Avveckling av fideikommissen : förslag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

KUNGL. B!BL.

- 7 JAN 1^60 STOCKHOLM HOLM

- feVMTENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1959:40 Justitiedepartementet

AVVECKLING AV FIDEIKOMMISSEN FÖRSLAG AV FIDEIKOMMISSUTREDNINGEN

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1959 Kronologisk förteckning

1. Statligt stöd till Jordbrukets inre rationalisering. Idun. 164 s. Jo. 2. Filmstöd och biografnöjesskatt. Idun. 153 s. Fi. 3. Preliminär nationalbudget för år 1959. Marcus. V + 131 s. Fl. 4. Kompetensfördelningen a v administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. Idun. 485 s. Ju. 5. Läkemedelsförsörjningens organisation. Idun. 304 s. I. 6. Fångvårdsanstalters optimala storlek. Idun. 63 s. + 6 s. ill. Ju. 7. Statligt kreditstöd till hantverk och småindustri m.m. Kihiström. 131 s. II. 8. Utbildning av lärare i yrkesämnen för Industri och hantverk samt handel. Idun. 210 s. E. 9. Lokala skyddstjänstemän samt arbetarskyddsstyrelsens organisation. Idun. 78 s. S. 10. Författningsutredningen IV. Opinionsbildningen vid folkomröstningen 1957. Idun. 145 s. Ju. 11. Förutsättningarna för civil varvsdrift vid Karlskrona örlogsvarv. Idun. 56 s. Fö. 12. Tilläggspensioneringens administration. Idun 186 s.S. 13. Familjebeskattningen. Idun 275 s. Fi. 14. Reviderad nationalbudget för år 1959. Marcus. V + 1 1 2 s . Fi. 15. Fångvårdsstyrelsen. Idun. 216 s. Ju. 16. Riksdagens budgetarbete. Marcus. 56 s. Fi. 17. Domarbanan. Idun. 222 s. Ju. 18. Fånges arbetsersättning. Idun. 98 s. Ju. 19. Statsbidragen till städernas vägar och gator m. m. Idun. 136 s. K. 2 0 . Det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation. Idun. 181 s. Ju. 2 1 . Sveriges meteorologiska och hydrologiska instituts arbetsuppgifter och organisation. Idun. 303 s. K. 22. Den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamhetens organisation. Idun. 238 s. FL 2 3 . Arméns befäl. Idun. 431 s. Fö. 24. Förslag till lag om straff för varusmuggling m. m . Idun. 407 s. Fi. 2 5 . Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna. Idun. 197 s. S. 26. Arbetstiden för viss militär och civilmilitär personal. Idun. 98 s. Fö. 27. Omreglering av hovrätternas domkretsar. Idun. 136 s. Ju. 28. Resparingar inom statsverksamheten. Idun. 278 s. Fi. 2 9 . Donationsfonder och övriga diverse medel inom statsförvaltningen. Idun. 71 s. Fi. 30. Lantmäteriväsendets och kartverkets organisation. Idun. 322 s. Jo. 31. Myrslogar i Dalarna. Kihiström. 121 s. Ju. 32. Förbättrade familjeförmåner från folkpensioneringen m. m. Idun. 238 s. S. 33. Organisatoriska riktlinjer för Svensk statistik. Idun. 198 s. Fi. 34. Atomansvarighet I. Idun. 57 s. Ju. 35. Flyttning, kvarsittning och utkuggning. Idun. 88 s. E. 36. Mätningsteknisk och kartteknisk utbildning. Statens Reproduktionsanstalt. 145 s. Jo. 37. Ungdomsbrottslighet. Idun. 315 s. + 12 s. ill. Ju. 3 8 . Reredskap mot atomenergiolyckor. Kihiström. 120 s. I. 39. Gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare. Norstedt & Söner. 101 s. I. 4 0 . Avveckling av fideikommissen. Idun. 274 s. Ju.

« 5 ? \ i S n * « a r s k I l d « W c i > ^ e J * n g i v e s » fir tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begyn ^ Ä ^ ^ ^ Z S S e J S K S K ' U n d e t V U k e t u t r e d n l n g e n - g i v i t s , t. ex. E. = e C k i e sia g stikdepa?te

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1959:40 Justitiedepartementet

AVVECKLING AV FIDEIKOMMISSEN FÖRSLAG AV FIDEIKOMMISSUTREDNINGEN

IDUNS T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 19

Innehåll

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet FÖRFATTNINGSFÖRSLAG Förslag till lag om avveckling av fideikommiss Förslag till lag med vissa bestämmelser om arrende under fideikommiss ' Förslag till lag om bygdegods Förslag till lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 'om samäganderätt Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 Forslag till lag om ändrad lydelse av 8 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden Förslag till förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss! '. '. Förslag till förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 .' Forslag till förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3 § 2 mom.'förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt Förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956

9 17 22 o-. 32 33 34

35 37

39 45

47 AQ

4ö

Historisk översikt Utlandet Sverige Tidigare behandling av awecklingsfrågan

* '

49 .q 52 57

Bestående fideikommiss

fi4

Rättsregler om fideikommissegendom

75 Försök till närmare bestämning av fideikommissbegreppet Allmän motivering Skälen för en avveckling Sättet för avvecklingen Inledande anmärkningar Huvudlinjerna för avvecklingen ' Förmåner m. m R ä t t till fardag . .' .' .' .' .' . . . . ' " "

80 Q1

qj QA 04 96

102 102

4 Förmåner i övrigt som utgår på grund av föreskrift i fideikommissurkunden I. Förmåner till anhöriga II. Förmåner till de fattiga, välgörenhetsinrättningar m. m

*"4 1°4 106

Förmåner som frivilligt utges eller som är betingade av anställningsavtal eller dylikt I. Förmåner till anhöriga, för välgörande ändamål m. m II. Förmåner till f. d. anställda eller till anställdas efterkommande . Sättet för förmånernas bevarande Arrendatorer Frågan om åtgärder till arrendatorernas skydd Huvudprinciperna för arrendatorsskyddet Begränsning till vissa arrendatorer Tiden för arrendatorsskyddet Särskilda regler med hänsyn till fastighetsförhållandena Förfarandet

sk

107 108 I*4 116 120 I22 124

125 127

°§ ar •

m iöy

Kulturvärden Vissa dispensärenden under övergångstiden

I47

Frågor rörande arvsskatt i0

Frågor rörande inkomst- och förmögenhetsskatt

°

155 Rvede.lae Stödstiftelser

157 Specialmotivering Förslaget till avvecklingslag Inledande bestämmelse Tiden för upphörandet Egendomens fördelning Förmaner m. m Nyttjanderättshavare Större skogsområden Kulturvärden Förfarandet vid avvecklingen Särskilda bestämmelser Övergångsbestämmelser Förslaget till lag med vissa bestämmelser om arrende under fideikommiss

179 '" |°J j ~ * J^3 .

Förslaget till lag om bygdegods Allmänna bestämmelser Utbrytning och införlivning av jord Samäganderätt i bygdegods Upplösning av bygdegods m. m Särskilda bestämmelser Förslaget till ändring i lagen om samäganderätt

201 2 2

*3 j 3

214 2

*7

238 Förslaget till ändring i bokföringslagen

238 Förslaget till ändring i lagen angående handelsregister, firma och prokura .

5 Förslaget till ändring i lagen om handläggning av domstolsärenden . . . .

239 Förslaget till förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss . . .

239 Förslaget till ändring i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

244 Övriga författningsförslag

245 Kostnader för fideikommissnämnden

246 Sammanfattning

248 Reservation av herr Eliasson

252 Särskilda yttranden

254 Bilagor 1—7. Statistiska uppgifter 8. Förteckning över fideikommiss i Sverige

260 260 264

Vissa

förkortningar

N J A N y t t juridiskt arkiv SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar S v J T Svensk juristtidning

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 6 j u n i 1952 tillkallades dåvarande revisionssekreteraren, numera borgmästaren B. G. Widegren och efter bemyndigande den 30 april 1953 dåvarande assessorn, numera hovrättsrådet C. U. V. Lundvik att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet verkställa utredning av frågan om fideikommissens avskaffande. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 september 1956 tillkallades den 2 november samma år såsom ytterligare sakkunniga ledamöterna av riksdagens andra kammare, lantmästaren R. A. E. Eliasson, rektorn A. O. Hammar, lantbrukaren S. F. Hansson, lantarbetaren S. G. F. Persson och förutvarande statsrådet P. E. Sköld. De sakkunniga har antagit benämningen fideikommissutredningen. Såsom ordförande har fungerat undertecknad Widegren. Den 4 juni 1954 förordnades hovrättsassessorn S. R. B. Mollstedt att vara sekreterare åt utredningen. Att såsom experter biträda utredningen förordnades dels den 31 oktober 1955 förste antikvarien G. B. Berthelson, innehavaren av Ericsbergs fideikommiss, friherre C. J. C. Bonde, överdirektören F. L. H. Johansson, landstingsmannen S. H. Nilsson, innehavaren av Bratteborgs fideikommiss, ledamoten av riksdagens andra kammare, greve T. G. A. von Seth, innehavaren av Trolleholms fideikommiss, greve C. Trolle-Bonde och överdirektören H. C. B. Wetterhall dels den 12 november 1955 dåvarande e. o. kanslisekreteraren N. A. Nilsson. Sedan den sistnämnde på därom gjord framställning erhållit entledigande från sitt uppdrag, har den 15 september 1956 kanslisekreteraren K. G. V. E. Grönhagen förordnats såsom expert åt utredningen. Såsom en förberedelse för utredningen har under 1950 genom justitiedepartementets försorg infordrats statistiska uppgifter från fideikommissinnehavarna. Utredningen har vidare erhållit biträde av lagbyråchefen S. V. Lundell vid behandlingen av frågor rörande inkomst- och förmögenhetsskatt, varjämte lagbyråchefen N. E. M. Åqvist medverkat vid behandlingen av frågor angående arvsskatt.

8 Utredningen har, efter erhållet bemyndigande, under 1957 företagitt it studieresor till ett antal fideikommissegendomar i Skåne, Östergötland, WäNärke och Södermanland. Yttranden har av utredningen avgivits över byggnadsminnesutrednimgngens och arvsskattesakkunnigas betänkanden. Samråd har i vissa frågor ägt rum med företrädare för lagberednimdngen, fastighetsbildningskommittén och namnrättskommittén samt med sttyityresmannen för nordiska museet. Till utredningen har inkommit en den 30 augusti 1956 dagtecknad ssk skrift från företrädare för ett större antal fideikommissinnehavare. Chefem n för justitiedepartementet har till utredningen överlämnat en skrift den 6i r3 maj 1957 från hemmansägaren J. E. Långström. Vidare har chefen för jc jordbruksdepartementet till utredningen överlämnat dels en skrift i auigugusti 1958 från hemmansägaren Gunnar Svensson m. fl. dels en den 27 deceirmmber 1957 dagtecknad skrift från Skånes kommunistiska partidistrikt. Sedan uppdraget numera slutförts, får utredningen härmed vördls;dsamt överlämna betänkande med förslag till avveckling av fideikommissens i. Mot vissa punkter i förslaget har reservation avgivits av underteokeknad Eliasson. Av experterna har herrar Grönhagen, Johansson, S. H. Nilsson och V Wetterhall förklarat sig biträda utredningens förslag. Särskilda yttrandem n har avgivits dels av herr Berthelson dels av friherre Bonde, greve von Setlh h och greve Trolle-Bonde. Stockholm den 19 november 1959. Björn

Widegren

Rolf Eliasson

Olof Hammar

Stig F. Hanssom >n

Ulf Lundvik

Sven Persson

Per Edvin Sköld Id I Bo

Mollstededt

Förslag till Lag om avveckling av fideikommiss Härigenom förordnas som följer. Inledande

bestämmelse

1 §• Fideikommiss, som upprättats för obegränsad tid till förmån för medlemmar av en eller flera släkter, skall avvecklas enligt denna lag. Tiden för

upphörandet 2 §.

Fideikommisset skall, där ej nedan annorlunda stadgas, upphöra, då den som är innehavare därav vid denna lags ikraftträdande avlider. Med innehavare av fideikommiss förstås den som besitter egendomen med den rätt som följer av fideikommissurkunden. Besittes efter förutvarande innehavares död egendomen enligt särskilt stadgande av efterlevande make, dödsbodelägare eller annan, skall dock vid tillämpningen av denna lag anses att fideikommisset innehaves av den, som vid lagens ikraftträdande är närmast berättigad att tillträda egendomen, då sådan särskild rätt upphör. 3 §. Har fideikommisset tillfallit innehavaren efter utgången av år 1955 av annan anledning än förutvarande innehavarens död och lever denne vid lagens ikraftträdande, skall fideikommisset upphöra vid hans död. 4 §.

Vid fideikommiss i lös egendom, som ej skall åtfölja visst fastighetsfideikommiss, äger innehavare eller tillträdare njuta sin rätt enligt urkunden till godo, därest h a n är född eller avlad före instiftandet eller, där fideikommisset instiftats genom testamente, före testators död, och skall fideikommisset i sådant fall upphöra först vid den innehavares död, vars efterträdare är avlad efter den tidpunkt som nyss är sagd. 5 §• Har innehavare, vid vars död fideikommisset enligt 2, 3 eller 4 § skolat upphöra, frånträtt egendomen för att k u n n a tillträda annat fideikommiss

10 eller taga lott, som jämlikt 6 § första stycket tillkommer efterträdare, skall fideikommisset upphöra, när näste innehavaren avlider. Egendomens

fördelning

6 §.

Då fideikommisset upphör, skall den som enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande är den avlidnes efterträdare taga hälften av egendomen. I återstoden skall tagas arv eller testamente som om den tillhört den avlidne. Vid skifte av egendomen äger efterträdaren, utan hinder av vad i testamente må vara förordnat, på sin lott erhålla fideikommissets huvudgård med där förvarade samlingar så ock skogsområde, för vilket ej meddelats förordnande enligt 15 § men som ändock lämpligen bör bibehållas odelat. Finnas flera huvudgårdar, må efterträdaren taga en av dem efter eget val. Förslår ej lotten för vad nu sagts, må efterträdaren lämna lösen i pengar. 7 §.

Utan hinder av vad i 6 § stadgats skall, där fideikommissurkunden innehåller föreskrift om vem egendomen skall tillfalla, därest fideikommisset upphäves, denna föreskrift lända till efterrättelse. 8 §•

Finnes ej efterträdare, skall i egendomen tagas arv eller testamente som om den tillhört den avlidne; föreskriver fideikommissurkunden att, därest efterträdare saknas, egendomen skall fördelas mellan siste innehavarens arvingar eller andra släktmedlemmar eller ock att egendomen skall användas för välgörande eller annat ändamål, skall dock denna föreskrift lända till efterrättelse. Förmåner m. m. 9 §. Utan hinder av att fideikommisset upphört må envar njuta till godo den rätt att efter innehavares död kvarsitta till fardag, som må tillkomma honom enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande eller ock enligt förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas. 10 §. Äger efterlevande make eller annan enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande rätt till annan förmån än i 9 § sägs, m å han njuta förmånen till godo, ändå att fideikommisset upphört, där h a n ej tager del i egendomen efter vad ovan stadgats.

11 Var innehavaren skyldig att i enlighet med vad i fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande stadgas svara för underhåll av grav, understöd åt fattiga eller annat dylikt, skall det avsedda ändamålet tillgodoses även efter det fideikommisset upphört. 11 §• Pension eller annan dylik förmån vilken, då fideikommisset upphör, utgår av egendomen på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, som förmånstagaren eller anhörig till honom innehaft å fideikommissfastighet, må även därefter njutas till godo. Äger någon, då fideikommisset upphör, på grund av egen eller anhörigs anställning å fideikommissfastighet rätt till pension eller annan dylik förmån att framdeles utgå av egendomen, må han njuta förmånen till godo i den mån den vid tiden för fideikommissets upphörande blivit intjänad. Där ej andra grunder avtalats, skall förmånen anses intjänad till så stor del, som svarar mot förhållandet mellan den pensionsgrundande anställningstiden och samma tid utökad med den tid som må ha återstått till pensionsåldern. Såsom pensionsgrundande anställningstid skall härvid anses den tid anställningen varat efter den dag, då trettio år återstodo till pensionsåldern. Uppgår anställningstiden efter nämnda dag icke till åtminstone tio år, skall den dock icke vara pensionsgrundande. Är pensionsåldern icke bestämd, skall den antagas vara 67 år. Vad ovan är stadgat om pension eller annan dylik förmån på grund av anställning skall äga motsvarande tillämpning å förmån i anledning av arrende. 12 §. Innefattar, i fall som avses i 9 § eller 10 § första stycket, förmån nyttjanderätten till fastighet, må fastigheten icke överlåtas eller däröver eljest förfogas utan att förmånstagaren skriftligen med två vittnen samtyckt därtill. Kan samtycke ej erhållas, må rätten på ansökan tillåta åtgärden, när skäl därtill äro. Har åtgärd, som nu sagts, vidtagits utan erforderligt samtycke, vare den ogill, om förmånstagaren det påstår. Omfattar nyttj anderätten tillika inventarier å fastigheten, skall vad nu stadgats äga tilllämpning även å dem, dock erfordras icke att samtycke lämnas skriftligen eller med vittnen. Annan förmån skall, om förmånstagaren så yrkar, säkerställas genom inteckning i fastighet eller på annat betryggande sätt. Är förmånen bestämd annorledes än i pengar, skall förmånen, om skäl därtill äro, på yrkande av egendomens ägare ersättas med penningbelopp att utgå på en gång eller å särskilda tider. Vad i andra stycket är stadgat om förmån skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fall som avses i 10 § andra stycket.

12 Nyttjanderättshavare 13 §. Har arrende- eller hyresavtal slutits beträffande sådan fastighet, som ej är att anse såsom huvudgård, skall avtalet gälla jämväl för den som erhåller egendomen jämlikt denna lag; dock skall, där de avtalade villkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån stridande mot sådan ägares berättigade anspråk, vara honom öppet att uppsäga avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader efter det ägaren tillträdde egendomen, skall han vara sin rätt förlustig. Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, är ägaren, där han ej åtnöjes med det i avtalet tingade vederlaget, berättigad att av nyttj anderättshavaren erhålla skälig ersättning för den tid denne efter ägarens tillträde av egendomen utövat nyttj anderätten. Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är stadgat, skall villkoret vara utan verkan mot nyttjanderättshavaren. 14 §. Vissa bestämmelser om arrende under fideikommiss meddelas i en särskild lag. Större

skogsområden

15 §. Har skogsområde, som hör till fideikommiss, sådan storlek, belägenhet och beskaffenhet i övrigt att dess bibehållande såsom en enhet är av betydande allmänt intresse, må Konungen, då fideikommisset upphör, förordna, att de fastigheter, till vilka området hör, skola utgöra ett bygdegods. I bygdegodset må intagas jämväl annan fastighet som tillhör skogsområdets ägare, om ägaren begär det och särskilda skäl ej äro däremot. Om bygdegods gäller vad därom är särskilt stadgat. 16 §. Om förordnande enligt 15 § underrättar Konungen inskrivningsdomaren. Det åligger denne att, så snart ske kan, å inskrivningsdag göra anteckning om förordnandet i lagfarts- eller fastighetsboken. Kulturvärden 17 §. Finnes byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling av möbler, tavlor, böcker eller annat dylikt vara av särskilt kulturhistoriskt värde, må Konungen, då fideikommisset upphör, förordna, att av dess behållna till-

13 gångar avsättning skall ske för bildande av en stiftelse med ändamål att trygga kulturföremålens vård och underhåll. Konungen fastställer stadgar för stiftelsen. Har efter vad nu sagts stiftelse bildats till tryggande av byggnads vård och underhåll, må skyddsföreskrifter jämlikt lagen den 12 j u n i 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader meddelas u t a n hinder av att ägaren icke lämnat sitt medgivande därtill. 18 §. Konungen må förordna, att samling som avses i 17 § skall till inlösen hembjudas åt kronan eller kulturvårdande institution som Konungen bestämmer, därest åtgärd jämlikt 17 § ej kan komma till stånd eller finnes icke vara tillfyllest för att trygga samlingens vård och underhåll. Sådant förordnande må ock meddelas, om icke annorledes än genom inlösen k a n förebyggas att samlingen skingras eller bortflyttas. Förfarandet

vid

avvecklingen

19 §. För de uppgifter som angivas i denna lag skall finnas en nämnd, fideikommissnämnden. Denna skall utreda fråga om åtgärder som avses i 15, 17, 18 och 32 §§ samt till Konungen göra de framställningar, som föranledas av utredningen. Vidare skall nämnden främja avvecklingen genom rådgivande och vägledande verksamhet. Fideikommissnämnden består av ordförande och ytterligare fyra ledamöter, vilka utses av Konungen för en tid av fem år. Ordföranden och en av ledamöterna, vilken skall vara vice ordförande, skola vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Övriga ledamöter skola utses så att inom nämnden finnes erfarenhet i jordbruks- och skogsfrågor samt i frågor rörande egendom av kulturhistoriskt värde. Ställföreträdare utses till det antal Konungen bestämmer. Mot fideikommissnämndens beslut må talan ej föras. Närmare föreskrifter om nämnden och dess verksamhet meddelas av Konungen. 20 §.

Avlider fideikommissinnehavare, skall efterträdaren eller annan som har egendomen i sin vård inom en månad anmäla dödsfallet till fideikommissnämnden. Den som försummar vad sålunda åligger honom straffas med dagsböter. 21 §. Fideikommissnämndens ledamöter och ombud för nämnden äga erhålla tillträde till egendom, som tillhör eller tillhört fideikommiss, samt taga del av alla handlingar, som röra egendomen. Den som har egendomen i

14 sin vård är pliktig att efter anmaning lämna nämnden förteckning över egendomen. Nämnden äger vid behov förelägga vite. 22 §.

Då fideikommisset upphör i fall som ovan sagts, skall egendomen behandlas som ett särskilt bo. Om förvaltning och utredning av fideikommissboet samt om skifte av egendomen skall, i den mån ej annat följer av bestämmelserna i denna lag, vad i 18—20 och 22—24 kap. ärvdabalken sägs äga motsvarande tillämpning. I fråga om laga domstol för talan mot boet så ock om delgivning och konkurs skall vad i allmän lag är stadgat för dödsbo gälla i tillämpliga delar. Fideikommissnämnden äger påkalla, att egendomen avträdes till förvaltning av boutredningsman, samt föreslå viss person till boutredningsman. Har egendomen avträtts till sådan förvaltning, må delägarna icke utan nämndens samtycke själva övertaga förvaltningen. Boutredningsmannen skall vid fullgörandet av sitt uppdrag samråda med nämnden. Han är pliktig att på begäran lämna nämnden upplysningar om boet och dess förvaltning. Fideikommissurkunden skall intagas i bouppteckningen eller fogas därvid i bestyrkt avskrift. 23 §. På ansökan av fideikommissboet eller delägare däri skall rätten, sedan bouppteckning skett, genom kungörelse förelägga dem som vilja göra gällande anspråk på annan förmån än fardagsrätt eller på fullgörande av skyldighet som sägs i 10 § andra stycket att hos rätten anmäla anspråken vid äventyr att dessa eljest förfalla, om de ej ändå äro kända. Hava delägarna giltig anledning antaga att förmån som angives i urkunden ej vidare skall utgå, skall vid tillämpningen av vad nu sagts den förmånen ej anses såsom känd. Ansökningen skall göras hos rätten i den ort där fideikommissets huvudgård är eller, om huvudgård ej finnes, rätten i den ort där den avlidne fideikommissinnehavaren skolat svara i tvistemål i allmänhet. Vid ansökningen skall vara fogad förteckning över kända anspråk. Sedan kungörelse utfärdats, skall den införas en gång i allmänna tidningarna och minst en gång i tidning inom orten. Om kungörelse och handläggning skall i övrigt vad om kallelse å okända borgenärer är stadgat äga motsvarande tillämpning. 24 §.

Fideikommissnämnden äger föra talan om säkerställande av ändamål som avses i 10 § andra stycket. 25 §. I avvaktan på slutligt avgörande av fråga som avses i 17 och 18 §§ må fideikommissnämnden meddela förbud vid vite att utan nämndens till-

15 stånd riva, ändra eller flytta byggnad, ändra trädgård eller parkanläggning eller skingra eller bortflytta samling. 26 §.

Kan enighet ej nås om storleken av lösesumma, som skall utgå enligt 18 §, skall frågan avgöras av skiljemän. Beträffande sådan tvist skall lagen om skiljemän gälla i tillämpliga delar; dock skall inlösaren, i den m å n förhållande icke föreligger som sägs i 18 kap. 6 § rättegångsbalken, svara för ersättningen till skiljemännen och gälda fideikommissboets skäliga kostnad å förfarandet. 27 §. Utan fideikommissnämndens medgivande må egendom som tillhör fideikommissboet icke överlåtas eller däröver eljest förfogas i vidare m å n än som överensstämmer med sedvanlig hushållning och ej heller skifte äga rum. Fideikommisskapital, som ställts under särskild förvaltning, må ej utlämnas utan nämndens medgivande. Sedan fråga om åtgärder som avses i 15, 17 och 18 §§ blivit av fideikommissnämnden prövad och, där ärendet hänskjutits till Konungens avgörande, slutligt beslut i ärendet föreligger samt frågor som avses i 12 § andra och tredje styckena blivit avgjorda, skall fideikommissnämnden häva förbud som i första stycket sagts och meddela bevis om att avvecklingen är slutförd. 28 §. Upphöra två eller flera fideikommiss med anledning av samma dödsfall, skola de vid avvecklingen behandlas såsom ett enda fideikommiss, om efterträdaren är samma person. 29 §. Jämväl innan fideikommisset upphört, må Konungen på framställning av innehavaren förordna, att fastigheter som tillhöra fideikommisset skola utgöra bygdegods, eller meddela förordnande som avses i 17 §.

Särskilda

bestämmelser 30 §.

Besittes, då fideikommisset upphör, egendomen på grund av stadgande i fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande av efterlevande make till förutvarande innehavare, skall med åtgärder för avvecklingens genomförande anstå till dess efterlevande makens rätt upphört. 31 §. Där fideikommisset omfattar allenast egendom av ringa värde, så ock eljest, då synnerliga skäl äro därtill, må Konungen på framställning av innehavaren förordna, att fideikommisset genast skall upphöra. Då fidei-

16 kommisset upphör, tillfaller egendomen innehavaren, där ej Konunggen annat förordnat. 32 §. Kan enligt fideikommissurkunden egendomen innehavas av två eller fleera samtidigt eller föreskriver urkunden att, då innehavarens rätt upphör, anman än avkomling till honom skall vara närmast berättigad till egendomen, skiall fideikommisset upphöra vid den tidpunkt Konungen förordnar. Vad nu sagts skall ock gälla, därest jämte innehavaren finnes särskild ägare Itill egendomen. Konungen bestämmer ock, efter vad som prövas skäligt med hänsyn Itill fideikommissurkundens innehåll och övriga omständigheter, huruvida egendomen skall tillfalla innehavaren eller sättas under särskild förvaltniing för beredande av understöd åt behövande medlemmar av den släkt, stom stiftaren avsett att gynna, eller hur med egendomen eljest skall förf ärras. Har beslut om fideikommissets upphörande icke meddelats före dem 1 januari 1975, skall fideikommisset upphöra nämnda dag och egendonnen tillfalla innehavaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961. Vad i 5 § lagen den 25 april 1930 angående införande av lagen om testamente är stadgat om giltighet i visst fall av förordnande, som enligt 1 kiap. 2 § sist nämnda lag skulle sakna laga verkan, skall med avseende å förordnande av det innehåll, som avses i 1 § här ovan, icke gälla, dänest testator avlidit efter det denna lag trätt i kraft. Vad fideikommissurkunden må stadga om verkan av ofrälse gifte eller eljest om förverkande av rätt att innehava eller tillträda fideikommisset skall icke gälla om äktenskapet ingåtts eller i urkunden eljest stadgad anledning till förverkande inträtt efter denna lags ikraftträdande; dock skall fortfarande lända till efterrättelse föreskrift att innehavaren icke må samtidigt besitta annat fideikommiss.

Förslag till Lag med vissa bestämmelser om arrende under

fideikommiss

Härigenom förordnas som följer. 1 §• Denna lag äger tillämpning då jord, som hör till fideikommiss men ej utgör huvudgård och ej heller är att hänföra till stödjordbruk, utarrenderats för brukande på viss tid. För lagens tillämplighet fordras vidare, att arrendatorn innehaft arrendet alltsedan lagens ikraftträdande och tillika vid ikraftträdandet innehaft jordbruksarrende under fideikommisset sedan minst tio år. Härvid äger arrendatorn jämväl tillgodoräkna sig tid, varunder före honom arrende innehafts av hans make eller hans eller makens skyldeman i rätt uppstigande led eller sådan skyldemans make eller någon av arrendatorns eller hans makes adoptivföräldrar eller två eller flera sådana personer var efter annan. Upphör fideikommisset, skall vad i denna lag stadgas med avseende å fideikommissinnehavaren och fideikommissegendomen i stället avse jordägaren och denne tillhörig egendom, som ingått i fideikommisset. 2 §.

Arrendatorn äger rätt att vid arrendetidens utgång erhålla nytt arrende för en tid av fem år, såframt icke, efter vad nedan sägs, tillfälle beredes honom att förvärva brukningsdelen på skäliga villkor. Sådan rätt tillkommer dock icke arrendatorn, a) om han själv sagt upp arrendeavtalet eller lämnat fideikommissinnehavaren sådant meddelande som sägs i 2 kap. 52 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom; b) om det med hänsyn till annan del av fideikommissegendomen finnes vara av synnerlig betydelse för fideikommissinnehavaren att erhålla besittningen till brukningsdelen; eller c) om hinder mot förvärv skall anses möta efter vad i 9 § första stycket sägs och fortsatt arrende skulle för fideikommissinnehavaren medföra oskälig kostnad. 3 §. Vill arrendatorn påkalla rätt enligt denna lag, skall han hos arrendenämnden ansöka om förrättning. Ansökan skall vara skriftlig och hava inkommit till nämnden sist en månad efter det fideikommissinnehavaren sagt upp 2—905419

18 arrendeavtalet eller lämnat arrendatorn sådant meddelande som sägs i i 2 kap. 53 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom. 4 §•

Har förrättning begärts efter vad i 3 § sagts, skall arrendenämnden i så snart ske k a n bestämma tid och plats för förrättningen samt kalla partenrna till denna. Uteblir part och finnes ej anledning antaga laga förfall, utgör det icicke hinder mot förrättningen. Är arrendatorn förfallolöst borta vid första sa;ammanträdet, skall dock ärendet avskrivas. Konungen äger meddela närmare bestämmelser om förfarandet innför arrendenämnden. 5 §. Vill fideikommissinnehavaren göra gällande, att denna lag icke äger t tilllämpning på arrendet eller att arrendatorn saknar rätt till nytt arrende e på grund av omständighet, som sägs i 2 § andra stycket under a) eller b), skkall h a n framställa invändningen senast vid första sammanträdet. Göres invänndning efter vad nu sagts, skall arrendenämnden förelägga fideikommissinnnehavaren viss tid att väcka talan vid domstol, och skall förrättningen vila i till dess frågan blivit avgjord. 6 §•

Arrendenämnden skall bestämma villkoren för nytt arrende efter ^ vad nämnden anser skäligt. 7 §.

Vill fideikommissinnehavaren erbjuda arrendatorn att förvärva brukninngsdelen, skall han göra anmälan därom hos arrendenämnden, innan förr.rättningen avslutas. Har sådan anmälan gjorts, skall nämnden, utom i det fall som sägs i i 9 § första stycket, lämna parterna förslag till köpeskilling och övriga villkor r för försäljning av brukningsdelen till arrendatorn efter vad nämnden annser skäligt. Nämnden skall ock förelägga parterna viss tid att genomföra i försäljningen. 8 §•

Utgör brukningsdelen icke fastighet för sig, skall arrendenämnden, innnan försäljningsvillkor föreslås, pröva huruvida en särskild för jordbruk lämpplig fastighet kan bildas av brukningsdelen eller, om så ej kan ske, av brukniringsdelen jämte ytterligare jord eller andel i samfällighet eller annan rättigghet från den övriga fideikommissegendomen. Ingår brukningsdelen i bygdegods, skall nämnden pröva, om den kana utbrytas därur.

19 Vid prövning enligt första stycket bör nämnden samråda med vederbörande lantmätare eller mätningsman så ock med lantbruksnämnden. Är fråga om utbrytning ur bygdegods, bör samråd ske med länsstyrelsen. 9 §• Finner arrendenämnden vid prövning enligt 8 §, att en särskild jordbruksfastighet icke k a n bildas eller att brukningsdelen icke kan utbrytas u r bygdegods vari den ingår, skall hinder anses möta mot förvärv av brukningsdelen. Prövas en särskild jordbruksfastighet kunna bildas, skall nämnden lämna förslag till fastighetsbildning. Vad i denna lag sägs om förvärv av brukningsdelen skall äga motsvarande tillämpning å förvärv av den fastighet som sålunda ansetts k u n n a bildas, även om den icke sammanfaller med brukningsdelen. 10 §. Har fideikommissinnehavaren icke, innan förrättningen avslutats, hos arrendenämnden anmält att han vill erbjuda arrendatorn att förvärva brukningsdelen, skall nytt arrendeavtal anses föreligga med det innehåll n ä m n den enligt 6 § bestämt. Vad nu är sagt skall ock gälla, om fideikommissinnehavaren icke, sedan nämnden framlagt förslag till försäljningsvillkor, gjort vad på honom ankommit för att inom den förelagda tiden få till stånd avtal i enlighet med förslaget. Fordras för försäljning samtycke av make eller annan eller ock rättens eller myndighets tillstånd och har icke inom tiden samtycke lämnats eller tillstånd sökts eller vägras tillstånd och vinner beslutet härom laga kraft, skall ock nytt arrendeavtal anses föreligga efter vad i första stycket sagts. 11 §• Vill fideikommissinnehavaren, i fall som sägs i 9 § första stycket, göra gällande, att fortsatt arrende skulle för honom medföra oskälig kostnad, skall han väcka talan därom vid domstol inom en månad efter det förrättningen avslutats. Försittes nämnda tid eller vinner förd talan ej bifall, vare lag som i 10 § första stycket sägs. 12 §. Är arrende som avses i denna lag slutet på bestämd tid utan förbehåll om uppsägning, skall, där ej bestämmelserna i 2 kap. 51—56 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom äro tillämpliga å arrendet, avtalet vara förlängt på fem år varje gång, såframt ej uppsägning å någondera sidan skett senast sex månader före arrendetidens utgång.

20 13 §. Har arrendatorn gjort ansökan om förrättning och är ej uppenbart aatt arrenderätten är förverkad, må han icke mot sitt bestridande förpliktas arvflytta tidigare än å den fardag, som infaller näst efter tre månader från diet frågan om nytt arrende blivit slutligen avgjord. Är i fall som nu sagts fråg^an om nytt arrende icke avgjord senast tre månader före arrendetidens utgåmg, äger fideikommissinnehavaren påfordra, att arrendatorn kvarsitter till fairdag som nyss sagts. Vill fideikommissinnehavaren göra detta, skall hian lämna arrendatorn meddelande därom på sätt om uppsägning är s t a d g a t senast tre månader före arrendetidens utgång. Sitter arrendatorn på grund av vad sålunda stadgats kvar sedan arrencdetiden utgått, skola de tidigare arrendevillkoren gälla, där ej annat är avtakat. Uppkommer ej nytt arrende, må dock arrendatorn förpliktas utgiva dten ytterligare ersättning, som finnes skälig. 14 §. Upphör fideikommiss, vartill hör fastighet, skall anteckning om fastighetens förutvarande fideikommissnatur så snart ske kan å inskrivningsdlag göras i fastighets- eller lagfartsboken, dock ej om det för inskrivningsdormaren är känt att fastigheten icke är utarrenderad för brukande. 15 §. Genom denna lag göres icke inskränkning i den optionsrätt och förköjpsrätt, som må tillkomma arrendatorn enligt 2 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Äger arrendatorn enligt sist nämnda lag optionsrätt och förköpsrätt, skall med utsättande av förrättning anstå till dess upplysning vunnits att tallan om bibehållande av rätt till nytt arrende eller om förköp icke väckts i n o m därför stadgad tid eller att väckt talan lämnats utan bifall. 16 §. Över arrendenämndens avgörande i annan fråga än i 6—9 §§ avses imå besvär anföras hos länsstyrelsen inom en månad från det klaganden erhöll del av beslutet. Besvär över länsstyrelsens beslut må föras hos Konungem i jordbruksdepartementet i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. 17 §. Förbehåll, som strider mot vad som stadgas i denna lag, är utan verkan mot arrendatorn.

21 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961 och gäller till och med den 31 december 1990. Är arrendeavtalet slutet före lagens ikraftträdande, skall lagen äga tilllämpning allenast om arrendetiden utgår efter den 13 mars 1961; dock skall vad i 12 § sägs gälla endast om arrendetiden utgår efter den 13 mars 1962. Har fideikommissinnehavaren före den 1 januari 1961 sagt upp arrendeavtalet eller lämnat sådant meddelande som sägs i 2 kap. 53 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom, må ansökan om förrättning göras senast den 31 januari 1961. Vad nu är sagt skall ock gälla, om arrendeavtal, som slutits före lagens ikraftträdande, skall utan uppsägning upphöra före den 14 mars 1962.

Förslag till Lag om bygdegods Härigenom förordnas som följer. Allmänna

bestämmelser

1 §• Bygdegods, som avses i 15 § lagen om avveckling av fideikommiss, skall anses såsom en enda sammanhörande fast egendom och må förty fastighet, som ingår däri, ej lagfaras, intecknas eller utmätas särskilt. Utan hinder av vad i första stycket stadgas må dock fastighet som där sägs utmätas för fordran, för vilken fastigheten särskilt häftar sedan tiden före bygdegodsets bildande. 2 §•

Jord må ej skiljas från bygdegods eller läggas därtill utom i fall som särskilt angivas i denna lag. Ej må bygdegods delas. Fastighet, som ingår i bygdegods, må ej sammanläggas med mark utanför bygdegodset. | Utbrytning och införlivning av jord 3 §.

Konungen eller, om Konungen så bestämmer, länsstyrelsen må förordna om utbrytning från bygdegods av fastighet efter ansökan av bygdegodsets eller fastighetens ägare, om därigenom icke uppkommer men av någon betydelse för bygdegodset eller eljest särskilda skäl föreligga. Vad i första stycket stadgats angående fastighet skall gälla även beträffande del av fastighet under villkor att delen genom ändring i fastighetsindelningen skiljes från återstoden av fastigheten. 4 §•

Skall del av fastighet utbrytas från bygdegods, må, även om annat följer av vad eljest i lag är stadgat, delningen av fastigheten ej hindras därav, att återstående del icke är ägnad att bestå såsom särskild fastighet. 5 §• Fastighet skall anses utbruten från bygdegods, om den inlösts enigt gällande bestämmelser om expropriation eller jämlikt vattenlagen eller

23 lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. 6 §. Där det med hänsyn till bygdegodsets ändamål eller eljest finnes lämpligt, må Konungen eller, om Konungen så bestämmer, länsstyrelsen på ansökan av bygdegodsets ägare förordna om införlivning med bygdegodset av fastighet under villkor att bygdegodset och fastigheten äro i samma ägares hand och innehavas med samma rätt. Vad sålunda stadgats angående fastighet skall gälla även beträffande del av fastighet under villkor att delen genom ändring i fastighetsindelningen skiljes från återstoden av fastigheten. Införlivning medför ej rubbning i den införlivade markens ansvarighet för fordran eller annan rätt varför marken särskilt häftar.

Samåganderätt

i bygdegods

7 §•

Tillhör bygdegods två eller flera gemensamt, skola delägarna utgöra ett bygdelag. Bygdelaget förvaltar bygdegodset och företräder delägarna i allt som rör dem samfällt. Ej må annan än delägare vara medlem i bygdelaget. Medlem åtnjuter delaktighet i bygdelaget efter storleken av sin andel i bygdegodset. Bygdelaget må ej förvärva fast egendom. För bygdelaget skall gälla, utöver vad i denna lag stadgas, ett av Konungen för bygdelaget fastställt reglemente. 8 §•

För bygdelaget skall finnas en styrelse. Styrelsen väljes av medlemmarna å bygdelagsstämma. Styrelsen skall, såframt ej stämman enhälligt beslutar annat, bestå av tre ledamöter om medlemmarna äro flera än fyra och eljest av en ledamot. För varje ledamot må utses en suppleant. 9 §• Anmälan om styrelseval skall göras till länsstyrelsen i det län där styrelsen skall hava sitt säte. Vid anmälan skall fogas protokoll från bygdelagsstämma, utvisande vem eller vilka som utsetts till styrelse och under vilken firma verksamheten skall bedrivas. Länsstyrelsen skall tillse, att firman innehåller ordet bygdelag och är i övrigt lämplig. Ändras styrelsens ledamotsantal eller sammansättning, skall ock anmälan göras därom.

24 10 §. Sedan anmälan om styrelseval behörigen gjorts, äger allenast styrelsen företräda bygdelaget i förhållande till tredje man. Rätt att företräda bygdelaget tillkommer dock även den eller dem som styrelsen bemyndigat att teckna bygdelagets firma. Anmälan om sådant bemyndigande skall göras hos länsstyrelsen. Handla medlemmarna eller någon, som företräder dem, å bygdelagets vägnar innan styrelse behörigen anmälts, skola de som deltagit i beslutet eller åtgärden svara för därav uppkommande förbindelser en för alla och alla för en såsom för egen skuld.

11 §• Utse medlemmarna ej styrelse eller underlåta de att välja styrelseledamot då val av ledamot erfordras för att styrelsen skall bliva beslutför, äger länsstyrelsen på yrkande av någon, vars rätt är beroende av att behörig styrelse finnes, förordna syssloman att ensam eller jämte de ledamöter, som må finnas, såsom styrelse företräda bygdelaget. Förordnandet skall återkallas sedan anmälan om verkställt val inkommit till länsstyrelsen. Sysslomannen äger av bygdelaget åtnjuta arvode, som bestämmes av länsstyrelsen. 12 §. Styrelsen skall omhänderhava bygdelagets angelägenheter i enlighet med vad som stadgas i denna lag och i reglementet. I förhållande till bygdelaget åligger det styrelsen att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter som meddelas av bygdelagsstämman. Dock må styrelsen icke efterkomma föreskrift där den finnes såsom stridande mot denna lag eller reglementet ej vara gällande och icke heller föreskrift av stämman om sådan förvaltningsåtgärd, vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart åsidosättande av bygdelagets intressen.

13 §. Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om vilken vid sammanträde de flesta röstande förena sig, samt vid lika rösttal den mening som biträdes av ordföranden vid sammanträdet. Ej må styrelseledamot taga befattning med fråga rörande avtal mellan honom och bygdelaget och ej heller eljest med angelägenhet, vari han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot bygdelagets. Vill styrelsen väcka talan mot bygdelaget, skall styrelsen kalla medlemm a r n a till stämma för val av ombud att föra bygdelagets talan. Stämning delgives genom att föredragas å stämman.

25 14 §. Styrelsens förvaltning och räkenskaper skola granskas av revisorer, som bygdelagsstämman utser. Revisorerna skola vara tre, om ej stämman enhälligt beslutar annat. För varje revisor må utses en suppleant. 15 §. Medlems rätt att deltaga i handhavandet av bygdelagets angelägenheter utövas å bygdelagsstämma. 16 §. Ej m å någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å bygdelagsstämma deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom och bygdelaget. Ej heller må han deltaga i behandlingen av fråga om avtal mellan bygdelaget och tredje man, om han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot bygdelagets. Vad sålunda stadgats äger motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man. Styrelseledamot må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor. 17 §. Envar röstberättigad medlem, som själv eller genom ombud är närvarande å bygdelagsstämma, äger därvid rösträtt i förhållande till sin delaktighet i bygdelaget. Som stämmans beslut gäller, om för beslutet ej fordras enhällighet, den mening som erhållit det högsta rösttalet. Äro rösttalen lika, gäller den mening, som omfattas av flertalet röstande. Om även antalet röstande är lika, avgöres val genom lottning och annan fråga genom ordförandens utslagsröst. 18 §. Vid val av tre styrelseledamöter äger medlemsgrupp, vars rösttal vid stämman utgör mer än en fjärdedel av rösttalet för samtliga där närvarande medlemmar, utse en ledamot. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning vid val av tre revisorer. Medlemsgrupp, som utser styrelseledamot eller revisor, äger utse suppleant för honom. Om styrelseledamot entledigas eller eljest avgår eller avlider och suppleant ej finnes för honom, åligger det styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av nya styrelseledamöter och suppleanter. 19 §. Bygdegodset må icke överlåtas eller belastas med inteckning för gäld utan att bygdelagsstämman enhälligt beslutar därom eller, om beslutet icke

26 är enhälligt eller medlem är omyndig eller företrädd av god m a n som sägs i föräldrabalken, rätten lämnar sitt tillstånd. 20 §.

För täckande av bygdelagets medelsbehov hava medlemmarna, om behovet ej tillgodoses på annat sätt, att efter delaktigheten till bygdelaget utgiva bidrag i pengar. överlåtes andel i bygdegodset, skall nye ägaren svara för bidrag som förre ägaren haft att utgiva, dock ej om beloppet förfallit till betalning tidigare än sex månader före överlåtelsen. Mot nye ägaren skall beloppet anses förfallet vid överlåtelsen. 21 §. Har å bygdelagsstämma beslutats att medlemmarna skola utgiva bidrag i pengar, skall styrelsen upprätta och å bygdelagsstämma för granskning framlägga debiteringslängd, upptagande det belopp som skall uttaxeras, vad därav belöper å varje medlem samt tiden för inbetalningen. Finnas tillgängliga medel ej förslå till betalning av klar och förfallen gäld, för vilken bygdelaget svarar, åligger styrelsen att ofördröj ligen upprätta och för granskning å stämma framlägga särskild debiteringslängd samt att, oberoende av stämmans beslut, omedelbart uttaga vad som erfordras. Prövas i fall som avses i andra stycket försummelse ligga styrelsens ledamöter till last, äro de en för alla och alla för en såsom för egen skuld betalningsskyldiga för borgenärens fordran. Är försummelsen uppenbar, har länsstyrelsen att på borgenärens yrkande förordna syssloman att utdebitera och uttaga erforderligt belopp. Sysslomannen äger av bygdelaget åtnjuta arvode, som bestämmes av länsstyrelsen. 22 §.

Anser medlem att den fördelning som verkställts enligt 21 § icke överensstämmer med lag eller att förutsättning saknats för framläggande av särskild debiteringslängd, äger han mot styrelsen eller sysslomannen, då debiteringen verkställts av denne, föra talan om rättelse. Talan skall, vid påföljd att rätt därtill eljest går förlorad, väckas inom en månad sedan debiteringslängden framlades å stämma. Angående uttagande av utdebiterat och till betalning förfallet bidrag gäller, om ej rätten förordnat annat, vad i utsökningslagen är stadgat i fråga om fordran, för vilken betalningsskyldighet ålagts genom dom som äger laga kraft. Kan ej bidrag, som enligt 21 § påförts medlem, uttagas hos honom, skall bristen fördelas mellan övriga medlemmar i förhållande till deras inbördes

27 bidragsskyldighet. Belopp som medlem sålunda inbetalt skall, i den m å n den försumlige fullgör sin bidragsskyldighet, tillgodoräknas medlemmen. 23 §.

Anser styrelsen, styrelseledamot eller medlem att beslut, som fattats å bygdelagsstämma, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller reglementet, äger han mot bygdelaget föra talan angående beslutet. Grundas talan därå att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att det eljest kränker allenast medlems rätt, skall talan väckas inom tre månader från beslutets dag vid påföljd att beslutet eljest är gällande. Har bygdelagsstämman bestämt antalet styrelseledamöter eller revisorer till annat än i lagen angives och voro ej alla närvarande ense, skall beslutet icke gälla, ändå att klandertalan ej väckts. Då talan väckts, äger rätten förordna att beslutet tills vidare ej må verkställas. Dom varigenom stämmobeslut upphävts eller ändrats gäller även för medlem, som ej fört talan. 24 §.

Har bygdelagsstämma bestämt arvode åt styrelseledamot, revisor eller tjänsteman hos bygdelaget eller eljest åt någon för fullgörande av honom meddelat uppdrag, må medlemmar, vilkas delaktighet sammanlagt uppgår till minst en tiondel, inom tre månader från beslutets dag hos rätten göra skriftlig ansökan om prövning av arvodets storlek, därest det förmenas vara för högt. Rätten äger jämka arvodet, om det finnes uppenbarligen vara bestämt till oskäligt belopp. 25 §. Om skyldighet för styrelseledamot, likvidator eller annan, som ägt företräda bygdelaget, eller revisor eller medlem att ersätta skada som vållats bygdelaget, medlem eller tredje man, så ock angående talan om sådan ersättning skall tillämpas vad för motsvarande fall är stadgat i fråga om ekonomisk förening. 26 §.

Avträdes bygdelagets egendom till konkurs, skall konkursboet utöva de befogenheter med avseende å bygdegodset som eljest tillkomma bygdelaget. Dock må bygdegodset icke överlåtas eller med inteckning för gäld belastas. För bestridande av konkurskostnaderna, för betalning av gäld, som konkursboet eljest åsamkat sig, samt för utdelning åt borgenärerna må konkur sförvaltaren verkställa uttaxering av bygdelagets medlemmar. Debiteringslängd skall för granskning framläggas å sammanträde med borgenärerna, till vilket även medlemmarna kallats. Angående talan om rättelse av debiteringslängd och uttagande av debiterat bidrag skola bestämmel-

28 serna i 22 § äga motsvarande tillämpning; dock må även borgenär föra talan om rättelse. 27 §.

Upplöses bygdegodset, skall bygdelaget träda i likvidation. Vad nu sagts skall ock gälla, om bygdegodset överlåtes eller om det säljes i den ordning utsökningslagen bestämmer. Har antalet medlemmar i bygdelaget så nedgått att endast en medlem finnes, må å bygdelagsstämma beslutas att bygdelaget skall träda i likvidation. Likvidationen verkställes av styrelsen. Finnes sannolikt att likvidationen uppehälles eller eljest utföres på sådant sätt att medlems rätt därigenom äventyras, må rätten på ansökan av honom förordna, att likvidationen skall verkställas av en eller flera likvidatorer, som utses av rätten. Under likvidationen skall bygdelagets firma tecknas med tillägg av orden »i likvidation». Anmälan om att bygdelaget trätt i likvidation skall göras till länsstyrelsen. Då likvidator blivit utsedd, skall ock anmälan göras därom. 28 §.

Ej må vid likvidation bygdelagets tillgångar skiftas innan all bygdelagets gäld blivit betald eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen. Har ändock skifte skett, skola medlemmarna svara för borgenärs fordran en för alla och alla för en såsom för egen skuld. Vid likvidation må kallelse sökas å bygdelagets okända borgenärer, därvid de i förordningen om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer rörande dylik kallelse meddelade bestämmelserna skola äga motsvarande tillämpning. När skifte verkställts, skall anmälan därom göras till länsstyrelsen. Vid anmälan skall tillika fogas styrkt avskrift av skifteshandlingen. Anser medlem att han vid skiftet icke erhållit vad på honom belöper, skall han vid talans förlust väcka talan mot bygdelaget inom tre månader från det skiftet verkställdes. 29 §. Reglementet skall angiva: 1. den ort där styrelsen skall hava sitt säte; 2. den tid för vilken styrelsen skall utses och grunderna för dess beslutförhet; 3. den tid för vilken revisorerna skola utses; 4. huru revision av styrelsens förvaltning skall ske och tiden för räkenskapsavslutning ; 5. huru ofta bygdelagsstämma skall hållas;

29 6. huru protokoll vid styrelsesammanträde och bygdelagsstämma skall föras och tiden då stämmoprotokoll skall hållas tillgängligt; 7. det sätt, varpå kallelse till bygdelagsstämma skall ske och andra meddelanden bringas till medlemmarnas kännedom, ävensom den tid före stämma då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna, så ock vad i övrigt finnes nödigt. 30 §. Ändring av fastställt reglemente må på framställning av medlem medgivas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Ej må dylik framställning bifallas innan övriga medlemmar, där så kan ske, erhållit tillfälle att yttra sig. Upplösning

av bygdegods m. m.

31 §. Är det till följd av ändrade förhållanden ej längre ett allmänt intresse att bygdegodset består, må Konungen på framställning av ägaren förordna att fastigheterna icke vidare skola utgöra bygdegods. Har genom försäljning å exekutiv auktion eller eljest skilda delar av bygdegods kommit i olika ägares hand, prövar Konungen huruvida fastigheterna även framdeles skola utgöra bygdegods. Ej må i ett bygdegods förenas fastigheter, som tillfallit olika ägare. Konungen må ock förordna, att fastigheterna skola inlösas av kronan. Om sådan inlösen skall i tilllämpliga delar gälla vad om expropriation är stadgat.

Särskilda

bestämmelser 32 §.

Är i lag eller författning stadgat, att ansökan i inskrivningsärende bör göras eller fullföljas eller annan åtgärd i sådant ärende bör vidtagas sist inom viss tid, som ej är lika å landet och i stad, skall vid tillämpningen av dylikt stadgande bygdegods alltid anses beläget å landet. 33 §.

Fordras för bifall till ansökan om lagfart eller inteckning att fastighet eller fastighetsdel utbrytes från bygdegods, skall ansökningen förklaras vilande i avbidan på att utbrytning sker. 34 §.

Ärenden angående lagfart å fång till bygdegods och inteckning däri ävensom andra inskrivningsärenden rörande sådan egendom skola upptagas

30 och behandlas av inskrivningsdomaren i den ort, där bygdegodset är. Ligger bygdegodset inom flera inskrivningsdomares områden, skola ärendena ankomma på inskrivningsdomaren i den ort, där huvuddelen är. Ändring i förhållande, som betingar inskrivningsdomares behörighet, vare utan verkan. 35 §. Ligger bygdegods inom flera utmätningsmäns tjänstgöringsområden, skall utmätning av bygdegodset i dess helhet ankomma på den utmätningsman, inom vars tjänstgöringsområde huvuddelen är.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

31 Förslag till Lag om ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1) om samäganderätt Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 september 1904 om samäganderätt 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

19 §. 19 §. I fråga • -— —- — en fastighet. Beträffande egendomsgemenskap Beträffande egendomsgemenskap mellan äkta makar eller delägare i mellan äkta makar eller delägare i oskift dödsbo eller dem, som äro i oskift dödsbo eller i bygdegods eller bolag samman eller äro redare i sam- dem, som äro i bolag samman eller ma fartyg eller deltagare i samma äro redare i samma fartyg eller delgruvrörelse, gälle vad därom är sär- tagare i samma gruvrörelse, gälle vad skilt stadgat. därom är särskilt stadgat. Vad i — äger del.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

1 Senaste lydelse se SFS 1951:291.

32 Förslag till Lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117) Härigenom förordnas, att 1 § bokföringslagen den 31 maj 19291 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

1 §• 1 §• Bokföringsskyldighet enligt denna Bokföringsskyldighet enligt denna lag åligger aktiebolag, bolag som bli- lag åligger aktiebolag, bolag som blivit infört i handelsregistret, förening vit infört i handelsregistret, förening som blivit hos länsstyrelse införd i som blivit hos länsstyrelse införd i föreningsregister, sambruksförening föreningsregister, sambruksförening, samt, där annat ej följer av 2 §, en bygdelag samt, där annat ej följer av var som yrkesmässigt driver någon 2 §, en var som yrkesmässigt driver av följande rörelser: någon av följande rörelser: 1) handel med eller tvättinrättningsrörelse

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

1 Senaste lydelse se SFS 1951:311.

33 Förslag till Lag om ändrad lydelse av 8 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

8 §. 8 §. Var, som — —- •— kallas firma. I handelsbolag —• åligger likvidatorn. F r å n nu stadgade anmälningsskylFrån nu stadgade anmälningsskyldighet undantagas fartygsredare och dighet undantagas fartygsredare och rederier, aktiebolag, ömsesidiga för- rederier, aktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag, registrerade förening- säkringsbolag, registrerade föreningar, solidariska bankbolag samt spar- ar, solidariska bankbolag, sparbanbanker. ker samt bygdelag. Enkelt bolag handelsbolag föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

1 Senaste lydelse se SFS 1925:48.

3—90541»

34 Förslag till Lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

6 §. 6 §. Underrätt vare — — •— lagfaren domare. Vid annan — •— — ärendet angår 1. adoption, vårdnaden andra fall; 2. förmynderskap eller — — 1 0 § föräldrabalken; 3. förvaltning enligt — — är tvistigt; 4. nedsättning av till fusion; 5. förvaltning av — i sparbank; 6. förordnande eller — är tvistigt; 7. bestämmande av arvode; 8. tillstånd till försäljning av sam8. tillstånd till försäljning av samfälld egendom enligt lagen om sam- fälld egendom enligt lagen om samäganderätt, underställning av del- äganderätt, underställning av delägaägares beslut eller meddelande av sär- res beslut eller meddelande av särskilda föreskrifter angående god skilda föreskrifter angående god mans förvaltning enligt lagen om för- mans förvaltning enligt lagen om förvaltning av bysamfälligheter och där- valtning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och med jämförliga samfällda ägor och rättigheter, föreskrifter jämlikt 24 § rättigheter, tillstånd jämlikt 19 § lalagen om rätt till fiske angående nytt- gen om bygdegods till överlåtelse av jande av samfällt fiske eller intagan- bygdegods eller dess belastande med de i rättens protokoll av förening en- inteckning för gäld, föreskrifter jämligt lagen om ägofred; eller likt 24 § lagen om rätt till fiske angående nyttjande av samfällt fiske eller intagande i rättens protokoll av förening enligt lagen om ägofred; eller 9. dödande av förkommen handling. Skall i — överförmyndares beslut. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961. 1

Senaste lydelse se SFS 1958:467.

35 Förslag till Förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss Härigenom förordnas som följer. 1 §• Upphör fideikommiss med anledning av dödsfall efter vad i 2—5 §§ lagen den om avveckling av fideikommiss (awecklingslagen) sägs, skall i enlighet med bestämmelserna i denna förordning till staten utgå arvsskatt för vad som på grund härav enligt 6—8 §§ och 10 § första stycket avvecklingslagen skall tillfalla efterträdare eller annan. 2 §. Vid arvsbeskattning enligt denna förordning skola, med iakttagande av vad nedan i 3—10 §§ sägs, bestämmelserna i förordningen den 6 j u n i 1941 om arvsskatt och gåvoskatt (arvsskatteförordningen) i tillämpliga delar lända till efterrättelse. 3 §. Förvärv, som i 1 § denna förordning sägs, skall anses ske genom arv, därest egendomen tillfaller någon i hans egenskap av efterträdare eller såsom arvinge, och eljest genom testamente. Såsom arvlåtare (testator) skall anses den, vars död föranlett fideikommissets upphörande. 4 §.

Vad i 4 § 1 mom. sista stycket arvsskatteförordningen sägs om skattefrihet för egendom, för vars bevarande förordnande meddelats enligt 17 § avvecklingslagen, skall gälla, därest sådant förordnande meddelats före skattens fastställande. 5 §• Vid tillämpning av bestämmelserna i 11 § 1 mom. arvsskatteförordningen skall iakttagas, dels att egendom, som avses i 4 § 1 mom. sista stycket samma förordning, skall anses i första hand belöpa å efterträdaren och å vad som tillfaller honom i denna hans egenskap (efterträdareandel), dels ock att den, som äger taga del i fideikommissegendomen enligt 6—8 §§ avvecklingslagen, skall anses icke begagna sig av förmån varom i 10 § första stycket nämnda lag förmäles. 6 §. Vid beräknande av behållning i fideikommissbo skall vad i 13 § 1 mom. arvsskatteförordningen sägs äga tillämpning endast såvitt avser bouppteckningskostnad och belopp som skall betalas i arvsskatt.

36 Har, innan skatten fastställts, Konungen förordnat om avsättning av medel ur fideikommissboet för bildande av stiftelse, som i 17 § avvecklingslagen sägs, skola vid skattens bestämmande sådana medel icke inräknas i behållningen i boet. 7 §• Därest delägare i fideikommissboet eller boutredningsman gör framställning därom i samband med ingivande inom vederbörlig tid av fideikommissbouppteckning för inregistrering, skall beskattningsmyndigheten medgiva anstånd med skattens fastställande i avbidan på att avvecklingen av fideikommisset slutföres. Anstånd som nu sagts skall icke föranleda uppskov med bouppteckningens registrering; och skall vad i 52 § 1 mom. arvsskatteförordningen är stadgat om skyldighet att gälda ränta äga motsvarande tillämpning. Vid tillämpning av 17 § andra stycket arvsskatteförordningen skall där angiven tid räknas från den tidpunkt då avvecklingen av fideikommisset ä r slutförd. 8 §• Vad i 19 § arvsskatteförordningen sägs om sammanläggning med tidigare förvärv skall avse jämväl från samme arvlåtare (testator) härrörande lott, för vilken skattskyldighet inträtt samtidigt med skattskyldigheten för den lott, om vars beskattning är fråga. Sammanläggning skall i intet fall ske av efterträdareandel med annan lott eller av annan lott med efterträdareandel. 9 §. Vad i 28 § fjärde stycket arvsskatteförordningen sägs om skattefrihet skall äga motsvarande tillämpning då fråga är om beskattning av lott, för vilken skattskyldighet inträtt vid dödsfallet, och arvingen (testamentstagaren) från arvlåtaren (testator) erhållit annan lott, för vilken skattskyldighet inträtt samtidigt. Skattefrihet varom nu är fråga må åtnjutas å efterträdareandel endast i den m å n den icke kan tillgodoräknas å annan egendom för vilken skattskyldighet inträtt samtidigt eller tidigare. 10 §. Skatt å efterträdareandel skall utgå enligt den närmast före den 1 j a n u a r i 1959 gällande tariffen i 28 § arvsskatteförordningen. 11 §• Konungen äger utfärda de föreskrifter som erfordras för tillämpning av denna förordning. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag till Förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. samt 32, 43 och 59 §§ förordningen den 6 j u n i 1941 om arvsskatt och gåvoskatt 1 skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

(Föreslagen

lydelse)

4 §. 1 mom. Arvsskatt utgår —

4 §. — nämnd egendom. För byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling, för vars bevarande förordnande meddelats enligt 17 § lagen den om avveckling av fideikommiss, föreligger icke skyldighet att erlägga arvsskatt. 32 §.

32 §.

Har efter

felande belopp. Vad nu sagts skall, där ej Konungen annorlunda förordnar, äga motsvarande tillämpning, därest i 4 § 1 mom. sista stycket omförmäld samling skingrats eller bortflyttats.

43 §. Vid beskattning av gåva skall i tilllämpliga delar lända till efterrättelse, förutom ovan särskilt angivna bestämmelser i 6—9, 12, 19, 21 och 30 §§, vad i fråga om arvsskatt vidare är stadgat i 4 § 2 mom. och 3 mom., 14, 20, 22—27 §§, 28 § med undantag av vad i första, andra och tredje styckena stadgas, ävensom 29 och 32 §§; och skall därvid den i 32 § f) 1

lydelse)

43 §. Vid beskattning av gåva skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse, förutom ovan särskilt angivna bestämmelser i 6—9, 12, 19, 21 och 30 §§, vad i fråga om arvsskatt vidare är stadgat i 4 § 1 mom. sista stycket, 2 mom. och 3 mom., 14, 20, 22— 27 §§, 28 § med undantag av vad i första, andra och tredje styckena stadgas, ävensom 29 och 32 §§; och

Senaste lydelse av 32, 43 och 59 §§ se SFS1958:562.

38 (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

förekommande hänvisningen till 19 § i stället gälla 41 §. Vid tillämpning 59 §. Har efter

Ansökan om

skall därvid den i 32 § f) förekommande hänvisningen till 19 § i stället gälla 41 §. av återstoden.

59 §. beräknat belopp. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där fideikommiss till följd av stadgandena i 3 § lagen den om avveckling av fideikommiss upphör under innehavarens livstid. i skatteärendet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) Härigenom förordnas, att 21 §, 24 § 1 mom., 33 § 1 mom. samt 53 § 1 och 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 ävensom p u n k t 2 av anvisningarna till 31 §, punkt 9 av anvisningarna till 32 § och p u n k t 9 av anvisningarna till 53 § samma lag 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

21 §. Till intäkt a) årliga värdet b) intäkt av c) intäkt av d) intäkt av annat slag än förut nämnts, vartill hänföras: intäkt genom avyttring eller annan användning av vissa fastighetens beståndsdelar såsom sten, torv, grus, lera och dylikt samt genom jakt och fiske, som av den skattskyldige eller för hans räkning bedrivits å fastigheten och ej är att anse såsom binäring till jordbruk; arrende för utarrenderad fastighet, evad arrendet utgått i penningar, varor eller tjänstbarheter, ävensom avgäld eller annan förmån, som influtit till fastigheten på grund av servitut, upplåtelse av lägenhet eller dylikt; intäkt genom upplåtelse åt annan att i visst avseende tillgodogöra sig eller utnyttja fastigheten eller del därav, såsom till sten-, torv-, grus-

(Föreslagen

lydelse)

21 §. tillgodo, såsom: tjänares räkning; hans hushåll; honom drivits; d) intäkt av annat slag än förut nämnts, vartill hänföras: intäkt genom avyttring eller annan användning av vissa fastighetens beståndsdelar såsom sten, torv, grus, lera och dylikt samt genom j a k t och fiske, som av den skattskyldige eller för hans räkning bedrivits å fastigheten och ej är att anse såsom binäring till jordbruk; arrende för utarrenderad fastighet, evad arrendet utgått i penningar, varor eller tjänstbarheter, ävensom avgäld eller annan förmån, som influtit till fastigheten på grund av servitut, upplåtelse av lägenhet eller dylikt; intäkt genom upplåtelse åt a n n a n att i visst avseende tillgodogöra sig eller utnyttja fastigheten eller del därav, såsom till sten-, torv-, grus-

1 Senaste lydelse av 21 § se SFS 1951:790, av 24 § 1 mom. se SFS 1954:51, av 33 § 1 mom. se SFS 1955:122 och 1957:237, av 53 § 1 mom. se SFS 1959:34, av 53 § 2 mom. se SFS 1953:400, av punkt 2 av anvisningarna till 31 § se SFS 1942:274 samt av punkt 9 av anvisningarna till 53 § se SFS 1951:689.

40 (Nuvarande

lydelse)

eller lertäkt eller dylikt, till bete, j a k t eller fiske, till utvinnande av vattenkraft, till framdragande av ledningar, till upplags- eller lastageplats med mera sådant.

Därest inkomst

24 §. 1 mom. Till intäkt av annan fastighet skall, där ej annat föranledes av vad nedan i andra stycket eller 2 eller 3 mom. stadgas, hänföras vad av fastighet här i riket, som taxerats såsom annan fastighet, kommit ägaren till godo, såsom: hyresvärdet av lägenhet, som ägaren använt för sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning; hyra eller annan ersättning för fastighet eller del därav, som upplåtits till annan; intäkt genom försäljning eller annat tillgodogörande av fastighetens alster eller naturtillgångar; avgäld med mera dylikt, som influtit från fastigheten; frälseränta.

(Föreslagen

lydelse)

eller lertäkt eller dylikt, till bete, jakt eller fiske, till utvinnande av vattenkraft, till framdragande av ledningar, till upplags- eller lastageplats med mera sådant; inkomst, som medlem av bygdelag åtnjutit från detta i form av avlöning och som icke utgör intäkt av rörelse; utbetalning för fastigheten från stiftelse, som avses i 17 § lagen den om avveckling av fideikommiss. dylika inventarier. Inkomst av jordbruksfastighet som förvaltas av bygdelag skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. 24 §. 1 mom. Till intäkt av annan fastighet skall, där ej annat föranledes av vad nedan i andra stycket eller 2 eller 3 mom. stadgas, hänföras vad av fastighet här i riket, som taxerats såsom annan fastighet, kommit ägaren tillgodo, såsom: hyresvärdet av lägenhet, som ägaren använt för sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning; hyra eller annan ersättning för fastighet eller del därav, som upplåtits till annan; intäkt genom försäljning eller annat tillgodogörande av fastighetens alster eller naturtillgångar; avgäld med mera dylikt, som influtit från fastigheten; frälseränta; utbetalning för fastigheten från stiftelse, som avses i 17 § lagen den om avveckling av fideikommiss.

41 (Nuvarande Har fastighet F ö r m å n av

lydelse)

(Föreslagen •

lydelse)

30 § 2 mom. särskilt redovisas.

33 §. 33 §. 1 mom. F r å n intäkt — •— — — — — såsom intäkt. Avdrag får i enlighet härmed ske Avdrag får i enlighet härmed ske för, bland annat: för, bland annat: avgifter som den skattskyldige eravgifter som den skattskyldige erlagt för sådan pensionsförsäkring el- lagt för sådan pensionsförsäkring eller sjuk- eller olycksfallsförsäkring, ler sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som tagits i samband med tjänst, så som tagits i samband med tjänst, så ock avgifter som den skattskyldige ock avgifter som den skattskyldige i samband med tjänsten erlagt för i samband med tjänsten erlagt för egen eller efterlevandes pensionering egen eller efterlevandes pensionering annorledes än genom försäkring; annorledes än genom försäkring; hyra eller annan kostnad för hyra eller annan kostnad för tjänste- eller arbetslokal, för vilken tjänste- eller arbetslokal, för vilken den skattskyldige haft att själv vid- den skattskyldige haft att själv vidkännas utgift; kännas utgift; kostnad för arbetsbiträde, som den kostnad för arbetsbiträde, som den skattskyldige använt för tjänsts ut- skattskyldige använt för tjänsts utförande och som h a n själv avlönat; förande och som han själv avlönat; förlust å medel, för vilka den skattförlust å medel, för vilka den skattskyldige varit på grund av sin tjänst skyldige varit på grund av sin tjänst redovisningsskyldig; redovisnings skyldig; kostnad för resor i tjänsten, där ej, kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad angår statstjänst, särskild ersätt- vad angår statstjänst, särskild ersättning varit därför anvisad; ning varit därför anvisad; kostnad för facklitteratur, instrukostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för ment och dylikt, som varit nödigt för tjänstens fullgörande, tjänstens fullgörande, kostnad för underhåll av lösa kulturföremål, för vilka den skattskyldige erhållit utbetalning från stiftelse, som avses i 17 § lagen den om avveckling av fideikommiss, dock högst med belopp motsvarande det erhållna bidraget. Har den gäld avdragas. Den som arvode utgått. I andra 2 mom. angives.

42 (Nuvarande

lydelse)

53 §. 1. mom. Skyldighet att a) fysisk person: b) staten: för c) landsting, kommuner d) akademier samt — — e) kyrkor, andra trossamfund än svenska kyrkan därest de utöva kyrklig verksamhet, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål att under samverk a n med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art:

(Föreslagen

lydelse)

53 §. 73 §§ sägs: års taxeringar; • nyss sagts; av rörelse; av fastighet; e) kyrkor, andra trossamfund än svenska kyrkan därest de utöva kyrklig verksamhet, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, sådana föreningar vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art ävensom stiftelser, som avses i 17 § lagen den — — — om avveckling av fideikommiss:

för inkomst av fastighet och av rörelse; f) svenska aktiebolag g) utländska bolag:

för inkomst av fastighet och av rörelse; ort förvärvats; eller rörelse.

2 mom. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier taxeras icke, utan hänföres deras inkomst till de särskilda delägarnas inkomst med belopp, som för en var motsvarar hans andel av bolagets eller rederiets inkomst. Ej

2 mom. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag, bygdelag och rederier taxeras icke, utan hänföres deras inkomst till de särskilda delägarnas inkomst med belopp, som för en var motsvarar hans andel av bolagets, bygdelagets eller

43 (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

heller skall så kallat gruvbolag taxeras, utan skola dess delägare taxeras en var för den inkomst, h a n åtnjutit av bolagets verksamhet. Vad i

—

rederiets inkomst. Ej heller skall så kallat gruvbolag taxeras, utan skola dess delägare taxeras en var för den inkomst, han åtnjutit av bolagets verksamhet. för fastighet.

Anvisningar till 31 §. 2. Såsom periodiskt understöd räknas icke vad en skattskyldig uppbär från stiftelse eller förening som avses i 53 § 1 mom. e), såvida utbetalningen sker till fullföljande av ändamål som i nämnda stadgande angives. Såsom periodiskt understöd betraktas däremot vad som uppbäres från varje slags stiftelse, om och i den m å n det i de för stiftelsen gällande stadgar är föreskrivet, att stiftelsens intäkter skola för all framtid eller viss tid tillfalla viss familj, vissa familjer eller bestämda personer.

Anvisningar till 31 §. 2. Såsom periodiskt understöd räknas icke, utom i fall som i nästföljande stycke sägs, vad en skattskyldig uppbär från stiftelse eller förening som avses i 53 § 1 mom. e ) , såvida utbetalningen sker till fullföljande av ändamål som i nämnda stadgande angives. Såsom periodiskt understöd betraktas däremot vad som uppbäres från varje slags stiftelse, om och i den m å n det i de för stiftelsen gällande stadgar är föreskrivet, att stiftelsens intäkter skola för all framtid eller viss tid tillfalla viss familj, vissa familjer eller bestämda personer. Utbetalning från stiftelse, som avses i 17 § lagen den — — — om avveckling av fideikommiss betraktas som periodiskt understöd, dock att dylik utbetalning, som avser viss fastighet, skall för mottagaren utgöra intäkt av fastigheten i fråga.

till 32 §. 9. Har delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi åtnjutit inkomst från bolaget eller rederiet i form av avlöning, hänföres sådan inkomst till intäkt icke av tjänst utan av den förvärvskälla, varur bolagets eller rederiets inkomst härflutit.

till 32 §. 9. Har delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag, bygdelag eller rederi åtnjutit inkomst från bolaget, bygdelaget eller rederiet i form av avlöning, hänföres sådan inkomst till intäkt icke av tjänst utan av den förvärvskälla, varur bolagets, bygdelagets eller rederiets inkomst härflutit.

44 (Nuvarande lydelse) till 53 §. 9. Delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi beskattas för den del av bolagets eller rederiets vinst, som å honom belöper, huru denna än må hava av bolaget eller rederiet använts, och oberoende av vad han må hava lyftat av bolagets eller rederiets under beskattningsåret eller tidigare förvärvade vinst.

(Föreslagen lydelse) till 53 §. 9. Delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag, bygdelag eller rederi beskattas för den del av bolagets, bygdelagets eller rederiets vinst, som å honom belöper, huru denna än må hava av bolaget, bygdelaget eller rederiet använts, och oberoende av vad han må hava lyftat av bolagets, bygdelagets eller rederiets under beskattningsåret eller tidigare förvärvade vinst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag till Förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt Härigenom förordnas, att 6 § 2 mom. och 7 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

6§. 2 mom. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier taxeras icke, utan hänföres deras inkomst till de särskilda delägarnas inkomst med belopp, som för en var motsvarar hans andel av bolagets eller rederiets inkomst. Ej heller skall så kallat gruvbolag taxeras, utan skola dess delägare taxeras en var för den inkomst, h a n åtnjutit av bolagets verksamhet.

6§. 2 mom. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag, bygdelag och rederier taxeras icke, utan hänföres deras inkomst till de särskilda delägarnas inkomst med belopp, som för en var motsvarar h a n s andel av bolagets, bygdelagets eller rederiets inkomst. Ej heller skall så kallat gruvbolag taxeras, u t a n skola dess delägare taxeras en var för den inkomst, han åtnjutit av bolagets verksamhet.

7 §. F r å n skattskyldighet frikallas: a) medlem av b) utlänning eller c) staten: för all inkomst; d) landsting, kommuner e) akademier samt f) kyrkor, andra trossamfund än svenska k y r k a n därest de utöva kyrklig verksamhet, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål att under sam-

7 §.

1 Senaste lydelse av 7 § se SFS 1959:35.

av kapital; förordning åtnjutits; all inkomst; all inkomst; f) kyrkor, andra trossamfund än svenska kyrkan därest de utöva kyrklig verksamhet, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål att under sam-

46 (Nuvarande

lydelse)

verkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar eller att, u t a n begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art:

för sådan inkomst som ej härflutit av rörelse; g) här ovan h) svenska aktiebolag i) här i j ) understödsföreningar, vilka — Aktiebolag och — — Om aktierna Riksskattenämnden må Att personer —

(Föreslagen

lydelse)

verkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, sådana föreningar vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art ävensom stiftelser, som avses i 11 § lagen den om avveckling av fideikommiss: för sådan inkomst som ej härflutit av rörelse; avsedda ändamål; ekonomiska föreningar; statlig inkomstskatt; hänförlig verksamhet. bolagens verksamhet. lös egendom. icke föras. • — samma paragraf.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag till Förordning angående ändrad lydelse av 3 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt Härigenom förordnas, att 3 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

3 §. 3 §. 2 mom. Såsom tillgångar — — — upptagas icke: a) kapitalvärdet av kapitalförsäkring; b) rätt till undantagsförmåner, till b) rätt till undantagsförmåner, pension eller annan livränta, som till pension eller annan livränta, som utgår på grund av försäkring, till utgår på grund av försäkring, till pension och annan förmån, som an- pension och annan förmån, som annorledes än i följd av försäkring åt- norledes än i följd av försäkring åtnjutes på grund av förutvarande njutes på grund av förutvarande tjänsteförhållande, samt till livränta tjänsteförhållande, till livränta som, som, enligt vad i lag eller särskild enligt vad i lag eller särskild författförfattning är stadgat, annorledes än ning är stadgat, annorledes än på på grund av försäkring utgår vid grund av försäkring utgår vid sjuksjukdom eller olycksfall i arbete el- dom eller olycksfall i arbete eller ler under militärtjänstgöring; under militärtjänstgöring samt till bidrag från stiftelse, som avses i 17 § lagen den om avveckling av fideikommiss; c) rätt till — 1000 kronor; d) rätt till åtnjuter avkastningen;' e) möbler, husgeråd — — personliga b r u k ; f) konstverk, bok-, — — allmänheten tillgängliga; g) sådana tillgångar — 1000 kronor; h) patent- och — och dylikt; i) förråd av — — — avsedd kassa.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961. 1

Senaste lydelse av 3 § 2 mom. se SFS 1950:312.

48 Förslag till Förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623) Härigenom förordnas, att till 38 § taxeringsförordningen den 23 november 1956 skall fogas ett nytt 3 mom. av lydelse på sätt nedan angives. 38 §. 3 mom. Bygdelag skall varje år till ledning för medlems taxering anmaning lämna uppgifter på sätt i 1 och 2 mom. stadgas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

utan

H i s t o r i s k översikt

Utlandet Det nuvarande fideikommissinstitutet har fått sitt namn av det romerskrättsliga fideicommissum. Härmed förstods ett förordnande, varigenom en arvlåtare uppmanade sin arvinge (fiduciarius) att fullgöra något till förmån för annan (fideicommissarius), vanligen att till denne utgiva kvarlåtenskapen, antingen i dess helhet eller till någon del. Genom ett dylikt förordnande hade arvlåtaren möjlighet att tillgodose person som han enligt lag icke kunde insätta som testamentstagare. Ursprungligen kunde fullgörandet icke rättsligen framtvingas utan berodde på fiduciarius' hederlighet, därav benämningen fideicommissum, d. v. s. anförtrott gods. I början av kejsartiden fick emellertid fideicommissarius talerätt mot fiduciarius. Med fideikommissförordnande förstås numera i allmänhet ett förordnande, enligt vilket viss egendom för all framtid skall bevaras ominskad och följa en bestämd successionsordning. Förordnandet har vanligen tillkommit för att gynna viss släkt eller vissa släkter. Successionsordningen anger på grundval av sådana omständigheter som skyldskapsförhållande, kön samt ålder kretsen av de släktmedlemmar, vilka kan komma i fråga såsom innehavare, liksom ock företrädet dem emellan. I de flesta fall besitter varje innehavare egendomen odelad för sin livstid, och vid innehavarens död övergår egendomen till dennes närmaste manlige släkting efter förstfödslorätt, i första hand således till äldste sonen. Att egendomen skall vara ominskad innebär att den icke kan överlåtas, pantsättas eller gå i betalning för gäld. Den bildar alltså i innehavarens hand en särskild förmögenhetsmassa, som i betydelsefulla hänseenden är underkastad andra regler än som gäller för hans övriga egendom. Fideikommiss har bildats såväl genom statliga förläningsakter som genom privata rättshandlingar, särskilt testamenten. Fideikommissinstitutet i den form som nu angivits leder sitt ursprung till det medeltida feodalväsendet. I Spanien uppkom nämligen ett länsrättsligt institut under benämningen majorat, vilket hade tronföljden till förebild. Utbredningen av det spanska stormaktsväldet bidrog till att sprida fideikommissidén, som så småningom vann insteg i flertalet övriga länder på Europas fastland. I England däremot gick utvecklingen på detta liksom 4—905419

50 på många andra områden av rättslivet sina egna vägar. 1 Även där fideikommissinstitutet ej hade någon direkt förbindelse med feodalväsendet — såsom i vårt land — fick det sin huvudsakliga användning å de adliga godsen, och på sina håll var stiftande av fideikommiss förbehållet adelsmän. Besittningen av jord var en viktig betingelse för adelns politiska och sociala maktställning liksom för de särskilda släkternas anseende och inflytande. Medelst fideikommissbandet kunde betydande egendomar sammanhållas inom släkten under generationer. Ej sällan torde bildandet av fideikommiss ha gynnats av furstarna, som önskade stödja sig på en stark adel. Emellertid uppmärksammades efterhand de olägenheter av social och ekonomisk art, som var förbundna med att betydande egendom, i synnerhet jord, för all framtid undandrogs den fria marknaden. I de framstegssträvanden, som gjorde sig gällande i Frankrike under 1700-talet, ingick kravet på frigörelse från alla särskilda egendomsband och upphävande av privilegierad successionsrätt. Den stora revolutionen utlöste dessa strömningar. I Frankrike upphävdes fideikommissen år 1792, och samtidigt förbjöds inrättandet av nya fideikommiss. Fideikommissförbudet upptogs även i Code civile av år 1804. Denna lagstiftning kom att gälla jämväl i de delar av Västtyskland, där fransk rätt blivit införd, och under det franska inflytandet vidtogs liknande åtgärder även annorstädes, främst i de länder som berördes av de franska erövringarna. En omsvängning skedde emellertid i och med den reaktion, som inträdde efter revolutionstiden. I Frankrike blev fideikommissinstitutet återinfört av Napoleon, som upprättade en kejserlig adel, och det återinfördes även i andra länder där det kort förut avskaffats. Under de nya frihetsrörelserna i Europa under 1830- och 40-talen restes ånyo kravet på fideikommissbandens upplösning. Under loppet av dessa och de båda följande årtiondena stiftades lagar om förbud mot inrättande av nya fideikommiss och om upplösning av de redan bestående i Nederländerna, Belgien, Frankrike, Spanien, Portugal och Italien. Även i Tyskland gjordes ansatser att upphäva fideikommissinstitutionen, men det stannade i allmänhet därvid, och i stort sett bestod denna orubbad vid tiden för första världskriget. De demokratiska strömningarna efter krigets slut förde ånyo fram frågan. I riksförfattningen av år 1919 intogs en bestämmelse att fideikommissen skulle upplösas, och till genomförande härav utfärdades lagar i Preussen och andra tyska delstater. Enligt flera av 1 Den engelska rätten medger av ålder icke, att egendom genom förordnande till förmån för enskild belägges med rättsliga band för längre tid än som motsvarar livslängden hos någon levande person jämte ytterligare 21 år. Genom ett i praxis utbildat förfaringssätt som innebär a t t förordnandet förnyas i var eller varannan generation har man i själva verket fått ett fideikommissliknande institut, det s. k. entail. Successionen går vanligen på manssidan med tillämpning av principen om förstfödslorätt. På detta sätt har större delen av Englands talrika och omfångsrika familjegods uppstått. Entail-institutet har även överförts till Irland och Nordamerika. I Skottland förekommer andra fideikommissliknande rättsbildningar, vilka mera påminner om det kontinentala fideikommissinstitutet.

