Kulturegendomar och kulturföremål : [del]betänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

Kulturegendomar och kulturföremål

DELBETÄNKANDE AV KULTURARVSUTREDNINGEN

mm:

{kc SDU

m

es M Statens offentliga utredningar WW 1995:128

Mg

Kulturdepartementet

Kulturegendomar

och kulturföremâl

Betänkande av

Kulturarvsutredningen

Stockholm 1995

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrâdsberedningen, 1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara pâ remiss. - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Arkiv- och infonnationsenheten 103 33 Stockholm Fax: 08-790 09 86 Telefon: 08-405 24 81

Omslagsbild: Väggmålning i flygeln i gården Pallars, Alfta, Hälsingland.

Foto: Hilding Mickelsson.

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-20112-7 Stockholm 1995 ISSN 0375-250x

Till statsrådet och chefen för

kulturdepartementet

Regeringen bemyndigade genom beslut den 16 juni 1994 chefen för kulturdepartementet att tillkalla särskild utredare för utreda vissa frågor en att om kulturminnesskydd m.m. Med stöd detta bemyndigande utsågs den 15 av augusti 1994 landshövdingen Lars Eric Ericsson utredare. Samtidigt att vara beslutades om direktiv för uppdraget Dir. 1994:57, fogas till detta besom tänkande som bilaga Såsom sakkunniga förordnades från den l november 1994 departementssekreteraren Maria Malmlöf, hovrättsassessorn Knut Weibull och överantikvarien Keith Wijkander. Som experter i den nu aktuella delen utredningsarbetet förordnades från av den 12 september 1994 avdelningsdirektören Eva Birath, kammarrättsassessom Per Kjellsson, avdelningsdirektören Roland Torelli, från den 15 november 1994 chefsintendenten Görel Cavalli-Björkman, intendenten Per Falck, förste bibliotekarien Lars Olsson och arkivrådet Lars-Olof Welander, samt från den 27 februari 1995 kammarrättsassessorn Lars Bergendal. Bergendal och Birath har främst medverkat i utformningen av avsnitt 5 i föreliggande del av betänkandet; de övriga experterna i avsnitt Till sekreterare förordnades från 1 september 1994 verksjuristen Thomas Adlercreutz och från 1 november 1994 länsantikvarien Erik Nordin. Monica Berglund har varit utredningens assistent. Till utredningen har inom de nu aktuella områdena överlämnats skrivelen se från Fideikommissnämnden den 16 1994 erfarenheter lagen mars om av 1963:583 om avveckling fideikommiss. av Utredningen har antagit namnet Kulturarvsutredningen. I det delbetänkande som nu överlämnas behandlas frågor kulturegendomar och om exportregler för kulturföremål.

Stockholm i december 1995

Lars Eric Ericsson

Thomas Adlercreutz

Erik Nordin

Innehåll

Sammanfattning 11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l Förslag till lag om ändring i lagen 1988:950 kulturom minnen m.m. 21 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 Förslag till förordning om ändring i förordningen 1988:1188

om kulturminnen 34 m.m . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 Förslag till förordning ändring i förordningen 1993:379 om om bidrag till kulturmiljövård 40 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till lag om ändring av lagen 1941:416 arvsskatt om och gåvoskatt 42 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till lag om ändring lagen 1963:583 aweckling av om av ñdeikommiss . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till lag om ändring i lagen 1963:587 inkomstbeom skattning av fideikommissbo 49 m.m . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till lag om ändring i förordningen 1963:588 om arvsskatt vid avveckling av frdeikommiss 50 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Inledning 51 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Uppdraget 51 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Genomförandet 51 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Inriktningen av betänkandet 52 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Gällande rätt 57 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Förvaltning av kulturegendomar. Stiftelser 57 m.m . . . . . . . 2.1.1 Grunddragen hos stiftelser 57 . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.2 Särskilda typer av stiftelser 60 . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.3 Förvaltning och tillsyn av stiftelser . . . . . . . . . . 2.1.4 Redan bildade stiftelser 63 . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Fideikommissen och awecklingslagen 63 . . . . . . . . . . . . 2.2.1 Den rättsliga innebörden ett fidcikommiss 63 av . . . 2.2. 2 Avvecklingsförfarandet och regler för säkra att kulturvärden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Kulturföremål 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.1 Fomfynd 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.2 Kyrkliga inventarier 68 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3.3 Utförsel av vissa äldre kulturföremål 69 . . . . . . . . 2.3.4 EG-förordningarna export kulturföremål 72 om av Återlämnande . 2.3.5 av kulturföremâl 74 . . . . . . . . . . . . 2.3.6 Unesco-överenskommelsen import om av material för undervisning samt vetenskapliga och

kulturella ändamål 75 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.4 Skatteregler av betydelse för kulturegendomar och kultur-

föremål 76 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4.1 Inkomstbeskattningen 76 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4.2 Förmögenhetsbeskattningen 81 . . . . . . . . . . . . . . 2.4.3 Arvs- och gåvobeskattningen 82 . . . . . . . . . . . . . 2.4.4 Fastighetsbeskattningen 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4.5 Mervärdesskatt 86 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4.6 Beskattning av stiftelser och ideella föreningar m.m. 87

2.5 Bidrag 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.5.1 statsbidrag för kultunniljövârd 89 . . . . . . . . . . . 2.5.2 Jordbruksstöd 90 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bakgrund 93 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.1 Kulturminncsskyddets internationella rötter 93 . . . . . . . . . 1.1 Skyddet for antikens lärrmingar 93 . . . . . . . . . . . . 3.1.2 Nationella självständighetssträvanden 95 . . . . . . . . 3.1.3 De franska skyddsprincipema 96 . . . . . . . . . . . . . 3.1.4 Storbritannien 97 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.5 Socialistiska lösningar 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.2 Kulturminnesskyddets utveckling i Sverige 98 . . . . . . . . . 3.2.1 De tidigaste reglerna 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.2 Fornlämningar och fomfynd 99 . . . . . . . . . . . . . . 3.2.3 Kyrkorna och de offentliga byggnaderna 101 . . . . . . 3.2.4 Privatägda byggnader 103 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.5 Fideikommissen 104 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.6 Annan lös egendom än fomfynd och kyrkliga

inventarier. Exporrkontroll 106 . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.7 Återlärnnande kulturföremål 113 av . . . . . . . . . . . . 3.3 Vissa uppgifter om Fideikommissen och awecklingen 114 . . 3.3.1 Uppgifter om Fideikommissen 114 . . . . . . . . . . . . . 3.3.2 Awecklingslagen och dess förarbeten 115 . . . . . . . . 3.3.3 Awecklingens genomförande 117 . . . . . . . . . . . . .

3.4 Särskilda frågor i skyddsdiskussionen rörande export av

kulturföremål 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.1 Skyddsbehov och urval. Registrering 121 . . . . . . . . 3.4.2 Avvägningen mot enskild rätt. Inlösen och förköp.

Avgifter 13 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.3 Avgränsningen av tillståndsplikt. Föremålskate-

gorier 134 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.4 Avgränsning töremålskategorier. Ålders- och av

värdegränser 137 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.5 Andra sätt att avgränsa tillståndsplikten. Generella

undantag 139 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.6 Förfarandefrågor. Tidsbegränsning, förhands-

granskning och decentraliserad handläggning 140 . . .

Innehåll

Internationella aspekter på kulturegendomar och

kulturföremål 143 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 1970 års Unesco-konvention 143 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Unidroit 145 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3 Danmark 147 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1 Byggnadsskydd 147 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.2 Statliga stödinsatser för kulturegendomar 148 . . . . . 4.3.3 Export av kulturfövemål 150 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4 Finland 151 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.1 Byggnadsskydd 151 m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.2 Export av kulturföremál 151 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5 Norge 152 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.1 Fasta och lösa kulturminnen 152 . . . . . . . . . . . . . . 4.5.2 Export av kulturföremål 153 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6 Frankrike 154 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6.1 Klassning av kulturegendom 154 . . . . . . . . . . . . . . 4.6.2 Statliga stödinsatser for kulturegendomar 155 . . . . . 4.6.3 Export av kulturföremål 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.7 Nederländerna 157 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.7.1 Allmänt 157 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.7.2 Statliga stödinsatser för kulturegendomar 158 . . . . . 4.7.3 Export av kulturföremål 160 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.8 Storbritannien 161 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.8.1 Skydd av byggnader och miljöer 161 . . . . . . . . . . . 4.8.2 Statliga stödinsatser för kulturegendomar 162 . . . . . 4.8.3 Export av kulturföremål 164 . . . . . . . . . . . . . . . . .

Överväganden och förslag rörande kulturegendomar 171

. 5.1 Utgångspunkter för bevarande 171 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.1 Vilka problem finns med att hålla olika slags

kulturegendomar samlade 172 . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.2 Hur kan det allmänna främja att kulturegendomar

hålls samlade 176 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 Skydd för lösöre som ingår i en kulturegendom 177 . . . . . . 5.2.1 Skall skyddet omfatta annat än byggnadstillbehör 177

5.2.2 Utredningens förslag 179 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Förvaltningsformer för att främja sammanhållna kultur-

egendomar 183 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.1 Kulturegendomar under stiftelseförvalming 186 . . . . 5.3.2 Ett alternativ: Stödstiftelse 190 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.3 Aktiebolag för långsiktigt bevarande 192 . . . . . . . . . 5.3.4 Ideell förening for långsiktigt bevarande 192 . . . . . . 5.3.5 Nationell stiftelse 193 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Statligt stöd 196 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.4.1 Bostadsbesikattningen 197

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.2 Fönnögenhetsbeskattningen 198 . . . . . . . . . . . . . . 5.4.3 Arvs- och gåvobeskattningen 198 . . . . . . . . . . . . .

5.4.4 Utredningens förslag rörande arvs- och gåvoskatt 201

5.4.5 Fastighetsbeskattningen 203 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.6 Mervärdesbeskattningen 203 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.7 Stiftelse- och föreningsbeskattningen 204 . . . . . . . . 5.4.8 Förslag rörande bidrag till kulturrniljövård. 206 . . . .

5.5 Fideikommiss 207 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.1 Fideikommissnämndens erfarenheter av lagens

tillämpning 207 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.2 Nuläge 208 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Utredningens allmänna slutsatser 7 . . . . . . . . . . . L, Förslag rörande förlängning av ñdeikommissför-

ordnande 212 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.5 Förslag rörande fideikommissaktiebolag 214 . . . . . . 5.5.6 Förslag om överföring av fideikommissegendom

till stiftelse 217 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.7 Förslag Fideikommissnämndens uppgifter 221 om . . 5.5.8 Förslag i skattefrågor 222 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

överväganden och förslag rörande utförsel av

kulturföremål 225 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.1 Vilken inverkan har EG-rätten 225 . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.1 Artikel 36 i Romfördraget och EG-reglema om

export resp. återlämnande av kulturföremål 225 . . . . 6.1.2 Den inre marknaden och kontrollsystemen 23 1 . . . . . 6.1.3 Förbudet mot exporttullar och avgifter 235 . . . . . . . 6.1.4 Utredningens slutsatser och förslag 237 . . . . . . . . . 6.2 Skyddsbehov, tillståndsplikt och prövningskriterier. 243 . . . 6.2.1 Ett nyanserat synsätt 243 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.2 Utredningens slutsatser och förslag 249 . . . . . . . . .

6.3 Awägningen mellan det allmännas och den enskildes

intressen 253 . . . a . . . . . . - - . . . . . . - . . . . . . . . - . . o o 6.3.1 Regeringsformen och andra bestämmelser om

egendomsskydd 253 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.2 Utredningens slutsatser och förslag 257 . . . . . . . . .

6.4 Utförselrestrilctioner för både svenska och utländska

kulturföremål 261 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.1 Utredningens förslag 261 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.5 Föremålskategoriemas närmare avgränsning, ålders- och

värdegränser 263 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5.1 Utredningens slutsatser och förslag 263 . . . . . . . . . 6.6 Tillståndsförfarandet 276 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.6.1 Nuvarande ordning 276 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.6.2 Utredningens slutsatser och förslag 278 . . . . . . . . .

6.7 Förhandsgranskning 281 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.8 Tidsbegränsning tillstånd 281 av . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.9 Överklagande 282

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.10 Ansvar 283 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll

Summary 285 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilagor

Bilaga 1 Kommittédirektiven 297 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 2 Fideikommissegendomar 307 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 3 Framställning från tillständsmyndighetema rörande

export av kulturföremål 309 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 4 EG-förordningama om export kulturföremål 327 av . . . . . . .

Förkortningar

AGL Lag 1941:416 arvsskatt och gåvoskatt om KMF Kulturrninnesförordningen, Förordning 1988:1188 om kulturminnen KML Kulturminneslagen, Lag 1988:850 kulturminnen om KRFS Kulturrådets författningssamling NJA Nytt juridiskt arkiv

PBL Plan- och bygglagen l987:10 SFS Svensk författningssamling

Sammanfattning

l Inledning

Här presenteras utredningens uppdrag, dess genomförande och några utgångspunkter för arbetet.

2 Gällande rätt

I detta avsnitt beskrivs gällande regler av betydelse för förvaltning och disposition av kulturegendomar och kulturföremål. Den stiftelselagen referenya ras bl.a. med avseende på hur reglerna kommer att gälla för redan bildade stiftelser. Vidare beskrivs regler för ñdeikommissen, särskilt det förfarande som skall tillämpas vid deras avveckling. En redogörelse lämnas för reglerna i kultunninneslagen KML kulturföremål med särskild inriktning om på utförselbestämmelsema. I anslutning därtill beskrivs också EG:s regler om export resp. återlätrmande av kulturföremål. Slutligen finns avsnitt om de skatte- och bidragsregler kan ha särskild som betydelse för dem som äger eller förvaltar kulturegendomar och kulturföremål.

Bakgrund

Kapitlet inleds med en rundmålning kultunninnesskyddets uppkomst av och idémässiga bakgrund, med utgångspunkt i det gryende intresset för antikens lämningar i Rom, samt framför allt förhållandena i Frankrike och Storbritannien. Den svenska rättsutvecklingen på området beskrivs efter de mycket åtskilda huvudlinjer utvecklingen har följt för olika kulturminnen, sorters fomlämningar, kyrkor och offentliga byggnader, privatägda byggnader av vilka ñdeikommissen i detta avseende är särfall, och privatägd lösegendom. ett Framställningen fördjupas vad gäller ñdeikommissen, dels vad gäller lagen 1963:583 avveckling ñdeikommiss awecklingslagen, om av dess tillkomst och hur den tillämpats, och hur avvecklingen fortskridit. Någon självständig inventering bevarade egendomar har utredningen inte funnit möjlig

ll

SOU 1995: 128

utföra, sammanställning kända uppgifter om fideikommissen, att men en av såväl avvecklade kvarvarande lämnas som bilaga till betänkandet. som Även vad gäller utförselfrågoma lämnas fördjupad framställning, av en hur den nuvarande regleringen vuxit fram och vilka motiv som vid olika tidpunkter framförts för en exportreglering.

4 Internationella aspekter på kulturegendomar och

kulturföremål

1970 års Unescokonvention angående åtgärder för att förhindra illegal imoch överlåtelse kulturegendom och 1995 års Unidroitkonvenport, export av stulna och olagligt exporterade kulturföremål beskrivs. Vidare betion om skrivs regelverk och förutsättningar i övrigt för förvaltning av kulturegendooch för kulturföremål i länder, Danmark, Finland, Norge, mar export av sex Frankrike, Nederländerna och Storbritannien.

överväganden kulturegendomar

5 och förslag rörande

Enligt direktiven skall utredningen över avvecklingslagen beträffande fise deikommiss så återstående kulturegendomar som den lagen gäller för kan att bevaras och hållas samlade. Vidare skall utredningen mer allmänt studera om stiftelser kan bildas för att dels bevara slotts- och herrgårdsmiljöer med tillhörande samlingar, dels även kulturegendomar av annat slag. I uppdraget ingår inte uttryckligen att de ekonomiska villkoren för bevarande kulturegendomar skall diskuteras. Vid överväganden om olika förav valtningsforrners lämplighet kommer dock ofrånkomligen in på denna man fråga. Utredningen lämnar därför även vissa förslag till förändringar av de av statliga ekonomiska villkoren.

5.1 Utgångspunkter för bevarande

Med kulturegendom kan beteckna samlad kulturhistoriskt värdefull man en egendom kan bestå lösöre, samlingar, byggnader och mark. Kännesom av tecknande kan sägas att det kulturhistoriska värdet är större i den samlavara de egendomen än delarna för sig. Att hålla egendom samlad summan av var är alltså bevarandemål i sig, och det gäller att finna lämpliga former för ett detta. Det fysiska bevarandet är inte heller alltid nog, utan det samlade ägandet och den samlade förvaltningen kan ha ett värde i sig. Utredningen disku-

Sammanfattning

terar lagliga former för att bevara egendom och hålla den samlad, men de forvaltningsmässiga och ekonomiska förutsättningarna är lika viktiga. För enskilt ägd egendom utgör arvsskiftena en särskild påfrestning som kräver särskilda överväganden.

5.2 Skydd för lösöre som ingår i en kulturegendom Utredningen föreslår att det i 3 kap. KML förs in regler gör det möjligt som att låta skyddsföreskriftema vid byggnadsminnesförklañng omfatta lösöre, som väsentligen bidrar till byggnadsminnets kulturhistoriska värde. Föremålen skall förtecknas i skyddsföreskriftema, som också skall ange var de skall förvaras, hur de skall underhållas och i vilka avseenden de inte får ändras. En förutsättning för lösöreskydd enligt detta förslag är att ägaren samtycker. En mindre justering av ansvarsreglema föreslås också.

5.3 Förvaltningsformer för att främja sammanhållna kultur egendomar

Utredningen diskuterar i detta avsnitt, utan att lägga fram förslag, olika förvaltningsformer för att främja långsiktigt bevarande. Den stiftelselagnya stiftningens krav och hur de kan tillgodoses i bevarandesyfte analyseras. Sammanhållande av egendom kan åstadkommas på flera sätt. I de fall ansvaret ligger på en enskild ägare är det givetvis denne som avgör vilka förvaltningsforrner som används, men lösningarna kan behöva kompletteras med byggnadsminnesförklarin g eller kommunala bevarandebeslut. Särskilda organ för bevarandeinsatser diskuteras och vissa exempel beskrivs.

5 4 Statligt stöd . I detta avsnitt diskuteras de skattevillkor som gäller för bevarande av samlad kulturegendom, och de stödformer skulle kunna utvecklas i anslutning som till dessa. Utredningen har ålagt sig stor restriktivitet, mer med anledning av det ekonomiska läget än av övertygelse om att stödåtgärder med anknytning till skattesystemet inte är lämpliga. Det är viktigt att statens signalsystem till medborgarna inte innehåller motsägelser, och att Skatteregler inte innehåller sådana inslag som kan uppfattas som stridande mot andra statliga mål. Ett förslag som gör det möjligt att betala och gåvoskatt underav arvs- genom hållsinsatser för kulturhistoriskt värdefull egendom läggs därför fram. Dessutom föreslås att bidrag enligt förordningen 1993:379 bidrag till kulom 13

SOU 1995: 128

turrniljövård skall få lämnas till vård av lösöre som omfattas av en byggnadsrninnesförklaring.

Arvs- och gâvoskan Anstånd föreslås medges under högst tio år från skattens fastställande med den arvs- eller gåvoskatt som belöper sig fast egendom som är förklarad som byggnadsminne enligt 3 kap: lagen 1988:950 om kulturminnen m.m., eller som enligt intyg av länsstyrelsen i det län där den fasta egendomen finns är av beskaffenhet att enligt nämnda lag kunna bli byggnadsminnesförklarad. Ränta skall tas ut på anståndsbeloppet. Den skattskyldige skall ha rätt att under anståndstiden, dock högst en gång per år, få avräkna som betalning av skatt och ränta, styrkta kostnader för reparation och underhåll av den fasta egendomen, om länsstyrelsen intygar att kostnaderna varit kulturhistoriskt motiverade överkostnader. När anståndstiden har löpt ut är återstående skatt och ränta förfallen till betalning. Om den fasta egendomen dessförinnan övergått till annan ägare än den skattskyldige är det skattebelopp och den ränta som återstår vid övergången, eller den tidpunkt då bindande avtal om överlåtelsen kom till stånd, förfallen till betalning senast sex veckor efter övergången eller överlåtelsen.

Bidrag till kulturmiljövård Förordningen om statsbidrag till kulturmiljövård ändras så att bidrag uttryckligen får beviljas till vård av skyddat lösöre.

5 5 Fideikommiss . De 78 Fideikommiss som ännu finns kvar innehåller i 35 fall fast egendom

och i 21 enbart lösöre. Åtskilliga av ñdeikommissen är av stort kulturhisto-

riskt värde. Ett tiotal har så stort värde att någon form av insatser från det allmänna av utredningen bedöms som ofrånkomliga om fideikommissen i fråga skulle hotas av skingring. Förändringar i avvecklingslagen föreslås för att underlätta detta. I-Iittillsvarande tillämpning av avvecklingslagen har inneburit att kulturvärden har skingrats. Lagen bör ge utrymme för att hindra avveckling i något fler fall än i dag, men främst skall den ge förutsättningar för att de värdefullaste egendomarna frivilligt skall kunna överföras till andra förvaltningsforrner som också garanterar ett långsiktigt bevarande under en samlad förvaltning. Utredningen föreslår därför fastare former för bildandet av ñdeikommiss- 14 aktiebolag, och att särskilda stiftelser skall kunna bildas. Förlängning av ñ-

Sammanfattning

deikommissförordnandet skall också kunna ske något frekvent än hittills. mer Vissa förändringar av skattereglerna vid avveckling föreslås. Fideikommissnämndens ansvar för kulturvärdenas bevarande förtydligas.

Förlängning av fideikommissförordnande

Regler tas in i 1 och 6 §§ avvecklingslagen innebär undantag från som ett avvecklingsbestämmelserna för kulturhistoriskt särskilt värdefulla ñdeikommiss. Dessa skall inte avvecklas förrän deras långsiktiga bevarande i sammanhållen form tryggats på annat sätt.

Fideikommissaktiebolag

Reglerna för ñdeikommissaktiebolag i 31-34 §§ avvecklingslagen ändras så att tillståndsprövningen och befogenheten att godkänna ändringar i bolagsordningen läggs på Fideikommissnämnden i stället för på regeringen. Regeringen skall dock, samma sätt vid pennutation, besluta i ärenden som som rör mer betydande värde eller fråga större vikt från allmän synpunkt. om Reglerna förenklas också.

Överföring av fideikommissegendom till stiftelse

Fideikommissnämnden föreslås få medge innehavare ett ñdeikommiss av att till en stiftelse överföra sådan fideikommissegendom har ett särskilt kulsom turhistoriskt värde, om syftet därmed är att bevara egendomens värden i sammanhållet skick. Till stiftelsen bör också få överföras egendom som ger denna en ekonomisk bas. I stiftelseförordnandet skall intas de bestämmelser som behövs för att egendomen skall skyddas och vårdas samt för att hindra att den skingras.

F ideikommissniimndens uppgifter

Fideikommissnämnden bör ta aktiv del i frågan bevarande Fideikomom av missens kulturvärden, såväl före efter den tidpunkt då avvecklingen insom leds. Nämndens beslut i fråga om Överföring av egendom till aktiebolag eller stiftelse bör kunna överklagas. I sådana frågor som rör egendom betydanav de värde eller har särskild vikt från allmän synpunkt bör nämnden med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen.

SOU 1995: 128

S kattefrágor

Befrielse från arvsskatt vid aweckling av ñdeikommiss kan medges enligt en dispensbestämmelse i förordningen 1963:588 om arvsskatt vid avveckling fideikommiss. Bestämmelsen bör förtydligas så att den tillämpas när en av kulturhistoriskt värdefull egendom i samband med avvecklingen ges ett långsiktigt skydd.

6 överväganden och förslag rörande utförsel av

kulturföremål

Utredningen skall enligt direktiven utfonna ett system som underlättar en parallell tillämpning de svenska reglerna om utförsel av kulturföremål med av förordningen EEG 391192 export av kulturföremål, t.ex. när det nr om gäller kategoriindelningen tillståndspliktiga föremål enligt den s.k. EGav bilagan. Även andra tekniska anpassningsfrågor skall övervägas, liksom det förslag till lagändring tillståndsmyndighetema överlämnade till regeringen i

februari 1992. Översynen skall inte ha till syfte att anpassa de svenska

reglerna till den EG-nivån, men inte heller utan starka skäl gemensamma fjärma dem från EG-reglema.

6.1 Vilken inverkan har EG-rätten

EU-anslutningen har inte minskat Sveriges möjligheter att definiera vilka kulturföremål inte får lämna landet utan tillstånd eller ange vilka kriterier som bör föranleda att tillstånd vägras till utförsel. Däremot har den fria rörligsom heten och avskaffandet av tullkontroll inom den interna marknaden minskat möjligheterna att övervaka att tillståndspliktiga kultur-föremål inte förs ut ille-

galt till medlemsstat. övervägande skäl talar dessutom för att Rom-

en annan fördraget inte medger ett fortsatt uttag avgifter för prövning av frågor om av utförseltillstånd inför utförsel till ett annat medlemsland. Kompensatoriska åtgärder inte strider mot EG-rätten bör införas för att motverka en illegal som utförsel kulturföremål. Vid revision enligt 70 § tullagen 1995:550 bör en av tullmyndighet få kontrollera utförsel kulturföremål till annat EU-land om av förekommit i strid med denna lag. För sådan kontroll skall bestämmelserna i tullagen revision gälla i tillämpliga delar. Den nuvarande skyldigheten att om uppvisa utförseltillstånd for tullmyndighet vid passage av gränsen till ett EUland bör upphävas.

Sammanfattning

6.2 Skyddsbehov, tillståndsplikt och prövningskriterier

Huvudsyftet med de svenska reglerna om skydd mot utförsel kulturföreav mål bör även fortsättningsvis vara att skydda det nationella kulturarvet. De föremålskategorier som anges i EG:s förordning om export av kulturföremål kan, med efter svenska förhållanden anpassade ålders- och värdegränser, i huvudsak rymma även de föremålskategorier som bör omfattas av tillståndsplikt enligt de svenska reglerna. Undantag får dock göras för samiska kulturföremål. Om ett tillståndspliktigt föremål befinns ha stor betydelse för det nationella kulturarvet bör tillstånd till utförsel inte ges. De kriterier som bör användas för att avgöra om ett föremål har denna betydelse bör anges i lagen. Vid bedömningen bör beaktas om föremålet 1 är sällsynt eller särskilt representativt för landets kulturhistoria, varvid hänsyn skall tas till förekomsten av motsvarande föremål i allmänt tillgängliga samlingar, 2 har ett värdefullt samband med en kulturmiljö av stor betydelse och lämpligen kan återställas dit, 3 är knutet till en betydelsefull person eller händelse i svensk historia, eller 4 av annan synnerlig anledning bör bevaras i landet.

6.3 Avvägningen mellan det allmännas och den enskildes intressen

En lösenskyldighet för staten vid avslag på ansökan om exporttillstånd bör inte införas. Nuvarande möjligheter för regeringen att köpa in kulturföremål bör kvarstå och alltså kunna utnyttjas även i fall då exporttillstånd vägrats för ett föremål. Likaså bör regeringens möjlighet att även i fall då ett kulturföremål har stor betydelse för det nationella kulturarvet medge utförsel kvarstå. Regeln därom bör utformas så att om tillstånd har vägrats genom lagakraftägande beslut får regeringen, om synnerliga skäl föreligger, medge att ett föremål förs ut ur landet. Den nuvarande tillstånds- och prövningsfriheten i vissa situationer bör omvandlas till en rätt till tillstånd i motsvarande situationer. Sålunda bör tillstånd till utförsel ges om 1 föremålets ägare flyttar från Sverige för att bosätta sig i ett annat land, 2 föremålet genom arv, testamente eller bodelning har förvärvats av en enskild person som är bosatt i ett annat land, 3 föremålet förs ut av en offentlig institution häri landet eller en institution som får bidrag av stat, kommun eller landstingskommun och det skall föras tillbaka till Sverige, 4 föremålet förs ut enskild för att av en person användas i samband med offentlig kulturverksamhet och det skall föras tillbaka till Sverige eller 5 föremålet är tillfälligt inlånat från utlandet. Tillstånd bör också få ges om föremålet förvärvas av en institution i utlandet och förvärvet kan antas främja kunskap om svenska kulturföremål.

SOU 1995: 128

6.4 Utförselrestriktioner för både svenska och utländska kulturföremål

Den nuvarande uppdelningen i svenska resp. utländska kulturföremål bör behållas. Dock bör åldersgränsen för utländska kulturföremål ändras, så att sådana föremål som funnits i Sverige i mer än 100 år omfattas.

6.5 Föremålskategoriernas närmare avgränsning, åldersoch värdegränser

Inom huvudparten av de föremålskategorier som återfinns i EG-bilagan finns föremål som även fortsättningsvis bör omfattas av tillståndsplikt vid utförsel från Sverige. I stället för EG-bilagans ålders- och värdegränser bör dock motsvarande gränser anpassade efter svenska behov användas. En viss revision av såväl kategoriformulerin gar som ålders- och värdegränser bör göras. De speciella föremålskategoriema föreslås omfattas av tillståndsplikt enligt följande: Svenska arkeologiska föremål av trä, ben, keramik eller metall som härrör från tiden före år 1600 och inte ägs av staten eller inte omfattas av hembudsskyldighet enligt 2 kap. 4 § KML, oavsett värde. Svenska målningar och teckningar som är äldre än 100 år och - m.m. m.m. värda mer än 50 000 kr, svenska porträtt som är äldre än 100 år och värda mer än 20 000 kr samt utländska målningar och teckningar m.m. som är värda mer än 50 000 kr. Svensk originalgrafik m.m. som är framställd före är 1600, oavsett värde. - Svenska originalskulpturer m.m. som är äldre än 100 år och värda mer än - 50 000 lcr samt utländska originalskulpturer inom samma värdegräns.

Svenska inkunabler skrifter tryckta före 1501 och handskrifter

- m.m. som är framställda före år 1600, oavsett värde, visst svenskt icke tryckt material som är äldre än 50 år med ett värde över 2 000 kr samt samlingar av inkunabler och icke tryckt material som är äldre än 50 är med ett värde över 50 000 kr. Svenska böcker som är äldre än 100 är med ett värde över 10 000 kr, ut- ländska böcker inom samma värdegräns samt samlingar av böcker som har funnits här i mer än 100 år och har ett värde över 50 000 kr. Svenska tryckta kartor som är äldre än 100 år och har ett värde över - 10 000 kr och utländska tryckta kartor inom samma värdegräns. Svenska arkiv som är äldre än 50 år och har ett värde över 2 000 kr. - Svenska transportmedel som är äldre än 100 år och har ett värde över - 50 0O kr samt utländska transportmedel inom samma värdegräns. Svenska andra antikviteter av trä, ben, keramik, metall eller textil som är framställda före är 1600, oavsett värde, svenska möbler, speglar och skrin som är framställda före år 1860, oavsett värde, svenska dryckeskärl, seldon och textilredskap som är av trä och har målad eller skuren dekor, golvur, Väggur och bordsur, signerade fajanser och musikinstrument som

Sammanfattning

är äldre än 100 år, oavsett värde, svenska föremål av keramik, glas, porfyr, guld, silver eller brons med undantag för mynt och medaljer, ljuskronor samt tapeter, vävda eller av läder, som är äldre än 100 år och har ett värde över 50 000 kr, samt utländska möbler, speglar och skrin, golvur, Väggur och bordsur, musikinstrument, föremål av keramik, glas, elfenben, guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer, ljuskronor samt tapeter, vävda eller av läder, med ett värde över 50 00 kr. Svenska samiska kulturföremål som är äldre än 50 år och har ett värde över 2 000 kr bör omfattas av tillståndsplikt oavsett att de inte inryms helt inom någon EG-kategori.

6 6 Tillståndsförfarandet . Prövningen av ansökningar enligt de interna svenska reglerna bör så långt möjligt samordnas med prövningen av ansökningar om EG-licens for export av kulturforemål. Något fler uppgifter än enligt dagens förfaranderegler kan därmed behöva lämnas av sökanden. Kravet på att fotografier skall vara svartvita bör tas bort. Ingen avgift bör fortsättningsvis tas ut för prövningen. Den ökade kostnaden på tillståndsmyndighetema bör ses som en kostnad för EU-medlemsskapet och tas över statsbudgeten. De flesta av reglerna rörande ansökningsförfarandet kan meddelas av regeringen i förordningsform eller i föreskriftsfomi av den myndighet Riksantikvarieämbetet som regeringen förordnar.

6 7 Förhandsgranskning . Tillståndsmyndighetema bör i lag ges rätt att inför auktioner och andra försäljningar som riktar sig till allmänheten få tillkännage i försäljningslokalema vilka föremål som enligt deras resp. uppfattning inte bör få föras ut landet. ur

6 8 Tidsbegränsning av tillstånd . Tillstånd givna med stöd av KML bör liksom EG-licenser tidsbegränsas till ett år. Tillstånd som getts med stöd av äldre bestämmelser bör fortsätta att gälla till ett år efter ikraftträdandet av nya regler.

SOU 1995: 128

6 9 Överklagande

. Riksantikvarieämbetet bör utan krav på prövningstillstånd i Kammarrätten - — få överklaga en allmän förvaltningsdomstols beslut att ge tillstånd till utförsel.

6. 10 Ansvar Ansvarsreglema i varusmugglingslagen och en eventuell lag om olovlig införsel eller utförsel över EU-gräns bör var tillämpliga på olovlig utförsel av kulturförcmål.

Författningsförslag

1 Förslag till Lag om ändring i lagen 1988:950 om

kulturmimen m.m.;

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1988:950 om kulturminnen m.m. dels att 5 kap. 17 § skall upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 10, 16 och 17 §§ skall utgå, dels att 3 kap. 3 och 18 §§ samt 5 kap. 7-16 §§ samt rubrikerna närmast före 3 och 15 §§ skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas nya rubriker närmast före 5 kap. 12, 13 och 14 §§ av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. Byggnadsminnen

2 § När en byggnad förklaras för byggnadsminne, skall länsstyrelsen genom Skyddsföreskrifter ange vilket sätt byggnaden skall vårdas och underhållas samt i vilka avseenden den inte får ändras.

Lösöre som väsentligen bidrar till ett byggnadsminnes kulturhistoriska värde får också skyddas genom att förtecknas i skyddsföreskrifterna. Det skall därvid anges var sådant lösöre skall förvaras, hur det skall underhållas och i vilka avseenden det inte får ändras.

Om det behövs får föreskrifterna också innehålla bestämmelser om att ett område kring byggnaden skall hållas i sådant skick att byggnadsminnets utseende och karaktär inte förvanskas.

3 § Skyddsföreskrifter skall så långt möjligt utformas i samförstånd med

byggnadens ägare och ägare till kringliggande markornråde. Ägaren får inte

åläggas mer omfattande skyldigheter än vad som är oundgängligen nödvändigt för att bibehålla byggnadsminnets kulturhistoriska värde. Hänsyn skall tas till byggnadens användning och ägarens skäliga önskemål.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om skyddsföreskrifterna skall omfatta sådant lösöre som avses i 2 § andra stycket fordras samtycke av ägaren.

18§ Till böter döms den som Till böter döms den som i strid mot meddelade skydds- i strid mot meddelade skyddsföreskrifter river eller på annat sätt föreskrifter river eller på sätt annat förstör ett byggnadsminne eller änd- förstör ett byggnadsminne med förar det utan tillstånd enligt 14 § eller rekommande lösöre eller ändrar det utan iakttagande av villkor för sådant utan tillstånd enligt 14 § eller utan tillstånd eller iakttagande villkor för sådant av bryter mot förbud som medde- tillstånd eller lats enligt 5 § eller förordnande en- bryter mot förbud meddesom ligt 6 § första stycket eller vidtar åt- lats enligt 5 § eller förordnande engärder i strid mot bestämmelserna i 6 ligt 6 § första stycket eller vidtar åt- § andra stycket. gärder i strid mot bestämmelserna i 6 § andra stycket.

Den som inte efterkommer ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud döms inte till straff för det som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

5 kap. Skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål

1§ Äldre svenska och utländska kul- Äldre svenska och utländska kulturföremål som anges i detta kapitel turföremål har stor betydelse för som och som är av stor betydelse för det det nationella kulturarvet får inte nationella kulturarvet, får inte föras föras ut landet än under de ur annat ut ur landet utan särskilt tillstånd. villkor som anges i detta kapitel.

Definitioner

2§ Med svenska kulturföremål avses föremål som är eller kan antas vara framställda i Sverige elleri ett annat land av en svensk. Med utländska kulturföremål avses föremål som är framställda i ett annat land av annan än en svensk. De gränser som Sverige hade den l juli 1986 är avgörande vid bestämmandet enligt lagen om ett föremål skall ett svenskt kulturanses vara föremål.

F örfattningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Tillstånd till utförsel Tillstândsplikt

3§ Den vill föra ut ett kulturförcmål ur landet skall ha tillstånd till som utförseln, föremålet är det slag som anges i 4 och 5 §§. om av

4§

Svenska kulturföremål: Svenska och utländska kulturfö- Föremål, har framställts rcmål inom de kategorier som anges som före år 1600, oavsett värde: i bilagan till rådets förordning EEG

a tryckta skrifter, kartor och bilder nr 391192 om export av kulturfö-

remål, dock i enlighet med de ålderssamt

b handskrifter på pergament eller och värdegränser samt andra be-

stämningar som anges i det följande. papper.

2. Mer än 100 år gamla föremål Utländska kulturföremål som avvärde: i denna paragraf är tillståndsplikoavsett ses

a dryckeskärl, seldon och textil- tiga de kan antas ha kommit till

om redskap, de är trä och har må- Sverige för mer än 100 år sedan. om av lad eller skuren dekor, b folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil,

c bonadsrnåleri,

d möbler, speglar och skrin,

e golvur, Väggur och bordsur, f signerade fajanser,

g musikinstrument samt h skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen. Mer än 100 år gamla föremål Arkeologiska föremål inom med ett värde över 50 000 kronor, i kategori A 1: den mån föremålet inte kan hänföras svenska arkeologiska föremål av under punkt 2: trä, ben, keramik, metall som härrör

a målningar, teckningar och från tiden före år 1600 och inte ägs skulpturer, av staten eller omfattas av hem-

b föremål keramik, glas och budsplikt enligt 2 kap. 4 oavsett av porfyr, värde.

c föremål av guld, silver och

brons med undantag av mynt och medaljer samt d ljuskronor och vävda tapeter.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. Mer än 50 är gamla föremål Målningar m.m. inom kategori med ett värde över 2 000 kronor, i A 3.

den män föremålet inte kan hänföras a svenska målningar som är äldre

under punkt I eller 2: än 100 år och värda mer än 50 000

a samiskaföremål, kronor,

b icke tryckta protokoll, brev, b svenska porträtt som är äldre dagböcker, manuskript, noter och än 100 år och värda mer än 20 000 räkenskaper, kronor,

c handritade kartor och ritningar c utländska målningar som är

samt värda mer än 50 000 kronor. d tekniska modeller och prototyper samt vetenskapliga instrument. Teckningar inom kategori A 4:

a svenska teckningar, akvareller,

goaucher och pasteller som är äldre än 100 år och värda mer än 50 000 kronor,

b svenska porträtt i form av

teckningar, akvareller, goaucher eller pasteller som är äldre än I 00 är och värda mer än 20 000 kronor,

c utländska teckningar, akva-

reller, gouacher och pasteller som är värda mer än 50 000 kronor. 4. Originalgrafik m.m. inom kategori A 5. svensk originalgrafik och grafiska blad med matriser som är framställda före år 1600 och oavsett värde, Originalskulpturer m.m inom kategori A 6:

a svenska originalskulpturer eller

originalstatyer och kopior, framställda enligt samma process som originalet, och som är äldre än 100 år och värda mer än 50 000 kronor, b utländska originalskulpturer eller originalstatyer och kopior, framställda enligt samma process som originalet, och som är värda mer än 50 000 kronor.

F örfattningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Inkunabler eller manuskript m.m. inom kategori A 8:

a svenska inkunabler och handskrifter pä pergament eller

papper framställda före är 1600, oavsett värde, b svenska icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter, räkenskaper samt handritade kartor och ritningar som är äldre än 50 år och har ett värde över 2 000 kr,

c samlingar av inkunabler och

icke tryckt material enligt ovan som är äldre än 50 är och har ett värde över 50 000 kronor. Böcker inom kategori A 9.

a svenska böcker som är äldre

än 100 är och har ett värde över 10 000 kronor, b utländska böcker med ett värde över 10 000 kronor,

c samlingar av böcker enligt ovan som funnits i landet i mer än

100 är och har ett värde över 50 000 kronor. Tryckta kartor inom kategori A 10 :

a svenska tryckta kartor som är

äldre än 100 är och har ett värde över 10 000 kronor, b utländska tryckta kartor som har ett värde över 10 000 kronor. Arkiv m.m. inom kategori A 11 . svenska icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter räkenskaper, handritade kartor och ritningar som är äldre än 50 är och har ett värde över 2 000 kronor.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10. Transportmedel inom kategori A 13.

a svenska transportmedel som är

äldre än 100 är och har ett värde över 50 000 kronor, b utländska transportmedel med ett värde över 50 000 kronor. 11. Andra antikviteter inom kategori A 14, iden mån de inte ingår kategorierna A 1-13:

a svenska föremål av trä, ben,

keramik, metall eller textil som är framställda före år 1600, oavsett värde, b svenska möbler, speglar och skrin som är framställda före år 1860, oavsett värde,

c svenska dryckeskärl, seldon

och textilredskap som är av trä och har målad eller skuren dekor, golvur, väggur och bordsur, signerade fajanser samt musikinstrument som är äldre än 100 år, oavsett värde, d svenska föremål av keramik, glas, porfyr, guld, silver eller brons med undantag för mynt och medaljer, ljuskronor samt tapeter, vävda och av läder, som är äldre än 100 är och har ett värde över 50 000 kronor,

e utländska möbler, speglar och

skrin, golvur, väggur och bordsur, musikinstrument, föremål av keramik, glas, elfenben, guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer, ljuskronor samt tapeter, vävda och av läder, med ett värde över 50 000 kronor.

F örfattningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§

Utländska kulturföremål, som Svenska samiska kulturföremäl kan antas ha kommit till Sverige före som är än 50 år gamla med mer ett år 1840, och som har ett värde över värde över 2 000 kronor. 50 000 kronor:

a möbler, speglar och skrin,

b golvur, Väggur och bordsur,

c musikinstrument,

d skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen,

e målningar, teckningar och

skulpturer, f föremål av keramik, glas och elfenben,

g föremål av guld, silver och

brons med undantag av mynt och medaljer samt h ljuskronor och vävda tapeter.

6§ Tillstånd krävs även för utförsel av en del ett föremål i 4 elav som anges ler 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prövningen av ansökningar om tillstånd till utförsel

Ett kulturföremäl får föras ut ur Frågor om tillstånd till utförsel landet utan tillstånd, om skall prövas av Kungl. biblioteket, föremålets ägare flyttar från Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet,

Sverige för att bosätta sig i ett annat Statens konstmuseer eller Stiftelsen

land, Nordiska museet tillståndsmyndig- 2. föremålet genom arv, testa- heter enligt den fördelning som mente eller bodelning har förvärvats regeringen bestämmer. Ansökningav en enskild person som är bosatt i arna ges in till Riksantikvarieannat land, ämbetet. 3. föremålet förs ut av en offentlig institution här i landet eller en institution som får bidrag av stat, kommun eller landstingskommun och det skall föras tillbaka till Sveri- 83 föremålet förs ut av en enskild person för att användas i samband med ojfentlig kulturverksamhet och det skall föras tillbaka till Sverige eller föremålet är tillfälligt inlånat från utlandet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär meddela närmare föreskrifter om ansökningsförfarandet. F örvaltningslagen 1986:223 skall tillämpas i fråga om tillståndsärenden som handläggs av

Stiftelsen Nordiska museet. Beslut i ett sådant ärende fattas av stiftelsens

styresman eller någon annan anställd som styresmannen utser.

Författningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prövningen av ansökningar om

tillstånd till utförsel

8 §

Tillstånd till utförsel kultur- Den söker tillstånd för utförav som föremål skall ges, om föremålet inte sel föremål är på begäran av ett av är av stor betydelse för det nationella tillståndsmyndigheten skyldig att kulturarvet. ställa föremålet till myndighetens

förfogande för granskning. Även föremålet har om stor betydelse för det nationella kulturarvet får tillstånd till uq'rsel, ges om föremålet förvärvas institution av en i utlandet.

9§

Frågor om tillstånd till utförsel Om tillståndspliktigt föremål ett skall prövas av Kungl. biblioteket, bedöms ha betydelse för det stor na- Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, tionella kulturarvet får tillstånd till

Statens konstmuseer eller Stiftelsen utförsel inte Vid bedömningen

ges. Nordiska museet tillståndsmyndig- skall beaktas föremålet om heter. är sällsynt eller särskilt representativt för landets kulturhistoria, varvid hänsyn skall tas till förekomsten av motsvarande föremål i allmänt tillgängliga samlingar, har ett värdefullt samband med en kulturmiljö av stor betydelse och lämpligen kan återställas dit, är knutet till en betydelsefull person eller händelse i svensk historia, eller 4. av annan synnerlig anledning bör bevaras i landet. För varje slag av föremål som anges i 4 och 5 §§ föreskriver regeringen vilken tillståndsmyndighet som skall pröva ansökan om tillstånd.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Handläggningen av tillståndsärenden m.m.

10§

tillstånd skall in Utan hinder vad sägs i 9 § Ansökan om ges av som till Riksantikvarieämbetet. Om det skall tillstånd till utförsel ges om med stöd 9 § har föreskrivits att föremålets ägare flyttar från av ansökningen skall prövas annan Sverige för att bosätta sig i ett annat av tillståndsmyndighet, skall ansök- land, ningen överlämnas till denna. föremålet genom arv, testamente eller bodelning har förvärvats av en enskild person som är bosatt i ett annat land, 3 föremålet förs ut av en offentlig . institution här i landet eller en institution får bidrag av stat, komsom eller landstingskommun och det mun skall föras tillbaka till Sverige, 4 föremålet förs ut av en enskild . för att användas i samband person med offentlig kulturverksamhet och det skall föras tillbaka till Sverige eller 5. föremålet är tillfälligt inlånat från utlandet. Tillstånd får också ges om föremålet förvärvas av en institution i utlandet och förvärvet kan antas främja kunskap svenska kulturom föremål. Om tillstånd ges enligt första stycket 3-4 får tillståndsmyndigheten bestämma inom vilken tid kulturförernålet åter skall vara infört i landet.

Författningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11§

Rör en ansökan mer än en av Ett exporttillstånd är giltigt i år ett tillståndsmyndigheterna beslutar från dagen för ujärdande. Riksantikvarieämbetet vilken tillståndsmyndighet skall handsom lägga ansökningen. Den tillstånds-

myndigheten får fatta beslut i ärendet först efter samråd med den eller

de övriga tillståndsmyndigheter som är berörda. I sådana ärenden skall ansökningen avslås, någon om av de berörda tillståndsmyndigheterna anser att tillstånd inte skall beviljas.

Exportförbud utan ansökan

12§

Den som ansöker tillstånd att Inför auktion eller om en annan föra ut ett föremål skall till ansök- försäljning riktar som sig till ningen foga två svartvita fotografier allmänheten kulturföremål av som av föremålet. Fotografier behövs i 4 eller 5 §§ får avses en tilldock inte, om ansökningen avser fö- ståndsmyndighet pröva kulturföom

remål som avses i 4 § I a och4 b. remål enligt bestämmelserna 9 §

i Fotografier behövs inte heller, inte får föras landet, tillom ut ur samt tillståndsmyndigheten medger kännage sitt beslut i försâljningsloundantag från detta krav. kalerna. Ett sådant beslut får inte Sökanden skall på begäran överklagas, kan omprövas av men av tillståndsmyndigheten ställa föremå- tillståndsmyndigheten

efter ansökan.

let till dess förfogande för granskning.

Överklagande

13 §

Förvaltningslagen I 986 :223 Beslut i tillståndsfrågor får utom i skall tillämpas även ifråga till- fall nämns i 12 § första om som ståndsärende som handläggs meningen överklagas hos allmän av

Stiftelsen Nordiska museet. Beslut i förvaltningsdomstol. ett sådant ärende fattas av stiftelsens

styresman eller någon annan tjän-

steman som styresmannen utser.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Riksantikvarieämbetet behöver inte prövningstillstånd hos Kammarrätten.

Medgivande av regeringen

14§

Regeringen eller den myndighet Även tillstånd skulle ha vägom regeringen bestämmer får med- lagakraftägande beslut får som rats genom dela föreskrifter avgifter för att regeringen, synnerliga skäl föreom om täcka kostnaderna i ärenden ligger, medge att ett föremål förs ut om uüörsel. ur landet.

Överklagande Ansvar m.m.

Om tillståndsmyndighet har Bestämmelser om ansvar för en avslagit ansökan tillstånd till olovlig utförsel kulturföremål och en om av

uförsel, får beslutet överklagas hos för försök därtill finns i lagen

allmän förvaltningsdomstol 1960:418 om strafi‘ för varu- . Prövningstillstånd krävs vid smuggling och lagen 0000:00 om

överklagande till Kammarrätten. straff för olovlig införsel eller utför-

Andra beslut tillstånds- sel över EU-gräns. som en myndighet har meddelat enligt detta kapitel, får inte överklagas.

Medgivande av regeringen

16§

Även kultur-föremål är Vid revision enligt 70 § tullagen om ett av betydelse för det nationella kul- 1994:1550 får en tullmyndighet stor får regeringen, kontrollera utförsel av kulturföturarvet, om synner- om liga skäl föreligger, medge att före- remäl till annat EU-land förekommit i strid med denna lag. För sådan målet förs ut ur landet. kontroll skall bestämmelserna i tulllagen revision gälla i tillämpliga om delar.

1 Senaste lydelse 1995:72.

Författningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ansvar

17 §

Bestämmelser för om ansvar olovlig uförsel av kulturföremâl och för försök därtill finns i lagen

1960:418 om straff för

varusmuggling.

Denna lag träder i kraft 2. Punkt 6 i övergångsbestämmelsema till lagen 1988:900 om kulturminnen m.m. skall upphöra gälla. Beslut tillstånd till att om utförsel av kultmföremål som meddelats före ikraftträdandet skall gälla till utgången året av efter ilcraftträdandet. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande beslut av om tillstånd till utförsel av kulturföremål har meddelats före ikraftträdansom det. Beslut om tillstånd meddelas efter överklagande upphör gälla som att ett år efter den dag beslutet vann laga kraft.

2 154352

2 Förslag till Förordning om ändring i förordningen 1988:1188

om kulturminnen m.m.;

Härigenom föreskrivs i fråga förordningen 1988:1188 om om kulturminnen m.m. dels att 23 a § skall upphöra att gälla, dels att 23-30 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skydd mot utförsel vissa kulturföremål av 23

Frågor tillstånd till utförsel av Frågor om tillstånd till utförsel av om kulturföremål enligt 5 kap. 3 § la- kulturföremål enligt 5 kap. lagen 1988:950 om kulturminnen 1988:950 om kulturminnen m.m. gen prövas Kungl. biblioteket, och licens enligt rådets förordm.m. av om Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, ning EEG nr 391192 av den 9 de- Statens konstmuseer och Stiftelsen cember 1992 om export av kulturfö- Nordiska museet efter den fördel- remål prövas av Kungl. biblioteket, ning i 24-28 §§. Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, som anges Statens konstmuseer och Stiftelsen Nordiska museet tillstândsmyndigheterna enligt den fördelning som anges i 24-28 §§. Med kategorier avses i de nämnda paragraferna de kategorier som anges i bilagan till rådets förordning. I kommissionens förordning EEG nr 75293 av den 30 mars 1993 om tillämpningsföreskrifter för

rådets ovannämnda förordning finns

särskilda föreskrifter för ansökningar om licens.

1 Senaste lydelse 1994:1524.

Författningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23a§1

Exportlicens som avses i rådets förordning EEG 391192 nr av den 9 december 1992 om export av kulturföremål utfärdas Kungl. av biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Statens konstmuseer

och Stiftelsen Nordiska

museet enligt den fördelning i 24som anges 28 §§. 1 fråga föremål inte om som omfattas av bestämmelserna i 5 kap. lagen 1988:950 kulturminnen om m.m. men för vilka det krävs exportlicens enligt rådets förordning, skall exportlicensen utfärdas av Riksantikvarieämbetet. Ansökan om exportlicens skall ges in till Riksantikvarieämbetet.

24§

Kungl. biblioteket prövar till- Riksantikvarieämbetet prövar fråstånd ifråga om tillstånd för föremål inom gor om

a tryckta skrifter, kartor och kategorierna A A A 12

samt bilder, inom kategori A 14 för svenska b icke tryckta brev, dagböcker, föremål trä, ben, keramik, metall av manuskript och noter när föremålen eller textil framställda före år 1600. härrör från författare och tonsättare.

1 Senaste lydelse 1994:1524.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25§

Stiftelsen Nordiska Museet prö- Statens konstmuseer prövar frå-

tillstånd ifråga gor om tillstånd för föremål inom var om

a dryckeskärl, seldon och textil- kategorierna A 3-A 7 samt inom

redskap, de är trä och har kategori A 14 för föremål av keraom av målad eller skuren dekor, mik, glas, porfyr, elfenben, guld, b folkdräkter och broderad eller silver och brons, ljuskronor och mönstervävd folklig textil, tapeter, vävda och av läder, samt

c bonadsmdleri, utländska möbler, speglar och skrin,

d möbler, speglar och skrin, golvur, väggar och bordsur samt

e golvur, väggar och bordsur, musikinstrument.

f signerade fajanser, g musikinstrument, h skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen, i samiska föremål, j tekniska modeller och prototyper samt vetenskapliga instrument. Ansökningar rörande sådana möbler, speglar och skrin samt golvur, Väggur och bordsur som avi 5 kap. 5 § lagen 1988:950 ses kulturminnen m.m. skall dock om prövas av Statens konstmuseer enligt 27 Ansökningar rörande sådana skrin samt blankvapen och skyddsvapen som härrör från kyrkobyggnad eller annan kyrklig byggnad eller begravningsplats här i landet skall dock prövas av Riksantikvarieämbetet enligt 28

36;

F örfattningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26§

Riksarkivet prövar tillstånd i Kungl. biblioteket prövar frågor fråga om tillstånd för föremål inom kateom

a handskrifter på pergament eller gori A 8 såvitt avser inkunabler

papper, samt inom kategorierna A 9 och b icke tryckta protokoll, brev, A 10. dagböcker, manuskript, noter och räkenskaper,

c handritade kartor och ritningar.

Ansökningar rörande sådana icke tryckta brev, dagböcker, manuskript och noter som härrör från författare och tonsättare skall dock prövas av Kungl. biblioteket enligt 24

27§

Statens konstmuseer prövar till- Riksarkivet prövar frågor tillom stånd fråga i om stånd för föremål inom kategori A 8

a sådana möbler, speglar och utom inkunabler inom kategori

samt skrin samt golvur, Väggur och A 1 1.

a sådana möbler, speglar och

skrin samt golvur, väggur och bordsur som avses i 5 kap. 5 § lagen 1988:950 om kulturminnen m.m., b målningar, teckningar och skulpturer,

c föremål av keramik, glas,

guld, silver, brons, porfyr och elfenben samt d ljuskronor och vävda tapeter. Ansökningar rörande sådana målningar och skulpturer, föremål av guld, silver och brons samt ljuskronor som härrör från kyrkobyggnad eller annan kyrklig byggnad eller begravningsplats här i landet skall dock Riksantikvarieprövas av ämbetet enligt 28

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28§

Riksantikvarieämbetet prövar till- Stiftelsen Nordiska museet prövar

stånd fråga i frågor om tillstånd för föremål inom om

a skrin, kategori A 13 och inom kategori

b blankvapen och skyddsvapen, A 14, utom såvitt avser svenska fö-

c målningar och skulpturer, remål av trä, ben, keramik, metall

d föremål guld, silver och eller textil framställda före år 1600 av brons, samt föremål av keramik, glas, por-

e ljuskronor, fyr, elfenben, guld, silver och brons

i den mån nu nämnda föremål ljuskronor och tapeter, vävda och av härrör från kyrkobyggnad eller an- läder samt utländska möbler, speglar kyrklig byggnad eller begrav- och skrin, signerade fajanser, nan ningsplats här i landet. golvur, väggur och bordsur samt musikinstrument.

29§

Riksantikvarieämbetet bestämmer Ansökan om tillstånd och licens

efter samråd med respektive till- ges in till Riksantikvarieämbetet, ståndsmyndighet och riksrevisions- som ifall annan myndighet är behö-

verket sådana föreskrifter avgif- rig att pröva tillståndsfrågan, överom i 5 kap. 14 § lagen lämnar ansökningen till den behöriga ter som avses 1988:950 kulturminnen tillståndsmyndigheten. om m.m.

Ansökningen skall vara avfattad

på blankett som fastställs av Riksantikvarieämbetet. Till ansökningen skall fogas två beständiga fotografier det föremål ansökningen avser. av Tillståndsmyndigheten får medge undantag från kravet på fotografier.

Om en ansökning berör fler till-

ståndsmyndigheter beslutar Riksantikvarieämbetet vilken myndighet som skall vara behörig.

För det fall en ansökning berör

föremål vars betydelse för det svenska kulturarvet kan belysas av någon annan institution än tillståndsmyndigheten bör denna institution höras i ärendet.

Författningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30§

Närmare föreskrifter för verk- När tillstånds- eller licensbeett ställigheten av 5 kap. lagen slut tillställs sökanden skall i före- 1988:950 om kulturminnen kommande fall exemplar fotom.m. ett av meddelas av Riksantikvarieämbetet. grafiet föremålet fäst vid beav vara slutet. Beslut i tillstånds- eller licensärenden som fattas av annan tillståndsmyndighet än Riksantikvarieämbetet skall tillställas ämbetet i kopia.

3 Förslag till Förordning om ändring i förordningen 1993:379

om bidrag till kulturmiljövård;

Härigenom föreskrivs att 2 och 5 §§ förordningen 1993:379 om bidrag till kultunniljövård skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ombyggnad kulturhistorisk värdefull bostadsbebyggelm.m. av se 2§

Vid ombyggnad, renovering och Vid ombyggnad, renovering och underhåll bostadsbebyggelse får underhåll bostadsbebyggelse får av av bidrag lämnas till kulturhistoriskt bidrag lämnas till kulturhistoriskt motiverade överkostnader, såsom motiverade överkostnader, såsom merkostnader för kulturhistoriskt merkostnader för kulturhistoriskt motiverade byggnadsarbeten och motiverade byggnadsarbeten och kostnader för medverkan särskil- kostnader för medverkan av särav da sakkunniga vid utredning, skilda sakkunniga vid utredning, projektering och utförande arbetena. projektering och utförande av arbeav Bidrag får också lämnas till för- tena. Bidrag får också lämnas till stärkning grunden till kulturhis- förstärkning av grunden till kulturav toriskt värdefulla bostadshus. historiskt värdefulla bostadshus och till underhållskostnader för sådant

lösöre omfattas av skyddsföre-

som

skrifter enligt 3 kap. lagen

1988:950 om kulturminnen m.m.

Författningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Bidrag får lämnas till kulturhis- Bidrag får lämnas till kulturhistotoriskt motiverade överkostnader för riskt motiverade överkostnader för vård av främst annan bebyggelse än värd främst bebyggelse än av annan bostadshus. Bidrag får inte lämnas bostadshus samt till underhdllskost-

om åtgärderna ökar bruksvärdet. nader för sådant lösöre som omfattas

av skyddsföreskrifter enligt 3 kap. lagen 1988:950 om kulturminnen m.m. Bidrag får inte lämnas om åtgärderna ökar bruksvärdet.

För bidraget gäller det som föreskrivs i 3 och 4 §§.

Denna förordning träder i kraft...

4 Förslag till Lag om ändring av lagen 1941:416 om arvsskatt och gåvoskatt;

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1941:416 om arvsskatt och gåvoskatt dels att rubriken närmast före 55 § skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas ett nytt moment, 55 § 7 mom., av följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Anstånd med erläggande av Anstånd med erläggande av skatt skatt m.m. 55 §7 mom}

Utöver vad som sägs i 1 mom. får beskattningsmyndigheten eller överrätten medge anstånd under högst tio år från skattens fastställande med den arvs- eller gåvoskatt som vid en proportionell fördelning belöper sig på fast egendom som är förklarad som byggnadsminne enligt 3 kap. lagen 1988:950 om kulturminnen m.m., eller som enligt intyg av länsstyrelsen i det län där den

fasta egendomen finns är av beskaffenhet att enligt nämnda lag kunna

bli byggnadsminnesförklarad.

1 Upphävd 1974:312.

Författningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bestämmelserna om ränta i 2 mom. samt bestämmelserna i 3-6 mom. skall vara tillämpliga. Den skattskyldige har rätt att under anståndstiden, dock högst gäng en per år, avräkna som betalning av skatt och ränta styrkta kostnader för reparation och underhåll av den fasta egendomen, om länsstyrelsen intygar att kostnaderna varit kulturhistoriskt motiverade överkostnader. När anståndstiden har löpt ut är äterstående skatt och ränta förfallen till betalning. Om den fasta egendomen dessförinnan övergått till annan ägare än den skattskyldige är det skattebelopp och den ränta som återstår vid övergången, eller den tidpunkt då bindande avtal om överlåtelsen kom till stånd, förfallen till betalning senast veckor efter sex övergången eller överlåtelsen.

Denna lag träder i kraft

5 Förslag till Lag om ändring av lagen 1963:583 om avveckling

av fideikomrniss;

Härigenom föreskrivs i fråga lagen 1963:583 om avveckling av om fideikommiss dels att 34 § skall upphöra att gälla, dels 18, 19, 28 och 31-33 §§ samt mellanrubriken närmast före att 31 § skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelser

1§

Fideikommiss, upprättats för Fideikommiss, som upprättats för som obegränsad tid till förmån för med- obegränsad tid till fömiån för medlemmar eller flera släkter, skall lemmar en eller flera släkter, skall av en av avvecklas enligt vad i denna lag avvecklas enligt vad i denna lag sägs. sägs. F ideikommissegendom med särskilt kulturhistoriskt värde skall dock inte avvecklas förrän ett långsiktigt bevarande av dessa värden tryggats på annat sätt.

6§

Har ñdeikommissegendom Har fideikommissegendom särsyn-

nerligt kulturhistoriskt värde eller äro skilt kulturhistoriskt värde eller finns

eljest särskilda skäl därtill, må Ko- andra synnerliga skäl får regeringen förordna att fideikommissur- förordna att fideikommissurkundens nungen kundens bestämmelser skola äga till- bestämmelser skall gälla tills vidare lâmpning tills vidare eller till dess i eller tills i beslutet angiven inneen beslutet angiven innehavare av ñdei- havare avlider. kommisset avlider.

Fötfattrtingförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Fideikommissnämnden

18 § Avvecklingen av fideikommiss skall ske under medverkan av en särskild nämnd, Fideikommissnärnnden.

Fideikomrnissnämnden skall utre- Fideikommissnämnden skall utda frågor som avses i 16, 17 och reda frågor i 16, 17 som avses 38 §§ samt till Konungen göra de och 38 §§ samt till regeringen göra framställningar, som föranledas av de framställningar, föranleds som av utredningen. Vidare skall nämnden utredningen. Vidare skall nämnden främja avvecklingen genom rådgi- genom rådgivning och initiativ egna vande och vägledande verksamhet verka för att lagens syften fullföljs samt meddela beslut, som enligt vad samt meddela beslut, enligt vad som nedan stadgas ankommer på nämn- nedan stadgas ankommer på nämnden. den. Om frågor som anges i 31-33 §§ ror egendom av mer betydande värde eller frågor av särskild vikt från allmän synpunkt skall Fideikommissnämnden med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för prövning.

19§ Fideikommissnämnden består av Fideikommissnämnden består av ordförande och fyra ledamöter, vilka ordförande och fyra ledamöter, vilka utses av Konungen för en tid av fem utses av regeringen för en tid fem av år eller, vid komplettering av nämn- år eller, vid komplettering nämnav den, för återstående tid av löpande den, för återstående tid löpande av period. Suppleanter utses till det an- period. Suppleanter utses till det antal Konungen bestämmer. tal regeringen bestämmer. Har fideikommissnämnden avsla- Fideikommissnämndens beslut git framställning om tillstånd eller enligt 27-29 §§ och 31-33 §§får medgivande som avses i 27-29 §§, överklagas hos regeringen. I övrigt må klagan över beslutet föras hos får beslut Fideikomrnissnämnden av Konungen genom besvär, vilka sko- enligt denna lag inte överklagas. la ingivas till nämnden. I övrigt må talan föras mot beslut av fideikomrnissnämnden enligt denna lag. Närmare föreskrifter om nämnden Närmare föreskrifter nämnom och dess verksamhet meddelas av den och dess verksamhet meddelas Konungen. av regeringen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28§

Utan Konungens medgivande md Under avvecklingen får inte utan under avvecklingen genom tillstånd av Fideikommissnämnden tillskott i samband med teckning av egendom som ingår i fideikomaktier överlåtas sådan fideikom- missboet, överlåtas eller därutöver missboet tillhörande egendom, som eljest förfogas i vidare mån än som avses i 1 § lagen den 18 juni 1925 överensstämmer med sedvanlig husangående förbud i vissa fall för hållning.

bolag, förening och stiftelse att

förvärva fast egendom. I övrigt må icke under avvecklingen med mindre ñdeikommissnämnden medgiver det egendom som ingår i fideikommissboet, överlåtas eller däröver eljest förfogas i vidare mån än som överensstämmer med sedvanlig hushållning. Fideikommisskapital, som ställts Fideikommisskapital, som ställts under särskild förvaltning, må en under särskild förvaltning får inte under avvecklingen utlämnas utan under avvecklingen utlämnas utan Fideikommissnämndens Fideikommissnämndens medgivanmedgivande. de.

Aktiebolagsbildning Aktiebolags- eller stiftelsebildning

31§

Konungen må medgiva inne- F ideikommissnämnden får medge havare av fideikomiss att tillskjuta en innehavare av ett fideikommiss fideikommissegendom i samband att överlåta fideikommissegendom med teckning av aktier i bolag, till ett aktiebolag, om denne äger elsåframt denne äger eller tecknar ler tecknar samtliga aktier i bolaget. samtliga aktier i bolaget. Aktierna Aktierna och annat vederlag skall och annat vederlag skola därefter därefter förvaltas som fideikomförvaltas såsom fideikommisskapi- misskapital. tal.

Även fideikommissbo får

ett överlåta egendom till ett aktiebolag. Boet får därvid företrädas av efterträdaren.

F örfattningförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

32§

Utan hinder av vad i lagen om ak- Vid överföring av egendom från

tiebolag föreskrives om antalet stif- ett fideikommiss eller fideikommisstare äger fideikommissinnehavare bo enligt 31 § skall bolagsordningen

bilda aktiebolag med tillskott av fastställas av F ideikommissnämnden fideikommissegendom och vidtaga och innehålla bestämmelse att bode åtgärder som ankomma på lagsordningen i de avseenden som stiftare. nämnden anger får ändras endast med nämndens medgivande. Under avvecklingen av fideikommiss må fideikommissboet vara stiftare av aktiebolag med tillskott av egendom som ingår i boet, och skall i sådant fall vad första i stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

33§

Vid bildande av aktiebolag med Fideikommissnämnden får medge tillskott av fideikommissbos egen- innehavare ett fideikommiss att en av dom och vid överförande av sådan till en stiftelse överföra sådan fideiegendom till aktiebolag genom till- kommissegendom har ett särsom skott i samband med aktieteckning skilt kulturhistoriskt värde samt anmå efterträdaren under avvecklingen fideikommissegendom, syfnan om företräda fideikommissboet. tet därmed är att bevara egendomens värden i sammanhållet skick. I stiftelseförordnandet skall intas de bestämmelser som behövs för att egendomen skall skyddas och vårdas samt och för att hindra att den skingras.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34§

I bolagsordning för aktiebolag, i vilket aktier tecknats med tillskott av

egendom som utgör fideikommiss

eller in år i fideikommissbo under avveck ing, skall intagas bestämmelse att bolagsordningen skall vara fastställd av Konungen och att, om Konungen annat färeskrivit, bolagsordningen md ändras allenast med Konungens medgivande.

Denna lag träder i kraft den...

Författningförslag

6 Förslag till Lag om ändring av lagen 1963:587 om inkomstbeskattning av fideikomrnissbo, m.m.;

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen 1963:587 om inkomstbeskattning av ñdeikommissbo, m.m. skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vad sägs i 2 § skall gälla som

också i fall där en fideikommissfas-

tighet med tillstånd enligt 33 § lagen 1963:583 om avveckling av fideikommiss överförs till en stiftelse.

Denna lag träder i kraft den...

1 Upphävd 1990:352.

7 Förslag till Lag om ändring i förordningen 1963:588 om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss;

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen 1963:588 om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss dels att ordet förordning i olika böjningsformer skall bytas ut mot lag i motsvarande form, dels att rubriken till förordningen och 10 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förordning 1963:588 om Lag 1963:588 om arvsskatt arvsskatt vid avveckling av ii- vid avveckling av fideikomdeikommiss miss

10§

Konungen äger i särskilda fall Om fideikommissegendom blivit

medgiva befrielse från eller nedsätt- föremål för byggnadsminnesför-

ning skatt enligt denna förordning klaring enligt 3 kap. 1 § lagen av för sådan byggnad, trädgård, 1988:950 om kulturminnen m.m. parkanläggning eller samling, vars eller visats på annat sätt komma att bevarande med hänsyn till egendo- förvaltas med ett långsiktigt skydd mens historiska, vetenskapliga eller för egendomens kulturhistoriska konstnärliga värde är av allmänt in- värden får regeringen på ansökan av tresse. dödsbo eller någon skattskyldig

besluta om befrielse från den skatt

som belöper sig på den kulturhistoriskt värdefulla egendomen. Befrielsen får även avse kapital som på ett förpliktigande sätt avsatts för vård eller underhåll av egendomen. Jämväl i fall än må Även i fall än får annat nu sagts annat nu sagts Konungen, där synnerliga skäl regeringen medge befrielse från eller därtill äro, medgiva befrielse från nedsättning av skatt enligt denna lag,

eller nedsättning av skatt enligt den- om det finns synnerliga skäl.

na förordning.

Denna lag träder i kraft den...

1 Inledning

1.1 Uppdraget

Regeringen beslöt den 16 juni 1994 direktiv Dir. 1994:54 for en särskild utredare med uppgift att se över vissa frågor om lagskyddet för olika kulturminnen och kulturmiljöer. De frågor som utredningen skulle överväga var sammanfattningsvis

behovet av föreskrifter till skydd för ortnamn, skyddet för kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer, — skyddet för prästgårdar, skyddet för de norrländska kyrkstädema, översyn av kulturrninneslagens regler om utförsel av kulturföremål, skyddet för vissa kulturegendomar, — vissa lagtekniska frågor. - I detta delbetänkande redovisar utredningen sina överväganden och förslag rörande skyddet för vissa kulturegendomar och i fråga regler utförsel om om av kulturföremâl. Direktiven återfinns i bilaga

1.2 Genomförandet

Utredningen har hittills hållit elva sammanträden, varav ett tvådagars internatmöte med sakkunniga och experter. Den 14 december 1994 genomförde utredningen en utfrågning med företrädare för konst- och antikvitetshandeln och för organisationer företräsom der ägarintressen i fråga om vissa slags kulturegendomar, Sveriges jordsom ägareförbund och Lantbrukarnas Riksförbund. Internationella förhållanden har diskuterats vid ett möte den 30 1995 i mars Stockholm med företrädare för det danska kulturdepartementet och Skov- og Naturstyrelsen samt för det finska museiverket norska och isländska företrädare hade fått förhinder. Vidare genomförde utredaren, de sakkunniga och sekreterarna den 22-26 maj 1995 en studieresa till Haag och London för att informera sig om nederländsk och brittisk lagstiftning. Sekreterare Adlercreutz deltog också den 10-11 mars i en av den franska museistyrelsen ordnad konferens i Paris om europeiska exportregler för kulturföremål och besökte i samband därmed det franska kultunninisteriet för ytterligare upplysningar om lagstiftningen.

SOU 1995: 128

Utredaren och Adlercreutz har besökt Sveriges jordägareförbunds Skåneavdelning den 30-31 maj 1995 och bl.a. besett Krapperup och Vrams Gunnarstorp. Utredningen har vidare den 23 augusti 1995 besökt ett antal kulturegendomar i Hälsingland. Statistik över fideikommiss och annat material rörande kulturegendomar har insamlats, dels genom en genomgång av det enkätmaterial som Utredningen om förvaltning av vissa kulturmiljöer U 1988: 14 insamlat, dels genom kontakter med vissa länsantilwarier och Riksantikvarieämbetets hand läggane. Fideikommissnämnden har bidragit med uppgifter ur sitt arkiv.

1.3 Inriktningen av betänkandet

I detta betänkande behandlas frågor om kulturegendomar och kulturföremål. Dessa båda ord är rubrikmässiga och har inte någon klar juridisk innebörd. l direktiven nämns under avsnittet för kulturegendomar herrgårdsmiljöema däribland särskilt fideikommissen och industriminnena, men det sägs också att utredningen skall överväga frågor om andra värdefulla kulturegendomar. Vilka dessa skulle kunna vara skall inte närmare anges här. Det är dock tydligt att frågorna om bevarande av kulturegendomar i vid mening skiljer sig åt, beroende på vad slags typ av egendom det rör sig om. En grundläggande skillnad i bevarandeförutsättningar råder mellan å ena sidan sådana egendomar som den nuvarande innehavaren eller dennes arvingar vill fortsätta att förvalta, om bara tillräckligt bra ekonomiska villkor kan påräknas, och å den andra sidan sådana egendomar som saknar intresse för innehavaren, t.ex. därför att all ekonomisk grundval upphört att existera. Det senare gäller merparten av våra industriminnen. Uppgiften att överväga skyddsformer för kulturegendomar innebär närmast ett studium av vilka lämpliga förvaltningsfonner som kan finnas eller uppfinnas för att underlätta för dem som vill ta sig ett ansvar för bevarandet, antingen det är den nuvarande innehavaren eller awingarna, eller det rör sig om någon annan som vill träda in, eller som samhället anser sig behöva utse för uppgiften. Möjligheten att åstadkomma ett bevarande genom att ställa upp nya restriktioner för användningen är knappast aktuell i dessa fall. Detta hindrar inte att restriktioner ändå kan vara nödvändiga för att säkerställa att bevarandet sker på rätt sätt. I detta betänkande berörs dock inte eventuella reformer av restriktionsinstrumenten för kulturegendomar, som t.ex. byggnadsminnesförklaring. Här gäller det att finna stimulansmetoder i första som hand uppmuntrar till självförvaltning. Dessa stimulanser bör dock inte främst ta sig uttryck i särregler rörande beskattningen för innehavare av kulturegendomar. Endast i begränsad omfattning kan det vara befogat med särskilda 52 Skatteregler och det gäller, enligt utredningens uppfattning, i sådana fall

Inledning

främst åtgärder som gör generationsskiften lättare att genomföra utan uppdelning av den egendom vars kulturvärden bäst tillgodoses genom att den fortfarande hålls samman. Många av våra kulturegendomars värde består inte bara av den fasta egendomen med dess inredning och fasta tillbehör. Särskilt många lantegendomar hyser betydande samlingar av konst och andra äldre föremål, t.ex. möbler och konsthantverksprodukter, men också verktyg och redskap som minner om äldre tiders levnads- och brukningsskick. Vikten av ett fortsatt sammanhållande av dessa samlingar av lösöre med kulturvärde kulturforemålen ~ och deras fasta replipunkter syftar utredningen också till att beröra i detta betänkande. Kulturvärdet av att bevara sådana samband har inte i modem tid varit föremål for en diskussion motsvarande den som fördes under 1920- och 30-talen och som i någon mån åter aktualiserades inför riksdagens beslut 1963 att avveckla ñdeikommissen. Utredningen har därför funnit det angeläget att återge huvuddragen i denna diskussion. Det svenska regelskyddet för rörliga kulturföremål har egentligen hittills haft endast tre aspekter. Kyrkliga inventarier med undantag av privatägda sådana får inte flyttas eller ändras utan tillstånd. F ornfynd från fomläm- — ningar är statlig egendom och får därför inte disponeras upphittaren. Övriav ga fornfynd, dvs. ägarlösa föremål som är mer än 100 år gamla, skall i vissa fall anmälas till det allmänna, som har lösenrätt. Slutligen får vissa äldre kulturföremål inte exporteras utan tillstånd. Utredningen utgår i detta betänkande från att det i regel finns ett intresse att så långt möjligt bevara sambandet mellan kulturegendomamas fasta och lösa beståndsdelar. Från ägarsynvinkel kan ett sådant bevarande många gånger vara problematiskt. Dels kanske ägaren inte inser bevarandevärdet; föremålen kan för honomhenne te sig uttjänta eller skrymmande. Det allmänna kulturskyddsintresset kan i sådana fall sannolikt bäst tillgodoses genom ökad upplysning. Dels kanske ägaren vill- eller ser sig tvungen att- disponera förmögenhetsvärdet av föremålen. En sådan avsikt kan ibland vara resultatet av en målkonflikt. En ägare måste skaffa medel för att renovera 1700-talsfönstren och han ser som enda utväg att sälja en värdefull tavla, som alltid funnits i huset. I sådana situationer kan det allmännas kulturskyddsintresse tillgodoses på två sätt: antingen genom ett direkt bidrag till fönsterrenoveringen, eller genom ett indirekt stöd i form av bättre förvaltningsförutsättningar, t.ex. avdragsrätt för renoveringskosmadema eller andra incitament för att få vederbörande att behålla både tavlan och fönstren. Utredningen vill så långt möjligt skapa bättre förutsättningar att undvika målkonflikter av detta slag. För de rörliga kulturföremålens del är utredningen medveten om att den stora mängden av dem inte har något samband med en existerande fast kulturegendom. I sådana fall finns givetvis inget kulturskyddsintresse i att söka

SOU 1995: 128

binda föremålen vid en viss plats. Många kulturföremål är från början skapade just för att vara rörliga och kunna omsättas, t.ex. många möbler och dc flesta yttringar av bildkonst och konsthantverk. För denna typ av föremål behövs i regel inga åtgärder alls från samhällsorganens sida. De omsätts genom arv, gåva, köp och byten och tari regel ingen skada av själva omsättningen. I regel kan man också lita på att nya innehavare tar rimligt god vård om föremålen, även om informationsinsatser om hur vård och underhåll lämpligen skall utföras givetvis är en angelägen uppgift för t.ex. våra museer. I de flesta fall spelar det ingen roll vem som är den nye innehavaren och om han är bosatt inom eller utanför landet. Konsten är en god ambassadör är ett talesätt som utredningen gärna instämmer Det är sålunda ofta ett svenskt intresse att kulturföremål från detta land finns också i utlandet och blir kända där för sitt ursprung. I vissa fall finns det dock ett starkt intresse att kulturföremål finns kvar i landet. Det gäller särskilt de absolut bästa föremålen i sin art, samt sådana kategorier av föremål som står inför risken att helt försvinna från landet. Givetvis knyter sig detta intresse också till föremål som har ett samband med viss plats, fast måhända i mindre grad om detta samband redan av andra skäl är oåterkalleligen brutet. Regler som i vissa fall inskränker möjligheten att exportera kulturföremål har lång tradition inom det internationella kulturskyddet och finns i så gott som alla länders rättsordningar. För utredningen har det varit naturligt att fullgöra sitt uppdrag rörande utformningen av de svenska exportreglema för kulturföremål mot den bakgrund som ges ovan, dvs. med beaktande av sam-bandet mellan de fasta och rörliga kulturvärdena och med respekt för behovet av ohindrad rörlighet för många föremål saknar ett sådant samband. som Det är tydligt att restriktioner mot export av föremål som inte bara representerar ett kulturvärde, utan också ett betydande kommersiellt värde och därför kan ses som en vanlig handelsvara, måste ha speciella skäl för sig och vara utformade på ett sätt som möjliggör kontroll efterlevanden i den strida av strömmen av internationella godstransporter. Utredningen söker därför inte bara analysera skyddsbehovet sett ur svensk föremålssynvinkel, utan strävar också efter att göra reglerna så tydliga som möjligt från kontrollsynpunkt. Det allmänna, dvs. staten, landstingen och kommunerna, har genom främst sina museer kunnat skaffa sig ett betydande bestånd föremål för att av illustrera vårt lands kulturhistoria. Ackvisitionsmöjlighetema är numera ganska begränsade, vilket givetvis inte hindrar att det bör vara en väsentlig uppgift för museerna att söka fortsätta att förvärva de föremål behövs för att som komplettera samlingarna. Denna utredning finner inte att dess uppgift är att lägga några förslag eller riktinjer för de offentliga museernas ackvisition. Inte heller berör utredningen frågor om vård av samlingarna eller eventuell gallring. Utredningens uppgift är att lägga fram förslag till ändringar i lagstiftningen. I detta ligger att utredningen skall överväga regleringen förhållanav det mellan det allmänna intresset, dvs. de flesta innevånares kollektiva behov

Inledning

och nytta av att det finns en god illustration till vår kulturhistoria, och de enskilda personers intressen som innehar den kulturintressanta egendomen. Det allmänna har redan lagstöd för att framför andra enskilda förvärva sådan fast egendom som behövs för att säkerställa kulturhistoriska intressen. Det kan ske genom expropriation och, i de fall där avyttring redan har en kommit till stånd, genom förköp. Beträffande lös egendom finns utöver inlösenmöjligheten för fomfynd inga motsvarande möjligheter för de of- Afentliga organen att skaffa sig äganderätt. Det torde vara en ganska allmänt accepterad uppfattning att de kulturhistoriska intressena i Sverige har kunnat hävda sig rimligt väl utan att tvångsmässiga förvärv har behövt ske. Utredningen delar också uppfattningen att enskilda ägare utan några egentliga egna uppoffringar bör kunna finna sig i att allmänna intressen är knutna till deras egendom. Detta innebär inte att konflikter inte skulle kunna uppstå mellan en enskild ägare och företrädare för något allmänt intresse. T.ex. i det fall en person vill sälja ett föremål utomlands till ett högre pris än han kan påräkna i Sverige, uppstår en klar konflikt om han inte får exportera föremålet. Det finns naturligvis också en rad situationer där konflikten inte blir så tydlig. De flesta potentiella konflikter har i dagens situation kunnat lösas med överenskommelser. Utredningen ser det naturligtvis som önskvärt att en sådan situation kan bestå. Utredningen kan ändå inte komma förbi uppgiften att finna ett system där konflikter, som inte går att bilägga överenskommelser, löses enligt genom regler som innebär att parternas intressen så långt möjligt kan balanseras mot varandra. För att nå ett sådant system kan förköp och inlöman resonera om sen också beträffande lös kulturegendom. Erfarenheterna tyder dock inte på att sådana utköpslösningar behöver institutionaliseras, dvs. att särskilda regler om förköp eller inlösen behöver införas. Det finns redan vissa möjligheter att kompensera enskilda ägare alltför hårt drabbas t.ex. som av ett exportförbud. Beträffande exportreglema är utredningens huvuduppgift att analysera den nya situation som uppstått i och med medlemskapet i den Europeiska Unionen. I första hand krävs här förstås en anpassning till de speciella regler som gäller i EU i fråga om ett gemensamt system för kontroll kulturföremål av som exporteras från någon av medlemsstaterna till tredje land. Uppgiften är i detta avseende främst lagteknisk: att finna en lösning som innebär att de specifikt svenska skyddsintressena kan tillgodoses såvitt möjligt dubbla utan att regelsystem, som skall tillämpas vid sidan av varandra, leder till olägenheter för sökanden av exporttillstånd och för myndigheterna själva. I samband med denna uppgift skall utredningen också undersöka vilka modifikationer av den svenska tillståndsplikten vid utförsel av kulturföremål kan behövsom vara

liga. Övervägandena måste därutöver avse de generella effekterna

mer av anslutningen: vilka kontrollsystem är möjliga att upprätthålla vid den numera inre resp. den yttre gränsen Hur kan bristande kontrollmöjligheter vid

SOU 1995: 128

gränspassage kompenseras av andra, fördragsenliga kontrollâtgärder Kan ett fortsatt uttag av ansökningsavgift för prövning av utförselansökningar till ett EU-land försvaras Utredningens förslag rörande exportregler innebär inte några stora förändringar av det system som redan tillämpas. En huvuduppgift har varit att finna lämpligt avgränsade föremålskategorier inom vilka de enstaka föremål kan finnas som inte bör få exporteras av hänsyn till det svenska kulturarvet, utan att dessa kategorier blir så omfattande att allmänheten och myndigheterna betungas med onödiga utförselansökningar.

2 Gällande rätt

I detta avsnitt beskrivs gällande regler av betydelse för förvaltning och disposition av kulturegendomar och kulturföremål. Den nya stiftelselagen beskrivs bl.a. med avseende på hur reglerna kommer att gälla för redan bildade stiftelser. Vidare beskrivs regler för ñdeikommissen, särskilt det förfarande som skall tillämpas vid deras avveckling. En redogörelse lämnas för reglerna i KML om kulturföremål med särskild inriktning på utförselbestämmelsema. I anslutning därtill beskrivs också EG:s regler om export resp. återlämnande av kulturföremål. Slutligen finns avsnitt om skatte- och bidragsregler som kan ha särskild betydelse för dem som äger eller förvaltar kulturegendomar och kulturföremål.

2.1 Förvaltning Stiftelser av kulturegendomar. m.m.

2.1.1 Grunddragen hos stiftelser

Stiftelseformen har kommit att bli en mycket vanlig förvaltningsform på kulturområdet. Ursprungligen har stiftelseformen privatpersoner för använts av att säkerställa att donationer för olika nyttiga ändamål kunnat förvaltas vidare, särskilt efter donatoms död. Särskilt var det undervisningsändamål, sjukvård, fattigunderstöd samt forskning som på detta sätt främjades stifgenom telser. Formen har emellertid under 1900-talet fått en vidare användning för att driva även andra slags verksamheter, som t.ex. bostadsförvaltning och t.o.m. rena industriella projekt. Stiftelsefonnen har också kommit att bli en vanlig form för fall där fler huvudmän avser att driva verksamhet i gemensamt intresse under en självständig ledning. Det kan här röra sig om samverkan mellan staten resp. en kommun och privata intressenter. Ett exempel på sådan samverkan på kulturområdet är länsmuseema, som i de flesta fall är organiserade som stiftelser, bildade av resp. landsting, primärkommuner och hembygdsförbund. Behovet av tillsyn över stiftelser av skilda slag ledde fram till lagen 1929:116 om tillsyn över stiftelser. Den lagen i princip bara att viss avser ge offentlig insyn och är inte en reglering hur stiftelser skall organiserade av vara för att kunna främja sina ändamål. Ett utrednings- och beredningsarbete som inleddes 1975 resulterade 1994 i att riksdagen antog en stiftelselag och lag införande stiftelselagen en om av

SOU 1995: 128

prop. 19939419, LUl2, rskr. 225, SFS 1994: 1220 resp. 1221. Båda lagarna träderi kraft den 1 januari 1996. Genom den nya lagstiftningen uppställs grundläggande krav på bildandet av stiftelser. Stiftelser skall sålunda kunna bildas endast på dessa fyra sätt: l genom avskiljande av egendom för bestämt ändamål, 2 genom upprop för en insamling insamlingsstiftelse, 3 genom kollektivavtal och 4 genom åtgärder enligt lagen 1967:531 om tryggande av pensionsstiftelse m.m. Den hittills vanliga formen av stiftelsebildning som skett i syfte att ändamålet skall främjas med kontinuerliga anslag från staten eller något annat offentligt eller privat organ anslagsstiftelse förekommer däremot inte i stiftelselagen. Särskilda överväganden pågår beträffande statens medverkan i anslagsstiftelser, se SOU 1994:147 och 1995:93. Av de fyra stiftelsefonner som stiftelselagen anvisar är det uteslutande de två första som har betydelse kulturområdet och som här kommer att något närmare beskrivas. Grundformen för stiftelsebildning regleras i 1 kap. 2 § stiftelselagen. En stiftelse enligt detta lagrum bildas genom att egendom enligt förordnande av en eller flera stiftare avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett bestämt ändamål. Stiftelsens egendom skall anses vara avskild när den tagits om hand av någon som har åtagit sig att förvalta den i enlighet med stiftelseförordnandet. Förordnandet skall vara skriftligt och undertecknat av stiftaren. Giltigt testamente kan även om formföreslcriftema inte är uppfyllda också godtas som - stiftelseförordnande t.ex. ett muntligt s.k. nödtestamente kan tjäna som ett stiftelseförordnande. För att en stiftelse enligt huvudformen skall kunna bildas fordras att egendomen avskiljs från stiftarens förmögenhet med verkan mot dennes borgenärer. För fall då förmögenhetsdispositionen avser pengar eller lösören betyder det att egendomen måste ha kommit i besittning av någon som har åtagit sig förvaltningen prop. 199394:9 s. 51, jfr l-2 §§ lagen [1936283] angående vissa utfästelser om gåva. I motsats till tidigare räcker det alltså inte med att en stiftare i skuldebrev förpliktar sig att utge pengar eller annan egendom. I linje med denna grundsats är det också förbjudet för stiftelsen att ge penninglån till stiftaren eller ställa säkerhet till förmån för honom 2 kap. 6 §. Kravet besittningstagande gäller även för överlåtelse av fast egendom på det sättet att det måste finnas en skriftlig, av både stiftare och någon som åtagit sig förvaltningen undertecknad, överlåtelsehandling till uppfyllande av fomikraven vid fastighetsöverlåtelse samt att den som handhar förvaltningen även har tillträtt egendomen prop. l99394:9 s. 107. Om stiftelsebildningen sker först efter stiftarens död, gäller att den dödes skulder har prioritet enligt reglerna i 21 kap. 4 och 5 §§ äwdabalken på det sättet att även egendom som har överförts till förvaltaren kan återvinnas till dödsboet för betalning av skulderna.

Gällande rätt

Det krävs inte att förvaltaren skriftligen bekräftar sitt åtagande, frånsett den skriftliga form som kan fordras enligt vissa lagbestämmelser, i det t.ex. nämnda fallet av överlåtelse av fast egendom till stiftelse och då stiftelse en en bildas genom arvsskifte. I sådana fall behöver stiftelsen skriftligen företrädas av den som åtagit sig förvaltningen. För att en stiftelses ändamål skall fullständigt angivet fordras besked i vara tre hänseenden: syfte, verksamhetsföremål dvs. det sätt på vilket stiftelsen skall främja syftet, t.ex. genom att tillhandahålla stipendier, bostäder m.m. och destinatärkrets, det kan räcka med syftet är preciserat så men att att det går att verkställa prop. 199394:9 105. s. Några begränsningar i fråga vilka ändamål kan med stifom som avses en telsebildning har inte ställts Det följer dock allmänna principer upp. av att ändamålet inte får strida mot lag eller goda seder eller det får gynnande att vara av stiftaren själv. I linje med det senare får inte stiftaren ensam utgöra styrelse och inte i egenskap av styrelseledamot handlägga frågor avtal mellan hoom nom själv och stiftelsen prop. 199394 s. 45, 65 och 105. En omdiskuterad fråga inför lagens tillkomst stiftelser även fortvar om sättningsvis skulle få bedriva näringsverksamhet eller detta skulle om vara förbehållet andra typer juridiska aktiebolag. Utgången blev av personer, t.ex. att näringsverksamhet även i fortsättningen är tillåten för stiftelser andra utan förbehåll än att särskilda regler införts för skydda dem träder i affärsatt som förbindelse med en näringsutövande stiftelse. Sådana stiftelser sålunda är bokförings- och årsredovisningsskyldiga skall underställas kvalificerad samt revision. Företrädare är skadeståndsskyldiga för missvård. Likvidationsregler har också införts. Bedömningen av om förvaltningen kan varaktig bör ske med anses utgångspunkt i den egendom avskilts för stiftelsen och således som utan hänsynstagande till eventuella utfastelser i förordnandet om ytterligare tillskott. I prop. 199394:9 s. 106 framhålls också att varaktighetskravet kan anses uppfyllt om ändamålet är varaktigt och förordnandet inte innehåller föreskrifter som i sig betyder att det endast kan verksamt vara under en kortare tid, t.ex. två eller år. Ett exempel på föreskrifter tre av det senare slaget är att förordnandet skall upphävt efter endast år. Ett anses ett par annat exempel är att den avskilda egendomen snabbt skall förbrukas. En insamlingsstzftelse bildas inte att bestämd egendom avskiljs genom utan genom att en eller flera stiftare förordnar inflyter efter att pengar som ett upprop av dem skall som en självständig förmögenhet främja bestämt och ett varaktigt ändamål och att någon åtar sig att förvalta för förvaltning i pengarna enlighet med förordnandet ll kap. l § stiftelselagen. Stiftelsens namn skall innehålla ordet insamlingsstiftelse. Den är alltid bokföringsskyldig. Om inen samlingsstiftelse har saknat tillgångar under sammanhängande tid en av två år är stiftelsen upplöst 11 kap. 2 §. För förvaltningen och i huvudsak i även

SOU 1995: 128

övrigt gäller bestämmelserna i stiftelselagen lika för insamlingsstiftelser som för huvudforrnen av stiftelser. En stiftelse är en juridisk person som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter. För stiftelses förpliktelser endast dess egna tillgångar. I en stiftelse som en svarar utövar näringsverksamhet kan dock ett personligt betalningsansvar för stiftelsens företrädare uppkomma.

2.1.2 Särskilda typer av stiftelser Vissa slags hittills erkända stiftelser omfattas av stiftelselagen endast i mycket begränsad mån. Det gäller församlingskyrkor och domkyrkor av stiftelsekaraktär, enligt 4 § lagen om införande av stiftelselagen omfattas endast av som bestämmelsen i 1 kap. 4 § att stiftelse är en juridisk person med egen om en rättskapacitet. Skälet till att dessa inte omfattas är att det redan finns en reglering i kyrkolagen 1992:300. Berörda av stiftelselagen endast i ringa grad är vidare stiftelser vilkas tillgångar enligt stiftelseförordnandet får användas endast till förmån för bestämda fysiska l kap. 7 §. Behovet av en lagreglering för sådana personer stiftelser har inte ansetts stort prop. 199394:9 s. 58. Det hindrar inte att de grundläggande bestämmelserna i l kap. 2-4 §§ gäller sådana stiftelser och att ordet stiftelse får ingå i stiftelsens Om en stiftare har förordnat att namn. stiftelsen skall främja först ett antal bestämda destinatärer och därefter en obestämd krets, anses stiftelselagen tillämplig redan från bildandet av stiftelsen prop. 199394:9 s. 113. Särskilda ersättningar för vård och underhåll av gravar som fonderats enligt äldre bestämmelser om gravrätt faller utanför stiftelselagens tillämpningsområde, liksom sådana självständiga och självägande förrnögenhetsmassor vilkas ändamål är bestämt i lag och som byggts upp av medel som betalats enligt i lag fastslagna, tvingande förpliktelser, t.ex. Allmänna arvsfonden och Kyrkofonden prop. l993:94:9 59. För dessa båda fonder gäller för övrigt s. särskild lagstiftning.

2.1.3 Förvaltning och tillsyn av stiftelser I 2 kap. stiftelselagen meddelas föreskrifter för förvaltningen. Stiftelseförordnandet skall följas vid förvaltningen av en stiftelses angelägenheter såvitt förordnandet inte strider mot lagen. En stiftelse kan antingen ha förvaltning, vilket är fallet om en eller egen flera fysiska personer åtar sig förvaltningen enligt stiftelseförordnandet. Vid

Gällande rätt

egen förvaltning bildar den eller de fysiska gjort åtagandet personer som styrelse för stiftelsen det är stiftelsen obetaget att använda beteckning. en annan Alternativt kan en stiftelse ha anknuten förvaltning, i vilket fall juridisk en person åtar sig förvaltningen. I detta fall benämns den juridiska person som gjort förvaltningsåtagandet förvaltare. Styrelsen eller förvaltaren svarar för att stiftelseförordnandet följs och för att förmögenheten är placerad på ett godtagbart sätt. Stiftelsen får inte länma penninglån eller ställa säkerhet för stiftaren, styrelseledamöter, förvaltare eller närstående. Styrelsen företräder stiftelsen och tecknar dess och firma. namn Det finns vidare regler om ordförandeskap, beslutsförhet, protokollföring, jäv och arvodering. I tillämpliga delar gäller reglerna för styrelsen också för en förvaltare. I 3 kap. har intagits tvingande bestämmelser bokföringsskyldighet och om årsredovisning m.m. En stiftelse utövar näringsverksamhet, är modersom stiftelse i en koncern eller har tillgångar värda än tio basbelopp är bokfömer ringsskyldig och skall upprätta årsredovisning. Bokföringsskyldiga är också insamlingsstiftelser och stiftelser har bildats eller tillsammans med som av staten eller en kommun. En stiftelse som inte är bokföringsskyldig skall fortlöpande föra räkenskaper och årsvis sammanställa dessa så att tillgångar och skulder samt inkomster och utgifter framgår. Räkenskapema skall hållas ordnade och benyggande förvarade under tio år. En stiftelse skall ha minst revisor 4 kap. 1 §. Är stiftelsen skyldig en att upprätta årsredovisning skall minst en revisor auktoriserad eller godkänd vara 4 kap. 4 §. Tillsynsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen, kan förordna revisor om sådan saknas. Regler om skadestånd finns i 5 kap. styrelseledamöter och förvaltare svarar för skador som orsakas stiftelsen eller någon vid fullgörandet annan av uppdraget för stiftelsen eller genom åsidosättande av föreskrifterna i stiftelseförordnandet eller lagen. Även revisor kan bli skadeståndsskyldig. en Det har också reglerats vilka som kan väcka skadeståndstalan och när sådan talan en preslcriberas. Om föreskriftema i ett stiftelseförordnande behöver ändras, upphävas eller i särskilt fall åsidosättas, skall inte längre permutationslagen 1972:205 vara tillämplig. I stället gäller bestämmelserna i 6 kap. stiftelselagen. Förfarandet är i princip detsamma som enligt permutationslagen. Tillstånd till ändringen skall sökas hos Kammarkollegiet, vars beslut kan överklagas hos regeringen. I vissa fall får dock stiftelsen själv besluta om ändring. Kammarkollegiets tillstånd krävs för ändring stiftelsens ändamål, placering m.m. som avser av förrnögenheten, förvaltningen, hur styrelsen utses, dess sammansättning, beslutsförhet eller omröstning, arvoden, räkenskaper, revision och skadestånd. Tillstånd får ges endast stiftelseförordnandet på grund ändrade om av förhållanden inte längre kan följas eller har blivit uppenbart onyttigt eller

SOU 1995: 128

uppenbart stridande mot stiftarens avsikter eller det finns andra särskilda skäl. Vid ändring av föreskrifter om stiftelsens ändamål skall vad som kan antas ha varit stiftarens avsikt beaktas så långt möjligt. Styrelsen eller förvaltaren får själv ändra, upphäva eller åsidosätta föreskrifter i ett stiftelseförordnande i de avseenden som nyss nänmdes dock i fråga stiftelsens ändamål om stiftaren uttryckligen har föreskrivit i förom ordnandet att ändringar m.m. får göras utan tillstånd av en myndighet Även utan bemyndigande i stiftelseförordnandet får styrelsen eller förvaltaändra, upphäva eller åsidosätta andra föreskrifter i förordnandet än sådana ren som räknades upp ovan. Beslut om ändringar av denna art skall anmälas till tillsynsmyndigheten, som kan förbjuda åtgärden om den befinns strida mot lagen. Styrelsen eller förvaltaren får under omständigheter som anges i 6 kap. 5 § också besluta att förbruka stiftelsens medel så att den upphör. Det gäller äldre stiftelser med litet kapital. I fråga om stiftelser som utövar näringsverksamhet finns i 7 kap. tvingande bestämmelser om likvidation för det fall kapitalet förbrukats. Styrelseledamöter eller förvaltare som inte följer dessa regler är personligen betalningsansvariga för stiftelsens förpliktelser. Andra stiftelser kan upplösas genom konkurs eller genom att kapitalet förbrukas enligt 6 kap. 5 I 8 kap. föreskrivs om stiftelses firma. 9 kap. innehåller bestämmelser om tillsyn m.m. Tillsynsmyndighet är länsstyrelsen i det län där en stiftelses styrelse eller förvaltare har sitt säte eller där förvaltningen huvudsakligen utövas. Det är förutsett att tillsynsverksamheten skall kunna avgiftsñnansieras med sikte kostnadstäckning både för årlig kontroll främst av näringsdrivande m.fl. stiftelsers årsredovisningar och för registerhållning prop. 199394:9 s. 101. Tillsynsmyndigheten skall ingripa det kan antas att förvaltningen eller revisionen inte utövas i om enlighet med stiftelseförordnandet eller stiftelselagen eller att en styrelseledamot eller förvaltaren annars missköter sitt uppdrag. Tillsynsmyndigheten har närmare angivna befogenheter, bl.a. att fordra in handlingar, kalla till sammanträden, skilja obehöriga styrelseledamöter från deras uppdrag samt utfärda förelägganden och förbud vid vite. Om en styrelseledamot missköter sitt uppdrag kan tillsynsmyndigheten väcka talan hos allmän domstol om entledigande och får själv interimistiskt entlediga den instämde ledamoten intill dess att domstolen slutligt prövat saken eller bestämt annorlunda Tillsynsmyndigheten får också förordna nya styrelseledamöter om sådana saknas och behövs för att stiftelsen skall vara beslutsför. Också förvaltare får förordnas om sådan saknas. Om ett testamentariskt stiftelseförordnande inte kan verkställas därför att det saknas ett förvaltningsåtagande skall länsstyrelsen på begäran av någon som förvaltar dödsboet verka för att ett sådant åtagande lämnas och får då besluta om en annan förvaltningsform än den som har föreskrivits av stiftaren.

Gällande rätt

Tillsynsmyndighetens befogenheter är begränsade för stiftelser som bildats

av eller tillsammans med staten, kommun, landsting eller kyrklig

en ett en kommun, stiftelser som förvaltas statlig myndighet eller stiftelser av en som enligt stiftarens förordnande skall undantagna från tillsyn och vara som varken under innevarande år eller de tre närmast föregående räkenskapsåren har utövat näringsverksamhet eller varit moderstiftelse. Insamlingsstiftelser står dock alltid under full tillsyn. Tillsynsmyndighetens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Om så sker skall tillsynsmyndigheten föra talan för det allmänna. I 10 kap. stiftelselagen finns bestämmelser registrering. Tillsynsmynom di gheten är också registermyndighet och får ta ut avgifter för registrering. En stiftelse skall vara registrerad den är skyldig upprätta årsredovisning om att eller det följer av stiftelseförordnandet den skall registrerad. att vara För stiftelser som utövar näringsverksamhet gäller särskilda registreringskrav.

2.1.4 Redan bildade stiftelser

Antalet stiftelser i landet beräknades år 1972 till 50 000. Stiftelselagen ca är avsedd att i huvudsak tillämplig även på redan bildade stiftelser. Sålunda vara skall en förmögenhetsbildning tillkommit före ikraftträdandet och som som närmast dessförinnan uppfyllde de krav stiftelselagen ställer stiftelsom sebildning anses som stiftelse enligt lagen. Detta gäller även fomikraven om för stiftelsebildning skriftligt förordnande enligt 1 kap. 3 de nya kraven för insamlingsstiftelseri 11 kap. 1 § eller kraveni 1 kap. 2 § på att egendomen skall ha avskilts inte skulle ha uppfyllts. Det senare innebär att sådana äldre stiftelser, förmögenhet består i fordran stiftaren, vars en också skall anses som stiftelser enligt den nya lagen. I lagen om införande stiftelselagen finns ytterligare bestämmelser, av som reglerar i vad mån de nya reglerna i stiftelselagen, förbud för stiftare t.ex. om att ensam vara styrelse eller förvaltare, om räkenskapsår och skadestånd, skall vara tillämpliga på äldre stiftelser.

