet. nena föra en förteckning över bygg- Länsstyrelsen skall föra en motsvanadsminnena i länet. Länsstyrelsen rande förteckning för länet. Länsstyskall också föra en förteckning över relsen skall också föra en förtecksådana byggnader avses i ning över beslut om anmälningsplikt som 3 kap. 6§ lagen 1988:950 och förbud att utföra åtgärder enligt om kulturminnen 3 kap. 4, 5 och 14 §§ lagen m.m. 1988:950 om kulturminnen m.m.

l6§ I villkoren för ett tillstånd enligt Länsstyrelsen får meddela före-

3 kap. 14 § lagen 1988:950 skrifter enligt 3 kap. 5 § lagen

om kulturminnen skall alltid ingå 1988:950 om kulturminnen m.m. m.m. att byggnadens utseende och beskaf-

fenhet före ändringen skall doku-

menteras på ett lämpligt sätt.

l7§ Av 3 kap. 13 § första stycket Av 3 kap. 11 § första stycket lalagen 1988:950 kulturminnen gen l988:950 om kulturminnen om följer att expropriationslagen m.m. följer att expropriationslagen m.m. 1972:719 skall tillämpas i vissa 1972:719 skall tillämpas i vissa fall fall när det gäller ersättning och in- när det gäller ersättning och inlösen. lösen. Bestämmelser om utbetalning Bestämmelser om utbetalning av erersättning till innehavare av fidei- sättning till innehavare av fideiav kommiss finns i Övergångsbestäm- kommiss finns i Övergångsbestämmelserna punkt 6 till expropria- melsema punkt 6 till expropriationstionslagen och i 18 § expropria- lagen och i 18 § expropriationstionskungörelsen 1972:727. kungörelsen 1972:727.

Kyrkliga kulturminnen

20 När länsstyrelsen har fattat ett När länsstyrelsen har fattat ett beslut enligt 4 kap. 9 eller 13 § beslut enligt 4 kap. 3 eller 8 §§ lalagen 1988:950 kulturminnen gen 1988:950 om kulturminnen om skall en kopia av beslutet sän- m.m. skall en kopia av beslutet sänm.m. das till domkapitlet. das till domkapitlet.

3 Senaste lydelse 1995:561.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 När länsstyrelsen har fattat beslut När länsstyrelsen har fattat beslut eller vidtagit någon åtgärd enligt eller vidtagit någon åtgärd enligt 4 kap. 10§ andra och tredje styck- 4 kap. 9§ andra och tredje styckena lagen 1988:950 om kulturrnin- ena lagen 1988:950 kulturminom nen m.m. skall kontraktsprosten un- nen m.m. skall kontraktsprosten underrättas om beslutet eller åtgärden. derrättas beslutet eller åtgärden. om Om beslutet eller åtgärden rör Om beslutet eller åtgärden rör foren en församling där kontraktsprosten är samling där kontraktsprosten är kyrkyrkoherde, skall i stället biskopen koherde, skall i stället biskopen ununderrättas. derrättas.

2Ia§ Länsstyrelsen skall för anteckning i fastighetsregistret underrätta lantmäterimyndigheten om beslut enligt 4 kap. 13 § och 15 § andra stycket lagen 1988:950 kulturminnen om m.m.

Denna förordning träder i kraft den...

4 Senaste lydelse 1995:561.

Författningförslag

7 Förslag till

Förordning om ändring i förordningen 1988: 1229 om statliga byggnadsminnen m.m.

Härigenom föreskrivs att 1-6 och 8-10 §§ förordningen 1988:1229 om statliga byggnadsminnen m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Statliga byggnadsminnen 1§1 En byggnad som tillhör staten får Byggnader, och bebyggelseomförklaras för statligt byggnads- råden, parker, trädgårdar och andra minne, den är synnerligen anläggningar samt landskapsavsnitt om märklig genom sitt kulturhistoriska som tillhör staten och som är synvärde eller ingår i ett kulturhistoriskt nerligen märkliga genom sitt kultursynnerligen märkligt bebyggelseom- historiska värde får förklaras för råde. statligt byggnadsminne eller kulturreservat. Bestämmelserna om statliga byggnadsminnen i denna förordning får också tillämpas på park, trädgård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde.

2§ Frågan om en byggnad skall Frågan om en byggnad skall forförklaras för statligt byggnadsminne klaras för statligt byggnadsminne prövas av regeringen efter fram- eller kulturreservat prövas av regeställning från Riksantikvarieämbetet ringen efter framställning från Riksoch Statens historiska museer, i antikvarieämbetet och statens histofortsättningen i denna förordning riska museer, i fortsättningen i denna kallat Riksantikvarieämbetet förordning kallat Riksantikvarieämbetet.

1 Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§ När en byggnad förklaras för I byggnads- eller kulturreseren statligt byggnadsminne vatsförklaring skall regeringen anger rege- geringen genom skyddsföreskrijier på skyddsbestämmelser i nom ange vilket sätt byggnaden skall vårdas vilka avseenden den egendom som och underhållas samti vilka omfattas förklaringen inte får änavseen- av den den inte får ändras. Skydds- dras och hur vård och underhåll skall föreskrifterna kan innehålla be- utföras. I skyddbestämmelsema får stämmelser om att ett område kring också tas sådant lösöre upp som väbyggnaden skall hållas i sådant senligen bidrar till det kulturhistoskick att byggnadsminnen utseende riska värdet läsåret samt anges var och karaktär inte förvanskas. skall förvaras och i vilka avseenden det inte får förändras.

4§ Riksantikvarieämbetets framställ- Riksantikvarieämbetets framställning att en byggnad skall förklaras ning byggnad skall förklaras att en för statligt byggnadsminne skall för statligt byggnadsminne eller innehålla förslag till skyddsföre- kulturreservat skall innehålla förslag skrifter. Till framställningen skall till skyddsbestämmelser. Till framfogas yttrande från den myndighet ställningen skall fogas yttrande från som förvaltar byggnaden. den förvaltande myndigheten.

5§ Riksantikvarieämbetet har tillsyn Riksantikvarieämbetet har tillsyn över de statliga byggnadsminnena. över de statliga byggnadsminnena Ämbetet skall föra förteckning och kulturreservaten. Ämbetet en skall över dem. föra förteckning över dem. en

6§ Om det finns särskilda skäl får ett Om det finns särskilda skäl får ett statligt byggnadsminne ändras i strid statligt byggnadsminne eller kulturmot skyddsfb‘reskriftema. reservat ändras i strid mot skyddsbestämmelsema. Tillståndet till ändring kan förenas med villkor om utförandet av ändringen, dokumentation av ändringen, antikvarisk undersökning och kontroll. Ansökan om tillstånd till ändring görs hos Riksantikvarieämbetet.

Författningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8§ Ett statligt byggnadsminne får Ett statligt byggnadsminne eller inte överlåtas till annan, om det kulturreservat får inte överlåtas till finns risk för att överlåtelsen kan annan, om det finns risk för att leda till att dess kulturhistoriska överlåtelsen kan leda till att dess värde minskar. kulturhistoriska värde minskar. Innan ett statligt byggnadsminne Innan ett statligt byggnadsminne överlåts från staten till annan skall eller kulturreservat överlåts från staden myndighet förvaltar bygg- ten till skall den förvaltande som annan nadsminnet inhämta Riksantikvarie- myndigheten inhämta Riksantikvaämbetets yttrande. Om ämbetet mot- rieämbetets yttrande. Om ämbetet sätter sig överlåtelsen krävs rege- motsätter sig överlåtelsen krävs reringens medgivande. geringens medgivande.

9§ Om ett statligt byggnadsminne Om ett statligt byggnadsminne överlåts till annan, skall Riksantik- eller kulturreservat överlåts till anvarieämbetet och länsstyrelsen i det nan, skall den förvaltande myndiglän där byggnadsminnet finns ome- heten omedelbart underrätta Riksdelbart underrättas. Av lagen antikvarieämbetet och den berörda 1988:950 om kulturminnen m.m. länsstyrelsen. För inskrivning i inframgår att ett statligt bygg- skrivningsregistret skall även lantom nadsminne övergår till annan ägare mäterimyndigheten underrättas. Av än staten blir det byggnadsminne en- lagen 1988:950 om kulturminnen ligt den lagen. m.m. framgår att om ett statligt byggnadsminne eller kulturreservat övergår till annan ägare än staten blir det byggnadsminne eller kulturreservat enligt den lagen.

l0§ Om bibehållandet ett statligt Om bibehållandet av ett statligt av byggnadsminne medför hinder, olä- byggnadsminne eller kulturreservat genhet eller kostnad som inte står i medför hinder, olägenhet eller kostrimligt förhållande till byggnads- nad som inte står i rimligt förhålminnets betydelse, kan regeringen lande till dess betydelse, kan regejämka skyddsföreskrifterna eller ringen jämka skyddsbestämmelsema häva byggnadsminnesförklaringen. eller häva förklaringen. Regeringen Regeringen kan också häva en kan också häva en förklaring som byggnadsminnesfärklaring som framstår som ändamålslös. framstår som ändamålslös.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ansökan om jämkning av Ansökan jämkning om av skyddsföreskrifterna eller hävande skyddsbestämmelser eller hävande av byggnadsminnesfb’rklaring ges in av förklaring in till Riksantikvages till Riksantikvarieämbetet. Ämbetet rieämbetet. Ämbetet överlämnar anöverlämnar ansökningen till rege- sökningen till regeringen tillsamringen tillsammans med eget ytt- med eget yttrande. Ämbetet får mans rande. Ämbetet får också på också på initiativ föreslå eget eget regeinitiativ Föreslå regeringen jämkning ringen jämkning eller hävande. eller hävande.

Denna förordning träder i kraft...

1 Kulturminneslagen och annan skyddsoch markanvändningslagstiftning

I detta avsnitt undersöks hur lagen 1988:950 om kulturminnen m.m., KML, lagen 1987:l2 om hushållning med naturresurser m.m., NRL, naturvårdslagen l964:822, NVL, och plan- och bygglagen l987:10, PBL, berör eller är samordnade med varandra vad gäller kultunniljövården. Vidare undersöks om två lagar är överlappande tillämpliga samma objekt eller om det finns en begränsning i en lags tillämplighet i förhållande till en annan på ett sådant sätt att någon form av praktisk nackdel för kulturmiljövården uppstår. Av särskild vikt är förhållandet mellan KML och PBL. KML är en lag som tillämpas av statliga myndigheter: länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet, medan PBL i allt väsentligt lägger planläggnings- och tillståndsfrågor rörande byggande på kommunerna, dock med vissa möjligheter för ingripande från statens sida. Enligt direktiven skall utredningen dels undersöka ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i fråga om skydd av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och dels anvisa lämpliga former för en samordning mellan bygglov och tillstånd till ingrepp i fornlämningar. Utredningen bör också analysera sambandet mellan KML och den kommande lagstiftningen miljöområdet. Samordningsfrågoma har emellertid även andra aspekter än de som uttryckligen nämns i direktiven och utredningen finner därför befogat att ge en relativt bred beskrivning av de frågeställningar som inställer sig vid en analys av de nämnda markanvändningslagama. En historik över framväxten av bevaranderegler i markanvändningslagama finns i bilaga

1.1 Naturresurslagen

NRL ger grundläggande hushållningsbestämmelser i fråga om användningen av landets mark- och vattenområden. Lagen är dock inte bortsett från regler- na i 4 kap. om tillåtlighetsprövning av vissa större industrianläggningar tänkt att ligga direkt till grund för tillståndsprövning av olika projekt. Den innehåller i stället regler som anger vilka intressen som skall beaktas vid prövning av tillståndsfrågor enligt vissa i NRL angivna lagar. Den legala knytningen återspeglas i dessa lagar genom hänvisningar i resp. lag till NRL.

SOU 19965128

KML är en av få lagar med betydelse för markanvändningen som inte är knuten till NRL. Detsamma gäller lagen 1979:425 om skötsel av jordbruksmark och skogsvårdslagen 1979:429. Enligt NRL skall marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas l kap. l §. Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål som de är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning 2 kap. 1 §. Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av områdenas naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt som möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturrninnesvården eller friluftslivet skall skyddas mot sådana åtgärder 2 kap. 6 §. Vissa områden har angetts i sin helhet vara av riksintresse med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i områdena. De s.k. geografiska hushållningsbestämmelsema i 3 kap. omfattar b1.a. stora delar av Sveriges kuster samt fjäll- och vattenområden. Riksintresseområden för kultunninnesvården har vidare pekats ut av Riksantikvarieämbetet i samband med att NRL trädde i kraft den l juli 1987. Vissa kompletterande beslut har fattats därefter. Ca 1 700 områden är numera angivna som av riksintresse för kulturmiljövården. Det bör dock påpekas att besluten inte i sig har någon rättsverkan. Det är således inte automatiskt förbjudet att bygga eller göra andra ingrepp i den fysiska miljön eller påbjudet att söka tillstånd för vissa åtgärder i ett område som Riksantikvarieämbetet har valt ut. Riksantikvarieämbetets urval får ses som planeringsunderlag för de beslut om användning av mark- och vattenområden som kan fattas av andra myndigheter. En särskild roll har länsstyrelserna som skall ställa samman utredningar, program och annat planeringsunderlag som har betydelse för hushållningen med naturresurser i länet och som finns hos statliga myndigheter. Länsstyrelserna är skyldiga att tillhandahålla sådant planeringsunderlag kommuner och myndigheter som skall tillämpa NRL 6 kap. 1 §. Om ett visst mark- eller vattenområde är av riksintresse för flera oförenliga ändamål skall företräde ges det eller de ändamål som lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Frågan om hur riksintressen inbördes skall rangordnas löses inte i NRL, utan får avgöras från fall till fall i de enskilda ärenden som prövas enligt den lagstiftning som knutits till NRL. Det enda riksintresse som satts före de övriga är behovet av anläggningar för totalförsvaret 2 kap. 10 §. Den ämnesvisa förteckningen för vissa intressen, särskilt riksintressen, som finns i 2 kap. NRL kompletteras med föreskrifter för vissa angivna om-

Kulturminneslagen markanviindningslagstiftning och annan skydds- och

råden i landet i 3 kap. Dessa områden är med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns däri sin helhet av riksintresse. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd endast om de inte påtagligt skadar dessa värden 3 kap. l §. Befintliga tätorter, det lokala näringslivet och anläggningar för totalförsvaret får dock utvecklas utan hinder av de s.k. geografiska hushållningsbestämmelsema i 3 kap. Om det finns särskilda skäl får även riksintressanta ämnen och mineraler utvinnas inom områdena. Vilka områden som närmare avses kan inte omfattas av denna redogörelse. Havsoch insjökuster och vissa andra bygder befinner sig bland de utpekade markområdena. Där finns även de fyra outbyggda Norrlandsälvarna och andra specificerade vattenområden. Hur riksintressena i enskilda fall skall definieras och tillvaratas är som anfördes inledningsvis en fråga som avgörs enligt de lagar som är knutna till NRL. Av särskild betydelse är den dialog mellan länsstyrelsen och resp. kommun som skall föras i den översiktliga planeringen enligt PBL.

1.1.1 överväganden om sambandet mellan KML och NRL

Utredningen föreslår inte någon anknytning av KML till NRL.

Som framhölls i avsnitt 1.1 har KML inte knutits till NRL. Ett förslag om en sådan anknytning lades fram i promemorian Ds 1994:3 Förslag till skydd för området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården. Vissa remissinstanser, bl.a. Boverket och Vägverket, tillstyrkte förslaget i denna del. Riksantikvarieämbetet tillstyrkte i princip, men fann att ytterligare beredningsarbete fordrades med avseende på konsekvenserna för KML. Regeringen fann, med hänvisning till det förslag om en miljöbalk som då var aktuellt för granskning av Lagrådet, att frågan om en anknytning av KML till NRL borde anstå tills erfarenheter vunnits av miljöbalksförslaget prop. 1994/95:3 s. 32. Frågan vilka konsekvenser för tillämpningen av KML som en anknytom ning till NRL skulle medföra är svår att besvara. För handläggningen av ärenden där riksintressen av motsatta slag konkurrerar med varandra torde det vara svårt att lämna en prognos om utfallet; den konfliktsituationen är, som framgått ovan, inte löst ett entydigt sätt i NRL, frånsett att den lagen ger prioritet totalförsvarets riksintressanta anläggningar över andra riksintressen. Teoretiskt skulle det kunna göras gällande att kultuimiljöintressen som inte har status av riksintressen skulle stå sig sämre vid en konflikt med riksintresannan art vid en hantering enligt NRL än i nuvarande ordning som inte sen av

SOU 1996: 128

innefattar någon prövning enligt KML motstående riksintressen. Ett av gravfält som inte utpekats som riksintressant skulle sålunda vid en knytning av KML till NRL enligt denna resonemangslinje inte kunna hindra anläggandet av en riksintressant kommunikationsanläggning som en motorväg. Detta resonemang bortser emellertid från att det också i KML finns prövningsregler som innebär att hänsyn skall tas till andra allmänna intressen än bevarandeintressena. Normalt sett lämnas också tillstånd till utgrävning av fornlämningar för motorvägsbyggnad, därför att 2 kap. 12 § förutser att sådant tillstånd skall lämnas om fomlämnin gen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse. Konflikter mellan etablerade byggnadsminnen och exploateringsföretag torde vara ovanliga, ett men högt prioriterat exploateringsprojekt kan redan enligt nu gällande regler i KML medföra att en byggnadsminnesförklaring hävs med stöd 3 kap. av 15 § KML. Enligt denna bestämmelse får länsstyrelsen, elleri visst fall regeringen, häva en byggnadsminnesförklaring, bibehållandet byggnadsom av minnet medför hinder, olägenhet eller kostnad som inte står i förhållande till dess betydelse. En knytning av KML till NRL skulle knappast innebära att intresseawägningarna i enskilda ärenden kommer att utfalla annorlunda än vad som följer av den gällande ordningen med en kulturminneslag inte formellt är som kopplad till hushållningslagstiftningen. Utredningen avstår mot denna bakgrund från att lägga fram förslag om en knytning av KML till NRL. I det nyligen framlagda förslaget till miljöbalk föreslås att hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL inarbetas i balken. Miljöbalksutredningen aviserar att den i ett kommande betänkande avser att beröra frågor om bestämmelsemas förhållande till övriga regler i balken och till PBL och samhällsplaneringen i stort SOU 1996:103 del s. 268.

1.2 Naturvårdslagen

Den vid sidan av KML mest betydelsefulla lagstiftning som syftar till bevarad markanvändning återfinns i NVL. Till skillnad från KML är NVL knuten till NRL. I 3 a § NVL har föreskrivits att NVL är tillämplig den kulturpräglade naturmiljön i den mån skydd inte gäller enligt KML. Avsikten med detta år 1991 införda tillägg till NVL var att förtydliga den uppfattning redan som ansågs etablerad, nämligen att NV L skulle vara tillämplig för bevarande av odlings- och kulturlandskap prop. 1990/91:90 s. 388. Sålunda skall bl.a. de i 7 § resp. 19 § NVL reglerade skyddsformema naturreservat resp. naturvårdsområde kunna användas för att närmare reglera markanvändning, 62 skötsel och allmänhetens tillgång till sådana bevarandevärda landskapstyper. I

Kulturminneslagen och skydds- och markanviindningslagstifining annan

2 § naturvårdsförordningen 1976:484 har också föreskrivits att Statens naturvårdsverk i frågor av vikt för kulturmiljöer i landskapet skall samråda med Riksantikvarieämbetet. Den valda formuleringen och placeringen av paragrafen har tillkommit på förslag av Lagrådet som vid sin granskning ansåg att det fanns ett behov av att bestämma NVL:s räckvidd i förhållande till KML med dess efter kulturobjektens särart särskilt utformade skydd. Med den föreslagna formuleringen avsåg Lagrådet att göra en gränsdragning mellan NVL:s och KML:s tillämpningsområden prop. 1990/91:90 s. 571. I specialmotiveringen till 3 a § NVL tillade regeringen att förslaget medförde att NVL inte skulle tillämpas för skydd av anläggningar som omfattas av KML.

1.2.1 överväganden om sambandet mellan KML och NVL

3 a § NVL medför att NVL inte kan tillämpas för objekt, t.ex. fomlämningar, som redan är skyddade enligt KML. Denna ordning är opraktisk och bör avskaffas.

Tolkad efter ordalydelsen och förarbetsuttalandena om behovet av en gränsdragning mellan de båda lagarna måste 3 a § NVL innebära att NVL varken kan eller får tillämpas i de fall KML är tillämplig för skyddsobjektet i fråga. Om skyddsobjektet innehåller element kan omfattas såväl KML som av som NVL uppkommer frågan vilken lag som rätteligen skall tillämpas. I KML finns dels bestämmelser som har rättsverkan direkt grund avlagen, dels bestämmelser som, för att få rättsverkan, fordrar ett särskilt beslut om skydd. Direkt lagskydd har fornlämningar samt kyrkliga byggnader och begravningsplatser, medan det i fråga om bl.a. byggnadsminnen krävs att objektet identifieras genom en särskild byggnadsminnesförklaring med tillhörande individuella skyddsföreskrifter för att rättsverkande skydd skall uppstå. När ett naturreservat eller naturvårdsområde skall inrättas är det inte ovanligt att det finns fornlämningar inom det tilltänkta området. Eftersom dessa med tillhörande fomlämningsområden är omfattade av ett direkt lagskydd enligt 2 kap. 2 § KML, torde reservatsförordnandet inte kunna utformas utan blick på det skydd, dvs. i första hand den tillståndsplikt för vissa åtgärder som gäller inom fomlämningsområden. Enligt 2 kap. 6 och 12 §§ KML är det inom ett fomlämningsområde förbjudet att utan länsstyrelsens tillstånd rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller annat sätt ändra eller skada en fast fornlämning. I praktiken torde det alltså inte vara tillåtet att i reservatsföreskrifterna reglera frågor om grävarbeten, plantering eller bebyggelserestrik-

SOU 1996: 128

tioner. Däremot kan reservatsföreskriftema medföra restriktioner i fråga om allmänhetens tillträde, vilken regleringsfråga inte är tillfredsställande löst i KML, se avsnitt Ett tydligt, men i praktiken måhända inte så betydelsefullt exempel på att skyddsreglema i KML resp. NVL kan avse samma sak är det säregna naturföremålet. Ett naturföremål som bör särskilt skyddas och vårdas på grund av dess betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet kan enligt 13 § NVL fridlysas som naturminne. Om naturföremålet emellertid också kan karaktäriseras som en naturbildning, till vilken ålderdomliga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna, är föremålet redan skyddat enligt 2 kap. l § KML som fast fornlämning. Ett flyttblock med tradition knuten till sig eller en trefaldighetskälla skulle sålunda inte kunnat förklaras som naturminne. Byggnadsminnesreglema i KML skall enligt uttalande i förarbetena vara tillämpliga på "anläggningar som är att betrakta som medvetna arkitektoniska skapelsen prop. 1987/88:104 s. 50. Det är i sådana situationer nödvändigt att dra en gräns på marken mellan de arkitektoniskt skapade naturföreteelsema och den kulturpräglade naturmiljön i övrigt för att avgöra inom vilket område som den ena resp. den andra lagen skall tillämpas. Om en byggnadsminnesförklaring redan har kommit till stånd när frågan om ett skydd enligt NVL blir aktuell, är sannolikt inte skyddsföreskriftema för byggnadsminnesområdet lämpliga eller tillräckliga från naturvårdssynpunkt. Eftersom KML enligt 3 a § NVL har prioritet framför NVL i överlappande fall, måste dock naturvårdsambitionema vika, såvida inte först skyddsföreskriftema enligt KML upphävs eller jämkas så att de kan ersättas med föreskrifter enligt NVL. Gränsdragningsregeln medför också andra tolkningsproblem. Man kan t.ex. fråga sig om den omständigheten att ett byggnadsminnesförklarat område eller en fornlämning ligger inom 100-metersgränsen för det generella strandskyddet enligt 15 § NVL medför att strandskyddet inte gäller inom gränsen för byggnadsminnet eller fomlämningsområdet Vidare kan man fråga sig om inte det i 21 § NVL föreskrivna skyddet för biotoper lider en oavsedd inskränkning genom 3 a § NVL På listan över biotoper inom vilka arbetsföretag som kan skada naturmiljön inte får utföras enligt NVL upptas bl.a. alléer och pilevallar samt odlingsrösen och stenmurar i jordbruksmark, dvs. sådana företeelser som kan vara skyddade enligt KML antingen på grund av byggnadsminnesföreskrifter eller genom det generella lagskyddet för fornlämningar. Det bör sålunda vara så att det föreskrivna förbudet mot arbetsföretag inte kan gälla i de fall KML innehåller skyddsregler för företeelsen ifråga. Om en allé behöver tuktas i enlighet med skyddsföreskriftema för ett byggnadsminne, skulle sålunda inte någon hänsyn enligt NVL behöva tas till de skyddsvärda växt- och djurarter för vilka allén är en biotop. Det är således uppenbart att den genom 1991 års lagändring införda tillämpningsgränsen mellan de båda lagarna inte är praktisk. Eftersom både

Kulturminneslagen och annan skydds- och markanviindningslagstiftning

KML och normalt också NVL tillämpas länsstyrelserna kan tillämpningsav problemen emellertid hanteras ett klokt sätt inom samma myndighet. Situationen blir dock inte lika lättbemästrad om bemyndigandet att inrätta naturreservat och naturvårdsområden har delegerats från länsstyrelsen till vederbörande kommun. Någon motsvarande delegationsmöjlighet finns inte enligt KML. Även prioritetsregeln i 3 § NVL inte i första hand är ett problem för om a kulturmiljövården, framstår det ändå som olyckligt från allmän synpunkt med regleringssituation som i vissa fall kan bli så komplicerad som beskrivs en och t.0.m. leda till oförutsedda blottor i skyddet. Man kan därför fråga ovan, sig det är nödvändigt att i NVL upprätthålla den gräns mellan lagarna som om återfinns i 3 Något behov av en motsvarande gräns i KML mot NVL nu a har inte anmälts. Det kan i sammanhanget också noteras att Miljöbalksutredningen till sitt förslag till miljöbalk inte har överfört gränsdragningsbestämmelsen från 3 § NVL. Miljöbalksutredningen har i stället föreslagit en bestämmelse a 8 kap. 8 § uttryckligen medger att miljöbalken tillämpas även på obsom jekt är skyddade enligt KML SOU 1996: 103 del I s. 316, del som s. 93.

1.2.2 Förslag

Utredningen föreslår sålunda att NVL och KML, så som situationen var före 1991 års ändringar, åter får vara överlappande tillämpliga. Regler om ersättning och inlösen hari sak samma innebörd i de båda lagarna. De risker för dubbelreglering med viss osäkerhet för markägare och andra sakägare som kan finnas i ett sådant alternativ, torde inte vara stora. Uppkommande fall kan med normal klokhet hanteras av länsstyrelserna. Inte heller om beslutsrätten enligt NVL delegerats till en kommun torde man behöva förutsätta annat än att kommunen och länsstyrelsen tar hänsyn till varandra. Skulle någon av instansema inte klara sin uppgift ett fömuftigt sätt, finns möjligheter till korrektiv i form av överklagande. Förslaget bör ses i sammanhang med det förslag till regler om kulturreservat i KML utredningen presenterar i avsnitt 1.3.1 och 2.6.4. som Utredningens lagförslag kommenteras i avsnitt 8.3.

SOU 1996: 128

1.3 Miljöbalksförslaget

Föregående regering lade i augusti 1994 fram en proposition för riksdagen med förslag till miljöbalk prop. 1994/95:10. Förslaget hade tillkommit efter remissbehandling av Miljöskyddskommitténs båda betänkanden SOU 1993:27 och 66. Efter valet i september 1994 återkallade den nya regeringen propositionen och uppdrog Miljöbalksuu-edningen M 1993:04 att utforma ett nytt förslag enligt närmare angivna direktiv Dir. 1994:134. Utredningen har lämnat sitt huvudbetänkande SOU 1996:103 Miljöbalk. En skärpt och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling. Förslaget till miljöbalk innebär -liksom den återkallade propositionen att -— både NRL och NVL skall ingå i balken. De bestämmelser motsvarar som NVL skall även i fortsättningen kunna användas för att skydda kulturhistoriskt värdefulla landskap. Miljöbalksutredningen anför under rubriken kulturreservat del s. 316: "En god yttre miljö är ofta ett landskap eller område som har ett rikt kul-

turhistoriskt innehåll. Att bevara kulturlandskap med innehåll från olika ti-

der och se till att de sköts ett sätt som gör att värdena inte förstörs eller förringas är en av kulturmiljövårdens viktigaste uppgifter. Ambitionen att slå vakt om den historiska dimensionen i landskapet kan därför beskrivas som ytterligare en bevaringsaspekt vid sidan av omsorgen om den biologiska mångfalden och om landskapsbilden rent estetisk ur synpunkt. Uttrycket ett historiskt landskap har internationellt börjat användas för att karakterisera ett landskap som är värt att slå vakt om därför att det präglats av markanvändning och byggnader från äldre tider. Ett historiskt landskap kan sägas vara ett landskap som präglas av hävdade eller ohävdade kulturlandskapselement som återspeglar väsentliga drag och företeelser från äldre markanvändning. En betydande del av det historiska landskapets värde utgörs av sambanden mellan de enskilda kulturlandskapselementen och av samspelet med naturmiljön. Det samlade kulturvärdet i ett historiskt landskap kan således sägas vara större än summan av kulturvärdet hos de enskilda element som ingår i landskapet. Genom en ändring i 3 a § naturvårdslagen år 1991 markerades att lagens skyddsbestämmelser kunde tillämpas inte bara på värdefull natur, utan också för att skydda kulturhistoriska värden i landskapet. Enligt Miljöbalksutredningen behövs det bättre regler för att bevara kulturhistoriskt värdefulla landskap. För de fall där det huvudsakligen är det historiska landskapet och dess kulturvärden som skall skyddas, men kulturminneslagens regler inte är tillräckliga, bör därför införas ett särskilt institut benämnt kulturreservat. Den nya skyddsforrnen bör ses som kompletterande instrument till såväl bestämmelserna om naturreservat till kultursom minneslagens nuvarande regler. Syftet med förslaget är att skapa en skyddsform som är tydligt anpassad efter de kulturmiljövårdande behoven. Enligt Naturvårdsverkets naturvårdsregister motiveras 310 landets av knappt 1 600 naturreservat huvudsakligen av kulturhistoriska skäl. Takten

Kulturminneslagen och annan skydds- och markanvdndningslagsnfining

i bildningen av reservat som huvudsakligen tillkommit med kulturhistoriska motiv har inte ökat sedan reformen i naturvårdslagen 1991. Fler reservat som huvudsakligen bildas med kulturhistoriska värden som grund bör bli resultatet av ett tydligare ansvar för kulturrniljösektom, t.ex. för de agrara kulturmiljöema. Det innebär också att ansvarsfördelningen mellan länsstyrelsen och kommunerna bör vara densamma inom kulturmiljövården som inom naturvärden när det gäller reservat. Frågan om ett skyddsvärt område som omfattar både stora natur- och kulturmiljövärden skall kallas naturreservat eller kulturreservat är av underordnad betydelse. I förslaget till lagtext preciseras inte i vilka fall benämningama naturreservat resp. kulturreservat skall användas. Den frågan bör länsstyrelsen ta ställning till från fall till fall. Kulturarvsutredningen Ku 1994:09 har parallellt med Miljöbalksutredningen utarbetat ett förslag till kulturreservat inom ramen för lagen om kultunninnen m.m. Det tillgodoser i väsentliga delar samma skyddsbehov som det Miljöbalksutredningen nu presenterar. Utredningen är medveten om att flera skäl talar för lämpligheten att reglera frågan inom ramen för kultunniljövårdens speciallagstiftning, dvs. kulturminneslagen. Den fortsatta beredningen får utvisa vilken av de lagtekniska lösningarna som är att föredra. Det är dock viktigt att komplettera den befintliga lagstiftningen med regler för att tydligare markera behovet av en samlad syn bevarande av kulturmiljöer som kräver intensiv skötsel för att bibehålla eller restaurera äldre markanvändning. Det bör klart markeras att kulturrniljöaspekter, ensamma eller tillsammans med naturvårdsaspekter, är ett skäl för att meddela skyddsföreskrifter." Miljöbalksutredningen föreslår att en lagbestämmelse 8 kap. 8 § med följande innehåll införs: "Bestämmelserna i 3-5 §§ får tillämpas också för att bevara värdefulla kulturpräglade landskap. Att en byggnad eller anläggning är skyddad som byggnadsminne, kyrkligt kultunninne eller fast fornlämning enligt lagen 1988:950 om kulturminnen m.m. hindrar inte att den också skyddas enligt dessa bestämmelser. Områden som skyddas enligt denna paragraf benämns kulturreservat." Av motiveringen till bestämmelsen framgår att beteckningen kulturreservat skall användas när kulturmiljön är det huvudsakliga skälet för att ett område skall skyddas. Som framgår medför lydelsen att skydd enligt KML inte längre skall utgöra något hinder mot att tillämpa naturvårdsbestämmelsema i kulturmiljöbevarande syfte.

SOU 1996: 128

1.3.1 överväganden om kulturreservat i miljöbalksforslaget

Bestämmelser om kulturreservat bör införas i KML, där de kan tillgodose behovet av ett förstärkt skydd för kulturhistoriskt värdefulla områden med såväl bebyggelse som landskapselement.

Kulturarvsutnedningen anser att en skyddsform behövs som tillfredsställer behovet av skydd av områden. En närmare motivering och en diskussion om i vilka situationer ett sådant skydd skulle vara användbart återfinns i avsnitt 2.6.4, där utredningen föreslår inrättande av ett områdesskydd i 3 kap. KML. Det föreslagna kulturreservatsinstitutet i miljöbalken tillfredsställer behovet av områdesskydd för kulturmiljöer i vissa avseenden. Även det kan hävdas om att det inte är av avgörande betydelse i vilken lagstiftning ett områdesskydd återfinns när villkoren i övrigt är likartade och det är samma myndighet länsstyrelsen som handhar skyddet, anser dock Kulturarvsutredningen att en lösning där begreppet kulturreservat återfinns i KML medför enklare och tydligare ansvarsfördelning mellan kulturmiljövården och naturvärden. Huvudskälet till att regler om kulturreservat bör finnas i KML är att frågor om skydd för kulturlandskap då kan lösas i ett nära sammanhang med bevarandefrågor för bebyggelse och andra anläggningar som utgör en integrerad del av kulturvärdet För det ifrågavarande området Administrativa traditioner och handläggningskultur skiljer sig något åt mellan kulturmiljövården och naturvärden. För handläggare som huvudsakligen arbetar med ärenden inom ett lagstiftningsområde kan det kännas främmande att ge sig in i tillämpningen av en annan lag. Systemet i NVL med skilda skyddsinstitut: naturreservat resp. naturvårdsområde, beroende om skyddet skall vara så ingripande att ersättning skall utgå eller inte, har ingen motsvarighet i KML och är främmande för kulturmiljövårdens arbetssätt. Man torde därför kunna förutse ett större mått av effektivitet om de resp. skyddsreglema får tillämpas av dem som har störst erfarenhet av det lagsammanhang där de hör hemma. I miljöbalksförslaget finns ingen motsvarighet till skyddsformen naturvårdsområde. När det gäller skyddsinsatser inom kulturlandskapet bör givetvis arbetet bedrivas i samarbete mellan de olika expertområdena inom länsstyrelsen. Expertområdena miljövård och kulturmiljö berörs normalt alltid, men också lantbruk, och ibland den fysiska planeringen. Valet av skyddsform naturre- servat eller kulturreservat bör vara beroende av vilken aspekt som är den dominerande för skyddet. Om det gäller slåtterängar där floravården står i centrum, bör även lador kunna skyddas i föreskrifterna för ett naturreservat. På motsvarande sätt bör det kunna ingå områden med en avancerad floravård i ett större kulturreservat där huvudsyftet med skyddet är t.ex. en fäbodmiljö eller ett dikningssystem.

Kulturminneslagen skydds- och rnarkanwindningslagsttfining och annan

Utredningen vill således återkomma till frågor hur ett områdesskydd om för kulturmiljöer, bl.a. inom den kulturpräglade naturmiljön skulle kunna infogas i KML på ett sätt bättre ansluter till aktuella regleringsbehov och som

traditioner se vidare avsnitt 2.6.4.

1.4 Plan- och bygglagen

1.4.1 Gällande regler för kulturmiljön

PBL innehåller bestämmelser flera olika plan och många sätt har besom tydelse för kulturmiljön, antingen reglerna främjar bevarande eller exploatering. PBL innehåller också de regler om bl.a. lovprövning, vars samordning med KML utredningen särskilt skall undersöka.

Översiktlig planering

Lagen är knuten till NRL och tillämpningen av den skall alltså vara förenlig med hushållningsaspektema i den lagen. Dessa skall komma till uttryck ett övergripande sätt i den översiktsplan som skall finnas aktuell för varje komoch skall grunddragen för den avsedda användningen av mun som ange mark- och vattenområdena samt hur den byggda miljön skall utvecklas och bevaras. I översiktsplanen skall hur kommunen avser att tillgodose reanges

dovisade riksintressen enligt NRL. Översiktsplanen har särskild betydelse

underlag för beslut enligt de lagar är knutna till NRL. Den är dock som som inte bindande för myndigheter och enskilda. Genom ändring 8 kap. 7 § RF, trätt i kraft den l januari 1995 en av som prop. 1993/942116, 1993/94:KU36 och l994/95:KU7 har öppnats en möjlighet för riksdagen att bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter om tillståndsplikt i fråga åtgärder med byggnader och anläggningar. Avsikten om har varit att bemyndigandet skall kunna användas för att genom vidaredelegation till kommunerna dessa möjlighet att i resp. översiktsplan besluta om ge vilka åtgärder kräver lov, dvs. lättnader eller skätpningar av lovplikten som inom de i PBL. Något bemyndigande har emellertid inte ramar som anges därefter föreslagits riksdagen eller beslutats av denna på eget initiativ. Det är därför fortfarande inte möjligt för kommunerna att i sina Översiktsplaner reglera lovpliktens omfattning. En sådan reglering kan dock ske i detaljplaner och områdesbestämmelser enligt vad som beskrivs nedan.

SOU 1996: 128

Detaljplan och områdesbestämmelser

Bindande regleringsinstrument finns i bestämmelserna detaljplan och om områdesbestämmelser. Detaljplanen är huvudinstrumentet för reglera markens att användning och bebyggelsen inom kommunen. Alternativt till detaljplan får områdesbestämmelser antas för att syftena med översiktsplanen skall uppnås eller för att riksintressen skall säkerställas. Den praktiskt betydelsefulla skillnaden mellan detaljplan och områdesbestämmelser är att detaljplanen kan användas för att tillskapa eller begränsa byggrätter, garanteras för den som genomförandetid som bestäms i resp. plan, medan områdesbestämmelser inte medför några rättigheter for sakägare, utan är ett rent regleringsinstrument. Genom såväl detaljplan som områdesbestämmelser kan kommunen meddela bindande bestämmelser för bevarandet historiskt, kulturhistoriskt, av miljömässigt eller konstnärligt värdefull bebyggelse. Sålunda kan särskilda regler ges för placering, utformning och utförande byggnader, anläggav ningar och tomter. Sådana regler som avser bevarandet befintlig bebyggelav se benämns varsamhets- resp. skyddsbestämmelser. Varsamhetsbestämmelser kan användas for att för vissa fastigheter specificera de generella reglerna i 3 kap. 10 § PBL i fråga om ändring befintlig av bebyggelse. Där anges att sådana ändringar skall göras så varsamt att byggnaders särdrag beaktas och deras värden från bl.a. kulturhistorisk synpunkt tas till vara. Dessa allmänna varsamhetsregler är sådana sakägare måste att respektera dem utan att kunna ställa krav ersättning för den eventuella ekonomiska skada som reglerna kan medföra och detsamma skall gälla även i fråga om särskilt meddelade varsamhetsregler. Skyddsbestämmelser skall emellertid kunna medföra strängare bevarandekrav. De får meddelas endast beträffande sådana byggnader enligt 3 kap. som 12 § PBL är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Genom skyddsbestämmelser skall krav kunna ställas på bevarande av byggnader i deras helhet eller i fråga särskilda om detaljer, även om bevarandet kan förutses bli kostsamt. Krav kan ställas t.ex. på att särskilda material och tekniker skall användas vid reparation och underhåll. Om inverkan av bestämmelserna avsevärt försvårar den pågående markanvändningen har sakägaren rätt till ersättning för ekonomisk skada. Detaljplan och områdesbestämmelser kan också användas för besluta att rivningsförbud. Även här gäller möjligheten står endast om att öppen beträffande den särskilt värdefulla bebyggelsen enligt 3 kap. 12 § PBL. Ett beslut om rivningsförbud medför ersättningsskyldighet den ekonomiska skadan om för en sakägare är betydande.

Kulturminneslagen och annan skydds- och markanviindningslagstiftning

Lovprövning Lov för byggåtgärder bygglov, marklov eller rivningslov fordrar att - åtgärderna i fråga är förenliga med förekommande detaljplan eller områdesbestämmelser. Endast mindre avvikelser kan under särskilda omständigheter medges i lovärendet utan en föregående ändring av planen eller bestämmelsema. Vid sidan av lov kan besked om huruvida en byggåtgärd kan tillåtas på en viss plats meddelas som förhandsbesked. Ett förhandsbesked ger rätt till bygglov om en ansökan görs inom två år från beslutet. Utöver vad som kan vara bestämt i en detaljplan eller områdesbestämmelser måste åtgärder som lov söks för uppfylla de egenskapskrav byggnader, andra anläggningar, tomter och allmänna platser m.m. som ställts upp i 3 kap. PBL. Nya byggnader skall placeras och utformas ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena platsen. Byggnader skall ha en yttre form och färg, som är lämplig för byggnaderna som sådana och ger en god helhetsverkan 3 kap. l § PBL. Beträffande befintliga byggnader har redan nämts kraven i 3 kap. 10 § PBL att ändringar skall vidtas med varsamhet och så att byggnader behåller sin särart och sina värden. Även underhållsåtgärder, som inte medför att byggnaden ändras, skall anpassas till befintliga byggnaders värde och till omgivningens karaktär 3 kap. 13 § första stycket PBL. Beträffande byggnader som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt är enligt 3 kap. 12 § kraven ändringar ännu starkare; sådana byggnader får inte förvanskas. Sådana byggnader skall också underhållas så att deras särart bevaras 3 kap. 13 § andra stycket. Egenskapskraven för byggnader gäller i tillämpliga delar också för andra anläggningar, tomter, allmänna platser m.m. Vilka slags åtgärder som kräver lov har angetts i 8 kap. PBL. Efter lagändringar den 1 juli 1995 prop. 1993/94:178, 1993/94:BoUl8, SFS 1994:852 har bygglovsprövningen begränsats till att avse lokaliseringen samt den närmare placeringen och yttre utformningen av byggnader m.m., medan de tekniska egenskapskraven överförts till en ny lag 1994:847 om tekniska egenskapskrav byggnadsverk m.m. Vidare har öppnats en möjlighet för kommunerna att genom beslut i detaljplan helt befria byggnader och anläggningar från kravet på bygglov inom planområdet. I beslutet får som villkor uppställas att åtgärderna skall utföras det sätt och inom den tid som anges i beslutet. Bygglovsbefrielse får inte medges om bygglov krävs för att tillvarata grannars intressen eller allmänna intressen prop. 1993/94:178 s. 56. För prövningen av de tekniska egenskapskraven gäller ett system reg- lerat i 9 kap. PBL -i vilket byggherren gör en anmälan till byggnadsnämnden eller motsvarande nämnd i kommunen med en speciñcering av tilltänkta åt- 71

SOU 1996: 128

gärder. Detta prövningssystem gäller också vid ändringsarbeten. Den byggande har ansvaret för att åtgärderna uppfyller de krav som ställs i detaljplanen, 3 kap. PBL och lagen om tekniska egenskapskrav byggnadsverk m.m.. Byggnadsnämndens roll är av tillsynskaraktär och tillsynen kan grunda ingripande mot olagliga åtgärder enligt närmare regler i lO kap. PBL.

Åtgärder som -i den mån kommunen inte beslutar bygglovsbefrielse

om alltjämt fordrar lov innan de får utföras är uppförande av byggnader m.m., tillbyggnader och ändrad användning av byggnader, helt eller delvis. Inom detaljplaneområden gäller dessutom lovplikt för omfärgning, byte fasadav beklädnad och taktäckningsmaterial och andra ändringar som avsevärt påverkar byggnaders yttre utseende t.ex. nya dörr- eller fönsteröppningar, uppsättning och väsentlig ändring av skyltar eller ljusanardningar samt uppförande, tillbyggnad och ändring av ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring. Särskilda lättnader i lovplikten även inom detaljplaneområden gäller för - vissa åtgärder beträffande en- eller tvåbostadshus. Förutom den mer allmänt bekanta lovfriheten för mindre komplementbyggnader friggebodar, murar, plank och skärmtak i anslutning till bostadshuset, får sådana hus färgas om utan lov, om byggnadens karaktär därigenom inte ändras väsentligt. Bygglovsplikt gäller inte bara för byggnader utan också för andra anläggningar enligt närmare angivna regler i 8 kap. 2 § PBL. Kommunen har andra möjligheter att reglera bygglovsplikten.: omfattning än den möjlighet att upphäva den inom detaljplaneområden som redan har nämnts. Även utanför detaljplaneområden kan bygglovsplikten minskas och det sker då genom områdesbestämmelser.

Ökning av bygglovsplikten kan beslutas för områden som utgör värdefulla

miljöer, antingen genom detaljplan eller genom områdesbestämmelser. På detta sätt kan kommunen lovpröva omfärgningar eller två- - även av enbostadshus samt byte av fasad- eller taktäckningsmaterial. Lovplikt kan också införas för underhållsåtgärder för bebyggelse som är särskilt värdefull enligt 3 kap. 12 § PBL. Rivningslov krävs generellt för bygglovspliktig bebyggelse inom detaljplan, såvida inte kommunen bestämmer annorlunda. Utanför detaljplanerat område kan kommunen införa rivningslovsplikt genom områdesbestämmelser. Inom detaljplaneområden krävs marklov för schakming och fyllning som medför en avsevärd ändring av höjdläget, om inte annat bestämts i planen. Marklovsplikt kan också införas inom detaljplaneområden för trädfällning eller skogsplantering. Kommunen kan också genom områdesbestämmelser för vissa slags områden av skydds- eller säkerhetsskäl införa marklovsplikt för schaktning, fyllning, trädfällning eller skogsplantering. Ansökningar om lov skall beviljas om inte hinder mot åtgärderna möter i form av detaljplan, områdesbestämmelser eller de särskilda egenskapskraven

Kulturminneslagen och skydds- och markanvändningslagstiftning annan

i 3 kap. PBL. Det betyder att hinder som inte återfinns i PBL utan i andra lagar, som t.ex. KML, inte är något skäl att vägra ge lov. Om en byggnadsnämnd finner anledning att anta att en åtgärd som kräver lov, eller som aktualiseras genom en bygganmälan, fordrar tillstånd av någon annan myndighet, skall nämnden upplysa den berörde om detta 8 kap. 25 § och 9 kap. 8 § tredje stycket PBL. I många fall kan det givetvis vara öppet för olika bedömningar huruvida PBL medför hinder för att bifalla en lovansökning. Ett vägrat lov kan överprövas enligt överklaganderegleri 13 kap. Den som slutligen nekas lov kan dock endast i två undantagsfall föra talan om ersättning för den ekonomiska skadan att inte ha fått lov. Det ena fallet som kan utlösa ersätmingsrätt är av om kommunen vägrar att ge bygglov för en byggnad som skall ersätta en under de senaste fem åren riven eller förstörd byggnad, under förutsättning att ersättningsbyggnaden är i huvudsak likadan som den försvunna byggnaden. Det finns alltså en slags tidsbegränsad presumtion för att ersättningsbyggnader skall få återuppföras. Om en ersättningsbyggnad enligt andra regler i PBL skulle bedömas vara olämplig på platsen, kan dock bygglov vägras, men sålunda endast med risk för kommunen att behöva betala ersättning vid en prövning av ersättningsreglema i 14 kap. PBL. Det andra fallet som kan ge rätt till ersättning är vägran att ge rivningslov. En sådan vägran kan grundas tre skäl: l rivningsförbud gäller enligt detaljplan eller områdesbestämmelser, 2 byggnaden behövs för bostadsförsörjningen eller 3 byggnaden bör även om detta inte bestämts i en detalj- plan eller områdesbestämmelser bevaras på grund av dess historiska, kul- turhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde. Också i fall av vägrat rivningslov kan ersättningsreglema i 14 kap. PBL åberopas.

1.4.2 Kommunernas ansvar för byggnadsmiljöer m.m. Frågan om kommunernas ansvar för kulturmiljön har tidigare varit föremål för överväganden och förslag av Plan- och byggutredningen i betänkandet SOU 1994:36 Miljö och fysisk planering. Vissa av förslagen i det betänkandet har genomförts i form av lagändringar i PBL med verkan från den 1 januari 1996 prop. 1994/951230, bet. 1995/96:BoU SFS 1995:1197. I

betänkandet SOU 1994:134 Överprövning av beslut i plan- och byggären-

den läggs fram förslag som syftar till en effektivisering av den statliga kontrollen enligt 12 kap. PBL. Dessa förslag har regeringen ännu inte tagit ställning till på annat sätt än att frågan om överprövningen av plan- och byggbeslut har överlämnats till Miljöbalksutredningen.

SOU 1996: 128

Erfarenheterna Plan- och byggutredningen hade i uppgift bl.a. att utreda hur kulturrniljöhänsynen kunde ges en starkare ställning och att utvärdera hur PBL:s regler om ersättning till fastighetsägare har tillämpats och vilka effekter de har fått. Utredningen redovisade sina resultat i betänkandet SOU 1994:36 och fann med förbehåll för att det av Riksantikvarieämbetet förda registret över inventeringar och kulturmiljöprogram innehöll vissa brister att kommuner- nas kunskapsunderlag om kulturmiljön var mycket ojämnt. För stora delar av landets även den med tätare bebyggelse saknades inventeringar helt. yta - - Denna omständighet måste observeras infor önskemålet att kommunerna skall kunna variera lovplikten i större utsträckning. Totalinventerin gar som beskriver hela byggnadsbeståndet var sällsynta, även för miljöer och områden som utpekats som de mest värdefulla. Selektiva inventeringar ansågs bristfälliga eller föråldrade. Kommunerna ansågs i hög grad undvika att precisera ambitionerna för sina kulturmiljöer och värdefulla bebyggelse, vilket kunde bero både på bristande underlag och en önskan att inte låsa kommande planering. Utredningen drog den slutsatsen att det i många kommuner fanns diskreen pans mellan det ansvar kommunerna har for kulturmiljön inom ramen för det allmänna planläggnings- och byggandeansvaret, och den kunskap som kommunema förfogar över för att fullgöra detta ansvar 130. Plan- och byggutredningen övervägde även de kulturella aspekterna behovet av grönområden 98 och fann att det även i dessa avseenden förelåg brister hänförliga till kommunerna. Utredningen ansåg att den bristande kunskapen om de kulturella värdena i parker, trädgårdar och kyrkogårdar var den viktigaste förklaringen till att tillgänglig skyddslagstiftning i så liten omfattning har använts. Omkring 160 slott och herrgårdar med parker är kulturskyddade. Av dessa har bara fyra anläggningar särskilda vård- och restaureringsplaner för själva trädgården. Att trädgårdar och alléer som inte hör samman med kulturhistoriskt intressanta byggnader skyddas liksom parker fann utredningen vara ytterst sällsynt. I betänkandet redovisades också sammanfattningen av en undersökning gjord av Statens lantmäteriverk rapport 1994:7 om ersättning vid bevarande kulturhistoriskt intressant bebyggelse. Undersökningen, avsåg Älvsav som borgs län, gav en uppfattning om i vilken mån skyddsreglema i PBL för särskilt värdefulla byggnader och miljöer hade tillämpats. Under de första sex åren sedan PBL trätt i kraft hade i länet 91 detaljplaner och en områdesbestämmelse antagits som i något avseende kan karakteriseras som bevarandeplan, av totalt 676 antagna planer och 14 områdesbestämmelser. De flesta av dessa reglerade inte bevarandet längre än att de objekt som skall bevaras utpekades och de i PBL gällande hänsyns- och varsamhetsreglema citerades. 38 planer innehöll rivningsförbud och/eller skyddsbestämmelser enligt studiens klassiñcering. Av dessa planer innehöll 35 rivningsförbud för totalt 63 74 fastigheter varav kommunen ägde 29. 14 planer med totalt 27 fastigheter hade

Kulturminneslagen och annan skydds- och ntarkanvändningslagsttftning

fått skyddsbestämmelser. Endast två av dessa avsåg även interiörer. Av de 38 planerna var det endast fem som enligt planbeskrivningen hade tillkommit enbart i bevarandesyfte. Ingen områdesbestämmelse innehöll skyddsbestämmelser eller rivningsförbud. Genom intervjuer med stadsarkitekter m.fl. framkom att i två fall hade någon mer utvecklad ersättningsberäkning skett, men ersättning hade inte utbetalats i något fall. En kommun hade budgeterat medel för ersättning till fastighetsägare.

1.4.3 Nya regler om ökad miljöhänsyn i PBL De ändringar trädde i kraft i PBL den l januari 1996 medför krav på som ökad miljöhänsyn i den fysiska planeringen. Ett syfte med de nya bestämmelserna var att förstärka översiktsplaneringen. Bestämmelserna om översiktsplanens innehåll vidgades, bl.a. så att kraven underlag om natur- och kulturvärden stärks. Vidare tydliggjordes översiktsplaneringens roll i fråga om områden av riksintresse, så att översiktsplanen skall innehålla en redovisning av hur kommunen avser att tillgodose de angivna intressena. Länsstyrelsens uppgift att tillhandahålla planeringsunderlag samt att tillvarata och

samordna statens intressen markerades ytterligare. Översiktsplanens uppgift i

fråga om bevarande och utveckling av den byggda miljön förtydligades. Med byggd miljö avsågs den helhet inom vilken, förutom bebyggelsen, även andra anläggningar samt vegetation, parker och andra grönområden ingår prop. 1994/95:23O s. 54. Som motiv för förstärkningen av kraven redovisningen av riksintressen i översiktsplanema anförde regeringen att de hittillsvarande erfarenheterna av översiktsplaneringen visat på brister. Planerna har inte alltid reflekterat en dialog mellan stat och kommun utan tenderat till att bli sammanställningar av centrala statliga myndigheters anspråk. Det har funnits oklarheter i fråga om kunskapsförsörjning och om formerna för hur riksintressen läggs fast och hanteras. Regeringen konstaterade att nya kunskaper och värderingar i fråga om bl.a. kultunniljövården bör medföra att underlaget om riksintressen successivt utvecklas. Enligt regeringens mening är frågan om vilka områden som skall anges som riksintressen nära förknippad med prövningen enligt skilda speciallagar. Om ett område har getts ett rättsverkande skydd eller tagits i anspråk för ett ändamål, tex. genom ett förordnande enligt NVL eller beslut enligt väglagen, saknas normalt anledning att fortsättningsvis hävda området som ett riksintresse. En väsentlig del av myndigheternas översyn kan därför bestå i att avgränsa de områden där ett starkt skydd enligt NRL nödvändigt i avvaktan ett slutligt ställningstagande enligt speciallagar: Områdena bör avgränsas och preciseras ytterligare. Om alltför omfattande områden utpekas,

SOU 1996: 128

finns en risk för att översiktsplanens betydelse som vägledning för efterföljande beslut försvagas prop. 1994/95:230 s. 57. Regeringen anförde vidare att kommunernas underlag om kulturmiljöfrågor i översiktsplanema var mycket växlande och att det inte alltid återspeglades i tillämpningen av PBL i enskilda ärenden eller i form av ställningstaganden i översiktsplanen till hur kulturmiljöfrågor skall behandlas. Genom förtydligandet av länsstyrelsens uppgifter och ansvar i översiktsplaneringen avses länsstyrelsen i större utsträckning kunna verka för att översiktsplanen grundas nödvändig kunskap om bl.a. kultunniljöns innehåll. Den statliga kulturrniljövården är så uppbyggd att länsstyrelserna i frågor om kunskapsuppbyggnad bör kunna stödja sig länsmuseema. Vidare förutsatte regeringen att staten, i första hand genom Riksantikvarieämbetet, tar

ansvar för metod- och teknikutvecklingen för inventeringsarbetet. Läns-

museeema bör utveckla sin kompetens så att de kan tillgodose de rådgivningsbehov och tillhandahålla de tjänster som kommunerna efterfrågar prop. 1994/95:230 s. 87. I propositionen markerades att de två allmänna intressena kulturmiljövård och naturvård även om de i vissa fall utgår från skilda värderingar -i prak- tiken ofta sammanfaller och förstärker varandra prop. 1994/95:230 s. 34. Propositionen hade en särskild inriktning tätortemas grönområden. Krav har därför uppställts att bebyggelsemiljön inom sammanhållen bebyggelse skall utformas med hänsyn till behovet av parker och andra grönområden 2 kap. 4 § PBL och att detta behov också bör redovisas i översiktsplanen. För säkerställande av grönområden har införts regler i 3 kap. PBL om krav byggnader m.m. att tomter, allmän platsmark och områden för andra anläggningar än byggnader, vilka områden är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, inte får förvanskas i de avseenden de omfattas av skyddsbestämmelser i en detaljplan eller områdesbestämmelser 3 kap. 14 §. Samtidigt infördes möjligheten att meddela skyddsbestämmelser för sådana särskilt värdefulla tomter m.m., vilka sålunda kom att i huvudsak regleringsmässigt jämställas med särskilt värdefulla byggnader enligt 3 kap. 12 § PBL 5 kap. 7 § första stycket punkt 4 PBL. Samverkan mellan natur- och kulturvärden angavs i propositionen vara i behov av ytterligare utvecklingsarbete. Berörda centrala myndigheter, dvs. främst Riksantikvarieämbetet och Statens naturvårdsverk, borde därför i samverkan med Boverket inrikta sig att göra utarbetade analyser av naturoch kulturvärdena prop. 1994/95:230 s. 89. Plan- och byggutredningen hade föreslagit vissa ändringar i ersättningsreglerna enligt PBL. Regeringen ansåg emellertid att ersättningsreglerna borde bli föremål för ytterligare överväganden i samband med Plan- och byggutredningens fortsatta arbete, bl.a. i vad avser de ekonomiska effekterna. Detta arbete beräknas bli redovisat under hösten 1996.

Kulturminneslagen skydds- och markanvändningslagstiftning och annan

1.4.4 Överväganden ansvarsfördelningen mellan stat och

om kommun

Några principiella förändringar i ansvarsfördelningen stat-kommun är inte aktuella. Kommunernas arbete för att säkerställa kulturhistoriska värden bör underlättas ändring i PBL så att variationer i genom en bygglovspliktens omfattning kan beslutas ett enklare sätt än genom detaljplan eller områdesbestämmelser.

viktigt syfte med plan- och bygglagen att bevarandefrågor skulle Ett var ökad uppmärksamhet i den kommunala planeringen och tillståndsägnas prövningen. Genom PBL fick kommunerna också större möjligheter än tidigare säkerställa ett bevarande kulturhistoriskt och miljömässigt väratt av defull bebyggelse. I plansystemet är huvudinstrumenten rivningsförbud, skyddsbestämmelser ökad lovplikt i områden utgör värdefull samt som en miljö. I den ordinarie lovprövningen finns bestämmelser om varsamhet och andra hänsynstaganden till den befintliga bebyggelsens och omgivningens vilka egenskapskrav också delvis innebär ökade möjligheter i förhålvärden, lande till de tidigare gällande reglerna. Systemet kompletteras av regler som planer och egenskapskrav skall respekteras de byggande även i innebär att av fråga åtgärder inte är lovpliktiga och att byggnadsnämndema inte om som bara får, också i vissa fall är skyldiga att ingripa mot överträdelser och utan verka for rättelse. En grundsten i plan- och bygglagstiftningen är att i första hand kommuskall råda över den fysiska planeringen och sålunda avgöra vilken benerna byggelse skall tillkomma och vilken skall bevaras. De statliga möjsom som lighetema till ingripande är begränsade till att tillgodose riksintressen enligt NRL reglera mellankommunala frågor och frågor som rör hälsa och samt att säkerhet. Plan- och byggutredningen har nyligen utvärderat hur kommunerna har uppfyllt sitt bevarandeansvar. Föga överraskande fann utredningen att varia-

tionema mellan landets då 286 nu 288 kommuner var stora. En följd av

kommunernas frihet vidgades i förhållande till den ordning PBL var att med statlig överprövning förekom tidigare. Att kommunerna använt de som möjligheter PBL gett dem skilda sätt ligger sålunda i sakens nanya som Detta har även präglat bevarandeambitionema och lett till mer eller mindre tur. goda resultat Plan- och byggutredningens förslag har lett till lagändringar som trätt i

kraft så nyligen den l januari 1996. Ändringama syftar bl.a. till att

som stärka riksintressenas ställning i översiktsplaneringen. De justeringar regelsystemet sålunda nyligen trätt i kraft bör givetav som vis få verka någon tid innan något omdöme kan fällas om deras effektivitet.

SOU 1996: 128

Att föreslå ytterligare lagändringar som skulle medföra ändring av ansvarsförhållandena mellan staten och kommunen måste mot denna bakgrund framstå som varken önskvärt eller realistiskt. Utredningen konstaterar alltså att det knappast finns utrymme att lägga fram några sådana ingripande mer förslag. En stor del av landets byggnadsminnen ligger inom områden där detaljplan gäller och markanvändningen således är reglerad. I vissa fall innehåller planerna bevarandebestämmelser enligt PBL. Planbestämmelser kan således fungera för att ge byggnadsminnet ett utökat skydd. I den enkät till länsstyrelserna som utredningen har genomfört har 24 % bygguppgetts att av nadsminnena också skyddas genom skyddsbestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser. Det kan dock inte uteslutas att enkätsvaren inte endast avser skyddsbestämmelser enligt PBL i egentlig mening också användutan

ningsbestämmelser, ofta benämda "Q" och q i kommunala plansamman-

hang, som inte sätt binder markägarna vid bevarande befintsamma ett av lig bebyggelse. Det skydd som enkätsvaren syftar på är sannolikt i få fall lika långtgående som byggnadsminnesskyddet och har inte länsstyrelserna bedömts av vara av den arten att det skulle kunna ersätta detta. Enkäten bild i ger en av ett stort sett friktionsfritt samarbete i de fall där ett skydd enligt KML bekräftas genom kommunala beslut. Kommunerna använder dock enligt de flesta länsantikvariers uppfattning inte i tillräcklig och avsedd omfattning de skyddsinstrument står till buds som inom PBL-systemet. Detta leder till ett ökat tryck i stället staten att ta ansvar för skyddet genom byggnadsminnesförklaringar. Som utredningen tidigare konstaterat är det inte överraskande att det i vissa fall råder delade meningar om hur kommunerna borde använda PBL i bevarandesyfte och om vilka borde aktivt kommunalt resurser som satsas ett bevarandearbete. De statliga skyddsinstrumenten i KML bör och kan givetvis användas i betydligt mindre omfattning än de motsvarande instrumenten i PBL. Endast den del av bebyggelsen framstår väsentlig del som som en av vårt kulturarv i ett nationellt perspektiv bör sålunda i första hand omfattas av åtgärder med stöd av KML. Kommunerna bör delta i arbetet med säkeratt ställa även nationella bevarandeintressen, så dessa har kommit som till uttryck i riksintressedefinitionema med stöd NRL. Dessa kan också mycket väl av sammanfalla med de lokala. Staten bör däremot inte söka styra de kommunala bedömningama av hur de lokala intressena bäst bör till tas vara. I den mån man kan tala "ansvarsfördelning" mellan och om en staten kommunerna för bevarandet av den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen måste man sålunda ha respekt för de grundläggande rollskillnadema. Samarbetet mellan staten och kommunerna i bevarandefrågoma bör utvecklas så att det instrument som är lämpligast i varje situation kommer till användning. Likaväl som PBL kan användas för att säkerställa bebyggelse byggav

Kulturminneslagen och annan skydds- och nuzrkanvdndningslagstifzning

nadsminnesklass, bör KML öppnas för en mer flexibel tillämpning med avseende bebyggelse, måhända inte i alla avseenden uppfyller de hittills som gängse föreställningarna vad som är "synnerligen märkligt", men där staom ten ändå ligger närmast till hands att vara aktiv för ett bevarande. Detta resokan förefalla tydligast peka mot bebyggelse inom riksintresseområnemang dena, som per definition är en nationell angelägenhet. Beträffande huvuddelen av kulturrninnesvårdens riksintressen gäller dock att bevarandet är en för stat och kommun gemensam fråga, vars lösning bör överenskommelse i översiktsplanen eller i andra sammanhang. Ett vara en statligt agerande kan ibland vara lämpligast, t.ex. när staten har engagerat sig i bevarandet genom bidragsgivning eller i vissa situationer när avtal om markvård träffats. Det kan också vara fallet i vissa miljöer och för vissa objekt när inget behov finns av tillsyn av andra skäl än de rent kulturhistoriska och särskilda inventerings- eller planeringsinsatser genomförts genom statliga initiativ. Utredningen återkommer i avsnitt 2.5.2 till frågan om hur KML kan utformas för att möjliggöra ett effektivare statligt agerande.

Förslag ökade möjligheter att variera lovpliktens omfattning om Det finns dock en förutsedd, men ännu inte prövad möjlighet att förbättra kommunernas möjlighet att använda PBL:s bevaranderegler. Som framgick avsnitt 1.4.1 trädde den l januari 1995 i kraft en ändring av 8 kap. 7 § av RF, varigenom öppnades möjlighet för riksdagen att via regeringen till en en kommun överlämna normgivningsmakt beträffande tillståndsplikt i fråga om åtgärder med byggnader och anläggningar. Syftet med grundlagsändringen var att ge kommunerna möjlighet att genom bindande bestämmelser i översiktsplanema, dvs. genom föreskrifter i RF:s mening, reglera lovpliktens omfattning. Tanken att reglering i denna form skulle kunna vara enklare var en för kommunerna att hantera än den metod som nu står till buds i form av reglering främst genom områdesbestämmelser jfr SOU 1993:94 s. 197 1993/94:1l6 20. Som nämnts förut har reformen inte fullföljts och prop. s. det nödvändiga bemyndigandet saknas fortfarande i PBL. Erfarenheterna torde ha visat att kommunerna inte har använt sig av möjligheterna att variera lovplikten i den utsträckning som det fanns anledning att anta då PBL antogs. I vart fall har mycket få beslut om ökad lovplikt i värdefulla områden kunnat noteras. Det kan finnas olika anledningar till detta förhållande, alltifrån uppfattning att lovpliktshöjning inte är ett önskvärt inen strument för att säkerställa kulturvärden, till att det är krångligt och resurskrävande att anta områdesbestämmelser för att säkerställa en i och för sig önskvärd förhandskontroll av tillkommande bebyggelseåtgärder. Kulturarvs-

SOU 1996: 128

utredningen finner det angeläget att så långt möjligt förenkla förfarandet för att genomföra variationer i Iovplikten. Det är viktigt att möjligheten enligt 8 kap. 6 § PBL att bygglovspröva ändringar av byggnaders yttre utseende och underhållsåtgärder för de särskilt värdefulla byggnaderna i ett område som är en värdefull miljö verkligen kommer till användning i de fall där det är motiverat. Detta hindrar inte att möjligheterna att reglera bör gälla även lättnader i bygglovsplikten och andra lovpliktsvariationer, dvs. sådana som rör rivningslov och marklov. Utredningen föreslår att ett bemyndigande av avsett slag beslutas i fråga nu om PBL. Som framgår av l kap. 3 § första stycket PBL är översiktsplanen en vägledning för beslut om användningen av mark- och vattenområden samt om

hur den byggda miljön skall utvecklas och bevaras. Översiktsplanen är inte

bindande för myndigheter och enskilda. Det föreslagna bemyndigandet kan i och för sig utformas som ett undantag från denna princip. Bemyndigandet är endast avsett att reglera det administrativa förhållandet att lovplikt skall gälla i enlighet med andra, närmare angivna regler i PBL. Inga bindande regler om hur lovprövningen skall utfalla bör däremot i denna ordning. Det är därges för enligt utredningens mening inte nödvändigt att beslutet lovpliktens om omfattning utgör en del av själva översiktsplanen. Det skulle kunna bli onödigt komplicerat om beslut om lovpliktsvariationer måste följa förfarandereglema för antagande av översiktsplan. Det är dock angeläget att beslutet avspeglar intentioner återfinns i som översiktsplanen. Av detta skäl bör beslutet fattas i anslutning till överatt siktsplanen antas eller ändras eller att ställning tas till dess aktualitet. Frågan om det lämpliga i att variera lovplikten kan därmed beslutas i naturligt samband med de frågor som i övrigt skall behandlas i översiktsplaneringen. Lagtekniskt kan bemyndigandet utformas 2 § till 16 kap. enligt som en ny törfattningskommentaren, avsnitt 8.4. Utöver vissa hänvisningsbestämmelser är några ytterligare ändringar i PBL enligt utredningens mening inte påkallade.

1.4.5 överväganden samordningen mellan KML och PBL

Någon samordningsregel i PBL i förhållande till KML och speciellt fomlärnningsskyddet bör inte införas.

PBL och KML är inte legalt kopplade till varandra. Följaktligen är de båda lagarna parallellt och överlappande tillämpliga. Det är alltså inte så att ett tillstånd som ges enligt den lagen innefattar ett tillstånd borde enligt ena som ges

Kulturminneslagen och annan skydds- och markanviindningslagstiftning

den andra, utan tillstånd måste i förekommande fall sökas och erhållas enligt båda lagarna För att en tilltänkt åtgärd skall få utföras. Enligt många lagar med betydelse för markanvändningen gäller den ordningen att lagarna inte får tillämpas i strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt PBL. Så är fallet t.ex. med NVL. Detta gäller dock inte KML. Tillstånd kan sålunda vägras enligt KML t.ex. till ingrepp i en fomlämning eller ändring ett byggnadsminne, trots att sådana åtgärder uttryckav ligen förutsätts i en detaljplan. Vissa regler i praktiken fungerar samordnande finns dock. I 12 kap. som PBL finns regler som ger staten vissa möjligheter till ingripande mot en kommun i sin planering inte tillgodoser riksintressen enligt NRL, bl.a. som kulturminnesvårdens intressen. Länsstyrelsen kan sålunda upphäva detaljplaoch områdesbestämmelser som äventyrar riksintressen och regeringen ner kan i sista hand utfärda planföreläggande för att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser för att säkerställa riksintressen. Länsstyrelsen kan också förordna att beslut om lov eller förhandsbeslut inom närangivna områden kan överprövas och inte får gälla i avvaktan på denna mare prövning. Däremot finns ingen rätt för statliga myndigheter att överklaga kommunala beslut enligt PBL, utom i fall då en myndighet företräder traditionella sakägarintressen, t.ex. därför att den förvaltar fastigheter. Vissa bestämmelser finns också i KML som syftar till samordning. Beslut byggnadsminnesförklaring får sålunda inte tillkomma utan att den berörda om kommunen fått tillfälle att yttra sig och kommunen skall också få kopior av länsstyrelsens beslut i byggnadsminnesfrågor 11 och 12 §§ KMF. Dessa bestämmelser talar för att kommunen också har rätt att överklaga beslut om byggnadsminnesförklaring jfr Riksantikvarieämbetets allmänna råd 199l:3 Byggnadsminnesförklaring, s. 77. Däremot har en kommun inte rätt att överklaga beslut att inte förklara en byggnad som byggnadsminne; endast Riksantikvarieämbetet har den möjligheten 3 kap. 19 § andra stycket KML. Vissa andra beslut enligt KML får en kommun dock enligt uttrycklig bestämmelse överklaga: gränsbestämning och särskilda föreskrifter inom fomlämningsområden, samt beslut i fråga om tillstånd till ingrepp i fornlämningar 2 kap. 24 § KML. Den rådande ordningen med dubbelprövning har tillkommit efter tämligen ingående överväganden i samband med PBL:s tillkomst jfr prop. 1985/86:1 447 och 581 samt 1985/86:90 s. 132. Före PBL gällde att byggs. prop. nadsnämnden med stöd av 56 § l mom. första stycket byggnadsstadgan 1959:612 i ett ärende byggnadslov skulle se till att åtgärden i fråga inte om stred mot vissa uppräknade lagar, bl.a. NVL, väglagen 1971:948 och miljöskyddslagen 1969:387. Däremot fanns inte lagen 1960:690 om byggnadsminnen och lagen 1942:350 om fornminnen bland de lagar som byggnadsnämnden hade att bevaka.

SOU 1996: 128

I det till Lagrådet remitterade förslaget till ny plan- och bygglag ingick en bestämmelse som innebar att byggnadsnämnden i fall där fråga väckts om byggnadsminnesförklaring skulle avvakta med att avgöra ett lovärende tills byggnadsminnesfrågan var avgjord. Denna bestämmelse fördes emellertid Lagrådets rekommendation inte vidare till propositionen. Lagrådet, med vilket departementschefen instämde, hade hänvisat till möjligheterna att interimistiskt förbjuda åtgärder med en byggnad som var aktuell för byggnadsminnesförklaring och byggnadsnämndens egna möjligheter att vägra rivningslov för värdefulla byggnader prop. 1985/86:1 s. 736. PBL kom att bygga på den huvudprincipen att byggnadsnämnden inte skall ha någon skyldighet att tillse att andra behövliga tillstånd finns innan lov meddelas. Nämndens uppgifter inskränktes till en skyldighet att upplysa sökanden om att sådana tillstånd kunde behöva inhämtas, i den mån nämnden fann anledning anta att detta kunde vara fallet 8 kap. 25 § PBL. Det yttersta ansvaret för att alla nödvändiga tillstånd föreligger, kom alltså att läggas sökanden prop. 1985/86:l s. 737. Som i viss mån ett undantag från huvudprincipen framstod regeln i 8 kap. 24 § PBL enligt vilken rivningslov inte får lämnas så länge ett ärende om upprusmingsåläggande enligt bostadssaneringslagen 1973:531 pågår beträffande den byggnad som rivningslov begärts för. Denna regel är dock numera upphävd sedan bostadssaneringslagen upphört att gälla den 1 juli 1994. I fråga om dubbelprövning av åtgärder som berör fornlämningar och byggnadsminnen kom PBL sålunda inte att innebära någon nyhet i förhållande till det tidigare rättsläget, eftersom det inte heller enligt 1959 års byggnadsstadga funnits någon skyldighet för byggnadsnämnden att samordna prövningen av sådana ärenden.

Värdefull bebyggelse Den överlappande regleringen i fråga om skydd av bevarandevärd bebyggelse medför alltså att rivningsförbud och bestämmelser i vilka avseenden om en byggnad inte får ändras och hur den skall underhållas kan meddelas enligt endera lagstiftningen med samma verkan mot byggnadens ägare. Teoretiskt är det därför också så att en kommun kan välja att skydda byggnad samma som en länsstyrelse redan har intresserat sig för och att byggnaden kan bli såväl byggnadsminnesförklarad som belagd med rivningsförbud och skyddsbestämmelser med stöd av PBL. En sådan situation kan åtminstone från fastighetsägarsynpunkt framstå som mindre tillfredsställande, ingen besvämen rande konkurrens av denna art mellan kommun och staten har kunnat en förmärkas. Att konkurrenssituationen inte uppstår beror givetvis först och främst på att det krävs inte obetydliga resurser för tillämpning lagarna, och det av att 82 knappast finns något utrymme för ett regleringsöverskott. Genom samråd

Kulturminneslagen och annan skydds- och markanviindningslagstifining

mellan kommun och länsstyrelse kan dubbelarbete undvikas. Det finns exempel skriftliga överenskommelser mellan länsstyrelsen och en kommun om vilka objekt som bör skyddas av resp. lagstiftning, t.ex. i Stockholms stad. Det bör dock i sammanhanget nämnas att förfarandet enligt PBL skiljer sig del från förfarandereglema i KML. En kommun är hänvisad till att anen vända förfarandereglema för antagande av detaljplan eller områdesbestämmelser, med de många administrativa steg och den omfattande kommunikation som föreskrivs där. Länsstyrelsen har att iaktta betydligt mindre komplicerade regler enligt KML. Också de ekonomiska implikationema är olika. Inför en byggnadsminnesförklaring kan länsstyrelsen förhandla om och eventuellt utfästa byggnadsvårdsbidrag för att underlätta fastighetsägarens frivilliga medverkan. I kommunala budgetar har sällan rymts motsvarande bidragsmöjligheter. Däremot har kommuner ibland möjlighet att i samband med planarbetet förhandla olika lösningar med utgångspunkt i bebyggelse- och ägandeförhållandena om såväl inom som utom planområdet. Ersättningsreglema kan också inverka olika på statens resp. en kommuns beredvillighet att regleringsvägen bevara bebyggelse. Materiellt överensstämmer ersättningsreglema i de båda lagarna. Även förfarandereglema i ersättningsfrågor är något olika i lagarna, om kan man knappast påstå att de relativt obetydliga regelskillnadema på något systematiskt sätt medför att den ena instansen skulle ligga närmare till hands för att agera eller möta mindre hinder i sitt bevarandearbete än den andra. Sammanfattningsvis är det sålunda svårt att finna några olägenheter av att lagarna är överlappande eller att de står i någon konflikt med varandra i de berörda avseendena. Det följer dock med de dubbla regleringsmöjlighetema ett delat ansvar för kommunerna och länsstyrelserna att kontinuerligt samråda om förestående initiativ enligt resp. lagstiftning. Att lagarna tillämpas fristående från varandra kan däremot i vissa fall leda till vissa olägenheter. För att ändra en byggnadsminnesförklarad byggnad i något avseende som strider mot skyddsföreskrifterna fordras länsstyrelsens tillstånd. Beroende på vilken slags åtgärd det är fråga om i ett konkret fall kan det därutöver fordras bygglov och/eller en bygganmälan. Som framgått ovan utgör den omständigheten att åtgärderna rör ett byggnadsminne och att de kräver länsstyrelsens tillstånd inte någon omständighet som lagligen påverkar hanteringen hos byggnadsnämnden, frånsett att en byggnadsminnesförklaring givetvis markerar att byggnaden också vid en bedömning enligt 3 kap. 12 § PBL bör anses som särskilt värdefull från bl.a. kulturhistorisk synpunkt. Om byggnadsnämnden emellertid anser att åtgärderna inte medför någon förvanskning av byggnaden, och inga andra hinder möter, skall den lagligen ge lov för de sökta åtgärderna och inte uppställa några hinder vid granskningen av bygganmälan.

SOU 1996: 128

Byggnadsnämnden skall dessutom upplysa att tillstånd om av annan myndighet krävs, dvs. i fråga om ett byggnadsminne länsstyrelsen. För att detta system skall fungera väl fordras att byggnadsnämnden aktivt känner till att lovansökningen eller bygganmälan berör ett byggnadsminne. Genom den ökande kommunala anslutningen till fastighetsregistrets planregisterdel, där upplysningar om bl.a. byggnadsminnesförklaring skall finnas, förbättras successivt förutsättningarna för att byggnadsnämnderna alltid skall ha aktuell information om byggnadsminnesförklaringar. Om byggnadsnämnden ändå underlåter att lämna upplysning att de om tilltänkta åtgärderna fordrar länsstyrelsens tillstånd, finns det en risk för att den som vill utföra åtgärderna försummar att söka tillstånd. Det kan också tänkas att det lämnade lovet används som ett påtryckningsmedel mot länsstyrelsen for att få den att ge motsvarande tillstånd eller lämna bidrag för att få sökanden att avstå från den tilltänkta åtgärden.

Byggnadsminnes skyddsområde

len viss situation kan det framstå som mer troligt att den lagligt föreskrivna dubbelprövningen uteblir, nämligen åtgärderna inte berör själva den om byggnadsminnesförklarade byggnaden utan det område kring byggnaden som kan omfattas av bestämmelser enligt 3 kap. 2 § andra stycket KML att om området skall hållas i ett sådant skick att byggnadsminnets utseende och karaktär inte förvanskas. Avsikten med lagregeln byggnadsminnesområde om är i första hand att ägaren skall samråda med länsstyrelsen innan åtgärder utförs prop. 1987/88:104 s. 50 och 87. I utfärdade skyddsföreskrifter anges ofta inte vidare än med de nyss angivna, ur lagen direkt hämtade, ordalagen vad områdesskyddet egentligen innebär. I Riksantikvarieämbetets allmänna råd 199113 Byggnadsminnesförklaring 56 rekommenderas större grad s. en av detaljering i fråga om vad områdesskyddet medför, särskilt i fråga om möjligheten att uppföra ytterligare byggnader, men dessa rekommendationer följs bara av vissa länsstyrelser och någon rättslig prövning ytterligasom ger

re klarhet i hur långtgående reglering som kan tillåtas ilskyddsområdet har

inte förekommit. Därmed finns det Är g utrymme för en rad praktiskt vanliga frågor. det möjligt att inom ett byggnadsminnes Skyddsområde utföra sådana i vissa fall utan lov tillåtna åtgärder som uppsättande staket, skärmtak och skyltar, uppföav rande av komplementbyggnader friggebodar, plantering eller nedtagning av träd och häckar, eller får parkeringsplatser, marktäckning, terrasser och andra terrängändrande företeelser anläggas eller ändras utan tillstånd länsav styrelsen Sådana frågor kan givetvis inte besvaras annat än efter prövning en i varje enskilt fall. Det är dock angeläget att byggnadslagstiftningen och dess tillämpning inte fungerar på ett sätt i praktiken medför att byggnadsminsom

Kulturminneslagen skydds- och markanvändningslagstiftning och annan

urholkas tillstånd inte söks hos länsstyrelsen i fall där nesreglema genom att det borde ha skett. risk för länsstyrelseprövningen uteblir ligger sannolikt i att En särskild att många åtgärder är befriade från lov enligt PBL eller enligt kommunala beslut stöd PBL lovbefrielse. Sådana åtgärder kommer ofta inte till med av om byggnadsnämndens kännedom innan de blir utförda. Byggnadsnämndens upplysa tillstånd myndighet kan behövas blir skyldighet att om att av annan sålunda betydelse. Om sådan risk kan som en allvarlig förutan en anses

byggnadsminnesskyddet, bör dock lösningen av problemet sna-

svagning av inriktas på förtydligande skyddet för byggnadsminnenas kringrast ett av områden i stället för på höjning lovplikten enligt PBL. Utredningen en av återkommer till denna fråga i avsnitt 2.6.3. Som regel får förutsätta att ägare och förvaltare av byggnadsminnen man till vilka åtgärder fordrar länsstyrelsens tillstånd och att de såkänner som också söker tillstånd där. Det kan påpekas att KML inte innehåller nålunda regel skyldighet för länsstyrelsen att underrätta den som söker och får gon om tillstånd åtgärden kan behöva lov från byggnadsnämnden eller i vart om att föremål för bygganmälan. Det kan därför finnas viss risk också fall bli en en den omvända situationen till den beskrivna, nämligen att sökanden för ovan länsstyrelsens tillstånd är tillräckligt och försummar att söka lov. tror att

Kyrkliga kulturminnen

Kyrkobyggnader omfattas bygglovsplikt sätt som andra byggav samma PBL, dvs. både vid uppförande och ändring. Detsamma gäller nader enligt begravningsplatser uttryckligen nämns bygglovspliktiga anläggsom som 8 kap. 2 § första stycket punkt 9 PBL. Bygglovsplikten för ändring ningar i anläggningar gäller dock endast väsentliga ändringar. av kyrkobyggnader och begravningsplatser torde från flera Nya utgångspunkter sådana åtgärder påkallar detaljplaneläggning. vara som Dubbelprövning enligt både PBL och KML förekommer likväl endast i begränsad omfattning. Anledningen är givetvis att regleringen i KML tar sikte första hand på kyrkliga kulturminnen uppförts eller anlagts före i som år 1940. Endast vissa kyrkobyggnader och begravningsplatser som anlagts och särskilt valts Riksantikvarieämbetet omfattas därutöver. senare som ut av kyrkobyggnader eller begravningsplatser skall prövas enligt Inga helt nya En kyrkobyggnad uppförs på ruinerna av en gammal eller an- KML. ny som ersättning för försvunnen kyrka betraktas dock inte som ny. nars som en Dubbelprövningen kommer sålunda i praktiken att omfatta främst ärenden ändring kyrkobyggnads exteriör, sådana inre ändringar som som rör av en har med handikappanpassning eller säkerhet att göra samt större ändringar eller utvidgningar begravningsplatser. av

SOU 1996: 128

För byggnadsnämndema torde det alltid stå klart huruvida lovansökan en berör en kyrkobyggnad, kyrkotomt eller begravningsplats och en att tillstånd för de åtgärder som lov söks för sålunda fordras också enligt 4 kap. KML. Det bör därför inte vara svårt för byggnadsnämndema att fullgöra sin upplysningsplikt enligt 8 kap. 25 § PBL. Just i fråga de kyrkliga kulturminom nena torde denna upplysningsplikt ändå inte spela någon avgörande roll, eftersom de kyrkliga organ som ansvarar för tillståndspliktiga åtgärder får förutsättas känna till att tillstånd kan behövas såväl enligt PBL KML. som

Områden med fomlämningar

En annan situation i vilken de fristående prövningama enligt PBL resp. KML kan komma i konflikt med varandra är den då bebyggelse skall tillkomma på platser som ligger vid eller i närheten fomlämningar. Några bestämmelser av PBL som är direkt inriktade på förekomsten fornlämningar av finns inte. Det i och för sig självklara förhållandet att den kommunala planeringen och prövningen av lovfrågor måste ta hänsyn till lagskyddade fornlämningar kommer till uttryck på andra sätt och i mer generella termer. Sålunda skall givetvis de mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt grund av sin betydelse för kultunniljön så som föreskrivs i NRL respekteras även vid tillämpningen PBL. Till de grundläggande av kraven vid tillkomsten av ny bebyggelse hör också enligt 3 kap. 1 § PBL en placering och utformning av bebyggelsen är lämplig med hänsyn till bl.a. kulturvärdena som på platsen. För att hävda riksintressen inte tillräckligt tillgodoses som i den kommunala planeringen eller vid lovprövningen finns regler i 12 kap. PBL som gör det möjligt för länsstyrelserna eller i sista hand regeringen att säkerställa intressena. Dock är långt ifrån alla skyddade kulturminnen riksintresse. av Eftersom tillståndsprövningama enligt PBL KML formellt resp. är sett oavhängiga av varandra, kan exploatering negativt berör en som en fomlämning inte lagligen genomföras utan länsstyrelsens tillstånd, alla oavsett att kommunala och andra tillstånd har givits. Trots att den legala situationen sålunda är klar, har det förekommit fall där kommunala och statliga åsikter om i vilken grad och hur kulturvärdena skall bevaras har brutits mot varandra ett sätt som inte varit gagneligt från allmän synpunkt. Dessa fall har ofta sin orsak i olika uppfattningar om fomlämningsområdenas storlek. Enligt 2 kap. 2 § KML hör till en fornlämning ett så område stort marken eller på sjöbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess och betydelse. Gränserna art för ett fornlärnningsområde kan fastställas av länsstyrelsen, vilket skett i ca 250 fall i hela landet. När ett fomlämningsområdes gränser har fastställts betyder det i och för sig inte något starkare förbud än tidigare mot ingrepp inom området. 86 Betydelsen av gränsfastställelsen är den avgränsar det område att inom vilket

Kulturminneslagen och annan skydds- och markanvdndningslagstifining

måste söka tillstånd för att utföra ingrepp som t.ex. husbebyggelse, man markarbeten, anläggning vägar och ledningar m.m. av Uppgiften antalet gränsfastställda områden kan jämföras med att det av om Riksantikvarieämbetet förda fomminnesregistret innehåller ca 300 000 fomlämningsområden. Den vanliga situationen när åtgärder i närheten av fornlämningar blir aktuella är sålunda den att ingen i förväg säkert kan säga inom vilket avstånd från fornlämnings synliga del som tillståndsplikten en gäller. Länsstyrelserna har ibland hävdat en mer expansiv uppfattning om fomlämningsområdenas utbredning än kommunerna eller enskilda kunnat förutse. För den att ett tilltänkt projekt ligger utanför det område som anser länsstyrelsen hävdar är fomlämningsområde finns det ingen annan möjsom lighet att få denna fråga självständigt prövad än att begära att länsstyrelsen fastställer gränserna. Länsstyrelsens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det går dock att få ett indirekt svar frågan om fomlämningsområdets storlek att begära tillstånd till det ingreppet inom det förmenta genom fomlämningsområdet enligt 2 kap. 12 § KML. Vägras tillstånd kan tillståndsfrågan föras till regeringens prövning överklagande. Klaganden anför genom ofta i sådana sammanhang att den tilltänkta åtgärden inte berör fomlämningsområdet eller i vart fall inte medför någon skada för kulturvärdena. Regeringens beslut på det eller andra sättet besked även om områdesfråger ena Avslås överklagandet har därmed fastlagts både att åtgärden ansetts ligga gan. inom fomlämningsområdet och att den inte lämpligen skall komma till utförande. Lämnar regeringen tillstånd har därmed också avgjorts att åtgärden behövde tillstånd, dvs. att den berörde fomlämningsområdet. Om åtgärden därinte ansågs beröra fomlämningsområdet lär det också framgå av regeemot ringens beslut. Det finns sålunda alltid möjligheter till ett rättskraftigt avgörande av hur stort fomlämningsområdet Större exploateringar föregås normalt av planläggning och i planförfarandet ingår samråd med länsstyrelsen. I förhållande till kommunen och de inkan ligga bakom ett planförslag blir det i sådana fall relativt titressenter som digt känt vilken uppfattning som länsstyrelsen har i frågan. Även härvidlag finns det dock vissa problem. Det har inträffat fall då fomlämningsförekomsten först blivit förbisedd inom länsstyrelsen och ett sarnrådsyttrande sålunda utan någon signal till kommunen eller andra att tillstånd anavgetts tingen kan komma att vägras vid prövning enligt KML eller att tillståndet en kommer förbundet med kostnadskrävande villkor för exploatören. I att vara den mån sådana fall måste tillskrivas den mänskliga faktorn lär inte några lagändringar kunna påverka förhållandet. Det kan ändå finnas skäl att ställa frågan fomlämningsförekomsten beaktas tillräckligt i planeringen och om om justeringar i regelsystemet skulle kunna leda till en bättre ordning.

SOU 1996: 128

Motsvarande frågor anmäler sig också vid lovprövning utan föregående planläggning. Som beskrevs ovan i fråga om byggnadsminnena utgör inte den omständigheten att en fornlämning kan skadas byggnadsåtgärd genom en något formellt hinder mot att lov inte något annat i PBL utpekat hinges, om der mot lov finns. Byggnadsnämnden är visserligen skyldig att upplysa sökanden att länsstyrelsens tillstånd fordras, endast nämnden finner men om anledning att anta att så är fallet. För att upplysningsplikten skall fungera krävs givetvis att nämnden eller i realiteten en handläggare hos nämnden inser att en fornlämning kan beröras och att den också har den uppfattningen att projektet ligger inom ett fomlämningsområde. Det finns exempel att upplysningar om nödvändigheten av KML-tillstånd uteblivit och att projekt har kommit till utförande utan tillstånd. I sådana fall infinner sig dilemmat vad länsstyrelsen kan göra för att i efterhand få någon rättelse. Det kan då bli fråga om att bevilja tillstånd med villkor eller mindre kostnadskräom en mer vande arkeologisk undersökning. Det kan förstås också bli fråga föreom ett läggande att återställa fornlämningen eller dess miljö. Från allmänhetens synpunkt kan det framstå som direkt stötande med ingripande i efterhand när tillstånd har kommunen efter vederbörlig getts av prövning. Det är inte heller opinionsmässigt helt enkelt för länsstyrelsen att hänvisa till att dess ingripande är nödvändigt med hänsyn till att prövningsordningarna inte är samordnade.

Samordningsläsningar

En lösning på de beskrivna sarnordningsfrågoma vid tillståndsprövningen vore att efter mönster av den tidigare gällande bestämmelsen i 56 § 1 mom. första stycket byggnadsstadgan göra lovprövningen beroende att vissa av andra författningsreglerade tillstånd, här närmast tillstånd enligt KML, först har inhämtats. Nackdelen med en sådan ordning är att den dels lägger ökad börda på en byggnadsnämndema att ta reda den fullständiga tillståndssituationen för varje enskilt lovärende. Dessutom får man fråga sig vad som skall gälla i fall där lov inte behövs, utan ärendet hos nämnden endast aktualiseras genom en bygganmälan med den förhållandevis korta tid ställs nämnden till buds som för att ta initiativ. Skulle nämnden inte mäkta med den tänkta granskningsuppgiften inställer sig en ändå mer definitiv situation än med dagens ordning; sökanden har alla skäl att förvänta sig att han får bygga utan vidare undersökningar från hans sida. En variant som ligger mellan dagens ordning och den skisserade nyss vore att föreskriva att lovprövningen skall anstå tills frågan tillstånd enligt om KML har klarlagts på motsvarande sätt som tidigare föreskrevs i 8 kap. 24 § PBL för fall där upprustningsåläggande för en fastighet hade begärts. En så- 88 dan lösning skiljer sig visserligen föga från den diskuterade regeln. nyss

Kulturminneslagen och annan skydds- och markanvändningslagstiftning

Skillnaden ligger närmast i det att när KML-ärendet är avgjort, så skall lovprövningen återupptas och det ärendet avgöras endast enligt reglerna i PBL. I praktiken lär dock vägran att ge tillstånd enligt KML peka tungt väen gande omständigheter också i PBL i form av hänsynstaganden till kulturvärden. I sådana fall lär lovprövningen kunna medföra att också lov vägras. För att endera modellen skall fungera fordras att det utan större undersökningar står klart för byggnadsnämndema att lovansökningen också implicerar prövning enligt KML. Det under fastighetsregistret förda planregistret tillen förs uppgifter fornlämningar. Genom den successivt allt större komnu om munala anslutningen till planregistret finns ökande förutsättningar för byggnadsnämndema att konstatera huruvida lovärenden kan komma att beröra fomlämningsområden. Med tanke att få fomlämningsområden är gränsbestämda kan dock inte räkna med att byggnadsnämndema självständigt man skulle kunna göra någon säker bedömning av huruvida de åtgärder som lov söks för berör fomlämningsområdet. En formell koppling av lovhanteringen till prövning tillståndsfrågor enligt KML är av detta skäl svår att genomen av föra.

Sammanfattande bedömning

Utredningen har ovan pekat på vissa risker med den nuvarande ordningen för dubbelprövning av vissa tillståndspliktiga åtgärder. Utredningen har också pekat på svårigheterna att konsekvent samordna prövningen enligt PBL och KML och noterat att systemet ger utrymme för en passiv hantering av samordningsfrågan om byggnadsnämnden av ekonomiska eller andra skäl- väljer låg ambitionsnivå i sin hantering av kulturmiljöfrågoma. Sammanen fattningsvis finner utredningen dock inte riskerna vara så allvarliga att de motiverar samordningsbestämmelser av en art som ändå inte skulle medföra en självklart enklare och säkrare prövning. Utredningen avstår därför från att lägga fram något förslag om samordnade prövningsordningar i PBL och KML. Tanken bakom PBL att den som vill företa tillståndspliktiga åtgärder själv skall för att erforderliga tillstånd enligt skilda lagar inhämtas får svara alltjämt anses bärande.

gnisiiåñuü

:vmçzêxxdub

" ,ââäw

2 Byggnader och miljöer

Utredningen skall enligt direktiven se över det skydd som kultunninneslagen erbjuder byggnader och pröva om det är ändamålsenligt utformat. Därvid skall övervägas om det behövs förstärkt skydd för byggnader inte har så som

stort kulturhistoriskt värde att de kan bli byggnadsminnen. Övervägandena

skall göras bl.a. utifrån bedömningar om vilken bebyggelse det bör vara statens resp. kommunens uppgift att besluta om skydd för. Förekomsten av statsbidrag anges också kunna utgöra ett motiv för ett skyddsinstitut. Vidare skall utredas möjligheter att förenkla handläggningen av ärenden om byggnadsminnen samt behovet av en utvecklad terminologi vid skydd av parker och grönområden. A Direktiven aktualiserar sålunda både principiella och detaljbetonade mer frågor rörande skyddet för byggnader och bebyggelsemiljöer. En principiell fråga av stor vikt är ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna. Denna fråga har behandlats i avsnitt l tillsammans med genomgång en av samordningen mellan KML och PBL. Uppdraget motiverar också en relativt bred granskning av 3 kap. KML om byggnadsminnen, grundad på de erfarenheter som vunnits under lång tillämpning. Nuvarande byggnadsminnesregler tillkom i huvudsak redan år 1960. Endast mindre förändringar gjordes när lagen 1960:690 om byggnadsminnen fördes över till KML. Utredningen har samlat in uppgifter den praktiska tillämpningen om av byggnadsminnesreglema genom enkät till länsstyrelsema och att ta en genom in uppgifter från Riksantikvarieämbetet som har överinseende över lagens tillämpning. Befintligt statistikunderlag är inte omfattande men en uppbyggnad pågår inom Riksantikvarieämbetet, och utredningen har därför begränsat sin egen statistikinsamling. En mer utförlig statistisk överblick över vad som skyddas som byggnadsminnen får därför avvakta närmare studier inom Riksantikvarieämbetet. Uppgifterna avser i huvudsak läget efter KML:s ikraftträdande den 1 januari 1989. Vissa uppgifter kan tillbaka till 1960 års byggnadsminneslag. Enkätuppgifter från länen avser den l januari 1996 budgetåret resp. 1994/95. Sammanställning av statistik- och enkätuppgifter på länsnivå återfinns i bilaga tabellerna 2-8.

2.1 Gällande regler och deras tillämpning

Förutom i 3 kap. KML finns föreskrifter rörande byggnadsminnen i förordningen 1988:1188 om kulturminnen m.m. KMF. Allmänna råd har getts ut av Riksantikvarieämbetet i skriften Byggnadsminnesförklaring Underrättelser från Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer 1991:3. Därutöver har även förordningen 1993:379 om bidrag till kulturmiljövård KMB och förordningen 1988:1229 om skydd för statliga byggnadsmin- SBM särskild betydelse för de statliga åtagandena inom byggnen m.m. nadsvården.

2.1.1 Vad har byggnadsminnesförklarats En byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde får förklaras som byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna får även tillämpas park, trädgård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde 3 kap. 1 § första stycket KML. Lagen gäller inte för byggnader som tillhör staten. Dessa kan om de är synnerligen märkliga skyddas genom bestämmelser som regeringen meddelar statliga byggnadsminnen. Överlåts ett statligt byggnadsminne till om annan ägare än staten övergår det till att bli byggnadsminne enligt KML. Bestämmelserna om byggnadsminnen gäller inte heller byggnad som är fast fornlämning eller kyrkobyggnad enligt kulturminneslagens definitioner 3 kap. 1 § andra stycket KML. Den l januari 1996 fanns ca 1 450 byggnadsminnen, 1 408 enligt Riksantikvarieämbetets register och ett 50-tal som tidigare varit statliga byggnadsminnen, men ännu inte registrerats som byggnadsminnen enligt KML. Besluten avser mycket olika stora objekt och kan vart och ett omfatta åtskilliga byggnader, och även anläggningar av skilda slag. Exempel omfattande anläggningar som skyddats som byggnadsminnen är Strömsholms kanal i Västmanlands län och Kvistabäckensflottled i Gävleborgs län. Kvistabäcken är en 35 km lång flottled, med dammar och stenskoningar. I Strömsholms kanal är 13 delsträckor skyddade, med grävda kanalsträckor och slussar. En 28 km lång delsträcka av järnvägen Västervik-Hultsfred har nyligen byggnadsminnesförklarats, med ingående bananläggningar banvallar, broar, växlar, men även byggnader. Kammarrätten hade tidigare funnit hela jämvägen vara för omfattande för att kunna byggnadsminnesförklaras. Renodlade anläggningar utan byggnader har sällan kommit att byggnadsminnesförklaras. Endast två broar är skyddade som byggnadsminne, Lejonströmsbron i Skellefteå och Tullbron i Falkenberg.

Byggnader och miljöer

Stora områden med åtskilliga byggnader och ett stort antal ägare kan ingå i byggnadsminnesbeslut. Skellefteå kyrkstad med 116 skyddade byggnader, 392 kammare och över l 000 delägare är det mest omfattande. Som exempel på stora skyddsobjekt kan också anföras Söderfors och Forsmarks bruki

Uppland med 88 resp. 70 byggnader och Medevi brunn i Östergötland, där

68 byggnader skyddats. De utgör också exempel att stora områden skyddats med hänvisning till att en bruksmiljö, en bymiljö e.d. kunnat ses som en anläggning med ett funktionsmässigt samband, innan begreppet synnerligen märkligt bebyggelseområde infördes år 1988. Eksjö stadskärna har genom ett antal delbeslut i sin helhet byggnorra nadsminnesförklarats. I 32 skilda beslut har fastigheter i Eksjö skyddats med motivet att de ingår i ett synnerligen märkligt bebyggelseområde utan direkt utpekade synnerligen märkliga byggnader. 14 fastigheter var redan tidigare skyddade som separata byggnadsminnen. Gatumiljön har skyddats i ett särskilt beslut, med hänvisning till bestämmelserna om Skyddsområde i 3 kap. 2 § KML. Skyddsföreskrifter enligt liknande principer är under arbete i Visby innerstad. Byggnadsminnesförklaring där park eller trädgård varit det egentliga skyddsobjektet har genomförts i två fall. Trädgårdsföreningen i Göteborg har skyddats med särskilda skyddsföreskrifter för mark och anordningar i trädgården. En särskild vårdplan för parken ingår i skyddsbeslutet. Här ingår också åtta byggnader i skyddet. Promenadema i Norrköping är det enda byggnadsminne där enbart vegetation skyddas, inalles 6 km alléer med totalt 2 000 lindar. Park eller trädgård, ibland med långa alléer ut i det omkringliggande landskapet har skyddats i åtskilliga fall, men då som Skyddsområde till byggnadsminne, herrgård. År 1964 Grönsöö i Uppland byggnadsoftast en blev minne innefattande skydd av ett parkområde med en särskild vårdplan för parken. Vanligen saknas dock preciserade skyddsföreskrifter som tar sikte markens eller vegetationens vård. I vilken omfattning skyddsföreskrifter för marken i denna situation får utfärdas har varit Omdiskuterat, likaså hur stort parkområde som det skulle vara tillåtet att skydda som Skyddsområde. Vanligen är de utfärdade skyddsföreskrifterna för mark otillräckliga för att skydda de kulturhistoriska värdena i vegetationen och för att tillförsälcra den tillräcklig vård.

