Godtrosförvärv av stöldgods?

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

frfâiüp i J

k

GODTRQSFÖRVÄRV

AV STOLDGODS

Betänkande av Godtrosförvärvsutredningen

§®M

1995:52

rl f Statens offentliga utredningar 1995 252 Justitiedepartementet

Godtrosförvärv

stöldgods

av

Betänkande av Godtrosförvärvsutredningen Stockholm 1995

kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar SOU och Ds Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskansliets forvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Svara remiss. Hur och Varför. Statsrádsberedningen, 1993. En liten broschyr underlättar arbetet för den som skall svara remiss. som - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Arkiv- och inforrnationsenheten 103 33 Stockholm Fax: 08-790 09 86 Telefon: 08-763 24 81

Graphic Systems AB, Malmö 1995 ISBN 91-38-13954-5 ISSN O375-25-0X

Till statsrådet och chefen för

Justitiedepartementet

Genom beslut den 26 augusti 1993 bemyndigade regeringen det

statsråd i Justitiedepartementet hade till uppgift föredra

som att ärenden om civilrätt att tillkalla särskild utredare för över en att se lagen 1986:796 om godtrosförvärv lösöre. av

Med stöd av bemyndigandet förordnades hovrättslagmannen Barbro

Hegrelius Jonson som särskild utredare fr.o.m. den l november 1993. Som sakkunniga i utredningen förordnades fr.o.m. dag samma kanslirådet Per-Anders Broqvist och professorn Torgny Hâstad. Som experter förordnades verksjuristen Thomas Adlercreutz, direktören E.O. Holm, polisintendenten Ann-Marie Orler, avdelningsdirektören

Kerstin Risshytt och försäkringsjuristen Märta-Lena Schwaiger.

Till sekreterare förordnades hovrättsrådet Boel Havelius.

Utredningen har antagit namnet Godtrosförvärvsutredningen Ju

1993:11. Utredningen får härmed överlämna betänkandet Godtrosförvärv av stöldgods . Till betänkandet fogas särskilda yttranden Thomas Adlercreutz av

och Märta-Lena Schwaiger.

Utredningens uppdrag är härmed slutfört.

Sundsvall i maj 1995

Barbro Hegrelius Jonson

Boel Havelius

Innehåll 5

Innehållsförteckning

Sammanfattning 11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Summary 17 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Färfattningsförslag 23 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Direktiven 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Utredningsarbetet 27

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Exstinktionsprinczpen och vindikationsprincipen 29

. . . . . .

2 Kort historik 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Gällande rätt 33 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Lagen 1986:796 om godtrosförvärv av lösöre 33 . . . . . . 3.2 Närmare om god tro och bevisningen 36 . . . . . . . . . . . . 3.2.1 Innebörden av god tro 36 . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.2 Bevisbördan 38 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.3 Beviskravet 39 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 Andra regler av betydelse för hanteringen stöld-

av gods 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Häleri 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Beslag 42 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3 Förverkande 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4 Lagen 1974: 1065 om visst stöldgods 45 m.m. . . . . . . . . 4.5 Kontroll av vissa branscher 45 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.1 Handeln med skrot 46 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.2 Handeln med begagnade varor 46 . . . . . . . . . . . . 4.5.3 Pantlåneverksanmeten 48 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6 Bestämmelser om kulturföremål 50 . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Innehåll

Hanteringen av stöldgods 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stöld- och häleribrottsligheten 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . Polisens godsspaning 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kopplingen av stöldgods till en bestämd målsägande 63 . . .

Åklagarens skyldighet att föra talan för målsägandens

räkning 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Godtrosförvärvslagens tillämpning i det praktiska

rättslivet 71 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inledning 71 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Domstolarnas tillämpning av lagen 72 . . . . . . . . . . . . . . 8.2.1 Tingsrätterna 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.2 Hovrätterna 74 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.3 Högsta domstolen 74 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.4 Några allmänna iakttagelser beträffande dom-

stolarnas tillämpning av godtrosförvärvslagen 75

. . . 8.3 Åklagarnas och polisens kontakt med lagen 76 . . . . . . . .

Försäkringsfrågor 81 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10 Regler om godtrosförvärvi några andra länder 85 . . . . . . 10.1 Norden 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

lO.l.1 Reglerna godtrosförvärv 85

om . . . . . . . . . . . . . 10.1.2 Erfarenheterna från utredningens studieresor 88 . . . 10.2 Andra länder än Norden 90 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

ll Internationellt samarbete om reglering av godtros-

förvärv 103 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12 Svenska internationellt-privaträttsliga regler om godtrosförvärv 107

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

13 Några förslag med anknytning till godtrosför-

värvslagen 109 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.1 Godtrosförvärv av leasingrätt 109 . . . . . . . . . . . . . . . . .

13.2 Anteckning återtagandeförbehåll i bilregistret llO

om . . . . .

14 Kritiken godtrosförvärvslagen 111 av . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll 7

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

15 Utgångspunkter för översynen godtros-

av förvärvslagen 115 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.1 Allmänna utgångspunkter 115 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.2 Olika modeller för ändrade regler om godtrosförvärv

av stöldgods 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

16 Synpunkter på tillämpningen av godtrosförvärvs-

lagen såvitt gäller stöldgods 119 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.1 Förutsättningarna för att det skall bli aktuellt att till-

lämpa godtrosförvärvslagen i fråga stöldgods 119 om . . . . . 16.2 Målsägandens möjlighet att oberoende av förunder-

sökning och åtal tillvarata sin rätt 120 . . . . . . . . . . . . . . . 16.3 Tillvaratagandet av målsägandens rätt under

förundersökningen 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.4 Om åtal inte väcks måste målsäganden själv driva

sitt anspråk 122 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.5 Skillnaden mellan oaktsamhetsrekvisitet vid häleri-

förseelse och oaktsam ond tro som utesluter god-

trosförvärv 123 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.6 Målsägandens svårigheter att göra sin rätt gällande

när beslag hävs 124 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.7 Målsäganden får ibland felaktigt betala lösen för

egendomen 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.8 Handläggningen av målsägandens anspråk i brottmâls-

rättegången 126

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.9 Bevisningen av ond tro 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

16.10 Allmänna synpunkter lämpligheten av att hand-

lägga enskilda anspråk i brottmålsrättegången 136 . . . . . . .

16.11 Åklagarens processtaktiska överväganden 136

. . . . . . . . . .

17 Överväganden rörande utformningen av en even-

tuell vindikationsregel såvitt gäller stöldgods 139

. . . . . . . . 17.1 Avgränsningen av den genom en eventuell

vindikationsregel särreglerade egendomen 139

. . . . . . . . . 17.2 Behovet av undantagsregler för den reguljära

handeln 149 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17.3 Behovet av hävde- och preklusionsbestämmelser 154 . . . . . 17.4 Försäkringsmässiga aspekter på vindikationsregel en beträffande stöldgods 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8 Innehåll

18 Övervåganden rörande ändrade regleri godtros-

förvärvslagen inom ramen för bibehållen en exstinktionsprincip såvitt gäller stöldgods 159 . . . . . . . . . . 18.1 Inledning 159 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.2 Formella kriterier för godtrosförvärv 159 . . . . . . . . . . . . 18.3 Ändrade bevisregler beträffande oaktsam ond tro 161 . . . 18.4 Ändrade bevisregler beträffande medveten ond tro 162 . . . 18.5 Utredningen föreslår ett förtydligat krav på aktsamhet

för god tro 164 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

19 Exstinktion eller vindikation vid godtrosförvärv

av stöldgods 167 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.1 Inledning 167 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.2 Skäl för och emot exstinktion respektive vindikation 168 . . . 19.2.1 Det allmänna rättsmedvetandet 168 . . . . . . . . . . . 19.2.2 Den allmänna omsättningens intressen 169 . . . . . . .

l9.2.3 Riskfördelningssynpunkter 171

. . . . . . . . . . . . . .

l9.2.4 Skulle en vindikationsregel motverka handeln

med stöldgods 172 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.2.5 Särskilda argument mot en särregel om

vindikation av stöldgods 174 . . . . . . . . . . . . . . . l9.2.6 Skulle en vindikationsregel lösa de nuvarande

tillämpningsproblemen med godtrosförvärvs-

lagen 175 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.2.7 Intresset av nordisk och europeisk rätts-

likhet 177 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.3 Utredningens ställningstagande 178 . . . . . . . . . . . . . . . .

20 Avslutande synpunkter 181 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

20.1 Behovet av information om godtrosförvärvslagen 181

. . . . .

20.2 Åtgärder för att målsäganden skall kunna tillvarata

sin rätt när beslag hävs utan att åtal väcks 184 . . . . . . . . . 20.2.1 Underrättelse om hävandet 184 . . . . . . . . . . . . . . 20.2.2 Behovet av en tidsfrist för målsäganden 184 . . . . . . 20.3 Hur målsägandens rätt bör tas till vara i brottmåls-

rättegången 188 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

21 Registrering av uppgifter om inskränkt förfoganderätt i

bilregistret 189 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

22 Kostnadsaspekter 193 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll 9

23 Författningskommentar 195 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Särskilda yttranden Thomas Adlercreutz 197 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Märta-Lena Schwaiger 205 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga Kommittédirektiv Dir. 1993:102 209 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning l l

Sammanfattning

Utredningen har haft i uppdrag att såvitt gäller stulen egendom utvärdera tillämpningen av lagen 1986:796 om godtrosförvärv av lösöre och utreda om bestämmelserna bör ändras i syfte att motverka handeln med stöldgods. Godtrosförvärvslagen bygger den s.k. exstinktionsprincipen, som innebär att en förvärvare, under förutsättning att han är i god tro, blir ägare till egendomen även om den förvärvas från någon som inte hade rätt att överlåta den. Den beskrivna principen modifieras dock genom att lagen ger den ursprunglige ägaren rätt att tillbaka egendomen mot lösen. En huvudlinje i utredningsarbetet har varit att överväga fördelar och nackdelar med en lagstiftning som i fråga om stöldgods baseras på den s.k. vindikationsprincipen i stället för exstinktionsprincipen. En tillämpning av vindikationsprincipen beträffande stöldgods skulle innebära att den bestulnes äganderätt till godset skulle bestå, oavsett om någon annan hade förvärvat egendomen i god tro, och att den bestulne alltså skulle ha rätt att fä tillbaka det stulna utan att betala lösen. Bakgrunden till utredningsuppdraget är att det har gjorts gällande att godtrosförvärvslagen innebär att det är för lätt att göra godtrosför-

värv av stöldgods och att lagen inte i tillräckligt hög grad motverkar

handeln med sådant gods.

Allmänna förutsättningar för att det skall bli aktuellt att tillämpa

godtrosförvärvslagen

En första förutsättning för att det i fråga stöldgods över huvud

om taget skall bli aktuellt att tillämpa godtrosförvärvslagen är att det stulna påträffas och kan spåras till den som har blivit bestulen. Varje år sker ett mycket stort antal stölder i vårt land. Merparten av det stulna omsätts ett okänt sätt och kommer aldrig till rätta så att målsäganden kan göra anspråk godset. I sådana fall blir det inte

aktuellt att tillämpa godtrosförvärvslagen.

Ett ytterligare krav för att lagen skall bli tillämplig är att det

12 Sammanfattning

verkligen uppkommer en tvist mellan en målsägande och en förvärvare på grund av att båda gör anspråk på godset. Det förekommer förhållandevis ofta att målsäganden efter att ha fått ut försäkringsersättning inte har något intresse av att tillbaka det stulna godset, eftersom han då måste betala tillbaka ersättningen. Det förekommer också att försäkringsbolagen, när det är fråga om stöldgods av mindre värde, inte heller gör anspråk på det. Det är inte heller ovanligt att den som godset påträffas hos avstår från det, när han får veta att det är stulet. Inte heller i dessa fall uppkommer någon tvist och det blir inte aktuellt att tillämpa godtrosförvärvslagen. Indirekt kan lagen dock tänkas ha viss betydelse för omsättningen

av stöldgods, även om den inte kommer i tillämpning i det enskilda

fallet. Finns det en utbredd uppfattning att det krävs mycket lite för att godtrosförvärv skall anses föreligga, kan detta förmodas bidra till att det blir lättare att avsätta stulet gods.

Tänkbara förklaringar till uppfattningen att godtrosförvärvslagen innebär att det är lätt att göra godtrosförvárv

Utredningen har kunnat konstatera att godtrosförvärvslagen i sin nuvarande utformning ställer stränga krav för godtrosförvärv. För att

få en uppfattning om hur lagen tillämpas i domstolarna, har utred-

ningen gjort en enkät till tingsrätterna och hovrätterna. Genom svaren och insända domar har utredningen kunnat konstatera att tvister om godtrosförvärv av stöldgods så gott som aldrig aktualiseras i form av tvistemål. När domstolarna handlägger tvistemål om godtrosförvärv är det oftast fråga om leasing- eller avbetalningsbilar. Domstolarnas praxis i dessa mål innebär att det ställs stränga krav för godtrosförvärv. Tvister om stulet gods prövas vanligen i samband med att åtal i

brottmål väcks mot innehavaren av det påträffade stöldgodset. Åklaga-

för i dessa fall målsägandens talan. Vid ett studium det insända

ren av domsmaterialet har utredningen kunnat iaktta att grunden för målsägandens enskilda anspråk och den tilltalades bestridande endast i undantagsfall framgår uttryckligen i dessa mål. Genom att målsägandens anspråk regelmässigt uppfattas som helt avhängigt av om den tilltalade blir dömd för den åtalade gärningen, uppkommer den situationen att målsäganden i praktiken får bifall till sin talan bara när den tilltalade fälls till ansvar. Ogillas åtalet, lämnas målsägandens talan utan bifall, fastän han kanske ofta kunde ha haft goda utsikter till framgång om han i stället hade anfört en rent civilrättslig grund för sitt anspråk. Det finns anledning att tro att det uteblivna bifallet till

Sammanfattning 13

målsägandens talan i dessa fall ofta felaktigt uppfattas som en konsekvens av godtrosförvärvslagens innehåll i stället för den av processuella situationen. När beslag av stulen egendom hävs grund att åtal inte väcks, av föreligger också en risk för att målsäganden inte får tillbaka den stulna egendomen, trots att han kanske skulle ha haft möjlighet till det om en civilrättslig prövning av hans anspråk hade kommit till stånd. Vid hävandet av beslaget lämnas egendomen som huvudregel tillbaka till den som beslaget skedde hos, även det har konstaterats att det är om

fråga gods har stulits från målsäganden. Återlämnandet sker

om som i enlighet med de regler som anses gälla i fråga om beslag. Någon civilrättslig prövning av vem som är rätt ägare till godset sker inte i sammanhanget. Det ligger emellertid nära till hands att målsäganden felaktigt drar slutsatsen att saken är prövad enligt godtrosförvärvslagen och att återlämnandet är en konsekvens härav. Utredningen har också kunnat konstatera att det förekommer att poliser och åklagare har uppfattningen att målsägandens enda möjlighet att efter ett hävande av beslag få tillbaka det stulna är att betala lösen enligt godtrosförvärvslagen, och att de lämnar information med detta innehåll till målsäganden. De beskrivna missuppfattningarna kan leda till att målsä-

ganden i onödan avstår från att civilrättslig väg kräva godset

tillbaka eller att han betalar lösen för det, trots att ett godtrosförvärv

i godtrosförvärvslagens bemärkelse inte föreligger.

Även målsäganden emellertid känner till godtrosförvärvslagens om rätta innehåll, kan det ofta vara svårt för honom att i praktiken hävda sin rätt i samband med att ett beslag av egendomen hävs. Målsäganden har enligt nuvarande bestämmelser inte någon rätt till underrättelse om hävandet, vilket kan leda till att egendomen lämnas ut till den tidigare misstänkte och avyttras eller undanskaffas innan målsäganden får kännedom om utlämnandet och kan ta ställning till om han bör agera. Även för det fall målsäganden får hävts, har han inte veta att beslaget något rådrum för att hinna vidta åtgärder för att säkra sin rätt.

Utredningen föreslår inte någon särregel vindikation stöldgods om av

Utredningen har övervägt hur en regel om vindikation av stöldgods skulle kunna utformas. Det har inte varit aktuellt att överge ex-

stinktionsprincipen som en generell huvudprincip vid förvärv i god

tro. Utgångspunkten för utredningens överväganden har därför varit att en vindikationsregel beträffande stöldgods skulle vara en undantagsregel från den i övrigt gällande huvudregeln, som möjliggör att godtrosförvärv av egendom som obehörigen har frånhänts annan blir

14 Sammanfattning

gällande mot den ursprunglige ägaren. En sådan undantagsregel bör enligt utredningens uppfattning inte införas utan att vägande skäl kan anföras för att den skulle ha positiva effekter som kan antas uppväga nackdelarna. Vid sina överväganden angående utformningen har utredningen konstaterat att en sådan särregel om vindikation skulle kunna utformas på olika sätt. Utredningens studier av utländsk rätt har också givit vid handen att motsvarande regler i andra länder har olika innehåll. Oavsett hur en sådan särregel om vindikation skulle utformas för svensk rätts del, är det emellertid ofrånkomligt att den skulle kunna komma att ge upphov till besvärliga gränsdragningsproblem och föranleda omotiverade skillnader i fråga om fall som utåt sett ter sig likartade. Denna olägenhet talar emot att en sådan särregel tillskapas. Enligt utredningens bedömning skulle en vindikationsregel inte motverka handeln med stöldgods i större utsträckning än de nuvarande bestämmelserna om godtrosförvärv kan antas göra. Inte heller skulle den lösa de beskrivna svårigheterna för målsäganden att komma till sin rätt i samband med att en brottmålsprocess resulterar i att ett åtal lämnas utan bifall eller då ett beslag hävs.

Utredningens förslag till skärpning av den nuvarande lagen

Någon särregel om vindikation bör alltså enligt utredningens uppfattning inte tillskapas, utan godtrosförvärvslagen bör bibehållas oförändrad vad gäller möjligheten att göra godtrosförvärv även av stöldgods. Utredningen föreslår dock i förtydligande syfte en skärpning av kriterierna för god tro i 3 där det enligt den nu gällande lydelsen för god tro krävs att omständigheterna vid förvärvet var sådana att förvärvaren inte borde ha insett överlåtarens bristande behörighet. Enligt den föreslagna lydelsen skall krävas att han inte ens borde ha misstänkt överlåtarens bristande behörighet. Utredningen föreslår inte någon ändring av de nu gällande bevisreglerna för god tro, enligt vilka bevisbördan åvilar den urspunglige ägaren endast för det fall denne påstår att förvärvaren faktiskt insåg överlåtarens bristande förfoganderätt, medan det ankommer förvärvaren med bevisstyrkan sannolikt bevisa omständigheterna att - vid förvärvet, om det görs gällande att han borde ha misstänkt överlåtarens bristande behörighet.

Sammanfattning 15

Andra sätt att öka målsägandens möjlighet att tillbaka stulet gods

För att minska risken för de beskrivna rättsförlusterna i samband med hävande av beslag, bör målsäganden enligt utredningens uppfattning erhålla en rätt till underrättelse om hävandet. Vidare bör det undersökas närmare om målsäganden före utlämnandet av egendomen kan ges en tidsfrist, som skulle göra det möjligt för honom att vidta åtgärder för att säkra sin rätt. Det får dock anses ligga utanför utredningens uppdrag att framställa ett formligt förslag härom. Genom att utforma målsägandens talan så att det framgår att målsäganden vill ha bifall till sin talan grund av att den tilltalade inte har gjort ett godtrosförvärv och alltså oberoende av om den tilltalade döms för den åtalade gärningen eller kan åklagaren öka målsägandens möjlighet att få bifall till sin talan i de fall då ett åtal mot förvärvaren av egendomen ogillas. Domstolarna har också en viktig uppgift att fylla i sammanhanget. Iden materiella processledningen ankommer det på dem att utröna vad som åberopas som grund för målsägandens talan, så att det står klart om målsäganden önskar bifall till sin talan endast om den tilltalade döms för det åtalade brottet eller om han gör gällande att hans talan skall bifallas så snart det kan konstateras att den tilltalade inte har gjort ett godtrosförvärv. Även åklagarna bör göras uppmärksamma betydelsen hur av målsägandens talan utformas i det aktuella avseendet. Enligt utredningens uppfattning föreligger det också ett behov av information om lagens rätta innehåll, såväl till allmänheten som till målsägandena, polisen och dem som i sin verksamhet kan komma att förvärva stöldgods, t.ex. pantbankerna och de som handlar med begagnade varor.

Summary 17

Summary

The Commission has had the task of evaluating the application of the

Personal Property Bona Fide Acquisitions Act 1986:796 to stolen

property and of investigating whether the provisions should be altered with a view to counteracting the trade in stolen property. The Bona Fide Acquisitions Act based the principle of on extinction, whereby acquiring property, long he does a person so as so good faith, becomes the owner of the property even acquired from a person who not entitled to dispose of it. The was

principle described modified, however, by the Act entitling the

original owner to recover the property return for payment. One of the Commission°s main concerns has been to consider advantages and disadvantages of legislation based, with regard to stolen property, on the principle of vindication instead of the principle of extinction, Application of the principle of vindication stolen to property would mean that the title in the property would remain with the person from whom stolen, regardless of whether had been was

acquired in good faith by another, and accordingly that

the person from whom the property had been stolen would be entitled to recover without rendering payment. The remit has been prompted by the assertion that the Bona Fide Acquisitions Act makes the bona fide acquisition of stolen property too easy and does not do enough to counteract the trade in such property.

General conditions governing the applicability the Bona Fide Acquisitions Act

A prime condition for the applicability of the Bona Fide Acquisitions Act to stolen property for the stolen property to be found and be to traceable to the person from whom stolen. A large number was very of thefts are committed in Sweden Most of the stolen every year. property changes hands in an unknown manner and traced never such a way that the complainant lay claim to it. In of this can cases

18 Summary

kind, application of the Bona Fide Acquisitions Act ruled out.

A further requirement for the Act to be applicable the actual of dispute between a complainant and an acquisitor, due occurrence a to both of them laying claim to the property. happens relatively often that, after obtaining insurance compensation, the complainant has interest in recovering the stolen property, because he would then no have to return the compensation. also happens that insurance companies refrain from demanding repayment where the stolen property concerned of minor value. Nor unusual for the person found in possession of the goods to surrender on being told that has been stolen. In these again, dispute arises and there no cases no

question of the Bona Fide Acquisitions Act being applicable.

Indirectly, however, the Act conceivably have a certain bearing may dealings in stolen property, even does not come to be applied on

to the individual there a widespread supposition that very

case. little required in order for acquisition to be deemed in good faith, this presumably help to facilitate the sale of stolen property. may

Possible for the supposition that the Bona Fide Acquisitions

reasons

Act facilitates acquisitions in good faith

The Commission has been able to establish that the Bona Fide

Acquisitions Act, worded present, lays down strict requirements

as as

for acquisition in good faith. To gauge the manner in which the Act applied by the courts, the Commission circulated a questionnaire to districtcity courts and courts of appeal. From the replies and

judgements received, the Commission has been able to establish that disputes concerning the acquisition of stolen property in good faith have hardly taken the form of civil proceedings. Most civil ever

litigation concerning acquisition in good faith concerns leasing or hire purchase Judicial practice in these implies strict require-

cars. cases ments for acquisition in good faith. Disputes concerning stolen property are normally adjudicated in

connection with criminal prosecution of the person found in possession

of the stolen property. In these the complainant represented cases,

by the prosecutor. Studying the judicial material supplied, the

Commission has been able to observe that exceptional for the basis of the complainanfs private claim and contestation thereof by the accused to be expressly indicated in these cases. Because the complainants claim regularly considered to depend entirely on whether or the accused convicted of the alleged criminal offence, a situation not arises where, in practice, the complainants claim only allowed

Summary 19

when the accused found guilty. In the event of an acquittal, the

complainants claim disallowed, even though often he might have

had a good chance of success instead he had pleaded purely civil

grounds for his claim. There reason to believe that the disallowing

of the complainants claim in these often wrongly interpreted cases as a consequence of the substance of the Bona Fide Acquisitions Act instead of the procedural situation. When seizure of stolen property cancelled due to no criminal proceedings being instigated, there also a risk of the complainant not recovering the stolen property, even though he might perhaps have had a chance of doing so his claim had been adjudicated by civil process. When the seizure cancelled, the main rule for the property to be returned from the person from whom was confiscated, even has been established that the property stolen was

from the complainant. Restitution follows the rules deemed to apply

in the matter of seizures. In this connection there civil adjudicano tion of the rightful ownership of the goods. understandable, however, that the complainant should wrongly infer that the matter has been adjudicated under the Bona Fide Acquisitions Act and that restitution a consequence hereof. The Commission has also found

instances of police Officers and prosecutors being of the opinion that

the complainanfs only chance of recovering the stolen property, after a seizure has been cancelled, to make a recovery payment under the Bona Fide Acquisitions Act, and that they inform the complainant to this effect. These misinterpretations can result, unnecessarily, in the complainant refraining from civil litigation for the of the recovery goods or in his rendering payment for the goods, even though there has been no acquisition good faith for the purposes of the Bona Fide Acquisitions Act.

But even the complainant properly apprised of the content of

the Bona Fide Acquisitions Act, often be hard for him in can practice to assert his right when a property seizure cancelled. Under existing provisions, the complainant not entitled to be notified of the cancellation, and this can result in the property being released to the previous suspect and sold or otherwise disposed of before the complainant becomes apprised of its release and able to decide whether he ought to take action. Even comes to the complainants knowledge that the seizure has been cancelled, he has no respite for taking steps to secure his title.

20 Summary

The Commission special rule concerning the vindication proposes no stolen property

The Commission has considered the possible framing of a vindication rule for stolen property. There has been question of abandoning the no

principle of extinction as a general main principle concerning acquisition in good faith. The Commission°s deliberations have therefore presupposed that rule of vindication for stolen property

a

would derogate from the main rule otherwise applying, whereby possible for bona ñde acquisition of property of which another person has been wrongly deprived to be asserted against the original owner.

A derogatory rule of this kind, in the Commissions opinion, should be introduced unless strong reasons can be given for supposing not

that would have positive effects which would offset the disadvanta-

ges. In its deliberations the framing of the rule, the Commission has on noted that special rule of this kind on vindication could be frarned a in variety of The Commission°s studies of foreign law have a ways. also made clear that corresponding rules in other countries are variously constructed. No matter how a derogatory rule of this kind concerning vindication to be formulated in Swedish law, were however, could inevitably give rise to difficult problems of demarcation and lead to unjustified differences between cases which, outwardly, similar in nature. This inconvenience argues against the are creation of such a derogatory rule. The Commission does not believe that vindication rule would do a

to counteract the trade in stolen property than presumably

more

accomplished by the existing provisions acquisition in good faith.

on Nor would resolve the above mentioned difficulties encountered by the complainant in obtaining remedy when a criminal trial ends in an

acquittal when a seizure cancelled.

or

The Commission s proposals for tightening up the existing Act

Thus the Commission feels that derogatory rule of vindication a

should be created and that the Bona Fide Acquisitions Act should

not

be left unaltered regards the possibility of even stolen property

as being acquired in good faith. By of elucidation, however, the way

Commission does recommend tightening up of the criteria of good

a

faith in Section which currently worded requires the circumstan-

as of the acquisition to be of such kind that the acquisitor ought not ces a

have realised the assignofs lack of authority. The proposed

to

Summary 21

wording stipulates that he should not have suspected the even assignors lack of authority. The Commission does not propose any amendment to the existing evidential rules for good faith, whereby the burden of proof devolves on the original owner only he alleges that the acquisitor actually realised the assignors lack of title, whereas incumbent the on acquisitor to show the probability of the circumstances attending the acquisition, alleged that he ought to have suspected the assignors lack of authority.

Other ways increasing the complainant s chance recovering stolen property

To reduce the risk of the above described losses of rights in connection with the cancellation of seizures, the complainant ought, in the Commissions opinion, to be entitled to notice of the cancellation. Furthermore, closer consideration should be given to the possibility of the complainant, before the property released, being given respite a which would enable him to take steps to secure his right. An outright proposal to this effect, however, must be deemed beyond the of scope the Commissions terms of reference. By presenting the complainanfs claim so as to indicate that the complainant wishes to have his claim allowed on the grounds that the accused has not made acquisition an in good faith and thus irrespective of whether or not the accused convicted of the alleged criminal offence -the prosecutor improve can the prospects of the complainanfs claim being allowed in cases where the person acquiring the property acquitted. The courts also have an

important task to perform in this connection. In the material direction

of proceedings, for them to ascertain What pleaded in support of the complainant°s claim, to make clear whether the so as complainant wishes his claim to be allowed only in the event of the accused being convicted of the alleged criminal offence, whether or he maintains that his claim to be allowed as soon as can be

established that the accused has not made acquisition in good faith.

an Prosecutors should also be made aware of the importance of the

way in which the complainants claim presented in this respect.

The Commission finds that there also a need for information concerning the correct substance of the Act, both to the general public and to complainants, to the police and to those who may possibly acquire stolen property in the course of their business activities, e.g. pawnbrokers and persons dealing in second-hand articles.

Författningsförslag 23

Författningsförslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen 1986:796 om

godtrosförvärv av lösöre;

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen 1986:796 om godtrosförvärv av lösöre skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

En förvärvare skall anses ha En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens be- sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden skaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha sådana att han inte borde ha insett att överlâtaren saknade misstänkt att överlåtaren saknarätt att förfoga över egendo- de rätt att förfoga över egenmen. domen.

Denna lag träder i kraft den

Direktiven 25

Direktiven

Regeringen beslutade den 26 augusti 1993 att tillkalla en särskild utredare för att se över lagen 1986:796 om godtrosförvärv av lösöre. Utredarens huvuduppgift är enligt direktiven att utvärdera tillämpningen av lagen såvitt gäller godtrosförvärv av stöldgods och att utreda om reglerna bör ändras i syfte att motverka handeln med stöldgods. En huvudlinje i utredningens arbete anges vara att överväga fördelar och nackdelar med en lagstiftning som i fråga om stöldgods baseras på vindikationsprincipen i stället för exstinktionsprincipen. I direktiven påpekas att vid en övergång till vindikationsprincipen beträffande stöldgods uppkommer frågan om det finns anledning att skilja mellan förvärv inom den reguljära handeln och övriga förvärv. Om vindikationsrätten inskränks till saker som har förvärvats utanför den reguljära eller etablerade handeln, måste man närmare ange vad med denna handel. Även dessa frågor skall som avses typ av utredningen enligt direktiven överväga. Likaså skall utredningen analysera de försäkringsmässiga konsekvenserna av en övergång till vindikationsprincipen samt behovet av hävdeinstitut då det gäller lösa saker. I utredningens uppdrag ingår också att undersöka olika sätt att skärpa kraven för att ett giltigt godtrosförvärv skall anses föreligga. Direktiven pekar på möjligheten att införa en omvänd bevisbörda, dvs. att förvärvaren skall styrka sin goda tro för att få behålla egendomen. Som ett alternativ till en sådan omvänd bevisbörda anges att kriterier-

na för att någon skall anses vara i god tro möjligen kan skärpas

ytterligare i förhållande till nu gällande regler. Utredningen är enligt direktiven oförhindrad att behandla även andra frågor, om de har ett omedelbart samband med reglerna om

godtrosförvärv eller deras tillämpning.

Direktiven bifogas betänkandet som bilaga.

Utredningsarbetet 27

Utredningsarbetet

Utredningen påbörjade sitt arbete i december 1993. För att få en uppfattning om hur godtrosförvärvslagen tillämpas i domstolarna, gjorde utredningen inledningsvis en enkät till samtliga tingsrätter i landet, samt en mera allmänt hållen förfrågan till hovrätterna. Samtidigt bad utredningen om att få ta del av så många domar angående lagens tillämpning som möjligt. Det insända materialet har utgjort underlag för utredningens överväganden och slutsatser. Till utredningens sammanträden har vid olika tillfällen inbjudits företrädare för åklagarna, Motorbranschens Riksförbund, Guldsmedsförbundet, Konst- och Antikvitetshandlarförbundet samt Kurt Ribbhagen AB, som handlar med begagnade smycken. Utredningen har vid besöken fått information om hur frågor om godtrosförvärv av stöldgods i olika avseenden aktualiseras i praktiken. Företrädaren för Motorbranschens Riksförbund har redogjort för det behov av en s.k.

avbetalningsspärr i bilregistret, som förbundet anser föreligga.

I samråd med Pantbanksföreningen har utredningen gjort en enkät till pantbankskontoren med frågor angående de fall då pantsatt

stöldgods påträffas pantbankerna.

Företrädare för utredningen har sammanträffat med poliser på godsroteln i Stockholms Polisdistrikt och fått ta del av synpunkter på olika frågor i samband med godtrosförvärv som kan uppkomma i det praktiska polisarbetet. Sekreteraren har vid besök på godsrotlarna i Stockholm, Malmö och Lund fått information om hur polisens spaningsarbete bedrivs såvitt gäller stöldgods. Köpmannaförbundets säkerhetschef har vid ett sammanträde för utredningen redovisat hur arbetet bedrivs med att spåra stulna varupartier. Sekreteraren har vid ett Sammanträffande med företrädare för

Svenska Stöldskyddsföreningen och Larmtjänst fått ta del av dessa

organisationers erfarenheter av och synpunkter på lagstiftningen om godtrosförvärv. Utredningsmannen och andra företrädare för utredningen har

28 Utredningsarbetet

sammanträffat med företrädare för Polisrättsutredningen och diskuterat frågor om beslag. Uppdateringen av den redogörelse för utländsk rätt som finns i betänkandet Förvärv i god tro SOU 1984:16 har skett genom att utredningen har inhämtat information om utländsk reglering av godtrosförvärv. Beträffande en del länder har detta skett med Utrikesdepartementets hjälp. Professorn Ulf Göranson, forskarstuderanden Alessandro Simoni och jur. lic. Per Ellsberger har bistått utredningen såvitt gäller reglerna om godtrosförvärv i Nederländerna, Italien respektive USA. I fråga om vissa länder har lagstifning om godtrosförvärv inhämtats direkt från det aktuella landets justitieministerium. För att kunna bilda sig en uppfattning om hur en reglering grundad ett systern med vindikation av stöldgods kan fungera i praktiken, har utredningen besökt Danmark, Norge och Finland. I Danmark har utredningen sammanträffat med företrädare för den danska polisen, Dansk Handel Service, Danmarks Guldsmedsforening, Assurandörssocieteten samt Forbrugerstyrelsen. Vid besöket i Norge träffade utredningen företrädare för den norska polisen, Handels- og Servicenaaringens Hovedorganisasjon, Oslo Handelsstands Förening, Norges Forsikringsforbund, Kunst- og Antikvitetshandlernes Forening, Låneinnrettningerne samt Forbrukerombudet. I Finland sammanträffade utredningen med företrädare för den finska polisen, Handelsoch Industriministeriet, Handelns centralförbund, Finska försäkringsbolagens Centralförbund, Helsingsfors Pantaktiebolag, Konsumentverket och säkerhetschefen för Oy Stockmann Ab.

Utredningen har avgivit remissyttrande över departements-pro-

memorian 1994:66 Återlärrmande kulturföremål och

Ds av över en

framställan från Motorbranschens Riksförbund om införande av

uppgifter om återtagandeförbehåll i bilregistret.

Exstinktionsprincipen och Vindikationsprincipen 29

l Exstinktionsprincipen och vindikationsprincipen

När en person förvärvar egendom från någon som saknar rätt att förfoga över egendomen och förvärvaren inte inser eller bör inse att den andre saknar förfoganderätt, brukar man säga att förvärvet görs i god tro. Konflikten mellan den ursprunglige ägarens och den godtroende förvärvarens anspråk egendomen kan lösas genom en tillämpning

av endera av två principer, nämligen exstinktionsprincipen eller vindi-

kationsprincipen.

I svensk rätt tillämpas sedan läng tid tillbaka exstinktionsprincipen.

Den innebär att den godtroende förvärvaren blir ägare till egendomen och att den tidigare ägarens äganderätt upphör i och med godtrosförvärvet. Principen modifieras i den svenska rätten dock genom att den tidigare ägaren har rätt att tillbaka egendomen av förvärvaren mot lösen. Vindikationsprincipen innebär att den ursprunglige ägarens rätt består och att han kan egendomen tillbaka frän den godtroende förvärvaren utan att betala lösen. Denna princip tillämpas helt eller delvis i många andra länder. - Vissa länder tillämpar särskilda bestämmelser om vindikation, då

det är fråga om stöldgods 0.d., medan andra regler gäller för övriga

godtrosförvärv. En huvudlinje för Godtrosförvärvsutredningens arbete är enligt direktiven att utreda fördelar och olägenheter med en

lagstiftning som i fråga om stöldgods baseras Vindikationsprincipen

i stället för exstinktionsprincipen.

Bakgrund 31

2 Kort historik

Utförliga redogörelser för utvecklingen av de svenska reglerna om godtrosförvärv finns i betänkandena Godtrosförvärv av lösöre SOU 1965:14 och Förvärv i god tro SOU 1984:16. Reglerna om godtrosförvärv av lösöre utvecklades med utgångspunkt från två numera upphävda bestämmelser i 1734 års lag, nämligen 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken. I dessa paragrafer stadgades att om en låntagare respektive en depositarie utan ägarens samtycke sålde, pantsatte eller gav bort ett föremål, ägaren hade rätt att lösa tillbaka godset. Förelåg svek hos förvärvaren, hade ägaren enligt bestämmelserna rätt att få tillbaka godset utan lösen.

Motsatsvis utlästes principen att den som i god tro hade mottagit

egendomen inte var skyldig att lämna den ifrån sig utan lösen. I praxis fick bestämmelserna en vidsträckt analogisk tillämpning

även i de fall då egendomen hade anförtrotts någon annat sätt än

genom lån eller deposition, t.ex. genom pantsättning, för reparation eller enligt ett hyresavtal.

I fråga om stulen egendom var rättsläget länge oklart. I mitten

av 1800-talet slog Högsta domstolen emellertid i två snarlika rättsfall angående stulna hästar fast, att den ursprunglige ägaren var skyldig att betala lösen för att tillbaka sin häst från en förvärvare i god tro.

Dessa rättsfall kom att ligga till grund för den rättspraxis som sedan utvecklades och som innebar att det möjligt att göra godtrosför-

var värv även av stulen egendom. Under 1960-talet pågick ett samarbete mellan de nordiska länderna i syfte att till stånd en gemensam lagstiftning om godtrosförvärv jfr avsnitt 11. I Sverige lades det ovan nämnda betänkandet Godtrosförvärv av

lösöre fram i januari 1965. Den föreslagna lagstiftningen byggde på

exstinktionsprincipen, men innehöll en regel som i fråga om stöldgods ålade en förvärvare att vidta särskilt noggranna undersökningar beträffande överlåtarens åtkomst för att ett godtrosförvärv skulle kunna till stånd. Regeln tog sikte egendom som hade frånhänts den ursprunglige ägaren genom stöld eller rån. Om förvärvet skedde på

32 Bakgrund

offentlig auktion, från en yrkesmässig försäljare med fast affärsställe eller under därmed likartade förhållanden, skulle den skärpta undersökningsplikten föreligga endast när det fanns särskild anledning till misstanke. Särregeln angående stulen egendom motiverades främst av intresset

av att uppnå nordisk rättslikhet. I de övriga länderna var det inte

möjligt att göra godtrosförvärv av stöldgods jfr avsnitt 10 Det nordisk samarbetet ledde inte till någon lagstiftning, främst på grund av att man inte kunde enas om vad som skulle gälla i fråga om möjligheten att göra godtrosförvärv av stulen egendom. År 1980 tillsattes Utredningen godtrosförvärv stöldgods om av m.m. som i sitt betänkande Förvärv i god tro lade fram ett förslag till , lag om godtrosförvärv av lösöre. Förslaget innebar huvudsakligen en

kodiñering av den praxis som hade utvecklats. Några särskilda regler

i fråga om stöldgods föreslogs inte. Lagförslaget kom att resultera i den nu gällande lagen 1986:796

om godtrosförvärv av lösöre.

Gällande rätt 33

3 Gällande rätt

3.1 1986:796 Lagen om godtrosförvärv av

lösöre

Lagen 1986:796 om godtrosförvärv av lösöre bygger exstinktionsprincipen. Dess bestämmelser gäller förvärv i god tro rätt till av

lösöre l § första stycket. Med rätt till lösöre i första hand

avses äganderätt. Enligt 7 § gäller vad som i lagen sägs godtrosförvärv om av äganderätt också godtrosförvärv panträtt. av Att lagen gäller lösöre innebär att den inte kan tillämpas vid förvärv av fast egendom. Inte heller gäller den vid förvärv byggnad av annans grund eller annan lös egendom än lösöre. Lagen gäller alltså inte vid förvärv av t.ex. pengar, fordringar, skuldebrev eller andra värdepapper. Pengar och värdepapper kan dock ibland utgöra Samlarobjekt och i denna egenskap räknas som lösöre. I sådana fall blir lagen tillämplig prop. 1985862123 16. s. Om det i annan lagstiftning finns föreskrifter om godtrosförvärv av

lösöre, skall lagen om godtrosförvärv inte tillämpas l § andra

stycket. Som exempel sådana föreskrifter kan nämnas ll § avtalslagen, 54 och 55 lagen l914:45 om kommission, 25 kap.

7 § ärvdabalken och 2 kap. 10 § Sjölagen 1994:1009. De nämnda föreskrifterna skall enligt propositionen till godtrosförvärvslagen tillämpas exklusivt, vilket betyder att godtrosförvärvslagens be-

stämmelser inte får användas utfyllande regler prop. ens som 1985862123 s. 16. Av 2 § framgår att den som förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan, som hade egendomen i sin besittning varken men var ägare till den eller behörig att förfoga över den det sätt skett, som

får äganderätt till egendomen, han fått den i sin besittning och

om var i god tro.

En första förutsättning för godtrosförvärv är enligt lagtexten att den

som överlåter egendomen inte är ägare till den. Från lagens tillämpningsområde utesluts sådana fall då ägaren till visst gods förfogar över

34 Gällande rätt

detta utan att ha rätt till det t.ex. vid konkurs eller då en inskränkt dispositionsrätt föreligger grund av gåvovillkor eller testamente. Det kan vid tillämpningen lagen ibland vara oklart vem som av skall ägare till viss egendom. När det gäller godtrosförvärv anses vara är två sådana fall särskilt intresse, nämligen dubbelöverlåtelse av

tvesala lösöre och försäljning med återtagandeförbehâll vid

av avbetalningsköp. I tvesalufallen äganderätten till föremålet ha övergått från anses säljaren till den förste köparen, även den senare aldrig har fått det om köpta i sin besittning jfr l kap. 5 § handelsbalken. Säljaren räknas därför i sammanhanget inte ägare egendomen när han säljer som av den till ytterligare köpare. Godtrosförvärvslagen är därför en tillämplig i konflikt äganderätten mellan den förste och den en om andre köparen. situation föreligger vid avbetalningsköp när säljaren har En annan gjort ett förbehåll återtagande. Om köparen i strid med förbeom -

hållet överlåter egendomen vidare till en godtroende förvärvare,

-

betraktas den ursprunglige avbetalningssäljaren som ägare till godset

Även i dessa fall är lagen

så länge âtertagandeförbehållet gäller. om godtrosförvärv tillämplig i konflikt mellan avbetalningssäljaren och

en förvärvaren.

Ytterligare förutsättning för godtrosförvärv är enligt 2 § att

en

egendomen har överlåtits. Med överlåtelse avses i sammanhanget köp,

byte eller gåva prop. 198586: 123 19. Godtrosförvärv kan inte ske s. testamente, bodelning eller utskiftning av ett bolags genom arv,

egendom. I vissa fall kan det tveksamt rättshandling kan

vara om en överlåtelse i den avsedda bemärkelsen. I vara att anse som en förarbetena till lagen har uttalats att den närmare gränsdragningen mellan överlåtelser och andra rättshandlingar får göras i rättstillämpningen prop. 198586:123 s. 19.

För godtrosförvärv krävs att överlåtaren hade egendomen i sin

besittning då han överlät den och att besittningen har överförts till

förvärvaren tradition.

En avgörande förutsättning för att ett godtrosförvärv skall kunna ske

förvärvaren är i god Den goda tron måste föreligga såväl är att tro. vid avtalet då förvärvaren får egendomen i sin besittning prop. som

198586:123 20. En köpare kan således inte göra ett godtrosför-

s. han efter avtalstillfället, innan han får det köpta i sin värv om men besittning, kommer till insikt eller borde ha kommit till insikt om att överlåtaren inte hade rätt att överlåta egendomen. I 3 § vad skall förstås med god tro. Denna bestämmelse anges som kommer att behandlas närmare i avsnitt 3.2.

Gällande rätt 35

Den som på grund av någon annans godtrosförvärv förlorar äganderätten till viss egendom, har enligt 4§ rätt att få tillbaka egendomen mot lösen. Egendomen skall återkrävas från innehavaren. Kravet skall framställas inom tre månader från det att den ursprunglige ägaren fick eller måste antas ha fått kännedom om innehavet. Efter denna tidsfrist preskriberas lösenrätten. Lösenbeloppets storlek bestäms utifrån den s.k. vederlagsprincipen. Beloppet skall enligt 5 § motsvara den godtroende förvärvarens kostnader för förvärv av egendomen och dess förbättring. Beloppet får högst motsvara egendomens värde i den allmänna handeln. Vid beräkningar av lösenbeloppet skall hänsyn tas till förändringar i penningvärdet.

Om ägaren har förvärvat egendomen utan vederlag genom

arv, gåva, testamente eller bodelning, skall fångesmannens kostnader för

förvärv och förbättring räknas in i lösenbeloppet. Enligt 5 § gäller detta dock endast under förutsättning att även fångesmannen skulle ha

haft rätt till lösen, om ett återkrav hade framställts mot honom. Detta innebär att den som fått stulen egendom i gåva av en tjuv, visserligen kan göra ett godtrosförvärv men måste lämna tillbaka föremålet utan att få ersättning, om den bestulne begär det. Enligt huvudregeln skall lösenbeloppet utges till ägaren 6 §. Ibland kan någon annan än ägaren med stöd av en sakrättsligt skyddad rätt inneha egendomen. Innehavaren kan exempelvis ha tagit emot

egendomen som pant eller köpt den med förbehåll om återtaganderätt.

I sådana fall skall ersättningen, på det sätt som beskrivs i 6 fördelas

mellan ägaren och den som har ett sådant sakrättsligt skyddat anspråk

egendomen. Lagen om godtrosförvärv var avsedd att i huvudsak utgöra en kodifiering av då gällande rättsregler för godtrosförvärv av lösöre,

vilka hade utvecklats i rättspraxis med utgångspunkt från bestämmel-

serna i 1l kap. 4§ och 12 kap. 4§ handelsbalken om lånat och deponerat gods jfr avsnitt 2. I rättspraxis finns hittills två publicerade avgöranden från Högsta Domstolen, i vilka kraven för godtrosförvärv enligt godtrosförvärvslagen har prövats. I båda fallen fråga köp bilar. I det var om av ena fallet NJA 1989 s. 784 ansågs en bilhandlare som köpte en stulen och

falskskyltad bil utan att kontrollera det direkt i bilen instansade

chassinumret inte ha varit i god tro vid förvärvet. I det andra fallet NJA 1993 s. 429 bedömdes köpte bil en person, som en av en

privatperson, inte ha varit i god tro vid köpet på grund av att han inte

vidtagit tillräckligt långtgående undersökningar angående säljarens rätt att överlåta bilen. Vid tillfället var en annan än säljaren person

36 Gällande rätt

registrerad som ägare i bilregistret, samtidigt som bilen var försedd med s.k. leasingsspårr. Högsta domstolen uttalade bl.a. att köparen en att ta kontakt med bilregistret eller vidta andra likvärdiga genom kontrollåtgärder borde ha skaffat sig tillförlitliga upplysningar om äganderätten till bilen. I NJA 1992 s. 892 behandlas en fråga om preskription av lösenrätt i samband med ett godtrosförvärv av en tavla. Tvisten gällde frågan vid vilken tidpunkt den ursprunglige ägaren skulle anses ha fått kännedom förvärvarens innehav av tavlan, vilken tagits i beslag av om polisen. Ett annat rättsfall, som inte direkt avser tillämpningen av godtrosförvärvslagen har stor betydelse för målsägandens möjlighet att men få åklagarens hjälp att kräva tillbaka stulen egendom som en tilltalad påstår sig ha förvärvat i god tro, finns refererat i NJA 1994 s. 306. I målet uttalade Högsta Domstolen att en åklagare, som enligt 22 kap 2 § rättegångsbalken utför målsägandens talan om bättre rätt, som grund får åberopa också omständighet än sådan som omfattas annan

gärningsbeskrivningen för brottet jfr avsnitt 7 och 16.7.

av

3.2 Närmare om god tro och bevisningen

3.2.1 Innebörden av god tro

Den i ett konkret fall inser att överlåtare saknar rätt att förfoga som en över egendomen är naturligtvis inte i god tro. I betänkandet och propositionen föreslogs ursprungligen att detta uttryckligen skulle framgå av lagtexten. Lagrådet ansåg emellertid att en sådan självklarhet inte behövde utsägas i lagen och departementschefen hade inget att erinra emot denna synpunkt prop. 1985862123 s. 28 och 33. Även när förvärvare inte känner till överlåtaren saknar rätt att en att förfoga över egendomen, kan förhållandena ibland vara sådana att han ändå inte kan sägas vara i god tro. Det krävs nämligen också av honom att han iakttar rimlig grad av aktsamhet när det gäller en överlåtarens rätt att förfoga över egendomen prop. s. 20 f.. Utredningen godtrosförvärv stöldgods m.m. framhöll i sitt om av betänkande att hur stora krav aktsamhet man bör ställa inte är något låter sig fastställas konkret formel SOU 1984:16 som genom en 197. Utredningen menade i stället att bedömningen måste bli s. beroende omständigheterna i det särskilda fallet. av

Gällande rätt 37

Bestämmelsen om vad som skall god tro har tagits in i anses vara lagens 3 Där sägs att en förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Bedömningen av om förvärvaren har varit tillräckligt aktsam skall alltså göras i två led. För det första skall det utredas vilka omständigheter som förelåg vid förvärvet. Det ankommer förvärvaren att göra det sannolikt att förvärvet gått till så som han påstått. I det andra ledet skall man med utgångspunkt från de i det första ledet antagna omständigheterna göra en normativ bedömning förvärvaren av om borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att överlåta egendomen.

