Att förvalta kulturmiljöer en rapport från Utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer - [(U 1988:14)]

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

l

En rapport från utredningen om förvannlngen av vissa kulturmiljöer. U 1988:14 Jull 1991 -

Statens offentliga utredningar

was 1991:64

§7 Utbildningsdepartementet

förvalta

Att

kulturmiljöer

En rapport från Inredningen om förvaltningen av vissa

kulturmiljöer Stockholm 1991

SOU och Ds kan köpasfrån Allmänna Förlaget, som ocksåpå uppdrag av regeringskansliets förvaltningskontor ombesörjerremissutsändningarav dessa publikationer.

Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 10647 Stockholm Tel 087 39 96 30 Telefax: 087 39 95 48

Publikationemakan ocksåköpas i Informationsbokhandcln, Malmtorgsgatan Stockholm.

Omslag: Sturehofi Botkyrka kommun. Illustration av Monica Eriksson, ILLUME.

REGERINGSKANSLIETS ISBN 91-38-10841-0 OFFSETCENTRAL ISSN 0375-250X Stockholm 1991

Till statsrådetoch chefenför utbildningsdepartementet

Genom beslut den 8 september 1988 bemyndigaderegeringen chefen för utbildningsdepartemerttet att tillkalla en särskild utredare för att utreda frågan om förvaltning av vissa kulturmiljöer.

Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen direktören Bill Fransson fr.o.m. den 15 september 1988 som särskild utredare. Som sakkunniga förordnades fr.o.m. samma dag departementssekreteraren Tomas Keisu entledigad fr.o.m. den l februari 1990, avdelningschefen Christian Laine, kanslirådet numera departementsrådet Bo Riddarström samt departementssekreteraren Keith Wijkander. Som expert förordnades länsantikvarien Carin Bunte. Departementsprotokoll 1988-09-21, § K 77.

Som bitr. sekreterareförordnades fr.o.m. den 1 april 1989 sakkunnig Siv Milton departementsprotokoll 1989-03-23, § K 43 .

Som sekreterare förordnades fr.o.m. den 8 maj 1989 avdelningsdirektören Sten Söderberg departementspmtokoll 1989-06-08, § K 66; entledigad fr.o.m. den l januari 1991.

Som ny sekreterarei utredningen förordnadesfr.o.m. den 8 januari 1990departementssekreteraren Thomas Nordling departementsprotokoll 1990-02-09,§ K 8.

Som sakkunnig förordnades fr.o.m. den 31 januari 1990departementssekreteraren Ingrid Klering departementsprotokoll 1990-02-07, § K 26.

Som experter förordnades fr.o.m. den 16 juli 1990 fil. dr. Magnus Bohlin, antikvarien Barbro Mellander, docenten Marie Nisser samt museichefcn Per Ragnarsondcpartementsprotokoll 1990-07-18,§ K 66.

Utredningen antog namnet Utredningen om förvaltningen av vissa kultunniljöer U 1988:14.

Utredningen överlämnar härmed betänkandet Att förvalta kulturmiljöer. Utredningsuppdraget därmedslutfört. är

Stockholm i juli 1991

Bill Fransson Särskild utredare

Innehållsförteckning

SAMMANFATTNING l UPPDRAGET

institut med särskild hänsyntill slotts-och herrgårdsmiljöer samt indusuimiljöer 3.1.4 Det ekonomiskastödets uppbyggnad och användning 3.2 Beskattningsfrågor 3.2.1 Inkomst- och företagsbeskattning 3.2.2 Förmögenhetsbeskattning 3.2.3 Fastighetsskatt 3.2.4 Arvs- och gåvobeskattning 3.3 Regelverket kring stiftelser 3.3.1 Stiftelsebegreppet, stiftelseformer, m.m. 3.3.2 Beskattning av stiftelser m.m. 3.4 Fideikommissystemet

4 DAGENS SITUATION 75 4.1 Kunskapsläget,m.m. 75 4.2 Privatägdaslott och herrgårdar 77

4.3 lndustriminnen 86 4.4 Det offentligt ägdabeståndet 89

INTERNATIONELL UTBLICK 97 l Vissa europeiska förhållanden 97 5.2 Vissa brittiska institutioner för kulturmiljövård 100 5.2.1 NationalTrust 101 5.2.2 English Heritage 108

ÖVERVÄGANDEN 113 6.1 Inledning 113 6.2 Privatägdaslott och herrgårdar 114 6.2. l Beskattningsfragor 118 6.2.2 Problemen kring arvsskiften 122 6.3 Industriminnen 13l 6.4 Det offentligt ägda beståndet 136 6.5 En nationell stiftelse för kultur-miljöförvaltning 140 6.6 Tillgänglighet m.m. 152 6.7 Vissa frågor rörandekunskap, kompetens och materialtillgångför den kulturhistoriska byggnadsvården 154

FÖRSLAG 159 7.1 Privatägdaslott och herrgårdar 159 7. l Beskattningsfrágor 7.1.2 Objektsanknutrtastiftelser 161 7.2 Industriminnen 163 7.3 En nationellstiftelseför kulnumiljöförvaltning 7.4 Tillgänglighet m.m. 172 7.5 Ekonomiskakonsekvenserav förslagen 173

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningens huvuduppgift är att utreda förutsättningarna för att utveckla formerna för förvaltningen av kulturhistoriskt värdefulla byggnaderoch miljöer, främst herrgårdar och industriminnen.

Strävan bör enligt direktiven vara att samordna gemensamma behov hos olika förvaltarkategorieroch finna lösningar som kan bygga på samverkan och gemensamt ansvarstagande från dem som förvaltar det byggda kulturarvet. Som ett huvudalternativ för sådana samverkanslösningarbör förutsättningarna för att skapa en särskild stiftelse för kulturmiljöförvaltning studeras.

Särskild uppmärksamhetskall ägnas frågor om den allmänna tillgängligheten till kulturmiljöema liksom förutsättningarnaför deras utnyttjande i turistsammanhang, där målet skall både att stärka svensk turistnäring genom ett förbättrat utbud för vara besökare och att tillföra byggnadsvården resurser.

J ämsides med övervägandenarörande stiftelse bör uppmärksammas om det finns en hinder eller mindre gynnsamma effekter för vården av värdefulla byggnader och kan hänförastill gällande regler för fastighetstaxering och beskattning miljöer som arvsregler. Dessa frågor rör närmast de privata ägarna av kulturhistoriskt samt värdefulla miljöer.

Privatägda herrgårdarochslott

Utredningsarbetet har i hög grad inriktats på att undersöka förhållandena för de privat ägda herrgårdarna och slotten, bl.a. i syfte att utröna om de ekonomiskavillför denna privata förvaltning står i rimlig överensstämmelse med den kulturkoren politiskt viktiga bevarandeinsats utförs dessaägare. Utgångspunkten har som av härvid varit den princip den svenska kultunniljövården utgår från, nämligen att som grundläggande för landets kulturminnen vilar på ägare och brukare och det ansvaret de bästa resultatennås deras engagemang och egna insatser.Som anges i att genom direktiven är det i detta sammanhang naturlig strategiför statenatt i första hand en

sträva efter att skapagodaförutsättningaroch ett gynnsamt klimat för detta engagemang.

I betänkandetkonstateras att uppgiften att driva herrgårdama och slotten är en betydligt svårare uppgift i dag än när de skapades. En förklaring till detta är den långtgåenderationaliseringeninom jortl- och skogsbruket som bl.a. inneburit att det idag finns få anställda på egendomama som kan delta i arbetet med drift och underhåll av herrgårdsmiljöema.En annan faktor som spelarin och gör uppgiften svårarei dag än tidigare är att kunnandet om gamla tiders byggmetoder, material osv. är begränsatoch ofta otillräckligt för att bevarandeuppgiften skall klaras av ett tillfredsställande sätt. Även tillgången på material av olika slag utgör ett problem i dagens förvaltning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Utredningen har inte gjort någon inventering av i vilket skick våra värdefulla herrgårds- och slottsmiljöer befinner sig i dag. I betänkandet noteras också att det finns stora kunskapsbrister inom kulturmiljövården i bl.a. detta avseende, mycket till följd av att systematiskainventeringarinte genomförs. Därför kan inte bedömashur omfattande renoveringsbehoven är. Material har dock inhämtats från olika källor, bl.a. genom en enkät till länsstyrelserna. Den bild som förmedlas genom dessa olika källor när det gäller frågan om bevarandet av herrgårdsmiljöema är sammanfattningsvis att den totala hcrrgårdsmiljön dag i är starkthotad. Hoten gäller:

det traditionella odlingslandskapet, äldre ekonomibyggnader,överloppsbyggnader, parkenoch trädgården, den centrala herrgårdsmiljön.

Dessahot har sitt ursprung i mångaolika faktorer, de flesta av ekonomisk karaktär. Viktiga faktorer är effekter av t.ex. förändringar i jordbrukspolitik och skattepolitik. Det finns en utbredd oro för effekterna av den nya livsmedelspolitiken odlingslandskapet.

Den faktor inom politikområdet som genomgående framhålls som det främsta hotet mot bevarandet av de privata herrgårdsmiljöema är den förändring av beskattningen av privatbostad på jordbruksfastighet som är en del av reformeringen av skattesystemet. Tidigare betraktades sådanabostäder som en del av rörelsen, vilket innebar att kostnader för drift och underhåll kunde dras av där. Ägaren brukaren

beskattadesi stället för värdet av bostadsförrnån. I den nya beskattningen bryts privatbostaden ut från rörelsen och beskattas som andrabostäder.Detta innebär att de omfattande drift- och underhållskostnadema for herrgårdsmiljöemaskall betalas med inkomstbeskattade ntedel.

l betänkandetföreslåsen ändring på denna punkt. Två skäl anförs för förslaget.Det ena är att det enligt utredaren är fel att betrakta herrgårdamas huvudbyggnader enbart som privatbostad för ägarebrukare.Herrgården har traditionellt haft, och har fortfarande, en mycket vidare roll än denna,inom ramen för den ekonomiskaverksamhet som herrgården utgör centrum för. Det andraskälet är att det kommer att te sig från ekonomiska utgångspunkteromöjligt, eller i vart fall orimligt, om kostnadernaför denna viktiga del av kulturmiljövården skall bestridas med inkomstbeskattade medel och således helt göras till en fråga om ägarens privata inkomstoch förmögenhetsforhållanden och alltsåfrikopplade från rörelsen.

Därför föreslås att kulturhistoriskt värdefulla huvudbyggnader inom jordbruksfastigheter framgent skall betraktas som näringsfastigheteroch därmed medföra avdragsrätt i rörelsen för drift- och underhållskostnader.Vad som är att betrakta som kulturhistoriskt värdefullt bör primärt knytas till vad som utpekats som kulturhistoriskt särskilt värdefullt av kommunerna medstöd av plan- och bygglagen,eller vad som är byggnadsminnesförklaratmed stöd av kulturminneslagen.

Det andra förslag framläggs på skatteområdetknyter an till det stora problem som som arvsskiftena utgör. Ett system föreslåsdär arvs- och gåvoskatti sambandmed generationsskiften för byggnadsminnesförklarade egendomar får omvandlas till underhållsfonder knutna till egendomen.

I betänkandet understryksden mycket negativaeffekt som arvsskiftenai sig har för vården herrgårdsmiljöema, eftersomdenna uppdelning av egendornama leder till av urholkning det ekonomiska underlag som är en förutsättning för en ambitiös en av vård från de privata ägamas sida. I själva verket blir uppgiften att inom ramen för privat ägande vårda och bevara slotten och herrgårdarna omöjlig med nuvarande arvsskiftesbestämmelser så snart det finns mer än en arvinge per generation och om det inte samtidigt finns mycket goda möjligheter att inom en generation förmera förmögenheter.Detta gäller i praktiken oavsett hur man löser arvssldftena.

denna problematikär att låsa in egendomeni någon Det endasättet att kommarunt kan motstå delnings-skingringstendenserna,eller i form av juridisk person, som uppgivande arvsrätten. Idag finns ingen brametod att göra praktiken ett frivilligt av avkall arvsrätten för att hålla egendetta ens om det finns en beredskapatt ge samlad och möjliggöra långsiktigt bevarande. domen ett

föreslås det skall öppnas möjligheter for den familj eller släkt som Av dessa skäl att egendomen till särskild stiftelse vars syfte är att bevaraden så önskar att överföra en kulturhistoriskt värdefulla herrgårdsuiiljön.

uppgivande äganderätten kan inte åstadkommasutan en motprestation Ett sådant av och denna uppnås företrädesvis genom skatteförmåner. från det allmännas sida kulturmiljövård, än i mycket speciella fall, som ett till- Idag betraktas inte annat stiftelse skall bli betraktad som allmännyttig och därmed räckligt syfte för att en åtnjutande de skatteförmåner allmännyttiga stiftelser har. Utkomma i av som föreslår därför kvalificerad kulturmiljövård skall införas som ett sådant redaren att ställning allmännyttig stiftelse. Till en sådan stiftelsebildning syfte som ger som skall kunna kopplas långsiktigt upplåtelseavtal som säkrar familjenssläktens ett egendomen så länge det finns arvingar som kan handha förvaltbrukningsrätt av

ningen.

förutsättning för detta är självfallet att syftet att vårda och bevara herrgårdsmiljön En verkligen är verksamhetens dominerande syfte. För att detta verkligen skall

upprätthållas krävs former for offentlig insyn och kontroll.

skapa stiftelser detta slag bör förbehållas de kulturhistoriskt Möjligheterna att av värdefulla miljöerna, dvs. de byggnadsminnesforklarade. Stiftelsebildningar mest detta slag bör endast tillåtas till stiftelsen törs, inte bara den kulturhistoriskt av om värdefulla miljön, också sådana ñmiögenhetsvärden företrädesvis markegenutan dom att framtida underhållkan anses säkrat.

Industriminrten

Det föreligger betydande skillnader mellan herrgårdsmiljöerna och industrimiljöerna. Herrgårdsmiljöerna utgör någorlunda homogen grupp i sådana aven användningsområden, ägarförhållanden Industrimiljöema är seendensom m.m.

däremot mycket heterogena i dessaoch andra avseenden. Av dessa skäl är olikheterna i problemställningar mycket uttalade när det gäller industriminnesvården resp. den del av kulturmiljövården som herrgårdsmiljöematillhör. Det har därföri hög grad komplicerat arbetet att inom en och samma utredning rymma bådeherrgårdsrrtiljöemasoch industriminnesvårdensproblem. l praktiken har dettainneburit att någonfullständig genomlysning av indusuiminnesvårdenoch dessproblem inte kunnat komma till stånd inom utredningens ram. De grundläggande kunskapsbristerna är också särskilt stora i fråga om industrirninnen.Likväl finner utredaren att industriminnesvårdenframstår som den kanske mest brännandehanteringsfrågan inom den kulturhistoriska byggnadsvården,både när det gäller urvalet av bevarandeobjekt och deras säkerställande och när det gäller det ekonomiskastödettill deras upprustning och fortsatta vård som industriminne. Utredaren uttrycker som sin bestämda uppfattning att industriminnesvårdens problem har sådanbådebredd och djup att de kräver en särskild utredning. Utredaren föreslår att en sådanutredning tillsätts.

Utredaren understryker att industriminnesvårdens helt dominerande problem är bristen på ekonomiska resurser. Härvidlag skiljer sig inte industriminnesvården från övrig kultunniljövåd. Skillnaden ligger snarast i beloppens storlek.

En ambitiös och kvalitativt högtståendeindustriminnesvårdmedaktivt sökandeefter framtida användningkräver inte bara resurser för drift och underhåll utan ocksåför att skapa en väsentligt högre tillgänglighet för den bredaallmänheten,för att levandegöra.

Ett av industriminnesvårdens särdrag är vidare att antaletobjekt helatiden ökar och i tämligen snabbtakt- i princip i samma takt som svenskt näringsliv omstruktureras och förändras. I många fall handlar det om tung processindustri där insatserbåde för bevarandeoch levandegörande blir särskilt resurskrävande.

Sammantaget innebärdetta i flertalet fall att industriminnesvånleni betydandegrad måste finna sin finansiering genom offentligt stöd, genom ideella insatser och genom ett ökat engagemang från näringslivets sida, det senare i stor utsträckning utan att det föreligger omedelbara kommersiella motiv för berört näringsliv i ett sådantengagemang.

Det ingår inte i utredningens uppgifter att pröva omfattningen av det offentliga stödettill kulturmiljövården. Mot dennabakgrundhar utredningsarbetet och övervägandena beträffande industriminnesvården koncentrerats och begränsats till de frågeställningar där det finns direkta kopplingar mellan industriminnesvården och de andra frågeställningar som utredningenbehandlar.

En av dessa frågor gäller just formerna för förvaltningen av industriminnena. En vanlig form är liksom i övrigt inom kulturmiljövården stiftelsen.Här finns en direkt parallell att dra mellan industriminnesvärdenoch vad som tidigare sagtsom herrgårdsntiljöema. Argumenten for att ge möjligheter att skapastiftelser för vården och enskilda objekt, där det kvalificerade kulturmiljövårdande syftet bevarandetav borde anses vara tillräckligt för att ge en sådanstiftelse ställning som allmännyttig stiftelse med dess skattefördelar, är lika tillämpliga för industriminnen som för herrgårdsmiljöer.Utredaren föreslår sålunda att även för industriminnesvården skall kunna bildas objektsanknutna stiftelser som kan få ställning som allmännyttiga stiftelser.

Utredaren understryker det rimliga i och nödvändigheten av att näringslivet och dess organisationer engagerar sig djuparei industriminnesvården.För att detta skall bli möjligt eller erforderlig omfattning föreslåsockså att företag generellt medges avdragsrätt för sina bidrag till allmännyttiga stiftelser som bedriver kvalificerad industriminnesvård.

Det ofantligt ägda beståndet

I betänkandetkonstateras att det offentligt ägdabeståndet av kulturhistoriskt värdefull bebyggelseär den del av det totala beståndet där kunskapsläget är relativt tillfredsställande, i varje fall såvitt gäller det statliga beståndet.Genom att det offentligt ägda beståndet av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i hög grad består av nyttobyggnader i den offentliga verksamhetenför förvaltning, utbildning, samfärdsel etc. fortfarande används denna i verksamhet är också underhållet av de så som sätt utnyttjade byggnadernai allmänhet tillfredsställande.

Det största problemet i förvaltningen av detta offentligt ägda bestånd består väsentligen i uppgiften att vårda och bevara kulturhistoriskt värdefulla miljöer är svår att att infoga i de moderna styrsystem for offentlig förvaltning som nu får allt snabbare

utbredning. Dessa styrsystem leder lätt till att bevarandeuppgiftenhamnari konflikt med en myndighetseller en kommunal förvaltnings huvudsakliga uppdrag.Denna typ av konflikter harenligt utredaren hittills inte uppmärksammats tillräckligt

Som exempel härpå nämns i betänkandetden förändring som förbereds när det gäller den statliga lokalförsörjningen. Denna innebär att de statliga myndigheterna skall bli lokalhållare för den egna verksamheten. Man kan vändasig till byggnadsstyrelsen eller dess efterträdare, eftersom det statligt ägda fastighetsbeståndet foreslås överföras till ett eller flera aktiebolag, men man behöver inte göra det. Den statliga fastighetsförvaltande institutionen skall alltså konkurrera med andra fastighetsförvaltare lika villkor på en fri marknaddär också statliga lokalanvändare tillhör köparna. Detta innebär att det inte finns utrymme för något särskilt ansvarstagande för kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer om detta medför kostnader som andra fastighetsförvaltare inte behöverbära.

Till detta kommer att den enskilda myndighetenskall ha stor frihet rent generellt att välja sina produktionsresurser. Regeringen styr inte verksamheten genom att ange vilka resursersom skall användas, utan genom att man sätter upp mål för verksamheten, fastställer vilka totala resurser som får disponeras genom ramanslag och därefter mäter resultaten.Detta innebär att det inte heller för den enskilda myndigheten är förenligt med uppställda mål och krav att accepteraextra kostnader för att bedriva verksamheteni en kulturhistoriskt värdefull miljö.

Den typ av problem dessa förändringar medför kan lösas men kräver då särskilda arrangemang och hänsynstaganden för att ansvarstagandetför de kulturhistoriskt värdefulla miljöerna skall kunna upprätthållas. l synnerhet gäller detta sådana byggnader eller miljöer där t.ex. kostnadernaför drift och underhåll är sådana att objekten inte är gångbara fri marknad. l betänkandet understryks dock att en detta offentligt ägda kulturhistoriskt värdefulla bebara gäller för en del av det ståndet. Huvuddelen av detta torde väl kunna hävdasig på en marknad.

Utredningen har inte haft något speciellt uppdrag när det gäller det offentligt ägda beståndet annat än vad gäller frågan om det finns gemensamma behovoch problem hos olika förvaltarkategorier som också kan lösas gemensamt och i samverkan. Denna fråga behandlastillsammans med övervägandena angående förutsättningarna för att bilda en nationell stiftelse för kulturmiljöforvaltning.

Nationell stiftelse för kulrunniljöförvaltning

Utredningens huvuduppgift enligt direktiven är att göra en kartläggning av vilka olika förvaltarkategorier av-att finns nya former för förvaltbehov som finns inom ning och hantering kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Strävan av skall samordna behov hos de olika intressentema och finna vara att gemensamma lösningar kan bygga på samverkan och gemensamt ansvarstagandefrån dem som förvaltar det byggda kulturarvet. Som ett huvudaltemativ för sådana samsom verkanslösningarskall utredningen studera förutsättningarna för att skapa en särskild stiftelseför kulturmiljöförvaltning.

Utredaren gör bedömningen att det inte råder någon tvekan om att det, objektivt betraktat, finns ett antal behov hos de olika typerna av förvaltare där gemensamma samverkanslösningar det mest effektiva arbetssättet. Betraktat från detta vore perspektiv finns alltså ett behov av en särskild stiftelse för kulturrniljöförvaltning. Detta innebärdock inte att det därmedfinns tillräckliga förutsättningar för att bilda en sådanstiftelse.

Den stora förtjänsten med tillskapandet av en nationell stiftelse för kultur-miljöforvaltning ligger enligt utredareni att man då får en institution som just har det övergripande syftet att bevara kulturhistoriskt värdefulla byggnaderoch miljöer åt eftervärlden bl.a. eget ägandeoch förvaltning. Någon sådan institution genom egen existerar inte idag annat än ett lokalt plan. Naturligtvis har myndigheterna inom kultumriljövården också bland sina syften och arbetsuppgifter att bevara kulturhistoriskt värdefulla byggnaderoch miljöer. Myndigheter måstedock nalkas dessa uppgifter från andrautgångspunkterän en institution som själv kan vara ägare och Förvaltare.

Det ligger ett värdei att en förvaltare som kan bygga upp en egen bred kompetens i konkreta byggnadsvårdsfrågor gällande just kulturmiljöer och som också kan sprida den kunskapenoch kompetensen till andra ägare. Det är också sannolikt att en sådan ägareförvaltarekan finna nya vägar för användning av kulturmiljöer.

Utredaren utgår från eventuell nationell stiftelse, i likhet med National Trust i att en England, skall vara en organisation som har ansvar för en egen ekonomisk förvaltning och inte skall behöva förlita sig löpande driftbidrag. Det ligger ett särskilt

värde i att ha en förvaltare med dessavillkor för förvaltningen men som samtidigt har som huvuduppgift att bevarakulturmiljöer. Det ligger också ett särskilt värde i att det är fråga om en icke-offentlig aktör. Studiet av förebilden National Trust visar tydligt att organisationeninte skulle ha åtnjutit den ställning den har och inte heller det förtroendeden har hos privata egendomsägare, vilket bl.a. varit förutsättningen för de omfattande donationer National Trust mottagit, om organisationen haft karaktär av statlig institution. En förvaltare som kan förlita sig till löpande driftbidrag från staten skulle heller inte behöva tvinga fram ett nytänkande när det gäller t.ex. användning av det förvaltade beståndet eller fråga om finansiella lösningar.

Sammanfattningsvis anser utredaren att det finns ett behov av och ett utrymme för en nationell stiftelseför kulturmiljöförvalming som:

D förvaltar ett eget bestånd av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer, D på entreprenad förvaltar kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer som ägsav andra, D verkar för att levandegöra det bestånd man förvaltar genom återanvändning och genom att göra de förvaltade byggnaderna och miljöerna tillgängliga och attraktiva för besökareoch på olika sätt spridakunskap och erfarenheterinom detta områdetill andraförvaltare och intressenter, D bygger upp en bred kompetens när det gäller förvaltningen av denna typ av miljöer och på olika sätt sprider denna kunskap eller ställer den till andra Förvaltares förfogande, D understödjerlokalt och regionalt förankrad verksamhet inom sitt kompetensområde genom idégivning och rådgivning i t.ex. juridiska, ekonomiska och organisatoriskafrågor samt genom att själv in som partner och medstiftare, D arbetar aktivt och praktiskt med ñnansieringsfrågor inom kulturmiljövården.

Förvaltning av industriminnen bör ingå i stiftelsens uppgifter om den bildas.

När det gäller fömtsiittningama som måste föreligga för att det skall vara möjligt att skapa institution av det beskrivna slaget anser utredaren att en utgångspunkt för en arbetet bör vara att stiftelsen, liksom National Trust, är en självständig institution med fullständigt ansvar för den ekonomiska förvaltningen och som således egna inte är beroende av fortlöpande driftanslag från staten. Ett sådantarbetssätt kräver, liksom i National Trusts fall, att organisationen väsentligen lever avkastningen sin förmögenhet, då kan bestå fastigheter de kulturhistoriskt av egen som av -

värdefulla byggnaderna men även andra samt andra förmögenhetsvärdensåsom jord- och skogsbruksmark, annan mark, värdepapper m.m. Organisationenbör inte ta på sig, genom gåva, testamente eller på annat sätt, förvaltningsuppgifter vars långsiktiga finansiering inte är

Detta kräver, om en stiftelseskall kunna spelanågon påtaglig roll inom överskådlig framtid, att två förutsättningar måste vara för handen: den behöver få ett ordentligt startkapital och den behöver tämligen omgående få ta över ett bestånd av kulturhistoriskt värdefulla byggnaderoch miljöer som är tillräckligt stort för att man skall kunna börja bygga upp en kompetentoch väl fungerandeförvaltningsorganisation.

Enligt utredarens mening finns det knappast någon annan än staten som kan vara beredd att bidra med ett startkapital. Det är knappastheller någon annan än staten som inledningsvis skulle kunna vara beredd att överföra ägandet av kulturhistoriskt värdefulla byggnaderoch miljöer till en oberoendestiftelse, möjligen med undantag för någoneller några andraoffentliga ägare. Behoven av att skapavissa förutsättningar tör att kunna bilda en stiftelse kan dock enligt utredaren kopplas samman med de problem som kan uppståvid de Förändringar som skall vidtas i fråga om den statliga lokalförsörjningen och som hur som helst kommer att skapaett behov av speciellalösningar för vissakulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer.

I betänkandetframläggs inget direkt förslag om inrättandet av en nationell stiftelse för kulturmiljöförvaltning. Enligt utredaren måste regering och riksdag först ta principiell ställning i frågan om staten är beredd att skapa de förutsättningar för bildandet av en stiftelse som angivits. Om man är beredd att göra detta bör en särskild organisationskommitté tillsättas för att praktiskt förbereda bildandet av en stiftelse.

Tillgänglighet m.m.

En tillgänglighetsprincip, innebärande en strävan att öka tillgängligheten för allmänheten, bör enligt utredarenalltid tillämpas då offentligt stöd i någon form ges till vården av kulturmiljöer; antingendetta stöd gessom skatteförmåner eller bidrag. Några generella regler för detta kandock inte uppställas.

Förutsättningarna för allmän tillgänglighet varierar fran fall till fall. Hänsyn måste tas till den enskilda miljöns sårbarhet, ägarens rimliga krav på avskildhet, de kostnader som är förenade med en bred tillgänglighet i fomr av städning, förslitning m.m., liksom till möjligheterna att få täckning for sådanakostnaderoch t.0.m. få nettointäkterfrån visningsverksarnhet0.d.

Hur tillgänglighetsprincipenskall tillämpas i det enskildafallet måstebestämmas av den offentliga instans som beslutar om bidraget eller skatteförmånen.Detta måste ske efter diskussioner med mottagarenav stödet.

I betänkandet framhålls att väl bevaradekulturmiljöer utgör viktiga besöksmål inom turistnäringen och att det är av stor vikt för svenskturistnäring att bådebevaraoch förbättra utbudet av kulturhistoriska sevärdheter. Det bör också finnas ett stort utrymme för att i Sverige vidareutveckla sådan verksamhet

i i

l Uppdraget

1 1 Direktiven .

I direktiven till utredningen anförs i huvudsak följande:

Bakgrund

l riksdagsmotionen l98586:l796 av Karin Ahrland och Jan-Erik Wikström, fp föreslogs att en utredning borde göras om vidgademöjligheter att stödjabevarandet av kulturhistoriskt värdefulla byggnaderoch miljöer. Motionärerna åsyftadefrämst herrgårdaroch liknande ggnadskomplexi privat ägo. Motionärernaåberopadede förslag som tidigare förts fram av byggnadsvårdsutredningeni betänkandetSOU 1979: 17 Kulturhistorisk bebyggelse värd att vårda och frdeikommissnämnden i en skrivelse till regeringen den 27 augusti 1980och ansåg att en sådanutredning främst borde arbeta med den särskilda stiftelsen, The National Trust, som finns i Storbritannien, som förebild.

Riksdagen KrU l98586:8 s. 19-20, rskr. 47 tillstyrkte motionen med det tilllägget att översynen borde gesen vidare omfattning än den som föreslagitsi motionen. Aven frågan om bevarande av industriminnenborde sålundauppmärksammas.

Utgångspunkterför en utredning

Olika samhälleliga förändringar medför att det blir allt svårare att på ett tillfredsställande sätt förvalta, dvs. använda,bevara och vårdaolika typer av kulturmiljöer. Det gäller bl.a. herrgårdar och industriminnen men också andra typer av byggnader i olika förvaltningssammanhang enskilda eller offentliga där det kan vara svårt - att finna nyttj andeformer som å ena sidan ger en ekonomisk basför bevarandet men som å den andrasidan går att förena med tillvaratagandet av kulturvärden.

Herrgårdar och industriminnen är ofta också exempel komplexa kulturmiljöer där frågor av olika an kan vara knutna till bevarande.I en herrgårdsmiljö kan värdet t.ex. finnas i såväl mangårdsbyggnaden med tillhörande inventarier, parkanlägg- i ning, som i övrig bebyggelse och i det omgivande kulturlandskapet.

Landets herrgårdar och industriminnen representerar betydelsefulla delar av det svenska kulturarvet och är viktiga för också landets kulturella identitet. Det kan därför också finnas en betydande efterfrågan från allmänheten på orten och från såväl svenska som utländska besökare att ta del av dessavärden. I vissa regioner kan anläggningar som nu är industriminnen vara den kärna kring vilken bygden vuxit fram och utvecklats. Ett starkt lokalt engagemang finns ofta i frågan om bevarande och vård. Det kan många gånger finnas godaförutsättningar att utnyttja de kulturhistoriska tillgångarna för t.ex. turismen.

Den svenska kulturmiljövården utgår från att det grundläggande ansvaret for landets kulturminnen vilar ägareoch brukare och att de bästaresultatennås genom deras engagemang och egna insatser. För staten är det en naturlig strategi att i första hand sträva efter att skapa goda förutsättningar och ett gynnsamt klimat för detta engagemang.

Flera problem i förvaltningen kan vara gemensamma för olika kategorier av fastighetsägare det är staten, kommuner eller enskilda.En utgångspunkt för - oavsettom en utredning är därför att studera förutsättningarnaför samverkan mellan dessa kategorieri förvaltningen av kulturmiljöer. Kulturhistoriskt värdefulla byggnaderoch miljöer representerar ocksåvärden som måstekunna komma till nytta för att byggnadsvården skall vara effektiv. I den meningen är byggnadsvården en fråga om struktur för ägande och förvaltning samt om stödfunktioner till offentliga och enskilda förvaltare.

Med dessa utgångspunkter ges i dag statligt stöd till bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse bl.a. genom bidrag till byggnadsvårdvia riksamikvarieämbetet, genom särskilda låneförmåner inom ramen för bostadsfinansicringssystemet sysselsättningspolitiskt motiveradevårdarbeten.I fråga lagskyddet samtgenom om har riksdagen nyligen beslutat om en samlad lag om kulturminnen prop 198788: 104, KrU 21, rskr. 390. Genom plan- och bygglagen l987:l0 har kommunernas och förutsättningar för att hävda kulturvärden i den fysiska ansvar planeringenfått ett tydligt uttryck.

I vissa fall har det visat sig att stat ocheller kommun måste på sig ta ett mera långsiktigt ansvar såsomägare eller t.ex. som huvudman för en stiftelse för att säkerställa bevarandet av särskilt värdefulla miljöer. Från senare år kan här nämnas insatserna för Nynäs slott i Södermanlandoch Leufsta bruk i Uppland som exempel på detta.

I dessa fall har det framstått som angeläget att ett särskiltoffentligt ansvarstagandei enskilda fall sker med en bibehållen lokal och regional förankring. I de angivna exemplen har lösningari samverkanmellan stat och kommun varit nödvändiga för att nå långsiktighet. Aven om det här varit fråga om ett särskilt offentligt ansvarstagandevisar exemplenfrån Leufsta och Nynäs emellertid hur viktigt det är att de olika intressentema inom byggnadsvårdensamarbetareftersom problemen är lik-

Uppdraget

Utredaren bör, med utgångspunkt i riksdagens skrivelse samt vad som i dessa direktiv i övrigt anförts förvaltning av kulturmiljöer, främst herrgårdar och om industriminnen, utreda förutsättningarna för att utveckla formerna för dessa uppgifter.

Arbetet bör utgå från kartläggning av vilka behov som finns inom olika fören valtarkategorier enskilda, organisationer, stat och kommuner av att finna nya - former för förvaltning och hantering kulturhistoriskt värdefulla byggnader och av miljöer.

Utredarenbör i detta avseendeha frihet att lämnaförslag över hela det kulturmiljövårdande tältet, strävan bör vara att samordna gemensamma behov hos de men olika intressentema och finna lösningar som kan bygga på samverkan och gemensamt ansvarstagandefrån dem som förvaltar det byggdakulturarvet.

huvudaltemativ för sådana samverkanslösningar bör utredaren i enlighet Som ett med riksdagens uttalandestudera förutsättningarnaför att skapa en särskild stiftelse för kulturmiljötörvaltning.

Ett förslag om en sådan stiftelse bör utgå från bedömningar om en sådanstiftelse skulle kunna skötavissa kultunniljövårdande förvaltningsuppgifter mer effektivt än befintliga förvaltningsorganisationer när det gäller vård och insatserför levandegörande av kulturvärden. Dessa övervägandenbör också omfatta insatseri fråga om t.ex. rådgivning och service till enskilda fastighetsägare och uppgifteri arbetet med att förmedla kontakter mellan fastighetsägare och användare.

l

l ekonomiskt avseendebör utredarenstuderaförutsättningarna att kanaliserai första hand befintliga ekonomiska resurser, som i dag läggs ned på och finns i kulturhistoriskt värdefulla byggnader, till effektivare förvaltningsfomrer. Likaså bör utredaren studeramöjligheterna att bygga upp resurser, t.ex. i form av en stiftelseanknuten fond, genom donationer eller intressentbidrag.

l den mån förslageninnebär förändringar i huvudmannaskapetför kulturhistoriskt värdefulla byggnaderi statens ägo bör förslagen åtföljas av beräkningar av de samlade kostnader staten i dag har för dessa byggnader.

Särskild uppmärksamhetbör ägnas frågor om den allmänna tillgängligheten till kultunniljöema liksom förutsättningarnaför derasutnyttjandei turistsammanhang. Målet bör här vara både att stärka svenskturistnäring genom ett förbättrat utbud för besökare och att tillföra byggnadsvården resurser.

Jämsides med övervägandena rörande en stiftelse bör utredaren uppmärksamma om det finns hinder eller mindre gynnsamma effekter för vården av värdefulla byggnader och miljöer som kan hänföras till gällande regler om fastighetstaxeringoch beskattning samt arvsregler. Utredaren bör i detta avseende i första hand påtala eventuella behov av förenklade och tydligare bestämmelser av specifik betydelseför bevarandefrågor samt behovet av allmännaråd och tillämpningsföreskrifter från ansvariga myndigheter. Utredaren kan i detta avseende anlita riksskatteverket och riksantikvarieämbetet för att få underlagför sinabedömningar detta i avseende.

Utredaren skall i arbetet samrådamedde myndigheter som kan beröras av förslagen liksom med företrädareför kommuner och landsting.Iden mån förslagen ger upphov till frågor om gränsdragning mellan olika myndigheters uppgifter och ansvarsområdenbör detta belysas.

1 2 Utredningsarbetet .

Utredningsarbetet inleddes mars i 1989.

Under utredningstidenhar utredaren sammanträtt medde tillkallade sakkunnigaoch

experten vid ett tjugotal tillfällen.

Under kortare period har en särskild expertgrupp arbetat för att förse utreden ningen med underlagnär det gäller industriminnesvården.

Utredningen har genomfört en studieresatill Danmark och Skåne för att studera olika förvaltningsproblem och olika organisatoriska lösningar av förvaltningen. En

studieresa har företagits till Storbritannien för att närmare studera verksamheten inom NationalTrust och English Heritage.

Ett antal sammanträffanden med privata godsägare har också genomförts. Oftast koppladetill studiebesök på godsen.

studieresatill Värmland har utredningen särskilt studeratindustriminnes- Under en vården.

Ett stort antal kontakter har tagits med statliga myndigheter, kommuner, Kommunförbundet, landstingsförbundet, m.fl. Flera sammanträffandenmed företrädare för Sveriges Jordägareförbundhar förevarit. Även med Riksförbundet för hembygdsvård har diskussionerförts. Under utredningsarbetet har vidare kontakter upprätthållits med företrädare för olika regionala och lokala projekt inom kultumriljövården.

2 Övergripande problembeskrivning

2.1 Inledning

Utredningens direktiv anger att utredningens huvuduppgift är att utreda förutsättningarna för att utveckla formerna för förvaltningen dvs. användningen, bevarandet och vården av kulturhistoriskt värdefulla byggnaderoch miljöer, främst herrgårdar och industriminnen.

Detta har i utredningsarbetet tolkats så att utredningen skall undersöka dels om dagens förutsättningar för förvaltningen av dessa miljöer är rimliga, dels om formerna för förvaltningen kan effektiviseras eller andra sätt förbättras. Det ankommer däremot inte på utredningen att bedöma om exempelvis det statliga stödet till byggnadsvård tillräckligt är eller att genomföra en fullständig byggnadsvårdsmredning.

Vid riksdagens behandling av den motion som ligger bakom utredningsuppdraget riktades huvudintresset mot de privatägda herrgårdama och slotten även om utskottet betonade att utredningsarbete borde få en bredareinriktning och bl.a. också inkludera frågan om bevarande av industriminnen. l direktiven har sedermera även frågan om förvaltningen av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer i offentlig ägo inkluderats.

Utredningsarbetethar följaktligen i hög grad inriktats på att undersöka förhållandena för de privat ägda herrgårdarna och slotten, bl.a. i syfte att utröna om de ekonomiska villkoren för dennaprivata förvaltning står i rimlig överensstämmelse kulturpolitiskt utförs ägarna. Utgångsmed den viktiga bevarandeinsats som av punkten har härvid varit den princip den svenska kulturmiljövården utgår från, som nämligen att det grundläggande ansvaret för landets kulturminnen vilar ägare och brukare och att de bästa resultaten nås deras engagemang och egna insatser. genom Som anges i direktiven är det i detta sammanhang en naturlig strategi för statenatt i första hand sträva efter att skapa goda förutsättningar och ett gynnsamt klimat för dettaengagemang.

I arbetet har dock även de övriga frågorna berörts, t.ex. frågan om hur förvaltde offentligt ägdakulturhistoriskt värdefulla byggnadernaoch miljöerna i ningen av

dag är organiseradoch vilka specifika problem den möter. Likaså har problematiken kring industriminnena behandlats,bl.a. inom en särskild expertgrupp.

En av de frågor utredningensökt belysa är i vilken utsträckning olika ägarkategorier har gemensamma problem, som också skulle kunna lösas gemensamt eller i samverkan.

En speciell frågeställning har i detta sammanhangvarit om det finns skäl och underlagför att skapa en särskild stiftelse for kulturmiljöförvaltning. Den brittiska National Trust har i förarbetena särskilt utpekats somen möjlig förebild.

2.2 Privatägda herrgårdar och slott

För att de privata ägarna av herrgårdar och slott skall klara av sin uppgift att förvalta dessakrävs självfallet att det finns ett tillräckligt ekonomiskt underlag Fördetta. Detta berörenligt min mening en viktig principfråga.

Historiskt sett och fortfarande bärs underhåll och drift av dessa miljöer i normalfallet upp av en ekonomisk verksamhet som de utgör centrum för. Vanligast är att ekonomin grundas jord- och skogsbrukmed tillhörande verksamheter. Ibland är det dock industriell verksamhet- eller en kombination av industriell verksamhet medjord- och skogsbruk som utgör eller har utgjort det ekonomiska underlaget. - Här finns vissa skillnader i ägarstrukturen såtillvida som de jord- och skogsbruksbaserade miljöerna ofta ägs av fysiska personer medande industribaserade normalt ägs juridiska Även i övri finns stora skillnader i struktur och av personer. problembild mellan dessa kategorier.

Rent funktionellt har herrgårdarna och slotten varit just centra i ekonomiska verksamheter.De har förvisso varit privatbostäder, men också huvudkontor, representationslokaler, konferensutrymmen m.m. Det är också så de, enligt min mening, bör betraktas. De har ett historiskt och naturligt samband med den omgivande verksamheten och bör inte betraktas enbart som privatbostäder. Detta är en viktig princip eftersom den leder till slutsatsen att det för bevarandet av dessa miljöer är viktigt att säkerställa att den omgivande ekonomiska verksamheten kan behållas tillräckligt omfattande även i framtiden.

Om herrgårdama och slotten betraktasenbart som privatbostäder, vilket alltså inte står i överensstämmelse med deras historiska roll, kommer bevarandeuppgiften i stället uteslutandeatt bli beroende av ägarens privata inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

ställningstagandet i denna fråga hur man principiellt bör betrakta herrgårdarna och slotten har betydande konsekvenserför synen a vissa skattefrågor, men också for vilka lösningar som kan finnas på problemet att långsiktigt garantera bevarandet av de aktuella miljöerna.

Att underhålla och driva herrgårdarnaoch slotten är en betydligt svårareuppgift idag än när de skapades. Ett skäl till detta är den långtgående rationalisering som präglat jord- och skogsbruket och som i dag innebär att det finns mycket få anställda på egendomama. anställda som inte räcker till för annat än de specialuppgifter de anställts för. Förr fanns många anställda, med delvis säsongsbetonat arbete, vilket gjorde att dessa under lågsäsongeri jordbruket kunde engageras i exempelvis underhållsarbeten. Detta gällde även de anställdas familjer, där t.ex. lantarbetamas hustrur och döttrar kunde engageras för städningo.d.

Över huvud taget är vården och bevarandet av slotts- och herrgårdsmiljöema mycket arbetskraftskrävande uppgifter, inbegripande allt från städning, fönsterputsning o.d. av de vanligtvis stora ytorna, över park- och trädgårdsarbete, till större och mindre reparations- och underhållsarbeten.I takt med att samhället modemiserats, välfärden stigit och därmed arbetskraftskostnademaökat har det blivit allt dyrare att fullgöra dessa uppgifter, eftersomdetta arbeteinte kan rationaliseraspå samma sätt som jord- och skogsbruket.

En faktor spelarin och gör uppgiften svårare dag i än tidigare är att det annan som förr fanns ett brett hantverkskunnande som kunde utnyttjas i dessa sammanhang. l dag är kunnandet om gamla tiders byggmetoder, material osv. begränsat och ofta otillräckligt for att bevarandeuppgiftenskall klaras av ett tillfredsställande sätt. Även tillgången material olika slag utgör ett problem i dagens Förvaltning av av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Även i andra avseendenär kostnaderna för driften av herrgårdarna och slotten betungande.Med stigande energipriserhar t.ex. uppvärmningskostnadema blivit en allt tyngre post.

Det bör understrykas när vi talar kulturhistoriskt värdefulla miljöer så att om handlar detta inte enbart byggnader. Både när det gäller jord- och skogsegenom bruksmiljöer kan det handla byggnader, byggdomar och mera utpräglade om nademas inventarier, omgivande parker och trädgårdar eller hela kulturlandskaprniljöer. I det enskilda fallet kan det vara en eller flera av dessa faktorer som skapardet särskilda kulturhistoriska värdet.

Det bör framhållas att utredningen inte har gjort någon inventering av i vilket skick våra värdefulla herrgårds-och slottsmiljöer befinner sig i idag. Vi kan inte bedöma hur omfattande renoveringsbehoven sammantaget är. Dessa skiljer sig naturligtvis åt drastiskt mellan olika objekt, beroende på egendomarnas ekonomi. ägarnas skiftande engagemang etc. Däremot kan med stor säkerhet sägas att uppgiften att vårdaoch bevara de flesta håll upplevs som starkt ekonomiskt betungande.

Vid genomgången av de ekonomiska förhållandena kan man konstatera att förutsättningarna påverkas rad faktorer, inte minst av olika politikområden. av en Sålundaframhåller mångajordägare att jordbruket ger klart otillräckliga överskott för att ge några resurser för uppgiften att vårda och bevara egendomarnaskulturvärden. skogsbruket ger där bättre resultat. Den beslutade nya inriktningen av livsmedelspolitiken kommer självfallet inte att förbättra situationen sett från perspektivet att skapaekonomiskt underlag för vård och bevarande av herrgårdar och slott. Det faller dock utanför utredningens uppgift att ha synpunkter på livsmedelspolitiken,som självfallet inte primärt kan utformas utifrån de aspekterutredningen har att behandla.

Andra politikområden som starkt påverkar de ekonomiska förutsättningarna återfinns framför allt inom skatteområdet.Där är det flera aspekter på beskattningen som har betydelse.En sådan är naturligtvis inkomstbeskattningen men, såvitt gäller fysiska personers inkomst av tjänst, har den knappast någon speciell betydelsejust för förvaltningen av kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Delvis kan detta sägas även vad avser inkomst av näringsverksamhet. Förmögenhets- och fastighetsbeskattningen är av stor betydelse liksom arvs- och gåvobeskattningen.Utredningen har strävat efter att begränsa sina överväganden i skattefrågor till sådana som mera explicit kan sägas ha med förvaltningen av kulturhistoriskt värdefulla miljöer att göra. Viktigast där är de ändrade principerna för beskattning av bostad inom jordbruksfastighet.

En helt avgörandefråga när det gäller att vidmakthålla ett tillräckligt ekonomiskt underlagför bevarandeuppgiften arvsskiftenaoch deraseffekter. Fideikommiss- är systemets avskaffande och det nuvarande ñdeikommissförbudet har haft eller kommer att få förödande effekter från de speciellautgångspunkterutredningen har att se till. l realiteten blir uppgiften att inom ramen för privat ägandevårda och bevara herrgårdarnaoch slotten rent matematisktomöjlig att genomföra med nuvarande arvsskiftesbestämmelser, om det inte samtidigt finns mycket goda möjligheter att inom en generation förrnera förmögenheter. Om sådanamöjligheter inte finns kan man i längden inte klara bevarandet,så snart det finns mer än en arvinge i varje generation.

Idag är möjligheterna begränsade att lösadettaproblem genom att exempelvisföra över egendomama till någon slags familjestiftelser. Utredningen har särskilt studerat denna fråga.