Statliga byggnadsminnen Den l januari 1996 fanns 379 statliga byggnadsminnen. Under åren 1993 och 1994 hade statliga byggnadsminnen i stor omfattning övergått till att bli byggnadsminnen enligt 3 kap. i samband med bolagisering av statlig egendom.

Övergången till byggnadsminne enligt kulturminneslagen skall bekräftas

och meddelas den nya ägaren och fastighetsregistret genom en förklaring av länsstyrelsen 3 kap. 7 § KML. Ett femtiotal statliga byggnadsminnen har övergått till enskild ägo utan att detta ännu har skett.

Byggnadskategorier En statistisk bearbetning av byggnadsminnena har igångsatts inom Riksantikvarieämbetet. Fortfarande pågår metoddiskussioner, och några mer långtgående slutsatser om hur skyddsarbetet inriktats och i vilken mån det skyddade byggnadsbeståndet överensstämmer med kulturminnesvårdens mål kan inte dras. En enkel sammanställning av de befintliga byggnadsminnena i kategorier kan dock presenteras. Registret skiljer på drygt 200 olika anläggningstyper fördelade 22 huvudgrupper. Systemet möjliggör också att de enskilda byggnaderna som ingår i en anläggning klassificeras efter byggnadens funktion, men detta påverkar inte klassificeringen i anläggningstyp. Någon åldersklassiñceiing har ännu inte skett, inte heller någon registrering av antalet byggnader som omfattas eller byggnadsminnets areal. Jämförelser kan således ännu bara ske efter antal byggnadsminnesbeslut En fjärdedel av byggnadsminnena är klassificerade som bostadsbebyggelse. Andelen är än större om hänsyn tas till slott, herrgårdar och jordbruk där en stor andel av de skyddade byggnaderna är bostäder. Inom huvudgruppen bostadsbebyggelse i registret upptar underindelningen i anläggningstyper bl.a. 218 borgargårdar och borgarhus, 66 handelsgårdar och köpmansgårdar, 63 villor och 23 palats. I huvudgruppen jordbruk finns bl.a. 131 bondgårdar, 10 torp, backstugor och liknande, 4 byar och 1 fäbod. Gruppen hantverk, manufaktur, industri innehåller bl.a. 21 bruk, 8 hyttor, 9 sågverk och 13 ospecificerade fabriker och industriariläggningar. Byggnadsminnena är i ytterst få fall byggda senare än år 1940. Yngst är Villa Göth i Uppsala, byggd år 1950. Bland de statliga byggnadsminnena återfinns dock ett ännu yngre, Visby tingshus från år 1964.

Byggnader och miljöer

Exempel på byggnadsminnen som omfattar stora ytor, består många av byggnader eller är speciella på annat sätt.

Län Objekt Beslut Skyd- Areal Anm år dade ha, bygg- längd nader km C Grönsöö 1964 10 5 ha Herrgård, park, vårdplan C Forsmarks bruk 1975 40 23 ha Samhälle, herrgårdar, park, dammar, 30 övr. byggn., vårdplan C Söderfors bruk 1985 88 59 ha Samhälle, herrgård, park D Claestorp 1983 21 21 ha Herrgård, park, 2 km allé, ekonomibyggnader E Medevi brunn 1966 68 20 ha Brunnsort, park E Sturefors 1976 22 40 ha Herrgård, ekonomibyggn., stor park, vårdplan E Promenaderna, 1994 O 6,5 km Alléer, skötselplan Norrköping F Eksjö norra stads- 1993 ca 3 ha Stadsdel, byggnader samt kärna 47 beslut 100 gatumark, 46 fastigheter G Järnväg Totebo- 1996 28 km Järnväg, spår, broar, vissa - Verkebäck byggnader M Vrams 1983 6 10 ha Slott, park med Gunnarstorp skötselprogram M Ramlösa brunn 1973 20 19 ha Byggnader, park N Tullbron, 1984 Stenva1vbr0,5va1v - - Falkenberg O Trädgårdsföre- 1992 8 8 ha Park m. vissa byggnader, ningen Göteborg vårdplan för park P Näs slöjdskola 1991 25 50 ha Herrgård, seminarium, park, övrig mark, allé S Långbans gruvfält 1985 14 10 ha Byggnader, område m. industrilämningar, skarnhögar U Engelsbergs bruk 1974 30 10 ha Industriområde, 5 ruiner, mark med lämningar U Strömsholms 1990 100 26 slussar, 11 km grävda kanal km kanaler, 13 delområden W S Flenarnas fäbod 1982 17 50 ha Fäbod, omgivande skogsmark X Kvistabäckens 1994 1 25 km Flottled med dammar, koja flottled Y Gudmundtjärn 1983 19 15 ha Byggnader med inägor Y Galtströms bruk 1995 25 35 ha Brukssamhälle, byggnader, dammar, slaggvarp AC Skellefteå 1982 116 5 ha Kyrkstad, 392 kammare kyrkstad AC Lejonströmsbron, 1994 - - Träbro, 7 spann Skellefteå

Statliga SBM och andra byggnadsminnen BM den 1 januari 1 996 fördelade på huvudgrupper enligt Riksantikvarieämbetets statistik. Tabellen innehåller viss missvisning då ca 100 objekt hänförts till två huvudgrupper. Hänen bör också tas till att ett byggnadsminnesbeslut kan ha mycket olika omsyn fattning.

	Antal		Procent
Huvudgrupp	BM SBM S:a BM SBM S :a
Bostadsbebyggelse	464 27 491 30			7 26
Boställen och änstebostäder	8 7 4 1 l 2 8 6 1 1				7
Fiske och sjöfart	7 32 39		0 9 2
Folkrörelser och föreningsliv	18 0 18		1 0 0
Försvarsväsen	32 3 5 6 7 2 9 4
Handel och bankväsen	6 6 12 7 8 4			3 4
Hantverk, manufaktur, industri 11 l		6 117	7 2 6
l-lälso-, sjuk- och socialvård	37	4 41	2	1 2
Jordbruk	185 11 196 12			3 10
Kommunikationsväsen	49 8 5 134		3 23		7
Konstnärligt skapande	5 0 5 0			0 0
Kultur- och nöjesliv	39	3 42	3	0 2
Rennäring	O 0 0 0			0 0
Offentlig förvaltning	40 l 1 51		3 3 3
Parker och trädgårdar	4 4 8 0			1 0
Rekreation och turism	34	2 36	2	0 2
Religionsutövning	2 8 3 3 1 2			0 2
Rättsväsen	49	5 5 4 3		1 3
Samhällsservice, teknisk	15	l 16 0		0 0

försörjning

Skogsbruk	1 0 1 0	0 0
Slott och herrgårdar	194 47 241 13 13 13
Utbildning och vetenskap	5 5 3 3 8 8 4	9 5
klassificerade och övriga	5 7 12	0 1 0
2.1.2 Byggnadsminnesförklaringens	innebörd

När byggnad förklaras som byggnadsminne skall länsstyrelsen genom en skyddsföreskrifter vilket sätt byggnaden skall vårdas samt i vilka avange seenden den inte får ändras. Om det behövs får föreskrifterna också innehålla bestämmelser om att ett område kring byggnaden skall hållas i sådant skick att byggnadsminnets utseende och karaktär inte förvanskas 3 kap. 2 § KML.

Byggnader och miljöer

Skyddsfiireskrifter Genom att skyddet formuleras i skyddsföreskrifter finns förutsättningar för stor variation och anpassning till speciella förhållanden. Emellertid har det en ofta ansetts lämpligt att hålla skyddsföreskriftema relativt generellt formulerade: byggnaderna får inte rivas, byggas om eller förändras annat sätt Variationen har främst avsett i vilken omfattning interiörer skall omfattas av skydd. Även vården byggnaderna har i skyddsföreskriftema behandlats av kortfattat. Föreskrifterna brukar främst ange att vård skall utföras med lämpliga material och metoder samt i vissa fall i samråd med länsstyrelsen. Preciserade vårdprogram ingår inte i byggnadsminnesbesluten, men kan i enstaka fall ha upprättats och lagts till grund för förhandlingar med ägare och för bidragsgivning. Några län har uppgivit att en vårdplanering pågår så att vårdprogram utarbetas för ett stort antal byggnadsminnen.

Skyddsområde I de flesta byggnadsminnesbeslut finns ett skyddsområde utpekat, och skyddsföreskrifter för detta område. Endast i äldre beslut och för vissa byggnadsminnen i stadsmiljö saknas helt skyddsområde. Syftet med skyddsföreskrifter för skyddsområden är att hindra att byggnadens utseende och karaktär förvanskas. Efterhand har preciserade skyddsföreskrifter för skyddsområden tillkommit. I Riksantikvarieämbetets allmänna råd påpekas riskerna med att inte precisera skyddsföreskriftema för ett

skyddsområde. Ägaren kan då bereda sig ett stort tolkningsutrymme vad

om kan medföra byggnadens utseende och karaktär förvanskas. Å andra som att sidan torde möjligheterna till långtgående skyddsföreskrifter vara begränsade av lagtexten. Enligt enkätsvaren saknades Skyddsområde för 18 % av byggnadsminnena, medan 71 % hade skyddsområden omfattande hela eller del av den tillhörande fastigheten. Endast i undantagsfall berörde skyddsområdet allmän mark eller annan fastighetsägare än ägaren till byggnadsminnet. För 34 % av skyddsområdena fanns det en skyddsföreskrift med mer preciserad verkan än den som direkt kan utläsas av lagtexten.

Skydd som samverkar med naturvdrdslagstiftningen Enligt förarbetena är möjligheterna att byggnadsminnesförklara parker, trädgårdar och andra anläggningar än byggnader begränsade till sådana anläggningar som "är att betrakta som medvetna arkitektoniska skapelser prop. 1987/88: 104 s. 50. För att skydda företeelser eller avsnitt av kulturlandskapet har en samverkan med naturvårdens lagstiftning därför ofta rekommende- 97

4 16-1162

rats. Byggnader har byggnadsminnesförklarats i direkt samverkan med bildandet av naturreservat, eller i något fall naturvårdsområde i 45 fall, således 3 % av byggnadsminnena. I 19 av dessa ingår byggnadsminnet i naturreservatet, i de övriga gränsar de skyddade områdena till varandra. Kända exempel museimiljöer med sådant skydd är Äskhults by i Halland och Ritamäki i Värmland. På Skohalvön i Uppsala län skyddas ett naturreservat omfattande 1 790 ha, med mer eller mindre tydligt samband med slotts- och kyrkmiljön som skyddas som statligt byggnadsminne resp. kyrkligt kulturminne.

2.1.3 Ägarens inställning

Skyddsföreskriftema skall så långt som möjligt utformas i samförstånd med

byggnadens ägare och ägare till kringliggande markområde. Ägaren får inte

åläggas mer omfattande skyldigheter än som är oundgängligen nödvändigt för att bibehålla byggnadsminnets kulturhistoriska värde. Hänsyn skall tas till byggnadens användning och ägarens skäliga önskemål 3 kap. 3 § KML. Med 1960 års byggnadsminneslag infördes möjligheten att skydda en byggnad mot ägarens vilja och ersättningsregler infördes för att reglera villkoren för detta. Endast få sådana beslut har fattats. Bara i ett fall har ett slutligt beslut om byggnadsminnesförklaring mot en ägares vilja överklagats. Det gällde Oscarsteatern i Stockholm, varvid beslutet om byggnadsminnesförklaring stod fast. Den vanliga proceduren vid byggnadsminnesförklaring är att skyddsföreskrifter och villkor i övrigt fastställs efter förhandlingar med byggnadens ägare och sedan skriftligen bekräftas genom att ägaren godtar byggnadsminnesförklaringen före länsstyrelsens beslut. I dessa förhandlingar ingår ofta bidrag till upprustning. Ersättningstvister har varit ovanliga, se vidare avsnitt 2.1.5.

2 1 4 Handläggningsreglerna . . Fråga om byggnadsminnesförklaring kan väckas av var och en genom ansökan eller tas upp genom länsstyrelsens eget initiativ 3 kap. 4 § KML. Paragrafen reglerar också vad en ansökan om byggnadsminnesförklaring bör innehålla samt ålägger länsstyrelsen att undersöka om medel finns tillgängliga för eventuella kostnadskrävande beslut. När en byggnadsminnesfråga väckts eller tagits upp länsstyrelsens initiativ skall länsstyrelsen ofördröjligen underrätta inskrivningsmyndigheten 3 kap. 8 § KML.

Byggnader och miljöer

Den stora balansen ärenden om nya byggnadsminnen hos många länsstyrelser har länge varit föremål för kritik. Justitiekanslern har i ett beslut avseende Länsstyrelsen i Malmöhus län den 12 september 1994 med anledning av sin årliga granskning av ärendeförteckningama vid myndigheterna efter hörande Riksantikvarieämbetet RAÄ anfört bl.a. följande: av "Vid den inspektion som Justitiekanslern gjorde hos länsstyrelsen i juni 1993 fanns, som tidigare redogjorts för, ett stort antal oavgjorda ärenden om byggnadsminnesförklaring som i vissa fall var mer än tio år gamla. Några ärenden hade påbörjats redan på l970-talet. I en del fall hade ärendena inletts genom att kommuner eller enskilda hade väckt frågan om byggnadsminnesförklaring. I andra fall hade frågan väckts av länsstyrelsen själv. Vid inspektionen framkom att det i ett flertal ärenden inte vidtagits någon som helst åtgärd flera år. Från länsstyrelsens och RAÃzs sida har visserligen framförts betänkligheter i fråga om de långa handläggningstiderna men samtidigt framhållits att det kan vara till fördel vid kontakter med vederbörande fastighetsägare att ett ärende hålls öppet under en längre tid i syfte att söka nå samförstånd med fastighetsägaren, bl.a. vad gäller frågan om skyddsföreskrifter.

Även med en generös tillämpning av bestämmelserna i 3 kap. 3 § KML finns det givetvis i det enskilda fallet en bortre gräns för hur lång tid ett ärende av denna anledning kan stå öppet utan att några åtgärder vidtas. Enligt min mening har den gränsen vida passerats när det, såsom är fallet hos länsstyrelsen, finns ärenden som är mer än tio år gamla och där inga åtgärder alls har vidtagits under den perioden.

Det finns i sammanhanget vidare anledning erinra om bestämmelsen i 3 kap. 8 § KML. Länsstyrelsen skall enligt den bestämmelsen för anteckning i fastighetsboken ofördröjligen underrätta inskrivningsmyndigheten då fråga väckts eller tagits upp om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne. Det kan enligt min mening antas att redan sådan en anteckning i många fall kan komma att reducera fastighets rent ekonoen miska värde, varvid också enskilda intressen kan bli lidande. Ärenden byggnadsminnesförklaring innefattar myndighetsutövning. om Det är därför enligt min mening helt oacceptabelt att sådana ärenden ligger utan att bli avgjorda i tio år eller till och med avsevärt längre tid. Att byggnadsminnesärenden till sin natur är komplicerade och ofta tidskrävande utgör inte någon godtagbar förklaring till de extremt långa handläggningstiderna jfr Justitieombudsmännens ämbetsskrivelse 1992/93 507 ff.. s. Inte heller vad i övrigt framförts länsantikvarien eller RAÄ kan som av av försvara det långa dröjsmål med handläggningen som förekommit. För detta dröjsmål framför jag kritik mot länsstyrelsen." Justitiekanslern har överlämnat ett exemplar av sitt uttalande till utredningen. Den l januari 1996 fanns enligt utredningens enkät 853 ärenden om nya byggnadsminnen hos länsstyrelserna. Den 1 januari 1995: 794. År 1995

tillkom 67 byggnadsminnen genom byggnadsminnesförklaring och 58 genom

förklaring övergång från statligt byggnadsminne. År 1994: 102 6.

om resp.

37 framställningar avslogs. År 1994: 68.

Av uppgifterna kan man dra slutsatsen att den genomsnittliga handläggningstiden ligger i storleksordningen fem år. I handläggningstiden kan ingå tid under vilken ärendet vilat i samförstånd med ägaren, t.ex. i avvaktan att bidrag skall kunna beviljas eller byggnadens framtida användning klamar. Fortfarande fanns den l januari 1995 26 byggnader som varit skyddade enligt 1942 års lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader och för vilka fråga väckts om byggnadsminnesförklaring utan att ärendet avgjorts.

interimistiskt förbud Länsstyrelsen får i pågående ärenden utfärda förbud mot åtgärder som kan minska eller förstöra en byggnads kulturhistoriska värde. Förbudet får gälla högst sex månader och om det finns synnerliga skäl förlängas högst sex månader i taget 3 kap. 5 § KML. Förbudet är ersättningsgrundande enligt samma regler som för fullföljd byggnadsminnesförklaring 3 kap. 10 § fjärde stycket KML. Ett till två beslut om interimistiska förbud fattas årligen. Ca två tredjedelar av förbuden förlängs. Den maximala förbudstiden har inte använts i samtliga beslut. I ett fall, Strömstads f.d. teater, som slutade med att ansökan om byggnadsminnesförklaring avslogs, har ersättning utbetalats för skada som drabbat fastighetsägaren genom det interimistiska förbudet. I detta fall varade förbudstiden ca 15 månader.

Anmälningsplikt

Om en byggnad kan antas komma i fråga som byggnadsminne får länsstyrelsen utan att fråga väckts om byggnadsminnesförklaring förordna att an- - mälan till länsstyrelsen skall göras innan byggnaden rivs eller ändras på ett sätt som väsentligt minskar dess kulturhistoriska värde. Länsstyrelsen har en månad sig att ta upp frågan om byggnaden skall bli byggnadsminne och, om så erfordras, förordna om interimistiskt förbud enligt 3 kap. 5 § KML. Om inte detta sker får den anmälda åtgärden utföras sedan månaden löpt ut 3 kap. 6 § KML. Endast elva beslut om anmälningsplikt har fattats från bestämmelsens tillkomst den l januari 1989 fram till den l januari 1995. Dessa beslut tillkom i situationer där byggnadens bevarande blivit ifrågasatt eller ansetts böra säkras genom någon form av åtgärd. Vanligast var att en förestående försäljning blivit känd av länsstyrelsen. Däremot har förordnande om anmälningsplikt inte kommit att användas som "väntelista", på vilken ärendena står på tur för

Byggnader och miljöer

att i den tidsföljd länsstyrelsen lämplig jfr prop. 1987/88:l04 tas upp anser s. 5 l . Enligt lagtexten får förordnande om anmälningsplikt inte meddelas i fall där fråga redan väckts om byggnadsminnesförklaring. Meningen synes inte ha varit att sådana förordnanden skulle användas som säkerhetsåtgärd i pågående ärenden jfr DsU 1987:9 s. 184, prop. 1987/882104 s. 88. Från länsstyrelsehåll har påtalats att anmälningsplikten härigenom inte underlättat den situation många länsstyrelser befinner sig med stora balanser av oavgjorda byggnadsminnesärenden. Under år 1995 har Länsstyrelsen i Stockholms län emellertid börjat att systematiskt använda anmälningsplikt i fall där byggnadsminnesärenden bedömts behöva avslås resursskäl. Beslutet om anmälningsplikt har fattats av efter kommunikation med den som ursprungligen har väckt fråga om byggnadsminnesförklaring. Anmälningsplikt har hittills på detta sätt beslutats i 20 fall av de 120 byggnadsminnesärenden som var öppna den 1 januari ca 1995. 31 gällande anmälningsplikter fanns därmed den l januari 1996, då några upphävts. Anmälningsplikt kan förordnas endast för enskilda byggnader, inte områden prop. 1987/88:l04 s. 88.

Underrättelse, samråd Enligt 11 § KMF skall länsstyrelsen ge kommunen tillfälle att yttra sig innan en byggnad förklaras som byggnadsminne. Syftet är främst att klargöra om skyddet på något sätt strider mot kommunens planering men samrådet har också betydelse för att en samverkan mellan statliga och kommunala bevarandeinsatser skall utvecklas. Samråd skall ske med Riksantikvarieämbetet i ärenden av större vikt, bl.a.

om ersättning aktualiseras l § KMF.

Riksantikvarieämbetet skall underrättas genom att samtliga beslut som fattas enligt KML skall tillställas ämbetet 3 § KMF. Byggnadsnämnden skall underrättas om lagakraftvunna beslut, om nya jämkade eller hävda byggnadsminnen och om anmälningsplikt 12 § KMF.

För inskrivning i fastighetsbok numera inskrivningsregistret skall in-

skrivningsmyndighet underrättas när fråga väckts om byggnadsminnesförklaring eller förklaring enligt 3 kap. 7 § KML utfärdats, när beslut om byggnadsminne vunnit laga kraft eller hävts, när anmälningsplikt enligt 3 kap. 6 § meddelats eller upphävts eller när ansökan om byggnadsminnesförklaring avslagits. Interimistiska beslut enligt 3 kap. 5 § skall inte anmälas eller antecknas. Sådana beslut är också nonnalt av kort varaktighet.

l SOU

l996:l2ii

2.1.5 Ersättning och inlösen

Rätt till ersättning föreligger för ägare och innehavare av särskild rätt om skyddsföreskrifter antingen utgör hinder för rivning byggnad och skadan av därvid är betydande i förhållande till värdet hos berörd del fastigheten, av eller om skyddsföreskriftema annat sätt innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Ersättningen skall beräknas med hänsyn till en eventuell ackumulerad skada under en tioårsperiod, varvid även vissa beslut enligt PBL skall beaktas. Om föreskrifterna innebär att synnerligt men uppkommer vid användningen fastigheten av är staten skyldig att lösa in den om ägaren begär det 3 kap. 10 § KML. Skyddsföreskrifter skall så långt som möjligt utformas i samförstånd med byggnadens ägare 3 kap. 3 § KML. Om ersättning aktualiseras skall länsstyrelsen försöka få en frivillig uppgörelse om ersättningens storlek 15 § KMF. Om förhandlingen misslyckas och en tvist går till domstol är det Riksantikvarieämbetet eller efter dess förordnande länsstyrelsen, som for statens talan 31 § KMF. Ännu har inte någon ersättning utdömts av fastighetsdomstol, men Riksantikvarieämbetet har i några fall betalat ut ersättning efter överenskommelse. I fallet Strömstads teater utbetalades efter förlikning ersättning om 250 000 kr för skada genom ett interimistiskt förbud. Genom uppgörelser utanför domstol har ersättning utbetalats med 1 miljon kr för kvarteret Näktergalen 3 i Vimmerby och 5 miljoner kr för f.d. flyghangaren vid Lindarängen i Stockhohn. Länsstyrelsen kan förelägga den som vill göra anspråk ersättning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader, anmäla ett eventuellt ersättningskrav till länsstyrelsen. De avsedda skyddsföreskriftema skall i sådant fall meddelas ägaren. Om ersättningskrav inte anmäls förloras rätten till ersättning eller inlösen 3 kap. ll § första stycket KML. Endast i något enstaka fall per år begagnar sig länsstyrelserna denna möjlighet. av Avtal mellan staten och en sakägare eller vad de uppenbarligen har förutsatt skall gälla mellan dem i fråga om ersättning eller inlösen skall gälla även för den som senare förvärvar sakägarens rätt 3 kap. ll § andra stycket KML.

2.1.6 Ändring och hävande

Enligt 3 kap. 14§ KML får länsstyrelsen det finns särskilda skäl lämna om tillstånd till att ett byggnadsminne ändras i strid mot skyddsföreskriftema. Därvid får skäliga villkor ställas om hur ändringen skall utföras och doom kumentation. Enligt 16 § KMF skall i ett tillstånd till ändring byggnadsav

Byggnader och miljöer

minne alltid ingå villkor om dokumentation på lämpligt sätt av byggnadens utseende och beskaffenhet. Beslut om ändring av byggnadsminne är vanliga. Skyddsföreskriftema är ofta formulerade så att även små ändringar kräver tillstånd. Syftet med strikta skyddsföreskrifter är ofta att parterna i samförstånd skall kunna komma fram till bra lösningar hur förändringar skall vara förenliga med syftet med skyddet. I praktiken torde skillnaden mellan ett tillstånd till ändring och ett tolkningsuttalande av vad som redan är tillåtet enligt skyddsföreskriftema inte alltid framträda så klart. Det torde dessutom också vara vanligt att när ett tillstånd getts med villkor att medgivna ändringsåtgärder skall utföras under antikvarisk kontroll, kontrollanten underförstått anses ha vissa möjligheter att under hand medge ytterligare mindre avvikelser i förhållande till tillståndsbeslutet, utan att dessa konfirmeras i ett nytt länsstyrelsebeslut. Enligt inhämtade uppgifter från länen har under 1994/95 177 ärenden beslutats om ändring av byggnadsminne 22 län, således i genomsnitt åtta per län. Ett byggnadsminne blir i genomsnitt föremål för ett ändringsärende vart sjunde år. Av de 177 ärendena ledde fem till avslag vilket kan tolkas så att en byggnadsminnesförklaring inte är en död hand över en byggnad, och att ett stort mått av samförstånd mellan myndigheter och fastighetsägare föreligger. En granskning av ändringsärendena visar att de mer omfattande ändringarna är resultat av åtskilliga överväganden innan resultatet bekräftas i ett formellt ändringsärende. Villkor om hur ändringen skall utföras eller om dokumentation förekommer, men inte ofta. Dessa frågor torde vanligen ha lösts under hand, i förväg, så att villkor i beslutet inte erfordras. En intressant fråga är givetvis i vilken mån byggnadsminnena ändras i strid mot skyddsföreskrifterna utan att tillstånd begärs. Motiven till detta kan vara flera utan att uppsåtlig överträdelse behöver misstänkas. Skyddsföreskrifterna kan vara svåra att tolka, skyddet kan vara okänt av fastighetsägaren m.m. Det behöver således inte vara fråga om bristande respekt för skyddet utan kan också handla om brister i fråga om tillsyn och information. Länsstyrelsen får jämka skyddsföreskrifter eller häva byggnadsminnesförklaringen om bibehållandet av byggnadsminnet medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse. En byggnadsminnesförklaring som framstår som ändamålslös får också hävas. Regeringen får också jämka skyddsföreskrifter eller häva en byggnadsminnesförklaring om den ger tillstånd till en expropriation och byggnadsminnet inte kan bestå utan olägenhet för expropriationsändamålet 3 kap. 15 § KML. Hävande har hittills endast förekommit när ett byggnadsminne brunnit, vilket inträffat i tre fall, samtliga före år 1989. Inget byggnadsminne har järnkats eller hävts genom regeringsbeslut. Jämkning av Skyddsområde har beslutats i fråga om Råda säteri i Göteborgs och Bohus län. Ett aktuellt jämkningsärende gäller Strömsholm kanal, Västmanlands län, där länsstyrelsen beslutat jämka skyddsområdet mot ägarens vilja för att ge plats för en

ny jämvägsbro. Beslutet överklagades av Riksantikvarieämbetet och av byggnadsminnets ägare, som hävdade att länsstyrelsen inte borde ha prövat frågan som ett ärende om jämkning utan om att tillåta ett ingrepp i byggnadsminnesområdet, då sökanden inte var byggnadsmirmets ägare. Länsrätten ansåg att det inte var fel att besluta om jämkning med de förutsättningar som gällde, men ansåg att skälen för jämkning inte var tillräckliga och upphävde beslutet. Banverket har överklagat till Kammarrätten och prövningstillstånd har beviljats. Ett ärende om hävande av ett byggnadsminne med anledning av att ägaren saknade medel att fortsätta att förvalta en ändamålslös byggnad kunde avföras genom att en förening bildades med syfte att bevara byggnaden. Härsnäs

missionshus, Östergötland.

2.1.7 Vites- och ansvarsbestämmelser Om ägaren till ett byggnadsminne försummar sina åligganden enligt skyddsföreskrifterna får länsstyrelsen förelägga honom att inom viss tid vidta nödvändiga åtgärder, i den mån de inte är oskäligt betungande. Länsstyrelsen får också, om föreläggandet inte följs, utföra åtgärderna på ägarens bekostnad 3 kap. 16 § KML. Tillsynen av byggnadsminnenas vård har sällan gått så långt att formella förelägganden utfärdats. Om ägaren inte kunnat ta sitt ansvar för vård- och underhåll har situationen i de flesta fall lett till att byggnadsvårdsmedel beviljats. Byggnadsminnen som lider av eftersatt underhåll förekommer dock inte sällan. Ibland saknar ägarna intresse för att vårda byggnaderna, ibland också förmåga att beställa och organisera erforderliga vårdarbeten även om vårdmedel ställs till förfogande. Föreläggande om åtgärd enligt skyddsföreskriftema har utfärdats i tre fall efter år 1961. Vidare får länsstyrelsen förelägga ägare av ett byggnadsminne att återställa ändringar som står i strid med skyddsföreskriftema. Detta slags förelägganden får förenas med vite. Det är också möjligt för länsstyrelsen att begära särskild handräckning hos kronofogdemyndigheten enligt lagen 1990:746 om betalningsföreläggande och handräckning 3 kap. 17 § KML. Föreläggande om återställande har utfärdats i ett fall. Regler om bötesstraff finns för den som river eller annat sätt förstör ett byggnadsminne, ändrar det utan tillstånd eller bryter mot interimistiskt förbud eller anmälningsplikt eller förstör en byggnad under den frist anmälningsplikten ger 3 kap. 18 § KML. Något straffansvar enligt denna regel förefaller aldrig ha dömts ut.

Byggnader och miljöer

2. 1.8 Överklagande

m.m. Beslut som rör byggnadsminnen överklagas hos länsrätten före den 1 april 1995 hos kammarrätten. Beslut av länsstyrelsen att inte förklara en byggnad för byggnadsminne får endast överklagas av Riksantikvarieämbetet 3 kap. 19 § KML. Enligt register över kammarrättemas diarier har 14 beslut som rör 3 kap. KML överklagats sedan lagens ikraftträdande år 1989. Fem av dessa har gått vidare till Regeringsrätten, som dock ännu inte beviljat prövningstillstånd i något av fallen. I två fall har frågan om prövningstillstånd ännu inte avgjorts. Fyra av målen hos kammarrättema avsåg fall där Riksantikvarieämbetet överklagat länsstyrelsemas avslagsbeslut med påstående att tillräcklig utredning inte förelåg om byggnadens kulturhistoriska värde eller om de ekonomiska förutsättningarna för en byggnadsminnesförklaring, I tre av dessa mål ledde överklagandet till ändring av länsstyrelsens beslut.

Övriga ärenden är av växlande natur. Två avsåg ändring av byggnads-

minne; inget av dessa beslut ändrades. Länsstyrelsens beslut om ersättning eller inlösen får inte överklagas som övriga förvaltningsbeslut. Den som är missnöjd med ett sådant beslut kan väcka talan hos fastighetsdomstol inom ett år från det han fått del av beslutet. Staten kan, innan den beslutar om byggnadsminnesförklaring, också gå till fastighetsdomstol för att fastställa de villkor som skall gälla för ersättning 3 kap. 20 § KML. Som framgått ovan har inget mål hos fastighetsdomstol om ersättning eller inlösen enligt KML eller 1960 års byggnadsminneslag lett fram till någon lagakraftvunnen dom. I två fall har enskilda ägare väckt talan mot staten med yrkande om ersättning, men målen har förlikts. Staten har aldrig väckt talan för fastställande av ersättningsvillkoren.

2.1.9 Register, förteckningar Förteckning över byggnadsminnena i landet skall föras av Riksantikvarieämbetet. Länsstyrelsen skall föra förteckning över byggnadsminnena i länet, samt över beslut om anmälningsplikt enligt 3 kap. 6 § KML 14 § KMF. Enligt tidigare bestämmelser skulle tryckta förteckningar utges minst vart femte år. Detta har skett vid tre tillfällen: år 1967 avseende perioden 1961- 1966, år 1981 för åren 1961-1978 och år 1989 för åren 1978-1987. Tryckta förteckningar över statliga byggnadsminnen före år 1989 byggnadsminnesmärken har också utgivits tre gånger: åren 1938, 1967 främst för Stockholms län och 1976 för hela landet. Förteckningama har gjorts infonnativa, med bilder och kartor som visar var byggnadsminnena är belägna och korta texter och sammandrag om vari skyddet består för de olika skyddsobjekten.

Det löpande förda registret har varit av mycket enkelt slag: en förteckning länsvis och samlade kopior av besluten. Datorisering av registret för att göra det tillgängligare och bearbetningsbart har nyligen påbörjats. Bedömningen av vad som skall skyddas som byggnadsminne påverkas givetvis av vad som redan finns skyddat och statistik över detta vad gäller byggnadskategorier, omfattning av skydd m.m. bör ha betydelse för skyddsarbetet. Hittills har emellertid inga sådana sammanställningar funnits kontinuerligt förda och âjourhållna. Länsstyrelserna har inte heller normalt arbetat aktivt med registerfrågan. Däremot har i flera län skrifter med sammanställningar av vilka byggnadsminnen som finns utgivits. I ett fall har en sådan skrift utformats som en länskarta med byggnadsminnena inprickade och illustrerade.

2.1.10 Anslag på byggnadsminne

Ett byggnadsminne skall genom länsstyrelsens försorg och på statens bekostnad förses med ett anslag om att den är skyddad om länsstyrelsen finner anledning till detta och ägaren samtycker 13 § KMF. Syftet med anslaget var från början att bekantgöra att byggnaden var skyddad enligt 1942 års lag rådde t.0.m. förbud mot att avlägsna ett sådant anslag. En standardskylt av brons, sexkantig med tre kronor och påskrift "Kulturhistoriskt minnesmärke skyddat enligt lag" finns sedan år 1960. Den har tillverkats i ca 1 000 exemplar.

2.2 Bidrag och skydd

Det statliga stödsystemet styrs av förordningen 1993:379 om bidrag till kulturmiljövård. I förordningen behandlas fyra olika typer av bidrag varav två till byggnadsvård, normalt benämnda kulturstöd och byggnadsvårdsbidrag. En grundläggande förutsättning för bidrag till byggnadsvård och för kulturstöd är att det kan antas att bebyggelsen kommer att bevaras för framtiden 3 §. Bidrag med högst 90 % av den kulturhistoriska överkostnaden får medges till byggnadsminnen, byggnader som har byggnadsminnesvärde och annan värdefull bebyggelse inom område som är av kulturhistoriskt riksintresse 4 ändrad 1994:323. I övriga fall får bidrag ges till högst 50 % av överkostnaden. Om det finns särskilda skäl får Riksantikvarieämbetet medge att högre bidrag lämnas.

Byggnader och miljöer

Kopplingen mellan bidrag och skydd

Enkäten till länsantikvariema ger svar vilket slags skydd beslutats som eller avtalats för de bidrag som beviljats under budgetåret 1994/95. De bidragsfonner som redovisats är kulturstöd och byggnadsvårdsbidrag. Totalt fattades ca 1 300 bidragsbeslut om tillsammans 196 miljoner kr, varav 42 miljoner kr i byggnadsvårdsbidrag och 154 miljoner kr i kulturstöd. Enligt enkäten är det länsstyrelsernas uppfattning att skydd och bidrag inte bör ges en starkare formell koppling än i dag 13 nej, 9 ja. Därtill är de olika bidragssituationema alltför olika. En strävan att skydda objekt till vilka bidrag lämnats uppges finnas, men den faktiska situationen tycks att få bidrag vara förknippas med ett kommande skydd, eller liknande. Så är fallet för 18 % av besluten. I hälften av antalet bidragsbeslut finns inget formellt skydd med i bilden. Dessa bidrag har i stor utsträckning kanaliserats till riksintressen, 31 %.

Skyddssystemet i PBL Länsantikvariemas enkätsvar belyser också frågan kommunalt skydd i om avtalssituationen skydd bidrag. En samordning i de flesta län omöjlig - anses och orealistisk. Vanligen anförs praktiska, inte principiella skäl. Det vanligaste argumentet är att kommunala skyddsbeslut inte går att praktiskt samordna med bidragsgivningen, att de tar tid att genomföra och att kommunerna inte gör planer eller områdesbestämmelser för skydd enbart, utan endast när det finns en finansiering av planarbetet något exploateringsföretag. Den genom kommunala bristen expertis anförs också.

Bidragsbeslut 1994/95 fördelade på skyddssätt. Tabellen visar andel antal av beslut utan hänsyn till bidragsprocent eller absolut bidragsstørlek 21 län.

:Slryddsform	%
Byggnadsminne	22
Dito, fråga väckt, avtal eller villkor om	8
Anmälningsplikt	O
Dito, avtal eller villkor om	O
Skyddsbestämmelser i plan, områdesbestämmelser	6
Dito, avtal eller villkor om	3
Avtal med fastighetsägaren om skydd 10 år eller mer	7
Inget skydd men höjd lovplikt	l
Inget skydd men riksintresse	31
Inget skydd	20
Stiftelse, hembygdsförening e.d. äger	2

2.3 Länsstyrelsens resurser m.m.

I länsstyrelsernas redovisning till Riksantikvarieämbetet för budgetåret 1994/95 vilken resursåtgång i persondagar som använts för bygganges nadsminnesärenden, dels ärendeflödet, och i några fall statistik om behandlingstid for ärendena. Det gäller all verksamhet som avser byggnadsminnen; någon uppdelning på olika ärendetyper görs inte. Dessutom är troligen tidsstatistiken dåligt jämförbar mellan olika län, olika principer för tidsredovisning kan ha tillämpats. I utredningens enkät har efterfrågats viss kompletterande statistik for budgetåret 1994/95, dels också uppgift om planerad verksamhet för 1995/96. Den genomsnittligt redovisade resursåtgången för budgetåret 1994/95 hos de 17 län lämnat redovisning 43 persondagar, således knappt en som var kvarts heltidstjänst. Variationen är stor, från en persondag till 118. Antalet avgjorda byggnadsminnesänenden varierar från ett till 181 med ett genomsnitt 43 ärenden. Ärendebalansen den 1 juli 1995 vari genomsnitt 43 ärenden. av Även här är variationen stor: från 0 till 141 ärenden. Antalet fråga väckt dominerar stort, totalt i landet fanns 853 ärenden med fråga väckt om byggnadsminnesförklaring den l januari 1996 den 1 januari 1995: 794, således i medeltal 36 län, med variation från 3 till 140. per Den genomsnittliga behandlingstiden för byggnadsminnesärenden dras givetvis kraftigt ett antal mycket gamla ärenden som av olika skäl inte upp av behandlats länsstyrelserna. Siffrorna säger ingenting om ärendeflödet vad av gäller ändring byggnadsminne, tillsyn etc. Sju län har redovisat genomav snittliga genornloppstider: från 92 dagar till l 250 dagar. I länsstyrelsemas verksamhetsplaner för budgetåret 1995/96 anges mycket varierande resursinsatser for byggnadsminnen, från 0 till l 400 persondagar. De län angivit 0 markerar att resurser inte skall prioriteras till byggsom nadsminnesutredning men inte att inga insatser alls kommer att ske. 1 400 är exceptionellt högt och Gotlands län som fullföljer satsningen Visby avser innerstad, delvis med tillfällig personal. Medeltal där extremsiffroma tagits bort och omräkning skett för norrnalår är 100 persondagar och om Stockholm räknas bort, 60 persondagar.

Tillsyn

Enkätsvaren visar att län har ett beslutat program för tillsyn av byggsex nadsminnen. Ca 30 % byggnadsminnena får tillsyn årligen, dvs. i geav nomsnitt får ett byggnadsminne tillsyn vart tredje år. Detta sker dock oftare spontana kontakter, vård- och ändringsärenden etc. än genom planegenom rad tillsyn. Detta kan väntas medföra att vissa byggnadsminnen trots den höga procentuella årliga tillsynen ändock står i stort sett utan tillsyn. Det kan också ifrågasättas vart tredje år är rimligt när vården är så beroende av om

Byggnader och miljöer

personlig kontakt, rådgivning den är. I vilken mån tillsynen visat m.m. som sig behövlig i den meningen att skador och brister i vården uppdagas har inte kunnat undersökas.

Dokumentation I enkäten förekom frågan byggnadsminnena ansågs tillfredsställande, nåom gotsånär eller otillräckligt dokumenterade. De använda begreppen var inte närmare definierade, så svaren speglar endast en allmän uppfattning av dokumentationsläget. Med hänsyn tagen till det varierande antalet byggnadsminnen i de olika länen uppfattningen att 43 % var tillfredsställande dovar kumenterade, 26 % någotsånär och 31 % otillräckligt. I några län sker ambitiös publicering av dokumentationsrapporter. I en Göteborgs och Bohus län är målsättningen att alla byggnadsminnen skall ha en sådan publicerad rapport.

2 3 1 Länsmuseernas medverkan . . Länsstyrelsen skall vid sin tillsyn samverka med kulturminnesvårdande organ inom länet, särskilt länsmuseet 2 § KMF. När byggnadsminnesärendena decentraliserades till de nyinrättade länsantikvarietjänstema länsstyrelserna den l juli 1976 förutsattes ett nära samarbete med länsmuseema för utredning, dokumentation, information och även viss informell tillsyn över byggnadsminnena. En förutsättning för detta var det statsbidragssystem till länssom samtidigt byggdes ut. museema Mycket olika rutiner har sedan vuxit fram i olika län i fråga om arbetsfördelning mellan länsstyrelse och länsmuseum. Efterhand som bemanningen länsstyrelserna förstärkts och medel har blivit tillgängliga för utredningar, planering vårdarbeten har länsstyrelsemas självständighet ökat, och av m.m. därmed beroendet länsmuseemas resursinsatser minskat. I vissa fall har en av utbyggd uppdragsverksamhet hos länsmuseet kunnat ta sig utredningsarbete i form betalda uppdrag, oftast kanske i samband med andra uppdrag av har rört vårdinsatser de presumtiva byggnadsminnena. som Å andra sidan har det ansetts att utredning vad gäller nya byggnadsminnen legat inom den arbetsuppgift länsmuseema skall förväntas klara inom som för sina generella statsbidrag. Detta har ibland lett till att sådana uppramen drag kommit i kläm mellan andra mer akuta arbetsuppgifter och inte utförts inom rimlig tid. Enkäten till länsstyrelserna har försökt belysa samspelet mellan länsstyrelser och länsmuseer i fråga om medverkan i byggnadsminnesärenden och byggnadsvårdsärenden byggnadsminnen.

Under år 1995 betalades i de tio län svarat på frågan 1 074 000 kr till som länsmuseema för uppdrag som avsåg byggnadsminnesärenden och vårdärenden byggnadsminnen.

Andel av länsmuseerna i procent deltar eller är beredda delta i byggsom att nadsminnesarbetet enligt enkät till länsstyrelserna januari 1996.

Inom Som betalt Inte statsbidraget uppdrag alls Gör Kan Gör Kan göra göra Nya bygggnadsminnen

Dokumentation, foto m.m.	12	6 25	48	9
Utredning	5	14 25	52	5
Samråd, yttrande	82	9 9

Ändring, underhåll, värd av byggnadsminne utan bidrag

Besiktning, planering	43	25 5	23	5
Granskning, samråd, yttrande	68	9 5	9	9
Antikvarisk kontroll	20	7 34	39

Bidrag till vård av byggnadsminne

Besiktning, planering	40 14 26	19
Granskning, samråd, yttrande	5 O 14 21	14
Antikvarisk kontroll		76 24
Tillsyn	17 22	2 8 3 3

Övrig konsultmedverkan

Även andra konsulter har varit engagerade i de uppgifter som ovan har redovisats, vari således inte gängse projektering vårdinsatser, eller speciella av tekniska expertutredningar ingår, även om en entydig gräns inte alltid kan sättas. Ett länsmuseum eller länsstyrelse kan ha sådan kompetens en att t.ex. särskild vårdprojektering i vissa fall uteblir och ersätts med programskrivning och löpande arbete inom ramen för den antikvariska kontrollen.

2.4 Skyltar och ljusanordningar inom kulturmiljöer

Skyltar och ljusanordningar är företeelser i vissa fall kan ha påtaglig som en inverkan på upplevelsen av skyddade kulturmiljöer. De omfattas inte av några speciella regler i KML, men kan komma under prövning enligt den lagen i den mån uppsättandet eller en ändrad utformning av anordningar detta slag av skulle kunna anses strida mot skyddsföreskrifter för ett byggnadsminne eller 110 medföra en väsentlig ändring av ett kyrkligt kulturminne. Det kan också före-

Byggnader och miljöer

komma att uppsättandet av t.ex. en skylt eller invid en fornlämning kan anses inkräkta det utrymme som behövs med hänsyn till dess art och betydelse, dvs. fornlämningsområdet enligt 2 kap. 2 § KML. Skyltar och ljusanordningar omfattas emellertid av regler i såväl NVL som PBL. Skyltar inom vägområde regleras också i väglagen. Därtill kommer regler om vägmärken och trafiksignaler i vägmärkesförordningen 1978: 1001. Sambandet mellan dessa författningar är komplicerat. I huvudsak gäller följande. I NVL finns regler om skyltar av två olika slag. Skyltar som avvisar allmänheten från ett visst område får inte finnas uppsatta utan tillstånd av byggnadsnämnden. Tillstånd behövs dock inte om det är uppenbart att allmänheten inte får färdas fritt inom området eller att skylten eljest är behörig. Byggnadsnämnden får förelägga den ansvarige att ta bort en obehörig skylt 17 § NVL. Det rör sig här sålunda om skyltar som sätts upp i avsikt att inskränka allemansrätten. Skyltar som t.ex. hindrar bilkörning en enskild väg eller som begränsar tillträdet till hemfridszonen kring ett bostadshus får normalt anses behöriga och kan alltså sättas upp utan tillstånd. En tavla, skylt, inskrift eller jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål här kallad reklamskylt får inte finnas varaktigt anbringad utomhus utan länsstyrelsens tillstånd 22 § första stycket NVL och 20 § naturvårdsförordningen 1976:484, NVF. Reklamskyltar som tjänar till upplysning om stället bedriven affärsrörelse eller verksamhet får dock sättas upp utan länsstyrelsens tillstånd. annan Detsamma gäller anslagstavlor för meddelanden om kommunala angelägenheter, föreningssammanträde, auktioner eller dylikt. Det går också att söka tillstånd för sådana reklamskyltar och anslagstavlor. Om tillstånd inte har meddelats och en skylt eller tavla befinns vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, får länsstyrelsen ingripa mot anordningen i fråga 22 § andra stycket NVL. Affischer och andra tillfälliga anordningar utomhus för reklam, propaganda eller liknande ändamål får sättas upp utan tillstånd, men skall tas ner inom fyra veckor, om inte länsstyrelsen gett tillstånd. Tillstånd behövs inte om affischen sitter en anslagstavla 22 § tredje stycket NVL. Länsstyrelsen får delegera sina befogenheter till en kommunal nämnd 28 a NVF. De ovan relaterade bestämmelserna i NVL gäller dock inte anordningar inom vägområde eller för vilka bygglov krävs eller har lämnats enligt 8 kap. PBL. Inte heller gäller sådana skyltar och ljusanordningar som kommunen befriatfrån bygglovsplikt enligt 8 kap. 5 § PBL 22 § fjärde stycket NVL. I PBL föreskrivs bygglovsplikt för skyltar och ljusanordningar inom detaljplaneområde 8 kap. 3 § första stycket punkt 2 PBL. Dessutom kan en kommun införa bygglovsplikt för ljusanordningar inom ett område som krävs lll

av skydds- eller säkerhetsskäl omkring vissa anläggningar, samt för både skyltar och ljusanordningar inom värdefulla bebyggelsemiljöer 8 kap. 7 § PBL. I sådana fall prövas alltså anordningama i fråga endast byggnadsav nämnden och enligt reglerna i PBL utom i fall som redovisas nedan. Som framgått är 22 § NVL inte heller tillämplig inom vägområde. Detta begrepp definieras i 3 § väglagen 1971:948 som det område som den mark som tagits i anspråk för väganordning. Dit hör utom själva vägbanan - - andra anordningar som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne. Väganordning är också bryggor och färjor med färjelägen. Inom vägområde råder i princip väghållningsmyndigheten över frågor om skyltar och andra anordningar. Hur vägmärken, däribland ljussignaler, skall användas regleras i vägmärkesförordningen 1978: 1001. Utanför själva vägområdet men i dess närhet gäller speciella regler. Enligt 45-46 §§ väglagen får inte utan länsstyrelsens tillstånd intill vägområdet anbringas ljusanordningar som försämrar ljusförhållandena för trafiken och inom ett avstånd av 50 meter från vägområdet får inte heller utan länsstyrelsens tillstånd reklamskyltar finnas uppsatta, Dessa regler korresponderar med NVL:s motsvarande regler, som också prövas av länsstyrelsen. Inom detaljplan samti den mån bygglov krävs gäller dock inte någon tillståndsplikt enligt väglagen. Inom 50 meter från vägområdet är också reklamskyltar byggnader med upplysning om en viss rörelse samt anslagstavlor undantagna, motsvarande sätt som samma slags skyltar och anslagstavlor var undantagna enligt NVL. I dessa undantagsfall beror tillståndsplikten på om bygglovsplikt föreligger enligt PBL. Det gör det- som framgått ovan inom detaljplaneområde, såvida kommunen inte hävt bygglovsplikten. Dessutom kan det föreligga bygglovsplikt inom värdefulla bebyggelsemiljöer, om kommunen beslutat om detta

Byggnader och miljöer

2.5 överväganden om skyddsbehov och skyddsnivå.

Vidgad anmälningsplikt

Länsstyrelsens nuvarande möjlighet att förordna om skyldighet att anmäla rivning och andra ändringar av byggnader av byggnadsminnesklass till länsstyrelsen, föreslås bli utvidgade. Möjligheten bör stå till buds för byggnader m.m. av kulturhistoriskt värde oavsett om byggnadsminnesförklaring kan bli aktuell eller ej, om staten annat en sätt engagerat sig för ett bevarande, t.ex. genom att lämna bidrag. Anmälningsplikt bör också kunna beslutas i byggnadsminnesärenden som är under handläggning. I sådana ärenden bör anmälningsplikten inte få gälla längre än tre år, men i andra fall bör beslutet kunna förlängas. Om inte länsstyrelsen inom månad beslutar att förbjuda anmälda åtgärder en bör de få utföras.

2 5 1 Olika skyddsklasser . . I diskussionen skydd för värdefulla byggnader har ibland gjorts gällande om att det kan finnas ett behov av att kvalitetsgradera de byggnader som kan komma i fråga för offentliga ingripanden. Byggnadsminnesutredningen föreslog t.ex. indelning av byggnadsminnen i två klasser. A-klassen skulle en omfatta sådana byggnader vars nedrivning och förvanskning skulle innebära oersättlig förlust för landet. B-klassen skulle innehålla byggnader av såen dant värde att det från det allmännas synpunkt vore önskvärt att de bevarades. För båda fallen skulle individuella skyddsfdreskrifter kunna meddelas, men rivningsförbud skulle i första hand gälla endast för A-klassade byggnader och ändring B-klassad byggnad skulle också kunna medges efter en enklare av en prövning än den föreslogs gälla för de A-klassade SOU 1956:26 s. som 76. Förslaget genomfördes inte eftersom departementschefen ansåg att klassiñceringen skulle bli komplicerad och dyr. Skyddsbehovet borde i stället tillgodoses med skyddsföreskrifter med det innehåll som omständigheterna och ägarens intresse i varje särskilt fall påkallade prop. 1960:161 s. 40. Liknande graderingstankar präglar emellertid lagstiftningen i andra länder, t.ex. Frankrike, Storbritannien och Danmark. Utan att vilja införa något graderingssystem i Sverige påpekar utredningen ändå att det svenska skyddssystemet för kulturhistoriskt värdefulla byggnader redan har gjorts beroende två grader värdekriterier. För byggnadsminav av nesförklaring gäller bekant att bebyggelsen skall vara synnerligen som märklig. Uttrycket synnerligen märklig har uttolkats i prop. 1987/88:104 48 innebärande ett betydande kulturhistoriskt värde, utan att det för s. som den skull måste innebära mycket långtgående krav. Klart är dock att kvalifika- 113

tionsnivån för byggnadsminnesförklaring ligger högre än det krav att byggnader m.m. skall vara särskilt värdefulla som ställs upp i PBL för utfärdande av rivningsförbud och skyddsbestämmelser m.m. Man kan därför säga att det redan förekommer ett slags A- och B-klassiñcering i det svenska skyddssystemet, utan att graderingen har uttryckts på detta sätt. Staten kan genom lagens utformning endast befatta sig med Aklassen, medan kommunerna med stöd PBL har möjlighet att fatta av skyddsbeslut såväl för A-klassen som för B-klassen kulturhistoriskt värav defulla byggnader och anläggningar. I avsnitt l har utredningen funnit att kommunernas ansvar för sin hantering av ärenden rörande kulturhistoriskt värdefull bebyggelse inte bör bli föremål för någon omvärdering, men att det kan vara angeläget med en enklare ordning för hantering av frågor om lovpliktsvariationer. Där förutskickades också att staten borde få ökade möjligheter att skydda också sådana byggnader och anläggningar som inte nödvändigtvis kvalificerar synnerligen som märkliga.

2.5.2 En enklare skyddsform: anmälningsplikt

Förenklat uttryckt skulle man kunna säga att staten hittills inte hunnit med att byggnadsminnesförklara i den takt som från antikvariskt håll motiverat, anses medan kommunema inte i den grad som förutsattes vid införandet PBL utav nyttjat de instrument som tillhandahålls dem i form rivningsförbud, av skyddsbestämmelser och förhöjd lovplikt i vissa områden. Att länsstyrelserna inte hunnit med sin uppgift kan förklaras bl.a. med att byggnadsminnesförfarandet kräver relativt i varje enskilt fall. stora resurser Kravet att byggnaden skall vara "synnerligen märklig" relativt anses vara högt. Eftersom ersättningfrågan skall lösas vid skyddstillfallet måste tänkbara framtida konsekvenser av skyddet utredas En ordentlig dokumentation noga. av byggnaden bör göras och skyddsföreskriftema bör individualiseras efter vad som kan vara motiverat i fråga om varje objekt som omfattas. Att många väckta frågor om byggnadsminnesförklaring förblivit oavgjorda under alltför lång tid vittnar om att ställningstagandena i åtskilliga fall svåra. Framför anses allt förefaller det vara kravet på ingående förberedelser inför framtida ändringsanspråk och följande detaljering dokumentation och skyddsföreav skrifter som anses betungande. Till tidsutdräkten kan också i många fall bidra segslitna förhandlingar med ägaren, att bidragsmedel måste frigöras för önskvärda underhållsarbeten eller att ett läge med ett nytt användningssätt som ger bättre ekonomiskt underlag för fortsatt förvaltning skall infinna sig. Gällande regler föreskriver inte med nödvändighet att skyddsföreskriftema noggrant detaljeras och det förekommer också många tämligen schablon- 114 artade skyddsföreskrifter. Likväl är minimikravet i lagen att det i skyddsfö-

Byggnader och miljöer

reskriftema skall anges vilket sätt en byggnad skall vårdas och underhållas och i vilka avseenden den inte får ändras. För ett fullt verkande rättsligt skydd under överskådlig tid förefaller det också nödvändigt att skyddsföreskriftema är ordentligt genomtänkta och tydliga, så att en ägare eller förvaltare lätt kan bilda sig en uppfattning om i vilka avseenden åtgärder med en byggnad strider mot skyddsföreskiifterna och sålunda inte får utföras, i vart fall inte utan länsstyrelsens tillstånd. Att eventuella ersättningsfrågor måste bedömas mot det intrång i ägarens användning som skyddsföreskriftema medför är givetvis en omständighet som också föranleder att föreskriftemas verkan måste vara klar. Slutsatsen av detta resonemang är att om en ökad statlig skyddsinsats skall kunna ske måste en skyddsform introduceras som är enklare än den nuvarande byggnadsminnesförklaringen. Detta kan uppnås om kravet på detaljerade skyddsföreskrifter uppges och de restriktioner som kan komma att gälla för sakägare blir så måttliga att inga ersättningskrav blir aktuella. Effekten av en sådan skyddsform blir sämre, men i många situationer är detta ändå bättre än att inget skydd alls finns. Enligt utredningens uppfattning kan en sådan skyddsform utvecklas ur den anmälningsplikt som finns i 3 kap. 6 § KML. Den uppsikt som kan behövas i de här avsedda fallen kan således åstadkommas genom en skyldighet för ägaren att anmäla tilltänkta förändringar till länsstyrelsen innan dessa kommer till utförande. Anmälningen skall föranleda länsstyrelsen att göra en närmare bedömning av om åtgärden hotar någon väsentlig kulturhistorisk egenskap hos byggnaden. Bedömningen kan utfalla

olika sätt. Åtgärden kan givetvis anses helt oskadlig, varvid inget hinder ställs

upp för ägaren. Det kan också uppstå en sådan dialog mellan länsstyrelsen och ägaren som leder fram till jämkningar i de tilltänkta åtgärderna, varefter dessa kan godtas även från ett kulturhistoriskt perspektiv. Om en överenskommelse inte kan nås mellan parterna inom en viss tid, får

länsstyrelsen överväga om den vill inleda ett byggnadsminnesförfarande av

vanligt slag, eller om byggnaden inte anses tillräckligt viktig. I det senare fallet får ägaren givetvis utföra den tilltänkta åtgärden såvitt länsstyrelsen an-

kommer. Åtgärden kan naturligtvis ändå behöva prövas enligt PBL eller an-

nan lagstiftning. Utredningen föreslår alltså en regel som tillåter länsstyrelsen att besluta om anmälningsplikt för vissa byggnader. Till skillnad från den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 6 § KML skall sådana förordnanden kunna ges för en vidare krets byggnader m.m. än som kan komma i fråga som byggnadsminnen. Inte heller bör det spela någon roll om någon redan har väckt fråga om byggnadsminnesförklaring av byggnaden. Anmälningsplikt skall kunna beslutas i vissa fall där byggnadens kulturhistoriska värde gör det befogat med samråd och rådrum innan fysiska åtgärder vidtas som förändrar byggnaden.

I vilka fall bär anmälningsplikt kunna beslutas

Det fall som anmälningsplikten bör avse är fall där staten engagerar sig eller bedöms behöva engagera sig annat sätt än genom att utfärda definitiva restriktioner för ägaren. I första hand är det sålunda fall då staten har lämnat eller anser det motiverat att lämna bidrag för bevarandet av en byggnad. Det torde sedan lång tid vara ett etablerat synsätt att statligt stöd till kulturhistoriskt värdefull bebyggelse skall kunna lämnas, utan ett ovillkorligt krav på byggnadsminnesförklaring av det mottagande objektet. Utredningen ser inget skäl att ompröva denna ordning. När statligt stöd lämnas kan det finnas skäl för den bidragsgivande länsstyrelsen att precisera erforderliga villkor i bidragsbeslutet. Om särskilda motprestationer kan bli aktuella i en framtid kan det finnas skäl att dessutom sluta ett särskilt avtal med mottagaren för att säkerställa dessa prestationer. Ett avtal kan dock endast undantagsvis göras gällande mot en ny ägare av bidragsobjektet. Vid en byggnadsminnesförklaring utgör detta normalt inget problem, eftersom skyddsföreskriftema gäller mot nya ägare. Det är främst i de fall då en byggnadsminnesförklaring inte är aktuell eller inte hinner genomföras som en förstärkt offentligrättslig kontroll kan vara av värde. Av detta skäl bör länsstyrelsen kunna besluta om anmälningsplikt i fråga om åtgärder som påverkar bidragsobjektet. Det kan också avse fall där staten eller ett länsmuseum eller motsvarande inrättning med statligt stöd svarat för en dokumentation eller inventering av bebyggelsen som påvisar ett kulturhistoriskt bevarandevärde.

Innebörden av anmälningsplikten

Ägaren skall inte behöva vänta länge länsstyrelsens svar på sin anmälan.

Visserligen kan ärenden av detta slag ibland vara komplicerade och fordra ingående bedömningar resursknappa länsstyrelser, men det är viktigare att regelsystemet inte medför några kännbara olägenheter för ägaren. Det bör nämligen inte kunna göras gällande att den restriktion som ligger i väntetiden går över den gräns för inskränkningar i användningen som enligt 2 kap. 18 § RF medför en rätt för ägaren till ekonomisk ersättning. Den tidsfrist om en månad som föreskrivs i den nu gällande regeln i 3 kap. 6 § KML anmälom ningsplikt bör vara tillräcklig. Om länsstyrelsen inom fristen vill hindra åtgärden i fråga bör den kunna göra detta, men bara i fråga om byggnader som kan tänkas bli föremål för byggnadsminnesförklaring. Det beslut länsstyrelsen i ett sådant fall måste fatta är ett interimistiskt förbud mot åtgärden i avvaktan på den vidare prövningen av byggnadsminnesfrågan. Härmed inträder också en möjlighet för ägaren att begära ersättning för den ekonomiska skada som senare kan konstateras ha uppstått grund av länsstyrelsens beslut. Situationen for äga-

Byggnader och miljöer

är här inte annorlunda än ärendet börjat ett vanligt byggnadsminren om som nesärende. Med den här föreslagna ordningen skapas ett ökat utrymme för länsstyrelkomplettera det skydd för värdefulla byggnader som kommunerna i serna att första hand bör känna sitt ansvarsområde. Om en byggnad redan omfatsom något tillräckligt verksamt förordnande enligt PBL, t.ex. detaljplanetas av eller områdesbestämmelser med bevarandesyfte, eller en förhöjd lovplikt i värdefulla bebyggelsemiljöer torde det ligga i sakens natur att länsstyrelsen anmälningsplikt. Något formellt förbud bör dock avstår från att besluta om inte uppställas. Ett beslut anmälningsplikt bör inte kunna gälla under hur lång tid som om helst utan någon ny prövning. Den bör inte gälla under längre tid än tre åri ärenden om byggnadsminnesförklaring är under handläggning. I övriga fall bör dock länsstyrelsen som den vid utgången treårsperioden finner att det fortfarande är befogat att om av låta anmälningsplikten gälla, kunna ge ett nytt förordnande för högst samma tid. En sådan ordning har också den fördelen att fastighetsägaren får en återkommande påminnelse om den gällande förpliktelsen. En ägare att anmälningsplikten inte bör kvarstå kan givetvis som menar begära att länsstyrelsen prövar denna fråga. Omständigheter som kan motiveomprövning kan att byggnaden förändrats genom brand, läckage ra en vara eller skada eller att kommunen fattat något beslut enligt PBL som forannan ändrar rådighetssituationen. Om byggnadsminnesförklaring av en byggnad som redan omfattas av en anmälningsplikt blir aktuell, bör det inte medföra att anmälningsplikten skall upphävas. Behovet rådrum och samråd blir givetvis ännu mer uttalat i en av sådan situation, utan att för den skull något mer ingripande beslut som t.ex. interimistiskt förbud behöver bli nödvändigt förrän byggnaden berörs av ett något förestående ändringsprojekt. Självfallet skall ett beslut anmälningsplikt i normala fall föregås av förom valtningsrättslig kommunikation med ägaren och eventuella andra sakägare. Det är dessutom viktigt att beslutet får en sakrättslig verkan, framför allt mot kommande ägare. Det skall därför anmälas till fastighetsregistret, där det planregisterdelen 33 § fastighetsregisterkungörelsen. kommer att införas i

2.6 överväganden om skyddsobjektet. Kulturreservat

Ett områdesskydd bör införas i KML för att möjliggöra såväl beatt byggda områden som kulturlandskap skyddas. Vad skyddas och som hur skydd och vård skall ske uttrycks i skyddsbestämmelser, anpassade till skyddsbehovet for objekt/område. Kulturreservat resp. föreslås bli benämningen för skyddade områden, medan skyddade byggnader även fortsättningsvis bör kallas byggnadsminnen. Benämning väljs efter vad är lämpligast i det enskilda fallet. som Termen skyddsfdreskrifter föreslås bli utbytt mot skyddsbestämmelser, eftersom ordet föreskrifter i författningstext bör för vara reserverat föreskrifter i regeringsformens mening.

2.6. 1 Byggnader

Något reformbehov vad gäller byggnadsminnesreglemas tillämplighet på byggnader i egenskap skyddsobjekt har inte anmälts. Utöver byggnader av i allmänt känd mening anses reglerna också tillämpliga för sågar, kalk- och masugnar och kvarnar SOU 1956:26 s. 100.

När byggnadsminnesreglema överfördes från byggnadsminneslagen till

KML vidgades tillämpningsområdet för byggnader till inte bara de att avse synnerligen märkliga byggnaderna utan också byggnader lägre kulturhisav torisk valör, i den mån dessa ingick i ett synnerligen märkligt bebyggelseområde. Vidgningen motiverades strävan att bevara samlade värdefulla av en miljöer vid sidan av de enskilda monumenten prop. 1987/88:l04 49. De s. kulturhistoriska bevarandeanspråken riskerade dock därmed komma att i konflikt med andra utrymmeskrävande anspråk i fler fall än tidigare. Man kan säga att länsstyrelserna fick tillgång till ett instrument i högre grad som än tidigare kan ge effekter för markanvändningen. Motsvarande frågor anmäler sig också vid skyddet av större anläggningar. Även ganska stora områden med byggnader som brukssamhällen och i ett fall en fädbod har byggnadsminnesförklarats och detta redan innan möjligheten att skydda ett bebyggelseområde infördes. Vid tillämpningen av byggnadslagstiftningen har ibland uppkommit frågan i vad mån en av människor konstruerad anläggning utgör byggnad. en Denna fråga kan ha betydelse t.ex. för bygglov krävs för viss åtgärd. När det om en gäller tillämpningen byggnadsminnesreglema saknar i regel sådana av definitionsfrågor praktisk betydelse, eftersom reglerna gäller motsvarande sätt också för anläggningar.

Byggnader och miljöer

2.6.2 Parker, trädgårdar och andra anläggningar

Enligt direktiven krävs utvecklad terminologi i fråga om skyddet för parker en och grönområden. Frågan skyddet för detta slags anläggningar, liksom om för trädgårdar, nämns i lagtexten, aktualiserar frågan i vad mån byggsom nadsminnesreglema är väl avpassade för att skydda inte bara ett bestämt objekt med väl avgränsbar yta marken, utan också mer utrymmeskrävande en anläggningar. Bland anläggningar har i förarbetena nämnts bryggor, murar, vallar och vallgravar, brunnar och broar SOU 1956:26 s. 100. Riksantikvarieämbetet har i sina allmänna råd 1991:3 som exempel nämnt dammar, kanaler och flottningsrännor. I avsnitt 2.1.1 har i övrigt belysts vilket slags anläggningar som blivit byggnadsminnesförklarade.

Ytmässigt stora anläggningar

Frågan hur utrymmeskrävande anläggningar som faller in under reom pass glerna är inte oomstridd. I 1987/88:l04 s. 49 anfördes i begränsande prop. byggnadsminnesförklaring bebyggelseområden i tätortsområsyfte att en av den endast borde "komma i fråga beträffande grupper av byggnader som har ett starkt inbördes kulturhistoriskt samband och som är naturligt avgränsbara från tätortsmiljön i övrigt eller som naturligt framstår som en sammanhållen enhet inom tätortsmiljön. En byggnadsminnesförklaring av en hel stadsdel bör sålunda endast i undantagsfall komma i fråga, men däremot oftare t.ex. byggnaderna runt ett torg eller längs en gata eller en del av en gata, under av förutsättning att de uppfyller kraven på sammanhang i bebyggelsemiljön". När Riksantikvarieämbetet år 1993 överklagade Länsstyrelsens i Kalmar län beslut att inte byggnadsminnesförklara den smalspåriga järnvägen mellan Hultsfred och Västervik anförde Kammarrätten i Jönköping mål 3582- 1993, dom 1993-12-22 med hänvisning till det nyss återgivna uttalandet i propositionen järnvägen inte i hela sin sträckning kunde anses utgöra en byggnad att eller anläggning i den mening som avses i 3 kap. l § KML. Domen har se- dan Regeringsrätten inte meddelat prövningstillstånd vunnit laga kraft Ny- ligen har del 23 km jämvägssträckan med tillhörande anläggningar en - - av blivit byggnadsminnesförklarad. Det bör tilläggas att frågan om den ytmässiga omfattningen på de anläggningar kan byggnadsminnesförklaras i praktiken ofta blir beroende av som ägaren accepterar förklaringen. Om det sker kommer ingen närmare rättsom lig prövning av omfattningen till stånd. Enligt utredningens mening kan regelsystemet knappast utformas ett sätt klart hur ytmässigt stora anläggningar som kan bli föremål för som anger byggnadsminnesförklaring. Den frågan lär som hittills få prövas i rättstillämpningen. Det avgörande bör enligt utredningens uppfattning inte vara

hur stor yta som omfattas, utan om det ifrågavarande området kan uppfattas som en sammanhållen kulturhistoriskt tillräckligt värdefull enhet. Just det faktum att en hel anläggning bevarats, oavsett dess storlek kan det vara som avgör dess kulturhistoriska värde.

Anläggningar med vegetation

Beträffande anläggningar med vegetation har gränsen för lagens tillämplighet i förarbetsuttalanden satts vid anläggningar är att betrakta medvetna som som arkitektoniska skapelser prop. 1987/882104 s. 50. Utöver parker och trädgårdsanläggningar, som nämns exempel redan i lagtexten, anfördes i som propositionen alléer. Riksantikvarieämbetet har i sina allmänna råd 199l:3 också angett stadsparker, jämvägsparker, folkparker, botaniska trädgårdar och arboreta. En särskild utredare har föreslagit att utöver nationalstadsparken Ulriksdal- Haga-Brunnsviken-Djurgården ytterligare två nationalstadsparker i Uppsala resp. Trollhättan inrättas SOU 1996:38. Genom de den 1 januari 1996 ikraftträdda ändringarna i NRL och PBL har behovet av grönområden i tätorter och i närheten tätorter ytterligare markeav rats som en kommunal planeringsangelägenhet och även deras kulturhisto-

riska betydelse uppmärksammats se avsnitt 1.4.2. Skyddsbestämmelser för

särskilt värdefulla tomter och allmänna platser skall kunna utfärdas 5 kap. 7 § första stycket punkt 4 PBL och ett allmänt förvanskningsförbud för sådana tomter och allmänna platser har också meddelats 3 kap. 17 § andra stycket PBL. Av förarbetena framgår att de reglerna särskilt värdenya avser fulla parker och trädgårdar i tätortema. Genom de gjorda ändringarna har kommunerna fått i princip samma möjligheter som redan står öppna för länsstyrelserna att i tätortsmiljö skydda kulturhistoriskt märkliga anläggningar med vegetation. Enligt utredningens mening bör konsekvens att 3 kap. KML redan en av är tillämpligt anläggningar med vegetation bli att lagen med större tydlighet bör kunna inriktas områden med kvalificerat kulturhistoriskt värde.

2.6. 3 Skyddsområde

Enligt 3 kap. 2 § första stycket KML skall genom skyddsföreskriftema for en byggnad anges hur byggnaden skall vårdas och i vilka avseenden den inte får ändras. Meningen är givetvis att de objekt som uppfyller kraven som synnerligen märkliga skall säkerställas detta sätt, men i ett synnerligen märkligt bebyggelseområde kan även byggnader av lägre kulturhistorisk valör nås med rättsverkande bestämmelser om vård och förbud mot ändring i vissa avseen-

Byggnader och miljöer

den. Att dessa bestämmelser torde kunna göras mindre ingripande för sådana byggnader än för dem som i sig är synnerligen märkliga ligger i sakens natur och behöver inte påpekas i författningstext. Vad som däremot lämnar utrymme för viss tvekan är hur långt skyddsföreskrifterna för ett byggnadsminnes Skyddsområde enligt 3 kap. 2 § andra stycket KML får gå. Enligt regelns ordalydelse får skyddsföreskriftema innehålla bestämmelser att ett område kring byggnaden parken, trädgården, om anläggningen skall hållas i ett sådant skick att byggnadsminnets utseende och karaktär inte förvanskas. Utredningens enkät har visat att länsstyrelserna tolkar befogenhetema att meddela föreskrifter för Skyddsområde olika. Somliga synes mena att foreskrifterna inte lagligen kan fyllas med mer innehåll än som framgår av själva lagtexten. Denna uppfattning torde fastän den framstår som opraktisk med hänsyn till behovet av att klargöra vilka restriktioner som gäller ändå inte kunna avvisas som helt oriktig. Förarbetena framstår nämligen på denna punkt något motstridiga. I propositionen sägs å ena sidan att föreskrifsom terna för skyddsområden är avsedda att vägleda ägaren och att precisera och konkretisera krav, å den andra att dessa föreskrifter bara får ut på att ett lämpligt område hålls i skick så att själva byggnadsminnets karaktär inte förvanskas prop. 1987/88:104 s. 50, jfr s. 87. Man torde i vart fall kunna sluta sig till att det råder vissa begränsningar i fråga om hur pass detaljerade och ingripande föreskrifterna för ett område runt själva byggnadsminnet får vara och att de alltså ligger en annan, och lägre nivå än skyddsföreskrifterna för själva objektet. Därmed ges utrymme för olika uppfattningar hos en ägare och länsstyrelsen. Som framgått förut avsnitt 2.1.2 kan en ägare hävda att mindre omfattande åtgärder inom skyddsområdet kan få utföras tillståndsfritt av honom därför att de inte förvanskar byggnadsminnets karaktär. Ett exempel på åtgärder vars förvanskningseffekter kan vara ovissa är uppsättande av skyltar och ljusanordningar. Att KML inte innehåller några regler som är tydligt tillämpliga i fråga om skyltar och ljusanordningar kan i vissa sammanhang nackdel. Att sådana anordningar direkt vara en sätta upp på en byggnadsminnesförklarad byggnad är en åtgärd som kan prövas mot meddelade skyddsföreskrifter och lär väl normalt fordra länsstyrelsens tillstånd. Mer oklart är det om anordningarna sätts upp inom ett byggnadsminkringområde. I avsaknad av regler finns inte heller någon klar praxis. En nes bedömning åtgärden förvanskar byggnadsminnet blir sålunda ofta av om tämligen subjektiv. Detta kan medföra att fastighetsägaren gör bedömningen på hand och att länsstyrelsen anser det svårt att ingripa efteråt. egen I viss mån kompenseras denna ofullständighet i KML med den prövning som enligt de i avsnitt 2.4 ovan angivna reglerna skall utföras enligt NVL, PBL och väglagen. Som framgått är reklamskyltar i stor utsträckning undantagna från prövning såväl enligt NVL som väglagen. PBL-prövningen är

normalt sett begränsad till detaljplanerat område, och skyltar och ljusanordningar kan där vara undantagna från lovplikt. Omvänt kan kommunen i värdefulla bebyggelsemiljöer införa lovplikt för skyltar och ljusanordnin gar, men detta har sällan skett. Man kan därför konstatera att skyltar och ljusanordningar ofta kan sättas upp utan föregående prövning i skyddsområdet för ett byggnadsminne och fomlämningsområden. Nackdelarna av denna ordning skall inte överbetonas. Skyltar av olika slag, park- och trädgårdslyktor är vanligen förekommande inslag i både stads- och landskapsbilden och tolereras i allmänhet väl. Ändå kan det finnas fall där en tydlig prövningsplikt kan vara välmotiverad. Vissa byggnader och anläggningar kan i så hög grad präglas av sitt originalskick att moderna inslag som just skyltar och ljusanordningar kan behöva tillkomma efter noggrannare överväganden än en markägare ensam kan anses ha möjlighet att göra. Fasadbelysningar kan anföras som exempel att utformningen av ljusanordningar i vissa fall kan innefatta komplicerade bedömningsproblem. Utredningen anser därför att frågan om tillfredsställande regleringsmöjligheter i fråga om skyltar och ljusanordningar bör lösas inom för ramen neformerade byggnadsminnesregler. Andra exempel på åtgärder som kan vara problematiska är uppförande av mindre kompletteringsbyggnader friggebodar, uppsättande av parabolantenner, plantering, trädfällning, anläggande av parkeringsplatser eller andra markanläggningar eller ändring av markytskikt. Om länsstyrelsen inte delar ägarens uppfattning att åtgärden får utföras, saknar den möjlighet att meddela något självständigt tolkningsbeslut om innehållet i föreskrifterna för området. När en kontroversiell åtgärd väl är företagen kan länsstyrelsen visserligen ingripa med ett föreläggande om återställande, men detta kan överklagas och en lång och måhända oförutsägbar procedur inledas, som knappast framstår som ändamålsenlig från någondera partens synpunkt Det kan också påpekas att oklarheten i förvanskningsförbudet för ett område kan medföra problem vid förekommande fall beräkning ersättning av av vid en byggnadsminnesförklaring. Iden mån förbudet släcker ut byggrätt en enligt en plan, torde det nämligen kunna göras gällande att detta medför en ersättningsgill skada. Det är därför viktigt att det klargörs om förbudet har denna verkan. Från praktisk synpunkt kan man vidare fråga sig hur områdesskyddet skall utformas för de utrymmeskrävande anläggningar som i sig själva utgör områden. Vilken gräns skall ett meningsfullt sätt kunna dras mellan en synnerligen märklig park med dess fullständiga skyddsföreskrifter och det kringområde inom vilket åtgärder förvanskar parken inte får utföras Problemet som framstår ändå mer tydligt tänker ett synnerligen märkligt bebygom man gelseområde med dess inslag av mindre märkliga byggnader. På de anförda skälen anser utredningen inte att det är meningsfullt att skilja länsstyrelsens regleringsbefogenheter i fråga om å ena sidan en synnerli-

Byggnader och miljöer

gen märklig byggnad eller anläggning i sig själv och å den andra det skyddsområde som behövs. Den nuvarande regleringen oförändrad kvarstår - som från 1960 års byggnadsminneslag framstår som en omotiverad rest att —— av byggnadsminneslagen ursprungligen var tänkt som en "monumentlag", utan utvecklat miljöskydd. För att åstadkomma bättre möjligheter att reglera hela miljön på och kring ett byggnadsminne bör i stället utforma regelsysteman met så att skyddsföreskrifter kan utfonnas med ingripande verkan för samma det område som är ändamålsenligt att avgränsa vid en prövning enligt de kulturhistoriska kvaliñkationskraven. Att denna prövning i regel lär resultera i att skyddsföreskriftema görs mindre ingripande i fråga perifera företeelser om inom området än för dess käma torde ligga i sakens natur. Ingenting hindrar heller att området delas in i inom vilka olika skyddsforeskrifter gäller. zoner, En sådan regleringsteknik kan troligen vara lämplig i vissa fall.

2 6 4 Ett områdesskydd: kulturreservatet . . Utredningens överväganden har hittills skett från utgångspunkten att de nuvarande reglerna om Skyddsområde är mindre ändamålsenliga för att lösa de problem med skydd mot oönskade förändringar i omgivningen som kulturhistoriskt värdefulla byggnader och anläggningar nästan alltid har. Detta perspektiv är dock inte det enda som kan anläggas frågan om ett områdesskydd i KML. I växande grad har uppmärksammats att det finns ett behov att skydda kulturhistoriska värden i landskapet. I ett kulturlandskap finns en historisk dimension, det är präglat av människors användning marken och av naturtillgångarna och sätt att bygga och inrätta sig tiderna. Med kulturgenom landskap menas således allt landskap som skapats eller påtagligt påverkats av människan. Som utredningen redan anfört i avsnitt 1.3.1 bör reglerna i 3 kap. KML sålunda utformas med möjligheter att skydda områden. Detta skydd bör kunna gälla för områden med sådana kulturvärden skyddas i 3 och som 4 kap. KML var för sig eller i kombination med varandra, och för kulturlandskap de innehåller sådana skyddade element eller inte. oavsett om Som exempel områden som bör kunna skyddas bestämmelserna genom i KML kan nämnas herrgårdsmiljöer med byggnader, park, trädgårdsodlingar, alléer, arrendegårdar, torp och andra anläggningar typiska för sådana miljöer, byar med ålderdomlig bebyggelse med tillhörande ägor, samt äldre bebyggelselägen med gravar, illustrerande äldre tiders brukningsfonner och landskapsutnyttjande, fabodvallar med skyddszon en av skogsbete, samt fiskelägen med gistvallar. Andra exempel kan vara kyrkliga miljöer med kyrka och prästgård samt spår efter äldre kyrkor och kyrkogårdar, bebyggelse och offerkällor samt andra lämningar som kan ge perspektiv på kyrkans lokalisering till platsen, bruksmiljöer med såväl bevarade byggnader och an- 123

läggningar som lämningar efter sådana, gruvmiljöer med varpar, stånggångar och bebyggelse, industrimiljöer med tillhörande upplag eller kringanläggningar, samiska miljöer med spår av visten, offerplatser och andra lämningar samt framträdande naturformationer med namn, berättelser eller traditioner knutna till sig. Vidare bör nämnas odlingslandskap av kvalificerat kulturhistoriskt värde, översilningsängar, ängs- eller hagmark, eller med särskilda objekt av som stort kulturvärde som lador, odlingsrösen eller hägnadssystem. Vissa av de nämnda företeelsema kan utgöra fornlämningar, som oavsett att de redan är skyddade enligt 2 kap. KML kan behöva vårdas och underhållas ett sätt är samordnat med vården av andra delar av området i fråga, eller behöva som få ett vidare Skyddsområde än som kan avgränsas enligt bestämmelserna i 2 kap. KML. Det kan också finnas delar av en kyrkmiljö som inte är skyddade enligt 4 kap. KML men som bör inordnas i ett skyddssammanhang.

Skydd enligt PBL och NVL Med dessa utvidgade skyddsmöjligheter uppstår också frågor om hur ett sådant skydd skall förhålla sig till det områdesverkande skydd som kan föreskrivas med stöd av PBL resp. NVL. I avsnitt l har utredningen redan berört hur dessa samordningsfrågor lämpligen kan lösas. Framför allt har påpekats att den nuvarande ordningen med ett avgränsningsbehov mellan regleringen i KML å ena sidan och NVL å den andra leder till onödiga regleringsmässiga komplikationer. Svaret frågan bör sålunda vara att KML:s områdesskydd bör inriktas främst av människan skapade företeelser, antingen dessa består i bebyggelse, anläggningar eller lämningar eller utgör framodlade landskapsforrner. Någon skarp gräns till tillämpningsområdena för PBL och NVL bör inte dras upp.

Anmälningsplikt inom områden I avsnittet 2.5.2 fann utredningen att det fullständiga byggnadsminnesskyddet borde kompletteras med regler som medger en viss form av uppsikt över den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen. Denna uppsikt borde kunna tillgodomed anmälningsplikt för ägaren i fråga om vissa tilltänkta åtgärder. ses en Förordnanden om anmälningsplikt torde inte med nuvarande regel i 3 kap. 6 § KML kunna meddelas för annat än för individuella byggnader prop. 1987/88: 104 88. Även det här föreslagna systemet med ett områdesskydd s. bör kunna kompletteras med ett system med anmälningsplikt inom vissa områden. Det är angeläget att anmälningsplikten kan fungera som ett komplement till det fullständiga byggnadsminnesskyddet i hela dess utsträckning. Det bör dock påpekas att anmälningsplikten bara bör kunna användas för att

Byggnader och miljöer

säkerställa inte obetydliga kulturhistoriska värden hos det ifrågavarande området. Instrumentet bör inte användas bara "för säkerhets skull". Risken för att detta skulle ske är liten med hänsyn till att det trots allt handlar om en relativt arbetskrävande procedur. Någon form av inventering eller motsvarande kvalificerad bedömning bör kunna åberopas av länsstyrelsen. Hänsyn bör givetvis även i dessa fall tas till vilka kommunala regleringsformer som beslutats för området eller del av det. Ett samarbete med resp. kommun och en ansvarsfördelning bör också normalt kunna påräknas.

2. 6 5 Terminologi . Som framgått är benämningen byggnadsminne inte helt adekvat för alla objekt som kan komma i fråga för byggnadsminnesförklaring. Det gäller särskilt för de utrymmeskrävande anläggningarna, som i själva verket får ses som områden eller särskilda miljöer. Benämningen "minne" är hävdvunnen inom både naturvärden och kulturminnesvården. Den bör därför inte utan tvingande skäl överges. Man kan tänka sig varianterna byggnadsminne och parkminne. Byggnadsminne torde utan alltför stor konflikt med allmänt språkbruk kunna användas även byggnadsliknande anläggningar som broar, murar, vallar, sågar, kvarnar m.m. Parkminne skulle kunna användas om ingen mer framträdande byggnad ingår i den skyddade anläggningen och denna är ytrnässigt liten. Den direkta parallellen till naturminne är kulturminne. Kulturminne har dock som begrepp utvecklats annorlunda och är nu etablerat som ett samlingsbegrepp de kulturobjekt som är lagskyddade. Benämningen minne passar däremot mindre bra på de anläggningar där stora områden omfattas av skydd. Särskilt gäller detta om både byggnader och andra anläggningar i form av planteringar eller i olika grad hävdade park- och landskapsavsnitt ingår. Bebyggelseområden torde ofta innehålla sådana blandade kultur- och naturelement för vilken benämningen byggnadsminne inte framstår som tillräckligt beskrivande. Som sammanfattande benämning sådana områden finner utredningen reservat vara den mest adekvata, i vart fall när skyddet motsvarar skyddsnivån för byggnadsminnen med fullständiga skyddsföreskrifter. Utredningen föreslår därför benämningen kulturreservat. Ordet reservat har den fördelen att det direkt anger både att det är fråga om ett område och att detta dessutom är skyddat mot förändringar. Med förleden kultur ytterligare att det är människan skapade företeelser är anges av som skyddsvärda, antingen dessa framstår som resultatet av ett medvetet skapande eller av andra aktiviteter, såsom industri, mineralutvinning eller odling eller hävdande av mark. Utredningen har ovan snuddat vid tanken att parker och trädgårdsanläggningar skulle kunna benämnas parkminne, till skillnad från det redan etable- 125

rade begreppet byggnadsminne. Ordet kulturreservat torde emellertid så väl täcka in parker och trädgårdar att det knappast finns behov av en självständig benämning "parkminne" eller liknande. Ordet kulturreservat skulle väl i och för sig också kunna täcka in skyddsvärda byggnader, åtminstone när skyddet omfattar grupper av sådana. För att emellertid kunna träffsäkert benämna även en enstaka skyddad byggnad och för att inte aktualisera ett benämningsbyte för redan beslutade byggnadsminnen föreslår utredningen att termen byggnadsminne behålls. Den föreslås alltså finnas vid sidan av den nya termen kulturreservat. Vilken term som bör användas i det särskilda fallet behöver knappast lagregleras. Länsstyrelsen bör kunna använda den term som framstår som mest beskrivande eller naturligast i sammanhanget. När byggnaderna är det primära och bestämmelserna för marken i första hand avser att värna om ett skyddsområde inom samma fastighet är således byggnadsminne det naturligaste begreppet. Om bestämmelserna avser ett större område eller ställer vården av marken eller av anläggningar marken i centrum används kulturreservat. Någon skillnad i skyddsnivå mellan byggnadsminne eller kulturreservat bör inte råda. De bindande bestämmelser som meddelas vid en byggnadsminnes- resp. kulturreservatsförklaring bör liksom hittills utformas enbart med tanke det skyddsbehov som föreligger i det enskilda fallet och vägas av mot de intressen som ägare, förvaltare eller andra berörda kan tänkas anföra i ärendet. En annan terminologifråga är ett byte av termen skyddsföreskrifter till skyddsbestämmelser. För ett sådant byte kan anföras två motiv. Det första härleds ur RF:s regler om norrngivningsmakten, se vidare avsnitt Ordet föreskrifter är i RF reserverat för bindande regler som har generell verkan och skiljer sig sålunda från bestämmelser som kan vara meddelade i ett beslut som gäller i särskilt fall. De restriktioner för skyddade objekt som det här är fråga om gäller för en bestämd personkrets och måste därför anses som beslutade i särskilt fall. Det är olämpligt att behålla den nuvarande termen med den oklarhet i syftning som vidlåder den. Genom valet av termen skyddsbestämmelser anknyts också till motsvarande term i PBL. I sak kan samma verkan uppnås antingen restriktionen är beslutad enligt PBL eller KML. Någon olägenhet av en eventuell förväxling av beslut fattade enligt PBL resp. KML torde därför inte kunna följa.

Byggnader och miljöer

2.7 överväganden om handläggning, förenkling m.m.

Möjligheten att besluta om anmälningsplikt i pågående ärenden om byggnadsminnes- eller kulturreservatsförklaring bör innebära en effektivisering av handläggningen. Bestämmelsen om en uttrycklig rätt för var och en att väcka fråga om byggnadsminne m.m. bör i förenklingssyfte tas bort, utan att allmänhetens möjligheter att komma till tals i sådana ärenden påverkas. Nuvarande bestämmelser om kommunikationsoch underrättelseskyldighet kan förenklas och flyttas från lag till förordning. Statliga fastighetsförvaltande myndigheter bör göras skyldiga att anmäla överlåtelser av statliga byggnadsminnen till fastighetsregistret. Även regler kulturreservat kan öka arbetsmängden på om nya om länsstyrelserna bör arbetet kunna klaras med oförändrade resurser.

Utredningen har tillfrågat länsantikvariema om deras uppfattning om de handläggningsproblem som bl.a. lett till de av Justitiekanslern påpekade oacceptabelt stora ärendebalansema, se avsnitt 2.1.4. I enkätsvaren framstår som dominerande skäl till att arbetet med byggnadsminnesförklaringar inte kan bedrivas planmässigt och effektivt är den stora mängden ärenden där någon utomstående väckt fråga om byggnadsminnesförklaring. Detta medför att länsstyrelsen tvingas prioritera besvärliga och mindre angelägna ärenden. Andra framförda problem är fastighetsägamas starka ställning, komplikationer med kommunikation i ärenden med många sakägare, svårigheten att fastslå objektets kulturhistoriska värde och därmed kriteriet "synnerligen märklig" samt bristen expertis inom speciellt park- och markskötselområde. Även skäl till en mer omsorgsfull och därmed tidskrävande handläggning har framförts. Behovet av bättre dokumentation och omsorgsfull vårdmer planering inför byggnadsminnesbeslut har t.ex. påpekats. För särskilt parker och trädgårdsanläggningar har bristen på detaljerade skötselföreskrifter och bristen kompetens i kvalificerad parkvård påtalats. Utredningen finner för sin del att många frågor som berör länsstyrelsemas handläggning, urval och dokumentation bör kunna lösas genom allmänna råd och en förbättring av statistik och annat underlag för länsstyrelsemas arbete. Utredningen vill också peka att utredningens förslag i avsnitt 2.5.2 om möjligheten att besluta om anmälningsplikt även i fall där en fråga om byggnadsminnesförklaring redan är under handläggning, bör kunna medföra väsentliga förbättringar i fråga om länsstyrelsemas möjlighet att prioritera bland pågående ärenden. När anmälningsplikten introducerades väcktes förhoppningar att den skulle kunna användas för att avsluta vissa mindre angelägna byggnadsminnesärenden utan fullständig utredning. Det kunde gälla fall där frågan om byggnadens kulturhistoriska värde svårutredd. Det gällde då var

byggnader där det inte gick att entydigt ange att de var synnerligen märkliga där det kulturhistoriska värdet ändå var så högt att byggnadens framtida men öde rimligen borde stå under någon fonn av bevakning. Det kunde också gälla fall där en förhandling med ägarna om ett slutgiltigt skydd inte gick att forcera olika skäl och där det ändå inte skulle vara naav turligt att helt avskriva ärendet Bestämmelserna anmälningsplikt kom dock att utformas så att de inte om är tillämpliga i fall där fråga väckts. Avlastningseffekten uteblev. Utredningförslag bör kunna leda till en effektivare handläggningsordning. ens Vad i det sammanhanget ytterligare kan diskuteras är rätten för var som och en att väcka fråga om byggnadsminnesförklaring.

2.7.1 Den obegränsade rätten att väcka fråga Den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 4 § KML att fråga om byggnadsminnesförklaring kan väckas av var och en genom ansökan eller tas upp på länsstyrelsens eget initiativ har följande bakgnmd. I 2 § lagen 1942:354 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader fanns den bestämmelsen att om en ansökan gjordes av någon annan än fastighetens ägare skulle skriftligt medgivande från ägaren bifogas ansökan. Tanken synes likväl inte ha varit att vem som helst skulle vara behörig att göra ansökan; i förarbetena anfördes att initiativrätten borde tillkomma de kulturvårdande organen, främst Riksantikvarien, liksom annan som har ett legitimt intresse därav SOU 1938:60 s. 40; frågan berördes inte av departementschefen i 1942:8. Bestämmelsen överensstämde med vad som sedan år prop. 1909 gällt för natunninnesmärken. När NVL tillkom år 1964 togs emellertid inte in några bestämmelser om vem som får göra ansökan enligt den lagen. Inte heller enligt PBL är det reglerat har rätt att påkalla tillärnpvem som i lagen. ning av bevarandebestämmelsema

Byggnadsminnesutredningen föreslog att ansökan om byggnadsminnes-

förklaring skulle få göras endast av vissa behöriga personer eller organ, bl.a. byggnadens ägare, länsarkitekten och landsantikvarien, lokal sammanslutning för kulturminnes- och hembygdsvård samt byggnadsnämnden orten SOU 1956:26 s. 102. Förslaget rönte viss kritik under remissbehandlingen och det föreslogs att kretsen skulle vidgas. I propositionen ansågs inte påkallat att det i lagen över huvud taget skulle anges vilka som skulle få göra ansökan. Vem som helst borde enligt departementschefens uppfattning få ta initiativ till en byggnadsminnesförklaring. Obefogade ansökningar ansågs inte behöva befaras och uppenbart ogrundade ansökningar borde omedelbart kunna avslås prop. 1960:161 s. 59.

Byggnader och miljöer

När 1960 års byggnadsminneslag överfördes till KML avsågs ingen ändring ske av den för var och en till buds stående rätten att ansöka om byggnadsminnesförklaring. På Lagrådets förslag togs ett uttryckligt erkännande av den fria ansökningsrätten i enlighet med den nuvarande lydelsen in i 3 kap. 4 § KML. Enligt Kulturarvsutredningens mening måste man numera se mer restriktivt på rätten att väcka fråga om byggnadsminnesförklaring. Ordet ansökan har inte någon entydig, lagdcñnierad innebörd. Normalt förknippas ordet dock med att någon hos en myndighet eller domstol initierar handläggningen av ett ärende eller ett mål som rör någon rättighet som tillkommer honom enligt lag eller författning, eller en skyldighet för någon annan part att fullgöra något som är till förmån för sökanden. Rättigheten eller skyldigheten har antingen en ekonomisk eller personlig innebörd. De som har särskilda rättigheter till fast egendom benämns i regel sakägare. Med rätten att ansöka om något följer normalt en rätt för sökanden att överklaga ett beslut "om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas" 22 § förvaltningslagen. Den for var och en till buds stående rätten att ansöka om byggnadsminnesförklaring passar inte helt in i det mönster som kan skönjas i förvaltningsrätten i fråga om vilka som kan påkalla en myndighets- eller domstolsprövning. Den som utan att vara sakägare vill få en fastighet byggnadsminnesförklarad, kan sålunda varken sägas vara ekonomiskt eller personligt berörd av saken.

Vederbörande får sägas ha ett ideellt intresse av ett slag som normalt inte ger

en förvaltningsrättslig partsställning. Detta förhållande understryks av att sökanden i ett byggnadsminnesärende inte har någon rätt att överklaga ett beslut om avslag på sin ansökan; denna rätt tillkommer endast Riksantikvarieämbetet 3 kap. 19 § andra stycket. Ändå medför utformningen de nuvarande reglerna ansökan av att en tvingar länsstyrelsen att inleda handläggningen av ett ärende i förvaltningslagens mening. Visserligen kan enligt förvaltningsrättsliga grundprinciper en ansökan som är uppenbart ogrundad genast avslås. Den nuvarande anhopningen av byggnadsminnesärenden torde dock visa att sådana fall inte är särskilt vanliga. En annan följd av att en fråga väcks genom ansökan är att inskrivningsmyndigheten ofördröjligen skall underrättas 3 kap. 8 §. Härigenom inträder så som påpekades av JK i hans ovannämnda beslut avsnitt 2.1.4 en - viss sakrättslig verkan som kan vara negativ för ägaren, t.ex. i förhållande till eventuella spekulanter fastigheten eller tilltänkta kreditgivare. Om byggnadsminnesförklaringen efter någon tid avslås, kan det ändå inte uteslutas att fastighetsvärdet momentant har påverkats av att byggnadsminnesfrågan varit under prövning. Detta kan förefalla vara en onödig konsekvens för den händelse skälen för en byggnadsminnesförklaring varit otillräckliga redan från

5 l6-lI62

början, men omständighetema i ärendet ändå inte varit så uppenbara att ansökan genast hade kunnat avslås. En ansökan har också potentiellt den följden att den, om den bifalls, kan medföra att staten blir ersättningsskyldig gentemot en ägare eller innehavare av särskild rätt. Detta förhållande får anses ha bidragit till att rätten för sökanden att få överklaga avslagsbeslut upphävdes i samband med att reglerna i 1960 års byggnadsminneslag fördes över till KML år 1988. Byggnadsminnesvårdens knappa resurser ansågs inte böra tas i anspråk onödigtvis för processer prop. 1987/88:104 s. 108 och 117, jfr KrU 1987/88:21 s. 21. Rätten för var och en att väcka fråga om byggnadsminnesförklaring kan i och för sig verka konsekvent med portalparagrafen i 1 kap. 1 § KML med dess bud att ansvaret för att skydda och vårda vår kulturmiljö delas av alla. Utredningen strävar givetvis också efter att skapa regler som inte hämmar allmänhetens engagemang i byggnadsvårdsfrågor. Med tanke de oacceptabelt stora ärendebalansema länsstyrelserna och att ytterligare resurser för ärendehandläggning inte gärna kan begäras av denna utredning, finner utredningen dock att den nuvarande ansökningsrätten är för långtgående. Det är inte lämpligt att var och en skall kunna binda länsstyrelsens resurser vid en fullständig ärendehandläggning och dessutom inverka på de sakrättsliga förhållandena för en fastighet Nackdelarna av att gällande fria ansökningsrätt behålls kommer dessutom att öka om utredningens förslag rörande kulturreservat med vidgade möjlighe-

skydda kulturhistoriskt värdefulla områden genomförs. Fler fastighets-

ter att ägare kan tänkas bli berörda i varje ärende och handläggningsarbetet därigenom bli mer betungande. Risken för att länsstyrelserna måste prioritera löpande, och i de enskilda fallen mindre viktiga ärenden, framför ett mer planmässigt arbete med viktigare objekt framstår som oroande. På samma sätt som allmänhetens engagemang i bevarandearbetet enligt NVL och PBL synes ha funnit goda former utan en uttrycklig rätt för var och en att väcka frågor och därigenom indirekt få belastningar inskrivna i fastighetsregistret, borde det också att hantera byggnadsminnes- och kulturreservatsförklaringar utan en obegränsad ansökningsrätt, men med bibehållande av allmänhetens befogade intressen. Likaväl som intressenter i fråga om naturvård kan ta initativ till tillämpning av NVL i olika hänseenden genom muntliga och skriftliga framställningar till länsstyrelsen, bör givetvis motsvarande möjligheter finnas kvar inom kulturmiljövården. Skillnaden bör endast vara den att allmänhetens framställningar i fortsättningen bör behandlas enligt vad som åligger en myndighet inom ramen för dess allmänna serviceskyldighet enligt förvaltningslagen. Enligt 4 och 5 §§ förvaltningslagen skall myndigheterna sålunda lämna upplysningar, vägledning m.m och besvara frågor från allmänheten så snart som möjligt samt även ta emot besök och telefonsamtal. Länsstyrelsen bör sålunda i fortsättningen behandla framställningar om byggnadsminnesförkla-

Byggnader och miljöer

ring på ett positivt sätt och besvara dem så snart det går och lämpligt sätt. En skillnad mot dagens ordning blir dock att avböjande besked inte skall utformas som ett beslut i förvaltningslagens mening. Att allmänhetens inflytande förtydligas till att avse en rätt till service stämmer också bättre överens med det förhållandet att inga sökande utom Riksantikvarieämbetet enligt dagens ordning har rätt att överklaga avslagsbesluten. Med utredningens synsätt blir det sålunda en fråga inom ramen för länsstyrelsernas allmänna tillsynsansvar enligt 1 kap. 2 § andra stycket huruvida ett byggnadsminnesärende skall inledas eller inte. Fonnema för detta behöver och kan knappast regleras; initiativet kan t.ex. vara något så formlöst som ett telefonsamtal med vissa upplysningar eller att en inventering överlämnats från länsmuseet. Först när omständigheterna blivit så pass klarlagda att sakuppgifter behöver kommuniceras med ägare och andra berörda, kan tala man om en ärendehandläggning i förvaltningslagens mening. Och först när det blir aktuellt att besluta om restriktioner i form av anmälningsplikt eller interimistiskt förordnande, vilka kan beröra även kommande ägare, borgenärer och andra som inte nåtts av kommunikationen, är det befogat med en avisering till fastighetsregistret. Det bör dock påpekas att rätten att ansöka om byggnadsminnesförklaring inte helt bortfaller med utredningens synsätt. Den som är sakägare bör givetvis ha en sådan möjlighet. Det är inte ovanligt att fastighetsägare ansöker om byggnadsminnesförklaring av den egna fastigheten och detta partsintresse bör även fortsättningsvis respekteras.

2.7.2 Kommunikation med många parter

Grundläggande i handläggningen av ärenden som innefattar myndighetsutövning enligt förvaltningslagen är parternas rätt att få ta del av sakuppgifter som har tillförts ett ärende. I de flesta byggnadsminnesärenden har länsstyrelatt göra med endast ägare till fastighet. Även det skulle finnas sen en en om flera ägare är det normalt inte svårt att identifiera dem via inskrivningsregistret, som dock inte alltid är aktuellt i fråga om nyligen skedda överlåtelser. Vid byggnadsminnesförklaringar kan det finnas andra berörda parter än fastighetsägare. En arrendator lär väl i regel vara känd som sakägare, men kanske inte alltid hyresgäster och bostadsrättshavare. Dessa kan dock också vara berörda i sådan grad att de bör beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Bostadshyresgäster har t.ex. en rätt att på egen hand måla och tapetsera i sina lägenheter, vilken rätt någon gång kan stå i konflikt med skyddsföreskrifter för interiörer. Problemet med kommunikation med fler parter än fastighetsägaren finns alltså i viss mån redan i byggnadsminnesärenden. Kommunikationsproblemet är kanske mest akut inför en tilltänkt byggnadsminnesförklaring, men gör sig

sedan fortlöpande gällande vid tillsyn i den mån länsstyrelsen måste nå någon ägare med meddelanden eller eventuellt förelägganden. Problem av denna art uppkommer emellertid även i andra situationer inom förvaltningsrätten och det finns regler som syftar till att lösa dem. Sålunda ger förvaltningslagen den aktuella myndigheten frihet att bestämma hur en underrättelse skall ske: muntligt, vanlig skrivelse, genom delgivning eller på något annat sätt. Ett beslut skall alltid kommuniceras skriftligen, om en part begärt det, men i så fall har myndigheten också haft en chans att ta reda vart beslutet skall ställas. Delgivningslagen 1970:428 innehåller regler om delgivning genom kungörelse. Ett sådant delgivningsförfarande får användas både om den sökte saknar känt hemvist och upphållsort eller om ett ston antal personer skall delges och det skulle medföra en oproportionerligt stor kostnad att överbringa handlingen till var och en. Vet myndigheten inte vem som söks finns det också möjligheter att hos Överförmyndaren påkalla att en god man förordnas för den bortovarande. Det finns sålunda metoder att handlägga även byggnadsminnesärenden med många svåmåbara intressenter. Utredningens förslag om områdesskydd och kulturreservat kan komma att medföra antalet ärenden med många parter ökar. Även så blir fallet, att om utredningen att det med tanke på redan tillgängliga delgivningsmöjligheanser ter knappast kan vara befogat att införa några särskilda handläggningsregler för byggnadsminnen eller kulturreservat Detta hindrar inte att när en byggnadsminnesförklaring är genomförd i ett ärende med många parter, det skulle kunna vara av nytta för länsstyrelserna att hålla ett register över parterna för att kunna nå dem enkelt även fortsättningsvis. Detta torde dock i huvudsak kunna ske utan författningsstöd. Utredningen återkommer dock till denna fråga speciellt i fråga om kyrkstädema, se avsnitt 4.5.2. Utöver berörda parter skall länsstyrelsen enligt ll § KMF ge kommunen tillfälle att yttra sig innan en byggnad förklaras för byggnadsminne. Bestämmelsen motiveras den centrala roll som kommunen har i fråga om tillkomst av och bevarande av bebyggelse enligt PBL. Skyldigheten gäller dock inte om kommunikationen är uppenbart obehövlig. Så kan vara fallet om byggnaden enligt länsstyrelsens mening inte kan komma i fråga som byggnadsminne. Någon ändring i den nu aktuella bestämmelsen bör enligt utredningens mening inte göras.