Leder bedömningen till att man inte kan kräva detta, skall förvärvaren

anses ha varit i god tro.

När det gäller faktorer som har med egendomens beskaffenhet att

göra, krävs enligt förarbetena särskilt hög grad aktsamhet vid en av

förvärv av egendom som erfarenhetsmässigt har visat sig känslig. Det

kan t.ex gälla föremål som ofta säljs kredit med äganderättsförbehåll, såsom TV-apparater, videoutrustning och motorfordon. Rent allmänt bör det också vara rimligt att kräva ett större mått av aktsamhet vid förvärv av särskilt värdefull egendom. Vid förvärv av t.ex. smycken, konst- och prydnadsföremål, pälsverk, antikviteter och

olika slag av samlingar kan det finnas särskild anledning att beakta

möjligheten att det kan röra sig om egendom som har åtkommits på ett obehörigt sätt. Det är ett rimligt krav att förvärvaren i sådana fall begär att säljaren legitimerar sig samt förhör sig närmare rätten till om godset prop. s. 21. Även förhållandena vid egendomens

utbjudande kan vara av avgörande betydelse för bedömningen förvärvarens goda tro. Tid

av och plats för överlåtelsen anges i propositionen som en sådan faktor.

Vid försäljning som sker på gatan, bör det normalt krävas att

förvärvaren förvissar sig om att överlåtaren har rätt att förfoga över

egendomen. Av denna anledning bör den har köpt sak på

som en

gatan, till skillnad från den har gjort sitt inköp i etablerad

som en butik, mera sällan med framgång kunna hävda att han varit i god tro. Av vikt i sammanhanget kan också överlåtarens vara person, t.ex att det är fråga mycket Även pris kan ha om en ung person. varans

betydelse för bedömningen den goda Är priset osedvanligt

av tron.

lågt har köparen all anledning försiktig prop. 22.

att vara s. Av lagtexten framgår att hänsyn även skall tas till omständigheterna i övrigt. Härigenom betonas att de angivna vägledande ovan om-

38 Gällande rätt

ständigheterna endast är avsedda att vara exemplifierande. Vid

bedömningen förvärvares goda tro skall en helhetsbedömning av en ske samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Omfattningen av av

undersökningsplikten får bedömas från fall till fall. Avviker situatio-

från vad kan normalt, fordras särskild försiktighet. nen som anses vara När det gäller frågan vilka krav insikt och aktsamhet som kan om ställas på förvärvare får givetvis hänsyn tas till dennes person och en

ställning. Ofta torde man kunna ställa strängare krav på en yrkesman inom den aktuella branschen än på privatperson prop. s. 22.

en I situation då förvärvare inte är i god tro, säger man ibland en en

att han är i ond tro. Ett sådant utryckssätt kan uppfattas så att det

närmast att förvärvaren faktiskt kände till bristen i överlåtarens avser rätt att förfoga över egendomen. I litteraturen används termen emellertid också för att beteckna sådan avsaknad av god tro som en beror att förvärvaren inte har varit tillräckligt aktsam. Utredningen

använder i det följande begreppet ond tro i denna vidare betydelse.

För att förenkla skrivningarna används uttrycket medveten ond tro för de fall då förvärvaren kände till överlåtarens bristande rätt att förfoga över egendomen och oaktsam ond tro när han borde ha insett denna brist.

Att inte har gjort ett godtrosförvärv innebär inte

en person automatiskt att han har gjort sig skyldig till häleri eller häleriförseelse

beträffande egendomen. Omvänt gäller inte heller att en förvärvare har gjort ett godtrosförvärv så snart rekvisiten för häleri eller häleriför

seelse inte är uppfyllda. Dessa frågor kommer att behandlas bl.a. i avsnitt 4.1 och 16.5.

3.2.2 Bevisbördan

I detta avsnitt skall närmare behandlas vem, den ursprunglige ägaren eller förvärvaren, i eventuell rättegång har bevisbördan för ett som en

påstående om ond eller god tro.

Utredningen godtrosförvärv stöldgods m.m. gjorde i sitt om av betänkande Förvärv i god tro SOU 1984:16 bedömningen att rättsläget vid den aktuella tidpunkten att bevisbördan för ett var påstående ond tro hos förvärvare i princip låg på den ursprungom en lige ägaren bet. s.71, 76 och 181. Man föreslog att det i stället skulle ankomma förvärvaren av

egendomen att bevisa att han varit i god tro vid förvärvet. Lagför-

slaget utformades så att förvärvaren inte skulle anses ha varit i god med mindre han visar att han varken insett eller med hänsyn till tro egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilken den utbjöds

Gällande rätt 39

eller omständigheterna i övrigt bort inse att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Bevisbördan placerades enligt utredningens uttalanden på förvärvaren i syfte att framhäva det aktsamlzetskrav som ställdes honom. Förslaget angavs innebära ett avsteg från den då gällande ordningen för bevisbördans placering bet. s. 181. Som framgår av den nu gällande lagstiftningen, kom lagen slutligt inte att utformas detta sätt. Avvikelsen motiverades av departementschefen i propositionen främst med att utredningens förslag innebar en avvikelse från den inom sakrätten gällande huvudprincipen att besittning till egendom ger presumtion för ett rättmätigt innehav. Härtill kom att ett framhävande av kravet förvärvarens aktsamhet ansågs kunna ske utan att en omkastad bevisbörda infördes prop. 8586:l23 s. 9. I stället gäller enligt de nuvarande reglerna att den ursprunglige ägaren har bevisbördan för att förvärvaren insåg att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen, dvs. för medveten ond tro hos förvärvaren jfr prop. s. 21. När det däremot gäller frågan om förvärvaren borde ha insett att

överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen, oaktsam ond

tro, har bevisbördan placerats annorlunda. För att en förvärvare skall anses ha varit i god tro, måste han enligt lagen åtminstone göra sannolikt att sådana omständigheter förelåg vid förvärvet att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen jfr prop. s. 21.

3.2.3 Beviskravet

Som nyss framgått placeras bevisbördan olika beroende om det görs gällande att förvärvaren har insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen, eller att han endast borde ha insett detta. På bevisningens styrka ställs också olika stora krav i de båda fallen. Vid ett påstående om förvärvarens oaktsamma onda tro blir bevistemat omständigheterna vid förvärvet. Som framgår av 3 § skall bevisningens styrka härvid uppgå till sannolikt. När det görs gällande att förvärvaren har varit i medveten ond tro, är det den ursprunglige ägaren som skall bevisa påståendet. Denna situation behandlas, som tidigare nämnts, inte uttryckligen i lagtexten. Frågan om vilka krav som skall ställas bevisningens styrka i sådana fall har inte närmare diskuterats i propositionen till lagen eller i betänkandet. I förarbetena har gjorts gällande att det för att fullgöra beviskravet ofta är tillräckligt att den ursprunglige ägaren kan bevisa

40 Gällande rätt

att det förelåg sådana omständigheter vid förvärvet som skäligen borde ha väckt misstankar hos förvärvaren om att den överlät som egendomen inte hade rätt att förfoga över den prop. s. 9 och bet. s. 76. Detta uttalande kommer att diskuteras närmare i avsnitt 16.9.

Andra regler 41

4 Andra för

regler av betydelse hanteringen av stöldgods

4. 1 Häleri

Den som förvärvar stöldgods eller egendom som annat sätt

frånhänts annan genom brott riskerar straffrättsligt ansvar för häleri.

Bestämmelserna om häleri och häleriförseelse finns i 9 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken. Ett sakhäleri kan enligt 6 § första stycket första punkten bestå i att någon, på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande, tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott. För ansvar enligt denna paragraf krävs att gärningen har begåtts uppsåtligen. Det krävs också att förbrottet, som inte nödvändigtvis behöver vara stöld, är styrkt. En annan form av sakhäleri, s.k. näringshäleri, föreligger när någon i näringsverksamhet eller såsom i ett led i en verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande förvärvar eller mottar något skäligen som kan frånhänt brott 6 § andra stycket. Även antas vara annan genom denna form av häleri kräver uppsåt. Däremot krävs inte, som framgår

av ordalydelsen, att förbrottet är styrkt, vilket vanligen torde innebära

att det inte finns någon känd målsägande. Det räcker med att omständigheterna objektivt sett ger skälig anledning till antagande att - egendomen har frånhänts annan genom brott. Det kan anmärkas att dessa omständigheter måste täckas av gärningsmannens uppsåt, han

skall alltså ha känt till dem Carl Holmberg m.fl., Kommentar till

brottsbalken, Del 6 uppl., s. 479 f. I de fall då de beskrivna uppsåtliga häleribrotten är att anse som ringa, kan dömas för häleriförseelse 7§ första stycket. Vid bedömningen av om brottet är ringa, skall beaktas främst om saken har ett lågt värde. Vägledande i detta avseende anses vara vad som gäller beträffande gränsdragningen mellan stöld och snatteri.

42 Andra regler

Är de nämnda brotten däremot kan dömas för grovt häleri grova, 6 § tredje stycket. Vid denna bedömning beaktas bl.a. om saken har ett betydande värde, om gärningsmannen har haft en betydande vinning och om häleriet utgör ett led i en organiserad brottslighet eller annat sätt är vane- eller yrkesmässigt. Uppsåtlig häleriförseelse kan också begås genom att någon på annat

sätt än näringshäleri tar befattning med misstänkt brottsgods så

genom att dess återställande försvåras 7 § andra stycket första punkten. Inte heller i dessa fall krävs alltså ett styrkt förbrott Holmberg a.a. s. 484. Om en person inte insåg, men hade skälig anledning anta att brott förelåg, kan han dömas för häleriförseelse om han ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott 7 § andra stycket andra punkten. Sådan häleriförseelse är alltså ett oaktsamhetsbrott. Det ligger i sakens natur att den som har gjort sig skyldig till ett häleri eller häleriförseelse beträffande en sak, inte samtidigt kan en göra ett godtrosförvärv av saken. Omvänt gäller emellertid inte att ett godtrosförvärv föreligger så snart ett häleri eller en häleriförseelse inte är för handen.

Om något objektivt rekvisit i gärningsbeskrivningen inte är täckt,

kan inte dömas för häleri eller häleriförseelse. Som exempel kan anföras att ett erforderligt förbrott, i de fall ett sådant krävs, inte är styrkt. Något förbrott behöver dock inte föreligga för att godtrosförvärvslagen skall bli aktuell. Det är i detta sammanhang tillräckligt att egendomen obehörigen har frånhänts annan. En brist på den subjektiva sidan kan också föranleda att rekvisiten

för häleri eller häleriförseelse inte är uppfyllda. Ond tro i godtrosför-

värvslagens bemärkelse kan trots detta föreligga. Det bör observeras att den oaktsamhet som förutsätts föreligga vid häleriförseelse inte sammanfaller med den onda tro som utesluter ett civilrättsligt godtros-

förvärv jfr avsnitt 16.5.

4.2 Beslag

Reglerna om beslag finns i 27 kap. rättegångsbalken. Föremål som skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara någon brott avhänt eller på grund brott förverkat får tas i genom av beslag med stöd av bestämmelsen i 1 Enligt proportionalitetsprincipen får beslag beslutas endast om skälen för beslaget uppväger det intrång eller men i övrigt som

Andra regler 43

åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående

intresse l § tredje stycket.

Lösa saker som skäligen kan antas utgöra stöldgods kan tas i beslag. Det krävs inte att en viss person kan misstänkas för brottet Ingvar Gullnäs m.f1., Rättegångsbalken, 27:5. Att ett föremål innehas eller ägs av någon annan än den som misstänks för brottet hindrar inte heller att beslag görs a.a. s. 27:5. Stöldgods kan alltså i princip tas i beslag hos den som, utan att vara misstänkt för stöld eller häleri av egendomen, påstår sig ha gjort ett godtrosförvärv av godset, om inte hänsynen till exempelvis proportionalitetsprincipen föranleder en annan bedömning. Enligt 4 § får undersökningsledaren eller åklagaren besluta om beslag. Under vissa förutsättningar kan även en polisman eller en enskild person lägga beslag på ett föremål. Beslut om beslag fattas i vissa fall av rätten 5 och 8 §§. Beslut om hävande av beslag fattas enligt 8 § andra stycket av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Då rätten förordnar om beslag eller fastställer ett verkställt beslag skall anges när åtal skall väckas, om åtal inte redan är väckt 7 §. Väcks åtalet inte i rätt tid eller finns det av annan anledning inte längre skäl för beslaget, skall det omedelbart hävas 8 § första stycket. I samband med att ett mål avgörs, skall rätten pröva om beslaget skall bestå 8 § tredje stycket. Frågor i samband med hävande av beslag kommer närmare att behandlas i avsnitt 16 och 20. Det finns inte några författningsbestämmelser om vad som skall

hända med beslagtagen egendom när ett beslag hävs. l vissa fall

förverkas egendomen. Den tillfaller då staten. I övriga fall uppkommer frågan till skall lämnas Även dessa frågor

vem egendomen ut.

kommer att behandlas i avsnitt 16 och 20.

Polisrättsutredningen har haft i uppdrag att se över bestämmelserna

beslag och kommer att sitt betänkande i början av maj 1995. om avge

3 Förverkande

Utbyte av brott kan enligt 36 kap. l § första stycket brottsbalken förverkas, förverkandet inte är uppenbart oskäligt. Med termen om

utbyte avses såväl konkreta föremål som det till ett penningbelopp

uppskattade värdet föremålen. Paragrafen tillåter alltså alternativt av

sak- eller värdeförverkande. Förverkande grund av brott kan ske

genom en förverkandeförklaring av domstol, strafföreläggande eller

44 Andra regler

genom föreläggande av ordningsbot. Det som förverkats tillfaller staten 36 kap. 17 §. Med stöd av bestämmelsen kan stöldgods eller dess värde - förklaras förverkat. Det ligger emellertid i sakens natur att förverkande av stöldgods sällan blir aktuellt. Om målsäganden är känd och gör anspråk på godset, saknas anledning förverka godset. Är att målsäganden å andra sidan okänd eller gör han inte anspråk på egendomen, blir det vanligen i första hand aktuellt att ta egendomen i förvar enligt stöldgodslagen avsnitt 4.4. Har tjuven eller hälaren emellertid sålt egendomen, kan det bli aktuellt att förverka dess värde hos honom. Förverkande kan ske hos den personkrets som finns angiven i 36 kap. 5 Stöldgods eller dess värde kan i första hand förverkas hos tjuven eller hälaren jfr 36 kap. 5 § a. Som inledningsvis har nämnts skall en skälighetsbedömning alltid göras vid bedömningen av om förverkande skall ske. Sålunda får det anses ligga i sakens natur att om godset finns kvar hos tjuven eller hälaren och återställs till målsäganden eller tas i förvar enligt stöldgodslagen, ett förverkande av dess värde inte samtidigt bör ske Ulf Berg mfl, Kommentar till brottsbalken, Del III, 4 uppl., s. 469. Under vissa förutsättningar kan förverkande ske hos någon som i god tro har förvärvat ett stulet föremål. Enligt 36 kap. 5 § d kan nämligen förverkande ske hos den som efter brottet har förvärvat egendom genom bodelning, arv, testamente eller gåva. Vid sådana familjerättsliga eller successionsrättsliga fång eller gåvor är förvärvaren alltså inte skyddad mot förverkande ens om han var i god tro när han fick egendomen. En skälighetsbedömning skall dock enligt huvudregeln i l § göras även i dessa fall. Om det är uppenbart oskäligt skall förverkande alltså inte ske. Om någon däremot har förvärvat egendomen på annat sätt än genom bodelning, arv, testamente eller gåva, kan egendomen förverkas endast om han vid sitt förvärv hade vetskap eller skälig anledning till antagande egendomens samband med brottet. Även detta framgår om av bestämmelsen i 5 § Kravet god tro hos förvärvaren ställs, som framgår av formuleringen, i dessa fall inte så högt som krävs för att ett godtrosförvärv skall anses föreligga enligt godtrosförvärvslagen. Förvärvarens skydd mot förverkande sträcker sig alltså vid denna typ av förvärv längre än skyddet enligt civilrättsliga regler om godtrosförvärv Berg aa. s. 492. Bestämmelser om förfarandet med förverkad egendom finns i lagen 1974:1066 om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.

Andra regler 45

4.4 Lagen 1974: 1065 visst

om stöldgods m.m.

I stöldgodslagen, lagen 1974:1065 om visst stöldgods finns m.m., bestämmelser om att egendom som har frånhänts annan genom brott, t.ex. stöldgods, kan tas i förvar. Lagen gäller också egendom som skäligen kan antas vara frånhänd annan genom brott, om egendomen har förvärvats eller mottagits under sådana förhållanden som anges i bestämmelserna om häleri i 9 kap. 6 § andra stycket näringshäleri eller 9 kap. 7 § första punkten brottsbalken befattning med misstänkt brottsgods. Förutsättningen för förvarstagande är att varken den rätte ägaren eller någon annan som har rätt till godset är känd och gör anspråk det. Lagen är vidare tillämplig om egendomen anträffas hos någon som uppenbart saknar rätt till den eller om den anträffas utan att vara i någons besittning tjuvgömmefallet. För att egendom skall kunna tas i förvar hos en innehavare krävs inte att denne själv har kommit egendomen genom brott. Det räcker att det är uppenbart att innehavaren saknar rätt till egendomen. Ett förvarstagande kan alltså inte ske om någon påstår sig ha gjort ett godtrosförvärv av egendomen och det inte är uppenbart att det inte föreligger ett sådant förvärv. Bestämmelser om förfarandet med egendom som tagits i förvar finns i den ovan nämnda lagen 1974:1066 förfarande med om förverkad egendom och hittegods m.m. Där beskrivs en ordning som

bl.a. syftar till att få till stånd ytterligare utredning om vem som kan

vara ägare till egendomen och till att bereda den okände ägaren en skälig tidsrymd för att ge sig tillkänna så att han kan tillbaka sin egendom. Gör han inte detta inom den angivna tidsrymden säljs eller förstörs egendomen.

4.5 Kontroll av vissa branscher

Inom vissa branscher finns det en påtaglig risk för omsättning av stöldgods. Så är fallet inom handeln med skrot och vissa slag av begagnade varor. Detsamma gäller pantlånerörelsen. För att handeln med stöldgods skall förhindras och försvåras, innehåller lagstiftningen särskilda möjligheter till kontroll av dessa branscher.

46 Andra regler

4.5.1 Handeln med skrot

För handeln med skrot gäller lagen 1981 :2 om handel med skrot och begagnade varor och förordningen 1981:402 om handel med skrot. Både lagen och förordningen har till syfte att förebygga avsättning av stulet eller eljest olovligen åtkommet gods och att underlätta polisens efterspaning av sådant gods. Rikspolisstyrelsen RPS har utfärdat verkställighetsföreskrifter RPS FS 1986:26 samt en kommentar FAP 572-2 avseende förordningen. Med skrot avses enligt 2 § förordningen järn- och annat metallskrot samt tackor av annat metallskrot än järnskrot. Den som yrkesmässigt handlar med skrot måste ha tillstånd från polismyndigheten på orten 4 § förordningen. Endast den som har gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt är lämpad för av driva skrothandel kan få sådant tillstånd 5 § förordningen. En skrothandlare får bara ta emot skrot av den som är känd för honom, styrker sin identitet ett tillförlitligt sätt eller överlämnar skrotet i sin bostad eller affärslokal 14 § förordningen. Anteckningar skrotet skall göras på särskilda i kronologisk ordning numrerade om inköpsnotor 15 § förordningen. Polisen kan kräva att notorna lämnas in till polismyndigheten 20 § förordningen. Polisen har också rätt att undersöka område, lokal eller annat utrymme som används i verksamheten samt att granska bokföringen och övriga handlingar som hör till verksamheten 5 § lagen om skrot och begagnade varor. Vissa reglerna för skrothandel är straffsanktionerade 6 § lagen av om skrot och begagnade varor, jfr 27-28 förordningen.

Statskontoret har i en rapport 1993:30 om ändrad organisationstill-

hörighet för Kommerskollegiums näringsrättsliga verksamhet föreslagit att regeringen skall pröva om lagstiftningen för skrothandel bör avskaffas. RPS har i ett yttrande ställt sig avvisande till denna tanke, och framhållit att att regleringen fungerar ett tillman anser fredsställande sätt. Regeringen har i propositionen 199394: 138 Kommerskollegium m.m. förklarat sig ännu inte vara beredd att ta ställning till förslaget om en avveckling av lagstiftningen om skrothandeln, men angivit att den avser att se över behovet av en fortsatt lagstiftning området prop. s. ll.

4.5.2 Handeln med begagnade varor

Även för lagen 1981:2 denna typ av handel gäller den nyss nämnda handel med skrot och begagnade varor. Lagen och förordningen om 1981:403 om handel med begagnade varor har till syfte att förhindra

Andra regler 47

handeln med stöldgods och att underlätta polisens spaning efter sådant gods. RPS har utfärdat verkställighetsföreskrifter RPS FS 1985:8 och en kommentar FAP 572-1 avseende förordningen. Förordningen är enligt 1 § tillämplig yrkesmässig handel med vissa slag av begagnade varor:

1 mopeder, cyklar, utombordsmotorer och motorsågar 2 symaskiner, 3 kameror samt objektiv till kameror, videokameror, projektorer, ur och kikare 4 skrivmaskiner, räknemaskiner och datorer, 5 radio- och televisionsapparater, bandspelare, videobandspelare,

skivspelare, musikanläggningar och musikinstrument,

6 pälsverk, 7 naturpärlor, naturliga eller syntetiska ädelstenar samt föremål som helt eller till väsentlig del består av guld, silver eller platina, 8 föremål som helt eller till väsentlig del består av koppar, mässing,

tenn, brons eller nysilver till ett värde över 200 kr,

9 vapen med undantag av sådana vapen som omfattas av vapenlagen

1973:1176 till ett värde över 200 kr,

10 alster av bildkonst till ett värde över 1000 kr, ll konstalster av glas, porslin eller annan keramik till ett värde över

1000 kr

12 mobiltelefoner eller kommunikationsradioapparater,

13 navigationsinstrument, 14 packboxar för biltakräcken, 15 skidutrustning med undantag för kläder.

För att handeln skall anses vara yrkesmässig och omfattas av be-

stämmelserna krävs bl.a. en viss varaktighet och omfattning liksom vanligen ett vinst- och förvärvssyfte RPS:s kommentar s. 22. Med handel avses i sammanhanget även auktionsförsäljning och annan

liknande försäljning 2 § förordningen. Förordningen är dock inte

tillämplig sådan handel som avses i lagen 1949:722 om pantlånerörelse 4 §. Den som bedriver sådan handel behöver inte ha tillstånd till detta,

men skall vara registrerad av den lokala polismyndigheten 5 §. Registreringen är inte kopplad till någon lämplighetsprövning.

Den som handlar med varor av det aktuella slaget får bara ta emot gods från personer som är kända för honom eller styrker sin som

identitet på ett tillförlitligt sätt 10 §. Det krävs inte att den som säljer

48 Andra regler

varorna till handlaren är nykter eller har viss ålder jfr vad som gäller vid pantsättning; avsnitt 4.5.3. Handlaren skall föra anteckningar över varorna på särskilda kronologiskt ordnade inköpsnotor 11 §. Av anteckningarna skall bl.a. framgå uppgifter om säljaren och om varornas art och beskaffenhet samt antal, storlek, mängd eller vikt. Vidare skall föremålens fabrikat och tillverkningsnummer och andra särskilda kännetecken antecknas. En handlare som har tagit emot begagnade varor får inte lämna ut eller bearbeta dem förrän tidigast en månad efter det att han tog emot varorna 12 §. Den lokala polismyndigheten har möjlighet att föreskriva att kopior av inköpsnotorna skall skickas in till myndigheten 15 §. På motsvarande sätt gäller för skrothandeln har polisen rätt att undersöka som affärslokaler och lager samt granska bokföringen 5 § lagen om skrot och begagnade varor. Husrannsakan, t.ex. i ett slutet förvaringsställe såsom ett låst kassaskåp, kräver dock beslut av undersökningsledaren åklagaren eller rätten 28 kap l § rättegångsbalken. På anmodan är handlare skyldig att lämna inköpsnotor och andra handlingar samt en uppgifter om de inköpta varorna till polismyndigheten. Om handlare inser eller har skälig anledning anta att den som en bjuder ut begagnade varor till honom, olovligen har kommit över egendomen eller av annan anledning inte har rätt att utbjuda den, skall handlaren genast underrätta polismyndigheten 18 § förordningen. Om en handlare skall sälja begagnade varor auktion, skall polismyndigheten orten meddelas en vecka i förväg 16 §. I underrättelsen skall lämnas uppgift om tid och plats för auktionsförsäljningen, vilka slag av varor som skall säljas och förvaringsplatsen för varorna intill försäljningen. l 6 § lagen om handel med skrot och begagnade varor och 20 21 § förordningen om handel med begagnade varor finns bestämmelser om straff för den som bryter mot lagens eller förordningens bestämmelser.

4.5.3 Pantlåneverksamheten

Med pantlånerörelse avses sådan lånerörelse där lösören tas emot som pant för lämnade lån. Denna typ verksamhet regleras av lagen av 1949: 722 om pantZånerÖrese, pantlånelagen. Lagen kan sägas ha två huvudsyften, nämligen att skydda utsatta låntagare och att förebygga brottslighet. Bedrivande pantlånerörelse kräver tillstånd av länsstyrelsen 1 §. av För att enskild skall tillstånd att driva sådan verksamhet, en person krävs att han har gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet och i

Andra regler 49

övrigt kan anses lämplig. För närvarande finns det dock inga pantlåneföretag i enskilda personers regi. När kommun, ett bolag en

eller en ekonomisk förening bedriver pantlånerörelse, skall särskild

en föreståndare vara anställd med för rörelsen. På föreståndaren ansvar ställs enligt lagstiftningen samma krav lämplighet när det är som fråga om en enskild person som skall bedriva pantlånerörelse 3 §. Två månader efter att ett lån har förfallit till betalning, får den belånade panten säljas 11 §. Försäljningen skall

om panten inte

utgörs av ett börsnoterat värdepapper ske offentlig auktion på den ort där pantsättningen har skett. I lagen finns flera kontrollföreskrifter syftar till att underlätta som polisens arbete med att spåra stöldgods. Personalen på ett pantlånekontor får ta emot gods endast från den som är känd för dem eller har legitimerat sig ett tillfredsställande sätt 16 §. En pant får inte tas emot från den är under arton år som eller synbarligen är påverkad starka drycker 17 §. Det kan av amnärkas att lagen inte innehåller något motsvarande förbud beträffande den som verkar narkotikapåverkad. vara I pantlåneverksamhet skall en s.k. pantbok föras 18 §. I pantboken skall bl.a. antecknas uppgifter om lämnade lån och uppgifter om

panterna, såsom panternas art, antal, mått vikt, fabrikat, tillverknings-

nummer och andra särskilda kännetecken. Vidare skall i pantboken antecknas uppgifter om pantsättaren. Om en pantlånare får veta eller har skälig anledning misstänka - att ett föremål som erbjuds honom är stulet eller att pantsättaren av någon annan anledning inte har rätt att pantsätta godset, är han skyldig att genast underrätta polisen 19 §. Tar han i sådana fall emot godset, kan han göra sig skyldig till häleri eller häleriförseelse.

Polismyndigheten kan ålägga pantbanken anmälningsskyldighet be-

träffande mottagandet vissa slags föremål 20 § av och har rätt att undersöka pantbankens lokaler samt att granska pantboken 21 §. Pantbanksutredningen har i april 1994 avgivit rapport med ett en förslag till en ny pantbankslag SOU 1994:61. Lagförslaget har därefter bearbetats i Näringsdepartementet och proposition prop. en

199495:178 har lagts fram i april 1995. I propositionen föreslås att

en ny pantbankslag, som bygger förslag från Pantbanksutredningen,

skall ersätta den nu gällande lagen pantlånerörelse. De

om nya reglerna anges inte innebära några radikala förändringar utan syftar till en modernisering och förenkling av det nuvarande regelsystemet och

skall även fortsättningsvis ha brottsbekämpning ett sina huvud-

som av syften.

50 Andra regler

4.6 Bestämmelser om kulturföremål

Bestämmelser som inskränker förfoganderätten till olika slags kulturföremål finns i lagen 1988:950 om kulturminnen m.m. I 2 kap. ges regler om fornfynd. Fornfynd är föremål som saknar ägare och påträffas antingen vid en fast fornlämning och har samband med denna eller under andra omständigheter och kan antas vara minst hundra år gamla. Fornfynd av det förra slaget tillfaller staten med äganderätt. Fornfynd av det senare slaget tillfaller upphittaren. Denne är dock skyldig att erbjuda staten att lösa in fyndet om det helt eller

delvis består guld, silver, koppar, brons eller annan legering med

av koppar eller om fyndet består av två eller flera föremål som kan antas ha blivit nerlagda tillsammans. Om staten inte löser föremålet, får upphittaren förfoga fritt över det. Det kan dock enligt 5 kap. kulturminneslagen fordras tillstånd till export. I 4 kap. finns bestämmelser om kyrkliga inventarier. Inventarier

har kulturhistoriskt värde skall förtecknas. Uppförandet för-

som teckningen föremål som inte ägs av någon särskild person eller av släkt medför att det krävs tillstånd för att avyttra föremålet och för att flytta det från den plats där det sedan gammalt hör hemma. I 5 kap. stadgas att vissa i kapitlet uppräknade äldre kulturföremål inte får föras ut ur Sverige utan tillstånd av en tillståndsmyndighet. Tillståndskravet gäller oberoende om det är ett svenskt eller av utländskt kulturföremål. Tillståndsmyndighet är, beroende vilket slags föremål det är fråga Kungliga biblioteket, Riksantikvarieom, ämbetet, Riksarkivet, Statens konstmuseer eller Stiftelsen Nordiska museet. Utförseltillstånd skall som huvudregel inte ges om föremålet är stor betydelse för det nationella kulturarvet. Vid olovlig utförsel av blir bestämmelserna om straff och förverkande i lagen 1960:418 om

varusmuggling tillämpliga.

Den 1 januari 1995 infördes ett nytt 6 kap. i lculturminneslagen. Lagstiftningen innebar ett införlivande i svensk rätt av ett EG-direktiv 937EEG den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål av

olagligt förts bort från en annan medlemsstats territorium avsnitt

som 11. Enligt bestämmelserna i kapitlet skall ett kulturföremål, som finns i Sverige och efter utgången år 1994 olagligen har förts bort från av ett annat EES-land, begäran återlämnas till detta land 1 §. Begreppet kulturföremål har givits en särskild innebörd i det aktuella kapitlet och definieras i 2 § som ett föremål som i den stat det har förts bort från betraktas nationell skatt av konstnärligt, som en historiskt eller arkeologiskt värde enligt lag eller administrativa

Andra regler 51

förfaranden som är förenliga med artikel 36 i Romfördraget. Vidare

krävs att föremålet antingen tillhör någon de kategorier föremål av av som anges i en bilaga till lagen eller att det ingår i offentlig en samling eller är ett kyrkligt inventarium. Begreppet kulturföremål har

i 6 kap kulturminneslagen samma innebörd motsvarande begrepp

som i EG-direktivet, men som framgått alltså inte samma betydelse som i 5 kap. Ett kulturförmål anses ha blivit olagligen bortfört när det har förts bort från en stats territorium i strid med landets regler till skydd för nationella skatter eller när det efter en tidsbegränsad laglig bortförsel inte har återlämnats eller något annat villkor för bortförseln har överträtts 3 §. Med en stats regler till skydd för nationella skatter avses i sammanhanget även de regler som i EU-länderna gäller enligt rådets förordning EEG nr 391192 av den 9 december 1992 om export av kulturföremål prop. l99495:74 s. 26. Tvister om återlämnade av kulturföremål skall handläggas av allmän domstol enligt reglerna för indipositiva tvistemål. Talan om återlämnande kan väckas av den stat varifrån föremålet har förts bort, och skall riktas mot den som faktiskt innehar föremålet för egen eller annans räkning 4 §. Om innehavaren åläggs att återlämna föremålet,

är han berättigad till skälig ersättning under förutsättning att han har

visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i fråga om hur det förts ut från det återkrävande landet 6 §- Bestämmelserna i 6 kap. kulturminneslagen kan bli aktuella när kulturföremål har stulits utomlands och sedan förts till Sverige. I kapitlet regleras endast det fysiska återlämnadet av ett kulturföremål till det återkrävande landet. Frågan om äganderätten till föremålet

efter återlämnandet skall enligt en lagvalsregel i 15 § avgöras enligt

lagen i det återkrävande landet.

Hanteringen 53

Hanteringen av stöldgods

5.1 Stöld- och

håleribrottsligheten

Det ligger i sakens natur att det inte är möjligt att få fram någon fullständig information om förekomsten av stölder, hälerier och hantering av stöldgods. För att få någon uppfattning överhuvud taget i dessa frågor, har utredningen utgått från officiell statistik och information från personer som i sin verksamhet kommer i kontakt med denna typ av brottslighet. En stor del av den information som är av intresse i sammanhanget registreras emellertid inte på något enhetligt sätt och kan därför inte bli föremål för statistiska beräkningar eller mera övergripande sammanställningar. För att få en allmän uppfattning om sådana fakta beträffande stöldgodshanteringen som kan tänkas vara av intresse i sammanhanget, har utredningen bett om synpunkter från polisen, försäkringsbranschen och de branscher som handlar med sådana begagnade varor som utgör stöldbegärligt gods. Utredningen har sammanträffat med företrädare för guldsmederna och för konst- och antikvitetshandlarna. I samråd

med Svenska Pantbanksföreningen, pantlåneföretagens branschföre-

ning, har utredningen gjort en enkät till pantbankskontoren.

Utredningen har också tagit del av ännu publicerad kriminalsta-

tistik från Brottsförebyggande rådet BRÅ avseende förhållandena år 1994. Hänvisningarna nedan statistiska uppgifter från tabeller avser kommer publiceras BRÅ 1995. som att av Det är inte känt hur många stölder som faktiskt begås eller till vilka

belopp det totala värdet av stulen egendom uppgår.

Den statistik som finns avseende stölder av olika slag bygger den registrerade, polisanmälda brottsligheten. Man torde kunna utgå från att amnälningsbenägenheten främst är beroende värdet av det stulna av godset och av om det finns något försäkringsskydd. I de fall då värdet av det tillgripna understiger självrisken, finns det goda skäl att anta att någon stöldamnälan ofta inte sker jfr Brottsutvecklingen 1992 och

1993, BRÅ-rapport 1994:3, redaktör Jan Ahlberg, s. 15 f..

54 Hanteringen

Av statistiken framgår att år 1994 anmäldes sammanlagt 1 112 505 brott till polisen. Av dessa utgjordes 653 251 av brott mot 8 kap. brottsbalken, vilket motsvarar knappt 60 % av alla anmälda brott

Tabell 305, Anmälda brott i hela landet efter brottstyp år 1994 samt

jämförelse med år 1993, BRÅ 1995. I statistiken finns inte någon information om vad som stjäls, utom såvitt gäller olika slag av fortskaffningsmedel. Under år 1994 anmäldes 122 142 tillgrepp icke motordrivna fortskaffningsmedel, av 119 802 cykelstölder, och 66 234 tillgrepp av motordrivna varav fortskaffningsmedel, 54 307 avsåg försök till eller fullbordade varav

tillgrepp av bilar den ovan nämnda tabell 305.

Under år 1994 anmäldes 141 287 inbrottsstölder och 312 585 fall övrig stöld, snatteri och bodräkt. Siffrorna inkluderar inte tillgrepp av skjutvapen. Sådana tillgrepp anmäldes i654 fall. Sammanlagt 5 331 av rån anmäldes. Antalet övriga brott enligt 8 kap.brottsbalken uppgick till 5 027. Till den sistnämnda kategorin räknas bl.a. egenmäktigt

förfarande den ovan nämnda tabell 305

När det gäller tillgreppsbrott som avser annat än fortskaffningsmedel är statistiken relativt detaljerad vad avser de platser där tillskett. Däremot inte vad stulits eller vem som blivit greppen anges som bestulen. Med utgångspunkt från uppgifterna om brottsplats kan man dock få viss uppfattning om detta. Sålunda skedde ett stort antal en tillgrepp i bilar, bostäder och fritidshus samt från källare och vindar. I dessa fall kan anta att det ofta har varit privatpersoner som har man blivit bestulna. Ett stort antal stöldanmälningar avsåg också brott begångna i butiker eller varuhus, kontor samt bibliotek, skolor och

andra undervisningslokaler den ovan nämnda tabell 305.

Erfarenhetsmässigt är vissa slag av egendom särskilt stöldbegärliga. Så är fallet med t.cx. smycken, konst, antikviteter, olika slag av elektronisk apparatur, cyklar, båtar och bilar. Vid utredningens förfrågningar har från polis- och åklagarhåll uppgivits att man har uppfattningen att stöldanmälningar alltjämt ofta avser sådan egendom. Detsamma har uppgivits från försäkringsbranschen. Före år 1987 redovisades värdet det stulna i statistiken. Så sker av inte längre på grund den osäkerhet som anses föreligga vid av angivandet sådana uppgifter. Enligt den statistik som förs av av försäkringsbolagen betalade bolagen under 1993 ut sammanlagt

985 907 000 kronor grund av inbrott avseende 70 154 skadefall,

161 200 000 kronor grund cykelstölder 57 573 skadefall, av

57 359 000 kronor grund av rån 3063 skadefall och 178 919 000

kronor på grund övrig stöld 52 585 skadefall. Motsvarande siffror av avseende år 1994 är ännu publicerade.

Hanteringen 55

Under 1994 anmäldes sammanlagt 8 557 hälerier och häleriförseel-

ser till polisen den ovan nämnda tabell 305. Av dessa betecknas i

statistiken 1 100 som vanehälerier eller hälerier av stor omfattning. Vilken sorts gods det varit fråga om kan inte utläsas av statistiken. Det saknas övergripande sammanställningar över hur många stölder som resulterar i att gärningsmannen fälls till ansvar och hur mycket av det stulna som påträffas. Däremot finns i statistiken uppgifter om

antalet uppklarade brott. I sammanhanget omfattar begreppet upp-

klarade brott sådana brott för vilka någon blivit skäligen misstänkt eller brott som polisen av någon anledning kunnat skriva av, t.ex. därför att gärningsmannen är minderårig eller gärningen preskriberad beträffande begreppets innebörd se Statistiska meddelanden, Statistiska centralbyrån, Kriminalstatistik, Brott m.m. 1993, s. 10. Som uppklarade brott räknas även gärningar som anmälts såsom brott men vilka vid närmare utredning visat sig vara brott. Andelen uppklarade brott enligt 8 kap. brottsbalken anmälda 1994 eller tidigare uppgick till 14 % av de brott av detta slag som anmäldes under år 1994, motsvarande siffra för hos polisen registrerade hälerier och

häleriförseelser var 80 % den ovan nämnda tabell 305.

Av de totalt 105 392 personer som år 1994 registrerats som misstänkta för delaktighet i brott enligt 8 kap. brottsbalken ledde 78 123 fall till någon form av sådant brottsuppklarandebeslut som nyss har

beskrivits Tabell 304, Brottsdeltaganden efter brottsart samt beslut i

åtalsfrågan, år 1994, BRÅ 1995. I 48 647 fall väcktes åtal. Strafför-

eläggande utfärdades i 14 075 fall. Övriga typer av beslut avsåg bl.a.

åtalsunderlåtelse. Av 9 933 deltaganden i hälerier eller häleriförseelser fattades brottsuppklarandebeslut i 6 964 fall, varav åtal skedde i 5 887

och strafföreläggande utfärdades i 76 fall tabell 304. Som nyss nämnts finns det inte några uppgifter om hur många av

de brott som blir föremål för åtal som i sin tur leder till fällande dom.

Statistiken tar istället sikte på hur många personer som lagförts för

olika brott som huvudbrott. Om en lagföring avser flera brott av varierande svårhetsgrad räknas det brott har det strängaste straffet som i sin straffskala som huvudbrott beträffande innebörden av detta begrepp, se Statistiska meddelanden, Statistiska centralbyrån, Krimi-

nalstatistik, För brott lagförda personer, 1993, Brott och påföljd, s.

31. Under 1994 dömdes 15 287 personer för brott enligt 8 kap. brottsbalken som huvudbrott och 11 905 personer meddelades strafföreläggande för sådant brott som huvudbrott. Motsvarande siffror var för häleri 1 659 domar och 4 strafförelägganden och för häleriför-

seelse 418 domar och 52 strafförelägganden Tabell Personer som

lagförts, efter huvudbrott och huvudpåföljd, 1994, BRÅ 1995.

56 Hanteringen

Sedan år 1990 har stöldbrotten successivt minskat och någon ökning förutses för närvarande inte Jan Ahlberg och Bo Ulriksson, BRÅ PM 1994:5, Prognoser för brottsutvecklingen 1994 1996, s. 11 f.. Man kan naturligtvis inte med säkerhet uttala sig om vad denna minskning beror på. När det gäller brottsstatistik är det också viktigt att hålla i minnet att man inte utan vidare kan jämföra det svenska materialet med brottsstatistik från andra länder. Beträffande de svårigheter som härvid kan uppkomma hänvisas till avsnittet Brottsstatistik är svär att jämföra i den tidigare nämnda rapporten Brottsutvecklingen 1992 och

1993, BRÅ-rapport 1994:3, redaktör Jan Ahlberg, s. 165 Här skall

endast pekas att antalet brott kan räknas olika sätt och att olika länder har olika principer vid redovisningen av brott. Det finns i Sverige inte några statistiska sammanställningar över var eller hos vem det stöldgods som återfinns vanligen påträffas. - - Förfrågningar till polisen har givit vid handen att man har uppfattningen att stulna föremål ofta påträffas hos den misstänkte tjuven eller hos någon som kan misstänkas för häleri av egendomen. Det ligger nära till hands att anta att den som vill avyttra stöldgods på den öppna marknaden försöker sälja godset till sådana butiker som sysslar med försäljning av begagnade varor eller pantsätta föremålen på pantbanker. Det finns inte någon samlad officiell information om hur ofta stulet gods påträffas på dessa ställen. Handeln eller pantbankerna sammanställer inte heller sådana uppgifter. Det finns inte någon gemensam sammanslutning för dem som handlar med begagnade varor. De poliser som sysslar med godsspaning i Stockholms polisdistrikt har för utredningen framhållit att de som sysslar med försäljning av begagnade varor ofta inte tillhör någon organisation eller sammanslutning. Av de organiserade handlarna tillhör exempelvis cykelhandlarna och fotohandlarna Sveriges Köpmannaförbund, medan guldsmederna är anslutna till Företagarnas Riksorganisation. Konst- och antikvitetshandlarna har egna förbund. Utredningen har bjudit in företrädare för Konst- och Antikvitetshandlarförbundet och Guldsmedsförbundet till ett Sammanträffande för att få ta del av förbundens erfarenheter och eventuella problem i samband med att inköpta varor visar sig vara stulna. Från båda

förbunden uppgavs att stöldgods påträffas relativt sällan hos deras

medlemmar, och att förekomsten av sådant gods för förbundens del

inte uppfattas som något problem.

Företrädaren för Konst- och Antikvitetshandlarförbundet uppgav vid sammanträffandet att stulen konst relativt sällan kommer till rätta.

Hanteringen 57

Enligt hans uppfattning hänger detta delvis samman med bristen på allmänt tillgängliga kataloger och förteckningar över tavlor och andra konstverk. En annan förklaring var enligt hans mening att privatpersoner ofta har dålig dokumentation av sina konstverk. Från Cykel- och Sporthandlarnas Riksförbund har på förfrågan från utredningen uppgivits att man vanligen köper in begagnade cyklar endast i samband med att säljaren samtidigt köper en ny cykel. Sådana inbyten sker vid högst 10 % av alla cykelköp. I samarbete mellan cykelhandlarna, polisen och försäkringsbolagen har utarbetats ett projekt för att spåra stulna cyklar. Projektet bygger idén att man placerar en s.k. transponer med personuppgifter om ägaren inne i cykelramen. Transponern kan inte avlägsnas utan att cykeln förstörs. Polisen kan med hjälp av särskild avläsningsutrustning avläsa vad som står på transponern och på så sätt spåra vem som är ägare till cykeln. Fotohandlarförbundet har vid kontakter med utredningen uppgivit att man i fotobranschen ibland har särskilda inbyteskampanjer, då kunderna får rabatt vid köp av en ny kamera om en gammal lämnas i inbyte. Kunderna lämnar då ofta in så gamla och dåliga kameror som möjligt och enligt Fotohandlarförbundets uppfattning är det alltså knappast fråga om stöldgods i dessa fall. Vissa fotohandlare har specialiserat sig att sälja begagnad fotoapparatur, som köps in från yrkesfotgrafer, militära enheter eller privatpersoner. Inköpen registreras på särskilda inköpsnotor och skickas till polisen. Det förekommer enligt förbundet sällan att stöldgods påträffas vid denna typ av handel. Begagnad egendom säljs i stor omfattning genom annonser i dagstidningarna och i särskilda annonstidningar, såsom t.ex Gula Tidningen. Det ligger i sakens natur att någon kontroll av om det är

fråga om stöldgods inte kan ske vid mottagandet av annonserna. En omfattande försäljning av begagnade saker sker också på gator

och torg och olika slags loppmarknader. Man kan förmoda att det förekommer att stöldgods omsätts detta sätt. Någon rutinmässig

kontroll av sådan försäljning sker inte från polisens sida.

Som nyss har nämnts ligger det nära till hands att den som vill

avyttra stöldgods försöker göra detta pantsättning.

genom

I Sverige finns för närvarande sjutton pantlåneföretag, av vilka AB

Svensk Pantbelåning är det största. Det finns tjugonio pantlånekontor tjugo orter i landet Borås, Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Jönköping, Karlskoga, Karlstad, Linköping, Malmö, Mölndal, Norrköping, Stockholm, Sundsvall, Trollhättan, Umeå, Uppsala,

Vänersborg, Västerås, Örebro och Östersund.

58 Hanteringen

Pantlåneföretagens branschförening, Svenska Pantbanksföreningen, har till ändamål att ett sakligt och rättmätigt sätt verka för en sund utveckling av pantlånerörelsen. Under år 1992 förmedlade pantbankerna 335 000 lån om totalt drygt 500 miljoner kronor Pantbankernas kreditgivning SOU 1994:61 s 43. Lånen uppgick i medeltal till l 500 kr. Svensk Pantbanksförening har på förfrågan från

utredningen uppgivit, att lånebeloppen uppskattningsvis brukar uppgå

till tredjedel av de belånade panternas värde och att cirka 70 % av en den totala lånesumman hänför sig till pantsatta guld- och silverföremâl samt dyrbara klockor. Pantbanksföreningen och utredningen har i samråd gjort en enkät till föreningens medlemmar. Bl.a. ställdes frågan hur ofta det under de senaste tre åren har förekommit att stulet gods påträffats på de olika kontoren, vilka slags stulna föremål det då varit fråga och vilka lånebelopp som varit aktuella. Panbankerna uppgav i svaren att det förhållandevis sällan förekom

att stulet gods påträffades, över hälften av kontoren redovisade att

detta skedde mindre än 10 gånger per år. I de fall stöldgods påträffades, det ofta fråga om smycken, tekniska saker eller var obligationer. Lånebeloppen varierade mellan 100 och 50.000 kr, men låg vanligen mellan 1000 2000 kr. - Vid utredningens besök godsspaningsroteln i Stockholm framhöll poliserna att det enligt deras erfarenhet var vanligare att stöldgods påträffades pantbankerna i storstäderna än på pantbankerna i mindre städer. Begagnad egendom säljs också olika slags auktioner. Som tidigare nämnts gäller förordningen 1981:403 om handel med be-

gagnade även i dessa fall avsnitt 4.5.2. Enligt l6§ för-

varor ordningen skall uppgift om auktionsförsäljning lämnas till polisen en vecka före auktionen. I underrättelsen skall anges de varuslag som skall säljas. En uppräkning av alla varor som skall säljas behöver dock inte ske. Auktioner sker även i kronofogdemyndigheternas regi. Det är då fråga om utmätt gods. När det förekommer att stöldgods säljs i den öppna handeln, behöver det emellertid inte nödvändigtvis vara fråga om begagnade Det förekommer nämligen att hela varupartier stjäls från varor. grossister och detaljister. Det rör sig i dessa fall vanligen om företagseller märkesneutrala Varupartierna köps in av affärer och andra varor. försäljare, i sin tur säljer varorna vidare. I vissa fall kan som inköparna antas känna till att varupartierna utgör stöldgods, medan det i andra fall kan förhålla sig så att de tror att det är fråga om konkurs-

Hanteringen 59

partier. Man arbetar inom handeln för närvarande med att försöka komma till rätta med det beskrivna problemet. Som exempel kan nämnas, att man inom Köpmannaförbundet håller att utarbeta ett system som bygger att handlare informeras per telefax när ett varuparti har stulits.