51 dessa lagar kunde upplösningen ske omedelbart, om fideikommissinnehavaren samt övriga intressenter så bestämde och enighet rådde om egendomens fördelning. I annat fall blev egendomen vanligen fri först vid nästa successionstillfälle, och den tillföll då den närmaste efterträdaren, som dock ofta hade att avstå viss del därav till siste innehavarens änka eller b a r n ; efterträdarens rätt att tillträda egendomen liksom ock storleken av hans andel däri gjordes ibland beroende av hans skyldskapsförhållande till siste innehavaren. Då den nationalsocialistiska regimen infördes i Tyskland, bestod fortfarande ett stort antal fideikommiss. Ehuru denna regim i sin jordpolitik lade särskild vikt vid bildandet av s. k. arvegårdar, som i vissa avseenden starkt påminde om fideikommiss, fullföljdes avvecklingen av de senare. Genom en lag år 1938, vilken avsåg hela tyska riket, inbegripet Österrike, bestämdes, att alla kvarvarande fideikommiss skulle i princip upphöra vid utgången av samma år och egendomen bli fri i innehavarens hand. Därvid föreskrevs, att sådan successor, som med stor sannolikhet skulle ha övertagit fideikommisset om detta fått bestå, skulle efter domstolsprövning k u n n a erhålla viss ersättning ur egendomen. Någon ändring i dessa grundsatser har, såvitt rör Västtyskland, sedermera ej skett, och avvecklingen är där i det närmaste slutförd. Vad de nordiska länderna angår har fideikommissinstitutionen haft sin största betydelse i Danmark, där en avsevärd del av jorden legat under fideikommiss. Politiska strömningar från de centralare delarna av Europa gjorde sig emellertid gällande även i Danmark. År 1849 stadgades i den danska grundlagen, att inga jordfideikommiss fick upprättas i framtiden och att det skulle närmare bestämmas genom lag huru de då bestående jordfideikommissen skulle kunna övergå till fri egendom. En awecklingslag infördes först år 1919, närmast för att skaffa jord för småbruket, och den omfattade alla jordfideikommiss och dessutom sådana fideikommisskapital, som trätt i stället för jord. Lagen byggde på tanken om en frivillig, omedelbar avveckling, och bestämmelserna fick en sådan utformning att fideikommissinnehavarna skulle förmås att lämna sin medverkan. Varje innehavare medgavs rätt att, om han gjorde framställning därom före utgången av år 1921, övertaga fideikommissegendomen med äganderätt under villkor att han till statskassan betalade viss del av värdet, varierande mellan 20 och 35 procent, samt mot ersättning ställde en tredjedel av den jord h a n övertagit till statens förfogande. De två närmaste efterträdarna skulle erhålla gottgörelse, i regel med sammanlagt två femtedelar av de värden som övertagits av innehavaren, och medel skulle avsättas för ändamålet. Avkastningen därav tillföll innehavaren under dennes livstid. F r å n fideikommiss, vilkas innehavare icke begagnat sig av möjligheten att få fideikommissbandet löst, skulle i fortsättningen en årlig avgift å 1—1,2 procent utgå till statskassan. Ej blott den jord, som ställdes till statens förfogande, u t a n även till statskassan influtna penningmedel skulle användas till stöd åt små-

52 bruket. De givna bestämmelserna visade sig mycket verkningsfulla, och inom ett årtionde hade avvecklingen av alla fideikommiss som omfattades av lagen blivit slutförd. Beträffande de alltjämt kvarvarande fideikommissen i lös egendom genomfördes en lag år 1954, enligt vilken dessa skulle upphöra vid lagens ikraftträdande; undantag gjordes dock för fideikommiss bestående av endast lösöre. Vid avvecklingen skulle, sedan en mindre avgift erlagts till det allmänna, fideikommissinnehavaren erhålla tre femtedelar av egendomens värde till fri rådighet. Han ägde också under sin livstid rätt till avkastningen av återstående två femtedelar, vilka vid hans död skulle tillfalla näste efterträdaren. Särskilda bestämmelser meddelades för det fall att egendomen jämlikt fideikommissurkunden skulle, sedan den nyttjats under ett visst antal generationer, användas för ett angivet ändamål. Egendomen skulle då i regel omedelbart utläggas för det ifrågavarande ändamålet med förbehåll för de aktuella rättigheterna och de rättigheter, som enligt urkunden kunde uppstå för personer födda före lagens ikraftträdande och deras barn. I Finland upphävdes år 1919 möjligheten att inrätta nya fideikommiss. År 1931 upplöstes de befintliga fideikommissen, och däri ingående fastigheter eller kapital övergick — utan gottgörelse åt successorer — till fri egendom i innehavarens hand. I Norge, där adeln spelat en ovanligt liten roll och naturförhållandena motverkat jordkoncentration, har fideikommissinstitutionen aldrig fått någon egentlig betydelse. Den norska grundlagen av år 1814 förbjöd upprättandet av nya fideikommiss. För närvarande lär endast ett par fideikommiss finnas. Sverige I vårt land var, liksom fallet oftast torde ha varit i utlandet, de äldsta kända fideikommissbildningarna av offentligrättslig natur. Såsom fideikommiss kan betraktas de ärftliga hertigdömen, som i enlighet med Gustav Vasas testamente upprättades för dennes yngre söner och deras avkomlingar. Med början under Erik XIV:s regering och fram till 1600-talets mitt instiftades efter utländskt mönster ett ganska stort antal grev- och friherreskap, bestående av jordbesittningar, som kronan förlänade adliga stormän. Med dessa besittningar var titlarna greve och friherre förenade. Grev- och friherreskapen gick i arv på manssidan efter förstfödslorätt. Även bland de många andra förläningar, som utdelades under denna tid, fanns åtskilliga med fideikommisskaraktär. De donationer, som gjordes enligt bestämmelserna i Norrköpings beslut år 1604, fick ärvas endast av manliga avkomlingar men kunde, i motsats till grev- och friherreskapen, delas mellan samarva. Flertalet av dessa förläningar och donationer indrogs emellertid genom reduktionerna i den mån de icke tidigare återfallit till kronan. Åter-

53 stöden torde ha övergått till vanlig privat egendom. Därefter har denna form av fideikommiss icke återupplivats. Fideikommissinstitutet i dess nuvarande gestaltning går sannolikt tillbaka till 1600-talets mitt eller förra hälft. Vid ifrågavarande tid började nämligen enskilda genom testamenten instifta fideikommiss för sina efterkommande. Förebilderna härtill hade hämtats från utlandet, närmast Tyskland, och blivit kända genom de på grund av krigen livligare förbindelserna med kontinenten. Möjligt är, att även de nyss omnämnda förläningarna och donationerna tjänat som mönster. Till en början synes ha rått någon tvekan om tillåtligheten av dylika förordnanden, men den undanröjdes genom 1686 års testamentsstadga, vilken innehöll utförliga bestämmelser om fideikommissvillkor i testamenten. Där stadgades, att vem som helst ägde rätt att »till sin familjs heder och conservation» instifta fideikommiss i såväl fast som lös egendom. I 1734 års lag förutsattes en rätt att stifta fideikommiss, dock utan att omnämnas på annat sätt än genom följande stadgande i 16 kap. 1 § ärvdabalken: »Vill någon, man eller kvinna, göra testamente, have våld göra det med eller utan villkor.» Det vill synas som om upprättande av fideikommiss skett i ökad omfattning under 1700talets senare del. I varje fall härrör flertalet ännu bestående fideikommiss från denna tidsperiod. Också i vårt land insåg man emellertid, att den oinskränkta möjligheten att lägga jord under fideikommiss kunde utgöra en fara. Vidare gjorde sig även här gällande den nya samhällsuppfattning, som fått sitt genombrott i den stora franska revolutionen och för fideikommissens vidkommande på sina håll i Europa tagit sig uttryck i lagstiftningsåtgärder för att förbjuda eller avskaffa dem. Genom en förordning den 27 april 1810 upphävdes rätten att stifta nya fideikommiss i fast egendom. Denna förordning, som erhöll formen av ett tillägg till 16 kap. 1 § ärvdabalken, begränsade testators rätt att bestämma om successionen till två led eller således till att utse den förste mottagaren och dennes näste efterträdare, »uti vilken sistnämndes hand fastigheten ikläder sig egenskap av arvejord, varmed i allt efter allmän lag förhålles». I fråga om villkoren för egendomens förvaltning ägde testator ej sträcka förordnandet utöver förste mottagarens och hans makes livstid. Motsvarande begränsningar skulle gälla beträffande förfoganden genom andra rättshandlingar än testamente. I motiven utvecklades hurusom fideikommissbandet hindrade jordens hävd och förbättring, och det gavs exempel på skadliga eller orimliga villkor, som knutits vid innehavet av fideikommiss. Det erinrades om att adelns privilegium att besitta jord av viss natur hade upphävts och att numera envar ägde rätt att förvärva all slags jord. Härmed var icke förenlig en oinskränkt frihet för enskilda »att ändra arvs-och äganderättslagarna för tillkommande tider». En sådan frihet skulle snart nog lägga större delen av jorden under fideikommiss. I stället för tydliga lagar, som ständigt kunde förbättras och fullkomnas, skulle för vissa

54 egendomar sättas särskilda förordnanden, och dessa skulle, h u r u orimliga och otydliga de än var, göra anspråk på en varaktighet, som enligt 1809 års regeringsform ej ens tillkom grundlagarna. Genom fideikommissbildandet skulle »hemmansklyvningar, som synnerligast bidraga till folkökningen, motarbetas och idogheten kvävas; omständigheter, vilka ostridigt skulle bereda menliga följder för den egenteligen närande och arbetande folkklassen». Frågan om förbud mot instiftande av fideikommiss i lös egendom behandlades sedermera i samband med utarbetandet av de stora civillagsförslagen under 1800-talets förra hälft. Ett sådant förbud blev emellertid infört först genom den nya testamentslagen den 25 april 1930. Samtidigt upphävdes de nyss omförmälda stadgandena i 16 kap. ärvdabalken, och gemensamma regler uppställdes för fast och lös egendom. Härvid drogs gränsen mellan medgivna och otillåtna förordnanden efter en i viss mån annan princip än förut. Bestämmelserna härom, som numera återfinnes i 9 kap. 2 § nya ärvdabalken — i vilken testamentslagen infogats — är av följande innehåll. Förordnande till annan än den, som är född vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv, är utan verkan. Utan hinder härav gäller dock förordnande, enligt vilket blivande arvsberättigade avkomlingar till någon, som enligt vad nyss sagts äger taga testamente, skall erhålla egendom till full ägo sist vid dennes död eller då annan, vilken skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider eller hans rätt eljest upphör. I sådant förordnande må ej göras olikhet mellan syskon, vilka ej är födda eller avlade vid testators död. Till komplettering av dessa bestämmelser infördes samtidigt lagen den 25 april 1930 om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda, som stadgar, att motsvarande regler skall tillämpas å förordnande genom annan rättshandling än testamente till förmån för den, som ej är född eller avlad vid tiden för förordnandet. Fideikommissen har i olika hänseenden undergått betydande ändringar. Sålunda har de ursprungliga fideikommissförordnandena icke kunnat i allo upprätthållas. Befogenhet att medgiva avvikelser från däri givna föreskrifter tillkommer Kungl. Maj :t enligt en alltjämt gällande förordning av den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas. Denna förordning, som undergått vissa ändringar, innehåller nu bland annat följande stadgande. I de fall, då någon innehavare av fideikommissegendom kan komma i behov att därå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte av till fideikommisset hörande jord, eller ock finna sig föranlåten att söka hävande av vissa uti fideikommisstiftelser innehavaren föreskrivna villkor, skall ansökningar i dessa eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning och som icke rör frågor, vilka kan yppas mellan fideikommissarier och medarvingar och som måste behandlas enligt

55 allmänna rättegångsordningen, ingivas till justitiedepartementet och prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. I sådana ärenden plägar regelmässigt inhämtas yttrande från justitiekanslersämbetet. Det må ock erinras om att Kungl. Maj:t anses utan stöd av uttryckligt lagstadgande äga en allmän s. k. permutationsrätt, d. v. s. befogenhet att i vissa fall, särskilt då ändrade förhållanden inträtt, j ä m k a testamentariska eller därmed jämställda förordnanden. Med Kungl. Maj :ts tillstånd har i ett stort antal fall fideikommissfastigheter intecknats eller försålts. Vid tillstånd till försäljningar har fogats villkoret att fideikommissegenskapen överflyttas å köpeskillingen eller å fastighet eller annan egendom som förvärvas för densamma. Utvecklingen har gått i riktning mot en minskning såväl av antalet jordbruksfideikommiss som av fideikommiss jordens areal och en ökning framförallt beträffande fideikommisskapitalens antal och värde. Under förra århundradet synes försäljning av fideikommiss jord icke ha ägt r u m i någon större omfattning. I en del fall då sådan försäljning skett har köpeskillingen använts till förvärv av annan jord. Det har förekommit att hela jordbruksegendomar blivit på detta sätt utbytta. Under innevarande sekel däremot har ett stort antal jordbruksegendomar helt eller delvis försålts och köpeskillingen placerats i värdepapper eller stadsfastigheter. Till minskningen av jordbruksfideikommissens antal och fideikommiss jordens areal har jämväl i någon mån medverkat det förhållandet att fastigheter som med Kungl. Maj :ts tillstånd intecknats blivit exekutivt försålda och därigenom förlorat sin fideikommissnatur. I några fall har även fideikommiss som omfattat jordbruksegendom upphört till följd av fideikommissläktens utslocknande. Utvecklingen belyses av nedanstående sifferuppgifter. 1

Antal fideikommiss med jordbruksfastighet Antal fideikommiss med stadsfastighet (enbart eller jämte annan egendom) . .

Areal åkerjord i hektar Areal skogsmark i hektar

År 1875

År 1910

År 1950

27 År 1903

År 1919

År 1937

År 1950

— 327 000

131 000 —

106 000 204 000

90 000 183 000

1 Uppgifterna om antalet fideikommiss med jordbruksfastighet och stadsfastighet åren 1875 och 1910 bygger på de i Bidrag till Sveriges offentliga statistik intagna sammanställningarna av länsstyrelsernas femårsberättelser, kompletterade med upplysningar som vunnits under utredningen. Uppgiften rörande skogsarealen år 1903 har hämtats från domänstyrelsens underdåniga skrivelse den 15 mars 1904 med utredning angående lagstiftning för de till fideikommissegendomar hörande skogarna. Beträffande åkerarealen för år 1919 må hänvisas till Jordkommissionens betänkanden, del II s. 46. Arealvärdena avseende år 1937 har huvudsakligen grundats å sammanställningar av svar på en rundfråga, som sistnämnda år från justitiedepartementet utsänts till fideikommissinnehavarna. Uppgifterna för 1950 tillhör det material, som använts i redogörelsen för bestående fideikommiss. Det anförda siffermaterialet lider av viss osäkerhet och kan ej göra anspråk på full exakthet. 2 Anledningen till minskningen från 170 jordbruksfideikommiss år 1875 till 164 år 1910 är i 3 fall exekutiv försäljning.

56 För beviljande av tillstånd att sälja fideikommissfastighet har fordrats att vederlaget skall vara tillräckligt. I samband med tillståndsbeslutet har regelmässigt lämnats föreskrifter om köpeskillingens förvaltning och placering. Vid försäljning av mindre område från fideikommiss som saknar fideikommisskapital har dock i några fall fideikommissinnehavaren tillåtits uppbära köpeskillingen med skyldighet för honom att till sin efterträdare redovisa beloppet i pengar eller genom förbättringsarbeten å fideikommissegendomen. Förutom de nämnda kraven vilka uppställts av hänsyn till fideikommissens bestånd har, då det gällt försäljning av fideikommiss jord, även plägat uppställas villkor, som betingats av nationalekonomiska och sociala hänsyn. I syfte att främja bildande av självständiga jordbruk och egnahem har sålunda fordrats att ansökningar om försäljning av större jordarealer åtföljs av rationella planer för jordens styckning. Är jorden utarrenderad, brukar såvitt möjligt tillses att arrendatorn får tillfälle att framför andra spekulanter förvärva den. För att tillgodose önskemålet att försålda jordbruksområden får lämplig arrondering brukar Kungl. Maj :t infordra yttrande från lantbruksnämnden. I vissa fall har fideikommissinnehavaren tillåtits bortgiva fideikommissmark till kommun eller församling för vissa allmänna ändamål, t. ex. kyrkogård eller skoltomt. Vidare har Kungl. Maj :t i åtskilliga fall medgivit fideikommissinnehavare att för vissa ändamål som har samband med fideikommisset inteckna och belåna fideikommissfastighet eller använda fideikommisskapital. Dessa ändamål är i huvudsak följande, nämligen betalning av arvsskatt, som belöper på fideikommisset, erhållande av rörelsekapital för att driva fideikommissegendomen, utförande av förbättringsarbeten därå, anskaffande av jordbruksinventarier för egendomen samt gäldande av förmögenhetsskatt avseende fideikommisset. När medgivandet gäller arvsskatt och rörelsekapital krävs regelmässigt — såsom säkerhet för att beloppet senast vid innehavarens död återgår till fideikommisset — försäkring å innehavarens liv. Vad beträffar övriga ändamål krävs däremot aldrig livförsäkring. Amorteringsskyldighet föreskrives i en del fall, i andra icke. Avgörande är bl. a. ändamålets art och huruvida livförsäkring utgör säkerhet. Då ändamålet med lånet eller användandet av fideikommisskapital är att betala arvsskatt eller erhålla rörelsekapital föreskrives sålunda, med hänsyn till kravet på livförsäkring, i regel icke amorteringsskyldighet. Vad angår förbättringsarbeten och inköp av jordbruksinventarier fordras vanligen amorteringar, i synnerhet då det gäller inteckningslån. Är ändamålet att betala förmögenhetsskatt, föreskrives som regel amorteringar då fråga är om inteckningslån. Vid tillstånd att taga i anspråk fideikommisskapitalet för betalning av förmögenhetsskatt krävs däremot icke någon återbetalning; fideikommisskapitalet kommer alltså i dessa fall att nedgå. I sådana fall då skyldighet att amortera till fideikommisskapitalet föreskrivits har Kungl.

57 Maj :t stundom av särskilda skäl medgivit anstånd med skyldighetens fullgörande. Vid medgivande av lån eller användande av fideikommisskapital för förvärv av jordbruksinventarier brukar föreskrivas, att de sålunda anskaffade inventarierna eller inventarier som sättes i deras ställe skall utgöra fideikommiss, dock att fideikommissegenskapen skall upphöra i den mån återbetalning sker. Tidigare behandling av avvecklings frågan F r å g a n om avskaffande av de bestående fideikommissen i vårt land är ganska gammal. Den har vid flera tillfällen varit föremål för utredningar och förslag utan att dock vinna sin lösning. Under 1800-talets två sista årtionden och 1900-talets första decennium väcktes i riksdagen ett flertal motioner, av vilka en del tog sikte på fideikommissens upphävande, medan andra endast syftade till att befria jorden från fideikommissbandet. 1 Bland de skäl, som åberopades för ett upphävande, framhölls särskilt den orättvisa fideikommissen innebar genom gynnandet av äldste sonen i förhållande till dennes syskon, vilket ansågs kränka principen om syskons likställighet i arvsrättsligt hänseende. Det förhållandet att man på en del jordbruksfideikommiss iakttagit vanskötsel och misshushållning i synnerhet med skogstillgångarna sattes i samband med egendomens fideikommissnatur. Man gjorde gällande bl. a., att egendomen som följd av fideikommissbestämmelserna ofta kom att innehas av personer, som var oförmögna att bruka den. Ytterligare en synpunkt, som med tiden kom att spela en allt mer framträdande roll, gick ut på att jordbruksfideikommissens avskaffande skulle främja tillväxten av den bofasta självägande befolkningen. Andra kammarens majoritet var redan från början positivt inställd till dessa reformsträvanden men någon åtgärd från riksdagens sida kom under lång tid icke till stånd på grund av första kammarens motstånd. De argument, som i främsta rummet anfördes mot en rubbning av fideikommissinstitutionen, var av rättslig art. Sålunda gjordes gällande, att man visserligen var oförhindrad att, såsom skett år 1810 beträffande fastighetsfideikommissen, förbjuda upprättandet av nya fideikommiss men att, med hänsyn till grundsatsen att civillag ej får ges tillbakaverkande kraft, det var otillåtet att upphäva de redan bestående fideikommissen. Även andra argument framfördes, såsom att jordfideikommissens upprätthållande innebalen direkt samhällelig nytta. År 1909 vanns även första kammarens majoritet för åtgärder i fideikommissfrågan, och riksdagen anhöll i skrivelse den 16 mars samma år (nr 47), att Kungl. Maj :t ville framlägga förslag till lagbestämmelser, på 1 E n fullständig riksdagshistorik finnes i Jordkommissionens betänkanden, del VI (se SOU 1923:40 s. 377 fl.).

58 vilka villkor lantfastighet som utgjorde fideikommiss måtte kunna av innehavaren helt eller delvis säljas mot det att köpeskillingen i stället sattes såsom fideikommiss. I motiveringen framhölls, att den avgörande synpunkten för den sålunda väckta frågan, som ju allenast avsåg åtgärder för fastighetsfideikommissens förvandling till penningfideikommiss, måste vara fideikommiss jordens befriande från därå vilande band i syfte att bättre utnyttja dess avkastningsmöjligheter samt bereda utkomst och boningsplatser åt ett flertal samhällsmedlemmar. År 1914 beslöt riksdagen upptaga frågorna om en fideikommissavveckling och om förbud mot instiftande av nya fideikommiss i lös egendom. I skrivelse den 22 september samma år (nr 279) anhöll sålunda riksdagen, att Kungl. Maj :t ville, efter verkställd utredning rörande de i riket bestående fideikommisstiftelser i såväl fast som lös egendom, taga under övervägande dels på vilka villkor bestående fideikommisstiftelser måtte, där ej särskild anledning till undantag förelåg, kunna upphävas och dels på vad sätt bestämmelser, innefattande förbud mot instiftande av nya fideikommiss i lös egendom, måtte k u n n a meddelas samt därefter för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda. I motiveringen återfinnes flera av de synpunkter, som tidigare framkommit under frågans riksdagsbehandling. Till en början uttalades, att det var utom tvivel att fideikommissinstitutionen icke uppbars av den moderna åskådningen. För denna åskådning innebar det något stötande att besittningen av jorden skulle vara på visst sätt för all framtid reglerad genom ett enskilt förordnande, i allmänhet tillkommet utan någon hänsyn till intressen och förhållanden, vilka skulle kunna ge berättigande åt dess fortbestånd. Vidare underströks, att fideikommissinstitutet utgjorde hinder för den moderna utvecklingens riktning mot den fasta egendomens delning på allt flera händer. Härvid framhölls som uppenbart att en alltför stor fastighet i en enda innehavares hand måste lämna mindre avkastning, än om den var fördelad mellan flera ägare. Därjämte erinrades om egnahemsrörelsen och strävandena att bevara ett självägande bondestånd och, där så kunde ske, befordra uppkomsten av en jordägande befolkning. Fastighets egenskap av fideikommiss hade ock stundom föranlett dess innehavare att bruka egendomen på sådant sätt att den på kort tid lämnat största möjliga avkastning, som kunnat bilda ett till fördelning mellan fideikommissariens övriga arvingar tillgängligt kapital, utan att hänsyn därvid tagits till egendomens framtida bestånd. Stundom hade grov misshushållning med dylik egendom ägt rum under fardagstiden, då en avliden fideikommissaries stärbhusdelägare sökt bereda sig största möjliga fördel av densamma, innan den skulle tillträdas av ny fideikommissarie. I riksdagsskrivelsen bemöttes jämväl ett par av de invändningar, som plägat riktas mot ett upphävande av bestående fideikommiss: De skäl, som även av dem, vilka anse familjefideikommisstiftelser i och för sig otidsenliga och olämpliga, icke sällan anföras mot upphävande av bestående

sådana stiftelser, äro av övervägande rent juridisk art. I främsta rummet har sålunda mot förslag av sistberörda innebörd invänts, att vad som tillkommit under skydd av bestående lag icke får rubbas. Men enligt riksdagens uppfattning beror denna invändning, även om frågan skärskådas från enbart formellt juridisk synpunkt och om familjefideikommisstiftelsen betraktas såsom ett rent privaträttsligt institut, på en missuppfattning. Det torde nämligen icke av någon bestridas, att en civillag kan upphävas, då dess bestämmelser äro föråldrade. Ett sådant upphävande bör dock naturligen icke utan nödtvång få retroaktiv verkan. I förevarande fall är något sådant icke heller ifrågasatt. De vid tiden för ett upphävande av familjefideikommissen levande fideikommissariernas rätt måste givetvis lämnas oförkränkt. De vid nämnda tidpunkt levande personer åter, som endast hava en eventuell rätt till fideikommissegendomen, d. v. s. för vilka föreligger möjlighet att komma i besittning därav, kunna icke anses, juridiskt taget, kränkta genom en lagstiftning, vilken upphäver en rättighet, som de för sin del ej ännu förvärvat. Att beträffande familjefideikommisstiftelserna vidtaga en sådan förändring som den ifrågavarande lärer icke innefatta en större omstörtning eller ett svårare avvikande från hävdvunna rättsbegrepp än vad år 1845 i vårt land ägde rum, då vid den tiden levande broder berövades sin större rätt framför syster i därefter fallande arv. Det enda, som då skulle med avseende å fideikommisstiftelsernas upphävande kvarstå såsom föremål för någon betänksamhet, vore det därigenom skeende åsidosättandet av den persons vilja, som en gång instiftat fideikommisset. Därom torde dock all rättsvetenskap vara ense, att en rättskränkning endast kan tillfogas en person, som i det närvarande innehar och uppbär själva rättigheten. De som gått ur tiden hava inga grundade anspråk, att deras uppfattning av vad fordom kan hava varit riktigt och av förhållandena påkallat skall gälla såsom oföränderlig lag för kommande tider med annat åskådningssätt och andra behov. Med anledning av denna riksdagsskrivelse fick envoyén greve Albert Ehrensvärd i uppdrag att verkställa den begärda utredningen. Ehrensvärd blev icke i tillfälle att slutföra uppdraget men avlämnade den 8 m a r s 1919 till Kungl. Maj :t ett förslag till lag om fideikommisstiftelsers upplösning jämte vissa förarbeten (jfr SOU 1923:40 s. 370 ff.). Förslaget innebar i huvudsak följande. Fideikommiss avseende fast egendom och kapital skulle på det sätt bringas till upphörande, att när vid fideikommissinnehavares frånfälle den person, som enligt fideikommissurkunden stod närmast i tur till fideikommisset, var född efter utgången av år 1919, egendomen skulle fördelas mellan den avlidne innehavarens arvingar såsom om den varit hans enskilda. Siste innehavaren skulle äga rätt att förfoga över egendomen genom testamente, dock med vissa inskränkningar beträffande fast egendom på landet. Med vissa inskränkningar ägde envar fideikommissinnehavare rätt att efter tillstånd av Kungl. Maj :t försälja fast egendom. Den influtna köpeskillingen skulle, efter avdrag för gäld, förvaltas som fideikommisskapital till dess fideikommisset upphörde. Enligt förslaget skulle fideikommitterad lösegendom av annat slag än fideikommisskapital och vissa fastighetsinventarier icke medtagas vid avvecklingen. Boksamlingar, konstföremål, smycken eller andra dylika lösören skulle efter Kungl. Maj:ts tillstånd och — i vissa fall — på särskilda villkor kunna säljas eller utbytas men köpeskillingen eller de föremål, som förvärvats vid bytet, skulle

60 allt framgent utgöra fideikommiss. Förslaget innehöll även regler om behandlingen av förmåner, som enligt fideikommissurkunden skall utgå ur fideikommisset, samt föreskrifter till skydd för fideikommisskogarna. Den s. k. jordkommissionen, som tillsattes år 1919, fick bland annat i uppdrag att utreda frågan om upphävande av fideikommiss i fast egendom och därmed sammanhängande spörsmål. Då kommissionens verksamhet avbröts år 1923, förelåg i denna del ett principutlåtande jämte vissa andra förarbeten (SOU 1923: 40 s. 328 ff.). För kommissionen var huvudsynpunkten att fideikommissjorden borde utan uppskov frigöras för sociala och ekonomiska ändamål. I syfte att vinna tid förordade kommissionen en särskild lagstiftning, som möjliggjorde försäljning av jorden och lät fideikommissnaturen övergå på köpeskillingen. För den händelse det ansågs önskligt att omedelbart upphäva även fideikommiss i lös egendom, borde man lösa hela frågan på en gång genom att principiellt förklara, att fideikommissfastigheter och kapital, som uppkommit genom försäljning av fideikommissjord eller tillhörde fastighetsfideikommiss, skulle ikläda sig naturen av fri egendom i innehavarens hand. Åtskilliga bestämmelser föreslogs till förhindrande av att jorden, sedan den lösts från fideikommissbandet, kastades ut i spekulationsmarknaden. Beträffande vissa mindre arrendejordbruk skulle möjlighet beredas arrendatorn att enligt särskilda bestämmelser tillösa sig jorden, och vid försäljning av andra arrendejordbruk skulle i vissa fall förköpsrätt tillkomma arrendatorn och staten. Försäljning till annan än staten borde för sin giltighet kräva godkännande av statsmakten. Vidare föreslogs, att 20 procent av köpeskillingen för försåld fideikommissfastighet skulle tillfalla staten såsom vederlag för den förmån fideikommissarien fått genom att han ägt till marknadsvärdet överlåta en fastighet, som eljest icke kunnat avyttras. Om köpeskillingen, såsom kommissionen i första hand förordat, tills vidare skulle utgöra fideikommisskapital, borde avgiften emellertid icke uttagas förrän även kapitalet befriats från fideikoinmissbandet. Vid fideikommissens upplösning skulle viss del av egendomens värde tilldelas de två närmaste successorerna som ersättning för deras förlust av eventuell rätt till fideikommisset. Slutligen föreslog kommissionen åtgärder i syfte att bevara de gamla mangårdarna med tillhörande anläggningar. — Kommissionens utlåtande var icke enhälligt, och flera ledamöter hade därvid fogat särskilda yttranden. I skrivelse den 23 maj 1924 (nr 201) anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville efter utredning snarast möjligt framlägga förslag till lagbestämmelser i syfte att fideikommissfastighet skulle kunna, där ej särskilda skäl talade däremot, för bildande av nya självständiga jordbruk eller egnahem helt eller delvis säljas mot det att köpeskillingen i stället sattes som fideikommiss. Därjämte förklarade riksdagen, att riksdagen fortfarande ansåg det böra tagas under övervägande dels på vilka villkor bestående fideikommisstiftelser, där ej särskild anledning till undantag förelåg, kunde upp-

61 hävas och dels huruvida och på vad sätt bestämmelser, innefattande förbud mot instiftande av nya fideikommiss i lös egendom, kunde meddelas. Beträffande anledningen till att framställningen begränsades till jordfrågan, oaktat riksdagen funnit önskvärt att själva fideikommissinstitutet avvecklades, hänvisades till att avvecklingsfrågan innefattade testamentsrättsliga spörsmål och att lagberedningen enligt sin arbetsplan, som icke borde rubbas, skulle upptaga testamentsrätten till behandling först sedan pågående arbeten för en reformering av arvsrätten avslutats. Med anledning av denna skrivelse utarbetades inom justitiedepartementet ett förslag till lag om försäljning i vissa fall av fideikommissegendom. Detta lagförslag remitterades den 13 mars 1925 till lagrådet, som avgav yttrande däröver den 30 i samma månad. Något förslag i ämnet blev emellertid ej framlagt för riksdagen. Frågan om en avveckling av fideikommissen upptogs därefter till behandling av lagberedningen, men dess utredningar härom blev ej slutförda. I samband med att andra lagstiftningsuppgifter uppdrogs åt lagberedningen beslöt Kungl. Maj:t den 1 februari 1935, att frågan om fideikommissavvecklingen skulle överlämnas till en eller flera särskilt tillkallade sakkunniga. Därefter förordnade Kungl. Maj:t justitierådet E. Sandström att verkställa utredning och avge förslag i ämnet. Den 14 oktober 1935 överlämnade den sakkunnige en promemoria angående avveckling av bestående fideikommiss jämte utkast till lag om avveckling av vissa fideikommissbestämmelser (SOU 1935:50). Promemorian remitterades för yttrande till ett antal myndigheter och inrättningar, varjämte tillfälle bereddes innehavarna av de kända fideikommissen att yttra sig. Med ledning av remissyttrandena bearbetades sedermera Sandströms förslag inom justitiedepartementet. Något lagförslag blev dock icke remitterat till lagrådet. Sandströms förslag gick ut på en avveckling enligt generella regler av samtliga fideikommiss i såväl fast som lös egendom och innebar huvudsakligen följande. Då den som vid lagens ikraftträdande innehade fideikommisset (nuvarande innehavaren) avled eller hans rätt eljest upphörde, skulle egendomen tillfalla den enligt fideikommissurkunden närmast berättigade (näste efterträdaren). Om nuvarande innehavaren efterlämnade arvsberättigade skyldemän, som var närmare till arv efter honom än näste efterträdaren eller lika nära till arv, skulle dock denne vara pliktig att till dessa arvingar sammanlagt utge viss del av egendomens värde. Näste efterträdaren skulle sålunda utge, då h a n var nuvarande innehavarens bröstarvinge, en femtedel av värdet och eljest en fjärdedel. Arvingarna skulle erhålla sin andel med fri äganderätt och sinsemellan fördela densamma som om den utgjort arv efter nuvarande innehavaren. Däremot skulle den egendom, som näste efterträdaren övertagit, innehas av denne med fideikommissrätt. Näste efterträdaren skulle dock i några hänseenden få en friare ställning än som eljest tillkom fideikommissinnehavare. Bland annat skulle han äga att,

62 med samtycke av en särskilt inrättad nämnd, fideikommissnämnden, och på vissa villkor, försälja fast egendom med verkan att fideikommissegenskapen överflyttades på köpeskillingen. Han skulle också för vissa ändamål få använda fideikommisskapital. Vidare skulle han äga genom testamente förfoga över egendomen. Den slutliga avvecklingen inträdde vid näste efterträdarens död, då den av honom innehavda fideikommissegendomen skulle med fri äganderätt tillfalla hans arvingar eller testamentstagare. Förslaget upptog därjämte bestämmelser i syfte att bevara vissa ur egendomen utgående förmåner och att stärka fideikommissarrendatorernas ställning. I sistnämnda hänseende föreslogs bl. a. att, då tillstånd meddelades näste efterträdaren att sälja fastighet, det skulle tillses att arrendator såvitt möjligt fick företrädesrätt att köpa arrenderad jord. Förslaget innehöll också stadganden till skydd för kulturellt värdefulla byggnader, andra fasta anläggningar och samlingar. Däremot föreslog den sakkunnige icke särskilda lagstiftningsåtgärder för fideikommisskogarna utan hänvisade i stället till möjligheten att genom aktiebolagsbildning förhindra en splittring av de stora skogskomplexen. Vad angår förfarandet i samband med avvecklingen har nyss omnämnts, att fideikommissnämnden skulle ha att besluta om tillstånd till försäljning och andra förfoganden över fideikommissegendom. Nämnden hade därjämte att besluta i vissa andra frågor och att i övrigt biträda vid avvecklingen. Till bestridande av kostnaderna för nämndens verksamhet ägde Kungl. Maj :t förordna om upptagande av viss avgift i samband med succession i fideikommissegendom. Motiveringen till huvudpunkterna i Sandströms förslag var i korthet följande. Som ledning borde närmast tjäna en avvägning av de enskilda intressen, som var förbundna med fideikommissen, och vidare det allmänna intresset att avvecklingen skedde på sådant sätt att olägenheterna därav blev så litet kännbara som möjligt. Avvecklingen borde omfatta icke blott jordbruksfideikommiss utan även fideikommiss i stadsfastighet och lös egendom. Fideikommiss i stadsfastighet och pengar hade i regel uppkommit efter försäljning av jordbruksfastighet och ett sådant utbyte av fideikommissegendom syntes icke böra leda vare sig till fördel eller nackdel för intressenterna. Vidare var ofta fideikommiss i stadsfastighet och penningfideikommiss förenade med jordbruksfideikommiss. Då innehavaren otvivelaktigt var i besittning av en lagligen förvärvad rätt, borde i överensstämmelse med eljest tillämpade lagstiftningsprinciper hans rätt lämnas oförkränkt. Upphävandet borde alltså icke drabba honom. Successorerna däremot kunde icke sägas ha en rätt som stod hindrande i vägen för en lagändring. Från andra synpunkter kunde emellertid deras intressen vara värda beaktande. Billigheten fordrade att m a n tog viss hänsyn till en av dem, nämligen näste efterträdaren. Medan de övrigas utsikter att få tillträda fideikommisset i allmänhet föreföll skäligen obestämda,

63 måsle näste efterträdarens förväntningar, särskilt om han var innehavarens son, anses betydligt mer konkretiserade. Dessutom hade han ofta, om han nått en viss ålder, erhållit en utbildning, bestämd av dessa förväntningar, och även eljest i många avseenden fått sina levnadsförhållanden inrättade efter dessa. De anspråk som nuvarande fideikommissinnehavarens arvingar kunde göra gällande var lika litet som näste efterträdarens några rättsanspråk. I fideikommissidén hade emellertid varit innesluten tanken att fideikommissinnehavaren skulle utgöra ett stöd för den övriga släkten och i främsta rummet syskonen. Om man efter ett beslut om upplösning av fideikommissen skulle fortsätta att tillämpa den privilegierade arvsföljden i full omfattning, skulle det från deras synpunkt förefalla särskilt orättvist. Deras anspråk syntes därför böra tillfredsställas så långt, att från fideikommisskvarlåtenskapen utbröts ett rikligt tillmätt kapitalbelopp för deras uppfostran, utbildning, utstyrsel och etablering. Såsom skäl till att låta näste efterträdaren erhålla egendomen med fideikommissrätt och sålunda uppskjuta den slutliga avvecklingen anförde den sakkunnige till en början, att den förvärvade rätten borde överensstämma med förvärvsgrunden. Så länge åtkomsten icke vilade på allmän lag utan på fideikommissurkunden, saknades enligt den sakkunniges mening anledning att i väsentliga delar häva fideikommissbandet. Den sakkunnige framhöll vidare, att även praktiska skäl talade för att uppskjuta den slutliga avvecklingen till näste efterträdarens död. Genom att arrendatorerna kunde tillförsäkras företrädesrätt till inköp av sina arrendegårdar, då tillstånd meddelades till jordförsäljningar under näste efterträdarens besittningstid, skulle möjlighet öppnas att väsentligt mildra de med avvecklingen förbunda olägenheterna för dem. Näste efterträdaren skulle med sin utvidgade dispositionsrätt lämpligen kunna vidtaga anstalter för skogsfrågans reglering efter fideikommissupplösningen. Han kunde vidare på testamentarisk väg lägga förhållandena till rätta för kulturvärdenas bevarande. Uppdelningen av en förmögenhetsmassa genom arvsdelning kunde i hög grad underlättas genom dispositioner under ägarens livstid. På detta sätt kunde lättare ordnas så att egendomen hölls samman, där brytandet av sammanhanget var till skada, och de förluster som kunde uppstå genom en av arvsdelningen framkallad forcerad försäljning kunde många gånger undvikas. Därigenom gavs också möjlighet att ordna så, att uppdelningen skedde med hänsyn till arvingarnas lämplighet att sköta egendomen. I flertalet remissyttranden tillstyrktes huvudpunkterna i förslaget eller också lämnades de utan erinran. Detta gäller även om åtskilliga yttranden, i vilka den ståndpunkten intagits, att fideikommissen överhuvud taget icke borde avvecklas.

Bestående

fideikommiss

Antalet alltjämt bestående fideikommiss här i landet, beträffande vilka uppgifter erhållits, är för närvarande 181. Till fideikommissen hör lantegendomar med jordbruk och stundom med industriella anläggningar ävensom stadsfastigheter, kapitaltillgångar och lösören. I åtskilliga fall ingår i fideikommissegendomen kulturellt värdefulla föremål. Ofta hör egendom av olika slag till samma fideikommiss. Förutom de fideikommiss om vilka uppgifter införskaffats 1 finnes säkerligen ytterligare ett antal fideikommiss, huvudsakligen sådana som blott omfattar kapital eller lösören. Det är svårt att närmare uppskatta deras antal. Sannolikt är de utan större ekonomisk eller kulturell betydelse. I det följande skall närmare redogöras för de fideikommiss om vilka uppgifter erhållits. Redogörelsen är huvudsakligen grundad, förutom å fideikommissurkunder — flertalet urkunder har varit tillgängliga för utredningen — å inkomna svar på en rundfråga, som våren 1950 utsändes till fideikommissinnehavarna. Jämväl andra källor har måst anlitas, då de från fideikommissinnehavarna inkomna uppgifterna delvis är ofullständiga och bristfälliga. Även efter gjorda kompletteringar kan emellertid materialet icke göra anspråk på full tillförlitlighet. Förändringar som skett efter nyssnämnda tid har beaktats huvudsakligen såtillvida att upplysningar inhämtats rörande de senaste taxeringsvärdena å fast egendom, varjämte det personstatistiska materialet kompletterats. Att i övriga delar förnya det mycket omfattande statistiska primärmaterialet har icke ansetts erforderligt för utredningens syften. Då särskilt i vad angår brukningsförhållandena å fideikommissegendomarna delvis betydande förändringar torde ha ägt ruin under senare år — i riktning mot större brukningsenheter och minskat antal arrendatorer — bör speciellt i fråga om de i dessa hänseenden lämnade uppgifterna understrykas att de avser förhållandena i början a^J 1950-talet och ej är fullt aktuella. Den rättsliga grundvalen för fideikommissen utgöres av fideikommissurkunden. De flesta urkunderna är privata rättshandlingar, i regel testamenten men i några fall gåvobrev eller avtal. Tre fideikommiss har upp« kommit genom akter av närmast offentligrättslig natur. Av urkunderna 1

En redogörelse för de rättsbildningar som i detta sammanhang bör anses såsom lämnas nedan å s. 80 iT.

fideikommiss

65 h ä r s t a m m a r några från slutet av 1600-talet. Det övervägande antalet har tillkommit under 1700-talet, särskilt dess senare del. Även från tiden därefter finnes ett mindre antal urkunder. Den rätt till fideikommissegendom som urkunderna tillägger dess innehavare, fideikommissrätten, framstår i allmänhet såsom en slags inskränkt äganderätt. Oaktat innehavaren saknar flera av de befogenheter, som vanligen ingår i äganderätten, framträder han likväl utåt såsom ägare. Detta är dock icke undantagslöst fallet. Sålunda förekommer exempel på fideikommiss, där äganderätten till egendomen innehaves av en juridisk person, medan endast nyttjanderätten tillkommer fideikommissinnehavaren. Den fideikommissariska successionen bestämmes i varje särskilt fall av urkunden. Urkundernas innehåll i detta avseende är skiftande. Olika huvudtyper av successionsordningar kan dock särskiljas. Enligt flertalet urkunder skall vid varje tidpunkt finnas endast en innehavare, vilken i princip besitter egendomen på livstid. Vid innehavarens död övergår egendomen till viss bröstarvinge efter denne, i regel äldste sonen eller, om sonen förut avlidit men efterlämnat söner, till den äldste av dessa. Har ej innehavaren manliga avkomlingar, brukar egendomen tillfalla hans äldste broder eller om brodern är död dennes äldste son. Finnes ej heller bröder eller manliga avkomlingar efter dem, är på motsvarande sätt farbröder eller deras manliga avkomlingar närmast till fideikommisset. Kvinnliga ättlingar blir i allmänhet innehavare först då manliga saknas, och efter en kvinnlig innehavare plägar hennes manliga avkomlingar i första hand få tillträda egendomen. Ofta är kvinnor helt uteslutna från rätten att succedera. Å andra sidan förekommer stundom att kvinna har företräde framför avlägsnare manlig släkting. Så till exempel går ibland egendomen till dotter före broder. Av det sagda framgår således, att ordningen mellan innehavarna främst bestämmes av skyldskapsförhållande, kön och ålder. Olikheterna mellan de skilda successionsordningarna är delvis betingad av att den inbördes betydelsen av dessa förhållanden växlar. Några urkunder tillägger innehavaren rätt att själv utse sin efterträdare, vanligen inom en bestämd personkrets såsom barnen eller sönerna. I ett fall, nämligen vid det s. k. Stora Lillienbergska fideikommisset, förekommer successionsregler, vilka såtillvida avviker från den nu beskrivna normaltypen att egendomen vid innehavarens död i första hand övergår till viss annan släkting i samma generation som denne. Det förekommer även fall där successionen följer vanliga arvsregler; vid varje innehavares död övergår sålunda fideikommissrätten till den avlidnes arvingar enligt lag. Fideikommissegenskapen framträder här huvudsakligen däri, att egendomen ej får överlåtas utan måste bevaras inom släkten. Fideikommiss av denna typ har i allmänhet flera innehavare samtidigt. Stundom är innehavarna många, i ett fall över 50. Några ur5—905419

66 kunder medger överlåtelse från en innehavare till en annan, och detta har varit ägnat att minska antalet innehavare. Vid några av dessa fideikommiss har innehavarna delat egendomen sinsemellan, medan den i andra fall brukas gemensamt. Antalet kända fideikommiss av nu ifrågavarande art är 10. Såsom framgår av det anförda företer fideikommissen med hänsyn till urkundernas skiftande innehåll betydande olikheter i rättsligt avseende. Flertalet fideikommiss överensstämmer dock i sina huvuddrag med varandra, och de med en avveckling av dem förknippade problemen måste därför bli i stort sett gemensamma. Såsom typiska k a n man beteckna de fideikommiss, för vilka följande gäller. Innehavaren skall framträda såsom jämställd med ägare såtillvida att han äger tala för egendomen, erhålla lagfart å därtill hörande fastighet o. s. v. Det får finnas endast en innehavare vid varje tidpunkt. Vid innehavarens död tillfaller egendomen i första hand bröstarvinge efter denne eller, om sådan icke finnes, annan skyldeman eller medlem av annan släkt. De fideikommiss, som i något hänseende avviker från de typiska, benämnes i fortsättningen atypiska. Av de 181 fideikommissen är 169 typiska och 12 atypiska. De flesta av urkunderna innehåller icke någon bestämmelse om vem egendomen skall tillfalla, därest det icke längre skulle finnas någon därtill berättigad jämlikt den stadgade successionsordningen. I sådant fall skall enligt rättspraxis egendomen ingå i den siste innehavarens kvarlåtenskap. Om siste innehavaren icke genom testamente förfogat över egendomen, skall denna alltså fördelas mellan hans lagliga arvingar. I några urkunder föreskrives, att egendomen efter siste innehavarens död skall fördelas mellan dennes arvingar enligt lag. Åtskilliga urkunder uppställer särskilda villkor för rätten att tillträda fideikommisset. I en del fall är villkoren uttryckligen angivna, i andra måste de tolkningsvis inläggas i urkunden. Praktiskt betydelsefullast är otvivelaktigt det förbud mot successors ofrälse gifte, som stadgats i flera urkunder rörande fideikommiss inom adliga ätter. Den ursprungliga urkunden är icke ensam bestämmande för rättsläget beträffande de särskilda fideikommissen. Förut har omtalats, att ett stort antal ändringar i fideikommissen skett genom beslut enligt förordningen den 3 april 1810. Beträffande många fideikommiss föreligger domar i tolkningsfrågor. Urkunderna är nämligen ofta svårtydbara eller ofullständiga, vilket givit upphov till talrika processer. I några fall har mellan innehavare och andra intressenter träffats överenskommelser om ändring eller komplettering av de ursprungliga föreskrifterna, och det finnes även exempel på att sådana överenskommelser fastställts av myndighet. De synes kunna ha rättsligt bindande verkan jämväl för framtiden, åtminstone i den mån de innebär allenast en tolkning av urkunden. Under alla förhållanden har de betydelse rent faktiskt, då intressenterna plägar respek-

67 tera dem. Vidare är icke ovanligt, att en del av de ursprungliga föreskrifterna med tiden fallit ur bruk. Det rör sig i så fall merendels om stadganden av mindre vikt eller rörande tillsyn av myndighet eller dylikt. Stundom har fideikommissegendomen utökats genom förordnanden av andra än fideikommissets stiftare. Här är det i själva verket fråga om självständiga fideikommiss, som dock nära anknyter till det ursprungliga genom att successionsordning och övriga bestämmelser är gemensamma. Vid lämnandet av statistiska uppgifter behandlas dessa appendixfideikommiss såsom en del av huvudfideikommisset. I åtskilliga urkunder finnes föreskrifter om särskilda förmåner till andra än fideikommissets innehavare. Såsom en av fideikommissegendomen utgående förmån kan betraktas den rätt till fardag, som enligt många urkunder tillkommer avliden innehavares dödsbodelägare. Saknar u r k u n d e n föreskrifter om fardag, åtnjuter dödsbodelägarna ändå sådan rätt på grund av särskilt stadgande i den förutnämnda förordningen den 3 april 1810. Ej sällan stadgas i urkunden, att föregående innehavares änka äger så länge hon lever ogift besitta antingen hela fideikommisset eller viss del därav såsom änkesäte eller eljest åtnjuta någon förmån. Föreskrifterna härom anknyter ofta mer eller mindre till de gamla reglerna om morgongåva, och för att förmånen skall utgå är då vanligen en förutsättning att mannen förordnat därom. Vidare föreskrives i ganska många urkunder, att innehavarens syskon eller andra släktingar skall erhålla förmåner av egendomen. Det förekommer också i en del fall bestämmelser om förmåner till andra än släktingar och närstående. Urkunderna ålägger sålunda ibland innehavaren att utgöra prestationer till skola eller kyrka eller något välgörande ändamål. Även utan föreskrifter i urkunderna utgår från många fideikommiss förmåner av olika slag. Ofta utbetalas årliga understöd till mindre bemedlade släktingar eller andra närstående. Uppfattningen om fideikommisset såsom en släktens gemensamma tillgång och om innehavarens moraliska skyldighet att stödja behövande anförvanter spelar härvid säkerligen en framträdande roll. F r å n åtskilliga fideikommiss utgår till förutvarande anställda och deras efterkommande pensioner och födorådsförmåner, vilkas sammanlagda belopp på de största fideikommissen kan uppgå till avsevärda summor. Nyss har nämnts, att innehavarens rätt till egendomen regelmässigt upphör först vid dennes död. Fideikommissrätten kan dock i vissa fall upphöra redan under innehavarens livstid. Urkunderna innehåller sålunda ibland föreskrifter om att innehavaren under vissa förutsättningar förverkar sin rätt. I urkunder rörande fideikommiss inom adelssläkt förekommer till exempel ej sällan den bestämmelsen att innehavaren förverkar egendomen om han träder i ofrälse gifte. De personer, som kan komma att beröras av en avveckling av fideikom-

68 missen, är främst innehavarna och de s. k. nästa efterträdarna, d. v. s. de som står närmast i tur till fideikommisset, samt innehavarnas arvingar. Rörande nämnda personer må såvitt angår typiska fideikommiss lämnas följande uppgifter, vilka i den mån ej annat anges hänför sig till förhållandena den 1 juni 1959. Antalet kända innehavare av typiska fideikommiss var 155. Att detta var mindre än antalet redovisade fideikommiss av nämnda slag sammanhänger därmed, att i några fall samma person innehade två eller flera fideikommiss och att det i ett par fall rådde ovisshet om vem som valrätt innehavare. Inom ett tjugutal släkter fanns mer än ett fideikommiss. Såsom tidigare berörts går flertalet fideikommiss i succession inom adliga ätter. Av innehavarna var sålunda endast 28 ofrälse personer. Då successionsordningarna nästan genomgående ger företrädet åt män, var antalet kvinnliga innehavare mindre än en tiondel av samtliga. Innehavarnas åldersfördelning var den 31 december 1958 följande. 1 Ålder

—20 år

Antal innehavare

21—30 år 31—40 år 41—50 år 51—60 år 61—70 år över 70 år 37

27 Genomsnittsåldern uppgick till 53 år. Ungefär fyra femtedelar av innehavarna var gifta. Antalet nästa efterträdare, om vilkas person upplysning kunnat vinnas, var 151. Vid tre fideikommiss saknades successor. I några fall stod samma person i tur till två eller flera fideikommiss. Av successorerna var 100 innehavarens bröstarvingar — de flesta söner — och 32 syskon till denne eller deras avkomlingar. Antalet successorer, som tillika var innehavarens arvingar, utgjorde sammanlagt 112. Skyldskapsförhållandena mellan innehavarna, deras arvingar och successorerna utvisas närmare av följande två uppställningar (I och I I ) . I. Successorn är bröstarvinge Successorer Antal suc- utan syscessorer kon 100

7 Successorer med 1 syskon

2 syskon

3 syskon

4 syskon

5 syskon

6 syskon

—

1 Av successorerna hade 56 personer eller drygt en tredjedel ej uppnått myndighetsåldern. Bland de övriga var 51 i åldrarna 21—40 år. Ett särskilt intresse påkallar nästa efterträdarna till jordbruksfideikommiss, enär det kan antagas att dessa ofta utbildat sig för sin tillämnade uppgift såsom fideikommissinnehavare eller eljest fått sina levnadsförhållanden bestämda 1 I ett fall har uppgift om innehavarens ålder ej kunnat erhållas.

69 II.

Successorn

är annan

än

bröstarvinge

Antal fall där innehavarens arvingar är bröstarvingar eller adoptivbarn

Antal successorer som är

12 2 1

11 1 6

1 1

32 4 15

9 Summa 51

syskon eller syskons avkomling farbror avlägsnare än farbror

make

moder, arvsberätsyskon eller tigad i tredje syskons parentelen avkomling

därav. Detta torde särskilt gälla de nästa efterträdare, som är söner till innehavaren. I tur att övertaga jordbruksfideikommiss stod 97 personer. Däribland fanns 62 söner till nuvarande innehavaren. Av dessa söner hade ej fullt två tredjedelar eller 37 personer uppnått en ålder av 16 år eller däröver. Uppställningen här nedan anger närmare successorernas åldersfördelning. Successorer till jordbruksfideikommiss Samtliga successorer samtliga

—15 år 16—20 » 21—30 » 31—40 » 41—50 » 51—60 » 61—70 » över 70 år Summa

därav successorer, som var söner till innehavaren

36 20 26 25 14 15 8 7

27 13 15 16 9 8 5 4

25 10 14 10 3

62 Fideikommissen omfattar betydande ekonomiska värden. 1 Tillgångarnas sammanlagda värde kan beräknas uppgå till inemot 600 miljoner kronor. Till 111 fideikommiss hör lantegendomar med jordbruk och i en del fall dessutom med industriella anläggningar, och dessa egendomars sammanlagda taxeringsvärde uppgår till 472 miljoner kronor. Härav belöper 457 miljoner kronor på jordbruksfastigheter och återstoden på egendom taxerad såsom annan fastighet — i regel bostads- och industrifastigheter. Ifrågavarande lantegendomar är intecknade för omkring 60 miljoner kronor, och inteckningarna är belånade för 45 miljoner kronor. 2 1

Angående taxeringsvärden å fast egendom av fideikommissnatur se bilaga 1. Då uppgifterna om inteckning härrör huvudsakligen från 1950, bör de sammanställas med värdet å ifrågavarande egendomar enligt 1952 års taxering, vilket uppgick till 295 miljoner kronor. Det intecknade beloppet motsvarar således något mer än 20 procent av nämnda taxeringsvärde, och det belopp för vilket inteckningarna belånats utgör drygt 15 procent därav. 2

70 I 27 fideikommiss ingår stadsfastigheter med ett sammanlagt taxeringsvärde å 34 miljoner kronor. Den däri intecknade gälden uppgår till drygt 16 miljoner kronor; 1 inteckningarna är belånade till i det närmaste fulla värdet. I 154 fall finnes fideikommisskapital, och värdet därav utgör tillhopa 87 miljoner kronor. Härav är ungefär 10 procent utlånade till innehavarna; 50 procent är placerade huvudsakligen å bankräkning, i obligationer eller i inteckningar och 35 procent i aktier. Till åtskilliga fideikommiss hör lösöre tillhopa värt mer än 5 miljoner kronor, vartill kommer åtskilliga lösa kulturföremål vilkas ekonomiska värde är betydande men icke kan närmare angivas. De flesta fideikommissen omfattar egendom av olika slag. Till 90 jordbruksfideikommiss hör fideikommisskapital och i 11 av dessa fideikommiss ingår dessutom stadsfastigheter. Antalet fideikommiss med jordbruk men utan stadsfastigheter eller kapital utgör 20. Vad angår de fideikommiss, som saknar jordbruk, förekommer stadsfastigheter jämte kapital i 12 och stadsfastigheter utan kapital i 2 fall. Vidare finnes 51 självständiga fideikommisskapital. Endast 3 fideikommiss omfattande enbart lösöre är kända. Såsom framgår av följande siffror skiftar värdet av de tillgångar, som ingår i de olika fideikommissen högst betydligt. Tillgångarnas värde i 20—30 10—20 5—10 1—5 200 000 50 000— kronor milj. milj. milj. milj. —1 milj. 200 000 Antal fideikommiss 4 18 13 58 49 19 Rörande 2 fideikommiss saknas upplysning om egendomens värde.

under 50 000 18

Av de atypiska fideikommissen har endast 2 tillgångar med ett högre värde än 200 000 kronor. Fideikommiss jordens omfattning och belägenhet belyses av följande uppgifter. 2 Dess sammanlagda areal uppgår till ungefär 330 000 hektar, vilket motsvarar 0,8 procent av all landets jord eller en yta av ungefär Gotlands storlek. Frånsett ett par enstaka mindre fideikommiss i Värmland och Västerbotten finnes jordbruksfideikommiss i fjorton av rikets län, samtliga belägna söder om Dalälven, nämligen — i ordning efter jordbeståndets fördelning på de skilda länen 3 — Södermanlands, Stockholms, Malmöhus, Östergötlands, Kristianstads, Örebro, Jönköpings, Älvsborgs, Uppsala, Västmanlands, Blekinge, Hallands, Kronobergs och Skaraborgs län. Mer än tre 1 Jämför föregående not; enligt 1952 års taxering uppgick värdet å stadsfastigheterna till 33 miljoner kronor. 2 Såsom förut påpekats härrör dessa uppgifter huvudsakligen från 1950 och är alltså ej fullt aktuella. — Angående fideikommiss jordens areal se bilaga 2. 3 Då till fideikommiss hör egendom i skilda län, har egendomen redovisats under det län där den huvudgård, varunder den lyder, är belägen.

71 fjärdedelar av den sammanlagda arealen finnes inom de sex förstnämnda länen och en fjärdedel inom de båda skånska länen. I de fjorton länen med fideikommiss jord utgör denna 3,3 procent av hela jordarealen. Den största procenten fideikommissjord finnes i Malmöhus län, där 9,0 procent av hela arealen utgöres av dylik jord. Därefter kommer Södermanlands län med 8,8 procent, Kristianstads län med 6,5 procent, Stockholms län med 6,2 procent, Östergötlands län med 4,2 procent och Örebro län med 3,9 procent. I övriga län uppgår motsvarande andel icke i något fall till 3 procent. Den åkerjord, som ligger under fideikommiss, uppgår till i runt tal 90 000 hektar, vilket utgör 2,4 procent av hela landets åkerjord och 3,5 procent av åkerjorden i de fjorton länen med jordbruksfideikommiss. I Malmöhus län ligger 7,9 procent av åkerjorden under fideikommiss, i Södermanlands län 7,7 procent, i Kristianstads län 6,3 procent, i Stockholms län 3,6 procent, i Örebro län 3,3 procent och i Östergötlands län 3,0 procent, medan motsvarande andel i övriga län är mindre. Av de 111 fideikommissen med jordbruksfastigheter har alla utom ett åkerjord. Beträffande de olika jordbruksfideikommissens storlek är den genomsnittliga totala jordarealen inemot 3 000 hektar, varav omkring 800 hektar åker. Variationerna kring dessa genomsnitt är högst avsevärda. Vad angår åkerjorden har 13 fideikommiss över 2 000 hektar, 15 stycken 1 000—2 000 hektar, 24 stycken 500—1 000 hektar, 21 stycken 200—500 hektar, 15 stycken 100—200 hektar och 22 stycken under 100 hektar. De 6 atypiska fideikommiss, som omfattar jordbruk, hör alla utom ett till sistnämnda grupp. Endast ett tiotal mindre fideikommiss är organiserade såsom en enda brukningsiott. I övrigt är fideikommiss jordbrukens organisation 1 , i överensstämmelse med vad av gammalt gäller för svenska gods i allmänhet, i regel grundad på en uppdelning av jorden i flera brukningsenheter med en huvudgård och ett större eller mindre antal undergårdar. I några fall finnes flera huvudgårdar på samma fideikommiss. Exempel förekommer också på fideikommiss med flera brukningsenheter, av vilka ingen är att anse som huvudgård. Av det 100-tal fideikommiss, som omfattar mer än en brukningsenhet, har en fjärdedel mindre än 6 brukningsenheter och en fjärdedel över 50. Enligt tillgängliga uppgifter finnes på fideikommissen 142 huvudgårdar och över 3 000 undergårdar med en sammanlagd åkerareal av knappt 90 000 hektar, varav över 21 000 hektar eller 24 procent hör till huvudgårdarna och omkring 68 000 hektar eller 76 procent till undergårdarna. Dessa fideikommiss har således i medeltal 32 brukningsenheter. Medeltalet överskrides av 35 fideikommiss, av vilka 25 har fler än 50 brukningslotter. Huvudgårdarnas åkerareal är i genomsnitt närmare 150 hektar; ett 40-tal huvudgårdar innehåller mer än 200 hektar åker och av dessa har 16 över 1

Angående fideikommissjordbrukets organisation se bilagorna 3—6.

»

72 300 hektar. Av huvudgårdarna är 66 stycken med en sammanlagd åkerareal av omkring 8 000 hektar utarrenderade, medan de övriga brukas av fideikommissinnehavarna själva. Nyss har omnämnts, att antalet undergårdar överstiger 3 000 och att deras sammanlagda åkerareal uppgår till omkring 68 000 hektar. De har alltså i medeltal ungefär 23 hektar åker. Fideikommissinnehavarna brukar själva ett 60-tal undergårdar med en åkerareal av sammanlagt drygt 4 000 hektar och i genomsnitt inemot 70 hektar. De övriga undergårdarna, som är utarrenderade, innehåller i medeltal en åkerareal om ungefär 21 hektar. Till jämförelse k a n nämnas, att av den totala åkerarealen inom de fjorton län, där fideikommissens lantegendomar är belägna, belöper i genomsnitt 11 hektar på varje brukningsenhet. Av de utarrenderade undergårdarna h a r — i ungefärliga tal — 13 procent mindre än 2 hektar åker, 29 procent omfattar 2—10 hektar, 26 procent 10—20 hektar, 23 procent 20—50 hektar och 9 procent över 50 hektar. Av all åkerjord under fideikommiss är omkring 80 procent utarrenderad. Såsom framgår av de nyss lämnade uppgifterna finnes på fideikommissen inemot ett 70-tal arrendatorer som brukar huvudgårdar och mer än 3 000 som arrenderar undergårdar. Av arrendatorerna finnes flera än hälften i tre län, nämligen — med avrundade tal — i Malmöhus län 750, i Kristianstads län 500 och i Södermanlands län 400. Av fideikommissarrendatorerna har inemot 1 700 innehaft arrende under samma fideikommiss i mer än 10 år, och däribland över 900 i mer än 20 år. I omkring 1 300 fall har de nuvarande arrendatorernas föräldrar, svärföräldrar, syskon eller föräldrars syskon tidigare varit arrendatorer under samma fideikommiss. Ej sällan har fideikommissarrendatorerna efterträtt förfäder under flera generationer. Fideikommissens skogar 1 upptager en sammanlagd areal om ungefär 183 000 hektar, vilket motsvarar 0,8 procent av hela landets skogsmark och 3,4 procent av skogsmarken i de fjorton län där fideikommissens lantegendomar är belägna. Inemot hälften av fideikommisskogarnas areal finnes inom Södermanlands, Stockholms och Östergötlands län. Den största procentuella andelen representeras av fideikommisskogarna i Malmöhus län med 19,1 procent. Härefter kommer Södermanlands län med 9,4 procent, Kristianstads län med 7,9 procent, Stockholms län med 7,3 procent och Östergötlands län med 4,9 procent. I övriga län utgör fideikommissskogarnas areal icke i något fall mer än 4 procent av skogsmarken i dess helhet. Skogsmark finnes å 107 fideikommiss, och av den sammanlagda arealen, 183 000 hektar, belöper följaktligen i genomsnitt omkring 1 700 hektar å varje fideikommiss. Skogsmarken fördelar sig på de olika fideikommissen enligt följande. 1

•

Angående fideikommisskogarna se bilaga 7.

73 Antal fideikommiss med skogsmark över 10 000 hektar 2

5 000— 10 000 hektar 7

2 000— 5 000 hektar 11

1000— 2 000 hektar 31

500— 1 000 hektar 20

200— 500 hektar 17

100— 200 hektar 5

mindre än 100 hektar 14

Av de 9 fideikommiss, vilkas skogsareal uppgår till 5 000 hektar eller däröver, har i Stockholms län Harg 13 400 hektar skog, i Södermanlands län Ericsberg 9 600 hektar, i Östergötlands län Adelsnäs 14 700 hektar och Sturefors 5 000 hektar, i Blekinge län Johannishus med Tromtö 6 200 hektar, i Kristianstads och Malmöhus län Christinehof med Torup, Högestad och Baldringe 6 700 hektar, i Älvsborgs och Hallands län Koberg med Gåsevadholm 6 200 hektar samt i Örebro län Bystad med Brevens bruk 9 900 hektar och Boo 8 300 hektar. Antalet arbetsdagar i skogen på samtliga fideikommiss torde ha sammanlagt uppgått till i genomsnitt mellan 400 000 och 500 000 per år under perioden 1940—49. Flertalet av de fideikommiss, till vilka hör större skogskomplex, är försedda med sågverk, och i en del fall förekommer sågar även på fideikommiss med mindre skogsmarker. På ett par av de större skogsegendomarna finnes mer än ett sågverk. Sammanlagt har fideikommissen ett 50-tal större och mindre sågverk. Dessutom finnes på några egendomar hyvlerier ävensom annan träindustri. För fideikommissens träindustri i dess helhet utgjorde medeltalet arbetsdagar för år under perioden 1945—49 över 100 000 och produkternas genomsnittliga saluvärde för år under samma period omkring 8 miljoner kronor. Flerstädes drives även annan industriell verksamhet än träindustri. Sålunda finnes på fideikommissen sammanlagt 11 kvarnar, 8 elektricitetsverk, 2 företag för distribution av elektrisk kraft, 5 tegelbruk samt 4 cement- eller cementvarufabriker. I enstaka fall förekommer anläggningar för torkning av foderämnen, impregneringsverk, kalkbruk, torvströfabriker, kross- och grussorteringsverk, gjuteri, mekanisk verkstad samt brännvinsbränneri. Dessutom finnes några stenbrott och större grustag. I detta sammanhang må vidare nämnas, att handelsträdgårdar — delvis av betydande omfattning — finnes på flera fideikommiss, varjämte förekommer ett par handelsbodar och en tvättinrättning. Den verksamhet, som nu omnämnts, drives i allmänhet av fideikommissinnehavarna själva; endast i ett mindre antal fall är rörelsen utarrenderad. Under perioden 1945—49 utgjorde medeltalet arbetsdagar för år sammanlagt över 70 000 och produkternas genomsnittliga saluvärde för år tillhopa nära 3Va miljoner kronor. P å de fideikommiss, där flera slag av verksamhet bedrives, föreligger stora möjligheter till en rationell samordning mellan jordbruk, skogsbruk och industri. Sålunda kan arbetsledningen i viss utsträckning vara gemensam. Arbetarna kan under skilda tider av året användas i olika verksamhetsgrenar och således erhålla j ä m n sysselsättning, vilket förhållande

är ägnat att bevara arbetarstammen och därmed säkra tillgången på arbetskraft. Det sagda gäller i viss mån också arrendatorerna på undergårdarna och deras anställda, vilka ofta tages i anspråk för arbete i skogsbruket på fideikommisset. Det har redan tidigare antytts, att å fideikommissen finnes egendom med särskilt värde ur historisk, vetenskaplig eller konstnärlig synpunkt. Dessa kulturvärden utgöres av både fast och lös egendom; till dem hör slott och andra herrgårdsbyggnader med parker och trädgårdsanläggningar samt möbler, konstverk, arkivalier, bibliotek, vapensamlingar m. m. Det ur kulturell synpunkt mest betydelsefulla fideikommisset är utan tvivel det i Uppsala län belägna Skokloster med dess världsberömda samlingar i en förnämlig slottsbyggnad. Detta fideikommiss intager en särställning även i det hänseendet att det endast omfattar slottet och samlingarna men icke jordbruk, kapitaltillgångar eller annan egendom. Karaktärsbyggnader med stort kulturellt värde finnes även på åtskilliga andra fideikommiss, såsom Sandemar och Stora Wäsby i Stockholms län, Leufsta i Uppsala län, Ericsberg, Biby och Wibyholm i Södermanlands län, Sturefors i Östergötlands län, Gripenberg i Jönköpings län, Trolle-Ljungby och W a n å s i Kristianstads län, Skabersjö och övedskloster i Malmöhus län, Stora Ek i Skaraborgs län, Bystad i Örebro län samt Fullerö, Engsö och Tidö i Västmanlands län. Lösegendom med konstnärligt eller kulturhistoriskt värde hör till åtskilliga fideikommiss. I vissa fall finnes blott enstaka föremål med större kulturellt värde, i andra åter betydande möbel- eller konstsamlingar eller stora arkiv och bibliotek. Bland de mest betydelsefulla samlingarna märkes Ericsbergs arkiv och bibliotek, arkivet på TrolleLjungby samt tavelsamlingarna på Wibyholm och W a n å s .

Rättsregler om

fideikommissegendom

Varje fideikommiss följer i första hand sina egna regler. Dessa framgår av fideikommissurkunden med, i förekommande fall, de förtydliganden och jämkningar som följer av senare domstolsavgöranden och beslut av Kungl. Maj :t i statsrådet. I viss omfattning får också — såsom förut framhållits — rättsläget anses bestämt genom överenskommelser mellan de enskilda intressenterna och genom sedvanans inflytande. F r å n urkunden jämte senare avgöranden m. m. har man att hämta bestämmelserna om h u r med successionen skall förhållas, om de villkor som m å gälla för rätten att tillträda och inneha fideikommisset, om de förmåner som eventuellt skall utgå o. s. v. I den mån urkunden saknar uttömmande bestämmelser är man i stor utsträckning hänvisad till att lösa uppkommande spörsmål genom slutsatser från fideikommissinstitutets natur och uppgift. Sålunda äger — även om urkunden icke uppställer uttryckligt sådant förbud — innehavaren icke avyttra eller med gäld belasta egendomen eller eljest förfoga däröver på sådant sätt, att h a n inkräktar på efterträdarens rätt att tillträda egendomen och njuta dess fulla avkastning. F r å n denna princip h a r dock lagstiftaren, såsom nedan skall utvecklas, i viss m å n medgivit undantag. Vidare gäller, att en person, till vilken innehavaren med överskridande av sin befogenhet upplåtit en rätt med avseende å fideikommissegendomen, i princip icke kan göra denna rätt gällande mot efterträdaren. Egendomen kan slutligen icke utmätas för gäld eller säljas i innehavarens konkurs, därest den icke häftar för inteckning som tillkommit med Kungl. Maj:ts tillstånd. (Angående verkan av innehavarens konk u r s se bl. a. NJA 1908 s. 578 och 1937 s. 63.) Att rättsreglerna rörande fideikommissegendom sålunda i första hand är att h ä m t a från den i varje särskilt fall gällande urkunden jämte supplerande rättskällor innebär emellertid icke att lag och författning skulle sakna bestämmelser om fideikommiss. Sådana bestämmelser är tvärtom talrika. Bestämmelsernas räckvidd är emellertid merendels begränsad. De viktigaste av dessa bestämmelser skall här beröras. Fideikommissinstitutet möter första gången i testamentsstadgan den 3 juli 1686. I femte punkten därav medgavs, såsom förut anförts, envar rätt att göra »en perpetuell förordning» och meddelades vissa bestämmelser till tryggande av att testators vilja respekterades, varjämte det stadgades, att »skulle testatoris föreskrivna villkor på något sätt exspirera, så att

76 om det borttestamenterade icke vidare stadgat finnes, bör det samma efter den allmänna lagen, vid den siste åtnjutarens tid aktas såsom annan dess oconditionerade egendom». 1 Testamentsstadgan torde fortfarande vara att tillämpa på vissa fideikommissförordnanden, som avfattats i tiden före tillkomsten av 1734 års lag. Hänvisas må till förordningen den 5 april 1739, vari stadgas bl. a. att »rättegångstvister, angående sådane testamenten, som någon tid, eller ett år, förr än nya lagen allmänt blev vedertagen, äro gjorde, och för domstolarne, eller vederbörande arvingar, uppviste, böra efter förra lagens och testamentsstadgans grund slitas och avgöras» (jfr Schmidt, Juridiskt arkiv II s. 430). Härjämte må erinras om att 1 § promulgationslagen till 1930 års testamentslag stadgar att, om testator avlidit innan testamentslagen trätt i kraft, äldre lag fortfarande skall äga tillämpning. Testamentsstadgans betydelse framträder även däri, att man, på grund av frånvaron av uttryckliga bestämmelser om fideikommiss i 1734 års lag, av ålder brukat hämta ledning från stadgan vid slitande av tvister rörande fideikommiss, som tillkommit efter genomförandet av 1734 års lag. Den praktiska betydelsen av det anförda torde dock numera framträda endast i den situationen att successionskedjan utlöper med ättens utslocknande. Förordningen den 3 april 1810 huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas, innefattar regler om rätt för Kungl. Maj:t att medgiva försäljning eller inteckning av fideikommissegendom samt att häva i fideikommissförordnande upptagna villkor. Ansökningar i sådana ämnen skall ingivas till justitiedepartementet och prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. I förordningen stadgas vidare att, när den som under fideikommissvillkor innehar fast egendom avlider, skall alla, som efter allmän lag är hans stärbhusdelägare, njuta fardag efter vissa stadganden i jordabalken, dock att blotta dödsfallet anses äga lika verkan med uppsägning. Innehåller fideikommissförordnandet uttryckligt stadgande om annat förhållande med flyttning och uppsägning, skall emellertid detta följas. Enligt 4 § promulgationslagen till nyttjanderättslagen skall i stället för jordabalkens bestämmelser angående fardag tillämpas nyttjanderättslagens motsvarande föreskrifter. Härav följer att avträde av jordbruksfastighet skall äga rum å den 14 mars, som infaller näst efter sex månader från dödsfallet (2 kap. 5 och 39 §§). Avträde av hus i stad antages (se Undén Svensk sakrätt II: 1 3 uppl. s. 171 och Sandström i SOU 1935:50 s. 7) böra ske å den 1 april eller den 1 oktober, som inträffar näst efter tre månader från dödsfallet (3 kap. 4, 5 och 37 §§). Sedan fastighetsfideikommiss förvandlats till penningfideikommiss, åtnjutes ej fardag enligt förordningen den 3 april 1810 (se NJA 1924 s. 30). 1 Ordet »tid» torde här vara synonymt med »död»; jfr cap. III § 5 i 1713 års förslag till Ä B " »Nu kan thet hända, at the föreskrefna wilkoren på något sätt ändas, så at ey widare i testamentet om samma ägendom stadgat finnes, t å gånge thet gots, rörligit och orörligit, efter alm a n n a lagen, wid thens sidsta åtniutarens tid så til arfs, som alt annat arf».

77 Lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom innehåller vissa betydelsefulla stadganden om fideikommiss jord. Enligt 1 kap. 9 § gäller sålunda arrende eller hyresavtal, vilket slutits beträffande fideikommissfastighet som ej är att anse såsom huvudgård, jämväl för annan innehavare av fideikommisset än upplåtaren. Kan de avtalade villkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke anses skäliga eller är de eljest i väsentlig mån stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk, står det dock honom öppet att uppsäga avtalet. Uppsäges avtalet, äger nye innehavaren av nyttjanderättshavaren utfå skälig ersättning för den tid denne efter nye innehavarens tillträde av fideikommisset utövat nyttj anderätten. Lagrummet innefattar alltså ett avsteg från principen att innehavaren icke får förfoga över egendomen för längre tid än sin egen besittningstid. I fråga om huvudgård kvarstår dock samma princip orubbad. Därför medges också i 2 kap. 2 § att arrendeupplåtelse som angår huvudgård må ske för upplåtarens besittningstid. Erinras må vidare om 2 kap. 49 §, enligt vilket lagrum upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst femtio hektar odlad jord, faller in under de s. k. sociala arrendebestämmelserna, därest brukningsdelen utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet som lyder under huvudgård och tillhör fideikommiss. Även flera andra lagar eller författningar rörande fast egendom upptager bestämmelser om fideikommiss. Enligt 1 § lagfartsförordningen är sålunda den, vilken fast egendom tillfaller såsom fideikommiss, pliktig att söka lagfart, och i 4 § stadgas att fideikommissbrevet skall till alla delar införas i protokollet då lagfart första gången sökes å fideikommissegendom. — Inlösen enligt den s. k. ensittarlagen hindras icke därav att marken tillhör fastighet, vilken innehas som fideikommiss, se 13 § ensittarlagen. Den jordägaren tillkommande ersättningen skall i sådant fall av länsstyrelsen hållas inne till dess förordnande meddelats huru därmed skall förfaras (14 §). Motsvarande bestämmelser om ersättningsbelopp för fideikommissegendom som tagits i anspråk finnes i ett flertal andra författningar t. ex. 57 § sista stycket expropriationslagen, 6 § kungörelsen den 30 maj 1952 med tillämpningsföreskrifter till strandlagen samt 18 § kungörelsen den 30 december 1952 med närmare bestämmelser rörande tillämpningen av naturskyddslagen. — I lagen om delning av jord å landet finnes bestämmelser, som likställer fideikommissinnehavare med ägare av jord, då det gäller skiftesvitsord (1 kap. 17 §), avstyckning (19 kap. 25 §) och erhållande av förordnande för lantmätare att verkställa avmätning av jorden (20 kap. 10 §). Även flera andra lagar likställer fideikommissinnehavare med ägare t. ex. lagen om häradsallmänningar 3 §, vattenlagen 14 kap. 2 §, lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader 2 § sista stycket och lagen om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. 2 §. I 12 kap. ärvdabalken meddelas bestämmelser bl. a. för det fall att någon genom testamente erhållit nyttj anderätten till egendom, vartill äganderät-

78 ten vid testators död eller senare skall tillfalla annan. Enligt 9 § må, om nyttjanderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom annat otillbörligt förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, rätten på ansökan ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller ock förordna, att denna skall ställas under vård och förvaltning av god man. För skada, som nyttjanderättshavaren uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat ägaren, skall ersättning gäldas. Stadgandet får betydelse även i en annan situation. I 10 § stadgas nämligen: har genom testamente förordnats, att legat skall tillfalla två eller flera efter varandra, skall, såvitt ej annat följer av testamentet, vad i 9 § stadgas äga motsvarande tillämpning, om någon bland dem, såsom där sägs, äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller tillskyndar honom skada. Bestämmelserna, vilka överförts till ärvdabalken från den numera upphävda testamentslagen, skall enligt 4 § i testamentslagens promulgationslag lända till efterrättelse, ändå att testator avlidit före testamentslagens ikraftträdande, och blir följaktligen — såsom också framhölls i motiven till promulgationslagen (SOU 1929: 22 s. 378) — att tillämpa även på de perpetuella fideikommissen. Av civilrättsliga bestämmelser om fideikommiss skall här ytterligare omnämnas endast 6 § i promulgationslagen till nya giftermålsbalken. I lagrummet stadgas till en början, att morgongåva ej skall utgå efter make, som dör sedan promulgationslagen trätt i kraft. Stadgandet får ses mot bakgrund av den samtidigt genomförda lagstiftningen om makes arvsrätt, vilken gav efterlevande hustru betydligt större förmån än som följde av de dittillsvarande reglerna om morgongåva. Då h u s t r u n emellertid icke kunde njuta arv i fideikommissegendom, tillades i promulgationslagen följande: har make, som innehaft fideikommiss, i enlighet med bestämmelse i fideikommissbrevet upplåtit till fideikommisset hörande egendom att av efterlevande maken såsom morgongåva med nyttjanderätt innehavas, må dock sådan upplåtelse utan hinder av vad i detta mom. är stadgat gå i verkställighet. Arvsskatteförordningen innehåller flera viktiga bestämmelser om fideikommiss. Det grundläggande stadgandet återfinnes i 8 § andra stycket, vilket utsäger att, då genom testamente viss egendom tillagts två eller flera efter varandra under villkor att egendomen skall oförminskad övergå från den ene till den andre, skattskyldighet för senare förvärv inträder, då föregående innehavarens rätt upphör. Stadgandet har sålunda avseende icke blott å fideikommiss för obegränsad tid utan på successiva legat över huvud taget. Den förvärvade rättigheten skall enligt 24 § uppskattas såsom nyttjanderätt, d. v. s. med tillämpning av reglerna i 23 § D. till sitt kapitalvärde med hänsyn till förvärvarens sannolika återstående livstid. Enligt 30 § andra stycket beräknas arvsskatten — då det gäller fideikommiss, som genom testamente eller gåvobrev instiftats för obegränsad tid — efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och närmast föregående innehavaren.

79 Härvid räknas fideikommissegendomen såsom särskild lott och kumuleras alltså icke med vad tillträdaren i övrigt må ha erhållit efter föregående innehavaren; jfr 13 § 1 mom. 2) varav framgår att fideikommissegendomen icke inräknas bland tillgångarna i boet efter avliden innehavare. Arvsskatt för fideikommissegendom utgår efter deklaration, se 45 § A) 3). Bouppteckning efter avliden innehavare skall enligt 50 § vara åtföljd av skriftlig uppgift om fullständiga namnet på den, till vilken fideikommissegendomen övergått, ävensom hans hemvist. I fråga om eftergift av skatt är reglerna gynnsammare vid fideikommiss och liknande fall än eljest. Eftergift kan sålunda ske, om den skattskyldige avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, mot ett år i vanliga fall, se 56 §. Erinras må också om 57 §, enligt vilken Kungl. Maj:t äger i särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt dels för sådan historisk, vetenskaplig eller konstnärlig samling, som på grund av förbehåll i testamente eller gåvohandling är avsedd att bibehållas såsom dylik samling, och dels för fast egendom, som tillagts någon med sådan rätt som avses i 8 § andra stycket d. v. s. såsom fideikommiss eller under liknande villkor, i den mån skatten prövas icke k u n n a erläggas utan men för ett med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan art. Ett viktigt stadgande om fideikommiss finnes i övergångsbestämmelserna till förordningen den 21 november 1958 angående ändring i arvsskatteförordningen. I samband med avskaffandet av kvarlåtenskapsskatten infördes genom 1958 års förordning en ny arvsskattetariff, genom vilken arvsskatten höjdes med i stort sett det belopp som tidigare utgick i kvarlåtenskapsskatt. Enligt övergångsbestämmelserna skall den nya tariffen äga tillämpning, om skattskyldighet inträtt efter den 31 december 1958; även om så skett, skall emellertid äldre tariff tillämpas vid beräkning av skatt för bl. a. fideikommiss som instiftats för obegränsad tid. Anmärkas kan, att kvarlåtenskapsskatt icke utgick för fideikommissen, enär dessa, som ovan nämnts, icke ingick i boet efter avliden innehavare. Även de författningar, som reglerar den årliga skattskyldigheten till stat och kommun, upptager vissa bestämmelser om fideikommiss. I fråga om skyldighet att erlägga skatt för inkomst av fastighet likställes sålunda fideikommissinnehavare med ägare, se 47 § första stycket och 64 § 1 mom. kommunalskattelagen samt 3 § förordningen om statlig inkomstskatt. Innehavare av fideikommiss är vidare enligt 7 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt likställd med ägare i fråga om skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet.

F ö r s ö k till n ä r m a r e b e s t ä m n i n g a v

fideikommissbegreppet

Ordet fideikommiss förekommer i etl stort antal lagar och författningar. Någon närmare definition av vad därmed skall förstås lämnas dock icke vare sig i lagtext eller i motiv. Man är vid tolkningen hänvisad till att söka ledning i det allmänna språkbruket och doktrinens 1 begreppsbestämningar. Fideikommissbegreppet har emellertid aldrig blivit föremål för en uttömmande behandling i vårt land. Språkbruk och doktrin förmår därför blott lämna anvisning om de viktigaste kännetecknen på ett fideikommiss. På åtskilliga punkter råder oklarhet om var den exakta gränsen går mot andra liknande rättsbildningar. Enligt den inom doktrinen hävdvunna uppfattningen framträder fideikommisset som ett förordnande, vilket föreskriver att viss egendom — vanligen en fastighet eller ett komplex av fastigheter men ibland kapital eller lösöre —• skall ständigt ominskad och odelad innehas av en person åt gången för hans livstid enligt en i förordnandet uppdragen sucessionsordning, vilken hänför sig till viss släkt. Innehavaren förvaltar egendomen och åtnjuter avkastningen därav. Förordnandet har i regel karaktär av testamente, någon gång av gåva. Undantagsvis förekommer att fideikommiss instiftats genom rättshandling av annan karaktär (jfr NJA 1902 s. 126). I åtskilliga fall kan förordnandet dock ha ett delvis annat innehåll utan att man fördenskull ifrågasätter rättsbildningens karaktär av fideikommiss. Sålunda är det vid penningfideikommiss regel att innehavaren icke själv omhänderhar förvaltningen utan att denna är uppdragen åt t. ex. banks notariatavdelning eventuellt i samråd med innehavaren och utsedda gode män. Ej sällan har innehavaren att utge en del av avkastningen åt andra, t. ex. till sina syskon så länge de är oförsörjda, eller till något välgörande ändamål. I äldre tider, då penningvärdet var ett annat än nu, torde denna skyldighet understundom ha inneburit en ganska avsevärd belastning för innehavaren. Man ser också någon gång att denne i förordnandet betecknats 1 Se bl. a. Nehrman, Inledning til then Swenska Jurisprudentiam Civilem s. 411, König, Lärdoms — Öfning, del II s. 124, Tengwall, Afhandling om Fidei Commisser s. 7, Schrevelius, Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civil-rätt, del III s. 294, Palmen, Rättshistoriska bidrag till tolkningen af 1734 års lag s. 75, Naumann, Sveriges Statsförfattningsrätt, ny uppl. band II s. 164, Nordling, Föreläsningar öfver Ärfda Balken s. 164, Olivecrona, Testamentsrätten, 2 uppl. s. 432, Holmbäck, Om 1686 års testamentsstadga s. 71, Undén, Svensk sakrätt 11:1 3 uppl. s. 167 samt Hessler, Om stiftelser s. 55. Jfr även första lagutskottets uti. 38/1924 s. 1, lagberedningen i SOU 1929:22 s. 89 samt Sandström i SOU 1935:50 s. 1.

81 allenast som »förvaltare» av egendomen. En variant av samma fideikommisstyp erbjuder de fall, där innehavaren har att vid sitt tillträde av egendomen utlösa sina medarvingar med en i förordnandet utsatt penningsumma. Nämnas bör också, att förordnandet understundom lämnar innehavaren viss frihet att själv utse sin efterträdare inom en trängre krets av släktingar, t. ex. bland sina söner. Såvitt utredningen kunnat finna är det i dessa och liknande fall mycket ovanligt att innehavaren förbigår äldste sonen. Är åter avvikelserna av mera djupgående natur, lämnas man ofta utan ledning vid avgörandet huruvida rättsbildningen är att anse som fideikommiss eller icke. I det allmänna språkbruket betecknar fideikommiss i regel endast förordnanden för all framtid. Dock talar man även om »korttidsfideikommiss», och åtminstone i vissa fall torde dessa vara inbegripna, när i lag eller författning talas om fideikommiss. Ett förordnande, som föreskriver att viss egendom ständigt ominskad skall gå i arv inom viss släkt utan rätt för delägare att föryttra sin andel annat än till annan delägare och som alltså förutsätter att egendomen vid varje tid kan ha flera innehavare, uppfattas icke alltid som fideikommiss. Starka skäl talar dock för att dessa bör anses likställda med de mera typiska fideikommissen. 1 Förordnandet kan tänkas lämna innehavare eller ock någon utomstående, t. ex. riddarhusdirektionen, en mer eller mindre fullständig frihet att utse efterträdare. Understundom förekommer förordnanden, som tillägger en stiftelse eller inrättning den formella äganderätten till viss egendom men som tillika föreskriver att avkastningen därav skall tillkomma donators avkomlingar eller andra personer enligt en på förhand uppdragen successionsordning. Fall finnes också där rättsbildningen närmast konstruerats som en from stiftelse men där betydande förmåner skall tillkomma förvaltaren, vilken utses enligt regler som donator uppdragit. Ytterligare må nämnas, att förordnandet någon enstaka gång föreskriver att avkastningen av den anslagna egendomen får uppbäras av förmånstagaren endast under vissa år. I flertalet av de nu angivna fallen stämmer det knappast överens med vanligt språkbruk att beteckna rättsbildningen som ett fideikommiss. Doktrinen har i regel förbigått dessa gränsfall med tystnad. Även om sakliga skäl kan anföras för att räkna åtminstone vissa av fallen såsom fideikommiss, är det därför vanskligt att avgöra huruvida och i vad mån de faller in under de i lag eller författning förekommande stadgandena därom. Att den oklarhet, som sålunda vidlåder fideikommissbegreppet, icke gjort sig mera kännbar i praxis beror väl i främsta rummet på att de tveksamma fallen är absolut sett få. En bidragande orsak kan också ha varit att det för x Förordnandena uppmärksammades redan under förarbetena till 1810 års fideikommissförbud och betraktades då som en form av fideikommiss, se ständernas skrivelse den 27 mars 1810 återgiven i SOU 1923:40 s. 342 ff. Jfr också N 1864 s. 756, där högsta domstolen stödde sitt avgörande på förordningen den 3 april 1810.

6—905419

82 bedömande av ett uppkommet spörsmål mången gång är likgiltigt, om rättsbildningen är att beteckna som fideikommiss eller icke. I förevarande sammanhang är läget ett annat. För bedömande av skälen för och emot en avveckling, för ställningstagande till spörsmålet om på vad sätt en avveckling bör genomföras samt, icke minst, för den framtida tilllämpningen av en eventuell avveckling slag kräves att m a n äger en klar överblick över de rättsbildningar varom fråga är. En närmare precisering av vad som i detta sammanhang bör förstås med fideikommiss är därför ofrånkomlig. Vid en sådan precisering behöver man icke känna sig ovillkorligen bunden av de resultat, som doktrinen kommit fram till vid sina försök att teoretiskt bestämma fideikommissbegreppet. Syftet är här rent praktiskt: att avgränsa de rättsbildningar, som bör falla in under en avveckling, från dem som skall lämnas oberörda därav. Skäl kan finnas att vid en avveckling taga med rättsbildningar, som i allmänhet icke går under namnet fideikommiss, men också att utesluta företeelser, som gemenligen uppfattas som sådana. Å andra sidan får icke bortses från den möjlighet till förenkling, som kan vinnas genom en anknytning till den hävdvunna uppfattningen på detta område. En naturlig utgångspunkt för ett bestämmande i detta sammanhang av fideikommissbegreppet erbjudes i de lagrum, som gemenligen benämnes »fideikommissförbudet», d. v. s. 9 kap. 2 § ärvdabalken — vilket motsvarar 1 kap. 2 § i den numera upphävda testamentslagen — och den därtill anknutna lagen den 25 april 1930 om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda. Enligt stadgandet i ärvdabalken är förordnande till annan än den, som är född vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv, utan verkan. Under vissa förutsättningar kan dock såsom mottagare insättas även blivande arvsberättigade avkomlingar till den som efter vad nu är sagt äger taga testamente. Lagen den 25 april 1930 utsäger, att vad i testamentslagen stadgas med avseende å förordnande genom testamente till den, som ej är född eller avlad vid testators död, skall äga motsvarande tillämpning å förordnande genom annan rättshandling till förmån for den, som ej är född eller avlad vid tiden för förordnandet. Det ligger i öppen dag att en avveckling icke bör omfatta rättsbildningar av en art, som fortfarande får uppkomma enligt gällande lag. Förordnanden, som till sitt innehåll icke strider mot fideikommissförbudet, bör därför icke medtagas. Ej heller finnes anledning att här befatta sig med förordnanden, vilka såsom tillkomna efter fideikommissförbudet — det nu gällande eller det som upptogs i förordningen den 27 april 1810 - och stridande mot detsamma varit ogiltiga allt från sin tillkomst. 1 i Testamentslagen och lagen den 25 april 1930 om vissa rättshandlingar till förmån lör ofödda trädd i S f d e n 1 j a n u a r i 1 9 3 1 . Bestämmelsen i 9 kap. 2 § ärvdabalken är i prmcip tdlamphg, å s n a r t ^ a t o r a Ä efter testamentslagens ikraftträdande. Dock ska , ,enl,g 5 § i testamentslasens promulgationslag vilken alltjämt gäller, förordnande, som enligt 1 kap. 2 § testamentsLgen s k u T s a k n a laga verkan, vara giltigt, där det före lagens ikraftträdande upprattats i enlighet med då gällande regler.