Byggnader och miljöer

2 7 3 Underrättelseskyldighet . . Gentemot inskrivningsregistret I 3 kap. 8 § KML finns bestämmelser om i vilka fall länsstyrelsen skall underrätta inskrivningsmyndigheten om beslut i byggnadsminnesärenden. Att inskrivningsmyndigheten skall underrättas är inte i första hand för ägarens skull; kommunikationen mellan denne och länsstyrelsen följer redan av förvaltningslagen. Däremot kan besluten i byggnadsminnesärenden ha sakrättslig betydelse, t.ex. för kreditgivare med panträtt i en fastighet och personer som eventuellt vill köpa den. Underrättelseskyldigheten till inskrivningsmyndigheten bör givetvis i sak bestå, men bestämmelserna bör justeras så att inskrivningsmyndigheten ersätts av den myndighet som svarar för fastighetsregistret, lantmäterimyndigheten. Anledningen är att inskrivningsmyndighetema så som följer av punkt 2 övergångsbestämmelsema till inskiivningsregisterkungörelsen 1974: 1061 ändå inte skall ta någon atman befattning med underrättelsema från länsstyrelän att de utan att själva anteckna underrättelsen i inskrivningsregistret serna skall vidarebefordra den till fastighetsregistermyndigheten för anteckning i fastighetsregistret. Ett undantag gäller visserligen för de fastigheter enligt uppgift ca 250 i hela landet som grund av oklara inskiivningsförhållanden tills vidare inte skall föras över till fastighetsdatasystemet utan fortfarande redovisas i den manuellt förda fastighetsboken tomträttsboken. Man kan förutsätta att dessa fastigheter snabbt minskar i antal och undantaget torde därför vara utan betydelse i sammanhanget. I fastighetsregistnet ingår uppgifterna i planregistret tillsammans med bl.a. andra bestämmelser om marks användning, meddelade t.ex. enligt PBL eller NV L 33 § fasüghetsregisterkungörelsen l974:1059. Enligt gällande rätt skall inskrivningsmyndigheten underrättas redan när en fråga om byggnadsminnesförklaring har väckts eller tagits upp. Utredningen har i avsnitt 2.7.1 föreslagit att den nu uttalade rätten för var och en att ansöka byggnadsminnesförklaring skall utgå. Tidpunkten för den första underrätom telsen behöver ändras i enlighet därmed och det finns knappast någon anledning att låta någon anteckning inflyta i registret förrän någon sakrättslig belastning inträder, dvs. anmälningsplikt eller interimistiskt förbud beslutas. Interimistiska förbud enligt 3 kap. 5 § KML skall enligt nu gällande bestämmelser inte anmälas till inskrivningsmyndigheten. Enligt utredningens mening bör emellertid även sådana beslut trots att de ofta har en kort varak- tighet skrivas in i fastighetsregistret, med tanke på deras sakrättsliga bety- delse. A Huruvida avslagsbeslut skall bli föremål för underrättelse beror om någon tidigare underrättelse har skett, t.ex. om anmälningsplikt i avvaktan slutligt beslut i ärendet. Om sådan underrättelse har avsänts måste länsstyen relsen givetvis informera om att den inte längre är aktuell.

Gentemot kommunen

I 12 § KMF finns bestämmelser om i vilka fall kommunen skall underrättas om lagakraftvunna beslut i byggnadsminnesärenden. Bestämmelsen motiveras av den betydelse för kommunala planeringsåtgärder som besluten har. Även inga planeringsåtgärder är aktuella har beslutet om den betydelsen för kommunen att det upplyser om länsstyrelsens bedömning byggnadens elav ler områdets kulturhistoriska värde. Ett positivt beslut aktualiserar sålunda tillämpning av 3 kap. 12 och 13 §§ PBL, vilket innebär förbud mot förvanskning av byggnader och anläggningar samt förhöjd underhållsplikt. en Dessa regler har kommunen sålunda att tillämpa i ärenden bygglov eller om bygganmälan inom området. Uppgifterna kan också ha betydelse i fråga om påföljder eller ingripanden enligt 10 kap. PBL. Också vid bedömning beav byggelsefrågor i grannskapet enligt 3 kap. l § PBL kan uppgifterna vara av värde. Genom den successiva utbyggnaden av kommunal åtkomst till fastighetsregistret får man numera förutsätta att länsstyrelsens underrättelse till lantrnäterimyndigheten tjänar samma syfte som den nuvarande bestämmelsen i 12 § KMF. Denna torde därför kunna upphävas. Som redan har framhållits har bestämmelserna om underrättelseskyldighet i fråga om byggnadsminnesbesluten sakrättslig betydelse och är vikt också av för kommunerna. Bestämmelserna innebär emellertid inte något åliggande för eller ingrepp i enskildas eller kommuners förhållanden 8 kap. 3 och 5 §§ RF. De riktar sig helt till länsstyrelserna och får därmed anses ha sin plats i förordning snarare än i lag.

Statliga byggnadsminnen.: övergång till privata

I 3 kap. 7 § KML föreskrivs att länsstyrelsen skall utfärda särskild förklaen ring om att ett statligt byggnadsminne blivit byggnadsminne enligt 3 kap. Denna formulering bör emellertid undvikas eftersom den kan utrymme för ge osäkerhet om vad som gäller i det fall länsstyrelsen av någon anledning, t.ex. därför att den inte fått vetskap om ägarförändringen, inte har utfärdat fören klaring. Att lagens mening emellertid är att det statliga byggnadsminnet med automatik övergår till att omfattas av reglerna i 3 kap. framgår av prop. 1987/88:lO4 s. 47. En utebliven förklaring torde därför sakna betyannan delse än den rent informativa Det måste dock konstateras att en sådan informationsbrist i praktiken kan medföra en försvagning av skyddet för byggnadsminnen övergått m.m. som från statlig till privat ägo. Om en förvärvare inte särskilt upplysts att om objektet är byggnadsminne har vederbörande nonnalt inte heller möjlighet att få reda förhållandet genom fastighetsregistret. Det finns nämligen inte några bestämmelser om att fastighetsregistret skall tillföras uppgifter statom

Byggnader och miljöer

liga byggnadsminnen. Det kan alltså inte uteslutas att förvärv av statliga byggnadsminnen i något fall kunnat ske utan att förvärvaren känner till eller bort känna till denna egenskap hos det förvärvade objektet. Enligt 8 § förordningen 1988:1229 om statliga byggnadsminnen får överlåtelse av statliga byggnadsminnen inte ske utan Riksantikvarieämbetets resp. regeringens samtycke och det torde åvila förvaltaren att söka detta samtycke. Den nämnda förordningen och fastighetsregisterkungörelsen bör ändras så att fastighetsregistret kan tillföras uppgifter om statliga byggnadsminnen. Uppgiftsskyldigheten bör dock inte åvila länsstyrelsen, utan den fastighetsförvaltande statliga myndigheten. Länsstyrelserna synes nämligen inte alltid få uppgifter om överlåtelse av statliga byggnadsminnen, vilket torde vara en orsak till att i ca 50 fall den i nuvarande 3 kap. 7 § föreskrivna skyldigheten att utfärda särskild förklaring inte blivit fullgjord.

2 7 4 Resursbedömning . . Utredningens ovan framförda förslag har effekter på länsstyrelsemas handläggning och ärendeutveckling. Den ökade möjligheten att skydda områden innebär en ökad omfattning av ägarkontakter. Det går inte att bortse från att väckta frågor om skydd av områden kan komma att vidga kretsen av berörda sakägare och således komplicera handläggningen. Å andra sidan innebär en begränsning av rätten att ansöka om byggnadsminnesförklaring och nya möjligheter att besluta om anmälningsplikt en effektivisering av handläggningen. Några entydiga prognoser om utfallet av de föreslagna regeländringama är knappast möjliga att göra. Utredningen bedömer att ändringarna som sådana inte ställer krav på större resurser än de som nu är tillgängliga.

, . 22g155â4/"

3 Prästgårdar

Sveriges prästgårdar är viktiga i den kyrkliga kulturmiljön och representerar stora kulturhistoriska värden. De har spelat och spelar ännu en väsentlig roll i det offentliga samhället, särskilt på landsbygden. Prästgårdamas betydelse för avlöningen av prästerna har motiverat att särskilda forvaltningsregler gällt för dem. Sedan år 1940 har också särskilda regler för att ta till deras vara kulturhistoriska värden funnits. Enligt direktiven skall utredningen lämna ett förslag till ändring av regelsystemet för skydd av prästgårdarna genom att skyddet överflyttas till kulturminneslagen. Utredningen skall också överväga om skyddet är ändamålsenligt utformat eller om det behöver ändras i några avseenden. Utredningen har genom enkäter till stiftsamfällighetemas egendomsnämnder och till länsstyrelserna sökt bilda sig en uppfattning om de aktuella förhållandena. I samband med enkätema har viss statistik insamlats som komplement till den inventeringssammanställning som utförts av Riksantikvarieämbetet och publicerats år 1989.

3.1 Bakgrund

Ett prästboställe har sedan tidig medeltid varit ett i lag föreskrivet tillbehör till en kyrka. I landskapslagarna föreskrevs att en präst skulle bo "kyrkobolet, att jord skulle finnas avsatt för prästens underhåll och att denna jord var fri från skatt till kronan. Det ålåg byalaget att uppföra och vidmakthålla prästgården. År 1723 fastslogs dessa rättigheter prästerskapets privilegier konär diñerades, rättigheter som sedan skulle gälla till år 1910. I lag föreskrevs också vilka hus som skulle finnas och hur stora de skulle vara. Motsvarande bestämmelser om vad som skulle vara laga hus på en prästgård fanns även efter år 1910, när jordbruket avskildes från prästboställena och dessa blev rena tjänstebostäder.

SOU 1996: 128

3 1. 1 Bevarade prästgårdar . Riksantikvarieämbetets inventering Riksantikvarieämbetet genomförde regeringens uppdrag åren 1985-1987 en sammanställning av prästgårdsinventenngar som utförts i länen sedan år 1973. Arbetet publicerades i rapporten RAÄ 1989:2 Prästgårdari Sverige. I de fall inventeringar saknades eller var ofullständiga gjordes en snabbinventering. Ett register över totalt 10 801 inventerade byggnader på 2 792 fastigheter upprättades. Byggnaderna grupperades från kulturhistorisk synpunkt i tre grupper: grupp 1 byggnadsminne eller värda att bli byggnadsminne, grupp 2 övriga byggnader av kulturhistoriskt värde och grupp 3 övriga byggnader. Fastigheterna i registret klassificerades som miljöer i tre klasser: miljöklass 1 miljö av nationell betydelse, miljöklass 2 miljö av läns- eller lokalt intresse, samt utan beteckning övriga. Miljöklassificeringen är fristående från grupperingen av de enskilda byggnaderna i värdegrupper. På vilka fastigheter enskilda byggnader av stort värde finns kan alltså inte direkt utläsas av den. I registret angavs vilken sorts kyrklig egendom det var fråga om. Där angavs också ett antal fastigheter som inte var i kyrkans ägo, men som tidigare varit det och som vid inventeringama medtagits för att ge en fullständigare bild. Av registret kan inte utläsas vilka fastigheter som ursprungligen varit prästgårdar och vilka som tagits med i de olika prästgårdsinventeringarna ändå, t.ex. löneboställen. Kulturarvsutredningen har remitterat inventeringsmaterialet till egendomsnämndema för korrigering och aktualisering. Av svaren framgår att mycket stora förändringar av kyrkans innehav av fastigheter har skett sedan år 1987 då inventeringsmaterialet senast granskades av de dåvarande stiftsnämnderna. Det är inte heller lätt att entydigt fastställa vilka fastigheter som är ursprungliga prästgårdar. En âjourföring av prästgårdsregistret ligger utanför utredningens uppdrag, men det insamlade materialet utgör ett gott underlag för fortsatt sådant arbete.

Antal byggnader av olika värdeklasser fördelade på fastigheter av olika miljöklasser i Riksantikvarieämbetets inventeringssammanställning år 1989. 166 byggnader av högsta värde byggnadsminnesklass ligger således på fastigheter som inte angetts ha något miljövärde.

Miljöklass	1	2	0	Summa
Byggnad klass 1	288	108	166	562
Byggnad klass 2	514 1 197 1 150			2 861
Byggnad klass 3	623 2 230 4 479			7 332
bedömd	8	12	26	46
Summa	1 433 3 547 5 821			10 801

Prästgårdar Antal fastigheter, miljöklassade och fördelade på olika ägare och jordnatur enligt Riksantikvarieämbetets inventeringssamntanställning I 989.

Fastighetsslag,	Miljöklass			Summa
Ägare	1	2	0
Biskopsgård	1	1	5	6
Församlingskyrkas fastigh.	1		2	3
Kyrkofondsfastighet		1	2	3
Löneboställe	64	219	391	674
Prästgård, kyrkoherde	131	277	576	984
Prästgård, komminister	43	144	357	544
Summa präglad	174	421	933	1 528
Summa kyrklig jord	240	642	1 333	2 214
Kyrkokommunal egendom		2	11	13
Summa kyrkoägd	240	643	1 344	2 227
Övriga ägare	14	38	142

194 Ospeciñerade ägare 44 105 222 371 Summa 298 786 1 708 2 792

Tidigare inventeringar

År 1901 påbörjades länsvisa utredningar av uppkomsten av de ecklesiastika boställena. Arbetet avbröts år 1929 och resultatet infogades i 1931 års prästlöneutredning. Syftet med utredningarna att utröna i vilken omfattning de var var donationer, hade upplåtits kronan och därmed få precisa av m.m. mer uppgifter om deras rättsliga ställning. Ca 20 % boställena i de undersökta av stiften hade ursprungligen upplåtits av kronan. 1910 års boställsordning innebar att jordbruket skulle brytas den ut ur gamla prästgårdsenheten och upplåtas arrendegård. Reformen som en genomfördes under den efterföljande tioårsperioden. Då det befarades att många prästgårdar och prästgårdsmiljöer därigenom skulle försvinna eller skadas genomfördes på initiativ Nordiska museet inventering enkät av en genom en till samtliga kyrkoherdar. År 1918 hade från 1 200 församlingar insvar kommit, åtföljda av 700 fotografier och 800 planskisser över prästgårdar ca och prästgårdsmiljöer. Inventeringen fullföljdes från Nordiska sida museets genom uppmätning och fotodokumentation. Precisa uppgifter om antalet prästgårdar och deras tjänstestatus, som bostad eller som f.d. prästgård, och deras ställning i det kyrkliga regelverket för förvaltning av den kyrkliga jorden finns inte tillgängliga. Några uppgifter genom åren refereras nedan.

SOU 1996: 128

I utredningen SOU 1948:44 Betänkande med förslag till nya grunder för avlöningen av präster m.m., anges antalet prästgårdar till 1 857, varav kyrkoherdeboställen 1 192 och komministerboställen 665. Här återfinns också en detaljerad ålders- och storleksstaüstik I proposition 1956:116 angavs antalet prästerliga tjänstebostäder till 2 101, därav l 314 för kyrkoherde och 787 för komminister. Samtidigt fanns 1 374 kyrkoherdetjänster och 901 komministertjänster. I betänkandet SOU 1967:46 Kyrklig egendom, skattefrågor, prästerskapets privilegier uppskattades antalet prästgårdar som var i bruk till l 700. Samtidigt fanns 2 119 kyrkoherde- och komministertjänster i landet. I samband med pastoratsreformen år 1962 hade 323 prästgårdar blivit överflödiga. Enligt 1960 års ecklesiastika boställsutredning SOU 1968:12 Förvaltningen kyrklig jord m.m. var antalet löneboställen 4 133. Av dessa var av 2 376 f.d. kyrkoherdeboställen, 933 f.d. komministerboställen och 824 övriga prästlöneboställen där tjänstebostad inte längre fanns anvisad. En sammanställning av siffror ur statistikmaterialet stiftsvis tillsammans med aktuella uppgifter inhämtade av utredningen från egendomsnämndema återfinns tabell 9 i bilaga Den aktuella församlingsindelningen den l som januari 1995 redovisar 2 544 församlingar fördelade på 1 100 pastorat och 171 kontrakt.

Prästgårdamas ålder år 1945. Bearbetning av tabeller i SOU 1948:44. Summeringen stämmer inte i grundtabellen.

Byggnadsår Kyrka- Därav Kommi- Därav Samt- Därav herde- om- nister- om- liga ompräst- byggda präst- byggda präst- byggda gårdar 1921- gårdar 1921- gårdar 1921-

		1945		1945		I945
1936-1945	74	l	58	0	132	1
1921-1935	155	38	168	43	323	81
1901-1920	115	62	91	44	206	106
1881-1900	128	87	62	46	190	133
18800ä1dre	618 421		218	140	836	561
svar	107	60	68	31	175	91
Summa	1 192 669		665	304 l 842 973

3.1.2 Prästgården som tjänstebostad

Skyldigheten från år 1910 för pastoratet att tillhandahålla kostnadsfri tjänstebostad för präst och komminister bibehölls i 1932 års ecklesiastika boställsordning. Befrielse från skyldigheten kunde medges av Kungl. Majzt. Efter-

Prästgårdar

hand kom denna skyldighet att främst gälla landsbygdspastorat, dvs. platser där någon lämplig bostad inte normalt kunde förväntas finnas att hyra. Genom 1951 års prästlönereglemente 1951:577 togs rätten till kostnadsfri tjänstebostad bort. Där Kungl. Majzt så förordnade skulle tjänstebostad tillhandahållas pastoratet och uttrycklig skyldighet för prästen att beav en tjänstebostad där sådan hölls infördes. Dispens från denna skyldighet gagna kunde Kungl. Majzt. Dispens ges numera av domkapitlet enligt ges av 34 kap. 7 § kyrkolagen. Hyran, till början fanns angiven i reglemensom en tet, togs ut genom löneavdrag. I mitten 1960-talet avskaffades de närmare villkoren i ecklesiastik boav ställsordning laga hus och hur prästgård skulle vara beskaffad, om om en varvid pastoratens underhållsplikt för en del byggnader som tillhörde prästgården upphörde SFS 1964:706. Prästlönereglementet upphävdes den 1 januari 1966. Generellt för statliga tjänstebostäder föreskrevs i kungörelsen 1961:333 angående tjänstebostadshyra m.m. att hyran skulle vara marknadsmässig, dock med hänsyn till de särskilda förhållanden det innebar att bostaden var tjänstebostad. I fråga prästgårdar maximigräns för det antal om angavs en kvadratmeter för vilka marknadsmässig hyra skulle bestämmas. Från år 1985 sänktes maximigränsen till 100 kvadratmeter. Prästgården kunde därutöver beräknas innehålla utrymme för prästerligt arbete inom församlingsvården och för kyrkliga förrättningar som inte anordnades på annat sätt SFS 1984:1000, 1984:1002. Denna bestämmelse infördes för att begränsa skattepliktiga förrnånsvärden och motverka att äldre, större prästgårdar skulle antingen upphöra som tjänstebostad eller ersättas med andra mindre byggnader. Från den 1 januari 1988 bestämmer pastoraten själva om prästgård skall finnas tjänstebostad SFS 1987:76. Hyran fastställs av egensom domsnämndema. Tjänstebostadsfrågan regleras numera i 34 kap. 3-8 §§ kyrkolagen samt förordningen 1989:89 tjänstebostäder för biskopar och om präster.

3.1.3 Äldre reglering den kyrkliga jorden av Den kyrkliga egendomen under medeltiden tillväxte främst genom donationer. Gustav Vasa hävdade kronans äganderätt till den kyrkliga jorden. 1686 års kyrkolag erkände i sina formuleringar kyrkorna som särskilda rättssubjekt. Avkastningen egendomen skulle till prästens avlöning och kyrkans och av egendomens underhåll och förkovran. Frågan om äganderätten komplicerades egendomens karaktär donation eller i vissa fall stiftelse där den långsikav av tiga förvaltningen enligt donators eller stiftares ändamål måste garanteras. Från 1800-talets mitt har ständiga lagändringar skett för att anpassa dels 141

SOU 1996: 128

prästernas lönevillkor till en modern penninghushållning, dels förvaltningen av den kyrkliga egendomen till en mer vanlig fri förmögenhetsförvaltning där avkastningen ställs i centrum. Samtidigt har regelverket utvecklats med beaktande av att prästgårdama inte i rättslig mening ägs församlingarna eller av pastoraten, utan att de är kyrklig jord med särskild rättslig ställning. I princip var varje prästboställe knutet till viss församlingsprästtjänst, en och var en avlöningstillgång. Man skilde på bostadsboställe, beboddes som och brukades av prästen, och löneboställe, vilket prästen inte brukade själv utan upplät annan mot en avgift. Från mitten 1800-talet arrenderades löav neboställena ut genom domkapitlet och länsstyrelsen. Från år 1866 avskildes större boställsskogar och ställdes under skogsstatens förvaltning. Från år 1862 omvandlades tiondet och andra naturaavgifter till fasta penningbelopp. Prästen skulle dock fortfarande förvalta och i princip bruka bostadsbostället med dess jordbruk. För att ta vara på de tillgångar tillkom prästerna som men inte gick att hänföra till ett enskilt pastorat och för minimilön i att garantera en betalningssvaga pastorat, inrättades år 1868 prästerskapets löneregleringsfond. Den ersattes år 1910 med Kyrkofonden, som då dessutom fick andra uppgifter.

Ecklesiastik boställsordning

Tillkomsten av den ecklesiastika boställsordningen 1910:141 innebar tillsammans med en rad andra lagändringar att prästens lön reglerades och tiondet slutgiltigt avskaffades. Prästen skulle inte längre beroende vara av ett jordbruk. Prästgården med tomt avskildes från det tillhörande jordbruket och skulle av prästen disponeras kostnadsfritt tjänstebostad. Vad skulle som som omfattas av prästgården i form "laga hus" reglerades. Resten bostadsav av bostället överfördes till kategorin löneboställe och förvaltades samma sätt som de tidigare löneboställena, jordbruket genom domkapitlet och länsstyrelsen och skogen genom Domänverket. Ofta byggdes arrendatorsbostad till en lönebostället, ibland i stället en ny prästgård varvid den gamla blev arrendatorsbostad. Boställsordningen innehöll dessutom bestämmelser förenklade försom säljningen av kyrklig jord. Tidigare hade jorden kronojord, och ansetts vara försäljning hade därmed krävt riksdagens och kyrkomötets medgivande. Nu räckte det med Kungl. Majzts medgivande. År 1927 överfördes uppgiften till Kammarkollegiet. Sedermera, år 1964, överfördes befogenheten i vissa fall till stiftsnämnden.

Prästgårdar

Ny ecklesiastik b0st1lls0rdm'ng År 1932 tillkom ecklesiastik boställsordning l932:400, en ny prop.

1932:187, L2U8, och en ny lag om kyrkofond. De nya bestämmelserna in-

nebar att förvaltningen av den kyrkliga jorden skulle ske genom pastoraten varigenom det lokala inflytandet över den kyrkliga egendomen stärktes. Detta ansågs inom kyrkan vara en garanti för att egendomen skulle ligga kvar i kyrkans hand. Även skogsmarken tidigare förvaltats Domänverket skulle som av nu förvaltas av pastoraten. Kyrkofonden ñck användas för att köpa till värdebeständig fast egendom, i första hand skog. Som förvaltningsorgan och kontrollorgan över pastoratens förvaltning fanns från år 1926 boställsnämnder som verkade för delar av ett stift. Dessutom inrättades år 1932 stiftsnämnder. Tillämpningsbestämmelser meddelades i kungörelsen 1935:19 med bestämmelser angående tillämpningen av ecklesiastik boställsordning.

Ändring i den ecklesiastika boställsordningen och kungörelse med bestäm-

melser angående tillämpningen av denna År 1940 infördes i 7 och 32 §§ ecklesiastika boställsordningen 1940:733,

1940:211, L1U49 krav att prästgårdar och ändringar prästgård

prop. skulle utformas med beaktande av god byggnadskultur. I 32 § angavs att arbeten som kan ha kulturhistorisk eller estetisk betydelse för prästgårdens yttre eller inre byggnadskaraktär skall underställas stiftsnämndens prövning och fastställelse. Detta gällde både nybyggnad och arbeten en befintlig prästgård. Ny- eller ombyggnad på löneboställe skulle också underställas stiftsnämnden, men bara om skiljaktiga meningar yppats vid boställsnämndens beslut. Samtidigt infördes i kungörelsen 1935:19 med bestämmelser angående tillämpningen av ecklesiastik boställsordning ett nytt fjärde kapitel med detaljerade bestämmelser som ställde krav att prästgårdarna i princip skulle hanteras som det offentliga byggnadsväsendet i övrigt 1940:734. För alla ändringar en prästgård krävdes yttrande av länsarkitekten, som uttryckligen skulle ta ställning till förslaget från kulturhistorisk och estetisk synpunkt. Om det gällde kulturhistoriska värden skulle länsarkitekten samråda med landsantikvarien. Om länsarkitekten i sitt yttrande fann att förslaget hade estetisk eller kulturhistorisk betydelse för prästgårdens yttre eller inre byggnadskaraktär skulle förslaget sedan underställas stiftsnämndens prövning och fastställelse.

Lag om förvaltning kyrklig jord av

Lagen förvaltning kyrklig jord 1970:939, 1970:168, L3U 91

om av prop. tillkom för att möjliggöra en genomgripande strukturrationalisering av det 143

SOU 1996: 128

kyrkliga jord- och skogsbruket, främst under stiftsnämndemas ansvar. I lagen intogs en allmän hänsynsregel i 14 § under rubriken "Annan kyrklig jord" med innebörden att naturvårdens och kultunninnesvårdens intressen

skulle beaktas i skälig omfattning. Övriga bestämmelser till skydd för präst-

gårdarna hänvisades genom 12 § till en kungörelse. Underlag för reformen hämtades i 1960 års ecklesiastika boställsutrednings betänkande SOU 1968:12 Förvaltningen kyrklig jord Det av m.m. omfattande utredningsmaterial som samlats inom för 1958 års utredramen ning Kyrka-stat X SOU 1967:46, Kyrklig egendom, skattefrågor, prästerskapets privilegier innehåller en grundlig historik och en principdiskussion om förvaltningen. Omfattande ändringar skedde i lagen genom 1975:1322 prop. 1975/76:37 KrU22, men bevarandefrågan berördes inte. Genom lagändring den l januari 1988 prop. l986/87:13, KrU 1987:77 och en samtidig ändring i lagen 1970:940 kyrkliga kostnader, om gavs pastoraten frihet att själva bestämma huruvida tjänstebostad präst skulle anvisas. Samtidigt ändrades 18 § så att Stiftsnämnden skulle svara för kyrklig jord även i ärenden om byggnadsminne och naturvårdsområde. Tidigare hade denna bestämmelse i fråga om skyddslagstiftning endast omfattat naturreservat, naturminne och skydd för djurlivet. En dubbel roll för stiftsnämnden i kulturmiljöhanteringen började därmed framträda.

Kungl. Maj:ts kungörelse om förvaltning av kyrklig jord Genom kungörelsen 1971:860 om förvaltning av kyrklig jord stärktes skyddet för kulturvärdena jämfört med vad som gällde i den ecklesiastika boställsordningen. Stiftsnämnden skulle bli med hög kompetens ett organ som skulle sköta en kvalificerad tillsyn, i fråga om kultunninnesvård efter samråd med landsantikvarien. Stiftsnämnden skulle enligt 3 § hålla förteckning över den kyrkliga jorden i stiftet och i denna ange för prästgård om denna utgjorde särpräglad miljö eller omfattade byggnad som hade särskilt värde som exempel viss tids byggnadsskick. I förteckningen skulle också redovisas vilka särskilda föreskrifter som stiftsnämnden meddelat med stöd av 6 Denna löd: "Vid förvaltningen av prästgård skall naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen beaktas i skälig omfattning. För vården och användningen av prästgård som utgör en särpräglad miljö meddelar Stiftsnämnden särskilda föreskrifter. Motsvarande gäller i fråga om sådan byggnad på prästgård vilken har särskilt värde som exempel viss tids byggnadsskick." I 7 § stadgades att nybyggnad eller väsentlig ombyggnad av hus på prästgård fick ske endast efter medgivande av stiftsnämnden. Detsamma gällde i fråga om annan åtgärd som kunde inverka den yttre eller inre byggnads-

Prästgårdar

karaktären hos hus på prästgård. I 9 § ställdes krav yttrande från landsantikvarie vid åtgärder enligt 6 § andra stycket och 7 För annan kyrklig jord än prästgård gällde enligt 14 § krav att stiftsnämnden skulle upprätta plan över dels de rationaliseringsåtgärder som skulle genomföras, dels "åtgärder för beaktande av naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen...", dels också vilka medel som borde användas för genomförande av planerade åtgärder. Boställsnämnden skulle enligt 57 § ta ställning till alla mer omfattande rationaliseringsåtgärder, liksom nybyggnad eller väsentlig ombyggnad på löneboställe. Medgivande till åtgärderna fick lämnas endast om de stod i överensstämmelse med plan enligt 14 I 16 § angavs vilka samråd som skulle ske vid upprättande eller omprövning av en sådan plan. Samråd med länsstyrelsen resp. landsantikvarien krävdes i ärenden rörde naturvärden eller kulturminnesvården. Är 1972 som tillkom en bestämmelse i samma paragraf att avskrift av plan skulle tillställas Kammarkollegiet 1972:551. Kungörelsen ändrades ett flertal gånger och bytte, genom SFS 1975:631 rubrik till förordning. Följande ändringar av förordningen berör mer eller mindre bevarandefrågan. När länsstyrelserna år 1976 gavs ett regionalt kulturminnesvårdsansvar ändrades bestämmelserna i 9 och 16 §§ så att stiftsnämnden skulle samråda med länsstyrelserna i stället för med landsantikvariema. Med SFS 1987:831 infördes i 3 § ett tillägg av innebörd att i förteckningen över prästgårdar som utgör en särpräglad miljö även tidigare prästgårdar, som övergått till att bli löneboställe, skulle ingå i förteckningen. I 68 § infördes bestämmelsen att vid försäljning av en prästgård som utgjorde särpräglad miljö skulle stiftsnämnden inhämta yttrande från länsstyrelsen. Båda dessa ändringar tillkom därför att pastoratens skyldighet att hålla prästgård upphört. Utredningen SOU 1968:12 Förvaltning av kyrklig jord m.m. hade uppmärksammat förhållandet att skyddet för prästgårdarna enligt den ecklesiastika boställsordningen hade varit beroende av boställsnämndemas uppmärksamhet på deras kulturhistoriska värde, och att skyddet endast gällde prästgårdar som fortfarande var i bruk som tjänstebostad. Den nya kungörelsen om förvaltning av kyrklig jord hade löst det förra problemet, men det andra endast indirekt genom att planen enligt 14 § skulle avse även hur naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skulle beaktas. I praktiken torde få planer ha tillkommit med det innehåll som förutsattes i kungörelsen vad gäller kulturhistorisk hänsyn.

jord Ny lag om förvaltning av kyrklig Den nya lagen prop. 1987/88:31, KU 30, l988:183 om förvaltning av kyrklig jord var ett led i den fortsatta genomgripande förändringen och effektiviseringen av kyrkans organisation. Ansvaret för mer kostnadskrävande 145

SOU 1996: 128

angelägenheter, vari ingick all förvaltning av fast egendom överfördes från församlingarna till pastoraten. Obligatoriska stiftssamfälligheter bildades och stiftsnämnder och boställsnämnder ersattes med egendomsnämnder som skulle förvalta viss kyrklig jord och även utöva tillsyn över pastoratens förvaltning, bl.a. vad gällde vården av kulturhistoriska värden. Stiftsnämndema, som varit statliga myndigheter, ersattes således av egendomsnämnder med ställning av obligatoriska nämnder inom den kyrkokommunala stiftssamfälligheten. Bestämmelserna till skydd av naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen flyttades från förordning till lag: till 8 § i fråga om prästgårdar och 11 § för övrig egendom. Kyrkobyggnadsbidrag infördes. Ur Kyrkofonden kan bidrag således utgå till vård av kulturhistoriskt värdefulla kyrkor i resurssvaga pastorat. Reformen byggde på den år 1982 tillsatta Kyrkokommitténs slutförslag SOU 1986:17 och 18 Framtid i samverkan.

Ny förordning om förvaltning av kyrklig jord

En ny förordning l989:88 om förvaltningen av kyrklig jord utfärdades till den nya lagen. I 5 § ålades egendomsnämndema att hålla förteckning över den kyrkliga jorden. Förteckningen skulle innehålla de uppgifter som Kammarkollegiet krävde. Kammarkollegiet har sedermera utfärdat särskilda föreskrifter, SFS 1989:673. Reglerna om egendomsnämndemas befogenheter att meddela föreskrifter för särpräglade miljöer återfanns i 4 oförändrade från den tidigare gällande förordningen. Reglerna i 7 § om medgivande av egendomsnämnden vid ombyggnad av prästgård och om andra åtgärder som kunde inverka den yttre eller inre byggnadskaraktären motsvarade de tidi- 7 och 9 §§. Även reglerna upprättande plan för bl.a. hur gare om av naturvårdens och kulturrninnesvårdens intressen skulle beaktas återfanns i stort sett oförändrade i 24 Detsamma gällde bestämmelserna om samråd med länsstyrelsen om denna plan i 25 I 34 § återfanns regeln om att länsstyrelsen skulle ges tillfälle att yttra sig vid försäljning av kulturhistoriskt värdefulla prästgårdar.

Ny kyrkolag

Den l januari 1993 ersattes 1686 års kyrkolag med en ny prop. 199l/92:85, KU 32, 1992:300, enligt förslag i Kyrkoförfattningsutredningens slutbetänkande SOU 1987:4 och 5 En ny kyrkolag m.m. Lagen om förvaltning av kyrklig jord överfördes med i huvudsak redaktionella ändringar till 41 kap. kyrkolagen.

Prästgårdar

I förordningen om förvaltning av kyrklig jord infördes vissa ändringar 1992:1106 för anpassning till den nya kyrkolagen.

3.1.4 Utredningar och förslag om ändrade regler för kyrkans egendomsförvaltning

Kyrkofondens utredning Jorden, skogen och fonderna 1990 och departementspromemorian Ds 1992:2 Svenska kyrkans finansfönnögenhet, syftade till en mer effektiv och mindre detaljreglerad förvaltning av kyrkans förmögenhet. En uppluckring av de tidigare stränga reglerna hade inletts år 1980 när kyrkan fick tillstånd att placera högst en fjärdedel av sina tillgångar i aktier. År 1987 ökades andelen nu hälften. I utredningen Jorden, skogen, fonderna föreslogs att i princip all förmögenhetsförvaltning, även av den fasta egendomen, skulle övertas av egendomsnämndema och att därmed all detaljreglering av hur egendomen förvaltas skulle avskaffas. Prästgårdama skulle överföras till pastoraten med äganderätt, som kyrkokommunal egendom. Den enda regel till skydd för kulturvärden som skulle bli kvar var den allmänna hänsynsregeln att naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen skall tas tillvara. Det särskilda skyddet för prästgårdar och planeringsskyldigheten för hur bl.a. kulturhistoriska värden skulle behandlas vid förvaltning av kyrklig jord föreslogs helt avskaffade. I promemorian Svenska kyrkans finansförmögenhet lämnades förslag baserade på den förra utredningen och de remissynpunkter som den föranlett. Vad gäller prästgårdarna hade den föreslagna överföringen till pastoraten i huvudsak vunnit stöd hos remissinstansema. Frågan om skyddet för kulturvärdena hade tagits upp bl.a. av Riksantikvarieämbetet. I promemorian föreslogs att regler till skydd för prästgårdarna skulle införas i 4 kap. KML i huvudsak enligt samma modell som gäller för kyrkobyggnader och begravningsplatser. Samtliga prästgårdar och f.d. prästgårdar som var i kyrklig ägo och var byggda före utgången av år 1939 skulle omfattas av skyddet. Länsstyrelsens tillstånd skulle erfordras för avyttring, rivning, flyttning eller sådan ombyggnad som innebar väsentlig ändring av byggnader eller andra fasta anordningar på tomten eller för åtgärder som eljest väsentligt förändrade en särpräglad miljö. Liksom för kyrkobyggnader skulle Riksantikvarieämbetet få besluta att bestämmelserna skulle gälla även en nyare prästgård som var märklig genom sitt kulturhistoriska värde. Förslaget att överföra prästgårdarna till pastoraten med äganderätt godtogs av en remissmajoritet, men remissutfallet var långt ifrån entydigt och de framförda argumenten mycket växlande. Negativa till de föreslagna skyddsreglerna i KML var Svenska kyrkans centralstyrelse och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. På stiftsnivå togs frågan upp av fyra domkapitel som samtliga tillstyrkte förslaget. Ett femte domkapitel Visby ville inte att 147

SOU 1996: 128

prästgårdarna skulle bli kyrkokommunal egendom just med hänsyn till deras kulturhistoriska värde, som ansågs kräva en kvalificerad förvaltning på stiftsnivå. Domkapitlet hänvisade till goda erfarenheter av den stiftssamfillighet som Gotland inrättats för vården av kyrkorna. Av de fem stiftsstyrelser som tog upp frågan om skyddet för prästgårdar avstyrkte två, varav en ville ha kvar systemet med yttrande från länsstyrelsen. Tre tillstyrkte varav en ansåg år 1939 vara en för sen tidsgräns för generellt skydd. Av egendomsnämndema endast fem hade lämnat svar till stiftsstyrelsema avstyrk- - te en skyddsreglema och en tillstyrkte. En egendomsnämnd ville behålla prästgårdarna som kyrklig jord med hänvisning till att kulturvärdena därigenom skulle beredas ett starkare skydd. Kammarkollegiet hade inget att invända mot förslaget till skyddsregler men föreslog, med hänvisning till att skyddet kunde visa sig bli kostnadskrävande för församlingarna, att en föreskrift borde tas in i kyrkofondslagen med innebörd att även prästgårdar av särskilt kulturhistoriskt intresse skulle kunna få kyrkobyggnadsbidrag till kostnadskrävande underhåll och restaurering. Kammarkollegiet tog också upp frågan om att besvär över egendomsnämndemas beslut endast enligt förslaget skulle kunna få anföras som kommunalbesvär. Kollegiet förordade förvaltningsbesvär och att Kammarkollegiet skulle vara överprövningsmyndighet. Riksantikvarieämbetet tillstyrkte det i promemorian föreslagna skyddssystemet. Efter remissbehandling av promemorieförslaget gavs Kyrkoberedningen i uppdrag att ta ställning till förslaget och remissvaren. Beredningen delade utredningens uppfattning att prästgårdarna borde bli kyrkokommunal egendom. Beredningen ansåg vad gäller frågan om ett förstärkt skydd för prästgårdarna att något behov av särskilda bestämmelser i kulturminneslagstiftningen inte förelåg, sedan Riksantikvarieämbetet och Kammarkollegiet numera utfärdat vägledande riktlinjer för egendomsnärnndernas arbete med dessa frågor. Hur de av egendomsnämndema beslutade föreskrifterna skulle tillämpas sedan prästgårdarna överförts i pastoratens ägo behandlades inte.

Förslaget till ändring i kyrkolagen överlämnades till kyrkomötet RegSkr

1993:1 i överarbetat skick. Prästgårdarna föreslogs bli överförda till pastoratens ägo som kyrkokommunal egendom. Frågan om skydd togs upp till behandling men något lagförslag lämnades inte. Regeringen framförde sin avsikt att införa skyddsregler i KML, men uttalade också att dessa regler inte skulle bli lika långtgående som hade föreslagits i promemorian Svenska kyrkans ñnansförmögenhet, vilket förslag avsågs omfatta även prästgårdar utan framträdande kulturvärden. En bättre ordning skulle enligt regeringens mening vara att låta skyddsbestämmelsema omfatta endast de prästgårdar som länsstyrelsen förklarade vara av särskilt kulturhistoriskt värde. Den inventering som Riksantikvarieämbetet gjort kunde vara till ledning för länsstyrelsernas arbete med dessa frågor.

Prästgårdar

Kyrkomötet ansåg att frågan prästgårdamas överförande till pastoraten om äganderätt och därmed övergång till kyrkokommunal egendom var av så med komplicerad den behövde övervägas ytterligare. Av detta skäl och natur att med hänsyn till frågan hur prästgårdama skulle skyddas för framtiden att om inte färdigberedd lade regeringen inte fram något förslag om prästgårvar darna i samband med den ändring i kyrkolagen genomfördes prop. som 1993/94:73. Prästgårdarna tillhör sålunda fortfarande kategorin kyrklig jord.

3.2 Nuvarande förhållanden

3.2.1 Gällande lagstiftning

Kyrkolagen

De ändringar i kyrkolagen trädde i kraft den l januari 1995 prop. som 1993/94:73, KU14, SFS 1993:1323 och 1994/95:80, KU15, SFS 1994: 1849 innebar helt redaktion av 41 kap. kyrkolagen. en ny Kyrklig jord finns slag, prästgård och församlingskyrkas numera av sex fastighet förvaltas pastoratet, prästlönefastighet, kyrkofondsfastighet, som av domkyrkas fastighet och biskopsgård förvaltas av egendomsnämnden. som En prästgård vilken inte längre är anvisad tjänstebostad blir församlings- . kyrkas fastighet 41 kap. l §. Denna bestämmelse får verkan alla prästgårdar tagits bruk efter den l januari 1989 och enligt då gällande regel som ur blivit löneboställe. Den innebär att prästgården även sedan den tagits ur bruk fortsättningsvis skall förvaltas pastoratet. Om den skulle ha förblivit löneav boställe skulle den enligt den ändrade kyrkolagens nya begreppsapparat blivit prästlönefastighet och därmed övergått till egendomsnämndens förvaltning. Pastoraten och egendomsnämndema är numera förvaltningsorganen för den kyrkliga jorden. Kammarkollegiet har förvaltande eller beslutande roll en endast i fråga kyrkofondsfastigheter. Hänsynsregeln i 8 § f.d. 10 § ligom ger kvar oförändrad:

"Vid förvaltningen den kyrkliga jorden skall naturvårdens och kulturav miljövårdens intressen beaktas i skälig omfattning."

I 9 § tidigare ll § ändamålet med förvaltningen vara "att vidmaktanges hålla de ekonomiska förutsättningarna för Svenska kyrkans förkunnelse" i tidigare formulering ...egendomens avkastning tas tillvara bästa sätt". Prästgårdar och biskopsgårdar är dock uttryckligen fortfarande undantagna

från detta krav. Enligt 12 § får egendomsnämnden "meddela föreskrifter för vården och användningen prästgårdar utgör särpräglade miljöer". Detsamma gälav som ler också "sådana byggnader prästgårdar har ett särskilt värde som som exempel viss tids byggnadsskick". Detta gäller också prästlönefastighet en

SOU 1996: 128

och församlingskyrkas fastighet tidigare varit prästgård 41 som kap. 12- 13 § §. Huruvida föreskrifter antagits eller inverkar inte på den grundläggande skyldigheten enligt 41 kap. 8 § att beakta kulturmiljövårdens intressen vid förvaltningen, men självfallet är avsikten med föreskrifterna att pastoraten skall ha preciserade regler att följa i förvaltningsarbetet. Vidare föreskrifger terna egendomsnämnden en utgångspunkt för prövning ombyggnadsärenav den enligt 5 § förordningnen om förvaltning kyrklig jord. av Regeln i 41 kap. 12 § kyrkolagen ger föreskrifterna vidare syftning än en skyddsföreskrifter till byggnadsminnen. De får sålunda inte bara vården avse utan också användningen. Bestämningarna "särpräglade miljöer och "särskilt värde som exempel på viss tids byggnadsskick" medger dessutom vidare ett urval byggnader än de som enligt 3 kap. KML kan komma i fråga som byggnadsminnen. Formuleringarna också förutsättningar för miljösyn ger en i urvalet av prästgårdar och utformningen föreskrifterna. De exempel på av hur föreskrifter skulle kunna ut finns i Kammarkollegiets råd till se som egendomsnämndema är dock helt överensstämmande med praxis vid byggnadsminnesförklaring. Egendomsnämndens beslut om skötselföreskrifter enligt 41 kap. 12 § i dess nya lydelse kan överklagas enligt 22 kap. kyrkolagen, dvs. endast laglighetsprövas. En regel om samråd med länsstyrelsen i fråga omfattande värdeom mer beständig rationalisering, nybyggnad eller väsentlig ombyggnad prästlöneav fastighets jordbruk finns kvar. Regeln som tidigare avsåg samråd med Lantbruksnämnden återfinns i 41 kap. 10 § kyrkolagen.

Förordningen 1994:250 förvaltning kyrklig jord om av

Iden nya förordningen finns specialreglema samråd vid åtgärder med om en kulturhistoriskt värdefull prästgård i 5

"Ett hus på prästgård eller på prästlönefastighet tidigare en en som varit prästgård får byggas om endast efter medgivande egendomsnämnden. av Detsamma gäller i fråga andra åtgärder kan inverka på den om som yttre eller inre byggnadskaraktären på ett sådant hus. I sådana ärenden skall egendomsnämnden inhämta yttrande från länsstyrelsen, de kulom avser turhistoriskt värdefulla prästgårdar."

I 15 § föreskrivs:

I ärenden om försäljning eller byte kulturhistoriskt värdefulla prästgårav dar eller prästlönefastigheter som tidigare har varit prästgård skall egendomsnämnden ge länsstyrelsen tillfälle att yttra sig."

Här har ingen följdändring till ändringen i kyrkolagen prästgård att en som inte är tjänstebostad skall församlingskyrkas fastighet skett. vara

Prästgårdar

Egendomsnämndens beslut att inte lämna medgivande till ombyggnad om enligt 5 § eller försäljning enligt 15 § får bara överklagas enligt reglerna i 22 kap. kyrkolagen kommunalbesvär 20 §. Det betyder i huvudsak att om sådana beslut endast kan laglighetsprövas. Egendomsnämndens uppgift att föra förteckning över den kyrkliga jorden finns kvar 4 §, däremot inte detaljregleringen i fråga om vad förteckningen skall innehålla. Kravet i den äldre förordningen att egendomsnämnden skulle upprätta plan för bl.a. hur naturvårdens och kultunninnesvårdens intressen skulle beaktas är borttaget, varvid också samrådsregeln med länsstyrelsen om denna plan har försvtmnit.

3.2.2 Skyddssystemets tillämpning

Efter tillkomsten 1970 års lag och kungörelse om förvaltning av kyrklig av jord blev behovet att i förväg kunna redovisa vilka prästgårdar och annan kyrklig egendom hade kulturhistoriskt värde påtagligt. I de planer för som förvaltningen lagstiftningen förutsatte skulle detta värde redovisas och som även vilka åtgärder som detta påfordrade. Kulturhistoriska inventeringar genomfördes under 1970-talet i åtskilliga stift, vanligen länsmuseema, och ofta finansierade genom beredgenom skapsmedel. Inventeringarna avsåg i de flesta fall all lagskyddad kyrklig egendom, inte bara prästgårdar.

skötselfireskrifter Antagande av

Kammarkollegiet redovisade den 9 maj 1984 i en skrivelse till Civildepartementet läget vad gäller utarbetandet skötselsföreskrifter för prästgårdarna. av Till skrivelsen fogad promemoria daterad den 8 mars 1984 med närmavar en utredningsmaterial. Av redovisningen framgick att stiftsnämndema då helt re hade underlåtit att meddela föresluifter, men att de i allmänhet haft tillgång till inventeringar ett tillräckligt sätt visade prästgårdarnas kulturhistoriska som värde. Kammarkollegiet ansåg det angeläget med ett enhetligt system för förteckning den kyrkliga jorden, och därmed för angivelse av vilka kulturhistoav skulle beaktas, och ville med sin skrivelse uppmärksamma riska värden som regeringen detta behov och de rådande bristfallighetema, och anhöll med sin skrivelse att nödiga medel skulle ställas till stiftsnämndemas förfoom gande. Resultatet skrivelsen blev dels ett uppdrag till Riksantikvarieämbetet att av utföra rikstäckande sammanställning och komplettering av de utförda en prästgårdsinventeringama, dels att Kammarkollegiet vid tillkomsten av den

SOU 1996: 128

nya förordningen om förvaltning av kyrklig jord år 1989 skulle vilka ange uppgifter egendomsnämndens förteckning över den kyrkliga jorden skulle innehålla. Kammarkollegiet meddelade dessa föreskrifter den 6 juni 1989 SFS 1989:673. I en skrivelse den 12 april 1991 till egendomsnämndema lämnade Kammarkollegiet vidare råd om hur arbetet med att utfärda bestämmelser enligt 8 § lagen 1988:183 om förvaltning kyrklig jord borde ske. Råden av som tillkommit genom en arbetsgrupp med företrädare för kollegiet, Riksantikvarieämbetet och egendomsnämndemas samarbetsorgan m.fl. kyrkliga organ var mycket konkreta, och ledde i flera fall till att arbetet med föreskrifter tog ny fart

Enkät till egendomnänøzdema

Utredningen har genom en enkät sökt att få aktuell bild läget vad gäller en av egendomsnämndemas tillsynsroll och utarbetandet skötselföreskrifter. Den av sändes ut i juni 1995 och har besvarats av tolv egendomsnämnder. Enkäten följdes upp i april 1996 med ett antal frågor till länsantikvariema om genomförandet av arbetet med föreskriftema. Enligt egendomsnämndemas uppgifter till utredningen de första föantogs reskrifterna den 24 maj 1994 och avsåg 61 prästgårdar i Västerås stift. Tre av besluten i Västerås stift överklagades av resp. pastorat enligt då gällande regler till Kammarkollegiet. I ett fall ansågs att byggnaderna saknade kulturhistoriskt värde, i det andra att skyddsforeskriftema skulle strida detaljmot plan och i det tredje att bevarande av vissa byggnader skulle för dyrt och vara innebära att pastoratet använde sina till fel saker. I samtliga fall pengar avslogs överklagandena. I Uppsala stift har den 5 september 1995 antagits föreskrifter för 30 prästgårdar. Föreskrifter finns därmed beslutade för totalt 91 prästgårdar. Egendomsnämndens roll tillståndsmyndighet i fråga ombyggnad som om och andra ändringar av hus på prästgårdar fungerar enligt m.m. sex egendomsnämnder. Fem nämnder anser att den fungerar mindre bra eller inte alls. Antalet ärenden är litet: i de flesta stift enstaka eller under fem ärenden år. per För ett stift uppges 15 ärenden år. Pastoraten ibland ha dålig känper anges nedom om vilka regler som gäller, vilket kan förklara att de inte håller kontakt med egendomsnämnden. De egendomsnämnder som har bra kontakter med sina har alla pastorat också bra kontakter med länsstyrelserna. Två egendomsnämnder angivit som bristfälliga kontakter med bra kontakt med länsstyrelserna. pastoraten anger Frekvensen samrådsärenden är vad gäller ombyggnad enligt 5 § mellan ett och fem ärenden årligen, vad gäller försäljning enligt 15 § mellan noll och

fem. Tre stift kontaktar genom information eller remiss länsstyrelsen

om samtliga försäljningsärenden, medan de flesta att hälften till två tredjeanser 152 delar av försäljningsärendena inte kräver yttrande från länsstyrelsen.

Priistgdrdar

På frågan om länsstyrelsens kulturmiljösynpunkter brukar kunna tillgodoses vid ombyggnad eller försäljning är den allmänna uppfattningen den att hänsyn tas, även om det i några fall framgår att detta inte har kontrollerats. Pastoraten uppges i några fall av kostnadsskäl vara ovilliga att ta föreskriven hänsyn. Vid försäljning lämnas länsstyrelsens synpunkter vidare till köparen, men någon formell styrning av köparen utövas inte t.ex. genom avtal, skydd som byggnadsminne eller skyddsföreskrifter i detaljplan. Något uttryckligt krav detta finns inte heller i lagstiftningen. Av enkäten framgår inte heller om länsstyrelsens yttrande i något fall fått egendomsnämnden att avslå försäljning av en fastighet. I enkäten frågades vidare om antalet prästgårdar Stiftet och i vilken mån dessa fortfarande användes som prästgårdar samt om arbetet med föreskrifter enligt kyrkolagens 41 kap. 12-13 §§. Egendomsnämndemas ambitioner vad gäller dessa föreskrifter varierar betydligt. Som framgått ovan finns ännu endast i två stift sådana föreskrifter antagna, men de flesta egendomsnärnnder har ambitionen att föreskrifter skall antas, i växlande omfattning, från ett tiotal till samtliga prästgårdar. I de flesta fall anlitas länsmuseema som konsulter för detta arbete, i något fall talas om offertförfarande, något som diskuterades i Kammarkollegiets allmänna råd. Tabellen nedan ger närmare upplysningar om arbetsläget i fråga om skötselföreskrifter hösten 1995-våren 1996 och om egendomsnämndernas bedömning av vilka skyddsbehov som finns. Några egendomsnämnder har framhållit att arbetet med skötselföreskrifter har ökat pastoratens medvetenhet om de kulturhistoriska värdena i deras egendom. Å andra sidan har skötselföreskriftema väckt motstånd hos del en pastorat att de väckt farhågor om ökade kostnader för skötsel av egengenom domen.

SOU 1996: 128

Antal prästgårdar och aktuellt läge vad gäller arbetet med skyddsfdreskrifter enligt utredningens enkät till egendomsnämnderna.

Stift Antal Antal Antal Antal Behov av försam- prästgår- prästgår- skydds- ytterligare lingar dar som dar med föreskrif- skyddsföär tjänste- skyddsfö- ter under resknfter

		bostäder reskrifter		arbete
Uppsala	217	110	30	28	22
Linköping	219	88	0	0	10
Skara	351	103	O	-	angivet
Strängnäs	135	72	0	64	8
Västerås	123	91	61	O	0
Växjö	259	162	0	100	0
Lund	427	113	0	0 angivet
Göteborg	291	147	0	0 angivet
Karlstad	137	89	0	8 8	O
Härnösand	129	104	0	116	0
Luleå	80 angivet		0	0 angivet
Visby	92	29	0	2	28
Stockholm	84	30	0	0	20
Summa	2 544 1 028		91	398	88

Tillsammans med enkäten sändes utdrag ur Riksantikvarieämbetets prästgårdsregister från år 1989 ut för revidering och komplettering. Resultatet har inte ännu kunnat föras in i registret eller statistiskt bearbetas, det allmen männa intrycket av sju återsända förteckningar med införda ändringar är att mycket stora förändringar skett och att förteckningarna har innehållit många

fel. Åtskilliga fastigheter i registret har försålts eller övergått från kyrklig jord

till kyrkokommunal egendom. I registret finns också från början intagna fastigheter som länge varit löneboställen eller redan tidigare förändrat status annat sätt, varför registret inte heller i 1989 års skick ger någon bra bild av det formella läget för prästgårdsbeståndet. En bearbetning och âjourföring av vilka fastigheter som är "ursprungliga" prästgårdar är således angelägen. Man bör också ha i minnet att registret grundar sig inventeringar som utfördes under 1970-talet då hänsynstagande till kulturmiljövårdens intressen skulle planeras även för kyrkannan lig jord än prästgårdar. l dag gäller för dessa endast en allmän regel skälig om hänsyn.

Prästgårdar

3.3 överväganden

Ett stort antal prästgårdar har sådana betydande kulturhistoriska värden att de även efter kyrkans skiljande från staten bör stå under skyddsregler. Dessa regler bör placeras i KML och göras oberoende av den

kyrkliga s.k. jordnaturen. Ändringar av prästgårdar byggda före år

1940 bör därför prövas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen bör därför före utgången av år 1999 avgöra om skyddet skall bestå. Prästgårdarna bör inte heller få överlåtas utan en föregående anmälan till länsstyrelsen. Efter år 1999 bör endast de prästgårdar som länsstyrelsen har valt ut stå under tillstånds- eller anmälningsplikt. Riksantikvarieämbetet bör få möjlighet att besluta om tillståndsplikt och anmälningsplikt även för nyare prästgårdar. De prästgårdar som redan blivit byggnadsminnen eller omfattas av egendomsnämndemas vård- och användningsföreskrifter bör åtnjuta fortsatt skydd.

Prästgårdama har en särställning i vår kulturmiljö, och är en nödvändig del av det kyrkliga kulturarvet. Prästgården var socknens centrum för administration och undervisning. Den bildar ofta fortfarande tillsammans med kyrka och kyrkogård en förtätad miljö av stor historisk betydelse och har även betydelse för bygdens identiteti dag. Prästgårdama har många drag gemensamma med bondgårdarna i samma landsdel med lokala särdrag, men de har också ofta en särskild högreståndskaraktär. Prästens, ståndspersonens anspråk kvalitet och bekvämlighet fick ibland stå tillbaka för böndernas betalningsvilja och arbetsinsatsen Detta tillsammans med att det för prästgårdarna ofta finns ett arkivaliskt material i en helt annan omfattning än för bond gårdar, gör att de kan betyda mycket för att belysa lokala byggnadsskick, och hur inflytelser utifrån introducerats och påverkat bygden. Prästgårdar bör sålunda inte bedömas kulturhistoriskt enbart utifrån deras värde som bevarandeobjekt. Också deras miljösammanhang och deras särställning socialt och historiskt och i arkivaliskt sammanhang måste vägas in.

3.3.1 Det nuvarande systemets tillämpning

Med tanke prästgårdamas kulturhistoriska betydelse kan utredningen inte finna att bevarandeläget är tillfredsställande. Egendomsnämndema har endast undantagsvis totalt för 91 prästgårdar i två stift utfärdat vård- och an- - vändningsföreskrifter enligt 41 kap. 12 § kyrkolagen. De föreskrifter som upprättats och som är under arbete är objektinriktade och tar lite hänsyn till

SOU 1996: 128

den kyrkliga helhetsmiljön. Ett stift har slutfört arbetet. I fyra stift synes inget arbete vara påbörjat. I resterande åtta stift har arbetet kommit en bit väg. I ett fåtal fall har förslag remitterats till pastoraten, medan i de flesta fall endast offert infordrats från länsmuseema eller ett inledande inventeringsarbete inletts. I samtliga stift finns ett grundläggande inventeringsmaterial, men då detta i flera fall tillkommit under 1970-talet kan det i många stycken vara inaktuellt. Av enkäten till länsstyrelserna kan utläsas en viss pessimism om egendomsnämndemas möjligheter att genomföra skyddsföreskrifter inom en överskådlig framtid. Vissa egendomsnämnder förefaller även ha svårt att motivera att medel avsätts till detta arbete trots att det måste anses vara ett åliggande för egendomsnämnden som också därmed skall finansieras. De utfärdade föreskrifterna har en form som är likartad den som används för byggnadsminnen i enlighet med de anvisningar som utfärdats av Kammarkollegiet för arbetet. Några formella svårigheter att med smärre justeringar göra dem tillämpliga som skyddsföreskrifter enligt KML föreligger knappast Hänsyn måste likväl tas till kriterierna för att skydda prästgårdar: "särpräglad miljö" eller "byggnader som har särskilt värde som exempel på viss tids byggnadsskick" kan uppfattas som vidare än vad som avses i 3 kap. KML. Utredningens mening är att arbetet med att skydda prästgårdar ändå bör fortgå enligt dessa skyddskriterier. Prästgårdamas roll i den kyrkliga miljön med dess särprägel och deras speciella roll som sockencentra och nyckelbyggnader för den lokala byggnadstraditionen gör det motiverat med ett starkt statlig engagemang. Graden av skydd kan och bör differentieras med individuell variation i föreskriftema. Kontakten mellan pastorat och egendomsnämnd fungerar enligt enkätsva-

ren ofta dåligt. Åtgärder företas som enligt reglerna borde prövas av egen-

domsnämnden utan att nämnden får kännedom om dessa. Det föreskrivna samrådet med länsstyrelsen vid ändring och försäljning har bl.a. därför fungerat mycket olika i olika stift. Genom att egendomsnämnden inte informerats eller älv utövat tillsyn över pastoraten har inte heller den förutsatta kontakten med länsstyrelsen kunnat fungera. Av enkäten till egendomsnämndema framgår att 20 % av de inventerade fastigheterna har sålts efter Riksantikvarieämbetets inventeringssammanställning år 1989 och sålunda inte längre är kyrklig jord. Siffran baseras förhållandena i de sju stift som redovisat förändringar i fastighetsbeståndet. De försålda fastigheterna kan antingen vara i pastoratens eller i privat ägo. I vissa stift har en stor del av prästgårdama detta sätt övergått till kyrkokommunal egendom, även i fall där tjänstebostad anvisas. I Uppsala stift har förslag till skyddsföreskrifter egendomsnämndens uppdrag upprättats av Länsmuseet i Gävleborgs län för de tjugu mest värdefulla prästgårdama i länet Endast för tolv av dessa har förslagen sedan remitterats till pastoraten. Skälet var att de andra åtta under mellantiden överlåtits

Prästgârdar

med äganderätt till resp. pastorat. Föreskrifter enligt kyrkolagen kan därmed inte utfärdas, eftersom prästgårdama i fråga inte längre utgör kyrklig jord. Utredningen har inte underlag för att bedöma syftet bakom de överlåtelser som skett och inte heller om ersättningen genomgående motsvarat fastighetens marknadsvärde så som föreskrivs i 41 kap. 19 § andra stycket kyrkolagen. Att överlåtelsema har betydelse för de nuvarande skyddsreglemas funktion är däremot uppenbart. En nyckelfråga är därmed hur Föreskriften i 15 § förordningen om förvaltning av kyrklig jord enligt vilken egendomsnämnden skall ge länsstyrelsen tillfälle att yttra sig inför försäljning eller byte av prästgårdar eller tidigare prästgårdar tillämpas. Inte heller i detta avseende finns det underlag för några säkra slutsatser. En klar svaghet i Föreskriften är dock att samrådsskyldigheten endast gäller sådana prästgårdar som har kulturhistoriskt värde och att det om denna fråga kan råda delade meningar mellan resp. egendomsnärnnd och länsstyrelse. Det omfattande inventeringsmaterialet kan tolkas på olika sätt och har inte genomgående lett fram till en samsyn mellan egendomsnämndema och länsstyrelserna. Erfarenheten från bl.a. försäljning av statlig egendom har visat att det är viktigt att skyddsbeslut verkligen är genomförda innan några bindande avtal om försäljningen träffats. I motsatt fall har komplikationer ofta inträtt. Rimligen är det inte heller svårt att planera försäljningar av prästgårdar så god tid att skyddsåtgärder bör kunna vidtas utan stark tidspress. Utredningens slutsats är sålunda den att staten bör skaffa sig mer välfungerande möjligheter att före överlåtelser av prästgårdar och tidigare prästgårdar se till att skyddsregler till förmån för de kulturhistoriska värdena är gällande och får verkan mot nya ägare.

3.3.2 Utformning skyddsregler i KML

av Den kyrkliga miljön Prästgårdarna utgör i många fall integrerade delar av en kyrklig kulturmiljö som utöver prästgården med tillhörande hus omfattar kyrkobyggnaden, en begravningsplats och/eller en kyrkotomt runt kyrkan samt i vissa fall andra byggnader som ett församlingshem eller en skolbyggnad. Skyddsreglerna i 4 kap. KML gäller för kyrkobyggnaden, begravningsplatsen och kyrkotomten. Som bekant föreskrivs det direkt i lagen hur ingripande skyddsreglema Länsstyrelsen kan inte närmare precisera reglerna samma sätt som vid en byggnadsminnesförklaring 3 kap. l § tredje stycket KML. Om andra delar av en kyrklig kulturmiljö än kyrkobyggnaden och kyrkotomtenlbegravningsplatsen skall skyddas mot oönskade förändringar annat sätt än genom föreskrifter enligt kyrkolagen, krävs det med dagens regler antingen att vederbörande kommun antar plan- eller områdesbestämmelser eller

SOU 1996: 128

att länsstyrelsen utfärdar en byggnadsminnesförklaring. Den senare möjligheten är givetvis beroende av att prästgården eller någon annan byggnad eller anläggning kan anses synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde, eller att miljön kan ses som ett synnerligen märkligt bebyggelseområde. För skyddet av de kyrkliga kulturmiljöerna som helheter kan de nuvarande skyddsinstrumenten sålunda framstå som i någon mån otympliga och komplicerade. Genom att pastoraten i dag förvaltar både församlingskyrkoma och prästgårdarna finns goda förutsättningar för en helhetssyn hur kulturmiljön bör förvaltas och bevaras. En sådan förvaltning bör stödjas av ett enkelt och samordnat regelverk för hela den kyrkliga miljön. Förutsättningarna för en samordnad kulturhistorisk tillsyn har också förbättrats genom att länsstyrelserna sedan den l juli 1995 har ansvaret för prövningen av alla ärenden rörande de kyrkliga kulturrninnena enligt 4 kap. KML.

Skyddssystemets utformning

Det förefaller därför vara konsekvent att även den del av kyrkomiljöema som utgörs av prästgårdarna omfattas av skyddsreglema för kyrkobyggnaderna, kyrkotomtema och begravningsplatsema. Detta betyder att de bör stå under samma regler i 4 kap. KML och att de kyrkliga förvalmingsorganen inte bör vidta väsentliga ändringar utan länsstyrelsens tillstånd. Ett annat, starkt skäl för att överföra skyddsreglema till KML är att det från bevarandesynpunkt ter sig utan betydelse huruvida prästgård ligger en kyrklig jord eller har övergått i kyrkokommunal ägo. I det senare fallet omfattas den inte längre av förvaltningsreglema i 41 kap. kyrkolagen. Om det från de kyrkliga organens sida framstår som önskvärt att överföra äganderätten till de kyrkliga kommunerna, bör utformningen av de kulturhistoriska skyddsreglema inte utgöra ett argument mot överföringen. Det finns dock några omständigheter som är problematiska. Den första är att inte alla prästgårdar tillkomna före år 1940 kan anses ha samma kulturhistoriska värde som en kyrkobyggnad av motsvarande ålder. I högre grad än kyrkorna får de anses ha utsatts för ändringar som minskar det kulturhistoriska värdet. Det fanns också i remissopinionen med anledning av förslaget i promemorian Ds 1992:2 Svenska kyrkans finansförmögenhet ett motstånd från de kyrkliga remissinstansema mot en så pass omfattande åtgärd som ett automatiskt verkande skydd för alla prästgårdar uppförda före år 1940 skulle innebära. Regeringens senare uttalanden tyder att en så generell åtgärd kan komma att bedömas som alltför långtgående och att det behövs en selektering som ett bättre sätt än 1940-årsgränsen träffar de prästgårdar som verkligen har kulturhistoriska värden. Detta är betydelsefullt också av det skälet att prästgårdarna i deras egenskap av tjänstebostäder oftare än andra kultunnin- 158 nen byggs om och repareras i delar som saknar kulturhistorisk betydelse, och

Prästgårdar

att ett generellt skydd därför kan uppfattas som onödigt byråkratiskt och fördröjande. Man måste också beakta det skydd som redan har tillkommit och håller att utvecklas för närvarande genom det arbete som egendomsnämndema lägger ner med särskilda vård- och användningsföreskrifter enligt 41 kap. 12 § kyrkolagen. En reform bör givetvis inte utformas så att detta arbete blir betydelselöst. Tvärtom bör även i fortsättningen egendomsnämndemas engagemang och arbetsinsatser tas tillvara för att genomföra ett väl balanserat skydd. Utredningen har i avsnitt 2 föreslagit nya regler i KML om byggnadsminnen och kulturreservat och om en anmälningsplikt även för vissa objekt som inte kan eller bör bli föremål för byggnadsminnes- eller kulturreservatsförklaring. Utredningen ser det som möjligt att utforma nya skyddsregler för prästgårdar på följande sätt.

Prästgårdar med vård- och anw1‘ndningsfo‘reskrifter De vård- och användningsföreskrifter som egendomsnämndema utfärdat för vissa prästgårdar bör få gälla som skyddsbestämmelser för byggnadsminnen resp. kulturreservat. Någon prövning av frågan om prästgårdsbebyggelsen uppfyller kraven att vara synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde är givetvis inte aktuell i detta sammanhang. Man får förutsätta att egendomsnärnndema i det tidigare arbetet med föreskrifterna tillräckligt har prövat kvalitetsaspekterna i samråd med länsstyrelsen, även om detta skett med utgångspunkt i begreppet "särpräglad miljö" och "särskilt värde som exempel en viss tids byggnadsskick. Länsstyrelserna bör konñrmera vad som gäller genom beslut enligt KML och därvid göra de ändringar som kan behövas för att de skall överensstämma

med gängse former av skyddsbestämmelser för byggnadsminnen. Ändringar

av bebyggelsen som står i strid med skyddsbestämmelsema skall givetvis vara underställda länsstyrelsens prövning. Någon fråga om ersättning eller inlösen bör inte kunna aktualiseras då skyddsbestämmelsema på detta sätt överförs från en lag till en annan. De eventuella ekonomiska verkningar som skulle kunna hänföras till dem får förutsättas ha blivit bedömda under egendomsnämndens arbete med att utforma dem och får anses ha accepterats i det sammanhanget. Vid en försäljning av en prästgård fortsätter skyddsbestämmelsema att gälla som vid andra försäljningar av byggnadsminnen.

Prästgårdar utan vård- och anviindningsffireskrifter

För de prästgårdar som inte berörs av vård- eller användningsföreskrifter är dock situationen inte lika klar. Många av dem torde inte ha det kulturhisto-

SOU 1996: 128

riska värde som skulle motivera skyddande bestämmelser. Samtidigt är det fortfarande oklart vilka prästgårdar som bör omgärdas med skydd även i framtiden. Man får räkna med att denna fråga kommer att ta tid att lösa. Samtidigt fmns det ingen anledning att räkna med att de kyrkliga önskemålen att överlåta prästgårdar antingen till pastoraten eller privata ägare kommer att minska. Inför sådana överlåtelser finns det risk att urvalsarbetets effektivitet hämmas av oklarheter om huruvida ersättning skall kunna bli aktuell eller inte. Eftersom det för prästgårdar, oavsett kulturhistoriskt värde, med dagens regler redan gäller restriktioner i form av skyldighet för förvaltaren att inhämta egendomsnämndens medgivande till ombyggnad och ändringar samt till försäljning och byte bör den omständigheten att länsstyrelsen övertar egendomsnämndens funktion inte kunna föranleda några ersättningsanspråk. Det är angeläget att länsstyrelserna kan utnyttja tiden innan ägandeförändrin gar inträder till att välja ut de prästgårdar vars kulturhistoriska värden bör skyddas. Detta talar för en lösning där det i lagen anges generella kriterier för skydd och där länsstyrelserna också generellt övertar egendomsnämndemas befogenheter till skydd för de kulturhistoriska värdena. Dock bör länsstyrelserna vara skyldiga att inom viss tid välja ut de prästgårdar för vilka skyddande föreskrifter är motiverade så att restriktioner inte gäller längre än nödvändigt för de övriga. De generella skyddsreglema bör avse alla prästgårdar som uppförts före utgången av år 1939 och som antingen fortfarande är kyrklig jord eller som fortfarande ägs av ett pastorat och är eller har varit prästgård. Det behov av urval av prästgårdar uppförda före år 1940 men utan tillräckligt kulturhistoriskt värde som påpekats i samband med tillkomsten av de nya reglerna i 41 kap. kyrkolagen bör tillgodoses med ett åläggande för länsstyrelserna att senast vid utgången av år 1999 ha valt ut de prästgårdar som bör stå under fortsatt skydd. Lagtekniskt bör de restriktioner som skall gälla för de fortsättningsvis skyddade prästgårdama vara utformade som en generell skyldighet för förvaltaren att inte utan länsstyrelsens tillstånd ändra byggnader och anläggningar. Länsstyrelserna skall givetvis kunna vägra tillstånd till ändringsåtgärder. Som redan framhållits kommer dessa generella restriktioner att gälla för ett stort antal prästgårdar utan tillräckliga kulturhistoriska värden. Detta ställer krav länsstyrelserna dels att snabbt behandla ansökningar om ändringsåtgärder och överlåtelser vartefter dessa kommer in. Ännu smidigare är det givetvis att länsstyrelserna i förväg befriar prästgårdama utan tillräckliga värden från tillståndsplikt, vilken möjlighet lagtexten bör upplysa om.

Prästgårdar

Överlåtelser

Som framgått ovan bör inte överlåtelser av kyrklig jord eller av tidigare prästgårdar ägs av pastoraten hindras. Det är däremot angeläget att sådana som överlåtelser inte sker innan de kulturhistoriska skyddsbehoven tillgodosetts i dc fall där det är motiverat. Överlåtelser bör därför föregås anmälan till av en länsstyrelsen och inte bli giltiga förrän länsstyrelsen antingen hunnit byggnadsminnesförklara prästgården i fråga, eller finner att överlåtelsen kan ske utan men för de kulturhistoriska värdena. Den längsta tid länsstyrelsen bör få sig kan lämpligen sättas till sex månader, men länsstyrelsen bör givetvis meddela sin ståndpunkt så snart ske kan. Om länsstyrelsen inte meddelar något beslut inom sexmånadersfristen bortfaller hindret mot överlåtelsen.

Yngre prästgårdar Även det sannolikt endast i undantagsfall blir aktuellt, bör det liksom i om fråga skyddsreglema för de kyrkliga kultunninnena i 4 kap. KML finnas om möjlighet att skydda också prästgårdar som uppförts efter utgången av år en 1939. Riksantikvarieämbetet bör därför ges möjlighet att fatta beslut om att de nya bestämmelserna också skall vara tillämpliga för sådana prästgårdar.

Urvalet särpräglade miljöer av Som tidigare påpekats bör arbetet med att välja ut och skydda de prästgårdar som utgör "särpräglade miljöer och de byggnader "som har särskilt värde exempel på viss tids byggnadsskic " ske så snabbt som möjligt. som en Därvid är det viktigt att bygga vidare det arbete som redan utförts av egendomsnämndema i samarbete med länsstyrelser och länsmuseer. Om egendomsnämndema fortsättningsvis aktivt driver detta arbete, finns förutsättningar för ett snabbt genomförande och att därmed det generella skyddet för prästgårdarna kan awecklas. När frågan om skyddsbehov utretts bör länsstyrelsen därför kunna besluta om att de prästgårdar som inte bör omfattas vare sig av vård- eller användningsföreskrifter eller byggnadsminnesförklaring enligt 3 kap. KML inte vidare skall omfattas av tillståndsplikt. Enligt den föreslagna ordningen spelar det ingen roll vem som beslutar om skydd, egendomsnämnden eller länsstyrelsen. För att de hittills beslutade vård- och användningsföreskriftema enligt kyrkolagen skall kunna gälla som skyddsbestämmelser enligt KML erfordras i de flesta fall smärre justeringar: "Egendomsnämnden" bör således bytas mot "Länsstyrelsen" i många föreskrifter. Som redan har påpekats bör länsstyrelsen bekräfta att vård- och användningsföreskriftema i förekommande fall med erforderliga justeringar - — enligt 3 kap. gäller som skyddsbestämmelser KML.

6 I6-H62

SOU 1996: 128

Utredningen anser att ökad vikt bör läggas vid begreppet "särpräglad miljö" vid urvalet av prästgårdar som skall skyddas. Det är ofta fråga om en helhetsmiljö där kyrka, kyrkogård och prästgård ingår, ofta också andra tillhörande byggnader och markpartier. För att medge att sådana kyrkliga kultunniljöer som helhet får en sammanhängande skyddsreglering kan det i vissa fall vara lämpligt att skyddsbestämmelser får utfärdas för hela det berörda området, dvs. även för en kyrkobyggnad, kyrkotomt eller begravningsplats. Den nuvarande avgränsningsregeln i 3 kap. l § tredje stycket KML, vilken undantar kyrkobyggnader från tillämpligheten 3 kap. bör sålunda upphäav vas. Den närmare utformningen av förfatmingstexten kommenteras i avsnitt

4 Kyrkstäder

Enligt direktiven skall utredningen överväga behovet av nya regler för de norrländska kyrkstädema. Bakgrunden är att de kungliga skrivelserna från åren 1817 och 1849 som gäller för kyrkstädema inte motsvarar det syfte som eftersträvas i dag, nämligen att bevara kyrkstädemas kulturhistoriska värden och kyrkstadstraditionen. Frågan om regleringen av kyrkstädema har aktualiserats genom att några personer hos regeringen överklagat Länsstyrelsens i Norrbottens län beslut att med åberopande av 1817 års kungliga skrivelse vägra dem tillstånd för köp av kyrkstugor i Luleå Gammelstads kyrkstad. Av handlingarna kan utläsas att klagandena inte velat godkänna ett särskilt avtal om markupplåtelse som Nederluleå församling ställt som villkor för upplåtelse marken till ifrågavaav rande kyrkstugor och vars godkännande länsstyrelsen ansett nödvändigt för att bevilja tillstånd för köpen i fråga. Länsstyrelsen i Norrbottens län har i en skrivelse till regeringen den 15 april 1988 föreslagit att 1817 års kungliga skrivelse skulle ersättas med nya bestämmelser i förordningsform för kyrkstädema i länet. Förslaget till förordning innehåller bestämmelser om kyrkstädernas användning, tillom ståndsplikt för förvärv av kyrkstuga genom köp, byte eller gåva, om tillsyn och om straffansvar och överklagande m.m. Syftet med förslaget angavs vara att åstadkomma en enhetlig tillämpning och att församlingarna skulle slippa använda markupplåtelseavtal.

4.1 Vad är en kyrkstad

En kyrkstad är en samling stugor och stallar uppförda invid kyrkan som till-

fälligt husrum framför allt vid kyrkobesök, också vid andra tillfällen då

men sockenborna hade ärende till kyrkplatsen som vid marknad, sockenstämma, ting eller skatteuppbörd. Kyrkstaden var i sin ursprungliga form en utpräglad säsongsbosättning och inte avsedd för permanent boende. I mellantidema låg kyrkstaden öde med tillbommade dörrar och stängda fönsterluckor. Kyrkstaden kunde ligga som en del av en kyrkby eller utgöra den enda bostadsbebyggelsen vid kyrkan utom prästgården. Till kyrkstadsmiljön har nästan alltid hört ett marknadstorg med bodar, en sockenstuga och ett tingshus med häkte.

SOU 1996: 128

Marken tillhörde i allmänhet kyrkan; kyrkstadshusen låg på ofri grund. Endast de som ägde hemman i socknen hade rätt att uppföra kyrkstadshus. Vid arvsskifte övergick kyrkstadshusen till den som ärvde hemmanet. Så småningom blev kyrkstaden alltmer reglerad uppifrån. I Kungl. Maj:ts nådiga skrivelser den 6 maj 1817 benämns fortsättningsvis 1817 års kungliga skrivelse gavs landshövdingama i Västerbottens och Norrbottens län ett ansvar för kyrkstädema genom att de ålades att tillståndspröva byggande och köp av kyrkstadshus. Länsmyndighetema har därefter olika sätt genom kyrkstadsstadgor eller särskilda brandstadgor försökt styra inte bara hur kyrkstädema skulle byggas utan också hur de skulle användas. Hus och stallar började läggas ut efter på förhand uppgjorda planer. I vissa fall gavs också regler för hur husen skulle se ut. Bebyggelsens karaktär har växlat från plats till plats. Kyrkstaden kunde vara oregelbunden eller anlagd efter en strikt rutnätsplan. Den kunde bestå av låga en- eller tvåkammarstugor, var och en med sin ägare, eller av tvåvåningshus med flera enskilt ägda kyrkstadskammare i varje hus. Kyrkstadshusen byggdes i samma material och teknik som man använde hemma i byn, men ofta enklare och med mindre noggrannhet, eftersom man bara skulle bo där tillfälligt. Den lapska kyrkstaden var ofta indelad i tre områden, nämligen lappstaden med samemas kåtor och härbren, bondstaden med nybyggarnas stugor och borgarstaden med handelsmännens bodar och stugor. Kyrkstädema kunde växa ut till mycket omfattande anläggningar. Störst av dem alla är Gammelstaden i Luleå med sina 420 stugor innehållande omkring 800 kammare med olika ägare.

4.1.1 Ursprung och funktioner

Enligt kulturgeografen Ragnar Bergling, den främste kännaren av kyrkstadens ursprung och funktion, byggdes regelrätta kyrkstäder ut först under l600-talets början, det kan ha funnits övernattningshus redan vid de även om medeltida kyrk- och handelsplatsema Bergling, Kyrkstaden i Övre Norrland, Kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och l700-talen, Uppsala 1964. Tillkomsten hänger samman med protestantiska kyrkans skärpta krav på deltagande i gudstjänsten och undervisning i Luthers Lilla katekes. Besöken vid kyrkan gick inte att klara på en dag, utan sockenboma från avlägsna byar och gårdar var tvungna att skaffa sig logi vid kyrkan. En lindring i kyrkoplikten infördes dock 1681; genom kyrkotur reglerades kyrkobesöken. Den som bodde inom en mil från kyrkan, var tvungen att närvara varje söndag, inom två mil varannan osv. Under de större kyrkhel- 164 gema och böndagama måste alla vara närvarande. Den som inte uppfyllde

Kyrkstäder

kyrkoplikten fick bötesstraff. Bestämmelsen om kyrkotur gällde ända till år 1 849. Under 1600-talet bildades lappmarkssocknama genom utbrytning från modersocknama vid kusten. Organiserad missionsverksamhet skulle omvända samerna till den kristna tron. De första kapellplatsema i Lappland - Lycksele, Arvidsjaur, Jokkmokk och Enontekis försågs redan från början med marknadsplats och kyrkstadsbebyggelse. Kyrkstädema i lappmarken utnyttjades också från l600-talets slut av den växande nybyggarbefolkningen. Även vid kapellplatser i Lappland lades kyrkstadsområden ut det senare yngsta är Vojtjajaure i Tärna från år 1933. Kyrkstädemas blomstring inföll under 1600- och 1700-talen, men ännu under 1800-talet var de livligt besökta och utnyttjade för tillfällig övemattning på kyrkplatsen. Deras betydelse som mötesplats för befolkningen i norr kan inte nog betonas. Gudstjänster och kyrkliga helger gav sockenboma anledning till täta besök kyrkplatsen. De som deltog i sockenstämman kunde övernatta i sin stuga eller kyrkstadskammare. Detsamma gjorde de som var kallade till ting eller skatteuppbörd. Som marknadsplats med fastställda marknadsdagar fungerade kyrkstaden som en riktig stad. Under marknaden var det särskilt trångt om sängplats. I marknadsplatsens stånd och bodar bjöd handelsmännen från städerna ut sina varor. Här kunde sockenboma skaffa sig sådant man inte kunde producera gården. Eventuellt kunde man få sälja egna produkter eller lämna i utbyte. Långt in 1900talet skedde en del av handeln i form av byteshandel. Genom de upprepade kyrkstadsbesöken fick man ett avbrott i arbetet och kunde upprätthålla kontakter med släkt och vänner från andra byar. Från predikstolen kom inte bara kyrkans budskap utan också officiella kungörelser och nyheter från andra delar av landet och världen. Vissa helger utvecklades till ungdomshelger, framför allt Mikaelimäss på hösten, medan midsommar var de äldres riktiga storhelg. I kyrkstaden träffades ungdomar från olika byar och knöt äktenskapsband. Pigor och drängar utnyttjade höstens kyrkhelger för att skaffa sig arbete. Livet i kyrkstaden var inte bara idyll. Slagsmål och superi var problem som vållade myndigheterna stora bekymmer och till slut bidrog till att ge kyrkstädema dåligt rykte. 1817 års kungliga skrivelse tillkom sålunda som ett svar på landshövdingens i Norrbottens län framställningar om kungligt stöd för åtgärder inte bara mot oreglerat byggande, utan också mot lönnkrogar och den förlust av dagsverken som de stora kyrkhelgema medförde.

4.1.2 Kyrkstädernas senare öde

Kring sekelskiftet 1900 hade samhället förändrats så mycket att kyrkstädema miste sin betydelse. Kyrkoplikten hade upphört år 1855; kyrkobesöken var 165

SOU 1996: 128

inte längre obligatoriska. Handel skedde inte bara på marknaderna, numera eftersom lanthandlare hade etablerat sig i byarna. Snart kunde ta sig nog man fram och tillbaka till kyrkplatsen med bil och buss utan att övernatta. Kyrkstugan kom att användas mer sporadiskt och kyrkstallarna blev onödiga. På de gamla etablerade kyrkplatsema i kustbygden kom kyrkstadsområdet att ligga som ett hinder för tätortsutvecklingen. På många platser alla revs stugor och stallar för att ge utrymme för permanentbebyggelse. I inlandet förvandlades kyrkstädema trots alla förbud mot permanentboende till nöd- — bostäder för de egendomslösa, för skogsarbetare, rallare och andra som sökte sig till de snabbt växande samhällena. Dessa kyrkstäder förslummades snart och upplevdes som ett sanitärt problem av de styrande i de nybildade municipalsamhällena. Det fick som följd att kyrkstädema många platser sanerades bort helt eller delvis. Det finns å andra sidan också exempel på kyrkstäder där traditionen varit mycket stark. I kyrksamma socknar som Nederluleå och Skellefteå fortsatte man att använda sin kyrkstadskammare som tidigare, långt efter det att kyrkoplikten upphört. Nya kyrkstäder har byggts när gamla brunnit upp ner, t.ex. i Lycksele på 1890-talet och i Burträsk så sent som på 1930-talet. I Norrfjärden och Hortlax i Norrbottens kustland har kyrkplatsen kring de nya sockenkyrkoma från år 1913 resp. år 1917 kompletterats med kyrkstadshus.

4.1.3 Kyrkstäderna som levande kulturhistoriska minnesmärken Sedan 1920-talet har kyrkstädema uppmärksammats från antikvariskt håll som märkliga kulturhistoriska minnesmärken. Sigurd Erixon vid Nordiska museet och Bertil Berthelson vid Riksantikvarieämbetet såg till att seder och traditioner tecknades ner och att kyrkstädernas bebyggelse inventerades. Riksantikvarieämbetet och landsantikvarierna och sedan år 1976 länsstyrel-

serna har också gett stöd lokala hembygdsvårdare, som många håll

lyckades skapa opinion för att kyrkstädema skulle bevaras. Detta gällde framför allt i de båda nordligaste länen. Intresset att bevara kyrkstäderna har sedan 1940-talet lett till konkreta åtgärder för att rusta upp bebyggelsen och att lagskydda den plangenom bestämmelser eller byggnadsminnesförklaring. År 1996 är de bäst bevarade kyrkstädema utpekade som kulturmiljöer av riksintresse enligt NRL. Alltmer ökade medvetenheten om att det inte räckte att bevara själva byggnaderna och miljön. För att kyrkstädema skulle fortsätta att leva har funman nit det lika viktigt att värna om kyrkstadsseden, dvs. kyrkstadens traditionella funktion som tillfälligt logi vid sockenbornas besök vid kyrkplatsen. För nya att upprätthålla denna sedvänja har nya kyrkstadsstadgor arbetats fram i ett 166 arbete som engagerat inte bara landsantikvarier och hembygdsintresserade,

a Kyrkstäder

utan också länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län. Ett ytterligare motiv var att det uppstått motsättningar mellan olika intressen ikyrkstädema. Den första nya stadgan gällde Skellefteå kyrkstad och fastställdes den 5 mars 1953 av Länsstyrelsen i Västerbottens län med stöd av 1817 års kungliga skrivelse och ett regeringsbeslut den 10 oktober 1952. Sedan dess har ett flertal stadgor tillkommit, andra har reviderats senast en revidering av Skelleftestadgan, fastställd den 28 mars 1994. För att bevara kyrkstadsseden innehåller stadgorna bestämmelser som begränsar ägarkretsen till församlingsbor, kontraktsbor eller kommuninvånare. Vidare finns restriktioner beträffande nyttjandet; kyrkstugan skall fortsätta att fungera som tillfällig övemattningsbostad främst för besök vid kyrkan. Sambandet med den "kyrkokulturella traditionen" betonas. Till en levande kyrkstadssed hör även att varje stug- eller kammarägare ansvarar för underhållet av sin stuga/kammare.

4.2 Var har kyrkstäder funnits och var finns de kvar

Kyrkstädema har haft sin spridning begränsad till de norra delarna av Sverige, Finland och Norge. Av de 71 kyrkstäder som existerat i Sverige har 47 legat i nuvarande Västerbottens och Norrbottens län; där har kyrkstad funnits vid så gott som varje kyrka. I Jämtlands län har samhällen som Hammerdal, Föllinge och Sveg haft

omfattande kyrkstadsbebyggelse. I Ångermanland har kyrkbyar som Själe-

vad, Anundsjö och Sidensjö haft en kyrkstad invid sockenkyrkan och detsamma gäller exempelvis Bjuråker, Ljusdal och Ytterhogdal i Hälsingland. Längre söderut är det bara i Kopparberg Ljusnarsbergs församling i Västmanland som det märkligt nog funnits en motsvarighet till de norrländska kyrkstäderna. Kyrkstäder har således förekommit i socknar med så stora avstånd att en kyrkfärd måste förenas med övernattning. I åtskilliga församlingar har omfattande områden med kyrkstallar vuxit upp i anslutning till kyrkan, t.ex. i Leksand, Rättvik i Dalarna och Järvsö i Hälsingland.

U SOU 1996: 128

Län, landskap	Kyrkstäder enl Begging	Bevarade kyrkstäder
Norrbottens län	11		7
Norrbottens län, Lappland	7		1
Västerbottens län	10		4
Västerbottens län, Lappland	16		3
Västerbottens län, Ångermanland	2		0
Jämtlands län	8		l
Västernorrlands län	10		0
Gävleborgs län	6		0
Västmanlands län	l		0
Summa	71		I 6

Som tidigare nämnts revs eller brändes många stora kyrkstäder ner under första hälften av 1900-talet. Detta gäller i synnerhet i mellersta Norrland, där nu bara några enstaka kyrkstugor finns kvar de forna kyrkstadsplatsema. Det enda undantaget är den välbevarade Ankarede kyrkstad i norra Jämtland nära Lappmarksgränsen. I Övre Norrland, lcyrkstadsinstitutionens kämområde, utplånades nästan helt de imponerande anläggningarna i Arjeplog, i Kalix, vid Umeå sockenkyrka, i Nysätra och i Bygdeå. Men i dag finns här ändå ytterligare 15 välbevarade kyrkstäder av större omfattning kvar, var och en med sin speciella karaktär. Fyra av de intressantaste och största kyrkstädema ligger intill medeltida kyrkor i landskapen Norrbotten och Västerbotten, nämligen Luleå Gam-

melstad, Piteå Gammelstad i Öjebyn, Bonnstan i Skellefteå och kyrkstaden i

Lövånger. Ytterligare sju genuina kyrkstäder kan besökas i samma område, vid kyrkplatser datum, norrifrån räknat i Råneå, Överluleå men av yngre

Boden, Älvsbyn, Norrfjärden, Hortlax, Byske och Burträsk.

I landskapet Lappland finns sammanhängande kyrkstadsbebyggelse kvar fyra platser i Arvidsjaur, Ammarnäs, Falmomakke och i Vilhelmina. - De kvarvarande kyrkstädema beskrivs här kortfattat, med särskild inriktning på deras bevarande, hur de används i dag och vilka villkor som gäller. I bilaga tabell 10, finns ytterligare uppgifter i koncentrerad form. Vid urvalet har således de platser uteslutits, där bara några enstaka stugor finns kvar. Inte heller har de kyrkstugor och kåtor som i sen tid uppförts vid de samiska kapellplatsema Vojtjajaure och Gillesnuole tagits med, eftersom de har så begränsad omfattning.

Kyrkstäder

4 2 1 Norrbottens län: . . Arvidsjaur, Lappstaden Arvidsjaurs kommun Som kyrkplats går Arvidsjaurs historia tillbaka till år 1570, då ett lappkapell byggdes i anslutning till en äldre samisk samlings- och marknadsplats. Kring den första sockenkyrkan 1607 växte en kyrkstad upp med skogssamemas kyrkkåtor och birkarlarnas handelsbodar. När jordbrukskolonisationen i Lappmarken kommit igång på 1700-talet, utökades kyrkstaden med böndernas kyrkstugor. Kyrkan och kyrkstaden flyttades till sin nuvarande plats på 1820-talet. Under 1800-talet var kyrkstaden indelad i tre områden: Lappstaden, Borgarstaden och Bondstaden. I takt med att kyrkplatsen utvecklades till ett permanent samhälle i början av l900-talet, revs kyrkstugoma i Bondstaden och Borgarstaden, men Lappstaden, som hamnade i utkanten av stadsplanen, kom att bevaras. Efter en period av förfall- år 1938 fanns här bara åtta kåtor och 43 härbren kvar inleddes en upprustning av Lappstaden och den är nu ett uppskattat och omhuldat samiskt kulturminne. I dag består Lappstaden av 32 timrade kåtor av skogssamisk typ och 52 timrade härbren, som också används för övernattning.

Nuvarande användning

Platsen har stor betydelse som träffpunkt och kyrkstadsseden är levande. Kåtorna nyttjas i allmänhet inte mer än två gånger om året. Kåtor och härbren är alla i privat ägo, men marken ägs av kommunen.

Nuvarande reglering

För Lappstaden gäller sedan år 1954 ordningsregler, som upprättats Arav vidsjaurs sameförening. Lappstaden är byggnadsminne sedan år 1976. I skyddsföreskriftema upptas förbud mot rivning, flyttning och yttre ändringar. Vidare föreskrivs att arbeten som berör äldre fast inredning endast får utföras med riksantikvariens tillstånd, att området inte får bli föremål för väsentlig förändring utan tillstånd och att löpande underhåll skall utföras byggnaderna. Gällande stadsplan från den 25 april 1947 utpekat området som upplåtet för allmänt ändamål kultuiminnesmärke med restriktioner samma art av som i den senare beslutade byggnadsminnesförklarin gen. Lappstaden är medtagen i 1990 års översiktsplan, men inte markerad som kulturmiljö av riksintresse.

SOU 1996: 128

Boden Bodens kommun Överluleå församling bildades vid Lule sockens delning år 1831. En kyrka byggdes på Kläppen i nuvarande Bodens centrum och ett markområde därintill delades upp i kyrkstugetomter för hemmansägama i socknen. Under forsta hälften av 1900-talet övergavs kyrkstugoma alltmer, men senare har de renoverats.

Nuvarande användning Idag ägs marken fortfarande av kyrkan, men de 30 stugorna av en stiftelse. De används i dag för uthyrning till bl.a. turister.

Nuvarande reglering En av länsstyrelsen utfärdad kyrkstadsstadga saknas, medan stadgarna för Stiftelsen Kyrkkläppen innehåller bestämmelser om hur kyrkstugoma får användas och upplåtas. Detaljplan med allmänna bevarandebestämmelser den 4 april 1995.

Hortlax Piteå kommun En av de yngsta kyrkstädema i Norrbotten, belägen på en höjd intill kyrkan mitt i dagens villasamhälle. Kyrkan invigdes år 1917 och vid samma tid uppfördes nio kyrkstugor strax intill. De är alla lika envåningslängor med var- dera fyra kammare och placerade i regelbundna rader. De ritades av kyrkans arkitekt E. Dahlbäck och har en omisskännlig nationalromantisk karaktär med detaljer i da1asti1.

Nuvarande användning Kyrkstadsseden är levande. Kamrama privatägda, marken tillhör kyrkan.

Nuvarande reglering Särskild stadga saknas. Inofflciellt tillämpas ett av Länsstyrelsen i Norrbottens län år 1988 utarbetat förslag till förordning för kyrkstädema, enligt vilket kyrkorådet prövar förvärv. Byggnadsplan den 22 april 1961 med beteckning Ks område för kyrk- stugor. Kulturmiljö av riksintresse.

Kyrkstäder

Luleå Gammelstaden Luleå kommun -

Luleå Gammelstad är en kyrkby med anor från medeltiden. Kyrkan är byggd 1400-talet och har välbevarad interiör med medeltida målningar. Kring den finns fortfarande en kyrkstadsbebyggelse bestående 420 kyrkstugor, de av ca flesta uppförda i en våning med en eller två kammare, vilket 800 ger ca kammare. Kyrkstugoma renoverades till det yttre senast på 1970-talet under Riksantikvarieämbetets ledning. Inom området finns också äldre bostads/borgarhus och fragment från den stadsplan som gällde under den korta period kyrkbyn platsen för Luleå var stad. Även efter stadens flyttning till nuvarande Luleå centrum var Gammelstaden länge ett administrativt centrum. Gammelstaden har också ett inslag bostadshus, kyrkstuav senare men gorna och de äldre bostadshusen gerdet dominerande intrycket.

Nuvarande användning

Kyrkstadsseden är levande, stugägarna är organiserade i drivkraftig en kyrkstugeförening. Marken är lagfaren "krono", ställd till församsom men lingens disposition.

Nuvarande reglering

Kyrkstadsstadga saknas. Länsstyrelsen prövar köp stuga med åberopande av av 1817 års kungliga skrivelse och församlingen kräver dessutom underett tecknat markupplåtelseavtal med villkor. En detaljplan gäller sedan den 16 november 1993. Den innehåller detaljerade utformningsbestämmelser och skyddsbestämmelser bestämmelser samt om rivningsförbud och förhöjd lovplikt. Kulturmiljö riksintresse, föreslaav gen till UNESCO:s världsarvslista.

Non-fjärden Piteå kommun

Norrfjéirden bröts år 1915 ut som egen socken. Den kyrkan ritades nya av Torben Grut, men den brann ner och ersattes år 1967 stenkyrka av en ny av Göte Lundström. Kyrkan ligger tillsammans med kyrkstaden från år 1915 intill en sjö mitt i samhället. De 31 kyrkstugoma har två våningar och är placerade i regelbundna rader. De innehåller 128 kammare.

SOU 1996: 128

Nuvarande användning Kyrkstadsseden är levande, kamrama används allmer sällan, vilket hotar men deras framtid. Marken tillhör kyrkan.

Nuvarande reglering Kyrkstadsstadga antagen av kyrkofullmäktige den 22 oktober 1980. Förvärv prövas av kyrkorådet. I gällande byggnadsplan den 17 november 1955 är området avsatt för kyrkstugor, vilka skall uppföras fristående till vissa högsta byggnadshöjder. Riksintnessemiljö.

Råneå Råneå kommun Kyrkstaden har anor från 1600-talet, då Råneå fick sin första kyrka och bröts ut församling Luleå socken. Socknen växte under 1800-talet och som egen ur år 1857 ersattes den gamla kyrkan med den nuvarande. Kyrkstaden var omfattande som mest fanns här 235 kyrkstugor. Samhällets omvandling till kommuncentrum har successivt förändrat bebyggelsebilden i Råneå. Många äldre hus har rivits. Av kyrkstadsbebyggelsen, som ligger mitt i centrum, finns i dag endast tio stugor med ca tolv kammare kvar.

Nuvarande användning Kyrkstugorna används fortfarande av sina ägare i viss utsträckning vid de stora kyrkhelgema, kyrkstadsseden håller att försvinna. Marken ägs men av kyrkan.

Nuvarande reglering Ingen kyrkstadsstadga finns. För kyrkstadsområdet gäller stadsplan ändrad den ll november 1954 en med reservatsbestämmelser för befintliga hus och bestämmelser om våningsantal och byggnadshöjd för nya byggnader.

Älvsbyn Älvsbyns kommun

Älvsbyns samhälle är centrum i en jordbruksbygd med medeltida anor. Om-

rådet blev eget kapellag under Piteå socken 1781 och egen socken år 1874.

Kyrkstäder

Vid kyrkan invigdes år 1813 lades ett kyrkstadsområde ut och där uppsom förde allmogen 30 kyrkstugor i eller två våningar, med flera kammare i en varje stuga, tillhörande olika hemman. I dag ligger 32 stugor väl samlade vid kyrkan. De har renoverats i olika etapper åren 1929-1970.

Nuvarande användning Kamrama är fortfarande privata och används vid stora kyrkhelger kyrk- -

stadsseden hålls levande. Marken tillhör Älvsbyns kommun.

Nuvarande reglering Kyrkstadsstadga finns och förvärv kyrkorådet. Detaljplan med beprövas av varandebestämmelser fastställd den 13 september 1993. Kyrkstaden ligger i

den del av Älvsbyns samhälle som markerats som en kulturmiljö av riksin-

tresse. Bebyggelsen speglar här på ett pedagogiskt sätt utvecklingen från jordbruksby och kyrkplats till modernt handelscentrum.

Öjebyn Piteå Gammelstad Piteå kommun

Öjebyn blev kyrkligt centrum för Piteå socken år 1408. Samma år började

uppföra stenkyrka denna plats. Staden Piteå hade här sitt första man en läge åren 1621-1666 borgargårdarna blandades med böndernas kyrkstads- -

hus. Öjebyn brändes till stor del ner av ryska trupper 1720-talet, men en

kyrkstad byggdes Än i dag ligger här ett omfattande bestånd 160 ny upp. av timrade ålderdomliga kyrkstadshus i två våningar, de flesta uppförda under l800-talet. De är samlade utefter de gamla vägar som förde till kyrkplatsen från kringliggande byar. Kyrkstaden kom alltmer att blandas upp med per-

manenta gårdar. Sedan 1960-talet har Öjebyns gamla kyrkplats växt ut till en

tätort med blandad bebyggelse. Kyrkstugoma rustades upp genom Riksantikvarieämbetet 1970-talet

Nuvarande användning Kyrkstadsseden är levande, även om de ca 500 kamrarna används alltmer sällan av sina ägare. Marken ägs av kyrkan.