2.2 Fideikommissen och

avvecklingslagen

2.2.1 Den rättsliga innebörden ett fideikommiss av

Den rättsliga grunden för ett fideikommiss är ñdeikommissurkunden, i som regel är ett testamente eller gåvobrev. Den som innehar ett fideikommiss, fideikommissarien, har ett slags inskränkt dispositionsrätt, vars innebörd kan variera beroende på bestämmelser i urkunden. I regel får fideikommisset inte belånas, försäljas eller avyttras på annat sätt.

SOU 1995: 128

Sedan år 1810 är det möjligt för regeringen att i vissa syften jämka villkor i ñdeikommissurkunden. Numera är reglerna i permutationslagen 1972:205 tillämpliga, och frågor detta slag behandlas i första hand av Fideikomav rnissnämnden. Ärenden rör betydande värde eller är av särskild vikt från som

allmän synpunkt kan överlämnas till regeringen för avgörande. Åtskillig fi-

deikommissegendom har med stöd dessa bestämmelser sålts och likviden av omplacerats. Att ñdeikommissegendom inte får överlåtas betyder i regel också att den inte kan utmätas 5 kap. 5 § utsökningsbalken och därmed inte heller ingå i konkursbo 3 kap. 3 § konkurslagen, 1987:672. Det är dock inte säkert ett ñdeikommissegendom är fredad från alla typer av anspråk och den torde att inte det i den mån tillstånd har getts till belåning. vara Successionen styrs också ñdeikommissurkunden. Olika varianter finns, av i det s.k. typiska ñdeikommisset är efterträdaren i första hand den äldste men därefter äldste sonson osv. Skulle linjen brytas inträder yngre son, sonen, dennes eller farbroder, dennes äldste Egendomen skall i son osv. en son osv. princip ograverad överföras från innehavaren till efterträdaren i led efter led. I fideikommissurkunderna finns ibland bestämmelser om förmåner av olika för efterlevande make, innehavarens syskon eller andra slag, t.ex. släktingar, eller för kyrka eller skola.

2.2.2 Avvecklingsförfarandet och regler för att säkra kulturvärden

Riksdagen beslöt 1963 enligt förslag i prop. 1963:5 om avveckling av de då 181 kända ñdeikommissen i landet. Lagen 1963:583 om avveckling av fideikommiss innehåller bl.a. följande bestämmelser. Lagen är tillämplig Fideikommiss som upprättats för obegränsad tid för medlemmar av en eller flera släkter 1 §. Fideikommiss skall enligt lagen upphöra när den avlider som vid lagens ikraftträdande den 1 januari 1964 innehavare 3 §. För vissa i sen tid - - var instiftade lösöreñdeikommiss gäller dock särskilda, numera sällan tillämpliga särregler beträffande upphörandet 4 §. Har ñdeikommissegendomen synnerli kulturhistoriskt värde eller om det finns särskilda skäl, får regeringen förordna att fideikommissurkunannars dens bestämmelser skall gälla tills vidare eller tills en i beslutet angiven innehavare avlider 6 §. Regeln tillskapades med Skokloster där ñdeikommisset endast bestod av slottsbyggnaden med samlingar ingen jord angivet exempel på att men - som det i vissa fall kunde nödvändigt att behålla ett fideikommiss tills vidare. vara Skokloster kom dock senare att säljas till staten. Depanementschefen förutatt förlängningsregeln skulle komma att utnyttjas synnerligen sparsamt, 64 satte

Gällande rätt

men räknade också med att den skulle kunna underlätta från allmän synpunkt önskvärda uppgörelser mellan fideikommissintressentema prop. 1963:5 s. 132. Vid riksdagsbehandlingen syntes det dock riktigast förutsätta att ett något vidgat utrymme för undantag kan bliva erforderligt. Härför talar även den omständigheten att awecklingen ñdeikommissen kommer av att sträcka

sig över en lång tidrymd. BevULlU 1963:2 s. 153.

Förordnanden om fortsatt tillämpning ñdeikommissurkunden avsågs av normalt bli meddelade för efterträdarens livstid, men skall även kunna omfatta nästa efterträdares livstid. Förordnandet skall också kunna bestämmas att gälla tills nytt förordnande prop. 176. ges s. Beslut enligt 6 § om förlängning av ñdeikommissbestämmelserna har hittills fattats i tre fall. Vid awecklingen skall egendomen fördelas. Den som skulle ha varit nästa fideikommissarie efterträdaren har rätt till hälften, medan återstoden - fördelas enligt vanliga ans- eller testamentsregler. Efterträdaren har rätt att sin lottt få huvudgården med där förvarade samlingar. Om denna del överstiger värdet av efterträdarens lott, får han lösa egendomen med pengar. Finns det särskilda regler i ñdeikommissurkunden vad gäller vid om som upphävande, gäller i princip dessa 7-10 §§. Rättigheter och förmåner, t.ex. pension, tillkommer någon enligt fisom deikommissurkunden består i princip. Efterlevande make kan t.ex. sitta kvar om det finns en sådan föreskrift, måste i sådant fall avstå från men en eventuell rätt att ta del i egendomen l 1-14 §§. Nyttjanderättsavtal, som inte huvudgården, gäller i princip också avser mot den nye innehavaren. Dock kan avtalet under vissa betingelser sägas upp av denne inom sex månader från tillträdet 15 §. Större jord- eller skogsegendomar som har sådan storlek, belägenhet en eller beskaffenhet i övrigt att deras bevarande enhet betydande som en är av allmänt intresse, kan enligt regeringens bestämmande lösas av staten eller en kommun. Ersättningen bestäms enligt expropriationslagen 16 §. Inlösensmöjligheten för de större jord- och skogsegendomama avsedd är endast för att kunna hålla egendomar när starka allmänna intressen samman talar för detta. Lösenrätten kan utövas även för sågverk och träindustrianläggningar, däremot inte för lös egendom prop. 154. Beslut s. om inlösen måste fattas innan awecklingen är förklarad avslutad prop. 182. s. En lösenrätt finns också för samlingar möbler, tavlor, böcker eller av andra föremål av särskilt kulturhistoriskt värde. För förebygga att att sådana samlingar får försämrad vård, skingras eller bortflyttas, får regeringen besluta att staten eller en kulturvårdande institution löser in dem. Vid tvist lösenom summan, avgörs frågan enligt lagen skiljemän, varvid dock inlösaren om skall svara för ersättning skiljemännen och betala motpartens skäliga kostnader för förfarandet 17 §.

3 JS-I352

SOU 1995: 128

samlingar och inte enstaka kulturföremål. Det skall där- Lösenrätten avser möjligt att undanta del samling prop. s. 156. Beslut om emot vara en av en inlösen måste fattas innan avvecklingen förklarats vara avslutad. Lösenersättningen bör i princip bestämmas med hänsyn till marknadsvärdet. Något stadgande härom har inte ansetts nödvändigt prop. s. 183. Bestämmelsen lösenrätt för samlingar har aktualiserats i skilda samom manhang, men hittills inte utnyttjats. Avvecklingen sker under medverkan av en särskild nämnd, Fideikommissnämnden, är administrativt knuten till Kammarkollegiet. Fideisom kommissnämnden skall utreda frågor förlängning av ñdeikommissurkunom dens tillämpning, inlösen större jord- och skogsegendomar och samlingar av särskilt kulturhistoriskt värde samt vissa speciella frågor 18 §. Nämnden av skall dessutom främja awecklingen genom rådgivning. När fideikommiss upphör, betraktas ñdeikomissegendomen som ett ett särskilt bo 22 §. Den avlidne innehavaren kan dessutom ha haft egendom utanför ñdeikommisset; den ingår då i vederbörandes eget dödsbo. Fideikommissboet kan på Fideikommissnämndens begäran avträdas till förvaltning boutredningsman enligt ärvdabalkens regler 24 §. av Under avvecklingstiden får Fideikommissnämnden meddela förbud vid nämndens tillstånd riva, ändra eller flytta byggnad, ändra trädvite att utan gård eller parkanläggning eller skingra eller bottflytta en samling av särskilt kulturhistoriskt värde 27 §. Denna bestämmelse har tillkommit under hänvisning till de liknande befofinns vid byggnadsminnesförklaring. Möjligheten att meddela genheter som förbud är dock oberoende byggnadsminnesförklaring är aktuell eller av om inte. Förbudet får omfatta såväl fast egendom samling av lösa föremål. som Det fordras inte att någon fråga om inlösen först har uppkommit prop. s. 190. Bestämmelsen har aldrig tillämpats. Överlåtelse fideikommissegendom, skifte, utbetalande av legat eller av verkställande ändarnålsbestämmelse får inte ske utan medgivande av regeav ringen eller Fideikommissnämnden. Rättshandlingar företas utan medgisom vande är ogiltiga 28-30 §§. Lagen möjlighet att med regeringens tillstånd överföra fideikommissger egendom till aktiebolag. Detta kan göras antingen av innehavaren eller av fi-

deikommissboet, ett ledi avvecklingen. Fideikommissboet kan i sådana

som

ärenden företrädas efterträdaren ensam. Övriga delägare kan då få ut sina

av lotter i form aktier. Bolagsordningen skall vara fastställd av regeringen och av får inte ändras utan regeringens medgivande 31-34 §§. Bestämmelserna har utnyttjats i 14 fall. Ett syfte med reglerna bolagsbildning är att de allmänna intressena om skall kunna tillgodoses även efter avvecklingen. Detta kan ske genom att efter omständigheterna lämpade bestämmelser intas i bolagsordningen prop. 151. I bolagsordningen bör därför tas in regler att regeringens tills. om

Gällande rätt

stånd fordras för överlåtelse fast egendom eller likvidation bolaget. av av Likaså bör det där föreskrivas hembudsskyldighet vid överlåtelse aktier i av bolaget prop. s. 155.

Lagen innehåller slutligen särskilda bestämmelser och ansvarsbestämmel-

ser 35-39 §§.

2.3 Kulturföremâl

Begreppet kulturföremål kan definieras på olika sätt. I lagen 1988:950 om

kulturminnen KML har det viss innebörd

m.m. en i 5 kap. med dess regler om vilka föremål som inte får föras ut från Sverige tillstånd, och utan en annan innebörd i 6 kap. där EG:s direktiv om återlämnande kulturföremål har av införlivats med svensk rätt. Den innebörd i allmänhet används i detta som betänkande är föremål, för vilka gäller särskilda regler på grund deras av kulturvärde.

2.3.1 Fornfynd

I 2 kap. KML regleras hur det skall förfaras med fomfynd. Fomfynd är föremål som saknar ägare när de hittas och antingen 1 påträffas i eller vid som en fast fornlämning och har samband med denna, eller 2 påträffas under andra omständigheter och kan antas minst 100 år gamla 2 kap. 3 §. vara En grundförutsättning är sålunda att föremålet saknar ägare. I vissa sammanhang är det tänkbart att även föremål är äldre än 100 år kan ha nutida som ägare, t.ex. genom arv. Det kan också tänkas att ett försäkringsbolag förvärvat äganderätten genom att gång ha betalat ersättning till dåvarande en ägaren eller dennes rättsinnehavare, t.ex. efter ett skeppsbrott. De båda kategorierna fomfynd skiljer sig beträffande upphittarens rätt. Fomfynd under 1 tillfaller staten 2 kap. 4 § första stycket. Det betyder att staten automatiskt får äganderätt till ett sådant föremål i och med det hittas. att Fomfynd under 2 tillfaller däremot upphittaren. För vissa fynd av detta slag gäller dock att upphittaren är skyldig att erbjuda lösa fyndet. staten att Det gäller föremål som helt eller delvis består guld, silver, koppar, brons av eller annan legering med koppar ädelmetallfynd fynd består två samt som av eller flera föremål som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans depåfynd; 2 kap. 4 § andra stycket. i Den som påträffat ett föremål skall tillfalla eller hembjudas som staten är skyldig att snarast anmäla fyndet. Han är också skyldig kvitto lämna att mot ut fyndet 2 kap. 5 §.

SOU 1995: 128

Riksantikvarieämbetet utövar statens beslutanderätt beträffande inlösen av fornfynd från upphittare. Inlösenersättning skall utgå med ett belopp som är skäligt med hänsyn till fyndets beskaffenhet för ädelmetallfynd dock lägst efter vikt. Förutom ersättning får Riksantikvarie- 112,5 % av metallvärdet ämbetet också besluta särskild hittelön 2 kap. 16 §. Beslutar ämbetet att om inte lösa fyndet, skall det återställas till upphittaren, som sedan är fri att disponera över det. ersättning och hittelön får överklagas hos Länsrätten, och vidare Beslut om med prövningstillstånd tili Kammarrätten 2 kap. 24 §. — — I samband med att inlösenfrågan prövas, brukar Riksantikvarieämbetet också besluta fyndfördelning. Därmed avgörs om statens rätt till fyndet om skall överlåtas till åtar sig att vårda föremålet ett tillfredsett museum som ställande sätt 2 kap. 17 §. Under förutsättning att överlåtelsen sker till något än ett statligt, torde det vara klarlagt att det är ägandeannat museum numera rätten överförs DsU 1987:9 s. 135. som Bestämmelserna fornfynd är straffsanktionerade. Att tillägna sig eller om eljest förvärva, gömma, skada, ändra eller avyttra fornfynd kan förskylla fängelse i högst månader eller vid grovt brott i högst fyra år. Enbart sex - — försummad anmälan föranleder böter, eller fängelse i högst sex månader en 2 kap. 21 och 21 §§. Fornfynd varit föremål för brott kan också a som förverkas, det inte ändå skall tillfalla staten 2 kap. 22 a §. om Brottsbalkens preskriptionsregler är tillämpliga på överträdelser av reglerfomfynd. Däremot preskriberas enligt svensk uppfattning inte ägandena om rätten. Staten kan alltså fortsätta att göra anspråk fornfynd från fornlämningar även efter det tiden för åtalspreskription gentemot den som behållit att ett sådant fynd utan att anmäla det har löpt ut. Någon skyldighet söka exportillstånd enligt KML för fomfynd generellt att har inte föreskrivits. Däremot kan enstaka fornfynd falla inom någon föremålskategori omfattas tillståndsplikt för utförsel. Det gäller t.ex. för som av ädelmetallföremål utom mynt och medaljer samt för speciella fyndtyper t.ex.

stridsyxa i dess egenskap skyddsvapen se vidare avsnitt

en av sten, av 2.3.3.

2.3.2 Kyrkliga inventarier

I 4 kap. KML finns regler till skydd för kyrkliga inventarier. Inventarier av kulturhistoriskt värde, som hör till en kyrkobyggnad eller annan kyrklig byggnad eller begravningsplats, skall förvaras och vårdas väl 4 kap. 6 § KML. I varje församling samt i domkyrkor står under egen förvaltning som skall det finnas förteckning över kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt en värde. I förteckningen skall anges om ett föremål ägs eller förvaltas av någon

Gällande rått

annan än församlingen eller domkyrkan eller det förvaras på någon om annan plats än i kyrkan 4 kap. 7 §. Vad som konkret avses med kyrkliga inventarier har exemplifierats i 19 § förordningen 1988:1188 om kulturminnen KMF. Dit hör bl.a. äldre m.m. skrudar, rökelsekar, kärl, böcker, altartavlor, kors och krucifix, dopfuntar, andra målningar och konstarbeten, avlatsskrin, förvaringskistor, fattigbössor, ljuskronor och ljusstakar, epitañer, vapensköldar, banér, sorgfanor, vapen, rustningar, votivskepp, kyrkklockor, musikinstrument vissa äldre samt gravvårdar. Den generella vårdplikten och skyldigheten att uppföra kyrkliga inventarier på förteckning gäller såväl för föremål ägs kyrkan församlingen som av

som av enskilda personer eller släkter. Den enskilda äganderätten kan omfatta

föremål som t.ex.vapensköldar, banér och sorgfanor och liknande föremål som kvarblivit i kyrkan efter en begravning utan att ha donerats. Däremot är

de privatägda föremålen undantagna från skyldigheten söka tillstånd för

att vissa åtgärder. Sådan skyldighet föreligger för avyttring, avförande annars från förteckning, större reparation eller ändring samt flyttning föremålet av från den plats där det sedan gammalt hör hemma 4 kap. 9 §. Länsstyrelsen får besikta kyrkliga inventarier och besluta att föremål skall tas upp på förteckningen. Vid allvarlig skaderisk får länsstyrelsen även ta hand om föremålet eller skydda det på sätt i samråd med kyrkan. Om annat föremålet ägs av någon enskild, skall samråd även ske med denne 4 kap. 10 §.

Kyrkliga inventarier är inte underkastade någon generell tillståndsplikt vid

export. Huruvida tillståndsplikt föreligger för ett sådant föremål avgörs av om föremålet tillhör någon av de tillståndspliktiga kategorierna enligt 5 kap. KML och 28 § KMF, se vidare avsnitt 2.3.3.

2.3.3 Utförsel av vissa äldre kulturföremål

Som nämnts finns i 5 kap. KML bestämmelser tillståndsprövning vid om export av vissa äldre kulturföremål. Bestämmelserna tar sikte både på svenska kulturföremål och på vissa utländska. Med svenska kulturföremål avses föremål som är eller kan antas vara framställda i Sverige enligt landets gränser den l juli 1986 - - eller i ett annat land av en svensk. Utländska kulturföremål är framställda i land, ett annat av annan än en svensk 5 kap. 2 §. I 5 kap. 3 § anges att tillstånd krävs för föremålskategorier export av som räknas upp i 4 och 5 §§. I 5 kap. 4 § räknas upp vilka svenska kulturföremål tillstånd krävs som för. Sammanfattningsvis fyra huvudkategorier. anges

SOU 1995: 128

l Tryckta skrifter, kartor, bilder och handskrifter som har framställts före år 1600 kräver utförseltillstånd, oavsett värde. 2 Utan värdegräns gäller också tillståndsplikt för vissa närmare angivna folkliga föremål, möbler, speglar och skrin, ur, signerade fajanser, musikinstrument samt de är mer än 100 år gamla. vapen, om

3 Åldersgränsen 100 år gäller också för verk av bildkonst inkl. skulp-

tur, konsthantverk och verk av ädelmetall, liksom för ljuskronor och vävda tillståndsplikten gäller här endast föremål som har ett värde tapeter, men överstigande 50 000 kr. 4 Slutligen har, med åldersgräns på 50 år och en värdegräns om en 2 000 kr, tillståndspliktiga angetts samiska föremål, vissa handskrivna som eller handritade anteckningar och bilder samt tekniska modeller m.m. För utländska kultwförerrtål gäller tillståndsplikt om föremålet kan antas ha kommit till Sverige före år 1840 och det har ett värde över 50 000 kr. Dessmåste föremålet tillhöra någon de i 5 § uppräknade kategorierna: utom av möbler, musikinstrument, vapen, målningar, teckningar, skulpturer samt ur, vissa alster konsthantverk eller ädelmetall jämte ljuskronor och vävda tapeav ter. Mynt och medaljer är, oavsett att de är tillverkade i ädelmetall, undantagna från tillståndsplikt. Tillståndsplikt gäller även för delar tillståndspliktiga föremål 5 kap. av 6 §. I vissa situationer krävs inte tillstånd, även om föremålet i sig omfattas av tillståndsplikt. Sålunda behöver ett föremåls ägare inte tillstånd om han för ut föremålet i samband med att han flyttar till ett annat land för att bosätta sig där. Inte heller krävs tillstånd för utförsel till någon utomlands bosatt person förvärvat ett föremål arv, testamente eller bodelning. som genom Vidare krävs inte tillstånd ett föremål förs ut av en offentlig institution om eller liknande, eller privatperson för offentlig kulturverksamhet, under av en förutsättning i båda fallen att föremålet skall föras tillbaka till Sverige. En liknande situation är den då ett föremål tillfälligt inlånats från utlandet, varvid det inte heller krävs något tillstånd för utförsel 5 kap. 7 §. Grunden för tillståndsplikten är att det skall prövas om ett föremål är av stor betydelse för det nationella kulturarvet 5 kap. 1 §. Tillstånd skall ges, föremålet inte har sådan betydelse. Även föremålet har denna betydelom om får tillstånd för att möjliggöra utländska institutioners förvärv 5 kap. se, ges 8 §. Tillståndsfrågoma Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, prövas av Riksarkivet, Statens konstrnuseer eller Stiftelsen Nordiska museet tillståndsmyndighetema, 5 kap. 9 §. Regeringen får ge tillstånd, om synnerliga skäl föreligger, föremål har stor betydelse för det nationella kulturarvet är i att ett sådana fall inte något hinder 5 kap. 16 §. Regeringens dispensbefogenhet

Gällande rätt

har angetts ha betydelse bl.a. för fall ekonomiskt trångmål eller för av att möjliggöra gåvor till utländska prop. 198485: 179 23. personer s. Ansökningsförfarandet tillgår så att ansökningar in till Riksantikvarieges ämbetet. Om ansökningen skall sakprövas tillståndsmyndighet, av en annan lämnar Riksantikvarieämbetet den vidare dit. I 23-28 §§ KMF har regeringen gett bestämmelser vilka ansökningar om som skall prövas av vilken tillståndsmyndighet. Bestämmelserna kan sammanfattas så att Kungl. biblioteket prövar frågor tryckta skrifter, kartor om och bilder samt icke tryckt litterärt material härrör från författare och som tonsättare. Riksarkivet prövar frågor om övriga handskrifter samt handritade kartor och bilder. Nordiska museet prövar utförselfrågor rör svenska som folkliga föremål, möbler, speglar och skrin, signerade fajanser, musikur, instrument, vapen, samiska föremål samt tekniska och vetenskapliga föremål. Statens konstmuseer prövar frågor rörande motsvarande utländska föremålskategorier samt dessutom frågor bildkonst inkl. skulptur, konsthantom verk, ljuskronor och vävda tapeter, såväl svenska utländska. Riksantiksom varieämbetet prövar närmare uppräknade föremålstyper härrör från som en kyrkobyggnad, kyrklig byggnad eller begravningsplats häri landet. annan För Nordiska museet, som inte är myndighet, gäller förvaltningsen att lagen 1986:223 skall tillämpas i tillståndsärenden 5 kap. 13 § KML. Med stöd av bemyndigande i KML och KMF har Riksantikvarieämbetet fastställt närmare föreskrifter KRFS 1989:15 för ansökningsförfarandet. Ansökan skall sålunda göras på ett fastställt blankettset. Varje ansökan får omfatta endast ett föremål, eller föremål utgör naturlig en grupp av som en enhet. För varje ansökan skall betalas en ansökningsavgift 200 kr. Om om ansökningsavgiften efter påminnelse inte betalas, ansökningen inte till tas upp prövning. Av KML framgår att två fotografier i regel skall fogas till ansökningen 5 kap. 12 §. Ansökningsblankettsetet är så utformat att tillståndsbeslutet kan tecknas direkt på ett av exemplaren, varvid i förekommande fall fotografierna ett av skall fästas detta. Ett avslagsbeslut meddelas på det sätt tillståndsmyndigheten finner lämpligt. Beslutet får överklagas hos Länsrätten i Stockholm 5 kap. 15 §. Prövningstillstånd krävs för att därefter överklaga till Kammarrätten i Stockholm. Andra beslut än avslagsbeslut tillståndsmyndighet har meddelat som en enligt 5 kap. KML får inte överklagas. När kulturföremålet förs ut landet skall tillståndsbeslutet uppvisas för ur tullmyndighet. Denna förser beslutet med anteckning utförseln, en om varefter beslutet återställs till den som för ut föremålet 8 § KRFS 1989: 15. I 5 kap. 17 § KML erinras om att bestämmelser för olovlig om ansvar utförsel av kulturföremål och för försök därtill finns i lagen 1960:418 om straff för varusmuggling.

SOU 1995: 128

2.3.4 EG-förordningarna om export kulturföremål av

Europeiska gemenskapernas råd antog den 9 december 1992 en förordning EEG nr 391192 om export av kulturföremål rådsförordningen. Kommissionen har därefter, den 30 mars 1993, antagit förordningen EEG nr 75293 om verkställighetsföreskrifter till rådets förordning EEG 391192 nr om export av kulturföremål kommissionsförordningen. De sammanhängande regelverken har trätt i kraft den 1 april 1993 har viss retroaktiv verkan i det men att tidpunkten den l januari 1993 är avgörande for tillämpningen av vissa artiklar. Båda förordningarna har blivit direkt tillämpliga i Sverige i och med medlemskapet i EU. Samband med rådsförordningen har rådets direktiv 937EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium, se vidare avsnitt 2.3.5. Med kulturföremål avses enligt rådsförordningen föremål i bisom anges laga förordningsbilagan. Denna är så gott som, men inte helt identisk med motsvarande bilaga till det ovan Omnämnda direktivet. Det betyder praktiskt att om ett föremål som finns i bilagan olagligen har förts bort från meden lemsstat till en annan, blir denna stat berörd på det sättet dels att föresenare målet med stöd av direktivet kan komma att återlämnas därifrån, dels att föremålet inte därifrån får exporteras över gränsen till tredje land yttre grän-

sen utan licens enligt förordningarna.

För de flesta föremålskategorierna i bilagan gäller vissa ålders- och värdegränser, de senare angivna i ECU per den 1 januari 1993. Iden svenska versionen har beloppen räknats om till kronor och beloppsgränserna ligger fast, oavsett valutakursförändringar. De nämnda EG-reglema innehåller inga definitioner vad är kulturav som föremål enligt något lands uppfattning om sitt kulturarv. Inte heller finns någon normering av begreppet nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde, vilket är den används i artikel 36 Romförterm som av draget för att ange en typ av varor som medlemsstaterna får tillämpa handelsrestriktioner för. Finns ett föremål som är nationalskatt enligt ett visst en lands mening också i förordningsbilagan och är tillämpliga ålders- och värdegränser passerade, träder de andra medlemsstaternas skyldighet det att ge första landet bistånd enligt gemenskapsreglerna i funktion. Tillhör föremålet däremot inte kategorierna på listan, kan det likväl nationalskatt, vara en vars utförsel i och for sig kan förbjudas, men utförseln berörs då inte de av gemensamma reglerna artikel 2 punkt 4. Tennen export avser en utförsel över den yttre gränsen, medan utförsel en till ett annat medlemsland benämns avsändande. I artikel 2 av rådsförordningen föreskrivs att export kulturföremål av utanför gemenskapens tullornråde kräver uppvisande av en exportlicens. En sådan 72 får utfärdas av en behörig myndighet i den medlemsstat på territorium vars

Gällande rätt

kulturföremålet lagligen och definitivt befann sig den 1 januari 1993, eller vid tidpunkter en behörig myndighet i den medlemsstat på vars senare - av territorium kulturföremålet befinner sig antingen efter lagligt och definitivt avsändande från en annan medlemsstat eller import från tredje land, eller efter återinförsel från ett tredje land efter lagligt avsändande läs export från en medlemsstat till det landet. En behörig medlemsstat kan avstå från att kräva exportlicens för arkeologiska kulturföremål omfattas av bilagan, om föremålen är av begränsat som arkeologiskt eller vetenskapligt intresse och förutsatt att de inte kommer direkt från utgrävningar eller fomfynd eller arkeologiska platser i en medlemsstat och deras förekomst marknaden är laglig artikel 2 punkt 2 andra stycket. Sverige har hittills inte gjort detta. Exportlicens får vägras för kulturföremål i rådsförordningens mening som omfattas av lagstiftning som skyddar nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde i en berörd medlemsstat. Om det behövs skall den behöriga myndigheten ta kontakt med den myndighet som är behörig i den medlemsstat från vilket det aktuella kulturföremålet kommer artikel 2 punkt 2 tredje och fjärde stycket. En exportlicens gäller inom hela gemenskapen artikel 2 punkt 3. Medlemsstaterna skall förse kommissionen med en förteckning över be-

höriga myndigheter och kommissionen skall publicera förteckningen i Offl-

ciella tidningen artikel 3. En exportlicens skall uppvisas för det tullkontor som är behörigt att godta tulldeklaration artikel 4. Medlemsstaterna får begränsa antalet behöriga en tullkontor i fråga om kulturföremål och skall underrätta kommissionen härom för publicering i Officiella tidningen artikel 5. Rådsförordningen innehåller därutöver bestämmelser om tillämpning av andra EG-regler i fråga tullsamarbete och sekretess artikel 6. Komrnisom sionen skall bistås av en kommitté som består av företrädare för medlemsstaterna och har företrädare för kommissionen som ordförande. Kommittén en skall granska tillämpningen och förelägga kommissionen förslag till åtgärder. Kommissionen skall ta största hänsyn till kommitténs yttranden och underrätta kommittén på vilket sätt yttrandet har beaktats artikel 8. om Rådsförordningen innehåller också en förpliktelse för medlemsstaterna att besluta om de påföljder som skall tillämpas vid överträdelse av förordningen. Påföljdema skall vara tillräckliga för att främja efterlevnaden av bestämmelserna artikel 9. Kommissionen skall hållas underrättad om medlemsstatemas åtgärder enligt rådsförordningen och informationen skall vidarebefordras till de andra

medlemsstaterna. Vart tredje år skall kommissionen framlägga en rapport för

EU-organen. Rådet skall efter tre år granska rådsförordningens effektivitet och på förslag kommissionen göra nödvändiga ändringar. Särskilt skall av värdegränsema i förordningsbilagan revideras artikel 10.

SOU 1995: 128

Kommissionsförordningen innehåller bestämmelser om förfarandet för ansökan inklusive en detaljreglerlng av det gemensamma licensfonnuläret. Den myndighet som är behörig att ge licens skall behålla ett exemplar av formuläret. Till tulldeklarationen skall fogas två exemplar. Det ena återställs efter kontroll och anteckning om exporten till exportören eller ombud. Det andra skall via det tullkontor där exporten faktiskt sker också tillställas exportören eller ombud, som i sin tur skall återställa exemplaret till den myndighet som gett licensen. Kostnaden för dokumentation, fotografier och för ett eventuellt företeende för behörig myndighet skall bäras av sökanden artiklarna l-8. I artikel 9 finns viktiga materiella bestämmelser. En licens är giltig högst tolv månader från utfärdandedatum. Om en ansökan avser tillfällig licens, kan den behöriga myndigheten fastställa frist, inom vilken kulturföremålet en skall vara återinfört i den utfärdande medlemsstaten. Outnyttjade, förfallna licenser skall återställas till den utfärdande myndigheten.

2.3.5 Ãterlämnande kulturföremål av Till följd av EES-avtalet har Sverige införlivat rådets ovan Omnämnda direktiv 937EEG om återlämnande kulturföremål. Lagstiftningen prop. av 199495:74, KrU6, rskr. 100, SFS 1994: 1523 har tagits in 6 kap. som KML och också föranlett ändringar i KMF SFS 1994:1524. De nya reglerna innebär i korthet att ett kulturföremål som efter utgången av 1994 olagligt- dvs. i strid med landets exportregler har bortförts från - en stat som ingår i EES medlemsstaterna i EU samt Norge, Island och Lichtenstein och som finns i Sverige, begäran skall återlämnas till den staten 1 §. Med kulturföremål avses föremål som betraktas som en nationalskatt enligt artikel 36 i Romfördraget och som tillhör någon de kategorier finns i av som bilagan till lagen. Denna bilaga är så gott som identisk med bilagan till rådsförordningen om export av kulturföremål, se avsnitt 2.3.4. Med kulturföremål avses även föremål som inte finns i bilagan, är integrerad del men som en av inventariema hos en kyrklig institution eller en integrerad del offentav en lig samling och är upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en bibliotekssamling 6 kap. 2 §. Den återkrävande staten får väcka talan vid allmän domstol tingsrätt en mot den som innehar föremålet i Sverige. Sådan talan skall väckas inom ett år från det den återkrävande staten fick kännedom föremålet finns, dock om var senast 30 år från den olagliga bortförseln. Föremål från offentliga och kyrkliga samlingar får dock återkrävas inom 75 år 6 kap. 4 och 6 §§. Tingsrätten får besluta om säkerhetsåtgärder enligt rättegångsbalken beträffande föremålet 6 kap. 5 §. Om föremålet skall återlämnas är den som inne- 74 har föremålet berättigad till ersättning av den återkrävande staten, om inneha-

Gällande rätt

varen visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den återkrävande staten. Den som förvärvat föremålet genom arv, testamente eller gåva är berättigad till ersättning endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit det. Ersättningsfrågan skall avgöras i målet om återlämnande 6 kap. 7 §. Riksantikvarieämbetet är central myndighet för frågor om återlämnande 31 § KMF. Ämbetet får därmed hos tingsrätten begära tillstånd att genomföra undersökning hos någon för att söka efter ett olagligt bortfört kulturföremål. Om föremålet påträffas, får det omhändertas. Omhändertagandet kan prövas vid tingsrätten 6 kap. 8-13 §§. Kostnaderna för förfarandet får i huvudsak den återlcrävande staten svara för 6 kap. 15 och 16 §§. Frågor om äganderätten till ett återlämnat föremål avgörs enligt den återkrävande statens lag 6 kap. 17 §. Det betyder att ett beslut om återlämnande inte påverkar äganderätten; den kan mycket väl bli kvar hos den person som får avstå från möjligheten inneha föremålet i Sverige. Å andra sidan det att är också fullt tänkbart att en person som enligt svensk rätt erkänns som ägare på grund av t.ex. godtrosförvärv kan komma att förlora sin äganderätt vid en bedömning i ett land som inte erkänner godtrosförvärv. De svenska reglerna om godtrosförväw har nyligen setts över av Godtrosförvärvsutredningen Ju 1993:11 som avlämnat betänkandet SOU 1995:52 Godtrosförvärv av stöldgods.

2.3.6 Unescoöverenskommelsen om import av material för undervisning samt vetenskapliga och kulturella ändamål

Sverige ratificerade 1952 den år 1950 i Florens av Unescos generalkonferens antagna överenskommelsen om import av material för undervisning samt vetenskapliga och kulturella ändamål. I överenskommelsen åtar sig de kontraktsslutande staterna att inte ta ut tull eller andra avgifter vid, eller i samband med, import av särskilt angivna varugrupper. Staterna skall bevilja införsel och utbyte av angivna artiklar och på allt sätt underlätta införsel för offentliga utställningar. Så långt möjligt åtar sig staterna också att främja fn omsättning av material för undervisning samt vetenskapliga och kulturella ändamål. De varugmpper, vars införsel inte får hindras eller beläggas med tull eller andra avgifter är angivna i bilagorna A-E till överenskommelsen. I bilaga A återfinns böcker och andra publikationer, manuskript, noter, kartor och ritningar. I bilaga B upptas följande kategorier av konstverk: målningar och teckningar, grafik, skulpturer, samlarföremål avsedda för gallerier, museer och andra offentliga institutioner, samlingar och samlarföremål inom vetenskapliga discipliner som anatomi, zoologi, botanik, mineralogi, paleontologi,

SOU 1995: 128

arkeologi och etnografi samt antikviteter, varmed förstås föremål som är mer än 100 år gamla. En generell förutsättning för att handelshinder inte skall användas i fråga om konstverk är att importen inte sker för forsäljningsändamål. I bilagorna C-D upptas audiovisuella material, vetenskapliga instrument samt hjälpmedel för synskadade.

2.4 Skatteregler av betydelse för kulturegendomar och

kulturföremål

Skatteförhållandena för innehavare av kulturegendomaf varierar naturligtvis beroende på vad slags egendom det är fråga om, vilken verksamhet som bedrivs, i vilken form verksamheten är organiserad och vem som skall beskattas for förvärvskällan: en fysisk eller en juridisk person. På vissa kulturegendomar bedrivs kanske ingen verksamhet alls, t.ex. sådana som är bostäder för ägaren och hans familj, t.ex. en avstyckad mangårdsbyggnad. På andra samsas en näringsverksamhet med uppgiften att också bereda bostad för ägaren, t.ex. en bondgård eller herrgård. På vissa slutligen ingår kulturegendomen närmast som en ekonomisk belastning i en näringsverksamhet, t.ex. en nedlagd tillverkningsenhet inom en industrikoncern. De ekonomiska förutsättningarna för att vårda och underhålla egendomen kan vara mycket olika. Syftet med detta avsnitt är närmast att redogöra för de gällande skattereglerna i den mån de kan bedömas påverka förutsättningarna för vanligen förekommande slag av kulturegendomar.

2.4.1 Inkomstbeskattningen Kommunal inkomstskatt betalas av fysiska personer och dödsbon och utgår för inkomst av näringsverksamhet och inkomst av tjänst. Statlig inkomstskatt betalas av fysiska personer och dödsbon för inkomst av näringsverksamhet och av tjänst samt därutöver för inkomst av kapital. Juridiska personer utom dödsbon betalar statlig inkomsskatt för inkomst av näringsverksamhet. Den som innehar en fastighet med frdeikommissrätt inkomstbeskattas som ägare av fastigheten. Enligt lagen 1963:587 om inkomstbeskattning av fideikommissbo m.m. är ett sådant bo i beskattningshänseende att anse som oskiftat dödsbo, se vidare nedan. skattepliktiga inkomster kan uppkomma genom den skattskyldiges eget arbete och genom försäljning av varor och tjänster. Också genom avyttring av kapitalet i verksamheten kan skattepliktiga inkomster uppkomma vilka beskat-

Gällande rätt

enligt reglerna realisationsvinst. Realisationsvinster beskattas såväl tas om inom näringsverksamhet, i det fallet t.ex. när en bostad som utom en senare försäljs eller en lösöretillgång avyttras.

Bostadsbeskattningen

En målsättningarna med 1991 års skattereform var att åstadkomma en av neutral bostadsbeskattning. Fastigheter delades in i privatbostadsfastigheter och näringsfastigheter. Inkomster näringsfastighet beskattas som inav en komst näringsverksamhet, medan eventuell inkomst av en privatbostadsav fastighet beskattas inkomst av kapital, dvs. endast statligt. som Som privatbostadsfastigheter räknas sammanfattningsvis småhus inrättade till bostad för till två familjer med tomtmark enligt de närmare definitioner en i fastighetstaxeringslagen 1979:1152. Sålunda betraktas även som anges taxeringsenheter på jordbruksfastigheter som privatbostadsfastigheter. Som privatbostad räknas småhus till övervägande eller väsentlig del används, som eller är användas för permanent boende eller som fritidsbostad för avsett att ägaren eller dennes familj. Under motsvarande förutsättningar räknas även bostadsrättslägenheter och liknande som privatbostad. Förhållandena vid ett kalenderårs utgång är avgörande för bostaden skall räknas som privatboom stad eller ingå i näringsfastighet. Det finns vissa fordröjningsregler for omklassiñcering, som inte behöver beskrivas här. En följd att inkomster hänför sig till privatbostäder beskattas enav som dast inkomst kapital är att avdrag endast får göras för utgifter som är som av hänförliga till inkomstslag, dvs. ränta, tomträttsavgäld och förvaltsamma ningsomkostnader. Med andra 0rd får avdrag inte göras för reparations- och underhållskostnader. Skatterefonnen medförde på denna punkt en ändring i fråga bostäder i jordbruksföretag, som förlorade den avdragsrätt för om nyssnämnda kostnader funnits dittills. De negativa verkningarna av som skattereformen privatbostäder landet har beskrivits bl.a. i för beståndet av SOU 1991:64 Att förvalta kulturmiljöer. I rapporten lades fram rapporten förslag innebärande att kulturhistoriskt värdefulla mangårdsbyggnader skulle hänföras till näringsfastigheter vilket i sin tur skulle medföra en återinförd avdragsrätt och skyldighet att deklarera för bostadsförmån. en Med tillämpning första gången vid 1995 års taxering har i 5 och 46 §§ kommunalskattelagen 1928:370 införts regler som ger ägare av privatbostäder på lantbruksenheter valfrihet i fråga bostaden skall beskattas som priom vatbostad eller näringsfastighet. En förutsättning är att småhusets storlek uppgår till minst 400 kvadratmeter och det har nybyggnadsår före 1930. Om ägare väljer beskattning bostaden näringsfastighet får det en av som bl.a. följande konsekvenser. Förmånsvärde av fri bostad skall påföras som intäkt. Värderingen bostadsförrnånen görs enligt 42 § kommunalskatteav lagen enligt pris. Jämförelsen bör kallhyra. I prop. 199394:91 77 ortens avse

SOU 1995: 128

s. 22 framhålls att utgångspunkten därutöver bör individuell bedömvara en ning som inte enbart grundas på bostadens yta. Försäkringsersättning för skada på mangårdsbyggnaden blir också skattepliktig och bränsle för uttag av uppvärmning av denna beskattas. statsbidrag, t.ex. för byggnadsvård eller annan kulturmiljövård, torde också bli skattepliktiga. Avdrag medges för löpande driftskostnader inkl. kostnader för reparationer och underhåll. Utgifter för anskaffande av byggnaden samt till- och ombyggnad dras av genom årliga värdeminskningsavdrag. Räntor avseende skuld nedlagd i mangårdsbyggnaden är avdragsgilla i inkomstslaget näringsverksamhet. Detta innebär att reduktion skatt mot andra inkomstslag vid av underskott ofta inte är möjlig. Vidare innebär beskattning näringsfastigsom het att egenavgifter utgår. I fråga fastighetsskatten blir det ingen beloppsom mässig sldllnad, men denna skatt är avdragsgill i näringsverksamheten. Reglerna för beskattning av realisationsvinst uppkommer vid avyttsom ring av mangårdsbyggnaden är annorlunda jämfört med privat bostadsbeskattning. Medgivna avdrag för värdeminskning återförs till beskattning i näringsverksamheten. Detsamma gäller avdrag för värdehöjande reparationer

under det aktuella och de fem närmast föregående beskattningsåren. Återlagda

kostnader för värdehöjande åtgärder beaktas även vid realisationsvinstberäkningen. Avskattningsreglema träder i funktion inte bara då mangårdsbyggnaden säljs utan också då den överlåts beneñkt, bodelning och gåva, till genom arv, någon som skall beskattas enligt reglerna för privatbostad. Detsamma gäller om ägaren väljer att övergå från beskattning av bostaden i näringsverksamhet till privatbostadsreglema. En sådan övergång kan te sig fördelaktig under ett år då bostadsförrnånsvärdet överstiger de avdragsgilla kostnaderna, t.ex. för reparation och underhåll, men kalkylen torde alltså i någon mån kompliceras av att vissa poster skall återföras till beskattning. En följd av att mangårdsbyggnaden läggs in i näringsverksamhet är gien vetvis att övriga ännu omnämnda regler för beskattning inkomst - - av av näringsverksamhet blir tillämpliga. Om byggnaden bebos den driver av som jordbruksföretaget torde näringsverksamheten i regel aktivt bedriven, anses vilket medför att egenavgift skall påföras utöver kommunal och statlig inkomstskatt. Om ägarens arbetsinsatser inte uppfyller kraven för aktiv verksamhet, anses denna som passiv näringsverksamhet, och egenavgiften ersätts då med en särskild löneskatt utgår efter ett lägre procenttal än egenavgifsom ten. I båda fallen gäller att utgiften är avdragsgill. Om tillgångarna i förvärvskällan beräknade på visst sätt överstiger skulderna uppstår positivt ett fördelningsunderlag, vilket i sin tur medför att ägaren enligt reglerna om positiv räntefördelning kan begära att ett överskott i förvärvskällan till viss del beskattas som inkomst av kapital. Skatt på kapitalinkomst utgår endast som statlig inkomstskatt med 30 %, vilket är åtskilligt lägre än den beskattning som vilar på inkomst av näringsverksamhet statlig och kommunal inkomst-

Gällande rätt

skatt plus egenavgiftlöneskatt. Om å andra sidan fördelningsunderlaget blir negativt skall en viss del av underlaget beskattas i näringsverksamheten. Vidare vid beskattning näringsverksamhet möjlighet till avsättning ges av till periodiseringsfond och till expansionsmedel. Med avsättningen till periodiseringsfond kan beskattningen uppskjutas under en femårsperiod, vilket ger en möjlighet att under denna tid utjämna överskott ett år mot underskott ett annat. Ett bra resultat under ett år kan med andra 0rd utan att beskattas föras över till ett kommande år, då t.ex. dyra reparationer behöver göras. Med avsättningen till expansionsmedel ges en möjlighet för företagare som är fysiska eller handelsbolag att få samma skattesats för närvarande 28 % personer aktiebolag. Om verksamheten avyttras skall expansionsmedlen återföras som beskattning. I till ordinarie I förarbetena till regeländringarna prop. 199394291 s. 19 avvisades den alternativa tanken att i stället för en återinförd avdragsrätt kompensera ägarna ifrågavarande kulturhistoriskt intressanta, men kostnadskrävande byggnaav der att öka bidragsstödet för bevarande. Bidragsvägen borde enligt regenom geringens mening inte väljas med hänsyn till att detta kunde antas leda till ökat byråkratiskt krångel för ägarna och rundgång av pengar. Tanken att generellt ändra skattereglema för beskattning av mangårdsbyggnader på lantbruksenheter avvisades också. Visserligen skulle den lösningen ha den fördelen ur kulturpolitisk synvinkel att bevarandet även av andra kulturhistoriskt värdefulla miljöer inom jordbruket än de av slotts- och herrgårdskaraktär underlättades. Även andra skäl ansågs tala for detta altemativ. Regeringen dock inte beredd att föreslå en sådan omfattande förändvar ring, men ansåg det angeläget att återkomma till frågan. Den valda lösningen borde ta sikte på de större mangårdsbyggnader lantbruk som taxerats som småhus och utgör slotts- och herrgårdsbyggnader med osedvanligt höga underhållskostnader. Dessa kunde vara ärvda byggnader som dimensionerats för väsentligt annorlunda förhållanden. För att inte komplicera skattesystemet borde reglerna konstrueras så att särregler behövs i så liten utsträckning som

möjligt. Ägarna borde därför ges valfrihet i fråga om reglerna skulle tillämpas

eller Vid riksdagsbehandlingen av propositionen underströks ytterligare att övervägandena i frågan beskattningen av mangårdsbyggnader borde föras om vidare 199394: SkU17.

Lösörebeskattning

Innehav av lösöre som inte utgör lager i en rörelse genererar endast i undan-

tagsfall några löpande inkomster och föranleder därmed inte heller någon löpande beskattning. En följd 1990 års skattereform var dock att avyttring av av lösöre skall utlösa beskattning av realisationsvinst, oavsett hur lång tid ägaren

SOU 1995: 128

innehaft ett avyttrat föremål tidigare var avyttringar skattefria efter fem års innehav. En realisationsvinst beskattas som inkomst kapital, dvs. endast vid den av statliga inkomstbeskattningen. Skatten är 30 % nettointäkten. Realisaav tionsvinsten är priset vid avyttringen med avdrag för anskaffningskostnaden. När det gäller realisationsvinst vid avyttring av lösöre gäller förmånligare regler för personligt lösöre än för annan lös egendom 31 § lagen [1947:576] om statlig inkomstskatt. Med personligt lösöre egendom använts avses som av den skattskyldige för nyttobmk eller som prydnadsföremål. För sådan egendom kan den skattskyldige ta upp anskaffningskostnaden till 25 % av avyttringspriset, om han det vill. Vidare är avyttringar med vinst till en upp 50 000 per år skattefria. Sammantaget innebär detta att personligt lösöre kan avyttras utan beskattning för ett belopp 66 666 kr år. Förluster är av per inte avdragsgilla. Om lösöret däremot inte är personligt- exempel kan som nämnas andelar i konstkonsortier, tackor av ädelmetall eller smycken be- skattas en efter generella regler uppkommen realisationsvinst. I sådant fall torde förlusten också vara avdragsgill efter generella regler, vilket innebär att avdragsrätten endast kan unyttjas det år förlusten har uppstått.

F ideikommissbøbeskattningen

Som nämnts ovan behandlas ett ñdeikommissbo i skattesammanhang ett som oskiftat dödsbo. Det är därmed skilt i beskattningshänseende från avliden en fideikommissaries personliga dödsbo. Särskilda regler har dessutom meddelats i lagen 1963:587 om inkomstbeskattning av ñdeikommissbo m.m. i syfte att underlätta bildandet och bevarandet av ñdeikommissaktiebolag. Sålunda skall skattepliktig realisationsvinst inte anses uppkomma genom överföring ñdeikommissfastighet till av en ett aktiebolag som bildas enligt awecklingslagen i samband med aktieteckningen i detta. Detsamma gäller om bolaget avyttrar fastigheten eller den som fått aktier vid avvecklingen av fideikommisset avyttrar dessa. En sådan fastighetsöverlåtelse skall inte heller utlösa beskattning av medel på skogskonto. Såväl ñdeikommiss ñdeikommissbo kan på särskild framställning besom frias från beskattning av inkomst av skogsbruk eller jordstyckningsrörelse enligt vissa närmare regler. Ett sådant aktiebolaget kan också på särskild framställning få överta fideikommissets värdeminskningsavdrag för täckdikningsanläggningar och skogsvägar.

Gällande rätt

2.4.2 Förmögenhetsbeskattningen

Privatpersoner Fysiska och dödsbon med skattemässig hemvist i Sverige samt personer familjestiftelser, dvs. stiftelser som har till ändamål att gynna medlemmar av viss släkt eller bestämda beskattas för all den skattepliktiga fönnöpersoner, genhet de vid beskattningsårets utgång ägt här i riket och utomlands 6 § som lagen [1947:577] statlig förmögenhetsskatt. Likställda med ägare är om innehavare av ñdeikommiss i fast eller lös egendom samt sådana personer utan att äga förmögenheten har rätt till avkastningen av den samt försom månstagare till livförsäkring med förfoganderätt till försäkringen. Den skattepliktiga förmögenheten omfattar fastigheter, tomträtt, vattenfallsrätt och vissa andra rättigheter till fast egendom. Av lös egendom omfattas egendom är avsedd för stadigvarande bruk förvärvsverksamhet eller som för att där omsättas eller förbrukas djur, inventarier, lager m.m., finansiellt kapital obligationer, aktier, fondandelar m.m., livförsäkringar utom pensionsförsälcringar samt egendom som är avsedd för ägarens och hans familjs personliga bruk och bekvämlighet och som bör hänföras till yttre inventarier, ekipage, ridhästar, automobiler, motorcyklar, lustjakter, motorbåtar och som dylikt, så ock smycken och vars sammanlagda värde överstiger 1 000 kr. Skattefria tillgångar är bl.a. möbler, husgeråd och andra inre lösören för den skattskyldiges och hans familjs personliga bruk samt konstverk, bok-, konst- och därmed jämförliga samlingar, såvida inte ägaren driver handel med dem eller yrkesmässigt håller dem tillgängliga för allmänheten. Tillgångar och skulder värderas enligt särskilda regler. Fastigheter tas upp till taxeringsvärdet året före taxeringsåret. Tomträtter skall tas upp till det värde rättigheten med hänsyn till villkor och återstående tid för upplåtelsom sen kan anses ha betingat vid en försäljning under normala förhållanden. Enligt stadgad praxis tas en tomträtt upp till det taxerade byggnadsvärdet, om ett sådant är åsatt. Fordringar, obligationer, aktier och andra värdepapper tas upp till 100 % av nominella värdet, 75 % av marknadsvärdet resp. inte alls enligt regler som inte beskrivs närmare här. Av betydelse i detta sammanhang är att särskilda värderingsregler gäller för förmögenhet i förvärvskälla eller del i förvärvskälla i inkomstslaget näringsverksamhet som är hänförlig till jordbruksfastighet och rörelse företagsförmögenhet. I den mån värdet av tillgångarna i förvärvskällan överstiger skulderna och andra avgående poster får fönnögenhetsvärdet av förvärvskällan sättas ned till 30 % av det överskjutande värdet. Om förvärvs källan innehas med ñdeikommissrätt får nedsättning i stället göras till 20 %. Småhus som är inrättat till bostad en eller två familjer på lantbruksenhet får inräknas i företagsförmögenheten endast i de fall då huset används som bostad för ägarens eller arrendatoms arbetskraft. Om huset inte skall ingå i företagsförmögenheten får inte heller tillhörande skulder dras ifrån denna. Små-

SOU 1995: 128

husenhet till fideikommiss får alltid räknas in i företagsförmögenheten. Mark och byggnader som används för fritidsuthyming till än närstående får annan under vissa förutsättningar regelbundenhet, minst tre tomtplatser på - samma ort också räknas in i företagsförrnögenheten, med avdrag för tillhöm.m. rande skulder. Detsamma gäller vissa täkt- och exploateringsfastigheter. Till följd av särskilda övergångsregler i lagen 1991:1850 upphävande om av lagen 1947:577 om statlig förmögenhetsskatt är företagsförrnögenhet helt skattefri t.0.m. 1997 års taxering. Regeringen har i 199596:97 prop. s. 22 aviserat att den under år 1996 avser att redovisa ett förslag till ny förmögenhetsbeskattning. För makar och barn sker skatteberäkningen gemensamt enligt vissa regler som inte återges här.

Juridiska personer

Vissa föreningar, samfund och stiftelser som inte undantagits från inkomstskattskyldighet är oinskränkt skattskyldiga för all förmögenhet inom och utom riket. Förmögenheten är inte beskattningsbar den inte överstiger om 25 000 kr. Skattesatsen är 0,15 %. Familjestiftelser, dvs. stiftelser som har till ändamål att medlemmar gynna av viss släkt eller bestämda personer, förmögenhetsbeskattas enligt reglerna for fysiska personer.

Övriga juridiska personer är inte skattskyldiga till förmögenhetsskatt.

2.4.3 Arvs- och gåvobeskattningen

Arvsskatt

Arvsskatt utgår för egendom förvärvas eller l § som genom arv testamente lagen [l941:416] om arvsskatt och gåvoskatt. Detsamma gäller och förarv säkringsbelopp som avstås från Allmänna arvsfonden. Enligt 24-27 §§ lagen

1994:243 om Allmänna arvsfonden får regeringen, eller efter regeringens

bemyndigande Kammarkollegiet, avstå från i vissa fall. Bl.a. finns denna arv möjlighet i fråga om egendom är väsentlig betydelse från kulturhistosom av risk synpunkt eller från natur- och kulturvårdssynpunkt. Sådan egendom får avstås till en juridisk har särskilda förutsättningar hand person som att ta om den lämpligt sätt och skatt utgår alltså på den juridiska förvärv. personens Staten är befriad från arvsskatt. Det gäller även vissa lrossamfund, akademier, stiftelser eller sammanslutningar gar med huvudsaldigt ändamål att stärka rikets försvar, främja särskilt angivna gruppers behov eller främja vetenskaplig undervisning och forskning.

Gällande rätt

Skattskyldigheten inträder normalt vid arvlåtarens testators död. Om hela nyttjanderätten till en egendom tillfallit annan än ägaren inträder dock utom i vissa undantagsfall skattskyldigheten för ägaren först när nyttjanderätten upphör s.k. framskjutet förvärv. I fråga om fideikommiss gäller att skattskyldigheten inträder när egendomen oförminskad övergår från en innehavare till en annan 7 och 8 §§. Beräkningen av den skattskyldiges lott sker enligt lag och testamente eller enligt föreliggande arvskiftes- eller bodelningshandling. Det förekommer dock flera specialregler, t.ex. med avseende på belopp som utfaller på grund förmånstagarförordnande på utmätningsfria kapitalförsäkringar eller sjukav och olycksfallsförsäkringar. Gåvor som getts inom en tioårsperiod före skattskyldighetens inträde av den avlidne skall sammanläggas med arvs- eller testamentslotten. Motsvarande skall gälla lotter, för vilka skattskyldigheten på grund av framtida förvärv inträder senare. Värderingen av egendomen sker i stort sett efter samma principer som anges i lagen om statlig förmögenhetsskatt. De särskilda lättnadsreglema för företagsförrnögenhet gäller också vid arvsbeskattningen, dock att den särskilda reduceringen för fideikommiss till 20 % i stället för 30 % inte har överförts. I fråga värderingen av lösöre torde i regel de värden som redovisas om i bouppteckningen normalt återspeglande en mycket försiktig uppskattning det värde som skulle inflyta vid en av boets avveckling föranledd, med av tillbörlig skedd försäljning godtas vid beskattningen. Beskattomsorg ningsmyndigheten får dock om det finns särskild anledning förordna lämplig att verkställa uppskattning lös egendom till ledning för dess värdeperson av ring. I fråga ñdeikommiss av någon anledning inte skall avvecklas om som vid innehavarens död gäller, enligt äldre rättsfall NJA 1946: 194, att värdet fastställs som det kapitaliserade värdet av nyttjanderätten.

Arvsskatt vid avveckling av fideikommiss Vid avveckling fideikommiss gäller särskilda bestämmelser, meddelade i av förordningen 1963:588 om arvsskatt vid avveckling av ñdeikommiss. Bestämmelserna ansluter till och gåvoskattelagen med vissa avvikelser. arvs- Anstånd med skattens betalning kan ges under avvecklingstiden. Skatten på efterträdarandelen skall utgå enligt den närmast före den 1 januari 1959 gällande tariffen i 28 § arvs- och gåvoskattelagen.

Gåvoskatt Gåvoskatt tas ut för egendom inom och utom Sverige som ges bort av den som vid gåvotillfállet var bosatt eller stadigvarande vistades i Sverige eller svensk medborgare eller gift med en svensk medborgare och hade som var

SOU 1995: 128

flyttat från Sverige mindre än tio år före gåvotillfället. Gåvoskatt tas också ut för gåvor som ges av en svensk juridisk person samt för gåvor viss av egendom oavsett vem som gett gåvan. Från gåvoskatt är befriade samma mottagare omfattas arvsskattebesom av frielse samt dessutom kommuner, andra menigheter samt hushållningssällskap, stiftelser eller understödsföreningar med huvudsakligt ändamål att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål eller att främja landets näringsliv, folketshusföreningar, bygdegårdsföreningar eller andra liknande sammanslutningar som har till främsta syfte att anordna eller tillhandahålla allmän samlingslokal. Endast juridiska är befriade från personer gåvoskatt. Befrielse kommer inte i fråga om givaren förbehållit sig nyttjanderätt eller avkastning av den bortgivna egendomen. Vissa gåvor är skattefria. Det gäller gåvor av lösöre för gåvotagarens personliga bruk vars värde inte överstiger 10 000 kr år, periodiskt understöd per som är skattepliktig inkomst, vissa gåvor vid bodelning samt för andra gåvor i den mån deras värde inte överstiger 10 00 kr per år. Om flera gåvor ges av samme givare räknas gåvovärdena under tioårsen period samman vid bestämmandet av skatten. För värderingen gåvor gäller av i huvudsak samma regler vid arvsbeskattningen. som

Arvs- och gåvoskattens storlek

Arvs- och gåvoskatt tas ut i tre olika klasser, beroende på förhållandet mellan arvlåtare resp. givare och mottagare. Den för mottagaren mest förmånliga klassen I tillämpas för efterlevande make, sambo, bam, avkomling till barn, make och sambo till barn samt efterlevande make och sambo till avlidet barn. Till klass räknas andra arvingar och mottagare än i klass I och som avses III. Till klass III hänförs närmare angivna juridiska bl.a. kommupersoner, ner samt stiftelser och understödsföreningar med välgörande ändamål i huvudsak sådana som är befriade från gåvoskatt; tariffen gäller sådana fall endast arvsskatt. Vid arvsbeskattningen gäller dessutom att vissa grundavdrag skall göras: för efterlevande make 280 000 kr, för mottagare i klass I annan 70 000 kr vartill för omyndiga bam kommer 10 000 kr per år tills barnet blir myndigt samt för mottagare i klass och III 21 000 kr. I vissa fall får dödsbo med tillstånd av beskattningsmyndigheten betala arvsskatt delvis genom att utfärda en räntelöpande, intecknad skuldförbindelse eller med aktier eller andra värdepapper. Beskattningsmyndigheten får också i vissa fall medge anstånd med betalning av arvsskatt under högst tio år under vissa omständigheter högst 20 år. Också i sådana fall skall en räntelöpande skuldförbindelse utfärdas med nöjaktig säkerhet.

Gällande rätt

Eftergift av arvs- och gdvoskatt

Enligt 57 § lagen arvsskatt och gåvoskatt får regeringen i särskilda fall om medge befrielse från eller nedsättning skatt för historisk, vetenskaplig eller av konstnärlig samling på grund av förbehåll i testamente eller gåvohandsom ling är avsedd att behållas samlad. Samma eftergiftsmöjlighet finns för fast egendom tillagts någon med villkor att egendomen oförminskad skall som övergå till efterträdare, i den mån skatten bedöms inte kunna betalas utan en for något med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk men eller Denna bestämmelse är tillämplig bl.a. på ñdeikommiss för annan art. den händelse att fideikommissförordnandet skulle förlängas enligt 6 § avvecklingslagen. Även vissa andra eftergiftsmöjligheter finns, t.ex. om egendomen förlorat i värde eller omfattas av dubbelbeskattning. Enligt 58 § får regeringen medge befrielse eller nedsättning av skatt om a synnerliga skäl föreligger. Med stöd av 10 § förordningen om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss får regeringen i särskilda fall medge befrielse från eller nedsättning av skatt för byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling vars bevarande med hänsyn till egendomens historiska, vetenskapliga eller konstnärliga värde är av allmänt intresse. Regeringen har endast i få fall beslutat om eftergift eller nedsättning av eller gåvoskatt, se vidare avsnitt 5.4.3. arvs-

2.4.4 Fastighetsbeskattningen

Beskattningen löpande inkomster från fastigheter, t.ex. hyresfastigheter, av jordbruks- och skogsfastigheter, sker enligt reglerna för beskattning av näringsverksamhet avsnitt 2.4.1. Fastigheters fönnögenhetsvärde beaktas vid förmögenhetsbeskattningen. Därutöver tas skatt ut enligt lagen 1984: 1052 statlig fastighetsskatt. Det gäller de fastigheter som vid fastigom hetstaxeringen betecknas småhusenhet, hyreshusenhet samt lantbrukssom fastighet det på lantbruksenheten finns småhus eller tomtmark för om småhus. Skatten kan sålunda sägas vara en skatt på bostadsfastigheter, men fr.o.m den 1 juli 1995 omfattar skatteunderlaget även industrifastigheter. Skattskyldigheten ligger fastighetens ägare. Som ägare skall anses även den innehar fastighet med fideikommissrätt eller i annat fall besitter som en fastighet utan vederlag grund av testamentariskt förordnande, den som innehar fastighet med åborätt, tomträtt eller vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavare av publikt boställe beträffande kyrkliga löneboställen anses pastoratet som innehavare samt vissa andra fysiska eller juridiska personer.

SOU 1995: 128

Fastighetsskatten beräknas för beskattningsår och jämkas efter kortare eller längre innehav än tolv månader. Skattesatsen är fr.o.m. det beskattningsår som börjar den 1 juli 1995 1,7 % taxeringsvärdet på bostadsfastigheter, av 1,0 % för kommersiella lokaler och 0,5 % för industrifastigheter. För nyare fastigheter värdeår 1973 och framåt utgår skatten dock bara med halvt belopp eller värdeår 1977 och framåt tas inte ut alls.

2 4.5 Mervärdesskatt .

Beskattning enligt mervärdesprincipen bygger på att skatt skall i varje tas ut led i en produktions- och distributionskedja och den företagare i att av en ett led debiterade mervärdesskatten skall vara avdragsgill hos nästa företagare i kedjan. Först när en vara eller tjänst tillhandahålls någon inte är skattsom skyldig till mervärdesskatt, och därför inte har rätt göra avdrag för som att den av leverantören debiterade mervärdesskatten, dvs. konsument, en uppkommer en reell skattebelastning.

Fastighetsomrâdet

På fastighetsområdet gäller särskilda förhållanden i fråga mervärdesskatt. om Omsättning och upplåtelse fastigheter, dvs. bl.a. utarrendering och uthyrav ning är som huvudregel inte skattepliktiga verksamheter. En jordbrukare som hyr ut fritidshus på sin gård skall därför inte debitera mervärdesskatt och är följaktligen inte heller berättigad till avdrag för anskaffningar till huset. Vidare gäller som krav för skattskyldighet att omsättningen eller av en vara tjänst sker i yrkesmässig verksamhet. Därmed avses enligt mervärdesskattelagen 1994:200 näringsverksamhet enligt definitionen i 21 § kommunalskattelagen 1928:370 och enligt denna kan en privatbostadsfastighet eller en privatbostad inte ingå i näringsverksamhet. Det betyder jordbrukaren, att som i sig bedriver näringsverksamhet med yrkesmässigt tillhandahållande av varor och tjänster, inte får räkna in anskaffningar till privatbostaden i sin förvärvskälla. Han får därför inte göra avdrag för den ingående mervärdesskatten på sådana anskaffningar utan skattebelastningen kommer att stanna på honom. Anskaffningar till sådana byggnader ingår i näringsverksamheten, som som ladugård, stall och andra ekonomibyggnader, berättigar dock till avdrag för ingående mervärdesskatt.

Gällande rätt

Handel med begagnade varor, konstverk, samlarföremål och antikviteter

Om konsument, avdragsrätt betalat mervärdesskatt på en vara, på en som utan

för den i den kommersiella handeln, t.ex. genom att sälja den till en

nytt ut företagare handlar med begagnade varor, är varan belastad med mervärsom desskatt. När på nytt säljs skall säljaren redovisa mervärdesskatt på varan hela försäljningspriset. Om inga särskilda föreskrifter medför annat kommer sålunda att delvis ha beskattats dubbelt. varan Från den l november 1995 införs EG-anpassade regler rörande mernya, värdesbeskattningen vid handel med begagnade varor, konstverk, samlarföremål och antikviteter prop. 199495:202. I samband därmed upphävs också de hittills tillämpade reglerna om avdragsrätt för s.k. fiktiv moms. De reglerna är komplicerade och försedda med vissa valmöjligheter för nya de skattskyldiga. Det är här inte möjligt att beskriva annat än huvudlinjema i det regelverk fortsättningsvis skall gälla för bl.a. konst- och antikvitetssom handeln och för auktionsföretagen. Beskattningsunderlaget skall i princip utgöras av en säljares vinstmarginal mervärdesskatten frånrälmad. Auktionshandeln kommer fast försäljningen där sker för räkning att betraktas som återförsäljare. Vinstmarginaannans len kommer i praktiken, liksom hittills, att motsvaras av vad auktionsföretaget sedan köpeskillingen redovisats till säljaren. behåller som provision Från skatteplikt undantas gemenskapsintema förvärv av begagnade varor, konstverk, samlarföremål och antikviteter, om varorna har sålts av en skattskyldig återförsäljare och omsättningen har beskattats i det EG-land där transporten till Sverige påbörjats. Att varan förs in till Sverige utlöser alltså inte någon beskattning här. Vidare skall vid import, dvs. införande från ett land utanför EG, av konstverk, samlarföremål och antikviteter skattesatsen vara 12 %. Med den reducerade skattesatsen att åstadkomma en ordning där det inte skall vara föravses delaktigare för inte skattskyldig att förvärva sådana föremål från en en person skattskyldig återförsäljare i ett EG-land än att importera från ett tredje land.

2.4.6 Beskattning stiftelser och ideella föreningar m.m. av

Stiftelser

Juridiska t.ex. stiftelser, är skattskyldiga endast till statlig inpersoner, som komstskatt; den kommunala beskattningen har upphört. Många stiftelser har sådana allmännyttiga ändamål att deras skattskyldighet enligt reglerna i 7 § 6 lagen om statlig inkomstskatt är begränsad till inmom. komst näringsverksamhet hänför sig till innehav av fastighet och till av som stiftelse skall hänföras till denna kategori skall den ha till rörelse. För att en huvudsakligt ändamål att stärka rikets försvar, främja vård och uppfostran av 87

SOU 1995: 128

barn, stödja undervisning eller utbildning, utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig forskning. I praxis krävs att stiftelsen löpande använder ca 80 % av avkastningen till det allmännyttiga ändamålet. Farniljestiftelser som har samma motsvarande ändamål bundet till viss familj, vissa familjer eller bestämda omfattas inte den inskränkta skattpersoner av skyldigheten. Vissa stiftelser har en ännu mer gynnad ställning. Dessa räknas i 7 § upp 4 mom. lagen om statlig inkomstskatt. De beskattas bara för inkomst av näringsverksamhet som hänför sig till innehav fastighet. I förteckningen av anges akademier och studerandesammanslutnin med obligatoriskt medgar lemsskap, sjömanshus, företagareföreningar och utvecklingsbolag får som eller fördelar statligt stöd till näringslivet, försäkringskassor, arbetslöshetskassor och personalstiftelser med författningsreglerad ställning lång samt en rad namngivna institutioner med anknytning till näringslivet eller allmännyttig verksamhet, t.ex. Nobelstiftelsen, Norrlandsfonden, Stiftelsen Sveriges Nationaldag, Svenska UNICEF-kommittén m.fl. Till följd av 6 § 1 lagen statlig förmögenhetsskatt gäller stifmom. om att telser m.m. som är skattebefriade enligt 7 § 4 lagen statlig inkomstmom. om skatt också är helt befriade från förmögenhetsskatt. Sådana stiftelser m.m. som är inkomstskattebefriade enligt 7 § 6 betalar skatt på förmögenhet mom. som nedlagts i rörelse. Som framgått ovan är vissa stiftelser befriade från arvsskatt och större en grupp av stiftelser befriade från gåvoskatt.

Ideella föreningar

För ideella föreningar finns i Sverige ingen lagstiftning. De betraktas jusom ridiska personer om de har antagit stadgar, har medlemmar och företräds av en styrelse. En ideell förening är enligt 7 § 5 mom. lagen statlig inkomstskatt beom friad från all annan inkomst än inkomst av näringsverksamhet hänför sig som till inkomst av fastighet eller rörelse under förutsättning föreningen har till att huvudsakligt syfte att- utan begränsning till vissa bestämda ekopersoners nomiska intressen främja ändamål i 7 § 6 eller andra all- - som anges mom. männyttiga ändamål som religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller därmed jämförliga kulturella ändamål. Dessutom måste föreningen i sin verksamhet uteslutande eller så uteslutande främja gott som de angivna ändamålen. Medlemskap får inte vägras någon inte med hänom syn till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller syfte särskilda skäl motiverar det. Föreningen skall också bedriva verksamhet en som skäligen svarar mot avkastningen föreningens tillgångar. av Även inkomster från fastighet och rörelse kan vara skattefria om in- 88 komsterna härrör från en fastighet som använts i föreningens verksamhet eller

Gällande rätt

från verksamhet som har naturlig anknytning till föreningens allmännyttiga ändamål eller som av hävd har utnyttjats som finansieringskälla för ideell verksamhet. I den mån en ideell förening har skattepliktiga inkomster medges ett grundavdrag om 15 000 kr. I fråga förmögenhetsskatt gäller samma bestämmelser som för stiftelom ser som inte är familjestiftelser.

U ppgiftsskyldi ghet Även i den mån stiftelser och ideella föreningar inte är skyldiga att lämna självdeklaration är de i regel skyldiga att lämna en särskild uppgift årligen till skatteförvaltningen. I denna skall redogöras för hur förutsättningarna för skattefrihet har uppfyllts samt för in- och utgående tillgångar och skulder och inkomster och utgifter under beskattningsåret.

Skattefria utbetalningar Den som mottar medel från en skattebefriad stiftelse eller ideell förening kan också vara befriad från skatt. Det gäller enligt punkt 2 anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen för utbetalningar från stiftelser som är skattebefriade enligt 7 § 6 mom. lagen om statlig inkomstskatt samt från föreningar som skall främja i samma moment angivna ändamål och uppfyller kraven för skattefrihet i 7 § 5 mom. samma lag, under förutsättning att utbetalningen sker för att främja det allmännyttiga ändamålet. Utbetalningar från familjestiftelser anses som skattepliktigt periodiskt understöd för mottagaren.

Bidrag

2.5.1 Statsbidrag för kulturmiljövård Utan någon större grad av formell koppling till reglerna om skydd för kultumiinnen i KML finns det ett stödsystem med bidrag till underlättande av vård och förvaltning av kulturhistoriskt värdefulla fastigheter. Enligt förordningen 1993:379 om bidrag till kulturrniljövård fåri mån av tillgång till medel statsbidrag lämnas bl.a. till ombyggnad, renovering och underhåll av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse, vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, vård av kulturlandskap och fornlämningar, vissa arkeologiska undersökningar och vissa informationsåtgärder. Bidragen till åtgärder för kulturhistorisk bebyggelse bostadshus och an- — nan bebyggelse lämnas endast för s.k. kulturhistoriska överkostnader, vari - 89

SOU 1995: 128

inräknas kostnader för medverkan av särskilda sakkunniga vid utredning, projektering och utförande av arbeten. Bidrag för bostadshus får också lämnas för grundförstärkning. Bidrag får lämnas endast om det kan antas att bebyggelsen kommer att bevaras för framtiden. Till byggnadsminnen och värdefull bebyggelse inom område som är av kulturhistoriskt riksintresse får bidrag lämnas med högst 90 % av överkosmadema. För övrig bebyggelse av större kulturhistoriskt värde får bidrag lämnas med högst 50 % av överkostnadema. Om det finns särskilda skäl kan dock RAÄ medge större bidrag lämnas. Av anslaget för att bebyggelse skall även ersättning som kan bli aktuell vid byggnadsminnesförklaring utbetalas. Bidrag för vård av kulturlandskap och fornlämningar får lämnas till åtgärder som upprustning av äldre hägnader och överloppsanläggningar, inköp av stängsel, avverkning och röjning samt restaurering ruiner. av De arkeologiska bidragen är av två slag. Dels kan bidrag utgå för arkeologisk undersökning m.m. i fornlämningsområden som berörs kompletteav ringsbebyggelse för bostäder. Vissa särskilda förutsättningar måste föreligga, som att det rör sig om en fornlämning som saknar synligt märke jord, ovan att bebyggelsen är av större allmänt intresse och inte kan anpassas så att fomlämningen inte berörs samt att undersökningskostnaderna är stora. Dels kan bidrag utgå till vissa arkeologiska undersökningar för arbetsföretag som föranleds av myndighets beslut eller tvingande omständighet, annan eller till arbetsforetag som är av begränsad omfattning och det är skäligt att företagaren avlastas kostnadsansvaret för undersökningen. Bidragsystemet administreras av länsstyrelserna på särskilt bemyndigande av Riksantikvarieämbetet. Bidragsbeslut kan inte överklagas. För budgetåret 199596 18 månader är anslaget kulturmiljövård 112 mkr. Av detta belopp har Riksantikvarieämbetet till länen fördelat 50 mkr till byggnadsvård inkl. planering, utredning och infonnation, och 17 mkr till kulturlandskapsvård. För ersättning vid byggnadsminnesförklaring har för Riksantikvarieämbetets egna beslut reserverats 12,5 mkr. Anslaget kulturstöd vilket avser ombyggnad bostadsbebyggelse är på av 240 mkr. Hela beslutsramen har fördelats på länen.

2 5 2 Jordbruksstöd . . Genom Sveriges inträde i EU har stödet till jordbruket förändrats och byggts ut, delvis enligt helt andra principer än tidigare. Stödet är numera ett arealstöd, som är generellt för hela landet, utgår med varierande bemen som ett lopp beroende normalavkastningen i regionen. Stödet kan högst uppgå till 3 700 kr per hektar. Krav ställs på att viss andel marken läggs i träda. av 90 Djurbidrag utgår till köttproduktion i hela landet, och är avsett att täcka in-

Gällande rätt

komstbortfall genom lägre köttpriser som sammanhänger med EU-medlemskapet. Ett kompensationsbidrag samt ett nationellt stöd ersätter det gamla norrlandsstödet. Kompensationsbidraget kan också utgå till vissa mindre gynnade områden i södra Sverige. Det utgår i första hand för betesdjur. Därtill ñnns miljöstöd, dels för bevarande av ett öppet odlingdslandskap, som gäller för hela Sverige. Detta stöd kan utgå till slåttervall, betesvall och naturbetesmark, i Sydsverige med högst 800 kr per hektar för naturbetesmark. I Norrland är stödet förbundet med krav på att betesdjur hålls och kan i gengäld bli högre, högst 2 700 kr per hektar. Miljöstöd kan också utgå till mer speciella ändamål, bl.a. till bevarande av biologisk mångfald och kulturvärden i slåtterängar och naturbetesmarker, och till bevarande av värdefulla natur- och kulturmiljöer i odlingslandskapet. Miljöstödet ersätter tidigare landskapsvårdsersättning och NOLA-ersättning. I stället för personliga avtal med brukarna utgår det speciella miljöstödet till ägarna efter ett schablonsystem där förekomsten och vården av värdefulla delar i kulturlandskapet som stengärdesgårdar, alléer, märgelgravar, fomlämningar och ogödslade slåttermarker är stödberättigade enligt ett poängsystem. Stödet kan också utgå till återställande av våtmarker och skyddszoner. Ett landskap med många alléer, pilevallar och andra läplanteringar kan härigenom få ett betydande bidragstillskott.

3 Bakgrund

I detta avsnitt lämnas en relativt omfattande översikt över framväxten av regler i olika länder och naturligtvis särskilt Sverige för bevarande kulav turminnen i vid mening. I de flesta länder råder det skillnad i olika en avseenden mellan skyddsregler för fasta kulturminnen och rörliga kulturföremål. Diskussionen om regelsystemen har dock ofta förts från utgångspunkter som antingen varit gemensamma från början eller som i efterhand kan ses i ett sammanfattande perspektiv. l Sverige har det sålunda i samband med diskussionen om hur kulturvärdena skulle kunna säkras vid avvecklingen fiav deikommissen också uppmärksammats i vad mån den lösa ñdeikommissegendomen fortsättningsvis skulle kunna hållas samman.

3.1 Kultunninnesskyddets internationella rötter

3.1.1 Skyddet för antikens lämningar Troligen kan man i alla rättsordningar av något format finna åtminstone något exempel på regler som syftar till att säkerställa att lämningar från en äldre tids skapande inte får förstöras utan vidare. Ett av de tidigaste, numera kända sådana exemplen kan hämtas från det sönderfallande romerska imperiet. Kejsare Majorianus utfärdade år 457, kort efter att Rom plundrats vandalerna, av ett edikt av innebörd att alla byggnader som uppförts för offentlig nytta och prydnad skulle vara fredade från antastelse. Statens bortrövade tillgångar skulle återlämnas. Om någonting behövde tas bort från fredade minnesmärken skulle det ske efter senatens prövning och i syfte att därmed kunna pryda eller återställa en annan offentlig byggnad. För domare eller rättstjänare som medgav otillåtna åtgärder utsattes i ediktet hårda straff. Rom och dess betydande antika lämningar har sedan dess blivit föremål för uppmärksamhet i ett flertal regelverk. Stadens första kodificrade egna, statuter fastställdes 1363 och innehöll i artikel 191 ett absolut förbud mot att inom stadens område förstöra eller låta förstöra någon av dess antika byggnader. Senatom tillhölls att beivra brott mot förbudet och varken senatorn eller någon annan kunde vid äventyr av dryga böter medge något undantag. - — Sedan påvama återkommit till Rom utfärdades regler i konsernya samma verande syfte, främst en bulla från 1462, i vilken föreskrevs förbud också mot utgrävning av antika reliker. Under Rafaels tid custos över Roms som byggnadsminnen vidtogs kraftiga åtgärder som i vissa fall fick riktas även

SOU 1995: 128

mot påvens egna ambitioner att undanröja äldre bebyggelse i syfte att förverkliga omgestaltningen av Petersdomen. De påvliga reglerna riktade sig inte endast mot förstörelse av de fasta minnesmärkena. Så tidigt som i ett brev från Petrarca till stadsföreståndaren Cola di Rienzi från 1340 togs frågan upp om förbud mot att konstnärliga verk fördes ut ur staden, och i det nyssnämnda ediktet från 1462 bekräftades också denna aspekt av förbudet. Exportförbudet fördes vidare i edikt från både 1600- och 1700-talet och kom att utmejslas vidare i två edikt från början av 1800-talet. Det första av dessa, Doria-Pamphill-ediktet av 1802, förbjöd utförsel från Rom eller Kyrkostaten av statyer, reliefer eller liknande arbeten, föreställande människor eller djur och förfärdigade av marmor, brons, elfenben eller annat material, eller grekiska eller romerska målningar eller mosaiker eller etruskiska vaser samt ytterligare föremål enligt en lång lista över andra antika konstverk, avslutad med arkitekturfragment. Längre fram i ediktet förbjöds export även av konstverk från renässansen. Handel med de angivna föremålen fick ske fritt i Rom och med tillstånd inom övriga delen av Kyrkostaten. I artikel 17 ålades privata ägare till de föremål som ediktet omfattade att upprätta och inlämna förtecknin gar över egendomen, vid äventyr att föremål som inte togs upp på listan ansågs förverkade. Vid årliga inspektioner skulle tillses att föremålen inte hade skingrats. I 1820 års Pacca-edikt upprepades i ännu mer utarbetad detalj de tidigare föreskrifterna. En särskild kommission för förvaltning och tillsyn av bestämmelserna inrättades. Den nyheten tillkom att om flyttning av kulturföremål från Rom till någon av Kyrkostatens provinser medgavs, så skulle en avgift om 20 % av det värde som kommissionen åsatt föremålet tas ut. Kyrkostatens regler kom att få genomslag i andra italiska statsbildningar. De antika konstskattema och de renässansskapelser som ofta tillkommit under inflytande av antikens ideal kom sålunda att omfattas av ett någorlunda enhetligt regelsystem på hela den italienska halvön. Detta system vilade på följande grunder. Skyldighet förelåg att inventera och förteckna föremål och samlingar. Staterna tillförsäkrade sig inlösens- eller förköpsmöjligheter. Export till främmande territorium medgavs i princip inte. Sedan de italiska staterna förenats till ett konungarike år 1861 igångsattes arbete med att omvandla de olika regionala och lokala föreskrifterna till nationell lag, med bevarande dock av en regional förvaltningsorganisation. Ett 1872 framlagt lagförslag antogs inte förrän 1902. Den nya lagen förutsatte att ett nationellt inventarium upprättades, men detta arbete är än i dag långt från sin fullbordan. En reviderad lagstiftning antogs därefter år 1909. Den lagen omfattade såväl fast som lös egendom, men inte byggnader och konstverk av levande konstnärer eller yngre än 50 år. Offentlig och kyrklig egendom samt vissa sammanslutningars egendom förklarades inte kunna avhändas. Enskild egendom kunde också ställas under avyttringsförbud. De offentliga organen fick inlösens- och förköpsrätt. Det generella exportförbudet bestod, men till-

Bakgrund

stånd kunde beviljas. Föremål som fick exportlicens kunde ändå förköpas. En progressiv exportavgift om 20-40 % av värdet togs ut.

3.1.2 Nationella självständighetssträvanden

En stor del av det territorium som en gång upptagits av den grekisk-romerska kulturkretsen låg sedan tidig medeltid under de turkiska sultanemas välde. När detta under 1800-talet började upplösas och ersättas av självständiga statsbildningar kom dessa också att driva en egen kulturskyddspolitik. I det år 1832 självständiga Grekland antogs 1834 kulturminneslag, vari proklameen rades att alla antika föremål i Grekland skulle anses som alla helleners gemensamma nationalegendom, om de vore utförda av det grekiska folkets förfader. Däri inbegreps även tidig kristen konst och konst från medeltiden. Lagens skyddsinstrument utformades efter detta radikalt nationalistiska synsätt och kom alltså att vara långtgående i förhållande till privata ägarintressen. Dessa kan sägas ha reducerats till en rätt att inneha och under uppsikt- vårda hela nationens egendom. Skyldighet for ägare att deklarera sitt innehav och förbud mot export ingick som element i skyddsregleringen. Behovet av en nationell kontroll kan sägas ha accentuerats det stora inav tresse som västerländska arkeologer visade för antikens kultur från 1700-talet och framåt. Utgrävningar ställdes därför under tillståndsplikt och tillsyn. Detta skyddsinstrument förekom redan på ottomansk tid, tillstånd bevilmen jades liberalt och även export av fynden medgavs generöst, såvida det rörde sig om föremål från tiden före den muslimska erövringen. Ett exempel är den berömda Panhenon-frisen, som med tillstånd den dåvarande ottomanska av militärregeringen fördes till England i början 1800-talet. av Egypten antog år 1879 en egen kulturminneslag, i likhet med den som grekiska byggde en mycket stark nationell ambition att bevara kulturskatterna i landet. Liknande lagstiftningar tillkom i de andra, tidigare ottomanska landområdena. I Turkiet självt skärptes lagstiftningen i slutet 1800-talet till av ett generellt verkande skydd mot såväl utgrävningar export. som Den nationella reorganisation som följde på Versailles-freden ledde till att de nya europeiska staterna, t.ex. förbundsrepubliken Österrike, det självständiga Ungern, Tjeckoslovakien och de baltiska staterna antog sina egna kulturminneslagar.

SOU 1995: 128

3.1.3 De franska skyddsprinciperna

När den franska revolutionen bröt ut var landets enormt rika konstskatter samlade hos kungen, adeln och hos de kyrkliga och akademiska institutionerna. Den konfiskation och nationalisering som följde med revolutionen fick

motsägelsefulla effekter. Den emigrerande adeln hann föra med sig betydande

föremål. Feodalismens minnesmärken skulle enligt utryckligt dekret förstöras och dekretet verkställdes i stor omfattning. Samtidigt verkade särskilt tillsatta kommissioner för att inventera och skydda landets konstskatter. Grunden lades till de samlingar som numera återfinns Louvren, Cluny-museet och Nationalbiblioteket. Revolutions- och napoleonkrigen medförde betydelsefulla omflyttningar av kulturskattema mellan Frankrike och de övriga inblandade länderna. Författare som Châteaubriand och Hugo pläderade för en reorganisation av det franska kulturskyddet. På 1830-talet inleddes åter arbetet med att systematiskt inventera och skyddsklassa kulturegendom. Arbetet inleddes med offentliga byggnader och andra fasta minnesmärken, men gick sedan vidare med privatägd fast egendom och småningom även rörliga kulturföremål. År 1841 tillskapades möjligheter att expropriera kulturegendom i skyddssyfte. 1887 antogs en mer omfattande kulturminneslag. Den ersattes 1913 av den fortfarande gällande lagen om historiska minnesmärken. Det franska systemet kom sålunda redan under 1800-talet att bygga på en individuell bedömning av vilken egendom eller vilka föremål som bör skyddas. Egendomen klassas vilket innebär att den införs i registret över klas- , sade föremål och att bestämda rättsverkningar knyts till innehavet och förvaltningen. Överlåtelse får inte ske föregående anmälan. Reparation, utan restaurering eller annan ändring kräver tillstånd. Export är förbjuden. Sedan 1927 finns en komplementerande klassning, benämnd inskrivning, med mindre långtgående verkningar gentemot ägaren. I lagstiftning från 1920-talet har också bestämts att den franska konst- och antikvitetshandeln skall stå under statlig auktorisation. Staten har förköpsrätt

till föremål som säljs vid offentliga auktioner.

En särskild skyddslagstiftning finns för arkeologiska fynd. Denna fungerar oberoende av klassning. Det franska systemet, särskilt klassningsprincipen, har fått efterföljare i många andra länder, t.ex. Spanien, Portugal, Rumänien och Estland. På byggnadsvårdens område kan man även räkna Danmark, Norge och Sverige till länder som påverkats av de franska idéerna. En närmare redogörelse för nu gällande regler i Frankrike finns i avsnitt 4.6.

Bakgrund

3. l .4 Storbritannien

Liksom i Frankrike har krig och inre oro haft stora konsekvenser för beståndet av kulturföremål i Storbritannien. En av historiens mest betydelsefulla konstsamlingar var den som sammanbragtes av kung Karl Den såldes ut av Cromwell. Imperietiden medförde att stora kulturskatter samlades i landet och att många betydelsfulla byggnadsverk uppfördes for att hysa samlingarna och deras innehavare. England har också genom sin långa och framgångsrika funktion som ett centrum för handel med konst- och antikviteter fungerat som en magnet i förhållande till omvärldens förråd av konstskatter. Markägamas starka ställning i det brittiska politiska systemet innebar länge att det fanns ett starkt motstånd mot statliga lagstiftningsinsatser. Först mot slutet av 1800-talet antogs lagregler i syfte att stärka kulturskyddet. Dessa innebar att ett ganska försiktigt arbete med att utvälja arkeologiska och arkitektoniska minnesmärken inleddes. Urvalet syftade mindre till att införa restriktioner för ägarna än till att vara underlag för statliga insatser till förmån för ägarnas egna frivilliga vård- och bevarandeinsatser. Sedermera kom mer omfattande program för inventering av fornminnen och byggnadsminnen att antas och mer bestämda rättsverkningar att knytas till de utvalda objekten. En typiskt brittisk bevarandelösning för såväl fast som lös egendom representeras av National Trust, som ursprungligen bildades i början detta sekel av och vars status med bl.a. skattemässiga fördelar bekräftats i lag- - - senare stiftning. National Trusts uppgift är att tillvarata sådan egendom med kultureller naturvärde som antingen donerats eller testamenterats till stiftelsen, eller som kunnat inköpas för donerade medel. I princip tas inte bara tärande delar av en kulturegendom emot; den närande delen bör också följa med donationen. Nuvarande ägare kan få sitta kvar med eller mindre inskränkt mer nyttjanderätt tills ett mer definitivt tillträde aktualiseras. National Trust-idén har med större eller mindre likheter i förhållande till förebilden överförts till andra engelskspråkiga länder, bl.a. USA och Kanada. Ett komplicerat förhållande uppstod under det sena 1800-talet med fortsättning fram till våra dagar mellan de engelska konstsamlarna och det ekonomiskt allt starkare USA. Oron för att landets konstskatter hotades av skingring ledde till att en fond, National Arts Collection Fund, bildades år 1903 för att säkerställa de statliga möjlighet att förvärva konstmuseernas verk. I första hand för att motverka valutaspekulationer, men med verkan också

för handeln med kulturföremål antogs 1939 tullagstiftning med krav på till-

stånd för export av mer betydande kulturföremål. Lagstiftningen den ger ansvarige ministern ett stort mått av diskretion i fråga om omfattningen av exportprövningen. Systemet innebär att ministeriet- innan exportansökningsfrågan avgörs ger en frist för museer och institutioner i Storbritannien att lämna inköpsanbud det aktuella föremålet i nivå med ett pris bedöms som 97 4 15-1352

SOU 1995: 128

skäligt av en särskild expertnämnd. Vägrar ägaren att sälja till det bedömda priset kan exportansökningen avslås. Säljer han faller givetvis exportproblemet. Framkommer inget skäligt anbud, anses exportansökningen inte kunna avslås. Det brittiska systemet för exportprövning har utgjort direkt förebild för den exportreglering som antogs i Kanada år 1975 och senast i Danmark år 1987. En närmare redogörelse för aktuella brittiska regler finns i avsnitt 4.8.

3.1.5 Socialistiska lösningar Den revolutionära regering tillträdde i Österrike efter habsburgmonarkins som fall införde ett generellt förbud mot både export och överlåtelse av kultur-

foremål. Åtgärden var ett svar på en betydande utförsel i spåren av krigsårens

omvälvningar, den kunde i sin generella form inte upprätthållas. Överlåmen telseförbudet avskaffades redan år 1923 och exportregleringen har mildrats åtskilligt. I Sovjetunionen tillämpades också ett generellt exportförbud, som dock har kunnat genombrytas i vissa fall. Ett reglemente utfärdades 1928 av den sovjetiska tulladministrationen. Utlänningar kunde få exporttillstånd för föremål som inköpts i statens kontor för försälj ning av antikviteter och detta organ självt var också undantaget från förbudet. Levande sovjetiska konstnärers verk kunde också få föras ut. I övrigt gällde i princip ett absolut exportförbud for arkeologiska föremål, ikoner från fore 1700-talet samt andra antikviteter från före 1800-talet eller i vissa fall 1850. I senare exportordningar har tidsgränsen för föremålens ålder fästs vid årtalet 1942. Den sovjetiska ordningen kom också att påverka lagstiftningen i de stater som kom under dominans av Sovjetunionen under och efter andra världskriget. I flera fall lever dessa regler kvar ännu i dag, fastän den socialistiska egendomsordningen inte består.

3.2 Kultunninnesskyddets utveckling i Sverige

3.2.1 De tidigaste reglerna

Det kanske tidigaste exemplet på en författningsmässig reglering av skyddet för minnesmärken återfinns i 1571 års kyrkoordning, utarbetad av ärkebiskopen Laurentius Petri, antagen vid koncilium i Uppsala året därpå och sedermera bekräftad vid Uppsala möte år 1593. Författningen, som avsåg att reglera statsmaktens överhöghet över kyrkan, placerade ansvaret för kyrkobyggnaderna och kyrkomas inventarier på biskoparna och särskilda sysslo-

Bakgrund

män. Dessa skulle svara för årliga inventeringar och ersätta de skador och brister som uppkommit genom försummat underhåll. Tidpunkten då ett systematiskt inhämtande av kunskap om den svenska forntiden började kan väl inte säkert bestämmas. Den förste riksantikvarien Johannes Bureus fick redan 1599 i uppdrag att resa runt i landet för att uppteckna runstenar och det torde också ha varit han som personligt uppdrag av Gustav Adolf författade det memorial för riksantikvariema Bureus - utsågs som en av tre vilken utfärdades 1630. Denna författning innehöll - en omfattande instruktion om eftersökning och dokumentation av dhe allehanda gamble monumenter och saker som fädhemeslandet kan blifwa illustrerat mcdh. Det med stor energi genomförda insamlandet uppgifter minav om nesmärken av olika slag fick en särskild betydelse för att belägga att den nya stormakten var grundad inte bara på skicklig krigskonst och diplomati, utan även på ett storslaget historiskt arv. På initiativ av Magnus Gabriel de Gardie inrättade Karl XI:s fönnyndarregering 1662 en professuri antikvitetema i Uppsala. Förmyndarregeringen lät också år 1666 utfärda den första kulturminneskyddsförfattningen: Kongl: Maijtzs Placat och Påbudh Om Gamble Monumenter och Antiquiteter. Däri stadgades förbud mot att skada eller ändra fornlämningar olika slag enligt av en närmare uppräkning. Skyddet avsåg även de kyrkliga minnesmärkena: kyrkobyggnader, klosterbyggnader, gravvårdar och inventarier, vidare se avsnitt 3.2.3. Lämningarna var på detta sätt inte bara fredade; de skulle också vårdas. Konungen hävdade i plakatet överhöghet eller regalrätt till de forntida lämningarna, åtminstone de fanns på krono- och skattejord. Beträffande som frälsejorden får saken anses mer oviss. Plakatet kan i detta hänseende anses vara grunden för det senare betraktelsesättet att fomlämningarna utgör ett slags servitut på marken till förmån för det allmänna.

3.2.2 Fornlämningar och fornfynd Det regalrättsliga synsättet präglade också 1684 års plakat angående allehanda gammalt hittemynt och fynd uti guld, silver, koppar och metallkärl, samt andra rara stycken, som mycket uppfinnes och undandöljes. Plakatet återgick på medeltida regler, kodiñerade i tjuvabalken i Kristoffers landslag. Enligt dessa skulle fynd, till vilka äganderätt inte kunde styrkas, anmälas och tillkomma kungen till två tredjedelar medan den återstående tredjedelen tillföll upphittaren för bottenfynd gällde en hälftendelningsprincip överenssom stämmer med romerskrättsliga regler. I 1734 års lag förbättrades lösensumman för hembudspliktiga ädelmetallfynd till fulla värdet plus en åttondel 48 kap. 2 § missgärningabalken. Om kronan inte löste, tillföll fyndet upphittaren. Lagreglerna kompletterades och straffsanktionerades i en förordning år 1755. av

SOU 1995: 128

I 1828 års förordning angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande upprepades med någon mindre utvidgning de äldre bestämmelserna hembudsplikt för fomfynd. De fasta fomlärrmingarnas skydd bekräftades om också och preciserades med en ny uppräkning av lämningar som åtnjöt skydd. I denna författning reglerades också möjligheten för markägare att få tillstånd att ta bort fornlämningar, om dessa utgjorde hinder mot byggnadseller odlingsföretag. En ersättningsrätt infördes för vägrade tillstånd. Vitterhetsakademin gavs rätt att besikta och dokumentera en fornlämning som skulle få tas bort. 1828 års förordning ersattes av en ny förordning l867:7l angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. I denna befästes det generella, och direkt på författningen grundade skyddet för fomlämningama, samt reglerades ytterligare Vittterhetsakademins rätt att undersöka och dokumentera sådana lämningar som ändå med tillstånd skulle få tas bort. Reglerna om anmälnings- och hembudsplikt för fomfynd bestod i huvudsak oförändrade. En förordningsändring 1873 undantog bronsfynd från hembudsplikt. Genom ytterligare en förordningsändring 1886: 19 modemiserades uppräkningen av skyddade fornlämningar och kompletterades med övergivna boplatslämningar. I ett förslag SOU 1922:12 till lag angående kulturminnesvård av den s.k. Fornvårdsminneskommittén föreslogs i stort oförändrade regler för fasta fornlämningar och fomfynd. Helt nya principer föreslogs däremot för skyddet övriga lösa kulturföremål, en redogörelse följer i avsnitt 3.2.6. av varom Förslaget genomfördes inte. Ett nytt förslag framlades i betänkandet SOU 1938:60 med förslag till reviderad fomminneslagstiftning Även i detta förslag föreslogs de bem.m. stående principerna föras vidare, kulturskyddet stärktes i förhållande till men

markägarna. Ägares ersättningsrätt inskränktes. Dessutom föreskrevs att det

arbetsföretag som skulle kunna föranleda att tillstånd lämnades till ingrepp i fornlämning skulle för kostnaderna för särskild undersökning av en svara fomlämningen eller för särskilda åtgärder för dess bevarande. Fornfynd påträffas i fast fornlämning och som har samband med som en denna, förklarades i lagförslaget vara kronans egendom. Andra fornfynd, dvs. än 100 år gamla föremål som saknar ägare, och som påträffas utan mer känd fornlämning, skulle liksom tidigare tillfalla upphittasamband med en ren. Denne skulle, också liksom tidigare, vara skyldig att anmäla och hembjuda fyndet till kronan, men endast om fyndet helt eller delvis bestod av guld, silver eller koppar. Förslaget kom i allt väsentligt att genomföras i lagen 1942:350 om fornminnen. Regleringen i den lagen har sedermera -i refererade delar i stort sett oförändrad influtit i 2 kap. KML. Det kan dock nämnas att gruppen — anmälnings- och hembudspliktiga fomfynd utvidgats till att omfatta även fö-

Bakgrund

remål av brons eller annan legering med koppar samt fynd som består av två eller flera föremål som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans depåfynd.

3.2.3 Kyrkorna och de offentliga byggnaderna

Som nämnts etablerades en viss statlig kontroll över kyrkobyggnader och kyrkliga inventarier i 1571 års kyrkoordning och bekräftades senare i 1666 års plakat och påbud. l 1686 års kyrkolag infördes bestämmelser som gjorde kyrkobyggandet beroende av kungligt tillstånd 27 kap. 1 § och som innebar förbud mot avyttring av kyrkliga inventarier 26 kap. 6 §. Oavsett om bestämmelserna från början var avsedda att främja antikvariska intressen, kom de successivt att få en sådan betydelse. Inledningsvis utövades tillsynen över det kyrkliga byggnadsväsendet av landshövdingarna. I ett kungligt brev år 1759 utfärdades emellertid bestämmelser om granskning av kyrkobyggandet genom en central statlig myndighet. Genom 1776 års förordning de om publika byggnaderna lades tillsynen generellt över offentligt byggande på det år 1772 inrättade Överintendentsämbetet, medan besluten skulle stadfästas av Kungl. Majzt. I förordningen ägnades också uppmärksamhet privatpersoners inventarier i kyrkorna epitañer m.m., så att sådana inventarier inte skulle tillåtas förfula kyrkorummen. Tillsyns- och tillståndsfunktionerna kom att delas så att främst de tekniska och ekonomiska frågorna handhades Överintendentsämbetet medan den av kulturhistoriskt inriktade kontrollen, särskilt med avseende de kyrkliga inventariema, lades på den 1786 reorganiserade Vitterhetsakademien, vari riksantikvarien var sekreterare ex officio. I 1828 års förordning om forntida minnesmärken föreskrevs en allmän inventering av rikets kyrkor, vilken utfördes under de kommande två åren. I förordningen upprepades i huvudsak redan gällande regler om kyrkliga inventarier. Bestämmelserna utvecklades utan större saklig ändring i 1867 års förordning med samma namn. I 9 § upptogs ett förbud mot nedbrytning, förändring eller användning för annat ändamål av äldre kyrkor med tillhörande byggnader samt gravvårdar och andra fasta minnesmärken utan föregående prövning av Kungl. Majzt. I 10 § förbjöds avyttring rörligt gods utan av kungligt tillstånd. Runstenar som hotades av nötning skulle flyttas, om nödvändigt med bistånd av Vitterhetsakademin. Kyrkklockor fick dock avyttras efter hembud till kronan och även omgjutas, om de först dokumenterades. Bestämmelserna gällde inte privatägda kyrkliga inventarier. I en kungörelse 1913 föreskrevs att kyrkliga inventarier inte skulle få avföras ur det inventarium över befintlig lösegendom som enligt lag skulle finnas vid varje kyrka, utan medgivande av riksantikvarien. Sammanfattande regler för både kyrkliga kultunninnen och offentliga byggnader i övrigt meddelades i kun görelsen 1920:744 med föreskrifter rö- 101

SOU 1995: 128

rande det offentliga byggnadsväsendet, vilken författning ersatte 1776 års förordning. Kungörelsen innehöll detaljerade regler för förberedelse och granskning av statliga och andra allmänna byggnadsprojekt och föreskrev att offentliga byggnader skulle vårdas och underhållas omsorgsfullt. Offentliga byggnader, som på grund av kulturhistoriskt eller konstnärligt värde var att betrakta som minnesmärken, fick ändras endast om det var nödvändigt och med respekt för byggnadens värde. Borttagna delar skulle bevaras på lämpligt

sätt. Ritningar skulle insändas till Byggnadsstyrelsen som 1918 efterträtt Övcrintcndentsämbctet och riksaritikvarien. Det enligt dessa föreskrifter rela-

tivt svaga skyddet kunde dock skärpas genom att Kungl. Majzt på förslag av Byggnadsstyrelsen bestämde att en offentlig byggnad skulle i egenskap av byggnadsminnesmärke åtnjuta särskilt därefter lämpad omvårdnad. Sådana byggnader skulle uppföras på förteckning och fick inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd rivas, överlåtas, flyttas, ändras eller användas till ändamål som förrninskade dess värde. För slotten och andra särskilt kvalificerade byggnadsverk skulle slottsarkitekt förordnas. De första byggnadsminnesmärkena beslutades 1935, och en tryckt förteckning över dem utgavs samma år. För de kyrkliga kulturminnena infördes genom 1920 års kungörelse en delvis ny reglering. Kyrkobyggnader, inbegripet kapell, gravkor, klockstaplar och församlingshus, samt utvidgningar av kyrkogårdar och begravningsplatser fick inte förberedas eller tas i bruk utan föregående samråd med Byggnadsstyrelsen och Riksantikvarien samt beslut av Kungl. Maj:t. Detsamma gällde överlåtelse eller användning för annat ändamål av kyrkobygg-

nader. Ändring av byggnaden krävde Riksantikvariens tillstånd.

Bestämmelserna om kyrkliga inventarier omarbetades i förordningen 1942:929 angående vården av vissa kyrkliga inventarier. Förordningen innehöll en exemplifierande uppräkning av särskilt vanliga slags inventarier, som, oavsett om de befann sig i kyrkas hus eller på en kyrkogård, inte utan regeringens tillstånd fick överlåtas till Överlåtelseförbudet gällde inte annan. privatägda kyrkliga inventarier. I varje församling skulle finnas förteckning

över inventariema. Inventering skulle ske vid kyrkoherdebyte och visitation.

Inget föremål fick avföras från förteckningen utan riksantikvariens medgivande och inte heller repareras, ändras eller flyttas utan sådant samtycke. Kyrkoherden och kyrkvärdarna skulle väl vårda förtecknade föremål. Under 1950- och 1960-talen ändrades eller påverkades regelsystemen på olika sätt. Bygglovsplikt infördes för kyrkobyggnader. Tillståndsplikten i vad avser kyrkogårdar och begravningsplatser överfördes till gravrättslagstiftningen och lades senare under länsstyrelserna. Kvar under Riksantikvarieämbetets prövning blev kyrkotomtema, ett nytt begrepp som avser områden runt en kyrka som inte är begravningsplats. Riksantikvarieämbetet övertog från Byggnadsstyrelsen helt den kulturhistoriskt motiverade tillsyns- och tillståndsfunktionen enligt 1920 års kungörelse. Riksantikvarieämbetet övertog också regeringens beslutsfunktioner beträffande kyrkorna.