Ett generellt problem när det gäller de privatägdaegendomama är att strävan rimligen måste vara att bevara den kulturhistoriskt värdefulla helhetsmiljön i vilken herrgårdarnasinventarier, konst och samlingarofta utgör en viktig integrerad del. De ekonomiskaproblem som idag finns i förvaltningen leder ofta till att värdefulla delar av detta lösöre säljs av för att klara av större renoveringsarbeten. Det förekommer också att man säljer av jord for att klara större reparationerrenoveringar, varigenom det långsiktiga underlaget att lösa bevarandeuppgiften urholkas. Denna situation förvärras ofta av att man genom att de ekonomiska marginalerna är knappa tenderar att skjuta upp arbeten alltför länge eller att eftersätta det löpande underhållet. Detta leder till att de totala kostnaderna över tiden blir större än de skulle behövavara.

2 .3 Industriminnen

Industriminnena anges också i direktiven och förarbetena som en särskild arbetsuppgift för utredningen. Förvaltningsproblemen för våra industriminnen är delvis likartade dem som gäller för slott och herrgårdar, men skiljer sig också flera väsentliga avseenden. En särskild problematik gäller för de kombinerade herrgårdsoch industrimiljöema. Ett av problemen ligger ägarstrukturen, ett annat att i det i

vissafall är hela samhällsbildningar bruksmiljöema det handlar om, där dessutom ägarsuuktureninom resp miljö är splittrad.

Det kanske mest påtagligaproblemet när det gäller våraindustriminnen är emellertid hur de skall användasoch kostnaden för dennaanvändning. detta l avseendekan vi skilja mellan tre huvudkategorier.

En kategori kan beskrivas som kulturhistoriskt värdefulla delar av industrimiljöer som alltjämt är i bruk. Här kan vården och bevarandetvisserligen möta praktiska problem och måhändaockså ekonomiska, men i dessafall finns ändå i normalfallet en ägare som kan ta ansvar för dessauppgifter.

En annan kategori utgörs av sådana miljöer där en återanvändning av miljöerna kan förenas med bevarandeintressena och i övrigt t.ex. ekonomiskt är genomförbar. l dessafall föreligger inga egentliga problem. Till dennakategori skulle t.ex. kunna

föras sådanaindustrimiljöer inom där bevarandeintresset primärt är kopplat

tätorter till bevarandet av byggnademas exteriörer, såsom en del av stadsbilden, men där återanvändningenkan avse helt andra syften än det ursprungliga. Som exempel härpåkan nämnas bryggerieri Stockholm, indusuibebyggelsen kring Motala ström i Norrköping och kulturmagasinen i Sundsvall.

Den tredje, och mest svårhanterade, kategorin utgörs av kulturhistoriskt värdefulla, nedlagda industrimiljöer som med hänsyn till sina värden eller förhållandena i övrigt enbart bör eller kan bevarassom i princip musealaanläggningar. Här är det ofta svårtoch framför allt mycket kostsamt att i museiform utforma dessa miljöer så att de blir bådeväl bevarade, instruktiva och intresseväckande.

För att nå väl bevarade, instruktiva och intresseväckande industrimuseer fordras inte bara att de ursprungliga byggnadernaoch deras utrustning och inredning finns kvar utan också att den tidigare verksamheten på ett rimligt sätt kan demonstreras. Med tankepå att en stor del av våra industriminnen, särskilti bruksmiljöema, avser tung processindustri är det uppenbart att kostnaderna för att hålla igång en verksamhetblir mycket höga. Förklaringen till att dessa miljöer är övergivna industrimiljöer är att det inte gått att finna ekonomi i den verksamhet som tidigare bedrivits. Målsättningen att hålla i gång en industriell verksamhet även i demonstrationssyfte kan också visa sig ogenomförbar av andra skäl, t.ex. på arbetsmiljömässigagrunder.

Förhållandet att bevarandet av dessa miljöer är mycket kostnadsluävandekräver egentligen att det finns en urvalsprocess som innebär att de stora ansträngningama att bevarariktas mot ett begränsat antal indusuirninnen av nationellt intresse.Denna tanke kan dock stå i konflikt med det förhållandet att de starka önskemålen att bevara en viss miljö främst är lokalt förankrade. På många håll i vårt land utgör bevarandet av en industriell miljö, t.ex. en bniksmiljö, en avgörandefaktor när det gäller bibehållandet av en orts historia och identitet. Frågan om lokalt, regionalt resp. nationellt ansvar och samspeletmellan intressenpå olika nivåer behöverdärför närmareövervägas.

Som framhållits i det föregående utgör också ägarstrukturen ett problem. särskilt kopplat till principen om ägarens ansvar för vård och bevarande.När det gäller en industriell miljö som övergivits så beror detta, som redanpåpekats, på att verksamheten i fråga inte längre kan leva kvar på affärsmässiga villkor. Nya produktionsmetoder slår ut gamla. Marknadenför vissaprodukter kan drastiskt förändraseller helt försvinna. I sådana situationer finns det i mångafall inte någon ägare som kan påta sig något ansvar för vård och bevarande av den miljö som lämnats. Företageti fråga kan helt ha upphört eller i van fall saknaekonomiska möjligheter att påta sig ett sådant ansvar. Miljön i fråga kan ha köpts av ett annat företag som dock inte är berett att ikläda sig något ansvar som ligger utanför företagets kommersiella intressen. Det är över huvud taget svårt att få företag som ägare att ta sig ansvar för verksamheter om detta inte är direkt förenligt med företagets kommersiella intressen och dessutomkan strida mot bådebolagsordningar och olika typer av lagstiftning såsom aktiebolagslagen. Av skäl som beskrivits i det föregåendehar det mycket begränsadeffekt att lagstiftningsvägenförsöka ålägga företagen ett ansvar av det slag som här diskuteras.

Samtidigt kan konstateras att det synes rimligt att näringslivetdeltar även finansiellt i vården och bevarandet av våra industriminnen. På många håll finns också ett sådant intresse och många företag kan mycket väl finna det förenligt med sina kommersiella intressen att medverka i vården och bevarandet av industriminnen. Här finns dock hinder, inte minst av skattemässig natur, när det gäller sådanmedverkan från företagens sida.

Utredningensarbetenär det gäller industriminnen har koncentrerats till de områden där kan direkta kopplingar till andra delar av utredningsarbetet t.ex. så att man se

förslag privatägda slott och herrgårdar också är tillämpliga för som avser t.ex. industriminnen, till frågan näringslivets medverkan i bevarandet av våra samt om industriminnen.

2.4 Det offentligt ägda beståndet

Den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelse som staten förvaltar består naturligtvis i första hand byggnaderoch anläggningar som uppförts Förden statliga sektorns av skilda verksamheter.Här finns exempelvisden centrala och denregionala administrationens byggnader, byggnader för universitet och högskolor, statliga kulturinstitutioner, försvaretsbyggnader och anläggningar, byggnaderoch anläggningar för infrastrukturer som järnvägaroch vägar, sjöfart, post- och telekommunikationer CIO.

Även om byggnadsstyrelsen idag förvaltar den dominerande delen av denna bebyggelseåterfinns här flertal statliga förvaltare. Framför allt svarar försvaret ett för en omfattandeförvaltning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, men också de fastigheter som domänverket, statens järnvägar m.fl. myndigheter och affärsdrivande verk förvaltar innefattar kulturhistoriskt värdefulla byggnaderoch anläggningar.

Betydande delar av den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelse som staten idag förvaltar bestårdessutom av fastigheter som i skilda sammanhanghar övertagits från andra ägare och anpassats till statliga funktioner. I den kategorien ingår bl.a. ett antal ursprungligen privatägda slott och herrgårdar som i dag företrädesvis förvaltas av byggnadsstyrelsen,fortifikationsförvaltningen och domänverket.

För bådadessakategorier gäller att förändringar av den statliga verksamhetenkan medföra att byggnader framstår som överloppshus i den meningen att de inte längre kan fylla någon funktion i den lokalförsörjning som resp. fastighetsförvaltare svarar för.

I det statliga beståndetingår emellertid också kulturmiljöer och kulturminnen som har karaktären av monumentutan egentligt sambandmed den statliga lokalförsörjningen. Hit kan i första hand räknas ett betydande antal miner och andra fomlämningar till stor del förvaltas RAÄ, även andra statliga fastighetssom av men av

förvaltare. Till den kategorin kan också föras byggnader som exempelvis Omässtugan och andra Vasa-minnen i Dalarna, dvs. byggnader som sedanlänge betraktas som nationella minnesmärken. Vissa byggnadsverk som helt eller delvis förlorat sina ursprungliga funktioner, som exempelvis rikets fástningar, skulle ocksåkunna föras till dennakategori.

Det kommunalt ägdabeståndet av kulturhistoriskt värdefulla byggnaderoch miljöer har till sitt innehåll stora likheter med det statliga. En betydandeandel av byggnaderna används således direkt i den kommunala verksamheten,skolbyggnader, förvaltningslokaler, m.m. Många kommuner har också ett antal kulturhistoriskt intressanta byggnader som ingår i vad man ofta benämnermarkreserven. Detta är byggnader som kommunen äger utan att man själv använderdem De kan hyras ut, försäljas, användas bytesaffarer i Även dessa oftast belägnai stadsmiljö. är osv.

Vissa kommuner äger också herrgårdar eller större mangårdsbyggnader tidigare jordbruksfastigheter.Ofta har dessa byggnader hamnati kommunens ägo genom att man köpt jordbruksfastigheter för att byggabostäder på marken. Det betyderockså att de ursprungliga miljöerna i allmänhet inte längre är intakta. De kulturhistoriskt intressanta byggnadernakan stå kvar som en rest från tidigare markanvändning, insprängdbland modernbostadsbebyggelse eller industrifastigheter.

Sådana byggnader har ibland hittat sin användning som utbildningslokaler, kursgårdar, hembygdsgårdar, hantverkscentra m.m., ibland direkt använda av de kommunala myndigheterna som representationslokaler e.d. I vissa fall har området bevarats i delar för lokala rekreationsbehov. Det finns dock även exempel på att byggnadernainte funnit någonanvändning, varvid de oftast ståroch förfaller.

Ett annat viktigt avseende som skiljer det privatägda beståndetfrån det offentligägda är de ekonomiskaaspekterna.

När det gäller de privatägda herrgårdamaoch slotten är det oftast så att kostnaderna för att driva och underhålla dessabyggnader och eventuell omgivande park eller trädgård utgör en mycket påtaglig ekonomisk belastning den rörelse som byggnadernautgör centrum för. Betraktade som rent privata boendekostnaderfor ägarfamiljen blir dessa kostnader ofta uppenbart orimliga. l flera fall kan det direkt sägas att det saknas ekonomiska möjligheter att klara av drift och erforderligt underhåll.

För de offentliga ägarnaär motsvarandebevarandeuppgiftkanskebetungande men inte alls i samma mening. Inte ens vid mycket högabevarandeambitioner detta är en avgörandekommunalekonorniskeller statsñnansiellfråga. Det handlar här i stället om politiska prioriteringar och ambitioner, om bedömningar av vad åtaganden av detta slag rimligen får kosta,jämfört med alla övriga anspråk som riktas mot stat och kommun.

Problemen i den offentliga förvaltningen av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer är därför väsentligen av annan karaktär än de som gäller för det privatägda beståndet. Ett sådant problem liggerii det alltför sällan blir fråga att om medvetna politiska prioriteringar som har tydliggjorts i den politiska beslutsprocessen. De kulturhistoriskt intressantamiljöerna är oftast en mindre del av en mera omfattandeförvaltningsuppgift for en statlig myndighet eller ett kommunalt fastighetskontor eller liknande. De specifika mål och problem som sammanhänger med vården av de kulturhistoriskt värdefulla miljöerna och de ekonomiska anspråk dennavård ställer, döljs ofta genom att de bakasin i den större fdrvaltamppgiften.

I detta att uppgiften att bevara kulturhistoriskt värdefull bebyggelseutgör en mindre del av en större förvaltningsuppgift ligger ocksåflera andraproblem.Ett sådant kan vara kompetensbrister när det gäller den specifika kunskap som krävs för vården av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Detta problem blir självfallet alltmer uttalat färre objekt av detta slag som ingår i förvaltningen i fråga. I detta avseendekan problemet sägas vara likartat det som gäller för det privatägda beståndet. Kunskapen om äldre byggnadsteknik, material m.m. är alltför begränsad, tillgänglig kompetensotillräcklig.

En annan sida av samma sak är att bevarandeuppgiften inte fångar tillräckligt intresseinom organisationenjust genom att den är en mindre del av ett större uppdrag, eller kanske t.0.m. en icke uttalad del av uppdraget.Ett ännu större problem kan skapas om bevarandeuppgiftenupplevs alltför starkt avvika från eller t.0.m. strida mot huvuduppdraget. Det är t.ex. begripligt om försvarsmakten, när den ställs inför starka krav att rationalisera sin verksamhet och använda tillgängliga ekonomiska resurser på effektivast möjliga sätt, finner uppgiften att bevara Waxholms fästning vara verksamhetsfrämmande.

Det blir också alltmer uppenbart att de successivt förändradeformerna och systemen för styrning av offentlig verksamhet tydliggör dessa konflikter. Så länge resursstyrning varit förhärskande dvs. att en viss verksamhet fått sig tilldelat anslag som täcker en viss uppsättning resurser, personal,lokaler m.m. såhar t.ex. den kommunala Skolstyrelsen eller Svea Hovrätt inte behövt bekymra sig om att man driver sin verksamhet i kulturhistoriskt värdefulla byggnader, vars vård kräver särskilda resurser,som går utöver normala lokalkostnader.

Inte heller fastighetsförvaltarnalokalhållama har behövt bekymra sig särskilt mycket för detta. Har man ett större fastighetsbestånd kan särskilt höga kostnader för drift och underhåll av vissa objekt döljas genom att man slår ut dessasärskilda kostnader hela sitt bestånd, alternativt tar man ut de faktiska kostnadernai en hyressättning men kan förlita sig på att hyresgästen vid anslagsgivningen får täckning för dessaextra kostnader.

Det ligger for övrigt vissa uppenbara fördelar i att de kulturhistoriskt värdefulla byggnadernaförvaltas inom ramen för ett större bestånddär huvuddeleninte är av den karaktären. De särskilda kostnadernakan slås ut på ett större beståndoch därmed bli lättareatt acceptera och täckainom ramen för en samlad budget.

Den förändring som nu äger rum inom den offentliga förvaltningen innebär en mycket tydlig rörelse bort från resursstymingen och en övergång till målresultatstyming. Detta innebär generellt sett att den enskilda myndigheten eller kommunala förvaltningen får ett mycket större ansvar för och en avsevärt större frihet att inom ramen för tilldelade medel själv välja sina resurser. För de offentliga fastighetsförvaltama innebär detta att de i princip förutsättskunna ställa lokaler till förfogande på samma villkor som den öppna marknaden. Gentemot de verksamhetsansvariga tillämpar de fastighetsforvaltande organisationerna allt oftare en hyressättning bådeär marknadsanpassadi fråga om det enskilda objektet och som som återspeglar lokalhållarens faktiska kostnader. De verksamhetsansvarigakan i ett system med mål-resultatstyming generellt sett inte förlita sig att man via tilldelade anslag får kompensation for extra höga lokalkostnader som beror att verksamhetenär inrymd i kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Det är däremot naturligtvis tekniskt fullt möjligt att kombinera ett system med mål-resultatstyming med inslag av resursstyming, så att det t.ex. ges särskilda incitament via anslagskompensationeller på annat sätt till myndigheterna att faktiskt utnyttja de kulturhistoriskt värdefulla byggnader som medför extra höga lokalkostnader och som

hur helst vill bevara. Detta kräver dock särskilda hänsynstaganden som staten som inte vidare är del ett generellt mål-lresultatstymingssystem. utan en av

med mål-resultatstyming sätter alltså på sin spets konflikten mellan å Ett system sidan lokalförvaltamas och brukamas huvuduppdrag och å andra sidan uppena bevara kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,i den mån kostgiften att vårda och naderna härför inte täcks vad kan anses som marknadsmässig hyra. Beav som nägenheten kostnader för att ha verksamheten inrymd i en speatt acceptera extra ciell byggnad sjunker innebördenär att man därmed får mindre resurser över om för att lösa verksamhetens huvudsyfte.

Generellt kan detta naturligtvis sägas varaen fördel. Systemet kräver ett tydligsett görande kostnadernaför denna del kulturrniljövården och möjliggör därmed av av på sätt än tidigare uttalade politiska ställningstaganden.Huruvida detta ett annat innebär fördel eller nackdelfor de kulturpolitiska strävandenakan man inte en en uttala sig om på förhand.

Det kan i dettasammanhang motiverat att något utveckla vad man menar med vara särskilda kostnader eftersomolika typer av kostnadsbegrepp används dessa i sam-

manhang.

För det första finns, från lokalförvaltarens utgångspunkt, vissa typer av kulturhistoriskt motiverade överkostnader. En del av dessa har relevans för varje enskilt objekt denna karaktär och har snarast att göra med kostnaderna för av underhåll, där särskilda krav på material eller metoder vid arbetets utförande kan driva kostnaderna, liksom utnyttjande av särskild expertis vid utredning, proupp jektering och genomförande av arbetena.Detsamma kan gälla krav på bibehållande byggnadsdetaljer som saknar funktion för byggnadens utnyttjande eller krav på av bevarande miljön kring byggnad. Även inom fastighetsdriften kan särskilda av en kostnader uppkomma inom skilda områden som städning, fönsterputsning. uppvärmning osv.

Från användarens utgångspunkter kan det uppkomma överkostnader om fastighetsförvaltamas särskildakostnader för underhåll och drift direkt omsätts i en högre hyresnivå, vilket kan innebära att hyran överstiger vad som kan betecknas normal marknadshyra. Användarenkan också få extraordinära kostnader i sin som

verksamhet genomen lägre grad av funktionalitet hos lokalerna än vad som skulle vara fallet med modernarelokaler.

Från fastighetsförvaltarens perspektiv kan det dock vara fråga om även andra typer av kostnadsbegrepp.

En sådansituation kan vara att det finns krav på bevarande av byggnaderoch anläggningar som saknar användning, dvs. att utgifter för drift och underhåll inte motsvarasav någrahyresintäkteralls.

En näraliggandesituation är där man inte tar ut vad som kan betraktas som marknadshyra därför att man vill ha en användning somannars inte är möjlig. detta fall I består fastighetsförvaltarens kostnad av en subventionerad hyra

Ett ytterligare fall kan vara där marknadshyra faktiskt tas ut, men där denna inte täckerde faktiska kostnaderna för drift, underhålloch eventuellakapitalkostnader. I detta fall uppkommer ett underskott förvaltningen i av dettaobjekt, vilket ocksåkan betraktas somen kostnadför fastighetsförvaltama.

I ett vidare perspektiv finns vissa tydliga skillnader mellan kostnadsproblematiken för vanlig fastighetsförvaltning och förvaltningen av kulturmiljöer.

Generellt gäller i praktisk fastighetsförvaltning att nybyggda lokaler normalt ger fastighetsägarem-förvaltaren ett underskott under de första åren. Marknadshyran förmår inte täcka summan av drift-, underhålls- och kapitalkostnader. Över tiden förändras bilden framför allt genom att fortlöpande inflation tenderar att föra ner de reala kapitalkostnadema, eller uttryckt ett annat sätt: marknadshyroma ökar snabbare än lokalhållarens samlade kostnader. Härigenom ger fastigheten så småningom ett överskott som kan balansera det initiala underskottet.

Vid förvaltningen av kulturhistoriskt värdefulla miljöer ser kostnads-och intäktsbilden över tiden annorlunda ut. Även vid låg kapitalkostnadeller ingen kapitalen kostnad alls kan det vara så att kostnaderna för drift och underhåll inte täcks av marknadshyran. Över tiden förvärras detta problem eftersom kostnaderna snarast för drift och underhåll vid denna typ av förvaltning har en tendens att stiga snabbare än marknadshyroma.

Det kan tilläggas att vad som här sagts om olika kostnadsbegrepp och skillnader i ekonomisk problematik lör förvaltning av kulturmiljöer jämfört med annan fastighetsförvaltning naturligtvis inte enbart gäller det offentligt ägda beståndet.Det har sin tillämplighet även for andra ägarkategorier.

Det är viktigt att understryka att vad som här sagts om överkostnader och skilda kosmadsbilderinte alls innebär att kulturhistoriskt värdefulla byggnaderallmänt sett utgör oräntabla objekt. Tvärtom torde huvuddelen av t.ex. de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna de större i städernas stadskärnor vara mycket intressanta objekt på fastighetsmarknaden. Högre drift- och underhållskostnader kan väl kompenseras av lägre kapitalkostnader.Det har också blivit allt mera påtagligt att det kulturhistoriska värdet också representerar kvaliteter, i jämförelse med nybyggdafastigheter, som kan föra upp marknadshyranoch marknadsvärdet på dessa äldre byggnader.

Jagåterkommer ett i senare avsnitt till en beskrivning av de omfattande förändringar som delvis beslutatsoch förbereds när det gäller den statliga lokalhållningen, både i fråga om styrningen av densammaoch om förvaltningens former.

En av de frågor som prövats inom utredningen är just om de problem som upplevs inom den statliga fastighetsförvaltningen, bl.a. när det gäller konflikten mellan huvuduppdrag och uppdraget att vårda och bevara kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, också har sin motsvarighet hos andra, särskilt andra offentliga, ägare. Detta skulle eventuellt kunna utgöra en grund för att nå samverkan kring en ny förvaltningsform och en ny förvaltningsorganisation.

Denna fråga har arbetet i varit sammankoppladmed att det i direktiven såväl som i förarbetena särskilt framhållits att utredningen skall pröva om det finns skäl att skapa svenskmotsvarighettill den brittiska National Trust, dvs. en allmännyttig en stiftelse med syfte att bevara kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer och som själv äger och förvaltar sådana. Det är en stiftelse som är självständig i förhållande till staten inte minst i ekonomiskt hänseende. Man lever sålunda under ett eget ekonomiskt ansvar och utan att verksamheten är beroende av löpande driftbidrag från staten.

Den brittiska organisationen är gammal och mycket väletablerad. Den har idag ansvaret för ett omfattande bestånd av egendomar och därmed också en utbyggd

förvaltningsorganisation. Detta beståndhar väsentligen byggts upp genom en rad donationer som mottagits genom decennierna Ett problem med att skapa en svensk motsvarighet är att en sådan måsteha ett visst bestånd att arbeta med for att kunna bygga upp en fungerande organisation liksom tillfredsställande ekonomiska resurser förmögenhet för att bevarandeuppgiften skall kunna klaras. En uppgift för utredningsarbetet har varit att undersökahuruvida förvaltningsproblemet med det statliga beståndet har sin motsvarighethos andra ägare och huruvidadessaproblem sammantagna av är den karaktären att det finns ett intressehosolika ägarkategorier för att skapa en förvaltningsorganisation som övertar ägandeoch förvaltningsansvar men som samtidigt ges sådanaverksamhetsförutsätmingar att uppgiften blir möjlig.

3 Vissa regelsystem, m.m.

I detta kapitel redovisas vissa nu gällanderegelsystem m.m., som har direkt relevans för utredningsomrâdeteller för förslag som senare kommer att läggasfram.

3.1 Förutsättningar för att bedriva kulturmiljövård

3.1.1 Kulturmiljövårdens mål och inriktning

I prop. 198788:104 om kulturmiljövård har mål och inriktning för kulturmiljövården formulerats. Målen för kulturmiljövården beskrivs på följande sätt. Kulturmiljövården skall:

bevaraoch levandegörakulturarvet, syfta till kontinuitet i utvecklingen av den yttre miljön, främja den lokala kulturella identiteten, möta hoten mot kulturmiljön, bidra till att öka medvetenheten om estetiska värdenoch historiska sammanhang.

Begreppet kulturmiljövård beskrivs i propositionen som en sammanfattande benämning för vården av den av människan skapademiljön. I det kulturmiljövårdande perspektivet bör ansatsen enligt propositionen vara att de kulturkvaliteter som alltid finns i den byggda eller odlade miljön skall lyftas fram och tas till vara som en tillgång för dem som bor, lever eller vistasdär. Med detta breda synsätt på kulturmiljövárden kan den inte uppfattas som ett sektorsavgränsat område som i första hand är en angelägenhet för riksantikvarieämbetet RAÄ, länsstyrelserna och de regionala museersom bildar ryggraden iden statliga kulturminnesvarden. Tvärtom, framhåller departementschefen, måstedet ankomma varje medborgare och varje myndighet- statlig eller kommunal att bidra till den hantering av miljön som förespråkasi propositionen och som samtidigt bedöms svara mot vad en stark opinion lcräver.

l det breda kulturmiljöperspektivet blir uppgiften för RAÄ, länsstyrelsernaoch de regionala museerna att vara en pådrivande, initierande och kunskapstömiedlande kraft i samhälletoch gentemot den offentliga sektorn i övrigt.

Denna breda syn på kulturmiljövårdens mål och inriktning skall emellertid inte, enligt propositionens intentioner, innebära att den mera traditionellt uppfattade kulturminnesvården skall tillmätas en mindre betydelse än hittills. De värdefulla kulturrninnena, i form av t.ex. byggnadsminnenoch fornminnen, skall snarareses somen kärnai kulturrniljöarbetet, nödvändig att ägna stor omsorg. För att utveckla och effektivisera denna kultunninnesvård föreslogsi propositionen bl.a. den samladelag om kulturminnen m.m. som trädde ikraft den 1 januari 1989.

I propositionen anges ocksåfyra prioriterade områdenfor kulturmiljövården:

D åtgärdermot de skador som luftföroreningarna och försumingen orsakar på kulturvärden, D vårdenav kulturlandskapoch fornlämningar, El insatserinom byggnadsvården, varvid särskilt slott och herrgårdar, industriminnen och värdefulla tätonsmiljöer utpekas, D information om kulturmiljöns värden.

I propositionen framhålls också att vikten av en god kontinuerlig användning och ett brukande av kulturmiljön bör ägnas ökad uppmärksamhet. Uppgiften att levandegöra kulturarvet, poängterats redan i 1974 års kulturpolitiska proposition som prop. 1974:28, ges också ökad tyngd.

3.1.2 Lagstiftning, regelverk och ansvarsfördelning

Lagen om kulturminnen m.m.

Lagen 1988:950 om kulturminnen m.m. KML innehåller bestämmelser om fornminnen, byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen samt utförsel av kulturföremål landet. Lagen inleds med allmännabestämmelser, där det stadgas att det ur är nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö, att ansvaret för en detta delas alla samt att såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och av aktsamhetmot kulturmiljön.

I 198788:104 framhåller departementschefen det i Sverige att sedan länge är prop. hävdvunnet att det är ansvars- och hänsynstagandetfrån de enskilda ägarna,

brukarna och användarna av mark, byggnader och anläggningar som utgör grund och förutsättning för tillvaratagandet av kulturmiljövårdena samtatt han funnit det angeläget att detta avspeglas i inledningsbestämmelsema.På samma sätt uttrycker inledningsbestämmelserna också såväl de statliga som de kommunala myndigheternas ansvar for kulturmiljövården.

I kulturminneslagens inledande bestämmelser2 § stadgas också att länsstyrelsen har tillsynen över kulturminnesvården i länet och att RAÄ har överinseende över kulturmiljövården i landet.

Det kan i det här sammanhanget finnas skäl att i korthet sammanfatta den principiella rollfördelningen mellan de tre huvudaktörema i den statliga kultunniljövården: riksantikvarieämbetet, länsstyrelsernaoch länsmuseerna.

RAÃ skall enligt myndighetens instruktion:

CI bevaka kulturmiljövårdens intressen i samhällsplaneringen och vid bebyggelseoch annan markanvändning, D leda arbetet med att planmässigt inventera och bygga upp kunskapen om kulturminnen och kulturmiljöer och se till att resultatet från forsknings-, utvecklings-och undersökningsverksamhet utnyttjasinom kultmmiljövården, U handläggafrågor vård och bevarande av kulturmiljön och kulturminnen om samt tillhandahålla underlag för tillämpningen av plan- och bygglagen PBL och lagen om hushållning med naturresurserm.m. NRL, U utarbetaråd samt främja utbildning och information om kulturmiljövården, U följa den regionala kulturmiljövården och biträda länsstyrelserna i ärenden som rör denna samt U medverkai det internationellaarbetetmed vård av kulturmiljöer.

Sammanfattningsvis kan således som central sektorsmyndighet

man sägaatt har ett övergripande ansvar för bådekultunniljövårdens kunskapsförsötjning och dessstyrsystem.

regional myndighet för den statliga kulturmiljövården Länsstyrelsen svarar som både som beslutande myndighet i flertalet ärenden enligt KML och inom ramen för sina uppgifter i övrigt inom samhällsplaneringen m.m.

Den statliga kulturmiljövården på det regionala planet bygger på ett nära samarbete länsstyrelserna och länsmuseema. Länsmuseema är fria kulturinstitutioner mellan framför allt medverkar i den regionala kulturutan myndighetsfunktioner som miljövårdens löpande kunskapsförsörjning i form inventeringar, undersökningar av och dess kunskapsförmedling till olika intressenter. För bl.a. dennamedverkan etc. iden regionala kulturmiljövården utgår statsbidrag till länsmuseemas verksamhet.

Länsmuseema medverkar emellertid inte bara i den statliga kulturmiljövården utan har också betydelseför den kommunala kultur-miljövårdenoch desskunskapsstor försörjning.

I den följande redovisningen kultunniljövårdens lagstiftning m.m. framgår av ansvarsbildennärmare inom de områden som direkt berör utredningen.

Byggnadsminnen

Med stöd bestämmelserna i tredje kapitlet KML kan en byggnad som är synnerav ligen märklig sitt kulturhistoriska värde eller som ingåri ett kulturhistoriskt genom synnerligen märkligt bebyggelseområde förklaras som byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna byggnadsminnen får också tillämpas på parker, om trädgårdareller andra anläggningar av kulturhistoriskt värde 3 kap. 1 §.

När byggnad förklaras byggnadsminne skall länsstyrelsen genom skyddsen som föreskrifter vilket sätt byggnaden skall vårdas och underhållas samt i vilka ange avseendenden inte får ändras. Föreskrifterna får om det behövs också innehålla bestämmelser att ett område kring byggnaden skall hållas i sådant skick att om byggnadsminnets utseendeoch karaktär inte förvanskas 2 §.

Ägaren har rätt till ersättning skyddsföreskriftema hindrar rivning av av statenom byggnad och skadandärav är betydande i förhållande till värdet av berörd del av en fastigheten.Detsamma gäller föreskriftema på annat sätt innebär att pågående om markanvändningavsevärt försvåraspå berörd del av fastigheten. Om skyddsföreskriftema medför att synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten är staten skyldig att lösa fastigheten om ägaren begär det 10 §.

Det kan konstateras att rekvisitet synnerligen märklig oförändrat har överförts till bestämmelserna om byggnadsminnen i KML från den tidigare gällande lagen 1960:690 om byggnadsminnen. Därmed markeras att detta långtgåendeskydd skall förbehållas byggnader som har ett betydande kulturhistoriskt värde och att de höga kvaliñkationskraven i 1960 års lag inte avses ändrade.

KML:s bestämmelser gör det samtidigt möjligt att förklara en byggnad för byggnadsminne, även om byggnaden som solitär inte uppfyller kravet på märklighet, men där den ingår i ett bebyggelseområde som sammantaget fyller kravetpå att vara kulturhistoriskt synnerligen märkligt. Byggnadsminnesinstitutet är därmed väl lämpat för skydd av sådana sammansatta bcbyggelsemiljöer 80m exempelvis herrgårds- och industrimiljöema kan representera.

Med hänsyn till de bevarandeintressen som gör sig gällande i bl.a. hcrrgårdsmiljöerna bör det uppmärksammas att byggnadsminnesinstitutet tillämpbart är på en byggnads inredning endast i den utsträckning sorti den kan definieras som fast egendom eller tillbehör till fast egendom.En interiör, vars fastaoch lösa inventarier tillsammans bildar en kulturhistoriskt synnerligen märklig helhet, kan således inte skyddas sorti en helhet med stöd av bestämmelserna om byggnadsminnen.

Nauwdrdslagen

Det kulturhistoriska värdet hos exempelvis en herrgårdsmiljö eller andra agrara bebyggelsemiljöerbestårinte baraav bebyggelsen medtillhörande park- eller trädgårdsanläggningar, utan också av det omgivande landskap som präglats av seklers kulturpåverkan och utnyttjande naturresurserna. Ett skydd för kulturvärdena i av detta landskap ligger utanför tillämpningsområdet för KML, men det kan åstadkommas genom naturvårdslagens1964:822 skyddsinstitut. Genom ändring av naturvårdslagen NVL har nyligen klargjorts att lagens skyddsformer kan tilllämpas även områden i odlingslandskapet och andra kulturpräglade områden i den mån skydd gäller enligt KML N VL 3a §.

Förordningen om statliga byggnadsminnen m.m.

För byggnader som tillhör staten gäller särskilda bestämmelser till skydd för deras kulturhistoriska värden enligt förordningen 1988:1229 om statliga byggnadsminnen m.m.

Bestämmelserna om statligabyggnadsminnen har samma kvaliñkationsgrunderoch sakliga tillämpningsområde som bestämmelserna om byggnadsminneni KML. Här är det dock regeringen efter förslag RAÄ, beslutar byggnadsminnessom, av om förklaringen och utfärdar skyddsföreskriftema. RAÄ har tillsyn över de statliga byggnadsminnenaoch skall Föra en förteckning över dem

Förordningen innefattar även vissa bestämmelsertill skydd för sådana byggnader statens ägo inte är statliga byggnadsminnen, men som ändå är kulturhistoriskt som värdefulla. Över sådana byggnaderskall RAÄ, i samrådmed de myndigheter som förvaltar byggnaderna,upprättaen förteckning.

Om ett statligt byggnadsminneövergårtill annan ägareän staten blir det byggnadsminne enligt lagenom kulturminnen.

Plan- och bygglagen

I prop. 198586:1 med förslag till ny plan- och bygglag PBL framhåller departementschefen huvudtankama i PBL är kommunerna skall få ett ökat att en av att för bevarandefrågoma.Ocksåi regeringens proposition om kulturmiljövård ansvar prop. 198788: 104 framhålls betydelsenför kulturmiljövården av den kommunala planeringen och tillståndsprövningen med stöd av PBL och lagen l987:12 om hushållning med naturresurserm.m. NRL.

De bestämmelser i PBL 1987:10 som syftar till att kulturvärdena i den byggda miljön skall tas till vara kan sammanfattas enligt följande.

3 kap. PBL med dess grundläggandekrav såväl nybyggnad som hantering av den befintliga bebyggelsen innefattar dels bestämmelser om varsamhet eller hänsyntill kulturvärdena i den byggda miljön i allmänhet, dels bestämmelser om byggnader är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig som

eller konstnärlig synpunkt eller som ingåri en samladbebyggelse av dennakaraktär.

De generellabestämmelserna om hänsyn till kulturvärdena avser placering och utformning av nybyggnader l §, tillbyggnader, ombyggnaderoch andraändringar 10 § samt underhåll av byggnader 13 §. Samma bestämmelser gäller också andra anläggningar och anordningar 14 § liksom tomter 15 och 16 §§ samt allmänna platseroch områden för andraanläggningar än byggnader 18 §.

Byggnader som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett område av denna karaktär får inte förvanskas 12 §. De skall underhållas så att deras särart bevaras 13§ tredje stycket. Bestämmelserna i 12 och 13 §§ är också tillämpliga på anläggningar 14 §.

1 prop. 198586:1 anför departementschefen att en byggnad eller ett bebyggelseområde inte behöver vara av byggnadsminnesklassför att bestämmelsemai 12 § skall kunna tillämpas. Ett tillräckligt motiv för att bevara byggnader eller bebyggelse kan, framhåller departementschefen, vara att de är representativa för tidigare samhälleliga eller estetiska ideal eller att de ger en god uppfattning om tidigare socialavillkor för en viss samhällsgrupp.Motiv för bevarandekan också vara att bebyggelseneller byggnadenhar haft en betydelseför den historiska,arkitektur- och kulturhistoriska eller tekniska utvecklingen. detta I sammanhang gör också departementschefenen jämförelse med tillämpningsområdet för 38 § andra stycket i den förutvarande byggnadsstadgan. Han framhåller därvid att tillämpningen av 12 § bör utgå från den vidare syn som idag finns på vad som är av värde att bevara. I dag anses detta gälla inte bara enskilda byggnader av monumental karaktär eller stort historiskt värde av allmänt intresse utan också byggnaderoch samladebebyggelsemiljöer som representerar olika tidsepoker eller något typiskt från skilda sociala miljöer eller som värderashögt av en lokal opinion.

Bestämmelseni 12 får tillämpas § i varje enskilt tillståndsärende.Däremot får det särskilda underhållskravet i 13 § tredje stycket inte hävdas med mindre än att skyddsbestärrunelser meddelats genom detaljplaneller områdesbestämmelser.

De grundläggandekraven på varsamhet eller hänsyn till kulturvärdena i 3 kap. PBL liksom bestämmelserna i 3 kap. 12 § om särskilt värdefull bebyggelse kan

såledeshävdas ett i enskilt tillståndsärende.I propositionen framhåller departementschefendock det lämpliga i att kommunen ändå i förväg tar ställning i bevarandefrågoma och att detta kommer till uttryck i områdesbestämmelsereller detaljplan.

kulturhistoriska bevarandeinuessena kan kommunerna således För att säkerställade områdesbestämmelser eller bestämmelser i detaljplan dels utvidga den tillgenom ståndsplikt normalt gäller, dels närmare reglera bebyggelsemiljönsutformning som dels, vad gäller sådana byggnadereller bebyggelsemiljöer som avses i 3 kap. samt 12 meddela skyddsbestämmelser. Skyddsbestämmelsema avser i likhet med skyddsföreslcriftemaför byggnadsminnen att förhindra rivningar eller olämpliga ändringar bebyggelsen.Bestämmelserna kan som tidigare nämnts också inneav fatta föreskrifter om att byggnaderna skall underhållas på ett visst sätt och de kan både byggnads och dess inre. avse en yttre

Skyddsbestämmelser det här slaget, i sak är helt jämförbara med byggav som nadsminnesinstitutets skyddsföreskrifte, är i likhet med beslut att vägra rivningslov ersättningsgilla. Kommunen blir således. samma sätt som staten vid en byggnadsminnesforklaring, ersättningsskyldig gentemot fastighetsägaren om skadan till följd vägrad rivning eller skyddsbestämmelserär betydande i förhållande till av värdet den berörda delen av fastigheten. Om synnerligt men uppkommer vid av användningen kommunen är skyldig att lösa den om ägaren så begär.

Lagen om hushållning med naturresurserm.m.

Lagen 1987: 12 hushållning med naturresurserm.m. NRL innehåller i likhet om med PBL grundläggande bestämmelser som syftar till att ta till vara kulturvärdenai den fysiska miljön.

Enligt dessa bestämmelserskall mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunktpå grund av områdenas natur- eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet sålångt som möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön 2 kap. 6 § första stycket.

För områden som är av riksintresse för naturvärden, kulturminnesvården eller friluftslivet gäller att de skall skyddas mot åtgärder sorti påtagligt kan skada natureller kulturmiljön 2 kap. 6 § andra stycket.

I tredje kapitlet NRL utpekas vissa större områden som i sin helhet är av riksintresse med hänsyntill sina samlade natur- och kulturvärden. Det rör sig framför allt om kust-, tjäll- och älvområden, men även vissa större insjöorrtråden. Därutöver har RAÃ som central sektorsmyndighetför kulturmiljövården beslut genom hösten 1987 utpekat drygt 1 700 områden som är riksintressen för kulturmiljövården.

NRL kan beskrivas somen paraplylag som verkar indirekt genom tillämpningen av annan lagstiftning som avser förvaltningen av den fysiska miljön. Bestämmelserna i 2 kap. 6 § skall således bl.a. tillämpas av kommunernavid planläggning, bygglovsprövning och förhandsbesked enligt PBL 2 kap. 2 § PBL.

I kommunernas obligatoriska Översiktsplaner skall bl.a. redovisashur de utpekade riksintressena skall tillgodoses PBL 4 kap. l §. Staten skall genom förmedling av kunskapsunderlag verka för att riksintressena på detta sätt länkas in i den kommunala planeringen och bevakar genom länsstyrelsen att planeringentillgodoser riksintresset.

För att ytterligare säkerställa bevarandeintressena i riksintresseorrtrådena kan områdesbestämmelsereller detaljplanebestämmelser meddelasi enlighet med tidigare redovisning. Riksintressen för kulturmiljövârden kan naturligtvis också säkrasmed stöd av skyddsinstituten i KML och NVL inom ramen för dessa lagars tillämpningsomrâden.

Hänsyns-och varsamhersregler i annan lagstiftning

Som tidigare nämnts inleds KML med en allmän bestämmelse som säger att såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsatnhet mot kulturmiljön. NRL:s hushållningsbestämmelser, som bl.a. avser miljöns kulturvärden NRL 2 kap. 6 §. gäller också vid tillämpningen av de lagar som är anknutna till NRL, bl.a. PBL, NVL, vattenlagen 1983:291, miljöskyddslagen 1969:387 och väglagen 1971:948. Direkta bestämmelser om hänsyn till kulturmiljön finns också

intagna i viss ytterligare sektorlagstiftning som exempelvis lagen 1979:425 om skötselav jordbruksmark och skogsvårdslagen 1979:429.

3.1.3 Tillämpningen av kulturmiljövårdens skyddsinstitut med särskild hänsyn till slotts- och herrgårdsmiljöer samt industrimiljöer

Som nämnts har RAÄ utpekat drygt l 700 områden som är av riksintresse för kulturmiljövården.

Slotts- och herrgårdsmiljöer ingår i drygt 20 % av dessa områden. Det bör emellertid uppmärksammas att det inom vissa riksintresseområden kan ligga ett flertal sådana miljöer och att- det samtidigt inom vissa områden kan röra sig om herrgårdsmiljöer som inte i och för sig utgör grundenför eller bidrar till att konstituera riksintresset. En längre gående kategorisammanställning som ytterligare preciserar slotts- och herrgårdsmiljöemas specifika andel i riksintressena föreligger inte. Redan det underlag som nu finns kan emellertid allmänt sett konstateras att de kulturhistoriskt värdefulla slotts- och herrgårdsmiljöema är väl representerade i riksintresseurvalet.

Industrimiljöerna är representerade i ca 15 % av riksintressena och konstituerar därvid i allmänhet riksintresset. Också för kategorienindustrimiljöer, gäller att det finns riksintresseområden kan innefatta ytterligare miljöer av varierande kulsom turhistoriskt värde.Detta och andra osäkerhetsfaktoreri materialet gör att uppskattningen industrimiljöernas andel i riksintressenamåste betraktas som ungefärlig. av

I de utpekade riksintresseornrådena det är i första hand bergshanteringens miljöer som har uppmärksammats. Betydligt mera sällsynta är industrimiljöer som reprelandetsäldre manufaktur, verkstads-och textilindustriema. På det underlag senterar finns kan den allmänna slutsatsen dras att industrimiljöema är mindre väl som nu representeradei riksintresseurvalet än exempelvisslotts- och herrgårdsmiljöema.

Helt nyligen har antalet byggnader som förklarats som byggnadsminnen nått siffran 1 000. Bland dessa byggnadsminnen ingår ca 175 slott och herrgårdar med skyddsföreslcrifter varierar från ett skydd av enbartsjälva mangårdsbyggnaden som bebyggelsemiljön med tillhörande trädgård,park och alléer. Detta till merpartenav

antal- 175 st. skulle kunna anges något högre eller lägre beroendepå hur - man i definierar begreppetherrgård.

Även slott och herrgårdar är de byggnadskategorier uppmärkom en av som sammades efter tillkomsten av 1960års lag om byggnadsminnenförmedlar dagens byggnadsminnesföneckning en ofullständig bild av de kulturhistoriskt synnerligen värdefulla herrgårdsmiljöernai landet.

Någon rikstäckande inventering och värdering av herrgårdsmiljöema har inte gjorts. Jag har också bedömt det som ogörligt att genomföra en så omfattande inventering inom ramen för utredningsarbetet, och heller inte som en uppgift för utredningen. Det underlagsmaterial som inhämtats genom en enkät till samtliga länsstyrelser medgerheller inte några slutsatser om antalet herrgårdsmiljöer i hela landet som kan bedömas ha ett sådant kulturhistoriskt värde att de tillgodoser kulturminneslagenskrav att vara synnerligen märkliga.

En mycket överslagsmässigbedömningpå grundval av tillgängligt material pekar på att antalet kulturhistoriskt värdefulla herrgårdar närmar sig storleksordningen l 500. Bland dem torde ett betydande antal kunna betraktas som kulturhistoriskt synnerligen märkliga i kulturminneslagens mening. Kunskapsunderlaget är emellertid otillräckligt för att omfattningen av herrgårdsmiljöer av byggnadsrninnesklassskall kunnapreciseras.

Bland de herrgårdsmiljöer som är av byggnadsminnesklass är det naturligtvis möjligt att ocksåurskilja sådana miljöer som framför allt genom sina rika samlingar av konstoch inventarier, boksamlingar,arkiv etc. intar en särställningmed hänsyn till sitt samladekulturhistoriska värde. RAÄ gjorde år 1985 preliminär inventeen ring av herrgårdsmiljöer med sådanakonst- och kulturhistoriskt värdefulla samlingar. inventeringen resulterade i ett urval av ett 50-tal herrgårdsmiljöer. Här rör det sig således genomgående om herrgårdsnriljöer där bevarandeintressenatill väsentligadelar ligger utanför byggnadsminnesinstitutets tillämpningsområde.

Vad gäller industrimiljöema uppgår antalet byggnadsminnentill ett 60-tal, dvs. avsevärt mindre än 10 % av det totala antalet byggnadsminnen.En stor del av kategorien industriminnen utgörs också av minnesmärkenfrån den förindustriella perioden,i första hand kvambyggnader.

beträffande industribebyggelsen är med undantag av vissa Kunskapsläget exempelvis bryggerinäringen och tegelindustrin för vilka riksbranscher såsom genomförts otillräckligt för att en uppskattning skall täckande inventeringar har totala antalet kulturhistoriskt värdefulla eller synnerligen märkkunnagörasom det liga industribyggnader eller industrirniljöer i landet.

byggnadsminnena domineras den statliga sektorns nyttobyggnader De statliga av statliga förvaltningen, försvaret, den högre utbildningen, samtärdseln för den naturliga skäl utgör därför kategorierna slott- och hetrgårdsmiljöerliksom etc.. Av förhållandevis liten andel. Bland de statliga byggnadsminnena industrimiljöer en samtidigt självfallet de kungliga slotten nuvarande och fömtvarande en utgör - viktig liksom betydande antal kungsgårdar. Bland de statliga byggnadsgrupp ett byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen och domänverket förminnen som ingår dessutom flera slott och herrgårdar som i olika sammanhanghar övervaltar gått från enskild till statlig ägo.

Mycket få de statliga byggnadsminnena utgörs av bebyggelsemiljöer som av eller innefattar byggnader för industriändamål. Bortsett från Tumba präglas av pappersbrukrör det sig i huvudsak byggnader med anknytning till försvarets om industriella verksamhet.

statliga byggnadsminnenahar såledesi huvudsak uppförts eller förvärvats för De statlig verksamhet och används fortfarande inom ramen för den olika former av lokalförsörjningen. Bland de statliga byggnadsminnena återfinns samtidigt statliga antal byggnader förvaltning bådei den enskilda förvaltningsmyndighetens ett vars i den samlade statliga fastighetsförvaltningens perspektiv framstår som en och renodlad monumentvård egentligt samband med den statliga lokalförsörjutan ningen.

regeringen beslutade statliga byggnadsminnen uppgår enligt aktuella Antalet av sammanställningar till närmare 400. Ganska ofta innefattar ett statligt byggnadsbyggnader, varför antalet skyddade byggnader kan beräknas till ca 800. minne flera

i korthet refererade bestämmelserna i förordningen om statliga De tidigare nya byggnadsminnen har lett till att förnyade kulturhistoriska inventeringar av statens förbereds i samarbete mellan RAÄ och de statliga fastigbyggnaderhar inletts eller

hetsförvaltningama.