5.2 Polisens

godsspaning

Basen för polisens godsspaning utgörs av lagstiftningen om kontroll av sådana branscher, där det finns en särskild risk för att stöldgods omsätts. Reglerna för handeln med skrot och begagnade varor och för

pantlåneverksamheten har redovisats i avsnitt 4.5. En viktig del av

polisens spaningsarbete består i kontroll av de uppgifter som rapporteras in från handlare och pantbanker. Som framgått av avsnitt 4.5.1 krävs i dag ett särskilt tillstånd för att

få bedriva skrothandel. Vid tillständsprövningen görs en särskild

vandelsprövning. Härvid skall enligt RPS:s föreskrifter sökandens allmänna laglydighet tillmätas stor betydelse. Relativt nyligen begångna häleribrott och andra egendomsbrott anses kunna utgöra en stark indikation på att sökanden inte är lämpad att bedriva skrothandel RPS:s kommentar FAP 572-2. Polisen gör inte några rutinmässiga kontroller av handeln med skrot. Som framgått avsnitt 4.5.2 krävs inte tillstånd för yrkesmässig av handel med begagnade varor, men beträffande vissa slag av varor

krävs att man registreras av polismyndigheten orten. Registreringen är inte kopplad till någon lämplighetsprövning utan fyller närmast

funktionen att ge polisen kännedom om vilka handlare på orten som sysslar med denna typ av handel. I de flesta polisdistrikt sker registreringen manuellt. Någon rutinmässig kontroll av att handlarna

fullgör sin anrnälningsskyldighet sker inte. Inte heller samkörs de registrerade med uppgifter i aktiebolagsregistret eller förenings- och

handelsregistren om att företag bedriver handel med begagnade varor. För att handel i det aktuella sammanhanget skall betecknas som yrkesmässig och därmed omfattas av bestämmelserna, krävs bl.a. en viss varaktighet och omfattning, liksom vanligen ett vinst- och

förvärvssyfte RPS:s kommentar FAP 572-1. Det finns anledning att

anta att viss försäljning loppmarknader, liksom viss torg- eller gatuhandel, ibland uppfyller kraven för yrkesmässighet trots att anmälan inte har skett. Om så är fallet, borde försäljningen vara

60 Hanteringen

underkastad förordningens bestämmelser. Någon rutinmässig kontroll av den beskrivna handeln sker dock inte för närvarande. Det finns inte någon central statistik över hur många handlare i landet som är registerade för handel med begagnade varor. Det kan noteras att förordningen om handel med begagnade varor är tillämplig endast i fråga om vissa slag av stöldbegärligt gods. Den omfattar exempelvis inte begagnade bilar, antika möbler, äkta mattor, antikvariska böcker, cd-skivor eller golfklubbor. Enligt RPS:s kommentar FAP 572-1 bör smycken normalt vara att bedöma som begagnade varor, när de säljs av allmänheten till en handlare. Smyckena blir inte att anse som skrot därför att de klipps sönder. Begagnat tandguld är däremot att anses som skrot. Som framgått av avsnitt 4.5.2 är handlarna skyldiga att föra anteckningar över inköpta varor och att göra en viss kontroll av säljarna. Polismyndigheten kan föreskriva att inköpsnotorna fortlöpan de skall skickas in till myndigheten. Sådana föreskrifter meddelas regelmässigt dem som handlar med guld och smycken. Insändandet av inköpsnotor sker i de aktuella fallen vanligen veckovis. Guldsmederna i landet fullgör enligt uppgift från Guldsmedsförbundet skyldigheterna enligt förordningen genom att vid inköp av guld använda standardiserade blanketter. I dessa anges säljarens namn, adress och personnummer. Hur säljaren har legitimerat sig framgår också. Beträffande guld eller smycken antecknas föremålets art, storlek, mängd eller vikt, antal och karat. Dessutom skall fabrikat, tillverkningsnummer eller särskilda kännetecken, såsom gravyr, stämpel m.m., noteras. Säljaren kvitterar inköpsnotan det belopp han mottar vid försäljningen. Handlarna redovisar regelbundet inköpsnotorna till polisen. Företrädaren för Guldsmedsförbundet uppgav vid sammanträffandet med utredningen att det ibland tycks finnas anledning att ställa frågor till säljarna angående hur de har förvärvat det de vill sälja. Frågorna leder dock sällan till att man kan konstatera att godset är stulet. En allmän uppfattning angavs vara, att säljarna i de aktuella fallen för det mesta har en förklaring till allt. Man dokumenterar inte de uppgifter säljarens lämnar om hur han har förvärvat egendomen. Cykel- och Sporthandlarnas Riksförbund har uppgivit att cykelhandlarna har utarbetat en inköpsnota som är avsedd att användas vid bl.a. inbyte. Av inköpsnotan framgår cykelns fabrikat och tillverkningsnummer. Vidare framgår säljarens namn, adress och personnummer. Det åligger, som framgått av avsnitt 4.5.3, pantbankerna att föra anteckningar i samband med pantbelåning. Pantbankskontoren rapporterar regelmässigt till polisen när de som pant har mottagit

Hanteringen 61

graverat gods, obligationer och gods har särskilda tillverkningssom nummer. Rapporteringen sker genom att pantbanken skickar in listor där panterna och dess kännetecken antecknas. Pantbankerna har också skyldighet att kontrollera pantsättarens identitet. Någon lagstadgad skyldighet att göra förfrågningar angående pantsättarens förvärv av panten åligger dem emellertid inte. I pantbanksföreningens och utredningens enkät till pantbankskontoren, som har nämnts i avsnitt 5.1, ställdes frågan vilka undersökningar kontoren gjorde angående låntagarnas förvärv panterna och hur av dessa undersökningar i så fall dokumenterades. Pantbankerna uppgav att vanligen begärde kvitton, när det man var fråga om pantsättning av nyare teknisk apparatur TV- och videoapparater, kameror, mobiltelefoner, symaskiner etc, klockor, föremål med tillverkningsnummer och föremål som kunde förmodas köpta vara avbetalning. Ingivna kvitton sparades tills lånet var löst. Endast något enstaka kontor begärde fångeshandlingar vid pantsättning av smycken. Flera kontor påpekade att folk sällan sparar kvitton på

smycken, och att förfrågningar vid pantsättningen oftast till

gav svar att pantsättaren hade ärvt eller fått smyckena. De uppgifter som pantsåttarna lämnat i de fall pantbankerna gjort några förfrågningar dokumenterades inte. Polisen jämför insända listor från pantbankerna och inköpsnotor från handlarna med anmälningar om stulet gods. Kontrollen sker med hjälp av polisens datoriserade godsregistersystem. I detta register är gods som är graverat, har tillverkningsnummer eller är särpräglat något annat sätt registrerat. I sammanhanget kan nämnas att ett nytt förbättrat godsregistersystem är under utarbetande inom Rikspolisstyrelsen. Systemet kommer

att innehålla såväl ett centralt register som lokala register. Upphand-

lingen av datasystemet för registret pågår för närvarande och en

prototyp kommer att testas vid polismyndigheten i Uppsala från och

med hösten 1995. När pantbankerna har rapporterat gods och godset kännetecken överensstämmer med något som har anmälts stulet, tar polisen vanligen föremålet i beslag. Förhör hålls med säljaren eller pantsättaoch de närmare omständigheterna kring hans förvärv utreds. Är ren det fråga om en pantsättning, undersöks det finns annat gods om pantsatt i pantsättarens namn. I så fall undersöks om även detta gods har anmälts stulet. I sammanhanget kan nämnas att utredningen i sin enkät till pantbankerna frågade om de brukade lämna tillbaka påträffat stöldgods

Hanteringen 62

till den hade blivit bestulen mot lösen eller om det skedde utan som

lösen. Av framgick att lösen regelmässigt betalades.

svaren

Kopplingen 63

Kopplingen av stöldgods till en

bestämd

målsägande

Det är bara aktuellt att tillämpa lagen om godtrosförvärv beträffande stöldgods när det finns en känd målsägande. Endast då kan konflikt en uppkomma mellan en ursprunglig ägare och en förvärvare hävdar som att han har gjort ett godtrosförvärv. En annan förutsättning för att lagen skall tillämpas är att den ursprunglige ägaren vill ha tillbaka det som har stulits ifrån honom. Mot denna bakgrund är det av intresse att veta hur ofta stöldgods kan kopplas till en bestämd målsägande och hur ofta målsäganden vill ha tillbaka det som har stulits ifrån honom. Liksom när det gäller stöld- och häleribrottsligheten, finns det emellertid inte någon offentlig statistik eller några mera övergripande sammanställningar att tillgå för att få svar på dessa frågor. Inte heller förs någon statistik över hur ofta målsäganden för talan om bättre rätt till stulen egendom i samband med rättegångar om stöld eller häleri. En förutsättning för att stulet gods skall kunna spåras till en målsägande är att det finns en förteckning över det stulna som kan användas som underlag för en identifiering av godset. Från polishåll klagas ofta över att de godsförteckningar till polisen är som ges svåra att använda som underlag för spaningsarbetet. De innehåller t.ex. inte tillräckligt utförliga beskrivningar av det stulna. Målsäganden minns kanske inte exakt hur de stulna föremålen såg ut och saknar dokumentation och foton. Det kan också förhålla sig så att de stulna föremålen inte har några särskilda kännetecken och den anledav ningen aldrig kan särskiljas från andra föremål, polisen hittar även om dem. När gods påträffas och kan härledas till en bestämd anmälan, underrättar polisen eller åklagaren regelmässigt anmälaren detta. om Underrättelsen sker vanligen formlöst, t.ex. per telefon. Polisen eller åklagaren tar samtidigt reda om målsäganden gör gällande något anspråk på godset eller begär skadestånd. I de fall det är känt att ett försäkringsbolag genom att betala ut försäkringsersättning har inträtt

64 Kopplingen

i den bestulnes rätt, kan det bli aktuellt att underrätta försäkringsbolaget om att godset har påträffats. Ibland kan det förekomma att målsäganden aldrig får veta att den stulna egendomen har påträffats av polisen. Så kan t.ex. vara fallet om målsäganden inte kan kontaktas grund av att hans adress är okänd. En anledning kan vara att målsägandens anmälan kommer in till annan polisen efter det att förundersökningen är avslutad. En sådan situation kan uppstå, när gods har påträffats under sådana omständigheter att det kan antas vara stulet, men utredningen avslutas utan att egendomen kan spåras till den bestulne. När målsäganden i sinom tid upptäcker stölden och gör polisanmälan, är det för sent för att anmälningen skall kunna bli aktuell i förundersökningen. Det kan också vara så att målsägandens anmälan visserligen kommer in medan förundersökningpågår, att den aldrig kompletteras med en godsförteckning. en men Den som har blivit bestulen har mycket begränsade möjligheter att själv vidta åtgärder för att återfinna det som har stulits ifrån honom. Man har privatperson t.ex. inte någon ovillkorlig rätt att få se som

sådana panter som har lämnats in till pantbankerna. Enligt vad

utredningen har erfarit sig pantbankerna, när de får förfråganser ningar om stulna smycken från personer som råkat ut för inbrott, grund det stora antalet panter inte ha någon praktisk möjlighet att av låta någon annan än polisen se pantbankens lager av panter. Den som har blivit bestulen är därför hänvisad till att göra en eventuell egen kontroll vid de offentliga visningar som sker vid pantbankernas återkommande auktioner. Ofta smälts begagnade guldsmycken som köps in av guldsmederna ned efter att den föreskrivna liggetiden på en månad har gått ut 12 § förordningen om försäljning av begagnade varor, jfr avsnitt 4.5.2. Målsägandens möjlighet att få tillbaka själva smycket finns efter detta inte längre kvar. Om emellertid handlaren på ett korrekt sätt har

fullgjort sin rapporteringsskyldighet, kan det finnas en möjlighet att

smycket har varit graverat eller på annat sätt märkt i efterhand om konstatera att det har funnits hos guldhandlaren. När en målsägande har fått försäkringsersättning för en stöldskada, övertar försäkringsbolaget enligt försäkringsvillkoren regelmässigt rätten till det stulna jfr avsnitt 9. En förfrågan från utredningen till försäkringsbranschen har givit vid handen att försäkringsbolagen får tillbaka återfunnet stöldgods i mycket liten omfattning. Eftersom antalet skador varierar avsevärt mellan olika bolag och beträffande olika typer skador, har det inte varit möjligt att få fram någon av övergripande sammanställning över hur ofta detta sker. Enligt en allmän uppskattning från länsförsäkringsbolagens sida får inget bolag

Kopplingen 65

tillbaka sådant gods i mer än 5 % försäkringsfallen och flertalet

av bolag i mindre än 1 % fallen. av När stöldgods kan spåras till en målsägande, vill denne kanske inte alltid ha tillbaka det stulna. En anledning kan godset är helt vara att eller delvis förstört. Många människor upplever också ett psykiskt obehag vid tanken att få tillbaka något kan ha använts tjuv som av en eller hälare. Det kan också förhålla sig så att målsäganden har fått ut

ersättning genom sin försäkring och föredrar att behålla

pengarna framför att få tillbaka den stulna egendomen.

En förfrågan till försäkringsbranschen har givit vid handen det

att

är relativt sällsynt att försäkringstagare vill ha tillbaka egendom,

som

kommer till rätta efter det att försäkringsersättning har betalats När

ut. så sker, är det oftast fråga om föremål med ett särskilt pietetsvärde, såsom smycken eller arvegods. Det kan också röra sig konst. om Ibland vill den bestulne ha tillbaka viss teknisk utrustning, som t.ex kameror, beträffande vilken stora avskrivningar gjorts vid bestämman-

det av försäkringsersättningens storlek.

Ãklagarens skyldighet 67

Åklagarens

7 föra

skyldighet att talan

för

målsägandens räkning

I 22 kap. rättegångsbalken finns regler som syftar till att göra det enklare för målsäganden att föra talan enskilt anspråk har om som samband med åtal för brott. Bestämmelserna är aktuella bl.a. om en målsägande vill föra talan för att få tillbaka egendom som har stulits ifrån honom. Talan om ett sådant anspråk kan föras i en rättegång mot någon som är misstänkt för att ha stulit egendomen eller ha tagit sådan befattning

med den som kan medföra ansvar för häleri. Förutsättningen för att anspråket skall kunna handläggas i brottmålsrättegången är enligt

lagtexten att anspråket framställs i anledning av brott 22 kap. 1 §.

Om det sedan konstateras att den åtalade gärningen inte är straffbar,

får anspråket trots detta prövas i målet 22 kap 7 §. När ett enskilt åtal grundas på ett brott är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och målsägandens anspråk inte är uppenbart obefogat 22 kap. 2 §. När åklagaren väcker åtal skall han samtidigt, han för talan för om

målsägandens räkning enligt 22 kap. 2 i stänmingsansökningen

ange

det enskilda anspråket, de omständigheter varå det grundas och be-

visningen 45 kap. 4 § andra stycket. Såväl målsäganden som åklagaren kan också efter denna tidpunkt väcka talan det enskilda om anspråket utan att detta behöver ske genom stämning. Förutsättningen är även i detta fall att anspråket väcks på grund brottet 45 kap. av 5 § andra stycket första punkten. Vad som nu sagts gäller också sådana fall då målsägandens anspråk har övertagits av någon annan, t.ex ett försäkringsbolag 22 kap. 2 § tredje stycket och 45 kap. 5 § andra stycket andra punkten. I sammanhanget kan nämnas att åklagaren i andra fall än de ovan angivna inte har möjlighet att uppträda som ombud för målsäganden, såvida han inte har fått särskilt lov därtill 12 kap. 3 § . Det har tidigare varit föremål för tvekan det är tillåtet för om

åklagaren att, när han i brottmålsrättegång för målsågandens talan,

en

68 Åklagarens skyldighet sou 1995:52

åberopa andra omständigheter än sådana som omfattas av gärningsbeskrivningen beträffande det åtalade brottet. HD har numera i ett beslut, refererat i NJA 1994 s. 306, gjort bedömningen att ett sådant åberopande inte möter något hinder. Bakgrunden i målet var att åklagaren åtalade en person för

häleriförseelse beträffande en motorbåt. Åklagaren framställde

samtidigt för målsägandens räkning ett yrkande att denne skulle förklaras ha bättre rätt till båten och åberopade som grund för talan i första hand brottet och i andra hand att ett godtrosförvärv inte hade skett. Frågan uppkom då den grunden med hänsyn till om senare till behandling. Åtalet innehållet i 22 kap. 2 § kunde tas upp ogillades i tingsrätten. Yrkandet om bättre rätt ogillades på förstahandsgrunden och avvisades såvitt det grundade sig på andrahandsgrunden. Hovrätten fastställde tingsrättens avvisningsbeslut. I målet inhämtade HD ett yttrande från Riksåklagaren, i vilket bl.a. pekades

de påtagliga nackdelar skulle uppkomma om en prövning av

som målsägandens anspråk i de fall åklagaren förde talan bara skulle kunna ske utifrån den åtalade gärningen. Riksåklagaren konstaterade att en prövning talan utifrån enbart dessa grunder skulle medföra att hela av anspråket blev rättskraftigt avgjort, och att målsäganden därefter inte själv kunde väcka talan annan grund än den brottsliga gären

ningen. Detta innebar enligt yttrandet att målsäganden med den angivna begränsningen alltid skulle vara tvungen att själv närvara vid

huvudförhandlingen och alternativt framställa ett enskilt anspråk som

inte uteslutande grundade sig på brottet.

I sitt beslut uttalade HD bl.a.: Som framgår bestämmelserna i av 22 kap 2 § första stycket är åklagaren skyldig att företräda målsäganden endast då det enskilda anspråket grundas det åtalade brottet. Bestämmelsen bör inte tolkas så snävt att åklagaren är förhindrad att för målsägandens räkning åberopa även andra omständigheter än dem

omfattas gärningsbeskrivningen. En sådan ordning skulle få

som av besvärande följder. Enligt rättskraftsregeln i 17 kap. 11 § blir nämligen även omständigheter som inte åberopats men som enligt

reglerna i 13 kap 3 § tredje stycket hade kunnat åberopas prekluderade

dom över det enskilda anspråket NJA 1973 s. 239. genom en

Åklagaren skulle behöva ta ställning till om målsäganden med

framgång grund för sitt anspråk och i sådant fall kan hävda en annan behöva avstå från att hjälpa målsäganden vilket skulle motverka ett av

syftena med bestämmelsen. De processekonomiska överväganden som

föranlett att åklagaren ålagts att biträda målsäganden talar likaledes för liberal tolkning bestämmelsen än den som kommer till en mera av uttryck i underrättens beslut i förevarande mål. Riksåklagaren har i sitt

Åklagarens skyldighet 69

yttrande framhållit att domstolarnas ställningstagande skulle medföra väsentliga olägenheter för målsäganden. Den utvidgning åklagarens av skyldighet som skett tredje stycket i 22 kap. 2 § talar också för genom att anse åklagaren behörig att föra i princip varje talan mot den tilltalade i anledning av brottet jfr Per Olof Ekelöf, andra häftet, 7 uppl., s. 178.

Tillämpningen 71

Godtrosförvärvslagens tillämpning i

det rättslivet

praktiska

l Inledning

Enligt direktiven skall Godtrosförvärvsutredningen studera hur

godtrosförvärvslagen har tillämpats av domstolarna och andra

rättsvårdande organ för att få underlag för en bedömning av om lagen har en sådan utformning att den motverkar handeln med stöldgods.

Underlaget för studiet av domstolarnas tillämpning har inhämtats på

olika sätt. Utredningen har skickat ut en enkät till landets samtliga tingsrätter med frågor om lagens tillämpning. Tingsrätterna har också ombetts att tillställa utredningen domar i vilka frågan om godtrosförvärv har varit föremål för bedömning. Som underlag för studiet av hovrättspraxis för tiden före 1993 har utredningen fått tillgång till en sammanställning av hovrättsdomar som har gjorts i samband med ett

examensarbete vårterminen 1993 i civilrätt vid Uppsala Universitet Pia Albertsson: 1986 års godtrosförvärvslag och dess tillämpning i

praxis. Utredningen har kompletterat detta material genom att göra

en förfrågan till hovrätterna och be dem skicka förteckningar eller

kopior av domar i vilka hovrätterna under år 1993 eller senare har haft anledning att tillämpa lagen. Tingsrätts- och hovrättsdomar har också tillställts utredningen från olika privatpersoner. När det gäller andra rättsvårdande organ än domstolarna, har utredningen utgått från att det främst är åklagarna som kommer i kontakt med lagen. Detta blir aktuellt när åklagaren i ett brottmål för en målsägandes talan om bättre rätt till stulen egendom och den tilltalade hävdar att han har förvärvat egendomen i god tro. Påståenden om godtrosförvärv kan också bli aktuella i samband med att stöldgods tas i beslag, liksom då fråga uppkommer till vem stulen

egendom skall lämnas ut när ett beslag hävs. I de senare fallen kan

även polisen komma i kontakt med lagens bestämmelser. För att få information om åklagarnas och polisens erfarenheter av lagen har utredningen gjort förfrågningar hos Riksåklagarens tillsyns-

72 Yllämpningen

byrå och sammanträffat med företrädare för åklagarna. Utredningen har också besökt poliserna godsspaningsroteln i Stockholm. Sekreteraren har gjort studiebesök godsspaningsrotlarna i Malmös och Lunds polisdistrikt. För andra myndigheter än domstolarna, åklagarna och polisen torde det i praktiken knappast bli aktuellt att tillämpa lagen.

8.2 Domstolarnas

tillämpning av lagen

8.2.1 Tingsrätterna

Utredningen vände sig i mars 1994 till landets nittiosju tingsrätter med en enkät angående domstolarnas tillämpning av godtrosförvärvslagen.

Tingsrätterna ombads inkomma med svar senast den 5 maj. Åttiosju

87 tingsrätter svarade enkäten. Svaren avsåg tiden fram till och med april månad 1994. Vid utformningen av enkäten beaktade utredningen tingsrätternas arbetsbörda och strävade efter att det skulle vara så enkelt och så litet tidskrävande som möjligt för domarna att besvara de ställda frågorna. Utredningen har därför inte krävt någon fullständig och uttömmande redogörelse för samtliga mål om godtrosförvärv som har handlagts av tingsrätterna sedan lagens tillkomst. Det skulle för övrigt inte ha varit möjligt att ta fram dessa mål genom att använda sig av domstolarnas målregister e.d. För statistiska ändamål åsätts de mål som kommer till tingsrätterna en s.k. sakkod, som i vissa avseenden anger vilken typ av mål det är fråga om. Man kan dock inte av sakkoderna utläsa om ett tvistemål handlar om godtrosförvärv eller om en sådan fråga kommer upp i ett brottmål. Ett framtagande av samtliga mål skulle ha krävt en tidsödande genomgång av domstolens samtliga mål för tiden efter lagens ikraftträdande. Utredningen har därför i stället valt att be tingsrätterna att i mer

allmänna ordalag redogöra för tillämpningen av godtrosförvärvslagen

under de senaste åren. Redovisningen har föreslagits ske genom markering av olika alternativ på en bifogad svarsblankett med fyra frågor. Utredningen har också anhållit om att i så stor omfattning som möjligt få ta del av domar och beslut i vilka lagen har tillämpats. De flesta tingsrätterna har redovisat sina svar den bifogade blanketten. Det ligger i sakens natur att svaren ibland försetts med reservationer som såvitt nu tjänstgörande domare känner till, såvitt tingsrättens domare kan erinra sig etc.

SOU 1995 :52 Tillämpningar: 73

Enkätens första fråga gällde hur ofta tingsrätten under de senaste åren hade tillämpat lagen om godtrosförvärv i tvistemål. Alternativen

angavs som: ofta ibland sällan aldrig.

- - - Trettiosju 37 tingsrätter angav att de aldrig hade tillämpat lagen i tvistemål under de senaste åren, fyrtiosex 46 att de gjort det sällan eller någon enstaka gång, medan två 2 tingsrätter att de hade angav tillämpat lagen ibland. Två 2 tingsrätter avstod från att svara. I enkäten ställdes sedan motsvarande fråga beträffande brottmål. Trettioåtta 38 tingsrätter angav att de aldrig hade tillämpat lagen i brottmål under de senaste åren, trettiosex 36 att de hade gjort det sällan och elva 11 att de hade gjort det ibland. Två 2 tingsrätter avstod från att svara. Enkätens nästa fråga tog sikte det fallet att godtrosförvärvslagen blir aktuell i samband med att en målsägande i brottmål för talan om bättre rätt till stulet gods. Frågan avsåg huruvida talan då oftast fördes av åklagaren eller målsäganden personligen eller än genom annan åklagaren. Av de fyrtiosju 47 tingsrätter, som angivit att de någon gång tillämpat lagen i brottmål under de senaste åren, svarade trettioåtta 38 att talan oftast förts av åklagaren och en 1 tingsrätt att talan i lika antal fall förts åklagaren eller målsäganden själv. Åtta 8 av av

tingsrätter har avstått från att svara med hänvisning till att lagen hade

tillämpats så sällan. Den avslutande frågan gällde domstolarnas uppfattning om vem

den ursprunglige ägaren eller förvärvaren som brukar vinna i mål

brottmål eller tvistemål när lagen om godtrosförvärv tillämpas. Femtiotvå 52 tingsrätter avstod från att svara, varav tjugosex 26

hade förklarat att de aldrig tillämpat lagen. Tjugofyra 24 tingsrätter avstod från att svara med hänvisning till det begränsade under-

lagsmaterialet. Av de trettiofem 35 som besvarade frågan, uppgav trettioen 31 att den ursprunglige ägaren brukade vinna, tre 3 att förvärvaren brukade vinna och en 1 tingsrätt att den ursprunglige ägaren respektive förvärvaren brukade vinna i lika stor utsträckning. Utredningen bad också att få ta del av tingsrättens eventuella synpunkter och kommentarer i övrigt till lagen om godtrosförvärv. Synpunkterna på lagen som sådan kommer att redovisas i avsnitt 14. Det var för övrigt en vanlig kommentar att lagen om godtrosförvärv tillämpades sällan. Flera tingsrätter påpekade också att de inte hade

några synpunkter på lagen, eftersom de inte hade haft anledning att

tillämpa den eller hade gjort det så sällan. Sammanlagt skickade tingsrätterna trettiofem brottmålsdomar och trettiotre tvistemålsdomar till utredningen. I tjugotre av tvistemåls-

74 Tillämpningen

domarna gällde tvisten bilar, femton avsåg bilar som sålts i strid varav med ett återtagandeförbehåll och fem avsåg leasade bilar. Sex domar gällde konflikter om stulen egendom. Domarna kommer att kommenteras närmare i avsnitt 8.2.4.

8.2.2 Hovrätterna

Som nämnts inledningsvis har en sammanställning av domar, som har utgjort underlag för ett examensarbete vårterminen 1993 vid juridiska

fakulteten i Uppsala Pia Albertsson: 1986 års godtrosförvärvslag och

dess tillämpning i praxis, ställts till utredningens förfogande. Detta material har samlats att författaren har gått igenom domgenom böcker i Svea hovrätt, Göta hovrätt och Hovrätten för Västra Sverige. Hon har brevledes begärt in material från Hovrätten över Skåne och för Nedre Norrland och Hovrätten för Övre Blekinge, Hovrätten Norrland. Sammanlagt tjugoåtta hovrättsdomar, meddelade från lagens tillkomst fram till och med år 1992, har samlats in detta sätt. Av dessa handlade tjugo personbilar och en dom om en lastbil. Det om i samtliga fall fråga leasade bilar eller bilar som sålts i strid var om med ett återtagandeförbehåll. Såvitt tiden efter år 1992 har utredningen kompletterat det avser insamlade materialet att skriva till landets hovrätter och be om genom förteckning över domar eller beslut avseende godtrosförvärv som en har meddelats från och med år 1993. Hovrätterna har sammanlagt sänt in nio brottmålsdomar och trettiosex tvistemålsdomar till utredningen. Av de utgjordes tre överklagade brottmål och trettiotre av senare av överklagade tvistemål. I de fall en tingsrätt och en hovrätt har skickat in dom, har domen medräknats bland hovrättsdomarna. samma Femton tvistemålsdomar avsåg tvister bilar, varav åtta gällde om leasade bilar och sju gällde bilar sålts i strid med ett återtagandesom förbehåll. En tvistemålsdom gällde stulen egendom.

8.2.3 Högsta domstolen

Som redovisats i avsnitt 3.1 har sedan godtrosförvärvslagens tillkomst

fyra rättsfall avseende tillämpningen refererats i NJA. Tre av dem handlar om bilar.

Tillämpningen 75

8.2.4 Några allmänna iakttagelser beträffande domstolarnas

tillämpning av godtrosförvärvslagen

Rent allmänt kan man med utgångspunkt från enkätsvaren från tingsrätterna och de insamlade domarna dra slutsatsen att godtrosförvärvslagen tillämpas förhållandevis sällan i domstolarna. I de fall lagen tillämpas i brottmål, utgörs den omtvistade egendomen oftast av båtar, TV- och videoapparater, bandspelare, datorer, cyklar och motorcyklar. Påståenden om godtrosförvärv blir främst aktuella i samband med mål om häleri eller häleriförseelse. Invändningar om godtrosförvärv framställs emellertid också av den tilltalade i samband med åtal för stöld eller olovligt förfogande. I de fall då målsäganden i en brottmålsrättegång gör anspråk på att få tillbaka gods som har stulits ifrån honom, är det i princip alltid åklagaren som för hans talan. I sammanhanget kan nämnas, att när åklagaren för målsägandens talan, anspråket regelmässigt brukar anges

i stämningsansökningen i anslutning till den åtalspunkt under vilken

stölden av egendomen eller häleriet behandlas. Detta sker under rubriken Enskilt anspråk. Vilka grunder som åberopas till stöd för

anspråket framgår så gott som aldrig uttryckligen av stärrmingsan-

sökningarna. Av de insända domarna framgår att utgången i ansvarsdelen och i fråga om det enskilda anspråket vanligtvis följer varandra. Fälls den tilltalade till ansvar för stöld, häleri eller häleriförseelse, bifaller

domstolen regelmässigt målsägandens talan om bättre rätt till det

stulna godset. Detta motiveras i domskälen vanligen helt kort genom hänvisning till utgången i ansvarsdelen. En sådan koppling framstår en också som självklar. Om det i målet har utretts att den tilltalade har gjort sig skyldig stöld, häleri eller häleriförseelse, utesluter detta att han har förvärvat godset i god tro. När det enskilda anspråket lämnas utan bifall i samband med att ett åtal för stöld eller häleribrott ogillas, motiveras utgången på motsva- rande sätt som när både åtalet och det enskilda anspråket vid motsatt utgång bifalls ofta helt kort med enbart en hänvisning till utgången i ansvarsdelen. Det förekommer emellertid också någon enstaka gång att i domskälen anges att målsäganden som enda grund för sin talan har åberopat brottslig gärning, och att hans talan därför inte kan vinna bifall. Sammanfattningsvis kan alltså beträffande brottmålen konstateras att målsägandens talan oftast blir avhängig den tilltalade blir dömd av om för det åtalade brottet eller inte. I de flesta fallen döms han, och målsäganden får följaktligen bifall till sin talan. Ogillas åtalet, lämnas

76 Tillämpningen

målsägandens talan utan bifall, utom i de fall då frågan om ett eventuellt godtrosförvärv från den tilltalades sida blir föremål för en fristående bedömning, oberoende av om ett brott föreligger. Vid dessa prövningar ställer domstolarna stränga krav för att ett godtrosförvärv skall anses föreligga. I de fall då målsägandens talan bifalls, trots att åtalet ogillas, motiveras utgången i tvistemålsdelen vanligen med att den tilltalade inte har gjort ett godtrosförvärv, eftersom han inte har fullgjort den långtgående undersökningsplikt som krävs för att ett sådant förvärv skall anses föreligga. I sammanhanget brukar också framhållas att kravet aktsamhet i detta avseende ställs högre än vad som krävs för att man skall fri från ansvar för brott, och att ett godtrosförvärv kan ske först vid frånvaron av varje misstanke att egendomen har åtkommits genom brott. Av materialet från domstolarna kan slutsatsen dras att frågor om godtrosförvärv av stöldgods relativt sällan behandlas i tvistemål. De tvister som aktualiserar en tillämpning av godtrosförvärvslagen i denna typ av mål gäller oftast leasade bilar eller bilar som sålts i strid med ett återtagandeförbehåll. I de aktuella fallen är det oftast avbetalningssäljaren eller leasegivaren som får bifall till sin talan. Det ställs stränga krav för att ett godtrosförvärv skall anses föreligga. Ofta citeras i domskälen uttalanden från förarbetena till godtrosförvärvslagen och HD-praxis angående den undersökningsplikt och det stränga

aktsamhetskrav som åvilar en förvärvare avsnitt 3.1 in fine.

8.3 Åklagarnas och polisens kontakt med lagen

Som framgått kan åklagarna komma i kontakt med godtrosförvärvslagen när en målsägandes talan om bättre rätt till stulen egendom förs inom ramen för en brottmålsrättegång. De bestämmelser som gör det möjligt för åklagaren att föra en sådan talan har behandlats i avsnitt 7. Vid utredningens Sammanträffande med åklagarna framhöll de att de såg som sin uppgift att i första hand koncentrera sig åtalet. I de fall då åtal inte väcks, blir det för deras del sällan aktuellt att fundera över målsägandens anspråk och om det föreligger ett godtrosförvärv av den stulna egendomen. Som nedan kommer att framgå, kan sådana frågeställningar dock ibland komma upp i samband med att beslag av stöldgods hävs.

Åklagarna bekräftade att de när åtal väcks vanligen anger målsägan-

dens anspråk i stämningsansökningen det sätt som beskrivits i avsnitt 8.2. De uppgav också att det tidigare har varit föremål för

Tillämpningar 77

tveksamhet och diskussioner bland åklagarna huruvida de som grund för målsägandens anspråk har haft möjlighet att åberopa även andra omständigheter än dem som omfattas av gärningsbeskrivningen. Denna fråga har emellertid under våren 1994 fått sitt ett HDsvar genom beslut, i vilket det har slagits fast att detta är möjligt NJA 1994 s. 306; jfr avsnitt 7.

Åklagarna framhöll dock att det i praktiken sällan blir aktuellt att

åberopa andra grunder för det enskilda anspråket än de omständigheter som finns angivna i gärningsbeskrivningen. Oftast har åklagarna inför huvudförhandlingen inte tillgång till annat underlagsmaterial än det som har framkommit under förundersökningen. Särskilda undersökningar kan inte heller göras för att fram ett underlag för målsägandens civilrättsliga talan, såvida inte samma undersökningar behövs i åtalsfrågan. En åklagare gör i rättegången regelmässigt i första hand gällande att den tilltalade gjort sig skyldig till stöld, häleri eller häleriförseelse med avseende egendomen. Av påståendet följer automatiskt att den tilltalade inte kan ha förvärvat godset i god tro. Talan grundas alltså själva brottet i enlighet med vad stadgas som i 22 kap. 2 § rättegångsbalken. Först om det skulle framstå som tveksamt om den tilltalade kommer att fällas till ansvar, förekommer det att åklagarna åberopar att den tilltalade oberoende av om han har gjort sig skyldig till brott inte har gjort ett godtrosförvärv den - av aktuella egendomen. Ett sådant åberopade görs av strategiska skäl inte gärna i början av processen. Mot bakgrund av åklagarnas arbetsbelastning och vad som åligger dem enligt i 22 kap. rättegångsbalken, framhöll åklagarna att de inte har möjlighet att lägga ned alltför mycket tid och arbete när det gäller rent civilrättsliga bedömningar i samband med målsägandens talan. Härtill kommer allmänna önskemål om att åklagarrollen så långt möjligt bör renodlas. I de fall det blir aktuellt att åberopa omständig-

heter utöver gärningsbeskrivningen, ansåg åklagarna sig i praktiken hänvisade till att åberopa sådana omständigheter som framkommit under huvudförhandlingen i målet, t.ex. den tilltalades egna

genom

uppgifter eller genom vittnesutsagor. Skulle ytterligare utredning

krävas eller mer komplicerade överväganden behöva göras, kan talan enligt den av åklagarna framförda uppfattningen knappast föras utan väsentlig olägenhet i den bemärkelse som avses i 22 kap. 2 § rättegångsbalken. De brukar då begära att målsägandens talan skall avskiljas, sä att domstolen kan behandla den som ett tvistemål. Beträffande bevisningen av sådana omständigheter som inte omfattas av gärningsbeskrivningen, framhöll åklagarna att de av praktiska skäl så gott som uteslutande är hänvisade till vad som kan bevisas i brott-

78 Tillämpningen

målet. De ansåg inte att de, för det fall omständigheter utanför gärningsbeskrivningen skulle åberopas, skulle ha möjlighet att begära att kalla in särskilda vittnen att höras med anledning uteslutande av målsägandens talan.

Som tidigare har nämnts kan åklagarna också komma i kontakt med godtrosförvärvslagen i samband med hävande av beslag. Riksåklagaren

har behandlat frågan om vem som skall ansvara för förvaringen av beslagtagen egendom behandlats Riksåklagarens cirkulär C 18. Härvid har uttalats att förvaringen lämpligen bör ske hos polisen, och att det när ärendet har avgjorts åligger åklagaren att lämna besked till polismyndigheten om hur det skall förfaras med det beslagtagna godset. Det kan ibland förekomma att konkurrerande anspråk på egendomen föreligger, när ett beslag skall hävas. Man kan utgå från att detta kan vara särskilt vanligt i sådana situationer då det är fråga om egendom som har stulits från någon. Den ursprunglige ägaren och den som egendomen har tagits i beslag hos kan då båda göra anspråk att egendomen skall lämnas ut till dem. Ibland har åklagare i sådana situationer fattat beslut om att egendomen skall lämnas ut till någon annan än den som beslaget har gjorts hos. Det har också hänt att åklagare vid hävandet av beslag har föreskrivit att egendomen skall lämnas ut till den ursprunglige ägaren mot att denne betalar lösen. Sådana beslut har kritiserats av Riksåklagaren, vars uttalanden med anledning av klagomål över ett antal sådana beslut har sammanställts

i promemorian Vissa frågor rörande beslag Riksåklagaren, Åtal och

Tillsyn, nr 5:94, bilaga. Riksåklagaren har i de aktuella besluten uttalat följande.

Ett strajjprocessuellt tvångsmedel får inte användas för annat

ändamål än vad lagstiftaren har angett. Ett beslag är endast en tillfällig besittningsrubbning för ett visst angivet ändamål. Härav följer att beslagsinstitutet inte ger åklagaren någon rätt eller skyldighet att ta ställning rörande äganderätten eller någon annan rätt till ett beslagtaget föremål Vacker åklagaren åtal kan han, om . det föreligger förutsättningar för det, inom ramen för åtalet föra en talan om bättre rätt. Det ankommer sedan på domstolen att ta ställning i frågan vem som äger bättre rätt. Om åklagaren däremot utan att väcka sådan talan häver beslaget, har han inte någon rättslig grund för att göra en bedömning om vem som har bättre

rätt. Härav följer att, oavsett vilken uppfattning en åklagare kan ha

i en tvistefråga rörande egendom, själva besittningsrubbningen blir

Tillämpningen 79

avgörande för frågan till vem egendomen skall lämnas ut när ett beslag hävs. Om den från vilken godset har tagits i beslag uttrycker önskemål om eller samtycker till att det beslagtagna utlämnas till någon

annan kan så ske Peter Fitger, Rättegångsbalken, 27:19. En förut-

sättning är emellertid att detta inte innebär att någon annans rätt

till godset träds for när.

Det sagda innebär att det för att beslagtaget gods i praktiken skall kunna lämnas ut till någon annan än den från vilken det har tagits i beslag krävs dels att det har klarlagts att ingen annan person än den som, enligt vad som är känt, kan ha en rätt till godset framställer anspråk på det, dels att den som förklarar sig vara beredd att avstå från godset inte framställer anspråk som förhindrar ett utlämnande. Ett utlämnande till annan än den från vilket godset har tagits i beslag torde bara kunna komma i fråga i uppenbara fall.

Mot bakgrund av Riksåklagarens uttalanden torde målsägandens möjligheter i strid med den tidigare misstänktes önskemål få att - egendomen utlämnad till sig i samband med att ett beslag hävs vara synnerligen begränsade. Utredningen har erfarit att det förekommer att polisen för sin del kommer i kontakt med godtrosförvärvslagen i ännu en situation. Ibland förhåller det sig så att ett godtrosförvärv av det beslagtagna godset i och för sig inte ifrågasätts, men den ursprunglige ägaren vill utnyttja möjligheten att med stöd av lagen att lösa tillbaka egendomen. Vid vissa polismyndigheter hjälper polisen i sådana fall till som mellanhand mellan förvärvaren och den ursprunglige ägaren.

Försäkringsfrågor 81

Försäkringsfrågor

Av Sveriges befolkning i åldern 16-84 är uppger 95 % att det hushåll

de tillhör har någon form av hemförsäkring Offer för vålds- och

egendomsbrott 1978- 1993, rapport 88 i serien Levnadsförhållannr den, SCB; rapporten beräknas utkomma i månadsskiftet majjuni 1995. Det finns inte några motsvarande uppgifter i vilken om omfattning landets företag är försäkrade.

Under skadeåret 1993 betalade försäkringsbolagen enligt Sveriges försäkringsförbunds översiktsstatistik utsammanlagt 1 204 466 000 kr till privatpersoner och företag grund stölder olika slag.

av av

Ersättningen grund av inbrott uppgick till 985 907 000 kr, på

grund av cykelstölder till 161 200 000 kr och på grund rån till av 57 359 000 kr. Av beloppen utgjorde 477 735 000 kr, 671 000 kr respektive 41 860 000 kr ersättning i anledning företags- eller av

fastighetsförsäkring. Resterande belopp utbetalades till försäkringstagare med hemförsäkring, villahemförsäkring eller fritidshusförsäkring.

Motsvarande siffror för år 1994 har funnits tillgängliga för utredningen. Det är inte möjligt för alla att försäkra sig mot förluster i samband

med stöld. Statliga myndigheter får inte teckna sådana försäkringar enligt förordningen 1954:325 om försäkring statens egendom

av

m.m. Det betyder bland annat att de statliga inte kan

museerna försäkra sina samlingar. När sådana lånar in föremål för museer utställning, brukar staten utfärda garanti till säkerhet för lånen givaren. Två centralmuseer är organiserade i stiftelseform, Nordiska museet

och Tekniska museet. De omfattas därför inte försäkringsförbudet

av och har tecknat egna försäkringar för sina samlingar. Länsmuseerna, som i regel har landsting eller kommuner som huvudmän, har också försäkrat sina samlingar.

Ett genomgående problem vid försäkring samlingar

av museernas

är värderingen. Många föremål är givetvis oersättliga. De försäk-

ringssummor förekommer är att betrakta approximationer för som som att tillförsäkra museerna ett ekonomiskt grundsskydd.

82 Försäkringsfrågor

Under år har flera uppmärksammade stölder skett från olika

senare konstmuseer i vårt land. Någon samlad statistik över stöldfrekvensen på museer finns dock inte. När ett försäkringsbolag betalar ersättning till en försäkringstagare för stulen egendom, är utgångspunkten att det är den bestulnes direkta ekonomiska förlust som skall ersättas. Detta innebär att ersättningen i princip utgörs av återanskaffningspriset, ofta med avdrag för ålder, slitage, modernitet och användbarhet. Väljer försäkringstagaren att få ut ersättningen kontant i stället för att göra ett ersättningsköp, är försäkringsvillkoren oftast utformade så att han endast får ut en viss procent återanskaffningsvärdet, t.ex. 65 % för smycken eller 70 % av för kläder och TV-apparater etc. Försäkringsbolagen förbehåller sig ofta i villkoren rätten att hänvisa till särskilda butiker för ersättningsinköp.

Försäkringstagarens självrisk vid stöldersättning uppgår vanligen till

tusen kronor. I vissa fall begränsas försäkringsskyddets omfattning enligt

försäkringsvillkoren beträffande visst slags egendom som förvaras på

visst sätt. Som exempel kan nämnas stöldbegärlig egendom som förvaras i en källare eller en vind. Utbetalningen ersättning för stulet gods innebär inte automatiskt av

att försäkringsbolaget övertar rätten till sådant gods som eventuellt

kommer till rätta. I försäkringsbolagens villkor föreskrivs emellertid regelmässigt att bolagen övertar rätten till ersatt egendom.

Som framgått avsnitt 6 förekommer det enligt uppgift från

av

försäkringsbranschen jämförelsevis sällan att stulen egendom kommer

till rätta efter det att ett försäkringsbolag har betalat ut försäkringsersättning. I de fall det förekommer att ersatt egendom kommer till rätta, kontaktar försäkringsbolaget försäkringstagaren, som tillfrågas om han vill ha tillbaka det stulna och återbetala försäkringsersättningen. Från

företrädare för försäkringsbranschen har uppgivits att försäkringstagar-

na då oftast inte år intresserade av att köpa tillbaka egendomen avsnitt

6. I dessa fall säljer försäkringsbolaget det aktuella godset. När det gäller viss dyrbar egendom, såsom t.ex. konst eller båtar, förekommer det ibland att försäkringsbolagen processar för att tillbaka föremålen från innehavare, påstår sig ha förvärvat dem som

i god tro. Enligt uppgift från företrädare för försäkringsbranschen görs

emellertid ofta bedömningen att det är enklare och snabbare att

utnyttja möjligheten att lösa egendomen enligt godtrosförvärvslagen.

Har innehavaren köpt egendomen till ett mycket lågt pris, blir

Försäkringsfrågor 83

lösesumman så låg att det inte framstår som ekonomiskt försvarbart att lägga ned tid och riskera rättegångskostnader genom en process.

Andra länder 85

Regler om godtrosförvärv i några

andra länder

I betänkandet Förvärv i god tro finns en redogörelse för regleringen av godtrosförvärv i några andra länder SOU 1984:16 s. 95 f.f.. Utredningen har haft i uppdrag att uppdatera denna redogörelse för utländsk rätt, men har även valt att undersöka regleringen i vissa länder som inte redovisas i betänkandet. Materialet om utländsk rätt har delvis inhämtats med Utrikesdepartementets hjälp. Uppgifter har i vissa fall inhämtats direkt från de olika ländernas justitieministerier. Beträffande Norge och Danmark har några rättvetenskapliga arbeten studerats. Professor Ulf Göranson och forskarstuderanden Alessandro Simoni har bistått utredningen med inhämtandet av nederländska respektive italienska bestämmelser om godtrosförvärv. Jur. lic. Per Ellsberger har skrivit avsnittet om amerikansk rätt. De bestämmelser om godtrosförvärv som beskrivs i betänkandet

SOU 1984: 16 gäller till stora delar oförändrade. Den vill sätta sig

som

närmare in dessa regler hänvisas till denna redogörelse.

Utredningen har besökt Danmark, Norge och Finland för att en uppfattning om hur reglerna om vindikation stöldgods i dessa av länder fungerar i praktiken.

10.1 Norden

10.1.1 Reglerna godtrosförvärv

om

I Danmark har man inte någon allmän lag godtrosförvärv. om Regleringen utgörs i stället av spridda lagregler och domstolspraxis.

Historiskt sett har man i dansk rätt utgått från vindikationsprin-

cipen. Sålunda innehöll Den Danske Lov bestämmelser vindikation om

av stulet, lånat och pantsatt gods. Med tiden har exstinktionsprincipen dock slagits fast i en rad fall, såväl i lagstiftning praxis Michael

som

86 Andra länder

Elmer och Lotte Skovby, Ejendomsretten udg., s. 130. Detta har i den danska doktrinen formulerats så att tendensen går mot exstinktion och att man nu fordomsfrit må avgøre fra tilfzelde til tilfwlde, hvad resultatet må blive W.E. von Eyben, Formuerettigheder, 7. udg., 222. Uttalandet bör uppfattas så att man i Danmark s. är öppen för att tillämpa exstinktionsprincipen i vissa numera

situationer Elmer m.fl. a.a. s. 130. Utgångspunkten är dock alltjämt

vindikation i den bemärkelsen att det krävs särskilda betingelser för att exstinktionsprincipen skall tillämpas. I mycket allmänna ordalag kan uttrycka dessa betingelser så att exstinktion blir aktuell främst i man situationer där den ursprunglige ägaren haft möjlighet att genom rimliga åtgärder gardera sig mot förlust av egendomen. Vissa godtrossituationer skall enligt dansk rätt bedömas med utgångspunkt från allmänna rättsgrundsatser. För andra situationer finns uttryckliga regler. Sålunda gäller vid förvärv av stöldgods enligt Den Danske Lov DL 6-17-5 att den bestulne har rätt att vindicera

stjâlne koster. Bestämmelsen tar uttryckligen bara sikte stulet gods. Den tillämpas emellertid analogt beträffande sådant gods som

har frånhänts den ursprunglige ägaren genom röveri og afpresning. I vissa situationer kan även äger tänkas ge en rätt till vindikation.

Mer tveksamt är vad gäller beträffande hittegods Elmer m.fl.

som 151. Någon preskriptionsbestämmelse gäller inte för rätten att a.a. s. vindicera stulet gods. I Norge finns särskild lag om godtrosförvärv, Lov 2 juni 1978 en 37 godtroerverv løsøre. Lagen har efter sin tillkomst varit nr om av

föremål för vissa smärre ändringar. Utgångspunkten för lagstiftningen

är exstinktionsprincipen. Den som mot vederlag har förvärvat ett

løsøreting i god tro får rätt till egendomen l §. Någon lösenrätt

föreligger inte för den ursprunglige ägaren. Lagen gäller inte i förhållande till den som har fått tingslyst salgspant eller utlegg enligt pantlagen eller tingslyst motorfordon

enligt vägtrafiklagstiftningen 4 § andra stycket.