SOU 1996: 128

Nuvarande reglering

Den enda stadga som finns är den byggnads- och ordningsstadga fastsom ställdes den 12 september 1895 av länsstyrelsen. Piteå landsförsamling arbetar aktivt för kyrkstadens fortlevnad som ett kulturminnesmärke för bygden. En fastighetskommitté övervakar att byggnaderna underhålls ägarna efter av den vägledning församlingen gett ut. Stadsplan med bevarandebestämmelser fastställd den 6 maj 1970. Kultunniljö av riksintresse.

4.2.2 Västerbottens län:

Ammarnäs Sorsele kommun Samhället Ammarnäs ligger som en enklav i Vindeltjällens naturreservat. Strax väster om kyrkan, ett nationalromantiskt verk från åren 1910-1912 av Torben Grut, ligger kyrkstaden ett område som avsattes för detta ändamål genom Kungl. skrivelse år 1905. Det var främst samerna i Grans och Rans samebyar som hade behov av övemattningsmöjligheter vid kyrkbesöken — här finns tolv stolpbodar härbren, de flesta timrade och fönsterlösa, och en kyrkstuga, samt en senare byggd torvkåta.

Nuvarande användning Kyrkstadsseden är levande, härbrena används sina ägare främst vid kyrkav besök och andra besök i samhället. Marken tillhör kommunen.

Nuvarande reglering Särskild stadga saknas. Byggnadsplan från den 30 december 1975 med kulturreservatsbestämmelser. Skyddad genom länsstyrelsebeslut år 1950 enligt 1942 års lag skydd om för kulturhistoriskt märkliga byggnaderrByggnadsminnesförklaring förbereds. Ingår i en kulturmiljö av riksintresse, omfattar de äldre delarna som av Ammarnäs samhälle.

Burträsk Skellefteå kommun

Den äldsta mycket omfattande kyrkstaden brann år 1930. En enda stuga ner lyckades man rädda den står nu det hembygdsområde, lades ut - som

Kyrkstäder

kyrkstadsplatsen. Kyrkstadsseden dock så stark och levande att man

var ersatte de försvunna stugorna med nya kyrkstadshus strax intill. Tre av dessa står fortfarande kvar. De liknar samtida hyreshus i trä, men rymmer 48 separata kyrkstadskammare.

Nuvarande användning Kamrarna används än i dag huvudsakligen för övernattning vid kyrkbesök. Marken ägs av kommunen.

Nuvarande reglering Kyrkstadsstadga saknas. Utlagt som område för hembygdsgård 0.d. i stadsplanen den 15 januari 1985.

Byske Skellefteå kommun Byske kyrka och kyrkstad tillkom åren efter sockenbildningen år 1867. I en plan från år 1870, fastställd av länsstyrelsen år 1875 tillika med en byggnadsordning, lades 89 kyrkstugutomter ut, men fler stugor byggdes inte än de åtta som fortfarande står kvar. Hälften är tvåvåningshus, som lär vara ditflyttade från Skellefteå kyrkstad. Kyrkstadskamramas antal är 49.

Nuvarande användning Kyrkstadsseden är levande. Kamrarna ägs till övervägande del av församlingsbor och nyttjas vid kyrkhelgema. Marken ägs av kyrkan.

Nuvarande reglering Kyrkstaden utlagd som kulturreservat vid stadsplaneändring den 22 december 1987. Byggnadsminne den 24 februari 1986 med rivningsförbud och förbud mot exteriöra förändringar.

SOU 1996: 128

Fatmomakke Vilhelmina kommun Fatmomakke, som ligger en fjällsluttning vid Kultsjöns norra västra ände, har sedan gammalt varit en mötesplats för Vilhelminasarnema. Sedan 1790talet har här också funnits ett kapell, det nuvarande invigdes år 1885. Tidigt växte övemattningskåtor upp kapellplatsen, och sedan 1830-talet även timrade kyrkstugor för de nybyggare som bosatt sig i Kultsjödalen. I dag domineras Fatmomakke kyrkstad av sarnemas brädkåtor och stolpbodar, som under senare decennier ökat i antal och i dag tillsammans uppgår till 87. Vid stranden ligger nio kyrkstugor. En prästbostad, en länsmansstuga, ett häkte och tjänstebostad for länsstyrelsen finns här också. Efter en nedgångsperiod återuppväcktes kyrkstaden 1940-talet och platsen fick en upprustning. En ny renoveringsomgång startade 1970-talet, då den nuvarande Fatrnomakkestyrelsen inledde sitt arbete.

Nuvarande användning Kyrkstadens kåtor och stugor, som ägs och boende i Kultsjödalen, av samer används fortfarande bara vid kyrkhelgema. Platsen är ett välbesökt turistmål; sommaren 1994 invigdes Kulturum/Fatmomakke i en av kyrkstugoma. Marken ägs av kyrkan.

Nuvarande reglering

Länsstyrelsen har den 21 augusti 1974 fastställt föreskrifter om Fatmomakke kapellplats, med revidering den 28 mars 1994. Platsen förvaltas av Fatmomakkestyrelsen, som utses av kyrkofullmäktige, Fatrnomakke Sameförening och länsstyrelsen. Någon detaljplan för området finns inte. Fatmomakke är sedan år 1990 upptagen i kommunens översiktsplan som en kulturmiljö av riksintresse.

Lövånger Skellefteå kommun

Lövånger är en av de medeltida socknarna i Västerbottens län. Den nuvarande gråstenskyrkan uppfördes omkring år 1500. Strax kyrkan ligger norr om kyrkstaden som ger ett ålderdomligt intryck med en oregelbunden plan som följer terrängen. Utmed gatorna ligger 117 låga kyrkstugor med en eller två kammare sammanlagt ca 230 kammare och på stallområdena i utkanten finns ännu 30 timrade stallar bevarade. Den äldsta daterade stugan bär årtalet 1746.

Kyrkstäder

En större brand inträffade år 1874, då sockenstugan och en del av kyrkstaden brann ner. En saneringsplan utarbetades redan på 1930-talet. Lövångers hembygdsförening lyckades förvärva de flesta stugorna och ställde sig i spetsen för den största upprustningsetappen som var klar år 1942. Somrarna 1958-1959 fick stugorna en fasadrenovering och nya tegeltak lades av brandskäl i stället för de tidigare spåntaken. Åren 1965-1983 inreddes ett stort antal stugor till hotellstandard. Originalinteriörema lyckades man dock bibehålla till

stor del. Övriga stugor och stallarna har åren 1989-1995 fått en varsam exte-

riörrenovering.

Nuvarande användning Kyrkstaden fungerar i dag som hotell- och konferensanläggning och drivs av en stiftelse. Kyrkstadsseden är inte längre levande. Med några undantag ägs kyrkstugoma av Lövångers hembygdsförening.

Nuvarande reglering Stiftelsens stadga innehåller bestämmelser med bevarandesyfte. Skyddad som kulturreservat vid stadsplaneändring den 18 maj 1987. Kulturmiljö av riksintresse.

Skellefteå landsförsamling, Bonnstan Skellefteå kommun Skellefteå landsförsamling har en medeltidskyrka ombyggd till klassicistiskt tempel vid slutet av 1700-talet arkitekt Jacob Rijf. Kyrkstaden, kallad Bonnstan, ligger väl samlad på älvbrinken öster om kyrkan, dit den flyttades år 1835, sedan den äldre kyrkstaden hade drabbats av brand. En regelbunden plan med ett centralt torg lades ut det nya området. En del gamla kyrkstugor flyttades dit, och nya stora kyrkstadshus timrades upp i täta rader, de flesta byggdes två våningar höga med fyra kammare i varje plan. År 1943 bildades kyrkstadskommitté för skötsel och vård den en av stora, förfallna kyrkstaden. Insatser för att rädda kyrkstaden gjordes under krigsåren och på 1950-talet. En grundlig utvändig renovering och markarbeten genomfördes åren 1978-1987. Bonnstan består av 116 kyrkstadshus med 392 kammare med fler än 1 000 olika ägare. Eftersom kamrama saknar vatten, avlopp och elektricitet har två sanitärstationer inrättats inom kyrkstadsområdet. Av de många stallarna finns i dag bara tre kvar.

SOU 1996: 128

Nuvarande användning

Kyrkstadsseden är levande. Kyrkstadskamrama fungerar för övematming vid kyrkhelger och andra stadsbesök och har stor social betydelse. Marken ägs av kyrkan.

Nuvarande reglering

Kyrkstadsstadga fastställdes av länsstyrelsen år 1953 och reviderades år 1994 med hänvisning till 1817 års kungliga skrivelse. En särskild kyrkstadsstyrelse, utsedd av kommunfullmäktige, kyrkofullmäktige och Riksantikvarieämbetet ansvarar för kyrkstaden och för register över kammaransvariga. Stadsplan från år 1949 gäller fortfarande. Byggnadsminnesförklaringen år 1982 innebär rivningsförbud och förbud mot exteriöra förändringar. Ingår i en omfattande kultunniljö av riksintresse kring socknens kyrkliga centrum.

Vilhelmina Vilhelmina kommun Vilhelmina kyrka uppfördes på sin nuvarande högt belägna plats på 1840-talet. Samtidigt flyttades kyrkstadsområdet sluttningen och sockenboma upp började timra upp sina kyrkstadshus efter en rutnätsplan. I regel uppfördes de som korsbyggnader med farstu och tre rum i en eller två våningar. Kyrkstaden växte upp mellan åren 1850-1870 och blev de största i inlandet. en av Vid slutet av 1800-talet blev många kyrkstugor permanentbostäder i det växande samhället Vilhelmina. I stugorna vid landsvägen inreddes handelsbodar och sockenstugan i kyrkstaden blev kommunalhus 1891. När municipalsamhället bildades ingick kyrkstaden del År 1921 som en av centrum. förstördes ca 50 stugor i en eldsvåda, ännu står 26 stugor kvar bl.a. men raden av handelsbodar vid Storgatan liksom den välbevarade sockenstugan och ett gästgiveri. Under 1900-talets första hälft blev kyrkstadshusen mer och förfallna mer och planer fanns att de skulle rivas. Men insikten anläggningens kulturom historiska värde växte. Vid början av 1960-talet upprättades ett renoveringsförslag och år 1967 tog den första upprustningsetappen sin början i kommunens regi.

Nuvarande användning Kyrkstadshusen används som elevbostäder, hotell och butiker. Marken ägs av kommunen.

Kyrkstäder

Nuvarande reglering Kyrkstadsstadga saknas. Utlagd som kulturreservat i stadsplan den 3 juli 1984. Ingår i en kulturmiljö av riksintresse kring kyrkan i Vilhelmina centrum.

4.2.3 Jämtlands län: Ankarede Strömsunds kommun Ankarede vid Stora Blåsjön i norra Jämtland blev kapellplats vid början av 1800-talet, men hade då sedan länge fungerat som mötesplats för samerna i Frostviken. Kring kapellet satte samerna upp torvkåtor för att ha som logi vid kyrkhelger. År 1996 står här 30-tal kåtor de flesta sommarens ett numera täckta med bräder, fem härbren och tio kyrkstugor. De sistnämnda har byggts av Blåsjöboma, men en stuga tillhör prästen, länsstyrelsen. en annan Det nuvarande träkapellet daterar sig från år 1896.

Nuvarande användning Kyrkstadsseden är levande. Marken ägs av kyrkan.

Nuvarande reglering Kyrkstadsstadga saknas. I stället har en gåvoskrivelse gällande marken från år 1895 försedd med villkor om nyttjandet, fungerat som reglering. Numera förvaltas kapellområdet av en byggnadskommitté tillsatt av kyrkorådet med representanter för kyrkorådet, Blåsjöns byamän och sameföreningen. Kåtaområdet förvaltas av ett råd med representanter för sameföreningen och de de samebyarna i området. Områdesbestämmelser antagna den 22 december 1993. Kulturmiljö av riksintresse.

4.3 Nuvarande regler för kyrkstädema

Följande regler har utfärdats för kyrkstädema. 1817 års kungliga skrivelse är egentligen två skrivelser till landshövdingarna i Västerbottens resp. Norrbottens I recitdelen skiljer sig skrivelsema något åt, men i beslutsdelen är de så gott som identiska. I skrivelsema, som här benämns i singularforrn, förordnades med verkan för Västerbottens och

SOU 1996: 128

Norrbottens län 1 att inga nya kyrkstugor fick uppföras och inga köp fick genomföras utan länsstyrelsens tillstånd, 2 att tillstånd inte skulle ges för den som bor inom en mil kyrkmilen från kyrkstaden och 3 att förbud skulle råda mot handel utom vid marknadstidema; handelsbodarna skulle obevara bodda och tillslutna. Genom en ny kunglig skrivelse den 9 november 1849 upphävdes i praktiken punkten varför även närboende sedan dess har kunnat beviljas tillstånd att köpa kyrkstugor. Det bör observeras att 1817 års skrivelse inte innehåller något förbud mot rivning eller ändring av bebyggelsen. Inte heller innehåller den något förbud för andra än församlingsbor att köpa eller bygga kyrkstuga. Syftet med regleringen angavs vara att hindra "missbruk, ledande till sedeförderf, sysslolöshet och andre oordentligheter. Den enda bevarade kyrkstaden utanför de nämnda båda länen, nämligen Ankarede i Jämtlands län, synes inte beröras av 1817 års skrivelse eller någon motsvarande föreskrift. Med åberopande av 1817 års kungliga skrivelse utfärdade Länsstyrelsen i Västerbottens län år 1868 en ordningsstadga för kyrkostädema i länet. Förutom ordnings- och underhållsregler finns där regler om avgifter till kyrkstadskassan för handelsverksamhet samt regler om hur nya hus skall placeras och byggas och om att tillstånd av länsstyrelsen fordras för uppförande. Bestämmelserna måste uppfattas som delvis obsoleta, men ordningsstadgan omtrycktes år 1986 i länets författningssamling. Samma länsstyrelse utfärdade år 1953 med hänvisning till 1817 års skrivelse föreskrifter för Skellefteå kyrkstad som i huvudsak innebär att köp- och byggtillståndsfrågor har delegerats till en kyrkstadsstyrelse utsedd av kommunen, kyrkofullmäktige och Riksantikvarieämbetet, att vissa regler gäller för nyttjande och underhåll och att bötesstraff kan följa vissa överträdelser. Föreskrifterna har ändrats senast år 1994. Kungl. Majzt hade före föreskrifternas antagande i ett beslut den 10 oktober 1952 medgett att köp- och byggtillståndsfrågoma fick överlämnas till en kyrkstadsstyxelse. Vidare har samma länsstyrelse åren 1972 och 1974 med åberopande av 1817 års skrivelse utfärdat föreskrifter för Fatmomakke kapellplats som på motsvarande sätt delegerat köp- och byggtillståndsfrågoma till en särskilt sammansatt styrelse och innehåller förvaltnings- och straffregler. Även som dessa föreskrifter har ändrats är 1994. I föreskrifterna åberopades även ett beslut av Kungl. Maj den 14 juli 1916 vari medgetts att Vilhelmina församling avgiftsfritt skulle få disponera plats för bl.a. kyrkbyhus i Fatmomakke under villkor som länsstyrelsen kunde finna lämpliga att förskriva. Länsstyrelsen i Norrbottens län meddelade år 1931 en ordningsstadga för Luleå Gammelstad, denna upphävdes år 1971. År 1895 hade länsstyrelmen

sen fastställt en stadga för kyrkostaden i Piteå landsförsamling Öjebyn.

Denna, som omfattade bestämmelser av både plan- och ordningskaraktär, har emellertid sedan länge inte återfunnits i länets författningssamling och är alltså

Kyrkstäder

i denna mening inte föreskrift. Det finns andra "stadgor" och föreskrifter en för de norrbottniska kyrkstädema, ingen som har fastställts av länsstymen relsen. Ytterligare upplysningar innehållet i ordningsstadgor och liknande om finns i avsnitt 4.2.

4.4 överväganden om giltigheten av nuvarande regler

1817 års kungliga skrivelse gäller i och för sig fortfarande, men ger inte länsstyrelserna pröva andra frågor än tillstånd till köp och rätt att bygge kyrkstugor. Andra föreskrifter och delegation av av tillståndsbefogenheter kan inte gällande. Den som äger eller anses upplåter mark för kyrkstugor har möjlighet att bestämma villkor for hur stugorna används.

4 4 1 Offentligrättsliga utgångspunkter . . Tillkomsten 1974 års regeringsforrn RF med dess regler om normgivav ningsmakten och Övergångsbestämmelser har förutsättningar för de i gett nya det föregående avsnittet nämnda föreskrifternas giltighet. Beträffande RF:s normgivningsmakten och dess fördelning hänvisas till avsnitt 7. regler om

Giltigheten 181 7 års kungliga skrivelse av Vad bestämdes i 1817 års skrivelse konungen ensam är sådana regler som av riksdagen. Till viss del näringsverksamhet, som numera måste beslutas av tillståndsplikt för åtgärder med byggnader och anläggningar kan riksdagen enligt 8 kap. 7 § RF överlämna till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter. Att det enligt RF inte är möjligt att utan riksdagens medverkan besluta om regler motsvarande 1817 års skrivelse innebär inte att reglerna i denna skrisaknar giltighet. Enligt punkt 6 övergångsbestämmelsema till velse numera RF gäller nämligen äldre föreskrifter även de inte tillkommit i den ordning om RF föreskriver. 1817 års skrivelse gäller alltså fortfarande. som

Giltigheten länsstyrelsens föreskrifter av

Övergångsbestämmelsema till RF behandlar också äldre bemyndiganden att

meddela föreskrifter. Sådana bemyndiganden får, om de har beslutats av

SOU 1996: 128

konungen och riksdagen gemensamt eller riksdagen utnyttjas tills av ensam, riksdagen bestämmer annorlunda. Däremot får inte bemyndiganden som getts av konungen ensam numera utnyttjas. 1817 års skrivelse utfärdades av konungen ensam och kan redan detta skäl inte innehålla något bemyndiav gande som numera är giltigt. Detsamma gäller 1916 års beslut konungen av beträffande villkor för Vilhelmina församlings disposition kyrkstadsmarav ken i Fatmomakke. Därtill kommer att det i 1817 års skrivelse inte nämns något ytterligare om befogenheter för länsstyrelserna än dem angetts Det får därför besom ovan. traktas som en expansiv tolkning att Länsstyrelsen i Västerbottens län som har gjort meddela föreskrifter med direkt hänvisning till skrivelsen. Oavsett om det enligt äldre konstitutionell praxis kunde förekomma att föreskrifter meddelades av myndigheter utan bemyndigande så gällde i fall vart när länsstyrelsen efter ikraftträdandet 1974 års RF ändrade föreskrifterna av för Skellefteå och Fatmomakke kyrkstäder uttryckligt krav på sådant ett bemyndigande, beslutat riksdagen. Även det skulle kunna hävdas av om att föreskrifterna gäller i sin äldre lydelse, blir det ändå ovisst vilka bestämmelser som numera skall anses giltiga och hur de skall tillämpas. Den konstitutionella basen för föreskrifterna förefaller i varje fall så bräcklig det knappast att kan tillrådas att bygga vidare den.

Giltigheten överlämnandet tillståndsprövning till kyrkstadsstyrelsema av av

Då Länsstyrelsen i Västerbottens län i sina föreskrifter med regeringens medgivande delegerat köp- och byggtillståndsfrågor och andra befogenheter till kyrkstadsstyrelsema för Skellefteå och Fatmomakke har den dessutom beslutat i en annan angelägenhet regleras i RF avviker som ett sätt som från äldre konstitutionella förhållanden. Vad länsstyrelsen här har gjort är att överlämna myndighetsutövning till ett organ som inte ligger inom vare sig statlig eller kommunal förvaltning utan skapats för en speciell uppgift. Överlämnande förvaltningsuppgifter av till korporationer eller enskilda subjekt har visserligen förekommit sedan garnmalt, men numera fordras enligt 11 kap. 6 § RF det finns lagstöd för att ett åtgärden i den mån den också innefattar myndighetsutövning, vilket här helt klart är fallet jfr Hans Ragnemalm, Regeringsformen 11:6, Förvaltningsrättslig tidskrift 1976, s. 105. Här saknas lagstöd och det finns inte heller någon övergångsbestämmelse till RF som gör det möjligt att utnyttja befogenheter överlämnats innan som RF trädde i kraft. Den köp- och byggtillståndsprövning som utförs de av resp. styrelserna med stöd av föreskrifterna därför också sakna stöd i synes RF. Saknas sådant stöd, och finns det ingen övergångsbestämmelse låter som äldre regler leva vidare, gäller inte de äldre reglerna Håkan Strömberg, Sve- 182 riges författning, 1995, 103. s.

Kyrkstäder

Enligt 11 kap. 6 § RF får förvaltningsuppgifter överlämnas till bolag, förening, sarnfällighet, stiftelse eller enskild individ. Kyrkstadsstyrelserna har inrättats genom föreskrifterna som organ sammansatt av vissa parter, men kan inte sig juridiska eller fysiska Även detta anses vara vare personer. av skäl är de befogenheter som länsstyrelsen velat ge dem inte förenliga med RF. En sak för sig kan vara att äldre regler ändå respekteras och följs som om de gällande. Det tycks vara fallet i många kyrkstäder. Det avgörande för vore utredningen, måste dock vara att de äldre reglerna knappast står sig i den mån de ifrågasätts. Sammanfattningsvis förefaller det sålunda som om de enda numera klart gällande offentligrättsliga föreskrifterna är 1817 års kungliga skrivelse med 1849 års ändring i denna. Enligt RF är det inte möjligt att i dessa föreskrifter inläsa ett bemyndigande att meddela föreskrifter om köp- eller byggtillståndsprövning. Det är inte heller möjligt för riksdagen att med RF:s nuvarande lydelse besluta ett motsvarande bemyndigande eller att överlämna myndigom hetsutövning till ett organ av kyrkstadsstyrelsemas karaktär.

4 4 2 Civilrättsliga utgångspunkter . . Kyrkstugor och kyrkstadskammare ägs så gott som alltid av någon annan än den som äger den mark där de är uppförda. Juridiskt är de därför att betrakta lös egendom. Jordabalkens formkrav vid överlåtelser gäller inte och lagsom fart kan inte beviljas för förvärv. Rätten att använda lös egendom annans mark är beroende av överenskommelse. "Kyrkan" är den dominerande markägaren i kyrkstäderna. Även det i om något fall kan oklart vilken kyrkorättslig natur det är innehavet, lär väl vara det i alla fall finnas ett kyrkligt organ som uppträder som förvaltningsbehörigt. I vissa fall, t.ex. Luleå Gammelstad, är marken redovisad som "krono" ändå enligt gjord utredning ställd till församlingens disposition. I Boden men är marken i kyrklig ägo, medan kyrkstugoma ägs av en stiftelse. I fem fall är kommunen markägare. I några få fall kyrkstugor ha avstyckats till rättsligt fristående fastigsynes heter, där både mark och stuga är i samma ägares hand. Det förhållandet att det för varje kyrkstad finns ett organ som obestritt har dispositionsrätten till marken och att de självständiga fastigheterna är få, ger stark utgångspunkt för en civilrättslig reglering av kyrkstugoma och deras en nyttjande. Innehavama kyrkstadslägenhetema har inte någon självklar rätt av att använda dessa utan att överens med markägaren om villkoren. Att lävara genheterna kan ärvas, ges bort och säljas innebär inte heller att de kan användas på annans mark utan samtycke. 183

SOU 1996: 128

Ett alternativ till en offentligrättslig reglering är sålunda regler grundar som sig det förhållandet att någon äger den mark kyrkstädema står på. som Den civilrättsliga utgångspunkten synes också ha antagits församlingen av i Nederluleå, som år 1982 upprättat ett Standardavtal med villkor för markupplåtelse inom Luleå Gammelstad. I flera andra fall uppträder markupplåtaren med anspråk på att de som innehar kyrkstugor skall följa vissa regler, som tagit sig uttryck i stadgor och föreskrifter, i regel kyrkofullantagna av mäktige eller kyrkorådet och i vart fall inte gällande offentligrättsliga fösom

reskrifter Öjebyn, Boden, Råneå, Norrfjärden och Hortlax.

Markupplåtelseavtalet för Luleå Gammelstad har kortfattat antyddes - som redan i inledningen till avsnitt 4 blivit kontroversiellt flera skäl. Redan - av etablerade kyrkstuguägare sig inte bundna det. Länsstyrelsens inanser av ställning att bevilja köptillstånd endast för den köpare skriver på avtalet som har inte accepterats köpama, bl.a. därför att avtalet begränsa av ansetts nyttjanderätten ett mer långtgående sätt än den fram till år 1971 gällande ordningsstadgan, se ovan. Det torde dock inte kunna ifrågasättas att dispositionsrätten till marken ger en möjlighet att reglera nyttjandet jfr NJA 1947 196 II. I förhållande till s. den som förvärvar en kyrkstuga är detta odiskutabelt; bristande överensen kommelse med markupplåtaren ger denne möjlighet att inte tillåta nyttjandet av stugan. Visserligen skulle i en sådan situation en konsekvens kunna bli att stugan fraktas bort, men detta är knappast det förvärvaren önskar. I som vissa fall kan dessutom rivning vara förbjuden på grund byggnadsminnesav förklaring eller planbestämmelser. Ingen kan sålunda ha något egentligt intresse av att förvärva en kyrkstuga som inte får användas och där tillträdet kan hindras på det sättet att vederbörande i vart fall inte rättsli får använda vägen gar, parkeringsplatser, vattenposter m.m. inom kyrkstadsområdet. I förhållande till redan etablerade stugägare eller till dem ärver är fråsom gan mer problematisk. Deras nyttjanderätt är dock inte tidsobegränsad jfr 7 kap. 5 § jordabalken och kan bringas till upphörande uppsägning. genom I den mån det inte redan genom sedvana eller annan form bindande förutav sättning för nyttjandet kan anses etablerat att nyttjanderätten har vissa begränsningar, dvs. att den är underställd "god kyrkstadssed, kan den insom nehar dispositionsrätten till marken sikt skaffa sig möjlighet att få villkoren reglerade. Länsstyrelsen i Norrbottens län har nämnts att inte köptillsom genom ge stånd för den som vägrar att godkänna markupplåtelseavtalet för Luleå Gammelstad, sökt att påverka det civilrättsli förhållandet mellan stuginnehavare ga och markinnehavare så att det överensstämmer med "god kyrkstadssed". Genom att avslagsbesluten överklagats och klagomålen fortfarande inte har avgjorts av regeringen, kan man emellertid inte säga detta är framkomlig om en väg att begränsa nyttjanderätten. Som framhållits finns det dock inte nåovan got stöd för en sådan begränsning i 1817 års skrivelse och frågan är vad re-

Kyrkstäder

geringen skall grunda ett avslag på överklagandena på. Som påpekats i direktiven motsvarar inte bestämmelserna i 1817 års skrivelse det syfte som eftersträvas numera, nämligen att bevara kyrkstädemas kulturhistoriska värden och kyrkstadstraditionen. Sammanfattningsvis förefaller en reglering från civilrättsliga utgångspunkter erbjuda en mer lättframkomlig väg än en offentligrättslig reglering, om vill påverka hur kyrkstugoma används. Markupplåtarens rättighet att man ange villkor för upplåtelsen torde framstå som mer självklar och därmed acceptabel för de inblandade än föreskrifter som ställer kyrkstugoma under kontroll av en statlig myndighet. Det förefaller bara vara i Luleå Gammelstad som det blivit problem i förhållandet mellan kyrkstuguägare och markägare, medan de kyrkliga ordningsreglema m.m. accepteras andra ställen. En ytterligare fördel med en reglering byggd äganderätten till marken är att ansvaret för efterlevnaden av de uppställda villkoren kommer att ligga på det organ som har lättast att svara för tillsynen.

4.5 överväganden om kyrkstädemas fysiska bevarande

Kyrkstädema bör ses som kyrkliga kulturminnen och få skyddsregleri KML. Reglerna bör innebära att kyrkstädema skall underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskar eller förvanskas. Väsentliga ändringar av kyrkstädema bör stå under länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen skall också besluta om anmälningsskyldighet vid ägarbyten inom kyrkstäder.

Den vidare diskussionen kommer här att inriktas de två huvudfrågoma: 1 vilka regler kan lämpligen ges för det fysiska bevarandet av och 2 vilka kan för att reglera nyttjandet i vidare mening, så att den ordning som är ges förenlig med god kyrkstadssed upprätthålls och nya och främmande bruk av stugorna inte kommer till stånd.

4.5.1 Värdering av det aktuella bevarandeläget Det aktuella skyddsläget är att endast tre kyrkstäder Byske, Skellefteå och Arvidsjaur byggnadsminnesförklarats. I inget fall omfattas interiörer av skyddsföreskrifter. Alla återstående kyrkstäder, utom Fatmomakke, berörs av äldre eller nyare planbestämmelser. Planer tillkomna före PBL kunde inte innehålla rivningsförbud och sådana planer gäller i Burträsk, Byske, Lövånger, Skellefteå, Ammarnäs, Vilhelmina, Arvidsjaur, Hortlax, Non-fjärden, Råneå 185

SOU 1996: 128

och Öjebyn. PBL-planer gäller för Luleå Gammelstad, Boden och Älvsbyn.

Detaljplanen för Gammelstaden innehåller både rivningsförbud och skyddsbestämmelser och dessutom detaljerade utformningsbestämmelser för tillkommande åtgärder, ombyggnader m.m. samt förhöjd lovplikt. Den planen ger alltså samma grad av bindande skydd som en byggnadsminnesförklaring. I övriga fall innehåller både de äldre planerna och den nya planen för Boden användningsbestämmelser av typ reservat för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, som ger skydd mot sådan markanvändning som medför skada byggnaderna. I vissa fall kompletteras användningsbestämmelsema med utformningsbestämmelser, som dock inte är särskilt precisa. Regler om byggnadshöjd finns dock i vissa planer. Även planbestämmelser som inte kan uppfattas som rivningsförbud eller skyddsbestämmelser har dock den verkan att de identifierar kyrkstad resp. som kulturhistoriskt särskilt värdefull bebyggelse, sålunda sådan bebyggelse som enligt 3 kap. 12 § PBL inte får förvanskas. Förvanslmingsförbudet blir tillämpligt när frågor om lov för rivning eller annan ändring av bebyggelsen skall prövas. Förbudet gäller även för åtgärder som inte kräver lov. Brott mot förbudet kan leda till påföljder och ingripanden av byggnadsnämnden enligt 10 kap. PBL. Utformningsbestämmelsema blir tillämpliga främst vid ändring av bebyggelsen, men i de fall där byggrätt finns för nya kyrkstugor, t.ex. i Luleå Gammelstad, kommer de givetvis att avgöra även hur nya byggnader och ersättningsbyggnader får se ut. Planbestämmelser ger alltså någon form av skydd alla kyrkstäder, utom Fatmomakke. Därtill kommer att alla kyrkstäder utom Arvidsjaur, Burträsk och Byske är behandlade som riksintressen i resp. kommunala översiktsplan. Som framgått är Byske och Arvidsjaur byggnadsminnesförklarade. Detta innebär åtminstone att planändringar som skulle kunna påtagligt skada riksintressena kan hindras av länsstyrelsen och att länsstyrelsen har möjlighet att pröva en lovansökningar inom områdena. De ovannämnda avsnitt 4.3 länsstyrelseforeskriftema för Skellefteå och Fatmomakke kyrkstäder innehåller också vissa bestämmelser som avses skydda mot bristande underhåll och oönskade förändringar byggnaderna. av Som utretts i avsnitten 4.4.1 och 4.4.2 kan dessa föreskrifter dock knappast hävdas om de ifrågasätts. De övriga stadgor och "föreskrifter" som förekommer för kyrkstäderna innehåller mer eller mindre långtgående regleringar av bebyggelsens utformning och hänvisar vissa frågor om tillkommande bebyggelse och ändringar av

byggnader till särskilda organ: "byggnadsnämnd" Öjebyn, "kyrkstads-

nämnden" Hortlax eller liknande. Dessa regler kan som nämnts göras gällande som villkor för markupplåtelse.

Kyrkstâder

4.5.2 Behövs ytterligare bevaranderegler för kyrkstädema

I den mån bevarandesyftena inte tillräckligt tillgodosedda i gällande anses planbestämmelser, kan en byggnadsminnesförklaring önskvärd. Byggvara nadsminnesreglema är dock svåra att använda för att säkerställa bevarande av kyrkstädema. Huvudproblemet är att länsstyrelsen i ett byggnadsminnesärende får att göra med så många stug- och kammarägare, många frånvarav varande eller okända, att det blir administrativt tungrott att genomföra ett förfarande med skyddsforeskrifter för varje byggnad eller för bygggrupper av nader och att sedan fortlöpande övervaka att de efterlevs. Redan att identifiera sakägarekretsen kan vara mödosamt med hänsyn till att kyrkstuguägare inte kan få lagfart och inte återfinns i inskrivningsregistret Eftersom en reglering av bebyggelse måste myndighetsutanses som övning är det dock inte möjligt att komma ifrån grundkravet i förvaltningslagen att kommunicera med den saken rör innan beslut fattas. som Alternativet till en sådan reglering är givetvis generell reglering, dvs. en

bestämmelser om bevarandet direkt i lag som beträffande fornlämningar och

kyrkobyggnader. För en sådan reglering talar också att kyrkstädema enligt utredningens uppfattning utgör omistliga delar av den kyrkliga kultunniljö i vilken de ingår. Beträffande det övervägande antalet kyrkstäder tar de kyrkliga organen redan ett ansvar som motsvarar det gäller för de övriga som kyrkliga kulturminnena. Det därför konsekvent skydda också kyrkvore att städema på samma sätt som dessa. På motsvarande sätt för prästgårdarsom na, som i vissa fall redan är byggnadsminnesförklarade, bör inte den omständigheten att tre kyrkstäder redan är byggnadsminnen, utgöra något problem för tillämpningen av generella skyddsregler för kyrkstädema. Utredningen föreslår därför kompletterande regler i 4 kap. KML om kyrkliga kulturminnen med avseende kyrkstädema. Reglerna bör inskärpa skyldigheten att vårda och underhålla kyrkstädema så att deras kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas. Vidare bör kyrkstädema stå under tillståndsplikt hos länsstyrelsen beträffande alla väsentliga ändringar av deras fysiska skick. Vad är väsentsom en lig ändring bör i huvudsak kunna bedömas enligt den praxis som utbildat sig vid tillämpningen av 4 kap. i fråga kyrkobyggnadema och begravningsom platsema. För den närmare tillämpningen torde det värdefullt att de bevara rörda länsstyrelsema utger råd och vägledning, så att de enskilda och stugkammarägama får lättillgänglig information om vad de har att iaktta. Bidragande till utredningens uppfattning att kyrkstädema bör ges ett skydd direkt i lag är att 1817 års kungliga skrivelse, som i och för sig fortfarande gäller, nu bör upphävas. Detta får dock inte uppfattas att statens som ansvar för de viktiga kyrkliga kulturmiljöema nu är mindre än tidigare. En skyddsregel i 4 kap. markerar så inte att är fallet. Regeln bör vara generellt utformad och syfta alla kyrkstäder, oavsett storlek och ålder. I praktiken torde inte fler kyrkstäder beröras än de 16 som

SOU 1996: 128

närmare beskrivits i avsnitt 4.2 ovan. Ingen av dessa är tillkommen efter utgången av år 1939. Till skillnad från vad som gäller för övriga kyrkliga kulturminnen behövs alltså ingen regel om yngre kyrkstäder.

Länsstyrelsens tillsyn Ett problem som uppkommer för länsstyrelserna särskilt vid tillsynen av de större kyrkstädema är det stora antalet ägare av stugor och kammare och att innehavare successivt tillkommer utan att det blir känt via inskrivningsnya registret. Länsstyrelsen bör därför möjlighet att för de kyrkstäder där det bedöms lämpligt besluta om en skyldighet att anmäla ägarbyten. Eftersom ett sådant beslut får anses röra innehavare i ett begränsat område har det knappast generell giltighet. Det behöver alltså inte utformas som en föreskrift i RF:s mening. Den närmare utformningen anmälningsskyldigheten framgår av författav ningskommentaren, avsnitt

4.6 överväganden om regler för nyttjandet

De gamla reglerna om att tillstånd krävs för köp och bygge av kyrkstuga upphävs och ersätts inte med någon annan form av förvärvsprövning. Att nyttjandet av kyrkstuga och kammare överensstämmer med god kyrkstadssed kan tillses av markupplåtaren, som också bedöms ha intresse av att så sker. Kyrkstadsstyrelsema kan inte med stöd regeringsformen inneha myndighetsfunktioner. Detta bedöms inte av heller vara nödvändigt, men ett nära samarbete förutsätts med länsstyrelsen vad gäller tillsyn av kyrkstadens vård och utveckling.

4.6.1 Nuvarande regler om nyttjandet

Som framkommit ovan består den numera klart gällande regleringen av nyttjandet av kyrkstädema endast av 1817 års kungliga skrivelse med dess regler om tillståndsplikt för köp och bygge av kyrkstuga och förbudet mot handel. I de särskilda föreskrifterna för kyrkstädema har Länsstyrelsen i Västerbottens län sökt längre. Vad länsstyrelsen sökt reglera är 1 förbud mot bosättning, 2 förbud mot handel under Sabbaten, 3 förbud mot kortspel, dans och annan oordning 1-3: 1868 års föreskrifter för Västerbotten, 4 köptillstånd får endast ges personer bosatta i församlingen, 5 den som överlåter en kammare måste anmäla det, 6 kamrarna får endast användas några dagar i sam-

Kyrkstäder

band med gudstjänst samt för konñrmationsundervisning 4-6: Skellefteå, 7 köptillstånd får ges endast för samer inom Vilhelmina södra och norra samebyar och boende i Kultsjödalen, 8 förvärvstillstånd krävs för gåva, 9 byggnader får inte hyras ut eller användas för rörelse utan tillstånd 7-9: Fatmomakke och 10 skyltning och afñschering kräver tillstånd Skellefteå, Fatmomakke, detsamma gäller för tältning Fatmomakke. I övrigt förekommer bestämmelser om vem som skall anses ansvarig för en stuga eller kammare samt om bebyggelsens underhåll och renhållning. I Fatmomakkeföreskrifterna finns ett förbud mot uppförande och ändring av byggnader utan styrelsens tillstånd. I markupplåtelseavtalet för Luleå Gammelstad förbinder sig kyrkstuguägarna att underhålla stugorna och följa uppmaningar om underhåll. Vidare avstår stugägama från att använda stugorna annat än under veckoslut och större kyrkhelger samt under konfirmationsundervisning. Telefon och TVantenn får inte installeras. Planteringar och fasta bord och bänkar kring stugorna samt öppen eld är inte tillåma. Som framkommit förut har inte alla stugägare accepterat markupplåtelseavtalet. I de andra stadgor m.m. som de kyrkliga organen tillämpar finns motsva-

rande regler som syftar till att bevara en ortsanknytning hos innehavama, an-

vändning endast under veckosluten eller för konfirmationsändamål och en

viss strängare ordning förbud mot dryckeslag i Öjebyn, öppen eld, skott-

lossning, sprängning eller fyrverkeri, skyldighet att hålla fönsterluckor stängda i Hortlax och i Norrfjärden. Dessa stadgor m.m. har i övrigt följande omfattning och bakgrund. Stad-

gan för Öjebyn fastställdes som tidigare nämnts år 1895 av länsstyrelsen,

men hävdas inte som offentligrättslig föreskrift. Huvuddelen av reglerna är ren byggnadsreglering, med oviss verkan i dag i förhållande till PBL:s regler. Där finns förbud mot upplåtelse till personer som bor närmare än en halvmil från kyrkan och förbud mot användning som bostad annat än med tillstånd av "byggnadsnämnden". De senare reglerna lär tillämpas inom kyrkstaden. Stadgoma för Hortlax och Norrfjärden överensstämmer med en "modellstadga" som landsantikvarien Harald Hvarfner upprättade år 1971. De innehåller båda en ortsanknytning Luleå kommun resp. Norrfjärdens församling och sedvanliga användningsbegränsningar. Stadgan för Norrfjärden antogs år 1971 av kyrkofullmäktige och detsamma synes ha varit fallet för Hortlaxstadgan. Sedan ungefär 10 år tillämpar emellertid kyrkan i Hortlax det förslag till förordning om kyrkstädema, som länsstyrelsen överlämnade till regeringen år 1988. , För Råneå tillämpas "skydds- och vårdföreskrifter som överenskommits mellan kyrkorådet och byggnadsnämnden år 1964 och som synes ha varit avsedda att "fastställas" av riksantikvarien. Reglerna avser bebyggelsens utformning och underhåll, men det finns också bestämmelser som i praktiken innebär att endast församlingsbor skall få inneha stugor. Boden utgör ett sär-

SOU 1996: 128

fall i det att en stiftelse där är ägare av kyrkstugoma och får upplåta dem bl.a. för kyrkstuguändamål, scout- och annan bam- och ungdomsverksamhet samt semester- och turisthärbergen. Sammanfattningsvis kan man anse att de olika reglerna definierar kyrken stadssed vars kärna består i att kyrkstugor och kammare endast skall användas i samband med gudstjänstbesök och därutöver under något längre tid i samband med vissa kyrkhelger och konñnnationsundervisning. Stugoma bör

innehas av församlingsbor men kan ärvas och förvärvas på andra sätt även

av icke ortsbor. Ny bebyggelse får tillkomma endast där plats finns förutsedd för den och skall utseendemässigt stämma överens med den befintliga

bebyggelsen. Ändringar befintliga byggnader medges endast sparsamt.

av Hur strängt kyrkstadsseden hävdas och respekteras torde variera mellan de olika kyrkstädema.

4.6.2 Vilka nyttjanderegler bör gälla framöver Den fråga som här skall diskuteras är vilka av de ovanstående reglerna som har den karaktären att de bör behållas med stöd av offentligrättsliga Föreskrifter. Klart förefaller vara att det inte numera bör vara en angelägenhet for bevarandelagstiftning att förbjuda sådant som dans eller kortspel, skottlossning, sprängning och fyrverkeri. Sådana angelägenheter kan regleras i den allmänna ordningslagstiftningen eller genom markupplåtelseavtal eller föreningsstadga.

F örvärvsprävning Att endast personer med vissa bosättningsförutsätmingar skall ha rätt att förvärva en kyrkstuga eller kammare är en kärnpunkt i 1817 års kungliga skrivelse, låt vara att kravet bosättning utanför "kyrkmilen" togs bort redan år 1849. Inskränkningar i förvärvsmöjlighetema är emellertid numera en fråga som måste bli föremål för reglering i lag 8 kap. 3 § RF. Förvärvsprövningsregler finns också i flera lagar: jordförvärvslagen 1979:230, lagen 1975:1132 om förvärv av hyresfastighet m.m. och lagen 1992:1368 om tillstånd till vissa förvärv av fast egendom. I förköpslagen 1967:868 finns bestämmelser som gör det möjligt för särskilt angivna kommuner att förköpa fast egendom som är bebyggd med hus som behöver användas som pennanentbostad och som är belägen i områden där det råder avsevärd efterfrågan fritidsbostäder. Den hittillsvarande förvärvsprövningen för kyrkstädema kan diskuteras från tre utgångspunkter. Den första är att det inte finns någon registrering el-

Kyrkstâder

ler registreringsskyldighet för lös egendom av det här aktuella slaget. Visserligen finns kanske i utgångsläget god kunskap i varje kyrkstad om vem som äger eller förvaltar varje stuga, men det krävs därefter att den skall översom vaka förvärvsprövningen också får reda på vilka stugor som byter ägare eller innehavare. En effektiv förvärvsprövningsplikt torde sålunda förutsätta en registreringsskyldighet, som också den måste föreskrivas i lag. Den andra utgångspunkten är att den hittillsvarande prövningen endast omfattat köp. Om det emellertid anses väsentligt att endast personer som är bosatta på vissa orter får inneha kyrkstugor måste förvärvsprövningen också omfatta förvärv genom alla slags fång, dvs. även genom byte, gåva, bodelning, arv, testamente De angivna förvärvslagama kräver tillstånd i m.m. nyss fråga om byte och gåva, inte vid bodelning, eller Det men arv testamente. skulle vara långtgående att införa förvärvstillståndsplikt för den sistnämnda gruppen fång i fråga om kyrkstugor. Om man emellertid inte gör det, går det inte heller att hindra att kyrkstugor förvärvas oavsett de är av personer var bosatta. Av samma skäl kan inte heller den Länsstyrelsen i Norrbottens län av föreslagna utvidgningen av förvärvsprövningen till byten och gåvor säkerställa att kyrkstugor endast innehas av ortsbor. Frågan tillstånd bör krävas om för förvärv av kyrkstugor förefaller alltså fråga allt eller intet vara en om Den tredje utgångspunkten är att inte ens den gällande plikten att söka nu tillstånd till köp upprätthållits länsstyrelserna på ett konsekvent sätt. I av Luleå Gammelstad, där kontroverser har uppstått, återupptogs köptillståndsprövningen enligt 1817 års skrivelse först under 1980-talet på begäran förav samlingen som ett led i dess strävan att upprätthålla en ordning enligt markupplåtelseavtalet. I övrigt har Länsstyrelsen i Norrbottens län inte prövat köp inom kyrkstädema och torde inte heller ha haft någon kunskap vilka köp om som förekommit. I Västerbottens län har länsstyrelsen inte heller lång tid företagit någon prövning köp kyrkstugor. Det där förekommit är av av som den tillståndsgivning som kyrkstadsstyrelsema i Skellefteå och Fatmomakke svarat för. Det är nog en allmän erfarenhet av förvärvslagstiftning att den går att kringgå för den som verkligen är intresserad det. J ordförvärvslagen av kringgicks på sin tid genom köp som maskerades långa arrendeavtal. som Förvärvsprövningen av aktier eller andelar i bolag äger hyresfastigheter som anses inte heller effektiv; någon lagfart behöver inte sökas. Även den hittillsvarande förvärvsprövningen inte belägg sådaom gett för na problem, kan man inte bortse från att bulvanförvärv kyrkstugor är lätta av att arrangera, men svåra att avslöja och bevisa. En kyrkstuguägare vill som sälja till bästa pris kan göra det till någon som betalar bra även om denne inte kan påräkna köptillstånd. För att dölja förhållandet kvarstår den gamle ägaren som bulvan för den nye innehavaren, vars rätt endast framstår rätt att som en använda stugan, som "gäst" eller "släkting".

SOU 1996: 128

Det förefaller av alla dessa skäl klart att en förvärvslag för kyrkstugor inte kan säkerställa att endast vissa ortsbor skall inneha kyrkstugor. Ett annat skäl att pröva kyrkstugutörvärv skulle kunna vara att hindra att personer som tänker överutnyttja stugorna eller föra ett icke kyrkstadsmässigt leverne etablerar sig. Inte heller detta syfte torde emellertid effektivt kunna säkerställas med förvärvslagstiftning. Vilken utredning om en förvärvares avsikter kan rimligen förebringas och prövas seriöst Skall tillståndet kunna återkallas, det missbrukas Vem skall stugan då tillfalla om Om en förvärvsprövning ändå anses angelägen, torde den enda effektiva metoden att överlämna prövningen till markupplåtaren, som i sådant fall vara skulle kunna vägra upplåtelse för oönskade personer. Detta förhållande följer redan gällande rätt RF:s förbud mot diskriminering gäller dock givetvis av - och behöver inte lagregleras. Eftersom det inte finns någon automatisk arvsrätt till nyttjanderätten kyrkstuga, är en markupplåtare inte heller skyldig av en att acceptera andra än ortsbor nyttjanderättshavare ens i fråga om ärvda som kyrkstugor. Markupplåtaren kan också bringa avtalet till upphörande om det missbrukas. Dessutom torde markupplåtaren i regel bättre än länsstyrelsen fortlöpande kunna övervaka vad som händer i kyrkstaden.

Begränsningar av nyttjandet till vissa tider

I vissa kyrkstäder: Lövånger, Vilhelmina och Boden, har den traditionella kyrkstadsseden med endast ett begränsat nyttjande upphört och ersatts med hotell- och turistverksarnhet. För de övriga kyrkstädemas vidkommande syemellertid ett fundament för den goda kyrkstadsseden gälla att stunes som gorna endast utnyttjas i samband med gudstjänster, dvs. i regel över ett veckoslut, vissa större kyrkliga högtider, som midsommaren, samt under konfirmationsläsningen. Resten året bör och skall de stå tomma. av Nyttjandebegränsningar med denna innebörd kan regleras i lag, av en myndighet med stöd lag eller av markupplåtaren. Eftersom en regel om av nyttjandebegränsning kommer att avse en begränsad krets personer, nämligen dem redan innehar eller kommer att inneha stugor i resp. kyrkstad, kan som offentligrättslig reglering göras i form av ett förvaltningsbeslut med verkan en för varje kyrkstad. Det lagstöd som i sådant fall skulle kunna övervägas är en regel med innebörden att länsstyrelsen får begränsa användandet av kyrkstugor till särskilt angivna tider. Användningsbestämmelser kan också förekomma i detaljplaner. Enligt 5 kap. 7 § första stycket punkt 3 PBL kan för bostadsbyggnader andelen lägenheter olika slag och storlek bestämmas. I prop. 1985/86:1 s. 575 anav förs att en kommun bör kunna ganska långt i fråga om att begränsa användningen bostäder för att motverka oönskad permanentbosättning. Det av torde vara oprövat hur långt sådana användningsbestämmelser egentligen får

Kyrkstäder

gå, men är kanske inte helt otänkbart att någon variant kan finnas som kan vara till nytta för att säkerställa kyrkstadsseden i denna del. Ett alternativ är att markupplåtaren intar motsvarande användningsbegränsningar i de villkor som erbjuds för upplåtelsen av marken för kyrkstugor. Som framhållits förut torde sådana villkor kunna uppställas i enlighet med redan gällande civilrättsliga grunder för upplåtande av nyttjanderätt. Ett visst problem är däremot att introducera sådana villkor i redan gällande upplåtelseförhållanden. Som också framhållits tidigare torde emellertid redan gällande avtal kunna sägas upp och omregleras. Om det alltså är möjligt att begränsa användningen av kyrkstugoma genom markupplåtarens försorg är den vidare frågan om staten också kan påräkna att markupplåtama visar tillräcklig kraft och tillräckligt intresse för att detta skall ske. I de flesta fall torde det vara församlings- eller pastoratskyrkoråden som är markupplåtare. Att döma av de stadgor m.m. som fortfarande tillämpas förefaller det som om dessa organ är intresserade av att upprätthålla de sedvanliga begränsningarna. Utredningen kan inte se någon lämpligare väg till bevarande av den goda kyrkstadsseden på de platser där den ännu följs än att kyrkan själv engagerar sig och tar ansvar för denna angelägenhet. Det förefaller uteslutet att länsstyrelsen eller en kommun skulle kunna föreskriva att stugor och kammare endast får användas i viss omfattning, om begränsningen inte också har stöd av den berörda församlingen. Om ett sådant stöd existerar, har kyrkoråden och i vissa fall kommunen som tidigare visats -i sin egenskap av markupplåtare helt tillräckliga instrument för att säkerställa att seden i detta hänseende lever vidare. Det finns alltså inte något behov av regler som skulle möjliggöra ett offentligt ingripande. En fördel med ett ansvar för markupplåtaren är att denne dels torde vara den som kan skaffa sig den bästa uppsikten över efterlevnaden av kyrkstadsseden, dels också är nära knuten till de redan i vissa fall etablerade kyrkstadsstyrelserna. Det kan därmed vara dags att behandla dessa styrelsers framtida roll samt lämpligheten och möjligheten att inrätta motsvarande organ för de kyrkstäder där motsvarigheter inte finns.

4 6 3 Kyrkstadsstyrelsernas roll . . Det finns bara två kyrkstadsstyrelser som i formell mening tillagts myndighetsbefogenheter, de i Skellefteå och Fatmomakke. De består i Skellefteå av företrädare för församlingen, kommunen och Riksantikvarieämbetet och i Fatmomakke för församlingen, sameföreningen och länsstyrelsen. Det sägs att kyrkstadsstyrelserna fungerar bra och att deras beslut respekteras. Att de har tillagts vissa myndighetsbefogenheter utan lagstöd behöver inte heller innebära att ordningen i andra avseenden är olämplig. 193

7 l6-ll62

SOU 1996: 128

Som framhållits i avsnitt 4.4.1 kan dock ordningen inte möjlig att anses förena med RF. Utredningen har övervägt olika lagtekniska metoder för att i någon mening kunna låta kyrkstadsstyrelsema behålla sin roll, men problemet är att kyrkstadsstyrelsema inte kan anses vara vare sig juridisk eller fysisk person. För att överlämnandet till kyrkstadsstyrelsema enligt nuvarande modell skall kunna anses grundlagsenligt förefaller det krävas att överlämnandet uttrycks som en delegation till ett antal enskilda individer, vilka inte skulle utöva någon myndighet var och en för sig utan som ett beslutsfattande kollektiv. En sådan modell förefaller dock ganska konstruerad. Den torde dessutom kräva kompletterande lagregler som anger hur kollektivet skall fatta beslut och sannolikt därutöver regler om överklagande och eventuella sanktioner. Delegation till enskilda har hittills gällt sådan verksamhet som att vara besiktningsman vid bilprovningen, ordningsvakt, kontrollansvarig vid byggen, skorstensfejare m.m. Däremot är det okänt om någon delegation beslutad efter nya RF förekommit till någon nämnd utanför en myndighet eller represente- -— rande fler parter. Någon förebild är med andra ord sannolikt svår att finna. För att en delegation av myndighetsutövning tveklöst skall kunna ges lagstöd torde sålunda krävas att kyrkstadsstyrelsema framstår som företrädare för en juridisk person, t.ex. en stiftelse eller en förening. Statsmaktema torde emellertid inte lämpligen kunna bilda någon sådan association. Situationen skulle dock bli annorlunda om t.ex. församlingen och/eller kyrkstuguägama bildade en förening eller en stiftelse och denna blir ett självständigt rättssubjekt. Inget torde hindra att en sådan association företräds av personer som nomineras eller utses av de parter som nu utser resp. kyrkstadsstyrelse. En fullt konstitutionell möjlighet är också att myndighetsuppgiftema delegeras till vederbörande församling eller pastorat. Förvaltningsuppgifter får nämligen enligt 11 kap. 6 § RF anförtros kommuner, och även kyrkliga kommuner punkt 13 övergångsbestämmelsema. När de kyrkliga kommunerna omsider försvinner, torde de förbli juridiska personer. Den myndighetsutövning som kan vara aktuell för delegation kan ligga inom ett vitt fält, dock inte så vitt att sådana rättigheter inskränks som anges i 2 kap. RF och som endast får begränsas genom lag, t.ex. föreningsfrihet, mötesfrihet m.m. Man bör sålunda inte försöka stävja kortspel och dans på detta sätt och inte heller söka nå någon tvångsanslutning till eventuella kyrkstadsföreningar. Däremot skulle delegationen kunna gälla förvärvsprövning, om en sådan reglering skulle anses lämplig. Om det skall råda prövningsplikt för bygge av kyrkstuga, och för rivning och annan ändring, kan denna prövning överlämnas. Förelägganden för kyrkstuguägare att underhålla bebyggelse eller rätta felaktigt utförda åtgärder, skulle också kunna utfärdas, däremot givetvis inte utdömande av viten. Det kan också vara tveksamt om ett kyrkoråd bör förena förelägganden med vite. Det fordrar i vart fall ett uttryckligt lagstöd. En lösning kan vara att kyrkorådet får vända sig till länsstyrelsen för

Kyrkstäder

vitesföreläggande Rune Lavin, Viteslagstiftningen, Stockholm 1989, s. 18 f. Med de utgångspunkter som utredningen angett tidigare vore det emellertid en motstridig rekommendation att nu föreslå en reglering av kyrkstadsnyttjandet som bygger på delegation av myndighetsutövning till de kyrkliga organen. Dessa har redan i sin egenskap av markupplåtare en fullt tillräcklig möjlighet att ställa de villkor som krävs för upprätthållandet av den goda kyrkstadsseden. Inte heller en sådan delegation skulle för övrigt kunna göras via ett kyrkoråd till en kyrkstadsstyrelse med den sammansättning som de nuvarande har. Om kyrkstadsstyrelsema skall finnas kvar i sin nuvarande form, kan ordningen lättast legitimeras genom att markupplåtaren beslutar att bekräfta den som den ordning som skall gälla för behandlingen de aktuella av kyrkstadsfrågoma.

4.7 överväganden om Överklaganden och sanktioner

Frågan om överklagande och sanktioner löses sätt för samma som andra kyrkliga kulturminnen.

Att länsstyrelsens beslut att neka köptillstånd enligt 1817 års kungliga skrivelse överklagas till regeringen följer reservbestämmelse närmast av en som numera har sin plats i 35 § verksförordningen 1995:1322. Det finns nämligen inte någon överklaganderegel vare sig i skrivelsen eller i någon annan föreskrift, vilket för med sig att regeringen är den enda instans som kan komma i fråga. Regeringens beslut kan ifrågasättas enligt lagen 1988:205 om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. I föreskrifterna för Skellefteå och Fatmomakke finns bestämmelser att om kyrkstadsstyrelsemas beslut får överklagas hos länsstyrelsen i Fatmomakke får man enligt föreskrifterna klaga vidare till regeringen; i Skellefteå är den frågan oreglerad. Om en delegation av myndighetsuppgifter till något särskilt organ skall förekomma framöver behöver givetvis också överklagningsfrågan regleras. Alternativen synes vara: länsstyrelsen, länsrätten eller ingen överklagningsrätt alls. Även frågan om överklagning av de beslut länsstyrelsen fattar första som instans bör regleras. Om reglerna får sin plats i KML löses frågan naturligen i enlighet med vad som annars gäller enligt den lagen, dvs. länsrätten blir första överprövningsinstans. Utredningen förutsätter emellertid att det inte blir aktuellt med någon delegation av myndighetsuppgifter för kyrkstädema, utan att i första hand de kyrkokommunala organen: kyrkofullmäktige eller kyrkoråden, fattar de beslut som anses nödvändiga i egenskap av markupplåtare.

SOU 1996: 128

Kyrkokommunala beslut kan överklagas enligt de förutsättningar som anges i kyrkolagen. I de två föreskrifterna för Skellefteå och Fatmomakke har länsstyrelsen tagit in bötesstraff för vissa överträdelser. Enligt RF får föreskrifter om bötesstraff meddelas av en myndighet som därtill blivit bemyndigad av regeringen med stöd av ett riksdagsbemyndigande. Bötesbestämmelsema, som nu inte kan vara mera gällande än föreskrifterna som sådana, skulle alltså kunna återinföras om riksdagen ger sitt bemyndigande efter en grundlagsändring. Någon motsvarighet torde dock inte finnas inom kulturrniljöområdet och det torde vara ovanligt med bötesregler i föreskrifter på länsstyrelsenivå ännu ovanligare torde det vara med åtal och utdömande av sådana straff. Utredningens förslag med generell tillståndsplikt för åtgärder som innebär väsentliga ändringar av kyrkstäderna medför ett behov av att reglera hur länsstyrelsemas beslut i tillståndsfrågor skall kunna överprövas. Frågan bör lösas på samma sätt som i fråga om övriga kyrkliga kulturminnen. Utredningen återkommer till denna fråga i avsnitt Utredningens förslag leder också till den i princip nya situationen att inte bara kyrkliga förvaltningsorgan och två kommunala kyrkogårdsmyndigheter berörs av reglerna, utan dessutom alla ägare av kyrkstugor eller kammare. Frågan om föreläggandemöjligheter i fråga om missförhållanden rörande kyrkliga kulturminnen berörs ytterligare i avsnitt

4.8 Förslag

1817 års kungliga skrivelse och 1849 års upphävs. Därmed försvinner den nu formellt gällande skyldigheten att söka tillstånd för köp och bygge av kyrkstuga/kammare, liksom förbudet mot handel utanför marknadstiderna. De upphävda bestämmelserna ersätts med regler om ett generellt lagskydd för kyrkstädema i enlighet med vad som fonnulerades under avsnitt 4.5.2. Länsstyrelserna bör få möjlighet att förordna om anmälningsskyldighet vid ägarbyten inom kyrkstädema. Regler nyttjandet bör upprätthållas av markupplåtaren, dvs. i de flesta om fall det förvaltningsansvariga kyrkorådet. Någon särskild föreskrift om detta på jordabalken grundade förhållande är inte påkallad. Enligt jordabalken får parter som inte kan komma överens om villkoren for en nyttjanderätt föra tvisten vidare till arrendenämnd eller fastighetsdomstol.

Överklagande markupplåtarens beslut kan dock i vissa fall komma i fråga

av enligt kyrkolagens regler, närmast i det fallet att lagliga former för beredning eller beslutsfattande inte har iakttagits. Någon erinran om detta i lagtext kan inte anses nödvändig.

5 Ortnamn

Utredningen skall enligt direktiven lämna förslag som tillgodoser behovet av skydd för ortnamn, så är motiverat i form av lag. Ett eventuellt lagförslag om placerat i KML bör innehålla definition av god ortnamnssed, som myndigen heter och offentliga organ skall kunna iaktta. Förfarande- och sanktionsregler bör utredas, liksom regler i angränsande lagar, t.ex. fastighetsbildningslagen. Reglerna bör vara enkla och motverka onödigt krångel, byråkrati och detaljreglering. Reglerna bör koncentreras frågor av stor betydelse för bevarandet ortnamn och skall kunna tillämpas av den förvaltningsorganisation som av redan finns. Ortnamnsfrågoma har varit föremål för åtskilliga väldokumenterade konferenser, med deltagande av experter, expertorgan, ortnamnsanvändare och andra intressenter. En konferens i april 1994 behandlade temat Behövs en ortnamnslag, utredningens grundläggande fråga. I dokumentationen från de olika konferensema redovisas en livlig debatt med stor betydelse för ortnamnsvårdens utveckling. Inom området finns också en omfattande litteratur, såväl vetenskaplig som informativ och rådgivande. Utredningen har därför inte sett det som sin uppgift att i detalj referera olika ståndpunkter eller ge någon grundligare lägesredovisning om ortnamnsvårdens nuvarande synsätt utan hänvisar till denna rikhaltiga litteratur. De definitioner och principer som fastslogs i betänkandet SOU 1982:45 Ortnamns värde och vård äri allt väsentligt fortfarande giltiga. Den kommunala ortnamnsverksamheten och framför allt frågan om adresseringssystem landsbygden är särskilt aktuell. Utredningen har därför genom en enkät till landets samtliga kommuner begärt uppgifter om hur ortnamnsverksamheten i kommunerna bedrivs och om den aktuella situationen vad gäller adresseringssystemen. Enkäten som sändes ut den 27 mars 1995 mottogs positivt och besvarades av 94 % av landets kommuner. Litteratur och rapporter som haft särskild betydelse för utredningsarbetet förtecknas i bilaga

5.1 Bakgrund

Med ortnamn menas alla benämningar som syftar till att geografiskt identifiera olika lokaliteter, som är accepterade inom en given språkgemenskap. Ortbrukar delas in i olika kategorier. Bebyggelsenamn är namn på städer, namn byar, gårdar eller enstaka hus, men även namn gator, torg eller kvarter. 197

SOU 1996: 128

Artefaktnamn är namn på broar, dammar och andra skapade företeelser. Na-

turnamn är givetvis namn på berg, sjöar, eller andra naturföreteelser. Ago-

namn brukar man kalla en särskild grupp namn, på åkrar, hagar eller ägomark av annat slag. Ett ortnamn har form och innehåll. Fonnen är namnets språkliga uttryck, mer eller mindre lätt att tolka. Formen kan förändras med tiden, missförstås och omtolkas, men ändå fungera ortnamn i den människor som grupp som vet vad namnet syftar på, namnbrukarkretsen Ett ortnamns innehåll består av betydelse och syfining. Betydelsen är den innebörd namnet hade för namngivaren, syftningen den lokalitet det utpekar. Syftningen, namnets denotation kan också förändras. Namnet kan en myr bli ett torpnamn som i sin tur kan komma att stadsdel och tunnelavse en en banestation. Ortnamnen är en viktig historisk källa. Med språkhistoriska kunskaper kan man med hjälp av tidiga skriftliga belägg ofta avslöja namnens ursprungliga innebörd som i sig kan ge viktiga historiska upplysningar. Ortnamnen kan också bidra till att kartlägga landets tidiga historia, hur kolonisationen skett och hur administrativa indelningar utvecklats. I områden där förändringarna varit stora kan Ortnamnen vara de enda kvarlevande vittnesbörden det förom gangna.

5.1.1 Namnvård, mål och principer

Ortnamnsvårdens mål är både språkliga och kulturhistoriska. Det är dels fråga om att tillämpa goda principer vid ny namnsättning, dels att hantera befintliga namn med respekt både för deras funktionella och deras kulturhistoriska värden. I betänkandet SOU 1982:45 Ortnamns värde och vård fastslogs följande principer För ortnamnsverksamhet:

Vid ny namngivning bör följande principer tillämpas: Nybildade namn skall följa vedertagna språkriktighetsregler. - Nybildade namn skall vara lätta att uppfatta, uttala och skriva samt - vara för långa. Utländska namnelement som piazza och center bör inte användas ef- - som terleder i ortnamn. Namnelement som innehåller för svenskan främmande ljud eller ljudfor- bindelser bör undvikas. Nybildade ortnamn skall ansluta till det lokala eller regionala namnskicket och inte bildas med hjälp av namnelement är specifika för som en annan del av landet. Nybildade ortnamn skall vara lokaliserande och identifierande. -

Ormamn

Sekundärnamn typen Kolshults kvarn skall formellt överensstämma med piimämamn i detta fall Kolshult. Vid namngivning av flygplatser, större jämvägsstationer, hamnar, fyrar bör riksintressen och, i vissa fall, internationella intressen beaktas. Ny namngivning skall vara genomtänkt så att den inte medför komplika- tioner i form av löjeväckande eller stötande namn.

Vid vård av redan existerande bör följande principer tillämpas: namn Befintliga namn bevaras så långt som möjligt med oförändrad syftning; löjeväckande eller stötande namn bör dock kunna ersättas. Vid nödtvunget val mellan befintliga namn skall såväl kulturhistoriska — som funktionella aspekter beaktas. Namnens yttre gestalt eller form skall bevaras, när denna inte uppenbarli- gen strider mot vedertagna språkriktighetsregler. Ortnamns officiellt fastställda namnform skall brukas av berörda offentliga organ. Befintliga namn skall i görligaste mån utnyttjas vid nybebyggelse. -

5.1.2 Namnvårdens framväxt och organisation

Den officiella undersökningen och bearbetningen av Sveriges ortnamn inleddes med ett uppdrag till den år 1902 inrättade Kungliga ortnamnskommittén att språkligt granska officiellt brukade ortnamn, särskilt jordeboks- och jordregistemamn, innan dessa fastställdes. År 1904 inleddes samarbete mellan ett Kartverket och Ortnamnskommittén om en namngranskning av namnen på generalstabskartan. Under kommitténs ledning inrättades år 1928 Svenska ortnamnsarkivet beläget i Uppsala. År 1970 bildades myndigheten Dialektoch ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv DOVA, vari Svenska ortnamnsarkivet inordnades med det nya namnet Ortnamnsarkivet i Uppsala OAU. Ortnamnskommittén, som efter år 1930 benämnts kommissionen, upphörde samtidigt. Begreppet ortnamnrvård som innefattar såväl språkliga som kulturhistoriska aspekter introducerades allvar först under 1970-talet. Stavningen av ortnamnen reglerades tidigare kungörelsen genom 1927:380 angående stavning av ortnamn i officiella handlingar. Kungörelsen avsåg i första hand att ge den genomförda stavningsrefonnen genomslag även på ortnarnnsområdet där en eftersläpning med gammalstavning rådde. Kungörelsen knöt ortnamnens stavning till Svenska akademiens ordlista, åttonde upplagan utgiven år 1923, vilket gjorde att kungörelsen i vissa avseenden snart blev föråldrad. Kungörelsen gällde aldrig formellt kommunerna, vilka kunde fortsätta att använda gammal stavning i sina namn ytterligare något decennium. År 1939 påbörjades systematisk språklig granskning jordregistrets en av namn i anslutning till förstagångsutgivningen av den ekonomiska kartan i 199

SOU 1996: 128

skala 1:10 000. Denna genomgång pågick under en 40-årsperiod och ledde till att granskade namnformer beslutades och offentliggjordes i länskungörelser. År 1946 uppdrog Ecklesiastikdepanementet Statistiska centralbyrån att ombesörja en norrnalisering av stavningen av kommuners, församlingars och andra indelningsenheters namn. De norrnaliserade och officiella namnforpubliceras årligen från år 1947 Statistiska centralbyrån i Årsbok mema av över Sveriges kommuner och i Rikets indelningar. År 1973 behandlade arbetsgrupp med representanter från Dialekt- och en ortnamnsarkiven, Riksantikvarieämbetet, Sjöfartsverket, Statens planverk, Statens vägverk, Kungl. lantmäteristyrelsen och Rikets allmänna kartverk frågor om naturnamn. Arbetsgruppen uttalade sig för ett förverkligande av FN:s resolutioner från åren 1967 och 1972 med innebörden att alla ortnamn i ett land borde fastställas av en och samma myndighet. Som ett steg i den riktningen förordade gruppen att berörda myndigheter skulle verka för en förordning med innebörden att "Lantmäteriverket fastställer ortnamn, som icke enligt gällande författningar eller instruktioner fastställs av annan myndighet. Innan verket fattar beslut om dylika namn skall en rådgivande nämnd, kallad ortnamnsnämnden, höras". I sin gemensamma anslagsframställning den 23 augusti 1973 anslöt sig Lantmäteristyrelsen och Kartverket till detta förslag och ansåg det vara värdefullt om det till Lantmäteriverket- som skulle nybildas från år 1974 genom sammanslagning av de bägge verken kunde knytas en rådgivande nämnd. Lantmäteriverket fick de nämnda uppgifterna inskrivna i sin instruktion 1974:336, dock bildades ingen rådgivande nämnd.

Ortnanmsutredningen Efter motioner till riksdagen åren 1976/77 och 1977/78, föranledda främst av fastighetsbeteckningsreformen och påbörjade försök med adressering med hjälp av vägnamn och nummer på landsbygden, begärde riksdagen KrU 1978/79:5 en allsidig utredning ortnamnsområdet. Ett annat skäl till att utredningen tillsattes var att Svenska kommunförbundet i en skrivelse den 8 oktober 1976 till Bostadsdepartementet hade aktualiserat behovet av uttrycklig kommunal beslutskompetens i fråga om gator, vägar, torg och parker och andra allmänna platser ovsett vem som var huvudman för dessa. Som motiv framfördes risken för namnförväxlingar och det kommunala ansvaret för adressregister enligt 57 § fastighetsregisterkungörelsen. Kommunens befogenhet föreslogs reglerad i byggnadslagstiftningen. Ortnamnsutredningen tillsattes år 1980. I utredningens betänkande SOU 1982:45 Ortnamns värde och vård vilket också innehöll de ovan citerade principerna för ortnamnsverksamhet föreslogs en ortnamnslag som ställde krav ett ändamålsenligt och vårdat ortnamnsskick. Enligt förslaget skulle

Ortnamn

ortnamn inte synnerliga skäl förelåg stavas enligt Svenska akademiens om ordlistas senaste upplaga. I lagen skulle regleras vilka myndigheter som skulle ansvariga för den offentliga ortnamnsverksamheten. Namn på vara kommuner, landstingskommuner och församlingar skulle fastställas av regeringen. Kommunerna föreslogs ansvara för fastställande av namn på byggnadskvarter, kommundelar och andra liknande områden, gator, parker, torg och andra allmänna platser, vägar, inrättningar som kommunen är huvudman för samt spårvagns-, buss- och tunnelbanestationer och andra liknande anläggningar för samfärdsel. Landstingskommunema, församlingarna eller de kyrkliga samfällighetema skulle fastställa namn sådana inrättningar och anläggningar för vilka de var huvudmän, efter samråd med berörd kommun. I lagförslaget föreskrevs också en skyldighet för berörda myndigheter att använda en namnform som fastställts i föreskriven ordning. Slutligen angavs i lagförslaget vilka som hade rätt att väcka fråga om ändring av fastställda namn. Några förslag till regler för överprövning av fastställda namn lämnades inte, inte heller några sanktionsregler. Utredningen föreslog vidare att Lantmäteriverket skulle få till uppgift att samordna ortnamnsverksamheten, och till sig få knuten en ortnamnsnämnd med sju ledamöter representerande ortnamnsforskningen, kulturrninnesvården, de lokala kulturhistoriska intressena, myndigheter med funktioner inom ortnamnsverksamheten samt kommunerna. Nämnden skulle utveckla principerna och målen för en god ortnamnspolitik och informera om dessa, lämna råd i enskilda ortnarnnsfrågor av principiell betydelse, delta i internationellt arbete samt verka för att normativa ortnamnsförteckningar kom till stånd. En rad allmänna förbättringar för namnvården föreslogs i övrigt. Kommunförbundets representant i utredningen motsatte sig i ett särskilt yttrande att stavningsfrågan skulle lagregleras, bl.a. därför att detta skulle kunna leda till en olämplig rättslig sakprövning av stavningsfrågor. I 1984/851100 tog regeringen ställning till Ortnamns värde och vård prop. och gav riktlinjer för ortnamnsverksamheten i framtiden. Förslaget om ortnamnslag avvisades. En lag skulle bli allmänt hållen och knappast kunna ge den vägledning var önskvärd. Ett utökat och fördjupat samarbete borde som räcka. Kravet samråd med berörd kommun för alla statliga myndigheters ortnamnsverksamhet underströks. En lagreglering skulle också strida mot det övergripande förenklings- och avregleringsmålet. Kungörelsen 1927:380 angående stavning av ortnamn i officiella handlingar aviserades bli upphävd då behovet av sådan särskild stavningsföreskrift för statliga myndigheter angavs vara ringa. De allmänna kartomas norrnerande roll för offentlig namnsättning och i tillämpliga fall vid namngivning fastslogs. Några genomgriny pande förändringar i beslutsbefogenhetema föreslogs inte. Lantmäteriverkets övergripande roll bekräftades och samrådsfunktionema i namnfrågor stärktes genom inrättande av ett ortnamnsråd knutet till Lantmäteriverket, med i princip de uppgifter utredningen föreslagit, men med den skillnaden att represen-

SOU 1996: 128

tanter för sameorganisationema, Svenska språknämnden och Vägverket också skulle ingå i rådet. Lantmäteriinstruktionen 1974:336 ändrades 1985:617 varigenom föreskrifter om Ortnamnsrådet, dess arbetsuppgifter och ledamöter infördes. Rådet gavs i uppgift att främja ett ändamålsenligt och vårdat ortnamnsskick. Innan mer betydelsefulla frågor om ortnamn avgjordes skulle Lantmäteriverket samråda med rådet. I en ny förordning 1988:1232 med instruktion för lantmäterimyndighetema bibehölls i sak samma uppgifter för rådet, med tillägget att rådet sammanträder när ordföranden bestämmer det. I en ändring 1990:253 i instruktionen infördes passusen att rådet har till uppgift att stödja Lantmäteriverket i arbetet med att främja ett ändamålsenligt och vårdat ortnamnsskick. Ortnamnsrådets verksamhet beskrivs närmare i avsnitt 5.2.2. 1927 års kungörelse upphävdes sedermera genom förordningen 1987:75 om upphävande av kungörelsen 1927:380 angående stavning av ortnamn i officiella handlingar.

Fortsatt kritik i riksdagen I Kulturutskottets betänkande 1990/91:KrU6 Skydd för ortnamn behandlades en motion om lagskydd av ortnamn. Lagskydd avstyrktes, men utskottet förutsatte ansvarstagande och samarbete mellan de institutioner som ansvarar för ortnamnsverksamheten och ansåg att 1985 års principer då kunde fullföljas. Kulturutskottets betänkande 1991/92:KrU3 Skydd för ortnamn behandlade fyra motioner angående skydd för ortnamn och granskning av ortnamn länsnivå. Utskottet avstyrkte yrkandena om lagreglering av ortnamnen och konstaterade att det lagskydd motionärerna önskade inte torde överensstämma med det lagförslag som lagts fram av Ortnamnsutredningen. Utskottet föreslog dock en utredning av hur många traktnamn som försvunnit vid sammanläggningar av fastigheter. I Kulturutskottets betänkande 1993/94:KrU2 Ortnamn anfördes bl.a. följande: "Sedan riksdagen år 1985 tog ställning till principerna för ormamnsverksamheten har betydande samhällsförändringar ägt rum, vilka påverkar ortnamnsbruket och behovet av skydd för ortnamn. Utskottet anser att det mot denna bakgrund är nödvändigt att överväganden ånyo görs i frågan om behovet och lämpligheten av en lagstiftning som har till syfte att skydda ortnamn. En sådan prövning bör i första hand frågan inavse om förande av en hänsynsbestämmelse i lagen 1988:950 om kultunninnen m.m. i detta syfte. Regeringen bör enligt utskottets mening göra sådana överväganden som ovan angetts samt ta fram förslag till hur en hänsynsbestämmelse lämpligen kan utformas samt återkomma till riksdagen i frågan. Regeringen bör också överväga om det är lämpligt att skapa ett skydd för ortnamn även i annan lagstiftning av betydelse området, bl.a. fas-

Ortnamn

tighetsbildningslagstiftnin gen. Utskottet anser att riksdagen med anledning av motion Kr208 som sin mening bör ge regeringen tillkänna vad utskottet anfört om lagreglerat skydd för ortnamn." Sedan riksdagen godkänt vad utskottet anfört tillsattes Kulturarvsutred-

ningen genom beslut den 16 juni 1994.

I Kulturutskottets betänkande 1994/95:KrU4 hänvisas till att en utredning tillsätts och att utskottet förutsätter att de ortnamnsansvariga under utredningstiden avstår från åtgärder som kan skada detta värdefulla kulturarv. Även i betänkande 1995/96:KrU8 behandlar utskottet ortnarnnsfrägan och beskriver arbetsläget men gör inga ytterligare uttalanden.

Lantmäteriverket.: omorganisation och nya instruktion

Lantmäteriet omorganiserades den 1 januari 1996 med målet att dels integrera den verksamhet som bedrivits av Centralnämnden för fastighetsdata och dels urskilja myndighetsfunktioner från andra funktioner. En omorganisering av läns- och distriktsorganisationen till 24 regionala myndigheter genomfördes också. Verkets nya instruktion som samtidigt trädde i kraft anger verkets ansvar på ortnamnsområdet, utan förändringar i sak. Fullständigare uppgifter om Lantmäteriverket finns i avsnitt 5.2.1.

5.1.3 Fastighetsindelning och fastighetsbeteckning Grundläggande bestämmelser om fastigheter finns i l kap. jordabalken och i fastighetsbildningslagen 1970:988. Fast egendom är jord och denna är indelad i fastigheter. Över fastigheterna förs fastighetsregister, lantmäterisom

myndigheten svarar för. Ändringar i fastighetsindelningen sker genom fastig-

hetsbildning.

Fastighetsbeteckningsreformen

På underlag av Fastighetsregisterutredningen SOU 1966:63 togs den 6 mars 1968 ett principbeslut i riksdagen om en reforrnering av fastighetsregistreringen. Grundläggande för det nya fastighetsregistret var att det skulle vara gemensamt för stad och landsbygd och att det skulle ADB-baseras. Kommun skulle vara registerområde och fastigheterna identifieras genom en indelning i trakter som skulle ha lokaliserande benämningar. Traktema måste därför ha en viss minsta storlek. Reformen reglerades i dessa avseenden genom kungörelsen 1968:379 om uppläggande av nytt fastighetsregister m.m. RUK. Reformen väckte mycket stort motstånd. Hävdvunna ortnamn skulle i stor utsträckning försvinna som registemamn. Detta berodde att den gamla

SOU 1996: 128

gårds- och bystrukturen var indelningsgrund i jordregistret i många som landsdelar inte uppfyllde de uppställda storlekskraven i det nya registret När kommunen skulle bli indelningsenhet innebar detta att nya namn måste skapas för att ersätta bynamn som var unika i socken men inte i kommun. Att sockenindelningen skulle förlora sin sista användning, den som registerområde, väckte också stark kritik. Dessa kritiska synpunkter reformen togs upp av bl.a. Riksantikvarieämbetet. Ämbetets huvudargument att ortnamnen utgör integrerad del var en av kulturlandskapet och att det finns ett funktionellt samband mellan namn, bebyggelse, fornlämningar och mark. Utifrån denna grundsyn vände sig ämbetet mot att kommun skulle vara registerområde i stället för socken och emot den från kulturhistorisk synpunkt godtyckliga sammanslagning av byar till större trakter föreslogs i Uppsala län där reformarbetet inleddes. som Motioner förekom i riksdagen åren 1971, 1972 och 1973 om att värna ortoch slå vakt om socknen som administrativt område. Den ursprungnamnen liga uppläggningen av registerreformen korn därför att efterhand modifieras med anledning av den framförda kritiken. År 1972 möjlighet att införa "särskilt namn" i fastighetsregistret. gavs Namnet upplysning utan registerbetydelse men gav möjlighet att i revar en gistret bevara kulturhistoriskt värdefulla namn. Samma år togs hindret att fasghetsbilda över sockengräns bort. Året därpå kom föreskrift i RUK samråd med Ortnamnsarkivet i en om att Uppsala och Riksantikvarieämbetet skulle föregå beslut om traktindelning och traktnamn 1973:424. Samma år stoppades reformen och en departementsutredning tillsattes för att snabbutreda vilka ändringar i reformen som borde ske. Skälet var den framförda kritiken både i fråga om reformens konsekvenser från namnsynpunkt och de kostnader omregistreringen av fastigheter i kvarter skulle förorsaka kommunema. Mot kvartersnamnens avskaffande hade ingen kritik från kulturminnesvården framförts. Promemorian Ds C 1973:4 Fastighetsbeteckningsrefonnen gav underlag for prop. 1974:48 om ändrad inriktning av beteckningsreformen. Reformens grundläggande drag, att kommunen skulle registerområde övergavs inte. Däremot var regeringen beredd att införa vara en sockenkod i fastighetsbeteckningen landsbygden i ordningen kommun, sockenkod, trakt, block:enhet, t.ex. Sigtuna 18 Berga 3:17 och låta kommunerna få valfrihet i fråga om kvartersnamn för fastigheter belägna inom kvarter enligt stadsplan. I utredningen redovisades en undersökning av reformens konsekvenser för narnnbevarandet utförd i Uppsala län som varit försöksområde för reformen. Enligt undersökningen skulle reformen enligt det urspnmgliga systemet leda till att i genomsnitt två tredjedelar av de gamla namnen skulle förändras i något avseende med stora variationer mellan olika socknar.

Ortnamn

Civilutskottet CU1974:30 underkände propositionens system med sockenkoder. Den lösning i stället valdes blev att dublettnamn som kollisionsnamn skulle skiljas en kombination med sockennarnn eller genom tätortsnamn i ordningen kommun, trakt, block:enhet, t.ex. Sigtuna Hansta- Berga 3:17. Kravet lokaliserande traktnamn fick frångås, liksom vissa krav minsta storlek hos trakt. Kommunerna fick valfrihet att behålla en kvartersnamn för fastigheter belägna i byggnadskvarter inom stadsplan i ordningen kommun, kvarter, tomt, t.ex. Sigtuna Skomakaren 7. Reformen fortsatte därefter enligt ändringar i RUK 1974:1060. Som ytterligare grund för arbetet med beteckningsreformen framställde Lantmäteriverket i samråd med Ortnamnsarkivet och Riksantikvarieämbetet en promemoria, Principer för beteckningsreformen, senast reviderad år 1988. År 1985 redovisade Lantmäteriverket promemoria om gårdsnamnens en behandling i samband med beteckningsrefonnen. I vissa delar av Sverige fanns sådana gårdsnamn varit inskrivna i jordeböckema registrerade tillsom med bynamn och registemummer med i jordregistret. Av promesammans morian framgår att dessa gårdsnamn i många fall saknade lång hävd eller hade fått förändrad syftning, bl.a. genom skiftesreformerna. I vissa län hade gårdsnamnen strukits eller förenklats i jordregistret i samband med att ekonomiska kartan utgivits. År 1985 fanns gårdsnamn kvar i registret främst i län, tillsammans 14 000 fastigheter. Vid beteckningsreforrnen togs sex ca gårdsnamnen bort registerbeteckningarna och angavs som särskilt namn i ur fastighetsregistret. p ytterligare Reformen slutfördes år 1995 med Gotland län, som fick ett reviderat beteckningssätt. Samtliga trakter, inte bara de som hade lika namn, fick med sockennamnet i sin beteckning, utan bindestreck i ordningen komsocken, trakt, blockzenhet, t.ex. Gotland Fröjel Berga 3:17, med normun, malt skrivsätt Berga 17 i Fröjel, Gotlands kommun.

Fastighetsregistret efter reformen

Det ligger i sakens natur att fastighetsindelningen ibland förändras, och att

därmed även de ortnamn traktnamn och särskilda namn som används i re-

gistret kan påverkas. Genom sammanläggningar och fastighetsregleringar kan traktnamn bli överflödiga och utgå levande registemamn. Sådana samsom manläggningar sker främst för att samla ett ägoinnehav i samma fastighet av bl.a. rationalitetsskäl. Ett tidigare krav i jordforvärvslagen om att en sammanläggning skulle ske vid jordförvärv till en jordbruksfastighet togs bort den 1 juli 1991. Namn på avregistrerade fastigheter finns kvar i registret och kan användas sökbegrepp och kan i vissa fall återuppväckas vid senare änsom registret, vid fastighetsregleringar och avstyckningar. Även dringar i t.ex. syftning kan förändras ett från namnvårdssynpunkt oönskat sätt namnens genom ny- och ombildning av fastigheter. 205

SOU 1996: 128

Dessa processer kräver uppmärksamhet lantmäterimyndighetema, och av intresse hos handläggarna om ortnamn inte onödigtvis skall försvinna ur registret. Lantmäteriverket har utöver sin verksamhet med föreskrifter och all-

männa råd år 1991 i skriften Ortnamn, fastighetsbildning och fastighetsregis-

trering, nr 1 i serien Ortnamn och namnvård, beskrivit hur den löpande verksamheten kan bedrivas praktiskt för att vara skonsam mot ortnamnen. I och med fastighetsdatareformens genomförande är sockengränsema fastlagda i det läge som gällde vid övergången till det registret. Sockennya gränserna är alltså i dag historiska. Vid fastighetsbildning över församlingsgräns är regeln att denna gräns skall ändras så fastighet helhet ligatt en som ger i en och samma församling, varigenom församlingsgränsen alltså kommer att skilja sig från den historiska sockengränsen. Finns särskilda skäl kan gränsen dock ligga orubbad efter fastighetsbildning. Fastighetsbildning över kommungräns är i princip inte tillåten.

Undersökningar fastighetsregistrets betydelse för bevarande av ortnamnens

I riksdagsmotioner 1990/91 Kr 221, 229 och 237 behandlades frågor om ett ökat skydd för ortnamn. Kulturutskottet förordade i sitt betänkande 1991/92:KrU3 Skydd för ortnamn att undersökning skulle ske "hur en av många traktnamn som försvunnit vid sammanläggningar fastigheter och av hur vanligt det är med fastighetsbildningar över traktgränsei". Med anledning härav uppdrog regeringen Lantmäteriverket att genomföra undersökningen, som sedan redovisades i utskottets betänkande 1993/94:KrU2. Utskottet citerade Lantmäteriverkets PM 7 januari 1993:

"Utredningens resultat är, att fastighetsbildning över traktgräns relaär en tivt vanlig företeelse. Knappt 20 % av antalet fastighetsbildningsåtgärder av typen fastighetsreglering och sammanläggning har berört mer än en trakt i nio undersökta län. I genomsnitt gäller det ungefär 80 fall per län och år under åren 1981 och 1991. Antalet trakter, som blivit avregistrerade grund fastighetsreglering av och sammanläggning, har undersökts för sjutton län. Drygt 2 600 trakter har avregistrerats i dessa län under perioden 1 jan 1972 31 dec 1991. - Extrapolerat till att gälla hela landet blir det 3 700, eller ungefär 3 % ca av det totala antalet trakter i landet. En tydlig minskning i antalet fall har skett mot slutet av den undersökta 20-årsperioden. I ställs denna utvecktexten ling mot den allmänna ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1970- och 80-talen, särskilt vad gäller jord- och skogsbrukssektom.

Ortnamnsarkivets undersökningar visar, att än hälften de avregismer av trerade namnen finns representerade såväl i jordeboken i arkivets som upptecknade material."

Lantmäteriverket överlämnade promemorian till regeringen med skrivelse vari konstaterades att några särskilda åtgärder till skydd för gamla bynamn

206 vid fastighetssammanläggningar inte erfordrades. Ärendet

hade behandlats i

Ortnamn

Ortnamnsrådet, bedömning. Sveriges hembygdsförbunds som gjort samma representant i Ortnamnsrådet hade redovisat avvikande mening.

Undersökningen har sedan fortsatt med en fördjupad fáltstudie av vilken

namnförlust verkligen kan konstateras när namn upphört att vara gälsom lande beteckningar i fastighetsregistret. Hur beroende är det allmänna namn-

bruket används i fastighetsregistret Slutar man använda namav att namnen i andra sammanhang, när de inte längre är levande i registret Följande nen sammanfattning resultatet har lämnats till utredningen. Undersökningen av skall publiceras under år 1996.

"Undersökningen genomfördes under 1995 i sju kommuner i tre olika

geografiska områden: Ångermanland Sollefteå kommun, Uppland-

Södermanland Enköping, Strängnäs, Flen och Västergötland Falköping, Herrljunga, Ulricehamn. Som grundmaterial användes utdrag fastighetsregistret. Alla traktnamn som avregistrerats i dessa kommuner ur till följd sammanläggning eller fastighetsreglering undersöktes, och av grundsyftet att i fält utröna dessa namns nuvarande status. var "oegentliga" fall sållats bort t.ex. omregistreringar till Sedan ett antal kvartersnamn eller avsöndringar typen Garagetomten, återstod 531 av att undersöka plats. Perioden för förrättningar sträcker sig från namn 1910 till 1992 med övervikt för 1950-1970, då nära hälften av avregisen treringama skett. Redovisningen avser dock antalet namn, vilket är större än antalet förrättningar. Det är inte ovanligt att mer än ett namn avregistrerats vid tillfälle. I några extrema fall har 13-18 namn försvunnit ur samma registret samtidigt. Vad gäller ålder kan konstateras att namn från namnens 1500-talets jordeböcker och från 1900-talets jordregister dominerar nära - 30 % från vardera perioden. För 1900-talsmaterialet handlar det mest om moderna avsöndringsnamn kom att införas, när jordregistret upprätsom tades i början av seklet.

Av de namntyper som förekommer i materialet dominerar namn -torp,

vilket det finns 95 ca 18 %, för övrigt också den enda kategori som

av påträffats i samtliga kommuner. 10-24 förekomster gäller för namn med efterledema -backe, -ås, -bo, -berg, -lund, -äng, -by, -kärr, -stad och -säten Noterbart är att de fyra sistnämnda nästan helt hör hemma i Södermanland. I övrigt rör det sig om en mycket blandad samling av de mest skilda efterleder. Med de nämnda handlar det om sammanlagt 76 ovan olika kategorier, vilka det i 28 fall är fråga om ett enda exempel såsom av -tjärn, -vad. Simplexnamn har räknats för sig t.ex. Kroken -ro, -rum, och inte utan vidare kunnat föras till en särskild grupp har fått namn som bilda kategorin "övriga" Fågle, Trälan. Antalet sådana namn är 28 re-

spektive 58.

Ekonomiska kartan har visat sig ganska väl spegla vilka namn som används trots att de inte längre fungerar som traktnamn. Nästan 60 % av dem brukas i olika sammanhang, vilket kan ställas i relation till hur många lokaliteterna är bebyggda, nämligen knappt 50 %. Den andra av som hälften består både fastigheter som veterligen aldrig varit bebyggda och av haft bebyggelse, vilken i dag dock är helt eller delvis borta. sådana som Genomgående överensstämmelse mellan levande kan konstateras en klar 207

SOU 1996: 128

namn, bebyggelse och kartredovisning, dvs. de namn som avser bebyggelse lever och är redovisade den ekonomiska kartan, även om de inte längre är levande i fastighetsregistret. Av de avregistrerade fastigheterna är det alltså påfallande många som är obebyggda, och för dem som en gång varit bebyggda gäller ofta vanligen redan varit rivet eller att torpet - övergivet, när sammanläggningen eller fastighetsregleringen genomförts. Det mest avgörande för namns fortlevnad i dagligt bruk tycks således vara att fastigheterna i fråga är bebyggda och kartredovisas. Den att namnen tryckta kartans betydelse härvidlag kan inte nog understrykas. Namnens förekomst i fastighetsregistret synes inte vara en lika viktig faktor, även om registret givetvis har en bevarande effekt i sig och starkt bidragit till det stabila ortnamnsskick vi har, något som dock inte är lätt att mäta. Vad gäller namnens syftning är det självfallet så, att varje förändring i traktindelningen också innebär ändring av det ursprungliga innehållet hos namnet. Detta är en ständigt pågående process, som behandlades i den förra traktnamnsundersökningen och som förtjänar att uppmärksammas även i detta sammanhang."

5. 1 4 Adressering . Adressregister

Offentliga adressregister finns av flera slag. Adresser för fysiska personers hemvist finns i folkbokföringsregistren vid de lokala skattemyndigheterna. Från dessa aviseras adressändringar till myndigheter och andra användare. Från den l januari 1997 skall detta ske genom ett nytt aviseringsregister som sköts av Riksskatteverket enligt lagen 1995:743 om aviseringsregister. I Lantmäteriverkets fastighetsdatasystem finns ett adressregister med belägenhetsadresser som förs underlag av adressuppgifter som resp. kommun ansvarar för. Registret är frivilligt för kommunerna. Sedan år 1995 finns i fastighetsdatasystemet ett byggnadsregister genomfört efter en ändring 1993:968 i fastighetsdatakungörelsen 1974:1058. Genom byggnadsregistret ges varje byggnad med vissa undantag identien tet och, där adressregister förs, en adresskoppling till adressregistret. Till fastighetsdatasystemet skall nu enligt en särskild lag 1995:1537 om lägenhetsregister knytas ett lägenhetsregister, med syfte att införa folkbokföring på lägenhet och ersätta folk- och bostadsräkningama. Varje lägenhet

skall här ges en entydig identitet med en bestämd adress. Övergripande

ansvar för registret skall Lantmäteriverket ha medan kommunerna ansvarar för vissa uppgifter i registret. Registret skall rikstäckande vara år 1999 och utgöra grund för en folk- och bostadsräkning år 2000. En försöksverksamhet i två kommuner har påbörjats år 1996 prop. 1995/96:90. Adressregistret används redan av de flesta kommuner, men endast undan- 208 tagsvis för landsbygdsområden. 230 kommuner anslutna till systemet i var

juni 1996 med i genomsnitt två tredjedelar av dessa kommuners bebyggda fastigheter adressbestämda. Ca 1 miljon landsbygdsadresser till bebyggda fastigheter saknas i registret. Ingen reglering av hur adressregistret skall se ut eller vilka krav det skall uppfylla finns i någon av de nämnda författningama. Ett projekt "basregister över adresser har initierats av Lantmäteriverket, Svenska kommunförbundet, Posten AB och Riksskatteverket med syfte att skapa ett enhetligt och samordnat adressregister i riket med Lantmäteriverkets adressregister som grund. Målet är också att skapa ett enhetligt system för adressinformation, innefattande information om adressändringar. Riksdagsbeslutet om registerbaserad folk- och bostadsräkning år 2000 och lagen om lägenhetsregister innebär för basadressprojektet att belägenhetsadresser till alla bostadsbyggnader, inklusive fritidshus, bör vara upplagda inom en tvåårsperiod. Det direkta ansvaret for adressuppgifterna i registret skall kommunerna ha. Registret skall anpassas till den nyligen antagna adresseringsstandarden för postala adresser SS 61 34 01. Regeringen anförde i prop. 1995/96:90 Registerbaserad folk- och bostadsräkning år 2000 m.m., vari förslaget om lag om lägenhetsregister förelades riksdagen, att regeringen stannat för att inte införa en författningsreglerad skyldighet att föra adressregister i fastighetsdatasystemet. Kommunens uppgift att tillhandahålla adressuppgifter gjordes emellertid obligatorisk, varvid regeringen utgick från att samtliga kommuner skulle ansluta sig till fastighetsdatasystemets adressregister för att kunna fullgöra denna skyldighet Arbetet med att färdigställa adressregister i hela landet bör enligt propositionen ske parallellt med den inledda försöksverksamheten för att kunna ligga till grund för lägenhetsregistret, folkbokföring på lägenhet och en registerbaserad folkoch bostadsräkning år 2000. Fastighetsdatasystemet är under översyn. Utredningen om fastighetsdatasystemets författningsreglering Ju 1995:09, dir. 1995:120 har i uppgift att ta ställning till vilka register som skall ingå i fastighetsdatasystemet i fram-

tiden och vilken registerstruktur systemet skall ha. Uppdraget omfattar också

att analysera i vilken omfattning fastighetsdatasystemet skall vara lagreglerat med hänsyn till integritets- och datasäkerhetsfrågor och till att en detaljreglering i lag kan bli onödigt omfattande.

Postorter Under åren 1950 till 1973 minskade antalet postorter från 4 100 till 1 500. Som högst har antalet varit ca 5 000. Efter ett uttalande av kommunikationsministem i riksdagen gavs år 1973 möjlighet att behålla ett gammalt postortsnamn trots indragning.

SOU 1996: 128

Kritik har förekommit mot att adresser landsbygden kan uppfattas som missvisande då adressens postort är en annan ort än den inom vilken adressen är belägen. Nya eller återupptagna postorter beslutas av Posten AB framställning från kommunen. Sedan år 1994 ställer posten krav avtal med kommun om adresseringssystemet för sådana beslut. Samtidigt har en mindre restriktiv inställning intagits. Under år 1996 återinförs 59 postorter och två byter namn. Tidigare handlade det om ca tio orter per år.

Adresseringssystemet på landsbygden

Adressering landsbygden har av hävd skett genom att bynamn eller ortnamn och vid behov ett gårdsnarnn används för att identifiera enskilda personer eller hushåll inom det tidigare ñnfördelade nätet av postorter. Genom att postortema var många och brevbäringen lokalt organiserad vållade identifieringen av adressatema inga större problem, och några systematiskt fastställda adresser behövdes inte. Efterhand infördes i vissa landsdelar systemet med postlådenummer som vanligen var en enkel numrering med löpnummer upprättad efter hur brevutbäringen skedde. Postverket började 1974 att mer systematiskt utreda adresseringen på landsbygden. År 1976 gjordes kartläggning vilka adresseringssystem en av som fanns. 82 % av hushållen hade då gårds- och/eller bynamn i sin adress varav 36 % enbart och 46 % tillsammans med postlådenummer. 14 % hade enbart postlåda. Vägnamn fanns i 4 % adresserna. År av 1979 lämnade utredningen en slutrapport med en rad krav hur adressering landsbygden borde vara beskaffad. Vägnamn var det enda system som då ansågs uppfylla alla krav. Postlådenummer fungerade bra när systemet var nytt, men med tillkommande bebyggelse och förändring av brevbärarturerna blev systemet snabbt opraktiskt och måste ändras. Ett införande av vägnamnssystem på landsbygden har rönt allvarlig kritik från hembygdsrörelsen och namnvårdande och kulturmiljövårdande organ. Ett vägnarnnssystem skulle innebära en strukturell förändring i orienteringssystemet, med stora risker för att gamla gårds- och bynamn skulle falla i glömska, eller åtminstone förlora i betydelse. Den historiskt givna strukturen landet är att i första hand namn på byar och bebyggelse är orienterande. Vägar, i den mån de haft namn, är benämnda sekundärt efter den by eller plats de leder till, och samma väg kan därför ha olika namn. Vägnamn skulle därmed i stor utsträckning bli nykonstruktioner som i onödan skulle överta de gamla namnens orienterande roll. Åren 1977-1978 infördes, inom utredningsarbetets vägnamn och ram nummer som försöksverksamhet i Kristianstads kommuns landsbygd. Systemet innebar numrering i 200-metersintervall. Vägnamn och vägnummer har 210 sedan införts i flera kommuner, särskilt i Skåne och Sydsverige. Vid motsva-

rande försök i Bohuslän blev kritiken mot systemet stark. Natur och bebyggelsestruktur är givetvis olika och ger olika förutsättningar för olika adresseringssystem. Vägnamnssystemet har efterhand modifierats. I Karlshamn har år 1995 använts en metod där numreringen sker i tiometersintervall, varigenom numret ger en precis identifikation av var en adress är belägen. Här har vägnamnen beslutats i samråd med hembygdsföreningar och granskats Ortnamnsav arkivet i Lund. Kritik mot systemet har framförts från en bysamfällighet. Någon undersökning av i vilken mån gamla by- och gårdsnamn försvunnit ur bruk eller glömts bort genom att vägadresseringssystem införts har inte veterligen utförts. Det är också fråga om en långsam svår att mäta process, förrän lång tid förtlutit. Vid riksmötena 1976/77 och 1977/78 förekom motioner med kritik mot vägnamnssystemet. Riksdagen ansåg till en början att samrådslösningar var tillräckliga TU 1976/77: 12 men beslutade sedan i enlighet med motionärernas önskan att uttala att en allsidig utredning på ortnamnsområdet borde komma till stånd KrUl978/79:59. Även från Riksantikvarieämbetet hade framförts kritik mot systemet. Adresseringsfrågan togs sålunda upp i betänkandet SOU 1982:45 Ortnamns värde och vård. Utredningen diskuterade i sina överväganden vägnamnssystemet och ett system där gårds- och bynamn kompletteras med postlådenummer, men redovisade inte något klart ställningstagande. Utredningen anförde att det först när det uppstår en systematisk användning av vägnamn i stället för gårds- och bynamn finns en fara att de senare försvinner. Samråd mellan kommun och post förespråkades, och den kommunala ortnamnsverksamheten föreslogs bli lagfäst, dock inte något kommunalt ansvar för adresseringssystemet. I Köpingprojektet som genomfördes i samverkan mellan Svenska kommunförbundet och Posten år 1991 lanserades en adresseringsmetod med traktnamn enligt fastighetsregistret och ett nummer som identifierar adresser till att ligga i anslutning till "stoppställen" inom trakten. Ortnamn behålls dels genom att de trakt- eller bynamn som används utgår från den befintliga bystrukturen, dels genom att adressen kan kompletteras med frivilliga gårdsnamn. I april 1994 upprättades ett normalavtal mellan Posten och Svenska kommunförbundet Kommunförbundets cirkulär 1994:153 bl.a. adressering om landsbygden. Avtalet avser i första hand de ekonomiska villkoren för samarbetet, men slår fast att det ankommer kommunerna att ansvara för belägenhetsadresser även landsbygden, och att Posten i nonnalfallet skall använda dessa adresser. I kommentar till avtalet anges tre adresseringssystem: 1 traktnamn och nummer, 2 bynamn, gårdsnamn och 3 vägnamn och nummer, utan ställningstagande till när de skulle vara lämpliga.