Bakgrund

I det sålunda förändrade regelsystem som med vissa ytterligare ändringar överfördes från 1920 års kungörelse och 1942 års förordning till KML fr.o.m. år 1989 hade Riksantikvarieämbetet sålunda det samlade ansvaret beträffande kyrkobyggnader, kyrkotomter och kyrkliga inventarier, medan länsstyrelserna hade ansvaret för begravningsplatsema och de inventarier som finns där. Byggnadsminnesmärkena enligt 1920 års kungörelse blev statliga byggnadsminnen enligt förordningen 1988: 1229 om statliga byggnadsminnen m.m.

3.2.4 Privatägda byggnader Behovet av att skydda privatägda byggnader och andra arkitektoniskt värdefulla verk, som fortfarande var i bruk och alltså inte kunde skyddade anses enligt reglerna om fornlämningar, framhölls i Fomminnesvårdskommittens förslag till lag angående kulturminnesvård m.m. SOU 1922:12. Icke statliga, mer än 50 år gamla byggnader och byggnadsdelar, vars bevarande bedömdes utgöra ett allmänt intresse skulle enligt förslaget kunna registreras av Kungl. Maj:t. För byggnader m.m. som inte tillhörde kommun eller landsting skulle för registrering fordras ett synnerligen stort kulturhistoriskt värde. Registreringen skulle medföra viss tillståndsplikt för rivning och ändring av byggnaderna; för de privatägda byggnaderna inskränkte sig dock restriktionen till att motsvarande åtgärder inte skulle få utföras under 90-dagarspeen riod efter anmälan till riksantikvarien, som också skulle beredas möjlighet att undersöka och avbilda byggnaden i berörda delar. Förslaget kom aldrig att läggas fram för riksdagen. Ett nytt förslag framlades av Kulturminnesvårdssakkunniga i betänkandet SOU 1938:60 Reviderad fomminneslagstiftning Förslaget, m.m. som byggde på den motsvarande regleringen för naturrninnen, var i likhet med denna beroende av att ägaren lämnade sitt samtycke till de inskränkningar dispositionsrätten som skulle kunna beslutas. Genom lagen 1942:354 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader gavs länsstyrelserna möjlighet att med samtycke både riksantikvarien av och fastighetsägaren utfärda skyddsföreskrifter för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Sådana föreskrifter fick innehålla att byggnaden inte riksanutan tikvariens samtycke fick rivas, ombyggas eller förändras eller repareras. Även område däromkring skulle stå under motsvarande skydd. På ett grund av skyddsföreskriftemas servitutsliknande verkningar skulle dessa inskrivas. Utan fastighetsägarens samtycke kunde sålunda inga skyddsföreskrifter beslutas. Denna ordning ändrades inte förrän genom lagen 1960:690 om byggnadsminnen. Genom denna lag blev det möjligt att- visserligen inte utan föregående förhandlingar med fastighetsägaren ändå dennes vilja — mot anta skyddsföreskrifter. Fastighetsägaren tillforsäkrades dock rätt till ersättning en 103

SOU 1995: 128

för den skada som kunde uppstå genom att pågående användning av byggnaden avsevärt blev försvårad genom skyddsföreskriftema. Byggnadsminnesreglema har undergått vissa förändringar, bl.a. i det avseendet att länsstyrelserna övertagit riksantikvariens beslutsrätt i ärendena. Med vissa yttterligare ändringar överfördes reglerna i byggnadsminneslagen 1988 till KML. Förvaltningsfrågorna för byggnadskomplex som slott, herrgårdar och industriminnen övervägdes av Utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer i rapporten SOU 1991:64 Att förvalta kultumiiljöer. Utredningen föreslog vissa lättnaderi bostads- och stiftelsebeskattningen samt ett underlättande av stiftelsebildningar för bevarandeändamål. Inga förslag till ändrade skyddsregler framlades. Rapporten har inte remissbehandlats.

3.2.5 Fideikommissen Svenska fideikommiss bildades främst under senare delen av 1600-talet och under l700-talet. 1810 förbjöds stiftandet av fideikommiss i fast egendom och 1930 i lös egendom. De fideikommiss som då fanns berördes dock i princip inte förbuden. Frågan om de bestående fideikommissens avveckav

ling började diskuteras redan mot slutet av 1800-talet, medan följderna från

kulturminnessynpunkt först synes kommit till uttryck i en skrivelse från riksdagen 1914, vari begärdes att frågan om fideikommissens avveckling skulle utredas. I skrivelsen erinrades att ñdeikommissinstitutionen bidragit till att om samlingar av historiskt, konstnärligt eller vetenskapligt värde kunnat hållas och att detta var ett önskvärt förhållande som utredningen borde samman, ägna särskild uppmärksamhet. Ett lagutkast framlades därefter 1919 som endast avsåg avveckling av fideikommiss i fast egendom och kapital och sådana inventarier som hörde ihop med brukandet av egendomen. Annan lösegendom skulle alltså kunna bestå som fideikommiss, och avvecklingen skulle därmed inte behöva hota kulturvärden. Jordkommissionen behandlade avvecklingsfrågan för fideikommissen i ett principutlåtande år 1923 SOU 1923:40. Kommissionen föreslog att försäljning av ñdeikommissjord inte bara skulle kräva statsmakternas godkännande, utan staten skulle också ha förköps- och inlösensrätt. Angående kulturvärdena framhöll kommissionen att fideikommissens mangårdar jämte omgivande trädgårds- och parkanläggningar från kultursynpunkt utgjorde en tillgång för nationen som krävde särskild omtanke av staten vid fideikommissens upplösning. Staten skulle vid sin granskning av försäljningsärenden granska köparens lämplighet, och av köpeskillin när mindre viktiga delar av egendomen såldes skulle kapital kunnas avsättas till vård av de värdefullare delarna. I sista hand skulle staten kunna utöva sin inlösensrätt.

Bakgrund

1935 avlämnades en promemoria SOU 1935:50 med utkast till lag om avveckling fideikommissen. Även i denna promemoria togs frågan fiav om deikommissens kulturvärden upp. Samlingarna och värdet av att de bibehölls i sin ursprungsmiljö uppmärksammades. Det allmännas åtgärder borde begränsas till de fall då det var fråga om särskilt värde från historisk, vetenskaplig eller konstnärlig synpunkt. Det borde också ligga i släktens intresse

egendomen inte skingrades. Lösningen i det enskilda fallet kunde variera,

att närmast aktuellt var bildande av stiftelser innefattande egendom och medel för egendomens vård. Det allmänna skulle ha särskilda befogenheter i fråga om samlingar. Det påpekades att ändamålet med fideikommisset inte bara var ekonomiskt utan att det var just garantin för sammanhållande och vård som varit grund för att bilda fideikommiss. Föremålsbestånd hopbragta av tidigare generationer borde komma även framtida släktled till godo. Beträffande byggnader och parkanläggningar såg större svårigheter att föreslå särskilda lösningar för man bevarande. Dessa kunde inte urskiljas från den ekonomiska verksamheten och försökte man detta skulle resultatet lätt bli en övergång från en levande kulturmiljö till en musealt bevarad, svår att finna någon användning för. Byggnadsskyddet ansågs också som en del i ett större problem som gällde fasta kulturminnens skydd överhuvudtaget. Det föreslogs att för ñdeikommiss som innehöll värden av särskilt intresse från historisk, vetenskaplig eller konstnärlig synpunkt ett statligt organ skulle försöka finna samförståndslösningar för bevarande. Om samförståndslösningar inte kunde uppnås skulle tvångsvis stiftelsebildning kunna komma i fråga, omfattande samlingen och ett visst belopp för dess vård. Inlösen angavs också som en yttersta möjlighet. Möjligheten att tvångsvis skydda samlingar fick avsevärd remisskritik. Vid den fortsatta beredningen inom Justitiedepartementet under 1940-talet av fideikommissfrågan underkändes idén om tvångsvisa stiftelser för förvaltning av samlingar, medan inlösensrätt ansågs böra finnas. Inlösensumman borde begränsas till den hembjudna egendomens saluvärde inom landet i odelat skick. Den 1942 tillkomna lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader gav en möjlighet till frivilligt byggnadsskydd. Detta skydd föreslogs vid avveckling av fideikommiss kunna genomföras utan ägarens medgivande. För att få resurser för ett bevarande av den värdefulla egendomen föreslogs en avgift som skulle tas ut av alla fideikommiss som avvecklades. Av giftsskyldi gheten ansågs rimlig eftersom frdeikommissavvecklingen tillförde intressentema fördelar då de fick sin egendom med äganderätt. En avgift på 5 % diskuterades och beräknades ge en fond i storleksordningen 10 miljoner kr i dåtida penningvärde när alla fideikommiss avvecklats. 1952 tillkallade Kungl. Majzt särskilda sakkunniga som under namnet Fideikommissutredningen avgav betänkandet SOU 1959:40 Avveckling av fideikommissen. Efter remissbehandling och lagrådsgranskning framlade re-

SOU 1995: 128

geringen därefter i proposition 1963:5 förslag till en lag om avveckling av fi-

deikommiss, vilket förslag antogs riksdagen. Lagen, som trädde i kraft

av den 1 januari 1964, har beskrivits i avsnitt 2.2. I avsnitt 3.3 lämnas närmare uppgifter om hur avvecklingen av ñdeikommissen har framskridit.

3.2.6 Annan lös egendom än fornfynd och kyrkliga inventarier. Exportkontroll Fornminnesvârdskommittén 1921 Fornminnesvårdskommitténs år 1921 avlämnade förslag SOU 1922:12 till lag angående kultunninnesvård innehöll, som delvis beskrivits, ett system med skydd byggt på registrering av de minnesmärken och kulturföremål som av vetenskapliga eller andra grunder bedömdes vara särskilt betydelsefulla. Förslaget, som bl.a. innebar att registreringsbesluten skulle fattas av Kungl. Majrt, genomfördes inte.

Sigurd Erixons förslag 1927 I en skrivelse till chefen för Ecklesiastikdepartementet anmälde intendenten vid Nordiska museet Sigurd Erixon i februari 1927 en omfattande, pågående utförsel av gamla allmogemöbler och andra äldre kulturföremål. Enligt Erixons mening kunde endast ett exportförbud vara verksamt för att hejda den ogynnsamma utvecklingen. I avvaktan på en permanent reglering i en kulturminneslag, borde exportförbudet införas snarast och gälla alla kulturföremål i vid bemärkelse som var äldre än 50 år. Riksantikvarien utarbetade ett författningsförslag grundval av Erixons till honom remitterade skrivelse. Förslaget innebar att kulturföremål som var äldre än 50 år inte skulle få exporteras utan tillstånd av en särskild licensmyndighet, men bl.a. Generaltullstyrelsen anförde betänksamhet från kontrollsynpunkt med ett så generellt utformat exportförbud.

I927 års kungörelse En proposition 1927:249 utarbetades inom Handelsdepartementet med hemställan om riksdagens yttrande över en till propositionen fogad kungörelse 1927:129. Genom denna kungörelse infördes med verkan från den 7 maj 1927 till den 15 juni samma år förbud mot utförsel till utrikes ort utan Kungl. Majrts tillstånd av vissa kategorier kulturföremål som tillverkats före år 1860, nämligen möbler och husgeråd av trä, även i förening med annat ämne, byggnader och byggnadsdelar samt till byggnader hörande fasta in-

Bakgrund

redningsföremål som friser, listverk, väggpaneler, hyllor, dörrar, fönster och fönsterkannar, omerade tak, takbräder eller takmålningar, kakelugnar, golvplattor, tillyxade stockar, bearbetade stenar, profilerat tegel, beslag och andra smiden, vägg- och studsarur i foder samt lösa urfoder. Exportförbudet gällde dock inte för föremål som ingick i personligt bohag för flyttar personer som från riket för att bosätta sig utomlands. Som framgått inskränkte sig den ursprungligen avsedda giltighetstiden för exportförbudet till drygt en månad. I propositionen anfördes att den starka efterfrågan på äldre svenska kulturföremål kunde bedömas helt tillfällig vara och framkallad av en övergående smakinriktning. Riksdagen uttalade att det från vissa synpunkter kunde vara angeläget att skyddet utsträcktes till att omfatta åtskilliga andra föremål som varit föremål för förslag från riksantikvarien. Den föreslagna regleringen kunde emellertid anses motsvara de mest aktuella kraven och kunde därför godtas. Riksdagen förutsatte emellertid att regeringen skulle följa utvecklingen samt företa de vidare åtgärder som kunde anses påkallade och möjliga riksdagsskrivclsc 19272313. Kungörelsens giltighetstid kom sedermera att förlängas, först till utgången av juni 1929 och därefter genom olika beslut fram till dess att den ersattes av lagen 1985:1104 om skydd mot utförsel vissa äldre kulturföremål. Tillav ståndsbefogenheten överfördes dock från Kungl. Maj till riksantikvarien.

K ulturskyddssakkunnigas förslag 1930

På begäran av riksdagen tillsatte regeringen år 1928 en utredning. I direktiven erinrades om att tanken på inventering och registrering kulturföremål hade av samband med 1921 års Fomminnesvårdskommittés förslag i samma riktning. Utredningen borde studera hur ett registreringsförfarande kunde organiseras. Tanken på en utvidgning av det provisoriska exportförbudet borde också övervägas under hänsynstagande till den lojala handeln. Någon vidlyftig organisation borde inte byggas upp. Kulturskyddssakkunniga avlämnade i januari 1930 betänkandet SOU 1930:3 Skydd för äldre kulturföremål innehållande ett förslag till lag om registrering av vissa äldre kulturföremål. En särskild registerkomrnission skulle avgöra frågor om inskrivning av kulturföremål i registret. Inskrivningsbara skulle vara kulturföremål av alla slag funnits i riket sedan minst 60 år som och som prövats vara av sådant konstnärligt eller historiskt värde att deras bevarande i riket måste anses vara av synnerlig vikt. På ansökan av ägaren skulle även yngre föremål få inskrivas. Inskrivningen skulle innebära att föremålet inte fick exporteras, förändras eller restaureras utan kommissionens tillstånd. Flyttades ett inskrivet föremål inom landet, skulle det anmälas. Överlåtelser till utländska intressen skulle också fordra tillstånd och därtill föranleda en exportavgift om 25 % av värdet; betalades den inte skulle överlå-

SOU 1995: 128

telsen vara ogiltig. Om överlåtelsetillstånd söktes, skulle kommissionen inom två månader kunna lösa föremålet till överenskommet pris för statens eller en svensk medborgares räkning. Byte mot likvärdigt kulturföremål skulle kunna beviljas; däremot inte gåva, annat än om det funnes synnerliga skäl. Restriktioner uppställdes också mot borttestamenterande av kulturföremål till andra utländska personer än arvsberättigade. En sådan testamentstagare skulle vara förpliktad att hembjuda föremålet till kommissionen. Brott mot reglerna skulle förskylla böter intill föremålets dubbla värde. Exportavgifterna skulle användas för lösen av kulturföremål. De sakkunniga föreslog också lättnader i arvsbeskattningen för ägare av registrerade föremål. Kulturskyddssakkunnigas förslag kritiserades under remissbehandlingen. Bl. a. ansåg vissa fackmyndigheter att det inte fanns behov av att genom registrering skydda de föremålsgrupper som berörde myndigheterna i fråga. Betänkandet föranledde inget regeringsförslag och avskrevs år 1937 utan åtgärder.

1964 års förslag Som ett utflöde av arbetet med avvecklingen av fideikommissen tillsattes år 1963 en särskild utredare med uppdrag att överväga förbud mot utförsel av värdefulla konst- och kulturföremål och därmed sammanhängande frågor. Utredningen regeringsrådet Enar Eckerberg med experter framlade i maj 1964 betänkandet SOU 1964:22 Förbud mot utförsel av kulturföremål. Utredningen fann att ett exportförbud borde inriktas endast på kulturföremål av sådant nationellt intresse att det vore av synnerlig vikt att föremålet skulle förbli i landet. Av tekniska skäl kunde det vara nödvändigt att under förbudet inbegripa även andra föremål, för vilka i sådant fall exportlicens skulle kunna beviljas. Exportförbudet borde vara förbundet med en rätt för den drabbade att påkalla inlösen, vilket påkallade särskilda finansiella insatser från statsmakterna. Utredningen avvisade tanken på en central registrering som en grund för utförselförbudet med hänvisning till att en sådan vore alltför kostsam i förhållande till det relativt begränsade antalet kulturföremål som skulle omfattas och till att det ändå vore lätt att undanhålla föremål från en inventering. Utredningens lagförslag omfattade brett angivna kategorier av kulturföremål som var mer än 100 år gamla. För dessa skulle utförsel inte få ske med mindre tillstånd lämnats av Nationalmuseum, Kungl. biblioteket, Riksarkivet resp. av Riksantikvarieämbetet. I vissa situationer skulle dock inte fordras tillstånd, t.ex. vid ägarens utflyttning, förvärv genom arv, testamente, bodelning eller gåva, eller om föremålet inte funnits längre tid i landet än under 50 år eller hade ett lågt ekonomiskt värde. Tillstånd skulle få vägras endast 108 om föremålets bibehållande inom riket vore av synnerlig vikt. I sådana fall

Bakgrund

skulle tillstånd ändå kunna beviljas, nämligen om föremålet inte skulle kunna lösas in, sökanden förbundit sig att återinföra föremålet inom viss tid eller om om föremålet föranmälts för auktionsförsäljning utomlands och hinder inte förelåge för svenska intressenter att ropa in det. Om exporttillstånd hade vägrats, skulle kulturföremålets ägare inom två månader kunna begära inlösen. Vid tvist om lösensumman skulle frågan avgöras av skiljemän. Remissinstansema godtog att ett ökat skydd mot utförsel av kulturföremål vore påkallat. Generaltullstyrelsen anförde emellertid betänkligheter rörande de praktiska möjligheterna att kontrollera efterlevnaden av så brett angivna foremålskategorier som utredningen hade föreslagit. Avsevärda hinder och besvär skulle kunna drabba varuutförseln och allmänheten. I proposition 1965:58 anförde regeringen att den, särskilt med hänsyn till de från tullen anförda Synpunkterna, inte var beredd att då lägga det framlagda förslaget till grund för nya bestämmelser. I avvaktan på slutligt ställningstagande borde emellertid medel ställas till förfogande för inköp av kulturföremål som riskerade att exporteras, om deras bibehållande inom landet skulle vara av synnerlig vikt. Riksdagen biföll denna hemställan. Med början budgetåret 196566 har årligen ett förslagsanslag på varierande belopp stått till förfogande för det nämnda ändamålet.

K ulturrâdets förslag år 1979 Under 1970-talet aktualiserades skilda sätt frågan om utförsel av kulturföremål i riksdagen. 1974 uppdrog regeringen Statens kulturråd att i samråd med Riksantikvarieämbetet och Nordiska museet göra en värdering av erfarenheterna gällande ordning i fråga utförsel kulturföremål. Även i av om av Nordiska rådet uppmärksammades utförselfrågoma. Rådet antog 1977 rekommendationer till regeringarna att vidta åtgärder för att lagstiftningsvägen skapa ett skydd mot utförsel samt att harmonisera lagstiftningsåtgärdema. Kulturrådets nyssnämnda utredningsuppdrag ordförande i den beredande arbetsgruppen justitierådet Ingrid Gärde Widemar redovisades i september 1979 i rapporten 1979:5 Skydd mot utförsel av kulturföremål. I rapporten redovisades hur det då gällande utförselförbudet enligt 1927 års kungörelse hade tillämpats under perioden 1965-1978. Även medelsanvändningen på anslaget för inköp av vissa kulturföremål redovisades. Vissa uppgifter lämnades vidare om handeln med konst och antikviteter. Det kunde konstateras att utförselförbudet i viss utsträckning hade överträtts. Kulturrådet föreslog som en utgångspunkt att föremål vars kvarhållande i landet vore av stor betydelse för det nationella kulturarvet inte skulle få föras ut från landet. Vida föremålsområden borde omfattas av tillståndsplikt för att därigenom underlätta för tullpersonal att känna igen föremålen. Vissa föremålsområden, som t.ex. frimärken, mynt, sigill samt ljud- och frlmupptagningar borde inte omfattas av tillståndsplikt. Den generella åldersgränsen 109

SOU 1995: 128

borde sättas till 100 år, men för vissa kategorier föremål: samiska föremål, fotografier och arkivhandlingar, borde åldersgränsen sättas till 50 år, och for tryckta skrifter kunde gränsen sättas till år 1600, eftersom senare tryckta skrifter bedömdes redan finnas i de offentliga samlingarna. Någon värdegräns borde inte tillämpas. En statlig inköpsordning för kulturföremål borde bestå, administreras men av en särskild delegation inom Kulturrådet. Delegationen skulle även ansvara for information om utförselförbudet och för att ansökningar utförseltillom stånd mottogs och vidarebefordrades till resp. tillståndsmyndighet. Till att fungera som sådana föreslogs Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, Nordiska museet, Statens konstmuseer, Kungl. biblioteket samt Riksarkivet. Kulturrådets förslag utformades i dels en lag om förbud mot utförsel av kulturföremål, dels en förordning med samma rubrik. Därutöver framlades förslag om instruktionsändringar för Kulturrådet för att därigenom inrätta delegationen för skydd mot utförsel av kulturföremål. Vid remissbehandlingen av Kulturrådets rapport hälsades från de flesta håll med tillfredsställelse förslag om utökat skydd mot utförsel av kulturföremål. Bl.a. de juridiska instansema var emellertid kritiska och efterlyste begränsningar och preciseringar i de föreslagna reglerna. Som skäl anfördes att den föreslagna regleringen innebar ett straffsanktionerat totalförbud mot export samtidigt som avsikten var att utförseltillstånd skulle beviljas i det övervägande antalet fall.

Proposition 198182 :82 I prop. 198182:82 framlade regeringen ett starkt omarbetat förslag besom tecknades som av väsentligt mindre genomgripande natur än vad Kulturrådet hade föreslagit. Regeringen angav som en utgångspunkt att fler grupper av kulturföremål än som omfattades 1927 års kungörelse borde nås av av skyddsbestämmelser. En på kommersiella grunder organiserad utförsel av värdefulla kulturforemål borde motverkas, det reguljära kulturutbytet och men utförsel som hade samband med personliga förhållanden skulle inte hindras. Tanken på en registrering av utförselförbjudna föremål avvisades; lagstiftningen borde även fortsättningsvis bygga att vissa kategorier kulturföremål borde omfattas av tillståndsplikt. Dock borde kretsen föremål trängre än vara vad Kulturrådet hade föreslagit för att inte en omfattande administration och väsentliga kostnader skulle uppkomma. Avgörande för tillståndsprövningen borde vara huruvida en risk funnes för utarmning kulturarvet beträffande av en viss grupp av kulturföremål. Kulturrådets förslag om åldersgränser godtogs, men ansågs behöva kompletteras av en värdegräns om 1 000 kr. Kulturföremål framställda i utlandet borde inte omfattas tillståndsplikt förrän av

Bakgrund

denna fråga närmare utretts av Riksantikvarieämbetet. Avgifter borde tas ut för tillståndsförfarandet och tillfalla tillståndsmyndighetema. Regeringens förslag framlades efter granskning av Lagrådet i en lag om utförsel av vissa kulturföremål. Kulturutskottet fäste i sitt betänkande KrU 198182:20 särskilt avseende vid den från flera håll framförda åsikten att en blivande lag borde omfatta även i utlandet framställda föremål som är av stor vikt för vårt nationella kulturarv. Den utredning i denna fråga som regeringen hade aviserat borde enligt utskottet föreligga innan riksdagen tog ställning. Utredningen borde också omfatta frågor om nivån en värdegräns och om lämpligheten att införa en statlig förköpsrätt. Riksdagen biföll utskottets hemställan rskr.198182:213.

Riksantikvarieämbetets förslag år 1982

Regeringen uppdrog därefter maj 1982 Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer att i samråd med Statens konstmuseer, Nordiska museet, Kungl. biblioteket och Riksarkivet framlägga dels ändrings- och tilläggsförslag som riksdagen hade begärt, dels utredning om behovet av skydd mot utförsel av fomfynd. Riksantikvarieämbetet redovisade utredningsuppdraget i november 1982 och föreslog sammanfattningsvis följande. Beträffande kulturföremål framställda i utlandet ansåg ämbetet att endast sådana föremål som förts in till Sverige före år 1840 borde omfattas av tillståndsplikt. I fråga om fomfynd fann ämbetet motiverat att föreslå en generell tillståndsplikt för fomsa.ker: ett nytt begrepp som skilde sig något från fomfyndsbegreppet. I värdegränsfrågan ansåg ämbetet att två sådana gränser borde införas: en om två basbelopp som skulle vara knuten till bildkonst och konsthantverk samt den andra tiondels basbelopp, skulle gälla för övriga angivna föremål. Ämom en som betet föreslog slutligen att staten enligt ett bifogat lagtextutkast skulle få utöva förköpsrätt vid försäljning offentlig auktion av föremål som omfattades av skydd mot utförsel. Dessutom borde det göras möjligt för staten att lösa kulturföremål i fall där export borde medges därför att någon köpare inte kunde påträffas i Sverige. Vid remissbehandlingen av Riksantikvarieämbetets promemoria framförde företrädare för auktions- resp. antikhandeln att en exportförbudslagstiftnin g egentligen inte behövdes eller i vart fall inte borde göras så långtgående som föreliggande förslag. Genom förändringar i mervärdesskattereglema borde i stället återinförsel av svenska kulturföremål till landet främjas. Beträffande utomlands framställda kulturföremål fick ämbetets förslag genomgående ett visst stöd, även om den meningen också framfördes att endast ett fåtal sådana

föremål kunde stor betydelse för det svenska kulturarvet. Äm-

anses vara av betets förslag rörande fomsaker ñck viss uppslutning, medan meningarna beträffande värdegränsema var delade. De flesta remissinstanser tillstyrkte en

SOU 1995: 128

statlig förköpsrätt, medan några avstyrkte, i visst fall till förmån för att endast en lösenrätt skulle tillskapas.

Proposition 198485 79 och 1985 års lag om skydd mot utförsel vissa av äldre kulturföremål

I prop. 198485:179 anslöt sig regeringen i stort till de principer som angetts i den tidigare propositionen. Vissa föremålskategorier avgränsades i förhållande till tidigare förslag, och några ytterligare föremålskategorier lades till förslaget. Beträffande utomlands framställda kulturföremål byggde regeringens förslag på Riksantikvarieämbetets promemoria men innehöll några avgränsningar och preciseringar. En värdegräns om 50 000 kr borde uppställas för sådana föremål, liksom överhuvudtaget för föremål inom Statens konstmuseers ansvarsområde. Föremål som avsågs bli omfattade av en SO-årsgräns

borde göras tillståndspliktiga endast om deras värde överstiger 2 000 kr.

Förslaget om en statlig förköpsrätt ansågs vara för ingripande och fördes därför inte vidare. Ingen kommentar gjordes om behovet av inlösenregler. Utförselförbud för fomsaker föreslogs inte; Riksantikvarieämbetets förslag ansågs inte möjligt att tillämpa. En avgiftsbeläggning av tillståndsförfarandet, så som hade föreslagits i den tidigare propositionen, ansågs tills vidare inte lämplig. Ett av Lagrådet granskat lagförslag framlades med det här i sammanfattning återgivna innehållet under rubriken Lag om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål. Riksdagen biföll, dock med den ändrigen att mynt och medaljer inte skulle omfattas av tillståndsplikt, regeringens förslag KrU 198485:7, rskr. 76. Lagen 1985:1104 om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål trädde därefter efter att ha föregåtts av sammanlagt sex olika utredningsförslag och två propositioner -i kraft den l juli 1986 och ersatte därvid 1927 års kungörelse, som ursprungligen skulle ha gällt endast till den 15 juni samma år.

1987 års kulturmiljovdrdsproposition och 5 kap. KML

I budgetpropositionen 1987 prop. 198687:lO0 bil. 12, s. 386 anmälde regeringen som sin avsikt att sammanföra kulturminnesvårdens speciallagstiftning i en samlad kulturminneslag. Ett förslag till sådan lag lades fram i en betänkandet DsU 1987:9 Kulturminneslag sammanförd och bearbetad lagstiftning om kultunninnen. Lagen om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturminnen föreslogs där med endast en mindre redaktionell förändring komma att ingå som ett femte kapitel i den nya lagen. Regeringens förslag om en samlad lag lades fram för riksdagen i mars 1988 prop. 198788:lO4. Vissa ytterligare redaktionella ändringar hade

Bakgrund

gjorts. Dessutom föreslog regeringen att avgifter för att täcka kostnaderna i ärenden om utförsel skulle få tas ut. Propositionens lagtextförslag föranledde två motioner med ändringsförslag. I den förslogs värdegräns om 1 000 kr på föremål inom Norena en diska museets ansvarsområde; iden andra yrkades att en skyldighet skulle inskrivas samråd med regionala kulturvårdande organ i vissa fall. Kulturutom skottet avstyrkte bifall till de båda motionerna, liksom till motioner om utvärdering den gällande lagen och om lägre mervärdesskatt vid införsel av av kulturföremål KrU 198788:21 23. Riksdagen biföll utskottets hemstäls. lan. Lagen 1988:950 kulturminnen m.m. trädde i kraft den 1 januari om 1989, samtidigt kompletterande föreskrifter för tillståndsförfarandet i som förordningen 1988:1188 om kulturminnen m.m. blev gällande. Föreskrifter bl.a. avgifter antogs sedermera Riksantikvarieämbetet och Statens om av historiska med verkan från den 1 januari 1990 KRFS 1989:15. museer

Ãterlämnande kulturföremål 3.2.7 av

Reglerna i 6 kap. återlämnande av kulturföremål som olagligen har bortom förts från en annan EU-stats territorium, vilka regler trädde i kraft den 1 januari 1995, har haft viss motsvarighet i speciallagstiftning som gällde en i Sverige från den l juli 1945 och slutligt upphävdes 1958. Lagstiftningen, kom till uttryck i två lagar med förordningar om ikraftträdande och som verkställighetsregler SFS l945:520-527, 559, 589 och 607 innebar i stark sammanfattning att egendom som härrörde från territorier som varit ockuperade Tyska riket och Japan och som återfanns i Sverige kunde tas i förvar i av avvaktan på anspråk och utredningar. En särskild myndighet, Flyktkapitalbyrån, inrättades för att säkerställa egendom och förvalta den, och en domstolsliknande nämnd, Restitutionsnämnden, anförtroddes uppgiften att avgöra anspråk på egendomens återställande till rätt ägare. Nämndens beslut om återställande kunde inte överklagas, men i fråga om ersättning kunde dess avgörande överprövas av domstol. En förutsättning för återlämnande var att egendomen i fråga i strid med folkrättens regler hade blivit beslagtagen eller underkastad liknande åtgärder ockupationsmakten eller för dess räkning. Detsamma gällde egendom som av tagits från någon genom plundring som ockupationsmakten måste anses ansvarig för eller som berövats någon genom våld, hot eller annan orättfärdigt förfarande begånget ockupationsmakten eller någon som tillhörde dess av militära eller civila styrkor. I 1945:328 presenterades bakgrunden till den sedermera av riksdaprop. antagna lagstiftningen. Redan i januari 1943 hade de allierade makterna gen notiñerat den svenska regeringen att de allierade avsåg att göra sitt yttersta för 113

SOU 1995: 128

att omintetgöra fientliga plundringsåtgärder på ockuperat område. De allierade förbehöll sig att ogiltigförklara alla rättshandlingar avseende plundrad egendom, även rättshandlingar som getts legala eller frivilliga former. Liknande notifieringar hade senare skett i februari 1944 den s.k. Declaration of London och i oktober 1944. Iden sistnämnda noten hade begärts att de neutrala maktema skulle vidta omedelbara åtgärder för att hindra omsättning eller flyttning av egendom, inbegripet guld, pengar, och konstverk, tillhörde som regeringar för eller personer från ockuperade områden. Den svenska regeringen stödde propositionen principen om terlämnande till ursprungliga ägare i ockuperade områden sådan egendom de orättmäsom tigt hade berövats. Eftersom de allierade regeiingarnas noter fått stor publicitet förmodades att förvärvare av sådan egendom medvetna det tvivelvar om aktiga i sina förvärv. Förelåg ond tro innehavarna skyldiga att återställa var egendomen utan ersättning. Likväl kunde det, enligt propositionen, inte uteslutas att det fanns personer som förvärvat egendomen i god tro. I sådana fall vore det mindre tilltalande om t.ex. ett museum i ett tidigare ockuperat land och som blivit berövat ett visst konstverk under ockupationen, skulle kunna återfå det endast mot lösen så som svensk rätt föreskrev i fråga godtrosom förvärv. De svenska reglerna bedömdes i propositionen i internationellt perspektiv vara ovanligt tillmötesgående mot godtrosförväivare och skulle inte mötas av förståelse av berörda utländska intressenter. För att ett snabbt återställandeförfarande skulle vara möjligt, borde därför staten åta sig att betala ersättning till godtrosforvärvare för deras egendomsförlust. Lagstiftningen kom att få förlängd giltighet, upphävdes i olika men omgångar, den sista efter en överenskommelse med Förbundsrepubliken Tyskland 1956 SFS 1957:41 och 42 samt 1958:281. Den hade då tillämpats i 67 fall av återlämnande och i 1 281 fall beträffande förvarstagande av egendom.

3.3 Vissa uppgifter fideikommissen och om avvecklingen

3.3. 1 Uppgifter om fideikommissen

Under perioden från 1810, då rätten att nybilda Fideikommiss i fast egendom upphörde, till sekelskiftet då avvecklingsfrågan började aktualiseras, var antalet Fideikommiss med innehav av fast egendom i stort sett oförändrat, strax under 200. Fideikommiss kan dock förändra natur. Jordegendomar har bytts ut eller ersatts med stadsfastigheter eller kapital. Sådana försäljningar eller byten har alltid krävt Kungl. Majt:s godkännande. Ett fåtal Fideikommiss har upphört genom exekutiv försäljning eller genom att ätten utslocknat. Under 1900-talet blev det mer vanligt att fast egendom i Fideikommiss med Kungl. Maj:ts tillstånd försåldes, varvid likviden blev kapitalñdeikommiss. Helt ñdeinya

Bakgrund

kommiss i kapital och lösegendom kunde bildas fram till 1931. Således försvann eller omvandlades ca 55 fideikommiss med fast egendom före avvecklingslagens tillkomst, dels i ett fåtal fall genom upplösning, dels genom att övergå till fideikommiss med enbart lösegendom och kapital. Jordkommissionens betänkande SOU 1923:40 innehöll vissa statistiska uppgifter, däribland en förteckning över de år 1910 aktuella fideikommissen. Den omfattar 162 innehavare av 155 fideikommiss i fast egendom. Antalet fideikommiss i fast till år 1923 ha minskat med 40 till 115. År egendom angavs 1920 var den totala arealen som ingick i fideikommiss 431 000 ha, varav åker 131 000 ha. Åkermarken till största delen utarrenderad; endast var 19 000 ha brukades av ägarna. Betänkandet SOU 1959:40 Avveckling av fideikommissen innehöll en omfattande statistik över ñdeikommissegendomama. Enligt denna fanns det år 1959 181 fideikommiss varav 124 med fast egendom. På de 110 fideikommiss som var jordbruksfastigheter fanns 142 huvudgårdar och över 3 000 undergårdar, nästan samtliga utarrenderade. Fideikommissens sammanlagda areal hade nu sjunkit till 331 000 ha mark, varav ca 90 000 ha åkermark och 183 000 ha skogsmark. Av åkermarken brukades 17 000 ha av ägarna, resten var utarrenderad. Fideikommissen drev även industriell verksamhet, främst i anslutning till jord- och skogsbruket. [betänkandet namngavs ett antal fideikommiss med ston kulturhistoriskt värde, 18 med särskilt värdefulla huvudbyggnader och 5 med de mest värdefulla samlingarna. Skokloster ansågs ha en absolut särställning. Någon egentlig inventering utfördes dock aldrig. Den förteckning över fideikommissen som ingick i utredningen redovisar inte kulturhistoriska värden. Inför utredningsarbetet gjordes dock vissa kvantitativa uppskattningar av omfattningen av de kulturhistoriska värdena. Sålunda föreligger en förteckning från 1956 som bygger på överväganden under 1940-talet inom Justitiedepartementet om ñdeikommissawecklingen omfattande vissa fideikommiss av synnerlig kulturell betydelse. Den tar upp 22 objekt. En förteckning från år 1957 som bygger på innehavarnas egna uppgifter redovisar fideikommiss med fasta resp. lösa kulturvärden och innehavarens egen uppskattning av en årlig kostnad för deras vård. Förteckningen anger 97 fideikommiss med kulturhistoriska värden av vilka 10 endast angivits ha värdefullt lösöre.

3.3.2 Avvecklingslagen och dess förarbeten

Fideikommissutredningens betänkande SOU 1959:40 Avveckling av fideikommissen ägnade frågan om bevarande av fideikommissens kulturvärden stor uppmärksamhet s. 139 ff. Utredningen fann att det tvångsvisa sammanhållandet av egendom medelst ñdeikommissbandet verksamt torde ha bi- 115

SOU 1995: 128

dragit till att trygga kulturvärdenas bestånd. En avveckling skulle sannolikt medföra att de kapitaltillgångar av olika slag utgjort grundvalen för som som kulturföremålens underhåll kommer olika händer, vilket försämrar underhållsmöjlighetema för de särskilt kostnadskrävande byggnaderna och parkan-

läggningama. Åtgärder, som skulle kunna vidtas från det allmännas sida,

torde behöva begränsas till sådana fideikommiss som utgjorde en enhetlig kulturmiljö. Lösa kulturföremål borde endast kunna skyddas i samband med bevarandet av byggnader och andra fasta minnesmärken och skyddet borde avse samlingar, inte enstaka föremål. Utredningen fäste särskilt avseende vid den ekonomiska grundvalen för bevarandet av kulturvärdena. Staten saknade större anledning sig att engagera i fråga om ñdeikommissen än i fråga privat egendom. I stället om annan borde ñdeikommissmedel avsättas i bevarandesyfte. Avsättningen, inte som ansågs drabba ñdeikommissintressentema på något for dem nytt eller obilligt sätt, borde ske till en till varje kulturbärande fideikommiss knuten fond. Denna borde göras så stor att avkastningen kunde täcka väsentlig del en av kulturvärdenas underhåll, men inte så stor att avsättningen skulle framstå som obillig mot fideikommissintressentema. Utredningen avvisade tanken på en tvångsvis överföring av kulturellt värdefull egendom till särskilda stiftelser. I fråga om byggnader föreslog utredningen i stället att 1942 års lag kulturom historiskt märkliga byggnader borde göras tillämplig även i fall där ägarens samtycke inte förelåg. Skyddet för den lösa kulturegendomen, som inte kunde omfattas av 1942 års nyssnämnda lag, borde i stället åstadkommas genom lämpliga vilkor för stöd från de avsatta fondmedlen. Därtill föreslog utredningen frihet från arvsskatt i fråga om kulturegendom skulle bevaras, frihet skulle försom en som verkas om samlingarna skulle tillfalla någon annan än byggnadernas ägare. Fonden borde organiseras som en stiftelse med ägaren kulturegendoav men som destinatär. Hur mycket medel som i varje enskilt fall skulle avsättas, liksom stadgar för stiftelsen borde beslutas av Kungl. Majzt efter beredning i en särskild frdeikommissnämnd. För det fall- Skokloster nämndes som exempel att frdeikommisset inte innehöll tillgångar som var möjliga att avsätta borde expropriationsmöjlighetema för fast egendom kompletteras med bestämmelser som gjorde det möjligt att inlösa även samlingar som tillhör fideikommiss. I remissbehandlingen av utredningsförslaget ansågs från flera håll att tanken på en tvångsavsättning medel inte stod i överenstämmelse med av arvsrätten. Vidare anmärktes både från bevarandeföreträdare och från fideikommissariemas intresseorganisation att utredningen underskattade de hotade kulturvärdena och inte redovisade underlag deras omfattning. Enighet om rådde i stort sett om att särskilda skyddsåtgärder krävdes, och måste att man ta sikte på att säkerställa de ekonomiska grundvalarna för kulturvärdenas underhåll.

Bakgrund

Uppskjuten avveckling förlängning avfideikommissförordnandet Den starka remisskritiken medförde att tanken på stödstiftelser fick falla. I propositionen tillvaratogs i stället, som framgått av avsnitt 2.2.2, angelägenheten att ñdeikommissegendomen i vissa fall inte splittrades genom de särav skilda reglerna aktiebolagsbildning prop. 1963:5 s. 128, 156. Möjligom heten att skydda byggnader och andra fasta anläggningar hade också kommit att förstärkas genom 1960 års byggnadsminneslag, vars tillämpning inte var helt beroende att ägaren lämnat sitt samtycke. För den lösa egendomen av borde dock utredningen föreslagit- finnas särskilda inlösensmöjlighe- - som

ter för samlingar men inte för enstaka föremål. Som en kvarstående möjlig-

het att i yttersta undantagsfall behålla fideikommissegendom odelad borde Kungl. Majzt kunna meddela dispens från avvecklingstvånget prop. s. 131. Även befogenheten skulle komma att utnyttjas synnerligen sparsamt, om borde den ägnad att underlätta från allmänna utgångspunkter önskvärda vara uppgörelser mellan fideikommissintressenterna. I riksdagsbehandlingen av

lagen mjukades kraven på synnerlig sparsamhet något. BevU LlU

upp 1963:2

Större jord- och skogsegendomar Utredningen hade, med utgångspunkten att en splittring av fideikommissens stora samlade skogsegendomar skulle innebära en allmänt sett skadlig kapitalförlust, föreslagit att bygdegods skulle kunna bildas och hållas ihop tvångsvis. Detta förslag underkändes under remissbehandlingen, och ersattes dels speciella regler för inrättande av ñdeikommissaktiebolag, dels en inlöav sensrätt för egendomen om dess mbevarande såsom en enhet är av betydande allmänt intresse...16 §. Kulturhistoriska skäl saknas i argumentationen, trots att utredningens diskussion om de ekonomiska förutsättningarnas, och därmed den sammanhållna förvaltningens betydelse för bevarandet i princip godtas i propositionen.

3.3.3 Avvecklingens genomförande

Avvecklingslagens tillämpning Sedan lagen 1963:583 om avveckling av fideikommiss avvecklingslagen trätt i kraft den 1 januari 1964 har genom Kungl. Majzts resp. regeringens och Fideikommissnämndens beslut 156 fideikommiss avvecklats. För 10 pågår avveckling. Bestämmelsen i 6 § avvecklingslagen om förlängning av fideikommissurkundens bestämmelser har tillämpats i tre fall. Första gången var 1964 be-

SOU 1995: 128

träffande den s.k. Gallierasamlingen, ett lösöreñdeikommiss förvaras på som

Stockholms slott. 1969 beslutades på delägarnas begäran B00 fideikom-

att miss i Närke skulle förlängas med motivet att det var ett betydande allmänt intresse att bevara den ekonomiska enheten odelad. Det tredje beslutet fattades den 24 augusti 1995 i fråga om F ullerö fideikommiss utanför Västerås med motivet synnerligt kulturhistoriskt värde under rådande omständigheter som inte kunde hållas samlat på annat sätt. Fulleröbeslutet kan ses som att en mer aktiv tolkning av avvecklingslagens förlängningsbestämmelse hädanefter kommer att tillämpas av regeringen. Bestämmelserna i 16 § avvecklingslagen inlösen egendom om av en vars bevarande som en enhet är betydande allmänt intresse, och 17 § inlöav om sen av samling av kulturhistoriska skäl har aldrig tillämpats, även det flera om gånger har diskuterats. I några fall har frivillig överenskommelse inköp om kunnat träffas. I andra fall har inlösen inte skett av ekonomiska skäl, t.ex. vid avvecklingen av Wands fideikommiss i Kristianstads län. Frågan är fortfarande öppen om staten skall köpa eller lösa in samling äldre måleri och en ett arkiv från Ericsbergs ñdeikommiss i Södermanland. Här har Statens konst-

museer och Riksarkivet ansett att 17 § är tillämplig.

Planerad och förtida avveckling

I några fall har en avveckling kunnat ske i förtid, permutation. Ett genom exempel detta, Krapperup, behandlas närmare i avsnitt 5.3.1.

Avveckling med medverkan stat och kommun av

Vid ett flertal tillfällen har hela eller del fideikommissegendomen köpts av av staten eller kommunen för att säkerställa ett bevarande. Skokloster såldes år 1967 till staten. Fideikommisset omfattade slottet, lösöre och arkiv. Förett säljningen blev den slutliga lösningen på ett långvarigt problem dels som påtalats av Fideikommissutredningen, och dels föranlett särskild en Skoklosterutredning. Västerås kommun har vid två tillfällen förvärvat ñdeikommiss bevaranav deskäl. Tidö köptes sålunda 1968 och såldes därefter vidare till den förre ägarens bror med förbehåll om byggnadsminnesförklaring och de värdefullare att inventariema skulle ingå i en stiftelse. Stiftelsen har tre styrelseledamöter, företrädare för resp. Riksantikvarieämbetet, Västerås stad och ägaren av Tidö slott. Inventariema står kvar på ursprunglig plats i slottet enligt 50-årigt ett nyttjanderättsavtal med ägaren. Stiftelsen får ekonomiskt tillskott kommuav nen för vård m.m.

Vid avvecklingen av Ängsö mellan Västerås och Enköping frågan

togs om inlösen upp, sedan avvecklingen inletts fideikommissariens död 1968. genom

Bakgrund

Västerås kommun köpte godset med inventarier 1971. Efterträdaren trädde in som arrendator för jordbruket, och fick samtidigt nyttjanderätt till park och huvudbyggnad med viss underhålls- och visningsplikt. Kommunen överlät egendomen till Landstingets stiftelse för naturvård och friluftsliv, men den förvaltas av kommunen. Staten stödde kommunen med en del av köpeskil-

lingen. Staten köpte dessutom Riksantikvarieämbetet Ãngsöpokalen

genom

1973, 1981 Riksarkivet Ängsökedjan och delar Ängsöarkivet,

samt genom av varefter fideikommisset slutligt kunde avvecklas. V Bogesund utanför Vaxholm tvångsinlöstes år 1946 av staten grund av vanskötsel.

Ytterligare avvecklingsexempel Ett examensarbete i rättshistoria i Lund har nyligen, i december 1994, ägnats fideikommissavvecklingsproblematiken. Stefan Lindeborgs rapport Kulturvärdenas bevarande vid avveckling av fideikommissen redogör grundligt för avvecklingsfall och drar av dessa slutsatsen att de negativa effekter som sex redan Fideikommissutredningen påtalat infunnit sig, och att de medel som laanvisar för att ta tillvara kulturminnesvårdsintressena inte varit tillräckligen Samhällsutvecklingen i övrigt och kulturminnesvårdens generella villkor ga. framhålls som väsentliga. Effekterna på längre sikt när de normala villkoren i samhället såsom gängse arvsregler fått verka har ännu inte uppstått, och kan förväntas ge ytterligare negativa effekter. Av de refererade exemplen har

Skokloster och Ängsö tidigare behandlats. De övriga skall här kort beskrivas.

Wands speciella värde låg i en tavelsamling om 77 tavlor som betecknats som landets främsta i enskild ägo. Sedan fideikommissarien avlidit 1978 skiftades boet partiellt och tavelsamlin gen lämnades tills vidare oskiftad. Förhandlingar skedde med staten om hur den skulle bevaras, men enighet uppnåddes inte om inlösensbeloppet. Regeringen beslutade 1980 att inlösen inte skulle ske, och samlingen skiftades slutligt. Ca 65 tavlor tillskiftades efterträdaren och finns fortfarande i slottsbyggnaden, men inga garantier finns för att de skall finnas kvar. Skabersjö öster om Malmö har sitt största värde i slottsbyggnaden med dess yttre miljö, men interiörer och inventarier har också stort värde. Fideikommisset upplöstes 1980. Då arvingama var många hade den sista innehavaren dessförinnan genom testamente sett till att huvuddelen av arvet skulle tillfalla efterträdaren. Genom att aningar avstod från sina andelar underlättades ytterligare att bibehålla egendomen samlad. Fideikommissboet skiftades 1983 då någon åtgärd från det allmänna inte ansetts vara aktuell, och egendomen kvarstår i huvudsak oförändrad, vilket mycket får anses bero förutseende och god vilja. Vibyholm i Södermanland upplöstes 1990. Dess största värde ligger i en porträttsamling med 300 nummer, en del av dessa sedan länge förvarade på 119

SOU 1995: 128

Hömingsholm, en annan av släktens egendomar. Av lösöret endast var porträttsamlingen fideikommiss. Då delägarna deklarerade att deras avsikt att var porträttsarnlingen skulle bevaras i släktens ägo avstod staten från att driva frågan om inlösen. 1994 skiftades boet och tavelsamlingen kunde skiftas på

en släktmedlem med avsikten att den skall bevaras på plats, möjligen

genom att den så småningom överförs till någon form av stiftelse, för att inte nästa arvsskifte skall bli ödesdigert. Ericsberg i Södermanland är ännu inte slutligt awecklat. Det har beskrivits som det näst efter Skokloster mest värdefulla från samlad kulturhistorisk synpunkt. Slottets yttre miljö, exteriör och interiör, inventarier, samlingar och arkiv var tillsammans av utomordentligt värde. Sedan den siste innehavaren avlidit 1988 har avvecklingen skett stegvis. 1991 bildades den fasta av egendomen ett fideikommissaktiebolag, varefter ett partiellt skifte aktierna av medgavs. Själva slottet är skyddat som byggnadsminne. 1992 medgavs skifte av lösöret varvid stora delar undantogs, arkivalier, bibliotek, mynt, möbler och konst. För dessa skulle någon form av bevarande, i sista hand inlösen övervägas. Efterhand uppgavs frågan för delar inventariet, bl.a. möblerna av och en käma av föremål återstår för vilka de kulturrninnesvårdande institutionerna och ñdeikommissboets företrädare är eniga om att det allmänna borde träda in. Enighet om köpeskillingen råder emellertid inte, och frågan är under övervägande. Av det lösöre och de samlingar som skiftats har betydande delar spritts, och den sammanhållna enheten Ericsberg har därmed lidit skada. I en uppsats i Släkt och hävd 1983 redogör Bengt O T Sjögren för av-

vecklingen av Onsjö fideikommiss i Älvsborgs län. I ñdeikommisset ingick

en värdefull porträttsamling. Innehavaren avled 1973, varefter egendomen såldes till Vänersborgs kommun som var intresserad av marken för exploatering. Kommunen hade i köpekontraktet förklarat sig villig att vårda herrgården, men den fick förfalla i brist på användning och brann slutligen 1982. Porträttsamlingen stals delvis 1974 och övrigt lösöre skingrades förgenom säljning.

Förteckning över fideikommissen

Fideikommissnämnden har åt utredningen gjort sammanställning de en ur akter som bildats genom nämndens avvecklingsärenden sedan avvecklingslagen trätt i kraft den 1 januari 1964. Avsikten har varit att få överblick över en hur avvecklingsprocessen gått till och hur väl egendomar har kunnat hållas samman med avseende de kulturhistoriska värdena efter avveckling. en Sammanställningen är enkel och skulle, för fullständig bild vad att ge en av som skett, kräva betydligt grundligare efterforskningar och genomgångar av kulturhistorisk sakkunskap, den antydan de omvälvande förmen ger en om ändringar som skett under det senaste seklet, största betydelse for överväav 120 ganden i bevarandefrågan. Sammanställningen ingår här bilaga som

Bakgrund

3.4 Särskilda i skyddsdiskussionen rörande frågor

export av kulturföremål

I detta avsnitt belyses några huvudlinjer i diskussionen under 1900-talet kring frågorna om oönskad utförsel av kulturföremål.

3.4.1 Skyddsbehov och urval. Registrering I Fomminnesvårdskommitténs betänkande SOU 1922:12 s. 7 framhölls att från vetenskaplig synpunkt vore varje föremål som bär vittne om mänsklig verksamhet och stammar från ett svunnet kulturskede, förtjänt av uppsom märksamhet från minnesvårdens sida. Emellertid vore en sådan omfattning av minnesvården praktiskt ogenomförbar. Kommittén föreslog därför, med direkt hänvisning till de utländska förebilder som referats i betänkandet, att ett registreringsförfarande skulle tillämpas även i Sverige. Undantagna från registreringskravet skulle dock de jordbundna lämningama och fynden vara, eftersom egentligen samtliga sådana kunde anses vara så betydelsefulla att de borde bli föremål för myndighetskontroll. För fornlämningarnas och fomfyndens vidkommande föreslogs därför ett bibehållande av de äldre skyddsprinciperna med ett direkt genom lag föreskrivet skydd. En förutsättning för registrering skulle vara att minnesmärket i fråga var äldre än 50 år och inte var ett verk av en levande person. Registreringens rättsverkan skulle olika beroende på minnesmärkenas art. För lösa kyrkvara liga minnesmärken avsågs gälla att dessa inte finge lösbrytas ur den miljö dit de hörde och inte skadas genom reparation eller förändringar. Lösa profana minnesmärken tillhörde kommuner eller landsting skulle inte få föras ut som riket eller avyttras till annan än ett museum eller förändras eller repareras ur utan riksantikvariens godkännande. Sådana registrerade minnesmärken som tillhörde andra än kommuner och landsting avsågs stå under förbud för ägaatt utan riksantikvariens tillstånd vidta vissa åtgärder förrän viss tid förren flutit från det att anmälan gjorts hos denne. Något på det akuta skyddsbehovet inriktat resonemang fördes inte i betänkandet. Förslaget ledde aldrig till något genomförande.

I Sigurd Erixons skrivelse 1927 se avsnitt 3.2.6 anfördes som exempel

på de hot då framstod som överhängande, bl.a. att en antikhandlare uppsom sökt 600 gårdar i Norrland och att en speditionsfinna uppskattat volymen utskeppade föremål mellan april 1926 och februari 1927 till ca 25 000 kubikfot. USA nämndes som mottagarland för en stor del av de utförda föremålen. Enligt skrivelsen bortfördes möbler av alla slag samt glas, silver, porslin, mynt, tenn, laggade stånkor och vävnader m.m. Riksantikvariens förslag med anledning av Erixons skrivelse innebar att kultmföremål som var äldre än 50 år inte skulle få exporteras utan tillstånd av

SOU 1995: 128

en särskild licensmyndighet. Med kulturföremål förstods enligt förslaget byggnader, byggnadsdelar, fast inredning, möbler och övrig lös inredning, tidmätare, antika instrument, dräkter och dräktdelar, smycken, vävnader och spetsar, mynt och medaljer, manuskript på pergament, papper eller trä samt trycksaker från tiden före år 1600, leksaker, spel, musikinstrument, alla slags redskap och verktyg av trä, näver, skinn, ben, horn, sten eller metaller, alla slags äldre föremål av guld, silver, platina, tenn eller andra metaller eller av ben, horn, glas, porslin, fajans, lergods, sten eller trä samt målningar, skulpturer och teckningar av alla slag. Kulturskyddsakkunniga ansåg sitt uppdrag vara inriktat på två problem SOU 1930:3 s. 13. Dels gällde det att anordna skydd för ett relativt litet antal särskilt högvärdiga kulturföremål, ett kvalitetsskydd. Dels gällde detså som också var inriktningen på det då gällande exportskyddet enligt 1927 års kungörelse ett skydd for hela kategorier av föremål utan inbördes vär- — debedömning, ett masskydd. De sakkunniga anförde: Till syfte och innebörd finnes däremot otvivelaktigt ett visst inre sammanhang mellan de båda nu berörda åtgärderna för bevarande landet i önskad omfattning av dess äldre kulturföremålsbestånd. Kvalitetsskyddets förnuftiga syfte torde vara självklart. Det innebär att söka bevara åt våra efterkommande icke blott de förnämsta minnesmärkena av gångna tiders nationellt svenska konst- och kulturproduktion utan även de förnämsta verk av utländskt ursprung, som genom att i generationer ha funnits i landet inverkat på utvecklingen av vårt folks smak och med sin inneboende skaparkraft givit något av sitt liv och sin färg den nationella kulturalstringen. Det gäller alltså i båda fallen att bevara landet verk, vilka fortleva genom tiderna med en viss bevarad kraft till insats i den fortsatta kulturutvecklingen. Vid sidan därav gäller det också verk av det dokumentariska eller personhistoriska värde, att intet folk med naturlig vördnad för sin historia frivilligt avstår från dem. Men jämväl bevarandet i centrala eller lokala museer eller, framför allt, ute i bygdema, bland de breda folklagren själva, av äldre kulturföremål även av blygsammare värde har sin lätt insedda betydelse, vilken längre fram i denna utredning skall närmare belysas. Det är ett önskemål att om möjligt varje gård ute i bygden har sitt eget kulturella utsäde, uppvuxet i den egna marken och naturligt anpassat efter dess beskaffenhet. Skyddet för massan av kulturföremål, rätt förstått, är sålunda icke blott en fråga om skydd mot utförsel ur landet, det är också en fråga om ett skydd mot dess förande i alltför stor omfattning ut ur sin egen miljö. Men i den mån det blott är ett skydd mot utförsel ur landet, kräver detta masskydd uppenbarligen en komplettering och förstärkning i ett särskilt skydd för de förnämligaste och dyrbaraste föremålen vart i sin art, ett kvalitetsskydd. Det inses nämligen lätt, att även om tullkontrollen å ett exportförbud skulle vara relativt verksam, så är alltid risken störst att de bästa och viktigaste föremålen rinna ut. Hos tullpersonalen kan man förutsätta den speciella sakkunskap, som krävs för att på hela det ofantliga kulturområdet kunna skilja mellan ordinärt och extraordinän, och det torde få anses uteslutet att för skyddet av äldre kulturföremål utöka personalen vid våra lokala tullanstalter med kulturexperter. Emellertid är det just de

Bakgrund

förnämsta föremålen som betinga de högsta prisen och därigenom fresta det egoistiska intresset att söka trotsa lag och lista sig igenom hinder. Finns det något hål i stängslet, så är det mest värdefulla som först tränger sig igenom. Det är därför som ett särskilt sätt anordnat kvalitetsskydd har sitt värde även såsom en behövlig förstärkning ett befintligt massskydd. De sakkunniga som i betänkandet lämnade en omfattande redovisning av utländska rättsordningar rörande kulturskydd fann att de resp. principer som dessa angavs vila på av olika skäl inte skulle kunna överföras till Sverige. De italienska och franska systemen innefattade en alltför stark inskränkning i äganderätten eller krävde en för stor administrativ apparat för att det skulle vara försvarbart i förhållande till den effektivitet som kunde förväntas i tullkontrollen. Den engelska modellen ansågs alltför lite ingripande och krävde dessutom alltför höga statsanslag för inköp. De sakkunniga avvisade också den dåvarande norska modellen med en generell licensplikt för alla föremål över 100 års ålder och en licensprövning förlagd till vissa museer. De sakkunniga föreslog att det redan inrättade masskyddet enligt 1927 års kungörelse skulle kompletteras med ett kvalitetsskydd som skulle åstadkommas genom att ett register byggdes upp över kulturföremål av alla slag vilka funnits i landet sedan minst 60 år och vars bevarande här måste anses vara av synnerlig vikt. Masskyddsaspektema kunde som man måste förstå betän- kandet anses tillgodosedda genom den gällande kungörelsen. Det skulle, främst av kontrollskäl, inte vara görligt att utvidga de föremålskategorier som angavs i kungörelsen ytterligare. De sakkunniga uppmärksammade också behovet av skydd för hela kulturmiljöer: Särskild vikt måste läggas vid att de gamla kulturföremålen i möjligaste mån bevaras i den omgivning, med vilken de ålder höra och av samman där de äga en innebörd, som till större eller mindre del går förlorad därest de bortföras. Varje historisk helhet, som slites sönder, betyder en oersättlig förlust för vårt nationella kulturarv. Vår tid med dess rörliga befolknings- och egendomsförhållanden och dess starka ståndscirkulation utsätter för tillintetgörelse gamla helheter, som ägt bestånd genom flera generationer, genom århundraden. En alldeles särskild betydelse äga de samlingar konstverk, företrädesvis av porträtt, möbler och andra bohagsting, böcker, arkivalier m.m., som för närvarande förvaras på våra gamla släktgårdar, vilka i många led tillhört samma ofta historiskt märkliga familj. Dessa äga i sitt sammanhållna skick ett värde, som vida överstiger det sammanräknade värdet av föremålen tagna vart för sig. Därest exempelvis ett porträtt av en kanske obemärkt medlem av en släkt, därtill måhända av högre konstnärlig halt bortföres, kan detta synas oväsentligt. Men genom dess avlägsnande brytes släkten kedja och det är i närvarande stund omöjligt att säga vad förlusten detta av porträtt kan innebära för ärftlighetsforskningen och personhistorien. Beståndet av möbler på en gård ger besked smaken, anspråken och tillom

SOU 1995: 128

gångarna hos dess ägare under olika tider. Om samma möbler spriddes till samlingar och hem även inom landet, skulle de avgiva samma betydelsefulla vittnesbörd som helheten av dem gör, helst i förbindelse med de rum och inredningar, där de stått sedan långt tillbaka. De gamla biblioteken ge en konkret bild av det vittra och lärda intresse hos framfama släktled och utgöra med sina originalupplagor, band, pärmstämplar och ex libris en källa till vår bildnings historia, som kan ersättas av kataloger och bouppteckningsinstrument med deras magra uppgifter. Arkiven kunna visserligen ofta nog finna sin lämpligaste förvaringsplats i en för forskare bekvämt tillgänglig institution, och man kan då intet ha att invända mot deras bortförande ur den ursprungliga miljön. Men de få skingras. Ett skingrat arkiv är icke längre ett arkiv. Till allt detta kommer ett pietets- och stämningsvärde, som icke går att i 0rd uttrycka. Det är betydelsefullt, att det finnes platser, där vårt förgångna träder oss till mötes, icke i museernas lärda och konstmässiga återuppbyggnad, men i en fortsatt levande traditl0n. Det är i och för sig värdefullt, att hela inventariebestånd av angivet slag kunna hållas samlade och icke skingras. Men även om så sker, kan det icke anses tillfredsställande, att de avlägsnas ur de gamla byggnader, som hysa dem, och där de intaga samma platser, för vilka de anskaffats eller som iordningställts för dem. Man behöver blott tänka på rustkarnrar eller gevärsrum, på s.k. porslinskök, på bibliotekssalar, kinesiska kabinett, för att inse hurusom de lösa föremålen och byggnaderna ofta äro oskiljakti förenade. Bevarandet av byggnader kan, i varje fall då det gäller organiska helheter av rikare eller enklare slag, icke lösgöras från frågan om bevarandet av inventariebeståndet såsom en helhet. I många fall äro dessutom utrymmen av den beskaffenhet och omfattning, som de gamla slotten och de stora herrgårdshusen erbjuda, och vilka icke stå till buds på andra håll, en nödvändig förutsättning för att samlingar och inventarier skola kunna behållas såsom en helhet. På våra gamla släktgårdar ha under generationer bevarats kultunniljöer, vilkas splittrande måste anses innebära en verklig förlust ur nationell synpunkt. I vår tid med dess ändrade egendoms- och livsförhållanden lösas allt oftare dessa gamla sammanhang, och inga band hålla de gamla föremålsbestånden tillhopa. Var och en av awingama i ett bo gör anspråk på sin andel, och det är fara värt, att delningen ofta nog kommer att ske efter sådana grunder, att den kanske .tillgodoser arvet på en rättvis fördelning i lika lotter, men att just därigenom porträttserier, serviser, bibliotek, möblemang splittras på ett sätt, som gör dem inkompletta och berövar dem ett väsentligt historiskt och konstnärligt värde, bortsett från att det även förringar deras handelsvärde. Alltför ofta torde samlingarna helt enkelt få under klubban och skingras olika håll. Då de gamla godsen sålts ur släkten och deras jord styckats, komma slotten och herrgårdsbyggnadema i många, kanske de flesta fall att stå obebodda, utsatta för vanvård och förfall. Deras väggfasta inredning torde sällan bliva bortbruten och avyttrad. Trädgårdar och parker tagas i anspråk för andra ändamål. I varje fall torde det knappast kunna påräknas, att de erhålla den dyrbara skötsel, som ensam kan hålla dylika anläggningar i stånd. Plundrade och vanvårdade hus med tomma fönsterrutor, förvildade trädgårdar och parker komma ofta

Bakgrund

nog att vara de enda minnena av vad som en gång varit säte för en ätt med ett frejdat namn i vår historia, av vad som var hela bygdens stolthet och en härd för materiell och andlig kultur. De sakkunnigas betänkande kom ungefär samtidigt som det s.k. fideikommissförbudet, dvs. förbudet mot att testamentera till ännu inte födda eller avlade arvingar, var väg att införas även för lös egendom. Den möjlighet som sålunda återstod för att hålla kulturmiljöer samlade var att bilda stiftelse. Denna möjlighet borde, enligt betänkandet, ytterligare stimuleras av statsmakterna genom lättnad inte bara i arvsbeskattningen av samlingen utan även i beskattningen av den fasta egendomen. Museema borde inrikta sig på att samla endast sådana föremål som inte längre kunde bli kvar i sina ursprungliga miljöer. För att ge ökad stadga de många slags museer som fanns, upprättade de sakkunniga ett förslag till normalstadga för landskaps- och hembygdsmuseer. Enligt förslaget skulle inte införlivade föremål få avyttras eller deponeras utan riksantikvariens medgivande. De sakkunniga hade funnit en konkret fara för att särskilt mindre museisamlingar kunde skingras. Museema borde också ha en beredskap för att medverka till återbördande av kulturföremål till bygdema. De sakkunniga pekade på utvecklingen på det kyrkliga området under 1800-talet där museerna räddat hotade föremål från förstörelse och nu medverkade till att återföra en del till återställda kyrkor. Inte heller denna utredning ledde till någon lagstiftning. Frågan om skydd för kulturegendomama med deras bestånd av rörliga kulturföremål kom inte att närmare uppmärksammas i lagstiftningssammanhang förrän i samband med awecklingen av fideikommissen. Fideikommissutredningen fann 1959 att en avveckling skulle medföra svårigheter att bevara fideikommissens kulturvärden om inte särskilda åtgärder vidtogs. Sådana åtgärder finge dock begränsas till kulturvärden som hade den betydelsen att deras bevarande framstod som ett påtagligt allmänt intresse. Sådana intressen ansågs knutna till fideikommiss som inrymde en enhetlig kulturmiljö. Skyddet borde därför begränsas till föremål som kunde anses utgöra en del av en kultumtiljö. Beträffande lösa kulturföremål innebar detta att skyddet borde avse endast samlingar. Frågan om ett skydd för enstaka föremål tillhörde den allmänna kulturminnesvården och borde därför inte vidare studeras av utredningen. Fideikommissmedel borde enligt utredningens i avsnitt 3.3.2 referade förslag avsättas för framtida underhåll och staten borde ha inlösenrätt i fråga om samlingar. Förslaget om särskilda fonderingar och stiftelsebildningar möttes av hård remisskritik, medan inlösensmöjligheten genomgående tillstyrktes. I Nationalmuseums remissvar framhölls att det ingalunda var tillfredsställande att enstaka kulturföremål inte skulle kunna skyddas. Museichefen befarade att lossade fideikommissband i förening med de högre priserna utomlands och

SOU 1995: 128

arvsbeskattningen skulle föranleda export av för landet omistliga konstverk. Andra remissinstanser påpekade att inlösenrätten inte skulle komma att gälla för kulturmiljön värdefulla föremål som inte ingick i fideikommisset. Det senare gällde t.ex. arkivhandlingar. Inlösenrätten borde omfatta även enstaka föremål. Regeringen prop. 1963:5 s. 123, 156 ansåg sig inte gentemot remisskritiken kunna framlägga något förslag om stödstiftelser. Möjligen kunde man nå samma resultat på andra vägar, t.ex. genom aktiebolagsbildning. Utredningens inlösenregler borde införas. Genom expropriationsmöjlighetema samt den 1960 införda möjligheten att byggnadsminnesförklara även utan ägarens samtycke fann regeringen att de fasta kulturvärdena inte behövde ytterligare skydd. I vissa fall kunde en möjlighet att kunna utfärda skyddsföreskriften även för kulturhistoriska samlingar framstå som en lösning, men erfarenheter borde vinnas av 1960 års lagstiftning innan någon sådan utvidgning övervägdes. Exportfrågorna borde särskilt utredas. I prop. 1963:23 föreslogs vissa lättnader i arvsbeskattningen i syfte att underlätta att fideikommissamlingar kunde hållas samlade. Betänkandet SOU 1964:22 Förbud mot utförsel av kulturföremål var ett resultat av den oro som kommit till uttryck vid behandlingen av ärendet om avvecklingen av fideikommissen för att väsentliga delar av landets rörliga kulturarv skulle komma att skingras. I betänkandet gjordes inte något försök att bedöma det aktuella exporthotet. Förslaget i betänkandet om en generell tillståndsplikt för relativt brett angivna kategorier av kulturföremål över 100 år gamla grundades på följande allmänna överväganden: Ett exportförbud utgör alltid en hämsko på den internationella samfärdseln och inkräktar tillika på den enskildes rätt att fritt disponera över sin egendom. Det är därför av vikt att ett sådant förbud varken tillgripes i andra lägen än då det bedömes vara ofrånkomligt eller göres mera ornfattande och ingripande än oundgängligen är nödvändigt för att det skall fylla sin uppgift. Vad nu sagts äger giltighet även i fråga om kulturföremål. Måhända skulle det kunna hävdas att en exportreglering detta område är särskilt betänklig, följd begränsningen möjligheterna till enär som av av återutförsel jämväl benägenheten att importera kulturföremål till Sverige kan befaras komma att minska och det kulturella utbytet med utlandet sålunda på ett väsentligt område löper risk att stagnera. Häremot må dock erinras, att de i flertalet kulturländer gällande exportförbuden på förevarande område redan omöjliggöra eller i varje fall avsevärt försvåra ett sådant ömsesidigt utbyte. Därest av ett antal länder flertalet tillämpar förbud mot utförsel av kulturföremål, måste för det eller de övriga risken vara stor att det inhemska beståndet av sådana föremål så småningom går förlorat till utlandet utan att kunna ersättas med andra likvärdiga föremål. Särskilt gäller det sagda i fråga om sådana konstverk och antikviteter m.m. som äro eftersökta och högt värderade den internationella marknaden. Även den som ansluter sig till principen om det internationella varuutbytets frihet måste väl därför om han tillika äger någon känsla för det svenska kultur- - 126 arvet- tillstå att i den nu föreliggande situationen, särskilt tillspetsad ge-

Bakgrund

nom beslutet om fideikommissens upplösning, ett förbud mot utförsel av kultuiföremål är åtminstone i någon form behovet påkallat. av Såsom framgår av översikten över utländsk lagstiftning området kan ett exportförbud konstrueras på mångahanda sätt. Utformningen måste i hög grad vara beroende av det mål vill uppnå med förbudet. som man När det gäller att söka slå vakt landets kulturarv exportförbud, om genom blir det främst fråga om att förhindra utförsel sådana kulturföremål av som på grund av sitt konstnärliga, historiska eller vetenskapliga värde äro av särskilt intresse för Sverige. Det kan därvid gälla alster framstående av konstnärlig skaparkraft, vilka övat inflytande på konsten eller eljest påverkat stil och smak här i landet. Det kan också vara fråga om föremål, vilka äro oupplösligt förknippade med händelser i vår historia eller vilka haft särskild betydelse för den vetenskapliga utvecklingen i Sverige.

Att ett exportförbud bör inriktas att inom landet bevara kulturföremål, som på angivna eller andra sätt äro av nationellt intresse ur konstnärlig, historisk eller vetenskaplig synpunkt, torde näppeligen tarva någon närmamotivering. Å andra sidan tillräckliga skäl saknas re synes att utforma en exportreglering så, att jämväl andra föremål än sådana nyssnämnda slag av mot ägarnas vilja kunna behållas inom landet. De fördelar, härigenom som möjligen kunde stå att vinna i något hänseende, skulle säkerligen än mer väl uppvägas av det avbräck, som skulle vållas det kulturella utbytet med utlandet. Lika värdefullt som det är för oss här i Sverige att hit förvärva kulturföremål från andra länder, lika värdefullt är det för ehuru oss, ur annan synpunkt, att föremål som äro produkter vår inhemska kultur bli av spridda till andra länder. På kulturens område bör ett givande och tagande länderna och folken emellan städse äga rum.

Föremålets värde i något eller några nämnda hänseenden skall med av andra ord vara sådant, att det är synnerlig vikt att föremålet kvarbliver i av riket. En och för exportförbudets konstruktion måhända avgöranannan de sak är, att det tekniska skäl kan nödvändigt

- av vara att under förbudet

inbegripa även andra kulturföremål, därvid dock samtidigt bör öppnas möjligheter till undantag från förbudet licensgivning. Till denna genom och därmed sammanhängande frågor finnes anledning att återkomma i det följande. Här må blott erinras, att vår lagstiftning på området och tillämpningen av densamma icke behöver vara lika långtgående och restriktiv som lagstiftningen i vissa länder, t.ex. Grekland och Italien, vilkas inhemska konstskatter och antikviteter sedan lång tid tillbaka äro begärliga världen över och därför tidigare exporterats i stor utsträckning.

Utredningens reglering var tänkt att kombineras med inlösenrätt för den en som inte beviljades exporttillstånd. Om medel inte kunde anskaffas till inlösen

borde exporten inte förhindras.

För att förena effektivitet i skyddet med smidig tillämpning sökte uten redningen en lösning enligt följande:

Ett tänkbart och tidigare i Sverige diskuterat- sätt att förhindra utförsel av de kulturföremål, som anses omistliga för landet, är att införa dem i ett centralt register och samtidigt förbjuda utförsel av sålunda registrerade föremål. Till grund för registreringen kan läggas antingen resultatet av en 127

SOU 1995: 128

minutiös inventering av landets bestånd av kulturföremål eller endast vad som redan är känt av expertisen och vad som blir anmält frivilligt av vederbörande ägare. En inventering och registrering av landets bestånd av kulturföremål skulle emellertid, men hänsyn särskilt till de därmed förenade kostnaderna, knappast kunna rättfärdigas av ändamålet, nämligen att förhindra utförseln av ett relativt begränsat antal kulturföremål. Därtill kommer att sådana föremål i många fall lätt kunna undandragas en inventering, huru denna än är upplagd. Läte man registreringen endast avse kulturföremål vilka frivilligt anmälas till registrering eller vilka redan äro kända för expertisen, skulle kontrollen över att de värdefullaste föremålen kvarbliva i riket bli ännu bristfälligare än om registreringen hade föregåtts av en allmän inventering. Och ändock skulle det även i detta fall krävas en säkerligen omfattande och kostsam organisation för föremålens registrering och dänned sammanhängande uppgifter. Utredningen har därför kommit till den uppfattningen, att registreringsförfarande såsom medel att förhindra export av kulturskatter är behäftat med alltför många nackdelar. Ett annat alternativ erbjuder det fristående exportförbudet. Eftersom syftet är att inom landet bevara de värdefullaste kulturföremålen, kan ett sådant förbud tänkas antingen omfatta samtliga eller vissa kulturföregrupper av mål och vara förenat med licensgivning beträffande sådana föremål, vilkas kvarblivande i riket saknar nationellt intresse, eller avse allenast de egentliga skyddsobjekten. Att utforma exportförbudet på sistnämnda sätt låter sig dock i praktiken icke göra. Tullmyndigheterna skulle nämligen då på eget ansvar få bedöma värdet ur nationell synpunkt av de kulturföremål som anmälas till utförsel, en uppgift som helt faller utanför deras kompetens. Det i Storbritannien tillämpade systemet på förevarande område utgör ett exempel på att ett generellt utförselförbud av praktiska skäl kan begränsas till vissa kategorier av kulturföremål och dessutom förses med undantag av allmän räckvidd ett sådant sätt, att de med förbudet förknippade olägenheterna minskas utan att för den skull avkall behöver givas på förbudets effektivitet. I huvudsaklig överensstämmelse härmed synes det för Svenges vidkommande ifrågasatta exportförbudet visserligen böra erhålla generell giltighet men förenas med möjlighet till licensgivning samt på lämpligt sätt begränsas till sådana grupper av föremål inom vilka de egentliga skyddsobjekten kunna väntas förekomma. Vad särskilt angår möjligheterna till begränsning av exponförbudets giltighetsornråde är att beakta, att en begränsande effekt kan erhållas inte bara genom allmänna undantag utan även genom det sätt varpå de av förbudet omfattade föremålen beskrivas i författningen. Som nämnts lades utredningens betänkande inte till grund för något lagstiftningsförslag, men resulterade däremot i att statliga anslagsmedel ställdes i till förfogande för inköp. Kulturrådet utvärderade i sin rapport 1979:5 dels det rådande utförselförbudet enligt 1927 års kungörelse, dels den särskilda inköpsordningen. Man fann att den legala utförseln till övervägande delen avsåg möbler. Av fö-

remålstyper som inte ornfattades av tillståndsplikt enligt kungörelsen nämndes

de svenska 1700-talsfajanserna och det folkliga bonadsmåleriet samt möbler

Bakgrund

tillverkade efter 1859 som föremål för ett särskilt intresse från utlandet. En illegal utförsel av äldre allmogemöbler hade kunnat konstateras. Inköpsordningen ansågs inte ha gett tillräckligt skydd föremål som inte omfattades av tillståndsplikten för utförsel. Det saknades samordning mellan det särskilda anslaget och de medel som museerna kunde använda för ordinarie inköp. Inköpsordningen bedömdes ha haft mycket liten betydelse för behålla föreatt mål i landet. Med anknytning till bevarandemålet målet att främja internationella resp. kontakter i 1974 års kulturpolitiska beslut anförde Kulturrådet följande:

Kulturrådet ansluter sig till uppfattningen att utförselförbudet bör utsträckas till vissa föremålsgrupper som nu inte omfattas sådant förbud. av Det kan i detta sammanhang uppstå konflikt mellan å sidan målet en ena att äldre tiders kultur skall tas till och levandegöras och å den andra sidan vara målet att främja de internationella kontakterna. Man måste därför då det gäller frågan om utförsel kulturföremål finna lämpliga avvägningar av mellan dessa mål.

Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas tillvara och levandegörs. Det betyder bl.a. att föremål från äldre tider bevaras med bibehållen identitet. I den mån de ingår som viktiga delar i det svenska kulturarvet och belyser svensk kultur från gångna tider framstår det vanligtvis som angeläget att de behålls i Sverige, det är här de har sin naturliga plats och kan sättas in i sitt rätta kulturhistoriska sammanhang. Detta gäller inte enbart föremål med svenskt många utländska föremål har också ursprung; kommit att ingå i det svenska kulturarvet.

Bevarandemålet får emellertid inte leda till kulturell isolationism. Det svenska föremålsbeståndet präglas i allmänhet nationell särart utgör av en men en del av ett gemensamt europeiskt kulturarv. I denna mening tillhör det inte enbart Sverige. Det är av vikt att svensk kultur representeras utomlands på samma gång det stora bestånd utländska föremål som av som finns i Sverige berikar vår kultur.

Åtgärderna att skydda kulturarvet bör därför inte mekaniskt

inriktas på att hindra utförseln av kulturföremål. Det ligger ett egenvärde i kännedom att om svensk kultur sprids utanför landets gränser.

Beträffande utformningen av ett utförselförbud uttalade Kulturrådet:

Utförselförbudet bör gälla föremål kvarhållande i landet är vars av stor betydelse för det nationella kulturarvet. De allmänt kulturhistoriska synpunkterna bör komma i första hand. Konstnärliga, vetenskapliga och historiska aspekter bör ingå i den sammanfattande värderingen. Sålunda kan t.ex. önskvärdheten av att historiska minnen o.d. bevaras i landet i vissa fall väga tungt.

Föremålens ekonomiska värde skall inte tillmätas betydelse i sammanhanget.

Man bör sträva efter att de kulturföremål skyddas okontrollerad som mot utförsel skall kunna allsidig bild vårt äldre materiella kulturarv. ge en av Det är därför av vikt att skyddet kommer att spänna över hela fältet föav

5 I5-I352

SOU 1995: 128

remålsgrupper från alla samhällsskikt. I första hand bör skyddet avse underrepresenterade grupper men bör självfallet omfatta även andra grupper som genom utförsel kan drabbas av icke önskad uttunning. Särskilt avseende bör därvid fästas vid sådana föremålsgrupper som har betydelse for att bevara helhetsbilden av den traditionella inredningen i svenska hem. Ett föremåls kulturhistoriska värde är bl.a. beroende av dess ålder, material och ursprung. Av betydelse är också i vilket skick det bevarats, vilken miljö det representerar, om det är unikt och om det är typiskt för en försvinnande föremålskategori. Det är inte möjligt att i lag eller författningstext ange hur dessa faktorer i det enskilda fallet skall vägas samman vid bedömningen av om ett föremål bör bevaras i landet eller inte. Tillämpningen av förbudet måste överlåtas på kulturhistoriskt sakkunniga myndigheter som genom sin praxis vid behandlingen av ansökningar om dispens från utförselförbudet närmare klarlägger förbudets omfattning i praktiken. Också tullverkets behov av att förbudet utformas på ett sätt som låter sig tillämpas utan alltför stora olägenheter leder till att utförselförbudet måste omfatta fler föremål än de som i praktiken bedömas böra behållas i landet. Det är exempelvis inte möjligt att införa ett utförselförbud för svenska fajanser vilka enligt kulturrådets mening bör skyddas utan att samtidigt - förbjuda utförsel av övriga keramiska produkter. Man kan inte begära att tullverket skall kunna avgöra om en fajans är tillverkad i Sverige eller inte eller att verket skall kunna skilja fajans från annat keramiskt material. Om förbudet inskränks till svenska fajanser skulle tullverket i varje enskilt fall tvingas begära hjälp av antikvarisk expertis. Förbudet måste därför omfatta ett vidare område, nämligen keramik. Samma typ av svårigheter att gränsa av förbudet till vissa material, tidsperioder, tillverkarekonstnärer eller på

annat sätt finns inom ett stort antal föremålsgrupper.

Kulturrådet övervägde också om ett register över utförselförbjudna föremål borde upprättas. Rådet fann att en sådan uppgift fordrade en riksomfattande inventering, som i praktiken vore omöjlig att genomföra och vars värde i allt fall inte skulle motsvara nedlagda resurser. En registrering av köpare vid auktioner skulle i och för sig kunna vara verksam, men fordrade också den en organisation och resurser som inte motiverades av förväntad effektivitet. Remissvaren på Kulturrådets rapport föranledde regeringen att söka ytterligare avgränsningar och preciseringar av de föremålskategorier som föreslagits vara tillståndspliktiga. I prop. 198182:82 s. 9 anfördes: Liksom kulturrådet anser jag att man bör sträva efter att skydda de kulturföremål som är viktiga för att ge en allsidig bild av vårt äldre materiella kulturarv. Det är därför angeläget att skyddet kommer att spänna över hela fältet av föremålsgrupper från alla samhällsskikt. I första hand bör skyddet avse underrepresenterade kategorierav föremål. Ett föremåls kulturhistoriska värde är bl.a. beroende av dess ålder, material och ursprung. Av betydelse är också i vilket skick det bevarats, vilken miljö det representerar, om det är unikt och om det är typiskt för en försvinnande föremålskategon.

Bakgrund

Det skulle i och för sig kunna övervägas att införa lag klan en som angav vilka kulturföremål som bör vara kvar i landet. Det är emellertid omöjligt att göra erforderliga preciseringar utan att det blir fråga ett registreom ringsförfarande som direkt pekar ut föremålet i fråga. Att göra registreen ring av detta slag skulle emellertid kräva omfattande och kostsam invenen tering. En sådan lösning är därför inte möjlig.

Principema för utförselskyddet borde bygga att vissa kategorier föremål som bedöms som kulturhistoriskt värdefulla tillståndspliktiga.

För de föremål som är av stor betydelse för det nationella kulturarvet kan prövningen medföra förbud mot utförsel medan i övriga fall tillstånd med-

gcs...En vidsträckt skyldighet att ansöka om tillstånd skulle leda till

en omfattande administration och medför väsentliga kostnader. De regler som jag föreslår i det följande omfattar därför en betydligt mindre krets av föremål än vad kulturrådet har föreslagitfi.. Föremål bör inte heller tas med om krav på tillstånd skulle bli alltför betungande för allmänheten sett i förhållande till skyddsvärdet.

Iden följande prop. 198485:l79, byggde på ambition som samma att relativt specificerat redovisa omfattningen tillståndsplikten i form vissa av av föremålskategorier, föreslogs vissa ytterligare begränsningar. Många de av föreslagna föremålskategoriema utvalda inte i första hand för angavs vara att tillgodose museernas behov, utan för att säkerställa att det skall finnas tillett räckligt antal föremål ett visst slag kvar i landet. av Några väsentligt annorlunda tankegångar än de här sist redovisade har inte kommit till uttryck i senare förarbeten. I 198788:104 gjordes emellertid prop.

i avsnittet om målet för kulturmiljövården uttalanden som i allmänna ordalag åter underströk behovet att kulturmiljövården omfattar hela miljökomplex

av och sålunda bl.a. inriktar sig på bibehållande och utvecklande rik av en vardagsmiljö samt ger åskådningsexempel levnadsvillkor och utvecklingstendenser, påminnelser om ortens historia, dess näringar och kulturella arv.

3.4.2 Avvägningen mot enskild rätt. Inlösen och förköp. Avgifter

I Fomminnesvårdskommitténs förslag 1921 fanns inga för enskilda personer

särskilt betungande rådighetsinskränkningar. Vad som föreslogs skyldig-

var het att anmäla vissa åtgärder i förväg, t.ex. rivning och avyttring och sedan avvakta viss tid innan åtgärden i fråga vidtogs. Syftet var att bereda Riksantikvarieämbetet tillfälle att dokumentera den kulturhistoriskt intressanta egendomen. Någon ersättningsrätt för dessa fall föreslogs inte. En gentemot enskild rätt hårdare inställning kom till uttryck i Kulturskyddssakkunnigas betänkande 1930. Registrering kulturföremål skulle av kunna ske mot ägarens vilja och medförde tillståndsplikt vid utförsel. Ville

SOU 1995: 128

ägaren sälja ett registrerat kulturföremål till en utländsk medborgare eller en svensk bosatt i utlandet fordrades också tillstånd; utan tillstånd skulle transaktionen ogiltig. Om tillstånd gavs, skulle det medföra skyldighet att bevara tala exportavgift med 25 % föremålets värde. Staten skulle i sådana fall av också ha rätt att lösa in föremålet till angivet pris, med avdrag för exportavgiften, inte heller vid medgiven export skulle tillfalla föremålets ägare. som en De sakkunnigas deklarerade avsikt med sina förslag var att överbrygga intressemotsättningarna mellan det allmänna och den enskilde. Fördelarna med förslagen för det allmänna skulle vara att med registreringssystemet bragtes under kontroll alla för landet intressanta försäljningar till utlandet. Genom exportavgiften skulle det allmänna tillföras medel som möjliggjorde inköp av föremål. För den enskilde tänktes registreringen ha en allmänt prishöjande effekt; avgiften karaktäriserades rent en expertavgift. I förhållande till av som den värdesänkande effekt som den av riksdagen redan anvisade möjligheten att upprätthålla ett mer generellt förbud mot utförsel av kulturföremål innebar, fann de sakkunniga att deras förslag medförde en mycket ringa inskränkning i den enskildes äganderätt. I förarbetena till avvecklingslagen för fideikommissen valdes att säkra bevarandemöjlighetema för egendomar och samlingar som borde bevaras i sin helhet inlösenregler. Något behov av ersättningsregler därutöver disgenom kuterades inte.

Iden utredning förbud utförsel kulturföremål presentera-

om mot av som des år 1964 SOU 1964:22 utvidgades tanken på inlösen ytterligare med avseende på de lösa kulturföremålen. Utredningen fann s. 41 att det inte borde fordras ägare av kulturföremål att han skall tvingas avstå från en av en försäljning till utlandet utan kompensation för den förlust som en försäljning begränsad marknad som Sverige säkerligen inte sällan skulle medföra. en Den inskränkning av möjligheterna att nå köpstarka spekulanter på den internationella marknaden, som ett exportförbud medför, kunde också inverka i värdesänkande riktning vid handeln med föremål av ifrågavarande slag inom landet, något skulle drabba även sådana säljare vilka icke som själva tänkt vända sig till utländska köpare. Att det nationella intresset av att inom landet bevara vissa särskilt kvalificerade kulturföremål skulle tillgodoses på bekostnad av en viss grupp medborgare torde icke böra ifrågakomma och kan undvikas med den här förordade rätten att påkalla inlösen. Det bör också framhållas att denna rätt är ägnad att avsevärt minska frestelserna att söka ingå exportförbudet en omständighet som torde vara av stor betydelse med hänsyn till svårigheterna att övervaka efterlevnaden av förbudet. Om i brist på medel inlösen icke kan komma till stånd, synes den planerade exporten skäligen inte längre böra förhindras. Att i vart fall staten är redo att vid behov satsa betydande belopp på förvärv av kulturföremål blir sålunda av avgörande betydelse för exportförbudets effektivitet.

Bakgrund

Utredningen resulterade som bekant inte i några exportregler endast i utan tillskapandet av en extraordinär statlig inköpsmöjlighet för exporthotade föremål. I Kulturrådets rapport 1979:5 fördes ingen närmare diskussion om avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen. Rapportens lagförslag innehöll inget förslag om inlösenrätt eller motsvarande skyldighet för staten. Kulturrådet tänkte sig en relativt omfattande generell tillståndsplikt, dock som skulle innehålla också ganska omfattande undantag från den generella tillståndsplikten. Det från den enskildes synpunkt intressanta undantaget mest var det som medgav tillståndsfrihet för utförsel personliga tillhörigheter i av samband med bosättning utomlands. Dessutom tänkte sig Kulturrådet en generös tillämpning av tillståndskraven med beaktande det kulturpolitiska av målets främjande av internationella kontakter. Av intresse från enskild synpunkt var att rådet ansåg att utforseltillstånd i regel borde beviljas för föremål som förvärvats till någon i utlandet bosatt genom arv, testamente eller bodelning. Kulturrådet tänkte sig dessutom en avsevärd förstärkning de statliga av inköpsmöjlighetema. Frågor om avvägningen av allmänna mot enskilda intressen i regleringen av frågor om utförsel av kulturföremål återkommer på flera olika sätt i 1980-talets förarbeten till den gällande lagstiftningen. En aspekt är hur nu mycket enskilda kan betungas med att söka tillstånd t.ex. för föremål med ringa ekonomiskt värde; den kommer att beröras i det följande. Något försök att generellt genomlysa problematiken allmänna kontra enskilda intressen förekommer inte. Som prövningskriterium har angetts endast stor betydelse för det nationella kulturarvet. Att det skulle finnas något utrymme för tillståndsmyndigheterna att väga in betydelsen för den enskilde att export får ske har av inte antytts. . På annat sätt kan man dock utläsa att vissa enskilda intressen ändå typer av

skall kunna anses beaktansvärda. I l98l82z82 22 föreslogs

prop. s. att regeringen i undantagsfall skulle ge tillstånd även i fall där utförsel inte en bör medges på grund av ett föremåls stora betydelse för det nationella kulturarvet. Som exempel på sådana situationer angavs att en enskild person av ekonomiska skäl vore tvungen att sälja ett kulturföremål för vilket det inte funnes någon köpare i Sverige. Vidare nämndes att en utomlands bosatt person kunde ha fått ett föremål i gåva och det skulle stötande inte anses om utförsel finge ske. Man kan därav dra slutsatsen att endast den omständigheten att ett föremål kan säljas utomlands för ett högre pris, inte ger utrymme för regeringen att utnyttja sin dispensrätt. Det är en inskränkning i äganderätten inte föresom kommer för varor i allmänhet. Kulturrådets förslag om förstärkta anslag och inrättandet särskild av en delegation inom rådet för att möjliggöra inköp vissa kulturföremål avvisades i prop. 198182:82 s. 22 med hänvisning till det statsñnansiella läget.

SOU 1995: 128

Regeringen ansåg däremot att det särskilda anslag till regeringens disposition funnits sedan budgetåret 196566 borde kvarstå. som Kulturutskottet ansåg gentemot regeringens uppfattning att möjligheten och lämpligheten att införa någon form av statlig förköpsrätt borde övervägas. Denna fråga kom därför också att överlämnas till Riksantikvarieämbetets utredning. Ämbetet föreslog att tillståndsmyndighetema skulle förköpsrätt ges vid försäljning på offentlig auktion av föremål som omfattas av tillståndsplikt vid utförsel. l prop. 198485:17‘ s. 24 anslöt sig regeringen till Göta hovrätts remissledes framförda invändning att en förköpsrätt skulle innebära en för ingripande åtgärd. Dessutom fordrades resurser som det statsñnansiella läget inte tillhandahöll. Det särskilda inköpsanslaget borde dock var kvar. Frågan om uttag av avgifter för att finansiera prövningsförfarandet lanserades i prop. 198182:82 s. 20, efter framställningar från Riksantikvarieärnbetet och Nordiska museet. I propositionen avvisades tankar emanerande från Kulturrådet värderelaterade avgifter alltför lika en skatt och administrativt betungande, föreslogs i stället ett kostnadsrelaterat system, som dels men bestod av en ansökningsavgift, dels av en tillståndsavgift för fall där tillstånd getts. Avgiftstanken övergavs dock om än provisoriskt i prop. ~ - 198485:179 27, med hänvisning bl.a. till osäkerhet om hur de nya reglers. na skulle .återverka på antalet ansökningar. I prop. 198788:104 s. 68 återkom dock tanken, och KML kom att innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att besluta om avgifter för att täcka kostnaderna i ärenden om utförsel av kulturföremål.

3.4.3 Avgränsningen av tillståndsplikt. Föremålskategorier

Fornminnesvårdskommitténs förslag innebar för de lösa kulturföremålens vidkommande att register skulle föras i skilda avdelningar för kyrkliga resp. profana föremål som var mer än 50 år gamla och vars bevarande vore att anse som ett kulturhistoriskt intresse. Registrering skulle dock inte få ske av föremål som var verk av levande personer. De första svenska utförselreglema i 1927 års kungörelse byggde dock, framgått, kategorimetoden. Kategorierna begränsades i förhållande till som de tidigare förslagen av Sigurd Erixon och riksantikvarien så att tillståndsplikten kom att gälla för vissa byggnadsdelar och fasta inredningsföremål, möbler och andra föremål av trä samt vissa vägg- och studsarur. Kulturskyddssakku-nni ge föreslog att registrering av föremål skulle få ske av föremål av alla slag, med följande exemplifiering: konstverk, möbler, textilier, arbeten i metall, keramik och glas, böcker och handskrifter. I 1964 års utredning avvisades som bekant registerrnetoden till förmån för 134 kategorimetoden, vilken dock borde förses med omfattande generella undan-

Bakgrund

tag för undvikande av en alltför betungande ärendehantering. I förslaget togs upp följande kategorier: alster bildkonst, konsthantverk och konstindustri, av mer än 100 år gamla, i Sverige unika tryckta skrifter samt litterära och musikaliska manuskript, arkivhandlingar och än 100 år gamla handskrifter mer samt andra mer än 100 år gamla föremål allmänt eller kulturhistoav personriskt intresse. Kulturrådet förefaller inte ha ens övervägt registermetoden. Rådet fann det omöjligt att i detalj ange behovet utförselförbud för varje enskild föremålsav typ eftersom underlag saknades för att bestämma hur stort eller värdefullt fö-

remålsbeståndet var inom varje område. Övervägandena måste, enligt rådet,

grundas på allmänna bedömningar av behovet skydd för tämligen vida av grupper av kulturföremål. Rådet utgick från den definition av begreppet kul-

turföremål som förekommer i 1970 års Unescokonvention se avsnitt 4.1

och räknade därefter bort ett antal kategorier enligt konventionen inte som borde vara aktuella för svenskt vidkommande frimärken, sigill, ljud- och filmupptagningar. Därefter definierade rådet olika kategorier inom de tilltänkta prövningsmyndigheternas resp. ansvarsområden. Kulturrådets lagtextförslag gjorde ingen skillnad svenska och utländska kulturföremål, varav följde att alla föremål inom kategorierna de som passerat

föreslagna åldersgränsema omfattades av tillståndsplikt oavsett föremålets

ursprung. Som framgått kritiserades Kulturrådets förslag bl.a. på den punkten att kategorierna var för brett angivna, varmed ansågs följa alltför omfattande en ärendehantering och en alltför betungande kontroll. Utländska kulturföremåls skyddsbehov ansågs i l98182:82 inte ha prop. fått en tillräcklig belysning. Riksantikvarieämbetet skulle därför utreda denna fråga. Ämbetet lade fram allmänt hållet förslag föremål ett om att även av utländskt ursprung som införskaffats för att ingå i svensk kulturmiljö skall en omfattas av tillståndsplikt, dock endast föremål förts in före år 1840. som Importen av utländska föremål ansågs ha avtagit under tiden därefter, bl.a. som en följd av svensk serietillverkning. I prop. l98485zl79 s. 16 godtogs den föreslagna tidsgränsen, precimen serades begreppet utländska föremål. Sålunda hänfördes föremål kan som antas ha framställts i utlandet svensk till svenska kulturföreav en gruppen

mål, liksom föremål som kunde antas ha framställts i Sverige icke-

av en svensk. Med utländska kulturföremål avsågs sålunda av icke-svenskari annat land framställda föremål. Vidare avsågs med Sverige landet inom nutida gränser, med den konsekvensen att skånska föremål från 1500-talet skulle anses som svenska, medan föremål framställda på 1700-talet i Finland av där bosatta personer borde räknas som utländska. Förslagen i l98485:179 prop. godtogs av riksdagen. Beträffande olika kategorier svenska kulturföremål har diskussionen av av förklarliga skäl varit detaljerad. Diskussionens huvuddrag kan lättast återges

SOU 1995: 128

inom för tillståndsmyndighets ansvarsområde. Inom Riksantikramen resp. varieämbetets och Statens historiska museers ansvarsområde låg t.ex. byggnader, byggnadsdelar och fast inredning, som skyddades redan i 1927 års kungörelse och som föreslogs få fortsatt skydd såväl i Kulturrådets rapport i 198182:82. Enligt prop. 198485:179 s. 15 fanns det dock redan som prop. ett allsidigt urval byggnader i offentlig ägo och ett betydande antal säkrade byggnadsminnesförklaring. Dessutom förekom inte längre någon utgenom försel. Kategorin byggnadsdelar m.m. togs därför bort. Kyrkliga inventarier fanns som särskild kategori i Kulturrådets försom slag ansågs i prop. 198182:82 inte lagtekniskt behöva tas upp som en sådan, eftersom föremålen i fråga väl täcktes av andra föreslagna kategorier. Frågan har inte återkommit på annat sätt än att Riksantikvarieämbetet angetts som tillståndsmyndighet för tillståndspliktiga föremål med ett kyrkligt ursprung. F ornfynd eller med internationell terminologi arkeologiska föremål - hade också tagits upp av Kulturrådet, men behövde enligt prop. 198182:82 inte heller regleras som särskild kategori. Frågan borde dock vidare utredas av Riksantikvarieämbetet. Denna utredning ledde till förslag om att alla fomsaker, varmed förstods alla föremål från fasta fornlämningar eller föremål som kan anses vara minst 100 år och vid upphittandet saknade ägare, skulle vara tillståndspliktiga. som Förslaget kritiserades som alltför vagt och Riksantikvarieämbetet frånföll det underhand. I prop. 198485:179 s. 25 ansågs förslaget inte vara tillämpbart och inget förslag självständig föremålskategori för arkeologiska föreom en mål har därefter lagts fram. Inom Nordiska museets ansvarsområde anvisade Kulturrådet följande fö-

remålskategorier: a möbler, husgeråd och annat bohag samt textilier, b musikinstrument, c instrument och apparater samt ur och andra föremål för tids-

angivelse, d dräkter och dräkttillbehör samt personliga prydnadsföremål, e

och tillbehör till vapen samt fångstredskap, f arbetsredskap, maskiner vapen

och transportdon samt g föremål från samisk kultur.

198182:82 ansågs Kulturrådets kategoriangivelse genomgående I prop. för vag. För föremål av de slag som ansågs falla inom Nordiska museets ansvarsområde specificerades föremålstypema åtskilligt. Skrin lades till listan. Ytterligare begränsningar föreslogs därefter i prop. 198485: 179. Möbler, speglar och skrin föreslogs vara tillståndspliktiga. Kategorierna husgeråd, bohag och arbetsredskap begränsades till att omfatta dryckeskärl, seldon och textilredskap, om de är av trä och har målad eller skuren dekor. Kategorierna textilier och dräkter m.m. begränsades till folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil. I övrigt upptogs bonadsmåleri, golvur, väggur och bordsur samt signerade fajanser, musikinstrument, skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen, samt samiska föremål.

Inom Statens konstmuseers ansvarsområde föreslog Kulturrådet a mål-

ningar, teckningar, skulpturer och konsthantverk samt b fotografiska bilder

Bakgrund

och negativ. Fotografierna sorterades utan närmare kommentar bort ur de senare propositionema. Konsthantverk ansågs i prop. 198485:179 vara ett mycket vagt och vitt begrepp. Regeringen ansåg det bättre att precisera tillämpningsområdet genom att som kategori ange föremål av keramik, glas, guld, silver, brons och porfyr. Beträffande föremål inom Kungl. bibliotekets ansvarsområde föreslog

Kulturrådet följande kategorier: a skrifter tryckta före år 1600 och b svenska

författares och tonsättares efterlämnade manuskript och andra arkivhand-

lingar. Åldersgränsen bestämdes med hänsyn till att senare tryckta skrifter

redan finns i bibliotekets samlingar. I prop. 198182:82 lades till tryckta kartor och bilder samt handskrivna bokverk pergament. Den senare bestämningen ändrades i prop. 198485: 179 till handskrifter på pergament eller papper. Vad slutligen gäller föremål inom Riksarkivets ansvarsområde föreslog Kulturrådet arkivhandlingar och handskrifter vara tillståndspliktiga. Rådet pekade på att skyddet för kommunala arkiv författningsmässigt var ofullständigt och att inget skydd alls fanns för enskilda arkiv, från vilka det förekom försäljningar av åtråvärda sarnlarobjekt. Definitionen ansågs dock oklar i prop. 198182:82 och ersattes med en kategori som omfattade icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och räkenskaper samt handritade kartor och ritningar. Det förslaget ändrades inte i den följande propositionen. I denna lades dock till en kategori, som kom att falla inom Nordiska museets ansvarsområde, nämligen tekniska modeller och prototyper samt vetenskapliga instrument. Därmed avsågs föremål av militär, maritim, flygteknisk eller allmän ingenjörsteknisk och vetenskaplig art prop. 198485: 179.