För egendom som er eller må antas å vare fravendt eieren eller sitter med tingen hans vegne, ved tyveri, brukstyveri, noen som ran eller annen vold eller trusel om vold gäller emellertid vindikationsprincipen 2 § första stycket. Förbrotten som konstituerar vindikationsrätten stöld, egenmäktigt förfarande, rån eller annat våld eller hot våld är alltså inte desamma som i dansk rätt. Den om nämnda bestämmelsen gäller oavsett om gärningsmannen kan straffas för brottet eller

Andra länder 87

Exstinktionsprincipen gäller inte heller beträffande konstverk, antikviteter eller museiföremål som är i offentlig ägo eller tillhör en privat samling som är tillgänglig för allmänheten 2 § andra stycket. Om egendomens ägare vill framställa ett vindikationskrav mot en godtroende förvärvare, måste han göra detta uten ogrunnet opphold efter att han fått sådan kännedom att han kan göra sitt krav gällande eller han borde ha skaffat sig sådan vetskap 3 § första stycket. I sådana fall då en godtroende förvärvare måste lämna tillbaka egendom och ägaren kan lastas för att egendomen har kommit på avvägar, har förvärvaren rätt att ersättning för sina utgifter för inköp och förbättring. Han är dock aldrig skyldig att betala mer än vad saken är värd vid återlämnandet. 3 § andra stycket. Bestämmelserna om godtrosförvärv i Finland motsvarar de bestämmelser som gällde i Sverige före tillkomsten av den svenska lagen

om godtrosförvärv. De två lagrummen i 1734 års lag, 11 kap. 4 § och

12 kap. 4 § handelsbalken, om lånat och deponerat gods är utgångspunkt för lösningen av den konflikt som uppkommer mellan den ursprunglige ägaren och en godtroende förvärvare vid överlåtelse av egendom som obehörigen har frånhänts annan. Beträffande förvärv av

anförtrott gods eller lösöre med återtagandeförbehåll och vid olika fall

av dubbeldisposition tillämpas exstinktionsprincipen. Den ursprunglige ägaren har dock rätt att lösa tillbaka godset om han så önskar.

När det är fråga om icke anförtrodd egendom, avviker de finska

bestämmelserna från de svenska. Enligt den finska strafflagens

promulgationslag, SP ll tillämpas vindikationsprincipen om den ursprunglige ägaren har förlorat godset genom snatteri, stöld, rån eller

utpressning. Uppräkningen av brotten anses enligt doktrin och praxis vara uttömmande. Har egendomen frånhänts den ursprunglige ägaren

genom något annat brott gäller exstinktionsprincipen. Utredningen om godtrosförvärv av stöldgods m.m. förutskickade i

sitt betänkande att en översyn av de finska reglerna om godtrosförvärv skulle komma att äga rum. Så har dock inte skett. Någon sådan översyn planeras enligt uppgift från det finska Justieministeriet inte heller. I såväl Danmark,Norge och Finland finns lagstiftning som innebär att polisen har möjlighet att kontrollera handeln med begagnade varor. Man har inte i något av de tre länderna särregler avseende godtrosförvärv som görs genom inköp i den reguljära handeln. Island har inga lagfästa regler om godtrosförvärv och inte heller någon omfattande rättspraxis i fråga om sådana tvister. Den allmänna grundsatsen synes vara att en förvärvare inte kan erhålla bättre rätt till en sak än sin fångesman, men en möjlighet till

88 Andra länder

godtrosförvärv torde i vissa fall föreligga. Det förhållandet sak att en har stulits från ägaren föranleder inte någon annorlunda bedömning än om egendomen obehörigen har frånhänts ägaren något annat sätt.

10.12 Erfarenheterna från utredningens studieresor

Som inledningsvis har nämnts, har utredningen gjort en studieresa till Danmark, Norge och Finland för att en uppfattning om hur reglerna om vindikation av stöldgods idessa länder fungerar i praktiken. Syftet har också varit att få synpunkter vad systemet innebär för brottsbekämpningen, handelns intressen och konsumentskyddet. Utredningen har sammanträffat med företrädare för polisen, handelsorganisationer, handeln med begagnade varor, pantbanker, försäkringsbranschen och de olika ländernas konsumentskyddsorganisationer. Besöket i Danmark ägde rum i maj 1994 och besöken i Norge och Finland i augusti samma år. I de tre länderna tycks man allmänt anse att systemet med vindikation av stöldgods fungerar väl. De företrädare som utredningen sammanträffade med framhöll att principen om vindikation av stöldgods stämde väl med deras rättsuppfattning och menade var och en beträffande sitt land att deras åsikt speglade en allmänt utbredd inställning. Särskilt nöjda med principen om vindikation av stöldgods var företrädarna för polisen i de tre länderna. Visserligen förekommer det, liksom i Sverige, ofta i dessa länder att stulet gods inte kan kopplas till en bestämd målsägande. Poliserna menade dock att vindikationssystemet underlättar polisarbetet i sådana fall, då en målsägande kan spåras. Systemet gör det då ofta möjligt att genast lämna tillbaka det stulna godset till ägaren, eftersom förvärvaren är införstådd med att han inte får behålla gods som visat sig vara stulet. Vindikationsprincipen hade enligt dem även en positiv psykologisk effekt. Det finns inte i något av länderna någon officiell statistik var stöldgods vanligen påträffas eller angående hur ofta godset kan kopplas till en bestämd målsägande. Polisernas allmänna uppfattning

emellertid att stöldgods kan påträffas i princip helst, ofta

var var som hos tjuven själv och mera sällan hos en godtroende förvärvare. Inte heller från handelns sida uttryckte man i de tre länderna missnöje med möjligheten att vindicera stöldgods. Företrädarna för handeln uppgav att man utifrån mer allmänna synpunkter ställde sig positiv till principen, och menade att nackdelarna för handelns del i praktiken inte var så stora, eftersom det relativt sällan förekom att

Andra länder 89

stöldgods påträffades i den reguljära handeln. Någon statistik över hur ofta så sker finns inte i de tre länderna. När det i Danmark, Norge eller Finland förekommer att stulna varor lämnas till handlare som köper begagnade saker är det liksom i Sverige vanligen fråga guldföremål, smycken, konst - om eller antikviteter. Företrädarna för handeln med begagnade hade varor

inte uppfattningen att vindikationsprincipen påverkar prisnivån i dessa

branscher, varken beträffande den ersättning vid inköpen som ges av varorna eller försäljningspriserna.

Företrädarna för konsumentskyddsorganisationerna ide tre länderna

uppgav samfällt att de inte kände till något fall då en konsument, som i god tro köpt stöldgods i den reguljära handeln, kontaktat organisationerna grund av att han motsatt sig att lämna tillbaka egendomen till den bestulne eller att han ville kräva ersättning säljaren. Det av var företrädarnas uppfattning att köpare i allmänhet accepterade att lämna tillbaka egendom, om det visade sig att den var stulen.

Företrädarna för försäkringsbranschen i de tre länderna att

uppgav

man hade uppfattningen att bestulna personer efter att försäkringser-

sättning betalats ut sällan är intresserade av att få tillbaka gods som har stulits ifrån dem. I de fall det föreligger ett sådant intresse, rör det sig oftast om smycken med ett särskilt pietetsvärde eller konst. om Inte i något av de tre länderna tycks det i praktiken finnas någon möjlighet att försäkra sig mot en sådan förlust som uppkommer om man i god tro förvärvar egendom, som man sedermera får lämna tillbaka därför att den visar sig vara stulen. Avsaknaden sådan av en försäkringsmöjlighet torde inte bero hinder i lagstiftningen, utan helt enkelt på att denna försäkring inte efterfrågas och typ av att ett sådant försäkringsskydd skulle ställa sig mycket kostsamt.

Som framgått av föregående avsnitt utgör i de tre länderna olika slag av förbrott förutsättningen för att stöldgodset skall kunna bli

föremål för vindikation. Utredningen har vid studiebesöken förhört sig

om det brukar uppkomma gränsdragningsproblem, när det är ovisst

om egendomen har frånhänts den ursprunglige ägaren ett brott genom som konstituerar vindikation eller något annat slags brott. genom Företrädarna för de tre länderna har alla sagt sig inte känna till att dessa avgränsningar vållar några praktiska problem. Inte någon av de företrädare från Danmark, Norge eller Finland som utredningen sammanträffade med hade uppfattningen att de svenska reglerna, som tillåter godtrosförvärv av stulen egendom, medför att stöldgods förs från deras länder för att säljas i Sverige.

90 Andra länder

Bestämmelserna vindikation stöldgods är enligt sarnstämmiga om av

uppgifter inte föremål för kritik eller offentlig debatt i något av de

länder som utredningen har besökt.

10.2 Andra länder än Norden

England

Den grundläggande regeln i anglosaxisk rätt när det gäller överförandet rätten till lös egendom, kan uttryckas i maximen nemo dat av quod habet ingen kan ge det han inte har. Grundsatsen kommer non till uttryck i den engelska köplagen, Sale of Goods Act 1979 kap. 54, section 21 1. Bestämmelsen innebär i princip att en köpare som köper något från obehörig säljare, aldrig kan få bättre rätt till en godset än den som säljer.

Det finns flera undantag från denna huvudregel se SOU 1984:16

119 f.f.. Av intresse i fråga stöldgods var främst den tidigare s. om gällande regeln att den i god tro köpte egendom på en s.k. market som fick äganderätt till det köpta, även säljaren inte var behörig overt om överlåta egendomen, t.ex. därför att det fråga om stöldgods. att var Regeln härstammade från medeltiden och byggde tanken att

eftersom den ville sälja något i princip var hänvisad till att göra

som detta den lokala marknaden, så var det också möjligt för den som hade blivit bestulen eller obehörigen frånhänd sin egendom på annat

sätt att återfinna den förlorade egendom genom att leta på marknaden.

Det ansågs hans skyldighet att göra detta. Om han misslyckades vara med att återfinna sin egendom, kunde en köpare som var ovetande om att egendomen frânhänts den rätte ägaren, förvärva äganderätten till det köpta. Regeln market overt avsåg från början endast lokala marknader, om kom med tiden att gälla även vid inköp i City of London när City men medeltiden fick tillstånd ha marknader. under att permanenta

Eftersom handeln numera inte längre är begränsad till marknader

eller City of London, ansågs de praktiska skälen för regeln om market inte längre föreligga. Den upphävdes Sale of Goods overt genom

Amendment Act 1994.

Estland

Möjligheten att göra godtrosförvärv lös egendom regleras i Asjaöiav

gusseadus RT 1993, 39, 590, sakrättslagen, som trädde i kraft

Andra länder 91

den 1 december 1993. Enligt huvudregeln får en godtroende förvärvare äganderätt till en lös sak som han förvärvar i god tro, även om överlåtaren inte var behörig att överlåta egendomen § 95. Förvärvaren anses ha varit i ond tro, om han visste eller borde ha vetat att överlåtaren inte var behörig att överlåta äganderätten. Den ursprunglige ägaren kan då när som helst kräva tillbaka egendomen.

Äganderätt på grund av godtrosförvärv uppkommer inte omedelbart

vid förvärvet i de fall då det rör sig om en sak som är stulen från ägaren, förlorad eller på annat sätt mot ägarens vilja kommen ur hans besittning. Sådana saker kan krävas tillbaka den ursprunglige av ägaren fram till dess förvärvaren har fått äganderätt till saken genom preskription. En besittare kan genom preskription äganderätt till en stulen sak, om han utan avbrott besitter den i god tro under fem år. Besittaren anses ha varit i god tro om han inte vet och inte heller borde veta att hans besittning saknar laga grund eller att en annan person har större rätt till saken § 35. Besittning anses ske i god tro, så länge det motsatta inte har bevisats. Bevisbördan för ond tro ligger alltså på den ursprunglige ägaren. Preskription kan inte ske om förvärvaren är i ond tro, dvs. om han vid förvärvet visste eller borde veta att han inte fick äganderätt till

saken eller han fick veta detta före preskriptionstidens utgång.

Eftersom lagen så nyligen trätt i kraft, har ännu inte någon rättspraxis utvecklats.

Frankrike

Enligt fransk rätt ger besittning till lösöre presumtion för ett rättmätigt

innehav, la possession vaut titre Code civil artikel 2279.

Den som har förlorat eller blivit bestulen en sak, har emellertid enligt den nämnda bestämmelsen rätt att vindicera föremålet. Han måste dock göra sitt krav gällande inom tre år, räknat från dagen då förlusten eller stölden skedde. Efter denna tidsfrist upphör rätten att kräva tillbaka det stulna från en godtroende förvärvare. Om den godtroende förvärvaren har köpt stulet eller förlorat gods

på en mässa eller marknad, offentlig auktion eller hos en handlare som handlar med detta slags varor, måste den ursprunglige ägaren betala

lösen för att få tillbaka sin egendom. Lösenbeloppet skall motsvara

vad innehavaren har betalt Code civil artikel 2280.

92 Andra länder

Grekland

Enligt den grekiska civillagen kan en förvärvare genom hävd få äganderätt till lös egendom, han har förvärvat egendomen även om från någon inte behörigt att överlåta den. Förutsättningen är som var att förvärvaren är i god tro, när han får egendomen i sin besittning och sedan under fortsatt god tro innehar egendomen i tre år. Med god i sammanhanget att förvärvaren utan att vara grovt oaktsam tro avses

har uppfattningen att han förvärvet har fått äganderätt till egen-

genom

domen artikel 1041 -l043.

godtroende förvärvare måste lämna ifrån sig egendomen till Om en den rätte ägaren före hävdetidens utgång, har han i viss begränsad omfattning rätt till ersättning för de kostnader egendomen förorsakat

honom under innehavet artikel 1100-1103.

Några särregler utesluter möjligheten att genom hävd som äganderätt till stulen egendom finns inte.

Italien

I den italienska rätten erkänns godtrosförvärv av lösa saker som en huvudprincip, oberoende det är fråga om anförtrodd eller icke av om anförtrodd egendom. Den förvärvar lösöre från någon annan än som den rätte ägaren, får äganderätt till saken om han är i god tro när

saken lämnas över till honom Codice civile artikel 1153. Frågan huruvida gåva kan föremål för godtrosförvärv är föremål för

vara olika uppfattning i den italienska doktrinen. I god tro anses den vara, som besitter egendomen utan att veta att han kränker någon rättighet. God tro anses inte kunna annans föreligga vid vårdslöshet. Förvärvaren behöver bara vara i god grov tro vid själva besittningsövergången, men inte under det fortsatta

innehavet av saken artikel 1147.

I fråga registerade lösa saker och universalita di mobili om uppkommer äganderätt grund godtrosförvärv inte vid traditionen av egendomen, utan först efter att en viss hävdetid har gått ut. En överlåtelse lösa saker skall registeras främst bilar och av som andra motorfordon, båtar och flygplan får enligt italiensk rätt sakrättslig verkan först inskrivning i ett offentligt register. Med genom universalita di mobili ett flertal saker som inte hänger samman avses fysiskt, har ägare och fyller gemensam funktion. Som men samma en exempel kan nämnas hjord, ett bibliotek eller en konstsamling. en

Andra länder 93

Efter tjugo års hävdetid får den, gjort ett förvärv från som en obehörig överlätare, äganderätt till egendomen även om förvärvet

skedde i ond tro artikle 1161.

l fråga om registrerade lösa saker kan en godtroende förvärvare, som har förvärvat äganderätt från den rätte ägaren, tillgodoräkna sig en hävdetid tre år, om han har haft sin fångeshandling inregistrerad

artikel 1162. Har förvärvet inte skett från rätt ägare eller inte in-

registrerats, blir hävdetiden tio år. Föreligger ond tro, tillämpas den nyss nämnda hävdetiden tjugo år. För universalita di mobili är hävdetiden tjugo år, men om god tro, överlåtelse av äganderätt och tradition föreligger, begränsas hävdetiden till tio år. Någon rätt för en ursprunglig ägare, som obehörigen har frånhänts sin egendom, att mot betalning lösa tillbaka den från en godtroende förvärvare finns inte i italiensk rätt.

Lettland

Bestämmelser om godtrosförvärv finns i Lettlands civillag från 1937, som åter trätt i kraft 1993. Grundregeln är att en ägare bibehåller sin äganderätt, om hans egendom obehörigen skulle överlåtas till någon annan. Godtrosförvärv kan dock ske i vissa fall som anges i 1065 och 1066 §§, nämligen då det är fråga om lös egendom som en ägare frivilligt har anförtrott någon annan person lån, pant, eller förvaring eller om egendom som har överlämnats för transport eller bearbetning. Under förutsättning av god tro kan förvärvare få en äganderätt till sådan egendomen, även om hans fångesman inte var behörig att överlåta egendomen till honom.

Som framgått är det inte möjligt att göra godtrosförvärv av stulen

egendom. Möjligen skulle en enligt civillagen gällande allmän preskriptionstid på tio år kunna tänkas bli aktuell i dessa fall.

Nederländerna

De nederländska reglerna om godtrosförvärv återfinns i den nya civillagen, Burgerlijk Wetboek BW, som trädde i kraft 1992.

Redovisningen av nederländsk rätt i den förra utredningens

betänkande SOU 1984:16 s. 115 f.f. hänför sig till ett förslag till civillagens bok som dock aldrig kom att träda i kraft. Stark kritik riktades mot förslaget såvitt gällde införandet i nederländsk rätt av möjligheten att göra godtrosförvärv av stöldgods. Detta förslag fick därför falla.

94 Andra länder

I den gällande rätten återfinns huvudregeln om exstinktiva nu godtrosförvärv i artikel 3:86. En överlåtelse av äganderätt eller begränsad sakrätt från obehörig överlâtare medför ett giltigt en förvärv, under förutsättning att överlåtelsen sker mot vederlag och förvärvaren är i god tro. En ytterligare förutsättning är att tradition av

egendomen har skett artikel 3:90, 91 eller 93. Godtrosförvärv kan

ske lösöre eller löpande skuldebrev. Det är däremot inte möjligt att av

göra godtrosförvärv s.k. registeregendom artikel 3:86. Dit räknas

av dels fartyg och flygplan, dels i fast eller lös egendom upplåtna begränsade sakrätter, som för sin giltighet fordrar registrering. Har ett godtrosförvärv ägt rum, föreligger ingen lösenrätt för den ursprunglige ägaren. Denne har dock, oberoende av förvärvarens goda tro, rätt att vindicera stulen egendomen, om han gör sitt anspråk gällande inom tre

år från stölden artikel 3:86. Någon skyldighet att betala lösen

föreligger inte. Vindikationsrätt beträffande stulen egendom föreligger dock inte, konsument i god tro har köpt den stulna egendomen i en butik, om en är belägen i fastighet och sysslar med handel just av det som en aktuella egendomsslaget. Någon vindikationsrätt föreligger inte heller

i fråga stulna eller löpande skuldebrev artikel 3:86.

om pengar Med god tro avses att förvärvaren inte kände till eller borde ha känt

till överlåtarens bristande behörighet artikel 3:11. Den som påstår

i allmänhet har bevisbördan för detta påstående. ond tro anses

Den nederländska lagstiftningen innehåller även en regel om skyldighet för förvärvaren att kunna lämna upplysningar om sin

fångesman. Den inom tre år från förvärvet uppmanas att som

identifiera överlåtaren, skall utan dröjsmål ge sådan upplysning som

är tillräcklig för att uppspåra denne. Det räcker dock att förvärvaren

lämnar sådan information som han vid förvärvet ansåg tillräcklig artikel 87. Om han inte kan fullgöra sin upplysningsskyldighet,

kan han inte heller göra ett godtrosförvärv med stöd av huvudregeln i artikel 3:86. Det beskrivna stadgandet är inte tillämpligt beträffande förvärv av pengar. En ägares rätt att få tillbaka egendom, som obehörigen har frånhänts honom, preskriberas oberoende förvärvarens onda eller av

god tro efter tjugo år artikel 3:105 och 3:306.

Polen

Enligt polsk rätt är den grundläggade regeln att ett avtal om överlåtelse av äganderätt inte får någon sakrättslig verkan, om den som

Andra länder 95

överlåter egendomen inte är behörig att göra detta. Förvärvaren kan

dock enligt Civilbalken CB artikel 169 § 1 äganderätt ett

genom

godtrosförvärv, såvida han inte var i ond tro vid förvärvet Polsk

författningssamling nr 16:93 av den 23 april 1964 med senare ändringar. God tro anses utesluten inte bara då förvärvaren är medveten om att överlåtaren inte är behörig att förfoga över egendomen, utan även då den bristande insikten beror oaktsamhet. Regeln godtrosförvärv har i sin tur ett undantag CB artikel om 196 § 2. När det gäller egendom som är borttappad, stulen eller som ägaren har förlorat på annat sätt, får förvärvaren äganderätt till egendomen först efter att en tidsfrist på tre år har löpt ut. Tidsfristen räknas med utgångspunkt från den tidpunkt då borttappandet, stölden eller förlusten skedde. För att kunna göra ett exstinktivt fång i dessa fall, måste förvärvaren vara i god tro, inte bara vid förvärvet utan också vid tidsfristens utgång. Beträffande pengar, innehavarpapper och egendom som har förvärvats på offentlig auktion eller i samband med ett exekutivt förfarande, gäller inte den beskrivna regeln om tidsfrist. I sammanhanget kan nämnas att godtrosförvärv endast kan göras av sådan egendom som kan förekomma i den vanliga handeln. Det går alltså inte att genom godtrosförvärv få äganderätt till egendom som endast får ägas av staten, såsom exempelvis militära vapen eller guldtackor.

Ryssland

Den 1 januari 1995 trädde en ny civillag i kraft i Ryssland. I lagen finns bl.a. bestämmelser om vad som skall anses vara personlig egendom och om hur äganderätt till sådant gods uppkommer. All egendom, som inte enligt en uppräkning i artikel 130 utgör fast

egendom, anses utgöra personlig egendom. Äganderätt till sådant gods

kan uppkomma bl.a. genom förvärv från ägaren, men i vissa fall även

från en annan överlåtare än denne artikel 218.

Bestämmelser av betydelse i samband med godtrosförvärv finns i artiklarna 301-306. Som huvudregel har en ägare rätt att begäran få tillbaka egendom, som obehörigen har fränhänts honom. Den som i god tro förvärvar egendom från någon som saknade rätt att överlåta den, kan göra ett godtrosförvärv. Med god tro avses i sammanhanget att förvärvaren inte kände till eller kunde känna till överlåtarens bristande behörighet.

Ägaren har dock rätt att från en godtroende förvärvare få tillbaka

egendom, som har stulits eller mot hans vilja fránhänts honom på

96 Andra länder

något annat sätt. En motsvarande vindikationsrätt har han, om egendomen obehörigen har frånhänts någon, vilken han har

anförtrott den. Ägaren måste dock göra sitt krav gällande inom tre år

från det han fick kännedom om förlusten. Civillagen anger inte närmare innebörden av att frånhändandet på angivet sätt har skett mot innehavarens vilja. Härmed torde bl.a. avses att frånhändandet har skett med våld eller utan innehavarens vetskap.

Ägaren har, oberoende av hur egendomen har frånhänts honom,

inte någon vindikationsrätt från en godtroende förvärvare när det är fråga om pengar eller innehavarpapper. När godtroende förvärvare är skyldig att lämna tillbaka egendom en till ägaren, kan han vara berättigad till ersättning för vissa kostnader som han har åsamkats för egendomen. Några särskilda bestämmelser angående möjligheten att göra godtrosförvärv i den reguljära handeln finns inte. I artikel 234 finns allmänna bestämmelser om preskription. Om någon i god tro, öppet och utan avbrott under fem år besitter ett föremål, får han äganderätt till föremålet. Vid beräkningen av preskriptionstiden får han tillgodoräkna sig även den tid hans fångesman har innehaft egendomen. En förvärvare kan dock aldrig genom hävd bli ägare till ett föremål, före den tidpunkt då ägarens ovan nämna vindikationsfrist tre år har gått ut.

Schweiz

I Schweizerisches Zivilgesetzbuch, den schweiziska civillagboken, stadgas att den som i god tro förvärvar äganderätt eller en begränsad sakrätt till lösöre har rätt att behålla saken, även om hans fångesman inte hade rätt att överlåta godset artikel 933. Inte heller är en godtroende förvärvare skyldig att lämna tillbaka pengar eller innehavarpapper, som ofrivilligt kommit ur den tidigare innehavarens besittning

artikel 935.

Om en lös sak har stulits eller ägaren annat sätt ofrivilligt har förlorat den, har ägaren under fem år rätt att kräva tillbaka saken från

innehavaren, även om denne är i god tro artikel 934. Har in-

nehavaren köpt saken en offentlig auktion, torget eller hos en köpman som handlar med liknande varor, har den ursprunglige ägaren bara rätt till vindikation om han betalar ersättning till innehavaren med det belopp som denne har givit för föremålet. Den ursprunglige ägaren har alltid rätt att kräva tillbaka en lös sak,

om förvärvaren vid sitt förvärv var i ond tro artikel 936.

Andra länder 97

Tyskland

Det är enligt tysk rätt möjligt att göra godtrosförvärv obehörigen av överlåten lös egendom. En förvärvare kan enligt Bürgerliches Gesetzbuch BGB få äganderätt, om han förvärvar egendomen i god tro och

övriga lagliga förutsättningar för äganderättsförvärv föreligger. God

tro anses inte föreligga, om förvärvaren kände till att saken inte tillhörde överlåtaren, eller om detta okänt för honom på grund var av grov oaktsamhet § 932. Den ursprunglige ägaren har inte rätt att lösa tillbaka egendomen, efter att ett godtrosförvärv har skett.

Äganderätt genom godtrosförvärv kan inte uppkomma

om egendomen har stulits från ägaren, eller denne har tappat den eller om förlorat den på något annat sätt, dvs. i andra fall än då han anförtrott egendomen någon annan § 935 första stycket. I dessa fall har ägaren rätt till vindikation. Vindikationsrätten gäller dock inte i fråga

om pengar, innehavarpapper eller saker som har sålts på offentlig

auktion § 935 andra stycket.

Ägarens vindikationsrätt kan preskriberas efter trettio år enligt all-

männa regler om preskription av civilrättsliga anspråk § 195. Preskription kan ske oberoende av förvärvarens goda eller onda tro. För det fall förvärvaren vid sitt förvärv har varit i god tro, och sedan i fortsatt god tro innehaft egendomen under tio år, kan han redan efter denna tid bli ägare § 937.

Österrike

Enligt österrikisk lagstiftning är utgångspunkten har att en ägare rätt

att tillbaka en sak som obehörigen innehas av någon Allge-

annan

meines Bürgerliches Gesetzbuch § 366. En sådan rätt föreligger dock

inte gentemot en redlig innehavare, kan bevisa att han har som förvärvat saken på offentlig auktion, köpt den handlare, har av en som rätt att handla med varor av detta slag, eller förvärvat egendomen från någon, som fått egendomen anförtrodd sig av den ursprunglige ägaren. I sådana fall får den redlige besittaren behålla egendomen, och den ursprunglige ägaren får nöja sig med ersättning från den han som anförtrodde egendomen AGB § 367. Kan det emellertid bevisas att det på grund av sakens beskaffenhet,

dess låga pris, överlåtarens person, omständigheterna vid försäljningen

eller andra omständigheterna fanns anledning att fatta misstankar angående överlåtarens redlighet, betraktas förvärvaren oredlig som en

98 Andra länder

innehavare och är skyldig att lämna ifrån sig egendomen AGB- § 368. Säljer köpman i sin rörelse lös egendom får förvärvaren en äganderätt till egendomen, även säljaren inte var rätt ägare eller om behörig att överlåta den. Förutsättningen är dock att förvärvaren är i god Han inte ha varit i god tro, han känner till säljarens tro. anses om bristande behörighet, eller om hans bristande insikt beror på grov

oaktsamhet. Äganderätt för förvärvaren uppkommer inte heller om

egendomen har stulits från ägaren, eller om denne har tappat den eller förlorat besittningen till den något annat sätt Handelsgesetzbuch § 366. I sådana fall har ägaren rätt till vindikation.

USA

Den grundläggande föreställningen inom förmögenhetsrätten i Förenta

Staterna är att ingen ska kunna förlora sin äganderätt till lösören utan ha samtyckt till detta. Om ägaren inte att överlåta sin att avser

äganderätt till ett föremål till men personen ändå

en annan person, erhåller besittning till föremålet, erhåller denne ingen äganderätt och kan därmed inte överföra någon äganderätt till senare förvärvare av föremålet. Denna regel kallas void title rule och innebär att om en

title är ogiltig i överlåtarens hand förbättras inte dess kvalitet genom efterföljande överlâtelser. Detta gäller oavsett god tro hos förvärvarna och oavsett antalet ornsättningsled som ligger mellan den ursprungliga dispositionen och förvärv. Regeln bygger på föreställningen att

senare

inte kan vad man inte har nemo dat quod non habet och

man ge - att inskärpa försiktighetsattityd hos köpare caveat emptor avser en - låt köparen akta sig.

Äganderättsförvärv i god tro av lösa saker medges dock från den

har förvärvat title är voidable anfäktbar. En som en som voidable title förvärvas från ägaren genom en överlåtelse som framkallas förvärvaren ett svikligt eller bedrägligt förav genom farande. Frågan förvärvad title är void ogiltig eller om en voidable avgörs ägarens överlåtelseavsikt. Har ägaren inte haft av

överlåtelseavsikt vid dispositionen är den title som förvärvaren

erhållit void har han haft överlåtelseavsikt är densamma men voidable. En voidable title kan upphävas efter att rätte ägaren väckt talan detta i behörig ordning. En överlåtelse av en lös sak om

från den har voidable title till en godtroende förvärvare ger den

som good title och därmed ett skyddat förvärv av egendomen. senare en Genom tiders lagstiftning, först Uniform Sales Act och nu i senare alla delstater utom Louisiana, Uniform Commercial Code, har både

Andra länder 99

void title rule och distinktionen mellan void title och voidable title kodifierats. För att tillförsäkra att gods säljs i ordinär handel erhåller som en hög grad av negotiabilitet anses ett skydd i särskilda fall kunna uppstå till förmån för kvalificerade godtroende köpare, så kallade buyers in

ordinary course of business, vid handelsköp och vid förvärv

av varor från köpmän i deras rörelse. För köpare skall kunna erhålla att en skydd för sitt förvärv som buyer in ordinary of business course krävs att köpet har skett från köpman i dennes rörelse och har en avsett en vara av i princip samma slag som de köpmannen varor handlar med i rörelsen. Förutom att ha varit i god tro vid köpet ska köparen ha handlat helt i enlighet med det sedvanliga handelsbruk som gäller för den ifrågavarande typen av förvärv i säljarens bransch. Avgörande för om en köpare erhåller skydd för sitt förvärv, trots brister

i säljarens rått att förfoga över godset, är det yttre sken appearance

som de faktiska omständigheterna vid köpet har förmedlat till köparen. Om köparen utifrån dessa omständigheter rimligen kan ha förväntat sig att säljaren hade rätt att överlåta title till egendomen, blir köparens förvärv i allmänhet skyddat. Köp i pantbank utgör enligt en

särskild lagföreskrift inte köp i ordinary of business.

course Den som med svagare rätt faktiskt innehar lös sak och hävdar en äganderätt till denna eller på annat sätt undanhåller eller disponerar

över saken till förfång för någon har starkare rätt till

annan som

saken, gör sig skyldig till så kallad Conversion. Från den utför

som eller har utfört Conversion kan den har starkare rätt till saken som återvinna besittningen, erhålla ersättning för sakens marknadsvärde

eller intäkterna från utförd försäljning saken. Detta sker i

en av allmänhet genom att talan väcks antingen replevin eller trover om mot den som begår eller har begått Conversion.

Kärandens talan i ett mål om trover är begäran ersättning

en om för den skada käranden har lidit till följd att det omtvistade av föremålet har undanhållits honom samt även begäran en om att

domstolen beviljar en tvångsvis försäljning det omtvistade föremålet

av till svaranden. När svaranden betalar den ersättning käranden har tilldömts i ett mål om trover överförs den rätt käranden har till som lösöret till svaranden och om svaranden har lösöret i sin besittning, kan han behålla det. Den som i god tro förvärvat ett föremål från den som haft en void title, exempelvis tjuv, kan således en genom en talan om trover tvingas att köpa rätte ägarens title till föremålet. En talan om replevin är begäran vindikation det en om av omtvistade föremålet. Sedan käranden i obligatorisk förberedande en

förhandling, så kallad preliminary hearing, gjort sin rätt till

100 Andra länder

besittning av föremålet sannolik, tas detta i de flesta fall omedelbart i beslag av sheriff genom en exekutiv åtgärd. Föremålet lämnas därefter ut till den av parterna som i huvudförhandling visat bäst rätt till besittning av föremålet. I samband med ansökan om replevin

skall käranden ställa säkerhet bond för den händelse käromålet

ogillas och svaranden lider skada till följd av att egendomen genom sheriffs åtgärd har bringats ur hans besittning. Det förekommer att svaranden mot ställande av säkerhet får behålla besittningen till det omtvistade föremålet tills målet har blivit slutligen avgjort. Den som innehar någon annans lösöre utan att ha rätt till detta kan erhålla äganderätt till lösöret enligt institutet adverse possession. Adverse possession föreligger när någon har ett kontinuerligt och exklusivt fysiskt innehav av någon annans föremål mot dennes vilja under minst den tid som anges i särskilda delstatliga författningar om preskriptionstid, benämnda statutes of limitation. För att adverse possession skall anses föreligga fordras att innehavaren håller föremålet öppet och synligt och brukar detta på ett sätt som tydligt visar att innehavaren hävdar äganderätt till föremålet. Den tid som anges i statutes of limitation för preskription av talerätt i mål om trover och replevin är i de flesta delstater mellan tre och sex år. Enligt rättspraxis börjar emellertid den tid som stadgas i statutes of limitation i princip inte att löpa innan grunderna för ägarens talan om trover eller replevin föreligger, vilket först inträffar då ägaren erhåller kännedom om var föremålet finns. I några delstater, exempelvis i New York, krävs i princip att den som innehar föremålet vägrar att utlämna detta till ägaren en direkt begäran av denne för att preskriptionstiden skall börja att löpa. Innehavarens vägran att utlämna egendomen till ägaren på begäran av denne fullbordar den Conversion av egendomen som utgör grunden för rätten att väcka talan mot innehavaren av föremålet om replevin och trover. När den stadgade tiden löpt ut preskriberas ägarens rätt att föra talan mot innehavaren av föremålet, som därmed erhåller title till detta. Egendom som tas i beslag från en misstänkt person eller påträffas och tas i beslag under utredning om brott befinner sig formellt i domstolens förvar custody of the court. Så länge egendomen är beslagtagen får en talan om replevin mot den domstol eller myndighet som håller inne egendomen inte tas upp till prövning. Om misstanke föreligger om att egendomen tillgripits genom stöld eller annat förmögenhetsbrott, anses den misstänktes innehav av egendomen ändå att denna tillhör honom. Om det inte går att identifiera presumera den beslagtagna egendomen som stulen eller olovligen tillgripen, återlämnas den till den som presumeras att vara egendomens ägare.

Andra länder101

Egendom som under utredning om brott har tagits i beslag från den

som innehaft den utan rätt, får efter ägarens ansökan lämnas ut till denne sedan saken mot den tilltalade slutligen har avgjorts. Egendomen utlämnas dock endast om det inte råder någon tvist om

äganderätten till denna. Råder det tvist om äganderätten skall saken

först prövas i en civilprocess. En dom eller ett beslut i straffprocessen mot den tilltalade utgör varken bevis eller hinder i en civilprocess om rätten till egendomen.

Internationellt samarbete 103

11 Internationellt samarbete om

reglering av godtrosförvärv

Inom ramen för det nordiska lagstiftningssamarbetet gjordes under 1960-talet försök att tillskapa enhetliga regler för godtrosförvärv av lösöre. Nordiska Rådet hemställde i februari 1959 att de nordiska ländernas regeringar skulle inleda ett gemensamt utredningsarbete. Ett sådant samarbete kom till stånd i Norge, Danmark, Finland och Sverige. Efter några års utredningsarbete lades betänkanden med förslag fram i de olika länderna, i de tre senare länderna med likartat innehåll. Som framgått av avsnitt 2 byggde det svenska betänkandet på exstinktionsprincipen och kompletterades med särregler beträffande stöldgods och avbetalningsgods som hade sålts med äganderättsförbehåll. Beträffande sådant gods ställdes särskilt höga krav på förvärvarens undersökningsskyldighet. Förslagen resulterade dock aldrig i någon lagstiftning. Det var främst frågan om möjligheten att göra godtrosförvärv av stöldgods som var kontroversiell. I februari 1973 konstaterade Nordiska rådet att frågan var slutbehandlad för rådets del. Ett lagstiftningssamarbete avseende godtrosförvärv var under 1960-

talet aktuellt även inom UNIDROIT International Institute for the

Unification of Private Law. Institutet har sitt säte i Rom och räknar för närvarande regeringar från femtiotre länder som medlemmar. År 1968 publicerade UNIDROIT förslag till enhetlig lagstiftett en ning om godtrosförvärv. Utgångspunkten för förslaget var exstinktionsprincipen. Efter bearbetning lades utkast fram 1974. Även ett nytt i detta förslag var exstinktionsprincipen huvudprincip, men undantag gjordes för de fall då egendomen hade stulits från ägaren SOU 1984:16 s. 93 f. Inte heller detta samarbete resulterade i någon gemensam lagstiftning och institutet avskrev projektet i maj 1980. Ett samarbete med syfte att tillskapa en konvention om återlämnande av stulna eller olagligen exporterade kulturföremål pågår dock för närvarande inom ramen för UNIDROIT. En diplomatkonferens som skall behandla denna fråga kommer att äga rum i Rom i juni 1995.

104 Internationellt samarbete

I ett utkast till konvention UNIDROIT 1994, CONF. 83, 20 December 1994, Unidroit Convention on the International Return of Stolen or Illegally Exported Cultural Objects föreslås bl.a. att innehavaren av ett stulet kulturföremål skall vara skyldig att lämna

tillbaka det. Under förutsättning att han var i god tro neither knew

nor ought reasonably to have known that the object was stolen, skall

han emellertid vara berättigad till skälig ersättning fair and reaso-

nable compensation. Någon form av hävderegel trettio eller femtio år övervägs dock, liksom en preklusionsregel ett eller tre år. I EU- och EES-sammanhang torde frågor om äganderätt på grund

godtrosförvärv knappast bli aktuella, eftersom det i Romfördragets

av artikel 222 uttryckligen stadgas att fördraget inte i något hänseende skall ingripa i ländernas egendomsordning. Inom EU och EES pågår emellertid ett samarbete såvitt avser kulturföremål. Arbetet bygger utgångspunkten att den fria rörligheten av varor inte hindrar förbud eller restriktioner beträffande ut- eller införsel föremål utgör nationella skatter av konstnärligt, av som

historiskt eller arkeologiskt värde artikel 36 i Romfördraget.

EU-reglerna kulturföremål består av dels en förordning EEG om 391192 om export av kulturföremål, dels ett direktiv 937EEG nr återlämnade av kulturföremål som olagligt har förts bort från ett om medlemslands territorium. Avsikten med EG-förordningen är att vid gemenskapens yttre gränser tillskapa en kontroll som gör det möjligt att hindra export av vissa kulturföremål räknas upp i en bilaga till förordningen. För som att sådana föremål skall få föras ut till ett land utanför gemenskapen krävs utförseltillständ. Tillstånden utfärdas av respektive EU-land och kan vägras med stöd landets interna lagstiftning till skydd för av kulturskatter. En utfärdad exportlicens skall gälla inom hela EUomrâdet, samtidigt som länderna gemensamt skall kontrollera exporten kulturföremål vid gemenskapens yttre gräns. Förordningen har av blivit gällande i Sverige genom medlemskapet i EU. EG-direktivet om återlämnande av kulturföremål har tillkommit för att medlemsländerna en möjlighet att till sitt territorium få tillbaka ge kulturföremål som har förts ut ur landet i strid med nationella förbud och restriktioner. Med begreppet kulturföremål avses föremål som enligt nationell lagstiftning klassas som nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde. Därutöver krävs att föremålen antingen finns angivna i en särskild bilaga som har fogats till direktivet, ingår i offentlig samling eller utgör kyrkliga inventarier. en Direktivet ger den återkrävande staten möjlighet att enligt ett särskilt angivet förfarande föra talan om återlämnande vid domstol i

Internationellt samarbete 105

det land där föremålet rent faktiskt befinner sig. Kravet skall riktas mot den som innehar föremålet. Den som åläggs att återlämna ett

kulturföremål har under förutsättning att han har visat vederbörlig

omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet rätt att få skälig ersättning. Det ankommer respektive medlemsland att utforma de närmare bestämmelserna om hur ersättningen skall bestämmas och hur bevisbördan för aktsamheten skall placeras. Genom direktivet har tillskapats en offentligrättsligt grundad rätt för medlemsstaterna att rent fysiskt återfå förlorade kulturföremål till sitt territorium. Frågan om äganderätten till föremålen efter äterlämnandet skall enligt direktivet avgöras enligt den återkrävande medlemsstatens lag. Det framgår också uttryckligen att direktivet inte är avsett att

påverka tillämpningen av de civil- och straffrättsliga åtgärder kan

som vidtas enligt nationell lagstiftning den återkrävande medlemsstaten av eller ägaren till ett kulturföremål som har stulits. Som framgått av avsnitt 4.6, har Sverige införlivat EG-direktivet med sin lagstiftning i form av ett nytt kapitel i kulturminneslagen och härigenom gjort det möjligt för andra EU- och EES-länder att återkräva kulturföremål från vårt land. Genom motsvarande lagstiftning i andra länder, är det möjligt för vårt land att återkräva kulturföremål som olagligen har förts bort från Sverige.

IP-regler 107

12 Svenska

internationellt-privaträttsliga regler om godtrosförvärv

Enligt svensk internationell privaträtt anses principen om lex rei sitae gälla för sakrättsliga frågor och därmed även för godtrosförvärv. Principen innebär en tillämpning av lagen den plats där egendomen var belägen vid tidpunkten för den händelse vars sakrättsliga verk-

ningar skall bedömas Michael Bogdan, Svensk internationell privat-

och processrätt, 4 uppl., s. 263. När egendom stjäls i Sverige och sedan förs ut ur landet och säljs utomlands, blir möjligheterna att göra ett godtrosförvärv beroende av reglerna i det land där försäljningen sker. Tillåter det senare landets

lag inte godtrosförvärv av stöldgods, kan den bestulnes äganderätt inte upphöra genom att någon gör ett godtrosförvärv av egendomen.

Om däremot egendom som har stulits utomlands förs till Sverige och säljs här, torde principen om lex rei sitae innebära att de svenska

reglerna om godtrosförvärv blir tillämpliga. Det skulle alltså vara

möjligt att genom ett godtrosförvärv i Sverige få äganderätt till egendom som har stulits i ett land, vars rätt inte tillåter godtrosförvärv av stöldgods. Om någon i god tro köper en stulen sak i ett land, rätt inte vars tillåter godtrosfövärv av stöldgods, och tar med sig egendomen till Sverige, kan köparen inte enligt svenska regler äganderätt till föremålet genom godtrosförvärv Bogdan a.a. s. 263. De svenska reglerna om godtrosförvärv är knutna till själva förvärvet av egendomen. Denna händelse har inte i Sverige och tillämpning ägt rum en av regeln om lex rei sitae medför därför inte att svensk rätt blir tillämplig. För att ett godtrosförvärv enligt godtrosförvärvslagen skall uppkomma, krävs såväl att någon har förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan, som att förvärvaren har fått egendomen i sin besittning och att han var i god tro. Flera faktorer måste alltså föreligga för att förutsättningarna för ett sådant förvärv skall vara uppfyllda. Om olika omständigheter som är av avgörande betydelse för ett godtrosförvärv t.ex. köpet av egendomen respektive att

108 IP-regler

köparen får den i sin besittning inträffar i olika länder, kan komplicerade bedömningsfrågor uppkomma när det gäller att fastställa lex rei sitae-regelns innebörd beträffande förvärv i god tro av stöldgods. Når det är fråga saker, vid den händelse vars sakrättsliga om som verkningar skall bedömas, befinner sig genomfart i ett land till vilket de i övrigt inte har någon anknytning av sakrättslig betydelse

s.k. in transitu, ibland tillämpning lex rei sitae inte

res anses en av

någon lämplig lösning. I fråga om godtrosförvärv lär dock den

vara faktiska lex rei sitae vid tiden för transaktionen ofta tillämpas även i sådana fall, när den godtroende köparen i det land där saken just t.ex. då befann sig inte kände till att den köpta saken befann sig under

genomfart till ett annat land Bogdan a.a. s. 268.

Några förslag 109

13 Några förslag med anknytning till godtrosförvärvslagen

13.1 Godtrosförvärv av leasingrätt

Lagen om godtrosförvärv är tillämplig beträffande förvärv i god tro av äganderätt och panträtt. Den gäller däremot för närvarande inte då förvärvet avser t.ex. leasingrätt. Leasingutredningen har emellertid i sitt betänkande Finansiell leasing av lös egendom SOU 1994: 120, som lades fram i september

1994, föreslagit ett tillägg till 7 § första stycket godtrosförvärvslagen.

Genom tillägget föreslås framgå att vad som i lagen sägs om äganderätt skall gälla även godtrosförvärv av leasingrätt enligt avtal om finansiell leasing. I en föreslagen bestämmelse i leasinglag, en ny

24 hänvisas till bestämmelsen i godtrosförvärvslagen beträffande

godtrosförvärv av leasingrätt i sådana fall dä leasegivaren varken är

ägare till ett leasingobjekt eller behörig att upplåta leasingrätt till detta.

Leasingutredningen har i författningskommentaren till den före-

slagna bestämmelsen i godtrosförvärvslagen påpekat att

genom tillägget kommer den praxis som utvecklats för exempelvis äganderätt

till motorfordon att bli vägledande vid leasing. Vidare har anmärkts att den s.k. vederlagsprincipen kommer att gälla vid eventuell lösen

av leasingrätt. Det innebär att den rätte ägaren kan lösa bort den belastning som en godtroende leasetagares rätt innebär att genom betala i första hand vad leasetagaren har betalat till leasegivaren. Har leasetagaren i sin tur upplåtit leasingrätt, skall lösen primärt betalas till

andrahandleasetagaren intill vad denne har erlagt till den förste

leasetagaren. Förslaget till ändring i 7 § godtrosförvärvslagen är avsett att täcka även denna situation SOU 1994: 120 s. 443. Förslaget har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.

110 Några förslag

13.2 Anteckning om återtagandeförbehåll i

bilregistret

Motorbranschens Riksförbund har i april 1994 gjort en framställan till Kommunikationsdepartementet angående registrering av uppgifter om

återtagandeförbehåll i bilregistret. I framställningen föreslås att 52 § bilregisterkungörelsen 1972:599

ändras så att uppgift om att ett fordon har förvärvats genom kreditköp

med återtagandeförbehâll kan registreras. Vidare föreslås att det

ett tillägg i 54 § skall framgå att den som har sålt fordonet genom kredit med återtaganderätt skall beredas rätt att i samband med senare överlåtelse fordonet yttra sig innan en ny ägare får registreras. av Enligt föreslagen ändring i 56 § skall det åligga den som haft rätt en att återta fordonet att anmäla till länsstyrelsen när återtagandeförbehållet upphör. Förslaget har remissbehandlats. Enligt uppgift från Kommunikationsdepartement är det tills vidare inte aktuellt att vidta någon åtgärd i frågan. Godtrosförvärvsutredningen har avgivit remissyttrande över

förslaget. Några utredningens synpunkter redovisas i avsnitt 21.

av

Kritiken lll

14 Kritiken

av godtrosförvärvslagen

När godtrosförvärvslagen antogs uttalade lagutskottet, i sitt riksav dagen antagna betänkande, att lagen tillgodosåg de önskemål riksdagen framställt om en lagstiftning skulle försvåra möjligheterna som att göra godtrosförvärv av stöldgods 1986 87:LU4 5. Sedan lagen s. trädde i kraft den 1 januari 1987, har den emellertid flera gånger behandlats i riksdagen till följd kritik framförts i olika av som motioner. Frågan behandlades senast hösten 1994 lagutskottets betänkande l99495zLU2. Motionärerna har bl.a. gjort gällande att stöldgods säljs i stor omfattning och att det oftast är missbrukare för få i som att pengar många fall stora belopp till sitt missbruk begår inbrott och stölder och sedan säljer det stulna eller lämnar det i utbyte mot alkohol eller narkotika. Man har menat att tillämpningen reglerna godtrosav om förvärv inte innebär något hinder för köpare stöldgods. Tvärtom av har motionärerna ansett att tillämpningen bidrar till att det alltid finns sådana köpare. Med hänvisning till den stora omfattningen av försäljning av stöldgods och behovet att bekämpa den narkotikaav beroende stöldbrottsligheten har flera motionärer ansett att det finns anledning att se över lagstiftningen godtrosförvärv och ifrågasätta om om lagen i tillräckligt hög grad förhindrar handeln med stöldgods Motion 198990:Ju607 och 19909l:L902. Flera motionärer har framhållit att det ofta är svårt för den har som förlorat sin egendom att få tillbaka det rätteligen tillhör dem. Man som har menat att godtrosförvärvslagens lösenregler är krångliga och kränkande inte minst med tanke den skada den bestulne redan som har lidit. Motionärerna har gjort gällande att det rimligen bör den vara bestulne ursprunglige ägaren skall skyddas framför godtroende som en

förvärvare Motion l99l92zL90l.