3.1.4 Det ekonomiska stödets uppbyggnad och användning

Bidrag till värd av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse

För vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelsekan RAÄ bevilja bidrag från det anslag till kultumiiljövård som årligen anvisas över statsbudgeten.Villkoren för bidrag anges i förordningen 1981:447 om statsbidrag till kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och i RAÄzs tillämpningsföreskrifter KRFS 1983:12 till förordningen.

Begreppetbebyggelseinnefattar inte bara byggnader utan också t.ex. parker, trädgårdar, dammar och andra anläggningar. Till en byggnad hör också dessfasta inredning. Begreppet fast inredning överensstämmernärmast med vad som är tillbehör till fastighet enligt 2 kap.jordabalken. Man kan också sägaatt tillämpningsområdet för bidragsförordningen i det här hänseendethelt sammanfaller med tillämpningsområdet för bestämmelserna om byggnadsminneni lagen om kulturminnen.

Bidraget har således inga formella begränsningar av betydelse vad gäller möjligheterna att stödja vården av fast egendom i vare sig herrgårds- eller industrimiljöerna. Däremot kan bidrag inte ges till vård av kulturhistoriskt värdefulla inventarier.

Bidrag kan inte utgå till bebyggelse som förvaltasav statligamyndigheter.

Bidrag ges till s.k. kulturhistoriska överkostnader, dvs. sådana merkostnader som uppstår till följd av särskilda hänsynstaganden till bebyggelsens kulturhistoriska värde.

Kulturhistoriska överkosmader kan exempelvis uppkomma vid: D krav bibehållande av byggnadsdetaljer som saknar funktion för byggnadens utnyttjande, D krav bevarande av byggnader och anläggningar som saknaranvändning, D krav bevarande av miljön kring en byggnad, D medverkan av särskild expertisvid utredning, projektering och genomförande av arbetena med tillhörande kontroll och dokumentation,liksom D i vissa fall vid särskilda krav material och metodervid arbetenasutförande.

Bidrag ges inte till kostnader för åtgärder som ökar bruksvärdet.

Bidragets storlek i överkostnadsbeloppet beror bebyggelsens kulturprocent av historiska värde.

Till vården byggnadsminneneller annan bebyggelsemed sådant kulturhistoriskt av värde att dess bevarande är ett riksintresse får bidrag ges med högst 90 % av överkostnadema.För att stöd skall utgå till en byggnad inom ett riksintresse för kulturmiljövården krävs att byggnaden i sig har ett kulturhistoriskt värde eller att väsentlig betydelse för karaktären hos den bebyggelse- eller landskapsden är av miljö somman vill bevara

För övrig kulturhistoriskt värdefull bebyggelsefår bidrag ges med högst 50 % av överkostnadema.

Om det finns särskilda skäl kan i bådafallen ett högre bidrag ges. Ett sådant skäl kan exempelvis att ägaren är en förening eller stiftelse av ideell karaktär som vara har till ändamål att bevara byggnadeneller anläggningenpå ursprunglig plats.

l realiteten är bidragets storlek i överkostnaden självfallet beroende av procent av tillgång och efterfrågan på medel. Bidragsprocenten uppgår numera sällan till de i bidragsförordningen angivna maximaltalen.

l bidragsförordningen att bidrag får ges bara om det kan antas att bebyggelanges kommer att bevaras för framtiden. Om en byggnadinte är byggnadsminne men sen fyller de kvalitetskrav som lagen ställer bör, enligt RAÄ:s tillämpningsföreskrifter, byggnadsminnesförklaring snarast genomföras. För övrig bebyggelse är det en närmast kommunalt säkerställande med stöd PBL kommer i fråga. ett av som Ansökningshandlingama skall vilket sätt det framtida bevarandet avses bli ange tryggat och RAÄ prövar om det planerade skyddetkan ansesvara tillräckligt

Byggnadsvårdsbidragem utveckling och fördelning

I diagrammen 3.1 och 3.2 sammanfattas omfattningen av bidrag som RAÄ utbetalat under perioden 198182-1989I90, uttryckt i löpandepriser.

Diagram 3.1 visar summan utbetaladebidrag fördelat på fyra bidragsintcrvaller från mindre än 50 000 kr. till mer än 400 000 kr. Diagram 3.2 visar antalet utbetaladebidrag med samma fördelning på intervall.

Diagram 3.1 Summa utbetalade bidrag 198182-198990 till vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse

tkr 30000

25000 0 Ö o0 :Oo 20000

15000 E400

§50- 100 5000 150 0 198182 198384 198586 198788 198990 198283 198485 19868 198889

Diagram 3.2 Antal utbetalade bidrag 198192-198990 till vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse

St. 500

l 400

Ä 300

I melon 200 - :100-400

Ä 100 mao-100

E 50 0 198182 198384 198586 198788 198990 198283 198485 198687 198889

3.3-3.4 sammanfattas bidragens fördelning på l de följande två diagrammen och byggnader byggnadsminnesklass, pa kyrkor kategorierna byggnadsminnen av övrig kulturhistoriskt värdefull bebyggelse inkl. och kyrkliga inventarier samt på riksintresseomráden. Som framgår av diagram 3.3 har under sådana byggnader i dominerande bidragssumman gått till kategorien byggnadsminnen perioden den helt och byggnader byggnadsminnesklass. av

bidrag 198182-198990 Diagram 3.3 Summa utbetalade fördelat på byggnadsminnen m.m.

Byggnads- 80.72 minnen Byggnads- , minnesklass

7.32 Kyrkor Kyrkliga inventarier

Antal utbetalade bidrag 198182-198990 Diagram 3.4 fördelat på byggnadsminnen m.m.

Byggnads: 58.72 Minnen Byggnadsminnesklass

69 Kyrkor Kyrkliga inventarier

l

v 4 Övriga ,,,_,, ,,

l diagrammen 3.5-3. sammanfattas bidragens fördelning på kategorierna industriminnen, kyrkliga miljöer, slott och herrgårdar, offentlig icke statlig bebyggelse,tätortsbebyggelse samtagrar bebyggelse.

Diagram 3.5 Summa utbetalade bidrag 198182-198990 kategorivis fördelat

Tätorts- 14.22 bebgggelse

20.4Z Hgrar bebyggelse Offentlig 16.12 bebyggelse

arsäâä

15.42 Industriminnen

Slott 24.62

herrgardar 94Z Kgrkliga miljöer

Diagram 3.6 Antal utbetalade bidrag 198182-198990 kategorivis fördelat

33.62 Hgrar bebgggelse

Tätorts- 17.72 beb999e1S@

Offentlig 9.32 13.32 Industribeb999e1se . minnen

Slott 16.2. 9.97. Karkligâ herrgårdar m117°9V

I kategorien slott och herrgårdar ingår all bebyggelse i dessamiljöer, bruken dock undantagnaoch redovisadeunder kategorien industriminnen.

Som har närmare 25 % det totala bidragsanslaget utgått till kategorien synes av slott och herrgårdar under perioden, medan kategorien industriminnen står för drygt 15 %. Uttryckt i absolutatal har bidragen till kategorien slott och herrgårdar uppgått till drygt 35,5 milj. kr. och bidragen till industriminnen till knappt 22,2 milj. kr. underden redovisade perioden.

Övriga stöd- och ersämtingafonner

Andra former for statligt ekonomiska stöd till berörda fastighetsägare är framför allt följande.

Tilläggslån för ombyggnad av vissa bostadshus m.m.

Tilläggslån for ombyggnad enligt bestämmelserna i förordningen 1983:1021 om tilläggslån För ombyggnad bostadshus m.m. kan lämnas for hus som har förav klarats eller kan förklaras som byggnadsminne, for grundförstärkning av kulturhistoriskt värdefulla hus samt till arkeologiska undersökningskostnader i samband med bostadsbyggande.

Vid sådan ombyggnad kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som sker med stöd av bostadslånenligt ombyggnadslåneforordningen för bostäder 1986:693 kan av låneunderlaget ocksåhöjas.

Tilläggslånet är ett statligt ränte- och amorteringsfritt lån som, med vissa begränsningar, lämnas med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan godkänd ombyggnadskostnadoch den kostnad som kan förräntas av fastighetenpå normala villkor. Ränte- och amorteringsfriheten för ett tilläggslån omprövas vart femte år under lånetiden.Vid omprövningen avskrivs under perioden upplupen amortering. Lånetiden är sammanlagt högst 20 år. Lån eller delar lån vid utgången av låneav som tiden alltjämt är ränte- och amoneringsfriaefterges.

Riksdagenfastställer årligen en gemensamram för RAÄzs tillstyrkande av sådana ombyggnader av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse -inkl, tilläggslån for grundförstärkning och arkeologiska undersökningar som bör komma i fråga för förhöjt låneunderlagocheller tilläggslån.

Hela ramen för tilläggslån och förhöjt låneunderlag för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelseför budgetåret 198990 130 milj. kr. togs i anspråk.Omkring 41 milj. kr. avsågförhöjt låneunderlagoch ca 89 milj. kr. tilläggslån. Av nämndaram disponerades2,5 milj. kr. för tilläggslån till arkeologiska undersökningskostnader.Ramen för budgetåret 199091 var 165milj. kr. Av denna ram fick högst 2,5 milj. kr. disponeras för tilläggslån till arkeologiska undersökningskostnader sambandmed bostadsbyggande. i Riksdagenhar beslutat om en oförändrad tillstyrkanderarn för budgetåret 199192. Delramen för arkeologiska undersökningarhar samtidigt höjts till 5 milj. kr.

Beslut om tilläggslån och förhöjt låneunderlag fattas av länsbostadsnämnden efter tillstyrkande länsstyrelsen. RAÄ för övergripande bedömning och av ansvarar prioritering med avseende att långivningen skall inrymmas inom den s.k. tillstyrkanderamen.

Statsbidragtill beredskapsarbeten

statsbidrag kan utgå till beredskapsarbete avseenderestaurering och upprustning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse enligt arbetsmarknadskungörelsen 1966:368. Till annan än statlig huvudman lämnas grundbidrag med 70 % av lönekostnaderna för den till arbetet anvisade arbetskraften. Dessutom kan tilläggsbidrag med 10 % av skillnaden mellan den for arbetet godkända totala kostnaden och lönekostnaden beviljas i fråga om bl.a. byggnad för stadigvarande bruk. Alternativt kan stödettill ett projekt genom beredskapsarbeteberäknas enligt den tidigare nämnda förordningen om statsbidrag till vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Stödet till by ggnadsvården genom beredskapsarbeten under 1980-talet kan beroende hur snävt eller vitt detta område definieras uppskattas till upp emot - 10 milj. kr. årligen. Kulturmiljövården har därmedkommit att bli ett av de områden som blivit starkt beroende av kontinuerliga insatseri fonn av beredskapsarbeten.

När de totala anslagen till beredskapsarbeten under senare år kraftigt reducerats,till arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter lägre behov av denna typ av följd av från liksom förändrad inriktning sysselsättningspolitiken,har detta fått åtgärder en av allvarliga konsekvenser för kulturrniljövården. Detta har varit ett av de starkaste motiven för de förhållandevis kraftiga höjningama av anslaget for kulturrniljövård som genomförtsundersenare år.

En närmare redovisning olika stödsystem för den kulturhistoriska byggnadsav vården finns i kAÄzs föreskrifter och allmänna råd Byggnadsvårdmed bidrag och lån Underrättelser från RAÄ och SHMM 1983:5.

Övrigt

Ekonomiskt stöd från sida utgår också för vård av natur- och kulturvärden i statens landskapet.

Ett särskilt stöd för naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet, det s.k. NOLAbidraget, infördes år 1986. Medlen, som disponeras av Naturvårdsverket inom för reservationsanslaget B Bidrag till miljöarbete inom miljödepanemenramen verksamhetsområde,får användas för riktat stöd till jordbruksföretag i syfte att tets bevara ett urval av värdefulla ängs- och hagmarker.

Sedan 1988disponerar RAÄ även medel inom ramen för förslagsanslaget G 28. Kulturrniljövård inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde for vård och kulturhistoriskt värdefulla miljöer i odlingslandskapet. Medlen säkerställandeav anvisas över anslagsposten Vård av kulturlandskap och fornlämningar. Anslagsuppgick budgetåret 199091 till drygt 20 milj. kr., varav drygt 5 milj. kr. posten disponerades för stödtill vård av kulturlandskap.

I och med 1990års beslut livsmedelspolitiken inrättades ett nytt stöd för landom skapsvårdande åtgärder. Medlen som anvisas över reservationsanslaget B 12. landskapsvårdande åtgärderinom miljödepartementets verksamhetsområde fördelas mellan länsstyrelsema regeringen efter förslag av naturvårdsverket i samav råd med RAÄ och jordbruksverket. Medlen uppgår enligt riksdagensbeslut till 100 milj. kr. för budgetåret 199091, 200 milj. kr. 199192 och 250 milj.kr. för budgetåret 199293.

Stödet syftar till fortsatt hävd av odlingslandskap, vars natur- och kulturvärden är av nationellt intresse. l vissa fall skall stöd också kunna utgå till angränsande arealer om de behövs för ett bevarat helhetsintryck av landskapets natur- och kulturvärden.

Principen för stödettill landskapsvårdandeåtgärder är att hävdenskall säkerställas genom att länsstyrelsensluter ett avtal med den berördabrukaren om att, mot viss ersättning för detta landskapsvårdandearbete,fortsättahävden.

Naturvårdsverketdisponerar också särskilda medel inom ramen for reservationsanslaget B Bidrag till miljöarbete inom miljödepartementets verksamhetsområde, för vård av områden för vilka förordnandemeddelatsmed stöd av NVL naturreservat m.m. eller som redovisas naturvårdsfonden. Dessa medel får också användas för bidrag till vård av ädellövskogsmarker och andra landskapsvårdande åtgärder inom odlingslandskapet.

3. 2 Beskattningsfrågor

I detta avsnitt redovisas vissa gällande Skatteregler som har relevansför utredningens arbete,särskilt vad gäller de privatägda herrgårdar-na och slotten.

3 2 .l lnkomst- och företagsbeskattning .

I relation till de privatägda herrgårdarnaoch slotten är det framför allt följande inslag i skattereformen som är av betydelse.

Qlika typer av näringsverksamhet sammanförs till ett inkomstslag, näringsverksamhet. All beskattning av aktiebolag och flertalet andrajuridiska personer, bl.a. stiftelser, skall ske detta i inkomstslag.

I fråga om enskilda näringsidkares näringsverksamhet görs en indelning i aktiv verksamhet och passiv verksamhet. Aktiva verksamheter varmed menas att den skattskyldige i inte oväsentlig omfattning arbetat i resp. verksamhet bildar en förvärvskälla även om de är av sinsemellan olika slag. Passiva verksamheter kan

däremot bilda skilda förvärvskällor. Kvittning av underskott i en förvärvskälla får inte ske mot överskott i annan förvärvskälla.

Skattesatsen för beskattning av inkomst av kapital är 30 %. Denna nivå har även bolagsskatten.

Fastigheter indelas för fysiska personer i två kategorier.privatbostäderoch näringsfastigheter.Juridiska personers fastigheter betraktas alltid som näringsfastigheter.

För den löpande bostadsbeskattningengäller att privatbostäder redovisasi inkomstslaget kapital medan andra bostäderoch fastigheter redovisas i det nya inkomstslaget näringsverksamhet. Schablonbeskattningen av småhushar slopats. Skatt på innehavet tas i stället ut som fastighetsskatt. Motsvarande gäller också för mangårdsbyggnadpåjordbruk, som alltså betraktas som privatbostad och bryts ut från näringsverksamheten.

Det kan tilläggas att vid en blandad användning av en fastighet, vilket ofta torde vara aktuellt för en herrgård,blir det övervägande användningssättet avgörandeför till vilket inkomstslag den skall hänföras. Någon uppdelning av fastigheten görs heller inte i det nya systemet. Om en byggnad till mer än hälften används som privatbostad skall den sin i helhet behandlasenligt de regler som gäller för privatbostäder.

l praktiken torde detta komma att innebära att herrgårdar som inte bebos utan används som kontor och möjligen för representationsändamål betraktas som näringsfastighet, medanherrgårdar som används som privatbostäder normalt också i sin helhetkommer att beskattas som privatbostäder.

Denna förändring får framför allt effekt genom att kostnaderför drift och underhåll av herrgårdarna, i den mån de används som privatbostäder, inte längre blir avdragsgilla utan måste bestridas med beskattademedel. Bestämmelserna innebär sålundakraftiga incitament för att en herrgård inte skall användas för bostadsändamål.

Av intresse för utredningsarbetet är när det gäller fastigheter att, enligt 3 kap. - - 2 § fastighetstaxeringslagen, skatteplikt inte föreligger för specialbyggnad, vartill bl.a. hör kulturbyggnad, dvs. byggnad som används för kulturellt ändamål

såsom teater, biograf, museum eller liknande. Det faktum att skatteplikt inte föreligger innebär dels att ägare till sådanabyggnader i princip frikallas från skattskyldighet för inkomst av fastigheten, dels att fastigheten i fråga är undantagen från statlig fastighetsskatt.Till specialbyggnader räknasbl.a. också s.k. allmän byggnad, varmed förstås byggnad som tillhör staten, kommun eller annan menighet och som används för allmän styrelse, förvaltning, rättsvård,ordning eller säkerhet samt fritidsgård och byggnad med likartad användning. Som allmän byggnadskall dock inte anses byggnad som användsför statens affärsdrivandeverksamhet, vilket senare är en bestämmelse som kan ha relevans när man nu överväger att förändra systemet för den statliga lokalhållningen och göra om i vart fall en stor del av byggnadsstyrelsensnuvarande verksamhet till affärsdrivandeverksamhet.

Av visst intressei sammanhanget är också bestämmelseni 7 kap. 13 § fastighetstaxeringslagen,vari stadgasatt byggnadsvärde för en byggnad, som har förklarats för byggnadsminne, är sammanlagdavärdet av byggnadenoch tillhörande tomt. Samma skall gälla en byggnad som avses i 3 kap. 12 § plan- och bygglagen för vilken rivningsförbud eller skyddsbestämmelserhar meddelats.För mark till taxeringsenhet av det här slaget skall inte bestämmasnågotvärde.

Av intresse i dessa sammanhang är ocksåde förändringar som vidtagits i fråga om realisationsvinstbeskattningen. Evig reavinstbeskattning har genomförts för sådan lös tidigare varit skattefri efter fem årsinnehav. Någon skillnad görs egendomsom inte med avseende hur den lösa egendomenförvärvats. Även egendom som erhållits genom s.k. benefika förvärv t.ex. arv eller gåva inkluderas alltså.

Detta är av intresseför kulturmiljövården olika sätt. Generellt kan sägas gälla att det från detta perspektiv är bra att försäljning dvs. skingring eller decimering av samlingar beskattas snarare än innehav dvs. realisationsvinstbeskattning snarare än förmögenhetsbeskattning. Problem kan dock uppståi de fall när försäljning av någon del av samlingar är nödvändig för att bekosta t.ex. en nödvändig större underhållsåtgärd byggnaden.

3.2.2 Förmögenhetsbeskattning

Allmänt gäller att den statliga förmögenhetsskatten skall beräknas på den beskattningsbara fönnögenheten. Såsom beskattningsbar förmögenhet upptas den skatte-

skattepliktiga fömiögenheten är skillnadenmellan den pliktiga formögenheten. Den och skulder. Fastighet som inte är tillgång i näringsverkskattskyldiges tillgångar beskattningsbara förmögenheten med hela sitt värde. Detta samhet skall ingå i den egendom, utgörs taxeringsvärdet vid beskattsenare, liksom generellt för fast av ningsånets utgång.

värderingen egendom att den skall tasupp till mark- Generellt gäller annars för av näringsverksamhet värderas enligt särskildabestämmelser. nadsvärdet. Egendomi substansvärdet förvärvskällan utgörs av skillnaden För jordbruk kan sägasatt av och skulder beräknade enligt de värderingsregler som anges i mellan dess tillgångar förmögenhetsskatt. Detta värde sätts ned till 30 % enligt den s.k. lagen om statlig lättnadsregeln.

Bostadsbyggnader jordbruksfastighet och tomtmark för sådan byggnadskall inte tillgång i förvärvskällan jordbruk i annat fall än då byggnaderna behandlassom eller arrendatoms arbetskraft. När en bostadsanvänds som bostad för ägarens inte skall behandlas tillgång i förvärvskällan får inte byggnad med tomtmark som hänför sig till byggnaderna och tomtmarken räknas av i heller de skulder som förvärvskällan.

och antikviteter är avseddaför den skattskyldiges och Inre lösöre inkl. konst som personliga bruk, obearbetade ädelstenar, guld och silver förmögenhans familjs Smycken är dock skattepliktiga. Om egendomen används för hetsbeskattas inte. i Förvärvsverksamhet eller omsätts resp. förbrukas där skall stadigvarande bruk konstverk, bok-, konst- och därmed jämförliga samlingar beskattning ske. För skatteplikt ägaren yrkesmässigt håller dem tillgängliga för gäller dessutom om allmänheten.

olika slag är skattefria torde det mera sällan gå att Eftersom också samlingar av beskattas grund att det inte är avsett for personligt hävdaatt visst lösöre skall av bruk.

båtar motorcyklar och ridhästar skall tas upp till det Yttre lösöre som t.ex. bilar, ha betingat vid försäljning under normala förvärde som egendomen kan anses Deklarationskontrollen är begränsadi fråga om sådan egendom och hållanden. mycket låga värden godtas ofta.

Aktier som noterats på inländsk eller utländsk börs, andelar i aktiefonder samt andravärdepapper än aktier som omsätts marknadsmässigt tas upp till 75 % av det noteradevärdet. Aktier som inte omsätts marknadsmässigtvärderastill 30 % av substansvändet om bolagets tillgångar lagts ned i rörelse eller jordbruk. Andelar i handelsbolag,kommanditbolagoch ekonomiskaföreningarvärderaspå samma sätt som onoteradeaktier.

skattskyldighet föreligger för fysiska personer samt vissadödsbon,föreningar och samfund. För att undvika dubbelbeskattning är t.ex. svenskaaktiebolag och flertalet ekonomiskaföreningar befriade från fömiögenhetsskatt.

Beträffande undantag från skattskyldighet fråga i om inkomst- och förrnögenhetsskatt för stiftelser och ideella föreningar hänvisas till avsnitt 3.3.2.

Skattesatsen för fysiska personer, utländska bolag samt vissa dödsbonoch familjestiftelser är progressiv och varierar mellan 1,5 och 3 % för beskattningsbaraförmögenheter som överstiger ett fribelopp av 800 000 kr.

Skatteskalan ser ut enligt följande:

800000-1600000 kr. 1,5% 1600000-3600000 kr. 2,5% 3600000- 3,0%

För övriga skattskyldiga tas en proportionell skatt 1,5promille ut på förmögenhet som överstiger 25 000 kr.

Det bör tilläggas att enligt särskilda regler i lagen 1970:172 om begränsning av skatt i vissa fall får statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt sättas ned om den sammanlagda skatten överstiger ett spärrbelopp som vid 1990 års taxering utgjordes av summan av 50 % av den justerade beskattningsbarainkomsten och 25 % av det justerade underlaget för tilläggsbelopp.Detta leder till att skatteuttaget för stora förmögenheter väsentligt kan understiga de skattesatser som här redovisats.

Tilläggas kan vidare att förslag förändringar i förmögenhetsbeskattningen om framlagts iden inom finansdepartementetupprättade promemorian Ds Fi 1990:91

Reformerad förmögenhetsbeskattning.I promemorian föreslås bl.a. att en sänkt skattesats och eventuell höjning fribeloppet finansierashelt eller delvis genom en av basen för skatteuttaget breddas.Detta sker genom att värderingsreglema görs att likformiga, de s.k. lättnads- och begränsningsreglema avskaffas och nya tillmer gångar blir skattepliktiga. Förslag av särskild betydelseför de privata ägarna av herrgårdar är samlingar konst, antikviteter m.m. skulle göras skattet.ex. att av lättnadsregeln for jordbruk, innebärande att endast 30 % av subpliktiga samt att visst kapital i näringsverksamhet beskattas,slopas. stansvärdetav

Regeringen har meddelat att frågorna kräver ytterligare överväganden och att promemorian därför inte kommer att föranleda några förslag från regeringens nu sida.

3 2 .3 Fastighetsskatt .

Till fastighetsskatt skattepliktiga fastigheter åri huvudsak sådana som vid fastighetstaxeringen betecknats småhusenhet, hyreshusenhet eller lantbruksenhet om som på lantbmksenheten finns småhus, hyreshus eller tomtmark för småhus eller hyreshus.Detta innebär att den statliga fastighetsskatteni hög grad är en bostadsbeskattning. Även stort antal näringsfastigheter är dock föremål for fastighetsett skatt. Det är sådana går in under begreppet hyreshusenhet,dvs. utöver hyressom bostäder kontorsbyggnad, hotellbyggnad, restaurangbyggnad, kioskhus för även byggnad, parkeringshus och butiksbyggnad, samt tomtmark och exploateringsmark byggnader. Övriga näringsfastigheterär inte föremål för fastighetsskatt för sådana beskattas att deras ägarebrukare är skattskyldiga för inkomst av utan genom näringsverksamhet i sin kan hänföras till innehav fastighet eller till som tur av rörelse.

för varje beskattningsår1,5 % taxeringsvärdet avseende Fastighetsskattenutgör av småhusenhet eller bostadsbyggnadsvärdet och tomtmarksvärdet avseende småhus 2,5 % taxeringsvärdet avseende hyreshusenhet eller på lantbruksenhet, samt av bostadsbyggnadsvändet och tomtmarksvärdet avseendehyreshus på lantbruksenhet skattesatser gäller fr.o.m. 1994 års taxering avseende 1993. För 1992 och Dessa 1993års taxeringar avseende 1991 och 1992 gäller vissa övergångsregler.

För näringsfastigheterär fastighetsskatten avdragsgillvid taxeringen.

3 2 4 Arvs- och gåvobeskattning . .

Man kan skilja på två olika former av arvsbcskattning, nämligen kvarlåtenskapsskatt och arvslottsskatt.En kvarlåtenskapsskatt beräknaspå kvarlåtenskapen såsom en helhet, medan en arvslottsskatt beräknaspå varje arvingeseller testamenttagares särskilda andel i kvarlåtenskapen. Sedan1959 har vi i Sverige enbart en arvslottsbeskattning.

Gåvoskatten är att se som ett komplement till arvsskatten den i meningen att utan skatt på gåva skulle en kommandearvsbeskattning kunna undvikas genom gåvor underlivstiden.

De materiella beskattningsrcglema äri huvudsak gemensamma För arv och gåvor. Arvs- och gåvoskattenhar också likheter med förrnögenhetsbeskattningen. Så är t.ex. reglernaför värdering av tillgångar och skulderi allt väsentligt desamma.

Arvskatten utgår för egendom som förvärvas genomarv, testamente eller förmånstagarförvärv. Gåvoskatt utgår För egendom som förvärvas genom gåva och med gåva likställt förvärv.

Det är den som förvärvar egendomen som är skattskyldig. Vissa allmännyttiga organisationeråtnjuter skattefrihetFörsinaförvärv. Om det allmännyttiga ändamålet är särskilt kvalificerat åtnjuts frihet från såväl arvs- som gåvoskatt, i andra fall enbartfrån gåvoskatt.För redovisning av detta se avsnitt 3.3.2.

Den förmånliga skatterättsliga behandlingen medges inte sammanslutning som har till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnasekonomiska intressen.Den gäller inte heller utländsk juridisk person.

Skattskyldigheten omfattar i princip all egendom.Som redan nämnts sker värderingen av egendomenpå likartat sätt som vid fönnögenhetsbeskattningen, vilket redovisatsi föregående avsnitt. För lös egendom måstedock tilläggas att i princip gäller försäljningsvärdet. Eftersom lösöret i dödsboninte säljs så ofta finns oftast inget verkligt beräknat försäljningsvärde.Man får då använda ett försiktigt beräknat försäljningsvärde. I övervägandeantalet fall utgör bouppteckningen underlag för arvsbeskattningen.För lösöret avviker värdet i praktiken starkt från det värde som erhålls vid en försäljning, speciellt vad gäller konst och antikviteter. Om en verklig

efter dödsfallet skall egendomen tas upp till det verkliga förförsäljning skett strax säljningsvärdet.

efter dubbel progressiv skala. Dels skärps beskattningen större Skatten tasut en efter strängare skala for avlägsnare släktingar samt lotten är, dels utgår skatten en inte alls är släkt med den avlidne. Det finns tre olika skatteklasser. mottagare som Till klass medför den lindrigaste beskattningen, räknas efterlevande make som barn och deras avkomlingar och svärsonsvärdotter. Med make likställs samt fr.o.m. 1988sambo. Med barn jämställs adoptiv-, styv- och fosterbam.

Klass III är den näst förmånligaste. Hit hänförs de juridiska personer som är befriade från gåvoskatt. Klass medför den hårdaste beskattningen.Hit hänförs alla tillhör klass l eller Ill, således både syskon och testamentstagare som inte som alls är släkt medden avlidne.

Den skattskyldige är vid skattens beräkning alltid berättigad till ett grundavdrag, skattefritt bottenbelopp. Vid gåva är grundavdraget 10 000 kr. för alla dvs. ett gåvotagare. Vid är grundavdraget för efterlevande make fr.o.m. den januari l arv 1991 280 000 kr., för övriga i klass l 70 000 kr. och för mottagare enligt klass eller III 21 00 kr. Omyndiga bam samt omyndiga barn till avlidna barn är berättigade till ytterligare grundavdrag med 10 000 kr. för varje år som återstårtills

de uppnår myndig ålder.

De nu gällande skatteskaloma har följande utseende:

KlasLl Skgggplikgg 1911, kr. 140 000 10 % inom skiktet; - 140 000 280 000 14 000 + 20 % inom skiktet; - 280 00 560 000 42 000 + 30 % inom skiktet; - 560 000 l l20 000 126 000 + 40 % inom skiktet; l l20 000 -ll 200 000 350 000 + 50 % inom skiktet; ll 200 000 5 390 000 + 60 % inom skiktet; -

lilassJl Amsskamkr. 35 000 15% inom skiktet; - 35 000 70 000 5 250 + 25 % inom skiktet; - 70 0 140 00 14 00 + 35 % inom skiktet; - 140 000 280 000 38 500 + 45 % inom skiktet; - 280 000- 2 800 000 101 500 + 55 % inom skiktet; 2 800 000- l 487 500 + 65 % inom skiktel;

KlaaLHl

42 000 10 % inom skiktet; - 42 00 84 000 4 200 + 20 % inom skiktet; - 84 00 12 600 + 30 % inom skiktet. -

För gåvoskatlgäller. i tillämpliga delar, samma skatteskala som för arvsskatt.

3 3 Regelverket kring stiftelser .

Frågan om stiftelser är relevant för utredningsarbetet flera sätt. Ett skäl är att en av huvuduppgifterna är att studera förutsättningarna för att skapa en särskild stiftelseför kulturmiljölörvaltning. Ett annat skäl är att stiftelseformen ofta används för olika typer av kulturmiljövårdande syften.

3.3.1 Stiftelsebegreppet, stiftelseformer, m.m.

Det finns i dag ingen allmän civilrättslig reglering beträffande stiftelser. Viss ledning kan dock hämtasfrämst ur lagen 1929:116 om tillsyn över stiftelser, den s.k. tillsynslagen, som dock inte täcker alla stiftelser. Permutationslagen 1972:205 ger möjlighet att ändra eller upphäva villkor i ett stiftelseförordnande som inte längre kan uppfyllas.

En översyn med syfte att åstadkomma en generell stiftelselagstiftning pågår inom justitiedepartementet. En lagrådsremiss i ärendetplaneras till hösten 1991.Enligt besked som inhämtats under hand har inte angivits någraplaner genomgripande

förändringar för existerande stiftelseformer i sambandmed tillkomsten av en lagstiftning. Jag har därför inte beaktat eventuella framtida förändringar i lagstiftningen.

Stiftelsen har, juridisk företeelse, gamla anor i Sverige. Ansenliga fömiögensom heter avsattes tidigt för kyrkliga ändamåleller för sådanverksamhet som bedrevs av kyrkan, sjuk- och fattigvård. Även undervisning och forskning kunde få t.ex. donationer. På senare tid har stiftelsen blivit en vanlig form för samverkan mellan olika offentliga organ eller mellan offentliga organ och privata intressen inom bl.a. näringslivet eller mellan skilda privata, ofta ideella, intressen när det gäller verki sig saknar vinstsyfte, exempelvis stöd till olika ändamål eller samheter som främjande av viss typ av verksamhet..

En stiftelse föreligger om någon anslagit egendom att såsom självständig förmögenhet fortvarande tjäna ett bestämt ändamål. Enligt tillsynslagen krävs två rättshandlingar för att konstituera en stiftelse ett stiftelseförordnande och en för- mögenhetsdisposition. Förordnandet skall innefatta en viljeförklaring från stiftaren att för ett visst ändamål bilda en självständig förmögenhet av egendom som han tillskjuter själv. Stiftaren skall vidare ha avgetten bindande utfästelse att överlämna egendomen.

förekommer, avkastningsstiftelseroch verksamhets- Två huvudtyper av stiftelser stiftelser. Den ena har som syfte att ge bidrag oftast till fysiska personer - ur avkastningen på förmögenheten, t.ex. stipendiestiftelseroch familjestiftelser. Den andra har syfte att med förmögenheten som bas,yrkesmässigt men utan sikte som på vinst, driva egen verksamhet av ekonomisk art, t.ex. sjukvård eller undervisen ning. Under tid har mängd nya verksamhetsstiftelser med nya syften senare en vuxit fram genom att man för olika verksamheterhar bedömt stiftelseformen som den mest lämpade. Exempel på sådana nya stiftelsefomier är bostadsstiftelser samt olika former av kulturstiftelser.

Med stiftelser med förvaltning medel som donerats att som självständig egen avses förmögenhet tjäna ett bestämt ändamål.I motsats härtill kan man tala om stiftelser med anknuten förvaltning. Med sådana avses att donationskapitaletöverlämnats till en redan bestående organisationför att förvaltas av denna.

En stiftelse med en förmögenhet överstigande 20 000 kr. skall som regel anmälas till länsstyrelsen i det län där stiftelsens förvaltning utövas. En anmäld stiftelse står underlänsstyrelsenstillsyn om den främjar ett allmännyttigt ändamål. Länsstyrelsen skall föra förteckning över anmäldastiftelser. Stiftelsensförvaltning övervakas av länsstyrelsen, kan ingripa om stiftelsen inte sköts enligt tillsynslagen eller som följer sinaföreskrifter. Länsstyrelsen skall ge stiftelsenråd och upplysningar. Varje räkenskapsårskall stiftelsen till länsstyrelseninsända en berättelse över hur stiftelsens ändamål har tillgodosetts under året samtett sammandrag av räkenskapema. Länsstyrelsengranskar uppgifterna och om stiftelsen fattat beslut som strider mot lag eller andra föreskrifter kan länsstyrelsen ge föreläggande om rättelseeller föra talanvid domstol.

[promemorian Ds Ju 1987:14 Förslag till lag om stiftelser anges att en ny stiftelselag även bör omfatta vissa stiftelsetyper som inte faller under de idag grundläggandedefinitionerna. Det kan gälla sidofomter av stiftelser som fyller ett väsentligt praktiskt behov.

Staten verkar ibland i förening med ett annat organ som är av privaträttslig natur. Mångagånger är detta ett aktiebolag men inte såsällan en stiftelse. Samverkan med sådanasjälvägande är särskilt vanliga när det gäller t.ex att stödja eller beorgan driva viss verksamhet inom kulturområdet. Statenskjuter därvid årligen till medel för verksamheten.

Ett exempel på sådan stiftelseform som omnämns i promemorian är ocksåjust en anslagsstiftelser,dvs. sådana stiftelser vars verksamhet helt eller delvis finansieras via anslag.

Staten kan också eller i förening med annan anslåmedel för att genom tillensam skapandet självständig förmögenhetvaraktigt tillgodose ett bestämt ändamål. av en Ett sådantändamålkan vara att bevara och underhållaviss särskilt värdefull egendom av kulturellt intresse.

3.3.2 Beskattning av stiftelser m.m.

Stiftelser och ideella föreningar är, liksom andra juridiska personer, skattskyldiga endasttill statlig alltså inte kommunal inkomstskatt.De är i princip skattskyldiga

för allslags inkomst. Skatten är proportionell och uppgår till 30 % av den beskattningsbara inkomsten.

För stiftelser och ideella föreningar gäller allmänt, förutsatt att de har ett allmännyttigt syfte, de är befriade från skattskyldighet för inkomst av näringsverksamatt het inte hänför sig till innehav fastighet eller rörelse bland fastigheter som av inräknasäven jordbruksfastighet. De allmännyttiga syftena kan indelas i två kategorier. kvalificerat allmännyttiga och övriga.

Beträffande de kvalificerat allmännyttiga syftena sägs i 7 § 6mom. lagen 1947:576 statlig inkomstskatt SIL att frikallade från skattskyldighet för om inkomst näringsverksamhet som inte hänför sig till innehav av fastighet eller av rörelse är kyrkor, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet inte bedrivs i vinstsyfte. bafmhänighelsiüfätlningâr,

forskning samt hushållningssällskap med stadgar som har fastställts av regeringen eller myndighet som regeringenbestämmer.

Den viktigaste praktiska innebörden av detta för de kvalificerat allmännyttiga stiftelser som sålunda beskrivs i 6 mom. är sannolikt att de åtnjuter skattebefrielse för löpande avkastningpå kapital som inte är nedlagt i rörelse eller fastighet, vilket annars inräknas som intäkt av näringsverksamhet.

Stiftelser av den karaktär som anges i detta 6 mom. är också frikallade från skattfastighet i den mån fastigheten användsför den allmänskyldighet för inkomst av nyttiga stiftelsens verksamhet som sådan.

Av speciell betydelseför utredningsarbetet i är sammanhanget att kulturminnesvárd kan räknas vetenskaplig forskning. Vad som avses härmed tolkas dock tämsom ligen snävt. Hit räknas endast sådan kultumtinnesvård som har till ändamål att bevara och säkerställa föremål för forskning och därmed står museiverksamhet nara.

Härtill kommer atti lagens § 7 4 mom. bl.a. akademier, allmänna undervisningsverk, företagareföreningar som erhåller statsbidrag, allmänna försäkringskassor, erkända arbetslöshetskassor, mfl., samtett antal uppräknadeinstitutioner den s.k. katalogen, såsom Allmänna pensionsfonden. Allmänna sjukförsäkringsfonden, Nobelstiftelsen, Norrlandsfonden etc., frikallas från skattskyldighet för all annan inkomst än inkomst av näringsverksamhet som hänför sig till innehav av fastighet.

ifråga om övriga allmännyttiga syften sägs i samma lag 7 § 5 mom. att ideella föreningar frikallas från skattskyldighet för inkomst av näringsverksamhet som inte hänför sig till innehav av fastighet eller rörelse om:

a föreningen har till huvudsakligt syfte utan begränsningtill viss familjs, att vissa familjers, föreningens medlemmar eller andrabestämda personers ekonomiska intressen främja ändamålsomanges i 6 mom. eller andraallmän- nyttiga ändamål, såsom religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller därmed jämförliga kulturella ändamål, b föreningen i sin verksamhet uteslutande eller så gott som uteslutande tillgodoser ändamål som anges undera, c föreningen inte vägrar någon inträde som medlem, om inte med hänsyn till arten eller omfattningen av föreningens verksamheteller föreningens syfte eller annan orsak särskilda skäl motiverar det, samt d föreningen bedriver en verksamhet som skäligen svarar mot avkastningen av föreningens tillgångar.

Stiftelsermed motsvarande mindre kvalificerade allmännyttigasyften åtnjuterinte samma befrielse från skyldighet att betala statlig inkomstskatt. För stiftelser är det således enbartde kvalificerat allmännyttiga syftena somger sådan skattebefrielse.

Staten. landstingskommuner och kommuner är generellt frikallade från skattskyldighet för all inkomst.

Skattskyldigheten för förmögenhetsskatt följer skattskyldigheten for statlig inkomstskatt, vilket omvänt innebär att den som på redovisat sätt är befriad från skyldighet att betala inkomstskatt också i motsvarande mån är befriad från skyldighet att erlägga tömiögenhetsskatt.

I fråga om arvs- och gåvoskatt gäller att stiftelser och sammanslutningar ordet ideell förening användsinte i lagen om arvs- och gåvoskatt som är kvalificerat allmännyttiga är befriade från bådearvsskatt och gåvoskatt.Avgränsningen av vilka syften som ingår här överensstämmer i huvudsakmed vad som gäller för inkomstoch fömiögenhetsskatt.

Befrielse från enbart gåvoskatt gäller bl.a. för stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att främja religiösa, välgörande,sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andradärmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål. skattefrihet åtnjuter också stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv, vissa registrerade understödsförenin gar, vidare folketshusförening, bygdegårdsföreningeller annan liknande sammanslutning vars främsta syfte är att tillhandahålla samlingslokal.

Sådana organisationer som är befriade från gåvoskatthar en förmånligare behandling än andra när det gäller arvsskatt, eftersomde beskattas enligt en gynnsammare skala klass III enligt beskrivningen i avsnitt 3.2.3.

Här finns alltså en skillnad gentemot reglerna beträffande inkomst- och fömiögenhetsskatten. ifråga om arvs- och gåvoskatt görs ingen skillnad mellan olika typer av organisationer. Stiftelse eller sammanslutning kan inbegripa många olika organisationsformerinkl. ideella föreningar. Avgörande för skattskyldigheten är enbart syftet med verksamheten.

I fallet triedinkomst- och förmögenhetsskatten gäller stället att kvalificerat allmännyttiga stiftelser erhåller samma skattebefrielse som kvalificerat eller mera allmänt allmännyttiga ideella föreningar, medande mera allmänt allmännyttiga stiftelserna t.ex. medolika kulturella ändamål inte åtnjuter några skatteprivilegier.

Fastighetsskattenär av särskilt intresse, framför allt mot bakgrund av de skärpningar av fastighetsskatten som beslutats.l fråga om fastighetsskatt gäller för allmännyttiga stiftelser och ideella föreningar att skatteplikt inte föreligger för av dem ägda fastigheter om fastigheten till övervägandedel används i deras verksamhet såsom sådana,men enbart då. 3 kap. 4§ fastighetstaxeringslagen [l990:325]. Detta skulle kunna innebära att en stiftelse som är befriad från inkomstskatt därför att dessverksamhet inom kulturrniljövården betraktas som vetenskaplig forskning ocksåkan bli befriad från fastighetsskattför den fastighet som används direkt i den

kulturmiljövárdande verksamheten som sådan. Som tidigare nämnts föreligger inte heller skatteplikt för s.k. kulturbyggnader 3 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen, såsom specialbyggnader,oavsettvem som äger dem.

Som tidigare redovisats föreligger inte heller skatteplikt för s.k. allmänna byggnader. dvs. byggnad som tillhör staten. kommun eller annan menighet och som används för allmän styrelse, förvaltning, rättsvärd,ordning eller säkerhet samt fritidsgård och byggnad med likartad användning. Som allmän byggnad anses inte byggnad som används för statens affärsdrivandeverksamhet.

Detta har denpraktiska innebörden att om ägandet av t.ex. en statligeller kommunal förvaltningsbyggnad skulle föras över till en stiftelse så skulle en sådan byggnad, för vilken inte föreligger skatteplikt, normalt komma att träffas av fastighetsnu skatt, antingen genom att stiftelsen inte betraktas som allmännyttig eller genom att stiftelsen i och för sig betraktas som allmännyttig men där det inte kan anses att byggnaden används i Stiftelsens allmännyttiga verksamhet som sådan.

Stiftelse- och föreningsskattekommittén Fi 1988:03 skall enligt sina direktiv undersökavilka ändringar som kan behövas for att anpassa skattebestämrrtelsema lagstiftningen. tilläggsdirektiv har kommittén till den planeradenya civilrättsliga I bl.a. fått i uppdrag att se över beskattningen av stipendier, m.m. I tilläggsdirektiven har ocksåkommitténsarbete förlängts.

Som skäl för denna förlängning anges framför allt att arbetetmed den nya civilrättsliga stiftelselagstiftningen, som skall ligga till grund för kommitténs överväganden om skattereglemas utformning, har försenats.

3. 4 Fideikommissystemet

Under 1500-taletinrättades genom Gustav Vasas testamente ärftliga hertigdömen för kungens yngre söner och deras avkomlingar. Med början under Erik XlV:s regering och fram till mitten 1600-talet instiftades ett stort antal grev- och av friherrskap adliga stormän erhöll av kronan. Egendomarna gick i arv på som manssidan efter förstfödslorätt. Ur denna utveckling växte ñdeikommissinstitutet fram och i sin nuvarande form kan det härledas till 1600-talets senare hälft. Vid denna tid började enskilda genom testamenten instifta fideikommiss för sina

arvingar. Fideikommissen kom bl.a. att bli ett sätt för adeln att trygga sinaättlingars framtida ställning.Det innebar också att egendomama bevarades åt eftervärlden.

Fideikommissegendomen, ofta bestående ett slott eller en större gård med omav givande landområden, även värdefullare lösegendom som smycken och men av konst, skulle i regel gå i i odelat skick till den äldste manlige arvtagaren. Egenarv domen fick inte säljaseller pantsättas. Detta innebar en inskränkning i äganderätten garanterade samtidigt fortsatt besittnings- och nyttjanderätt för brukarens arvmen Under 1600- och 1700-ta1en inrättades ett par hundra ñdeikommiss. Med tagare. tiden och under inflytande den franska revolutionen kom dock fideikommissav institutet betraktas med ett växande motstånd, framför allt av rättviseskäl. att Särskilt orättvist ansågsdet att äldste sonen gynnades i förhållande till sina vara syskon, vilket stred mot principen syskons likställighet i arvsrättsligt avseende. om

I Sverige upphävdes rätten att stifta nya fideikommiss i fast egendom genom förordning den 27 april 1810.Genom den nya testamentslagcn den 25 april 1930törbjöds även stiftande fideikommiss i lös egendom. I och med införandet av lagen av 1963:583 avveckling fideikommiss skall de fideikommiss som fortfarande om av existerar upphöra när nuvarande innehavare avlider.

I debatten kring avvecklingen anfördesbl.a. att ett avskaffande av jordbruksñdeikommissen skulle medverka till en ökning av den bofasta, självägande befolkningen landsbygden.Dessutom ansågs ñdeikommissinstitutet strida mot den i Sverige gällande arvsordningen.Här var det alltså rättviseargumentet som lyftes främst anfördestill försvar för ñdeikommissinstitutet var fram. De argument som rättslig art. Det ansågsstrida mot svensk rättsuppfattning att upphäva redan av befintliga fideikommiss som instiftats genom svensk lag. Fideikommissen representeradedessutom ofta stora ekonomiska och kulturella värden som i och med ett avskaffande ñdeikommissinstitutet skulle komma att äventyras. Som jämförelse av hänvisades till Storbritannien där det en allmän uppfattning att väsentliga kulvar turvärden skulle komma att raserasom den i landet sedanlänge etablerade arvsrätten till äldste togs bon. Därför valde man där att fortsätta med sin mångsonen hundraåriga tradition.

I lagen avveckling fideikommiss har i ett par avseenden särskilda beom av stämmelser intagits har att göra med tillvaratagandet av kulturhistoriska som värden.

l lagens 6 § sägs: Har ñdeikommissegendomen synnerligt kulturhistoriskt värde eller äro eljest särskilda skäl därtill, må Konungen [regeringen] förordna att ñdeikommissurkundens bestämmelser skola äga tillämpning tills vidare eller till dessi beslutet angiveninnehavare av ñdeikomisset avlider.