3.4.4 Avgränsning föremålskategorierna. Ãldersav och värdegränser Fomminnesvårdskommittén sökte för de fasta fornlämningarnas och fomfyndens del införa vissa ålderskriterier slutet av 1500-talet, l700-talet. För de övriga minnesmärken som kommittén behandlade föreslogs en generell 50-årsgräns, med det undantaget att inte heller äldre föremål skulle kunna registreras, om föremålet vore ett verk av en levande person. I 1927 års kungörelse om utförselförbud för kulturföremål valdes en fast åldersgräns. Kungörelsen fick inte tillämpas föremål som tillverkats år 1860 eller därefter. Kulturskyddssakkunniga föreslog att registrering skulle få ske av föremål sedan minst 60 år funnits i riket. Även föremål skulle kunna regissom yngre teras, efter ansökan av föremålets ägare. Denna åldersgräns hade valts därför att den motsvarade den vedertagna tidsgränsen för två generationer. Om ett

SOU 1995: 128

föremål funnits i landet under denna tid, borde man, enligt de sakkunniga, kunna äga en grundad uppfattning om föremålets betydelse för landets kultur. Om ett föremål tillfälligt lämnat landet under 60-årsperioden, skulle det inte spela någon roll för registreringsbarheten. 1964 års förslag, som avsåg mer än 100 år gamla föremål inom angivna kategorier, grundades på den allmänt vedertagna definitionen på begreppet antikviteter, vilken bl.a. kommit till uttryck internationellt i 1950 års Unescoöverenskommelse om import av material för undervisning samt av veten-

skaplig och kulturell karaktär se avsnitt 2.3.6. 100- årsgränscn var knuten

till ytterligare ett ålderskriterium. Oavsett föremålets ålder skulle exporttillstånd nämligen inte behövas om det kunde antas att föremålet inte funnits här i riket under längre tid än 50 år. Föremål som funnits här kortare tid, kunde i regel inte, oavsett sina övriga egenskaper, knappast sägas utgöra någon del av det svenska kulturarvet. Vissa foremålskategorier borde skyddas även om de inte uppnått 100 års ålder. Det gällde arkivhandlingar samt litterära och musikaliska verk. Till följd av kravet 50 års beñntlighet i riket, skulle dock gälla att även sådana föremål inte behövde exporttillstånd om de var yngre än 50 år. Kulturrådet tog i sitt förslag också fasta på en IOO-årsgräns, som vid den tidpunkten vunnit ytterligare internationell status genom antagandet 1970 av Unesco-konventionen om åtgärder för att förhindra och förbjuda olovlig import, export och överlåtelse av kulturföremål. För denna gräns talade också

att den anslöt till lagstiftningen i Norge och Island och tillämpades för antikvi-

teter vid införsel till riket tulltaxenr 99.06. Emellertid borde, enligt Kulturrådet, vissa undantag göras för särskilda kategorier kulturföremål. Det gällde det samiska kulturarvet, som endast innehöll få föremål med en ålder av 100 år, fotografier och arkivhandlingar. För dessa kategorier föreslogs en 50-årsgräns. Vad slutligen gällde tryckta skrifter föreslogs en fast åldersgräns: år 1600. Skrifter från yngre datum kunde nämligen anses genomgående finnas i offentliga samlingar. I prop. 198182:82 s. 14 anslöt sig regeringen till Kulturrådets uppfattning att den generella gränsen borde sättas vid 100 år och även i övrigt till Kulturrådets förslag med undantag från den generella åldersgränsen. Förslag från fleraremissinstanser om att författares och tonsättares manuskript m.m. borde vara utförselskyddade redan från upphovsmannens död avvisades med hänvisning till svårigheter för Tullverket. Den ordning som förordades i prop. 198182282 vann anslutning i prop. 198485:179 s. 17 och genomfördes. Vârdegränserna introducerades i 1964 års betänkande, närmast efter brittisk förebild, som en metod att förhindra att för många äldre, men egentligen ointressanta föremål skulle behöva genomgå en tillståndsprövning. Enligt 1964 års förslag skulle värdegränsen för alster av bildkonst, konsthantverk och konstindustri vara 10 000 kr, men för bildkonstverk i form av hand-

Bakgrund

teckningar och grafiska blad skulle, tillsammans med föremål allmänt av person- eller kulturhistoriskt intresse, värdegränsen vara 2 000 kr. Kulturrådet ansåg att föremålens ekonomiska värde saknade betydelse och föreslog sålunda inte heller några värdegränser. I prop. 198182:82 s. 15 föreslogs som generell regel att utförsel föreav mål värda under 1 000 kr skulle vara tillståndsfritt. Det antogs att endast ett begränsat antal föremål kunde vara av stor betydelse för det nationella kulturarvet under denna gräns. Dessutom kopplades frågan ihop med den samtidigt lanserade tanken på ett avgiftssystem för utförselansökningar. Kulturutskottet fann att värdegränsfrågan borde övervägas ytterligare, och Riksantikvarieämbetet föreslog sedermera två skilda, basbeloppsrelaterade värdegränser två resp. en tiondels basbelopp. För bildkonst utom bonadsmåleri och konsthantverk i ädla metaller borde den högre värdegränsen tilllärnpas, medan alla andra kategorier borde vara tillståndsfria under den lägre gränsen. Härigenom avsåg man att inte radikalt rubba förutsättningarna för den svenska auktionshandeln. Förslaget vann inte anslutning i prop. 198485:179 18. Vissa svenska s. föremål ansågs böra skyddas oavsett värde: tryckta skrifter, kartor och bilder, handskrifter på pergament och papper, dryckeskärl, seldon och textilredskap, folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil samt bonadsmåleri, möbler, speglar och skrin, golvur, Väggur och bordsur, signerade fajanser, musikinstrument, skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen. För övriga föremålskategorier, främst bildkonst och konsthantverk samt utländska kulturföremål, borde gränsen sättas vid 50 00 kr. För föremål med åldersgränsen 50 år borde slutligen värdegränsen bestämmas till 2 000 kr. Med värde avsågs det aktuella saluvärdet, eller om ett sådant inte finns, det värde som i 23 § arvs- och gåvoskattelagen deñnierades det pris föremålet kan antas besom tinga vid en med tillbörlig skedd försäljning. Lagen kom att utformas omsorg i enlighet med detta.

3.4.5 Andra sätt att avgränsa tillståndsplikten. Generella undantag

I 1927 års kungörelse förekom ett undantag från skyldigheten att för angivna föremål från tiden före 1860 söka utförseltillstånd, nämligen för föremål som ingick i personligt bohag som medfördes vid bosättning i utlandet. Detta generella undantag från tillståndsplikten återkom i 1964 års förslag. Där föreslogs dessutom vissa andra situationer vilka det inte skulle behöva sökas om tillstånd. Utförsel som skedde från offentlig institution och en som avsåg föremål som inom viss tid skulle återinföras till riket, skulle vara undantagna, liksom utförsel som skedde efter förvärv testamente, genom arv, bodelning och gåva av någon utomlands bosatt person. Vidare den tidigavar 139

SOU 1995: 128

beskrivna åldersgränsen för föremål som funnits i landet kortare tid än 50 re år samt de båda värdegränsema för bildkonst m.m. utformade som undantag från skyldigheten att söka utförseltillstånd.

Kulturrådet ansåg med diskussion av invändningar framställda av Nor-

diska museet -i likhet med 1964 års utredning att tillståndsfrihet borde gälla vid utflyttning. Rådet föreslog också tillståndsfrihet för offentliga institutioners tillfälliga export av föremål. Dessutom föreslog rådet tillståndsfrihet för utländska föremål som funnits i Sverige i högst 100 år. De numera gällande generella undantagsreglcrna utfomrades i prop. 198182:82 s. 15 och har därefter kommit att stå sig. Undantaget för tillfällig utförsel har utvidgats något i förhållande till tidigare förslag. Detta slags utförsel är tillståndsfri dels om den görs av en offentlig eller allmänunderstödd institution, dels om den sker i samband med offentlig kulturverksamhet. I det senare fallet kan utförseln tillståndsfritt göras även av en enskild person. I båda fallen gäller att föremålen skall föras tillbaka till Sverige. Också föremål tillfälligt lånats in från utlandet är fria från tillsom ståndsplikt när de skall återutföras. Som exempel på offentlig kulturverksamhet nämndes prop. 198182:82 s. 16 att en musiker är engagerad för konserter utomlands för en kortare tid. Däremot ansågs inte en antikvitetsmässa vara att anse som offentlig kulturverksamhet. Sammanhörande med frågan om kulturverksamhet, men utan att för den skull ha föranlett generellt undantag från tillståndsplikten, är regeln att tillstånd skall kunna beviljas även för föremål som har stor betydelse för det nationella kulturarvet, nämligen om föremålet förvärvas av en institution i utlandet prop. 198182:82 s. 16.

3.4.6 Förfarandefrågor. Tidsbegränsning, förhandsgranskning och decentraliserad handläggning

Fomminnesvårdskommittén föreslog att Kungl. Majzt skulle besluta om registrering av kulturföremål. Dispens från det generella förbudet att inom en 60-dagarsperiod från anmälan föra ut ett registrerat kulturföremål ur riket skulle dock kunna ges av Riksantikvarieämbetet. Enligt 1927 års kungörelse var det Kungl. Majzt som kunde bevilja utförseltillstånd, men befogenheten kom 1937 att delegeras till Riksantikvarieämbetet. Kulturskyddssakkunniga föreslog att en särskild av Kungl. Maj:t utsedd registerkommission skulle besluta i frågor om registrering, om tillstånd till utförsel samt om inlösen av kulturföremål. Kommissionen borde vara

knuten till Riksantikvarieämbetet och bestå riksantikvarien ordförande

av som samt i övrigt av företrädare för föremålsansvariga museer, varvid nämndes Nationalmuseum, Nordiska museet och Livrustkammaren som självskrivna.

Bakgrund

I 1964 års förslag var befogenheten att ge tillstånd till utförsel av kulturföremål fördelad på Nationalmuseum bildkonst, konsthantverk, konstindustri, Kungl. biblioteket tryckta skrifter, litterära och musikaliska manuskript, Riksarkivet arkivhandlingar samt andra handskrifter än litterära och musikaliska manuskript samt Riksantikvarieämbetet andra föremål av allmänt person- eller kulturhistoriskt intresse. Det förutsattes att de fyra tillståndsmyndighetema skulle samråda med andra myndigheter och experter för att inhämta den ytterligare sakkunskap som skulle kunna behövas i enstaka fall. Om en ansökan lämnades till fel myndighet, förutsattes också att den mottagande myndigheten skulle bistå med att lägga saken till rätta. Kulturrådet föreslog att utöver de nyssnämnda myndigheterna även Nordiska museet skulle få meddela utforseltillstånd. Nordiska museet, som är en stiftelse, betraktades i sammanhanget som en myndighet. Tillståndsansökningar borde, enligt förslaget, dock göras centralt hos Kulturrådet, som genom den samtidigt föreslagna nya delegationen för skydd mot utförsel av kulturföremål, skulle lämna ansökningen vidare till behörig tillståndsmyndighet. Kulturrådet föreslog också att meddelade tillstånd skulle gälla i ett år. Det nu tillämpade förfarandet i ärenden om utförseltillstånd tillkom i allt väsentligt genom prop. 198182:82 s. 18. Kulturrådets förslag godtogs inte helt. I stället för att ansökningar om utförseltillstånd skulle lämnas in till Kulturrådet föreslogs i propositionen att Riksantikvarieämbetet även fortsättningsvis skulle vara den myndighet som skulle ta emot ansökningarna, men med den skillnaden att ämbetet om föremålet i fråga inte låg inom ämbetets ~ ansvarsområde skulle överlämna ansökningen för beslut till den av de ovannämnda tillståndsmyndighetema som vore behörig för föremålet i fråga. Kulturrådets förslag till tidsbegränsning av meddelade tillstånd ansågs inte tillräckligt underbyggt prop. l98182:82 s. 19. I prop. 198182:82 s. 21 diskuterades den förhandsgranskning som Nordiska museet sedan länge gjort. Någon reglering av en ordning med förhandsbesked ansågs inte önskvärd. Frågan har inte återkommit i de följande propositionerna den har däremot därefter aktualiserats av tillståndsmyndighetema. Under remissbehandlingen av Kulturrådets rapport föreslog Länsmuseernas samarbetsråd en decentraliserad handläggning så sätt att de regionala museerna borde få ta över huvudparten av de ärendeområden som lagen berör. Förslaget tillbakavisades i prop. l98l82z82 s. 17 med hänvisning till rättsliga svårigheter med delegering till kommunala organ och vikten av en enhetlig praxis.

SOU 1995: 128

Tabell Fideikommiss enligt förteckning bilaga Tabellen anger deras karaktär vid avvecklingen resp., för icke avvecklade, nuläge, oktober 1995. För de som är under avveckling kan karaktären ha ändrats genom delavveckling. Av tabellen framgår dessutom fideikommissens ursprungliga karaktär.

och som tidigare haft fast egendom 3 Med enbart kapital och som tidiga- 39 3 20 4 3 re haft fast egendom

Tabell 2. Fideikommiss enligt förteckning i bilaga 2 länsvis, avvecklade resp. kvar-

varande, samt

4 Internationella

aspekter på kulturegendomar och kulturföremål

I detta avsnitt ges en översikt över konventioner som Sverige inte har anslutit sig till, men som har betydelse för den internationella regleringen av frågor rörande bevarandet av främst rörliga kulturföremål. Vidare lämnas närmare redogörelser för lagstiftningen i några länder, bl.a. de nordiska utom Island och de tre länder, som utredningen genom besök särskilt studerat.

4.1 1970 års Unescokonvention

Den 14 november 1970 antog Unescos generalförsamling konventionen om åtgärder för att förbjuda och förhindra illegal import, export och överlåtelse av kulturegendom. Konventionens rötter kan sökas tillbaka till Nationernas förbund och tiden efter första världskriget. Det dröjde därefter till 1960 innan Unesco beslutade att återuppta arbetet med en konvention som skulle både främja det internationella kulturutbytet och samtidigt förstärka ländernas möjligheter att säkerställa den kulturegendom som befinner sig på det egna territoriet. Konventionsarbetet präglades länge av de motsättningar som råder mellan s.k. ursprungsländer och mottagarländer i fråga om återställande av kulturegendom som under tidigare epoker kommit till de senare. Konventionen fick i starten långsamt en bredare anslutning. USA var länge ointresserat, men anslöt sig 1983 som ett led i förbättringen relatioav nerna med de sydamerikanska grannstatema. Konventionen har därefter fått ett ytterligare uppsving och hade vid utgången av, 1993 ratificerats av 81 stater. Inom Västeuropa går gränsen mellan stater som har resp. inte har anslutit sig ungefär vid limes. Storbritannien, Nederländerna och de nordiska länderna står utanför. Tyskland är inte heller anslutet och den östtyska ratifikationen från 1974 har upphört att gälla. I Frankrike har nationalförsamlingen sedan länge godkänt anslutning, men ratifikationsinstrumenten har inte blivit deponerade. Våren 1995 förklarade emellertid den franske kulturministern att ratifikationsproceduren skulle fullföljas. Portugal, Spanien, Italien, Grekland och Turkiet har alla ratiñcerat. Den svenska regeringen har i september 1994 efter långvariga överlägg- ningar med de övriga nordiska länderna bedömt att konventionen i dess nu- varande lydelse inte kan godtas från svensk synpunkt. Regeringen uttalade

SOU 1995: 128

dock som sin avsikt att efter samråd med de nordiska länderna i Unesco verka för en översyn av konventionstexten så att en anslutning möjliggörs på sikt. I konventionens ingress uttalas att utbyte av kulturegendom mellan länder för vetenskapliga, kulturella och utbildningsfrämjande ändamål är av stort värde för alla folks kulturliv och befordrar ömsesidig respekt och förståelse. Det uttalas vidare att det är en väsentlig uppgift för varje land att skydda den kulturegendom som finns inom dess territorium mot stöld, lönnliga utgrävningar och otillåten export. A I artikel l anges vad som är kulturegendom i konventionens mening: egendom som av religiösa eller profana skäl är utpekad av en stat som betydelsefull för arkeologi, förhistoria, litteratur, konst eller vetenskap och som

ingår i någon angiven kategori av föremål, närmare bestämt a samlingar rö-

rande fauna, flora, mineraler, anatomi och paleontologi, b egendom som är knuten till historien bl.a. Vetenskaps-, teknologi-, militär- och socialhistorien eller till personhistorien för nationella ledare, tänkare, vetenskapsmän

och konstnärer samt till händelser av nationell betydelse, c fynd från arkeo-

logiska undersökningar, d delar avpminnesmärken eller från arkeologiska områden, e mer än 100 år gamla antikviteter, t.ex. inskriptioner, mynt och

präglade sigill, f etnologiska föremål, g konstnärliga föremål som I bilder,

målningar och teckningar gjorda helt för hand och på varje underlag och av alla slags material dock industriell formgivning och handdekorerad fabriksproduktion, II originalstatyer och skulpturer, oavsett material, III originalgrafik, tryck och litografier, IV konstnärliga originalcollage och -montage, oavsett material, h sällsynta manuskript och inkunabler, gamla böcker, dokument och publikationer av speciellt intresse historiskt, konstnärligt, vetenskapligt, litterärt m.m., enstaka eller i samlingar, i frimärken och stämpelmärken, enstaka eller i samlingar, j arkiv, bl.a. ljud-, fotografiska och kinematografiska arkiv, k möbler som är mer än 100 år gamla och gamla musikinstrument. Begreppet kulturegendom dubbelexponeras i artikel 4 med en definition av vad som är varje stats kulturarv. Syftet är att knyta de kulturföremål vars fysiska uttryck angetts kategorivis i artikel 1 till ett visst lands kulturella arv, så

föremålens hemvist kan bestämmas. Ett lands kulturarv utgörs sålunda

att

av föremål som a skapats av landets medborgare eller inom landet av personer som är bosatta där, b påträffats inom landet, c förvärvats vid arkeolo-

giska eller liknande undersökningsresor med vederbörligt tillstånd av ur-

sprungslandet, d förvärvats genom överenskommet utbyte, e förvärvats ge-

nom gåva eller köp från ursprungslandet. För att skydda kulturegendom mot illegal hantering skall staterna hålla sig med organ, vars uppgift är bl.a. att upprätta och ajourhålla en lista över viktig offentlig och privat kulturegendom, vars export skulle utarma det nationella kulturarvet. Listan skall grundas på en nationalinventering av kulturegendom artikel 5.

Internationella aspekter

I artikel 6 åtar sig staterna att förbjuda export av kulturegendom med mindre än den åtföljs av ett certifikat, som anger att export är tillåten. I artikel

7 föreskrivs att staterna skall hindra museer och motsvarande institutioner

från att förvärva kulturegendom som exponerats olagligen från en konventionsstat och underrätta den staten om att sådan egendom saluhålls. Vidare skall staterna förbjuda import av kulturegendom som stulits från ett museum eller från ett religiöst eller profant offentligt minnesmärke eller liknande insütution, förutsatt att egendomen visas tillhöra en sådan institutions inventarium. På ursprungsstatens begäran skall sådan kulturegendom återlämnas mot betalning av skälig ersättning till en oskyldig köpare eller till någon som har giltiga anspråk på egendomen. Artikel 8 innehåller åtagande att utfärda straffregler eller administrativa sanktionsregler för överträdelse av förbuden i artiklarna 6 och I artikel 10 åtar sig staterna att motverka flyttning av sådan kulturegendom som olagligen tagits från en annan stat samt att, så långt som bedöms lämpligt i varje land, förplikta antikhandlare att, vid straffansvar eller äventyr av administrativa påföljder, förteckna kulturegendoms ursprung, namn och adress på leverantör, beskrivning och pris på varje sålt föremål samt att underrätta köpare om ev. exportförbud. Artikel 13 innehåller allmänna åtaganden om bl.a. åtgärder för att Förhindra överlåtelser som kan främja olaglig import eller export, samt om att ägare skall tillåtas föra talan för att återfå förlorade eller stulna kulturföremål. Konventionen innehåller totalt 26 artiklar, varav här beskrivits endast de

som avser operativa verkningar. Övriga artiklar innehåller bl.a. deklarationer

om det viktiga i att på olika sätt motverka illegal hantering av kulturegendom samt formella regler om ikraftträdande, ändring, rapportering m.m. Den svenska regeringens invändningar mot konventionen avser särskilt förbudet i artikel 6 mot import av kulturföremål som stulits från museer och institutioner. Förbudet har ansetts alltför resurskrävande att övervaka.

4.2 Unidroit

Efter många års förberedelser och fyra expertmöten under tiden 1991-1993 antogs i juni 1995 i Rom en konvention om stulna och olagligt exporterade kulturföremål, utarbetad under ledning av det särskilda FN-organet Unidroit. Konventionen är, som antyds av dess titel, uppdelad på ett avsnitt som reglerar återställande av stulna kulturföremål och ett annat som rör återställande av kulturföremål som exporterats illegalt. Med kulturföremål avses i konventionen föremål som på religiösa eller profana grunder är av betydelse för arkeologi, förhistoria, historia, litteratur, konst eller vetenskap och som tillhör någon av de kategorier som anges i bilaga till konventionen artikel bilagan överensstämmer med förteckningen i 1970 års Unescokonvention. 145

SOU 1995: 128

Beträffande stulna kultutföremål gäller generellt att de skall återlämnas. Med stulna jämställs föremål som blivit olagligt utgrävda eller olagligen behållits efter laglig utgrävning. Återlämnandet skall begäras inom år från en tre det att den som återkräver föremålet fick veta var och hos vem föremålet fanns, eller i vart fall inom 50 år från stölden. För föremål som är en del av ett rrrinnesmärke, fomlärnningsområde eller en offentlig samling gäller endast den treåriga preskriptionstiden. Återkrav sådana föremål har alltså ingen av absolut preskriptionstid men en konventionsstat får ändå begränsa denna till 75 år eller längre. Med föremål från offentliga samlingar likställs föremål som har religiös eller social betydelse för en folkstam eller ursprungsbefolkning artikel 3. Innehavaren av ett föremål som skall återlämnas är berättigad till skälig ersättning, förutsatt att han varken visste eller borde ha vetat att föremålet var stulet och kan visa att han iakttagit tillbörlig omsorg när han förvärvade föremålet. Utan inskränkning i innehavarens rätt, skall i enlighet med lagen i den stat där återlämnandet begärs, i första hand den som överlät föremålet till innehavaren krävas på ersättning. Den som betalar ersättning skall vara oförhindrad att kräva beloppet från någon annan person. Frågan förvärvet om skett med tillbörlig omsorg skall bedömas med hänsyn till omständigheterna vid förvärvet, inbegripet parternas karaktär, priset, om innehavaren använde skäligen tillgängliga register över stulen kulturegendom och annan upplysning som skäligen stod till förfogande, rådfrågade förmedlingar eller vidtog andra åtgärder som kunde begäras av en aktsam person under de rådande förhållandena. Innehavaren skall inte ha bättre rätt än den från vilken han ärvt föremålet eller eljest fått det utan ersättning artikel 5. Konventionen skall gälla för återkrav av föremål som antingen har stulits eller som påträffas i en konventionsstat sedan konventionen trätt i kraft där artikel 10 [1]. illegalt exporterade kulturföremâl skall kunna begäras återlämnade under förutsättning att bortförandet av föremålet från den återkrävande staten endast stater har talerätt i denna del av konventionen har medfört i vissa men närmare avseenden eller staten annat sätt visar att föremålet har significant cultural importance för den. Ånterkrav skall framställas inom år från det tre återkravsstaten fick vetskap om var och hos vem föremålet fanns, eller i vart fall inom femtio år från den illegala exporten eller från den dag föremålet skulle ha återställts efter ett temporärt exporttillstånd artikel 5. Innehavaren av ett illegalt exporterat kulturföremål skall berättigad till vara skälig ersättning från återkravsstaten, förutsatt att han varken vetat eller bort veta vid sitt förvärv att föremålet hade exporterats illegalt. Man skall ta hänsyn till omständigheterna vid förvärvet, inbegripet avsaknaden ett exportav certifikat som skulle ha krävts enligt lagen i återkravsstaten. I stället för ersättning kan innehavaren välja att behålla äganderätten till föremålet, eller att överlåta det mot eller utan betalning till en person i återkravsstaten. Kostna-

Internationella aspekter

den för återtransport betalas av återkravsstaten. Innehavaren skall inte ha bättre rätt än den som han ärvt eller fått föremålet från artikel 6.

Återlämnandeskyldigheten gäller inte om export av föremålet inte längre än

illegal vid återkravstillfället eller om föremålet exponerats under upphovslivstid eller inom femtio år från hans död, såvida inte föremålet förmannens färdigats inom en folkstam eller urbefolkning för traditionellt eller rituellt bruk artikel 7. Konventionen gäller bara för föremål som exporteras illegalt efter ikraftträdandet artikel lO [2]. I artikel 13 3 finns en bestämmelse som gör det möjligt t.ex. för EESstatema att i stället för konventionen tillämpa EG-direktivet om återlämnande av kulturföremål i den utsträckning som överenstämmer med konventionen. Konventionen antogs den 24 juni 1995 i Rom av tio stater och är öppen för undertecknande till den 30 juni 1996. Den träder i kraft sex månader efter det att den femte staten deponerat anslumingsinstrument.

4.3 Danmark

4.3.1 Byggnadsskydd Den nuvarande bygningsfredningsloven, som är den tredje i ordningen, tillkom 1979 och trädde i kraft den 1 januari 1980. Byggnader uppförda före år 1536 är automatiskt fredade. Byggnader av väsentligt arkitektoniskt eller kulturhistoriskt värde, äldre än 100 år kan med tillhörande skyddsvärda närmiljö skyddas beslut miljöministem. Även byggnader kan genom av nyare sedan 1980 skyddas om de är av framträdande värde eller grund av andra särskilda omständigheter, t.ex. rivningsrisk. Totalt 3 600 objekt är fredade, omfattande ca 9 000 byggnader, varav ca 300 herrgårdar. Skyddsföreslqifter utfärdas inte vid en bygningsfredning, utan skyddets omfattning framgår av lagtexten. Det omfattar en underhållsplikt för ägaren, och en plikt att begära tillstånd för åtgärder som är mer omfattande än underhåll. Tillstånd automatiskt beviljat om miljörninisteriet inte inom tre måanses nader tagit ställning till åtgärderna. Fast inredning ingår i fredningen. Lösöre kan skyddas endast frigenom villiga avtal med ägama. Avtal av detta slag kan i Danmark tinglysas dvs. skrivas in i fastighetsboken och får då giltighet som servitut bindande även för kommande ägare. Fredning utlöser inte ersättningsrätt. Avslås en ansökan om rivning är dock staten skyldig att lösa egendomen, om det råder ett väsentligt missförhållande mellan dess avkastning och avkastningen på liknande egendomar utan rivningsförbud. Hänsyn tas i fallet herrgårdar till hela egendomen med

SOU 1995: 128

jord och skog. Om inlösensplikten aktualiseras av ägaren kan staten alltså lösa in hela egendomen, inte bara byggnaden. Lagen ser därmed bevarandet av helheten som väsentligt. Statens bygningsfredningsfond inrättad 1966 sköter inlösensärendena. Endast två herrgårdar har lösts in och då endast byggnad med park. Inlösensskyldigheten gäller inte fredade byggnader som tillhör eller efter lagens ikraftträdande tillhört staten, kommuner, kyrkan, prästerskapet eller offentliga stiftelser. Den kan också bortfalla genom att ägaren godkänner särskilda bevarandebestämmelser.

4.3.2 Statliga stödinsatser för kulturegendomar

Bygningsfredningsloven innehåller bestämmelser som ger miljöministem fullmakt att ge statligt stöd till byggnadsarbeten fredade byggnader. Bidragssystemet administreras av Skov- og Naturstyrelsen. Stödet kan också omfatta säkerställandet av inventarier i sådana byggnader, om inventariema är av betydelse för den kulturhistoriska helheten eller har en särskild anknytning till den aktuella byggnaden. Stödet villkoras av att ägaren går med på tinglysning av en särskild bevarandedeklaration med innebörden att ägaren avsäger sig rätten att begära fastigheten inlöst. Sådana bevarandebestämmelser gäller för ca 40 % av de skyddade herrgårdama. Statens bygningsfredningsfond disponerar dessutom medel för förvärv av och lån till skyddad egendom. Lånen är ränte- och amorteringsfria under viss tid och villkoras i fall beloppet är större än 50 000 DKK av att ägaren avger en särskild bevarandedeklaration. Stöd ges inte till allmänt underhåll eller modernisering. Stödet kan också lämnas till att säkra att lös egendom blir kvar i den fredade byggnaden. Fonden kan också ge lån till värdefulla men icke skyddade byggnader. Inkomstskattemässigt får avdrag göras för underhållskostnader för skyddade byggnader med verkligt belopp, inte enligt schablonregeln för bostäder 2 000 DKK. Detta kan ske enligt en av två principer, antingen med verkliga dokumenterade kostnader eller enligt förfall-per-år-systemet då en årlig kostnadsram fastställs med utgångspunkt i byggnadens storlek, byggnadsmaterial etc. I detta fall kan medel som inte tagits i anspråk ett år föras över till kommande år, dock inte till en kommande ägare. Avdraget får i det första fallet avse underhåll för att vidmakthålla byggnaden i det skick den hade vid förvärvet, inte för förbättringar. I det andra fallet får även förbättringar inräknas i den mån dessa ryms inom den fastställda ramen. För alla, även icke skyddade egendomar gäller att underhållskostnader för ekonomibyggnader får dras av. Förfall-per-år-systemet administreras av BYFO, Bygningsfredningsforeningen, som organiserar ägare till fredade byggnader.

Internationella aspekter

Fastighetsskatt kommunal i Danmark skall inte betalas för skyddade byggnader om de omfattas av särskild bevarandedeklaration, innebärande att ägaren avsagt sig rätten att begära egendomen inlöst om han inte får tillstånd att riva byggnaderna. Befrielsen omfattar den bebyggda marken, gårdsplan och trädgård. För en större egendom har befrielsen således en begränsad betydelse. Skatten kan vara upp till 2,4 % av markvärdet. Företag får dra av skatten. En utredning tillsatt av miljöministem lade 1987 fram Betatnking om bevaringen den Danske Herregård. Utredningen beräknade att det finns 500 av till 600 herrgårdar i Danmark med framträdande bevarandevärde. 40 representativa herrgårdar hade valts ut för att ge underlag för statistik och konsekvensbeskrivning för förslagen. Utredningen gjorde den bedömningen att herrgårdarnas bevarandevärde ännu i stor utsträckning bestod, men att de var hotade av svag ekonomi. Syftet med statliga insatser borde vara ett bevarande av herrgårdarna som kulturhistoriska och ekonomiska enheter. En översyn av skyddslagstiftningen föreslogs och en skiss till en herrgårdsmiljölag lades fram. I inkomstskattehänseende framhölls avdragsrätt för kostnader för bevaran-

deåtgärder den mest effektiva och direkt verkande åtgärden. Ägare till

som bevarandevärda huvudbyggnader borde i likhet med vad som gäller för fredade få en utökad avdragsrätt för underhåll i förhållande till det gällande schablonavdraget om 2 000 DKK per år. Underhåll av parker borde också berättiga till avdragsrätt. Skyddade byggnader borde få avdragsrätt för uppvärmning till grundvärrne. Tillsyn och städning borde också betraktas som avdmgsberättigat underhåll. Förrnögenhetsskatten borde reduceras genom att fastighetsvärdet räknas ned med 10-15 % utöver schablonen. Arvs- och gåvoskattebefrielse borde kunna medges av finansministem, helt eller delvis, på förslag från miljöministem. För detta erfordras en genomgång av egendomarna för att slå fast bevarandevärde och de förpliktelser ägaren skall bindas vid genom avtal för att få skattebeftielsen. Utredningen föreslog också underlättande av tilläggsförvärv av jordbruksmark för att stärka den ekonomiska basen för en egendom. Fonder eller institutioner borde också lättare kunna förvärva egendomar om detta gynnar bevarandet. Krav på tillstånd från miljöministem för avstyckning och försäljning av mark eller byggnader för att undvika att herrgårdarna förlorar sin ekonomiska bas förespråkades också. Utredningen lade vidare fram förslag om en herrgårdsfond. Fonden borde få gynnsamma skatteregler, fritas från arvs- och gåvoskatt och få ett startkapital på 50 miljoner DKK från staten eller andra samt ett årligt statsbidrag om 5 miljoner DKK. Ingenting av vad utredningen föreslagit har hittills genomförts.

SOU 1995: 128

En utredning 1990 om bygningsbevaring har sedermera lagt fram Förslag om kommunala bevarandefonder som inrättas med statligt och kommunalt stöd. Staten bör enligt förslaget satsa 40 miljoner DKK per år. Befrielsen från kommunal fastighetsskatt för fredade byggnader föreslås avskaffad med motiveringen att den slår orättvist och innebär byråkrati. Den beräknade intäkten för kommunerna, 50 miljoner DKK per år, föreslås användas bl.a. för att bygga upp de nämnda bevarandefondema. Bidrag föreslås bli inkomstskattebefriade generellt för bevarandevärda byggnader och inte som nu, enbart för fredade.

4.3.3 Export av kulturföremål

Den danska exportlagstiftningen för kulturföremål antogs så sent som 1986. Lagen om säkerställande av kulturvärden i Danmark omfattar privat egendom inom följande kategorier: 1 kulturföremål från tiden före 1660, 2 kulturföremål med ett värde om lägst 100 000 DKK och som är äldre än 100 år samt 3 fotografier med ett värde om lägst 30 000 DKK oavsett ålder. Lagen omfattar dock inte mynt och medaljer. Kulturministern kan, på förslag Kulav turvaerdiudvalget och när det finns särskilda skäl, förordna att lagen skall vara tillämplig även kulturföremål som annars inte omfattas. Utförsel av kulturföremål som lagen gäller för till utlandet eller till Färöar-

na och Grönland fordrar tillstånd. Tillstånd får sökas endast av ägaren. Ägare

eller arvin gar är skyldiga att anmäla ägarbyten till Kulturvzerdiudval get. Det är Kulturvardiudvalget, bestående av riksantikvarien, rikarkivarien, direktören för Statens konstmuseum, överbibliotekarien vid Kungliga biblioteket samt ordföranden för Statens museinämnd, avgör frågor utförsom om seltillstånd. En ansökan som inte behandlats inom tre månader, betraktas som beviljad, varom nämnden skall utfärda förklaring, såvida inte tidsutdräkten föranletts av att sökanden inte har efterkommit en begäran att förete kulom turföremålet för besiktning. Utförseltillstånd skall beviljas om ägaren visar att föremålet tillkommit utanför Danmark och har införts till landet inom de senaste 100 åren, eller föremålet skall medföras som bohag vid ägarens bosättning utomlands. Beträffande arkivalier kan tillstånd medges på villkor att föremålen kopieras. Ett utförseltillstånd förfaller om det inte utnyttjas inom fem år. Om en ansökan om utförseltillstånd avslås, lämnar Kulturvxrdiudvalget ett anbud på förvärv av föremålet till det pris som kan nås vid en försäljning på den fria marknaden. Beloppet bestäms efter samråd med särskilt sakkunniga. Anbudet förfaller om ägaren inte har accepterat det inom tre månader. Förvärvade föremål tillförs ett museum efter udvalgets bestämmande. I särskilda fall 150 kan föremålet bli kvar den plats där det finns.

Internationella aspekter

Kulturvazrdiudvalget behandlar också ansökningar om licens enligt EGförordningen om export av kulturföremål. Det förekommer ett 100-tal ansökningar om året, men avslag är aktuellt bara i ett eller två fall under ett år. Udvalget följer utvecklingen på området huvudsakligen genom att ta del av auktionskataloger.

4.4 Finland

4.4.1 Byggnadsskydd m.m 1985 års byggnadsskyddslag ger länsstyrelserna befogenhet att- efter fastställelse av regeringen skydda byggnader, byggnadsgrupper och bebyggda områden som har kulturhistorisk betydelse. Till en byggnad hänför dess fasta inredning. Skyddsföreskrifter skall utfärdas rörande vad som behövs för att bevara det kulturhistoriska värdet. Skyddsbesluten skall anmälas till inteckningsregistret.

Ägare och nyttjanderättshavare till skyddade byggnader är berättigade till

ersättning for skada som följer av att vederbörande inte kan använda byggnaden på sedvanligt sätt eller på sådant sätt som medför skälig nytta. Behöver ägaren vidta särskilda åtgärder enligt skyddsföreskrifterna skall staten ersätta kostnader som överstiger normala underhållskostnader.

Ägare kan beviljas bidrag för underhåll eller förbättring av byggnaden eller

dess omgivning. Denna möjlighet står öppen även för ägare av inte skyddade byggnader, bidragstagaren förbinder sig att bevara byggnaden. Som villom kor kan ställas upp att allmänheten skall ha tillgång till området eller byggnaden. Skattesubventioner förekommer inte i Finland. Även byggnad inte är skyddad gäller att rivning eller ändring om en som berör fast inredning med gamla målningar, inskrifter eller arkitektoniska utsmyckningar inte får utföras utan föregående anmälan till museiverket.

4.4.2 Export av kulturföremål

Lagen om begränsning av utförsel av kulturföremål med tillhörande förordning trädde i kraft den 1 juli 1978. Lagen gäller för följande föremålskategorier: 1 över 50 år gamla konstverk samt konstindustri- och konsthantverksprodukter, 2 andra över 50 år gamla föremål av allmänt kulturhistoriskt värde samt 3 föremål med anknytning till den nationella historien och bemärkta personer, värdefulla manuskript och vetenskapligt betydelsefulla samlingar oberoende av deras ålder. Kulturföremål av utländskt ursprung omfattas inte, om de inte under de se- 151

SOU 1995: 128

naste 70 åren varit minst 50 år i Finland. Utländskt ursprung anses föremål ha som är tillverkade, funna eller insamlade utomlands. Om någon önskar föra ut en samling skall tillstånd sökas för samlingen och inte för enstaka föremål. Museiverket får bevilja tillstånd till utförsel och delegera denna befogenhet till andra myndigheter, central- eller landskapsmuseer. Avslagsbeslut som meddelas per delegation skall underställas Museiverket och alla andra beslut skall rapporteras dit. Museiverket skall föra en landsomfattande förteckning. Tillståndstnyndighetema får granska föremål. Tillstånd får inte beviljas om kvarhållandet av föremålet är viktigt ur konstnärlig, vetenskaplig, historisk eller eljest ur kulturhistorisk synvinkel. Har föremålets ägare viktiga personliga skäl för utförseln eller föreligger eljest särskilda skäl, kan tillstånd likväl beviljas även i dessa fall. Tillstånd skall beviljas om föremålet tillhör bohaget för en person som flyttar utomlands, om en utomlands boende person fått föremålet i arv eller avvittring, eller den tillståndet gäller förbinder sig inom tid om som att utsatt återföra föremålet till Finland. Ett tillstånd gäller i två år om inte kortare tid har bestämts. Sedan tillstånd har beviljats får tillståndsmyndigheten kopiera och fotografera eller på annat sätt undersöka föremålet så länge inte tillståndshavaren åsamkas oskäligt dröjsmål. Tullverket har rätt att hänvisa vederbörande att söka tillstånd om en fråga om tillståndsplikt är oklar.

4.5 Norge

4.5.1 Fasta och lösa kulturminnen

1978 års lov om kulturminner har ersatt bygningsfredningsloven från 1920. Lagen skiljer automatiskt skydd och skydd genom beslut i särskilda fall. Automatiskt skyddade är ett antal angivna kategorier arkeologiska och andra kulturlämningar, bl.a. byggnader som är tillkomna före år 1537. Till en automatiskt fredad lämning hör ett Skyddsområde inom 5 m från lämningen, intill dess att särskilt beslut fattas. Nyare byggnader, liksom andra nyare lämningar av alla slag kan fredas om de har arkitektoniskt eller kulturhistotiskt värde. Fredningen beslutas av Miljøverndepanementet och kan inkludera ett skyddsornråde. Också hela kulturmiljöer kan fredas efter beslut av regeringen. Fredningsbeslut skall tinglysas. Fredningsbeslutet, som kan kompletteras med mer detaljerade föreskrifter, omfattar fasta inventarier. När det finns särskilda skäl kan också större lösa inventarier omfattas; i sådana fall skall varje föremål specificeras.

Internationella aspekter

Departementet kan ge dispens för ändringar. Om dispens ges med villkor som fördyrar arbetet är ägare eller brukare berättigad till hel eller delvis er-

sättning. Ägare och brukare kan också åläggas att underhålla byggnader som

förfaller, såvida inte ägaren visar att han inte har råd. Departementet kan också ge bidrag till underhållskostnader. Lagen innehåller också en avdelning med bestämmelser för lösa kulturminnen. Staten har äganderätt till föremål som saknar annan ägare inom följande kategorier: l Saker från före 1537 såsom vapen, redskap, kultföremål, stenar, trästycken eller föremål av annat material med bilder, lösa byggnadsdelar, bohag, kyrkoinventarier, smycken, arkivalier, skelett och skelettdelar, 2 mynt från före 1650 och 3 samiska föremål av det slag som är nämnt under l och som är äldre än 100 år. Den som finner ett löst kulturminne är skyldig att anmäla det. Departementet beslutar om att ge upphittaren hittelön,

i fråga föremål guld eller silver inte får understiga 110 % av me-

som om av tallvärdet. Staten kan också överlåta föremålet på upphittaren eller markägaren. Motsvarande bestämmelser gäller också i fråga om mer än 100 år gamla skeppsvrak och tillhörande sjöfynd. Skattemässigt gäller att ägare av fredade bostadshus kan begära avvikelse från schablonreglema för beskattning av sådana hus för att därigenom få avdrag för underhållskostnader. Särskilda regler rörande kulturföremål finns också i den norska lagen om godtrosförvärv av lösöre från 1978. Lagen ställer som huvudprincip upp den s.k. indikationsprincipen, dvs. den som förvärvat lös egendom i god tro är skyddad mot tidigare ägares anspråk på att återfå egendomen utan ersättning. Från denna princip görs emellertid undantag dels för egendom som frånhänts ägaren genom stöld eller annat tillgreppsbrott, dels för konstverk, antikviteter eller museiföremål som är i offentlig ägo eller tillhör en privatsamlin g som är öppen för allmänheten. Sådan egendom kan ägaren således begära tillbaka om

det sker utan onödigt dröjsmål. Ägaren behöver betala ersättning till den god-

troende innehavaren bara om han själv kan lastas för att egendomen kom på avvägar.

4.5.1 Export av kulturföremål

De norska exportreglema är intagna som § 23 i loven om kulturminner. Följande föremålskategorier får inte föras ut utan tillstånd av Miljøverndepartementet: l Automatiskt fredade kulturminnen, 2 byggnader och byggnadsdelar samt andra föremål av konst-, kultur- eller personhistoriskt intresse som är äldre än 100 år, som skulpturer, målningar, mynt, arkivalier, manuskript, sigill och signeter, sällsynta tryck, möbler och annat bohag eller lösöre, dräkter, vapen och liknande, 3 samiska kulturminnen utan hänsyn till ålder samt 4 minnen av framstående personer utan hänsyn till ålder. 153

SOU 1995: 128

Miljøvemdepartementet får utfärda verkställighetsföreslcrifter. I dessa som för närvarande är under översyn förekommer en detaljerad lista över föremål som omfattas av tillståndsplikt. Miljøvemdepanementet har dessutom förordnat att målningar, grafik, skulptur och andra konstföremål, yngre än 100 år, av särskilt framstående norska konstnärer och av framstående utländska konstnärer när konstverket har speciell anknytning till Norge, skall omfattas av tillståndsplikt. Departementet har delegerat befogenheten att meddela tillstånd till ett antal myndigheter, institutioner och museer i Oslo, Hamar, Kristiansand, Stavanger, Bergen, Trondheim och Tromsø. Dessa får i sin tur vidaredelegera tillståndsbefogenheter till enskilda tjänstemän vid andra museer med vetenskaplig ledning. Kopior av ansökningshandlingar och beslut i tillståndsärenden skall sändas till Riksantikvaren, som också är behörig att ta emot ansökningar for vidare befordran till rätt tillståndsmyndighet. I syfte att nå en likformig praxis har departementet föreskrivit inbördes samrådsskyldighet för de inblandade myndigheterna. Några bestämmelser som anger hur enskilda intressen skall vägas in vid tillståndsgivningen finns inte i kulturminneloven eller föreskrifterna.

4.6 Frankrike

4.6.1 Klassning av kulturegendom I avsnitt 3.1.3 finns en bakgrundsbeskrivning av de franska skyddsprincipema. Den ännu låt vara med flera ändringar gällande lagstiftningen är - - 1913 års lag om historiska minnesmärken, liksom i Nederländerna som —— har författningsmässiga kopplingar till skatte- och bidragsystemen. Det starka skyddsinstrumentet i 1913 års lag är klassning classement,

dvs. ett urvalsbeslut med bestämda rättsverkningar. Klassning används för

sådan egendom vars bevarande framstår som ett allmänt intresse. Såväl fast som lös egendom kan klassas. Vid klassning av en byggnad ingår en skyddszon inom en radie av högst 500 m från skyddsobjektet området kan göras större. Egendom som inte bedöms behöva klassas i första hand men som anses ha ett tillräckligt högt historiskt eller konstnärligt intresse för att bevaras kan skrivas in i tilläggsregistret över kulturegendom Yinventaire supplémentaire des monuments historiques. Klassning beslutas efter en omfattande beredning av kulturrninistem. - — Om en privat ägare eller en annan minister motsätter sig klassning av egendomen, måste beslutet underställas den judiciella regeringsinstansen, Conseil

dEtat. Ägaren har rätt till ersättning för på visst sätt kvalificerade skador i

förfoganderätten. Ersättningen bestäms allmän domstol. av

1 nternationella aspekter

Inskrivningen i tilläggsregistret sker genom beslut av regionsprefekten. Beslutet kan överklagas administrativt, men ger inte rätt till ersättning. Klassad egendom objets classés får inte förstöras, flyttas eller ändras utan kultunninistems godkännande. Lös egendom får inte heller exporteras. För tilläggsinskriven egendom objets inscrits gäller att tilltänkta ändringar måste anmälas fyra månader i förväg. Om kulturministern då inte beslutar om en interirnistisk klassning får ändringen utföras. År 1994 uppgick antalet klassade objekt till 130 000 medan ytterligare 80 000 objekt fanns på tilläggslistan. Av de klassade föremålen var ca 7 000 privatägda. Enligt uppgift är det sällsynt att privatägda objekt klassas utan att ägaren tagit initiativ till det själv och i vart fall krävs i de flesta fall att ägaren

medger klassnin

4.6.2 Statliga stödinsatser för kulturegendomar

Ägare till egendom som är klassad eller inskriven enligt 1913 års lag om his-

toriska minnesmärken har laglig rätt till statsunderstöd för underhålls- och

konserveringskostnader. För klassad egendom uppgår statens minimiandel

till 50 % av kostnaden för nödvändiga arbeten. Någon övre gräns finns inte angiven, men ligger i praxis vid 80 % av kostnaden, vilken andel beviljas endast kommuner. I fråga om tilläggsinskriven egendom är statsandelen lägre. Den får inte överskrida 40 % och ligger i praktiken oftast kring 10-20 % av kostnaden. 1913 års lag är vidare kopplad till vissa inkomstskattefördelar angivna i den allmänna skattelagen med tillhörande föreskrifter. Sålunda är kostnaderna för sådana reparations- och underhållsarbeten som inte täcks av statsbidrag till 100 % avdragsgilla. statsbidrag är alltså en förutsättning för avdragsrätt för denna slags kostnader vilket lär leda till att många gånger mycket små statsbidrag beviljas för föranleda avdragsrätt. Även statsbidrag inte att om beviljas, föreligger dock avdragsrätt för andra kostnader än de nämnda efter skilda principer beroende på om egendomen är öppen for besök av allmänheten eller inte. Om så är fallet får 100 % även av dessa kostnader dras av; i annat fall 50 %. Denna inkomstskattefördel kan beviljas även för annan egendom än klassad eller inskriven, men detta förutsätter en särskild överenskommelse godkänd av frnansministem. Genom Iagändringar 1988 har också införts befrielse från arvs- och gåvoskatti fråga om överlåtelse av fast och lös egendom av kulturhistoriskt värde. För denna skattefrihet krävs oavsett om egendomen är klassad eller inskriven en särskild överenskommelse rörande allmänhetens möjlighet att se den skattebefriade egendomen eller tillträde i övrigt, underhåll, utbildningsändamål m.m.

SOU 1995: 128

4.6.3 Export av kulturföremål

Som nämnts får kulturföremål som klassats enligt 1913 års lag om historiska

minnesmärken inte exporteras artikel 21. Förbudet är indispensabelt så

länge som föremålet förblir klassat. I artikel 16 i samma lag har föreskrivits att ägaren har rätt till ersättning för det intrång som klassningen medför och att ersättningen skall begäras inom sex månader. Länge ansågs denna bestämmelse inte ha någon praktisk tillämpning, men den senare rättsutvecklingen har visat att staten kan bli ersättningsskyldig med betydande belopp, I juni 1993 förklarade Tribunal d’Instance i Paris att ägaren av ett klassat verk av van Gogh var berättigad till ersättning för den skada som uppstått genom att tavlan i fråga inte kunde säljas den internationella marknaden. Beloppet har senast i Cour dAppel fastställts till 140 miljoner FRF, men domen har överklagats av staten. Tvisten har föranlett lagförslag om att ersättningsrätten för klassning av lös egendom enligt artikel 16 i 1913 års lag skall upphävas, men regeringen har ännu inte lagt fram förslaget. Vid sidan av det indispensabla förbudet för klassad egendom fanns intill 1993 generellt formulerade bestämmelser i 1941 års lag om export av konstverk, som innebar att möbler framställda före år 1830, bild- och skulpturkonst före år 1900 samt fynd från arkeologiska utgrävningari Frankrike inte fick exporteras utan tillstånd. Någon ersättningsrätt fanns inte föreskriven i den lagen. Liknande regler fanns också i 1979 års arkivlag. Staten hade rätt att lösa in exportanmälda föremål till det pris som fanns angivet i anmälan. I och med att EG-förordningen om export av kulturföremål trädde i kraft upphävdes 1941 års lag och ersattes med bestämmelser om kulturföremål i 1992 års lag om varor för vilka råder vissa omsättningsrestriktioner och om samarbetet mellan polis och tull. I den lagen föreskrivs att föremål som tillhör offentliga samlingar, som har klassats enligt 1913 års lag eller 1979 års arkivlag eller andra föremål som har ett stor värde för det nationella kulturarvet från historisk, konstnärlig eller arkeologisk synpunkt, skall anses vara nationalskatter. Kulturföremål som tillhör någon av kategorierna i Conseil dEtats dekret EG-förordningens bilaga får inte exporteras vare sig definitivt eller tillfälligt utan ett certifikat, som intygar att föremålet inte är en nationalskatt. Certifikatet gäller under fem års tid. Ett exportcertifikat får vägras endast för föremål som är nationella skatter och skall utfärdas för föremål som legalt impoiterats under de senaste femtio åren, förutsatt att föremålet inte har klassats. En exportansökan får inte avslås utan att ett motiverat beslut sätts upp efter behandling i en särskilt inrättad kommission, bestående av företrädare för staten och kvalificerade personer och ledd av en medlem av Conseil d’Etat. Även tillståndsbeslut skall motiveras. En sökande är skyldig att på begäran förete föremålet för tillståndsmyndigheten. Om certifikat vägras, får en ny ansökan beträffande samma föremål inte 156 prövas under tre år. Efter utgången av denna tid, får däremot certifikat inte

Internationella aspekter

längre vägras, med mindre än att föremålet blivit klassat eller blivit omhändertaget enligt regler för arkeologiska och maiinarkeologiska föremål. För nationalskatter får tillfälligt exportillstånd ges for att möjliggöra restaurering, expertbedömnin g, deltagande i kulturevenemang eller för deposition i en offentlig samling. Tillståndet får gälla för den tid som ändamålet fordrar. Innehavaren av föremålet är på begäran skyldig att förete föremålet efter utgången av tillståndstiden. Sammanfattningsvis innebär alltså den nya regleringen ingen ändring för klassade föremål, liksom andra oförytterliga inaliénable föremål som tillhöriga offentliga samlingar aldrig får exporteras. Andra kulturföremål som omfattas av EG-förordningens kategoribilaga får inte föras bort från Frankrike utan ett certifikat. Ett avslagsbeslut innebär att staten har tre år på sig för att antingen klassa föremålet, med de ersättningskonsekvenser detta kan få, eller för att köpa eller annat sätt komma överens med föremålets ägare om ett fortsatt bevarande i Frankrike. Sker inte detta, skall en ny exportansökan beviljas. Eftersom de franska föremålskategorierna sammanfaller med EG-förordningens innebär certifikatprövningen samtidigt en licensprövning enligt förordningen. Under 1993 gavs 2 136 certifikat och under 1994 2 409, de flesta inom kategorierna 4 och 14 enligt EG-förordningen. Certifikat vägrades under 1993 i elva fall, varav några sedermera beviljats tillfälligt certifikat och några sedermera förvärvats av museer. Antalet vägrade certifikat under 1994 var 10.

4.7 Nederländerna

4.7.1 Allmänt

Den centrala nederländska skyddslagen är 1988 års lag om monument och historiska byggnader. Den gäller för av människor byggda fasta anläggningar som är mer än 50 år gamla, vilka kan skyddas. genom beslut av kulturministern. Lagen innehåller också grundläggande bestämmelser för det statliga stöd som regeringen meddelar närmare föreskrifter om. Skyddssystemet har under senare år decentraliserats så att kommuner som antagit egna skyddsförordningar efter samråd med riksmyndigheten beslutar om dispenser för rivning och ändring av skyddade anläggningar. Fyra femtedelar av kommunerna har antagit egna sådana förordningar. Förordningen kommunen dessutom ger möjlighet att själv besluta om att skydda byggnader och andra anläggningar. År 1991 fanns drygt 43 000 skyddade objekt, byggnader eller anläggningar. Av dessa var 29 000 bostadsbyggnader, 2 200 kyrkor och 5 000 bondgårdar. Därtill kommer 23 000 kommunalt skyddade objekt.

SOU 1995: 128

Ett nekat tillstånd att riva eller ändra ett skyddat objekt kan endast i undantagsfall utlösa ersättningsrätt. En särskild kommitté skall pröva skäligheten hos ett framställt ersättningskrav, och det har i endast två fall under det senaste decenniet lett till att ersättning utdömts. En liberal tillståndsgivning för ändringar, täta samrådskontakter och en positiv attityd till skydd uppges vara skälen till att ersättningsfrågan sällan aktualiseras. I den nederländska parlamentet godkända kulturpolitiska planen för peav rioden 1993-1996 betonas i det avsnitt som behandlar kulturarvsfrågor betydelsen av urval. Tekniken har gjort de: möjlig att bevara de bräckligaste material, men det är inte längre möjligt, framhålls det, att samla utan att välja. Statens ansvar omfattar att främja ett urvalsförfarande som bygger på kvalitet och variation och som är balanserat och inte känsligt för tillfälliga uppfattningar.

Urvalsfrågorna förs för museernas del ca 850 totalt, varav 124 tillhör lo-

kala organ, 48 är statliga och resterande är självständiga: stiftelser, föreningar och privata för närvarande aktivt framåt i det s.k. Deltaprojektet, som nyligen beskrivits något närmare i Kulturdepartementets rapport SESAM öppna museisamlingama. Inom byggnadsvården pågår en liknande urvalsprocedur, sorn syftar till att identifiera objekt för ett nationellt register över byggnadsminnen det mycket större bestånd av byggnader och anläggningar som ur skyddas enligt 1988 års lag. Ett annat element i politiken på kulturarvsområdet är den process vangenom de offentliga museerna görs till autonoma enheter vars statliga finansiering skall behandlas inom ramen för fyraårsplanema på kulturområdet.

4.7.2 Statliga stödinsatser för kulturegendomar

Nederländerna är Västeuropas mest tätbefolkade land med åtföljande konkurrens om marktillgångarna. Traditionella kulturegendomar som slott och herrgårdar har haft särskilt svårt att upprätthålla en tillräcklig ekonomisk bas i jord- och skogsbruk för att täcka underhållskostnaderna. Under 1970-talet utformades ett understödssystem inom ramen för 1928 års lantegendomslag som innebar att privata ägare av egendomar med kulturhistoriskt värdefulla byggnader och parker kunde beviljas en 75-procentig nedsättning av förmögenhetsskatten för egendomen och av arvs- och gåvoskatt om de i gengäld gav allmänheten tillträde till egendomen, undantagandes privatbostad med en tillhörande hemfridszon. Systemet byggdes därefter på med avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för restaurerings- och underhållskostnader samt med bidragssystem, först för parkrestaurering och sedermera också för byggnadsunderhåll. De privata ägarna har slutit sig samman i organisationen Castellum 158 Nostrum, som tillhandahåller av staten subsidierad trädgårdsarbetskraft till

Internationella aspekter

hjälp för parkunderhållet, som därvid skall utföras enligt planer fastställda av jordbruks- och kulturministrama. Efter ändringar 1989 i 1928 års lantegendomslag gäller i sammandrag nu följande. Enligt l § denna lag är en lantegendom egendom är helt eller en som delvis bevuxen med skog, med eller utan mangårdsbyggnad eller andra byggnader som återspeglar egendomens stil, i den mån bevarandet av egendomens karaktärsegenskaper anses eftersträvansvärd från miljösynpunkt. En sådan lantegendom kan ministerbeslut kvalificeras för vissa skatteförgenom delar. Mera detaljerade definitioner av vad som krävs har getts i regeringsfören ordning av år 1990. Därav framgår bl.a. att med mangårdsbyggnad i detta sammanhang avses en ursprungligen befäst herrgård eller ett slott eller residensbyggnad med flyglar samt omgivande trädgård eller park, synbart anlagd före år 1850. Egendomen måste omfatta minst fem hektar och bevuxen vara med åtminstone två år gammal skog. Även mindre egendomar kan komma i fråga, om mangårdsbyggnaden med park e.d. omfattar minst ett hektar och om det på egendomen finns en byggnadsminnesförklarad byggnad. En lång rad ytterligare kvalifikationer och undantag har föreskrivits. De skattefördelar som numera tillhandahålls är hel befrielse från förrnögenhetsskatt samt arvs- och gåvoskatt, under förutsättning att egendomen hålls öppen för allmänheten på vissa villkor. Även för öppethållandet har det i administrativ ordning fastställts synnerligen detaljerade föreskrifter, innefattande minimilängd för stigar och skyltning samt reglering vilka partier av som får stängas av med hänsyn till hemfriden eller särskilda krav på skydd. Skattefriheten skall omprövas vart tjugufemte år eller tidigare öppenhetsom kraven inte längre tillgodoses. Även egendomen inte är öppen för allmänom heten tas skatt inte ut på mer än halva dess värde så länge skogsavverksom ning frånsett nödvändig trädfällning inte förekommer. Även lättnaderi den lokala beskattningen tillhandahålls för de kvalificerade lantegendomarna. Enligt uppgift har de statliga understödssystemen bidragit till att det de senaste två åren endast har förekommit avyttrin gar inom beståndet lantegenav domar från en privatperson till en annan.

Ett statligt stödsystem för restaurering av skyddade byggnader eller

anläggningar finns också. 133 miljoner gulden fördelas årligen i bidrag till kommunala program för restaurering, underhåll och stadsfömyelse. Kommunerna behandlar ansökningar om bidrag och upprättar sexårsplaner för fördelning av de statliga bidragen, och även kommunala bidragsmedel. En fond ägd av kommunerna förmedlar sedan bidrag och subventionerade lån till enskilda samordnat till en totalfrnansiering förenklar genomförandet. Enskilda som fastighetsägare får ofta ett reducerat stöd med hänsyn till de också kan att tillgodogöra sig skattelättnader.

SOU 1995: 128

4.7.3 Export kulturföremål av Regler exportkontroll har meddelats i 1984 års lag om bevarande av kulom turföremål. Lagen tillämplig endast privatägda föremål som särskilt valts ut och förtecknats. Lagens syfte är att främja bevarandet av vissa kulturföremål i gott bestånd i Nederländerna. Tillståndsplikt vid export är därför bara en av lagens rättsverkningar. Har ett föremål förtecknats är ägaren också skyldig att anmäla om föremålet flyttas. Däremot är han inte skyldig att begära tillstånd vid reparation eller konservering. Dock är han berättigad till statligt stöd för konserveringskostnader med upp till 60 % av kostnaden. För att ett föremål skall förtecknas krävs att det uppfyller höga krav. Föremålet skall oersättligt och omistligt. l det senare ligger att föremålet vara skall framstå symbol för en händelse eller en person, att det utgör en som en länk i fullföljande kulturhistoriska studier eller att det har betydelse för daav teringen eller placering av andra föremål. Beslutet om förteckning fattas av kulturminstem. Några särskild krav förtecknade föremåls ålder har inte ställts upp. Ett exempel modernare föremål som förtecknats är ett gatupositiv, som efter ett val mellan olika tänkbara motsvarande musikaliska exponenter för typiskt holländskt stadsliv, på förteckningen därför att det fanns avfotogratogs upp ferat på i sig välkänd bild hur befrielsen från tysk ockupation firades år en av 1945. Totalantalet registrerade föremål uppgår till ca 1 250, varav en stor del nu föremål ingår i samlingar, särskilt från kyrkor samt ett bibliotek. Antalet individuellt förtecknade föremål är 185. Man kan därför säga att det är ett lica tet antal elitföremål som lagen gäller för. Export ett förtecknat föremål kräver som nämnts tillstånd, vilken fråga av prövas kulturministern. För att ett tillstånd skall kunna vägras definitivt av fordras att staten inom åtta månader från avslagsbeslutet förvärvar föremålet till det värde föremålet kan ha på den internationella marknaden. Finns inget aktuellt värde för föremålet, värderas det. Värderingstvister regleras av domstolen i Haag. Lagen, trädde i kraft 1985, ifrågasattes i början genom ett tiotal översom klaganden, men anses numera allmänt accepterad. Ansvarig för den praktiska tillämpningen är verket för bildande konst, med tjänsteställen i Haag och Groningen. Samma myndighet ansvarar också för licensgivningen enligt EGförordningen om export av kulturföremål. Inom myndigheten handläggs frågorna av tillsynsavdelningen, som också svarar för bl.a. rikssamlingarna. Avdelningen fullgör sina uppgifter beträffande privatägda, förtecknade föremål bl.a. genom återkommande fysiska besiktningar och bidragsgivning för underhåll.

Internationella aspekter

4.8 Storbritannien

4.8.1 Skydd av byggnader och miljöer

För en översikt över bakgrunden till det nuvarande brittiska systemet för bevarande av kulturegendomar och skydd mot export kulturföremål, av se avsnitt 3.1.4. Få länder torde ha ett så omfattande byggnadsskydd Storbritannien. som Den speciella lagstiftningen på området: 1990 års Planning Listed buildings and Conservation Areas Act, står i nära samband med års Town and samma Country Planning Act och depaitementala riktlinjer i flera Planning Policy Guidances. Förfaranden och föreskrifter skiljer sig något mellan England, Wales, Skottland och Nordirland, men består i huvudsak av följande element. Chefema för Department of the Environment Department of National resp. Heritage är ansvariga för planbeslut resp. beslut om byggnadsminnesförklaring listing, efter en förberedande procedur involverar och har sin reelsom la tyngdpunkt hos lokala myndigheter och nationella expenmyndigheter English Heritage i fråga om England. Conservation Areas får inrättas loav kala myndigheter. En Conservation Area får omfatta såväl byggnader andra anläggsom ningar: torg, parker, kanaler m.m. Det finns 8 000 sådana Areas i numera ca Storbritannien, varav ca 7 200 i England. I förhållande till planlagstiftningens allmänna tillåtlighetsregler råder ett större mått av myndighetsuppsikt inom en Conservation Area. Byggrätter kan ställas under en närmare departementskontroll, vilket är fallet inom ca l 000 områden. Den enskilde har ingen speciell rätt till ersättning för förlust av rättigheter inom en Conservation Area. Det brittiska institutet för byggnadsminnesförklaring omfattar byggnader och liknande anläggningar inom tre klasser: den högsta omfattar 9 O0 ca enheter, motsvarande ca 2 % av alla listed buildings, nästa klass ca 5 %. Totalantalet uppgår till ca 505 000, vilket motsvarar 3 % alla byggnader i ca av landet. Ungefär två tredjedelar av beståndet är bostadshus och ca 60 % befinner sig på landsbygden. En listed building får inte rivas eller väsentligen ändras utan tillstånd av den lokala planmyndigheten. Denna skall samråda med den nationella expertmyndigheten. Ett avslag kan överprövas av departementschefen. Ingen ersättningsrätt finns vid byggnadsminnesförklaringen. Däremot kan en vägran att senare medge en önskad ändring av byggnaden utlösa ersättningsrätt, om ändringen är tillåten enligt plan- och bygglagstiftning, annan eller om avslagsbeslutet har påverkat markvärdet.

6 IS-1352

SOU 1995: 128

4.8.2 Statliga stödinsatser för kulturegendomar I rapporten SOU 1991:64 Att förvalta kulturmiljöer finns en relativt utförlig redogörelse för brittiska institutioner för kulturmiljövård, inkl. National Trust och English Heritage. Utredningen vill hänvisa till denna. Vad som här följer är en närmare redovisning av några av de system som finns tillgängliga i Storbritannien för att underlätta privat förvaltning av kulturegendomar. Lantbruket på större lantegendomari Storbritannien bedrivs ofta av arrendatorer bor i byar ägda av godset. Herrgården är byggd mer för represom sentation och offentlighet än för familjeliv. En stor del, en tredjedel, av de brittiska herresätena har försvunnit genom åren, sedan världskriget har 400- 500 rivits. Uppskattningsvis finns ett par tusen herrgårdar. Det finns ingen uppgift om hur många som är skyddade listed. De metoder som kommit till användning för statligt stöd är dels bidragsinte närmare kommer att beskrivas här, dels också Skatteregler system, som syftar till att uppskjuta vissa beskattningsåtgärder så länge avsedda bevasom randeförutsättningar uppfylls. Det är med andra 0rd fråga om skattesubventioner som är villkorade av att mottagaren gör en motprestation. Upphör prestationen förfaller också skatten omräknad till aktuellt värde till betalning. De motprestationer som begärs är att den bevarandevärda egendomen förvaltas på ett riktigt sätt och att den också hålls öppen för allmänheten på vissa villkor. Utöver uppskovssystemet finns ett system för bildande av underhållsfonder maintenance funds som också har vissa skattemässiga fördelar knutna till att ett underhållsåtagande fullgörs. För att bevara kultur-föremål i Storbritannien har det slutligen gjorts möjligt dels att sälja föremål till och offentliga institutioner med realisationsmuseer vinstskattefördelar för säljaren och prisfördelar för köparen Private Treaty Sales, dels också att betala arvsskatt genom överlåtelse av kulturföremål till staten Acceptance Lieu efter ett särskilt gransknings- och värderingsförfarande som erbjuder fördelar för skattebetalaren. Systemet med uppskjuten beskattning Conditional Exemption omfattar arvsskatt Inheritance Tax och kapitalvinstskatt Capital Gains Tax. Tidigare fanns också kapitalöverlåtelseskatt Capital Transfer Tax som i princip en inte var möjlig att få uppskjuten, men som nu har upphört som beskattningsform och ersatts av arvsskatten. Tre kategorier egendom kan bli föremål för skatteuppskov: l byggnader av synnerligt historiskt eller arkitektoniskt intresse med omgivande skyddszon och historiskt Sammanhörande inventarier, 2 konstverk av museikvalitet och 3 mark av synnerligt värde av hänsyn till landskapsbild, historia eller vetenskap. Byggnaderna i fråga bedöms av de kulturvårdande myndigheterna English Heritage för England och motsvarande inrättningar för Wales och 162 Skottland.

Internationella aspekter

Om uppskov beviljas för enstaka konstverk, sker det på villkor att allmänheten kan beredas tillträde till föremålet. Föremålet registreras med uppgifter om upphovsman, utformning, proveniens Registret är tillgängligt för m.m. allmänheten på nationella konstinstitutioner i London, Edinburgh, Cardiff och Belfast. Tillträde till föremålet beviljas i regel inte direkt, utan sker ofta via ett i registret narnngivet ombud för innehavaren. Systemet med underhållsfonder förhåller sig på ett komplicerat sätt till systemet med uppskjuten beskattning. Underhållsfondssystemet tillkom 1975 samtidigt som kapitalöverlåtelseskatten infördes, och syftade till befria att kulturegendomar på visst sätt från denna bcskattningsfonn. Sedan kapitalöverlåtelseskatten ersatts av arvsskatt med uppskovsmöjligheter har det blivit mindre attraktivt att bilda underhållsfonder. Det finns knappt 100 sånumera dana godkända fonder.

Den brittiska ordningen för stiftelser och fonder ,skiljer sig på väsentliga

punkter från den svenska. Bl.a. kan brittiska stiftelser normalt inte bildas för evärdlig tid. Ett stiftelseförordnande gäller sålunda högst intill 25 år efter stiftarens död. Förmögenheten i en underhållsfond står också i ett visst samband med stiftarens egen förmögenhet, t.o.m. sedan den övergått till dennes successorer. Bl.a. kan stiftaren låna ur fonden på marknadsmässiga villkor. Efter sex år kan stiftaren återta kapital från fonden för sig eller sin familj, dock med avskattningskonsekvenser. Dessa kan dock i vissa fall också skjutas upp. Kapitalbeskatmingsmyndigheten Capital Taxes Office skall godkänna inrättandet av underhållsfonder efter hörande English Heritage m.fl. och - av har en fortlöpande tillsyn, inkl. räkenskapskontroll. Myndigheten kan också i missbruksfall upplösa fonden med avskattningskonsekvenser. Underhållsfonder kan bildas under stiftarens livstid eller genom testamente. I det senare fallet finns vissa möjligheter för successorema att påverka fondbildningen, vilket förklaras att ett alternativ för dem kan beav vara att gära uppskov från arvsskatten. Den kulturegendom bevarande fonden vars skall främja skall vara av samma slag den kan komma i fråga för som som uppskjuten beskattning, med det undantaget att underhåll enstaka konstav verk inte kan göras till föremål för fondbildning. Det går alltså inte att avsätta medel med lättnad i beskattningen for att konservera ens en mycket värdefull tavla. De skattefördelar som står att vinna med underhållsfonder är i huvudsak knutna till arvsbeskattningen och kapitalvinstskatten. Ingen kapitalvinstskatt påförs sålunda när en godkänd fond bildas. Inte heller tas någon arvsskatt ut om fonden har bildats genom testamente. Om kapitaltillgångar tillförts som en fond omsätts av fonden själv beskattas dock vinsten, det finns ändå men en begränsad uppskovsmöjlighet som fonden kan utnyttja i den mån stiftaren inte redan har gjort detta.

SOU 1995: 128

Beträffande inkomstbeskattningen är fördelarna mer begränsade. Fondens inkomster beskattas sålunda i princip på samma sätt som stiftarens, men det finns visst utrymme för fonden att bli beskattad enligt de lägre skattesatser gäller för självständiga stiftelser. Om den kulturegendom som fonden i som fråga är knuten till förvaltas näringsfastighet, dvs. i vinstsyfte, föresom en ligger avdragsrätt för underhållskostnader för byggnader, parkanläggningar och kulturföremål. För byggnadsminnesförklarade listed näringsfastigheter finns också avdragsrätt för mervärdesskatt på underhållskostnader. Det normala annars att reparations- och underhållskostnader beskattas med full mervärdesskatt, dvs. för närvarande 17,5 %, medan vid ändrings- och ombyggnadsarbeten mervärdesskatten är reducerad till 0 %. Det diskuteras dock om reduktionen kan upprätthållas med hänsyn till EG-direktiv området. Ett bildande av en underhållsfond betyder också att fondens inkomster binds till vissa ändamål: underhåll av kulturegendomen eller allmänhetens tillträde till densamma, vidmakthållande eller förkovring av fondens egna tillgångar samt förvaltningskostnader.

4.8.3 Export kulturföremål av Storbritannien har inte anslutit sig till 1970 års Unescokonvention. Konventionsåtagandena har ansetts inte fullt förenliga med landets ställning som vara världens ledande centra for handeln med konst och antikviteter. ett av Den nuvarande exportordningen har sin grund i krigstidslagstiftning. Getullagstiftningen från 1939 infördes omfattande befogenheter för den annom svarige ministern Secretary of State att generellt kontrollera både import och

export. Bakgrunden till att denna kontrollagstiftning kom att omfatta också

kulturföremål att valutaskäl ville motverka ett alltför stort flöde av var man av konstverk till det kapitalstarka USA. Kontrollens omfattning har varierat under tiderna och bestäms ministern, både genom särskilda Export of Goods av Control Orders och genom besluten i enskilda ärenden. År 1952 publicerades kommittérappon Export of Works of Art Etc. en fått efter kommitténs ordförande, sedermera Lord Waverley, och som namn som lade grunden till det nuvarande prövningssystemet med tre grundläggande kriterier för att föremål bör behållas i Storbritannien The Waverley Criteria. Systemet, senaste författningsmässiga uttryck återfinns i The Exvars port of Goods Control Order 1993 bygger följande ännu aktuella grundstenar: staten har rätt att stoppa export, men endast om kulturföremålets ägare får — ett inköpserbjudande en rimlig prisnivå, kontrollen skall inskränkas till begränsade kategorier av mycket betydelse- fulla föremål alltså inget listsystem,

Internationella aspekter

särskilda ålders- och värdegränser, med vissa undantag är - som numera 50 år resp. varierar mellan 6 000 och 119 000 GBP, för att ett föremål skall anses vara mycket betydelsfullt fordras att någon - av följande frågor besvaras jakande W averley-lcriteriema är föremålet så nära knutet till vår historia och nationella liv att dess utförsel skulle vara en olycka är föremålet av utomordentlig estetisk betydelse är föremålet av utomordentlig vikt för studiet av en speciell inom gren konsthistorien, idé- och lärdomshistorien learning eller historien en särskild Export Reviewing Committee skall bereda alla ärenden - om ifrågasatt exportvägran. Sedan EG-förordningen om export av kulturföremål trätt i kraft den 1 april 1993 har Storbritannien samordnat sitt eget system för exportkontoll med den licensprövning som följer förordningen. Samordningen har kunnat ske av utan stora ändringar i det interna systemet. Vissa värde- och åldersgränser har justerats och licensprövningen kan inte inom generella rymmas samma undantagsbestämmelser som gäller enligt de brittiska reglerna. Systemet fungerar därefter sammanfattningsvis på följande sätt. Föremål som är äldre än 50 år, men som inte når upp till fastställda värdegränser, har ett generellt utförseltillstånd. För sådana föremål kan det dock föreligga skyldighet att söka EG-licens hos Department of National Heritage. Ett antal företag i antikvitetsbranschen har fått befogenhet att exportera vissa typer av föremål utan prövning av departementet. De aktuella föremålstyperna är bl.a. föremål som importerats under de senaste 50 åren och manuskript under vissa värdegränser. Givetvis omfattar befogenheten inte föremål som omfattas av EG-licensplikten. I andra fall där ett föremål finns på den lista som visar vilka föremålskategorier med ålders- och värdegränser som gäller för UK- resp. EG-licenser, skall licens sökas hos Department of National Heritage. Licensen måste sökas i en aktuell exportsituation, med adressatens identitet angiven. EG-licens krävs enligt listan för något annorlunda kategorier föremål omfattas än som av UK-licensplikt. Skillnaderna hänför sig bl.a. till att den generella åldersgränsen är 50 år enligt UK-reglema, men 100 år för fler EG-kategorier samt att värdegränsema i vissa fall är högre i Storbritannien än enligt EG-bilagan. Som exempel kan nämnas att arkeologiska föremål med ursprung utanför Storbritannen oavsett värde omfattas EG-licensplikt, medan Storbritannien av åsatt sådana föremål en värdegräns av 39 600 GBP. Transportmedel är UKlicenspliktiga om de är mer än 50 år gamla och värda än 39 600 GBP, mer

medan motsvarande EG-licensplikt inträder vid åldersgränsen 75 år samma

värdegräns. Målningar är licenspliktiga i båda systemen vid åldersgränsen 50 år, men värdegränsen som enligt EG-förordningen är 119 00 GBP, är i UK-systemet uppdelad 6 000 GBP gäller för porträtt brittiska

som av

historiska personer, 119 000 GBP för målningar i olja och och tempera 39 600 GBP för övriga målningar utom porträtten.

SOU 1995: 128

Om föremål skall till land utanför EU omfattas

ett som exporteras ett av EG-licensplikt, men inte faller under motsvarande UK-licensplikt, anses föremålet inte som en brittisk nationalskatt och en EG-licens beviljas omgående. Detta gäller dock inte om föremålet kommit till Storbritannien illegalt från ett annat EU-land och är en nationalskatt för detta. UK-licenspliktiga föremål bedöms av en av departementet utsedd expertrådgivare. Om denne inte har någon invändning mot utförseln, beviljas UK-licensen. I ungefär 3G-50 fall år anser cxportrådgivareit att föremålet bör behålper las i Storbritannien. Utförselfrågan hänskjuts då till the Reviewing Committee the Export of Works of Art. Kommittén, som består av ordförande och sju on ledamöter, tar då ställning, i regel efter en fysisk besiktning av föremålet och ett sammanträde med berörda parter och ombud, till om föremålet är en nationalskatt, dvs. om det uppfyller något av Waverleys tre kriterier. Blir svaret negativt, beviljas licensen omgående. Blir däremot svaret jakande rekommenderar kommittén att beslutet om liuppskjuts under en tid, som normalt varierar mellan två och sex månacens der. Tidsfristen skall möjlighet för intresserade museer, institutioner eller ge privatpersoner att lämna inköpserbjudanden på föremålet i fråga. Ett skäligt marknadsvärde fastställs med hjälp av särskild värderingsexpertis. Har föremålet nyligen sålts godtas köpesumman om inget tyder på att den är konstruerad. Efter utgången fristen, som kan förlängas om detta kan medföra bättre av

förutsättningar att få fram tillräckligt bra bud, tar ministern ställning. Ägaren

står inte under någon rättslig förpliktelse att sälja ens till budgivare som lagt sig i nivå med marknadsvärdet, men en vägran tas i beaktande av ministern på så sätt att den normalt föranleder ett avslagsbeslut. Ett sådant beslut anses i regel ha verkan under tioårsperiod, såvida inte nya omständigheter tillen kommer. Systemets effektivitet beror alltså i hög grad förmågan att i kritiska situationer få fram tillräckliga medel för inköp. Den frågan brukar vara föremål för stor uppmärksamhet i Reviewing Committees årliga rapport ett mycket fylligt dokument med beskrivning av bedömda föremål och ansökningarnas handläggning. Att inköpserbjudanden kan komma från vem som helst som åtar sig att bevara föremålet i Storbritannien betyder givetvis inte att resurserna är oändliga. The National Heritage Memorial Fund, vars anslag efter 1985 länge var oförändrade, kan bidra med medel till museers eller institutioners förvärv, men det förekommer att samfrnansiering också innefattar andra parter. En nyhet sedan 1994 är ett nationallotteri, vars avkastning förvaltas av the National Heritage Memorial Fund. Ett inte typiskt, men mycket omskrivet ärende, vars turer belyser skilda delar av problematiken med exportkontroll rör statygruppen The Three Graces av den italienske skulptören Antonio Canova. Denne skapade verket år

Internationella aspekter

1818 på uppdrag av hertigen av Bedford, som tidigare sökt förvärva liken nande skulptur av Canova, för placering i en särskild för byggd gruppen tempelliknande paviljong i anslutning till ett skulpturgalleri Wobum Abbey. 1979 erbjöds de tre gracema till brittiska staten betalning för arvsskatt som Acceptance in Lieu, se föregående avsnitt med 1,2 miljoner GBP, men erbjudandet avvisades. 1989 såldes gruppen för 7,6 miljoner GBP till Gettymuseet i Los Angeles och museet ansökte exportlicens. Först ifrågaom sattes om inte gruppen utgjorde en del av det byggnadsminnesförklarade Wobum Abbey, men den ansvarige ministern fann att så inte fallet. Beslutet var ifrågasattes i domstol, men ändrades inte. Exportansökningen avslogs efter knappt ett år, sedan en privatperson interimistiskt erbjudit sig köpa att statygruppen. Den interimistiska placeringen kunde inte finansieras, de utan tre gracema såldes på nytt till Getty, för tidigare, och samma summa som en ny exportansökan ingavs 1993. The Reviewing Committee fann alla att tre Waverley-kriteriema var uppfyllda, och behandlingen ansökningen utsatav tes till 18 månader. När den tiden gått ut saknades fortfarande 1,8 miljoner GBP. Ministern bestämde ytterligare tre månaders uppskov. Detta beslut överklagades av Getty till domstol, överklagandet togs efter behandling i men två instanser inte till prövning i sak. Genom bidrag från ytterligare källor upp pikant nog befann sig brorsonen till Gettymuseets grundare bland dessa - kunde till slut Victoria and Albert Museum och National Galleries of Scotland lägga ett samlat bud i sådan tid att exportansökningen kunde avslås. De tre gracema förblir alltså i Storbritannen och kunde under utredningens besök beskådas på Victoria and Albert Museum. Frågan dess återförande om till Wobum Abbey anses inte helt omöjlig att lösa. Ur den fylliga statistik redovisas i Reviewing Committees årsbok för som 1993-94 kan följande återges siffor i parentes anger närmast föregående år. Antalet licensansökningar var 5 595 3 904, ansökan kan varav en avse ett flertal föremål. Antalet föremål som remitterades till expertbedömning var 6 885 3 000 till ett totalt värde 442 717 348 675 323 197 GBP. Av av antalet expertbedömda föremål bedömdes 24 20 Reviewing Committee, av varav behandlingen utsattes för 17 15. Ansökningar avslogs i 7 7 fall och licens beviljades i 10 8 fall. De nekade föremålens värde totalt var 9 979 800 861 108 och licensföremålens värde 15 867 396 21600 011 GBP. Antalet EG-licenser som beviljats utan expertprövning därför föremålen att i fråga legat under de värdegränser gäller i Storbritannien uppgick till som 1 981 181, den siffran endast ett kvartal. avser Det brittiska systemet har varit modellbildande för lagstiftning i vissa andra länder. I Canada infördes genom lagstiftning 1975 ett liknande, där dock värdekriterier och föremålskategorier anges i federal lag. Den danska exportlagen från 1986 bygger samma grundtankar. Senast har högt uppsatta företräda-

SOU l995: 128

för fransk administration och museiväsende offentligt uttalat sympatier for re konsekvent fransk övergång till det brittiska systemet The Art en mer Newspaper januari 1995. The Reviewing Committee har i sina årsrapporter förespråkat vissa begränsade reformer systemet. Bl.a. föreslår kommittén att i vart fall utomav lands bosatta ägare skall bli tvungna att sälja till en offentlig institution som erbjuder ett skäligt pris inom uppskovstiden, dvs. införandet av en lösenrätt, liknande den finns i Spanien och Italien, låt vara begränsad till de klenosom der kan väljas ut enligt Waverley-Lriiexiema. Det har tydligen föresom kommit att ägare återkallar exportansökningar efter det att inköpsbud lämnats, vilket medför att ett museum eller liknande i onödan har lagt ner betydande

på skrapa fram medel. Vidare föreslår kommittén att administra-

resurser att tionen skall få befogenheter att besikta föremål, som kan misstänkas ha blivit illegalt exponerade. Ett nekande eller undvikande svar en framställning om besiktning skulle tolkas att illegal export hade skett, och uppgifter om som en föremålet skulle spridas, vilket i sin tur skulle påverka priset föremålet och vidare omsättningsmöjligheter. Ytterligare borde enligt kommittén en särskild värderingsmodell införas för fall då offentliga eller halvoffentliga institutioner sina samlingar till utlandet. Värderingen skulle i sådana fall säljer föremål ur baseras på det inhemska marknadspriset, inte det internationella. Kommittén pläderar slutligen också för ett fjärde Waverley-kriterium, som skulle vara tillämpligt på enstaka föremål från samlingar möjliga att återbörda till denna eller till sitt ursprungsställe. En jämförelse mellan de brittiska och svenska systemen uppvisar likheter och skillnader. Skyddstekniken med föremålskategorier, ålders- och värdegränser i stället för förteckning av utvalda och studerade föremål är den- Vad skiljer är synsättet på vilken slags föremål som skall ornfatsamma. som exportkontroll. Storbritannien skyddar genomgående modernare företas av mål än Sverige; det är fråga om kulturvärdet eller det rent estetiska värdet hos föremålen än det kulturhistoriska värdet. Kategorierna är bredare snarare formulerade, omfattar på grund av de i vissa fall för svenska förhållanmen den mycket höga värdegränserna i förhållande till den potentiella total-

mängden som givetvis inte kan uppskattas i absoluta tal betydligt färre fö-

remål än de svenska kategoridefinitionema. Sålunda torde den svenska tillståndsplikten för t.ex. alla än 100 år gamla möbler oavsett värde omfatta mer väsentligt fler föremål i absoluta tal än den motsvarande brittiska med värdegränsen 39 600 GBP, även med beaktande att brittiska möbler är licenspliktiga redan vid 50 års ålder. Ambitionsnivån i Storbritannien är att skydda vad är omistligt, och därmed avses föremål som på grund av sin sällsynthet som och begärlighet för samlare når mycket höga marknadsvärden, medan de svenska skyddsambitionerna är mer oberoende av marknadsvärde. Redan med gällande begränsningar omfattar dock den brittiska administrativa insatsen ca fyra gånger så många ansökningar per år som den svenska. Utred-

Internationella aspekter

ningen frågade vid sitt studiebesök om den brittiska inställningen i fråga om föremål som representerade den folkliga kulturen och som är väsentliga för den svenska utfdrscllagstiftningen. Svaret blev att också sådana föremål i och för sig omfattades av skyddsambitionema men att det fanns så många objekt att det varken var önskvärt eller praktiskt möjligt att kontrollera utförseln. Endast om sällsynthet och efterfrågan drev upp priserna över värdegränsen i dessa fall 39 600 GBP kunde en licensplikt anses motiverad. -

Överväganden

5 och

förslag rörande

kulturegendomar

Enligt direktiven skall utredningen över awecklingslagen beträffande fise deikommiss så att återstående kulturegendomar den lagen gäller för kan som bevaras och hållas samlade. Vidare skall utredningen mer allmänt studera om stiftelser kan bildas för att dels bevara slotts- och herrgårdsmiljöer med tillhörande samlingar, dels även kulturegendomar av annat slag. I uppdraget ingår inte uttryckligen att de ekonomiska villkoren för bevarande av kulturegendomar skall diskuteras. Vid överväganden olika förom valtningsformers lämplighet kommer man dock ofrånkomligen in på denna fråga. Utredningen lämnar därför även vissa förslag till förändringar de av ekonomiska villkor staten bestämmer över.

Utgångspunkter för bevarande

I avsnitt 3 redogör utredningen för hur kulturmiljövåndens positioner successivt har stärkts. Bevarandelagstiftningen tari mycket hög grad sikte på bevarandet i rent fysisk mening. Bevarandet är i mycket avhängiga andra faktorer. Det finns anledning att noga studera ekonomiska, förvaltningsmässiga och andra förutsättningar för bevarande, så att inte skyddslagstiftning blir en meningslös eller svag sett ett i mer samlat samhällsperspektiv. Utredningens utgångspunkt i det följande är kulturegendoms kulatt en turhistoriska värde är större i sammanhållet skick än vad representeras som av summan av delarna. Det är således också viktigt att överväga värdet att av egendomen ägs och förvaltas samlat, och att lösegendom förvaras samlat på sin ursprungliga eller hävdvunna plats. En viktig fråga blir dessutom om, hur och i vilken grad samhället skall gynna ägande och samlad förvaltning en kulturegendom. System som stödjer fastighetsägaren när han handlar på ett sätt bevarandeinsom gagnar tressena blir viktiga. En aldrig så sträng bevarandelagstiftning kan i längden inte fungera om det inte finns incitament för dem äger och förvaltar som egendomen att handla i linje med samhällsintresset.

SOU 1995: 128

5.1.1 Vilka problem finns med att hålla olika slags kulturegendomar samlade Ett genomgående problem vid bevarande av en kulturegendom och kanske särskilt gods- och gårdsmiljöema vilket direktiven också fäster uppmärkär samheten på svårigheterna att hålla dem samlade vid generationsskiften. ~ Naturligtvis behöver inte alltid en sådan miljö tillhöra samma släkt i många generationer för att behålla ett kulturhistoriskt värde. En försäljning till en ny brukare med förståelse för b-cvarandeintressen kan många gånger ge ett bra resultat även från kulturhistorisk synpunkt. Likväl ligger det ofta ett stor värde i en behållen släktanknytning, därför att just denna normalt ger den nuvarande innehavaren ett medfött och automatiskt intresse för bevarandefrå- Att tillvara detta intresse kan dock visa sig dyrt. Även det vid gorna. ta om ett generationsskifte visar sig möjligt att tillskifta ett av syskonen hela gården, så kan detta behöva ske till priset av avstyckning av småhus eller tomter, försäljning av betydelsefulla inventarier eller en påfrestning en eventuellt föreliggande kompletterande bas för fortsatt verksamhet i form av värdepapper e.d. Svårighetema återkommer sedan vid nästa arvsskifte. Staten kan naturligtvis inte med frångående av arvsordningen styra sammanhållandet av kulturegendomar även om fidiekommissegendomarna intar en särställning, som utredningen återkommer till. Det går sålunda inte att tvångsskifta en egendom till en son eller dotter med speciell lämplighet för bevarande. Vad som bör övervägas är om staten med andra åtgärder kan stimulera till ett bevarande en hand och i samma släkt. En viktig faktor för sammanhållande av en kulturegendom är dess förvaltningsstruktur. Ett vanligt problem i bevarandet av kulturmiljöer är att miljön genom att den får fler ägareförvaltare successivt bryts ned och förändras. Även det omvända kan ett problem. En miljö präglas mångfald vara som av förvanskas genom en enhetlig förvaltning, antingen genom att den skapar en ny enhetlighet eller genom att den tidigare levande utvecklingen ersätts av en konstlad. Långsiktiga förändringar av detta slag är svåra att motverka. Erfarenheten visar att det i praktiken inte fullt ut går att undvika förändringar som beror en förändrad förvaltningsstruktur, inte ens om noggranna bevaranderegler getts i Skyddsföreskrifter. Förutsättningarna för ett bevarande förändras och styrningen blir vanligen mer komplicerad och resurskrävande. Skyddsföreskrifter kan inte heller göras orimligt detaljerade eller utformas så alla tänkbara förändringar i framtiden skulle förutses. Ändrade förvaltatt ningsförutsättningar tar sig ofta uttryck i olika fastighetsbildningsåtgärder. Grundregeln är att fastighetsbildning skall ske så att fastigheter skall vara varaktigt lämpade för sitt ändamål 3 kap. l § fastighetsbildningslagen [l970:988]. Om en fastighetsbildningsåtgärd berör ett byggnadsminne skall skyddsföreskrifterna beaktas så att syftet med dessa inte motverkas 3 kap. 2 § andra stycket. Med skyddsföreskrifter kan dock inga bindande regler 172 ges för fasti ghetsbildnin gen.

Kulturegendomar

Fastighetsbildningslagen är numera relativt öppen när det gäller den ekonomiska bas som ett jordbruksföretag bör ha för att fastighetsbildningsåtgärder skall medges. Även verksamhet än jord- och skogsbruk får beakannan tas. Hänsyn skall tas till betydelsen av att vården av natur- och kulturmiljön främjas. I den danska herrgårdsutredningen var den ekonomiska basen en central fråga som ledde till ett förslag om att fastighetsdelning som gällde herrgårdsmiljöer skulle prövas av miljöministem. Man föreslog också att tillköp av jordbruksmark under vissa förhållanden skulle gynnas for att stärka den ekonomiska basen för bevarandet.

Gods, gårdar, byggnadsmiljöer Den historiska ekonomiska enheten är av stort intresse att bevara. Ett gods som förlorat tillhörande arrendegårdar och torp förlorar också i kulturhistoriskt värde. De enskilda delarna kan dock ofta fungera självständigt och bevaras på ett godtagbart sätt i fysisk mening, så att den historiska bilden kvarstår. Värre är det ofta med andra delar som spelat stor roll i helheten, t.ex. oanvändbara ekonomibyggnader och stora och svårskötta parker. Avstyckning av bostäder eller andra funktioner i en kulturegendom leder till förändringar i miljön, även om ambitionerna att bevara är höga. Dessutom präglas ofrånkornligen helhetsmiljön av den sammanhållna förvaltningen, den övergripande viljan som varit avgörande för vilken karaktär miljön fått. För bevarandet är sålunda den sammanhållna förvaltningen av avgörande betydelse, och ofta att förvaltaren har en relation till miljön, en särskild förståelse för dess historia och dess egenheter och t.o.m. brister. Inventarier som belyser hur byggnaden eller miljön används kan ha största betydelse för helhetsmiljöns värde. Det kan gälla inventarier som fortfarande är i bruk i sin miljö, men också inventarier som sparats mer eller mindre medvetet musealt, i många fall på platser i miljön som inte används så intensivt, eller som står bevarade som gårdsmuseer. Det kan i bondgårdsmiljö vara en bagarstuga som bevaras i en i övrigt fullt levande gård eller en ladugård en gård som förlorat jordbruket till en granngård vid rationalisering. En sådan ladugård kan vara ett mer levande minnesmärke över jordbrukets ställning 1940 än som finns någon hembygdsgård. Det kan vara en gård som från 1800-talets början haft två mangårdsbyggnader, och där den ena står kvar möblerad och i stort sett oanvänd sedan lång tid, en situation som inte är ovanlig, t.ex. i Hälsingland. I detta avseende liknar hälsingegårdarna herrgårdsmiljöer där bevarandet är avhängigt av att överytor och överloppshus finns kvar utan modern ekonomisk användning. Dessa miljöer skiljer sig från museerna därigenom att de är fullt autentiska, knappast någonting har tillförts eller tillrättalagts. De förändringar som skett har varit ett led i den normala användningen. De är därigenom enastående 173

SOU 1995: 128

kultumiinnen, av synnerligen stort dokumentariskt värde, och varje gång en sådan helhet skingras genom t.ex. ett arvsskifte går stora värden till spillo. Ofta har dessa bevarade miljöer en speciell historia, som gjort bevarandet möjligt. Det kan vara egenartade arvsförhållanden, originella ägare eller andra omständigheter som gjort att inventarier inte skingrats, eller att en miljö kunnat bevaras utan andra förändringar än ibland ett tilltagande förfall.

1naustri— och hiznrvzlrrsmizjz'er Bevarandet av industriminnen innehåller särskilda problem utöver de behandlade. Det är ofta fråga om stora och dyra anläggningar, som därför endast i få fall kan bevaras musealt. De är också ofta funktionellt byggda för sin specielprocess, och är därigenom svåra att bevara och konservera sedan produktionen lagts ned. De kan vara ännu svårare att bevara om produktionen fortgår, med krav rationalisering, förnyelse och om- och tillbyggnad. En återanvändning av en gammal industribyggnad innebär dessutom ofta stora konflikter med industriminnesbevarandet, då det i de flesta fall blir ett skal som bevaras, som säger ytterst lite om den verksamhet som bedrevs. Det blir då närmast en symbolisk form av bevarande, och en i och för sig värdefull kontinuitet i användningen av miljön. I industriminnesvården handlar det ofta om än mer långtgående krav på bevarande. Det kan gälla bevarande av en processlinje, i vissa fall försedd med pedagogiska hjälpmedel för att göra den tydlig för besökaren. Det kan också gälla bevarande av en pågående produktion, bedriven i pedagogiskt eller kunskapsbevarande syfte. Gränsen mellan bevarande och fortlevnad kan här bli otydlig. Den är inte heller intressant på annat sätt än i diskussionen om vilka speciella villkor som skall gälla för bevarande. Bevarande kan således i vissa fall handla om att stödja en verksamhet som annars inte skulle ha kunnat bedrivas. Vissa speciella bestämmelser för musealt bedrivna verksamheter kan också erfordras, som det kan vara svårt att acceptera från andra utgångspunkter. Konflikter är t.ex. tänkbara med arbetarskyddskrav, miljöskyddskrav m.m. Ett stöd till en musealt bedriven produktion kan också stöta hinder från konkurrenssynpunkt, liksom andra subventioner. I detta fall är det särskilt tydligt då det just är produktionen som stöds. Dessa frågor är svårlösta. Kvar står det faktum att det är viktigt att industriminnesvård kan bedrivas så att fungerande industriminnen kan bevaras, och att industriprocesser och hantverk bevaras i funktion av pedagogiska och kultunninnesvårdande skäl. En förutsättning är att det finns möjligheter att hålla samman industrimiljöer och inventarier osplittrade. En viktig annan fråga är att söka lämpliga organisationsforrner underlättar att ta till som vara frivilliginsatser och som minimerar kostnader.

Kulturegendomar

Riksantikvarieämbetet har i regleringsbrevet för budgetåret 199596 fått i särskilt uppdrag att ta fram ett långsiktigt handlingsprogram för industriminnesvården i Sverige. Uppdraget skall rapporteras senast 1 juli 1996 och skall avse bevarande, vård och långsiktig förvaltning. Kulturutskottet anför i betänkande 199495:KrU3 att uppdraget är angeläget och om möjligt bör påskyndas. I betänkande 199495:KrU4 behandlar utskottet en motion om lagligt skydd av en produktionslinje i drift. Utskottet anför att en lagreglering av detta slag skulle vara mycket ingripande och innebära att staten vore beredd att ta ett stort ekonomiskt ansvar, och hänvisar frågan och de överväganden den erfordrar till det nämnda uppdraget och till samarbetsorganet Industrihistoriskt Forum. Arbetet med handlingsprogrammet har hittills inneburit att ett register över industriminnen utarbetats, som skall bilda underlag för avvägningar om det nationella ansvarets omfattning och förhållande till lokala insatser. De principiella frågorna om säkerställande, förvaltning, vård och finansiering har ännu inte tagits upp till behandling.

Samlingar, inventarier En samling kan ha tillkommit som resultat av en verksamhet eller genom en avsiktlig målmedveten samlargäming. I det första fallet finns ett starkt samband mellan föremålen sinsemellan och med den byggnad eller miljö där de har sin historiska hemvist. Det kulturhistoriska värdet kan bestå i just detta samband, och föremålen som sådana kan ha underordnad betydelse. En samling i egentlig mening kan även den ha kulturhistoriskt värde genom att den representerar en persons eller en epoks syn samlande, eller ha en särskild kvalitet som samling. Det kan också vara fråga om en mer tillfällig samling där värdet i att den hålls samlad är mer praktiskt, föremålen är tillgängliga och lättövervakade, men samlingen som sådan skulle inte förlora så mycket att enskilda föremål försvann eller byttes ut. Förvaringsplatsen for en sådan samling kan vara av mindre betydelse, så länge den är säker och helst tillgänglig. För bevarandet av samlingar av olika slag finns det dock likartade problem. Samlingar tar ofta plats och kräver i varierande grad underhåll. Endast sällan är de dock av det slaget att de genererar några intäkter. En samling kan innehålla enstaka föremål av stort värde. Det blir frestande att finansiera utgifter genom försäljning av solitärer. Om en samling finns på en underhållslcrävande fast egendom kan försäljningar ur den framstå som den enda praktiska kapitaldispositionen. Sålunda säljs en tavla för att 1700-talsfönstren skall kunna renoveras. Givetvis kan det också vara att den som numera äger en samling inte uppskattar den i samma grad som en kulturhistorisk bedömning från allmän synpunkt skulle föranleda.

SOU 1995: 128

5.1.2 Hur kan det allmänna främja att kulturegendomar hålls samlade

Statens och kommunernas möjligheter att främja bevarande av privat egendom kan påverkas både genom lagstiftning och genom olika ekonomiska och andra stödåtgärder. Lagstiftningsmetoden betyder ofta restriktioner för oönskad användning eller förändring av egendomen, men utesluter inte för ägarna mer positiva insatser, som tillskapandet av smidiga förvaltningsformer. När det gäller stödåtgärder av annat slag har den svenska lösningen hittills varit inriktad på rena bidrag, medan man i många andra länder kommit att kombinera bidrag med skattesubventioner. I fråga om ingripanden i rätten till egendom sätter 2 kap. 18 § regerin formen upp förutsättningar och gränser. Sålunda är en förutsättning för expropriation eller andra förfoganden över egendom utan medgivande, liksom för inskränkning i användningen av egendom, att det finns angelägna allmänna intressen. Bevarandeintressen kan vara sådana allmänna intressen, men är det givetvis inte i alla tänkbara fall. Det krävs särskilda kvalifikationer. Vidare är den enskilde enligt grundlagen berättigad till ersättning för förlusten i alla fall när samhället tar egendom i anspråk, t.ex. genom expropriation eller inlösen enligt reglerna i KML och PBL. I fall där samhället visserligen inte förfogar över själva egendomen, men beslutar om inskränkningar i användningen av mark eller byggnader är den enskilde visserligen inte berättigad till ersättning för varje förlust, men samhällsorganen måste ändå täcka mer väsentliga ekonomiska skador för den enskilde med ersättning enligt bestämmelser som närmare anges i lag. Också sådana bestämmelser finns i KML och PBL. Även direktiven inte närmare berör resursfrågor är utredningen medveom ten om de synnerligen starka begränsningar som gäller för möjligheterna att genomföra förslag som innebär ökade statsutgifter eller minskade skatteinkomster. Utredningen vill därför inte föreslå några åtgärder som skulle kunna medföra ökade krav på ersättning från stat och kommun, större behov av förstärkning av bidragsanslagen eller svårberäkneliga inkomstförsvagningar till följd av skattesubventionsregler. Inte heller vill utredningen föreslå någon regeländring som skulle kunna rubba den nuvarande balansen i ersättningssystemet. Förenklin gar i ersättningsreglema för att förbättra situationen för kulturmiljövården föreslogs i PBL-utredningens betänkande SOU 1994:36

Miljö och fysisk planering. PBL-utredningen har i maj 1995 fått tilläggsdi-

rektiv Dir 1995:90 att närmare utvärdera de ekonomiska konsekvenserna och konsekvenserna för kulturmiljövården av ändrade ersättningsregler. Utredningens uppdrag är genom dessa begränsningar inriktat på utarbetandet av förslag till lösningar som kan ses som en försiktig utveckling av nuvarande regler och ekonomiska stödsystem. Som framgått ovan kan problemen med att behålla kulturegendomar sam- 176 lade hänföras både till en egendoms rörliga och lättavyttringsbara beståndsde-

K ulturegendomar

lar, kulturföremålen, och till förvaltningen av den fasta egendomen med dess tillbehör. Utredningen inleder med en analys av möjligheterna att lagligen förstärka skyddet över sådan lös egendom som kan sägas naturligt ingå i ett kulturegendomskomplex.

5.2 Skydd för lösöre som ingåri en kulturegendom

För skyddet och bevarandet av en kulturegendom är ibland lösöret största av betydelse. I kulturrninneslagen finns regler till skydd för vissa slag av lös egendom, t.ex. kyrkliga inventarier. I fråga om privatägda sådana inventarier inskränker sig dock det allmännas kontrollmöjligheter till att inventarierna skall finnas med i förteckningen över kyrkliga inventarier och att länstyrelsen får besikta och tillfälligt omhänderta föremål som löper allvarlig risk för skada. En privat ägare är däremot inte skyldig att söka tillstånd hos länsstyrelsen för flyttning och ändring av kyrkliga inventarier.