Det har också gjorts gällande att insatser mot hälerimarknaden kan vara ett sätt att komma till rätta med den ökande stöldbrottsligheten. En sätt att försöka minimera häleribrottsligheten har några av

motionärerna ansetts att skärpa de civilrättsliga reglerna

vara om godtrosförvärv. Enligt deras uppfattning skulle detta kunna ske genom

112 Kritiken

att det sätt föreslogs av utredningen av godtrosförvärv man, som lösöre inför omvänd bevisbörda så att köparen måste av m.m., en bevisa lagligheten i sitt köp för att ett godtrosförvärv skall kunna

uppkomma. Den reella förändringen av detta principskifte bör dock

enligt motionärernas uppfattning inte överdrivas, men skulle enligt

deras mening få en dramatisk pedagogisk effekt på allmänheten genom

att lagstiftarens signal blir tydlig och att man upplever det som

riskfyllt att köpa stöldgods Motion 199293:L90l.

I motion har pekats att Danmark, Finland och Norge en annan har grundsyn när det gäller godtrosförvärv av stöldgods. Man samma har framfört uppfattningen att det skulle vara ytterst värdefullt om det i de nordiska länderna utvecklades gemensam grundsyn i dessa en

frågor. Motionärerna har menat att den nuvarande svenska lagstift-

ningen är otillräcklig vad gäller kraven den som köper stulna varor

och skyddet för den ursprunglige ägaren Motion 199293 :L902.

Andra motionärer har föreslagit att man bör undersöka om möjligheterna att göra godtrosförvärv helt bör utmönstras ur svensk rätt

Motion 199293: L903.

I motion har gjorts gällande att den nuvarande lagstiftningen en

utgör ett dagligen förekommande problem vid kriminalpolisens

avdelning för stöldgods. Problemet anges bottna i att så snart en tjuv påstår han köpt okänd eller hittat den i en container att en vara av en får han behålla den, trots att den bestulne kan identifiera sin egendom

och konstatera är stulen Motion l99394:L906.

att varan Även hävdas inte sällan i pressen har lagen kritiserats. Där att

lagstiftningen godtrosförvärv underlättar handeln med stöldgods.

om Det påstås ibland t.o.m. att lagen legitimerar häleriaffärer. I den aktuella typen tidningsartiklar redogörs ofta för situationer där av stöldgods har påträffats och kan härledas till den som har blivit bestulen. Trots detta får den rätte ägaren inte tillbaka sin egendom. Den har köpt godset och hävdar god tro får behålla egendomen, som det de omständigheter redovisas i artikeln framstår trots att av som helt klart att köparen knappast kan ha varit i god tro. Detta som förhållande bedöms i artiklarna ytterligt stötande och lagen som kritiseras för att den gör det alltför lätt för köparen att hävda att han

har gjort ett godtrosförvärv.

Lagen har också från polishåll kritiserats för att den gör det alltför

enkelt att hävda godtrosförvärv stulen egendom. I polisens manifest

av kampen mot narkotikabrottsligheten Rakt knarket RPS, 3 om uppl., augusti 1993 9 uttrycks saken i ett avsnitt om narkotikas. brottsligheten följande sätt:

Kritiken 113

En förutsättning för att missbrukaren skall kunna stöld-

avyttra godset -för att på så sätt få till sitt missbruk år givetvis, pengar -

att han kan finna en köpare. I Sverige år detta, med tanke på de

generösa reglerna om godtrosförvärv, inte så svårt. Ett sätt att radikalt försvåra för missbrukare att avyttra stöldgods skulle därför att ändra reglerna för godtrosförvärv, så vara att köparna inte längre kunde så säkra på behålla stöldvara att godset som de kan vara i dag.

Polisen har i sitt manifest Rakt på knarket i 88 att-satser samman-

fattat vilka åtgärder polisen bör vidtas för bekämpa narko-

anser att tika. Där sägs bl.a. att reglerna för godtrosförvårv bör ändras så att

försäljning av stöldgods avsevärt försvåras, eftersom sådan försäljning ofta finansierar missbruk av narkotika att-sats 49 i manifestet,

s. 27. Vid utredningens Sammanträffande med företrädare för åklagarna redovisades att åklagarna för sin del möter många målsägande som

ställer sig frågande och kritiska till lagen. Det är i dessa fall regelmässigt fråga om två slags situationer.

I den första typen av fall har stulet gods påträffats och tagits i beslag. Åtal väcks inte och

beslaget hävs därför. Godset lämnas tillbaka till den som det har tagits i beslag hos. För målsäganden

framstår det som obegripligt att polisen lämnar tillbaka egendomen till den som misstänktes för stöld eller häleri godset i stället för av att ge det till den som har blivit bestulen. I den andra typen fall är förutsättningarna likartade så till vida av att gods påträffas och tas i beslag samt att det finns känd målsäganen de. Köparen åtalas emellertid för stöld eller häleri, blir men - trots att det i och för sig kan konstateras att egendomen har stulits från målsäganden frikänd. Efter domen återlämnas egendomen till den frikände, om domstolen inte har förordnat Även detta om annat. brukar framstå som upprörande för den målsägande inte får som tillbaka den stulna egendomen. För övrigt framhöll åklagarna, redan har framgått avsnitt som av att de vanligen endast får anledning att tillämpa lagen i sådana fall då det framstår som helt klart att förvärvaren varit i ond på sådant tro ett sätt att han har gjort sig skyldig till ett häleribrott. Bland dem som sysslar med att spåra och återställa stöldgods i internationella sammanhang, kritiseras den svenska lagen ofta för att den inte överensstämmer med vad gäller i andra länder besom träffande stöldgods. Sådan kritik har till utredningen framförts från

försäkringsbolagen, Svensk Stöldskyddsförening och Larmtjänst. Om

114 Kritiken

egendom, har stulits i Sverige, påträffas utomlands, medför de

som

flesta andra länders lagstiftning att egendomen återlämnas till ägaren i Sverige. Om däremot egendom, har stulits utomlands, påträffas

som här i Sverige, är det inte säkert att egendomen återlämnas till den bestulne i det andra landet. En köpare i god tro har köpt egensom domen i Sverige får behålla godset. Denna bristande överenstämmelse mellan Sveriges och andra länders regler försvårar enligt kritikernas

uppfattning det svenska deltagandet i det internationella samarbetet att

spåra och återställa stulet gods.

Tillämpningen godtrosförvärvslagen diskuterades vid en hearing

av Justitiedepartementet den 19 februari 1993. Vid detta tillfälle i kritiserades reglerna från flera håll och önskemål framfördes om en bestämmelserna. Diskussionen gällde särskilt frågan om översyn av

godtrosförvärv av stöldgods. Vid hearingen hävdades bl. att uppfattningen bland allmänheten

a. vad krävs för förvärvare skall i god tro fortfarande om som att en vara

oklar och i vissa fall rent felaktig. Vidare påtalades att man

synes vara vid tillämpningen lagen ibland fortfarande förbiser att frågan om av för brott är sak och att frågan om godtrosförvärv är en ansvar en annan. Vid hearingen gjordes också gällande att syftet med lagen att motverka handeln med stöldgods inte har uppnåtts med lagstiftningen.

I sammanhanget framhölls att regelsystemet i flertalet europeiska länder bygger på vindikationsprincipen då det gäller stöldgods. Denna

skillnad mellan det svenska systemet och andra länders regler ansågs kunna bidra till stöldgods fördes in i vårt land. Flera företrädare att

ökat inslag vindikationsprincipen i Sverige. förespråkade ett av

Som redovisats i avsnitt 8 har utredningen gjort en enkät till landets samtliga tingsrätter angående lagens tillämpning. Samtidigt har tings-

rätterna ombetts ge synpunkter den nu gällande lagen.

Från flera tingsrätter har framhållits att att bestämmelserman anser

godtrosförvärv fungerar bra och att den nuvarande lagstift-

na om ningen bör bibehållas oförändrad. Andra har emellertid föreslagit att bör över till regler bygger på vindikationsprincipen. man som

Några tingsrätter har framfört uppfattningen att lagen är svårtillämpad

särskilt vad gäller frågan hur bevisbördan skall

och svårtillgänglig,

placeras. Det har också framhållits att allmänheten förmodligen har en felaktig lagens innebörd. Samtidigt redovisas att det

uppfattning om

förekommer förvärvare självmant avstår från den omtvistade ofta att

till förmån för den ursprunglige ägare har blivit

egendomen som bestulen.

Utgångspunkter 115

15 Utgångspunkter

för

översynen av

godtrosförvärvslagen

15.1 Allmänna

utgångspunkter

Den nuvarande lagstiftningen utgår från grundsynen att konflikten

mellan en ursprunglig ägare och godtroende förvärvare är en av

civilrättslig natur. Avvägningen mellan de båda intressena har gjorts så att den som i god tro förvärvar egendom gör ett civilrättsligt giltigt

fång. Den ursprunglige ägaren har dock möjlighet att få tillbaka egendomen genom att betala lösen. Några särregler för de fall då det

är fråga om stöldgods finns inte.

Den kritik som har framförts mot lagen har inte gått ut att

intresseavvägningen i den nu gällande lagen skulle vara i sig orimlig eller olämplig. Som framgått avsnitt 14 har kritikerna i stället

av ansett att lagen inte i tillräcklig grad verkar återhållande på handeln med stöldgods och att det är för lätt att göra godtrosförvärv stulet av gods. Man har också pekat att det upplevs stötande att den som som har bestulits inte får tillbaka sin egendom i vissa fall då det framstår som uppenbart att innehavaren inte har förvärvat egendomen i god tro. Som framgått av redogörelsen i avsnitt 3 ställer lagen emellertid stränga krav för att någon skall ha gjort ett godtrosförvärv. anses

Utredningen har studerat hur lagen tillämpas domstolar och

av

andra rättsvårdande organ avsnitt 8. Av materialet från tingsrätterna och hovrätterna har framgått att godtrosförvärvslagen sällan tillämpas

i tvistemål beträffande stulen egendom. I tvistemålen är det i stället

oftast fråga om bilar har överlåtits i strid med leasingavtal eller

som återtagandeförbehåll.

Utredningen kan dock konstatera att när lagen tillämpas i tviste-

målen det i de flesta fallen är den ursprunglige ägaren oberoensom de av hur egendomen har frånhänts honom får bifall till sin talan - att få tillbaka det omtvistade godset. Av domskälen kan också utläsas att

116 Utgångspunkter

domstolarna i praxis upprätthåller godtrosförvärvslagens stränga krav

för att god tro skall anses föreligga. Av det insamlade materialet framgick också att tvister om stöldgods vanligen handläggs i samband med åtal för brott med anknytning till egendomen. Även i dessa brottmål fick vanligen den ursprunglige ägaren bifall till sin talan. Mot denna bakgrund kan man ställa sig frågan hur det kan komma sig att lagen så ofta kritiseras för att det är för lätt att göra godtrosförvärv. Utredningen kommer i avsnitt 16 att försöka analysera vad det är gör att lagens kritiker bibringats denna uppfattning och om det som finns fog för sådan ståndpunkt. Utredningen kan konstatera att det en finns två situationer då det föreligger en särskilt stor risk att en målsägande inte får tillbaka det stulna, trots att innehavaren ofta inte kan antas ha gjort ett godtrosförvärv, nämligen i samband med att beslag hävs utan att åtal väcks och då ett väckt åtal ogillas. Som framgått avsnitt 5 sker det årligen ett mycket stort antal av stölder i landet. Värdet det stulna uppgår till miljardbelopp. av

Merparten det stulna omsätts i former som ligger utanför polisens

av och samhällets kontroll. Endast i ett förhållandevis litet antal fall kan det stulna spåras. Förutsättningen för att det över huvud taget skall bli aktuellt att

tillämpa godtrosförvärvslagen när det gäller stulet gods är att godset påträffas. I alla de fall då så inte sker, blir lagens bestämmelser utan

faktisk betydelse och saknar direkt inverkan handeln med stöldgods. En förutsättning för att lagen skall aktualiseras, är att godset annan kan spåras till bestämd målsägande. Problemet att målsäganden och en godset inte alltid kan kopplas ihop har behandlats i avsnitt Som framgått kan detta bero på att målsäganden har en bristfällig dokumen-

tation godset eller att de godsförteckningar som polisen får som

av underlag för sitt spaningsarbete inte är tillräckligt fullständiga och utförliga. En orsak kan vara de brister som finns i polisens eget annan

godsregistersystem. I de fall då påträffat stöldgods inte kan härledas

till bestämd målsägande, saknas förutsättningar för att tillämpa en lagen. Även i dessa fall blir lagstiftningen godtrosförvärv utan om betydelse. Eftersom det är undantag än regel att stulet gods påträffas snarare och kan härledas till bestämd målsägande, kan man konstatera att en

det sett mot bakgrund den totala mängden stulet gods för-

av - hållandevis sällan finns förutsättningar för att tillämpa lagen om

godtrosförvärv. Lagens innehåll kan alltså antas få konkret betydelse

i ett mycket begränsat antal fall. Vad som nu har sagts gäller oavsett

Utgângspunkter 1 17

vilket innehåll lagens bestämmelser har. Man bör därför inte tro att

utformningen av godtrosförvärvslagen något drastiskt sätt skall kun-

na motverka handeln med stöldgods i vårt land. I de fall då förutsättningar för en tillämpning föreligger, bör man hålla i minnet att lagens syfte inte primärt är att göra det möjligt för en målsägande att tillbaka egendom som obehörigen har frånhänts

honom. Lagens reglering går i stället ut att skapa möjlighet för

en en godtroende förvärvare att få behålla egendom som annars skulle ha tillhört målsäganden. Lagen kan därför sägas skydda målsägandens intressen endast i den mån den ställer hårda krav för att äganderätten skall övergå från målsäganden till förvärvaren. Lagstiftningen kan dock förmodas ha en viss indirekt effekt på handeln med stöldgods därigenom förvärvare rimligen bör bli att en mer försiktig vid inköp av egendom som kan misstänkas stulen, vara om det finns en stor risk att miste om egendomen för det fall misstanken visar sig vara riktig. Det år därför angeläget att allmänheten

inte bibringas uppfattningen att det är riskfritt att köpa stulet gods och

att det bara behövs ett blankt påstående om god tro för att man skall få behålla det stulna. Lagen bör därför vara utformad på ett sådant sätt att den leder till den största försiktighet vid inköp föremål kan av som befaras vara stulna. Därigenom försvåras omsättningen stöldgods. av På detta sätt kan lagstiftningen fylla en viktig pedagogisk funktion.

15.2 Olika modeller för ändrade

regler om godtrosförvärv av stöldgods

Utredningen skall enligt direktiven utreda om godtrosförvärvslagen bör ändras i syfte att motverka handeln med stöldgods. Direktiven

pekar på olika möjligheter för hur sådana ändringar kan ske.

En huvudlinje anges vara att överväga en lagstiftning som i fråga om stöldgods baseras på vindikationsprincipen i stället för exstink-

tionsprincipen. För att ett konkret underlag för dessa överväganden

kommer utredningen i avsnitt 17 att diskutera hur sådana bestämmelser skulle kunna utformas. För- och nackdelar med de olika systemen kommer att diskuteras i avsnitt 19.

Ett annat sätt att försvåra handeln med stöldgods i direktiven

anges

vara att inom ramen för exstinktionsprincipen ändra de nuvarande

reglerna så att kraven för giltiga godtrosförvärv skärps. Direktiven pekar på möjligheten att såsom Utredningen godtrosförvärv - om av stöldgods m.m. på sin tid föreslog införa omvänd bevisbörda, - en

118 Utgångspunkter

dvs. ålägga förvärvaren att bevisa sin goda tro för att fâ behålla egendomen. Som ett alternativ till en omvänd bevisbörda anges möjligheten att ytterligare skärpa kriterierna för att någon skall anses i god tro. Utredningen kommer i avsnitt 18 att överväga vilka vara förändringar kan göras inom ramen för en bibehållen exstinksom

tionsprincip.

I avsnitt 20 kommer utredningen att diskutera behovet av in-

formation lagens innehåll och vilka åtgärder som kan vidtas för att

om öka mälsägandens möjlighet att få tillbaka stulet gods i de situationer då risken för rättsförluster för hans del, enligt vad som har kunnat konstateras i avsnitt 16, är störst, nämligen i samband med att som beslag egendomen hävs och då åtal ogillas. av I avsnitt 21 kommer frågor om anteckningar i bilregistret att diskuteras.

Synpunkter på tillämpningen 119

16 Synpunkter på tillämpningen av

såvitt

godtrosförvärvslagen gäller stöldgods

I detta avsnitt diskuteras tänkbara förklaringar till varför godtrosförvärvslagen kan uppfattas ha ett innehåll som gör det lätt att göra

godtrosförvärv, fastän lagen egentligen uppställer stränga kriterier

för att sådana förvärv skall anses föreligga. Enligt utredningens

uppfattning kan förklaringen till stor del förmodas ligga i att

målsäganden i vissa situationer inte får tillbaka egendom som har stulits från honom, trots att det framstår som uppenbart att den som innehar egendomen inte har gjort ett godtrosförvärv. En särskild

risk för att sådana situationer skall uppkomma föreligger i samband

med att beslag av stulen egendom hävs utan att åtal väcks och när ett väckt åtal med anknytning till egendomen ogillas. När målsäganden i dessa fall inte får tillbaka det stulna, kan detta felaktigt

uppfattas som en konsekvens av godtrosförvärvslagens innehåll,

fastän någon prövning enligt lagen inte har skett. En annan förklaring till kritiken kan enligt utredningens uppfattning vara att lagen i vissa fall förutsätts ha ett annat innehåll än

den faktiskt har. En sådan missuppfattning kan bl.a. leda till

att en mâlsägande tvingas betala lösen för egendom som stulits från honom, fastän den som förvärvat egendomen egentligen inte har

gjort något godtrosförvärv i godtrosförvärvslagens bemärkelse.

16.1 Förutsättningarna för att det skall bli aktuellt att tillämpa godtrosförvärvslagen i fråga om stöldgods

En förutsättning för att det över huvud taget skall bli aktuellt att

tillämpa godtrosförvärvslagen i fråga stöldgods är, som påpekats

om

120 Synpunkter på tillämpningen

i avsnitt 15, att godset påträffas och att det finns en känd målsägande, som vill ha det tillbaka. En felaktig uppfattning om lagens innehåll kan leda till att målsäganden inte gör anspråk på godset. Tror han att det räcker med ett blankt påstående från förvärvaren för att ett godtrosförvärv skall anses föreligga, försöker han kanske inte ens hävda sin rätt. En annan förutsättning för att lagen skall komma i tillämpning är att förvärvaren å sin sida gör anspråk på godset och hävdar att han har gjort ett godtrosförvärv. Påstår han att han har rätt till godset på någon annan grund, ex. därför att han har köpt egendomen från målsäganden, blir godtrosförvärvslagen inte aktuell. Detsamma är fallet om tvisten gäller huruvida godset är identiskt med det som har stulits från målsäganden. Stöldgods påträffas vanligen i samband med polisens utredningsarbete. En förundersökning är då redan i gång eller påbörjas när stöldgodset påträffas. Målsägandens anspråk godset aktualiseras därför vanligen i anslutning till förundersökningen och den rättegång som undersökningen eventuellt leder fram till.

16.2 möjlighet oberoende Målsägandens att av

förundersökning och åtal tillvarata sin rätt

Målsägandens möjlighet att utan samband med ett eventuellt åtal göra

sin rätt gällande inför domstol ligger i att väcka talan i tvistemål en

fastställelsetalan om bättre rätt till egendomen eller en fullgörelsetalan som går ut på att innehavaren skall lämna ut egendomen till honom. En annan möjlighet för målsäganden att med hjälp av en myndighet få tillbaka det stulna är att begära handräckning hos kronofogden. Denna möjlighet är dock närmast av teoretiskt intresse. Om innehavasig återlänmandet, kan handräckning inte ske. Ärendet ren motsätter hänskjuts då till tingsrätten. Det är i tvistiga fall därför lämpligare att målsäganden redan från början väljer att väcka talan vid domstol. Som framgått av avsnitt 8.2 handlägger domstolarna sällan tvister om godtrosförvärv av stulen egendom i form av tvistemål. Förklaringen torde till stor del ligga i att målsäganden genom bestämmeli 22 kap. rättegångsbalken har givits en möjlighet att på ett serna enklare sätt föra talan inom ramen för brottmålsrättegången och att få

åklagarens hjälp med detta avsnitt 7. Om frågan om stöld eller häleri

av egendomen är under utredning, finns det i praktiken oftast inte anledning för målsäganden att överväga att väcka en tvistemålstalan

Synpunkter på tillämpningen 121

förrän det står klart att åklagaren inte kommer att väcka åtal och att

det alltså inte blir någon brottmålsrättegång.

Med hänsyn till risken för att den som innehar stöldgods undanskaffar det eller överlåter det till en godtroende förvärvare, är det ofta viktigt att egendomen snabbt kan säkras för att målsäganden skall kunna få den tillbaka. En möjlighet för målsäganden kan då vara att begära att domstolen förordnar om kvarstad på egendomen. Förutsättningarna för kvarstad i tvistemål är att sökanden kan visa sannolika skäl för att han har

bättre rätt till egendomen och att det skäligen kan befaras att in-

nehavaren undanskaffar eller överlåter egendomen 15 kap. 2 § rättegångsbalken. Det är dock inte alltid säkert att ett kvarstadsförfarande kan ske ens tillräckligt snabbt. Även sådant förfarande viss tid, eftersom ett tar en ansökan skall skrivas, ansökningsavgift betalas och säkerhet ställas.

I de fall då förutsättningarna för kvarstad föreligger, är emellertid

ofta också förutsättningarna för beslag egendomen för handen. av

16.3 Tillvaratagandet av målsägandens rätt under förundersökningen

När stöldgods påträffas och kan spåras till en målsägande, underrättas den bestulne rutinmässigt om påträffandet. Ofta föreligger från polisens sida ett behov av att målsäganden skall identifiera godset. Föremål, som skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara någon avhänt genom brott eller på grund brott förav verkat, kan tas i beslag 27 kap. 1 § rättegångsbalken. Som framgått

av avsnitt 4.2, kan egendom tas i beslag hos den är misstänkt för

som brott med anknytning till egendom, men det är också möjligt att göra beslag hos den som inte är misstänkt för att ha tagit någon brottslig befattning med egendomen.

I de fall då stulen egendom har tagits i beslag, torde det sällan

föreligga något behov för målsäganden att överväga att väcka talan i tvistemål eller begära kvarstad. Genom beslaget är den akuta risken för att egendomen skall försvinna undanröjd, och handläggning en av det enskilda anspråket i anslutning till brottmålsrättegången framstår som det enklaste och smidigaste sättet att föra talan. I sammanhanget kan påpekas att ett beslag av egendomen i och för sig inte utgör något hinder för målsäganden att kvarstad med stöd av bestämmelserna i 15 kap. 2 § rättegångsbalken. Däremot kan

122 Synpunkter på tillämpningen

kvarstad inte läggas på stöldgods med stöd kvarstadsbestämmelserav i brottmål 26 kap l § rättegångsbalken, eftersom dessa bena

stämmelser tar sikte enbart fordringsanspråk.

När förundersökningen leder fram till åtal, behöver målsäganden oftast inte själv vidta några åtgärder för att hans anspråk skall bli föremål för prövning. Annorlunda förhåller det sig i de fall då förundersökningen inte leder fram till att åtal väcks mot misstänkt för brottslig befattning en med egendomen.

16.4 Om åtal inte väcks måste målsäganden själv driva sitt anspråk

Om åtal inte väcks, måste målsäganden själv agera för att komma till

sin rätt. Det finns enligt utredningens bedömning anledning att tro att det ofta är i dessa situationer målsäganden inte får tillbaka sin som egendom, det kan tyckas helt klart att den tidigare misstrots att vara

tänkte inte har gjort ett godtrosförvärv egendomen. Det finns då en

av

det felaktigt framstår godtrosförvärvslagen innebär att

risk att som om

det är lätt att göra godtrosförvärv stöldgods, och att ett godtrosför-

av föreligger så innehavaren inte kan åtalas för sin befattning värv snart med godset.

Genom myndigheterna har ingripit i konflikten mellan inne-

att

havaren och målsäganden och tagit det påträffade stöldgodset i beslag, torde dessutom målsäganden ofta ha bibringats uppfattningen att han

kan räkna med att myndigheterna kommer att agera för att hans

anspråk egendomen skall bli föremål för prövning. När deras be-

fattning med saken plötsligt upphör, kan målsäganden vara helt oförberedd att själv behöva för att ta till vara sin rätt. agera Man kan utgå från att målsäganden ofta inte känner till att det förhållandet att åtal inte väcks, inte automatiskt innebär att den som

tidigare misstänkts för häleri skall anses ha gjort ett godtrosförvärv. Härtill kommer målsäganden i den uppkomna situationen av

att olika anledningar, nedan kommer att beskrivas, inte får den som information han skulle behöva för att kunna ta tillvara sin rätt på som ett riktigt sätt och på så sätt undvika rättsförluster.

Synpunkter på tillämpningen 123

16.5 Skillnaden mellan oaktsamhetsrekvisitet vid

häleriförseelse och oaktsam ond tro

som

utesluter godtrosförvärv

När det är fråga om kravet god tro för godtrosförvärv, är det av grundläggande vikt att observera att den oaktsamhet som förutsätts föreligga vid häleriförseelse inte sammanfaller med den onda tro som utesluter ett civilrättsligt godtrosförvärv. Ett godtrosförvärv kan ske först vid frånvaron av minsta anledning till misstanke att brott om förelåg, och inte sällan krävs att förvärvaren har varit aktiv för att kontrollera att överlåtaren har varit behörig att överlåta egendomen.

Det finns därför en gråzon mellan det civilrättsliga aktsamhetskravet

och det straffrättsliga oaktsamhetskravet. Om gärningsmannen befinner sig i denna zon, när han tar befattning med saken, kan han visserligen inte fällas till ansvar, men han kan inte heller göra ett godtrosförvärv jfr Nils Jareborg, Brotten, Andra häftet, 2 uppl., s. 142 och SOU 1984:16 s. 184. Vad som nu sagts innebär att om åklagaren gör bedömningen att åtal för häleri eller häleriföreseelse inte bör väckas, så innebär detta inte automatiskt att den tidigare misstänkte skall anses ha gjort ett godtrosförvärv av den stulna egendomen. Ett förbiseende eller en

missuppfattning av detta förhållande kan leda till att målsäganden inte gör sitt anspråk gällande och därför i onödan går miste om egendom

som har stulits från honom, trots att förvärvaren inte har gjort ett godtrosförvärv i godtrosförvärvslagens bemärkelse. Vad som nu sagts kan betydelse även när det inte är aktuellt att misstänka den som förvärvat den stulna egendomen, eller panträtten

till den, för någon brottslig befattning med egendomen. När stulen

egendom påträffas exempelvis pantbanker eller hos handlare som

köper in skrotguld, förekommer det i praktiken inte att åtal väcks för häleri. Företaget har lämnat sådan information till polisen att godset

har kunnat spåras jfr avsnitt 5.2 och anses därmed inte ha försvårat godsets återställande. Man tycks från polis- och åklagarhåll ofta förutsätta att handlaren eller pantbanken i den uppkomna situationen automatiskt även skall anses ha gjort ett godtrosförvärv. Som ovan framgått är detta dock inte självklart.

Även Pantbanksutredningen har framhållit det förhållandet

att att häleriansvar är uteslutet t.ex. den grunden att pantbanken har underrättat polisen om misstänkt stöldgods inte innebär att ett godtrosförvärv av panträtten alltid är för handen SOU 1994:61 s. 78.

124 Synpunkter på tillämpningen

16.6 sin rätt

Målsägandens svårigheter att göra gällande när beslag hävs

När åtal inte väcks inom föreskriven tid, skall eventuella beslag omedelbart hävas 8 §. Detta gäller oavsett om beslaget gjorts hos någon varit misstänkt för brott eller hos någon annan. Kopplingen som till åtalsfrågan kan medföra att beslaget i praktiken blir beroende av det finns någon som är misstänkt för ett brott med anknytning till om egendomen. Ett beslag skall också hävas, så snart det av annan anledning inte längre finns skäl för det 8 §. Det finns inga regler i rättegångsbalken om vad som skall ske med beslagtagen egendom, när ett beslag hävs. Utgångspunkten anses emellertid att ett beslag endast utgör en tillfällig besittningsvara rubbning och att egendomen därför som huvudregel skall återlämnas till den den har tagits i beslag hos utan någon prövning av annans som

eventuella rätt till egendomen Se bl.a. Ingvar Gullnäs m.fl., Rätte-

gångsbalken, 27:19.

Det förekommer emellertid i praktiken att beslagtagen egendom i

samband med hävande lämnas ut till målsäganden i stället för till den tidigare misstänkte. Som framgått av avsnitt 8.3 har Riksåklagaren

med anledning ett antal klagomål över åklagares beslut i sådana fall

av uttalat, att ett sådant utlämnande bara får komma i fråga om den misstänkte har avstått från godset och det är uppenbart att det inte finns någon annan som har bättre rätt till det.

Enligt huvudregeln skall den beslagtagna egendomen alltså lämnas

tillbaka till den tidigare misstänkte utan någon civilrättslig prövning av han är rätt ägare till godset. Detta innebär naturligtvis en risk för om att den tidigare misstänkte skaffar undan egendomen så fort han fått

den utlämnad till sig. Han kan också med åklagarens beslut att egen-

-

domen skall lämnas ut till honom som en slags legitimitetshandling

i sin hand avyttra den till en godtroende tredje man. Det kan därför ofta viktigt att målsäganden i samband med hävandet av beslaget vara omgående kan vidta åtgärder för att kunna egendomen tillbaka. beslag hävs får målsäganden emellertid inte alltid veta detta. När ett nämligen inte föreligga någon skyldighet för polisen eller Det anses åklagaren att underrätta målsäganden hävandet jfr Riksåklagaren, om Åtal och Tillsyn, 5:94, bilaga 18 f.. Målsäganden får därför i nr s.

praktiken ofta inte någon möjlighet att agera snabbt, eftersom han inte

känner till att beslaget har hävts. När han väl får kännedom om detta, kan det för sent att vidta några åtgärder. vara

Synpunkter på tillämpningen 125

Även i de fall då målsägande får kännedom beslag har en om att ett hävts, kan det vara svårt för honom att hinna vidta de åtgärder som

behövs för att han skall få tillbaka sin egendom. Åklagaren kan inte

hålla på beslutet om hävning för att ge målsäganden ett rådrum. Inte heller kan målsäganden i praktiken påräkna att kontinuerligt ha en sådan insyn i förundersökningen att han, innan beslaget hävs, kan dra slutsatsen att detta kommer att ske prop. 199394:l43 s. 41 f.. När den tidigare misstänkte på grund av beslagsreglerna får tillbaka stulen egendom, trots att målsäganden skulle vilja göra anspråk den, kan detta ofta felaktigt uppfattas som en konsekvens av bestämmelserna i godtrosförvärvslagen.

16.7 Målsäganden får ibland

felaktigt betala lösen

för egendomen

I samband med att åtal inte väcks, förekommer det, som framgått av avsnitt 8.3, att åklagare i beslut förklarar att beslagtagen egendom mot lösen skall lämnas ut till den bestulne. Ibland hänvisas i besluten t.o.m. till godtrosförvärvslagen. Som nyss har framgått, innebär det förhållandet att ett beslag har hävts inte att frågan om godtrosförvärv och eventuell lösen har blivit föremål för någon civilrättslig prövning. Det finns alltså inte något underlag för en bedömning att ett godtrosförvärv och därmed en -

lösenskyldighet skulle föreligga. Inte heller har åklagaren rätt att

göra en sådan prövning. Det förekommer också att polisen i samband med hävande av beslag hjälper målsäganden att lösa tillbaka egendomen, utan att informera honom om vilka möjligheter han har att få tillbaka det stulna utan att betala lösen. Inte heller i dessa fall har någon civilrättslig prövning av frågan om godtrosförvärv skett. De beskrivna förfarandena har naturligtvis den praktiska fördelen att en målsägande kan få tillbaka ett föremål, som annars kanske hade försvunnit. Det ligger dock nära till hands att målsäganden av åklaga-

rens och polisens handlande bibringas den felaktiga uppfattningen att

den civilrättsliga frågan om godtrosförvärv redan är prövad och avgjord. Förfarandet kan i sådana fall få till konsekvens att målsäganden betalar lösen för egendom, som han kanske hade haft rätt att tillbaka utan att betala. Det är i de aktuella fallen ofta fråga om egendom som har påträffats i butiker som köper in skrotguld eller på pantbanker. Som tidigare

126 Synpunkter på tillämpningen

nämnts tycks man från polis- och åklagarhåll ofta utgå från att handlaren eller pantbanken i den uppkomna situationen automatiskt skall

anses ha gjort ett godtrosförvärv och därför har rätt till lösen. Av ut-

redningens enkät till pantbankerna kan också utläsas att i de fall stöldgods påträffats på pantbankerna återlämnades till målsägansom

den, detta nästan alltid skedde mot lösen avsnitt 5.2. Samtidigt framgick av enkäten att pantbankerna sällan gjorde några

ingående undersökningar pantsättarens rätt till godset i mer av

samband med pantsättningen, och att dessa undersökningar, när de förekom, i princip aldrig dokumenterades. Om en målsägande i en rättegång hade påstått att pantbanken vid pantsättningen hade varit i

oaktsam ond tro, kan det förmodas att pantbanken mera sällan skulle ha kunnat vinna gehör för sitt påstående om god tro. Mot bakgrund av att det ligger så nära till hands att mindre nogräknade personer försöker avsätta stöldgods pantsättning, skulle nämligen särskilt genom höga krav ställas för god tro i dessa situationer. I de fall då pantbanken inte gjort några undersökningar eller dokumenterat dem, skulle

banken inte det godtrosförvärvslagen kräver kunna göra

- sätt som sannolikt att omständigheterna kring förvärvet var sådana, att den som tog emot egendomen inte borde ha insett att inlänmaren saknade rätt att pantsätta egendomen.

16.8 Handläggningen av målsägandens anspråk i

brottmålsrättegången

I flertalet fall då stöldgods kan spåras och kopplas till en bestämd målsägande, blir det emellertid aktuellt att väcka åtal. Som framgått av avsnitt 8.2, har utredningen gjort en enkät om

godtrosförvärvslagens tillämpning till tingsrätterna och även fått ta del

domar med anknytning till lagen från såväl tingsrätter som av hovrätter.

Av materialet har framgått att målsägandens anspråk på stulet gods vanligen handläggs inom ramen för en brottmålsrättegång. En sådan

handläggning kan med stöd av bestämmelsen i 22 kap. 1 § rättegångsbalken ske under förutsättning att anspråket framställs i anledning av

brott avsnitt 7.

I de nämnda brottmålsdomarna gällde ansvarstalan i målen så gott alltid stöld eller häleri. Man skulle i och för sig kunna tänka sig som att tvister om godtrosförvärv kunde bli aktuella även när egendom frånhänts målsägande på annat sätt än genom stöld t.ex. genom en

Synpunkter på tillämpningen 127

bedrägeri, förskingring eller olovligt förfogande, så tycks i

men praktiken ske ytterst sällan. När en målsägande gör ett enskilt anspråk gällande i ett brottmål, förs hans talan nästan alltid av åklagaren. Enligt 22 kap. 2 § rätte gångsbalken är åklagaren målsägandens begäran skyldig att förbereda och utföra denna talan, när det enskilda anspråket grundas på ett brott. När en målsägandes civilrättsliga talan förs inom ramen för en brottmålsrättegång, gäller i vissa avseenden särskilda processuella regler. Som exempel kan, utöver den nämnda möjligheten att få åklagarens hjälp att föra talan, nämnas att åklagaren kan framställa målsägandens yrkande i stämningsansökan 45 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken eller framställa detta utan stämning efter att åtal har väckts 45 kap. 5 § andra stycket. I det senare fallet kan yrkandet framställas muntligen eller skriftligen 45 kap. 6 §. I andra avseenden gäller emellertid samma regler som om anspråket

hade handlagts i ett dispositivt tvistemål. Sålunda utgörs för

ramen handläggningen av anspråket, samma sätt som i tvistemålsen rättegång, av det framställda yrkandet, svarandens inställning och de omständigheter som parterna åberopar som grund för sin talan. För att få ett underlag för en dom i fråga om det enskilda anspråket, måste rätten utreda vilka yrkanden och åberopanden görs som av parterna. I sammanhanget förtjänar det att framhållas att oavsett vilka skillnader som i övrigt må gälla beträffande domstolens materiella processledning i brottmål och tvistemål det alltid åligger -

domstolen att genom sin processledning klarlägga såväl grunden för

målsägandens talan som grunden för den tilltalades bestridande i det aktuella avseendet. Eftersom det i brottmålet inte sker någon förberedelse, blir det nödvändigt att eventuella klargöranden sker under

huvudförhandlingen.

Ett yrkande från en bestulen målsägande, vill ha tillbaka som egendom som har stulits från honom kan, motsvarande sätt som i tvistemål, gå ut att han vill att domstolen skall fastställa att han har bättre rätt än den tilltalade till den stulna egendomen fastställelsetalan, eller att den tilltalade skall förpliktas utge egendomen till honom fullgörelsetalan. Av materialet från domstolarna kunde utläsas

att målsägandens anspråk i de aktuella målen oftast utformades som en

fastställelsetalan avseende bättre rätt. Det kunde också konstateras att

åklagarna i dessa mål regelmässigt angav det enskilda anspråket redan

i stämningsansökningen.

När målsägandens yrkande tas upp i stämningsansökningen åligger

det åklagaren att samtidigt ange de omständigheter varå anspråket

128 Synpunkter på tillämpningen

grundas 45 kap. 4 § andra stycket. Av det insända domsmaterialet kunde emellertid utläsas att så nästan aldrig sker l stället angavs yrkandet utan grund under den åtalspunkt, som hade anknytning till det enskilda anspråket. Utredningen återkommer till de problem som kan uppkomma när grunden för målsägandens anspråk inte anges uttryckligen och det kan råda tvekan om vad som egentligen åberopas. Avgörande för domstolens bedömning det enskilda anspråket blir av vilka omständigheter parterna åberopar till stöd för sin talan och hur åberopsbördan skall fördelas mellan dem. Med uttrycket att åberopsbördan åvilar endera parten att om denna part inte åberopar menas omständigheten i fråga, rätten inte får grunda domen omständigheten termen åberopsbörda lancerades av Robert Boman, se Om åberopande och åberopsbörda; jfr Per Olof Ekelöf, Rättegång, Femte häftet, 6 uppl., s. 24. När åklagarna utan att uttryckligen ange vad som är grunden för anspråket tar målsägandens yrkande i en stämningsansökning i - upp anslutning till den åtalspunkt som behandlar det aktuella brottet, ligger det nära till hands att uppfatta detta som att åklagaren åberopar själva brottet som grund för målsägandens talan. Av de domar, utredningen haft tillgång till, har kunnat utläsas som att ett bifall till åtalet alltid leder till att det enskilda anspråket bifalls. Oftast sker detta med en direkt hänvisning till utgången i ansvarsdelen. Materiellt sett ter det sig också självklart att, om den tilltalade har gjort sig skyldig till stöld eller häleri, han inte samtidigt kan ha gjort ett godtrosförvärv av egendomen. Av domarna framgår emellertid också att när ett åtal ogillas, det enskilda anspråket ofta lämnas utan bifall enbart med en hänvisning till utgången i ansvarsdelen. I de beskrivna fallen har ställningstagandet till det enskilda anspråket av domstolen uppenbarligen uppfattats som helt beroende frågan den tilltalade kunnat dömas för det åtalade av om brottet eller inte, utan att grunden för anspråket uttryckligen har redovisats i domen. Det förekommer också att i domskälen anges att målsäganden som enda grund för sin talan har åberopat brottslig gärning, och att hans talan därför inte kan vinna bifall. Någon prövning enligt bestämmelserna i godtrosförvärvslagen har inte skett i dessa fall. Som tidigare har påpekats, innebär det förhållandet att den som har förvärvat stulen egendom inte kan dömas för brottslig befattning med egendomen inte att han automatiskt skall anses ha gjort ett godtros-

förvärv avsnitt 16.5. Om han befinner sig i den beskrivna gråzonen

mellan det straffrättsliga oaktsamhetskravet och det civilrättsliga

Synpunkter på tillämpningen 129

aktsamhetskravet, kan han visserligen inte dömas för häleribrott,

men han kan inte heller anses ha gjort ett godtrosförvärv. Det förhållandet att ett åtal har ogillats innebär alltså materiellt sett inte nödvändigtvis att ett godtrosförvärv föreligger. Om prövning en

enligt godtrosförvärvslagen hade skett i de aktuella målen, skulle

antagligen i vissa fall ha kunnat konstateras att den tilltalade inte hade gjort ett godtrosförvärv, och att han därför inte hade förvärvat någon äganderätt till egendomen. Målsäganden hade då haft rätt att få tillbaka den stulna egendomen. l sådana fall hade det alltså varit förmer delaktigt för målsäganden, om hans talan hade bedömts utan att vara kopplad till ansvarsfrågan.

Mälsägandens möjlighet att i en brottmålsrättegång åberopa andra

omständigheter än själva brottet, begränsas endast det tidigare av nämnda kravet i 22 kap. 1 § rättegångsbalken att anspråket skall ske i anledning av brott.

När ett brott åberopas som grund för målsägandes anspråk i ett

en brottmål, kan detta vid ett närmare skärskådande tänkas innebära olika saker. Avsikten kan vara att målsäganden vill ha bifall till sin talan endast för det fall den tilltalade döms för det åtalade brottet. Det kan också förhålla sig så att det egentligen är omständigheterna i gärningsbeskrivningen som åberopas. När en målsägande för talan om enskilt anspråk, behöver han inte göra sin talan beroende av om den tilltalade fälls till i målet 22 ansvar kap. 7 §. Han behöver inte heller helt grunda sitt anspråk på åklagarens gärningsbeskrivning. Han kan i viss utsträckning åberopa även

andra omständigheter än dem som ingår i gärningsbeskrivningen, och

talan kan fortfarande anses ske i anledning av brott. Ingvar Gullnäs

mfl., Rättegångsbalken, 22:5, f., Robert Boman SvJT 1967 84 fi.

s.

Ett vanligt förekommande exempel att sådana åberopanden sker är

när en skadeståndstalan som förs i ett brottmål förutsätter att vissa

omständigheter, inte ingår i gärningsbeskrivningen, åberopas

som angående den uppkomna skadan. På motsvarande sätt bör målsäganden

kunna åberopa färre omständigheter än vad angivits i gärningsbe-

som

skrivningen Boman a.a. s. 86.

Bestämmelsen i 22 kap 1 § skall alltså inte tolkas så att det är nödvändigt att brottet åberopas grund för målsägandens talan för som att det enskilda anspråket skall kunna handläggas i brottmålsrätteen gang.

Når det gäller förutsättningarna för att målsäganden skall kunna

åklagarens hjälp att föra talan om enskilt anspråk, används i 22 kap. 2 § rättegångsbalken det snävare uttrycket att talan skall ske på grund av brott. Det har tidigare varit föremål för tvekan åklagaren för om

130 Synpunkter på tillämpningen

målsägandens räkning i en brottmålsrättegång kunnat åberopa även omständigheter inte omfattas gärningsbeskrivningen. Vissa som av åklagare har därför avstått från att åberopa sådana grunder. Som framgått avsnitt har Högsta domstolen numera i ett mål uttalat av att det i de aktuella fallen inte föreligger något hinder för åklagaren att åberopa också andra omständigheter än sådana som omfattas av gärningsbeskrivningen NJA 1994 s. 306. Det år vid handläggningen enskilda anspråk i brottmål av avav görande betydelse att domstolen inom ramen för den materiella processledningen, sätt som om målsägandens talan hade samma handlagts i ett tvistemål, klargör vilka grunder som egentligen åberopas av parterna. När brottet uppfattas grund för målsägandens talan, måste som domstolen utreda om målsäganden vill ha bifall till sin talan endast under förutsättning att den tilltalade döms för det åtalade brottet, eller om hans talan bör uppfattas något annat sätt. Som har framgått, kan det vara en nackdel för målsäganden nyss hans anspråk görs helt beroende utgången i ansvarsdelen, om av eftersom hans talan då inte kan få bifall om åtalet ogillas. Man kan därför utgå från att målsäganden oftast vill ha bifall till sitt enskilda anspråk, åtalet skulle ogillas. I sammanhanget förtjänar för även om övrigt att framhållas att det bara är i de fall då det verkligen har konstaterats att målsäganden vill ha bifall till sin talan endast om den tilltalade blir dömd, inte domstolen kan ogilla hans men annars. som talan uteslutande med hänvisning till utgången i ansvarsdelen. en Målsäganden kan med sitt åberopande av brottet också avse omständigheterna i gärningsbeskrivningen jfr NJA 1993 s. 13. Det blir då i första hand aktuellt att uppmärksamma de objektiva rekvisiten har angivits i åklagarens gärningspåstående. För att gärningen som skall brott i brottsbalkens bemärkelse, krävs emellertid vara ett dessutom att de objektiva rekvisiten täcks av subjektiva rekvisit, dvs. uppsåt eller oaktsamhet. Även dessa rekvisit måste beaktas i sammanhanget. Domstolen måste därför utreda om målsäganden vill grunda sitt anspråk samtliga såväl subjektiva som objektiva omständig- - heter i gärningsbeskrivningen eller hans åberopande endast tar om sikte del dessa omständigheter jfr Högsta domstolens en av processledning i det nämnda rättsfallet. nyss Oftast är det för målsägandens del i fråga om anspråk stöldgods processtaktiskt sett mest lämpligt att nöja sig med att åberopa några av

de omständigheter ingår i gärningsbeskrivningen. Med utgångs-

som punkt från dessa omständigheter skall då en prövning ske av hans anspråk.

Synpunkter på tillämpningen 131

Om en målsägande för talan bättre rätt till stulen egendom,

om

räcker det i princip att han grund åberopar att det är fråga

som om egendom som tillhör honom och att han inte har överlåtit sin äganderätt till någon annan. När det är fråga stöldgods, kan han i det om sistnämnda avseendet ange att egendomen har stulits från honom. Mer än detta behöver egentligen inte framgå detta stadium av processen.

Det ligger inte i målsägandens intresse att frågan godtrosförvärv

om

bringas till prövning. Lagen om godtrosförvärv går ju, som tidigare

har frarnhållits, ut på att förvärvaren möjlighet att under vissa ge en

förutsättningar få äganderätt till egendom, som annars skulle ha

tillhört den ursprunglige ägaren. Ingenting hindrar emellertid att

mâlsäganden, om det är känt att den tilltalade kommer att hävda att

han har gjort ett godtrosförvärv, redan från början åberopar att ett godtrosförvärv inte har skett, dvs. att han gör vad Robert Boman i sin

avhandling Åberopande och åberopsbörda kallar ett anteciperat

förnekande Boman, a.a., bl.a. s. 96.

För åklagarens del torde ett sådant begränsat åberopande vanligen

kunna ske mycket enkelt när han för målsägandens talan, eftersom de

angivna omständigheterna, dvs. att det är målsägandens egendom och

att den har stulits från honom, ofta samtidigt utgör del de en av om-

ständigheter som åberopas i gärningspåståendet. I sammanhanget skall hållas i minnet att det som grund för målsägandens talan inte är nödvändigt att åberopa att det är just den tilltalade som har stulit

egendomen.

Någon sådan väsentlig olägenhet, som enligt 22 kap. 2 §

rättegångsbalken utesluter att åklagaren för målsägandens talan, bör i de beskrivna fallen mera sällan föreligga detta stadium av processen

Om målsäganden till äventyrs emellertid skulle vilja åberopa ett helt annat händelseförlopp än vad åklagaren gör gällande i gärningsbe-

skrivningen, torde det dock inte aktuellt att handlägga hans vara

anspråk i samband med brottmålet jfr det tidigare diskuterade uttrycket i anledning av brott.

Om den tilltalade medger målsägandens anspråk, skall det bifallas. Bestrids anspråket, måste den tilltalade åberopa grund för sitt been stridande. Föreligger endast ett blankt bestridande, skall de av målsäganden påstådda omständigheterna läggas till grund för domsto-

lens bedömning. Det åligger domstolen att genom materiell processledning ta reda på

vad den tilltalade vill åberopa grund för sitt bestridande. Vägrar som han att uttala sig eller att åberopa några omständigheter till grund för sitt bestridande, skall målsägandens talan bifallas. Den tilltalade kan

132 Synpunkter på tillämpningen

alltså inte, utan att riskera att göra en rättsförlust, vägra att medverka i processen samma sätt som han kan, när det gäller ansvarsfrâgan. Om domstolen underlåter att ta reda vilken grund den tilltalade åberopar för sitt bestridande, föreligger inget fullständigt underlag för

ett avgörande av det enskilda anspråket.

Som grund för bestridandet kan den tilltalade framställa olika slags

sakinvändningar Per Olof Ekelöf, Rättegång, Första häftet, 7 uppl.,

s. 33 f.. Av intresse i samband med godtrosförvärvslagen blir om den tilltalade åberopar ett motfaktum genom att göra gällande att äganderätten till den stulna egendomen har övergått till honom genom ett

godtrosförvärv.