83 En reservation måste dock här göras. Ärvdabalken och lagen den 25 april 1930 avser allenast privaträttsliga förordnanden. Fideikommiss eller liknande rättsbildningar har i forna tider uppkommit även genom offentligrättsliga akter, och några av dessa rättsbildningar består alltjämt. Även om något formligt förbud mot upprättande av fideikommiss på denna väg icke finnes, får det dock anses uteslutet att någon nybildning av fideikommiss på denna väg skulle komma till stånd. F r å n den här ovan utvecklade synpunkten möter därför icke hinder mot att vid en avveckling medtaga även offentligrättsliga fideikommiss. Framställningen återkommer i det följande till dem. Genom anknytning till fideikommissförbudet vinnes för de privaträttsliga fideikommissens del att man omedelbart kan utsöndra dels de mycket kortvariga förordnandena och dels de förordnanden, vilka eljest på grund av sitt innehåll faller utanför förbudet. I sistnämnda hänseende må erinras om att fideikommissförbudet enligt sin ordalydelse endast omfattar förordnanden till förmån för fysiska personer. Hinder möter sålunda i princip icke mot att t. ex. anslå egendom för bildande av en stiftelse. Det har emellertid förutsatts, att även ett stiftelseförordnande kan falla in under förbudet, nämligen om en tydlig avsikt föreligger att kringgå de uppställda reglerna. Som exempel på sådana fall nämndes i testamentslagens motiv (se SOU 1929:22 s. 119 f.), att egendomen testamenterats till en bestående juridisk person med uppdrag att tillhandahålla egendomen till ofödda, till förmån för vilka testator icke ägt förordna, eller att testator för dylikt ändamål upprättar en särskild stiftelse. Det sagda avser enligt motiven dock endast förordnanden, enligt vilka förmån av egendomen skall tillkomma ofödda personer jämlikt av testator uppställda mekaniskt verkande regier. Hinder föreligger däremot icke att genom bildande av stiftelse eller på annat motsvarande sätt anslå medel för fyllande av vissa behov bland en särskild krets av ofödda, t. ex. för utdelande av studiestipendier eller annat understöd till behövande medlemmar av testators släkt. I detta fall beror sålunda förmånens tillgodonjutande på omständigheter, som förutsätter en av testators vilja oberoende prövning. Tydligt är att tillämpningen av det nu anförda i enskilda fall kan ge upphov till vanskliga tolkningsproblem. Framställningen återkommer i det följande härtill. Redan nu må emellertid förutskickas att, när det, som här i regel blir fallet, rör sig om mycket gamla förordnanden, man får anses berättigad att i viss utsträckning bortse från vad som må ha varit den ursprungliga avsikten med förordnandet och även från dess rent bokstavliga utformning. Avgörande vikt måste i stället fästas vid hur rättsbildningen i våra dagar framträder. Som en följd härav kan — vilken lösning man än vill ge åt problemet huruvida fideikommissförbudet drabbar ett förordnande, som tillägger varje innehavare rätten att själv utse sin efterträdare — hinder icke anses möta mot att i en avveckling medtaga rättsbildningar, där egendomen, trots en föreskrift av antytt innehåll, av ålder regelmässigt gått från

84 far till äldste son. Detsamma bör gälla, om rätten att utse innehavare tillkommer en myndighet men denna av ålder iakttagit samma princip vid sitt val. Fideikommissförbudet inrymmer, i vart fall om hänsyn tages till det nyss anförda, alla de rättsbildningar, vilka enligt vad ovan utvecklats allmänt uppfattas som typiska fideikommiss. Även förordnanden att viss egendom skall ständigt ominskad gå i arv inom viss släkt faller utan tvekan under förbudet (jfr Hessler, Om stiftelser s. 314). Förbudet träffar också vissa andra av de rättsbildningar på gränsen mellan fideikommiss och stiftelser som ovan omtalats. Omfattningen av förbudet är dock icke skarpt avgränsad, och därunder faller även rättsbildningar, vilka har föga eller intet gemensamt med de egentliga fideikommissen och vilka, såsom framställningen i det följande kommer att påvisa, lämpligen bör lämnas åt sidan vid en avveckling. Man kan därför i detta sammanhang icke utan vidare bestämma fideikommissbegreppet genom en hänvisning till fideikommissförbudet, eller med andra ord beteckna såsom fideikommiss varje rättsbildning, som skulle ha drabbats av förbudet, om det tillkommit efter dess ikraftträdande. En sådan lösning skulle föra för långt men ändock icke medföra erforderlig klarhet. Problemet må först skärskådas från synpunkten av tidsfaktorn. Fideikommissförbudet k a n med någon förenkling sägas drabba alla de förordnanden, vilka sträcker sin verkan till släktled som vid den tidpunkt då förordnandet blev verksamt ännu var ofödda. Utan tvivel förekommer åtskilliga förordnanden från tiden före förbudet, vilka strider däremot i det att såsom mottagare insatts någon eller några generationer utöver vad förbudet medger. Dessa förordnanden, vilkas giltighetstid utlöper inom en jämförelsevis nära framtid, drar icke med sig tillnärmelsevis lika stora olägenheter som de för all framtid gällande (perpetuella) fideikommissen, och det allmänna har icke något större intresse av att de avvecklas. Av naturliga skäl bör också ett sådant ingripande som en avveckling ske med varsamhet. Man får bl. a. taga hänsyn till att på detta område även pietetssynpunkter gör sig gällande. Korttidsförordnanden bör därför lämnas åt sidan. En gränsdragning mellan kortvariga fideikommissförordnanden och andra fideikommissförordnanden skulle vara vansklig, därest man behövde räkna med förekomsten av andra långtidsförordnanden än de perpetuella. Utredningen har emellertid vid sina undersökningar icke påträffat något exempel på tidsbegränsade förordnanden, som sträcker sin verkan in i en avlägsen framtid. I fråga om fast egendom gällde före det nuvarande fideikommissförbudet förordningen den 27 april 1810, enligt vilken endast två successiva ägare fick insättas. Att något dessförinnan tillkommet tidsbegränsat fideikommiss i fast egendom skulle bestå får betraktas som i praktiken uteslutet. Vad angår lös egendom må erinrat a m ;3e undersök-

85 ningar, som lagberedningen under förarbetena till testamentslagen lät verkställa av underrätternas bouppteckningsprotokoll för åren 1919 och 1920 m. m. och av vilka beredningen drog den slutsatsen att typiska fideikommiss i lös egendom icke upprättats i nämnvärd omfattning vare sig för obegränsad eller begränsad tid (se härom SOU 1929: 22 s. 58 och 100). De exempel som beredningen därefter lämnade på förekommande förordnanden avser alla rättsbildningar av kort varaktighet (se SOU 1929: 22 s. 100 f.). Med hänsyn till det anförda synes man knappast behöva räkna med förekomsten av andra långtidsförordnanden än perpetuella sådana. Vid en begreppsbestämning torde uttrycket förordnanden »för obegränsad tid» kunna användas. Teoretiskt tänkbart är att något fideikommissförordnande skulle kunna påträffas, som visserligen formellt innefattar en tidsbegränsning men där denna hänför sig till en så avlägsen framtid att begränsningen saknar reell innebörd. 1 Sådana förordnanden får anses inbegripna under det valda uttrycket. Tilläggas må att, därest något reellt tidsbegränsat ehuru långvarigt fideikommissförordnande skulle förekomma, olägenheterna ur allmän synpunkt av en sådan undantagsföreteelse knappast framstår som tillräckligt stora för att motivera en avveckling. Mot de olägenheter, som ett sådant förordnande k a n medföra för vederbörande enskilda intressenter, innefattar permutationsinstitutet ett tillräckligt korrektiv. Om en avveckling skall komma till stånd, bör den följaktligen endast omfatta förordnanden, som gäller för obegränsad tid. Då fideikommissen i regel är k n u t n a endast till viss eller vissa släkter, lärer väl förr eller senare inträffa att successionskedjan utlöper genom släktens utslocknande. Detta kan dock självfallet icke medföra att förordnandet för den skull anses tidsbegränsat, och den omständigheten att stiftaren, såsom ofta är fallet, har förutsett händelsen och meddelat bestämmelser om hur med egendomen då skall förfaras (att den t. ex. skall tillfalla siste innehavarens arvingar eller någon institution) bör icke medföra någon skillnad. Även utöver vad som följer av det anförda torde vissa begränsningar vara erforderliga. Såsom förut antytts kan tillämpningen av fideikommissförbudet i enskilda fall ge upphov till vanskliga tolkningsproblem. Särskilt framträder dessa svårigheter, då förordnandet iklätts formen av en stiftelse eller då såsom formell ägare inskjutits någon institution. Även i andra fall k a n tvekan råda huruvida en rättsbildning drabbas av förbudet eller icke. I dessa gränsfall är det allmännas intresse av att framtvinga en avveckling i regel föga framträdande. Med hänsyn till vad förut anförts om angelägenheten av att vid en avveckling gå fram med varsamhet bör betänkligheter därför icke möta mot att här utesluta en del av dessa fall, helst som man i permutationsinstitutet har ett medel att komma till rätta med förordnanden som med tiden blivit otjän? ° m e t t e x t r e m t exempel på långvariga rättsbindningar må nämnas de jordupplåtelser på 999 år, som förekommer i England. n<l

86 liga. Den precisering av fideikommissbegreppet som i detta sammanhang är erforderlig bör alltså kunna vinnas genom att man inom ramen för de förbjudna rättsbildningarna uppdrar en eller flera ytterligare gränslinjer. Det har antagits (se Hessler, Om stiftelser s. 311), att fideikommissförbudet endast skulle avse sådana fall, där förordnandet uppdrar mekaniskt verkande regler för egendomens succession inom viss släkt. Hinder skulle däremot icke möta mot att föreskriva t. ex. att avkastningen av visst kapital skall i angiven ordning tillkomma personer, som är födda i viss fastighet, eller — vad som är av större praktisk betydelse — att förmån enligt förordnandet skall tillkomma innehavaren av viss befattning.* Som konsekvens härav har ifrågasatts huruvida icke förordnanden är medgivna till förmån för den regerande monarken. 2 Huruvida det anförda på alla punkter innefattar ett riktigt återgivande av gällande rätt må här lämnas därhän. I detta sammanhang finnes anledning understryka, att förordnanden av nu avsedd art fullföljer ett helt annat ändamål än de mera typiska fideikommissförordnandena, vilka i första hand åsyftar allenast en enskild släkts välfärd. Dessa andra förordnanden åter har antingen ett mera allmänt välgörande syfte eller också vill de bereda gagn åt landet i dess helhet eller en särskild landsända genom att förläna ökad glans åt ett ämbete eller bättre möjligheter för innehavaren att fullgöra sitt värv eller ock att säkerställa att dugliga personer söker sig till befattningen. Det ligger knappast i det allmännas intresse att avveckla dessa rättsbildningar. Även om ett förordnande av denna art skulle falla in under fideikommissförbudet — något som icke nu kan med säkerhet överblickas — torde de därför böra undantagas vid en avveckling. Begränsningen synes enklast kunna uttryckas så, att de förordnanden, som avses omfattade av en avveckling, skall gälla till förmån för medlemmar av en eller flera släkter. Härav bör med erforderlig tydlighet framgå, att förordnandet skall åsyfta att bereda förmån åt innehavaren såsom privatperson. Det förekommer, att rätten till viss egendom eller förmån är så bestämd att den städse skall tillkomma huvudmannen för viss adlig ätt. Då huvudmannaskapet icke kan likställas med en befattning, bör ett sådant förordnande — om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda härför — anses som ett fideikommiss. Åtskilliga rättsbildningar, som står fideikommissen nära, har iklätts formen av stiftelser. Huruvida fideikommissförbudet här är tillämpligt beror enligt lagberedningens förut återgivna uttalanden av hur förmånstagarekretsen är bestämd. Skall förmåner utgå till fysiska personer enligt av stiftaren uppställda mekaniskt verkande regler, blir förbudet tillämpligt, i annat fall icke. I flera fall förekommer att förmåner skall utgå dels till släktmed1 Sådana förordnanden, »donationer över lönen», förekom tidigare ofta inom kyrkan, se prop. 204/1949 s. 137 ff., där upplysningar också lämnas om en del andra liknande donationer inom statsförvaltningen. Jfr också den bekanta Harpsundsdonationen, se prop. 174/1953. 2 Enligt uppgift, som lämnats utredningen av chefen för H.M. Konungens hovförvaltning, finnes fyra sådana förordnanden, därav tre i lösöre och ett (Gallierafonden) i kapital och losore.

87 lemmar enligt av donator uppdragna mekaniskt verkande regler och dels till andra personer, bestämda på ett sätt som icke strider mot fideikommissförbudet, t. ex. till de fattiga inom viss församling eller till behövande medlemmar av viss släkt enligt riddarhusdirektionens val. Fråga är då hur dessa stiftelser skall behandlas vid en fideikommissaweckling. Inom doktrinen (se Hessler, Om stiftelser s. 309) har diskuterats ett liknande problem, nämligen h u r man vid stiftelseförordnande genom testamente bör förfara, därest något av flera parallella ändamål är olagligt eller omöjligt att uppfylla. Spörsmålet har ansetts böra avgöras efter testamentstolkning. Stiftelsens verksamhet borde i allmänhet ägnas uteslutande åt de icke olagliga ändamålen. Om stiftaren angivit de proportioner i vilka egendomen skulle användas för de olika ändamålen, borde i stället förordnandet kanske anses ogiltigt i den mån det avser det olagliga ändamålet och denna del av egendomen alltså frångå stiftelsen. Hade stiftaren tänkt sig det olagliga eller omöjliga ändamålet såsom det helt dominerande, borde dock hela förordnandet bli ogiltigt. I förevarande sammanhang, där fråga är om ingrepp mot redan bestående, ofta mycket gamla rättsbildningar, ter det sig naturligast att i dessa fall betrakta förordnandet som grundvalen för flera av varandra oberoende stiftelser. I den mån förordnandet fullföljer ändamål, som strider mot fideikommissförbudet, bör därför rättsbildningen betraktas som ett fideikommiss och såsom sådant medtagas vid avvecklingen. I övrigt lämnas förordnandet oberört. En helt annan sak är att ett utbrytande av en del av förmögenheten kan nödvändiggöra ändrade föreskrifter rörande förvaltningen av återstoden. Sådana föreskrifter k a n vid behov meddelas permutalionsvägen. I det tänkbara fall att regler saknas för hur stor del av avkastningen, som bör användas för det ena eller det andra ändamålet, får utbrytningen ske med ledning av hur avkastningen faktiskt av ålder disponerats. Vanskligare är att bedöma de ovan omtalade fall, då donator föreskrivit att en av honom upprättad stiftelse skall stå under förvaltning av personer, utsedda genom mekaniskt verkande regler om släkthärstamning. Huruvida en sådan bestämmelse drabbas av fideikommissförbudet är tveksamt. Så mycket torde dock vara tydligt att förbudet är tillämpligt, därest förvaltaren skall äga uppbära ett vederlag som i märklig mån överstiger vad som kan anses utgöra skälig ersättning för hans besvär. Vid en fideikominissavveckling ter det sig naturligt att på denna punkt anknyta till den gängse uppfattningen om vad som är att förstå med ett fideikommiss. Ett förordnande av denna art bör med andra ord medtagas, endast om det framträder som uppburet av ett självständigt syfte att tillgodose en kedja av släktingar och om tillika detta syfte framstår som så väsentligt att det ter sig naturligt att betrakta rättsbildningen i dess helhet som ett fideikommiss. En anknytning till den gängse uppfattningen synes också innefatta den lämpligaste lösningen på ett annat hithörande problem. Såsom redan påtalats förekommer undantagsvis att förmån av viss egendom skall tillkomma

88 personer, utsedda genom mekaniskt verkande regler om släkthärstamning, men av dem åtnjutas endast ett begränsat antal år. Även om det icke är uttryckligen utsagt, är syftet härvid uppenbarligen att förmånen skall utgöra ett stöd vid mottagarens uppfostran och utbildning. Det är tveksamt huruvida ett sådant förordnande faller in under fideikommissförbudet (jfr Hessler, Om stiftelser s. 313). Oavsett hur därmed förhåller sig, är det påtagligt att ett förordnande av denna art har föga gemensamt med de egentliga fideikommissen. Då det allmännas intresse av en avveckling här måste anses ringa, torde de böra lämnas åt sidan. Överhuvudtaget bör det gängse fideikommissbegreppet få tjäna som ledning i tveksamma fall. Genom anknytningen till gällande fideikommissförbud och de begränsningar som här ovan förordats har visserligen utsöndrats det stora flertalet rättsbildningar, som icke bör beröras av en avveckling. Fideikommissförbudets omfattning är emellertid, som ovan framhållits, icke skarpt avgränsad, och en fullständig överblick av alla de existerande rättsbildningar som faller därunder kan av lätt insedda skäl icke vinnas. För att icke i en avveckling skall indragas även sådana rättsbildningar, mot vilkas fortsatta bestånd det allmänna icke har något intresse att ingripa, torde därför erfordras den ytterligare begränsning som framgår av det gängse fideikommissbegreppet. Några ord må härefter sägas om de fideikommiss och liknande rättsbildningar som uppkommit genom offentligrättsliga akter. Härvid åsyftas icke de jämförelsevis vanliga fall, då ett av enskild person upprättat förordnande vunnit kunglig stadfästelse — sådana fideikommiss räknas här till de privaträttsliga — utan de, där egendomen anslagits och successionsbestämmelserna uppdragits av statsmakterna. Såsom framgår av den historiska översikten förekom det i äldre tider ofta att statsmakterna anslog egendom åt enskilda under fideikommissliknande villkor. Dessa rättsbildningar har dock numera nära nog undantagslöst försvunnit. Utredningen har vid sina undersökningar påträffat tre rättsbildningar av dylikt ursprung, vilka i våra dagar framträder som typiska familjefideikommiss och såsom sådana torde böra medtagas vid en avveckling. En kort redogörelse må här lämnas för dessa fideikommiss. Fideikommisset Odensgöl leder sitt ursprung till en förläning, som Karl XI:s förmyndarregering den 21 september 1664 gjorde till överstelöjtnanten Claus Ulrich Schwerin av ett gods i Pommern, Beyershagen. Med stöd av kungl. medgivande den 13 mars 1798 försåldes Beyershagen och för köpeskillingen (jämte såvitt det vill synas egna medel) inköpte dåvarande fideikommissarien år 1817 hemmanen Odensgöl m. fl. i Östergötland. Genom Kungl. Maj :ts utslag den 6 maj 1826 blev sedermera den fideikommissegenskap, som åtföljt Beyershagen, uttryckligen förklarad överflyttad å Odensgöl m. m. Fideikommisset Gälared i Västergötland (om detta se NJA 1932 s. 549)

89 tillkom på det sättet att riksens ständer år 1756 anslog en summa av 100 000 daler kopparmynt som belöning åt korpralen Daniel Schedvin för dennes medverkan vid avslöjandet av det samma år gjorda försöket till statskupp. Det villkoret uppställdes att Schedvin för summan skulle inköpa ett gods, vilket skulle bli fideikommiss för honom och hans efterkommande. Schedvin inköpte först ett annat gods men erhöll sedermera tillstånd att sälja detta och i stället köpa Gälared. Kronohemmanet Bergshamra under Ulriksdals kungsgård utanför Stockholm upplåts år 1707 på arrende för ursprungligen tolv års tid till sekreteraren Samuel Barck. Sedan arrendet år 1775 konfirmerats för Samuel Barcks son, hovkanslern greve Nils Barck, och dennes barn, medgav Kungl. Maj :t år 1783 och 1797, att greve Nils Barcks äldste son och hans efterkommande, son efter son och dotter efter dotter, skulle äga besittningsrätten till Bergsh a m r a emot arrendets utgörande. Besittningsrätten bekräftades ytterligare genom kungl. brev av den 30 juni 1820, vilket även närmare reglerade arrendevillkoren. År 1917 träffades mellan kronan och den siste manlige ättlingen av den Barckska familjen den överenskommelsen att besittningsrätten skulle upphöra mot en ersättning av 500 000 kronor, vilket belopp skulle förvaltas såsom fideikommisskapital. Överenskommelsen godkändes av riksdagen och bekräftades genom permutationsbeslut den 21 december 1917. (Angående fideikommisset Bergshamra se prop. 306/1917.) I övrigt har utredningen icke påträffat någon rättsbildning av offentligrättsligt ursprung, som företer sådan likhet med de privaträttsliga familjefideikommissen att den förtjänar medtagas vid en avveckling. Framhållas bör, att perpetuella arrenden sedan länge fallit ur bruk åtminstone i vad angår upplåtelser till fysiska personer (jfr Babenius, Lärobok i svenska kamerallagfarenheten, 2 uppl. s. 188) och att av sådana arrenden numera torde kvarstå endast vissa upplåtelser till k o m m u n eller därmed jämförligt rättssubjekt. Stadgad åborätt och den liknande rätt, som åtnjutes till t. ex. krononybyggen, företer vissa fideikommissliknande drag. Dock kan rätten under vissa betingelser överlåtas. Uppdrag h a r redan lämnats kammarkollegiet att utreda frågan om avveckling av dessa institut, varför anledning saknas att här medtaga dem. För fullständighetens skull må även erinras om de fideikommissliknande förmåner, som utgår till den regerande monarken enligt riksdagens beslut. Vad här åsyftas är den dispositionsrätt till de kungliga slotten, som tillkommer monarken enligt ständernas skrivelse den 1 december 1809, samt vidare Guadeloupefonden och konung Karl XIII:s hemgiftskapital (se statsutskottets uti. 43/1908, 44/1908 och 177/1957). Här m å också nämnas prinsessan Sofia Albertinas stiftelse, ursprungligen omfattande Arvfurstens palats i Stockholm m. m. (se prop. 67/1902, motion I: 36 år 1902 samt statsutskottets uti. 61/1906). Dessa rättsbildningar har en annan karaktär och fullföljer ett annat syfte än de privaträttsliga familjefideikommissen, varför de bör lämnas oberörda av en avveckling.

90 Såvitt rör rättsbildningar med offentligrättsligt ursprung torde alltså en fideikommissavveckling endast böra omfatta de tre fideikommissen Odensgöl, Gälared och Bergshamra. Skulle emellertid påträffas ytterligare någon sådan rättsbildning, som framstår såsom väsentligen identisk med de privaträttsliga familjefideikommissen, bör självfallet även denna inbegripas under avvecklingen.

Allmän motivering

Skälen för en avveckling I riksdagens skrivelse den 22 september 1914 med begäran om utredning av frågan om fideikommissens avskaffande har anförts åtskilliga skäl, som talar för att fideikommissen bör avvecklas. Även om vissa av de skäl som i skrivelsen framförts icke längre har samma bärkraft som tidigare, har sedermera tillkommit nya omständigheter, vilka förstärkt motiven för en avveckling. Genom testamentslagen av år 1930 infördes förbud mot fideikommiss även i lös egendom; i fast egendom har som förut nämnts fideikommiss ej fått stiftas sedan år 1810. De bestående fideikommissen ter sig vid dessa förhållanden som undantagsföreteelser i rättsligt hänseende. Detta kunde väl anses äga mindre vikt, om fideikommissen vore fåtaliga och omfattade föga betydande värden. Av redogörelsen för de bestående fideikommissen framgår emellertid att så icke är fallet. Inom vissa delar av landet ligger alltjämt en rätt avsevärd del av jorden under fideikommissband och till fideikommiss hör även mycket betydande värden i stadsfastigheter, kapital och andra tillgångar. Härtill kommer att de rättsliga avvikelserna gäller grundläggande regler. Utmärkande för fideikommissen är ju, att egendomen på grund av ett privat förordnande följer en särskild, för obegränsad tid gällande successionsordning, vilken avviker från vanliga regler om arv. Av fideikommissegenskapen följer vidare att innehavaren icke k a n förfoga över egendomen ens för dödsfalls skull. Egendomen svarar ej heller för gäld enligt allmänna regler. En sådan särregim i fråga om betydande värden innebär redan i och för sig en nackdel. I lagstiftning och rättstillämpning måste ständigt beaktas fideikommissens rättsliga egenart. Åtminstone på längre sikt utgör detta en påtaglig belastning, så mycket mer som de juridiska problem, till vilka fideikommissinstitutionen ger upphov, ofta är av komplicerad natur. Vidare är fideikommissinstitutionen med hänsyn till sin privilegiekaraktär oförenlig med nutida åskådning. Vid det typiska fideikommisset framstår innehavaren i regel som privilegierad i förhållande till sina medarvingar på grund av den fideikommissariska successionen och än mera gentemot sin företrädares arvingar, om han själv ej är arvinge efter denne. Hans särställning framträder även i förhållande till andra personer genom

92 egendomens frihet från gäldsansvar. Då syftet med instiftande av fideikommiss varit att för all framtid bevara egendomen inom viss släkt, kan fideikommissinstitutionen tillika sägas innebära en privilegiering av dessa släkter. För våra dagars betraktelsesätt med dess betonande av individernas jämställdhet i rättsligt avseende är det främmande att medelst särskilda rättsliga band sammanhålla egendom i en persons hand eller inom en viss släkt. Såsom särskilt stötande framstår de fall där egendomen utgöres av kapital, vilket är överlämnat till förvaltning i särskild ordning; här kräves sålunda icke någon som helst insats av innehavaren. I detta sammanhang kan man vidare peka på den omständigheten att urvalet av innehavare till fideikommiss i allmänhet sker rent automatiskt efter ålder och kön. De avvikelser från vanlig arvsföljd, som innefattas i en sådan successionsordning, sker alltså i huvudfallen slumpmässigt utan att någon hänsyn kan tagas till frågan huruvida den som sålunda blir innehavare också har förutsättningar •— personliga, ekonomiska och andra — att bruka egendomen. Detta förhållande får givetvis särskild vikt i vad gäller större gods med omfattande rörelse. Då egendomen dessutom på grund av fideikommissbandet är bunden vid innehavaren för dennes livtid och ej underkastad vanliga ekonomiska regler, måste det nu anförda förhållandet anses principiellt förkastligt. Det i fideikommissbestämmelserna liggande förbudet mot försäljning av egendomen liksom mot dess uppdelning genom arv har medverkat till att de en gång bildade enheterna bibehållits. I fråga om jordbruksegendomar, särskilt sådana med skogstillgångar, kan ett sådant sammanhållande vara av värde. Man kan dock ifrågasätta, om på detta sätt genom enskilda förordnanden gällande för obegränsad tid viss privat egendom skall vara mera skyddad än annan liknande egendom. Att viss egendom sammanhålles under fideikommissband innebär ej heller någon garanti för att den utgör en även för nutida förhållanden lämplig ekonomisk enhet. Även om egendomen bildar en lämplig enhet, kan ofta en viss uppdelning utan olägenhet ske. Många av de större fideikommissegendomarna har för övrigt alltid varit uppdelade i ett flertal brukningsdelar. Påfallande är också att den av fideikommissbestämmelserna följande stelheten i dispositionsförhållandena även från innehavarens synpunkt kan innebära betydande nackdelar. Uppenbart är sålunda att fideikommissbestämmelserna, i den mån de tillämpas fullt ut, i många fall försvårar eller hindrar en riktig ekonomisk anpassning efter nutida förhållanden. Fideikommissförordnandet innebär formellt förbud mot varje försäljning, även den som sker i syfte att åstadkomma en lämpligare avgränsning av egendomen eller för att anskaffa erforderligt kapital för driften å återstoden av egendomen. Ej heller får egendomen intecknas. De faktiska förhållandena har emellertid sedan länge framtvingat ett genombrytande av dessa förbud. Årligen beviljar Kungl. Maj:t i betydande omfattning ansökningar om tillstånd att sälja eller in-

93 teckna fideikommissegendom. Härigenom har väl de mest påfallande svårigheterna som följer av stelheten i fideikommissbestämmelserna mildrats. I själva verket h a r man dock samtidigt i motsvarande mån gjort avsteg från fideikommisstanken. J u mer samhällsförhållandena avlägsnar sig från de förhållanden, från vilka ifrågavarande fideikommissförordnanden utgår — i allmänhet 1700-talet — desto mer måste förutses att fideikommissbanden ej kan upprätthållas. Den nämnda dispensverksamheten — som innebär en belastning utan att kunna medföra erforderlig smidighet — skulle då behöva utvidgas. I detta sammanhang k a n även erinras om att Kungl. Maj :t vid medgivande av inteckning eller, vilket också förekommer, medgivande att använda fideikommisskapital för drifts- eller rationaliseringsändamål eller för betalning av skatt — med hänsyn till grunderna för fideikommissförordnandet — i allmänhet föreskriver återbetalningsskyldighet i viss ordning och i vissa fall även att säkerhet ställes t. ex. i form av försäkring på innehavarens liv. Vissa fideikommissinnehavare är till följd härav ekonomiskt mycket hårt belastade. Åtminstone i mindre gynnsamma fall k a n därför ett upprätthållande av fideikommisset framstå som ett konstlat sammanhållande av den ifrågavarande egendomen utan reellt stöd i de verkliga ekonomiska förhållandena. Det må tilläggas att för vissa särskilda slag av fideikommiss speciell anledning finnes för en avveckling. En del fideikommiss omfattar sålunda enbart kapital av ringa värde och deras bibehållande framstår som meningslöst. Liknande är förhållandet även av andra skäl vid många av de särfall som i det föregående benämnts atypiska fideikommiss. I avsnittet om bestående fideikommiss har omnämnts ett fall, där antalet innehavare av ett dylikt fideikommiss överstiger 50. Såsom en sammanfattning av det nu anförda k a n alltså sägas att mycket starka principiella och praktiska skäl talar för att en fullständig avveckling av fideikommissen bör äga rum. Med hänsyn till att fideikommissförordnandena icke är tidsbegränsade kan ej heller en sådan avveckling komma till stånd inom rimlig tid utan särskilda lagstiftningsåtgärder. Stundom h a r gjorts gällande att ett upphävande av de bestående fideikommissen skulle strida mot grundsatsen att civillag icke får erhålla tillbakaverkande kraft. Denna grundsats — som för övrigt ej är helt utan undantag — torde dock icke föranleda till annat än att ny civillag ej bör göras tillämplig i fråga om verkan av rättshandling eller annat rättsfaktum, som ägt rum under äldre rätts giltighetstid, såframt någons rätt därigenom blir lidande. Under förutsättning att en fideikommissavveckling genomföres på ett sätt, som lämnar den vid lagens ikraftträdande sittande innehavaren oförkränkt i hans rätt, reser ifrågavarande lagstiftningsprincip icke hinder i vägen. Däremot kräver densamma icke att successorernas intressen skyddas. De som står i tur att tillträda fideikommisset har nämligen ännu icke förvärvat någon rätt därtill och en avveckling innebär följaktligen icke att

94 deras rättsläge försämras. En annan sak är att successorerna k a n ha grundade förväntningar på att få tillträda egendomen och att det därför kan vara skäligt att tillgodose dem vid en avveckling. En invändning av liknande art mot ett upphävande av fideikommissen går ut på att lagstiftaren icke äger genom ny lag upphäva eller förändra ett i laga ordning upprättat testamente, vilket vid testators död blivit verksamt i kraft av då gällande lag. Detta betraktelsesätt, som främst synes ha sin grund i pietetshänsyn, kan emellertid av uppenbara skäl icke anläggas på frågan om fideikommissavvecklingen. Det synes orimligt, om ett enskilt förordnande om en särskild arvsföljd för viss egendom skulle — i motsats till vad i lag stadgats om arvsföljd — vara orubbligt för alla tider, oavsett att det kommit i strid med de levande människornas behov och åskådningar. De skäl, som skulle kunna anföras för ett bibehållande av fideikommissen, ligger helt på det praktiska planet. Arrendeförhållandena på fideikommissen har i allmänhet präglats av stabilitet, och arrendatorerna har därför åtnjutit ansenlig trygghet. Man får räkna med att en upplösning av fideikommissbandet kan medföra en minskad trygghet för arrendatorerna. Fideikommissen omfattar i många fall stora komplex av mycket väl skötta och virkesrika skogar, vilka hittills hållits samman under enhetlig förvaltning. Ett sönderbrytande av dylika förvaltningsenheter kan lända till skada för skogshushållningen ävensom menligt påverka näringsförhållandena inom orten. Till åtskilliga fideikommiss hör vidare från kultursynpunkt värdefulla slott och herrgårdar, och även i övrigt är betydande kulturvärden knutna till olika fideikommiss. Upplöses fideikommissbandet, kan dessa kulturvärden bli hotade. Vad nu anförts om arrendatorernas ställning, större skogsområden och märkligare kulturvärden kräver i hög grad beaktande. Om emellertid särskilda åtgärder vidtages i samband med en fideikommissavveckling till skydd för de angivna intressena, kan övergången till de nya förhållandena avsevärt underlättas, och skälig hänsyn synes på denna väg kunna tagas till dessa intressen. I anslutning till de synpunkter som utvecklats under detta avsnitt föreslår utredningen att familjefideikommissen avvecklas. Angående vad som härvid skall förstås med fideikommiss hänvisas till den i det föregående lämnade framställningen rörande fideikommissbegreppet. Det förslag till formerna för avvecklingen, som utredningen framlägger, innefattar även förslag till sådana särskilda åtgärder angående arrendatorer, större skogsområden och märkligare kulturvärden, som nyss antytts. Sättet för avvecklingen Inledande anmärkningar Som förut anförts bör avvecklingen omfatta allenast fideikommiss av privaträttslig karaktär. Samtliga de i utredningens statistik upptagna fidei-

95 kommissen utom tre — alla av mindre omfattning — har tillkommit genom privata rättshandlingar, och den till dem hörande egendomen har ursprungligen utgjort stiftarens privata. Med de åsyftade tre fideikommissen förhåller sig visserligen ej på detta sätt, men av skäl för vilka tidigare redogjorts bör de jämställas med de övriga. Av egendomens privata karaktär följer att staten eller annat offentligt subjekt icke kan göra något anspråk därå. Egendomen bör vid avvecklingen tillfalla medlemmar av den släkt som stiftaren avsett att gynna eller deras rättsinnehavare. Med hänsyn till att de skilda fideikommissen uppvisar betydande olikheter sinsemellan står det klart att den för varje särskilt fall mest lämpade ordningen för avvecklingen icke alltid vinnes genom generella regler. Den tanken har därför framförts att avvecklingen bör genomföras särskilt för varje fideikommiss genom beslut av Kungl. Maj :t eller annan myndighet. Emellertid synes principiellt mindre tilltalande att ifrågavarande rättsändring, som faller inom privaträttens område, skall genomföras medelst administrativa beslut från fall till fall. Flertalet fideikommiss företer också så pass många gemensamma drag att generella regler ändå måste komina till användning i stor utsträckning även om avvecklingen sker genom särskilda beslut. Syftet att anpassa avvecklingen efter förhållandena i varje särskilt fall skulle även kunna vinnas på det sättet att åt intressenterna inom släkten överlämnas att själva i viss utsträckning besluta angående sättet för avvecklingen. Så har skett på sina håll i utlandet. Utrymmet för dylika släktbeslut kan dock icke bli så stort. Det bör ej komma i fråga att tiden för avvecklingen bestämmes genom släktbeslut. Beträffande fördelningen av egendomen är släktbeslut visserligen i och för sig tänkbara, men då generella regler ju ändå alltid måste finnas för det fall att dylikt beslut ej kommer till stånd, ligger det närmare till hands att genom lag tillägga släktintressenterna bestämda rättigheter till egendomen, vilka de sedan kan disponera över efter eget gottfinnande. På detta sätt får intressenterna inom ramen för de i lagen givna reglerna betydande möjligheter att anpassa avvecklingen efter förhållandena i de olika fallen. Slutsatsen blir således att avvecklingen i princip bör genomföras efter generella regler utan att intressenterna därigenom betages möjligheten att själva påverka egendomens fördelning. Vad angår de atypiska fideikommissen är emellertid förhållandena så skiftande att en avveckling genom särskilda beslut synes ofrånkomlig. Det kunde i och för sig synas motiverat att meddela olika avvecklingsregler för skilda slag av egendom. Förhållandena vid jordbruksfideikommissen avviker sålunda i åtskilliga hänseenden från vad som gäller i fråga om fideikommiss omfattande endast kapital eller lösöre. Starka skäl talar emellertid för enhetliga regler. Ett och samma fideikommiss omfattar ofta olika slag av egendom, och det skulle vara olämpligt om olika regler gällde

96 för skilda delar av egendomsmassan. Sedan länge har utbyte av fideikommissegendom tillåtits efter medgivande av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. Sålunda uppkommer alltjämt fideikommisskapital genom försäljning av fideikommissjord, och det är ej ovanligt att fideikommisskapital placeras i stadsfastighet. Den i nu förevarande sammanhang tillfälliga omständigheten att utbyte ägt rum bör icke medföra att avvecklingen genomföres efter andra regler än som eljest skulle ha blivit tillämpliga. Det ligger i sakens natur att vid reglernas utformande största hänsyn måste tagas till förhållandena vid jordbruksfideikommissen. Då avvecklingen innebär en djupt ingripande förändring av rättsliga och faktiska förhållanden, vilka i många fall bestått sedan lång tid, gäller det att gå fram med viss varsamhet. Anlägges till en början samhällsekonomiska synpunkter, framstår de stora jordbruksfideikommissen som enheter i produktionen, vilka spelat och alltjämt spelar en viktig roll i ortens ekonomiska liv och bereder livsuppehälle eller förtjänstmöjligheter för många. Man har att räkna med att fideikommissavvecklingen kommer att föra med sig en ekonomisk omställning, vilken ibland kan föranleda svårigheter. Övergången till den nya ordningen bör helst ske på ett sådant sätt att dessa svårigheter elimineras eller åtminstone minskas och att den ekonomiska anpassningen underlättas. Jämväl till känslo- och pietetssynpunkter bör skälig hänsyn tagas, och kravet på varsamhet vid avvecklingen gör sig gällande även härvidlag. De flesta av de bestående fideikommissen är mycket gamla. Till åtskilliga av dem är knutna traditioner och släktminnen, vilka är av intresse, utom för medlemmar av ifrågavarande släkter, även från allmänna kultursynpunkter. För mången, ej blott för de närmast berörda, skulle ett alltför bryskt genomförande av fideikommissavvecklingen därför te sig stötande. Även härtill bör hänsyn tagas vid avvecklingen av fideikommissen.

Huvudlinjerna för avvecklingen Avvecklingen bör genomföras så snart ske kan. Det ter sig, med hänsyn till fideikommissrättens natur av livstids besittningsrätt, naturligt att låta rättsändringen inträda i samband med ett dödsfall. Härigenom vinnes bl. a. möjlighet att få en lämplig fördelning av egendomen. Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att avvecklingen bör genomföras då den som innehar fideikommisset vid avvecklingslagens ikraftträdande (nuvarande innehavaren) avlider. Mot att genomföra avvecklingen tidigare än nu sagts, d. v. s. under nuvarande innehavares livstid, möter flera hinder. Av allmänna grundsatser följer att avvecklingen icke får ske på sådant sätt att dennes rätt blir lidande. Visserligen finnes möjligheten att vid avvecklingen tillägga nuvarande innehavaren egendomen i dess helhet till fri rådighet. Då man i samband med

97 avvecklingen måste räkna med vissa åtgärder till skydd för skogar och kulturvärden, vilka innebär inskränkningar i innehavarens rätt, skulle en avveckling under innehavarens livstid kräva dennes samtycke. Att göra tiden för avvecklingen beroende av innehavarens vilja skulle medföra komplikationer i skilda hänseenden och synes därför icke lämpligt. Särskilt bör observeras, att den nu diskuterade lösningen icke tillåter att successorns intressen tillbörligen beaktas. Endast den successor, som tillika är innehavarens arvinge eller testamentstagare, skulle kunna få del i egendomen. Såsom tidigare berörts har successorn icke någon rätt till egendomen utan endast förväntningar på att en gång få tillträda den. Om dessa förväntningar är välgrundade eller, med andra ord, om de sannolikt skulle ha förverkligats såvida fideikommisset fått bestå, k a n det vara skäligt att tillgodose dem vid avvecklingen. Detta gäller framför allt då successorns tillträde av fideikommissegendomen sannolikt skulle ha ägt rum inom en icke alltför avlägsen framtid. Särskilda förhållanden kan göra förväntningarna än mer värda beaktande. Så är fallet då successorn direkt utbildat sig för sin blivande uppgift som fideikommissinnehavare. Detta torde endast förekomma vid jordbruksfideikommiss men är där å andra sidan mycket vanligt. Stundom deltager successorn såsom förvaltare i egendomens skötsel, eller ock arrenderar h a n jord under fideikommisset. Även eljest har den som under längre tid kunnat räkna med att få övertaga ett fideikommiss ofta mer eller mindre inrättat sig därefter. Vidare må framhållas, att särskilt i fråga om de stora jordbruksfideikommissen avvecklingen kommer att erbjuda en mångfald problem, vilkas lösande förutsätter medverkan av olika myndigheter. Om alla eller ett stort antal fideikommiss upphör samtidigt, kommer otvivelaktigt belastningen på myndigheterna att bli besvärande och starkt fördröja avvecklingsförfarandet. En annan tänkbar form för avveckling under nuvarande innehavarens livstid är att göra denne till ägare av en del av egendomen, medan återstoden tillägges honom med nyttjanderätt på livstid för att vid hans död med äganderätt tillfalla den närmaste successorn. Ett liknande förfaringssätt har tillämpats i Danmark. Med en sådan anordning undgås dock icke de svårigheter, som är förknippade med de nödvändiga åtgärderna till skydd för skogar och kulturvärden. Även andra komplikationer skulle uppkomma. Vidare kan sägas, att den slutliga avvecklingen i realiteten icke skulle komma att inträda förrän vid nuvarande innehavarens död; först då skulle all egendom bli fri. Det synes av dessa skäl lämpligare att uppskjuta avvecklingen i dess helhet till nämnda tidpunkt. En annan invändning mot en tidigare avveckling är att i sådant fall en uppdelning av egendomen måste göras medan nuvarande innehavaren lever eller alltså medan det ännu är ovisst vem som enligt den fideikommissariska successionen skall efterträda honom. Vid verkställandet av delningen kan den blivande efter7—905419

98 trädaren därför icke alltid själv bevaka sina intressen, vilket är mindre tillfredsställande. Enligt utredningens mening saknas å andra sidan tillräckliga skäl för att låta avvecklingen inträda senare än vid nuvarande innehavarens död. Ett sådant skäl skulle kunna vara att anpassningen till ändrade förhållanden kräver en övergångstid. Emellertid kan särskilda fördelningsregler för avvecklingen så utformas att en mjukare övergång erhålles från den hittillsvarande successionsföljden till vanlig arvsfördelning. Därest nuvarande innehavaren, såsom utredningen vill förorda, erhåller tillfälle att förbereda avvecklingen, kan anpassningen ytterligare underlättas. Anledning saknas också att uppskjuta avvecklingen för alt tillgodose eventuella framtida successorer efter nuvarande innehavarens näs le efterträdare i den fideikommissariska successionskedjan. Jämförda med den sistnämndes förväntningar framstår utsikterna för övriga successorer att få övertaga fideikommisset i allmänhet som ovissa och avlägsna. De gjorda övervägandena leder alltså fram till att avvecklingen bör inträda vid nuvarande innehavarens död. Dennes rättsställning förblir därmed orubbad under hans livstid. Den angivna lösningen medför även en utspridning i tiden av de olika avvecklingsfallen, vilket från samhällsekonomiska och administrativa synpunkter är en fördel. Beträffande egendomens fördelning må framhållas att, då syftet med avvecklingen är att återföra egendomen till vanlig succession, det ter sig naturligt och följdriktigt att låta avvecklingen, åtminstone i väsentlig del, ske med tillämpning av de allmänna successionsreglerna i ärvdabalken. Det är härvid icke möjligt att genom en retroaktiv tillämpning av ärvdabalken tillgodose dem, som vid tidigare arvfall på grund av den fideikommissariska successionen uteslutits från andel i egendomen. Fördelningen bör i stället — i den mån särskilda skäl icke talar för en annan lösning — ske som om egendomen tillhört siste innehavaren. Att låta egendomen i dess helhet fördelas efter vanliga successionsregler skulle dock icke vara lämpligt. Redan förut har antytts önskvärdheten av en relativt mjuk övergång från fideikommissarisk succession till allmänna regler och de skäl som talar för att en väsentlig del av egendomen hålles samlad i näste efterträdarens hand. Vid jordbruks- och induslrifideikommissen skulle en alltför snabbt genomförd uppdelning k u n n a medföra allvarliga olägenheter och risk för att driften icke kan fortsätta som tidigare. I betraktande av den dominerande roll, som de större fideikommissen spelar för utkomstmöjligheterna och det ekonomiska livet i övrigt inom orten, är det tydligt att starka allmänna intressen talar för att avvecklingen så genomföres att omställningen till de nya förhållandena underlättas. Genom en tilllämpning beträffande hela egendomen av de vanliga successionsreglerna skulle vidare icke hänsyn kunna tagas till näste efterträdarens särställ-

99 ning. I vissa fall, nämligen om han icke är arvinge eller lestamentstagare, skulle han för övrigt bli helt lottlös. Att näste efterträdaren får övertaga en betydande del av egendomen innebär också ett hänsynstagande till känslosynpunkterna, vilka i detta sammanhang icke kan helt frånses. Det fördelningssystem, som utredningen på anförda grunder vill förorda, innebär att efterträdaren alltid är berättigad att i denna sin egenskap erhålla en bestämd kvotdel av egendomen (efterträdareandel). Andra omständigheter som t. ex. skyldskapsförhållandet mellan efterträdaren och innehavaren skall således ej inverka på efterträdareandelens storlek. Återstående kvotdel i egendomen fördelas i princip såsom arv fallen egendom. Är efterträdaren tillika arvinge efter innehavaren, erhåller han förutom efterträdareandelen även arvsandel i återstoden. I motsats till efterträdareandelen, som alltid utgör en fix kvotdel av egendomen, kommer efterträdarens sammanlagda andel i egendomen således i skilda fall att variera. Dess storlek kommer att bero på huruvida efterträdaren är arvinge och, om så är fallet, på arvingarnas antal och skyldskapsförhållanden. I fråga om den del av egendomen som ej utgör efterträdareandel bör förutom reglerna om arv även reglerna om testamente tillämpas. Den omständigheten att nuvarande innehavaren ej har äganderätt till egendomen hindrar nämligen icke att avvecklingslagen tillägger honom testationsrätt med avseende å densamma. För jämförelse må erinras om att, då fideikommiss upphör till följd av släktens utslocknande, siste innehavaren anses befogad att förordna om egendomen genom testamente, såvida ej annat följer av fideikommissurkunden. Skäl av praktisk art talar också till övervägande del för testationsrätt. Genom testamente kan fideikommissinnehavaren medverka till att egendom hålles samlad där detta anses särskilt önskvärt från ekonomisk eller kulturell synpunkt. Även i andra fall kan eventuellt behövliga jämkningar i den legala fördelningen genomföras på denna väg. Sålunda får fideikommissinnehavaren härigenom viss möjlighet alt sörja för efterlevande make liksom att, där han finner förhållandena påkalla delta, förordna om en annan fördelning mellan arvingarna än den legala. Å andra sidan må framhållas, att en testationsrätt kan komma att medföra åtskilliga komplikationer vid rättstillämpningen. Så t. ex. kan i vissa fall uppstå svårigheter då det gäller att fastställa huruvida ett testamente som ej uttryckligen omnämner fideikommissegendomen skall anses omfatta även denna. Vad sålunda anförts torde dock ej innefatta något avgörande skäl mot testationsrätt. Utredningen har även övervägt frågan om att vid avvecklingen tillämpa reglerna om giftorätt å den del av egendomen som ej utgör efterträdareandel och alltså tillgodose efterlevande make oberoende av om maken är arvinge eller testamentstagare. Tillämpningen av giftorättsregler skulle få sin största betydelse då innehavaren har bröstarvingar och maken således ej ärver, särskilt i de fall då båda saknar nämnvärda privata tillgångar.

100 Visserligen är bestämmelser om förmåner till änka tämligen vanliga i fideikommissurkunderna, men till följd av ändrade tidsförhållanden och penningvärdets fall har många av dessa bestämmelser numera förlorat sin betydelse. Vägande invändningar kan emellertid anföras mot att i samband med avvecklingen tillämpa giftorättsreglerna. I anseende till egendomens rättsliga ställning under äktenskapet är det naturligast att jämställa den med innehavarens enskilda egendom. Det vore icke konsekvent att medgiva giftorätt endast vid äktenskapets upplösning genom innehavarens död; upplöses äktenskapet dessförinnan, kan emellertid giftorätt uppenbarligen icke komma i fråga. Man kan även starkt ifrågasätta riktigheten av att införa giftorättsregler beträffande fideikommissegendomen utan att m a k a r n a haft tillfälle att beakta denna eventualitet vid äktenskapets ingående. Införes giftorätt, är detta liktydigt med att de förutsättningar skulle brista, under vilka makarna då eller senare slutit äktenskapsförord eller beslutat att icke ingå dylikt. Till de betänkligheter som nu anförts kommer de tekniska svårigheter, som skulle uppstå, om den efterlevande maken kunde göra giftorättsanspråk gällande både i den avlidne makens privata egendom och i fideikommisset. Utredningen kan alltså icke förorda att giftorättsreglerna tilllämpas vid avvecklingen. Vad angår efterträdareandelens storlek bör successor till jordbruksfideikommiss — eventuellt efter utlösen av sina medarvingar — kunna övertaga huvudgården med slott eller herrgårdsbyggnad och därtill hörande trädgård eller parkanläggning jämte samlingar. Likaså kan vara önskvärt att successorn har möjlighet att övertaga sådant skogsområde, som med hänsyn till storlek, belägenhet och beskaffenhet i övrigt bör bibehållas odelat. I den mån särskilda åtgärder vidtages för sammanhållande av skogsområde (se framställningen i det följande) gör sig denna synpunkt dock knappast gällande. Vid bestämmandet av efterträdareandelens storlek bör också beaktas att successorn i det övervägande antalet fall dessutom blir berättigad att ärva nuvarande innehavaren och att han följaktligen kommer att sammanlagt erhålla större andel i egendomen än som motsvaras av efterträdareandelen. Möjlighet föreligger även att innehavare av jordbruksfideikommiss utnyttjar den föreslagna testationsrätten för att ytterligare tillgodose successorn. På denna väg kan således även omständigheterna i det särskilda fallet beaktas. Med hänsyn till anförda synpunkter och efter en granskning av de växlande förhållandena vid olika fideikommiss har utredningen funnit övervägande skäl tala för att efterträdareandelen bestämmes till hälften av egendomen. En sådan lösning innebär även att man — vilket synes naturligt — lämnar lika utrymme åt de båda fördelningssystem på vilka förslaget bygger, nämligen å ena sidan de allmänna arvs- och testamentsbestämmelserna och å andra sidan fideikommissurkundens särskilda successionsregler.

101 I fråga om egendomens fördelning föreslås alltså, att successorn skall taga hälften och att i återstoden skall tagas arv eller testamente som om den tillhört siste innehavaren. I samband med avvecklingen uppkommer även fråga om den förutvarande fideikommissegendomens ansvar för gäld. Så länge fideikommisset består svarar egendomen icke för gäld annat än i särskilda fall. Det i praktiken viktigaste är då gäld med Kungl. Maj :ts tillstånd intecknats i fideikommissfastighet. Det är uppenbart att fideikommissets avveckling icke rubbar gäldsansvar som sålunda föreligger. Med hänsyn till önskemålet att tillämpa allmänna regler vid avvecklingen kunde ifrågasättas huruvida den del av egendomen som ej utgör efterträdareandel därvid bör svara även för siste fideikommissinnehavarens privata gäld. Vad angår efterträdareandelen kan sådant gäldsansvar icke komma i fråga i betraktande av de grunder på vilka förslaget i övrigt är uppbyggt. Ej heller återstoden av egendomen bör enligt utredningens mening belastas med ansvar för innehavarens privata gäld. Införandet av sådant gäldsansvar skulle innebära att siste innehavaren får en möjlighet att genom upptagande av lån indirekt förfoga över fideikommissegendomen, något som icke är förenligt med tanken att fideikommisset skall bestå till nuvarande innehavarens död. Vad beträffar gäld som uppkommit före awecklingslagen är för övrigt att märka att borgenärerna icke haft anledning att räkna med fideikommissegendomen vid sin kreditgivning; att låta egendomen svara för dylik gäld skulle därför framstå som ett omotiverat gynnande av dessa. Vidare skulle svåra komplikationer av teknisk art uppkomma, därest gäldsansvar skulle införas endast beträffande viss andel i egendomen, särskilt om det tillika blir aktuellt att enligt vad i det följande föreslås vidtaga åtgärder till skydd för skogar och kulturvärden. Vad angår förfarandet vid avvecklingen bör det i princip ankomma på dem som därvid erhåller andel i egendomen att själva förbereda egendomens delning och verkställa denna. Med fideikommissutredningens förslag kommer den situation, som uppstår då fideikommisset skall avvecklas, att förete stora likheter med ett vanligt arvfall. Det ter sig därför naturligt och lämpligt att utforma avvecklingsförfarandet i huvudsaklig överensstämmelse med principerna för boutredning och arvskifte. Då egendomen enligt vad nyss sagts icke bör svara för nuvarande innehavarens privata gäld och den dessutom fördelas efter delvis andra grunder än vanliga successionsregler, bör den behandlas som ett särskilt bo (fideikommissbo). Det allmännas intressen främst i fråga om bevarande av större skogsområden och märkligare kulturvärden bör vid avvecklingen bevakas av ett särskilt organ. Utredningen förordar, att för ändamålet inrättas en nämnd (fideikommissnämnden). Denna bör även ha till uppgift att genom rådgivande och vägledande verksamhet biträda delägarna och andra vid avvecklingen.

102 Förmåner m. m. Såsom framhållits i kapitlet om bestående fideikommiss utgår från åtskilliga fideikommiss särskilda förmåner till andra än innehavaren. Dessa förmåner är av vitt skiftande beskaffenhet. Understundom — såsom vid fardagsförmåner och vissa änkeförmåner — innefattar förmånen rätt att under någon tid besitta hela fideikommisset eller del därav. I andra fall äger förmånstagaren åtnjuta avkomsten av visst hemman eller en ränta, bestämd i pengar eller varor. Även andra former kan påvisas. Förmånerna utgår dels till släktingar — såsom förutvarande innehavares änka och barn — dels till förutvarande anställda och arrendatorer och dels till andra såsom till de fattiga i viss församling, till studerande vid viss läroanstalt o. s. v. De sist angivna förmånerna h a r närmast karaktären av ändamålsbestämmelser. Detsamma gäller om de understundom förekommande föreskrifterna om skyldighet för fideikommissinnehavaren att underhålla stiftarens eller annans grav. I många fall utgår förmånerna på grund av föreskrift i fideikommissurkunden. Urkundens bestämmelser tillämpas härvid ingalunda alltid efter sin ordalydelse. I vissa fall utgår förmånen på annat sätt än som föreskrivits eller med högre belopp än som stadgats. Det förekommer också att en i urkunden föreskriven förmån ersatts med en helt annan prestation eller att den helt fallit ur bruk. Ändrade faktiska och rättsliga förhållanden har bidragit till denna utveckling. Å andra sidan förekommer det ofta att förmåner — särskilt gäller detta pensioner till anställda — utgår utan att urkunden innehåller någon föreskrift därom. Rätt till fardag

Bland förmånerna skall här först behandlas rätten för avliden fideikommissinnehavares efterkommande att kvarsitta å egendomen till fardag efter innehavarens död. Enligt förordningen den 3 april 1810 — huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas — skall, när den som under fideikommissvillkor innehar fast egendom avlider, alla som efter allmän lag är hans stärbhusdelägare njuta fardag enligt 16 kap. jordabalken jämfört med förordningen den 22 oktober 1766, därvid dödsfallet skall anses äga lika verkan med uppsägning. Såsom påpekats ovan i redogörelsen för rättsregler om fideikommissegendom skall numera i stället för jordabalken tillämpas de i lagen om nyttjanderätt till fast egendom upptagna bestämmelserna om fardag. Jordbruksfastighet skall sålunda avträdas den 14 mars, som infaller näst efter sex månader från dödsfallet. Hus i stad antages böra avträdas den 1 april eller den 1 oktober, som inträffar näst efter tre månader från dödsfallet. Under fardagstiden nyttjas den fasta fideikommissegendomen i regel av

103 den avlidne innehavarens dödsbo. Boet torde vara bundet av de nyttjanderätter, som den avlidne upplåtit till egendomen. 1 Övervägande skäl talar för att fardagsförmånen kan tagas i anspråk för betalning av den avlidne innehavarens gäld, d. v. s. att dennes borgenärer kan tillgodogöra sig avkastningen av egendomen under fardagstiden. Egendomen kan därför sägas då fortfarande befinna sig inom den avlidnes rättssfär. Å andra sidan betraktas successorn i skilda hänseenden såsom fideikommissets verklige innehavare alltifrån företrädarens frånfälle. 2 Rörande den rättsliga innebörden av fardagsrätten må i övrigt hänvisas till en uppsats i Svensk Juristtidning årg. 1957 s. 650 ff. av utredningens ledamot Lundvik. I den mån fideikommissurkunden innehåller andra bestämmelser om fardagsförmån skall dessa, såsom uttryckligen angives i förordningen den 3 april 1810, i stället tillämpas. Sådana bestämmelser förekommer i vissa fall. Ibland är fardagen härvid så bestämd, att successorns tillträde infaller eller kan infalla tidigare än enligt förordningen. Så sitter t. ex. å Ericsberg, Bystad och Fållnäs samt å Lindholm, Biby och Fjellskäfte dödsboet kvar endast till årets slut. Detsamma gäller för Adelsnäs, ehuru lämnad uppgift ger vid handen att i praktiken längre fardagstid tillämpats. Enligt urkunden för Nissafors (numera penningfideikommiss) skall fardag icke åtnjutas utan successorn genast tillträda. Någon gång är åter successorns tillträde uppskjutet till en senare tidpunkt än som följer av 1810 års förordnings Det förekommer också, att endast vissa dödsbodelägare angives som berättigade till fardagsförmån. 1 Ehuru flera av de nu angivna bestämmelserna är tämligen dunkla till sin innebörd, synes de dock icke ha medfört alltför stora svårigheter vid tillämpningen. Belysande är, att den jämförelsevis rikhaltiga domstolspraxis, som vuxit upp kring fardagsförmånerna, och de uttalanden i ämnet, som förekommer i litteraturen, nära nog genomgående hållit sig till situationer, där 1810 års förordning varit tillämplig. I och med siste innehavarens död skall fideikommisset enligt utred1

Sådan rätt binder däremot icke successorn, såframt ej annat följer av fideikommissurkunden eller Kungl. Maj:ts särskilda förordnande. I fråga om arrende- och hyresrätt vidkännes dock denna princip en betydelsefull modifikation genom stadgandet i 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen. 2 Detta betraktelsesätt har t. ex. tillämpats i fråga om arvsskatt, se NJA 1944 s. 356. Jfr också NJA 1882 s. 545, 1937 s. 217 och 1952 s. 136. Skyldighet att söka lagfart torde inträda för successorn i och med företrädarens död, se NJA 1905 s. 42. Av den omständigheten att successorn anses redan vid företrädarens död ha inträtt som fideikommissarie följer icke r ä t t för hans dödsbo att njuta fardag efter honom, därest han skulle avlida före tillträdet, se N J A 1885 s. 143. 3 Så kan bli fallet vid tillämpning av urkunden för Övedskloster. — Anmärkas bör att det jämförelsevis ofta föreskrives, att egendomen under successorns omyndiga år — tiden för »myndigblivandet» är ofta framflyttad till 24 eller 25 års ålder eller senare — skall förvaltas för samtliga syskons, eventuellt också för änkans räkning. Dylika föreskrifter — vilka icke begränsar sig till att söka underlätta förhållandena vid egendomens övergång från en fideikommissarie till annan utan sträcker sin verkan över en stundom avsevärd tidrymd och uppbäres av ett självständigt syfte att gynna vissa anförvanter — behandlas av utredningen under nästa avsnitt. De betraktas alltså icke som föreskrifter om fardag. 4 T. ex. änka (Onsjö, Östanå, Tynnelsö, Grönlund), barn om änka ej finnes (Östanå, Tynnelsö) samt siste innehavarens arvingar (Ramseilska fideikommisset).

104 ningens förslag upphöra. Det kunde då synas följdriktigt att någon fardagsförmån icke vidare skall utgå. övervägande skäl torde emellertid tala för att förmånen bör få njutas till godo även vid det dödsfall som föranleder avvecklingen. Med hänsyn till vad ovan anförts om egendomens ställning under fardagstiden kan fardagsförmånen sägas ingå som ett moment i siste innehavarens välförvärvade rätt. Det måste därför anses vara från principiell synpunkt riktigast att bibehålla förmånen. Även praktiska skäl talar härför. Dödsbodelägare och andra — framför allt nyttjanderättshavare •—- kan ha tagit förmånen med i sina beräkningar och torde under alla förhållanden ofta väl behöva det rådrum som fardagstiden medger. Särskilt för efterlevande make — som med utredningens förslag i regel icke får del i själva egendomen — torde fardagsförmånen k u n n a bli av betydelse. Avvecklingen kan visserligen tänkas bli något fördröjd, om fardagsförmån utgår. Emellertid torde såväl boutredning som i viss omfattning även andra i samband med avvecklingen ifrågakommande åtgärder kunna genomföras redan under fardagstiden, varför något längre dröjsmål icke behöver uppkomma. Att märka är också, att det givetvis står intressenterna fritt att avtala att förmån icke skall utgå. Utredningen förordar därför att fardagsförmån skall få åtnjutas efter siste innehavarens död enligt samma regler som gällt under fideikommissets bestånd. Förmåner i övrigt som utgår på grund av föreskrift i

fideikommissurkunden

I. Förmåner till anhöriga De viktigaste av de hithörande förmånerna är de som utgår till innehavares änka. Föreskrifterna härom anknyter merendels till de gamla reglerna om morgongåva. För att änkeförmån skall utgå förutsattes ofta att mannen särskilt förordnat därom. Förmånen utgår i regel för änkans återstående livstid. Ofta föreskrives dock att förmånen skall upphöra om änkan gifter om sig, och ett sådant villkor torde mången gång eljest vara underförstått. Förmånen kan bestå i en rätt att besitta hela fideikommisset eller viss del därav. Vanligen är den dock bestämd till vissa periodiskt utgående penningbelopp eller naturaprestationer. Stundom erhåller änkan en kvotdel av fideikommissets avkastning. Stiftarens avsikt torde som regel ha varit att änkeförmånen tillika skall innefatta ett bidrag till underhållet av änkans oförsörjda barn. Ibland är det uttryckligen stadgat, att det åligger änkan att underhålla barnen. Jämförelsevis vanligt är att förmån skall utgå till avliden innehavares änka och barn gemensamt, merendels i den formen att fideikommissegendomen under successorns minderårighet skall förvaltas för änkans och barnens gemensamma räkning, varvid tiden för »myndigblivandet» ofta är framflyttad till 24 eller 25 års ålder eller senare. Det förekommer också att avkastningen härvid endast tillkommer barnen.

105 Till sina syskon — som i regel förutsattes vara den avlidne innehavarens barn — har ny fideikommissarie även eljest ofta att utge förmåner. Stundom föreskriver urkunden, att nye innehavaren har att utlösa sina syskon eller medarvingar i övrigt med en i förordnandet utsatt penningsumma att fördelas enligt arvsregler. I övrigt utgår syskonförmån merendels i form av periodiskt underhållsbidrag under vissa år. Ibland stadgas dock, att innehavaren har att utge engångsbelopp till syster som ingår äktenskap. Understundom utgår förmåner även till andra anhöriga än de här ovan nämnda. Ett par exempel har påträffats på föreskrift om förmån till kvinnlig fideikommissaries efterlämnade make. Anmärkas bör också, att skyldigheten att utge förmån ibland ställts i beroende av mottagarens ekonomiska ställning ävensom att urkunden någon gång endast innefattar en uppmaning till innehavaren att draga försorg om behövande anhöriga utan att ålägga honom någon juridisk skyldighet därtill. I den mån förmån innefattar rätt att njuta avkastningen av viss egendom representerar den alltjämt ofta ett betydande värde. I övrigt har värdet av förmånerna numera till följd av ändrade förhållanden merendels nedsjunkit till en obetydlighet. Det förekommer att innehavaren i sådant fall låter förmånen utgå med högre belopp än urkunden föreskriver. Sådan frivillig »tilläggsförmån» bör jämställas med de helt frivilliga förmåner, som behandlas under ett följande avsnitt. Den omständigheten att fideikommisset avvecklas bör icke utan vidare medföra att de nu behandlade förmånerna omedelbart upphör. Har före siste innehavarens död förmån börjat utgå till viss person och skulle denne enligt urkunden ha ägt rätt att uppbära förmånen även efter det att fideikommisset tillfallit ny innehavare, talar såväl principiella skäl som billighetssynpunkter för att förmånen bevaras. Även då förmån skolat börja utgå med anledning av siste innehavarens död, synes det rimligt att förmånen får njutas till godo. Att märka är här, att de mest betydelsefulla förmånerna tillfaller den person, vars ställning det måste anses särskilt angeläget att värna i detta sammanhang, nämligen siste innehavarens änka. Å andra sidan får med de bestämmelser för egendomens fördelning, som utredningen i det föregående förordat, förmånstagaren ofta del i egendomen enligt arvsregler. Ett sammanträffande av förmån och »fideikommissarv» framstår som ett omotiverat gynnande av mottagaren. Den som tar arv i egendomen enligt avvecklingsreglerna bör därför icke tillika få uppbära förmån. I regel kommer arvets värde att vida överstiga förmånens. Så torde dock, särskilt vid änkeförmån, icke alltid bli fallet. För den som åtnjuter förmån i form av besittningsrätt till fastighet kan vidare förmånen av känsloskäl eller av andra icke rent ekonomiska motiv framstå som förmer än arvet. Den lämpligaste lösningen synes därför vara att lämna

106 arvinge frihet att välja mellan arv och förmån. Härigenom öppnas visserligen i särskilda fall möjlighet till kumulation av arv och förmån inom samma släktgren. Genom avstående från arvet kan nämligen en förmånstagare-arvinge i vissa fall dels bevara förmånen för egen del och dels överföra arvet på sina bröstarvingar. Den praktiska betydelsen härav torde emellertid — i betraktande särskilt av att denna möjlighet icke står öppen för änka — vara mycket ringa. Med de föreslagna fördelningsreglerna kan sammanträffande även ske mellan förmån och rätt på grund av testamente. Fallet bör behandlas på samma sätt som nyss förordats i fråga om arv. F ö r m å n som skall bevaras bör i princip utgå enligt samma regler som tidigare. Möjlighet bör dock finnas att ersätta naturaförmån med ett motsvarande belopp i pengar. Härom liksom om sättet för förmånernas säkerställande talas under ett senare avsnitt. Föreligger icke en juridisk skyldighet att utgiva förmån utan innefattar urkunden endast en uppmaning till innehavaren att låta sådan utgå, får det — i analogi med vad som för närvarande gäller — ankomma på delägarna i fideikommissboet att bestämma huruvida föreskriften skall efterkommas. II. Förmåner

till de fattiga, välgörenhetsinrättningar

rn. m.

Ej sällan innehåller fideikommissurkunden bestämmelse om att innehavaren årligen skall utge viss förmån (i spannmål eller pengar) till de fattiga i viss socken eller andra behövande. Ofta är det härvid lagt i innehavarens hand att själv utvälja förmånstagarna. Någon gång stadgas, att innehavaren skall underhålla kyrka, »hospital» eller sjukstuga, hålla spannmålsmagasin, svara för att skola finnes eller utge stipendier för högre studier o. s. v. Vid fideikommiss, som ursprungligen omfattat bruks- eller annan industriell rörelse, påträffar man någon gång föreskrifter om förmåner åt f. d. anställda. Stundom hem ställes i urkunden, att någon ämbetsman, såsom advokatfiskalen i Svea hovrätt, »något av bergsråden» eller kyrkoherden i församlingen måtte öva uppsikt över att urkundens föreskrifter iakttages samt ålägges innehavaren att utge visst årligt belopp såsom ersättning för vederbörandes besvär. I flera fall ålägger urkunden innehavaren skyldighet att svara för underhållet av stiftarens eller annans grav. De här avsedda föreskrifterna — vilka såsom tidigare påpekats närmast har karaktären av ändamålsbestämmelser — har i påfallande stor utsträckning upphört att tillämpas. Det torde också förekomma, att förmån utgår på annat sätt än som föreskrivits. Vad angår förmåner till f. d. anställda har de rörelser, till vilka föreskrifterna hänför sig, merendels nedlagts eller övergått i andra händer. Föreskrifterna får därmed anses förfallna.

107 Såvitt känt förekommer icke i något fall att förmån längre utgår till ämbetsman såsom ersättning för utövad uppsikt. Vad beträffar de sist nämnda, för utövad uppsikt stadgade förmånerna får den rättsliga förutsättningen för deras vidare utgående anses bortfalla i och med fideikommissets upphörande. 1 Beträffande övriga hithörande förmåner är läget ett annat. De ändamål, som med dem fullföljes, k a n mycket väl tillgodoses trots att fideikommisset upphört. De låter sig vidare förena med nutida åskådning. I fråga om gravarna talar också starka pietetsskäl för att underhållsskyldigheten bör bevaras. Det synes slutligen omotiverat att utan vidare frigöra egendomen från den — för övrigt i regel föga betungande — belastning som skyldigheten representerar. Utredningen förordar därför att — i den mån skyldighet att utge förmån eller liknande alltjämt kan anses föreligga vid tiden för fideikommissets upphörande — skyldigheten bevaras för framtiden. Självfallet kan det i särskilda fall vara vanskligt att avgöra huruvida skyldighet alltjämt föreligger att utge förmån. Frågan härom får i händelse av tvist, liksom för närvarande, prövas av domstol. Då det icke alltid finnes någon som kan göra skyldigheten gällande och fråga om talerätt i andra fall kan vara tveksam, bör fideikommissnämnden äga generell behörighet att föra sådan talan. Nämnden synes härvid böra framgå med viss varsamhet. Har förmånen icke utgått sedan en följd av år, torde anledning i regel saknas att påfordra att skyldigheten fullgöres. Har den föreskrivna förmånen genom överenskommelse eller sedvänja ersatts med annan prestation, får från fall till fall avgöras huru därmed skall förhållas. Kan uppgörelse icke träffas i godo, får även här domstol slita tvisten. Förmåner soin frivilligt utges eller som är betingade av anställningsavtal eller dylikt

I. Förmåner till anhöriga, för välgörande ändamål m. m. Vid åtskilliga fideikommiss utgår utan stöd av urkunden förmåner, mestadels i form av periodiska penningbidrag, till anhöriga, såsom till förutvarande innehavares änka, till innehavarens syskon eller till mera avlägsna, behövande släktingar. Bidragen uppgår understundom till jämförelsevis betydande belopp såsom 6 000—15 000 kronor per person och år. 2 Flertalet av dessa bidrag torde vara benefika. Någon gång synes förmånen utgå av annan grund t. ex. såsom vederlag för avstående vid arvskifte efter förutvarande innehavare av fideikommisset. Man torde kunna r ä k n a med att avsikten åtminstone som regel är att förmånen skall utgå endast under 1 Undantagsvis hänför sig föreskriften om uppsikt icke till fideikommisset i dess helhet u t a n t. ex. till en därtill anknuten stipendieinrättning. Även om en sådan inrättning i enlighet med utredningens förslag skall bevaras, torde dock anledning saknas att söka blåsa liv i föreskriften om uppsikt, vilken merendels lär ha fallit i glömska. I samband med säkerställandet av förmånen får övervägas om särskild uppsikt behoves. Föreskrifter härom kan meddelas permutationsvägen. Jfr också lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser. 2 Uppgiften hänför sig till åren 1950—1951.

108 fideikommissariens livstid. Det har dock förekommit att ny innehavare fortsatt att utge förmån som hans företrädare utfäst. Någon juridisk skyldighet att utge förmånen torde härvid icke ha åvilat innehavaren, i varje fall icke i denna hans egenskap, och förhållandet synes icke ha varit så vanligt att man här kan sägas stå inför någon fast tradition. I sällsynta undantagsfall utgår utan stöd av urkunden förmån till helt utomstående personer, till de fattiga, till skola eller i form av gravunderhåll. Det synes icke motiverat att lagstiftaren inskrider för bevarande av dessa förmåner efter fideikommissets upphörande. Vad angår förmåner till anhöriga, kan förmånstagaren, såsom framgår av det ovan anförda, i regel icke räkna med att förmånen skall fortsätta efter utgivarens frånfälle. I den mån en juridisk skyldighet föreligger att utge bidrag även för tiden därefter får denna skyldighet anses häfta vid innehavarens personliga förmögenhet och icke vid fideikommisset. Ett ytterligare skäl att icke i detta sammanhang befatta sig med dessa förmåner är att de mången gång har karaktären av helt vanliga underhållsbidrag eller gåvor och därför lika litet som innehavarens personliga skulder bör belasta fideikommissegendomen. Det anförda träffar delvis in även på de övriga hithörande förmånerna. Tänkbart är att en närmare undersökning någon gång kommer att visa, att innehavaren eller någon av hans företrädare anslagit särskild till fideikommisset ursprungligen icke hörande egendom varav förmånen skolat utgå. I sådant fall står man inför en särskild, till fideikommisset hörande stiftelse, vilken -— under förutsättning att ändamålet ej är sådant att även stiftelsen är att betrakta som ett fideikommiss — i princip icke beröres av avvecklingen. Ändrade regler kan behöva ges om förvaltningen, men sådana kan erhållas permutationsvägen. Vad särskilt angår gravunderhållet torde man kunna förutsätta, att ändamålet kommer att tillgodoses på frivillighetens väg. Även eljest torde förmånen i behjärtansvärda fall ofta kunna bevaras på sådant sätt. II. Förmåner

till f. d. anställda

eller till anställdas

efterkommande

Vid ganska många fideikommiss har pensioner eller liknande förmåner av ålder utgått till dem som varit anställda å egendomen eller till änkor och barn efter anställda. Någon gång har sådan förmån utgått även till förutvarande arrendator eller till arrendators efterkommande. I viss utsträckning har de anställdas, särskilt tjänstemännens och förmännens, pensionsförhållanden ordnats genom privat pensionsförsäkring. Denna metod, som är av relativt sent datum, synes dock ha kommit till användning endast i fråga om yngre anställda. Ännu är de från fideikommissen direkt utgående pensionerna vanliga och vid de största fideikommissen uppgår pensionernas sammanlagda belopp till avsevärda summor. De anställda, som det här är fråga om, har i det helt övervägande antalet fall arbetat i den på fideikommissegendomen drivna rörelsen (jord-

109 bruk, skogsbruk eller industri). Någon gång rör det sig dock om innehavarens personliga tjänare eller änkor efter sådana. Av de uppgifter som fideikommissinnehavarna lämnat utredningen framgår, att pensionerna i allmänhet är avsedda att utgå för pensionärens livstid. Några av pensionerna har visserligen uppgivits utgå endast tills vidare, men även i dessa fall torde pensionen faktiskt vara avsedd att utgå för vederbörandes livstid. Det sist sagda har närmast avseende å ålderspension, som är den vanligaste pensionsformen. Någon gång har invalidpension utgått. Därjämte förekommer, som ovan anmärkts, familjepension. Mestadels är beloppen av pensionerna ganska blygsamma. De utgår i kontanter eller naturaförmåner eller ock i bådadera. Naturaförmånerna plägar utgöras av fri bostad, stundom jämte fri ved, mjölk, potatisland eller dylikt. Ehuru förmånerna rent principiellt icke torde gravera själva fideikommissegendomen utan synes — i den m å n en juridisk skyldighet föreligger att utge dem — vara att betrakta som en innehavarens privata gäld, har dock av ålder pensioneringen av de anställda betraktats mera som en angelägenhet för fideikommisset såsom sådant än för fideikommissinnehavaren personligen. Ny innehavare brukar därför fortsätta att utbetala de pensioner, som börjat utgå under hans företrädares tid. Man k a n här tala om en fast tradition. Vilken inverkan genomförandet av den allmänna tilläggspensioneringen kommer att få på dessa sedvänjor är vanskligt att förutsäga. Sannolikt är väl att fideikommissinnehavarna kommer att bli mindre benägna att utfästa förmåner ur egendomen. Det synes dock troligt att ett visst utrymme för förmåner vid sidan av pensionsförsäkringen kommer att finnas. Det förtjänar i detta sammanhang understrykas, att den beslutade lagstiftningen om allmän tilläggspension icke minskar den rätt, som någon före reformens genomförande förvärvat, liksom också att reformen icke berör dem som redan blivit pensionerade. Såvitt angår fideikommissens pensionärer kan de förutvarande tjänstemännen och förmännen mestadels åberopa en uttrycklig pensionsutfästelse, som lämnats senast vid pensioneringen. De pensioner och liknande förmåner som utgår till förutvarande arbetare grundas däremot merendels icke på någon uttrycklig utfästelse. Detta behöver dock icke innebära att dessa förmånstagare saknar juridisk rätt till den prestation som de uppbär. Man torde här ha att räkna med den principen att, om en företagare börjat utbetala pension i enlighet med tillämpad sedvänja, så föreligger en för honom bindande förpliktelse att utge pensionen även i fortsättningen (se prop. 100/1955 s. 357 och SOU 1938: 18 s. 21 f.). Vad åter angår dem, som ännu står kvar i tjänst, har tjänstemän och förmän i stor utsträckning fått pensionsrätt sig tillförsäkrad i anställningsavtalet eller senare. Beträffande arbetare

110 har det däremot endast undantagsvis förekommit att pensionsrätt uttryckligen tillförsäkrats dem under anställningstiden. Åtminstone i vissa fall torde likväl de nu i tjänst varande arbetarna kunna påfordra pension vid avgången. Om det under en följd av år varit en tradition på fideikommisset att pensionera arbetarna, torde man nämligen kunna räkna med att dessa äger en på parternas tysta förutsättning grundad pensionsrätt (se SOU 1938: 18 s. 21 f. och NJA 1931 not A 234). För att pension skall utgå torde dock härvid fordras att vederbörande står kvar i tjänst till pensionsåldern. Pensionen lär med andra ord icke vara oanlastbar; arbetaren för icke med sig någon pensionsrätt om han övergår till annan arbetsgivare. Ej heller de pensioner, som blivit uttryckligen utfästa, torde som regel vara oantastbara. Pensionsreformens genomförande kan medföra vissa samordningsproblem för dem som ännu står kvar i tjänst. Dessa problem gör sig dock icke speciellt gällande för fideikommissens anställda utan är av allmän karaktär. Såsom redan antytts är det möjligt att utfästelser om pensionsförmåner kommer att lämnas även efter pensionsreformen. Huru förhållandena i övrigt kommer att utveckla sig kan icke nu överblickas. I vart fall kan man icke utan vidare utgå från att arbetare, som anställes efter reformens genomförande, kan åberopa sig på den äldre traditionen så att även de skulle ha en på tyst utfästelse grundad pensionsrätt. Någon anledning synes icke förekomma att vid avvecklingen befatta sig med pensioner, som utgår eller kommer att utgå på grund av privat pensionsförsäkring. Pensionstagarens rätt får här anses tillräckligt tryggad. Vad angår pensioner och liknande förmåner, som utgår ur själva fideikommissegendomen (av dess avkastning) då fideikommisset upphör, kommer dessa att ha skiftande karaktär. I vissa fall — och dessa blir de vanligaste vid de fideikommiss som först avvecklas — kominer det att röra sig om förmåner, som antingen börjat utgå före pensionsreformens genomförande eller också grundar sig på en dessförinnan tyst eller uttryckligt lämnad utfästelse. I andra fall åter kommer det att röra sig om förmåner, som utfästs efter pensionsreformens genomförande och som alltså allt från början framstått som något utöver den lagbestämda tilläggspensionen. Vilken karaktär förmånerna än må ha synes det rimligt att m a n vid avvecklingen tryggar pensionstagarnas ställning. I många fall torde visserligen egendomens nye innehavare komma att låta förmånen utgå även i fortsättningen. Med hänsyn till det ändrade läge som avvecklingen i olika hänseenden får förutsättas medföra — egendomen kanske säljes till någon utomstående — föreligger dock risk för att ny innehavare av egendomen icke kommer att godvilligt påtaga sig pensionsbördan. Visserligen kan pensionstagaren ha en juridisk rätt till den förmån som utgår. Som ovan påvisats torde emellertid denna rätt icke gravera själva fideikommissegendomen utan synes i princip vara att betrakta som en innehavarens privata

Ill gäld, som vid hans död övergår på hans dödsbo. 1 Då man icke kan förutsätta, att dödsboet alltid eller ens som regel kommer att vara i stånd att låta förmånerna utgå, skulle — om icke särskilda åtgärder vidtoges — även de pensionstagare, som har en klar rätt till sin förmån, komma i ett prekärt läge. I än högre grad skulle detta bli fallet med pensionärer, som visserligen faktiskt utfår pension men måhända icke kan åberopa pensionsrätt. Då pensionstagarna åtnjutit trygghet under fideikommissets bestånd, skulle avvecklingen alltså komma att medföra en försämring av deras ställning. Detta vore föga tilltalande. Förmånerna måste därför bevaras och deras fortsatta anknytning till fideikommissegendomen tryggas. Detta ter sig skäligt även från en annan synpunkt. Med hänsyn till den fasta tradition som förelegat för att ny innehavare skall fortsätta att utbetala de pensioner som tidigare börjat utgå, skulle det vara obilligt att nu övervältra pensionsbördan på siste innehavarens dödsbo, vilket enligt vad ovan anförts skulle kunna bli följden, om ej pensionerna knötes till fideikommissegendomen. I överensstämmelse med vad sålunda anförts torde pensionsförmåner, som vid fideikommissets upphörande redan börjat utgå, städse böra bevaras. Någon skillnad bör icke göras mellan pensionärer med formlig rätt till sin pension och sådana som tilläventyrs icke har dylik rätt. Man kan nämligen utgå från att även de senare skulle ha fått njuta pensionen till godo, om fideikommisset blivit bestående. Även de till dem utgående pensionerna framstår vidare med nutida betraktelsesätt som vederlag för utfört arbete. Såsom ovan påpekats förekommer det att pension utlovats endast tills vidare. Likväl lärer man vara berättigad antaga, att förmånen icke skulle ha indragits. Pensionen synes därför böra bevaras för pensionstagarens livstid. Förmår fideikommissboet styrka att en effektiv tidsbegränsning varit avsedd, kan det dock icke komma i fråga att tvångsvis bevara förmånen för längre tid än som bestämts. Vad därefter beträffar dem, som vid tiden för fideikommissets upphörande ännu står kvar i tjänst-, får man räkna med att vissa kan ha ett rättsligt anspråk på att framdeles utfå pension av egendomen i enlighet med vad här förut utvecklats. Detta gäller i första hand en del av dem som anställts före pensionsreformens genomförande men kan möjligen även bli fallet med vissa senare anställda. Vid avvecklingen kan det av uppenbara skäl icke bli tal om att garantera pensionsförmåner för alla på egendomen anställda, vare sig de kan anses ha rättsligt anspråk på pen1 Teoretiskt tänkbart är a t t någon f. d. anställd kan grunda rätt till förmån på föreskrift i urkunden. En sådan rätt bör självfallet bevaras. Med de regler som i det följande föreslås torde dock vederbörande ändock bli minst lika väl tillgodosedd, varför man här icke torde stå inför något problem. 2 Framställningen här och i det följande tager sikte endast på anställda men äger motsvarande tillämpning på arrendatorer. Något fall, där fideikommissarie utfäst att framdeles utge pension eller liknande förmån till arrendator, är dock icke känt, varför problemet torde sakna praktisk betydelse för arrendatorernas del.

112 sion av egendomen eller icke. Att sträcka sig längre än att skydda de rättsliga anspråken är icke möjligt. Övriga anställda får åtnöjas med de förmåner som tillkommer dem enligt lagstiftningen om försäkring för allm ä n tilläggspension. Även inom kretsen av dem som k a n anses ha rättsliga anspråk på pension ur fideikommissegendomen torde en begränsning vara ofrånkomlig. Såsom ovan påpekats får man räkna med att i flertalet fall pension skulle ha utgått endast om vederbörande stått kvar i tjänst till pensionsåldern. Då det icke är möjligt att garantera dem fortsatt anställning på fideikommissegendomen, måste ett bevarande av pensionerna innebära, att den pensionsrätt, som vid tiden för fideikommissets upphörande kan anses intjänad, på ett eller annat sätt säkerställes. I betraktande av de ändrade förhållanden, som avvecklingen kan väntas draga med sig, skulle en sålunda säkerställd rätt icke vara mycket värd, om ej den intjänade pensionen finge utgå vare sig vederbörande står kvar i tjänst till pensionsålderns inträde eller icke. Det torde med andra ord vara nödvändigt att här bygga på den s. k. oantastbarhetsprincipen. Detta skulle betyda, att de anställda erhåller en förmån som de för närvarande icke har. Såvitt gäller yngre anställda med kortare anställningstider synes tillräckliga skäl icke förekomma att införa en sådan ordning, som skulle innebära en betydande belastning å fideikommissegendomen. Vad angår äldre anställda med längre anställningstider synes det däremot rimligt att de tillförsäkras en ovillkorlig rätt till den pension som kan anses intjänt. Härför talar icke blott sociala skäl •—• vid de fideikommiss, som upphör i början av avvecklingslagens giltighetstid, kan det finnas anställda vilka med hänsyn till sin ålder icke får del av den allmänna tilläggspensionen eller som i varje fall får relativt små belopp — utan även en stark presumtion för att de, om ej avvecklingen kommit emellan, skulle ha stannat kvar i sina anställningar till pensionsålderns inträde. Man torde vidare kunna förutsätta, att många av dem kommer att fortsätta såsom anställda å den förutvarande fideikommissegendomen under oförändrade villkor om rätt till pension då de slutar. Genom säkerställandet torde därför icke komma att läggas någon väsentligt ökad börda å egendomen. Utredningen vill därför förorda, att tillförsäkrad rätt till framdeles utgående pension i viss omfattning bevaras vid avvecklingen. Då det gäller att avgöra, i vilka fall pensionsrätt skall bevaras och i vilken omfattning pensionsrätt skall anses intjänad, är olika lösningar möjliga. Reglerna bör utformas så, att de tryggar de arbetstagare, som då fideikommisset upphör kommit upp i de högre åldrarna och har en längre anställningstid bakom sig. Utredningen har funnit följande system innefatta en godtagbar lösning: Pension skall anses intjänad till så stor del, som svarar mot förhållandet mellan den pensionsgrundande anställningstiden och samma tid utökad med vad som återstår till pensionsåldern.