5.2.1 Skall skyddet omfatta annat än byggnadstillbehör

När byggnadsminneslagen tillkom avgränsades i prop. 1960:161 vad som skulle kunna skyddas med lagen till tillbehör till byggnaden. På s. 50 sägs:- I sådant hänseende torde som regel samma synpunkter göra sig gällande som då fråga är om tillbehör till fast egendom. Samma resonemang hade den föregående utredningen fört. Någon motivering eller närmare diskussion framfördes inte, vare sig i utredningen eller propositionen. Frågan om skydd av lösa föremål i byggnader behandlades åter i proposition 1963:3 rörande avveckling av ñdeikommiss. Ett förslag att utvidga om byggnadsrninnesskyddet så att skyddsföreskrifter även skulle kunna utfärdas för kulturhistoriska samlingar avvisades dock med hänvisning till att erfarenheter först borde vinnas av den då nya byggnadsminneslagens tillämpning. I Riksantikvarieämbetets allmänna råd till kulturminneslagen, Byggnadsminnesförklaring underrättelser från RAÄ 1991 :3, behandlas frågan kortfattat med utgångspunkt i jordabalkens bestämmelser. Det torde vara fast praxis att endast sådana byggnadsdelar och sådan inredning som enligt jordabalkens regler är fast egendom kan omfattas av skyddsföreskrifter vid byggnadsminnesförklaring. l fråga om kopplingen mellan vad som kan byggnadsrninnesförklaras och jordabalkens regler kan följande anforas. Enligt 2 kap. 2 § jordabalken hör till byggnad fast inredning en och annat varmed byggnaden blivit försedd, om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller en del av denna. Denna karaktärisering följs exempliav en

SOU 1995: 128

ñering av olika föremål: ledningar med kranar, kontakter, värmepanna, element, kamin, kakelugn, innanfönster, brandredskap, nyckel, badkar, spis, kylskåp, tvättmaskin, butikshyllor, sittplatser i en samlingslokal, utfordringsoch mjölkningsanläggningar, kyl- och fläktsystem i en fabrikslokal m.m. Det är med andra ord fråga om anordningar som i regel är permanent fästa vid byggnaden och svåra att flytta, och där det framför allt är onaturligt att flytta föremålet, eftersom det uppenbart anskaffats för att tjäna och passa i en viss byggnad. Emellertid föreskrivs också i 2 kap. 4 § jordabalken att föremål som en nyttjanderä shavare eller annan än fastighetsägaren ha: tillfört {astigheten inte hör till denna, om inte föremålet och fastigheten kommit i samma ägares hand. En butiksinredning, spis eller kamin som satts in av en hyresgäst eller arrendator tillhör alltså inte automatiskt fastigheten och anses därför i sådana fall inte kunna byggnadsminnesförklaras med mindre fastighetsägaren förvärvar föremålet i fråga. Skiljelinjen mellan fast och lös egendom enligt jordabalkens regler borde dock vara mindre relevant för en bedömning vad slags egendom som kan eller bör kunna skyddas genom en byggnadsminnesförklaring. En byggnad på annans mark som i juridisk mening är lös egendom, torde utan vidare kunna skyddas redan enligt gällande uppfattning. Detsamma borde kunna gälla för sådan egendom som enligt 2 kap. 2 § jordabalken är tillbehör till byggnad och iden egenskapen borde vara fast egendom, men som juridiskt inte är det därför att egendomen har tillförts byggnaden av någon annan än fastighetsägaren och inte därefter kommit i samma ägares hand. Det finns också andra inventarier än byggnadstillbehör enligt den återgivna bestämmelsen som kan ha ett naturligt samband med byggnaden. Det kan t.ex. röra sig om en tavla föreställande byggnaden, måhända i en tidigare utformning, kartor över en gård i tidigare brukningsskeden, möbler som alltid stått i byggnaden eller som tillverkats speciellt för en viss plats i den. Det kan också gälla för inredning som trots att den står fritt utgör en formmässig del av ett fast inredningsparti eller har ett uppenbart arkitektoniskt samband med byggnaden. Det senare är vanligt i inredningar från sekelskiftet och jugendtid då den konstnärliga helheten i inredning ofta innefattade dekorativa en föremål, lika ofta löst inhängda som fast monterade. Sambandet är ofta påtagligt också hos konst som trots att den är löst upphängd uppenbart utformats för att finnas på just den aktuella platsen. Ett annat exempel kan vara armaturer som utformats särskilt för den plats den hänger på. Ett porträtt av en tidigare ägare kan vara angeläget att bevara i byggnaden. len mer musealt präglad byggnad eller i en herrgårdsmiljö kan det också finnas speciella intressen att bevara större möbelbestånd, tavelsarnlingar, bibliotek, husgeråd, linne och liknande, vars förekomst i byggnaden fått hävd. Enligt nuvarande byggnadsminnesbestämmelser är det dock uteslutet att skydda detta slags inventarier. Staten får helt lita på den privata ägarens eget intresse av att behålla sådana föremål. Att staten eller någon annan skulle

K ulturegendomar

köpa föremålen för att bevara dem i en byggnad som bebos och förvaltas av en privatperson kan knappast annat än i undantagsfall vara en framkomlig väg. Utredningen finner således att det finns ett med nuvarande regler inte tillgodosett behov att stärka skyddsmöjlighetema för lösöre som hör samman med ett kulturhistoriskt värdefullt komplex. Den gräns som i dag gäller mellan vad som är fast egendom resp. lösöre med utgångspunkt i jordabalkens bestämmelser om vad som är tillbehör till fast egendom erbjuder från kulturhistorisk synpunkt inte någon logisk eller naturlig avgränsning. Utredningens ambition är dock inte att skydda en samling eller enstaka föremål som inte har ett starkt samband med den byggnad, park e.d. som skyddet beslutats för. Utredningen vill inte egentligen avlägsna sig från grundtanken i vad som är tillbehör till fastigheten, eller vad som naturligt kan uppfattas som en enhet kulturhistoriskt sett.

5.2.2 Utredningens förslag

I 3 kap. KML bör föras in regler som gör det möjligt att låta skyddsföreskriftema vid byggnadsminnesförklaring omfatta lösöre, som väsentligen bidrar till byggnadsminnets kulturhistoriska värde. Föremålen skall förtecknas i skyddsföreskriftema, som också skall ange var de skall förvaras, hur de skall underhållas och i vilka avseenden de inte får ändras. En förutsättning för lösöreskydd enligt detta förslag är att ägaren samtycker. En mindre justering av ansvarsreglema bör göras.

Utredningen föreslår att en byggnadsminnesförklaring också skall få omfatta lösöre som har ett kulturhistoriskt nära samband med en byggnad eller anläggning. Verkningarna härav bör regleras i skyddsföreskiifterna på samma sätt som vård-l och underhållsfrågor m.m. för själva byggnaden. Sålunda bör i skyddsföreskrifter anges hur föremålen i fråga skall förvaras, vårdas och underhållas samt i vilka avseenden de inte får ändras. I det senare ledet ligger att föremålen inte bör fysiskt få ändras ombyggnads-, genom restaurerings- eller reparationsarbeten som utförs utan kontroll. Skyddsföreslcrifter av detta slag är en ny form åläggande för ägaren. av Även det här framställda förslaget inte bör innehålla restriktioner för möjom lighetema att avyttra ett berört föremål skulle möjligheterna till överlåtelse i praktiken ändå bli starkt beskuma; det rör sig följaktligen om en ganska stark begränsning i rätten att förfoga över och använda föremålet i fråga. Även om regeringsformens ovan beskrivna regel om egendomsskydd inte explicit gäller lös egendom, är ändå restriktionema och särskilt deras koppling till mark

SOU 1995: 128

eller byggnader av det slaget att frågan måste ställas om inte staten bör förvärva föremålet eller betala ersättning. Med de begränsningar som utredningen ålagt sig själv konstaterar utredningen att lösöreskydd vid en byggnadsminnesförklaring bör komma i fråga endast om ägaren själv är villig att ålägga sig denna form av restriktion. Utredningen inser att detta är en stark praktisk begränsning av förslaget, men finner den ofrånkomlig. Erfarenheterna får visa om ett sålunda begränsat förslag kommer att få något genomslag. För att så blir fallet talar enligt utredningens mening dct förhållandet att många ägare till byggnadsminnen har ett starkt intresse av egendomens fortlevnad som kulturminne och att de därför gärna inför kommande ägoskiften medverkar till en förstärkning av skyddet även för lösa inventarier. Om inventarierna är i skilda ägares händer, fordras givetvis samtycke av alla. Om byggnaden ägs av någon annan än inventariernas ägare, kan man inte heller undgå att fordra samtycke av den förre. Det torde vara lämpligt att samtycket ges skriftligen. Kravet på samtycke måste av naturliga skäl omfatta även interimistiska beslut som rör inventarier enligt 3 kap. 5 § och beslut om anmälningsskyldighet enligt 3 kap. 6 I praktiken torde detta betyda att det aldrig blir aktuellt att fatta sådana beslut med verkan for rörliga inventarier.

Rättsliga följder

Utredningen övergår därmed till en näraliggande fråga, nämligen om skyddsbeslutets sakrättsliga och straffrättsliga verkan mot tredje man, dvs. borgenärer, nya ägare eller innehavare. Det råder inga restriktioner i fråga om Överlåtelse av byggnadsminnen och utredningens avsikt är ingen annan än att även skyddade inventarier bör kunna säljas, ges bort etc. till nya ägare eller tas i anspråk av en ägares borgenärer. Den omständigheten att byggnader och andra anläggningar normalt är fast egendom medan inventarier endast är det under de omständigheter som

medför emellertid skillnader i vad innehavare kan förmo-

angetts ovan, en ny das känna till om beslutade restriktioner. I fråga om fast egendom skall det alltid finnas en anteckning i fastighetsregistret om att egendomen berörs av en byggnadsminnesförklaring 3 kap. 8 § KML. Därmed har en blivande innehavare anledning att ta reda vilka skyddsföreskrifter som har utfärdats och får därmed kännedom om dessa berör inventarier. Finns inventarierna, som sig bör, kvar på egendomen, blir den nye innehavaren ansvarig för att skyddsforeslcriftema efterlevs även vad gäller dessa. Har däremot de skyddade föremålen försvunnit från egendomen något som en avträdande ägare eller förvaltare i och för sig straffrättsligt kan komma att ansvara för enligt reglerna i 3 kap. 18 § KML torde det vara - 180 svårt att utkräva ansvar med nuvarande regler mot föremålens nye innehava-

Kulturegendomar

re, såvida inte denne förvärvat dem med vetskap om skyddsföreskrifterna. Eftersom det inte heller finns någon registreringsskyldighet för lös egendom av det slag det här är fråga om är det också svårt att finna en utgångspunkt för en regel som skulle kunna göra en ny innehavare straffansvarig, eller skyldig att återställa föremålen. Det skulle givetvis föra för långt att införa en allmän skyldighet för förvärvare av lösöre att undersöka om egendomen omfattas av skyddsföreskrifter. Det kan också tänkas fall där föremål avyttras medan de ännu befinner sig i eller på byggnadsminnet. Inte heller i sådana fall torde det dock möjligt vara att införa en undersökningsplikt. Utredningen konstaterar därför att möjligheterna att säkerställa efterlevnaden av skyddsföreskrifter beträffande lösöre naturligen inte är lika goda som för fast egendom. Utredningen har övervägt en annan metod att förstärka skyddet för den lösa egendomen, nämligen att i jordabalken förändra den juridiska naturen hos lösöre som omfattas av en byggnadsminnesförklaring till fast egendom i form av byggnadstillbehör. Förutom att en sådan ändring givetvis inte kan beta föremålen i fråga deras karaktär av flyttbara ting, skulle en sådan ändring få svåröverskådliga sakrättsliga verkningar. Denna metod har därför inte övervägts vidare.

Förteckning Vad som skyddas måste vara entydigt angivet, vilket lämpligen sker genom en förteckning som skall tillhöra skyddsföreskriftema och vara en precisering av vad beslutet gäller, samma sätt som en karta används för att redovisa ett områdesskydd. På förteckningen måste ställas kravet att föremålen entydigt kan identifieras och att deras rätta placering framgår. Förteckningen kan också användas för andra syften, dokumentation försäkringsskäl eller av andra skäl, vårdplanering etc.

Tillsyns- och ansvarsfrågor Skydd av lösa föremål ställer större krav på tillsyn än vad gäller för som byggnadsminnen enligt dagens regler. Det faktum att föremål kan flyttas bort i strid med skyddsföreskriftema kan aktualisera att länsstyrelsen utnyttjar inspektionsrätten enligt 3 kap. 9 § i fler fall än i dag. Det skulle också kunna diskuteras om det kan vara motiverat med en uttrycklig rätt för länsstyrelsen att omhänderta föremål som utsätts for vanvård.

Utredningen har dock stannat för att nuvarande och tillsynsbe-

ansvarsstämmelser utöver en förtydligande ändring i 18 § inte behöver ändras - utan att de på ett godtagbart sätt täcker även ansvars- och tillsynsfrågan vad gäller lösa föremål.

SOU 1995: 128

För ett gott samarbete kring föremålens tillsyn och vård talar att skyddsåtagandet vad gäller lösöre har uppstått frivilligt från ägarens sida. Det är viktigt att tillsynen också får en stödjande innebörd i form av en expertgenomgång av byggnader och föremål för att konstatera skador och vårdbehov. Om länsstyrelsens arbete sker detta sätt kan det också uppmuntra ägares villighet att ta på sig ett vidare skydd för lösöre.

Ersättnings- och inlösensjfrâgor Att utredningens förslag förutsätter ägarens medgivande gör det givetvis överflödigt att överväga några ersättningskonsekvenser. Inte heller kan det förutsättas att någon inlösensituation behöver regleras i vad avser lösöre som omfattas av skyddsföreskrifter. Det är inte ens teoretiskt tänkbart att ägare en som anser att en byggnadsminnesförklaring av hans fasta egendom skulle medföra synnerligt men för användningen av fastigheten, medan han däremot skulle medge lösöreskydd. Det finns därför inte heller anledning att uppehålla sig vid frågor om hur en inlösenersättning för lösöre skulle beräknas, inom lösen skulle påfordras av ägaren. Däremot kan övervägas om statens egna inlösenmöjligheter är tillräckliga. Expropriationslagen omfattar endast fast egendom och särskilda rättigheter. Vid en expropriation av ett byggnadsminne enligt 2 kap. 8 § expropriationslagen 1972:719 skulle därför lösöret inte kunna förvärvas tvångsvis. Denna fråga får dock anses ha så liten praktisk betydelse att utredningen lämnar den utan vidare ställningstagande. Frågan om inlösen m.m. av lösöre i frdeikommiss behandlas separat i avsnitt 5.5.3.

Lagteknisk lösning

Skyddsbeslut i fråga om rörliga inventarier till en byggnad eller anläggning får ses som ett ibland aktuellt komplement till en byggnadsminnesförklaring. Det är inte fråga om en självständig byggnadsminnesförklaring av inventariema. Därför fordras det inte heller att inventariema i sig skall bedömas som kulturhistoriskt synnerligen märkliga, utan det kriteriet gäller byggnadsminnet som helhet, inbegripet inventariema. I praktiken kommer märklighetsbedömnin gen även fortsättningsvis att avse i första hand byggnaden eller anläggningen som sådan, men fall där bevarade inventarier kan avgörande vara för bedömningen av helheten är givetvis tänkbara Regleringen i detalj av hur ett byggnadsminne vårdas och underhålls och vilka ändringar som inte kan tillåtas utan särskild prövning sker genom skyddsföreskriftema utfärdas särskilt för varje byggnadsminne. som Det är därför följdriktigt att även inventarieskyddet tas upp i skyddsföreskriftema

Kulturegendomar

Den lagliga grunden bör föreskrivas i 3 kap. 2 § KML ett nytt andra

som stycke av följande lydelse: Lösöre som väsentligen bidrar till ett byggnadsminnes kulturhistoriska

värde fdr också skyddas genom att förtecknas i skyddsföreskrifterna. Det

skall därvid anges var sådant lösöre skall förvaras, hur det skall underhållas och i vilka avseenden det inte får ändras.

Termen lösöre används för att avgränsa dessa föremål från sådana föremål som i egenskap av tillbehör till en byggnad eller fastighet är fast egendom och som därmed redan i dag kan skyddas, om så erfordras utan ägarens medgivande. Paragrafens nuvarande andra stycke flyttas och blir ett tredje stycke. Det förhållandet att skyddsföreskrifter för inventarier inte får utfärdas inte om ägaren gett sitt medgivande uttrycks lämpligen i ett nytt andra stycke till 3 Om skyddsföreskrifterna skall omfatta sådant Iösöre som avses i 2 § andra

stycket fordras samtycke av ägaren.

En ytterligare ändring i 3 kap. bör för tydlighets skull införas i 18 § första stycket 1.: ...i strid med meddelade skyddsföreskrifter river eller på annat sätt förstör ett byggnadsminne med förekommande lösöre eller ändrar det utan tillstånd enligt 14 § eller utan iakttagande av villkor för sådant tillstånd eller...

5.3 Förvaltningsfonner för att främja sammanhållna kulturegendomar

Utredningen diskuterar i detta avsnitt, utan att lägga fram förslag, olika förvaltningsformer för att främja långsiktigt bevarande. Den stiftelnya selagstiftningens krav och hur de kan tillgodoses i bevarandesyfte analyseras. Sammanhållande av egendom kan åstadkommas på flera sätt. I de fall ansvaret ligger på en enskild ägare är det givetvis denne som avgör vilka förvaltningsformer som används, men lösningarna kan behöva kompletteras med byggnadsminnesförklaring eller kommunala bevarandebeslut. Särskilda organ för bevaiandeinsatser diskuteras och vissa exempel beskrivs.

En redan vanlig form för förvaltning av kulturegendomar är stiftelser. Utredningen om förvaltning av vissa kultunniljöer anförde SOU 1991:64 s. 124:

SOU 1995: 128

Den metod som rent faktiskt skulle kunna utvecklas är att överföra egendomen till en stiftelse, vars syfte just är att långsiktigt säkra vården och bevarandet av de kulturhistoriska värdena. Detta är inom familjsläkt ett mycket drastiskt steg, eftersom det innebär ett uppgivande av äganderätten och därmed arvsrätten. Skälen för familj föra över egendomen till sådan stiftelse skulle en att en närmast vara att man finner att det är enda sättet att bevara den miljö man har stark önskan att bevara; den miljö vari familjetraditionen består. Den föregående utredningen tänkte sig således en ordning där kulturegendomen skulle överföras till stiftelser, vilka förhandlas fram mellan ägarna och regeringen utifrån en grundmodell där allmänna intressen har majoritet i styrelsen, ägarfamiljen behåller en långsiktig nyttjanderätt gentemot stiftelsen och denna är befriad från skatt grund av att den bedriver kvalificerad kulturrniljövård. Lösningen förutsatte att stiftelsen kan beviljas förvärvstillstånd enligt jordforvänslagen 1979:230. Sådant tillstånd kan enligt 5 § ges bl.a. om särskilda skäl föreligger och det förefaller inte som något orimligt antagande att en av regeringen godkänd stiftelselösning skulle accepteras som ett skäl för förvärvstillstånd. Lösningen förutsatte också att kvalificerad kulturrniljövård accepteras som skäl för skattebefrielse. Stiftelse- och föreningsskattekommittén tar i sitt ett

nyligen publicerade betänkande SOU 1995:63 Översyn av skattereglema för

stiftelser och ideella föreningar i enlighet med sina direktiv avstånd från - tankar på att utvidga de ändamål som enligt nuvarande regler för stiftelser av det slag som här kan vara fråga om knyter skattefriheten till främjande av vetenskaplig forskning. Utredningen anför att kulturrninnesvård redan inryms i vad som hänförs till vetenskaplig forskning och att- med något undantag begreppet som sådant inte orsakat större gränsdragningsproblem vid den praktiska tillämpningen. Betydelsen av vad kommittén i övrigt anför och föreslår beträffande stiftelsebeskattningen skall diskuteras senare. Denna utredning vill emellertid erinra om utgångspunkterna i avsnitt 5.1.2, nämligen att det inte framstår som meningsfullt att förorda lösningar som medför svårberäkneliga skatteförluster. Utredningen vill därför inte föra förslaget om en vidgad generell skattebefiielse för stiftelser som äger och förvaltar kulturegendomar vidare. Det kan dock finnas andra åtgärder skatteområdet som har en mer begränsad och direkt riktad effekt. Till denna fråga återkommer utredningen också i det följande. Inledningsvis finns också skäl att påpeka det i och för sig självklara att kulturegendomar som har egen bärkraft som företag i det längsta får fungera utan offentlig inblandning i förvaltningen. Att företaget ägarmässigt skall hållas samlat en hand skall inte vara ett självändamål, utan bara eftersträvas när det är en förutsättning för egendomens långsiktiga bevarande eller där det finns ett specifikt kulturrninnesvärde i ägarförhållandena.

Kulturegendomar

Det finns samägda kulturegendomar där bevarandeuppgifter klaras utan problem. Bolagsformer kan också vara ändamålsenliga när antalet ägare bli för ston för att en effektiv förvaltning skall kunna åstadkommas direkt inom ägarlcretsen. Även foreningsfonnen används med framgång vid förvaltning av en del kulturegendomar, låt vara att sådana egendomar mer drivs av ideellt intresse än av ekonomiskt. Men bolags- och föreningsforrnen kännetecknas av att det inte finns något offentligt inflytande över verksamhetsformer och förvaltningsinriktning. Egendomens samlade bevarande kan då inte anses långsiktigt säkerställt, om dess fysiska bevarande inte har säkerställts på annat sätt, t.ex. genom byggnadsminnesforklaring eller genom bevarandebeslut enligt PBL. Statens uppgift bör ändå inte vara att generellt förespråka en eller flera förvaltningsformer, utan att verka för att de värdefullare egendomarna på lång sikt kan leva vidare som samlade egendomar utan att uppoffringar av kultur-

historiska värden skall behöva ske. Ägaren eller ägarformen är i detta sam-

manhang en mindre viktig fråga, även om det också kan ligga ett kulturhistoriskt värde i en ägarkontinuitet. Utredningen ser som sin uppgift att söka identifiera ett antal konkret föreliggande problem och formulera relativt snäva lösningar, som ägarna i första hand själv bör undersöka lämpligheten av för sina egendomars vidkommande. Dessa lösningar kan kombineras med små doser av ekonomisk stimulans, i huvudsak inom ramen För nuvarande statligt engagemang. Det är viktigt att stimulanssystemet utformas så att det framstår som attraktivt för ägarna själva att välja dessa lösningar. Först om det i uppsplittringen av kulturegendomar finns antydda problem som inte ägarna själva behärskar, finns det anledning för staten att använda mer ingripande metoder. Som en yttersta statlig möjlighet att säkerställa egendomarnas kulturella värden finns redan i dag möjligheten att expropriera. Denna utväg har endast i några enstaka fall använts i Sverige, men den behöver inte vara så resurskrävande som i förstone kan förmodas. I många, särskilt engelskspråkiga länder används ett system med s.k. revolving funds, som momentant förvärvar kulturegendomar för att- ibland efter upprustning i egen regi sälja vidare till privata - nya intressenter. Den offentliga kapitalbindningen i förvaltningen kulturegenav domar kan på detta sätt hållas på en måttlig nivå. Direktiven ger dock anledning att särskilt belysa frågan om överföring av kulturegendom till stiftelser och utredningen inleder med en analys av stiftelselagens regler.

SOU 1995: 128

5.3.1 Kulturegendomar under stiftelseförvaltning Stiftelselagen 1994:1220 som gäller från l januari 1996 för anger ramarna nybildning av stiftelser och för deras förvaltning. Stiftelser som skall fungera väl för bevarande av kulturegendom ställs enligt den lagen inför följande nya förutsättningar.

F ormc-genIaet3b'eifc'-‘ring

I 1 kap. 2 § stiftelselagen anges att en stiftelse bildas genom att egendom avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett bestämt ändamål. S.k. reversstiftelser godtas inte enligt den nya lagen, dvs. stiftelsens enda tillgång får inte vara en fordran på stiftaren själv. Om det redan från början framstår klart att stiftelsens förmögenhet som enbart utgör en kulturegendom som, genom att den avskilts som stiftelse inte kan generera eller omvandlas i likvida medel eller på grund kulturhistoav riska överkostnader inte kan förvaltas så att den blir självbärande, uppstår problem med att uppfylla kravet på varaktigt ändamål. Någon offentlig förhandskontroll avseende dessa förhållanden förekommer visserligen inte, men det är uppenbart att en stiftelselösning som inte är ekonomiskt livskraftig över en längre tid inte tjänar något hållbart bevarandesyfte. Å andra sidan innebär just detta att en stiftelse bildats för ett bevarandeändamål att det finns en stark och långsiktigt syftande bevarandevilja, och därmed att medel lättare kan kanaliseras till bevarandet än om en stiftelse inte bildats. Vid bedömningen om en stiftelse är bildad för ett varaktigt ändamål får dock inte hänsyn tas till löften om framtida tillskott. Lagens krav på garantier för varaktighet är ändå inte särskilt högt ställda. Som exempel på fall där kravet på varaktighet inte uppfylls anges föreskrifter innebär att som verksamhet endast kan bedrivas under en kortare tid, t.ex. två eller tre år prop. 199394:9 s. 106. Om stiftelsens ändamål är bevarande och förvaltning av en kulturegendom som åtminstone har en viss avkastning borde därmed det formella varaktighetskravet inte något problem. Å andra sivara stort dan finns det inte någon anledning från bevarandesynpunkt att verka för stiftelsebildningar som kan uppstå i samband med att olönsam del t.ex. i en en godsförvaltning avskiljs. Att en tärande del avskärs från närande kan en ge upphov till sådana anslagsberoende konstruktioner som stiftelselagen numera inte erkänner som stiftelser. En stiftelse som bedriver näringsverksamhet är enligt 7 kap. stiftelselagen likvidationsskyldig när stiftelsekapitalet är förbrukat eller utmätning skett utan resultat. Varken en sådan stiftelse eller en stiftelse inte bedriver näringssom verksamhet kan heller undgå konkurs och upplösning när skulderna inte längre kan betalas.

Kulturegendomar

En förvaltning av en kulturegendom i stiftelseforrn är därför inte möjlig när verksamheten är beroende av kontinuerliga tillskott. Utredningen verkom samheter som är beroende av statligt stöd föreslår i konsekvens härmed i betänkandena SOU 1994: 147 Former för statlig verksamhet och SOU 1995:93 Omprövning av statliga åtaganden att staten och kommunerna skall avveckla sina engagemang i de s.k. anslagsstiftelsema och den verksamhet att sådana stiftelser i dag bedriver principiellt bör drivas i myndighetsform, aktiebolagsform eller som ideell förening. I principiell överenstämmelse med utredningens förslag har regeringen genom prop. l99596:61 föreslagit riksdagen att godkänna riktlinjer för verksamhetsforrner för statlig verksamhet. Endast statens och kommunernas kulturegendomar kan förvaltas i egna myndighetsforrn. För övrig egendom framstår således bolagsformen och föreningsformen som de enda realistiska driften är beroende kontinuerliga om av tillskott. Garantier för tillskott är en fråga får lösas särskilda avtal som genom eller beslut. Även egendomens långsiktiga bevarande får i detta fall regleras genom avtal, eller genom skyddsföresluifter enligt kulturminneslagen. I den mån kulturegendomsstiftelser bör bildas med någon form statligt av engagemang framstår det som nödvändigt att dessa redan från början förses med förmögenhet av sådan art och storlek att stiftelsen kan självbärande. vara Detta utesluter inte att staten även i dessa fall bör kunna bidra med insats en som är normal i andra bevarandesarnmanhang, t.ex. med byggnadsvårdsbidrag för större renoverings- eller restaureringsinsatser tillfällig natur. av Det kan alltså inte vara främmande för kulturegendomsstiftelse driva en att näringsverksamhet, antingen denna bedrivs på kulturegendomen själv, som fallet i regel är på slotten och herrgårdar-na, eller i någon form annan som ger tillskott till kulturegendomen. Krapperupstiftelsen är exempel på stiftelett en se med en sådan kompletterande ekonomisk bas och är självbärande. som

Stiftelsens ändamål

I förhållande till bevarandet av kulturegendomen kan stiftelse utformas en olika och ställa olika funktioner i centrum. Stiftelseförordnandet kan styra detta på en rad olika sätt: i Binda en förmögenhet tillförsäkrar kulturegendomen långsiktigt - som en rimlig ekonomi för vård. Egendomen behöver inte ingå i stiftelsen. Garantera egendomens långsiktiga vård och sådan verksamhet vetenskap1ig forskning, att skattefrihet kan erhållas. Garantera ett kulturhistoriskt riktigt bevarande stadgarna - genom att anger att egendomen inte får delas eller splittras, och på vilket sätt den skall bevaras. Garantera ett kulturhistoriskt riktigt bevarande lämplig expertis —— genom att knyts till stiftelsens styrelse.

SOU 1995: 128

Underlätta finansiering av ett bevarande genom att knyta stiftare och andra till sig som kan antas ha långsiktigt intresse och långsiktig förmåga att ekonomiskt stödja ett bevarande. Stiftelsen kan ha andra ändamål, men dessa får då inte vara motstridiga bevarandemålet, och i fråga skattefrihet inte utformas så att ändamål som om omöjliggör skattefrihet ingår, t.ex. att gynna enskild person eller släkt.

Stiftelsens stadgar Vilka är kulturminnesvårdens krav på innehåll för att stiftelsen skall anses låsa in egendomen på ett godtagbart sätt Av stiftelseförordnandet skall kulturrninnesvårdssyftet framgå. Det naturligtvis ett önskemål att egendomen skyddas genom byggnadsminnesförklaring i de delar detta är möjligt med hänsyn till lagens utformning. Det förenklar hanteringen att följa ett fungerande regelsystem. Om egendomen inte skyddas som byggnadsminne och inte heller genom planbestämmelser enligt PBL, bör skyddet och den önskade vården preciserade genom skydds- och skötselregler som knyts till stifvara telsens stadgar. Även vad skall hända med egendomen stiftelsen får så allvarliga som om ekonomiska problem att likvidation måste ske behöver övervägas. Ett överlåtelse-, intecknings- och utmätningsförbud för viss egendom kan visserligen skrivas in i stiftelseförordnandet. Verkan av ett sådant förbud torde vara att den egendom förbudet omfattar inte kan utmätas. En stiftelse som skall som fortsätta sin verksamhet efter konkurs torde dock inte vara fri från betalningsskyldighet för kvarvarande skulder, varför överlåtelse- eller utmätningsförbudet kan vara tämligen illusoriskt. En avveckling kräver permutation varvid stiftelsens ändamål så långt det är möjligt skall tillgodoses.

Ändring stadgarna

av Stiftelseförordnandet skall innehålla uppgifter stiftelsens ändamål. Ändaom

målet kan indelas i syfte, verksamhetsföremål och destinatärskrets. Ändring

av stiftelsens ändamål kräver godkännande av Kammarkollegiet enligt reglerna för permutation. Om stadgarna skall innehålla bestämmelser av typen skyddsföreskrifter för ett byggnadsminne kommer således önskemål om eventuella avsteg från dessa bestämmelser att kräva Kammarkollegiets godkännande enligt reglerna för permutation. Eftersom det är fråga om bestämmelser som syftar till att upprätthålla egendomens kulturhistoriska värde, bör Kammarkollegiet i perrnutationsärendet höra länsstyrelsen som kulturhistorisk expertmyndighet. Prövningen kan härigenom komma att väga in samma omständigheter som

K ulturegendomar

gäller för sådan ändring av byggnadsminne, som får medges av länsstyrelsen om det finns särskilda skäl.

Stzftarens krav päförordnandet

Stiftaren kan i vissa fall vilja utforma förordnandet så att han kan behålla så mycket inflytande som är förenligt med önskan att uppnå maximala förmåner för stiftelsens förvaltning, skattefrihet, bidrag stiftelsen för den m.m. utan att skull blir en sådan familjestiftelse inrättad endast till förmån för bestämda fysiska personer som stiftelselagen endast i begränsad grad är tillämplig för. Ett viktigt intresse för stiftaren kan att balansera och fördela släktens inflyvara tande på ett rättvist sätt, och att tillförsäkra den möjlighet bebo och besöka att egendomen. Det måste också anses naturligt att stiftaren ställer krav på vissa motprestationer från det allmänna vars intressen stiftelsen tjänar, t.ex. subventioner av något slag som på något sätt bekräftar att det allmänna erkänner det ömsesidiga intresset av att stiftelsen kommer till stånd. Det blir här fråga om en balansgång mellan stiftamas intressen och allmänna intressen, en balansgång kan komma att resultera i olika lösningar i som specifika fall.

Tillsyn

Genom att länsstyrelsen är tillsynsmyndighet både enligt 9 kap. stiftelselagen och KML finns goda förutsättningar att tillgodose eller administrera även den kulturminnesvårdande tillsyn som bör förekomma för stiftelse har en som uttalat kulturminnesvårdande mål.

Exempel: K rapperup

Krapperup var fideikommiss inom släkten Gyllenstierna till 1967 då stifen telse bildades genom gåvobrev från släktens huvudman, friherre Gustaf Gyllenstierna. Gåvobrevet utfärdades med förbehåll för stiftelsen skulle att vara befriad från gåvoskatt samt att den skulle begränsat skattskyldig. vara Stiftelsens ändamål är att främja barns och ungdoms vård och fostran, lämna understöd behövande ålderstigna sjuka och lytta samt att främja vetenskaplig forskning. Uttryckligen sägs att högst 10 % avkastningen får av gagna medlemmar av släkten Gyllenstierna. Av förordnandet framgår vidare att egendomen inte får försäljas, och anges hur egendomen innefattande park, borg och inventarier skall vårdas och att detta skall ske under erforderlig sakkunskap. Vissa särskilt angivna interiörer skall behållas i huvudsak oförändrade med inventarier och samlingar.

SOU 1995: 128

Stiftelsens styrelse består enligt förordnandet fem personer varav två av företräder släkten. Skandinaviska Enskilda banken i Helsingborg, Skånes jordägarforbund och Fysiograñska sällskapet i Lund skall ha varsin styrelseledamot. Krapperup är exempel stiftelsedär stiftelseurkunden noga beskriver ett hur egendomen skall bevaras. Där står också att förvaltningen skall ske under medverkan expertis, formell expertis finns inte företrädd i styrelsen. av men

Krapperupstiftelsen avsevärd förmögenhet ca 70 mkr utöver

har en fastigheter och inventarier. Dess förmåga att verka för sitt ändamål är avhängigt detta. I storleksordningen 1-1,5 mkr avsätts för stiftelsens ändamål årligen utöver vården av egendomen.

5.3.2 Ett alternativ: stödstiftelse

Sannolikt är det endast i undantagsfall aktuellt for en ägare eller ägarfamilj att överföra självbärande eller t.o.m. vinstgivande kulturegendom till en stifen telse. I vissa fall kan säkert ägare ha anledning att bilda en familjestiftelse en med syfte även fortsättningsvis främja ägarkretsen eller särskilda destinatäatt Naturligtvis kan även familjestiftelse väl ägnad att bevara kulturrer. en vara egendomen och det är också möjligt att företrädare för kulturmiljövården som erbjuds delta i sådan stiftelses styrelse kan tillföra värdefulla råd eller bidra en andra sätt. Även här kan föreskrivas att egendomen inte får säljas eller intecknas. Det krävs då alltid permutation för att sälja eller inteckna egendomen. Vidare krävs alltid permutation för att ändra ändamålet eller upplösa stiftelsen. Utgör egendomen verksamhetsföremålet krävs också alltid permutation för att sälja denna även det inte finns ett direkt försäljningsförbud i stiftelseförom ordnandet. Familjestiftelsen utesluter genom sitt syfte att gynna en släkt eller familj, och att styrelsemajoriteten företräder släkten, skattefördelar. genom Ett alternativ till att föra över själva kulturegendomen till en stiftelse kan dock bygga en stödorganisation, t.ex. i stiftelsefonn för att i vara att upp denna skapa tillskottsresurser för förvaltningen en kostnadstung kulturav

egendom. Insamlingsstiftelser, som regleras i 11 kap. stiftelselagen, är be-

friade från kravet avskiljande av en tillräcklig kapitalbas när de bildas, men förvaltas och sköts i övrigt i stort sett samma sätt som huvudformen av fömiögenhetsägande stiftelser.

Exempel: Grönsöö

Ett intressant exempel stiftelse som inte bara är en stödstiftelse utan en dessutom fullgör väsentliga bevarandeinsatser i egen regi är Grönsöö Kulturhistoriska Stiftelse. Grönsöö herrgård ligger i Uppland nära Enköping,

Kulturegendomar

och är en synnerligen välbevarad herrgårdsmiljö med park och lösöre hög av

klass. Ägarkretsen har här behållit huvudägarskapet och kontrollen

över godsets fasta egendom genom ett aktiebolag, Grönsöö Säteri AB, i vilket även stiftelsen äger aktier. Genom regler hembudsskyldighet i bolagsom ordningen är de nuvarande aktieägarna tillförsälcrade fortsatta kontrollmöjligheter. Den lösa egendomen, de väl dokumenterade kulturhistoriska samlingarna av lösöre, har inte tillförts stiftelsen, utan ett annat aktiebolag, AB Grönsöö Museum, i vilket stiftelsen äger minoritetspost aktier och där den forten av satta kontrollen på motsvarande sätt är garanterad hembudsklausul i genom en bolagsordnin Stiftelsen har dock i ett avseende avgörande inflytande ett över museiaktiebolaget; det fordras ett enigt beslut vid bolagsstämma där en samtliga aktieägare är företrädda för avyttring kulturhistoriskt värdefull av egendom. Stiftelsens ändamål är att förvaltning gåvor till stiftelsen främja genom av vetenskaplig forskning och kulturrninnesvård, i första hand kring Grönsöö och i andra hand annan forskning och kulturrninnesvård nationellt intresse. av Familjen har en särställning i styrelsen två ledamöter och genom en suppleant, men inte majoritet, de ledamöter och suppleant företräom tre en som der allmänna intressen förenar sig. De tre ledamöterna utses av länsstyrelsen, länsmuseet resp. Riksantikvarieämbetet. Skattemässigt har godtagits att stiftelsen skall begränsat skattskyldig vara till statlig inkomstskatt. Gåvor till stiftelsen är fria från gåvoskatt. Grönsöömodellen innebär således ägarfamiljen två aktiebolag att genom behåller ägandet och förvaltningen jord- och skogsbruksrörelsen och de av kulturhistoriska samlingarna. Stiftelsen har dock vetorätt mot försäljning ur samlingarna. Herrgården och parken är skyddade byggnadsminnen. som Stiftelsen skall bygga upp kapital genom att ta emot gåvor, har också i men egenskap av ägare av l 500 B-aktier familjens 500 A-aktier till mot rätt motsvarande andel i förekommande utdelningar från Grönsöö Säteri AB. Stiftelsen har av det allmänna fått ett grundkapital, från regeringen 200 000 kr och från landstinget 200 000 kr. Dessutom har stiftelsen erhållit 500 000 kr från Stiftelsen framtidens kultur. Skattefriheten torde innebära att stiftelsen kan lämna bidrag till underhåll av vetenskapligt värdefulla delar av egendomen. Genom stödja forskning att bidrar stiftelsen också aktivt

till bevarandearbetet med anknytning till

Grönsöö.

Det allmänna har således bidragit med ett betydande belopp till att bygga upp stödstiftelsen. Det rör sig om engångsbelopp på detta sätt som ges en långsiktig nytta, och genom stiftelsens skattefrihet ökat värde. Det kan ges ett ifrågasättas om inte ordinarie bidragsmedel i vissa situationer med fördel skulle kunna kanaliseras till stiftelser med bestämda och det allmänna av uppmuntrade mål, att disponeras för egendomens vård och därmed samman-

SOU 1995: 128

hängande syften. Detta skulle kunna leda till långsiktig planering av en mer vårdinsatsema minskad bidragsbyråkrati. samt en

5.3.3 Aktiebolag för långsiktigt bevarande

Ett aktiebolag är inte stiftelse bundet vid ett visst ändamål och försom en fogar inom de aktiebolagslagen 1975:1385, bolagsordningen ramar som och styrelsen själv sätter över sitt kapital och sin fasta egendom. Ett unupp dantag är ñdeikommissaktiebolag vars bolagsordning skall underställas regeringens godkännande. Syftet härmed är att säkerställa att de allmänna intresskall kunna tillvaratas även efter ñdeikommissets avveckling. sena I aktiebolag kan att i bolagsordningen ta in bestämmelser ett man genom hembudsplikt till förmån för aktieägarna vid överlåtelse av aktier i bolaget om förhindra ändringar i ägarkretsen och därigenom bevara bolagets identitet. Man kan också i bolagsordningen införa regler hur styrelsen utses och om därigenom indirekt verka för bolagets verksamhet inte förändras. Vidare att kan bolagsordningen innehålla regler överlåtelseförbud för viss egendom om i bolaget. Aktiebolagsforrnen kan sålunda tjäna angelägna bevarandesyften i situatio då breddande ägarskapet kan den bästa lösningen för en fortner ett av vara samlad förvaltning, t.ex. vid ett arvskifte. Man måste dock vara medveten satt ändrade ekonomiska förhållanden lätt kan påverka aktiebolagets förom att måga hålla egendomen samlad och att regler i bolagsordningen relativt lätt att kan ändras. Om bolaget skall lösa långsiktigt bevarandeproblem bör således den ett förvaltade egendomen skyddas byggnadsminne eller på annat sätt. Den som utredningen föreslagna möjligheten att även skydda lös egendom som skall av förvaras i byggnaden eller i miljön bör öka möjligheterna att ge egendomen ett lämpligt avvägt skydd. Detta bör också i linje med de ursprungliga akvara tieägarnas intresse då de får förmodas vilja uppnå ett långsiktigt skydd, ver-

kande över flera generationer.

5.3.4 Ideell förening för långsiktigt bevarande

Åtskilliga kulturegendomar ägs och förvaltas redan i dag av ideella före-

ningar, såsom hembygdsföreningar, industriminnesföreningar, järnvägsmuseiföreningar och många andra. Föreningens långsiktighet i förvaltningen föreningens stadgar, och dess ekonomi. Stadgarna kan lätt ändras styrs av majoritetsbeslut föreningens medlemmar, och ekonomin är vanligenom av beroende årliga tillskott, även detta från medlemmarna. Inte heller för gen av

K ulturegendomar

en ideell förening kan således en långsiktighet garanteras egendomen inte om ges ett lagligt skydd. Genom att föreningen i sin verksamhet ofta ställer just vården och användningen av sin kulturegendom i centrum och medlemmarna stödjer föreningen just för detta ändamål finns det en relativt stor trygghet och långsiktighet i föreningsformen, även om denna långsiktighet inte är tvingande.

5.3.5 Nationell stiftelse

Frågan om inrättande av en nationell stiftelse för förvaltning av kulturmiljöer aktualiseras med en viss regelbundenhet. Vanligen brukar hänvisa till man National Trust och dess framgångsrika arbete i England sedan nära ett sekel. I tider av besparingar i fråga om offentliga utgifter stärks önskan att bredda ansvaret för kultur och bevarande, genom bolagisering och genom att engagera näringslivet i sponsoravtal. En nationell stiftelse torde ha andra förutsättningar än en myndighet att attrahera intresse och kapital från näringslivet. Det finns också en rad uppgifter som inte nödvändigtvis behöver skötas av myndigheter, utan som med fördel kan läggas på andra huvudmän. Såtyper av lunda finns det skäl som talar för inrättandet av en stiftelse eller en organisation av annat slag som skulle kunna ta ett betydande ansvar för vissa kulturegendomar. Utredningen har framhållit det personliga ansvaret för en kulturegendom som en viktig förutsättning för dess bevarande. En egendom får som en mer anonym ägare eller förvaltare förändras med nödvändighet, även om denna förvaltare är exemplariskt sakkunnig och har tillgång till all tänkbar expertis. Detta behöver inte vara fel. I vissa fall handlar det så stora värden att om en sådan förvaltning är den riktiga. Egendomen bör i viss mening bli I museum. andra fall finns ingen naturlig förvaltare kvar; egendomen har små förutsättningar att leva vidare utom t.ex. som potentiellt turistiskt besöksmål utan några förutsättningar att bära sina kostnader. Den största svårigheten egna kan vara att finna eller uppfinna en fungerande förvaltare. För våra indus- - triminnen är detta en vanlig situation. Det är emellertid utredningens uppfattning att det även i denna situation är mycket viktigt att söka huvudmän lokalt, eller i några fall regionalt. Det finns flera exempel framgångsrika sådana organisationer, som mobiliserat lokala krafter och som lyckats få det stöd från berörda kommuner, länsmyndigheter och även av företag som behövs för att driva en kontinuerlig verksamhet. En nationell stiftelse eller skulle enligt utredningens uppfattannat organ ning ha sitt berättigande, men således inte i första hand genom att långsiktigt äga och förvalta egendom. En sådan uppgift kan i de fall det är fråga ett om omfattande statligt engagemang ske i myndighetsform, Statens t.ex. genom fastighetsverk. Stiftelsens främsta roll skulle att på ett friare sätt än vara en 193

7 I5-I352

SOU 1995: 128

myndighet kan göra arbeta med ekonomiska medel för bevarande av kulturinte bundet till det bestånd staten långsiktigt skall äga och förvalta. De arvet, former då kan diskuteras blir olika om stiftelsen skall arbeta med insamsom lade medel eller med statsmedel. Olika inriktningar att diskutera kan vara att kanalisera direkt ekonomiskt stöd till olika projekt, att bedriva riskprojekt inom fastighetsförvaltning och restaurering, egna att bedriva forsknings- och utvecklingsverksamhet samt bedriva inforrnationsverksamhet, levandegöra och marknadsföra att kulturarvet. Verksamheten kan eller mindre inriktad på fonduppbyggnad, gevara mer medel från näringsliv och andra typer av sponsorer och givare. nom Centralt i verksamheten bör sättas just detta att stiftelsen eller annan lämplig verksamhetsforrn kan agera friare och på ett annorlunda sätt än en myndighet. Att snabbt kunna använda fonderade medel för att köpa en kult.ex. turegendom och sedan vid ett lämpligt tillfälle och på ett lämpligt sätt kunna sälja denna egendom vidare sedan skyddet egendomen är långsiktigt trygav skulle aktiv bevarandeinsats som en myndighet normalt inte kan gat vara en genomföra. En sådan verksamhet skulle kunna utföras med begränsade reeftersom ett köp med följande försäljning medför en tidsbegränsad surser

likviditetspåfrestning och frågan om eventuella ersättningspåverkande

skyddsföreskrifter löses innan egendomen säljs vidare. Stiftelsen eller motsvarande skulle också genom det förtroende den förutsätts förvärva kunna ta emot egendom gåva för att sedan skydda den och medverka till att den en som överförs till huvudman kan ta ett långsiktigt ansvar för bevaranannan som det. Stiftelsen skulle kunna engagera sig i restaureringsinsatser dels om dessa är ett naturligt led i förmedlingen av egendomen, eller också är av den arten de inte kommer till stånd utan direkta insatser av det allmänna. Det bör då att ske i fullt samförstånd med lokala myndigheter och institutioner då det inte bör fråga om att bygga upp konkurrerande verksamhet, utan snarare en vara verksamhet experimentell och utvecklande natur. Stiftelsen skall självav mer fallet utnyttja lokala organisationer och stödja dem där de finns. - - Frågan stiftelsen bör kunna bidrag till vårdinsatser är avhängig fråom ge stiftelse det diskuterade slaget kan få in medel att använda till gan om en av bidragsgivnin från andra än staten. Om det är möjligt att bygga upp en fond g medel från t.ex. näringslivet, eller att finna en förmedlande roll för detta av ändamål bör det inte främmande verksamhet. Det ligger dock närmare vara en till hands att tro att sådana medel hellre riktas till konkreta projekt av olika

slag. Slutligen vad gäller informations, forsknings- och utvecklingssidan är det inte enligt utredningens mening ändamålsenligt att bygga upp en parallell organisation för detta till den nuvarande. Länsmuseerna är eller kan utvecklas till välfungerande inforrnationsorgan. De har kapacitet och kompetens att ta initiativ till större projekt i fråga forskning, utbildning, information och om

K ulturegendomar

opinionsbildning inom kulturmiljöområdet. De finansiärer finns inom som området är dock otillräckliga. En nationell stiftelse kan också ha sådan roll, en

men det bör inte vara en primär uppgift. Det finns också ideella föreningar

riksnivå som mer naturligt bör ha en sådan roll.

Några förebilder

Några exempel på forvaltningslösningar och på andra sätt att ta tillvara kulturegendomsintresset utanför myndighetssfaren följer nedan utan anspråk på att de valda är de mest framstående eller representativa. Som exempel på en revolving fund kan nämnas Historic Boston Incorporated HBI. Denna association bildades 1960 kring ett konkret rivningsprojekt i Bostons historiska stadskärna. Genom att samla ihop än mer 100 000 dollar och anskaffa hyresgäst till bokhandelsbyggnad från en en 1718 som avsågs bli ersatt av ett parkeringsgarage, lyckades intresserade

medborgare rädda byggnaden och lägga grunden till den nuvarande verksam-

heten. Denna består i att fungera som en privat partner till staden Bostons Landmark Commission, som har vissa planerings- och tillståndsbefogenheter under staten Massachusetts lagstiftning. HBI lånar upp och samlar in medel samt tillhandahåller teknisk kompetens för bevarande av hotade kulturbygg-

nader. Man medverkar också med affärsmässiga upplägg av fastighets-

transaktioner, vilka kan inkludera en speciellt amerikansk juridisk konstruktion, s.k preservation easement. Denna konstruktion innebär att den som vill bevara en byggnad skaffar sig en servitutslikande rätt att hindra rivning av en byggnad, vilken rättighet har verkan även mot framtida förvärvare. HBI kan också köpa fastigheter för upprustning och vidareförsäljning. Den ursprungligen räddade byggnaden har man dock behållit och använder som kontor för verksamheten tillsammans med den hyresgäst som då trädde till.

Stiftelsen Norges Kulturarv tillkom 1993 med Opland fylkeskommune

som initiativtagare och stiftare. Avsikten är att stiftelsen skall utvecklas och medstiftare tillkomma, både offentliga och från näringslivet. Åtta kommuner, två fylkeskommuner och tre företag har hittills ingått som medstiftare. Stiftelsen förvaltar en fond som i startkapital fått 10 miljoner norska kr av regeringen. Målet är att fonden skall omfatta 100 miljoner norska kr. Stiftelsen har en vänförening. Stiftelsen har också bildat ett aktiebolag för att kunna bedriva näringsverksamhet. Stiftelsen genomför enstaka vårdprojekt, bygger upp lokala vemesentra och gör framför allt informationsinsatser. Någon förvaltning av egendom förefaller inte vara avsedd. Verksamheten har under 1994 kostat drygt 2 miljoner norska kr, som täckts med bidrag från regeringen och Oplands fylkeskommune. En svårighet i uppbyggnaden har varit att fylkeskommunema inte ställt bidragsgivare och medstiftare i den upp som omfattning som förutsätts.

SOU 1995: 128

Foreningen till norske fortidsminders bevaring är världens äldsta fomminnesförening; den firade sitt lSO-årsjubileum 1994. Föreningen har ca 7 000 medlemmar. Den ser som sin huvuduppgift att bedriva kulturrninnesinfonnation, i första hand om byggnadsvård, bl.a. genom att ge ut en tidskrift. Ett årligt bidrag från Miljövemdepartementet med 1,9 miljoner norska kr stödjer föreningens allmänna verksamhet. Föreningen äger och förvaltar 39 kulturegendomar, däribland flera av de norska stavkyrkoma, av vilka några är stora turistmål. Störst är Borgund med 50 000 besökare per år. Kostnaderna för egendomsförvaltningen täcks genom inträdesavgifter och medel från en mindre fond. Föreningen får också statsbidrag från Riksantikvaren för detta ändamål, 1994 beviljades ca 500 000 norska kr till vård av sju egendomar. Historic Houses Association organiserar engelska privata ägare till historiska hus, främst herrgårdar, villor trädgårdar etc. som är av den storleken att förvaltningen är ett särskilt problem. Föreningen har en rådgivande riktad verksamhet till husägare i bådetekniska och ekonomiska frågor, och särskilt sådant som har med visning och försäkring att göra. Föreningen verkar också

som påtryckare och opinionsbildare. Årligen ordnas en mässa för varor och

tjänster av skilda slag. Föreningen har ca l 300 medlemmar, och en vänförening med ca 10 000 medlemmar. BYF 0, den danska bygningsfredningsforeningen bildades 1978 som en sammanslutning av ägare och förvaltare av fredade byggnader, med syfte i första hand att ta tillvara ägarnas ekonomiska intressen, bibehållen skattebefrielse etc. Föreningen har en särställning i det att den administrerar Forfaldper-år-systemet för skatteavdrag för fredade byggnader.

5.4 Statligt stöd

I detta avsnitt diskuteras de skattevillkor som gäller för bevarande av samlad kulturegendom, och de stödformer som skulle kunna utvecklas i anslutning till dessa. Utredningen har ålagt sig stor restriktivitet, mer med anledning av det ekonomiska läget än av övertygelse om att stödåtgärder med anknytning till skattesystemet inte är lämpliga. Det är viktigt att statens signalsystem till medborgarna inte innehåller motsägelser, och att Skatteregler inte innehåller sådana inslag som kan uppfattas som stridande mot andra statliga mål. Ett förslag som gör det möjligt att betala av arvs- och gåvoskatt genom underhållsinsatser för kulturhistoriskt värdefull egendom läggs därför fram. Dessutom föreslås att bidrag enligt förordningen 1993:379 om bidrag till kulturmiljövård skall få lämnas till vård av inventarier som omfattas av en byggnadsminnesförklaring.

Kulturegendomar

5 4 1 Bostadsbeskattningen . . I avsnitt 2.4.1 konstaterades att riksdagen vid behandlingen de reglerav nya na om avdragsrätt för repärations- och underhållskostnader för mangårdsbyggnader som är uppförda före 1930 och är större än 400 kvadratmeter ansett att övervägandena beträffande beskattningen av denna typ bostäder av borde föras vidare 199394:SkUl7 s. 12 och 22. Det även regeringens var uppfattning att det var angeläget att återkomma till frågan om hur skulle man verka för bevarande av kulturhistoriskt värdefulla miljöer inom jordbruket, även om man vid detta tillfälle begränsade sig till den anförda reformen prop. 199394:91 s. 19. Den kritik som förekommit mot de nya reglerna är inriktad dels på att det finns mindre byggnader som också borde omfattas avdragsrätt, dels på av att avdragsrätten är helt oberoende av om det är kulturhistoriskt riktiga åtgärder som utförs, dels i någon mån att ingen prövning har skett av det kul- - turhistoriska värdet av den byggnad som avdragsrätten Med andra ord avser. har kriterierna ansetts vara alltför schablonmässiga, och inte ansetts rätt träffa den krets reformen var avsedd för. Utredningen har förståelse för kritiken. Samtidigt inser utredningen att det inte är lätt att hitta ett system, förenar nyttan kulturhistorisk försom av en prövning av de åtgärder som skall berättiga till avdrag med ett rimligt mått av administrativ enkelhet. En tanke som förordats bl.a. Utredningen förav om valtningen av vissa kultumiiljöer SOU 1991:64 s. 160 är att alla byggnader som är av beskaffenhet att bedömas som särskilt värdefulla enligt 3 kap. 12 § PBL skulle vara kvalificerade för avdrag. Det finns vissa skäl för en sådan lösning. Då dessa byggnader inte får förvanskas måste underhållet ske på ett visst sätt, som inte alltid är det billigaste. Den överkostnad fastighetsägasom ren därför måste underkasta sig är en kostnad för åtgärder påfordras som av det allmänna. Det finns emellertid svagheter i systemet. De byggnader är som särskilt värdefulla enligt PBL 3:12 har i allmänhet inte inventerats eller redovisats i några officiella register, och en fall-till-fall-bedömning är så en pass främmande uppgift för skattekontrollen att den inte skulle möjlig vara att genomföra inom ramen för den årliga deklarationsgranskningen. Omfattningen av avdragsrätten, de sammanhängande administrativa problemen, samt det skattebortfall avdragsrätten skulle innebära kan inte heller överblickas. Dessutom hindrar inte heller ett sådant kvalitetskrav att fel sorts åtgärder utförs, t.ex. att olämpliga färg- eller andra byggnadsmaterial väljs, då ingen kontroll finns av att avdragsrätten utnyttjas för kulturmiljövårdande åtgärder. En variant på denna tanke som är administrativt mer hanterlig, och som inte skulle medföra samma svårberäknade konsekvenser är att begränsa utvidgningen av avdragsrätten till endast sådana byggnader är byggnadssom minnesförklarade. Därmed blir det klart avgränsad kategori byggnader en som omfattas, och en grupp byggnader där ägarnas skyldighet att underhålla och vårda byggnaderna på ett kulturhistoriskt korrekt, och i många fall kost-

SOU 1995: 128

nadskrävande sätt har blivit fastställd. En sådan lösning skulle också ha en positiv effekt därigenom att det allmänna signalerade ett ansvarstagande för dessa skyddade byggnader. Den skulle därmed kunna medföra en ökad beredvillighet hos fastighetsägarna att få sina byggnader skyddade. Man kan dessutom förutsätta att ägare av byggnadsminnen genom en mer utvecklad tillsyn och kontakt med länsstyrelsen ofta har en god uppfattning om vilka metoder och material bör väljas. Även denna tanke är dock vissa insom mot vändningar möjliga. Det torde finnas åtskilliga byggnader som inte är byggnadsminnen men for vilka det kan åberopas att de har motsvarande kulturhistoriska värde. Också sådana byggnader kan vara i stort behov av underhåll och det kan befaras att önskade åtgärder inte kommer att utföras utan avdragsrätt. Det kan framstå som omotiverat att sådana byggnader inte skulle få del av gynnsamma Skatteregler när staten i andra sammanhang är beredd att stödja dem, t.ex. med byggnadsvårdsbidrag. En annan lösning skulle kunna vara att avdragsrätten gjordes beroende av ett intyg från länsstyrelsen om att nedlagda kostnader varit kulturhistoriskt motiverade. Denna lösning, som skulle kunna ha den fördelen att den leder till en dialog i förväg mellan den byggnadsvårdande expertisen och fastighetsägama, förutsätter emellertid att länsstyrelserna är beredda att göra ett antal besiktningar varje år inför deklarationstidpunkten för att konstatera det som skall intygas. Denna modell kräver också vissa närmare överväganden om hur en ägare som inte anser att länsstyrelsen har haft skäl för ett avstyrkande skall kunna få denna sin uppfattning prövad inom skatteförfarandet. Utredningen anser sig inte ha funnit tillräckligt bra svar på de frågor som modellen föranleder för att kunna förorda den. Utredningen sig därför inte kunna lägga fram något alternativt föranser slag för att undgå nackdelarna med nuvarande system. Frågan bör dock hållas öppen för vidare överväganden.

5.4.2 Förmögenhetsbeskattningen En översyn av reglerna för formögenhetsbeskattning är under arbete inom Finansdepartementet prop. 199495:25. I avvaktan på att detta arbete redovisas har utredningen inga synpunkter att anföra.

5.4.3 Arvs- och gåvobeskattningen

Regeringens dispensrätt Lagen 1941:416 om arvsskatt och gåvoskatt AGL innehåller dispensregler 198 som innebär att regeringen under vissa förutsättningar kan befria från eller

Kulturegendomar

nedsätta arvs- och gåvoskatt. Bestämmelserna finns i 57 § a historisk samling, 57 § b fideikommiss m.m. samt i 58 a § synnerliga skä1. En genomgång av regeringens dispensärenden vad gäller egendom med kulturhistoriskt värde har gjorts avseende de senaste tio åren. Under den undersökta tidsperioden har dispens enligt 57 § a AGL historisk samling medgetts i tre fall. Alla tre ärendena stiftelser eller avser ideella föreningar som mottagare av arv, och arvet har omfattat en samling eller en värdefull byggnad som stiftelsen eller föreningen haft till uppgift att skydda och vårda, samt medel för att utföra vården. I två av fallen har egendomen testamenterats, i ett rör det sig om arv som Allmänna arysfonden beslutat att avstå ifrån. Ett fall har avslagits, en konstsamling som testamenterats och som inte ansetts ha tillräckligt kulturhistoriskt värde. 57 § b avser bl.a. arvsskatt inom ett ñdeikommiss, således i fall där förlängning av fideikommiss medges. Sådan skatt kan efterges eller nedsättas om skattebetalningen skulle äventyra ett allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan art. Bestämmelsen har inte tillämpats under tioårsperioden. När det gäller 58 a § synnerliga skäl finns endast ett fall med anknytning till kulturhistoriskt värde, ett avstående från Allmänna arvsfonden av en fastighet samt penningbelopp till en hembygdsförening. Arvsskattebefrielse medgavs.

Utredningens överväganden

Det ovannämnda översynsarbetet rörande förrnögenhetsbeskattningen torde syfta till förändringar vad gäller arvs- och gåvobeskattningen i förenklande riktning. Med tanke att beskattningen av an resp. gåvor har särskild betydelse för möjligheterna att hålla en kulturegendom samlad vid generationsskiften och vid överföring av egendom vill utredningen kraftigt betona att arvs- och gåvoskattesystemen i framtiden måste vara så utformade att de inte äventyrar det starka allmänna intresset av att bevara kulturegendomar. Trots den kommande översynen vill utredningen ändå redovisa vissa förslag för att minska skattebelastningen för möjliggöra mindre skadeverkningar på kulturegendom vid generationsskifte. Utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer föreslog i sitt betänkande SOU 1991:64 s. 160-161 ett fonderingssystem för arvsskatt: I vissa andra europeiska länder finns olika typer av skattelindrin gällang de arvs- och gåvoskatt för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. I Storbritannien finns dessutom ett system som innebär skatteförmåner för underhållsfonder som byggs upp till förmån för kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Enligt min mening borde ett system som kombinerar dessa olika typer av skatteförmåner införas i Sverige. Systemet skulle innebära att arvsgåvoskatt visserligen tas ut, men så att säga återförs till egendomen ge-

SOU 1995: 128

nom att beloppet får in i en särskilt inrättad underhållsfond som är knuten till egendomen. Denna skattefönnån bör enligt min mening förbehållas de mest värdefulla objekten och därför bara vara begränsad till egendomar som rymmer byggnadsminnesförklarade miljöer, där kravet måste ställas att den centrala herrgårdsmiljön med huvudbyggnaden ingår bland det som omfattas av skyddsbestämmelsema. Systemet bör avse arvsskatt som tas ut i samband med arvskiften avseende sådana miljöer eller gåvoskatt i den mån generationsskiftet genomförs som gåva innan arvskiftet är aktuellt. Krav bör uppställas på upprättande av långsiktig under hållsplan i samband med beslut om omvandling av arvs-gåvoskatt till underhållsfond. Man bör överväga att införa en regel som säger att en sådan underhållsfond åter kan omvandlas till skatt om underhållsplanen inte följs och miljön därigenom inte får tillräckligt underhåll eller om försäljning sker av egendomen inom en viss tid från generationsskiftets genomförande. Med den typen av regler kan systemet betraktas som en uppskjuten beskattning som under vissa förutsättningar kan omvandlas till skattebefrielse. Ianspråktagandet av sådana underhållsfonder bör ske efter samråd med och godkännande av resp. länsstyrelse och kunna avse de delar av miljön som omfattas av skyddsbestämmelsema. Eftersom hotet mot en sammanhållen Förvaltning av kulturegendomar typiskt sett knyter sig till generationsskiften, förefaller det ändamålsenligt att söka mildra den skattebelastning som aktualiseras just i denna situation. Det finns visserligen många sätt att förbereda generationsskiften på som syftar till att undvika en alltför stor påkänning av arvs- eller gåvoskatt. Det kvarstår ändå som ett problem dels att sådana förberedelser vissa fall inte har vidtagits med åtföljande ogynnsamma skattesituation för de efterkommande som saknat möjlighet att påverka situationen och nu står inför en komplicerad förvaltningsuppgift, dels också att några av de mest skyddsvärda egendomama är så pass stora att skattebelastningen i absoluta tal blir mycket påfrestande. Detta gäller särskilt om den kumuleras med den belastning som tillkommer om en huvudarvinge skall lösa ut andra arvingar från egendomen. Utredningen är därför trots sin restriktiva inställning till att urholka skat- tesystemet beredd att förorda en lösning som innebär att arvs- och gåvoskatt i särskilda fall skall kunna reserveras för kulturhistoriska överkostnader i samband med underhållsåtgärder en kulturegendom som den skattskyldige övertar. Det gäller dock att hitta en lösning som är lätt att administrera både för myndigheterna och den enskilde och som samtidigt tillgodoser behovet av kontroll och återställande av beskattningsläget, om de frigjorda medlen inte används på avsett sätt.

Kulturegendomar

5.4.4 Utredningens förslag rörande arvs- och gåvoskatt

Anstånd skall få medges under högst tio år från skattens fastställande med den axvs- eller gåvoskatt som belöper sig på fast egendom är som förklarad som byggnadsminne enligt 3 kap. lagen 1988:950 kulom turminnen m.m., eller som enligt intyg länsstyrelsen i det län där av den fasta egendomen finns är beskaffenhet att enligt nämnda lag av kunna bli byggnadsminnesförklarad. Ränta skall tas ut på anståndsbeloppet. Den skattskyldige skall ha rätt att under anståndstiden, dock högst en gång per år, få avräkna betalning som av skatt och ränta styrkta kostnader for reparation och underhåll den av fasta egendomen, om länsstyrelsen intygar att kostnaderna varit kulturhistoriskt motiverade överkostnader. När anståndstiden har löpt ut är återstående skatt och ränta förfallen till betalning. Om den fasta egendomen dessförinnan övergått till ägare än den skattskyldige annan är det skattebelopp och den ränta återstår vid övergången, eller den som tidpunkt då bindande avtal om överlåtelsen kom till stånd, förfallen till betalning senast sex veckor efter övergån gen eller överlåtelsen.

Med viss blick på de modeller som valts i Storbritannien finner utredningen att lösningen bör sökas i ett system med uppskov skattebetalav ningen. Arvsskatt skall visserligen i de flesta fall förskotteras ett dödsbo av

som måhända därefter upphör att fungera, men den egentliga skattskyldig-

heten åvilar arvingar eller testamentstagare med utgångspunkt i den lott som fastställts för dem. Man kan därför tänka sig en modell där dödsboet eller den skattskyldige under vissa förutsättningar skulle kunna beviljas ett tidsbestämt anstånd med betalningen för en lott i vilken det ingår en på visst sätt bestämd kulturegendom. I 55 § AGL finns regler om anstånd som i fall av svårigheter för dödsboet att omsätta tillgångar i likvida medel gör det möjligt att dela skatten tio upp i undantagsfall 20 årliga betalningar. Den skattskyldige skall lämna ränteen löpande skuldförbindelse på beloppet och dessutom ställa nöjaktig säkerhet

om inte förvärvet avser nyttjanderätt.

Utredningen föreslår en regel som innebär att den ärver eller mottar som som gåva en egendom som är byggnadsminne, eller länsstyrelsen vid som en särskild prövning finner kan bli föremål för byggnadsminnesförklaringbyggnadsvårdsbidrag, skall kunna få anstånd med hela skattebeloppet under tio år från skattens fastställande. Anstånd skall sökas hos beskattningsmyndigheten inom den tid i 55 § 3 AGL, dvs. inom som anges mom. fyra veckor från skattens fastställande. När tiden för att söka anstånd i fråga arvsskatt går ut är det sällan om mera klart vem av de skattskyldiga skall ha den egendom är byggnadssom som

SOU 1995: 128

rninnesförklarad eller motsvarande sin lott. Om det inte finns något testamente som föreskriver hur lottläggningen skall ske och inte heller någon bodelning eller något arvskifte som anger vem av de skattskyldiga som förvärvat den anståndsgrundande egendomen, bör dödsboet få söka om anstånd. Anståndsbeloppet bör motsvara vad som vid en proportionering av behållningen belöper på byggnadsminnet eller motsvarande. Utredningen vill i sammanhanget också erinra om att det enligt 17 § AGL finns särskilda möjligheter till anstånd med att fastställa skatten i situationer där de skattskyldiga vill åberopa en handling som visar hur boet delats. Ett beslut om anstånd med betalningen av skatten bör medföra skyldighet att utfärda en räntelöpande skuldförbindelse enligt 55 § 3 mom. Skuldförbindelsen skall därefter enligt utredningens mening under tioårsperioden kunna betalas av genom styrkta kostnader för reparation och underhåll av den egendom som berättigade till anstånd. I den mån dessa kostnader under perioden uppgår till beloppet för förbindelsen inkl. ränta, bortfaller betalningsskyldigheten. Eftersom betalning av arvsskatt inte är avdragsgill från inkomstskattepliktiga intäkter 20 § kommunalskattelagen [1928:370] berättigar inte heller reparations- eller underhållskostnader i denna situation till avdrag, oavsett hur skattesituationen ser ut för den aktuella fastigheten. Kostnaderna skall, för att vara avräkningsbara mot skatt och ränta, vara tillstyrkta av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall tillämpa samma bedömningskriterier som gäller för byggnadsvårdsbidrag enligt förordning 1993:379 om bidrag till kulturmiljövård. En avräkning skall få göras en gång om året. Om egendomen övergår till ny ägare, bör återstående skattebelopp och huvudregel förfalla till betalning. Däremot bör inte bodelning och ränta som skifte i ett dödsbo som beviljats anstånd anses som ett ägarbyte och alltså inte medföra att anståndet förfaller. Med tanke att generationsskiften ibland sker successivt genom förfaranden som innefattar gåva,och arvsskatteberäkningen skall ske med hänsyn till föregående gåvor, finner utredningen det motiverat att ett motsvarande

anståndsförfarande skall kunna tillämpas även på gåvoskatt.

Utredningen föreslår att den tänkta anståndsmöjligheten med åtföljande bortfall av skatt tas in som ett 7 mom. av 55 § AGL: Utöver vad som sägs i I mom. får beskattningsmyndigheten eller överrätten under högst tio år från skattens fastställande medge anständ med den arvs- eller gåvoskatt som vid en proportionell fördelning belöper sig pd

fast egendom som är förklarad som byggnadsminne enligt 3 kap. lagen

1988:950 om kulturminnen m.m., eller som enligt intyg av länsstyrelsen i det län där den fasta egendomen finns är av beskaflenhet att enligt nämnda lag kunna bli byggnadsminnesfärklarad. Bestämmelserna om ränta i 2 mom. samt bestämmelserna i 3-6 mom. skall vara tillämpliga. Den skattskyldige har rätt att under anståndstiden, dock högst en gång per år, avräkna som betalning av skatt och ränta styrkta kostnader för reparation och underhåll av den fasta egendomen, om länsstyrelsen intygar att

Kulturegendomar

kostnaderna varit kulturhistoriskt motiverade överkostnader. När anståndstiden har löpt ut är återstående skatt och ränta förfallen till betalning. Om den fasta egendomen dessförinnan övergått till annan ägare än den skattskyldige är det skattebelopp och den ränta som återstår vid övergången, eller den tidpunkt då bindande avtal överlåtelsen kom till om

stånd, förfallen till betalning senast sex veckor efter övergången eller

överlåtelsen. Beslut om vägrat anstånd kan överklagas, dock inte på samma sätt som andra arvs- och gåvoskattebeslut enligt 60 utan med stöd av 21 § lagen 1946:804 om införande av nya rättegångsbalken NJA 1989 s. 526. Förslaget om en ny grund för anstånd påverkar inte de nuvarande dispensreglerna i 57 och 58 a §§ AGL. Som framgått av ovan lämnade redovisning har dispensmöjligheten hittills endast rört stiftelser och ideella föreningar.

5.4.5 Fastighetsbeskattningen

Riksdagen har under våren 1995 beslutat dels att höja fastighetsskatten för småhusenheter och hyreshusenheters bostadsdel från 1,5 % till 1,7 %, dels att återinföra skatt på hyreshusenheters kommersiella lokaldel med 1 %, dels att införa skatt på industrifastigheter med 0,5 % av taxeringsvärdet, allt med verkan från det beskattningsår som påbörjas den 1 juli 1995 eller senare, dvs. ide flesta fall från den 1 januari 1995. Förslag om fastighetsbeskattning av lantbruks- och skogsbruksenheter har däremot inte genomförts. Situationen för de flesta typer av kulturegendomar på landet är sålunda oförändrad. Däremot skärps beskattningen för hyreshus, dvs. fastigheter med fler bostadslägenheter än två. Stiftelse- och föreningsskattekommittén hari sitt slutbetänkande SOU

1995:63 Översyn av skattereglema för stiftelser och ideella föreningar lämnat

förslag till reglering av dessa juridiska personers fastighetsskatteförhållanden. De omständigheter som föreslås leda till skattefrihet vid inkomstbeskattningen

se avsnitt 5.4.7 föreslås utgöra grunden för befrielse att betala fastighets-

skatt enligt en viss ändrad reglering i fastighetstaxeringslagen 1979:1152 rörande skattefria fastigheter m.m. Utredningen finner inte anledning till något förslag på detta område.

5.4.6 Mervärdesbeskattningen

I fråga om mervärdesskatten kan noteras att de nya reglerna om uttag av skatt inom resp. utom EU bör göra det mer attraktivt att utomlands förvärva och till Sverige införa kulturföremål. Utredningen hälsar detta med tillfredsställelse.

SOU 1995: 128

Den omständigheten att en privatbostad enligt 21 § kommunalskattelagen aldrig kan ingå i näringsverksamhet och innehavet av en sådan bostad därmed inte heller kan anses som yrkesmässig verksamhet är fundamentalt för den svenska mervärdesbeskatmingen. Att konstruera ett undantag från denna princip för vissa slag av privatbostäder med kulturhistoriskt värde som bl.a. Sveriges jordägareförbund föreslagit, skulle vara lika svårt som att finna lämpliga avdragsregler vid inkomstbeskattningen, se avsnitt 5.4.1. Utredningen anser sig därför föranledd att avstå från denna uppgift.

5.4.7 Stiftelse- och föreningsbeskattningen Stiftelse- och föreningsskattekommitténs nyligen avlämnade förslag SOU 1995:63 innebär inte någon utvidgning av skattefriheten för stiftelser med anknytning till kulturegendom. För att sådana stiftelser skall kunna åtnjuta inskränkt skattskyldighet fordras enligt förslaget liksom hittills att syftet är att främja vetenskaplig forskning och att detta ändamål också fullföljs intill åtminstone 80 % av avkastningen bedömd under en femårsperiod. Kommitténs förslag innehåller emellertid vissa förändringar och preciseringar i fråga vilka inkomster som skall medräknas vid bedömningen av om fullföljdskravet. Med avkastning förstås i detta sammanhang den löpande avkastningen på stiftelsens kapital samt realisationsvinster som uppstår vid omplacering detta kapital. Realisationsvinster har hittills inte beaktats vid av bedömningen av fullföljdskravet, men enligt förslaget skall alltså realisationsvinster som ligger inom det skattebefriade området beaktas. I kapitalavkastningen inräknas sålunda enligt kommitténs förslag nonnalt inte inkomst löpande avkastning och realisationsvinster av egentlig näringsverksamhet, vilken verksamhet under alla förhållanden är skattepliktig. Emellertid kan det tänkas att stiftelsen bedriver näringsverksamhet för att främja ett skattebefriat ändamål och att detta ändamål dominerar näringsverksamheten. Också ett överskott av sådan kvalificerad näringsverksamhet skall vara skattebefriat inkl. realisationsvinster, om SO-procentskravet uppfylls. Slutligen bör inte heller skattefria tillskott i form av gåvor och donationer till stiftelsen anses som avkastning, eftersom dessa normalt inte görs för att täcka stiftelsens löpande kostnader utan för att stärka dess kapitalbas. Som framgått av avsnitt 2.4.6 finns det stiftelser som beskattas endast för sådan inkomst av näringsverksamhet som hänför sig till fastighet, de s.k. katalogsubjekten. Kommittén föreslår en begränsning av antalet av de stiftelsom pekas ut i den aktuella bestämmelsen 7 § 4 mom. lagen [l947:576] ser om statlig inkomstskatt, men kompletterar förslaget med en särskild dispensregel. Enligt denna skall regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kunna befria en juridisk person som inte uppfyller kraven för skatte- 204 befrielse från skattskyldighet. Det skall kunna ske om den juridiska personen

K ulturegendomar

1 i sin verksamhet tillgodoser ett väsentligt allmänintresse, 2 intar en sådan särställning att skattebefrielsen är starkt önskvärd från allmän synpunkt och 3 om befrielsen har väsentlig ekonomisk betydelse för den juridiska personen och 4 inte kan antas medföra snedvridning av konkurrensen. Skattebefrielsen skall kunna lämnas helt eller delvis för vissa inkomster och gälla högst fem taxeringsår i följd. Kulturarvsutredningen har anledning att ta ställning till det tidigare förslaget från Utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer om en generell skattebefrielse för stiftelser bedriver kvalificerad kulturmiljövåid. Även som om en sådan skattebefrielse givetvis skulle kunna främja bevarandet av kulturegendomar på ett mer direkt sätt än dagens regler med deras knytning till forskningsinsatser, måste det dock konstateras att ett nytt begrepp kvalificerad kulturmiljövår är svårt att avgränsa på ett sådant sätt att skattefriheten inte också skulle kunna användas till mer perifera ändamål inom kulturmiljövården eller till rent missbruk. Att inom den vanliga skattekontrollens ram avgöra vilka stiftelser som bedriver kvalificerad kulturmiljövård låter sig knap-

past göra. Kontrollen skulle sannolikt behöva byggas ut med en medverkan

av länsstyrelserna som i och för sig genom den tillsyn av stiftelser de bedriver borde ha möjlighet att granska även detta. Vad en sådan medverkan skulle innebära resursmässigt är svårt att kvantifiera, samtidigt som ett sådant beroende av en extern bedömning inte ingår i gängse teknik vid skattegranskning. Det finns dessutom en viss risk för att en generell skattefrihet för kvalificerad kulturmiljövård skulle leda till de svårberäkneliga försvagningar av skatteintäkterna som kan innebära att förslaget blir ogenomförbart. Mot bakgrund av de direktiv som gällde för Stiftelse- och föreningsskattekommittén och dess nyligen avlämnade förslag till ytterligare preciseringar i den ordning som redan gäller, finner utredningen det inte möjligt att föra den tidigare utredningens förslag vidare. Utredningen accepterar alltså att stiftelser som skall främja kultuimiljövård på något sätt måste göra det i sådana former att det också kan anses att ändamålets främjande av vetenskaplig forskning är tillgodosett. - Stiftelse- och föreningsskattekommittén har emellertid lagt fram ett annat förslag som kan ha betydelse i sammanhanget, nämligen den nyss beskrivna dispensregeln. Denna är givetvis avsedd att användas med stor restriktivitet och med den for näringsidkande stiftelser starkt verkande inskränkningen att konkurrensen inte får snedvridas. Ändå finns det i denna bestämmelse ett visst utrymme för att i särskilda fall befria stiftelser och andra juridiska personer med ändamål att förvalta kostnadskrävande men kvalificerat allmänintressanta kulturegendomar från skatt helt eller delvis. Beslut av denna art som fattas av regeringen torde inte medföra några svårkontrollerade verkningar för skattesystemet i övrigt. Dispensregeln skulle därför kunna användas ett instrument för att i som vissa fall stimulera till stiftelsebildningar för förvaltning av kulturegendomar.

SOU 1995: 128

Det förefaller inte uteslutet att en ägare eller ägarkrets står inför svårighesom ter med sammanhållandet av en egendom inför ett generationsskifte skulle kunna finna dispensmöjligheten intressant. En svaghet med den föreslagna dispensmöjligheten från det nu anlagda perspektivet är att den är tidsbegränsad till högst fem år. Stiftelse- och föreningsskattekommittén har dock föreslagit att regeln skall tolkas så att dispens kan ges på nytt. För att besluta om dispens torde regeringen ha anledning att ställa krav på bestämda motprestationer. Skattefriheten bör således vad gäller fast egendom begränsas till sådan egendom som skyddas enligt KML. Kanske bör också krävas, som gäller i en del andra länder i motsvarande situation, att egendomen i någon omfattning hålls öppen för allmänheten. Någon tvekan om stiftelsens mål får inte finnas. Ändamål syftar till enskild släkt elsom att gynna ler person får alltså inte förekomma, eller måste på ett betryggande sätt avgränsas inom stiftelsen. Dock måste det, för att göra stiftelseformen attraktiv för stiftare och donatorer, och särskilt om stiftelsen skall fungera som ersättning för ett avskaffat ñdeikommiss finnas möjlighet att binda förvaltningen av egendomen till en släkt, och att reglera förhållandena i övrigt ett för släkten acceptabelt sätt.

5.4.8 Förslag rörande bidrag till kulturmiljövård

Förordningen 1993:379 om bidrag till kulturmiljövård ändras genom tillägg till 2 och 5 §§ så att bidrag får beviljas till vård sådant lösöre av som förtecknats i skyddsföreskrifter vid byggnadsminnesförklaring.

Statens bidrag till vård av kulturhistoriskt värdefulla byggnader regleras i förordning 1993:379 om bidrag till kulturmiljövård. Bidrag till byggnadsvård får lämnas till kulturhistoriskt motiverade överkostnader om det kan antas att bebyggelsen kommer att bevaras för framtiden 2-5 §§. Bidrag till vård och upprustning av parker får utgå även om detta inte uttryckligen framgår av förordningen. Vård av lösöre har normalt inte ansetts bidragsberättigad utom i fråga om kyrkliga inventarier. Bidragsmedel till byggnadsvård utgår ur två skilda ramar, dels till bostadsbebyggelse och dels till byggnadsvård generellt. Ur den senare ramen får medel också beviljas till utredning, projektering och information. Bidragssystemet finns mer utförligt refererat i avsnitt 2.5.1. Den av utredningen föreslagna möjligheten att skydda visst lösöre gör det rimligt att bidrag skall kunna utgå till vård av sådant lösöre. Skyddat lösöre bör inte i bidragshänseende betraktas annorlunda än annan inredning eller

Kulturegendomar

andra byggnadsdelar. Frågan om vad som är kulturhistorisk överkostnad bör ses i förhållande till vilka inskränkningar i föremålens användning och förvaring men också vilka inskränkningar i användbarheten hos de skyddade utrymmena skyddsföreskriftema medför.

5.5 Fideikommiss

Fideikommissinstitutet strider mot det i dag etablerade synsättet om förbud mot att träffa ekonomiska dispositioner till förmån för icke födda, och givetvis mot av samhället godtagna arvsprinciper. Frågan om avveckling av fideikommissen har drivits sedan sekelskiftet, men först 1963 antogs lagen 1963:583 om avveckling av Fideikommiss som gav förutsättningarna för den målmedvetna avveckling som skett sedan dess. Enligt lagen som beskrivits i avsnitten 2.2, 3.2.5 och 3.3 inleds avvecklingen när den som innehade ñdeikommisset vid lagens ikraftträdande avlider.

5.5.1 Fideikommissnämndens erfarenheter av lagens tillämpning

Fideikommissnämnden hari skrivelse till regeringen 16 mars 1994 överlämnad till utredningen 27 oktober 1994 lämnat synpunkter avvecklingslagen och de möjligheter att ta till vara kulturminnesintressena den erbjuder. Fideikommissnämndens erfarenheter som de framförts i skrivelsen och under utredningsarbetet kan sammanfattas i följande punkter. Bildande av fideikommissaktiebolag har som systemet tillämpats inte säk- rat att egendom bevaras samlad. Inlösen av samling har aldrig skett, trots att det i flera fall varit angeläget. - Utan tillräckliga ekonomiska medel är inlösensregler uddlösa. Förstärkningen av efterlevande makes arvsrätt medför ökade svårigheter för generationsskifte. Trots att en permutation av ett fideikommiss till en stiftelse för fortsatt be- varande ligger nära ñdeikommissets ursprungliga ändamål, framstår det som osäkert om en sådan permutation står i överensstämmelse med avvecklingslagen. I vart fall innebär den en ändring i arvingamas rättigheter. Nämnden ifrågasätter slutligen om inte frivillig stiftelsebildning genom ändring av avvecklingslagen skulle införas som ett alternativ till en avveckling. Utredningen skall enligt direktiven överväga de frågor som tagits upp i Fideikommissnämndens skrivelse.

SOU 1995: 128

5.5.2 Nuläge

Enligt den av utredningen på underlag av Fideikommissnämndens register utarbetade tabellbilagan, finns totalt 78 fideikommiss fortfarande kvar. Av dessa är 10 under avveckling. Antalet kvarvarande fideikommiss är dock något osäkert. En del kan i själva verket hänföras till flera fideikommissurkunder som samregistrerats då de har samma efterträdare, och därför skall avvecklas samlat. Det kan till och med finnas fideikommiss som ännu är okända. men detta torde endast vara fallet för fideikommiss som omfattar kapital ocheller lösöre. Av de registrerade ñdeikommissen innehåller 35 fast egendom, i de flesta fall en eller flera jordegendomar, medan 3 endast innehåller en stadsfastighet. I 21 fideikommiss finns lösöre, medan de resterande 22 endast omfattar kapital.

Åtskilliga av de fideikommiss som enbart omfattar lösöre eller kapital har

tidigare också haft en jordegendom eller annan fastighet, men sedan fått tillstånd att sälja denna till efterträdaren eller till annan. Detta kan ha inträffat som en inledning till en planerad aweckling, men vanligast är att egendomen ansetts som en sämre penningplacering än den önskade varför försäljning godtagits. 33 fideikommiss som i dag består av enbart lösöre ocheller kapital

har sålunda ursprungligen även omfattat fast egendom. I åtta fall ingår i fidei-

kommisskapitalet aktier i ett fideikommissaktiebolag som äger fast egendom som tidigare ingått i fideikommisset. Ett av aktiebolagen har gått i konkurs. Ytterligare sex fideikommissaktiebolag finns, men i dessa fall har fideikommissen avvecklats. Den fortsatta framställningen avser enbart sådana fideikommiss där bevarandet av kulturegendomen kan påverkas genom tillämpning av avvecklingslagen, således fideikommiss i vilka ingår fast eller lös egendom.

Kulturhistoriska värden i kvarvarande fideikommiss Kvarvarande fideikommiss med fast egendom, samlingar och lösöre med utomordentligt stora kulturhistoriska värden är Biby, B00, F uller2, Koberg, Sandemar, Sjöö, Trolle Ljungby och Övedskloster. För dem torde någon form av aktiva åtgärder från det allmännas sida anses oundgängliga. Dessa fideikommiss är sedan länge kända för sina framträdande värden. De som försetts med asterisk utpekades således redan i Fideikommissutredningen 1959 som värdefulla grund av deras karaktärsbyggnader. Stora värden återfinns i åtskilliga av de övriga kvarvarande fideikommissåväl innefattande fastigheter enbart lösegendom. Även för många sen, som av dessa kan det bli aktuellt med åtgärder för att bevara egendomen samlad vid en aweckling. En närmare mer fullständig inventering och dokumentation av ñdeikommissen och deras inventarier är givetvis högst angelägen att genomföra, inte minst med hänsyn till de förändringar som är att vänta.

K ulturegendomar

Sturefors i Östergötland är vad gäller fastigheten fideikommissaktiebolag,

och i Bystad i Närke är hela egendomen fideikommissaktiebolag. Här har bolaget ett särskilt ansvar för att de kulturhistoriska värdena inte skin gras. Av de tio ñdeikommiss som är under avveckling har flera betydande kulturhistoriskt värde. Erstavik vid Saltsjöbaden har synnerligen stora kulturhistoriska värden. Något tillstånd att skifta egendomen har ännu inte lämnats. Efterträdaren har nyligen ansökt om att fideikommissförordnandet skall bli förlängt enligt 6 § avvecklingslagen. Stora värden finns också i Johannishus i Blekinge och Stora Ek vid Mariestad, även om visst lösöre i det senare fallet sålts. Ericsberg i Södermanland och Segersjö i Närke är i huvudsak skiftade. I dessa fall återstår vissa samlingar för vilka staten överväger inköp eller inlösen.

5.5.3 Utredningens allmänna slutsatser

Under de drygt 30 år som gått sedan avvecklingslagen tillkom har avvecklingen fortskridit planenligt. Att detta skett till priset av att stora kulturvärden skingrats var förutsett och i viss utsträckning oundvikligt. Samhällsutvecklingen i övrigt har gått i samma riktning och inneburit en avsevärd omvandling av kulturmiljön och skingring av egendom. Avvecklingslagen gav det allmänna vissa möjligheter att i speciella fall ta tillvara dessa värden. Samtidigt speglar lagen i fråga om kulturmiljövård en 60-talssyn, som till skillnad från dagens begränsar sig till elitmonument. Tillämpningen av lagen har dessutom av olika skäl varit defensiv vad gäller kulturmiljöfrågorna. En praxis har tidigt etablerats, och någon mer principiell debatt som skulle kunna ändra denna praxis har inte förts, även om åtskilliga enskilda fall har uppmärksammats. Genom ett mer samspelt arbete mellan de medverkande parterna skulle kanske ett bättre resultat kunnat ha uppnåtts även med den nuvarande lagstiftningen, men detta hade säkert också krävt en större beredskap att satsa ekonomiska medel för inlösen när detta aktualiserats. Ett viktigt problem synes den långt utdragna avvecklingsprocessen i flera fall ha varit. Fideikommissintressentema har i vissa fall ställt krav delavveckling av ett ñdeikommiss, t.ex. i fråga om kapital, vilket sedan försvagat möjligheterna att bevara samlingar osplittrade. Särskilt framstår svårigheten att genom lagens tillämpning bevara en helhetsmiljö som tydlig. I de fall där ingripande av staten diskuterats har detta efterhand kommit att begränsas till objekt eller samlingar som i sig, som avgränsad del haft synnerligt värde, men ñdeikommissegendomar där värdet legat i att helheten haft ett mycket stort värde utan att någon enskild del kunnat framhävas som unik har i mindre grad kunnat komma i fråga för åtgärd. Fideikommissnämnden har haft att behandla remissyttranden från specialiserade expertmyndigheter och förefaller ha fått mindre hjälp att bedöma egendomar 209

SOU 1995: 128

som helheter, och har följaktligen haft mindre stöd för att handla i de situationerna. Detta är emellertid ett känt och svårbemästrat problem även för kulturmiljövården i allmänhet. Sammansatta värden bestående av mer eller mindre svårdefinierade samband och helheter är svåra att skydda mot alla de hot samhällsutvecklingen bjuder. Problemet måste dock uppmärksammas och det talar ytterligare för behovet av ett samlat aktivt arbete från myndigheterna. En viktig förutsättning för ett framgångsrikt bevarandearbete är således att resurser kan sättas förberedande insatser för att stödja ett frivilligt beva rande. Antalet kvarvarande fideikommiss är nu så litet att det bör vara möjligt att med hjälp av vissa lagändringar och erfarenheter från några framgångsrika bevarandeinsatser aktivt försöka planera avvecklingen av de värdefullaste fideikommissen så att egendomen överlämnas till någon ny långsiktig förvaltningsforrn som kan tillgodose både delägarnas och det allmännas intressen. Då detta inte av olika skäl kan genomföras bör i de mer angelägna fallen fideikommissförordnandet förlängas. Helt avgörande är givetvis att försöka finna former som kan vinna allmänt stöd från delägarna. Långsiktigt bevarande måste med nödvändighet innebära bindningar för ägarna, men detta måste kombineras med sådana förutsättningar i övrigt att det uppfattas som en rimlig del i ett fungerande avtal mellan parterna. Samtidigt finns i de flesta fall ett mycket starkt släkt- och ägarintresse av att egendom inte skingras, och detta intresse skall givetvis stödjas av det allmänna, när det förenas med allmänna intressen. Ett bevarande av en kulturmiljö är beroende av ett stort mått av ägarintresse om förvaltningen skall kunna ske på ett framgångsrikt sätt.

Planerad avveckling

En samlad genomgång av de kvarvarande fideikommissen har fördelen att den i förväg ger en uppfattning om hur det allmänna kommer att i det agera enskilda fallet, och ger förutsättningar för ägarna att agera med utgångspunkt i detta. Utredningen skall i första hand föreslå lösningar som kan ersätta fideikommissens fördelar för kulturmiljövården vid en avveckling. Mycket ta-

lar för att förtida avvecklin g av ett fideikommiss genom stiftelsebildning

bör eftersträvas i de fall där betydande kulturvärden står på spel. Allmänna synpunkter på stiftelsebildning lämnas i avsnitt 5.3.1 och 5.3.2. Det gäller att finna en lämplig form för förvaltning egendom och förmögenhet tillav som godoser både delägarnas och det allmännas intressen. Om skattefrihet eftersträvas ställer också detta särskilda krav stiftelsens ändamål. Detta diskuteras i avsnitt 5.4.7.

Det allmänna intresset av ett långsiktigt bevarande av en egendom kan säk-

ras genom en ändamålsstyrd förvaltning i en stiftelse eller i kombination en av 210 förvaltande bolag och en stiftelse som garanterar det långsiktiga målet. Det

K ulturegendomar

framstår som angeläget att stiftelsens ändamål eller bolagsordning har föreskrifter som innebär att skyddet för den fysiska miljön blir lika starkt som vid byggnadsminnesförklaring. Detsamma bör gälla värdefullt lösöre som skall ingå i stiftelsen eller bolaget. Utredningen vill även erinra om sitt förslag att skyddsföreskrifter vid en sådan byggnadsminnesförklaring skall få omfatta även kulturhistoriskt värdefullt lösöre, se avsnitt 5.2.

Större jord- och skogsegendomar Enligt 16 § avvecklingslagen kan fast egendom vars bevarande som en enhet är av betydande allmänt intresse lösas in. Detta synes aldrig ha varit aktuell för tillämpning. I flera av de fall som nu är aktuella skulle mycket stora statliga resurser erfordras. Dessutom skulle svårlösta frågor uppstå om hur egendomen skulle förvaltas vidare efter en inlösen. Mot bakgrund av den ringa tillämpbarheten av den här aktuella inlösensbestämmelsen och att den endast indirekt kan användas för att säkerställa sammanhållandet av kulturvärden, lämnar utredningen utan vidare kommentarer den möjlighet till offentligt ingripande som bestämmelsen ger utrymme för.

inlösen av samlingar Fideikommissnämnden har framfört att inlösen av värdefulla samlingar inte skett då medel saknats vid det tillfälle inlösen varit aktuellt. Inlösen enligt 17 § avvecklingslagen sker efter regeringsbeslut, liksom i fall där inlösen enligt expropriationslagen skall komma till stånd. Det finns enligt utredningens mening två svårigheter som är förbundna med den här aktuella inlösenregeln. Den ena är att inlösenbehovet knappast är budgeterbart. När regelns tillämpning någon gång har aktualiserats har det i regel varit fråga om inlösen av en samling med mycket högt inte bara kulturhistoriskt, utan även ekonomiskt värde. Det har därför i regel blivit särskilt svårt att i uppkommande fall finna ett tillräckligt ekonomiskt utrymme inom ramen för de löpande statsutgiftema. Den gängse lösningen på detta problem är fondering av medel. I dagens ekonomiska situation finner utredningen det inte vara meningsfullt att föreslå någon sådan lösning. Det skulle också vara svårt att påvisa ett på erfarenhetsgrund stående starkt behov av förstärkta inlösenmöjligheter. Detta förhållande torde sammanhänga med den andra svårigheten med inlösenregeln för kulturhistoriskt värdefulla samlingar. En samling som skall lösas in från ett ñdeikommiss har rimligen sin kulturhistoriskt givna förvaringsort just på den egendomen. Genom en inlösen endast av samlingen kommer alltså denna och egendomen i övrigt i olika ägares händer. Detta talar

SOU 1995: 128

enligt utredningens uppfattning för att bestämmelsen även fortsättningsvis kommer att vara av ringa nytta för att säkerställa ett kulturhistoriskt meningsfullt bevarande. - Bestämmelsen har dock kvar en funktion i det fall det är ett starkt kulturhistoriskt intresse för staten att förvärva en samling som står under risk att skingras, och ingen annan lösning erbjuds. Den bör därför inte upphävas.

5.5.4 Förslag rörande förlängning av fideikommissförordnande

Regler tas in i 1 och 6 §§ awecklingslagen som innebär ett undantag från avvecklingsbestämmelsema för kulturhistoriskt särskilt värdefulla fideikommiss. Dessa skall inte avvecklas förrän deras långsiktiga bevarande i sammanhållen form tryggats på annat sätt.

Bestämmelsen om förlängning av ñdeikommissförordnande i 6 § avvecklingslagen har tillämpats endast tre gånger. Som nämnts ovan skedde det senast i augusti 1995 då regeringen beslöt att Fullerö fideikommiss skulle bestå under efterträdarens livstid. Beslutet motiverades med att egendomen hade synnerligt kulturhistoriskt värde som inte borde skingras, och att det för närvarande inte fanns förutsättningar för en uppgörelse mellan intressentema som garanterade en samlad framtida förvaltning. En enkel lösning på problemet att hålla samman återstående kulturhistotiskt värdefulla fideikommiss kan sålunda förefalla att låta dem bestå. vara Denna lösning står redan till buds enligt 6 § avvecklingslagen och den ger regeringen en möjlighet att efter utredning genom Fideikommissnämndens försorg besluta om en sådan åtgärd för kortare eller längre tid. Frågan kan därmed ställas om utredningen kan nöja sig med en rekommendation till regeringen att utnyttja möjligheten att förlänga vissa kvarvarande fideikommiss. Det framstår dock som uppenbart att denna enkla lösning inte kan tillgripas generellt. En generell sådan lösning skulle strida mot det helt dominerande ändamålet med avvecklingslagen och mot de förarbetsuttalanden grundsom lagt nuvarande mycket restriktiva praxis; Det kan inte komma i fråga att utan riksdagens godkännande för en hel grupp av återstående fideikommiss ändra lagens klan avsedda innebörd. Till denna ståndpunkt bidrar också att förlängningsmodellen innebär ett betydande ingrepp i de förväntningar som den nuvarande frdeikommissariens arvingar kan ha gjort sig och den ekonomiska planering kan ha föresom kommit inför avvecklingen av ett fideikommiss. Man kan i och för sig diskutera om en förlängning innebär något egentligt ingrepp i egendomsrätten ef-

K ulturegendomar

tersom ingen arvinge kan ha något rättsligt krav i fråga om den tidpunkt då hans arvsrätt skall inträda, men oavsett detta framstår ändå följderna av en ñdeikommissförlängning som så påtagliga för de berörda enskilda, att åtgärderna även av detta skäl bör ha lagstöd. En förlängning kan betyda att alla de nuvarande arvingarna blir arvlösa. Efterträdaren mottar visserligen genom en förlängning enbart en nyttjanderätt, men gynnas ändå på ett sätt som knappast varit förutsett. En annan svårighet med förlängningsmodellen är att den i praktiken är beroende av att efterträdaren är villig att ta sig en roll som fastighetsförvaltare som han kanske inte alls har förberett sig på. Förutom egen villighet bör ve-

derbörande besitta ett rimligt mått av kompetens för uppgiften. Därutöver bör

resurser finnas eller kunna erbjudas för de renoverings- eller underhållsarbeten som kan bli aktuella i samband med att en ny generation tar över egendomen, flyttar in i boningshuset eller annat sätt vill ordna upp egendomen efter egna intentioner. Även i fråga om de mest värdefulla fideikommissen måste man därför ha en betydande lyhördhet för den tillträdande generationens önskemål och förutsättningar. Det torde inte kunna komma i fråga att regeringen utan efterträdarens samtycke förordnar om en förlängning av ett ñdeikommiss. Med dessa reservationer vill utredningen ändå tillstyrka en försiktig, och efter omständigheterna i varje särskilt fall anpassad beredskap att pröva förlängningsmodellen i fler fall än som hittills varit aktuellt. Det framstår som angeläget att förlängningslösningen kan vara en av flera tillgängliga metoder för att fortsättningsvis hålla samman de värdefullaste fideikommissen. Grundtanken bör vara att fideikommissen förr eller senare skall avvecklas, att inte skall forceras så att betydande kulturvärden riskerar att men processen skadas. För de värdefullaste ñdeikommissen bör avveckling sålunda inte ske förrän ett långsiktigt skydd for egendomen kommit till stånd i annan form.

Det lagstöd som utredningen funnit angeläget att skapa för den utvidgade

tillämpning av förlängningsbestämmelsen i 6 § skapas bäst genom att lagens inledande bestämmelse 1 § med dess generella påbud om avveckling av fideikommiss kompletteras med ett andra stycke som anger när en avveckling inte skall godtas. F ideikommissegendom med särskilt kulturhistoriskt värde skall dock inte avvecklats förrän ett långsiktigt bevarande av dessa värden tryggats på annat sätt. Därutöver bör 6 § ändras och modemiseras språkligt enligt följande. Har fideikommissegendom särskilt kulturhistoriskt värde eller finns andra

synnerliga skäl får regeringen förordna att fideikommissurkundens be-

stämmelser skall gälla tills vidare eller tills en i beslutet angiven innehavare avlider.

SOU 1995: 128

Kriteriet för ett regeringsbeslut om en förlängning ändras därmed från

synnerligt till särskilt kulturhistoriskt värde. Ändringen är avsedd att ge

regeringen en något vidare handlingsram än får antas ha varit avsedd vid som lagens tillkomst. De ytterligare skäl som vid lagens tillkomst ansågs komma i fråga för förlängning av ett ñdeikommissförordnande var främst risk för att ortens näringsliv och ortsbefolkningens utkomst skulle äventyras att ñdeigenom kommissegendomen delades upp. Detta skäl har i dag mindre aktualitet, men en undantagsbestämmelse bör ändå finnas kvar för sådana fall. I dessa fall torde det dock räcka att förlängning skall kunna medges endast om synnerliga skäl föreligger.

5.5.5 Förslag rörande fideikommissaktiebolag

Reglerna för Fideikommissaktiebolag i 31-34 §§ avvecklingslagen ändras så att tillståndsprövningen och befogenheten att godkänna ändringar i bolagsordningen läggs på Fideikommissnämnden i stället för på regeringen. Regeringen skall dock, på sätt vid samma som permutation, besluta i ärenden som rör mer betydande värde eller fråga om större vikt från allmän synpunkt. Reglerna förenklas också.

Enligt propositionen till awecklingslagen hänvisas i första hand till aktiebolagsbildning för att undvika splittring av stora ñdeikommissegendomar.

Fideikommissaktiebolag kan enligt 31 § avvecklingslagen bildas ñdei-

av kommissinnehavaren som enda aktieägare och således innan en avveckling har inletts. Detta är en lösning för den fideikommissarie vill sträva efter som att egendom bevaras i sammanhållet skick trots att fideikommisset skall upphöra. Ett aktiebolag kan också bildas sedan awecklingsskedet inletts av ñdeikommissboet, och kan då enligt 33 § företrädas av efterträdaren vilensam, ken därigenom bereds Ökade möjligheter att verka för att egendomen hålls samman. Enligt prop. 1963:5 s. 149 är de speciella reglerna för aktiebolagsbildning i första hand avsedda för större egendomar för vilka det är ett allmänintresse att de hålls samlade. För att underlätta att egendom hålls samlad genom aktiebolagsbildningen finns därför särskilda regler inkomstom skattebefrielse i lag 1963:587 om inkomstbeskattning av ñdeikommissbo m.m. En ensam person kan enligt 2 kap. 1 § aktiebolagslagen numera - 1975:1385 stifta ett aktiebolag, varför undantagsregeln för antalet stiftare i 32 § första stycket avvecklingslagen kan upphävas. En annan ändring som

K ulturegendomar

aktiebolagslagen genomgått är höjningen av det lägsta tillåtna aktiekapitalet.

Det gällande kravet att aktiekapitalet skall uppgå till minst 100 000 kr

numera kan knappast heller vålla några svårigheter. Enligt 34 § avvecklingslagen skall bolagsordningen i ett fideikommiss— aktiebolag fastställas av regeringen, och ändringar kräver medgivande av regeringen inte annat föreskrivits i bolagsordningen. I propositionen angavs om vad som borde finnas med i bolagsordningen. Där anges bl.a. att den bör innehålla en bestämmelse om att bolagets fasta egendom inte får avyttras utan Kungl. Majzts medgivande. Regeln tillkom när Kungl. Maj:t var perrnuta-

tionsmyndighet. Anledningen till sådan reglering ansågs nödvändig

att en torde ha varit dels att ñdeikommissurkundema alltid innehöll förbud mot försäljning och pantsättning, dels att möjligheterna att bilda aktiebolag kommit till just för att hindra splittring av egendomen. I de bolagsordningar som kommit till efter det att avvecklingslagen trätt i kraft och fastställts av Kungl. Maj:t eller regeringen anges att det krävs som Länsstyrelsens tillstånd att inteckna eller försälja den fasta egendomen. Detta torde från början ha varit en delegation av Kungl. Majzts permutationsrätt. På vilka grunder Länsstyrelsen skall göra en sådan prövning och om sådan beslut går att överklaga finns inte reglerat. Det finns därför risk att fideikommissaktiebolagets egendomsmassa och däri ingående kulturegendom successivt kan utarmas genom försäljning. Dessutom saknas sanktionsmöjligheter om regeln överträds av bolaget. Regeln i 34 § avvecklingslagen gör det också möjligt för regeringen att gebestämmelser i bolagsordningen för ñdeikommissaktiebolag förhindra nom oönskade ändringar i ägandeforhållandena för bolaget. Sålunda tas regelmässigt in hembudsklausuler när regeringen ger tillstånd till bolagsbildningen. För att ändra en hembudsföreskrift i en bolagsordning krävs ett nytt regeringsbeslut. Enligt utredningens mening är den rådande ordningen mindre lämplig. Uppgifterna att lämna tillstånd till överföring av fideikommissegendom till ett aktiebolag och fastställande eller ändring av en bolagsordning i samband därmed samt att ge bolaget tillstånd till inteckning eller överlåtelse av egendom är uppgifter som kan ha samma betydelse som frågor som prövas enligt permutationslagen. Enligt permutationslagen är Fideikommissnämnden permutationsmyndighet i fråga om fideikommiss. Om ärendet avser egendom av mer betydande värde eller om det annars uppkommer fråga av särskild vikt från allmän synpunkt skall Fideikommissnämnden med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen. Samma ordning borde enligt utredningens mening genomföras för frågor som rör ñdeikommissaktiebolag. Vid prövning av bolagsordningsfrågor skall nämnden givetvis tillse att vederbörliga garantier finns för att bolaget inte utan starka skäl avyttrar kulturhistoriskt värdefull egendom. Detta kan ske t.ex. genom att bestämmelser tas in i bolagsordningen att överlåtelse eller belåning av fast eller lös egendom

SOU 1995: 128

inte får ske utan nämndens tillstånd, och att prövning skall ske på samma grunder som vid permutation. Alla regler i en bolagsordning har inte den karaktären att de behöver prövas av Fideikommissnämnden. När bolagsordningen första gången godkänns av nämnden bör dock anges i vilka avseenden bolagsordningen därefter inte får ändras utan nämndens medgivande. De nuvarande reglerna och särskilt uttalandena i förarbetena prop. 1963:5 s. 152 f reglerar med stor tydlighet hur ñdeikommissaktiebolag kan bildas antingen genom stiftandet av ett nytt bolag eller genom överföring av ett redan bildat skrivbordsbolag. Någon större betydelse för frågan bolagsordom ningens innehåll kan utredningen inte finna att förfarandet vid bolagsbildningen har. Reglerna torde därmed kunna förenklas och sikte på de ta garantier för en sammanhållen förvaltning som skall gälla i det bolag som avses ta emot ñdeikommissegendom och om avvecklin gen inte har inletts vars ak- - tier skall vara fidcikommisskapital. Frågor om förvärv av jordbruks- och hyresfastigheter kräver normalt tillstånd enligt resp. förvärvslagstiftning. Särskilda förutsättningar krävs därvid för att juridiska personer, som t.ex. ett ñdeikommissaktiebolag skall beviljas förvärvstillstånd. Enligt punkt 4 övergångsbestämmelsema till jordförväws-

lagen 1979:230 skall dock den lagen inte tillämpas på egendom utgör

som fideikommiss eller ingår i ñdeikommissbo under avveckling, förvärvet om sker genom tillskott i samband med teckning av aktier. I 28 § awecklingslagen finns en regel som innebär att regeringens tillstånd ersätter prövningen enligt förvärvstillståndslagstiftningen under awecklingen. Utredningens förslag att i första hand Fideikommissnämnden skall vara behörig att pröva aktiebolagsärendena bör emellertid medföra att Föreskriften att regeringen skall ge förvärvstillstånd bör upphävas. Den prövning av frågan om tillskott till bolaget som Fideikommissnämnden föreslås få utföra med skyldighet i vissa fall att överlämna frågan till regeringen bör tillräcklig. Utredningen utgår vara

från att det inte skall behöva uppkomma någon olägenhet från de synpunkter

som förvärvslagstiftningen skall skydda . Utredningen föreslår att 31 § awecklingslagen ges följande lydelse:

Fideikommissnämnden fdr medge en innehavare av ett fldeikommiss att

överlåta fideikommissegendom till ett aktiebolag, denne äger eller om tecknar samtliga aktier i bolaget. Aktierna och annat vederlag skall därefter förvaltas som fldeikommisskapital.