SOU 1996: 128

Sedan hösten 1994 har Kommunförbundet genomfört länskonferenser i de flesta län för att diskutera problemen med adressering på landsbygden och utveckla dialogen mellan kommunerna och Postens regioner och andra intressenter i adress- och ortnamnsfrågor. Företrädare för hembygdsrörelsen och länsmuseema har ofta deltagit Åren 1994 och 1995 har återigen kritik från flera håll framförts mot den pågående ändringen av adresseringssystemen. Ortnamnsrådet gjorde den 10 november 1994 ett enhälligt uttalande om att by- och gårdsnamn i första hand skulle användas i adresseringen landsbygden. Sveriges Hembygdsförbund har förordat att adressering generellt skulle ske med by- och gårdsnarnn, eller enligt Köpingmodellen, med bynamn och ett nummer. Förbundet sände ett även undertecknat rad offentliga organ, till kommunerna i fråupprop, av en Riksdagen har förutsatt att inga åtgärder som kan skada ortnamnen som gan. kulturarv sker under den tid Kulturarvsutredningen arbetar bet. 1994/95:KrU4. Ett accelererat kommunalt arbete inom en tvåårsperiod med att fastställa adresser och registrera dem i fastighetsdatasystemet kan förväntas med nya anledning det relaterade arbetet med ett samordnat adressregister. av ovan En svensk standard för postala adresser fastställdes i november 1995 av SIS. Standarden innebär att tidigare system med högst fem rader ersätts med rader och att radlängden för utdelningsadress utökas till 35 tecken från sex nuvarande 27. Detta ökar möjligheterna att ange t.ex. gårdsnamn även så- — dana saknar betydelse för posthanteringen i en postadress. För att som standarden skall få genomslag krävs att kunders och myndigheters adressregister till standarden i fråga om bl.a. fältlängd och antal rader. En anpassas viktig roll spelar därvid det ovan redovisade basregisterprojektet. En dom i Länsrätten i Stockholms län den 31 maj 1996 belyser ytterligare frågan kommunens ansvar och rätt att namnge enskilda vägar. Ett komom munalt beslut enskild väg utanför planlagt område överklagades att namnge kommunallagens 1991:900 regler laglighetsprövning. Överklaenligt om gandet avslogs länsrätten. Namngivningen ansågs i detta fall vara en av kommunal angelägenhet med hänsyn till ansvaret för bl.a. räddningstjänst.

Utredningens enkät till kommunerna

En bild vilka adresseringssystem landsbygden som används våren av 1995 de enkätuppgifter utredningen inhämtat från landets samtliga ges av kommuner. Tre frågor skall refereras här.

l Har kommunen beslutat om /genomfört nytt adresseringssystem på landsbygden Frågan besvarades av 251 kommuner. Vissa kommuner har svarat nej och sedan angivit när nytt system genomförts eller påbörjats. Sva-

Ortnamn

kan i viss mån vara missvisande, då genomförande utan beslut inte var ren förutsatt i frågan.

Ja-svar		Nej-svar
1970-1990	8	nej	144
1992	3
1993	7	nej men pågår eller
1994	20	har genomförts	10
1995	15 12	nej men utreds
ia, pågår	10	eller planeras	22
Summa	75	Summa nej	176

2 På vems initiativ skedde förändringen Frågan besvarades av ca 80 kommuner. Flera har angivit fler initiativtagare, så uppgifterna kan inte summeras.

posten	63
kommunen	25
invånare, hembygdsrörelse	4
kommunförbundet	2
räddningstjänst	2
LMV-lantmäteriet	2

3 Vilket eller vilka system tillämpas 1995 I frågan angavs fem alternativ och utrymme att ange och precisera ett system som inte förutsatts i de fem alternativen. 137 kommuner har svarat med procenttal for de använda alternativen och ytterligare 90 kommuner har besvarat frågan dock utan att ange procentandel. Svaren fördelar sig enligt följande. Postens enkät år 1976 redovisas som jämförelse. Bynarnn och nummer avser i detta fall postlådenummer.

Adresseringssystem Antal Genomsnittlig 0-W"-9

1995 kommuner enkät 1976 som procent av använder landsbygdens procent av systemet baserat adresser baserat landsbygdens på 227 svar på 137 svar adresser postlådenummer 121 2 3 I 4 vägnamn och 1 1 1 33 4 nummer bynamn 106 24 4 6 traktnamn och nummer by- och gårdsnamn 105 19 36 annat system 17 l

En tredjedel av adresserna på landsbygden är således, enligt enkätresultatet väg- eller gatuadresser. Andelen har successivt ökat under en 20-årsperiod, främst Postens initiativ, men även kommunala initiativ har förekommit. 213

SOU 1996: 128

Opinionen mot vad som pågått har under tiden varit stark, och ansvarsfrågan otydlig. Den träffade överenskommelsen mellan Posten AB och Kommunförbundet år 1994 klargör emellertid att ansvaret för adresseringssystemet nu ligger hos kommunerna.

5.1.5 Administrativ indelning

Det finns ett organiskt samband mellan ett samhälles indelningsstruktur och dess ortnamnsskick, vilket också illustrerar att ett ortnamn består två delar, av form och syftning. Den historiskt givna indelningen i landskap, härader, socknar och byar bildar ett system med fast över- och underordning av ortnamnen, där varje namn är unikt på sin nivå och i sitt sammanhang. Varje ny indelningsstruktur som av olika skäl inte följer den historiskt givna, och som används officiellt eller ges offentlighet får därmed ortnamnspåverkande effekter. Två indelningsfrågor har varit särskilt omdiskuterade från ortnamnssynpunkt: socken- och församlingsnamnen och på de statistiska tätorternamnen na.

Socken- och församlingsnamn

Sockenindelningen har sitt ursprung i tidigkristen, delvis kanske också i förkristen tid. Den har genom sin långa hävd skapat fast struktur för övriga en bebyggelsenarnn. Det är vanligt att likalydande bynamn finns i olika socknar, men normalt förekommer samma bynamn aldrig flera gånger i samma socken. År 1862 ombildades de gamla socknama till borgerliga kommuner och kyrkliga församlingar, men gränserna för dessa var till början desamma. en Vid mitten av 1800-talet fanns ungefär 2 500 socknar. Sockenbegreppet levde kvar i den rättsliga indelningen mark, i form av av jordeboks- och jordregistersocken. Denna indelning blev föråldrad efterhand som fastighetsregisterreformen genomfördes under åren 1976-1995. År 1971 fastslogs att sockenindelningen skulle finnas redovisad den ekonomiska kartan trots att indelningen spelat ut sin roll i fastighetsregistersystemet. En fastighets sockenüllhörighet vid det registrets uppläggande nya kan också utläsas ur fastighetsregistret. Indirekt lever vissa sockennamn kvar i registret genom de sammansatta traktnamn skapats just För att särskilja som trakter som tidigare haft likalydande bynamn. Den 1 januari 1995 fanns 2 545 1990: 2 558 kyrkliga territoriella församlingar organiserade i 1 101 pastorat. Av dessa Församlingar var de flesta i princip identiska med motsvarande socknar Före år 1862. Ungefär femteen

Ortnamn

del var nybildade efter år 1862 genom att nya samhällen tillkommit, genom förortstillväxt, eller annan form av ny samhällsbildning. sammanslagningar av församlingar har varit ovanliga. Församlingsnarnnen är således i de flesta fallen identiska med de gamla sockennamnen. Enligt Matrikel för Svenska kyrkan 1995 skedde 84 förändringar i den kyrkliga indelningen den l januari 1995. De flesta avsåg ändringar av pastorats- och kontraktsindelningen, i några fall med nya kontraktsnamn som resultat. En mindre andel av ändringarna avsåg församlingsindelningen. 17 församlingsnamn försvann som sådana, genom sammanslagningar eller av andra skäl. Samtidigt tillkom elva nya församlingsnamn. Förändringar i den kyrkliga indelningen har normalt trätt i kraft vart tredje år, den 1 januari året efter det år då val till kyrkofullmäktige hållits i hela landet. Vid tillkomsten av den nya kyrkolagen fästes, efter påpekande av Kammarkollegiet, stor vikt vid frågan om att det saknades lagreglering av de kyrkliga enhetemas namn. I prop. 1991/92:85 s. 41 uttalades att det är angeläget att den omsorgsfulla beredningen av viktigare namnärenden garanteras också för framtiden. Namnfrågorna gavs sålunda ett eget kapitel i kyrkolagen, 10 kap., vari föreskrivs att den myndighet som fastställer en kyrklig indelningsändring också skall besluta om namnet. I fråga om församlingsnamn innebär detta vanligen att Kammarkollegiet beslutar. I andra fall kan beslut överklagas hos Kammarkollegiet. I kapitlet finns också bestämmelser om att yttranden i namnärenden skall inhämtas från den myndighet regeringen bestämmer. I förordningen 1992:1109 om den kyrkliga indelningen föreskrivs att yttrande skall inhämtas från Ortnamnsarkivet i Uppsala Vid sammanslagningar av församlingar är det ofta församlingamas önskemål att båda de gamla församlingsnamnen skall bibehållas och bilda ett kombinationsnamn. Detta har inte ansetts godtagbart från språkvårdssynpunkt, men överensstämmer med traditionen inom pastoraten. Kammarkollegiet har tidigare medgivit kombinationsnamn, men har under en period beslutat om att ett av de gamla namnen skall vara namn den nya församlingen, enligt Ortnamnsarkivets yttrande. Vid ett överklagande år 1994 har församlingarna vunnit och ett kombinationsnamn därmed fastställts av regeringen. Även det finns starkt motstånd inom församlingarna organisaom ett mot tionsförändringar som kan uppfattas som hot mot den gamla församlingsstrukturen, församlingamas självständighet och inte minst deras namn, kan man nog förvänta sig att en accelererande församlingssammanslagning kommer att ske, särskilt vad gäller mycket små landsbygdsförsamlingar. 62 församlingar hade den l januari 1995 mindre än 100 medlemmar och 706 mellan 100 och 500. Nära en tredjedel av församlingarna har således under 500 medlemmar.

SOU 1996: 128

Frågan om den kyrkliga indelningen och därav följande namnfrågor berörs inte i direktiven Dir. 1995:162 för utredningen om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan m.m. Kyrkolagen förutsätts ersättas med en lag om Svenska kyrkan som endast skall innehålla det som är principiellt viktigt. I det inomkyrkliga utredningsarbetet kommer emellertid en utnedningsgrupp att behandla indelningsfrågor. I direktiven för detta arbete sägs: "Beslut om ändringar i församlingsindelningen fattas nu, beroende av ärendets art, av regeringen, Kammarkollegiet eller länsstyrelsen. Efter ändrade kyrka-statrelationer blir besluten om församlingsindelningen en inomkyrklig fråga. I utredningsarbetet behöver prövas hur beslut om församlingsindelningen skall fattas i framtiden. Mycket talar för att beslut av detta slag bör ligga stiftsnivå. Vidare behöver sambandet mellan uppbörden av kyrkoavgiften och den kyrkliga indelningen uppmärksammas." Församlingsstrukturen har betydelse utöver den kyrkliga, bl.a. för valkretsindelning, för skatteuppbörd och för kommunal indelning och indelning i statistikområden. Inte minst kommunernas behov av indelning i kommundelar kan göra det rimligt att ett officiellt indelningssystem nivån under kommun bibehålls och att samma omsorg ägnas detta system som det nuvarande i församlingar. I Svenska kyrkans kyrkobyggnadsutrednings betänkande 199611 Fädernas kyrka och framtidens diskuteras församlingsindelningen främst med utgångspunkt i dess betydelse för förutsättningarna för bevarande av kyrkobyggnader. En framtida ordning föreslås där församlingarna visserligen slås samman till mer bärkraftiga enheter än dagens, men där detta inte innebär att kyrkor i någon större omfattning tas ur bruk. En kyrka i varje församling föreslås få en mer ledande roll, medan de andra ges benämningen sockenkyrkor och föreslås användas i mindre omfattning eller för speciella uppgifter. Därigenom skulle också de gamla socknama kunna återuppstå som begrepp, med en viss frivillig självstyrelse inom församlingens ram. Detta skulle förstärka sockenidentiteten och innebära att sockennamnet kunde leva vidare, inte bara som namn en kyrka utan också det område det av hävd betecknat.

Statistikomrâden Vid indelning eller geografisk klassificering erfordras vanligen benämningar de redovisade områdena. Dessa benämningar kan sedan komma att användas i andra sammanhang och konkurrerande namnbruk kan uppstå. Sådana benämningar måste därför väljas med omsorg. Ett typexempel detta är de statistiska tätorterna och småorterna vilka av praktiska skäl givits benämningar. På småskaliga kartor skala 1:250 000 och mindre markeras tätorter ofta med den statistiska tätortens gränser. Namn statistiska tätorter beslutas därför av Lantmäteriverket enligt grundregeln i dess instruktion, befogenhet att fastställa namn som inte fastställs av annan myndighet. Småorter är ett

Ormamn

nyare statistiskt begrepp, bebyggelsekoncentrationer mindre än tätorter. Ortnamnsrådet behandlade 1993 frågan om namngivning av dessa och påfordrade vissa ändringar i de småortsbenämningar Statistiska centralbyrån introducerat, för att undvika att de fick karaktär av nyskapade ortnamn. Småorterna gavs därefter, där naturliga namn inte fanns, sifferkoder som identifikation.

5 1 .6 Minoritetsspråk . En FN-konferens antog år 1972 i London riktlinjer för ortnamnshantering i minoritetsspråkområden. Resolutionen som tillkommit nordiskt initiativ tog sin utgångspunkt i exemplet med samiska ortnamn och rekommenderade att den ortografi som var giltig för ett minoritetsspråk skulle användas i de berörda länderna och att denna skulle användas för att standardisera namnfor- Dessa skulle sedan användas på officiella kartor och i nationella "gamema. zetteers; standardförteckningar med ortnamn. Detta skulle konsekvent tillämpat innebära att de äldre och väl inarbetade skrivsätten för samiska ortnamn i många fall skulle få bytas ut. I Sverige finns numera tre olika samiska ortograñer för olika dialektområden som alla kan innebära avvikelser för ortnamnen från de gamla skrivsätten. Särskilt i nordsamiskt område leder tillämpningen av den år 1978 beslutade nordsamiska ortograñen till stora avvikelser från den hittills använda kartortografien. Tj-ljudet tecknas således med c och sj-ljudet med s. K ersätts ofta med p med b och t med d som bättre stämmer med nordsamiskt uttal. Nyordningen har kritiserats från flera håll, bl.a. av friluftsorganisationer, vägmyndigheter och militären. Namnen blir svåra att känna igen och ortografien kräver särskilda kunskaper för att uttalet skall bli rätt. År 1980 och 1983 har Lantmäteriverket efter omfattande överläggningar beslutat om en kompromisslösning som går ut på att både de traditionella och de korrekta, nya namnformema i vissa fall skall användas de allmänna kartorna. Efterhand som kartutgivningen sker kommer beslutet att ge synliga resultat. I fråga om vägskyltning har hittills dubbla namnformer inte införts, utom i få undantag. Skälet har uppgivits vara att vägvisningen skall överensstämma med de namn som finns på kartorna. Under år 1995 har namninnehållet i Röda kartan skala 1:250 000 granskats och korrekta nordsamiska namnformer införts i Lantrnäteriverkets databas. Sålunda finns numera normerande namnformer för det huvudsakliga vägvisningsbehovet tillgängliga. För fastighetsregistrets del har den lösningen valts vad gäller traktnamn att namnforrnen enligt samisk ortografi införts som särskilt namn i registret, medan den gamla namnfonnen står kvar som registemamn. En komplikation

SOU 1996: 128

har varit att fastighetsregistrets datorsystem inte ännu kan hantera de diakritiska tecken som finns i de samiska ortograñema.

5 1 7 Ortnamnsnormering . . Något enhetligt system för registrering av allmänt accepterade ortnamn finns inte i Sverige. Lantmäteriverkets allmänna kartutgivning är dock i praktiken normerande för namnforrnema. Lantmäteriverket skall enligt 4 § punkt 3 förordningen 1995: 1418 med instruktion för det statliga lantmäteriet svara för framställning och utgivning av information från den allmänna kartläggningen. Denna omfattar kartor i skalorna 1:10 000, 1:20 000, 1:50 000, 1:100 000 och 1:250 000. Den ekonomiska kartan, vanligast i skala 1:10 000, och dess efterföljare Gula kartan i skala 1:20 000, upptar de flesta ortnamnen. Kartan redovisar inte namn objekt som är för små för kartskalan, och i regel inte heller namn på kvarter, gator, vägar och andra allmänna platser, dvs. huvudsakligen namn inom tätorter. Kartan saknar också sådana namn som är för stora för kartskalan, som namn på stora indelningsenheter och namn på mycket stora objekt. Vissa namn ligger också utanför kartans redovisningsambition, såsom vissa indelningar inom den militära och kyrkliga förvaltningen, andra distriktsindelningar och en del icke beslutade namn såsom Ölandsbron, Inlandsbanan etc. De småskaligare allmänna kartorna upptar de flesta av de större objekten. Namn inom tätorter, dvs. huvuddelen av de av kommunerna beslutade namnen, återfinns i kommunala kartverk i den mån sådana utges. Kartutgivning är en frivillig uppgift för komsnunema. Namn på vissa indelningsenheter redovisas i den av Kammarkollegiet förda liggaren över Sveriges indelning. De indelningar som där åjourförs är län, kommun, församling, domsaga, fögderi samt polis-, åklagar- och kronofogdedistrikt. Statistiska centralbyrån Årsbok över Sveriges kommuner utger och Rikets indelningar. De har sedan 1947 en namnnorrnerande uppgift. Namnformema hos de namn allmänna kartor Lantmäteriverket ansvarar för är granskade från språklig synpunkt innan de fastställs för kartproduktion. Någon uttalad författningsstyming av vad denna granskning skall avse finns inte sedan kungörelsen 1927:380 angående stavning av ortnamn i officiella handlingar upphävdes år 1987. För den kommunala namngivningen har aldrig någon författningsstyming funnits. Inte heller för sjökortens namnhantering finns någon författningsstyming, utöver det allmänna ansvar för sjökartverksamheten som tilldelats Sjöfartsverket enligt förordning 1969:320 med instruktion för Sjöfartsverket.

Ormamn

Internationella krav

Inom FN pågår sedan år 1960-talet ett arbete syftar till internationell som Standardisering av ortnamn. Sverige har deltagit i detta arbete sedan den första konferensen om Standardisering av geografiska 1967. Det betonas namn där att den internationella standardiseringen måste bygga på nationell standardisering. De nationellt fastställda ortnamnen bör publiceras i ortnamnsförteckningar, s.k. gazetteers. Sådana förteckningar bör bygga på namninnehållet i något bestämt kartverk, och namnen skall alltså vara nationellt fastställda. Den svenska publikation som mest erinrar om en sådan gazetteer är Svensk ortförteckning senaste upplagan år 1980 upptar 130 000 som ca namn. Den kan dock inte anses vara norrnerande då den inte helt följer de allmänna kartomas namnformer.

Planerad verksamhet inom Lantmäteriverket

Den 1 januari 1996 började en ny organisation att gälla vid Lantmäteriverket. Det betydde också ändrade förhållanden och rutiner för ortnamnsverksamheten. Från Lantmäteriverket har inhämtats att avsikten är att alla ändringar av ortnamn liksom alla nytillkommande inom Lantmäteriverkets beslutsnamn område framdeles skall beslutas formellt, med författningsstöd, antingen enligt förordningen 1995: 1418 med instruktion för det statliga lantmäteriet och den däri uttalade skyldigheten att fastställa ortnamn eller enligt fastighetsregisterkungörelsen 1974: 1059. Ortnamnsarbetet i samband med det kartografiska fältarbetet tänks i stort hanteras enligt följande rutiner. Från fältarbetet kommer textmanus och s.k. namnblanketter. Blanketterna som upptar och ändringsförslag, nya namn skickas till något av Språk- och folkminnesinstitutets ortnamnsarkiv för granskning och utlåtande. När blanketterna återkommit till Lantmäteriverket, fastställs namnen genom ett formellt beslut. Ortnamnsregistret kan sedan âjourföras med det nya eller ändrade namnet med angivande beslutsdatum. av Vissa ortnamn som Lantmäteriverket beslutar undergår omfatom, en mer tande handläggningsprocedur. Det gäller tätortsnamn där förutom aktuellt onnamnsarkiv även berörd kommun, länsstyrelse och lantmäterimyndighet hörs, samt traktnamnen och därmed den dominerande delen våra bebygav gelsenamn, där yttrande även inhämtas från fastighetsägare och Riksantikvarieämbetet. I och med att alla namnbeslut åligger Lantmäteriverket besom slutas formellt kan de också överklagas. Beslut fattade med stöd verkets av instruktion överklagas enligt 35 § verksförordningen 1995:1322 5 till rege-

g ringen, beslut enligt fastighetsregisterkungörelsen enligt 65 § samma kungö-

i relse hos allmän förvaltningsdomstol. Det ligger i Lantmäteriverkets intresse att det finns former för att ifrågasätta och ompröva namnbeslut.

SOU 1996: 128

Ansvarsfördelning 1 januari 1996 för namnsättning och namngranskning. Tabellen är uppställd efter besluts- och regleringsnivå: 1 Regeringsbeslut 2 Myndighetsbeslut enligt särskild författning 3 lantmäteriverkets beslut enligt instruktion 4 Myndighetsbeslut utan författningsreglering 5 Huvudmannens beslut utan reglering

Regleringen i många fall inte uttryckligen befogenheten att bestämma

avser utan den får utläsas indirekt. När ansvaret för namnfrdgan uttryckligen namn, reglerats anges det med fet stil.

OAU Ortnamnsarkiveti Uppsala ingår numera i myndigheten Språk- och Folkminnesinstitutet SOFI RAÄ Riksantikvarieämbetet

Objekt Beslutande Reglering, anmärkning 1 Län Regeringen Kungörelsen 1973:105 om länsbeteckningar. Länsnamnen är förtecknade 1 Stift Kyrkomötet/ 4 kap. 7 § kyrkolagen 1992:300. riksdagen Stiftsnamnen är förtecknade 1 Domsagor, Regeringen l kap. 1 § och 2 kap. 6 § domkretsar rättegångsbalken, 8 § lagen 1971:281 om allmän förvaltningsdomstol, 13 kap. 1 § vattenlagen, 1 § lagen 1969:246 om domstolar i fastighetsmål, 21 kap. 1 § sjölagen 1994:1009. Domsagomas namn finns angivna i förordningen 1982:996 om rikets indelning i domsagor 1 Kommuner, Regeringen 1 kap. 1 § lagen 1979:411 om landstings- ändringar i Sveriges indelning i kommuner kommuner och landsting, omtryckt 1988:198 1 National- Regeringen Nationalparksförordningen parker 1987:938. Nationalparkerna är förtecknade 2 Församlingar, Kammarkollegiet 10 kap. kyrkolagen 1992:300, pastorat, i vissa fall förordning 1992:1109 om den kontrakt, regeringen resp. kyrkliga indelningen tlerpastorats- Stiftsstyrelsen samfälligheter efter yttrande fr. Ortnamnsarkivet i Uppsala 2 Kvarter Kommunen efter 19 § fastighetsregisterkungörelsen samråd med 1974:1059 lantmäterimynd. 2 Traktnamn i Lantmäteriverket 17 § fastighetsregisterkungörelsen fastighets- efter samråd med 1974:1059 registret fastighetsägare, Ortnamnsarkivetj Uppsala och RAA

Objekt Beslutande Reglering, anmärkning Järnvägs- Järnvägs- 5 § förordningen 1990:1165 om stationer inspektionen vid säkerhet vid järnväg, tunnelbana Banverket och spårväg, 8 § förordning 1988:707 med instruktion för banverket Tätorter Lantmäteriverket 4§ punkt 5 förordningen 1995:1418 med instruktion för det statliga lantmäteriet Natumamn, Lantmäteriverket 4§ punkt 5 förordningen övriga be- 1995:1418 med instruktion för det byggelsenamn statliga lantmäteriet

Fyrar SJÖfajTSVCTKCLI Förordning 1969:320 med

Samråd med Lam instruktion för Sjöfartsverket,

mätcnverket "ansvara för sjökartverksamheten" Vägskyltning Vägverket Vägmärkesförordningen 1978:1001, omtryckt 1988:1601 Naturreservat Länsstyrelsen Naturvârdslagen 1964:822, naturvårdsförordningen 1976:484 Belägenhets- Kommunen Lagen 1995.l537 om adresser lägenhetsregister, avser inte adressens innehåll Postorter Posten AB I avtal med staten finns passus om "god ortnamnssed" Flygplatser Ägaren i samråd Saknas med Luftfartsverket Vägar, gator, Kommunen Saknas allmänna platser inom detaljplan Kommunala Kommunen Saknas inrättningar, skolor, barnstugor m.m. Kommunal Kommunen Saknas administrativ indelning Stationer, håll- Trafikföretaget Saknas platser m.m., järnväg Vägar, gator Väghållaren Saknas utom detaljplan Trañkplatser, Väghållnings- Saknas rastplatser vid myndigheten allmän väg

SOU 1996: 128

5.2 Myndigheter och med ortnamnsverksamhet

organ

Historiken ovan ger en tydlig bild av att ortnamnsfrågoma berör många aktörer och har stor betydelse inte bara i teknisk-funktionell mening utan även för allmänhetens hemkänsla. Namnfrågoma har stor betydelse för den historiska identifikationen, för hur vi mentalt uppfattar och strukturerat vår omvärld. De åtgärder som påverkar namnanvändningen engagerar därmed många parter, professionella, och lekmän, organisationer och myndigheter. Ett officiellt myndighetsansvar finns endast i få fall uttalat. I de flesta fall är namnfrågan inte primär, namnhanteringen blir en följd av åtgärder med andra mål.

5. 2 1 Lantmäteriet . lantmäteriverket Lantmäteriet omorganiserades den l januari 1996, med målet att dels integrera den verksamhet som bedrivits av Centralnämnden för fastighetsdata och dels urskilja myndighetsfunktioner från andra funktioner. Förordningen 1995:1418 med instruktion för det statliga lantmäteriet som samtidigt trädde i kraft anger verkets ansvar ortnamnsområdet. Enligt 4 § punkt 5 skall Lantmäteriverket "verka för ett ändamålsenligt och vårdat ortnamnsskick samt fastställa ortnamn i den utsträckning inte någon annan myndighet har sådan befogenhet". Enligt 12 § skall "Inom Lantmäteriverket...finnas ett råd för frågor om ortnamn med företrädare för ortnamnsvårdande och namngivande intressenter". Den nya instruktionen, som är mindre detaljrik än den gamla, anger endast ett råd som obligatoriskt, Ortnamnsrådet. Den föreskriver dock inte vilka som skall vara representerade i rådet, vilket gör det möjligt att ändra dess sammansättning utan att någon instruktionsändring behöver göras. Lantmäteriverkets funktion som nationell ortnamnsmyndighet ligger i den nya organisationen hos GSD- och ortnamnsenheten, där GSD står för Geografiska Sverige-Data. Enheten återfinns inom avdelningen Landskaps- och fastighetsdata. Enheten ansvarar för uppgiften att fastställa ortnamn, för innehållet i ortnamnsregistret som upptar de nationellt fastställda namnformema och för namninnehållet i de allmänna kartorna. Här finns också Ortnamnsrådets kansli och hit skall alla inkommande ärenden i ortnamnsfrågor kanaliseras. De allmänna kartorna produceras inom organisationsenheten Metria, som också ingår i Lantmäteriverket. Denna produktion sker beställning från avdelningen Landskaps- och fastighetsdata. Inom Metria hanteras därför också ortnamn i direkt sammanhang med kartproduktionen.

Ortnamn

Den nya organisationen innebär för ortnamnsfrågomas del en koncentrering av myndighetsutövningen och beslutsfunktionen till ett organisatoriskt ställe, GSD- och ortnamnsenheten. I rollen som ortnamnsmyndighet ankommer det Lantmäteriverket att fastställa ortnamn, att samordna den statliga ortnamnsverksamheten och att lämna råd och rekommendationer inom ortnamnsområdet. Med stöd fasav tighetsregisterkungörelsen FRK, 1974:1059 fastställer Lantmäteriverket traktnamn i fastighetsregistret 17 § efter att yttrande inhämtats från berörda fastighetsägare, Riksantikvarieämbetet och Ortnamnsarkivet i Uppsala

numera ingående i Språk- och folkminnesinstitutet. Andra bebyggelsenamn

och alla natumamn till kartproduktionen fastställs med stöd verkets inav struktion. Samordningen av den statliga ortnamnsverksamheten sker till stor del inom ramen för Ortnamnsrådet och med hjälp av de kontakter byggs som upp genom rådets medlemsorganisationer. Rådgivningsverksamheten gäller delvis övrigt arbete inom verket i form av föreskrifter och råd angående ortnamn i samband med fastighetsbildning och fastighetsregistrering och i samband med den allmänna kartläggningen. Inforrnationsverksamheten riktar sig också mot den kommunala onnamnsgivningen. Mer allmänt riktad infonnation sker genom utgivning av skriftserien Ortnamn och namnvård i vilken fyra skrifter hittills har utkommit. Av betydelse för ormamnsverksamheten är uppbyggnaden av verkets ortnamnsdatabaser. Den grundläggande databasen, det s.k. ortnamnsregistret, som för närvarande innehåller den topografiska kartans ortnamn, kommer från och med 1996 års fältarbete att utökas, och databasens roll och ställning att ytterligare diskuteras. För ortnamnsverksamheten finns tre årsarbetskrafter budgeterade inom enheten GSD och ortnamn. Inom Redaktionsenheten finns två och halv en årsarbetskraft för förberedelser och uppföljning namninsamlingen i av samband med fältarbetet för kartorna och för förvaltning och utveckling av ortnamnsregistret. Dessutom görs textredigering av namnen kartorna i anslutning till övrig kartredigering inom enheten Kartor.

Den regionala organisationen

Lantmäteriverkets regionala organisationen består från den l januari 1996 av 24 lantmäterimyndigheter och 29 kommunala lantrnäterimyndigheter vilkas huvuduppgift är att sköta fastighetsbildning inkluderande fastighetsregistreringen. Därmed har även de uppgifter som berör ortnamnsområdet. Enligt 19 kap. 6 § fastighetsbildningslagen 1970:988 lantmäterisvarar myndighetema för fastighetsregistret. Enligt 19 § fastighetsregisterkungörelsen 1974:1059 beslutar lantmäterimyndighetema i vissa frågor enligt den kungörelsen. Det innebär bl.a. att de beslutar om traktnamn vid löpande

SOU 1996: 128

registrering och om s.k. särskilt namn i fastighetsregistret. Om beslutet gäller nytt traktnamn eller namnets stavning och form beslutar ett avser Lantmäteriverket liksom om traktnamnsförändringar efter ändringar av kommunindelningen. Före registrering skall alla namn vara granskade av

Ortnamnsarkivet i Uppsala numera ingående i Språk- och

folkminnesinstitutet, och registreringen sker enligt Lantmäteriverkets föreskrifter LMVFS och rekommendationer Lantmäteriverkets meddelande 1979:4, Handbok FRM. I vissa andra ortnamnsärenden, namn på statistiska tätorter, är lantsom mäterimyndighetema regionala remissinstanser till Lantmäteriverket Genom det system med direktregistrering av förrättningar som är under utveckling kommer ökade krav att ställas på forrättningslantmätamas kompetens i narrmfrågor.

Lantrnäteriverkets och lantmäterimyndighets beslut enligt

terktmgörelsen kan överklagas till allmän forvaltningsdomstol.

5 2 2 Ortnamnsrådet . . Ortnamnsrådet är ett rådgivande samarbetsorgan med representanter för Lantmäteriverket, Riksantikvarieämbetet, Språk- och folkrninnesinstitutet, universiteten, Svenska kommunförbundet, Svenska språknämnden, Posten AB, Vägverket, Sveriges hembygdsförbund och de svenska sameorganisationema. Rådets uppgift är att stödja Lantmäteriverket i dess uppgift att främja ett ändamålsenligt och vårdat ormamnsskick. Lantmäteriverkets samordningsuppgift inom ortnamnsområdet fullföljs i stor utsträckning genom Ortnamnsrådet. Rådet tillkom år 1985. En av anledningarna till att rådet fick sin placering vid Lantmäteriverket att verket inte fackmyndighet i språkligt avseenvar var de utan bedömdes kunna sammanväga olika intressen på ett neutralt sätt. Rådet har under år funnit fastare former för sitt arbete. Det saknar besenare slutsbefogenheter har utvecklat modell för uttalanden i specifika fråmen en direkt till myndighet. Detta har vunnit framgång bl.a. i fråga om gor resp. Postens adresseringspolicy och Statistiska centralbyråns småortsprojekt. Enligt Ortnamnsrådets sekretariat har man i dag funnit lämpliga arbetsrutimed direkta kontakter mellan de representerade myndigheternas och orner ganisationemas verksamheter. Genom detta samarbete är rådet ett forum för information och erfarenhetsutbyte vad är gång inom både statlig om som och kommunal ortnarnnsverksamhet. Projekt Ortnamns1injen är det första initiativet till aktiv informationsmsats rådet har tagit. Syftet med projektet beskrivs i en skrivelse till landsantikvariema den 15 augusti 1995 följande sätt:

Ortnamn

"Målet för projektet är att pröva och utvärdera om det är möjligt att genom specialistsamverkan skapa och förmedla kunskapsunderlag och kunskaper för en regional och kommunal verksamhet med ormamn. Praktiskt görs det genom att genomföra och utvärdera ett försök i Gävleborgs län. Projektet kan också vara av intresse för Kulturarvsutredningens arbete med frågan om ett lagskydd för ortnamnen.

5.2.3 Kommunerna

Uttryckligen i författningar m.m. finns inte mycket utsagt om kommunernas roll och ansvar för namnfrågor, men i praktiken har de ett omfattande ansvar för namngivning och namnvård. På grundval av den enkät utredningen genomfört kan följande sammanfattande beskrivning ges. Handläggning och expertfunktioner är mycket olika ordnade, delvis beroende på kommunernas storlek. I flera kommuner finns särskilda narnnberedningar för att hantera namnfrågoma, vanligast är att men de bereds i någon teknisk förvaltning med ansvar för plan- eller mätningsverksamhet. Beslutsordningen varierar också kraftigt. Tillgång till egen expertis är ovanlig, även om det är tydligt att ett stort intresse och en lång erfarenhet i åtskilliga fall präglar arbetet Externa experter anlitas i de flesta kommuner högst sporadiskt eller inte alls. I de fall tätare kontakter med externa experter förekommer är det vanligen, i de fall då inte kommunala museer finns, fråga om lokal expertis, inom t.ex. hembygdsföreningar. Enligt lagen 1995:1537 om lägenhetsregister kommer kommunerna att bli ansvariga för samtliga belägenhetsadresser och därmed sammanhängande ortnamn, vilket kommer att medföra utökad ortnamnsverksamhet i kommunerna, särskilt med avseende landsbygden.

Enkät om kommunal namnverksamhet

Utredningen har under våren 1995 sänt ut en enkät till samtliga kommuner för att kartlägga dels organisation, resurser och kompetens i ortnamnsfrågor, dels vilka adresseringssystem som tillämpas landsbygden. De frågor som avser kommunernas handläggning och expertis refereras nedan.

1 Var i kommunen fattas beslut om ortnamn 247 kommuner har besvarat

frågan. Åtskilliga har angivit fler beslutsorgan. Några kommuner har inte

associerat sin verksamhet med namnsättning gator m.m. med begreppet ortnamnsverksamhet och svarat att man aldrig i mannaminne sysslat med ortnamn. Fråga 2 har i dessa fall ofta besvarats med den förvaltning som handlägger namnärenden. Svårigheter att läsa ut skillnad mellan beslutsorgan och handläggande organ förekommer också frekvent. Följande sammanställning har gjorts efter en viss rationalisering Sam- 225 av svaren.

SOU 1996: 128 manslagning har gjorts i hierarkiordning. Nämns t.ex. kommunfullmäktige i ett svar står svaret under rubriken kommunfullmäktige m.fl.

kommunfullmäktige	45
kommunfullmäktige m.fl.	19
kommunstyrelse	26
kommunstyrelse m.fl.	12
byggnadsnämnd, teknisk nämnd	104
byggnadsnämnd m.fl.	31
kulturnämnd, kultur- o fritidsnämnd etc.	30
kulturnämnd m.fl.	ll
namnberedning etc. m.fl.	7
barn o utbildningsnämnd	1
kommundelsnämnder	1
antal svar	247

Vilken förvaltning handlägger namnfrågor Totalt 252 svar har lämnats. Svaren präglas av den mycket stora variation som finns i kommunernas sätt att organisera verksamheten och benämna de olika organen. I många svar anges också fler organ. En renodling av svaren har varit nödvändig. Här skiljs om handläggningen primärt sker inom en kulturförvaltning eller motsvarande eller en teknisk förvaltning, efter det första namn som nämns i svaren.

byggnadsnämndskontor	72
byggnadsnämndskontor m.fl.	8
stadsarkitektkontor, stadsbyggnadskontor, miljökontor	27
stadsarkitektkontor, samhällsbyggnadskontor m.fl.	7
stadsingenjörskontor	32
stadsingenjörskontor m.fl.	17
tekniskt kontor	21
tekniskt kontor m.fl.	1
trañksektion m.fl.	1
fastighetskontor	1
tekniska förvaltningar	187

summa

kulturförvaltning	26
kulturförvaltning m.fl.	17
summa kulturförvaltning	43

övriga organ namnberedning etc. 11 kommunledningskontor

kommundelskontoren	l
servicenämnden	1
lantmäteriet	1
totalt antal svar	252

Namnberedning och liknande nämns i 18 svar. Samarbete mellan förvaltningarna kan utläsas av de fall m.fl. står i tabellen. Det kan dock också 226 betyda att verksamheten är uppdelad utan samverkan så bilden är inte en-

tydig, fråga om samarbete ställdes inte. Det stora antalet dubbelsvar från kommunerna 27 stycken kan också tolkas bristande samverkan. som

Finns egen expertis i ortnamnsfrågor inom kommunens förvaltning Frågan avsåg således om man ansåg att hade expertis inom kommunens man egen förvaltning. 246 kommuner svarade 182 nej. 64 kommuner varav angav att de hade någon eller flera egna experter. Svaren innehåller både funktioner och personer. Många spridda titlar och i gör personer svaren frågan svårbearbetad.

namnberedning	12
kulturchef, kultursekreterare	12
kommunalt museum, kommunantikvarie etc.	9
Stadsarkitekt, stadsingenjör, teknisk tjänsteman	19
annan eller flera	l 1
ia	l
summa egen expertis	64

Hur vanligt är det att kommunen samarbetar med språklig expertis i ortnamnsfrâgor Med vilken eller vilka experter Samarbetar kommunen med kulturhistorisk expertis i ortnamnsfrâgor Med vilken eller vilka experter På frekvens för samverkan fanns det för fråga 4 och 5 alternativ tre angivna på frågelistan: Högst gång år, högst gång månad och en per en per oftare. Många har svarat aldrig, vid behov eller aktuellt. Dessa har räknats som blanksvar. Vilken expertis samverkan har skett med har föranlett mycket skiftande svar som i uppställningen nedan renodlats något. Ett urval mest frekventa eller intressanta experter redovisas nedan. Svaren kan inte då summeras fler experter kan förekomma i samma svar.

Anlitad expert Språklig Kulturhistorisk Frekvens

högst en gång per år	140	109
högst en gång per månad	18	33
oftare	2	16
Antal svar	160	158

Angiven expert bibliotek l 2

bybor, byålderman	1	2
hembygdsförening	4	42
kommunalt museum, museichef	0	12
kommunantilcvarie	O	4
Lantmäteriverket, lantmäteriet	l	3
lokalhistoriker	5
m.m.		7
länsantikvarie, länsstyrelse	2	7
länsmuseum	7	26
ortnamnsarkiv	34	14

SOU 1996: 128

posten språklärare Sv. språknämnden, språkinst, folkminnesarkiv 1 namnberedning kulturchef, etc. "vid behov"

Kommunförbundet Svenska kommunförbundet har som kommunernas intresseorganisation att företräda Sveriges kommuner. I den rollen arbetar förbundet genom intressebevakning, service och rådgivning samt genom utveckling av kommunal verksamhet. Ortnamnsfrågor förekommer organisatoriskt i plan- och miljösektionen och i kultur- och fritidssektionen. Kommunförbundet är representerat i Ortnamnsrådet. Kommunförbundet begärde år 1976 i skrivelse till Bostadsdepartementet att "kommunema i byggnadslagstiftningen erhåller beslutskompetens avseende aktuell och adressnummersättning", se avsnitt 5.1.2. Under senare namnår har namnfrågorna diskuterats livligt och Kommunförbundet har haft anledning att aktualisera dem olika sätt. Som ett led i intressebevaknin gen har förbundet träffat ett norrnalavtal med Posten. Kommunerna uppmanas att teckna avtal med resp. regionkontor, för att klara ut ansvarsfördelning, samarbetsformer och ersättningsfrågor vad gäller adressering och adressregister. I samband med att avtalet blev klart anordnades 18 länskonferenser som behandlade detta ämne. Kommunförbundet informerar löpande kommunerna och förmedlar även information. År 1989 rådgivningsskrift Ortnamn. Namngivning utgavs en och namnskick i kommunerna. Kunskapsspridning till kommunerna som endast undantagsvis rimligen kan ha egen expertis i ortnamnsfrågor är för förbundet en viktig uppgift. Projekt Ortnamnslinjen är ett försök att utveckla denna kunskapsspridning, med utnyttjande av b1.a. länsmuseema som regionala förmedlare.

5 2 4 Övriga myndigheter

. . Banverket Enligt förordningen 1990:1165 om säkerhet vid järnväg, tunnelbana och spårväg skall Banverket godkänna stationer för jämvägstrañk. I 8 § namn förordningen 1988:707 med instruktion för Banverket tilläggs denna uppgift direktören för Jämvägsinspektionen. J ärnvägsinspektionen har utfärdat föreskrifter med kommentar till hur namngivning skall ske Banverkets för-

Ortnamn

fattningssamling BV-FS 1995:4 samt Jämvägsinspektionen, Regler om namn på trafikplats för järnväg, JH 8.9. Regelsystemet vad gäller namn på jämvägsstationer har tillkommit av säkerhetsskäl och dessa är vägledande vid J ärnvägsinspektionens beslut. Samråd sker regelmässigt med lokala intressenter och även med expertorgan. Förteckning över jämvägsstationsnamn âjourhålls av Järnvägsinspektionen.

Kammarkollegiet

Kollegiet är enligt förordning 1994:634 med instruktion for Kammarkollegiet central förvaltningsmyndighet för Sveriges indelning. Kollegiet skall föra liggare över rikets indelning. Kollegiet beslutar om smärre ändringar i kommunindelningen enligt lagen 1979:411 om ändringar i Sveriges indelning i

kommuner och landsting. Ändringar i församlingsindelning

beslutas i normalfallet av Kammarkollegiet enligt kyrkolagen 1992:300. Beslutsordningen i fråga om namnändringar och nya namn församlingar finns reglerad i 10 kap. kyrkolagen 1992:300. Samråd skall enligt 10 kap. 5 § ske med Ortnamnsarkivet i Uppsala.

Post- och telestyrelsen Myndigheten utövar tillsyn över bl.a. postservice enligt postlagen 1993: 1684. Ingen uttrycklig författningsreglering angående ortnamn finns.

Riksantikvarieämbetet

Riksantikvarieämbetet har som central kulturrninnesvårdsmyndighet ortnamnsområdet till uppgift att bevaka ortnamnens bebyggelsehistoriska och sociala betydelse. Redan på 1600-talet ålades riksantikvarien uppgiften att uppteckna och förklara landets ortnamn. Riksantikvarien var en av initiativtagarna till 1902 års Ortnamnskommitté. Av hävd upptecknar ämbetet i samband med fomminnesinventeringar folkliga namn kulturminnen och levererar dessa till Lantmäteriverkets kartproduktion. Det reviderade beslutet om fastighetsregisterreformen år 1974 innebar att Riksantikvarieämbetet fick ett direkt ansvar för att de kulturhistoriska värdena i ortnamnen beaktades. Ortnamnen granskades speciellt med hänsyn till fomminnesregistrets kunskapsinnehåll, både i fråga om form och innebörd, med syftning bebyggelse, markanvändning och gränser. Ämbetet kom därmed att aktivt medverka i den ormamnsvård som växte fram på 1970-talet. Sedan reformen avslutats består ämbetets uppgifter i att yttra sig om förekommande namnärenden. Ingen uttrycklig författningsreglering angående ortnamn finns. Riksantikvarieämbetet är företrätt i Ormamnsrådet. 229

SOU 1996: 128

Räddningsverket

Räddningsverket skall samordna samhällets verksamhet för räddningstjänst. Primärt ansvarig för räddningstjänsten är kommunerna. Räddningsverket har inga direkta intressen att bevaka ortnamnsområdet. De orienteringssystem som utvecklas för räddningstjänsten är tekniska och icke beroende av adresseringssystem. Däremot kan de kommunala räddningstjänstorganen delta i arbetet med och påverka t.ex. adresseringssystem.

Sametinget, övriga sameorganisationer

Sametinget, inrättat år 1993, är en myndighet vars 31 ledamöter väljs av dem som har samiskt språk i hemmet eller är ättlingar till personer med samiskt språk. Tinget skall enligt Sametingslagen 1992: 1433 b1.a. leda det samiska språkarbetet. Tinget är inte representerat i Ortnamnsrådet, utan samiska intressen företräds fortfarande enligt Lantmäteriverkets tidigare instruktion av en företrädare "gemensamt för de svenska sameorganisationema". Ortnamnsrådet har dock erbjudit Sametinget att nominera en ledamot.

Språk- och folkminnesinstitutet

Språk- och folkminnesinstitutet SOFI tillkom den 1 juli 1993 genom omorganisation av Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv DOVA. Dess uppgifter på ortnamnsområdet är enligt förordningen 1993:654 med instruktion för Sprâk- och folkminnesinstitutet att samla in, bevara, vetenskapligt bearbeta och ge ut ortnamn, att avge yttranden i ärenden om fastställande av ortnamn och att granska förslag till namn på allmänna kartor. Ortnamnsverksamheten bedrivs inom enheter i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå. Tillsammans består arkivens ortnamnssamlingar av ca tio miljoner arkivkort. Institutet har således inga beslutsfunktioner inom ortnamnsområdet, men har samråds- och remissuppgifter, delvis författningsreglerade. I författningar anges fortfarande Ortnamnsarkivet i Uppsala som remissinstans, trots att detta är en del av den samlade myndigheten. SOFI i första hand Ortnamnsarkivet i Uppsala deltog aktivt i fastighetsregisterreforrnen. En tjänst som namnvårdskonsulent placerad vid SOFI:s centrala kansli har inrättats från och med 1996 i syfte att möjliggöra en större satsning ortnamnsvården och utveckla institutets utåtriktade ortnamnsverksamhet. Myndighetsremisser handläggs av konsulenten, som i sin tur hör resp. ortnamnsarkiv. Ett omfattande datoriseringsprojekt har inletts. Detta kommer att öka tillgängligheten till institutets stora samlingar och skapa förutsättningar för en 230 betydligt mer effektiv informationsspridning såväl till andra myndigheter och

Onnamn

kommuner som till hembygdsrörelsen och allmänheten. Institutet får därmed beredskap att utöka sitt ansvar för ortnamnsvården. Institutet är företrätt i Ortnamnsrådet.

Universiteten Institutioner för nordiska språk med ortnamnsverksamhet finns vid universiteten i Stockholm, Uppsala och Umeå. Endast i Uppsala finns särskild en professur i namnforskning. Universitetens ansvar är ett rent forskningsansvar, givetvis förenat med ett kunskapsfönnedlingsansvar. Universiteten är representerade i Ortnamnsrådet, normalt uppsalagenom professuren i namnforskning.

Vägverket Vägverkets ortnamnsverksamhet består i vägvisning och namngivning traav fikanläggningar. Ingen uttrycklig författningsreglering finns. Den praktiska namnhanteringen sker inom de regionala enheterna. Beslut uppsättning om av lokaliseringsmärken fattas av den myndighet som har hand väg- eller om gatuhållningen. Allmän geografisk vägvisning sker enligt vägvisningsplaner,

för riksvägar nr 1-99 och primära länsvägar nr 100-499 upprättade

av Vägverkets huvudkontor. För övriga allmänna vägar gör väg- och traresp. ñkregion 7 st vägvisningsplaner. För kommunala vägar beslutar kommunen

om vägvisning. Övrig vägvisning, vägvisning till inrättningar, sevärdheter

och serviceanläggningar, liksom vägvisning till enskild väg sker ansökan, vanligen av den som innehar anläggningen och dennes bekostnad. Beslut fattas av resp. väg- och trañkregion. Vägvisning sker enligt vägmärkesförordningen 1978:1001. Vägverket meddelar enligt 83 § förordningen ytterligare föreskrifter vilket sker i Vägverkets författningssamlingar VVFS och tillämpningsdokument såsom Regler om Vägmärken och Trafik, Handbok i trafikinformation utgiven år m.m. 1989. Namnfrågan är endast kortfattat behandlad. En knäsatt princip är att stavning skall ske enligt Lantmäteriverkets kartor. Om tvistigheter uppstår om hur skyltning skall ske, hur vägvisning skall till eller hur skall stavas namn överklagas Väg- och trafikregionens beslut hos länsstyrelsen första som överprövningsinstans. Dess beslut kan överklagas hos Vägverket 89 § förordningen. En försöksverksamhet med särskild turistvägvisning med brun-vita skyltar

pågår vid Höga kusten i Ångermanland, Vättemleden i Östergötland och Ivö-

sjön i Skåne. Frågan om skyltning med samiska ortnamn i samiska språkområden har länge diskuterats. Från trafiksäkerhetssynpunkt har framförts att skyltning

SOU 1996: 128

med fler ortnamn kan vara förvirrande, och att namn karta och skylt skall överensstämma. I princip gäller den regeln att där kartan gröna kartan är utgiven med samiska namn skall även vägskyltarna visa dessa namn, tillsammans med de svenska. Redovisningen av samiska namn inom lulesamiskt område har senanelagts och detta innebär också att skyltarbetet fördröjs. För närvarande pågår namnsättning av trafikplatser och utmärkning av dessa sker med ortnamnsmärken. Namnen väljs med hjälp av Lantmäteriverkets kartor och ofta med hjälp av ortsbefolkningen. I tveksamma fall kontaktas Lantmäteriverket. Samma sak gäller de större rastplatsema längs vägarna. Det förekommer också att broar namnsätts och skyltas med ortnamnsmärken. Vägverket är företrätt iOrtnamnsrådet.

Länsstyrelserna Länsstyrelserna är remissinstans och i vissa fall beslutsmyndighet i statliga indelningsfrågor, men har numera, sedan lantmäteriorganisationen upphört att vara företrädd inom länsstyrelsen, inga uttryckliga uppgifter ortnamnsområdet. Inom ramen för ansvaret att ta till vara länets intressen och företräda staten finns även ett ortnamnsansvar, kanske främst inom expertområdet kulturmiljövård. Detta har sällan aktualiserats då ortnamnsfrågoma främst har skötts lokalt och riksnivå.

5.2. 5 Övriga

Hembygdsrörelsen Sedan år 1916 har hembygdsrörelsen haft ett riksorgan i Samfundet för Hembygdsvård, vilket vid 75-årsjubiléet år 1991 antog namnet Sveriges Hembygdsförbund. De lokala hembygdsföreningama har i växande antal anslutit sig till förbundet. Samfundet för hembygdsvård hade till sin början tyngdpunkten i sin verksamhet förlagd till byggnadsvårds- och landskapsvårdsområdet. Ortnamnsfrågorna har ändå följt hembygdsrörelsen genom hela dess verksamhetstid. Frågan om namnbevarande och ortnamnens betydelse för identiteten landsbygden fick en stark aktualitet med 1968 års fastighetsregisterreform och har sedan dess varit en central fråga för hembygdsrörelsen. Inom Sveriges hembygdsförbund finns en särskild ortnamnskommitté. Hembygdsforbundet är företrätt i Ortnamnsrådet. Iänsförbund finns i samtliga län. Lokala hembygdsföreningar finns praktiskt taget rikstäckande, de allra flesta anslutna till sitt länsförbund. De flesta föreningar verkar sockennivå, även by- och stadsdelsföreningar finns. I namnfrågor spelar de lokala 232 men

föreningarna och deras engagerade företrädare stor roll som lokala samrådsoch remissorgan och som opinionsbildare. I många kommuner har fasta samrådsorgan med företrädare för hembygdsrörelsen bildats i form namnbeav redningar etc.

Iänsmuseerna Länsmuseema är stiftelser med kommuner, landsting och hembygdsförbund som huvudmän. De har statsbidrag för b1.a. kulturminnesvårdande uppgifter. På ortnamnsområdet har deras aktivitet normalt varit låg. Professionell kompetens har i huvudsak saknats. Ortnamnsfrågoma har i stället skötts lokalt eller på riksnivå. Det växande intresset för ortnamnsfrågor och särskilt deras förhållande till kulturmiljöfrågor i övrigt tillsammans med den ökade decentraliseringen av uppgifter gör att länsmuseema nu har ett intresse att delta iett samarbete i ortnarnnsfrågor. En roll som kunskapsförrnedlare i ett nätverk med kulturkunskapsfönnedlig har diskuterats.

Posten AB

Postverket ombildades till aktiebolag den l mars 1994, och står under den då nyinrättade Post- och telestyrelsens tillsyn enligt en ny postlag 1993:1684, prop. 1993/94:38, bet. 1993/94:TUll och postförordning 1993:1709. I propositionen diskuterades inte ansvaret för adresseringen utom i fråga om postnummer, för vilka Posten AB tillsvidare behåller ansvaret, trots att detta från b1.a. konkurrenssynpunkt har ansetts diskutabelt Genom Förordningen 1985:692 om ändring i förordning med instruktion för Postverket infördes samrådsplikt med berörd kommun innan namn på postkontor fastställdes eller ändrades. Tidigare hade samrådsplikten i stället gällt Ortnamnsarkivet i Uppsala. Något formellt samrådskrav angående postkontorsnamn och därmed namnen postorter torde inte gälla för Posten AB. Däremot finns i särskilt avtal mellan Posten AB och staten följande passus: "Posten förbinder sig att utöva sin verksamhet på ett sätt främjar god som ortnamnssed". Posten är organiserad i 13 postdistrikt med viss självständighet Genom ett avtal med Kommunförbundet den 17 maj 1994 har principer för ansvarsfördelningen i adresseringssystemet och de ekonomiska villkoren fastslagits. Avtal avses sedan träffas mellan Posten AB:s distriktsorganisation och resp. kommun. Posten AB är företrätt i Ortnamnsrådet.

SOU 1996: 128

Svenska kyrkan Kyrkolagen 1992:300 behandlar i 4 kap. kyrkliga indelningsenheter varvid stiften förtecknas 7 §. I 10 kap. behandlas namn på kyrkliga enheter. Se vidare avsnitt 5.1.5 om fdrsamlingsindelning m.m.

Svenska språknämnden

Nämnden bildades ursprungligen år 1944 som ett rådgivningsorgan i språkfrågor. Den är sedan år 1974 ett fristående organ med 25 medlemsorganisationer, bl.a. myndigheter, och har statsbidrag för att utöva sin verksamhet. Nämnden är således rent rådgivande i språkliga och ortografiska frågor. Dess uttalanden får genom dess professionalism och breda representation stor genomslagskraft. I samarbete med Lantmäteriverket har nämnden givit ut en handbok, Svenska ortnamn, uttal och stavning. Nämnden är företrädd i Ormamnsrådet.

5.3 Nordisk utblick

Källa för det följande kortfattade referatet av nordiska förhållanden är utöver lagtext symposierapporten Ortnamn värda att vårda från en konferens i maj 1993 där nordiska förhållanden berördes i ett antal föredrag.

Danmark Sedan år 1910 har i Danmark funnits en ortnamnskommitté, Stednavnudvalget, med uppgift att.ge ut ortnamnsförteckningar. Från år 1978 blev kommittén knuten till Kulturministeriet som ett rådgivande organ. Stednavnudvalget har tio ledamöter med en representation ungefärligen motsvarande det svenska Ortnamnsrådet. Beslut om nya namn eller begäran om omprövning av namn bereds av Stednavnudvalget varefter formellt beslut fattas av Kulturministeriet. Det register som bildas av de godkända namnfonnerna är tillgängligt på ADB-medium. De beslutade namnfonnema är därmed styrande för statlig verksamhet men formellt sett inte för kommunal. Någon lagreglering är inte aktuell, även om det förekommer missnöje med det nuvarande systemet där samordningen anses vara bristfällig. Information och ett mer aktivt arbete med hjälp Stednavnudvalget hämmas av resursbrist.

Ortnamn

Finland

Finland saknar ortnamnslag och särskilt samarbetsorgan i ortnamnsfrågor. Det officiella stadfästandet av ortnamn följer ett fastställt förfaringssätt. Namn beslutas av det organ eller den myndighet har för det objekt som ansvar som bär namnet Någon skyldighet att följa en viss procedur finns inte, enligt men ett riksdagsbeslut från 1950-talet skall sakkunnigorgan höras innan ärende om ortnamn avgörs, och detta fungerar, rutinmässigt vad gäller de allmänna kartverken, som därmed blir standardiserande. Orter kan ha officiella namn fastställda på två och även tre språk. Detta skall ske i de officiellt tvåspråkiga kommunerna, men har skett för vissa namn även i ensprålciga områden, då namnet skall användas på samma språk i kontexten, således svensk som namnform i en skrivelse svenska.

Norge

Lov om stadnamn från år 1990 har som huvudprincip att skrivsättet för ett ortnamn skall utgå från det nedärvda lokala uttalet, återgivet efter norska, samiska resp. finska rättskrivningsprinciper, om inte särskilda skäl finns för något annat. Samiska och finska ortnamn som används orten skall användas skyltar, kartor m.m. tillsammans med eventuellt norskt Det ofnamn. ficiella beslutade skrivsättet för ett namn skall registreras i ett centralt ortnamnsregister hos Statens kartverk. De registrerade namnfonnema skall sedan användas av alla offentliga och andra i verksamheter staten organ av som stödjer. Den myndighet som i sin verksamhet närmast har ansvar för ett namn skall fastställa det. Om ingen ansvarig myndighet finns beslutar Statens kartverk. Samrådsplikt gäller i förhållande till kommunerna och för gårdsnamn till ägaren. Kommunen har i lagen uttalad namngivningsrätt för kommunala anläggningar, gator, vägar, torg, stadsdelar m.m. Gårdsnamn beslutas ägaren av men inte om de sammanfaller med nedärvda ortnamn i vilket fall de skall beslutas och registreras som andra ortnamn. Beslut om skrivsätt för ett ortnamn, fattade av myndigheter eller kommuner kan överklagas hos en särskild Konungen utsedd klagonämnd. Regeav ringen utser ortnamnskonsulenter, även för samiska språket. För fem kommuner i Finnmarken gäller särskilda språkregler sedan år 1992, med syfte att det samiska språket skall ha en starkare officiell ställning. Sedan år 1992 har också tvåspråkiga vägskyltar börjat inom detta sättas upp område.

SOU 1996: 128

5.4 överväganden

Ortnamnen har en stor kulturhistorisk betydelse då de berättar mycket om vårt lands bebyggelsehistoria och om gångna tiders samhällsskick och odling, tro, bruk och sedvänjor. Som de levande fornminnen de är omfattas ortnamnen av ett stort intresse inte bara av expertis utan av alla människor. De är starkt förknippade med identitet och hemkänsla. Ortnamnen utgör samtidigt ett oöverträffat orienteringssystem, som fått sin rationalitet just att det vuxit fram under lång tid med utgångspunkt i genom

folkets behov. Åtgärder som bryter upp detta system, eller som uppfattas som

ett underkännande av det levande namnbruket, väcker protester. Det finns anledning att behandla ortnamnen med stor varsamhet och respekt inte bara för att de utgör ett kulturarv som skapats genom århundraden utan för att de är redskap for geografisk orientering som svårligen kan ersättas. Behovet av skydd för ortnamn är givetvis knutet till namnbruket som sådant. Användandet av felaktiga eller onödigtvis ändrade former kan urholka namnens kulturhistoriska innehåll och samtidigt äventyra ortnamnens grundläggande funktion för orientering. Detta hot är knappast påtagligt, men bör inte heller lämnas utan beaktande, särskilt inte med hänsyn till den allt intensivare datoranvändningen där entydighet är ett grundkrav. Det som framförts som det största hotet är att olika administrativa åtgärder eller kommersiella intressen kan medföra att ännu levande ortnamn glöms bort, därför att skälen för att fortsätta att använda dem "rationaliseras" bort. De fortsatta övervägandena inriktas därför både på frågan om bruket av ortnamnen som sådana och de ortnamnspåverkande processerna Frågan om regler för ortnamnen kan också diskuteras från två andra aspekter. Den ena är behovet av materiella regler för namngivning eller för ändring av namn, dvs. regler som söker precisera innehållet i begreppet god ortnamnssed. Den andra är behovet av regler för beredningsprocessen i ortnamnsfrågor, dvs. regler som syftar till att garantera att olika intressen och särskilt de ortnamnsvårdande kommer till tals inför beslutsfattandet.

5.4.1 En indelning av ortnamnen efter skyddsbehov och skyddsmöjligheter

All användning av ortnamn kan inte omfattas av skyddsregler. De kulturhistoriskt viktigaste namnen är de som finns de allmänna kartorna eller som representerar landets administrativa indelning. Andra ortnamn som framstår som officiella kan också behöva skyddsregler. Namn som godkänts för de allmänna kartorna är utgångspunkten för vad som är god ortnamnssed.

Ortnamn

Vad i dagligt tal uppfattas som ortnamn är väl främst namnen på som byggnader, anläggningar och naturföreteelser. Ortnamnen kan emellertid också beteckna administrativ indelning, ett län, en kommun, en församling en eller i fastighetsregistersarnmanhang: en trakt eller ett kvarter. I vissa fall kan tala att beslutas. Beslutet avser då såväl man om namn namnets form dess syfming. Beslut i enklaste form år att huvudmannen som anläggning själv beslutar vad anläggningen skall heta, helt utan regleför en rade beslutsformer. Gränsen för när ett sådant namn beslutas eller uppkompå annat sätt är flytande och saknar betydelse om det inte gäller att förmer hindra att alltför provisoriska och tillfälliga eller på annat sätt olämpliga namn etableras och sedan måste införlivas i det gemensamma namnförrådet. För de administrativa indelningama finns alltid en beslutsordning. Även ortnamnen alltid pekar ut fysiska företeelser, är de till sin art imom materiella. De kan alltså inte skyddas samma sätt som fornlämningar, kulturhistoriskt värdefulla byggnader, kyrkliga kulturminnen eller flyttbara kulturföremål. Teoretiskt kan man skydda ortnamnens materialiserade form, dvs. när de föreligger i skrift, på ett papper, i en hårddisk, en skylt eller en karta. Uttrycksmedel av detta slag är emellertid skyddade från helt andra utgångspunkter: tryck- och yttrandefrihetens. Det muntliga bruket av ortnamn torde över huvud taget inte vara åtkomligt för skyddsregler i författningsform, vilket givetvis inte hindrar att vem som helst ändå kan ha synpunkter det. Ortnamnen är en del av språket. För det svenska språket finns tämligen bestämda regler, de har inte heller författningsform. Språkets regler remen spekteras efter och ens förmåga och håller sig i ston sett oförändrade av vars det ändamålsenliga i att språkbrukare i regel också vill bli förstådda av så många möjligt. På samma sätt är det med ormamnen: det är från funktiosom nell synpunkt meningslöst att använda ortnamn som inte är accepterade eller att använda felaktiga former. Intresset av att bevara en dialektal eller återinföra föråldrad ortnamnsforrn kan givetvis någon gång tala för motsatsen. en I regel är ortnamnen avsedda att varaktigt lokalisera en plats, men de kan också framstå som redan från början mer eller mindre tillfälliga: Kurres korvkiosk, Domusparkeringen, Standard hotell, Blå huset, Lundgrens dike.

Bebyggelse- och naturnamnen i allmänhet, namnen på kartan

Det är här fråga ofta är mycket gamla. Natumamn av hög ålder om namn som Vättern kan i brist källmaterial knappast tolkas säkert, även om man som kan hävda hypotesen att namnet har med det umordiska eller indoeuropeiska ordet för vatten att göra. Bebyggelsenamn kan ofta beläggas med hjälp av historiska källor och tolkas tämligen säkert. Gemensamt för namn av det slag här åsyftas är att namnen uppkommit spontant; de har inte beslutats eller 237 som

SOU 1996: 128

fastställts någon myndighet eller bestämd Även det skulle av person. om att utpeka vem som var först med att använda ett namn kan namnet inte definitionsmässigt uppfattas som ortnamn förrän det accepterats flera, av en namnbrukarkrets. Det kan alltså inte heller hävdas någon upphovsrätt till dem. Att ortnamn kan ingå i varumärken och ñrmabeteckningar och i denna egenskap vara skyddade mot utnyttjande i kommersiella sammanhang är en sak för sig. Det finns också ett skydd mot obehörig användning av statsvapen, registrerade kommunala vapen och beteckningar hänsyftar på eller som kan förväxlas med dessa. Det är vanligt att ortnamn genomgår s.k. denotationsförändringar. Deras syftning ändrar karaktär från t.ex. ett torp till stadsdel och de kan få flera en samtidiga denotationer, t.ex. det gamla ägonamnet Gärdet Ladugárdsgärde i Stockholm som numera betecknar stadsdel, tunnelbanestation och en en ett friluftsområde. Så länge bebyggelse- och natumamnen syftar på någon företeelse som finns kvar, lever således namnet vidare, om det inte medvetet ändras. För namnfloran på lägre hierarkisk nivå gäller inte sällan att när företeelsen försvinner upphör normalt också namnet att användas. Byter varuhuset där parkeringen finns namn, rivs hotellet eller läggs diket igen finns det knappast behov av att föra namnet vidare. Det hindrar givetvis inte att namnet kan och bör bevaras i urkunder och namnhistoriskt källmaterial. Det viktigaste mediet för förmedling av de samtida ortnamnen är kartorna. Något kartmonopol finns inte längre, utan vem som helst kan i och för sig ge ut kartor med felaktiga eller felstavade ortnamn, om något intresse för såen dan verksamhet skulle uppstå. Vederbörande torde skyddas tryckfriheten. av Lantmäteriverket har emellertid riksdagens och regeringens uppdrag att framställa och tillhandahålla allmänna kartor. När den traditionella kartproduktionen ersätts av digitalt lagrade data är den databas innehåller ortsom namnen av den största betydelse för att i alla meningar korrekta ortnamn skall kunna traderas till de medier som kartan kan läsas på, antingen det är tryckta kartor eller CD-ROM-spelare. Den ortnamnsbas byggs Lantmäsom upp av teriverket med syftet att på sikt innehålla de allmänna kartornas miljon en namn är sålunda fundamental för ortnamnsbruket Det sätt vilket ortnamnen granskas och de beslut fattas vilken som om eller vilka former som skall lagras i basen är avgörande för tillförlitligheten. Hur stor denna betydelse än är, kan det dock knappast att beslut anses av detta slag är myndighetsutövning. Ingen betungas eller i förvaltningsgynnas rättslig mening av att myndigheten Lantmäteriverket till äventyrs lagrar ett inkorrekt ortnamn. Snarare är kartverksamheten ett uttryck för vad i försom valtningsrättsligt språkbruk benämns faktiskt handlande. Kvalitetsaspektema ortnamnsbasen säkerställs annat sätt än ansökningar från fastiggenom hetsägare eller allmänheten, yttranden från motparter, prövning myndigheav

Ortnamn

tens chef eller på delegation från denne, eller genom överprövning av regeringen eller en domstol. Kvaliteten åstadkoms i stället genom kunniga medarbetare, samråd med utomstående experter och kompletterande undersökningar i fält eller i arkiven. Det finns dock anledning att kvalitetsdeklarera uppgifterna i databasen, och de officiella produkter som bygger den. Detta kan ske enligt de aspekter på kvalitetsangivelse som anförts i projektet "Standardisering Landskapsinformation". Utredningen finner av detta skäl att det knappast är lämpligt att söka utforma ett regelverk speciellt för kartverksamheten. Detta hindrar inte att ortnamn, även sedan de godkänts för införande i databasen, bör kunna vara föremål för synpunkter och ändringsförslag. Några särskilda procedurregler för denna dialog behövs dock knappast. Visserligen finns det formella möjligheter att överklaga införandet av namn i ortnamnsregistret, men av anförda skäl lämpar sig frågor av denna art mindre väl för överprövning i administrativ eller judiciell ordning. Långt ifrån alla ortnamn förekommer på de allmänna kartorna eller kan läggas in i ortnamnsdatabasen. Det gäller särskilt i tätortema. De kommunala kartorna avhjälper den brist som kan finnas i detta avseende, men den kommunala kartverksamheten är inte ålagd av statsmakterna och det förefaller orealistiskt att utfärda regler med sikte endast på ortnamnsforrådet i de kommunala kartorna.

Administrativa namn, indelningsnamnen

Karakteristiskt för dessa namn är som ovan påpekats att de och det område de avser en gång har fastställts av en myndighet i vissa fall av regeringen eller riksdagen och att ändringar av dem sålunda också måste fastställas. Indelningen har nämligen rättsverkan och är styrande såväl för de enskilda som för myndigheterna, t.ex. i fråga om beskattning, folkbokföring, fastighetsbildning, administrativa och judiciella kompetensområden. Som en speciell form av indelning kan räknas Jämvägsinspektionens fastställande av namn på järnvägsstationer av säkerhetsskäl enligt förordningen 1988:707 med in- - struktion för banverket. Indelningar och benämningar sådana enheter får lätt återverkningar namnskicket som går långt utanför den ursprungliga användarens område och måste därför behandlas med största försiktighet. Grundregeln är att den som har författningsenligt ansvar för indelningen också ansvarar för benämningen av indelningsenhetema. På grund av indelningsnamnens särskilda betydelse är det viktigt att de används i korrekta, dvs. fastställda former. Om det i en dom eller ett beslut av en myndighet förekommer en felaktig namnforrn, bör domen eller beslutet rättas enligt de regler som finns om rättelse i rättegångsbalken, förvaltnings- 239

SOU 1996: 128

processlagen eller förvaltningslagen. Det är givetvis inte acceptabelt att i ett beslut beteckna t.ex. en registerfastighet ett felaktigt sätt. I andra fall kan det vara mindre väsentligt hur indelningsnarnnet används, det får ändå men anses vara en underliggande princip åtminstone i all offentlig verksamhet att de fastställda och därmed korrekta formerna används. Med sikte på att lämpliga indelningsnamn blir fastställda finns det i vissa författningar regler om att andra instanser än den beslutande skall höras i ärendet Ortnamnsarkivet i Uppsala SOFI skall sålunda höras i kyrkliga indelningsfrågor och inför fastställandet av traktnamn. I fråga om kvartersnamn skall kommunen samråda med vederbörande lantrnäterimyndighet. Någon skyldighet för regeringen eller riksdagen att samråda med ortnamnsexpertis i indehiingsfrågor finns visserligen inte expertmyndighetema brukar ändå men tillfrågas. Utredningen finner inte skäl att föreslå några nya regler beträffande ordningen för fastställande av indelningsnarnn. En annan sak är att de organ som fastställer sådana namn ändå förväntas iaktta god ortnamnssed i materiellt avseende. Till diskussionen om materiella ortnamnsregler och deras betydelse återkommer utredningen senare.

Andra ofi‘iciel " namn

I denna kategori ryms namn företeelser något offentligt som organ, t.ex. en kommun eller en statlig myndighet låtit bygga eller anlägga, och det som finns ett behov av att benämna. Namnen har ingen speciell rättslig betydelse, men framstår med tanke på det offentliga huvudmannaskapet ofta Offisom ciellt fastställda. Det rör sig här om namn kyrkobyggnader, skolor, sjukhus, teatrar, museer, utställningslokaler, daghem, gator, vägar och torg, idrottsplatser, broar, och liknande anläggningar. Dessa fastställs inte i namn någon författningsreglerad ordning. Det är inte ens angivet får fatta vem som namnbesluten eller ändra givna namn. Principen torde att har vara namnen satts av den som är huvudman för den anläggning som namnet betecknar. Detta hindrar inte att många namn tillkommer i den ordning som huvudmannen själv kan ha beslutat om för verksamheten i fråga. I Stockholms stad finns sålunda ett reglemente för beredningen av namn gator och torg. Där anges också hur namnbesluten fattas.

Åtskillig kritik har riktats från ortnamnsexpertisen mot hanteringen

av dessa officiella namn, med avseende på både ändring givna och av namn nybildnin Bristerna kan bestå i att hävdvunna namnformer inte bevaras eller att språkets regler inte följs. Som exempel kan anföras att en skola haft som ett visst namn tidigare får ett nytt namn efter en renovering. Ett kvartersnamn stavas efter lokal sedvänja Hyasinten i stället för det vedertagna skrivsättet. Utländska namnforrner tas upp och blir svåranvända i olika böjningsformer: 240 Vretens köpcenter eller köpcentra i stället för Vretens köpcentrum.

Ortnamn

Ibland bryter sig kravet på respekten för hävden mot språkriktighetskraven. I fallen Arboga, där den språkligt riktiga formen efterledet är -båga, med betydelsen åkrök, och Västerås, där efterleden egentligen åmynär -os, ning, råder väl i dag ingen tvekan om att hävden är viktigast, men andra fall kan vara mindre självklara. Detta torde vara en komplicerande faktor när det gäller att närmare definiera vad som är god ormamnssed. Kritiken har också en mer formell inriktning. Det hävdas sålunda att de kommunala beslutsfattarna ibland saknar kompetens i namnfrågor och att de mer eller mindre medvetet avstår från att anlita den expertis som finns t.ex. vid ortnamnsarkiven eller bland språkforskama. Det är därefter föga förvånande att ohistoriska eller språkligt inkorrekta ortnamn används. I den mån brister av denna art kan anses allvarliga för namnskatten finns det två former av reglering som är tänkbara. Den minst ingripande torde vara att föreskriva om en berednings- och beslutsordning så att inga beslut om "officiella" namn tillkommer utan att expertisen blivit tillfrågad eller andra berörda organ och personer har fått tillfälle att lämna synpunkter. En sådan reglering torde närmast rikta sig till kommunerna, men inte endast till dessa.

Den fordrar till att börja med att namn tilldelas en kom-

mun eller ett landsting -jfr lagförslaget i SOUl982:45 Ortnamns värde och vård eller någon annan offentlig instans, t.ex. Vägverket vad gäller vägar och broar. Om en kommun eller ett landsting får uppgiften att sätta torde benamnen redningsordningen i kommunallagen vara den som skall iakttas och det finns också vissa möjligheter till överprövning. För andra namnsättare torde det vara nödvändigt att komplettera det regelsystem som styr namnsättarens beslutssystem. Sålunda kan regeringen i instruktionerna för statliga myndigheter utfärda föreskrifter om en berednings- och beslutsordning för namnsättning. En sådan föreskrift finns redan för Banverket i fråga om namnen på järnvägsstationer och den innehåller en skyldighet för verket Jämvägsinspektionen att samråda med kommunen, järnvägens innehavare och trañkutövare. Denna föreskrift motiveras dock av säkerhetsskäl och inte av hänsynen till namnvården som sådan. På motsvarande sätt kan man föreställa sig regler som uttryckligen ålägger Vägverket att höra kommuner och andra berörda inför namngivning av en ny bro eller som ger kommunen ett inflytande över åtminstone mer principiella frågor om vägutmärkning. svårigheterna i fråga om regler för beredning och besluti frågor om officiella namn ligger dels i att verksamheten inte får överbyrålcratiseras, dels i att avgränsa den krets eller skall ha personer organ som rätt att delta i den mån detta inte redan reglerats i kommunallagen. Mot bakgrund av de avsevärda svårigheter som skulle inställa sig med en för olika offentliga verksamheter gällande reglering av rätten att sätta den här aktuella typen av "officiella" namn finner utredningen att det skulle vara mindre förenligt med de anspråk som ställs i direktiven att regleringen skall

SOU 1996: 128

vara enkel och obyråkratisk. Vad som här dock kan vara av värde är en generell regel som ålägger den namngivande myndigheten eller det offentliga organet att ta hänsyn till ortnamnens egenskap av immateriella kultunninnen. En sådan hänsynsregel kan sedan utgöra grund för att i allmänna råd och eventuellt föreskrifter för statlig och kommunal verksamhet utveckla hur hänsyn skall tas.

Övriga anläggningsnamn

Vid sidan av de "officiella" namnen förekommer namn byggnader, områden och anläggningar som inte har någon offentlig huvudman, men där namnet är avsett att användas som ortnamn och får stort genomslag som sådant. Det kan här gälla idrottsplatser, mindre flygplatser, hotell, restauranger, köpcentra, frikyrkor, biografer, parkeringsplatser, namn enskilda vägar, fabriker, kvamar, sågverk. Namn av detta slag förekommer ofta kartorna, särskilt de kommunala och får härigenom stort genomslag både till form och syftning. Den använda formen kan ytterligare framstå som "fastställd" eller "godkänd" genom att den förekommer vägmärken och skyltar. Ofta lanseras namnet i de här avsedda fallen som en del av ett företags marknadsföring. Här uppstår gärna former av vanliga namn som är avsedda att väcka uppmärksamhet eller särskilda associationer, t.ex. genom ålderdomlig stavning: Hvellinge Gestgifveri, eller genom utländska inslag, ofta anglo-amerikanismer. Lanseringen kan också ta sig visuellt starka former med bjärta färger stora skyltar. Härigenom kan lanseringen framstå som i dubbel mening aggressiv mot de kulturhistoriska värdena. I fråga om ortnamn av detta slag finns inga garantier mot att namnen kan felaktiga både till form och syftning. Även namnval och vara om namnändring i fråga om anläggningar av det här avsedda slaget kan föranleda stort intresse och väcka starka känslor hos de berörda, är det svårt att se någon realistisk möjlighet att inordna hamnområdet under offentliga regler. Ofta torde också namn och namnändringar av denna art vara modebetonade och tas ur bruk när modet ändrat inriktning.

Slutsats Utredningen kan inte finna något hållbart skäl för att införa generella regler med syfte att hindra att ortnamn används i olämpliga eller ens uppenbart felaktiga former, vare sig i skrift eller tal. Redan existerande regler för "fastställande" eller godkännande av ortnamn avser endast namn av administrativ indelningskaraktär. Frågor om administrativ indelning prövas i regel av politiskt ansvariga organ: riksdagen,

Ortnamn

regeringen, kommunfullmäktige eller en kommunal nämnd. För sådana organ finns redan en berednings- och beslutsordning, som inte gärna kan kompletteras med särregler för behandlingen av ortnamnsaspektema indelningsfrågorna. Vissa indelningsfrågor prövas av statliga myndigheter: Lantmäteriverket i fråga om traktnamn, Kammarkollegiet i fråga om församlingsnamnen. Utredningen finner det inte i dessa fall vara behövligt att föreslå några detaljerade procedurregler vid sidan av de regler som redan finns. De gällande reglerna och tillämpningen av dem ger de ortnamnsvårdande organen ett inflytande genom samråd. Kartverksamheten är fundamental för ortnamnsvården. De namn som finns på allmänna kartor producerade av Lantmäteriverket har granskats av ortnamnsexpertis och får därmed en normerande roll. De bildar eller skall i en framtid tillsammans bilda ett ortnamnsregister ur vilket officiellt godkända namnfonner kan hämtas for olika ändamål. De kommunalt producerade kartorna har tillkommit under varierande beredningsformer, i vissa fall med kvalificerad granskning. De är emellertid inte kvalitetsmässigt enhetliga. De får, bl.a. därför att t.ex. tätottsnamnen ofta inte kan återges Lantmäteriverkets kartor med mindre skala, ett liknande genomslag. Hur viktig kartverksamheten än är, har den knappast den karaktär av myndighetsutövning, dvs. ett användande av samhällets maktbefogenheter mot medborgarna, som brukar anses motivera utfärdande av bindande regler för verksamheten. Däremot kan det finnas anledning att i eventuella regler om god ortnamnssed fastslå Lantmäteriverkets ortnamnsregister och de därpå baserade kartnamnen som en normerande. Myndigheter som saknar egna namngivningsregler bör således i sin verksamhet använda ortnamnsregistrets namnfonner. Finns det anledning att ifrågasätta eller ändra dessa namnfonner skall detta ske genom att en fråga tas upp om ändring av namnet i registret, inte genom att en myndighet eller kommun själv beslutar att använda en annan namnfonn.

5 4 2 Minoritetsspråk . . För ortnamn minoritetsspråk finns ingen anledning att följa andra principer än dem som gäller för svenska språket. Den för resp. språk officiellt godtagna ortografien skall således användas i alla officiella sammanhang. Utredningen utgår också från att de namnfonner som ingår i Lantmäteriverkets ortnamnsregister och därmed används på de allmänna kartorna också skall användas vid vägskyltningen. Att detta i vissa fall leder till dubbla namnfonner på skyltar ser utredningen inte som något problem.

SOU 1996: 128

5.4.3 Namnpåverkande processer; fastighetsbeteckningar och fastighetsbildning

Fastighetsbeteckningsreforrnen är avslutad och har i huvudsak fungerat väl. Kulturhistoriska ortnamnsintressen bör beaktas vid ändringar i fastighetsindelningen, men kan inte ställas mot lämplighetsvillkoren för fastighetsbildning.

De administrativa systemändringar som från ortnamnsvårdssynpunkt varit mest ifrågasatta är fastighetsdatareformen med dess krav reviderade fastighetsbeteckningar och förändringarna av adresseringssystemen landsbygden. I mindre grad har hittills frågan om församlingsstrukturen och dess utveckling när Svenska kyrkan skiljs från staten uppmärksammats. Dessa tre processer har särskilt berörts i utredningens historiebeskrivande avsnitt 5.1.5.

Fastighetsbeteckningama

Den systemförändring som först väckte en opinion till förmån för bevarandet av ortnamn var fastighetsbeteckningsrefonnen. Den starka opinionen medförde väsentliga förändringar i det ursprungligen planerade systemet. Kritiken innebar också en utomordentligt nyttig debatt om ortnarnnsfrågomas betydelse och skärpte uppmärksamheten hos alla inblandade namnfrågoma. Fastighetsbeteckningsrefonnen fullföljdes år 1995, med ett särskilt system för fastighetsbeteckningarna i Gotlands kommun. En återgång till kvartersnamn har nu aktualiseras i Marstrand. Det regelverk som finns för fastighetsregistret har inte förutsatt att ändringar av ett valt registersystem skall kunna ske, men detta är inte heller omöjligt om undantagsregler tillämpas. En prövning av om det är lämpligt skall ske av Lantmäteriverket. I fråga om traktnamn tillåter systemet en flexibel hantering. Traktsom tagits ur bruk kan sålunda återuppväckas i samband med avstycknamn ningar om det finns skäl för det. Det är utredningens uppfattning att det inom nuvarande regelverk går att få en bra tillämpning. Reforrnen och den stora uppmärksamhet den gav ortnamnsfrågoma har också fått till följd att de regionala lantmäterimyndigheterna har fått kunskaper och känner ansvar inom området.

Fastighetsbildningens betydelse för namnens bevarande

Kritik har riktats mot att namn försvinner ur registret. Systemet med särskilt gör det möjligt att ändå behålla ett namn som identifikation en namn

gård eller fastighet. Förändringar blir emellertid ofrånkomliga då registrets syfte är att registrera den aktuella fastighetsindelningen med dess förändringar fastighetsreglering, sammanläggningar och avstyckningar. Om fasi form av tighetsstrukturen förändras måste detta också komma att innebära förändringar i registrets ortnamn, och vilka markområden namnen avser. Antalet förändringar i förhållande till hela registret är mycket litet. De undersökningar som refererats tidigare visar att fastighetsregistrets betydelse i sig för bevarande inte förefaller avgörande. Även av namn vara om vissa fastighetsägare uppfattar det som ett underkännande av deras eget gårdsnarnn att det inte längre återfinns i registret, visar undersökningarna att så länge gården finns kvar fortsätter namnet att leva. Från namnvårdssynpunkt har dock förändring skett i och med att namnet, som tidigare avsett en hela fastigheten, syftar enbart själva gården. nu Om byggnaderna rivs försvinner successivt kunskapen om gårdens namn. Det kan då inträffa att det inte längre finns någon naturlig narnnbrukarkrets och att namnet glöms bort. Om namnet skall leva kvar är kartan det bästa mediet. Kartan förmedlar då visserligen en historisk kunskap, men den kan också ha den betydelsen att namnet bevaras och ges en meningsfull ny syftning på den plats, glänta, höjd i landskapet eller vad det kan vara fråga om där gården legat. Namnet kan då också komma att återanvändas nya företeelser på platsen i stället för nypåhittade namn som kan uppstå om namnet har försvunnit. Det anförda understryker kartomas betydelse som förmedlare den kulturhistoriska namnskatten. Denna betydelse är sådan att den också av talar för att kartnamnen och därmed kartverksamheten bör kunna ges ett särskilt författningsstöd. Däremot kan utredningen inte finna tillräckliga skäl för att genomföra den i direktiven antydda möjligheten att ta in särskilda regler i fastighetsbildningslagen rörande ortnamnen. Mot denna tanke talar att fastighetsbildningsverklämplighets- och planvillkor 3 kap. fastighetssamheten styrs av allmänna bildningslagen inte utan risk för målkonflikter kan förenas med ett krav som att bevara ortnamn. Om viss fastighetsindelning framstår som olämplig en med hänsyn till det varaktiga ändamål marken skall användas till eller om som den strider mot planbestämmelser, är det svårt att hävda att indelningen bör behållas därför att fastighetsbeteckningen utgör ett ortnamn som måhända inte skulle användas fortsättningsvis om indelningen ändras. Det sagda utesluter inte att hänsyn tas till vilken inverkan ortnamnen en begärd fastighetsbildning kan ha, så att inte marginell eller kortsiktig nytta tillåts slå ut kulturhistoriska värden. Det uttalande som gjordes i riksdagen 1974 CU 1974:30 denna hänsyn har fortfarande giltighet: "Fastighetsom ägarnas synpunkter bör dock enligt utskottets mening inte tillgodoses i strid mot ett markerat kulturhistoriskt intresse. Detta bör enligt utskottets mening gälla även vid sammanläggning."

SOU 1996: 128

Några systematiska problem av detta slag som kräver ändringar i författningar synes dock inte vara aktuella för närvarande.

5.4.4 Namnpåverkande processer; adressering

Förändringar i adresseringen, särskilt landsbygden bör ske med respekt för de ortnamn som kan påverkas. Det går dock inte att formulera några ortnarnnsregler speciellt för denna process.

Som framgått av beskrivningen i avsnitt 5.1.4 har det klarlagts att numera ansvaret i adresseringsfrågan i huvudsak är kommunalt. Genom lagen läom genhetsregister har kommunerna fått ett uttalat att tillhandahålla identiansvar fierande belägenhetsadresser och därmed indirekt ett ansvar att sätta adresser i de fall där befintliga adresser från någon synpunkt inte är tillfredsställande. Genom projektet "Basregister över adresser kommer dessa adresser få att en genomslagskraft långt utöver lägenhetsregistrets. Samordning kommer att ske med folkbokföringsregistret och de registrerade adresserna därmed ingå i all officiell korrespondens med privatpersoner och i stor del all direktreen av klam som i stor omfattning får sina adresser att köpa adresser från genom "SPAR". Mer privata adresser landsbygden kommer säkert att fungera i det praktiska livet genom en postdistribution med god lokalkännedom, men det är svårt att tro att de officiella adresserna inte kommer att vålla stark opposition om de inte utformas med stor lyhördhet för lokala opinioner. Samtidigt ställs kravet att adressätmingen skall ske snabbt. I områden med gatuadresser innebär införandet av adressregistret inte några problem. På nya landsbygden, där andra adresseringssätt finns torde delade meningar kunna uppstå både om vilket adresseringssystem skall användas, och vilka som språkliga former som skall användas i namn byar och gårdar. Enklast för en kommun är att skriva in befintliga adresser i registret, i men de kommuner som inte genomfört ett reformerat adresseringssystem och känner missnöje med det gällande är det sannolikt att för att undvika dubbelman arbete vill genomföra ett nytt adresseringssystem samtidigt. Postens önskan att systemet med postlådenummer som finns i vissa landsbygdsområden snarast skall avskaffas kan också leda till att arbetet med nytt adresseringssystem forceras. Utredningens enkät till kommunerna har gett ett intryck att viss turbuav lens har rått i fråga om adresseringssystem landsbygden. Många kommuner hade nyligen omprövat eller stod i begrepp att ompröva adresseringssystem. Ibland uppgavs detta ha skett utan kommunens medverkan, i några fall till och med utan kommunens kännedom. Viss villrådighet vilka befogenom

heter kommunen hade i fråga adressering förekom. Konflikter kring om adresseringsfrågan framskymtade i några enkåtsvar. I vissa enkätsvar gjordes utan att frågan ställts uttalanden om vilket adresseringssystem som är det - rätta landsbygden, oftast om by- och gårdsnamn, men uppfattningen att vägnamn är det enda rätta framförs också.

Adresseringssystem med bynamn och gårdsnamn Kravet att adresseringssystem skall väljas så att ortnamn inte onödigtvis försvinner innebär att andra system än väg och vägnummer ofta måste övervägas på landsbygden. Valet av system kan anpassas lokalt. Enhetlighet över ett stort område är inte ett mål i sig. Traktnamn talas det ofta om som en utgångspunkt för adressering. Traktnamnet är godkänt i ett visst sammanhang, nämligen som registemamn i fastighetsregistret. Det innebär att stavningen är godkänd, men inte att namnet automatiskt som sådant är lämpligt som adresseringsnamn. Det kan ibland finnas andra namn som bättre identifierar en bebyggelsegrupp. Det finns

också traktnamn t.ex. Ljusdals-Boda som är speciellt konstruerade för sin

registerfunktion, och av detta skäl inte bör användas. Äldre gårdsnamn kulturhistoriskt värde. Nykonstruktion har stort av gårdsnamn är dock en mer svårhanterlig företeelse. Ett adressystem bör inte så konstruerat att det tvingar fram nyskapande av gårdsnamn i situationer vara där gårdsnamn inte finns eller inte är naturliga, lika lite som gatunamnsadressering bör införas i områden där en sådan bryter mot en levande hävd. Att gårdsnamn skall kunna ingå i en adress är dock viktigt, och den nya adresseringsstandard som nu fastställts ger utrymme dem.

Lägenhetsregistret Enligt 5 § lagen om lägenhetsregister skall varje bostadslägenhet kunna hänföras till en adress som fastställs av kommunen. I praktiken blir identitetema i lägenhetsregistret lika med eller en utökning av adresserna i adressregistret i fastighetsregistret 39-41 §§ fastighetsregisterkungörelsen. Den adress som finns i registren blir därigenom fastställd som en officiell adress till en viss lägenhet enligt lagen om lägenhetsregister. Den som flyttar till denna lägenhet kommer normalt att bli folkbokförd dess adress. Även ändamålet med om lägenhetsregistret är begränsat till framställning av statistik och för folkbokföringen samt för resursfördelning, planering, uppföljning och utvärdering av boende, byggande och kommunikationer 12 § lagen om lägenhetsregister kommer således adressen att få stort genomslag och återkomma i skilda sammanhang.

SOU 1996: 128

Av förarbetena till lagen om lägenhetsregister prop. 1995/96:90 framgår inte att kommunens beslut att fastställa adress skulle fråga enskilt vara en av intresse så att det t.ex. skulle kunna överklagas. Med tanke på att ändamålet så som nyss sades är begränsat till folkbokföringen och tiH offentlig annan planering, är detta inte heller överraskande. Det finns knappast heller någon anledning att av ortnamnsskäl föreslå ordning för överprövning adressen av beslut rörande lägenhetsregistret. Kommunens rätt att besluta om vägnamn på landsbygden är inte reglerad och tvistigheter kan uppstå. Indirekt torde skyldigheten att tillhandahålla adress enligt lagen om lägenhetsregister innebära att kommunen har rätten att besluta om vilken adress som skall gälla officiellt.

Utredningens bedömning

Utredningen ser med en viss oro på att de systemförändringar är aksom nu

tuella riskerar att behöva ske under tidspress. Ändringar i adresseringssystem

har långsiktiga konsekvenser och bör under inga omständigheter forceras fram. Det är angeläget att översynen av adresseringssystemet sker ett väl avvägt sätt och att ortnamnsexpertis får medverka med synpunkter i hanteringen av adressfrågoma. Utredningen finner anledning att utgå från att Lantmäteriverket utnyttjar det övergripande ansvar som verket har för fastighetsdatasystemet och enligt 1 § lagen om lägenhetsregister till att tillvarata ortnarnnsaspektema vid introduktionen av lägenhetsregistret och tillhörande adressregister. Den samordning av belägenhets- och utdelningsadresser är aktuell som nu kan medföra att adresser som upplevs kontroversiella får genomslag på som ett från ortnamnssynpunkt oönskat sätt. Men eftersom frågan författom ningsreglering av just adressregistret är oklar kan utredningen inte finna nu någon lämplig form för att reglera adressregistrets kvalitet och föreslå lämpliga former för rättelser de fall adresser av något skäl inte kan godtas.

5.4.5 Namnpåverkande församlingsindelning processer;

Den kyrkliga församlingsindelningen kommer sannolikt att förändras när kyrkan skiljs från staten. Inte heller för denna är det dock process tänkbart att formulera särskilda regler.

Kyrkliga församlingar Trots att man kan förutsätta att i framtiden många församlingar kommer att läggas samman ger det förslag som framläggs i Svenska kyrkans utredning 1996:1 Fädemas kyrka och framtidens om att sockennamnen bör få en återuppväckt betydelse som inofficiell underindelning till sammanslagna församlingar en god utgångspunkt för bevarandet av ortnamn. Utredningen ser det som en viktig fråga att sockenstrukturen och därmed sockenidentiteten kan leva vidane. Kyrkans territoriella organisation efter ett skiljande från staten är dock ännu inte särskilt ingående diskuterad. Man får utgå från att statliga regler om församlingsindelningen inte skall finnas kvar, men att ett inomkyrkligt regelverk och beslutssystem med liknande räckvidd kommer att upprättas. Frågan är uppmärksammad i den utredningsverksamhet som igångsatts av kyrkan inför skiljandet från staten. Kulturawsutredningen utgår från att även kyrkan har intresse av en seriös ortnamnsvård och att lämpliga former för expertmedverkan i ungefär samma former som nu gäller kommer att leva vidare i ett inomkyrkligt regelverk.

Kommunal indelning Eftersom församlingsindelningen i framtiden blir en inomkyrklig angelägenhet kan det inte uteslutas att ett nytt system för underindelning av kommunerna erfordras, fristående från församlingsindelningen. Om något regelverk erfordras för detta kan inte utredningen överblicka. De ortnamnsvårdande aspekterna på denna indelning torde kunna tillgodoses med de hänsynsregler som utredningen i det följande kommer att föreslå.

Utredningens bedömning

Utredningen har inte funnit att det efter införandet av reglerna i 10 kap. kyrkolagen uppstått några problem som behöver lösas med nya regler i fråga om bevarandet av ortnamn vid ändringar i församlingsindelningen. Den tillämpning som regeringen anvisat vid överprövning av ärenden enligt kyrkolagen är emellertid enligt tillfrågade expertorgan inte i alla avseenden tillfredsställande med hänsyn till god ortnamnssed. En tydligare markering av ansvaret för ortnamnsvården skulle erfordras. Den hänsynsbestämmelse i kulturminneslagen utredningen i det följande kommer att diskutera täcker enligt utredningens mening detta behov.

SOU 1996: 128

5.4.6 Ansvarsfördelning i den statliga ortnamnsverksamheten

Lantmäteriverkets ledande roll bör befästas. Viktigast är uppbyggnaden av ett normerande ortnamnsregister. Ortnamnsrådet är ett betydelsefullt forum för samråd och bör inte någon myndighetsliknande roll.

Utredningen konstaterar att den gällande ordningen där Lantmäteriverket har den ledande och samordnande rollen i det statliga ortnamnsarbetet inte har ifrågasatts av någon part. Inte heller har Lantmäteriverket ifrågasatt förutsättningarna för en sådan roll med det nära samarbete och den lyhördhet för facksynpunkter och opinion som rollen kräver. Samarbetet har utvecklats, och väl fungerande arbetsformer har tagits i bruk eller är under utvecklande. Utredningen ser ingen anledning att föreslå några förändringar i dessa avseenden.

Ett normerande ortnamnsregister Från och med år 1996 kommer all text från fältarbetet för de allmänna kartorna att lagras i s.k. GGD-baser GGD Grundläggande Geografiska Data. Lantmäteriverkets ortnamnsregister innehåller i dag ca 450 000 namn, vilket motsvarar namninnehållet i den Topografiska Gröna kartan. De ortnamn som redovisas i den Ekonomiska Gula kartan kommer successivt att införas i ortnamnsregistret. Registret utökas därmed till att på sikt innehålla ca en miljon namn. Registret ger redan i dag möjlighet att t.ex. publicera ortnamnsförteckningar. Innehållet i sådana kan avgränsas olika sätt Att utge förteckningar med ett tätare namninnehåll än topografiska kartan i skala 1:50 000 är knappast meningsfullt. Att publicera en svensk gazetteer normerande ort- - en namnsförteckning utformad enligt internationella rekommendationer är så- ledes möjligt men är givetvis beroende efterfrågan och ekonomi. av Det bör vidare göras möjligt att i framtiden samordna ortnamnsregistret med andra datoriserade register, t.ex. Språk- och folkminnesinstitutets riksomfattande ortnamnsdatabas som nu byggs upp, eller andra register vid Riksantikvarieämbetet och Statistiska centralbyrån. Ortnamnen är nämligen de kanske vanligaste ingångama för allmänheten till dessa register. Vid framställning av andra namnförmedlare, kartor, vägskyltar etc., bör det vara lätt och rutinmässigt naturligt att hämta information ortnamnsregisur tret om den fastställda namnformen. För registrets tillgänglighet utanför Lantmäteriverket tillämpas samma principer för andra data. Sammansom fattningsvis kan ett register av detta slag normerande roll ges en av samma slag som Svenska akademiens ordlista har när det gäller det svenska språket i övrigt.

Utredningen ser det som en naturlig lösning att Lantmäteriverkets ortnamnsregister ges en grundläggande normerande roll för staten och kommunerna. Även utanför myndighetsområdet kan ett sådant register en i praktiken normerande betydelse, utan att detta behöver författningsregleras.

Ortnamnsrådets verksamhet

Ortnamnsrådet har i huvudsak fungerat enligt vad som föreslogs. Efterhand har verksamheten fått stabilitet, och förefaller nu ha gott stöd av rådets medlemsorganisationer. Verksamheten synes vara mindre intensiv än som förutsattes i betänkandet SOU 1982:45 Ortnamns värde och vård. Den aktiva policyutveckling som förutsattes har rådet knappast kunnat bedriva i avsedd omfattning. Rådet har dock haft betydelse för de skrifter dokumenterar som policy på områdena fastighetsregistrering och samiska ortnamn och har som utgivits av Lantmäteriverket I verkets skriftserie Ortnamn och namnvård har också andra skrifter utgivits, om att uppteckna ortnamn och historik en om fastighetsbeteclmingsrefonnen. Rådets ställning som ett råd inom Lantmäteriverket gör det naturligare att se verket som policyutvecklande och rådet som en stöd- och samrådsfunküon så sätt som det nu fungerar. Det senaste året har inforrnationsprojektet Ortnamnslinjen initierats. Normativa ortnamnsförteckningar har ännu inte utarbetats, och den normativa styrande rollen har knappast utövats. En lägre profil har kännetecknat rådets och verkets arbete. Något uttryckligt författningsstöd för en mer normativ verksamhet har kanske inte heller formuleringama i verkets instruktion räckt till för.

Ortnamnsrådets ledamöter

Utredningen anser att det är naturligt att de samiska intressena representeras i Ortnamnsrådet av Sametinget som är den myndighet som enligt sin instruktion skall leda det samiska språkarbetet.

Med anledning av Sveriges hembygdsförbunds förslag att den regionala

kulturmiljövården bör vara representerad i samband med att ett aktivt mer regionalt ortnamnsvårdsarbete nu initieras, finner utredningen väl motiverat att museiväsendet är företrätt i rådet, t.ex. genom en representant för de regionala museerna. Den aktuella frågan om den kyrkliga församlingsindelningen kan också föranleda åtminstone tillfällig representation från Kammarkollegiet i rådet En annan myndighet vars verksamhet berör ortnamnsfrågor är Statistiska centralbyrån.

SOU 1996: 128

Ingen författningsreglering finns längre om vilka som skall vara företrädda iOrtnamnSrådet, utan detta beslutas av Lantmäteriverket. Utredningen utgår från att de synpunkter representation som redovisats här på lämpligt sätt kan hanteras av Lantmäteriverket utan en återgång till en författningsreglerad ordning.

Ortnamnsrddetsfiumtida uppgifter

Utredningen finner att den gällande arbetsfördelningen mellan Lantmäteriverket och Ortnamnsrådet är den enda möjliga om rådet skall ha den fria, rådgivande och kontaktskapande funktion det nu har. Omfattningen hos rådets arbete styrs också inom verkets budgetarbete. Verksamhetsplan eller aktivt budgetarbete för rådet förekommer inte. Idag är kansliresursen Lantmäteriverkets och det finns ingen anledning att formellt skilja vad som görs för rådet och vad som är arbetsuppgifter för verket. En mer planmässig ortnamnsverksamhet där rådet kan spela en roll i fråga om inriktning och policy är önskvärd och det torde ligga i linje med Lantmäteriverkets omorganisation att utveckla en sådan. Det totala resursbehovet kan och bör diskuteras i budgetsarnmanhang. Verkets roll som central ortnamnsmyndighet kostar givetvis pengar och detta bör liksom inriktning och prioriteringar kunna diskuteras i rådet. Det bör också konstateras att rådet normalt knappast kan spela någon konkret roll som remissinstans eller expertorgan i enstaka namngivningsärenden, antingen dessa initieras av Lantmäteriverket eller av någon annan statlig eller kommunal instans. Rådet sammanträder för sällan för att detta skall vara möjligt och ledamöterna företräder så olika intressen att det knappast kan förväntas att de alla skulle kunna ha någon mening i sådana ärenden. Rådet bör dock ta ställning i enstaka principiellt viktiga ärenden. En fråga som åtminstone kan ställas är huruvida Ortnamnsrådet skulle kunna ges ökade befogenheter och inom myndighetsområdet utgöra en "ortnamnsinspektion. Den skulle då kunna ingripa mot namnval och annan användning av ortnamn eller ortnamnspåverkande processer som kan inverka menligt god ortnamnssed.. Med tanke vad som nyss sades om rådets sammansättning förefaller samma hinder möta som nyss nämndes om rådets möjligheter att fungera som remiss- eller expertorgan. Att ändra rådets breda sammansättning skulle motverka det breda kontaktskapandet och den öppna dialogen inom rådet och bör därför inte skulle kunna tänka sig till rådet anknuten, övervägas, men man en mindre delegation med uppgift att uttala sig om innehållet i begreppet god ortnamnssed. Sannolikt skulle dock värdet av sådana uttalanden vara begränsat. Det är nämligen svårt att tänka sig regler som skulle ge beslut i delegationen någon 252 verkan gentemot myndigheter och kommuner vars ortnamnshantering kritise-

Ortnamn

ras. Uttalanden som inte behöver respekteras faller lätt i glömska eller kan till och med väcka löje. Kulturarvsutredningen kan inte heller se något påtagligt behov av en "ortnamnsinspektion". Såväl ortnamnsarkiven som hembygdsrörelsen har visat stor vaksamhet och med energi kritiserat avarter i fråga om hanteringen av ortnamn. Inom ramen för den fria debatten torde det sålunda finnas tillräckliga uttrycksformer för att god ortnamnssed inte skall falla i glömska. Det kan dock tilläggas att inget hindrar att Ortnamnsrådet gör kritiska uttalanden och att rådet redan vid några tillfällen utnyttjat denna möjlighet.