Av det insända domsmaterialet framgår att domstolarna sällan uttryckligen grunden för den tilltalades bestridande. Den anger tilltalades inställning till målsägandens anspråk redovisas i stället indirekt i samband med redogörelsen för vad han har att berätta med anledning av åtalet. Det kan i och för sig diskuteras i vilken utsträckning en domstol i dom är skyldig att redovisa grunden för en svarandes bestridande en ett yrkande. En sådan skyldighet torde dock i vart fall föreligga av

såvitt gäller åberopade motfakta Per Olof Ekelöf, Femte häftet, 6

uppl., 203. Redovisningen fyller emellertid en viktig pedagogisk s. funktion, såväl för läsaren som domstolen själv. Prövningen av målsägandens anspråk kan naturligtvis komma att utfalla helt olika beroende vilket underlag som skall beaktas. Om den tilltalade åberopar att han har gjort ett godtrosförvärv, innebär detta att han påstår att han inte har varit vare sig i medveten eller oaktsam ond tro. Det ligger i detta sammanhang närmast till

hands att det är han som närmare redovisar de påstådda omständig-

heterna kring sitt förvärv. Det är i första hand han, som kan känna till dessa omständigheter. Det yttre händelseförloppet kring förvärvet kan då i stort sett komma att motsvara vad som åberopas i åklagarens gärningspåstående avseende ett förvärv innebär häleri eller häleriförseelse, men den som tilltalade kan också påstå att han har förvärvat egendomen på ett helt

annat sätt än som görs gällande igärningsbeskrivningen. Eftersom den tilltalades uppgifter oavsett de överensstämmer med gärningsbe-

- om skrivningen eller inte måste bli föremål för utredning och bedömning i brottmålet, torde det sällan finnas anledning att på grund av mera den tilltalades version avskilja det enskilda anspråket och handlägga det som tvistemål. Om målsäganden vidhåller sitt anspråk, kommer han att förneka att

den tilltalade har gjort ett godtrosförvärv, Förnekandet behöver enligt

Synpunkter på tillämpningen 133

den successiva relevansens princip Karl Olivecrona, Rätt och dom,

2 uppl., s.208 och Per Olof Ekelöf, Rättegång, Femte häftet, 6 uppl.,

s. 25 inte framställas förrän detta stadium handläggningen.

av Ingenting hindrar emellertid, som tidigare nämnts, att målsäganden av praktiska skäl redan inledningsvis påstår att förvärvaren inte har gjort ett godtrosförvärv, om han vet att ett sådant påstående kommer att bli grunden för målsägandens bestridande. Målsägandens förnekande att den tilltalade har gjort ett godav trosförvärv kan preciseras att han påstår att den tilltalade har genom varit i antingen i medveten eller i oaktsam ond tro. Det ligger nära till hands att detta påstående anknyter till de faktiska uppgifter den som tilltalade i samband med sitt bestridande har lämnat angående omständigheterna vid förvärvet.

Mot bakgrund av reglerna om rättskraft är det av största vikt att

samtliga omständigheter som kan åberopas till stöd för det enskilda

anspråket verkligen kommer upp till bedömning i målet. Enligt

rättskraftsregeln i 17 kap. 11 § rättegångsbalken kommer även omständigheter som inte åberopats, men som enligt reglerna i 13 kap. 3 § 3 stycket hade kunnat åberopas, att bli prekluderade genom en dom över det enskilda anspråket NJA 1973 239, jfr även NJA s. 1994 s. 306. Som framgått är det också av avgörande betydelse att åklagaren för

målsägandens räkning i brottmålet inte åberopar för mycket

som grund för det enskilda anspråket. Anges uttryckligen brottet grund som

för anspråket och åtalet ogillas, får målsäganden inte bifall till sin

talan, trots att han kanske haft goda utsikter till framgång enbart om

de nödvändiga omständigheterna i gärningsbeskrivningen hade

åberopats på det sätt som ovan angetts. Inte heller i dessa fall har målsäganden sedan möjlighet att göra sitt anspråk gällande i en senare

process. Får målsäganden inte bifall till sin talan i brottmålsprocessen, hindrar rättskraftsreglerna att saken tas i tvistemålspro-

senare upp en cess.

16.9 Bevisningen av ond tro

Beroende på om målsägandens förnekande godtrosförvärv går ut av att förvärvaren varit i medveten eller oaktsam ond tro, kommer

handläggningen av anspråket såvitt gäller bevisfrågorna att te sig

olika. Som framgått av avsnitt 3.2.2, ligger bevisbördan för medveten ond tro på den ursprunglige ägaren, medan vid påståenden om oaktsam ond tro förvärvaren skall bevisa att omständigheterna vid

134 Synpunkter pá tillämpningen

förvärvet var sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen på grund av att den var stulen. Målsägandens påstående om förvärv i medveten ond tro torde ofta falla inom ramen för åklagarens motsvarande gärningspåstående när det är fråga om ett åtal för häleri eller häleriförseelse. Frågan uppkommer då om det skall ställas lika höga beviskrav på målsägan-

dens påstående som på åklagarens gärningspåstående.

När en åklagare skall styrka den onda tro som är rekvisit för ett häleri åligger det honom att göra detta fullt ut. Man brukar säga att han skall styrka sitt påstående bortom varje rimligt tvivel. Per Olof

Ekelöf använder för denna bevisstyrka utrycket uppenbart Per Olof

Ekelöf, Rättegång, Fjärde häftet, 6 uppl. s. 117. Frågan om vilka krav som bör ställas på bevisningens styrka vid påståenden om medveten ond tro har inte behandlats närmare i förarbetena till godtrosförvärvslagen. I betänkandet Förvärv i god tro hävdas att den då gällande rätten innebar att det åtminstone i

princip var den ursprunglige ägarens sak att bevisa ond tro hos

förvärvaren. Denna utredning menade att detta krav torde vara

uppfyllt om ägaren kan visa att det förelåg sådana faktiska om-

ständigheter vid förvärvet som skäligen bort väcka misstankar SOU

1984: 16 s. 76. Ett motsvarande uttalande återfinns i propositionen till

lagen prop. 198586:l23 s.9. Såvitt utredningen kan bedöma, är de redovisade uttalandena emellertid adekvata endast då det gäller oaktsam ond tro hos förvärvaren. Någon ledning kan alltså inte erhållas genom dessa uttalanden beträffande vilka beviskrav som skall ställas i de fall då det

påstås att förvärvaren har varit i medveten ond tro.

Hovrätten över Skåne och Blekinge skrev i sitt remissyttrande över betänkandet SOU 1984:16: Att den ursprungliga ägaren har bevisbördan beträffande förvärvarens onda tro innebär inte att man ställer

lika stora krav hans bevisning som åklagarens. Utredningen

tycks i sitt resonemang inte helt klart ha skilt dessa båda regelsystem. prop. l98586:123 s. 54.

Hovrättens uppfattning har inte kommenterats i propositionen. Mot

det anförda synsättet talar i och för sig att egendomliga konsekvenser kan uppkomma om det i en rättegång ställs olika krav bevisningens

styrka beträffande åklagarens och den ursprunglige ägarens målsägandens påståenden om medveten ond tro hos förvärvaren.

Målsäganden bör emellertid inte vara sämre ställd för att hans talan handläggs i brottmålet än vad han skulle vara om hans talan hade framställts i ett civilmål. För att så inte skall bli fallet, är det

Synpunkter på tillämpningen 135

nödvändigt att upprätthålla skilda krav bevisstyrkan i brottmálsdelen och i tvisten rörande det enskilda anspråket, trots att det är fråga om samma påstående. Högsta Domstolen har i ett par jämförbara fall uttalat sig om vad som allmänt gäller om kravet bevisstyrka i civilmål NJA 1986 s. 470 och NJA 1994 s. 449. l de aktuella målen var frågan bl.a. vilket beviskrav som skulle ställas för ett påstående, som åberopades som grund för tillämpligheten av en undantagsklausul i ett försäkringsavtal, när detta samtidigt innebar ett påstående om brottsligt förfarande rattonykterhet. Enligt Högsta Domstolen borde det inte bevisningens styrka beträffande den påstådda rattonykterheten ställas lägre krav än som normalt gällde i civilmål. Det ansågs emellertid att det å andra sidan inte fanns anledning att ställa beviskravet så högt som fordrades för en fällande dom i ett mål om ansvar för rattonykterhet. Enligt utredningens uppfattning bör i en tvist om godtrosförvärv på motsvarande sätt beviskravet för en målsägandes påstående om medveten ond tro hos en förment godtroende förvärvare inte ställas

lägre än vad som normalt gäller i civilmål, men inte heller så högt

fordras för en fällande dom i ett hälerimål. Detta innebär att som målsägandens påstående om ond tro bör kunna anses vara bevisat i den civilrättsliga delen av målet, även om åklagaren i ansvarsdelen misslyckas med att bevisa motsvarande påstående. Om emellertid en åklagare känner sig osäker om han kan styrka en medveten ond tro hos förvärvaren, står det honom fritt att för målsägandens räkning i stället göra gällande att förvärvaren i vart fall

borde ha insett överlåtarens bristande rätt oaktsam ond tro. Genom

att välja att åberopa oaktsam ond tro, lastar han i praktiken över bevisbördan för omständigheterna vid förvärvet den tilltalade. Ett sådant åberopande kan öka målsägandens möjligheter att komma till sin rätt.

136 Synpunkter på tillämpningen

16.10 Allmänna synpunkter på lämpligheten av att handlägga enskilda anspråk i brottmåls-

rättegången

När en målsägandes talan om enskilt anspråk förs i en hälerirättegång, blir det aktuellt att pröva samma omständigheter den tilltalades förvärv av stulen egendom från såväl straffrättslig som civilrättslig synpunkt. Domstolen skall samtidigt hantera en straffrättslig ansvarstalan och ett dispositivt tvistemål. Det ligger i sakens natur att man inte kan få de olika delarna av målet att stämma vad gäller åberopanden och bevisning. Det gäller därför för domstolen att hålla isär vad som gäller beträffande de olika frågorna. Den bristande överenstämmelsen är emellertid något som inte kan undvikas i ett systern som tillåter att enskilda anspråk behandlas i brottmål. De processekonomiska fördelar som talar för denna handläggningsmöjlighet har ansetts väga tyngre än de olägenheter som ibland kan uppkomma grund av handläggningen. Att målsäganden i största möjliga mån bör få hjälp att föra sin talan, ligger dessutom i linje med de allmänna önskemålen om att olika sätt hjälpa och

stödja brottsoffer se t.ex. prop. 1993942143. Det nuvarande

systemet ger målsäganden en god möjlighet att få sådan hjälp. De nämnda olägenheterna leder dessutom endast i sällsynta undantagsfall till rättsförluster för målsäganden, om man beaktar alla de fall då enskilda anspråk stöldgods handläggs i brottmål. Som

framgått får målsäganden i praktiken alltid bifall till sitt anspråk

angående stulen egendom, när den tilltalade fälls till ansvar för stöld eller häleri. En risk för rättsförluster kan däremot föreligga i samband med att

ett åtal ogillas. Som ovan har beskrivits, kan denna risk undvikas med

en riktig tillämpning av de processuella reglerna.

16.11 Åklagarens processtaktiska överväganden

Åklagarens uppläggning av målsägandens talan är, som ovan framgått,

avgörande betydelse för målsägandens möjligheter att komma till av sin rätt. Att grunden för målsägandens talan skall anges uttryckligen och att detta skall ske redan i stärrmingsansökningen framgår av 45 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken.

Synpunkter på tillämpningen 137

Vid angivandet av grunden bör åklagaren inte nöja sig med att helt allmänt åberopa själva brottet som grund för anspråket. Om han detta sätt åberopar för mycket, blir det omöjligt för målsäganden att få bifall till sin talan, om åtalet ogillas. Om däremot endast de nödvändiga omständigheterna, dvs. att det är målsägandens egendom som stulits från honom, åberopas det sätt har förespråkats i som avsnitt 16.8, skapas en möjlighet för målsåganden att få bifall till sin talan, även om åtalet ogillas.

Åklagaren kan välja att inledningsvis göra ett sådant begränsat åbe-

ropande, och sedan invänta att den tilltalade som grund för sitt bestridande påstår att han har gjort ett godtrosförvärv. Är det emellertid redan från början känt att den tilltalade kommer att åberopa denna grund, kan åklagaren föregripa målsägandens förnekande den av tilltalades påstående om godtrosförvärv att redan från början genom åberopa att ett godtrosförvärv inte har skett. Om detta år lämpligt, får bedömas från fall till fall. Av processtaktiska skäl kan det också ofta finnas anledning för åklagaren att vid åberopandet av de grunder som stöder målsägandens talan inte nöja sig med att påstå att den tilltalade vid förvärvet i var medveten ond tro. Det kan också finnas skäl att gardera målsäganden genom att påstå att den tilltalade för den händelse han inte befinns ha varit i medveten ond tro i vart fall har varit i oaktsam ond tro vid förvärvet. Härigenom blir den tilltalade tvungen med att bevisgraden sannolikt bevisa omständigheterna kring förvärvet. - Misslyckas han med detta, skall målsägandens talan bifallas.

Åklagarens överväganden av hur han bör till väga för att detta

sätt ta tillvara målsägandens intressen, torde enligt utredningens uppfattning vanligen vara enkla att göra. Därför bör han mera sällan

behöva avstå från att föra målsägandens talan på grund av att

förberedandet och utförandet talan skulle innebära någon väsentlig av olägenhet för hans del.

En eventuell vindikationsregel 139

överväganden

17 rörande

utformningen av en eventuell vindikationsregel

såvitt

gäller stöldgods

En huvudlinje i utredningens arbete skall enligt direktiven vara att

överväga fördelar och nackdelar med lagstiftning i fråga

en som om

stöldgods baseras vindikationsprincipen i stället för exstinktions-

principen. För att ett konkret underlag för sådana överväganden

diskuteras i detta avsnitt hur en eventuell vindikationsregel skulle

kunna utformas. Utredningen har stannat för att särregel en om vindikation, som alltså skulle gälla oberoende förvärvarens goda av tro, borde omfatta egendom har frånhänts ägaren att som genom någon tagit den olovligen eller tilltvingat sig den s.k. råntvång. genom

Enligt utredningens mening borde sådan vindikationsregel inte

en kombineras med undantagsregler för den reguljära handeln, men däremot skulle någon form av hävde- och preklusionsregler behövas.

17.1 Avgränsningen av den genom en eventuell vindikationsregel särreglerade egendomen

Flera europeiska länders lagstiftning bygger på vindikationsprincipen

när det gäller egendom som har frånhänts ägaren stöld och genom

vissa andra brott. I länder som tillämpar exstinktionsprincipen

som huvudregel vid godtrosförvärv utgör bestämmelserna stöldgods om därvid ett undantag från den i övrigt gällande huvudprincipen. Särreglerna om stöldgods har utformats varierande sätt i olika länder. Exempelvis har de jämförda ländernas lagstiftning skilda regler om vilka brottsliga förfaranden som omöjliggör att godtrosförvärv kan göras gällande mot den ursprunglige ägaren. En del länder har undantagsregler för förvärv sker i reguljär handel. I vissa länder som

upphör den ursprunglige ägarens ovillkorliga rätt att få tillbaka stulen

egendom efter en viss tid.

140 En eventuell vindikalionsregel

Som tidigare nämnts är utgångspunkten för översynen av godtrosförvärvslagen att exstinktionsprincipen alltjämt skall gälla som huvudprincip för den svenska rättens del. En övergång till vindikation av stöldgods skulle alltså innebära särregler för egendom som visst sätt frånhänts ägaren. Frågan är hur avgränsningen av den särreglerade egendomen i så fall bör ske. Det ligger nära till hands att inledningsvis göra en jämförelse med vad som gäller i några andra länder. l dansk rätt är den historiska utgångspunkten för reglering av godtrosförvärv att vindikation skall ske. Med tiden har genom lagstiftning och praxis för en rad fall slagits fast regler som innebär tillämpning av exstinktionsprincipen. Beträffande godtrosförvärv av en stöldgods gäller dock sedan trehundra år tillbaka enligt Den Danske Lov att den bestulne har rätt att vindicera stjålne koster DL 6-17- 5. Enligt ordalagen tar bestämmelsen sikte enbart på stulet gods. Den tillämpas emellertid analogt beträffande sådant gods som har frånhänts den ursprunglige ägaren genom röveri og afpresning rån och utpressning. I vissa situationer kan även äger ocker tänkas ge en

rätt till vindikation. Michael Elmer og Lise Skovby, Ejendomsretten

2 udgave, s. 151. Den norska lagen om godtrosförvärv bygger exstinktionsprincipen. Beträffande egendom som er eller må antas å vare fravendt eieren eller noen som sitter med tingen hans vegne, ved tyveri, brukstyveri, ran eller annen vold eller trusel om vold gäller emellertid en särskild regel, som bygger vindikationsprincipen 2 § Lov 1978-06-02 om godtroerverv av løsøre. Det bör noteras att de förbrott som konstituerar vindikationsrätten stöld, egenmäktigt förfarande, rån eller annat våld eller hot om våld inte är desamma som i dansk rätt. I finsk rätt är utgångspunkten på motsvarande sätt som den var i den svenska rätten före tillkomsten av godtrosförvärvslagen de två bestämmelserna i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken i 1734 års lag och huvudregeln anses vara exstinktion. När det är fråga om icke anförtrodd egendom utesluter emellertid en bestämmelse i den finska strafflagens promulgationslag, SP 11 i vissa fall möjligheten att göra godtrosförvärv av sådan egendom. Regeln stadgar nämligen att den ursprunglige ägaren har rätt att få tillbaka egendom som han har förlorat genom snatteri, stöld, rån eller utpressning. Uppräkningen av brotten anses enligt doktrin och praxis vara uttömmande SOU 1984:16 96. Har egendomen frånhänts den ursprunglige ägaren s. genom något annat brott, gäller motsatsvis alltså exstinktionsprincipen. I vissa andra rättssystem har ägaren rätt till vindikation oberoende

En eventuell vindikationsregel 141

av förvärvarens goda tro, även när han har frånhänts egendomen på annat sätt än genom brott. Sålunda omfattar vindikationsrätten i exempelvis tysk, fransk och schweizisk rätt även egendom har som förlorats utan samband med brott. Utredningens huvudsakliga uppdrag består i att överväga sådana

ändringar i godtrosförvärvslagen är ägnade att motverka handel

som med stöldgods. Det ter sig från denna utgångspunkt naturligt att utgå från att en eventuell särregel vindikation, alltså skulle gälla om som oberoende av om förvärvaren var i god tro eller ej, bör omfatta i vart fall stöldgods. Det måste emellertid närmare övervägas sådan om en särregel bör omfatta även egendom har frånhänts ägaren som genom andra brott än stöld. Det kan då diskuteras särregel bör utformas så att den om en ursprunglige ägaren ges rätt att vindicera egendomen så snart den frånhänts honom genom varje form handlande utgör ett brott. av som Detta skulle emellertid enligt utredningens uppfattning föra för långt. I likhet med vad som är fallet i de utländska råttsordningar som undersökts, framstår det som lämpligast att en eventuell särregel om vindikation begränsas till att gälla egendom har frånhänts ägaren som endast genom vissa typer av brottsliga förfaranden. Utöver stöld varmed avses stöldbrott i dess olika grader finns det - -

då anledning att diskutera om övriga tillgreppsbrott i 8 kap. brotts-

balken bör kunna åberopas som grund för vindikation även gentemot en godtroende förvärvare. De brott som är aktuella är tillgreppsfallen

av rån 5 och 6 §§, tillgrepp fortskaffningsmedel 7 § och

av egenmäktigt förfarande 8 §. Tillgreppsfallet självtäkt 9 § tar av sikte på tillgrepp för att själv ta sig rätt, och självtäkt bör därför inte kunna upphov till några vindikationskrav. Åverkan enligt 12

ge kap.

2 § andra stycket brottsbalken kan också vara ett tillgreppsbrott, men avser då sådana bagatellartade tillgrepp i skog och mark att inte heller dessa brott bör kunna föranleda krav vindikation. Allvarligare

tillgrepp i skog och mark bedöms enligt bestämmelserna i 8 kap. se

8 kap 11 § första stycket. Rånbrottet kan indelas i tre olika typer av förfaranden, brukar som benämnas stöldfallet när någon stjäl genom råntvång, motvärnsfallet när någon som begått en stöld anträffas på bar gärning och då med råntvång sätter sig till motvärn mot den vill återta det tillgripna som och utpressningsfallet när någon råntvång tvingar till genom annan handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i ställe denne är. Att vars rånbrottet i dess två förstnämnda former skall kunna åberopas som grund för vindikation, om en sådan regel införs vid stöld, framstår

142 En eventuell vindikaziorzsregel

självklart. Som närmare kommer att behandlas i samband med som oredlighetsbrotten i 9 kap. brottsbalken, gäller detsamma enligt utredningens uppfattning utpressningsfallet av rån. Den form av egenmäktigt förfarande som år av intresse i detta sammanhang är tillgrepp utan tillägnelseuppsåt av någon annans sak. Tillgrepp fortskaffningsmedel kan sägas vara ett specialfall av av sådant egenmäktigt förfarande med tillämpning endast motordrivna fortskaffningsmedel. Skillnaden mellan stöld och tillgrepp av fortskaffningsmedel respektive egenmäktigt förfarande ligger alltså däri att de brotten inte kräver tillägnelseuppsåt hos gärningsmannen. Dessa senare brott ensamma kan därför inte medföra att egendomen förvärvas av en godtroende tredje och kommer i dennes besittning. För detta man krävs i princip ett efterföljande olovligt förfogande enligt 10 kap. 4 § brottsbalken från gärningsmannens sida. Strängt taget skulle vindikationsregel därför inte behöva omfatta en tillgrepp fortskaffningsmedel och egenmäktigt förfarande. Det av förekommer dock inte så sällan att den som olovligen tar en sak och därefter säljer den gör gällande att han inte hade tillägnelseuppsåt vid själva tillgreppet, utan att idén att sälja saken föddes först senare. Särskilt det förflutit längre tid mellan tillgreppet och försäljom en ningen, kan det vara svårt att bevisa något ursprungligt tillägnelseuppsåt. Förfarandet bedöms då inte som stöld utan som egenmäktigt förfarande och olovligt förfogande. Från ägarens synpunkt ter sig situationerna likartade. Att generellt göra en undantagsregel om vindikation tillämplig vid olovligt förfogande, som i allmänhet avser anförtrodd egendom bör, skål som framgår i det följande, inte av komma på fråga. Det antydda problemet bör i stället lösas genom att undantagsregel får omfatta all egendom som frånhänts ägaren en tillgreppsbrott enligt 8 kap. brottsbalken. genom Även vissa brotten i l0 kap. brottsbalken tar sikte olovliga av förfoganden över saker tillhör än gärningsmannen. De som annan brott i detta kapitel är intresse är sakförskingring l § och som av olovligt förfogande 4 §. Typfallet sakförskingring är att någon av olovligen tillägnar sig annans egendom som han har fått i sin besittning grund avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik av ställning med skyldighet att utge egendomen. Olovligt förfogande begår den utan att sådan förtroendesituation som avses 1 § som, en föreligger, i sin besittning har fått egendom, vartill ägande- eller säkerhetsrätt tillkommer annan, om han förfogar över egendomen sådant sätt att den andre berövas sin rätt. Typfallet år här att en avbetalningsköpare olovligen säljer avbetalningsgodset vidare sådant sätt att avbetalningssäljarens säkerhetsrätt i egendomen går förlorad.

En eventuell vindikationsregel 143

Även den åsidosätter skyldighet som att anmäla hittegods m.m. med uppsåt att tillägna sig godset gör sig skyldig till olovligt förfogande 8 §.

Den som genom förskingring eller olovligt förfogande avhänder

en ägare egendom har sålunda vanligen fått egendomen i sin besittning

genom en civilrättsligt giltig rättshandling från ägarens sida. Ägaren

har alltså själv medverkat till att gärningsmannen på ett eller annat sätt anförtrotts egendomen. Som ett särskilt skäl för exstinktion till förmån för en godtroende förvärvare i sådana fall brukar anföras att det ligger närmast till hands låta den som anförtrott någon sin egendom annan själv stå risken för att han blir med den brottsligt förfarande av genom från dennes sida jfr SOU 1965: 14 165. I utländska rättsordningar s. brukar inte vindikation gentemot godtroende förvärvare tillåtas i en

fall då egendomen dessförinnan anförtrotts den som genom brottsligt

förfarande förfogat över den till för ägaren. Även enligt men

utredningens uppfattning saknas anledning att låta eventuell regel

en om vindikation omfatta egendom något sätt anförtrotts den som som olovligen förfogar över den. Inte heller i sådana fall då ett olovligt förfogande hittegods avser finns det anledning att låta godtroende förvärvare få stå en senare tillbaka för den ursprunglige ägaren. Även i dessa fall kan ägaren genom att tappa bort saken i viss mening sägas själv ha medverkat till

att den kommit ur hans besittning. Hade han hållit bättre reda den,

skulle förlusten inte ha behövt uppkomma.

Det kan däremot övervägas inte vissa oredlighetsbrotten i 9

om av

kap. brottsbalken borde kunna åberopas grund för vindikation

som

även gentemot en godtroende förvärvare, vindikationsregel

om en införs. De brott som bör bli föremål för diskussion är bedrägeri, utpressning och ocker. Som framgått av redogörelsen för dansk och

finsk rätt kan utpressning i dessa länder åberopas grund för

som vindikation även gentemot en godtroende förvärvare. Enligt dansk rätt kan detsamma ibland gälla i fråga ocker. om När det gäller egendom som frånhänts den ursprunglige ägaren

genom bedrägeri, utpressning eller ocker, finns det enligt utredningens

uppfattning anledning att göra en viss jämförelse med avtalslagens ogiltighetsregler. Bedrägeri, utpressning och ocker förutsätter medverkan genom en rättshandling av den mot vilken brottet riktas. I bedrägerifallet har rättshandlingen framkallats svek, i utpressningsfallet genom genom tvång och i ockerfallet utnyttjande någons trångmål, genom av oförstånd, lättsinne eller beroende ställning. Brottsbeskrivningarna korresponderar med avtalslagens ogiltighetsregler så sätt att en

144 En eventuell vindikationsregel

rättshandling framkallats genom tvång, svek eller ocker blir som ogiltig gentemot den sådant sätt framkallat rättshandlingen 28 som 31 §§ avtalslagen. Om någon utomstående, dvs. någon annan än avtalsparten, framkallat rättshandlingen genom tvång, svek eller ocker, blir rättshandlingen det oaktat gällande, om avtalsparten var i god tro, dvs. denne varken insåg eller borde ha insett att rättshandlingen om framkallats sådant sätt. Det enda undantaget härifrån år om tvånget varit så allvarligt att det kan betecknas råntvång. En rättshandling som framkallats genom ett så allvarligt tvång blir inte gällande mot som den tvungne den mot vilken rättshandlingen företogs var i god ens om tro. Då har å andra sidan den tvungne inte utsatts för vad som straffrättsligt är att bedöma som utpressning utan för ett rånbrott. Utredningen att det synsätt ligger till grund för avtalslaanser som regler vilka ogiltighetsgrunder som kan göras gällande även gens om gentemot godtroende avtalskontrahent, bör vara på visst sätt en vägledande även för i vilken omfattning en sådan ogiltighetsgrund skall kunna åberopas grund för vindikation i ett senare led. Den som grund tvång, svek eller ocker har överlåtit lös sak till som av en någon bör inte få åberopa den rättshandlingens ogiltighet annan, egna grund för vindikation gentemot en godtroende förvärvare i senare som led, i vidare mån än han kunnat åberopa samma förhållande gentemot

sin ursprunglige avtalskontrahent. Slutsatsen av detta resonemang blir

särregel vindikation inte bör omfatta egendom som frånhänts att en om ägaren bedrägeri, utpressning eller ocker men däremot, såsom genom tidigare antytts, egendom som frånhänts ägaren genom utpressningsfallet av rån. Av de skäl här redovisats har utredningen kommit fram till att som eventuell vindikationsregel anknyter till brott borde omfatta, en som förutom stöldgods, egendom som har frånhänts ägaren genom

rånbrott, tillgrepp fortskaffningsmedel och egenmäktigt förfarande.

av En regel detta innehåll skulle kunna utformas på följande sätt: av

2§

Har någon förvärvat lösöre överlåtelse från någon annan genom hade egendomen i sin besittning varken var ägare till den som men eller behörig förfoga över den det sätt skett, får föratt som värvaren äganderätt till egendomen han har fått den i sin om

besittning och i god tro, utom i fall då det måste antas att

var egendomen har frånhänts ägaren ett förfarande som enligt genom

8kap. brottsbalken utgör stöld, rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel

eller egenmäktigt förfarande.

En eventuell

vindikationsregel 145

I sammanhanget kan anmärkas att en särregel vindikation för dessa om fall i ett visst avseende skulle komma stå i strid med de att rättspoli-

tiska värderingar som synes ligga bakom utformningen avtalslagen.

av Enligt 35 § i denna lag gäller nämligen den i god förvärvar att som tro

ett underskrivet, före utfärdandet tillgripet, löpande skuldebrev, kan

göra detta gällande gentemot utfärdaren. Det principiella motsatsför-

hållande mellan denna regel och den diskuterade särregeln i godtros-

förvärvslagen om vindikation stöldgods skulle dock inte få någon

av

praktisk betydelse, eftersom godtrosförvärvslagen endast sikte

tar på

lösöre och sålunda inte gäller i fråga skuldebrev och andra värde-

om

handlingar avsnitt 3. Det förhållandet att den beskrivna vindikationsregeln

omfattar egendom som frånhänts vissa uppräknade brott skulle annan genom inte innebära ett krav att någon kunde fällas till ansvar för det aktuella brottet. Det skulle räcka med att det måste saken frånhänts antas att ägaren genom sådant brott. För den bestulnes del skulle det vanligen

räcka att han vid en tvist förebringade sådan bevisning det kunde

att konstateras att den påträffade egendomen tillhörde honom och den att olovligen hade tagits från honom. I det sistnämnda avseendet skulle

bevisskyldigheten vanligen kunna anses fullgjord hänvisning

genom en till en polisanmälan stölden, såvida inte innehavaren om av egendomen förnekade att stölden hade ägt och i stället hävdade rum t.ex. att han hade köpt egendomen av den påstod sig bestulen. som vara

Det ligger emellertid enligt utredningens uppfattning vissa

upp-

enbara nackdelar i att knyta vindikationsregel till föregående

en ett

brottsligt förfarande. Regeln får till följd att det vid prövning inför

en

domstol blir nödvändigt att göra straffrättsliga bedömningar i tviste-

en

målsprocess.

En sådan regel innebär också att ägarens vindikationsrätt i vissa fall

kan bli beroende av ganska besvärliga sådana bedömningar. Så kan t.ex. svårbedömda besittningsförhållanden många gånger

vara avgörande för om en gärning skall bedömas stöld eller egenmäktigt som

förfarande å ena sidan, eller förskingring eller som olovligt förfogande å den andra. Om en vindikationstalan inte blir föremål för bedömning

i samband med åtalet för brottet något blir fallet - som när en i samband med åtalet förd vindikationstalan avskiljs eller vindinär en

kationstalan redan från början förs i särskild en tvistemålsprocess är

domstolen inte bunden ett tidigare avgörande i brottmålet. av Det kan då inträffa att den domen i

senare mynnar ut en annan bedömning såvitt gäller den brottsliga gärningen än den tidigare

domen. Att

bedömningarna kan komma att utfalla olika kan bero

att parterna åberopat annan utredning i tvistemålet än i brottmålet. Resultatet måste

eventuell vindikationsregel

146 En

ändå framstå svårbegripligt för de inblandade och därmed otill-

som fredsställande. Även det, tidigare sagts, skulle föra för långt att låta en om som

regel vindikation omfatta egendom som frânhänts ägaren genom

om form brottsligt förfarande, finns det anledning att förmoda att varje av

det många gånger skulle te sig svårbegripligt för den ursprunglige

hans rätt få tillbaka egendom olovligen frånhänts ägaren, att att som honom skulle beroende skillnaden mellan om någon olovligen vara av

tillägnat sig hans egendom vad straffrättsligt betecknas

har genom som stöld eller det i stället skulle vara fråga om en förskingsom en om Erfarenhetsmässigt gör folk i allmänhet inte skillnad mellan stöld ring. Vad straffrättsligt sett bedöms sakför-

och sakförskingring. som som skingring, kallas i dagligt tal ofta för stöld.

beskrivna till brott innebär också ett krav att den

Den kopplingen skall ha frånhänts egendomen gärning ursprunglige ägaren genom en täcker rekvisiten för ett brott både i subjektiv och objektiv

som mening, för att hans vindikationsrätt skall inträda. olägenhet är förändringar i de straffrättsliga

En ytterligare att

kan få icke avsedda effekter på det civilrättsliga området jfr reglerna SOU 1984:16 s. 175. Det bör därför diskuteras vindikationsregel skulle kunna om en

utformas anknytning till ett föregående brottsligt förfarande. En

utan visserligen avvika från motsvarande regler i de

sådan regel skulle

nordiska länderna, tidigare nämnts finns det i vissa andra men som

vindikationsregler inte uteslutande är kopplade till brott.

länder som

fördel med inte ha sådan koppling är emellertid enligt ut-

En att en

redningens uppfattning att det därmed skulle tydligare markeras att civilrättsliga frågan godtrosförvärv inte skall blandas samman

den om med straffrättsliga bedömningar.

utgångspunkt vid utformningen särregel om En lämplig av en

vindikation anknytning till brott är då enligt utredningens upputan

fattning det objektiva tillgreppsrekvisitet för de tidigare

gemensamma

angivna brotten stöld, rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel och

förfarande. Vindikationsregeln skulle alltså gälla i sådana

egenmäktigt fall då någon berövats egendomen genom ett olovligt tagande. Regeln

därmed knyta till de tidigare nämnda brottens objektiva skulle an

rekvisit, utesluta det uppsåtskrav kopplingen till vissa brott

men som Eftersom det skulle fråga bestämmelse utanför innebär. vara om en

brottsbalken, skulle det inte bli aktuellt att tillämpa uppsåtsregeln i 1

kap. 2 § brottsbalken.

olovligt tagande skulle i den här skisserade vindikations-

Med

regeln, liksom inom straffrätten, förstås ett olovligt besittningstagande.

En eventuell vindikationsregel 147

Med att ett besittningstagande är olovligt att det sker

avses utan

ägarens eller besittarens samtycke. Huruvida samtycket är civilrättsligt

ogiltigt eller inte är avsett att sakna betydelse jfr Nils Jareborg, Brotten, Andra häftet, Förrnögenhetsbrotten, 2 uppl. 38. Regeln s. skulle alltså inte ta sikte på egendom ägaren medgivit att lämna som ifrån sig, även medgivandet civilrättsligt ogiltigt enligt om var avtalslagen på grund av svek, tvång eller utnyttjande ockersituaav en tion från motpartens sida.

För att vindikationsregeln skall omfatta även egendom

som innehavaren har tvingats att lämna ifrån sig i rånsituation utpressen ningsfallet av rån och inte endast sådana rånfall där egendomen

tillgripits, bör en eventuell vindikationsregel emellertid omfatta

egendom som frånhänts någon s.k. råntvång jfr 28 § avtalslagenom gen. Den här redovisade synen betydelsen av ägarens medverkan egen till att han avhänts sin egendom står på motsvarande sätt angetts - som tidigare i samband med diskussionen angående vindikationsregel en anknuten till vissa uppräknade brott i samklang med avtalslagens -

reglering av vilka ogiltighetsanledningar som kan göras gällande

gentemot en godtroende avtalspart.

Det förtjänar att påpekas att utredningen inte anser att avtalslagen kan ge någon vägledning i den övergripande frågan valet

om av

exstinktion eller vindikation av egendom som obehörigen har frånhänts

ägaren. Frågan om möjligheten att i ett avtalsförhållande göra gällande

att den egna rättshandlingen är ogiltig är enligt utredningens

upp-

fattning principiellt en annan fråga, än den i vilken utsträckning ett grodtrosförvärv av egendom som obehörigen frånhänts ägaren bör

godtas. Avtalslagens ogiltighetsregler saknar betydelse när det gäller

egendom som tillgripits från den ursprunglige ägaren, eftersom det i

sådana fall inte handlar om att den ursprunglige ägaren genom en egen

rättshandling har medverkat till frânhändandet. Överhuvudtaget kan

konstateras att det inte finns något i avtalslagens reglering, talar som mot exstinktion. Tvärtom kan, antytts 35 § avtalslagen som ovan,

möjligen anses tala för exstinktionsprincipen. I ett system med vindikation finns det däremot anledning att låta avtalslagens regler,

såsom redovisats sätta gräns för vindikationsrättens omfattovan, en ning.

En vindikationsregel med sikte på tillgrepps- och rånfall skulle

kunna tas in i ett nytt stycke i 2 § godtrosförvärvslagen följande av lydelse:

148 En eventuell vindikationsregel

2§

Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den som eller behörig att förfoga över den det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen om han har fått den i sin besittning och var i god tro.

Vad sägs i första stycket gäller inte ägaren eller den som

som om innehade egendomen för hans räkning har frånhänts egendomen att någon olovligen tagit den eller tilltvingat sig den genom genom

våld på eller hot inneburit eller för den hotade

person genom som framstått trängande fara. som

Regeln anknyter beskrivningen det tvång, som skall medföra av grova

till vindikation även gentemot godtroende förvärvare, till

rätt en rekvisiten för räntvång i 8 kap. 5 § brottsbalken i stället för till motsvarande beskrivning i 28 § avtalslagen. Skillnaden mellan dessa båda bestämmelsers beskrivning erforderligt tvång är att det enligt av

rånparagrafen i brottsbalken räcker med att ett hot för den hotade

framstår trängande fara. Det är inte, såsom enligt 28 § avtalslasom nödvändigt att hotet verkligen inneburit trängande fara. Fram till gen, ändring i 8 kap. 5 § brottsbalken år 1975 de båda bestämmelen var

beskrivning tvångssituationerna densamma. Ändringen i

sernas av

rånparagrafen föranleddes ett behov av att under paragrafens

av ordalydelse få in framför allt den situationen att någon genom hot med tilltvingar sig Det ansågs dock inte nödvänen vapenattrapp pengar. digt göra motsvarande ändring i 28 § avtalslagen prop. 197576:42 att 27 och 76, jfr dock lagrâdets uttalande 89. För att undvika s. s. osäkerhet huruvida egendom frånhänts genom rånbrott om som annan alltid skall kunna vindiceras, bör eventuell vindikationsregel anknyen ta till rånbestämmelsens nuvarande utformning. Det kan även vindikationsregel utformas detta noteras att en som anknytning till brott har hämtat sina formuleringar från sätt utan straffrätten, och att de begrepp bestämmelsen innehåller är som avsedda ha betydelse de för närvarande har inom att samma som straffrätten. Med olovligt tagande t.ex. som tidigare framgått, avses ,

liksom inom straffrätten ett olovligt besittningstagande. Vad som

tidigare att rätten till vindikation kan bli beroende av sagts om

besvärliga ställningstaganden till besittningssituationer, gäller därför

på detta sätt utformad vindikationsregel. även en Till fördel för vindikationsregel utan anknytning till brott talar en

emellertid, enligt utredningens uppfattning, att tillämpningen av en

En eventuell vindikationsregel 149

sådan bestämmelse kan utvecklas självständigt inom civilrätten och

inte vara helt bunden av utvecklingen inom straffrättslig praxis. Regeln skulle alltså kunna tolkas det sätt mest rimligt

som anses inom civilrätten. Om skälen för en särregel om vindikation beträffande egendom som vissa sätt frånhänts ägaren skulle överväga nackdelarna med anses en sådan regel, anser utredningen att övervägande skäl talar för att ge

regeln en självständig utformning och inte anknyta den till vissa

uppräknade brott. Eftersom även en det ovan skisserade sättet utformad vindika-

tionsregel utan anknytning till vissa brott ändå tar sikte huvudfallet

stöldgods, kommer den diskuterade särregeln även i utredningens fortsatta överväganden att kallas för regel vindikation en om av stöldgods.

17.2 Behovet

av undantagsregler för den reguljära handeln

Det kan diskuteras om en särregel vindikation stöldgods bör om av kombineras med särskilda regler för förvärv görs i den reguljära som handeln. I en del länder har regler vindikation stöldgods som om av

finns undantagsbestämmelser för sådana inköp. Som exempel kan

nämnas Nederländerna, Frankrike, Schweiz och Österrike. Andra

länder, exempelvis Danmark, Norge och Finland, har inte några sådana regler. Som ett huvudargument för exstinktionsprincipen brukar hänvisas

till handelns och omsättningens intressen. Dessa intressen gynnas

naturligtvis bäst av att försäljningen inte hämmas av att konsumenter

tvekar att handla grund risken att förlora det köpta. Motsvarande av argument kan i ett system med vindikation av stöldgods anföras till stöd för att man skall ha undantagsregler innebär att vindikation som

inte gäller vid inköp i den reguljära handeln.

Även konsumenternas intressen talar för det skall enkelt och att vara

tryggt att göra inköp. Detta gäller i särskilt hög grad när inköpen sker i den reguljära handeln, såsom i vanliga affärer och butiker. Det är inte rimligt att vid sådana inköp ålägga kunder att göra alltför omfattande och djuplodande undersökningar beträffande varornas ursprung. Det är oftast inte heller praktiskt möjligt för en enskild

konsument att göra några verkligt meningsfulla kontroller i fråga om affärens rätt att sälja godset. Det ligger nära till hands att när kunden

150 En eventuell vindikationsregel

frågar varifrån och under vilka omständigheter varorna köpts in etc.,

dessa undersökningar i praktiken ut i att han blir hänvisad till

mynnar

att godta de uppgifter affären länmar, eller att han helt enkelt inte

som får någon information med hänvisning till att de omfrågade förhållandena utgör affärshemlighet. Vad som nu sagts kan tyckas tala en för det i ett system med vindikation stöldgods bör finnas någon att av form undantagsregel beträffande sådana varor som köpts i den av reguljära handeln, varmed tills vidare avses vad som kan betecknas handel i vanliga butiker och affärer. De problem en avgränsning som detta begrepp innebär, kommer senare att diskuteras. av Jämsides med inköpen i den reguljära handeln, föreligger det från konsumentsynpunkt ett intresse att kunna handla på andra sätt, t.ex. av

eller på loppmarknader. Säljare kan i sådana situationer

per annons ibland privatpersoner och ibland näringsidkare. Försäljning i vara

dessa former fyller från konsumentsynpunkt den dubbla funktionen att den privatpersoner såväl chans till billiga inköp av begagnade

ger en möjlighet att försäljning få en slant för det man inte varor som genom använder. Att i ett system med vindikation av stöldgods införa undantagsregler även för denna typ av handel, skulle emellertid enligt

utredningens uppfattning i alltför hög grad urholka en huvudprincip

vindikation och bör därför inte övervägas. En nackdel med en om

undantagsregel tar sikte inköp som sker i den reguljära

som handeln är naturligtvis också, nedan kommer att diskuteras, att som denna handel då i det aktuella avseendet framför annan handel. gynnas

Eventuella undantagsregler för den reguljära handeln får praktisk

betydelse endast i den mån det faktiskt förekommer att konsumenter i god tro köper stöldgods i vanliga butiker och affärer. En annan förutsättning är att det i de aktuella fallen upptäcks att det är fråga om stulet gods. Upptäcks detta inte, blir eventuella undantagsregler endast teoretiskt intresse. av

Av avgörande betydelse för bedömningen är också hur ofta kunder, i den reguljära handeln har köpt gods som visar sig vara stulet,

som verkligen kan sägas ha gjort inköpen i god tro. Föreligger inte god tro, skall egendomen lämnas tillbaka till den bestulne, oavsett om

gällande lagreglering bygger vindikations- eller exstinktionsprin-

cipen.

Svaret på frågan hur ofta konsumenter i god tro kan antas köpa

stöldgods i den reguljära handeln, är enligt utredningens uppfattning

troligen beroende vilken slags egendom det är fråga om. Det kan av i sammanhanget finnas anledning att skilja dels på ny och begagnad

egendom, dels sådan egendom stöldbegärlig och sådan

som anses som inte är det.

En eventuell vindikationsregel 151

Av intresse i sammanhanget är i första hand sådan begagnad egendom som traditionellt anses vara särskilt stöldbegärlig, t.ex. smycken, datorer och TV-apparater. Det förekommer förhållandevis sällan att denna typ av begagnad egendom över huvud taget säljs i den reguljära handeln. Det kan också konstateras att, i förhållande till mängden stulen egendom, det mycket sällan upptäcks att stulna

föremål av detta slag har sålts i vanliga affärer avsnitt 5. Med

hänsyn till dessa faktorer torde konflikter sällan ställas sin spets mellan bestulna ägare och konsumenter som i god tro har köpt det aktuella slaget av stöldgods i vanliga butiker. Beträffande detta slags stöldgods kan man enligt utredningens mening alltså utgå från att det av konsumenthänsyn inte finns något stort praktiskt behov av att ha undantagsregler av det nu diskuterade slaget. Om man å andra sidan skulle anta att det ofta upptäcktes att det beskrivna slaget av stöldgods var föremål för omsättning inom den reguljära handeln, skulle detta enligt utredningens uppfattning leda till slutsatsen att en särregel om vindikation av stöldgods just i dessa fall skulle kunna bidra till en ökad försiktighet hos såväl köpare som säljare. En köpare, som vet att han riskerar att få lämna tillbaka varor som visar sig vara stulna, kan antas av ren självbevarelsedrift välja att göra dyra inköp i butiker som han bedömer som seriösa. Samtidigt skulle det kunna förmodas att en säljare, som riskerar att bli ersättningsskyldig gentemot kunder som får lämna ifrån sig inköpt stöldgods, är misstänksam och försiktig vid inköp av varor som kan vara behäftade med en sådan risk. Detta skulle i sin tur kunna antas göra det svårare för den vill prångla stöldgods till handlarna. Även som ut med den angivna utgångspunkten skulle det alltså saknas skäl att undanta den reguljära handeln från en eventuell vindikationsregel. Vad ovan sagts talar emot att man i ett system med vindikation av stöldgods inför undantagsregler för inköp i den reguljära handeln beträffande det beskrivna slaget stöldgods. av När det är fråga otn sådant begagnat gods som t.ex. kläder, möbler eller husgeråd, kan man utgå från att sådant gods inte är särskilt stöldbegärligt. Det kan dessutom ofta antas sakna sådana särskilda kännetecken som gör att man kan koppla det till den bestulne. Regler om vindikation av sådan stulen egendom skulle därför antagligen inte få någon större praktisk betydelse. Även beträffande detta slags egendom saknas det alltså anledning att i systemet införa undantagsregler för inköp i den reguljära handeln. Mer problematiskt förhåller det sig då det är fråga om annat slags stöldgods. Som framgått av avsnitt 5 förekommer det att hela varupartier stjäls från affärer och köps in av andra butiker som säljer

152 En eventuell vindikationsregel

varorna vidare inom ramen för sin ordinarie försäljningsverkamhet. Inköparen kan ibland förmodas känna till att godset är stulet, medan det vid andra tillfällen kan förhålla sig så att han tror att det han köper är ett konkursparti. Det är i de beskrivna fallen fråga om nya varor som ofta är märkeseller företagsneutrala och av samma typ som säljs i många andra affärer. Beträffande sådana varor kan man inte kräva av en konsument att han genom en undersökning av godset skall kunna inse att det är fråga om stöldgods. Möjligen kan han ha anledning att bli misstänksam om butiken verkar skum i något avseende. Om så inte är fallet, har konsumenten inte någon möjlighet att skydda sig mot risken att köpa stöldgods och få lämna ifrån sig det köpta om en vindikationsregel införs. Vad som nu sagts talar i och för sig för att det av hänsyn till konsumenten borde tillskapas någon form av undantagsregel när det gäller den här sortens egendom. Stöldgods, som består av nya varor utan särskilda kännetecken, torde emellertid vara svårt att spåra och identifiera i de fall då det har sålts till enskilda konsumenter. Undantagsreglerna kan därför antas få begränsad praktisk betydelse även i dessa fall. Utredningen anser därför inte heller att en undantagsregel är befogad beträffande detta slags stöldgods. Tidigare har slagits fast att om man väljer ett system med vindikation av stöldgods, det skulle föra för långt att införa undantagsregler

för försäljning per annons eller vid torgförsäljning. Utredningen har

pekat konsumentintresset av sådan försäljning. Om en undantagsregel för inköp i affärer och butiker infördes, skulle konsumentens rätt att behålla en vara som visade sig vara stulen bli beroende av var inköpet hade skett. En kund som hade handlat i en affär utan att i praktiken ha gjort några undersökningar, skulle få behålla det köpta, medan den som hade handlat annons skulle förlora egendomen även om han vid sitt inköp hade gjort alla de undersökningar som man rimligen kunde kräva av honom. En sådan åtskillnad kan enligt utredningens uppfattning inte försvaras från konsumentsynpunkt. Det skulle också kunna göras gällande att det för konsumenternas del inte finns ett så stort behov av en undantagsregel för att de skall kunna hålla sig skadeslösa, när det är fråga om inköp i vanliga affärer. Om en inköpt vara visar sig vara stulen, föreligger ett rättsligt fel som oberoende av om köparen är i god tro eller berättigar till - -

hävning köpet och återfående köpeskillingen. Är köparen i god

av av tro, har han dessutom rätt till ersättning motsvarande det positiva kontraksintresset. Konsumentens möjlighet att göra dessa rättigheter gällande torde i praktiken vara större då inköpen skett i etablerade

En eventuell vindikationsregel 153

butiker och affärer än när säljaren sålt eller på varan per annons en loppmarknad. Även detta talar undantagsregel för emot en den reguljära handelns del. Om emellertid undantagsregel skulle införas uppkommer en ytterligare ett problem, nämligen hur avgränsning begreppet en av reguljär handel lämpligen bör ske. Detta begrepp är i sig inte entydigt eller klart definierat. I den franska rätten stadgas tidsbegränsad rätt för ägare att få en en tillbaka det som stulits ifrån honom. Om förvärvaren emellertid i god

tro har köpt egendomen på en mässa eller marknad, ojjfentlig auktion

eller hos en handlare som handlar med detta slags varor, har den ursprunglige ägaren rätt att få tillbaka sin egendom endast mot lösen.