113 Såsom pensionsgrundande anställningstid räknas härvid allenast den tid anställningen varat efter den dag då trettio år återstod till pensionsåldern. Anställningstid, som eljest är pensionsgrundande, skall emellertid ej räknas som sådan, om den icke uppgår till minst tio år. Med denna lösning kommer skyddet att omfatta alla hithörande anställda, som — under förutsättning att pensionsåldern är 67 år — efter fyllda 37 år arbetat minst 10 år på egendomen. Under nyssnämnda förutsättning fordras alltså att vederbörande vid tiden för fideikommissets upphörande uppnått minst 47 års ålder. Å andra sidan kommer kravet på tio års pensionsgrundande anställningstid att medföra att den pensionsrätt som bevaras aldrig kommer att utgöra mindre än en tredjedel av full pension. För att en framdeles utgående pension skall bevaras bör som ovan framhållits fordras att vederbörande verkligen äger rätt till pension om än den icke är oantastbar. Även en på tyst utfästelse grundad rätt måste k u n n a godtagas. Huruvida en sådan utfästelse skall anses föreligga får avgöras från fall till fall. Stor vikt måste tilläggas sedvanan på fideikommisset. Vad nyss föreslagits i fråga om anställningstidens längd och vederbörandes levnadsålder torde vara ägnat att underlätta avgörandet. De anställda, som uppfyller dessa krav, torde nämligen åtminstone för närvarande i stor utsträckning kunna presumeras vara pensionsberättigade. Med pension förstås här givetvis den senast utfästa. Är pensionen bestämd till viss procent av lönen, har man att räkna med den lön, som utgår då fideikommisset upphör, i förekommande fall ökad med utlovade framtida ålderstillägg. Värdet av eventuella naturaförmåner får uppskattas i penningar. Skulle pensionens belopp undantagsvis icke vara bestämt, får det uppskattas efter vad med hänsyn till samtliga omständigheter synes skäligt. Mera sannolikt är att pensionsåldern icke är bestämd. Det torde vara erforderligt att för sådant fall angiva en viss pensionsålder i lagen, lämpligen 67 år. Beträffande anställningstidens beräknande k a n ifrågasättas huruvida icke avdrag bör göras för tid då arbetstagaren visserligen varit anställd men på grund av sjukdom, militärtjänstgöring, permittering eller annan orsak icke åtnjutit lön. Då detta emellertid skulle medföra en betydande komplicering, mestadels utan att leda till större ändring i fråga om pensionens belopp, torde man böra bortse från sådana avbrott i tjänstgöringen. Undantagsvis kan det tänkas förekomma att pensionen är oantastbar och att därvid för den anställde förmånligare beräkningsgrunder är avtalade än de ovan angivna. I sådant fall bör säkerställandet avse den avtalade pensionsrätten i dess helhet. Det hittills anförda har närmast avsett ålderspension. I tillämpliga delar torde emellertid samma principer kunna användas i fråga om invalidpension och familjepension. Vad angår familjepension synes det icke på8—905419

114 kallat att bevara pension för andra efterlevande än sådana som uppbär pension då fideikommisset upphör eller då äger pensionsrätt. Pension bör sålunda icke vid avvecklingen säkerställas för den, med vilken den anställde ingår äktenskap först efter upphörandet, och ej heller för barn som föds efter nämnda tidpunkt. Sättet för förmånernas bevarande

För genomförande av utredningens här ovan framlagda förslag erfordras först och främst stadgande om att de avsedda förmånerna skall få njutas till godo såsom förut utan hinder av att fideikommisset upphört. För tryggande av förmånstagarnas rätt behövs vidare bestämmelser om på vilket sätt förmånerna skall bevaras. Såsom förut påpekats är förmånerna av mycket olika art. En betydelsefull och jämförelsevis enhetlig grupp utgör de, som består i en på urkunden grundad rätt att nyttja en eller flera, måhända samtliga, av fideikommissets fastigheter. Så är fallet med fardagsförmåner, vissa änkeförmåner samt undantagsvis förmåner till andra anhöriga. Situationen påminner här i hög grad om den som omtalas i 12 kap. 2 § ärvdabalken, nämligen att någon genom testamente erhållit nyttj anderätten till egendom, vartill äganderätten vid testators död eller senare skall tillfalla annan. I överensstämmelse med regleringen i ärvdabalken (12 kap. 6 §) synes här böra stadgas förbud mot överlåtelse av eller annat förfogande över fastigheten utan förmånstagarens samtycke, vilket dock om särskilda skäl är därtill bör kunna ersättas av rättens medgivande. Med en sådan ordning vinnes erforderlig trygghet för förmånens bestånd. Förmånstagaren erhåller också skydd mot att fastigheten övergår på någon utomstående. På grund av den mångfald obligatoriska rättigheter och förpliktelser, som består mellan honom och ägaren, är det ingalunda likgiltigt för förmånstagaren vem äganderätten tillkommer. I vidare mån än nu sagts torde det icke vara erforderligt att belasta lagtexten med regler för dessa fall. Situationen skiljer sig icke i princip från den som rådde under fideikommissets bestånd, och samma grundsatser som då tillämpades bör fortfarande k u n n a användas. Vid behov torde ledning kunna hämtas från stadgandena i 12 kap. 3—9 §§ ärvdabalken. Vad angår frågan om gäldsansvaret synes det utredningen uppenbart att egendomen, såsom i princip icke överlåtbar, ej kan tagas i mät för ägarens gäld annat än om egendomen på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför eller om det rör sig om gäld, som graverar fideikommissegendomen i dess helhet. Då fastigheten i regel torde komma att kvarbli i fideikommissboets ägo så länge nyttj anderätten består, synes behov av någon uttrycklig regel i ämnet icke föreligga. Om nyttj anderätten tillika omfattar inventarier å fastigheten, bör motsvarande regler gälla för dem. Vad angår övriga förmåner är förhållandena så skiftande, att formen

115 för förmånernas bevarande bör få väljas från fall till fall. Ofta kan det vara lämpligt att säkerställa förmånen genom inteckning i fastighet; särskilt gäller detta när förmånen är knuten till fastigheten, såsom då den omfattar rätt till bostad eller dylikt. Andra utvägar är att avsätta ett kapitalbelopp under betryggande vård för förmånstagarens räkning eller att inköpa en livränta. Metoderna kan dock ställa sig mycket betungande för fideikommissboet och är därför knappast användbara när det gäller att säkerställa ett större antal arbetarpensioner. Här torde man i stället k u n n a vinna syftet genom någon form av kreditriskförsäkring. Består förmånen av rätt att njuta avkastningen av visst fideikommisskapital, står egendomen regelmässigt under särskilt anordnad förvaltning, vanligen genom bank. Förmånen synes här kunna säkerställas genom att denna förvaltning bibehålies så länge förmånen skall utgå. Särskilda åtgärder för säkerställande av förmån torde icke alltid vara erforderliga. Understundom synes förmånstagaren kunna låta sig nöja med att delägarna i fideikommissboet eller den som övertager den närmast berörda egendomen utfäster sig att svara för förmånens bestånd. Detta bör kunna komma i fråga t. ex. beträffande pension till anställd, som fortsätter anställningen hos egendomens nye innehavare. Om förmånstagaren det begär, bör dock förmånen alltid säkerställas. Vidare står det självfallet förmånstagaren fritt att avstå från sin förmån eller att med fideikommissboets medgivande utbyta förmånen mot t. ex. en summa pengar. Till underlättande av avvecklingen bör naturaförmån k u n n a förvandlas till pengar, om fideikommissboet så yrkar. Förmånstagaren själv bör däremot ej kunna framtvinga sådan omvandling. Att utgiva en naturaförmån k a n nämligen ofta vara betydligt mindre betungande än att utbetala motsvarande penningbelopp. Fideikommissboets rätt att få en förmån omvandlad bör icke vara ovillkorlig utan bero av vad som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall ter sig skäligt. Såsom exempel på en omständighet som talar emot att omvandling skall få ske vill utredningen nämna intresset för en gammal pensionär att få behålla sin bostad. Det synes knappast erforderligt att härutöver stadga, att periodiskt utgående förmån skall kunna avlösas med motsvarande kapitalbelopp. Om uppgörelse härom ej kan träffas, når fideikommissboet motsvarande verkan för sig genom att inköpa en livränta åt förmånstagaren eller sätta medel under särskild vård för dennes räkning. Beträffande förfarandet, då förmån skall säkerställas, må framhållas, att det här gäller enskildas rättigheter och skyldigheter mot varandra. Det skulle stå i mindre god överensstämmelse med gängse grundsatser att vid sådant förhållande föreskriva ett obligatoriskt förfarande inför myndighet. Detta skulle dessutom vara opraktiskt. Anledning saknas att misstro intressenternas goda vilja och förmåga att i första hand själva ordna upp förhållandena. Fideikommissnämnden bör vid behov medverka till att rätt-

116 visa uppgörelser kommer till stånd. Nämnden bör dock här icke — lika litet som eljest när det gäller tvistefrågor mellan enskilda — uppträda som beslutande organ. Kan uppgörelse icke träffas, får saken i vanlig ordning dragas inför domstol eller skiljenämnd. Är fideikommissinnehavaren enligt urkunden skyldig att svara för underhållet av grav, understöd åt fattiga eller annat dylikt, bör såsom ovan framhållits talerätt tillkomma fideikommissnämnden. Arrendatorer Frågan om åtgärder till arrendatorernas skydd

Sedan gammalt brukas fideikommiss jorden i stor utsträckning av arrendatorer. År 1950 var sålunda av 90 000 hektar åker 72 000 hektar eller 80 procent utarrenderade. Beträffande undergårdarna, som utgör den övervägande delen av fideikommiss jorden, är denna form för brukande regel. Av hela antalet undergårdar, vilket vid nämnda tid översteg 3 000, brukades nämligen endast ett 60-tal av fideikommissinnehavarna själva. Även huvudgårdarna, vilka mestadels är försedda med sätesbebyggelse och avsedda att bebos och brukas av fideikommissinnehavaren, är utarrenderade i betydande utsträckning. Av 142 huvudgårdar var vid angiven tid 66 upplåtna på arrende. En avveckling av fideikommissen kan icke undgå att beröra fideikommissarrendatorernas ställning. Finnes avvecklingen komina att försämra denna därest ej särskilda åtgärder vidtages till arrendatorernas skydd, måste dylika åtgärder övervägas. Här liksom eljest är en naturlig strävan att eliminera eller åtminstone minska eventuella ogynnsamma följder av avvecklingen. Däremot saknas i detta sammanhang anledning att ingå på frågan om en förbättring av arrendatorernas förhållanden. Anses åtgärder i sådan riktning önskvärda, bör de vidtagas mera generellt. Beträffande fideikommissarrendatorernas nuvarande ställning i rättsligt hänseende må till en början erinras om den av fideikommissinstitutets natur härledda grundsatsen att nyttjanderätt, som fideikommissinnehavare upplåtit, gäller endast för hans egen besittningstid (jämte den därpå följande fardagstiden). För de vanligast förekommande fallen, nämligen arrende- och hyresavtal som avser annan fideikommissfastighet än huvudgård, har dock givits en lagregel av motsatt innehåll. I fråga om huvudgård iakttages däremot alltjämt principen om upplåtelsetidens begränsning. Arrendator av huvudgård intar en mera osäker ställning även såtillvida att huvudgård till fideikommiss aldrig torde omfattas av de sociala arrendebestämmelserna i 2 kap. nytt j änder ättslagen. Undergårdarna däremot omfattas i regel, ehuru icke alltid, av nämnda bestämmelser. Under dessa hänföres — såvitt nu är av intresse — brukningsdel om högst 50 hektar odlad jord, såvida densamma utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet som lyder under huvudgård. Vissa för sociala arrenden gällande reg-

117 ler, bl. a. reglerna om optionsrätt och förköpsrätt, är dock icke tillämpliga å huggaretorp och andra därmed jämförliga arbetarboställen. Praktiskt sett lärer läget vara det att fideikommissens undergårdar lyder under de sociala arrendebestämmelserna så snart de icke omfattar mer än 50 hektar odlad jord, dock med nyss angivet förbehåll beträffande arbetarboställen, medan större undergårdar och alla huvudgårdar faller in under de allmänna arrendebestämmelserna. Det må nämnas, att omkring år 1950 av de utarrenderade undergårdarna 9 procent omfattade mer än 50 hektar åker. Antalet huggaretorp kan icke angivas. Upplysande är emellertid, att antalet utarrenderade brukningsdelar med mindre än 2 hektar åker utgjorde 13 procent och antalet utarrenderade brukningsdelar i storleken 2—5 hektar 11,5 procent av hela antalet utarrenderade undergårdar. Skillnaden mellan de allmänna och de sociala arrendebestämmelserna är djupgående. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är att för socialt arrende stadgats en minimitid för upplåtelsen om fem år samt att dylikt arrende med förut angivet undantag är förenat med optionsrätt och förköpsrätt. Optionsrätten är utformad på följande sätt. Vid utgången av arrende som gäller för viss tid äger arrendatorn rätt till nytt arrende för en tid av fem år. Sådan förlängning kan ske varje gång arrendetiden utgår. Då avtalet icke får innehålla förbehåll om att arrendet skall upphöra i händelse av arrendatorns död och då arrenderätten — vari optionsrätten ingår som ett moment -— kan ärvas och möjligen även förvärvas genom testamente (se Skarstedt m. fl., Arrendelagstiftningen av år 1943, 2 uppl., s. 385 ff.), är möjligheterna till förlängning av avtalet i princip obegränsade. Optionsrätten kan emellertid brytas av jordägaren under någon av följande tre förutsättningar: 1) om arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet, 2) om jordägaren avser att han själv, hans make eller avkomling eller ock hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka fastigheten, eller 3) om det på grund av särskilda förhållanden måste anses medföra påtagligt men för jordägaren att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Sistnämnda förutsättning torde i regel anses uppfylld om jordägaren behöver omreglera arrendelotter i rationaliseringssyfte. — Förköpsrätt innebär en rätt för arrendatorn att, om den arrenderade fastigheten säljes, lösa till sig fastigheten till det pris som köparen utfäst. Ett villkor för förköpsrätt är att arrendatorn är bevarad vid sin rätt till nytt arrende. Förköpsrätt må ej utövas, bl. a. om köparen är viss nära släkting till säljaren eller om fastigheten säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder. Av den nu lämnade redogörelsen torde framgå, att fideikommissarrendatorerna i stort sett åtnjuter samma rättsliga skydd som andra arrendatorer; det skydd som tillkommer arrendatorer i gemen är dock begränsat och arrendatorns ställning kan, även där de sociala arrendebestämmelserna är tillämpliga, bli prekär genom jordägarens möjligheter att bryta optionsrätten.

118 Fideikommissarrendena har dock faktiskt i allmänhet präglats av stor stabilitet. Det är vanligt att arrendatorerna suttit länge på sina gårdar, och ej sällan har en arrendatorssläkt under flera generationer innehaft arrende under fideikommisset. Enligt 1950 års uppgifter hade nära 1 700 arrendatorer innehaft arrende under samma fideikommiss i mer än 10 år, och av dem hade 900 haft sådant arrende i mer än 20 år. I omkring 1 300 fall hade de nuvarande arrendatorernas föräldrar, svärföräldrar, syskon eller föräldrars syskon tidigare varit arrendatorer under fideikommisset. Exempel finnes på att samma släkt innehaft arrende under ett gods, som numera är fideikommiss, sedan flera sekler. Stabiliteten hos arrendeförhållandena och därmed följande trygghet för arrendatorerna har till viss del sin grund i fideikommissinstitutionen som sådan. Fideikommissbestämmelserna torde nämligen ha verkat för sammanhållande av godsen, och för dessas drivande har arrendesystemet varit en förutsättning. Även i det fall då jorden förlorat sin egenskap av fideikommiss har arrendatorerna åtnjutit skydd. Kungl. Maj:t har nämligen vid medgivande till försäljning av utarrenderad fideikommissjord plägat tillse att vederbörande arrendator erhåller möjlighet att köpa jorden framför andra spekulanter. — Det nu sagda tar väsentligen sikte på undergårdarna. Beträffande huvudgårdarna torde visserligen ej sällan råda liknande förhållanden. Även här torde nämligen förekomma fall då en arrendatorssläkt under lång tid innehaft samma gård. Vanligen intar emellertid en arrendator av huvudgård en betydligt mera osäker ställning. Han måste alltid, och särskilt vid fideikommissets övergång till ny innehavare, räkna med att fideikommissinnehavaren kan vilja driva jordbruket själv. Vad angår de följder i rättsligt hänseende som avvecklingen kommer att medföra för arrendatorernas del har förut nämnts, att enligt särskilt stadgande — 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen — arrende- och hyresavtal avseende annan fideikommissfastighet än huvudgård gäller jämväl för annan innehavare av fideikommisset än upplåtaren. I och med antagandet av avvecklingslagen blir ifrågavarande stadgande i allmänhet icke längre tilllämpligt, eftersom fideikommisset som regel skall upphöra vid den då sittande innehavarens frånfälle. Enär den princip som uppbär lagrummet uppenbarligen icke nu bör brytas, bör i avvecklingslagen intagas en bestämmelse därom, att avtal varom nu är fråga skall gälla jämväl mot den som förvärvar egendomen vid avvecklingen. I övrigt synes avvecklingen icke medföra någon inverkan på arrendatorernas rättsliga ställning. Här frånses då den teoretiska möjligheten att socialt arrende efter utgången av löpande arrendeperiod förlorar denna sin egenskap. Så sker om fastigheten genom skifte eller försäljning upphör att lyda under huvudgård och tillfaller person som låter mantalsskriva sig å

119 fastigheten eller å fastighet i sambruk med denna eller besitter fastigheten för att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket. Däremot får man, generellt sett, räkna med att avvecklingen kan leda till minskad trygghet för de arrendatorer — närmast då arrendatorer av undergårdar — vilka innehaft sina arrenden sedan tiden före avvecklingslagen och således med visst fog kunnat påräkna säkerhet i sin besittning. Vid avvecklingen kan siste fideikommissinnehavarens arvingar vilja övertaga jord med äganderätt, såväl större undergårdar som mindre sådana för sammanläggning till större jordbruk. Det är också tänkbart att de i åtskilliga fall önskar själva ägna sig åt brukandet. Genom avvecklingen kommer vidare möjlighet att öppnas till försäljning av den förutvarande fideikommiss jorden. Försäljning kan komma att äga rum i betydande omfattning, och det får antagas, att köparna i allmänhet vill själva bruka jorden. Den minskade tryggheten för arrendatorerna, som sålunda kan bli en följd av avvecklingen, drabbar ej endast de arrendatorer vilka lyder under de allmänna arrendebestämmelserna utan även dem som innehar sociala arrenden. Mot en försäljning kan de senare visserligen i regel skydda sig genom förköp, såvida försäljningen sker till annan än nära släkting, men de saknar varje skydd mot en arvinge som vill övertaga jorden till eget brukande. Med hänsyn till önskvärdheten av att motverka eventuella ogynnsamma följder av avvecklingen bör alltså övervägas åtgärder till arrendatorernas skydd. Dessa åtgärder bör dock i huvudsak begränsas till att avse arrendatorer, vilka innehaft sina arrenden under längre tid och därför framstår som särskilt förtjänta av skydd. Det är ofrånkomligt att dylika åtgärder, även om de sålunda begränsas, medför en minskning av jordägarens möjligheter att förfoga över jorden. Denna synpunkt kan emellertid icke få vara något avgörande hinder. Den jord varom här närmast är fråga har under så lång tid varit utom jordägarens besittning att dennes anspråk på att få förfoga över densamma framstår som försvagat. Vad särskilt angår den rätt siste fideikommissinnehavarens arvingar kan göra gällande till jorden måste därjämte tagas i betraktande att densamma tillagts dem först genom avvecklingen. Det kan icke vara skäligt att man av hänsyn till en sålunda tillkommen äganderätt åsidosätter deras intressen vilka sedan länge brukat jorden och kunnat räkna med fortsatt brukande. Härtill kommer de sociala skälen. På många fideikommiss finnes ett stort antal arrendatorer; sålunda har ett trettiotal fideikommissegendomar 50 arrendatorer eller flera. Det är uppenbart att därest i sådana fall många arrendatorer samtidigt tvingas lämna sina arrenden för att söka sin utkomst på annat håll, allvarliga omställningssvårigheter skulle uppkomma.

120 Huvudprinciperna för arrendatorsskyddet

Frågan om sättet att skydda arrendatorerna inför avvecklingen inrymmer åtskilliga problem. Till en början står emellertid klart att det skydd, som fideikommissarrendatorer åtnjuter enligt den allmänna arrendelagstiftningen, icke bör rubbas. Tillkomsten av det särskilda skyddet bör alltså ej föranleda någon inskränkning i eventuellt förefintlig optionsrätt och förköpsrätt. Det särskilda skyddet får härigenom karaktären av en extra tillgång, som arrendatorn, om han finner det behövligt, kan anlita i stället för eller vid sidan av de bestämmelser som han eljest kan åberopa. Beträffande anordnandet av det särskilda skyddet har utredningen undersökt ett flertal skilda möjligheter till en lösning. Bland annat har prövats framkomligheten av två huvudvägar: att utvidga arrendatorernas rättsliga möjligheter till fortsatt nyttjande och att tillerkänna dem rätt att genom inlösen förvärva äganderätten till den jord de brukar. Vad angår det förstnämnda alternativet ligger nära till hands att anknyta till nyttjanderättslagens regler om optionsrätt. Enligt denna tanke skulle man i fråga om de sociala fideikommissarrendena förstärka den förefintliga optionsrätten genom att beskära jordägarens möjligheter att bryta densamma; övriga fideikommissarrenden skulle förenas med en sålunda förstärkt optionsrätt. Mot en sådan lösning kan emellertid göras flera invändningar. Den förutsätter sålunda, låt vara tidsbegränsade, särregler för ifrågavarande arrenden. Med hänsyn till avvecklingens syfte — att avskaffa en särregim — bör dylika regler givetvis helst undvikas. Vidare kan den bundenhet mellan jordägare och arrendator, som följer med den förstärkta optionsrätten, mången gång, t. ex. vid personliga motsättningar, kännas mycket besvärande. Dessutom lider ett dylikt arrendatorsskydd av den svagheten att en betydande grupp sociala arrendatorer måste ställas utanför. Detta sammanhänger med följande förhållande. Erfarenheten visar, att somliga brukningsdelar då de brukas av annan än ägaren ej k a n bära kostnaderna för erforderlig om- eller nybyggnad men väl kan göra detta då de brukas av ägaren. Förklaringen är att brukaren i allmänhet kan bygga för en lägre kostnad, enär han lättare tillvaratager olika möjligheter till besparingar. I fall som nu avses kan omständigheterna vara sådana att det icke skäligen kan åläggas jordägaren att hålla brukningsdelen utarrenderad. Även det andra av de båda nämnda alternativen, nämligen att tillerkänna arrendatorerna lösningsrätt, möter betänkligheter från flera synpunkter. Sålunda innebär inlösen ett förhållandevis kraftigt ingrepp i den enskildes rätt till sin egendom. Härvid är att märka att lösningsrätten bör inträda relativt snart efter avvecklingslagens ikraftträdande, oavsett om fideikommisset då ännu består. Att låta lösningsrätten inträda först vid fideikommissets upphörande innebär nämligen att frågan om äganderätten k a n komma att hållas svävande under lång tid, varigenom intresset för egen-

121 domens skötsel kan bli lidande. Bland övriga svårigheter må särskilt framhållas följande. Principiella synpunkter och rättssäkerhetens intresse kräver att löseskillingen bestämmes i den ordning och efter de grunder som tilllämpas vid expropriation. Emellertid kan befaras, att en i sådan ordning fastställd löseskilling ofta skulle komma att bli högre än vad brukningsdelen kan bära. Utredningen k a n i detta sammanhang hänvisa till att den möjlighet att expropriera m a r k för stärkande av ofullständiga jordbruk som infördes år 1947 blivit utan praktisk betydelse. Om den praxis som följes i expropriationsmål kommer i tillämpning jämväl vid inlösen varom nu är fråga, kan lösningsrätten bli illusorisk. Av det anförda torde framgå, att vartdera av de diskuterade alternativen är förenat med så betydande nackdelar att intet av dem kan genomföras i renodlad form. En kombination av de två metoderna synes däremot erbjuda en framkomlig väg. Utredningen förordar sålunda, att arrendatorn tillägges en alternativ rätt så konstruerad att denne erhåller nytt arrende, såvida ej jordägaren bereder honom tillfälle att köpa brukningsdelen på skäliga villkor. Jordägaren har alltså att välja mellan att erbjuda försäljning på skäliga villkor eller lämna nytt arrende; väljer han det förra, har arrendatorn i sin t u r att välja mellan att antaga köpeanbudet eller avflytta. Denna konstruktion förutsätter ett förfarande, varigenom dels k a n fastställas skäliga villkor för försäljning och för nytt arrende dels k a n konstateras hur parterna ställer sig till en försäljning på ifrågavarande villkor. Att även arrendevillkoren bör fastställas inom ramen för förfarandet förefaller givet med hänsyn till att parterna, innan de träffar sitt avgörande, bör ha möjlighet att bedöma den ekonomiska innebörden av de alternativ som de ställs inför. Uppsäges arrendatorn, bör det ankomma på honom att taga initiativet till förfarandet. Denna lösning bygger på tanken att det för ett fullgott besittningsskydd är tillräckligt att arrendatorn erhåller antingen äganderätt eller nyttjanderätt. Valet bör därför, utan att skyddet eftersattes, kunna tillkomma jordägaren. Genom valfriheten för honom undgås de flesta av de svårigheter, med vilka den förstärkta optionsrätten och lösningsrätten är behäftade. Bland annat må framhållas, att någon bundenhet ej behöver uppkomma mellan parterna, då arrendeförhållandet alltid kan bringas att upphöra genom försäljningsanbud. Å andra sidan föreligger ej något tvång att sälja. Med hänsyn härtill behöver köpeskilling och övriga försäljningsvillkor icke bestämmas efter vad som gäller för expropriation. I stället k a n väljas friare och enklare former, varvid större hänsyn k a n tagas till billighetens krav utan att fördenskull rättssäkerhetens fordringar sättes å sido. Under förutsättning att köpeskillingen blir skälig kommer säkerligen många av de arrendatorer, som vill fortsätta att bruka den gård de innehar, att vilja friköpa densamma. För den som saknar eget kapital kan givet-

122 vis uppkomma svårigheter då det gäller att finansiera ett köp, men dessa torde i allmänhet kunna bemästras tack vare det stöd som lämnas inom ramen för den statliga jordbruksegnahemsverksamheten. Detta stöd ges bl. a. i form av statliga garantier för lån avsedda att användas för förvärv av jordbruk. Beträffande förvärv av brukningsdel, som är större än att den huvudsakligen kan skötas av två män utan anlitande av arbetskraft utanför deras familjer, gäller visserligen, att stöd lämnas endast om synnerliga skäl föreligger. Då stödet fordras för att arrendatorn skall kunna skyddas inför avvecklingen, torde emellertid denna förutsättning i regel få anses uppfylld. Kvar står då endast att den förordade lösningen förutsätter en principiellt icke önskvärd särlagstiftning. Om dennas giltighetstid icke göres alltför lång, synes dock denna olägenhet icke större än att den kan tagas. För det fall att jordägaren vägrar försäljning på skäliga villkor och arrendatorn på grund härav erhåller rätt till nytt arrende uppkommer frågan hur förhållandet mellan parterna skall regleras i fortsättningen. Närmast synes två möjligheter föreligga. Den ena är att arrendatorn erhåller en förstärkt optionsrätt utformad i nära anslutning till det system för optionsrätt, som upptagits i de sociala arrendebestämmelserna. Arrendeförhållandet skulle således automatiskt förlängas för fem år i taget, såvida ej arrendatorn själv önskar avflytta eller jordägaren bryter optionsrätten i fall då detta är särskilt medgivet i lagen. Den andra möjligheten är att arrendatorn tillerkännes rätt till nytt arrende för en begränsad tidrymd, lämpligen fem år. Då denna nya arrendeperiod utgår, har han att, om behov av skydd alltjämt föreligger, ånyo inleda förfarande angående frågorna om försäljning eller nytt arrende. Utredningen förordar det senare alternativet såsom enklare till sin konstruktion. En förstärkt optionsrätt skulle fordra åtskilliga lagregler, bl. a. särskilda bestämmelser om optionsrättens brytande. En nackdel med att låta rätten till nytt arrende avse endast en begränsad tidrymd är givetvis att förfarandet i sämsta fall måste upprepas flera gånger. Risken för att detta skall bli vanligt förefaller dock ringa. Man får nämligen antaga, att parterna i allmänhet träffar uppgörelse. Om jordägaren är obenägen att sälja, har han föga intresse att få veta det pris som kan befinnas skäligt. I sådant fall ligger nära till hands att han förnyar arrendet för att slippa onödig omgång. Under hänvisning till vad ovan anförts föreslår utredningen, att arrendatorsskyddet utformas såsom en rätt för arrendatorn att vid arrendetidens utgång erhålla nytt arrende för en tid av fem år, såframt icke tillfälle beredes honom att förvärva brukningsdelen på skäliga villkor. Begränsning till vissa arrendatorer

Enligt utredningens mening bör från arrendatorsskydd undantagas arrendator av huvudgård. (Angående begreppet huvudgård se Skarstedt m. fl.,

123 Arrendelagstiftningen av år 1943, andra upplagan, s. 57 f. och s. 303 f.) Även om det är mycket vanligt att huvudgårdar utarrenderas, framstår dock arrendebruket här icke som den normala bruksformen i motsats till vad fallet är beträffande undergårdarna. Arrendator av huvudgård har icke k u n n a t påräkna någon större trygghet, och hans ställning försämras därför icke i högre grad genom avvecklingen. Härigenom försvagas grunden för ett skydd. Å andra sidan är intresset för fideikommissintressenterna att k u n n a fritt disponera över jorden avsevärt starkare beträffande huvudgården än i fråga om undergårdarna. Särskilt gäller detta efterträdaren, vilken måhända inriktat sig på att övertaga huvudgårdens jordbruk. Liknande synpunkter ligger för övrigt bakom den olikartade behandlingen av fideikommissens huvudgårdar och undergårdar i 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen. I fråga om de minsta jordbruken framstår i allmänhet arrendeavtalet ekonomiskt sett som mer eller mindre jämställt med ett anställningsavtal. Dessa jordbruk är regelmässigt upplåtna åt arbetare på fideikommisset, oftast skogsarbetare; syftet är att erhålla stadigvarande arbetskraft. Sådana arrendatorer har redan enligt 2 kap. 49 § andra stycket nyttjanderättslagen undantagits från en väsentlig del av de sociala arrendebestämmelserna. Genom detta stadgande skall sålunda reglerna om minimitid, optionsrätt och förköpsrätt icke gälla huggaretorp och därmed jämförliga arbetarboställen. En tvingande lagstiftning om besittningstidens längd har nämligen ansetts innebära ett alltför väsentligt intrång i skogsägarens möjligheter att erhålla tillgång å lämplig arbetskraft. Av liknande skäl föreslår utredningen, att de nu förordade reglerna ej blir tillämpliga på arrendatorer av stödjordbruk. Ej heller sådana arrendatorer som ägnar huvuddelen av sin arbetskraft åt arbete utanför fideikommisset omfattas således av skyddet. Det vore orimligt om dessa finge en bättre ställning än fideikommissets egna arbetare. Anledning saknas vidare att tillämpa lagstiftningen om särskilt arrendatorsskydd i fråga om livstidsarrenden. Den som erhållit arrendeupplåtelse för sin livstid är redan skyddad genom avtalet. Enligt 2 kap. 9 § nyttjanderättslagen njuter även dennes hustru, där äktenskapet var ingånget innan avtalet slöts, efter mannens död arrendet till godo så länge hon förblir änka. Denna bestämmelse är av tvingande natur såvitt gäller socialt arrende. För att komma i åtnjutande av skydd bör arrendatorn ha en viss kvalifikationstid. I varje fall bör han, då frågan om skydd är aktuell, kunna uppvisa en obruten besittningstid från det lagen trädde i kraft. Med hänsyn till grunden för skyddet saknas nämligen i princip anledning att skydda andra arrendatorer än dem vilka tillträtt sina arrenden före ikraftträdandet. De arrendatorer som tillkommit senare vet ju att fideikommisset skall upphöra vid den sittande fideikommissinnehavarens död och måste därför från början ha insett att deras ställning skulle bli osäker. Vidare synes skäligen böra fordras, att arrendatorn innehaft arrende ej

124 endast från lagens ikraftträdande utan även under viss tid dessförinnan, förslagsvis tio år. De arrendatorer, som kommer i åtnjutande av skydd, begränsas härigenom till dem som då lagen träder i kraft redan under längre tid innehaft sina arrenden och beträffande vilka kravet på skydd är mera framträdande. En sådan begränsning synes påkallad även med hänsyn till jordägarens intresse. Som framgått av vad tidigare anförts har ofta två eller flera generationer inom samma släkt efterträtt varandra som arrendatorer. Ej sällan har arrendatorn eller hans make vuxit upp på arrendegården. Det synes skäligt att arrendatorn, då han efterträtt sin make eller någon av sina eller makens anförvanter av en äldre generation, får inräkna sådana företrädares besittningstid i sin kvalifikationstid — även om därigenom skyddet i vissa fall skulle utsträckas till att omfatta jämväl den som tillträtt arrende efter lagens ikraftträdande. Tiden för arrendatorsskyddet

Arrendatorsskyddet måste för att få effekt inträda senast vid avvecklingslagens ikraftträdande. Då arrendatorsskyddet således bör kunna göras gällande medan fideikommisset ännu består, kunde det vid ett första påseende synas lämpligt att genom en särskild lagbestämmelse slopa kravet på Kungl. Maj :ts tillstånd till försäljning av fideikommissegendom i sådana fall då försäljning till arrendator äger rum i enlighet med principerna för arrendatorsskyddet. Sker försäljningen på villkor som genom det särskilda förfarandet fastställts som skäliga, k a n synas överflödigt att jämväl Kungl. Maj :t, enligt vad som är brukligt i tillståndsärendena, prövar köpeskillingens skälighet. Emellertid har Kungl. Maj :t under alla förhållanden att meddela föreskrifter angående förvaltningen av de medel som genom försäljningen tillföres fideikommisset. Man torde även kunna utgå från att parterna själva i många fall kan komma överens om att fastigheten överlåtes på arrendatorn och villkoren härför utan att anlita det särskilda förfarande för fastställande av skäliga försäljningsvillkor som innefattas i utredningens förslag. Sådana fall bör alltjämt underställas prövning av Kungl. Maj :t så länge fideikommisset består. Att för återstående fall meddela en specialbestämmelse synes icke påkallat, helst som en dylik dubbel prövning knappast kan antagas vålla någon praktisk olägenhet. Det förefaller mindre sannolikt att Kungl. Maj :t, sedan en viss köpeskilling genom det särskilda förfarandet fastställts som skälig, skulle vägra tillstånd på den grund att köpeskillingen anses för låg. För det undantagsfall att tillstånd skulle vägras liksom eljest då myndighet vägrar tillstånd, som fordras för försäljningen, blir dock särskilda bestämmelser nödvändiga. Härom hänvisas till vad som anföres i den speciella motiveringen till 10 § i förslaget. En särlagstiftning av förevarande slag bör icke erhålla en alltför lång

125 giltighetstid. Utredningen föreslår, att tiden för skyddet begränsas till 30 år efter lagens ikraftträdande. Därigenom kommer visserligen skyddstiden att i vissa fall utgå innan fideikommisset upphört, vilket kan synas stridande mot grundtanken att arrendatorsskyddet skall åstadkomma trygghet inför avvecklingen. Att behålla skyddet till dess samtliga fideikommiss avvecklats skulle emellertid — med hänsyn till vissa fideikommissinnehavares ringa ålder — betyda att särlagstiftningen måste bestå under lång tid framöver. Skyddstidens begränsning till 30 år kan också medföra att en del arrendatorer ej blir skyddade under hela sin livstid. För de arrendatorer, som tillträtt sina arrenden före ikraftträdandet och vilka det i första hand är angeläget att skydda, får dock tidsbegränsningen i allmänhet ingen praktisk betydelse. Vad angår de återstående undantagsfallen bör beaktas, att arrendatorn haft mycket lång tid till sitt förfogande för att inrätta sig för nya förhållanden. Däremot drabbar tidsbegränsningen nästa generation av arrendatorer, d. v. s. de som tillträtt arrendena efter lagens ikraftträdande. Detta synes dock väl kunna försvaras, enär deras skyddande framstår som mindre angeläget än de äldres. Reglerna om arrendatorsskydd bör, för att fylla sitt syfte, i princip k u n n a göras gällande mot varje innehavare av fastigheten. I likhet med vad som gäller enligt de sociala arrendebestämmelserna bör det här avsedda arrendatorsskyddet — oberoende av särskild kontraktsbestämmelse eller inskrivningsåtgärd — ingå som ett moment i arrenderätten. Härav följer att i den m å n arrendeavtalet består mot ny ägare även skyddet kommer att göra det. Enligt 2 kap. 28 § nytt j änder ättslagen gäller arrendeavtalet utan särskilt förbehåll mot den till vilken fastigheten övergått genom frivillig överlåtelse, om överlåtelsen skett efter det arrendatorn tillträtt fastigheten. Anledning saknas emellertid att låta skyddet gälla mot den som genom köp förvärvat fastigheten, medan fideikommisset ännu består. Vid tillstånd till försäljning av utarrenderad fideikommiss jord har nämligen Kungl. Maj :t, som förut nämnts, hittills plägat tillse att arrendatorns intresse blir tillgodosett, och utredningen förutsätter, att denna praxis upprätthålles jämväl i fortsättningen. Då enligt det anförda skyddet skall gälla även mot den som köper fastigheten efter fideikommissets upphörande, fordrar hänsynen till en eventuell köpare att h a n kan erhålla kännedom om skyddet. Härvidlag torde vara tillräckligt att fastighetsboken innehåller en anteckning om fastighetens förutvarande fideikommissnatur. Särskilda regler med hänsyn till fastighetsförhållandena

Då i det föregående framställningen behandlat principen för arrendatorsskyddet har förutsatts, att fastighetsförhållandena icke lägger hinder i vägen för en försäljning av brukningsdelen till arrendatorn. Närmast har tagits sikte på det enkla fall att brukningsdelen utgör fastighet av beskaf-

126 fenhet att kunna lagfaras särskilt. För att försäljning av brukningsdelen till arrendatorn skall kunna komma i fråga måste denne tydligen ha möjlighet att erhålla lagfart å fånget och även kunna erhålla inteckning i vad han förvärvat. Emellertid lär de fall, då brukningsdelen icke motsvarar en särskild registerfastighet och därför ej kan lagfaras för sig, bli vanligt förekommande. Ofta utgör den en del av en större registerenhet. I sådana fall måste, innan försäljning kan komma i fråga, undersökas huruvida en särskild registerfastighet kan bildas av brukningsdelen. Denna prövning kan ofta leda till negativt resultat, enär brukningsdelen saknar den bärkraft, som en dylik fastighet bör äga enligt allmänna regler för fastighetsbildning. I åtskilliga av dessa fall kan emellertid brukningsdelen göras bärkraftig, om den kompletteras med jord eller skogsmark från den övriga fideikommissegendomen eller — om fideikommisset upphört -— från den del därav som tillhör brukningsdelens ägare. Har vid prövningen konstaterats, att brukningsdelen är otillräcklig för att utgöra en registerfastighet, bör därför nästa steg vara att undersöka huruvida fastighetsbildning likväl är möjlig, om brukningsdelen kompletteras på sätt nu sagts. Finnes detta vara händelsen, har jordägaren alltså, om h a n ej vill lämna nytt arrende, att erbjuda arrendatorn förvärv på skäliga villkor av brukningsdelen jämte det ytterligare markområde som sålunda funnits böra läggas till densamma. Såsom framgår av framställningen i det följande föreslår utredningen, att större skogsområden skall kunna sammanhållas såsom enheter, s. k. bygdegods. En av arrendator innehavd brukningsdel kan komma att ingå i bygdegods och bildar då, oavsett om den motsvarar en registerfastighet, tillsammans med bygdegodsets övriga egendom ett enhetligt objekt från inskrivningssynpunkt; härom må hänvisas till den av utredningen föreslagna lagen om bygdegods samt motiven därtill. Innan försäljningsfrågan behandlas, måste i sådant fall prövas huruvida brukningsdelen kan utbrytas ur bygdegodset. Det förefaller sannolikt att fastighetsförhållandena i allmänhet skall kunna så ordnas, att hinder mot försäljning ej behöver uppstå. Dock kommer alltid att återstå ett antal fall då detta icke låter sig göra, t. ex. enär förutsättningarna för brukningsdelens bestånd såsom egen registerfastighet under alla förhållanden saknas. Den omständigheten att hinder sålunda möter mot försäljning bör emellertid icke få medföra att arrendatorn lämnas utan skydd. Utredningen föreslår därför, att arrendatorn i sådana fall tillerkännes rätt till nytt arrende för en tid av fem år oberoende av huruvida försäljningsanbud göres. Från denna regel måste dock göras ett viktigt undantag. Sålunda bör arrendatorn icke erhålla nytt arrende, om fortsatt arrende skulle för fideikommissinnehavaren medföra oskälig kostnad. Faller arrendet under de

127 sociala arrendebestämmelserna, kan fideikommissinnehavaren vara skyldig att verkställa om- eller nybyggnad på brukningsdelen. Kostnaderna härför blir ej sällan så höga att arrendeavgifterna icke förslår att täcka amortering och skälig förräntning av dessa. Känt är emellertid att fideikommissinnehavare — liksom även andra innehavare av större jordegendomar — i icke obetydlig utsträckning håller jord utarrenderad trots att kostnaderna härför överstiger arrendeinkomsterna. Härtill kan finnas flera anledningar. Den viktigaste är måhända att arrendatorns arbetskraft behövs för skogsbruket inom egendomen. För fördelen av att sålunda h a tillgång till stadigvarande arbetskraft är man ofta beredd att ta även betydande förluster på arrendena. Under sådana förhållanden synes ej orimligt att i vissa fall ålägga fideikommissinnehavaren skyldighet att lämna nytt arrende, även om h a n måste vidkännas kostnader utöver vad som svarar mot arrendeintäkterna. Självfallet får man dock här icke gå alltför långt. Fideikommissinnehavaren bör icke mot sin vilja tvingas att förnya ett arrende, om härav föranledes oskäliga kostnader för honom. Huruvida kostnaderna är att anse som oskäliga får bedömas med beaktande av olika omständigheter. Så t. ex. bör beaktas, förutom arrendeavgiftens storlek och kostnaderna för om- eller nybyggnad som fideikommissinnehavaren är skyldig att svara för, den nytta fideikommissinnehavaren kan ha av att hålla brukningsdelen utarrenderad. Vidare bör tagas i betraktande bl. a. huruvida och i vad mån det eljest förekommer inom fideikommisset att utarrendering sker trots att arrendeintäkterna understiger kostnaderna ävensom anledningen härtill. Förfarandet

Ett centralt spörsmål är frågan hur det förfarande skall anordnas, som — i den mån parterna ej utan vidare träffar avtal — erfordras för att realisera arrendatorsskyddet. Dettas konstruktion förutsätter, att ett opartiskt organ fastställer skäliga villkor för försäljning och för nytt arrende och att det kan konstateras hur parterna ställer sig till en försäljning i enlighet med de fastställda villkoren. Till det organ, vars medverkan sålunda erfordras, bör förfarandet i dess helhet anknytas. Detta organ bör ha en friare ställning än en domstol. Att anlita skiljemän som utses av parterna synes å andra sidan icke lämpligt med hänsyn till förfarandets art och att därvid även k a n uppkomma fastighetsbildningsfrågor och andra spörsmål där ett samhällsintresse gör sig gällande. Det kunde möjligen ifrågasättas att lägga uppgiften på lantbruksnämnderna med hänsyn till deras erfarenhet i fråga om värdering av jordbruksfastighet. Lantbruksnämndernas verksamhet är emellertid av administrativ natur, och deras sammansättning och arbetsformer är bestämda med hänsyn härtill. Uppgiften enligt förslaget företer däremot stora likheter

128 med ett skiljemannaförfärande. Uppgiften bör därför lämpligen handhas av ett organ bestående av ett fåtal personer. Med hänsyn till de rättsfrågor som förekommer måste det även vara av värde, om handläggningen ledes av en person med domarerfarenhet. Utredningen har därför stannat vid den uppfattningen att ifrågavarande uppgift bör anförtros åt arrendenämnderna, vilka med hänsyn till sin sammansättning och verksamhet synes väl skickade härför. Arrendenämnd finnes för varje hushållningssällskaps område. Den består av tre ledamöter, av vilka en, ordföranden, utses av Kungl. Maj :t och de båda andra av länsstyrelsen. Av de sistnämnda skall den ene vara ägare av jordbruksfastighet och den andre arrendator av sådan fastighet. Då till ordförande regelmässigt brukar utses en häradshövding, står alltså nämnden under en erfaren domares ledning. En av arrendenämndens viktigaste uppgifter är att i vissa fall fungera som skiljenämnd vid tvist mellan jordägare och arrendator om villkoren för nytt arrende, som inträder på grund av optionsrätt enligt nyttjanderättslagen. (Angående arrendenämnderna och deras verksamhet hänvisas i övrigt till 2 kap. 49 a §, 55 § och 66—69 §§ nyttjanderättslagen samt Kungl. reglementet den 21 maj 1948 för arrendenämnderna.) Redan i arrendenämndernas nuvarande verksamhet ingår således att fastställa skäliga arrendevillkor. I den mån ledamöterna saknar tillräcklig erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering — särskilt värdering av skog utgör ett ämne som fallit utanför nämndernas hittillsvarande verksamhet — bör nämnden anlita särskild sakkunskap. Härvid synes lämpligt att arrendenämnden tillgodogör sig den erfarenhet som kan finnas företrädd inom lantbruksnämnden. Enas parterna sedermera om försäljning av brukningsdelen på de villkor arrendenämnden föreslagit och ansöker arrendatorn hos lantbruksnämnden om lånegaranti eller statsbidrag, bör lantbruksnämnden icke ingå i bedömning av köpeskillingens skälighet utan godtaga arrendenämndens värdering. I den m å n särskilda föreskrifter härom erfordras, kan de meddelas i administrativ ordning. Förfarandet inför arrendenämnden bör ha formen av en förrättning, till vilken parterna kallas och vid vilken dessa sålunda har tillfälle att utföra sin talan. En muntlig förhandling synes vara av värde icke minst från den synpunkten att förlikning därvid kan tänkas komma till stånd genom nämndens medverkan. En viktig uppgift för nämnden i förevarande sammanhang måste nämligen vara att verka för en uppgörelse mellan parterna. Det fortsatta förfarandet — då uppgörelse ej träffas — föreslås anordnat enligt följande. Sedan tillfälle beretts parterna att framlägga sina synpunkter, har nämnden att i första hand fastställa skäliga villkor för nytt arrende. Anledning för nämnden att ingå på frågan om försäljningsvillkor finnes endast, om fideikommissinnehavaren under förrättningen anmäler, att han vill erbjuda arrendatorn att förvärva brukningsdelen. Göres ej dy-

129 lik anmälan, kan förrättningen avslutas, varvid nytt arrende uppkommer på de villkor nämnden bestämt. Om däremot anmälan gjorts, har nämnden att framlägga förslag till köpeskilling och övriga försäljningsvillkor efter vad nämnden anser skäligt. Nämnden bör även förelägga parterna viss tid att genomföra försäljningen. Sedan detta föreläggande givits, behöver nämnden icke mer befatta sig med ärendet utan kan avsluta förrättningen. Utsättandet av en bestämd tid är tydligen nödvändigt för att framtvinga ett ställningstagande från parternas sida och därmed få rättsläget avgjort. Kommer försäljning till stånd inom tiden, vare sig det sker på nämndens villkor eller eljest, är förhållandet mellan parterna därmed reglerat. Har försäljning icke kommit till stånd då tiden utgår, är den inställning till försäljningsfrågan avgörande, som parterna och i första hand fideikommissinnehavaren ådagalagt. För att man skall kunna anse att fideikommissinnehavaren berett arrendatorn tillfälle att förvärva brukningsdelen på skäliga villkor, bör fordras att fideikommissinnehavaren gjort vad på honom ankommit för att inom den förelagda tiden få till stånd avtal i enlighet med nämndens förslag. Om detta icke skett, är därmed avgjort, att nytt arrende är för handen. Har däremot fideikommissinnehavaren gjort vad sålunda ankommit på honom, beror den uteblivna försäljningen på arrendatorn, vilken alltså blir skyldig att avflytta. — Skulle i något fall tvist uppkomma mellan parterna huruvida nytt arrende är för handen, t. ex. emedan oenighet råder om vad som förevarit mellan dem i försäljningsfrågan, får tvisten avgöras av domstol. I samband med förfarandet inför arrendenämnden måste kunna avgöras huruvida förutsättningarna för arrendatorsskydd överhuvudtaget är för handen. Hyser parterna olika meningar exempelvis om huruvida brukningsdelen är att anse såsom huvudgård, bör tvisten bringas ur världen innan arrendenämnden behandlar frågorna om försäljning och nytt arrende. En sådan tvist kan icke upptagas av arrendenämnden utan måste gå till domstol. Därför föreslås, att fideikommissinnehavaren, om han vill göra gällande att någon förutsättning för arrendatorsskyddet brister, skall framställa invändningen senast vid första sammanträdet under förrättningen. Göres invändning efter vad nu sagts, skall arrendenämnden förelägga fideikommissinnehavaren viss tid att väcka talan inför domstol. Fullgör ej denne vad han sålunda har att iakttaga, har han förlorat rätten till talan. Har föreläggande givits, bör förrättningen vila till dess tiden utgått eller, om talan väckts, denna blivit avgjord genom lagakraftägande dom. Under förrättningen kan även uppkomma frågor angående fastighetsbildning m. m. Utgör brukningsdelen icke en särskild registerfastighet, måste, innan arrendenämnden föreslår försäljningsvillkor, prövas huruvida en för jordbruk lämplig fastighet kan bildas av densamma. Denna prövning förutsätter medverkan av de myndigheter, som närmast har ansvaret för fastighetsbildningen såvitt rör jordbruksfastigheter på landet, nämli9—905419

130 gen i främsta rummet vederbörande lantmätare men även lantbruksnämnderna. Förfarandet kan icke lämpligen så anordnas att fastighetsbildningen genomföres innan försäljningsfrågan behandlas. En dylik ordning skulle i de fall då försäljning icke kommer till stånd leda till uppkomsten av fastigheter som icke fyller någon funktion, vilket strider mot en av fastighetsbildningens grundläggande principer. Att lantmätare eller lantbruksnämnd efter verkställd utredning skulle avge bindande förhandsbesked i fastighetsbildningsfrågan k a n ej heller vara lämpligt. Utredningen förordar den anordningen att arrendenämnden verkställer en preliminär prövning av frågan om fastighetsbildningen i samråd med lantmätare och lantbruksnämnd. Kommer försäljning sedermera till stånd, skall fastighetsbildning — regelmässigt avstyckning eventuellt i förening med sammanläggning — äga r u m i vanlig ordning. Sålunda kominer lantmätaren och lantbruksnämnden att vid två skilda tillfällen få ta ställning till samma fråga. Några praktiska olägenheter härav torde knappast vara att befara. Om emellertid, sedan försäljning kommit till stånd, fastighetsbildning i något undantagsfall ej skulle kunna genomföras och arrendatorn till följd härav icke fullföljer förvärvet, inträder en situation liknande den då förvärvstillstånd vägrats (se s. 209). Resulterar prövningen däri, att en särskild för jordbruk lämplig registerfastighet anses icke kunna bildas, har arrendenämnden att avsluta förrättningen. Finnes däremot en sådan fastighet kunna bildas av brukningsdelen, eventuellt kompletterad med ytterligare mark, bör nämnden framlägga förslag till fastighetsbildning, d. v. s. förslag dels till ändrad fastighetsindelning dels till de åtgärder, genom vilka indelningsändringen skall genomföras. Sedan detta förslag framlagts, gäller försäljningsfrågan den fastighet, vari brukningsdelen enligt förslaget skall ingå, även om fastigheten icke sammanfaller med brukningsdelen. I kompletteringsfallet k a n tydligen denna fastighet skilja sig avsevärt från den jord som upplåtits på arrende. Till grund för prövningen erfordras en utredning av lantmätare angående de förhållanden, som är av betydelse för bedömande av fastighetsbildningsfrågan. Där komplettering av brukningsdelen k a n bli aktuell, måste utredningen inriktas på att klarlägga de olika möjligheter som föreligger härvidlag. Hur pass ingående utredningen behöver göras får bedömas med hänsyn till omständigheterna. I allmänhet torde erfordras undersökningar på marken och upprättande av karta. Utredningen bör ske i samråd med arrendenämnden och under medverkan av parterna. Ingår brukningsdelen i bygdegods, är situationen likartad med den som föreligger då brukningsdelen icke utgör en särskild registerfastighet. Den prövning huruvida brukningsdelen kan utbrytas ur bygdegodset, som måste

131 äga r u m före behandlingen av försäljningsfrågan, bör likaledes ankomma på arrendenämnden i samråd med vederbörande myndighet, i detta fall länsstyrelsen. I den mån särskild utredning erfordras rörande möjligheterna till utbrytning, torde länsstyrelsen böra föranstalta därom. Arrendenämndens avgöranden i fråga om arrende- och försäljningsvillkor, fastighetsbildning och utbrytning från bygdegods bör icke kunna överklagas. Genom en klagorätt torde icke vinnas sådana fördelar att de uppväger olägenheterna av att förfarandet blir mera omständligt och komplicerat. Några principiella betänkligheter mot att betaga parterna klagomöjligheten synes ej behöva uppstå. Framhållas må, att ifrågavarande avgöranden erbjuder likheter med avgörande genom obligatoriskt skiljemannaförfarande, mot vilket talan på materiella grunder icke kan föras. Dylikt skilj emannaförfärande är ingen okänd företeelse inom lagstiftningen. Det användes exempelvis för att avgöra tvist om villkor för nytt arrende, som uppkommer på grund av nyttjanderättslagens bestämmelser om optionsrätt. Det föreslagna förfarandet har den fördelen att det i regel ställer sig billigt för parterna. Härvid förutsattes att, förutom kostnaderna för arrendenämndens verksamhet, även kostnaderna för lantmätares medverkan faller helt på det allmänna. Någon befogenhet att förplikta part att ersätta motparts kostnader bör med hänsyn till förfarandets karaktär icke tilläggas arrendenämnden.

Skogar I redogörelsen för bestående fideikommiss har omnämnts, att vidsträckta skogsområden hör till åtskilliga av de större jordfideikommissen. Dessa skogar förvaltas som enheter och har vanligen sedan länge varit föremål för rationell vård och hushållning. Ofta förädlas skogsprodukterna vid sågverk och andra träindustrier inom egendomen. På dessa fideikommiss utgör skogsbruket jämte skogsindustrin i regel den dominerande verksamhetsgrenen med ett stort antal anställda. I skogsbygderna är det även vanligt att brukare av mindre gårdar, främst arrendatorer under fideikommisset, erhåller körslor i fideikommissets skogar och att de för sin försörjning är beroende av detta arbete. Det måste anses vara av betydande allmänt intresse att de stora skogskomplexen på fideikommissen bibehålles under enhetlig förvaltning även för framtiden. Härigenom främjas bättre och jämnare förvärvsmöjligheter för dem som arbetar inom skogsbruket samt en säkrare råvarutillgång för träindustrin och därmed även jämnare sysselsättning för de anställda inom denna industri. En annan synpunkt må ej förbises i detta sammanhang. I vissa trakter med övervägande slättbygd, särskilt i de sydligare delarna av vårt land, erhåller landskapsbilden sin särprägel genom inslaget av de till fideikom-

132 missen hörande skogsområdena, vilka ofta i likhet med andra herrgårdsskogar innehåller stora bestånd av äldre träd och av ädla lövträd. För bevarandet av landskapets karaktär är en förutsättning att skogsbruket i dessa trakter får fortgå väsentligen efter hittills tillämpade principer. En avveckling av fideikommissen kommer otvivelaktigt att medföra risk för splittring av de stora skogskomplexen, därest ej särskilda åtgärder vidtages. Med hänsyn till värdet av dessa skogskomplex måste nämligen antagas, att en enskild i allmänhet icke skulle kunna ensam övertaga och behålla en sådan egendom i sin ägo. En splittring skulle emellertid kunna medföra allvarliga vådor i skilda hänseenden. Såsom förut nämnts är den omständigheten att skogskomplexet står under enhetlig förvaltning ägnad att åstadkomma ett jämnare tillgodogörande av de produktiva resurserna, främst arbetskraften. Splittras nu egendomen, kan detta få till följd sämre och mera osäkra förvärvsmöjligheter för ortens befolkning. Detta kan, vad angår de största skogsfideikommissen, i sin tur medföra en ekonomisk tillbakagång för bygden i dess helhet. Exempel finnes på att inom vissa stora fideikommiss uppkommit samhällsbildningar, som för sitt bestånd och sin utveckling är beroende — direkt eller indirekt — av den till fideikommisset knutna verksamheten och då i första hand skogsbruk och skogsindustri. — F r å n landskapsvårdens synpunkt kan en splittring av skogskomplexen innebära risk för att landskapets egenart går förlorad. Uppdelas egendomen mellan ett flertal ägare, är nämligen att befara, att förutsättningarna för att driva ett skogsbruk efter hittills tillämpade principer kan komma att minskas. Fastighetsbildnings-, naturskydds- och skogsvårdslagstiftningen erbjuder väl något skydd för de värden det här gäller men det är långtifrån tillräckligt. I fall som ovan berörts och i vilka det således är ett betydande allmänt intresse att skogskomplexen bevaras under enhetlig förvaltning bör åtgärder härför vidtagas i samband med avvecklingen. Utredningen har ingående undersökt olika möjligheter härvidlag. En utväg kunde synas vara aktiebolagsbildning. Bolaget skulle i så fall övertaga äganderätten till skogskomplexet. En sådan anordning strider emellertid mot grunderna för gällande lagstiftning angående inskränkning i bolags rätt att förvärva fast egendom, varför denna utväg icke synes vara framkomlig. Av liknande skäl synes icke heller möjligt att låta annan enskild juridisk person övertaga skogskomplexet med äganderätt. Lösningen bör enligt utredningens mening i stället sökas i metoden att — utan att ingripa i själva äganderätten till jorden — av skogskomplexet bilda ett enhetligt objekt för rättigheter. Vanligt sammanläggningsförfarande torde härvid icke vara möjligt att använda bl. a. med hänsyn till gällande förbud mot sammanläggning över förvaltningsgräns. Det blir nämligen här i vissa fall fråga om enheter, som sträcker sig över flera socknar och andra förvaltningsområden. Ett undantag från nyssnämnda förbud

133 såvitt rör ifrågavarande egendom skulle innebära en avvikelse från gällande principer för fastighetsbildning och fastighetsredovisning, något som synes icke böra ske utan tvingande skäl. Syftet bör emellertid kunna vinnas på följande väg, vilken utredningen vill förorda. De fastigheter, på vilka skogsområdet är beläget, behandlas som om de utgjorde en enda sammanhörande fast egendom. De olika fastigheterna kan alltså ej lagfaras, intecknas eller utmätas var för sig; de kommer att bestå såsom särskilda registerfastigheter men ändå att bilda ett enhetligt objekt för äganderätt och andra rättigheter. För en sådan enhet föreslås benämningen bygdegods. Ett dylikt bygdegods kommer sålunda, ehuru det icke utgör en enhet i fastighetsregistret, att i viktiga hänseenden bli likställt med en fastighet. Innehas bygdegodset av flera, blir envar delägare innehavare av en ideell andel i hela bygdegodset. Självfallet kominer bygdegodset att vara underkastat den lagstiftning i fråga om fast egendom i allmänhet som för närvarande gäller — t. ex. bolagsförbuds- och jordförvärvslagarna — eller framdeles kan komma att införas. Det sagda gäller ej blott bygdegodset i dess helhet utan även ideella andelar däri. Det kan påpekas, att en med bygdegods likartad anordning finnes, nämligen rättsreglerna om de järnvägar, som avses i Kungl. förordningen den 15 oktober 1880 innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg m. m. En försäljning av någon av de i bygdegodset ingående fastigheterna blir visserligen — i analogi med vad som gäller då visst område av fastighet överlåtes — icke ogiltig, men förvärvaren kan ej erhålla lagfart och således ej heller inteckning så länge fastigheten tillhör bygdegodset. Ej heller kan lagfart eller inteckning beviljas beträffande de övriga fastigheterna. Dessa förhållanden torde i allmänhet vara tillräckliga för att förhindra att olika fastigheter kommer i skilda ägares hand. Skulle likväl delägarna i godset dela upp det sinsemellan så att den enhetliga förvaltningen upphör eller eljest fastigheterna kommer att tillhöra olika ägare, bör såsom ett yttersta korrektiv möjlighet finnas för Kungl. Maj :t att förordna att bygdegodset skall inlösas av kronan. Bestämmandet huruvida bygdegods skall bildas och vilka fastigheter som skall ingå däri måste ske efter prövning av myndighet i det särskilda fallet. Med hänsyn till frågans ingripande betydelse torde beslut om bildande av bygdegods böra ankomma på Kungl. Maj :t. Det förutsattes, att Kungl. Maj :t härvid har tillgång till erforderlig utredning, vilken synes böra ombesörjas av fideikommissnämnden. Nämnden äger härvid påkalla medverkan av länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och lantmätare liksom i mån av behov även av lantbruksnämnden. Av vikt är också att ett nära samarbete med intressenterna i egendomen kommer till stånd. Det ligger i sakens natur att Kungl. Maj :t vid sin prövning bör äga vidsträckt frihet att handla efter vad förhållandena i varje särskilt fall kräver.

134 Stort beaktande måste givetvis därvid skänkas de synpunkter och önskemål, som framföres av intressenterna själva. Av vikt är att bygdegodset från början får en lämplig storlek och arrondering. Såsom framgår av det föregående bör bygdegods bildas endast under förutsättning att det däri ingående skogsområdet blir av verkligt betydande omfattning. Att här generellt ange någon viss areal som minimum ställer sig vanskligt, då arealen måste ses i förhållande till övriga faktorer som bör inverka på bedömningen, t. ex. produktionsförhållandena och skogens betydelse för näringslivet i orten. — Den skogsmark som skall ingå i ett bygdegods bör givetvis vara så belägen att den är ägnad att förvaltas som en enhet. Detta innebär i regel att skogsmarken bör utgöra ett enda sammanhängande område eller också flera större områden belägna i viss anslutning till varandra. Sålunda bör i allmänhet icke medtagas mindre skogsskiften, som ligger skilda från den övriga skogsmarken. I vissa fall k a n vara lämpligt att inom samma fideikommiss bilda mer än ett bygdegods. Av det förut sagda torde framgå, att förordnandet om bildande av bygdegods skall avse de registerfastigheter i deras helhet, till vilka skogsområdet hör. Då fastigheterna i de flesta fall från början omfattar även åkerjord eller annan mark som ej ingår i skogsområdet, kommer med utredningens förslag jämväl sådan egendom att tillhöra bygdegodset, såvida ej fastighetsindelningen ändras innan bygdegodset bildas. Att egendom som nu avses ingår i bygdegodset synes icke medföra någon olägenhet från allmänna synpunkter. Om ägaren i visst fall önskar hålla sådan egendom utanför bygdegodset, bör det därför ankomma på honom att i vanlig ordning söka få fastighetsindelningen ändrad innan bygdegodset bildas. I regel bör bygdegodset icke bildas förrän erforderliga fastighetsbildningsåtgärder hunnit vidtagas. Om det i undantagsfall av särskild anledning skulle befinnas olämpligt att uppskjuta bygdegodsets bildande till dess fastighetsindelningen ändrats, återstår alltid utvägen att sedermera utbryta m a r k ur bygdegodset. Fastighet som i sin helhet ligger utanför skogsområdet bör i särskilda fall kunna intagas i bygdegodset, om ägaren, d. v. s. fideikommissboet, begär det. Med hänsyn till det nära sambandet mellan skogsbruk och skogsindustri k a n det för ägaren vara av intresse att fastighet med sågverk eller annan industri, som är baserad på skogen som råvara, intages i bygdegodset. Stundom kan för ägaren även finnas anledning att begära intagande i bygdegodset av fastighet, vara finnes jordbrukslägenhet, t. ex. småbruk, som utarrenderas i syfte att erhålla arrendatorns arbetskraft för skogsbruket. Även annan fastighet än sådan som tillhör fideikommisset bör k u n n a intagas i bygdegodset, där så är lämpligt. Härför torde dock böra fordras, att fastigheten förvärvats av fideikommissboet, då äganderättsförhållandena beträffande bygdegodset måste vara enhetliga. Med hänsyn till fastighetens egenskap av privat egendom bör dessutom alltid fordras, att fideikommiss-

135 boet begär dess intagande i bygdegodset. Det förekommer ej sällan att fideikommissinnehavaren privat tillhörig fast egendom förvaltas gemensamt med fideikommissegendomen. Framförallt i sådana fall k a n möjligheten att förena privat egendom med bygdegodset bli av betydelse. Ägaren bör i de fall ovan sagts icke ha någon ovillkorlig rätt att få viss fastighet intagen i bygdegodset. Om särskilda skäl talar mot intagandet, bör ägarens önskemål härvidlag få träda tillbaka. Om någon eller några av de fastigheter, som skall förenas till ett bygdegods, häftar för inteckning eller annan belastning, som icke besvärar alla fastigheterna, uppkommer vissa problem. Om bygdegodsets fastigheter icke är likformigt belastade utan besväras av särskilda inteckningar och andra gravationer, kan nämligen i händelse av exekutiv auktion bygdegodset komina att sprängas så att olika fastigheter kommer i skilda ägares hand. Fordran, som belastar allenast viss fastighet, måste nämligen utsökas ur denna. Förekommer därjämte gemensamma inteckningar, kan bygdegodset i sin helhet komma att indragas i förfarandet. Vid auktion på hela godset skall, om särintressen finnes i de skilda fastigheterna, dessa i första hand utropas var för sig. Utredningen vill här hänvisa till reglerna i 121 och 122 §§ utsökningslagen. Med hänsyn till det anförda är det självfallet i och för sig önskvärt att man ordnar så att bygdegodsen redan från början blir likformigt belastade. Att för den skull kräva att förekommande särinteckningar och andra särskilda belastningar skall bringas att upphöra, innan bygdegodset bildas, vore dock knappast möjligt. Uteslutet vore däremot icke att, efter mönster av 16 och 17 §§ lagen om sammanläggning av fastigheter på landet, föreskriva att inteckningar och andra gravationer, som besvärar viss i bygdegodset ingående fastighet, skall kvarstå men i fortsättningen besvära bygdegodset i dess helhet. För att ett sådant system skall kunna fungera fordras emellertid att inteckningarna i de olika fastigheterna inordnas i en gemensam förmånsrättsordning. Härför skulle krävas jämförelsevis vidlyftiga regler som icke utan vidare kan kopieras på de i 14 § sammanläggningslagen uppställda, enär bygdegodsets bildande icke kan få bero av inteckningshavarnas samtycke. Enligt vad utredningen inhämtat torde lagberedningen i sitt blivande förslag till ny jordabalk komma att — i samband med förslag om avskaffande av de gemensamma inteckningarna — föreslå regler om bildande av s. k. bruksenheter. En bruksenhet skall enligt denna tanke kunna bildas av en grupp av fastigheter som är i samma ägares hand. Efter bruksenhetens bildande skall denna i inskrivningshänseende behandlas såsom en enhet. Vid bildandet av dessa enheter bringas särgravationer att upphöra såsom sådana. Gravationerna kommer i fortsättningen att belasta hela enheten i viss fastställd inbördes ordning. Genom följdändringar i utsökningslagen torde man vidare komma att göra det möjligt att vid exekutiv auktion bruksenheten sammanhålles såsom en enhet, om de ekonomiska

136 förutsättningarna därför är för handen. Därest regler av sådant innehåll genomföres, bör antingen bruksenhet kunna bildas av bygdegods eller en liknande reglering anordnas för bygdegodsens del. Med hänsyn till vad nu anförts om det väntade innehållet i en ny jordabalk har utredningen ansett sig kunna underlåta att framlägga ett eget förslag till åtgärder i syfte att redan från början få bygdegods likformigt belastade av inteckningar och dylikt. Utredningen har emellertid beaktat möjligheten av att bygdegods i vissa fall kan komma att bildas innan de nya reglerna om bruksenheter trätt i kraft liksom också av att det undantagsvis kan komma att visa sig ogörligt att inordna ett bygdegods under reglerna om bruksenheter. I sådan händelse kvarstår alltså risken av att bygdegodset spränges vid en exekutiv auktion genom att däri ingående fastigheter erhåller olika ägare. Emellertid får sannolikheten av en sådan utgång anses tämligen liten. Såvitt utredningen kunnat finna är fideikommissen i allmänhet likformigt intecknade. Dock förekommer det att vissa fastigheter särskilt sådana som tillagts fideikommisset i efterhand t. ex. vid byte eller som är avsedda för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk — är intecknade helt för sig. Vidare får man räkna med förekomsten av särinteckningar för servitut eller nyttjanderätt. Sådana grava tioner, som omtalas i 17 kap. 6 § handelsbalken (skogsvårdsavgift, fastighetsskatt m. m.), belastar vidare i allmänhet icke fastigheterna likformigt. En exekutiv auktion kan därför leda till sprängning av godset, men samma risk finnes redan nu under fideikommissets bestånd och såvitt utredningen kunnat finna har sådana händelser varit sällsynta i varje fall under senare decennier. För att minska risken av en sprängning kan man vid bildandet av bygdegods underlåta att taga med fastigheter som besväras av mera betydande särinteckningar. Man bör självfallet också taga till vara möjligheten att på frivillighetens väg få inteckningsförhållandena uppklarade. Om likväl en exekutiv auktion skulle leda till att bygdegodset spränges så att skilda delar därav kommer i olika ägares hand, behöver för den skull tanken att hålla fastigheterna samman icke helt uppges. Utredningen vill föreslå att det i en sådan situation får ankomma på Kungl. Maj :t att pröva om fastigheterna även framdeles skall utgöra bygdegods. Om huvudparten av fastigheterna förvärvats av en och samme köpare, kan sålunda förordnas att dessa fastigheter skall bilda bygdegods medan återstående fastigheter förlorar denna egenskap. Tänkbart är att godset kluvits i delar som är så stora att de var för sig kan bilda bygdegods. Kungl. Maj :t må då förordna att flera bygdegods skall bildas. Har däremot ett större antal fastigheter övergått till skilda ägare, måste förutsättningarna för bygdegodsets bestånd i allmänhet anses ha upphört, varför förordnande bör meddelas om dess upplösning. I en sådan situation bör dock Kungl. Maj :t i stället k u n n a förordna att fastigheterna skall inlösas av kronan. Härigenom kan det allmännas intresse av godsets sammanhållande tillgodoses i en annan form.

137 Skulle emellertid den tillämnade lagstiftningen om bruksenheter genomföras, kommer vad ovan sagts om verkningarna av exekutiv auktion att förlora sin betydelse. Kravet på enhetlighet i äganderättsförhållandena innebär att de i bygdegodset ingående fastigheterna skall vara i samma ägares hand; ej heller får något annat slag av uppdelning av bygdegodset förekomma. Om flera ägare finnes, får de olika ägarna alltså icke inneha skilda fastigheter eller skilda områden på marken. Däremot kan flera personer gemensamt vara ägare till bygdegods så att var och en äger en ideell andel däri. De fastigheter, som avses skola sammanhållas som ett bygdegods, representerar ett betydande värde. Som regel kominer de att utgöra den mest betydelsefulla tillgångsposten i fideikommissboet. Är delägarna i fideikommissboet flera, kommer det därför att bli svårt för någon av dem att ensam övertaga bygdegodset. Man får räkna med att det kan bli vanligt att egendomen har flera delägare. Då bygdegodset bildas, innehas egendomen av endast en ägare, i regel fideikommissboet. Intet hindrar att delägarna i fideikommissboet — eventuellt efter att ha skiftat boets övriga egendom — behåller bygdegodset oskiftat och ingår avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Delägarna i boet har således möjlighet att, om de så önskar, tills vidare behålla dödsboförvaltningen med avseende å bygdegodset; någon tidsbegränsning för sammanlevnad i oskiftat bo finnes ej. Så länge endast en ägare finnes behövs ej särskilda regler om förvaltningen. Fråga uppkommer hur förvaltningen skall anordnas då egendomen tillhör två eller flera gemensamt. Spörsmålet kompliceras av att antalet delägare i ett bygdegods kan bli mycket växlande. Under den första tiden kommer delägarna i allmänhet att utgöra blott ett fåtal personer. Med hänsyn till bygdegodsens storlek måste man å andra sidan räkna med att åtminstone i en del fall antalet delägare inom överskådlig tid kan komma att bli avsevärt. Särskilt när delägarna är många torde, även om delägarna bemödar sig om att uppnå enighet, en organiserad samverkan icke alltid kunna åstadkommas genom bolagsavtal eller andra överenskommelser; i varje fall skulle ofta komma att möta betydande svårigheter härvidlag. Med hänsyn härtill måste ofrånkomligen finnas lagbestämmelser som reglerar delägarnas samverkan. Denna reglering bör, såväl i delägarnas eget intresse som med hänsyn till tredje man, innebära att delägarnas samverkan alltid sker inom ramen för en i lag angiven organisation av tillräcklig fasthet. Såsom kommer att belysas i det följande utesluter denna anordning icke att delägarna får vidsträckta möjligheter att anpassa förvaltningen efter vad de finner förhållandena i det särskilda fallet kräva. Den nu avsedda förvaltningsformen bör bygga på ett system med majori-

138 tetsbeslut. Sålunda bör delägarna på stämma besluta i sina gemensamma angelägenheter, varvid såsom ett för alla delägarna bindande beslut gäller den mening som en majoritet biträder. Med hänsyn till att här är fråga om förvaltning av gemensam egendom bör, eftersom andelarnas storlek kan starkt variera, envar delägare i princip äga rösträtt i förhållande till storleken av sin andel i egendomen. Regler erfordras dock till skydd för minoritetens rätt. Då samtliga delägare icke kan befatta sig med alla förvaltningsfrågor, bör finnas ett av dem tillsatt organ, d. v. s. en styrelse, som närmast handhar förvaltningen och som har att redovisa och svara för sina åtgärder inför delägarna. För att förläna den sålunda skisserade organisationen —• förslagsvis benämnd bygdelag — ytterligare fasthet bör man ge den förmåga att ikläda sig rättigheter och skyldigheter, d. v. s. göra den till juridisk person, lämpligen med egen firma. Härigenom vinnes åtskilliga praktiska fördelar. Vid alla de rättsliga transaktioner som erfordras för den på bygdegodset drivna rörelsen, såsom anställande av personal, ingående av köpeavtal för anskaffande av maskiner och andra inventarier o. s. v., kan bygdelaget uppträda som part i eget namn och ikläda sig förbindelser. Beträffande ansvaret för gäld bör lämpligen gälla den ordningen att bygdelaget men ej delägarna personligen svarar i förhållande till borgenärerna. Med hänsyn till borgenärernas säkerhet bör emellertid delägarna icke kunna undandraga sig att utge bidrag till bygdelaget när så erfordras för täckande av gäld. Med bygdelagets egenskap av juridisk person följer också den fördelen att bygdelaget k a n vara ägare till sådan lös egendom — rörelsekapital och inventarier m. m. — som erfordras för rörelsen. Däremot bör bygdelaget icke — enär dess uppgift är begränsad till att förvalta bygdegodset — kunna äga fast egendom. Starka praktiska skäl talar för att bygdelaget icke endast bör omhänderha den egentliga förvaltningen av bygdegodset utan även utöva alla övriga befogenheter med avseende å egendomen vilka eljest skulle ha tillkommit delägarna gemensamt. Bygdelaget bör således äga uppträda och handla å delägarnas vägnar t. ex. i fråga om försäljning, inteckning, gränstvister, vägförrättningar och annat som gäller bygdegodset. Däremot behåller givetvis envar delägare sin befogenhet att förfoga över sin andel i bygdegodset genom överlåtelse eller inteckning. I bygdelaget är delägarna medlemmar. Medlemskapet följer äganderätten till bygdegodset, vilket innebär å ena sidan att samtliga delägare är medlemmar — den som förvärvat andel i bygdegodset blir automatiskt medlem -— och å andra sidan att annan än delägare ej kan vara medlem. Självfallet åtnjuter medlem delaktighet i bygdelaget efter storleken av sin andel i bygdegodset. Delaktigheten blir sålunda bestämmande — utom för rösträtten — för rätt till behållen avkastning och till vad som eventuellt influtit genom försäljning av egendom ävensom för medlemmarnas skyldighet att utge bidrag till bygdelaget. Bidragsskyldighet bör kunna äga rum,

139 utom då den betingas av ansvarighet för gäld, även i andra fall då bygdelaget behöver tillskott från medlemmarna. Så t. ex. kan tillskott bli nödvändiga för anskaffande av rörelsekapital. Vissa närmare föreskrifter rörande bygdelaget bör upptagas i ett av Kungl. Maj :t för bygdelaget fastställt reglemente. Vad beträffar det fall att delägarantalet är litet gör sig väl behovet av en fast organisation för delägarnas samverkan ej gällande med samma styrka. Även för detta fall måste emellertid finnas lagregler till delägarnas hjälp därest dessa ej kan uppnå enighet. Att vid sidan av reglerna om bygdelag, vilka såsom framgår av det föregående måste bli förhållandevis utförliga, införa en särskild förvaltningsform för det fall att delägarna är få skulle medföra uppenbara nackdelar. Då delägarantalet kan växla, måste man räkna med övergångar från den ena förvaltningsformen till den andra, vilka skulle medföra särskilda problem och fordra ytterligare lagbestämmelser. Med hänsyn till intresset att erhålla en enhetlig reglering bör alltså reglerna om bygdelag göras generellt tillämpliga så snart två eller flera delägare finnes. Den omständigheten att bygdelaget alltid utgör den juridiska formen för delägarnas samverkan medför givetvis icke att bygdelaget måste omhänderha den faktiska skötseln av egendomen. Enär bygdelaget utövar delägarnas befogenheter med avseende å förvaltningen, kan bygdelaget — om stämman så beslutar — utarrendera egendomen, exempelvis till ett av delägarna bildat aktiebolag, eller uppdraga åt delägare eller annan att omhänderha skötseln av densamma. Delägarna har således, inom ramen för den föreslagna organisationsformen, vidsträckt möjlighet att träffa de anordningar som de finner lämpliga.