I lagens 17 § sägs: Till förebyggande av att samling av möbler, tavlor, böcker eller andra föremål av särskilt kulturhistoriskt värde erhåller försämrad vård, skingras eller bortflyttas, må Konungen, när fideikommisset avvecklas, förordna att samlingen skall mot lösen avståstill kronan [staten] eller kultmvårdandeinstitution, som Konungen bestämmer.

Såvitt kunnat utrönas under utredningsarbetet har dock dessabestämmelserhaft begränsadpraktisk betydelse.

l Sverige finns det i dag ca 70 kända ñdeikommiss i fast och lös egendom.Drygt 30 av dessa är jordbruksñdeikommiss. Om en ñdeikommissinnehavare t.ex. vill sälja jord måste han söka tillstånd hos ñdeikommissnämnden. Fideikommissnämnden handlägger ärenden om aweckling av ñdeikommiss samt ärenden om permutation av ñdeikomntissforordnanden och inrättades sambandmed i införandet av awecklingslagen den 1januari 1964.

Fideikomrnissinstitutet har naturligtvis i sig begränsadrelevans för utredningens arbete. Det är emellertid motiverat med en påminnelse om dess existensoch historia eftersom fideikommissen under lång tid spelat en mycket viktig roll för bevarandet av ett antal betydelsefulla slotts- och herrgårdsmiljöer, även om man naturligtvis måste komma ihåg att alla kulturhistoriskt värdefulla herrgårdaroch slott förvisso inte varit fideikommiss. Genom att awecklingen av ñdeikommisseninleddes vid en så förhållandevis sen tidpunkt som mitten av 1960-talethar den fulla betydelsen av arvsskiftenasstarkt negativaeffekter för möjligheterna till bevarande av herrgårdsmiljöerna ännu inte kommit till uttryck, i varje fall för de delar av Sverigessamlade slotts- och herrgårdsmiljöer som ingått i fideikommissystemet.

Det finns en direkt relevans för utredningens arbete i gällandelagstiftning angående ñdeikomtrtissen och det är det rådande s.k. fideikommissförbudet, vilket sätter vissa gränser for vilka lösningar som kan föreslås. z

för de kvarvarandeñdeikommissen i utredningens Omvänt kan finnas en relevans förslag, eftersom man så snarten avveckling och därmed ett arvsskifte blir aktuellt ställsinför problemet hur ett tillräckligt ekonomiskt underlagskall kunna bibehållas för att ett bevarande av herrgårdsmiljönskall vara möjligt.

4 Dagens situation

4. l Kunskapsläget, m.m.

Den kunskap som det vore intressant för utredningen att kunna presentera i detta kapitel, och som är av generellt intresse för arbetet inom kulturmiljövården, är väsentligen av två slag.Den ena typen av kunskap gäller hur mångakulturhistoriskt intressanta objekt av olika slag vi egentligen talar om. När uttrycket av olika slag används avser jag därmed en Kategoriseringefter olika dimensioner;dels typen av kulturhistorisk miljö, t.ex. slottsmiljö, herrgårdsmiljö, industrimiljö osv., dels graden av kulturhistoriskt värde, t.ex. synnerligen märklig dvs. byggnadsminne eller värd att byggnadsminnesförklara. särskilt värdefull tillämpningsområdet för PBL 3 kap. 12 §, riksintresse för kulturrniljövården NRL 2 kap. 6 § osv.

Som angivits i kap. 3 finns det begränsad kunskap redan i detta avseende.Inom riksantikvarieämbetet RAÄ finns självfallet samladkunskap antaletbyggnadsom minnen och vilka dessa liksom vilka områden som förklarats som riksintressen för kulturrniljövården. Däremot visar den enkät utredningengjort hoslänsstyrelserna att man inte i alla län kan redovisa ett kunskapsunderlag som gör det möjligt att få en samlad bild av omfattningen av synnerligen märkliga eller särskilt värdefulla objekt inom kategorierna slott och herrgårdar samt industrimiljöer. Någon samlad kunskap om vilka objekt eller områden som skyddats med stöd av PBL synes heller inte finnas.

Det intryck man som utomståendefår när det gäller dessafrågor är att kulturmiljövården skulle ha mycket att vinna på att som grund for sitt arbete ha denna typ av grundläggande, systematiseradkunskap. Resurser borde enligt min mening avsättas for både systematiska inventeringar av byggnadsbeståndet och en utbyggnad av registerfunkdonemaför den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen.

Den andra typ av kunskap man som utredareefterlysergäller det faktiska tillståndet för objekt eller miljöer av skilda slag. En sådankunskapsuppbyggnadkräver självfallet än mer av resurser. Naturligtvis finns det viss kunskap dessa i frågor inom den offentliga kulturmiljövårdens organisation, men dennakunskap är ojämn och kan inte redovisas i en systematiseradform. Detta Förhållande ger uppenbarligen svagare argument när det gäller frågeställningen om vilka de samladebehoveninom

kulurmiljövården Även detta led i kunskapsförsörjningen borde enligt min mening utvecklas parallellt med den typ av inventeringar som nämnts i Föregående stycke.

I sammanhanget kan nämnas, närmare redovisas i kap. att English Heritage som RAÄzs närmaste motsvarighet i Storbritannien som ett av sinafyra centralamål - angivit öka kunskapen tillståndet för den historiska miljön och vilka dess att om behov är. En sådan målformulering är giltig även för den svenska kulturmiljövårdens organisation. I RAÄzs instruktion finns t.ex. fastlagt att ämbetet skall ledaarbetet med att planmässigtinventera och bygga upp kunskap om kulturminnen och kultunniljöer. Det behöver knappast sägas att det i och for sig inte räcker med målformuleringar. Vad här påtalats är möjligen till dels en prioriteringsfråga som inom för tillgängliga självklart också en fråga om vilka totala ramen resurser,men står till förfogande. Flera av länsantikvariema har sina enkätsvar i resurser som framhållit de inte har för att genomföra inventeringar av här beskrivet att resurser slag. Det torde inte råda någon tvekan om att även RAÄ, länsstyrelseroch länssjälva upplever bristenpå kunskapsunderlag som besvärande. museet

I avsaknad av samlad, systematiserad kunskap av det slag som här beskrivits bygger framställningeni detta kapitel ett antal olika källor. Dit hör naturligtvis i offentliga kulturrniljövårdens organisation, främst RAÄ, också första handden men länsstyrelserna. Den enkät utredningen tillställt länsstyrelserna har visserligen besvarats på mycket skilda sätt och från vissa län inte alls, varför någon samlad, systematisk redovisning av svaren inte kan ges. De inkomna svaren innehåller likväl tillräckligt mycket information för att vissa slutsatser skall kunna dras.

I övrigt grundas framställningen på vissa särskilda studier, på material som tillhandahållits Sveriges .lordägareförbund samt vissa statliga myndigheter, på av studiebesökoch andra kontakter som genomförtsinom ramen för utredningsarbetet samt naturligtvis på den kunskap som funnits samladbland utredningens sak- - kunniga och experter.

När det gäller uppgifter om antalet byggnadsminnen,totalt resp. inom vissa kategorier, samt antalet områden av riksintresse för kulturmiljövården har sådana om redovisats i kap.

4.2 Privatägda slott och herrgårdar

Som redovisats i kap. 3 finns uppskattningsvis ca l 500 herrgårdsmiljöer i landet som kan sägas vara av kulturhistoriskt värde. Antalet ökar om man även räknar in större bondgårdarmed kulturhistoriskt värde utanatt för den skull kunna betecknas som herrgårdar. Herrgårdsmiljöema är av naturliga skäl främst koncentreradetill våra mera uttaladejordbruksbygder. där Skåneintar en särställning.Av landets85 brukningsenheter med mer än 500 hektar åkermark ligger 47 i Skåne Jordbruksstatistisk årsbok 1989. Ett stort antal herrgårdsmiljöer finns i Mälardalen där deras stora numerär dock bara delvis torde kunna förklaras med landskapetskaraktär av jordbruksbygd. Närheten till landets huvudstad är, historiskt sett,en väl såviktig förklaringsfaktor.

Norr om Dalälven finns mycket få herrgåndsmiljöer annat än delar industrisom av miljöer av brukskaraktär. Däremot finns även i de nordligare delarna av landet ett antal kulturhistoriskt mycket värdefulla större bondgåndar.

När det gäller dagens skydd av herrgårdsmiljöemaredovisadesi föregåendekapitel att ca 175 slott och herrgårdaringår blandde drygt l 000 byggnader som förklarats som byggnadsminnen.Bland ca 1 700 områden som förklarats som riksintressen för kulturrniljövården ingår slotts- och herrgårdsmiljöer i drygt 20 % av fallen. Somframhölls i kap. 3 kan det dock inom vissa riksintresseområden ligga ett flertal sådanamiljöer samtidigt som det inom vissa områdenkan röra sig herrgårdsom miljöer som inte i sig utgör grundenför eller bidrar till att konstituera riksintresset

Av länsenkätenframgår att det helt övervägandeflertalet slott och herrgårdar är direkt privatägda, medan en mindre del har andra ägare såsom privata typer av stiftelser, kommuner samt naturligtvis staten.

Huvuddelen av de privatägdaherrgårdama och slotten ca 80-90 % har fortfarande en aktiv användning i sin traditionella roll som bl.a. privatbostad. Det framgår också tydligt av enkäten att för den helt dominerandedelen av de herrgårdsmiljöer som åtnjuter någon form av skydd, så finns mycket begränsad eller ingen tillgänglighet för allmänheten åtminstone ingen officiell sådan.Från vissa län framhålls dock att de flesta av de privata ägarna med traditionell bakgrund är mycket generösa med att ta emot intresserade besökare. Trots en pressadarbetssituationoch ett kärvt ekonomiskt läge, lägger många enligt dessa uppgifter av rent ideella skäl ned - -

stor möda på att hålla byggnaderoch parker i skick och göra dem tillgängliga för allmänheten.

I denna fråga och vad gäller ägarbildenframhålls särskilt från Södermanlandslän att det pågår en omvandling av ägarbilden i länet. Både herrgårdar och vanliga jordbruksfastigheter köps i allt snabbaretakt upp av kapitalstarka intressenter, främst från Stockholm. Det understryks att detta i och för sig inte är någon ny företeelse utom i fråga om de forna ñdeikommissen.Godsen har ofta bara stannat i släktsägo i tre-fyra generationerför att sedan byta ägare och då av samma skäl en som nu, dvs. för att nya, friska resurser behövts för att hålla husen i gott skick och markernai effektiv drift. I regel har detta tidigare inte inneburit några större negativa förändringar. De nya ägarna har ofta tagit över de tidigare ägarnas värderingar och attityder, också när det gäller att bevara miljöerna eller hålla dem tillgängliga för allmänheten.Det är, enligt detta enkätsvar, alldelesför tidigt att dra några generella slutsatserännu, men det förefaller somom de nya ägarna av i dag ofta men långt ifrån alltid har inställning och i ställetkänner ett behov av att privatisera - en annan större markområdenän herrgårdensomedelbara närmiljö. Vederbörande är kanske inte heller lika angelägna om att underhållaäldre överloppsbyggnader eller andra ekonomiskt oanvändbara inslag eller delar miljön.

Frånsett denna tendensframhålls från mer än ett län att nästan alla herrgårdarna har sådanakvaliteter att de skulle kunna utnyttjas i turistiska sammanhang som besöksmål för olika målgrupper i ännu större utsträckning än vad som nu sker, om vissa förutsättningar uppfylls. Hit hör att sådan verksamhet måste ske under sådana former att onödigt slitage inte uppstår samtatt ägarna får ersättning för sina insat- En förutsättning är självfallet att ägarna ställer sig positiva till en sådan ser. annan utveckling.

När det gäller frågan om bevarandet av herrgårdsmiljöema kan sammanfattningsvis sägas att den bild de källor jag angivit är att den totala herrgårdsmiljön i som gesav dag är starkt hotad.Hoten gäller:

det traditionella odlingslandskapet, äldre ekonomibyggnader, överloppsbyggnader, parkenträdgården, den centrala herrgårdsnriljön.

Landskapetskaraktär har genomgått en förändring under längre tid till följd av en rad faktorer, inte minst rationaliseringssträvandena inom jordbruket. Vidare framhålls i enkätmaterialetatt många av godseni sambandmedden ändrade fastighetstaxeringen i början av 1980-talet tvingades säga upp arrendatorer, lägga in dessas marker under huvudgården. samt stycka av och sälja gårdsbebyggelsen. Även de forna torpen avskildes i stor utsträckning och såldes ut. Detta har drastiskt ändrat landsbygdens karaktär på många punkter. Bl.a. förändradesbrukningssättet på de forna arrendegårdarnas marker. De äldre betesmarkemaoch sämre arrenderade åkrarna planterades med skog. den bättre åkerjorden omarronderades, odlingshinder togs bort, markskillnader nivellerades. Blandjordbmket minskade och mjölk- och köttproduktionen i utsträckning spannmålsodling. ersattes stor av

Gårdsbebyggclsenpåde avstyckadegårdarnaförändradesockså ofta var det bara boningshuset och någon mindre ekonomibyggnad som lades till den nya tomten medanövriga uthus revs genast eller fick förfalla sålänge att de inte gick att rädda. Processeninnebar dessutom en minskning av den bofasta landsbygdsbefolkningen.

Det skall påpekas att även om beskrivningen av denna process i huvudsak är hämtad från svaret från Södermanlandslän så torde processensom sådani hög gradkunna sägas vara tillämplig de flesta län med mera omfattande jordbruk.

Det finns i enkätsvaren också genomgående en stark oro inför vad den nya livsmedelspolitiken kommer att innebäraför odlingslandskapet.

Hotet mot äldre ekonomibyggnader har främst två orsaker. Den ena är den fortgående omstruktureringen och rationaliseringen av jordbruket som innebär att vissa ekonomibyggnader blir överloppsbyggnader genom att det ursprungliga användningsområdetbortfaller t.ex. för ladugårdarvid övergång till kreaturslösdrift utan att nya användningsområdenfinns. Det andra hotet är ekonomiskt: i takt med att hela miljön hotas på grund av otillräckliga ekonomiska resurser för bevarande av byggnaderoch annat som inte har en direkt betydelseför verksamheten som sådan undgängliga byggnader som äldre ekonomibyggnader överinnebär det att mera loppsbyggnader blir utan underhåll eller helt enkelt rivs.

De otillräckliga ekonomiska resurserna drabbarockså hög i gradparkerna och trädgårdama. l fråga om dessa görs nu runt om i landet stora neddragningar kostnadernaför deras vård och bevarande. Situationenförvärras av det förhållandet att

anställda godsen. Tidigare kunde en stor del underdet numera finns så få av hållet på parker och trädgårdarskötas lantarbetare och deras familjemedlemmar av under de tider själva jordbruket inte krävde full arbetsinsats. Nu finns inte längre denna möjlighet än i mycket begränsad utsträckning. Att fast anställa eller annat hyra in tillfällig arbetskraft för skötseln av parker och trädgårdar är förenat med mycket höga kostnader.

En specialfråga utgör alléema, som särskilt i Skåne utgjort en viktig del av herrgårdslandskapet. Även alléema, som förutom att de representerar viktiga kulturhistoriska och estetiska värden också har fått en direkt praktisk funktion för att motverka jorderosionen, hotaspå många håll. Skälen for detta är inte enbart ekonomiska. ävenom ekonomin utgör det främsta hotet mot bevarandet.Hotet utgörs också ett för kulturhistoriska och estetiska värden okänsligt beslutsfattandei av påstådda trañksäkerhetsfrågor.

Även för den centrala herrgårdsmiljön, själva herrgårdsbyggnadenmed eventuella flygelbyggnader och dess inventarier, gäller att kostnaderna för underhåll och drift ökat drastiskt till följd av de kraftiga minskningar-na av antaletanställdapå godsen och utarmningen i fråga det allmänna hantverkskunnandet.Idag måste hantom verkskunniga specialister, på vilka det dessutom råder brist, anlitas för de flesta arbeten.

Dessa förhållanden, liksom den allmänt pressade ekonomiska situationen, leder dessutom till att man har en tendens att eftersätta löpande underhåll och i stället skjuta upp åtgärdernatill dess att större upprustningsinsatser blir nödvändiga.Bred enighet råder om att detta i sin tur leder till att de samladeunderhålls- och renoveringskostnaderna över tiden blir högre än vad de skulle behöva bli om ett löpande underhåll upprätthölls en rimlig nivå. Bidragssystemet för kulturhistorisk byggnadsvård kan inte heller betraktas som ett verksamt incitament för ett löpande underhåll.Snarareär det så att ett bidrag som utgårför de kulturhistoriskt betingade merkostnaderna för en viss åtgärd kan medverka till tendensen att ackumulera underhållsbehoventill större upprustningsarbeten.

När det gäller den centrala kärnan i herrgårdsmiljöema är den genomgående bild att dessa trots allt till övervägande delen fortfarande är i hyggligt skick, som ges står inför akut krissituation. Det framhålls bl.a. att en förutsättning men att man en för att miljöerna fortfarande skall kunna hållas i skick tycks vara att egendomen inte

belastats med många arvsskiften under de senaste decennierna.Det råder ingen tvekan om att man bland de kulturmiljövårdande myndigheterna ser arvsskiftena som ett av de främsta hoten mot bevarandet av herrgårdsmiljöema.

Den faktor som i övrigt genomgåendeframhålls som det främsta hotet mot bevarandet av de privatägdaherrgårdsmiljöema är den förändring av beskattningen av privatbostad på jordbruksfastighet som tidigare beskrivits och som innebär att kostnadernaför drift och underhåll av herrgårdamaliksom andramangårdsbyggnader inte längre får betraktas som avdragsgillakostnaderi rörelsen. Här framhålls det att det finns en stark vilja hos godsägare och bönder att bevarade gamla byggnaderna även boningshus som saknar annan egentlig användning än att vara gårds-godsmuseumoch kulturrninne. Om samhället försämrar villkoren genom att underhåll måsteskemed inkomstbeskattademedel innebärdock detta att viljan att vårda byggnaderna sätts på hårda prov. Det framhålls vidare att direkta bidrag inte heller är ett möjligt system, bl.a. därför att man inte tror på att bidragsmedlen kommer att räcka till, men också därför att bidrag normalt heller inte framstår som någon tillfredsställande lösning för ägarna inte minst av det skälet att bidrag ofta av godsägareoch bönderuppfattas som allmosor, vilket man inte vill vara beroende av.

I ett av enkätsvaren uttrycks detta på följande sätt: Samhällets stödmåste utfomras på ett annat sätt, så att skydd och vård gynnas i de normala reglerna, så att det känns for den enskilde att samhället gynnar ett generellt riktigt beteende.

Vad som hittills redovisats i detta kapitel bygger som framgått på enkätsvarenfrån länsstyrelserna och alltså på kunskapen och uppfattningama hos främst länsantikvariema. Av intresse är naturligtvis också hur de privata ägarna själva uppfattar situationen. Till ledning för en sådan framställning kan tas de kontakter utredningen själv haft med företrädare för dessa,men också en studie som inletts vid Lunds universitet av docent Nils Lewan representerandeden kulturgeograñska institutionen och docent Lillemor Lewan från den biologiska institutionen. Studien syftar till att analysera och beskriva de stora jordegendomarnasbetydelse för landskapets utveckling, såväl vad avser kulturlandskapet och kulturmiljöema som naturmiljön.

Det bör betonas att vad som ännu rapporterats från projektet enbart utgör en inledande förstudie från vilken författarna själva inte vill dra några långtgående slut-

satser. Denna första rapport är dock av intresseför framställningen i detta utredningsbetänkande, eftersomden bygger på omfattande samtaloch intervjuer under 1990 med ägareförvaltare till drygt 20 stora egendomari Skåne.

Den bild av utvecklingen som ges i referaten av dessasamtal skiljer sig inte nämnvärt från den bild som hittills givits i dettaavsnitt.

Arvsskiftenas betydelsebetonasstarkt. Utom för fideikommissen har en minskning av arealen genom uppdelning av egendomenvid arvsskifte tidigare varit vanlig. Idag är dock tendensentydlig: man vill till varje pris hålla samman hela egendomen och undvika ytterligare delningar, annars blir ett vidmakthållande av kulturarvet med inkomsterfrån de areella näringarnaomöjlig. l mångafall talas det om att syskon gör, eller kommer att få göra, avkall på sin arvsrätt till förmån för den som övertar egendomen.Det tunga ansvaret som vilar på arvtagaren till själva egendomen medför att han ändåinte alltid betraktas som gynnadvid arvsskiftet.

Slottenherrgårdama används i stor utsträckning som familjebostad, men också andra användningarsyftandetill att ge resurser till bevarandet förekommer. ett I par fall är borgenslottet utarrenderadtill näringslivet. Flera ägare öppnar sina hem i mer eller mindre organiseradform för näringsliv och turister. Ofta har den nu verksamma generationen inrett en mindre del av de största slotten eller ett annat slott eller mindre hus till en modern familjebostad. Arvtagaren till en egendom tari allmänhet först över förvaltarskapet och bor med sin familj i en mindre bostad.När det blir dags att flytta in i slottet kan det ofta förefalla för stort, För dyrt och för omodemt. Frågan om renovering eller t.o.m. rivning ställs på sin spets. Alla är dock överens om att förfallet sprider sig snabbti ett hus som inte är bebott.

I rapporten redovisashur slotts- och herrgårdsmiljöema förändrats under senare år. Gamla ekonomibyggnader används som spannmålslager eller verkstad, andra arrenderas ut t.ex. som häststall. Logen kanske är maskinhall. Mejeriet kan ha blivit personalutrymmeoch någrabyggnaderkan ha gjorts om till bostäder. len del fall är ekonomibyggnadema bara delvis utnyttjade eller står tomma i väntan på lämplig användning.

Gamla bostadslängor och hanrverkshus har på några egendomar renoverats till moderna bostäderoch gett ñna miljöer i slottets närhet, vilket också ökar befolk-

ningsunderlaget. l andra fall vill man helst inte ha hyresgästeralltför nära inpå slottet och säger sig ha dåliga erfarenheter av uthymingsverksamhet.

Kvarvarande torp och arrendegårdarblir antingen fritidsbostäderför stadsboreller året-runt-bostäder, som hyrs av utställda eller utomstående.Husens användning beror på godsetsläge.Det förefaller inte svårt att få hyresgäster.De sämsta husen styckas ofta ifrån och säljs som renoveringsobjekt.

Park- och uädgårdsanläggningarnahar ofta förenklats starkt, ofta i sambandmed arvsskifte eller då trädgårdsmästare pensionerats. De landskapsparker som på mångahåll har ingått slotts- eller herrgårdsntiljön har alltmer fån karaktär av skog.

Både hus och trädgårdarkan vara byggnadsminnesförklarade eller utpekade som skyddsvärda. Många ägare vill inte ha ett sådant skydd, eftersom det innebär restriktioner men mycket obetydligt ekonomiskt stödfrån de antikvariska myndigheterna.Några ägarna förklarar sig dock mycket nöjda med RAÄzs stöd, som i av allmänhetinnebär sakkunnigaråd vid renoveringoch bidrag till merkostnadernaför en reparationutförd enligt gammal teknik med rätt material.

När det gäller andra typer av bidrag så förefaller godseninte att utnyttja möjligheterna att få t.ex. s.k. NOLA-bidrag se avsnitt 3.1.4 i någonstörre utsträckning. Godsägarna anser att bidragen ökar samhällsadminisuationen och ger för liten utdelning i förhållande till den totala omsättningenpå godset. Möjligen vill man också vara obunden och slippa bidrag. Det liknar inställningen till möjligheterna att få bidrag för den byggdakultunrriljön, en markering av viljan att vara självständig.

I samtalen framkommer att kommunernas planering förefaller att skötas utan närmare kontaktermedmarkägarna.

Frågan om kostnader för drift och underhåll har diskuterats under samtalen. Forskarna anser dock att det är mycket svårt att med stöd av de uppgifter de fått jämföra kostnaderför olika insatser. ifråga om underhåll och drift av huvudbyggnad har kostnaderi intervallet 150 000-500 000 kr. uppgivits. För parkvården är intervallet ännu större eller mellan 20 000 och 350 000 lcr., vilket återspeglardet faktum att parkemas utfomrning och behov av skötselvarierar starkt.Det bör hållas i minnet när dessa siffror relateras att samtalengenomförts med ägare av Skånes största lantegendomar.

avsnitt återges lista med markägarnas egna förslag till åtgärder I ett av rapporten en skulle göra det möjligt bevara miljön i framtiden. Bland dessa Förslag är som att skattelindringar vanligast förekommande. Särskilt framhålls nödönskemål om avdragsrätten för kostnader för drift och underhåll av mangårdsvändigheten av att återinförs, eller annorlunda uttryckt att slottetherrgården får betraktas byggnaden som näringsfastighet.

De båda forskarna dagens godsägare uppfattar sig själva som förvaltare menar att och kulturmiljön. Det finns mycket stark önskan att föra arvet vidare i av marken en skick till generation. Det finns också en insikt om att de skattelättgott nästa nödvändigaför framtida underhålloch bevarande, kräver naderbidrag, som kan bli intresse för och kunskaper värdet av miljön också bland allmänheten och ett om därmed hos riksdag och regering. Ansvaret gentemot både familjen och bygdensamhälletleder till ett slags socialt kontrakt.

Ägarna framhåller själva det privata ägandet måste vara ett upplyst ägande. att Godsägama förvaltar unik miljö omfattar både byggnader och park, natur en som och kulturlandskap. De behöverkänna uppskattning från högsta ort och få veta av regering och miljöminister att de gör fantastisk insats för det svenska landen skapets bevarande och att de sköterdet ett framsynt sätt.

De bådaforskarna sammanfattarsina iakttagelseri ett antal hypoteser eller antagan-

den. Bland dessa finns:

D de grundläggande förutsättningarna för bevarande är nya kunskaper och en

tillräckligt stark ekonomi, D bevarande förutsätter tillräckligt stor jord-skogsbruksenhet som bas och en andra inkomstkällor, D fortsatt delning, eller avstyckning huvudbyggnaden, anses kunna bli förav ödandeför möjligheterna att upprätthållakultur- och naturmiljöer och måste i möjligaste mån undvikas, D kultur förefaller hittills ha betytt mer än natur, D nyttjas förfaller, varför det är väsentligt att dels söka finna ny miljö som användning för överflödi byggnader, dels finna motiv för bega varandeåterskapande och hävd av naturmiljöer,

El långsiktigt handlande är nödvändigt med tanke på såväl ekonomi som miljöemas karaktär, men det kan även innebärarisker, Cl park och trädgård har redan i många fall förenklats så att de knappast har karaktär av slottsträdgård i gengäld finns möjlighet till utveckling av hävdadenatumtiljöer, att inneha en stor egendombetyderockså att ha ett socialt kontrakt.

Forskarna framhåller att både 1960- och 1970-talenpå många håll har inneburit kraftiga ingrepp, vilka kanske framför allt genom jordbrukets fortsatta rationalisering kommit att gå ut över olika naturvärden.Idag är förståelsenför dessa sannolikt större, men samtidigt har både de ekonomiska problemen och osäkerheten om framtiden vuxit- dels genom den nya livsmedelspolitiken,dels genomnya beskattningsregler.En framtida anslutning till EG utgör ännuen osäkerhetsfaktor.

Man understryker att inte minst de senaste årtiondena har medfört en betydande avgång från kategorin gods med stora jordinnehav genom ena å sidan splittring i mindre enheter, å den andra ett mer definitivt åtskiljande av markegendom från central godsmiljö. I andra fall har den ekonomiska basenstarkt reduceratsgenom upprepadearvsskiftenunderkort tid, vilket givetvis påverkarmöjligheterna att upprätthålla dcn centralagodsmiljön liksom att bibehållaandra miljövärden.

Det intryck som sålunda förmedlas genom den Lewanska rapporten förstärks av kontakter som utredningen haft med företrädare för Sveriges Jordägareforbund, som representerar mellan 400 och 500 av landets största enskilda markägare,och också av material som förbundet överlämnat till utredningen. Samma frågeställningar går igen: bekymren när det gäller lönsamheteni jord- och skogsbruk, problemen med hur arvsskiftena skall skötas för att undvika en splittring av egendomarna och därmed en urholkning av det ekonomiska underlaget för att klara bevarandeuppgiften, oron över starkt ökade underhålls- och driftkostnader, upprördheten över skattereformens effekter när det gäller de privata ägarnas möjligheter att fortsatt hålla herrgårdsntiljöema i gott skick.

Jordägareförbundethar, for belysning av bevarandeuppgiftens tyngd i förhållande till lönsamheteni jord- och skogsbmket, överlämnat ett material som bygger på uppgifter från åtta av medlemmarnas företag. Urvalet gör inte anspråk att vara representativt för samtliga egendomar tillhörande förbundets medlemmar, men anges å andra sidan inte utgöra några extraordinära exempel. Sammanfattningsvis

kan om materialet sägasatt det visar på årliga underhållskostnaderför kulturbyggnader och parker som varierar mellan 150 000 och 500 00 kr. Då är rena driftkostnader för byggnadernainte inräknade.Detta kan sättas i relation till de samlade överskotten från jord- och skogsbruk samt övriga rörelsegrenar huvuddelen dock från jord- och skogsbruk, som för de redovisade företagen varierar mellan 350 000 och 900 000 kr.

4 3 Industriminnen .

Begreppet industriminnen markerar en kategori av byggnader och miljöer som på ett tydligt sätt åskådliggör industriprocessemaoch arbetslivetsvillkor. Dessa byggnaderoch miljöer är ofta lokalt förankrade de bär vittne om ett händelseforlopp, om arbets-och levnadsförhållanden, om en produktionsprocess, en teknisk innovation eller en historisk händelse, t.ex. en större arbetskonflikL En arbetsmiljö kan vara upphovet till en ort och ha givit människornadär en identitet. Om denna miljö utplånas försvinner den historiska förankringenför människorna som lever där.

Viss industriell verksamhetkan prägla hela landskap, t.ex. gruvhantering och stenbrytning. I många städer är industrin koncentrerad till särskilda områden, t.ex. industrilandskapet vid Motala strömi Norrköping.

Industriell produktion inom ett avgränsat område sker ofta i flera mer eller mindre åtskilda produktionsenheter. Ett stålverk omfattade i regel masugn stålugnar - valsverk. En pappersindustri inbegriper ofta såväl massafabrik som pappersbruk.

Till industriminnen hör följaktligen verks- eller fabriksanläggningarinkl. utrustning och redskap samt övriga hus och anläggningarinom ett verksområde. Med industriminnen kan även avses den infrastruktur som den industriella verksamheten genererat- mark och bostäder,ekonomibyggnader.företagsägdaoch kommunala service-och välfärdsinrätmingari industriorten samt transportanläggningar av olika slag.

Industriminnen kan illustrera två faser i den industriella utvecklingen. Den protoindustriella perioden karaktäriseras av en intensiv men småskalig landsbygdsproduktion eller mindre hantverksmässigt organiserad stadsindustri. Induoch en mer strialiseringen efter 1800-talets mitt präglas av storskaligaanläggningar och indu-

su-iområden. I det senare fallet är bevarandeinsatser som regel förenademed stora ekonomiskaåtaganden.

Begreppetindustriminnesvård började användasi mitten av 1970-talet och avser arbetet med att tillvarata kunskapen om industrins framväxt och utveckling och att dokumentera anläggningar och miljöer. Det var ocksåvid dennatid som dettaarbete började mera allmänt erkännas som en viktig del av kulturminnesvârden. En förklaring till den ökande medvetenheten om att industrins miljöer är en viktig del av vårt kulturarv kan sökas i de genomgripande förändringar som svensk industri genomgick under efterkrigstiden och som resulteradei svåraomställningsproblem med dramatiska konsekvenser för människor och miljöer, där tomma fabriker och övergivnaindustriområdenutgjorde de synligavittnesbörden.

I 1975 årskulturproposition underströks att insatsernaför att ta till vara äldre tiders kultur måste gälla hela samhällets historia. Kulturminnesvårdens arbetemåsteha en tyngdpunkt i de miljöer och landskap som bildar ramen för de flesta människors vardag arbetetsoch boendets miljöer. Det framstod som självklart att industrian- läggningarna och den miljö och bebyggelse som har samband med industrin skulle vara en viktig del av kulturminnesvårdensarbetsområde. Ansvaret för dokumentation, bevarande och vård av industrins kulturarv skulle vara detsamma som for andrasamhällsområdens.

Likväl befinner vi oss en i situation med begränsadekunskaperoch vaga uppfattningar om vilka äldre industrimiljöer som behöver bevarasoch vilka som kan få bli föremål för genomgripandeförändringar. Jaghar redan inledningsvis i dettakapitel framhållit behovet av ett förbättrat kunskapsunderlag för den kulturhistoriska byggnadsvårdeni allmänhet. Det behovet framstår som särskilt starkt just när det gäller industrimiljöema. Som redovisats i kap. 3 är också skyddet för våra industriminnen begränsati bl.a. den meningen att de utgör en mycket liten andel av byggnadsminnena.Samtidigt är det uppenbart att behovet av att ha uppfattningar om vilka miljöer som behöver bevaras är särskilt stort inom industriminnesvårdens område, eftersom anläggningar och markområden ofta representerar stora ekonomiska värden och normalt har ägare vars exklusiva uppgift är att förvalta dessa värden på bästa sätt, från ekonomiska utgångspunkter.Tiden från en nedläggning av en viss verksamhet till dess att den ursprungliga miljön helt har förstörts genom rivningar, skingring av utrustning m.m. samt ny användning av marken kan därför ofta vara mycket kort. I varje fall när det gäller modernare industrimiljöer är därför

bevarandearbetet mycket korta jämfört med mycken annan kulturledtidema i miljövård. Konflikten mellan bevarandeintressen och de ekonomiska fönrtsättningbevarandeär här också särskilt framträdande,antingenden arna att åstadkommaett motstående exploateringsintressen eller kostnader för investeringaroch betingasav fortsatt drift i renodlat bevarandesyfte.

finnas flera förklaringar till kunskapsbristema vad gäller industrimiljöema. Det kan mycket framträdande förklaring är att det här rör sig om en bådeomfattandeoch En heterogen mängd byggnader och miljöer som förutsätter stora resursinsatserockså för inventeringar på relativt översiktlig nivå. Ett ytterligare skäl är naturligtvis att en indusuimiljöema först ganska sent har uppmärksammats av kulturmiljövården. Till bidrar den specifika kompetens industriminnesvårdenförutsätter också detta att som skiljer sig från den traditionella kulturmiljövårdens.

En möjligen mera grundläggande förklaring till varför industriminnesvården rönt mindre intresse kulturminnesvård kan också stå att finna i att motiven för än annan bevara industrimiljöema delvis är annorlunda än när det gäller t.ex. herrgårdsatt miljöerna. Industrimiljöema representerar inte i första hand estetiskavärden. De är historien och teknikens historia. Det handlar i viss meraen del av den ekonomiska mening de breda folklagrens historia än om det historiska arvet från snarareom landetsstyresmängenom seklema.

Det finns dock också närliggande Förklaringar till kunskapsbristema inom mera detta område. En är att mycket stor del av industriminnesvården sker med uten gångspunkt från lokalt och ibland regionalt men sällan nationellt perspektiv. ett Detta sammanhänger direkt med att dessa industrimiljöer ofta utgör en mycket väsentlig del historiska identitet. Bristen samlad kunskap behöver av en orts alltså inte nödvändigtvis betyda samlad brist på kunskap. Det är bara det att kunskapen vad är värt att bevara och vilka insatser som behövs för bevarandet orn som finns spridd ute i landet.

Det finns flera exempel på ambitiösa kartläggnings-, utrednings- och konkreta bevarandeprojekt i landet rörande industrimiljöema. Ett sådant som utredrunt om ningen kunnat del är det regionala projektet kring de uppländska vallonta av bruken.

En annan, också näraliggande, men mera besvärandetolkning av dagsläget är att det i och för sig finns en allmän medvetenhet nödvändigheten av stora insatser om inom industriminnesvården och på sina håll också ett stort engagemang, men att kunskapen och idéerna om hur man skall gå till väga är begränsade, mycket beroendepå att bevarandeuppgiften som sådan mycket är svårareför industrimiljöema än för många andra miljöer. En grundläggande sådan svårighet är, redan påsom pekats, att åtminstonevården av vissa objekt är mycket resurskrävande. En annan är att uppgiften att levandegöra ett industriminne är svåroch även den ofta mycket resurskrävande.

Trots bristen på kunskap vågar man rent allmänt påstå att tillståndet inom de industrimiljöer som är vända att bevara är avsevärtsämre än inom många andra delar av kulturmiljövården. Det sker en snabb förskingring och förstörelse av många av miljöerna, samtidigt som problematiken ytterligare försvåras av att ständigt nya tänkbaraobjekt för industriminnesvårdande insatser tillkommer, som ett resultat av fortsatta snabbaoch omfattandeförändringar inom industrin. Industriminnesvården framstår därmed som den kanske mest brännande hanteringsfrågan inom den kulturhistoriska byggnadsvården,både när det gäller urvalet av bevarandeobjekt och derassäkerställandeoch när det gäller det ekonomiska stödettill derasupprustning och fortsattavård som industriminnen.

4.4 Det offentligt ägda beståndet

I kap. 3 har tidigare bl.a. redovisats de särskilda regler som gäller till skydd för den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelse som staten äger liksom omfattningen av de statliga byggnadsminnen som beslutats regeringen. Som också i det av antytts sammanhanget dock omfattningen är av den kulturhistoriskt synnerligen märkliga bebyggelsen i statlig ägo avsevärt större än antalet beslutade statliga byggnadsminnen. Därtill kommer sådanabyggnader som är kulturhistoriskt värdefulla utan att uppfylla rekvisitet synnerligen märklig.

Som också nämnts i det tidigare pågår för närvarandekompletterandeinventeringar som syftar till att förteckna sådanabyggnaderi statens ägo inte är byggnadssom minnen, men ändå är kulturhistoriskt värdefulla. Kunskapslägetbeträffande statens kulturhistoriskt värdefulla byggnaderkan i synnerheti och med dessainvente- ringar betraktas som relativt tillfredsställande. -

Genom det kulturhistoriskt värdefulla statliga beståndethar karaktär av nyttoatt

byggnader i den statliga verksamheten och i huvudsak fortfarande används inom

för den offentliga lokalförsörjningen är också underhållet av de på så sätt ramen nyttjade byggandema i allmänhet tillfredsställande. För det bestånd som saknar

förhållandet det motsatta. Förfallet har här i många fall gått användningär snarare

långt till eftersatt underhåll. följd av

Av särskilt intresse i det här sammanhangetär det principiella synsätt på förvalt-

ningen den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen som kommit till uttryck av

i fråga de kungliga slotten. Sålundaredovisades i 1990 års budgetproposition om

särskilda riktlinjer för byggnadsvården vid de kungliga slotten. I propositionen

prop. 198990: 100 bil. 9 anförde föredragande statsrådet bl.a. följande:

kungliga slotten är mycket speciella byggnader och en viktig del av vårt De kulturarv. Enligt min mening är det viktigt att byggnadsvården vid gemensamma dessaslott skapar förutsättningar för ett bevarande av byggnaderna som uttryck för

gångnatiders byggnadskonst, både upplevelsemässigtoch rnaterialtekniskt. byggnader innefattarspeciella problem inte löses enbart Vården av dessa som ökade ekonomiska Det handlar enligt min mening lika mycket om genom resurser. bättre anpassning arbetsmetoder och säkrad tillgång på ökad kunskap, av byggnadsmaterial. Det erfordras speciell kunskap och metod för att skapa

underhålla och vidmakthålla slottsbyggnadema på ett sätt som tar möjligheter att hänsyn till deras specifika vårdtekniska och kulturhistoriska förutsättningar. En

kompetent byggnadsvård förutsätter tillgång på relevanta material. insikt om äldre tiders byggnadsteknik och byggnaders åldrande samt dessutom en utbildad arbets-

kraft alltifrån beställareöver konsulter till hantverkare. Men det är inte enbart inkvaliteter medverkar till ett bra resultat. För byggnadsvården sikten om dessa som lika viktigt genomtänkt planering föregår genomförandeskedet och att är det att en anpassade till den övergripande målsättningen med byggnadsdessa bådafaser är

vården. Enligt min mening måste därför stabila arbetsförutsättningar skapas för dem

direkt för byggnadsvården de kungliga slotten och för dem som som ansvarar av utvecklar kunskap byggnadsvården. I detta sammanhang måste flera aspekter om behandlas alltifrån administration, planering och utbildning till frågor som rör

byggnadsteknikoch tillgång på byggnadsmaterial. - - - - - - - - - - - - - - kunna skapa förutsättningar för kompetent byggnadsvård bör För att en statsmakterna möjliggöra långsiktig ekonomisk planering av underhållsen mer åtgärdervid de kungliga slotten. En hämmande faktor är i dag att budgetramar ges år i Byggnadsvården vid slotten förutsätter en viss försiktighet i anför ett taget. tillräckligt med tid ägnas kunskapsinhämtande. att det finns greppssätt, att för sig fram till lösningar etc. Detta är nödvändigt för att utrymme att pröva nya riskerna för fel byggs in fel som kort sikt orsakar nya underminska att nya -- Denna försiktighet är samtidigt förutsättning för att en god hållsbehov osv. en ekonomi ska kunna upprätthållas på lång sikt, att underhåll kan genomföras fortackumulerade behov uppstår Den totala ekonomin kan i löpande så att inte osv. vissa frågor får vänta något i awaktan på att allsidiga och många fall vinna att utredningar genomförs innan adekvata åtgärder kan vidtas. Sådana noggranna i första skede sig omfattande och kostsamma men är ofta, med de åtgärder kan ett te

målsättningarjag här har angett, de på sikt mest ekonomiska. En sådanarbetsmetod förutsätter en rörlig och flexibel ekonomi och planering en som sträcker sig över 10-20 år. -o-o-o-o-o-o-o-o-0-o-o-o-o-o-o-

Sammanfattningsvis anser jag att byggnadsvårdenvid de kungliga slotten bör bedrivasmed målsättningen att bevaraoch vårda byggnaderna och anläggningarna, både upplevelsemässigt och materialtekniskt, som uttryck för byggnadskonst i gångnatider. Byggnadsvårdenbör ges långsiktiga ekonomiska förutsättningar för kompetensutveckling,planeringoch genomförande.

I forskningspropositionen prop. 198990:90, avsnitt 16 Finansdepartementet

återkom regeringentill frågan om den långsiktiga inriktningen underhållet de av av kungliga slotten och utvecklade tankarna ytterligare. Föredragandeistatsrådet anförde bl.a.:

Det måsteockså skapasstabila arbetsförutsättningarfor dem som utvecklar kunskap kring byggnadsvården.l detta sammanhangmåsteflera forsknings- och utvecklingsinsatser aktualiseras, alltifrån materialteknik, klimatfrågor m.m. till planeringsfrågor. Inom konsthögskolans arkitekturskola finns kunskap i restaureringsfrågor. Tillsammans med de personer inom byggnadsstyrelsen, ståthållarämbetet och slottsarkitektkontoret, som har lokalkännedom slottsbyggnadema,kan dessa om utgöra en bas För ett utvecklat forsknings- och utvecklingsarbete till stöd for de planeradeunderhållsåtgärdema slottenoch trädgårdarna. Den kunskap som kan utvecklasi detta sammanhang inte bara är av betydelse för underhållet av slottsbyggnadema.Byggnadsstyrelsenförvaltar ett stort bestånd av äldre byggnader. Dessa är i princip uppförda med samma byggnads- och materialteknik som slotten och uppvisar därför i likartade underhållsstort sett problem, såvältekniskt som hanteringsmässigt. Regeringen anser det därför viktigt att vissa frågor forskning och om utvecklingsarbeteinom byggnadsvåndenbehandlasi sammanhangmed underhållsinsatserna vid de kungliga slotten. Regeringenkommer att vidta de åtgärder för detta som behövs.

Vad som här sagts kräver ingen kommentar annat än även i fullt medvetande att, om de kungliga slottensspeciellakaraktär, det naturligvis vore önskvärt om det i ökad

utsträckning fannsmöjligheter att arbetaenligt samma långsiktiga planeringsprinciper och arbetsforutsättningar mera generellt inom byggnadsvården. Man kan också konstatera att resonemangen åskådliggör del fördelarna med ha kulturen av att ett historiskt värdefullt beståndunder ansvar av en förvaltare med ett ston totalt bestånd.

Under alla förhållanden kan man konstatera att de citerade avsnitten uttrycker en ambition hos den centrala statsmakten att vårda vårt kulturhistoriska Denna arv. ambition torde ocksåi hög gradkomma till uttryck i det praktiska förvaltningsarbe-

Denna ambition underlättas naturligtvis att, som redan framhållits, en stor del tet. av det kulturhistoriskt värdefulla bestånd som tillhör staten fortfarande används for av statlig verksamhet.

Det kommunalt ägda kulturhistoriskt värdefulla fastighetsbeståndet har till sin karaktär och problembild likheter meddet statliga. Det är dock svårt att få en stora tillräcklig överblick över det kommunalt ägda beståndet för att kunna göra några säkra uttalanden tillståndet där. Under utredningsarbetet har besök gjorts om fastighetskontoren i de fem största kommunerna i landet. Samtalen vid dessa besök inte vid handen såg några större problem i sig, resursmässigt eller på gav att man sätt. Samtliga framhölls också att, när det gällde sådanallmänt användbar annat kulturhistorisk bebyggelse äldre byggnader i eller i närheten av stadssom t.ex. kärnorna kan användas kontorsfastigheter o.d., det fanns en god eftersom som frågan. Kommunernaäger vissa fastigheter av denna karaktär utan att fastigheterna används direkt i den kommunalaverksamheten. Sådana byggnader ansågs generellt inte några problem hyra eller sälja och inte heller att få hyresgäster eller vara att ut ägare att acceptera speciella föreskrifter angåendeframtida bevarande av byggnya nademas karaktär. Man ansåg annorlunda uttryckt att denna typ av byggnader väl kunde hävda sig marknadsmässiga villkor.

Vad däremot problem närmast hur de eventuella kultursom angavs vara ett var historiskt motiverade överkostnaderna skulle hanteras inom den kommunala besluts- och stymingsprocessen. Det en vanlig företeelse att exempelvis syntesvara skolstyrelse hade för verksamheten i en äldre skolbyggnad som en som ansvar ställde särskilda, kulturhistoriskt motiverade, krav på underhållet av byggnaden hade uppfattningen att dessasärskilda kostnader inte borde belasta skolbudgeten. i stället kommunens kulturbudget. Delvis är denna problematik en följd av att utan fastighetskontor,liksom byggnadsstyrelsen inom den statliga fastigkommunernas hetsförvaltningen, kommit uppträda affärsmässigt gentemot lokalemas att mera Marknadsmässigahyror och iden mån dessa inte täcker fastighetsnyttjare. tas ut förvaltarens faktiska kostnader tas de faktiska kostnadema ut.

Vad det här handlar om är helt enkelt samma typ av styrningsproblematik som berörts i avsnitt 2.3. Denna kommer, som redan berörts, att bli ännu tidigare tydligare inom den statliga sektorni och med de förändringar som förberedsnär det den statliga lokalförsörjningen. Denna fråga behandlades särskilt i innegäller varande års kompletteringsproposition prop. 199091:150. Föredraganden hän-

visar här först till riktlinjerna för den statliga lokalförsörjningen som ladesfast av riksdageni anslutning till 1988års budgetpropositionprop. l98788:l00 bil. 9 s. 36-40, FiU 26, iskr. 338. riktlinjer är följande: Innebördenav dessa

D statsmakternaoch myndigheterna bör lägga ökad vikt vid lokalkostnaderna och derasförändringar, D verksamhetoch lokalförsörjning bör prövas samlat, D lokalförsörjning bör prövas långsiktigt, D myndigheter bör ges ökade möjligheter att under kostnadsansvar disponera resurser för lokaler, D handläggningen av lokalförsörjningen bör i ökad utsträckning kunna delegerastill myndigheterna.