5 4 7 Kommunal ortnamnsverksamhet . .

Kommunerna är de som "bestämmer" flest ortnamn och dessa får därigenom en officiell prägel. Kommunernas strävan bör vara att vidga både medborgarinflytande och expertmedverkan. Speciella regler om detta behövs dock inte. Centralt i den kommunala ortnamnsverksamheten står ansvaret för belägenhetsadresser. Vilket författningsstöd som behövs för denna uppgift kan nu inte överblickas. För det kommunala arbetet är information avgörande och projekt pågår som avser att stödja kommunerna. Inga särskilda ytterligare åtgärder erfordras.

Av utredningens enkät till kommunernas ortnamnsansvariga framgår att ortnamnsverksamheten är mycket olika organiserad i olika kommuner. I ett fåtal kommuner förekommer särskilda namnberedningar. Tillgången till expertis är mycket ojämn. Vanligen sköter kommunerna sin namnverksamhet utan annat än sporadisk experthjälp och vilka experter som anlitas varierar. Allmänt vill kommunernas handläggare ha ett starkare och förtydligande författningsstöd för kommunens ansvar för namngivningen och även för adresseringen. Att ortnamnsfrågan anses viktig och engagerar många går inte att ta miste av enkätsvaren. Adresseringsfrågan har behandlats i avsnitt 5.1.4. Genom de kvalitetskrav/sarnrådskrav på adresseringssystemet som bör ställas genom de regelverk som får förutsättas komma att gälla för adressregistret anser utredningen att en viktig grund lagts för att definiera en väsentlig del av kommunens ansvar och uppgifter inom ortnamnsområdet.

PBL som regleringsinstrument En väg för kommunen att utöva namnsättning med medborgarinflytande skulle vara att arbeta inom PBL:s plansystem. Namn för kommunal indelning

SOU 1996: 128

och lite större objekt som stadsdelar, centrumanläggningar, parkstråk, trafikanläggningar, turistobjekt samt kanske också vissa vägnamn utanför detaljplan skulle kunna behandlas och antas i översiktsplan. Detta skulle garantera samråd och medborgarinflytande och måhända även leda till ökad expertmedverkan. Även dessa inte skulle bindande för enskilda skulle det om namn vara ge en möjlighet att fonnalisera namngivningen och ge den ett offentligt och etablerat beslutssystem. Kanske skulle härigenom kunna undvikas att arbetsnamn eller annat sätt olämpliga namn etableras. För översiktsplanen finns ett fungerande samråds- och beslutssystem som skulle kunna garantera att namnen blir omsorgsfullt beredda. Kanske skulle också viss namngivning, t.ex. sådan som avser enskild anläggning av stor betydelse kunna ske genom att namnen uttryckligen behandlas i en detaljplan. En namnhantering i PBL:s plansystem av den art som här åsyftas torde inte kräva någon lagändring. Utredningen har endast velat peka den möjlighet som finns.

Expentmedverkan

Utredningens enkät till kommunerna visar att kommunerna i sin ortnamnsverksamhet endast i liten omfattning anlitar expertis. Det är då vanligast fråga om lokal expertis. Detta har framhållits som en brist. Ett av de viktigaste skälen som framförts för ett lagstöd för ortnamnsvården är att det då skulle att starkare ställa krav en sådan expertmedverkan. Frågan om vilken formell kompetens kommunen skall ha i plan- och byggfrågor är avgjord genom 11 kap. 4 § PBL som lyder: "Byggnadsnämnden skall till sitt biträde ha minst en person med arkitektutbildning och i övrigt ha tillgång till personal i den omfattning och med den särskilda kompetens som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sin uppgifter ett tillfredsställande sätt." I denna formulering innefattas rimligen ortnamnskompetens i den mån byggnadsnämnden har namngivningsuppgifter, vilket gäller för många kommuner. Bestämmelsen är av karaktären porta1paragrat och möjlighetema att påtala brister är små. Utredningen ser ingen anledning att vidga kraven på formell kompetens hos byggnadsnämnden eller kommunerna i övrigt. Det är naturligt att kommunema i många fall inte inom sin egen organisation kan ha någon mer avancerad ortnamnsexpertis. Experthjälp finns dock att få, t.ex. från Språk- och folkminnesinstitutets olika ortnamnsarkiv, och i vissa fall hos de regionala museerna. Projektet Ortnamnslinjen syftar till att ge kommunerna bättre tillgång till expertis, bl.a. genom digital informationsteknik men också till att öka länsmuseemas beredskap att hantera ortnamnsfrågor. Att använda sådan tillgänglig expertis bör naturligtvis vara lika självklart inom ortnamnsområdet som inom kulturmiljöområdeti övrigt.

5.4.8 Förslag om en hänsynsregel i KML

All statlig och kommunal ortnamnsverksamhet bör utövas med hänsyn till ortnamnens kulturvärden, dvs. enligt god ortnamnssed. En hänsynsregel som gör detta till en skyldighet bör tas in i KML. regeln bör hävdvunna ortnamnsforrner prioriteras, men den bör också kräva respekt för riktiga språkliga former, även de som gäller för minoritetsspråken samiska och finska. Nya namn skall inte sättas utan att påverkan hävdvunna namn beaktas. De namn som godkänts för offentlig kanproduktion skall användas i den godkända formen. Hänsynsregeln böri och för sig vara obligatorisk, men kan inte förenas med påföljder vid överträdelser. Inte heller går det att uppställa regler om hur beslut som inte anses respektera hänsynsregeln skall kunna överklagas. Hänsynsregeln får genomslag främst genom kompletterande informationsinsatser.

Utredningen har ovan funnit att den nuvarande ordningen i fråga om ortnamn kan ha brister i fråga om vikten av respekt både för de ortnamn är i som dagligt bruk och uppskattas i denna egenskap och för dem som det finns särskilda kulturhistoriska skäl att söka bevara antingen i användning eller åtminstone på kartorna. Det finns därför anledning att närmare granska de förslag och argument som tidigare framförts till stöd för uppfattningen att det behövs en lag om ortnamn.

1982 års förslag Det förslag till ortnamnslag som framlades i betänkandet SOU 1982:45 Ortnamns värde och vård innehöll en allmän hänsynsregel om ett ändamålsenligt och vårdat ortnamnsskick, hänsyn till kulturhistoriska synpunkter och hänsyn till vedertagna språkriktighetsregler. Det senare preciserades med bestämen melse att grunderna för den senaste upplagan av Svenska akademiens ordlista skulle följas vid stavning av ortnamn, om inte synnerliga skäl förelåg. I sådant fall skulle regeringen eller myndighet regeringen bestämmer fatta beslut. Därutöver innehöll lagförslaget en reglering av vilka skulle för som ansvara namngivning. Här ingick att kommunerna skulle fastställa på byggnamn nadskvarter, kommundelar och andra liknande områden, gator, parker, torg och andra allmänna platser, vägar, inrättningar som kommunen är huvudman för samt spårvagns-, buss- och tunnelbanestationer. I lagförslaget sades att om ett ortnamn har fastställts i föreskriven ordning skall namnet användas i denna form berörda myndigheter. Lagen avslutas med regler hur förÅ av om slag till ändring av vissa namn kan väckas.

SOU 1996: 128

Lagförslaget innehöll inga regler om hur man skulle förfara för att upprätthålla lagens efterlevnad. Utredningen föreslog inrättande av en ortnamnsnämnd med allmänna och samordnande uppgifter, men tillsyn av ortnamnslagens efterlevnad framfördes inte som en uppgift för denna nämnd.

Argument fdr en ortnamnslag Vid symposiet Behövs en ortnamnslag den 20 april 1994 sammanfattades den aktuella diskussionen om ortnamnsskyddet. Från Sveriges Hembygdsförbund framfördes att det är viktigt att kulturarvsvården i fråga om ortnamn lyfts upp samma nivå som andra argument, när ortnamnsändringar aktualiseras, vilket skulle åstadkommas om det finns lagregler. Behovet regional nivå betonades också. Hemav engagemang bygdsförbundet har i en särskild skrivelse till utredningen den 4 maj 1996 vidareutvecklat sina ståndpunkter. Från språk- och ortnamnsvårdssynpunkt har återinförandet av en språkvårdsreglering i ortnamnshanteringen ställts i förgrunden. Ett lagskydd bör grundregel innehålla att stavning skall ske enligt senaste utgåvan av som Svenska Akademiens ordlista. Det framfördes vidare att det är viktigt med en separat ortnamnslag. Ortnamnsskyddet bör inte ingå som en del i KML efterortnamnsvården inte enbart är kulturminnesvård utan också befattar sig som med nya namn och har ett språkligt mål. En ortnamnslag bör således stadga dels att gällande normer för svenska språket skall gälla, dels att namn som sin ålder eller sitt betydelseinnehåll kan betraktas som kulturhistoriskt genom värdefulla inte får bli föremål för sådana åtgärder att de förvanskas eller riskerar att försvinna. Kulturminnesvârdens intressen i ortnamnsvården ställer namnens bevarande och hävden i centrum. Namnens värde ligger i första hand i deras samband med varandra, med kulturmiljön och det historiska landskapet. Ett förslag framfördes att markera ortnamnens betydelse i en hänsynsregel genom att utveckla KML:s portalparagraf: "Det är en nationell angelägenhet att skydda vår kulturmiljö, våra kulturminnen och våra ortnamn. " En sådan hänsynsregel ansågs viktig grund för att stödja ortnamnsvården. vara en Regeringen har till utredningen överlämnat en skrivelse från Riksantikvarieämbetet den 18 januari 1994 med en promemoria, där dessa synpunkter utvecklas ytterligare.

Utredningens bedömning

Utredningen har i det tidigare prövat olika vägar att reglera ortnamnens bevarande och stödja att god ortnamnssed iakttas i de olika processer som påverkar namnbevarandet. Även regler riktas speciellt till de myndigheter om som

Ortnamn

och organ som är centrala för ortnamnsverksamheten skulle kunna göras precisa, finns det med en specialreglering törgrenad många författningar en risk för detaljreglering och byråkrati som bör undvikas. Utredningen har därför avstått från att söka utforma specialregler for ortnamnsverksamhetens olika grenar och i stället stannat för att det kan vara ändamålsenligt att ha en gemensam hänsynsregel som träffar all statlig och kommunal ortnamnsverksamhet. En reglering kan knappast träffa all användning av ortnamn. Den får inriktas de sammanhang i vilka ortnamnen får en officiell och konkret manifestation, en karta, en skylt eller i ett beslut om en benämning en offentlig anläggning eller indelningsenhet. Regleringen kan inte heller gärna och detta förutsätts inte heller i direktiven gå utanför myndighetsområdet, staten eller kommunerna. Detta ger föga utrymme en självständig lag om ortnamn, utan implicerar att hänsynsregler bör tas in i ett sammanhang där de faller naturligt in, vilket torde vara KML. Ortnamnen är väsentliga delar av kulturmiljön, om än inte självständigt påvisbara i terrängen. De fysiska lämningarna eller miljöerna förlorar i värde då det saknas traderad kunskap om dem. Den mest elementära traderade kunskapen är lämningens eller miljöns namn. Detta namns bevarande i allmänt bruk är ett kulturmiljöintresse. Huruvida det är acceptabelt att se namn som nybildas och deras kvalitet som en kulturmiljöfråga kan det råda delade meningar om. Kulturrniljön är dock i andra avseenden en levande miljö där det är naturligt att ta ställning till nytillskott och till deras kvalitet och deras förhållande till det befintliga. Utredningen ser därmed inget principiellt orimligt i att ortnamnsproblematiken i sin helhet i KML. Tyngdpunktas upp ten i de samhälleliga kraven god hantering av ortnamnsfrågoma torde ändock ligga i bevarandeaspekten. För att säkerställa att rätt namn sätts fordras materiella regler om vad som är rätt ortnamn, dvs. de föreskrifter om god ortnamnssed direktiven som ålägger utredningen att undersöka behovet av. Sådana föreskrifter får givetvis direkt betydelse för det namngivande organet, men har också betydelse vid överprövning, i den mån en sådan möjlighet finns eller skall införas. Förutom problemet med att formulera föreskrifter om innehållet i god ortnamnssed, inkluderande frågor om vilka omständigheter skall ha priorisom tet t.ex. när hävd och språkriktighet talar för olika resultat, så inställer sig sålunda frågor om överprövningsmöjligheter och om sanktioner mot överträdelser av föreskriftema. Huruvida föreskrifterna skall ha form av lag, förordning eller myndighetsföreskrifter är delvis beroende av vilka som skall nås. Eftersom reglerna bör gälla också för kommunerna ligger lagformen närmast till hands. Utrymmet för regeringen att utfärda verkställighetsföreskrifter torde vara relativt begränsat med tanke att en ortnamnslag sannolikt medför vissa nya åligganden för kommunerna och möjligen också för enskilda.

9 Ifv-llf02

SOU 1996: 128

Vad gäller offentligägda bolag får motsvarande bestämmelser förutsättas göras giltiga genom avtal så som skett med Posten AB. Reglerna bör hållas allmänna och efterlevnaden kan inte inskärpas med sanktioner. Inte heller kan beslutsbefogenhetema regleras utöver vad som följer av redan gällande författningar. Reglerna blir i stället materiell en norm vid det beslutsfattande som sker med stöd av andra regler eller helt utan regelstöd. Av detta följer att det inte heller går att närmare ange vilken krets personer eller organ som är saklegitimerade i ortnamnsfrågor och att inte heller överklagandefrågor kan regleras i KML. Till reglemas allmänna karaktär hör att de bör anges gälla generellt för all statlig och kommunal verksamhet, utan precisering i lagtext av vad som ingår däri. En begränsning till t.ex. ortnamnsverksamhet skulle kunna inbjuda till en alltför inskränkt tolkning. Som utredningen funnit kan ortnamnen påverkas avsevärt av andra verksamheter än namngivning och namnändring, med indirekta effekter på ortnamnens bevarande. Ett hänsynstagande som förklaras gälla endast god ortnamnssed som sådan skulle vara alltför innehållslöst. Den definition som utredningen stannar för innebär en prioritering av hävdvunna namnformer och särskilt de av namnformer som ingår i Lantmäteriverkets ortnamnsregister och som används i de allmänna kartorna. Språkriktighet hör givetvis också till god ortnamnssed, men kan strida mot en hävdvunnen stavningsform. I det senare fallet bör hävden vinna. Också när nya namn skall sättas bör hänsyn tas till redan etablerade ortnamn. Den påverkan ett nytt namn kan få de etablerade bör analyseras och beaktas. Det vore dock att föra saken för långt att kräva att nya namn alltid skall stämma överens med en namntradition på trakten. Det kan ibland finnas skäl för att låta helt nya namnprinciper komma till uttryck. Regeln syftar inte längre än till att säkerställa att betydelsen av äldre namns fortsatta bruk noga övervägs och respekteras. Som utredningen tidigare funnit går det knappast att utfärda generella förbjudande regler för bruket av ortnamn avseende ett användande i tal eller skrift av "felaktiga" former. För de offentliga organens vidkommande bör det dock vara befogat att ställa kravet att de för kartproduktionen godkända namnformerna används, antingen godkännandet avser de allmänna kartorna under Lantmäteriverkets ansvarsområde eller kartor som produceras komav munerna. Detta kan ytterst sägas ligga i linje med regeringsformens krav saklighet i den offentliga förvaltningen. Genom lagregeln stadfästs indirekt kartproduktionen ånyo offentsom en lig uppgift, men syftet är givetvis inte denna gång att införa monopol viss typ av kartproduktion. Att de för kartorna granskade och godkända ortnamnen upphöjs till norm för vad som är god ortnamnssed innebär inte att normerna hävd och språkriktighet skulle vara underordnade. Vid själva ortnamnsgranskningen för kart-

Ortnamn

produktionen är givetvis dessa normer de viktigaste. Den här föreslagna regeln bör alltså tolkas så att kartnamnen utgör det korrekta uttrycket för namn som har fastställts med beaktande av god ortnamnssed. Statliga och kommunala organ har i allmänhet ingen anledning att ifrågasätta detta. Därmed blir också användandet av kartnamnen ett led i den goda ortnamnsseden. I de fall namn inte finns de allmänna kartorna kommer självfallet endast hänsynstagandena till hävden och språkriktigheten att vara avgörande. Till den goda ortnamnsseden får även räknas användandet av minoritetsspråksformer där detta är påkallat och möjligt. Givetvis gäller detta vid utformningen av de allmänna kartorna där en tradition redan finns att följa, och vid vägutmärkning, där flerspråkigheten också har börjat få genomslag. Även i andra liknande sammanhang bör respekten för minoritetsspråken komma till uttryck genom att föreskrivas i en ortnamnsregel. Mot denna bakgrund bör en allmän hänsynsregel för ortnamn formuleras följande sätt:

Vid statlig och kommunal verksamhet skall god ortnamnssed iakttas. Detta innebär att hävdvunna ortnamn inte utan starka skäl ändras till form och syfming, att stavningen av ortnamn i övrigt sker enligt vedertagna språkriktighetsregler, om inte hävdvunna stavningsformer talar för annat, att vid nybildning ortnamn deras påverkan på hävdvunna beaktas av namn samt att i flerspråkiga områden svenska, samiska och finska så långt mynamn ligt används på kartor samt vid skyltning och övrig utmärkning. Namn som godkänts för ofientlig kartproduktion skall användas i sin godkända form

Information, uppföljning Den föreslagna hänsynsregelns betydelse som underlag för instruktioner m.m. för statlig och kommunal verksamhet har tidigare kommenterats. Det är enligt utredningens uppfattning viktigt att intentionerna med hänsynsregeln fullföljs genom olika åtgärder. Ett centralt för att detta sker har Ortansvar namnsrådet, som genom sina ledamöter bör kunna tolka och föra ut hänsynsregelns innebörd. Rådet bör också ha central roll i de inforrnationsinsatser en som är nödvändiga för att ge hänsynsreglema genomslagskraft.

Överklagande

6 Utredningen skall enligt direktiven överväga i vilken utsträckning länsstyrelsemas beslut enligt 2 kap. KML om fornminnen bör överklagas till regeringen. Om nuvarande ordning bör ändras skall förslag till lämplig myndighet eller domstol lämnas. Utredningen skall beakta det lagstiftningsarbete som tidigare bedrivits inom regeringskansliet och redovisats för riksdagen samt hålla sig underrättad Plan- och byggutredningens och Miljöbalksutredom ningens förslag i aktuella delar.

6.1 Nuvarande förhållanden

De nuvarande reglerna överklagande av beslut enligt KML finns i en särom skild paragraf för vart och ett av kapitlen 2-5. I resp. paragraf räknas upp vilka beslut som överklagas till förvaltningsdomstol. uppräknade beslut får överklagas hos regeringen. I särskilda paragrafer är angivet vilka frågor som prövas hos fastighetsdomstol. Så alla regeringsbeslut enligt KML kan bli föremål för rättsprövgott som ning, se vidare avsnitt 6.1.7. Utredningens förslag om kulturreservat, prästgårdar och lcyrkstäder aktualiserar också frågor om överklagande.

6.1.1 Ärenden överklagas hos regeringen som De beslut som inte kan överklagas hos förvaltningsdomstol utan följaktligen hos regeringen är dessa:

2 kap. Fomminnen Riksantikvarieämbetets och länsstyrelsens beslut enligt 2 kap. 7 § om åtgärder till skydd och vård för en fornlämning. Riksantikvarieämbetets och länsstyrelsens beslut enligt 2 kap. 8 § första stycket om egna undersökningar m.m. av fornlämningar inklusive skeppsvrak. Länsstyrelsens beslut enligt 2 kap. 8 § andra stycket om tillstånd för att företa undersökning eller bärgning av fomlämning/skeppsvrak annan

SOU 1996: 128

Länsstyrelsens beslut enligt 2 kap. 11 § om särskild arkeologisk utredning. Länsstyrelsens beslut enligt 2 kap. 12-14 §§ i fråga om tillstånd till ingrepp i fornlämning och de villkor som därvid skall gälla, inkl. kostnadsansvar för arkeologiska undersökningar. Regeringens befattning med länsstyrelsebeslut som rör kostnadsansvar är dock begränsat till frågor i vilka länsstyrelsen inte "fattat beslut i kostnadsfrågan särskilt på grund av framställning från företagaren om befrielse från kostnadsansvar" prop. l987/88:l04 s. 46. Om sådant beslut har fattats med tillämpning av reglerna om kost- nadsbefrielse i 2 kap. 14 § överklagas det enligt 2 kap. 25 § hos fastig- hetsdømstolen. Domstolen prövar också frågor om ersättning med anledning av vårdåtgärder och undersökningar samt ersättning for uteblivit tillstånd till ingrepp i en tidigare okänd fornlämning 2 kap. 8 och 15 §§. Riksantikvarieämbetets beslut enligt 2 kap. 17 § om fyndfördelning.

3 kap. Byggnadsminnen

I fråga om byggnadsminnen har regeringen ingen roll som överprövningsinstans. Regeringen kan dock som första beslutsinstans häva bygg- - - en nadsminnesförklaring eller jämka skyddsföreskrifter, om regeringen ger tillstånd till expropriation 3 kap. 15 §. Länsstyrelsens beslut enligt 3 kap. 10 § om ersättning och inlösen får inte överklagas. Den som är missnöjd får i stället väcka talan hos fastighetsdomstolen 3 kap. 20 §.

4 kap. Kyrkliga kulturminnen

Riksantikvarieämbetets beslut enligt 4 kap. 4 och 14 §§ att bestämmelserna om tillståndsprövning rörande kyrkobyggnad, kyrkotomt beresp. gravningsplats skall tillämpas även objekt som tillkommit efter utgången av år 1939. Riksantikvarieämbetets och länsstyrelsens beslut enligt 4 kap. 10 § att besikta kyrkliga inventarier och länsstyrelsens beslut enligt paragraf samma att föremål skall tas upp förteckningen över kyrkliga inventarier och att vidta åtgärder beträffande föremål som löper allvarlig risk att skadas.

5 kap. Kulturfäremál

Regeringen har ingen befattning med överprövning av tillståndsmyndigheternas beslut rörande tillstånd till utförsel av kulturföremål, men får enligt 5 kap. 16 § om synnerliga skäl föreligger medge att kulturföremål förs - ut ur landet.

Överklagande

6.1.2 Ärenden överklagas hos allmän förvaltningssom domstol

De beslut av Riksantikvarieämbetet eller länsstyrelsen som inte nämns ovan får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, dvs. den länsrätt inom vars domkrets den beslutsfattande myndigheten finns. Länsrättens avgörande kan överklagas hos kammarrätten, men prövningstillstånd fordras. Kammarrättemas domar kan föras vidare till Regeringsrätten med de strängare krav prövningstillstånd som gäller för denna domstol. Hos de allmänna förvaltningsdomstolarna ligger sålunda överklaganden som rör gränsbestämning för fornlämningar, byggnadsminnesförklaringar och ändringar av byggnadsminnen, huvudparten av besluten rörande de kyrkliga kulturminnena samt exporttillstånd för kulturföremål.

6.1.3 Rätten att överklaga I fråga om vissa beslut finns uttryckliga bestämmelser har rätt om vem som att överklaga. Enligt 2 kap. 24 § tredje stycket får regeringens beslut rörande tillstånd till arkeologisk undersökning enligt 2 kap. 12 § överklagas av en kommun. Länsstyrelsernas beslut däremot inte Riksantikvarieämbetets enligt 4 kap. KML får med stöd av 4 kap. 16 § första stycket överklagas av domkapitlen. Riksantikvarieämbetet får alltid överklaga länsstyrelsemas beslut l kap. 2 § tredje stycket. I ärenden där länsstyrelsen har beslutat att inte förklara en byggnad som byggnadsminne är det endast Riksantikvarieämbetet får som överklaga 3 kap. 19 § andra stycket. I övrigt gäller förvaltningslagens bestämmelser. Beslut får alltså överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot.

6. 1 .4 Antalet ärenden

Utredningen har granskat antalet överklagade beslut enligt KML hos regeringen sedan lagens tillkomst, dvs. under tiden den l januari 1989 till den 31 maj 1996. Den antalmässigt helt dominerande ärendegruppen är frågor om tillstånd till ingrepp i fornlämning, som utgörs av 61 ärenden totalt 81. Iett av fyrtiotal av dessa synes frågan om fomlämningsområdets storlek ha prövats direkt eller indirekt. Av övriga beslut är alla utom ett också relaterade till fomlämningar. Det rör sig här huvudsakligen om 14 ärenden rörande villkoren för tillstånd till ingrepp-

SOU 1996: 128

Ett regeringbeslut avseende en arkeologisk förundersökning har gått vidare till rättsprövning hos Regeringsrätten. Regeringens beslut ändrades inte. Utredningen har också med avseende samma tid undersökt antalet mål enligt KML hos de allmänna förvaltningsdomstolama. Mål hos länsrätterna sedan dessa övertog rollen som första prövningsinstans från kammarrätterna den 1 april 1995 har dock inte kunnat undersökas. Av totalt 64 avgjorda mål har 16 gått vidare till Regeringsrätten. Prövningstillstånd har inte hittills beviljats i något fall.

Antal regeringsärenden 1989 -juni 1996 som rör överklagande av beslut enligt KML Detaljerade uppgifter återfinns i bilaga tabell 12.

Lagrum antal därav därav därav

	ärenden	avgjorda prövade i sak		bifallna
KML 2:8	1	l	1	1
KML 2:9	1	O	O	0
KML 2:11	3	3	3	l
KML 2:12	61	5 7	49	1 1
KML 2:13	14	1 1	1 1	3
KML 4:4	1	1	1	0
Summa	8 1	7 3	65	16

Antal mål 1989 -juni 1996 hos kammarrätter och Regeringsrätten som rör beslut enligt KML. Detaljerade uppgifter om 3 kap. -ärenden återfinns i bilaga tabell 11. I inget av Regeringsrättsfallen har prövningstillstånd beviljats.

Kammarrättema Regeringsrätten Lagrum antal mål varav varav antal mål varav

	avgjorda bifallna			avgjorda
KML 2:2	8	8	2	2	0
KML 2:9	1	1	0	0	0
KML 2:20	9	8	1	1	1
KML 3:1	10	10	3	2	2
KML 3:2	2	2	O	1	O
KML 3:14	2	2	0	2	2
KML 4:3	16	15	3	4	2
KML 4:13	1 1	1 1	1	2	O
KML 5:3	8	7	l	2	2
Summa	67	64	l 1	16	9

Överklagande

6.1.5 Bakgrunden till kompetensfdrdelningen mellan regeringen och förvaltningsdomstolarna Reglerna om överklagande har i stora delar övertagits utan saklig ändring från de tidigare gällande lagarna om fornminnen resp. byggnadsminnen från år 1942 resp. år 1960. Besvärsreglema i dessa båda lagar hade dock dessförinnan undergått vissa ändringar. Enligt den ursprungliga lydelsen av de båda lagarna överklagades alla beslut hos Kungl. Majzt Detta innebar i realiteten att flertalet ärendetyper prövades av Kungl. Majzt i Regeringsrätten. I samband med förvaltningsrättsliga reformer under 1960- och 1970-talen överfördes besvären över länsstyrelsernas beslut i fomminnesärenden till kammarrätten. Undantag gjordes dock för frågor om tillstånd till ingrepp i fornlämning. Dessa ärenden ansågs vara av en sådan dispenskaraktär att de borde prövas av Kungl. Majzt i statsrådet prop. 1971:30 s. 163. I fråga om byggnadsminnen kom alla besvär att överföras till kammarrätten. När länsstyrelserna år 1976 tillades ökade beslutsuppgifter enligt de båda nämnda lagarna ändrades överklagandeordningen i fråga om fornminnen så sätt att kammarrätten skulle överpröva frågor om fastställelse av gränsen för en fast fornlämning nuvarande 2 kap. 2 § andra stycket, samt om föreskrifter och fridlysning vid vite nuvarande 2 kap. 9 §, medan regeringen blev överprövningsinstans i övrigt. Någon motivering lämnades inte prop. 1975/76:100 bil. 10, KU 35. Från förarbetena till KML kan noteras att regeringen i motsats till vad som föreslagits i DsU 1987:9 inte ansåg sig böra ha befattning med tvistiga frågor om kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar. Dessa frågor hänvisades till fastighetsdomstolarna. I enlighet med förslag av Lagrådet fördes frågor om inlösen av fornfynd samt ersättning och hittelön för sådant fynd över från regeringen till förvaltningsdomstolama prop. 1987/88:104 s. 106 och 116. Reglerna i 4 kap. om kyrkliga kulturminnen var nya både till innehåll och redigering i jämförelse med bestämmelserna i kungörelsen 1920:744 med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet. I det till Lagrådet remitterade förslaget till KML föreslogs att såväl Riksantikvarieämbetets som länsstyrelsemas beslut i tillståndsärenden skulle överklagas hos förvaltningsdomstol, medan regeringen skulle överpröva endast Riksantikvarieämbetets beslut om utvidgad tillståndsprövning, dvs. den tillståndsprövning som ämbetet kan besluta om för kyrkor och begravningsplatser som är tillkomna från och med år 1940. Lagrådet hade ingen erinran mot denna uppdelning, men föreslog att Riksantikvarieämbetets beslut rörande omhändertagande och uppförande förteckning av kyrkliga inventarier skulle få överklagas hos regeringen. Detta förslag godtogs prop. 1987/88:104 s. lll och 119. I övrigt förekom inga uttalanden om principerna för vilka ärenden som borde överklagas till regeringen resp. till en förvaltningsdomstol.

SOU 1996: 128

6.1.6 Riktlinjer för regeringens befattning med överprövningsfrågor

Sådana principer har antagits av riksdagen år 1984 på förslag av regeringen i prop. 1983/84:120, KU 23. Riktlinjerna var avsedda att ligga till grund för en systematisk översyn av vilka överklagningsärenden som regeringen fort-

sättningsvis borde ta befattning med. Översynen borde göras departements-

vis. Som allmänna riktlinjer för översynen uttalades bl.a. följande. Regeringen bör i allmänhet inte vara överprövningsinstans annat än om det behövs för en politisk styrning av praxis. I fall där överprövningen huvudsakligen skall tillgodose ett rättskyddsbehov bör prövningen läggas regeringen bara om det inte går att ordna en tillräckligt kvalificerad prövning på lägre nivå. Ärenden kan prövas i två eller flera instanser under regeringen bör som normalt inte få överklagas dit, såvida det inte motiveras av särskilda skäl. Sådana skäl kan det vara att det är önskvärt med en politisk styrning av praxis eller att det i vissa ärenden finns ett starkt intresse av en för hela landet likformig praxis som inte kan tillgodoses annat sätt. För ärenden som regeringen prövar som andra instans bör om möjligt förstainstansprövningen flyttas ner så att man skapar utrymme för en överprövning under regeringsnivån. En sådan medflyttning kan ordnas genom att centralmyndigheter får överpröva länsstyrelsernas beslut. Detta bör dock inte ske i ärenden där det typiskt sett krävs en avvägning mellan olika intressen som företräds av skilda centrala myndigheter. I riktlinjerna diskuteras också föreskrifter om att myndigheter bör överlämna särskilt viktiga ärenden till regeringen som alternativ till en ordning med överklagande. En sådan ordning ansågs dock i allmänhet inte vara något lämpligt alternativ i ärenden där klaganden brukade vara en statlig myndighet eller en kommunal nämnd eller någon annan part med särskilda kvalifikationer att själv bedöma vilka ärenden som kräver politiska ställningstaganden från regeringen. Överlämnande ansågs också i vissa fall kunna motiverat vara för att nå en likformig praxis, eller när en dispens från praxis skulle kunna vara påkallad. Principen att ärenden där rättsfrågan var huvudsak borde prövas av domstol, medan lämplighetsbedömningar bör göras av regeringen, skulle inte överges. Emellertid ansågs denna princip redan i stort sett ha genomförts. Den departementsvisa översyn av regeringens befattning med överprövningsärenden som förutskickades i propositionen synes inte ha kommit till stånd kulturminnesvårdens område. I vart fall redovisas inte några närmare systematiska överväganden i propositionen med förslag till KML.

Överklagande

6.1.7 Lagen om rättsprövning

Sedan riksdagen år 1984 antagit de ovan redovisade riktlinjerna har en ny ordning för prövning i vissa fall av regeringens beslut införts. För att uppfylla kraven i artikel 6 i Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna på möjlighet till domstolsprövning av frågor som rör civila rättigheter och skyldigheter har lagen 1988:205 om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut tillkommit Det har dock ifrågasätts huruvida lagen helt uppfyller konventionskraven, Åke Bouvin, Nordisk Administrativt Tidskrift 2/1996, se s. 108. Lagens tillämpning kan påkallas av en enskild part i förvaltningsärende som rör något förhållande som avses i 8 kap. 2 eller 3 §§ RF jfr avsnitt 3.1. Rättsprövning av regeringens beslut sker hos Regeringsrätten, som därvid har att pröva om beslutet strider mot en rättsregel på det sätt som sökanden har angett eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. En ansökan om rättsprövning skall göras inom tre månader från dagen för det klandrade beslutet Rättsprövning kan gälla endast sådana regeringsbeslut som innebär myndighetsutövning mot den enskilde och som inte annars skulle kunna ha prövats av domstol annat än efter en ansökan resning. Vissa typer beslut om av är undantagna från rättsprövning. Av de ovan angivna besluten enligt KML som regeringen skall pröva efter överklagande torde dock alla utom besluten enligt 4 kap. 10 och 14 §§ - om tillståndsprövning av kyrkliga kulturminnen tillkomna efter utgången år av 1939 vara sådana att de kan rättsprövas. - Regeringsrätten har avgjort ett mål om rättsprövning regeringsbeslut röav rande KML RÅ 1994 640. Regeringsrätten fann inte beslutet not att som rörde arkeologiska undersökningar stred mot någon rättsregel, varför det skulle stå fast.

6.1.8 Överklagande i natur- och miljövårdsärenden

Också enligt NVL förekommer såväl regeringen allmän förvaltningssom domstol som överprövningsinstanser. Fördelningen anges i 40 Den innebär att regeringen överprövar länsstyrelsemas beslut i ärenden rörande bl.a. naturreservat och naturvårdsområden, föreskrifter om biotopskydd i vissa delar, strandskydd föreskrifter, dispenser från strandskyddsförbudet samt utvidgat strandskydd, samt föreskrifter för vissa områden skyldighet för om vissa slag av arbetsföretag att anmäla företaget för länsstyrelsen för samråd. På förvaltningsdomstolamas i första instans kammarrättemas prövning - ankommer huvudsakligen överklaganden av länsstyrelsemas beslut rörande naturminne, föreskrifter om utvidgat biotopskydd för visst område, stängsel-

SOU 1996: 128

genombrott, föreläggande och förbud i fråga om arbetsföretag för att begränsa eller motverka skada naturmiljön, vissa åtgärder till skydd för biotoper, tillstånd i fråga om skyltar, förelägganden att ställa i ordning efter nedskräpning, tillstånd i fråga om vilthägn, förelägganden att åstadkomma rättelse samt viten. Frågor ersättning och inlösen enligt NVL prövas av fastighetsdomstol. om Den gjorda uppdelningen föreslås av Miljöbalksutredningen i betänkandet SOU 1996:103 Miljöbalken i huvudsak bli Överförd till miljöbalken. Som första domstolsinstans inom miljöbalkens område föreslås dock särskilda regionala miljödomstolar bli inrättade. Dessa domstolar skall vara de tingsrätter regeringen bestämmer. De skall ha särskild sammansättning och vid som en mål och ärenden tillämpa dels rättegångsbalken, dels förvaltavgörandet av ningsprocesslagen. Miljödomstolama föreslås ersätta vattendomstolama och i övrigt prövade frågor om bl.a. ersättning och inlösen som i dag tillkommer fastighetsdomstol. De avses få en sammansättning motsvarande den som Koncessionsnämnden för miljöskydd hari dag med två fasta ledamöter och ett par ledamöter med sakkunskap och erfarenhet från särskilda verksamhetsfalt. . Miljödomstolarnas avgöranden skall enligt förslaget- efter prövningstillstånd kunna överprövas av en miljööverdomstol. - En skillnad mot nu rådande överklaganderegler i NVL är att överprövningen länsstyrelsemas beslut naturminnen föreslås övertlyttande från av om förvaltningsdomstol till regeringen. Något skäl till denna ändring framgår inte. I betänkandet anförs som vägledande för fördelningen av överprövningsbefogenheterna bl.a. följande. De fall där individuella undantag medges eller prövning sker i särskilda fall bör kunna handläggas av miljödomstol. De mål med miljöanknytning som i dag prövas av allmän domstol bör också kunna handläggas av miljödomstol. Mål av politiskt intresse bör alltjämt vara kvar hos regeringen. Allmänna överklaganden av föreskrifter som har meddelats efter bemyndigande av regeringen bör alltjämt ske hos regeringen.

6.1.9 Överklagande i plan- och byggärenden

Också i PBL förekommer en uppdelning av befogenheten att överpröva länsstyrelsernas beslut enligt lagen mellan förvaltningsdomstolarna kammarrättema och regeringen. 10 kap. kommunallagen 1991:900 är tillämplig i fråga vissa beslut kommunfullmäktige, t.ex. antagande av om av

översiktsplan, vilka beslut sålunda överklagas hos länsrätten, medan andra

beslut fullmäktige samt kommunala nämndbeslut överklagas till länsstyrelav sen.

Överklagande

I huvudsak gäller att länsstyrelsernas beslut i ärenden om lov och förhandsbesked, frågor byggarbeten, tillsyn och kontroll, påföljder, ingriom panden och avgifter överprövas hos förvaltningsdomstol. I fråga om lov och förhandsbesked i områden utanför detaljplan gäller dock domstolsprövningen endast frågor huruvida tilltänkta åtgärder utgör tillåten kompletteringsbeom byggelse, uppfyller egenskapskraven i 3 kap. PBL eller strider mot områdesbestämmelser. I övriga fall överprövas länsstyrelsemas beslut hos regeringen. Det gäller bl.a. länsstyrelsens beslut rörande överklagade detaljplaner och områdesbestämmelser samt tillkomst bebyggelse utanför detaljplaneområden. av I vissa fall aktualiseras i ett överklagat beslut frågor som ligger inom såväl förvaltningsdomstolens prövningsområde som regeringens. Enligt 9 § lagen 1971:289 allmänna förvaltningsdomstolar skall kammarrätten överlämna om sådana frågor till regeringen med eget yttrande, om kammarrätten finner att frågorna inte bör avgöras var för sig. och byggutredningen föreslog i betänkandet SOU 1994:134 Över- Planprövning beslut i plan- och byggärenden att alla överprövningsärenden av skulle föras över från regeringen till en miljödomstol, som sålunda skulle avgöra frågor både enligt PBL och det då föreliggande förslaget till miljöbalk. Utredningen två utgångspunkter för förslaget. Dels uppfylldes på detta angav sätt Europarådskonventionens krav på tillgång till domstolsprövning av fråcivila rättigheter och skyldigheter, dels avlastades regeringen arbete. gor om Förslaget kombinerat med regler som syftade till att hindra att enskilda var klagande kunde få överprövat annat än enskilda intressen. Privatpersoner skulle med andra ord inte med framgång kunna åberopa att allmärma intressen talade för ändrad utgång. Vidare föreslog utredningen en ny ordning för en prövning frågor enligt 12 kap. PBL, dvs. ärenden där överordnade statav liga intressen kunde tala för omprövning kommunala beslut. Sådana en av beslut skulle enligt utredningsförslaget kunna upphävas endast efter att ha underställts regeringen av resp. länsstyrelse. Utredningens förslag i överprövningsdelen har endast delvis varit föremål för remissbehandling. I stället har Miljöbalksutredningen enligt nya direktiv studerat frågan nytt. Utredningen har funnit att systemet med prövning av regionala miljödomstolar och miljööverdomstol och fortsatt överprövning en vissa frågor hos regeringen inte nu bör tillämpas utanför miljöbalkens omav råde. Inom detta område bör som redovisades ovan det fortfarande finnas - uppdelning överprövningsfunktionema mellan regeringen och domstoen av lama.

SOU 1996: 128

6.2 överväganden

Överprövningen av beslut där en enskilds anspråk till slut ändå kan

prövas av en domstol bör redan från början ske hos domstol. Finns regler om ekonomisk ersättning till enskild grund ett beslut och en av ett behov av politisk styrning bör regeringen slutinstans. Följs vara dessa principer innebär det att fomlämningsärenden bör flyttas från regeringen till domstol, medan beslut om byggnadsminnes- eller kulturreservatsförklaring bör överklagas till regeringen i stället för hos domstol.

6 2. 1 En utgångspunkt .

Som utredningen inledningsvis konstaterade går det inte att begränsa övervägandena rörande överklagningsregler till enbart frågan vilka ärenden om enligt 2 kap. KML som bör prövas regeringen. Även frågor överprövav om ning av beslut rörande den föreslagna skyddsformen kulturreservat nya som kan avse arealmässigt mer betydande områden, liksom frågor tillståndsom prövning för prästgårdar och kyrkstäder aktualiserar överväganden vilka om överklagningsregler som kan lämpligast. Däremot medför den föreslagna vara hänsynsregeln för ortnamn inget behov särskilda överklagningsbestämav melser. Ett inslag i de nu gällande reglerna kan inte aktuellt för någon omvärvara dering. Frågor om ersättning och inlösen bör även i fortsättningen prövas av domstolar med särskilda förutsättningar att bedöma de komplicerade värderingsfrågor som förekommer i mål denna art. Huruvida prövningen bör av ske vid fastighetsdomstolama eller Miljöbalksutredningens försom nu, om slag till inrättandet av särskilda miljödomstolar kan få genomslag prövning av frågor även utanför miljöbalkens tillämpningsområde, är för tidigt att nu ta ställning till. En utgångspunkt för en reform av överklagningsreglema bör att vara en domstol direkt prövar frågor som av hänsyn till enskildas rättssäkerhet ändå enligt andra överordnade regler kan komma att slutligt avgöras av domstol. Utredningen avser här Europarådets konvention de mänskliga rättigheterom na och den därmed sammanhängande lagen om rättsprövning vissa förav valtningsbeslut. I den mån en fråga kan göras till föremål för rättsprövning bör den sålunda inte avgöras av regeringen utan att starka andra skäl talar för att prövningen bör gå över regeringen. Vilka dessa skäl kan framgår vara av de ovan beskrivna och av riksdagen antagna riktlinjerna för regeringens befattning med överklagningsärenden. Sammanfattningsvis skall det fråga vara om ärenden där ett starkt behov av en politisk styrning gör sig gällande. Ett

Överklagande

sådant behov kan exempelvis uppstå i fall där olika offentliga organ som statliga myndigheter och kommuner har delade meningar.

6.2.2 Några alternativa modeller

Från den angivna utgångspunkten kan några olika lösningar bedömas. Ett enkelt sätt att tillgodose direktiven vore att föreslå att alla överklagningsärenden som nu prövas av regeringen överlämnas till domstol. Det skulle i praktiken betyda att regeringen avlastas ett tiotal ärenden om året, praktiskt taget samtliga rörande ingrepp i fornlämningar och ofta endast ingrepp i det område som tillhör fornlämning. För en sådan enkel lösning talar att de flesta av de hittills prövade frågorna synes vara av mindre politisk vikt. Därtill kommer att fomlämningsärenden till den del de rör fastställandet av —— gränsen för ett fomlämningsområde redan prövas av allmän förvaltnings- domstol. Det framstår onekligen som mindre konsekvent att gränsbestämningsfrågan med dagens ordning kan bedömas både av regeringen och av en domstol. Det skulle i värsta fall kunna leda till att regeringen i något fall vägtillstånd till ingrepp i ett område som en förvaltningsdomstol vid en senare rar prövning finner inte utgör ett fomlämningsområde. Det finns emellertid skäl som talar mot den angivna lösningen. Dessa skäl ligger i huvudsak utanför KML. Såväl enligt vad som gäller enligt NVL och som föreslås fortsätta att gälla enligt miljöbalken skall regeringen vara överprövningsinstans i fråga om beslut som rör naturreservat och vissa andra skyddsformer på naturvårdens område. När Kulturarvsutredningen föreslår inrättandet kulturreservat enligt KML kan man av konsekvensskäl finna av det mindre lämpligt att dessa beslut, men inte de snarlika natumeservatsbesluten, överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Den sistnämnda omständigheten kan förefalla tala för att besluten rörande kulturreservat, och därmed också byggnadsminnesförklaring och andra beslut enligt 3 kap. KML skulle föras över från förvaltningsdomstolarna till regeringen. Därmed skulle t.ex. vinnas att när sådana beslut någon gång fattas mot en kommuns vilja ett överklagande kommer att prövas av ett organ med tillräcklig politisk auktoritet. Det kan i sammanhanget noteras att en kommuns motsvarande skyddsbeslut i form av detaljplan eller områdesbestämmelser enligt PBL prövas hos regeringen. Mot denna lösning talar emellertid dels att den inte ligger i linje med de direktiv som regeringen har gett utredningen, dels att en mängd ärenden där politiska stymingsskäl inte kan anses göra sig gällande också måste hanteras regeringen. En sådan linje kan därför inte väljas utan att ytterligare skäl för av den framkommer. Ett tredje alternativ återfinns i riksdagens ovan beskrivna riktlinjer för en översyn av regeringens befattning med överklagningsärenden. Det skulle 271

SOU 1996: 128

vara nedflyttning av regeringsärendena till centralmyndighet, dvs. Riksen antikvarieämbetet. Enligt riktlinjerna bör detta alternativ inte användas när olika centrala myndighetsintressen kräver avvägning. Ett fåtal av de överklagade fomlämningsärendena är föranledda av exploatering för väg eller järnväg. Frågan om rådigheten över marken kan ha politisk betydelse styrs i som dessa fall av beslut om arbetsplan för väg eller motsvarande för järnväg. Däremot uppstår frågan om Riksantikvarieämbetet är lämplig slutinstans när en en kommun är missnöjd med ett länsstyrelsebeslut t.ex. villkoren för om en arkeologisk undersökning, som ofta utförs Riksantikvarieämbetets av egna arkeologer. Motsvarande kritik kan riktas mot att Riksantikvarieämbetet skall överpröva länsstyrelsemas bedömning villkoren för ändringsåtgärder på av en kyrkobyggnad när den kyrkliga församlingen villkoren för anser vara hårda eller på annat sätt olämpliga Vissa beslut fattas dessutom av ämbetet som första instans. För dessa beslut måste under alla omständigheter en slutinstans anvisas. Något lämpligt alternativ förefaller således inte heller detta vara. Ett fjärde alternativ kan hämtas den utgångspunkt ur som angavs ovan att regeringen inte utan starka politiska skäl slutligt bör pröva frågor som en enskild ändå kan föra till domstol. Denna utgångspunkt kan nämligen också formuleras så att om den enskilde har tillgång till domstolsprövning rörande konsekvenserna för hans rättigheter och skyldigheter beslut inskränav som ker hans rådighet till egendom, så kan politiska skäl lättare ges ett genomslag i de rådighetspåverkande besluten. Enklare uttryckt betyder detta att i frågor där den enskilde kan begära ersättning eller inlösen for ekonomisk skada orsakad av ett beslut om restriktioner, bör det acceptabelt från Europarådsvara konventionens synpunkt att regeringen och inte domstol prövar överklaen gande av det beslutet Detta resonemang skulle medföra att besluten enligt 3 kap. byggom nadsminnes- eller kulturreservatsförklaring och de skyddsbestämmelser om som beslutas i samband därmed överklagas till regeringen. Däremot skulle frågor om ändring av byggnadsminne i strid med skyddsbestämmelsema, där ett vägrat medgivande aldrig kan ge ersättning, fråga väl lämpar vara en som sig för domstolsprövning. Någon överflyttning sådana ärenden från domav stolarna till regeringen blir därmed inte aktuell. För fomlämningsärendena blir konsekvensen i stort sett den omvända mot vad som i dag gäller. Eftersom besluten enligt 2 kap. med undantag för sällan överklagade beslut rörande vård och undersökning fornlämning av en och om nekat tillstånd till ingrepp i vid påträffandet helt okänd fornlämning en -inte medför någon ersättningsrätt, skulle överprövningen dessa beslut av flyttas över från regeringen till domstol. I fråga om överprövningen av beslut enligt 4 kap. skulle ingen ändring i förhållande till dagens ordning behöva göras. Dessa överklagandeärenden skulle alltså även fortsättningsvis med undantag för besluten att tillstånds- -

Överklagande

prövningen skall omfatta kyrkliga kultunninnen som tillkommit före år 1940 -ligga hos domstolarna. Detta gäller även de nytillkomna ärendegruppema rörande prästgårdar och kyrkstäder, som även dessa bör överklagas hos förvaltningsdomstol.

6 2 3 Utredningens bedömning . . Inget de angivna alternativen är fritt från nackdelar. För att tillåta ett av ovan fullt genomslag av både Europarådskonventionens synsätt och riksdagens riktlinjer för vilka överklagningsärenden som bör avgöras av regeringen, krävs egentligen att en bedömning görs av varje enskilt ärende för att avgöra om rättssäkerhetsaspekter eller politiska styrningsskäl bör vara avgörande. En

sådan modell är givetvis inte tänkbar. Överklagningsreglema måste vara fasta

och på förhand givna. Något av alternativen eller ytterligare någon modell - bör alltså väljas. Den lösning som det bästa sättet enligt utredningens mening tillgodoser de i viss mening motstridiga anspråken en överprövningsordning är alternativ Regeringen avlastas där ett antal ärenden rörande ingrepp i fomlärnningar uppskattningsvis ett tiotal om året vilka ärenden endast undan- tagsvis kan sägas medföra ett behov av utrymme för politisk styrning, medan den enskildes intressen bör kunna få en bra och avvägd bedömning av domstolarna. Dessutom undanröjs den ovan påtalade inkonsekvensen av att gränsbestämningsfrågor för fornlämningarna i dag kan bedömas antingen av regeringen eller förvaltningsdomstolama. I de fall det finns ett behov av av politisk styrning torde det vara fråga om en exploatering av en sådan storleksordning att den inte bara kräver ett fomlämningsbeslut utan även detaljplan eller arbetsplan enligt väglagen 1971:948. I ett sådant ärende kommer även fornlämningsfrågan att överprövas av regeringen. Visserligen överllyttas ett antal ärenden om inrättandet av byggnadsminnen och kulturreservat från domstolarna till regeringen. Denna ärendetyp svarar emellertid bara för tolv ärenden under den undersökta perioden, dvs. ca två ärenden om året. Man får räkna med att besluten om kulturreservat kan komma att bli mer kontroversiella än byggnadsminnesärendena av det skälet att större områden och fler parter kan komma att beröras, men sannolikt tillkommer inte något stort antal ärenden. De tillkommande ärendena kan dessutom förmodas vara just sådana där ett behov av politisk styrning gör sig gällande, och där enskilda som drabbas har ett skydd av ersättningsregler. Ett ytterligare skäl för den föreslagna nya ordningen är att man därmed får i princip samma överklagningsinstans för beslut om kulturreservat som för naturreservat, även om beredningsansvaret ligger olika departement. Utredningen vill därför förorda en principiell lösning enligt alternativ 4 och återkommer i författningskommentaren till detaljlösningen. 273

SOU 1996: 128

Utredningen har ovan ibland talat om domstolar utan att ange vad slags domstolar som avses. Med undantag för den redan presenterade ståndpunkten att ersättnings- och inlösenfrågor även fortsättningsvis bör handhas fastigav hetsdomstolama, avser utredningen i övrigt de allmänna förvaltningsdomstolama. Utredningen kan visserligen se argument som kan tala för att de föreslagna miljödomstolarna kan få en uppgift även för bedömningen av kulturmiljöfrågor, men vill ändå inte utforma sina förslag så som om miljödomstolarna vore redan etablerade.

7 och

Kulturminneslagen regeringsformen

Enligt direktiven skall utredningen överväga om utformningen av 2 kap. 9 § KML är förenlig med regeringsformens RF regler om normgivningsmaktens fördelning och om det är påkallat lämna förslag till en ny utformning av bestämmelsen. 2 kap. 9 § KML lyder: "Länsstyrelsen får meddela särskilda föreskrifter till skydd för en fast fornlämning. Föreskrifterna får även meddelas för område som enligt 2 § inte hör till fomlämningen under förutsättning att pågående användning av marken härigenom inte försvåras avsevärt Länsstyrelsen får fridlysa en plats där fomfynd påträffats, om det kan ske utan att någon väsentlig olägenhet uppstår. Fridlysning får ske intill dess platsen har undersökts enligt 8 Föreskrifter eller fridlysning får förenas med vite". Ett beslut om föreskrifter eller fridlysning skall kungöras lämpligt sätt. Det område som avses i 2 § är det s.k. fomlämningsområdet. Enligt den nämnda paragrafen omfattar ett fornlämningsområde ett så stort område på marken eller sjöbotten som behövs för att bevara fomlämningen och den ge ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Områdets gränser kan fastställas av länsstyrelsen efter ett förfarande som bl.a. förutsätter hörande av ägaren. Detta förfarande är dock relativt ovanligt. Av landets ca 300 000 kända fomlämningsområden har ca 250 gränsbestämts. Den individuella omfattningen av ett icke gränsbestämt fomlämningsområde blir känd först när ett ärende prövas enligt KML, t.ex. om tillstånd söks till markarbeten i närheten av en fornlämning, och länsstyrelsen sålunda först måste avgöra om arbetena berör det skyddade området. Utredningens uppdrag i denna del rör möjligheterna att i KML reglera vilka skyldigheter som allmänheten bör ha i fråga inte bara om fornlämningar, utan också andra kulturlämningar och utsträckningen av de områden som skyddsreglema bör kunna gälla för. Dessa frågor återkommer på skilda sätt i utredningsuppdraget.

l ll

ll l"

SOU 1996: 128

7.1 Regetingsformens regler om norrngivningsmakten och dess fördelning

Den offentliga makten utövas enligt RF på flera sätt. Riksdagen stiftar lag, dvs. utövar enligt statsrättslig terminologi den s.k. norrngivningsmakten. För den offentliga förvaltningen finns statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter. Ingen myndighet, inte heller riksdagen eller en kommuns beslutande organ, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild eller en kommun eller som rör tillämpning av lag ll kap. 7 § RF. Myndigheterna har alltså ett självständigt ansvar för tillämpningen av de lagar som riksdagen stiftar och kan inte bortsett från vissa fall av underställning, dvs. överlämnande av an- -

svaret för ärendet inhämta bindande besked om hur beslut i särskilda fall

skall träffas, varken från riksdagen, regeringen, överordnad myndighet eller kommunfullmäktige. Däremot kan myndigheterna i viss utsträckning ha del i

norm

Reglerna om norrngivningsmakten, dvs. rätten att besluta rättsregler, finns huvudsakligen samlade i 8 kap. RF. Det utmärkande för rättsreglema är att de har karaktären av generella föreskrifter som i princip är bindande för myndigheter och enskilda. I RF används termen föreskrifter för att beteckna rättsregler. I 8 kap. RF ges rätt att meddela föreskrifter riksdagen och regeringen. Riksdagens föreskrifter kallas lag. De föreskrifter som beslutas av regeringen betecknas förordning.

7.1.1 Normgivningsmaktens fördelning

Fördelningen av norrngivningskompetens mellan riksdagen och regeringen bygger principen att de centrala delarna av normgivningen skall ligga hos riksdagen. Genom krav på lagfonn för föreskrifter i ett antal angivna ämnen hänför

RF dessa till det s.k. primära lagområdet, där norm till-

kommer riksdagen. Föreskrifter i de ämnen som inte faller inom det primära lagområdet meddelas enligt RF av regeringen genom förordning. Denna del givningskompetensen brukar kallas regeringens primärområde. av norm RF medger vissa avvikelser från den grundläggande fördelningen av norrngivningskompetens mellan riksdagen och regeringen. Riksdagen kan nämligen genom delegering överlåta delar av sin norrngivningskompetens inom det primära lagområdet till regeringen. Den del av det primära lagområdet där sådan delegering kan förekomma kallas det delegeringsbara området. Den återstående delen av det primära lagområdet, där ingen delegering är tillåten, kallas vanligen det obligatoriska lagområdet.

Kulturminneslagen och regeringsformen

Regeringen får i viss utsträckning delegera sin norrngivningskompetens till förvaltningsmyndigheter och kommuner. Detta kan regeringen såvitt gäller inom det primära lagområdet göra med stöd av ett särskilt bemyndiämnen gande från riksdagen, s.k. subdelegering. Inom sitt eget primärområde kan regeringen delegera utan godkännande av riksdagen. faller inom det primära lagområdet beskrivs främst i 8 kap. De ämnen som 3 och 5 §§ RF. Genom bestämmelserna i 2 § förs hela den civilrättsliga normgivningen till detta område. Bestämmelserna i 3 § innebär att till det primära lagområdet vidare skall räknas föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna gäller åligganden för enskilda eller som i övsom ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. rigt avser Denna föreskrifter brukar betecknas för enskilda betungande oftyp av som fentligrättsliga föreskrifter. I 5 § föreskrivs lagform för viss normgivning gäller kommunernas ställning. Enligt denna paragraf skall grunderna för som ändringar i rikets indelning i kommuner samt grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen bestämmas i lag. Även föreskrifter kommunernas befogenheter i övrigt om och om deras åligganden skall ha lagform. Reglerna i 8 kap. 7 § delegering till regeringen av offentligrättsliga avser föreskrifter inom de normgivningsområden som beskrivs i 8 kap. 3 och 5 §§. Inom dessa kan regeringen med stöd paragrafens första stycke beav myndigas meddela föreskrifter annat än skatt, om föreskrifterna avser nåom got av följande ämnen: skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, utlännings vistelse i riket, in- eller utforsel av pengar eller av andra tillgångar, tillverkav varor, ning, kommunikationer, kreditgivning, näringsverksamhet, ransonering, återanvändning och återvinning av material, utformning av byggnader, anläggningar och bebyggelsemiljö eller tillståndsplikt i fråga om åtgärder med byggnader och anläggningar, jakt, fiske, djurskydd eller natur- och miljövård, trafik eller ordningen allmän plats, undervisning och utbildning, 7. förbud röja sådant någon har erfarit i allmän tjänst eller under att som utövande av tjänsteplikt, skydd för personlig integritet vid registrering av uppgifter med hjälp av automatisk databehandling.

Av 8 kap. 11 § framgår att riksdagen, samtidigt som den bemyndigar regeringen meddela föreskrifter i ett visst ämne, kan medge att regeringen att överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämen en melser i ämnet. , I 8 kap. 13 § finns de huvudsakliga bestämmelserna om normgivning inom regeringens primärområde. Hit hör enligt paragrafens första stycke föreskrifter inte enligt grundlag måste meddelas av riksdagen regeringens som

SOU 1996: 128

restkompetens. Här kan nämnas offentligrättsliga föreskrifter som gynnar enskilda eller som är "neutrala" i fråga enskildas rättsställning. Vidare får om regeringen med stöd direkt av 8 kap. 13 § besluta föreskrifter verkstälom lighet av lag. Med verkställighetsföreskrifter dels tillärnpningsföreskrifavses ter av rent administrativ karaktär, dels föreskrifter "fyller ut" lag som en utan att tillföra den något väsentligt nytt. Till verkställighetsföreskrifter får däremot inte hänföras sådant som kan uppfattas ett nytt åliggande för enskilda som eller som ett tidigare inte föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden prop. 1973:90 211. På det civilrättsliga områs. det är utrymmet för verkställighetsföreskrifter i praktiken litet jfr prop. 1976/77:l23 s. 372. Genom 8 kap. 13 § tredje stycket regeringen befogenhet till ges att en underordnad myndighet delegera sin normgivningskompetens enligt första stycket. Från myndigheternas synpunkt skiljer sig nonngivningskompetensen från befogenheten att besluta i särskilt fall avsevärt. Den typen beslut får senare av

anses vara generellt delegerade från riksdagen som inte får fatta sådana be-

slut själv till regeringen eller förvaltningsmyndighet. RF innehåller inga en särskilda regler för detta slags delegering. När det däremot gäller normgivning inom det primära lagområdet är en myndighet behörig endast kompeom tensen blivit i grundlagsenlig ordning delegerad till den. En sådan delegering förutsätter enligt RF dels att delegering till regeringen är möjlig enligt 8 kap. 7 dels att riksdagen i lag inte bara delegerat befogenheten till regeringen enligt denna bestämmelse utan också medgett regeringen att subdelegera till en förvaltningsmyndighet enligt 8 kap. 11 Riksdagen kan alltså inte delegera sin norrngivningskompetens direkt till en myndighet. Slutligen krävs också att regeringen i en förordning faktiskt har subdelegerat bemyndigandet i fråga.

7.1.2 Vad är normgivning beslut i särskilt fall resp.

Nonngivning sägs i förarbetena till RF vara generella föreskrifter som avser

situationer av visst slag eller vissa typer handlingssätt eller riktar sig till

av eller annat sätt berör en i allmänna termer bestämd krets prop. personer 1973:90 s. 203. En föreskrift kan ha ett lokalt begränsat tillämpningsområde, ändå ha men generell karaktär. Som exempel detta förhållande kan nämnas lokala ordningsstadgor, hamnordningar, brandordningar, hälsovårdsordningar, lokala

trafikföreskrifter m.m. se Håkan Strömberg, Normgivningsmakten enligt

1974 års regeringsform, 2:a upplagan, 1989, 37. De nämnda föreskriftss. exemplen avser att påbjuda eller förbjuda vissa beteenden hos obestämd en

Kulturminneslagen och regeringsformen

krets uppehåller sig och är verksamma inom området, hur bepersoner som gränsat detta än Å andra sidan kan regler stora områden och kan beröra som avser som en obestämd krets personer både i rummet och i tiden ändå inte anses som föreskrifter, därför att de avsikter som kan vara uttalade i sammanhanget ändå inte skall uppfattas som bindande för myndigheter och enskilda. Detta är förhållandet med kommunala Översiktsplaner enligt 1 kap. 3 § PBL. Detaljplaner och områdesbestämmelser enligt samma lag är bindande för myndigheter och enskilda och kan omfatta relativt markområden. Ändå stora är ett kommunalt beslut att anta en sådan plan eller bestämmelse inte att anse föreskrift, eftersom de personer som beslutet innebär åligganden för som en fastighetsägare, vissa nyttjanderättshavare och boende kan identifieras och sålunda inte kan anses vara en i allmänna termer bestämd krets personer jfr BoU 1986/87:1 s. 28 Enligt samma principiella synsätt anses inte heller beslut om bildande av naturreservat eller naturvårdsområde eller förbud mot byggande inom ett sådant reservat eller område enligt naturvårdslagen 1964:822, NVL som föreskrifter prop. l975/76:1l2 s. 64. Beträffande naturvårdsbeslut kan dock noteras att länsstyrelsen vid sidan av beslutet att inrätta ett naturreservat och föreskriva nödvändiga inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom området också med stöd av 10 § NVL får meddela föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta inom reservatet. I detta hänseende kan det således inte vara fråga om ett beslut i ett särskilt fall. Bemyndigandet att meddela föreskrifter för allmänheten är också i den angivna paragrafen uttryckt som en rätt för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifterna. Regeringen har genom 10 § naturvårdsförordningen 1976:484, NVF subdelegerat bemyndigandet till länsstyrelserna. Sammanfattningsvis innebär sålunda RF:s regler om normgivningsmakten och dess fördelning att riksdagen kan överlämna sin grundläggande makt att besluta om generella föreskrifter som är bindande för myndigheter och enskilda till regeringen, men bara inom vissa ämnesområden. Riksdagen får också medge regeringen att subdelegera rätten att meddela föreskrifter till en myndighet eller en kommun. Däremot kan riksdagen inte överlämna denna rätt direkt till en myndighet eller en kommun.

SOU 1996: 128

7.2 överväganden

Regeln i 2 kap. 9 § KML avser föreskrifter i RF:s mening till skydd för fornlämningar och fyndplatsen Enligt RF får riksdagen emellertid inte direkt till länsstyrelserna överlämna rätten att besluta föreskrifter. Dessutom medger inte RF i dag att föreskrifter om kulturmiljövård delegeras. Det finns dock ett behov av att genom föreskrifter i RF:s mening reglera allmänhetens tillträde till fornlämningar och andra känsliga kulturmiljöer. Behovet kan inte tillgodoses enbart genom beslut med verkan i särskilt fall. Regeringsformen bör därför ändras så att föreskrifter om kulturmiljövård kan delegeras av riksdagen. I KML bör tas in bemyndigande som ger regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer rätt att utfärda föreskrifter för allmänheten till skydd för fornminnen och andra kulturmiljöer. Regeringen bör bemyndiga länsstyrelserna att besluta sådana förskrifter.

7.2.1 Avser 2 kap. 9§ KML föreskrifter i RF:s mening

Bemyndigandet för länsstyrelsen i 2 kap. 9 § KML att besluta om föreskrifter och fridlysning, vid behov i förening med vite, kan som framgår det av ovan sagda vara förenliga med RF om det rör sig om föreskrifter i en annan mening än den som används i RF, dvs. om ordet föreskrifter i 2 kap. 9 § KML avser besluti särskilt fall. Ett exempel på att terminologin i KML inte är helt konsekvent med RF är t.ex. att i 3 kap. termen skyddsföreskrifter används för att ange regler för vård och underhåll m.m. av en byggnad, vilka regler inte kan anses innebära åligganden för någon annan än byggnadens ägare eller nyttjare. Beslut om skyddsföreskrifter kan sålunda oavsett den valda terminologin anses som exempel på beslut i särskilt fall. KML är resultatet av att flera äldre lagar sammanfogats efter viss bearbetning. Äldre terminologi och konstitutionella uppfattningar kan i viss antas utsträckning finnas kvar i den sammanfogade lagen. 2 kap. 9 § KML motsvarades tidigare närmast av 4 § lagen 1942:350 om fornminnen vars lydelse var: "Länsstyrelsen äger att meddela särskild föreskrift, som finnes påkallad för att bevara fast fomlämnings helgd, så ock att stadga för ändamålet erforderligt vite. Sådan föreskrift må jämväl avse område som icke enligt 3 § hör till fomlämningen, såvitt markens ägare eller annan därigenom åsamkas intrång av någon betydelse. Länsstyrelsens beslut skall kungöras genom införande i ortstidning samt genom anslag lämplig plats i fornlämningens närhet" Bestämmelserna om fridlysning fanns i 15 § tredje stycket som lydde:

Kulturminneslagen och regeringsformen

"Länsstyrelsen vid vite fridlysa platsen där fomfynd påträffats äger att intill dess undersökningen utförts, om det kan ske utan att därigenom vållas väsentlig olägenhet. I fråga kungörande av länsstyrelsens beslut om äger 4 § andra stycket motsvarande tillämpning."

Bestämmelserna överensstämde med det förslag som avlämnats av Kul-

turminnesvårdssakkunniga i betänkandet SOU 1938:60 Reviderad fommin-

neslagstiftning med det undantaget att någon regel om fridlysning eller m.m. kungörande inte fanns i de sakkunnigas förslag. I sin motivering till förslaget

hade de sakkunniga uttalat s. 30:

"Såsom förut nämnts upptaget förevarande lagförslag icke såsom nu gällande fomminnesförordning något förbud att "ofreda" fast fornlämning att det innebär rubbande eller förändring. I stället har under förevautan rande paragraf länsstyrelsen tillerkänts befogenhet att, där det finnes påkallat, meddela föreskrift vad till bevarande av fornlämnings helgd skall om iakttagas ävensom stadga för ändamålet erforderligt vite. Det är uppenbart, denna befogenhet i första rummet bör gälla område, som enligt vad att sagts skall höra till fast fornlämning. I den mån länsstyrelsens ovan anses föreskrift allenast gäller område, nämnts, torde någon annan insom nu skränkning i länsstyrelsens ifrågavarande befogenhet än den, som framgår därav den föreskrift, fråga är, skall vara erforderlig för bevaranatt varom de fomlämningens helgd, icke påkallad. De sakkunniga ha emelav vara lertid länsstyrelsens befogenhet bör kunna avse ett större område ansett, att än nämnts. Det sålunda önskvärt att kunna förbjuda t.ex. nyss synes vara anordnande dansbana invid en betydande fornlämning, även om det av en är fråga att anordna densamma i fomlärnningens omedelbara närhet. om Genom sådant förbud kan, även det skulle gälla ett område, som ett om kan höra till fomlämningen, markens ägare anses lida något obeanses hörigt intrång. Det torde nämligen överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen, hänsyn bör tagas till vördnadsbjudande lämningar från att förgångna tider. Tydligt är emellertid, att försiktighet måste iakttagas med avseende å sådant område, som kan anses höra till fomlämningen. De sakkunniga vilja därför föreslå, att föreskrift, varom nu är fråga, beträffande område, kan höra till fomlämningen, må av länsstyrelsom anses meddelas allenast såframt jordägaren eller annan därigenom åsamkas sen intrång av någon betydelse.

Om beslut enligt förevarande paragraf torde länsstyrelsen böra utan dröjsmål underrätta riksantikvarien genom översändande av avskrift av beslutet De sakkunniga ha även tagit i övervägande, huruvida beslut, som nu borde anmälas till inskrivningsdomaren i orten. Detta har emellertid sagts, icke erforderligt. Även länsstyrelsen meddelat beslut anansetts om av gående gränserna för det område, skall anses höra till en fornlämning, som efter längre tid skulle ha råkat i glömska, har jordägaren med hänsyn till stadgandet i 3 § alltid anledning att iakttaga försiktighet vid utnyttjande av marken närmast intill fomlämningen. Härjämte må erinras att riksantikvarien enligt vad nedan föreslås skall äga att inhägna fornlämning med därtill hörande område. Vad angår sådan föreskrift, som länsstyrelsen kan komma meddela vad till bevarande fornlämnings helgd skall att om av iakttagas, torde det i allmänhet lämpligast, att anslag därom utsättes å 281 vara

SOU 1996: 128

marken. För övrigt kan anmärkas, att upplysning, huruvida något beslut rörande en fornlämning meddelats av länsstyrelsen, alltid kan erhållas hos riksantikvarien, som givetvis bör registrera sådana beslut allt efter han som erhåller meddelande därom."

I prop. 1942:8 med förslag till lag om fornminnen anfördes s. 38:

"Enligt de sakkunnigas förslag skall länsstyrelsen äga att jämväl meddela särskilda föreskrifter till bevarande av fomlämnings helgd. Denna befogenhet torde vara väsentligt mera verksam än en sådan straffbestämmelse mot nedskräpning och dylikt som i ett yttrande ifrågasatts. Vad som erfordras är att kunna skydda mera betydande fornminnen blott mot osnygghet utan även mot mera stadigvarande störande företeelser i deras närhet. Det lärer för detta ändamål krävas ett ingripande anpassat efter omständigheterna i varje särskilt fall. Förslaget utgår från den förutsättningen, att blott det område, som direkt hör till fornlämningen, är inbegripet dess helgd utan att enligt allmänna rättsuppfattningen viss hänsyn bör tagas även vid utnyttjandet av ett ytterområde. Då länsstyrelsen enligt förslaget skall äga att meddela föreskrift som går utöver vad markägaren eller annan rättsintressent ansetts skyldig tåla, torde ersättning med anledning länsav styrelsens beslut böra utgå. Stadgande synes böra intagas i lagen, att länsstyrelsens föreskrift skall kungöras genom anslag lämplig plats i fornlämningens närhet. Bestämmelser om underrättelser från länsstyrelsen till riksantikvarien torde böra meddelas i en administrativ följdförfattning."

Vidare infördes en befogenhet för länsstyrelsen att fridlysa fyndplats en tills den kunnat undersökas, om inte väsentlig olägenhet uppkommer. "På detta sätt skulle bland annat kunnat vinnas temporärt skydd för depå-, mossoch boplatsfynd s. 53. I förarbetena till KML anfördes vidare prop. 1987/88: 104 76: s. "Länsstyrelsen får sålunda meddela särskilda ordningsföreskrifter till skydd för en fast fornlämning. Av stadgandets avfattning framgår att det är fråga om individuella föreskrifter beträffande viss fornlämning och inte en om generella regler att gälla fomlämningama inom länet. Att det sedan kan finnas moment som går igen i åtskilliga av de utfärdade föreskrifterna är en annan sak. Föreskrifterna får avse inte bara själva fomlämningen och det till den hörande fomlämningsområdet utan även omgivande miljö. Någon avgränsning för hur stort område utanför fomlämningen föreskriftersom na får gälla görs inte i lagen. Det torde ändå självklart att föreskriftervara na inte får avse större område än som är sakligt motiverat för att säkra ett skydd som står i proportion till fomlämningens art och betydelse. De föreskrifter som kommer i fråga är ordningsföreskrifter. Det är sålunda väsentligen fråga om den typ av föreskrifter har utvecklats vid som tillämpningen av FML. Som ordningsföreskrifter bör emellertid kunna anses även föreskrifter som innefattar förbud mot olämpliga åtgärder vid brukandet av ett markområde, t.ex. en reglering betestrycket eller av av djupplöjning.

Kulturminneslagen och regeringsformen

När det gäller en plats där ett fomfynd påträffats har länsstyrelsen, liksom enligt FML, rätt att fridlysa området intill dess en vetenskaplig undersökning har skett. Förutsättningen är också enligt den nya lagen att fridlysningen kan ske utan att någon väsentlig olägenhet uppstår. Bestämmelserna om fridlysning kompletteras i viss mån genom de särskilda bestämmelsema om metallsökare i 18-20 §§. Av förarbetsuttalandena kan man i första hand dra den slutsatsen att föreskrifter enligt 2 kap. 9 § skall kunna gälla mot markägaren inom det fomlämningsområde som avses i 2 kap. 2 § med motsvarighet i 3 § lagen om fornminnen. Därutöver skall föreskrifterna i fråga kunna gälla ett område utanför fomlämningsområdet, under förutsättning att den eller de markägare som berörs därmed inte orsakas någon skada som är större än de måste tåla utan ersättning; någon ersättningsbestämmelse har inte knutits till rätten att meddela de här aktuella föreskrifterna. Så länge det i ett ärende är klart att endast en eller flera bestämda markägare berörs av föreskrifter för ett fornlämningsområde kan föreskriftsbeslutet anses som ett beslut i särskilt fall jfr detaljplan och områdesbestämmelser samt naturreservat och naturvårdsområde. Det bör dock observeras att fomlämningsområden som inte gränsbestämts har en oviss utsträckning, vars omfattning måste bestämmas i ärendet föom reskriftemas meddelande för att den här angivna förutsättningen beslut i av särskilt fall skall gälla. En länsstyrelse som t.ex. meddelar ett förbud mot djupplöjning inom ett visst fomlämningsområde utan att närmare föreange skriftemas områdesmässiga avgränsning kan sålunda sägas rikta föreskrifterna mot en obestämd personkrets, liksom givetvis om förbudet skulle gälla ett i allmänna tenner bestämt område utanför fomlämningsområdet Exemplet är dock förhoppningsvis opraktiskt. Såväl förarbetena som den uttryckliga utformningen 2 kap. 9 § vid av ger handen att bestämmelsen är avsedd inte bara för att reglera markägarnas förhållanden utan också för att ge utrymme för att meddela föreskrifter i RF:s mening, dvs. regler riktade till en i allmänna termer bestämd krets personer. Det sagda belyses bäst av regeln om fridlysning. Dess syfte torde vara att freda den plats där fomfynd påträffats från obehörig utforskning och tillgrepp av eventuella ytterligare fynd samt andra skador orsakade nyfikna. Fridav lysningen vore i de flesta fall meningslös om den endast kunde riktas mot platsens ägare. Till följd av allemansrätten skulle denne normalt inte ens ha möjlighet att verkställa ett fridlysningsbeslut genom att stänga området. av Det är uppenbart att länsstyrelsen kan nå det angivna syftet endast den om själv kan begränsa allemansrätten, vilket i sin tur förutsätter rätt att utfärda föreskrifter i RF:s mening. Enligt fjärde stycket får föreskrifter eller fridlysning förenas med vite. Vad som avses är s.k. generellt vite. Det är med andra ord inte fråga ett indiviom duellt vite som föreläggs en viss person i egenskap markägare eller motav svarande. Generella viten följer reglerna för böter i brottsbalken Rune Lavin, 283

SOU 1996: 128

Viteslagstiftningen, 1988, 17. Även denna omständighet pekar på att s. lagstiftaren velat möjliggöra en generell reglering från länsstyrelsens sida. Att lagstiftarens mening måste anses ha varit att föreskrifter i RF:s mening skall få utfärdas enligt 2 kap. 9 § får också anses framgå av att beslutet skall kungöras lämpligt sätt jfr prop. 1975/762112 s. 91. Kungörelseförfarande används främst i fråga om föreskrifter och är där obligatoriskt, jfr 1 § lagen 1976:633 om kungörande av lagar och andra författningar. I fråga beslut i särskilt fall är det däremot inte obligatoriskt med kungöranom de, jfr 17 och 21 §§ förvaltningslagen 1986:223 och lagen 1977:654 om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. Kungörelse inom förvaltningsförfarandet används sålunda inte främst för att nå en obestämd krets utan för att nå kända rättighetshavare, som av olika skäl inte kan personer, nås personligen. Det torde också stå utom tvivel att 2 kap. 9 § av länsstyrelserna uppfattats som ett bemyndigande att utfärda föreskrifter i RF:s mening. Den sannolikt vanligaste formen av beslut som fattas med stöd av 2 kap. 9 § är s.k. dyknings- och ankringsförbud intill platser där skeppsvrak finns eller fomfynd från detta slag fornlämning påträffas. Dessa beslut brukar kungöras i resp. av läns författningssamling, och skulle, liksom motsvarande fridlysningsbeslut beträffande fynd land, vara meningslösa om de endast riktade sig mot vattenområdets ägare eller kända fiskerättshavare m.m. Likaså torde det ibland förekomma att länsstyrelserna beslutar om restriktioner i tillträdet till fornlämningar, t.ex. för att skona ett känsligt område från slitage. Bemyndigandet i 2 kap. 9 § används sålunda faktiskt för att utfärda bestämmelser som utan tvekan är avsedda att vara föreskrifter i RF:s mening. Med tanke detta krävs att RF:s regler om bemyndigande att besluta föreskrifter är uppfyllda.

7.2.2 Är bemyndigandet grundlagsenligt

Som framgått ovan tillåter inte RF riksdagen att direkt till en länsstyrelse delegera befogenheten att besluta föreskrifter. När motsvarande bemyndigande i 4 och 15 §§ lagen om fomminnen tillkom år 1942 gällde inte motsvarande inskränkningar i rätten att delegera normgivningsmakten. Det kan sålunda inte göras gällande att bemyndigandet stred mot 1809 års regeringsform. Frågan är vad detta förhållande kan medföra för möjligheten att använda bemyndigandet sedan 1974 års RF trätt i kraft Enligt punkt 6 övergångsbestärnmelsema till RF äger äldre författningar och föreskrifter fortsatt giltighet utan hinder av att inte ha tillkommit i den ordning som skulle ha iakttagits vid tillämpning av RF. Bemyndigande som

Kulturminneslagen och regeringsformen

har beslutats av Konungen och riksdagen gemensamt eller av riksdagen enfår utnyttjas även efter RF:s ikraftträdande tills riksdagen bestämmer ansam norlunda. Bemyndigandena i 4 och 15 §§ lagen om fornminnen förlorade därför inte sin giltighet då RF trädde i kraft den l januari 1975. När riksdagen år 1988 beslöt att sakligt sett i huvudsak oförändrat överföra det äldre bemyndigandet till 2 kap. 9 § KML var riksdagen emellertid bunden vid den ordning för fördelning av normgivningsmakten som RF an-

visade se Strömberg, a.a. s. 104, 125, 128 jfr s. 150 Trots att lagförslaget

granskades av Lagrådet kom emellertid den här påtalade bristen i grundlagsenlighet inte att uppmärksammas. Slutsatsen måste emellertid ändå bli att bemyndigandet inte står i överenstämmelse med RF.

7.2.3 Kan kulturmiljöföreskrifter över huvud taget delegeras Det finns också andra anmärkningar att rikta mot bemyndigandet i 2 kap. 9 § KML än att delegering direkt till länsstyrelsen är okonstitutionell. Som framgick det inledande avsnittet räcker det inte för ett grundlagsenligt bemyndiav gande endast med den formella ordningen att ett bemyndigande tas in i lag som medger regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att utfärda föreskriften. Föreskriften måste också ligga inom det delegeringsbara lagområdet enligt 8 kap. 7 § RF. Där ges i punkt 3 bemyndigande för meddelande av föreskrifter inom ämnesområdet utformning av byggnader, anläggningar och bebyggelsemiljö eller tillståndsplikt i fråga om åtgärder med byggnader och anläggningar. I punkt 4 finns ett motsvarande bemyndigande för jakt, fiske, djurskydd eller natur- och miljövård. Vad som anges i punkt 4 är alltså grunden för att det enligt NVL går att delegera föreskriftsrätt beträffande allmänhetens tillträde till naturreservat och naturvårdsområden. Men omfattar "utformning av bebyggelsemiljö" eller "natur- och miljövård" även kulturmiljövård Det finns uttalanden som antyder att de angivna ämnesområdena i 8 kap. 7 § inte bör ges en extensiv tolkning. I prop. 1973:90 s. 312 ges sålunda knappast någon antydan om att något annat än den traditionella natur- och miljövården skulle vara åsyftad. När ämnesområdet "byggnadsmiljö" infördes 1976 var det närmast för att bereda utrymme för den detaljbetonade regleringen i Svensk byggnorrn. I prop. 1975/76:209 s. 162 uttalades det att vissa föreskrifter angående byggande kunde falla inom ramen för naturvård eller miljövård, medan andra inte kunde göra det. "Det är också tveksamt om sådana föreskrifter som avser att tillgodose kulturvårdssynpunkter faller inom det delegeringsbara området." Vidare kan anföras att när plan- och bygglagstiftningen passerade riksdagen 1985/86 det inte ansågs att bemyndigandet angående "bebyggelsemiljö" kunde innefatta en möjlighet för riksdagen att till

SOU 1996: 128

regeringen för vidare delegation till en kommun besluta om bindande föreskrifter genom en översiktsplan prop. 1985/86:1, bil s. 209. Dessa förhållanden talar mot en extensiv tolkning av begreppet "miljö" i de båda aktuella punkterna 8 kap. 7 § RF kan sålunda inte i sin nuvarande utformning tillanses ge räckligt stöd för riksdagen att till regeringen delegera föreskriftsrätt som avser föreskrifter inom ämnesområdet "kulturmiljövård" eller "kulturminnesvård". Under sådana förhållanden saknas givetvis också möjligheter till subdelegation av motsvarande norrngivningsmakt till länsstyrelsen. Att länsstyrelserna meddelar föreskrifter enligt 2 kap. 9 § måste alltså anses strida både mot 8 kap. 7 och ll §§ RF. Möjligen kan det göras gällande att konflikten med 8 kap. 7 § inte är lika tydlig som i fråga om den felaktiga delegationen direkt till länsstyrelsen med förbigående regeringen. av Följden av att föreskriftsbemyndigandet inte står i överensstämmelse med RF är att föreskrifter som utfärdats med stöd av bemyndigandet inte får tillämpas. I ll kap. 14 § RF förbjuds nämligen domstolar och andra offentliga organ att tillämpa föreskrifter som de finner stå i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller som tillkommit med åsidosättande i något väsentligt avseende av stadgad ordning. Har riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften skall tillämpningen visserligen underlåtas endast om felet är uppenbart. Det torde dock framstå som uppenbart att ett normgivningsbemyndigande som skett direkt från riksdagen till länsstyrelsen är felaktigt med hänsyn till 8 kap. 11 § RF. Om det sålunda synes ofrånkomligt att föreskrifter som meddelats med stöd av 2 kap. 9 § KML inte får tillämpas, följer därav inte att länsstyrelsernas beslut om "föreskrifterna" helt skulle sakna verkan. Det kan hävdas att de gäller som beslut i särskilt fall såvitt de avser en bestämd personkrets. Hur man i praktiken skall kunna dra någon gräns mellan dessa båda egenskaper hos besluten torde emellertid vara oklart. I den mån KML skall innehålla möjligheter för länsstyrelserna att meddela föreskrifter i RF:s mening är det enligt utredningens mening nödvändigt att ändra bestämmelserna så att de otvetydigt blir förenliga med RF.

7.2.4 Behövs en delegerad föreskriftsrätt i KML

Sedan utredningen sålunda funnit att 2 kap. 9 § inte står i överensstämmelse med 8 kap. 11 § RF blir utredningens vidare fråga huruvida det är nödvändigt för länsstyrelserna eller någon annan myndighet att kunna utfärda föreskrifter i RF:s mening. Denna fråga bör undersökas inte bara med avseende vilket skydd som fordras för fornlämningar och platser med nyupptäckta fomfynd, utan även med avseende andra frågor utredningen skall som 286 överväga, behovet av ett skydd för bruket av ortnamn, skydd för parker och

Kulturminneslagen och regeringsformen

anläggningar och för prästgårdsmiljöer och kyrkstäder. Som framgått av avsnitt 4.4 är en fråga om nonngivningsmakten för övrigt redan aktuell hos regeringen just med avseende på kyrkstädema och den förvärvsprövning som sker med stöd av föreskrifter meddelade enligt 1809 års regeringsform. Frågan om normgivningsmakten är också knuten till frågan hur tydligt om geografiskt angivna de områden är som ett myndighetsbeslut avses gälla för. Ju mindre klart avgränsat ett område desto mer obestämd framstår också den personkrets som kan beröras av ett beslut för området, även om beslutet endast gäller vederbörande i egenskap av markägare, nyttjanderättshavare eller sakägare i traditionell svensk förvaltningsrättslig mening. Om KML däremot innehåller tydligt angivna områdesavgränsningar minskar behovet att av reglera åtminstone de åligganden som gäller för markägare och kända sakägare inom resp. områden i föreskriftsform. Beslut i särskilda fall, som inte fordrar stöd direkt i RF utan kan grundas på bemyndigande i vanlig lag, skulle därmed vara tillräckliga. Skulle beslutet vara avsett att påverka en ännu vidare personkrets än sakägare talar ytterligare starka skäl för att det bör meddelas föreskrift som en enligt RF. Det gäller bl.a. beslut som angår sådana markanvändningsprojekt som drivs av myndigheter eller fysiska eller juridiska personer utan sakrättslig ställning, t.ex. ifråga om väg- eller banprojektering, mineralprospektering eller skogsavverkning med markberedning. Ytterligare aspekter frågan om behovet av föreskrifter kan aktualiseras om kulturmiljöns skyddsintressen inom ändå vidare ramar skulle anses behöva påverka personers beteende inom känsliga miljöer. Det kan i sådana fall gälla en önskan att reglera det allemansrättsligt grundade tillträdet till vissa områden eller ett behov av att förbjuda eller påbjuda vissa handlingsmönster till skydd t.ex. för hävdvunnen sed i en kyrkstad eller för att pröva vissa personers lämplighet att förvärva visst slag av kulturegendom. Utredningen har med det sagda inte tagit ställning till om det finns ett behov av bindande reglering i föreskriftsform i alla de angivna avseendena. Vad som här nämnts är endast exempel regleringsområden kan aktualisesom ras inom ramen för direktiven. Att det finns ett behov föreskrifter åtav minstone i vissa hänseenden förefaller dock klart. Exemplet med dykningsoch ankringsförbuden torde vara tydligt nog. Utan en möjlighet att precisera var allemansrätten är inskränkt i syftet att skydda submarina kulturlämningar skulle förutsättningarna både för övervakning av efterlevnaden och för beivrandet av skedda överträdelser vara betänkligt svaga. Alternativet till att länsstyrelsen meddelar föreskrifter kan som anpassas efter de förhållanden som råder på varje plats förefaller att riksdagen divara rekt i KML inför motsvarande generella bestämmelser för platser med fomlämningar eller där fornfynd påträffas. Såvida inte något sätt kan finnas som gör det möjligt att i lag precisera var sådana bestämmelser faktiskt bör gälla, förefaller sådana föreskrifter medföra ett kraftigt ingrepp i allemansrätten.

SOU 1996: 128

Därmed uppkommer en annan grundlagsfråga, nämligen i vad mån lagbestämmelsen i fråga skulle vara förenlig med 2 kap. 18 § tredje stycket RF, vilken bestämmelse syftar till att garantera allemansrätten.

7.2.5 Kan en skyddsreglering med generell verkan åstadkommas annat än genom föreskrifter Som ett alternativ till rättsregler meddelade i föreskriftsform kan i vissa fall framträda att riksdagen i lag noga anger vilka åligganden eller restriktioner som generellt bör gälla till skydd för vissa intressen. Det skulle därefter kunna överlämnas en myndighet att bestämma det lokala tillärnpningsområdet för de angivna påbuden eller förhuden, vilket beslut i sådant fall skulle ett beslut i särskilt fall. I en artikel av Håkan Strömberg i Förvaltanses som ningsrättslig Tidskrift 1976 s. 56 anges som ett exempel lO § i den numera upphävda lagen om köttbesiktning. Enligt denna bestämmelse kunde länsstyrelsen på begäran av en kommun förordna att slakteritvång skulle gälla beträffande vissa djur inom kommunen eller del därav. Slakteritvångets innebörd framgick i 3 § av lagen. Strömberg kritiserar emellertid med hjälp av annat exempel den valda lagstiftningsmetoden. Det bör också observeras att slakteritvångsregeln inte längre gäller och att de föreskriftsbemyndiganden som finns i livsmedelslagen 1971:511 är av den gängse an som medges i numera 8 kap. RF. Det framstår som klart att den här angivna lagstiftningsmetoden inte kan användas. Om den reglering som bedöms nödvändig har verkan för en i allmänna termer bestämd krets personer spelar det för dess grundlagsenlighet ingen roll om den förordnas gälla endast för ett visst noga angivet område. En reglering som t.ex. föreskriver ankrings- eller dykningsförbud inom ett aldrig så litet vattenområde måste ändå avse alla personer som oberoende av anledning kommer att uppehålla sig i detta område. Det kan därför inte vara någon grundlagsenlig lösning att i KML inta noggranna regler om ankrings- eller dykningsforbud med bemyndigande för länsstyrelsen att sätta dessa i kraft för bestämda områden i form av beslut för särskilt fall. En variant den här beskrivna lagstiftningsmetoden vore att riksdagen i lag föreskrev generella begränsningar i tillträdesrätten för alla fornlämningar och platser där fomfynd påträffats. Från dessa restriktioner skulle länsstyrelsen i förekommande fall kunna bevilja dispens motsvarande sätt som tillstånd kan ges för viss användning av metallsökare enligt 2 kap. 20 § KML. Detta slags gynnande beslut skulle dock knappast om de har generell tillämpbarhet jfr Strömberg, a.a. s. 53 kunna anses som beslut i särskilt fall. Det torde dock vara uppenbart att de praktiska olägenhetema med en lösning efter denna modell är mycket stora och starkt väger över eventuella olägenheter av en reglering i föreskriftsform.

Kulturminneslagen och regeringsformen

7.2.6 Förslag Eftersom utredningen ovan funnit att det åtminstone i vissa avseenden är oundgängligt med en efter de lokala förhållandena anpassad rätt för länsstyrelsen att meddela föreskrifter till skydd för kulturminnen eller kultunniljöer, föreslår utredningen att 8 kap. 7 § RF ändras så att orden "kulturmiljövård" läggs till paragrafens punkt Därmed ges utrymme för det förslag till ändring av 2 kap. 9 § som återfinns i författningskommentaren och det motsvarande förslag som avser byggnadsminnen och kultuneservat som föreslås bli infört i 3 kap. 6 Vidare bör den generella vitespåföljden i 2 kap. 9 § ersättas av ett sedvanligt straffbud. Som framhållits ovan är ett generellt vite det här aktuella av slaget egentligen en form av bötesstraff, vilket reglerna i 25 kap. brottsbalken är tillämpliga. Enligt 25 kap. l och 9 §§ samma balk skall överträdelser straffas med dagsböter. Något behov av ett särskilt straffstadgande i 2 kap. 9§ KML föreligger inte, utan straffreglerna i 2 kap. 2l a-§ bör efter viss redigering kunna göras tillämpliga.

10 16-1162

8 Författningskommentar

8.1 Förslaget till lag om ändring i regeringsformen

8 kap.

7 § Utan hinder av 3 eller 5 § kan regeringen efter bemyndigande i lag genom förordning meddela föreskrifter om annat än skatt, om föreskrifterna avser något av följande ämnen: skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, utlännings vistelse i riket, in- eller utförsel av varor, av pengar eller av andra tillgångar, tillverkning, kommunikationer, kreditgivning, näringsverksamhet, ransonering, återanvändning och återvinning av material, utformning av byggnader, anläggningar och bebyggelsemiljö eller tillståndsplikt i fråga om åtgärder med byggnader och anläggningar, kulturmiljövård, jakt, fiske, djurskydd eller natur- och miljövård, trafik eller ordningen allmän plats, undervisning och utbildning, 7. förbud att röja sådant som någon har erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt, skydd för personlig integritet vid registrering av uppgifter med hjälp av automatisk databehandling. Bemyndigande som avses i första stycket medför rätt att meddela föreskrifter om annan rättsverkan av brott än böter. Riksdagen kan i lag, som innehåller bemyndigande med stöd av första stycket, föreskriva annan rättsverkan än böter för överträdelse av föreskrift som regeringen meddelar med stöd av bemyndigandet.

Tillägget av kulturmiljövård i första stycket punkt 4 har kommenterats i avsnitt 7. Det syftar närmast till att åstadkomma en konstitutionellt godtagbar subdelegering av den föreskriftsrätt som riksdagen genom 2 kap. 9 § KML i nu gällande lydelse har direktdelegerat till länsstyrelserna i frågor som rör skydd för fornlämningar med närområden och fridlysning av platser där fomfynd har påträffats tills dessa platser har undersökts. Tillägget skall dessutom kunna läggas till grund för föreskriftsbemyndigande i fråga om allmänhetens tillträde eller andra restriktioner med generell verkan inom områden som skyddas genom beslut enligt 3 kap. KML, dvs. områden som förklaras som byggnadsminnen eller kulturreservat enligt föreslagna nya bestämmelser.

SOU 1996: 128

8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen 1988:950 om

kulturminnen m.m.

1 kap. Inledande bestämmelser 2 § I denna lag finns bestämmelser om ortnamn, fomminnen, kulturhistoriskt värdefulla byggnader, anläggningar och områden, kyrkliga kulturminnen samt om utförsel och återlämnande av kulturföremål. Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, i denna lag i fortsättningen kallat Riksantikvarieämbetet, har överinseende över kulturminnesvården i landet. Riksantikvarieämbetet får överklaga beslut av domstol eller annan myndighet enligt denna lag.

Ändringen i första stycket anger att lagen också innehåller bestämmelser om

ortnamn och om kulturhistoriskt värdefulla byggnader, anläggningar och områden. I övrigt är ändringarna redaktionella

Ortnamn

4 § Vid statlig och kommunal verksamhet skall god ortnamnssed iakttas. Detta innebär

att hävdvunna ortnamn inte utan starka skäl ändras till form och syftning,

att stavningen av ortnamn i övrigt sker enligt vedertagna språkriktighetsregler, om inte hävdvunna stavningsformer talar för annat, att vid nybildning av ortnamn deras påverkan på hävdvunna namn beaktas samt att i flerspråkiga områden svenska, samiska och finska så långt mojnamn ligt används på kartor samt vid skyltning och övrig utmärkning. godkänts offentlig kartproduktion skall användas i sin god- Namn som för kända form

och har kommenterats i avsnitt Paragrafen är ny Begreppet god ortnamnssed, som skall följas i all statlig och kommunal verksamhet, kan sägas bestå av två led. I det första som behandlas i att-satsema i första stycket anges vilka synpunkter som skall anläggas av befattningshavare som av olika anledningar bestämmer vilka namnformer som skall användas i skilda sammanhang när dessa inte redan har fått en godkänd form. Dessa synpunkter gör sig också gällande när namnformer skall godkännas för införande i Lantmäteriverkets ortnamnsregister, dvs. vara normerande för de allmänna kartorna. I det andra ledet som avspeglas i andra stycket anges att namn som redan har fått godkänd form i ortnamnsregistret skall användas i denna form. I en

Författningskommentar

KML bör dock inte meddelas några närmare föreskrifter om hur och av vem kartorna skall framställas.

2 kap. Fornminnen 9 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela som skydds- och ordningsföreskrifter rörande vad allmänheten har att iaktta inom och i närheten av områden som avses i 2 Föreskrifter i första stycket får även meddelas för områden där som avses fomfynd har påträffats, om det kan ske utan att någon väsentlig olägenhet uppstår. Sådana föreskrifter får gälla längst till dess att platsen har undersökts enligt 8 Länsstyrelsen får meddela särskilda bestämmelser om användningen av mark i närheten områden i 2 § under förutsättning att den påav som avses gående användningen inte avsevärt försvåras.

Paragrafens allmänna syfte har kommenterats i avsnitt Första och andra styckena innehåller bemyndigande för regeringen att överlåta länsstyrelseratt meddela föreskrifter för allmänhetens uppträdande inom och invid na fomlämningsområden och områden där fomfynd har påträffats. De förutsätter den ändring av 8 kap. 7 § RF som kommenterats i avsnitten 7 och 8.1. Meningen är att regeringen skall subdelegera bemyndigandet till länsstyrelsema genom ett tillägg till KMF. Föreskrifterna skall kunna förstärka och precisera skyddet mot ingrepp i fornlämningar enligt 6 De skall kunna innehålla ett förbud mot tillträde till fomlämnin eller delar av den, om det är påkallat att skydda den mot slitage gen eller andra skador. Föreskrifterna skall så som är fallet med den nuvarande lydelsen av paragrafen kunna gälla även utanför själva fomlämningsområdet enligt 2 Härikan t.ex. fordonsuppställningsfrågor utanför fomlämningsområdet genom också regleras. Det bör påpekas att sådana frågor också kan behöva regleras i samförstånd med en markägare. l likhet med nuvarande avfattning av paragrafen är möjligheten att meddela föreskrifter för områden där fomfynd har påträffats tidsbegränsad intill dess att området har kunnat undersökas vetenskapligt. Den nu använda termen "fridlysning" föreslås inte längre användas i lagtexten. Detta hindrar givetvis inte länsstyrelsen från att använda den vid utformningen av föreskrifterna. I tredje stycket återfinns de nu gällande bestämmelserna av betydelse för markanvändningen i närheten av fornlämningsområden. Dessa bestämmelser beslut i särskilt fall och kräver därför inte bemyndigande enligt meddelas som 8 kap. RF. Regleringsmöjlighetema har kommenterats i prop. 1987/88: 104 77. Bestämmelserna får inte medföra ekonomisk skada för en sakägare av s.

SOU 1996: 128

sådan omfattning att denne skulle vara berättigad till ersättning enligt 2 kap. 18 § RF. De nuvarande bestämmelserna om generellt vite vid överträdelser mot föreskrifter är i själva verket att anse som straffbestämmelser. De kan därför överflyttas till 21 a Se vidare kommentaren till 3 kap. 18

21a§ Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som av uppsåt eller oaktsamhet inte anmäler fomfynd enligt 5 bryter mot föreskrifter meddelade med stöd av 9 inte gör anmälan enligt lO § andra stycket eller 4. bryter mot 18

Tillägget i andra punkten ersätter bestämmelsen i nuvarande 9 § fjärde stycket om generellt vite.

24§ Beslut av Riksantikvarieämbetet eller länsstyrelsen enligt detta kapitel överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om inte annat följer av andra stycket eller 25 Beslut av Riksantikvarieämbetet enligt 17 § överklagas hos regeringen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Kommunen får överklaga länsstyrelsens beslut enligt 2 § andra stycket, 9 § första och andra styckena och 12 § andra stycket.

Utformningen av paragrafen har skett med ledning av den principiella be-

dömning som utredningen redogjort för i avsnitt 6.2. Överprövningen av be-

slut där den enskilde inte har någon rätt till ersättning för eventuella inskränkningar i rådigheten till egendom har sålunda här hänförts till de allmänna förvalmingsdomstolamas kompetensområde. Detta innebär att så gott som alla beslutstyper som förekommer i 2 kap. bör överklagas hos länsrätten i första instans. Något behov av att räkna upp beslutstypema i paragrafen föreligger därmed inte längre. Några undantag från den angivna principen har ändå gjorts. Beslut om vård och undersökning av fasta fornlämningar och om bärgning av skeppsvrak kan medföra rätt till ersättning, men bör ändå inte överklagas hos regeringen. Sådana beslut har mycket sällan överklagats och torde även i framtiden normalt vara okontroversiella. Den enskildes ersättningsrätt avser tämlilättbedömda sakskador och inte rådi ghetsinskränknin Ärendena torde gen gar. dessutom utan undantag vara sådana att något behov av politisk styrning inte föreligger. Någon anledning att hänvisa ärenden av detta slag till regeringen finns alltså inte.

F örfattningskommentar

Regeringen bör dock behålla sin befattning med ärenden om fyndfördelning enligt 2 kap. 17 i vilka staten överlåter sin äganderätt till fomfynd på andra rättssubjekt. Detta får anses stå i överensstämmelse med bestämmelserna i 9 kap. 8 och 9 §§ RF om dispositionsrätten till statens egendom. Fastighetsdomstolarna bör även fortsättningsvis avgöra tvister om ersättning och om tillämpningen av särskilda reglerna i 2 kap. 14 § andra stycket om befrielse från kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar.

Ändringen i fiiirde stycket är en följdändring.