Kulturvärden Såsom framgår av redogörelsen för bestående fideikommiss är till åtskilliga fideikommiss knutna betydande kulturvärden. Bland dessa är de gamla slotts- och herrgårdsbyggnaderna med därtill hörande trädgårdsanläggningar och parker särskilt framträdande, och flera av dem räknas till vårt lands förnämsta byggnadsminnen. Till åtskilliga fideikommiss hör vidare samlingar av möbler, tavlor eller annat dylikt samt arkiv och bibliotek av kulturhistoriskt värde ävensom enstaka kulturföremål av stort intresse. Som förut framhållits anses det från kultursynpunkt mest betydelsefulla fideikommisset vara det i Uppsala län belägna Skokloster med dess berömda samlingar. På fideikommissen bildar ofta slotts- eller herrgårdsbyggnaden med inredning och inventarier jämte omgivande gårds- och parkanläggningar en enhetlig kulturmiljö, som bevarar minnet av en gången tid. Dessa byggnader

140 bebos i regel av fideikommissinnehavaren eller någon släkting, vilket bidrager till att bevara kulturmiljön levande. Särskilt i sådana fall som nu avses ligger det kulturhistoriska värdet mera i miljön än i de olika kulturföremålen vart för sig. Det tvångsvisa sammanhållandet av egendom medelst fideikommissbandet torde i många fall verksamt ha bidragit till att trygga kulturvärdenas bestånd. Egendomen har, med hänsyn till sin egenskap av fideikommiss, icke utan tillstånd fått avyttras, och det förhållandet att fideikommissen i regel omfattat betydande jordegendomar och andra kapitaltillgångar har garanterat det ekonomiska underlaget för kulturvärdenas bevarande. Säkerligen har också varit av betydelse att fideikommissinnehavarna oftast starkt känt sin moraliska förpliktelse att vårda släktgodsets kulturföremål. En avveckling av fideikommissen kan komma att medföra svårigheter för kulturvärdenas bevarande, därest icke särskilda åtgärder vidtages. Sålunda måste m a n räkna med att äganderätten till de kapitaltillgångar av olika slag, som hittills utgjort grundvalen för kulturföremålens underhåll, kommer på olika händer, vilket kan få till följd att vården och underhållet försämras. Detta gäller i synnerhet byggnader och parkanläggningar, vilka kräver betydande underhållskostnader. Det är också att befara, att de lösa, i en kulturmiljö ingående föremålen skingras genom arvskiften och försäljningar. De problem, som en fideikommissavveckling för med sig i nu förevarande hänsende, har uppmärksammats även under fideikommissfrågans tidigare behandling. Sålunda föreslog Sandström i sin år 1935 avlämnade promemoria med utkast till lag om avveckling av vissa fideikommissbestämmelser följande till skydd för kulturvärdena. I första hand borde eftersträvas en lösning på frivillighetens väg. Ett statligt organ skulle i samförstånd med vederbörande intressenter söka träffa bestämmelser huru med den kulturellt värdefulla egendomen skulle förfaras i syfte att säkerställa dess sammanhållande och bevarande i värdigt skick. Beträffande fast egendom skulle några åtgärder i princip icke få vidtagas mot intressenternas vilja. Detta motiverades bl. a. därmed att det erbjöd stora svårigheter att skilja slottsoch herrgårdsbyggnader med parker från den egendom, som var avsedd för ekonomiskt utnyttjande. I fråga om samling borde däremot åtgärder kunna vidtagas även utan intressenternas samtycke. Sålunda skulle kunna föreskrivas, att samling skulle undantagas från fideikommisskvarlåtenskapen för att bilda särskild stiftelse under inseende av en styrelse som Kungl. Maj :t förordnade samt att visst belopp skulle avsättas för egendomens vård. I stiftelsens stadgar skulle kunna bestämmas att samlingen skulle vårdas av släktmedlem, som utsågs av styrelsen, och företrädesvis, där så lämpligen kunde ske, förvaras på viss i kvarlåtenskapen ingående fastighet. Föreskrift skulle även kunna meddelas om överförande av samling till allmän ägo mot ersättning. Om fideikommiss i fast eller lös egendom till sitt huvudsakliga

141 värde utgjordes av egendom varom nu är fråga, skulle förordnande om stiftelsebildning eller överförande till allmän ägo kunna meddelas beträffande egendomen i dess helhet. Sistnämnda bestämmelse torde närmast ha varit avsedd att tillämpas å Skoklosters fideikommiss. Även enligt fideikommissutredningens mening har det allmänna ett intresse av att märkligare kulturvärden, som är knutna till fideikommiss, blir bevarade åt framtiden. Såsom förut anförts kan en fideikommissaweckling komma att äventyra dessa värden, därest ej särskilda åtgärder till deras skydd vidtages i samband med avvecklingen. Det bör därför undersökas vad som härvidlag lämpligen kan åtgöras. Bland dem som övertager fideikommissegendomen då fideikommisset upphör kommer säkerligen i regel att finnas ett starkt intresse för bevarandet av släktgodsets kulturvärden. Troligen skulle även förekomma fall då intressenterna av eget initiativ träffar anstalter i sådant syfte. Uppenbarligen går det dock icke alltid att lita enbart till intressenternas goda vilja och förmåga, utan det allmänna måste vara berett att ingripa. De enskildas intresse bör dock tagas till vara i största möjliga utsträckning. Det ligger i sakens natur att de åtgärder, som vidtages från det allmännas sida, måste begränsas till kulturvärden av den betydelse att deras bevarande framstår som ett påtagligt allmänt intresse. Allenast sådana kulturvärden avses i det följande. I allmänhet är de endast för handen vid fideikommiss, som inrymmer en enhetlig kulturmiljö. Åtgärderna torde därför väsentligen böra inriktas på ett skydd för miljön och således begränsas till föremål, som kan sägas utgöra en del av en kulturmiljö. Det sagda innebär beträffande lösa kulturföremål att de vid avvecklingen som regel bör skyddas endast i samband med bevarande av byggnader och andra fasta kulturvärden samt att skyddet bör avse endast samlingar men icke enstaka lösa kulturföremål. Frågan om skydd för de enstaka föremålen tillhör enligt utredningens mening den allmänna kulturminnesvården och bör därför icke upptagas i förevarande sammanhang. För närvarande gäller enligt kungörelse den 6 maj 1927 förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål, huvudsakligen föremål av trä. Utredningen vill här framhålla, att behov kan uppkomma att utsträcka detta förbud till att avse även andra slag av lösa kulturföremål. De åtgärder som skall vidtagas måste i främsta rummet taga sikte på att säkerställa den ekonomiska grundvalen för kulturvärdenas underhåll. Därjämte bör de syfta till egendomens bevarande i värdigt skick och utgöra skydd mot skingrande eller bortflyttande av kulturföremål från den miljö till vilken de hör. De bör helst även främja en aktiv vård. Som nyss antytts träder frågan om den ekonomiska grundvalen för kulturvärdena närmast i förgrunden. Särskilt underhållet av slotts- och herrgårdsbyggnaderna med trädgårds- och parkanläggningar är synnerligen kostnadskrävande. Även de lösa kulturföremålen fordrar underhåll, och kost-

142 naderna härför uppgår ej sällan till avsevärda belopp. Det erforderliga ekonomiska underlaget torde icke kunna säkerställas med mindre fideikommissmedel avsattes för ändamålet. Staten, som eljest icke påtagit sig några ekonomiska förpliktelser i fråga om vården av kulturellt värdefull egendom i enskild ägo, saknar anledning att bidraga särskilt till fideikommissens kulturvärden, som ju enligt utredningens förslag kommer att förbli privat egendom. Om staten mera allmänt skulle ge stöd åt kulturvärdenas bevarande, blir givetvis även sådana som härrör från fideikommissen delaktiga därav. Problemet synes därför böra erhålla sin lösning i ett vidare sammanhang. Den s. k. byggnadsminnesutredningen framlade år 1956 ett betänkande med förslag till lag om byggnadsminnen avsedd att ersätta den nu gällande lagen i ämnet. I betänkandet behandlades frågan om stöd åt byggnadsminnesvården genom skattelättnader, och utredningen hemställde, att förslag häi om måtte utarbetas och föreläggas riksdagen (SOU 1956:26 s. 91 ff.). Någon proposition med anledning av betänkandet har ännu icke blivit framlagd. Vidare må anmärkas, att 1958 års B-riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t anhållit om en allsidig översyn av bestämmelserna rörande arvsbeskattningen (riksdagens skrivelse B 102/1958 och bevillningsutskottets utlåtande B 10/1958 s. 56). Vid en sådan översyn torde även frågan om behandling av kulturell egendom i arvsskattehänseende bli föremål för övervägande. Såsom nyss antytts torde det under alla förhållanden bli nödvändigt att i samband med avvecklingen avsätta fideikommissmedel för kulturvärdenas underhåll. Det må understrykas, att en dylik åtgärd icke kan sägas innefatta någon obillighet mot intressenterna. Underhållet har hittills åvilat fideikommissinnehavarna; att dessa mestadels starkt känt sin moraliska förpliktelse härvidlag framgår bäst därav, att de som regel ägnat kulturminnena en omsorgsfull vård. Avsättningen innebär att åt den nämnda moraliska förpliktelsen förlänas en rättslig valör. Det kan även sägas stå i överensstämmelse med fideikommisstanken att kulturvärdena på fideikommisset bevaras med stöd av egendom, som tillhör detsamma. I övrigt bör beaktas, att intressenterna genom fideikommissavvecklingen så till vida erhåller en förmån som fideikommissegendomen därvid tillfaller dem med full äganderätt. Avsättningen av fideikommissmedel kan genomföras på olika sätt. En möjlighet är att i samband med avvecklingen upptaga en avgift från samtliga fideikommissförmögenheter bestämd i förhållande till förmögenhetens storlek och därav bilda en gemensam fond för ifrågavarande ändamål. En annan utväg är att för varje fideikommiss med kulturvärden särskilt avsätta medel av fideikommissets tillgångar. Utredningen finner det senare alternativet vara att föredraga. Metoden med en avgift från varje fideikommiss synes mindre tilltalande från rättvisesynpunkt. Ett fideikommiss med inga eller allenast mindre kostnadskrävande kulturvärden skulle nämligen påbördas en del av kostnaden för kulturvärdena på andra fideikommiss. Bildande av en särskild fond för varje kulturbärande fideikommiss framstår som

143 lämpligare även från psykologisk synpunkt. Sålunda synes intressenterna härigenom lättare kunna stimuleras till aktiv medverkan. Fondens storlek bör bestämmas efter fri prövning i det särskilda fallet. Som riktlinje synes böra gälla att fonden så vitt möjligt göres så stor att dess behållna avkastning kan beräknas täcka en väsentlig del av kostnaden för kulturvärdenas underhåll. Att gå utöver vad sålunda angivits torde icke vara tillrådligt. Skall fonden svara för hela kostnaden, torde i många fall behöva tagas i anspråk en så stor del av fideikommissförmögenheten att avsättningen skulle framstå som obillig mot intressenterna. Vidare kan en ordning, enligt vilken ägaren icke alls bidrager till underhållskostnaden, befaras undergräva hans känsla av ansvar för kulturminnena och hans intresse för deras vård. Det är dock på ägarens egen insats det ytterst kommer att bero huruvida positiva resultat skall kunna uppnås. Vid bestämmandet av fondens storlek bör en skälig avvägning göras mellan behovet av medel och fideikommissförmögenhetens omfattning. Kostnadskalkylen synes böra utgå från att alla möjligheter till besparingar iakttages, särskilt i fråga om underhållet av trädgårdsoch parkanläggningar. Självfallet bör man eftersträva en mera långsiktig planering. Eventualiteten av kostnadsstegringar bör i viss mån tagas i beräkning. Då stiftelsens tillgångar endast i undantagsfall torde kunna i sin helhet placeras i värdebeständiga objekt, måste även i någon mån beaktas möjligheten av en penningvärdeförsämring. Som förut sagts är det för bevarande av fideikommissens kulturvärden ej tillräckligt att trygga deras underhåll. Åtgärderna bör därjämte syfta till ett direkt skydd samt om möjligt även främja en aktiv vård. I den mån tvångsåtgärder skulle komma i fråga, bör dock varsamhet iakttagas. Alltför långtgående ingrepp skulle uppfattas som stötande och på längre sikt måhända vara mera till skada än gagn. För övrigt kan skyddet ändå aldrig bli fullkomligt. Att tvångsvis överföra den kulturellt värdefulla egendomen till särskilda stiftelser, vilket måhända kunde synas vara den mest verkningsfulla åtgärden, är sålunda enligt utredningens mening icke tillrådligt. Beträffande den fasta egendomen torde detta för övrigt knappast låta sig göra redan av det skälet att denna egendom till den helt övervägande delen utgöres av mangårdsbyggnader med omgivande anläggningar, vilka icke utan olägenhet kan skiljas från jordbruksegendomen i övrigt. Ett ingrepp i fråga om byggnader, som utgör bostad för en familj, synes ägnat att väcka allvarliga betänkligheter. Enligt utredningens mening bör då fideikommisset upphör såväl fasta som lösa kulturföremål i princip övergå med full äganderätt till intressenterna enligt samma grunder som gäller för fideikommissegendomen i övrigt. Ett tillfredsställande skydd torde ändå kunna anordnas. Sålunda kan byggnad skyddas enligt lagen den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. I nämnda lag stadgas bl. a. följande. Till skydd för dylik byggnad jämte därtill hörande park, trädgård eller annat område kring byggnaden må särskilda föreskrifter (skydds-

144 föreskrifter) efter ansökan meddelas av länsstyrelsen. Sådana skyddsföreskrifter kan vara mer eller mindre vittgående. De kan sålunda avse, 1) att byggnaden eller viss del därav ej må utan riksantikvariens samtycke rivas eller eljest till sitt yttre ombyggas eller förändras, 2) att byggnaden eller viss del därav ej må utan riksantikvariens samtycke till sitt inre ombyggas, förändras eller repareras eller förses med installationer för värme, vatten, elektricitet och dylikt, 3) att till byggnaden hörande park, trädgård eller annat område ej må utan riksantikvariens samtycke bli föremål för väsentlig förändring, 4) att, därest åtgärd som nu sagts vidtages utan riksantikvariens samtycke, denne må på ägarens bekostnad återställa byggnaden eller området i förutvarande skick, om detta kan ske, 5) att riksantikvarien, därest byggnaden ej underhålles, må vidtaga erforderlig åtgärd därför, och 6) att kostnaden för åtgärd av sistnämnda slag skall gäldas av ägaren, om det ej med hänsyn till dennes villkor, byggnadens användbarhet och omständigheterna i övrigt är oskäligt. Sökanden är oförhindrad att begränsa ansökningen till att avse en eller flera av nämnda punkter. Därest ansökan om meddelande av skyddsföreskrifter göres av annan än fastighetens ägare, fordras skriftligt medgivande av denne till den sökta åtgärden. Meddelade skyddsföreskrifter får i viss mån samma rättsliga karaktär som ett på fastigheten vilande servitut. De gäller sålunda i princip mot ny ägare av fastigheten. Överträdelse av sådana skyddsföreskrifter som angivits under 1)—3) är belagd med bötesstraff. I fråga om riksantikvariens dispensprövning gäller att han ej må vägra samtycke till sådan ändring, som med hänsyn till ägarens bekvämlighet skäligen kan anses påkallad, eller till annan åtgärd, som finnes nödvändig för att byggnaden alltjämt skall vara till nytta. I övrigt skall skälig hänsyn tagas till ändrade förhållanden, som må ha inträtt sedan skyddsföreskrifterna meddelades, liksom till övriga omständigheter i dispensärendet. Under särskilda förutsättningar kan meddelade skyddsföreskrifter upphävas av länsstyrelsen eller Kungl. Maj :t. — Det förut nämnda förslaget till ny lagstiftning om byggnadsminnen innebär att systemet med skyddsföreskrifter förstärkes bl. a. genom att sådana skall kunna meddelas även utan ägarens medgivande. Skyddsföreskrifter skulle säkerligen i många fall utgöra en lämplig anordning för bevarande av fideikommissens fasta kulturvärden. Enligt vad nyss sagts är emellertid jämlikt 1942 års lag införande av skyddsföreskrifter beroende på ägarens medgivande. Det är önskvärt att man i samband med avveckling av fideikommiss kan meddela erforderliga skyddsföreskrifter även utan dylikt medgivande. Utredningen anser därför, att en uttrycklig regel härom bör ges. I fråga om lösa kulturföremål saknas motsvarighet till lagstiftningen om byggnadsminnen. De till fideikommissen hörande samlingarna torde emellertid kunna erhålla ett visst skydd genom lämpligt utformade villkor för

145 rätten till bidrag av fondens medel. Sålunda torde böra meddelas bestämmelser om vård av samlingarna samt stadgas förbud att utan särskilt tillstånd ändra däri ingående föremål eller bortföra dem från sin förvaringsplats. Därjämte synes bestämmelser böra meddelas i syfte att förhindra att samlingarna tillfaller annan än ägaren av byggnaderna och övriga fasta kulturföremål. Skyddet för miljön torde nämligen gagnas av att alla däri ingående föremål bevaras i samma ägares hand. Vidare föreligger möjlighet att förstärka skyddet för miljön genom åtgärder inom arvsbeskattningens ram. I det avsnitt som behandlar arvsskattefrågor i samband med avvecklingen föreslår utredningen, att frihet från arvsskatt skall föreligga beträffande kulturvärden, som skall bevaras vid avvecklingen. Om man, såsom utredningen förordar, låter skattefriheten för samling förfalla och efterbeskattning äga rum, därest samlingen skingras eller bortflyttas, torde detta komma att verksamt bidraga till skyddet för kulturmiljön (angående denna fråga se vidare s. 154 f.). Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen här följande. Då fideikommiss upphör, skall prövas huruvida med fideikommisset är förenade sådana kulturvärden att särskilda åtgärder till deras skydd bör vidtagas. Finnes så vara fallet, må kunna förordnas, att av fideikommissboets behållna tillgångar avsättning skall ske för bildande av en stiftelse med ändamål att trygga egendomens vård och underhåll. Beslutanderätten i dessa och andra hithörande ämnen bör ankomma på Kungl. Maj :t. Bildandet av stiftelsen bör i praktiken framgå ur ett nära samarbete mellan fideikommissnämnden, vederbörande kulturvårdande myndigheter och intressenterna själva. De sistnämnda bör anmodas att utarbeta förslag i olika frågor, t. ex. beträffande stadgar. Särskilt i fråga om vilka slag av tillgångar som skall tagas i anspråk bör deras önskemål och synpunkter i görligaste mån beaktas. Mången gång torde intressenterna komma att påyrka att stiftelsens tillgångar helt eller till betydande del placeras i skuldebrev som intecknats i fideikommissboet tillhöriga fastigheter. Saknas fideikommisskapital, är en sådan placering ofta den enda möjliga, om fastighetsförsäljning skall kunna undgås. Denna placering erbjuder såtillvida betydande fördelar som förvaltningen av stiftelsemedlen kan göras synnerligen enkel. Om ägaren av kulturegendomen tillika innehar den intecknade fastigheten, kan sålunda överenskommelse träffas, enligt vilken han befrias från att betala ränta å skuldebreven så länge h a n svarar för egendomens underhåll. Olika åtgärder bör övervägas i syfte att skydda stiftelsens förmögenhet mot följderna av en eventuell penningvärdeförsämring. Så t. ex. kan — förutom placering i realtillgångar —• viss fondering komma i fråga. Här må erinras om att Kungl. Maj :t vid fastställande av stadgar för stiftelse söker tillse att föreskrift intages om skyldighet att lägga viss del av den årliga avkastningen till förmögenheten. 10—905419

146 De närmare bestämmelserna angående stiftelsen upptages i dess stadgar, vilka synes böra fastställas av Kungl. Maj :t. Stiftelsen fullföljer sitt ändamål främst genom ekonomiska bidrag till ägaren av ifrågavarande egendom men även på annat sätt. Stiftelsen bör sålunda tillhandagå ägaren med råd och anvisningar beträffande kulturminnesvården ävensom i viss omfattning ställa sakkunskap till dennes förfogande. Gentemot stiftelsen har ägaren ställning av destinatär. Av allmänna rättsgrundsatser följer att ägaren kan, i sista hand genom talan vid domstol, påkalla att stiftelsen uppfyller sina stadgeenliga förpliktelser mot honom. Stiftelsens angelägenheter skall handhas av en styrelse. I denna bör finnas företrädd expertis på kulturminnesvårdens område och helst även juridisk sakkunskap. Däremot torde ägaren av ifrågavarande egendom med hänsyn till sin ställning av destinatär icke böra ingå i styrelsen. Stadgarna bör vidare upptaga närmare föreskrifter rörande förvaltningen av stiftelsens tillgångar så ock bestämmelser angående revision m. m. Stiftelsens stadgar måste inrymma möjligheter att kontrollera att de medel ägaren uppbär från stiftelsen verkligen kominer det avsedda ändamålet till godo. Styrelsen har självfallet att hålla sig underrättad om kulturföremålen och det skick vari dessa befinner sig samt vad från ägarens sida åtgöres för deras vård och underhåll. Styrelsen eller representanter för denna bör äga tillträde till egendomen för utövande av tillsyn. Inom ramen för ett förtroendefullt samarbete mellan styrelsen och ägaren bör emellertid åt denne lämnas vidsträckt frihet att själv avgöra vilka åtgärder som bör vidtagas beträffande vården och underhållet. Stundom kan vara lämpligt att styrelsen i samråd med ägaren uppgör en plan för underhållet och utverkar ett åtagande från ägarens sida att följa planen. Detta tillvägagångssätt kan särskilt vara lämpligt då det gäller mycket kostnadskrävande restaurations- och underhållsarbeten, överhuvudtaget bör styrelsens åtgöranden avpassas efter omständigheterna i det särskilda fallet och dess kontrollbefogenheter bör begagnas med varsamhet och urskillning. Om ägaren eftersätter underhållet och för andra ändamål förbrukar de medel han mottager från stiftelsen, måste kontrollen tydligen skärpas. Bland annat bör kunna tillgripas den åtgärden att vid utbetalning till ägaren föreskriva redovisningsskyldighet. Någon befogenhet för styrelsen att själv vidtaga åtgärder för vård och underhåll synes däremot icke kunna komma i fråga. Vidare bör stadgarna innehålla föreskrifter för det fall att stiftelsen ej längre kan fullfölja sitt ursprungliga ändamål. Det kan exempelvis inträffa att de kulturvärden, för vilka stiftelsen har inrättats, går förlorade t. ex. genom eldsvåda. Att för sådan händelse föreskriva att stiftelsens tillgångar skall fördelas mellan dem som ägt taga del i fideikommissegendomen då fideikommisset upphörde förefaller mindre lämpligt med tanke på att händelsen kanske inträffar i en avlägsen framtid. För övrigt synes egendomens

147 ägare snarare vara berättigad att utfå medlen. Ej heller en sådan lösning synes dock lämplig. Mest följdriktigt torde vara att låta stiftelsens medel tillfalla något kulturfrämjande ändamål av liknande art. Det bör i varje särskilt fall övervägas huruvida stadgarna skall innehålla villkor angående skyldighet för ägaren av kulturegendomen att i viss utsträckning bereda allmänheten tillträde till densamma. Det ligger i sakens natur att stor varsamhet måste iakttagas såväl vid införande av dylik skyldighet som vid krav på dess fullgörande, särskilt då fråga är om upplåtande av utrymmen som tillhör bostad. Undantagsvis kan föreligga fall då de i det föregående skisserade åtgärderna icke är tillräckliga eller då stiftelsebildning icke kan genomföras till följd av att fideikommissboet saknar erforderliga medel. Så till exempel omfattar Skoklosters fideikommiss endast själva slottsbyggnaden och samlingarna men icke någon mark eller annan egendom. För nu avsedda fall bör finnas ytterligare möjlighet att anordna skydd, om så skulle finnas erforderligt. Beträffande fasta kulturvärden föreligger redan enligt gällande lag möjlighet till ett mycket effektivt skydd. Enligt 1 § lagen om expropriation kan sålunda expropriation äga rum för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning som ej kan tryggas på annat sätt eller för att bereda erforderligt utrymme däromkring. Sådan expropriation må jämlikt 108 § nämnda lag äga r u m till förmån för kronan, kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad kulturminnesvård och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen. Såvitt är känt har denna bestämmelse ännu icke tillämpats i något fall beträffande byggnad. Motsvarande möjlighet till inlösen av samling som tillhört fideikommiss synes böra finnas att tillgå i samband med fideikommissets avveckling. Utredningen föreslår, att Kungl. Maj:t skall äga förordna att samling skall till inlösen hembjudas åt kronan eller kulturvårdande institution som Kungl. Maj:t bestämmer, därest stiftelsebildning ej kan komma till stånd eller finnes icke vara tillfyllest för att trygga samlingens vård och underhåll. Sådant förordnande bör ock kunna meddelas, om icke annorledes än genom inlösen kan förebyggas att samlingen skingras eller bortflyttas.

Vissa dispensärenden under övergångstiden Av den historiska översikten (s. 56) framgår, att Kungl. Maj :t i åtskilliga fall medgivit fideikommissinnehavare att för vissa ändamål inteckna och belåna fideikommissfastighet eller använda fideikommisskapital samt att därvid i regel fordrats försäkring å innehavarens liv såsom säkerhet eller föreskrivits amorteringsskyldighet. Lånen kommer alltså så småningom att återbetalas resp. fideikommisskapitalet att åter uppbringas till sin ursprungliga storlek.

148 Om fideikommissen, såsom utredningen föreslagit, skall avvecklas, inställer sig frågan i vad mån nämnda krav kan frångås sedan en lagstiftning om avveckling trätt i kraft. Ett slopande av dessa krav torde i många fall komma att medföra en minskning av fideikommissförmögenheten, medan innehavaren erhåller en motsvarande förmån genom att han ej behöver betala livförsäkringspremier resp. fullgöra återbetalning. En sådan värdeöverföring från fideikommisset till innehavarens privata egendom blir alltid till nackdel för successorn men kan, under förutsättning att innehavaren i stället gör motsvarande besparingar, medföra fördel för hans arvingar. Såsom närmare framgår av det följande blir förmögenhetsförskjutningen till successorns nackdel i vissa fall högst avsevärd, i andra återigen mindre framträdande eller utan nämnvärd betydelse. Så långt torde i varje fall vara klart att man icke bör införa regler som tillåter några större förskjutningar till successorns nackdel, och det synes därför uteslutet att generellt efterge kraven på säkerhet respektive återbetalning. En ytterligare anledning att här gå fram med varsamhet ligger däri att en del fideikommissinnehavare använt egna medel för nu avsedda ändamål. Det är ej tilltalande att den som sålunda icke tagit fideikommissmedel i anspråk, fastän han kunnat göra det, skall försättas i sämre läge än den som anlitat fideikommissets egendom. Det anförda utesluter icke att man kan överväga att medge vissa lättnader, särskilt om speciella ekonomiska svårigheter gör sig gällande eller om eljest starka skäl till lättnad föreligger. En förutsättning bör dock vara att man icke behöver befara någon mera avsevärd förmögenhetsförskjulning. Vid angivna förhållanden synes frågan icke böra regleras i lag. Kungl. Maj:t kan efter ansökan i varje särskilt fall, med beaktande av olika inverkande omständigheter, pröva om skäl föreligger att medge lättnader. Finnes så vara fallet, bör enligt utredningens mening Kungl. Maj :t häva redan föreskriven skyldighet att hålla livförsäkring eller fullgöra återbetalning resp. avstå från att ålägga sådan skyldighet. Utredningen vill för sin del, utöver vad nyss anförts, ange några tänkbara riktlinjer för en dylik prövning. Då förhållandena växlar i fråga om de skilda ändamål som avses med inteckningslån resp. användande av fideikommisskapital, behandlas de skilda fallen vart för sig. Betalning av arvsskatt, som belöper på fideikommisset, framstår som innehavarens rent privata angelägenhet. Detsamma gäller om anskaffande av rörelsekapital för egendomens drivande. I båda fallen är vidare att märka, att åtgärden icke medför någon ökning av fideikommissegendomens värde. Kravet på säkerhet i form av livförsäkring får ses mot bakgrund härav. Frångås detta krav, får man alltså räkna med en förmögenhetsöverföring, vilken — i synnerhet då det gäller arvsskatt — k a n uppgå till

149 avsevärda belopp. Med hänsyn till vad nu anförts vill utredningen förorda, att kravet på säkerhet alltjämt som regel upprätthålles. Ett utbyte av livförsäkring mot säkerhet i annan form bör emellertid kunna ifrågakomma. I den mån samtidigt med säkerhet uppställts krav på amortering synes det sistnämnda kravet möjligen kunna släppas. Då ändamålet gäller förbättringsarbeten på fideikommissegendomen, kommer de medel, som upplånats resp. tagits ur kapitalet, fideikommisset till godo. Visserligen torde flertalet av de förbättringar som det här rör sig om — oftast är det fråga om ny- eller ombyggnad av hus — äga bestånd endast under en begränsad tid, varför de principiellt bör amorteras. Likväl är de av en sådan varaktighet att man nu, inför en avveckling av fideikommissen, i särskilda fall bör utan större olägenhet kunna släppa kravet på återbetalning. Vid tillstånd till inteckning eller användande av fideikommisskapital för förvärv av jordbruksinventarier brukar föreskrivas, att de sålunda anskaffade inventarierna eller inventarier som sättes i deras ställe skall utgöra fideikommiss, dock att fideikommissegenskapen skall upphöra i den mån återbetalning sker. Under förutsättning att sådan föreskrift finnes bör man enligt utredningens mening kunna tänka sig att återbetalningskravet frångås. Jordbruksinventarier är visserligen i allmänhet underkastade en förhållandevis snabb förslitning, men i normala fall ersätts de förslitna föremålen efter hand. När tillstånd ges till inteckning för betalning av förmögenhetsskatt brukar i regel föreskrivas amorteringar, medan fideikommisskapital får användas utan återbetalningsskyldighet. Med hänsyn till önskvärdheten av enhetlig behandling av dessa fall kan sättas i fråga om fordran på amorteringsskyldighet behöver upprätthållas. Vid tillstånd till försäljning av fideikommissfastighet har regelmässigt fogats villkoret att köpeskillingen skall utgöra fideikommisskapital. I syfte att motverka följderna av en eventuell penningvärdeförsämring har därvid tillika brukat föreskrivas, att till det sålunda uppkomna kapitalet årligen skall avsättas viss del, vanligen en tjugondedel, av dess avkastning. Några bärande skäl för att upphäva sådana föreskrifter som redan meddelats torde knappast kunna anföras. Däremot kan man sätta i fråga, om man vid framtida försäljningar av fideikommissfastighet behöver kräva kapitalisering av någon del av köpeskillingens avkastning. Frågor rörande arvsskatt Enligt förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt (arvsskatteförordningen) utgår skatt, då ett fideikommiss övergår till ny innehavare. Med hänsyn till fideikommissrättens speciella natur gäller därvid inom arvsskatteförordningens ram i vissa avseenden särskilda regler för beskattningen.

150 Det förvärv som en nytillträdande fideikommissinnehavare gör anses sålunda icke härröra från den föregående innehavaren utan från fideikommissets stiftare. Fideikommissegendomen skall därför vid beräknande av behållningen i den avlidne fideikommissinnehavarens dödsbo icke inräknas bland boets tillgångar (13 § 1 mom. 2). Den nye innehavaren är i stället skattskyldig för fideikommissförvärvet enligt de regler som gäller om beskattning av s. k. framskjutna förvärv, enär det föreligger ett från fideikommissets stiftare härrörande förvärv, för vilket skattskyldighet inträder vid senare tidpunkt än stiftarens död (8 § andra stycket). I arvsklasshänseende beräknas dock skatten efter släktskapsförhållandet mellan tillträdaren och närmast föregående innehavaren (30 § andra stycket). Beskattningen sker på grundval av deklaration angående fideikommissförvärvet, som den nye innehavaren har att avge (45 §). Därest den nye innehavaren erhåller annan egendom från sin företrädare på grund av arv eller testamente, sker vid arvsbeskattningen icke någon sammanläggning av sådant förvärv med fideikommissegendomen, enär förvärven härrör från olika arvlåtare. 1 Fideikommissegendomen beskattas således som en särskild lott och den värdesättes enligt de för nyttjanderätt gällande reglerna (24 § andra stycket). Därvid får — vid beräknande av fideikommissegendomens värde — avdrag ske endast för sådan gäld, för vilken egendomen på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar (jfr 13 § 1 mom. punkt 4 a ) . Vissa ändringar har skett i arvsskatteförordningen från och med den 1 januari 1959. Dessa sammanhänger med att den sedan år 1948 gällande kvarlåtenskapsskatten avskaffades med utgången av år 1958. Ändringarna innebär främst att arvsskatten höjts med i stort sett det belopp som tidigare utgick i kvarlåtenskapsskatt. Kvarlåtenskapsskatten beräknades på behållningen i den avlidnes dödsbo. Enär fideikommissegendom icke upptages som behållning i avliden innehavares dödsbo, utgick icke kvarlåtenskapsskatt för sådan egendom. I samband med att kvarlåtenskapsskatten avskaffades och arvsskatten höjdes, föreskrevs i en övergångsbestämmelse till ändringarna i arvsskatteförordningen, att de dittills gällande skatteskalorna i förordningen alltjämt skulle tillämpas i fråga om fideikommissen. Att fideikommissen skulle undantagas från den i samband med kvarlåtenskapsskattens avskaffande skärpta arvsskatten hade föreslagits av arvsskattesakkunniga i det betänkande angående arvsbeskattning (SOU 1957:48), som låg till grund för kvarlåtenskapsskattens avskaffande. Enligt de sakkunnigas uppfattning lät sig nämligen beskattningen av fideikommissförvärv icke utan vidare inordna i ett system med höjd arvsskatt. På grund av egendomens speciella natur och dess begränsade användbarhet såsom kreditobjekt torde sålunda en höjning av arvsskatten i många 1 Tillträder någon samtidigt flera fideikommiss, blir sammanläggning aktuell vid beskattningen endast beträffande sådana fideikommiss som härrör från samme stiftare.

151 fall medföra att skattebelastningen blev större än vad fideikommissen kunde ekonomiskt bära. Mot bakgrund härav framhöll de sakkunniga, att anledning syntes finnas att avvakta resultatet av fideikommissutredningens arbete, innan slutlig ställning togs till spörsmålet om arvsbeskattningen av fideikommissförvärv. För detta ändamål borde de dittillsvarande arvsskatteskalorna övergångsvis gälla i fråga om beskattningen av fideikommissförvärv, övriga ändringar i arvsskatteförordningen syntes däremot k u n n a göras tillämpliga även å dessa förvärv. Sedan fideikommissutredningen slutförts, borde — anförde arvsskattesakkunniga — i samband med avgörandet av fideikommissens framtida ställning också bestämmas den definitiva utformningen av arvsbeskattningen på ifrågavarande område. Därvid torde enligt de sakkunniga några egentliga problem från beskattningssynpunkt icke behöva uppkomma, under förutsättning att fideikommissutredningen ledde till lagstiftning om att fideikommissen skulle avvecklas allteftersom fideikommissinnehavarna avled (efter lagstiftningens ikraftträdande). I sådant fall upphörde en fideikommissegendoms speciella natur i och med den siste innehavarens död och egendomen förvärvades fortsättningsvis med äganderätt, icke nyttjanderätt. Något skäl skulle då, uttalade arvsskattesakkunniga, icke längre föreligga att i princip beskatta egendomen på annat sätt än vanlig egendom. Arvsskattesakkunnigas förslag att de dittillsvarande arvsskatteskalorna skulle övergångsvis tillämpas vid beskattningen av fideikommissförvärv godtogs i propositionen angående kvarlåtenskapsskattens avskaffande och vid riksdagsbehandlingen i ämnet. I samband med att riksdagen fattade sitt beslut rörande ändringarna i arvsbeskattningen beslöt riksdagen också att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig översyn av bestämmelserna rörande denna beskattning. Skatt enligt arvsskatteförordningen utgår för egendom, som förvärvas genom arv eller testamente (arvsskatt) eller genom gåva (gåvoskatt). Förvärv av fideikommiss faller som tidigare berörts in under förordningens bestämmelser, enär de är att anse såsom framskjutna förvärv på grund av testamente (i vissa fall gåva) från stiftaren av fideikommisset. En avveckling av fideikommissen i enlighet med utredningens förslag innebär att föreskrifterna i fideikommissurkunden upphör att tillämpas. Sålunda skall enligt förslaget såsom huvudregel gälla att den, som enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande är den avlidnes efterträdare, skall erhålla hälften av egendomen, medan i återstoden skall tagas arv eller testamente som om egendomen tillhört den avlidne. Vidare skall den tidigare fideikommissegendomen i fortsättningen vara föremål för äganderätt. Mot bakgrund av det nu anförda kan de förvärv, som efterträdare eller annan gör vid avveckling av fideikommiss, icke anses såsom några på

152 fideikommissurkunden grundade framskjutna förvärv. Icke heller är förvärven utan vidare att anse som arvs- eller testamentsförvärv i egentlig mening. Bestämmelsen att i den återstod av egendomen, som icke tillfaller efterträdaren, skall tagas arv eller testamente som om egendomen tillhört den avlidne innebär endast en fördelningsregel och medför icke att egendomen i arvsskattehänseende skall anses ha innehafts av den avlidne med äganderätt. Avvecklingsförvärven får därför betraktas såsom förvärv på grund av den särskilda lagstiftning, som innefattas i avvecklingslagen. Arvsskatteförordningens bestämmelser synes således icke utan vidare bli tillämpliga å dessa förvärv. Å andra sidan skiljer sig — bortsett från egendomens fördelning — avvecklingsförvärven från mottagarnas synpunkt icke i sak från de förvärv som sker vid ett vanligt arvfall. I båda fallen förvärvas egendomen med äganderätt från den som senast innehaft egendomen. Avvecklingsförvärven bör därför enligt utredningens mening i princip göras till föremål för arvsbeskattning. Såsom framgår av det föregående erfordras härför särskild lagstiftning. Denna bör lämpligen upptagas i en från arvsskatteförordningen och avvecklingslagen skild författning, förslagsvis benämnd förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss. Den särskilda arvsskatteförordningen synes i huvudsak kunna anknytas till den allmänna arvsskatteförordningens stadganden. En del särbestämmelser torde dock påkallas, i första hand med hänsyn till den speciella naturen hos vissa avvecklingsförvärv men även för åvägabringandet av erforderlig samordning mellan de båda förordningarnas föreskrifter. Utredningen avser att i förevarande sammanhang behandla dels frågan om beskattningens höjd och dels spörsmålet om beskattningen av fideikommissens kulturvärden och liknande. Till frågan om särbestämmelser i övrigt återkommer utredningen i samband med att en detalj motivering lämnas till de olika författningsrummen i den särskilda arvsskatteförordningen. Som tidigare nämnts har arvsbeskattningen från och med år 1959 höjts med anledning av kvarlåtenskapsskattens avskaffande. Övergångsvis gäller emellertid att de äldre arvsskatteskalorna alltjämt skall tillämpas beträffande fideikommissförvärv. Vid bedömandet av frågan om arvsbeskattningens höjd för avvecklingsförvärven synes skillnad böra göras mellan å ena sidan vad efterträdaren erhåller i denna sin egenskap (efterträdareandelen) och å den andra vad som tillfaller efterträdaren eller annan på grund av arv eller testamente. Beträffande sistnämnda arvs- och testamentsförvärv saknas enligt utredningens mening anledning att i arvsskattehänseende behandla dessa annorlunda än vanliga förvärv på grund av arv och testamente. För mottagaren skiljer sig nu ifrågavarande avvecklingsförvärv icke från vad han i övrigt kan erhålla genom arv eller testamente av den avlidnes privata egendom. De nya arvsskatteskalorna bör således här tillämpas utan in-

153 skränkning. Vidare bör vid beskattningen sammanläggning ske i den ordning, som gäller enligt arvsskatteförordningen, mellan avvecklingsförvärvet och den övriga egendom vederbörande förvärvar från den avlidne. Även beträffande efterträdareandelen talar i viss mån samma skäl som nyss nämnts för att även härvidlag tillämpa de nya arvsskatteskalorna. Särskilt bör beaktas att egendomen tillfaller efterträdaren med äganderätt. Utredningen har emellertid kommit till den uppfattningen att beträffande de från samhällsekonomisk synpunkt viktigare fideikommissen en lägre beskattning än av övriga avvecklingsförvärv är motiverad beträffande efterträdareandelen. Bestämmelsen att efterträdaren skall erhålla hälften av fideikommissegendomen har delvis till syfte att hindra en alltför snabb splittring av den förutvarande fideikommissegendomen. Detta skäl talar också för att den fulla arvsbeskattningen bör sätta in först då efterträdaren avlider. Det sagda gäller visserligen icke samtliga fideikommiss; av praktiska skäl bör dock samma regel gälla för dem alla. E n lägre beskattning av efterträdareandelen än övriga avvecklingsförvärv k a n utformas enligt olika riktlinjer. I avbidan på den översyn av bestämmelserna rörande arvsbeskattningen, varom riksdagen som tidigare nämnts gjort framställning hos Kungl. Maj :t, finner utredningen det ligga närmast till hands att — i likhet med vad som nu gäller i fråga om vanliga fideikommissförvärv — de äldre arvsskatteskalorna tillsvidare tillämpas vid beskattning av efterträdareandel. Utredningen anser sig därför böra förorda en bestämmelse av denna innebörd. Därvid utgår utredningen från att vid den blivande översynen prövas hur skattelindringen i fråga om efterträdareandel — därest en sådan lindring mot bakgrund av vunna erfarenheter alltjämt anses böra bibehållas — fortsättningsvis bör utformas. I anslutning till den lägre beskattning av efterträdareandel, som utredningen nu föreslagit, förordar utredningen även, att sådan andel vid beskattningen undantas från sammanläggning såväl med annat avvecklingsförvärv, vilket efterträdaren erhåller efter den avlidne, som med vad han i övrigt får genom arv eller testamente från denne. Skattefritt bottenbelopp bör dock få åtnjutas i fråga om efterträdareandel endast i den mån det icke kunnat tillgodoräknas å annan egendom som efterträdaren erhållit från den avlidne. Fråga om särbestämmelser för avvecklingsförvärven uppkommer, som tidigare nämnts, även beträffande fideikommissens kulturvärden. Enligt utredningens förslag skall Kungl. Maj :t äga, då fideikommiss upphör, förordna att av tillgångarna avsättning skall ske för bildande av en särskild stiftelse med ändamål att trygga kulturföremålens vård och underhåll. Till sådana föremål hänföres byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling av möbler, tavlor, böcker eller annat dylikt av särskilt kulturhistoriskt värde. I arvsskatteförordningen återfinnes vissa bestämmelser om befrielse från

154 eller nedsättning av skatt för kulturföremål och liknande. Enligt 57 § äger sålunda Kungl. Maj :t i särskilda fall helt eller delvis befria från skatt dels för sådan historisk, vetenskaplig eller konstnärlig samling, som på grund av förbehåll i testamente eller gåvohandling är avsedd att bibehållas såsom dylik samling, och dels för bl. a. fastighetsfideikommiss, i den mån skatten prövas icke kunna erläggas utan men för ett med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan art. Syftet med möjligheten att i samband med avvecklingen bilda särskild stödstiftelse för kulturföremålen är — förutom att trygga föremålens vård och underhåll — att underlätta deras bibehållande såsom en enhet. Givet är att en tillämpning av de återgivna bestämmelserna i 57 § arvsskatteförordningen skulle vara ägnad att i icke oväsentlig mån tillgodose detta syfte. Det synes emellertid mindre ändamålsenligt att frågan om skattefrihet skall behöva prövas av Kungl. Maj:t i anslutning till varje arvfall. I de fall som här avses torde man utan vidare kunna räkna med att de skyddade föremålen är av den beskaffenhet att befrielse från arvsskatt är motiverad. Att märka är nämligen att det ankommer på Kungl. Maj :t att förordna om stiftelsebildning. Utredningen förordar därför, att ett uttryckligt stadgande införes om skattefrihet för de kulturföremål, vilkas fortbestånd tryggas genom särskild stödstiftelse enligt avvecklingslagen. Enär stadgandet som nämnts är avsett att tillämpas även vid senare arvfall än det, som föranleder fideikommissets upphörande, bör det lämpligen intagas i den allmänna arvsskatteförordningen. Vid sidan av den sålunda avsedda automatiska skattefriheten blir — genom hänvisningen i 2 § av den särskilda arvsskatteförordningen — bestämmelserna i 57 § av den allmänna arvsskatteförordningen i tillämpliga delar gällande i fråga om sådana kulturvärden, som ej omfattas av den automatiska skattefriheten. Beträffande sådan samling av möbler, tavlor, böcker och liknande, som skyddas genom särskild stödstiftelse enligt avvecklingslagen, kan risk föreligga att ägaren — sedan skattefrihet erhållits — skingrar eller bortflyttar samlingen. Till förhindrande av att ägaren härigenom gör en obehörig skattevinst föreslår utredningen, att bestämmelserna i arvsskatteförordningen om efterbeskattning skall bli tillämpliga i dylikt fall. Efterbeskattningen bör dock vara beroende av att Kungl. Maj :t ej annorlunda förordnar. Sådant förordnande bör k u n n a ske — förutom från fall till fall — genom att Kungl. Maj :t exempelvis förklarar, att bortflyttning av skattebefriad samling får ske utan påföljd av efterbeskattning, därest viss kulturvårdande myndighet lämnat tillstånd till förflyttningen. Blir efterbeskattning aktuell, skall den givetvis avse enbart samlingen och icke andra kulturvärden för vilka skattefrihet åtnjutits. Av sakens natur följer vidare att efterbeskattning skall äga r u m endast i fråga om det förvärv av samlingen, för vilket skattefrihet senast erhållits. Tidigare ägare, som förvar-

155 vat samlingen skattefritt, träffas sålunda icke av efterbeskattning, därest senare ägare skingrar eller bortflyttar egendomen. Vad nu sagts om frihet från arvsskatt för kulturföremål och om efterbeskattning bör i tillämpliga delar gälla även i fråga om gåvobeskattningen.

Frågor rörande inkomst- och förmögenhetsskatt Bygdelag

Bygdelag enligt den föreslagna lagstiftningen om bygdegods är en särskild juridisk person. Om speciella regler icke införes i skattelagarna kommer bygdelaget att i princip vara skattskyldigt för all inkomst. Bygdelagets verksamhet k a n emellertid sägas bestå i förvaltning av bygdegodset för medlemmarnas räkning. Med detta betraktelsesätt skulle bygdelaget kunna anses få sina kostnader för förvaltningen täckta men icke ha någon vinst på sin verksamhet. Någon skattepliktig inkomst skulle då icke kunna uppkomma för bygdelaget. Å andra sidan handhar bygdelaget självständigt skötseln av bygdegodset, uppbär inkomsterna och svarar för utgifterna. Vissa skäl kan därför tala för att bygdelaget enligt gällande regler bör beskattas för nettointäkten av bygdegodset. Då emellertid bygdegodset äges icke av bygdelaget utan av medlemmarna i detsamma, bör avkastningen av bygdegodset beskattas hos medlemmarna. Annars kan medlemmarna icke utnyttja dem tillkommande avdrag för värdeminskning å skog och å byggnader och icke heller komma i åtnjutande av avdrag för belopp svarande mot garantibeloppet och för andel i eventuellt underskott å bygdegodset. Man synes nå en från beskattningssynpunkt tillfredsställande lösning, om man i beskattningshänseende behandlar bygdelaget på samma sätt som vanligt handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag, rederi och så kallat gruvbolag d. v. s. icke taxerar bygdelaget utan beskattar medlemmarna för vinsten. Inkomster och utgifter för bygdegodset — frånsett värdeminskningsavdrag för skog och byggnader — bör då redovisas i de uppgifter, som bygdelaget enligt taxeringsförordningen blir skyldigt att lämna till ledning för delägarnas taxering på sätt nu gäller för handelsbolag m. fl. Inkomster och utgifter fördelas å delägarna efter deras andel i desamma, och delägarna åtnjuter avdrag för de på var och en belöpande värdeminskningsavdragen för skog och för byggnader samt för belopp svarande mot garantibelopp. Värdeminskningsavdragen blir beroende på vad delägaren erlagt för sin andel i bygdegodset. Inkomst från bygdelaget kommer för medlemmen i regel att vara hänförlig till intäkt av jordbruksfastighet men kan i vissa fall delvis utgöra intäkt av rörelse, nämligen om bygdelaget även driver rörelse, t. ex. sågverk. Medlemmen bör äga göra insättning å skogskonto. Den omständigheten att förvaltningen av bygdegodset tvångsvis överflyttas på ett bygdelag synes

156 icke utgöra något skäl för att beröva medlemmarna möjligheten att utnyttja lagstiftningen om skogskonto. Medlemmen äger viss del av bygdegodset och skall deklarera sin andel i avkastningen som intäkt av jordbruksfastighet och därvid även uppge sin andel i intäkten av skogsbruket. Det bör i detta sammanhang framhållas att — om medlem i bygdelaget erhållit inkomst från detta i form av avlöning, som icke är hänförlig till den av bygdelaget bedrivna rörelsen — även denna skall hänföras till intäkt av hans andel i bygdegodset d. v. s. till intäkt av jordbruksfastighet. Denna intäkt skall dock vara av annat slag än intäkt av jordbruk och skogsbruk. Uttrycklig bestämmelse härom synes böra införas i skattelagarna. För övriga medlemmar är den utbetalade lönen att hänföra till utgift för förvaltningen av deras andelar av bygdegodset. En förutsättning för att beskattningsreglerna skall kunna utformas på sätt nu angivits torde vara, att samtliga medlemmar i bygdelaget tillämpar samma redovisningsmetod i fråga om den inkomst från bygdelaget, som utgör intäkt av jordbruksfastighet. Då det är naturligast att denna inkomst beräknas efter bokföringsmässiga grunder, synes i skattelagarna böra intagas bestämmelse av innebörd att inkomst av jordbruksfastighet, som förvaltas av bygdelag, skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Då bygdelaget föreslås bli bokföringsskyldigt och inkomstberäkningen skall ske enligt bokföringsmässiga grunder, kräves ingen ändring i förordningen den 7 december 1951 (nr 793) om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering. Skattskyldigheten för förmögenhet bör helt åvila delägarna. Dessa skall som förmögenhet upptaga dels så stor del av taxeringsvärdet för bygdegodset som belöper å vars och ens andel dels ock värdet av vederbörandes andel i bygdelagets tillgångar eller rättare uttryckt värdet av andelen i bygdelaget. Om delägare i bygdelaget säljer sin andel i bygdegodset och i bygdelaget, måste köpeskillingen vid inkomsttaxeringen uppdelas på andelen i bygdegodset och andelen i bygdelaget. Denna uppdelning bör i allmänhet icke vara svår att göra, enär värdet av andelen i bygdelaget i regel bör kunna beräknas ganska exakt. Vid försäljningen kan delägaren bli beskattad — såvitt avser försäljningen av bygdegodset — för intäkt genom avyttring av skog i samband med avyttring av marken och för realisationsvinst samt — såvitt avser andelen i bygdelaget — för realisationsvinst. Vid fastighetstaxeringen bör värdet av andel i bygdelaget icke få inverka. Taxeringsvärdet bör med andra ord icke få påverkas av det förhållandet att med försäljning av andel i bygdegodset även följer andel i bygdelagets tillgångar. Skulle bygdelaget upplösas och dess tillgångar utskiftas, uppkommer i princip samma skatteproblem som vid upplösning av handelsbolag. Några

157 speciella bestämmelser för bygdelaget i detta hänseende torde därför icke vara erforderliga. Stödstiftelser

I avsnittet om fideikommissens kulturvärden har framhållits, att staten, som eljest icke påtagit sig några ekonomiska förpliktelser i fråga om vården av kulturellt värdefull egendom i enskild ägo, saknar anledning att bidraga särskilt till fideikommissens kulturvärden, som enligt utredningens förslag kommer att förbli enskild egendom. Om såsom utredningen föreslagit stiftelser med ändamål att trygga kulturföremålens vård och underhåll bildas, kan det dock synas rimligt att det allmänna lämnar ekonomiskt stöd i form av skattelättnad på det sätt att dessa stödstiftelser i huvudsak frikallas från skattskyldighet för inkomst och förmögenhet. Blir stiftelserna skattskyldiga, måste detta medföra att större kapital kräves för att stiftelserna skall kunna dels erlägga skatt och dels utbetala bidrag av tillfredsställande storlek. Därest speciella bestämmelser för stödstiftelserna icke införes i skattelagarna, torde stiftelserna bli oinskränkt skattskyldiga för all inkomst och förmögenhet. Det synes sannolikt att de i beskattningshänseende skulle betraktas som familjestiftelser, vilket bl. a. innebär, att den statliga inkomstskatten beräknas efter samma grunder som gäller för bl. a. ensamstående fysiska personer, d. v. s. efter en progressiv skala, och förmögenhetsskatten efter samma grunder som för fysiska personer. Stiftelserna skulle visserligen erhålla avdrag vid inkomsttaxeringen för bidrag som utbetalats under året, men om inkomsten överstege bidragen, skulle stiftelserna beskattas för överskjutande belopp. Det kan bli nödvändigt för stödstiftelserna att understundom fondera vinster under några år, t. ex. för att famla medel för en större reparation eller på grund av att bidrag icke ansetts böra utgå, enär vården av kulturföremålen eftersatts. Det skulle med hänsyn till syftet med stödstiftelserna ej vara lyckligt, om stiftelserna på grund av skattekonsekvenserna ansåge sig varje år böra utbetala bidrag motsvarande årets inkomster. Utredningen vill ej ifrågasätta, att stödstiftelserna skall erhålla en särställning i beskattningshänseende i förhållande till stiftelser med likartade syften. Däremot anser sig utredningen kunna förorda, att stödstiftelserna erhåller samma lättnader i fråga om beskattningen som tillkommer stiftelser, vilka har till huvudsakligt ändamål att utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer främja vetenskaplig forskning. Enligt uttalande av departementschefen i prop, nr 134 till 1942 års riksdag (s. 48) lärer kulturminnesvården vid skattefrågans bedömande kunna hänföras till vetenskaplig forskning. Om stödstiftelserna i beskattningshänseende jämställes med nämnda stiftelser för vetenskaplig forskning, innebär det att stiftelserna blir skattskyldiga till kommunal inkomst-

158 skatt endast för inkomst av fastighet och av rörelse, till statlig inkomstskatt endast för inkomst av rörelse och till förmögenhetsskatt endast för förmögenhet nedlagd i rörelse. Äger stödstiftelserna icke fastighet och driver de ej rörelse, blir de på så sätt frikallade från skattskyldighet för såväl inkomst som förmögenhet. Att stödstiftelserna skulle komma att driva rörelse torde vara uteslutet. Därav följer att stiftelserna regelmässigt slipper erlägga statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt. Om stiftelsen äger fastighet, blir stiftelsen skattskyldig till kommunal inkomstskatt för avkastningen av densamma och för garantibelopp för fastighet. Utredningen anser icke skäl föreligga att i detta hänseende införa speciella lättnader för stödstiftelserna. F r å n inkomsten av fastigheten bör stiftelsen vid taxeringen erhålla avdrag för de bidrag som under samma år utbetalats till destinatärerna. De lättnader i beskattningshänseende som utredningen förordar avser i princip enbart stiftelsernas egen taxering. Utredningen finner det principiellt riktigt att destinatärerna beskattas för de bidrag de erhåller från stiftelserna. Bidragen avser att täcka en del av destinatärens utgifter för vård av hans personliga egendom. Destinatären äger därjämte — när kulturföremålen ingår i förvärvskälla i skattelagarnas mening, t. ex. då fråga är om en byggnad — vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag helt eller delvis för de kostnader, som bestrides med bidragen. Bidragen torde i beskattningshänseende vara att anse som periodiska understöd för destinatärerna, och dessa kommer därför att beskattas för bidragen i hemortskommunen som inkomst av tjänst. Det kan emellertid från destinatärernas synpunkt i vissa fall vara fördelaktigare, om bidragen anses utgöra intäkt i den förvärvskälla vari de kulturföremål, som skall underhållas, ingår. Om så sker, har destinatären större möjlighet att utnyttja s. k. procentavdrag vid den kommunala taxeringen samt att utnyttja avdrag för underskott å den fasta kulturegendomen, om denna är belägen i annan kommun än destinatärens hemortskommun. Destinatären erhåller bidragen i sin egenskap av ägare av vissa kulturföremål, och det är därför enligt utredningens mening i och för sig icke onaturligt att bidragen anses som inkomst av den förvärvskälla vari föremålen ingår. Bestämmelser av sådan innebörd synes därför böra införas i skattelagarna. De förvärvskällor det här blir fråga om är regelmässigt jordbruksfastighet och annan fastighet. Utbetalning från stödstiftelse som avser viss fastighet — byggnad och/eller park (trädgård) — bör därför hänföras till intäkt av fastigheten. Undantagsvis kan underhållet av kulturföremålen tänkas helt eller delvis utgöra driftkostnad i rörelse. Rätteligen borde då motsvarande del av utbetalningen från stödstiftelsen utgöra intäkt av rörelsen. Det synes dock knappast erforderligt att införa specialregler för dessa sällsynta fall. Då rörelsen i de fall, varom nu är fråga, torde bedrivas i den k o m m u n

159 där fastigheten är belägen, får den omständigheten att utbetalningen från stiftelsen utgör intäkt av fastigheten medan underhållskostnaden utgör omkostnad i rörelsen icke några ofördelaktiga konsekvenser för destinatären. Då de lösa kulturföremålen regelmässigt ej torde ingå i förvärvskälla i skattelagarnas mening, ter det sig naturligast att bidraget, till den del det avser underhåll av dylika tillgångar, för mottagaren anses utgöra periodiskt understöd, d. v. s. beskattas som inkomst av tjänst. En sådan anordning torde vara nödvändig även av den anledningen att det icke är uteslutet att bidrag kommer att lämnas till fysisk eller i vart fall juridisk person för underhåll av enbart lösa kulturföremål. Ägaren av kulturföremålen kan tänkas överlåta dessa med äganderätt till en institution, t. ex. ett museum, varvid även den del av bidraget, som avser underhållet av föremålen, i fortsättningen utbetalas till museet. Det bidrag som utgår för underhåll av fastighet kan avse dels byggnad, dels parkanläggning. I den mån bidrag utgår för underhåll av park är bidraget att anse som intäkt av parken, och från denna intäkt skall destinatären vid taxeringen äga åtnjuta avdrag för kostnaden för underhåll av anläggningen enligt gällande regler. Detta innebär att avdrag i vart fall medgives för underhållskostnader med belopp motsvarande det erhållna bidraget. Stödstiftelsen är skyldig att till ledning vid inkomsttaxeringen varje år utan anmaning lämna kontrolluppgift angående utbetalade bidrag. Det får ankomma på stödstiftelsen att därvid ange i vad mån bidraget avser viss fastighet och i vad mån det avser lösa kulturföremål. Om bidraget avser fastighet, skall stiftelsen ange hur mycket av bidraget som avser byggnad och hur mycket som avser parkanläggning. Den uppdelning stödstiftelsen gör blir avgörande vid inkomsttaxeringen. Därest bestämmelserna utformas på sätt nu angivits, kommer destinatärerna att vid inkomsttaxeringen få åtnjuta avdrag för underhåll av kulturföremålen, därest dessa utgöres av byggnad eller parkanläggning, men däremot icke för underhåll av lösa kulturföremål. Detta blir en följd av att de lösa kulturföremålen regelmässigt icke ingår i förvärvskälla i skattelagarnas mening. Utredningen finner det tveksamt om det är motiverat att införa helt speciella regler i skattelagarna för att möjliggöra avdragsrätt för underhållet av de lösa kulturföremålen, vilka vanligen utgör en del av inredningen i destinatärens hem. Det kan antagas att underhållskostnaderna i vad de avser de lösa kulturföremålen i regel icke blir särdeles stora och att bidragen blir små i förhållande till de bidrag, som kominer att utgå för de fasta kulturföremålen. Emellertid kan kostnaden för underhållet och därmed även bidraget i vissa fall tänkas bli mera betydande. För att icke underhållsskyldigheten i dessa fall skall bli alltför betungande för destinatären har man att välja mellan antingen att tillföra stiftelsen så stort kapital att utbetalningen även efter den skatt, som destinatären har att erlägga, utgör ett tillfredsställande

160 bidrag till underhållet eller att beskatta bidraget endast i den mån det icke användes för underhållet. Enligt utredningens mening är det senare alternativet att föredraga. Att helt fritaga destinatären från skattskyldighet för bidraget för de lösa kulturföremålen synes icke lämpligt, enär bestämmelser av sådan innebörd kan tänkas minska destinatärens intresse av att fortlöpande underhålla kulturföremålen. Utredningen föreslår därför att i skattelagarna införes bestämmelser av innebörd att destinatären endast behöver skatta för bidraget för underhåll av lösa kulturföremål i den mån bidraget överstiger underhållskostnaden under året. Enligt utredningens förslag skulle stödstiftelserna ej bli skattskyldiga till förmögenhetsskatt för stiftelsens tillgångar. Då varken destinatären eller hans efterlevande har eller kan tänkas få dispositionsrätt till stiftelsens kapital, bör det icke ifrågakomma att beskatta destinatären för detta kapital. Det är enligt utredningens mening icke något att erinra mot att stiftelsernas förmögenhet lämnas obeskattad. Eftersom avkastningen av stiftelsens förmögenhet beskattas hos destinatärerna kommer det bidrag i form av skattelättnader, som det allmänna enligt utredningens förslag ger, att i regel inskränka sig till en eftergift i fråga om förmögenhetsbeskattningen. Det bör enligt utredningens mening ej heller ifrågakomma att beskatta destinatärerna till förmögenhetsskatt för kapitaliserat värde av utgående bidrag.

Specialmotivering

Förslaget till avvecklingslag Inledande bestämmelse

1 §• Enligt den inledande bestämmelsen i denna paragraf skall fideikommiss, som upprättats för obegränsad tid till förmån för medlemmar av en eller flera släkter, avvecklas enligt förevarande lag. Rörande den närmare gränsdragningen mellan de fideikommiss som här avses och andra rättsbildningar må hänvisas till framställningen angående fideikommissbegreppet (s. 80 ff.). Att fideikommiss avvecklas innebär, att den särreglering, som egendomen är underkastad i egenskap av fideikommiss, upphör att gälla. Där ej annat följer av vad i lagen sägs, förlorar således bestämmelserna i fideikommissurkunden sin tillämpning i och med fideikommissets upphörande, och egendomen följer sedan avvecklingen genomförts vanliga regler om arv, testamente, överlåtelse och utmätning o. s. v. Det sagda gäller, även om —såsom förekommit i fråga om vissa fideikommiss — Kungl. Maj :t stadfäst fideikommissurkunden. Även sådana föreskrifter beträffande fideikommiss, som k a n ha meddelats av Kungl. Maj :t i samband med fideikommissets tillkomst eller senare, upphör att gälla. Av praktisk betydelse är här särskilt föreskrifter angående förvaltning av fideikommisskapital och angående skyldighet att göra avsättning till fideikommisskapital (se härom s. 56 och 149). I flera fideikommissurkunder har föreskrivits att, om fideikommisset övergår till person med annat släktnamn än stiftarens, fideikommissinnehavaren (i ett fall även efterträdaren) skall bära stiftarens släktnamn jämte sitt eget eller i stället för sitt eget. Vissa av dessa urkunder har erhållit Kungl. Maj :ts stadfästelse. Bland fideikommissinnehavarna finnes flera som till åtlydnad av stiftarens föreskrift antagit dennes namn. Stundom förekommer även att fideikommissinnehavaren av pietetsskäl antagit stiftarens n a m n utan att föreskrift därom givits i urkunden. Även innehavarens m a k a brukar bära namnet. I några fall har utverkats särskilt tillstånd att antaga namnet (jfr § 1 Kungl. förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn). Sådant tillstånd avser som regel endast sökanden 11—905419

162 personligen men exempel finnes på att tillstånd meddelats jämväl beträffande framtida innehavare av fideikommisset. Även namnbestämmelser i urkunderna förlorar sin verkan då fideikommisset upphör. Likaledes torde sådana tillstånd att bära stiftarens namn som här avses förutsätta att fideikommisset består och alltså förlora sin aktualitet. Fideikommissets upphörande kan dock icke få medföra, att den som en gång förvärvat rätt att bära stiftarens namn mister denna sin rätt. Tiden för upphörandet

2 §. Beträffande första stycket av denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 96 ff.). I fråga om andra stycket må anföras följande. Såsom framgår av den allmänna motiveringen under avsnittet om förmåner m. m. förekommer vid vissa fideikommiss att avliden innehavares änka äger kvarsitta å hela egendomen eller viss del därav under sin återstående livstid eller så länge hon lever ogift. Föreskrifterna härom anknyter merendels till de gamla reglerna om morgongåva. Åtminstone i de fall då änkans rätt avser hela egendomen brukar hon erhålla lagfart å fastigheterna och även i andra hänseenden betraktas såsom fideikommissinnehavare (jfr Schmidt, Juridiskt Arkiv XXI s. 363, NJA 1886 s. 207 och Winroth, Svensk Civilrätt II s. 176 ff.). Det är icke uteslutet att egendomen vid lagens ikraftträdande på detta sätt besittes av änka efter en tidigare innehavare. Om änkan härvid skulle betraktas såsom innehavare av fideikommisset i avvecklingslagens mening, skulle med hänsyn till det sätt på vilket reglerna uppbyggts komplikationer uppstå. Fideikommisset skulle enligt huvudregeln i första stycket upphöra när änkan avlider. Enligt urkunden upphör emellertid ofta änkans besittningsrätt, om hon gifter om sig. Det kan ifrågasättas, om det vore motiverat att — såsom skulle bli följden därest tredje stycket av övergångsbestämmelserna får tillämpas även här — låta denna begränsning i änkans rätt falla. Å andra sidan kan man icke lämpligen anknyta avvecklingen till tiden för änkans död, om hennes rätt förutsattes kunna upphöra tidigare. Att betrakta änka, vilken vid lagens ikraftträdande besitter egendomen, såsom innehavare skulle vidare medföra den konsekvensen att den del av egendomen, som ej tillfaller efterträdaren, skulle fördelas mellan änkans arvingar eller testamentstagare. Med hänsyn till att egendomen i regel härrör från mannens släkt kunde det synas i alltför hög grad stridande mot fideikommissets ändamål att låta en del av egendomen tillfalla änkans arvingar — vilka väl att märka icke behöver vara arvingar efter mannen — och att tillerkänna henne testationsrätt. Slutligen bör beaktas att änkans rätt att besitta egendomen oftast förutsätter att mannen förordnat därom. I sådana fall skulle alltså, om änka anses som innehavare, både tidpunkten för avvecklingen och egendomens fördelning

163 bli beroende av huruvida förordnande gjorts eller icke. Detta synes icke lämpligt. Med hänsyn särskilt till det anförda bör vid tillämpningen av lagen förutvarande innehavares änka icke anses som innehavare. Detta förutsätter att begreppet fideikommissinnehavare fastställes i lagen och att undantag därvid göres för änka. Dödsbodelägare efter avliden fideikommissinnehavare, vilka under fardagstiden besitter egendomen, torde för närvarande icke betraktas som innehavare av fideikommisset (jfr NJA 1882 s. 545, 1885 s. 143, 1905 s. 42 och 1952 s. 136). Uppenbarligen bör de icke heller anses som innehavare vid tillämpning av avvecklingslagen. Detsamma bör gälla om på grund av föreskrift i fideikommissurkunden egendomen eljest vid lagens ikraftträdande tills vidare innehas av den avlidnes efterkommande t. ex. i avbidan på att efterträdaren uppnår myndig ålder. I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i andra stycket av förevarande paragraf föreskrivits, att med fideikommissinnehavare skall förstås den som besitter egendomen med den rätt som följer av urkunden. Undantag härifrån skall gälla för det fall att efter förutvarande innehavares död egendomen enligt särskilt stadgande besittes av efterlevande make, dödsbodelägare eller annan; i sådant fall skall vid tillämpningen av lagen anses, att fideikommisset innehas av den som vid lagens ikraftträdande är närmast berättigad att tillträda egendomen, då sådan särskild rätt upphör. I detta sammanhang må påpekas att, eftersom änka eller dödsbodelägare aldrig blir att anse som innehavare i lagens mening, så kan ej heller å dem tillämpas vad i lagen stadgas om efterträdare. De anses i stället såsom förmånstagare. Slutligen bör anmärkas, att stadgandet i andra stycket icke alltid får läsas rent bokstavligt. För att en person skall betraktas som innehavare k a n sålunda icke fordras att h a n faktiskt besitter egendomen. Om t. ex. denna, på grund av felaktig tolkning av successionsbestämmelserna i urkunden, besittes av annan än den rättmätige fideikommissarien, är det likväl den sistnämnde som är innehavare i lagens mening. 3 §. Det är oklart huruvida enligt gällande rätt den som redan tillträtt ett fideikommiss kan avstå därifrån med påföljd att rätten övergår på success o r s Däremot står utom tvivel att den som är berättigad att tillträda fideikommiss kan avstå sin rätt före tillträdet. Om sistnämnda fall är i det följande icke fråga. I de fideikommissurkunder, som varit tillgängliga för utredningen, har icke påträffats någon föreskrift i ämnet; 1 frågan har icke behandlats i lagstiftningen, och varken rättspraxis eller doktrin lämnar någon säker led1

Jfr emellertid Tengwall, Afhandling om Fidei Commisser, s. 92.

164 ning. 1 Emellertid har avståenden såtillvida godtagits i praxis att det förekommit att inskrivningsdomare meddelat lagfart å fideikommissfastighet på grund av avstående och att länsstyrelse uttagit gåvoskatt. Det torde dock vara uppenbart att ett avstående icke kan medföra den verkan att den stadgade successionsordningen brytes. I några enstaka fall har Kungl. Maj:t i permutationsväg lämnat medgivande till avstående. 2 Fråga uppkommer vilka avvecklingsregler som bör gälla för de fall att nuvarande innehavarens rätt anses upphöra till följd av avstående, som äger r u m efter avvecklingslagens ikraftträdande. Flera skäl talar mot att låta avståendet medföra att fideikommisset upphör. Med en sådan ordning skulle nuvarande innehavaren erhålla en möjlighet att själv bestämma tidpunkten för fideikommissets upphörande, vilket principiellt icke bör tillåtas, bl. a. enär det kan återverka på kretsen av delägare. Vidare må framhållas, att avvecklingsreglerna — såsom de förutsattes uppbyggda — svårligen låter sig anpassa på ett fall av avveckling under innehavarens livstid. Lösningen skulle •därför kräva åtskilliga särregler. — Att å andra sidan låta fideikommisset bestå till dess tillträdaren avlidit bör icke komma i fråga, enär avvecklingen mången gång skulle bli avsevärt fördröjd. Med en dylik regel är icke uteslutet att avståenden stundom skulle göras i syfte att bibehålla fideikommisset så länge som möjligt. Den möjlighet som nu diskuterats erbjuder för övrigt icke någon lösning för det fall att även tillträdaren avstår från fideikommisset. Utredningen har funnit, att en i sak godtagbar lösning, som dessutom gör särskilda lagbestämmelser obehövliga, vinnes därest huvudreglerna om tiden för avvecklingen och om egendomens fördelning tillämpas även om ett avstående skulle äga rum. Skulle nuvarande innehavaren avstå från fideikommisset, får den som står närmast i successionsordningen tills vidare betraktas som fideikommissarie. Fideikommisset upphör emellertid vid nuvarande innehavarens död; om nye innehavaren överlever denne, erhåller han i egenskap av den avlidnes näste efterträdare hälften av egendomen med äganderätt, medan återstoden tillfaller den avlidnes arvingar och testamentstagare. Några fördelar i successionsrättsligt hänseende kommer alltså icke att vinnas genom ett avstående. För nye innehavaren är det naturligtvis olägligt att hans rätt är beroende av en annans livslängd, men på en sådan situation saknas i övrigt icke helt exempel. Omfattar fideikommisset fast egendom, ter det sig naturligt att analogivis tillämpa nyttjanderättslagens regler om fardag till förmån för den nye innehavaren. Anmärkas må, 1 I fråga om arvsskatt har i ett fall avstående ansetts icke kunna äga rum, se N J A 1937 s. 594. Detta rättsfall har behandlats av Eberstein i Den svenska arvslotts- och gåvobeskattningen andra upplagan s. 117 not 1, Beckman i Sv.JT 1948 s. 559 ff. och Borum i Festskrift tillägnad Birger Ekeberg s. 118 ff. — Se även N J A 1948 s. 295 och SOU 1954: 6 s. 113 ff. Jfr Schrevelius, Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civilrätt III, s. 297. 2 Tre fall är kända då Kungl. Maj:t lämnat medgivande till avstående (resolutioner den 30 oktober 1925 angående Vestanå fideikommiss, den 4 februari 1927 angående Hylinge fideikommiss och den 25 oktober 1935 angående Frötuna fideikommiss).

165 att den avlidnes efterkommande här icke kan göra anspråk på fardagsförm å n ; den avlidne var nämligen icke vid sin död innehavare av fideikommisset. — Skulle den som avstått överleva nye innehavaren, övergår fideikommisset till den sistnämndes näste efterträdare och situationen förblir i övrigt oförändrad. Vad beträffar sådana avståenden, som innehavare kan ha gjort före avvecklingslagens ikraftträdande, bör beaktas att det, såsom förut påvisats, är ovisst vilken rätt tillträdaren förvärvat. Regeln om att fideikommiss skall upphöra vid nuvarande innehavarens död bör dock i allmänhet kunna tilllämpas, även om fideikommisset tillfallit denne genom avstående. Emellertid kan man icke bortse från möjligheten av att en fideikommissinnehavare med anledning av den väntade avvecklingen avstår från fideikommisset till förmån för sin efterträdare för att fideikommisset skall kunna bestå under ytterligare en generation. Härigenom skulle icke blott avvecklingen fördröjas utan även egendomen delvis tillfalla andra personer än dem som eljest skulle ha övertagit den. I en sådan situation kan därför icke huvudregeln om tiden för fideikommissets upphörande tillämpas. En bestämmelse fordras här av innehåll att avstående, som gjorts inom viss tid före lagens ikraftträdande, blir utan inverkan på tidpunkten för fideikommissets upphörande och på egendomens fördelning. I anslutning till dessa överväganden har i 3 § upptagits en bestämmelse om att, därest fideikommisset tillfallit nuvarande innehavaren efter utgången av år 1955 av annan anledning än förutvarande innehavarens död och denne lever vid lagens ikraftträdande, fideikommisset skall upphöra vid hans död. Fördelningen av egendomen sker enligt huvudregeln i 6 §. Nuvarande innehavaren erhåller alltså efterträdareandelen, och återstoden tillfaller den avlidnes arvingar och testamentstagare. Regeln blir tillämplig även i det teoretiskt tänkbara fall, att innehavaren efter utgången av år 1955 men före avvecklingslagens ikraftträdande skulle förverka rätten till fideikommisset, och är i denna del motiverad av en strävan att förebygga skenprocesser. Såsom framhålles i det följande vid övergångsbestämmelserna har, såvitt känt, det icke sedan år 1814 inträffat att en innehavare gått förlustig sin rätt på grund av förverkande. Praktiskt sett torde den enda förverkandeanledning, som kan bli aktuell, vara ofrälse gifte, vilket förbjudes i åtskilliga fideikommissurkunder. Emellertid synes Kungl. Maj :t numera vara beredd att lämna dispens från detta förbud. Med hänsyn till det anförda torde man kunna frånse möjligheten av en reell förverkandeanledning.

4 §. Medan förbud mot upprättande av fideikommiss i fast egendom funnits sedan år 1810, infördes motsvarande förbud i fråga om lös egendom först

166 genom testamentslagen — numera infogad i ärvdabalken — och lagen den 25 april 1930 om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda, vilka båda lagar trädde i kraft den 1 januari 1931. Man har således att räkna med att fideikommiss i lös egendom kan ha tillkommit relativt sent. Förhållandena beträffande de sentida fideikommissförordnandena är i vissa fall sådana att särskilda regler här bör gälla för avvecklingen. Sålunda kan den situationen föreligga att fideikommissförordnandet ännu ej blivit verksamt då avvecklingslagen träder i kraft, d. v. s. något fideikommiss har då ännu ej uppkommit. Så är fallet då förordnandet gjorts i testamente och testator lever vid lagens ikraftträdande. Rörande detta fall hänvisas till vad som anföres vid förslaget till övergångsbestämmelser. Ett annat fall som synes kräva särbehandling framgår av följande. Nu gällande förbud mot stiftande av nya fideikommiss återfinnes i 9 kap. 2 § ärvdabalken och lagen den 25 april 1930 om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda. I angivna paragraf av ärvdabalken — vilken motsvarar 1 kap. 2 § testamentslagen — föreskrives, att testamentsförordnande till annan än den, som är född vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv, skall — med visst undantag — vara utan verkan. Enligt lagen den 25 april 1930 skall nämnda stadgande äga motsvarande tillämpning å förordnande genom annan rättshandling till förmån för den som ej är född eller avlad vid tiden för förordnandet. Någon föreskrift finnes icke meddelad om hur m a n skall förfara, därest ett förordnande strider mot de angivna reglerna. Av motiven till testamentslagen (SOU 1929:22 s. 118) framgår emellertid, att det blir en tolkningsuppgift att avgöra vad som i detta förändrade läge skulle ha överensstämt med testators vilja. Två möjligheter står härvid öppna enligt motiven. När syftet med förordnandet icke kan helt och hållet uppnås, kan det tänkas att förordnandet bör alldeles undanröjas. Den andra möjligheten är att låta förordnandet gå i verkställighet så långt som det icke är lagstridigt. — Om nu ett fideikommiss tillkommit under tiden närmast före avvecklingslagens ikraftträdande — genom gåva eller testamente senast under år 1930 och i senare fallet testator avlidit innan avvecklingslagen trätt i kraft — är det mycket möjligt att nuvarande innehavarens näste efterträdare och kanske också en eller flera av följande successorer är födda eller avlade innan fideikommisset instiftades eller före testators död. Att på dylika fall tillämpa huvudregeln om att fideikommisset upphör vid nuvarande innehavarens död skulle leda till den orimliga konsekvensen att efterträdaren och andra successorer, som är födda eller avlade å tid som nyss sagts, merendels skulle komma i sämre läge än om fideikommisset upprättats efter ikraftträdandet av nuvarande fideikommissförbud. Det kan nämligen icke råda något tvivel om att det i hithörande fall åtminstone som regel skulle bäst överensstämma med stiftarens vilja att låta de angivna successorerna tillträda egendomen enligt förordnandet. En tillämpning av de grundsatser som får anses uppbära ärvdabalken skulle

167 alltså medföra att fideikommisset i allmänhet icke upphör så länge någon sålunda kvalificerad successor finnes. Det anförda ger vid handen att man för dessa undantagsfall måste ha en särregel om tiden för fideikommissets upphörande. Att bestämma tidpunkten för fideikommissets upphörande genom tolkning från fall till fall av vad som kan antagas bäst överensstämma med stiftarens vilja kan icke vara lämpligt. En fix lagregel erfordras. Såsom redan påpekats kan man utgå från att stiftaren i flertalet fall helst skulle se att fideikommisset får bestå så långt som ärvdabalken medger. En regel av sådant innehåll synes även i övrigt lämplig. Utredningen föreslår fördenskull, att fideikommisset i nu avsedda fall skall upphöra först när det vid någon innehavares död befinnes att den som står närmast i tur måste vara avlad efter fideikommissets tillkomst. F r å n vad nu sagts måste dock göras ett praktiskt betydelsefullt undantag. Det är ej ovanligt att fideikommiss upprättats i lös egendom, såsom möbler, tavlor eller böcker, med föreskrift att egendomen skall följa ett förefintligt fastighetsfideikommiss. Exempel finnes på att dylika fideikommissförordnanden tillkommit under åren närmast före 1931. Om den nyss förordade regeln tillämpas på lösörefideikommiss som nu avses, skulle följden bli att lösörefideikommisset kommer att bestå efter det att fastighetsfideikommisset upphört. I och med att fideikommissbandet häves beträffande fastigheten inträder emellertid möjligheten att sälja denna. Säljes fastigheten, lär fideikommissinnehavaren mången gång få svårt att på lämpligt sätt omhändertaga föremålen. Genom försäljningen blir dessa i varje fall bortryckta från den miljö, som stiftaren anvisat för dem. Det synes därför bäst att låta lösörefideikommisset upphöra samtidigt med fastighetsfideikommisset. Att så sker torde också i regel överensstämma med stiftarens vilja. De nu avsedda lösörefideikommissen bör alltså följa den vanliga regeln om tiden för avvecklingen. Det kunde ifrågasättas att införa särskilda regler för egendomens fördelning, när fideikommiss upphör enligt den här förordade bestämmelsen för sentida, fristående fideikommiss i lös egendom. De skäl, som eljest talar för att en betydande del av egendomen hålles samlad i efterträdarens hand, gör sig nämligen här knappast gällande. Utredningen har dock ansett onödigt att belasta lagtexten med särskilda fördelningsregler för dessa undantagsfall. De vanliga reglerna i 6 § bör alltså gälla. 5 §• Ibland förekommer i fideikommissurkunderna förbud mot samtidigt innehav av flera fideikommiss. Det vanligaste fallet är att flera fideikommiss instiftats genom samma urkund med föreskrift att fideikommissen icke får förenas i samma hand så länge det finnes mer än en medlem av släkten. Även flera andra former av föreningsförbud finnes emellertid. Förbuden,

168 som ofta är svårtolkade 1 , kan med viss schematisering indelas i två grupper. Vissa förbud har karaktären av särskilda villkor för rätten att tillträda fideikommisset. Ett sådant särskilt tillträdesvillkor är för handen, om i urkunden rörande ett fideikommiss föreskrives, att innehavaren av visst annat fideikommiss ej får tillträda det förra. Villkoret kan ha den innebörden att innehavaren av det andra fideikommisset under alla förhållanden är utesluten från rätten att succedera. Stundom bör villkoret förstås så, att tillträde får ske under förutsättning att vederbörande frånträder det fideikommiss som han tidigare innehar. övriga förbud mot samtidigt innehav av flera fideikommiss kan jämställas med föreskrifter om förverkande av rätten att inneha fideikommiss.2 Så är fallet, därest urkunden rörande ett fideikommiss innehåller förbud för innehavaren att tillträda annat fideikommiss. Något hinder torde nämligen i och för sig icke möta för honom att tillträda annat fideikommiss, men man får antaga att han, om han gör det, går förlustig rätten till det fideikommiss han tidigare innehar. Då enligt förslaget fideikommiss i regel skall upphöra när den innehavare avlider som besitter egendomen vid avvecklingslagens ikraftträdande, kan efter nämnda tidpunkt endast mera sällan bli fråga om förening av bestående fideikommiss. Detta kan ske, om innehavaren av ett fideikommiss avlider utan att fördenskull fideikommisset upphör (se t. ex. 4 § i förslaget) eller dennes rätt upphör av annan anledning än hans död samt en innehavare av annat fideikommiss uppträder som successor. Vanligare blir den situationen att, sedan ett fideikommiss upphört vid innehavarens död, innehavaren av ett annat fideikommiss gör anspråk på efterträdareandelen. Här blir således fråga om förening av fideikommiss och efterträdareandel. Vidare kan inträffa att den som tagit efterträdareandel i ett fideikommiss pretenderar på efterträdareandelen i ett annat fideikommiss, varvid fråga blir om förening av efterträdareandelar. På nu angivna fall kan föreningsförbuden icke bli efter orden tillämpliga. Då stiftarens syfte med dessa förbud — att förhindra att egendom tillhörande flera fideikommiss samlas inom samma släktgren — alltjämt är värt beaktande, bör de i princip upprätthållas vid avvecklingen. Förbud som har karaktären av tillträdesvillkor måste för övrigt, lika väl som andra tillträdesvillkor, tillämpas då det gäller att bestämma vem som skall få taga efterträdareandel. I annat fall skulle efterträdareandelen komma att tillfalla annan än den som skulle ha tillträtt fideikommisset om det fått bestå. Detta skulle strida mot principen att efterträdareandelen skall tillfalla den som enligt fideikommissurkunden är siste innehavarens närmaste efterträdare och medföra att dennes förväntningar blir åsidosatta. Såsom framgår 1 Frågor om tolkning av förbud mot samtidigt innehav av fideikommiss har varit under bedömande i NJA 1900 s. 105, 1901 s. 313 och 1946 s. 152; i sistnämnda fall kom frågan dock icke under högsta domstolens prövning. 2 Förverkandeklausulerna har närmare behandlats vid övergångsbestämmelserna.

169 av vad som anföres beträffande tredje stycket av övergångsbestämmelserna har utredningen visserligen funnit, att föreskrifter om förverkande av rätt att inneha eller tillträda fideikommiss bör upphöra att gälla vid lagens ikraftträdande. De skäl som förestavat detta ståndpunktstagande är emellertid icke för handen beträffande föreningsförbuden. I tredje stycket av övergångsbestämmelserna har därför undantag gjorts i fråga om sådana förbud. För upprätthållande av föreningsförbuden vid avvecklingen torde — frånsett nyssnämnda undantag i övergångsbestämmelserna — i och för sig icke krävas några särbestämmelser. Några exempel må belysa de situationer som k a n väntas uppkomma. Antag till en början att ett förbud, som har karaktären av tillträdesvillkor, upptagits i urkunden rörande ett fideikommiss, A, och innebär att innehavaren av ett annat fideikommiss, B, icke får tillträda A. Upphör A medan B alltjämt består, blir förbudet direkt tillämpligt på grund av den allmänna regeln i 6 § att efterträdareandelen skall tagas av den som enligt fideikommissurkunden är siste innehavarens efterträdare. Innehavaren av B får följaktligen icke taga efterträdareandel i A. Är situationen återigen den att B upphört före A, synes grunden för förbudet tala för att den som tagit efterträdareandel i B icke får taga sådan andel jämväl i A. — Innebär förbudet att B-innehavaren äger tillträda A endast om han avstår från B och har B upphört före A, synes den som erhållit efterträdareandel i B vara berättigad att taga dylik andel i A allenast om han utger den egendom han mottagit. Härefter antages, att förbudet, som upptagits i urkunden beträffande fideikommisset A, innebär att innehavaren av A måste avslå därifrån om han tillträder ett annat fideikommiss, B. Förbudet är alltså att jämställa med en förverkandeklausul beträffande A. Upphör B medan A består, lär innehavaren av A förverka sin rätt till detta fideikommiss om han tager efterträdareandel i B. Även i detta fall torde nämligen förbudet böra tillämpas analogt. Om däremot A upphört före B, synes icke — utan särskild lagregel — hinder föreligga mot förening i samma hand av efterträdareandelarna i A och B. Den som tagit efterträdareandel i A kan tydligen icke, på grund av föreskrift i urkunden beträffande A — som redan upphört — bli skyldig att åter utgiva egendomen, därför att han sedermera tager efterträdareandel jämväl i B. Enligt utredningens mening saknas tillräcklig anledning att införa en särskild regel för detta, säkerligen mycket ovanliga fall. Om innehavare, vid vars död fideikommisset skall upphöra enligt 2, 3 eller 4 § i förslaget, frånträder egendomen för att kunna tillträda annat fideikommiss eller taga efterträdareandel i annat fideikommiss, blir situationen principiellt att bedöma som ett fall av avstående. Tillämpas vanliga regler, kommer således, då förstnämnda fideikommiss vid hans död upphör, egendomen att till hälften tillfalla hans arvingar eller testamentstagare. Detta

170 skulle betyda, att en väsentlig del av den till de två fideikommissen hörande egendomen samlas inom samma släktgren, något som skulle strida mot föreningsförbudets syfte. En särskild reglering synes därför påkallad beträffande frånträdande av fideikommiss i fall som nu avses. En dylik situation torde visserligen bli sällsynt men den kan komma att inträda vid ett av landets största fideikommiss, nämligen det Piperska fideikommisset i Skåne. Utredningen föreslår, att avvecklingen av fideikommiss, som sålunda frånträdes, uppskjutes till dess näste innehavaren avlider samt att egendomen då fördelas på vanligt sätt mellan dennes efterträdare samt arvingar eller testamentstagare. Nu angivna lösning har den fördelen att den är enkel. Nackdelen av att avvecklingen uppskjutes förringas av att fallen blir fåtaliga. Av anförda skäl har i 5 § stadgats att, därest innehavare vid vars död fideikommisset enligt 2, 3 eller 4 § skolat upphöra, frånträtt egendomen för att kunna tillträda annat fideikommiss eller taga lott, som jämlikt 6 § första stycket tillkommer efterträdare, fideikommisset skall upphöra när näste innehavaren avlider.

Egendomens fördelning

6 §. Första stycket av förevarande paragraf innehåller huvudregeln angående egendomens fördelning. Sålunda stadgas till en början att, då fideikommisset upphör, den som enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande är den avlidne fideikommissinnehavarens efterträdare skall taga hälften av egendomen. Vem som är efterträdare framgår i regel av fideikommissurkunden (angående det fall att efterträdare ej finnes, se 8 §). Understundom lämnar urkunden innehavaren rätt att själv utse sin efterträdare. Hans val måste i regel ske inom en begränsad krets, t. ex. bland sönerna, såframt icke släkten utslocknar. Exempel finnes också på föreskrifter om att efterträdaren i viss situation — i regel släktens utslocknande — skall utses av myndighet eller genom lottning. Det k a n ifrågasättas om efterträdareandel bör få tagas av successor, som sålunda blivit särskilt utsedd. Någon anledning att utesluta en successor, som — likgiltigt i vilken ordning — utsetts före avvecklingslagens ikraftträdande, finnes dock icke. Han kan ju ha högst välgrundade förväntningar på att få övertaga fideikommisset. Mera tveksamt är, om man skall godtaga att successor utses efter lagens ikraftträdande. Några förväntningar som kräver beaktande k a n ju här knappast finnas. Utläggandet av efterträdareandel motiveras emellertid icke enbart av hänsynen till successorn. Ett mycket viktigt skäl är det allmännas intresse av att de ekonomiska enheter, som de större jordbruks- och industrifideikommissen bildar, icke alltför snabbt brytes sönder. Även hänsyn till stiftarens vilja spelar i någon mån in.