Liknande undantagsregler finns i andra länder.

Det kan också nämnas att utredningsmannen i betänkandet Godtrosförvärv av lösöre SOU 1965: 14 föreslog särskild bevisregel en

för stöldgods avsnitt 2. Bevisregeln modifierades och mildrades dock i fråga om inköp på offentlig auktion eller från yrkesmässig försäljare

med fast försäljningsställe eller under därmed likartade förhållanden

Det kan diskuteras om ett fast försäljningsställe skulle kunna

vara ett lämpligt kriterium för en undantagsregel. Häremot kan invändas att inte heller detta begrepp har någon i sig given innebörd och att det för en konsument, som utan att känna till förhållandena på orten handlar i en butik, inte rimligtvis kan möjligt att bedöma hur fast vara etablerad den aktuella butiken är. Det skulle också i samband med

hemförsäljning och postorderförsäljning ofta vara svårt för kunden att kunna informera sig om säljarföretagets försäljningsställe. Konsumen-

ten skulle i praktiken antagligen bli tvungen att godta de uppgifter som företaget själv lämnade.

Andra tänkbara hâllpunkter för avgränsningen begreppet reguljär

av

handel kunde vara registrerad firma, försäljningspersonal, telefonkataloguppgift, omsättningsvolym etc. Enligt utredningens

uppfattning framstår sådana kriterier emellertid alltför stela och som formalistiska. En annan möjlighet kunde att låta begreppet näringsidkare i vara

konsumentlagstiftningen bli avgörande för undantagsregelns tillämp-

ningsområde. Termen näringsidkare skall emellertid i dessa sammanhang uppfattas i en mycket vidsträckt bemärkelse. Den omfattar varje fysisk eller juridisk person bedriver verksamhet ekonomisk som av natur och av sådan karaktär att den kan betecknas yrkesmässig som prop. l98990:89 60. Det krävs inte att verksamheten drivs s. ens i vinstsyfte. En sådan avgränsning skulle enligt utredningens uppfattning bli alltför vid.

154 En eventuell vindikationsregel

Oavsett vilka kriterier väljer för att avgränsa det diskuterade man

begreppet, finns det enligt utredningens uppfattning påtaglig risk

en för att ett system med sådan undantagsregel ett oönskat sätt en skulle kunna påverka förutsättningarna för konkurrens mellan olika företag. Sammanfattningsvis talar vad sagts enligt utredningens uppovan fattning emot att i ett eventuellt system med vindikation av man stöldgods inför undantagsregler för sådana fall då godset köpts i den reguljära handeln.

17.3 Behovet av hävde- och

preklusionsbestämmelser

I flertalet de länder tillämpar vindikationsprincipen preskribeav som den ursprunglige ägarens vindikationsrätt enligt allmänna preskripras tionsbestämmelser efter viss tid. I en del länder gäller därutöver en

särskilda, kortare preskriptionstider beträffande stulen eller förlorad egendom. Som exempel kan nämnas Tyskland, Frankrike och

Schweiz. Som framgått innebär de beskrivna reglerna olika sätt att i ett med vindikation stöldgods begränsa den bestulnes rätt att få system av

tillbaka det stulna. En oinskränkt vindikationsrätt medför naturligtvis

flera olägenheter. Om stulen egendom för all framtid anses utgöra stöldgods, kan egendomen efter stölden aldrig omsättas eller mer

överlåtas så att förvärvare blir ägare, om den ursprunglige

en ny

ägaren eller hans arvtagare inte dessemellan har återfått egendomen.

Förutom de nackdelar detta innebär för handelns och omsättsom ningens intressen, får sådan princip till följd att egendomen för en

obegränsad framtid kommer att kunna utgöra objekt för häleribrottslighet. Detta problem kommer att närmare uppmärksammas i avsnitt

l9.2.5.

Det är visserligen för närvarande generell regel i svensk rätt att

en

sakrätter inte preskriberas. Mot bakgrund av de beskrivna olägenheterna är det emellertid enligt utredningens uppfattning nödvändigt från denna princip, särskild vindikationsregel

att göra avsteg om en beträffande stöldgods införs, så att sådan regel förenas med en been gränsning den tid, under vilken vindikationsrätten kan göras av gällande. Samtidigt bör emellertid pekas de svårigheter som upp-

kommer när äganderätten till egendomen så sätt förblir svävande

under längre tid. En hävderegel innebär att man måste ta ställning en

En eventuell vindikationsregel 155

till om en godtroende innehavare retroaktivt skall anses ha varit ägare till egendomen redan medan hävdetiden löpte, eller om

äganderätten skall anses ha uppkommit först efter hävdetidens utgång,

när det efter denna tidpunkt visar sig att egendomen var stulen. Dessa frågor kan ha stor praktisk betydelse om innehavaren under hävdetiden

har sålt egendomen, betalat förmögenhetsskatt för den etc.

Det kan också diskuteras om en tänkt regel, enligt vilken den ursprunglige ägarens vindikationsrätt upphör efter en viss tid, bör konstrueras som en hävderegel eller knyta an till själva stöldtillfället. Utredningen ser flest fördelar i det förra alternativet. Ett prompt upphörande av vindikationsrätten efter en viss tid oberoende av in- nehavarens onda eller goda skulle för den bestulnes del vid förtro värvarens onda tro innebära en försämring jämfört med vad som gäller i dag. För närvarande medför ett innehav i ond tro inte oberoende av hur lång tid det är fråga om att den bestulnes rätt att kräva tillbaka saken upphör.

Frågan är då hur en hävderegel bör utformas. Enligt utredningens

uppfattning ligger det närmast till hands att de avgörande rekvisiten för vindikationsrättens upphörande skall vara såväl förvärvet som innehavet av den stulna egendomen, och att det för båda dessa moment skall krävas god tro. Det innebär att det bör krävas såväl att egendomen har förvärvats i god tro som att den under oavbruten fortsatt god tro har innehafts under viss tid, för att den ursprunglige ägarens vindikationsrätt skall upphöra. Med en sådan utformning av regeln kan alltså inte en förvärvare, som från början är i god tro men

sedan får veta att det är fråga om stöldgods, genom en överlåtelse till en godtroende person, ge denne möjlighet att tillgodoräkna sig det tidigare innehavet i god tro. Däremot bör en senare förvärvare, som är i god tro, ha rätt att tillgodoräkna sig tidigare förvärvares innehav

i god tro. Det ligger nära till hands att låta den beskrivna hävdetiden motsvara den allmänna preskriptionstiden om tio år, som gäller beträffande

fordringar. Man kan föreställa sig att en bestulen privatperson efter

denna tid gradvis har vant sig vid förlusten av det stulna. Han har antagligen också skaffat sig annan egendom som ersättning. Påträffas det stulna, är han förmodligen ofta inte intresserad av att få egendomen tillbaka, särskilt inte om han fått ut försäkringsersättning som i så fall måste återbetalas. Inte heller för en handlare torde det vanligen efter mer än tio år finnas något intresse av att få tillbaka en stulen vara.

Det kan då diskuteras om det vore lämpligare att ha en kortare

preskriptionstid, t.ex. tre år som gäller i konsumenträttsliga samman-

156 En eventuell vindikationsregel

hang. En sådan tid framstår emellertid enligt utredningens uppfattning som alltför kort. När det är fråga om dyrbar konst eller annan värdefull egendom, kan man utgå från att det under mycket lång tid finns kvar ett intresse att få tillbaka egendomen. Detsamma gäller då det är fråga om stöld av oersättliga föremål från museer 0.d. Att ha olika hävdetider för olika typer av egendom, blir enligt utredningens uppfattning alltför krångligt. Vid en avvägning framstår en hävdetid på tio år som lämpligast. När den bestulne får veta att det stulna har påträffats, är det rimligt att han på motsvarande sätt som gäller för lösenrätten enligt 4 § godtrosförvärvslagen måste göra ett anspråk på att få vindicera egendomen gällande inom en viss tid. Det faller sig då enligt utredningens uppfattning naturligt att anknyta till den nämnda preklusionsfristen för lösenrätt, nämligen tre månader. I sammanhanget kan påminnas om att i utkastet till UNIDROITkonvention om stulna och olovligen exporterade kulturföremål övervägs en hävderegel på trettio eller femtio år och en preklusionsregel

på ett eller tre år avsnitt ll.

Om en vindikationsregel införs i godtrosförvärvslagen och kombineras med någon form av hävderegel, måste lagen också ge ett svar på frågan, om en bestulen ägare efter att hävdetidens utgång skall ha rätt att med stöd av bestämmelsen i 4 § lösa tillbaka sådan egendom före tidens utgång omfattades av hans vindikationsrätt. En sådan som lösenrätt bör enligt utredningens uppfattning tillkomma honom, eftersom han annars efter den nämnda tidpunkten skulle bli sämre

ställd än om han frånhänts egendomen ett sätt som inte hade givit

rätt till vindikation enligt vindikationsregeln.

17.4 Försäkringsmässiga aspekter på en

vindikationsregel beträffande stöldgods

Enligt 35 § lagen 1927:77 försäkringsavtal kan sakförsäkring ske om varje lagligt intresse som kan uppskattas i pengar. Det kan i av sammanhanget anmärkas att någon motsvarande föreskrift inte finns

i konsumentförsäkringslagen 1980:38. Det saknas emellertid enligt

utredningens mening anledning att i förevarande sammanhang diskutera huruvida försäkringsavtalslagens bestämmelse bör tolkas

analogt såvitt gäller frågor om konsumentförsäkring.

Den äger ett föremål, kan försäkra sig mot de ekonomiska som förluster kan uppkomma på grund att föremålet stjäls. Någon som av

En eventuell vindikationsregel 157

motsvarande försäkringsmöjlighet har inte den i god tro förvärvar

som egendom och sedan får lämna den ifrån sig grund att ägaren av utnyttjar sin lösenrätt enligt godtrosförvärvslagen. I de flesta fall uppkommer emellertid för den godtroende förvärvaren i dessa fall inte någon ekonomisk förlust, eftersom lösensumman motsvarar de kostnader han har haft för egendomen. Förvärvarens önskan att behålla föremålet utgör då inte något intresse som kan uppskattas i pengar, vilket i sin tur utesluter möjligheten till försäkring. Det kan dock uppstå situationer, då en godtroende förvärvare gör en ekonomisk förlust, när han tvingas lämna från sig egendomen. Sá kan vara fallet om han exempelvis har fått egendomen i eller gåva arv från någon som inte var behörig att överlåta den jfr 5 § godtrosförvärvslagen. Förvärvaren får då lämna ifrån sig egendomen utan ersättning. En förlust kan också uppkomma om förvärvaren har köpt egendomen mycket billigt eller om värdet har stigit, när den ursprunglige ägaren gör sin lösenrätt gällande. I de beskrivna situationerna finns det i praktiken för närvarande inte någon möjlighet för den godtroende förvärvaren att försäkra sig. Något formellt hinder torde dock enligt utredningens uppfattning i och för sig inte föreligga mot att försäkra ett sådant intresse. I ett system med vindikation av stöldgods skulle den godtroende för-

värvaren vara tvungen att lämna ifrån sig egendom som visade sig

vara stulen utan att den bestulne betalade lösen. Det skulle i ett sådant system kunna tänkas finnas ett behov att försäkra sig mot sådana förluster.

Några formella hinder mot sådana försäkringar torde med försäk-

ringsavtalslagens nuvarande utformning inte föreligga. En godtroende förvärvares förmodade äganderätt till föremålet bör uppfylla försäkringsavtalslagens krav att det skall vara fråga om ett i pengar uppskattbart intresse. Kravet att intresset dessutom skall lagligt vara bör, såvitt kan utläsas av förarbetena till försäkringsavtalslagen, inte uppfattas så att det måste fråga ett intresse som är skyddat vara om av

lagen. Det räcker att intresset inte är olagligt Jan Hellner, Försäk-

ringsrätt, 2 uppl., s. 220. Utredningens förfrågningar till de andra nordiska länderna har gett vid handen att det inte heller i dessa länder föreligger något formellt hinder mot försäkringar av detta slag. Några sådana försäkringsformer finns trots detta inte marknaden. I sammanhanget kan anmärkas att det i Danmark under en period fanns en möjlighet för bilhandlare att i samband med inköp av begagnade bilar försäkra sig mot förluster grund av vanhjemmel,

158 En eventuell vindikationsregel

såsom säljare inte hade rätt att överlåta en avbetalningsbil på att en grund skjult restgaeld. Utredningen fick emellertid vid besöket av en i Danmark från företrädarna för försäkringsbranschen erfara att intresset för dessa försäkringar helt upphört efter en ändring av bilregistret, vilken bl.a. innebar att det blev möjligt att kontrollera om

det beträffande bilar fanns âtertagandeförbehåll.

Vid utredningens Sammanträffande med företrädare för försäkringsbranschen i Danmark, Norge och Finland angav dessa som sin uppfattning den diskuterade formen försäkring skulle ställa sig att av mycket dyr. De menade därför att det från försäkringstagarnas sida inte fanns något intresse för att teckna sådana försäkringar. Ett annat förutsebart problem vid denna form försäkring bedömdes vara att av det vid ersättningskrav avseende förlust stulen egendom ofta skulle av uppkomma tvister huruvida förvärvaren vid förvärvet varit i god om tro eller inte. Man kan mot bakgrund erfarenheterna i de övriga nordiska av länderna utgå från att något omfattande intresse för att teckna mer

försäkringar denna typ inte heller skulle finnas i Sverige om ett

av vindikationssystem infördes.

Överväganden 159

överväganden

18 rörande ändrade

regler i godtrosförvärvslagen inom ramen

för bibehållen

en exstinktionsprincip

såvitt

gäller stöldgods

I detta avsnitt diskuteras möjligheten att ytterligare skärpa godtrosförvärvslagens krav för godtrosförvärv. Utredningen konstaterar att det inte finns anledning att införa formella kriterier för godtrosförvärv eller ändra reglerna för bevisning vid tvister i anledning av sådana förvärv. Däremot föreslår utredningen att lagtexten i 3 § ändras så att det blir tydligare att det för god tro krävs att förvärvaren inte ens borde ha misstänkt överlätarens bristande behörighet att överlåta egendomen.

18.1 Inledning

Kritiken mot lagstiftningen om godtrosförvärv har bl.a. gått ut att

det är för lätt att göra godtrosförvärv av stulen egendom avsnitt 14. Såsom emellertid flera gånger har konstaterats, uppställer lagen redan

i sin nuvarande utformning stränga krav för att någon skall anses ha gjort ett godtrosförvärv. Trots detta kan det enligt utredningens uppfattning finnas anledning att diskutera om de nuvarande kriterierna

för godtrosförvärv kan skärpas ytterligare.

18.2 Formella kriterier för

godtrosförvärv

Ett sätt att åstadkomma en ytterligare skärpning av kraven för godtrosförvärv skulle kunna vara att uppställa vissa formella kriterier för att ett godtrosförvärv skall anses föreligga. Det kunde exempelvis krävas att förvärvaren i tvister om godtrosförvärv alltid skulle kunna förete sina egna och sin fångesmans fångeshandlingar beträffande - -

160 Överväganden

egendomen för att ett godtrosförvärv skulle godkännas. En annan

möjlighet kunde vara att förvärvaren ålades att alltid kontrollera säljarens identitet t.ex. genom att kontrollera dennes legitimationshandlingar och att han i en eventuell tvist skulle kunna peka ut sin fångesman, så att denne kunde spåras. I sammanhanget kan nämnas att Pantbanksutredningen i rapporten Pantbankernas kreditgivning SOU:l994:61 s.122 har diskuterat vad detta slags skärpningar godtrosbegreppet skulle kunna innebära av för pantbankernas räkning. Som en tänkbar möjlighet pekades på att pantbankerna kunde åläggas att regelmässigt begära att pantsättarna skulle förete åtkomsthandlingar eller att de skulle prestera annan

utredning beträffande pantgodset vid all yrkesmässig pantbelåning.

Som framgått avsnitt är det i dag inte något formellt krav att den av pantsätter en vara kan förete åtkomsthandlingar, men i vissa fall som kräver pantbankerna sådana handlingar. Enligt Pantbanksutredningens

uppfattning borde ett sådant formellt krav inte införas. I rapporten

framhålls att kravet skulle opraktiskt med hänsyn till att det inte vara är ovanligt att åtkomsthandlingar saknas för de varor som belånas och att sådan skärpande regel således skulle få stora ekonomiska en konsekvenser för branschens räkning SOU:l994:61 s. 123. Motsvarande synpunkter kan anföras då det är fråga om förvärv av äganderätt. Krav på kvitton och åtkomsthandlingar som en formell förutsättning för ett giltigt godtrosförvärv, kan enligt utredningens

uppfattning inte rimligen uppställas. Den som köper något kan inte för

all framtid kvitton och fångeshandlingar. Härtill kommer att den spara har ärvt eller fått egendom i gåva vanligen inte har papper på som sig sitt eget eller sin fångesmans förvärv. En sådan ordning vare skulle dessutom innebära att i de fall kvitton eller fångeshandlingar hade förkommit eller inte upprättats, en senare förvärvare aldrig skulle

kunna förvärva egendomen i god tro i godtrosförvärvslagens be-

märkelse. Att ålägga köpare att i alla sammanhang formellt kräva legitimaen tion säljaren, anteckna säljarens identitet och spara dokumentatioav för att i god tro, framstår också som en stel och nen anses vara

opraktisk regel. Att kvitton, fångeshandlingar och uppgifter om säljaren i praktiken

ändå ofta kan komma att krävas som bevisning angående förvärvet och förutsättning för att god tro skall anses föreligga, är en annan som en sak. Som exempel kan nämnas den långtgående undersökningsskyldighet beträffande säljarens behörighet som enligt praxis åligger köpare i samband med bilköp jfr NJA 1989 s. 784 och NJA 1993 en s. 429.

Överväganden

18.3 Ändrade bevisregler beträffande oaktsam ond

tro

Närmare till hands än att föreskriva formella krav för godtrosförvärv

ligger enligt utredningens uppfattning

att överväga en ändring av bevisreglerna. I direktiven erinras sätt

om att ett att skärpa kraven för godtrosförvärv kan vara att den tidigare utredningen - som föreslog

-

införa en bevisregel innebär bevisbördan alltid som att ligger

förvärvaren om han gör gällande att han i god En var tro. annan

möjlighet som kan diskuteras är att skärpa kravet bevisningens

styrka.

De nu gällande reglerna för bevisbördans placering och beviskravet

i fråga om godtrosförvärv har behandlats i avsnitt Att åläggs

en part bevisbördan för viss omständighet innebär det han en att är som får nackdelen av att omständigheten inte kan bevisas. En tveksamhet

huruvida omständigheten föreligger drabbar den har bevisbördan

som

för påståendet Per Olof Ekelöf, Rättegång, Fjärde häftet, 6 uppl.

s. 60. I tvister om godtrosförvärv placeras bevisbördan enligt gällande nu regler olika, beroende på det påstås att förvärvaren har insett om att

överlâtaren saknade rätt att förfoga över godset medveten ond tro eller om det görs gällande att förvärvaren visserligen inte insåg detta, men borde ha insett det oaktsam ond tro. Olika bevisteman

blir också aktuella. Påstås medveten ond tro, har den ursprunglige ägaren bevisbördan för att förvärvaren i sådan vid förvärvet. Är det var tro i stället fråga om oaktsam ond tro, ligger bevisbördan på förvärvaren.

Vad han har att bevisa är de omständigheter förelåg vid förvärvet

som prop. l98586:123 9. Med utgångspunkt från s. dessa omständig-

heter skall sedan en bedömning göras han skall ha varit

av om anses i oaktsam ond tro.

Som framgått ligger alltså bevisbördan för omständigheterna vid

förvärvet redan förvärvaren, när det är fråga påståenden

om om oaktsam ond tro. Det beviskrav ställs är att han skall göra som

sannolikt att de påstådda omständigheterna förelåg. Detta framgår uttryckligen av 3 § godtrosförvärvslagen.

Ett sätt att skärpa kraven för god kunde höja betro, vara att

viskravet så att det åläg förvärvaren vid påstående oaktsam

att ett om ond tro med ett högre beviskrav än sannolikt styrka omständig- - - att heterna vid förvärvet varit sådana han påstår. som Enligt utredningens uppfattning är emellertid redan det nuvarande beviskravet strängt, ibland t.o.m. synnerligen strängt.

Bevisskyldig-

162 överväganden sou 1995:52

heten beträffande omständigheterna vid förvärvet kvarstår, som tidigare framgått, under obegränsad tid. För den som under åratal har

innehaft föremål kan det i praktiken vara omöjligt att prestera

ett någon bevisning angående omständigheterna vid förvärvet av föremålet. Eventuella kvitton är sedan länge borta och köparen minns kanske inte längre och när inköpet skedde. För den som har ens var egendomen kan omständigheterna vid arvlåtarens förvärv vara ärvt helt okända. Vad sagts talar snarast för att beviskravet i vissa som nu situationer i stället borde sänkas. I utredningens uppdrag ingår inte att överväga eventuell lindring en i förvärvarens bevisbörda. Utredningen vill ändå i detta sammanhang peka på den nuvarande bevisbörderegeln ter sig väl sträng för den att under längre tid innehaft egendomen. Det anförda talar i vart som en fall skärpning beviskraven på förvärvaren i de situationer emot en av

då det görs gällande att han varit i oaktsam ond tro.

18.4 Ändrade bevisregler beträffande medveten

ond tro

det i stället görs gällande förvärvare vid sitt förvärv faktiskt Om att en insåg överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen att

medveten ond tro gäller andra regler för bevisbördans placering. I sådana fall bevisbördan ligga den ursprunglige ägaren prop.

anses 1985862123 9. Det ankommer alltså honom att bevisa att s. förvärvaren var i medveten ond tro.

I de fall då det i brottmålsprocess är fråga om samma påstående

en medveten ond tro i åklagarens ansvarstalan och i målsägandens om

förnekande den tilltalade har gjort ett godtrosförvärv, finns det

av att

anledning påminna det inte bör ställas samma krav på

att om att bevisningens styrka vid bedömningen ansvarsfrågan och det av enskilda anspråket jfr NJA 1986 470 och NJA 1994 s. 449. Som s.

framgått avsnitt 16.9 kan detta innebära att målsägandens påstående

av ond ibland bör kunna bevisat i den civilrättsliga delen av om tro anses åklagaren misslyckas med att bevisa motsvarande målet, även om

påstående i ansvarsdelen. Det kan diskuteras bevisbördan vid påståenden om medveten

om

borde flyttas över från den ursprunglige ägaren till för-

ond tro

En sådan placering skulle innebära att förvärvaren ålades att

värvaren. han inte insåg överlâtarens bristande rätt att förfoga över bevisa att

egendomen.

överväganden

Med en sådan regel skulle bevisbördan i tvister godtrosförvärv om alltid ligga förvärvaren, oavsett hur parterna utformade sina

åberopanden i målet. En sådan förenkling kunde handläggningsmässigt

tänkas innebära en fördel för domstolarna. Dessutom skulle det kunna ha en pedagogisk och moralbildande effekt på allmänheten, om

bevisbörderegelns placering förenklat kunde uttryckas så att det alltid

ålåg den som gjorde gällande godtrosförvärv att bevisa sitt påstående. Ett argument för att förvärvaren skall ha bevisbördan är också det att är han som känner till omständigheterna vid sitt förvärv och därför

bör ha störst möjligheter att prestera bevisning avseende omständig-

heterna vid förvärvet.

Utredningen om godtrosförvärv stöldgods föreslog på sin

av m.m.

tid att bevisbördan skulle placeras detta sätt avsnitt 3.2.2. Att det föreslagna alternativet inte valdes, motiverades i propositionen till

lagen bl.a. med att förslaget innebar avvikelse från den inom en

sakrätten gällande huvudprincipen att besittning till egendom

ger presumtion för rättmätigt innehav prop. 1985862123 9. s.

Enligt utredningens uppfattning är det förhållandet att den

som

besitter en lös sak i allmänhet också äger den dock inte ett tillräckligt skäl för att lägga bevisbördan den ursprunglige ägaren. Den i propositionen nämnda principen har inte heller tillåtits bli genomgåen-

de avgörande för valet bevisbörderegel i det aktuella av samman-

hanget. Bevisbördan för omständigheterna vid förvärvet har lagts på förvärvaren i de fall det görs gällande att denne har varit i oaktsam

ond tro.

Som ett avgörande skäl mot att förvärvaren skulle åläggas att visa

att han inte varit i medveten ond tro vid förvärvet, framhölls i propositionen att en sådan bevisskyldighet i praktiken är omöjlig att fullgöra fullt ut prop. l98586:123 s. 9.

När bevisning skall föras vad förvärvare har insett angående

om en överlåtarens rätt att överlåta egendomen, ligger det i sakens natur att

bevisningen oftast måste ta sikte på de yttre omständigheterna kring

förvärvet.

Om en förvärvare åläggs att bevisa att han inte i medveten ond

var tro, måste han bevisa frånvaron varje tänkbar omständighet av som skulle kunna innebära att han insett överlåtarens bristande rätt att

förfoga över den aktuella egendomen och ändå skulle han inte kunna sägas ha fullgjort sin bevisbörda fullt ut. En sådan bevisbörderegel är

naturligtvis inte rimlig. En annan möjlighet kunde då att förvärvaren ålades vara en bevisbörda som motsvarande sätt när det är fråga - som om oaktsam ond tro tog sikte på att han skulle bevisa de - att yttre

164 Överväganden sou 1995:52

omständigheterna vid förvärvet sådana att han inte kunde antas ha var varit i medveten ond tro. Mot sådan indirekt bevisregel kan invändas, att det kan tänkas en finnas situationer då förvärvare faktiskt varit medveten om att en överlåtaren inte hade rätt att förfoga över egendomen, fastän det inte fanns något i de yttre omständigheterna som pekade detta. Det avgörande skälet mot sådan regel omkastad bevisbörda en om

är enligt utredningens uppfattning emellertid att den i praktiken inte

skulle någon nämnvärd betydelse. Som tidigare har frarnhållits, står

det alltid målsägande fritt att påstå att förvärvaren i vart fall

en

borde ha insett överlåtarens bristande rätt dvs. oaktsam ond tro om

han känner sig osäker han även med det något lägre civilom rättsliga beviskravet kan styrka en medveten ond tro hos förvärva- -

Genom att målsäganden gör detta påstående, blir det i stället

ren. förvärvaren skall bevisa omständigheterna vid förvärvet. som

föreslår förtydligat krav på

18.5 Utredningen ett

aktsamhet för

god tro

Enligt 3 § godtrosförvärvslagen förvärvare vara i god tro om

anses en han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att överlåta egendomen. Ordalagen intryck att en förutsättning för ond tro ger av det har varit möjligt för förvärvaren att ta reda att överlåtaren är att

inte behörig. Ond tro bör enligt utredningens uppfattning

var emellertid också föreligga i sådana fall då det inte fanns någon anses reell möjlighet för förvärvaren att ta reda hur det förhöll sig med överlåtarens behörighet, omständigheterna gav anledning till men misstanke att allt inte stod rätt till, såsom vid försäljning på gatan

jfr 198586: 123 22. För att det tydligare skall framgå att en

prop. s. förvärvare i sådan situation inte kan freda sitt köp enbart med en hänvisning till att säljaren kunde ha varit behörig och att det i förvärvssituationen inte varit möjligt att ta reda på hur det faktiskt förhöll sig, föreslår utredningen att det i 3 § beträffande kravet på god skall omständigheterna skall ha varit sådana att förtro anges att värvaren inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att överlåta egendomen. Liknande lokutioner finns i 29-30 §§ skuldeb-

revslagen. Även det finns anledning förmoda att domstolarna redan i dag om

skulle underkänna påstående godtrosförvärv i en sådan

ett om

situation, bör lagtextens ordalydelse enligt utredningens uppfattning

Överväganden 165

ändras på detta sätt, så att det klart framgår att varje skäl till misstänksamhet om överlåtarens bristande behörighet utesluter ett godtrosförvärv.

Exstinktion eller vindikation 167

19 Exstinktion eller vindikation vid

godtrosförvärv av stöldgods

Förslag: Utredningen föreslår att den nuvarande exstinktionsprincipen behålls som en generell princip och att det alltså inte införs någon särregel om rätt till vindikation av stöldgods som skulle gälla oberoende av förvärvarens goda tro.

19.1 Inledning

När en sak utan ägarens tillstånd överlåts till någon, som varken kände till eller borde ha känt till överlåtarens bristande rätt att förfoga över

saken, uppstår en konflikt mellan den ursprunglige ägarens och den

godtroende förvärvarens anspråk saken. Båda parter har i sådana

fall goda skäl för sina anspråk. Som framgått av redogörelsen för

utländsk lagstiftning i avsnitt 10, har man i olika länder löst denna

konflikt på varierande sätt. Även länder, bygger sin lagstiftning

som på huvudregel om exstinktion, gör i flertalet fall undantag för en egendom som frånhänts ägaren genom stöld m.m. och tillåter i dessa fall vindikation från en godtroende förvärvare. Det är emellertid inte

ovanligt att en sådan vindikationsregel mildras till förmån för den

godtroende förvärvaren genom att undantag görs för förvärv som sker

i reguljär handel eller genom att lagstiftningen innehåller regler om att

ägaren måste göra sin rätt gällande inom viss tid. Den svenska lagstiftningen innebär att en godtroende förvärvare får äganderätt till egendomen oberoende av vilket sätt den ursprunglige ägaren blivit av med den. Den ursprunglige ägaren har emellertid en rätt att få tillbaka egendomen mot lösen. Skillnaden mellan den svenska godtrosförvärvslagen och reglerna i de länder som tillåter vindikation stöldgods är således parterna som skall bära av vem av den ekonomiska förlusten i konflikten mellan den ursprunglige ägaren och den godtroende förvärvaren när egendomen har stulits.

168 Exstinktion eller vindikation

En huvuduppgift för denna utredning anges i direktiven vara att överväga fördelar och nackdelar med en lagstiftning som, i fråga om stöldgods, baseras på vindikationsprincipen i stället för exstinktionsprincipen. Syftet med en ändrad lagstiftning på detta område skulle enligt direktiven vara att motverka handeln med stöldgods. Hur en regel om vindikation, om en sådan infördes, lämpligen kunde vara utformad har diskuterats i avsnitt 17.

19.2 Skäl för och exstinktion

emot respektive

vindikation

19.2.1 Det allmänna rättsmedvetandet

Förespråkare för en oinskränkt vindikationsrätt för den som blivit bestulen sin egendom brukar framhålla att det är oskäligt, att den som helt utan egen förskyllan blivit av med sin egendom inte har en ovillkorlig rätt att få tillbaka den. Den som blivit frånstulen viss egendom reagerar ofta starkt när han möts av upplysningen att han kan återfå egendomen endast mot lösen, dvs. när han tvingas köpa tillbaka sin egendom. Att döma av den kritik som riktats mot godtrosförvärvslagen delas denna inställning också av andra än de direkt inblandade. Även den förra utredningen godtrosförvärv stöldgods om av m.m. konstaterade i sitt betänkande att principen om exstinktion av stöldgods syntes ha dålig förankring i det allmänna rättsmedvetandet SOU 1984:16 s. 171.

I en situation där den ursprunglige ägarens rätt står emot en i

verklig mening godtroende förvärvares intresse av att få behålla det han förvärvat, är det emellertid svårt att finna objektivt sett hållbara

argument för att den ena sidans anspråk är mer berättigat än den andra sidans. Den ursprunglige ägarens och den godtroende förvärvarens

anspråk ter sig tvärtom generellt sett lika rättmätiga. Båda parter är lika oskyldiga till den konflikt som uppstått. Valet av princip för att lösa konflikten exstinktion eller vindikation bör därför ske utifrån - allmänna lämplighetskriterier jfr SOU 1965:14 s. 164 och SOU 1984:16 s. 165 ff. Utredningen anser dock inte att det är ett försumbart problem att exstinktionsprincipen såvitt gäller stöldgods är dåligt förankrad i det allmänna rättsmedvetandet.

Exstmktion eller vindikatiorz 169

Såsom framgått av utredningens överväganden i avsnitt 16 finns det emellertid anledning att förmoda att uppfattningen i vilken om utsträckning en ursprunglig ägare har rätt att tillbaka egendomen endast mot lösen delvis bygger missuppfattning lagens en av godtroskrav. Fall som har väckt särskilda reaktioner är bl.a. sådana där stulen egendom återlämnats till misstänkt hälare sedan det en beslutats att åtal inte skall väckas eller då ett åtal för häleri ogillats. Det har emellertid också framgått att frågan om innehavaren verkligen gjort ett godtrosförvärv i sådana fall oftast inte har varit föremål för någon domstolsprövning. Det finns starka skäl sådan att tro att en prövning inte skulle ha lett till att den ursprunglige ägarens återkrav ogillats. Eftersom den kritik riktats mot godtrosförvärvslagen, såvitt som utredningen kan bedöma, många gånger inte grundas riktig en uppfattning om lagens verkliga innehåll, saknas det enligt utredningens uppfattning egentliga belägg för att lagens lösning konflikten mellan av den ursprunglige ägaren och en godtroende förvärvare strider mot ett allmänt rättsmedvetande. Det finns all anledning att förmoda att en regel om oinskränkt vindikation stöldgods gentemot godtroende av en förvärvare skulle kunna leda till resultat också skulle uppröra som allmänheten, t.ex. vid inköp i den reguljära handeln, även i andra men fall, när det skulle stå klart att förvärvaren gjort alla undersökningar av överlåtarens behörighet som han rimligen kunnat göra.

l9.2.2 Den allmänna omsättningens intressen

Vid de överväganden, som i samband med tillkomsten 1986 års lag av ledde fram till att exstinktionsprincipen lades till grund för lagstiftningen, fästes stor vikt vid intresset av att inte hämma från allmän en synpunkt önskvärd omsättning prop. 198586:123 7 av varor s. I 1965 års betänkande SOU 1965: 14 godtrosförvärv lösöre om av

avsnitt 2 ifrågasattes i någon mån det traditionella argumentet att den

allmänna omsättningens intressen entydigt talar för exstinktionsprincipen. I betänkandet uttalas s. 164 f. att omsättningen också får anses betjänt av att gods kan t.ex. deponeras eller hyras ut med rimlig risk. Efter att ha anlagt vad den särskilda utredningsmannen kallade frekvenssynpunkter på frågan, kom han dock fram till att omsättningens intressen ändå talade för exstinktionsprincipen. Han bedömde

nämligen vindikationsregel skulle till hinder för

att en vara omsättningen i ett större antal fall bet. 166. Som ett ytterligare skäl s. för exstinktion anfördes i detta sammanhang regel att en om exstinktion till förmån för en godtroende förvärvare leder till att endast

170 Exstinktion eller vindikation

nämligen ägaren, drabbas, medan en vindikationsregel kan en person, upphov till tvister mellan ett flertal personer, om godset passerat ge lång fångeskedja bet. s. 167. genom en I likhet med vad lagstiftaren ansåg vid tillkomsten av 1986 års lag utredningen att det alltjämt finns skäl att fästa vikt vid intresset menar omsättningen framförallt begagnade inte hämmas på ett av att av varor sätt inte kan betraktas önskvärt. Marknaden för begagnade som som är för närvarande stor och, kan det förmodas, i växande. varor Merparten överlåtelserna denna marknad avser säkerligen inte av

stöldgods. Som tidigare framhållits avsnitt 17.2 har konsumenter på

både säljar- och köparsidan ett betydande intresse av en fungerande marknad för Även andra skäl talar för att det är

begagnade varor. bättre begagnade ägaren inte längre anser sig behöva

att varor som säljs och inte kastas bort. För att denna marknad skall fungera väl, bör

den köper begagnad egendom på auktioner eller i

som per annons, butiker för begagnade inte riskera att utan ersättning behöva varor

avstå från egendomen grund att den mot förmodan visar sig vara

av stulen, han gjort de undersökningar av säljarens rätt som är om möjliga göra och förhållandena inte på något sätt gett anledning att att misstänka egendomen åtkommits ett obehörigt sätt. Som att närmare utvecklas i avsnitt 19.2.4 kan det befaras att det är just köpare är måna att endast göra hederliga affärer som skulle som om

skrämmas bort från marknaden för begagnade varor, om vindikation

Även det kan

skulle tillåtas även gentemot godtroende förvärvare. om

det sällan skulle bli aktuellt med återkrav på grund av den antas att

låga upptäcktsrisken, i det följande, är det ändå enligt

varom mera utredningens mening riktigare att ha regel även i teorin ger det en som mest önskvärda resultatet. När det gäller handel med ter sig exstinktionsprincipen nya varor

berättigad. Enligt vad utredningen erfarit är det inte helt

än mer

ovanligt hela partier stjäls och därefter kommer ut på

att av varor marknaden via vad utåt ter sig helt vanliga butiker med som som fasta affärsställen. Att den köper helt vara i en sådan butik som en ny

skulle riskera få lämna ifrån sig grund att den visar sig

att varan av

varuparti förefaller säkert orimligt för de flesta. Det

ingå i ett stulet kan naturligtvis inträffa att även fasta butiker ertappas med att flera gånger ha sålt stöldgods. För det fall detta blir allmänt bekant utgör

exstinktionsprincipen inte något hinder för bedömningen att godtros-

inte möjliga göra i sådan affär, annat än efter alldeles förvärv är att en särskilda undersökningar. I avsnitt 17.2 har påpekats att vindikationsegel skulle anses om en önskvärd för förhindra förvärv stöldgods, det inte finns att av

Exstinktion eller vindikation 171

tillräckliga skäl att göra undantag för förvärv i allt vad som kan betecknas som reguljär handel. Att i lagtext ett lämpligt sätt särskilja olika slags reguljär handel, dvs. sådan där det alltid bör vara möjligt att göra godtrosförvärv och sådan där det bör bero på omständigheterna, ter sig svårt. En regel av detta slag får också lätt icke önskvärda konkurrenseffekter. En regel som möjliggör godtrosförvärv men som ställer höga krav vad skall med god som avses tro är därför enligt utredningens uppfattning klart att föredra.

19.2.3 Riskfördelningssynpunkter

Valet av exstinktionsprincipen i gällande lag har också styrts av riskfördelningssynpunkter prop. 198586:l23 s.7, jfr SOU 1965:14

s. 165. Vid den konflikt som uppstår mellan en ursprunglig ägare och en godtroende förvärvare finns det skäl att lägga förlustrisken på den av parterna som har den bästa möjligheten att genom rimliga åtgärder skydda sig mot denna risk eller som genom sitt eget förhållningssätt kan öka eller minska konfliktfaran. Till grund för godtrosförvärvslagens lösning av konflikten ligger synsättet att den ursprunglige ägaren har de bästa möjligheterna att skydda sig, dels genom att välja vilka han anförtror sin egendom, dels, i stöldfallet, att genom försäkra sig prop. 198586:l23 s. 7

När det gäller möjligheterna att skydda sig mot stöld kan det väl ifrågasättas om ägaren allmänt sett har nämnvärt större möjligheter att

skydda sin egendom än vad en förvärvare har att kontrollera en överlåtares rätt att förfoga över godset. Såvitt avser stulen egendom är det närmast försäkringsargumentet, som talar för att lägga risken på den ursprunglige ägaren. Det förhållandet att en ägare genom

försäkring alltid kan skydda sig mot ekonomisk förlust på grund

av stöldbrott kan enligt utredningens uppfattning fortfarande utgöra ett visst, om än inte särskilt starkt, stöd för exstinktionsprincipen. Det

måste emellertid beaktas att försäkringspremierna numera är höga och

att alla inte kan försäkra sin egendom avsnitt 9.

En rätt till oinskränkt vindikation för den ursprunglige ägaren skulle dock inte göra det onödigt för honom att försäkra sin egendom,

eftersom risken är stor att egendomen efter stöld aldrig återfinns. en

Av större betydelse är att försäkringsskyddet ofta är urholkat av höga självriskbelopp som många gånger är högre än det stulnas nyanskaff-

ningsvärde. Mot detta står att det torde vara i det närmaste uteslutet att en godtroende förvärvare på ett ekonomiskt rimligt sätt skulle kunna försäkra sig mot risken för att bli av med egendomen pä grund av ägarens vindikation jfr avsnitt 17.4.

172 Exszinktiorz eller vindikation

Det skulle emellertid kunna hävdas att den ursprunglige ägarens försäkringsmöjligheter skall jämföras med den godtroende förvärva.möjligheter att vid det rättsliga fel som överlåtarens bristande rens äganderätt till det överlåtna utgör, hålla sig till överlåtaren med en begäran köpets återgång och eventuellt skadestånd 41 § köplaom gen. Det kan dock befaras att denna utväg många gånger är stängd för köpare grund att överlåtaren inte vill eller inte kan ersätta en av förvärvaren. Har förvärvaren gjort sitt godtrosförvärv direkt från tjuven, torde möjligheterna att kräva tillbaka köpeskillingen eller få skadestånd i praktiken oftast vara obefintliga. Har egendomen passerat flera förvärvare, regeln att varje förvärvare skall hålla sig till sin ger fångesman lätt upphov till konflikter i flera led jfr avsnitt l9.2.2. Vid lång fångeskedja torde det också i praktiken föreligga en stor en risk att någon förvärvarna till slut blir stående med en förlust på av grund att det i praktiken inte har varit möjligt för honom hävda sin av rätt gentemot sin fångesman.

l9.2.4 Skulle en vindikationsregel motverka handeln

med stöldgods

Den kritik hittills framförts mot den nuvarande lagen och som som ligger bakom utredningsuppdraget har väsentligen haft sin grund i att lagen inte har ansetts i tillräcklig grad motverka handeln med

stöldgods avsnitt 14.

Mot den framförda kritiken kan invändas att lagen om godtrosförvärv lösöre är civilrättslig lagstiftning som inte kan anses ha till av en främsta syfte att motverka handel med stöldgods. Detta syfte bör i första hand tillgodoses straffrättslig lagstiftning. Den nuvarande genom hälerilagstiftningen innebär också långtgående kriminalisering av en uppsåtlig och oaktsam hantering stöldgods och sådan egendom av av stöldgods. Å andra sidan bör lagen som endast kan misstänkas vara naturligtvis inte utformad ett sådant sätt att den uppmuntrar till vara handel med stöldgods. En regel vindikation av stöldgods oberoende av förvärvarens om goda tro har den fördelen att den är enkel och lättbegriplig. Det kan därför antas att sådan regel skulle ha en viss pedagogisk effekt en handeln med framförallt begagnade saker och göra köpare mer försiktiga än de kanske är idag. Detta skulle i sin tur kunna förmodas minska möjligheterna för mindre seriösa handlare att fortsätta sin verksamhet.

Exstinktion eller vindikation 173

Å andra sidan kan en regel, som innebär att förvärvare utan en lösen måste lämna ifrån sig egendom som visar sig stulen, ha den vara nackdelen att även en godtroende förvärvare kan frestas att dölja eller skaffa undan egendomen, han efter förvärvet får klart för sig om att det är fråga om stöldgods. Risken för ekonomisk förlust kan också tänkas leda till ett ökat smussel vid handel med skrot och begagnade varor, vilket kan leda till att den i avsnitt 4 beskrivna kontrollagstiftningen inte kan fungera så det är tänkt. som Det statistiska materialet beträffande stölder och stöldgods är inte av den karaktären att kan dra några säkra slutsatser hur man om handeln med stöldgods faktiskt fungerar jfr avsnitt 5.1. Merparten av allt stulet gods omsätts under okända former utanför samhällets kontroll. Det är därför inte möjligt att göra annat än antaganden om hur denna handel fungerar. Inte heller kan sluta sig till vilka man effekter olika faktorer har i det aktuella avseendet. Man kan därför inte uttala sig med säkerhet om vilka konsekvenser ett införande av en

vindikationsregel skulle kunna ha för hanteringen stöldgods.

av Statistiska jämförelser mellan Sverige och länder har ett system som med vindikation stöldgods är också vanskliga göra

av att se avsnitt

5.1. Förutom att det statistiska materialet oftast inte är jämförbart, kan det antas att olika faktorer har olika inverkan på omfattningen av

stöldbrottsligheten och hanteringen av stöldgods i de jämförda

länderna. Det skulle alltså inte möjligt att hänföra alla skillnader vara mellan Sverige och andra länder till förekomsten eventuell av en

vindikationsregel ens om det statistiska materialet jämförbart.

vore

Möjligheterna att genom ändringar i godtrosförvärvslagen påverka

handeln med stöldgods i vårt land måste enligt utredningens bedömning vara mycket små. Den handel med stöldgods lagens som kritiker sannolikt avser i sin kritik år sådan handel kring vilken om-

ständigheterna i realiteten ger anledning till misstanke att allt inte står

rätt till. Vid sådana förvärv är det emellertid redan enligt gällande rätt synnerligen svårt för en förvärvare att få gehör för ett påstående om god tro, om en tvist verkligen blir föremål för prövning. På denna s.k. grå marknad omsätts med största sannolikhet merparten allt av stöldgods, som över huvud taget omsätts. För dem som agerar denna marknad är det säkerligen risken för upptäckt, är som av av-

görande betydelse för deras benägenhet att till ett förmånligt pris köpa

något som kan misstänkas stöldgods. Såsom framgått avsnitt vara av 5 och 6 är risken för upptäckt mycket liten. En ytterst liten del den av egendom som anmäls stulen kan överhuvudtaget spåras och än mindre är den del som återfinns hos andra än tjuven själv eller hälare. I en sistnämnda fall saknar det betydelse om lagen utgår från exstinktion

174 Exstinktion eller vindikation

eller vindikation, eftersom det då inte kan bli någon diskussion om god tro. Det kan därför förmodas att en regel om vindikation av stöldgods skulle få en mycket liten betydelse för en ursprunglig ägares möjligheter att återfå stulen egendom. Med en fortsatt låg upptäcktsrisk finns det inte anledning anta att den av kritikerna avsedda handeln med stöldgods kommer att i någon nämnvärd omfattning påverkas av övergång till vindikation av stöldgods. Insatser i form av förbätten

rade godsregister och ökad prioritering av polisens godsspaning torde

ha större betydelse i sammanhanget. Den kategori av köpare som skulle kunna påverkas av en regel om oinskränkt vindikation är enligt utredningens uppfattning den som

aldrig skulle kunna tänka sig att köpa något som kan misstänkas vara

stöldgods. Det är denna kategori av köpare som med en regel om oinskränkt vindikationsrätt stöldgods skulle kunna dra sig för att av göra även till synes oantastliga affärer med begagnade varor annons Detta skulle i sin tur kunna medföra att handeln med begagnade osv. påverkades på ett sätt som inte kan anses önskvärt. varor

19.2.5 Särskilda argument mot särregel vindikation av

en om

stöldgods.

En uppenbar olägenhet med att ha en regel som tillåter vindikation

från godtroende förvärvare av egendom som frånhänts ägaren på

en vissa inte andra, är enligt utredningens uppfattning de sätt men

gränsdragningsproblem som en sådan regel kan ge upphov till. För att ge ett konkret underlag för en diskussion angående hur en

regel vindikation av stöldgods m.m. skulle fungera, har utom redningen i avsnitt 17 angett hur en sådan regel skulle kunna utformas. Såsom närmare motiverats, finns det inte skäl att låta en vindikationsregel omfatta egendom som har frânhänts ägaren genom varje form av brottsligt förfarande. I valet mellan att låta en särregel

vindikation omfatta egendom som frånhänts ägaren genom vissa

om brott stöld, rån tillgrepp av fortskaffningsmedel och egenmäktigt förfarande, eller att utforma särregeln utan anknytning till brott och i stället låta den omfatta egendom tillgripits eller som berövats som den rättmätige ägaren s.k. rântvång, har utredningen stannat genom för det sistnämnda alternativet. Fördelarna med en sådan, utan anknytning till brott, utfonnad vindikationsregel har framhållits i avsnitt 17.1. Såsom också påpekats i nämnda avsnitt skulle emellertid detta sätt utformad vindikationsregel kunna innebära att även en skillnaden mellan vindikationsrätt för den ursprunglige ägaren och äganderätt för den godtroende förvärvaren blev beroende av små och

Exstinktion eller vindikarion 175

många gånger svårbedömda skillnader med hänsyn till hur egendomen berövats ägaren. En regel i godtrosförvärvslagen om vindikation av stöldgods skulle få konsekvenser straffrättens oinrådtz, något som också den tidigare utredningen påpekade SOU 1984: 16 s. 174. Detta gäller oavsett om själva regeln om vindikation är utformad så att den är kopplad till vissa brott eller ett sådant sätt som har förespråkats i avsnitt 17.1. Om nämligen den nuvarande möjligheten att förvärva äganderätt i god tro även av stulen egendom upphörde, skulle detta innebära en väsentlig utvidgning av området för häleri. Enligt den nu gällande lagstiftningen utsläcker ett godtrosförvärv den tidigare ägarens rätt. Egendomen upphör därmed att vara möjligt hälerigods. Den av utredningen tänkta vindikationsregeln i kombination med hävderegeln, skulle innebära att egendomen fortsatte att vara häleriobjekt intill dess att någon i god tro innehaft den i tio år. Den som i god tro förvärvat egendomen och efter t.ex. nio år upptäckte att den en gång stulits från ägaren skulle riskera ansvar för häleri, om han vidare befattade sig med saken ett sätt som kunde vara ägnat att försvåra dess återställande. De alternativ som skulle stå honom till buds i en sådan situation vore att inte göra någonting alls eller att lämna saken till polisen. Han torde inte utan att riskera straff för häleri kunna fortsätta att använda saken och inte heller gömma undan den jfr Nils Jareborg, Brotten, Andra häftet, Förmögenhetsbrotten, 2 uppl. 1986, s. l4l. Denna ordning skulle ställa stora krav en ursprungligen godtroende förvärvare och kunde te sig svårförståelig vid en jämförelse med situationen för någon som misstänkte att det rörde sig om stöldgods redan när han första gången tog hand om egendomen. För hans del är ett eventuellt häleribrott preskriberat efter två år, om brottet är ringa, och efter fem är, om det inte är grovt jfr NJA 1984 s. 564.

l9.2.6 Skulle en vindikationsregel lösa de nuvarande

tillämpningsproblemen med godtrosförvärvslagen

Som framgått av redogörelsen i avsnitt 16 finns det i vissa situationer en stor risk att godtrosförvärvslagen i sin nuvarande utformning inte kommer i tillämpning så som den borde, nämligen när åtal inte väcks eller ett väckt åtal ogillas. Detta är naturligtvis ett problem. Frågan är då om man skulle kunna komma till rätta med dessa problem genom att införa en regel som innebar att den bestulne hade rätt till vindikation även från en godtroende förvärvare. När stöldgods tas i beslag hos en misstänkt tjuv eller hälare och det sedan inte blir aktuellt att väcka åtal, skall beslaget omedelbart hävas

176 Exsrinktion eller vindikation

och föremålet lämnas tillbaka till den som beslaget gjordes hos. Riksåklagaren har i flera beslut påmint om att ett beslag är ett straffprocessuellt tvångsmedel som innebär en tillfällig besittningsrubbning och att det inte får användas för annat ändamål än vad lagstiftaren har angett. I besluten har Riksåklagaren framhållit att själva besittningsrubbningen skall vara avgörande för frågan till vem egendomen skall lämnas ut när beslaget hävs och att åklagaren inte har någon rätt eller skyldighet att ta ställning till om någon annan kan tänkas ha bättre rätt till egendomen. Ett utlämnande till en målsägande kan ske endast om den som tidigare var misstänkt går med detta och det är klarlagt att det inte kan finnas någon ytterligare person som

kan göra anspråk godset avsnitt 8 och 16.