3 kap. Kulturhistoriskt värdefulla byggnader, anläggningar och områden 1 § Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelseområden, parker, trädgårdar och andra anläggningar samt landskapsavsni tt. Att en byggnad m.m. är skyddad som fast fornlämning eller kyrkligt kulturminne enligt denna lag hindrar inte tillämpning bestämmelserna i detta av kapitel.

I likhet med vad som gäller inledningen till övriga kapitel omtalas i paragrafen vilket tillämpningsområdet för kapitlet skall vara. Den nyhet som kommenterats i avsnitten l och 2 är att områden skall kunna omfattas av samma skydd som byggnader och anläggningar. Till skillnad från vad som gäller fornminnen och kyrkliga kulturminnen gäller inget automatiskt skydd direkt enligt lagen för byggnader, anläggningar och områden. För att skydd skall inträda, fordras ett beslut varigenom objektet i fråga, som sålunda kan vara en mindre anläggning eller ett större område, väljs ut och avgränsas. Den öppna formuleringen av första stycket avser att markera att det finns fler skyddsformer än byggnadsminnesförklaringen. Föreskrift om en lägre skyddsnivå än denna finns i 14 vari anges att anmälningsplikt kan beslutas även för objekt som inte är aktuella för byggnadsminnesförklaring. En annan skillnad från gällande rätt är att enligt andra stycket även fasta fornlämningar och kyrkliga kulturminnen, som enligt vad som nyss sades är skyddade direkt enligt lag, också skall kunna skyddas genom beslut. Skyddsbeslut bör kunna utformas så att de reglerar en hel miljö där även kan ingå sådana miljöbärande element som fornlämningar och kyrkliga kulturminnen. Det kan t.ex gälla en prästgård eller en församlingsbyggnad vars bevarandefrågor med fördel kan lösas i ett gemensamt beslut för den samlade kyrkomiljön. l den mån ett sådant skyddsbeslut medför längre gående restriktioner än skyddet direkt enligt lag kan emellertid en konsekvens i vissa fall bli att en sakägare kan påkalla tillämpning av ersättningsreglema i kapitlet.

SOU 1996: 128

Byggnadsminnen och kulturreservat

2 § Byggnader och bebyggelseområden, parker, trädgårdar och andra anläggningar samt landskapsavsnitt som är synnerligen märkliga sitt kulturgenom historiska värde får förklaras som byggnadsminne eller kulturreservat av länsstyrelsen. För egendom som tillhör staten gäller de bestämmelser regeringen meddelar om statliga byggnadsminnen eller kulturreservat. Om sådan egendom övergår till annan ägare än staten, skall de bestämmelser regeringen har meddelat gälla som skyddrbestâmmelser enligt detta kapitel.

Vid övervägande av ändringsbehovet i byggnadsminnesreglema har utredningen inledningsvis uppmärksammat en mindre lyckad redaktionell utformning av den nuvarande lydelsen av 3 kap. l § i fråga om tillämpligheten av bestämmelserna för parker, trädgårdar eller andra anläggningar. Av den nuvarande utformningen kan man få intrycket att kvalifikationskravet för sådana anläggningar är annorlunda, och sannolikt lägre, än vad som gäller för byggnader. Medan byggnader för att kunna byggnadsminnesförklaras måste vara synnerligen märkliga fordras för anläggningarna att dessa har kulturhistoriskt värde. Det synes dock klart att avsikten inte varit annan än att även anläggningar måste uppfylla kraven synnerlig märklighet för att kunna bli föremål för byggnadsminnesförklaring jfr prop. 1987/88:lO4 s. 49 och 86. Den till Lagrådet remitterade lagtexten gav också ett klart uttryck för denna avsikt. Emellertid kom denna redaktion att ändras i enlighet med ett förslag av Lagrådet, som syftade till annat än att justera kvalifikationskravet för parker, träd-

gårdar och andra anläggningar ifr prop. 1987/88: 104 s. 107.

Enligt utredningens mening bör bestämmelsen nu redigeras så att den avsedda innebörden tydligt framgår. I första stycket anges kvalitetskriterierna för byggnadsminnesförklaring och den nya termen kulturreservatsförklaring. Bestämningen synnerligen märklig föreslås behållas och kommer sålunda att markera att det även i fråga om anläggningar, områden och landskapsavsnitt skall gälla särskilda kvalitetskrav. Valet av ordet landskapsavsnitt avser att markera att förklaringen måste avse ett i beslutet avgränsat område. I lagtexten anges inte i vilka fall benämningarna byggnadsminne resp. kulturreservat skall användas. Denna fråga får länsstyrelserna ta ställning till från fall till fall beroende om en byggnad eller ett område framstår det som huvudsakliga bevarandeobjektet. Ingen skillnad i skyddsnivå mellan de båda benämningarna är avsedd. Hur ingripande skyddet i ett särskilt fall skall vara regleras i resp. beslut.

F ärfattningskommentar

Till skillnad från gällande ordning föreslås även lösöre kunna ingå i en byggnadsminnes- eller kulturreservatsförklaring. Regleringen av vilket lösöre som kan omfattas och hur lösöret påverkas av förklaringen anges i 3 § och kommenteras i anslutning till denna paragraf. I andra stycket finns med vissa mindre förändringar nuvarande regler om hur ett statligt byggnadsminne och för framtiden även statliga kulturreservat vid ägarförändringar övergår till att bli byggnadsminne eller kulturreservat enligt detta kapitel. En viss skillnad i förhållande till rådande ordning 7 § är att länsstyrelserna inte längre skall vara skyldiga att utfärda en speciell förklaring om detta förhållande. Under 6 § kommenteras närmare en föreslagen justerad ordning som innebär att den fastighetsförvaltande statliga myndighet som överlåter ett statligt byggnadsminne skall underrätta inte bara Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen, utan även lantmäterimyndigheten om överlåtelsen.

3 § skall länsstyrelsen I en byggnadsminnes- eller kulturreservatsförklaring genom skyddsbestämmelser ange i vilka avseenden egendomen inte får ändras och hur vård och underhåll skall utföras. I skyddsbestämmelserna får också tas upp sådant lösöre som väsentligen bidrar till egendomens kulturhistoriska värde samt anges var lösöret skall förvaras, hur det skall underhållas och i vilka avseenden det inte får förändras. Skyddsbestämmelsema skall så långt möjligt utformas i samförstånd med sakägare. En sakägare får inte åläggas mer omfattande skyldigheter än som motiveras av bevarandet av det kulturhistoriska värdet. Skälig hänsyn skall tas till användningen av byggnaden, anläggningen eller området och till sakägarens önskemål i övrigt. För att skyddsbestämmelserna skall få omfatta

lösöre fordras ägarens samtycke. fråga om tillstånd till avvikelse från skyddsbestämmelsema finns före-

skrifter i 12

I första stycket anges vilka restriktioner en byggnadsminnes- eller kulturreservatsförklaring i varje enskilt fall skall medföra för i första hand ägaren men också för andra berörda, som arrendatorer, hyresgäster och andra nyttjanderättshavare. Bytet av term från det nuvarande skyddsföreskrifter till skyddsbestämmelser har behandlats i avsnitt 2.6.5. Restriktionema skall kunna avse såväl rivning, varmed avses samma sak som i PBL, dvs. ett nedrivande av en byggnads stomme, och andra ändringar av det skyddade objektets fysiska gestalt. Det bör även i fortsättningen vara möjligt att skilja mellan rivningsförbud och förbud mot övriga ändringar, även den normala tillämpningen får förutsättas innebära att varken den ena om eller andra förändringen skall kunna företas utan länsstyrelsens prövning. Det kan dock inte uteslutas att i vissa speciella fall ett rivningsförbud kan framstå som onödigt. Det kan t.ex. gälla ett kulturreservat där hävdade landskaps-

SOU 1996: 128

element kan framstå som betydligt viktigare än ett rivningsförbud för byggnader i området. Möjligheten att låta skyddsbestämmelsema omfatta även lösöre väsom sentligen bidrar till objektets kulturhistoriska värde har kommenterats i utredningens betänkande SOU 1995:128 Kulturegendomar och kulturföremål, s. 177 Den här föreslagna lagtexten avviker dock av redaktionella skäl något från den tidigare föreslagna. Med tanke att enligt de föreslagna reglerna både objekt flera slag och av områden av större utsträckning än dagens regler normalt medger skall kunna omfattas av en byggnadsminnes- eller kulturreservatsförklaring med tillhörande skyddsbestämmelser är det viktigt att det omfattade objektet/området väl definieras i bestämmelserna. Normalt torde det alltid befogat att låta vara en detaljerad karta ingå i skyddsbestämmelsema. I andra stycket anges vilka hänsynstaganden som länsstyrelsen har att göra i förhållande till enskild rätt. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 3 kap. 3 § med den terrninologiska justeringen att den nuvarande lydelsen "byggnadens ägare och ägare till kringliggande markområde" bör ersättas med "sakägare". Med en utvidgad användning av möjligheten att skydda områden och landskapsavsnitt får man nämligen räkna med att arrendatorer och andra nyttjanderättshavare eller personer med särskild rätt till fastigheten kan bli berörda av skyddsbestämmelsema i sådan grad att samförstånd bör sökas även med dessa. Vidare innehåller stycket ett av utredningen tidigare föreslaget tillägg SOU 1995: 128 rörande villkoret för att förklaringen skall få omfatta lösöre, nämligen att ägaren alltid måste ha lämnat sitt samtycke. Om inventarierna i fråga är i flera eller skilda ägares händer krävs givetvis samtycke alla. Om invenav tarierna ägs av någon annan än den som svarar för det objekt som de hör till kan man inte heller undgå att fordra samtycke av den senare. Tredje stycket innehåller en upplysning om de särskilda reglerna i 12 § i fråga om ändring av ett objekt i strid med de skyddsbestämmelser gäller. som Upplysningen fyller här syftet att ange att en byggnadsminnes- eller kulturreservatsförklaring inte innebär detsamma som en "död hand över fastigheten utan att ändringar kan medges efter särskild prövning.

4 § I avvaktan på slutligt beslut i ett ärende byggnadsminnes- eller kulturom reservatsfärklaring får länsstyrelsen besluta skyldighet att till länsstyrelom sen anmäla förestående åtgärder som innebär uppförande, rivning eller andra ändringar av byggnader eller anläggningar i den mån åtgärderna är ägnade att minska det kulturhistoriska värdet anmälningsplikt. Ett sådant beslut medför förbud mot att utföra angivna åtgärder innan anmälan har gjorts till länsstyen relsen och under en månad sedan den kommit in dit, inte länsstyrelsen om dessförinnan har godkänt åtgärderna.

Författningskommentar

Ett beslut enligt första stycket förfaller om länsstyrelsen avgör ärendet utan att utfärda förklaring eller när tre år förflutit från det att beslutet om anmälningsplikt meddelades.

5 § Om länsstyrelsen vill förbjuda en åtgärd som angetts i ett beslut enligt 4 § under längre tid än som sägs där, skall länsstyrelsen underrätta den gjort som anmälan om detta inom månad från det att anmälan kom in. Sker det inte, en får åtgärden utföras. Länsstyrelsen får förbjuda åtgärder i 4 § även som avses utan ett föregående beslut om anmälningsplikt. Ett förbud enligt första stycket får gälla i högst sex månader. Om det finns synnerliga skäl får förbudet förlängas i högst sex månader varje gång. Beslutar länsstyrelsen att förbjuda en åtgärd enligt första stycket har ägare eller innehavare av särskild rätt till berörd fastighet rätt till ersättning för skada enligt féreskriftema i 8-11 §§.

I de här föreslagna paragrafema regleras länsstyrelsens möjligheter att besluta om interimistiska restriktioner i fråga om fysiska ändringar i fråga om byggnader eller område som berörs av ett pågående ärende om byggnadsminne eller kulturreservat. Bestämmelsen i 4 § har vissa drag gemensamma med nuvarande 6 § om anmälningsplikt, men skiljer sig på en avgörande punkt från denna. Den avgörande skillnaden är att den nuvarande bestämmelsen enligt ordalydelsen inte kan användas i ärenden som redan är under handläggning jfr Riksantikvarieämbetets allmänna råd 1991:3 Byggnadsminnesförklaring s. 71 f. Anmälningspliktens praktiska tillämpbarhet torde dock öka betydligt om den kan beslutas också för objekt som länsstyrelsen redan har under behandling. Även för vissa fall där en byggnadsminnes- eller kulturreservatsförklaring inte är aktuell bör det finnas vissa möjligheter att besluta om anmälningsskyldighet. Regler om detta föreslås bli införda i 14 Regleringen i de nu aktuella paragraferna skall kunna fungera i flera steg. När ett byggnadsminnesärende m.m. inleds bör länsstyrelsen fundera över risken för att fastigheten under handläggningstiden undergår sådana förändringar att det kulturhistoriska värdet urholkas. Om en sådan risk förefaller beaktansvärd det torde inte kunna undvikas att bedömningen blir sköns- mässig bör länsstyrelsen enligt 4 § kunna besluta om skyldighet för ägare eller annan att anmäla förändringar innan de kommer till utförande. I beslutet anges vilka förändringar som skall vara interimistiskt förbjudna. Det bör givetvis inte göras mer ingripande än som är motiverat från fall till fall. Ett beslut om anmälningsplikt medför med andra ord i utgångsläget ett förbud under tiden fram till dess att ställning tagits till frågan om byggnadsminne eller kulturreservat mot att utföra åtgärder som är riskabla för det kulturhistoriska värdet utan en föregående anmälan till länsstyrelsen. Genom att göra en

SOU 1996: 128

anmälan kan dock den som är intresserad av att utföra åtgärderna få förbudet prövat nytt inom en månad. Om länsstyrelsen inte svarar en anmälan upphör förbudet att gälla för de anmälda åtgärderna, men gäller i övrigt vidare. Det bör dock finnas en bortre tidsgräns vid vilken anmälningsplikten upphör i sin helhet. För att inte onödigt långa handläggningstider skall följa ett interimistiskt beslut om anmälningsplikt bör beslutet löpa ut automatiskt efter tre år. Om ärendet avslutas utan en förklaring bör anmälningsplikten också förfalla automatiskt. I vissa fall som anges i 14 § kan det dock finnas anledning att besluta om anmälningsplikt med stöd av den paragrafen. Skulle Riksantikvarieämbetet utnyttja sin möjlighet att överklaga, kan länsrätten enligt 28 § förvaltningsprocesslagen 1971:291 förordna att anmälningsplikten skall fortsätta att gälla. Anmälningsplikten med åtföljande förbud har redan i gällande rätt ansetts vara så föga betungande att den inte bör föranleda någon ersättningsrätt för sakägare. Någon ändring i detta synsätt motiveras inte heller av de nu föreslagna justeringama. Givetvis bör ett beslut om anmälningsplikt även fortsättningsvis kunna överklagas, men bör också i enlighet med nuvarande re- gel i 21 § ändå gälla, i avvaktan överprövningen. - Det ligger i sakens natur att ett beslut om anmälningsplikt för att bli effektivt måste utformas ett sätt som ger ägare och brukare tydlig information om vilka åtgärder som inte får företas utan föregående anmälan. Möjligheten att skydda områden och landskapsavsnitt ställer ytterligare anspråk på denna tydlighet. När en anmälan görs påkallar den ett snabbt ställningstagande från länsstyrelsens sida. Om de anmälda åtgärderna skall stå under fortsatt förbud helt eller delvis eller medges bara vissa villkor efter utgången av månadsfristen i 4 § måste länsstyrelsen enligt 5 § meddela ett uttryckligt beslut med denna innebörd. Det bör också liksom i nu gällande rätt finnas en möjlighet för länssty- - relsen att utan ett föregående beslut om anmälningsplikt direkt förbjuda åtgärder som äventyrar det kulturhistoriska värdet. Ett förbudsbeslut enligt 5 § bör kunna gälla samma premisser som de interimistiska förbud som kan meddelas med stöd av gällande lydelse av 5 Förbudet får sålunda enligt andra stycket bara gälla högst sex månader i taget och bör få förlängas för högst samma tid endast om det finns synnerliga skäl. Med ett förbud enligt 5 § inträder också ersättningsrätt för den som drabbas av skada genom den fortsatta inskränkningen i sin handlingsfrihet, vilket särskilt angetts i tredje stycket. Den ekonomiska skada som kan bli följden av ett interimistiskt förbud torde vara starkt avhängig av hur länsstyrelsens bedömning slutligen utfallet. Beslutar länsstyrelsen om byggnadsminnes- eller kulturreservatsförklaring lär skadan av det interimistiska förbudet ofta bli konsumerad av den marknadsvärdesskada som skall beräknas enligt 10 Om länsstyrelsen däremot beslutar att inte utfärda någon förklaring och ägaren sålunda åter blir fri att företa åtgärder på fastigheten, kan det ändå kvarstå

F iirfatmingskorrunentar

restskada, knappast består i någon påverkan på marknadsvärdet. en som Skadan kan i stället ha sin grund i sådana omständigheter som försenad byggstart, onödig kreditränta, dubbel bosättningskostnad i avvaktan på renovering Även sådana skador torde ersättningsgilla till följd av hänm.m. vara visningen i 13 § till expropriationslagen 1972:719 med dess regler om s.k. övrig skada.

6 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela dds- och ordningsföreskrifter för vad allmänheten har att iaktta inom ett s område är byggnadsminne eller kulrurreservat. som

Behovet möjlighet att reglera allmänhetens tillträde inom fomlämningsav en områden har kommenterats i avsnitt 7 och vid 2 kap. 9 Ett motsvarande behov kan i vissa fall finnas också inom egendom som omfattas av skyddsbestämmelser för byggnadsminnen eller kulturreservat. Inom kulturreservaten kan det särskilt känsliga planteringar, odlingar och andra naturtyper som vara fordrar slitage och risk för åverkan minimeras. Föreskrifterna kan också att gälla exempelvis tältning och fordonsuppställnin Som framgått avsnitt 7 fordrar den föreslagna bestämmelsen en grundav lagsändring för att kunna träda i kraft.

7 § Riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen eller den som arbetar länsstyreluppdrag har rätt att få tillträde till byggnader, anläggningar och områden sens eller kulturreservatsförklaring där som berörs av byggnadsminnes- samt att vidta de åtgärder och undersökningar som behövs för lagens tillämpning.

Paragrafen överenstämmer efter vissa anpassningar med nuvarande 9 Det kan i sammanhanget påpekas att en vägran att lämna tillträde med stöd föreslagen lydelse 17 § kan föranleda länsstyrelsen att begära av senare av särskild handräckning eller sätta ut ett föreläggande, eventuellt med vite.

Ersättning och inlösen 8 §

Ägare och innehavare särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning av

av staten om skyddbestämmelser utgör hinder för rivning byggnad och skadan därav är betydande av en i förhållande till värdet berörd del av fastigheten, eller av annat sätt innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

SOU 1996: 128

Ersättning enligt första stycket får, det är lämpligt, utgå med årliga beom lopp med rätt för sakägaren eller staten att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden. Medför skyddsbestämmelser att synnerligt uppkommer vid användmen ningen av fastigheten, är staten skyldig att lösa fastigheten ägaren begär om det. Bestämmelserna enligt första stycket tillämpas också då länsstyrelsen meddelat förbud enligt 5 Ersättning som därvid utgår skall, det finns om skäl, avräknas mot ersättning sedermera kan komma utgå med stöd som att av denna paragraf Vid tillämpningen av första och tredje styckena skall även beaktas andra beslut om skyddsbestämmelser samt beslut i 14 kap. 8 § första som avses stycket 2 och 3 plan- och bygglagen 1987:10, 11 och 19 §§ naturvårdslagen 1964:822, förbud enligt 20 § andra stycket och 21 § andra stycket samma lag och beslut enligt 18 § skogsvårdslagen 1979:429 och 19 kap. 2 § vattenlagen 1983:291, under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet skyddsbestämmelser. Dessutom om skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen

som i särskilda fall har inträtt under tid. Har talan eller rätt till

samma ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 9 § eller motsvarande bestämmelser i plan- och bygglagen, naturvårdslagen, skogsvårdslagen eller vattenlagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuvarande 10 Ersättningsbestämmelserna i KML har sammanhang med ersättningsbestämmelser i PBL såtillvida som att beslut som meddelats med stöd antingen KML eller PBL enligt av femte stycket inom en tioårsperiod skall beaktas vid den ersättningsbedömning som sker vid det senaste beslutet ackumulerad skada. Om utredningens förslag följs beträffande kulturreservat och ändring gränsdragningsav bestämmelsen i NVL gentemot KML lär beslut restriktioner enligt KML om också kunna gälla sådana områden kan beröras restriktioner enligt som av NVL. Paragrafen har justerats i enlighet därmed. Det finns också bestämmelser i NLV och vattenlagen 1983:291 bör justeras motsvarande som sätt.

9 § Innan beslut fattas byggnadsminnes- eller kulturreservatsförklaring, om får länsstyrelsen förelägga den som vill göra anspråk på ersättning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader från det han fått del föreläggandet, av anmäla detta till länsstyrelsen. Ett sådant föreläggande skall åtföljas uppgift av om de skyddsbestämmelser som avses bli utfärdade. Den inte anmäler som sina anspråk inom den utsatta tiden har förlorat sin rätt till ersättning eller inlösen. Länsstyrelsen beslutar om ersättning och inlösen.

Författningskommentar

Avtal mellan staten och en sakägare eller vad de uppenbarligen har förutskall gälla mellan dem i fråga ersättning eller inlösen skall även gälla satt om för den senare förvärvar sakägarens rätt. som

Paragrafen motsvarar nuvarande ll

Ändring och hävande

12 § Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen lämna tillstånd till att ett byggnadsminne eller kulturreservat ändras i strid med skyddsbestämmelserna. Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de förhållanden föranleder ändringen. Villkoren får avse hur som ändringen skall utföras samt den dokumentation som behövs. Utseende och

beskaffenhet före ändringen skall alltid dokumenteras, om det inte är uppen-

bart onödigt.

Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med nuvarande 14 Till den har dock förts regeln i 16 § KMF att byggnadens utseende och beskaffenhet om före ändringen alltid skall dokumenteras. En regel av detta slag hör bättre hemma i lag än i förordning. Sakinnehållet i fråga om vad som kan krävas villkor för ändringstillstånd utläses dessutom lättare om det framgår i en som och samma bestämmelse.

13§ byggnadsminne eller kulturreservat medför hinder, olägenhet eller Om ett står i rimligt förhållande till dess betydelse, får länsstyrelsen kostnad som inte jämka skyddsbestämmelsema eller häva förklaringen. Länsstyrelsen får också häva förklaring framstår som ändamålslös. en som Regeringen får häva förklaring eller jämka skyddsbestämmelser, om en regeringen tillstånd till expropriation rör ett byggnadsminne eller ger som kulturreservat och skyddsbestämmelsema inte kan bestå utan olägenhet för expropriationsändamålet. Vid beslut att häva förklaring eller att jämka skyddsbestämmelser om en får länsstyrelsen eller regeringen förordna att den som begär hävandet eller jämkningen skall bekosta särskild dokumentation, om det är skäligt.

Paragrafen är i förhållande till nuvarande 15 § redigerad endast beträffande språk och nödvändiga följdändringar.

SOU 1996: 128

Anmälningsplikt for byggnader, anläggningar och områden

14§ Utan att fråga uppkommit om byggnadsminnes- eller kulturreservatsförklaring får länsstyrelsen besluta om anmälningsplikt enligt 4 § första stycket för byggnader, anläggningar, områden och landskapsavsnitt kulturhistoav riskt värde, om staten betalar bidrag till bevarande kulturhistoriska värden av eller på annat sätt har medverkat till att säkerställa kulturhistoriska värden. Ett beslut om anmälningsplikt enligt första stycket gäller i första hand i högst tre år, men får förlängas med högst tre år i taget. Beslutet får omprövas vid ändrade förhållanden.

Den anmälningsplikt som regleras i den här föreslagna bestämmelsen och som motiverats i avsnitt 2.5.2 skall kunna gälla objekt har ett kulturhissom toriskt värde, men inte är aktuella för byggnadsminnes- eller kulturreservatsförklaring. Om länsstyrelsen redan på ett tidigt stadium handläggningen av av ett sådant ärende anser det vara sannolikt att objektet Lex. inte möter kravet på att vara synnerligen märkligt eller att något annat hinder föreligger mot en förklaring, bör givetvis anmälningsplikt inte beslutas interimistisk åtsom en gärd i avvaktan det slutliga beslutet i det ärendet. Som framhållits i den allmänna motiveringen bör besluten tidsbegränvara sade till tre år, med möjlighet till förlängning. Något skäl för att ett beslut om anmälningsplikt inte skall kunna omprövas även vid andra tidpunkter då ändrade förhållanden kan ha inträtt finns inte, och erinran detta kan en om vara motiverad i paragrafen.

Ansvarsbestämmelser m.m.

5§ Länsstyrelsen får ifråga om byggnadsminne eller kulturreservat hos kronofogdemyndigheten begära särskild handräckning enligt lagen 1990:746 om betalningsföreläggande och handräckning för att avbryta pågående förstörelse, säkerställa vård- eller underhållskyldighet enligt skyddsbestämmelserna, återställa ändringar skett i strid med skyddsbestämmelserna, eller som i övrigt säkerställa efterlevanden av bestämmelser enligt detta kapitel. Ifall som avses i första stycket får länsstyrelsen i stället för begära säratt skild handräckning förelägga den är ansvarig vidta rättelse eller som att avbryta pågående åtgärder. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Har ett beslut om föreläggande meddelats någon i egenskap ägare till av viss fastighet och övergår fastigheten till ny ägare gäller föreläggandet i stället mot denne. Har löpande vite enligt lagen 1985:206 om viten utsatts i före- 304 läggandet, och har fastigheten övergått köp, byte eller gåva, gäller genom

Författningskommentar

vitet mot den nye ägaren räknat från tidpunkten för äganderättsövergången under förutsättning att anteckning om vitesföreläggandet enligt fjärde stycket gjorts dessförinnan. Löpande vite viss period får tas ut endast som avser av den som var ägare vid periodens början. Annat vite gäller inte mot den nye ägaren, men får sättas ut mot denne. Beslut om föreläggande eller om återkallat föreläggande skall genast tillställas inskrivningsmyndigheten för anteckning i inskrivningsregistret.

Nuvarande bestämmelser om förelägganden, viten och handräckning i 16- 17 §§ har här förts samman samt getts en mer tydlig innebörd samtidigt som ingripandemöjlighetema skärpts. Genom skyddsbestämmelsema fastläggs vad som gäller i fråga om för-

valtningen av varje särskilt byggnadsminne resp. kulturreservat. Åliggandena

kan ha formen såväl av påbud att företa vissa åtgärder som förbud mot att vidta åtgärder. Påbudsmomentet består normalt av en skyldighet att vårda och underhålla objektet. Detta påbud kan göras mer preciserat än den allmänna underhållsplikt som föreskrivs i 3 kap. 13 § PBL och kan sålunda motsvara skyddsbestämmelser enligt samma lag. Det torde närmast vara till säkerställande av vård- och underhållsskyldigheten som de nuvarande bestämmelserna i 16 § syftar. Bestämmelsen är emellertid enligt ordalydelsen tillämplig på varje försummelse mot skyddsföreskriftema. Den ger ingen möjlighet att utfärda föreläggande vid vite. Däremot får länsstyrelsen utföra de försummade åtgärderna på ägarens bekostnad, om denne inte efterkommer föreläggandet. Förbudsmomentet i skyddsbestämmelsema består i att objektet inte utan länsstyrelsens tillstånd enligt 14 § får ändras i strid med vad som nämnare kan ha angetts. Länsstyrelsen får med stöd av nuvarande 17 § första stycket förelägga ägaren att återställa otillåtna ändringar om det är möjligt. Förelägganden av detta slag kan förenas med vite. På viten av detta slag är lagen 1985:206 om viten tillämplig. Vitesbeloppet är inte maximerat. Det förefaller enligt gällande bestämmelser inte möjligt att förelägga någon att fullgöra anmälningsplikt enligt 6 § eller respektera ett förbud enligt 5 överträdelser i fråga skyldighetema i de nämnda paragrafema är däremot om straffbara. I 17 § andra och tredje styckena anvisas länsstyrelsen vidare den möjligheten att ansöka hos kronofogdemyndigheten om särskild handräckning enligt lagen 1990:746 om betalningsföreläggande och handräckning. Särskild handräckning får användas för att avbryta pågående förstörelse av ett byggnadsminne eller för att återställa det. Särskild handräckning får dessutom ges för att säkerställa efterlevnaden av andra bestämmelser i 3 kap. Denna metod framstår sålunda som användbar i alla de fall där länsstyrelsen också kan besluta om föreläggande. Särskild handräckning får enligt den angivna lagen avse åläggande för svaranden att vidta eller tåla en åtgärd när särskild handräckning får ske enligt

SOU 1996: 128

lag. Kronofogdemyndigheten skall handlägga sådana ärenden snabbt; tiden för svaranden att avge yttrande över en ansökan får t.ex. inte utan särskilda skäl sättas längre än till två veckor och ytterligare skriftväxling är inte medgiven. Kronofogdemyndigheten skall därefter ge utslag i ärendet och underrätta parterna om detta. Om inte sökanden begärt något annat, skall kronofogdemyndigheten självmant verkställa utslaget enligt 2 kap. l § utsökningsbalken. Verkställigheten sker genom att kronofogdemyndigheten förelägger svaranden föreläggandet får förenas med vite och föreläggandet gäller omedelbart - 2 kap. 15 och 19 §§ utsökningsbalken att fullgöra vad som åligger honom eller att iaktta förbud eller annan föreskrift eller genom att myndigheten själv vidtar lämplig åtgärd 16 kap. 12 § utsökningsbalken. Kostnaderna för förrättningen får genast utsökas hos svaranden 17 kap. 8 § utsökningsbalken. Endast om kostnaderna inte kan tas ut från svaranden skall sökanden svara för dem. I det senare fallet blir det en fråga om vilken statlig myndighets anslag som skall belastas, länsstyrelsens eller kronofogdemyndighetens. I reglerna om särskild handräckning har länsstyrelsen sålunda tillgång till ett kraftigt verkande medel för att i alla tänkbara situationer av försummelser mot skyddsföreskriftema eller andra bestämmelser för byggnadsminnen åstadkomma rättelse en försumlig ägares bekostnad. Mot denna bakgrund kan det framstå som föga ändamålsenligt för länsstyrelsen att använda sina egna föreläggandemöjligheter, särskilt som dessa förefaller på ett inte helt lättbegripligt sätt både vara överlappande och samtidigt inte heltäckande. Nuvarande regler framstår dessutom inbördes som något haltande i och med att den ena sortens föreläggande kan förenas med vite, den andra inte. Visserligen ger den senare föreläggandemöjligheten länsstyrelsen rätt att ålägga den försumlige att svara för rättelsekostnadema. För att få betalning för dessa kostnader av en tredskande eller en betalningssvag part torde länsstyrelsen vara hänvisad till att begära betalningsföreläggande, vilket givetvis innebär att kronofogdemyndigheten ändå i ett senare skede måste involveras. Det måste i normalfallet framstå som betydligt effektivare för länsstyrelsen att redan från början vända sig till kronofogdemyndigheten. Av de angivna skälen kan det övervägas huruvida det behövs några föreläggandemöjligheter för länsstyrelserna vid sidan av möjligheterna att begära särskild handräckning. Om förelägganderätten skulle tas bort innebär det givetvis inte att länsstyrelserna skulle betas möjligheten att på annat sätt uppmana en försumlig ägare att återställa obehöriga ändringar. Sådana uppmaningar får alltid förutsättas föregå användandet av tvångsmedel. Utredningen anser ändå inte att föreläggandemöjligheten bör tas bort. I vissa situationer kan det framstå som mer praktiskt för länsstyrelsen att själv utfärda ett föreläggande än att vända sig till en måhända för tillfället hårt belastad kronofogdemyndighet. I situationer där länsstyrelsen gör den bedömningen att ett eget föreläggande bör kunna ge önskat resultat kan det också framstå som en onödig omgång att blanda in en annan myndighet.

F ärfattningskommentar

Föreläggandemöjligheten bör alltså finnas kvar, men lagtekniskt utformas på ett annat sätt än enligt nuvarande lydelse. Man kan jämföra med 10 kap. 14 § PBL där byggnadsnämnden har givits motsvarande föreläggandemöjligheter subsidiärt till möjligheten att ansöka om särskild handräckning. På motsvarande sätt bör förelägganderätten utformas i en ny lydelse av 15 Föreläggandemöjligheten bör stå öppen både för att säkerställa vård- och underhållsinsatser i enlighet med skyddsbestämmelsema punkt 2 och för att åstadkomma rättelse i fråga om otillåtna ändringsåtgärder punkt 3. För tydlighetens skull kan det också vara en fördel att det att föreläggande kan anges utfärdas för att avbryta pågående förstörelse punkt 1. Vad som anges under punkt 4 syftar närmast till att säkerställa interimistiska åligganden enligt 6 dvs. anmälningsplikt och förbud mot att vidta vissa åtgärder. I sådana fall finns ännu inga skyddsbestämmelser. överträdelser i fråga anmälom ningsplikt eller ett förbud mot att företa vissa åtgärder är visserligen straffbara. Det kan ändå inte uteslutas att det i vissa sammanhang när förbjuden en åtgärd synes vara förestående, kan vara mer effektivt att länsstyrelsen ingriper med ett föreläggande med ett väl avpassat vite i syfte att motverka åtgärden i fråga, än att den litar till straffregelns avhållande kraft. Föreläggandemöjlighetema bör kunna kombineras med vite i alla de angivna fallen. Ytterligare en ändring bör göras i föreläggandereglerna. Enligt nuvarande lydelse får föreläggande riktas endast mot ägaren av ett byggnadsminne. Den omständigheten att även områden bör kunna omfattas av förklaring medför givetvis att även ägarna av sådana områden bör kunna nås av föreläggande. Emellertid är inte enbart en sådan följdändring i fråga om adressatkretsen tillräcklig för att länsstyrelsen i alla situationer skall kunna nå är personer som ansvariga för missförhållanden med rättadresserade förelägganden. I vissa sammanhang kan en nyttjanderättshavare, t.ex. en arrendator eller hyresgäst, eller en förvaltare eller ett förvaltningsorgan vara den som ligger närmast till hands att svara för de åligganden som föreläggandet avser. Begränsningen till just ägare framstår följdaktligen som mindre välmotiverad. Ett föreläggande bör sålunda kunna riktas till den som det i enskilda fallet är ansvarig för försummad vård- eller underhållskyldighet eller som utfört en otillåten åtgärd jfr lO kap. 15 § PBL och 39 § NVL. Ansvarighetsförhållanden kan inte alltid utredas. I sådana fall torde få man utgå från att ägaren är ansvarig. Den utsätts för förelägganden som som vederbörande anser vara felaktiga kan redan enligt gällande regler överklaga beslutet. Till skillnad från förelägganden som kronofogdemyndigheten kan meddela i ärenden om särskild handräckning enligt 2 kap. 15 § utsökningsbalken gäller nämligen inte förelägganden enligt 3 kap. 17 § KML innan de har vunnit laga kraft Som redan framhållits är lagen om viten tillämplig på viten beslutade enligt KML. Det innebär bl.a. att vitesförelägganden alltid skall delges 2 § fjärde

SOU 1996: 128

stycket. Det betyder att reglerna i delgivningslagen 1970:428 skall iakttas; det räcker alltså inte med det öppnare underrättelseförfarande som medges i förvaltningslagen. Vidare ger viteslagen möjlighet att förelägga löpande vite 4 §. Frågor om utdömande av vite prövas normalt av länsrätt 6 §. En effekt av ett föreläggande vid vite är att den straffbarhet som skulle kunna följa den överträdelse som orsakat föreläggandet bortfaller, se 18 § andra stycket. Denna effekt bör länsstyrelsen givetvis beakta. Om det framstår som utsiktslöst att utfärda ett vitesföreläggande, kan det sålunda vara mer ändamålsenligt att avstå från en sådan åtgärd och i stället anmäla överträdelsen till åtal. Itredje och fjärde styckena finns bestämmelser om löpande vite enligt lagen om viten och om anteckning i inskrivningsregistret i huvudsaklig enlighet med motsvarande bestämmelser i NVL och PBL.

16§ Till böter döms den som i fråga ett byggnadsminne eller kulturreservat i strid mot skyddsom bestämmelserna helt eller delvis river, annat sätt förstör eller utan tillstånd ändrar vad som omfattas av bestämmelserna eller inte iakttar villkor som meddelats i ett tillstånd till ändring enligt 12 vidtar åtgärder i strid med förbud enligt 4 § eller 5 Den som inte efterkommer ett vitesföreläggande enligt 15 § döms inte till straff för det som omfattas av föreläggandet.

Utan saklig ändring har nuvarande straffregel i 18 § förenklats i första stycket. Att lösöre som omfattas av skyddsbestämmelser tillagts har motiverats i SOU 1995:128 s. 177 Det kan anmärkas att såväl den gällande som den här föreslagna lydelsen av 18 med tillämpning av 1 kap. 2 § brottsbalken, innebär att endast uppsåtliga gärningar är straffbara. Något behov av att straffbelägga oaktsamma överträdelser kan knappast anses föreligga. För att undanröja skador av sådana överträdelser kan i vissa fall förelägganden eller särskild handräckning enligt 15 § vara verksamma. En allmän princip i svensk rätt anses vara att viten inte får föreläggas när straff är utsatt, om inte undantag från principen följer av särskilda författningar. Principen har dock ansetts lämplig att lagfästa prop. 1984/85:96 s. 102. För att genombryta principen i fråga om de ovan under 15 § diskuterade fallen av överträdelser har dock i gällande rätt ansetts motiverat att ta in en föreskrift motsvarande den som här återfinns i andra stycket prop. 1987/88:104 s. 110 och 118,jfr 37 § tredje stycket NVL. I den nu gällande lydelsen sägs att straff inte heller får utdömas om överträdelsen sker mot ett vitesförbud. Några särskilt föreskrivna vitesförbud finns emellertid inte i kapitlet, utan en vitespåföljd för den som bryter mot ett

Författningskommentar

förbud enligt 4 § kan endast drabba den som blivit särskilt förelagd vid vite respektera förbudet. Den här föreslagna lydelsen täcker sålunda vad som att rimligen kan ha varit avsett.

Överklagande m.m.

17§ Beslut länsstyrelsen i ärenden om byggnadsminnes- eller kulturreserav vatsförklaring enligt 2 § och skyddsbestämmelser som meddelas i samom band med förklaringen överklagas hos regeringen. Länsstyrelsens beslut att inte utfärda en byggnadsminnes- eller kulturreservatsfirklan‘ng får överklagas endast av Riksantikvarieämbetet. Beslut i övrigt enligt detta kapitel överklagas hos allmän förvaltningsdom-

stol, utom ifall som anges i 18

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Paragrafen innehåller den nyhet som motiverats i avsnitt 6 att regeringen -i stället för enligt gällande lydelse av bestämmelsens motsvarighet i 19 § som allmän förvaltningsdomstol skall överpröva länsstyrelsernas beslut i fråga förklaring byggnadsminnen och kulturreservat och i samband därmed om av meddelade skyddsbestämmelser. Beslut om ändring av den byggnad m.m. skyddsbestämmelserna gäller för bör däremot även i fortsättningen som överklagas till allmän förvaltningsdomstol, liksom övriga länsstyrelsebeslut enligt 3 kap., t.ex. om anmälningsplikt, interimistiska förbud och förelägganden. Liksom hittills bör tvistiga frågor om ersättning och inlösen prövas av fastighetsdomstol. Dit hör dock inte länsstyrelsens beslut om deposition enligt lO § nuvarande 12 § första stycket, som liksom hittills bör prövas av allmän förvaltningsdomstol, se förslaget till 18

18§ Länsstyrelsens beslut om ersättning och inlösen får inte överklagas. Den är missnöjd med ett sådana beslut får väcka talan mot staten vid fastigsom hetsdomstolen inom ett år från det han fått del av länsstyrelsens beslut Väcks inte talan inom denna tid, är rätten till ersättning eller inlösen förlorad. Staten får väcka talan vid fastighetsdomstolen mot sakägare om fastställande av de villkor som skall gälla för ersättning eller inlösen. Om beslut om byggnadsminnes- eller kulturreservatsförklaring inte kommer till stånd inom ett från det att målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen inte längre vara bindande för parterna. Talan om ersättning enligt 10 § andra stycket skall väckas vid fastighetsdomstolen.

SOU 1996: 128

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med nuvarande 20 § har undermen gått redaktionella ändringar. Deni den nuvarande lydelsen inskrivna begränsningen att talan får väckas när fråga har väckts byggnadsminnesom förklaring torde sakna praktisk betydelse och har därför tagits bort.

19§ Skyddsbestämmelser enligt 2 beslut enligt 4 och 5 §§ föreskrifter samt enligt 6 § skall tillämpas utan hinder av överklagande.

Den sakliga innebörden av den föreslagna paragrafen är densamma i som gällande 21 förutom att omedelbar tillämplighet beslut föreskrifter av om för allmänheten inom ett byggnadsminne eller kulturreservat har lagts till.

4 kap. Kyrkliga kulturminnen

1 § Kulturhistoriska värden i kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier, begravningsplatser, prästgårdar och kyrkstäder är skyddade enligt bestämmelserna i detta kapitel. Kyrkliga kulturminnen skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär inte förvanskar.

Kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser

2 §

Kyrkobyggnader enligt denna lag är byggnader invigts för svenska som kyrkans gudstjänst och vårdas kyrklig kommun domkyrkor som av en samt som står under egen förvaltning. Kyrkotomt är ett sådant område kring en kyrkobyggnad hör som samman med byggnadens funktion och miljö och som inte är begravningsplats. Begravningsplatser är sådana områden eller i 1 kap. utrymmen som avses I § begravningslagen I 990: I 44. Bestämmelserna i detta kapitel omfattar också sådana byggnader på begravningsplatser inte är kyrkobyggnader som

samt fasta anordningar såsom och portaler.

murar

3 §

Kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser har uppförts, som tillkommit eller anlagts före utgången år 1939 får inte på något väsentligt av sätt ändras utan tillstånd av länsstyrelsen. . I fråga om en kyrkobyggnad krävs alltid tillstånd för rivning, flyttning 310 eller ombyggnad av byggnaden liksom för ingrepp i eller ändring dess av ex-

Författningskommentar

teriör och interiör med dess fasta inredning och konstnärliga utsmyckning samt för ändring av dess färgsättning. I fråga kyrkotomt eller begravningsplats krävs alltid tillstånd för om en en utvidgning av området samt för uppförande eller väsentlig ändring av byggnader, murar, portaler eller andra fasta anordningar inom området. Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de förhållanden föranleder ändringen. Villkoren får avse hur som ändringen skall utföras samt den dokumentation som behövs.

4 § Om Riksantikvarieämbetet beslutar det skall bestämmelserna i 3 § om tillståndsprövning tillämpas också i fråga om en kyrkobyggnad eller en kyrkotomt som har tillkommit efter utgången av år 1939 och som är märklig gesitt kulturhistoriska värde. Detsamma gäller en begravningsplats som har nom tillkommit efter utgången av år 1939 och ligger invid en kyrkobyggnad som uppförts dessförinnan eller är märklig genom sitt kulturhistoriska värde.

5 § Sedvanliga underhållsarbeten eller brådskande reparationsåtgärder får utföras utan tillstånd. Sådana åtgärder skall utföras med material och metoder som är lämpliga med hänsyn till byggnadens eller anläggningens kulturhistoriska värde.

Kyrkliga inventarier

6 § I varje församling samt i domkyrkor som står under egen förvaltning skall det finnas en förteckning över kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde. I förteckningen skall anges om ett föremål ägs eller förvaltas av någon annan än församlingen eller domkyrkan och om det förvaras någon annan plats än i kyrkan. Förteckning skall föras av kyrkoherden och en av kyrkorådet utsedd kyrkvärd, som skall vara ledamot eller suppleant i rådet. De skall också se till att föremålen förvaras och vårdas väl.

7 § Kontraktsprosten skall minst vart sjätte kontrollera att alla föremål i förteckningen finns kvar. Sådan kontroll skall också göras vid byte av kyrkoherde eller sådan kyrkvärd som anges i 6 § andra stycket. I en församling där kontraktsprosten är kyrkoherde skall biskopen se till att kontroll sker.

SOU 1996: 128

8 § I fråga om ett föremål i förteckningen, som inte ägs av någon enskild person eller släkt, krävs tillstånd från länsstyrelsen för att avyttra det, för att avföra det från förteckningen, för att reparera eller ändra det, eller för att flytta det från den plats där det sedan gammalt hör hemma. Tillstånd krävs inte för mera obetydliga reparationer. Sådana reparationer får inte utföras så, att föremålets kulturhistoriska värde minskas.

9 § Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet får besikta kyrkliga inventarier. Länsstyrelsen får också besluta att ett föremål skall tas upp i förteckningen. Om det finns allvarlig fara för att ett föremål skadas, får länsstyrelsen tills vidare ta hand om det eller vidta någon annan nödvändig åtgärd för att skydda eller vårda det. Innan en sådan åtgärd vidtas, skall samråd ske med kontraktsprosten eller biskopen och, om föremålet ägs av någon enskild, med denne.

10§ Om det på en begravningsplats eller i en byggnad på begravningsplats en som ägs och förvaltas av en borgerlig kommun finns föremål av kulturhistoriskt värde, tillämpas bestämmelserna i 1 § andra stycket och 69 §§ också på sådana föremål. Kommunen skall därvid ansvara för förteckningen samt förvaringen och vården av föremålen. Istället för vad som sägs i 6 § skall i förteckningen anges om ett föremål ägs eller förvaltas av någon annan än kommunen.

Bestämmelsemai l-lO §§ överenstämmer materiellt med l-l5 §§ i nuvarande lydelse, men har omredigerats med hänsyn främst till att länsstyrelsen numera ensam är tillståndsmyndighet i fråga om åtgärder rörande kyrkliga kulturminnen. Ett antal paragrafer om begravningsplatser har sålunda kunnat föras samman med motsvarande bestämmelser för kyrkobyggnader, kyrkotomter och kyrkliga inventarier. Vidare har den vård och underhållskyldighet som föreskrivits för de olika slagen av kyrkliga kulturminnen förts samman till inledande en gemensam bestämmelse.

F ärfattningskommentar

Prästgårdar

11§ På en prästgård som huvudsakligen har tillkommit före utgången av år 1939 och som är kyrklig jord enligt 41 kap. 1 § första stycket punkt 2 och andra stycket kyrkolagen 1992:300 eller enligt punkt 4 övergångsbestämmelserna till samma lag eller tidigare har varit prästgård enligt föreskrifter om kyrklig jord och som ägs eller förvaltas av ett pastorat, får inte utan länsstyrelsens tillstånd uppföras nya byggnader eller utföras sådana åtgärder som innebär rivning eller andra ändringar av byggnader eller anläggningar.

12§ En prästgård som avses i 11 § får inte överlåtas utan anmälan till länsstyrelsen. Ett avtal överlåtelse till någon annan än staten eller ett pastorat blir om inte giltigt förrän sex månader efter det att en anmälan om äverlåtelsen inkom till länsstyrelsen, såvida inte länsstyrelsen medger överlåtelsen.

13§ Bestämmelserna i 11 och 12 §§ gäller inte sådana prästgårdar som förklarats som byggnadsminnen eller kulturreservat enligt 3 kap. eller som omfattas av vård- och användningsföreskrijfter enligt 41 kap. 12 § kyrkolagen 1992:300, om länsstyrelsen beslutar att sådana föreskrifter gäller som skyddsbestämmelser enligt 3 kap.

I de tre paragrafema regleras omfattningen av det direkta lagskyddet för prästgårdar som motiverats närmare i avsnitt Vilket markområde som i det enskilda fallet utgör prästgård torde kunna avgöras med ledning av bestämmelserna i kyrkolagen eller motsvarande äldre regler samt den därpå grundade fastighetsindelningen. Till förtydligande kan tilläggas att i 11 § punkt 1 avses sådana prästgårdar som fortfarande är kyrklig jord enligt kyrkolagen, medan det i 11 § punkt 2 syftas på sådana prästgårdar som tidigare varit kyrklig jord, men som numera innehas av ett pastorat. En före detta prästgård som innehas av någon annan, t.ex. har sålts till en kommun eller privatperson, omfattas däremot givetvis inte. I 11 § föreskrivs en generell tillståndsplikt för vissa fysiska förändringar. I 12 § stadgas en skyldighet för det förvaltande kyrkliga organet att anmäla förestående överlåtelser till länsstyrelsen. Avsikten med den frist som länsstyrelsen får är att den skall ha en möjlighet att bedöma prästgårdens kulturhistoriska värde och i förekommande fall besluta att den skall utgöra byggnadsminne eller kulturreservat innan överlåtelsen blir giltig. Genom bestämmelsena i 13 § undantas från den generella skyldigheten att söka tillstånd för förändringar och anmäla överlåtelser dels sådana prästgårdar 313

SOU 1996: 128

som redan är eller blir byggnadsminnen, dels också sådana som omfattas av vård- och användningsföreskrifter enligt kyrkolagen, i den mån länsstyrelsen bekräftar att föreskrifterna gäller som skyddsbestämmelser enligt 3 kap.

l4§ Om Riksantikvarieämbetet beslutar det, skall bestämmelserna i 11 och 12 §§ tillämpas också i fråga om en prästgård som huvudsakligen har tillkommit efter utgången av år 1939 och som är märklig genom sitt kulturhistoriska värde.

I analogi med vad som gäller för kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser ges i denna bestämmelse en möjlighet för Riksantikvarieämbetet att utvidga det generella lagskyddet till nyare prästgårdar.

15§ Länsstyrelsen får besluta att en prästgård inte skall omfattas av bestämntelserna i 11 eller 12 såvida inte Riksantikvarieämbetet har valt ut den med stöd av 14

Efter utgången av år I 999 gäller bestämmelserna endast sådana prästgår-

dar som länsstyrelsen eller Riksantikvarieämbetet före denna tidpunkt har valt ut.

I denna bestämmelse som har karaktär av övergångsbestämmelse, men för tydlighets skull har placerats i själva lagtexten begränsas det generella prästgårdsskyddet två skilda sätt. I första stycket ges länsstyrelserna en möjlighet att undanta de prästgårdar som inte har ett tillräckligt kulturhistoriskt värde. Självfallet kan detta inte gälla sådana yngre prästgårdar som Riksantikvarieämbetet dessförinnan

funnit behöva omfattas av tillståndsplikt på grund av deras kulturhistoriska

värde. Enligt andra stycket förfaller det generella skyddet vid den tidpunkt som nu framstår som den troliga för den förutsedda ändringen av Svenska kyrkans status som statskyrka. Dock bör länsstyrelsen ha en möjlighet att genom beslut förlänga lagskyddet för prästgårdar vars kulturhistoriska värde gör detta motiverat. Riksantikvarieämbetet bör ha motsvarande möjlighet beträffande de yngre värdefulla prästgårdama. Paragrafens huvudsyfte är således att markera att länsstyrelserna så snart som möjligt bör välja ut vilka prästgårdar som har det värde som motiverar skyddsreglema.

Författningskonzmentar

K yrkstäder 16 § Kyrkstäder får inte på något väsentligt sätt förändras utan tillstånd av länsstyrelsen. Länsstyrelsen får förordna skyldighet för innehavare lägenheter om av inom en kyrkstad att inom viss tid anmäla överlåtelse av sådana lägenheter till länsstyrelsen.

Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 4.5.2.

Ansvar och överklagande m.m. 1 7 § Länsstyrelsen får hos kronofogdemyndigheten begära särskild handräckning enligt lagen 1990:746 betalningsföreläggande och handräckning om mot den som ansvarar för förvaltningen av ett kyrkligt kulturminne för att sä-

kerställa efterlevnaden av föreskrifter och beslut enligt detta kapitel. Ifall som avses i första stycket får länsstyrelsen i stället för att begära sär-

skild handräckning förelägga den som är ansvarig att vidta rättelse eller avbryta pågående åtgärder. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande rätt. På motsvarande sätt som ägare eller förvaltare av andra skyddade kultunninnen bör också de kyrkliga organen kunna åläggas att följa föreskrifter och beslut enligt KML, antingen genom det särskilda handräckningsförfarandet som kommenterats i anslutning till 3 kap. 15 § eller genom föreläggande, vid behov förenade med vite. I konsekvens med vad som gäller i fråga om andra skyddade kulturminnen borde även frågan om införande av straffansvar kunna övervägas. En sådan fråga involverar emellertid komplicerade ställningstaganden beträffande det straffrättsliga ansvaret för valda förtroendemän och utredningen har därför avstått från att lägga fram förslag i den delen.

I8§ Länsstyrelsens beslut enligt detta kapitel får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Sådana beslut får alltid överklagas av domkapitlet. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Riksantikvarieämbetets beslut enligt 4 och 12 §§ får överklagas hos regeringen.

Bestämmelsen överenstämmer i huvudsak med nuvarande lydelse av 16

SOU 1996: 128

Ikraftträdande- och Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den utom såvitt avser 2 kap. 9 § och 3 kap. 6 2 kap. 9 § och 3 kap. 6 § träder i kraft den 1 januari 1999. Beslut meddelade enligt äldre lag skall vid tillämpning av den nya lagen anses meddelade med stöd av denna. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga överklagande beslut om av som meddelats före ikraftträdandet.

Att vissa bestämmelser föreslås träda i kraft den l januari 1999 sammanhänger med att de fordrar grundlagsändring och sålunda frågan om det slutliga antagandet endast kan avgöras det riksmöte som inleds efter valet år 1998. Bestämmelserna i punkt 3 första stycket är likalydande med nuvarande punkt 3 i övergångsbestämmelserna och motiveras av att skyddsföreskrifter beslutade före ikraftträdandet skall gälla som skyddsbestämmelser enligt de föreskrifterna och att interimistiska förbud och anmälningsplikt enligt nya äldre lydelse 3 kap. 5 och 6 §§ skall äga fortsatt giltighet efter ikraftträdanav det. Bestämmelsen i punkt 3 andra stycket erfordras för att äldre föreskrifter tillämpliga ärenden i vilka beslut inte har vunnit laga kraft vid skall vara

ikraftträdandet. Övergångsregeln kan ha betydelse t.ex. i fråga om vilket

slags objekt som kan byggnadsminnesförklaras och i fråga om förelägganden vid vite som meddelats före ikraftträdandet.

8.3 Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen

1964:822

3a§ Denna lag gäller även kulturpräglade delar av natunniljön. Om skydd mot viss miljöfarlig verksamhet finns bestämmelser i miljöskyddslagen 1969:387. Bestämmelser om fornminnen, kulturhistoriskt värdefulla byggnader, anläggningar och områden samt kyrkliga kulturminnen finns i lagen 1988:950 om kulturminnen mm.

Bestämmelsen, som kommenterats i avsnitt 1.2.1, syftar till att undanröja den effekten av den nu gällande lydelsen att NVL inte skulle kunna vara överlappande tillämplig även på vissa företeelser som redan skyddas enligt KML. Formuleringen överenstämmer med det år 1991 till Lagrådet remitterade förslaget till lydelse prop. 1990/91:90 s. 548.

Författningskommentar

27a§ Vid tillämpningen av 26 och 27 §§ skall även beaktas andra beslut enligt 8 och 9 §§ samt förbud enligt 20 § andra stycket och 21 § andra stycket, beslut enligt 18 § skogsvårdslagen 1979:429, 19 kap. 2 § vattenlagen 1983:291 samt beslut som avses i 14 kap. 8 § första stycket plan- och bygglagen 1987: 10 och 3 kap. 8 § lagen 1988:950 om kulturminnen under förutsättning att besluten har meddelats inom tio år före det sem.m., naste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av beslut som avses i första stycket förlorats grund av bestämmelserna i 32 § eller 33 § eller motsvarande bestämmelser i vattenlagen, plan- och bygglagen eller lagen om kulturminnen m.m., utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas enligt första stycket.

Ändringama motiveras av att besluten om kulturreservat kan komma att be-

röra samma områden som restriktioner enligt NVL eller någon av de andra nämnda lagarna. Reglerna om s.k. ackumulerad skada i NVL bör alltså kunna tillämpas även i förhållande till beslut enligt KML.

8.4 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen

1987:10

16 kap. Bemyndiganden m.m. 2§

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun får meddela föreskrifter rörande lovpliktens omfattning i samma avseenden som anges for

beslut i detaljplan eller områdesbestämmelser i 8 kap. 5-7 §§, 8 § andra stycket samt 9 § andra och tredje styckena. Om en kommun meddelar sådana föreskrifter skall det ske i anslutning till att en översiktsplan enligt 4 kap. antas eller ändras eller att ställning tas till dess aktualitet.

Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 1.4.4. Genom den föreslagna lydelsen får kommunerna konstitutionellt sett två olika möjligheter att reglera lovpliktens omfattning. Den nuvarande möjligheten att genom beslut i särskilt fall, dvs. i detaljplan eller områdesbestämmelser, inskränka eller utvidga lovplikten kvarstår, men kompletteras här med den ytterligare möjligheten för en kommun att i samband med något beslut som rör översiktsplanen utfärda föreskrifter om en förändrad omfattning av tillståndsplikten. Denna lösning är inte densamma som tidigare föreslogs av Plan- och byggutredningen, som tänkte sig att tillståndspliktens omfattning skulle kunna regleras endast i översiktsplanen. Emellertid ingick Plan- och byggutredningens förslag i ett

SOU 1996: 128

tillståndssystem som endast delvis kom att genomföras. För Kulturarvsutredningens syften skulle det föra för långt att söka en lösning som stämmer överens med det tidigare förslaget. Att föreskrifter om tillståndspliktens omfattning skall meddelas i anslutning till beslut rörande översiktsplanen medför att förfarandereglema i 4 kap. PBL i och för sig inte behöver följas. Skälet är att det skall vara relativt enkelt för kommunerna att fatta beslut om lovpliktens omfattning, särskilt för det fallet att en kommun vid sin bedömning av översiktsplanens aktualitet finner att planen inte behöver ändras, men att det kan vara lämpligt att komplettera den med ett beslut om ändrad tillståndsplikt. Kommunallagens 1991:900 regler blir tillämpliga på den berednings- och beslutsordning som kommunen ha: att följa i sådana fall. Det sagda motsäger inte att det lämpligaste är att beredningen får ingå i det ordinarie översiktsplaneförfarandet.

Summary

On 16 June 1994 the Government issued a directive Dir. 1994:57 for the appointment of a special Enquiry to examine certain issues concerning the protection of cultural monuments and finds. The Directive lists the following headings for the work of the Enquiry: — place names buildings and built environments of cultural-historical interest — — parsonages the church villages of the North of Sweden — the export of cultural objects — the protection of certain cultural properties — certain legal issues — For the Directive see Appendix The protection of certain cultural properties and the export of cultural objects are reviewed in the Enquirys report Kulturegendomar och kulturföremâl Cultural Properties and Cultural Objects SOU 1995:128. The remaining topics are dealt with in the present report.

1 The Act concerning Ancient Monuments and Finds and other legislation on the protection and use of

land

The Directive has called attention to the problem that building permission involving ancient remains can be granted under the Planning and Building Act PBL 1987:lO without being clear permission can also be granted under the Act concerning Ancient Monuments and Finds KML1988:950. Attention also drawn to a more general need for coordination of legislation concerned with the environment. Of these laws, the Act on Management of Natural Resources etc NRLl987:l2 and the Nature Conservation Act NVL1964:822 deal with similar areas to the KML. The Directive also takes up the question of the division of responsibility between the state and local authorities for the protection of buildings and built environments of cultural-historical value. This question has been considered by the Enquiry on Planning and Building but the legislators have not yet made a decision on all of the Enquirys proposals. In the recently proposed Environment Bill was suggested that culture reserves might be established under the new law.

SOU 1996: 128

The KMLs position in respect to the NRL, the NVL, the proposed Environment Bill and the PBL being studied with a view to eliminating conflicts which might cause practical difficulties, and other possible failures in coordination.

Deliberations and proposals concerning the Act on Management Natural Resources, etc The Enquiry does not recommend that the KML be directly linked to the NRL.

The Nature Conservation Act Under Section 3a of the NVL, the NVL cannot be applied in the case of objects such as ancient remains which are already protected under the KML. This provision impractical and should be abolished.

The Environment Bill Provisions for culture reserves should be introduced into the KML where they fulfil the need for increased protection of areas of cultural-historical can value, both buildings and features of the landscape.

The Planning and Building Act No changes in principle are proposed to the division of responsibility between the state and local authorities. The local authorities’ work to safeguard cultural-historical value should be made easier through a change in the PBL so that variations in building permission requirements can be decided in simpler way than through detailed plans or special local regulations. a Regulations should not be added to the PBL for coordination with the KML. This includes protection for ancient remains.

2 Buildings and environments

The Directive takes up the need for provisions for state protection of buildings that are not of sufficient value to be listed as historic buildings, and the consequent need for a possible simplification of protection procedures for listed buildings. The terminology used for protected parks and green areas 320 should be examined.

Summary

The Enquiry reviews the current protection provisions for listed buildings and describes how the body of regulations has been applied from its inception in 1960 to the present day. On 1 January 1996 there were, according to the register of the Central Board of National Antiquities, 1,787 listed buildings, of which 379 were owned by the state. The listed entities vary considerably in size and in some cases include several buildings or large estates. Only in exceptional cases has an area of land been protected other than by being declared a protected area associated with a listed building.

Deliberations and proposals concerning the need for and degree of protection. Extended notification requirement

suggested that the county administrative boards’ present powers to order the notification of demolition and other changes to buildings deemed eligible for listing should be extended. The possibility should also apply to any buildings of a certain cultural-historical value, irrespective of whether or not they can be listed as historic buildings, the state contributes in some other way to their preservation, such as through a grant. The notification requirement should also extend to buildings that are under consideration as listed buildings. In such cases the requirement may not apply for more than three years, but in other cases should be possible to extend it. If the county administrative board has not passed a decision within one month forbidding the proposed measure, then should be permitted.

Deliberations and proposals concerning objects to be protected. Culture reserves Legislation to protect an area should be added to the KML to enable both built—up areas and countryside to be protected. What protected, and what form the protection and maintenance should take, should be stated in the protection provisions and adapted to suit the requirements of individual cases. The term culture reserve suggested as the name for a protected area, whereas protected buildings should continue to be called listed buildings. Which term chosen depends on what considered appropriate in a particular case. A change in the terminology concerning provisions recommended since the term currently in use should be reserved for provisions that meet certain constitutional requirements.

ll l6—ll62

SOU 1996: 128

Deliberations and proposals regarding procedures and simplification of procedures, etc.

The possibility of deciding on notification requirements in matters already under discussion concerning the listing of historic buildings or culture reserves should lead to more efficient processing. The provision granting any person the explicit right to raise the issue of an historic listing, etc, should be abolished in order to simplify procedures, without affecting the right of the public to express an opinion on such matters. The present provisions concerning the obligation to inform and notify the public can be simplified and changed from a law to an ordinance. Agencies which manage stateowned property should be made liable to register the transfer of listed government buildings with the land register. Even though new rules concerning culture reserves may increase the workload at county administrative boards, should be possible to handle the work with unchanged resources.

3 Parsonages

According to the Directive, the legal protection of the cultural-historical value of parsonages should be rendered independent of the rules concerning the classification of ecclesiastical land, and the protection provisions should be transferred to the KML. Special ecclesiastical legislation governing how parsonages shall be managed and used have applied since the Middle Ages. They were required to be used as official accommodation for clergymen, a requirement which still applies to a certain extent today. The cultural-historical value of the parsonages lies not least in the fact that the condition of the buildings reflects both local, popular building traditions and the culture of the upper classes. An ecclesiastical law protecting the parsonages’ cultural-historical value has been in force since 1940. This protective legislation has followed the complicated development of the body of legislation for ecclesiastical land and has been revised many times. Additional regulations have been in force since 1971. These include a general consideration provision and regulations on planning permission for alterations, consultation in connection with the sale of property, and the possibility of drawing up special provisions concerning preservation and use. Such provisions have been drawn up by diocesan property boards for a small number of parsonages. In the last few years several parsonages have been sold or have ceased to be ecclesiastical property for other reasons. Therefore, these cannot be protected under current ecclesiastical legislation.

Summary

Deliberations and proposals

Many parsonages are of such important cultural-historical value that even after the Church of Sweden has been disestablished they should be protected by legislation. These rules should be added to the KML and made independent of the classification of ecclesiastical land. Changes made to parsonages built before 1940 should therefore be subjected to a permit review by the county administrative boards. Before the end of 1999, the county administrative boards should determine whether protective provisions should continue to apply. Parsonages should not be allowed to change owner without prior notification to the county administrative boards. After 1999 only those parsonages which the county administrative boards have selected should continue to be subject to permit and notification requirements. In the case of newer parsonages, the Central Board of National Antiquities should be allowed to rule on permit and notification requirements. Those parsonages which have already been listed as historic buildings or which are covered by property board regulations concerning preservation and use should continue to enjoy this protection.

4 Church villages

A church village intended to serve as temporary accommodation in connection with churchgoing and special religious holidays. They are to be found in the North of Sweden in parishes where getting to church from the homestead involved long journeys. There were once approximately 70 church villages in Sweden, 16 of which can be said to be reasonably well preserved. The church villages are very distinct environments of considerable culturalhistorical value owing to their special use. As the provisions contained in a royal proclamation from 1817 concerning church villages do not correspond to todays objectives, the Directive recommends a review of the rules. rules other than those which apply to historic buildings are required, then a proposal shall be presented. The royal proclamation from 1817 mainly stipulates which persons are allowed to buy and build cottages in a church village. Local statutes have been issued by the county administrative boards the counties of Norrbotten and Västerbotten, and these are still being applied in certain cases, even they are hardly constitutional any longer. In two cases special church village boards with official powers have been established.

SOU 1996: 128

Deliberations and proposals Even though the royal proclamation from 1817 still valid today, does not endow county administrative boards with the right to consider matters other than applications for permits to buy or build church cottages. Other provisions and the delegation of the right to grant permits cannot be regarded as valid. The ecclesiastical bodies who own or provide land for church cottages may decide about conditions for the use of the cottages. Church villages should be regarded as ecclesiastical cultural monuments and be protected by provisions in the KML. These rules should mean that the church villages be maintained so that their cultural-historical value not diminished or distorted. Major changes to church villages should be subject to permission by the county administrative boards. The county administrative board shall also be allowed to make decisions concerning registration requirements when church cottages change ownership. The old rules concerning permission to buy and sell a church cottage should be abolished and not be replaced by any other form of assessment. The task of ensuring that the use of cottages and rooms conforms to church custom can be entrusted to the ecclesiastical bodies providing the land, as this can also be assumed to be in their interest. Church village boards cannot constitutionally be given official powers, but this not considered to be essential. However, close cooperation with the county administrative boards with regard to the supervision of preservation and development of the church village necessary. The question of appeal and sanctions should be solved in the same way as for other ecclesiastical cultural monuments.

5 Place names

According to the Directive, place names are part of the national cultural heritage. The Enquiry shall submit proposals designed to protect place names, necessary in the form of legislation, in which case a code of good practice should be defined in the legislation. The rules should apply to public bodies and be simple and unbureaucratic. Place names have great significance for peoples personal and regional identity. They are important for orientation purposes and for the understanding of our cultural history. Therefore, place names should be preserved and not allowed to fall out of general use unnecessarily. The protection of place names not just a matter of active supervision and awareness. Certain processes in the community can also directly or indirectly affect the use of place names. Three processes in particular are described: changes in the official system for naming parcels of land, the reorganization

Summary

of the addressing system in rural areas, and changes in ecclesiastical administrative divisions which may come about as a result of the disestablishment of the Church. The government agency which has central responsibility for the protection of place names the Central Office of the National Land Survey, through the issuing of maps in particular. The Office has an advisory council which deals with matters concerning place names. Its members consist of people working to preserve place names and other concerned parties.

Deliberations and proposals Not all use of place names can be protected by special provisions. The names which are most important from a cultural-historical perspective are those which are to be found on public maps or those which show the countrys administrative divisions. Other place names which appear to be official may also need rules to protect them. The names approved for inclusion on public maps form the starting point for what considered to be good practice in matters concerning place names. The new system for the naming of parcels of land has now been introduced and on the whole the transition went smoothly. When changes are being made in the division of land, the cultural-historical values of place names should be taken into account. However, they cannot be put up against other conditions stipulated for the division of land. Changes in the addressing system, particularly in rural areas should be made in a spirit of respect for the place names that may be affected. However, not possible to formulate rules about place names specifically for this process. The ecclesiastical administrative divisions will in all probability be changed when the Church disestablished. not conceivable that special rules will be formulated for this process either. The leading role played by the Central Office of the National Land Survey should be consolidated. The most important task the creation of a register of place names which would have a normative function. The advisory council for place names an important forum for consultation and should not be given official powers. The local authorities are the bodies which make the majority of the decisions about place names, thus endowing them with the seal of officialdom. Local authorities should strive to increase public influence and expert participation in this area. However, no special rules are required. One of the most central tasks for the local bodies responsible for place names the addressing system. not yet clear what legislative support will be necessary in order for them to carry out this task. In the work of local

SOU 1996: 128

authorities, knowledge essential and projects to support local authorities are in progress. No additional special measures are required.

Proposal concerning a consideration provision in the KML All activities on the part of central and local government authorities concerning place names should be carried out in a spirit of respect for the cultural value of local place names, that to say, in accordance with good practice. A special consideration provision to this end should be included in the KML. Such a provision should give priority to established but names should also demand respect for correct linguistic fonns, including those which apply to the minority languages of Sami and Finnish. New shall names not be created without taking into account the effect this might have on established names. The names which have been approved for public use on maps shall be used in the approved fonn. The consideration provision in itself ou ght to be compulsory, but cannot be linked to sanctions in cases of infringement. Nor possible to lay down rules on appeals against decisions which do not to take the appear consideration provision into account. This provision will make most impact through infonnation initiatives to enhance understanding of these issues in the community.

6 Appeal procedure

The Enquiry directed to consider the extent to which the government should hear appeals against decisions of the county administrative boards on issues concerning ancient remains. The regulations in the KML concerning appeal not consistent. are Questions of permission for activities involving ancient remains make up the largest group of appeals presented to the government, whereas appeals against almost all other decisions are taken to the county administrative courts of appeal. Since 1989 approximately 80 appeals have been made to the government and approximately 70 to the administrative courts.

Deliberations and proposals

Where possible that a private individuals claim could be subjected to judicial review should go straight to court the first place. In a cases where an individual can be granted financial compensation result of as a a decision, and where political guidance needed, the government should be 326 the court of final instance. these principles followed the result will be are

Summary

that issues involving ancient remains should be moved from the government to the courts, whereas the listing of buildings and culture reserves should be referred to the government for appeal instead of the courts.

7 The Act concerning Ancient Monuments and Finds

KML and the Instrument of Government

Chapter Section 9 of the KML authorizes the county administrative boards to draw up provisions concerning ancient remains and sites of ancient finds. This regulation has largely been adopted unchanged from the Ancient Monuments Act. used primarily to protect shipwrecks and the sites of ñnds from unwelcome visitors. Under the terms of the Directive the Enquiry shall consider whether the regulation compatible with the Instrument of Government Swedens constitutional legislation, and put forward a proposal for a revised version.

Deliberations and proposals The regulation in Chapter Section 9 of the KML concerns the issuing of ordinarees to protect ancient remains and the sites of finds as intended under constitutional law. However, according to the Instrument of Government, Parliament may not directly delegate to the local administrative boards the right to issue such ordinances. Further, under constitutional legislation ordinances concerning the preservation and protection of the cultural environment may not be delegated at all. There is, however, a need to control public access to ancient remains and other sensitive cultural sites. The need cannot be satisfied solely through decisions that only apply in individual cases. The Instrument of Government should therefore be changed so that the issuing of ordinances on the cultural environment can be delegated by Parliament. The KML should also include clauses authorizing the government or the authority named by the government to draw up ordinances for the public, protecting ancient monuments and other cultural sites. The government should give the county administrative boards powers to decide on such issues. The regulations contained in the KML on general penalties should be changed to provisions for fines.

SOU 1996: 128

8 Comments on drafted amendments

In this section the legislation proposed by the Enquiry will be discussed in more detail.

Appendices

The Directive reprinted in Appendix A brief presentation of the growth of Swedish preservation legislation for buildings and cultural environments has been included as Appendix Special legislation on the preservation of the cultural environment described, as well as the conservation system outlined in the nature conservation legislation, and the regulations for protecting the aesthetic and cultural—historical value of a property set out in the building legislation. In order to show how different models were tested, proposals that did not lead to changes in the law are also presented. Statistics including those collected through the Enquirys questionnaires, etc, are presented in Appendix Appendix 4 contains a bibliography.

Translated by Jennifer Sundberg and Pat Revill.

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Dir. 1994:57

Vissa frågor om kulturrninnesskydd m.m.

Dir. 1994:57

Beslut vid regeringssammanträde den 16 juni 1994

Sammanfattning av uppdraget En särskild utredare tillkallas med uppgift att se över vissa frågor om lagskyddet för olika kulturminnen och kulturmiljöer. Huvuddelen av frågorna berör utformningen av och innehållet i lagen 1988:950 om kulturminnen m.m. kulturrninneslagen. De frågor som utredningen skall överväga är: behovet av föreskrifter till skydd för ortnamn, —— skyddet for kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer, skyddet för prästgårdar, skyddet för de norrländska kyrkstädema, översyn av kulturminneslagens regler om utförsel av kulturföremål, —— skyddet för vissa kulturegendomar, vissa lagtekniska frågor. -

Bakgrund Kulturminneslagen trädde i kraft år 1989. Genom lagen lades målen för den statliga kulturmiljövården fast. Lagen innebar att ett antal lagar på kulturmiljövårdens område samlades i en lag. Den praxis som utvecklats inom vissa områden lagfästes i viss utsträckning. Kultunninneslagen har nu funnits i drygt fem år. Ett antal olika frågor med anknytning till kultunniljövården har aktualiserats på senare tid. Bland annat har riksdagen gett regeringen till känna att behovet av en lagstiftning som har till syfte att skydda ortnamn bör övervägas bet. l993/94:KrU2, rskr. 1993/94:12. En särskild utredare skall därför tillkallas med uppdrag att överväga de frågor som sålunda aktualiserats och lägga fram de förslag till ändringar i kulturrninneslagen och eventuella andra lagar som behövs. Däremot finns det inte i detta sammanhang någon anledning att ändra de mål för kultunniljö- 329

SOU 1996: 128

vården som lagts fast, utan utredarens arbete skall ha sin utgångspunkt i dessa så som de formulerats i Iagen.

Ortnamn Utgångspunkter

Ortnamn är en del av landets kulturarv. Flera myndigheter och andra organisationer har möjlighet att genom sina beslut och sitt handlande i övrigt påverka ortnamnens bruk och fortlevnad. Det gäller t.ex. vid fastighetsbildningar, genom redovisningen av ortnamn de allmärma kartorna och genom Postens rutiner för adressering. Behovet av att ge ett kulturhistoriskt motiverat skydd för ortnamn har behandlats i olika sammanhang. En större översyn av frågor om ortnamn redovisades år 1982 i betänkandet Ortnamns värde och vård SOU 1982:45. Beredningen av utredningen ledde bl.a. fram till att ett särskilt ortnamnsråd inrättades vid Statens lantmäteriverk prop. 1984/85:l00 bil. 10 s. 467-475 och bil. 13 s. 122. Ortnarnnsrådet har till uppgift att främja ett ändamålsenligt och vårdat ortnamnsskick. Riksdagen har därefter vid flera tillfällen behandlat motioner om ortnamnsfrågor och om ett förstärkt skydd för ortnamn. Med anledning av en motion till 1992/93 års riksmöte har riksdagen bet. 1993/94:KrU2, rskr. 1993/94:12 uppdragit regeringen att överväga frågan om lagskydd för ortnamn och återkomma till riksdagen i frågan. I första hand bör övervägandena avse skydd genom en allmän hänsynsregel i kulturminneslagen, men också lämpligheten av att skapa ett skydd i annan lagstiftning, bl.a. fastighetsbildningslagstiftningen bör övervägas. Som motiv för behovet av ett lagskydd angav kulturutskottet den förändring av ortnamnen som sker genom fastighetsdatareformen, ändringar i fastighetsindelning, indragningen av postorter, införandet av vägnamn på landsbygden och användningen av samiska och finska ortnamn inom landet. Utskottet sammanfattade sitt ställningstagande med att sedan riksdagen tog ställning till regeringens förslag med anledning av 1982 års ortnamnsutredning bet. 1984/85:KrU16, rskr. 1984/852253 har betydande samhällsförändringar ägt rum, vilka påverkar ortnamnsbruket och behovet av skydd för ortnamn. Enligt regeringens mening är det angeläget att ortnamnen tas till vara som en del av landets kulturarv. Det finns också språkvårdande, sociala och funktionella motiv för att ortnamnen skall behandlas med aktsamhet. Ortnamnen är ofta uttryck för äldre tiders lokala eller regionala särdrag. Vissa platser kan ha flera hävdvunna namn, i norra Sverige exempelvis både ett svenskt och ett samiskt. Det bör därför uppfattas som god ortnamnssed att

Bilaga 1

bevara ett hävdvunnet ortnamn för en viss plats eller lokal så länge den namnbrukarkrets namnet tillhör använder eller vill använda namnet. Bruket av ortnamnen påverkas emellertid av många omständigheter. Ortnamn kan försvinna ur bruk genom att de tappat sin funktion eller för att deras fortlevnad försvåras av att gällande lagstiftning inte tar särskild hänsyn till ortnamnens kulturhistoriska värde. Det är följderna det förav senare hållandet som gör att det kan finnas skäl att lagstifta skydd för ortnamn. om En lagstiftning om ortnamn skall ha till syfte att ge goda förutsättningar för att i första hand offentlig verksamhet utövas med iakttagande god ortav namnssed. När det föreligger konflikter mellan ortnamnsvårdande och andra intressen kan en lagstiftning ange formerna för hur intressena skall vägas mot varandra.

Uppdraget

Utredaren skall lämna förslag som tillgodoser behovet skydd för ortnamn av utifrån de angivna utgångspunkterna. Om det är motiverat skall skyddet ges form av lag. Utredaren bör i sådant fall i första hand pröva lösning efter en följande riktlinjer. Begreppet god ortnamnssed skall definieras i kulturminneslagen. I lagen anges också ett krav på myndigheter och offentliga organ att utöva sin verksamhet med iakttagande av en sådan sed. Behovet och lämpligheten av särskilda förfarande- eller sanktionsregler för att hävda iakttagandet god av ortnamnssed skall övervägas. Lämpligheten av att i annan lagstiftning, t.ex. fastighetsbildningslagen, ange ett krav iakttagande kulturminneslagens av bestämmelser skall också diskuteras. Det regelverk och den organisation för uppföljning utredaren m.m. som kan komma att föreslå skall präglas av enkelhet och vara utformad så att den motverkar onödigt krångel, byråkrati och detaljreglering. Ett lagskydd skall enbart avse reglering av frågor av stor betydelse för bevarandet av ortnamn. Den skall kunna tillämpas av den förvaltningsorganisation redan finns, som utan särskild förstärkning.

Kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer

Utgångspunkter

I 3 kap. kulturminneslagen finns bestämmelser om byggnadsminnen. För att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne krävs att den är synnerligen märklig genom sitt kulturvärde eller ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde. Många byggnader som är värda att bevara har dock inte så stort kulturhistoriskt värde att de kan skyddas byggnadssom minnen. 331

SOU 1996: 128

Länsstyrelsernas handläggning frågor om byggnadsminnen tar ofta lång av tid i anspråk och kräver en förhållandevis stor arbetsinsats. Plan- och byggutredningen M 1992:03 har i betänkandet Miljö och fysisk planering SOU 1994:36 redovisat sina överväganden om behovet av skydd för parker och grönområden. Utredaren konstaterar att skyddet i kulturrninneslagen torde ändamålsenligt, men att lagstiftningen kan ha vara vissa brister i tydlighet Ur språklig synpunkt är det sålunda inte tillfredsställande att en skyddad park eller en trädgård med lagens terminologi rubriceras som ett byggnadsminne.

Uppdraget Utredaren skall se över det skydd som kultunninneslagen erbjuder byggnader och pröva om det är ändamålsenligt utformat. Därvid skall utredaren överväga det behövs ett förstärkt skydd för byggnader som är väl värda att bevara, om som inte är av så stort kulturhistoriskt värde att de kan förklaras för men

byggnadsminnen. Övervägandena skall göras bl.a. utifrån bedömningar om

vilken bebyggelse som det bör vara statens uppgift att besluta om skydd för vilket byggnadsskydd som kommunen bör ha ansvar för genom sin resp. tillämpning plan- och bygglagen 1987:10. Förekomsten av statsbidrag av till vården kulturhistoriskt värdefulla byggnader, som inte kan göras till av byggnadsminnen, kan utgöra ett motiv för ett skyddsinstitut. Utredaren skall vidare överväga vilka möjligheter som finns att förenkla länsstyrelsemas handläggning av ärenden om byggnadsminnesförklaring. Mot bakgrund av vad plan- och byggutredningen anfört sitt betänkande är det lämpligt att utredaren överväger behovet av en utvecklad terminologi när det gäller parker och grönområden.

Prästgårdar

Utgångspunkter Vid sidan av kyrkobyggnadema m.m. är prästgårdarna en viktig del av den kyrkliga kulturmiljön. De svenska prästgårdarna representerar betydande kulturhistoriska värden. Enligt kyrkolagen 1992:300 hör prästgårdarna till den kategori av Svenska kyrkans egendom som omfattas av särskild statlig reglering kyrklig jord. Den statliga regleringen omfattar bl.a. kulturskyddet för prästgårdama. Föreskrifter om detta finns förutom i 41 kap. kyrkolagen i förordningen 1994:250 om förvaltningen av kyrklig jord m.m. Det nu gällande skyddet är knutet till prästgårdarnas egenskap av kyrklig jord. Om en prästgård säljs eller av annan anledning upphör att vara kyrklig

Bilaga I

jord försvinner därför detta skydd trots att det kulturhistoriska värdet inte förändras när en prästgård upphör att vara kyrklig jord.

Uppdraget

Det är lämpligt att skyddet for prästgårdar görs oberoende av jordnaturen och att reglerna flyttas över till kulturrninneslagen. Utredaren skall lämna förslag till en sådan förändring av regelsystemet. Utredaren skall också överväga om det hittillsvarande skyddet är ändamålsenligt utformat eller om det behöver förändras i några avseenden.

De norrländska kyrkstäderna Utgångspunkter Ett ytterligare inslag i kulturmiljön kring kyrkorna är de norrländska kyrkstädema. Kyrkstadsmarken ägs oftast av stat, kyrka eller kommun. Stugoma däremot ägs av enskilda personer. Det finns ett tiotal kyrkstäder i Norrbotten och Västerbotten som representerar stora kulturhistoriska värden. Av dessa har Luleå Gammelstad av regeringen föreslagits till Unescos s.k. världsarvslista enligt konventionen om skydd för världens kultur- och naturegendomar. I Västerbotten är några kyrkstäder byggnadsminnen enligt kulturminneslagen. Flera kyrkstäder används fortfarande ett sätt som överensstämmer med traditionen hos en kyrkstad. Det innebär att kyrkstaden utnyttjas för tillfällig övernattning i samband med gudstjänstbesök och kulturella begivenheter av olika slag. Genom att stugorna används detta sätt har de ofta ett stort socialt värde för stugägama. Eftersom stugorna inte används för semesterboende, utan bara för tillfälligt uppehåll, har också den ålderdomliga hävden av stugorna främjats genom att krav modemiseringar som exempelvis va-installationer hållits tillbaka Kyrkstäderna omfattas av en offentlig reglering genom Kungl. brev till landshövdingarna i Norrbottens och Västerbotten län den 6 maj 1817. Enligt brevet får kyrkstugoma användas bara för tillfälligt bruk, kyrkstuga förvärvas bara av sockenbo som bor längre än en mil från kyrkan och handel inte bedrivas i kyrkstädema. Genom ett Kungl. brev den 9 november 1849 gavs möjlighet även för dem med kortare färdväg till kyrkan att förvärva en kyrkstuga. Bestämmelserna i de kungliga breven är alltjämt i kraft. De har betydelse för vidmakthållandet av kyrkstadsseden. Länsstyrelsen prövar frågor om tillstånd till förvärv av kyrkstugor, bl.a. inom Luleå Gammelstad. Länsstyrelsen i Norrbottens län har i en skrivelse till regeringen aktualiserat en modernisering av 1817 års brev.

SOU 1996: 128

Uppdraget

Det är angeläget att regleringen avseende kyrkstädema ses över eftersom bestämmelserna i de kungliga breven från åren 1817 och 1849 om förvärv och nyttjande inte motsvarar det syfte som eftersträvas i dag nämligen att bevara kyrkstädemas kulturhistoriska värden och kyrkstadstraditionen. Det är också fråga om regler som skall ha form lag. Utredaren skall överväga av behovet av nya regler. Om utredaren finner att en reglering behövs, utöver den som redan är möjlig med stöd av kulturminneslagens byggnadsminnesskydd, skall förslag om detta läggas fram.

Utförsel av kulturföremål

Utgångspunkter De nuvarande reglerna om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål har funnits sedan år 1986. Reglerna togs i huvudsak oförändrade in i 5 kap. kulturminneslagen. Mot bakgrund av erfarenheterna av utförselreglernas tillämpning och utvecklingen den internationella konst- och antikvitetsmarknaden överlämnade Riksantikvarieämbetet till regeringen tillståndsmyndighetemas vägnar våren 1992 förslag till ändring av reglerna. Förslagen avsåg en utvidgning av skyddet till fler föremålskategorier, ändrade ålders- och värdegränser samt vissa förändringar av administrativ och lagteknisk natur. Under åren 1992 och 1993 antog EG två rättsakter skydd mot olovlig om utförsel av kulturföremål. Den ena är rådets direktiv 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium. Den andra är rådets förordning EEG nr 3911/92 export om av kulturföremål. Direktivet om återlärnnande ingår i den del av EG:s regelverk, Sverige som är bundet av redan genom EES-avtalet. Direktivet skall vara införlivat med svensk rätt senast den l januari 1995. Inom Kulturdepartementet pågår för närvarande ett beredningsarbete i denna fråga. Förslag till lagstiftning har lagts fram i departementspromemorian Återlämnande kulturföremål Ds av 1994:66. Förordningen om export av kulturförrnål blir aktuell för Sverige endast vid ett eventuellt medlemskap i Europeiska Unionen. Sverige har i medlemskapsförhandlin garna godtagit såväl direktivet som förordningen. Avgörande för den svenska hållningen har varit att ifrågavarande rättsakter inte har någon materiell inverkan de svenska utförselreglerna. Enligt ett undantag från huvudregeln om varors fria rörlighet i Romfördraget tillåts nämligen nationella in- och utförselrestriktioner för att tillgodose särskilda skyddsintressen, däribland nationella skatter konstnärav

Bilaga 1

ligt, historiskt eller arkeologiskt värde. Det finns således inget krav på att de svenska reglerna skall ändras till följd av EG-reglema. Grunden för den svenska utförsellagstiftningens utformning bör därför, oavsett ett eventuellt medlemskap i EU, även i fortsättningen vara det svenska historiska sambandet och den svenska synen vad som bör ingå i det skyddsvärda kulturarvet

Uppdraget

För att underlätta en parallell tillämpning av EG-reglema och de svenska reglerna skall utredaren se över de svenska reglernas systematik, t.ex. när det gäller kategoriindelningen av tillståndpliktiga föremål, och även i övrigt överväga i vad mån en teknisk anpassning kan ske mellan de båda regelverken. I det sammanhanget skall också övervägas det förslag till ändringar av de svenska reglerna som tillståndsmyndighetema lämnat

översynen skall inte ha till syfte det svenska skyddet till den

att anpassa gemensamma EG-nivån. Dock bör de svenska reglerna ytterligare fjärmas från EG-reglema endast om starka skäl talar för det.

Skyddet för vissa kulturegendomar Utgångspunkter

En utredning om villkoren för bevarande av herrgårdsmiljöer redovisades senast i betänkandet Att förvalta kulturmiljöer SOU 1991:64. Regeringen har ännu inte tagit ställning till betänkandet i sin helhet, men flera de frågor av som behandlades i utredningen har därefter varit föremål för regeringsförslag och riksdagsbehandling. Utredningen behandlade bla förutsättningarna att bilda en särskild stiftelse för förvaltningen av i första hand värdefulla industriminnen och herrgårdsmiljöer. I utredningen finns också förslag om möjligheter för en familj eller en släkt att överföra egendom till en särskild stiftelse för att en kulturhistoriskt värdefull miljö skall kunna bevaras. Fideikomissnämnden har i en skrivelse till regeringen den 3 1994 mars fäst regeringens uppmärksamhet de svårigheter som nämnden sig anser möta att ett godtagbart sätt ta till vara de kulturhistoriska allmänintressena vid de fideikommissavvecklingar som nu genomförs. I samband med awskiften är det svårt att behålla ett tillräckligt samlat ekonomiskt underlag för de kulturhistoriska värdenas fortsatta vård och underhåll. Arvskiften berör som samlade kulturhistoriskt värdefulla slotts- och herrgårdsmiljöer innebär också att värdefulla samlingar av lösören m.m. som hör till miljön ofta riskerar att skingras. Enligt nämndens mening bör det utredas om det går att anpassa reglerna i lagen 1963:583 om avveckling av ñdiekommiss så att möjligheter

SOU 1996: 128

skapas for att hålla samman värdefulla samlingar i sin kulturhistoriska miljö. En lösning kan enligt nämnden vara att det i lagen tas in regler om att fideikommissarien under sin livstid kan överlåta fideikommissegendom som inte bör skingras till en stiftelse, och att detta kan vara ett alternativ vid avvecklingen i stället för att egendomen skiftas mellan awingama.

Uppdraget Regeringen anser att det nu aktuella uppdraget skall omfatta de frågor som Fideikommissnämnden aktualiserat. Utredaren skall dels se över avvecklingslagens bestämmelser med utgångspunkt från att lagen skall tillgodose det allmänna intresset av att värdefulla kulturegendomar bevaras och hålls samlade, dels studera förutsättningarna för att bilda stiftelser av enskilda slotts-

och herrgårdsmiljöer med tillhörande samlingar. Övervägandena skall i denna

del inte begränsas till att avse endast ñdeikommissegendomar utan bör även kunna omfatta andra värdefulla kulturegendomar.

Vissa lagtekniska frågor Utgångspunkter Enligt 8 kap. plan- och bygglagen l987:lO krävs bygglov för att uppföra byggnader och för vissa andra åtgärder. Tillstånd lämnas av byggnadsnämnden. Ibland berörs en fast fornlämning av ett byggföretag. Den som vill rubba, ändra eller ta bon en fast fornlämning måste ha tillstånd till detta enligt kulturrninneslagen. Beslut i dessa frågor fattas av länsstyrelsen. Lagama innehåller inga föreskrifter om samordning av byggnadsnämndens och länsstyrelsens prövning av nämnda frågor. Det betyder att bygglov kan lämnas utan att det är klart om tillstånd kommer att ges till ingrepp i en fast fomlärnning som berörs av det tilltänkta bygget. Om länsstyrelsen sedan inte lämnar begärt tillstånd kan den enskilde lida ekonomisk skada. Det finns också en risk att en fast fornlämning kan komma att tas bort eller skadas, därför att den som fått bygglov uppfattar det som att alla behövliga tillstånd har lämnats. Enligt 2 kap. kulturminneslagen kan vissa beslut som länsstyrelsen fattar överklagas till regeringen. Det gäller beslut om att låta annan än länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet undersöka eller bärga fornlämning eller skeppsvrak 8 §, beslut om särskild undersökning ll §, beslut om att ändra, rubba eller ta bort fast fornlämning 12 § samt beslut om särskild undersökning och arkeologisk förundersökning 13 §. Inom regeringskansliet bedrivs ett lagstiftningsarbete som innebär att regeringen skall avlastas

prövning av överklaganden se t.ex. prop. l983/84:l70, KU 1983/84:23,

336 rskr. 1983/84:250.

Bilaga 1

Enligt 2 kap. 9 § kulturminneslagen får länsstyrelsen meddela särskilda föreskrifter till skydd för en fast fornlämning. Länsstyrelsen får också i avvaktan undersökning fridlysa en plats där fomfynd påträffats. Föreskrifter eller fridlysning får förenas med vite. Det har satts i fråga om dessa bestämmelser är förenliga med reglerna i 8 kap. 7 § regeringsformen om för-

delningen av normgivningsmakten se bl.a. Förvaltningsrättslig tidskrift nr

1-2/94 s. 19.

Uppdraget Enligt regeringens mening bör prövningen av ansökningar om bygglov samordnas med länsstyrelsens prövning av tillstånd till ingrepp i fornlämningar. Utredaren skall anvisa lämpliga former för en sådan samordning och föreslå de författningsändringar som behövs. Utredaren skall vidare överväga i vilken utsträckning regeringen bör pröva överklaganden av länsstyrelsens ovan nämnda avgöranden. Om utredaren finner att nuvarande ordning bör ändras, skall förslag lämnas om vilken myndighet eller domstol som lämpligen kan anförtros uppgiften. Utredaren skall hålla sig underrättad om vad Plan- och byggutredningens M 1992:03 och Miljöorganisationsutredningens U 1993:04 förslag kommer att innebära i dessa delar. Utredaren skall också överväga om utformningen av bestämmelsen i 2 kap. 9 § kulturminneslagen är förenlig med regeringsformen och att om det är påkallat lämna forslag till ny utformning av bestämmelsen. Utredaren är oförhindrad att ta upp även andra frågor av lagteknisk natur. Bland annat kan det lagtekniska sambandet mellan kulturminneslagen och den kommande lagstiftningen miljöområdet behöva analyseras ytterligare jfr Förslag till skydd för området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården Ds 1994:3.

Arbetets bedrivande Uppgiften för den särskilde utredare som nu tillkallas har flera beröringspunkter med pågående och avslutade parlamentariska utredningar inom kulturområdet, bl.a. kommittén om kulturpolitikens inriktning Ku 1993:03, som bl.a. har till uppgift att göra en bedömning av hur kulturarvet bäst kan tas till vara och stärkas i kulturpolitiken. Utredaren skall hålla sig informerad den fortsatta beredningen av de nu aktuella utredningarnas förslag. om Utredaren skall beakta direktiven till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23, om redovisning av

SOU 1996: 128

regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50 samt om beaktande EGav aspekter i utredningsverksamheten dir. 1988:43. Utredningsarbetet skall vara avslutat före utgången juni 1996. av

Kulturdepartementet

Bilaga 2

Ett historiskt perspektiv

Avsnittet syftar till att ge en koncentrerad framställning av hur den svenska lagstiftningen utvecklats vad gäller kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Tanken har också varit att ge en bild av hur resonemangen kring bevarande och lagligt skydd utvecklats, varför utrymme också givits utredningsförslag som inte genomförts. För att dra paralleller och för att ge en mer sammanhängande helhetsbild har estetiska frågor, naturskydd och planering också tagits med, men med snäv och avsiktlig begränsning till sådant som har betydelse för kulturmiljöns bevarande. De tre lagkomplex som behandlats blir därmed kulturrniljövårdens och naturvårdens speciallagstiftning samt byggnads- och planeringslagstiftningen. Utvecklingen vad gäller hänsynsregleri annan lagstiftning har inte behandlats. Trots att detta avsevärt tynger framställningen har hänvisningar gjorts så fullständigt som varit möjligt till författningar, förarbeten och utredningsmaterial. Några viktiga verk utöver utredningar och riksdagstryck har konsulterats: Ödmann Ella, Planlagstiftningen och välfärden, Tendenser i utvecklingen av svensk planlagstiftning, Statens institut för byggnadsforskning SB:52 1992. Ödmann Ella, Bucht Eivor, Nordström Maria, Vildmarken och välfärden, Lund 1982. Wetterberg Ola, Monument miljö, Perspektiv det tidiga 1900-talets byggnadsvård i Sverige. CTH arkitekturhistoria 1992.

l Speciallagstiftning

Den kulturminnesvårdande skyddslagstiftningen har i Sverige utvecklats efter två huvudlinjer. Den ena är det regelverk som byggts upp för det offentliga byggnadsväsendet sedan 1700-talet, den andra är den fomminneslagstiftning som i Sverige har ännu äldre rötter. Effektiva skyddssystem för byggnader i enskild ägo däremot har haft svårt att växa fram. Sverige saknade länge sådana möjligheter till skydd som fanns i t.ex. Danmark och Nordeuropa i övrigt. Det intrång i dispositionsrätten till egendom som ett skydd onekligen innebär har väckt stark opposition, förvånande stark i ett land som i andra avseenden accepterat en avancerad samhällsplanering och medgivit att detta krävde att allmänna intressen skulle kunna hävdas bekostnad av enskilda. När ett skyddssystem för byggnader i enskild ägo först skapades år 1942

SOU 1996: 128

skedde det med naturskyddet som förebild, och blev som skyddssystem mycket beskedli gt.

1.1 Framväxten av ett lagskydd

En statlig kontroll över kyrkobyggnader och kyrkliga inventarier etablerades redan i 1571 års kyrkoordning och bekräftades senare i 1666 års Kongl: Maijtzs Placat och Påbudh om Gamble Monumenter och Antiquiteter. I 1686 års kyrkolag infördes bestämmelser som gjorde kyrkobyggandet beroende av kungligt tillstånd 27 kap. 1 § och som innebar förbud mot avyttring av kyrkliga inventarier 26 kap. 6 §. Bestämmelserna var knappast från början avsedda att främja antikvariska intressen, men de kom successivt att få en sådan betydelse. Inledningsvis utövades tillsynen över det kyrkliga byggnads-

väsendet av landshövdingarna. I ett kungligt brev år 1759 utfärdades emeller-

tid bestämmelser om granskning av kyrkobyggandet central statlig genom en myndighet.

1776 års förordning angående de publika byggnaderna Genom denna förordning lades tillsynen över offentligt byggande på det år 1772 inrättade Överintendentsämbetet, medan besluten skulle stadfästas av Kungl. Majzt. I förordningen ägnades också uppmärksamhet privatpersoners inventarier i kyrkorna epitafier m.m., så att sådana inventarier inte skulle tillåtas förfula kyrkorummen. Tillsyns- och tillståndsfunktionema kom att delas så att främst de tekniska och ekonomiska frågorna handhades Överintendentsämbetet medan den av kulturhistoriskt inriktade kontrollen, särskilt med avseende de kyrkliga inventariema, lades den år 1786 reorganiserade Vitterhetsakademien, vari riksantikvarien var sekreterare ex officio. I 1828 års förordning om forntida minnesmärken föreskrevs en allmän inventering av rikets kyrkor, vilken utfördes under de följande två åren. I förordningen upprepades i huvudsak redan gällande regler om kyrkliga inventarier. Bestämmelserna utvecklades utan större saklig ändring i 1867 års förordning med samma namn. l 9 § upptogs ett förbud mot nedbrytning, förändring eller användning för annat ändamål av "äldre kyrkor med tillhörande byggnader samt gravvårdar och andra fasta minnesmärken, utan föregående prövning av Kungl. Majzt. I 10 § förbjöds avyttring av rörligt gods utan kungligt tillstånd. Runstenar som hotades av nötning skulle flyttas, om nödvändigt med bistånd av Vitterhetsakademien. Kyrkklockor fick dock avyttras efter hembud till kronan och även omgjutas, om de först dokumenterades. Bestämmelserna gällde inte privatägda kyrkliga inventarier.

Bilaga 2

sekelskiftet En skrivelse i restaureringsfrågan till Kungl. Majzt från Konstakademien år 1902 inledde långvarig debatt och utredningsverksamhet av byggen om nadsskyddet. Ecklesiastikdepartementet uppdrog i skrivelse till Överintenen dentsämbetet och Vitterhetsakademien år 1904 att lämna förslag till hur Kungl. Majzt skulle kunna avlastas vissa kyrkoärenden. Överintendentsämbeoch Vitterhetsakademien tillsatte år 1907 kommission för att utveckla de tet en efterfrågade förslagen också för att undersöka skyddsfrågoma i större men skala. Åren 1911 och 1912 lades två förslag till registrerings- och skyddssystem för bl.a. byggnader fram. Förslagen gick ut på att "konst- och kulturhistoriska minnen från historisk tid", resp. i det andra fallet "byggnader med konst- eller kulturhistoriskt intresse" skulle registreras och därmed skyddas från rivning och förändring utan Kungl. Majzts medgivande. För enskilt ägda byggnader skulle registreringen kräva ägarens samtycke. Förslagen var i stort sett lika det förutsatte skapandet av en ny myndighet, ett riksantikmen ena varieämbete, medan det andra förutsatte att uppgifterna skulle lösas av en avdelning inom Överintendentsämbetet. År 1915 förelåg Betänkande angående omorganisation och lönereglering Överintendentsämbetet m.m. I betänkandet behandlades utöver organisaav tionsfrågor ett system med skydd för staten tillhöriga byggnader av konstnärligt eller kulturhistoriskt värde att de konungen skulle föras upp på genom av ställas under Överintendentsämbetets tillsyn. Även kyrkorna skulle lista och få bättre tillsyn och fastställelse av stadsplaner skulle ske efter en en kulturhistorisk granskning ämbetet. År 1918 skedde omorganisationen av varvid Överintendentsämbetet ombildades till Byggnadsstyrelsen.