171 Skäl finnes därför som talar för att man bör utlägga efterträdareandel även åt en successor, som utsetts efter awecklingslagens ikraftträdande. De olika fallen måste emellertid granskas vart för sig. Om det är innehavaren som utsett efterträdaren, synes det rimligt att tillgodose honom, även om det skett efter lagens ikraftträdande. Att förordnandet kommer så sent kan bero på att en tidigare utsedd successor avlidit eller på andra förändringar inom släkten. Ovannämnda intresse av egendomens sammanhållande gör sig också i detta sammanhang gällande, eftersom situationen kan tänkas bli aktuell vid några av våra största jordbruksfideikommiss. Däremot bör det åtminstone som regel icke komma i fråga att myndighet utser successor. Dylika förordnanden, som hittills varit mycket sällsynta, skulle i samband med avvecklingen kunna te sig stötande, särskilt om de får till konsekvens att hälften av egendomen frångår en avliden innehavares arvingar och tillägges en utomstående person. Några samhällsintressen, som kräver egendomens sammanhållande, torde här icke göra sig gällande. Vid de jordbruksfideikommiss, för vilka — såvitt känt — en föreskrift av ifrågavarande art gäller, förefaller nämligen successionen vara tryggad, varför utrymme saknas för myndighets förordnande. Utredningen förordar därför, att myndighet i eventuellt förekommande fall icke utnyttjar befogenheten att utse efterträdare. Någon skyldighet för myndighet att medverka till utseende av successor torde icke finnas. Skulle likväl i något fall sådan skyldighet anses föreligga, bör denna kunna hävas av Kungl. Maj :t. I sällsynta undantagsfall kan dock sådana omständigheter föreligga att det ter sig rimligt att myndighet ingriper. Utredningen tänker härvid främst på vissa urkunder som föreskriver, att myndighet skall pröva huruvida den som står närmast i släktföljden är lämplig att tillträda och i nekande fall utse annan successor (se motiven till tredje stycket av övergångsbestämmelserna). Att låta efterträdareandelen tillfalla en person som utsetts genom lottning vore stötande och bör icke komma i fråga. Såvitt utredningen vid sin granskning av fideikommissurkunderna kunnat finna torde lottning knappast bli aktuell annat än i något enstaka fall. Under alla omständigheter synes några allmänna intressen icke äventyras, därest man underlåter att utlägga efterträdareandel åt successor som utsetts genom lottning. I enlighet med det anförda har efterträdareandelen i första stycket av förevarande paragraf förklarats skola tillfalla »den som enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat förordnande är den avlidnes efterträdare». Med ett på fideikommissurkunden grundat förordnande avses härvid såväl innehavarens som myndighets förordnande. Däremot inbegriper uttrycket icke lottning. En successor som utsetts genom lottning får alltså icke någon del i egendomen. Utredningen har härvid frånsett möjligheten av att successor blivit utsedd genom lottning före avvecklingslagens ikraftträdande. Något sådant fall är icke känt och torde ej heller kunna uppkomma. Såsom urkun-

172 derna är uppbyggda synes lottning över huvud taget icke kunna bli aktuell förr än efter innehavarens död. Beträffande den hälft av egendomen som ej utgör efterträdareandel stadgas, att däri skall tagas arv eller testamente som om den tillhört den avlidne. Ärvdabalkens regler om arv och testamente kommer alltså att i tillämpliga delar gälla beträffande nu ifrågavarande hälft av egendomen. I vissa fall synes reglerna om arv böra användas analogt å successorns förvärv. I övrigt må härom anföras följande. Vid tillämpningen av bestämmelserna i 3 kap. ärvdabalken om rätt för den först avlidne makens arvingar i boet efter den sist avlidne maken bör den del av fideikommissegendomen som ej utgör efterträdareandel jämställas med sådan den avlidne fideikommissinnehavarens privata egendom, som är hans enskilda. Till följd härav kommer, med hänsyn till reglerna i 3 kap. 2 och 5 §§, den del av det förutvarande fideikommisset, vilken såsom arv tillfallit fideikommissinnehavarens make, vid makens död i princip att övergå till innehavarens arvingar, om sådana finnes i andra parentelen. Det förtjänar framhållas, att i efterlevande makens hand all egendom bildar en enhetlig massa. Vid makens död skall den förutvarande fideikommissegendomen därför icke bilda något särskilt bo. Vad angår reglerna i 5 kap. ärvdabalken om allmänna arvsfondens rätt till arv är situationen vid fideikommissavvecklingen så till vida en annan än eljest att det finnes en successor, vilken — om avvecklingen ej inträtt — skulle ha övertagit fideikommissegendomen i dess helhet. Att för den skull på denna enda punkt stadga en avvikelse från de allmänna arvsreglerna har utredningen dock ej ansett motiverat. Antalet fall då siste fideikommissinnehavaren saknar andra arvingar än arvsfonden blir ytterst få — endast ett par dylika är f. n. kända — och det framstår som mycket litet sannolikt att innehavaren just i ett sådant fall skulle på grund av sjukdom, omyndighet eller eljest vara ur stånd att begagna sin testationsrätt, om han så önskar. I 6 kap. ärvdabalken stadgas om förskott å arv. Förskott k a n emellertid icke givas ur fideikommissegendomen. Med hänsyn härtill och då fideikommissegendomen såväl under siste fideikommissinnehavarens livstid som vid boutredningen efter hans död behandlas såsom en förmögenhetsmassa för sig, helt skild från hans övriga egendom, torde reglerna om förskott å arv bli utan tillämpning vid avvecklingen. Sålunda bör förskott aldrig kunna avräknas å arvinges lott i fideikommissegendomen, icke ens om siste innehavaren bestämt detta då förskottet gavs. En annan sak är att siste innehavaren genom föreskrift i testamente kan åstadkomma samma resultat. Bestämmelserna om laglott i 7 kap. ärvdabalken blir i princip tillämpliga vid avvecklingen. I enlighet med vad nyss anförts saknas utrymme för regeln i 2 § att bröstarvinge är pliktig att å sin laglott avräkna vad h a n av

173 arvlåtaren mottagit i förskott å sitt arv. Den i samma paragraf stadgade skyldigheten för bröstarvinge att å laglotten avräkna vad han av arvlåtaren mottagit på grund av testamente kan endast gälla testamente med avseende å fideikommissegendomen. Detta följer av vad nyss sagts därom, att fideikommissegendomen och den privata egendomen utgör två skilda förmögenhetsmassor. De i 5 kap. ärvdabalken upptagna bestämmelserna om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap bör i tillämpliga delar få gälla vid avvecklingen. Bestämmelserna blir väl icke av större praktisk betydelse; om förutsättningarna för att tillämpa dem undantagsvis skulle vara för handen, saknas emellertid skäl att ej göra detta. Uppenbarligen måste med »kvarlåtenskap» i detta sammanhang förstås den del av fideikommissegendomen som ej utgör efterträdareandel. Efterträdareandelen kan således icke belastas med underhållsbidrag. Underhållsbidrag som avses i 1 § utgår i förekommande fall både ur den återstående delen av fideikommissegendomen och ur den avlidne fideikommissinnehavarens privata kvarlåtenskap och torde böra fördelas mellan egendomsmassorna efter dessas storlek. Enligt 11 kap. 1 § ärvdabalken skall åt testamente givas den tolkning som må antagas överensstämma med testators vilja. Om en avliden fideikommissinnehavare i sitt testamente använt uttryck sådana som »all min efterlämnade egendom» eller »all min kvarlåtenskap», avses efter orden närmast testators privata egendom men omständigheterna kan tyda på att förordnandet också åsyftar den del av fideikommissegendomen som icke utgör efterträdareandel. Med hänsyn till nyssnämnda regel måste därför från fall till fall prövas vad som kan antagas överensstämma med testators vilja. Den omständigheten, att testamentet skrivits innan utredningens förslag framlades eller med andra ord vid en tidpunkt då testator saknat anledning antaga att han kunde förordna även om fideikommissegendomen, utesluter icke att testamentet ändå k a n böra tillämpas på sistnämnda egendom. Situationen erbjuder likheter med det fall att testator efter testamentets upprättande erhåller ett oväntat, betydande arv (jfr NJA 1958 s. 101). För undvikande av tvister är det givetvis önskvärt att i testamenten klart angives om fideikommissegendomen åsyftas eller icke. Vid tillämpning av reglerna i Ib kap. ärvdabalken om bevakning, delgivning och klander av testamente k a n successorn uppenbarligen ej jämställas med arvinge. Testamente behöver följaktligen icke delgivas med successorn i denna hans egenskap, och h a n äger icke anställa klandertalan om testamentes ogiltighet enligt 13 kap., om han ej tillika är arvinge. Det förtjänar i detta sammanhang anmärkas, att ett testamente, som inkräktar å efterträdareandelen, är i denna del utan vidare overksamt. Det har ej ansetts erforderligt att uppställa någon regel om viss tid, inom vilken successorn skulle ha att påkalla jämkning av testamente för utfående av efterträdareandel. Vad i 15 och 16 kap. ärvdabalken stadgats om förverkande av rätt att taga

174 arv eller testamente och om preskription av sådan rätt torde kunna tilllämpas analogt även å successorns förvärv (se också vad som anföres i det följande vid tredje stycket av övergångsbestämmelserna). I överensstämmelse med vad förut anförts därom, att fideikommissets egendom vid avvecklingen skall behandlas såsom en förmögenhetsmassa för sig, synes riktigast att vid tillämpning av 16 kap. 1 och 2 §§ utfärda särskild kungörelse beträffande »fideikommissarvet» i det fall att den avlidne efterlämnat jämväl privat egendom. Likaväl som arvinge efter siste innehavaren torde kunna avstå sin andel i fideikommissboet men behålla sin rätt i det vanliga dödsboet eller omvänt, likaväl torde han kunna låta sin rätt i endera boet preskriberas. Av reglerna i 17 kap. ärvdabalken om arvsavtal bör de i 1 och 2 §§ upptagna kunna tillämpas analogt på arvingar och eventuella testamentstagare. Vad angår efterträdaren gör sig däremot särskilda synpunkter gällande. Hans ställning är i vissa hänseenden en annan än arvingarnas. Om efterträdare avsäger sig sin rätt, övergår egendomen till nästa man i den fideikommissariska successionsordningen. Vad i 2 § sägs om verkan av avsägelse kan därför icke tillämpas på efterträdaren. Vad där stadgas om förutsättningarna för giltig avsägelse från bröstarvinges sida lämpar sig ej heller för detta fall. — I vad mån efterträdaren för närvarande kan före tillträdet sluta avtal rörande fideikommissegendomen är en öppen fråga. Det är visserligen uppenbart att han icke kan utfästa sig att överlåta egendomen på tredje man eller eljest förfoga däröver på ett sätt som ej är medgivet för innehavaren. Däremot är det icke uteslutet att h a n har viss begränsad dispositionsmöjlighet. Det har sålunda antytts (se prop. 293/1921 s. 11) att efterträdaren skulle bli bunden av en innehavarens nyttjanderättsupplåtelse, som sträcker sig utöver dennes besittningstid, därest efterträdaren samtyckt till upplåtelsen. Tydligt är att verkan av en disposition från efterträdarens sida, vilken gjorts före avvecklingslagens ikraftträdande, måste bedömas enligt äldre rätt. Vad angår avtal, som efterträdaren sluter efter avvecklingslagens ikraftträdande, bör frågan om deras giltighet få prövas från fall till fall. Ofta torde skäl finnas för en analogisk tillämpning av 17 kap. 1 § ärvdabalken. Dessa och andra hithörande frågor torde emellertid få överlämnas åt rättspraxis. Det i 17 kap. 3 § ärvdabalken upptagna förbudet för arvlåtare att förfoga över sin kvarlåtenskap genom avtal bör tillämpas även å siste innehavaren i dennes förhållande till fideikommissegendomen. För närvarande har han ingen möjlighet att förfoga över egendomen för dödsfalls skull, och den omständigheten att h a n nu förutsattes få viss testationsrätt bör uppenbarligen icke medföra att han skulle få sluta sådant arvsavtal, som för arvlåtare i gemen är förbjudet. Fördelningsreglerna i awecklingslagen kan givetvis icke taga hänsyn

175 till alla de skiftande situationer, som kan tänkas uppkomma. Det är därför önskvärt att lagen åtminstone i viss utsträckning gör det möjligt för intressenterna att åvägabringa en annan fördelning av egendomen än den som följer av de fixa lagreglerna. Liksom vid ett vanligt arvfall bör det därför stå intressent fritt att avstå från sin rätt; likaså bör det i princip vara delägarnas ensak hur egendomen fördelas vid ett arvskifte. Det är för närvarande icke ovanligt att vid en fideikommissinnehavares död hans närmaste efterträdare enligt fideikommissurkunden avstår från rätten att tillträda fideikommisset. Detta tillfaller i sådan händelse den som står därnäst i tur. En vanlig anledning till avstående är att den närmaste efterträdaren uppnått hög ålder och vill undvika alltför täta arvfall med därigenom ökad skattebörda. Vid jordbruksfideikommiss tillkommer ofta det skälet att den avstående med hänsyn till sin ålder helst ser att egendomen övertages av någon yngre, i regel en son, vilken kanske redan berett sig för uppgiften som fideikommissinnehavare. Även vid avvecklingen bör denna möjlighet stå öppen. En motsatt lösning skulle — då ju successorn icke kan tvingas att mottaga efterträdareandelen — närmast innebära att, om successorn avstår, fideikommissegendomen fördelas som om efterträdare saknas. Detta skulle emellertid strida mot intresset att egendomen till viss del hålles samman vid avvecklingen. Om successorn avstår, bör efterträdareandelen därför tillfalla hans närmaste efterträdare och, om även denne avstår, den som därnäst står i tur o. s. v. Om en arvinge avstår från sin arvsrätt, anses arvsrätten övergå på den eller dem som skulle ha ärvt, därest arvingen avlidit före arvlåtaren. Denna regel bör gälla även i fråga om arvinges rätt till andel i fideikommissegendomen. Det förhållandet att arvingen tillika är successor ändrar härvidlag ingenting. Om arvingen-successorn avstår från all honom tillkommande rätt i fideikommissboet, kan således efterträdareandelen och andelen i återstoden komma att tillfalla olika personer. Hinder möter ej för den som både är successor och arvinge att avstå från efterträdareandelen men behålla andelen i återstoden eller omvänt. I enlighet med vad som uttalats i den allmänna motiveringen bör efterträdare till jordbruksfideikommiss kunna — eventuellt efter utlösen av sina medarvingar — övertaga huvudgården med där förvarade samlingar ävensom skogsområde, som ej skall ingå i bygdegods men ändock lämpligen bör bibehållas odelat. I andra stycket av 6 § har intagits en regel om rätt för efterträdaren att vid skifte av fideikommissboet på sin lott erhålla egendom som nyss sagts. Med efterträdarens lott avses hans sammanlagda andel i boet, således — förutom efterträdareandelen — jämväl eventuell arvsandel och testamentslott. Vidare har stadgats att, om flera huvudgårdar finnes, efterträdaren må taga en av dem efter eget val. Han äger i sådant fall företrädesrätt till samlingar, som förvaras på den gård han väljer,

176 men ej till samlingar på andra huvudgårdar. Det har ansetts obehövligt att direkt utsäga detta i lagtexten. Förslår ej lotten för den egendom som efterträdaren har rätt att erhålla vid skiftet, äger han lämna lösen i pengar.

7 §• Vissa fideikommissurkunder innehåller föreskrifter om hur med egendomen skall förfaras, därest fideikommisset upphör till följd av släktens utslocknande. Dessa föreskrifter behandlas i det följande vid 8 §. Betydligt mera sällsynta är föreskrifter, som tager sikte på det fall att fideikommisset upphäves eller att fideikommissinstitutionen såsom sådan avskaffas. I själva verket har utredningen icke påträffat något enda förordnande, som direkt avser egendomens behandling, därest det aktuella fideikommisset upphäves. Det är dock möjligt att situationen beaktats i något sentida fideikommissförordnande som icke kommit till utredningens kännedom. Däremot har utredningen i två fideikommissurkunder påträffat föreskrifter om h u r med egendomen skall förfaras, därest viss annan egendom som tillhör annat fideikommiss förlorar sin fideikommissnatur. I urkunden rörande ett år 1874 instiftat, till Övedskloster knutet lösörefideikommiss, omfattande vissa samlingar, föreskrives sålunda att, för den händelse övedsklosters egendom i framtiden skulle upphöra att vara fideikommiss, ifrågavarande samlingar skall övergå till svenska staten för att förvaras med dess samlingar. Det andra exemplet gäller en år 1929 instiftad fond, vars avkastning skall uppbäras av den som innehar Jacobsbergs fideikommissegendom att användas för egendomens bästa. För fonden gäller vidare bl. a. den föreskriften att, därest Jacobsbergs egendom förvandlas till penningfideikommiss eller om fideikommissinstitutet genom beslut av statsmakterna avskaffas, avkastningen under vissa förutsättningar tillfaller ägaren av n ä m n d a egendom. Någon anledning att upphäva föreskrifter, som sålunda direkt eller indirekt tager sikte på det fall att fideikommisset upphäves, finnes enligt utredningens mening icke. Skulle någon dylik föreskrift te sig uppenbart olämplig, finnes möjlighet att få den ändrad av Kungl. Maj :t i permutationsväg. Bestämmelsen i 7 § har föranletts av det nu sagda. Enligt denna skall, utan hinder av vad i 6 § stadgas, där fideikommissurkunden innehåller föreskrift om vem egendomen skall tillfalla, därest fideikommisset upphäves, denna föreskrift lända till efterrättelse. Bestämmelsen har icke avfattats med tanke direkt på de två kända urkundsföreskrifterna utan på det tänkta huvudfallet att det är fråga endast om ett fideikommiss. För att en föreskrift enligt 7 § skall anses föreligga torde icke böra krävas, att i u r k u n d e n uttryckligen talats om fideikommissets upphävande. Det bör vara tillräckligt att stiftarens vilja därvidlag tydligt framgår av urkunden.

177 8 §. Att den släkt, inom vilken den fideikommissariska successionen fortgått, utslocknar behöver icke medföra att efterträdare saknas. Stundom föreskrives i urkunden, att successionen i dylik händelse skall övergå på annan släkt, att siste innehavaren eller någon myndighet skall utse efterträdare eller att efterträdare skall utses genom lottning mellan vissa pretendenter. Såsom framhållits vid 6 § bör det emellertid efter avvecklingslagens ikraftträdande i regel icke förekomma att myndighet utser successor. En successor som utsetts genom lottning betraktas vidare icke som efterträdare i avvecklingslagens mening. Att efterträdaren tillhör annan släkt, vare sig han kan direkt åberopa urkunden eller han blivit särskilt utsedd, hindrar däremot icke honom från att taga efterträdareandelen. Om efterträdare helt saknas eller det i varje fall icke finnes någon av lagen erkänd sådan, kan regeln i 6 § om egendomens fördelning icke tilllämpas. Situationen är härvid oftast sådan att fideikommisset ändock skulle ha upphört, alltså även om avvecklingslagen icke funnits. Det måste likväl anses som lämpligt att låta lagen reglera den uppkomna situationen, helst som det eljest i vissa hänseenden skulle komma att råda osäkerhet om hur med egendomen skall förfaras och det vidare icke skulle bli möjligt att beakta t. ex. det allmännas intresse av att kulturvärden bevaras. Det har i rättspraxis 1 antagits, att fideikommissegendomen, när successionskedjan utlöpt, ingår i siste innehavarens kvarlåtenskap och tillfaller hans arvingar eller testamentstagare, såvida annat icke följer av fideikommissurkunden. Ytterst går denna princip tillbaka på ett stadgande i 5 § av 1686 års testamentsstadga, där det heter: » men skulle Testatoris föreskrefne Wilckor på något sätt exspirera, så att om det borttestamenterade icke wijdare stadgat finnes, bör det samma effter den allmänne Lagen widh den sidste Åthniutarens Tijdh achtas såsom annan des Oconditionerade Egendomb.» 2 Har däremot stiftaren bestämt hur med egendomen skall förfaras när fideikommisset upphör, är denna föreskrift att tillämpa. Sådana föreskrifter är icke ovanliga. Ibland stadgas, att egendomen vid släktens utslocknande skall tillfalla någon redan existerande institution, såsom riddarhuset, eller ock bilda underlag för en ny stiftelse eller därmed jämförlig rättsbildning. I andra fall åter föreskrives, att egendomen skall fördelas mellan siste innehavarens samtliga arvingar, vissa av dem eller — i något fall — samtliga efterkommande efter fideikommissets stiftare (jfr angående förordnandets tolkning NJA 1935 s. 403). Det ter sig naturligt att man vid avvecklingen anknyter till de grund1 Se bl. a. N J A 1906 s. 47 samt Schmidt, Juridiskt Arkiv II s. 430, X I V s. 167, X V I I s. 247, X X I I I s; 345, 367 och 407, jfr också Winroth, Svensk Civilrätt II s. 73 f., Undén, Svensk sakrätt, II: 1 3 uppl. s. 171 samt Beckman, Svensk Familjerättspraxis s. 144. 2 Denna bestämmelse torde vara direkt tillämplig på fideikommiss, som tillkommit före ikraftträdandet av 1734 års lag, se förordningen den 5 april 1739 rörande testamenten och morgongåvor (Modée II s. 1435).

12—906419

178 satser, som sålunda eljest skulle ha gällt. Om urkunden icke innehåller någon föreskrift om egendomens fördelning, bör egendomen därför tillfalla den avlidne innehavarens arvingar eller testamentstagare. Huruvida efterlevande make enligt gällande rätt äger njuta giftorätt i egendomen är icke klart. Övervägande skäl talar enligt utredningens mening för att likställa detta avvecklingsfall med de övriga och att alltså icke medge giftorätt. Vad åter angår de fall då stiftaren meddelat föreskrift om hur med egendomen skall förfaras synes anledning saknas att frångå förordnandet. En granskning av de påträffade föreskrifterna har givit vid handen att de är genomförbara och icke oförenliga med nutida åskådning. I vissa fall kan väl på grund av förändrade förhållanden erfordras jämkningar i de uppställda bestämmelserna, men sådana jämkningar bör k u n n a genomföras permutationsvägen. En utspridning av egendomen på samtliga efterkommande efter en sedan länge avliden stiftare framstår visserligen såsom opraktisk. Såvitt utredningen kunnat finna måste dock situationen bli utomordentligt sällsynt och kan icke beröra något jordbruksfideikommiss. Någon särregel för detta fall kan därför icke anses påkallad. Utredningen har därför i 8 § föreslagit att, om efterträdare ej finnes, i egendomen skall tagas arv eller testamente som om den tillhört den avlidne fideikommissinnehavaren; föreskriver urkunden att, därest efterträdare saknas, egendomen skall fördelas mellan siste innehavarens arvingar eller andra släktmedlemmar eller ock att egendomen skall användas för välgörande eller annat ändamål, skall dock denna föreskrift lända till efterrättelse. Av regelns placering i förhållande till 22 § framgår, att egendomen ej skall svara för den avlidnes privata gäld. Huru därmed förhåller sig enligt gällande rätt är ej klart. Förmodligen skulle man vara benägen att skilja mellan det fall att föreskrift givits om egendomens fördelning och det att sådan bestämmelse saknas. Någon anledning i sak att särskilja fallen finnes enligt utredningens mening dock knappast. Med hänsyn till att rättsläget i åtskilliga hänseenden är ovisst — bl. a. må påpekas att det i allmänhet först sent låter sig beräkna om innehavaren verkligen blir den siste av sin släkt — kan borgenärerna ej rimligen ha tagit fideikommissegendomen i betraktande. Utredningen har därför stannat för att gäldsansvar här liksom i huvudfallen enligt 6 § icke bör inträda. I de fall då stiftaren förordnat, att egendomen vid släktens utslocknande skall tillfalla viss institution eller dylikt, skulle kunna ifrågasättas om icke egendomen eller någon del därav borde tilläggas institutionen, även om den av stiftaren åsyftade situationen, släktens utslocknande, icke föreligger i avvecklingsögonblicket. Det kan emellertid icke anses överensstämma med stiftarens vilja att institutionen — som enligt förordnandet skäll mottaga egendomen först efter släktmedlemmarna — tillgodoses framför eller jämte dessa. Icke heller kan med någon grad av objektivitet avgöras hur

179 mycket som i sådant fall borde tillkomma institutionen. Utredningen har därför ansett någon regel av antytt innehåll icke böra meddelas.

Förmåner in. m.

9 §. I denna paragraf behandlas fardagsrätten. Härom hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 102 ff.). 10 §. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen ankommer det på förmånstagare, som tillika är arvinge eller testamentstagare att välja mellan att taga »fideikommissarv» respektive testamente och att åtnjuta förmån. Intill dess valet gjorts, bör vederbörande icke kunna påfordra att utfå förmån. Vad nu sagts kan dock icke gälla i de sällsynta fall då förmånen redan börjat utgå före fideikommissets upphörande. Förmånstagaren har här en välförvärvad rätt till sin förmån och denna rätt upphör icke förrän han väljer att i stället taga arv eller testamente. Underlåter förmånstagaren att inom rimlig tid träffa sitt val, torde rätten med stöd av 16 kap. 5 § ärvdabalken äga förelägga honom att göra sin arvsrätt eller rätt enligt testamente gällande inom tid som där är sagd, vid äventyr att han eljest förlorar densamma. Har siste innehavarens änka tagit arv i fideikommissegendomen och lever vid hennes död arvingar i andra parentelen efter mannen, tillfaller änkans del i egendomen dem. Eftersom deras arvsrätt blir aktuell först vid änkans död, möter intet hinder mot att arvingarna dessförinnan uppbär förmån. Om däremot änka besitter fideikommissegendomen i dess helhet såsom änkeförmån, blir situationen vansklig för annan förmånstagare, som tillika är arvinge eller testamentstagare. Så länge änkans rätt består, har denne ingen eller föga glädje av sin rätt att taga del i egendomen. Å andra sidan kan han icke uppbära förmån, om han ej vill avstå från denna rätt. Såvitt utredningen kunnat finna torde en sådan konflikt knappast kunna uppkomma i renodlad form. I de fall, där urkunden ålägger änkan skyldighet att underhålla barnen, synes det naturligast att betrakta föreskriften härom såsom ett villkor för änkeförmånens utgående — ett villkor som bör respekteras även efter fideikommissets upphörande — och icke såsom innefattande en självständig förmån för barnen. I den mån besittningsförmån åter tillkommer änka och barn gemensamt, går visserligen barnen — om de ej vill avstå från sin rätt till del i egendomen — miste om förmånen. Den del av avkastningen, som skolat tillkomma barnen, kommer emellertid, då änkans andel bör vara densamma som tidigare, att tillfalla fideikommissboet. Såsom delägare i detta får barnen ändock njuta viss del av avkastningen.

180 I något fall kan förekomma att hela fideikommissegendomen vid siste innehavarens död besittes av änka efter en tidigare innehavare. För detta fall har befunnits lämpligt att åtgärder för avvecklingens genomförande uppskjutes. Härom stadgas i 30 §. 11 §• I överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motiveringen behandlas i denna paragraf endast sådan pension eller förmån, som utgår eller skall utgå »av egendomen». Pension från försäkringsanstalt lämnas alltså åt sidan. Det förekommer att vid sidan av pension från sådan anstalt utgår eller är utfäst pension från fideikommisset. Dylik »tilläggspension» bör behandlas på samma sätt som övriga från fideikommissegendomen utgående eller utfästa pensioner. Som i de allmänna motiven nämnts har vid ett par större fideikommiss bildats pensionsstiftelser. I den m å n sådan stiftelses tillgångar innefattar betryggande säkerhet för pensionernas utgående, bör de pensioner, som utgår eller utfästs från stiftelsen, likställas med försäkringspensioner. De bör med andra ord icke beröras av avvecklingen. I den mån åter så icke är förhållandet, torde avsikten ha varit att vid behov taga även fideikommissegendomens avkastning i anspråk för pensionerna. Stiftelsen torde här endast ha karaktären av ett stöd för fideikommissinnehavaren vid utgivandet av pensionerna. Härav följer att pensionerna i dessa fall — till den del de icke k a n anses till fullo säkerställda genom stiftelsen — bör behandlas på samma sätt som de pensioner, vilka utgår eller utfästs från fideikommissegendomen. I vissa fall har aktiebolag bildats för driften av egendomen, varvid dock fideikommissinnehavaren utövar det bestämmande inflytandet. Den formella omständigheten att det är bolaget som utbetalar eller utfäst pensionerna bör givetvis icke medföra att dessa behandlas annorlunda än från egendomen direkt utgående eller utfästa pensioner. Såsom en av förutsättningarna för att pension eller liknande förmån skall bevaras uppställes i första och andra styckena det villkoret, att pensionen eller förmånen utgår resp. skall utgå på grund av anställning å fideikommissfastighet. Härmed förstås i första hand anställning i den på egendomen drivna rörelsen — jordbruk, skogsbruk eller industri. I viss omfattning inbegripes dock även anställning i fideikommissariens hushåll eller eljest såsom dennes personliga tjänare (t. ex. chaufför), nämligen om anställningen ägt rum på ett gods eller annan lantegendom. Däremot omfattar uttrycket »anställning på fideikommissfastighet» icke arbete hos den som innehar fideikommiss i lös egendom eller bor i en lägenhet i ett hyreshus, vilket han innehar såsom fideikommiss. Skälen för denna gränsdragning är följande. Anställning hos innehavare av fideikommiss i lös egendom eller i hyreshus skiljer sig i princip icke från anställning hos varje annan privatperson. Vad däremot angår förhållandena på ett fideikom-

181 miss i lantfastighet skulle det te sig mycket stötande att göra skillnad i pensioneringshänseende mellan anställda i rörelsen och hushållets tjänare. De senare torde stå fideikommisset minst lika nära som de förra, och även de torde omfattas av traditionen att ny innehavare tager på sig företrädarens pensionsförpliktelser. 12 §. I denna paragraf stadgas om sättet för förmånernas bevarande. Härom hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 114 ff.). Nyttjanderättshavare

13 §. Under förevarande paragraf har intagits en bestämmelse om att arrendeoch hyresavtal avseende annan fideikommissfastighet än huvudgård skall gälla jämväl för den som förvärvar egendomen vid avvecklingen. Beträffande paragrafen hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 118). 14 §. Paragrafen innehåller en erinran om den föreslagna lagen med vissa bestämmelser om arrende under fideikommiss. Större skogsområden

15 §. Denna paragraf innehåller den grundläggande bestämmelsen om bildande av bygdegods. Beträffande stadgandet hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 131 ff.). 16 §. Enligt förevarande paragraf underrättar Kungl. Maj :t inskrivningsdomaren angående förordnande om bildande av bygdegods. Det åligger inskrivningsdomaren att, så snart ske kan, å inskrivningsdag göra anteckning om förordnandet i lagfarts- eller fastighetsboken. I administrativ ordning bör utfärdas särskilda föreskrifter om inrättande och förande av fastighetsbok i fråga om bygdegods. Om förordnandet bör Kungl. Maj :t vidare underrätta den som för fastighetsregistret för anteckning därom. Skyldighet för fastighetsregisterföraren att göra dylik anteckning bör föreskrivas i administrativ väg. Kulturvärden

17 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om bildande av stiftelser för kulturvärdenas bevarande och om rätt att, utan ägarens medgivande, meddela skyddsföreskrifter enligt lagen den 12 juni 1942 om skydd för kultur-

182 historiskt märkliga byggnader. Rörande dessa bestämmelser hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 139 ff.). 18 §. Då Kungl. Maj :t förordnar om hembud av samling, bör i beslutet utsättas en tidsgräns för lösningsrätten. Frågan om inlösen skulle annars kunna hållas svävande under obestämd tid. Beträffande förevarande paragraf hänvisas i övrigt till den allmänna motiveringen (s. 147). Angående ordningen för bestämmande av lösesumma, som skall utgå enligt förevarande paragraf, stadgas i 26 §. Förfarandet vid avvecklingen

19 §. Såsom framgår av den allmänna motiveringen bör uppgiften att bevaka det allmännas intressen vid avvecklingen ankomma på fideikommissnämnden. Dessa intressen gör sig framförallt gällande i fråga om bevarande av större skogsområden och märkligare kulturvärden. Enligt vad utredningen föreslagit skall det ankomma på Kungl. Maj :t att förordna om bildande av bygdegods, om inrättande av stiftelse till skydd för kulturvärden och om inlösen av samling. Nämndens uppgift bör vara att utreda frågor härom samt, om anledning förekommer till åtgärd som nyss sagts, överlämna ärendet med förslag till Kungl. Maj :t. Finner nämnden ej anledning till dylik åtgärd, bör nämnden kunna själv avgöra ärendet, d. v. s. besluta att åtgärd ej skall vidtagas. Denna anordning är naturlig med hänsyn till att i flertalet fall åtgärd som nu avses icke kan komma i fråga. I tveksamma fall synes i allmänhet lämpligt att nämnden överlämnar avgörandet till Kungl. Maj :t. I instruktion för nämnden bör närmare anges i vilka fall nämnden kan avstå från att göra anmälan hos Kungl. Maj :t. Nämnden bör vidare förbereda avvecklingen av de atypiska fideikommissen, vilka enligt 32 § skall upphöra efter beslut av Kungl. Maj :t som i sådana fall också har att bestämma om egendomens fördelning. Då det är önskvärt att de atypiska fideikommissen avvecklas så snart som möjligt, bör arbetet härmed, i den mån förhållandena det medger, påbörjas redan under den första tiden av nämndens verksamhet. Även i sådana fall som avses i 31 § bör nämnden givetvis lämna medverkan i den m å n så erfordras. I övrigt bör nämndens verksamhet huvudsakligen vara av rådgivande och vägledande art. Avvecklingen kommer, åtminstone vad angår de större jordfideikommissen, att föra med sig åtskilliga problem både av rättslig och praktisk art. Sålunda kommer de enskilda som beröres av avvecklingen, främst delägarna i fideikommissboet men även andra, ofta att ställas inför besvärliga avgöranden. Såsom exempel må nämnas de frågor,

183 som kan uppkomma i samband med säkerställande av förmåner. Det är av vikt att de enskilda i dylika angelägenheter har möjlighet att anlita nämndens erfarenhet och sakkunskap. En betydelsefull uppgift för nämnden måste vara att söka utjämna intressemotsättningar och bilägga tvister samt verka för att ett förtroendefullt samarbete kommer till stånd mellan berörda parter. Utredningen har övervägt huruvida nämnden bör medverka i sådana fideikommissärenden som för närvarande avgöres av Kungl. Maj :t, t. ex. ärenden om tillstånd att sälja eller inteckna fideikommissfastighet. Närmast gäller frågan om uppgiften att bereda dylika ärenden bör läggas på nämnden. Enligt utredningens bedömande "ter det sig ovisst om några fördelar av organisatorisk eller annan art verkligen står att vinna med en sådan ändring. Utredningen har därför stannat vid att icke föreslå någon ändring i nuvarande ordning. Möjlighet finnes emellertid att Kungl. Maj :t, sedan avvecklingen inletts och nämndens arbete bättre kan överblickas, tager initiativ till en ändring i åsyftad riktning. Vidare står det alltid Kungl. Maj :t fritt att i den mån ärendenas art det påkallar anlita nämnden som remissinstans. Nämnden bör med hänsyn till arten av sin verksamhet tillsättas av Kungl. Maj :t. Antalet ledamöter i nämnden synes lämpligen böra bestämmas till fem. Härigenom erhålles möjlighet att få olika slag av sakkunskap representerad inom nämnden. Med hänsyn till att rättsfrågor — delvis av komplicerad art — kan väntas uppkomma bör ordföranden vara lagkunnig och erfaren i domarvärv. För att vid behov kunna inträda i ordförandens ställe bör finnas en vice ordförande, som uppfyller samma villkor. Lämpligt är även att en av dessa såvitt möjligt utses bland personer med praktisk erfarenhet av ekonomiska frågor. Det måste vidare anses lämpligt att nämnden inom sig rymmer erfarenhet i jordbruks- och skogsfrågor samt i frågor rörande egendom av kulturhistoriskt värde. Bland dess ledamöter bör om möjligt åtminstone en tillika ha erfarenhet av fideikommissförvaltning. För ledamöterna bör finnas suppleanter till det antal Kungl. Maj :t finner erforderligt. De i paragrafen upptagna reglerna om nämndens sammansättning har utformats i överensstämmelse med det anförda. Vid behandlingen av mera omfattande eller svårbedömda ärenden bör som regel alla ledamöterna deltaga. I mindre ärenden synes tillräckligt om tre ledamöter tjänstgör, nämligen ordföranden samt två av de övriga. Vissa frågor torde kunna handläggas av ordföranden ensam. Möjlighet finnes att vid ökad arbetsbelastning uppdela ärendena mellan ordföranden och vice ordföranden. Det synes lämpligt att nämndens kansli anknytes till justitiedepartementet. Av det förut sagda har framgått, att nämndens verksamhet till huvud-

184 saklig del avses bli av utredande och rådgivande natur. För de utredningar, som nämnden har att ombesörja, fordras medverkan — förutom av parterna — av olika myndigheter. Nämnden bör sålunda äga erhålla biträde av länsstyrelsen, lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen, vederbörande lantmätare samt kulturvårdande myndigheter. Det samarbete mellan myndigheter och enskilda, som förutsattes skola äga r u m under nämndens ledning, bör ske under så fria och smidiga former som möjligt. Stundom torde vara lämpligt att nämnden uppdrager åt ordföranden eller annan ledamot att förhandla med intressenterna eller berörda myndigheter. De närmare föreskrifter som erfordras rörande nämnden och dess verksamhet bör utfärdas i administrativ ordning. 20 §.

Den i förevarande paragraf stadgade skyldigheten att anmäla fideikommissinnehavares död har införts främst med tanke på de typiska fideikommissen. Den bör emellertid lämpligen gälla vid samtliga fideikommiss. I fråga om de atypiska fideikommissen kan den bli av betydelse särskilt i sådana fall då avvecklingen skall inträda vid innehavares död. Framhållas bör också, att man genom anmälningsskyldigheten kan få upplysning om hittills okända fideikommiss. Skyldigheten att göra anmälan har ansetts böra åvila efterträdaren eller annan som har egendomen i sin vård, t. ex. bank som omhänderhar förvaltning av fideikommisskapital. 21 §. För att fideikommissnämnden skall kunna fullgöra sina åligganden måste den ha tillgång till uppgifter om fideikommissegendomen. Vid de typiska fideikommissen skall under avvecklingen upprättas bouppteckning och av denna bör nämnden äga taga del, så snart den upprättats. Den föreslagna skyldigheten att på anmaning lämna fideikommissnämnden en förteckning över egendomen kan vid de typiska fideikommissen enklast fullgöras genom att en avskrift av bouppteckningen överlämnas. Stadgandet får en större betydelse vid de atypiska fideikommissen, där nämnden redan innan fideikommisset upphört måste ha tillgång till uppgifter om egendomen för att kunna framlägga förslag om egendomens fördelning m. m. 22 §.

Av den allmänna motiveringen framgår, att avvecklingsförfarandet bör utformas i huvudsaklig överensstämmelse med principerna för boutredning och arvskifte. Vidare framgår att, enär egendomen utgör en särskild förmögenhetsmassa som ej svarar för siste innehavarens privata gäld och som fördelas efter delvis andra grunder än vanliga successionsregler, den

185 bör behandlas som ett särskilt bo (fideikommissbo). På dessa tankegångar bygger första stycket av förevarande paragraf, vilket innehåller huvudstadgandet rörande avvecklingsförfarandet såvitt rör typiska fideikommiss. Sålunda har uttryckligen fastslagits, att egendomen skall behandlas som ett särskilt bo. Beträffande förvaltning och utredning av fideikommissboet samt om skifte av egendomen hänvisas till reglerna i 18—20 och 22—24 kap. ärvdabalken, vilka förklaras skola äga motsvarande tillämpning i den mån ej annat följer av bestämmelserna i avvecklingslagen. Någon uttrycklig föreskrift om att egendomen icke skall svara för siste innehavarens privata gäld har ansetts ej erforderlig, enär detta förhållande framgår av konstruktionen med ett särskilt bo vid sidan av det vanliga dödsboet. Angående tillämpningen vid fideikommissavvecklingen av regler i ärvdabalken rörande dödsbo må anföras följande. Tillämpningen av de allmänna bestämmelserna om dödsbo i 18 kap. ärvdabalken torde i allmänhet icke vålla större svårigheter. Delägare i fideikommissboet är efterträdaren samt arvingar och universella testamentstagare i egendomen. Däremot är siste innehavarens efterlevande make uppenbarligen ej delägare i denna egenskap vare sig äktenskapet är ingånget under äldre giftermålsbalkens tid eller senare. Ej heller är förmånstagare att anse som delägare. I likhet med vanligt dödsbo är fideikommissboet att betrakta såsom ett särskilt rättssubjekt. Fideikommissboet bör därför kunna få lagfart å fastighet som tillhör boet. Hinder lär ej möta mot att fideikommissboet och det vanliga dödsboet sluter avtal sinsemellan, något som kan få praktisk betydelse t. ex. för att genomföra en lämplig arrondcring av fast egendom som den avlidne innehaft med olika rätt. Vad angår bestämmelsen i 18 kap. 3 § ärvdabalken må anmärkas, att enligt gällande rätt begravningsgäld icke belastar fideikommisset utan endast innehavarens dödsbo samt att med hänsyn härtill fideikommissboet icke är ansvarigt för sådan gäld. Hänvisningen till 18 kap. ärvdabalken avser endast vad däri stadgas om förvaltning och utredning av dödsbo. Däremot har icke hänvisats till 18 kap. 5 § ärvdabalken. I första stycket av nämnda paragraf stadgas, att delägare, som var för sin försörjning beroende av den döde, under vissa förutsättningar är berättigad att utfå förskott å sin lott. Enligt andra stycket äger efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn städse njuta nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet. Det synes mindre lämpligt att låta dessa bestämmelser bli tillämpliga även vid avvecklingen. Detta gäller särskilt stadgandet i andra stycket, där det är fråga om en ovillkorlig rätt till underhåll — den går t. o. m. före borgenärernas rätt. Boutredningsmannainstitutet, som regleras i 19 kap. ärvdabalken, synes väl ägnat att användas vid avvecklingen. Förvaltning av boutrednings-

186 man torde i regel böra anordnas i alla de bon, där förvaltningen med hänsyn till frågornas mångfald eller art kan väntas bli av mera krävande natur. Sålunda torde finnas anledning att förordna boutredningsman vid avvecklingen av alla de större fideikommissen, där förmåner, skogskomplex eller kulturvärden förekommer. Med hänsyn härtill finnes i de större bona knappast utrymme för förvaltning genom testamentsexekutör. Det må för övrigt erinras om att det av förslagets konstruktion följer att testamentsexekutorsförordnande under inga förhållanden k a n omfatta efterträdareandelen. Fideikommissnämnden bör vara berättigad att påfordra att egendomen avträdes till förvaltning av boutredningsman. Begär nämnden förordnande härom, har rätten att förordna boutredningsman utan att pröva behovet av sådan förvaltning. En bestämmelse i enlighet med det nu anförda har intagits i andra stycket av förevarande paragraf i avvecklingslagen. I 19 kap. 3 § ärvdabalken föreskrives, att vid val av boutredningsman särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende av utredningen. Denna föreskrift är visserligen icke tillämplig å fideikommissnämnden, men det ligger i sakens natur att domstolen bör taga stor hänsyn till nämndens förslag. Enligt 19 kap. 6 § ärvdabalken äger delägarna, om de alla gör ansökan därom, utverka rättens förordnande att boet ej längre skall förvaltas av boutredningsman. Sådant förordnande skall meddelas, såframt det kan ske utan fara för någon, vars rätt är beroende av utredningen. Stadgandet passar mindre väl för det fall att det var på fideikommissnämndens föranstaltande som boutredningsman förordnades. På grund härav har i 22 § andra stycket avvecklingslagen stadgats att, därest boet avträtts till förvaltning av boutredningsman, delägarna icke må utan nämndens samtycke själva övertaga förvaltningen. Denna bestämmelse blir tillämplig oberoende av vem det är som begärt förvaltning av boutredningsman. Det kan ju vara en ren tillfällighet vem som inkom först med sin ansökan. Det är av betydelse att kontakt upprätthålles mellan boutredningsmannen och fideikommissnämnden. De frågor, till vilka boutredningsmannen har att taga ställning, torde ofta bli av den art att han behöver stöd av den sakkunskap, som finnes representerad inom nämnden. Genom att dylik kontakt upprätthålles får också nämnden bättre tillfälle att fortlöpande följa sådana frågor, där det allmänna har intressen att bevaka. I andra stycket av förevarande paragraf har upptagits bestämmelser om skyldighet för boutredningsmannen att samråda med nämnden samt att på begäran lämna nämnden upplysningar om boet och dess förvaltning. Beträffande hänvisningen till reglerna i 20 kap. ärvdabalken om bouppteckning må till en början framhållas, att skyldighet för närvarande icke föreligger att upptaga fideikommissegendomen i bouppteckning efter avliden fideikommissinnehavare. Privaträttsligt sett anses ny innehavare icke för-

187 värva fideikommisset från sin närmaste företrädare utan från fideikommissets stiftare. Arvsskatt å fideikommissförvärv uttages efter deklaration. Vid fideikommissets avveckling erfordras emellertid en bouppteckning med avseende å fideikommissegendomen såsom underlag för boutredning och skifte. Eftersom fideikommissboet är helt skilt från det vanliga dödsboet, skall »fideikommissbouppteckningen» upprättas och registreras särskilt. Förutom de uppgifter, som bouppteckning skall innehålla enligt 20 kap. 3 § ärvdabalken, bör av fideikommissbouppteckningen framgå, att den avser förutvarande fideikommissegendom och endast sådan. Vidare bör framgå huruvida successor finnes och i jåkande fall vem av delägarna som är successor. Vad nu sagts torde komma att iakttagas utan särskilt stadgande. I anslutning till 20 kap. 4 § ärvdabalken må framhållas, att fideikommissinnehavaren i regel häftar även personligen för gäld, som på grund av inteckning eller eljest belastar fideikommissegendomen. I enlighet med vad som för närvarande gäller bör sådan gäld icke upptagas jämväl i den vanliga bouppteckningen (se 13 § 1 mom. förordningen om arvsskatt och gåvoskatt den 6 juni 1941 samt Ekeberg m. fl., Den nya lagen om boutredning och arvskifte s. 202, som dock hänför sig till äldre arvsskattebestämmelser). I fideikommissbouppteckningen bör avdrag göras för kapitalvärdet av sådan urkundsenlig förmån — ändamålsbestämmelse som avses i 10 § andra stycket avvecklingslagen häri inbegripen — som redan börjat utgå och skall bevaras vid avvecklingen. De förpliktelser i fråga om förmåner till anställda m. fl., som åvilar fideikommissboet jämlikt 11 § avvecklingslagen, skall givetvis upptagas som gäld. Däremot får avdrag icke göras för kapitalvärdet av annan förmån. Sådan förmån skall nämligen bli föremål för arvsbeskattning. Förordnar Kungl. Maj :t jämlikt 17 § avvecklingslagen om avsättning av fideikommissets tillgångar för bildande av stiftelse i kulturbevarande syfte, kommer den sålunda avsatta egendomen icke att bli föremål för arvsbeskattning. Har avsättning skett före fideikommissets upphörande, behöver egendomen icke upptagas i fideikommissbouppteckningen. Enligt 20 kap. 5 § ärvdabalken skall testamente efter den döde intagas i bouppteckningen eller i bestyrkt avskrift fogas därvid såsom bilaga. Denna föreskrift kommer att gälla testamentsförordnande med avseende å fideikommissegendomen. Härvid bör observeras, att testamente kan avse dylik egendom utan att denna är uttryckligen omnämnd. Härom hänvisas till framställningen vid 6 §. I sakens natur ligger att utrymme saknas för tillämpning av övriga bestämmelser i 20 kap. 5 § ärvdabalken. I 22 § andra stycket avvecklingslagen har föreskrivits, att fideikommissurkunden skall intagas i bouppteckningen eller fogas därvid i bestyrkt avskrift. Bestämmelsen har främst tillkommit för att man av bouppteckningen skall kunna få upplysningar om förmåner, som grundar sig på urkunden. Stadgandet i 20 kap. 8 § ärvdabalken att, om flera bouppteckningar upp-

188 rättats, de skall samtidigt ingivas till rätten för registrering gäller naturligtvis i det fall att över fideikommissegendomen upprättats flera bouppteckningar. Däremot föreligger ej någon skyldighet att ingiva fideikommissbouppteckningen samtidigt med den vanliga bouppteckningen. I avvecklingslagen har icke gjorts någon hänvisning till 21 kap. ärvdabalken om den dödes gäld. Vad där stadgas om dödsbodelägares personliga ansvarighet för sådan gäld passar nämligen mindre väl å förhållandena vid fideikommissavvecklingen. Sålunda kommer på grund av reglerna om fardag fideikommissboet icke att förrän ganska långt efter siste innehavarens död få tillträda förvaltningen av fideikommissfastighet. Det skulle te sig egendomligt, om man av delägarna krävde att de för att befria sig från gäldsansvar skulle avträda egendom, som de ej själva förvaltade. Vidare kan olägenheter uppstå i fall då siste innehavaren tillika svarade personligen för fideikommissgäld. Det är olämpligt att två personkretsar — d. v. s. både fideikommissboets och det vanliga dödsboets delägare — blir ansvariga, enär detta vållar komplikationer, t. ex. i fråga om regressrätt. Till det anförda kommer att, därest reglerna om personligt gäldsansvar gjordes tillämpliga vid avvecklingen, den praktiska betydelsen därav skulle bli mycket ringa, eftersom nästan all fideikommissgäld är intecknad i fast egendom och borgenärernas rätt därför i regel är tryggad. Det förhållandet att avvecklingslagen icke hänvisar till 21 kap. ärvdabalken bör icke utesluta, att reglerna i nämnda kapitel i vissa fall kan tjäna till ledning. Skulle t. ex. någon gång inträffa att egendomsavträde sker efter det skifte ägt rum, bör reglerna i 5 § om återgång av skifte kunna användas. Hänvisningen till 22 kap. ärvdabalken om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser har gjorts med tanke på förordnande i testamente av siste innehavaren. Förordnande i fideikommissurkunden om utgivande av förmån eller annan prestation verkställes däremot enligt de särskilda bestämmelserna i avvecklingslagen om förmåner m. m. Beträffande skifte av fideikommissegendomen blir reglerna i 23 kap. ärvdabalken om arvskifte att tillämpa. Framhållas må, att bestämmelsen i 2 § första stycket minskar i betydelse med utredningens förslag att delägarna i fideikommissboet icke skall kunna ådraga sig personligt ansvar för fideikommissets gäld. Föreskrifterna i 23 kap. 3 § ärvdabalken om utläggandet av lotterna kan användas endast i den m å n den speciella skiftesregeln i 6 § andra stycket avvecklingslagen lämnar utrymme härför. Hänvisningen i förevarande paragraf omfattar även 2k kap. ärvdabalken, vari stadgas om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo. Anledning kan nämligen föreligga att under en övergångstid låta fideikommissboet vara oskiftat, och möjlighet bör då finnas för delägarna att sluta sammanlevnadsavtal. I första stycket sista punkten av förevarande paragraf föreskrives, att i fråga om laga domstol för talan mot fideikommissboet så ock om delgiv-

189 ning och konkurs skall vad i allmän lag är stadgat för dödsbo gälla i tilllämpliga delar. Vad angår hänvisningen till allmänna bestämmelser om konkurs bör framhållas, att den omständigheten att siste innehavaren vid sin död var i konkurstillstånd eller att hans vanliga dödsbo försättes i konkurs icke i och för sig medför att fideikommissboet dragés in i konkursen. En annan sak är att fideikommissboet på olika sätt kan komma att beröras av ett konkursförfarande beträffande dödsboet, t. ex. om siste innehavaren tillika var personligen ansvarig för gäld, som är intecknad i fideikommissets fasta egendom. Hänvisningen till konkurslagen avser endast dess tillämpliga delar. Vad i 97 § tredje stycket konkurslagen stadgas om underhåll ur dödsbo gäller sålunda icke, enär motsvarande regel i 18 kap. 5 § ärvdabalken uteslutits från tillämplighet. De hänvisningar till bestämmelser i andra lagar som gjorts i 22 § avses ej att vara uttömmande. Konstruktionen av fideikommissboet såsom ett särskilt dödsbo måste självfallet beaktas även eljest vid tillämpningen av lagar och författningar. De problem, som därvid kan uppkomma, får överlämnas till rättstillämpningen.

23 §.

Möjlighet bör finnas för fideikommissboet att genom proklama (kallelse å okända rättsinnehavare) skaffa sig kännedom om samtliga de förmåner — häri inbegripet jämväl sådan skyldighet som avses i 10 § andra stycket — som skall säkerställas. Boet bör med andra ord kunna utverka föreläggande för förmånstagare att inom viss tid anmäla sina anspråk vid äventyr att dessa eljest förfaller om de ej ändå är kända. Ett sådant proklamaförfarande k a n bli av betydelse ej endast i fråga om pensioner eller andra förmåner som saknar stöd i urkunden utan även beträffande förmåner som grundar sig därå. Det förhållandet att föreskrift om förmån finnes i urkunden bör nämligen icke i och för sig utesluta att förmånen kan vara att betrakta som okänd. I analogi med vad som gäller enligt 21 kap. 4 § ärvdabalken bör förmån som anges i urkunden icke anses såsom känd, om delägarna har giltig anledning antaga att förmånen ej vidare skall utgå. Utredningen tänker härvid särskilt på sådana fall då urkunden föreskriver skyldighet som avses i 10 § andra stycket och föreskriften sedan längre tid icke har tillämpats. Om fideikommissnämnden icke ämnar använda sin befogenhet enligt 24 § att föra talan om säkerställande och annan taleberättigad icke framträder, kan sålunda skyldigheten vara att anse som okänd. Med hänsyn till vad nu anförts har utredningen under förevarande paragraf föreslagit särskilda regler om proklama. Reglerna avser alla slag av

190 förmåner; dock har fardagsförmån undantagits, då något behov av proklama här icke kan anses föreligga. Då pensioner och andra förmåner som icke grundar sig på urkunden torde ha karaktären av gäld, faller de formellt under preskriptionsförordningens bestämmelser om kallelse å okända borgenärer. I egenskap av specialbestämmelser är stadgandena i förevarande paragraf emellertid uteslutande tillämpliga. Utformningen av det föreslagna förfarandet har skett i nära anslutning till preskriptionsförordningens regler. Vissa avvikelser har dock ansetts påkallade. I fråga om forum gäller sålunda, att ansökan i ärendet skall göras hos rätten i den ort där huvudgården är belägen. Finnes flera huvudgårdar, utgör i allmänhet en av dem förvaltningscentrum för hela fideikommisset. I sådant fall bör ansökningen göras hos den rätt varunder denna huvudgård lyder. Är ingen av huvudgårdarna mera framträdande än de övriga, äger alla domstolarna lika behörighet. 24 §.

I denna paragraf stadgas, att fideikommissnämnden äger föra talan om säkerställande av ändamål som avses i 10 § andra stycket. Härom hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 107). 25 §. I vissa fall kan komma att åtgå avsevärd tid för att utreda och avgöra fråga enligt 17 eller 18 § om anordnande av skydd för kulturvärden. Möjlighet bör därför finnas att intill dess frågan blivit slutligen avgjord förhindra åtgärd, varigenom kulturvärdena kan förstöras eller minskas. Viss möjlighet till ingripande finnes visserligen redan enligt 12 § lagen den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Denna bestämmelse gäller emellertid endast byggnader och därtill hörande områden och allenast i det fall att anledning finnes att befara viss konkret åtgärd. Mest praktiskt synes därför vara att fideikommissnämnden får befogenhet att interimistiskt meddela generellt förbud vid vite att utan nämndens tillstånd riva, ändra eller flytta byggnad, ändra trädgård eller parkanläggning eller skingra eller bortflytta samling. Ett stadgande härom har upptagits under förevarande paragraf. Den sålunda förordade bestämmelsen kommer att gälla vid sidan av 12 § lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader men någon praktisk olägenhet härav torde ej behöva uppstå. 26 §.

För bestämmande av lösesumma, som skall utgå vid inlösen av samling enligt 18 §, bör i händelse av tvist anlitas skiljemän. Härför talar att frågan gäller en värdering, för vilken särskild sakkunskap under alla förhållanden måste anlitas, samt att förfarandet bör vara snabbt så att ej

191 fideikommissets avveckling alltför mycket fördröjes. Beträffande sådan tvist bör lagen om skiljemän gälla i tillämpliga delar. Dock bör inlösaren, i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om expropriation, i princip svara för alla kostnader i samband med förfarandet. 27 §.

Innan slutligt avgörande träffats i frågor om säkerställande av förmåner, bildande av bygdegods och anordnande av skydd för kulturvärden, bör gälla förbud mot att överlåta egendom som tillhör fideikommissboet eller eljest förfoga över sådan egendom i vidare mån än som överensstämmer med sedvanlig hushållning eller att skifta boet. Likaså är det lämpligt att fideikommisskapital som står under särskild förvaltning tills vidare ej skall få utlämnas; den tidigare förvaltningen skall alltså fortsätta under avvecklingen. Fideikommissnämnden bör dock äga medge undantag från här avsedda förbud. Sedan frågor som nyss sagts blivit avgjorda, bör det ankomma på nämnden att häva förbudet. Därefter kan frågor om bildande av bygdegods och om skydd för kulturvärden enligt avvecklingslagen ej upptagas. Lämpligt synes vara att nämnden i samband med att förbudet häves utfärdar bevis om att avvecklingen är slutförd. Ett dylikt bevis kan bli till nytta i olika hänseenden, t. ex. vid sökande av lagfart. Regler i överensstämmelse med det anförda har intagits under 27 §. 28 §. Det är jämförelsevis vanligt att två eller flera fideikommiss innehas av samma person och att fideikommissen, om de fått bestå, skulle ha följt samma successionskedja. Förhållandet kan exempelvis vara det att två fideikommiss instiftats samtidigt, vart och ett för en gren av stiftarens släkt, och att den ena grenen utslocknat, varvid dess fideikommiss övergått till den kvarlevande grenen. Vidare förekommer ej sällan att fideikommiss i lösöre, t. ex. en boksamling, genom stiftarens förordnande knutits till ett tidigare instiftat fastighetsfideikommiss. Om fideikommissen — såsom i dylika fall i regel kommer att ske — icke endast upphör med anledning av samma dödsfall utan även efterträdaren är en och samma person, bör de vid avvecklingen behandlas som ett enda fideikommiss. Under 28 § har intagits en bestämmelse härom. För denna talar flera praktiska skäl. Sålunda kan ibland vara svårt att avgöra om ett eller flera fideikommiss föreligger. Med den föreslagna bestämmelsen blir detta spörsmål icke aktuellt. Vidare förenklas avvecklingen avsevärt genom att det endast blir fråga om ett fideikommissbo, en bouppteckning o. s. v. Stundom finnes särskild anledning att vid avvecklingen behandla fideikommissen som ett enda fideikommiss. Så är fallet om fastigheter som tillhör de olika fideikommissen tillsammans bildar en jordbruksegendom och det kan bli fråga om säkerställande av pensioner åt egen-

192 domens anställda. För det fall att fideikommissen omfattar större skogar bör möjlighet finnas att bilda ett gemensamt bygdegods. Även då det gäller att vidtaga åtgärder till skydd för kulturvärden k a n vara en fördel att fideikommissen behandlas såsom en enhet. Exempelvis kan för bevarande av ett senare tillkommet fideikommiss i tavlor, böcker el. dyl., en stiftelse bildas av egendom från det fastighetsfideikommiss, till vilket lösörefideikommisset var knutet. Bestämmelsen i förevarande paragraf medför i undantagsfall att olika fördelningsregler blir tillämpliga å skilda delar av egendomen i fideikommissboet. Sålunda kommer både 6 och 7 §§ att gälla vid avvecklingen av Övedsklosters fideikommiss med den därtill knutna boksamlingen (angående detta fall se motiveringen till 7 §). Däremot k a n regeln i förevarande paragraf, som förutsätter att efterträdare finnes, ej leda till att 8 § blir tillämplig vid sidan av annan fördelningsregel. 29 §. Vissa åtgärder för avvecklingen av fideikommiss bör k u n n a vidtagas under siste innehavarens livstid, om denne själv gör framställning därom. De åtgärder, som kommer i fråga, är bildande av bygdegods och inrättande av stiftelse till skydd för kulturvärden. Något hinder mot att sådana rättsbildningar träder i funktion medan fideikommisset ännu består finnes icke. Ej sällan torde innehavaren ha ett intresse av att avvecklingen förberedes på sätt nyss sagts. En anledning härtill kan vara att h a n då blir i tillfälle att själv medverka; vidare kan för honom vara önskvärt att fråga om bildande av bygdegods eller om inrättande av kulturstiftelse avgöres, innan h a n upprättar testamente. Om nu innehavaren själv är angelägen om att avvecklingen förberedes, synes lämpligt att tillvarataga detta intresse. I allmänhet torde innehavaren med hänsyn till sin kännedom om fideikommissets förhållanden kunna lämna värdefull medverkan vid utredningen. Även eljest är det givetvis en fördel att avvecklingen förberedes. Sålunda är av värde att det så snart som möjligt efter lagens ikraftträdande blir bestämt huruvida bygdegods skall bildas och vilka av fideikommissets fastigheter som skall ingå däri. Detta är av särskilt intresse med hänsyn till de förslag beträffande skydd för arrendatorerna, som utredningen framlagt och som förutsätter att försäljning av jord till arrendatorerna kan komma att äga rum i viss omfattning. P å grund av nu angivna överväganden har i 29 § stadgats, att Kungl. Maj:t äger, jämväl innan fideikommisset upphört, på framställning av innehavaren förordna, att fastigheter som tillhör fideikommisset skall utgöra bygdegods, eller förordna om bildande av stiftelse till skydd för kulturvärden. Då bestämmelsen tager sikte på frivillig medverkan från innehavarens sida, bör till grund för förordnande om bildande av bygdegods eller om

193 inrättande av kulturstiftelse ligga ett förslag, som upprättats av fideikommissnämnden och innehavaren gemensamt. Gäller frågan bildande av bygdegods, bör i förslaget anges vilka fastigheter som skall ingå däri. Är fråga om stiftelsebildning, bör framgå bl. a. vilka kulturföremål åtgärden skall avse och vilka tillgångar som skall tagas i anspråk, varjämte förslag till stadgar för stiftelsen bör lämnas. Påpekas bör att, då enligt förevarande paragraf bygdegods bildas innan fideikommisset upphört, det icke är möjligt att i bygdegodset medtaga fastighet som tillhör innehavaren privat. För det fall att innehavaren önskar att sådan fastighet medtages och kan åberopa starka lämplighetsskäl härför återstår möjligheten att utverka Kungl. Maj :ts medgivande till utbyte av fastigheten mot annan fideikommissets egendom, varigenom fastigheten erhåller fideikommissnatur. Har däremot fideikommisset upphört då bygdegodset bildas, kan såsom framgår av 15 § fastighet, som tillhört innehavaren privat, förvärvas av fideikommissboet och på dess begäran intagas i bygdegodset. Särskilda bestämmelser

30 §. Såsom förut framhållits förekommer det vid vissa fideikommiss att avliden innehavares änka äger kvarsitta å hela egendomen under sin återstående livstid eller så länge hon lever ogift. Änkan brukar därvid betraktas såsom fideikommissinnehavare. Om vid avvecklingslagens ikraftträdande egendomen besittes av en förutvarande innehavares änka, skall hon emellertid, efter vad som stadgas i 2 § andra stycket, icke betraktas såsom innehavare av fideikommisset i denna lags mening utan som innehavare anses successorn, vilken oftast men icke alltid är änkans son, och avvecklingen anknytes i regel till dennes frånfälle. Änkans rätt torde i allmänhet komma att upphöra före fideikommisset. Det är dock icke uteslutet att hon överlever sin son eller den som eljest står närmast i successionskedjan. För en sådan undantagssituation passar de vanliga avvecklingsreglerna ej väl. Änkan bör självfallet få njuta sin rätt oförkränkt. Med hänsyn till att rätten omfattar egendomen i dess helhet kan detta emellertid knappast ske, om fideikommisset samtidigt skall avvecklas. Säkerställande av andra förmåner, tryggande av kulturvärden och andra ifrågakommande åtgärder k a n ej genomföras utan att änkans rätt åtminstone i någon m å n lider intrång. På grund härav har i förevarande paragraf stadgats, att i den angivna situationen skall anstå med åtgärder för avvecklingens genomförande till dess änkans rätt upphört. Bland åtgärderna för avvecklingens genomförande får räknas även upprättande av bouppteckning över fideikommissegendomen. Någon skyldighet att förrätta bouppteckning föreligger alltså tills vidare icke. Situationen blir under änkans fortsatta besittningstid i allt väsentligt densamma som 13—905419

194 om fideikommisset fortfarande bestod. Det förtjänar framhållas, att 30 § icke upphäver vad i 10 § första stycket stadgas om att förmån ej skall utgå till den som tager del i egendomen på grund av arv eller testamente. Även i förevarande fall måste därför änkan välja mellan arv (testamente) och förmån. Den nu förordade särbestämmelsen förutsätter att änkeförmånen omfattar fideikommisset i dess helhet. Vid några fideikommiss utgår änkeförmån i form av besittningsrätt till allenast viss fastighet. Skulle, då fideikommisset upphör, änka efter tidigare innehavare kvarsitta på sådant änkesäte, blir vanliga regler att tillämpa.

31 §. Av de för utredningen kända fideikommissen finnes några vilkas tillgångar ej ens uppgår till 10 000 kronors värde. I fall då fideikommisset sålunda omfattar allenast egendom av ringa värde synes det knappast vara någon mening med att uppskjuta avvecklingen till nuvarande innehavarens död och då uppdela egendomen mellan successor och arvingar. De vanliga awecklingsreglerna framstår även eljest som alltför omständliga för dessa fall. En möjlighet bör därför finnas att på innehavarens begäran genast upplösa fideikommisset och låta egendomen tillfalla innehavaren. Någon rätt att få fideikommisset upplöst bör emellertid icke medgivas denne. Skulle till fideikommisset vara knutet något beaktansvärt intresse, t. ex. en förmån, som icke k a n tillgodoses vid en omedelbar avveckling, bör sådan ej komma till stånd. Frågan om omedelbar avveckling bör således bero av diskretionär prövning av myndighet, lämpligen Kungl. Maj :t. Utredningen föreslår alltså, att Kungl. Maj :t må på framställning av innehavaren förordna att fideikommiss, som omfattar allenast egendom av ringa värde, genast skall upphöra. Då fideikommisset upphör, bör egendomen principiellt tillfalla innehavaren. För möjliggörande av en omedelbar avveckling även i fall då särskilda intressen finnes som måste tillgodoses bör emellertid Kungl. Maj :t — efter medgivande av innehavaren — äga förordna om en annan fördelning, t. ex. för tillgodoseende av efterträdaren eller förmånstagare. Nu angivna befogenhet bör också kunna användas, om innehavaren önskar att fideikommisset skall ombildas till en stiftelse (t. ex. för bevarande av släktporträtt eller liknande). De nyss förordade reglerna bör kunna utsträckas även till andra fall då synnerliga skäl talar för en omedelbar avveckling. Det ligger i sakens natur att det här kan bli fråga endast om sällsynta undantagsfall. Utredningen tänker härvid på sådana situationer då de vanliga avvecklingsreglerna skulle leda till ett mindre tillfredsställande resultat. Så t. ex. bör de föreslagna bestämmelserna kunna användas, om efterträdare saknas och en tillämpning av 8 § i förslaget skulle medföra att egendomen till följd av

195 föreskrift i fideikommissurkunden skulle komma att tillfalla samtliga arvingar efter fideikommissets stiftare. 32 §. Av redogörelsen för bestående fideikommiss framgår, att fideikommissen med hänsyn till fideikommissurkundernas skiftande innehåll uppvisar betydande olikheter i rättsligt hänseende men att de flesta likväl överensstämmer med varandra i sina huvuddrag. För typfallen utmärkande är att det vid varje tidpunkt får finnas endast en innehavare. Successionsordningarna k a n variera rätt betydligt, men flertalet har likväl det gemensamt att egendomen vid innehavarens död tillfaller i första hand bröstarvinge efter denne eller, om sådan icke finnes, annan skyldeman eller medlem av annan släkt. Vidare framträder vid flertalet fideikommiss innehavaren såsom jämställd med ägare såtillvida att han äger tala för egendomen, erhålla lagfart å därtill hörande fastighet o. s. v. De fideikommiss vilka har nu angivna kännetecken har sammanfattats under benämningen typiska fideikommiss, medan de övriga benämnts atypiska fideikommiss. Bland de av utredningen kända atypiska fideikommissen finnes åtskilliga med flera innehavare. Vidare förekommer ett fideikommiss med successionsregler, enligt vilka egendomen vid innehavarens död i första hand övergår till viss annan släkting i samma generation som denne, något som medför att innehavaren oftast tillträder egendomen först vid hög ålder och att ovisshet därför i det längsta råder huruvida den som står som efterträdare verkligen skall hinna tillträda egendomen före sin död. Exempel finnes också på fideikommiss där äganderätten till egendomen formellt innehas av en juridisk person, medan endast nyttj anderätten tillkommer fideikommissinnehavaren. Med hänsyn till att förhållandena vid de atypiska fideikommissen sålunda är mycket skiftande synes, såsom redan framhållits i den allmänna motiveringen, en avveckling genom särskilda beslut vara ofrånkomlig. Utredningen föreslår i överensstämmelse härmed, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att i fråga om varje särskilt fideikommiss bestämma den tidpunkt då fideikommisset skall upphöra samt, efter vad som prövas skäligt med hänsyn till fideikommissurkundens innehåll och övriga omständigheter, förordna om sättet för avvecklingen. Bestämmelser härom har införts i första och andra styckena av 32 §. Vad angår tiden för avvecklingen av atypiska fideikommiss lär Kungl. Maj:t icke alltid behöva avvakta nuvarande innehavarens frånfälle. Mången gång kan vara lämpligt att fideikommisset bringas till upphörande så snart som möjligt. Lämnar innehavaren sitt samtycke, bör något hinder mot en omedelbar avveckling i regel ej möta. Även om innehavaren vägrar samtycke, kan avvecklingen genomföras omedelbart under förutsättning att den sker på sådant sätt att hans rätt icke kränkes. Denna förutsättning är givetvis uppfylld, om egendomen tillägges innehavaren med fri rådighet.

196 Äger innehavaren ej själv förvalta egendomen — såsom fallet ofta är då den utgöres av kapital — är hans samtycke likaså obehövligt, om man tillförsäkrar honom rätt till avkastningen under hans återstående livstid. Sistnämnda utväg kan t. ex. komma till användning för sådana i det följande behandlade fall då Kungl. Maj :t avser att omvandla fideikommisset till en släktstiftelse. Det förhållandet att avvecklingen finnes böra uppskjutas till innehavarens frånfälle hindrar ej att avvecklingsbeslutet meddelas dessförinnan. Någon praktisk olägenhet av att lång tid måhända kommer att förflyta mellan beslutet och fideikommissets upphörande torde i allmänhet icke behöva befaras. Då fideikommisset har flera innehavare som delat upp egendomen sinsemellan kan någon gång vara motiverat att låta de skilda delarna av fideikommisset upphöra vid olika tidpunkter. Även eljest k a n finnas anledning att förfara på detta sätt. De föreslagna lagbestämmelserna lägger ej hinder i vägen för en dylik successiv avveckling. Vad beträffar sättet för avvecklingen av atypiska fideikommiss synes egendomen i åtskilliga fall böra tillfalla innehavaren med äganderätt. En annan möjlighet, som bör komma till användning framförallt då antalet innehavare är stort, är att av egendomen bilda en fond för beredande av understöd åt behövande medlemmar av den släkt som stiftaren avsett att gynna eller för utdelning av stipendier bland släktmedlemmar. Stundom kan vara lämpligt att låta viss del av egendomen tillfalla innehavaren och återstoden bilda en dylik släktfond. Även andra möjligheter är tänkbara. Det må framhållas, att Kungl. Maj:ts prövning aldrig innebär något ställningstagande till frågan vem som är innehavare av fideikommisset. Tvist om bättre rätt till egendomen kan prövas endast av domstol. Kungl. Maj:ts beslut torde böra avfattas så att missförstånd på denna punkt ej behöver uppstå. Om beslutet innehåller att fideikommisset skall upphöra vid en viss tidpunkt och egendomen tillfalla innehavaren, synes riktigast att egendomen förklaras tillfalla icke viss angiven person utan den som enligt urkunden innehar fideikommisset. På Kungl. Maj:t ankommer även att pröva i vilken utsträckning förmåner skall bevaras vid avvecklingen. Härvid torde viss ledning kunna hämtas av de regler, som under 9—12 §§ föreslagits för de typiska fideikommissens del. Utredningen förutsätter, att förmåner som redan börjat utgå alltid bevaras. Beträffande förfarandet vid avvecklingen torde, även utan särskild bestämmelse i lagen, vara tydligt att Kungl. Maj :t har att meddela föreskrifter i varje enskilt fall. Vad angår formerna för förvaltning och skifte då flera delägare finnes bör antingen kunna anordnas dödsboförvaltning och skifte enligt reglerna i ärvdabalken eller tillämpas bestämmelserna i lagen om samäganderätt. Då avvecklingen äger r u m i samband med ett dödsfall

197 synes naturligt att hänvisa till ärvdabalkens regler, medan reglerna om samäganderätt i allmänhet bör kunna användas då egendomen skall fördelas mellan de nuvarande innehavarna. De i det föregående behandlade reglerna om avveckling av atypiska fideikommiss genom särskilda beslut kan endast användas i fråga om kända fideikommiss. Även med hänsyn tagen till den i 20 § föreskrivna skyldigheten att anmäla fideikommissinnehavares frånfälle, kan man aldrig vara helt säker på att samtliga atypiska fideikommiss kommer till Kungl. Maj :ts kännedom. För fideikommiss, som sålunda eventuellt förblir okända, erfordras en särskild awecklingsregel. Eftersom en dylik regel är avsedd att endast utgöra ett reservstadgande, synes den kunna utformas tämligen schematiskt. Sålunda bör kunna föreskrivas att, därest beslut om avveckling icke meddelats före viss tidpunkt, lämpligen den 1 januari 1975, fideikommisset då skall upphöra och egendomen tillfalla innehavaren. Några betänkligheter mot en dylik bestämmelse torde icke behöva möta, eftersom ju möjlighet alltid föreligger för den vars rätt k a n komma att beröras att anmäla fideikommisset hos Kungl. Maj :t eller fideikommissnämnden och därmed åstadkomma att särskilt beslut om avvecklingen meddelas. Man kan förmoda, att de atypiska fideikommiss som förblir okända endast omfattar egendom av ringa värde. Den av utredningen sålunda föreslagna bestämmelsen har upptagits såsom ett tredje stycke av förevarande paragraf. Övergångsbestämmelser

Såsom förut framhållits var det först genom testamentslagen av år 1930 I och lagen samma år om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda som förbud infördes mot stiftandet av fideikommiss i lös egendom. Förbudet är alltså i denna del jämförelsevis nytt och vissa övergångsproblem kan fortfarande tänkas uppkomma. Testamentslagen — vilken sedermera, med såvitt nu är i fråga oförändrat innehåll, infogats i ärvdabalken — trädde i kraft den 1 januari 1931 och är att tillämpa, när testator avlidit efter ikraftträdandet. I 5 § promulgationslagen till testamentslagen — vilken lämnats orubbad av ärvdabalken — stadgas dock ett undantag från denna princip. Förordnande, som skulle sakna laga verkan enligt testamentslagens regler om förbud mot fideikommiss, är likväl giltigt, om det upprättats före lagens ikraftträdande i enlighet med då gällande regler. Om någon instiftat fideikommiss i lös egendom genom testamente, som upprättats före den 1 januari 1931, utgör alltså den omständigheten att testator avlidit först efter nämnda dag icke något hinder mot förordnandets giltighet. Det är ingalunda otänkbart — även om fallet torde bli ytterligt sällsynt — att testator avlider först efter det avvecklingslagen trätt i kraft. Skulle så ske, har alltså fideikommissförordnandet ännu ej blivit verksamt vid denna tidpunkt. De vanliga avvecklingsreglerna, vilka avse

198 bestående fideikommiss, är icke tillämpliga på förevarande fall. Detta måste därför särskilt regleras. Utredningen har funnit den enklaste och tillika mest följdriktiga lösningen vara att man upphäver 5 § i testamentslagens promulgationslag såvitt gäller nu avsedda fall. Situationen blir därmed att bedöma på samma sätt som om någon upprättat ett fideikommiss efter testamentslagens ikraftträdande. Hur med egendomen skall förfaras, därest testator ej ändrar sitt förordnande, får med andra ord bli beroende av vad som i detta förändrade läge skulle ha överensstämt med testators vilja. Utredningen kan här hänvisa till motiven till testamentslagen (SOU 1929:22 s. 118). Avgörandet kan självfallet vara vanskligt men den praktiska betydelsen därav förringas av att fallen kan beräknas bli mycket få. Det ligger för övrigt i testators intresse att ändra sitt förordnande, då det ju ändå icke kan gå i verkställighet enligt sin ordalydelse. Utredningen föreslår alltså, att 5 § promulgationslagen till testamentslagen upphäves såvitt gäller förordnanden om fideikommiss för obegränsad tid. Upphävandet får icke någon retroaktiv verkan. Om testator avlidit före avvecklingslagens ikraftträdande, har förordnandet redan gått i verkställighet. Vid avvecklingen av det sålunda uppkomna fideikommisset kan 4 § i avvecklingslagen bli att tillämpa. Beträffande tredje stycket av övergångsbestämmelserna må anföras följande. I åtskilliga fideikommissurkunder stadgas, att den som innehar fideikommisset förverkar sin rätt, om han t. ex. begår nesligt eller vanhedrande brott, avfaller från den rena evangeliska läran eller söker få fideikommisset upphävt eller egendomen utbytt mot annan. Vid många fideikommiss inom adlig ätt föreskrives vidare, att innehavaren förverkar sin rätt om han går i ofrälse gifte. 1 Förverkande synes i praktiken förekomma utomordentligt sällan. Såvitt känt är har blott vid ett tillfälle, i början av 1800-talet, inträffat att domstol av denna anledning skilt fideikommissinnehavare från besittningen av fideikommisset. 2 Det synes tvivelaktigt om någon i våra dagar skulle vilja åberopa förverkande eller i vad mån vissa förverkandeklausuler längre kan anses gälla. Då man likväl ej kan helt utesluta möjligheten av att innehavarens rätt upphör på grund av förverkande, måste denna eventualitet beaktas. I överensstämmelse med huvudregeln att fideikommiss skall avvecklas då nuvarande innehavarens rätt upphör med anledning av hans död bygger 1 Bland andra anledningar till förverkande må nämnas konkurs och ekonomisk misär i övrigt, »odygd och debaucher», »liderlig, överdådig och nedrig levnad» samt svagsinthet. 2 Se ett i N J A 1876 s. 38 omtalat fall från år 1814. — I Schmidt, Juridiskt Arkiv X X s. 259 refereras ett fall, där förverkande påstods men talan därom ogillades. Även i det fall, som refereras i Schmidt, Juridiskt Arkiv XVI s. 413, hade ett dylikt yrkande framställts. Med den utgång målet fick kom dock yrkandet aldrig under prövning.

199 avvecklingsförfarandet i väsentliga avseenden på de allmänna reglerna om arv, testamente och boutredning. Därför måste uppenbarligen avsevärda komplikationer uppstå, om avveckling i vissa fall skulle ske, då innehavarens rätt upphör av annan anledning än hans död och medan denne således alltjämt är i livet. Bästa sättet att komma till rätta med den olägenhet, som förverkandeklausulerna sålunda för med sig, synes vara att upphäva dem i och med avvecklingslagens ikraftträdande. Härför talar också det skälet att vissa av klausulerna, särskilt förbudet mot ofrälse gifte, för nutida betraktelsesätt ter sig i hög grad stötande. Med hänsyn till att förverkande varit utomordentligt sällsynt bör någon betänklighet icke behöva möta mot att man upphäver förverkandeklausulerna medan fideikommisset ännu består. Om man sålunda upphäver förverkandeklausulerna för innehavarens del, måste detta få vissa konsekvenser för succcssorn. Man torde till en början ha att räkna med att åtminstone vissa av de förverkandeklausuler, som efter orden endast har avseende å innehavaren, även träffar successorn. Om t. ex. urkunden föreskriver, att innehavaren förverkar sin rätt i händelse av ofrälse gifte, ligger den tolkningen nära till hands att en successor, som gift sig med en ofrälse, ej heller kan tillträda fideikommisset. Upphäves nu förverkandeklausulen för innehavaren, bör samma bestämmelse ej vidare få analogivis tillämpas på successorn. Emellertid förekommer det att en och samma klausul uttryckligen avser såväl innehavaren som successorn. Vidare innehåller urkunderna ofta förverkandeklausuler som endast avser successorn, d. v. s. bestämmelser om att successorn går miste om sin rätt att tillträda fideikommisset, därest han förövar viss gärning. Den vanligaste av dessa klausuler och tillika den enda, som kan förväntas få praktisk betydelse, är förbudet mot ofrälse gifte. Enligt utredningens mening bjuder konsekvensen att dessa bestämmelser nu också upphäves. Förutom förverkandeklausuler innehåller urkunderna ofta bestämmelser om särskilda villkor för successorns tillträde. Dessa har i princip den innebörden, att frågan om successionsrätten hålles svävande till dess tillträdet blir aktuellt. Merendels syftar bestämmelserna till att skapa garantier för att endast en fullt lämplig person får tillträda egendomen. Såsom ett exempel må nämnas en föreskrift om att successionsrätten i första hand tillkommer äldste sonen men att, om denne befinnes olämplig, egendomen i stället tillfaller näst äldste sonen, eventuellt en i särskild ordning utsedd släkting. Det synes varken nödvändigt eller lämpligt att nu ändra eller upphäva sådana regler. Utredningen vill alltså förorda en bestämmelse av innehåll att vad fideikommissurkunden må stadga om verkan av ofrälse gifte eller eljest om förverkande av rätt att innehava eller tillträda fideikommisset icke vidare skall gälla. Att utredningen ansett förbudet mot ofrälse gifte böra särskilt omnämnas beror icke enbart på detta förbuds praktiska betydelse. I vad

200 angår successorn lämnar urkunderna stundom utrymme för den tolkningen att successor som varit gift med en ofrälse icke är utestängd, om blott äktenskapet upplösts innan tillträdet blir aktuellt. Förbudet skulle i så fall närmast vara att uppfatta som ett särskilt tillträdesvillkor och alltså icke omfattas av regeln om att förverkandeklausulerna slopas. En sådan tolkning skulle medföra mycket otillfredsställande resultat. Utredningen har därför ansett det böra uttryckligen fastslås, att förbuden mot ofrälse gifte under alla förhållanden skall upphöra att gälla. Bestämmelsen om slopande av förverkandeklausulerna avser, väl att märka, endast klausuler som framgår av urkunden. Sådana förverkanderegler, som framgår av allmänna rättsgrundsatser — t. ex. att successorn förlorar sin rätt om han dräper innehavaren (jfr 15 kap. 1 § ärvdabalken och N. 1871 s. 185) — lämnas alltså orubbade. De avser å andra sidan endast successorn, ej innehavaren. Såsom framgår av det förut anförda upphäves vidare icke — utom i vad angår förbuden mot ofrälse gifte — sådana särskilda tillträdesvillkor för successorn, som ej har karaktären av förverkandeklausuler. I ett fall bör dock förverkandeklausul alltjämt gälla. På sätt framhållits vid 5 § kan de förbud mot samtidigt innehav av flera fideikommiss, som förekommer i vissa urkunder, ha karaktären av särskilda tillträdesvillkor eller vara att jämställa med föreskrifter om förverkande av rätten att inneha fideikommisset. Då föreningsförbuden föreslås skola gälla vid avvecklingen, har i tredje stycket av övergångsbestämmelserna undantag gjorts för dem. Ett upphävande av dessa skulle innebära ett alltför stort avsteg från principen att efterträdareandelen skall tillfalla den som enligt fideikommissurkundens bestämmelser är den avlidne fideikommissinnehavarens närmaste efterträdare. Den omständigheten att förverkandeklausuler, med nyss angivet undantag, icke vidare skall gälla efter avvecklingslagens ikraftträdande bör självfallet icke få medföra att ett redan inträffat förverkandefall blir att bedöma efter de nya reglerna. En retroaktiv tillämpning av lagen skulle kunna medföra en fullständig omkastning av den fideikommissariska successionsordningen och låter sig därför icke förena med sedvanliga rättsprinciper. Den som till följd av eget eller förfaders ofrälse gifte redan är utesluten från successionsrätt, kan alltså icke komma i fråga som efterträdare till nuvarande innehavaren. Ej heller kan barn, som efter lagens ikraftträdande födes i ett dessförinnan ingånget ofrälse gifte, ifrågakomma som efterträdare, om detta strider mot urkunden. — Huruvida successor, som i strid mot uppställt förbud ingått ofrälse gifte, därmed enligt stiftarens mening oåterkalleligen förlorat sin rätt eller om han kan ifrågakomma som tillträdare, därest äktenskapet blivit upplöst, är som förut framhållits stundom ovisst. Med den tolkning av urkunden som sist antytts skulle verkan av det ofrälse giftet göra sig gällande först när tillträde blir aktuellt.

201 Det måste likväl anses lämpligt att verkan av giftermålet bedömes efter de rättsregler som gällde då äktenskapet ingicks. En motsatt lösning skulle för övrigt medföra svåra tolkningsproblem. Förslaget till lag med vissa bestämmelser om arrende under fideikommiss 1 §• I denna paragraf har angivits de allmänna förutsättningarna för lagens tillämplighet. Bland annat fordras, att syftet med arrendeupplåtelsen skall vara brukande av jord. Härigenom uteslutes arrenden för annat ändamål än jordbruk, s. k. lägenhetsarrenden. I fråga om dessa föreligger helt andra förhållanden än vid jordbruksarrenden, och de skäl som utgör grunden för det särskilda arrendatorsskyddet är h ä r icke för handen. Beträffande arrendatorns kvalifikationstid har stadgats, att denne skall ha innehaft arrendet alltsedan lagens ikraftträdande och tillika vid ikraftträdandet ha innehaft jordbruksarrende under fideikommisset sedan minst tio år. Det fordras alltså, att arrendatorn under hela tiden efter ikraftträdandet suttit på samma arrendegård; i fråga om tiden dessförinnan är det däremot tillräckligt att han innehaft jordbruksarrende under samma fideikommiss. Denna olikhet motiveras av följande. Det lär ej vara ovanligt att en fideikommissarrendator lämnar en arrendegård för att övertaga en annan, i regel bättre gård under samma fideikommiss. I och för sig bör detta icke få försämra hans rätt. Vid lagens ikraftträdande vet emellertid fideikommissinnehavaren vilka arrendatorer, som uppnått den tioåriga kvalifikationstiden och som följaktligen eventuellt kan komma att åberopa arrendatorsskyddet. Det ligger i regel icke i hans intresse att dessa arrendatorer övertager de bättre gårdarna, d. v. s. just dem som han i allmänhet helst vill behålla eller kunna disponera över så fritt som möjligt. Därför kan tänkas, att fideikommissinnehavaren, då arrendet av en sådan gård blir ledigt, såsom arrendator föredrar den vilken ej uppnått kvalifikationstiden. Med hänsyn härtill har, för att de äldre arrendatorerna ej skall bli missgynnade, uppställts som villkor för lagens tillämplighet att arrendatorn under hela tiden efter dess ikraftträdande suttit på samma gård. Med en sådan regel har fideikommissinnehavaren ingen anledning att motsätta sig att äldre arrendatorer övertager de bättre gårdarna. Arrendatorn får härigenom en valmöjlighet: antingen kan han sitta kvar på den sämre gården med tryggad besittning eller också, om han så hellre vill, övertaga den bättre men offra det särskilda skyddet för besittningen. För lagens tillämplighet bör i princip fordras, att arrendatorn är fysisk person. Något uttryckligt stadgande härom har ej funnits erforderligt, då denna förutsättning torde följa av lagens syfte. Även bestämmelsen om inräknande i arrendatorns kvalifikationstid av skyldemäns besittningstid torde ge vid handen, att endast fysisk person är avsedd. Avlider arrenda-

202 torn och har arrenderätten till följd därav övergått på hans dödsbo, bör dock boet, ehuru det är att betrakta som särskilt rättssubjekt, uppenbarligen jämställas med fysisk person i förevarande hänseende. Enligt utredningens förslag skall arrendatorsskyddet inträda vid lagens ikraftträdande och bestå under 30 år därefter. I enlighet härmed skall lagens regler äga tillämpning både under fideikommissets bestånd och, om det upphör inom 30-årstiden, efter avvecklingen. Av redaktionella skäl har de olika bestämmelserna i lagen formulerats med avseende endast å det fall att fideikommisset består. Genom ett särskilt stadgande, som upptagits såsom ett sista stycke av förevarande paragraf, har lagen gjorts tillämplig även å situationen efter avvecklingen. Sålunda har föreskrivits att, därest fideikommisset upphör, vad i lagen stadgats med avseende å fideikommissinnehavaren och fideikommissegendomen i stället skall avse jordägaren och denne tillhörig egendom som ingått i fideikommisset. I allmänhet är fideikommissinnehavaren resp. jordägaren arrendatorns medkontrahent i arrendeavtalet, och vid lagförslagets utformning har därför närmast tagits sikte på detta fall. Emellertid kan den situationen förekomma att befogenheterna att sälja jorden och att utarrendera den ligger i skilda händer. En allenast formell uppdelning av dessa befogenheter förekommer i det fall att — såsom skett på vissa fideikommiss — aktiebolag bildats för driften av egendomen, varvid dock fideikommissinnehavaren utövar det bestämmande inflytandet. Däremot är fråga om en verklig uppdelning av befogenheterna då enligt särskilt stadgande egendomen under fardagsåret efter siste fideikommissinnehavarens död besittes av dennes dödsbodelägare. Dessa har rätt att förvalta egendomen och följaktligen även att utarrendera den, medan däremot befogenheten att sälja egendomen i princip tillkommer fideikommissboet. Särskilda bestämmelser för nu angivna situationer har ansetts icke erforderliga. Det ligger i sakens natur att vad i lagen stadgas med avseende å fideikommissinnehavaren alltefter omständigheterna får tillämpas på den som har befogenhet att sälja egendomen eller den som är befogad att utarrendera den. Några tolkningssvårigheter på denna punkt torde ej behöva uppstå. Vid förfarandet inför arrendenämnden intager båda subjekten ställning av arrendatorns motpart.

2 §. Första stycket innehåller huvudregeln om rätt för arrendatorn till nytt arrende för en tid av fem år, såframt icke tillfälle beredes honom att förvärva brukningsdelen på skäliga villkor. Från denna regel göres i andra stycket undantag i tre olika fall, upptagna under a ) — c ) . Under a) stadgas, att rätt till nytt arrende icke tillkommer arrendatorn, om denne själv sagt upp arrendeavtalet eller lämnat fideikommissinnehavaren sådant meddelande som sägs i 2 kap. 52 § nyttjanderättslagen. Om detta

203 stadgande icke funnes, skulle arrendatorn kunna använda sig av lagen i syfte att få det gamla arrendeavtalet ersatt med ett nytt arrendeförhållande på villkor, som är förmånligare för honom. Lagen skulle därmed få en användning, som ginge utöver dess ändamål att trygga arrendatorns besittning. Den reglering av arrendevillkor, som kan äga r u m enligt lagen, är avsedd endast som ett led i besittningsskyddet. Är arrendet av social natur och förenat med optionsrätt, föreligger möjlighet att erhålla jämkning i arrendevillkoren i annan ordning. Beträffande stadgandet under b) må anmärkas följande. Enligt förslaget skyddas endast arrendatorer, vilka innehaft sina arrenden under längre tid och därför framstår som särskilt förtjänta av skydd. Emellertid kan undantagsvis förekomma att fideikommissinnehavaren har ett särskilt intresse av att komma i besittning av brukningsdelen, vilket är så starkt att det bör tillgodoses med uppoffrande av besittningsskyddet. Det sagda gäller väsentligen sådana fall då brukningsdelen uppenbarligen måste tagas i anspråk för åstadkommande av en rationell indelning av andra brukningsenheter inom fideikommissegendomen. Däremot kan personliga önskemål från fideikommissinnehavarens sida — t. ex. önskan att överlämna arrendet till en nära anförvant, som vill ägna sig åt jordbruk — icke få gå före hänsynen till arrendatorn. Utredningen föreslår sålunda, att undantag göres från regeln om arrendatorsskydd, om det med hänsyn till annan del av fideikommissegendomen finnes vara av synnerlig betydelse för fideikommissinnehavaren att erhålla besittningen till brukningsdelen. I fråga om undantagsbestämmelsen under c) må hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen. 3 §. Som förut anförts är förfarandet inrättat i arrendatorns intresse, och det bör ankomma på denne att taga initiativet därtill. Enligt förevarande paragraf skall arrendatorn, om han vill påkalla rätt enligt lagen, hos arrendenämnden ansöka om förrättning. En förutsättning för att ansökningen skall leda till förrättning måste vara att den inkommer före utgången av en viss bestämd frist. Faller arrendet under de allmänna arrendebestämmelserna, bör denna frist lämpligen beräknas med utgående från den tidpunkt då fideikommissinnehavaren sagt upp arrendeavtalet. Jämlikt 12 § bringas arrendet till upphörande genom uppsägning, även om det är slutet på bestämd tid utan förbehåll om uppsägning. Beträffande arrende, som är förenat med optionsrätt, bör fristen beräknas från det fideikommissinnehavaren lämnat arrendatorn sådant meddelande som sägs i 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen. Intet bör hindra att arrendatorn, om han väntar uppsägning eller meddelande som nyss sagts, inkommer med ansökan redan innan fideikommissinnehavaren vidtagit någon åtgärd.