För att fullfölja dessa riktlinjer föreslogs nu i kompletteringspropositionen att de lokalbrukande myndigheternas ansvar och befogenheter vidgas och att de ges möjligheter att besluta om sin egen lokalförsörjning fullt ut. Myndigheterna blir alltså lokalhållare för sin egen verksamhetoch övertar såledesbyggnadsstyrelsens uppgift att svara för den civila statsförvaltningens lokalförsörjning. I praktiken innebärdetta att myndigheterna, efter det att den nya ordningen är helt genomförd, fritt kan vända sig till privata fastighetsägare.Byggnadsstyrelsenslokalförsörjningsmonopol upphör.

Som bakgrund för detta ställningstagande anförde föredraganden bl.a. regeringens samladeinriktning av den finansiella styrningen av myndigheterna. I detta sammanhangpekadespå regeringens strävanatt överföra gällanderestriktioner i fråga om dispositionen av statliga medeltill myndigheternai form av operativt handlingsutrymme, vilket nu även borde tillämpas i fråga om myndigheternas rådighet över sina lokalresurser. Övergången till resultatorienterad budgetprocessinnebär, en enligt föredraganden, att det skapas en betydande handlingsfrihet för de lokalbrukandemyndigheternai och med att de erhåller ramanslagFörsina förvaltningskostnader.Pådetta sätt skapasförutsättningarför en mer effektiv resursanvändning Förmyndigheterna.

Det föreslagna regelverket för lokalförsörjning kommer även att innebära långtgåendeorganisatoriskaförändringar. Eftersom myndigheterna övertar ansvaret för lokalförsörjningsuppgiften måste byggnadsstyrelsensverksamhet ombildas. Det kommer även framgent att finnas behov av en servicemyndighet för lokalförsörj-

ningstjänster kan konkurrensneutralt uppdrag av de myndigheter som som agera efterfrågar tjänster denna Därför ombildas byggnadsstyrelsen till en efterav typ. frågestyrd servicemyndighet för lokalförsörjningen den 1 juli 1992.

Kravet på konkumensneuualitet kommer i sin tur att kräva att byggnadsstyrelsens ägarfunktion, dvs. förvaltningen de statsägda fastigheterna, avskiljs nuvarande av från serviceuppgiften. Detta i sin tur, enligt föredraganden, möjligheter att ger samla samordna den statliga ägarfunktionen och förvaltningsuppgiften en och ge enhetligare behandling för både den civila statsförvaltningen och försvarsmakten.

Föredraganden framhåller vidare att statens balansräkning under de närmaste åren bör konsolideras dels med avseende på vad staten bör äga, dels med avseende på de bibehållna tillgångarnas värdering och avkastningsnivå. Konkurrensutsatta verksamheterbör åsättas avkastningskrav motsvarandekraven på marknaden. Staten bör över de organisatoriska fonnerna i syfte att åstadkomma en effektivare även se högre avkastning. förvaltning och en

framhåller väsentlig del de samlade statliga tömiögenhets- Föredraganden att en av tillgångarna fastigheter förvaltas byggnadsstyrelsen och förutgörs av som av svarsmakten.En effektivisering av statens samlade fastighetsförvaltning är därför viktig åtgärd i syfte förbättra förvaltningen av statens samlade tillgångar. en att föredragandens mening underlättas effektivisering om verksamheten Enligt en bedrivs i marknadsmässiga former, bl.a. genom att staten som ägare av tillmer gångarnaställer marknadsmässiga avkastningskrav.

Mot den redovisade bakgrunden föredraganden att förutsättningarna för att anser driva hela eller delar den statliga fastighetsförvaltningen i aktiebolagsform av med inriktning bolagsbildning sker per den 1 juli snarast bör prövas, mot att en 1992.

enda reservation görs när det gäller detta principiella resonemang är att Den som framhåller ombildning det skisserade slaget omfattar många föredraganden att en av många avseenden är komplex till sin natur. Bl.a. ñnns, framhålls detaljfrågor och i har varit i ägo under lång tid och där ett flertal restrikdet, fastigheter som statens vad fastighetemas utnyttjande. Vid ett överförande av fastigtioner finns avser eller flera statliga bolag är det enligt föredragandens mening nödvänheterna till ett digt tillse att berörda sarnhällsinuessen tillgodoses. att

Det kan noteras att kulturmiljövårdsaspekter inte särskilt nämns, det ändå men att måste antasatt sådanaaspektertillhör vad föredraganden med berörda avser samhällsintressen. Det är uppenbart att en omläggning av detta slag kommer att få mycket långtgående konsekvenser för förutsättningarna att driva kulturmiljövårdandearbeteinom det statligt ägdafastighetsbeståndet.Jagåterkommeri senare kapitel till en diskussion om vilka dessakonsekvenserkan bli och hur de kan hanteras.

Här skall i övrigt enbart noteras att en liknande utveckling när det gäller styrformerna är på väg inom den kommunala sektorn,även det ännu knappastfinns om några exempel på en så långtgåendeförändring som den som förbereds inom den statliga sektorn.

5 Internationell utblick

5 1 Vissa europeiska förhållanden .

I utredningsuppdraget ingår bl.a. att studera förutsättningarna för att skapa en särskild stiftelseför kulturmiljöförvaltning, att studera möjligheterna att bygga upp resurser för kulturmiljöförvaltningen, t.ex. i form av en stiftelseanknuten fond, genom donationer eller intressentbidrag, samt att uppmärksamma om det finns hinder eller mindre gynnsamma effekter för vården av värdefulla byggnader och miljöer som kan hänföras till gällanderegler om fastighetstaxering och beskattning samt azvsregler.

Uppdraget har i dessa stycken motiverat även vissa studier av internationella förhållanden.framför allt vad gäller stiftelsefrågan.Jag har därvid främst gått in på de förvaltningsformer som representeras av National Trust och English Heritage i Storbritannienoch behandlardem närmare i avsnitt 5.2.

Vad gäller förvaltningen av herrgårdsmiljöemavill jag ocksåsärskilt erinra om den omfattandeutredning som genomfördesi Danmarkför några år sedan.

Bevarandet av de danska herrgårdama och de ekonomiska problemen i samband därmedhar mycket ingåendebehandlats i den Betaenkning om bevaringen av den danskeherregård som 1987framlades av en av miljöministem tillsatt utredning, det s.k. herregärdsudvalget.

Utredningen föreslog i betänkandet en serieåtgärder som samverkande eller var för sig skulle kunna förbättra de ekonomiska förutsättningarna för att bevara herrgårdsmiljöema. dessaåtgärder I ingick vissa skattelättnadersåväl beträffande inkomst- som förmögenhetsbeskattningen,lättnaderi skatter och avgifter vid generationsskiften, vissa särbestämmelseri bevarandesyftei lagstiftningen om jordförvärv m.m. samt skapandet av en nationell fond för bevarande av danska herrgårdsmiljöer. Utredningensåtgärdsforslaghar inte genomförts. Som bakgrund till övervägandena om att inrätta en särskild stiftelse för kulturmiljöförvaltning finns det emellertid skäl att i korthetrefererahuvuddrageni det danskafondförslaget.

Fondensverksamhet skulle enligt förslaget innefatta:

D för ekonomiskt stöd i forma bidrag eller lån till åtgärder för att att svara av bevara kulturhistoriskt värdefulla byggnader, trädgårdar eller alléer. Fonden skulle vidare kunna medverka till att säkerställa bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla interiörer antingen genom att ge ekonomiskt stöd för att inrätta fonder för bevara inventariema eller genom att förvärva inventariema för att sedanenligt särskilt avtal deponera dem stället, att Cl förvärva, äga och driva herrgårdar som fonden antingen kan motta som att delvis eller kan köpa det motiveras av särskilda förhållangåva helt eller om den, D utföra upprustnings- och underhållsarbeten också på herrgårdar i annan att ägo efter avtal med ägaren, El kunna påta sig ytterligare uppgifter inom ramen för fondens att därutöver ändamål,såsom exempelvis rådgivning herrgårdsmiljöemas förvaltning, om nyttjande och vård.

Utredningen rekommenderade ett startkapital på 50 miljoner Dkr. skulle ställas att till fondens förfogande, beviljat staten och eventuellt ytterligare intressenter och av fonden årligen skulle tillföras minst 5 miljoner Dkr. av statsmedel.Det förutatt egendomsförvaltning med hänsyn till sitt ändamål skulle sattes också att fondens baseras fördelaktiga villkor vad gäller skatteroch avgifter.

generellt perspektiv har fmansieringsfrågoma för den kulturhistoriska I ett mera uppmärksamhet inom det europeiska samarbetet inom byggnadsvårdenrönt stor kulturmiljövården. Europarådets ministerkommitté antog nyligen en rekommendaför främja finansieringen den kulturhistoriska byggnadstion om åtgärder att av Rekommendationen utgår från framlagts av en specialistvården. en rapport som företrädare för antal medlemsländer.De huvudfrågeställningar som grupp med ett är dels hur de offentliga stödsystemen för den kulturbehandlas i rapporten byggnadsvården kan effektiviseras, dels hur denna byggnadsvård kan historiska attraktiv for ekonomiska stödinsatser utanför den offentliga sektorn. görasmera

redovisas också exempel existerande stödforrner i medlemsstaterna I rapporten tonvikt lagd skattesystemen. Med hänsyn till den problembild som jag med herrgårdsmiljöema är bl.a. specialbestämmelser i arvs- och tidigare tecknat för intresse. Flera medlemsstater har här infört undantagsgåvobeskattningen av

bestämmelser som syftar till att förbättrade ekonomiskabetingelsernaför att bevara kulturhistoriskt särskilt värdefulla byggnader.

Den franska byggnadsminneslagstiftningenfrån 1988 medger undantag från beskattning vid arv och donationer av historiska och konstnärliga minnesmärken. Som villkor för en sådan skattebefrielse gäller att ägaren tecknar icke en tidsbegränsadöverenskommelsemed staten, i vilken tillgängligheten för besökare skall garanteras och villkoren för fortsatt underhåll skall anges. l dennaöverenskommelseskall villkoren också läggasfast för hur de inventarier som omfattas av undantagsbeslutetskall hållas tillgängliga och hur de skall vårdas.Om villkoren i överenskommelseninte skulle följas skall skattenbetalas.Ett av syftena med bestämmelserna är att motverka en skingring av sådanainventarier utgör som en värdefull del av en samladmiljö.

I Storbritannien kan en begränsadkategori av byggnader med särskilt framstående kulturhistoriskt värde undantasfrån beskattningvid både arv och viss annan överlåtelse. Egendomen, som kan omfatta både byggnad och tillhörande mark som utgör en väsentlig del av dess karaktär, måste ges denna speciella status genom regeringsbeslutefter yttrande från English Heritage. Villkoren för skattebefrielsen är att ägarengör ett åtagande att bevaraegendomen. Egendomen måste ocksåhållas öppen för besökare under viss bestämdtid. Om egendomen säljs skall skatten erläggas,såvidainte försäljningen skertill en erkänd organisation som har till syfte att bevara egendomenskulturvärden. Bestämmelserna är också tillämpbara på konstverk och samlingar så att de kan användasför att säkerställa samlad miljö en som omfattar en byggnad,dessomgivning och dessinventarier och samlingar.

Liknande bestämmelser,där skattebefrielsen baseraspå villkor om bevarande, underhåll och tillgänglighet finns exempelvis också i den italienska och den irländska lagstiftningen.

l vissa europeiskaländer finns det särskilda bestämmelser också inom ramen för inkomst- och förrnögenhetsbeskattningen, som syftar till att förbättra de ekonomiskavillkoren för bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Bilden är emellertid ytterst sammansatt och någonallmän tendens till via skattesystemen att ge ekonomiskt stöd till den kulturhistoriska byggnadsvården kan åtminstone för närvarande inte skönjas.

diskuteras också olika former och ytterligare åtgärder för att stimulera I rapporten både mecenatskap och sponsorverksamhet för att öka resurserna för den kulturhistoriska byggnadsvården. Också i det här fallet råder det i nuläget stora skillnader mellan länderna. Jag återkommer till denna fråga i överväganden kring skapandet en stiftelseför kulturmiljöförvaltning. av

Vissa brittiska institutioner för kulturmiljövård 5.2

I utredningens direktiv nämns bl.a. National Trust i Storbritannien som en möjlig för kulturrniljöförvaltning i Sverige förebild när frågan om att inrätta en stiftelse skall övervägas.

Utredningen har därför på plats studerat organisationen National Trust, dess uppbyggnad och verksamhet. I sammanträffanden med representanter för National och studiebesökpå några de egendomar som National Trust tör- Trust genom av valtar har ytterligare information inhämtats. Jag har också vid samma besök studeorganisationen English Heritage, syften och verksamhet delvis sammanrat vars faller med National Trusts. En grundläggande skillnad ligger dock i att medan oberoende,privat stiftelse så är English Herizage en myndighet National Trust är en myndighetsliknande organisation till stor del drivs medhjälp av statliga eller som anslag.

måste betonas att paralleller mellan brittiska och svenska förhållandeninom det Det aktuella området inte utan vidare kan dras. Därtill är skillnaderra mellan länderna skilda avseenden. Exempelvis ñnns i Storbritannien en avsevärtstörre alltför stora i när det gäller kulturhistoriskt värdefulla herrgårds- och industrimiljöer än numerär i Sverige. Man har också mycket större befolkning en mindre yta, vi har en betydelsebl.a. det gäller möjligheterna att genom föreningsbildning vilket har när medlemsavgifter bidra till verksamhetens finansiering liksom att genom belåta söksverksamhet bidra till finansieringen.

Storbritannien finns också attityd och tradition när det gäller att bedriva I en annan kulturmiljövård eller allmännyttig verksamhet i privata organisationer av välannan görenhetskaraktär, där vi i Sverige normalt skulle anse att motsvarande verksam-

heter utgjorde offentliga ansvarsområden.

En ytterligare faktor som skiljer våra länder är allmänhetenstillgång till landområdenoch naturmiljöer. Strävan att bevaraöppna kulturlandskapoch fria strävområdenför allmänheten har spelat stor roll för National Trusts uppbyggnadoch framväxt, när vi i Sverige snarast skulle angripa problemet med hänvisning till allemansrätten och medanvändning av planlagstifmingen.

Det bör understrykas,även om det inte särskilt redovisas. att olika privata fonder förekommer som alternativ till National Trust när det gäller arbetetmed att bevara kulturhistoriskt värdefulla herrgårds- och industrimiljöer såväl på nationell som regionaloch lokal nivå.

5 2 l National Trust . .

National Trust är världens största organisation för bevarande av värdefulla kulturmiljöer. National Trust är inte en myndighet eller annan form av organisation med koppling till statenutan en fristående välgörenhetsorganisation med möjlighet till medlemskapför alla individer såväl som organisationeroch företag. -

National Trust är dock inte en organisationvilken som helst.Organisationenhar en särställningi ett flertal avseenden,inte minst befrielse från skatt. Man har också ett par särskilda rättighetermöjligheter som organisation. Den ena är att förklara en egendom organisationens i ägo för icke avyttringsbar inalienable, vilket innebär att den inte kan säljaseller belånas utan enbarthyras ut. En sådanförklaring har en speciell rättsverkan genom att den medför att egendomen i fråga inte kan exproprieras. Därutöver har National Trust en särskild överklaganderätt i vissa planärenden,där organisationenkan överklaga direkt till parlamentet.National Trusts verksamhet och dess särställning i ett antal avseendengrundas på ett särskilt parlamentsbeslutNational Trust Act.

Verksamhet

Verksamheten har två huvudområden:dels bevarandet av vissaområden av kulturlandskap och speciellanaturmiljöer, dels bevarandet av kulturhistoriskt intressanta byggnader med inventarier och parker. Under de första fyrtio årenefter bildandet

1895 sysslade National Trust uteslutandemed landegendomar och naturrniljöer. Fr.o.m. år 1937fördes intresset och ansvaret för byggnaderna in i verksamheten.

National Trust äger i dag ca 250 000 hektar mark. Ett speciellt projekt är det s.k. EnterpriseNeptune, syftar till att bevara en stor del av den engelska kustlinjen som från exploatering och hålla den tillgänglig för allmänheten. Vid utgången av 1990 National Trust ägare till drygt 830 km av denna kustlinje. Slutrnålet Fördetta var projekt är att National Trust skall äga ca l 500 km kust.

Verksamheteninom National Trust tog egentligeninte ordentlig fart förrän man på 1940-talet på allvar vidgade sitt intresse till byggnader, parker och trädgårdar, särskilt Country Houses Scheme. Även ägandet av landområgenom ett program, den började öka på allvar först under denna period, vilket delvis har att göra med villkoren för mottagande donationer av byggnaderse nedan. I dag äger orgaav nisationen antal byggnader av historiskt intresse, spridda över landet men ett stort med koncentration till England. Även Wales och Nordirland ingår i organisationens verksamhetsområde däremot inte Skottland. Det finns en särskild National men Trust för Skottland.

National Trust äger byggnader både i städer och i byar, men framför allt handlar det hus landet country houses.Totalt äger National Trust mer än 200 hus och om trädgårdar är öppna för allmänheten. Det är det kulturhistoriska värdet som som National Trusts intresse för ett objekt. Egendomen måste vara av nationellt avgör intresse för National Trust skall engagera sig. Detta betyder dock inte att det att herrgårdar och slott. Även mindre objekt finns i National enbart rör sig om stora Trusts ägo, förutsatt det kulturhistoriska värdet bedöms som tillräcklig stort. att

sig inte bara i vården och bevarandet av byggnader och National Trust engagerar ocksåför samlingar inventarier och även enstaka objekt deras omgivningar utan av antika möbler och konstföremål. av

ingår i National Trusts verksamhet. Detta arbete ökar i Visst arkeologiskt arbete volym.

lndustriminnesvård ingår i huvudsak inte inom National Trusts verksamhet. lnför industriminnesvård är i Storbritannien men arbetet sker mestadels tresset stort

på lokal nivå och genom ideellaorganisationer.Det finns ingencentral organisation med ansvar for industriminnesvården.

Vid sidan av de två huvudsakligaverksamhetsområdena,naturvårdlandskapsvård samt vård av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. parker och trädgårdar,bedriver National Trust en del därtill anknutenverksamhet.Den viktigaste och mest självklara är visningsverksamheten av de objekt som National Trust förvaltar. Denna visningsverksarnhet är av stor omfattning. Under 1990 räknade vid man, egendomar där man tar inträdesavgift, in än 10miljoner besök. Detta är ökning mer en av volymen med 25 % eller ca 2 miljoner på fem år.

Man bedriver också en omfattande utställningsverksamhet,både i form fasta av utställningaroch ambulerandesådana

National Trust satsar vidare utbildning stimulans och återförsom sessom en säkring för kommande generationersintresse för bevarandefrågor. Man har ett etableratsamarbetemed lokala skolmyndigheteröver helalandet. I detta samarbete engageras organisationensegendomarpå olika sätt undervisningen. i Inom denna verksamhet ryms också en teatergrupp, The Young National Trust Theatre, som under 1990 uppträdde infor mer än 10000 skolbarn. Även vuxenutbildning, framställning av undervisningsmaterial, lärarhandledningar inom utbildm.m. ryms ningsverksamheten. Utbildningsområdet ansessom en mycket väsentlig del av arbetet och av stor betydelse för hela verksamheten. Inom National Trust finns därutöver ett stort internt utbildningsbehov.Man har därför bygga satsat att upp en egen utbildningsorganisation.

En självklar del av arbetetmedvård och bevarandeär också dokumentation, där ett omfattandearbetebedrivs.Här kan baranämnas att man bland annat har ett särskilt fotobibliotek, The National Trust PhotographicLibrary, som for närvarandeinnehåller mer än 70 000 diabilder, som ocksåanvändsför utlåning.

En näraliggande verksamhet, som allmänt syftar till att främja organisationens ändamål,bidra till utbildningsverksamhetoch bidra till att möta det ökandeintresset för kulturmiljövård, är publikationsverksamheten. Även denna är mycket omfattande. National Trust ger inte ut så mångapublikationer på förlag är eget men ofta partner vid sådanutgivning.

Publikationsavdelningen utgör en del av den mera kommersiellt inriktade delen av National Trusts verksamhet, National Trust Enterprises. Denna senare består i övrigt framför allt restaurang-kaféverksamhet i anslutning till visningsverksamav heten försäljning ganska brett varusortiment, som inkluderar allt från samt av ett minnessaker och Samlarobjekt porslinstallrikar och grafik över enklare som souvenirer och publikationer till ett antal livsmedelsprodukter. Denna försäljning sker via postorder, via butiker och även vissa andra butiker. National Trusts egna varusortiment går även på export till ett antal länder, däribland USA, Japan och Tyskland. National Trust är också,i samarbete med ett försäkringsbolag, engagerat i viss försäkringsrörelse,främst avseende hemförsäkringar.

Den kommersiellaverksamhetenhar dels till syfte att tillgodose en efterfrågan som har direkt sambandmed den huvudsakliga verksamheten önskemål om att kunna inta mat och dryck sambandmed i besök på egendomama, efterfrågan på minnessaker etc., dels att bidra till finansieringen denna huvudsakliga verksamhet. av

Organisation

Som tidigare angivits är National Trust i hög grad en medlemsorganisation och den har antal medlemmar. 1990över 2 miljoner. Organisationen satsar hårt på ett ston nyrekryterin medlemmar och varje år tillkommer också många nya medlemmar, g av under den senaste tvåårsperioden nettoökning med mer än 300 000 medlemmar. en

Det finns två huvudsakliga skäl till att bli medlem i National Tmst. Det ena är att intresserad de förmåner detta för med sig, främst fritt inträde på alla man är av organisationens egendomar.Ett års medlemskap kostade 19 pund år 1990 och ett familjemedlemskap 34 pund. Man får då också vissa publikationer. Cirka hälften medlemmama bedömsbli medlemmar av dessa skäl. av

andra skälet for bli medlem är ideellt- man sympatiserar med organi- Det att mera sationens syften, vanligast här är det har att göra med den naturvårdande delen att av verksamheten.

upplevs ibland problem inom National Trust eftersom man inte Detta senare som ett vill eller skall vara en kamporganisationi miljöfrågor.

Den omfattande nyrekryteringen av medlemmar och natur-miljövårdsaspekten som allt vanligare skäl att bli medlem har lett till att medlemskademssammansättning förändrats.Traditionellt har National Trusts medlemmar utgjort en förhållandevis homogengrupp, relativt klassbunden, välutbildade, huvudsakligen från sydöstra England spridd rekrytering, ofta bland människor osv. Nu handlardet om en mera vars intresseoch kunskaperskapatsvia massmedierna, särskilt televisionen. Detta ställerkrav på de anställdainom National Trust att anpassa sig till denna nya situatron.

National Trusts verksamhet styrs av det s.k. rådet Council som har 52 medlemmar. 26 av dessaväljs av medlemmarna. Bland dessa 26 utses ordförande och vice ordförande. De övri ga 26 medlemmarna av rådet nomineras av andra organisationer, representerandeolika intresseni det brittiska samhället med direkt relevans for National Trusts verksamhet, såsom ideella föreningar, akademier och andra sammanslutningarinom områden som allmän kulturrniljövård, byggnadsvård, arkitektur, konst, hortikultur, arkeologi, naturskydd, ekologi etc. Hit hör också företrädare för vissa av de största museerna, såsom British Museum, Victoria andAlbert Museumoch National Gallery.

Rådet utser en exekutivkommitté ungefär styrelse 26 medlemmar. Denna exekutivkommitté uppdelasfor behandling av vissa frågor på en ñnanskommitté och en egendomskommittéProperties Committee. Rådet utser ocksåverkställande direktör Director-General.

Vid sidan av exekutivkommitté, egendomskommitté och finanskommitté finns centralt ett antal referensgrupper panels inom olika specialornråden t.ex. Archaeology Panel.Architectural Panel,Arts Panel,EstatesPanel,GardensPanel och Nature ConservationPanel.

För ledningen av arbetetinom de 16regionernafinns valdaregionkommittéer.

National Trusts organisation är uppdelad på 16regioner, organiserat med en chef och 100-150 anställda i varje region, vilket dels representerar regionkontor, dels anställda ute på egendomama.Organisationens huvudkontor är uppdelat på tre platser, varav ett i London med ca 200 anställda och två i västra delen av England med ca 100anställda.

2 700 fast anställda. Därutöver anställs 2 000-3 000 Totalt har National Trust ca säsongsarbetare varje år. Härtill kommer ca 20 000 frivilliga som hjälper till med

visningar, guidningar, skötsel, m.m.

Ekonomi

National Trusts verksamhet omslöt under 1990drygt 87 miljoner pund, dvs. mer 900 milj. kr. Den samlade förmögenhetsmassan balansomslutningen uppgick än till drygt 258 miljoner pund eller närmare 2,75 miljarder kronor.

kom från medlemsavgifter 28,7 miljoner pund, De huvudsakliga inkomsterna egendomama 20,l miljoner pund, varav 11,4 från hyror och inkomster från 7,6 från inträdesavgifter, avkastning på kapitalet l5,9 miljoner arrenden och från National Trust Enterprises 5,1 miljoner pund samt gåvor pund, nettotillskott pund. Det beloppet gåvor som inte är avsedda för något 1,2 miljoner senare avser ändamål. Sammantaget uppgick dessa löpande inkomster till drygt 71 speciellt miljoner pund.

sammanlagt drygt 87 miljoner pund. De kan indelas i två Utgiftema uppgick till huvudgrupper: utgifter har direkt med egendomama att göra resp. utgifter av som karaktär. Utgiftema har direkt samband med egendomama mera administrativ som uppgick till närmare 81 miljoner pund. Huvuddelen, 71 miljoner pund, är utgifter egendomar-na, 34 miljoner mera löpande karaktär, drygt för skötseln av varav ca av förvaltningskostnaderoch resten avseendestörre renoveringsarbe- 10for allmänna egendom användes 6,4 miljoner pund. Utgifter för rådgivning ten o.d. För köp av samband med bevarandet byggnader och mark som ägs av och forskning i av National Trust uppgick till 2,9 miljoner pund.

bruttoutgiftema för egendomama på ca 81 miljoner pund drogs Från de samlade bidrag för denna verksamhet på 7,5 miljoner pund, vilket ledde till olika typer av ca nettoutgift för egendomama på 73,5 miljoner pund. en

direkt kopplade till egendomama uppgick till totalt 14 miljoner Utgifter som inte var medlemsservice och -administration samt medlemsrekrytering ca pund, varav för marknadsföring, information och s.k. fund-raising 4,4 5,2 miljoner, utgifter för administrativa utgifter 4,4 miljoner. miljoner samt

Totalt sett innebardetta ett underskottpå 16,4miljoner pund måstetäckasmed som hjälp av olika fonder.

Förmögenhetenpå närmare 260 miljoner pund består olika fonder. av tre typer av Den allmänna fonden General Fund är National Trusts fria fond. Där förvaltas tillgångar som organisationenkan användaför vilket specifikt ändamål helst som inom ramen för verksamhetensallmänna syften. Den allmänna fonden måste i princip klara att täcka underskottenför egendomar som inte i sig har tillräckliga inkomster eller till sig har knutet tillräckliga värden för att klara vården av dem, liksom för allmän administration, medlemsserviceetc.i den mån medlemsavgifter inte täckerdetta. Allmänna fondenshuvudsakliga inkomstkällor är obundnagåvor och arv via testamenten. l den allmänna fonden fanns 15,6 miljoner pund vid utgången av år 1990.

Den andra typen av fonder är fonder för speciella ändamål. National Trust disponerar dessainom ramen för sin verksamhet, men de kan enbart användas för sådanverksamhet som den som donerateller testamenterat förmögenhetenangivit. Tillgångarna i sådanafonder uppgick till 112,6miljoner pund.

Den tredje typen av fonder är s.k.capital endowment funds. Dessasammanhänger med en mycket viktig princip som National Trust tillämpar när det gäller att ta emot donationer av egendomar.l princip måstevarje organisationen övertaget objekt av vara självfinansierande. Kostnaderför en viss egendomsunderhåll får inte belasta ekonomin för övriga egendomar.Därför görs före ett Övertagande mycket en noggrann genomgång av samtligaaktuella såväl som framtida kostnaderfor Övertagandet. Iden mån den doneradetestamenteradeegendomeninte kan förväntas skapa tillräckliga egna inkomster, t.ex. genom att det följer med betydande arealer av produktiv mark, så ställer National Trust krav på att donationen skall åtföljas av ett kapitalbelopp vars avkastning skall garantera framtida underhåll. detta Det är som utgör egendomenscapital endowment. Om den sotn donerattestamentcrat egendomen inte har sådana kapitalbelopp görs andra försök samlaihop erforderliga att medel, ibland också med hjälp av staten, om det rör sig ett objekt synnerligt om av värde. Dessa capital endowment funds uppgick till sammanlagt 130 miljoner pund.

När det gäller årliga tillskott till National Trusts förmögenhet kan nämnas att man under 1990 och gåvor för speciella ändamål motsvarande närmare 25 mottog arv miljoner pund, eller ca 265 miljoner kronor.

Det kan. i fråga ekonomin, tilläggas att National Trust under senare år börjat om arbeta mycket aktivt än tidigare med att få finansiering via sponsring o.d. från mera företagen, vilket ocksålett till ökning sådana inkomster. Ett område som varit en av relativt lätt for National Trust att hitta sponsorer till har varit utbildningsaktivitetenta och verksamhet riktad barn och ungdomar. Organisationen är fortannan mot farande ganska försiktig när det gäller sponsring, eftersom man inte vill hamna i ett sådant beroende företagens finansiella medverkan att dessakan påverka inriktav ningenav verksamheten.

5.2.2 English Heritage

English Heritage är. nämnts, myndighet eller myndighetsliknande organisom en med för kulturrniljövård, närmast kAÄzs brittiska motsvarighet. Det sation ansvar övergripande målet för verksamhetenär att skydda nationens historiska miljö.

för det övergripande uppdraget har English Heritage formulerat fyra Inom ramen centrala mål för organisationen. Dessa är:

öka kunskapen tillståndet för den historiska miljön och vilka dess D att om behov är, D förvalta de egendomama väl, och bygga upp inkomst från dem, att egna D utveckla väl strukturerad, effektiv organisation, samt att en D informera allmänheten organisationens arbete och dessframsteg. att om

uppdelad på antal olika områden. För det första kan English Verksamhetenär ett regeringens när det gäller den historiska miljön. Heritage sägas vara expenorgan råd till regeringen när det gäller urvalet av byggnader och monument som Man ger bli föremål för skydd. Detta sker ett slags inventeringsverksamhet som bör genom för skyddsvärda objekt på listor benämnes listing vad avser innebäratt man upp husbyggnader och scheduling när det gäller monument och fornlämningar. verksamhet liknar utförs i Sverige med att skydda vissa Denna det arbete som eller miljöer med utnyttjande lagstiftningens regelverk. Listade objekt byggnader av

får inte förändras eller arbeten utföras på dem utan en särskild tillståndsprocess. Man håller ocksåpå att upprättaett register över hotade skyddsvärda objekt. Härutöver spelar viktig roll när det gäller tillsynen över arbeten som utförs på och manen inom listade byggnader eller andra objekt, liksom när det gäller planfrågor som berör kulturmiljövården, där English Heritage har att yttra sig över planer som berör t.ex. listade objekt eller miljöer.

Även industrirniljöer ryms inom English Heritages verksamhet.

Listningen kan ske såväl med som utan ägarnas medverkan eller medgivande. Tidigare uppfattades detta mycket negativt bland egendomamas ägare men med tiden har inställningen förändrats och listningen kan numera t.o.m. användas som säljargumentför en egendom.Antalet listade objekt uppgårtill mer än 500 000.

Vidare skall English Heritage yttra sig över ansökningar om villkorat undantagfrån arvsskatt. Sådana undantag från arvsskatt kan göras om det handlar om kulturhistoriskt värdefulla miljöer och om arvingenarvingama gör särskilda åtagandenvad gäller framtida underhåll och i fråga om tillgänglighet för allmänheten.

Ett annat fall av skattebefrielser där English Heritage är direkt inblandad är möjligheten för ägare till kulturhistoriskt värdefulla byggnader att skapasärskilda underhållsfonder. Dessakan vara relaterade till ett visst objekt eller ingå som en del i en centralt upplagd fond hosEnglish Heritage. Till fondernafår ägarna avsätta medel av valfri storlek som behandlas mycket förmånligt skattemässigt.Fonderna får endastdisponerasfor egendomensunderhåll och följer byggnadenvid arv eller forsäljning.

Ett annat huvudsakligt arbetsområdeför English Heritage är att ge bidrag och råd till olika ägarkategorier som behöver hjälp för att klara sina bevarandeuppgifter. Bidrag kan utgå for reparationeroch underhåll på listade historiska monument och byggnader samt historiska byggnaderi särskilt utvalda skydds-eller bevarandeområden conservation areas utan att dessabyggnaderi sig är listade. I det senare fallet, som oftast gäller speciella stads-eller bymiljöer, etablerarEnglish Heritage särskilda program town schemes i samarbetemed lokala myndigheter.Ett särskilt program har inletts för att se till att byggnader som är hotade genom uteblivet underhåll hålls i stånd. Här kan bidrag bl.a. utgå till kommuner som utnyttjar sin

möjlighet tvinga ägareatt utföra reparationerpå hotade, listade byggnader, att en varvid dettakan medföra utgifter för kommunen.

English Heritage kan också gå in med bidrag till eller låta utföra arkeologiska undersökningar, i fall där exploatering områden kommer att medföra fört.ex. av störelse av de arkeologiska lämningama.

l samtliga fall när bidrag kan komma i fråga kan English Heritage också stå för objekten när det gäller hur arbeten skall utföras. rådgivning till ägarnaav

En tredje huvuduppgift för English Heritage är därmed också vad man själv benämner conservation practice, vilket inkluderar främjandet av bevarandestandardsinom byggnadsindustrin genom bl.a. utbildnings- och forskningsaktivigäller materialanvändningoch renoverings- och byggtekteter, rådgivning när det nik inom byggnadsvården både direkt till enskilda ägare och genom anordnandet av demonstrationer på plats seminarier liksom publikationsverksamhet. samt genom English Heritage samlar och tillhandahåller också betydande dokumentation inom

byggnadsvårdens område.

Den fjärde huvuduppgiften är skötseln och visningen av de egna egendomarna. Dessa inkluderar fornlämningar, historiska monument och byggnader, på landet och i städerna.Det är allt från Stonehenge och Hadrianus mur till befästningsverk Dover Castle och industrimiljöer. I tid omspänner objekten mer än 5 500 år, som från Windmill Hill i Wiltshire, dateras till runt 4000 år före Kristus till en som från artonhundratalet i Saxtead Green East i Anglia Totalt har English väderkvarn Heritage ansvar för mer än 400 objekt.

för English Heritage överta egendom genom donation eller Det finns tre sätt att eller tvångsvis Övertagandenär t.ex. byggnad av nationellt intresse står arv, köp en och förfaller. En ofta återkommande frågeställning för English Heritage är om man skall fullständigt stöd för nödvändiga reparationer eller om man skall ta ge ägaren byggnadenFör förvaltning. I vissa fall ger man bidrag under en första över egen period med syfte överta egendomen. Ett förvaltningsaltemativ som att senare English Heritage prövar är ett slags sale lease-back-system. Genom denna nya har vissa viktorianska byggnader som sålts av ägaren till förvaltningsform t.ex. sedan arrenderats denne blivit bättre skötta än andra. I English Heritage och av

arrendeavtaleningår ofta t.ex. femårsplanerför ommålning, upprustningar m.m., vilket ger en stabilitetoch kontinuitet i underhållet.

För sin verksamhet har English Heritage en omfattande stab av t.ex. arkitekter, byggnadstekniker och konservatorer anställda, liksom personal för den direkta skötseln av egendomarna.Totalt har English Heritage ca l 400 anställda.

För skötseln av egendornamafinns någrafå regionalaorganisatoriskaenheter, men dessa är hos English Heritage centralt styrda, till skillnad från National Trusts utveckladeregionalaorganisationmedregionalastyrelserosv.

English Heritage har också en aktiv affärsverksamhet som bl.a. beståri att man anordnarutställningaroch konserter, ger ut tidskrifter, driver butiker etc.

English Heritage har, trots sin myndighetskaraktär, en utbyggd rnedlemsorganisation. Ett medlemskap i organisationen kostar 16 pund om året och ger bl.a. fritt inträde på English Heritages egendomar. I mitten av 1990 hade organisationen drygt 220 000 medlemmar.

Ekonomiskt är English Heritage starkt beroende av offentliga anslag. De totala inkomsternaunderverksamhetsåret198990 uppgick till 81,9 miljoner pund,varav 71,2 utgjordes av anslag från staten och lokala och regionala myndigheter. Inträdesavgifterfrån ca fem miljoner besökare gav drygt 4 miljoner pund i inkomster, medlemsavgifter ca 1,5 miljoner samt affärsverksamheten 2,5 miljoner. Hyror ca och arrenden samt ränteinkomster m.m. gav sammanlagt 2,7 miljoner intäkter. ca

Utgiftema uppgick till sammanlagt ca 87 miljoner pund, varav till olika typer av bidrag ca 34 miljoner pund, till drift- och underhållskostnader för förvaltad egendom drygt 46 miljoner pund samt till allmänna förvaltnings- och administrativa kostnader ca. 6,7 miljoner pund.

6 överväganden

6. 1 Inledning

Ett par utgångspunkter har varit vägledandevid mina överväganden.Den ena gäller frågan om ansvaret för bevarandet av kulturarvet. Som redovisats är den av riksdagen fastlagda uppfattningen att detta ansvar delas av oss alla. Särskilt ansvar har ägarna till kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Ett sådant mera individuellt ansvar kan dock bara utlcrävas inom ramen för vars och ens resurser och möjligheter. Det ytterstaansvaret för kulturarvet måste därför bäras av den samhällsinstitution som representerar det gemensamma,oss alla, dvs. staten.

Det kan finnas invändningar mot olika typer av lösningar som kommer att föreslåsi detta betänkande. t.ex. gällande olika typer av skattelindringar. Här måste dock hållas i minnet att problemet som sådant,vården av kulturarvet, måste ñnna sin lösning och att staten har ett ytterstaansvar för detta. Avvisas vissalösningar måste man i stället sökaandra.

Min utgångspunkt har varit att söka de mest effektiva lösningarna, med lägsta totala kostnader. Bred enighet råder om att det därvid är bäst att så långt som möjligt stödjaenskildasägares och andras egna insatser.

l detta sammanhangkan man erinra om de resonemangsom redan på 1930-talet fördes i sambandmed behandlingen av frågan om allmännyttiga stiftelsers skattebefrielse. 1936 års skattekommitté hadeden uppfattningen, att skattefriheten inte borde omfatta andra institutioner än sådana som främjande ändamål, som annars måste tillgodoses av det allmänna SOU 1939:47. Departementschefenförtydligadedetta till att skattefriheteninte bordeomfattaandrarättssubjekt än sådana som verkar på områden, inom vilka positiva insatser från det allmännas sida anses ofrånkomliga i denmån de inte, tack vare enskildasinitiativ, befinnsöverflödiga.

Just detta menar jag gäller inom kulturmiljövården. Positiva insatserfrån det allmännas sida måste anses ofrånkomliga i den mån de inte görs överflödiga genom enskildasinsatser.

När man då söker former för att stödja enskildasinsatserbör man ha den utgångspunkt citerats i kap. 4 från ett av svaren utredningens länsenkät. Samhällets som stöd måsteutformas såatt skydd och vård gynnas i de normala reglerna,så att det kännsför denenskilde att samhället gynnar ett riktigt beteende.

Till riktigt beteende kan då exempelvis räknas att sköta underhålet löpande ett och inte ihop till större arbeten. Enligt min mening stimuleras at sådanbespara teende avdragsrätt för underhållskostnader än av statsbidrag till vissa arsnarareav beten.

6.2 Privatägda slott och herrgårdar

De svenskaslotten och herrgårdarnautgör en viktig del av vårt kulturhistoriska arv. De är också på många håll, tillsammans med omgivande byggnader, trädgårdaroch parker betydelsefulla inslag i kulturlandskapet.Under många år har de också i stor utsträckning utgjort populära utflyktsmål för lokalbefolkning likaväl som insevärdheter för långväga turister. De är därför en natonell angetressanta mera lägenhet samtidigt de är viktiga uttryck för en lokal identitet. Till detta kommer som självfallet de för enskilda ägarfamiljer spelar en avgöranderoll för däkttradition att och -historia.

Det måste såledesbetecknas som både ett allmänt och ett privat intresse att dessa miljöer kan bevaras för eftervärlden. Samtidigt måste dock konstateras att det finns betydandeproblem meddetta bevarande, särskilt från ekonomiska utgångspunkter. Det finns också slags inneboende konflikt mellan detta allmänna intresse och ett andraallmänna strävanden.

Det främstaskälet till vi vill bevara vissa miljöer är just att de representerar vårt att historiska och kulturella alltså något från förgången tid. Inte minst när det arv, en gäller slotten och herrgårdarna förutsatte samtidigt dessas uppbyggnad och fortlöpande existens vissa samhälleliga och institutionella förhållanden som vi inte velat behållai det svenska samhället. I själva verket har en stor del av refomeringen av det svenska samhället under 1900-talet syftat till att förändra just dessa förhållanden.Det gäller den sociala strukturen, förmögenhetsfördelningcn, inkomstfördelningen, den allmänna välståndsutvecklingen, sysselsättningsfrågor, jämställdhet mellan könen Den förändring jag talar är självfallet inte enbart, osv. om

eller kanske ens främst, ett resultat av politiska refonner. Det handlar i lika hög grad om den allmänna samhällsutvecklingen, om Sverigesutveckling från agrarsamhälletill industrisamhälle.

Konflikten ligger alltså i det förhållandet att de miljöer vi vill bevarasamtidigt är förknippad med samhällsförhållanden som vi inte vill bevara.Problemet med att bevara dessa miljöer kan alltså inte lösas ett bevarandeeller återskapande genom av de tidigare förutsättningarnaför dessamiljöers existens.

Ett tydligt exempelpå vad som här avses är awecklingen ñdeikommissinstitutet. av Det fanns och finns en rad mycket starkaskäl för dennaaweckling; skäl har som att föra med grundläggandevärderingari vart samhälle:jämlikhet mellan arvingar, jämställdhet mellan könen, att inte låta en ålderdomlig struktur ståi vägen för t.ex. utvecklingen av ett rationellt jordbruk eller rationell markanvändning. annan

Samtidigt är det uppenbart att för möjligheterna att bevara vissa kulturhistoriskt värdefulla miljöer var detta ett svårt bakslag.

Det här förda resonemanget gäller i och för sig inte exklusivt slotten och herrgårdarna.När det gäller industrimiljöema kan man t.ex. peka på att många av de industrihistoriskt intressantaproduktionsprocessemaoch -förhållandena bl.a. förutsatte god tillgång pâ billig arbetskraft dvs. dåliga inkomstförhållandenför breda folklager. De representeradearbetsmiljöförhållanden av ett slag som gör att vi i dag vissa fall inte i ens anseross kunna anordnademonstrationsdrift. Nedsmutsningen av omgivande miljö var ofta mycket omfattande.

Man kan därför mera generellt hävda att varje miljö från gången tid representerar och skapades för en gångentids samhälle. inget I fall kan eller vill vi för bevarandetsskull återskapaförutsättningenför just den företeelsen.

Denna typ av konflikt mellan olika politiska strävandenkan såledesinte vidare utan lösas.Motstridiga strävanden sätter gränser för vad som kan föreslåsnär det gäller att förbättra möjligheterna till värd och bevarande av kulturhistoriskt värdefulla miljöer.

Det skulle självfallet vara möjligt att drastiskt förbättra dessamöjligheter om man t.ex. befriade vissa egendomsägarehelt från förmögenhetsskatt eller arvs- och

gåvoskatt eller jordbmkspolitiken uttalat utformades utifrån det kulturhistoriska om perspektivet eller om frdeikommissinstitutet återinfördes. Samtidigt är det uppenbart att sådana förändringarinte kan komma i fråga.

Utredningens uppgift i dessa avseenden är närmast att söka fungerande kompromisser mellan olika strävanden. men också att undersöka huruvida vi kan ñnna nya modeller som kan bidra till att säkrabevarandet av de värdefulla miljöerna utan att hamnar i konflikt medrådande samhällsvärderingar som är någorlundaallmänt man omfattade.

Redan i direktiven och i inledningen detta betänkande har konstaterats att den av princip på vilken den svenska kulturrniljövården vilar är att det grundläggande för landets kulturminnen ligger ägare och brukare. De bästa resultaten ansvaret nås genom deras engagemang och egna insatser.

De kontakter utredningenhaft under arbetets gång har gjort mig övertygad om att det hos dagens godsägare finns utbredd vilja att ikläda sig detta ansvar. I de en flesta fall synes det finnas en genuin känsla av familj-släkttradition och av ansvar för att vårda och föra vidare det man själv en gång fått i arv.

l kap. 4 har jag refererat till studie från Lunds universitet, där man bl.a. tagit en denna fråga och dagens godsägare uppfattar sig själva som förvaltare upp menar att marken och kultunniljön, där ansvaret gentemot både familjen och av bygdensamhället ledertill ett slags socialt kontrakt.

Naturligtvis finns undantag från denna huvudsakliga bild. Alla ägare har inte denna inställning. Bl.a. det skälet är det naturligtvis angeläget att de ansvariga av myndigheterna fortsätter systematiskt arbete med att byggnadsminnesförklara ett fyller kraven for detta. Miljöemas kvaliteter snarare än ägarnas inställmiljöer som ning måste avgörandeför byggnadsminnesförklaringskall ske, inte minst vara om med tanke att egendomar också byter ägare och därmed kan få ägare vars inställning man inte vet någonting om.

Problemetär dock i huvudsak inte viljan att ikläda sig ansvaretutan förmågan. Det rör sig väsentligen om ett ekonomiskt problem.

Den nuvarande utvecklingen är oroande. Bred enighet torde råda om att ansvar för bevarandet i normalfallet förutsätter en tillräckligt stor jord-skogsbrukscnhet som bas liksom andra inkomstkällor. Den genomgående bild som ges och som det är svårt att inte instämma i är att jordbruket redan i dag har otillräcklig lönsamhet och att anläggningen av jordbrukspolitiken i varje fall inte kommer att förbättra denna lönsamhet,generellt sett. Det finns redan en klar tendens till uppsplittring i mindre enheter. inte minst som ett resultat av arvsskiften, liksom också ett åtskiljande av markegendomfrån central godsmiljö.

[utredningens direktiv anges att det är en naturlig strategiför statenatt i första hand sträva efter att skapa goda förutsättningar och ett gynnsamt klimat för ägarnas eget engagemang. Som situationen framstår i dag är dessa förutsättningar inte tillräckligt goda och detta klimat inte tillräckligt gynnsamt för att nå en vård och ett bevarande som i ett kulturpolitiskt perspektivframstår som tillfredsställande.

I sammanhangeterinras återigen om att utredningens uppgift inte är att pröva omfattningen av det direkta statliga stödettill detta område.

När det gäller de kultur- resp naturvårdsaspekter som finns att lägga på utformningen av jordbrukspolitiken har dessanyligen prövats i samband med riksdagens beslut om ny livsmedelspolitik.

I den nya livsmedelspolitiken ingår, som redovisats i kap. åtgärder som bl.a. syftar till ett bevarande av landskapets kultur- och naturvärden.Genom det särskilda programmet Förlandskapsvårdande kan ersättning betalastill lantbrukareför landskapsvårdandeinsatser. Omfattningen av programmet har nyligen prövats av riksdagen i sambandmed behandlingen av 1991års miljöpolitiska proposition En god livsmiljö prop. 199091 :90, JOU 30.