Även ettfideikommissbofdr överlåta egendom till ett aktiebolag. Boetfdr

därvid företrädas av dterträdaren.

Kulturegendomar

32 § bör ges denna lydelse:

Vid överföring av egendom från ett fideikommiss eller fideikommissbo

enligt 31 § skall bolagsordningen fastställas av F ideikommissnámnden och innehålla bestämmelse att bolagsordningen i de avseenden som nämnden anger fär ändras endast med nämndens medgivande. De här föreslagna lagändringama kan knappast ges något genomslag i fråga om redan fastställda bolagsordningar, såvida inte vederbörande bolag självt tar initiativet till motsvarande ändring. Emellertid torde de resonemang

som utredningen här har fört, särskilt genom de hänvisningar som gjorts till

avvecklingslagens förarbeten, kunna vara till vägledning för länsstyrelserna vid deras fortsatta befattning med frågor som underställs dem av fideikommissaktiebolagen.

5.5.6 Förslag om överföring av fideikommissegendom till

stiftelse

Fideikommissnämnden föreslås få medge innehavare av ett fideikommiss att till en stiftelse överföra sådan ñdeikommissegendom som har ett särskilt kulturhistoriskt värde, om syftet därmed är att bevara egendomens värden i sammanhållet skick. Till stiftelsen bör också få överföras egendom som ger denna en ekonomisk bas. I stiftelseförordnandet skall intas de bestämmelser som behövs för att egendomen skall skyddas och vårdas samt för att hindra att den skingras.

Frågor om permutation av fideikommiss har under lång tid avgjorts av regeringen med stöd av förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och

förklaring uti gjorde ñdeikommissförfattningarmå sökas, samt vad i avseen-

de på fardag av ñdeikommissegendom kommer att iakttagas. Numera gäller enligt perrnutationslagen 1972:205 bl.a. ñdeikommissförordnande kan att pennuteras om det på grund av ändrade förhållanden inte längre kan iakttas, om förordnandet blivit uppenbart onyttigt eller uppenbart stridande mot utfärdarens avsikter eller om det föreligger annat särskilt skäl. Permutationsfrågor rörande ñdeikommiss prövas av Fideikommissnämnden. Om ärendet avser ändring av en ändamålsbestämmelse för egendom av mer betydande värde eller om det i ärendet förekommer fråga av särskild vikt från allmän synpunkt, skall nämnden med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande. Perrnutationslagen tillkom främst för att möjliggöra att permutationsärenden prövades av annan än regeringen och det förutsattes att den praxis som regeringen etablerat skulle tillämpas av prövningsmyndighetema. Vid permu-

SOU 1995: 128

tationsärenden som gäller fideikommiss brukar det oftast inte föreligga några ändrade förhållanden, i vilket fall permutation endast kan medges om det finns något annat särskilt skäl. Försäljning av fideikommissegendom har godtagits av Fideikommissnämnden regeringen om köpeskillingen lagts till kapitalet, och egendoresp. men inte ansetts böra bevaras odelad, av t.ex. kulturrniljöskäl. Vid åtminstone fem tillfällen har regeringen medgivit att all eller huvuddelen av den fasta egendomen efter permutationsbeslut sålts till efterträdaren för föregående års taxcringsvärde. I ett fall såldes även en lösöresazrtling till efterträdaren. Syftet har varit att underlätta ett generationsskifte och därmed bibehålla egendomen samlad. Permutation till förmån för bevarandeintresset har i flera fall förekommit. Genom ett permutationsbeslut år 1940 medgav Kungl. Majzt att innehavaren fick skänka Tynnelsö slott i Södennanland, nära Strängnäs till Vitterhetsakademien, och i ett beslut år 1968 att huvuddelen av K rapperups fideikommiss i nordvästligaste Skåne bestående av bl.a. slott med parkanläggningar samt jordegendom fick skänkas till en stiftelse med ändamål att bevara egendomen, bedriva vetenskaplig forskning och stödja enskilda personer. År 1993 medgav regeringen i permutationsbeslut att lösöre tillhörett som de Wärnbergs fideikommiss vid Norrtälje fick överlåtas till en stiftelse benämnd Oxenstiemska Familjestiftelsen. I denna ingick även föremål som inte varit frdeikommiss. Syftet med stiftelsen var att samla egendom som hade värde for familjen. Regeringen har alltså redan i viss utsträckning beträtt den väg som anvisas utredningen i direktiven, nämligen möjlighet att få överlämna fideikomen missegendom till en stiftelse. Det finns också vissa uttalanden i förarbetena till avvecklingslagen som pekar i motsvarande riktning. I prop. 1963:5 s. 157 talas det att det för vården kulturföremål finns anledning för det allom av männa att ställa sig positiv till att fideikommissinnehavare vill utnyttja möjligheten att förfoga över viss del av fideikommissegendomen genom testamente för att tillgodose ifrågavarande ändamål. Möjligheten att befria från arvs- och gåvoskatt i denna situation påtalas också. Med tanke att sådan överföring av egendom dock nu saknar uttrycken ligt stöd i avvecklingslagen och att Fideikommissnämnden funnit det i någon mån ovisst om en sådan stiftelsebildning är förenlig med syftet med avvecklingslagen, bör i denna lag införas bestämmelser som uttryckligen medger en sådan egendomsöverföring. Detta kan vara befogat också av det skälet att de egentliga permutationsgrunderna att förordnandet på grund av ändrade för- hållanden inte längre kan iakttas eller blivit onyttigt eller stridande mot utfärdarens avsikter -inte föreligger. Att överföra fideikommissegendom till en stiftelse ligger nära den redan existerande möjligheten att tillskjuta fideikommissegendom till ett aktiebolag.

Överföring av egendom kan när det gäller aktiebolag ske antingen den nu-

K ulturegendomar

varande innehavarens initiativ eller sedan denna avlidit och avvecklingen sålunda inletts. I det senare fallet kan avvecklingen fortsätta fördelning genom av aktierna i bolaget. Man kan inte bortse från att en överföring av fideikommissegendomen till stiftelse kan föranleda konflikter med arvingama. Om den nuvarande innehavaren skulle ta initiativet bör detta dock inte bedömas på annat sätt än om vederbörande förfogade över sin egen förmögenhet i livstiden. Arvingar i allmänhet kan sålunda inte hindra en presumtiv arvlåtare från att bort all sin ge egendom. I ett fideikommiss kan givetvis innehavaren inte gåva övergenom låta fideikommissegendom, men det hindrar honom från detta är ñdeisom komrnissförordnandet, inte arvingamas presumtiva rättigheter. Om gåvoen överföring till en stiftelse medges permutation berörs inte därmed genom arvingarnas rättigheter annorlunda än presumtiv anlåtare skänker bort om en den blivande kvarlåtenskapen. En stiftelse det här avsedda slaget ligger i av själva verket fideikommisset nära i fråga om ändamål och rättsverkningar. Situationen är inte så olik den som skulle uppstå ñdeikommissförordnanom dets tillämpning genom ett beslut i förtid skulle ha förlängts. Annorlunda måste man emellertid bedöma den situation uppstår i och som med att innehavaren avlider. Om avvecklingen redan inletts och fördelningsreglerna i 7 § avvecklingslagen skall ligga till grund för skiftet av fideikommissboet kan följande inträffa. Om innehavaren förordnat stiftelsebildom ningen i sitt testamente gäller för det första att testamentet är overksamt i förhållande till efterträdaren prop. 1963:5 s. 177. Denna har alltsåträtt till sin hälftenandel utlagd på huvudgården I förhållande till övriga arvingar m.m. blir verkställigheten av förordnandet beroende av om en efterlevande make eller bröstarvingar klandrar eller begär jämkning testamentet för att få ut av sina arvs- eller laglotter. I ett sådant fall kan det vara mycket svårt att genomföra en stiftelsebildning av här avsett slag, i vart fall ett sådant sätt att stiftelsen tillförs kapital i den utsträckning krävs för fortsatt samlad försom en valtning. Föreligger inte något testamente med föreskrift om stiftelsebildning blir denna helt och hållet beroende av om delägarna i fideikommissboet avstår från sina rättigheter eller på annat sätt kan komma överens att överlåta om boet till en stiftelse. När en ñdeikommissegendom överlämnas till ett aktiebolag gäller enligt 33 § avvecklingslagen att efterträdaren kan företräda ñdeikommissensam boet. Denna regel torde dock inte kunna överföras till att gälla vid en överlå-

telse av egendom från boet till stiftelse. Övriga delägare i fideikommiss-

en boet kan vid en aktiebolagsbildning få ut sina arvslotter i form aktier. Detta av kan självfallet inte ske vid en överlåtelse till stiftelse, varför de övriga en delägamas ställning måste beaktas på ett annat sätt än i aktiebolagsfallet. Om fideikommissbodelägarnas rättigheter kränks att egendom genom överlämnas till en stiftelse mot deras vilja skulle detta enligt utredningens

SOU 1995: 128

uppfattning liktydigt med en sådan tvångsöverföring som enligt 2 kap. vara 18 § regeringsformen kräver ersättning för förlusten. Det finns inte anledning att anta att lagregel skulle göra en sådan tvångsöverföring möjlig mot en som ersätning, skulle komma att tillämpas i större omfattning än nuvarande inlösensregler i awecklingslagen. En annan sak är att i en situation där bodelägama inte kan ena sig om en lösning tillgodoser de kulturhistoriska intressena regeln i 6 § om en försom längning ñdeikommisset någon gång kan komma att framstå som ett alterav nativ. Utredningen finner sålunda att avvecklingslagen bör innehålla speciella bestämmelser gör det möjligt för frdeikommissinnehavaren att med tillsom stånd få bilda stiftelse där ändamålet är att bevara egendom av allmänt inen tresse, och där stiftelsen genom sin ändamålsbeskrivning åtar sig att långsiktigt skydda och vårda egendomen. Någon regel i fråga om en motsvarande möjlighet för fideikommissboet torde inte behövas, eftersom boet inte hindras fideikommissförordnandet från en motsvarande förrnögenhetsdisposition, av om delägarna vill företa den. Av samma skäl som Fideikommissnärrmden föreslås bli behörig att avgöra frågor tillstånd vid överlåtelse av fideikommissegendom till aktieboom m.m. lag, bör nämnden också göras behörig att pröva frågor om överföring av fideikommissegendom till en stiftelse. Det bör dock påpekas att stiftelsefråenligt utredningens bedömning normalt kommer att röra egendom av gorna betydande värde eller andra angelägenheter av större vikt från allmän mera synpunkt, varför ärendena sannolikt ändå måste avgöras av regeringen. Ett samverkande skäl till att regeringen får befattning med ett ärende av detta slag kan att frågor särskilt beslut om skattefrihet, i enlighet med vad Stifvara om

telse- och föreningsskattekommittén har föreslagit blir aktuella i ärendet se

avsnitt 5.4.7. Utredningen föreslår att en ny lydelse av 33 § avvecklingslagen införs enligt följande: F ideikommissnämnden får medge en innehavare av ett fideikommiss att till

stiftelse överföra sådan fldeikommissegendom som har ett särskilt kul-

en turhistoriskt värde samt fideikommissegendom, om syftet därmed är annan att bevara egendomens värden i sammanhållet skick. I stiftelseförordnandet skall intas de bestämmelser som behövs för att egendomen skall skyddas och vårdas samt för att hindra att den skingras.

Förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen behövs inte vid tillskott av lantbruksegendom till en stiftelse.

K ulturegendomar

5.5.7 Förslag om Fideikommissnämndens uppgifter

Fideikommissnämnden bör ta aktiv del i frågan bevarande ñdeiom av kommissens kulturvärden, såväl före efter den tidpunkt då som avvecklingen inleds. Nämndens beslut i fråga att överföra egendom om till aktiebolag eller stiftelse bör kunna överklagas. I sådana frågor som rör egendom av betydande värde eller har särskild vikt från allmän synpunkt bör nämnden med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen.

Fideikommissnämndens huvuduppgifter framgår 18-20 §§ avveckav

lingslagen. Med permutationslagen år 1972 komlnämndens uppgifter också

att omfatta frågor som rör fideikommissen före aweckling. Nämndens agerande i permutationsärenden kan ha stor betydelse för bevarandet av kulturvärden och för en kommande avveckling. Nämnden har på sätt och vis två uppgifter, dels att före avvecklingen vid prövning av permutationsärenden se till att ñdeikommissets ändamål inte undergår oacceptabla ändringar, dels att under awecklingen tillse att lagens regler kulturom historisk hänsyn m.m. upprätthålls. I några fall har nämnden givit tillstånd att använda ñdeikommisskapital till kulturhistoriskt betingade vårdåtgärder inte kunnat finansieras på som annat sätt. Övedskloster i Skåne har fått använda medel ur fideikommisskapitalet till underhåll av park, på Sjöö i Uppland har ett kapell på sätt. upprustats samma I fråga om Sjöö har nämnden också att avslå begäran sälja genom en att ett kulturföremål tagit ställning för ett bevarande kulturhistorisk helhet. av en Men nämndens uppgift enligt avvecklingslagen före avvecklingstillfället är

begränsad, och den har inga möjligheter initiativ avseende-fidei-

att ta egna kommiss som inte står under avveckling. Utredningen föreslår som framgått enligt att Fideikommissnämnden ovan får utökade uppgifter. Av de föreslagna lagändringarna följer att nämnden bör ges ett större ansvar för att avvecklingen av ñdeikommiss sker utan att kulturvärden skadas. Detta är också i linje med den utökning nämndens av uppgifter som tillkom med permutationslagen. Närrmden har enligt sin instruktion en kulturhistoriskt sakkunnig ledamot. De utvidgade arbetsuppgifter fösom reslås kräver dock ett intensifierat nära samarbete med kulturminnesvårdande expertmyndigheter, inte bara på riksplanet utan även med länsstyrelserna. Den initiativverksamhet för en planerad avveckling utredningen förespråkar bör vila på Fideikommissnämnden, utföras i direkt samarbete med men expertmyndighetema. Det kan vara lämpligt att formuleringen nämndens uppgifter i 18 § om modemiseras, och dess uppgift uttrycks nyanserat. mfrämja avvecklingen mer

SOU 1995: 128

rådgivande och vägledande verksamhet... bör således ersättas med genom ...genom rådgivning och egna initiativ verka för att lagens syften fi4lIfb‘ljs. Vissa följdändringar i det avsnitt i avvecklingslagen som avser Fideikommissnämnden erfordras också i konsekvens med övriga föreslagna lagändringar. Det gäller nämndens här föreslagna roll som tillståndsmyndighet i frågor överföring av ñdeikommissegendom till aktiebolag eller stiftelse. om Då utredningen föreslår att nämnden skall kunna besluta i dessa ärenden enligt 31-33 §§ avvecklingslagen bör regler om överklagande införas i 19 Nämnden bör också i sådana ärenden, i likhet med vad som gäller enligt permutationslagen i fråga om fideikommiss, vara skyldig att hänskjuta ärendet till regeringens prövning om ärendet avser mer betydande värden eller i övrigt är större vikt. Enligt utredningens bedömning torde de flesta ärenav den stiftelsebildning vara av denna karaktär, vilket dock inte hindrar att i om första hand nämnden bör ta ställning i frågan.

5.5.8 Förslag i skattefrågor

Befrielse från arvsskatt vid avveckling av fideikommiss kan medges enligt dispensbestämmelse i förordningen 1963:588 om arvsskatt en vid avveckling frdeikommiss. Bestämmelsen bör förtydligas så att av den tillämpas kulturhistoriskt värdefull egendom i samband med när en awecklingen ges ett långsiktigt skydd.

Utredningens förslag aktualiserar också några skattefrågor. Vid förlängning ett ñdeikommissförordnande enligt 6 § awecklingslaav

torde reglerna i 8 § andra stycket och 24 § AGL bli tillämpliga. Dessa in-

gen nebär att efterträdaren inte beskattas för äganderätten till frdeikommissegendomen utan för det kapitaliserade värdet av den nyttjanderätt som tillkommer

ñdeikommissarie. Någon anledning till särskild kommentar

honom som ny rörande detta förhållande finner utredningen inte. Om ñdeikommisset däremot enligt huvudprincipen skall avvecklas gälleri fråga om arvsbeskattningen förordningen 1963:588 om arvsskatt vid avveckling av frdeikommiss. I förordningen finns en dispensregel för att underlätta sammanhållande kulturhistoriskt värdefull egendom även vid en avav veckling. 10 § första stycket förordningen lyder: Konungen ägeri särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt enligt denna förordning for sådan byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling, vars bevarande med hänsyn till egendomens historiska, vetenskapliga eller konstnärliga värde är av allmänt intresse.

Kulturegendomar

Dispensregeln synes hittills inte ha tillämpats. En ansökan har dock nyligen inkommit till regeringen avseende Erstaviks fideikommiss. En minimiförutsättning för att en stiftelsebildning av det slag som diskuterats i avsnitt 5.5.6 skall vara attraktiv och fungera sedan avvecklingen inletts torde vara att staten efterger den arvsskatt som kan uppkomma genom att efterträdare och övriga arvingar avstår från arv till förmån för stiftelsen, dvs. genom ett sådant villkorligt avstående från arv. som inte medför befrielse från skatt för den som avstår. Eftergift av arvsskatt i den dispensgrundande situationen har utöver den ekonomiska betydelsen en inte obetydlig psykologisk betydelse. Med skattebefrielsen anges att samhället ändå tar ett visst delansvari bevarandet. Förordningen har giltighet enbart vid avveckling av fideikommiss. Eftersom relativt få fideikommiss återstår är en generös tillämpning av dispensmöjligheten av begränsad statsfinansiell betydelse. Utredningen anser det särskilt angeläget att arvsskattedispens ges för egendom som byggnadsminnesförklaras, men även fall där en egendom-får ett långsiktigt skydd annat sätt enligt avvecklingslagen, dvs. övergår till ñdeikommissaktiebolag eller en bevarandestiftelse bör efter regeringens prövning i det enskilda fallet kunna föranleda skatteeftergift. För att säkerställa en tillräcklig kapitalbas för ett långsiktigt vårdåtagande bör dispensmöjligheten också utvidgas till att omfatta tillgångar som på ett förpliktigande sätt avsätts för detta ändamål. Utredningen föreslår följande formulering av 10 § 1 stycket: Om fideikommissegendom blivit föremål för byggnadsminnesförklaring enligt 3 kap. 1 § lagen 1988:950 kulturminnen eller på liknanom m.m. de sätt skall förvaltas med ett långsiktigt skydd för egendomens kulturhistoriska värden får regeringen på ansökan av fideikommissbo eller någon

skattskyldig besluta om befrielse från den skatt som belöper sig pd den

kulturhistoriskt värdefulla egendomen. Befrielsen får kapital även avse som på ett förpliktigande sätt avsatts för vård eller underhåll egendoav men. Vidare föreslår utredningen att de skattelättnader som föreskrivits i lagen 1963:587 om inkomstbeskattning av fideikommissbo i fråga om realisationsvinst och intäkter från jord- och skogsbruksfastigheter efter det sådan egendom överförts till ett fideikommissaktiebolag, skall bli tillämpliga också vid en motsvarande överlåtelse till en bevarandestiftelse. Detta kräver en ändring i lagen, lämpligen utformad som en ny 3 Vad som sägs i 2 § skall gälla också i fall där en fideikommissfastighet med tillstånd enligt 33 § lagen 1963:583 avveckling av fideikommiss om överförs till en stiftelse.

Överväganden

6 och

förslag

rörande

utförsel av kulturföremål

Utredningen skall enligt direktiven utforma underlättar ett system som en parallell tillämpning av de svenska reglerna utförsel kulturföremål med om av EG-förordningen om export av kulturföremål, t.ex. när det gäller kategoriindelningen av tillståndspliktiga föremål. Även andra tekniska anpassningsfrågor skall övervägas, liksom det förslag till lagändringar tillståndssom

myndighetema överlämnade till regeringen i februari 1992. Översynen skall

inte ha till syfte att anpassa de svenska reglerna till den EG-nigemensamma vån, men inte heller utan starka skäl fjärmas från EG-reglema. När utredningens direktiv tillkom hade folkomröstningen Sveriges om anslutning till EU ännu inte hållits.

6.1 Vilken inverkan har EG-rätten

l det följande används denna terminologi: export transport över den yttre gränsen för EU, dvs. till tredje land, bortförande över inre transport gräns, dvs. gräns till en annan medlemsstat, utförsel över transport antingen yttre eller inre gräns.

6.1.1 Artikel 36 i Romfördraget och EG-reglerna export om resp. återlämnande kulturföremål av

Den inre marknaden hari artikel 7 ai Romfördraget definierats områsom ett de utan gränser där fri rörlighet för tjänster och kapital är sävaror, personer, kerställd enligt bestämmelserna i fördraget. Enligt artikel 36 i fördraget får medlemsländerna som ett avsteg från den fria rörligheten för bl.a. varor upprätthålla förbud eller restriktioner avseende import, eller transiterin export g som motiveras av hänsyn till allmän moral, allmän ordning, allmän säkerhet, skydd för människors och djurs hälsa och liv eller växters bevarande, skydd för nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller skydd av industriell eller kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra vare sig ett medel för godtycklig diskriminering eller en förtäckt begränsning i handeln mellan medlemsstaterna.

8 |5-l352

SOU 1995: 128

I och med genomförandet den 1 januari 1993 av den inre marknaden upphörde i princip gränskontrollema för varutransporter mellan medlemsstaterna. medlemsstaterna fortfarande har upprätthålla förbud och Den rätt som att restriktioner mot utförsel av nationella skatter enligt artikel 36 innebär inte en obegränsad rätt att upprätthålla sådana förbud och restriktioner genom gränskontroller. denna förutsedda motsättning i regelsystemet hade För att kompensera EG-kommissionen redan 1989 tagit initiativ till riktlinjer för att förena princifri rörlighet för kulturföremål med skyddsbehovet för nationella pen om skatter COM[89] 594 final, 22 November 1989. Riktlinjearbetet resulterade i förutsättningar skapades för ett samarbete mellan medlemsstaterna i två att avseenden. Genom EG-direktivet återlämnande illegalt bortförda kulturförcmål om av har kompensation för borttagandet av gränskontrollerna tillkommit en som möjlighet för medlemsland att från ett annat återfå kulturföremål som i strid ett förbud mot utförsel förts över gränsen till det senare landet mot ett återlämnandedirektivet gäller även i förhållande till EES-ländema Norge, Island och Lichtenstein. Genom EG-förordningen om export av kulturföremål har vidare skapats gemensamt kontrollsystem för att vid gemenskapens yttre gräns kunna ett föremål tillstånd medlemsstat avses bli exporterat till stoppa som utan av resp. land utanför gemenskapen exportreglerna gäller även gentemot EES-länett dema Norge och Island. Beträffande det nämnare innehållet i de båda EG-rättsaktema, se avsnitt 2.3.4. Samarbetet kan fungera endast om medlemsstaterna är ense om vilka slags föremål skall kunna stoppas vid den yttre gränsen resp. återlämnas som från ett medlemsland till ett annat. Genom förordningen och direktivet har skapats förteckning över de kategorier av föremål som avses. För de flesta en kategorierna gäller att de individuella föremålen skall vara minst 50 år av gamla och ha ett värde överstigande vissa angivna värdegränser.

Vad är en nationell skatt

Att det detta sätt har tillskapats en gemensam kategoriförteckningi fråga föremål skall kunna återlämnas eller stoppas vid den yttre gränsen om som innebär inte att EG-rätten därmed innehåller en gemensam definition av vad är nationell skatt i den mening artikel 36 av Romfördraget innesom en som håller. Det är uttryckligen angivet såväl i förarbetena till både direktivet och förordningen COM[9l] 447 final SYN 382 10 February 1992 och i — , regelverks ingress att det är medlemsländerna förbehållet att upprätthålla resp. sina definitioner vad slags föremål för varje land är nationella egna av som skatter.

Utförsel av kulturföremål

För att ett föremål skall omfattas direktivet återlärnnande krävs alltså av om dels att föremålet enligt ett medlemslands uppfattning tillhör dess nationella skatter, dels att föremålet tillhör någon kategorierna i regelverk och av resp. har passerat de ålders- ocheller värdegränser Ett föremål kan som anges sålunda både vara en nationell skatt för medlemsstat och samtidigt ändå en inte möjlig att återlcräva efter ett illegalt bortförande, därför dess ekot.ex. att nomiska värde inte är tillräckligt högt. Givetvis kan också det omvända vara fallet: att föremålet uppfyller kategorikraven, att dess återlärrmande ändå men inte bör påfordras därför att föremålet inte är viktigt för det förfördelade landets nationella kulturarv. Situationen är likartad, men inte fullt identisk, enligt exportförordningen. Licensplikten som sådan omfattar alla föremål inom de angivna kategorierna, även om det är uppenbart att alla föremål inom kategorierna inte som ryms kan vara nationella skatter för något av medlemsländerna Systemet bygger på att det är just nationalskattsegenskapen skall bedömas vid licenssom prövningen och att en sådan prövning inte lämpligen kan göras vid själva utförseltillfállet på varje tullstation vid gemenskapens gräns. Att licensyttre prövningen omfattar alla föremål inom kategorierna är motiv för de relativt ett höga värdegränsema; prövningen skulle omfatta ohanterlig mängd annars en föremål. Systemet bygger givetvis på att licens vägras endast för sådana föremål som befinns vara nationella skatter. Samarbetet innefattar på denna punkt något nytt i det att det inte endast är utförsellandets nationalskattskriterium som har betydelse för licensprövningen. Om föremålet i fråga är en nationalskatt för något annat medlemsland, skall detta också beaktas artikel 2.2 tredje stycket i förordningen. Av det sagda framgår att det är missuppfattning vad någon gång en som gjorts gällande iden svenska diskussionen EG-reglema att dessa skulle om

inskränka våra egna möjligheter att definiera vilka föremål vi önskar behålla i

Sverige. Varken förordningen eller direktivet innehåller någon sådan harmoniseringsambition. Det påverkats EG-anslutningen är våra möjsom genom ligheter att vid de inre gränserna, t.ex. landgränsen Finland och i hamnar mot och på flygplatser med trafik på Danmark, Tyskland eller något medannat lemsland, kontrollera efterlevnaden ett svenskt förbud utförsel av mot av kulturföremål. Kortfattat kan sägas att kontrollerna vid den inre gränsen enligt gällande nu svensk rätt skall vara selektiva, dvs. baserade på form misstanke en av

indikation som dock kan vara lägre än anledning att anta, den i andra

sammanhang gängse lägsta formen misstanke för straffrättsliga ingripanav den. Rena stickprov torde inte få förekomma. Betydelsen kontrollförfaav randet skall diskuteras särskilt. EG-rätten har dock överordnad betydelse för definitionerna vilka en av kulturföremål som får omfattas förbud eller restriktioner utförsel från av mot

SOU 1995: 128

Sverige i det att definitionerna inte får vara vidare än vad artikel 36 ger utför. Restriktioner inte har stöd i artikel 36 kan prövas av EG-orrymme som Det är sålunda teoretiskt tänkbart att EG-kommissionen eller domstoganen. len skulle kunna ingripa mot tillämpningen av ett alltför långtgående svenskt utförselförbud avseende kulturföremål. Något motsvarande ingripande har ännu inte förekommit mot någon medlemsstat och omfattningen av nationalskattsbegreppet har inte heller annat sätt varit föremål för domstolens prövning. En på visst sätt besläktad fråga har dock varit föremål för prövning. Italien tog tidigare vid export av kulturföremål ut en avgift som var progressiv i förhållande till exportföremålets värde. EG-kommissionen ansåg att avgiften var enligt artikel 16 i Romfördraget förbjuden tullavgift. Den italienska regeen ringen genmälde att kulturföremål inte utgjorde varor i den mening som ligger i artikel 9 i Romfördraget. EG-domstolen Mål 768, Kommissionen mot Italien, [1968] ECR 423 underkände denna ståndpunkt. Att avgiften hade en kulturpolitisk motivering fråntog den inte karaktären av tullavgift enligt artikel 16 och även kulturföremål fick alltså, enligt domstolen, anses som varor. Domstolens uttalande i själva avgiftsfrågan kommer att diskuteras senare. Den italienska regeringen anförde i målet också att avgiften skulle ses som sådan handelsrestriktion avsågs i artikel 36, men hade inte framgång en som heller med detta argument. Domstolen ansåg att en avgift som föll under artikel 16 inte utgjorde en sådan restriktion som artikel 36 medgav undantag föri förhållande till artiklarna 30 och 34. Som framgår prövade EG-domstolen inte räckvidden av nationalskattsbegreppet enligt artikel 36, i och med att de italienska åtgärderna över huvud taget inte ansågs berättigade enligt denna artikel. I avsaknad av vägledande vara uttalanden domstolen den närmare innebörden av begreppet nationella av om skatter kan Kulturarvsutredningen endast söka bedöma sannolikheten för att de nuvarande svenska utförselreglerna eller de regler utredningen skulle vilja föreslå deras ställe skulle vara alltför omfattande för att vara förenliga med artikel 36. Vad vid översättning från originalspråken är iögonenfallande är som en ordet skatt, associationer till något ekonomiskt mycket värdefullt elsom ger ler till något särskilt utvalt eller exklusivt och ibland undangömt. Skulle Romfördraget därmed utrymme endast för restriktioner beträffande förege mål prissätts mycket högt marknaden, är unika eller mycket sällsynta som eller eventuellt finns i skyddat förvar Den svenska språkliga associationen som i viss mån har motsvarighet i originalspråken förefaller emellertid inte särskilt bärande vid en tolkning av fördraget. Vikt torde i stället läggas vid andra tolkningsfakta, som den ur-

sprungliga avsikten och de tillämpningar som senare kommit att utformas

med hänsyn till artikel 36.

Utförsel av kulturfäremâl

I den kommenterande litteraturen har följande uttryckts tolkningsutom rymmer i artikel 36:

Community law doubtless imposes an outer limit to the of justifiscope cation. would be incumbent on a member state to demonstrate why the item in question possesses such an importance that beyond goes mere high artistic quality and impinges on the cultural historical heritage of or the nation. High value, an economic matter, insufficient. Finally, in accordance with the familiar general rules of interpretation under Article 36, any attempt to rely on this justicfication will be scrutinized carefully in order to ascertain that a member state not laying false claim alleged to an cultural item that wishes to retain simply because the product a scarce resource. Weatherill, Stephen Beaumont, Paul, EC Law, 1993, s. 4 16.

Kommentarens framhållande av en restriktiv prövning tillåtligheten av av restriktioner bör ses i ljuset andra meningen artikel 36 med dess betoav av ning av att godtycklig diskriminering och förtäckta handelsbegränsningar inte kan godtas. Enligt EG-domstolens grundsatser måste i och för sig fördragsenliga restriktioner också vara proportionerliga i förhållandet mellan restriktionens omfattning och det intresse skall skyddas. Utförselförbud som som kan antas rikta sig t.ex. mot ett visst antikvitetshandelsföretag kan därför komma att underkännas som diskriminerande, liksom sannolikt restriktioner som framstår som alltför generella i förhållande till det individuella kulturvärde som föremål inom de utpekade föremålskategoriema potentiella av nationalskatter rimligen bör ha. Man skulle t.ex. kunna tänka sig att ett utförselförbud som riktar sig mot all utförsel av föremål guld, eller alla prydnadsav föremål av glaskristall oavsett ålder och värde vore alltför vidsträckt. I fråga om hur kulturvärdena bör angivna i den nationella lagstiftvara ningen har EG-organen dock ingen kompetens. Om kulturvärdena i någon uppfattbar form verkligen har angetts i den nationella lagstiftningen torde det inte vara sannolikt att EG~domstolen sig kunna underkänna denna. anser Utförselrestriktioner för kulturföremål har lång tradition i de flesta medlemsländema. De uttryckliga tillkännagivandena i direktivet och förordningen att medlemsstaterna behåller full kompetens i fråga tolkningen artikel om av 36 ger naturligtvis ett starkt stöd för att EG-domstolen inte kommer överatt pröva deras uppfattningar om vad som är nationalskatter, så länge de inte utnyttjar sin handlingsfrihet till att använda diskriminerande restriktioner eller förtäckta begränsningar den normala varuhandeln. Beträffande ledet nationell bör också observeras att vissa medlemslän- . ders exportordningar skyddar äldre föremål oavsett vilken nationell kulturell hemvist de numera kan anses ha. Gränser och statsbildningar i Europa har varit skiftande under århundradena och det är snarare den omständigheten att ett föremål funnits länge plats inom medlemsstats nuvarande samma en

SOU 1995: 128

gränser än upphovsmannens nationalitet som är bestämmande för kulturvärdet av föremålet för staten i fråga. Om sålunda ledet nationell måste flexibel tolkning, finns det lika ges en mycket talar för att detta gäller också ledet skatt, särskilt som detta med som den citerade kommentarens ord bör rensas från sin rent ekonomiska ovan betydelse. Iden svenska diskussionen inriktningen av utförselkontroll har alltseom dan 1920-talet förekommit delvis motstridiga målsättningar: å ena sidan en inriktning föremål är sällsynta eller sin märklighet är förtjänta mot som genom kvalitetsskydd, å den andra. strävandet att åstadkomma ett masskydd för av ett hela gårdsmiljöer med deras kulturella utsäde. Det är väl den senare aspekde svenska skyddsambitionema som särskilt förtjänar att diskuteras i ten av förhållande till artikel 36 i vad avser nationella skatter. En påminnelse masskyddsambitionen kan man finna i den generella om tillståndsplikten enligt 5 kap. 4 § d KML för export av alla över 100 år gamla möbler, speglar och skrin, oavsett värde. Visserligen är avsikten långt ifrån bör vägras för alla eller stor del de föremål som ingår i att export en av denna kategori; exportförbud bör även i fråga om dessa föremål beslutas ett endast för de bästa. Genom kategorideñnitionen kommer dock bokstavlingen massvis med föremål att omfattas tillståndsplikt, även om antalet inte kan av specificeras närmare. Av det totala antalet ansökningar om exporttillstånd utgörs uppskattningsvis 80-85 % möbler. Det rör sig därmed uppskattav ningsvis 1 100-1 200 föremål om året. För dessa vägras exporttillom ca stånd i 30-40 fall år. Huruvida denna tillståndsplikt är lämpligt avgränsad per med betraktande antalet vägrade tillstånd i förhållande till antalet prövade av ansökningar kan givetvis diskuteras och en sådan diskussion skall föras sena- Med tanke på just denna föremålskategori utgör en så väsentlig del av re. att inredningen kulturhistoriskt skyddsvärda byggnads- och boendemiljöer, av och den har betraktats på detta sätt ända sedan införandet av den svenska att utförselregleringen 1927, lär det dock knappast kunna sättas i fråga att regleringen är förenlig med artikel 36. I sammanhanget kan erinras att vissa av föremålskategoriema i förom ordningen och direktivet också är på motsvarande sätt vida och underställda licensplikt värde hos de enskilda föremålen. Det gäller mer än 100 år oavsett gamla arkeologiska föremål och delar från söndenagna monument, inkunabler och än 50 år gamla handskrifter, noter och arkiv. Iden mån EG:s mer regelsystem innehåller vida definitioner vad kan vara nationaleget av som skatter bör givetvis en motsvarande flexibilitet tillåtas i medlemsstaternas egen regelgivning.

Utförsel av kulturföremål

6.1.2 Den inre marknaden och kontrollsystemen

Kontrollen vid den inre gränsen

Den territoriella gränsen har givetvis inte upphört att existera i och med den svenska anslutningen till unionen, däremot den svenska tullgränsen till men övriga medlemsstater. Svensk lag gäller oförändrad inom svenskt territorium såvida den inte upphävts eller tagits över av EG:s regler. Möjligheten att kontrollera efterlevnaden svenska bestämmelser vid gränspassage är såleav des beroende av EG-rättens bestämmelser genomförandet den inre om av marknaden och upphävandet i samband därmed tullgränserna inom unioav nen. Det får anses i någon mån osäkert i vilken takt genomförandet har skett

och fortsätter inom unionen SOU 56.

1994:131 s. Den hittillsvarande svenska kontrollen av exportregleringen för kulturföremål är baserad föreskrifter i olika författningar med skild Förstatus. fattningsstödet finns dels i 5 kap. KML med utfyllande föreskrifter i 23- 30 §§ KMF och RAÄ:s föreskrifter KRFS 1989:15, dels på tullagstiftningen tullagen [1987:l065], från den 1 januari 1995 tullagen ersatt av [1995:1550], med förordning och myndighetsföreskrifter, dels på lagen 1960:418 om straff för varusmuggling varusmugglingslagen. De kontroller som skett med stöd av den äldre tullagen har i vissa fall inte behövt bygga på misstanke om brott; har med stöd 63 § kunnat utföra man av stickprovskontroller efter ett rent slumpmässigt urval. Denna möjlighet har getts en motsvarighet i 57 § nya tullagen. Befogenheterna enligt den nya tullagen gäller dock endast vid yttre gräns. Enligt en övergångsbestämmelse till den nya tullagen skall dock 63 § gamla tullagen fortsätta att gälla bl.a. kulturföremål enligt KML förs som ut ur landet till ett EU-land, utförseln står i strid med förbud eller sker om ett med stöd av tillstånd föranletts vilseledande uppgift. Detta medför som av att vid gränspassage selektiva kontroller får användas gentemot personer som väljs ut på grund av riskprofiler, tulltjänstemännens yrkeserfarenhet Att m.m. välja ut personerna rent slumpmässigt bör däremot inte ifrågakomma vid den inre gränsen prop. 199495:34 lll.

Strafiregler

Såväl enligt de gamla som de nya gränskontrollreglema kan kontroll en ge en höjd grad av misstanke kan leda till förundersökning inleds och som att en slutligen till att den misstänkte åtalas och döms för brott varusmugglingsmot lagen. Som huvudregel förverkas därvid den varit föremål för vara som smugglingsbrottet. Det kan även förekomma att hjälpmedel använts vid som brottet förverkas. För varusmuggling skall bl.a. den dömas som utan att det tillkänna hos ge vederbörlig myndighet från riket utför gods inte får föras 1 § som ut varu- 231

SOU 1995: 128

smugglingslagen. Som varusmuggling bedöms också dels att någon förfogar över gods i strid med en förutsättning som meddelas i ett tillstånd t.ex. om gods inte återinförs till landet efter utgången av ett tidsbegränsat utförseltillstånd, dels att någon vilseleder tillståndsmyndighet att medge utförsel och en därmed föranleder att godset förs ut i strid med förbud. Påföljden är i fråga smuggling kulturföremål böter eller fängelse i högst två år, vid grovt om av Även försök till varusmuggling är straffbebrott högst sex år 4 och 6 §§. lagt. Däremot är det inte luiminaliserat att förbereda varusmuggling av kulturföremål. Förebcrcdclse straffbar endast såvitt gäller narkotika 8 §. När en person vid utförsel av en vara har gjort sig skyldig till ett fullbordat varusmugglingsbrott och befinner sig på andra sidan den svenska territorialgränsen är möjligheten att beivra brottet och att åter komma i besittning av godset beroende sådana många gånger ovissa förutsättningar som om av gärningen är straffbelagd i det land vederbörande befinner sig och om godset fortfarande är i dennes besittning. Först om vederbörande inom preskriptionstiden återvänder till Sverige med godset finns säkra förutsättningar för lagföring och förverkande av egendomen. Möjligheterna att beivra en förestående illegal utförsel medan vederbörande ännu befinner sig i Sverige är därför av största intresse. För någon skall kunna dömas för ett inte fullbordat varusmugglingsatt brott fordras att den s.k. försökspunkten har uppnåtts. Med försökspunkten den tidpunkt där planeringen slutar och utförandet av brottet påbörjas. avses Det är ofta svårt att precisera när försökspunkten är passerad. För att ett straffbart försök skall föreligga krävs enligt 23 kap. l § första stycket brottspåbörjat utförandet visst brott, detta balken att någon har av ett utan att kommit till fullbordan, och att fara har förelegat för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara har varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. I lagförarbetena NJA 1942 s. 248 sägs bl.a. att ide fall då försökspunkten förläggs till en tidigare handling än den sista enligt brottsplanen, måste göra den begränsningen att den handling det är fråga man skall vara avsedd att något så när omedelbart följas av eller stå i nära samom band med den handling varigenom brottet skall fullbordas, för att försökspunkten skall anses överskriden. I praxis har stor vikt fästs vid det funnits möjlighet för den misstänkte om att ändra sig även efter det att han har påbörjat en transport men ännu inte nått

till fullbordan av smugglingsbrottet se NJA 1954 s. 406 och NJA

1991:332. Ett säkert konstaterande att någon gjort sig skyldig till försök till varusmuggling kräver därför i praktiken att vederbörande ertappas vid gräneller i nära samband med en förestående gränspassering. sen Kontrollen att kulturföremål inte illegalt har förts ut ur landet har inte av varit en prioriterad uppgift för Tullverket. Någon tillförlitlig statistik över Tullverkets engagemang på området har inte gått att få fram. Intervjuer med tullmyndigheter pekar dock mot att ett tjugutal utredningar rörande misstänkta

Urförsel av kulturföremâl

brott gjorts sedan 1992. Antalet fällande domar i anledning av dessa utredningar kan skattas till ett tiotal. Det relativt sett stora antalet förfrågningar till främst Nordiska museet under årens lopp tyder på att tulltjänstemännen varit observanta i fråga om befarad illegal utförsel av kulturföremål.

E U -gränskontrollutredningens överväganden

I betänkandet SOU 1994: 131 Skyddet vid den inre gränsen har EUgränskontrollutredningen föreslagit att varusmugglingslagen i fråga om gränsen mot andra medlemsländer skall ersättas med en särskild lag om straff för olovlig införsel eller utförsel över EU-gräns. Olovlig utförsel av kulturföremål omfattas av den föreslagna lagen, som har likheter, bl.a. i fråga om straffskalorna, med varusmugglingslagen. Liksom enligt denna avses

tvångsmedel få användas i vissa situationer, som alla består i att någon form

av misstanke om brott föreligger. Vissa kvalificerade tvångsmedel, som bl.a. kroppsvisitation, skall också i principiell likhet med varusmugglingslagen ~ få användas endast om en person eller postförsändelse finns i trakterna invid rikets landgräns eller kuster eller i närheten av eller inom en flygplats eller annat område som har trafikförbindelse med ett medlemsland. Gränskontrollutredningen konstaterar s. 237 att kontroller vid den inre gränsen som sker med stöd av misstanke om brott inte strider mot kraven på fri rörlighet. Anslutningen till EU innebär därför ingen förändring när det gäller tullens och polisens möjligheter att ingripa vid misstanke om smuggling. Vad däremot gäller kontroll som inte grundas brottsmisstanke finner utredningen s. 271 att dess förslag om ändrade kontrollbefogenheter leder till avsevärda förändringar för tullens del: De omfattande kontrollbefogenheter som utövas med stöd av bestämmelser i tullagstiftningen kommer till allra största delen att försvinna medan vissa betydelsefulla förändringar inträder såvitt gäller det brottsbekämpande arbetet. Förändringarna såvitt avser tullens allmänna kontrollverksamhet är i korthet följande: möjligheterna att företa tullkontroll försvinner, rätten att begära upplysningar försvinner, rätten att hejda fordon begränsas till de fall där det föreligger misstanke om brott, rätten att begära att få ta del av räkenskapshandlingar och liknande upp- hör, möjligheten att utan brottsmisstanke undersöka transportmedel, contain- rar, lådor m.m. försvinner, möjligheten att undersöka handresgods utan brottsmisstanke försvinner, möjligheten att genomföra generella kontroller begränsas till vissa situa- — tioner där det finns misstanke om brott.

SOU 1995: 128

De nu nämnda befogenhetema, som inte längre kommer att kunna utövas vid den inre gränsen, är samtliga knutna till principerna om tullplikt och anmälningsskyldighet. När det gäller tullens brottsbekärnpande verksamhet innebär förändringarna i korthet följande: inga rättsliga förändringar såvitt gäller spaning och underrättelsetjänst, särskild, generell kontroll får förekomma vid misstanke om viss kvalifi- cerad brottslighet, kontroll av försändelser får förekomma i syfte att uppdaga brott, sänkt misstankegrad beträffande beslag och husrannsakan. -- Utan att redovisa några egna lagförslag förordar utredningen vidare att tullen ges utökade möjligheter att få uppgifter om flygpassagerare m.fl., att tullen efter mönsteri förslag från Polisrättsutredningen ges möjlighet att hejda fordon och andra transportmedel i syfte att ingripa mot någon person eller att undersöka transportmedlet. När det gäller polisens befogenheter att ingripa vid brott mot särskilda regleringar av införsel och utförsel vid den yttre gränsen inträder, enligt EUgränskontrollutredningens uppfattning, inte några egentliga förändringar, i annan mån än att polisens befogenheter när den i vissa fall biträder tullen ändras på samma sätt som tullens befogenheter. EU-gränskontrollutredningen finner således att kontrollverksamheten vid den inre gränsen i hög grad kommer att vara inriktad på brottsbekämpning snarare än reguljär kontroll av resande. Mot denna bakgrund föreslår utredningen vissa kompensatoriska åtgärder för att förhindra att avsaknaden av systematiska kontroller vid de inre gränserna får negativa konsekvenser för brottsutvecklingen. Utredningens förslag är i första hand inriktade på bekämpning av narkotikahandel och illegal vapenhandel. Sålunda föreslås utvidgad spaningsverksamhet på färjor, i hamnar och på flygplatser, vilken verksamhet sannolikt kan göras mer motiverad och effektiv när den riktar sig mot illegal införsel till Sverige än mot utförsel från landet. Vidare nämns det samarbete inom unionen som är under uppbyggnad både på polissidan Europol och tullsidan, bl.a. i form av olika ADB-register. EU-gränskontrollutredningen drar utifrån en jämförelse med de be- gränsningar som vidlåder den hittills gällande tullkontrollen den sarnmanfat- tande slutsatsen att skyddsnivån vid den inre gränsen med beaktande av olika kompensatoriska åtgärder bör kunna ligga i huvudsak samma nivå som i dag. Enligt utredningens uppfattning är det också troligt att skyddsnivån sikt efter hand som samarbetet och de internationella kontakterna utvecklas bör kunna ligga på en högre nivå. Den internationella kriminaliteten torde, enligt utredningen, inte kunna bekämpas ett effektivt sätt utan ett långtgående internationellt samarbete.

Utförsel av kulturföremâl

Makulering av tillstånd

I 8 § Riksantikvarieämbetets och statens historiska föreskrifter museers KRFS 1989:15 Tillstånd för utförsel vissa äldre kulturföremål har stadav gats att när ett kulturföremål förs ut ur landet skall tillståndsbeslutet uppvisas för tullmyndigheten som förser beslutet med anteckning utförsel har om att skett. Bestämmelsen motiveras av att tillståndet härigenom inte skall kunna användas igen för att föra ut ett snarlikt föremål. Föreskriften gäller i och för sig fortfarande, men den torde inte straffsanktionerad. Den vara som åsidosätter skyldigheten att vid gränsen till ett EU-land uppvisa tillstånd till ett utförseln torde därför inte drabbas av någon påföljd. Någon statistik över den faktiska utförseln och antalet foretedda tillstånd förs inte av tullen.

6.1.3 Förbudet mot exporttullar och avgifter

Den fria rörligheten för varor inom EU bygger på att unionen är tullunion en inom vilken alla tullar import och export samt alla avgifter med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsländerna och att en gemensam tulltaxa gentemot tredje land skall införas artikel 9.1 i Romfördraget. Förbudet mot tullar och avgifter med motsvarande verkan förs vidare i artiklarna 12 och 16, i den senare med ett uttryckligt påbud till medlemsstaterna att avskaffa tullar och avgifter med motsvarande verkan vid export senast vid utgången av âr 1961. Givetvis betyder detta att sådana pålagor inte därefter kan införas. Som framgått av avsnitt 2.3.3 tas med stöd KML, KMF och RAÄ:s föav reskrifter ut en avgift om 200 kr för behandlingen ansökningar av om exporttillstånd. Avgiften tas ut oberoende ansökningen avslås, bifalls elav om ler avvisas. Frågan uppkommer om denna ordning är förenlig med EG-rätten. Denna fråga är komplicerad och kräver en närmare genomgång. Det kan inledningsvis konstateras att varken råds- eller kommissionsförordningen innehåller några uttryckliga bestämmelser om avgifter för att täcka kostnaderna för prövningsförfarandet inför utförsel av tillståndspliktiga kulturföremål. I artikel 6 i kommissionsförordningen finns dock regel en som ålägger sökanden att bära kostnader för dokumentation kulturföremålet och av dess eventuella uppvisande för myndighet. Det ligger nära till hands att därav dra den slutsatsen att andra avgifter inte bör sökanden. Detta kan tas ut av dock endast gälla vid prövning av EG-licensfrågor. Vad som är tillåtet vid den prövning enligt staternas egna lagar får ske med stöd artikel 36 i som av Romfördraget framgår däremot inte. Eftersom EG sålunda inte vid sidan de nämnda reglerna i kommis- - av sionsförordningen meddelat särskilda regler avgifter, blir det avgö- - om av

SOU 1995: 128

rande intresse hur Romfördraget som sådant har tolkats i fråga om de inledningsvis nämnda förbuden mot tullar och avgifter med motsvarande verkan. I avsnitt 6.1.1 redogjordes för EG-domstolens dom i det första av flera mål mellan EG-kommissionen och Italien om avgifter på export av kulturföremål. Trots domen, som innebar att varken en värderelaterad eller mindre administrativ avgift fick tas ut, upphävde Italien inte ordningen med exportavgifter. I ett efterföljande mål Mål 1871, Eunomia de Porro mot Italienska republikens undervisningsministerium [1971] ECR 811 förklarade EGdomstolen efter remiss från italiensk domstol att artikel 16 hm direkt en tillämplighet gentemot både medlemsstater och deras medborgare samt skapar individuella rättigheter som de nationella domstolarna och myndigheterna måste respektera. Avgiftsbestämmelsema saknade därför verkan. De italienska avgifterna kom slutligen en tredje gång under domstolens prövning på begäran av kommissionen Mål 4871, Kommissionen mot Italien, [1972] ECR 529. Därvid underkändes den italienska regeringens invändning att avgiftsreglema inte hunnit upphävas i den ordning som den italienska författningen föreskrev. Domstolen hade redan från början i serien av mål mot Italien uttalat att med avgifter med motsvarande verkan avses

any pecuniary charge, however small and whatever its designation and

mode of application, which imposed unilaterally on domestic or foreign goods by of the fact that they cross a frontier, and which not a reason customs duty in the strict sense, constitutes a charge having equivalent effect within the meaning of Articles 12, 13 and 16 of the Treaty, even not imposed for the benefit of the State, not dicrirninatory or protective in effect and the product on which the charge imposed not in competion with any domestic product. Även den svenska avgiften 200 kr får blygsam, så kan om om anses som detta förhållande ensamt inte medföra att avgiftsuttaget är förenligt med Romfördraget. Som framgick underkände EG-domstolen också den italienska ovan ståndpunkten att möjligheten att tillämpa handelsrestriktioner enligt artikel 36 skulle berättiga avgiftsuttaget. Denna linje har domstolen vidhållit och utvecklat i andra mål, bl.a. Bauhuis mot Nederländerna Mål 4676, [1977] ECR 5 i vilket framhölls att artikel 36, även om den inte hindrar den enligt artikel 36 tillåtna veterinärhygienska och livsmedelshygienska kontroll vid utförsel av nötkreatur och svin som det var fråga om i målet, likväl inte kan tolkas så att den öppnar möjlighet för att ta ut avgifter i samband med sådan kontroll av importerade eller exporterade varor i avsikt att täcka kostnaderna för kontrollen. Domstolen ansåg det nämligen inte oundgängligen nödvändigt att ta ut avgifter för att utöva den i artikel 36 medgivna befogenheten och ansåg att avgifterna sålunda var ägnade att utgöra ett handelshinder inom gemenskapen.

Uçförsel av kulturföremdl

Inte heller ett fortsatt svenskt uttag av ansökningsavgift kan således motiveras med att Sverige även fortsättningsvis har rätt att upprätthålla tillståndsplikt for utförsel av kulturföremål med stöd av artikel 36. Vad som möjligen skulle kunna motivera ett fortsatt svenskt avgiftsuttag är det förhållandet att avgiften inte tas ut vid själva utförseln, utan är avsedd att täcka administrativa kostnader för den förprövning som är nödvändig för att behålla värdefulla kulturföremål i landet. Ett sådant avgiftsuttag skulle möjligen också kunna försvaras därför att tillståndsmyndighetema utför en tjänst den som vill föra ut föremålet. Domstolen har i princip uttalat att en avgift med motsvarande verkan som tull kan vara förenlig med Rornfördraget, men bara om den som saken rör uppnår en bestämd, faktisk och individuell fördel genom tillhandahållandet av tjänsten Mål 6374, Cadsky mot Istituto nazionale per Commercio Estero, [1975] ECR 281. Ett sådant synsätt skulle sannolikt kunna upprätthållas endast om avgiften togs ut för beviljade tillstånd. v Emellertid har också liknande motiveringar prövats av EG-domstolen, åtminstone i fråga om avgifter för prövning av importlicensansökningar. I målet Tyskland mot Kommissionen mål 52 och 5565, ECR 179 anförde Tyskland som grund för att ta ut mängdrelaterade administrativa avgifter vid import av kött och andra livsmedelsprodukter att importören därigenom tillfördes förvaltningstjänster. Tjänsten i fråga var en tillåtelse att saluhålla varorna i Tyskland. EG-domstolen fann att tillståndsprövningen inte medförde vare sig några direkta eller indirekta fördelar för varorna, och underkände

därmed uttaget av avgifter en vidare diskussion och rättsfall finns återgivna i

EU-Karnov, Köpenhamn 1993. Utredningen finner sålunda vid en tolkning av EG-rätten övervägande skäl

tala för att det inte längre är tillåtet att i den EG-intema handeln ta ut en avgift i

syfte att täcka kostnaderna för utförselprövningen av kulturföremål.

6.1.4 Utredningens slutsatser och förslag

EU-anslutningen har inte minskat Sveriges möjligheter att definiera vilka kulturföremål som inte får lämna landet utan tillstånd eller ange vilka kriterier som bör föranleda att tillstånd vägras till utförsel. Däremot har den fria rörligheten och avskaffandet av tullkontroll inom den interna marknaden minskat möjligheterna att övervaka att tillståndspliktiga kulturföremål inte förs ut illegalt till medlemsstat. Överen annan vägande skäl talar dessutom för att Romfördraget inte medger ett fortsatt uttag av avgifter för prövning av frågor om utförseltillstånd inför utförsel till ett annat medlemsland. Kompensatoriska åtgärder som inte strider mot EG-rätten bör införas för att motverka illegal utförsel en av

SOU 1995: 128

kulturföremål. Vid revision enligt 70 § tullagen 1995:550 bör en tullmyndighet få kontrollera om utförsel av kulturföremål till annat EUland förekommit i strid med denna lag. För sådan kontroll skall bestämmelserna i tullagen om revision gälla i tillämpliga delar. Den nuvarande skyldigheten att uppvisa utförseltillstånd för tullmyndighet vid passage av gränsen till ett EU-land bör upphävas.

LU-anslutningen har inte minskat Sveriges möjligheter att definiera vilka kulturföremål som inte får lämna landet utan tillstånd eller ange vilka kriterier som bör föranleda att tillstånd vägras till utförsel. Genom EG-förordningen och direktivet har emellertid tillkommit vissa problem för tillämpningen i det att många föremål som omfattas av tillståndsplikt vid utförsel från Sverige inte omfattas av det samarbete som etablerats mellan medlemsstaterna genom regelverket. Detta gäller t.ex. så gott som alla möbler som förekommer i den svenska handeln, eftersom de endast undantagvis omsätts till summor som ligger över EG:s värdegräns för möbler, 427 OOOkr. Om en möbel under värdegränsen påträffas i ett annat medlemsland ger direktivet inte någon möjlighet att begära dess återlämnande

om inte möbeln tillhör en offentlig samling. Om möbeln i fråga skulle ex-

porteras till tredje land via ett annat medlemsland berörs den inte heller av licensprövningen vid det senare landets yttre gräns. Föremålskategorierna enligt EG-reglema och särskilt de värdegränser som knutits till dem borde därför ändras för bättre tillfredsställa svenska intresatt sen. Denna fråga ligger dock utanför Kulturarvsutredningens uppdrag. En revision av EG:s föremålskategorier skall ske under 1996 och utredningen förutsätter att regeringen därvid uppmärksammar frågan. Någon negativ påverkan på möjligheterna att vid Sveriges del av den yttre gränsen kontrollera att utförselreglema efterlevs har EU-inträdet inte inneburit. Annorlunda är situationen vid den inre gränsen. Trots EU-gränskontrollutredningens slutsats att kontrollnivån blir oförändrad eller på sikt t.o.m. högre vid den inre gränsen än före EU-anslutningen, förmodar Kulturarvsutredningen snarare att kontrollmöjlighetema for kulturföremål kommer att försämras. Visserligen har kontrollmöjlighetema varit ganska små även med det tidigare tillämpade systemet. Detta sammanhänger med att det är svårare att kontrollera utförsel än införsel. Vid olaga införsel befinner sig i regel både varan och gärningsmannen vid upptäckten svenskt territorium och kan nås av straffrättsliga och andra åtgärder. Vid olaga utförsel är situationen normalt den omvända. Förhållanden ger anledning att undersöka vilka s.k. kompensatoriska åtgärder som kan vara förenliga med EG-rätten och som gör det möjligt att även fortsättningsvis upprätthålla ett rimligt mått kontroll av över att kulturföremål inte förs ut ur landet på ett sådant sätt att det svenska kulturarvet hotas.

Urförsel av kulturföremâl

Kompensatorisk åtgärd Kriminalisering av förberedelse till smuggling av kulturförenzål

Ett fullbordat utförselbrott är, både enligt varusmugglingslagen och enligt den lagstiftning som kan förutses bli tillämplig vid den inre gränsen, av lätt insedda skäl svårt att beivra, åtminstone i de fall där både föremål och gärningsman befinner sig utomlands under förundersökning och lagforing. Försöksbrott är, och föreslås också i fortsättningen vara straffbart, ett åtal men kräver i praktiken att upptäckten sker antingen vid gränsen eller nära inför gränspassagen, där endast misstankebaserad kontroll numera i princip får sättas in. Den tidigare ordningen har medgett slumpbaserade kontroller vid denna gränspassage. Även den statistiska sannolikheten typ av om att upptäcka brott med de tidigare stickprovskontrollema varit liten, får det antas att själva möjligheten att slumpvis kontrollera haft en inte oväsentlig allmänpreventiv effekt. Denna effekt har sålunda numera fallit bott och inte ersatts med någon annan mer generell risk för påföljd. För att i någon mån kompensera bortfallet av de slumpbaserade kontrollmöjlighetema med deras preventiva effekt har utredningen övervägt att föreslå att förberedelse för olovlig utförsel av kulturföremål kriminaliseras för att därigenom göra det möjligt att ingripa mot planerade utförselbrott vid ett tidigare stadium än som följer av den nu gällande kriminaliseringen av försöksbrott. Utredningen har ändå funnit att tillräckliga skäl inte finns för ett sådant förslag. Som framgick av avsnitt 6.1.2 är frågan om när försökspunkten inträder generellt besvärlig att bedöma inom straffrätten. Det förefaller ovisst om det skulle bli lättare i praktiken att avgöra när en straffbar förberedelse av illegal utförsel av ett kulturföremål påbörjas och i vilka fall straffbarheten ändå skulle bortfalla med hänsyn till den misstänktes möjlighet att avbryta det planerade utförselbrottet än vad det nu är att bedöma vilka förfaranden som kan straffas som försöksbrott. Med hänsyn till dessa svårigheter framstår det inte som meningsfullt att framlägga något förslag i den antydda riktningen.

Kompensazorisk åtgärd 2: Uppgiftsskyldighet för handeln

Utredningen har övervägt en annan kompensatorisk åtgärd för att förstärka möjligheterna att ingripa mot planerade utförselbrott. Med dagens regler finns inga uppgifter hos myndigheterna om vilka personer eller företag som köper kulturföremål av det slag som ofta exporteras. Om sådana uppgifter funnes tillgängliga får förmoda att köparna inte skulle föra ut tillståndspliktiga man kulturföremål utan att först ha fått vederbörligt tillstånd. Från denna utgångspunkt skulle det kunna övervägas en skyldighet för åtminstone dem som yrkesmässigt handlar med konst- och antikviteter att lämna uppgifter till myndigheterna om till vem i vart fall de kulturhistoriskt viktigaste föremålen har överlåtits. En sådan uppgiftsskyldighet skulle också kunna tillståndsmynge

SOU 1995: 128

dighetema en för deras verksamhet nyttig inblick både i vad slags föremål som säljs och hur ofta detta sker. I den mån integritetskänsliga uppgifter skulle förekomma, skulle dessa kunna skyddas med sekretess. Utredningen har emellertid kommit till den slutsatsen att en sådan uppgiftsskyldighet inte bör införas. Det skulle vara svårt att på ett meningsfullt sätt avgränsa vilka slags föremål som skulle omfattas. Hanteringen av uppgiftsskyldigheten skulle leda till ett visst merarbete både hos företagen och hos myndigheterna. Man kan inte heller bortse från möjligheten att de som köper föremål som omfattas av uppgiftsskyldigheten skulle kunna lämna felaktiga uppgifter om sin identitet, eller att riktiga uppgifter snabbt skulle kunna bli inaktuella genom vidareförsäljningar.

Kompensazorisk åtgärd 3: Möjlighet att företa räkenskapskontroll En annan form av kompensatorisk åtgärd som bör övervägas är att införa en rätt för en behörig myndighet att utföra räkenskapskontroll hos företag som är verksamma inom handeln med kulturföremål. Iden tullagstiftning som gällde före den 1 januari 1995 finns bestämmelser om räkenskapskontroll av företag i import- och exporthänseende. Dessa bestämmelser har kunnat tillämpas utan misstanke och har gett tullverket möjligheter att i efterhand uppdaga överträdelser av in- och utförselrestriktioner. Den tullagstiftning som infördes den 1 januari 1995 gäller transaktioner över yttre gräns, varför tullens kontrollmöjligheter i fråga om interna EG-

transaktioner har bortfallit. Övergångsvis gäller dock fortfarande de gamla

bestämmelserna i vad avser kontroll av krigsmateriel och strategiska produkter, där det huvudsakliga tullkontrollarbetet bedrivs genom räkenskapskontroll. På jordbruksområdet finns en ordning som medger tillsyn och kontroll av efterlevnaden av EG:s förordningar om jordbruksprodukter. Enligt 6 § lagen 1994: 1710 om EG:s förordningar om jordbruksprodukter har tillsynsmyndigheten rätt bl.a. att få tillträde till områden och utrymmen som används vid hantering av jordbruksprodukter samt att på begäran få upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Det finns alltså regler som medger en efterhandskontroll av regelefterlevnaden även i vad avser den EG-intema handeln med vissa varor. Detta slags kontroll innebär inte något ingrepp i varuflödet över den inre gränsen och står därför inte i strid med prinicipen om fri rörlighet för varor. Utredningen finner att en motsvarande typ av kontrollmöjlighet i fråga om handeln med kulturföremål, om den t.ex. riktas mot bokföring och annat underlag hos företagen, skulle kunna avslöja illegal utförsel i enskilda fall och därigenom också få en inte obetydlig allmänpreventiv verkan. Utredningen föreslår därför att en särskild regel om kontroll i fråga om handeln med kul- 240 turföremål införs.

Utförsel av kulturföremâl

Kontrollbefogenhetema bör anförtros tullmyndighetema, som har erfarenhet av liknande verksamhet på andra områden och som fortfarande utför motsvarande kontroller avseende illegal export till tredje land. Det framstår som lämpligare att välja en reglering som återinför tullens befogenheter att göra räkenskapskontroller även med avseende på illegal utförsel av kulturföremål till andra EU-länder, än att välja den andra här beskrivna modellen för kontroll jordbruksprodukter. Det avgörande skälet för denna ståndpunkt är att av tullagen redan innehåller tillräckliga bestämmelser för förfarandet och att det för kulturföremålens del inte behövs så vida kontrollbefogenheter som anges i lagen om EG:s förordningar om jordbruksprodukter. Utredningen föreslår sålunda att det i 5 kap. KML förs in en regel med följande lydelse. - Vid revision enligt 70 § tullagen 1995:550fâr en tullmyndighet kontrollera om utförsel av kulturföremâl till annat EU-land förekommit i strid med denna lag. För sådan kontroll skall bestämmelserna i tullagen om revision gälla i tillämpliga delar.

Skyldigheten att uppvisa tillstånd vid den inre gränsen

En mindre ändring av det svenska regelsystemet bör därtill göras. Skyldigheten enligt 8 § Riksantikvarieämbetets föreskrifter att uppvisa ett utförseltillstånd för tullen vid själva utförseltillfállet kan i och för sig framstå som motiverad även vid bortförsel till EU-länder, i varje fall mot bakgrund av den bristande möjligheten att från sådana länder återfå illegalt bortförda föremål som ligger under de värdegränser som gäller enligt återlämnandedirektivet. Genom uppvisandeskyldigheten skulle en viss möjlighet att följa utvecklingen behållas. Som nämnts har uppvisandeskyldigheten det bakomliggande motivet att ett givet tillstånd inte skall kunna utnyttjas fler gånger för snarlika föremål. Det skall nämligen antecknas beslutet att utförsel har skett innan detta återställs till den som för ut föremålet. Utredningen kommer senare i betänkandet att föreslå att tillstånden tidsbegränsas till ett år. Därmed inskränks möjligheten till dubbelutnyttjande av tillståndsbeslut. Uppvisandeskyldigheten framstår efter en sådan åtgärd närmast som en ren ordningsföreskrift. Med tanke på att tullnärvaro inte alltid kan garanteras på platser där inre gräns passeras kan det också bli betungande för den enskilde att uppfylla skyldigheten. I förhållande till andra medlemsstater måste en sådan skyldighet anses utöver vad som kan motiveras som en befogad gränsfonnalitet. Uppvisandeskyldigheten bör därför avskaffas såvitt avser den inre gränsen. I fråga om passage av den yttre gränsen torde följa av tullagen att vederbörliga tillstånd skall uppvisas. Bestämmelsen kan alltså även i detta avseende bort. i tas

SOU 1995: 128

Möjligheten att ta ut avgifter Frågan om möjligheten att ta ut avgifter för tillståndsprövningen har flera aspekter. Den som utredningen främst upprätthållit sig vid är om EG-rätten medger staterna att ta ut administrativa avgifter för att täcka kostnader for tillståndsprövningen vid bortförande av kulturföremål till en annan medlemsstat. Därtill kommer vid export över den yttre gränsen frågorna om möjligheten att ta ut motsvarande avgifter vid EG-licensprövning enligt rådsförordningen och om, i den mån tillstånd fordras endast enligt de svenska reglerna., tanllunionsreglerna skulle innebära ett hinder mot avgiftsuttag. Avgiftsfrågan inrymmer också en .lämplighetsbedömningz är det ändamålsenligt med tanke på de syften som bär upp utförselkontrollen att betunga allmänheten med avgifter Till denna aspekt återkommer utredningen i avsnitt 6.6.2. I fråga om avgift för tillståndsprövning vid bortförande till ett annat medlemsland har utredningen undersökt hur avgiftsfrågan behandlats vid annan svensk tillståndsgivning inför in- eller utförsel i den EG-intema handeln efter den svenska unionsanslutningen. Krigsmaterielinspektionen tar ut avgifter på givna utförseltillstånd till EU-land, men anser sig ha stöd för detta i det förhållandet att handel med krigsmateriel generellt är undantagen från gemenskapsrätten enligt artikel 223 i Romfördraget. Kommerskollegium och Jordbruksverket har i den mån en licensplikt undantagsvis fortfarande varit för- enlig med EG-rätten generellt ändå tagit bort avgifterna. Jordbruksverket -

har i ett fall kvar avgifter i förhållande till annat medlemsland, nämligen vid

införsel av hund eller katt. Verket anser sig ha stöd för detta i att artikel 10 i

direktivet EEG65 1993 uttryckligen förklarar handeln med sådana husdjur vara underställd nationella bestämmelser. Utredningen har ovan funnit övervägande skäl tala för att EG-rätten inte medger att det nuvarande avgiftssystemet fortsätter. Visserligen synes inte EG-domstolen ha prövat något fall med förutsättningar helt överenssom stämmer med de som gäller för den svenska tillståndsprövningen, men de avgjorda målen är ändå så pass likartade att det finns stor risk att svenska en avgiftsregler skulle angripas av EG-kommissionen och underkännas av domstolen. Om en sådan situation skulle uppstå, kan en konsekvens också bli att uppburna avgifter skall betalas tillbaka. En sådan omgång vore givetvis mycket olycklig. Beträffande EG-licensema vid export av kulturföremål till tredje land talar, som framgick ovan, kommissionsförordningens bestämmelser närmast emot att avgifter får tas ut. Inget annat medlemsland synes heller ta ut avgift for en licensprövningen. Utredningen anser inte att Sverige har någon anledning att välja någon annan väg. Vad slutligen gäller möjligheterna att ta ut avgift vid export till tredje land av kulturföremål som berörs endast de svenska bestämmelserna tillav om 242 ståndsplikt har utredningen inte kunnat finna att EG-rätten lägger några hinder

Utförsel av kultwföremâl

ivägen för ett fortsatt avgiftsuttag. Det återstår dock att ta ställning till huruvida det är ändamålsenligt och lämpligt att ta ut avgift i dessa fall. Utredningen återkommer till frågan i samband med andra överväganden rörande tillståndsforfarandet i avsnitt 6.6.2.

6.2 Skyddsbehov, tillståndspliktoch prövningskriterier

I detta avsnitt resonerar utredningen kring de grundläggande frågorna om utformningen av svenska skyddsregler mot oönskad export av kulturföremål mot bakgrund av den diskussion som förts under 1900-talet.

6.2.1 Ett nyanserat synsätt I begreppet kulturföremål inryms endast rörliga föremål, antingen dessa från början varit avsedda att kunna flyttas eller de har avlägsnats från en byggnad eller anläggning på ett sådant sätt att de med full användbarhet kan flyttas. Den i lagstiftningen använda termen för sådana föremål är lösöre. Med lösöre förstås dock givetvis mycket mer än kulturföremål. I föregående avsnitt 5.2.1 har utredningen berört frågor om gränsen mellan fast och lös egendom och funnit att det finns ett behov av att utvidga skyddsmöjlighetema vid byggnadsminnesförklaring för lösöre vars kulturvärde består en bevarad fysisk anknytning till en viss miljö. Normalt har en ägare av lösöre frihet att förfoga över egendomen: sälja, hyra ut, flytta både inom och utom landet och till och med kasta bort eller förstöra den. Dock är det såväl i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna som i regeringsforrnen godtaget att tillgodoseendet av angelägna allmänna intressen kan behöva föranleda inskränkningar i förfogandefriheten i regeringsformen nämns dock endast mark och byggnad som objekt för

restriktioner. Syftet med detta avsnitt är att närmare söka fastställa de all-

männa intressen som numera bör föranleda att ägare av kulturföremål i vissa fall skall vara skyldiga att söka tillstånd innan de för föremålen ut ur landet och i vissa fall måste finna sig i att tillstånd inte beviljas. Det kan inledningsvis konstateras att en exportprövning ligger som ett slags yttersta försvarsmur i strävandena att bevara det svenska kulturarvet. I många fall är det- som utredningen tidigare konstaterat- motiverat att inskränka rörligheten redan på ett tidigare stadium, dvs. redan när någon står i begrepp att rubba ett föremål från dess ursprungsmiljö. Om ett sådant ursprungssamband väl har brutits kan det dock vara mindre betydelsefullt om föremålet därefter finns kvar i landet eller flyttas till ett annat land. I många fall måste det också bedömas klart positivt fördet svenska kulturarvet som att

SOU 1995: 128

föremål som illustrerar detta finns tillgängliga för en utländsk publik. Detta bör inte anses tillämpligt endast på utställningsföremål. Det finns inget generellt negativt i att utomlands bosatta personer för rent privat bruk innehar svenska kulturföremål. Tvärtom är det av stort värde att goda svenska kulturföremål under rätt identitet finns representerade i utländska hem. Det kulturpolitiska målet att främja internationella kontakter måste sålunda kunna ges ett avsevärt utrymme, även om det därmed åtminstone teoretiskt inkräktar på det kulturpolitiska bevarandemålet, i den mån detta anses innebära ett bevarande inom landets gränser. Frågan för Kulturarvsutredningen är därmed att finna efter dagens sien tuation och med hänsyn till den utvidgade rörligheten i EU anpassad balanspunkt mellan kraven oinskränkt rörlighet även för kulturföremål och det allmänna intresse som fortfarande gör sig gällande att behålla ett på visst avgränsat bestånd av kulturföremål inom Sverige.

Kvalitetsskydd och masskydd

Utredningen har i avsnitt 3.4.1 redogjort för huvudpunkterna i den diskussion och de ståndpunktstaganden rörande skyddsbehovet som förekommit under 1900-talet. Skyddsambitionema har knutits till två teoretiskt oförenliga aspekter: å enda sidan behovet av att skydda en elit av föremål genom ett på visst sätt konstruerat kvalitetsskydd, å den andra sidan behovet av att skydda ett brett spektrum av föremål från alla samhällsskikt, ett masskydd. Också i de nu aktuella lagförarbetena kan man spåra de båda ambitionerna. I prop. 198485:179 s. 14 framhålls att vissa av de där föreslagna föremålskategorierna inte var utvalda för att tillgodose museernas behov, utan för att säkerställa att det skall finnas ett tillräckligt antal föremål kvar i landet. Att kvaliteten hos föremålen har stor betydelse, syns på det sätt på vilket tillståndsplikten i olika fall definierats. De utländska föremålen och vissa av de svenska har sålunda knutits till ett ekonomiskt värde för att markera att det här är fråga om att avgränsa tillståndsplikten till de mer framstående och efterfrågade föremålen i sin art. Man torde också kunna peka på att vissa kategorier bestämts mycket selektivt, t.ex. svenska signerade fajanser. Som exempel på den motsatta masskyddsprincipen skulle kunna anföras tillståndsplikten för alla över 100 år gamla svenska möbler, speglar och skrin, oavsett värde. Mängden sådana föremål i landet är mycket stor. Att inte någon stor andel av totalmängden anses vara betydelsefull för det svenska kulturarvet antyds av det förhållandet att utförseltillstånd lämnats i 96-97 % av prövade fall, vilket i och för sig inte behöver betyda att andelen föremål som har denna betydelse uppgår till endast 3-4 %. Trots att sålunda många föremål inte är sådana att export bör vägras har denna föremålskategori omfattats av tillståndsplikt alltsedan 1927 års kungörelse möbler och 244 husgeråd, och kategorins omfattning har inte blivit i någon nämnvärd grad

Urförsel av kulturföremál

ifrågasatt. Man kan jämföra med att utländska möbler, speglar och skrin omfattas av tillståndsplikt under snävare förutsättningar: de skall vara värda mer än 50 000 kr och ha funnits i landet sedan Före 1840. Här ligger sålunda redan i föremålskategorins definition ett uttryck för ett mer kvalitetsbaserat urval. En annan sak är att det givetvis inom ramen för de breda föremålskategoriema bör ske en selektiv prövning, så att inte utförselförbudet drabbar andra individuella föremål än sådana som verkligen är av betydelse för det nationella kulturarvet. Det till slut avgörande för frågan om ett föremål skall få exporteras eller inte är alltså en bedömning av föremålets kvalitet i förhållande till liknande föremål. v . I detta sammanhang kan det vara anledning att redovisa den statistik över antalet ansökningar, avslag och överklaganden som utredningen sammanställt.

SOU 1995: 128

Statistik över antalet utförselansökningar 1986-1994 NM Stiftelsen Nordiska museet, SKM Statens konstmuseer, RAÄ Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, KB Kungl. biblioteket, RA Riksarkivet

NM SKM RAÄ KB RA Totalt Avslag Överklagande 198687 5 813 415 4 3 6 235 NM 189 KB 1 198788 5 933 396 5 2 6 336 NM 124 1 SKM 2 198889 4 858 250 8 2 11 5 129 NM 164 SKM 2 1989 2:a halvåret 2 395 NM 232 SKM 6 1990 1:a halvåret 689 107 796 1990 2:a halvåret 474 109 583 NM 39 SKM 3 1991 1:a halvåret 520 115 635 1991 2:a halvåret 505 35 1 541 NM 30 SKM 3 1992 1:a halvåret 584 56 1 641 1992 2:a halvåret 552 36 588 NM 29 SKM 1 1993 1:a halvåret 686 35 l 1 723 1993 2:a halvåret 711 51 762 NM 42 3 SKM 4 1994 1:a halvåret 682 62 744 uppgift uppgift 1994 2:a halvåret 709 54 1 764 uppgift uppgift 1995 1:a halvåret 540 62 2 604 uppgift uppgift före införande av ansökningsavgift.

Statistiken visar inte direkt vilka föremålskategorier varit föremål för

som ansökningar, men avslöjar indirekt, i det att Nordiska museet handlägger 93- 94 % av alla ansökningar, att den helt dominerande föremålsgruppen är möbler.

Uqc2‘rsel av kulturföremål

Kulturarvsutredningen har inte fått i uppdrag att göra någon omvärdering från grunden de principer uppbär den nuvarande utförsellagstiftav som ningen. Det finns dock några övergripande aspekter som med fördel kan mer läggas på behovet skydd mot utförsel. En sådan aspekt är föremålsföreav komsten i offentliga eller på annat sätt för allmänheten tillgängliga samlingar. Det torde kunna hävdas föremål med god representativitet finns i allatt som mänt tillgängliga samlingar inte bör omfattas av några utförselresuiktioner. Argumentet är använt i 198485:179 s. 16 gentemot då liggande t.ex. prop. förslag tillståndsplikt för utländska tryckta skrifter m.m, vilka föremål reom dan fanns i offentliga samlingar. Ändå är ett sådant synsätt inte genomgående tillfredställande, vilket belyses tankeexperimentet att vissa typer av föremål av i framtiden endast skulle kunna återfinnas museer. De flesta torde säkert att det svenska kulturarvet skulle vara fattigt om det i svenska vara ense om hem skulle saknas t.ex. Karl Johansmöblemang, Moraklockor, sjömanskistor och blomranksmålade skåp, även liknande föremål skulle kunna beskådas om ett museum i närheten. En tillståndsplikt för utförsel möbler och liknande kulturföremål i svenav ska hem kan därför medverka till att hindra hotande total utarmning av föen remålsbeståndet, i den mån sådan kan befaras. Instrumentet bör likväl anen vändas med urskiljning även för sådana i grunden kulturbärande förestor målstyper. Om föremålen i sig själva inte uppskattas, spelar ett exportförbud sannolikt helt underordnad roll bevarandeinstrument. Föremålen en som glöms i sådant fall bort i sina ursprungsmiljöer, vilket i något fall i och för sig kan positivt bevarandesynvinkel eftersom föremålen inte utsätts för vara ur olämpliga restaureringar, sannolikt genomgående är negativt, därför att men föremålen kanske förfars eller t.o.m. förstörs. En väl fungerande hemmamarknad, vilken medger att kulturföremål omsätts till innehavare får förutsättas intresserade av en god försom vara mer valtning dem än tidigare ägare, är sannolikt av avgörande betydelse för av allmänhetens fortsatta uppskattning. Om prisnivån motsvarande föremål utomlands skulle bli avsevärt mycket högre, ökar frestelsen för många att ta sig förbi gränskontrollema -i den mån det finns några för att tjäna in den ekonomiska mellanskillnaden vid försäljning i utlandet. En restriktiv inen ställning till utförsel kan i sig inverka prissänkande på hemmamarknaden geseriösa utländska köpare avstår från att delta. Sjunker den inhemska nom att prisnivån minskar svenska säljares intresse och ökar benägenheten att kringgå restriktionema för att nå lukrativ marknadsplats i utlandet. en mer Argumentet att ett exportförbud behövs för att i landet behålla ett tillräckligt antal exempel på olika landsändars tillverknings- och brukstraditioners förekomster behöver också Ett exportförbud kan inte säkerställa t.ex. nyanseras. att alster olika landskapstraditioner förblir i sina ursprungsmiljöer i stället av för att återfinnas i våra städers hemmiljöer eller i fritidshus i helt andra delar landet. Att regionalt intressanta föremål förs ut ur landet behöver inte vara av

SOU 1995: 128

skadligare för det svenska kulturarvet än en omflyttning inom landet. Den regionala kulturhistorien kan också ha nära knytningar till våra grannländers kulturarv, t.ex. vad gäller äldre sydsvenska föremål och föremål med finländskt ursprung. Sådana synpunkter talar också för en måttlig omfattning av tillståndsplikten och stor försiktighet med att vägra utförseltillstånd.

K unskapsfrdgor

sammanhängande med skyddsbehovet är också frågor om i vad mån det i Sverige finns samlad kunskap om föremålens kulturhistoria. Sambandet mellan utförselrestiiktioner och kunskapsförrådet är dock komplicerat. Om kunskapen vore god skulle det i och for sig kunna tala för en liberal utförsel-

politik. Dokumentationen kunde i så fall förutsättas vara god inte bara beträf-

fande en viss föremålstyp i olika yttringar, utan även om konstnärligt ursprung, tillverkningsmetoder, spridning och andra faktorer. Ett visst exemplar skulle i sådant fall inte behöva stanna i landet för att bidra till kunskapen. Likväl kan inte aldrig så god dokumentation ersätta föremålet självt. Utforselrestriktioner skulle alltså i vissa situationer framstå som befogade även om kunskapsläget vore betydligt bättre än det är i dag. Enligt vad utredningen har kunnat förstå är den samlade kunskapen beträffande svenska kulturföremål utanför de offentliga samlingarna, dvs. kunskapen om vad som finns både hos privatpersoner och i olika lokala samlingar, som på hembygdsgårdar, ofta dålig, även om det på vissa områden, t.ex. arkivområdet tvärtom får anses att kunskapen om de större privata arkiven är mycket god. Att en kunskapsnivå kan behöva höjas kan emellertid inte direkt motivera en ordning med vittgående utförselrestriktioner. Forskning och annan kunskapssammanställning följer inte med automatik på ett vägrat utförseltillstånd. Ett sådant ger inte heller någon ökad tillgänglighet till själva föremålen. Möjligen talar behovet av ett bättre kunskapsläge för en mer aktiv förvärvs- eller vårdpolitik beträffande föremål vars fysiska kondition kan anses hotad.

Inventering av kulturföremål

En ordning som skulle leda till ett bättre kunskapsläge vore givetvis en inventering av kulturföremålsbeståndet. En sådan behöver inte börja som en landsomfattande verksamhet utan skulle kunna bedrivas successivt som forskningsprojekt i samarbete med berörda museer, arkiv och bibliotek. Det ligger dock utanför utredningens uppgift att föreslå en sådan inventering. Utredningen vill dock inte lämna inventeringsfrågan utan att påpeka vilka fördelar en sådan verksamhet också skulle kunna medföra för utförsellagstiftningen för kulturföremål. Som framgått av bakgrundavsnittet 3.4.1 är

Urförsel av kulturföremål

tanken inte Den ett bärande element i både Fomvårdskommitténs förny. var slag år 1921 och Kulturskyddssakkunnigas betänkande 1930, vilka båda byggde på att utförselförbud skulle gälla för föremål som registrerats efter ett urval baserat på inventering. Även andra restriktioner med bevarandesyfte skulle gälla för registrerade föremål. När tanken därefter har prövats av utredningarna år 1964 och 1979 samt i 1981 och 1985 års propositioner har den avvisats alltför resurskrävande. Utredningen inser givetvis att stora som skulle krävas för riksomfattande inventering. Skyddsrestriktioner resurser en förutsätter emellertid inte sådan. Även blygsamt påbörjad inventering en en skulle kunna underlag för registrering av vissa föremål. Till registrege en inventerade föremål skulle kunna knytas bl.a. den rättsverkningen ringen av föremålet inte får föras ut landet utan tillstånd. Det innebär inte att den att ur generella tillståndsplikten för vissa föremålskategorier skulle ersättas av ett registersystem. Båda metoderna skulle kunna komplettera varandra. I avsaknad ett registersystem finner utredningen att utförselkontrollen av avseende kulturföremål även i fortsättningen bör vila på samma grund som den nuvarande ordningen, dvs. tillståndsplikt för utförsel av alla föremål som faller inom för närmare definierade kategorier av föremål och en prövramen de individuella föremålens betydelse för det svenska kulturarvet. ning av

6.2.2 Utredningens slutsatser och förslag

Huvudsyftet med de svenska reglerna om skydd mot utförsel av kulturföremål bör även fortsättningsvis att skydda det nationella kulturvara arvet. De föremålskategorier som anges i EG:s förordning om export kulturföremål kan, med efter svenska förhållanden anpassade åldersav och värdegränser, i huvudsak rymma även de föremålskategorier som bör omfattas tillståndsplikt enligt de svenska reglerna. Undantag får av dock göras för samiska kulturföremål. Om ett tillståndspliktigt föremål befrnns ha stor betydelse för det nationella kulturarvet bör tillstånd till utförsel inte De kriterier som bör användas för att avgöra om ett ges.

föremål har denna betydelse bör i lagen. Vid bedömningen bör

anges beaktas föremålet l är sällsynt eller särskilt representativt för lanom dets kulturhistoria, varvid hänsyn skall tas till förekomsten av motsvarande föremål i allmänt tillgängliga samlingar, 2 har ett värdefullt samband med kulturmiljö stor betydelse och lämpligen kan återställas en av dit, 3 är knutet till betydelsefull eller händelse i svensk hisen person synnerlig anledning bör bevaras i landet. toria, eller 4 av annan

SOU 1995: 128

I föregående avsnitt har utredningen redan dragit slutsatsen att EU-anslutningen inte innebär något tvång för Sverige att ändra sina interna regler i fråga om vilka föremål som skall kunna hållas kvar landet. Det är därför fråga en om lämplighet i vad mån vissa förändringar ändå bör göras. En grundläggande fråga är vilket huvudsyfte som utförselkontrollen fortsättningsvis bör anges tjäna. Artikel 36 i Romfördraget grund för ger restriktioner till skydd för nationella skatter, medan det svenska överordnade syftet har angetts vara att skyddadet nationella kulturarvet. Som framgått tidigare skulle dcn svenska lagstiftningen utan någon materiell påverkan på tillämpningen av reglerna kunna ändra det angivna huvudsyftet till att avse skydd för svenskanationella skatter. En fördel skulle vara att det därmed markeras att den svenska lagstiftningen inte syftar till något annat än sådana restriktioner som är medgivna enligt Romfördraget och det svenska anslutningsfördraget. Utredningen har emellertid stannat för att huvudsyftet även fortsättningsvis bör anges vara att skydda det nationella kulturarvet. Detta begrepp är inarbetat och utredningen avser inte att föreslå några stora ändringar i dess praktiska betydelse, vilket ett ordvalsbyte skulle kunna antyda. Därtill kommer att ordsammanställningen nationell skatt på svenska ännu känns något främmande och ger associationer till särskilt exklusiva föremål. Som framgått bör ovan utförselkontnollen inte ta sikte enbart på sådana.

F öremâlskategorier

Skyddsbehovet skall som redan nämnts i första hand tillgodoses degenom finitioner av föremålskategorier som kan antas vara av särskild betydelse för

det nationella kulturarvet. En lagteknisk fråga är därvid föremålskatego-

om rierna skall definieras med utgångspunkt i den nuvarande systematiken eller utifrån den systematik som kännetecknar EG-reglema. Denna systematik måste ändå beaktas av svenska tillståndsmyndigheter i och med att myndigheterna med stöd av denna skall avgöra vilka föremål som är underkastade licensplikt enligt förordningen vid export över den yttre gränsen. Förordningens systematik är sålunda ofrånkomlig antingen finner den lämplig man

från svensk utgångspunkt eller Detta är ett skäl för anpassning till katego-

risystematiken i EG-reglema. Föremålskategoriema i rådsförordningen skiljer sig från de svenska kategorierna i tre avseenden. EG-kategoriema är fler än de svenska och omfattar föremålsgrupper som de svenska reglerna inte intresserar sig för. För många kategorier gäller också mindre begränsande åldersgränser än motsvarande svenska. EG-kategorierna skulle omfatta betydligt fler likartade föremål, om inte för vissa kategorier antalet föremål aktuella för licensprövning hade avgränsats hårt genom höga värdegränser. Dessutom gör EG-reglema lätt inav 250 sedda skäl inte någon skillnad på inhemska och utländska föremål.

Urförsel av kulturföremâl

Att EG-kategoriema, bortsett från värdegränsema, är vidare än de svenska gör att det går att inom resp. EG-kategori inrymma den motsvarande svenska föremålskategori som bör omfattas av tillståndsplikt. Genom utbyte EG:s av ålders- och värdegränser kan man anpassa tillståndsplikten till vad är som aktuellt för svenskt vidkommande. Inom kategorin A 8 inkunabler eller manuskript, inkl. kartor och partitur, enstaka eller i samlingar, som är äldre än 50 år och inte tillhör upphovsmannen kan man sålunda utan saklig ändring av den nuvarande svenska tillståndsplikten inrymma svenska inkunabler och handskrifter på pergament eller papper framställda före år 1600, samt icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och räkenskaper med ett värde över 2 000 kr. En inkunabel är en tryckt skrift tillkommit före som år 1501. Den lagtext som uppstår genom en sådan redigering ger visserligen i förstone ett komplicerat intryck. Alternativet att behålla den svenska systematiken parallellt med den ofrånkomliga EG-systematiken innebär emellertid att de berörs utforselrestriktionema måste lära sig två skilda som av system, som i vissa stycken påminner mycket om varandra, men på avgörande detaljer också skiljer sig. Detta alternativ kan därför medföra ett större mått av förvirring än om gmndsystematiken hålls gemensam med en klar markering av de svenska avvikelsema. Utredningen gör den bedömningen att metoden att anpassa den svenska kategorisystematiken under EG:s sammantaget medför en lättbegripligare ordning för de berörda. En ytterligare fördel med en inordning under EG-systematiken är att det är lättare att statistiskt redovisa förekommande ansökningar och deras behandling. En sådan statistik har betydelse för ett svenskt aktivt deltagande i de förutsedda återkommande revisionema av EG-systemet. I ett avseende kan det svenska behovet av skydd mot utförsel inte tillgodoses inom ramen för EG-kategoriema. Det gäller samiska kulturforemål är som mellan 50 och 100 år gamla. Utredningen återkommer till denna fråga i avsnitt 6.4.1.

Prövningskriterier

I den nuvarande ordningen finns inga andra prövningskriterier angivna än resp. föremåls betydelse för det nationella kulturarvet där finns också en viss inbördes oklarhet som utredningen kommer att beröra i det följande. Av prop. 198485: 179 framgår närmare vilket skyddsbehov bli tillgosom avses dosett med detta kriterium. Utredningen finner att frågan om prövningskriteñema är av den arten att de lämpligen bör kunna utläsas direkt lagtexten. av Det rör sig här om en reglering av förhållandet mellan enskilda och det allmänna som både medför åligganden för de enskilda och ingrepp i enskildas personliga och ekonomiska förhållanden, varför föreskriftema enligt 8 kap. 3 § fordrar lagform. Det är därför rimligt att inte endast huvudsyftet att skydda

SOU 1995: 128

det nationella kulturarvet framgår av lagtexten, utan att denna dessutom upplyser om vilka egenskaper hos kulturföremålen som skall föreligga för att tillstånd skall vägras. Begrepp som sällsynthet och representativitet brukar vara nyckelord för att ange vad som bör väljas ut för bevarande. Dessa båda begrepp är givetvis överordnade också i fråga om rörliga kulturföremål. Sålunda bör även fortsättningsvis sådana föremål som i absoluta tal är sällsynta kunna bevaras i landet, om de har betydelse för det nationella kulturarvet. Vidare bör lagstiftningen också syfta till att det finns ett visst urval föremål kvar i landet som kan illustrera väsentliga beståndsdelar av vår kulturhistoria, dvs. landets konstnärliga, litterära, idéhistoriska, vetenskapliga, tekniska och hantverksmässiga utveckling, också i fall där ett föremål som avses bli utfört

inte är unikt det likväl besitter särskild grad representativitet. Även

men en av föremål som är representativa för mer vardagsnära sedvänjor och bruk från arbetsliv och hemmiljö bör kunna inrymmas i detta begrepp. Till skillnad från sällsynthetskriteriet, som har sin grund i ett direkt utarmningshot, kräver representativitetskriteriet ett större mått av långsiktighet och urskiljningsförmåga. Att tillse att ett antal representativa föremål finns kvar i landet i en situation där utvalda föremål inte också är sällsynta kan med fog vara en uppgift snarare för det allmänna genom dess museer, än en anses uppgift som läggs på en enskild som tänkt göra något annat med sin egendom. Särskilt när det gäller representativitetskriteriet blir det därför av betydelse i vad mån liknande föremål redan finns i samlingar som är allmänt tillgängliga. Det torde inte med samma tyngd kunna göras gällande att föremål som i och för sig är representativa men ändå tillhör ett i landet relativt rikligt företrätt föremålsslag bör förvägras exporttillstånd i samma utsträckning som föremål som framstår som i absolut mening sällsynta. Att det redan finns liknande föremål i de allmänna samlingarna bör dock inte tolkas så att exporttillstånd inte får vägras. Liksom övriga kriterier bör också detta tolkas med ett nyanserat synsätt, så att kvalitativt särskilt högtstående eller välbevarade exemplar kan behållas i landet oavsett mängden av liknande men mindre värdefulla föremål. Utredningen vill här trycka på betydelsen av att kulturföremål, som kan anses vara typiska för det äldre föremålsbeståndet i landet förblir i levande kulturmiljö. Speciellt betydelsefullt är detta då det gäller föremål ur det folkliga kulturarvet. Ett på detta resonemang grundat prövningskriterium skulle kunna formuleras så att utförseltillstånd bör kunna vägras för föremål som genom sin sällsynthet eller representativitet har stor betydelse för landets kulturhistoria, varvid hänsyn skall tas till förekomsten av liknande föremål i allmänt tillgängliga samlingar. Det sista ledet i kriteriet aktualiserar frågan om det allmänna bör förvärva föremålet från den som nekas utförseltillstånd. Till denna fråga skall utredningen återkomma under avsnitt 6.3.2.

Utförsel av kulturföremâl

Som framgått ovan är utförselregleringen inte något särskilt skarpt instrument för den som vill bevara föremål i deras ursprungsmiljö, eftersom den som nekas att föra ut föremålet ur landet inte i övrigt kan åläggas något speciellt förhållningssätt till föremålet och därmed inte heller att bibehålla eller återställa det till ursprungsammanhanget. Dock kan det i vissa sammanhang framstå sannolikt att ett sådant samband kan återskapas om föremåsom mer let får stanna i landet. Om ett sådant fall är för handen bör det också vara ett kriterium för att utförsel skall få vägras. Ett ytterligare överordnat kriterium kan vara att ett föremål, som i sig självt inte är så märkligt att det kan anses vara sällsynt eller representativt for någon speciell föremålskategori, likväl har en betydelse därför att föremålet är knutet till särskild eller händelse i svensk historia. Ett sådant kriterium en person skulle kunna tillämpbart t.ex. på ett porträtt av en historiskt betydelsefull vara Även är avporträtterad i andra sammanhang kan det person. om personen ett intresse att behålla också det aktuella porträttet i landet. Detsamma kan vara gälla föremål som musikinstrument, böcker kanske med marginalanteck- — ningar och vapen som tillhört en känd person. - I alla delar kan inte förutses vilka skäl som kan bli relevanta vid bedömningar av kulturvärdet för olika slags föremål. Det bör därför också finnas en möjlighet för tillståndsmyndighetema att i speciella fall då synnerliga skäl foreligger vägra utförseltillstånd.

6.3 Avvägningen mellan det allmännas och den

enskildes intressen

I detta avsnitt diskuterar utredningen vilka gränser och möjligheter till reglering av utförselskyddet som egendomsordningen ställer upp.

6.3.1 Regeringsformen och andra bestämmelser om egendomsskydd I det föregående avsnittet har utredningen sökt definiera vilka allmänna intressom kan anses ha en sådan tyngd att kulturföremål bör bevaras i landet. sen Att upprätthålla dessa intressen i fråga om föremål som ägs av det allmänna torde i regel vara motsättningsfritt, även om det givetvis kan tänkas fall där t.ex. kommun eller ett kyrkligt organ skulle vilja föra ut ett kulturföremål en men där kulturhistoriska skäl talar emot detta och staten genom lagstiftningen har förbehållit sig rätten att vägra utförseln.

SOU 1995: 128

Den enskildes intressen i nu gällande utförselregler En mer komplicerad fråga är hur en enskild ägares intresse av maximal rådighet över ett kulturföremål skall vägas mot det allmännas kulturskyddsintresse. Det nuvarande systemet anvisar olika lösningar. Ett klart erkänt enskilt intresse är en ägares behov av att vid flyttning för bosättning utomlands föra med sig även egendom med kulturvärde. Vidare erkänns som ett starkt enskilt intresse att en utomlands bosatt person skall kunna ta emot egendom som han förvärvat genom arv, testamente eller bodelning. I båda fallen har erkännane det kommit till uttryck i regeln att tillstånd till utförseln över huvud taget inte behöver sökas i dessa båda situationer. I de berörda båda situationerna har de enskilda intressena sålunda överordnats de allmänna kulturskyddsintressena. Ett mer speciellt fall som lösts på samma sätt är att en enskild person vill främja offentligt bedriven kulturverksamhet utomlands och dessutom avser att återföra föremålet till Sverige. Däremot är den enskildes intresse av att sälja föremål i det land där priset är högst inte lika klart behandlat. I prop. 1984851179 s. 14 anges som ett huvudsyfte med lagstiftningen att motverka en på kommersiella grunder organiserad utförsel av kulturföremål. Detta uttalande skulle kunna uppfattas som att kommersiella skäl inte skulle ha någon betydelse vid tillståndsprövningen. Så får man också uppfatta lagstiftningens huvudsakliga innebörd. Prisfrågan är dock inte helt utan relevans. Det är förutsatt att regeringen skall kunna använda sin dispensbefogenhet enligt 5 kap. 16 § KML i fall där den enskilde är i ekonomiskt trångmål och någon köpare inte finns i landet. Såvitt känt har denna bestämmelse aldrig tillämpats av regeringen. I fråga om överordnade normer för regleringen av allmänna kontra enskilda intressen har man anledning att söka sig till både regeringsformen och till Sveriges mellanfolkliga förpliktelser, särskilt Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna.

Regeringsformen Ett förbud att exportera ett föremål får betraktas som en inskränkning i rådigheten till föremålet. Genom 1994 års ändring av 2 kap. 18 § regeringsformen infördes en grundlagsskyddad ersättningsrätt för den som i vissa situationer utsätts för rådighetsinkränkningar, men skyddet gäller inte lös egendom prop. 199394:117 s. 15, KU 24 s. 29. Att det sålunda inte finns något grundlagsskydd för den enskilde i fråga om restriktioner för utförsel av lös egendom, betyder dock inte att ett exportförbud kan föreskrivas utan att verkningarna för den enskilde beaktas. Det kan med fog hävdas att ett sådant synsätt skulle strida mot svensk konstitutionell praxis. Därtill är Europarådets konvention om mänskliga rättigheter numera direkt tillämplig i Sverige och i

Utförsel av kultwföremâl

konventionens bestämmelser om egendomsskydd görs ingen skillnad på fast och lös egendom.

Europarádskonventionen om de mänskliga rättigheterna

Enligt artikel l i första tilläggsprotokollet till konventionen föreskrivs att varje fysisk och juridisk persons rätt till egendom skall lämnas okränkt. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag eller av folkrättens allmänna grundsatser. En stat har likväl rätt att genomföra sådan lagstiftning staten finner erforderlig som för att reglera nyttjandet av viss egendom i överenstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning skatter och andra pålagor eller av av böter och viten. Hur konventionens egendomsskyddsbestämmelser skall tolkas är fortfarande i mycket en öppen fråga. En grundläggande princip, lagts fast som av Europadomstolen i flera domar är dock att ingrepp i egendomsrätten skall vara motiverade av allmänna intressen och att ingreppet skall resultatet vara av en balanserad avvägning mellan det intresse som skall främjas och den skada ingreppet kan föra med sig. Om den enskilde ges rätt till ersättning for negativa verkningar av ingreppet påverkar det bedömningen av om regleringen är balanserad eller inte. En bedömning enligt Europarådskonventionen kan numera göras såväl vid konventionsorganen i Strasbourg som vid svenska domstolar och myndigheter. Konventionens inverkan torde vara sådan att både avgöranden i särskilda fall och lagregleringen som sådan kan bli föremål för ifrågasättande. Det sagda talar för att regleringen utformas så att de motiv skall vägleda insom tresseavvägningen framträder tydligare än i dag. I och for sig finns det ingen anledning-att tro att ett utförselförbud för vissa värdefulla kultur-föremål skulle stå i konflikt med Europarådskonventionen. Nästan alla länderi och utanför Europa håller sig med sådan ordning för en exportprövning av kulturföremål. Men det finns olika metoder att väga in de enskilda intressena och det kan vara anledning för Sverige att överväga även sådana metoder som vi hittills inte använt.