204 Finner arrendenämnden, att ansökan kommit in för sent, bör nämnden tydligen skilja sig från ärendet genom ett beslut, vari förhållandet konstateras. Jämlikt 16 § äger arrendatorn föra talan mot dylikt beslut hos länsstyrelsen. Av den omständigheten att förfarandet anordnats i arrendatorns intresse torde följa att denne när som helst under förrättningens gång kan återkalla sin ansökan med den verkan att förrättningen nedlägges. Har däremot förrättningen avslutats, finnes ej längre utrymme för någon återkallelse, och arrendatorn blir bunden av det resultat vartill förrättningen leder. 4 §• Under denna paragraf upptages vissa bestämmelser om utsättandet av förrättningen och om parts utevaro. Beträffande utsättandet av förrättningen har i första stycket föreskrivits, att nämnden skall bestämma tid och plats för denna samt kalla parterna. Det synes lämpligt att kallelserna sker medelst rekommenderade brev med mottagningsbevis eller eljest så, att nämnden kan förvissa sig om att parterna mottagit kallelserna. Parts utevaro bör i regel icke utgöra hinder mot förrättningen. Uteblir arrendatorn från första sammanträdet, oaktat han blivit vederbörligen kallad, bör emellertid ärendet avskrivas; utevaron lär nämligen vanligtvis bero på att arrendatorn ej avser att fullfölja ansökningen. Uteblir fideikommissinnehavaren från första sammanträdet, beror detta i allmänhet därpå att han ej ämnar erbjuda arrendatorn förvärv av brukningsdelen. Kommer i dylikt fall arrendatorn tillstädes, kan förrättningen avslutas, med påföljd att nytt arrende uppkommer. Arrendenämnden bör självmant beakta om anledning att antaga laga förfall föreligger. Finnes anledning till sådant antagande, bör nytt sammanträde utsättas, även om förfallet icke anmälts. Det synes lämpligt att parterna i samband med kallelse till förrättning uppmanas att i god tid anmäla eventuellt förhinder. Bestämmelser om parts utevaro i enlighet med vad ovan anförts har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. Har nämnden meddelat beslut i parts frånvaro, bör beslutet genom nämndens försorg delges parten. Det synes icke nödvändigt att här vidare reglera förfarandet inför arrendenämnden. Utredningen utgår från att de bestämmelser rörande arrendenämnds verksamhet, som redan finnes i annan lagstiftning, i tillämpliga delar får gälla i fråga om nu förevarande ärenden. I 2 kap. 49 a § nyttjanderättslagen har sålunda upptagits bestämmelser angående omröstning och om jäv mot ledamot. Därjämte har i Kungl. reglementet den 21 maj 1948 för arrendenämnderna givits föreskrifter om besiktning av fastighet och

205 om protokoll m. m. I den mån ytterligare föreskrifter kan anses erforderliga, bör sådana meddelas i administrativ väg. 5 §.

De invändningar som avses i 5 § gäller de i 1 § upptagna förutsättningarna för lagens tillämplighet samt de i 2 § andra stycket under a) och b) angivna undantagen från regeln om arrendatorsskydd. I fråga om undantaget i 2 § andra stycket c) skall invändningen framställas i den ordning som stadgas i 11 §. 6 §.

Arrendenämnden skall alltid bestämma villkoren för nytt arrende. Även om det är mycket sannolikt att försäljning kommer till stånd, bör parterna vid bedömandet av frågan härom ha kännedom om villkoren för det nya arrende, som uppkommer i fall försäljningen går om intet. Bestämmandet av arrendevillkoren sker efter samma grunder, som skulle ha tillämpats om frågan gällt ändring av arrendevillkor enligt 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen. Beträffande arrendeavgiftens storlek är nämnden bunden av parternas yrkanden och medgivanden i den mån sådana förekommit. Nämnden äger sålunda ej befogenhet att fastställa högre belopp än vad fideikommissinnehavaren påfordrat och ej heller lägre belopp än vad arrendatorn medgivit. 7 §.

Angående bestämmandet av köpeskilling och övriga försäljningsvillkor jnnehåller lagen ej annan föreskrift än stadgandet i andra stycket. Utredningen anser icke erforderligt eller lämpligt att i lag angiva särskilda normer härför. Detta gäller desto mera som här är fråga om endast ett förslag från arrendenämndens sida, låt vara att vissa rättsverkningar är förknippade därmed. Vid bestämmandet av köpeskilling liksom av övriga försäljningsvillkor har nämnden, med utgångspunkt från att brukningsdelen även i fortsättningen skall användas som jordbruk, att iakttaga vad skäligheten i det särskilda fallet fordrar och beakta olika på frågan inverkande omständigheter. Köpeskillingen bör principiellt bestämmas med utgående från brukningsdelens värde vid tiden för köpet, självfallet med bortseende från värdet av arrendatorn tillhöriga hus m. m. Har brukningsdelen ökat i värde genom att arrendatorn, utöver vad som ålegat honom, avhjälpt brister eller eljest utfört förbättringar, synes dock skäligt att även frånse den del av värdet, som beror av sådana åtgärder. På motsvarande sätt bör en värdeminskning till följd av att arrendatorn eftersatt honom åvilande skyldigheter i fråga om hävd och underhåll i regel räknas fideikommissinnehava-

206 ren till godo. Det ligger i sakens natur att den jämförelse mellan brukningsdelens beskaffenhet vid tillträdet och dess beskaffenhet vid köpet, som sålunda förutsattes, icke behöver gå alltför mycket i detalj. Om tillträdessyn ägt rum, bör arrendenämnden givetvis skaffa sig kännedom om resultatet av synen. Har förändringar av brukningsdelens beskaffenhet sålunda fått inverka på den föreslagna köpeskillingens storlek, bör bland köpevillkoren intagas bestämmelse om att parterna avstår från eventuella ersättningsanspråk på grund av sådana förändringar. I allmänhet torde vara lämpligt att vid köpeskillingens bestämmande beakta alla förändringar, som kan föranleda ersättningsanspråk. Härigenom vinnes en fullständig reglering, och avträdessyn blir överflödig. Möjlighet finnes dock att bestämma köpeskillingen uteslutande på grund av brukningsdelens värde vid köpet och alltså hänvisa parterna att reglera sina ersättningsanspråk särskilt. Med hänsyn till de komplikationer denna metod kan medföra bör den dock begagnas endast om särskilda skäl talar härför. Metoden kan också ibland leda till orimligt resultat. Arrendatorn kan nämligen icke alltid enligt nyttjanderättslagen erhålla ersättning för kostnader, som han nedlagt å förbättringar, även om dessa motsvaras av en ökning av brukningsdelens värde. Stundom kan vara skäligt att vid köpeskillingens bestämmande ej heller medräkna värdet av förbättring som — utöver vad som ålegat honom — utförts av en tidigare arrendator; förutsättning härför bör vara att dennes rätt övergått å den nuvarande arrendatorn. Bland övriga försäljningsvillkor är de som gäller inteckningsförhållandena av särskild vikt. Arrendenämnden har att taga ställning till frågan i vad mån brukningsdelen bör befrias från inteckningar som belastar densamma. Om denna, såsom ofta är fallet, besväras av penninginteckning, som gäller även i annan egendom, bör bland villkoren intagas ett åläggande för säljaren att låta döda inteckningen såvitt den besvärar brukningsdelen, om inteckningsförhållandena ej kan ordnas på något annat för parterna lämpligt sätt. Enligt andra stycket sista punkten skall arrendenämnden, då den framlägger förslag till försäljningsvillkor, också förelägga parterna viss tid att genomföra försäljningen. Längden av denna tidsfrist bör bestämmas med hänsyn till omständigheterna. Har t. ex. fideikommissinnehavaren, sedan han fått del av förslaget, bestämt förklarat, att han icke ämnar sälja brukningsdelen på ifrågavarande villkor, kan tydligen fristen göras mycket kort. Fordras myndighets tillstånd till försäljningen, bör fristen göras så lång att tillstånd hinner sökas inom densamma. Härom hänvisas till vad som anföres vid 10 §. Något hinder synes ej föreligga mot att nämnden utsätter ny tid, om part begär detta för att erhålla ytterligare betänketid. En förutsättning härför är dock att sådan begäran gjorts före fristens utgång.

207 8 §• Prövningen enligt 8 § första stycket skall i första hand avse huruvida en särskild för jordbruk lämplig fastighet kan bildas av brukningsdelen. Först sedan detta visat sig ogörligt, skall undersökas huruvida en dylik fastighet k a n bildas av brukningsdelen jämte ytterligare jord eller andel i samfällighet eller annan rättighet från den övriga fideikommissegendomen. Uppenbarligen är icke nödvändigt att brukningsdelen i sin helhet ingår i fastigheten. Stundom, särskilt i kompletteringsfallet, kan vara lämpligt att lägga viss del av brukningsdelens jord till annan brukningsenhet. Överhuvudtaget bör arrendenämnden vid sin prövning äga vidsträckt frihet att inom den av fastighetsbildningsreglerna angivna ramen förfara efter omständigheterna. Framförallt då det gäller att utvidga brukningsdelen k a n givetvis olika möjligheter föreligga, och nämnden har därvid att på grundval av den verkställda utredningen och med ledning av inhämtade yttranden träffa avgörandet efter vad som synes bäst ägnat att främja en rationell fastighetsindelning. Beträffande den prövning, som enligt andra stycket skall äga rum dä brukningsdelen ingår i bygdegods, gör sig liknande synpunkter gällande. Ibland kommer att inträffa att mark, som erfordras till komplettering av brukningsdelen, tillhör bygdegods. I samband med prövningen av fastighetsbildningsfrågan enligt första stycket skall då jämväl prövas huruvida marken kan utbrytas ur bygdegodset. Enligt tredje stycket bör arrendenämnden vid prövningen samråda med vederbörande lantmätare eller mätningsman och med lantbruksnämnden. Är fråga om utbrytning ur bygdegods, bör samråd ske med länsstyrelsen. Det ligger i sakens natur att nämnden kan avstå från att höra ifrågavarande myndigheter i uppenbara fall.

9 §. Enligt andra stycket skall arrendenämnden, därest den finner att en särskild jordbruksfastighet k a n bildas, lämna förslag till fastighetsbildning. Härmed avses förslag till ändrad fastighetsindelning med angivande av de åtgärder, genom vilka indelningsändringen bör genomföras, i regel avstyckning eventuellt i förening med sammanläggning. Med fastighetsbildning förstås sålunda ej endast bildandet av den fastighet, vari brukningsdelen anses böra ingå, utan även alla andra indelningsändringar, som har samband med bildandet av nämnda fastighet. Syftet med förslaget är att angiva vad som skall ingå i en eventuell överlåtelse och därmed utgöra grund för bestämmandet av skäliga försäljningsvillkor. Kommer försäljning sedermera till stånd, bör förslaget dessutom kunna användas till ledning för en blivande lantmäteriförrättning. Av förslaget bör därför, åtminstone i huvuddrag, framgå hur delning av fastighet skall genomföras, huruvida de-

208 larna skall ingå i sammanläggning med annan mark, huruvida jorddelningsservitut skall åläggas fastighet m. m. 10 §. I andra stycket första punkten av denna paragraf ges regler för det fall att arrendenämnden lämnat förslag till försäljningsvillkor och förelagt parterna viss tid för försäljningens genomförande men försäljningsavtal icke föreligger då tiden utgår. Nytt arrendeavtal skall då anses föreligga, om fideikommissinnehavaren icke gjort vad på honom ankommit för att inom tiden få till stånd försäljningsavtal i enlighet med förslaget. Att i lag närmare angiva vilka åtgärder sålunda skall anses ankomma på fideikommissinnehavaren synes icke nödvändigt. Det åligger självfallet fideikommissinnehavaren att lämna arrendatorn tydligt besked huruvida h a n är villig att sälja på de av nämnden föreslagna villkoren eller icke. Förklarar arrendatorn att han önskar ingå avtal på dessa villkor, bör det ankomma på fideikommissinnehavaren att vidtaga de åtgärder som erfordras för att sluta avtal, såsom att föreslå tid och plats för undertecknande. Någon tvist om vad som förevarit torde endast undantagsvis behöva uppkomma. Skulle likväl tvist uppstå, åligger det fideikommissinnehavaren att bevisa att h a n gjort vad på honom ankommit för att avtal skulle komma till stånd. För försäljning av fast egendom fordras i vissa fall samtycke av make eller annan eller ock rättens eller myndighets tillstånd. Enligt 6 kap. 4 § giftermålsbalken får sålunda make ej avhända sig fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen samtycker därtill; har make företagit sådan åtgärd utan erforderligt samtycke, är den ogill om andra maken väcker klander därå inom viss tid. Vägras samtycke, äger rätten tillåta åtgärden, om skäl till vägran finnes ej vara för handen. Liknande bestämmelser finnes bl. a. i 19 kap. 13 § ärvdabalken, enligt vilka boutredningsman i princip ej får överlåta fast egendom utan delägarnas samtycke. Det i förevarande sammanhang viktigaste exemplet på försäljning, för vilken fordras myndighets tillstånd, är givetvis överlåtelse av fideikommissegendom; en försäljning under fideikommissets bestånd blir ogiltig utan Kungl. Maj :ts tillstånd. I 10 § andra stycket har upptagits särskilda bestämmelser för det fall att för försäljningen av brukningsdelen fordras samtycke eller tillstånd efter vad ovan sagts. Utan särskilda bestämmelser skulle, därest köpekontrakt mellan parterna upprättas inom den förelagda tiden, möjligheten till nytt arrende vara utesluten, trots att samtycke eller tillstånd ej lämnats och det kanske är ovisst huruvida dylikt kommer att lämnas. Arrendatorns enda skydd skulle utgöras av ett köpekontrakt, vars giltighet är svävande och beror av omständigheter på säljarens sida. Det är nämligen säljarens sak att utverka samtycke och söka tillstånd (jfr NJA 1940 s. 449 och 20 kap. 29 § föräldrabalken). På grund av det anförda har stadgats att, därest icke inom

209 den av arrendenämnden bestämda tiden samtycke lämnats eller tillstånd sökts, nytt arrendeavtal skall anses föreligga. Detsamma skall gälla, om tillstånd vägras och beslutet härom vinner laga kraft. Medan samtycke sålunda skall föreligga före tidens utgång, måste vara tillfyllest att tillstånd sökts dessförinnan, varvid självfallet förutsattes att ansökningen om tillstånd sedermera ej återkallas. Härigenom kan tiden göras kortare. Vill fideikommissinnehavaren undgå att nytt arrende uppkommer, har han således dels att göra vad på honom ankommer för att inom tiden få till stånd avtal i enlighet med nämndens förslag, dels att före fristens utgång utverka samtycke eller söka tillstånd. Samtycket eller tillståndet skall givetvis avse försäljning i enlighet med nämndens förslag. Utredningen har icke funnit skäl att tillerkänna arrendatorn rätt till nytt arrende då brukningsdelen sålts till denne men förvärvstillstånd vägras honom. Beträffande dessa fall, vilka sannolikt blir undantagsföreteelser, synes rimligt att köparen får stå risken för att förvärvstillstånd vägras likaväl som säljaren får bära följderna av att tillstånd till försäljningen vägras. 11 §• Invändning om att förutsättning för arrendatorsskyddet brister skall enligt 5 § i regel framställas senast vid första sammanträdet under förrättningen. Har invändning gjorts, skall arrendenämnden meddela föreläggande angående väckande av talan vid domstol och skall förrättningen vila till dess frågan blivit avgjord. Denna ordning kan emellertid icke tillämpas då fideikommissinnehavaren grundar invändningen på undantagsbestämmelsen i 2 § andra stycket c). Enligt denna göres undantag från arrendatorsskydd, om arrendenämnden finner att en särskild jordbruksfastighet icke kan bildas av brukningsdelen eller att denna icke kan utbrytas ur bygdegods vari den ingår och om fortsatt arrende skulle för fideikommissinnehavaren medföra oskälig kostnad. Det förra ledet — som gäller fastighetsförhållandena — prövas alltid självmant av arrendenämnden. Här kommer någon domstolsprövning icke i fråga. Prövningen av det senare ledet, vilken ankommer på domstol, bör lämpligen ej ske förrän arrendenämnden konstaterat, att fastighetsförhållandena lägger hinder i vägen för en försäljning till ärrendatorn. Sedan förrättningen avslutats med ett dylikt konstaterande, bör det åligga fideikommissinnehavaren, om han vill göra gällande att fortsatt arrende skulle för honom medföra oskälig kostnad, att inom viss tid instämma arrendatorn till domstol. Underlåter han detta eller vinner förd talan ej bifall, uppkommer nytt arrende. 12 §.

För de arrenden, vilka faller inom lagens tillämpningsområde, bör gälla att arrendeförhållandet automatiskt förlänges om part ej vidtar åtgärd för att bryta detsamma. Arrendatorn kan då räkna med att arrendet består så 14—905419

210 länge fideikommissinnehavaren förhåller sig passiv. Först när denne vidtager åtgärd som nyss sagts finnes anledning för arrendatorn att begära förrättning enligt förevarande lag. Flertalet arrenden, å vilka lagen är tilllämplig, är redan underkastade automatisk förlängning. Så är fallet beträffande alla arrenden, som är förenade med optionsrätt, och vidare beträffande sådana arrenden utan optionsrätt, vilka gäller för viss tid med förbehåll att arrendet förlänges såvida ej uppsägning sker i viss ordning. Vad angår återstående grupp, d. v. s. arrenden utan optionsrätt vilka är slutna för viss tid utan dylikt förbehåll, har i 12 § införts ett särskilt stadgande, varigenom dessa arrenden förses med förlängningsklausul. I 12 § stadgas sålunda att, därest arrende som avses i lagen är slutet på bestämd tid utan förbehåll om uppsägning, avtalet skall, där ej nyttjanderättslagens bestämmelser om optionsrätt är tillämpliga på arrendet, vara förlängt på fem år varje gång, såframt ej uppsägning å någondera sidan skett senast sex månader före arrendetidens utgång. Bestämmelsen i 12 § kan givetvis bli tillämplig även på nytt arrende, som uppkommer till följd av lagens regler. Dylikt arrende är nämligen att jämställa med arrende på grund av avtal, som slutits på bestämd tid utan förbehåll om uppsägning. Vad nu sagts gäller jämväl arrende, som jämlikt 2 kap. 2 § andra stycket nytt j änder ättslagen uppkommit på grund av att arrendatorn fortfarit med brukningen efter arrendetidens utgång. 13 §. Frågan om nytt arrende hinner icke alltid bli avgjord innan arrendetiden utgår. Om exempelvis process angående förutsättningarna för arrendatorsskydd föres vid domstol, kan förrättningen komma att draga långt ut på tiden. Ett annat, i praktiken måhända vanligare fall där förrättningen kan bli långvarig är då fastighetsbildningsfrågan är av komplicerad natur. Förhållandet mellan parterna under mellantiden regleras i 13 §. Enligt denna äger arrendatorn rätt att kvarsitta till den fardag, som infaller näst efter tre månader från det frågan om nytt arrende blivit slutligen avgjord. Härigenom tillförsäkras honom under alla förhållanden en tid av tre månader för anskaffande av annat arrende. Denna tid måste anses som ett minimum med hänsyn till rådande knapphet på arrenden, vilken såvitt nu kan bedömas kommer att bestå under lång tid framöver. Skäligheten kräver att arrendatorn icke allenast har en rätt att kvarsitta under tid som nyss sagts utan även har skyldighet därtill, om fideikommissinnehavaren så påfordrar. Denne har tydligen ett berättigat intresse av att kunna binda arrendatorn vid arrendet till dess han hunnit placera en ny arrendator i dennes ställe. I överensstämmelse härmed har i 13 § även upptagits ett stadgande om viss skyldighet för arrendatorn att kvarsitta. Lagen måste också reglera frågan vilka arrendevillkor som skall gälla under den tid arrendatorn kvarsitter på grund av bestämmelserna i första

211 stycket. Slutpunkten för denna tid blir olika i skilda fall. Den inträder antingen då det blivit avgjort att nytt arrende uppkommit eller då försäljningsavtal kommit till stånd eller i och med att skyldighet att avflytta inträtt för arrendatorn. För ifrågavarande tid bör de tidigare arrendevillkoren gälla, där ej annat är avtalat; uppkommer ej nytt arrende, bör dock arrendatorn kunna förpliktas att utgiva den ytterligare ersättning som finnes skälig. Ett stadgande av dylikt innehåll, som nära ansluter sig till motsvarande bestämmelse i 2 kap. 56 § nyttjanderättslagen, innebär en enhetlig och tämligen enkel reglering. Det är att märka att 2 kap. 56 § nyttjanderättslagen och 13 § förevarande lag någon gång kan bli tillämpliga samtidigt på samma arrendeförhållande, exempelvis om arrendatorn både för talan angående bibehållande av rätt till nytt arrende enligt nyttjanderättslagen och gör ansökan om förrättning enligt förevarande lag. Skulle de båda stadgandena i ett visst fall leda till olika resultat, kommer bestämmelsen i den särskilda lagen att gälla med hänsyn till dess karaktär av specialregel. 14 §. I administrativ ordning bör stadgas skyldighet för fideikommissnämnden att, sedan nämnden fått kännedom om att jordbruksfideikommiss upphört, lämna inskrivningsdomaren underrättelse därom. 15 §. Såsom framgått av den allmänna motiveringen avses förevarande lag icke medföra någon inskränkning i den optionsrätt och förköpsrätt, som må tillkomma arrendatorn enligt 2 kap. nyttjanderättslagen. För tydlighetens skull har detta fastslagits genom ett särskilt stadgande, som fått sin plats i 15 §. Äger arrendatorn optionsrätt och förköpsrätt, möter icke något hinder mot att han samtidigt väcker talan om bibehållande av optionsrätt eller om förköp och ansöker om förrättning inför arrendenämnden. Däremot är det tydligen olämpligt att förrättningen påbörjas innan det är avgjort att han icke kan komma i åtnjutande av skydd enligt reglerna om optionsrätt och förköpsrätt. I andra stycket har därför stadgats, att med utsättande av förrättning skall anstå till dess upplysning vunnits att talan om bibehållande av rätt till nytt arrende eller om förköp icke väckts inom därför stadgad tid eller att väckt talan lämnats utan bifall. Säljes brukningsdelen till tredje man efter det förrättningen påbörjats, bör enligt grunderna för stadgandet förrättningen vila till dess frågan om förköp blivit avgjord. 16 §. Arrendenämndens bedömning av arrendevillkor, försäljningsvillkor och fastighetsbildning bör ej kunna överklagas. Däremot måste besvär kunna anföras t. ex. däröver att ansökan lämnats utan avseende såsom för sent

212 inkommen eller att förrättning företagits i parts frånvaro trots att den uteblivne haft laga förfall. Ett bifall till besvären i sistnämnda fall kommer att medföra att beslut i sakfråga undanröjes och att frågan får upptagas ånyo vid fortsatt förrättning. För vinnande av överensstämmelse med vad som gäller enligt 2 kap. 68 § tredje stycket nyttjanderättslagen beträffande överklagande av arrendenämnds beslut i dispensärende har tiden för anförande av besvär hos länsstyrelsen angivits till en månad i stället för tre veckor, vilket numera eljest är den vanliga besvärstiden vid talan mot förvaltande myndighets beslut. Besvär över länsstyrelsens beslut synes lämpligen böra upptagas och avgöras av regeringsrätten. Det må erinras om att härför erfordras ett tillägg i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. 17 §. Enligt 17 § skall förbehåll som strider mot vad som stadgas i lagen vara utan verkan mot arrendatorn. Bestämmelsen har tillkommit särskilt med tanke på avtal, som slutits före lagens ikraftträdande. Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall lagen i princip äga tillämpning å dylika avtal. Då fideikommissinnehavarna haft anledning räkna med en avveckling av fideikommissen och i samband därmed en lagstiftning till arrendatorernas skydd, kan icke uteslutas möjligheten av att de vid ingående av arrendeavtal gjort förbehåll, enligt vilket sådan lagstiftning icke skall tillämpas å avtalet. Det vore otillfredsställande om förbehåll, som gjorts före lagens tillkomst och således innan arrendatorn fått kännedom om lagstiftningens innehåll, skulle kunna göras gällande mot honom. Att förbehåll som tillkommit efter lagens ikraftträdande ej bör gälla mot arrendatorn är visserligen icke lika uppenbart; en sådan regel synes dock påkallad för stärkande av arrendatorsskyddet. Övergångsbestämmelser Lagen, som förutsattes skola träda i kraft den 1 januari 1961, bör äga tillämpning å arrendeavtal som slutits före nämnda tidpunkt, allenast om arrendetiden utgår den 14 mars 1961 eller senare. Endast undantagsvis utlöper arrendeavtal på annan tid än den 14 mars. Skulle i något fall ett avtal utlöpa under tiden mellan lagens ikraftträdande och den 14 mars 1961, talar praktiska skäl mot att lagen göres tillämplig å avtalet, då i sådant fall möjlighet saknas att slutföra — och oftast även att påbörja — förrättning innan avtalet utlöper. I fråga om tillämpligheten av 12 § å äldre avtal erfordras en särskild bestämmelse. I 12 § stadgas att, därest arrende som avses i lagen är slutet på bestämd tid utan förbehåll om uppsägning, avtalet skall, där ej bestämmelserna i 2 kap. 51—56 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom är tillämpliga å arrendet, vara förlängt på fem år varje gång, såframt ej upp-

213 sägning å någondera sidan skett senast sex månader före arrendetidens utgång. Om enligt huvudregeln 12 § skulle tillämpas å äldre avtal som utgår den 14 mars 1961, skulle avtalet således bli automatiskt förlängt på fem år, såvida ej uppsägning ägt rum sex månader förut, d. v. s. innan lagen trätt i kraft. Detta vore tydligen icke tillfredsställande. Med hänsyn härtill har föreskrivits, att vad i 12 § sägs skall tillämpas å äldre avtal, endast om arrendetiden utgår efter den 13 mars 1962. För det fall att fideikommissinnehavaren i fråga om äldre arrendeavtal, vara lagen är tillämplig, före den 1 januari 1961 sagt upp avtalet eller lämnat sådant meddelande som sägs i 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen måste stadgas en särskild frist för ansökan om förrättning. Denna frist bör lämpligen utgå den 31 januari 1961. Beträffande äldre avtal, som utan uppsägning skall upphöra före den 14 mars 1962 och å vilka enligt vad ovan sagts 12 § icke blir tillämplig, erfordras också en särskild frist för ansökan om förrättning. För enkelhetens skull bör även denna frist utgå den 31 januari 1961. Förslaget till lag om bygdegods Allmänna bestämmelser

1 och 2 §§. De grundläggande bestämmelserna angående bygdegods återfinnes i 1 och 2 §§. Av 1 § framgår sålunda, att ett bygdegods består av olika registerfastigheter men att dessa tillsammans bildar ett enhetligt objekt för äganderätt och andra rättigheter. Följaktligen kan de olika registerfastigheterna ej lagfaras, intecknas eller utmätas för sig. För gravationer, som utan inteckning besvärar fastighet, t. ex. avdikningslån och fastighetsskatt, häftar bygdegodset i sin helhet. Inteckningar som beviljats och gravationer som uppkommit före bygdegodsets bildande belastar däremot fortfarande endast den jord, vid vilken de från början häftade. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen har det icke ansetts möjligt att här införa en regel om att ansvaret skall flyta ut i hela bygdegodset. Med hänsyn härtill har i 1 § andra stycket måst göras ett undantag från grundsatsen att bygdegods får utmätas endast i sin helhet. Utan uttryckligt stadgande torde vara klart att olika åtgärder med särinteckning får vidtagas, t. ex. nedsättning. Av grunderna för bestämmelsen i första stycket följer att särinteckning får utvidgas till att avse samtliga övriga fastigheter inom bygdegodset under förutsättning att den erhåller samma förmånsrättsläge i alla fastigheterna. En sådan åtgärd kan även vara lämplig då därigenom åstadkommes att inteckningsförhållandena blir fullt enhetliga. Då med bildande av bygdegods avses att hålla samman vissa fastigheter, bör bygdegods ej kunna delas. Däremot måste med hänsyn till ändrade förhållanden och behov jord kunna avskiljas från bygdegods eller läggas

214 därtill. Sådana ändringar av bygdegodsets areal föreslås dock ej få ske annat än i de fall som angives i 3—6 §§. Fastighet som ingår i bygdegods bör ej kunna sammanläggas med fastighet utanför detsamma. Ett uttryckligt förbud mot dylik sammanläggning har upptagits i 2 § andra stycket. Utbrytning och införlivning av jord

I 3—6 §§ upptages regler om utbrytning och införlivning av jord. Med hänsyn till ändrade förhållanden och behov måste jord kunna utbrytas från bygdegods eller införlivas därmed. Sålunda kan mark, som tillhör bygdegodset, behöva tagas i anspråk för bildande av egnahem eller liknande ändamål. Mera sällan blir väl fråga om en utvidgning av bygdegodsets areal genom införlivning av mark. Införlivning torde framförallt komma till användning vid markbyte för ernående av bättre arrondering av bygdegodset. Förändringar av bygdegodsets areal bör, i enlighet med vad för motsvarande fall gäller i fråga om fastigheter, vara underkastade kontroll från det allmännas sida. Därför föreslås, att såväl utbrytning som införlivning skall ske genom beslut av myndighet. Då Kungl. Maj :t förordnat om bygdegodsets bildande, synes riktigast att även frågor om utvidgning och minskning av bygdegodsets areal avgöres av Kungl. Maj :t. Frågor, som gäller endast mindre arealändring — sannolikt hör flertalet fall hit — bör dock Kungl. Maj :t äga överlämna till länsstyrelsens avgörande. Det må framhållas, att ändring av bygdegodsets område i vissa fall kan komma att ske i annan ordning än genom utbrytning och införlivning. Sålunda torde vissa markbyten kunna genomföras på det sätt att ägoutbyte enligt jorddelningslagen sker mellan fastighet, som ingår i bygdegodset, och fastighet utanför detsamma. 3 §. Vid bedömande av fråga om utbrytning måste i första hand beaktas den inverkan utbrytningen kan antagas få för bygdegodset med hänsyn till det allmänna intresse, som föranlett dess bildande. Finnes icke uppkomma men av någon betydelse, bör utbrytningen få äga rum. Såsom ovan antytts torde det mestadels röra sig endast om mindre områden. Även om utbrytningen blir till men för bygdegodset, bör den emellertid kunna medgivas om särskilda skäl föreligger. I regel bör då fordras, att den påkallas av ett allmänt intresse, t. ex. anskaffande av mark för bostäder åt ett flertal personer, för industribebyggelse eller dylikt. I likhet med vad som gäller vid avstyckning bör fråga om utbrytning av fastighet upptagas efter ansökan av bygdegodsets ägare eller, om fastigheten överlåtits till annan, jämväl av denne. Utbrytningen medför den verkan att ifrågavarande fastighet i fortsätt-

215 ningen blir självständig och således icke längre omfattas av inskrivningsoch utmätningsåtgärder med avseende å bygdegodset. För penninginteckningar, som meddelats i bygdegodset före utbrytningen och icke blivit föremål för dödningsåtgärd, svarar bygdegodset och fastigheten primärt enligt reglerna om gemensamt inteckningsansvar. Utbrytning av hel fastighet är nämligen icke att jämställa med avstyckning. Föreskrifter synes böra meddelas om skyldighet för länsstyrelse att, sedan beslut meddelats om utbrytning, utan dröjsmål underrätta vederbörande inskrivningsdomare om beslutet. Förordnande om utbrytning måste kunna avse ej endast hel registerfastighet utan även del därav. I enlighet med grundsatsen att bygdegods alltid består av hela registerfastigheter måste vid förordnande om utbrytning av fastighetsdel dock fästas villkor om att delen genom ändring i fastighetsindelningen skiljes från återstoden av fastigheten. Först när denna ändring blivit genomförd, t. ex. genom fastställelse å avstyckningsförrättning har utbrytningen ägt rum. En bestämmelse härom har införts i 3 § andra stycket. 4 §.

Inom jorddelningslagstiftningen förekommer bestämmelser i syfte att förhindra olämplig fastighetsbildning. Enligt 19 kap. 2 § lagen om delning av jord å landet skall sålunda vid avstyckning varje styckningsdel till omfång och beskaffenhet i övrigt samt med hänsyn till belägenheten i princip vara sådan, att den för sig eller, om den är avsedd att i samband med avstyckningen sammanläggas med annan mark, tillsammans med denna bildar fastighet som är varaktigt lämpad för sitt ändamål. I fråga om fastighetsdel, som utbrytes från bygdegods, saknas anledning att efterge nyssnämnda krav på lämplighet. Däremot synes det ej behöva upprätthållas beträffande den inom bygdegodset kvarvarande delen av fastigheten, enär risken för att bygdegodset upplöses får anses ringa. 5 §. Har fastighet som ingår i bygdegods inlösts enligt gällande bestämmelser om expropriation eller jämlikt vattenlagen eller ensittarlagen, behövs givetvis icke någon särskild prövning i fråga om utbrytningens tillåtlighet. Fastigheten bör utan vidare anses utbruten i och med att inlösningen blivit fullbordad. En bestämmelse i enlighet härmed har införts under förevarande paragraf. 6 §•

I 6 § har som villkor för införlivning med bygdegods av fastighet angivits, att bygdegodset och fastigheten är i samma ägares hand och innehas

216 med samma rätt. I regel torde böra fordras, att sökanden styrker sin äganderätt genom företeende av bevis om att lagfart meddelats honom. Såsom framgår av den allmänna motiveringen har utredningen med hänsyn till lagberedningens väntade förslag angående s. k. bruksenheter ansett sig icke böra föreslå några bestämmelser i syfte att vid bildande av bygdegods åstadkomma likformiga gravationsförhållanden inom godset. Efter vad utredningen inhämtat torde enligt lagberedningens förslag möjlighet komina att finnas att, sedan bruksenhet bildats, upptaga ytterligare fastigheter däri, i samband varmed likformighet i gravationshänseende åvägabringas mellan bruksenheten i dess tidigare omfattning och fastighet som skall upptagas däri. Genomföres de regler som lagberedningen sålunda tänkt sig, bör möjlighet finnas antingen att bilda bruksenhet av bygdegods eller att införa liknande regler för bygdegodsens del. På grund härav har utredningen icke föreslagit några bestämmelser om reglering av gravationsförhållandena i samband med införlivning. Då förslaget till lag om bygdegods i det skick vari det nu framlägges sålunda saknar motsvarigheter till 16 och 17 §§ lagen om sammanläggning av fastigheter på landet, kan införlivningen icke medföra den verkan att inteckning eller annan gravation genom införlivningen utsträckes till mark som den tidigare icke belastat. En inteckning i bygdegodset flyter sålunda icke automatiskt ut i en fastighet, som införlivas med godset. Ej heller medför införlivningen rubbning i den införlivade markens ansvarighet för fordran eller annan rätt varför marken särskilt häftar. En erinran om sist angivna förhållande har ansetts böra göras i lagtexten. Efter införlivningen kan alltså såväl bygdegodset som den införlivade fastigheten ha sina särskilda belastningar. Det ligger i sakens natur att bygdegodset i dess tidigare omfattning och den införlivade fastigheten måste kunna utmätas var för sig för gäld, som åvilar dem särskilt sedan tiden före införlivningen. Något uttryckligt stadgande härom har ej ansetts erforderligt, eftersom förhållandena ter sig fullt analoga med dem som föreligger vid ett nybildat bygdegods. Eftersom det kan vara olägligt att bygdegodset och en införlivad fastighet icke är likformigt belastade, förutsätter utredningen att den myndighet, som har att besluta i fråga om införlivning, tillser att inteckningsförhållandena i bygdegodset och den fastighet, som skall införlivas, om möjligt blir likformiga. Myndigheten bör som villkor för införlivning kunna fordra, att vissa inteckningsåtgärder vidtages. Oftast torde bli fråga om att döda de inteckningar som gäller i den nu avsedda fastigheten och att till denna utsträcka de inteckningar som besvärar bygdegodset. Här må också pekas på den möjligheten att man som villkor för införlivning fordrar att fastigheten i fråga sammanlägges med viss fastighet inom bygdegodset. En inteckningsreglering kommer då till stånd i sammanläggningsärendet.

217 Samäganderätt i bygdegoda

På sätt framgår av den allmänna motiveringen har utredningen föreslagit, att förvaltningen av bygdegods då egendomen innehas av två eller flera skall omhänderhas av delägarna gemensamt, varvid delägarnas samverkan sker inom ramen för en i lagen reglerad organisation med egen rättspersonlighet, benämnd bygdelag. Bestämmelserna om bygdelag återfinnes i förevarande avsnitt av lagförslaget, 7—30 §§. Vid utarbetandet av dessa regler har utredningen haft att tillgå ett av lagberedningen upprättat preliminärt förslag i fråga om samfällighetsrätt och samfällighetsavtal, avsett att ingå i beredningens förslag till jordabalk, och reglerna om bygdelag har på väsentliga punkter utformats i nära överensstämmelse med nämnda förslag av lagberedningen. Vidare har i utredningens förslag upptagits regler bl. a. från lagstiftningen angående tvångssamfälligheter och lagen om ekonomiska föreningar. Vid lagförslagets utformning har utredningen i görligaste mån sökt undvika att alltför mycket belasta lagtexten med detaljföreskrifter. Härvid har förutsatts att den erforderliga detaljregleringen meddelas i det reglemente som enligt förslaget skall finnas för bygdelaget. 7 §. Denna paragraf innehåller vissa grundläggande bestämmelser rörande bygdelag. Bygdelaget har karaktären av en särskild i lag bestämd sammanslutning av bygdegodsets delägare. Detta innebär å ena sidan, att lagens regler om bygdelag blir tillämpliga så snart bygdegodset har mer än en ägare — d. v. s. delägarna kan icke genom avtal sätta lagreglerna ur tillämpning — och å andra sidan, att något avtal angående förvaltningsformen icke erfordras; rättsförhållandet mellan delägarna regleras i lagen och de kompletterande föreskrifterna i reglementet. I överensstämmelse med det nyss sagda står att bygdelag icke kan upplösas i andra än i lagen särskilt angivna fall. Härom hänvisas till 27 § i förslaget. Regeln att delägarna skall utgöra ett bygdelag ger vidare vid handen, att medlemskapet i bygdelaget följer äganderätten till andelarna, d. v. s. att ny delägare automatiskt blir medlem. Härtill ansluter sig bestämmelsen att annan än delägare ej må vara medlem. Varje medlem åtnjuter delaktighet efter storleken av sin andel i bygdegodset. Bygdelagets ändamål och befogenheter har i första stycket av 7 § angivits vara att förvalta bygdegodset och företräda delägarna i allt som rör dem samfällt. Bygdelaget handhar sålunda icke endast rörelsen på bygdegodset utan utövar även i övrigt alla delägarnas befogenheter såsom fastighetsägare, i den m å n dessa befogenheter eljest skulle ha tillkommit dem gemensamt, t. ex. befogenheten att föra talan i ägotvist eller vid gränsbestämningsförrättning. Av det sagda följer, att bygdelaget jämväl äger

218 överlåta bygdegodset i dess helhet eller visst område därav samt belasta egendomen med inteckning för gäld. Däremot kan bygdelaget icke överlåta eller inteckna endast viss eller vissa delägares andelar. Rätten att förfoga över viss andel tillkommer allenast ägaren av andelen. Vad angår bygdelagets befogenhet att förfoga över egendomen genom försäljning får denna egentlig praktisk betydelse i fråga om försäljning av viss i bygdegodset ingående fastighet eller visst område på marken. Sålunda kan ej sällan bli aktuellt att frånsälja arrendegårdar eller mark för egnahemsbebyggelse eller liknande ändamål. Åtminstone teoretiskt tänkbart är att bygdelaget skulle vilja sälja bygdegodset i dess helhet. En försäljning av hela bygdegodset kan alltså äga r u m antingen på det sätt att bygdelaget verkställer överlåtelsen eller så att samtliga delägare säljer sina andelar. Verkningarna av överlåtelsen ställer sig olika i de båda fallen. Då en delägare säljer sin andel i bygdegodset kommer överlåtelsen alltid att omfatta jämväl den mot andelen svarande delaktigheten i bygdelaget och dess tillgångar. Den omständigheten att samtliga andelar säljes gör härvidlag ingen skillnad. Köparen förvärvar alltså utom den fasta egendomen även bygdelaget. Så blir däremot icke händelsen, därest bygdelaget står som säljare av bygdegodset. Det ligger i sakens natur att bygdelaget i detta fall icke omfattas av försäljningen. Det sist sagda har kommit till uttryck i 27 §, varav framgår att i dylikt fall bygdelaget — vars främsta tillgång utgör vad som influtit vid försäljningen — skall anses skilt från bygdegodset och träda i likvidation. Om förvärvet av bygdegodset göres av två eller flera gemensamt, kommer de, i överensstämmelse med vad i förevarande paragraf stadgas, att utgöra ett nytt bygdelag. Såsom framgår av det förut anförda intager bygdelaget, som utgör ett särskilt rättssubjekt, i förhållande till delägarna en ställning vilken i viss mån påminner om en vanlig ställföreträdares. Olikheterna är dock väsentliga. Vid en försäljning av mark tillhörande bygdegodset kommer sålunda rättsverkningarna av överlåtelsen att i vissa avseenden hänföra sig till bygdelaget och icke till delägarna. Vill köparen exempelvis göra gällande kontraktsbrott från säljarens sida och föra skadeståndstalan på sådan grund, har han att vända sig mot bygdelaget och icke mot delägarna. Vidare har bygdelaget icke någon redovisningsskyldighet i vanlig mening i förhållande till delägarna utan äger bestämma huruvida den influtna köpeskillingen skall utdelas till dem eller användas för bygdegodsets behov. Likaså äger bygdelaget använda sådana medel som bygdelaget erhållit genom att upptaga lån mot inteckning i bygdegodset. Möjligheten att utnyttja bygdegödset som kreditobjekt utgör i själva verket en av bygdelagets viktigaste tillgångar. Bygdelagets ställning av särskilt rättssubjekt medför bl. a., att bygdelagets förmögenhet är helt skild från delägarnas. De medel, som inflyter i rörelsen, utgör således bygdelagets egendom, likaså de lösa inventarier som

219 anskaffas av bygdelaget. Byggnader eller andra fasta anläggningar, vilka på bygdegodset uppföres av bygdelaget för dess egna medel, synes emellertid, enär uppförandet sker på delägarnas mark och för deras räkning, omedelbart övergå i delägarnas ägo och alltså erhålla karaktären av fast egendom. E n överlåtelse av marken eller en inteckning i bygdegodset måste följaktligen komma att omfatta jämväl dylika anläggningar. En överlåtelse av andel i bygdegodset medför, såsom förut framhållits, att även delaktigheten i bygdelaget övergår på den nye ägaren. I och med överlåtelsen äger denne således utöva rösträtt för andelen och uppbära utdelning från bygdelaget. Han är även skyldig att utge utdebiterat bidrag som förfaller till betalning efter överlåtelsen (rörande skyldighet för honom att i viss utsträckning svara även för tidigare förfallna bidrag må hänvisas till 20 §). Då delaktigheten i bygdelaget är att anse såsom odelbar, kan säljare och köpare icke med bindande verkan gentemot bygdelaget sinsemellan avtala att vissa av de medlemskapet åtföljande rättigheterna och skyldigheterna skall övergå vid en senare tidpunkt än överlåtelsen. Av bygdelagets konstruktion följer, att den som genom överlåtelse förvärvat andel i bygdegodset är bunden av de åtgärder som bygdelaget vidtagit vid tiden för hans inträde som medlem. Detta gäller även sådana rättshandlingar, som avser förfogande över bygdegodset. Därest bygdelaget säljer ett område av bygdegodset och en delägare därefter men innan området blivit avstyckat och utbrutet överlåter sin andel, bör, även om delägaren därvid ej gjort undantag för området, den däri ingående marken anses icke omfattad av andelsförsäljningen. I den allmänna motiveringen har uttalats att bygdelaget, vars uppgift är begränsad till att förvalta bygdegodset, icke bör kunna äga fast egendom. Ett förbud i enlighet härmed har intagits i andra stycket av 7 §. överlåtes sådan egendom till bygdelaget, blir alltså överlåtelsen ogiltig. Det av Kungl. Maj:t fastställda reglemente, som enligt sista stycket av 7 § skall finnas för bygdelaget, synes böra utfärdas redan i samband med att förordnande meddelas om bygdegodsets bildande, även om då endast en ägare finnes. Härför talar — utom praktiska skäl — i viss mån även den omständigheten att det kan vara av betydelse för eventuella spekulanter på andelar i bygdegodset att kunna erhålla kännedom om de bestämmelser som skall gälla för bygdelaget. 8 §• I denna paragraf meddelas de grundläggande bestämmelserna om bygdelagets styrelse. I första hand överlämnas åt medlemmarna själva att bestämma antalet styrelseledamöter. Sådant beslut fordrar dock enhällighet. För det fall att enhällighet ej uppnås har föreskrivits, att styrelsen skall bestå av tre ledamöter om medlemmarna är flera än fyra och eljest av en ledamot. Regeln har tillkommit i syfte att, när medlemmarna är flera än fyra, bereda

220 möjlighet för en minoritet att påkalla proportionellt val och sålunda bli företrädd inom styrelsen. I 18 § första stycket har nämligen stadgats att vid val av tre styrelseledamöter medlemsgrupp, vars rösttal vid stämman utgör mer än en fjärdedel av rösttalet för samtliga där närvarande medlemmar, äger utse en ledamot. En dylik minoritet kan alltså, om den önskar bli representerad inom styrelsen, påkalla att antalet ledamöter skall vara tre samt därefter utse en av ledamöterna. Vidare föreskrives i förevarande paragraf, att för varje ledamot må utses en suppleant. Det har ej ansetts nödvändigt föreskriva att suppleanter alltid skall utses. I regel lär medlemmarna finna lämpligt att välja suppleanter. Enligt 18 § första stycket äger medlemsgrupp som utser styrelseledamot jämväl utse suppleant för honom. Att till styrelseledamot eller suppleant för ledamot kan utses även annan än medlem har ansetts icke behöva särskilt utsägas i lagen.

9—10 §§. I fråga om aktiebolag och ekonomiska föreningar ävensom vissa andra sammanslutningar gäller att sammanslutningen erhåller rättspersonlighet — d. v. s. förmåga att förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt att söka, kära och svara inför domstol eller annan myndighet — först sedan sammanslutningen blivit registrerad. I stället för registrering har för vissa tvångssamfälligheter föreskrivits anmälan till länsstyrelsen. Detta system har upptagits i förevarande förslag. I 9 § har sålunda stadgats, att anmälan om styrelseval skall göras till länsstyrelsen i det län där bygdelagets styrelse skall ha sitt säte. Länsstyrelsen erhåller kännedom om orten där styrelsen skall ha sitt säte genom reglementet för bygdelaget (jfr 29 § punkt 1). Ett exemplar av reglementet bör alltid finnas att tillgå hos länsstyrelsen. Vidare har föreskrivits, att vid anmälan skall fogas protokoll från bygdelagsstämma utvisande vem eller vilka som utsetts till styrelse och under vilken firma verksamheten skall bedrivas. Länsstyrelsen skall tillse, att firman innehåller ordet bygdelag och är i övrigt lämplig. Ändras styrelsens ledamotsantal eller sammansättning, skall ock anmälan göras därom. Verkan av att anmälan om styrelseval göres behandlas i 10 §. Sedan dylik anmälan behörigen gjorts, äger enligt första stycket av paragrafen allenast styrelsen företräda bygdelaget i förhållande till tredje man. Denna bestämmelse anger styrelsens behörighet utåt men utsäger ingenting om förhållandet mellan styrelsen och bygdelaget. Frågan härom behandlas i 12 §. För de förbindelser, som ingås för bygdelagets räkning innan anmälan om styrelseval behörigen gjorts och således innan bygdelaget förvärvat rättspersonlighet, svarar, i enlighet med allmänna rättsgrundsatser, den eller de som ingått förbindelsen. En erinran härom har upptagits i 10 § andra styc-

221 ket. I överensstämmelse med 3 § lagen om ekonomiska föreningar är ansvarigheten primärt solidarisk. Med hänsyn till denna stränga ansvarighet kan man räkna med att styrelseval kommer att äga rum och att anmälan därom kommer att göras. Även eljest ligger det i delägarnas välförstådda intresse att dessa åtgärder blir vidtagna. För den händelse delägarna likväl skulle underlåta att utse styrelse, äger länsstyrelsen, enligt vad som stadgas i l l §, på yrkande av någon, vars rätt är beroende av att behörig styrelse finnes, förordna syssloman att såsom styrelse företräda bygdelaget. Av 10 § första stycket framgår, att styrelsen äger bemyndiga en eller flera personer att teckna bygdelagets firma. Att styrelsen när som helst kan återkalla dylikt bemyndigande torde följa av allmänna rättsgrundsatser. Uppenbart är att, då bemyndigande att teckna firman meddelats åt två eller flera personer, styrelsen äger föreskriva att rätten till firmateckning får utövas endast gemensamt. 11 §• Stadgandena under 11 §, som delvis berörts vid 9—10 §§ härovan, är utformade i nära anslutning till bestämmelser i tvångssamfällighetslagstiftningen (se t. ex. 3 kap. 17 § vattenlagen och 52 § lagen om enskilda vägar). 12 §. Enligt paragrafens första stycke skall styrelsen omhänderha bygdelagets angelägenheter i enlighet med vad som stadgas i förevarande lag och i reglementet. Bland styrelsens uppgifter ingår att — i den mån bygdegodset icke är utarrenderat — handha skötseln av bygdegodset och den därå drivna rörelsen. Det ligger i sakens natur att styrelsen, särskilt om den utgöres av flera ledamöter, kan finna det lämpligt att uppdraga åt ledamot eller annan att under styrelsens inseende ombesörja den löpande förvaltningen. Styrelsen kan även finna lämpligt att bemyndiga denne att teckna bygdelagets firma. Möjlighet härtill finnes jämlikt 10 §. En sådan förvaltare som jämväl är firmatecknare kommer i realiteten att få en ställning påminnande om den som tillkommer verkställande direktör i ett aktiebolag. Utredningen har icke funnit det nödvändigt att i lagen närmare reglera förvaltarens ställning utan har ansett de allmänna reglerna om uppdrag och fullmakt vara tillräckliga i förevarande hänseende. Bland styrelsens övriga uppgifter må nämnas den i 21 § angivna skyldigheten att uttaga medlemmarnas bidrag. Vidare åligger styrelsen — vilket indirekt framgår av 14 § — att föra bygdelagets räkenskaper. De i andra stycket av 12 § föreslagna bestämmelserna ansluter sig till stadgandena i 92 § aktiebolagslagen och 32 § lagen om ekonomiska föreningar. I förhållande till bygdelaget åligger det sålunda styrelsen att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter som meddelas av bygdelags-

222 stämman. På grund av denna bestämmelse kan bygdelagsstämman t. ex. föreskriva, att styrelsen skall hänskjuta viktigare förvaltningsfrågor till stämmans avgörande. I likhet med vad som gäller i fråga om aktiebolag och ekonomiska föreningar bör styrelsen i förhållande till bygdelagsstämman intaga en i viss mån självständig ställning. Den bör sålunda kunna och även vara skyldig att i vissa fall vägra efterkomma föreskrift av stämman. Härom hänvisas till lagtexten (angående motiven till motsvarande regler i aktiebolagslagen se NJA II 1945 s. 486 ff). I detta sammanhang må även erinras om stadgandet i 21 § andra stycket. Av allmänna rättsgrundsatser torde följa att, om styrelsen eller annan företrädare för bygdelaget företagit rättshandling å bygdelagets vägnar men därvid gått utöver bygdelagets ändamål eller åsidosatt bygdelagsstämmans beslut, där detta skolat följas, eller eljest överskridit sin befogenhet, rättshandlingen ej är gällande mot tredje man såframt denne insåg eller bort inse att sådant överskridande förelåg (jfr 33 § lagen om ekonomiska föreningar). 13 §. Reglerna i förevarande paragraf ansluter sig till bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar (se 26 § andra stycket, 27 § och 36 § andra stycket nämnda lag). 14 §. I 14 § föreskrives, att styrelsens förvaltning och räkenskaper skall granskas av revisorer, som bygdelagsstämman utser. Bestämmelser angående den tid för vilken revisorerna skall utses, sättet för revisionen och tiden för räkenskapsavslutning föreslås skola inflyta i reglementet (se 29 § punkterna 3 och 4). Beträffande revisorernas antal meddelas i förevarande paragraf den regeln att revisorerna skall vara tre, om ej bygdelagsstämman enhälligt beslutar annat. Regeln, som i viss mån utgör en parallell till vad som stadgas i 8 § om antalet ledamöter i styrelsen, bör jämföras med 18 § första stycket. Syftet med bestämmelsen att revisorerna skall vara tre om ej annat enhälligt beslutas är att bereda en minoritet, som förfogar över mer än en fjärdedel av rösttalet, möjlighet att utse en revisor. 15—17 §§. De i dessa paragrafer givna föreskrifterna om bygdelagsstämma och om medlems rösträtt å sådan stämma överensstämmer väsentligen med motsvarande stadganden angående vissa tvångssamfälligheter (se 3 kap. 22 § vattenlagen och 56 § lagen om enskilda vägar). I huvudsak motsvarar

223 reglerna i 15 och 16 §§ därjämte bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar (se 52 och 54 §§ sistnämnda lag). Frågan om medlems rösträtt och besluts fattande behandlas i 17 §. Såsom redan berörts i den allmänna motiveringen föreslås, att envar medlem som är närvarande å bygdelagsstämma därvid skall äga rösträtt i förhållande till sin delaktighet i bygdelaget. Utredningen har övervägt att införa begränsning av rösträtten såtillvida att ingen medlems rösttal får överstiga viss kvotdel av det sammanlagda rösttalet för samtliga närvarande medlemmar. Dylik begränsning av rösträtten gäller enligt aktiebolagslagen liksom ock enligt lagstiftningen angående tvångssamfälligheter; vad angår aktiebolagslagen är dock att märka att begränsningen kan bortfalla på grund av bestämmelse i bolagsordningen. Utredningen har stannat vid att icke föreslå någon regel som inskränker rösträtten. Om en dylik regel skall få avsedd funktion, bör begränsningen göras tämligen vittgående men kan då å andra sidan leda till mindre tillfredsställande resultat i fall då medlemmarna är få och någon av dem innehar en mycket betydande andel i bygdelaget, ett fall som kan antagas bli vanligt särskilt under den första tiden efter det bygdelaget bildats. Vid sitt ståndpunktstagande har utredningen jämväl beaktat att minoritetsskyddet blivit tillgodosett genom möjligheten för en minoritet att utse styrelseledamot och revisor. Härom hänvisas till vad som anförts vid 8 och 14 §§. I förslaget stadgas icke någon skyldighet att iakttaga särskilda regler om röstpluralitet såsom förutsättning för giltigt beslut. Endast enkel majoritet erfordras härför. Däremot har för vissa fall (se 8, 14 och 19 §§) uppställts krav på enhällighet. Detta krav innebär, att samtliga de medlemmar, som personligen eller genom ombud infunnit sig på stämman, skall vara ense om beslutet. Medlem som är omyndig eller för vilken god man förordnats företrädes på stämman av förmyndaren eller gode mannen. Är medlem försatt i konkurs, utövar konkursförvaltaren hans befogenheter på stämman. Någon begränsning av medlems rätt att på stämma låta sig företrädas av ombud har ansetts icke påkallad. Förslaget ansluter sig i denna del till vad som gäller i fråga om samfälligheter enligt vattenlagen och lagen om enskilda vägar men innebär en avvikelse från föreskrifterna i 56 § lagen om ekonomiska föreningar. 18 §. Första stycket av paragrafen upptager de förut omnämnda reglerna om rätt för medlemsgrupp av viss storlek att påkalla proportionellt val vid utseende av styrelseledamöter och revisorer. En motsvarighet till dessa regler såvitt gäller val av revisorer finnes i 105 § aktiebolagslagen. I det förevarande lagrummet har stadgats, att vid val av tre styrelseledamöter medlemsgrupp, vars rösttal vid stämman utgör mer än en fjärdedel av röst-

224 talet för samtliga där närvarande medlemmar, äger utse en ledamot. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning vid val av tre revisorer. Tilllika har stadgats, att medlemsgrupp, som utser styrelseledamot eller revisor, äger utse suppleant för honom. I likhet med vad som i allmänhet gäller inom föreningsrätten (se t. ex. 21 § tredje stycket lagen om ekonomiska föreningar) bör uppdraget att vara styrelseledamot i bygdelag kunna återkallas innan mandattiden utgår. Att styrelseledamot sålunda kan entledigas framgår av andra stycket i den nu behandlade paragrafen. Då beslut om entledigande fattas å bygdelagsstämma med enkel pluralitet, erfordras tydligen särskilda regler till tryggande av minoritetens rätt. Eljest skulle majoriteten kunna entlediga en styrelseledamot, som utsetts av en minoritet, och i dennes ställe invälja en annan person. I överensstämmelse härmed har i andra stycket av förevarande paragraf — i anslutning till 106 § andra stycket aktiebolagslagen — stadgats att, därest styrelseledamot entledigas eller eljest avgår eller avlider och suppleant ej finnes för honom, det åligger styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av nya styrelseledamöter och suppleanter. Fullständigt nyval skall alltså äga rum. Vid det nya valet har minoriteten ånyo tillfälle att påkalla proportionellt val. Genom denna anordning med nyval vinnes att ledamots avgång eller frånfälle icke behöver rubba proportionen mellan de olika medlemsgruppernas företrädare inom styrelsen. I syfte att förenkla lagtexten har denna regel om nyval icke utsträckts till att avse även revisorer. Detta har ansetts möjligt med hänsyn till att enligt förslaget revisor icke kan entledigas innan den tid för vilken han utsetts gått till ända. 19 §. Såsom framgår av vad som anförts vid 7 § äger bygdelaget förfoga över bygdegodset genom överlåtelse och inteckning. Beslut om sådant förfogande fattas på bygdelagsstämma. Eftersom bygdelaget icke äger bygdegodset utan allenast har ställning av företrädare för delägarna, vore det otillfredsställande om vissa delägare skulle kunna genom ett enkelt majoritetsbeslut genomdriva försäljning eller inteckning mot de övrigas önskan. För att beslut om dylik åtgärd skall bli giltigt bör i princip fordras att enhällighet föreligger. Att åt envar delägare inrymma en absolut vetorätt mot försäljning eller inteckning k a n å andra sidan leda till att sådana åtgärder omöjliggöres även när de vid ett objektivt bedömande framstår som befogade eller rentav nödvändiga. Så t. ex. k a n ofta vara motiverat att anskaffa medel till investeringar eller rörelsekapital genom att inteckna bygdegodset. Utredningen förordar den lösningen att, därest beslut om överlåtelse eller inteckning icke är enhälligt, beslutet likväl blir gällande om rätten lämnar sitt tillstånd till åtgärden.

225 Vid sin prövning har rätten att beakta olika omständigheter. Är fråga om överlåtelse, bör sålunda tagas i betraktande ändamålet därmed, omfattningen och beskaffenheten av den mark som skall överlåtas samt försäljningsvillkoren. Det förhållandet att försäljningen sker i syfte att anskaffa medel för bygdelagets behov synes icke i och för sig böra föranleda att tillstånd vägras. Försäljning, som omfattar bygdegodset i dess helhet eller större del därav, bör regelmässigt icke tillåtas. Vad angår inteckning har rätten att ingå på en allmän bedömning av det ekonomiskt berättigade i åtgärden. Härvid bör prövas, förutom det behov, som avses skola tillgodoses genom inteckningslånet, även möjligheterna att anskaffa medel på annan väg. Beträffande frågan om uttaxering kommer i betraktande huruvida en dylik kan anses klart lämpligare i det föreliggande fallet. I fråga om både överlåtelse och inteckning synes det även naturligt att viss hänsyn tages till om den eller de som motsätter sig den ifrågasatta åtgärden innehar en större eller mindre andel i bygdegodset. Är delägare omyndig eller har för delägare förordnats god man enligt föräldrabalken, bör stämmobeslut angående överlåtelse av egendomen eller dess belastande med inteckning för gäld icke bli gällande med mindre rätten lämnar sitt tillstånd. Stadgandet i förevarande paragraf har utformats i enlighet med vad ovan anförts. Framhållas må, att den i 19 § upptagna speciella regleringen är avsedd att ersätta samtliga de bestämmelser i allmän lag, enligt vilka för överlåtelse eller inteckning av fast egendom fordras särskilt samtycke eller tillstånd. Förevarande paragraf träder sålunda i stället för bestämmelserna i föräldrabalken angående rättens tillstånd till överlåtelse eller pantsättning av omyndigs eller bortovarandes fasta egendom. Av det nyss sagda följer också, att samtycke av delägares make icke fordras för försäljning av bygdegodset eller för inteckning däri när åtgärden vidtages av bygdelaget. 20 §. Första stycket av denna paragraf innehåller huvudstadgandet angående medlemmarnas skyldighet att, för täckande av bygdelagets medelsbehov, utge bidrag i pengar. Frånsett att under den första tiden efter bygdelagets tillkomst bidrag från medlemmarna kan vara erforderliga för anskaffande av rörelsekapital torde deras bidragsskyldighet i normala fall icke behöva tagas i anspråk. Man kan nämligen räkna med att fondering i allmänhet kommer att ske för erhållande av driftskapital samt medel för investeringar och för andra utgifter. I den mån medelsbehovet icke kan täckas genom fonderade medel finnes möjlighet att upptaga lån mot inteckning i bygdegodset. Särskilt i fråga om större investeringar framstår inteckningslån som den normala formen för medelsanskaffning. Genom avfattningen av första stycket har givits ett uttryck för tanken att uttaxering 1 5 — 905419

226 av bidrag i allmänhet bör komma till användning i sista hand. Någon bindande föreskrift härom har emellertid icke meddelats utan det har ansetts böra överlämnas åt medlemmarna själva att bedöma på vad sätt medelsanskaffningen skall ske. Givet är att frågorna huruvida uttaxering skall äga rum och vilket belopp som skall uttaxeras bör avgöras på bygdelagsstämma. Utredningen har — såsom framgår av 21 § — utgått från att stämman icke skall kunna till styrelsen överlämna den viktiga frågan huruvida uttaxering skall äga rum. Bestämmelsen i paragrafens andra stycke vilar på uppfattningen att, då andel i bygdegodset övergår till ny ägare, vardera ägaren svarar för de bidrag som förfallit till betalning under hans tid. Emellertid har, i syfte att minska risken för att bygdelaget drabbas av förlust vid överlåtelse av andel, nye ägaren i viss omfattning gjorts ansvarig även för förre ägarens bidragsskyldighet. Regeln har utformats så, att nye ägaren jämväl skall svara för bidrag som förre ägaren haft att utge, dock ej om beloppet förfallit till betalning tidigare än sex månader före överlåtelsen; mot nye ägaren skall beloppet anses förfallet vid överlåtelsen. Till denna bestämmelse finnes vissa motsvarigheter i lagstiftningen om tvångssamfälligheter (se t. ex. 7 kap. 60 § vattenlagen). Det må framhållas, att det ifrågavarande stadgandet bestämmer allenast förhållandet mellan bygdelaget och andelens ägare. Förhållandet mellan överlåtaren och nye ägaren däremot regleras av parternas avtal och allmänna rättsregler. 21 §. Såsom anförts vid 20 § har utredningen förutsatt att bygdelagsstämman avgör huruvida och i vad mån uttaxering skall äga rum. Styrelsens befattning med frågor om uttaxering bör i princip avse endast framläggande av förslag samt verkställighet av stämmans beslut om uttaxering. I första stycket av 21 § har upptagits bestämmelser angående verkställigheten av dylikt beslut. Styrelsen skall sålunda upprätta och å bygdelagsstämma för granskning framlägga debiteringslängd, upptagande det belopp som skall uttaxeras, vad därav belöper å varje medlem samt tiden för inbetalningen. Ofta kan vara lämpligt att styrelsen, samtidigt med att den väcker förslag om uttaxering, framlägger debiteringslängd i enlighet med förslaget. Framhållas bör, att stämmans befogenhet att granska debiteringslängden får anses innebära endast att tillfälle beredes stämman att framföra erinringar; det får ankomma på styrelsen att bestämma i vad mån dylika erinringar skall beaktas. Skall förslaget jämkas och sker det ej vid sammanträdet, måste förslaget framläggas på nytt. Enligt 22 § första stycket föreligger möjlighet för medlem att vinna rättelse av en oriktig debitering

227 genom talan mot styrelsen. Då debiteringslängden endast innefattar en matematisk fördelning av det uttaxerade beloppet, torde denna möjlighet sällan eller aldrig behöva användas. I förevarande paragrafs andra och tredje stycken har, främst för att skydda borgenärernas intressen, upptagits regler om särskild uttaxering och debitering för det fall att tillgängliga medel ej finnes förslå till betalning av klar och förfallen gäld, för vilken bygdelaget svarar. Dessa regler ansluter sig i huvudsak till vad som för motsvarande fall stadgas i 62 § lagen om enskilda vägar. Bygdelagets styrelse har i detta läge att självständigt besluta om uttaxering av det belopp som erfordras för gäldens täckande. Det åligger styrelsen att ofördröj ligen upprätta och för granskning å stämma framlägga särskild debiteringslängd samt att, oberoende av stämmans beslut, omedelbart uttaga beloppet. Försummelse härvidlag medför personlig och solidarisk betalningsskyldighet för styrelsens ledamöter. Är försummelsen uppenbar, har länsstyrelsen att på borgenärens yrkande förordna syssloman att utdebitera och uttaga erforderligt belopp. Såsom framhållits i förarbetena till lagen om enskilda vägar (se NJA II 1940 s. 446) har sistnämnda bestämmelse sin särskilda betydelse, om styrelseledamöterna är insolventa.

22 §. Vid 21 § har framhållits, att bygdelagsstämmans befogenhet att granska debiteringslängd endast innebär att tillfälle beredes stämman att framföra erinringar mot densamma. Den av styrelsen —• eller av särskilt förordnad syssloman — verkställda debiteringen, d. v. s. fördelningen av det uttaxerade beloppet, kan alltså icke ändras genom beslut av stämman. Däremot kan enligt första stycket av förevarande paragraf — vilket utformats i viss överensstämmelse med 3 kap. 20 § andra stycket vattenlagen och 63 § andra stycket lagen om enskilda vägar — medlem, om han anser att debiteringen icke överensstämmer med lag, föra talan om rättelse. Talan skall riktas mot styrelsen eller, om debiteringen verkställts av syssloman, mot denne. För väckande av talan har viss frist föreskrivits. Har styrelsen eller syssloman framlagt särskild debiteringslängd, enär tillgängliga medel ej funnits förslå till betalning av klar och förfallen gäld (se 21 § andra och tredje styckena), kan medlem, såsom framgår av förevarande paragrafs andra stycke, föra talan om rättelse även på den grund att förutsättningar saknats för debiteringen. Medlemmen kan sålunda göra gällande att medel till betalning i själva verket funnits att tillgå eller att borgenärens fordran är tvistig. Framhållas må att, därest debiteringen skett jämlikt 21 § första stycket och till grund för densamma ligger ett stämmobeslut om uttaxering, detta beslut icke kan angripas genom talan om rättelse enligt förevarande para-

228 graf. Vill medlem klandra sådant beslut, äger han i stället göra detta i den ordning som föreskrivits i 23 §. Andra stycket i 22 §, vilket innehåller en bestämmelse om att bidragsfordran kan omedelbart utsökas, har motsvarighet i föreskrifter i 3 kap. 20 § tredje stycket vattenlagen och 63 § andra stycket lagen om enskilda vägar. Inhibitionsbeslut kan meddelas av rätten ej endast i mål om rättelse enligt 22 § första stycket utan även i mål om klander av uttaxering enligt 23 §. I tredje stycket har fastslagits den viktiga regeln om medlemmarnas subsidiärt solidariska ansvarighet för bidrag till bygdelaget. Kan ej bidrag som enligt 21 § påförts medlem uttagas hos honom, skall bristen sålunda enligt det förevarande lagrummet fördelas mellan övriga medlemmar i förhållande till deras inbördes bidragsskyldighet. En liknande bestämmelse möter i 59 § lagen om enskilda vägar, medan beträffande samfälligheter enligt vattenlagen frågan huru skall förfaras då brist uppkommer hos delägare lämnats oreglerad. Enligt utredningens mening är den ansvarighet som sålunda föreslås nödvändig med hänsyn till borgenärernas säkerhet och bygdelagets ställning i kredithänseende. Även om medlemmarna till följd av denna ansvarighet i ogynnsamma fall kan komma att utsättas för viss ekonomisk risk, torde dock den föreslagna regeln av nyssnämnda skäl gagna deras intressen. Med den utformning förslaget erhållit torde också ifrågavarande ansvar endast mycket sällan bli aktuellt. Här må erinras om att, såsom redan i annat sammanhang uttalats, uttaxering i allmänhet bör komma till användning först när andra möjligheter till medelsanskaffning icke längre står till buds. Den omständigheten att medlem inbetalt belopp till fullgörande av sin subsidiära bidragsskyldighet bör uppenbarligen ej medföra att bygdelagets fordran mot den försumlige medlemmen upphör till motsvarande belopp. Den försumliges betalningsskyldighet gentemot bygdelaget kvarstår alltså, och i den mån skyldigheten sedermera fullgöres bör detta tillgodoräknas den förstnämnde medlemmen. En bestämmelse i enlighet härmed har införts i tredje stycket. 23 §. I 23 § har upptagits bestämmelser om klandertalan mot bygdelagsstämmas beslut. Reglerna har utformats i nära överensstämmelse med stadgandena i 138 § aktiebolagslagen och 69 § lagen om ekonomiska föreningar. Såsom framgår av lagtexten har man att skilja mellan två olika slag av klandergrunder. Det första avser fall då felet är av formell art eller då frågan angår allenast medlems rätt och med hänsyn härtill är av dispositiv natur. Det andra slaget av klandergrunder omfattar fall då fråga är om överträdelse av sådana i lagen eller reglementet upptagna bestämmelser

229 som är av tvingande natur och ej kan åsidosättas ens med samtliga medlemmars samtycke. I sistnämnda fall är beslutet ogiltigt redan i och för sig, d. v. s. oberoende av huruvida klandertalan föres. Någon preklusionsfrist — d. v. s. frist inom vilken klandertalan måste väckas vid äventyr att beslutet eljest blir gällande — kommer sålunda icke i fråga. Om felet däremot icke är av denna beskaffenhet utan kan botas genom den enskilde medlemmens godkännande, bör gälla en preklusionsfrist för klandertalan. Såsom framhållits i motiven till aktiebolagslagen måste dock för tillämpning av preklusion fordras att ett stämmobeslut verkligen föreligger. Har t. ex. endast viss grupp av medlemmar kallats, kan en hållen sammankomst icke betraktas såsom stämma. Enligt såväl aktiebolagslagen som lagen om ekonomiska föreningar gäller i princip att, därest vid besluts fattande föreskriven särskild röstpluralitet icke iakttagits, beslutet är ogiltigt, ehuru klandertalan ej väckts. Som förut omnämnts har i förevarande förslag icke upptagits några bestämmelser om särskild röstövervikt som förutsättning för giltigt beslut. Däremot har för vissa fall föreskrivits, att enhällighet skall föreligga. Sålunda fordras enhällighet för beslut, varigenom antalet styrelseledamöter eller revisorer bestämmes till annat än i lagen anges (se 8 och 14 §§). Lämpligen bör, i analogi med nyssnämnda reglering i aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar, gälla att, därest vid fattandet av sådant beslut ej alla närvarande var ense, beslutet icke skall gälla, ändå att klandertalan ej väckts. En bestämmelse i enlighet härmed har intagits i andra stycket. Enligt 19 § får bygdegodset icke överlåtas eller belastas med inteckning för gäld utan att bygdelagsstämman enhälligt beslutar därom eller, om beslutet icke är enhälligt, rätten lämnar sitt tillstånd. Även utan särskilt stadgande torde vara tydligt att, därest beslut om överlåtelse eller inteckning ej är enhälligt, beslutet icke blir gällande utan rättens tillstånd till åtgärden, oaktat klandertalan ej väckts. 24 §. Har bygdelagsstämma bestämt arvode åt styrelseledamot, revisor eller tjänsteman hos bygdelaget eller eljest åt någon för fullgörande av honom meddelat uppdrag, äger enligt 24 § medlemsgrupp av viss storlek påkalla rättens prövning av arvodets belopp. Förebilden till denna bestämmelse är 139 § aktiebolagslagen. Såsom anförts i motiven till aktiebolagslagen kan ett stämmobeslut om arvode åt styrelseledamot eller annan understundom vara av sådan beskaffenhet att beslutet i själva verket måste anses gå ut på en förtäckt vinstutdelning. I dylikt fall kan beslutet klandras, eftersom det innebär att i verkligheten utdelning sker så att en eller flera medlemmar gynnas framför andra. Har genom styrelsen eller eljest behörig representant träffats avtal med tjänsteman om dennes arvode, är förevarande stadgande icke tillämpligt.

230 Korrektivet mot missbruk i sådana fall ligger i styrelsens ansvarighet för sina åtgärder. 25 §. I fråga om skyldighet för styrelseledamot, likvidator eller annan, som ägt företräda bygdelaget, eller revisor eller medlem att ersätta skada som vållats bygdelaget, medlem eller tredje man samt angående talan om sådan ersättning har i förevarande lagrum intagits en allmän hänvisning till vad som för motsvarande fall är stadgat beträffande ekonomisk förening. Frågorna om skadeståndsansvar och om utkrävande av dylikt ansvar har i nämnda lag erhållit en tämligen utförlig reglering, vilken synes väl ägnad att tillämpas även för bygdelagens del. De bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar, vilka behandlar frågan om skadeståndsskyldighet för personer som utgör organ för föreningen ävensom för medlemmar i föreningen, återfinnes i 106—109 §§. För inträdet av sådan persons skadeståndsskyldighet uppställes något olika förutsättningar i skilda fall. I vissa fall, t. ex. beträffande medlems ansvarighet gentemot föreningen, kräves bl. a. att lagen om ekonomiska föreningar eller föreningsstadgarna överträtts. Hänvisningen bör här tillämpas såsom avseende lagen om bygdegods och reglementet för bygdelaget. Om vad som skall iakttagas vid talan för utkrävande av ansvarighet gentemot ekonomisk förening stadgas i föreningslagens 63—66 §§ och 95 §. Dessa regler innebär i fråga om styrelseledamot att sedvanligt dechargeförfärande tillämpas. Ansvarsfrihet skall anses styrelseledamot beviljad, såframt beslut därom fattats å föreningsstämma och de som må ha röstat mot beslutet icke uppgår till minst en fjärdedel av samtliga röstberättigade. Har decharge förvägrats styrelseledamot, skall talan mot denne väckas inom viss frist; underlåtes detta, skall så anses som om ansvarsfrihet blivit beviljad. I vissa kvalificerade fall får talan mot styrelseledamot väckas utan hinder av decharge. Har ansvarsfrihet icke blivit styrelseledamot beviljad, äger röstberättigade utgörande minst en fjärdedel av samtliga röstberättigade å föreningens vägnar föra talan mot honom å förvaltningen. Samma regel gäller i fråga om anställande av sådan talan som enligt vad nyss sagts får anställas utan hinder av att ansvarsfrihet blivit beviljad. En tillämpningför bygdelagens del av de återgivna reglerna medför att röstning i dessa fall kommer att ske efter huvudtal. Denna avvikelse från den eljest genomförda principen om röstning efter delaktighet synes väl försvarad med hänsyn till arten av de frågor det här gäller. 26 §. Bygdelagets egenskap av juridisk person medför att bygdelaget, om det råkar på obestånd, bör kunna försättas i konkurs. Att en konkurssituation i verkligheten skulle inträffa förefaller emellertid av flera skäl mindre san-

231 nolikt. Bland annat måste den omständigheten att bygdelaget äger uttaxera bidrag från medlemmarna vara starkt ägnad att förebygga uppkomsten av en konkurs. I detta sammanhang må även erinras om de föreslagna reglerna angående medlems subsidiära ansvar för bidragsskyldighetens fullgörande (22 § tredje stycket) och möjligheten att utverka att syssloman förordnas för utkrävande av denna skyldighet (21 § tredje stycket). Då emellertid möjligheten att bygdelag försättes i konkurs icke kan helt uteslutas, uppkommer frågan huruvida särskilda konkursregler erfordras för bygdelagens del. Det spörsmål som härvid träder i förgrunden gäller de befogenheter som skall tillkomma konkursboet med avseende å bygdegodset. Vad angår konkurs i allmänhet bestämmes omfattningen av konkursboets befogenheter bl. a. av stadgandet i 27 § första stycket konkurslagen, vari anges den egendom som ingår i konkursboet. Till konkursbo räknas enligt nämnda lagrum all egendom, som tillhörde gäldenären då beslutet om egendomsavträde meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet att kunna tagas i mät för gäld, så ock den egendom som kan återvinnas till konkursboet. Då bygdegodset icke tillhör bygdelaget utan äges av delägarna personligen, är det tveksamt om konkursboet kan utöva någon rådighet däröver med stöd av 27 § konkurslagen. Starka skäl talar emellertid för att bygdelagets befogenheter med avseende å bygdegodset i princip bör övergå på konkursboet. Sålunda är att märka att bygdelaget genom egendomsavträdet förlorar rådigheten över sin lösa egendom, däribland rörelsekapital och sådana inventarier som erfordras för driften. Vidare blir under konkurstillståndet de praktiska möjligheterna att ingå förbindelser eller eljest anskaffa kredit uppenbarligen starkt beskurna. Med hänsyn härtill kan man icke räkna med att bygdelag som råkat i konkurs kommer att vara i stånd att utöva förvaltningen av bygdegodset och företräda delägarna. I varje fall skulle betydande svårigheter uppstå härvidlag. Att å andra sidan låta delägarna personligen övertaga skötseln av egendomen kan tydligen icke komma i fråga. Med hänsyn till vad sålunda anförts vill utredningen föreslå ett stadgande att, därest bygdelagets egendom avträdes till konkurs, konkursboet skall övertaga de befogenheter med avseende å bygdegodset som eljest tillkommer bygdelaget. En lagregel av sådant innehåll har meddelats i förevarande paragrafs första stycke. Regeln om att konkursboet skall utöva bygdelagets befogenheter med avseende å bygdegodset bör, som ovan antytts, gälla endast i princip. Att medge konkursboet rätt att överlåta bygdegodset eller belasta egendomen med inteckning för gäld skulle medföra att borgenärerna i bygdelagets konkurs kunde utnyttja bygdegodsets kapitalvärde för att skaffa sig betalning för sina fordringar. Då en sådan möjlighet emellertid skulle innefatta ett alltför stort avsteg från den grundläggande tanken att bygdegodset till-

232 hör delägarna personligen, har från regeln i första stycket om konkursboets befogenheter gjorts ett uttryckligt undantag på denna punkt. Undantagsbestämmelsens avfattning ger vid handen, att varken konkursboet eller — så länge konkursen pågår — bygdelaget äger överlåta bygdegodset eller belasta egendomen med inteckning för gäld. Den omständigheten att dylika förfoganden över bygdegodset sålunda ej kan äga ruin under konkursen synes, särskilt som konkurser torde bli mycket ovanliga, icke behöva medföra några praktiska olägenheter av betydelse. En av bygdelagets viktigaste tillgångar är dess rätt att uttaxera bidrag från medlemmarna. Denna rättighet, vilken införts i syfte bl. a. att trygga borgenärerna, bör tydligen kunna göras gällande även av bygdelagets konkursbo. I enlighet härmed har i andra stycket av 26 § givits den bestämmelsen att konkursförvaltaren må, för bestridande av konkurskostnaderna, för betalning av gäld, som konkursboet eljest åsamkat sig, samt för utdelning åt borgenärerna, verkställa uttaxering av bygdelagets medlemmar. Sådan uttaxering bör kunna äga rum även i ett tidigt skede av konkursen och således innan bygdelagets egendom blivit försåld. Detta kan ligga i både borgenärernas och delägarnas intresse. En försäljning av bygdelagets inventarier kan nämligen ofta vara förenad med ej obetydliga kostnader, varjämte försäljningen kan få menliga följder för den fortsatta driften av rörelsen. Någon bestämmelse om skyldighet att verkställa uttaxering eller om tiden för denna har likväl icke meddelats, enär det funnits lämpligast att låta konkursförvaltningen handla efter vad förhållandena kräver i det särskilda fallet. Rörande förfarandet i samband med sådan uttaxering meddelas särskilda föreskrifter i andra stycket. Debiteringslängd skall sålunda för granskning framläggas å borgenärssammanträde. Eftersom frågan rör jämväl delägarnas rätt, har föreskrivits, att även delägarna skall kallas till sammanträdet. Tillika har stadgats, att bestämmelserna i 22 § skall äga motsvarande tilllämpning angående talan om rättelse av debiteringslängd och uttagande av debiterat bidrag; dock må även borgenär föra talan om rättelse. Av denna hänvisning till 22 § följer bl. a., att talan skall riktas mot konkursförvaltaren samt att tiden för klanderfristen räknas från det borgenärssammanträde, varvid debiteringslängden framlades. Utöver vad som upptagits under 26 §, har utredningen icke funnit några särskilda regler rörande bygdelags konkurs vara erforderliga. De vanliga bestämmelserna i konkurslagen bör således i allmänhet utan vidare k u n n a tillämpas å bygdelags konkurs. Angående tillämpningen av konkurslagen må emellertid framhållas följande. I 194 § andra stycket konkurslagen stadgas bl. a.: har gäldenären innan beslutet om egendomsavträde meddelades föryttrat annans egendom, äger den vars egendom föryttrats rätt att, om betalningen helt eller delvis efter beslutets meddelande influtit till konkursboet, av förvaltaren erhålla redo-

233 visning för vad sålunda influtit samt att, i den mån betalningen utestår ogulden hos köparen, själv göra fordringsrätten gällande mot denne. Har bygdelaget före konkursen försålt mark från bygdegodset och inflyter köpeskillingen under konkursen, lär den nu ifrågavarande bestämmelsen i konkurslagen icke bli tillämplig. Bygdelaget hade nämligen icke — om köpeskillingen influtit före egendomsavträdet — varit skyldigt att utbetala beloppet till medlemmarna utan ägt att använda detsamma t. ex. för betalning av gäld. Med hänsyn till bestämmelsen i förevarande paragrafs första stycke om konkursboets befogenheter kommer den influtna köpeskillingen att tillhöra boet. I den mån köpeskillingen utestår ogulden vid egendomsavträdet kommer likaså fordringsrätten att ingå däri.

27 §. Vid 7 § har framhållits, att upplösning av bygdelag icke bör kunna ske i andra än i lagen särskilt angivna fall. I förevarande paragrafs första stycke anges när likvidation skall äga rum. Upplöses bygdegodset (jfr 31 §), har bygdelaget icke längre någon uppgift att fylla och bör därför träda i likvidation. Om bygdelaget överlåter hela bygdegodset, kominer — på sätt anförts vid 7 § — bygdelaget icke att omfattas av försäljningen. Bygdelaget är alltså att anse som skilt från bygdegodset och bör därför upplösas. Likvidation bör också äga rum, om bygdegodset försäljes exekutivt. Här föreligger nämligen en situation liknande den då bygdelaget frivilligt överlåter bygdegodset; liksom vid en frivillig försäljning köpeskillingen uppbäres av bygdelaget, kommer bygdelaget att vid exekutiv försäljning uppbära eventuellt överskott. Samma regel bör därför gälla i båda fallen. Även andra skäl talar för att en exekutiv försäljning av bygdegodset bör medföra att bygdelaget upplöses och skiljes från bygdegodset. Om försäljningen ej får denna följd, skulle den komma att omfatta jämväl delaktigheten i bygdelaget med de rättigheter och skyldigheter som är förenade därmed. Bygdelagets ekonomiska ställning kunde då inverka på köpeskillingens storlek. Påpekas bör, att det nu anförda endast gäller försäljning av bygdegodset i dess helhet. Om en viss andel i bygdegodset säljes exekutivt, kan försäljningen uppenbarligen icke få medföra bygdelagets upplösning. I detta fall innefattar försäljningen jämväl delaktighet i bygdelaget. Såsom den allmänna motiveringen utvisar har man att räkna med att särinteckning undantagsvis kan finnas i viss eller vissa fastigheter som ingår i bygdegodset. Man kan därför icke utesluta möjligheten av att allenast viss eller vissa fastigheter säljes exekutivt. Någon upplösning av bygdelaget kommer i dylikt fall ej i fråga, såvida ej Kungl. Maj :t förordnar att de osålda "astigheterna skall förlora sin egenskap av bygdegods (jfr 31 §).

234 Liksom när fråga är om försäljning av hela bygdegodset, omfattar försäljningen här icke någon delaktighet i bygdelaget. Den situationen kan inträffa att antalet medlemmar i bygdelaget nedgår så att endast en medlem finnes. Ägaren bör då själv få avgöra huruvida bygdelaget skall träda i likvidation. Det kan tänkas vara av intresse för honom att behålla bygdelaget med dess firma. Så t. ex. kan han ha för avsikt att inom en nära framtid sälja vissa andelar, varigenom bygdegodset återigen får flera ägare. Bestämmelserna i första stycket har avfattats i överensstämmelse med vad ovan anförts. Andra stycket innefattar regler om förfarandet vid likvidation. I allmänhet bör likvidationen utan olägenhet kunna anförtros åt styrelsen. Dock bör möjlighet finnas för medlem att i särskilda fall påkalla rättens förordnande att likvidationen skall verkställas av en eller flera likvidatorer som utses av rätten. Från 52 § tredje stycket lagen om handelsbolag och enkla bolag har upptagits den regeln att dylikt förordnande må kunna meddelas av rätten efter ansökan av medlem, om det finnes sannolikt att likvidationen uppehälles eller eljest utföres på sådant sätt att sökandens rätt därigenom äventyras. Några bestämmelser om utseende av särskilda likvidationsrevisorer har icke upptagits i förslaget. Det bör ankomma på de vanliga revisorerna att granska förvaltningen under likvidationen, detta vare sig likvidationen utföres av styrelsen eller av särskilt förordnade likvidatorer. Enligt tredje stycket av 27 § skall under likvidationen bygdelagets firma tecknas med tillägg av orden »i likvidation». Att firman sålunda utmärker att likvidation pågår är av särskild betydelse med hänsyn till de fall då bygdelaget är att anse som skilt från bygdegodset. Att bygdelaget är i likvidation kan nämligen, såsom framgår av det förut sagda, betyda att ett dylikt fall är för handen. Innehåller firman orden »i likvidation», bör tredje man räkna med möjligheten av att bygdelaget icke företräder bygdegodset och bör, om så erfordras, undersöka hur därmed förhåller sig.