Naturvårdsverket, riksantikvarieämbetet och jordbruksverket har fått ett särskilt regeringsuppdrag jordbruksdepartementet, regeringsbeslut 1990-12-20 att följa och utvärdera miljöeffekterna av den livsmedelspolitiken. Det får förutsättas att slotts- och herrgårdslandskapens kulturvärden uppmärksammas detta samman- i hang. Under alla förhållanden ingår det inte i dennautredningsdirektiv att föreslå förändringar i livsmedelspolitiken.

Det är dock viktigt återigen framhålla sambandet mellan herrgårdarna och att kulturpolitiskt synsättär produktionsmarken ett ekonomiskt odlingslandet.Med ett underlagför bebyggelsevärdena samtidigt som den också kan vara en del av den kulturhistoriskt värdefulla miljön.

Mot den redovisade bakgrunden är det framför allt två frågeområden som utredningsarbetetinriktats mot när det gäller förutsättningarna för de privata ägarna att långsiktigt klara bevarandeuppgiften.Det området är beskattningsfrågor, det av ena andraproblematiken kring arvsskiften.

6.2.1 Beskattningsfrågor

Utredningen har under arbetet fått motta lång rad förslag om förändrade skatteen regler skulle underlätta de privata ägarnas uppgift att vårda och bevara slott som och herrgårdar. De flesta dessa skulle säkertockså ha denna effekt men också av andra,måhända mindre önskvärda.Mot bakgrundhärav har det inom utredningen varit nödvändigt utveckla principiell hållning när det gäller förslag på skatteatt en området. Detta understryks också direktivens markering av att utredningsuppav draget är begränsat på detta område. Enligt direktiven skall utredningen i första hand påtala eventuellabehov förenkladeoch tydligare bestämmelser av specifik av betydelseför bevarandefrågor samt behovet av allmänna råd och tillämpningsföreskrifter från ansvariga myndigheter.

Denna principiella måste enligt min mening präglas av att man tydligt markerar syn eventuella hänsynstaganden och undantag i beskattningshänseende måste vara att direkt kopplat till det allmänna intresset att privata ägare vårdar och bevarar de av kulturhistoriskt värdefulla miljöerna. Allmänna förslag som syftar till att stärka ekonomiska situation kan inte komma i fråga, också av det skälet att dennagrupps förslagen då så alltid skulle komma att omfatta även andra grupperi samgott som hället inte något liknande Generella lättnader i t.ex. arvs- och som tar ansvar. gåvobeskattning, förmögenhetsbeskattninge.d. kan alltså enligt detta synsätt inte motiveras utifrån de speciella synpunkter utredningen har att ta hänsyn till.

Över måste den principen tillämpas att så länge vi talar om egendom huvud taget reella ekonomiska värden över vilka ägaren har i fast eller lös som representerar oinskränkt dispositionsrätt, såmåste beskattningen ske samma sätt som ston sett

för andra liknande ekonomiskavärden i samhället.Enbart när det är fråga om en motprestation från ägarens sida som liggeri linje med det allmänna intresset att vårdaoch bevarakulturhistoriskt värdefulla miljöer bör särbehandlingi skattehänseendeske.Om t.ex. lösöret representerar stora fonnögenhetsvärden där ägaren på normalt sätt har och vill behålla rätten att sälja och omvandla detta lösöre i andra typer av tillgångar så måste huvudprincipen vara att förmögenhetsbeskattning, arvs- och gåvoskatt liksom tealisationsvinstbeskattning behandlaspå samma sätt för dessaägare som de skulle för tillgångar av liknande typ för andraägare.

I vissa fall leder en sådanprincip till svårigheter. I promemorian Ds Fi 1990:91 Refonnerad förmögenhetsbeskattninghar, som redovisatsi kap. sålunda föreslagits en beskattning av innehavet av konst och antikviteter. Det är uppenbart att om förslaget genomfördes, så skulle detta stå i direkt konflikt med de kulturpolitiska strävandena.Från ett kulturhistoriskt perspektiv ligger det betydande värdeni att privata samlingar av målerikonst, antika möbler, konsthantverk m.m. kan hållas samladeoch också,vilket i ökad grad sker, tillgängliga för allmänheten. En fömiögenhetsbeskattning som omfattar sådanaobjekt försvårar uppenbarligen ett bevarande av sådanasamlingar. Från dessautgångspunkter är realisationsvinstbeskattning vid försäljning klan att föredra framför fönnögenhetsbeskattning av innehavet.

Det finns dock ävenexempelpå när likformighet vid tillämpningen realisationsav vinstbeskattningenkan ståi konflikt medsträvan att bevarakulturhistoriska värden. Mot bakgrund av denofta pressadeekonomiskasituationenför mångaprivata ägare av slott och herrgårdar det inte är ovanligt att försäljning av delar av samlingarsker i direkt syfte att finansiera ett större renoveringsarbete på byggnaden t.ex. omläggning av tak. I sådana fall vore det enligt det synsätt här anlagts inte orimsom ligt att skattelättnad eller skattebefrielse vad gäller realisationsvinstbeskattning skulle kunna komma i fråga. Det handlar nämligen då motprestationfrån om en ägarens sida som ligger i linje med det allmänna intresset. realisations- Uttag av vinstskatt i sådanasammanhanginnebär att behovet av försäljning och alltså decimering av samlingarnaökar. Eventuella skattelättnader i sådana sammanhang skulle dock kräva en mycket ingåendeprövning i varje enskilt fall.

En annan viktig princip är att man inte skall beskattaimaginära värden.En byggnad som för ägaren utgör en omfattande ekonomisk belastning skall naturligtvis inte beskattas som om den utgjorde en stor ekonomisk tillgång enbartdärför den att ser

och pampig Sådana hänsynstaganden görs i stor utsträckning idag vid stor ut. fastighetstaxeringen.Det är inte ovanligt att hitta t.o.m. negativa taxeringsvärden på slott och herrgårdar. Något större behov tydligare bestämmelser eller tillämp av ningsföreskrifteri detta avseende synes inte finnas.

avseendehar den reformerade inkomst- och rörelsebeskattningen l ett genom förutsättningarna för bevarandet kulturhistoriskt värdefulla miljöer försämrats så av drastisktatt utgångspunkterna för utredningsarbetet helt har förändrats.

Iden tidigare beskattningen jordbruksfastighet och jordbmksrörelse har utgifter av för drift och underhåll även mangårdsbyggnaderkunnat dras av som kostnaderi av rörelsen. Genom skattereforrnen har detta förändrats så att mangårdsbyggnaden och skall beskattas andra bostadsfastigheter.Det må finnas starka allbryts ut som skä för sådanförändring för de strävanden som ligger inom utredmänna en men ningens område får den mycket negativa effekter.

Utgångspunkten för förändringen, att betrakta dessa byggnader enbart som berörts redan i kap. mycket tveksam. Herrgårdama och bostadshus,är, som slotten spelar mycket vidare roll inom ett gods än att vara bostad för ägaren familjen.

Ekonomiskt innebär denna förändring kraftig försämring. l praktiken betyder en samtliga kostnader för drift och underhåll skall betalas med beskattade den att i stället för utgöra kostnader i rörelsen. Detta kommer enligt min inkomster att mening leda till att de tendensertill förfallande slotts- och herrgårdsbyggnader att redanär tydliga kraftigt kommer förstärkas. Allt fler ägare kommer att finna som att de får göra orimliga uppoffringar för att klara bevarandeuppgiften.Rent psykoatt logiskt upplever många ägare denna förändring innebär att staten bryter det att sociala kontrakt sorti tidigare omnärnnts.

ytterligare negativ konsekvenskan bli att ägarfamiljema mera allmänt flyttar ut En herrgårdarna och slotten och bygger moderna och bekvämare bostäder vid ur dessa. En sådan utveckling kommer att påskynda förfallstendensema. sidan av enighet råder uppfattningen herrgårdama och slotten mår bäst av att ha Bred om att människor boendei dem.

Det är min starka övertygelse att den viktigaste åtgärd som nu kan vidtas för att bevarandet de kulturhistoriskt värdefulla miljöer som våra slott och herrgagna av gårdar utgör är förändring av beskattningen i de avseenden som här berörts. Jag en återkommer i kap. 7 till denna fråga.

Till utredningenhar, sorti framhållits, framförts många önskemål om olika typer av skattclättnader.Ett av de skatteområden som oftast nämns i det sammanhanget är arvsskattenoch sådan gåvoskatt som ocksåkan uppkomma i samband med generationsskiften. Som redankonstaterats kan av principiella skäl förslag om generella lättnader i arvs- och gåvoskatten inte motiveras enbart utifrån ett kulturpolitiskt perspektiv. Som närmare berörs i nästkommande avsnitt förhåller det sig också så att arvs- och gåvobeskattningenutgör ett relativt begränsat problem jämfört med arvs-generationsskiftenai sig själva.

Det finns emellertid former för skattelättnader när det gäller arvs- och gåvoskatt avseendekulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer i vissa andraländer som kan vara vända att övervägaäven for svenskdel. Den typ av lättnadjag vill förorda innebär enkelt uttryckt att arvsskatteneller gåvoskatten i anslutning till generationsskiften får omvandlastill underhållsfonderför det objekt beskattningen avser. Detta gäller självfallet inte generellt, utan enbart för byggnaderoch miljöer av särskilt kulturhistoriskt värde.

En sådan lösning är enligt min mening förenlig med den principiella syn på skattefrågoma som jag angivit. Det är ingen generell skattelättnad utan den kommer till stånd efter en diskretionär prövning. Den avser enbart kulturmiljöer av särskilt värde. Skattelättnaden är direkt kopplad till en motprestation, nämligen vård av kulturmiljön. Det finns också möjligheter att återföra underhållsfondema till beskattning om de t.ex. inte utnyttjas för sitt ändamålunderlång tid efter sin tillkomst eller om egendomensäljs en kortare tid efter generationsskiftet.

Jag återkommer till denna fråga kap.

6. 2 2 Problemen kring arvsskiften .

Som framhållits i kap. 2 utgör arvsskiftena och deras effekter en helt avgörande fråga när det gäller långsiktigt vidmakthålla ett tillräckligt ekonomiskt underlag att för klara bevarandet. Med nuvarande arvsslciftesbestämmelser blir det i realiteten att matematiskt omöjligt inom för privat ägande vårda och bevara slotten och att ramen herrgårdarna, så det finns mer än en arvinge per generation. Detta gäller snart hur löser arvsskiftena. Antingen sker en faktisk uppdelning av egenoavsett man domen, varvid det ekonomiska underlaget blir otillräckligt för den arvinge som tar över herrgårdenslottet.l annat fall löser en arvinge ut de övriga, vilket leder till en ökad kapitalkostnztdsbelastning på egendomen.Detta urholkar på samma sätt det

ekonomiska underlaget.

Arvsskiftena leder ocksålätt till att de värdefulla samlingar som lösöret representerar skingraseller decimeras.

långsiktiga urholkning det ekonomiska underlaget som arvssldftena medför Den av bevarandet de kulturhistoriskt värdefulla miljöerna i utgör ett långt större hot mot av privat ägo än någon enskild beskattningsfråga, möjligen med undantag för frågan möjligheterna i rörelsen dra av kostnadema för drift och underhåll. om att

fulla implikationema denna problematik har länge dolts, bl.a. på grund av att De av fideikommissinstitutets upphörandeännu inte givit fullt utslag. Fideikommissens till bli vanliga egendomar har ännu inte gett upphov till tillräckligt övergång att generations-arvsskiften för att problematiken skall bli tydlig. Det är dock många vi får allt större uttalade problem med denna fråga i takt med att uppenbartatt nu arvs-generationsskiften sker. nya

komma denna problematik äri realiteten att låsa in egen- Det enda sättet att runt någon form juridisk kan motstå delningsdomen i av person, som lskingringstendensema.

tänka sig arvsskiftesproblemet skulle kunna lösas Rent teoretiskt kan man att in hela egendomen i aktiebolag, där det ingår i bolagets uppgifter genom att föra ett den rörelse är aktuell för egendomen, dels äga och förvalta de att dels driva som kulturhistoriskt värdefulla miljöer inom egendomen. Här bör i och för som ryms sig gällande jordförvärvslagstiftning inte utan vidare medger en övernoteras att

föring av ägandet av egendomamatill bolag. Arvsskiftet skerdå helt enkelt genom att aktiernai bolagetdelas upp på arvingarna.

Den fråga som då måsteställas är främst vilken faktisk inlåsningseffekt sådan en konstruktion med aktiebolagi realitetenhar. Den allvarligaste svaghetenmed konstruktionen är sannolikt att ägandetredanefter arvsskiftenkan uppdelat ett par vara på förhållandevis många händer. Någon definitiv inlåsning kan naturligtvis inte åstadkommas.En bolagsstyrelsekan alltid besluta att sälja av delar av egendomen. I realiteten betyder detta att en majoritet av aktieägarna t.ex. kan finna att den avkastning man har på sina aktier är otillräcklig och därför besluta att exempelvis sälja av mark eller delar av samlingarna.Med andra ord: huruvida aktiebolaget i praktiken låser in egendomenblir beroende av att de kommandearvingama,eller en majoritet av dessa,förblir överens försäljning inte skall ske. V om att

Vidare måste uppmärksammas att aktierna i sig kan forsäljas. Även bolagsondom ningen innehåller en hembudsklausul så är det inte givet att övriga aktieägarearvingar har ekonomiska möjligheter att utnyttja hembudet. Skulle man å andra sidan göra det, så innebär det återigen att man sannolikt får ytterligare en kapitalkostnadsbelasmingför att kunna hålla egendomen samlad. praktiken inne- I bär detta att aktiernakan komma att spridaspå många olika händer, där en del av de tillkommande aktieägarnainte delar den ursprungligasläktensfamiljens känslaför vikten att upprätthållasläkttraditioneroch vårda de kulturhistoriskavärden fått man r arv.

I ett kortare tidsperspektiv kan säkertaktiebolagsbildning te sig ett attraktivt som alternativ och också vara effektivt för de syften som här eftersträvas. De risker som utmålatsi det föregåendeblir alltmer uttalade längretidengår.

I alternativet med aktiebolagsbildning bibehålls arvsrättenfullt ut, vilket också år orsaken till att någon fullständig inlåsningseffekt inte kan erhållas. själva I verket torde det vara så att någonfullständig inlåsning inte kan åstadkommas friutan ett villigt uppgivande av arvsrätten.

Bakgrundentill detta är det grundläggande förhållandet att varje egendom måste ge ekonomiska möjligheter till bådeunderhåll av byggnader,utrustning och inventarier och försörjning ägare och anställda.Om ägarnablir flera, genom arvskiften, ökar kraven på försörjningavkastning dessaoch minskar utrymmet för under-

håll. Det torde uppenbart att försörjningskravet tar överi vart fall den kulturvara historiska bevarandeuppgiften,även många familjer är beredda att göra ekoom nomiska uppoffringar för att åtminstone hjälpligt klara bevarandet.

Vid de många kontakter under utredningsarbetets gång som forevarit med privata slott och herrgårdar har genomgående omvitmats den starka känsla för ägare av kulturarvet och släkttraditionema finns hos många av dessa ägare. Bevarandesom uppgiften är högt prioriterad, särskilt hos den äldre generationen, men man hittar inga bra metoder for att lösa bådedenna och arvssldftesproblematiken.

Idag finns heller knappast några sådana metoder ens i de fall man skulle vara beredd efter på arvsrätten. Rent teoretiskt kan man emellertid ge bevarandet att ge betydligt bättre Förutsättningar kan hitta metoder att garantera att det ekoom man nomiska underlaget över tiden skall kunna hållas intakt och ge utrymme för såväl underhåll försörjning brukaren och anställda, dvs. en brukarfamilj snarare som obestämt och ökande antal ägare. Detta är i realiteten den förutsättning som än ett gällde för ñdeikommissen.

metod faktiskt skulle kunna utvecklas för att tillgodose dessa önske- Den som rent mål överföra egendomentill stiftelse, vars syftejust är att långsiktigt säkra är att en vården och bevarandet av de kulturhistoriska värdena.

inom familjsläkt mycket drastiskt steg, eftersom det innebär ett upp- Detta är en ett givandeav äganderätten och därmed arvsrätten.

Skälen för familj att föra över egendomen till en sådan stiftelse skulle närmast en finner det är det enda sättet att bevara den miljö man har en stark vara att man att bevara; den miljö van familjetraditionen i hög grad består. önskanatt

emellertid svårligen tänka sig familjen lämnar över egendomen till en Man kan att själv ha eller mindre kontroll över den även fortsättningsvis. I stiftelse utan att mer skulle den paradoxen uppkomma att familjens enda sättatt rädda den annat fall skapar identitet familjetraditionen är att familjen lämnar denna miljö. miljö som ocksåinnebära förlorar den vinst som ligger i effektiviteten och Det skulle att man i den privata förvaltningen. Det är också svårt att tänka sig en så hängivenheten altruistisk attityd skulle beredd att avståfrån stora egna förmögenhetsatt man vara enbart den grunden vill säkra bevarandet av kulturmiljön. värden att man

Detta problem skulle dock kunna lösas om stiftelsebildningenär förenad med villkor som kan sägas vara långsiktiga upplåtelseavtal,dvs. att rätten att bruka egendomen ligger kvar hos familjensläkten så länge det finns arvingar som kan sköta förvaltningen.

Genom skapandet av stiftelser som har det uttryckliga syftet att bevara en kulturhistoriskt värdefull miljö skulle man på detta sätt undvika arvsskiften. Man skulle få den inIåsningseffektskingringstörbud som beskrivits det i föregående. Genom den långsiktigt garanteradebrukarrättengaranteras familjensfortsatta samhörighet medegendomen.

En sådan konstruktion borde enligt min mening ha ett syfte med tillräckligt stort allmänt intresseför att stiftelser av detta slagskall betraktas som allmännyttiga och därmedfå åtnjuta de skattemässiga förmåner allmännyttiga stiftelser har. Självklart måstedetta kombineras med insyn och kontroll från det allmännaså att syftet med stiftelsenverkligen fullföljs.

Lösningen står visserligen i konflikt medrådande tendenser när det gäller stiftelselagstiftningen, men det är i såfall det pris allmänintresset får betala för att uppnå ett annat angelägetmål, nämligen bevarandet av kulturhistorisktvärdefulla miljöer som idag är privatägda. Eventuellt skulle det också kunna hävdas att lösningen står i strid med det s.k. fideikommissförbudet. Jag menar emellertid att eftersom själva ägandetöverförs till en stiftelse och någon arvsrätt därefterinte föreligger såfinns ingen sådankonflikt.

I kap. 7 utvecklas närmare hur en modell av detta slag skulle kunna konstrueras. Bl.a. tas där upp frågan om hur beslutsprocessen för godkännande av sådana stiftelsebildningar skall se ut. Det är uppenbart att detta inte kan bli fråga om någon enkel process, utan att den i stället måstebygga på en diskretionär prövning som även kan få karaktären av direkt förhandling medden tilltänkte stiftaren. Fleraolika offentliga parter kan tänkasbli inblandade.Eftersom antalet fall per år inte lär bli särskilt stort utgör detta dock inte någotsärskilt stort administrativt problem.

ExempletGrönsöö

Det finns, tidigare påtalats, ett stort behov av att i god tid planera för generasom de godsen. Som redovisats görs också i dessa sammanhang tionsskiften på stora ofta ansträngningar för att kunna hålla samman cgendomarna. Dessa anstora ofta på betydande svårigheter.Jag vill, som en illustration strängningarstöter dock bakgrund till vad jag tidigare anfört i detta avsnitt, redogöra för till dettaoch somen enskilt fall enligt min mening väl åskådliggör problemen. ett som

egendom, omfattandeflera fastigheter, som ligger vid Mälaren Grönsöösäteriär en Uppsala län. Brukningsenheten omfattar en total areal av ca i sydvästrahörnet av 107 hektar åkermark och betesmark samt 557 hektar 727 hektar mark, varav ca produktiv skogsmark. Inom brukningsenhetcn finns Grönsö naturreservat som

hektar, knappt 66 hektar är land. Huvudbyggnaden, Grönsöö omfattar ca 960 varav kulturhistoriskt mycket värdefull, och utgör centrum en i traditionell slottsslott, är med omgivande park och trädgård. Slottet är byggnadsminnesherrgårdsmiljö grundades i början 1600-talet av Johan Skytte. Slottet stod förklarat. Godset av 1610.Grönsöö blev sedan sätesgårdför ätten Skytte. Slottet innehåller färdigt år utgör resultatet kontinuerlig följd av arvstillidag ett rikhaltigt lösöre som av en Engeström, Benzrelstiema och von Ehrenheim alltifrån flöden inom släktema von värdet i samlingarna förklaras i hög grad av att arvsskiftena i 1700-talet.Det stora åderlåtnin det samlade beståndet. Ätten von påfallande ringa gradhar medfört gar

flera generationer godsets ägare. Ehrenheimär nu sedan

säteri, Carl Gustaf Ehrenheim, har gjort Den nuvarande ägaren av Grönsöö von ansträngningar för hitta fom1er för att även i framtiden hålla egendom omfattande att överväganden i detta syfte ledde i slutet av 1980-talet till att och samlingar samlade. hade för avsikt grunda stiftelse, vars ändamål Carl Gustaf von Ehrenheim att en egendomen och de kulturhistoriskt värdefulla samlingarna skulle vara att bibehålla vetenskaplig forskning och kulturminnesvård i anslutoch därutöveratt möjliggöra ning till stiftelsens egendom. Stiftelsefömiögenheten skulle åstadkommas genom att

överlät jordbruksfastighetema, inkl. Grönsöö slott, de von Ehrenheim till stiftelsen inventarierna och samlingarna av kulturhistoriskt på fastigheterna förvarade inre den fastigheterna bedrivna jordbruksrörelsen. värde samt

i dess stadgar att den till stiftelsen överlåtna Ändamålet för stiftelsen angavs vara fastigheterna och därjämte möjliggöra vetenskapegendomen skulle hållas intakt

lig forskning och kulturminnesvårdbeträffandedenhistoriskaoch kulturella egenart somgenom fastigheternakunnatbevarasintakt sedan1700-talet.

I stadgarna angavs att stiftelsensbeslutandeoch verkställande skulle organ vara en styrelse bestående av tre ledamöter och en suppleant. Av dessa tre skulle en vara stiftaren under hans livstid eller någon som han utsåg.Stiftaren eller den han utsåg skulle vara ständig ledamot av styrelsen. Vid förfall för stiftaren skulle hans tre äldstaavkomlingar utse en personav släktenEhrenheim överta hansplats. Den att ständigeledamotenskulle utse ytterligare två styrelseledamöter och en suppleantatt jämte honom utgöra stiftelsens styrelse.Dessatvå ledamöterskulle för tid utses en av högsttio men minst fem år och bordeha god kännedom kulturminnesvård. om

Beträffandeegendomensskötsel angavs att driften av fastigheterna,jordbruksrörelsen och skötseln av de kulturhistoriska samlingarnaskulle handhas huvudav en ansvarig person som i första hand skulle vara den ständige styrelsemedlemmen eller, om styrelsen så fann lämpligt, utses bland stiftarens avkomlingar. Den som svaradefor egendomensvård skulle erhålla ett skäligt arvodeför detta. Om ingen av stiftarens avkomlingar önskadehandhadriften skulle styrelsen utseannan lämplig person att under en tid av minst fem år handhadriften eller del därav. Fastigheten skulle såledesinte utarrenderas.Styrelsenfick inte heller försälja denegendomsom stiftelsen erhållit. Mark som ingick i fastställd byggnadsplaneller skulle ingå i som väg fick dock säljas. Stiftelsen fick uppta lån och inteckna fastigheten så om erfordradesför förbättringsarbetenpå fastighetensbyggnaderoch underhåll av egendomeni övrigt

Av stiftelsensbehållnaårsinkomstskulle minst 10% läggastill kapitalet.

Stiftelsen skulle främja och bidra till vetenskapligkulturhistorisk forskning, i första hand avseende fastigheterna och trakten däromkring, samt i andra hand annat kulturhistoriskt ändamål som uppfyllde kraven för vetenskaplig forskning. Stiftelsen skulle varje år, under förutsättning att stiftelsens avkastning positiv, utdela var ett eller flera stipendierför forskning inom det nämndaområdet.

Beträffande tillgänglighet angavs bl.a. att stiftelsens byggnader med samlingar skulle vara öppna för vetenskapliga kulturhistoriska forskare och konststuderande inom högskolan på det sätt som styrelsenbestämde.Parkanläggningenskulle vara öppen för allmänheten under dagtid och, enligt tider styrelsen bestämde, som

kvällstid. Den beboddehuvudbyggnaden skulle harätt att avskärma en mindre som del inom parken för privat bruk. Avkomlingar till stiftaren skulle alltid ha rätt att besöka och igenom byggnaderna med samlingar. Styrelsensständige ledamot skulle ha företräde att bebo huvudbyggnaden.

En förutsättning för bildandet stiftelsen var att den betraktades som sådan allav männyttig stiftelse som är begränsat skattskyldig enligt 7 § 6 mom. lagen om statlig inkomstskatt samt 6 § l femte stycket lagen om statlig tömiögenhetsmom. skatt. Vid begäran förhandsbesked denna i fråga fann riksskattevcrkets nämnd om för rättsärenden att stiftelsen obegränsat skattskyldig för inkomst och förvar mögenhet.

l sin motivering nämnden att stiftelsens stadgar tillförsäkrade stiftaren och angav hans efterkommande ett långtgåendeinflytande över förvaltningen cxh utnyttjandet fastigheterna. Med hänsynhärtill och till omständigheterna i övrigt var det enligt av nämndens uppfattning inte klarlagt att stiftelsen hadetill huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig forskning vilket var ett krav för att få den begränsning av skattskyldigheten som eftersträvades. Regeringsrätten, som sedermera hade att pröva ärendet, ändradeinte riksskatteverkets förhandsbesked.

När stiftelsebildningen sålunda inte kunde genomföras avsett sitt har i stället andra åtgärder planerats. Egendomen, så när som samlingarna av lösöre, skall överlåtas till ett nybildat aktiebolag, Grönsöö Säteri AB, som apportegendom. Lantbruksstyrelsen har lämnat positivt förhandsbeskedi ansökan om förvärvstillstånd för bolaget med följande motivering: Grönsöö Säteri är ett stort och kapitalkrävande företag särskilt med hänsyn till byggnadsbeståndet fortlöpande som investeringar. Er avsikt med bolagsbildningen är att kanna bibehålla kräver stora fastigheten i dess nuvarande omfattning grund för dessa investeringar och för som kommande generationsskifte. Styrelsen att dessa förhållanden att underlättaett anser sådana särskilda skäl tillåta bolagsförvärv som avses i 5 § första stycket 4 utgör att jordförvärvslagen.

vederlag för överlåtelsen skall familjen Ehrenheim erhålla 500 A-aktier i I von bolaget vardera med 1 röst samt l 500 B-aktier vardera med 110 röst. De B-aktiema utgör i sin stiftelsekapital, genom överlåtelse av dessa, i 1 500 tur Kulturhistoriska Stiftelse. Det kan tilläggas att det i bolagsordningen för Grönsöö Grönsöö Säteri AB finns intagen hembudsskyldighetnär aktie övergår till person en

inte förut varit aktieägarei bolaget. Denna hembudsskyldighetomfattar dock som inte fall när aktie övergår till bröstarvinge genom arv eller gåva.I bolagsordningen sägs också att A-aktiema alltid skall lägst motsvara elva procent av det totala antalet utgivna aktier, vilket betyder att innehavama av A-aktier alltid innehar majoriteten av antalet rösteri bolaget

Grönsöö Kulturhistoriska Stiftelse skall ha till ändamål att genom förvaltning av de gåvor stiftelsen kan erhålla främja vetenskaplig forskning och kulturminnessom vård. I första hand skall den historiska och kulturella egenartsom finns i anslutning till Grönsöö säteri stödjas och i andra hand annan vetenskaplig forskning och kulturminnesvård av nationellt intresse.

Beträffande stiftelsen i övrigt kan sägasatt den i mycket liknar den tidigare planerade stiftelsen, men med vissaviktiga skillnader när det gäller stiftelsens styrelse.I denna stiftelses styrelse skall fem ledamöter och två suppleanter ingå. Liksom tidigare skall en ledamot vara ständig ledamot.Detta skall vara stiftaren eller den han utser. Vid förfall för den ständigeledamoten skall stiftarens tre äldsta avkomlingar utse ny ständig ledamot. Denne skall ha god kännedom om kulturminnesvård. Den ständigeledamotenskall utse en styrelseledamot och en suppleant,vilka skall ha god kännedom om kulturminnesvård. Riksantikvarieämbetetskall utseen styrelseledamot och en suppleant. Länsstyrelsen i Uppsala län och länsmuseeti Uppsala skall vardera utse en ordinarie styrelseledamot. Styrelsen är beslutsför då minst tre dessledamöter är närvarande, minst skall utsedd RAÄ av varav en vara av och en vara den ständigeledamoten.

Vid ansökan om förhandsbeskedrörande skattskyldighet i fråga om inkomstskatt har länsskattemyndigheten Uppsalai sitt yttrande i till riksskatteverketsrättsavdelning tillstyrkt att förhandsbeskedlämnas med innehåll att stiftelsen skall anses begränsat skattskyldig i den omfattnings som anges i 7 § 6 mom. lagen om statlig inkomstskatt, då man anser att såsomstadgarna är utformade får de anses innehålla tillräckliga garantier för att stiftelsens allmännyttigaändamål skall kunna fullföljas.

De kulturhistoriskt värdefulla samlingarna, som alltså inte skall ingå i överlåtelsen till Grönsöö Säteri AB, skall överlåtas till Aktiebolaget Grönsöö Museum, som apportegendom. I vederlag för överlåtelsema skall lämnas 500 aktier i bolaget. Avsikten är att 440 av dessaaktier skall ägas av Grönsöö SäteriAB samt 60 aktier av Grönsöö Kulturhistoriska Stiftelse.

Bolagetsverksamhet skall att förvalta lös egendom som är eller kan förväntas vara kulturhistoriskt värde och dess syfte att stödja vetenskaplig forskning och vara av kulturminnesvård, direkt eller indirekt bidrag. l bolagsordningen för AB genom Grönsöö Museum bolaget förvärvar egendom som kan anses kulturanges att om historisk bolaget inte avyttra sådanegendom utan bolagsstämmas samtycke, äger varvid samtliga aktieägare skall ha varit närvarande och biträtt beslutet. Även i

dennabolagsordning finns intagen en hembudsskyldighet.

Enligt min mening utgör alltså detta en god illustration till de ansträngningar som görs för hålla egendomar och vilka problem man då stöter på Det att samman framgår tydligt det är två frågor som särskiltvarit föremål for övervägandenfrån att frågan gäller huruvida stiftelsemas huvudsakliga myndigheternas sida. Den ena ändamålkan främja vetenskaplig forskning och den andra omfattanses vara att ningen familjens kontroll och inflytande över fastigheterna. De två frågorna blir i av realiteten sammankoppladei det rättsfall kring den ursprungligen planerade stiftelinledningsvisi dettaavsnitt. Det kan inte anses styrkt att sebildningensom relaterats det huvudsakliga ändamålet är att främja vetenskaplig forskning, eftersom stiftarens och hans avkomlingars inflytande är så omfattande, anser man.

l relation till de överväganden jag redogjort for i det föregående i avsnittet 6.2.2 vill jag den kommentaren till exemplet Grönsöö att det enligt min mening i framgöra tiden inte skall nödvändigt att främjande av vetenskaplig forskning som vara ange huvudsakli ändamål for att stiftelsen skall bli betraktad som alllmännyttig. Vården de kulturhistoriska värdenabör, nämnts, vara ett tillräckligt och bevarandet av sorti syfte i sig.

gäller familjens inflytande jag den typ konstruktion som valts för När det anser av stiftelsebildningen, Gnönsöö Kulturhistoriska Stiftelse, vara lämplig och den senare acceptabel.Den familjen inflytande, de allmänna intressena har majoritet i ger men stiftelsens styrelse. Om detta dessutom, i enlighet med vad jag tidigare anfört, kopplas med långsiktigt upplåtelseavtal som säkrar brukningsrätten samman ett enligt min mening familjen få tillräckliga garantier, utan att den därfamiljen såbör otillbörligt gynnad på sådant sätt att man av detta skäl inte kan för skall anses ett betrakta stiftelsen som allmännyttig.

6.3 Industriminnen

I tidigare kapitel har konstaterats att det föreligger betydandeskillnader mellan herrgårdsrrtiljöemaoch industrimiljöcrna. Herrgårdsmiljöema utgör en någorlunda homogen grupp i sådanaavseenden som användningsområden,ägarförhållanden, m.m. Indusuimiljöema är däremotmycket heterogena i dessa och andra avseenden såsom närmare utvecklats kap. i

Det finns Förvissoberöringspunktermellan industriminnesvården och de problem som gäller den del av kulturmiljövården som herrgårdsmiljöema utgör. Ändå är olikhetema i problemställningar mycket mera uttalade. Det har därför i hög grad komplicerat arbetet att inom en och samma utredning rymma både herrgårdstniljöemas och industriminnesvårdensproblem. I praktiken har detta inneburit att någonfullständig genomlysning av industriminnesvården och dess problematik inte kunnat komma till ståndinom utredningens ram. Det är min bestämda uppfattning att industriminnesvårdensproblem har sådan bådebredd och djup att de kräver en särskild utredning.

Utan att såledesnågon djup analys genomförts är det ändå lätt att konstatera att industriminnesvårdenshelt dominerandeproblem är bristen på ekonomiska resurser. Härvidlag skiljer sig inte industriminnesvården från övrig kulturmiljövärd. Skillnadenligger snarare i beloppensstorlek.

En ambitiös och kvalitativt högtståendeindustriminnesvård med aktivt sökande efter framtida användning kräver inte bara resurser för drift och underhåll utan också för att skapa en väsentligt högre tillgänglighet för den breda allmänheten. Med tillgänglighet avses här inte primärt fysisk tillgänglighet, även ocksådetta om kan vara ett problem, utan mera frågan om begriplighet och attraktivitet. I Storbritannien, som på sina håll har en mycket aktiv och ambitiös industriminnesvåni, används begreppet interpretation För den typ av åtgärder som här åsyftas. Det handlar om att tolka, översätta och ge mening de föremål och miljöer som en besökareupplever. Detta kan ske på många olika sätt där det gemensamma draget är, i bokstavlig mening, levandegörande. Även sådana insatser kräver, liksom underhållet, storaresurser, i varje fall under en investeringsfas.

Ett av industriminnesvårdenssärdrag är att antalet objekt hela tiden ökar och i tämligen snabbtakt -i princip i samma takt som svenskt näringsliv omstruktureras och

förändras.l många fall handlar det tung processindustridär insatser både för om bevarande och för levandegörande blir särskilt resurskrävande.

Det måste vidare framhållas att även insatser för att levandegöra och öka tillom gängligheten starkt kan öka intressetför och attt-aktiviteten hos industriminnen och upphov till betydande besöksmängder så finns det knappast några eller i därmedge fall mycket få exempel på att bevarandeinsatsema och insatserna för levandevan görande helt kan bekostas intäkter från besöksverksarnhet. Undantag från genom detta skulle kunna gälla speciellafall, där man kunnat få till stånd konferensverksamhet o.d. av mera exklusiv karaktär.

Sammantaget innebärdettai flertalet fall att industrirninnesvårdeni betydande grad måste finna sin finansiering offentligt stöd, genom ideella insatser och genom ökat från näringslivets sida, det senare i stor utsträckning genom ett engagemang att det föreligger omedelbara kommersiella motiv för ett sådant engagemang. utan

Det har tidigare framhållits att det inte ingår i utredningens uppgifter att pröva omfattningenav det offentliga stödet till kulturmiljövården.

Mot denna bakgrund har utredningsarbetet och övervägandena beträffande industriminnesvården koncentreras och begränsats till de frågeställningardär det finns direkta kopplingar mellan industriminnesvården och de andra frågeställningar utredningen behandlar.

dessa frågor gäller just formerna för förvaltningen av industriminnena. En av Självfallet är dessa i hög grad avhängiga de aktuella ägarförhållanden. Det finns exempel hur större företag med längre historia inom ramen för sin t.ex. flera en verksamhet också väl vårdar industriminnen, såsom ett sätt att bevara och egen företagets tradition och historia. Vid sidan av sådana exempel åskådliggöra egen finns mångfald associationsfonner och förvaltningsformer som tillämpas en av inom industriminnesvården. En vanlig form är liksom i övrigt inom kulturmiljövården stiftelsen, också ekonomiska föreningar, ideella föreningar och även men aktiebolag förekommer. l många fall är formen mycket medvetet vald, eftersom skilda associationsforrner äger olika hög grad lämplighet beroendepå förutsättav i det enskilda fallet- förutsättningar i betydelsen vilken typ av ägare det är ningarna vilken verksamhet bedrivs I många andra fall har associationsfråga om, som etc. valts sådan analys ägt rum. Att analysera och beskriva form utan att en noggrann

just dennafråga, valet lämpligaste associationsforrn i olika situationer, är en av av de uppgifter särskild industriminnesutredning borde tilldelas. Det är också ett av en de områdendär en utökad rådgivning är angelägen.

I ett avseendefinns det, när det gäller associations- och förvaltningsfonner, anledning att dra direkta paralleller mellan vad som tidigare sagtsom herrgårdsmiljöema och industriminnesvården. avsnitt 6.2.2 I anfördes argument för att det borde ges möjlighet att skapa stiftelser för vården och bevarandet av enskilda objekt. där det kulturmiljövårdande syftet borde ansesvara tillräckligt för att ge en sådan stiftelse ställning som allmännyttig stiftelse, med de fördelar detta kan ge i beskattningshänseende.Dessa argument är enligt min mening lika tillämpliga för industriminnen som för herrgårdsrniljöer.

En annan fråga som behöverdiskuterasär industriminnesvårdensrelation till frågan om bildandet av en nationell stiftelse för kulturmiljövård. Såvitt har kunnat bedömasi utredningsarbetet är behovet av en nationell stiftelsebildning störst just på industriminnesvårdens område, och detta gäller alla de möjliga funktioner en sådan stiftelse skulle kunna ha, enligt vad som beskrivs i avsnitt 6.5. Det betyder att behovet är uttalat såväl av en stiftelse som kan ta emot doneradeobjekt och förvalta dessa, som av en förvaltare som kan utföra förvaltningstjänster på entreprenad.Det behövs en omfattande råd- och idégivningsverksamhet liksom en aktör som kan stödja lokala och regionala projekt eller ta initiativ till sådana. Det behövs en förvaltare som går i täten när det gäller att utveckla tankar om möjliga användningsområden likaväl som en aktör som kan bidra till att finna lösningar på industriminnesvårdenssvårañnansieringsproblem.

Till detta kommer en problematik som är speciellt uttaladpå industriminnesvårdens område. Det tidigare beskrivna mycket omfattande resursbehovet för industriminnesvårdenoch den däremot svarande nuvarandeknapphetenpå resurser nödvändiggör en mycket hårdhänt prioritering av vilka objekt eller vilka miljöer som skall få del av de insatser som kan göras från centralt håll. Från ett nationellt perspektiv är det enligt min mening uppenbart att det är bättre att ett begränsatoch noggrant utvalt bestånd av industriminnen kan gesen kvalificerad vård, än att tillgängliga resurser sprids ut över ett mycket stort antal objekt, där då inget ges rimliga förutsättningar att bevaraspå ett tillfredsställande sätt. Denna typ av prioritering och utarbetande av en strategiför bevarandemåsteutarbetascentralt.

Samtidigt är det uppenbart att industriminnesvården i hög grad är en lokal och regional angelägenhet.Det finns ett stort antal orter i vårt land där bevarandet av en industrimiljö är detsamma som att slå vakt om ortens identitet och bevara dess historia. Detta innebär att vi kommer att ha en kombination av ett centralt arbete inriktat på att kunna bevara ett representativt urval av industrirninnen för att kunna åskådliggöra landets industriella historia och ett lokaltregionalt arbete syftandetill att bevara lokalregional identitet. Även det lokala och regionala arbetet måstefå stöd och stimulans från den centrala nivån. Detta lokala och regionala arbete kan dock inte inordnas eller stöpas i en bestämdform utan måste tillåtas växa fram i former som är lämpliga i det enskildafallet.

Enligt min mening är det sålunda uppenbart att det finns behov av ett centralt agerandepå indsutriminnesvårdens område, även när det handlar om den direkta förvaltningen av industriminnen.Denna fråga utvecklas närmare i avsnitt 6.5.

En mera generell frågeställning av stor betydelseinom industriminnesvården gäller näringslivets engagemang och ansvar. Det står enligt min mening klan att en tillräckligt ambitiös och kvalitetsmässigthögtstående industzriminnesvård inte kan komma till stånd utan ett ökat engagemang och ansvarstagandefrån näringslivets vissa företag och näringssida. Detta sägs i fullt medvetande om att livsorganisationer redan har ett omfattande engagemang i dessa frågor.

Som redankonstaterats är emellertid ett av industriminnesvårdens problem att det ofta inte finns någon fungerande ägareatt utkräva ett ansvarav. Företaget kan ha gått i konkurseller såltstill en ny ägare som inte kan förväntas ikläda sig ett sådant Detta Förhållande innebär enligt min mening att en betydande del av ansvar. näringslivets för industriminnesvården måste kanaliseras via dess olika ansvar organisationer, framför allt de centrala organisationerna, såsom Sveriges Industriförbund eller olika branschföreningar branschförbund. Här skulle en nationell stiftelse kunna utgöra en organisatorisk plattform för ett sådant centralt engagemang.

När det gäller näringslivets engagemang i kulturmiljövården uppkommer omedelbart fråga rör företagens finansiella medverkan, nämligen företagens aven som dragsrätt för sådanmedverkan. Styrgruppen i Vallonbruksprojektet redovisari en sin slutrapport undersökt möjligheterna att nå förändringar på detta område. att man Kontaktema med företrädare för regering och riksdag har dock enligt rapporten

givit vid handen att det inte är politiskt möjligt för företag eller enskilda att få skattebefrielseför bidrag till dessaändamål. Jag vill likväl väckadenna fråga

För det första måste framhållas det finns åtminstone en förebild i sammanhanget.Bidrag från företag till Tekniska Museet är förenade med avdragsrätt för företagen för sådanabidrag. Enligt min mening måste en nationell stiftelse för kulturmiljövård, inkl industriminnesvård, kunna betraktas på samma sätt som Tekniska Museet.Det är en självklar angelägenhetför näringslivet att engagera sig även finansiellt i industriminnesvården. Denna verksamhets syfte är av lika stort allmänt intresse som Tekniska Museets. Jag anser sålunda att enskilda företags bidrag till en eventuell nationell stiftelse för kulturmiljöförvalming bör vara koppladetill en rätt för företagen att likställa sådanabidrag medkostnaderi rörelsen.

I den mån man skaparvidgar möjligheterna att skapa lokalaregionala stiftelser för industriminnesvård som ges ställning som allmännyttiga stiftelser kan naturligtvis samma argument anförasför att ge avdragsrättför företags bidrag även till sådana stiftelser. Mot detta kan invändas att det finns en skillnad i angelägenhetsgrad mellan å ena sidan verksamheten i en nationell stiftelse som, vad gäller egen förvaltning och tilldelning av ekonomiska resurser, måste koncentrerasig objekt av riksintresseoch å andrasidan stiftelser av lokal och regional karaktär.

En avgränsning av en ev avdragsrätttill enbart en nationell stiftelse riskerar dock att alltför mycket begränsanäringslivets deltagandei industriminnesvåndensfinansiering. Som tidigare understrukits kommer allt framgent en stor del av industriminnesvården att bedrivas i lokalaregionala organisationer. Även för sådant lokaltregionalt arbete bör det självfallet ställas krav på de förvaltade objektens värde och kvalitet för att medge att stiftelsernaskall betraktas som allmännyttiga.

Det finns dock även andrainvändningar mot en sådan begränsning av en eventuell avdragsrätt.En sådaninvändning är att det utifrån kultunniljövårdens perspektiv lätt kan leda till att mindre angelägnaprojekt finner sin finansiering medan mer angelägnainte gör det. Avdragsrättenför ett företag som vårdar industrimiljöer som företagetsjälvt äger torde vara oomstridd. Sådana miljöer behöverdock inte vara de som det är mest angeläget att bevara.

Ett näraliggande argument är följande: Så länge företagens medverkan har fomien av sponsring, varmed här menas att företagen kan hävda att får ett utbyte i sin man

verksamhet av sitt bidrag, att det alltså finns en motprestation, kan det hävdas att det är fråga om kostnaderi rörelsen. Detsamma gäller direkta köp av tjänster, t.ex. möjligheten att avhålla ett styrelse-, ledningsmöte eller konferens i en exklusiv miljö. Dessaomständigheter medför kontroll- och tolkningsproblem inom skatteförvaltningen, eftersom det t.ex. kan vara svårt att avgöra om motprestationenvid sponsring står i rimlig proportion till det ekonomiska bidraget eller om priset för den köpta tjänstenstår i rimligt förhållandetill tjänstens värde.

Av sådana skäl som här anförts är det enligt min mening motiverat att medge en generell avdragsrätt för företags ekonomiska bidrag till eventuella allmännyttiga stiftelser för kulturmiljövård.

6.4 Det offentligt ägda beståndet

Utredningen har inget speciellt uppdragnär det gäller det offentligt ägdabeståndet av kulturhistoriskt värdefulla byggnaderoch miljöer annat än vad gäller frågan om det finns gemensamma behov och problem hos olika förvaltarkategorier som också kan lösas gemensamt och i samverkan.Denna fråga behandlasi avsnitt 6.5. Den utveckling utredningen kunnat notera när det gäller de problem som finns i den offentliga förvaltningen av dessabyggnader och miljöer bör dock först kommenteras separat.

Som framgått av tidigare redovisning bestårdet största problemeti denna offentliga förvaltning i att uppgiften att vårda och bevara kulturhistoriskt värdefulla miljöer är svår att infoga de moderna i styrsystem för offentlig förvaltning som nu får en allt snabbare utbredning. Dessa styrsystem leder lätt till att bevarandeuppgiften hamnar i konflikt med en myndighets eller kommunal förvaltnings huvudsakliga uppen drag. Ett intryck är att denna konflikter hittills inte uppmärksammats tilltyp av räckligt. Ett skäl till detta är sannolikt att vi fortfarande befinner oss i början av utvecklingen av nya styrforrner samt att konsekvenserna av dessakonflikter ännu inte blivit tydliga.

Inom den offentliga förvaltningen finns såväl mycket kompetenta förvaltare av kulturmiljöer som mindre kompetenta sådana Kompetensenär i hög gradberoende hur stort totalt bestånd man förvaltar och hur stort inslag av kulturmiljöer som av finns i detta bestånd.Hos sådana förvaltare som byggnadsstyrelsen och fastighets-

kontoren i de största kommunerna finns, såvitt utredningen kan bedöma, goda forutsättningar för tillräcklig kompetens i dessa frågor, just beroende att man en totalt bestånd innehåller många kulturhistoriskt värdefulla förvaltar ett stort som byggnaderoch miljöer.

Samtidigt finns andrastatliga myndigheter, liksom säkert många fastighetskontor i småkommuner, där förvaltningen kulturmiljöer utgör en mycket liten del av det av totala arbetet. Om där finner tillräcklig kompetens beror det oftast på ett särman skilt engagemang hos enskilda personer i dessa organisationer.Organisationeni sig kan knappastgarantera kompetensen.