Situationen i andra medlemsstater

I en situation med ett stort, och i huvudsak okontrollerat varuflödeinom EU är det av intresse att studera frågorna om avvägning allmänna och enskilda av intressen mot bakgrund av hur motsvarande reglering gestaltar sig hos övriga medlemsstater. Den principiella handelsfriheten medför att vamströmmama kommer att riktas till de marknadsplatser där säljarna priserna är tror att högst. Även Romfördraget medger varje medlemsstat om att behålla sina ut-

SOU 1995: 128

förselrestriktioner för kulturföremål så kommer i praktiken medlemsländerna inte att kunna upprätthålla alltför åtskilda system. Ett land som hårt prioriterar sina allmänna kulturskyddsintressen på bekostnad av enskilda ägare riskerar illojalitet mot systemet. Med tanke de i praktiken begränsade kontrollmöjlighetema mellan medlemsstaterna kan en sådan illojalitet vara svår både att upptäcka och att komma till rätta med. Länderna blir därför i någon mån påverkade av övriga medlemsstaters regler och praktiska tillämpning. Moderna västeuropeiska exportordnin gar för kulturföremål kan delas in i fyra huvudgrupper: de med 1 inlösenskyldighet för staten eller annat offentligt organ vid utförselförbud Storbritannien, Danmark, Frankrike, Nederländerna, 2 inlösenrätt för staten vid utförselanmälan och oberoende därav möjlighet att förbjuda utförsel utan ersättning Spanien, Italien, Portugal, 3 avvägningsregler mellan ägar- och kulturskyddsintresse Tyskland, Österrike, Finland samt 4 de som saknar uttryckliga avvägningsregler Norge, Sverivi dock med ett stort tillståndsfritt område. Utanför dessa huvudsystem ge, står t.ex. Grekland med en generell statlig äganderätt till kulturföremål och åtföljande generellt exportförbud. En reglering som bygger att det allmänna inte får vägra utförsel med mindre man erbjuder sig att köpa ut den enskilde borde rimligen kunna göras starkt inriktad på att behålla kulturföremål i landet; den enskilde förutsätts i sådana fall hur helst inte lida någon ekonomisk skada. Hämskon på det som allmänna är väl snarast att det i regel inte går att finansiera inköp av alla de föremål som man skulle vilja behålla i landet, varför reglerna i stället får en begränsad tillämpning. Samma hämsko ligger knappast på stater med en statlig inlösens- eller förköpsrätt; den enskilde har där typiskt sett en svag ställning och får finna sig i antingen utförselförbud utan kompensation eller också att staten väljer att köpa ut honom. l sådana länder blir det givetvis avgörande sak hur lösen-

en

priset sätts, om det fastställs av staten ensidigt, av oberoende experter eller av partssammansatt nämnd eller domstol och om det går att överklaga. en En reglering som däremot saknar kompensationsmöjligheter kan vara mer känslig både för marknadskraftema och för en överprövning enligt Europarådskonventionen. Mest känslig torde den vara om den med stöd av mycket allmänt eller oprecist hållna kriterier lägger ett tolkningsmonopol på det allmännas egna organ. Ett sådant tolkningsmonopol kan modereras till ett tolkningsföreträde är underställt domstolskontroll, så som fallet är t.ex. i som Sverige. Men domstolarna är inte mycket hjälpta om också de bara har svepande kriterier att utgå från. Det är därför av betydelse med tanke på egendomskyddet att ange vilka kriterier som bör anses så viktiga att den enskildes intressen bör få stå tillbaka. Utredningen erinrar om de resonemang som fördes i avsnitt 6.2.2. Reglerna bör således från denna utgångspunkt inte bara definera vilka föremål som omfattas av tillståndsplikt, utan också närmare ange i vilka situationer utförsel bör vägras.

Utförsel av kulturfäremål

Näringsfriheten Ytterligare en konstitutionell fråga att beakta ärden regel näringsfrihet nya om som fördes in som 2 kap. 19 § regeringsformen i samband med att Europarådskonventionen inkorporerades som svensk lag. Enligt den bestämmelnya sen får begränsningar i rätten att driva näring införas endast i syfte att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag. Bestämmelsen står i viss samklang med artikel 36 i Romfördraget till den del artikeln som en förutsättning för utförselrestriktioner anger att restriktionerna inte får utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. Utförselrestriktioner är sålunda försvarbara endast de inte är diskrimiom nerande mot vissa personer eller företag som handlar med varor som också har karaktären av nationella skatter och under förutsättning att restriktionerna inte har en så generell tillämpning att de innebär en genomgående begränsning av handeln med antikviteter. Uttalandet i prop. 198485: 179 s. 14 att huvudsyftet med lagstiftningen var att motverka på kommersiella grunder organien serad utförsel bör därför fortsättningsvis beaktas med befästandet av näringsfriheten i regeringsformen och diskrimineringsförbudet i artikel 36 i minne.

6.3.2 Utredningens slutsatser och förslag

En lösenskyldighet för staten vid avslag på ansökan exporttillstånd om bör inte införas. Nuvarande möjligheter för regeringen att köpa kulturföremål bör kvarstå och alltså kunna utnyttjas även i fall då exporttillstånd vägrats för ett föremål. Likaså bör regeringens möjlighet att även i fall då ett kulturföremål har stor betydelse för det nationella kulturarvet medge utförsel kvarstå. Regeln därom bör utformas så att om tillstånd har vägrats genom lagakraftägande beslut får regeringen, om synnerliga skäl föreligger, medge att ett föremål förs ut ur landet. Den nuvarande tillstånds- och prövningsfriheten i vissa situationer bör omvandlas till en rätt till tillstånd i motsvarande situationer. Sålunda bör tillstånd till utförsel ges om 1 föremålets ägare flyttar från Sverige för att bosätta sig i ett annat land, 2 föremålet genom arv, testamente eller bodelning har förvärvats av en enskild person som är bosatt i ett annat land, 3 föremålet förs ut av en offentlig institution här i landet eller en

institution som får bidrag av stat, kommun eller landstingskommun och

det skall föras tillbaka till Sverige, 4 föremålet förs ut av en enskild person för att användas i samband med offentlig kulturverksamhet och det skall föras tillbaka till Sverige eller 5 föremålet är tillfälligt inlånat från utlandet. Tillstånd bör också få ges om föremålet förvärvas av en

9 15-1352

SOU 1995: 128

institution i utlandet och förvärvet kan antas främja kunskap om svenska kulturföremål.

Lösenskyldighet

Som framgått av resonemanget ovan är en ordning där staten har skyldighet att begäran av ägaren lösa ut denne om tillstånd inte beviljas för export mer neutral i förhållande till överordnade egendomsskyddsregler än den nuvarande ordningen, där ägaren i princip endast om han är i ekonomiskt trångmål har möjlighet att via ett dispensliknande förfarande hos regeringen ändå få utforseltillstånd. Ett alternativ som den nuvarande ordningen medger är att regeringen utnyttjar det särskilda anslaget B 12 för inköp av kulturföremål efter förhandlingar med ägaren. Tankarna om att införa en sådan lösenskyldighet lanserades i 1964 års ut-

redning se avsnitt 3.4.2. Resultatet av denna var dock endast att det särskil-

da inköpsanslaget infördes i statsbudgeten fr.o.m. budgetåret 196566. Förslag om införande av lösenskyldighet har därefter framförts i remissvar från antikhandeln och auktionsbranschen de utredningar som därefter presenterats. Den har aktualiserats också för utredningen vid den utfrågning som utredningen anordnade den 8 december 1994. Utredningen har ovan i sina överväganden om prövningskriterierna angett att förekomsten av motsvarande föremål i allmänt tillgängliga samlingar skall ha viss betydelse. I förlängningen av detta synsätt kan sägas ligga att föremål som inte får föras ut därför att det saknas motsvarande exemplar i samlingarna borde förvärvas till dessa i stället för att vara kvar hos en sannolikt missnöjd ägare haft andra planer for föremålet. Även förvärv i såsom om ett en dan situation ibland varken är lämpligt eller möjligt att genomföra, kan utredningen inte bortse från att det ofta ändå kan finnas goda skäl för att allmänna organ träder in som ägare. Visserligen kan det särskilda inköpsanslaget någon gång utnyttjas i sammanhanget, men det kan också vara naturligt att fundera över vilken betydelse en regel om lösenskyldighet skulle kunna ges. Utredningen har mot bakgrund också av att lösenskyldighet för det all- männa sedan länge praktiseras i Storbritannen och på senare år införts i Danmark och Frankrike övervägt en ordning som skulle innebära att den som inte fått tillstånd till utförsel inom viss tid skulle kunna begära att staten eller någon annan företrädare för bevarandeintressen, t.ex. ett museum, löser in föremålet. Det allmänna skulle därvid ha möjlighet att antingen bifalla denna begäran eller avstå, i det senare fallet med påföljd att utförseln blev tillåten. Utredningen har likväl stannat för att inte föreslå en sådan ordning. I den svenska traditionen för skydd av kulturmiljön ligger att ägare anses skyldiga att åtminstone i någon mån ta ett eget ekonomiskt ansvar i syfte att deras kulturhistoriskt värdefulla egendom skall kunna bevaras. I enlighet härmed har i 258 kulturrninneslagens inledande paragraf skrivits in att ansvaret för den natio-

Utförsel av kulturföremâl

nella angelägenheten att skydda och vårda kulturmiljön skall delas alla. Ett av sådant delat ansvarstagande har stora fördelar. De offentliga organens resurser kan inte räcka till för att säkerställa alla bevarandebehov. Det är oftast också fullt förenligt med ägares långsiktiga ekonomiska intressen bära en att vissa kostnader för egendomens bevarande. Normalt kan man dessutom förutsätta att ägaren är den som har det starkast verkande intresset av en omsorgsfull förvaltning egendomen. Det är därför inte någon självklarhet av att restriktioner för användningen av egendom medför motsättningar mellan det allmänna och ägaren. Givetvis finns det gräns över vilken enskilda en personer inte rimligen kan förväntas uppoffra för tillgodose det egna resurser att allmännas intresse, men denna gräns har hittills inte blivit närmare definierad i fråga om lös egendom. Ett införande lösenskyldighet för egendom av en som inte får föras ut ur landet, skulle kunna tolkas att det allmänna berett som vore att hålla ägare helt skadeslösa i förhållande till förfogandeinslcränkningar rörande deras lösöre, vilket vore ett längre gående åtagande än gäller vid som rådighetsinslcränkningar för mark och byggnader. Svårigheter kan också beräknas uppkomma när det gäller att fastställa lösenpriset. Priserna på konst och antikviteter varierar betydligt och baseras inte på uppskattbara förhållanden som en fast avkastning. Det är inte självklart att det allmänna skall vara skyldigt att betala det högsta pris på som noterats en internationell auktion för ett liknande föremål. Utredningen är sålunda inte beredd att föreslå införande lösenskylav en dighet. i Till utredningens ställningstagande bidrar också att det i avsnitt 6.2.2 presenterade förslaget om en närmare lagregler-ing prövningskriteriema bör av främja ett nyanserat synsätt i urvalet de föremål de starkaste allmänna av som intressena för ett bevarande i landet knyter sig till. Därmed syftar utredningen till att ge tillämpningen riktlinjer bättre än den nuvarande ordningen skall som kunna medge en omsorgsfull vägning de allmänna intressena de av gentemot enskilda i de fall de står mot varandra, utan att vägningen för den skull skall behöva resultera i de enskilda intressena åsätts en vikt i i kronor. Bidragande till utredningens ståndpunkt är vidare att det hittills inte synes ha förekommit några utpräglade konflikter mellan allmänna och enskilda

intressen vid prövningen utförselärenden. Överklagandefrekvensen

av är t.ex. mycket låg och regeringen synes inte vid något tillfälle ha behövt ta ställning till frågan om att bevilja utförseltillstånd på grund sökandens av ekonomiska läge. Utredningen har sålunda funnit den nuvarande tillämpatt ningen i stort sett tycks ha lyckats med uppgiften vägra utförseltillstånd att endast i fall där det funnits acceptabla skäl för att föremålet i fråga bör stanna i landet. Givetvis bör de nuvarande möjligheterna för regeringen köpa in kulturatt föremål kvarstå och alltså kunna utnyttjas även i fall då exporttillstånd vägrats för ett föremål.

SOU 1995: 128

En säkerhetsventil Liksom hittills bör det även i framtiden finnas en möjlighet att ta hänsyn till särskilt starkt markerade ekonomiska intressen på den enskilda sidan. Några praktiska nackdelar med att låta denna prövning ligga kvar hos regeringen kan knappast konstateras, eftersom antalet ärenden sannolikt även i framtiden kommer att försumbart. Regeln om regeringens möjlighet att om synnervara liga skäl föreligger tillstånd bör dock preciseras till att avse situationer då ge utförseltillstånd har vägrats genom lagakraftägande beslut.

De hittills tillståndsfria situationerna Av stor betydelse från enskild synpunkt är den nuvarande ordningen att utförsel får ske utan tillståndsprövning i fall en person i samband med bosättning utomlands vill ta med sig tillståndspliktiga föremål eller någon utomlands bosatt förvärvar sådana föremål genom arv, testamente eller boperson delning. Att tillståndsmyndighetema inte har prövat utförselfrågan i sådana fall betyder den närmare prövningen i stället har skett hos tullen i samband att med utförseln. Denna ordning har inte fungerat helt bra. Det har sålunda förekommit fall där det har uppstått svårigheter att utreda huruvida ett föremål verkligen ärvts den det skall föras ut till. Också utflyttningssituationen av som

kan sådan att en viss utredning behöver ske. Om en sådan utredning

vara skall göras direkt i samband med gränspassagen, kan det medföra en viss tidsutdräkt och därmed måhända stor olägenhet för den som for ut föremålet i fråga, i den mån vederbörande inte genast själv kan prestera tillräcklig utredning. Vid passage av den inre gränsen torde det i dag finnas svårigheter att genomföra den nödvändiga utredningen utan en betydande tidsutdräkt. Den nuvarande ordningen är därför inte genomgående så praktiskt anpassad till de intressen som den syftar till att tillgodose. Till utredningens tveksamhet mot den nuvarande ordningen kommer att det finnas exempel direkt missbruk av utflyttningsundantaget. Utredsynes ningen har erfarit att vissa personer har åberopat detta flera gånger under samma år. De aktuella undantagen från tillståndsplikten har ingen motsvarighet i den ordning gäller för prövning av EG-licenser enligt förordningen. Licens som fordras sålunda oavsett vilken situation som föranleder exporten. Det kan alltså inträffa t.ex. att ekonomiskt värdefull tavla ingår i någons bohag vid en utflyttning till ett tredje land. lett sådant fall fordras alltså för närvarande en för tavlan inte något svenskt utförseltillstånd. Åtminstone i sådana licens men fall skulle det innebära ett obetydligt extra besvär för den enskilde att behöva söka svenskt utforseltillstånd parallellt med EG-licensen.

Utförsel av kulturföremål

Inte heller i andra länders exportordningar torde det förekomma så vittgående undantag från tillståndsprövningen. Tillståndsprövningen enligt varje lands egna regler torde i regel vara samordnad med EG-licensprövnin gen. Utredningen har sammantaget funnit att fördelarna med tillståndspröven ning även i de situationer hittills varit tillståndsfria överväger nackdelarsom na. Utredningen föreslår därför att förekomsten sådana skäl hittills av som föranlett tillståndsfrihet i stället skall medföra att tillstånd väl måste sökas, men skall beviljas, även om kulturföremålet är sådant tillstånd borde att vägras. I konsekvens med det sagda föreslår utredningen att tillståndsprövningen också skall omfatta offentliga institutioners utförsel för tillfälliga ändamål liksom enskilda personers utförsel för offentlig kulturverksamhet och beträffande inlånade föremål. I de båda förstnämnda fallen är det fråga föremål om som skall lämna landet endast under viss begränsad tid..Tillståndsmyndigheten bör få föreskriva inom vilken tid föremålet skall återinfört till Svevara rige.

6.4 Utförselrestriktioner för både svenska och utländska

kulturföremål

6.4.1 Utredningens förslag

Den nuvarande uppdelningen i svenska resp. utländska kulturföremål bör behållas. Dock bör åldersgränsen för utländska kulturföremål ändras, så att sådana föremål som funnits i Sverige i än 100 år mer omfattas.

Som framgått kan man inom EU upprätthålla utförselrestriktioner endast för nationella skatter. I avsnitt 6.1.1 har utredningen också funnit inget att annat kan vara avsett än en mycket flexibel tolkning detta begrepp. Det är av alltså inte så att endast föremål med ett helsvenskt skulle kunna ursprung skyddas. Liksom andra medlemsstater är det Sverige obetaget neka utföratt seltillstånd även för egendom med utländsk proveniens under förutsättning att egendomen kulturellt har fått en sådan anknytning till Sverige att den blivit en nationell skatt för oss i den mening i artikel 36 i Romfördraget. som avses I fråga om export till tredje land utgör artikel 36 ingen begränsning i möjlighetema att tillämpa resuiktioner. Om från det tullexporten gemensamma området sker över en annan gräns än den svenska kan kulturföremål som kommer härifrån enligt EG-förordningen prövas enligt svenska kriterier för vad som är en nationell skatt. Det finns alltså även i sådan situation möjen

SOU 1995: 128

lighet att vägra utförsel för föremål som är utländska kulturföremål enligt vår lagstiftning. I andra länders utförselregler för kulturföremål torde det inte finnas motsvarigheter till vår huvudindelning i svenska resp. utländska kulturföremål. Visserligen påverkas även i andra länder bedömningen av kulturvärdet av sådana faktorer som upphovsmannens nationalitet, hur länge föremålet funnits i det nuvarande uppehållslandet, dess knytning till händelser i landets historia m.m. En uttrycklig kvalifikation av föremålets ursprung i förhållande till det egna landet har dock i regel inte ansetts nödvändig. Utredningen har mot denna bakgrund övervägt att slopa den nuvarande indelningen i svenska resp. utländska kulturföremål för att i stället under resp. föremålskategori kunna vilken slags föremål av skilt ursprung som bör ange omfattas av tillståndsplikt. Emellertid har utredningen funnit det fortsättningsvis fördel att behålla huvudindelningen i svenska resp. utländvara en ska föremål. Att huvudindelningen finns kvar ger nämligen ytterligare utför det nyanserade synsätt föremålens betydelse för det svenska rymme kulturarvet som utredningen vill värna om. En slags presumtion bör enligt utredningen även fortsättningsvis vara att utländska kulturföremål inte har betydelse för det svenska kulturarvet som föremål som är framställda i samma Sverige eller åtminstone av ensvensk. Genom en ytterligare avgränsning med ålders- eller värdegränser kan denna presumtion konkretiseras för olika föremålskategorier. Det avgör ett utländskt kulturföremåls betydelse för det svenska kulsom måhända hela tiden turarvet är i regel hur länge föremålet funnits här i landet, på plats. I den nuvarande lagstiftningen har detta kommit till uttryck samma det sättet att endast sådana utländska föremål som kan antas ha kommit till landet före år 1840 och som har ett värde över 50 000 kr omfattas av tillståndsplikt. Tillståndsmyndigheterna har i sin skrivelse till regeringen i februari 1992 föreslagit att även för utländska kulturföremål skall gälla den rullande 100-årsgräns som är tillämplig för de flesta svenska kulturföremål. Som motiv anförs att med den fasta gränsen successivt allt fler betydelsefulla föremål kommer att falla utanför tillståndsprövningen. Utredningen anser sig utan att för den skull uppge sin grundläggande ståndpunkt att utländska kulturföremål inte generellt har samma betydelse för vårt kulturarv som de genuint svenska kunna ansluta sig till tillståndsmyn- dighetemas framställning såvitt gäller åldersgränsen. Till utredningens ställningstagande bidrar att enligt vad utredningen inhämtat perioden omkring år 1840 tid då en stor mängd högklassig konst och litteratur fördes in till var en landet, varav en del kvarvarande föremål numera får anses ha stor betydelse för kulturarvet, t.ex. därför att de finns kvar i ursprunglig miljö. Det vore därför en fördel att välja ett senare årtal som åldersgräns för utländska kulturföremål. I stället för att välja ett exakt årtal, anser utredningen lämpligt att- så som tillståndsmyndighetema föreslagit- knyta tillståndsplikten till den rul-

Utförsel av kulturföremál

lande 100-årsgräns, redan gäller för huvudparten de svenska kultursom av föremålen.

Föremâlskategoriemas närmare avgränsning, ålders-

och värdegränser

6.5.1 Utredningens slutsatser och förslag

Inom huvudparten av de foremålskategorier återfinns i EG-bilagan som finns föremål som även fortsättningsvis bör omfattas tillståndsplikt av vid utförsel från Sverige. I stället för EG-bilagans ålders- och värdegränser bör dock ålders- och värdegränser anpassade efter svenska behov användas. En viss revision av såväl kategoriformuleringar ålsom ders- och värdegränser bör göras. De speciella föremålskategoriema föreslås omfattas av tillståndsplikt enligt följande: Svenska arkeologiska föremål av trä, ben, keramik eller metall härrör från tiden före år som 1600 och inte ägs av staten eller inte omfattas av hembudsskyldighet enligt 2 kap. 4 § KML, oavsett värde. Utredningen kan inte något se behov för en tillståndsplikt i fråga utländska arkeologiska föremål om eller någon möjlighet att utnyttja undantagsregeln i artikel 2.2 andra stycket i rådsförordningen. Svenska målningar och teckningar m.m. m.m. som är äldre än 100 år och värda än 50 000 kr, svenska mer porträtt som är äldre än 100 år och värda än 20 000 kr mer samt utländska målningar och teckningar är värda än 50 000 m.m. som mer kr. Svensk originalgrafik som är framställd före är 1600, m.m. oavsett värde. Svenska originalskulpturer är äldre än 100 år och m.m. som värda mer än 50 000 kr samt utländska originalskulpturer inom samma värdegräns. Svenska inkunabler skrifter tryckta före år 1501 och

handskrifter m.m. som är framställda före år 1600, värde, visst

oavsett svenskt icke tryckt material som är äldre än 50 år och med värde ett över 2 000 kr samt samlingar inkunabler och icke tryckt material av som är äldre än 50 år med ett värde över 50 000 kr. Svenska böcker som är äldre än 100 år med ett värde över 10 000 kr, utländska böcker inom samma värdegräns samlingar böcker har funnits samt av som här i mer än 100 år och har värde över 50 000 kr. Svenska ett tryckta kartor som är äldre än 100 år och har värde över 10 000 kr och ett utländska tryckta kartor inom värdegräns. Svenska arkiv samma som är äldre än 50 år och har ett värde över 2 000 kr. Svenska transportmedel som är äldre än 100 år och har ett värde över 50 000 kr utländska samt transportmedel inom samma värdegräns. Svenska andra antikviteter av trä, ben, keramik, metall eller textil är framställda före 1600, som är

SOU 1995: 128

oavsett värde, svenska möbler, speglar och skrin som är framställda före år 1860, oavsett värde, svenska dryckeskärl, seldon och textilredskap är av trä och har målad eller skuren dekor, golvur, som väggur och bordsur, signerade fajanser och musikinstrument som är äldre än 100 år, oavsett värde, svenska föremål av keramik, glas, porfyr, guld, silver eller brons med undantag för mynt och medaljer, ljuskronor samt tapeter, vävda eller av läder, som är äldre än 100 år och har ett värde över 50 000 kr, samt utländska möbler, speglar och skrin, golvur, Väggur och bordsur, musikinstrument, föremål av keramik, glas, elfenben, guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer, ljuskronor samt tapeter, vävda eller av läder, med ett värde över 50 00 kr. Svenska samiska kultur-föremål som är äldre än 50 år och har ett värde över 2 000 kr bör omfattas av tillståndsplikt oavsett att de inte inryms helt inom någon EG-kategori.

Utredningen har ovan funnit lagtekniskt lämpligt att inom varje EG-kategori vilka delkategorier som bör vara aktuella för tillståndsplikt ange enligt de svenska reglerna. Här följer genomgång av detaljerna i resp. EGen kategorier och ett ställningstagande till vilka delar som enligt utredningens mening innehåller föremål intresse för det svenska kulturarvet. Dessförav innan vill utredningen dock lägga några allmänna synpunkter på frågorna om ålders- och värdegränser.

Allmänt om åldersgränser Iden gällande lagstiftningen finns för svenska föremål tre åldersgränser: föremål framställda före år 1600 handskrifter, tryckta skrifter, kartor och bilder, än 100 år gamla föremål huvudparten samt mer än 50 gamla fömer remål samiska föremål, arkivalier samt vissa tekniska-vetenskapliga föremål. Utredningen att de nuvarande åldersgränsema för svenska föremål i anser huvudsak bör behållas. I ett avseende finner utredningen dock skäl för omprövning 100-årsgränsen, nämligen i fråga om kategorin möbler, speglar av och skrin. Utredningen återkommer till denna fråga under kategori A 14 nedan. Beträffande utländska föremål har utredningen i avsnitt 6.4.1 föreslagit en anslutning till åldersgräns som for huvudparten svenska föremål. samma

värdegränser Allmänt om De gällande värdegränserna är tre: 50 000 kr svensk bildkonst och nu

264 konsthantverk samt alla utländska föremål, 2 000 kr samma som

m.m.,

Utförsel av kulturföremâl

omfattas av åldergränsen 50 år, se ovan samt 0 kr svenska möbler m.m.,

speciella träföremål, folklig textil, musikinstrument och vapen m.m.. Som mätare av ett kulturhistoriskt värde är naturligtvis de ekonomiska värdegränsema otillfredställande. Enligt utredningens mening bör man så långt möjlig undvika uttrycka värderingen i kronmått. Ändå är det inte att möjligt att vara utan värdegränsema, eftersom tillståndsplikten då skulle bli orimligt omfattande. Det nyanserade synsätt som utredningen vill söka anlägga medför att t.o.m. något fler värdegränser än som används i nuvarande system bör kunna tillämpas framgent. Beträffande värdegränsema uppstår den frågan om nuvarande värdegränser som gällt oförändrade under tio år bör räknas upp med hänsyn till penningvärdets förändring under denna tid. Utredningen har dock inte funnit skäl till en sådan omräkning. Priserna konst och antikviteter under perioden har varit i hög grad fluktuerande. Generellt har de från toppnivåer under slutet av 1980-talet fallit brant för att först på senare år visa en viss uppgående trend. Utredningen anser sig inte ha underlag for en närmare bedömning av var värdegränsema lämpligen bör liggai förhållande till resp. föremålskategorier och anser inte att nuvarande gränser kan betecknas som klart olämpliga i något fall.

Arkeologiska föremål Kategori A 1 Inom denna EG-kategori faller arkeologiska föremål som är äldre än 100 år och härrör från utgrävningar och fynd land eller under vatten, arkeosom logiska fyndplatser eller arkeologiska samlingar. Värdegränsen är O kr. Enligt artikel 2.2 andra stycket rådsförordningen får medlemsstaterna avstå från att kräva exportlicens för sådana föremål som härrör från utgrävningar och fynd på land eller vatten eller från arkeologiska samlingar och som är av begränsat arkeologiskt eller vetenskapligt intresse, förutsatt att föremålen i fråga inte kommer direkt från utgrävningar, från fynd eller från arkeologiska platser och förutsatt att deras förekomst marknaden är laglig. Undantaget omfattar alltså inte arkeologiska föremål från samlingar. De flesta medlemsstater har hittills inte tillkännagett någon uppfattning om huruvida de att tillämpa undantagsmöjligheten. Storbritannien har avser emellertid angett vilka slags föremål som vid export därifrån inte kräver licens. Tyskland har gjort gällande att förordningen i enlighet med vad som framgår av dess tyska version inte bara innebär en möjlighet till undantag, utan är en direkt föreskrift om att sådana föremål skall vara undantagna. EG-kategorin har ingen direkt motsvarighet i de svenska reglerna: inga arkeologiska föremål utpekas som sådana i 5 kap. KML och tanken på ett exportförbud för fornsaker övergavs inför arbetet på 1985 års lag, så som framgår av avsnitt 3.4.3.

SOU 1995: 128

Däremot finns det inom övriga svenska föremålskategorier sådana som väl kan omfatta föremål med arkeologisk proveniens. Här finns skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen som är mer än 100 år gamla, oavsett värde, eller, om de är utländska, har kommit till landet före 1840 och är värda mer än 50 000 kr, samt svenska föremål av keramik, glas, porfyr, guld, silver och brons med undantag för mynt och medaljer, som är mer än 100 år gamla och värda mer än 50 000 kr, och dessutom utländska föremål av keramik, glas, elfenben, guld, silver och brons med undantag för mynt och medaljer, i den mån de kommit till landet före 1840 och värda mer än 50 000 kr. Att föra in den nu gjorda uppräkningen av föremålsgrupper skulle som kunna ha arkeologiskt ursprung oförändrad under EG-kategorin arkeologiska föremål skulle innebära en komplicerad och svårförståelig reglering. Dessutom är föremålsgrupperna inte utvalda på grund av deras betydelse från arkeologisk synpunkt. För att bedöma och avgränsa en svensk tillståndsplikt inom kategorin arkeologiska föremål bör man i stället söka sig en uppfattning om vilka arkeologiska föremål som rättsligt och faktiskt kan vara aktuella för en utförselkontroll. I 2 kap. KML finns regler om fomfynd som innebär att alla ägarlösa arkeologiska föremål som påträffas i eller vid en fast fornlämning och har samband med denna tillfaller staten. För sådana föremål vore det enligt utredningens uppfattning meningslöst att införa tillståndsplikt vid utförsel.

Ägarlösa arkeologiska föremål påträffas under andra omständigheter

som och kan antas vara mer än 100 år gamla tillfaller upphittaren. Denne är dock skyldig att hembjuda föremålen till inlösen av staten, om föremålen består helt eller delvis av guld, silver, koppar, brons eller legerin med koppar, annan g eller om föremålen är två eller fler som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans. Sådana föremål kan alltså vara legalt privatägda av två skäl; antingen har de inte omfattats av den statliga inlösenrätten eller också har staten avböjt inlösen. Inlösenrätten har tidigare varit begränsad till i princip föremål av guld, silver och koppar. Det kan alltså finnas arkeologiska föremål av andra material,

som om det påträffats i dag skulle ha varit möjligt att lösa in, men som ändå

kan innehas legalt därför att ingen inlösenrätt fanns till det aktuella föremålet vid den tid då det påträffades. Inlösenrätten torde inte preskriberas. Föremål påträffats för lång tid som

sedan, men av någon anledning inte tidigare har hembjudits, kan alltså fortfa-

rande förvärvas av staten. Utredningen anser inte motiverat att det föreskrivs någon tillståndsplikt vid utförsel för sådana föremål. Detta gäller även den vetenskapligt mycket intressanta kategorin mynt, men mynt och medaljer är också generellt undantagna från svensk tillståndsplikt vid utförsel. Kvar står alltså arkeologiska föremål som är eller kan komma i privat ägo genom att de inte har varit eller är hembudspliktiga. Sådana kan förekomma t.ex. i form av stenyxor, keramik, bämstens-, brons- och glassmycken och

Utförsel av kulturföremål

benredskap. Föremål av jäm torde finnas, fastän sällsynt förekommande. Föremålens värde för den arkeologiska forskningen är inte genomgående högt, men tillräckligt för att det bör vara möjligt att i individuella fall vägra utförsel. Utredningen finner alltså motiverat att föreslå en svensk tillståndsplikt för sådana arkeologiska föremål som inte enligt reglerna i 2 kap. 4 § KML omfattas av hembudsskyldighet. Kännetecknande för arkeologiska föremål är att de påträffats under jord eller på annan normalt inte tillgänglig plats. En tillståndsplikt som grundas enbart på de omständigheter under vilka ett föremål en gång har påträffats är dock svårhanterlig. I EG-kategorin har uppställts den åldersgränsen att föremålen skall var mer än 100 år gamla. För svenskt vidkommande finner utredningen det vara mer ändamålsenligt att sätta åldersgränsen till år 1600. Förutom de nyss nämnda mer typiskt arkeologiska föremålen som stenyxor finns det fortfarande antal föremål enkel brukskaraktär, tillm.m., ett stort av verkade i trä, ben, keramik eller -i undantagsfall -järn, som först på senare tid blivit uppmärksammade för sina höga ålder: medeltid eller 1500-tal. Iden mån sådana föremål har arkeologisk proveniens och inte av andra skäl omfattas av hembudsplikt, finns det enligt uredningens mening anledning att införa tillståndsplikt för dem under kategori A Nyare föremål med arkeologiskt ursprung torde dock förekomma endast i undantagsfall. En värdegräns bör inte ställas upp för arkeologiska föremål. Genom att enstaka arkeologiska föremål med angivna begränsningar nu omfattas av tillståndsplikt blir det givetvis också möjligt att tillståndspröva arkeologiska samlingar i den mån sådana skulle vara aktuella för utförsel. Utredningen kan inte se något behov för en tillståndsplikt i fråga om utländska arkeologiska föremål. I fråga om möjligheten enligt artikel 2.2 andra stycket i rådsförordningen att undanta från licensplikt föremål av begränsat arkeologiskt eller vetenskapligt intresse, finner utredningen att det skulle vara svån att ange mer precisa kriterier för den intressebedömning som fordras enligt artikeln. Utredningen avstår från att lägga fram förslag om ett sådant svenskt undantag.

Delar av söndertagna minnesmärken Kategori A 2 Kategorin omfattar föremål som utgör integrerad del söndertagna

en av

konstnärliga, historiska eller religiösa minnesmärken som är äldre än 100 år, oavsett värde. Denna kategori har i dag ingen svensk motsvarighet. Tillståndsplikten enligt 1927 års kungörelse omfattade föremål skulle ha fallit inom denna som kategori, som byggnader, byggnadsdelar och fast inredning. Att tillståndsplikten avskaffades i och med 1985 års lagstiftning berodde bl.a. på införandet av en byggnadsminneslagstiftning som ansetts göra det överflödigt att expongranska detta slags föremål. 267

SOU 1995: 128

Utredningen ser inte anledning till annan bedömning i dag. Inga föremål ur denna kategori bör alltså tas upp som tillståndspliktiga enligt svensk lag. Det kan dock påpekas att lösbrutna föremål som härrör från äldre byggnader,

däribland kyrkor, kan omfattas tillståndsplikt under någon kategori,

av annan t.ex. kategori 14, andra antikviteter som är mer än 100 år gamla.

Målningar m.m. Kategori A 3

Kategorin omfattar målningar som utförs helt för hand, vilket underlag och i vilket material som helst, och som är äldre än 50 år och inte tillhör upphovsmannen. Värdegränsen är 1 282 000 kr. Inom EG-kategorin faller enligt nuvarande regler i KML svenska målningar är äldre än 100 år samt utländska målningar som kommit till Svesom rige före 1840. Att den svenska värdegränsen ligger vid 50 O0 kr för både svenska och utländska målningar, medför dock att få svenska målningar i praktiken faller under prövningsplikten för EG-licens. Bland de målningar som ofta ligger ovanför värdegränsen finns t.ex. verk av Anders Zorn, Carl Larsson, Bruno Liljefors och August Strindberg, dvs. verk som genomgående förknippas med det svenska kulturarvet. Dessa verk omfattas dock inte av tillståndsplikt i den mån de är yngre än 100 år. Emellertid torde konst från denna epok vara väl företrädd på museerna i landet, varför det enligt utredningens mening inte finns skäl att införa en SO-årsgräns för svenska målningar. Beträffande en delkategori målningar bör en ny värdegräns sättas, nämligen svenska porträtt dvs. porträtt som är eller kan antas vara framställda i Sverige eller i ett annat land av en svensk, däremot inte därutöver alla porträtt svenska personer. Sådana porträtt har ofta ett mycket stort kulturhistoriskt värde, trots att de inte säljs för höga summor. Utredningen bedömer att värdegränsen bör sättas till 20 0O kr. Utredningen anser i övrigt inte att den hittillsvarande svenska avgränsningen av tillståndsplikten bör undergå någon annan ändring än att utländska målningar bör få en ny åldersgräns.

Teckningar m.m. Kategori A 4

Denna EG-kategori omfattar mosaiker, som inte tillhör kategorierna A 1-2, och teckningar som utförts helt för hand vilket underlag och i vilket material som helst, och som är äldre än 50 år och inte tillhör upphovsmannen. EG-värdegränsen är 128 00 kr. I EG:s rådgivande kommitté för kulturegendom har diskuterats huruvida akvareller, gouacher och pasteller skall hänföras till denna kategori eller kategori A målningar m.m. Vissa medlemsstater, som Storbritannien och

Uzförsel av kulturföremâl

Tyskland, har meddelat att enligt deras tolkning är akvareller m.m. att anse som målningar med värdegränsen 1 282 000 kr, medan andra som Frankrike och Italien behandlar akvareller som teckningar. Sverige har anslutit sig till den senare positionen. Någon enighet om tolkningen har inte kunnat nås. Frågan kommer sannolikt inte att kunna lösas förrän vid den kommande revisionen av EG-reglema år 1996. För svenskt vidkommande är enligt utredningens mening inom denna kategori mosaiker inte aktuella för tillståndsprövning. Beträffande teckningar bör nuvarande ålders- och värdegränser fortsätta att gälla, med undantag för en justering för svenska porträtt som följer av det resonemang som redovisades under kategori A 3 och den tidigare nämnda justeringen för utländska teckningar.

Originalgrafik m.m. Kategori A 5 Härunder faller originalgrafik, grafiska blad, silkscreentryck och litografier med deras resp. matriser och originalaffischer, som är äldre än 50 år och inte tillhör upphovsmannen. Värdegränsen är enligt EG-bilagan 128 000 kr. Den motsvarande svenska tillståndsplikten är formellt sett avgränsad till bilder framställda före år 1600 och oavsett värde. Med bilder torde i detta sammanhang avses stick och andra grafiska blad som förekommer för sig och alltså inte ingår i tryckta eller andra skrifter. Silkscreentryck, litografier och affischer är moderna uttrycksformer som hittills inte berörts av svensk tillståndsplikt. Utredningen finner inte anledning till annan förändring av de svenska reglerna än att plåtar och andra matriser till ifrågavarande bilder fortsättningsvis bör ingå i det tillståndspliktiga området samt att åldersgränsen för

utländska föremål bör justeras enligt tidigare resonemang.

Originalskulpturer m.m. Kategori A 6 Inom EG-kategorin ryms originalskulpturer eller originalstatyer och kopior, framställda enligt samma process som originalet och som inte tillhör kategori A 1 samt som är äldre än 50 år och inte tillhör upphovsmannen. Värdegräns 427 000 kr. Motsvarande tillståndsplikt enligt nuvarande svenska regler gäller för svenska skulpturer däri inräknas statyer som är äldre än 100 år och utländska skulpturer som kan antas ha kommit till landet före 1840. I båda fallen är värdegränsen enligt KML 50 000 kr. Någon annan förändring fordras enligt utredningens mening inte för den svenska tillståndspliktens vidkommande än att även kopior bör ingå enligt

SOU 1995: 128

EG:s bestämning och att åldersgränsen för utländska statyer bör justeras enligt tidigare resonemang.

Fotografier m.m. Kategori A 7

EG-kategoiin upptar fotografier, film och negativ av dessa, som är äldre än 50 år och inte tillhör upphovsmannen. Värdegräns 128 00 kr. Föremål ur denna kategori har inte hittills omfattats den svenska tillav ståndspiiktert och utredningen föreslår ingen förändring.

Inkunabler och manuskript m.m. Kategori A 8

Kategorin upptar inkunabler och manuskript, inkl. kartor och partitur, enstaka eller i samlingar, om föremålen är äldre än 50 år och inte tillhör upphovsmannen. Värdegräns 0 kr. Inkunabler, dvs. skrifter som tryckts före år 1501, ingår i den gällande svenska tillståndsplikten för trycka skrifter framställda före år 1600, oavsett värde. Inom EG-kategorin faller också svenska handskrifter på pergament eller papper framställda före år 1600 och oavsett värde. Hit får också räknas svenska icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och räkenskaper samt handritade kartor och ritningar, som är äldre än 50 år och som har ett värde över 2 000 kr. Föremål av det senare slaget kan också hänföras till kategori A 11, arkiv m.m. Utredningen finner att den svenska tillståndsplikten kan fortsätta att gälla som tidigare, dock med den justeringen att även samlingar av individuella föremål inom kategorin bör omfattas, varvid värdegränsen bör sättas till 50 000 kr.

Böcker Kategori A 9

EG-kategorin avser böcker som är äldre än 100 år, enstaka eller i samlingar, värda mer än 427 000 kr. Den svenska tillståndsplikten avser tryckta skrifter framställda före år 1600, oavsett värde. Bestämningen tryckta skrifter torde vara något vidare än vad som i allmänhet avses med böcker. I fråga om föremål av den ålder de svenska reglerna avser uppstår i praktiken knappast någon skillnad. I bibliotekssammanhang avses med böcker normalt en bibliografisk enhet. Med denna definition fångas in t.ex. även volymmässigt mindre exemplar tryckta skrifter av som broschyrer och pamfletter. Bestämningen böcker har dessutom den fördelen att därmed fästs uppmärksamheten på den ifrågavarande skriftens utforrn- 270 ning, t.ex. dess inbindning, tryckkvalitet eller andra konsthantverksmässiga

Uçförsel av kulturföremål

egenskaper som i hög grad kan konstituera ett kulturhistoriskt värde. Utredningen föreslår därför att även den svenska tillståndsplikten knyts till begreppet böcker. Tillståndsmyndighetema föreslog år 1992 att tillståndsplikten borde vidgas till att omfatta även utländska tryckta skrifter som funnits i landet i mer än 100 år och som har ett värde över 10 000 kr. Att den svenska tillståndsplikten tidigare inte avsett yngre tryckta skrifter än dem som framställts före år 1600 beror på att sådana skrifter i huvudsak redan funnits i huvudbiblioteken. Det är dock inte alltid så att en viss skrifts kulturhistoriska värde återfinns främst i det exemplar som finns i ett offentligt bibliotek. Exemplaren kan variera åtskilligt i utfonnning. Med tanke på de konsthantverksmässiga kvaliteter som utredningen finner anledning att fästa ökad uppmärksamhet vid, bör inte också böcker skulle övervägas om yngre fordra tillståndsprövning. Därmed skulle man också kunna fånga in en annan egenskap, som visserligen inte tillfördes böckerna när de trycktes, men som kan vara av stort intresse för den svenska kulturhistorien, nämligen marginalanteckningar, exlibris och liknande vittnesbörd om en boks proveniens. Sådana vittnesbörd kan givetvis finnas i svenska såväl som utländska böcker. Utredningen föreslår därför att svenska böcker som är äldre än 100 år samt utländska böcker som funnits i landet i mer än 100 år skall omfattas av tillståndsplikt, under förutsättning att värdet överstiger 10 000 kr. Det kan noteras att svenska böcker som framställts före år 1600 och hittills varit tillståndspliktiga oavsett värde, med utredningens förslag delvis ovan nämligen till den del den utgörs av inkunabler hänförs till kategori A där föremålen i fråga förblir tillståndspliktiga oavsett värde. Det finns därmed inte tillräckliga skäl att bibehålla en särskild kategori för de äldsta böckerna. EG-kategorien avser även boksamlingar. Utredningen finner det väl vara motiverat att också den svenska tillståndsplikten knyts till samlingar av böcker. En samling i sin helhet kan vara en värdefull del av kulturarvet, eftersom den kan säga mycket både om samlaren som person och om den tid han levde I en samling finns normalt både svenska och utländska böcker. Det skulle bli komplicerat att bedöma huruvida de ingående böckerna var och en för sig uppfyller både ålders- och värdegränser för svenska resp. utländska böcker och ur kulturhistorisk synvinkel skulle en sådan bedömning också bli mindre relevant. Det avgörande kriteriet för en samling bör i stället vara hur länge den funnits som en enhet häri landet. Utredningen förslår sålunda tillståndsplikt även för boksamlingar som funnits häri landet i mer än 100 år. - Värdegränsen for boksamlingar bör enligt utredningens mening sättas till 50 000 kr.

SOU 1995: 128

Tryckta kartor Kategori A 10

Kategorin omfattar tryckta kartor som är äldre än 200 år. Värdegräns 128 000 kr. Den svenska tillståndsplikten avser tryckta kartor framställda före år 1600, oavsett värde icke tryckta kartor behandlades under kategori A 8 och kan också omfattas av kategori A 11. Med tanke på det resonemang som fördes nyss i fråga om böcker finner utredningen den svenska tillståndsplikten är för begränsad. Även att yngre tryckta kartor kan t.ex. grund av sin konstnärliga kvalitet vara av stor betydelse för det svenska kulturarvet. Det gäller såväl svenska kartor som är äldre än 100 år och utländska kartor som funnits här mer än 100 år. I båda fallen bör värdegränsen sättas till 10 00 kr. Utredningen finner att den hittillsvarande åldersgränsen knuten till år 1600 kan undvaras, eftersom tryckta kartor som är framställda före detta årtal och som är betydelsefulla för det svenska kulturarvet rimligen har ett värde över 10 000 kr. EG-kategorin innehåller ingen licensplikt för samlingar kartor. Även av om en sådan väl någon gång skulle kunna te sig motiverad, vill utredningen inte föreslå någon sådan isolerad svensk tillståndsplikt. I praktiken torde

samlingar av kartor ofta ingå i mer allmänna boksamlingar och den till-

ståndsplikt som föreslås för boksamlingar ter sig som tillräcklig.

Arkiv Kategori A 11 EG-kategorin omfattar arkiv och däri ingående delar, som är äldre än 50 år, och av vilket slag och vilket underlag som helst. Värdegräns O kr. Motsvarande svenska tillståndsplikt omfattar samma slags föremål som behandlats ovan under kategori A inkunabler m.m., med undantag just för inkunabler. Från strikt formell synpunkt vore det överflödigt att föreskriva tillståndsplikt ytterligare en gång under kategori A 11. Med tanke att arkivhandlingar är en speciell grupp föremål skulle det dock te sig besynnerligt om inga föremål skulle omfattas av svensk tillståndsplikt under denna kategori. Av närmast pedagogiska skäl föreslår utredningen därför att motsvarande tillståndsplikt tas upp också under kategori A 11. Liksom hittills bör åldersgränsen vara 50 år och värdegränsen 2 000 kr. Eftersom EG-kategorin gäller föremål oavsett värde, är den denna punkt mer omfattande än den svenska motsvarande tillståndsplikten.

Samlingar Kategori A 12

EG-kategorin omfattar a samlingar och föremål från zoologiska, botaniska,

272 mineralogiska eller anatomiska samlingar samt b samlingar av historiskt,

Utförsel av kulturföremål

paleontologiskt, etnografiskt eller numismatiskt intresse. Värdegräns 427 000 kr. Ingen motsvarande svensk tillståndsplikt har föreskrivits. Såvitt utredningen känner till har det inte heller framförts behov av att den svenska utförselkontrollen för kulturföremål skulle utvidgas till samlingar av här aktuella slag. Utredningen avstår från att lägga fram förslag om utvidgad tillståndsplikt, varför kategorin inte är aktuell för svenskt vidkommande.

Transportmedel Kategori A 13 Kategorin innehåller transportmedel som är äldre än 75 år och har ett värde över 427 000 kr. Någon motsvarande svensk tillståndsplikt finns inte. Däremot har det i skilda sammanhang och bl.a. i tillståndsmyndigheternas framställning om ändring reglerna år 1992 föreslagits att fordon som är avsedda att dras av av häst och som är äldre än 100 år, skulle föras in under tillståndsplikt. Såvitt utredningen kunnat utröna säljs numera det äldre vagnbeståndet ut i ganska omfattning. Äldre tiders fordon är karaktäristiska för både stor svenskt stadsliv och landsbygd och det bör finnas garantier för att åtminstone de mest efterfrågade fordonstypema bevaras i landet. Utredningen finner förslaget om tillståndsplikt välmotiverat och föreslår sålunda en motsvarande svensk tillståndsplikt. Till den bör knytas den för svenska föremål gängse åldersgränsen 100 år, medan en värdegräns om 50 000 kr åtminstone för närvarande bör vara tillräcklig. Med den föreslagna åldersgränsen kommer under viss tid ännu inga bilar eller andra mekaniserade fordon att omfattas av tillståndsplikt. Enligt vad utredningen inhämtat finns det också ett relativt stort antal utländska och andra fordon kvar i landet. Dessa kan vara svåra att skilja vagnar från motsvarande svensktillverkade. Det kan därför vara motiverat att införa tillståndsplikt också för utländska transportmedel som funnits i landet i mer än 100 år och har ett värde över 50 000 kr.

Andra antikviteter Kategori A 14

EG-kategorin omfattar föremål som inte ingår i kategorierna A l-13. Den är uppdelad på två undcrgmpper:

a av föremål mellan 50 och 100 år gamla: leksaker, spel, glasföremål,

guld- och silversmide, möbler, optiska, fotografiska och kinematograñska apparater, musikinstrument, ur, klockor och delar av sådana, träarbeten, keramiska föremål, gobelänger, mattor, tapeter och vapen, samt b övriga föremål över 100 år gamla. Värdegränsen för alla ingående slags föremål är 427 00 kr.

SOU 1995: 128

Den svenska tillståndsplikten är relativt komplicerad att relatera till den här aktuella EG-kategorin. Den svenska tillståndsplikten beträffande mer än 50 år gamla föremål värdegräns 2 000 kr omfattar dels samiska föremål, som i EG-kategorin skulle kunna hänföras till guld- och silversmide, träarbeten, keramiska föremål och vapen, dels svenska tekniska modeller och prototyper samt vetenskapliga instrument, vilka skulle kunna återfinnas inom grupperna optiska, fotografiska och kincmatografiska apparater, musikinstrument, ur, klockor och delar av sådana samt vapen. Den svenska tillståndsplikten beträffande mer än 100 år gamla föremål är väsentligt vidare och behöver inte relateras till särskilda motsvarande gamla undergrupper enligt EG-bilagan. Här återfinns dels följande svenska föremålsgrupper: dryckeskärl, seldon och textilredskap, om de är av trä och har målad eller skuren dekor, folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil, bonadsmåleri, möbler, speglar och ski-in, golvur, väggur och bordsur, signerade fajanser, musikinstrument samt skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen. Tillståndsplikten gäller oavsett värde för de uppräknade föremålsslagen. För svenska föremål värda mer än 50 000 kr och mer än 100 år gamla gäller tillståndsplikt enligt följande: föremål av keramik, glas och porfyr eller av guld, silver och brons med undantag för mynt och medaljer, ljuskronor samt vävda tapeter. Slutligen omfattas, med en värdegräns av 50 000 kr och under förutsättning att föremålen kommit till Sverige före 1840, följande utländska föremålsgrupper: möbler, speglar och slcrin, golvur, väggur och bordsur, musikinstrument, skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen, föremål av keramik, glas och elfenben, eller av guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer, ljuskronor och vävda tapeter. Utredningen vill föreslå några förändringar i fråga om tillståndspliktens omfattning för svenska föremål. Enligt vad utredningen erfarit har tekniska modeller, prototyper och vetenskapliga instrument ytterst sällan varit föremål för utförselprövning. Utredningen finner att dessa föremål bör kunna avföras från tillståndsplikt inom åldersgränsen 50 år. Kvar under åldersgränsen 50 år skulle i sådana fall vara angivna samiska föremål, med en värdegräns om 2 000 kr. Emellertid måste här beaktas att EG-kategorin inte rymmer vissa samiska föremål som omfattas av den nuvarande svenska tillståndsplikten. Det gäller t.ex. föremål av sten, ben och horn samt tennsmide, vilka ofta särskilt associeras med eller skall påminna om äldre tiders samisk kult. Utredningen finner att detta slags föremål generellt har ett så högt värde för den samiska kulturen att det är motiverat att bryta ut kategorin samiska kulturföremål ur den huvudsystematik som präglat utredningens förslag, nämligen att söka inordna de svenska föremålskategoriema

Uçförsel av kulturföremâl

under EG:s. De samiska kulturföremålen bör därför regleras i en särskild paragraf. Beträffande svenska föremål som är äldre än 100 år bör tillståndsplikt fortfarande gälla oavsett värde för de flesta av de föremålsslag som nyss räknades upp. En justering bör göras för kategorin skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen och kategorin folkdräkter och broderad eller mönstervävd textil. Till denna justering återkommer utredningen i det följande när en ny åldersgräns för vissa föremål diskuteras. Som framgått av avsnitt 6.2.1 är kategorin möbler, speglar och skrin som är mer än 100 år gamla och inte har någon värdegräns den helt dominerande i antalet ansökningar om utförseltillstånd. Dessutom avslås dessa ansökningar endast i 3-4 % av fallen. Utredningen finner därför angeläget att begränsa tillståndspliktens omfattning så att den träffar betydligt färre föremål men säkrare når dem vars betydelse för det svenska kulturarvet kan bedömas vara högst. Utredningen har därvid erfarit att införande av en värdegräns skulle vara olämpligt. Föremål som har stor betydelse från kulturhistorisk synpunkt omsätts ofta t.o.m under 2 000 kr. Det alternativ som utredningen funnit lämpligast är en återgång till den åldersgräns som gällde enligt 1927 års kungörelse, nämligen årtalet 1860. Med en begränsning- av tillståndsplikten för möbler, speglar och skrin till föremål som är framställda före 1860 skulle en stor mängd fabrikstillverkade möbler från slutet av förra seklet, som tillstånd i dag regelmässigt beviljas för, kunna befrias från prövning. Utredningen finner de nuvarande reglerna otillfredställande i ytterligare ett avseende. I samband med att de arkeologiska föremålen diskuterades konstaterade utredningen att det finns en del föremål vars ålder på senare år visats mycket högre än man tidigare trott. En del av dessa föremål har ett vara arkeologiskt ursprung och kan alltså underställas tillståndsplikt i denna egenskap under kategori A Andra sådana föremål har bevarats på annat sätt. Det kan här röra sig om skålar av trä eller keramik, slevar, kåsor, redskap, husgeråd och andra saker som inte kan inordnas under tillståndsplikt som möbler, speglar eller skrin eller i någon annan svensk kategori, t.ex. därför att föremålen är tillverkade av järn. Vissa jämföremål kan dock omfattas, nämligen vapen. För dessa gäller som nämnts en IOO-årsgräns. Med denna gräns omfattas dock en stor mängd serievapen från 1800-talet, som knappast är motiverade för tillståndsplikt. Exportansöknin gar för sådana vapen är dock relativt vanliga, och de bifalls regelmässigt. För vapen torde man alltså kunna överväga en längre tillbaka liggande åldersgräns. Andra mycket gamla föremål som omfattas av endast partiell tillståndsplikt är textilier, som nu skyddas endast i form av folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil. Utredningen erinrar här om tillståndsmyndighetemas förslag år 1992 om att såväl högreståndstextilier som kyrkliga textilier borde omfattas av tillståndsplikt vid utförsel. Emellertid har utredningen inhämtat att föremål som är folkdräkter eller broderad eller

SOU 1995: 128

mönstervävd folklig textil endast mycket sällan förekommer bland exportansökningarna. Detta talar för att också denna kategori inte träffar de föremål som bör anses skyddsvärda. I fråga kyrkliga textilier finns i dag ingen tillståndsplikt vid utförsel. Å om andra sidan skyddas dessa normalt som kyrkliga inventarier enligt 4 kap. KML. Det är endast i det fall ett föremål som upptagits i förteckningen över kulturhistoriskt värdefulla inventarier är privatägt, som detta skydd inte också skulle omfatta en flyttning från den kyrka föremålet hör till. Det finns också vissa inventarier med kyrklig proxreniens som sedan länge inte befinner sig i

någon kyrka, och som kan föras ut utan tillstånd om inte inventarien kan

anses som en möbel eller en skulptur. Det sagda talar enligt utredningens mening för att tillståndsplikten för vapen och textilier bör inriktas på de mycket gamla föremålsslagen. Ett sätt att göra detta är att införa en ny åldersgräns för svenska föremål är som framställda före år 1600 och tillverkade av trä, keramik, metall eller textil. Utredningen föreslår att tillståndsplikt införs för föremål enligt denna bestämning. Därmed skulle också kategorin svenska skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen och kategorin folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil kunna tas bort från de föremål som skyddas med 100årsgränsen. Tillståndsmyndigheterna föreslog år 1992 att svenska kakelugnar skulle ställas under tillståndsplikt vid utförsel. Utredningen avser dock inte att föreslå någon förändring för föremål av keramik, därmed även fortsättningsom vis bör omfattas av tillståndsplikt, om föremålen är värda än 50 000 kr. mer Därmed torde tillståndsmyndighetemas förslag i praktiken tillgodoses, åtminstone beträffande de mer efterfrågade kakelugnama.

6.6 Tillståndsförfarandet

6 6 l Nuvarande ordning . . Det interna svenska förfarandet Iden nuvarande ordningen, detaljer regleras i RAÄ:s föreskrifter KRFS vars 1989: 15, fungerar Riksantikvarieämbetet som den instans dit ansökningarna skall ges in och där en första formell granskning sker, t.ex. av att föreskriven ansökningsblankett använts, att det finns fotografier föremålet lagreglerav na säger att dessa skall vara svartvita, men färgfoton godtas sedan länge samt att ansökningsavgiften, 200 kr, blir betald. Om ansökningsavgiften efter påminnelse inte betalas eller om ansökningen är så ofullständig att den inte kan prövas, avvisas den av Riksantikvarieämbetet. Om ansökningen emellertid är i sin ordning och Riksantikvarieämbetet 276 självt inte är behörigt att pröva tillståndsfrågan, vilket för närvarande endast

Ulförsel av kulturföremål

gäller i de hittills sällsynta fall ett föremål har ett kyrkligt ursprung, överlämämbetet oftast bara någon eller några dagar efter det att ansökningen nar korn denna till den tillståndsmyndighet som är behörig. - Tillståndsmyndighetema skall givetvis pröva om föremålet får föras ut, men kan som en första fråga också ha att bedöma om föremålet är tillståndspliktigt. Det kan t.ex. hända att en sökande misstagit sig i fråga om föremålets ålder och att tillstånd därför inte fordras. Av allmänna förvaltningsrättsliga principer följer att sådana ansökningar skall awisas, dvs. inte prövas i sak, i stället för att beviljas. Enligt nu gällande ordning återbetalas inte ansöknings-

avgiften i sådana fall. Återbetalning har förekommit endast när en tillstånds-

myndighet har lämnat felaktiga besked och därmed föranlett en onödig ansökning. Om ansökningen därefter beviljas återställs ett exemplar av ansökningsblanketten med fotografi och ifylld beslutsmening till sökanden. Detta exemplar skall den som för ut föremålet sedan uppvisa i tullen, där anteckning sker att utförseln har ägt rum. Ett exemplar av blanketten med besluom tet skall återställas till Riksantikvarieämbetet. Denursprungliga tanken bakom denna leveransskyldighet torde ha varit att ämbetet skulle kunna följa tillståndsmyndighetemas praxis och sammanställa denna. Av blankettekniska skäl har detta inte gått att genomföra. För att utvärdera utfallet av tillståndsprövningen sedan 1986 får man därför använda sig av tillståndsmyndigheterarkiv och basera sig på de sammanställningar som kan göras med nas egna ledning av dessa.

Om ansökning avslås följer förvaltningslagen 1986:223. att beslutet

en av skall motiveras och att sökanden skall underrättas. Det har också föreskrivits att Riksantikvarieämbetet skall få en kopia av beslutet.

F érfarandet vid prövning av EG-licensansökningar Prövningen av licensansöknin gar enligt EG-förordningen sker efter liknande mönster. Ansökningama som skall göras den blankett EG-kommissio- nen har fastställt i förordningen EEG nr 75293 skall enligt 23 a § KMF in till Riksantikvarieämbetet och i sak handläggas hos samma tillståndsges myndigheter som prövar utförselansökningar enligt KML. Eftersom EG-kategoriema omfattar andra föremålskategorier än de hittillsvarande svenska har dock den kompletterande bestämmelsen meddelats att Riksantikvarieämbetet skall pröva licensfrågorna för de kategorier för vilka det saknas en tillståndsmyndighet enligt 5 kap. KML. Den av kommissionen fastställda blanketten efterfrågar fler uppgifter än vad den motsvarande hittills använda svenska ansökningsblanketten gör. Bl.a. måste uppgift om adressaten lämnas, vilket inte har fordrats hittills enligt det svenska förfarandet.

SOU 1995: 128

Medlemsstaterna skall själva översätta och utforma de resp. blanketter som de använder vid den nationella licensprövningen i enlighet med närmare tekniska specifikationer i förordningen och så att de överenstämmer med den förlaga som visas i bilagan till förordningen artikel 1.1 första stycket. Förordningen reglerar inte frågor om avgiftsuttag för licensförfarandet på annat sätt än att kostnaderna för dokumentation och fotografier svartvita såväl som färgfoton godtas samt för uppvisande av föremål i den mån det krävs av myndigheterna skall bäras av den som ansöker om licens artikel 6.4.

6.6.2 Utredningens slutsatser och förslag

Prövningen av ansökningar enligt de interna svenska reglerna bör så långt möjligt samordnas med prövningen av ansökningar EG-licens om för export av kulturföremål. Något fler uppgifter än enligt dagens förfaranderegler kan därmed behöva lämnas av sökanden. Kravet på att fotografier skall vara svartvita bör tas bort. Ingen avgift bör fortsättningsvis tas utför prövningen. Den ökade kostnaden på tillståndsmyndighetema bör ses som en kostnad för EU-medlemsskapet och tas över statsbudgeten. De flesta av reglerna rörande ansökningsförfarandet kan meddelas av regeringen i förordningsform eller i fbreskriftsfotm av den myndighet Riksantikvarieämbetet som regeringen förordnar. Förslag till lag- och förordningstext har upprättats.

En given utgångspunkt for regleringen av tillståndsförfarandet är att detta bör medge en för sökanden så enkel och snabb handläggning möjligt. som Licensprövningssystemet kan inte ensidigt påverkas svenska regler. genom Det svenska tillståndsförfarandet borde därför utformas i så nära anslutning till licensprövningssystemet att förfarandena i de fall där det blir aktuellt att söka både formerna av tillstånd, dvs. vid export över den yttre gränsen kan parallellt. I avsnitt 6.2.2 har utredningen förordat att de föremålskategorier fortsom sättningsvis bör anges som tillståndspliktiga enligt KML bör anges under den motsvarande EG-kategorien, vilken alltså framstår som ett slags huvudrubrik. Att tillståndsplikten lagtekniskt utformas på detta sätt gör att det bör bli lättare för allmänheten att få en Överblick över i vilka fall tillstånd resp. licens bör sökas. Även på andra sätt har utredningen sökt anpassa det svenska systemet så att detta bättre överensstämmer med EG:s, bl.a. på det sättet att tillståndsfriheten i vissa utförselsituationer ersätts med sakprövning en ledande till att

Uzförsel av kulturföremål

tillstånd skall beviljas. I ett kommande avsnitt föreslår utredningen också samma tidsgräns för tillståndens giltighet som EG-licenserna redan har. Denna samordning bör kunna medföra att tillstånd enligt KML kan sökas på samma typ av blankett som skall användas för EG-licensförfarandet. Utredningen utgår från att det skall vara möjligt att anpassa blankettens svenska version så att den inte awiker från vad kommissionsförordningen föreskriver och samtidigt medger att de uppgifter krävs från svensk sida framgår. som Det bör dock ankomma regeringen eller RAÃ i samråd med övriga tillståndsmyndigheter att närmare detaljutforma blanketten. En förutsättning för att ett i stort sett gemensamt blankettsystem skall kunna användas är att det klan framgår i vilka fall ansökningen föranlett licens, ett rent svenskt tillen stånd eller bådadera. Med tanke på att det inför förestående revisioner EG:s regelverk för av kulturföremål blir av vikt att det från svensk sida kan redovisas samlade erfarenheter av licens- och tillståndsordningarna med uppgifter både antal föom remål inom resp. kategori och om ålder och värden aktuella föremål, finner utredningen att en samlad administration av de båda ansökningsförfarandena fortfarande bör eftersträvas. Detta är i sig ett ytterligare argument för utredningens nyss redovisade ståndpunkt att ett gemensamt ansökningsblankettsystem bör användas. Den som ansöker om EG-licens är enligt kommissionsförordningen skyldig att lämna uppgift om bestämmelseland och mottagare. Motsvarande uppgifter har hittills inte efterfrågats enligt de svenska reglerna. En fråga som aktualiseras vid ett gemensamt ansökningsförfarande är alltså huruvida sådana uppgifter skall avkrävas sökanden även i fall där det föremål ansökan som gäller endast omfattas av den svenska tillståndsplikten. Utredningen anser att motsvarande uppgifter om bestämmelseland och mottagare kan värde även från svensk synvinkel, särskilt med vara av rent tanke på möjligheten att föra viss statistik. Någon särskild olägenhet för enskilda att lämna uppgifterna också i dessa fall kan utredningen inte finna. Utredningen föreslår alltså att de båda ansökningsförfarandena även i detta hänseende skall vara parallella. Det nuvarande kravet på svartvita fotografier bör ges upp. Avsikten med detta krav torde ha varit att garantera beständi ga fotografier, men utvecklingen har gjort att kravet inte ens ur denna synvinkel framstår berättigat. som I sin skrivelse till regeringen i februari 1992 har tillståndsmyndighetema föreslagit att ansökningsförfarandet skulle förändras så att ansökningarna skulle ges in direkt till den behöriga tillståndsmyndigheten. Mot bakgrund av den nya situationen och vikten av att det finns central instans med sären ett skilt ansvar för att de båda systemen fungerar så snabbt och effektivt som möjligt, föreslår utredningen att Riksantikvarieämbetet behåller sin nuvarande roll.

SOU 1995: 128

Konstitutionellt kräver endast en mindre del av de regler som bör gälla for

ansökningsförfarandet lagform. Det gäller frågor om avgift om en sådan

skall vidhållas och skyldighet att tillhandahålla ett föremål för granskning.

Övriga bestämmelser torde kunna meddelas regeringen eller den myndig-

av het regeringen förordnar som verkställighetsföreskrifter. Det kan dock vara lämpligt att riksdagen anger också vilka myndigheter som är behöriga att pröva ansökningar. Utredningen har upprättat förslag till lag- och förordningstext som avspeglar de här presenterade ståndpunktema. I fråga om fördelningen mellan tillståndsmyndighetema av befogenheter: att pröva ansökningar finner utredningen inte anledning att föreslå några förändringar. Liksom hittills fordras lagstöd för att Stiftelsen Nordiska museet skall få handha förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning 11 kap. 6 § regeringsfonnen. Utredningen har i avsnitt 6.1.4 funnit att en ansökningsavgift som tas ut för tillståndsprövning vid utförsel till ett annat EU-land svårligen låter sig förenas med Romfördraget, medan däremot en motsvarande avgift vid export enligt rent svenska regler till tredje land fortfarande får anses möjlig att ta ut. Frågan återstår därmed om en avgift i sådana fall är lämplig att ta ut. Eftersom uppgift om adressatland hittills inte efterfrågats finns inga uppgifter om hur stor andel av ansökningarna som gällt sådan export. Uppskattningsvis har den hittillsvarande tillståndsprövade exporten huvudsakligen riktats till EU-stater. Med utredningens förslag tillkommer tillståndsplikt i fall av utflyttning och arv m.m. som tillfaller en utomlands bosatt person. Det är givetvis omöjligt att förutsäga hur stor andel av ansökningarna inom ett ändrat system som skulle kunna avse export till tredje land. Man kan dock förutsäga att avgiftsintäkten skulle minska betydligt om avgift endast skulle tas ut vid export enligt rent svenska regler. Prövningen av EG-licenser vid export till tredje land bör även fortsättningsvis vara avgiftsfri. Det skulle onekligen te sig märkligt om svenska staten avkrävde sökandena en avgift i de fall en ansökan bedöms endast enligt de svenska reglerna, medan förfarandet vore avgiftsfritt i fall endast EG-reglema är aktuella. Dessutom uppstår frågan om avgift skall tas ut i fall där föremål omfattas av dubbel tillståndsplikt. Utredningen föreslår därför att bemyndigandet för myndigheterna att ta ut avgifter upphävs. Därigenom orsakas ett inkomstbortfall som beräknat enligt 199394 års antal ansökningar uppgår till totalt ca 300 000 kr. Av denna summa är 75 00 kr RAÄ:s andel för administration och samordning tillståndsförfaav randet, medan ca 210 000 kr belöper sig på Nordiska museet. Utredningen kan inte finna någon annan möjlighet till finansiering av detta intäktsbortfall än anslag över statsbudgeten. Kostnaden får ses som en konsekvens av Sveriges anslutning till unionen.

Utförsel av kulturföremâl

6.7 Förhandsgranskning

Tillståndsmyndighetema bör i lag ges rätt att inför auktioner och andra försäljningar som riktar sig till allmänheten få tillkännage i försäljningslokalema vilka föremål som enligt deras resp. uppfattning inte bör få föras ut ur landet.

Enligt gällande regler kan tillståndsfrågor prövas endast efter ansöknu ning. Det betyder att den som t.ex. vill köpa på auktion egentligen bör söka tillstånd före auktionen, hans bud är beroende av att exporttillstånd ges. om Få, någon, gör detta. Nordiska museet tillämpar en informell ordning om med förhandsbesked exportförbud inför viktigare auktioner. Statens om konstmuseer gör inte på detta sätt. Detta museum menar sig dels sakna resurser, dels att ett sådant förfarande skulle kunna vara prispåverkande. I sin skrivelse till regeringen i februari 1992 föreslog tillståndsmyndighetema att lagligt stöd skulle ges för verksamheten med förhandsgranskning. Tillståndsmyndighetema anförde att förhandsbedömningen var mycket nyttig och ägnad att skapa kunskap om, och respekt för lagen. Ett förhandsbesked borde enligt deras mening inte vara bindande. Den som önskade skulle kunna få det mer noggrant prövat efter en vanlig ansökan, med åtföljande möjlighet att överklaga ett avslagsbeslut. Utredningen ansluter sig till tillståndsmyndighetemas resonemang och föreslår därför ordning där tillståndsmyndighetema ges rätt att inför auktioen och andra försäljningar som riktar sig till allmänheten få tillkännage i förner säljningslokalema vilka föremål som enligt deras resp. uppfattning inte borde få föras ut ur landet.

6.8 Tidsbegränsning av tillstånd

Tillstånd givna med stöd av KML bör liksom EG-licenser tidsbegränsas till ett år. Tillstånd som getts med stöd av äldre bestämmelser bör fortsätta att gälla till ett år efter ikraftträdandet av nya regler.

Tillståndsmyndighetema tog i sin förutnämnda framställning upp frågan tidsbegränsning utförseltillståndens giltighet till två år. En sådan om en av begränsning är inte förenlig med förarbetsuttalandena till den nuvarande lagstiftningen prop. 198485:l79 s. 22.

SOU 1995: 128

Utredningen ansluter sig till tanken på en tidsbegränsning tillståndens av giltighet. En obegränsad giltighet framstår inte något väsentligt intresse som for den som söker om tillstånd; får förutsätta att detta sker i situation man en där utförseln framstår som tidsmässigt aktuell. En nyanserad prövning av frågor om utförsel förutsätter också att tidigare använda kriterier från tid till annan skall kunna tillämpas efter ändrade förutsättningar. Därtill kommer att inte tidsbegränsade tillstånd kan fresta till missbruk på det sättet att ett redan givet tillstånd for ett mindre intressant föremål används for utförsel av ett annat, snarlikt men mycket intressantare föremål. Eftersom EG-licenser gäller endast i ett år bör tidsgräns också samma vara tillämplig för svenska utforseltillstånd. Vid tidigare ändringar i utförsellagstiftningen har giltigheten hos tillstånd som meddelats med stöd av äldre bestämmelser bekräftats i Övergångsbestämmelsema. Utredningen föreslår att man i denna ändringsomgång går ifrån denna ordning. De tillstånd som meddelats med stöd av äldre bestämmelser bör utan nämnvärt för någon enskild kunna förfallna viss men anses

tid efter ikraftträdandet av nya regler. Övergångsbestämmelser bör således

meddelas med innebörd att sådana tillstånd förlorar sin giltighet ett år efter ikraftträdandet.

6.9 Överklagande

Riksantikvarieämbetet bör utan krav prövningstillstånd i Kammar- rätten få överklaga en allmän förvaltningsdomstols beslut till- - att ge stånd till utförsel.

Enligt nuvarande ordning får endast avslagsbeslut överklagas. Det betyder givetvis att tillståndsbesluten inte kan överprövas. Med tanke det knapatt past finns någon part som blir negativt berörd sådana beslut sig detta av ter naturligt. Vad som också torde följa är att när Kammarrätten enligt nuvarande ordning har beviljat tillstånd, så kan detta beslut inte överklagas den tillav ståndsmyndighet bedömning ändrats, vilket däremot inte är lika självvars klart. Från den l april gäller att tillståndsmyndigheternas beslut skall överklagas till Länsrätten i Stockholm och att prövningstillstånd sedan krävs för överklagande till Kammarrätten i Stockholm. Enligt den ordning som KML föreskriver för andra överklagandefall gäller Riksantikvarieämbetet att kan överklaga domstolars och andra myndigheters beslut 1 kap. 2 § KML. Härigenom har ämbetet en möjlighet att få ändring på enligt ämbetets mening

Uçförsel av kulturföremál

alltför generösa dispenser. Genom prövningen av överklaganden främjas också rättsbildningen området. Utredningen anser att det bör finnas en möjlighet till rättsbildande prövning även vad gäller utförsel av kulturföremål i de fall där en tlllståndsmyndighets avslagsbeslut har blivit ändrat av Länsrätten eller Kammarrätten. I konsekvens med vad som gäller i övrigt enligt KML beträffande överklagande bör det vara Riksantikvarieämbetet skall få föra sådan talan. Den som en tillståndsmyndighet som är berörd bör alltså ha att vända sig till ämbetet med sina skäl för en ändring av domstolsbeslutet. För Riksantikvarieämbetet bör inte prövningstillstånd fordras hos Kammarrätten.

6.10 Ansvar

Ansvarsreglerna i varusmugglingslagen och en eventuell lag om olovlig införsel eller utförsel över EU-gräns bör tillämpliga på olovlig utvara försel av kulturföremål. En bestämmelse i 5 § Riksantikvarieämbetets föreskrifter bör inte vidare gälla.

Såväl varusmugglingslagen som den föreslagna lagen olovlig införsel om eller utförsel över EU-gräns bör vara tillämpliga i fråga om överträdelser mot utförselreglema för kulturföremål. . I 5 § Riksantikvarieämbetets föreskrifter finns bestämmelse att uten om förseltillstånd inte får meddelas för ett föremål under den tid som utredning pågår rörande ett straffbart förfarande med föremålet. Syftet med bestämmelsen torde vara att beviljandet av tillstånd under denna tid inte skall påverka den straffrättsliga bedörrmingen. Ett föremål som kan förverkas enligt varusmugglingslagen kan också tas i beslag. Under beslagstiden kan föremålet ändå inte föras ut ur landet. Om ett utförseltillstånd skulle beviljas under denna tid kan det på visst sätt påverka den straffrättsliga bedömningen av förfarandet. Straffvärdet av överträdelsen kan sålunda anses vara lägre om tillstånd ges. Om tillståndet ändå hade fordrats vid utförseltillfället bortfaller dock inte straffbarheten. Bestämmelsen i fråga förutsätter att tillståndsmyndighetema känner till vilka förundersökningar som pågår beträffande föremål som det söks utförseltillstånd för. En sådan kunskap kan dock inte förutsättas och införskaffandet av uppgifter om sådana fall skulle kunna strida mot den sekretess råsom der för uppgifter under förundersökning. Bestämmelsen framstår sålunda som omotiverad. Enligt utredningens mening bör den upphävas.

1 Summary

The Cultural Heritage Enquirys assignment, the implementation of the assignment and some of the assumptions made presented in the folloare wing.

2 Current Legislation

This section describes the applicable provisions which of importance in are the administration and disposition of cultural heritage property and cultural artefacts. The new Trusts Act referred to, for example with regard to how these provisions will apply to trusts which have already been In addiset up. tion, the rules for estate entailment are described, in particular the procedures which are to be employed in the release of estate entailments. An account also provided of the provisions of the Act concerning Ancient Monuments and Finds KML regarding cultural objects, with special emphasis a on export regulations. The EC rules regarding exportation and the return of cultural goods are described in this connection. Finally, there a section on the rules for taxes and grants which be may of particular importance for those who cultural heritage own or manage property and cultural artefacts.

3 Background

This chapter commences with a depiction of the origins of the protection of ancient monuments and the conceptual background, based dawning inon a terest in Roman classical remains, but above all on developments in France and Great Britain. Legal developments in Sweden are described in terms of the highly diverse tendencies which have applied to various types of ancient monuments, prehistoric remains, churches and public buildings, privately-owned buildings for which estate entailment a special in this respect, and case privately-owned personal property. More detail provided as regards estate entailment, both regards the as Release from Estate Entailment Act The Entailment Release Act l963:583, its origins and the manner in which applied, and the effects of such

SOU 1995: 128

winding up or release of estate entailments. The Enquiry has not considered feasible to prepare an independent inventory of property which has been preserved, but a compilation of known information concerning both released and unreleased entailed estates attached to this report in the form of an appendix. A detailed presentation also provided for matters concerning exmore portation, for example regarding the development of the current provisions and the advanced at different times the past for export controls. reasons

4 International Aspects of Cultural Heritage Properties

and Cultural Artefacts

The 1970 UNESCO Convention on the Means of Prohibiting and Preventing the Illicit Import, Export and Transfer of Ownership of Cultural Property, and the 1995 Unidroit Convention on the International Return of Stolen or Illegally Exported Cultural Objects are described. In addition, there also a description of the legislative framework and other prerequisites for the export of cultural heritage properties and for the exportation of cultural artefacts in six countries Denmark, Finland, Norway, France, Netherlands and Great Britain.

5 Considerations and Proposals regarding Cultural

Heritage Property

According to its terms of reference, the Cultural Heritage Enquiry to review the Entailment Release Act regarding estate entailment to ensure that the remaining cultural heritage properties to which the Act applies may be preserved and maintained as cohesive entities. In addition, the Enquiry to study at a more general level the question of whether trusts may be formed, on the one hand, to preserve castle and manor-house environments and their associated collections of artefacts and, on the other hand, to preserve cultural heritage properties of other types. Discussion of the financial basis for the conservation of cultural heritage property not explicitly mentioned in the Enquirys terms of reference. However, consideration of the appropriateness of various forms of administration inevitably involves this aspect. As a result, the Enquiry makes certain proposals for changes in the financial conditions laid down by the govemment.

Summary

5.1 Grounds for Preservation

Cultural heritage property may be described collection of which as a property of cultural-historical value and which consist of personal movable may property, Collections, buildings and land. The characteristic feature be may said to be that the cultural-historical value for the whole greater property than for the total value of its parts separated. In other words, keeping property intact a preservation goal in itself, and essential to find appropriate forms for this. In addition, physical preservation not always enough. Cohesive ownership and administration may be of value themselves. The Enquiry discusses legal forms for preserving property and keeping intact, but the management and financial prerequisites equally important. In the are case of privately-owned property, division of estate represents special an a strain which calls for special consideration.

5.2 Protection for Movable Property which Forms Part of a Cultural Heritage Property

The Enquiry proposes that provisions are incorporated into Chapter 3 of KML which permit the provisions conceming protection in connection with the listing of a historic building to cover movable personal property which significantly contributes to the cultural-historical value of the listed building. Such artefacts are to be noted in the protection order, which also indicamust te where they are to be kept, the manner in which they to maintained and are in what respects they are not to be modified. In accordance with this proposal, the consent of the owner one prerequisite for such protection of movable property. A minor adjustment of the liability rules also proposed.

5.3 Forms of Administration to Promote Cohesive Cultural Heritage Properties

In this section, without making any proposals, the Enquiry discusses various forms of administration to promote long-term preservation. The requirements under the new legislation concerning trusts and the in which these manner requirements can be met are analysed. Holding together be achieproperty may ved in several ways. Where responsibility with private obrests a owner, viously the owner decides the form of administration employed, but such solutions may need to be supplemented by historic building listing local a or a authority preservation order. Special bodies for preservation initiatives are discussed in this section, and some examples given. are

SOU 1995: 128

5.4 Government Support This section discusses the tax situation for the preservation of cultural heritaproperty intact, and the forms of support which might be developed in this ge connection. The Enquiry has adopted a very conservative approach in this in the light of the economic situation than due to any belief that context - more linked to the tax system might not be appropriate. imsupport measures portant that the governments system of signals to citizens does not contain contradictions and that the tax rules do not involve features which might be regarded conflicting with other government aims. As a result, a proposal as which makes possible to pay inheritance and gift tax by means of maintecontributions for property which of cultural-historical value prenance sented. In addition, proposed that should be possible to make contributions in accordance with the Ordinance for Grants for the Preservation of the Cultural Environment 1993:379 for the of movable property covered care by a historic buildings listing.

Inheritance and Gift Taxes

proposed that a respite may be granted for a period of not more than ten from assessment of taxation with regard to the inheritance or gift tax years which applies to real property listed historic building in accordance with as a Chapter 3 of KML or which, in accordance with a certificate issued by the administrative board in the county where such real property sicounty tuated, of such nature that could be listed as a historic building under a KML. In the period of respite, the person liable for tax to be entitled to deduct the documented cost of repairs and maintenance of the real property from payment of tax and interest, providing that the county administrative board certifies that such costs have been additional costs justified from a culturalhistorical perspective. When the period of respite expires, the remaining tax and interest become due for payment. the real property has previously been passed to other than the person liable for taxation, the tax sum and an owner the outstanding interest at the date of the handing over, or the date on which a binding agreement transfer reached, will be due for payment not later on was than six weeks after the handing over or transfer.

Grants for Protection the Cultural Environment The Ordinance concerning Government Grants for Protection of the Cultural Environment should be changed to permit the explicit granting of funds for the care of movable property which subject to protection.

Summary

5 5 Estate Entailment .

The 78 entailments of estate which remain force involve real 35 property cases and purely movable property in 21 cases. Many of these entailments are of considerable cultural-historical value. In about ten the estate involcases, ved of such a high value that the Enquiry considers that form of some public sector contribution would be inevitable there risk that the was a entailed estate in question might be dispersed. proposed that the Entailment Release Act should be amended to facilitate such solution. a So far, application of the Entailment Release Act has dispersal of meant a cultural values. The Act should provide to prevent winding in scope up a somewhat greater number of cases than at present. But the prime object should be to provide the prerequisites for making possible to voluntarily transfer the most valuable properties to other forms of administration which would also guarantee long—terrn preservation under unified administration. As a result, the Enquiry proposes more solid forms for the formation of entaian led estate limited company and that should be possible special to set up trusts. should also be possible to extend provisions for estate entailment more frequently that been the hitherto. Certain modifications in the case tax rules are proposed in the case of winding The Estate Entailment Boards up. responsibility for the preservation of cultural values must be clarified.

Extension of Provision for Estate Entailment

Provisions should be incorporated into Sections l and 6 of the Entailment Release Act to allow exceptions from the regulations concerning release in the case of particularly valuable cultural-historical entailed estates. Such estates should not be wound up before their long-terrn preservation intact form an has been secured in some other way.

Entailed Estate Limited Companies

The rules for entailed estate limited companies contained Sections 31-34 of the Entailment Release Act should be amended that the Estate Entailment so Board rather than the Government becomes responsible for the granting of permits and the approval of amendments to the articles of association. However, as in the case of permutation of the charter of trust, the Govema ment must decide questions involving considerable value which of or are major importance from the point of view of the public interest. The rules should also be simplified.

IO l5-l352

SOU 1995: 128

Transfer Entailed Estate Property to a Trust proposed that the Estate Entailment Board should be allowed to permit holders of estate entailment to transfer entailed property which of partian cular cultural-historical value the object to preserve the value of the procohesive entity. should also be possible to transfer property to a perty as a trust to make financially viable. The Trust Ordinance should incorporate the provisions required for the protection and maintenance of property and to prevent its dispersal.

Duties the Estate E ntailment Board The Estate Entailment Board should play an active role in the preservation of the cultural values of entailed estates, both prior to and after the date when release should be possible to appeal against decisions taken by commences. the Board regarding the transfer of property to limited companies or trusts. In the of property which of considerable value or major importance from case the point of view of the public interest, the Board should transfer the matter to the Government, together with an expression of opinion.

Tax Aspects Remission of inheritance tax in connection with the release of estate entailment be permitted under an exemption clause in the Ordinance concermay ning Inheritance Tax regarding the Release of Estate Entailment l963:588. This provision should be clarified that be applied when property of so can cultural-historical value given long-term protection.

6 Deliberations and Proposals regarding the Export of

Cultural Artefacts

In accordance with its terms of reference, the Enquiry to draw up a system to facilitate the parallel application of the Swedish rules concerning the export of cultural artefacts and the regulation EEC No 391192 on the export of cultural goods artefacts, for example regards the classification of goods for as which licence required in accordance with the EC Annex. Moreover, a other technical adjustments have to be considered, and this also applies to the proposals for legislative amendment submitted to the Government in February 1992. The aim should not be to adjust the Swedish rules to the EC level, but nor should be to allow them to diverge widely from common the EC rules unless there are good reasons for doing so.

Summary

6.1 The Effects of EC Legislation

Membership of the EU has not encroached Swedens ability to define on which cultural artefacts are not allowed to leave the country without permit a or to state the criteria which should apply as regards refusal of an export licence. On the other hand, freedom of movement and the abolition of customs controls within the Single Market have reduced the possibilities of supervision to ensure that cultural artefacts for which permit required a are not unlawfully transferred to another member state. In addition, there good reason to assume that the Treaty of Rome does not permit the continued imposition of charges for processing of matters involving the issue of export licences prior to exportation to another member country. Compensatory measures which do not contravene EC law should be introduced to counter the illegal exportation of cultural artefacts. In the case of auditing in accordance with Section 70 of the Customs Act 1995:550, a customs authority should be allowed to check whether the exportation of cultural artefacts to another EU country has involved a breach of the Act. Where relevant, the provisions of the Customs Act concerning audits apply to such checks. The current obligation to present an export permit to the customs authorities when crossing the border to an EU country should be abolished.

6.2 The Need for Protection, Permits and Examination Criteria

The main purpose of the Swedish rules concerning protection against the export of cultural artefacts should continue to be protection of our national cultural heritage. The categories of cultural goods listed in the EC regulation on export of cultural goods also broadly the categories of artefacts encompass which should be subject to permit requirements under the Swedish rules, allowance made for age and value limits which adapted to Swedish are conditions. Exceptions should be made, however, for Sami artefacts. If an artefact for which a permit required considered to be of considerable importance for the national heritage, the permit should not be granted. The criteria which should be applied to determine whether an artefact possess an importance of this nature should be specified the legislation. In making an assessment, should be considered whether the artefact 1 rare or especially typical from a national cultural-historical point of view, taking into account the presence of corresponding artefacts collections to which the public have access, 2 has a special connection with cultural environment which of a great importance and may be suitably returned to its original environment, 3 associated with an important personage or event in Swedish history, 4 or should be kept in Sweden for some other very special reason.

SOU 1995: 128

6.3 Balancing Public and Private Interests

Liability the of the redeem artefact in the case of refusal of on part state to an permit should not be introduced. The current possibility for the an export Government purchase cultural artefacts should be retained, thus permitting to this option also be employed in where export permit has been reto cases an artefact. Similarly, the Governments possibility of permitting fused for an exportation where the artefact in question of considerable importance even for the national cultural heritage should also be retained. In this respect, the rule should be drawn that permit refused as the result of ruling up so a which has force of law, the Government allow the exportation of an artemay fact special circumstances apply. In certain situations, the current very exemption from permit requirements and examination of applications should

be replaced by entitlement permit in the corresponding circumstances. to a permit should be granted 1 the of the artefact leave Thus, an export owner Sweden take residence in another country, 2 the artefact has been acto up quired by private individual residing in another country as a result of inheria will division of joint property, 3 the artefact exported by a tance, a or public institution in Sweden which receives funds from the state, a county or municipality and the artefact to be returned to Sweden, 4 the artefact a exported by private individual be used in connection with a public cula to tural activity and be returned to Sweden or 5 the artefact has been temto porarily loaned from another A permit should also be granted the country. artefact acquired by institution in another country and may be assumed an that acquisition will promote knowledge about Swedish cultural objects.

6.4 Export Restrictions for Swedish and Foreign Cultural

Artefacts

distinction between Swedish and foreign cultural artefacts should The current be retained. However, the limit for foreign cultural artefacts should be age changed artefacts which have been in Sweden for more than 100 to cover

years.

6.5 Detailed Definition of Artefact Categories and Age and

Value Limits ’

Most of the categories of cultural goods listed in the EC Annex include artefacts which should continue to be covered by permit requirements for exportation from Sweden. However, the EC Annex and value limits should be age replaced by corresponding limits adapted to Swedish needs. Some revision of

Summary

both the description of artefacts and the and value limits should be underage taken. proposed that permit requirements should apply to the special artefact categories as follows:

Swedish archaeological objects of wood, bone, pottery metal or originating prior to 1600 AD, not owned by the state and covered by not an obligation to make an offer of redemption in accordance with Chapter Section 2 of KML, irrespective of value. Swedish paintings, etc. and drawings, etc. which than are more 100 years old and worth more than SEK 50,000, Swedish portraits which are more than 100 years old and worth more than SEK 20,000 and foreign paintings and drawings, etc. which worth than SEK 50,00. are more Swedish original engravings, etc. produced prior to 1600 AD, irrespective of value. Swedish original sculptures, etc. which than 100 are more years old and worth more than SEK 50,000 and foreign original sculptures with the same value limit. Swedish incunabla texts printed prior to 1501 AD and manuscripts, etc. produced prior to 1600 AD, irrespective of value, certain non-printed Swedish materials than 50 old with value of more years a more than SEK 2,000 and Collections of incunabla and non-printed materials which are more than 50 years old with value of than SEK 50,000. a more Swedish books more than 100 years old with value of than a more SEK 10,000, foreign books with the same value limit and collections of books which have been in Sweden for more than 100 years and have value a of more than SEK 50,000. Swedish printed maps which are more than 100 old and have years a value of more than SEK 10,000 and foreign printed with the maps same value limit. Swedish archives which than 50, old and have value are more years a of more than SEK 2,000. Swedish means of transport which than 100 old are more years and have a value of more than SEK 50,000 and foreign of transport means with the same value limit. Other Swedish antiquities of wood, bone, pottery, metal textior les produced prior to 1600 AD, irrespective of value, Swedish furniture, mirrors and cases, produced prior to 1860, irrespective of value, Swedish drinking vessels, hamesses and textile implements made of wood and with painted or carved decor, grandfather clocks, wall clocks and table clocks, signed earthenware and musical instruments than 100 old, irremore years spective of value, Swedish objects of pottery, glass, porphyry, gold, silver or bronze, with the exception of coins and medals, chandeliers and wall coverings made of cloth or leather which are more than 100 years old and have a value of more than SEK 50,000 and foreign furniture, mirrors and cases, 293

SOU 1995: 128

grandfather clocks, wall clocks and table clocks, musical instruments, objects of pottery, glass, ivory, gold, silver or bronze, with the exception of coins and medals, chandeliers and wall coverings made of cloth or leather with a value of more than SEK 50,000. A permit should be required for Swedish Sami cultural artefacts which are than 50 old and have a value of more than SEK 2,000, irrespecmore years tive of whether not they fully covered by one of the EC categories. or are

6 6 Permit Procedures . The consideration of applications in accordance with the national Swedish rules should be coordinated far possible with the processing of applicaas as tions for EC licences for the exportation of cultural goods. As a result, somewhat more information may need to be submitted by the applicant than under the current rules. The requirement that photographs are to be monochrome black and white should be abolished. In the future, no charge should be made for the processing of applications. The additional cost incurred by the supervisory authorities should be regarded as a cost of EU membership and defrayed from the national budget. Most of the rules regarding application procedures be notified by the Government in the form of an may regulations issued by the authority appointed the Government ordinance or The Central Board of National Antiquities.

6 7 Preliminary Examination . Prior to auctions and other sales to the general public, the supervisory authorities should be entitled by law to make notification, the sales premises, concerning the artefacts which in their opinion should not be exported.

6.8 Time Limit for Permits As the for EC licences, permits issued in accordance with KML case should be valid for one year. Permits issued under earlier provisions should continue to apply for one year after the entry into force of the new rules.

Summary

6.9 Appeals

The Central Board of National Antiquities should be allowed appeal to without being required to seek the approval of the Administrative Court of Appeal against a ruling by a public administrative coun to permit - exportation.

6.10 Liability

The rules regarding liability contained in the Act on Penalties for the Smuggling of Goods and a possible Act concerning illegal importation or exportation EU frontier should apply the illegal exportation of cultural across an to artefacts.

Translation by David Canter

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Dir. 1994:57

Vissa frågor om kultunninnesskydd m.m.

Dir. 1994:57

Beslut vid regeringssammanträde den 16 juni 1994

Sammanfattning av uppdraget En särskild utredare tillkallas med uppgift att se över vissa frågor om lagskyddet for olika kulturminnen och kulturmiljöer. Huvuddelen av frågorna berör utformningen av och innehållet i lagen 1988:950 om kulturminnen kulturminneslagen. De frågor som utredningen skall överväga är: m.m. behovet av föreskrifter till skydd for ortnamn, skyddet för kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer, skyddet för prästgårdar, skyddet för de norrländska kyrkstädema, översyn av kulturrninneslagens regler om utförsel av kulturföremål, skyddet för vissa kulturegendomar, vissa lagtekniska frågor. -

Bakgrund Kulturminneslagen trädde i kraft år 1989. Genom lagen lades målen för den statliga kulturmiljövården fast. Lagen innebar att ett antal lagar på kulturmiljövårdens område samlades i en lag. Den praxis som utvecklats inom vissa områden lagfastes i viss utsträckning. Kulturminneslagen har nu funnits i drygt fem år. Ett antal olika frågor med anknytning till kultunniljövården har aktualiserats på senare tid. Bland annat har riksdagen gett regeringen till känna att behovet av en lagstiftning som har till syfte att skydda ortnamn bör övervägas bet. 199394:KrU2, rskr. 199394: 12. En särskild utredare skall därför tillkallas med uppdrag att överväga de frågor som sålunda aktualiserats och lägga fram de förslag till ändringar i kulturminneslagen och eventuella andra lagar som behövs. Däremot finns det inte i detta sammanhang någon anledning att ändra de mål för kulturmiljö-

SOU 1995: 128

vården som lagts fast, utan utredarens arbete skall ha sin utgångspunkt i dessa så som de formulerats i lagen.

Ortnamn

Utgångspunkter

Ortnamn är en del av landets kulturarv. Flera myndigheter och andra organisationer har möjlighet att genom sina beslut och sitt handlande i övrigt påverka ortnamnens bruk och fortlevnad. Det gäller t.ex. vid fastighetsbildningar, genom redovisningen av ortnamn de allmänna kartorna och genom Postens rutiner för adressering. Behovet av att ge ett kulturhistoriskt motiverat skydd för ortnamn har behandlats i olika sammanhang. En större översyn av frågor om ortnamn redovisades år 1982 i betänkandet Ortnamns värde och vård SOU 1982:45. Beredningen av utredningen ledde bl.a. fram till att ett särskilt ortnamnsråd inrättades vid Statens lantmäteriverk prop. 1984852100 bil. 10 s. 467-475 och bil. 13 s. 122. Ortnamnsrådet har till uppgift att främja ett ändamålsenligt och vårdat ortnamnsskick. Riksdagen har därefter vid flera tillfällen behandlat motioner om ortnamnsfrågor och om ett förstärkt skydd för ortnamn. Med anledning av en motion till 199293 års riksmöte har riksdagen bet. 199394:KrU2, rskr. 199394:12 uppdragit regeringen att överväga frågan om lagskydd för ortnamn och återkomma till riksdagen i frågan. I första hand bör övervägandena avse skydd genom en allmän hänsynsregel i kulturminneslagen, men också lämpligheten av att skapa ett skydd i annan lagstiftning, bl.a. fastighetsbildningslagstiftnin gen bör övervägas. Som motiv för behovet av ett lagskydd angav kulturutskottet den förändring av ortnamnen som sker genom fastighetsdatareformen, ändringar i fastighetsindelning, indragningen av postorter, införandet av vägnamn på landsbygden och användningen av samiska och finska ortnamn inom landet. Utskottet sammanfattade sitt ställningstagande med att sedan riksdagen tog ställning till regeringens förslag med anledning av 1982 års ortnarnnsutredning bet. 198485:KrU16, rskr. 198485:253 har betydande samhällsförändringar ägt rum, vilka påverkar ortnamnsbruket och behovet av skydd för ortnamn. Enligt regeringens mening är det angeläget att ortnamnen tas till vara som en del av landets kulturarv. Det finns också språkvårdande, sociala och funktionella motiv for att ortnamnen skall behandlas med aktsarnhet. Ortnamnen är ofta uttryck för äldre tiders lokala eller regionala särdrag. Vissa platser kan ha flera hävdvunna namn, i norra Sverige exempelvis både ett svenskt och ett samiskt. Det bör därför uppfattas som god ortnamnssed att bevara ett hävd-

Bilaga 1

vunnet ortnamn för en viss plats eller lokal så länge den namnbrukarkrets namnet tillhör använder eller vill använda namnet. Bruket av ortnamnen påverkas emellertid av många omständigheter. Ortnamn kan försvinna ur bruk genom att de tappat sin funktion eller för att deras fortlevnad försvåras av att gällande lagstiftning inte tar särskild hänsyn till ortnamnens kulturhistoriska värde. Det är följderna av det senare förhållandet som gör att det kan finnas skäl att lagstifta om skydd för ortnamn. En lagstiftning om ortnamn skall ha till syfte att ge goda förutsättningar för att i första hand offentlig verksamhet utövas med iakttagande av god ortnamnssed. När det föreligger konflikter mellan ortnamnsvårdande och andra intressen kan en lagstiftning ange formerna för hur intressena skall vägas mot varandra.

Uppdraget Utredaren skall lämna förslag som tillgodoser behovet av skydd för ortnamn utifrån de angivna utgångspunktema. Om det är motiverat skall skyddet ges form av lag. Utredaren bör i sådant fall i första hand pröva en lösning efter följ ande riktlinjer. Begreppet god ortnamnssed skall definieras i kulturminneslagen. I lagen anges också ett krav på myndigheter och offentliga organ att utöva sin verksamhet med iakttagande av en sådan sed. Behovet och lämpligheten av särskilda förfarande- eller sanktionsregler för att hävda iakttagandet av god ortnamnssed skall övervägas. Lämpligheten av att i annan lagstiftning, t.ex. fastighetsbildningslagen, ange ett krav iakttagande av kulturminneslagens bestämmelser skall också diskuteras. Det regelverk och den organisation för uppföljning m.m. som utredaren kan komma att föreslå skall präglas av enkelhet och vara utformad så att den motverkar onödigt krångel, byråkrati och detaljreglering. Ett lagskydd skall enbart avse reglering av frågor av stor betydelse för bevarandet av ortnamn. Den skall kunna tillämpas av den förvaltningsorganisation som redan finns, utan särskild förstärkning.

Kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer Utgångspunkter I 3 kap. kulturminneslagen finns bestämmelser om byggnadsminnen. För att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne krävs att den är synnerligen märklig genom sitt kulturvärde eller ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde. Många byggnader som är värda att bevara har dock inte så stort kulturhistoriskt värde att de kan skyddas som byggnadsminnen.

SOU 1995: 128

Länsstyrelsernas handläggning av frågor om byggnadsminnen tar ofta lång tid i anspråk och kräver en förhållandevis stor arbetsinsats. Plan- och byggutredningen M 1992:03 har i betänkandet Miljö och fysisk planering SOU 1994:36 redovisat sina överväganden om behovet av skydd för parker och grönområden. Utredaren konstaterar att skyddet i kultunninneslagen torde vara ändamålsenligt, men att lagstiftningen kan ha vissa brister i tydlighet. Ur språklig synpunkt är det sålunda inte tillfredsställande att en skyddad park eller en trädgård med lagens terminologi rubriceras som ett byggnadsminne.

Uppdraget Utredaren skall se över det skydd som kulturminneslagen erbjuder byggnader och pröva om det är ändamålsenligt utformat. Därvid skall utredaren överväga det behövs ett förstärkt skydd för byggnader som är väl värda att bevara, om men som inte är av så stort kulturhistoriskt värde att de kan förklaras för

byggnadsminnen. Övervägandena skall göras bl.a. utifrån bedömningar om

vilken bebyggelse som det bör vara statens uppgift att besluta om skydd för resp. vilket byggnadsskydd som kommunen bör ha ansvar för genom sin tillämpning av plan- och bygglagen 1987:l0. Förekomsten av statsbidrag till vården av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, som inte kan göras till byggnadsminnen, kan utgöra ett motiv för ett skyddsinstitut. Utredaren skall vidare överväga vilka möjligheter som finns att förenkla länsstyrelsemas handläggning av ärenden om byggnadsminnesforklaring. Mot bakgrund av vad plan- och byggutredningen anfört i sitt betänkande är det lämpligt att utredaren överväger behovet av en utvecklad terminologi när det gäller parker och grönområden.

Prästgårdar

Utgângspunkter Vid sidan av kyrkobyggnaderna m.m. är prästgårdama en viktig del av den kyrkliga kulturmiljön. De svenska prästgårdama representerar betydande kulturhistoriska värden. Enligt kyrkolagen 1992:300 hör prästgårdama till den kategori av Svenska kyrkans egendom som omfattas av särskild statlig reglering kyrklig jord. Den statliga regleringen omfattar bl.a. kulturskyddet för prästgårdama. Föreskrifter om detta finns förutom i 41 kap. kyrkolagen i förordningen 1994:250 om förvaltningen av kyrklig jord m.m. Det nu gällande skyddet är knutet till prästgårdarnas egenskap av kyrklig jord. Om en prästgård säljs eller av annan anledning upphör att vara kyrklig

Bilaga 1

försvinner därför detta skydd det kulturhistoriska värdet inte

jord trots att förändras när en prästgård upphör att vara kyrklig jord.

Uppdraget Det är lämpligt att skyddet för prästgårdar görs oberoende av jordnaturen och att reglerna flyttas över till kulturrninneslagen. Utredaren skall lämna förslag till sådan förändring av regelsystemet. Utredaren skall också överväga om en det hittillsvarande skyddet är ändamålsenligt utformat eller om det behöver förändras i några avseenden.

De norrländska kyrkstäderna U tgângspunkter Ett ytterligare inslag i kulturmiljön kring kyrkorna är de norrländska kyrkstäderna. Kyrkstadsmarken ägs oftast av stat, kyrka eller kommun. Stugorna däremot ägs enskilda personer. Det finns ett tiotal kyrkstäder i Norrbotten av och Västerbotten som representerar stora kulturhistoriska värden. Av dessa har Luleå Gammelstad av regeringen föreslagits till Unescos s.k. Världsarvslista enligt konventionen om skydd för världens kultur- och naturegendomar. I Västerbotten är några kyrkstäder byggnadsminnen enligt kulturminneslagen. Flera kyrkstäder används fortfarande på ett sätt som överensstämmer med traditionen hos en kyrkstad. Det innebär att kyrkstaden utnyttjas för tillfällig övernattning i samband med gudstjänstbesök och kulturella begivenheter av olika slag. Genom att stugorna används på detta sätt har de ofta ett stort socialt värde för stugägama. Eftersom stugorna inte används för semesterboende, utan bara för tillfälligt uppehåll, har också den ålderdomliga hävden av stugorna främjats att krav moderniseringar som exempelvis va-installationer genom hållits tillbaka Kyrkstädema omfattas en offentlig reglering genom Kungl. brev till av landshövdingama i Norrbottens och Västerbotten län den 6 maj 1817. Enligt användas bara för tillfälligt bruk, kyrkstuga förvärvas brevet får kyrkstugoma bara sockenbo bor längre mil från kyrkan och handel inte av som än en bedrivas i kyrkstädema. Genom ett Kungl. brev den 9 november 1849 gavs möjlighet även för dem med kortare färdväg till kyrkan att förvärva en kyrkstuga. Bestämmelserna i de kungliga breven är alltjämt i kraft. De har betydelse för vidmakthållandet av kyrkstadsseden. Länsstyrelsen prövar frågor om tillstånd till förvärv av kyrkstugor, bl.a. inom Luleå Gammelstad. Länsstyrelsen i Norrbottens län har i en skrivelse till regeringen aktualiserat en modernisering av 1817 års brev. 301

SOU 1995: 128

Uppdraget

Det är angeläget att regleringen avseende kyrkstädema ses över eftersom bestämmelserna i de kungliga breven från åren 1817 och 1849 om förvärv och nyttjande inte motsvarar det syfte som eftersträvas i dag nämligen att bevara kyrkstädemas kulturhistoriska värden och kyrkstadstraditionen. Det är också fråga om regler som skall ha form av lag. Utredaren skall överväga behovet av nya regler. Om utredaren finner att en reglering behövs, utöver den som redan är möjlig med stöd kulturminneslagens av byggnadsminnesskydd, skall förslag om detta läggas fram.