28 §. Av hänsyn till bygdelagets borgenärer bör vid likvidation dess tillgångar ej kunna skiftas innan all gäld blivit betald eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen. Ett stadgande härom, överensstämmande med 64 § tredje stycket lagen om enskilda vägar, har införts i första stycket av förevarande paragraf. Till skydd för borgenärernas intressen har också, för det fall att skifte ändock skett, stadgats skyldighet för medlemmarna att solidariskt svara för borgenärs fordran. Likartade regler återfinnes i 21 kap. 12 och 17 §§ ärvdabalken. Vidare har i överensstämmelse med 64 § andra stycket lagen om enskilda vägar medgivits, att vid

235 likvidation sådan kallelse å okända borgenärer som avses i preskriptionsförordningen må sökas. Skyldighet att söka sådan kallelse föreligger icke. Då skifte verkställts är bygdelaget att anse som upplöst. Därför är uppenbarligen av vikt att anmälan om skiftet göres till länsstyrelsen. Föreskrift härom har stadgats i andra stycket. Bestämmelser om klander å skifte har ej meddelats i lagen om enskilda vägar. Däremot har ämnet behandlats i andra lagar med associationsrättsligt innehåll, såsom i lagen om handelsbolag och enkla bolag samt lagen om ekonomiska föreningar. Den i förevarande paragrafs sista stycke införda bestämmelsen om klander å skifte ansluter sig i så måtto till sistnämnda lag att klandertalan skall väckas icke mot övriga delägare personligen utan mot bygdelaget — vilket synes vara mest praktiskt för den händelse delägarna är många — samt att klanderfristen bestämts till tre månader. Utgångspunkten för nämnda frist har, i anslutning till vad som gäller i fråga om handelsbolag, angivits vara tiden då skiftet verkställdes. 29 §. Såsom förut anförts har utredningen i görligaste mån sökt undvika att belasta lagtexten med detalj föreskrifter. Den förenkling som härigenom vunnits förutsätter emellertid att den erforderliga detaljregleringen meddelas i det reglemente som skall finnas för bygdelaget. I 29 § anges vilka ämnen som avses skola behandlas i reglementet. Såsom framgår av sista punkten i lagrummet bör i reglementet behandlas även andra närliggande frågor i den mån så finnes erforderligt. Enligt punkt 1 skall reglementet ange den ort där styrelsen skall ha sitt säte. Föreskriften härom har betydelse för frågan om laga domstol; härom hänvisas till 10 kap. 1 § rättegångsbalken. Vidare skall, såsom framgår av punkt 2, i reglementet meddelas bestämmelser om den tid för vilken styrelsen skall utses och om grunderna för dess beslutförhet. Beträffande förstnämnda ämne må anmärkas, att den i 18 § införda regeln om proportionellt val förutsätter att styrelseledamöter och suppleanter alla väljes för samma tid. Utredningen utgår från att föreskrift härom intages i reglementet. Enligt punkt 3 skall reglementet även ange den tid för vilken revisorerna skall utses. De anmärkningar som nyss gjorts i fråga om styrelseledamöter och ledamotssuppleanter äger motsvarande tillämpning beträffande revisorer och revisorssuppleanter. Reglementet skall också, enligt vad som anges i punkt 4, innehålla föreskrifter om hur revision skall ske och om tiden för räkenskapsavslutning. Dessa föreskrifter synes kunna i huvudsak anslutas till de bestämmelser i ämnet som upptagits i lagen om ekonomiska föreningar. Vidare bör i reglementet finnas bestämmelser om hur protokoll vid styrelsesammanträde och bygdelagsstämma skall föras. Ett stadgande härom

236 återfinnes i punkt 6. Det synes lämpligt att protokoll vid bygdelagsstämma innehåller förteckning över medlemmarna med angivande av de medlemmar som infunnit sig vid stämman och de som uteblivit. Enligt punkt 6 skall i reglementet jämväl anges tiden då stämmoprotokoll skall hållas tillgängligt. Denna tid bör så bestämmas att den som enligt 23 § vill klandra stämmobeslut har tillgång till protokollet i god tid före klanderfristens utgång. Under punkt 7 stadgas, att i reglementet skall anges det sätt, varpå kallelse till bygdelagsstämma skall ske och andra meddelanden bringas till medlemmarnas kännedom, ävensom den tid före stämma då föreskrivna kallelseåtgärder senast skall vara vidtagna. I normala fall bör kallelse utfärdas av styrelsen. Emellertid bör beaktas den eventualiteten att styrelse ej finnes — så är ju alltid fallet då konstituerande stämma skall hållas — eller att styrelsen underlåter att utfärda kallelse. För dessa situationer bör bestämmelser finnas i reglementet. Skyldighet bör också föreskrivas att i kallelse ange de ärenden som skall behandlas på stämman. Den tid före stämma då kallelseåtgärderna senast skall vara vidtagna bör så bestämmas att medlemmarna erhåller skäligt rådrum. Att denna tid blir tillräckligt lång är av särskild vikt med hänsyn till stämmans omfattande beslutanderätt i frågor av stor ekonomisk betydelse för medlemmarna. Utredningen har övervägt huruvida reglementet bör meddela föreskrifter om hushållningsplaner eller eljest i fråga om skogsskötseln. Med hänsyn till att bygdegodsen utgör privat egendom och anledning saknas att för dem uppställa särskilda föreskrifter om skogsskötseln har utredningen avstått från att framlägga något förslag i denna riktning. 30 §. Enligt 7 § sista stycket fastställer Kungl. Maj :t det reglemente som skall finnas för bygdelaget. I överensstämmelse härmed bör ändring i reglementet kunna ske allenast med medgivande av myndighet. Det bör tillkomma Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att lämna dylikt medgivande. I sakens natur ligger att initiativet till en ändring bör utgå från medlemmarnas sida, och myndighet bör alltså icke kunna självmant upptaga fråga därom. Å andra sidan bör fråga om ändring kunna upptagas så snart någon medlem gör framställning därom. Har framställning om ändring i reglementet gjorts men ej biträtts av samtliga medlemmar, bör framställningen ej kunna bifallas utan att övriga medlemmar om möjligt först erhållit tillfälle att yttra sig. Stadgandet i förevarande paragraf har utformats i enlighet med vad nu anförts.

237 Upplösning av bygdegods m . m .

31 §. De förutsättningar, som ligger till grund för bygdegodsets bildande, kan komina att förändras på betydelsefulla punkter. Så t. ex. kan med hänsyn till uppkomsten av annan ekonomisk verksamhet inom orten bygdegodset komma att förlora sin tidigare betydelse för ortens ekonomiska liv. Föreligger sålunda icke längre något allmänt intresse av att bygdegodset består och har ej heller ägaren något intresse därav, bör denne kunna utverka förordnande om dess upplösning. Sådant förordnande bör kunna meddelas endast av Kungl. Maj :t. En bestämmelse i enlighet med vad nu anförts har intagits såsom första stycket av 31 §. Beträffande andra stycket av förevarande paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen (se s. 133 och 136 f.). Särskilda bestämmelser

Under detta avsnitt ges vissa föreskrifter angående behandlingen av inskrivningsärenden samt rörande inskrivningsdomares och utmätningsmans behörighet. 32 §.

Enligt 2 § lagfartsförordningen jämförd med 10 § lagen med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden skall lagfart sökas å landet sist å den inskrivningsdag, som infaller näst efter sex månader och l stad inom tre månader sedan fånget skett eller annat förhållande inträtt 5om avses i förstnämnda lagrum. Med stad avses här stad med rådhusrätt (jfr NJA 1957 s. 725). Även eljest förekommer bestämmelser, enligt vilka ansökan eller annan åtgärd i inskrivningsärende bör ske inom viss tid, som ej är bestämd lika för egendom på landet och i stad. För det fall då bygdegods är beläget såväl på landet som i stad erfordras därför en bestämmelse angående en enhetlig tidsfrist. För enkelhetens skull torde fristen böra sättas lika för alla bygdegods och bestämmas i enlighet med vad som i allmänhet gäller för egendom på landet. 33 §. Ansökan om lagfart å viss fastighet, som ingår i bygdegods, får enligt 1 § icke bifallas. I analogi med vad i allmänhet gäller då ansökan göres om lagfart å ett till gränserna bestämt område av fastighet, bör ansökningen icke omedelbart avslås utan förklaras vilande i avbidan på att utbrytning sker. Vad nu sagts angående fastighet som ingår i bygdegods bör också gälla del av sådan fastighet. 34 §. Enär bygdegodset utgör en inskrivningsenhet, måste det i sin helhet tillhöra en och samma inskrivningsdomares ämbetsbefattning. I regel torde

238 bygdegods komma att ligga inom en enda domsaga, och inskrivningsärenden rörande bygdegodset bör då ankomma på inskrivningsdomaren i denna. I några fall kommer bygdegods sannolikt att sträcka sig över flera inskrivningsdomares områden. En av dem måste då vara ensam behörig. Mest praktiskt torde vara att i sådant fall lägga ifrågavarande göromål på den inskrivningsdomare, inom vars område större delen av egendomen är belägen. Har viss inskrivningsdomare sålunda en gång blivit behörig, bör bygdegodset i fortsättningen lyda under denne, även om på grund av domsagoreglering, ändring av bygdegodsets område eller dylikt huvuddelen av egendomen skulle falla inom annan inskrivningsdomares område. 35 §. Ligger bygdegods inom flera utmätningsmäns tjänstgöringsområden, bör utmätning som avser bygdegodset i dess helhet ankomma på den utmätningsman inom vars tjänstgöringsområde huvuddelen är belägen. En bestämmelse härom har införts i 35 §.

Förslaget till ändring i lagen om samäganderätt De bestämmelser, som ansetts erforderliga för att reglera det fall att bygdegods tillhör två eller flera gemensamt, har upptagits i 7—30 §§ lagen om bygdegods. Dessa bestämmelser ersätter lagen om samäganderätt, som alltså här icke bör vara tillämplig. En erinran härom bör göras i 19 § andra stycket samäganderättslagen.

Förslaget till ändring i bokföringslagen I utredningens förslag till lag om bygdegods har icke upptagits några uttryckliga bestämmelser om skyldighet för bygdelaget att föra räkenskaper. Att räkenskaper skall föras framgår emellertid av 14 § i förslaget, vari stadgas, att styrelsens förvaltning och räkenskaper skall granskas av revisorer som bygdelagsstämman utser. Här må jämväl erinras om bestämmelsen i 29 § punkt 4, enligt vilken reglementet för bygdelaget skall ange huru revision av styrelsens förvaltning skall ske och tiden för räkenskapsavslutning. Beträffande den närmare omfattningen av räkenskapsföringen synes lämpligen böra gälla den reglering som innefattas i bokföringslagen. Bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen medför vissa konsekvenser vid tillämpningen av annan lagstiftning. Här må erinras om att handelsköp anses föreligga när båda kontrahenterna är bokföringsskyldiga och köpet slutits i och för deras rörelse. Det synes naturligt att bygdelagen, med hänsyn till arten och omfatt-

239 ningen av sin verksamhet, blir underkastade de strängare regler i fråga om köp, som följer av att de är bokföringsskyldiga. I enlighet med det anförda vill utredningen förorda, att i 1 § bokföringslagen införes ett tillägg av innebörd att bygdelag skall vara bokföringsskyldigt oberoende av om bygdelaget driver rörelse som avses i uppräkningen i nämnda paragraf.

Förslaget till ändring i lagen angående handelsregister, finna och prokura Enligt 8 § lagen om handelsregister, firma och prokura är envar som vill idka handel eller annan näring, ined vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker, pliktig att anmäla firma till handelsregistret. Från denna anmälningsplikt har undantagits bl. a. aktiebolag och registrerade föreningar. Eftersom förslaget till lag om bygdegods innehåller särskilda föreskrifter rörande anmälan om firma, bör även bygdelag undantagas från anmälningsskyldighet enligt firmalagen. Utredningen föreslår därför, att den förutnämnda undantagsbestämmelsen i 8 § firmalagen utsträckes till att omfatta jämväl bygdelag. I nämnda lagrum omnämnes även solidariska bankbolag. Några sådana torde ej längre finnas. Det har icke ankommit på utredningen att föreslå ändring på denna punkt.

Förslaget till ändring i lagen om handläggning av domstolsärenden Enligt 19 § i förslaget till lag om bygdegods får bygdegodset icke överlåtas eller belastas med inteckning för gäld utan att bygdelagsstämman enhälligt beslutar därom eller, om beslutet icke är enhälligt eller medlem är omyndig eller företrädd av god man som sägs i föräldrabalken, rätten lämnar sitt tillstånd. Då rätten prövar fråga om dylikt tillstånd, synes rätten med hänsyn till frågans vikt böra äga den sammansättning som i rättegångsbalken är i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling i tvistemål. Detta innebär, att i häradsrätt fullsutten nämnd skall deltaga och att rådhusrätt är domför med tre lagfarna domare. Utredningen föreslår, att i 6 § andra stycket punkt 8 lagen om handläggning av domstolsärenden göres ett tillägg i överensstämmelse med vad sålunda anförts.

Förslaget till förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss 1 §• I förevarande paragraf anges den yttre ramen för den särskilda arvsskatteförordningens tillämplighet. Arvsskatt enligt förordningen utgår så-

240 lunda endast i sådana fall där enligt avvecklingslagen (2—5 §§) avvecklingen är knuten till dödsfall. Vidare föreligger icke skyldighet att erlägga arvsskatt för andra avvecklingsförvärv än som avses i 6—8 §§ och 10 § första stycket avvecklingslagen. Fardagsrätt (9 § avvecklingslagen), understöd åt fattiga m. m. (10 § andra stycket) samt pensioner och andra dylika förmåner (11 §) blir alltså icke föremål för arvsbeskattning vid avveckling av fideikommiss. Utan särskilt stadgande torde vara tydligt att förmåner som börjat utgå redan före avvecklingen icke nu skall tagas till beskattning. 2 §•

Enligt förevarande paragraf skall den allmänna arvsskatteförordningens bestämmelser i princip lända till efterrättelse i tillämpliga delar vid den arvsbeskattning, som sker då fideikommiss avvecklas. Härav följer bl. a. att den allmänna förordningens terminologi vid tillämpningen får den innebörd som föranledes av att fråga är om fideikommissbo och icke dödsbo. Vidare blir vissa bestämmelser i den allmänna förordningen överhuvudtaget icke aktuella, exempelvis stadgandena om gåvoskatt och de föreskrifter som enbart reglerar vanliga fideikommissförvärv. 3 §•

Vid tillämpning av vissa bestämmelser i den allmänna arvsskatteförordningen är det av betydelse huruvida den som erhåller egendom förvärvar den genom arv eller testamente. För undanröjande av tvekan rörande dessa bestämmelsers tillämpning i fråga om främst efterträdareandel och sådana förvärv som avses i 10 § första stycket awecklingslagen har i 3 § första stycket av den särskilda arvsskatteförordningen stadgats, att avvecklingsförvärv skall anses ske genom arv, därest egendomen tillfaller någon i hans egenskap av efterträdare eller såsom arvinge, och eljest genom testamente. Enligt 3 § avvecklingslagen skall fideikommiss i vissa fall upphöra, då tidigare innehavare som frånträtt fideikommisset avlider, och icke vid den senaste innehavarens död. I anledning härav har i andra stycket av förevarande paragraf föreskrivits, att såsom arvlåtare (testator) skall anses den vars död föranlett fideikommissets upphörande. I arvsskattehänseende blir förhållandet således detsamma som om den tidigare innehavaren behållit fideikommissrätten. 4 §.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen avses arvsskattefrihet skola gälla i fråga om egendom, för vars bevarande förordnande meddelats enligt 17 § awecklingslagen. Sådant förordnande k a n enligt 29 § samma lag meddelas innan fideikommisset upphört men torde ofta komma att ske först någon tid efter upphörandet. Avgörande för arvsbeskattningen

241 blir vid tillämpning av den allmänna arvsskatteförordningen förhållandena vid den tidpunkt då fideikommisset upphör. För att nu avsedda skattefrihet skall kunna åtnjutas, även då förordnande meddelas först under avvecklingsförfarandet, har i 4 § av den särskilda arvsskatteförordningen intagits ett stadgande att skattefriheten skall få åtnjutas, därest förordnandet meddelas före skattens fastställande. Se vidare motiveringen till 7 § nedan. 5 §• Enligt den allmänna arvsskatteförordningen gäller som huvudregel att, vid arvsskattens fastställande, storleken av arvs- och testamentslotterna skall beräknas med utgångspunkt från ett s. k. schematiskt skifte. Detta innebär i princip att behållningen anses fördelad mellan dödsbodelägarna enligt gällande arvs- och testamentsregler utan hänsynstagande till den faktiska fördelning som skett eller kominer att ske vid arvskifte. Under vissa förutsättningar kan emellertid arvskifteshandling få ligga till grund vid skattens beräknande. För tillämpning av stadgandena om schematiskt skifte vid avvecklingsbeskattningen erfordras särskilda föreskrifter dels för bestämmande av den lott vara skattefria kulturvärden skall anses belöpa och dels med hänsyn till den valfrihet som föreligger mellan förvärv enligt 6—8 §§ avvecklingslagen och enligt 10 § första stycket samma lag. Sådana föreskrifter har upptagits i 5 § av den särskilda arvsskatteförordningen och utformats med beaktande av vad som kan beräknas bli den normala fördelningen av ifrågavarande egendom. Kulturvärdena skall sålunda vid det schematiska skiftet tilläggas efterträdaren så långt dennes lott förslår och därvid i första hand utläggas å efterträdareandelen. Vad därefter angår valfriheten mellan olika förvärv enligt avvecklingslagen har stadgats att det schematiska skiftet skall ske med utgångspunkt från att förmån enligt 10 § första stycket icke begagnas. Nu nämnda bestämmelser i 5 § av den särskilda arvsskatteförordningen gäller som nämnts endast då arvsskatten fastställes på grundval av ett schematiskt skifte. Delägarna i fideikommissboet kan emellertid, under därför gällande förutsättningar, i stället få handling över det faktiska skiftet av boet lagd till grund för arvsskattens fastställande. Jämför motiveringen till 7 § nedan. 6 §.

I 13 § av den allmänna arvsskatteförordningen ges bestämmelser om vad som skall iakttagas vid beräknande av behållning i dödsbo. Vissa av dessa bestämmelser k a n formellt sett tillämpas även å fideikommissbo, men en sådan tillämpning överensstämmer icke med principerna för avvecklingsbeskattningen. Ett stadgande till förebyggande av en sådan icke avsedd tillämpning har ansetts böra upptagas i 6 § första stycket av den 16—905419

242 särskilda arvsskatteförordningen. Frågan om vad som i övrigt är att hänföra till behållningen i fideikommissbo blir självfallet att bedöma enligt gällande civilrättsliga regler. I sammanhanget må erinras om att, enligt 28 § awecklingslagen, två eller flera fideikommiss som upphör med anledning av samma dödsfall skall vid avvecklingen behandlas såsom ett enda fideikommiss, om efterträdaren är samma person. Det blir då givetvis även i arvsskattehänseende fråga om ett enda fideikommissbo. Stiftelse, som avses i 17 § avvecklingslagen, kommer — sedan den väl bildats — vid framtida arvfall automatiskt icke att ingå i den avlidnes dödsbobehållning och blir alltså icke föremål för arvsskatt. Samma förhållande bör givetvis gälla i fråga om avvecklingsbeskattningen, även om stiftelsen bildas först någon tid efter det fideikommisset upphört. För att möjliggöra detta har — på motsvarande sätt som i fråga om 4 § av den särskilda arvsskatteförordningen — i 6 § andra stycket av förordningen intagits en föreskrift med innebörd att arvsskattefrihet får åtnjutas, därest stiftelsen bildats före arvsskattens fastställande. Se även motiveringen till 7 § nedan. 7 §•

Såsom framgår av motiveringen till 4 och 6 §§ ovan, skall där avsedd skattefrihet kunna åtnjutas om berörda åtgärder äger rum före arvsskattens fastställande. Då åtgärderna i regel torde komma att äga r u m i samband med avvecklingsförfarandet, har i första stycket av förevarande paragraf ansetts böra inrymmas möjlighet att under vissa förutsättningar få anstånd med skattens fastställande till dess fideikommissavvecklingen slutförts. I analogi med vad i 17 § tredje stycket av den allmänna arvsskatteförordningen stadgas skall anstånd varom nu är fråga icke föranleda uppskov med fideikommissbouppteckningens registrering. Vidare skall ränta utgå enligt reglerna i 52 § 1 mom. av den allmänna arvsskatteförordningen. Enligt 17 § av den allmänna arvsskatteförordningen k a n anstånd erhållas med skattens fastställande i och för åberopande av skifteshandling såsom grundval för beskattningen. Sådant anstånd skall enligt andra stycket av sistnämnda paragraf bestämmas till högst fyra månader från det bouppteckningen senast skolat vara ingiven. Vid avveckling av fideikommiss får man räkna med att skifte icke alltid eller ens som regel k a n ske inom nyss angiven tid. Med hänsyn härtill har den tid, som anstånd varom nu är fråga högst bör få avse, ansetts böra bestämmas till fyra månader från avvecklingens slutförande. Föreskrift härom har upptagits i 7 § andra stycket av den särskilda arvsskatteförordningen. 8 §•

Såsom angivits i den allmänna motiveringen bör — bortsett från efterträdareandel — sammanläggning vid beskattningen äga rum mellan å ena

243 sidan avvecklingsförvärv och å andra sidan vad mottagaren i övrigt erhåller genom arv eller testamente av den avlidnes privata egendom. Sammanläggningsförfarandet skulle kunna anknytas till skattläggningen antingen av fideikommissegendomen eller av den privata egendomen. Av praktiska skäl — bl. a. att utredningen av fideikommissboet kan beräknas ofta taga längre tid i anspråk än den vanliga boutredningen och storleken av lotterna i fideikommissboet därför icke alltid kan bestämmas då arvsskatten för den privata bobehållningen fastställes — bör emellertid sammanläggningsförfarandet ske i samband med skattläggningen av fideikommissegendomen. Bestämmelserna om sammanläggning mellan avvecklingsförvärv samt vanliga arvs- och testamentsförvärv bör alltså ingå i den särskilda arvsskatteförordningen och icke i den allmänna. Genom att sålunda vid beskattningen av vanliga förvärv endast den allmänna förordningens bestämmelser blir tillämpliga kommer därvid någon sammanläggning icke att äga rum med avvecklingsförvärven. Syftet att möjliggöra sammanläggning vid beskattningen av avvecklingsförvärv mellan dessa och vanliga arvs- och testamentsförvärv har tillgodosetts genom hänvisningen i 2 § av den särskilda arvsskatteförordningen till den allmänna förordningens bestämmelser och genom stadgandet i 8 § första stycket av den särskilda förordningen. Härigenom kommer, vid beskattningen av awecklingsförvärv, dessa i sammanläggningshänseende att behandlas som vanliga arvs- och testamentsförvärv. Detta innebär i första hand att sammanläggning enligt reglerna i den allmänna arvsskatteförordningen skall ske mellan avvecklingsförvärv å ena sidan samt förvärv från den avlidnes privata egendom, inberäknat tidigare gåvor, å andra sidan. Vidare skall vid beskattning av framskjutna avvecklingsförvärv — den avlidne har genom testamente t. ex. förordnat att viss del av den förutvarande fideikommissegendomen skall tillfalla någon successivt — sammanläggning ske dels med tidigare avvecklingsförvärv och dels med tidigare eller samtidiga förvärv från den avlidnes privata egendom. Beträffande de tidigare förvärv, som härvidlag kommer i fråga, gäller den allmänna arvsskatteförordningens bestämmelser att i princip endast förvärv som skett inom tio år före det till beskattning aktuella förvärvet skall bli föremål för sammanläggning. I förevarande sammanhang må slutligen nämnas att, då avvecklingsförvärv beskattas efter sammanläggning, den å tidigare förvärv belöpande skatten får avräknas enligt den allmänna arvsskatteförordningens bestämmelser. I 8 § andra stycket av den särskilda förordningen har intagits föreskriften om att efterträdareandel icke skall vara föremål för sammanläggning utan i skattehänseende alltid behandlas såsom en självständig lott.

244 9 §• I förevarande paragraf har intagits bestämmelser som — jämte den generella hänvisningen i 2 § av den särskilda arvsskatteförordningen — medför att skattefria bottenbelopp får åtnjutas vid beskattningen av fideikommissförvärv endast i den mån skattefriheten icke kunnat utnyttjas vid arvsbeskattningen av den avlidnes privata egendom. Härjämte har i fråga om egendom, som efterträdaren erhåller, föreskrivits att skattefritt bottenbelopp först i sista hand skall utgå på själva efterträdareandelen. 11 §. I förevarande paragraf har — i överensstämmelse med vad fallet är i fråga om den allmänna arvsskatteförordningen —- inrymts befogenhet för Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter till den särskilda förordningen. Bland annat torde härvidlag bli aktuellt att göra tilllämpningskungörelsen till den allmänna förordningen tillämplig även för den särskilda förordningens vidkommande. Förslaget till ändring i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt Av 3 och 4 §§ avvecklingslagen framgår att vanliga fideikommissförvärv kan bli aktuella även efter avvecklingslagens ikraftträdande. Med hänsyn härtill har anledning ansetts icke föreligga att i nu ifrågavarande sammanhang ur den allmänna arvsskatteförordningen utmönstra de bestämmelser som enbart avser sådana förvärv. Härtill kommer, såsom nämnts i den allmänna motiveringen, att en allmän översyn av bestämmelserna rörande arvsbeskattningen torde vara att förvänta i anledning av riksdagens därom gjorda framställning till Kungl. Maj:t. Beträffande de nu föreslagna ändringarna i 4, 32 och 43 §§ av den allmänna arvsskatteförordningen kan hänvisas till den allmänna motiveringen. I fråga om ändringen i 59 § må anföras följande. Enligt 3 § avvecklingslagen skall fideikommiss i vissa fall upphöra under nuvarande innehavarens livstid till följd av att tidigare innehavare, som frånträtt fideikommisset, avlider. Nuvarande innehavaren har emellertid vid sitt tillträde av fideikommisset haft att erlägga arvsskatt för ett innehav, vars varaktighet bestämts med hänsyn till hans på visst sätt beräknade återstående livslängd. En avveckling under nuvarande innehavarens livstid kan därför medföra att den erlagda arvsskatten är större än som föranledes av tiden för det faktiska innehavet. Då innehavet alltså upphör under nuvarande innehavarens livstid till följd av lag och icke på grund av ett frivilligt frånträdande, bör han icke vidkännas högre arvsskatt än som betingas av den tid han faktiskt innehaft fideikommisset. Skatten bör med andra ord bestämmas som om tiden för innehavet från början varit känd. I den mån den ursprungligen fastställda skatten varit

245 större, bör nedsättning av denna skatt ske. Förfarandet härvidlag synes lämpligen kunna anknytas till bestämmelserna om återvinning av skatt i 59 § av den allmänna arvsskatteförordningen. I sammanhanget må erinras om att den innehavare, under vars livstid fideikommisset sålunda avvecklas, i regel är att anse som efterträdare vid tillämpning av avvecklingsreglerna eller eljest kan ha rätt till del i den förutvarande fideikommissegendomen. Rätten till återvinning enligt vad nyss sagts påverkas emellertid icke härav. För sitt nya förvärv har vederbörande i stället att erlägga arvsskatt enligt bestämmelserna i den särskilda arvsskatteförordningen. Övriga författningsförslag Beträffande dessa hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts om frågor rörande inkomst- och förmögenhetsskatt.

K o s t n a d e r för

fideikommissnämnden

Utredningen har gjort vissa överslagsberäkningar angående kostnaderna för fideikommissnämnden. Dessa beräkningar, vilka redovisas i det följande, avser den första tiden av nämndens verksamhet. Utredningen har räknat med att arbetsuppgifterna till en början blir av förhållandevis stor omfattning, bl. a. med hänsyn till att avvecklingen av de atypiska fideikommissen avses skola genomföras så snart som möjligt efter avvecklingslagens ikraftträdande. En mera tillförlitlig beräkning kan göras först sedan erfarenhet vunnits av nämndens arbete. Det ligger vidare i sakens natur att, sedan verksamheten fortskridit så långt att ett stort antal av fideikommissen avvecklats, nämndens arbete kan komma att minska och kostnaderna därvid nedbringas. Fideikommissnämndens ordförande beräknas erhålla ett fast årligt arvode å 3 000 kronor jämte ersättning för varje sammanträdesdag enligt kommittékungörelsen. För envar av övriga ledamöter tankes ersättning utgå med 60 kronor för sammanträdesdag. Sammanlagt kan dagarvodena åt övriga ledamöter under första året av nämndens verksamhet beräknas till 5 000 kronor. Härvid utgår utredningen från att 12 sammanträden erfordras under första året och att samtliga ledamöter och suppleanter då bör deltaga i nämndens arbete. Utöver dagarvode beräknas för vice ordföranden ett fast årligt arvode å 1 000 kronor. Ersättning till ledamöter för löneförmåner, som de gått miste om till följd av tjänstgöring i nämnden, uppskattas till 3 000 kronor. För resekostnads- och traktamentsersättningar till ledamöter som bor utanför sammanträdesorten upptages ett belopp å 1 000 kronor. Utredningen räknar med att nämnden behöver biträde av en rättsbildad sekreterare för utförande av bl. a. förberedande utredningar. Under första tiden av nämndens verksamhet — i varje fall under första året — antages sekreteraren vara heltidsanställd. Under förutsättning att en befattningshavare i löneklass 23 anlitas, kommer kostnaden för avlöning åt sekreteraren att uppgå till 29 376 kronor, motsvarande lön i nämnda löneklass, ortsgrupp 5, jämte tilläggsarvode å 300 kronor i månaden. Bland kostnaderna för nämnden bör vidare upptagas en post avseende skrivhjälp förslagsvis å 4 000 kronor, vilket motsvarar en tredjedel av den ungefärliga årslönen för ett skrivbiträde, samt en post för expenser förslags-

247 vis å 600 kronor. Då nämndens kansli lämpligen kan anknytas till justitiedepartementet, torde dessa utgiftsposter böra ingå i departementets anslag. Ledamöterna och sekreteraren kommer att i viss utsträckning behöva företaga resor för besiktning av fideikommissegendomar och för sammanträden på platsen. Kostnaderna för sådana resor upptages till 5 000 kronor. För utredning av speciella frågor kan nämnden behöva anlita särskild expertis. Kostnader föranledda härav beräknas till 2 000 kronor. I anslutning till vad nu anförts lämnas följande sammanställning av kostnaderna under första verksamhetsåret. Kronor Årsarvode till ordföranden 3 000 Dagarvoden till ordföranden (12 sammanträdesdagar å 25 kr.) 300 Dagarvoden till övriga ledamöter 5 000 Årsarvode till vice ordföranden 1 000 Ersättning för mistade löneförmåner 3 000 Resekostnads- och traktamentsersättning åt ledamöter som bor utanför sammanträdesorten 1 000 Avlöning åt sekreteraren 29 376 Skrivhjälp 4 000 Expenser 600 Resor till fideikommissen 5 000 Ersättning till särskilda sakkunniga 2 000 Summa 54 276

Kostnaderna för fideikommissnämnden under första beräknas sålunda till i runt tal 54 000 kronor.

verksamhetsåret

Sammanfattning

Fideikommissen i Sverige har till det övervägande antalet tillkommit under 1700-talet, särskilt dess senare del. Med fideikommiss åsyftas här liksom eljest i den föreliggande utredningen endast fideikommiss som tillkommit genom förordnanden för obegränsad tid till förmån för medlemmar av en eller flera släkter. Fideikommissförordnandena utgöres nästan undantagslöst av privata rättshandlingar, i regel testamenten. Utmärkande för fideikommissen i rättsligt hänseende är att egendomen följer en i det särskilda förordnandet instiftad successionsordning och att den icke, såsom egendom i allmänhet, kan överlåtas, pantsättas eller tagas i mät för gäld. Antalet ännu bestående fideikommiss, om vilka uppgifter erhållits, utgör 181. Till 126 av dessa fideikommiss hör fast egendom med ett sammanlagt taxeringsvärde överstigande 500 miljoner kronor. Dessutom finnes 51 penningfideikommiss. Av återstående 4 fideikommiss omfattar Skoklosters fideikommiss slott och lösöre, de övriga enbart lösöre. Sammanlagda värdet av tillgångar under fideikommiss kan beräknas uppgå till inemot 600 miljoner kronor. Förbud mot instiftande av nya fideikommiss infördes för fast egendom redan genom en förordning år 1810 och för lös egendom genom testamentslagen år 1930. Utredningen har, under hänvisning till att fideikommissinstitutionen från skilda synpunkter måste anses oförenlig med nutida åskådning och samhällsutveckling, funnit att mycket starka principiella och praktiska skäl talar för en fullständig avveckling av de bestående fideikommissen. I anslutning därtill framlägger utredningen förslag till lag om avveckling av fideikommiss. Särskild lagstiftning föreslås vidare till skydd för vissa arrendatorer under fideikommiss samt för bevarande av större skogsområden, m. m. Enligt förslaget skall fideikommiss upphöra när nuvarande innehavaren avlider. Fideikommissegendomen övergår därigenom i princip till vanlig privat egendom. Hälften av egendomen tillfaller den som enligt successionsordningen för fideikommisset är den avlidnes närmaste efterträdare (efterträdareandel). Återstoden tillfaller arvingar och testamentstagare efter den avlidne som om egendomen tillhört denne. Är efterträdaren till-

249 lika arvinge eller testamentstagare erhåller han således, förutom efterträdareandelen, jämväl arvs- eller testamentslott i återstoden. Särskilda regler föreslås bl. a. för det fall att fideikommiss tillfallit nuvarande innehavaren efter utgången av år 1955 av annan anledning än förutvarande innehavarens död och denne lever vid lagens ikraftträdande. I en dylik situation skall fideikommisset upphöra vid förutvarande innehavarens död. Denna bestämmelse har tillkommit väsentligen med tanke på fall av avståenden. För vissa undantagsfall kan förordnas att fideikommiss skall avvecklas omedelbart. Så kan ske, om fideikommisset omfattar endast egendom av ringa värde eller eljest synnerliga skäl föreligger. Beslut därom meddelas av Kungl. Maj:t på framställning av innehavaren. Egendomen tillfaller därvid innehavaren, om ej Kungl. Maj :t annat förordnat. Liknande regler föreslås för avvecklingen av de s. k. atypiska fideikommissen (till vilka hänförts bl. a. fideikommiss med flera innehavare). Såväl tidpunkten för avvecklingen som egendomens fördelning bestämmes för sådana fall genom särskilda beslut av Kungl. Maj :t. Särskilda förmåner som enligt fideikommissurkunden uppbäres av innehavares änka eller andra personer skall kunna utgå till dessa även efter avvecklingen. Sådana i urkunden angivna ändamål som gravunderhåll, understöd åt fattiga och liknande skall också tillgodoses. Även pensioner och andra dylika förmåner, vilka utan föreskrift i urkunden utgår till anställda på fideikommisset eller deras efterkommande, skall bevaras i betydande utsträckning. Sådan pension, som redan börjat utgå då fideikommisset upphör, skall sålunda alltid bevaras. Även för dem som vid fideikommissets upphörande står kvar i tjänst men fått pensionsrätt utfäst föreslås att denna rätt i viss omfattning tryggas. Reglerna har utformats så, att de tillgodoser de arbetstagare som då fideikommisset upphör kommit upp i de högre åldrarna och har en längre anställningstid bakom sig. Reglerna angående ar rendator erna avser endast sådana arrendatorer av undergårdar som innehaft sina arrenden alltsedan lagens ikraftträdande och tillika vid ikraftträdandet innehaft arrende under fideikommisset sedan minst tio år. Även i övrigt föreslås vissa begränsningar. Skyddet för arrendatorn har utformats som en rätt för denne att vid arrendetidens utgång erhålla nytt arrende för en tid av fem år, såvida icke tillfälle beredes honom att förvärva brukningsdelen på skäliga villkor. Jordägaren har alltså att välja mellan att erbjuda försäljning på skäliga villkor eller lämna nytt arrende; väljer han det förra, har arrendatorn i sin tur att välja mellan att antaga köpeanbudet eller avflytta. Avgörandet om köpe- och arrendevillkor sker vid en särskild förrättning inför arrendenämnden i den mån parterna ej träffar överenskommelse. Lagstiftningen till skydd för arrendatorerna föreslås träda i kraft sam-

250 tidigt med avvecklingslagen och gälla under trettio år. Reglerna medför icke någon inskränkning i den optionsrätt eller förköpsrätt, som eventuellt tillkommer arrendatorn enligt 2 kap. nyttjanderättslagen. För bevarande av de stora skogskomplex som finnes på vissa fideikommiss föreslås möjlighet att bilda särskilda enheter, benämnda bygdegods. Förutsättning är att skogsområdet har sådan storlek, belägenhet och beskaffenhet i övrigt att dess bibehållande såsom en enhet är av betydande allmänt intresse. Förordnande om bygdegods meddelas av Kungl. Maj:t. De fastigheter som ingår i ett bygdegods skall behandlas som om de utgjorde en enda sammanhörande fast egendom. De olika fastigheterna kan alltså icke lagfaras, intecknas eller utmätas var för sig. Vissa möjligheter föreligger att vid ändrade förhållanden utbryta jord från bygdegods eller införliva jord därmed. Tillhör bygdegods två eller flera gemensamt, skall delägarna vara sammanslutna i ett s. k. bygdelag. Detta har till uppgift att förvalta bygdegodset och företräda delägarna i allt som rör dem samfällt. Delägare åtnjuter delaktighet i bygdelaget efter storleken av sin andel i bygdegodset. För bygdelaget, vilket utgör en särskild juridisk person, skall finnas en styrelse, som väljes av delägarna å bygdelagsstämma. På sådan stämma äger delägare rösträtt i förhållande till sin delaktighet i bygdelaget. Till skydd för minoritetens rätt har vissa regler upptagits i förslaget. För bygdelaget skall finnas ett av Kungl. Maj :t fastställt reglemente. För bevarande av märkligare kulturvärden som tillhör fideikommiss föreslår utredningen bl. a. möjlighet att inrätta särskilda stödstiftelser. När byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling anses vara av särskilt kulturhistoriskt värde, må Kungl. Maj :t sålunda vid fideikommissets upphörande förordna att av dess behållna tillgångar avsättning skall ske för bildande av en stiftelse med ändamål att trygga kulturföremålens vård och underhåll. Stiftelsen fullföljer sitt ändamål främst genom ekonomiska bidrag till ägaren av kulturföremålen. Om stödstiftelse bildats, lämnas enligt förslaget möjlighet att för byggnad meddela skyddsföreskrifter jämlikt lagen den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader utan hinder av att ägaren icke lämnat sitt medgivande därtill. Skyddet för samling kan befordras genom lämpligt utformade villkor för rätten till bidrag från stiftelsen. Om skydd för kulturvärdena icke kan vinnas genom stiftelsebildning, äger Kungl. Maj:t i samband med avvecklingen förordna att samling skall till inlösen hembjudas åt kronan eller kulturvårdande institution. Fasta kulturvärden kan i samma situation redan enligt gällande lag skyddas genom expropriation. De förordade åtgärderna för kulturvärdenas bevarande bör även ses i samband med vad i det följande sägs angående skattelättnader. Förfarandet vid avvecklingen skall enligt förslaget i princip handhavas

251 av intressenterna själva, varvid egendomen behandlas som ett särskilt bo (fideikommissbo). För bevakande av det allmännas intressen i samband med avvecklingen förordar utredningen att en nämnd inrättas (fideikommissnämnden). Denna bör även ha till uppgift att genom rådgivande och vägledande verksamhet biträda delägarna och andra. Det må i detta sammanhang påpekas, att möjlighet finnes att bilda bygdegods eller stödstiftelse redan innan fideikommisset upphört, om fideikommissinnehavaren gör framställning om åtgärden. Utredningen framlägger även vissa förslag rörande arvsbeskattning. Sålunda föreslås, att vad som vid avvecklingen tillfaller efterträdare eller annan skall beskattas i sådana fall där enligt avvecklingslagen fideikommiss skall upphöra med anledning av dödsfall. Vissa förmåner skall dock icke beskattas. I fråga om beskattningens höjd har i förslaget gjorts skillnad mellan förvärv av efterträdareandel och övriga förvärv. För de sistnämnda skall i princip vanliga regler gälla. Därvid skall sammanläggning ske mellan avvecklingsförvärvet och vad mottagaren i övrigt förvärvar efter den avlidne. Å efterträdareandelen skall tillsvidare — i avbidan på den översyn av bestämmelserna rörande arvsbeskattningen, varom riksdagen gjort framställning hos Kungl. Maj:t — liksom hittills tillämpas de närmast före den 1 januari 1959 gällande skatteskalorna. Efterträdareandel skall vid beskattningen i intet fall sammanläggas med annat förvärv. Skattefrihet föreslås för sådana kulturföremål, som skyddas genom stödstiftelse. Skattefriheten skall gälla såväl vid avvecklingen som vid senare arvfall. Om ägare av samling, till vars bevarande stödstiftelse bildats, skingrar eller bortflyttar samlingen, skall dock efterbeskattning ske. I anslutning till den förordade lagstiftningen om bygdegods och stödstiftelser framlägger utredningen vissa förslag i fråga om inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Bygdelag skall i inkomstskattehänseende behandlas på samma sätt som vanligt handelsbolag, d. v. s. bygdelaget taxeras icke, utan medlemmarna beskattas för vinsten. Även skattskyldigheten för förmögenhet skall åvila medlemmarna. Vad angår stödstiftelserna innebär förslaget i praktiken att de fritages från statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och att de blir skattskyldiga till kommun endast för inkomst av fastighet. F r å n nämnda inkomst äger stiftelsen göra avdrag för bidrag som utbetalats till mottagaren, d. v. s. ägaren av kulturföremålen. Mottagaren är i princip skattskyldig för de bidrag han erhåller från stiftelsen. Enligt utredningens förslag får dock avdrag göras i den mån bidrag användes för avsett ändamål. Någon skattskyldighet för stiftelsens förmögenhet skall icke åvila mottagaren.

Reservation av herr Eliasson

Retroaktiviteten En grundläggande rättsprincip i vårt land är, att människorna skall veta efter vilka bestämmelser de har att rätta sitt handlande. Varje åtgärd från lagstiftarens sida, som kan framkalla en känsla av rättsosäkerhet, måste därför undvikas. Lagbestämmelser med retroaktiv verkan medför en sådan rättsosäkerhet, eftersom de kan leda till att en rättshandling blir ogiltig trots att den vidtagits i full överensstämmelse med gällande rätt. Sådan lagstiftning strider alltså mot våra rättsprinciper. Utredningen har i sitt förslag till lag om avveckling av fideikommiss intagit en bestämmelse som har retroaktiv verkan. Enligt 3 § skall nämligen, där fideikommiss tillfallit någon efter utgången av år 1955 av annan anledning än förutvarande innehavarens död och där den förutvarande innehavaren lever vid lagens ikraftträdande, fideikommisset upphöra redan vid denne förutvarande innehavares död. Som motivering för sitt förslag anför utredningen, att man inte kan bortse från möjligheten av att en fideikommissinnehavare med anledning av den väntade avvecklingen avstår från fideikommisset till förmån för sin efterträdare, detta för att fideikommisset skall kunna bestå under ytterligare en generation. Jag delar utredningens uppfattning att det är önskvärt att en avveckling av fideikommissinstitutet kommer till stånd. Dock kan jag icke finna, att man bör frångå den allmänt erkända principen om att en lag ej får ha tillbakaverkande kraft enbart av sådan anledning som att avvecklingen i enstaka fall skulle fördröjas något antal år. I de fall en fideikommissinnehavare avstått från fideikommisset till sin efterträdare och detta grundat sig på gällande lagstiftning, manifesterat därigenom att överlåtelsen kunnat åberopas för lagfart av vederbörande domstol, ligger i detta icke något illojalt, även om parternas syfte varit att gardera sig mot en väntad lagstiftning. Jag vill även erinra om att en fullständig avveckling under alla förhållanden torde komma att taga åtskilliga år enär det för närvarande finnes fideikommissinnehavare som icke nått myndig ålder. På grund av det anförda anser jag, att 3 § bör utgå ur förslaget. Arrendeskyddet I föreliggande utredning föreslås för arrendatorer av fastighet under fideikommiss ett skydd, som är starkare än vad fallet är enligt gällande arrende-

253 lagstiftning. Det föreslagna skyddet är även avsevärt större än det skydd fideikommissarrendatorerna för närvarande traditionsenligt åtnjuter i praktiken. I det väsentliga kan jag ansluta mig till förslaget dels på grund av det speciella läge som inträffar vid fideikommissens avskaffande, dels ock framför allt därför att lagen är tidsbegränsad. Jag anser emellertid inte, att skyddet skall sträckas så långt att en arvinge som tillskiftas en jordbruksfastighet skall under 30 år kunna utestängas från möjligheten att ta sin egendom under eget bruk. Enligt min uppfattning hade utredningen bort skapa möjlighet för arvtagare att vid den avtalade arrendetidens utgång själv få taga en arrendefastighet under eget bruk. Det ter sig stötande att så begränsa den enskilda äganderätten som utredningens förslag innebär. I 2 § i förslaget till lag med vissa bestämmelser om arrende under fideikommiss bör därför införas en bestämmelse att arvinge äger rätt att, oavsett det speciella arrendeskyddet, vid arrendetidens utgång övertaga en arrendefastighet för eget bruk.

Särskilda y t t r a n d e n Av herr Berthelson: Av utredningens betänkande framgår, att särskild uppmärksamhet ägnats frågan om åtgärder för bevarandet av de ur det allmännas synpunkt betydelsefulla kulturhistoriska värden, vilka efter fideikommissens upplösning icke längre skulle komma att vara föremål för det skydd, som fideikommissbandet utgör. Utredningens förslag till bestämmelser, avsedda att skapa garantier för att dessa värden i möjligaste mån bibehålls för framtiden, visar problemets omfattning och de svårigheter det erbjuder. Den av utredningen förordade stiftelseformen skulle givetvis komma att erbjuda en god och i princip ändamålsenlig ekonomisk hjälp vid det framtida underhållet av särskilt värdefulla byggnader, byggnadskomplex och samlade miljöer liksom också av viktigare äldre inredningar och av samlingar av skilda slag. Garanti för en sakkunnig vård av byggnaderna skulle härvid skapas genom obligatorisk registrering enligt 1942 års lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Emellertid skulle det i praktiken helt visst bli nödvändigt att strängt begränsa antalet stödjande stiftelser till de allra mest angelägna fallen. Ett stort antal av de anläggningar, som ur här förevarande synpunkt äger mer eller mindre framträdande värde och som nu hålls samman enligt fideikommissbestämmelserna, skulle efter en upplösning komma att sakna betryggande skyddsgarantier. Med hänsyn till det osäkra penningvärdet är det icke oberättigat att räkna med en fortgående realminskning av värdet hos de stiftelser, vilka skulle bildas i samband med fideikommissens upplösning. Vidare skulle bl. a. genom framtida arvskiften en successiv decimering träffa den egendom, vars ägare efter upplösningen — med stöd av nämnda stiftelse — finge ansvaret för de ursprungligen till fideikommisset hörande kulturhistoriska värdena. Man torde därför nödgas räkna med framdeles uppkommande svårigheter att tillfredsställande vidmakthålla kulturvärdena. Vid en jämförelse mellan de former, som nu reglerar vården av fideikommissens kulturhistoriska värden, och de förhållanden, som efter en upplösning skulle bli avgörande för deras fortsatta bevarande, har jag vunnit den övertygelsen att de nuvarande formerna bäst tillgodoser det allmännas intresse. I detta sammanhang må erinras om det av byggnadsminnesutredningen 1956 framlagda betänkandet med förslag till en lag om byggnadsminnen, avsedd att bereda skydd åt sådana kategorier av byggnadsverk, vilka icke

255 enligt nu gällande författningar är tillförsäkrade ett tillfredsställande sådant. Utredningen framhöll bl. a. behovet av ökade statsbidrag till byggnadsminnesvården och betonade särskilt nödvändigheten av ett speciellt anslag att utgå till ändamål i samband med den nya lagens tillämpning. Ur det allmännas synpunkt måste det vara angeläget att en så stor del som möjligt av landets kulturhistoriskt värdefulla byggnadsbestånd kan underhållas och vårdas utan statligt stöd. Stundom befinner sig visserligen fideikommiss tillhörande kulturhistoriskt värdefull egendom på grund av ekonomiska svårigheter i otillfredsställande skick, men i stort sett är denna grupp av minnesmärken väl underhållen. Detta beror givetvis i första hand på de skyldigheter, som enligt fideikommissbestämmelserna åvilar innehavaren, men därjämte också i hög grad på de samlade resurser, vilka till följd av samma bestämmelser kommit att stå innehavaren till buds. Inför vetskapen om de alltför talrika byggnadsverk av antikvariskt eller kulturhistoriskt intresse, vilka förstörts eller hotas av förstörelse, om inte stöd kan lämnas från det allmännas sida, måste man finna det angeläget att undvika åtgärder, som på längre sikt kan skapa ytterligare svårigheter och öka behovet av anslag från staten. För kulturminnesvården vore det enligt min mening en fördel, om fideikommissens kulturhistoriskt värdefulla egendom alltjämt finge vårdas i hittillsvarande former. Enligt den ovan berörda lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader kan fideikommissarier lika väl som enskilda ägare till betydelsefulla äldre byggnader begära skyddsföreskrifter, vilka innebär att riksantikvarieämbetet inkopplas som kontrollerande myndighet i frågor rörande ändringar, underhåll och vård. Det torde vara ganska naturligt att flertalet fideikommissarier tvekat att begära sådana föreskrifter under de år, då frågan om fideikommissens framtida ställning varit föremål för överväganden och utredning. Man vågar emellertid uttrycka en förmodan att åtskilliga fideikommissarier skulle begagna sig av möjligheten att erhålla fortlöpande kontroll genom kulturminnesvårdens centrala organ, för den händelse fideikommissinstitutet skulle komma att bibehållas. Om förslaget till lag om byggnadsminnen förverkligas, blir det ju dessutom möjligt att utfärda skyddsföreskrifter även utan ägarens respektive fideikommissariens medgivande, varigenom sakkunnig kontroll vid behov automatiskt skulle inkopplas utan någon principiell ändring ifråga om det praktiska ansvaret för underhåll och vård. I förhållande till de frågor av stor ekonomisk och praktisk räckvidd, vilka måste tagas i betraktande vid bestämmandet av fideikommissens framtida ställning, kan omsorgen om de kulturhistoriskt värdefulla anläggningarna måhända synas vara av underordnad vikt. Det skulle emellertid stå i god överensstämmelse med vår tids uppfattning om det allmännas ansvar för våra kulturhistoriska minnesmärken, om även denna sida av fideikommissproblemet tillmättes väsentlig betydelse.

256 Under förutsättning att fideikommissinstitutet skulle upphävas torde de av utredningen föreslagna åtgärderna till framtida skydd för fideikommissens kulturvärden komma att fungera så effektivt som med hänsyn till de föreliggande omständigheterna rimligtvis kan begäras. Det skulle dock ur de särskilda synpunkter jag här företräder utan tvivel vara lyckligast att bibehålla fideikommissinstitutet och därmed bereda möjlighet till fortsatt omvårdnad av värdefull kulturhistorisk egendom i former som hittills visat sig ändamålsenliga.

Av friherre Bonde, greve von Seth och greve Trolle-Bonde: Utredningens syfte har varit att framlägga förslag till lag om fideikommissens avskaffande. Det nu framlagda betänkandet innehåller ett avsnitt, vari de motiv närmare utvecklas, som enligt utredningen tala för en avveckling av fideikommissinstitutionen. Vi kunna icke instämma i vad fideikommissutredningen i denna del anfört. Tvärtom äro vi av den uppfattningen att fideikommissen böra bibehållas. Skälen för denna vår ståndpunkt skola vi självfallet icke här närmare utveckla. Vi ha emellertid accepterat kallelsen att biträda vid en utredning om fideikommissens avskaffande, och vi önska därför här framföra de synpunkter, som enligt vår mening böra vinna beaktande under denna givna förutsättning. I fråga om tiden för upphörandet stadgas i § 3 av det framlagda lagförslaget det undantag från huvudregeln, att om ett fideikommiss tillfallit nuvarande innehavaren efter utgången av år 1955 av annan anledning än förutvarande fideikommissariens död, fideikommisset skall, därest förutvarande innehavaren lever vid lagens ikraftträdande, upphöra vid dennes död. Denna föreslagna undantagsregel strider emot den allmänt hyllade principen, att civillag icke bör givas tillbakaverkande kraft. Ett avsteg från denna princip bör icke göras utan att tungt vägande skäl föreligga. Sådana skäl ha icke förebragts. Vi hemställa därför att stadgandet måtte utgå. Skall det bibehållas, bör i varje fall tidsgränsen så framflyttas, att den sammanfaller med tiden för lagförslagets publicering. Mot bestämmelsen i 11 § andra stycket — om rätt att i visst fall åtnjuta intjänad pensionsförmån innan pensionsåldern uppnåtts eller rätten till pension av annan anledning blivit aktuell — vilja vi inlägga en bestämd gensaga. Stadgandet medför att en extra börda lägges å fideikommissarierna, jämfört med vad som åvilar andra arbetsgivare, en börda som särskilt för de större fideikommissen kan medföra synnerligen betungande ekonomiska förpliktelser. Varken givna utfästelser eller rådande sedvänja kan åberopas för att tillförsäkra anställda rätt till ekonomiskt vederlag för den händelse vederbörande lämnar sin tjänst före uppnåendet av pensionsåldern, en förmån som icke heller kan antagas ha omfattats av de anställdas »förväntningar» i samband med en lagstiftning om avveckling av

257 fideikommissen. Skall en sådan regel införas, bör den gälla generellt för alla anställda, oavsett vem som är arbetsgivare. Regeln har därför, om den över huvud taget skall lagfästas, icke sin plats i en lag om fideikommissens avveckling utan i en allmän lagstiftning om pensionsutfästelsers civilrättsliga verkningar. Även den föreslagna lagen med vissa bestämmelser om arrenden under fideikommiss synes vara ett utflöde av den flerstädes återkommande tankegången att »förväntningar» böra infrias. Det synes dock på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida innehavarna av icke-sociala arrenden verkligen ha så välgrundade förväntningar på förlängt arrendekontrakt, att de böra tillförsäkras så omfattande förmåner som utredningen föreslår. Många gånger kan en fideikommissinnehavares son eller måg, som redan utbildat sig till jordbrukare, ha minst lika beaktansvärda förväntningar på att få övertaga en arrendegård under fideikommisset. Det innebär en påtaglig orättvisa mot en sådan nära släkting, att denne skall nödgas vika för en arrendator, som måhända redan fått veta och därför haft anledning räkna med att hans arrende kommer att upphöra, då fideikommissinnehavarens son eller måg är färdigutbildad för att övertaga gården ifråga. Man frågar sig också, varför en regel som den av utredningen föreslagna bör gälla endast ifråga om arrenden under fideikommiss. Förhållandena på andra större egendomar avvika i detta hänseende icke i sådan mån från vad som gäller fideikommiss, att en särlagstiftning för de senares del ter sig motiverad. Särskilt egendomliga måste de föreslagna reglernas verkningar förefalla i sådana fall, då en fideikommissarie besitter gårdar med full äganderätt i fideikommissets närhet. Arrendatorerna å de sistnämnda gårdarna måste då med rätta fråga sig, om en sådan lagstiftning kan vara rimlig och rättvis, som ger kollegerna på arrendegårdarna under fideikommisset en vida gynnsammare ställning än de övriga arrendatorerna i trakten, särskilt som »förväntningarna» torde vara enahanda hos bägge kategorierna. Vi tillåta oss alltså även i detta fall föreslå att en lagstiftning om utvidgad optionsrätt för arrendatorer, om en sådan anses påkallad, genomföres genom ändringar i den allmänna arrendelagen och sålunda icke begränsas till att avse enbart arrenden under fideikommiss. Skulle emellertid en speciallagstiftning av den föreslagna typen anses nödvändig, bör densamma väsentligt modifieras, så att fideikommissinnehavarens närmaste släktingars intressen åtminstone i viss utsträckning vinna beaktande. Detta syfte skulle kunna uppnås genom sådan ändring av § 2 i lagförslaget, att arrendatorns optionsrätt bortfölle dels om under fideikommissinnehavarens livstid en nära anhörig till denne önskade övertaga arrendegården, dels om efter fideikommissinnehavarens frånfälle en sådan anhörig önskar själv bruka en arrendegård, som vid skifte av fideikommissboet tillfallit den anhörige genom arv eller testamente. 17—905419

258 Såvitt gäller den föreslagna lagstiftningen om bygdegods ställa vi oss tveksamma» huruvida tillräckligt bärande skäl anförts för att i samband med fideikommissens avskaffande tillskapa en så säregen och tungrodd institution som bygdegodsen. Om så skall ske, torde det i varje fall vara nödvändigt att i kommunalskattelagen införa särbestämmelser om bygdegodsens värdering vid fastighetstaxering. Det k a n lätt förutses, att bygdegodsen såväl på grund av storlek som, framför allt, på grund av de med äganderätten förbundna inskränkningarna i praktiken komma att undandragas den allmänna omsättningen och att det »allmänna saluvärdet» hos ett bygdegods torde bliva ett rent teoretiskt begrepp. En person som genom arv eller testamente blivit ägare till en andel i ett bygdegods torde ha svårt att finna köpare till denna andel, om han skulle önska göra sig av med densamma. Ur rättvisesynpunkt är det erforderligt, att vid taxeringsförfarandet tillämpas sådana normer, att bygdegodsen åsättas ett lägre taxeringsvärde än eljest likvärdiga fastigheter, vilka innehavas med oinskränkt äganderätt. Vad angår de med fideikommissen förknippade kulturvärdena, dela vi utredningens farhågor för att avvecklingen av fideikommissen kan komma att medföra svårigheter för kulturvärdenas bevarande. Denna synpunkt utgör i själva verket ett av de viktigaste skälen emot fideikommissens avskaffande. Om emellertid en avveckling skall ske, synes i princip ingenting vara att erinra emot utredningens förslag om bildande av särskilda stiftelser för här ifrågavarande ändamål. Vi kunna dock ej dela utredningens åsikt om rätta förfaringssättet för det fall att kulturvärden skulle förstöras genom eldsvåda eller liknande. Att då låta stiftelsens medel gå till något allmänt kulturfrämjande ändamål kan ej anses överensstämma med rättvisans krav. På detta sätt skulle tillgångar ingående i visst fideikommiss komma att nationaliseras, vilket innebär ett betänkligt avsteg från den av utredningen omfattade grundsatsen att fideikommissegendomen vid avvecklingen skall tillfalla vederbörande släkt. I det tänkta fallet böra istället stiftelsens tillgångar tillfalla den eller de personer, som vid tillfället äro ägare till kulturvärdena, med skyldighet att erlägga den ytterligare arvsskatt, som skulle ha uttagits om från början någon stiftelse aldrig blivit inrättad. Om emellertid ägaren låter inköpa likvärdiga föremål till ersättning för de förstörda, bör stiftelsen bestå även i fortsättningen. Slutligen vilja vi med några ord beröra de av fideikommissutredningen givna rekommendationerna beträffande handläggningen av vissa dispensärenden under övergångstiden. Vi dela utredningens uppfattning, att det är önskvärt med vissa lättnader i fråga om skyldigheten att amortera och att ställa säkerhet i form av livförsäkringar, men vi ifrågasätta, om man icke inför fideikommissinstitutionens snara avskaffande borde gå ett steg längre och helt avskaffa kravet på säkerhet i form av livförsäkring, när det gäller lån för betalning av arvsskatt eller för anskaffande av rörelse-

259 kapital. Betalningen av försäkringspremierna är i de flesta fall en mycket betungande post i en fideikommissaries årsbudget, helst som premierna icke äro avdragsgilla vid taxeringen. Vad beträffar hänsynen till successorns berättigade krav, bör beaktas att på grund av fördelningsregeln i lagförslagets § 6 endast hälften av en vid siste fideikommissariens frånfälle förefintlig »arvsskatteskuld» eller skuld för upplånat rörelsekapital går ut över successorns lott. Hellre än att låta den siste fideikommissarien tyngas av förpliktelsen att årligen erlägga avsevärda belopp i försäkringspremier kunde man, för att tillgodose successorns intressen, föreskriva att den hälft av egendomen, som skall tillfalla successorn, icke får vara graverad av någon »arvsskatteskuld» eller annan sådan skuld, som nyss nämnts. Om en sådan skuld finnes, bör den alltså gäldas ur den återstående hälften av egendomen. Ett sådant resultat torde lätt kunna uppnås genom en omredigering av § 6. Blir frågan löst i denna riktning, torde man på goda skäl kunna förmoda, att de sista innehavare, som nu hålla livförsäkring enligt ovan, komma av omsorg om sina arvingar att i mån av förmåga försöka delvis behålla dessa försäkringar, vilka i samband därmed kanske också k u n n a omläggas till u r skattesynpunkt lämpligare former. Belopp, som utfaller vid sådan siste innehavares frånfälle, kommer då, i egenskap av privategendom, hans dödsbo tillgodo och medför alltså en viss kompensation åt detta.

17*—905419

260 BILAGA 1 Värden

å fast egendom av fideikommissnatur

(i k r o n o r ) 1

enligt 1957 års fastighetstaxering Jordbruksfastighet

Län

Annan fastighet Annan fastighet på landet 2 i stad 32 364 000

Stockholms stad Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Älvsborgs Skaraborgs Göteborgs och Bohus Värmlands Örebro Västmanlands Västerbottens

33 022 700 11318 300 62 785 400 53 552 000 15 290 400 7 199 400 12 270 000 61 716 200 129 429 950 12 377 900 12 747 900 3 461 300

1 411 200 343 400 2 570 500 1 892 400 146 000 70 800 392 500 784 600 3 287 200 1 448 700 42 000

623 000

1 050 000 108 000

220 000 32 653 600 9 077 200 155 000

1 942 300 683 500

Hela riket

457 277 250

15 015 100

34 145 000

Därav atypiska fideikommiss

1 076 800

7 000

130 000

1 Då till fideikommiss hör egendom i skilda län, har egendomen redovisats under det län där den huvudgård, varunder den lyder, är belägen. 2 Under denna rubrik har hänförts annan fastighet i stad i sådana fall då fastigheten tillhör jordbruksfideikommiss och är belägen i anslutning till fideikommissets jordbruksegendom. BILAGA 2 Fideikommissjorden

år 1950.

Areal1

Fideikommissj ord i hektar Län

Åker under fideikommiss i procent av den totala åkerarealen

Åker

Äng

Skogsmark

Annan mark

Summa

5 518 3 467 13 477 7 283 2 055 544 1 623 14 796 26 180 3 160 1 894 1 149 86 5 016 3 951 33

983 423 3 686 2 672 810 250 105 3 123 2 338 15 481 55 19 2 115 859 10

28 188 6 380 31 411 27 664 9 557 5 000 6 219 19 457 12 338 2 975 7 736 1497 151 19 784 4 591 186

11 020 886 6 223 3 705 1 602 730 563 3 126 2 314 675 2 151 178 21 6 122 643 27

45 709 11 156 54 797 41 324 14 024 6 524 8 510 40 502 43 170 6 825 12 262 2 879 277 33 037 10 044 256

3,6 2,3 7,7 3,0 1,5 0,5 2,6 6,3 7,9 2,2 0,9 0,4 0,0 3,3 2,4 0,0

Hela riket

90 232

17 944

183 134

39 986

331 296

2,4

Därav atypiska fideikommiss

0,0

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Västerbottens

1 Då till fideikommiss hör egendom i skilda län, har egendomen redovisats under det län där den huvudgård, varunder den lyder, är belägen.

261 BILAGA 3 Fideikommissjordbrukets

brukningsenheter1

organisation år 1950. Antalet

Summa fideikommiss med över 50 åkerjord

Antal fideikommiss med brukningsenheter till ett antal av Län

Stockholms.... Södermanlands. Östergötlands.. Jönköpings.... Kronobergs.... Kristianstads. .

Skaraborgs.... Värmlands . . . . Västmanlands . Västerbottens.. Hela riket

2—5

6—10

11—20

21—30

2 1

4 3 4 1 2

4 1 4 3 1

2 1 2 4 3

1 4 1

31—50 2

2 2 1

15 7 18 12 7 1 1 8 15 1 6 3 1 5 9 1

1 1 1

1 2

2 1

1 1 5 1

2 10

1 5 7 1 1

1 2

2 1

2 1

1 Under Stockholms län har redovisats det Ankarcronska fideikommisset omfattande Runsa i Stockholms län och Boserup i Malmöhus län ävensom Leufsta fideikommiss, bestående av. Stora Wäsby i Stockholms län och Leufsta i Uppsala län. Kobergs fidekommiss, till vilket hör Koberg i Älvsborgs län och Gåsevadholm i Hallands län, har upptagits under Älvsborgs län.

BILAGA 4 Fideikommiss jordbrukets organisation

år 1950.

Antal Län

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Västerbottens Hela riket

Under eget bruk

Utarrenderade

9 5 8 7 3

6 5 11 6 7 1

Huvudgårdarna Åkerareal i hektar

Summa

Under eget bruk

Utarrenderad

1 141 784 1348 791 335

671 389 1613 553 552 140

9 5 2

4 7 1 1 2 7 3 4 1

15 10 19 13 10 1 3 10 20 2 5 3 7 12 9 3

3 6 13 1 4 1

Summa

1 492 1 022 28

538 1 964 149 30 485 86 367 544 5

1812 1 173 2 961 1 344 887 140 1022 2 002 4 784 449 471 656 86 1 859 1 566 33

13 159

8 086

21 245

1 022 1464 2 820 300 441 171

262 BILAGA 5 Undergårdarna1

Fideikommiss jordbrukets organisation år 1950.

Åkerareal i hektar

Antal Län

Utarrenderad

Summa

2 800 2 156 9 796 5 542 1 116 404 569 11 947 20 553 2 216 1346 408

3 513 2 256 10 233 5 938 1 150 404 582 12 694 21 320 2 691 1346 493

223 81

204 155

2 907 2 180

3 111 2 335

3 069

4 126

63 940

68 066

Under eget bruk

Utarrenderade

Summa 202 48 423 333 97 37 83 526 753 106 143 14

713 100 437 396 34

188 46 413 327 95 37 82 522 743 102 143 13

1 4

222 77

3 010

Under eget bruk 14 2 10 6 2

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Blekinge

1 4 10 4

Malmöhus Hallands Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro

13 747 767 475

Västerbottens Hela riket 1

Då till fideikommiss hör egendom i skilda län, har egendomen redovisats under det län där den huvudgård, varunder den lyder, är belägen.

BILAGA 6 Fideikommissjordbrukets

organisation år 1950. Utarrenderade

undergårdar

Antalet sådana gårdar fördelat på storleksgrupper efter åkerarealen i hektar Län

Totala Minan- dre än talet 2 ha

2—5 ha

19 Örebro Västmanlands . . . .

188 46 *413 327 95 37 82 522 743 102 143 13 222 77

Hela riket

^010

Uppsala Södermanlands....

Blekinge Kristianstads Hallands

5—10 10—20 20—30 30—50 50-100 ha ha ha ha ha

över 100 ha

S:a åkerareal

67 12 102 91 18 18 23 168 130 27 37 6 57 2

16 5 55 30 9 3 2 99 153 7 5 2 16 2

12 12 37 15 2 2

8 6 30 27

66 109 6 1 1 7 7

22 54 2 1 2 4 8

15 42 5

44 31

31 45 28 2 22 35 72 16 41 1 32 8

28 5 61 67 33 6 14 94 71 16 50 1 60 12

2 7

2 800 2 156 9 796 5 542 1 116 404 569 11 947 20 553 2 216 1 346 408 2 907 2 180

63 940

34 50 4 6 21 23 112 23 8

6 11 2 1

Häri ingår 25 gårdar tillhörande Lagmansö och 27 tillhörande Wibyholm, beträffande vilka närmare uppgift om areal saknas.

263 BILAGA 7 Fideikommisskogarna

år 1950.

Fideikommisskogar i hektar

Län

Stockholms . . . Uppsala Södermanlands Östergötlands . Jönköpings . . . Kronobergs . . . Blekinge Kristianstads . Malmöhus Hallands Älvsborgs Skaraborgs . . . Värmlands . . . Örebro Västmanlands . Västerbottens . Hela riket 1

Areal1 Fideikommisskogar i procent av den totala skogsarealen

28 188 6 380 31411 27 664 9 557 5 000 6 219 19 457 12 338 2 975 7 736 1497 151 19 784 4 591 186

7,3 2,3 9,4 4,9 1,5 0,9 3,5 7,9 19,1

183 134

0,8

M 0,4 0,0 3,8 1,2 0,0

Då till fideikommiss hör egendom i skilda län, har egendomen hänförts till det län där den huvudgård, varunder den lyder, är belägen.

264 BILAGA 8

Förteckning över fideikommiss i Sverige 1 I. Fideikommiss med fast egendom Fideikommissets namn och innehavare

Egendomsnatur

Åkerareal i hektar

Skogsareal i hektar

Stockholms stad Ramsellska Greve Ludvig Ramseli af Ugglas

Stadsfastighet, kapital, lösöre

Lefebure-Lillienbergska Louise Falkenberg (Lundqvist), född Adelswärd

Stadsfastighet, kapital

Mindre Ankarcronska Jacob-Vilhelm Ankarcrona Hornsberg Greve Fredrik Taube Ruuthska Pehr Ribbing Boeclerska* Flera innehavare Elfsjö Greve Erik Lagerbjelke Norrby Gustaf Gardtman Ludvigsberg Seth Levin Ribbingshof Friherre Carl Palmqvist Lillienäs Margit TrägårdhLillienberg Fliseryd Johan Nordenankar

Stadsfastighet, lösöre Stadsfastighet, kapital Stadsfastighet, kapital Stadsfastighet Stadsfastighet, kapital, lösöre Stadsfastighet, kapital Stadsfastighet, kapital, lösöre Stadsfastighet, kapital Stadsfastighet, kapital Stadsfastighet, kapital, lösöre

1 Endast sådana fideikommiss om vilka uppgifter införskaffats har här medtagits. Fideikommissen är förtecknade länsvis. Fideikommiss, som består av såväl länt- som stadsfastighet, har upptagits under det län, där lantfastigheten är belägen. Stadsfastigheterna är, där ej annat angivits, belägna i Stockholms stad. 2 Atypiskt fideikommiss.

265 Fideikommissets namn och innehavare Hågerum Carl Weidenhielm

Egendomsnatur

Åkerareal i hektar

Skogsareal i hektar

Stadsfastighet, kapital Stockholms län

Värnberg Greve Johan-Gabriel Oxenstierna Sundby och Näringsberg Greve Gustaf Otto Stenbock Harg Friherre Carl Beck-Friis Riksten Friherre Anders Cederström Leufsta och Stora Wäsbg1 Friherre Carl de Geer

Ankarcronska (Runsa och Boserup) 2 Theodor Ankarcrona

Sandemar Claes Braunerhjelm

Bona Friherre Adam Giertta Wängsjöberg Ungern von Post Tisslinge Carl Nisbeth Erstavik Magnus af Petersens

Riddersholm Sture Ridderstad Noor Gösta Skjöldebrand

Lantfastighet, kapital, lösöre

252 Lantfastighet, kapital

1800 Lantfastighet, kapital, lösöre

13 400

Lantfastighet, stadsfastighet, kapital, lösöre

836 Lantfastighet, stadsfastighet, kapital, lösöre

1 091

1225 Lantfastighet, stadsfastighet, kapital, lösöre

2 918

Lantfastighet, kapital

575 Lantfastighet

500 Lantfastighet

155 Lantfastighet, stadsfastighet, kapital, lösöre

1 285

Lantfastighet

565 Lantfastighet, kapital, lösöre

400 Lantfastighet, stadsfastighet (i Stockholm och Hälsingborg), kapital, lösöre

1 Fideikommisset, vars egendom delvis är belägen i Uppsala län, är i sin helhet redovisat under Stockholms län. 2 Boserupsdelen är belägen i Malmöhus län; fideikommisset är i sin helhet redovisat under Stockholms län.

266 Fideikommissets namn och innehavare östanå E . S. Boström

Egendomsnatur

Åkerareal i hektar

Skogsareal i hektar

Lantfastighet, kapital, lösöre

4 655

Lantfastighet, kapital

57 Lantfastighet, kapital

856 Lantfastighet, kapital

1476 Lantfastighet, kapital, lösöre

557 Hacksta Alida Segerstråle, född Nauckhoff

Lantfastighet, kapital

34 Frötuna Greve Oscar Bernadotte af Wisborg

Lantfastighet, kapital, lösöre

1 208

2 560

Hammarby Innehavaren oviss

Lantfastighet

. ,

Wogelsangska1 Flera innehavare

Lantfastighet

27 Lantfastighet, kapital, lösöre

1 162

2 161

Lantfastighet, stadsfastighet, kapital, lösöre

3 424

9 644

Lantfastighet, kapital, lösöre

1 165

Lantfastighet, kapital, lösöre

550 Lantfastighet, kapital, lösöre

3 150

Lantfastighet, kapital, lösöre

499 Södersund Erik Westman

Uppsala län Skokloster Friherre Rutger von Essen Sjöö Friherre Sten Baner Kipplingeberg m. fl. Mathias von Engeström Salnecke Samuel Gyllenadler

Slottsbyggnad, lösöre

Södermanlands Claéstorp Greve Claös Lewenhaupt Ericsberg Friherre Carl Jedvard Bonde

Lagmansö Friherre Gabriel Falkenberg Måstena Friherre Carl von Plomgren Sjösa Friherre August Trolle-Löwen Trollesund Friherre August Trolle-Löwen 1

Atypiskt fideikommiss.

län

267 Fideikommissets n a m n och innehavare Gårdesta Friherre August Trolle-Löwen

Egendomsnatur

Åkerareal i hektar

Skogsareal i hektar

Lantfastighet, kapital

1 245

Lantfastighet, kapital

420 Lantfastighet, stadsfastighet

1 199

Lantfastighet, kapital, lösöre

1 737

Lantfastighet, kapital, lösöre

2 723

Lantfastighet, kapital, lösöre

223 Näsbyholm Hans Nauckhoff

Lantfastighet

705 Arno Margareta Sparre

Lantfastighet

1750 Lantfastighet, kapital

638 Lantfastighet

213 Säby Friherre Helmuth Wrangel Lindholm Lars-Gustaf Celsing Biby Fredrik E. L. G. Celsing Fjellskåfte Fredrik A. F. Celsing Heby Sigfrid von Engeström

Jacobsberg Carl-Axel Wattrang Lundby Heribert Wijnbladh Tynnelsö Erland Boström

Hörningsholm Greve Gustaf Bonde

Wibyholm Greve Carl C:son Bonde

Lantfastighet, stadsfastighet, kapital, lösöre

92 Lantfastighet, stadsfastighet, kapital, lösöre

1626 Lantfastighet, kapital, lösöre

1 671

Lantfastighet, kapital, lösöre

2 008

5 018

Lantfastighet, kapital

442 Lantfastighet, kapital, lösöre

830 Lantfastighet

710 Östergötlands län Sturefors Greve Nils Bielke Brokind Greve Göran Falkenberg Grönlund Greve Wilhelm Klingspor Odensgöl Greve Wilhelm von Schwerin

268 Fideikommissets namn och innehavare Engelholm Greve Gabriel Spens

Egendomsnatur

Åkerareal i hektar

Skogsareal i hektar

Lantfastighet, kapital

473 Hylinge Greve Carl Strömfelt

Lantfastighet

620 Baroniet Adelswärd1 Friherre Eric-Göran Adelswärd

Lantfastighet, kapital, lösöre

2 079

14 709

Solberga Carl Gustaf DanckwardtLillieström

Lantfastighet, kapital

1 079

Lantfastighet, kapital, lösöre

1 155

Lantfastighet, kapital

960 Lantfastighet, kapital

66 Lantfastighet, stadsfastighet, kapital, lösöre

1 602

Lantfastighet, kapital, lösöre

4 382

Lantfastighet, kapital, lösöre

1422 Lantfastighet, kapital, lösöre

1 228

Lantfastighet, kapital, lösöre

419 Lantfastighet, kapital

130 Lantfastighet, kapital

1 400

Lantfastighet, kapital, lösöre

576 Lands j ö Carl Kuylenstierna Broxvik* Lennart Taube von Block Kättsåter Hugo Ekermann Burenskiöldska Sven Theorell

Jönköpings Katrineholm m. fl. med Toftaholms fideikommisskapital Greve Gustaf Bonde Bratteborg Greve Torgil von Seth Gripenberg Friherre Christer Hermelin Wallby Per Bråkenhielm Westanå Rolf Gyllensvaan Schedingsnäs Carl-Gustaf StiernclouLillienberg Ulfsnäs Peder Ribbing

län

1 Fideikommisset, vars egendom delvis är belägen i Kalmar län, är i sin helhet redovisat under Östergötlands län. 2 Fideikommisset, vars egendom delvis är belägen i Södermanlands län, är i sin helhet redovisat under Östergötlands län.

269 Fideikommissets namn och innehavare

Engaholm1 Friherre Anders Koskull

Egendomsnatur

Åkerareal i hektar

Skogsareal i hektar

Kronobergs län Lantfastighet, kapital

5 000

1 623

6 219

Lantfastighet, kapital, lösöre

5 179

6 758

Trolle-Ljungby3 Greve Hans-Gabriel TrolleWachtmeister

Lantfastighet, kapital, lösöre

3 462

3 579

Årup3 Greve Hans-Gabriel TrolleWachtmeister

Lantfastighet, kapital, lösöre

1 530

Lantfastighet, kapital, lösöre

2 407

4 157

Lantfastighet, kapital, lösöre

1 936

1 669

Lantfastighet, kapital, lösöre

75 Lantfastighet, kapital

1 511

2 200

Lantfastighet, kapital

90 Blekinge lån Johannishus och Tromtö Greve Hans Wachtmeister

Christinehof m. fl.2 Greve Carl Piper

Wanås Greve Gustaf "Wachtmeister Bjersgård Friherre Gustaf Gyllenstierna Hovdala Casimir Ehrenborg Råbelbf Douglas Kennedy Areskougska Gunnar Areskoug

Lantfastighet, kapital, lösöre Kristianstads

Malmöhus Barsebäck* Greve Ian Hamilton Börringekloster Greve Corfitz Beck-Friis Skabersjö Greve Otto Thott 1

lån

län

Lantfastighet, lösöre

1 638

1263 Lantfastighet, kapital, lösöre

3 000

1 500

Lantfastighet, kapital, lösöre

1 818

1 305

Fideikommisset, vars egendom delvis är belägen i Jönköpings län, är i sin helhet redovisat under Kronobergs län. 2 Fideikommisset, vars egendom delvis är belägen i Malmöhus län, är i sin helhet redovisat under Kristianstads län. 3 Fideikommisset, vars egendom delvis är belägen i Blekinge län, är i sin helhet redovisat under Kristianstads län. 4 Fideikommisset, vars egendom delvis är belägen i Kristianstads län, är i sin helhet redovisat under Malmöhus län.

270 Åkerareal i hektar

Skogsareal i hektar

Lantfastighet, kapital, lösöre

4 294

1 686

Näsbyholm Friherre Dick von BlixenFinecke

Lantfastighet, kapital, lösöre

1 489

404 Svenstorp1 Friherre Thure-Gabriel Gyllenkrok

Lantfastighet, kapital

1 712

831 Lantfastighet, stadsfastighet (i Stockholm och Hälsingborg), kapital, lösöre

2 359

1 211

Lantfastighet, kapital, lösöre

2 013

1 558

Lantfastighet, kapital, lösöre

2 612

505 Lantfastighet, kapital

57 Lantfastighet, kapital, lösöre

52 Lantfastighet

—

Lantfastighet

50 Lantfastighet, kapital

2 275

1 575

360 Fideikommissets namn och innehavare Trolleholm Greve Carl Trolle-Bonde

Björnstorp Friherre Thure-Gabriel Gyllenkrok Krapperup* Friherre Gustaf Gyllenstierna

övedskloster Friherre Hans Ramel Trollenås med Fulllofla misskapital Friherre Nils Trolle

Egendomsnatur

Lantfastighet

fideikom-

Hyby Friherre Johan Wrangel von Brehmer Stora Markie Friherre Hack Stiernblad Petersborg Erland Bager Södra Lindved och Kärrtorp Augusta Lundström 8 Södra Hultseröd* Flera innehavare

Hallands lån Wapnö Eric Staél von Holstein

Lantfastighet, kapital, lösöre Älvsborgs län

Onsjö med Gäddebäcks fideikommisskapital Friherre Erik Haij 1

Lantfastighet, kapital, lösöre

Fideikommisset, vars egendom delvis är belägen i Kristianstads län, är i sin helhet redovisat under Malmöhus län. 2 Fideikommisset, vars egendom delvis är belägen i Kristianstads och Hallands län, är i sin helhet redovisat under Malmöhus län. 8 Augusta Lundström har den 30 november 1957 avstått från fideikommissfastigheten Kärrtorp l 1 till förmån för sin efterträdare, sonen Carl-Axel Lundström, som erhållit lagfart därå. Å fastigheten Södra Lindved har Augusta Lundström alltjämt lagfart. 4 Atypiskt fideikommiss.

271 Åkerareal i hektar

Skogsareal i hektar

Lantfastighet, kapital, lösöre

2 350

6 248

Lantfastighet, kapital

1317 Lantfastighet, kapital

806 Stora Apelnäs Torolf von Wachenfeldt

Lantfastighet

355 Lunden2 Flera innehavare

Lantfastighet

50 Lantfastighet, kapital

308 Lantfastighet, kapital

1139 Lantfastighet, stadsfastighet (i Göteborg), kapital

151 Lantfastighet, kapital, lösöre

497 Lantfastighet, kapital, lösöre

704 Fideikommissets namn och innehavare Koberg och Gåsevadholm1 Friherre Nicklas Silfverschiöld öijared Sten-Gustaf AdlerstiernaAdelsköld Gälared Daniel von Schedvin

Egendomsnatur

Skaraborgs län Höverö Hans Fock Ek Anders Lilliestierna Ågården Gabriel Påhlman-Stiernsparre

Värmlands län Fårdala Ivar Scheffer Bonderud och Västra Ulfsjö* Flera innehavare

Stadsfastighet (i Karlstad), kapital Lantfastighet, kapital Örebro län

Myrö Greve Peder Railing Såbylund Friherre Karl-Gustav Lagerfelt Bystad med Brevens bruk* Johan Gripenstedt

Lantfastighet

9 917

Boo Friherre Fredrik-Adolf Hamilton af Hageby

Lantfastighet, lösöre

1 700

8 310

Segersjö Richard MontgomeryCederhielm

Lantfastighet, kapital, lösöre

1 Fideikommisset, vars egendom delvis är belägen i Hallands län, är i sin helhet redovisat under Älvsborgs län. 2 Atypiskt fideikommiss. 3 Fideikommisset, vars egendom delvis är belägen i Östergötlands och Södermanlands län, är i sin helhet redovisat under Örebro län.

272 Fideikommissets namn och innehavare

Egendomsnatur Västmanlands

Refvelsta med Göksbo Greve Edmund Benzelstierna von Engeström Fullerö Greve Carl Vilhelm Cronstedt Hedensberg Greve Archie Hamilton Geddeholm Greve Gösta Lewenhaupt Engsö Greve Eric Piper Fiholm Greve Carl Gustaf von Frischen Ridderstolpe Hagbyholm1 Vakant Tidö Herbert von Schinkel

Tisby Carl Georg Juhlin-Dannfelt Åby Axel Martin Wallin

Åkerareal i hektar

Skogsareal i hektar

län

Lantfastighet, kapital, lösöre

600 Lantfastighet, kapital, lösöre

195 Lantfastighet, kapital, lösöre

1200 Lantfastighet, kapital, lösöre

893 Lantfastighet, kapital

1 060

1 078

Lantfastighet, kapital

469 Lantfastighet, kapital

134 Slottet jämte visst markområde, stadsfastighet, kapital, lösöre Lantfastighet, kapital

99 Lantfastighet

186 Västerbottens län Fredrikslund1 Flera innehavare

1 Atypiskt fideikommiss.

Lantfastighet

273 I I . Fideikommiss Fideikommissets namn och innehavare

bestående enbart av kapital

Egendomsnatur

eller lösöre

Fideikommissets namn och innehavare Höja Greve Harald Spens

Egendomsnatur

Helena Taubes Greve Fredrik Taube

Lösöre

Waldenströmska Lotten Hjorth

Kapital

Sager-Moltke-Huitfeldlska Vera Säger

Wilhelm Reinhold Tottie

Kapital

Kapital

Grubbska Ivar Bernhardt

Kapital

Gumlösa Björn J o h a n Gustav Kistner

Kapital

Graneberg Friherre Nils Klinckowström

Kapital

Älbij

Prinsessan Sofia Albertinas Greve Gustaf Otto Stenbock

Lösöre

Bogesund Greve Stephan von Lantingshausen "Wachtmeister

Kapital

Brandalsund Friherre Gerhard Lowisin

Kapital

Hesselbyholm Marika Stael von Holstein Kapital Bergshammar Friherre Jan-Gabriel Sack

Kapital

Tårnö Friherre Carl Strömfelt

Kapital

Häringe Friherre August Trolle-Löwen

Kapital, lösöre

Bällsta Friherre Johan Nordenfalk

Kapital, lösöre

Falkenstedlska Curt Falkenstedt

Kapital

Wegersberg Carl G. Franc

Kapital

Hesselbyholm-Heby Friherre Wilhelm Liljencrantz

Kapital, lösöre

Hesselbyholm-Heby nr 2 Bo Tornérhielm Nissafors och Fåleberg Friherre Gustaf Leijonhufvud

Johannisbcrg Kjell Gyllenram Mellingeholm Fredrik Schiirer von Waldheim Vidby Gustaf Gardtman

Kapital

Fållnäs Carl von Horn

Kapital

Arbottna Gunnar Lewin

Kapital

Herrö Seth Levin

Kapital

Rudbeckska Friherre Thure-Gustaf Rudbeck Gerstaberg Friherre August TrolleLöwen Bergshamra Grevinnan Jacqueline Bonde Noor Friherre Alf Hermelin 1

Atypiskt fideikommiss.

Kapital

Kapital

Kapital

Kapital Kapital

Kapital nr 1

Lundboholm Friherre Henrik Lilliecreutz Wrangelska Friherre Gustaf Wrangel af Sauss Stora Lillienbergska1 Matilda af Buren von Schwerin-Spantekowska Friherre Werner Gottlob von Schwerin Monthanska1 Flera innehavare Quantenburg Carl-Gustaf von Quanten

Kapital Kapital

Kapital, lösöre

Kapital

Lösöre Kapital

Kapital Kapital Kapital

274 Fideikommissets namn och innehavare Ekarebol Innehavaren oviss Åsbräcka1 Flera innehavare Stora Djupsås Rolf Björnberg Hallandsberg Louise Carlander, född von Hofsten Asstorp Ragnar Hårleman Hammar Elisabeth König, född Lilliehöök Sjönnebol Ingemar Bratt Stora Wåxnäs Erik Lidback 1

Egendomsnatur

Fideikommissets namn och innehavare Sandbäcken1 Flera innehavare

Kapital

Egendomsnatur

Kapital

1 Kapital

Hertzöga Flera innehavare

Kapital

Kapital, lösöre

Västerås kvarnar Greve Henric Falkenberg

Kapital

Stäholm Carl Hedenstierna

Kapital

Räckerskiöldska Harry Hedenstierna

Kapital

Wikhus Gösta von Post

Kapital

Kapital Kapital

Kapital Kapital Kapital

Engelsberg Hans Gabriel Timm Joachimsmark Carl-Victor Bayard Bundsenska Fredrik Bundsen

Atypiskt fideikommiss.

KUNGL. BIBL.

- 7 JAN I960 STOCKHOLM

Kapital Kapital, lösöre Kapital

Statens offentliga utredningar 1959 Systematisk förteckning (Siffroria inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård Fångvårdsansalters optimala storlek. [6] Fångvårdsstyrelsen. [15J Domarbanan. [171 Fånges arbetsersättning. [18] Det rättspsykatriska undersökningsväsendets organisa* tion. [20] Förslag till la? om straff för varusmuggling m. m. [24] Omrepilerinp iv hovrätternas domkretsar. [27] Atomansvaridiet I. [34] Ungdomsbrot slighet. [37] Beredskap mtt atomenereiolyckor. [38] Avveckling a' fideikommissen. [40] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning Kompetensföidelningen av administrativa besvärsmål mellan Kuigl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. [4] Lokala skydestjänstemän samt arbetarskyddsstyrelsens orgunisatioi. [9] Författningsu redningen IV. Opinionsbildningen vid folkomröstringen 1957. [101 Riksdagens bidgetarbete. [16] Sveriges mettorologiska och hydrologiska Instituts arbetsuppgifter och organisation. [21 ] Den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamhetens crganisation. [22] Donationsfonler och övriga diverse medel inom statsförvaltningm. [29] Lantmäteriv&endets och kartverkets organisation. [30] Organisatoriska riktlinjer för svensk statistik. [33]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering. [1] ] Myrslogar i Dalarna. [31] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk

Industri

Handel och sjöfart

Kommunikationsväsen

Bank-, kredit- och penningväsen Statligt kreditstöd till hantverk och småindustri mm. m. [71

Kommunalförvaltning Staten.» och kommunernas finansväsen Familjebeskainingen. [13] Statsbidraget till städernas vägar och gator m. m. [19] Besparingar hom statsverksamheten. [28]

Politi Nationalekonomi och socialpolitik Preliminär mtionalbudget för år 1959.. [ 3 ] iAl2] Tilläggspensimerlngens administration. Reviderad naionalbudget för år 1959. fi4] f Förbättrade ,'amiljeförmåner från folkpensioneringen m.m. [32] Hälso- och sjukvård Läkemedelsförsörjningens organisation. [5] Gemensam ncrdisk arbetsmarknad för läkare. [39]

Försäkringsväsen

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt Filmstöd och biografnöjesskatt. [21 Utbildning av lärare i yrkesämnen för industri och h hantverk samt handel. [81 nadt Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna. [25] Flyttning, kvarsittning och utkuggning. [35] Mätningsteknisk och kartteknisk utbildning. [36] Försvarsväsen Förutsättningarna för civil varvsdrift vid Karlskikrona örlogsvarv. [11] Arméns befäl. [231 , . „„ Arbetstiden för viss militär och civilmilitär personal. 1. [26]

Utrikes ärenden. Internationell rätt Allmänt näringsväsen

I D U N S T B Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1959