Ett väl så stort problem hänger emellertid samman med själva styrsystemen. Den tidigare beskrivna föreslagna förändringen när det gäller den statliga lokalförsörjningenär utmärkt illustration till detta. Som konstaterats innebärförändringen att en de statliga myndigheterna skall bli lokalhållare för den egna verksamheten. Man kan vända sig till byggnadsstyrelsen,men behöver inte göra det. Byggnadsstyrelsen skall alltså konkurrera med andra fastighetsförvaltare på lika villkor på en fn marknaddär också statligalokalanvändare tillhör köparna. Detta innebär att det inte finns utrymme för något särskilt ansvarstagandeför kulturhistoriskt värdefulla byggnaderoch miljöer om detta medför kostnader som andrafastighetsförvaltare inte behöverbära.

Till detta kommer att den enskilda myndigheten skall ha stor frihet rent generellt att välja sina produktionsresurser.Regeringen styr inte verksamheten genom att ange vilka resurser som skall användas, utan genom att man sätter upp mål för verksamheten,faställer de totalt disponibla resursernagenom ramanslagoch därefter mäter resultaten. Detta innebär att det inte heller for den enskildamyndigheten är förenligt med uppställdamål och krav att acceptera extra kostnaderför att bedriva verksamheteni en kulturhistoriskt värdefull miljö.

En annan konsekvens av den föreslagna förändringen, där det redovisadehuvudalternativet är att byggnadsstyrelsens fastighetsbeståndförs över till ett eller flera nybildade bolag, torde vara att dettadessa bolag har möjlighet att efter eget gottñnnande försälja delar av sitt innehav likaväl som att köpa nya fastigheter. Det innebär att riksdag och regering förlorar sin nuvarande kontroll över sammansättningen av statens förmögenhet i den del denna består av fastigheter, om inte bolagetsbolagens möjligheter härvidlag begränsas i särskild ordning. En sådan ut-

veckling naturlig för nå de syften ligger bakom den föreslagna förändär att som ringen, skulle det område denna utredning har att bevaka kunna få menlig men inverkan.

Om illustrerar problemet med ett hypotetiskt exempel skulle detta kunna inneman bära exempelvisSvea Hovrätt finner lokaleri någon av Stockholms förorter som att är billigare och kanske ändamålsenliga än de lokaler man nu disponerar på mer Riddarholmen. Det statliga fastighetsbolaget skulle i en sådan situation kunna bör sälja Wrangelskapalatset till någon privat köpare komma till slutsatsenatt man kan finna lämplig användningför lokalerna.En sådan utveckling behöver inte som felaktig innebär onekligen minskad kontroll över vården av kulturvara men en historiskavärden från det allmännas sida.

Denna problem kan lösas kräver då särskilda arrangemang och häntyp av men synstaganden.

det inte är tillräckligt att föreskriva att byggnadsstyrelsen Först kan konstaterasatt det statliga fastighetsbolagetde statliga fastighetsbolagen har ett eller snarare de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna och ansvar för att vårda och bevara miljöerna. En sådan lösning skulle innebära att inte tillät dettadessa bolag att man villkor sina konkurrenter på marknaden. Eftersom myndigverka samma som heternaskall fria välja lokalforsörj ning skulle det tendera att leda till att man vara att valde någon fastighetsägare inte hardenna typ av krav på sig. annan som

Att föreskriva för enskilda myndigheter att de skall bedriva sin verksamhet i vissa

angivna lokaler skulle direkt strida mot hela idén bakom den förändring som nu

skulle det i och för sig inte strida mot principen om enskilda

äger rum. Däremot ekonomiska incitament bedriva verksamheten i vissa angivna myndighetergavs att lokaler.

finns i huvudsaktvå metoder angripa detta problem som kan tillgodose de Det att kulturpolitiska strävandena samtidigt förändringen i styrformer ändå kan som genomföras.

metoden är föreskriva bolagetbolagen har ett ansvar för förvalt- Den ena att att vissa angivna objekt eventuellt också kopplat till ett förbud att sälja ningen av samtidigt kompensation for de extra kostnader ett sådant ansvar för dessa och ge

med sig. För en diskussion om kostnadsbegreppenidetta sammanhang, avsnitt se 2.3. Sådankompensation kan ges på olika sätt. Ett sätt är att se till att hänsyn tas till dessakostnader vid invärderingen av dessaobjekt, att alltså indirekt sänka avkastningskravenför bolagetbolagen. Ett annat sättär att ge direkt kompensation till bolagetbolagen för deras extraordinära kostnader som sammanhängermed dennaförvaltning. Ett tredje tänkbart sättär att sådana myndigheter via hyressom sättningenpå dessaangivna objekt tar på sig högre kostnader än som annars skulle behövasfår kompensationvia sina anslag från statsmakterna.

Den andra huvudrnetoden är att bryta ut det bestånd inte kan överleva på som marknadsmässigavillkor och som har ett särskilt kulturhistoriskt värde och lägga detta i en särskild förvalmingsforrn och -institution. Förvaltningen detta bestånd av får då ges speciellaekonomiskavillkor som gör att det kan vårdas och bevaras och användas utan att nödvändigtvis en marknadsmässig hyra täcker kostnadernafor denna förvaltning. En sådanlösning kräver säkerligen årliga tillskott över statsbudgeten, antingen direkt till förvaltaren av detta bestånd eller genom särskild medelstilldelning till brukarna av beståndet.Här finns ett direkt samband såtillvida att inkomsternai fastighetsförvaltningen utgör utgifteri verksamhet.Det resp. bör dock framhållas att detta inte innebär ökadeanspråk statsbudgeten. Sådana extra kostnader som vi här talar om bekostas redan idag via de lokalhyror som användarna av byggnadsstyrelsensbeståndbetalar och alltså via statliga anslag. Skillnaden är att den subventionering av hyrorna för vissa lokaler i dag sker som döljs genom att den slås ut ett stort totalt bestånd och lokalanvändama genom att inte har full frihet att välja lokaler. I framtiden kommer sådanasubventionereller extra kostnader att synas. Detta gäller bådade huvudrnetoder här presenterats. som

Det kan tilläggas att det inte enbart är för ett kulturhistoriskt värdefullt bestånd som åtgärder av detta slag kan bli aktuella. Det finns andra fastigheter för vilka typer av det inte kan sägas finnas någonfungerande marknad. t.ex. att byggnaderna genom är av mycket speciell karaktär eller därför att det bara finns möjlig användare. en Som ett exempel kan nämnaskriminalvården, där det torde mycket svårt vara att tala om en marknadför fängelsebyggnader.

Tilläggas bör också att det finns ett antal objekt som staten fortsättningsvis maste stå som ägare av, alldeles oavsett om det finns en marknad där byggnaderna kan fungera eller Skälet är närmast att det är byggnader särskild betydelse och av en

det ligger bestämda symbolvärdeni att staten äger byggnaderna. Tydliga exemdär vad här utgör de kungliga slotten och riksdagsbyggnadema. pel som avses

tidigare frarnhållits har jag inte uppfattningen att samtliga byggnader med Som värde skulle olönsamma i någon slags fastighetsekonomisk kulturhistoriskt vara Huvuddelen det kulturhistoriskt värdefulla beståndet kan med all mening. av säkerhet användas på direkt marknadsmässiga villkor. Det principiella resonemang därför inget än den del beståndet som inte kan klara som här förts avser annat av sig en marknad.

inte på denna utredning ha synpunkter på vilken av nämnda Det ankommer att skall väljas. Bådametoderna har sina fördelar och sina nackdelar. Det metodersom från utredningens perspektiv att denna problematik inte glöms bort viktigaste därhän får sin lösning. Valet metod har dock sin betydelsenär eller lämnas utan av förutsättningarnaför skapa särskild stiftelse för kulturmiljötörvaltdet gäller att en ning. Denna fråga behandlasi nästa avsnitt.

En nationell stiftelse för kulturmiljöförvaltning 6.5

huvuduppgift enligt direktiven är att göra en kartläggning av vilka Utredningens finns inom olika förvaltarkatcgorier att finna nya former för förvaltbehov som av hantering kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Strävan ning och av samordna behov hos de olika intressentema och ñnna skall vara att gemensamma kan bygga på samverkan och gemensamt ansvarstagande från dem lösningar som det byggda kulturarvet. Som ett huvudalternativ för sådana samsom förvaltar verkanslösningar skall utredningen studera förutsättningarna for att skapa en sär-

skild stiftelse for kulturmiljöforvaltning.

enligt min mening ingen tvekan att det, objektivt betraktat, finns ett Det råder om behov hos olika förvaltare där samverkanslösantal gemensamma de typerna av effektiva arbetssättet. Betraktat från detta perspektiv finns ningar vore det mest särskild stiftelse för kulturmiljöförvaltning. Detta innebär alltså ett behov av en därmedocksåfinns tillräckliga förutsättningar för att bilda en sådan dock inte att det avsnitt kommer först diskuteras hur dessa behov ser ut och stiftelse. I detta att spela. Därefter belyses frågan om vilka förutvilken roll en stiftelse skulle kunna

sättningar som måste vara för handen eller skapas för att en stiftelse faktiskt skall kunnabildas.

Först måste då konstateras att tanken att skapa en särskild stiftelse för kulturmiljöförvaltning i viss mening kan sägas strida mot den grundläggande principen att nuvarande ägare och brukare har ansvaret för landets kulturminnen. Det kan hävdas att om dessa ägare lever upp till detta ansvar så finns inget behov av en sådanstiftelse och ingen anledning att på en hand samla en betydande förvaltning av kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Detta är dock sant endast om det vid alla tillfällen finns ägare som kan ikläda sig detta ansvar. En stiftelse kan spela en betydanderoll i de fall när dennaförutsättninginte är för handen.

En annan aspekt är att samlandet av förvaltning av denna typ av objekt inom en organisationkan leda till en betydande effektivisering av förvaltningen. En stiftelse kan ges sådanavillkor för verksamheten att den ägare som kan leva upp till sitt ansvar ocksåtvingas göra det även om man läggerden konkreta förvaltningen i en speciellorganisation. Ägaren får då i stället betala för denna förvaltning, på det ena eller det andrasättet.

Bildandet av en stiftelse för kulturmiljöförvaltning behöverdärför inte strida mot principen om ägarens ansvar.

Den stora förtjänsten med tillskapandet av en nationell stiftelse för kulturmiljöförvaltning gger i att man då får en institution som just hardet övergripandesyftet att bevarakulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer eftervärlden genom eget ägande, egen förvaltning eller på annat sätt. Någonsådaninstitution existerar inte i dag annat än på ett lokalt plan eller direkt objektsanknutet. Syftet, att bevarakulturhistoriskt värdefulla byggnaderoch miljöer, inryms i och for sig i bådeden statliga och den kommunala myndighetsutövningen, men myndigheter måstenalkasdessa uppgifter från andra utgångspunkter än en institution som själv i första hand är ägare och förvaltare.

Somförhållandena nu är finns inte någon att vändasig till i en situation när förvaltningsuppgiftenblir en ägare övermäktig eller när en ägare anser att en organisation av dena slag är mera lämpad för en konkret forvaltningsuppgift än ägaren själv. Detta skulle förändras om en stiftelse inrättades.Då finns en organisation som inte är begränsadtill att ge råd, utan som ocksåkan till konkret handling.

värde i på detta sätt kunna få förvaltare som kan bygga Det borde ligga ett att en bred kompetens i konkreta byggnadsvårdsfrågor gällandejust kulturupp en egen sprida den kunskapenoch kompetensen till andra ägare. miljöer och som ocksåkan sannolikt sådan ägareförvaltare kan finna nya vägar för Det är också att en användningav kulturmiljöer.

Jag utgår från sådan stiftelse som här diskuteras, i likhet med National Trust, att en har för ekonomisk förvaltning och inte skall är en organisation som ansvar en egen förlita sig löpande driftbidrag. Det ligger ett särskilt värde i att ha en förbehöva villkor för förvaltningen samtidigt har som huvuduppgift att valtare meddessa som kulturmiljöer. Redan i dag. liksom sannolikt också i framtiden. präglas bevara konflikten mellan å sidan bevarandeambitioner, å kulturmiljövården ofta av ena andra sidan krav användning ekonomisk avkastning. Oftast represensom ger motstående sidor olika bevarandearnbitionema i många teras i dag dessa av parter, myndigheter, kraven på användning och ekonomisk avkastning av ägare fall av ägareexploatörer. Det enligt minmening inte bevarandeeller potentiella gagnar konflikter blir så renodlade.Detta sagt även i medvetande om att intressetatt dessa slag ofta får fömuftig lösning som ett resultat av diskussioner konflikter av detta en bevarandeintressets företrädare och det ekonomiska intressets. Jagär också mellan det i sådana diskussioner ofta finns betydande förståelse hos medveten om att för varandras ståndpunkter. Likväl kan det inte förnekas att det handlar om parterna olika sidor och skilda intressen.

förvaltare det slag här diskuteras har denna konflikt inbyggd i sin egen En av som Eftersom bevarandetär organisationens huvudsyfte kommer kraven organisation. ekonomisk avkastning emellertid enbart att utgöra en restriktion i verksamheten,

huvudsyfte i sig. Däri skulle denna förvaltare skilja sig från de flesta nuinte ett sådan förvaltare kan förväntas nya tankar och idéer om varande förvaltare. En ge användningsområden för kulturhistoriska miljöer som kan ge erhur man finner forderligt ekonomisktutbyte att ståi konflikt med bevarandeambitionen. utan

jag det ligger ett särskilt värde i att det är fråga om Jag vill understryka att anser att aktör. Jag återkommer nedan till denna fråga en icke-offentli g

perspektivet hitta effektivare förvaltningsfomnr där olika ägarkategorier Utifrån att intressen,är det naturligt att också framhålla att en stiftelse kan ha gemensamma

som har underlag för att bygga upp en kompetent förvaltningsorganisation inte behöverbegränsasig till att förvalta av stiftelsenägdaobjekt. Den bör också kunna ta förvaltningsuppdrag på entreprenad.Det kan finnas olika fall där typer av en ägare inte kan eller vill skiljas från själva ägandet, där det finns behov men av en professionell förvaltare med specialkunskappåjust detta område. En sådan ägare kan vara staten, som äger ett antal objekt som måsteförbli i ägo, där statens men det inte är någonsjälvklarhet att förvaltningen skall skepå det sätt sker. De som nu kulturminnen som nu förvaltas av RAÄ kan rent hypotetiskt sådant vara ett exempel. Ett måhända mera extremt och mera uttalat hypotetiskt exempel utgör de kungliga slotten. Mera realistiskaexempel kan möjligen hämtashos mindre kommuner som har enstakaobjekt av den karaktär som här avses och i sin fastigsom egen hetsförvaltning inte besitter den kompetens som krävs för en kunnig och effektiv vård. Även privatpersoner,företagoch olika institutioner kan tänkas vara samma i situation.

En nationell stiftelse skulle emellertid inte enbart ägna sig egen förvaltning utan också som redan nämnts vara insamlare och spridare kunskap och kompetens. av Detta behöveri sig inte vara enbart en ideell verksamhet, verksamhet utan en som ocksåhar vissamöjligheter till ekonomisering.Det finns en efterfrågan kunskap inom byggnadsvårdsområdet,också hos intressenter som har ekonomiska möjligheter att betala för att få del av denna kunskap, såsom andra professionella förvaltare eller exempelvis byggnadsföretag.National Trust har ocksåi sin verksamhet visat att man kan genomföra en självbärande eller t.o.m. vinstbringande publikationsverksamhetinom detta område.Ett annat områdedär stiftelse kan spela en en viktig roll gäller tillgången material av olika slag, där stor förvaltare en av kulturhistoriska miljöer blir en kompetent beställare som kan skaffa sig kunskap om var material finns, ta initiativ till produktion där sådan behövssamt sprida kunskapäven om tillgången material.

Kunskapsuppbyggnadenoch kunskapsspridningenbehöver dock inte begränsas till denna typ av praktiska byggnadsvårdsfrågor.Ett område där det finns annat ett stort behov av hjälp och rådgivning är ekonomiska och juridiska frågor m.m. som nör hur man lokalt och regionalt kan arbetamed förvaltningsproblematiken. Även här kan i och för sig myndigheterbistå med sin kunskap men det ligger återigen ett särskilt värde i en kompetentaktör som är friare i sin ställning än vad myndigheter alltid måste vara, en aktör som utöver att ge råd också skulle kunna aktiv vara en

partner. kanske medstiftare i lokala och regionala stiftelser eller ekonomiska eller ideella föreningareller vilken juridisk form som passar bästi det enskilda fallet.

Det kan här inskjutas att en av de frågor, som särskilt togs upp vid riksdagensbehandling av den motion som föreslog tillsättandet av denna och som man önskade belyst av utredningen, var huruvida det vid sidan om eller inom ramen för nationell stiftelsebildning också borde byggas upp en regional förvaltningsen organisation eller regionalafonder for kulturmiljöfönaltningen. Vid ett betraktande den verksamhet som redan i dag pågårinom olika delar av den samladekulturav miljövården kan man tveklöst dra den slutsatsen att en betydandedel av arbetet inom detta områdeocksåi framtiden måsteha och kommer att ha en lokal ocheller regional förankring eller utgångspunkt.Detta betyderdock enligt min mening inte att skall bygga upp en viss regional organisation eller regionalt anknutna man ñnansieringsformer,och den vägen tvinga in detta lokalaregionala arbetei ett visst förhand bestämt mönster.

Snarareär det så, skall låta det lokala och regionala arbetet växa fram av sig att man självt och anta de former som passar bäst i det enskilda fallet. Det vore från flera utgångspunkter direkt förkastligt att försöka tvinga in detta arbetei ett visst från den centrala statsmakten givet mönster. Däremot borde en nationell stiftelse ha sådana att den kunde understödjalokala och regionala initiativ och möjligen själv resurser delta aktiv partner i detta lokala och regionala arbete.Det kan också tänkas att som nationell stiftelse kan ta egna initiativ i de enskilda fallen och få till stånd ett en lokaltregionalt arbete där detta är den naturliga formen ochdär sådana initiativ inte kommer till stånd spontant.

Man bör hålla i minnet att Sverige inte är ett större land än att det är möjligt att från den centrala nivån bibehålla viss överblick inom ett verksamhetsområde som en kulturmiljövården. Det får nationell stiftelsehar ett utvecklat ocksåförutsättasatt en samarbete med de kultunniljövårdande myndigheterna där det också finns en regional uppbyggnad.Det bör vidare understrykas att problemet i skapandet av en nationell stiftelsetill att börja med säkert kommer att vara att underlagetkan vara for litet för att ens bygga en organisationmed nationellt ansvar, än mindre då att redan från början skapa en regional uppdelning. Skulle man i ett senare skede finna en sådan regional ansats angelägenkan den förändringen ske då.

Det bör framhållas att vad som här diskuteras är om stiftelsen i sig redan från början skall ha en regional uppbyggnad. med t.ex. regionala styrelser, regionala fonder etc. En annan sakär att den egna förvaltningsorganisationenkan behövaha regional indelning. Hur själva förvaltningsorganisationen skall vara uppbyggd en behöver dock inte regleraspå förhand. Det ligger i sakens natur att en självständig stiftelse får ta ansvar för hur den vill bygga upp sin egen organisation.

En speciell roll som en nationell stiftelsekan få, bådei relation till sin egen förvaltning och som stöd till lokaltregionalt arbete,har att göra med möjligheterna att få finansieringfrån olika håll i samhället. Målet måste vara att skapa en institution som åtminstone gradvis bygger upp samma typ av status och respekt i samhället som vad National Trust åtnjuter. En sådan institution skall då ha, eller skaffa sig, ett upparbetatkontaktnät bland möjliga finansiärer av kulturrniljövårdande insatser. Den böri varje fall ha större kunskap om hur man närmar sig sådana finansiärer än vad lokala och regionala aktörer har. Staten utgör då en, men bara en, bland de möjliga ñnansiärerna. Andra offentliga organ liksom privata intressenter måste vara väl såviktiga. Det kan handla om direkta donationersom finansieringsmedverkan men det är också viktigt att få en aktör som vet hur man arbetarprofessionellt med den typ av sponsring som kan vara aktuell och fruktbar inom området.

En sammanfattning av diskussionen om tänkbara arbetsuppgifter for en nationell stiftelse för kulturmiljöförvaltning är då att det finns ett behov av och ett utrymme för en organisation som:

D förvaltar bestånd kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer,

ett eget av D på entreprenad förvaltar kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer som ägs av andra, D verkar för att levandegöradet bestånd man förvaltar genom återanvändning och genom att göra de förvaltade fastigheternatillgängliga och attraktiva for besökareoch på olika sätt sprider kunskap och erfarenheterinom detta område till andraförvaltareoch intressenter, D bygger upp en bred kompetens när det gäller förvaltningen av denna typ av miljöer och på olika sätt spriderdennakunskapeller ställerden till andra för-

valtares förfogande,

D understödjer lokalt och regionalt förankradverksamhetinom sitt kompetensområde genom idégivning och rådgivning i t.ex. juridiska, ekonomiska och organisatoriskafrågor samt genom att själv gå in som partner och medstiftare, D arbetar aktivt och praktiskt med ñnansieringsfrågorinom kulturmiljövården.

En speciell frågeställning är huruvida industriminnesvård skall ingå denna i stiftelarbetsuppgiftereller man skall bygga upp en speciell organisation för förses om valtningen industriminnen. Först bör då frågan om relationen mellan en evenav tuell nationell stiftelse för kulturrniljöförvaltning å ena sidan och myndigheterna inom den offentliga kulturmiljövården å andrasidanberöras.

För det första måstekonstateras att det är naturligt att industriminnesvården rent generelltutgör integrerad del kulturmiljövården. När det sedan gäller vissa av en av de uppgifter här skisserats som arbetsområde för en stiftelse måste dessa som också i hög grad betecknas myndighetsuppgifter. Dit hör t.ex. en omfattande som rådgivningsverksamhetsamt stöd till lokala och regionala projekt. Här har redan idag länsstyrelserna och länsmuseema viktiga uppgifter som bör utvecklas ytterligare. Ett områdeutgör prioriteringen av särskilt värdefulla objekt och utarannat betandet strategiför bevarande.Detta är i sig en självklar uppgift för av en

Jag i princip inte stiftelse bör ta över några nuvarande myndighetsanser att en komplettera där så behövs. Detta gäller även på industriuppgifter, men i stället minnesvårdens område. Här tillkommer ocksåden möjligheten att en stiftelse kan aktivt instrument för åtgärder enligt myndigheternas uppfattning utgöra ett som behöver vidtas, de inte själva kan genomföra. En annan funktion för men som stiftelsenkan forum där olika intressen möts. Som ett exempel på vara att utgöraett detta kan just frågan prioritering objekt och strategi för bevarande nämnas om av inom industriminnesvården. Om näringslivet kan förmås att mera aktivt ta del i industriminnesvården, också finansiellt, kan det förutsättas att dess företrädare har synpunkter sådana frågor prioriteringar och bevarandesuategier. En som stiftelse kan utgöra det forum där sådana synpunkter kan framföras och mottas av

den ansvariga myndigheten.

det gäller förvaltningen industriminnen i ett stiftelsesammanhang kan då När av organisatoriskt skall samordnas med den övriga kulturfrågan ställas om denna eller skall tänka sig särskild stiftelse för förvaltning miljöförvaltningen om man en Självfallet finns det vissa skäl för organisatorisk uppdelning. av industriminnen. en Tidigare har framhållits hur skillnaderna är mellan industriminnesvården stora kultunniljövård. Likväl överväger enligt min mening skälen for att samoch annan inom organisation. Om nationell stiftelse för ordna verksamheten en en

kulturmiljöforvaltning skapasbör den således även ha industriminnen inom sin verksamhet.

Skälen för en sådansamordning är närmast att det torde svårt skapa två vara att organisationer inom kulturmiljöförvaltningens område som båda har tillräcklig kompetens inom alla de verksamhetsgrenar som här skisserats. Dessutom finns klara samordningsfördelar,Påvissa områden kompetenskraven är desamma for all sådan verksamhet och det finns därmed ingen anledning att skapa två olika organisationer. Dessutom finns ett stort antal kulturhistoriskt värdefulla miljöer som är kombinerade miljöer. De kan inte definieras enbartindustrimiljöer eller som enbart herrgårdsmiljöer. En organisatorisk uppdelning skulle därför skapa stora behov av samordningmellan de två organisationerna

Detta ställningstagande, att förvaltningen industriminnen såväl andra av som kulturmiljöer bör rymmas inom samma organisation,har sedannaturligtvis konsekvenser för hur huvudmannakretsenför en nationell stiftelse for kulturmiljöförvaltning bör vara sammansatt.

Om man sedanövergår till frågan om vilka förutsättningar måsteföreligga för som att det skall vara möjligt att skapa institution det beskrivna slaget kan en av en jämförelse med National Trust vara av intresse.

En utgångspunktför arbetetbör, liksom i fallet National Trust, vara att det fråga om en självständig institution med fullständigt ansvar för den egna ekonomiska förvaltningen och som primärt inte är beroende av fortlöpande dtiftanslag från staten. Det är sannolikt bara så man kan få de effektivitetsvinster eftersträvas som liksom det nytänkande som i vissafall kan behövas.

Talar man om en organisation i stället i hög grad lever på statliga anslagså är som det närmast en organisationsfrågainom den statliga myndighetsstrukturen, där för övrigt, som redan nämnts, ett förändringsarbete pågår, såvitt lokalavser försörjning och fastighetsförvaltning.

Till detta kommer att en organisation som väsentligen eller i betydande grad finansierasmed hjälp av statliga anslagockså till sin karaktär blir statlig institution. en En sådanstiftelse skulle med stor sannolikhet Förfela sitt syfte. Jämför man med National Trust så kan man med stor säkerhethävda att organisationen inte åtnjutit

den ställning den har och inte heller det förtroende den har hos privata egendomsägare den haft karaktären statlig institution. Det betyder också att den i en om av sådan situation inte hade fått de donationer den fått, varken av kulturmotta historiskt värdefulla byggnaderoch miljöer eller av andra förmögenhetsvärden.

National Trusts självständiga karaktär har varit av avgörande betydelse Fördess

framgång.

Detta betyder inte att National Trust inte mottar statliga bidrag och bör heller inte nationell stiftelse inte kan göra det. Skillnaden är att sådana innebäraatt en svensk bidrag dels kan till denna typ förvaltare av kulturhistoriskt värdefulla miljöer ges av likaväl till andra förvaltareägare inom ramen för de bidragssystem som ändå som finns, dels kan bli aktuella i enskilt fall där t.ex. finansieringen av det framtida ett underhållet tilltänkt donation till stiftelsen inte är säkrad och där statlig av en medverkanär den enda möjligheten. Men då sker ocksåprövningen av detta fall för sig och är direkt kopplat till det enskilda objektet medan löpande driftstöd inte kommer i fråga.

Ett sådant arbetssätt kräver. liksom i National Trusts fall, att organisationen väsentligen lever avkastningen sin egen förmögenhet, som då kan bestå av av fastigheter de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna men även andra samt - andra törmögenhetsvärdensåsomjord- och skogsbruksmark, annan mark, värde-

papper m.m.

National Trusts fall har den förmögenheten väsentligen kommit till stånd l egna donationer, vilket direkt sammanhänger med att de flesta av de objekt man genom idag äger och förvaltar har kommit i organisationensägo på detta sätt

En viktig princip för National Trust är nämligen, som tidigare redovisats, att man donationer kulturhistoriskt värdefulla byggnadereller miljöer utan inte tar emot av donationen samtidigt innehåller sådana förrnögenhetsvärden i mark, värdeatt eller annat att det framtida underhållet av egendomen bedöms som säkrat papper redan vid donationstillfället. Det händer att man tar emot donationer utan att donasjälv kunnat leva till dessakrav, men då har man först försäkrat sig om att tom upp på andra vägar sponsring, andra donationer, statligt bidrag som engångsman etc. kan bygga sådana förmögenhetsvärden, kopplat till det enskilda insats upp objektet, att underhållet är säkrat.

Denna huvudprincip utgör grundförutsättningen för organisationensekonomiska oberoendeoch för långsiktigt skall kunna ta ansvar för de egendomar man att man äger och förvaltar. Den innebär naturligtvis samtidigt att National Trust inte har eller för något annat än de egendomar som faktiskt befinner sig i tar ett ansvar organisationens ägo. Kan inte finansieringen ordnas så tar man inte ansvar för ett objekt ens av det största nationella intresse.

I praktiken tvingas dock säga nej till donationeri mycket få fall, vilket säkert man har fiera orsaker.En är naturligtvis att antalet objekt av riksintresse även i England är begränsatoch att i de fall när det finns problem med finansieringen från donatoms sida andra finansiärer, däribland staten, träder emellan för att möjliggöra ett fullföljande donationeri.Ett annat skäl är självfallet att potentiella donatorerväl av kännertill de principer National Trust tillämpar.

Den huvudprincip som här angivits för National Trust och som utgör grundförutsättningenför dessekonomiskaoberoende och möjlighet att långsiktigt uppfylla sitt ansvarstagandeför de egendomar man äger, nämligen att man inte tar på sig förvaltningsuppgifter vars långsiktiga finansiering inte är säkrad.bör också vara en utgångspunkt för en eventuell svensk stiftelseför kulturmiljöförvalming.

Man måste då understryka att om man tillämpar dessa mycket rigorösa villkor för att ta emot donationer, så är det bara i mycket speciella situationer som sådana donationer kommer till stånd. Det normala för en ägaresom har tillräckliga ekonomiska resurser för att säkradet framtida underhållet är att bibehålla egendomen och låta den gå vidare i arv. Detta är så mycket enklare i Storbritannien, där man inte har vårt fideikommissförbud.

Den vanligasteomständighetenkring en donation av det här slagetblir därför att det inte finns några arvingar, åtminstone inga bröstarvingar, att helt enkelt familjen eller släktenär väg att dö ut. Detta inträffar naturligtvis inte särskilt ofta, varför det måste finnas ett mycket stort totalt bestånd för att det skall bli någonsärskilt stor omfattning på denna typ av donationer. Det är mycket tveksamt om denna förutsättning gäller i Sverige. Det skulle betyda att om man skulle vara helt beroende av donationer för att bygga upp ett eget ägt och förvaltat bestånd så skulle det i vårt land ta mycket lång tid innan man fick ett så stort bestånd att det gick att bygga en kompetent forvaltningsorganisation runt detta bestånd.

på medföljande förmögenhet som kan sålda det framtida Om man släppte kravet under ett uppbyggnadsskede, skulle en svensk stiftelse av underhållet,åtminstone få hel del donationer kulturhistoriskt värdedettaslagdäremot säkert ta emot en av stiftelsen likväl kunde stå en garant för framtida fulla objekt, förutsatt att som skall möjligt krävs dock två förutsättningar: dels att bevarande.För att detta vara har viss förmögenhetsmassa, dels att man faktiskt stiftelsen redan från början en kompetent törvaltningsorgartisation. har en

stiftelse har tidigare redovisats. Till detta kommer alltså De faktiska behoven av en för förutsättningarna skall finnas att kunna bilda att två krav behöver ställas upp att få ordentligt startkapitaloch den behöver tämligen omen stiftelse:den behöver ett bestånd kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer gående få ta över ett av för skall kunna börja bygga upp en kompetent orgasom är tillräckligt stort att man undvara initialt bestånd startkapitaletär tillräcknisation. Möjligen kan man ett om bildar organisationenoch helt överlåter den själv att ligt stort. Om man enbart sitt bestånd förvaltningsobjckt sålär det dröja decennier anskaffasitt kapital och av få någon praktisk betydelse, om den alls kommer innan organisationen kommer att

att få det.

kan finnas naturlig koppling till frågan om för- Det är i detta avseende som det en offentligt ägda beståndet kulturhistoriskt värdefulla miljöer. valtningenav det av

det första måste det klan utsägas att det knappast finns någon annan än staten För bidra med startkapital. Det är knappast heller någon som kan vara beredd att ett inledningsvis skulle kunna beredd att överföra ägandet av annan än statensom vara byggnader och miljöer till oberoende stiftelse, möjkulturhistoriskt värdefulla en med undantag för någon eller några andra offentliga ägare. ligen

i den offentliga förvaltningen av dessa objekt som be- Samtidigt finns de problem i sig kräver särskilda åtgärder för detta bestånd. skrivits i det föregående, vilka

bildandet stiftelse enligt min mening inte nödvändig Jag vill understryka att av en uppkornrnande problemen inom den statliga fastighetsförvaltningen. för att lösa de andra lösningar på detta problem. Skälen för att koppla samman Det går att hitta antal starka motiv för att bilda en stiftelse. En sådan dessa frågor är att det finns ett

stiftelse behöverha ett initialt bestånd att arbetamed. Samtidigt kan man få en lösning av statens problem.

En möjlig lösning är då att staten för över stora delar av sitt kulturhistoriskt värdefulla beståndtill en stiftelse av det här aktuella slaget som en första insats för att kunna skapastiftelsen. Det måstedå understrykas att en överföring då inte enbart kan ske av objekt som inte kan förvaltas marknadsmässiga villkor. Man måste ocksåöverföra objekt somger en så god avkastning att stiftelsen totalt sett kan stå på egna benekonomiskt redanfrån starten; antingen denaeller också ge ett tillskott av direkt pekuniärafömiögenhetsvärden.

Bedömningen är således att för att skapaden typ av institution som beskrivits som angelägensåkrävs framför allt att den från början får ett tillräckligt fönnögenhetstillskott, men helst också att den snabbtkan få ett tillräckligt stort bestånd att börja arbetamed, ett bestånd som är så ston att det går att bygga en kompetent organisation kring det. En särskild aspekt är här de stora avstånden i vån land. En organisationkan inte på ett kompetent sätt klara förvaltningen om man har enstaka objekt spridda över landet. Helst bör redan från början finnas underlag för att bygga en förvaltningsorganisation med regional indelning. Det finns knappast någon annan än statensom skulle kunna ståför dessainitiala tillskott.

Frågan kandå ställas om man inte likväl kan skapa en stiftelse utan dessa förutsättningar, framför allt utan ett eget initialt bestånd. Till viss del skulle detta kanske vara möjligt. Kravet på en finansiell plattform kvarstår dock. Har man inga ekonomiska resurser så kan man inte fullgöra någon av de tilltänkta uppgifterna eller funktionerna. Har man de ekonomiska resursernamen inte ett eget bestånd så kan man möjligen fullgöra vissafunktioner men inte andra. Framför allt skulle man väl i en sådansituation få koncentrera sig kunskapsuppbyggnads- och kunskapsspridningsrollen samt aktörsrollen, dvs den funktionen där man tar initiativ till olika projekt eller stödjer projekt som tillkommit på lokaltregionalt initiativ. Emellertid får man då en helt annan typ av organisation. Framför allt kan man befara att en stiftelse utanegen förvaltning får svårt att inom sin organisationbygga upp en tillräckligt god kompetens i olika frågor.

Det kan enligt min mening starkt ifrågasättas om det är meningsfullt att bygga upp en ny typ av organisation som inte har ekonomiska förutsättningar att bedriva egen förvaltning. Ett nära till hands liggande alternativ är då i stället att förstärka ytter-

ligare de rådgivande, stödjande, idégivandeoch ageranderollerna hosde myndigheter och andra offentliga institutioner som finns på kulturmiljöområdet. Redan idag sker förändring av myndighetsrollen i denna riktning. en

6 6 Tillgänglighet m.m. .

l direktiven anförs att i utredningsarbetet särskild uppmärksamhetbör ägnas frågor den allmänna tillgängligheten till kulturmiljöema liksom förutsättningarna för om deras utnyttjandei turistsammanhang. Målet bör här, enligt direktiven, vara både att stärka svensk turistnäring genom ett förbättrat utbud för besökare och att tillföra byggnadsvårdenresurser.

Den övergripande principen när det gäller tillgängligheten bör enligt min mening att varje typ av stöd från samhällets sida i kulturmiljövården, oavsettom detta vara sker via direkta bidrag eller skatteförmåner eller på annat sätt, bör vara förenat tried strävanatt öka tillgängligheten för allmänheten. Ett bevarande av kulturmiljöema en har naturligtvis ett värdei sig, miljöerna inte är tillgängliga begränsas deras menom allmänna betydelse.

Samtidigt måste konstatera frågan tillgänglighet är komplicerad. Det går man att om enligt min mening inte att ställa generellakrav på tillgänglighet som är tillämpupp liga i samtliga fall. Hänsyn måste tas till flera faktorer. En sådankan t.ex. vara om herrgård fungerar privat bostad. Alltför stora krav på intrång i ägaren som nasbrukarnas privatliv och behov avskildhet kan inte ställas. En än viktigare av omständighetär den aktuella miljöns sårbarhet och risken för nedsliming och direkt förstörelseav miljön vid alltför omfattande tillgänglighet. En speciell aspekt är här säkerhetsfrågor eftersom stölder faktiskt förekommer, t.o.m. i samband med visningsverksamhet.En tredje faktor vartill hänsyn behöver tas är de ekonomiskaförutsättningarnaatt praktiskt kunna hantera tillgängligheten.

Dessa omständigheter innebär enligt min mening att även om tillgänglighetsprincipen generellt skall gälla, så måste den i praktiken tillämpas med hänsynstagande till förutsättningarna i det enskilda fallet. Det innebär i sin tur att den kan innebära allt från fullständig tillgänglighet till exempelvis en slottspark. komma att organiserade, avgiftsbelagda visningar, till situationer där den begränsas till en över

rätt för de kulturmiljövårdande myndigheterna att inventera, katalogisera och dokumenteraeller för forskare att få tillträde.

Jag sammanfattningsvis att vad man skulle kunna kalla en tillgänglighetsmenar princip skall tillämpas så snart stöd från det allmänna utgår för vården av kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Hur principen skall tillämpas i det enskildafallet måste bestämmas den instans beslutar om bidraget, skatteförmåneneller liknande av som efter diskussioner med mottagarenav stödet.

När det gäller kultumtiljöemas roll som turistiska sevärdheteroch turismens roll som inkomstkälla för kulturrniljövårdenkan följande anföras.

Det råder ingen tvekan om att väl bevarade kultunriiljöer utgör viktiga besöksmål inom turistnäringen. Tendensema inom turismen är också mycket tydliga i det avseendet att resenärerna, såväl fritidsresenärer som t.ex. deltagarei konferenser och liknande, ställer allt högrekrav på innehåll i sitt resande.Man söker upplevelser av olika slag. Natur och kultur samt aktiviteter i anslutning härtill spelar en avgöranderoll för svenskturism och denna betydelsekommer att tillta. Det är därför av största vikt for svenskturistnäring att bådebevara och förbättra utbudet av kulturhistoriska sevärdheter.Detta förhållande utgör enligt min mening ett viktigt motiv, vid sidan av det kulturpolitiska, för ett aktivt offentligt engagemang i kulturmiljövården, såvälnationellt som regionalt och lokalt.

Man måste samtidigt vara försiktig med att ställa ut alltför stora växlar när det gäller turismens möjligheter att tillföra kulturmiljövården väsentliga nya resurser. Den hittillsvarandeerfarenheten Sverigefrån i även mycket framgångsrikaverksamheter vad gäller besöksantal 0.d. är närmastatt intäkterna från visningsverksamhet och liknande i och för sig väl kan täcka kostnaderna for de åtgärder som vidtas för att öka tillgängligheten och öka attraktionenhos en sevärdhetoch även ge något överskott i förhållande till dessakostnader, men att det bidrag sådanverksamhet ger till själva vårdenär relativt begränsat.Särskilt torde detta gälla sådanverksamhet som riktar sig till en bredarepublik. Som exempel kan nämnas Läckö slott, där utställningsverksamheten under somrarna ofta drar mer än 100 000 besökare, vilket måste betraktas som publikmässiga framgångar. Likväl ger denna verksamhet mycket begränsade om ens någrabidrag till själva underhållet av slottet.

Detta betyderinte skall avståfrån att ägna sig åt denna typ av verksamhet.I att man fallet Läckö innebär naturligtvis verksamheten att man radikalt kunnat öka tillgängligheten i ordets vidaste mening, utan att detta medfört nya kostnader. Det måste ocksåstarkt framhållas att även om ocksåframgångsrika exempel som Läckö inte skulle tillföra själva kulturrniljövården och bevarandeinsatsema storaresurser, såär den typen verksamhet stor ekonomisk betydelseför den omgivande bygden. av av Näringsidkareoch andra i den omgivandetrakten drar stor nytta av en sådanström besökare.Detta samband kan enligt min mening i sig motivera exempelvis av kommunalt stöd till bevarandeinsatser, eftersom detta senare kan ge kommunen inkomstertillbaka.

En någotannorlunda bild kan också uppkomma de i fall där upplåtandet av kulturmiljön riktas mot arbetsresandet, såsom konferensverksamhet och liksnarare nande,ocheller då koppling kan ske till mera exklusiva aktiviteter som jakt, golf eller dylikt. I sådana fall kan en verksamhet riktad mot resenäringen möjligen ge det kulturmiljövården väsentliga resurstillskott. sådanaöverskottatt ger

Man skall heller inte utesluta att verksamhetriktad mera mot fritidsresandet i vissa fall kan väsentliga ekonomiska effekter. Det finns åtminstonei andraländer flera ge exempel på detta, vilket gör att det bör finnas ett stort utrymme för att vidareutveckla denna verksamhet. Här kan bara påminnas om att ca 15 miljoner typ av besökunder år 1990vid de anläggningar där National Trust och English Heritage organisationerna betydande inkomster. Det viktiga är kräver entréavgift gav emellertid har realistisk på vilka ekonomiska resultat en turistiskt att man en syn inriktad verksamhet kan få. Alltför ofta finns en överoptimism i dessa avseenden.

6.7 Vissa frågor rörande kunskap, kompetens och materialtillgång för den kulturhistoriska byggnadsvården

Vid genomgången de problem hör samman med förvaltningen av kulturav som historiskt värdefulla byggnader har en ofta återkommande fråga gällt den bristande tillgången kunnande och material för underhålls-, konserverings- och restaureringsarbeten. Från skilda håll har det framhållits att det brister i insiktema om den kulturhistoriska byggnadsvårdens specifika krav på metoderoch material hos både förvaltare, bygglcdning. konsulter, entreprenörer, myndigheter och material-

industri. Samtidigt har man pekat på den bristande tillgången på historiskt och tekniskt fullgoda material för vården av den äldre bebyggelsen. Här är det inte heller i första hand fråga om särskilda material för mera speciella restaureringsarbeten, utan om basvaror som mur- och taktegel, natursten, kvalitetsvirke, våtsläckt kalk, takplåt etc., som erfordras för ett löpande underhåll. Bristen på traditionella byggnadsmaterialäventyrari sin tur det traditionella byggnadshantverkets fortlevnad.

Till problembilden hör ocksådet förhållandet att kunskapen och informationen är uppenbartotillräcklig om den faktiska tillgången på kompetens och var den skall sökasliksom om det faktiska utbudet av material och produkter för kvalificerade vårdarbeten.

Det här problemkomplexethar en vidare ram än utnedningsuppdraget. l-luvudfrågan För utredningen har varit i vad mån och på vilket sätt en särskild stiftelse för kulturmiljötörvalming kan bidra till att verksamtförbättrasituationen.

En stiftelse för kulturmiljöförvaltning skulle kunna ha flera funktioner som är betydelsefulla det här sammanhanget;exempelvis: i

D att bedriva en kvalificerad byggnadsvårddels de egna fastigheter stiftelsen förvaltar, dels på andra fastigheteri form av uppdragsverksamhet, D att svara för tillverkning och marknadsföring av vissa traditionella material och produkter, att svara för en infomiationsbankavseendespeciella material och produkter, att svara for insamling, lagring och förmedling av äldre byggnadsdetaljer, att bedriva FoU om metoder och material för underhåll, konservering och restaurering, D att bedriva en infonnations- och rådgivningsverksamhet dels genom förmedling av erfarenheter från den egna verksamheten,publicering av FoU-resultat, produktion av informationsmaterial om praktisk byggnadsvård etc., dels i form av löpanderådgivning, D att bedriva utbildningsverksamheti egen regi riktad mot skilda målgrupper, t.ex. fastighetsägare,konsulter, entreprenörer etc., samt D att ställa krav och skapa efterfrågan på marknaden vad gäller kompetens, metoderoch material för kulturhistorisk byggnadsvård.

Idag finns funktioner av det här slaget mer eller mindre utvecklade hos ett flertal aktörer på byggnadsvårdens område. Läget förefaller snarast vara det att man på flera håll och i skilda former intensifierar ansträngningama att komma åt både kunskaps- och materialbristen.

Om man till en början ser till kulturmiljövårdens organisation kan man vad gäller den centralamyndigheten, RAÄ, konstatera följande.

Kunskapsuppbyggnadoch kunskapsförrnedling den praktiska byggnadsvårdens område utgör en integrerad del av RAÃ:s ansvar för kunskapsförsörjningen inom kulturmiljövården. Som ett led i den verksamheten bedriver RAÄ också en begränsad projektering och byggledning i regi. Erfarenhetsåterföringen från RAÄ:s egen egen fastighetsförvaltning, som omfattar ett 90-tal fastigheter, har också en betydelse i det sammanhanget.

RAÄ:s kunskapsförmedling inom byggnadsvården sker i viss mån i form av löpande rådgivning till exempelvis enskilda fastighetsägare, men inriktas i första hand produktion metoder och material främst riktar sig till av rapporter om som konsulter, entreprenörer, myndigheter och fastighetsförvaltare. Flera av dessa rapporter har också tillkommit i samarbete med de statliga fastighetsförvaltama byggnadsstyrelsenoch fortifrkationsförvaltningen.

kAÄzs FoU-program för kulturmiljövården syftar bl.a. till en ytterligare förstärkkunskapsuppbyggnad kunskapsfonnedlingpå byggnadsvårdens ning av denna och område.

Inom den regionala kulturmiljövårdens organisation har framför allt länsmuseema rådgivningsverksamhet inom byggutvecklat en betydelsefull informations- och nadsvården. Verksamheteninnefattar bl.a. utställningar, publikationer och löpande rådgivning.

Under senare tid har också nya långsiktiga projekt startats utanför den statliga kulturmiljövårdens organisation som syftar till att förmedla bådekunskapoch varor for kulturhistorisk byggnadsvård.

Både vid Nääs Hantverkseentrum i Älvsborgs län och Centrum for byggnadsvård i Gysinge i Gävleborgs län drivs bred informationsverksamhet som innefattar nu en

utställningar, demonstrationeroch kurser som vänder sig både till fackfolk och allmänheten.l Centrum för byggnadsvård säljs också speciella,svåråtkomliga varor for byggnadsvård. En katalog skall vidare tas fram över ytterligare sådana varor som till dels skall kunnabeställasfrån leverantören men till en del ocksåfinnas till försäljning i Gysinge.Vissa bristvaror håller också på att nyutvecklas.

Självfallet bordeockså en väl utbyggd stiftelse for kulturmiljöförvaltning kunna bli en viktig tillgång för kunskapsförsöijningen inom den praktiska byggnadsvården. Stiftelsenbordeocksåkunnautveckla en väl definierad roll som ett komplement till den kunskapsforsörjning som naturligt ligger inom ramen för den statliga kulturmiljövårdens organisation. Stiftelsens specifika styrka skulle i det här sammanhangetkunna ligga i att kunskapsuppbyggnaden och kunskapsförmedlingenstår i omedelbar förbindelse med en omfattande fastighetsförvaltning som sträcker sig från långsiktig planeringtill genomförandeoch fortlöpandeerfarenhetsåterforing.

Samtidigt anser jag att den struktur för kunskapsuppbyggnadoch kunskapsförmedling som är etablerad och under fortsatt utbyggnad redan i sig bör vara väl skickad för att ytterligare förbättra kunskapsförsöijningeninom byggnadsvårdens område. Dessa frågor måste också få sin lösning alldeles oavsett om någon nationell stiftelse skapaseller ej. Jag vill i det här sammanhangetockså särskilt understryka de kulturmiljövårdande myndigheternas ansvar för att ställa krav och skapa efterfrågan på marknaden vad gäller kompetens, metoderoch varor för den kulturhistoriska byggnadsvården.

Jag noterar också att en förbättring av grundutbildningen för olika yrkeskategorier såvitt avser kunskapen om den kulturhistoriska byggnadsvårdens specifika krav metoder och material skulle minska behovet av speciell rådgivning dessa områden.