Utförsel av kulturföremål

Utgångspunkter

De nuvarande reglerna om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål har funnits sedan år 1986. Reglerna togs i huvudsak oförändrade in i 5 kap. kulturminneslagen. Mot bakgrund av erfarenheterna av utförselreglemas tillämpning och utvecklingen på den internationella konst- och antikvitetsmarknaden överlämnade Riksantikvarieämbetet till regeringen på tillståndsmyndighetemas vägnar våren 1992 förslag till ändring av reglerna. Förslagen avsåg uten vidgning av skyddet till fler föremålskategorier, ändrade ålders- och värdegränser samt vissa förändringar administrativ och lagteknisk natur. av Under åren 1992 och 1993 antog EG två rättsakter om skydd mot olovlig utförsel av kulturföremål. Den ena är rådets direktiv 937EEG återom lämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från medlemsstats en territorium. Den andra är rådets förordning EEG 391192 nr om export av kulturföremål. Direktivet om återlämnande ingår i den del EG:s regelverk, Sverige av som är bundet av redan genom EES-avtalet. Direktivet skall införlivat med vara svensk rätt senast den l januari 1995. Inom Kulturdepartementet pågår för närvarande ett beredningsarbete i denna fråga. Förslag till lagstiftning har lagts fram i departementspromemorian Återlämnande kulturföremål av Ds 1994:66. Förordningen om export av kulturförmål blir aktuell för Sverige endast vid ett eventuellt medlemskap i Europeiska Unionen. Sverige har i medlemskapsförhandlingarna godtagit såväl direktivet som förordningen. Avgörande för den svenska hållningen har varit att ifrågavarande rättsakter inte har någon materiell inverkan på de svenska utförselreglerna. Enligt ett undantag från huvudregeln om varors fria rörlighet i Romfördraget tilläts nämligen nationella in- och utförselrestriktioner för att tillgodose särskilda skyddsintressen, däribland nationella skatter konstav

Bilaga 1

närligt, historiskt eller arkeologiskt värde. Det finns således inget krav på att de svenska reglerna skall ändras till följd av EG-reglema. Grunden för den svenska utförsellagstiftningens utformning bör därför, oavsett ett eventuellt medlemskap i EU, även i fortsättningen det svenska vara historiska sambandet och den svenska synen vad som bör ingå i det skyddsvärda kulturarvet.

Uppdraget För att underlätta en parallell tillämpning av EG-reglema och de svenska reglerna skall utredaren se över de svenska reglemas systematik, t.ex. när det gäller kategoriindelningen av tillståndpliktiga föremål, och även i övrigt överväga i vad mån en teknisk anpassning kan ske mellan de båda regelverken. I det sammanhanget skall också övervägas det förslag till ändringar av de svenska reglerna som tillståndsmyndighetema lämnat.

Översynen skall inte ha till syfte att anpassa det svenska skyddet till den

gemensamma EG-nivån. Dock bör de svenska reglerna ytterligare fjärmas från EG-reglema endast om starka skäl talar för det.

Skyddet för vissa kulturegendomar Utgångspunkter

En utredning om villkoren för bevarande av herrgårdsmiljöer redovisades senast i betänkandet Att förvalta kulturmiljöer SOU 1991:64. Regeringen har ännu inte tagit ställning till betänkandet i sin helhet, flera de frågor men av som behandlades i utredningen har därefter varit föremål för regeringsförslag och riksdagsbehandlin Utredningen behandlade bl.a. förutsättningarna att bilda särskild en stiftelse för förvaltningen av i första hand värdefulla industriminnen och herrgårdsmiljöer. I utredningen finns också förslag om möjligheter för en familj eller en släkt att överföra egendom till särskild stiftelse för att en en kulturhistoriskt värdefull miljö skall kunna bevaras. Fideikomissnämnden hari skrivelse till regeringen den 3 1994 en mars fäst regeringens uppmärksamhet på de svårigheter nämnden sig som anser möta att ett godtagbart sätt ta till vara de kulturhistoriska allmänintressena vid de fideikommissavvecklingar genomförs. I samband med som nu arvskiften är det svårt att behålla ett tillräckligt samlat ekonomiskt underlag för de kulturhistoriska värdenas fortsatta vård och underhåll. Arvskiften som berör samlade kulturhistoriskt värdefulla slotts- och herrgårdsmiljöer innebär också att värdefulla samlingar av lösören m.m. som hör till miljön ofta riskerar att skingras. Enligt nämndens mening bör det utredas det går att om anpassa reglerna i lagen 1963:583 om avveckling fidiekommiss så att av 303

SOU 1995: 128

möjligheter skapas för att hålla samman värdefulla samlingar i sin kulturhistoriska miljö. En lösning kan enligt nämnden vara att det i lagen tas in regler om att fideikommissarien under sin livstid kan överlåta fideikommissegendom som inte bör skingias till en stiftelse, och att detta kan vara ett alternativ vid avvecklingen i stället för att egendomen skiftas mellan arvingama.

Uppdraget Regeringen anser att det nu aktuella uppdraget skall omfatta de frågor som Fideikommissnämnden aktualiserat. Utredaren skall dels se över avvecklingslagens bestämmelser med utgångspunkt från att lagen skall tillgodose det allmänna intresset av att värdefulla kulturegendomar bevaras och hålls samlade, dels studera förutsättningarna för att bilda stiftelser av enskilda slotts- och herrgårdsmiljöer med tillhörande samlingar.

Övervägandena skall i denna del inte begränsas till att avse endast

fideikommissegendomar utan bör även kunna omfatta andra värdefulla kulturegendomar.

Vissa lagtekniska frågor Utgångspunkter

Enligt 8 kap. plan- och bygglagen 1987:10 krävs bygglov för att uppföra byggnader och för vissa andra åtgärder. Tillstånd lämnas av byggnadsnämnden. Ibland berörs en fast fornlämning av ett byggföretag. Den som vill rubba, ändra eller ta bort en fast fornlämning måste ha tillstånd till detta enligt kulturminneslagen. Beslut i dessa frågor fattas av länsstyrelsen. Lagama innehåller inga föreskrifter om samordning av byggnadsnämndens och länsstyrelsens prövning av nämnda frågor. Det betyder att bygglov kan lämnas utan att det är klart om tillstånd kommer att ges till ingrepp i en fast fornlämning som berörs av det tilltänkta bygget. Om länsstyrelsen sedan inte lämnar begärt tillstånd kan den enskilde lida ekonomisk skada. Det finns också en risk att en fast fornlämning kan komma att tas bort eller skadas, därför att den som fått bygglov uppfattar det som att alla behövliga tillstånd har lämnats. Enligt 2 kap. kulturminneslagen kan vissa beslut som länsstyrelsen fattar överklagas till regeringen. Det gäller beslut om att låta annan än länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet undersöka eller bärga fornlämning eller skeppsvrak 8 §, beslut om särskild undersökning 11 §, beslut om att ändra, rubba eller ta bort fast fornlämning 12 § samt beslut om särskild undersökning och arkeologisk förundersökning 13 §. Inom 304 regeringskansliet bedrivs ett lagstiftningsarbete som innebär att regeringen

Bilaga 1

skall avlastas prövning av överklaganden se t.ex. prop. 198384:170, KU

198384:23, rskr. 1983842250. Enligt 2 kap. 9 § kulturminneslagen får länsstyrelsen meddela särskilda föreskrifter till skydd för en fast fornlämning. Länsstyrelsen får också i avvaktan på undersökning fridlysa en plats där fornfynd påträffats. Föreskrifter eller fridlysning får förenas med vite. Det har satts i fråga om dessa bestämmelser är förenliga med reglerna i 8 kap. 7 § regeringsformen

om fördelningen av normgivningsmakten se bl.a. Förvaltningsrättslig

tidskrift nr 1-294 s. 19.

Uppdraget Enligt regeringens mening bör prövningen av ansökningar om bygglov samordnas med länsstyrelsens prövning av tillstånd till ingrepp i fomlämningar. Utredaren skall anvisa lämpliga former för en sådan samordning och föreslå de författningsändringar som behövs. Utredaren skall vidare överväga i vilken utsträckning regeringen bör pröva överklaganden av länsstyrelsens ovan nämnda avgöranden. Om utredaren finner att nuvarande ordning bör ändras, skall förslag lämnas om vilken myndighet eller domstol som lämpligen kan anförtros uppgiften. Utredaren skall hålla sig underrättad om vad Plan- och byggutredningens M 1992:03 och Miljöorganisationsutredningens U 1993:04 förslag kommer att innebära i dessa delar. Utredaren skall också överväga om utformningen av bestämmelsen i 2 kap. 9 § kulturminneslagen är förenlig med regeringsformen och att om det är påkallat lämna förslag till ny utformning av bestämmelsen. Utredaren är oforhindrad att ta upp även andra frågor av lagteknisk natur. Bland annat kan det lagtekniska sambandet mellan kulturrninneslagen och den kommande lagstiftningen på miljöområdet behöva analyseras ytterligare jfr Förslag till skydd för området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården Ds 1994:3.

Arbetets bedrivande Uppgiften för den särskilde utredare som nu tillkallas har flera beröringspunkter med pågående och avslutade parlamentariska utredningar inom kulturområdet, bl.a. kommittén om kulturpolitikens inriktning Ku 1993:03, som bl.a. har till uppgift att göra en bedömning av hur kulturarvet bäst kan tas till vara och stärkas i kulturpolitiken. Utredaren skall hålla sig informerad om den fortsatta beredningen av de nu aktuella utredningarnas förslag. Utredaren skall beakta direktiven till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23, om redovisning av

SOU 1995: 128

regionalpolitiska konsekvenserdir. 1992:50 beaktande EGsamt om av aspekteri utredningsverksamheten dir. 1988:43. Utredningsarbetet skall avslutat före utgången juni 1996. vara av

Kulturdepartementet

Bilaga 2

Fideikommissegendomar

Följande förteckning över fideikommiss utgår från Fideikommissnämndens register som i sin tur är uppbyggt från en förteckning över fideikommissen i SOU 1959:40 Avveckling av fideikommissen. Tillägg har gjorts efter en förteckning i Jordkommissionens betänkande SOU 1923:40, med de fideikommiss som inte återfinns 1959. Från Fideikommissnämndens register har uppgifter om aweckling, försäljning m. m. hämtats. De korta beskrivningarna har delvis hämtats från ett underlag hos Fideikommissnämnden, delvis från Nils Segerstråle, Svenska fideikommiss, Lund 1981. Förteckningen har sorterats i kategorier, aweckade resp. icke awecklade. De senare har indelats efter vilken karaktär fideikommissen hade när registret upprättades. I vissa fall har ñdeikommissets karaktär förändrats under pågående aweckling. Följande begrepp har använts for klassiñceringen i tabellen:

NR Avser löpnummer enligt ñdeikommissnämndens register.

EGENDOM Avser normalt ñdeikommissets benänming. Ingår flera egendomar som ligger i annat län än huvudegendomen anges länsbokstav. Här anges också vilken sons egendom som nu ingår i ñdeikommiset, eller for awecklade fideikommiss, då det awecklades. Inom parenteser anges ursprunglig eller tidigare karaktär. Förkortningar: f fastighet, jordbruksfastighet, l lösöre, k kapital.

SLÄKTINNEH Här anges ursprunglig släkt och urkundens årtal. Inom parentes anges aktuell släkt nu resp. vid avvecklingen.

AVVECKL. . Datum för fideikommissnämndens beslut.

SOU 1995: 128

HÄNDELSER Årtal för viktigare beslut, försäljningar m.m. Uppgifterna är hämtade Fiur deikommissnämndens arkiv.

BESKRIVNING Kort angivelse av egendomens värde och egenskaper.

SKYDD klä: anges om egendomen skyddas byggnadsminne. som

ÅTG Här anges för ännu icke avvecklade fideikommiss med fastighet eller lösöre statens behov av engagement med följande gradering:

Första kolumnen, förutsättningar 1995: F Fideikommisset innefattar fast egendom och lösöre och kapital ev L Fideikommisset innefattar lösöre och kapital ev K Fideikommisset omfatttar endast kapital A Fideikomrnissab äger hela eller del egendomen av S Stiftelseförenin g äger eller förvaltar egendomen M Statlig, kyrklig, kommunal eller landstingskommunal myndighet äger eller förvaltar egendomen. Om Fideikommisset är delavvecklat vad det omfattar vid redovisningsanges tilfället.

Andra kolumnen prioritet: 1 Långsiktigt samlat bevarande är nationellt intresse, och bör genomföras av även om det kräver stora statliga insatser. Avveckling bör inte godtas förrän en långsiktig lösning uyggats. Långsiktigt samlat bevarande egendomen är angeläget. Vid av en avveckling bör ett samlat bevarande främjas Förlängning bör av staten. främjas om innehavaren önskar det. Inga statliga skyddsinsatser utöver vad kan uppnås inom för som ramen KML och PBL erfordras. Observera de föreslagna utvidgningama i KML om frivilligt skydd av lösöre med starkt samband med byggnaden. Hit fors äver egendom som inte är aktuell för några statliga insatser överhuvudtaget, eller t.o.m. som upphört att existera. Det är alltså en restpost utan gradering.

Bilaga 3

1 18

Qp Rxksanukvaneambetet

Ö 1992-02-12 118192

Statens historiska museer

Administrativa avdelningen Verksjuristen Thomas Adlercreutz

Till regeringen kulturdepartementet

. . .5 nya I

minn:n.mm

1 Inledning

Den 1 juli 1986 trädde lagen 1985:l10h om skydd mot utförsel vissa äldre kulturföremål i kraft. I förhållande till den av samtidigt upphävda kungörelsen 1927:129 angående förbud mot utförsel vissa äldre kulturföremål innebar lagen bl a en utav vidgning antalet utförselskyddade föremålskategorier. med av knytning dels till ålders-, dels till värdegränser. samt en spridning tillståndsgivningen från enbart Riksantikvarieämbeav och statens historiska RAÄ till fyra nya tilltet museer ståndsmyndigheter: Kungl biblioteket KB. Riksarkivet RA. Statens konstmuseer SKM samt Stiftelsen Nordiska museet NM.

den 1 januari 1989 i huvudsak oförändrad in som 5 kap Lagen togs lagen 1988:950 kulturminnen m m KML. En saklig nyhet var om dock att regeringen eller myndighet som regeringen förordnar bemyndigades att utfärda föreskrifter om avgifter för att täcka kostnaderna i ärenden utförsel. Bemyndigandet har vidareförts om till RAÄ i förordningen 1988:1188 om kulturminnen m m KMF. I RAÄ:s föreskrifter KRFS 1989:15 har bestämts att en ansökningsavgift 200 kr skall betalas för varje tillståndsom pliktigt föremål. Uppbörden ansökningsavgifter sköts av RAÄ, av betingar sig fjärdedel av de influtna avgifterna för adsom en ministrationskostnader. varefter återstoden tillförs tillståndsmyndigheterna i förhållande till det antal ansökningar som över-

lämnats till dem.

RAÄ har sedan 1989 anordnat informella sammankomster med de övriga tillståndsmyndigheterna och med generaltullstyrelsen för följa och diskutera tillämpningsfrågor. Samarbetet har reatt sulterat i önskan hos tillståndsmyndigheterna att en gemensam för regeringen redovisa vissa erfarenheter samt att framlägga förslag till vissa begränsade ändringar i lagen.

Förslaget framläggs i medvetande att de europeiska integraom tionssträvanden sikt kan komma att medföra mer vittgående

SOU 1995: 128

2 18

ändringar i den svenska lagstiftningen och det svenska kontrollförfarandet med avseende utförsel av kulturföremål. Förslaget är emellertid av så pass enkel beskaffenhet och medför sådana rationaliseringsvinster att det bör genomföras utan avvaktan mer genomgripande ändringar. Förslaget försvårar såvitt myn- digheterna kan bedöma inte den förestående integrationen. -

Reglerna rörande utförsel av kulturföremål har nyligen motionsvis aktualiserats i riksdagen, som emellertid avslog motionerna med hänvisning till tillståndsmyndigheternas pågående översynsarbete KrU 199192:2

2 Erfarenheter av de från den 1 juli 1986 gällande reglerna

2.1 Ärendemångden

Antalet ansökningar har - fram till tidpunkten för införande av

Andra halvåret 1989 2 395 - - - - -

NM har varit den antalsmässigt helt dominerande tillståndsmyndigheten, medan KB, RAÄ och RA haft endast sporadiska ärenden. Tendensen från 198788 var svagt vikande.

För tiden efter ansökningsavgiftens införande ser ansökningstalen ut som följer

KB RAÄ RA SKM NM Summa

Första halvåret 1990 0 0 0 107 689 796

Andra halvåret 1990 0 0 O 109 G74 583

Första halvåret 1991 0 0 0 114 522 636

Andra halvåret 1991 I 0 0 35 505 541

Man ser här att ansökningsmängden på årsbasis ligger på ca 25-35 Z av de tidigare talen samt att - med undantag för ett enda är-

Bilaga 3

3 18

ende hos KB inga andra tillståndsmyndigheter än SKM och NM haft några ärenden under perioden.

förklaringar till ärendemängdens nedgång 2.2 Tänkbara

förhållandet det kostar 200 kr föremål eller Det att numera per föremål bildar en naturlig enhet att få utförgrupp av som seltillstånd är givetvis avhållande dem handlare och pri- tidigare ansökt tillstånd utan att någon vatpersoner - som om utförsel aktuell. därför att ett tillstånd kunde vara var men bra prisargument eller en försäkring om en framtida exett som portmöjlighet. Att antalet skulle ned därför att denna grupp

föll bort väntat. uppskattningarna låg inför avgiftens var men införande på 80 Z tidigare ansökningstal ändå skulle att ca av

nas.

Frågan smugglingen ökat markant är mycket svår att besvara. om

De undersökningar redovisats av tullen anger att när man som kontrollerat deklarerade utförslar mer än 100 år gamla anav tikviteter grupp 9706 i tulltaxan fanns anledning till annr märkning i 20 Z fallen under såväl 1989 som 1990. Emellerca av tid låg kontrollfrekvensen endast 5 Z av antalet deklarerade

utförslar och dessutom finns inga siffror redovisade beträffande

hur många utförselpliktiga föremål som påträffats i fall där in-

kulturföremål deklarerats. De redovisade siffrorte varugruppen därför inte grund för några särskilda slutsatser om fuskna ger frekvensen. antyder i vart fall inte någon markant ökning. men

Den omständigheten att vissa föremålskategorier berörts av endast någon enda ansökning sedan ansökningsavgiften infördes in-

dikerar i och för sig att sådana föremål förts ut olagligt. men

dessa föremålskategorier har alltid föranlett få ansökningar och

vissa dem kommer sällan upp i de vårdegränser som utlöser av mer tillståndsplikt.

Helt oavsett att antalet ansökningar sjunkit drastiskt. finns

det ändå anledning att förmoda att ett vanligt sätt att undandra

sig tullens uppmärksamhet är att föra ut föremål tillsammans med

flytt- eller arvegods. varvid tillståndsfriheten i S kap annans 7 § I eller 2 för den andra personen åberopas.

trolig anledning till den olaga utförsel som får antas före- En komma är okunskap reglerna hos allmänheten. Den som förvärvar om än 100 år gamla möbler på t ex en s k dödsboauktion känner mer säkert inte alltid till att dessa föremål inte får tas ut ur

landet föregående tillstånd. RAÄ har producerat informautan tionsbroschyrer på ett så överskådligt sätt som möjligt resom tillståndsplikten och -förfarandet, det är svårt dogör för men nå med sådan information till alla dem som skulle behöva att ut ta del av den.

Om riksdagen beslutar ändringar i lagen med anledning av denom framställning, finns det givetvis anledning för tillståndsna myndigheterna göra särskilda informationsinsatser i anslutatt ning till ikraftträdandet. Det pågår redan en diskussion med

företrädare för länsmuseerna för att sprida kunskap om utför-

selreglerna.

SOU 1995: 128

a 18

Tullens kontrollresurser torde vara otillräckliga. Det är för tidigt att uttala sig om hur kontrollsituationen kommer att påverkas av den europeiska integrationen. Tillståndsmyndigheterna följer emellertid med intresse utvecklingen området, inbegripet det förslag som EG-kommissionen i januari 1992 lämnat rörande en ordning för återlämnande av kulturföremål som illegalt flyttats från något medlemsland till ett annat.

2.3 Hanteringen av ansökningshandlingar

När en ansökan om utförseltillstånd har kommit in till RAÄ registreras den i ett särskilt diarium inkomstdagen och läggs sedan för bevakning av att ansökningsavgiften blir bokförd. För den som postar och betalar samtidigt blir betalningen normalt bokförd hos postgirot andra dagen efter inkomstdagen. När bokföringsbeskedet kommit till RAÄ tidigast tredje dagen efter inkomstdagen. kan - om arbetsanhopning inte lägger hinder i vägen ansökningen vidarebefordras till rätt tillståndsmyndighet. - Till NM går ansökningar med bud, till övriga post. per

Det har visat sig att sökandena. som numera ofta är speditionsföretag eller antikhandlare. normalt har bråttom med att få ansökningen behandlad. I vissa fall uppmärksammas tillståndsplikten först i samband med att föremålet är på landet. väg ut ur Vissa företag har deponerat en större summa hos RAÄ mot vilken inkommande ansökningsavgifter avräknas. I sådana fall kan ansökningen genast efter registering och kontroll vidarebefordras till tillståndsmyndigheten. i bästa fall redan under inkomstdagen. Den finns med detta förfarande en viss risk för att sökanden misstar sig i fråga om när den deponerade tar summan slut, med påföljd att ansökningen kan bli liggande under längre tid. RAÄ skall emellertid i sådana fall påminnelse sända en till sökanden om betalningen.

Det fanns urspungligen flera anledningar till att alla ansökningar skall ges in till RAÄ. En att allmänheten inte skulle var behöva vara oviss om vart en ansökan skulle lämnas. En annan var att ansökningar tidigare kunde omfatta flera föremålskategorier, varför det måste finnas en myndighet RAÄ avgjorde vilken - - som tillståndsmyndighet som skulle handlägga ärendet. Denna anledning har numera bortfallit. eftersom endast ett föremål eller en föremålsgrupp som utgör naturlig enhet får tas en upp samma ansökan och denna därmed bara kan behandlas av en myndighet.

En tredje anledning torde ha varit att RAÄ skulle följa utvecklingen inom området. Detta har emellertid knappast kunnat ske på något systematiskt sätt. bl därför att de beslutskopior a som återsänts till RAÄ från tillståndsmyndigheterna tidigare genomgående inte varit läsliga. Numera är detta missförhållande undanröjt, men en beslutsgranskning försvåras ändå avsevärt att av något fotografi författningsenligt inte medföljer den återsända beslutskopian. En meningsfull granskning torde därför endast kunna ske hos arkiven på resp tillståndsmyndighet, där ett fotografiexemplar bevaras. Det kan anmärkas att inte sådan ens en granskning av tillståndsmyndigheternas arkiv någon pålitlig ger upplysning om vilka föremål som faktiskt har lämnat landet, eftersom tullen inte har någon rapportskyldighet och det åt- minstone tidigare var vanligt att antikhandlare sökte till- stånd för stora delar sina lager, även ingen utförsel kun av om

Bilaga 3

5 18

de anses förestående.

3 Överväganden

3.1 Handläggningsordningen

Även det torde finnas få tillståndsärenden som normalt handom så snabbt ärenden utförsel av kulturföremål, är det läggs som om angeläget att alla rimliga åtgärder vidtas för att undanröja dröjsmål. Därmed skapas förmodligen också en bättre respekt för

regelsystemet.

alla ansökningar skall in till RAÄ och efter kontroll Att ges vidarebefordras till tillståndsmyndigheterna, dvs i praktiken till antingen NM eller SKM. medför en viss försening av handläggningen och därutöver administrativa kostnader hos RAÄ. Som

framhölls tidigare har de ursprungliga skälen till den nuvarande ordningen förlorat bärkraft. Den ordningen att ansökningar ges in direkt till tillståndsmyndigheten, framstår i stället som ef-

terstävansvärd. En förutsättning är dock att reglerna kan utformas så att det blir tillräckligt klart vilken myndighet som handlägger ansökningar avseende olika föremålskategorier.

3.2 Tillståndsmyndigheternas uppgifter.

Att införa ordning där ansökningar ges in direkt till vederen börande tillståndsmyndighet skulle ytterligare underlättas om antalet tillståndsmyndigheter kunde begränsas. Eftersom varken eller RAÄ hittills har handlagt mer än ett fåtal ansök- KB. RA ningar, kan fråga sig dessa myndigheter har en uppgift i man om prövningssystemet, eller respektive föremålskategorier kan om föras över till någon annan myndighet.

Beträffande först RAÄ är dess roll tillståndsmyndighet besom gränsad till pröva utförselfrågor rörande vissa kyrkliga inatt ventarier. Denna uppgift är konsekvent med att RAÄ enligt 4 kap andra frågor rör kulturhistoriskt värdefulla in- KML prövar som ventarier: förteckning, avyttring, reparation, flyttning, omhändertagande Det vore inte lämpligt t ex att RAÄ först vägrar m m. tillstånd till avyttring en t ex en äldre silverljusstake och av myndighet därefter medger utförsel av ljusstaken. Senen annan i denna framställning följer dessutom förslag om att tillare ståndsplikten för utförsel kyrkliga inventarier i viss mån av utvidgas. RAÃ bör därför inte skiljas från uppgiften att tillståndspröva utförsel de kyrkliga kulturföremålen. av

sammanhanget kan tillfogas upplysningen att RAÄ:s befogenheter I enligt 4 kap KML är mycket begränsade beträffade privatägda föremål förvaras i kyrkorna och som är förtecknade som kyrksom liga inventarier. Sådana föremål får flyttas, avyttras m m utan RAÄ:s tillstånd. Utförselprövningen är alltså den enda restrik-

tion som gäller.

i princip det litterära föremålsbeståndet. Upp- KB och RA prövar delningen sammanfattningsvis den att KB prövar utförselfrågor är rörande tryckta skrifter, medan det icke tryckta materialet är delat på det sättet att KB prövar brev, dagböcker, manuskript och noter härrör från författare och tonsättare och RA öv som

SOU 1995: 128

6 18

rigt handskrivet eller handritat material. Uppdelningen är inte särskilt lätt att uppfatta för allmänheten och gränsdragningen medför också vissa problem vid den fördelning ärenden RAÄ av som skall göra. Det är t ex inte alltid givet huruvida vetenen skapsmans efterlämnade anteckningar skall anses härröra från en författare och därmed tillståndsprövas av KB i stället för av RA.

En tanke skulle kunna vara att samla prövningen avseende hela det litterära föremålsbeståndet hos antingen KB eller RA. En sådan lösning skulle ha fördelar för sökandena. Emellertid talar starka skäl också emot lösningen. KB kan givna skäl inte av skiljas från uppgiften att pröva det tryckta materialet, varav KB har en i princip komplett samling av s k pliktexemplar. RA har en lika given uppgift i fråga mycket det icke tryckta om av materialet. Betydande mängder arkivalier från privatpersoner har under tidernas gång lämnats över till RA. har självklar som en roll som forskningsbas med avseende på såväl detta material. som det offentliga arkivbeståndet från äldre tider. Både KB och RA bör därför ha kvar sina uppgifter.

I stället föreslås att fördelningen mellan KB och RA renodlas så att de ovan påtalade tolkningssvårigheterna rörande det icke tryckta materialet från författare och tonsättare röjs undan. Det sker lämpligen genom att allt icke tryckt material. oavsett härkomst. hänförs till RA:s kompetensområde, medan det tryckta materialet liksom nu prövas av KB. Härmed nås en relativt enkel och för allmänheten uppfattbar avgränsning av kompetensområdena.

I sammanhanget bör nämnas att det inte torde vara möjligt att göra en helt perfekt fördelning av föremålskategorierna mellan de fem nuvarande tillståndsmyndigheterna. Det kommer alltid att i vissa fall vara nödvändigt att begära in synpunkter från andra institutioner. Finner en tillståndsmyndighet att inen annan stitution behöver höras, är det givetvis möjligt att remittera ansökningen dit. Ett sådant remissförfarande förekommer redan i form av att NM remitterar ansökningar som rör vapen till Armémuseum och som rör musikinstrument till Musikmuseet. I fråga om det litterära föremålsbeståndet kan det vara lämpligt att i vissa fall höra Krigsarkivet.

RAÄ:s roll som samordnare av gemensamma angelägenheter för tillståndsmyndigheterna bör inte upphöra i och med att övergång till ett system där ansökningar ges in direkt till resp tillståndsmyndighet. Det finns fortfarande samordningsuppgifter bör som ligga kvar RAÄ: utgivandet föreskrifter bl av om a ansökningsavgifter. samproduktion av ansökningsblanketter och informationsmaterial samt fortlöpande erfarenhetsutbyte mellan myndigheterna inbördes och gentemot landets berörda museer.

3.3 Tillståndspliktens omfattning

3.3.1 Nya föremålskategorier som bör tillståndsprövas

I olika sammanhang har uppmärksammats två nya kategorier föremål för vilka det finns anledning att pröva om utförsel bör medges eller ej. Det gäller hästanspända vagnar och andra hästdragna fordon, som framställts för mer än 100 år sedan se KrU

Bilaga 3

7 18

199192:2. Vidare gäller det kakelugnar av motsvarande ålder. Båda dessa föremålskategorier börjar bli sällsynta i landet. Det föreslås därför att tillståndsplikt införs för dem. NM bör pröva fordonsbeståndet och SKM kakelugnarna.

Av textilier är f n endast folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil NM samt vävda tapeter SKM tillståndspliktiga. Emellertid finns det betydande föremål en av högreståndstextil kan befaras börja bli sällsynt förekommansom de. och som åtminstone beträffande de mer värdefulla exempl- aren - borde omfattas av tillståndsplikt. Det kan gälla t ex klädsel för sängar. mattor, broderade väggfält. broderade dukar och annat duktyg, särskilt äldre svensk damast. samt hästschabrak. Dessa textilier kan vara av både svensk och utländsk tillverkning. Bland utländska föremål kan särskilt mattorna nämnas. både de orientaliska och de franskt savonnerie. av ursprung aubusson. Här föreslås därför en utvidgad tillståndsplikt för svenska och utländska textilier och att dessa ärenden handläggs av SKM. Som kommer att behandlas nedan bör en värdegräns om 2 000 kr gälla för svenska textilier, liksom för andra svenska kulturföremål som prövas av SKM. Värdegränsen för de utländska textilierna bör följa de andra utländska föremålen.

Av de kyrkliga inventarierna är f n endast vissa föremål för utförselprövning: skrin. blankvapen och skyddsvapen, målningar och skulpturer, föremål av guld. silver och brons samt ljuskronor. Däremot omfattas inte den kulturhistoriskt mycket betydelsefulla gruppen kyrkliga textilier. Sverige har en ovanligt rik skatt av sådana textilier ända från medeltiden. Textilierna och övriga kyrkoinventarier har också alltsedan senare delen 1500-talet av varit föremål för kungligtstatligt beskydd. RAÄ har genom sin gransknings- och konserveringsverksamhet god kunskap om textilierna. Handeln med dem är av naturliga skäl inte stor, men den förekommer. Nyligen lyckades RAÄ på auktion förvärva ett privatägt kyrkligt broderi från senmedeltid som sannolikt annars skulle ha sålts för export. Av hänsyn till sällsyntheten hos särskilt den äldre föremålsgruppen är det angeläget att RAÄ ges möjlighet att pröva huruvida även de kyrkliga textilföremålen bör få föras ut ur landet. Genom den tillståndsplikt som redan gäller för folklig textil NM och här föreslås för högreståndstextil SKM, framstår det som den lagtekniskt enklaste lösningen att RAÄ får uppgiften att tillståndspröva föremål NM:s ur och SKM:s föremålskategorier generellt, i den mån föremålen härrör från kyrklig miljö. Någon motsvarande prövning hos RAÄ - av föremål ur det litterära beståndet med kyrkligt kan ursprung dock fortfarande inte anses nödvändig.

Det litterära föremålsbeståndet är f endast tillståndspliktigt n i fråga svenska kulturföremål. En växande betydelse har emelom lertid kommit att tilläggas utländskt tryckt och otryckt material som genom att ha funnits en längre tid i Sverige och t ex kommit att bli en del av värdefullare samlingar förvärvat kulturell hemortsrätt här. Tillståndsplikt bör därför införas för dessa grupper utländska kulturföremål, varvid dock en värdegräns om 10 000 kr bör föreskrivas.

3.3.2 Föremålskategori som kan tas bort

F n är svenska signerade fajanser, oavsett värde, tillstånds-

SOU 1995: 128

8 18

pliktiga om de är mer än 100 år. Prövningen handhas av NM. medan SKM prövar övriga föremål av keramik. För de senare gäller nu en värdegräns av S0 000 kr.

Som framgår nedan föreslås att värdegränsen för bl a keramikföremål sänks till 2 000 kr. Därmed skulle de signerade fajanser som har kulturhistorisk betydelse kunna rymmas i gruppen av övriga keramikföremål och prövningen i föremålsgruppen i sin av helthet handhas av SKM. Specialkategorin för fajanser skulle därmed kunna tas bort.

3.4 Åldersgränser

I lagen finns f n fyra olika åldersgränser gällande dels svenska föremål framställda 1 före år 1600, 2 för än 100 år sedan mer och 3 för mer än 50 år sedan, dels utländska föremål, som 4 kan antas ha kommit till Sverige före år 1860.

Ãldersgränsen för utländska kulturföremål skiljer sig alltså från de övriga åldersgränserna det sättet att den inte är rullande. Därmed kommer successivt alltfler föremål som länge befunnit sig i landet inte att beröras av någon utförselprövning. Åldersgränsen för utländska kulturföremål bör därför ändras så att den tidsmässigt sammanfaller med åldersgränsen för den antalsmässigt dominerande svenska föremål, dvs gruppen 100-årsgränsen.

3.á Värdegrånser

I lagen upprätthålls nu två värdegränser: 1 2 000 kr, som gäller för samiska föremål, handskrifter m m samt modeller och instrument samt 2 50 000 kr, som gäller främst för svensk bildoch hantverkskonst och för utländska kulturföremål.

Man kan ha den generella anmärkningen mot att göra tillståndsprövningen beroende av värdegränser att det ekonomiska värdet långt ifrån alltid är relaterat till föremålets betydelse för det nationella kulturarvet. Föremål som betalas dåligt på marknaden kan likväl vara sällsynta eller på andra grunder ha ett stort kulturhistoriskt värde. Att värdegränser ändå används som kvalifikation för tillståndsplikt, beror främst på att metoen den går att använda när det gäller att begränsa omfattningen av tillståndsplikten. Man får därvid ta nackdelen av att ett eller annat föremål av stort kulturhistoriskt värde kan föras ut ur landet utan prövning för att det inte betalas med högre summor i handeln. och väga den mot fördelen att slippa upprätthålla av ett granskningskrav för en stor mängd relativt triviala föremål. Användningen av värdegränser,föreslås därför här i princip bibehållen. Det finns dock skäl att justera vissa värdegränser.

De svenska föremålskategorier tillståndsprövas av SKM, dvs som sammanfattningsvis svensk bild- och hantverkskonst, är undantagderas värde inte överstiger 50 000 kr. Denna gräns får bena om traktas som för hög. Här föreslås att den sänks till 2 000 kr. vilken gräns därmed skulle omfatta även den nya gruppen högreståndstextilier.

De bildkonstverk som är svenska porträtt har f n ett skydd som

Bilaga3

9 18

får betraktas ineffektivt i förhållande till föremålsgrupsom pens kulturhistoriska värde. Antingen ett porträtt kan betraktas som ett svenskt eller ett utländskt bildkonstverk gäller nu en värdegräns av SO 000 kr. Denna överträffas mycket sällan. För de svenska kulturföremål som är porträtt föreslås som nyss nämndes sänkning värdegränsen till 2 000 kr. Är ett porträtt framen av ställt utomlands av någon annan än en svensk, gäller förutom värdegränsen SO 000 kr f att det måste kunna antas att portn rättet kommit till Sverige före år 1840. för att någon tillståndsprövning skall bli aktuell. Även om även tidsgränsen för utländska kulturföremål föreslås justerad. kan det med skäl göras gällande att detta inte ger tillräckligt utrymme för att beakta den porträtterade personens betydelse för svenskt kulturliv eller svensk historia. För de porträtt av svenska personer som framställts utomlands av icke-svenska konstnärer och som därför är att utländska kulturföremål, föreslås därför att inanse som te bara åldersgränsen justeras se ovan utan även värdegränsen. För just denna kategori utländska kulturföremål bör värdegränsen bestämmas till 2 000 kr.

3.5 Tidsbegränsning av tillståndens giltighet

I 198182:82 uttalades att skäl inte förelåg till en tidsprop begränsning av utförseltillstånd. Samma uppfattning kom till uttryck i prop I98485:179. I övergångsbestämmelserna till 1985 års lag förklarades tillstånd givna enligt 1927 års kungörelse fortfarande vara giltiga. Förslag om en ettårig tidsgräns framfördes av RAÄ i en skrivelse till utbildningsdepartementet den 28 oktober I987. Frågan om en tidsgräns kommenterades inte i samband med att förslag till KML lades fram i prop 198788:104. I punkt 6 övergångsbestämmelserna till KML har dock ånyo giltigheten av äldre tillståndsbeslut bekräftats.

Tillståndsgivningen enligt KML i övrigt, t ex en länsstyrelses tillstånd till ingrepp i en fornlämning, anses kunna ske med villkor om att tillståndet upphör att gälla om det inte utnyttjas inom en viss angiven tid. Det är också i annars i förvaltningsrätten vanligt att tillstånd tidsbegränsas.

Det är rimligt att även tillstånd till utförsel kulturföremål av tidsbegränsas. Eftersom ett av de vanligaste kriterierna för att neka utförsel är att föremålet tillhör en sällsynt föremålskategori, bör det finnas utrymme för en ny bedömning i de fall där situationen viss tid efter det att ett tillstånd gavs har en förändrats och föremålet har fått en ökad betydelse för det nationella kulturarvet. På grund härav och för att få en viss konsekvens i tillståndsreglerna i KML föreslås att tillstånden tidsbegränsas. Tidsgränsen. som bör sättas till två år. anges lämpligast direkt i lagen. Något behov för tillståndsmyndigheteller sökanden att i det enskilda fallet ha en annan tidserna gräns torde inte finnas. Genom att utgångspunkten för tidsfristen bestämms till dagen för beslutet behöver inte beslutet delges eller vinna laga kraft.

3.6 Fotografikravet

I gällande lag att de fotografier i två exemplar som skall anges fogas till varje ansökan skall vara svartvita. Bestämmelsen har

SOU 1995: 128

10 18 emellertid blivit obsolet. på grund av att det numera är mer tidskrävande och i vissa fall dyrare att framställa svartvita fotografier än färgbilder. Kravet att fotografierna skall vara svartvita kan sålunda inte upprätthållas och bör utgå ur lagen.

Tillståndsmyndigheterna accepterar inte polaroidbilder. utan kräver vanliga laboratorieframställda bilder. Beständigheten av de bilder som godtas kan naturligtvis vara varierande. Emellertid låter det sig inte göras att lägga någon särskild prövningsbörda tillståndsmyndigheterna i fråga om fotografiers beständighet Någon särskild föreskrift att fotografierna skall om vara av god beständighet eller liknande bör därför inte införas.

I lagen anges nu att fotografikravet inte gäller för vissa föremålskategorier. För vissa dessa kategorier kan dock fotograav fier ge bra information för prövningen. Undantaget från fotografikravet bör därför formuleras som en möjlighet för tillståndsmyndigheterna att dispensera från kravet.

3.7 Förhandsbesked

NM har - i fall där det varit arbetsmässigt möjligt begäran av vissa auktionsföretag förhandsgranskat saluhållna tillståndspliktiga föremål och tillkännagett uppfattning i tillståndsen frågan. Denna uppfattning har kommit att få benämningen utförselförbud. Något lagligt stöd för att utan en formellt riktig ansökan utfärda ett sådant förbud finns inte. Det tillämpade förfarandet ger därför felaktiga besked om rättsläget och är med hänsyn härtill olämpligt.

Det är däremot ställt utom tvivel att en ordning som medger att förhandsbedömningar kan göras inför auktioner är mycket nyttig och ägnad att skapa kunskap om, och respekt för lagstiftningen. Regler härom bör därför tas in i lagen. Ett förhandsbesked bör inte vara bindande för den mer noggranna prövning som följer på en ansökan om utförseltillstånd. Den trots ett negativt försom handsbesked önskar få tillstånd bör därför vara hänvisad till att göra en ansökan, ange sina motiv och om tillståndsmyndig- heten står fast vid sin preliminära bedömning kunna få be- slutet överprövat hos kammarrätten.

3.8 Lagföringsfrågö

I 5 § RAÄ:s föreskrifter finns en bestämmelse om att under den tid då utredning pågår huruvida något varusmugglingsbrott om blivit begånget rörande ett tillståndspliktigt föremål. får tillstånd inte ges till utförsel av det föremålet. Bestämmelsen motiveras av att utredningen skulle kunna påverkas av att tillstånd Det har förekommit att förundersökningar lagts ned ges. med hänsyn till att tillstånd getts i efterhand. Även i fall där det tillståndspliktiga föremålet är sådant att utförseltillstånd skulle kunna meddelas, finns det givetvis ett intresse av att lagen efterlevs, dvs att tillstånd söks och ges innan det till äventyrs upptäcks att föremålet är på väg att föras lanut ur det.

Bestämmelsen har den karaktären att den bör ha lagform.

Bilaga3

11 I8

Ett utförseltillstånd får även det inte uttryckligen fram- - om går av reglerna anses gälla till förmån inte bara för den - som sökt det, utan för varje annan person som vill föra ut föremålet under giltighetstiden. Beslutet torde därmed kunna överklagas även av någon annan än sökanden. Omvänt torde också följa att den som för ut ett föremål, för vilket utförsel nekats. inte till sitt fredande kan åberopa att det inte varit han sökt som tillståndet och att han inte fått del eller känt till något av avslagsbeslut. Envar som för ut föremål är skyldig att själv förvissa sig om att erforderliga tillstånd finns vid utförseltillfället. Någon ändring av bestämmelserna härvidlag fordras inte.

A Förslag till lag om ändring i 5 kap KHL

Med hänvisning till de ovan redovisade övervägandena framlägger tillståndsmyndigheterna här bilagda förslag lagändringar i 5 om kap KML.

Beslut i ärendet har fattats

för RAÄ av riksantikvarie Margareta Biörnstad efter föredragning av verksjuristen Thomas Adlercreutz, varvid museidirektörerna Ulf E Hagberg och Lars O Lagerqvist samt avdelningschefen Christina Sandström deltagit i den slutliga handläggningen,

för RA av riksarkivarien Erik Norberg i närvaro arkivrådet av Claes Gränström, t f arkivrådet Britt Hedberg föredragande och byråchefen Olle Forslund,

för KB av riksbibliotekarien Birgit Antonsson efter föredragning av biblioteksrådet Erna Roos, förste bibliotekarie Göran Bäärnhielm, bibliotekarie Lars Olsson och förste bibliotekarie Börje Westlund,

för NM av styresmannen Agne Furingsten efter föredragning av vice styresmannen Bengt Nyström samt

för SKM av överintendenten Olle Granath efter föredragning av byråchefen Håkan Isacson.

På tillståndsmyndigheternas vägnar

Margareta Biörnstad

Thomas Adlercreutz

Kopia Riksarkivet, Kungliga biblioteket, Stiftelsen Nordiska museet, Statens konstmuseer, Generaltullstyrelsen Ra, A, Aj, B, Bg, SHM, KMK

SOU 1995: 128 12 c 1 3

Förslag till

Lag om ändring i lagen 1988:950 om kulturminnen m m

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1988:950 om kulturminnen m m

dels att 5 kap 9 § skall upphöra att gälla. dels att S kap 3 6, 10 12 och 17 SS skall ha följande lydelse. - dels att det i lagen skall införas nya paragrafer. S kap 4 a - c. 6 a och 14 a §5. samt närmast före S kap IA a 5 en ny rubrik av följande lydelse.

i~u::‘a..rans1§1.Ld.s°..l.s.z: Fä ;eslazciçiáaielü

5 kap. Skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål

I S

Äldre svenska och utländska kulturföremål som anges i detta kapitel och som är stor betydelse för det nationella kulturarvet. får inte föras ut ur av landet utan särskilt tillstånd.

Med svenska kulturföremål avses föremål som är eller kan antas vara framställda i Sverige eller i ett annat land av en svensk.

Med utländska kulturföremål avses föremål som är framställda i ett annat land av annan än en svensk.

De gränser som Sverige hade den l juli 1986 är avgörande vid bestämmandet enligt lagen föremål skall ett svenskt kulturföremål. om ett anses vara

3 S 3 §

Den som vill föra ut ett kulturföremål Den som vill föra ut ett s1gn§k§gl; landet skall ha tillstånd till ut- lgLnt1änd1k;kulturföremål ur landet ur förseln, gm f§;gmå]g; ä; gg gg; slag i Q ggh 5 §§ Q eller 5 § skall ha tillstånd som anges g till utförseln ay§gn§ilL§Lånd§; . . . Lanai.

4 5 4 S

Svenska kulturföremål: KungLhLh1iQLgkg1_nLä1aL_iLå2QL_Qm 1. Föremål, som har framställts före år §i11§;ånghg;;ä{jandg; 1600. oavsett värde: liE22n1kakulLuxiäx:mål_§Qm_ha; a tryckta skrifterA kartor och bilder L;3m533;;;§L§;g§;_L§QQ;_§1xgk;a mt . ll . . b handskrifter gå gergament eller gap- dgr m; 2. Mer än 100 år gamla föremål oavsett Lg3ms5ä11L§j§;mg;_än_iQ_åL_igdan värde: a drxckeskäl, seldon och textilred- 5r1gk1ask;ijtg;_inkln§L1:_kaL;QL skap, om de är av trä och har målad gl- gghhildg; ler skuren dekor, 1iHLländ5kakultnLiñrsmål._§2nLxan

Bilaga 3

I3 I8 b folkdräkter och broderad eller mön- k v r stervävd folklig textil, ° h V’ m c bonadsmåleri, v k d möbler. speglar och skrin. V k r 4 e golvur. väggur och bordsur. f signerade fajanser. h skjutvapen, blankvapen och skvddsva- £22- 3. Mer än 100 år gamla föremål med ett värde över 50 000 kronor. i den mån föremålet inte kan hänföras under punkt 2: 33 målningar, teckningar och skulpturer, bTföremål keramik. glas porfyr, av och c föremål av guld. silver och brons med undantag av mynt och medaljer samt d ljuskronor och vävda tapeter. A. Mer än SO år gamla föremål med ett värde över 2 O00 kronor. i den mån föremålet inte kan hänföras under punkt 1 eller 2: a samiska föremål. b icke tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och räkenskaper, c handritade kartor och ritningar samt d tekniska modeller och prototyper samt vetenskapliga instrument.

14.5.

. . 1 Ea -11 o I i 1 S 1 k 1 E 1 1 O 1. a dryckeskärl, seldon och textilredskap. om de är av trä och har målad eller skuren dekor. b folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil, c bonadsmåleri, d möbler. speglar och skrin. e golvur. väggur och bordsur. f föremål av guld eller silver med undantag av mynt och medaljer. g musikinstrument, h skiutvapen. blankvapen och skvddsvapen. i J Z l 1 1 u. Ia: i:

äns: 2 QQQkg. g samiska föremål, tekniska modeller och r totv er samt vetenskapliga,instrument. u g 0

ll 15-1352

SOU 1995: 128 14 [8

x o 1 - E.: Q V U .. .. H e F V V0

a målningar, teckningar och skulptu- ISL

Bilaga 3

15 18 b föremål av keramik. glas och elfenben. c1,föremål av brons med undantag för mynt och medaljer, d ljuskronor samt e vävda tapeter. broderier och andra textilier från högreståndsmiliö.

5 S 5 5

Utländska kulturföremål, kan antas RLksan5ik2axi:ämh2L:Lnräxaxfråz2x som ha komit till Sverige före år 1840, Qm31115LånQhg;;äjj3n§g_§åAana_LäL:; och som har ett värde över 50 000 må159m3n3g;_i_§_ggh_A_a_;_g_1i_Qgh kronor: a möbler, speglar och skrin. 3nn3n31;31ighvggnad_e11g;_hggLa1; b golvur, väggur och bordsur, ning§n1a;§h3;j_13nng; c musikinstrument, d skjutvapen. blankvapen och skyddsvapen, e målningar, teckningar och skulpturer. f föremål av keramik. glas och elfenben, g föremål av guld. silver och brons med undantag av mynt och medaljer samt h ljuskronor och vävda tapeter.

6 5 6 5

Tillstånd krävs även för utförsel Tillstånd krävs även för utförsel av en av del av ett föremål som anges i 4 eller del ett föremål i 4, en av som anges 5 A3;_g eller 5

§a_i

å .H lim .

7 S

Ett kulturföremål får föras ut ur landet utan tillstånd, om 1. föremålets ägare flyttar från Sverige för att bosätta sig i ett annat land. 2. föremålet . genom arv, testamente eller bodelning har förvärvats av en enskild person som är bosatt i annat land, 3. föremålet förs offentlig institution får bidrag ut av en som av stat, kommun eller landstingkommun och det skall föras tillbaka till

SOU 1995: 128

16 18 Sverige. 4. föremålet förs ut enskild person för att användas i samband av en med offentlig kulturverksamhet och det skall föras tillbaka till Sverige eller S. föremålet är tillfälligt inlånat från utlandet.

Prövningen ansökningar om tillstånd till utförsel av

8 5

Tillstånd till utförsel kulturföremål skall ges. föremålet inte av om är av stor betydelse för det nationella kulturarvet.

Även föremålet har stor betydelse för det nationella kulturarvet om får tillstånd till utförsel, föremålet förvärvas av en instituges om tion i utlandet.

Frågor om tillstånd till utförsel skall prövas av kungl. biblioteket, riksantikvarieämbetet. riksarkivet. statens konstmuseer eller Stiftelsen Nordiska museet tillståndsmvndizheter. För varje slag av föremål som anges i A och 5 §5 föreskriver regeringen vilken tillståndsmgndighet som skall pröva gntillstånd. sökan om

Handläggningen av tillståndsärenden m m

10 S 10 S

Ansökan tillstånd ska11ge§in_;i11 Ansökan tillstånd g§;§nåjg;mu1äx om om riksantikvarieämbetet. QuLd§14muL§j§d §gmj3§;§;311§31 riksantikvarieämbe- 9 s u u u n I E O I I - o - o -

iQI93I3LL1få2-jgxsmaåff-§9;93Iai+5§

.

3n-5ä3L1ELQE35-ax-39339-;ll§s3ndå

.

Li.J.J.d.r.nna...

ll S 11 §

ansökan än tillstånds- An5Qk3n1nge§;i11_den_Lill§§ånd§; Rör en mer en av myndigheterna beslutar riksantikvarieämbetet vilken tillståndsmyndighet 211Qm_gn_an§gkn;ng_gg;;§_;n_LLLl som skall handlägga ansökningen. Den tillståndsmgndigheten får fatta beslut Q2g;13mn33n§§kningen;ilL_dgn_mxn_

eller de övriga tillståndsmgndigheter ntjäxsgl ä I I I ä I I

Bilaga

17 18 ansökningen avslås. om någon av de berörda tillståndsmvndigheterna anser att tillstånd inte skall bevilias.

12 5

Den som ansöker om tillstånd att föra ut ett föremål skall till ansökningen foga två svargvitg fotografier av föremålet. Fotografier behövs dock inte. om ansökningen avser föremål som avses i A § 1 a och A b. Fotografier behövs inte heller, om tillståndsmvndigheten medger undantag från detta krav.

Sökanden skall på begäran av till- Dens2msñk:r_tLllsLånd skall be ståndsmyndigheten ställa föremålet till tillståndsmyndigheten gäran av ställa dess förfogande för granskning. föremålet till dess förfogande för granskning.

13 S

Förvaltningslagen 1986:223 skall tillämpas även i fråga om tillståndsärenden som handläggs av Stiftelsen Nordiska museet. Beslut i ett sådant ärende fattas av stiftelsens styresman eller någon annan tjänsteman som styresmannen utser.

16 S

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för att täcka kostnaderna i ärenden om utförsel.

SCflJ1995:128

18 18 Överklagande

15 §

Om tillståndsmyndighet har avslagit en ansökan om tillstånd till utförsel, en får beslutet överklagas hos kammarrätten.

Andra beslut tillståndsmyndighet har meddelat enligt detta kapitel, får som en inte överklagas.

Medgivande av regeringen

16 5

Även om ett kulturföremål är av stor betydelse för det nationella kulturarvet, får regeringen, om synnerliga skäl föreligger, medge att föremålet förs landet. ut ur

Ansvar

17 5 17 5

Bestämmelser om ansvar för olovlig ut- Bestämmelser om ansvar för olovli utförsel av kulturföremål och för försök försel av kulturföremål och för fördärtill finns i lagen 1960:418 om sök därtill finns i lagen 1960:hl8 straff för varusmuggling. om straff för varusmuggling. under

.11 . 1 .1] I E1 . .

1. Denna lag träder i kraft den ... 2. Äldre föreskrifter gäller i fråga om ansökningar som har kommit in till Riksantikvarieämbetet före ikraftträdandet.

3. Punkterna 2 och 3 i Övergångsbestämmelserna till lagen 1985:1104 om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål skall fortsätta att gälla.

Bilaga 4 392R39l1S

31.l2.92 Europeiska gemenskapernas officiellatidning Nr L 3951

RÅDETSFÖRORDNING EEG 391192 nr av den9 december 1992

om export av kulturföremål

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS HARANTAGIT RÅD föreskrifterna tull- och jordbruksfragor‘ bör den om DENNA FÖRORDNING förordningen tillämpas i demtafraga.

medbeaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska Bilagantill dennaförordningsyftar till att klargörade ekonomiska gemenskapen, särskiltartikel113i detta. kategorier kulturföremål av som bör ges särskilt skydd i handelnmedtredjeland. men är inteavsedd inverka att medbeaktande av kommissionens förslagl. medlemsstaternas definition av nationella skatter betydelsen i enligtartikel36i fördraget. medbeaktande av Europaparlamentets yttrandez, HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖIJANDE. med beaktandeav Ekonomiskaoch socialakommitténs yttrande, och ArtikelI

medbeaktande av följande: Utan påverkamedlemsstaternas att befogenheter enligtartikel 36 i fördragetskall termen kulturföremál i dennaförordning Med hänsyn till fullbordandet den av inre marknaden behövs avse deföremål somanges i bilagan. reglerför handeln med tredje land for att skydda kulturföremål.

Medhänsyn till slutsatserna vid radsmötet den 19 november 1990tycksdet nödvändigt vidtaåtgärdersärskiltfor att att AVDELNINGl säkerställa att exportav kulturföremål underkastas enhetlig kontroll vid gemenskapens yttre gränser. Exportlicens

Ett sådant system skullekräva attett tillståndutfärdat den av Artikel2 behöriga medlemsstaten uppvisas fire exponav kulturföremål som omfattas av denna förordning.Detta gör detnödvändigt Export av kulturföremål till länderutanförgemenskapens meden klar definition av tillämpningsområdet för sådana tullomrade kräveruppvisande aven exportlicens. åtgärderochhur dessaskall genomföras. Tillämpningen av systemet bör vara så enkeloch effektiv som möjligt. En Exportlicensen skallutfärdas påbegäran av denberörda kommitté bör inrättasfor att biträdakommissionen vid personen utövandet av debefogenheter den som tilldelas genom denna förordning. av en behörig myndighet i den medlemsstat inom vars territorium kulturföremálet i fråga lagligen definitivt och Medhänsyn denbetydande till erfarenhet medlemsstaternas sotn befann den januari1993. sig l myndigheter har genom tillämpningen rådetsförordning av EEG nr 146881 av den 19 maj1981 om samarbete mellan de administrativamyndigheterna i EGT nr L 144.2.6.1981, s.l. Förordningen ändrad genom EGT nr C 53,28.2.1992, s. förordningEEG nr 94587EGT nr L 90,2.4.1987. 3. s. :EGT C 176.13.7.1992, 31. nr s. EGT nr C 223. 31.8.1992,s.10.

medlemsstaterna och om samarbete mellande senare och kommissionen för att säkerställa den korrekta tillämpningen av

SOU 1995: 128 39211391 1S

Nr L 3952 Europeiska gemenskapernas officiellatidning 31.12.92

eller därefter. av en behörigmyndigheti den Artikel4 .medlemsstat inom vars territorium kulturföremålet befinner sig antingen efter lagligt och definitivt Exportlicensen skalluppvisas som stödförexportanmälan vid avsändande från en annan medlemsstat, ellerefterimport den tullanstalt som är behörig godtaanmälan. att från tredjeland,eller efteráterinförsel från tredje land efter lagligtavsändande från en medlemsstat till det Artikel5 landet. Medlemsstaterna får begränsa antalettullanstalter som är Utan detpåverkar att tillämpningen av punkt4 kan emellertid behöriga handlägga att ärenden om expon av kulturföremål. en medlemsstat är som behörigenligtdetvåstrecksatserna i första stycket avstå från att kräva exportlicen:för de 2. Medlemsstater som använder sig av den möjlighet som ges kulturföremálsom specificeras den i första och andra i punktl skallmeddela kommissionen vilka tullanstalter är som strecksatsen i kategoriAl i bilagan, om de är av begränsat behöriga. arkeologiskt eller vetenskapligt intresse och förutsatt de att inte kommer direkt från utgrävningar, från fynd eller från Kommissionen skall offentliggöra denna information i C-serien arkeologiska platser i en medlemsstat och att deras förekomst av Europeiska gemenskapernas ofliciellatidning. marknaden är laglig. AVDELNING2 Exportlicens kan nekas enligt denna förordning om kulturföremålen i fråga omfattas lagstiftning av som skyddar Administrativt samarbete nationella skatterav konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde i denberörda medlemsstaten. Artikel6

Omdetär nödvändigt skallden myndighet somanges i andra För tillämpningen denna av förordning, skallbestämmelserna strecksatsen i förstastycket ta kontaktmedde behöriga i förordning EEG nr 146881och särskiltbestämmelserna om myndigheterna i denmedlemsstat frånvilken kulturforemålet sekretess för uppgiñergällai tillämpligadelar. i frågakom och särskiltde behörigamyndigheterna enligt rådets direktiv 93...EEG âterlämnande av Förutom det samarbete som föreskrivsi första stycket skall av... om kulturföremål olagligen forts bort från en medlemsstats medlemsstaterna inom ramen försina ömsesidiga förbindelser som territorium vidta alla nödvändiga åtgärder för att få till ståndsamarbete . mellan rullmyndighetema ochde behöriga myndigheter som Exportlicensen skall gälla inom hela gemenskapen. avses i artikel i direktiv 4 93...IEEGZ

4. Utan att detpåverkar bestämmelsema i denna artikel är direkt export från gemenskapens tullområde av nationella AVDELNING3 skatter som har konstnärligt. historiskteller arkeologiskt värde mensom inte är kulturföremál i dennaförordnings mening Allmänna och slutliga bestämmelser underkastad den exporterande medlemsstatens nationella lagstiftning. Artikel7 Artikel3 De bestämmelser år som nödvändiga förtillämpningen av denna Medlemsstaterna skall förse kommissionen med en förordning, särskilt de som gäller de formulär som skall förteckning över de myndigheter som har befogenhet att användas Lex. modelloch tekniska egenskaper skall antas utfärda exporttillstand för kulturföremål. enligtdet förfarande som fastställs i artikel 8.2.

Artikel 8 Kommissionen skall offentliggöra en förteckning över dessa myndigheter och varjeändringdenna i förteckning i C-serien Kommissionen skall bistås av en kommitté som är av Europeiska gemenskapernas ofliciellatidning. sammansatt av företrädare för medlemsstaterna och sorti har en företrädare för kommissionen som ordförande.

Ännu inte antagen viddetta oñentliggötartde. Ienlighemed artikelll nedan kommer den föreliggande Förordningenträda att i kraftden tredjedagen efter det att direktivet offentliggjorts i Europeiska se fotnot till artikel 2.2 gemenskapernas ajficiella ridning.

Bilaga 4 392R391lIS

3l.l2.92 Europeiska gemenskapernas officiellatidning Nr L 3953

Kommittén skallgranskavarjefrågarörandetillämpningen av Artikel10 denna förordning som uppav tas ordföranden antingen eget initiativeller begäran aven företrädare för en medlemsstat. Varje medlemsstat skall underrätta kommissionen de om åtgärder som vidtagitsenligtdennaförordning. 2. Kommissionens företrädare skallförelägga kommittén ett förslagtill åtgärder.Kommittén skall yttra sig över förslaget Kommissionen skallvidarebefordra dennainformation till de inomdentid som ordföranden bestämmer medhänsyntill hur andramedlemsstatema. brådskande frågan är, om nödvändigt genom röstning. Vart tredje är skall kommissionen framlägga en rapport till Yttrandetskall protokollförasoch dessutomhar varje Europaparlamentet, rådet och Ekonomiskaoch sociala medlemsstat rätt att begära få sin uppfattning att tagen till kommittén tillämpningen dennaförordning. om av protokollet. Rådetskall granskaförordningenseffektivitetefter en Kommissionen skall ta största hänsyntill det yttrande som tillämpningsperiod årochpåförslagfrånkommissionen av tre kommittén avgett. Denskallunderrätta kommittén detsätt om göranödvändiga ändringar. vilket sätt yttrandet har beaktats. I allahändelser skallrådet förslagfränkommissionen vart Artikel9 tredjeår se över och. när detär lämpligt,revidera debelopp som anges i bilaganpå grundval av de ekonomiska och Varje medlemsstat skallbesluta om de påföljder som skall monetära indextalen inom gemenskapen. tillämpas vid överträdelse av bestämmelsema i denna förordning.Paföljdenta skall vara tillräckligaför att främja Artikelll efterlevnadendessabestämmelser. av Dennaförordning träder i kraft den tredje dagenefterdet att direktiv 93I...EEG har offentliggjortsi Europeiska gemenskapernas afiiciellatidning.

Dennaförordning till alladelarbindande direkt är och tillämpligi allamedlemsstater.

UtfärdadiBrysselden9 december 1992.

Pårådetsvägnar

W. WALDEGRAVE

Ordförande

Direktivet återlämnande om av kulmrföremäl olagligen som förtsbort från en uuedlemsstats territorium redan hänvisat till i artikel2.2och . 2.6 har ännu inte antagits vidtidenför detta offentliggörande.

SOU 1995: 128 39211391 lS

Nr L 3954 Europeiska gemenskapernas officiellatidning 31.12.92

BILAGA

KATEGORIER AV KULTURFÖREMÅL OMFATTASAVARTIKEL SOM 1

A. Arkeologiska föremål som är äldre än 100år och som härrör från utgrävningarfynd landellerunder och vatten 9705000 arkeologiska fyndplatser 9706000 - - arkeologiska samlingar

Föremål utgör som en integrerad del :öndemgna av konstnärliga historiska religiösa eller 97050020 minnesmärken äldre som är än 100år 9706000

Målningar som utförtshelt förhand, vilket underlag ochi vilketmaterial som helst 970l

4. Mosaiker intetillhörkategorierna som l och2och teckningar utförts som helt förhand vilket 6914 underlag och i vilketmaterial som helst 970l

Originalgmftk. grafiska blad, silkscreeentryck och litografier medderas respektive matriser och Kapitel 49 originalafñscher 970200I 84425099

Originalskulpmrer elleroriginalstatyer och kopior. framställda enligt samma process som 970300C0 originalet ochsom intetillhörkategori l

7. Fotografier. filmoch negativ av dessa 3704 3705 3706 491191K

Inkunabler och ntamtskript. inklusive kartoroch partitur, enstaka elleri samlingar 970200 C0 970600I 490110I 490199C0 490400 I 49059100 490599C0 490600D

Böcker som år äldre än 100är.enstaka eller i samlingar 970500C0 9706 D 00

10.Trycktakartor som år äldreän 200år 970600I

ll. Arkivochdäri ingående delar. som år äldre än 50år.och av vilketslagoch vilketunderlag 3704 sotn helst 3705 3706 4901 4906 970500I 970600I

12 a. Samlingar och föremål frånteologiska. botaniska. ntineralogiska elleranatomiska samlingar 970500I

Samlingar av historiskt, paleontologisk. emogmñskt eller numismatiskt intresse 970500I

13.Transportmedelär som äldre 75 än år 970500I Kapitel 86-89

Som äräldre an aroch 50 intetillhörupphovsman ’ Som detdefinierat av [EG-domstolen i dess dom i mal 15284 enligt fiiljandez Samlarobjekt enligt 97.05 nr i Gemensamma tulltaxan ir :örernal som hardeegenskaper som krävs för inga att i en samling. Brena år dvs. som relativt sällsynta ochnormalt inteanvänds fir sitt ursprungliga föremål. som omsäus särskilt utanför dennormala handeln med liknande bruksföremål och harhögt som värde.

Bilaga 4 392R39l IIS 3l.12.92 Europeiska gemenskapernas officiellatidning Nr L 3955

I4. Andra antikviteter som inteingåri kategorierna A.l-A.13 a. mellan 50 och 100år gamla - leksaker. spel Kapitel 95 - glasföremål 7013 - guld-ochsilversmide 7114 - möbler kapitel 94 — optiska. fo ochkinematograñ in ter kapitel 90 fr - musikinstrument kapitel 92 - ur. klockor ochdelar av sådana kapitel 91 - triarbeten kapitel

Kulturforemfl i kategorierna A. l-A.l4 som omfattas av denna förordning bara deras om värde motsvarar elleröv deekonomiska vardena g. under B. B. Ekonomiska gränsvärden tillämpligavissa kategorier under i A ecu Värde: 0noll - Harkeologislta föremål - 2 delarfrånminnesmärken 8inkunabler ochmanuskript — ll arkiv 15000 —— 4mosaikcr och ngar - 5gravyrer - 7 fotograñer 10trycktakanot 50000 - 6statyer - 9b6cker — I2 samlingar — 13transportmedel - 14 alla andra föremål 150000 - 3tavlor Bedömningen villkoren avom förekonomiskt gränsvärde är uppfyllda måste görasnär en ansökan expordicens om lämnas in.Det ekonomiska värdet år det som kulturföremåleti har medlemsstaten somanges i artikel2.2i förordningen. Dagenföromvandlingvärdena, av uttryckta iecui bilagan, till nationella valutor skall vara denl januari1993.

SOU 1995: 128 393 R0752 S

Nr L 7724 Europeiska gemenskapernas officiellatidning 31.3.93

KOMMISSIONENS FÖRORDNING EEG nr 75293

av den 30 mars 1993

om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning EEG nr 391192 om export av kulturföremål

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR Artikel2 ANTAGIT DENNAFCRORDNING Formulären för exportlieens skall påbegäran tillhandahållas med beaktande Fördraget av om upprättandet Europeiska av av den behöriga myndighet ellerde behöriga myndigheter som ekonomiska gemenskapen, anges i artikel2.2 i grundförordningen.

med beaktande rådets av förordning EEG nr 391192 den av Artikel3 9 december 1992‘ om export av kulturföremål, särskilt artikel 7 i denna, Formuläret skalltryckas påvitt träfritt skrivpapper som väger minst55 gramper kvadratmeter. efter samrådmedRådgivande kommitténför kulturföremål, och 2. Formulären skall vara 210 x 297 mm.

med beaktande av följande: 3. Formulären skall tryckas och fyllas i på ett av gemenskapens officiella språk bestämt av de behöriga Det är nödvändigt att anta tillämpningsföreskrifter för myndigheterna i den utñrdande medlemsstaten. De behöriga förordning EEG nr 391192, som bl.a. föreskriver myndigheternai den medlemstat därformuläret uppvisas får inrättandet aven ordningför exportlieens för vissa kategorier begära att detöversätts till det officiella språketeller ett av de kulturföremål somanges i bilagan den till förordningen. officiella språken i den medlemsstaten. I så fall skall av översättningskosmadema bäras av innehavaren av licensen. För att säkerställa att de exportlicenser som föreskrivsi 4. Medlemsstaterna skall vara ansvariga nämnda förordning enhetliga är ärdet nödvändigt att fastställa regler för upprättandet, utfärdandet och användningen av för att låtatrycka formulären som skall vara försedda formulären. Det bör därför utarbetas förlagalill en en sådan med tryckeriets namn och adress eller licens. identiñeringsmärke,

Exportüllståndema måste upprättas på ett av gemenskapens för att vidta nödvändiga åtgärder för att undvika att officiellaspråk. formulären förfalskas.De sätt för identifiering som antasav medlemsstaterna för detta ändamål skall HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. anmälas till kommissionen för att vidarebefordras till de behöriga myndigheterna de andra medlemsstaterna. AVSNITTI 5. Formulären skall företrädesvis fyllasi på mekanisk eller Formulär för licenset elektronisk väg. Ansökan får emellertidfyllas i läsligtför hand;i detsenare fallet skall det fyllas i medbläckoch med Artikel I tryckbokstäver. Oavsett vilkenmetod som används får inte formulären innehålla rader-ingar, överskrivna ord eller andra Det formulär som används för licensför exportav ändringar. kulturföremål skallöverensstämma meddenförlaga som visas i bilagan. AVSNITT II

Exportlicens skall utfärdas och användas i enlighetmed Användning av licens förordning EEG nr 391192, nedan kallad gnmdförordningen,och meddennatillämpningsförordning. Utan att det påverkar tillämpningen punkt3 av skall en särskild exporttillstånd utfärdas för varje sändning av Användning exportlicensfår inte på någotsätt kulturföremål. 2. av påverka de förpliktelser som är förbundna med 2. I punkt 1 förståsmed sändning antingen ett enda exportfonnaliteter ellerdärtill knutnahandlingar. kulturföremål ellerett antal kulturföremål.

3. När en sändning innehåller ett antal kulturföremål är det EGT nr L 395, 31.12.1992, s. de behöriga myndigheterna som skallbestämma om ett eller flera exportlicens bör utfärdas for sändningeni fråga.

Bilaga 4

393R0752S

31.3.93 Europeiska gemenskapernas oñiciella tidning Nr L 7725

Artikel5 somangeapädennaöverensstämmermeddemsomgespä exportlioensenochatt hänvisning görstill licensenifält44 Formulären skallbestå tre av exemplar, varav iexportanmilan.

at exemplar märkt nr 1 skall utgöra ansökan, lämpliga åtgärderför identiñering. - hrllkontoret skallvidta Atgindetnnhnbestiavettsigllellerenstinlpelsom ett emplarmärkt nr2 äravsetttörinnehavanenav - anbringas tullkontoret. Bxporuillständfonnuläret,vilket av licensen, av en kopia finns vidhältat exemplar 3 av det administrativa ettexemp märkt nriiskallätersändastillden enhetsdokumenta, skall äter-sändas till den utfärdande utiärdande myndigheten. myndigheten.

ArikeI6 2. Efle:al1hnfylltifilt19Bshlldettullkonlorsomir

behörigt att ta emot exportdeklaraüonen ätersändadet Dens’k.|ndeskn.llfyllnifilt1,3—19Aoch21ochom för innehavaren licensentill exemplar som är avsett av nödvändigt23 pä ansökanoch de andra exernplarwen. deklarationen ellerdennes representant. Medlemsstaterna tär emellertid föreskriva att endast ansökan behöver fyllas 3. Detexenplnravtillstindensorn skallätersändastill den 2. Ansökanskall ätföljas utñrdande myndigheten skallåtföljs sändningen till kontoret av vidplatsenibrutiörselur gemenshpen.Inllkontmeulnllom dokumentati -u som innehåller alla relevanta n6dvindigtfyll1ifilt5ifonnuliraochstimp1aifilt22och — upplysningar om lnrlurrföremälen och derasrättsliga äter-sända det till inndiavaren av exportlicensen ellerdennes status vid tidpunktenför ingivande av ansökan,i skall sändas tillbakatill rwresentant för att formuläret kunna flu ‘ ammande fall, medhjälp av stödjande handlingar den utfärdande myndiflneten. fakturor, expertvärderingar etc,

vederbörligen bestyrkt fotografi eller i Artik¢I9 - ett för mmandefallochpäbegäranavdebehöriga myndigheterna, fotog-añerisvartvittelleri färgminst 1. Bxportlioensens giltigretstidfär inte överstiga tolv 8 cmx 12cm av kulturlörenrälenifråga. nánaderräknat frän utfärdandedagen.

Dettakrav kandebehörigamyndigheterna, ersättas av I fräga ansökan temporär exportflr debehöriga 2. om om en detaljerad förteckningöver kulturforemälen. specificeraden tidsfrist inom vilken myndigheterna kulmrforernälen skall äterimporteras till den utñrdande 3. De behöriga myndigheterna fär för att utfärda en exporttillstind krävaattdekulmrforemäl somskallexporteus medlemsstaten.

visasupp. 3. När en exporttillständ löper ututan att haanvänts skall 4. Om tillämpningen av punkterna2 och 3 orsakar innehavaren omedelbart ätersända de exemplarhanhari sin kostnader skall dessabäras av den som ansöker om ägotill den utfardande myndigheten. exportlicens.

ArtikelI0 S. Föratt exponlicens skallbeviljasskall devederbörligen ifyllda formulärenläggasfram för de behörigamyndigheter Bestämma lserna i avsnittIX i kommissionens förordning som utsetts av medlem. uaenligtartikel2.2i EEG nr 121492 och artikel 22.6 i bilaga l till grundförordningen. Närmyndigheten har beviljatexportlieens skall exemplar 1 behållas den myndigheten och de Konventionen om et: gemensamt uansiteringsförfarande som av återståendeexemplaren Ltersändastill innehavaren av slötsden 20 maj 1987 mellan gemenskapen och EFTAexportlicensen eller till dennes rqyresentant. länderna skall gälla när varor som omfattas av denna förordning passerar genom ut BETA-lands territorium vid Artikel 7 förflyttning inom gemenskapen.

Artikel11 Följandeskallframläggas stöd till för exportdeklarationen:

Dennaförordning trideriknflden1aprill993. Det exemplar som är avsett förinnehavaren licensen. av -

Detexemplarsomskallåm ‘ tilldenutlärdande myndigheten.

Arn’keI8

Det tullkontor som är behörigt att ta emot exportdeklarationen skall säkerställa att de upplysningar EGT nr L 132, 16.5.1992, 1. s. ‘HGT m L 226, 13.8.1987, s.2, ändrad genom beslut 191 nr fattat Gemensamma av kommitténEEG-EFTA för gemensam

uansitering av den 19 september1991EGT nr L 402,

31.12.1992.

SOU 1995: 128 393R0752IS Nr L 7726 Europeiska gemensknpenns ofiiciellntidning 31.3.93

Dennaförordningårtill alladelarbindande ochdirekttillämpligi allamedlemsstater. Utfärdadi Brysselden30 nuts 1993. Påkonlmiuionens vägnar ChristineSCRIVENER Ledamot kømnzissubnen av

Bilaga 4 BILAGA EUROPEISKA GEMENSKAPEN KULTURFÖREMÅL - SÖKANDE Namn ochadress 2. EXPOR1Licens Nr Giltigt till: I | | Definitivt D Tillfälligt u | Tidfristför iterimpon 3. SÖKANDENS REPRESENTANT Namnochadress 4. UTFÄRDANDE MYNDIGHETNunn ochadress

S.A. BESTÄMMELSE- ELLER UPPEHÅLLSLAND 6. AVSÄNDANDE MEDLEMSSTAT

5.B. MOTTAGARE

7. BESKRIVNING ENLIGT BILAGANTILL FÖRORDNING EEG NR391192 KATEGORIAV KULTURFÖREMÅL

8. BESKRIVNING AV KULTURFÖREMÅLET ELLER -FÖREMÅLEN 9. VARU 10. VIKT

Omdem utrymme ir otillräckligt kanNi forum: en ellerflorakompletterande sidor som börkopieras i tm 11 BERÃKNAT VÄRDE exemplar och innehålla upplymingarnni filt 8-18 nnnmirkuiu; no i filt 23 Identifieringskriterier 12. MÅTT 13. TITEL ELLER 14. DATERING 15. ANDRAKRITERIER ÄMNE

16. KONSTNÄR, EPOKELLER VERKSTAD 17. MEDIUMELLERTEKNIK

18. INLÄMNADE HANDLINGAR SÄRSKILDA KÄNNETECKEN FÖR IDENTIFIERING Fotognfi D Förteckning D Identifieringamirken D Bibliografi D Katalog D

19.A. ANSÖKAN 20. Den utfirdnnde myndighetens u hmoch l Jag ansökerbinned om expordiwnsför det kulturfémmll som beskrivs ovan ochförklarari godtro rikzifleten av upplysningunaidennaansökan Ort ochdatum: och bevishnndlingama On ochdamm : Underskrift

SOU 1995: 128 21.FOTOGRAFI AV KULTURFÖREMÅLET minst 8 cmx 12cm

22. UTFÖRSELTULLKONTOR

Stimpel: 23.Dataformuläråtföljs kompletterande sidor

Anmärkning Oanvint utrymme i filt 8 ellerpåbifogade kompletterande sidorskallvederbörligen scryhsöver av debehörigamyndighetcrna

Bilaga 4

N SÖKANDENamnochadress 2. EXPORTLICENS Nr Giltigtun: | | | l Definitivt Tillfilligt

3. SÖKANDENS REPRESENTANT Namnoch adress 4. UTFÄRDANDE MYNDIGHET Namnochadress

SABESTÅMMELSE- ELLER UPPEHALLSLAND 6. AVSÄNDANDE MEDLEMSSTAT

5.B.MO’II‘AGARE

7. BESKRIVNING ENLIGTBILAGANTILL FÖRORDNING EEG NR 391192 KATEGORIAV KULTURFÖREMAL i

8. BESKRIVNING AV KULTURFÖREMÅLET ELLER -FÖREMÅLEN 9. VARUKOD 10. VIKT

Om clean utrymme ir otillräckligt InnNi fomimpL ellerflerakompletterande en sidor som börkopieras i tre 11 BERÄKNAT ÄRDE V exemplar ochinnehålla upplysningnrnn i fill 8-—l8 se nnnmirkningi fil 23 Idemificringslcriterier 12. MÅTT 13. TITELELLER 14. DATERING 15. ANDRA KRITERIER ÄMNE

16. KONSTNÄR,EPOKELLERVERKSTAD 17. MEDIUMELLERTEKNIK

INLÄMNADE HANDLINGAR l SÄRSKILDAKÄNNETECKEN FÖR IDENTIFIERING 18. Fotografi D Förteckning El Identifieringsmirken D Bibliografi El Katalog E]

19 .B. PÅSKRIFT AV BEl-[ÖRIGT TULLKONTOR 20. Den utfârdande myndighetens underskrifiochstämpel Tuukomon SADnr: Medlemsstat: Dagffirutfirdande: Underskrifiochstämpel: Ort ochdatum:

SOU 1995: 128 21. FOTOGRAFI AV KULTURFÖREMÅLET minst cmx 12cm

22. UTFÖRSELTULLKONTOR Stimpel: 23.Dettaformuläråtföljs .kompletterande sidor Anmärkning Oanvñnt utrymme i filt 8 ellerpåbifogadekompletterande sidorskallvederbörligen stryknsöver av debehöriga myndigheterna

Bilaga 4

1. SÖKANDE Namnoch adress 2. EXPORTLICENS J Nr Giltigtlill I Definitvt D Tillfälligt Tidagina får lmerisnpon 3. SÖKANDENSREPRESENTANT Namnochadress 4. UTFÃRDANDE MYNDIGHETNamnochadress

SJLBESTÃMMELSE- ELLER UPPEHÅLISLAN D 6. AVSÄNDAN DEMEDLEMSSTAT

5.B.MO[I‘AGARE

7. BESKRIVNING ENLIGTBILAGANTILL FÖRORDNING EEG NR 391192 KATEGORIAV KULTURFÖREMÅL i $

s. BESKRIVNING AV KULTURFÖREMÅLET ELLER -FÖREMÅLEN 9. VARUKOD

10. VIKT

Omdetta utrymme ir otillräckligt kanNi fomimpl on ellerflankomplemnnda sidor :om börkopieras i tre 11 BERÄKNATVÃRDE exemplar ochinnahllkpplymingu-mi filt 8-18u nnnmirknimi filt 23 Identifieringskriteriet 12. MÅTT 13. TITELELLER 14. DATERING 15. ANDRAKRITERIER ÄMNE

16. KONSTNÄR, EPOKELLER VERKSTAD 17. MEDIUMELLERTEKNIK

1a. INLÄMNADE HANDLINGAR SÄRSKILDAKÄNNETECKEN FÖR IDENTIFIERING Fotografi D Förteckning D ldcnüñu-ingsmixkcn D Bibliognñ D Katalog D

19.B. PÅSKRIFI AV BEHÖRIGT TULLKONTOR 20. Den utfirdandc myndighetens underslmfiochstämpel Tuumyndighw SADnr: Medlemssut: Dsgfirrutfirdmde: Underskrifiochstämpel: Ortochdamm:

SOU 1995: 128 21. FOTOGRAFI AV KULTURFÖREMÅLBT minstB cm x 12cm

22. UTFÖRSELTULLKONTOR

Stimpel: 23.Dan fonnulir åtföljs .komplaiønndesidor

Anmärkning Omvänt utrymme i fill 8 ellerpi bifogadekompletterande sidorskallvederbörligen strykas över av debehörigamyndigheterna

Statens offentliga 1995 utredningar

Kronologisk förteckning

Ett renodlatnäringsförbud.N. 40. Älvsäkerhet. K. . Arbetsföretag En - ny möjlighetför arbetslösa.A. 41. Allmän behörighetför högskolestudier, U. . Grön diesel miljö- oc. hälsoris cr Fi A F1aI‘.:Li13d:p‘d.S:i1 Gotlandsirañk. ~ -v . Lângtidsutredningen1995.F1. 43. SambandetRedovisning Beskattning.Ju. . — Várdenssvåraval, 44. Aktiebolagetsorganisation.Ju, . slutbetänkande Prioriteringsutredningen.S. av 45. Grundvattenskydd.M,

Muskövarvetsframtid. Fö. 46, Effektivare styrningoch rättssäkerhet . Obligatoriskaarbetsplatskontakter för arbetslösa.A. i asylprocessen.A. . Pensionsrättigheter och bodelning.Ju. 47, Tvångsmedelenligt 27 och 28 kap. RB . Fullt ekonomisktarbetsgivaransvar,Fi. saint polislagen.Ju, . Översyn skattebrottslagen.Fi. av 48. EG-anpassade körkortsregler. K,

. ll. Nya konsumentregler,Ju. 49. Prognoser över statens inkomster och utgifter. Fi.

l2. Mervärdesskatt Nya tidpunkterför 50, Kunskapsläget kärnavfallsomrádet1995.M. — redovisningoch betalning.Fi. 51. Elförsörjning i ofred. N,

13.Analys av Försvarsmaktens ekonomi.F6. 52. Godtrosförvärv av stöldgods Ju.

14.Ny Elmarknad + Bilagedel.N. 53. Samverkanför fred. Den rättsligaregleringen,Fö.

15.Könshandeln.S, 54. Fastighetsbildning uppgift för - en gemensam stat 16.Socialtarbete mot prostitutioneni Sverige.S. och kommun, M.

l7. Homosexuellprostitution.S, 55. Ett samlatverksamhetsansvar för asylärenden.A.

18.Konst offentlig i miljö. Ku. 56, Förmåneroch sanktioner

19.Ett säkraresamhälle,Fö. utgifter för administration.Fi. - 20. Utan stannar Sverige.Fö. 57. Förslag om ett internationelltflygsäkerhets-

21. Stadenpå vatten utanvatten. Fö. universitet i Norrköpinglinköping, U.

22. Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne.Fö. 58, Kompetensoch kunskapsutveckling yrkes- - om 23. Brist pá elektronikkomponenter.Fö. roller och arbetsfältinom socialtjänsten.S.

24.GasmolnlamslårUppsala.Fö. 59. Ohälsoförsäkringoch Samhällsekonomi

25. Samordnadoch integreradtâgtrañkpá olika aspekterpá modeller, finansiering - Arlandabananoch i Mälardalsregionen.K, och incitament.S.

26. Underhållsbidragoch bidragsförskott, 60. Kvinnofrid. Del A+B.

Del A och Del B. S. 61. Myndighetsutövningvid medborgarkontor,C.

27. Regionalframtid + bilagor. C. 62. Ett renat Skåne.M,

28. Lagen om vissainternationellasanktioner 63. Översyn skattereglernaför stiftelser och ideella av en översyn.UD. föreningar. Fi, ~ 29. Civilt bruk av försvarets 64. Klimatförändringari trafikpolitiken, resurser- K. regelverken,erfarenheter,helikoptrar. Fö. 65. Näringslivetstvistlösning.Ju.

30. Alkylat och Miljöklassning av bensin.M. 66. Polisensanvändning övervakningskamerorvid av

31. Ett vidareutvecklatmiljöklassystemi EU. M. förundersökning.Ju.

32. IT och verksamhetsförnyelse inom rättsväsendet. 67. Naturgrusskatt, m.m. Fi,

Förslagtill nya samverkansformer,Ju. 68. IT-kommissionensarbetsprogram1995-96.SB.

33. Ersättningför ideell skadavid personskada.Ju. 69. Betaltjänster.Fi.

34.Kompetensför strukturomvandling.A. 70. Allmännakommunikationer för alla K. - 35. Avgifter inom handikappområdet, S. 71. Behörighetoch Urval. Förslagtill regler för nya 36. Förmåneroch sanktioner en samladredovisning. antagningtill Universitetoch högskolor.U. - Fi. 72. Svenskainsatserför internationellkatastrof-och

37. Vårt dagligablad stödtill svenskdagspress.Ku. flyktinghjälp. Kartläggning,analysoch förslag. - 38. Yrkeshögskolan Kvalificeradeftergymnasial - Fö,

yrkesutbildning.U. 73. Ett aktiebolagför servicetill universitetoch

39. Somereflections on SwedishLabourMarket högskolor m.m. U.

Policy. A. 74. Lägenhetsdata.Fi,

Någrautländskaforskares syn svensk 75. Svenskflyktingpolitik i globaltperspektiv. A.

arbetsmarknadspolitik.A, 76. Arbete till invandrare.A.

Statens 1995

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

77. Röster om EU:s regeringskonferens 108.Ny ellag. N. hearingmed organisationsföreträdare, 109.Likvärdig utbildning lika villkor. U. debattöreroch forskare. UD. 110. Viljan att veta och viljan att förstå - 78. Den svenska rymdverksarnheten. N. Kön, makt och denkvinnovetenskapliga 79. Vårdnad, boendeoch umgänge. JU. utmaningen högre i utbildning. U. regeringskonferensen 1996 lll.Omvärld, säkerhet, försvar. 80.EU om institutionernasrapporter Frågor om EU:s andrapelare inför regerings- synpunkteri övriga medlemsländer.UD. konferensen1996.UD. - 81.Ny rättshjälpslagochandra bestämmelser om 112. Svensksjöfart näring för framtiden. rättsligt bistånd.Ju. + Bilagor. K. 82. Finansieringslösningar för Göteborgs-och 113. Friståendegymnasieskolor.U. Dennisöverenskommelsema. K. 114. Indirekt tobaksreklarn.S. 83. EU-kandidater 12 länder som kanbli EU:s 115.Ny lag om europeiska företagsråd. A. nya medlemmar.UD. 116.Jämställdhet ett mål utvecklingssarnarbetet. i UD. 84. Kulturpolitikensinriktning. Ku. l17.Jordbruk och konkurrens jordbruketsställning i - 84. Kulturpolitikensinriktning i korthet. Ku. svensk och europeiskkonlcurrensrätt.Jo. - 85. Tjugo års kulturpolitik 1974-1994.Ku. 118. Totalförsvarspliktiga rn 95. En utvärdering av de 86.Dokumentationoch socialtjärrstregister.S. totalförsvarspliktigas medinflytandeoch av deras 87. Försäkringsrörelsei förändring Fi. socialaoch ekonomiskasituationunder 88. Den brukademångfalden. Del 1+2. Jo. grundutbildningen.Fö. 89.Svenskari EU-tjänst. Fi. 119. Ändringar hyresförhandlingslagen. i 90. Kärnavfalloch Miljö. M. Hyresgästinflytandevid ombyggnad m.m. Ju. 91.Ett reforrnerat straffsystem.Del I-III. Ju. 120. TV och utbildning. U. 92. EG:s arbetstidsdirektivoch dess konsekvenserför 121.Riksdagen, regeringenoch forskningen.U. det svenskaregelsystemet.A. 122. Reform recept. S. 93.Omprövningav statligaåtaganden.Fi. 123. Subsidiaritetsprincipen i EU. UD. 94. Personalavveckling, utbildning och beskattning. 124.Ett reformerathovrättsförfarande.Ju. Fi. 125. Finansiellverksamheti kris och krig. Fi. 95.Hälsodataregister Vårdregister.S. 126.Kostnaderför den statliga assistansersättningen. S. - 96.Jordens klimat förändras.En analys av hotbild 127.Framtida centralEuropainforrnation.UD. och globalaåtgärdsstrategier.M. 128. Kulturegendomarochkulturföremäl. KU. 97. Miljöklassning av snöskotrar.M. 98. 1990-taletsbostadsmarknad en förstautvärdering.N. - 99. SMHI:s verksamhetsform K. 100.Hållbar utvecklingi landetstjällomráden.M. 101. Ett utvidgatEU möjligheteroch problem. - Sammanfattning av en hearing i augusti1995. UD. 102. MedborgarnasEU frihet och säkerhet - Frågor om unionenstredjepelare inför regeringskonferensen1996.UD. 103. Föräldrari självförvaltande skolor. U. l04.Skattereforrnen1990-1991.En utvärdering. Fi. 105.Konkurrensi balans. Åtgärderför ökad konkurrensneutralitetvid offentlig prissättning m.m. N. 106.Rapporteringsskyldighet för revisoreri finansiella företag. Fi. 107. Avbytarverksamhetens organisationoch finansiering.Jo.

Statens offentliga utredningar 1995

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Försvarsdepartementet

IT-kommissionensarbetsprograrn1995-95.{:38} lvluskövarvets framtid. [6] Analys av Försvarsmaktens ekonomi. [13] Justitiedepartementet Ett säkraresamhälle.[19] Pensionsrättigheter och bodelning.[8] Utan stannar Sverige.[20] Nya konsumentregler. Staden vattenutanvatten. [21] IT och verksamhetsförnyelse inom rättsväsendet. Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne. [22] Förslag till nya samverkansformer.[32] Brist på elektronikkomponenter.[23] Ersättningför ideell skadavid personskada.[33] GasmolnlamslårUppsala.[24] SambandetRedovisning Beskattning.[43] Civilt bruk av försvarets - resurser- Aktiebolagetsorganisation.[44] regelverken, erfarenheter, helikoptrar. [29] Tvángsmedelenligt 27 och28 kap. RB Samverkan för fred. Den rättsligaregleringen.[53] samt polislagen.[47] Svenskainsatserför internationellkatastrof-och Godtrosförvärv av stöldgods [52] flyktinghjälp. Kartläggning,analysoch förslag. [72] Näringslivetstvistlösning.[65] Totalförsvarspliktiga m 95. En utvärdering av de Polisensanvändning av övervakningskamerorvid totalförsvarspliktigasmedinflytandeoch av deras förundersökning.[66] socialaochekonomiskasituationunder Vårdnad,boendeoch umgänge.[79] grundutbildningen.[118] Ny rättshjälpslag ochandrabestämmelserom Socialdepartementet rättsligt bistånd.[81] Ett reformeratstraffsystem. Del I-III. [91] Vårdenssvåraval. Ändringar i hyresförhandlingslagen. slutbetänkande Prioriteringsutredningen.[5] av Hyresgästinflytandevid ombyggnad m.m. [119] Könshandeln.[15] Ett reformerathovrättsförfarande.[124] Socialtarbete mot prostitutioneni Sverige.[16] Homosexuellprostitution. [17]

Utrikesdepartementet Underhállsbidragoch bidragsförskott,

Lagen om vissainternationellasanktioner Del A och Del B. [26] en översyn. [28] Avgifter inom handikappomrádet.[35] - Röster om EU:s regeringskonferens Kompetensochkunskapsutveckling om yrkes- hearingmedorganisationsföreträdare, debattörer roller ocharbetsfältinom socialtjänsten.[58] — och forskare. [77] Ohälsoförsäkringoch samhällsekonomi EU om regeringskonferensen 1996 olika aspekter modeller, finansiering institutionernasrapporter och incitament.[59] — synpunkteri övriga medlemsländer.[80] Kvinnofrid. Del A+B. [60] ~ EU-kandidater 12länder som kanbli EUzs Dokumentationoch socialtjänstregister.[86] nya medlemmar.[83] l-lälsodataregister Várdregister.[95] - Ett utvidgat EU möjligheteroch problem. Indirekt tobaksreklam.[114] - Sammanfattning av en hearingi augusti1995.[101] Reform recept. [122] MedborgarnasEU frihet och säkerhet Kostnaderför denstatligaassistansersättningen. [126] — Frågor om unionenstredje pelare inför regerings-

konferensen1996.[102] Kommunikationsdepartementet

Omvärld, säkerhet,försvar. Samordnadoch integreradtågtrafik på Frågor om EU:s andrapelare inför regerings- Arlandabananoch i Mälardalsregionen.[25] konferensen1996.[lll] Älvsäkerhet. [40] Jämställdhet ett mål i utvecklingssamarbetet. [116] Framtidsanpassad Gotlandstrañk.[42] Subsidiaritetsprincipeni EU. [123] EG-anpassade körkortsregler. [48] Framtida central Europainformation. [127] Klimatförändringari trafikpolitiken. [64] Allmännakommunikationer för alla [70] - Finansieringslösningar för Göteborgs-och Demiisöverenskommelsema. [82]

offentliga

Statens 1995

utredningar

Systematisk förteckning

SMHI:s verksamhetsform[99] Jordbruksdepartementet

Svensk sjöfart näring för framtiden. - Den brukademångfalden.Del 1+2. [88] + Bilagor. [112] Avbytarverksamhetens organisationoch

finansiering.[107] Finansdepartementet Jordbrukochkonkurrens jordbrukets ställningi - Grön diesel miljö- ochhälsorisker.[3] — svenskoch europeiskkonkurrensrätt.[117] Långtidsutredningen1995.[4]

Fullt ekonomisktarbetsgivaransvar.[9] Arbetsmarknadsdepartementet

Översyn av skattebrottslagen.[10] Arbetsföretag En ny möjlighet för arbetslösa.[2] Mervärdesskatt Nya tidpunkterför — - Obligatoriskaarbetsplatskontakter för arbetslösa.[7] redovisningoch betalning.[12] Kompetens för strukturomvandling.[34] Förmåneroch sanktioner en samladredovisning.[36] - Some reflections on Swedish Labour Market Prognoser över statens inkomsterochutgifter. [49] Policy. [39] Förmåneroch sanktioner Någrautländskaforskares syn på svensk utgifter för administration.[56] - arbetsmarknadspolitik.[39] Översyn av skattereglernaför stiftelseroch ideella Effektivare styrningoch rättssäkerhet föreningar. [63] iasylprocessen.[46] Naturgrusskatt, m.m. [67] Ett samlatverksamhetsansvar för asylärenden.[55] Betaltjänster.[69] Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv. [75] Lägenhetsdata.[74] Arbete till invandrare.[76] Försäkringsrörelsei förändring 3. [87] EG:s arbetstidsdirektivochdesskonsekvenserför Svenskar i EU-tjänst. [89] det svenskaregelsystemet.[92] Omprövning av statligaåtaganden.[93] Ny lag om europeiskaföretagsrâd.[115] Personalavveckling,utbildningoch beskattning.[94]

Skattereformen1990-1991. En utvärdering. [104] Kulturdepartementet

Rapporteringsskyldighet för revisoreri finansiella Konst i offentlig miljö. [18] företag. [106] Vårt dagligablad Pstödtill svenskdagspress.[37] Finansiellverksamheti kris och krig. [125] - Kulturpolitikensinriktning. [84]

Utbildningsdepartementet Kulturpolitikensinriktning i korthet. [84] - Tjugo års kulturpolitik 1974-1994.[85] Yrkeshögskolan Kvalificeradeftergymnasial - Kulturegendomaroch kulrurföremål. [128] yrkesutbildning.[38]

Allmän behörighet för högskolestudier.[41] Näringsdepartementet

Förslag om ett internationelltflygsäkerhets- Ett renodlatnäringsförbud.[1] universiteti Norrköping-Linköping.[57] Ny Elmarknad + Bilagedel.[14] Behörighetoch Urval. Förslagtill nya regler för Elförsörjning ofred. i [51] antagningtill Universitetochhögskolor. [71] Den svenskaRymdverksamheten. [78] Ett aktiebolagför servicetill universitetoch l990-taletsbostadsmarknad högskolor m.m. [73] en förstautvärdering.[98] Föräldrar i självförvaltande skolor. [103] - Konkurrensi balans. Åtgärder för ökad Likvärdig utbildning lika villkor. [109] Viljan och viljan förstå konkurrensneutralitetvid offentlig prissättningm. m. att veta att - [105] Kön, makt och denkvinnovetenskapliga Ny ellag. [108] utmaningen i högreutbildning. [110]

Friståendegymnasieskolor.[113]

TV och utbildning. [120]

Riksdagen,regeringen och forskningen. [121]

Statens offentliga utredningar 1995

Systematisk förteckning

Civildepartementet

Regionalframtid + bilagor. [27] Myndighetsutövningvid medborgarkontor.[61]

Miljödepartementet Alkylat och Miljöklassning av bensin.[30] Ett vidareutvecklat miljöklassystemi EU. [31] Grundvattenskydd.[45] Kunskapsläget kärnavfallsomrádet1995.[50] Fastighetsbildning en gemensam uppgift för stat och kommun. [54] Ett renat Skåne.[62] Kärnavfall och Miljö. [90] Jordensklimat förändras.En analys av hotbild och globalaåtgärdsstrategier.[96] Miljöklassning av Snöskotrar.[97] Hållbar utveckling i landetsfjällomrâden.[100]

. A

Sö i

Oz.:

och

Kulturegendomar

kulturföremål

2 Bilaga Fideikommissegendomar

Följande förteckning över ñdeikommiss utgår från Fideikommissnämndens register som i sin tur är uppbyggt från en förteckning över ñdeikommissen i SOU 1959:40 Avveckling av fideikommisscn. Tillägg har gjorts efter en forteckning i Jordkommissionens betänkande SOU 1923:40, med de ñdeikommiss som inte återfinns 1959. Från Fideikommissnämndens register har uppgifter om avveckling, försäljning m. m. hämtats. De korta beskrivningarna har delvis hämtats från ett underlag hos Fideikommissnämnden, delvis från Nils Segerstråle, Svenska ñdeikommiss, Lund 1981. Förteckningen har sorterats i kategorier, avveckade resp. icke avvecklade. De senare har indelats efter vilken karaktär ñdeikommissen hade när registret upprättades. I vissa fall har ñdeikommissets karaktär förändrats under pågående avveckling. Följande begrepp har använts för klassiñceringen i tabellen:

NR Avser löpnummer enligt ñdeikomrrtissnämndens register.

EGENDOM Avser normalt ñdeikommissets benämning. Ingår flera egendomar som ligger i annat län än huvudegendomen anges länsbokstav. Här anges också vilken sorts egendom som nu ingår i fideikommiset, eller för avvecklade ñdeikommiss, då det awecklades. Inom parenteser anges ursprunglig eller tidigare karaktär. Förkortningar: f fastighet, jordbruksfastighet, l lösöre, k kapital.

SLÄKTINNEH Här anges ursprunglig släkt och urkundens årtal. Inom parentes anges aktuell släkt nu resp. vid avvecklingen.

SOU 1995: 128

AVVECKL Datum för ñdeikommissnämndens beslut.

HÄNDELSER Årtal för viktigare beslut, försäljningar Uppgifterna är hämtade ur Fim.m. deikommissnämndens arkiv.

BESKRIVNING Kort angivelse av egendomens värde och egenskaper.

SKYDD Här anges om egendomen skyddas som byggnadsminne.

ÅTGÄRD Här anges för ännu icke avveckladefideikommiss med fastighet eller lösöre statens behov av engagement med följande gradering:

Första kolumnen, förutsättningar 1995. F Fideikommisset innefattar fast egendom och ev lösöre och kapital L Fideikommisset innefattar lösöre och ev kapital K Fideikommisset omfatttar endast kapital A Fideikommissab äger hela eller del av egendomen S Stiftelseförening äger eller förvaltar egendomen M Statlig, kyrklig, kommunal eller landstingskommunal myndighet äger eller förvaltar egendomen. Om ñdeikommisset är delavvecklat anges vad det omfattar vid redovisningstilfället.

Andra kolumnen prioritet: 1 Långsiktigt samlat bevarande är av nationellt intresse, och bör genomföras även om det kräver stora statliga insatser. Avveckling bör inte godtas förrän en långsiktig lösning tryggats. Långsiktigt samlat bevarande av egendomen är angeläget. Vid en avveckling bör ett samlat bevarande främjas av staten. Förlängning bör främjas om innehavaren önskar det. Inga statliga skyddsinsatser utöver vad som kan uppnås inom ramen för KML och PBL erfordras. Observera de föreslagna utvidgningama i KML om frivilligt skydd av lösöre med starkt samband med byggnaden. Hit förs äver egendom som inte är aktuell för några statliga insatser överhuvudtaget, eller t.o.m. som upphört att existera. Det är alltså en restpost utan gradering.

m H o E

E

å ä c

E

ä ä o fi

a å

: a

ä å

ä

8 E

ö

fi

å u u. . v u u å u M w N N å R m .m

N m N m m

á

a .C E ä

E

ä

ä å

N

N ö S

u u U. v u x w v. å V E E

a s. s.

N å 8

m

E m

m . m ä n

a

å a

c b

a.

m o a

x E

u v u V V. u x v E i u.. 8 .ä

S S

2 a ä a a

A 2 2 2 E E 2 z m D m .h

N m m v m n m A 4 4 4 A 4 4 4 4

u

å 4.

o

m o å E

s å E

å å å ä ä å ä

ä

E E

R

v

x a 9 U. V. U

z U n s

ä å

S E 8

z a a a

4 D D D m m

m c ä

c a

E ä a

o E

8 _ ä

D

m u J v V

S c

N

b

n m

o v v v v v v v v v v v v

v 2

E E

ä ä v v E å å å å ä ä å ä ä

m

å å å ä

o a

o :

m

m

v 9 v v v v v v v v v v H

9 e 5 S 8 s 8 9

å 8

v m

.M m m m m o n

ä

å

w

v å .C

ä å

m m

W

m m m

v å v

ä ä ä

ä ä ä

S

v O

S

v v v v v v v v v 2 A 8 8 8 S 8 5 5 m m b m

2 m 8 ä å ä

;L020 Du

N N N m å .

å m z

å o

o

N c

å a

c

c

ä å

u

m m m m m m

å å

1 N a .

m E 8

å ä E ä c c ä å ä

S

m

v. V x u v u V v .

8 å 8 8

S N ä E o 8 8

.m o n m s n m D m m

m

å

å

m n

E

ä ä m å .m ä ä å å

m E

. ä E

R

E

å ä

S

å .

å

ö

v å

z m

N

å N

m ä

1 s

m U n o D a

a

v

m

ä å ä å

n m m

.

m v v v v v m 9 v 9 9 m v v v N

å ä ä å 8

.h

E

E

m

u E w å u m u u v u N

ä F ä 5 ä

ä o

N

å å E

ä ä å å ä o w m

o m

Q

v I v å u u a . u u v. v c

S S u 8 E 8 9 8 S e u

w N

v

u å n

ä

m

v å

a

ä ä v å å å b å

å ä ä ä ä ä

å ä

E

a

S

.

v v v v v v v

8 9 c v 9 9 w

H v N ä å

3 8 ä

m m

v

c a

e

å E ä

v

3 m

c .c

a

3 å

V 9 u . v Q 9 9 9 N

5 5 E 8 3

o Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q Q

m E

o

a. m å

o

E

E

v

E

V. u u V. V. Q. w 8 m N

ä R s R s 8 3

Q Q Q Q m m Q m Q m m Q m m

o

. ä 1

.G . å ä . v ä .C E v

ä

v å

s

ä

v N v å å

å å ä å

a

m

E E E

v å v v v v v v E v

v a

v 9 s s w w

ä

E S s s ä 3 3 S

4 4 s 2 s s n m v n 4 4

S

a M

E c m

c

c

å

E ä b c c a

E

S

$

o

å å s w. N

ä ä s

2 z 2 Z z m n n n m n m m

m

å

u

ä

å ä ä E

c å å å å an

ä ä ä ä ä ä ä å

8 E

å

E

v v v v v v v v v v

9 .. 9 z 9 9 h. s 9 s

N

ä S 8 _ ä E E R

m z m m m m m m m m e .w a D

e

3 3

v V x å x u å å 8 8 9 N

S

D D D D D x x