1920 års kungörelse

Sammanfattande regler för både kyrkliga kulturminnen och offentliga byggnader i övrigt meddelades i kungörelsen 1920:744 med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet, vilken författning ersatte 1776 års förordning. Kungörelsen innehöll detaljerade regler för förberedelse och granskning statliga och andra allmänna byggnadsprojekt och föreskrev att offentliga av byggnader skulle vårdas och underhållas omsorgsfullt. Offentliga byggnader, grund kulturhistoriskt eller konstnärligt värde var att betrakta som som av minnesmärken, fick ändras endast det var nödvändigt och med respekt för om byggnadens värde. Borttagna delar skulle bevaras lämpligt sätt. Ritningar skulle insändas till Byggnadsstyrelsen och riksantikvarien. Det enligt dessa föreskrifter relativt svaga skyddet kunde dock skärpas genom att Kungl. Majzt förslag Byggnadsstyrelsen bestämde att en offentlig byggnad av skulle i egenskap byggnadsminnesmärke åtnjuta särskild därefter lämpad av

SOU 1996: 128

omvårdnad. Sådana byggnader skulle uppföras på förteckning och fick inte utan Kungl. Majzts tillstånd rivas, överlåtas, flyttas, ändras eller användas till ändamål som förminskade deras värde. För slotten och andra särskilt kvalificerade byggnadsverk skulle slottsarkitekt förordnas. De första byggnadsminnesmärkena 242 stycken beslutades år 1935, och tryckt förteckning - - en över dem utgavs år 1938. För de kyrkliga kulturminnena infördes 1920 års kungörelse genom en delvis ny reglering. Kyrkobyggnader, inbegripet kapell, gravkor, klockstaplar och församlingshus, samt utvidgningar av kyrkogårdar och begravningsplatser ñck inte förberedas eller tas i bruk utan föregående samråd med Byggnadsstyrelsen och riksantikvarien samt beslut Kungl. Maj:t. Detav samma gällde överlåtelse eller användning för annat ändamål kyrkobyggav

nader. Ändring av kyrkobyggnaden eller kyrkogården krävde Byggnadssty-

relsens tillstånd. Under 1950- och 1960-talen ändrades eller påverkades regelsystemen för kyrkorna på olika sätt. Byggnadslovplikt infördes för kyrkobyggnader. Tillståndsplikten vad avser nya kyrkogårdar och begravningsplatser och ändringar dem överfördes år 1963 till begravningskungörelsen 1963:540. Länsstyrelserna blev år 1976 tillståndsmyndighct för dessa. År 1967 övertog Riksantikvarieämbetet helt den kulturhistoriskt motiverade tillsyns- och tillståndsfunktionen enligt 1920 års kungörelse. Riksantikvarieämbetet övertog också regeringens beslutsfunktioner beträffande de kyrkoma. nya

F ornminnesvårdskommi ttén Fomminnesvårdskommittén som tillsatts år 1913 lämnade år 1921 sitt betänkande SOU 1922:1 1-12. Betänkande med förslag till lag angående kulturminnesvård samt organisation av kulturminnesvården. Lagförslaget hade i stort följande konstruktion. Kulturhistoriska minnesmärken skulle registreras i fyra olika register, och därmed ställas under det nybildade Riksantikvarieämbetets tillsyn. De olika registren skulle omfatta fasta fornlämningar, fornfynd, fasta övriga kultunninnen resp. lösa övriga kulturminnen. Behovet av att skydda privatägda byggnader och andra arkitektoniskt värdefulla verk som fortfarande vari bruk och alltså inte kunde skyddade anses enligt reglerna om fornlämningar, framhölls i lagförslaget. Icke statliga, mer än 50 år gamla byggnader och byggnadsdelar, vilkas bevarande bedömdes utgöra ett allmänt intresse skulle enligt förslaget kunna registreras Kungl. av Majzt. För byggnader m.m. som inte tillhörde kommuner eller landsting skulle för registrering fordras ett synnerligen stort kulturhistoriskt värde. Registreringen skulle medföra viss tillståndsplikt för rivning och ändring av byggnaderna; för de privatägda byggnaderna inskränkte sig dock restriktionen till att motsvarande åtgärder inte skulle få utföras under 90-dagarspeen 342 riod efter anmälan till riksantikvarien, som också skulle beredas möjlighet att

Bilaga 2

undersöka och avbilda byggnaden i berörda delar. Förslaget kom aldrig att läggas fram för riksdagen.

skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader Lag om Kulturminnesvårdssakkunnigas betänkande SOU 1938:60 Reviderad fomminneslag m.m. innehöll vid sidan av förslaget till ny fomminneslag ett synnerligen kortfattat motiverat förslag till en lag om kulturhistoriskt märkliga byggnader. Närmaste förebild för förslaget var lagen om naturminnesmärkens fredande från år 1909, från vilket förfaranderegler och många forinuleringar i övrigt tagits. Förslaget framlades med obetydliga förändringar för riksdagen prop. 1942:8 och antogs som lagen 1942:354 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Enligt lagen fick skyddsföreskrifter meddelas av länsstyrelsen "till skydd för kulturhistoriskt märklig byggnad jämte därtill hörande park eller trädgård eller område, som eljest tarvas för att bevara byggnaden och bereda med hänsyn till dess art och betydelse erforderligt utrymme däromkringnf. I 3 § angavs preciserat vad skyddsföreskrifterna kunde omfatta. I punkt 1-3 angavs att byggnaden inte fick förändras till sin exteriör, interiör resp. omkringliggande område utan riksantikvariens samtycke. I punkt 4-6 angavs att riksantikvarien själv fick vidta åtgärder om byggnaden olovligen byggdes om eller inte vårdades, samt att förelägga ägaren att stå för vårdkostnader om detta inte var oskäligt. Vem som helst kunde hos länsstyrelsen ansöka om att en byggnad skulle skyddas. Sökanden skulle i ansökan själv ta ställning till i vilken omfattning den skulle skyddas, beskriva byggnaden och bifoga ett skriftligt medgivande från fastighetens ägare att den fick skyddas. Länsstyrelsen skulle sedan underrätta inskrivningsmyndigheten om att fråga väckts för inskrivning i fastighetsboken. Detta var särskilt motiverat då ägarmedgivandet enligt lagen skulle ha giltighet mot kommande ägare. Lagen innehöll också en bestämmelse om att riksantikvarien fick föreskriva att byggnaden skulle förses med anslag om att den var skyddad. Detta anslag fick inte avlägsnas, vid äventyr av straff. Ville någon ändra en skyddad byggnad fick detta inte vägras av riksantikvarien om ändringen med "hänsyn till ägarens bekvämlighet skäligen kan anses påkallad", eller "till arman åtgärd som finnes nödvändig för att byggnaden alltjämt skall vara till nytta". Skälig hänsyn skulle också tas till ändrade förhållanden. Länsstyrelsen skulle upphäva skyddet bl.a. om byggnadens bevarande var ändamålslöst eller medförde oskälig kostnad. Då skulle Riksantikvarieämbetet först höras. Lagen innehöll inga regler om ersättningsrätt. Formuleringama om ägarens rättigheter även sedan byggnaden med ägarens medgivande skyddats är 343 - -

SOU 1996: 128

påfallande eftergivliga och ger ett intryck av att endast mycket obetydliga krav kunde ställas anpassning från ägarens sida till byggnadens kulturhistoriska värde. Lagen var avsedd att vara ett kontaktinstrument snarare än ett skyddsinstrument. Detta framgår av den vikt som fästes vid att byggnaden var försedd med anslag om dess värde och straffsanktionen för den som tog bort eller fördärvade sådant anslag. Också reglerna i 8 § om ändring av skyddad byggnad är illustrativa. För utarbetande av ritning till sådana ändringsarbeten "äger riksantikvarien, när ägaren skäligen bör betungas därmed, utan kostnad för denne erhålla biträde av byggnadsstyrelsen. I lagen fanns inget av synsättet i 1920 års kungörelse, att byggnader ett av visst värde automatiskt skall vara skyddade. Initiativet till skydd förutsattes komma utifrån, från ägare och intresserade, inte från myndigheterna. Skyddet kunde upphävas av Kungl. Majzt om det hindrade genomförande av planer, om expropriation beviljades eller om skyddsföreskriftema eljest hindrade eller avsevärt försvarade företag av större allmän eller enskild nytta. Länsstyrelsen fick ansökan av riksantikvarien utfärda förbud förenat med vite mot åtgärd en märklig byggnad eller därtill hörande område om det kunde antas att det kulturhistoriska värdet genom åtgärden gick helt eller delvis förlorat. Förbudet gällde sex månader och kunde vid synnerliga skäl förlängas ytterligare sex månader. I remissbehandlingen av utredningsförslagen hade lämnats yttranden från Nordiska museet, Riksantikvarieämbetets byggnadsminnesavdelning m.fl. som ansåg att det inte räckte med det föreslagna frivilliga skyddet. Tanken framfördes också att kommunala byggnader skulle vara skyddade enligt kungörelsen för det offentliga byggnadsväsendet och således av Kungl. Majzt kunna förklaras som byggnadsminnesmärken. Den i lagförslaget valda gränsen mellan skyddsintresset och de enskildas intressen kommenterades i propositionen: "De sakkunniga ha vid utformningen av sina förslag visat full insikt om betydelsen av att icke obehörigen träda i vägen för andra viktiga intressen." Samtidigt med införandet av 1942 års lag genomfördes en ändring av expropriationslagen 1917:189 för att ge det allmänna möjligheter att i agera "fall där egendomen inte kan tryggas på annat sätt." Som expropriationsrekvisit infördes "för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning som kan tryggas annat sätt eller bereda erforderligt utrymme däromkring" 1 § punkt 12. I expropriationslagen hade tidigare funnits som rekvisit "synnerligen märklig fast fornlämning" och område av synnerligen märklig naturbeskaffenhet skulle som bli natunninnesmärke", till vilka således ett parallellbegrepp skapades. Fråga om expropriation fick endast väckas av riksantikvarien och fick ske till förmån för kronan, kommun eller stiftelse eller förening med särskild förmåga att ta vård om egendomen 108 §.

Bilaga 2

Byggnadsminnesutredningen

Utredningen tillsattes år 1953. Dess förslag SOU 1956:26 Byggnadsminnen skiljer sig i flera viktiga avseenden från den 1960 beslutade lagen. Utredningens förslag inleddes med en portalparagraf där det fastslogs att byggnader som bevarar minnet av gångna tiders byggnadsskick, av historiskt betydelsefulla händelser eller framstående personer tillhör nationens kulturarv, och bör skyddas och vårdas så att deras kulturhistoriska värde bibehålls. Är byggnad synnerligen märklig skall den skyddas byggnadsminne. som Överinseende över verksamheten föreslogs ske Byggnadsminnesgenom nämnden, placerad på Riksantikvarieämbetet, men inte bestående av enbart tjänstemän. Administrativt skulle skyddet skötas av länsstyrelsen som skulle behandla ansökningar om skydd från husens ägare, expertorgan och hembygdsorgan, således inte från vem som helst. Länsstyrelsen skulle utfärda skyddsföreskrifter för byggnaden och vid behov en särskild föreskrift att byggnaden kringliggande område skall hållas i sådant skick, att byggnadens utseende och karaktär icke förvanskas. Byggnadsminnen kunde vara av två klasser, klass A omistliga byggnader, som inte fick rivas, och klass B övriga. För byggnadsminnen klass B skulle rivning anmälas till länsstyrelsen som hade tre månader på sig att ta ställning till om rivningsförbud skulle utfärdas. Ett sådant förbud skulle gälla sex månader och möjliggöra förhandling om bidrag eller inlösen för att hindra rivningen.

Ändring av byggnadsminne skulle prövas av länsstyrelsen, för klass A

efter hörande av Byggnadsminnesnämnden. Länsstyrelsen skulle vid prövning av ansökan ta hänsyn även till förändrade förutsättningar som inträtt efter byggnadsminnesförklaringen. Ersättningsreglema utformades liknande dem i 1952 års naturskyddslag. I övergångsbestämmelse angavs att byggnader som var skyddade enligt 1942 års lag automatiskt skulle vara skyddade som byggnadsminnen. "Synnerligen märklig" skulle alltså inte i utredningsförslaget tolkas som något avgörande sätt mer restriktivt än det gamla begreppet "kulturhistoriskt märklig". Utredningen uppehöll sig mycket vid behovet av statliga stöd för vård av skyddade byggnader liksom åt skattefrågoma, som enligt direktiven skulle analyseras för att se om de var ogynnsamma för ett bevarande utan att förslag skulle läggas. "Det torde dock icke ankomma utredningen att framlägga förslag till åtgärder det skatterättsliga området för ett tillgodoseende av de kulturhistoriska synpunktema". Även frågan om information och kunskapsspridning togs upp. En viss oklarhet råder i lagförslaget mellan formuleringen "är byggnad... synnerligen märklig, skall den åtnjuta skydd..." och systemet med ansökningsförfarande och utarbetande av skyddsföreskrifter som gör skyddet beroende av urval och inte generellt det sätt som antyds i formuleringen. En 345

SOU 1996: 128

ökad grad av målmedvetenhet i bevarandearbetet var det ändå fråga om, ansökningarna skulle inte få komma från vem som helst, och utredningen andas en viss optimism om att det skulle komma bidragsmedel skulle stödja ett som målmedvetet arbete.

1 2 Byggnadsminneslagen . Det regelverk som infördes från den l januari 1961 med lagen 1960:690, prop. 1960:161, L3U 1960:32 om byggnadsminnen gäller i huvudsak fortfarande. Första paragrafen löd: Byggnad som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse, och som med hänsyn härtill är att anse som synnerligen märklig, må riksantikvarien av förklaras för byggnadsminne". l § Skyddet och vården av byggnaden reglerades genom skyddsföreskxifter. Föreskrifterna fick även då så erfordrades "att byggnaden kringliggande avse område skall hållas i sådant skick, att byggnadens utseende och karaktär icke förvanskas." Skyddet fick ske utan ägarens medgivande det skulle i görmen ligaste mån utformas i samförstånd med ägaren. 2 § Ersättning kunde utgå om skyddet medförde "sådan inskränkning i rätten att nyttja byggnad eller område, att ägare kan förfoga däröver allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde". 5 § Vem som helst fick ansöka om att en byggnad skulle förklaras för byggnadsminne. Interimistiskt skydd kunde meddelas för sex månader. Skyddet kunde sedan om synnerliga skäl förelåg förlängas sex månaderi taget. I övergångsbestämmelse angavs att skydd byggnad enligt 1942 års lag av skulle gälla tills dess byggnaden förklarats för byggnadsminne. I Kungl. Majzts kungörelse 1960:691 med närmare bestämmelser rörande tillämpningen av lagen om byggnadsminnen lämnades närmare föreskrifter, bl.a. om förfarandet, om anslag på byggnaden, och om register. Länsarkitekten och landsantikvarien fick genom förordningen ett tillsynsansvar vad gäller arbeten som avsåg ändring av byggnadsminne. förordningen angavs slutligen att Riksantikvarieämbetet före den l januari 1963 skulle ta upp frågan om byggnadsminnesförklaring byggnader skyddade enligt 1942 års av lag.

Ändringar i byggnadsminneslagen

Genom 1972 års proposition Hushållning med mark och vatten anpassades ersättningsbestämmelsema i byggnadsminneslagen till dem skulle gälla som för annan inskränkning i förfoganderätten över mark. Kvalifikationsgränsen

Bilaga 2

för ersättningsrätt "sådan inskränkning i rätten att nyttja byggnad eller område, att ägaren kan förfoga däröver allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde" ersattes med "pågående användning av byggnader eller område avsevärt försvåras". Syftet bl.a. att det skulle var stå klart att förväntningsvärden om markvärdesstegring inte skulle ersättas. Prop. 1972:111 bil. 2 och CU35, 1972:777.

Kulturminnesvård SOU 1972:45

1965 års musei- och utställningssakkunniga MUS 65 hade kulturminnesvårdsområdet främst att utreda organisations- och ansvarsfördelningsfrågor. Direktiven tog dessutom upp frågan modemisering och förenkling om av föreskrifterna om det offentliga byggnadsväsendet. Utredningen föreslog en omfattande delegering av den operativa kulturminnesvården till länsstyrelserna. Den fäste stor vikt vid att byggnader i fråga skyddssätt skulle beom handlas likartat oavsett vem som var ägare. Detta ledde till att utredningen i sitt betänkande SOU 1972:45 Kulturminnesvård lämnade förslag till en omfattande revidering även av byggnadsminneslagen. Enligt förslaget skulle byggnad som var märklig sitt kulturhistogenom riska värde av länsstyrelsen få förklaras byggnadsminne, och byggnader som som hade ett betydande kulturhistoriskt värde få på inventeringstas upp en lista, med innebörden att byggnaden inte skulle få rivas eller ändras förrän tre månader efter att åtgärden anmälts till länsstyrelsen. Länsstyrelsen hade då möjlighet att väcka fråga om byggnadsminnesförklaring eller expropriation av byggnaden. De offentliga byggnaderna skulle enligt utredningens förslag skyddas genom en ny kungörelse med ett skyddssystem liknande det föreslogs för som övriga byggnader. Bestämmelserna skulle gälla statens byggnader, byggnader som stod under offentlig förvaltning eller tillsyn och kyrkobyggnader. Skyddet skulle ske genom att länsstyrelsen beslutade skyddsföresktifter. om Det generella skyddet för kyrkobyggnadema enligt 1920 års kungörelse föreslogs sålunda upphävt. Ingenting av utredningens förslag vad gäller förändringar i skyddslagstiftningen genomfördes, utom decentraliseringen handläggningen av av byggnadsminnena till länsstyrelserna prop. 1975/76: 135, KrU35, 1976:440. Riksantikvarieämbetet gavs överinseende över tillämpningen av lagen och besvärsrätt över länsstyrelsens beslut.

Kulturhistorisk bebyggelse värd att vårda SOU 1979:1 7 - Byggnadsvårdsutredningen, tillsatt år 1976, hade till uppgift att utreda stödformerna för byggnadsvården. Utredningen ansåg att långsiktigt skydd skulle

SOU 1996: 128

garanteras de byggnader som fick statligt stöd och föreslog därför en utvidgskyddsmöjlighetema enligt byggnadsminneslagen. Även byggnader ning av inte skyddades eller kunde skyddas som byggnadsminnen skulle som - kunna skyddas frivilligt och ett sådant skydd skulle vara ett villkor for statligt stöd. Skyddet skulle fungera identiskt med byggnadsminnesskyddet. Eftersom det var frivilligt skulle det dock inte vara förenat med ersättningsrätt eller med straffsanktionsmöjlighet. I 1980/81:122 då det statliga stödsystemet beslutades togs frågan om prop. ett utbyggt skydd upp till diskussion men sköts framtiden, bl.a. med hänvisning till de möjligheter som fanns för kommunerna att med stöd av 38 § byggnadsstadgan 1959:612 bevaka att byggnader inte förvanskades, och med hänvisning till den kommande plan- och bygglagen. Remissopinionen hade dessutom varit splittrad mellan insikt om behovet av fungerande skyddssystem och viljan att inte utvidga den statliga regleringen utan lita till kommunala insatser. Bl.a. Riksantikvarieämbetet ville inte ha ett utökat skydd.

l 3 Kulturminneslagen KML . Lagen 1988:950 om kulturminnen m.m. trädde i kraft den l januari 1989 prop. 1987/88:104, KrU 1987/88:21. Utredningsunderlaget var två promemorior, Ds U 1987:9 Kulturminneslag samt Ds C 1986:11 Kulturhistorisk tillsyn över den kyrkliga miljön. Bestämmelserna om byggnadsminnen togs relativt oförändrade in från byggnadsminneslagen. En nyhet var att bebyggelseområde skulle kunna skyddas även om byggnaderna inom området inte var för sig var synnerligen märkliga och att skyddsreglema kom att omfatta park, trädgård och annan anläggning som är synnerligen märklig. En annan nyhet var möjligheten att besluta om anmälningsplikt för byggnader som kan komma i fråga som byggnadsminnen 6 §. En anmälningspliktig åtgärd får inte utföras förrän en månad efter anmälan, om länsstyrelsen inte dessförinnan beslutat antingen om att väcka fråga om byggnadsminnesförklaring eller att tillåta åtgärden. I departementspromemorian Ds U 1987:9 hade föreslagits en ändring av begreppet "synnerligen märklig" till "märklig". Där fördes också en diskussion om områdesskydd för kulturminnesvård, som ledde till slutsatsen att detta inte behövdes utöver den föreslagna ändringen som möjliggjorde skydd av bebyggelseområde som byggnadsminne. Promemorian hänvisade till skyddssystemet i PBL och till en mer aktiv användning av naturvårdslagens skyddsmöjligheter. Vid remissbehandlingen togs områdesskyddet upp till ytterligare diskussion, med utgångspunkt i den skyddsmöjlighet enligt 86 § byggnadslagen

Bilaga 2

1947:385 som gick förlorad när plan- och bygglagen 1987:10 trädde i kraft. Den avvisades med hänvisning till kort erfarenhet av PBL.

Kyrkliga kulturminnen Skyddet av kyrkor och kyrkogårdar infördes i kulturminneslagens fjärde kapitel. I fråga om kyrkorna hämtades regler direkt från 1920 års kungörelse med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet och för kyrkogårdamas del från begravningskungörelsen 1963:540. I kulturminneslagen infördes en åldersgräns för vilka kyrkor som skulle vara automatiskt skyddade. Sålunda är nu kyrkor, kyrkogårdar och kyrkotomter från före år 1940 skyddade generellt, medan byggnader och nyare anläggningar kan ges ett skydd om Riksantikvarieämbetet beslutar det. Kraom vet att ny kyrka skulle godkännas av Riksantikvarieämbetet togs bort.

Statliga byggnadsminnen Genom förordning 1988:1229 om statliga byggnadsminnen upphävm.m. des 1920 års kungörelse med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsvåsendet. Enligt förordningen kan statliga byggnader skyddas som statliga byggnadsminnen med skyddsföreskrifter och villkor i övrigt lika dem som gäller andra byggnadsminnen. Regeringen beslutar statliga byggom nya nadsminnen men handläggningen och tillsynen i övrigt åvilar Riksantikvarieämbetet. Förordningen innehåller även regler slottsarkitekt och kulom om turhistorisk tillsyn över statliga byggnader som inte är byggnadsminnen. Sedan år 1995 finns även ett skydd för statliga fastigheter som representerar en viktig del av det nationella kulturarvet. Regeringen beslutar vilka de är och hur de skall skyddas SFS 1995:982.

Ändringar i kulturminneslagen

Den l april 1995 ändrades reglerna för överklagande av beslut prop. 1994/95:27, bet. l994/95:JuU6, SFS 1995:72. Kammarrätten ersattes med allmän förvaltningsdomstol, dvs. länsrätt första prövningssom instans. Prövningstillstånd erfordras numera för att föra ett ärende vidare till kammarrätten. Handläggningen av kyrkoärenden överfördes den l juli 1995 till länsstyrelserna prop. l994/95:208, bet. 1994/95:KrU29, SFS 1995:560.

SOU 1996: 128

2 Naturskydds- och naturvårdslagstiftning

En tydlig intresseförskjutning har skett inom naturvårdslagstiftningen. Från att vid seklets början ha uttryckt en estetisk och människocentrerad naturskyddssyn blev lagstiftningen vid seklets mitt social- och rekreationsresursinriktad men även då människocentrerad. Naturskydd blev naturvård. Dagens lagstiftning präglas av en vetenskaplig och resursbevarande naturvårdssyn; naturvård har blivit miljövård. Bevarande av biologisk mångfald är således dagens helt dominerande naturvårdsmål. Begrepp som landskapsbild, skönhet och kultur har efterhand skjutits i bakgmnden.

2. 1 Äldre lagar

1909 års lagar angående naturminnesmärkensfredande och nationalparker Lagarna initierades av en riksdagsmotion av Karl Starbäck år 1904, som ledde fram till 1907 års Betänkande rörande åtgärder till skydd för vårt lands natur och naturminnesmärken. Det tidigaste instrumentet för områdesskydd för naturvård blev nationalparken, som endast kunde inrättas statlig mark. Även med lagen naturminnesmärkens fredande kunde i princip ett begränom sat område skyddas. Lagen angående naturminnesmärkens fredande prop. 1909:102, 1909:56 gav möjlighet att fridlysa "område eller...naturföremål, som är av särskilt intresse för kännedomen om landets natur eller grund av märklig naturbe-

noggranna uppgifter om naturrninnesmärkets beskaffenhet och läge samt förslag till bestämmelser skulle insändas till länsstyrelsen. Om detta skedde av någon annan än ägaren skulle dennes medgivande fogas till ansökan. Den blev då giltig mot kommande ägare. Ansökan skulle kungöras av länsstyrelsen, på sökandens bekostnad, för att eventuella rättshavare skulle ge sig till känna. Om inga sådana fanns och Vetenskapsakademien tillstyrkte skulle sökanden egen bekostnad utmärka och inhägna området, varefter skyddet beslutades och kungjordes det allmännas bekostnad. Sökanden ansvarade för att utmärkning och inhägnad hölls i stånd. Länsstyrelsen ansvarade för att fridlysta områden hölls förtecknade. Fridlysningen kunde upphävas bl.a. om "naturminnesmärket finnes förhindra eller afsevärt försvåra företag av större allmän eller enskild nytta". Område kunde skyddas interimistiskt, men bara mot hot som uppstått sedan ansökan ingivits. I lagen fanns också bestämmelser om fridlysning av växter och djur utan att ett särskilt område fridlystes, samt om förbud att sätta upp skyltar utom bebott hus eller affär.

Bilaga 2

En möjlighet att expropriera mark för att genomföra skydd naturminsom nesmärke av område av synnerligen märklig naturbeskaffenhet infördes genom expropriationslagen 1917:189.

1952 års naturskyddslag

Underlag för naturskyddslagen prop. 1952:188, L3U 281, 1952:688 var SOU 1951:5 Förslag till naturskyddslag ett betänkande avgivet m.m, av Naturskyddsutredningen, tillsatt år 1946. I lagen togs de äldre bestämmelserna om nationalparker och naturminnesmärken in. Samtidigt antogs en strandlag där begreppet strandskydd introducerades. Kriterierna för naturminnesmärke oförändrade från 1909 års lag, dock var med tillägg för "skönhet" och "egenart". Benämningen ändrades till naturminne. Fridlysning av natunninne skulle kunna ske utan ägares samtycke. En ersättningsregel introducerades därför: "Medför fridlysning sådan inskränkning i rätten att bebygga mark, att ägaren kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller tillskyndas honom eljest avsevärt är han berättigad till ersättning kronan för den men, av skada han lider. I lagen meddelades också bestämmelser om naturparker. Områden som var av väsentlig betydelse för befolkningens umgänge med kunde med naturen ägarens samtycke fridlysas. Bestämmelser till skydd för landskapsbilden infördes. Samråd med länsarkitekten borde sålunda föregå arbetsföretag väsentligt ändrade landsom skapsbilden. Länsstyrelsen kunde förordna tillståndsplikt för täkter om som väsentligt kom att påverka landskapsbilden. Den tidigare bestämmelsen om att skyltning kunde förbjudas återkom i utvidgad och kraftfull form. mer Reglerna om förfarandet för att få ett naturminne fridlyst återfanns i kungörelse 1952:821 med närmare bestämmelser rörande tillämpningen av naturskyddslagen. Den som ville ha ett område fridlyst naturminne som skulle till länsstyrelsen lämna fullständiga upplysningar området, dess om ägare och om grunden för att det borde skyddas. Länsstyrelsen skulle sedan förelägga dem som kunde ha ersättningsanspråk att anmäla detta.

2 2 Naturvårdslag . Den fortfarande gällande naturvårdslagen 1964:822 trädde i kraft den 1 januari 1965 prop. 1963:71, 1964:148, L3U4l. Lagen bygger på förslag av 1960 års naturvårdsutredning i betänkandet SOU 1962:36 Naturen och samhället.

SOU 1996: 128

Genom naturvårdslagen introducerades naturreservatet. "Område som finböra särskilt skyddas eller vårdas grund av sin betydelse för kännenes domen landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet...eller om emedan området är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv". Begreppet naturpark försvann dänned. Natunninne behölls och gavs samma värdekriterier som naturreservat. Be- "egenan" försvann alltså. Då naturreservat införts som ett egentligt greppet områdesskydd inskränktes bestämmelserna om naturrninnen till att gälla själva föremålet och ett område däromkring, med samma formulering som sedan år 1942 gällt för fomlämningsområde: ...vad som krävs för att bevara naturföremålet och bereda med hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring". Reglerna till skydd för landskapsbilden skärptes ytterligare. Täkter utom husbehovstäkter blev tillståndspliktiga, samrådsplikten för arbetsföretag behölls, och länsstyrelsen rätt att förordna om tillståndsplikt för bebyggelgavs och andra arbetsföretag inom särskilda områden. se Ersättningsrätten vid beslut enligt ovan skulle inträda vid "sådan inskränkning i rätten att bebygga mark, att ägaren kan använda marken allenast står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller tillsätt som skyndas honom eljest genom sådana föreskrifter avsevärt men..., dvs. kriterier i den tidigare lagen gällde för naturrninnen. samma som

Ändringar av naturvårdslagen

År 1972 ändrades ersättningskriteriet till "pågående markanvändning avsevärt försvåras". Syftet var att förväntningsvärden för t.ex. utebliven rätt att ta upp grustäkt inte skulle ersättas. Prop. 1972:111 bil. 2 och CU 35, en 1972:779. Efter utredningen Ds Jo 1974: l Naturvård Strandskydd, Landskapsvård, Förvaltning skedde ett antal större ändringar i naturvårdslagen prop. 1974:166, JoU 52, SFS 1974:1025. Hänsynskraven i portalparagrafen skärptes: "Kan vid arbetsföretag eller eljest skada å naturen undvikas, skola de åtgärder vidtagas behövs för att begränsa eller motverka skasom dan. Tidigare formulering var skola skäliga åtgärder vidtagas för att begränsa eller motverka skadan". Landskapsbildsskyddet reglerats i 19 § försvann och ersattes med besom greppet naturvårdsområde. "Område inom vilket särskilda åtgärder behövs för att skydda eller vårda naturmiljön men som med hänsyn till den begränsade omfattningen åtgärdema...ej lämpligen bör avsättas som naturreserav var tivt att det redan vid ikraftträdandet skulle vara klart vad skyddet genom skulle innebära i sak och att ersättning inte skulle kunna utgå

Bilaga 2

Genom en lagändring prop. 1981/82:220, JoU 1982/83:4, SFS 1982:1097 infördes den begränsningen i 7 § att naturreservat inte får avsättas om ändamålet kan uppnås med användande av naturvårdsområde, dvs. utan att ersättning utgår. I samband med plan- och bygglagens och naturresurslagens tillkomst skedde samordnande ändringar i naturvårdslagen prop. 1985/86:90, BoU 1996/87:4, SFS 1987:133. Kvalifikationsgränsen för ersättning ändrades så att ersättning skulle utgå när pågående markanvändning inom berörd del av fastighet avsevärt försvårades. Även i 19 § infördes uttrycklig bestämmelen se att denna gräns skulle gälla för bildande av naturvårdsområde. Möjligheten öppnades för att till kommunerna delegera rätt att bilda naturreservat och naturvårdsområden 43 §. Kulturpräglad naturmiljö infördes som ett begrepp i naturvårdslagen år 1991 SOU 1990:38, prop. l990/9l:90, SFS 1991:641. Lagens tillämpbarhet kultunniljöer förtydligades således genom ändring i 3 a "Med avseende den kulturpräglade naturmiljön är lagen tillämplig i den mån skydd gäller enligt lagen 1988:950 om kultunninnen m.m. Samrådsreglema i 20 § ändrades så att länsstyrelsen rätt att förbjuda gavs ett företag eller anvisa en lämpligare plats för det. Ett nytt skyddsinstitut för biotoper infördes genom ändring av 21 Biotopskyddet utvecklades genom en ändring SFS 1993: 1086 i naturvårdsförordningen 1976:484. Vissa biotoper blev generellt skyddade såsom alléer, odlingsrösen, pilevallar och stenmurar i jordbruksmark. För andra uppräknade slag av biotoper kunde länsstyrelsen särskilt besluta om skydd. Våtmarker skyddades inom vissa utpekade län och kommuner. Delegationsmöjligheten till kommuema enligt 43 § naturvårdslagen utvidgades till att även gälla beslut om natunninnen och vissa.samråd.

2.3 Miljöbalk Prop. 1 994/95 :1 0 Miljöbalk

I betänkandet SOU 1993:27 Miljöbalk, huvudbetänkande av Miljöskyddskommittén föreslogs i enlighet med riksdagens uttalande i samband med behandlingen av 1990/91 års miljöpolitik att en rad lagar på miljövårdsområdet skulle läggas samman till en miljöbalk. De centrala lagarna naturvårdsvar lagen och miljöskyddslagen, men miljöbalken skulle få en speciell ställning genom att även naturresurslagen med dess grundläggande hushållningsbestämmelser ingick. Naturvårdskapitlet innehöll i sak inga omvälvande förändringar, men det var fråga om en total omredigering i förhållande till den gamla naturvårdslagen.

12 16-1162

SOU 1996: 128

Lagförslaget i propositionen inleddes med grundläggande mål och principer, vari vården av kulturmiljön ingick som ett av delmålen. Därefter följde allmänna aktsamhetsregler och hushållningsbestämmelsema från naturresurslagen. I tredje avdelningen om naturvård återfanns de hittillsvarande skyddsinstrumenten naturreservat och naturvårdsområde. I propositionen infördes parallellbegreppen kulturreservat och kulturvårdsområde med i princip samma skyddsinnehåll. Naturminne fanns kvar liksom samrådsområde, det senare under avsnittet vissa arbetsföretag. Biotopskyddet återfanns under skydd om för växt- och djurlivet utan saklig förändring.

Nytt förslag till miljöbalk

Propositionen drogs tillbaka i samband med regeringsskiftet hösten 1994. Tilläggsdirektiv gavs till Miljöorganisationsutredningen Miljöbalksutredningen med syfte att komplettera förslaget till miljöbalk en rad speciella punkter, bl.a. så att vattenlagen och regler som rör jord- och skogsbrukets miljöpåverkan skulle arbetas in i miljöbalken. Utredningen har lämnat förslaget SOU 1996:103 Miljöbalken. En skärpt och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling. För kultunniljövården innebär förslaget små skillnader. Naturvårdsområde föreslås tas bort. Kulturreservat föreslås kunna inrättas som en parallell med naturreservat för att bevara värdefulla kulturpräglade landskap. Bestämmelser i nuvarande naturvårdslag som hindrar överlappande tillämpning med KML föreslås avskaffas.

3 Byggnadslagstiftningen

I byggnadslagstiftningen har två skilda grundläggande regelverk efterhand sammanförts, dels lagstiftningen om byggande och byggnaders egenskaper ursprungligen, utöver vad som återfanns i byggningabalken, reglerades som genom lokala byggnadsordningar för städerna, dels den lagstiftning om markåtkomst för offentliga behov och för fastighetsreglering som erfordrades för ett ändamålsenligt stadsbyggande. Bevarandefrågor är sena företeelser i dessa lagsammanhang. Tidigast togs estetiska frågor och prydlighetsfrågor från början enbart i de lokala byggnadsordningama. upp,

Bilaga 2

3 1 Äldre reglering . 1874 års byggnadsstadga för rikets städer

Stadgan innehåller inga bestämmelser som till varatar bevarandeintressen, men väl några som värnar om estetiska intressen. I 12 § vilka hänsom anger syn som skall tas vid uppgörande av stadsplan anges att "Stadsplan bör så uppgöras...samt skönhetssinnets anspråk på fritt utrymme, omväxling och prydlighet". De krav som ställs på byggnader avser främst sundhet och brandskydd, men i 30 § finns ett krav som i någon mån är estetiskt: "Byggnad må utvändigt strykas med oblandad hwit färg, utan bör färgen lämpas så, att han icke blir för ögonen menlig eller beswärlig."

1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning mm. Lagen 1907:67 angående stadsplan och tomtindelning syftade främst till att reglera förhållandena mellan det allmänna och fastighetsägarna när en stadsplan skulle genomföras så att fastighetsägarna deltog i kostnaderna för att genomföra planen, i första hand gatubyggnadskostnader. Lagen hade förberetts ett kommittébetänkande år 1904. År 1917 hela lagen oförändrad genom togs in som kap. l iden då nya lagen 1917:269 om fastighetsbildning i stad. År 1909 korn Betänkande med förslag till byggnadsstadga för riket avgivet av en kommitté tillsatt år 1907. I kommitténs uppdrag ingick att ta ställning till en skrivelse från riksdagsmannen Karl Starbäck "till förekommande i städerna af byggnadsföretag, som inverka ofördelaktigt offentliga byggnaders eller öppna platsers utseende". I kommitténs förslag fanns bestämen melse att byggnadsnämnden fick förbjuda ett byggnadsföretag innebar som att "intrycket af en byggnad af historisk eller konstnärlig betydelse förvanskas, vare sig byggnadsföretaget afser ändring af sådan byggnad eller uppförande eller förändring av annan byggnad i densammas närhet". Bestämmelser fanns också om kompetenskrav i estetiska frågor för dem ansvariga som var för byggandet. Någon ny byggnadsstadga tillkom dock inte förrän år 1931. Överintendentsämbetet hade år 1914 i yttrande över förslaget till byggnadsstadga lämnat ett fullständigt omarbetat förslag och frågan utreddes vidare i Bostadskommissionen.

Expropriationslag Expropriationslagen 1917:189 fick från början ett bland många som expropriationsobjekt "Synnerligen märklig fast fornlämning" tillsammans med "område av synnerligen märklig natur-beskaffenhet". I dessa fall skulle fråga om expropriation endast kunna väckas av Vitterhetsakademien Vetenresp. skapsakademien. Möjlighet att expropriera kulturhistoriskt synnerligen märk-

SOU 1996: 128

lig byggnad skulle först år 1942 införas i lagen i samband med att lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader m.m. infördes.

I 931 års stadsplanelag och byggnadsstadga angående stadsplan och tomtindelning prop. 1931:79, L1 U 27, Lag 1931:142 hade som underlag betänkandet SOU 1928:5 Förslag till stadsbyggnadslag, samt SOU 1929:38, innehållande utlåtanden och yttranden över detta förslag. Först år 1931 ersattes således 1874 års byggnadsstadga med en ny prop.

1931:192, LlU 28, SFS 1931:364. Här uppträdde för första gången en se-

dermera känd formulering: § 42 Åt byggnads yttre skall i övrigt givas den arkitektoniska form och den färg gatu- och gårdsbilden fordra och som byggnadsnämnden som finner lämplig såväl för byggnadens utseende i och för sig som för en god helhetsverkan." Formuleringen "i övrigt" syftar på sex föregående paragrafer med detaljerade anvisningar om hur en byggnad i yttre hänseende skulle anordnas. Bestämmelserna levde sedan vidare under olika benämning fram till år 1987. Tidigare hade motsvarande bestämmelse återfunnits i vissa byggnadsordningar, således inte en allmänt gällande bestämmelse i byggnadsmen som stadgan. Ett förvanskningsförbud för kulturhistoriska värden infördes också: § 66 Byggnadsnämnden skall vaka däröver, att byggnad av historisk eller konstnärlig betydelse icke förvanskas och att byggnader, som uppföras i grannskapet sådan byggnad, lämpligt sätt ansluta sig till eller av underordna sig densamma. Finner byggnadsnämnden vid prövning av fråga om byggnadslov anledning till farhåga i berörda hänseende, har byggnadsnämnden att, innan ärendet avgöres, inhämta byggnadsstyrelsens yttrande. Är fråga nybyggnad eller annat arbete, berörande fast fornlämning, om skall nämnden tillse, att gällande föreskrifter till skyddande av dylika minnesmärken iakttages. Innan ärendet avgöres, skall nämnden inhämta riksantikvariens yttrande." generellt verkande kulturhistoriska bestämmelsen i Detta var den första byggnadslagstiftningen. Även denna levde vidare i olika form till år 1987. "Betydelse" ändrades 1947 till "värde" och senare, år 1959 till "större värde". Dessutom tilltroddes inte byggnadsnämnden och inte heller länsarkitekten, tex. i kungörelse l935:19 angående tillämpning av ecklesiastik som boställsordning fick denna roll år 1940 i fråga om prästgårdar att själv kunna avgöra hur värdet skulle tas till vara, bara att identifiera värdet

Bilaga 2

Likartade formuleringar som den här citerade 66 § hade föreslagits i Överintendentsämbetets yttrande år 1914 över 1909 års förslag till byggny nadsstadga.

3.2 Byggnadslag och byggnadsstadga 1947 och 1959

Stadsplaneutredningen år 1942 avlämnade följande betänkanden: SOU 1942:27 Betänkande med förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärenden, SOU 1943:30 Betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan och SOU 1945:15 Betänkande med förslag till byggnadslag och ett flertal andra författningar.

I den nya byggnadslagen prop. 1947:131, L1U45, 1947:385 trädde

som i kraft den l januari 1948 infördes ett byggnadsförbud till skydd för bl.a. kulturmiljön. I 86 § under rubriken Bestämmelser för stad stadgas sålunda: "Finnes område...böra skyddas på grund naturskönhet, växtlighet eller av andra särskilda naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig från kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken äger Konungen förordna att nybyggnad får företagas utan länsstyrelsens tillstånd. må tillstånd vägras avsevärt om men därigenom tillskyndas markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives." Samma formulering återfanns i 122 § avseende landsbygd, med men länsstyrelsen som beslutande. Denna paragraf upphävdes år 1972 SFS 1972:775 och 86 § gjordes tillämpbar överallt med länsstyrelsen beslusom tande. Passusen "naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden hade redan år 1964 tagits bon i samband med att naturvårdslagen infördes där ett motsvarande landskapsbildsskydd infördes i 19

I 1947 års byggnadsstadga prop. 1947:211, L1U 1947:46, 1947:390

behandlades de närmare förutsättningarna för byggandet. I 26 § de angavs villkor som skulle uppfyllas för bebyggelse inom stadsplan. Punkterna 16-18

av 19 avsåg estetik, kulturminnen och naturförhållanden:

"16 att även eljest dvs. inte bara i fråga om allmänna byggnader som avhandlas i pkt 15 skönhetssinnets fordringar beaktas och skäliga anspråk utrymme, reda, sundhet, omväxling och trevnad bliva tillfredsställda; 17 att historiskt, kulturhistoriskt eller estetiskt värdefulla byggnader och stadsbilder samt sådana platser, som grund sin belägenhet, växtligav het eller säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande, så långt möjligt skyddas och bevaras och utan tvingande skäl förstöras eller skadas; 18 att skyldigheten att bevara fasta fornlämningar iakttages;..." Bestämmelsen om byggnads yttre anordnande, 42 § i 1931 års stadga, intogs som 53 § med samma formulering, utom att ordet arkitektonisk strukits.

SOU 1996: 128

I 82 § återgavs den äldre 66 § med endast smärre ändringar. Första stycket fick följande lydelse: "Byggnadsnämnden skallvaka över att byggnad av nu historiskt, kulturhistoriskt eller estetiskt värde icke förvanskas och att byggnader, som uppföras i grannskapet av sådan byggnad, på lämpligt sätt ansluta sig till eller underordna sig densamma." Ordet kulturhistoriskt uppträdde här för första gången. Samrådsskyldigheten med Byggnadsstyrelsen om förvanskning och med Riksantikvarieämbetet om fornlämningar kvarstod.

1 95 9 års byggnadsstadga År 1959 ändrades byggnadslagen 1959:611 och infördes byggnadsen ny stadga prop. 1959:168, L3U 26, SFS 1959:612. Underlaget för den nya byggnadsstadgan 1951 års byggnadsutredningen som lämnat betänkandet var SOU 1957:21 Förenklad byggnadslagstiftning. Utredningen hade dessutom fått SOU 1954:31 Saneringsfrågan överlämnad till sig. I 1959 års byggnadsstadga intogs bestämmelser om hur planläggning skulle ske så att den blev lämplig från allmän synpunkt. "Områden med särskild naturskönhet eller säregna naturförhållanden, bebyggelse med särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller ur skönhetssynpunkt samt områden äro lämpade eller behövliga för friluftsliv skola såvitt som möjligt bevaras." 9 § Formuleringen är som synes i stort tagen från 1947 års stadga, 26 § punkterna 16-18. I 12 § stadsplan ställdes krav på att man vid planläggning skulle ta om hänsyn till bl.a. skönhets- och trevnadssynpunkter. De detaljerade föreskrifterna om byggnads yttre utformning försvann. Kraven utformning och hänsyn placerades under rubriken "Nybyggnad" där de gamla 53 och 82 §§ sammansmältes till en ny 38 med följande lydelse: v "38 § Åt byggnads yttre skall givas sådan utformning och färg, som stads- eller landskapsbilden fordrar och som befinnes lämplig såväl för byggnaden i och för sig som för en god helhetsverkan. Byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt må icke förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller bebyggelse i grannskapet. Om skyldighet att bevara fasta genom fornlämningar är särskilt stadgat." Reglerna flyttades därmed från sin ursprungliga kontext, "om byggnads yttre anordnande m.m. resp. om byggnadslov. Paragrafen gavs i huvudsak formulering tidigare 53 medan bestämmelsen i andra samma som stycket övertogs från tidigare 82 Den skärptes i den meningen att för-

vanskning inte fick ske, inte bara som tidigare att byggnadsnämnden skulle

vaka över att det inte skedde. Preciseringen till "byggnad av större värde var begränsning i förhållande till tidigare då det hette "värde". Några dock en 358 motiv i förarbetena kan inte utläsas.

Bilaga 2

I 56 § införs bestämmelser om byggnadsnämndens uppgift att tillse att ett byggnadslov inte stred mot bl.a. naturskyddslagen. Kravet som tidigare fanns i 82 § om samråd med Riksantikvarieämbetet om fornminnen togs därmed bort, och ersattes med en hänvisning i 9 och 38 §§ om att det fomom lämningar var särskilt stadgat. Förarbetena ger ingen förklaring till att byggnadsnämndens skyldighet att samråda om fornminnen skulle utgå, samtidigt som motsvarande skyldighet tillkom i fråga om naturskydd, strandskydd, vägfrågor etc.

Lex Gamla Stan

I expropriationsutredningens betänkande I SOU 1962:24 Expropriation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, föreslogs en ny 44 a § i byggnadslagen, med innebörden att Konungen fick medge stad en att lösa in område med äldre bebyggelse, som det av kulturhistoriska skäl var angeläget att hålla i värdigt skick. 1917 års expropriationslag ändrades i konsekvens härmed så att expropriationsrekvisitet synnerligen märklig byggnad ändrades till synnerligen märklig bebyggelse. Syftet att underlätta planvar mässig sanering med bevarandesyfte av hela kvarter, och förekomma spekulationsköp. Lagen tog klart sikte förhållandena i Gamla stan i Stockholm

och beslutades år 1963 prop. 1963:46, L3U 13, SFS 1963:218.

Lex Gamla Stan blev kortlivad. Genom 1971:916 prop. 1971:122 upphävdes 44 a § i byggnadslagen då den ansågs obehövlig i samband med ändringar SFS 1971:915 som skedde i expropriationslagen. Expropriation fick nu ske för att bevara historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse eller märklig fast fornlämning eller bereda erforderligt utrymme däromkring. Synnerligen märklig" försvann sålunda expropriationsrekvisit som men kvarstod för skydd som byggnadsminne. En helt expropriationslag tillkom ny år 1972 utan förändringar i villkoren för bevarandet kultunniljöer prop. av 1972:109, CU 34, 1972:719.

Hushållning med mark och vatten

Betänkandet SOU 1971:75 Hushållning med mark och vatten innehöll en allmän genomgång av landets naturresurser av skilda slag. Begreppet riksintresse introducerades, till en början utan lagfäst betydelse. Riksintressen för bl.a. kulturminnesvård sammanställdes på kartor. I betänkandet gjordes också en genomgång av markanvändningslagstiftningen från hushållningssynpunkt. En ändring prop. 1972:1 l CU35, 1972:775 byggnadslagen innebar av ökade regleringsmöjligheter vad gäller markanvändning och lokalisering av t.ex. industri. All bebyggelse, inte bara tätbebyggelse skulle lämplighets-

SOU 1996: 128

prövas, i plan eller i lovbeslut. Begreppet "pågående markanvändning avsevärt försvåras" introducerades som kvaliñkationsgräns för ersättning för restriktioner för markanvändningen. Detta begrepp togs samtidigt in i naturvårdslagen och byggnadsminneslagen. Även i byggnadsstadgan skedde ändringar SFS 1972:776. Reglerna om planläggning i 9 § gjordes giltiga för all bebyggelse, inte bara tätbebyggelse. Utomplansbestämmelsema i 29 § gavs tillämpning överallt utanför fastställd plan, och kompletterades med bestämmelser om allmän lämplighet och hänsyn till naturskönhet m.m. Lagändrin garna gav således möjlighet att stärka skyddet för landsbygdsområden mot olämplig bebyggelse. Kulturmiljö fanns ännu inte med som uttalade motiv för restriktivitet mot glesbebyggelse. Däremot hade riksplanearbetet lett till att ett antal miljöer av riksintresse och större områden av betydelse för kulturminnesvården pekats ut och man sökte vägar att säkerställa dessa områden.

Rivningsförbud, bygglovsbefrielse m.m.

I samband med bostadssaneringslagens 1973:531 tillkomst infördes i byggnadslagen en ny paragraf, 35 a med möjlighet för en kommun att förbjuda rivning i tre år om det var påkallat från bostadsförsöxjningssynpunkt eller för bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse Ds C 1973:1, prop. 1973:196, CU35, SFS 1973:1085. Förbudet kunde förlängas i två år vid synnerliga skäl. Rivningsförbudet berättigade inte till ersättning då det var tidsbegränsat till högst fem år. I byggnadsstadgan gjordes en följdändring SFS 1973:1086. Efter några år ändrades bestämmelserna för rivningsförbudet så att ett meddelat förbud kunde förlängas två år i taget obegränsat antal gånger förutsatt att byggnadslov for rivning inte sökts Ds Bo 1978:1, prop. l978/79:63, CU3, SFS 1978:932. 56 § byggnadsstadgan ändrades 1976:1047 så att ytterligare lagar tillades i listan över lagar som byggnadslov inte fick strida mot, dock inga på kulturminnesområdet. Samma paragraf ändrades återigen SFS 1977:339 varigenom begreppet tätbebyggelse av mindre omfattning tillkom. Det framåtsyftande strängt tillämpade tätbebyggelseförbudet luckrades upp så att lokalisering av framför allt småhus till landsbygdsområden skulle kunna ske utan föregående planläggning eller dispens. Förändringen kunde ha betydelse för möjligheterna att bevara värdefulla avsnitt av kulturlandskapet fria från störande nybebyggelse. Genom ändring i byggnadsstadgan Ds Bo 1978:3, prop. l978/79:l11 bil. 12, CU 1979/80:3, SFS 1979:902 undantogs vissa åtgärder från byggnadslovsprövning i fråga om en- och tvåbostadshus. Det bygglovsbefriade

Bilaga 2

högst tio kvadratmeter "friggeboden" tillkom. Vissa förenkuthuset om - lingar i förfarandet introducerades också.

Tillägg i 38 § byggnadsstadgan om värdefulla miljöer

Genom ett tillägg till paragrafens första stycke: "Inom ett bebyggelseområde värdefull miljö skall dessutom särskild hänsyn till områdets som utgör en tas egenart" gavs möjlighet att ställa krav en ny byggnad och en större omeller tillbyggnad att den skulle anpassas till sin miljö prop. 1979/80:149, CU30, SFS 1980:337. Anpassningskravet som tidigare fanns i andra stycket i paragraf avsåg endast anpassning till en byggnad av större värde. samma För att tillämpa den bestämmelsen borde kommunen i förväg ange vilka nya områden värdefulla miljöer. Detta kom i många fall att ske i komsom var munöversikter, ett instrument introducerats 1973 för att klargöra den som kommunala inställningen till bebyggelseutveckling och vilka prövningsgmnder och villkor i övrigt som skulle gälla i olika delar av kommunen. Kommunöversikter antogs i de flesta kommuner före år 1980.

3.3 Plan- och bygglag, naturresurslag

Efter ett långvarigt utredningsarbete kunde en helt ny lagstiftning för planering och byggande träda i kraft den l juli 1987. Lagen gäller med vissa förändringar fortfarande. Den år 1968 tillsatta Bygglagutredningen hade år 1974

principbetänkande, SOU 1974:21 Markanvändning och byg-

presenterat ett gande. Bevarandefrågor behandlades där i en särskild bilaga utarbetad av MUS 65, den samtidigt arbetande utredningen musei- och kulturminnesvårdsområdet. I bilagan kommenterades utredningens principförslag från bevarandesynpunkt. År 1978 tillsattes särskild utredare 1979 en som presenlagförslag i betänkandet SOU 1979:65-66 Ny plan- och bygglag. terade ett Lagförslaget förelades sedan riksdagen först år 1985, tillsammans med ett förslag till naturresurslag. Vid utskottsbehandlingen skedde vissa för kulen turmiljövården väsentliga ändringar i lagförslaget prop. 1985/86:1, BoU 1986/87:1.

Naturresurslagen

De grundläggande kraven på hushållning med naturresurser placerades vid PBL-refonnen i en särskild lag 1987: 12 om hushållning med naturresurser prop. 1985/86:3, BoU 1986/87:3. Här stadgas att "mark- och m.m. vattenområden har betydelse från allmän synpunkt grund av områdesom naturvärden eller kulturvärden...skal1 så långt som möjligt skyddas från 361 nas

SOU 1996: 128

åtgärder som kan skada natur- eller kulturmiljön." Områden är riksinsom av tresse skall skyddas från sådana åtgärder. Staten ges genom bestämmelseri vissa lagar, bl.a. PBL möjlighet att bevaka att så sker. Ca l 700 riksintressen för kulturminnesvården finns utpekade Riksav antikvarieämbetet. Därtill finns riksintresseområden som är utpekade direkt i naturresurslagen, som med hänsyn till deras natur- och kulturvärden i sin helhet är av riksintresse, 3 kap.-områden. Miljökonsekvensbeskrivning infördes i NRL beslutsinstrument som prop. 1990/91:90 BoU17, BoUl8, SFS 1991:650. Genom lagändring prop. 1994/95:3, bet. l994/95BoU6, 1994:1616 har ett nytt skyddsbegrepp tillkommit, nationalstadspark, att skydda som avser parklandskap och naturmiljö och det historiska landskapets natur- och kulturvärden. Nationalstadsparker utpekas direkt i lagen. Hittills finns endast ett

område utpekat, området Uhiksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården. Ytterliga-

re två områden har föreslagits i betänkandet SOU 1996:38 Nationalstadsparker.

Plan- och bygglag

Iplan- och bygglagen 1987: 10 stärktes kommunens formella möjligheter att skydda kulturmiljö genom hänsynsregler och direkta skyddsinstrument. Kommunen kan således vid en lovprövning vägra rivningslov och i detaljplan eller områdesbestämmelser utfärda rivningsförbud. Om detta vållar betydande skada för berörd del av fastigheten blir beslutet ersättningsgrundande. Kommunen kan också i detaljplan eller områdesbestämmelser utfärda skyddsbestämmelser för byggnader som är särskilt värdefulla. I skyddsbestämmelserna får föreskrivas hur byggnad skall bevaras och underhållas. I detta fall en blir beslutet ersättningsgrundande om pågående markanvändning för berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. Bestämmelser infördes också om hur bygglovsplikten skulle kunna varieras, bl.a. för att möjliggöra att tillsynen i kulturhistoriskt värdefulla områden ökades. De grundläggande varsamhetsbestämmelsema finns i 3 kap. 10, 12 och l 3 §§:

"10 § Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så byggnadens

att särdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till ändrad SFS vara genom 1994:852. 12 § Byggnader som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller ingår i ett bebyggelsom seområde av denna karaktär får inte förvanskas.

Bilaga 2

13 § Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick. Underhållet skall antill byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig passas och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär. Byggnader i 12 § skall underhållas så att deras särart bevaras." som avses Reglerna är omredigering men också utvidgning av 38 § i 1959 års en byggnadsstadga. Reglerna underhåll är således nya, och i viss mån om ändring; de gällde under byggnadsstadgans tid endast sådan änreglerna om dring kunde hänföras till nybyggnad. Av ll § framgår således att reglersom skall gälla i den utsträckning som kan krävas med hänsyn till åtgärdernas na art och omfattning även för ändringar som inte kräver bygganmälan ändring SFS 1994:852. Huvudinnehållet i den gamla 38 § återfinns i PBL 3 kap. 1 även i detta fall med betydelsefulla förtydliganden: "l § Byggnader skall placeras och utformas ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena platsen. Byggnader skall ha en yttre form och färg, som är lämplig för byggnaderna som sådana och ger en god helhetsverkan."

Plan- och byggutredningen och därav föranledda lagändringar

Utredningen har lämnat tre delbetänkanden av vilka två lett till propositioner med omfattande lagändringar. Betänkandet SOU 1993:94 Anpassad kontroll byggandet föreslog ändringar i kontrollsystemet över byggandet i av riktning mot en ökad egenkontroll. Detta innebar begränsningar i lovpliktens omfattning och att de tekniska kraven byggnader överfördes till en ny lag tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. Bygglov ersattes i vissa om fall med bygganmälan, med tre veckors respit för kommunen att reagera en och föreskriva vilken kontroll som skall krävas. Kritik har framförts mot att varsamhetskrav inte i praktiken kan hävdas eftersom ett bygge är färdigprojekterat och upphandlat när kommunen får kännedom om det genom bygganmälan. De föreslagna ändringarna genomfördes prop. 1993/94:178, BoU18, SFS 1994:852. Utredningens andra delbetänkande SOU 1994:36 Miljö och fysisk planering har legat till grund för vissa lagändringar med betydelse för bevarande-

frågorna prop. 1994/95:230, SFS 1995:1197. Översiktsplanen har givits en

stärkt ställning genom bl.a. ett ökat aktualitetskrav, och krav konsekvensbeskrivning och bättre underlag bl.a. i fråga om kulturmiljön. Begreppet varsamhetsbestämmelser har introducerats i detaljplaner för att förtydliga att planer kan styra hur byggnader och miljöer bevaras utan att ersättningskrav skall kunna mot kommunen. Skyddsbestämmelser kan numera också resas utfärdas för särskilt värdefull tomtmark och allmän platsmark. Över huvud taget ägnas parker och grönområden kulturhistoriskt värde ökat intresse. av

SOU 1996: 128

Utredningen lämnade också i betänkandet förslag om förändringar av ersättningssystemet vid skyddsbestämmelser och rivningsförbud. Förslagen har inte förverkligats, men enligt tilläggsdirektiv Dir. 1995:90 till utredningen skall de föreslagna förenklingar-na närmare övervägas, bl.a. genom en fördjupad analys av de ekonomiska konsekvenserna. I plan- och byggutredningens tredje betänkande SOU 1994:134 Överprövning av beslut i plan- och byggärenden föreslås inrättande av miljödomstolar för överprövning av i första hand sådana överprövningsärenden som rör mark och miljö och nu prövas av regeringen. Vissa överväganden görs också vad gäller den statliga kontrollen över kommunernas arbete med PBL. Av särskild betydelse för kulturmiljövården är ett förslag att i naturresurslagen införa krav att byggnader och andra anläggningar med särskilt stora kulturvärden så långt det är möjligt skall skyddas motåtgärder som innebär att deras karaktärsdrag förvanskas. Byggnad av riksintresse för kulturmiljövården skall inte få förvanskas. Detta betänkande har ännu inte lett till proposition.

4 Sammanställning begrepp

I tabellbilaga redovisas gällande och föreslagna skyddsinstrument och hänsynsregler för kulturhistoriska värden i svensk lagstiftning. Giltighet och ansvarig myndighet anges, med viss förenkling. Nedan förtecknas och förklaras äldre och nyare vanliga begrepp inom kulturrninnesskyddet och angränsande områden. Begreppens ursprung och första förekomst i författningstext såvitt varit möjligt utan omfattande anges undersökningar. Tidigare belägg anges i några fall enligt Svenska akademiens ordbok SAOB. Årtal utgivningsår. anger

Byggnadsminne. Lag 1960:690 om byggnadsminnen, i tidigare lag talades enbart om "kulturhistoriskt märklig byggnad". Sedan år 1989 finns också statliga byggnadsminnen enligt förordning 1988:1229 statliga byggom nadsminnen m.m.

Byggnadsminnesmärke. Kungörelse 1920:744 det offentliga byggnadsom väsendet. Ordet bildades i analogi med "natunninnesmärke".

Førnfynd. Begreppet fomminne enligt lagen 1942:350 fornminnen om omfattar fast fornlämning och fomfynd.

Fornlämning. Begreppet fomminne enligt lagen 1942:350 fomminnen om omfattar fast fornlämning och fomfynd. Enligt SAOB 1925 belagt år 1790.

Bilaga 2

Fornminne. Lagen 1942:350 om fornminnen. Benämningen fomminne torde vara ett sammandrag av begreppet forntida minnesmärke, jfr Kungl. Maj :ts nådiga förordning om forntida minnesmärkens fredande och bevarande år 1867, där begreppet har vidare syfming än dagens fomminnesbegrepp. Enligt SAOB 1925 finns det emellertid belagt år 1803.

Fornsaker. Äldre benämning, främst under 1800-tal, på fornminnen, främst men inte uteslutande lösa föremål SAOB 1925.

Industriminne. Bildat i analogi med fomminne och byggnadsminne, och fick större spridning kring år 1970. Begreppet avser dock inte bara byggnader och föremål utan främst i sammansättningen industriminnesvård även arkiv och imateriella minnen. Saknar juridisk innebörd.

K. Karttecken för kulturhistoriskt märklig byggnad på topografiska kartan Gröna kartan och äldre ekonomiska kartblad.

K-märkt. Sammandrag av kulturminnesmärkt. Populärbenämning för värdefull eller vanligast skyddad byggnad. Se även kulturreservat.

Kulturarv. SAOB 1938: "Vad ett folk 0.d. i fråga om andlig kultur övertagit från tidigare generationer." Första belägg år 1887. Begreppet aktualiserat under 1990-talet som ett bredare begrepp än kulturmiljö, omfattande materiellt såväl som andligt kulturarv, således även sådant som finns dokumenterat i arkiv och museer.

Kulturmiljö. Begrepp introducerat genom målformuleringar i prop. 1987/881104 Kulturrniljövård och därmed i portalparagrafen ikulturrninneslagen 1988:950. Begreppet omfattar kulturmiljön i vidare mening än den som skyddas genom särskilda lagbud, och avser den miljö för vilken det i någon mening finns en kulturhistorisk aspekt att iaktta och ta hänsyn till. SAOB 1938 belägger begreppet år 1916 med den annorlunda betydelsen "kulturell miljö". Kulturmiljövård avser åtgärder för skydd och vård av kulturmiljön i vid mening.

Kulturminne, Kulturminnesvård. Samlingsbenämning för skilda slag av kulturminnen som byggnadsminnen, fasta fornlämningar och andra kulturminnen. Ordet har ingen självständig legal definition, dock finns kulturminneslagen. Oklart är om kulturföremål som fomfynd, kyrkliga inventarier och andra kulturföremål ingår i begreppet kultur-minne i den allmänna föreställningsvärlden. Immateriella kultunninnen finns dock knappast, här behövs en vidare tenn. SAOB 1938: Särskilt från äldre tid bevarad sak byggnad, skulptur, bruksföremål av kulturhistoriskt värde. Först belagt år 1888. Kulturminnesvård avser åtgärder för skydd och vård av kulturminnena, vanligen med tillämpning av speciallagstiftning och statliga eller kommunala bidrag.

Kulturreservat. SAOB 1938: "Byggnadskomplex bebyggt område som enligt offentligt enskilt beslut skall bevaras i väsentligen oförändrat skick

SOU 1996: 128

för att tjäna ss. kulturminnesmärke." Begreppet kulturhistoriskt reservat etc. har använts från l920-talet. Begreppet har använts i stadsplaner och kunde betecknas Pk, Rk eller I Planverkets anvisningar för upprättande detaljplaneförslag år 1976 introduceras Q-beteckning för kulturreservat av och q för särskild miljöhänsyn. I Boverkets allmänna råd till PBL används Kulturreservat som en markanvändningsbeteckning i detaljplan stort Q, avsedd att användas när markanvändningen inte behöver styras till något särskilt ändamål, endast sådant ändamål som inte skadar kulturmiljön. I prop. 1994/95:10 Miljöbalk introduceras begreppet som en parallell till naturreservat för områden där skyddsändamålet är kulturmiljö. I övrigt inga skillnader från naturreservat.

Kulturvård. Ett försök i början av 1970-talet att utvidga begreppet kulturrninnesvård till att bli en del av en allmän miljövård, bedriven av centralmyndighetema, länen och kommunerna i samverkan. Begreppet används inte längre.

Kulturvårdsområde. Prop. 1994/95:10 Miljöbalk introducerar begreppet som en parallell till naturvårdsområde för områden där skyddsändarnålet är kulturmiljö. I övrigt inga skillnader från naturvårdsområde.

Mb. Karttecken för byggnadsminne ekonomiska kartan Gula kartan.

Nationalpark 1909 års lag om nationalparker 1909:56. Ursprunget till begreppet var Yellowstone National Park i USA, fridlyst år 1872. Ordet belagt svenska från år 1895.

Nationalstadspark Ändring 1994:1616 av naturresurslagen. Begreppet in-

troducerat genom prop. 1994/95:3 Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga -Brunnsviken-Djurgården.

Naturminne. Naturskyddslag 1952:688.

Naturminnesmärke. 1909 års lag om naturminnesmärken 1909:56. Ordet belagt år 1903 SAOB 1946.

Naturreservat. Naturvårdslag 1964:822. Begreppet använt utan laglig betydelse från l920-talet.

Naturvårdsområde. Ändring 1974:1025 av naturvårdslagen. Ersatte land-

skapsbildsskydd och innebar utökning av skyddsmöjlighetema, till att närma sig naturreservat, utan så stora ingrepp i markanvändningen att ersättningsrätt skulle kunna uppstå.

R. Karttecken för fast fornlämning ekonomiska och topograüska kartblad.

Bilaga 2

Riksintresse. Naturresurslagen 1987:12. Område som med hänsyn till visst allmänt intresse Lex. kulturminnesvård skall skyddas för ingrepp kan som påtagligt skada intresset. Begreppet introducerades år 1971 i betänkandet SOU 1971:75 Hushållning med mark och vatten.

Bilaga 3

Tabeller

Skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer Byggnadsminnen och statliga byggnadsminnen 1936-1996 Byggnadsminnen och statliga byggnadsminnen; handläggning och utveckling 1994-1996 Byggnadsminnen och statliga byggnadsminnen; huvudgrupper enligt RAA-register Byggnadsminnen; enkätsvar om handläggning Byggnadsminnen; enkätsvar om Skyddsområde och skydd även med NVL och PBL Byggnadsminnen; diverse uppgifter Byggnadsminnen; attityder till skydd, bidrag och kommunalt skydd vid bidrag Prästgårdar 10 Kyrkstäder

11 Överklaganden enligt KML hos kammarrätter och Regeringsrätten.

Byggnadsminnesärenden 1989-1996

12 Överklaganden enligt KML hos regeringen. Ärenden 1989-30 juni

1996 efter lagrum

13 16-1162

SOU 1996: 128

ä ä å

E ü

å ä

E ä ä m å m v v N m m v 2 m N. 3

m m N

B M mo 3

u 2

5 5

E å

ä å

m ä

å 3 å

ä 2 3 å m N S N N mn o

SOU 1996: 128

2 c38%8R28$3§£o38.:$$3°‘¢3‘a3‘u‘%c'7a'$8‘3§

m I-I v-4 I-Iv-I I-I

åå êgggvngggamaugvohooemogaxâ

ä W’

å 8°2$§â8§8§§ääáäñääêâå°ääââää°§

oo så "

än; §2 S¢1°.£’.‘.‘.’."".‘:‘.$2.‘2:3§"‘.‘.’i."".2"‘°°‘°°°°‘°.‘3.°°$

0-I

§5, oo g essassacaxa:ss:m.°2s.-:.-:2-s:.:"§

0:-c å O gg gaågvvzgg:âmsgmgvoooowomwg a am u-n m

å $iS.‘%§-.°‘S3S$%‘.1.‘%‘"v"aF‘-.3°".’..‘.3.S§%$"5

‘Eh

.gå

3 @I‘|I3C‘llC‘IOO\I‘V'igI-‘fl1tfil\"fl(flI\l‘lF$U'IC‘I nu v-nr-Iu-u u-l N

a u-n

ägna .-qua-n-u v-auto:-o M-an-—a N Nr-I

v-tent‘

§# € §2cnvcv1rvoovm:‘1§--c-ragwam--V-I4a

mmm-nlncxcsfl-vO8NO-nn\orNvl~ in-noo I I-I I-U

oo8omnNooNoc\-—-nNN—Nmoot\Nmv-v—m OO v-lv-i I-iv-I -1 I-I r-1

år

å0nmm0M42zoamme:3xN

L 2 x

Bilaga 3 N N N N N N w N N N N N v N N N v N N N N N N N H N N H H H N N N N N N u N v H N N H N N N N N N N N v N H N N N N N N v N N N H H N N N N N. N N N N N N N u N E v N N N o v N N N N N N N H N N N v - N H N N v H N N N N N å N v N N N N H N N H N N N N v N N N N N N v v N N H v N N H N N N N N H å N H N N H N N u N N H N N v N H N 2 N N N. N N N v N N N N N N N. u H

3 m 3 0

u n m m o M .H z o .H m N .N D x w N H

SOU 1996 128

$92 3 Ö O X u—1

— N10 00 O tflDOFOr-OOv-u—cG 00000 O —:

0 o n ‘GO O O -4 :l‘;lO-‘Ow-OO‘I|h(l 0v0lh0 Q

N H H CV’ 0 61 Ö cg|hC—OOOVv-‘v-‘O O-OIn-—- VP fi

x N N 0th Öl ‘I mmomomoowmo ONONO O Ö

3v NI-t N I-4 0000-00000-40 v-‘VPONO

30W Q:-4 C u- :w-mnomoNm-o 06106161 D VW :ang °I—I CV1‘ ‘I Inm0F0000v-00 0O0u-40

‘I 00 Vi Ö NmO-OOOOHOO 0t000 V7 v-4

~02 v-41-1 ON Ö v-ff06l0m000lh6l 0O0r0 ‘-4 -4 ‘O

5L.0qn 00 °~2 O € :DCv-to-—cOOOfiv-t 0Ih00I-

b V WW1 GO I‘ flOO~lOO(IV--¢|l1(\l 00090 x Vi v-l v-4 v-4 Z N I-‘C 00 0 s6l06l0000v-t00 000000 0 U7

E å mo nu-u O ::O61OQ—'Ov-'lO 061060 X v-l 1-1 v-I 4 OO QC Om O SNOOOOOOOMO 00000 1 p. V

Mzv v-‘C -4 mmooooowm-—v 0K0v-c- "4 I‘

VP l‘Av—I MEN 3 c3NDOCOmOv--N—< 0v-0v-46I O

:z:;;o F0 OI-4 u-u gcxov-nomom-cvN Genom-a 7-1

U Q:--I l—1l—| v-t HN0H0000HF0 0610610

k 00 """: -n m-106I06l00ñm0 0tñu-urñ0 S V-1 82 00 C~InO O lOr--OOv-\l'fiInO OOOOO Vi V1 "1 -1 Q o 9 "0 019-461 II-I rmov~o—-oo---c- 060610 I .-4 ll’

U O : VIv—1 v-0O Öl F"O0F-0®N6I000 0f0O6I Öl u-c l

G lO 352° ‘I O2mcO:N:Inm-— 0 o N

å å

B m N

N N N N

. . - . - - - - - . . . . - - -

s s

å - - ä . - S m o N - ä - N -

G n N N . v N o u m E - N o ä v

8 e v ä N v - v 8 2 N N . n v

ä . - . N - N N S n N . ä m - ä .

N N N N N N N N - - N N N N N N N N N N N N N å å : N N n v N N - - N N N N N N v E

å n n - E . S . S n n o ä a

a p e s a e v s e e e

N 5 s s N

N å 8 8 N 3

8 N

B v o N

a .s v. a a a a a e a a .o n

N v N N N N N N N N

N 8 E e 2 N P N : B N ä v o e

m. ä

n o m u S z o N a B x 5 N o å

o m n ~ A . N H

SOU 1996: 128

å N I | n I | N a m N m w Q N N

N o o o o o - N m o N v m o m m o v N o o o o c

o o N o o o . o N o N o v o o N. o o N o N o o o 2

Nu Q Q | Q | N I Q Q m N n m Q n N ..

as Q N Q N m Q Q Q Q Q Q Q o Q N Q Q Q N N Q Q Q Q N N

å Q m Q m N w Q Q Q m N Q Q Q a Q N Q Q v Q Q N Q N N N

.N R 8 Q N E m S N

a N m w N Q Q N m Q v n Q N N 8 N N N N N Q

m o Q O I u Z O M N. D 3 x N o

m n N A m m

Bilaga 3

w e 3 m m S w ä 3 3

w N w w m 3 3 3 N

o 3 R m w w e 3 3

N e

3 N

E 3 N v N v w w N 3 3 m w w 3 m e 3 3

v 3 v e .a å 3 v N v 3 N w N

w m. N 3 3 N N w

å N 3 v e

5 å m. N m R S 3 e w 8

R 8 R R w 3 3

å + w N. v m v N e N m m e S w o v w o m o m v o ä ä å N m w w w N e .e .e .e

u + m 8 E ä 2 S

N å å 5 2 E E E m ä 8 2 3 3 3 2 v n : m 2 9 m 2 N e v o N. w e m e 2 o n u ä

m n 0 M E z o m D 3 N u

o m m N A m m H N

SOU 1996: 128

ä E ä o ä ä s å

ä n ä ä s å e

å o S

å 8 8

a e a.. n e m 2 e e a.. E a.. 2 E 2

Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q : Q Q Q Q Q Q Q Q Q N

S Q S Q Q S S S ä : Q 2 2 Q S . 2 Q 2 Q Q S S S S a Q Q R

Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q

A a Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q o 3 Q Q 2 S Q Q Q Q 3 S Q S Q Q Q Q Q Q R Q

Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q

Q Q 3 V Q Q Q Q S 3 S Q Q a Q 3 E Q 2 Q Q

S R S ä S å ä Q 2 å 2 Q. S Q Q 2 R S Q

S S E Q 8 ä 3 8 Q E S ä

ä Q Q Q Q Q o 2 Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q m å m.

o n m m o m A s z o M Q. D B x N u

. Q

Bilaga 3

a N N N N x S E o o N N o o o m N S N N N N - o 3 N o N N o E N g - N - . - - - . :

m D K m o 3 o S E

S o N .g o o N N S N S o . - N

S 8 - N o o - N

3 E å N - g S 8 o 8 8 g

ä N G G s w å B ä

å a N - N E N o N g

S N 8 o - - N

8 S o o o

m S N N N

5 ä - g S g g 3 å

2 8

å ä § N + +

5 5

g g - g g g g

SOU 1996: 128

2 un m m a.. N m

a u u u..

u m m å. a u.. a.. a..

o m a. å. u.. a

o n å a. u a..

o å. a s 2. a..

o å. å. u..

o 3 u u

m å N S

M m. .m

å å å A .

8 å å å å å A m .

m n 8 å 2 å å å A v

o S å

m å

å m å å å å A

o 8 å 8 å å å A

å å å å A m

å å å å å m S : i

SOU 1996: 128

E å å .v å å

a a E å

å å å å å å å å m å å å

E E m å å

5 .3

.3 .3 3 .3 .3

m o Q 2 o o m u a E E a a E

5 5 5

Bilaga 3

. m

å . . 8 . . å ä

s E

3 ä ä ä ä å E E

3 E E

a .a .0

m: w

SOU 1996: 128

ä ä

å .. a an

. å å ä . . n ä å å m s ä ä ä S ä å ä

a E

ä a ä ä ä ä ä

.a .o .o .a

2 z n m m m a E m Ö

m a

a å

Bilaga 3

å A

å å z

u s

å å

ä n n n

a n

å å

E D

E S ä ä å ä

ä s i s

å å

.a a a

I Z n S U U S S n S S O W m Z N m v S Z Z

m m m m m m m m m m m m u m m E m m m m m m m m m

E E E ä

N m

R 3 m

Bilaga 4

Litteratur

Litteraturlistan omfattar sådana skrifter som haft väsentlig betydelse för utredningsarbetet. Offentliga utredningar och promemorior SOU, Ds och riksdagstryck har normalt inte förtecknats.

Byggnader och miljöer

Byggnadsminnen 1961-1978. Förteckning över byggnadsminnen enligt lagen

den 9 december 1960 nr 690. Stockholm 1981

Byggnadsminnen 1978-1988. Förteckning över nya byggnadminnen 1 juli 1978-31 december 1988 enligt lagen den 9 december 1960, nr 690. Riksantikvarieämbetet 1989 Byggnadsminneslagen. Råd och anvisningar angående tillämpningen... Stockholm 1980 Byggnadsminnesförklaring. Allmänna råd till 3 kap. lagen om kulturminnen m.m. Underrättelser från riksantikvarieämbetet och statens historiska museer 1 991 :3 Byggnadsminnesmärken. Företeckning över byggnadsminnesmärken som tillhör staten eller står under statsmyndighets eller statsinstitutions omedelbara inseende. Riksantikvarieämbetet 1976 Förteckning över byggnadsminnesmärken enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 jan. 1935. Kungl. Byggnadsstyrelsens meddelanden n:r 4

Prästgårdar

Ehn, Ola, Prästgårdar i Uppland, Uppland 1980 Fädernas kyrkor och framtidens. Betänkande av 1993 års kyrkobyggnadsutredning. Svenska kyrkans utredningar 1996:1 Uppsala 1996.

Prästgårdar i Sverige, Inventeringar 1973-1986, Rapp0rtRAÄ 1989:2

Prästgårdstatistik har dessutom hämtats ur följande: SOU 1929:39 40, Betänkande rörande nya grunder för lagstiftning för prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen SOU 1931:24, Betänkande med förslag till huvudgrunder för en decentraliserad förvaltning av prästlönejorden m.m. SOU 1948:44, Betänkande med förslag till nya grunder för avlöningen av präster m.m. SOU 1967:46, 1958 års utredning Kyrka Stat: X Kyrklig egendom, skattefrågor, prästerskapets privilegier SOU 1968:12, Förvaltningen av kyrklig jord m.m.

Kyrkstäder

Bergling, Ragnar, Kyrkstaden i övre Norrland, Kyrkliga merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen. Umeå 1964 Eriksson, Karin. Vad är en kyrkstad i Hall, Thomas, Dunér, Katarina, red. Svenska Hus, Stockholm 1995 Kyrkstadsliv Västerbotten 1.88. Samlingsnummer med flera kyrkstadsartiklar

Ortnamn

Aktuella frågor inom ortnamnsvården. Handlingar från DOVA:s och Göteborgs Universitets symposium den 8-10 mars 1988. Göteborg 1989. Behövs en ortnamnslag Handlingar från ett endagssymposium i Uppsala den

20 april 1994. Skrifter utgivna av ortnamnsarkivet i Uppsala Serie B.

Meddelanden 10. Uppsala 1995 Handbok i trañkantinfonnation m.m. Vägverket 1989:1 Lantmäteriet och kulturarvet. Lantmäteriets inriktning L194. Rapport B9 LMVs roll som ortnamnsmyndighet. LM V-rapport 1991-06-26 Mattisson, Ann-Christin, Samiska ortnamn på tjällkartoma. Ortnamn och namnvård LMV-Rapport 1993:19. Gävle 1993 Ortnamn värda att vårda. Föredrag från Riksantikvarieämbetets symposium Ortnamnskultur. Riksantikvarieämbetet 1994. Symposiet hölls 5-7 maj 1993. Ortnamn, fastighetsbildning och fastighetsregistrering. Ortnamn och namnvård LMV-Rapport 1991:20. Ortnamnsvård och ortnamnsplanering. Handlingar från LMVs symposium i Gävle l8-19.2 1982. Redigerade av Ann-Christin Mattisson. LM Vrapport 1 983:7 Ringstam, Hans, Fastighetsbeteckningsreformen. Ortnamn och namnvård LMV-Rapport 1995:19, Gävle 1995 Strid, Jan Paul, Kulturlandskapets språkliga dimension, ortnamnen, Riksantikvarieämbetet 1993 Undersökning med anledning av riksdagsskrivelse 1991/92:6 beträffande kulturutskottetes betänkande 1991/92 KrU3, Skydd för ortnamn. LMV PM 1993-01-07 Wennström, Hans-Fredrik, Förändringar av församlingamas indelning och namn, Geografiska notiser 2 I 992

Översyn av postnummersystemet. Slutrapport med förslag till policy

adressering 1993

1996 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

gymnasieskolan hur går det U. 26. Ny kurs i trañkpolitiken + Bilagor. K. Den nya - . och livslångt lärande. Samverkansmönster i svensk forsknings- 27. En strategi för kunskapslyft . finansiering.U. U. Fritid i förändring. 28. Det forskningspolitiska landskapet i Norden på . Om kön och fördelning av fritidsresurser. C. 1990-talet.U. Vem bestämmer vad EU:s interna spelregler inför 29. Forskningoch Pengar. U. . Borgenärsbrotten ll kap. regeringskonferensen 1996.UD. 30. - en översyn av Politikomrâden under lupp. Frågor om EU:s första brottsbalken.Fi. . och lagstiftningi samverkan pelare inför regeringskonferensen 1996.UD. 31. Attityder Ett år med EU. Svenska statstjänstemäns + bilagedel.C. . Exempel bra erfarenheter av arbetet i EU. UD. 32.Möss och märmiskor. Av vitalt intresse. EU:s utrikes-och IT-användning blandbarn och ungdomar.SB. . myndighetsroll K. säkerhetspolitikinför regeringskonferensen. UD. .Banverkets m.m. fråga. M. .Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga.A. Batterierna en - laddad . Kriminalunderrättelseregister Omjärnvägens trafikledning m.m. K. . . 10. Forskningför vår vardag.C. DNA-register. Ju. ll EU-mopeden. Ålders- och behörighetskrav för .Högskolai Malmö. U. . familjeár. S. tvâ- och trehjuliga motorfordon.K. .Sveriges medverkan i FN:s l2. Kommuner och landsting medbetalnings- .Nationalstadsparker. M. svårigheter. Fi. .Rapport från klimatdelegationen 1995. 13. Offentlig djurskyddstillsyn.Jo. Klimatrelaterad forskning. M. 14. Budgetlag regeringens befogenheter 40. Elektronisk dokumenthantering.Ju. finansmaktens område.Fi. 41. Statens maritima verksamhet.Fö. Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga 42. Demokratioch öppenhet. Om folkvalda parlament . UD. och ekonomiskaaspekter av EU:s sjätte och offentligheti EU. utvidgning. UD. 43. Jämställdheten i EU. Spelregler och Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, verklighetsbilder.UD. . Översyn skatteflyktslagen. utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga 44. av rättigheteri EU. UD. Reformerat förhandsbesked. Fi. 17. Bättre trafik med väginformatik.K. 45. Presumtionsregeln i expropriationslagen.Ju. 18. Totalförsvarspliktiga m95. Förslag om jobb/studier 46. Enskilda vägar. K. efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, 47. Cirkelsamhället. Studiecirklars betydelser för

försäkringar. Fö. individ och lokalsamhälle.U. Sverige, EU och framtiden.EU 96-kommitténs 48. Shaping Sustainable Homesin an Urbanizing bedömningar inför regeringskonferensen 1996. World. Swedish NationalReport for Habitat II. N. UD. 49. Regler för handelmedel. N. 20. Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. 50. Förbud mot vapen allmän plats m.m. Ju. U. 5l. Gnmdläggande drag i en ny arbetslöshetsförsäk- 2 Reform och förändring. Organisation och ring alternativoch förslag. A. . verksamhet vid universitet och högskolorefter 52. Precisering av handelsändamálet i detaljplan.M. 1993 ârs universitets- och högskolereform.U. 53. Kalkning av sjöar och vattendrag.M. 22. Inflytande riktigt Om eleversrätt till 54. Kooperativa möjligheteri storstadsområden. S. inflytande, delaktighet och U. 55. Sverige, framtiden och mångfalden.A. ansvar. 23. Kartläggning och analys av den offentliga sektorns 55. Pâ väg mot egenföretagande. A. upphandlingav varor och tjänster med 55. Vägar in i Sverige.A. miljöpåverkan.N. 56. Hälften vore nog om kvinnor och män - 24. Från Maastricht till Turin. Bakgrundoch övriga 90-talets arbetsmarknad.A. EU-länders förslag ochdebatt inför 57. Pensionssamordning för svenskar i EU-tjänst. Fi. regeringskonferensen 1996.UD. 58. Finansieringen av det civila försvaret.Fö.

25. Från massmediatill multimedia ~ att digitalisera svensk television.Ku.

Statens offentliga utredningar

1996 Kronologisk förteckning

59. Europapolitikenskunskapsgnmd. 86. Utveckladsamordninginom det civila försvaret En principdiskussionutifrån och fredsräddningstjänsten. Kartläggning, EU 96-kommitténserfarenheter.UD. överväganden förslag. och Fö. 60. Miljö ochjordbruk. Om EU:s miljöregler och 87.Tredimensionellfastighetsindelning.Ju.

utvidgningenseffekter den gemensamma 88.Kameraövervakning.Ju. jordbrukspolitiken.UD. 89. Samverkanmellanhögskolanoch de småoch

6l.Olika länder olika takt. Om flexibel integration medelstoraföretagen. - N. och förhållandetmellan stora och små stater i EU. 90. Sammanhålletstudiestöd.U. UD. 91. Den privata värdensomfattningoch framtida 62. EU, konsumenterna och maten ersättningsformer En översynav de nationella - - Förväntningaroch verklighet. Jo. för läkare och sjukgymnaster.S. taxorna 63. Medicinskaundersökningari arbetslivet.A. 92. IT i miljöarbetet.M. 64. Försäkringskassan Sverige Översyn - av 93. Ny yrkestrañklagstiftning.K.

Socialförsäkringens administration.S. 94. Nationell teleadresskatalog. K. 65. Administrationen av EU:s jordbrukspolitik 95. Botniabanan.K. i Sverige.Jo. 96. Strukturförändringoch besparing. 66. Utvärderatpersonval.Ju. En uppföljning genomfördaförändringar av 67.Medborgerliginsyn i kommunalaentreprenader. inom försvarsmaktensledningsorganisation.Fö. Fi. 97. Effektivare försvarsfastigheter 68. Någrafolkbokföringsfrägor.Fi. Utvärdering reform. Fö. av en 69.Kompetensoch kapital + bilaga. N. 98. Vem styr försvaret Utvärdering av 70.Samverkanmellanhögskolanoch näringslivet.N. effekterna LEMO-reformen.Fö. av 7l. Lokal demokratioch delaktigheti Sverigesstäder 99.Avveckling medinlärning. Erfarenheterfrån och landsbygd.ln. LEMO-reformensavveckling av personal.Fö. 72. Rättspsykiatrisktforskningsregister.S. 100.Ett nytt system för skattebetalningar.Del A. 73.Svenskkärnteknisktillsynsverksamhet. Ett nytt system för skattebetalningar.Del B. Volym 1 En granskning.M. Författningsförslag, - författningskommentarer 73. SwedishNuclearRegulatoryActivities. och bilagor. Fi.

Volume 1 An Assessment.M. - 10 .Kämavfall teknik och platsval.KASAMs 74.Svenskkämteknisktillsynsverksamhet. yttrande över SKBs FUD-Program95. M. Volym 2 Faktaredogörelser.M. - 102.TUFF Teckenspráksutbildning för föräldrar. U. - 74. SwedishNuclearRegulatoryActivities. 103.Miljöbalken. En skärptoch samordnad Volume 2 Descriptions.M. - miljölagstiftning för en hållbar utveckling. 75. Värdeni folkhögskolevärlden.U. Del 1 och 2. M.

76. EU:s regeringskonferens procedurer,aktörer, 104.Konsumentskydd - elmarknaden.C. formalia. Sammanfattning av ett seminariumi 105. Att främja donationertill universitet april 1996.UD. och högskolor. U. 77. Utländska försäkringsgivaremedverksamheti 106.EU och Sverige från Kiruna till Malmö. - Sverige.Fi. Sammanfattning fyra regionalamöten av 78. Elberedskapen.Organisation,ansvarsfördelning 1995-96.UD.

och finansiering.N. 107.Union utan gränser konsekvenser, möjligheter, 79. Översyn av revisionsreglerna.Fi. problem. Sammanfattning av ett seminariumi 80. Viktigt meddelande. november1995.UD. RadioochTV i Kris och Krig. Ku. 108.Konsumenternaoch miljön. C. 81.Skyddför sparandei sparkasseverksamhet. Fi. 109.Från âkerlottertill Paradis ~ ett delbetänkande 82. En översyn av luft- sjö- och spârtrafikens från Utredningen om universitetsfastigheter m.m. tillsynsmyndigheter.K. angåendeöverlåtelseroch tomträttsupplátelserav 83.Allmänt pensionssparande. vissahögskolefastigheter.Fi. 84. Ekobrottsforskning.Ju. llO. Inför Svensktkulturnät IT framtiden ett - och 85. EgonJönsson en kartläggning av lokala sam- - inom kulturområdet.Ku. verkansprojektinom rehabiliteringsomrâdet.S.

1996 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

111. Bevakad övergång. Åldersgränserför ungaupp till 30 âr. C 112. Integrering av miljöhänsyninom den statliga förvaltningen.M. 113. En allmän och aktiv försäkring vid sjukdomoch rehabilitering.Del 1 och S. 114.En körkortsreform.K. 115. Barnkonventionenoch utlänningslagen. 116.Artikel 6 i Europakonventionen och skatteutredningen.Fi. 117.Expertrapporter från Skatteväxlingskommittén. Fi. 118. Station StockholmNord. K. 119. Lättnadi dubbelbeskattningen mindre av företags inkomster. Fi. 120.Högskolani Malmö slutbetänkande.U. 121. Spår, miljö och stadsbildi centrala Stockholm.K. 122.Kunskapssyn och samhällsnyttai hantverkscirklar och hantverksutövande. U. 123.Iakttagelser och förslag efter omstruktureringen av försvaretsledning och stöd. Fö. 124. Miljö för en hållbar hälsoutveckling. Betänkande. Förslagtill nationellthandlingsprogram. Bilaga Miljörelaterade hälsorisker.S. Bilaga Aktörer ochverktyg i miljöhälsoarbetet. S. 125.Droger i trafiken.Ju. 126. Dopingi folkhälsoperspektiv. Del A ochDel B. S. 127. Folkbildningens institutioner.U. 128. Skyddet av kultunniljön. En översyn av kulturminneslagens bestämmelser om byggnader och kulturmiljöer, prästgårdar, kyrkstäderoch ortnamn. Ku.

Statens offentliga 1996 utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen EU:s regeringskonferens procedurer,aktörer,

— formalia. Sammanfattning av ett seminariumi Mössoch människor.Exempelpå bra april 1996. 76 IT-användningbland bam och ungdomar.32 EU och Sverige från Kiruna till Malmö. -

Justitiedepartementet Sammanfattning fyra regionala av möten

1995-96.106 Kriminalunderrättelseregister Union utan gränser konsekvenser, möjligheter, DNA-register. 35 problem. Sammanfattning av ett seminariumi Elektroniskdokumenthantering.40 november1995. 107 Presumtionsregelni expropriationslagen.45

Förbud mot vapen allmänplats mm. 50 Försvarsdepartementet

Utvärderatpersonval.66 Ekobrottsforskning.84 Totalförsvarspliktigam95. Förslag om jobb/studier

efter muck, bostadsbidrag,dagpenning, Tredimensionellfastighetsindelning.87 försäkringar. 18 Kameraövervakning.88 Drogeri trañken.125 Statensmaritima verksamhet.41

Finansieringen det civila försvaret. 58 av

Utrikesdepartementet Utveckladsamordninginom det civila försvaret

och fredsräddningstjänsten. Kartläggning, Vem bestämmervad EU:s internaspelreglerinför överväganden och förslag. 86 regeringskonferensen 1996.4 Strukturförändringoch besparing. Politikområdenunderlupp. Frågor om EU:s första En uppföljning av genomfördaförändringar pelareinför regeringskonferensen 1996.5 inom försvarsmaktensledningsorganisation.96 Ett år medEU. Svenskastatstjänstemäns Effektivare försvarsfastigheter erfarenheter av arbeteti EU. 6 Utvärdering av en reform. 97 Av vitalt intresse. EU:s utrikes-och Vem styr försvaret Utvärdering av säkerhetspolitikinför regeringskonferensen. 7 effekterna av LEMO-reformen. 98 Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga Avveckling medinlärning. Erfarenheterfrån och ekonomiskaaspekter av EU:s sjätte LEMO-reformensavveckling av personal.99 utvidgning. 15 iakttagelser och förslag efter omstruktureringenav Förankringoch rättigheter.Om folkomröstningar, försvaretsledningoch stöd. 123 utträdesrätt,medborgarskapoch mänskliga

rättigheteri EU. 16 Socialdepartementet Sverige, EU och framtiden. EU 96-kommitténs Sverigesmedverkani FN:s familjeår. 37 bedömningarinför regeringskonferensen 1996. 19 Från Maastrichttill Turin. Bakgrundoch övriga Kooperativamöjligheteri storstadsområden. 54 Försäkringskassan Sverige Översyn EU-ländersförslagoch debattinför - av Socialförsäkringens administration.64 regeringskonferensen 1996.24 Rättspsykiatrisktforskningsregister.72 Demokratioch öppenhet.Om folkvalda parlament Allmänt pensionssparande. 83 och offentligheti EU. 42 EgonJönsson en kartläggning av lokala Jämställdheteni EU. Spelregleroch verklighetsbilder.43 samverkansprojektinom rehabiliteringsomrádet.85

Den privata vårdensomfattning och framtida Europapolitikenskunskapsgnmd. ersättningsformer En översynav de nationella En principdiskussionutifrån taxorna för läkareoch sjukgymnaster.91 EU 96-kommitténserfarenheter.59 Miljö ochjordbruk. Om EU:s miljöregler och En allmänoch aktiv försäkringvid sjukdomoch

rehabilitering.Del och l 113 utvidgningenseffekter dengemensamma jordbrukspolitiken. 60 Barnkonventionenoch utlänningslagen.115

Miljö för en hållbarhälsoutveckling. Olika länder olika takt. Om flexibel integration och förhållandetmellan Betänkande. Förslagtill nationellthandlingsprogram. 124 stora och smá stater i EU. Bilaga Miljörelateradehälsorisker.124 61 Bilaga2. Aktörer och verktyg i miljöhälsoarbetet.124

Dopingi folkhälsoperspektiv. Del A ochDel B. 126

Statens 0ff

Systematisk förteckning

Kommunikationsdepartementet Samordnadrollfördelning inom teknisk forskning.

20 Om järnvägens trañkledning m.m. 9 Reform och förändring. Organisationoch verksamhet EU-mopeden. Ålders- och behörighetskrav för vid universitet och högskolorefter 1993ars tvá- och trehjuliga motorfordon.ll universitets-och högskolereform.21 Bättre trafik med väginformatik. 17 Inflytande riktigt Om elevers rätt till Ny kurs i trañkpolitiken + Bilagor. 26 inflytande, delaktighetoch ansvar. 22 Banverkets myndighetsroll m.m. 33 En strategiför kunskapslyftoch livslångt lärande.27 Enskildavägar. 46 Det forskningspolitiska landskapeti Norden En översynav luft- sjö- och spartrañkens 1990-talet.28 tillsynsmyndigheter.82 Forskningoch Pengar. 29 Ny yrkestrañklagstiftning.93 Högskolai Malmö. 36 Nationell teleadresskatalog. 94 Cirkelsamhället. Studiecirklars betydelserför Botniabanan. 95 individ och lokalsamhälle.47 En körkortsreform114 Värden i folkhögskolevärlden.75 Station StockholmNord. 118 Sammanhället studiestöd.90 Spår, miljö och stadsbildi centralaStockholm.121 TUFF - Teckenspráksutbildning för föräldrar. 102

Finansdepartementet Att främja donationer till universitet

och högskolor. 105 Kommuner och landstingmed betalnings- Högskolan i Malmö slutbetänkande.120 svårigheter.12 - Kunskapssynoch samhällsnyttai hantverkscirklar Budgetlagregeringens befogenheter och hantverksutövande.122 ñnansmaktens område. 14 Folkbildningensinstitutioner.127 Borgenärsbrotten en översyn av ll kap. brottsbalken.30 Jordbruksdepartementet

Översyn skatteflyktslagen. av djurskyddstillsyn.13 Offentlig Reformerat förhandsbesked.44 EU, konsumenterna och maten Pensionssarnordning for svenskari EU-tjänst.57 Förväntningaroch verklighet. 62 Medborgerliginsyn i kommunala entreprenader.67 - Administrationenav EU:s jordbrulspolitik Några folkbokföringsfrågor. 68 i Sverige. 65 Utländska försäkringsgivaremedverksamheti

Sverige.77 Arbetsmarknadsdepartementet

Översyn revisionsreglerna.79 av Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga.34 Skyddför sparandei sparkasseverksarnhet. 81 Grundläggande drag i en ny arbetslöshetsförsäkring Ett nytt system för skattebetalningar.Del A. - Del alternativ och förslag.51 Ett nytt system för skattebetalningar. B. Sverige,framtidenoch mångfalden.55 Författningsförslag,författningskommentarer och bilagor. 100 På väg mot egenföretagande. 55

Vägar in i Sverige.55 Från äkerlotter till Paradis ett delbetänkande - Hälften kvinnor och män från Utredningen universitetsfastigheter vore nog om om m.m. tomtrâttsupplåtelser 90-talets arbetsmarknad.56 angáende överlåtelseroch av Medicinskaundersökningari arbetslivet.63 vissa högskolefastigheter.109

Artikel 6 i Europakonventionen och skatte- Kulturdepartementet utredningen.116

Expettrapporter från Skatteväxlingskommittén. 117 Från massmediatill multimedia - Lättnadi dubbelbeskattningen mindreföretags att digitalisera svensktelevision. 25 av inkomster. 119 Viktigt meddelande.

Radiooch TV i Kris och Krig. 80

Utbildningsdepartementet Inför ett Svensktkulturnät IT och framtiden går inom kulturområdet.110 Den nya gymnasieskolan hur - det l

Samverkansmönster i svensk forskningsfinansiering.

Statens offentliga 1996 utredningar

Systematisk förteckning

Skyddet av kulturmiljön. En översyn av Kämavfall teknik ochplatsval.KASAMs kulturminneslagens bestämmelser byggnader om yttrande över SKBs FUD-Program 95. 101 ochkulturmiljöer,prästgárdar,kyrkstäderoch Miljöbalken. En skärptoch samordnad ortnamn. 128 miljölagstiftning för en hållbar utveckling. Del 1 och 103

Näringsdepartementet Integrering miljöhänsyninom denstatliga

av Kartläggningoch analys av den offentliga sektorns förvaltningen. 112 upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan.23 ShapingSustainableHomesin an Urbanizing World. SwedishNational Report for HabitatII. 48 Reglerför handelmedel. 49 Kompetensoch kapital + bilaga. 69 Samverkanmellanhögskolanoch näringslivet.70 Elberedskapen.Organisation,ansvarsfördelningoch finansiering.78 Samverkanmellanhögskolan och de småoch medelstoraföretagen.89

Civildepartementet Fritid i förändring. Om kön och fördelning av fritidsresurser.3 Forskningför vår vardag.10 Attityder och lagstiftningi samverkan + bilagedel.31 Konsumentskydd elmarknaden.104 Konsumenternaoch miljön. 108 Bevakadövergång. Åldersgränser för till ungaupp 30 år. lll

Inrikesdepartementet Lokal demokratioch delaktigheti Sverigesstäderoch landsbygd.71

Miljödepartementet Batterierna en laddadfråga. 8 - Nationalstadsparker.38 Rapport från klimatdelegationen1995. Klimatrelateradforskning. 39 Precisering av handelsändamálet i detaljplan.52 Kalkning av sjöar och vattendrag53 Svenskkärnteknisktillsynsverksamhet. Volym l En granskning.73 - SwedishNuclearRegulatoryActivities. Volume l An Assessment.73 - Svenskkärnteknisktillsynsverksamhet. Volym 2 Faktaredogörelser.74 - SwedishNuclearRegulatoryActivities. Volume 2 Descriptions.74 - IT i miljöarbetet. 92

POSTADRESS: STOCKHOLM 10647 FAX 08-20 TELEFON 08-690 502x, 9o 9o

ISBN 91-38-20367-7 ISSN 0375-25OX

Hänvisat till av

Ur KB:s samlingar

1.1.1 överväganden om sambandet mellan KML

1.2.1 överväganden om sambandet mellan KML

1.3.1 överväganden om kulturreservat i miljöbalks-

1.4.4 överväganden om ansvarsfördelningen mellan

1.4.5 överväganden om samordningen mellan KML

2.1.3 Ägarens inställning 98

2.5 överväganden om skyddsbehov och skyddsnivå. Vidgad

2.6 överväganden skyddsobjektet. Kulturreservat 118

2.7 överväganden handläggning, förenkling 127

3.3 Överväganden 155

4.4 Överväganden giltigheten nuvarande regler 181

4.5 överväganden kyrkstädemas fysiska bevarande 185

4.6 Överväganden om regler för nyttjandet 188

4.7 överväganden om överklaganden och sanktioner 195

5.2.4 Övriga myndigheter 228

5.2.5 Övriga 232

5.4 överväganden 236

6.1.8 Överklagande i natur- och miljövårdsärenden 267

6.1.9 Överklagande i plan- och byggärenden 268

6.2 överväganden 270

7.2 överväganden 280

1 Kulturminneslagen och annan skydds- och

2 Byggnader och miljöer

3 Prästgårdar

4 Kyrkstäder

5 Ortnamn

6 Överklagande

1 Förslag till

2 Förslag till

1 Ändringen

4 Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket upphävs.

5 Ändringen innebär bl.a. andra stycket upphävs.

10 Senaste lydelse 1990:1145. Ändringen innebär bl.a. andra stycket

4 Förslag till

5 Förslag till

6 Förslag till

3 kap. 14 § lagen 1988:950 skrifter enligt 3 kap. 5 § lagen

7 Förslag till

1 Kulturminneslagen och annan skyddsoch markanvändningslagstiftning

1.1 Naturresurslagen

1.1.1 överväganden om sambandet mellan KML och NRL

1.2 Naturvårdslagen

1.2.1 överväganden om sambandet mellan KML och NVL

1.3 Miljöbalksförslaget

1.3.1 överväganden om kulturreservat i miljöbalksforslaget

1.4 Plan- och bygglagen

1.4.4 Överväganden ansvarsfördelningen mellan stat och

1.4.5 överväganden samordningen mellan KML och PBL

2 Byggnader och miljöer

2.1 Gällande regler och deras tillämpning

2.1.3 Ägarens inställning

37 framställningar avslogs. År 1994: 68.

2.1.6 Ändring och hävande

2.2 Bidrag och skydd

2.3 Länsstyrelsens resurser m.m.

2.4 Skyltar och ljusanordningar inom kulturmiljöer

2.5 överväganden om skyddsbehov och skyddsnivå.

2.6 överväganden om skyddsobjektet. Kulturreservat

2.7 överväganden om handläggning, förenkling m.m.

3 Prästgårdar

3.1 Bakgrund

3.2 Nuvarande förhållanden

3.3 överväganden

3.3.2 Utformning skyddsregler i KML

4 Kyrkstäder

4.1 Vad är en kyrkstad

4.2 Var har kyrkstäder funnits och var finns de kvar

4.3 Nuvarande regler för kyrkstädema

4.4 överväganden om giltigheten av nuvarande regler

4.5 överväganden om kyrkstädemas fysiska bevarande

4.6 överväganden om regler för nyttjandet

4.7 överväganden om Överklaganden och sanktioner

4.8 Förslag

5 Ortnamn

5.1 Bakgrund

206 vid fastighetssammanläggningar inte erfordrades. Ärendet

5.2 Myndigheter och med ortnamnsverksamhet

5 2 4 Övriga myndigheter

2 c38%8R28$3§£o38.:$$3°‘¢3‘a3‘u‘%c'7a'$8‘3§