7 Förslag

7.1 Privatägda slott och herrgårdar

Som framgått av kap. 6 är det framför allt på två områden som förslag behöver framläggasrörandede privatägda herrgårdamaoch slotten. Det ena området gäller frågan om de privata ägarna har givits sådanaförutsättningar att de har rimliga möjligheter att uppfylla det ansvar för kulturmiljövården som ägare och brukare generellt måste ikläda sig. Här handlardet i första hand om en omprövning av vissa nyligen gjorda ställningstagandenpå beskattningsområdet. Det andra områdetgäller möjligheterna att i vissa fall undvika de effekter arvsskiften har när det gäller att bibehålla ett tillräckligt ekonomiskt underlagför att kunna fullfölja ambitiösa bevarandeinsatser.

7. l. l Beskattningsfrågor

Den viktigaste, och närmast ofrånkomliga, förändringen på skatteonrrådet för att få ett fortsatt ansvarstagandefrån de privata ägarna för vården och bevarandet av våra herrgårdsmiljöer är ett återinförande av avdragsrätten inom rörelsen för kostnader for drift och underhåll.

Det viktigaste motivet för en förändring är, som framhållits i kap. att det grundas ett felaktigt synsättnär herrgårdamashuvudbyggnaderenbart betraktas som privatbostad för ägarebrukare. Herrgården har traditionellt haft, och har fortfarande, en mycket vidare roll än denna, inom ramen för den ekonomiska verksamhet som herrgården utgör centrum för.

Det andra viktiga motivet för en förändring är att det kommer att te sig från ekonomiska utgångspunkter omöjligt, eller i vart fall orimligt, kostnaderna för om dennaviktiga del av kultur-miljövårdenskall bestridas med inkomstbeskattadc medel och såledeshelt göras till en fråga om ägarens privata inkomst- och förrnögenhetsförhållanden och alltså frikopplade från rörelsen.

Jag föreslår alltså att avdragsrätt för kostnader för drift och underhåll av kulturhistoriskt värdefulla herrgårdar och slott återinfors. Det handlar således om av-

dragsrätt i rörelsen, dvs. dessa kostnader skall liksom tidigare sessom en del av rörelsen. Det innebär å andra sidan, liksom tidigare, att man i beskattningshänseende får åsätta bostadsformånen ett värde. Detta utgör dock enligt min mening inget större problem eftersom ett sådant system tidigare tycks ha fungerat tämligen invändningsfritt under lång tid.

Jag finner inte anledning och har inget mandat att utsträcka förslagets räckvidd utanför de kulturhistoriskt värdefulla miljöema. Det finns dock andra sidan ingen anledning gå in på någon beskrivning vad som faktiskt konstituerar en herratt av gårdsmiljö. Även t.ex. mangårdsbyggnader på jordbruksfastigheter som i sig inte kan betecknas herrgård har ett stort kulturhistoriskt värde måste som men som kunna ingå i definitionen. Avdragsrätt bör därför enligt min mening kunna erhållasi samtliga sådana fall där huvudbyggnad inom en verksamhet har ett särskilt en kulturhistoriskt värde och i någon mening utgör en del av eller centrum för den rörelse där avdragsrätten kan uppkomma.

Avdragsrätt bör beviljas för sådana byggnader som avses i 3 kap. 12 § PBL, dvs. byggnader är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig som eller konstnärlig synpunkt eller ingår i ett område av denna karaktär. Om som byggnaden utpekats särskilt värdefull inom ramen för den kommunala planesom ringen eller är förklarad byggnadsminne skall det medföra avdragsrätt. Saknas som sådant beslutsunderlagbör ett intygande från länsstyrelsen om att byggnaden har ett sådant värde kunnaersätta det.

Rent tekniskt bör avdragsrätten uppnås genom att byggnader av den kategori som här beskrivits får betraktas som näringsfastighct. Detta torde kunna åstadkommas genom ändrinytillägg i 5 § kommunalskattelagen.

Det andra förslag jag vill framlägga på skatteområdethar en knytning till det stora problem arvsskiftenautgör. Även arvsskiftena eller generationsskiftena i som om långt större problem än den eller gåvobeskattning som är kopplad sig utgör ett arvsgenerationsskiftenaså kan det ändå finnas skäl att ge vissa lindringar i denna till beskattning.

I vissa andra europeiskaländer finns olika typer av skattelindringar gällande arvsgåvoskatt för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. I Storbritannien finns och dessutom system innebär skatteförmåner för underhållsfonder som byggs ett som

till förmån för kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Enligt min mening borde ett upp system kombinerar dessaolika typer av skatteförmåner införas i Sverige. som Systemetskulle innebära att arvs-gåvoskatt visserligen tas ut, men så att säga återförs till egendomen att beloppetfår gå i en särskiltinrättad underhållsfond genom som är knuten till egendomen.

Denna skatteförmånbör enligt min mening förbehållas de mest värdefulla objekten och därför vara begränsadtill egendomar som inrymmer byggnadsminnesförklarade miljöer, där kravet måste ställas att den centrala herrgårdsmiljön med huvudbyggnaden ingår bland det som omfattas av skyddsbestämmelsema.Systemet bör avse arvsskatt som tas ut i samband med arvsskiften avseendesådana miljöer eller gåvoskatt i den mån generationsskiftet genomförs som gåva innan arvsskifte är aktuellt. Krav bör ställas på upprättande av en långsiktig underhållsplan i sambandmed beslut om omvandling av arvs-gåvoskatt till underhållsfond. Man bör överväga att införa en regel som sägeratt en sådan underhållsfond åter kan omvandlas till skatt om underhållsplaneninte följs och miljön därigenom inte får tillräckligt underhåll eller om försäljning sker av egendomeninom viss tid från generationsskiftetsgenomförande.Med den typen av regler kan systemet betraktas som en uppskjuten beskattning som under vissa förutsättningar kan omvandlastill skattebefrielse.

Ianspråktagandet av sådana underhållsfonder bör ske efter samrådmed och godkännande av resp. länsstyrelse och kunna avse de delar av miljön som omfattas av skyddsbestämmelsema.

7 l. 2 Objektsanknutna stiftelser .

Tidigare i detta betänkandehar starkt understrukits den mycket negativa effekt arvsskiften i sig har för vården av våra herrgårdsmiljöer, eftersom denna uppdelning av egendomarnaleder till en urholkning av det ekonomiskaunderlag som är en förutsättning för en ambitiös vård från de privata ägarnas sida.

Detta problem kan egentligen inte lösas med mindre än att man återinför ñdeikommissystemet, vilket inte har bedömts som ett särskilt rimligt förslag. Däremot bondedet skapas möjligheter för den familjsläkt som såönskar att undvika delning av egendomen genom att föra över den till en särskild stiftelse, vars syfte är att

bevaraden aktuella herrgårdsmiljön. Arvsskiftena undviks dåhelt enkelt genom att äganderättengesupp.

Ett sådantuppgivande äganderätten kan inte åstadkommasutan en motprestation av från det allmännas sida och denna uppnås företrädesvis genon skatteförmåner.Det finns i dag åtminstone något exempel på att en herrgårdsmilö vårdas och bevaras inom för s.k. allmännyttig stiftelse. För att nå skatteförmåner som ramen en kvalificerat allmännyttiga stiftelser åtnjuter är dock kulturniljövård idag inte ett tillräckligt syfte. l stället måste t.ex. vetenskaplig undervsning eller forskning utgöra syftet. Enligt min mening finns det anledning att utvilga kretsen av kvaliñallmännyttiga stiftelser, som åtnjuter skattebefrielse, mel sådana stiftelser som cerat har kvalificerad kulturmiljövård som sitt syfte. Den här avsdda typen av stiftelser borde kunna ingå i sådan kategori allmännyttiga stiftelse: En sådan förändring en kräver ändringar bl.a. 7 § 6 mom. lagen om statlig iniomstskatt SIL, där av stiftelser har till huvudsakligt ändamål att bedriva kvalifcerad kulturrniljövård som kategori. Följdändringar krävs i annar bl.a. 3 § bör tillföras som ny lagen om arvsskatt och gåvoskatt.

En familj eller släkt är dock knappast benägen att överlåa äganderätten till en familjenssläktens kontakt med egendonen upphör. Detta vore stiftelse om därmed heller inte rationellt utifrån bevarandesynpunkt, där deti stället måste anses angeläget att den familj eller släkt vars tradition och historiai stora delar är gemenmed egendomen också fortsätter att ta det konkreta ansraret för förvaltningen sam och vården egendomen. Av dessa skäl bör det vara möjlgt att till stiftelsebildav ningen knyta långsiktigt upplåtelseavtal säkrar faniljenssläktens brukett som ningsrättsålänge det finns anin gar som kan handha förvaltringen.

En förutsättning för sådant förfarande är naturligtvis att tuvudsyftet för stiftelett vården och bevarandet herrgårdsmiljön, verkligen ä verksamhetensdomisen, av nerande syfte. skattefrihet kan inte och bör inte heller medgts stiftelse vars syfte är ekonomiskt eller främja medlemmar av en viss familj eller släkt. För att att gynna det övergripande syftet verkligen upprätthålls krävs formerför offentlig insyn och kontroll, ytterst måste innehålla möjligheten att skilja familjensläkten från som brukningsrätten. Allmänna intressen bör sannolikt utgöra mjoritet i styrelserna för slag. Samtidigt bör dock den berörda ftmiljensläkten kunna stiftelser av detta garanteras plats i stiftelsens styrelse.Jfr exemplet Grönsööi kap. 6.

Möjligheterna att skapa stiftelser av här beskrivet slag bör förbehållas de kulturhistoriskt mest värdefulla miljöerna, dvs. miljöer som är byggnadsminnesförklaradeeller värda att byggnadsminnesförklara och där stiftelsebildningenbör vara koppladtill byggnadsminnesförklaring om sådaninte redanskett.

Beslut i frågor om bildande av stiftelser av detta slag och därmedaccepterandet av derasställning som allmännyttiga stiftelser bör fattas av regeringen. Regeringens beslutbör fattasefterhörande av riksantikvarieämbetet.

Stiftelsebildningar av detta slag bör endasttillåtas om till stiftelsen förs, inte bara den kulturhistoriskt värdefulla miljön, utan också sådanaförmögenhetsvärdeni mark eller av annat slag att framtida underhåll kan anses säkrat.Det kan förutses att diskussionkan uppstå om hur stora värden som erfordras for att nå detta syfte. Det kan också förutses att diskussion kan uppståkring frågan om hur mycket av lösöret som bör ingåi stiftelsen, resp. hur mycket som kan förbli familjens privata i ägo; en fråga som km vara avgörandeför det kulturhistoriska värdet i det enskilda fallet. Detta innebär att den processsom leder fram till en stiftelsebildning kan få karaktären av en förhandling mellan å ena sidanägarenstiftelsebildaren och å andra sidan företrädare för allmänintresset.Detta gör att ärendenabör beredas av länsmyndigheterna länsstyrelse och länsskattemyndighet innan beslut tas på central nivå.

I sammanhanget noterar jag att en överföring av egendomarmed jordbruks- och skogsmarktill juridisk person inte utan vidare är möjlig. Bestämmelserna i jordförvärvslagen 1979230 lägger hinder i vägen för detta. Enligt 5 § jordförvärvslagen kan dock förvärvstillstånd lämnas juridisk bl.a. särskilda skäl person om föreligger. Jag utgårfrån att de syften som här angivits som motiv för överförande av egendomen till en stiftelse skall utgöra sådana särskilda skäl. Prövningen av förvärvstillstånd bör samordnasmed prövningen av huruvida stiftelsen är att betrakta som allmännyltig.

7 2 Industriminnen .

Som framhållits i kap. är 6 industriminnesvårdens problem sådan både bredd av och djup samt hanteringsfrågoma inom områdetsåbrännande att jag primärt anser att en särskild utredning bör tillsättaspå industriminnesvårdens område.

l de avseendendär det finns direkta kopplingar mellan industriminnesvårdenoch de förslag som i övrigt framläggs i detta betänkande finns dock anledning att redan nu lägga fram vissa förslag också För industriminnesvården.

Dessaär framför allt av två slag.

Det första förslaget avser stiftelsebildningar av lokal och regionalkaraktär syftande till att bevara och förvalta industrimiljöer. Sådana bör, efter mönster av de objektsanknutna stiftelser jag föreslagit i avsnitt 7.1.2, kunna ges ställning som allmännyttiga stiftelser, med dessasställning i skattesammanhang Den beskrivning av ändamålet som tidigare föreslagits, kvalificerad kultumiljövárd, bör vara tillräcklig för att även innefatta kvaliñcierade objekt för industriminnesvård. Beslutsprocessen i sambandmed bildandet bör vara densamma som tidigare föreslagits, med beslut av regeringen varje i särskilt fall efter törande av RAÄ och beredningav länsmyndighetema.

En betydande del av finansieringen industriminnesvården måste enligt min av mening industrin själv stå för. En sådan ñnansieringsmedverkan skulle enligt min mening avsevärt underlättas om företagen generellt medgavs avdragsrätt rörelsen i för sina bidrag till stiftelser detta slag.Jag föreslårdärför att en sådanavdragsrätt av införs samma sätt som för bidrag till en eventuell nationell stiftelse för kulturmiljöförvaltning se nästa avsnitt.

7.3 En nationell stiftelse för kulturmiljöförvaltning

I direktiven anges att utredaren bör studera förutsättningarna för att skapa en särskild stiftelse för kulturmiljöförvaltning. Detta har också skett, som framgår av kap. Jag det däremot inte möjligt att direkt franlägga ett förslag om anser bildande av en sådan stiftelse. Skälenhärtill är följande.

Jag gör bedömningen att organisation detta slag bör arleta med samma föruten av sättningar National Trust i Storbritannien, dvs. den skill vara en oberoende som stiftelse med tydligt ansvar för den egna ekonomiska förvaltningenoch som inte är hänvisad till statligaanslagför den löpande verksamheten.

Om dennabedömningär riktig krävs å andra sidan, återigen enligt min bedömning, ett startkapital, en fömrögenhet som från början lägger plattformen för stiftelsens självständiga ställning. Ett sådant förmögenhetstillskott vid starten, bildandet av stiftelsen, kan enligt min mening endast staten förväntas bidra med.Det är också så att en stiftelse för kulturmiljöförvaltning som skall bedriva förvaltning i egen regi, dvs. förvalta av stiftelsen själv ägda objekt, behöver ett visst bestånd redan från starten. Detta beståndmåste vara tillräckligt stort för att det skall gå att bygga upp en förvaltningsorganisation med erforderlig kompetens kring det. Inte heller detta som i och för sig samtidigt kan utgöra det erforderliga startkapitalet kan man förvänta sig att någon annan än staten bidrar med.

Om inte dessaförutsättningar kan skapas skulle enligt min mening en stiftelse för kulturmiljöförvaltning inte kunna spela någon faktisk roll för kulturrniljövården underlång tid framöver.

Det kan tyckas vara en motsättning att å ena sidanhävda att en stiftelse av dettaslag måste vara självständig i förhållande till staten och inte vara beroende av löpande statsbidrag och å andra sidan påstå att enbart staten kan förväntas bidra med en erforderlig initial förmögenhet och ett egendomsbestånd bygga att en organisation kring. Någon sådanmotsättning föreligger dock inte.

Den självständiga ställningen i förhållande till staten är motiverad främst av två skäl. Det ena skälet är att man annars inte får en aktör inom kulturmiljövården som kan förväntas tillföra nya perspektiv, nya tankar och idéer. Detta framtvin gas just av det egna ekonomiska ansvaret. Det andraskälet är att man måste konstatera att en organisation som National Trust aldrig skulle ha uppnått den ställning den har i samhället om den betraktats somen statlig myndighet och den skulle heller aldrig ha kunnat vidga ñnansieringsansvaret till andra grupper genom donationeroch sponsring o.d. eller fått motta så många doneradeegendomar om den varit statlig en institution. Detta bekräftas av bedömare inom National Trust och andra i Storbritannien. Det är min bedömning att motsvarande förhållanden gäller i Sverige.

Å den andra sidan gäller lika klart initiativ till bildandet stiftelse,medde att ett av en krav förutsättningarför verksamheten som jag angivit idet föregående,knappast kan komma från någon annan än staten, som yttersta företrädare för allmänintresset.

Detta betyderinte att jag gör bedömningen att inte en stiftelse av detta slag, senare när verksamhetenväl kommit i gång och en kompetent organisation är på plats, mycket väl kan få finansiella bidrag, rena donationer och annat sätt. från andra intressenteri samhället. Tvärtom tror jag att detta är fullt möjligt och t.o.m. sannolikt, dessa förutsättningar har givits och om staten bara är en av flera stiftare och om är i minoritetsställning i stiftelsens styrelse.

Den andra sidan detta är självfallet att när de initiala förutsättningarna väl har av skapats,så har inte större ekonomiskt än andra stiftare för organisastaten ansvar tionens fortbestånd däremot naturligtvis för den fortlöpande kulturmiljövården i

landet.

Skälen för inte direkt lägga fram ett förslag bildandet av en stiftelse för att om kulturrniljöförvaltning är återigen främst två. Det ena skälet har att göra med de statsñnansiella aspekterna. I princip skall utredningens förslag enligt direktiven inom givna ekonomiska ramar. De förutsättningar som här angivits sorti rymmas nödvändiga för det skall meningsfullt att skapa en stiftelse får vissa statsatt vara ñnansiellaeffekter som går utöver nuvarande ramar.

En förmögenhet tillförs stiftelsen och kommer från staten kan antingen som som direkt avsättning via statsbudgeten eller ett fömrögenhetstillskott på annat vara en sätt. Vid avsättning via statsbudgetenkan det visserligen hävdas att om ett sådant en kopplat till stiftelsen skall överta förvaltningsansvaret för vissa nu tillskott är att statligaobjekt kostar såär det enbart fråga om en omfördelning i som statenpengar tiden utgifter. Omfördelningen är likväl ganska omfattande. Stankapitalet av statens bör enligt min mening i varje fall i storleksordningen flera hundra miljoner vara kronor. Annars får inte stiftelsen den rörelsefrihet och den handlingskraft man är efter. Därtill kommer startkapitaletenbart motsvararen kapitalisering av ute att om framtida förpliktelser, i form övertaget förvaltningsansvar för objekt son1 utgör av ekonomisk belastning. så har stiftelsen i realiteten inte fått något handlingsen alls. Utgångspunkten måste vara att den ekonomiska förvaltningen utrymme sköts sådant den ursprungliga förmögenheten inte urholkas. ett sättatt

Om stiftelsen skulle få sin förmögenhet på annat sätt än genom ett anslag över statsbudgeten, äganderätten till vissa fastigheter eller andra fört.ex. genom att mögenhetsvärden överfördes från till stiftelsen. så syns detta inte omedelbart staten

på statsbudgeten, men det har lika fullt en statsfinansiellinnebörd eftersom statens förmögenhetdå minskar, vilket bör föranledauteblivnaframtida inkomster.

De statsñnansiellakonsekvenserna av ett förslag om att bilda stiftelse det slag en av jag förordat ligger såledesutanför ramen för mina direktiv, vilket är det viktigaste skäletför att inte direkt föreslå en sådanstiftelsebildning.

Det andra skälet är av mera praktisk natur. Vid ett förslag innebär att vissa som nu statligt ägda objekt förs över i en stiftelses ägo krävs, också enligt direktiven, ingåendeberäkningar av vilka samladekostnader staten i dag har för dessaobjekt. Detta är ett mycket omfattande arbete, som det enligt min mening inte finns skäl att genomföra, om inte statsmakternaförst fattat ett principbeslut av innebörd att man vill skapa en stiftelse av här beskriven typ och därvid vill föra över vissa nu statligt ägdabyggnaderoch miljöer till en sådanstiftelse.Det principiella ställningstagandet bör således göras först. Härtill kommer att sådana beräkningar hur helst nu som måste genomföras i annan ordning, som ett resultat av den förändring prinav ciperna för den statliga lokalförsörjningen som tidigare beskrivits. Det är också rimligt att pröva den principiella frågan om inrättande stiftelse för kulturav en miljöförvaltning samtidigt med frågan om hur förvaltningen av de av staten ägda kulturhistoriskt värdefulla byggnadernaskall organiserasi framtiden.

Av dessaskäl vill jag inte nu framlägga ett konkret förslag inrättande av en om stiftelseför kulturmiljöförvaltning, utan endast ange vilka förutsättningar krävs som för att det enligt min uppfattningskall vara meningsfullt med sådan stiftelse. en

Jagvill dock samtidigt framhålla, vilket redanframkommit i kap. att jag anser att en sådanstiftelse skulle kunna få en mycket viktig roll inom den svenskakulturmiljövånden.

Jag hänvisar till diskussionen i kap. 6 för den närmarebedömningen av en sådan stiftelses roll. Här skall bara kort upprepas att en nationell stiftelse för kulturmiljöförvalming, om den inrättas, bör varaen organisation som:

D förvaltar ett eget bestånd av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer, D på entreprenad förvaltar kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer som ägs av andra,

D verkar för att levandegöradet bestånd man förvaltar genom återanvändning och att göra de förvaltade byggnaderna och miljöerna tillgängliga och genom attraktiva för besökareoch på olika sätt sprida kunskapoch erfarenheter inom detta område till andra förvaltare och intressenter, D bygger upp en bred kompetens när det gäller vården av denna typ av miljöer och olika sätt sprider dennakunskap eller ställer den till andra törvaltares förfogande, D understödjerlokalt och regionalt förankrad verksamhet inom sitt kompetensområde idégivning och rådgivning i t.ex. juridiska, ekonomiskaoch genom organisatoriskafrågor själv gå in som partner och medstiftare, samtgenom att D arbetar aktivt och praktiskt med ñnansieringsfrågor inom kulturmiljövården.

Till stiftelsen bör vara knuten allmän fond, som byggs upp genom donationer en och eventuella intressentbidrag. själva verket I bör det sannolikt vara fråga om två allmänna fonder: en för industriminnesvårdoch en for övrig kulturmiljövård. Detta sammanhänger med. som redovisats i kap. att jag anser att industriminnesvård skall del stiftelsens uppdrag eller syfte. Det är troligt att presumtiva vara en av donatorer, särskilt inom näringslivet, som känner ett ansvar för industriminnesinte för övrig kulturmiljövård, vill ha garantier för att eventuelladonavårdenmen tioner används just för industriminnesvård. I övrigt kan det antas att stiftelsen kommer att förvalta ett antal olika delfonder och fonder för speciellaändamål, på sättsom fallet är för National Trust se avsnitt 5.2. samma

Som tidigare framhållits bör eventuell stiftelse för kultumriljöförvaltning när det en gäller mottagande av donationer kulturhistoriskt värdefulla byggnader eller av miljöer i huvudsak arbeta efter liknande principer som National Tnrst. Därmed jag att stiftelsen inte bör ta emot donationer utan att de ekonomiskaförutsättavser ningarna för att säkradet framtida underhålletär för handen.Detta kan ske genom donationen i sig sådanaförutsättningar eller genom att stiftelsen annat sätt att ger kan skaffa fram de erforderliga där det inte heller bör uteslutas att även resurserna, i det enskilda fallet kan göra prövning av om staten bör medverka i en staten en sådan finansiering. Ett sådantprincipiellt arbetssätt följer egentligen av den tidigare nämnda huvudprincipen, nämligen att stiftelsen skall leva under ett eget ekonomiskt och inte kunna förlita sig på löpande offentliga bidrag. ansvar

En viktig fråga är vilka vid sidan staten borde utgöra stiftare vid en stiftelsom av sebildning det slag här diskuteras. Därmed är också sagt att jag anser det av som

uppenbart att staten skall vara en av stiftarna, vilket är en konsekvens av vad som förutsättningarnaför att inrätta stiftelse. Statenkan sedan låta sig föresagts om en trädas riksantikvarieämbetet RAÄ ocheller någon företrädare för byggav t.ex. nadsstyrelsens framtida motsvarighet.l övrigt bör stiftama kunna utgöra en blandning olika typer intresseorganisationer, ideella föreningar inom kultumiiljöav av området, organisationer för byggherrar och byggentreprenörer, Sveriges Industriförbund etc. Önskvärt också att som stiftare fick med åtminstonenågon vore man betydandeprivat stiftelse,gärna med förankring i svensk industri.

När det gäller organisationeni övrigt vill jag enbart understryka vikten av att en nationell stiftelse får en kompetentoch respekterad styrelse som aktivt kan bidra till verksamhetenpå olika från de kulturmiljövårdande insatsernatill finansiesätt ringsfrågoma.

En fråga som behöver lösas om en stiftelse bildas är om man till stiftelsen skall koppla en medlemsförening till stöd för verksamheten av det slag National Trust har. I vissa avseendenfinns inte samma motiv eller förutsättningarfor detta när det gäller svenskstiftelse. Å andrasidankan det visa sig att det finns ett betydande en intressebådebland allmänheten och företagför att bli medlemmari en sådan eventuell förening. Enligt min mening är dock detta en fråga som inte behöver lösasfrån början utansom kan få avgöras av en eventuell stiftelse själv.

Inrättandet av en stiftelse av detta slag bör enligt min mening inte påverka nuvarande myndighetsuppgifter inom kulturmiljövården i någon nämnvärd omfattning. Man kan t.ex. inte ta bort den rådgivande rollen från myndigheterna. Här måste man i stället finna en form av arbets- och kompetensfördelning mellan myndigheterna och en stiftelse. En naturlig utgångspunkt för hur dennafördelning kommer till stånd finns enligt min mening i det förhållandet att stiftelsen skall leva under ett eget ekonomiskt ansvar. Dettabetyder att man inte kan bedriva omfattande rådgivning utan att få någonekonomisk kompensation för detta. I första hand bör stiftelsens rådgivningsverksamhetendärför sannolikt ske i sådanaformer att den kan förmedlas tryckt form, och därmed i ge intäkter genom att publikationema säljs, eller genom konsultverksamhet, som skulle kunna riktas både mot privata intressenter men också hamyndighetersom uppdragsgivare.

På ett områdekan en påverkanpå myndighetsrollen inte undvikas. l det fall staten skulle bestämmasig för att överföra äganderätt och förvaltningsansvar avseende

betydande delar det statligt ägda beståndet av kulturhistoriskt värdefulla av nu byggnader och miljöer till stiftelsen så påverkar det i större eller mindre grad den statliga lokalforsörjningsorganisationen i framtiden.

Ett områdedär konsekvenser skulle kunna uppträda är om staten skulle välja annat anlita stiftelsen för förvaltningsuppdrag på entreprenad, t.ex. för de objekt där att nu RAÄ har ett direkt förvaltningsansvar.

Rent allmänt bör myndigheternas arbetemed kulturrniljövården komma att påverkas i stiftelse kan få ett nytt instrument, en organisation som mot genom att man en ersättningkan ta på sig praktiska förvaltningsuppdrag m.m.

En viktig fråga när det gäller stiftelsens finansiering är de skattemässiga villkoren. Det förefaller mig för det första rimligt att anser en verksamhet av detta om man slag så är beredd skapade förutsättningar för stiftelsens tillangelägenatt staten att blivelse här skisserats, så bör det också vara ett så angeläget syfte att stiftelsen som själv får betydande skatteförmåner. Dessa måstebl.a. innebära att stiftelsen inte är skyldig betala eller gåvoskatt,vilket är en viktig förutsättning om en beatt arvstydandedel framtida finansiering skall kunna ske genom donationer eller genom av att egendomartestamenteras till stiftelsen.

Enklast tillgodoser i övrigt behovet skattebefrielse genom att föra in en man av nationell stiftelse för kultunniljöförvaltning i den s.k. katalogen i 7§ 4 mom. inkomstskatt. Innebörden skulle därmed vara att stiftelsen är lagen om statlig befriad från skattskyldighet för all inkomst än inkomst av näringsverksamhet annan hänför sig till innehav fastighet. Man kan väl hävda att för en nationell som av stiftelse för kulturrniljöförvaltning det logiskt att den vore befriad från vore mera skattskyldighet för all inkomst än inkomst av näringsverksamhet som hänför annan sig till innehav rörelse. Detta eftersom förvaltning kulturhistoriskt värdefulla av av byggnader och miljöer alltså fastigheter i stiftelsens fall är just vad den allmännyttiga verksamheten skall bestå Om riksdagen är beredd att lagstifta på sådant sätt detta klan föredra. Emellertid finns ingen sådan kategori av skattevore att befrielse idag. Om skall anknyta till existerande lagstiftning är därför ett man infogande stiftelsen i 7 § 4 mom. SIL det närmast till hands liggande alternaav trvet.

En speciell komplikation när det gäller skattepliktenför fastigheter kan uppkomma, särskilt vid själva bildandet.

Som tidigare redovisats är s.k. allmänna byggnader undantagna från skatteplikt. Med allmän byggnad avses byggnad som tillhör staten, kommun eller menighetoch som används för allmän styrelse, förvaltning, rättsvård, ordning eller säkerhet m.m. Om det initiala beståndetför en nationell stiftelse skulle skapasfrämst genom att staten till stiftelsen överför ett kulturhistoriskt värdefullt bestånd,såskulle detta innebära att skatteplikt plötsligt förelåg för dessafastigheter. Detta är enligt min mening en konsekvens som borde undvikas. Detta kan fönnodligen enklast åstadkommas genom en särskild bestämmelse av innebörd att allmän byggnad förblir allmän byggnaddå den överförs till stiftelsen om användningsområdetinte ändras. l praktiken skulle innebörden vara att om t.ex. en fastighet som används som allmän förvaltningsbyggnad av en statlig myndighet fördes över till stiftelsenskulle den fortsätta att betraktas som allmän byggnad och skatteplikt alltså inte föreligga så längeden användsinom statlig förvaltning. Om hyresgästendäremotbyttes ut så att det blev fråga om kontorsbyggnadför ett företagskulle skatteplikt inträda.

l sammanhangetbör kanske noterasatt den andra sidan av detta är att inom ramen för nuvarande system för bidrag till vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse kan bidrag inte utgå till statligt ägdabyggnader.Om byggnaderna däremot övergår en stiftelses ägo finns inga formella hinder för att bidrag för vårdinsatser inom ges detta bestånd.Eventuellt behöverdärför, om ett sådant överförande skulle genomföras, särskilda åtgärdervidtas för att förhindra att detta medför en allmän urholkning av dessabidragsmedel.

En annan beskattningsfråga av intresse är vad som skall gälla för juridiska personers, särskilt företags, eventuella bidrag till stiftelsen. Som berörts i kap. 6 kan sådanaofta utfom1aseller ges på ett sådant sätt att de direkt ger avdragsrätt i företagets rörelse. Med tanke det speciellasyftet med en stiftelse av detta slag borde man dock enligt min mening generellt ge sådanavdragsrätt för företags bidrag till stiftelsen. En förebild kan här vara de regler som gäller för bidrag till Tekniska Museet.

Detta är den principiella syn på frågan om bildande av en stiftelse för kulturmiljöförvaltning som jag vill lägga fram. Om statsmakterna är beredda att fatta principbeslut om inrättande av en stiftelse, i huvudsak enligt dessa riktlinjer, bör en

särskild organisationskommittétillsättas for att genomföra de praktiska förberedelsema för ett bildande.

7. 4 Tillgänglighet m.m.

En utgångspunkt bör vara att offentligt stöd i någon fonn till vården av kulturmiljöer i princip alltid bör strävan att öka tillgängligheten till dessa motsvarasav en miljöer för allmänheten.Några generella regler för detta kan dock inte uppställas, av skäl som berörts i avsnitt 6.6.

Förutsättningarna för allmän tillgänglighet varierar från fall till fall. Hänsyn måste till den enskilda miljöns sårbarhet, ägarens rimliga krav på avskildhet, de kosttas nader är förenade med en bred tillgänglighet i form av städning, förslitning som liksom till möjligheterna att få täckning för sådanakostnader och t.o.m. få m.m, nettointäkter från visningsverksamhet o.d.

Hur tillgänglighetsprincipenskall tillämpas i det enskilda fallet måste bestämmas av den offentliga instans som beslutar om bidraget, skatteförmånen eller liknande. Detta måste självfallet skeefter diskussioner med mottagaren av stödet

En fråga jag vill kommentera i detta sammanhang har att göra med en speciell som aspekt när det gäller förmögenhetsbeskattningen. Som redovisats i avsnitt 3.2.2 föm1ögenhetsbeskattas inte inre lösöre inkl. konst och antikviteter, som är avsedda för den skattskyldi och hans familjs personliga bnrk. Däremot gäller skatteplikt

ägaren yrkesmässigthåller dem tillgängliga for allmänheten.

för samlingar om

Det enligt min mening orimlig konsekvens av den tillgänglighetsprincip jag vore en förordar därmed skatteplikt inträdde för samlingarna och detta även om visom ningsverksamhetskulle ge ett visst ekonomiskt överskott son1 kan bidra till vården av kultunniljön.

Jag utgår från att detta primärt är fråga om lagens tillämpning och att problemet en inte uppstår rekvisitet yrkesmässigt inte ges en alltför omfattande tolkning. om

Det finns anledning att framhålla tillämpningen av tillgänglighetsprincipen att om också resulterar i ökad tillgänglighet för allmänheten, så bör också information en .

till allmänheten gesom de möjligheter som sålunda skapas.När det gäller befolkningen i närliggandeområden,såtorde kommunenkommunema behöva uppmärksamma dessa frågor. ifråga om mer långväga besökare finns det anledning att tillse att information om visningsverksamhet 0.d. finns tillgänglig på turistbyråer i närheten. Över huvud taget kan lokala och regionala turistorganisationer lämpvara liga diskussionspartner både när tillgänglighetsprincipen skall formuleras i det enskilda fallet och när det gäller att frnna praktiska former för att ge desstillämpning ett reellt innehåll.

7.5 Ekonomiska konsekvenser av förslagen

Det måsteinledningsvis sägas att det är mycket svårt att med någon grad av precision beräknade ekonomiskakonsekvenserna här av framlagdaforslag.

När det gäller avdragsrättenför drift och underhåll av herrgårdsmiljöer kan man möjligen göra vissa överslagsmässiga beräkningar. Man måste då göra en uppskattning av de totala belopp för drift och underhåll som kan komma i fråga. Vid ett uppskattat antal egendomar om ca 2 000 st. och en genomsnittlig kostnad för drift och underhåll ca S0000-100 00 krjår ger detta ett totalt belopp på 100- 200 milj. kr. som skulle medföra avdragsrättoch annars beskattas med 30 % av beloppet.Detta skulle i såfall innebära en statsñnansiell belastning med 30-60 milj. kr. per år. Omvänt innebär en sådan beräkning att detta är den belastning som genom skatterefonnenlagts på ägarna av dessa kulturhistoriskt värdefulla miljöer just det avseende som gäller underhålloch drift av dessa miljöer.

En sådanberäkning ger dock en överskattning av effekten i form av skattebortfall. Med nuvarande beskattningsregler och kanske under alla förhållanden kommer enligt min bedömningallt flera egendomar att ägas av aktiebolag som sedanhyr ut herrgårdenbostadentill brukaren,varigenom kostnadernahur som helst blir möjliga att dra av i rörelsen. En annan mycket sannolik utveckling med nu gällande skatteregler är att ett antal ägare kommer att flytta ut ur herrgårdenoch i stället låta den vara kontors- och representationslokalinom rörelsen. Även i detta fall uppstår avdragsrättför de aktuellakostnaderna.

Sådanamöjligheter och andra gör att det ovan angivna överslagsmässiga beloppet med all säkerhetskall reducerasmed kanske50 eller ända upp till 75 %.

När det gäller förslaget för byggnadsminnesförklarade miljöer ge möjlighet om att omvandla arvs-gåvoskatt till underhållsfonder enligt min är mening kostnaderna att negligerbara betänker det begränsadeantalet objekt och de förhållandevis om man långatidsintervallerna mellan de tillfällen då dettablir aktuellt för resp. egendom

Detsamma torde gälla förslaget att för privatägda slott och herrgårdar kunna om bilda allmännyttiga stiftelser övertar ägandet.Det är på förhand omöjligt att som uppskattai hur antal fall detta kan bli aktuellt. Det torde knappast röra sig om stort särskilt många.De statsfrnansiella konsekvenserna eventuella skattebonfall kan av man därför i princip bortse från.

Motsvarandeförslag i fråga industriminnen liksom förslaget att företags bidrag om till sådanastiftelser, liksom till den nationella stiftelsen, skall vara avdragsgillakan sannolikt något större effekter, så stora att de inte helt kan negligeras. Å andra ge sidan är de förhand mycket svåra, för att inte säga omöjliga, att beräkna

När det gäller den nationella stiftelsen och statens ev tillskjutande av en förmögenhet ocheller fastighetsbestånd vid starten kan man, som tidigare redovisats, ett hävda detta till delar för statens del handlar om en omfördelning i tiden av att stora statsbudgeteffektema. En viss nettoeffekt är dock oundvikli g om stiftelsen skall få något reellt handlingsutrymme. Hur stort detta handlingsutrymme eventuellt skall bli är helt fråga vilken prioritering skall ge kulturmiljövården. Som en om man framgått har jag inte angivit något belopp denna punkt och inte heller framlagt någotkonkret förslag att inrätta en stiftelse för kulturmiljöförvalming. om

Vad gäller de anslag statsbudgeten går till kulturmiljövården har jag inte som nu utgått från användningen dem skall påverkas i någon större utsträckning av de att av förslag jag lägger fram. Det har, jag tidigare understrukit, inte heller ingått i som uppdraget pröva det totala resursbehovet inom kulturmiljövården. Dock vill jag att påminna vad jag anfört i kap. 4 kunskapsbristeroch om behovet av intenom om sifierad inventeringsverksamhet.

Statens offentliga 19.91 utredningar

Kronologisk förteckning

Flykting-ochimmigrationspolitiken. A. 33.Branden pâSallyAlbatross. Den 9-12januari 1990. . Finansielltillsyn.Fi. F6. . Statens roll vid främjande av export. UD. 34.HIV-smittade ersättning . - för ideellskadaJu. Miljölagstiftningen i framtiden.M. 35.Någrafrågori anslutning till arbetsgivarperiod . en Miljölagstiftningen i framtiden.Bilagedel. inomsjukpenningförsäkringen. S. . Sekretariatets kartläggning ochanalys.M. 36.Nykunskap ochförnyelse. C.

Utvärdering SBU.Statens av Beredning för Ut- 37.Räkna medmiljön Förslagtill natur- och

värdering medicinsk av metodik.S. miljöräkenskaper. Fi.

sportsligochekonomisk utvecklinginom trav- 38.Räkna med miljön Förslagtill natur- och

ochgaloppsponen. Fi. miljöräkenskaper. Bilagedel. Fi.

Beskattning kraftföretag. av Fi 39.Säkrare förare.K.

Lokalasjukförslkringsregister. S. 40.Marknadsanpassade service- ochstabsfunktioner - ny 10.Afmstidenta.C. organisation stödet till myndigheter och av regelLAfiärstiderna.Bilagedel.C. ringskansli. C.

12.Ungdomochmakt.C. 41.Marknadsanpassade service-ochstabsfunktioner - ny 13.Spelreglema påarbetsmarknaden. A. organisation stödet till myndigheter och av rege- 14.Denregionala bil- ochkörkortsadministrationen. K. ringskansli. Bilagedel. C.

l5. Informationens roll som handlingsunderlag 42.Aborterade foster, S. - m.m. styrningochekonomi. 43.Denframtidalänsbostadsnämndcn. Bo.

16.Gemensamma regler lagstiftning,klassifrkationer 44.Examination kvalitetskontroll i högskolan. U. - som ochinformationsteknologi. S. 45.Påföljdsfragor. Frigivningfrånanstalt. Ju. m.m. 17.Forskning ochutveckling epidemiologi, kvalitets- 46.Handikapp, Välfärd.Rättvisa. säkringochSprisutvecklingsprojekt. 47.Pâvag exempel förändringsarbeten inom - 18.Infomtationssmrkttrr för hälsoochsjukvården en verksamheter förpsykisktstörda. utvecklingsprocess. 48.Bistånd internationella organisationer. UD. genom 19.Storstadens trafrksystem. överenskommelser om 49.Bistånd internationella organisationer. genom trafikochmiljöi Stockholms- Göteborgs- och Annex Detmultilaterala biståndets organisatiorter.

Malmöregionerna. K. UD.

20.Kapitalkostrtader inomförsvaret.Nyaformerför 50.Bistånd internationella organisationer. genom finansiellstyrning.Fö. Annex Sverige ochu-ländema i FN återblick. - en Zlfersonregistrering inomarbetslivs-, forsknings- och UD

massmedieomrâdena, Ju. m.m. 51.Bistånd genom internationella organisationer.

22. Översyn av lagstiftningen träfrberrâvara. Annex om Särstudier. UD. 23.Ett nytt BFR Byggforskningen på 90-talet.Bo. 52.Alkoholbeskattningen. Fi. - 24.Visstgårdetan Del 2och C. 53.Forskning ochteknikförflyget.Fö.

Zsfrikommunförsöket. Erfarenheter försökenmed 54.Skola skolbarnsomsorg helhet. av - - en U.

en friarenamndorganisation. C. 55.Sveriges nationalrapport till FNs konferens miljö om 26.Kommunala entreprenader. Vad möjligt är En ochutveckling UNCED 1992. M. analys rättsläget av ochdetstatligaregelverkets 56.Kompetensutveckling utmaning. A. - en roll. C. 57.Arbetslöshetsförsälcringen finansierings- 27.Kapitalavkastningen i bytesbalansen. Tre systemet. A.

experuapporter. Fi. 58. Ett nytt turistråd.

28.Konkurrensen i Sverige en kartläggning konkur- 59.Konkurrens av för ökadvälfärd. Del rensförhållandena i 61branscher. Del och C. 1 Konkurrens för ökadvälfärd. Del

29.Periodiska halsoundersökningar i vissastatliga. Konkurrens för ökadvälfärd. Bilagor. C.

kommunala ochlandstingskommunala anställningar.60.Olika ändalika Om invandrarungdomar i det men C. mångkulturella Sverige.C.

30.Särskolan primärkommunal -en skola.U. 61.Statens bostadskredimämnd organisation och - 31.SIatens arkivdepáer. Enutvecklingsplan till år2000. dimensionering. Bo.

U 62.Vissa särskilda fragor beträffande integrations- Naturvårdsverkets 32. uppgifterochorganisation. M. skyddetpåADB-omrâdet. Ju.

1991 Statens offentliga utredningar Kronologisk förteckning 63. Tillsynen över hälso-ochsjukvården. S. 64.Au förvalta kulturmiljöer.U.

Statens 1991

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Kommunikationsdepartementet

Personregistrering inomarbetslivs-. forsknings- och Den regionala bil- ochkörkortsadministrationen. [14] massmedieområdena, [21] m.m. Storstadens trafiksystem. överenskommelser om HIV-smittadeersättning för ideell skada.[34] trafikoch miljöi Stockholms- Göteborgs- ochMalmö- - Påföljdsfrågor. Frigivningfrånanstalt, m.m. [45] regionerna. [19]

Vissasärskildafrågorbeträffande integrationsskyddet Säkrare förare [39] påADB-området. [62]

Finansdepartementet

Utrikesdepartementet Finansielltillsyn. [2]

Statens Sponsligoch ekonomisk utvecklinginom uav- och roll vidfrämjande av export [3] Bistånd internationella galoppsporten. [7] genom organisationer. [48] Bistånd Beskattning av kraftföretag. [8] genom internationella organisationer. Annex Detmultilaterala Kapitalavkastningen i bytesbalansen. biståndets organisationer. [49] Bistånd internationella organisationer. Annex Treexpenrapporter. [27] genom Sverigeochu-ländema i FN Räknamed miljön Förslagtill natur- och miljö- - en återblick.[50] Bistånd internationella organisationer. räkenskaper. [37] genom Annex Särstudier. [51] Räknamed miljön Förslag till natur- och miljö-

räkenskaper. Bilagedel.[38]

Alkoholbeskattningen. [52] Försvarsdepartementet

Kapitalkostnader inomförsvaret.Nyaformerför Utbildningsdepartementet

finansiellstyrning.[20] Särskolan primärkommunal skola.[30] -en Branden SallyAlbatross. på Den9-12januari1990.[33] Statensarkivdepåer. Enutvecklingsplan till år2000.

Forskning ochteknikför flyget.[53] [31]

Examination som kvalitetskontroll i högskolan. [44] Skola skolbarnsomsorg helhet.[S4] - - en Socialdepartementet Au förvaltakulturmiljöer.[64] Utvärdering SBU.Statens av Beredning förUt-värdering av medicinsk metodik.[6] Arbetsmarknadsdepartementet

Lokalasjukförsäkringsregister [9] Flykting- ochimmigrationspolitiken. [1] Informationens roll som handlingsunderlag styrning - spelreglerna påarbetsmarknaden. [13] ochekonomi.[l5]. Kompetensutveckling utmaning. - en [56] Gemensamma regler lagstiftning,klassifrkationer och - Arbetslöshetsförsäkringen finansieringsinformationsteknologi. [16]. systemet. [57] Forskning ochutvecklingepidemiologi. kvalitetssä- kring och Spris utvecklingsprojekt. [17].

Infomrationsstrtrktur för hälsoochsjukvårdenen - Bostadsdepartemntet utvecklingsprocess. [18]. Några frågori anslutning till en arbetsgivarperiod inom Ett nytt BFR Byggforskningcn - 90-talet.[23] sjukpenningförsäkringen. [35] Denframtidalänsbostadsnämnden. [43]

Aborterade foster. m.m. [42] Statens bostadskreditnämnd organisation och - Handikapp, Välfärd,Rättvisa.[46] mensionuing.[61]

Påväg exempelpåförändringsarbeten - inom

verksamheter förpsykisktstörda.[47] K Wljndustridepartementet

Tillsynen över hälso-ochsjukvården. [63] Översyn lagstiftningen träñbenåvara. av om [22]

Ett nytt turistråd.[58]

Statens 1991

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Civildepartementet Affärstiderna. [10] Afmrstidema. Bilagedel. [ll] Ungdomochmakt.[l2] Visst gar det an Del 2 och [24] Frikommunförsöket. Erfarenheter av försöken med en friarenämndorganisation. [25] Kommunala entreprenader. är Vad möjligt Enanalys av rättsläget ochdetstatliga regelverkets roll. [26] Konkurrensen i Sverige en kartläggning av konkur- rensförhållandena i 61branscher. Del 1 och [28] Periodiska hälsoundersökningar i vissa statliga. kommunalaoch landstingskommunala utställningar. [29] Ny kunskap ochförnyelse. [36] Marknadsanpassade service- och stabsfunktioner ny organisation stödettill av myndigheter och regeringskansli. [40] Marknadsanpassade service och stabsfunktioner ny organisation stödettill av myndigheter och regeringskansli. Bilagedel. [41] Konkurrens förökad välfärd.Del Konkurrens förökad välfärd.Del Konkurrens förökad välfärd.Bilagor. [S9] Olikamen ändalika Ominvan ungdomardet i mångkulturella Sverige. [60]

Miljödepartementet Miljölagstifmingen i framtiden.[4] Miljölagstifmingen i framtiden. Bilagedel. Sekretariatets kartläggning och analys.[5] Naturvårdsverkets uppgifteroch organisation. [32] Sveriges nationalrappon till FNs konferens om miljö och utvecklingUNCED 1992.[55] -

°°Ei;r4ca-. l

1991 09 1 7

-

.imâlâcK-Qi-M..-

ä

.l

Q s .g r . i u i 5 V t

ALLMÄNNA FÖRLAGET

BESTÄLLNINGARZ ALLMÄNNA FÖRLAGET, KUNDTJÄNST, 10647 STOCKHOLM, TEL:08-73996 30, FAX:08-739 95 48. O INFORMATIONSBOKHANDELN, MALMTORGSGATAN 5 v10 BRUNKEBERGSTORG, STOCKHOLM.