Som tidigare nämnts kan det ibland upplevas som stötande att egendomen i dessa situationer inte lämnas tillbaka till målsäganden. Om ett system med vindikation av stöldgods infördes, skulle detta emellertid inte innebära någon ändring för tillämpningen av beslagsreglerna. Vid ett hävande av beslaget skulle oförändrat gälla att egendomen skulle lämnas ut till den som den hade tagits i beslag hos, såvida han inte hade avstått från godset. Möjligen skulle man kunna tänka sig att den misstänkte i ett system med rätt till vindikation av stöldgods skulle kunna vara mer benägen att avstå från godset, om det var utrett att det var fråga om egendom stulits från målsäganden. En anledning till detta skulle kunna vara som att innehavaren då aldrig kunde hävda rätt till godset med åberopande av att han hade gjort ett godtrosförvärv. Det är dock inte uteslutet att mindre nogräknade personer snabbt skulle komma på att de kunde göra anspråk godset med stöd av andra påståenden, såsom att den beslagtagna egendomen inte vore identisk med den som stulits från målsäganden, att egendomen inte obehörigen hade frånhänts målsäganden utan att denne sålt den etc. Innehavaren skulle också kunna utforma dessa påståenden med utgångspunkt från själva vindikationsregeln. Om denna regel, såsom förespråkats i avsnitt 17.1, anknöt till att egendomen olovligen tagits från ägaren, kunde innehavaren t.ex. påstå att ägaren hade frånhänts godset genom någon annan form av olovligt förfogande. Kombinerades vindikationsregeln med en undantagsregel för egendom som köpts i den reguljära handeln, kunde innehavaren hävda att han hade köpt godset i denna typ av handel etc. En vindikationsregel skulle alltså inte, såvitt utredningen kan bedöma, innebära någon garanti för att stulen egendom i samband med ett hävande av beslag skulle lämnas ut till målsäganden i stället för den som beslaget skett hos.

Exszinktion eller vindikation

De andra situationer då det finns risk för godtrosförvärvslaen att gen i sin nuvarande utformning inte kommer i tillämpning är, som tidigare framgått, när en målsägandes anspråk handläggs i en brottmålsrättegång och åtalet tvgillas. Som framgått avsnitt 16 av förekommer det då ofta att målsägandens anspråk görs helt beroende av utgången i ansvarsdelen, vilket medför målsäganden inte får att tillbaka det stulits från honom, hans äganderätt inte har som trots att upphört genom att någon har gjort godtrosförvärv. annan ett Såvitt utredningen kan bedöma hänger detta problem mer samman med de processuella hanteringen anspråket än med innehållet i av godtrosförvärvslagen. Det finns därför enligt utredningens mening inte

fog för att anta att ett införande vindikationsregel automatiskt

av en

skulle innebära målsäganden i samband med brottmålsrättegång fick

en tillbaka egendom stulits från honom även när åtalet ogillades. som

19.2.7 Intresset av nordisk och europeisk rättslikhet

Ett skäl som kan tyckas med viss styrka tala för vindikation av stöldgods även gentemot en godtroende förvärvare är det förhållandet att en sådan ordning skulle stå i överensstämmelse med vad i som princip gäller i de övriga nordiska länderna och i flertalet andra europeiska länder. Det är lätt att föreställa sig internationellt polisatt arbete skulle i någon mån underlättas detta område. av en samsyn Det kan emellertid noteras att lagarna i de länder tillämpar som en huvudregel om oinskränkt vindikation stöldgods sinsemellan företer av väsentliga olikheter. Genom att göra undantag för förvärv i reguljär

handel och genom olika preskriptionsfrister, inom vilka ägaren måste göra sin rätt gällande, överbryggas i många fall del en stor av

skillnaderna mellan exstinktions- och vindikationsprincipen. Värt

att notera är t.ex. att Frankrikes och Schweiz lagstiftning på området innehåller sådana undantagsregler och preskriptionsfrister i som realiteten innebär en mer långtgående exstinktion den ursprunglige av ägarens rätt än den svenska godtrosförvärvslagens regler. Intresset av att samordna den svenska lagstiftningen med den som gäller i Europa i övrigt anges inte i direktiven ett särskilt skäl för som att överväga en övergång till vindikation. En sådan samordning förutsätter enligt utredningens uppfattning ett omfattande mer utredningsarbete såvitt gäller den internationella rätten än som det, mot bakgrund av direktiven, har funnits skäl till. Det kan för övrigt påminnas om att utkastet till Unidroit-konvention beträffande stulna och illegalt utförda kulturföremål innehåller regel en om att en godtroende innehavare av ett stulet kulturföremål skall vara

178 Exstinktion eller vindikation

det ifrån sig berättigad till fair and

skyldig att lämna men vara

compensation Även det inte står klart vad

reasonable avsnitt ll. om

med skälig ersättning i konventionsutkastet, företer en som avses sådan regel likheter med den svenska rättens regler om godtrosstora förvärv med möjlighet till lösen för den ursprungliga ägaren.

19.3 Utredningens ställningstagande

faktum så många andra länder tillämpar ett system som i någon Det att form tillåter vindikation stöldgods talar naturligtvis för att sådana av regler kan fungera de kan kritiseras samma skäl som här trots att av har anförts vindikationsregel för svensk rätts del. Utredningen mot en har inte haft möjlighet att närmare undersöka vindikationsreglerna om i dessa länder är föremål för debatt och kritik eller om man där är nöjd med Vid utredningens sammanträffanden med represensystemet.

för bl.a. polis, handel och försäkringsväsende i Damnark,

tanter

Norge och Finland bibringades utredningen dock den uppfattningen att

reglerna vindikation stöldgods i dessa länder inte förorsakar om av

några problem utan tvärtom fungerar väl.

En allmän slutsats ligger nära till hands att dra av detta som

förhållande de problem utredningen pekat på i avsnitt

är att som 19.2.5 kan huvudsakligen teoretisk natur. Den tidigare vara av

upptäcktsrisken är också trolig förklaring till att påtalade låga en

problemen inte kommer i dagen. Om det är så, kan det förhållandet

problemen inte visar sig i praktiken i och för sig inte anses utgöra

att

införa lagstiftning med dessa problem inbygg-

ett argument för att en da. tänkbar förklaring till att ett system med vindikation av En stöldgods kan fungera väl i andra länder är att dessa länder av tradition haft sådana Reglerna har då förankring i det system. en

rättsmedvetandet och framstår självklara för med-

allmänna som borgarna.

för utredningens överväganden har varit att den Utgångspunkten exstinktionsprincipen skall bibehållas huvudregel i

nuvarande som en svensk och således tillämpas när någon obehörigen frånhänts rätt på sätt än stöld och eventuellt vissa andra brott. egendom annat genom

Med denna utgångspunkt måste det enligt utredningens mening kunna

positiva skäl för särregel vindikation beträffande egenanföras en om dom frånhänts ägaren stöld och liknande förfaranden. som genom inte det har framkommit tillräckliga skäl för Utredningen anser att

den nuvarande principen godtrosförvärv som gäller

att överge om

Exstinktion eller vindikation 179

oavsett på vilket sätt ägaren blivit med egendomen. Tvärtom av menar utredningen, som framgått av avsnitt 19.2, att det finns skäl att anta att en särregel om vindikation beträffande stöldgods skulle m.m. innebära större olägenheter än fördelar. Med det stränga krav, som uppställs i lagen och i praxis, på vad skall som avses med god tro saknas också grund för att påstå att lagen har ett sådant innehåll att den uppmuntrar till eller underlättar handel med stöldgods.

Härtill kommer att godtrosförvärvslagens regel lösen får

om anses vara i hög grad ägnad att motverka obilliga effekter gentemot den ursprungliga ägaren. Lösenregeln den ursprunglige ägaren i gynnar förhållande till den godtroende förvärvaren det den sättet att ger honom en möjlighet att mot förvärvarens vilja återfå egendom har som någon form av affektionsvärde för honom, även egendom om samma skulle ha fått någon liknande betydelse för förvärvaren. Ser man till den ursprunglige ägarens intresse, kan det till och med

konstateras att han under vissa förutsättningar faktiskt kan bättre

vara ställd efter en stöld med de nuvarande svenska reglerna än vad han

hade varit med vissa typer av vindikationsregler. Gör han bara sin rätt gällande inom den tid som föreskrivs i 4 § godtrosförvärvslagen, har han rätt att lösa till sig den stulna egendomen. Denna lösenmöjlighet

finns kvar under obegränsad tid. Med t.ex. de franska eller schweizis-

ka vindikationsreglerna, kombineras med hävderegler, skulle han

som däremot efter hävdetidens utgång inte mot lösen kunna få tillbaka ens

sin egendom om den hade förvärvats av någon som var i god tro. Inte

heller skulle han kunna lösa till sig egendomen, den hade sålts om

vidare i den reguljära handeln, med vindikationsregel efter fransk

en eller schweizisk modell.

Det är naturligtvis ett problem att godtrosförvärvslagen inte har kommit i tillämpning det sätt den är tänkt att fungera, detta

men

förhållande kan enligt utredningens mening inte motivera att hela

lagstiftningen ändras till nackdel för den i verklig mening godtroende

förvärvaren. Som framgått av avsnitt 19.2.6 skulle inte heller regel

en om vindikation av stöldgods automatiskt lösa dessa problem. Möjliga vägar att komma till rätta med problemen inom för de ramen

nuvarande reglerna om godtrosförvärv stöldgods kommer att dis-

av kuteras i avsnitt 20.

Avslutande synpunkter 181

20 Avslutande

synpunkter

Utredningen har kommit fram till att det inte föreligger tillräckligt starka skäl för en övergång till vindikationsprincipen såvitt gäller stöldgods. Samtidigt måste konstateras att det naturligtvis är en olägenhet att det tycks finnas en utbredd felaktig uppfattning - men att godtrosförvärslagens nuvarande innehåll innebär att det är lätt att göra godtrosförvärv av stulen egendom. Det föreligger därför enligt utredningens uppfattning ett behov att sprida kännedom lagens av om rätta innehåll. Det är också ett problem att det i praktiken ofta kan svårt för vara en målsägande att kunna göra sin rätt gällande i samband med att

beslag av stulen egendom hävs utan att åtal väcks avsnitt 16.6. En

annan olägenhet är att målsäganden processuella skäl kan drabbas av av rättsförluster när hans talan om bättre rätt förs inom för ramen en brottmålsrättegång, trots att han egentligen borde ha haft goda utsikter

till framgång med sin talan avsnitt 16.8. Utredningen har emellertid

i avsnitt 19.2.6 kunnat konstatera att ett införande vindikationsav en regel beträffande stöldgods inte skulle innebära att dessa olägenheter skulle upphöra. Det finns därför ett behov att komma till rätta med av dessa problem, oavsett om den nuvarande lagstiftningen bibehålls oförändrad eller om en regel om vindikation stöldgods införs. av

20.1 Behovet information

av om

godtrosförvärvslagen

Hur allmänheten skall kunna bibringas riktig uppfattning lagens en om innehåll torde i första hand informationsfråga. Här har vara en naturligtvis pressen och andra media stor uppgift att fylla. Enligt en utredningens uppfattning spelar emellertid också åklagare och poliser en viktig roll i sammanhanget. Utredningen har kunnat konstatera att det förekommer att även företrädare för dessa yrkeskärer har en felaktig uppfattning godtrosförvärvslagens innehåll. om

182 Avslutande synpunkter

När så är fallet, leder detta naturligtvis till att de i sin tur förmedlar

oriktiga uppgifter bestämmelsernas innebörd till bestulna målsäg-

om ande och förmenta godtrosförvärvare. Får målsägande genom inen

formationen uppfattningen att det är lönlöst för honom att hävda sin

rätt, kan det leda till att han oriktiga grunder avstår från egendomen. Det förekommer också att målsågande i samband med hävande av beslag får uppgift från åklagare eller polis att de måste betala lösen

enligt godtrosförvärvslagen för att kunna få tillbaka egendom som har

stulits från dem jfr avsnitt 8.3. Ibland föreskrivs detta uttryckligen i skriftliga beslut åklagaren. Det ligger i sådana fall nära till hands av

målsägande bibringas uppfattningen att eftersom egendomen

att en kommer att lämnas ut till den beslaget gjordes hos om lösen inte som betalas, så måste också förutsättningen för lösenskyldighet, dvs. ett

godtrosförvärv, föreligga. Så behöver, som utvecklats i avsnitt 16.7,

dock inte alls fallet. Utlämnandet till den beslaget skedde vara som hos är konsekvens beslagsreglerna och har inte med godtrosfören av värvslagen göra. Det är emellertid inte lätt för lekman att i en att en

sådan situation kunna inse prövning enligt den åberopade lagen

att en

inte har skett. Bibringas målsäganden felaktigt uppfattningen att det

redan har konstaterats att någon annan har gjort ett godtrosförvärv av

egendomen, berövas han i praktiken möjligheten att välja mellan om han vill godta att ett godtrosförvärv föreligger och betala lösen eller

han vill ifrågasätta detta och hävda att han har rätt att få tillbaka om egendomen utan att betala lösen.

I de fall då stöldgods påträffas hos någon inte kan åtalas för

som brott grund sin befattning med egendomen, måste det enligt av

utredningens uppfattning i och för sig accepteras att den ursprunglige

ägaren inte kan få tillbaka egendomen med hjälp av polis eller åklagare utan är hänvisad till att, på samma sätt som när det gäller civilrättsliga rättigheter i övrigt, själv tillvarata sin rätt. Det är dock rimligt han i sammanhanget informeras att återställandet av den att om

besittningsrubbning skett beslaget inte innebär att det har

som genom

skett någon civilrättslig prövning enligt godtrosförvärvslagen av vem

är rätt ägare till godset. Det kan också vara lämpligt att målsäsom

ganden får information vilka möjligheter han har att göra sin rätt

om på civilrättslig dvs. han kan väcka talan i tvistemål

gällande väg, att

och eventuellt begära kvarstad.

Den beskrivna informationen skulle enligt utredningens uppfattning

kunna sammanfattas i någon form kortfattat meddelande.

lämpligen av

Målsäganden kunde få del meddelandet antingen vid underrättelsen av

det stulna hade påträffats, eller i samband med hävandet av ett

om att

Avslutande synpunkter 183

eventuellt beslag. Behovet av ytterligare information till målsäganden i samband med havande av beslag kommer att diskuteras närmare i avsnitt 20.2. l de fall polisen som en service hjälper en målsägande att lösa tillbaka stulen egendom från en tidigare misstänkt, bör det åligga polismannen att samtidigt informera målsäganden om vilka olika rättsliga medel som står till förfogande för att få äganderätten till egendomen prövad. Den förespråkade informationen till målsäganden från polisen och åklagarna torde ligga väl i linje med bestämmelserna i förundersökningskungörelsen 1947:948 om målsägandens rätt till information i olika hänseenden 13 a 13 b § och 14 §. En uttrycklig formell reglering av denna informationsskyldighet framstår enligt utredningens uppfattning som överflödig. Det kan för övrigt diskuteras sådan om en skyldighet inte redan i dag åtminstone delvis kan läsas in i 13 a § andra punkten förundersökningskungörelsen, där det beträffande enskilda anspråk i anledning av brott stadgas att upplysning lämpligt sätt bör lämnas målsäganden om de regler som gäller för handläggningen av anspråket. När polisens godsspaning på exempelvis pantbankerna leder till att stöldgods påträffas och kan spåras till en bestämd målsägande, uppkommer frågan om pantbanken skall anses ha gjort ett godtrosförvärv av panträtten till egendomen. Endast om så är fallet är målsäganden skyldig att betala lösen för att få tillbaka egendomen. Som framgått av Pantbanksföreningens och utredningens enkät till pantbankerna, förekommer det i praktiken i princip aldrig att pantbankerna

lämnar ifrån sig egendomen utan att målsäganden betalar lösen avsnitt

5.2. En slutsats, som kan dras av detta förhållande, är att målsä-

ganden antagligen ofta bibringas uppfattningen att pantbanken

automatiskt skall anses ha gjort ett godtrosförvärv av panträtten i och med att den har fullgjort sin rapporteringsskyldighet gentemot polisen. Detta är emellertid en oriktig uppfattning. Om frågan hade blivit föremål för prövning i en rättegång skulle, av skäl som närmare kommer att utvecklas i författningskommentaren till 3 bedömningen troligen ofta ha blivit att ett godtrosförvärv från pantbankens sida inte förelåg. Målsåganden hade då fått tillbaka stöldgodset utan att betala lösen. För att målsägandena inte skall åsamkas rättsförluster i samband med att stöldgods påträffas på pantbankerna, bör enligt utredningens uppfattning också i sådana fall någon form av information om godtrosförvärvslagens regler ut till målsäganden och pantbanken.

184 Avslutande synpunkter

20.2 Åtgärder för att målsäganden skall kunna

tillvarata sin rätt när beslag hävs utan att åtal

väcks

20.2.1 Underrättelse om hävandet

Även målsäganden får korrekt information godtrosförvärvslaom om gens innehåll och vilka möjligheter han har att ta till vara sin rätt, kan han vara i en besvärlig situation när en förundersökning resulterar i att åtal inte väcks och ett beslag av stulen egendom hävs. Det underförstådda syftet med beslag enligt 27 kap. l § rättegångsbalken av föremål som har frånhänts annan genom brott är att säkra målsägandens rätt till egendomen. Vid utredningens samråd med Polisrättsutredningen har denna utredning förklarat att man i sitt betänkande avser att använda termen återställandebeslag för sådana beslag. Denna term kommer att användas i det följande. Enligt nu gällande beslagsregler hävs ett beslag så snart det kan konstateras att åtal inte kommer att väckas eller det av annan anledning inte längre finns skäl att låta beslaget bestå 8 §. Som framgått av avsnitt 16.6, skall den beslagtagna egendomen utom i vissa

uppenbara undantagsfall lämnas tillbaka till den som beslaget skedde

hos. Någon prövning av om målsäganden eventuellt har bättre rätt till

egendomen sker inte. Målsäganden har inte heller någon formell rätt

att bli underrättad om hävandet. En grundläggande förutsättning för att en målsägande efter att ett beslag har hävts skall kunna bevaka sin rätt är ofta att han får kännedom om hävandet. Det finns annars en risk att den tidigare misstänkte omgående avyttrar eller undanskaffar egendomen, och att målsägandens möjlighet att komma till sin rätt därigenom i praktiken går förlorad.

Målsäganden har emellertid, som nyss nämnts, för närvarande inte

någon formell rätt till en sådan underrättelse. En sådan rätt bör dock

enligt utredningens uppfattning tillkomma en målsägande, som i

samband med förundersökningen har förklarat att han gör anspråk beslagtaget gods. Detta får anses vara ett minimikrav för att han skall kunna göra sin rätt gällande.

20.2.2 Behovet av en tidsfrist för målsäganden

Man kan utgå från att målsäganden i samband med att ett beslag hävs, ofta behöver en tidsfrist från det att han underrättas om att beslaget

Avslutande synpunkter 185

kommer att hävas tills så sker, för att han i praktiken skall kunna vidta åtgärder för att hävda sin rätt till egendomen. Får han inte veta att beslaget har hävts förrän godset har lämnats ut, kan det redan för vara sent att agera. Någon möjlighet för åklagaren att avvakta med hävandet för att bereda målsäganden ett sådant rådrum emelleranses tid inte föreligga för närvarande. Det förefaller vara vedertagen uppfattning att ett beslag skall en hävas så snart det kan konstateras att åtal inte kommer att väckas. Detta innebär att frågan om beslag i praktiken blir beroende det av om finns någon misstänkt eller inte. Vad gäller återställandebeslag, dvs. beslag av egendom som skäligen kan antas frånhänd vara annan genom brott, framstår denna koppling till i det konkreta fallet misstänkt en gärningsman inte som självklar.

Ett återställandebeslag kan nämligen, tidigare framgått, ske

som även hos den som inte är misstänkt för brott. Det framstår därför enligt utredningens uppfattning ologiskt att upprätthållandet som av ett sådant beslag kopplas till frågan om det finns en misstänkt som kan

åtalas för brottet eller Upprätthållandet ett återställandebeslag

av borde i stället vara fristående från denna fråga. Den grundläggade förutsättningen för beslaget består så länge föremålet fortfarande skäligen kan antas vara avhänt ägaren brott, även ingen kan genom om åtalas. Det vore också naturligt att låta ett beslag, gjorts hos den som misstänkte av utredningsskäl eller för att säkerställa ett förverkande, övergå till ett återställandebeslag, den misstänkte inte blir åtalad, om

men förutsättningarna för återställandebeslag hos tredje före-

man ligger. I princip skulle ett sådant beslag sedan kunna bestå så länge förutsättningarna för beslaget gällde, dvs. så länge erforderlig misstanke kvarstod att egendomen frånhänd brott. var annan genom Om detta synsätt kan accepteras är det emellertid önskvärt att ett återställandebeslag inte blir bestående under obestämd tid. Vad som behövs är en tidsfrist som gör det möjligt för målsägande har en som intresse av egendomen att hinna vidta åtgärder för att säkra sin rätt. En eventuell regel om en tidsfrist för målsäganden skulle alltså ta sikte på det fall då det beslutas att åtal inte skall väckas, det fortmen farande finns skäl än den hos vilken egendomen att anta att annan togs i beslag är ägare till egendomen. För sådana fall borde kunna föreskrivas att beslaget skall hävas inte målsäganden utverkar om kvarstad på egendomen inom exempelvis 14 dagar från det att underrättelse avsänts till honom med angivande att egendomen kommer av att återlämnas till den hos vilken beslaget gjordes, målsäganden om inte dessförinnan har utverkat kvarstad.

186 Avslutande synpunkter

I och för sig framstår det enligt utredningens uppfattning inte som

självklart att det är tillåtet att i syfte att säkra målsägandens rätt ta

egendom i beslag hos någon som inte kan misstänkas för brott.

Möjligheten att begära handräckning, väcka talan eller ansöka om kvarstad står målsäganden till buds. Genom beslaget får han en favör, han inte skulle ha haft utan förundersökningen. Målsägansom den får beslaget samhällets hjälp att säkra egendomen och genom slipper exempelvis ställa säkerhet, vilket hade krävts om han hade ansökt om kvarstad i tvistemål. Om det å andra sidan inte möjligt att göra ett återställandevore beslag hos icke misstänkt tredje man, kunde ett beslag hos den en misstänkte inte övergå till att bli ett återställandebeslag hos tredje man, när åklagaren beslutat att åtal inte skulle väckas eller åtalet lades ned. I så fall skulle det inte finnas något annat alternativ än att egendomen återställdes till den misstänkte. Beslag är avsett att vara ett

straffprocessuellt tvångsmedel, och någon straffprocess skulle inte längre aktuell. Målsäganden skulle i ett sådant system, för att

vara kunna säker på att egendomen under inga förhållanden återvara ställdes till den misstänkte innan frågan bättre rätt till egendomen om prövats domstol, vara tvungen att söka kvarstad i egendomen trots av den redan tagits i beslag. Ändamålet med reglerna återatt om ställandebeslag skulle därigenom förfelas. Syftet med dessa regler är

att målsäganden skall ha säkerhet i egendomen utan att behöva

ställa säkerhet eller i övrigt vara aktiv. En smidig lösning därför att, även i ett system utan möjlighet vore

till beslag hos tredje en mâlsägande som gjort anspråk på egen-

man,

domen frist att söka kvarstad, innan egendomen återställdes

gavs en

till den tidigare misstänkte. Trots de principiella invändningar som

måhända kan riktas mot sådan tidsfrist, anser utredningen att en en sådan frist skulle kunna få så stor betydelse för målsägandens en möjlighet att återfå egendomen, att fristregel av denna innebörd en

ändå bör övervägas närmare i samband med den pågående översynen

av beslagsreglerna. I sammanhanget kan det intresse att peka att det enligt vara av

allmänna civilrättsliga principer inte är klart att en besittare alltid kan

med befriande verkan till sin ursprunglige medkontrahent prestera

eller till den från vilken han fått egendomen, om besittaren fått skäl att misstänka att någon annan kan ha bättre rätt till prestationen grund av att flera gör anspråk den. När det gäller penningskulder följer 29 och 30 §§ skuldebrevsla-

av

gäldenär är skyldig att betala till rätt borgenär för att inte

gen att en

komma i dröjsmål NJA 1936 61. För undvika dilemmat

se s. att

Avslutande synpunkter 187

att antingen prestera egen risk till någon av pretendenterna eller att hamna i dröjsmål, har det öppnats en möjlighet för gäldenären att med befriande verkan deponera betalningen hos en myndighet. Samma regler gäller när någon mottagit penningmedel från annan med redovisningsskyldighet och avskilt dem för huvudmannens räkning; uppstår oklarhet om vem som är rätt borgenär ägare till de avskilda medlen, får redovisningsgäldenären pröva detta egen risk eller deponera medlen hos myndighet jfr NJA 1994 s. 190. När det gäller annan egendom än pengar, är rättsläget oklart huruvida besittaren alltid kan prestera med befriande verkan till den som överlämnat saken till honom eller är hans ursprunglige med-

kontrahent till dess att han vet att annan har bättre rätt se Hugo

Tiberg, Skuldebrev, växel och check, 6 uppl., s. 45 f.f. angående egendom som ägs av annan än besittaren, eller om också här redan en anledning till misstanke om annans bättre rätt medför att besittaren handlar på egen risk. Det finns i denna situation ingen möjlighet att deponera prestationen hos myndighet. Om det är så att besittaren alltså inte alltid med befriande verkan anses kunna prestera till den som han mottagit egendomen från, är det inte givet att polisen med befriande verkan kan lämna ut beslagtaget gods till den som beslaget skedde hos, om det kan misstänkas att denne inte är godsets rätte ägare.

En fråga av central betydelse i sammanhanget är naturligtvis huruvida civilrättsliga principer över huvud taget har någon relevans när det gäller konkurrerande anspråk beslagtagen egendom, eller

om sådana situationer skall ses som särfall grund av att beslag är

ett straffprocessuellt tvångsmedel.

Om det emellertid inte skall anses vara uteslutet att beakta civilrättsliga principer i sammanhanget, är det som ovan framgått alltså inte självklart att det vid hävande av beslag alltid är möjligt att prestera till den hos vilken beslaget skedde. Detta förhållande bör då enligt utredningens uppfattning vägas in vid en bedömning av om det

över huvud taget kan anses vara en godtagbar ordning att under en kortare tid skjuta upp hävandet av ett beslag för att målsäganden skall få en möjlighet att hinna vidta åtgärder för att säkra sin rätt.

188 Avslutande synpunkter

20.3 Hur målsägandens rätt bör tas till vara i

brottmålsrättegången

Som konstaterats i avsnitt 16.8 kan det leda till råttsförluster för målsäganden om åklagaren i brottmålsprocessen utformar målsägandens talan på så sätt att han åberopar uteslutande den tilltalades brott som grund för det enskilda anspråket. Genom att talan utformas på detta sätt, omintetgörs målsägandens möjlighet att få bifall till sin talan för det fall åtalet ogillas. Om grunden för talan i stället anges det sätt som utredningen har förespråkat i 16.8 och 16.11, blir det möjligt för målsäganden att vinna målet i den civilrättsliga delen, även om den tilltalade inte skulle fällas till ansvar. En sådan processföring behöver, av skäl som utvecklats i de nämnda avsnitten, oftast inte innebära något merarbete för åklagarnas del. Att åklagaren väljer att utforma grunden för målsägandens talan det angivna sättet, innebär inte heller att talan måste avskiljas och behandlas som tvistemål. Någon ändring av de nuvarande reglerna om enskilda anspråk behövs inte heller. För att åklagarna skall göra de förespråkade övervägandena vid uppläggningen av målsägandens talan i det aktuella avseendet, krävs i stället utbildnings- och informationsinsatser. Det måste enligt utredningens uppfattning också anses ankomma domstolarna att genom sin materiella processledning, motsvarande sätt som om saken hade handlagts som ett tvistemål, verkligen slå fast vad som i det enskilda fallet åberopas som grund för målsägandens talan, liksom för den tilltalades eventuella bestridande. Det är endast när det står helt klart att målsäganden önskar bifall till sin talan endast under förutsättning att ett brott föreligger, men inte annars, som bedömningen av det enskilda anspråket bör tillåtas att bli helt avhängig av bedömningen i brottmålsdelen.

I sammanhanget kan också påminnas om åklagarens möjlighet att av processtaktiska skäl för mâlsägandens räkning göra gällande att den tilltalade i vart fall har varit i oaktsam ond tro vid sitt förvärv avsnitt

16.9 och 16.11 och om att beviskravet för ett påstående i ett civilmål är lägre än för motsvarande påstående i ett brottmål avsnitt 16.9.

Med de möjligheter som, det sätt som utredningen angett, faktiskt finns att tillvarata den ursprunglige ägarens rätt i brottmålsrättegången, bör de situationer som kan antas ha gett upphov till en

stor del av kritiken mot lagen inte behöva uppstå. Om lagen får en

större genomslagskraft i brottmålsprocessema, finnes det också skäl att förmoda att lagen tämligen snabbt får en motsvarande genomslagskraft utom råtta.

Uppgifter i bilregistret 189

21 Registrering av uppgifter om

inskränkt

förfoganderätt i bilregistret

I avsnittet diskuteras lämpligheten att i bilregistret kunna av anmärka vissa förhållanden, såsom t.ex att ett fordon har köpts på avbetalning med återtagandeförbehåll eller att det är utmätt. Utredningen ställer sig, från de synpunkter utredningen har att beakta, positiv till en sådan möjlighet.

I direktiven anges att det kan finnas anledning för utredningen att

överväga möjligheten att i bilregistret anmärka vissa förhållanden,

såsom t.ex. att ett fordon har köpts avbetalning med âtertagandeför-

behåll eller att det har utmätts. I sammanhanget kan nämnas att det för närvarande finns en möjlighet att i bilregistret föra in anteckning om att en bil är leasad, s.k. leasingspärr. Motorbranschens Riksförbund har vid ett Sammanträffande med

utredningen uppgivit att bilar som sålts kredit med återtagandeför-

behåll ofta säljs vidare av köparna i strid med dessa förbehåll. Detta sker i en sådan omfattning att bilbranschen orsakas stora ekonomiska förluster. Som framgått av avsnitt 13.2 har Motorbranschens Riksförbund i

april 1994 gjort en framställning till Kommunikationsdepartement att

det skall införas bestämmelse i bilregisterkungörelsen 1972:599 en som gör det möjligt att registera uppgifter om att ett fordon är köpt på kredit med återtagandeförbehåll. Enligt vad utredningen har erfarit,

kommer Kommunikationsdepartement tills vidare inte att vidta någon

åtgärd i frågan.

Enligt godtrosförvärvslagen åligger det, tidigare framgått,

som en köpare att vidta noggranna undersökningar i samband med köpet, för

att ett godtrosförvärv skall föreligga. Detta gäller i särskilt hög

anses

grad när det är fråga om egendom som erfarenhetsmässigt är känslig,

såsom saker som ofta säljs på kredit med förbehåll återtaganderätt. om

190 Uppgifter i bilregistret

Beträffande bilar sägs i förarbetena till godtrosförvärvslagen, att den

köper ett motorfordon av en privatperson anses ha en långtgående som

plikt att undersöka överlåtaren har rätt att förfoga över fordonet

om för att han skall ha varit i god tro. I regel krävs det att köparen anses förutom att kontrollera att säljaren är upptagen i bilregistret som ägare granskning av säljarens förvärvshandlingar eller genom - genom kontakt med den som har överlåtit fordonet till säljaren har förvissat sig att fordonet inte är behäftat med förbehåll om återtaganderätt om prop. 198586:123 s. 21. Som framgått avsnitt 8.2. gav utredningens förfrågningar till av tingsrätterna och hovrätterna vid handen att när tvister om godtrosförvärv handläggs i domstolarna, det oftast är fråga om leasade bilar

eller bilar som har sålts i strid med återtagandeförbehåll. I de insända

domarna det oftast leasegivaren eller avbetalningssäljaren som fick var bifall till sin talan. I domarna hänvisades i domskälen ofta till godtrosförvärvslagens förarbeten och till ett HD-fall angående en leasad bil NJA 1993 429. I detta rättsfall framhöll HD köparens långtgående s. skyldigheter att skaffa sig tillförlitliga upplysningar om äganderätten till en bil.

Anteckningar i bilregistret om återtagandeförbehåll skulle enligt

utredningens uppfattning på ett enkelt sätt kunna göra det möjligt för köparen att kontrollera att ett tilltänkt köp inte står i strid mot ett

ätertagandeförbehåll. Försäljningen av bilar med återtagandeförbehåll

skulle härigenom försvåras. Anteckningarna skulle kunna innebära ett

skydd för presumtive köpare, därigenom att de skulle kunna hindra

en tveksamma köp innebär risk för köparen att betala den som en tidigare ägarens restskuld. Avbetalningssäljaren kan för sin del visserligen hålla sig till den ägaren för betalning, men det är inte nye

säkert att denne har samma betalningsförmåga som den ursprunglige

köparen. Beträffande denne köpare har regelmässigt en kreditprövning gjorts. Med hänsyn till vad sagts, ser utredningen fördelar i tillsom nu

skapandet av en möjlighet att registrera uppgifter om återtagandeförbe-

håll i bilregistret. Även det i och för sig ligger utanför de hänsyn utredningen om som enligt direktiven har anledning att beakta, bör emellertid framhållas att

frågan enskildas personliga integritet måste uppmärksammas i

om

sammanhanget. En uppgift återtagandeförbehåll i bilregistret

om innebär samtidigt information att ett fordon är köpt på avbetalning. om

Sådan information kan möjligen anses mer integritetskänslig än

uppgiften att bil är leasad. På samma sätt torde det förhålla sig med en

en uppgift att en bil är utmätt.

Uppgiften bilregistret 191

Det integritetskänsliga förhållandet att en bil är köpt avbetalning

eller utmätt skulle emellertid inte kunna utläsas av anteckningen, om den utformades så sätt att det endast framgick att bilen föremål var för inskränkt förfoganderätt för den registrerade ägarens del. De ovan beskrivna fördelarna med en anteckning skulle då kvarstå, samtidigt som denna typ av anteckning skulle kunna användas även för att ange att en bil är leasad.

Huruvida en sådan anteckning enligt data- och registerlagstiftningen

faller inom ramen för bilregistrets nuvarande ändamål, undandrar sig utredningens bedömning. Utredningen saknar därför underlag för att

ta ställning till frågan om en sådan registreringsmöjlighet bör införas. Utifrån de synpunkter som utredningen enligt direktiven skall beakta,

ställer utredningen sig dock positiv till en sådan möjlighet. I sammanhanget kan nämnas att i man Danmark ändring genom en i tingslysningsloven nyligen införde en möjlighet att registrera

uppgifter om vissa rättigheter, bl.a. återtagandeförbehâll, i den s.k. bilbogen ett centralt ADB-register över fordon. Utredningen har vid

ett studiebesök i Danmark fått uppfattningen att de danska erfaren-

heterna av lagändringen är positiva. Vid besöket har utredningen haft möjlighet att ta del av synpunkter från den danska polisen samt

företrädare för Dansk Handel och Service, Forbrugerstyrelsen och den

danska försäkringsbranschen. Om den beskrivna registreringsmöjligheten skall övervägas även för Sveriges del, är det enligt utredningens uppfattning av största vikt att

frågorna om vem som skall ha rätt att införa respektive ta bort

anteckningen om inskränkt förfoganderätt, liksom under vilka förut-

sättningar detta skall kunna ske, noggrant analyseras och preciseras så att felaktiga uppgifter och därmed sammanhängande rättsförluster och praktiska bekymmer för enskilda kan undvikas.

Kostnadsaspekter 193

22 Kostnadsaspekter

Utredningen har i det föregående föreslagit ändring i 3 § godtros-

en

förvärvslagen som innebär en förtydligande skärpning förutsätt-

av ningarna för att god tro skall föreligga. Ett genomförande anses av

förslaget torde enligt utredningens bedömning knappast ha någon betydelse från kostnadssynpunkt.

Som framgått av avsnitt 20, har utredningen pekat på behovet av

olika åtgärder för att inom ramen för bibehållen exstinktionsprincip

en

bringa godtrosförvärvslagen i riktig tillämpning. Såvitt gäller den

en

i avsnitt 20 förespråkade informationen till åklagare och poliser

angående vad som gäller i samband med att beslag hävs och hur målsägandens talan bör utformas i brottmâlsprocessen, torde sådan

information ligga inom för den utbildning och de råd i olika

ramen

frågor som kontinuerligt kommer dessa yrkeskårer till del. Informatio-

nen bör således inte behöva förorsaka några extra kostnader.

Den i det nämnda avsnittet föreslagna underrättelsen till målsåganden i samband med att ett beslag hävs bör, såvitt utredningen kan

bedöma, kunna samordnas med information lämnas till annan som

målsäganden under förundersökningen jfr t.ex. den Rikspolissty-

av relsen utarbetade blanketten Underrättelser och information till

målsäganden m.m. . Den förespråkade tidsfristen för målsäganden i

samband med hävande beslag innebär att polisen i vissa fall av

kommer att förvara det beslagtagna godset under ytterligare högst två veckor. Kostnaderna för sådan förvaring bör dock bli marginella.

en En ökad kunskap om det stränga krav som enligt lagen ställs för att

ett godtrosförvärv skall anses föreligga, kan förmodas medföra

att

bestulna målsägande i ökad omfattning hävdar sin rätt att utan lösen

få tillbaka det stulna. Detta kan tänkas leda till något ökad benägenen het att göra sin rätt gällande att väcka talan i tvistemål. En genom

sådan effekt låter sig dock knappast mätas i

pengar.

Författningskomnzentar 195

23 Författningskommentar

3§

En förutsättning för att ett godtrosförvärv skall uppkomma är att förvärvaren är i god tro beträffande överlåtarens behörighet att överlåta egendomen. I förevarande paragraf talas om vad skall som avses med begreppet god tro. När en förvärvare inser att överlåtaren inte är behörig att överlåta egendomen, är han naturligtvis inte i god tro. Det har inte ansetts att

denna självklarhet behöver utsägas i lagtexten se prop. l98586:123

s. 28 och 33. Utredningen har i det föregående benämnt sådan insikt hos förvärvaren medveten ond tro jfr avsnitt 3.2.1 in fine. I tvister om godtrosförvärv är det den ursprunglige ägaren som har bevisbördan, om han gör gällande att förvärvaren har varit i medveten ond tro. Han behöver dock inte prestera lika stark bevisning för ett sådant påstående som åklagaren måste göra beträffande ett gärningspåstående

i en brottmålsrättegång se avsnitt 16.9, jfr NJA 1994 s. 449.

I 3 § behandlas uttryckligen endast de fall då förvärvaren vid förvärvet var i god tro grund av att han inte i vad utredningen var

har kallat oaktsam ond tro se avsnitt 3.2.1 in fine. Enligt den

föreslagna lydelsen av paragrafen innebär detta att förvärvaren med hänsyn till omständigheterna vid förvärvet inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att överlåta egendomen. Genom utbytet av den gällande lokutionen borde ha insett mot nu det föreslagna uttrycket borde ha misstänkt, vill utredningen, som närmare motiverats i avsnitt 18.5, markera att en förvärvare skall anses ha varit i ond tro så snart omständigheterna vid förvärvet gav anledning till misstanke, även om det i det aktuella fallet inte fanns några faktiska möjligheter att göra undersökningar angående överlåtarens behörighet. Som exempel kan nämnas, att om någon köper ett föremål med bortskrapade tillverkningsnummer och det visar senare sig vara fråga om stöldgods, god tro inte skall ha förelegat även anses om det inte gick att undersöka säljarens behörighet.

196 Fárfatmingskommerztar

I sammanhanget kan påminnas om att det inte blir aktuellt att tillämpa godtrosförvärvslagen när någon köper ett föremål under förhållanden som visserligen kan ge anledning till misstankar beträffande överlåtarens behörighet, men denne trots allt hade rätt att överlåta egendomen. Lagen tar enligt 2 § sikte endast sådana fall då överlåtelsen verkligen sker obehörigen. Vid påståenden om oaktsam ond tro gäller att förvärvaren har bevisbördan för de påstådda omständigheterna vid förvärvet. Han skall fullgöra sin bevisskyldighet med bevisstyrkan sannolikt. Med utgångspunkt från de sålunda bevisade omständigheterna skall i en eventuell tvist normativ bedömning göras av om förvärvaren borde ha en misstänkt att överlåtaren saknade behörighet att överlåta egendomen. Detta innebär exempelvis att om en pantbank tar emot gods som visar sig vara stulet och målsäganden påstår att pantbanken borde ha misstänkt att så fallet, bevisbördan för omständigheterna vid var pantsättningen ligger på pantbanken. Banken skall alltså bevisa vad som hände vid pantsättningen, t.ex. vilka frågor som ställdes, vilken förklaring pantsättaren lämnade till sitt innehav av egendomen etc.. Med utgångspunkt från de bevisade omständigheterna skall sedan en bedömning göras av om pantbanken hade anledning att misstänka att godset var stulet. En omständighet som allmänt sett talar för att det fanns en särskild anledning till misstanke är då att det just är fråga om en pantsättning. Erfarenhetsmässigt förekommer det relativt ofta att tjuvar eller hälare försöker avsätta stöldgods pantsättning. Även genom andra omständighet kan i sammanhanget tala för att det finns särskild anledning till en skärpt misstänksamhet. Så är fallet när det är fråga om stöldbegärlig egendom, såsom smycken eller andra kapitalvaror. Detsamma gäller om graveringar i smycken inte stämmer med pantsättarens namn eller det finns annan anledning att tro att det inte är pantsättarens egendom grund av att han inte har viss kunskap om egendomen. I sådana fall finns det anledning för pantbanken att göra särskilda undersökningar. Kan pantbanken inte prestera någon bevisning om vilka undersökningar som har gjorts i samband med pantsättningen, bör banken inte anses ha gjort ett godtrosförvärv av panträtten.

Ikraftträdandebestämmelse

Utredningen har inte angett någon särskild tidpunkt för förslagets ikraftträdande.

Särskilda yttranden 197

Särskilda

yttranden

Särskilt yttrande av Thomas Adlercreutz

Jag förespråkar att vindikationsprincipen införs i svensk rätt för stulen egendom i enlighet med det förslag utredningen funnit det

som vara

lämpligaste för den händelse Sverige skulle övergå till denna princip,

dvs. den civilrättsliga modellen så som denna formulerats i avsnitt 17. Därmed vinner man enligt min mening bättre överensstämmelse en med rättssystemet i övrigt som det framstår både i Sverige och i övriga västerländska rättsordningar, särskilt våra grannländer. De

invändningar som kan göras mot en vindikationsprincip för stulen

egendom har enligt min åsikt inte den tyngden bör avstå från att man

denna harmoniseringsåtgärd. Särskilt i fråga stulen kulturegendom

om är det angeläget att det finns effektiva regler för återställande

Det allmänna rättsmedvetandet och de civilrättsliga grunderna

Som utredningen funnit avsnitt 19 torde vindikationsprincipen ha övervägande stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Anledningen

är nog inte bara att det för medborgare i framstår anstötligt när gemen som

hälare får behålla stulet gods. Med utgångspunkt

i det resonemang

som utredningen för i avsnitt 17 jag att vindikationsrätt för

anser en gods som tagits olovligen från ägaren står i samklang med grundsatser i den allmänna civilrätten, så dessa kommer till uttryck bl.a. i som

avtalslagen och dess ogiltighetsregler. Till följd av ogiltighetsreglerna har part, i god tro trätt in

en som

i ett ogiltigt avtalsförhållande, i situation inte något skydd mot

en konsekvenserna av ogiltigheten, nämligen i fall där avtalet så sägs som i 28 § avtalslagen ingåtts genom tvång som består i våld mot person eller hot innebär trängande fara. Även den godtroende får alltså som

i sådana fall återlämna vad han kan ha uppburit på grund avtalet.

av

Vålds- resp. hotomständigheterna överensstämmer i huvudsak med gärningsbeskrivningen för utpressningsfallet av rån i 8 kap. 5 § brotts-

balken, dvs. det mest kvalificerade tillgreppsbrottet.

198 Särskilda yttranden

Avtalslagens ogiltighetsregler skiljer alltså ut ett tillgreppsfall från

andra fall där avtalet visserligen är ogiltigt men där egendom som lämnats ut på grund avtalet till godtroende får behållas. I de av en fallen har överlämnandet skett i någon mening frivilligt, låt senare med utnyttjande svek, trångmål eller liknande. Att tillgreppsvara av fallet däremot inte den godtroende skydd mot återkrav bör få ger

betydelse också för den mycket närliggande situationen att godtrosförvärvet sker efter någon som inte tvingats utan berövats egendomen

andra former tillgrepp, dvs. vanligast stöld. genom av Skillnaden mellan fall där någon berövats egendom genom tillgrepp och andra fall, där den förlorat egendomen i någon mening själv som överlämnat besittningen, har inga konsekvenser vid den första

besittningsändringen. Den som lurat till sig egendomen eller utnyttjat trångmål eller någon ogiltighetsgrundande omständighet kan

annan givetvis inte göra någon rätt gällande mot den förfördelade, men i

kommande led, där egendomen återfinns hos en godtroende person,

bör skillnaden få följder.

I förhållande till denna skiljelinje framstår den renodlade exstinktionsprincipen något anomali, eftersom den inte tar någon

som av en hänsyn till hur den förfördelade berövats sin egendom. Detta förhållande förklarar också- bättre än utredningens tes att lagen ofta inte

förstås på rätt sätt varför exstinktionsprincipen ännu efter etthundra-

femtio års tillämpning inte vunnit ett självklart erkännande i vårt land,

gång på gång under 1900-talet har ifrågasätts och inom mindre

utan nu än tio år efter den nuvarande lagens ikraftträdande måste omstuderas.

Något liknande torde inte gälla i de länder upprätthåller vindika-

som

tionsprincipen för stulen egendom. Den betraktas som självklar hos

våra nordiska grannar.

De internationella aspekterna

Det är inte bara de svenska civilrättsliga grundsatserna som talar för vindikationsrätt utan lösen i fråga om stulen egendom. Det torde

en förhålla sig så att denna grundsats erkänns i alla västerländska rättsordningar utom Sverige och Italien, låt vara med praktiskt

betydelsefulla undantag i vissa fall. Detta förhållande medför konsekvenser för de internationella strävandena att uppspåra och återföra

stöldgods till rätt ägare.

I praktiken det få egendomskategorier som blir föremål

synes vara Återkraven

för återkrav från sina ägare eller deras försäkringsgivare.

nästa enbart dyrbara kapitalvaror, t.ex. vissa bilar och båtar, avser kulturegendom, är värdefull inte bara för ägarna utan också samt som

Särskilda yttranden 199

för den kulturkrets som egendomen hör till. Eftersom dessa egendoms-

kategorier är så stöldbegärliga, är det angeläget att en effektiv och

internationellt fungerande ordning för deras återställande efter stöld tillskapas. Det är ett problem att Sverige tillhandahåller en rättsord-

ning där det framstår som möjligt att konstruera godtrosförvärv i

förhoppning om att förvärven skall stå sig mot återkrav. Utredningen har visserligen funnit att stränga beviskrav ställs godtrosförvärvare, men utredningen borde bättre ha beaktat hur begränsad den praxis är som den stödjer sina slutsatser på. I fråga om t.ex. en bil som stulits i ett annat land och som sedan förekommer den svenska marknaden kan det svenska bilregistret endast ge begränsade upplysningar om ägarkedjan och bilens ursprung. Det förefaller sannolikt att i vart fall en privatperson som förvärvar en sådan bil inte kommer att ställas inför en så omfattande undersökningsplikt som nu etablerats för bilar endast gått i svensk handel, eftersom det i praktiken är svårare att som

skaffa fram motsvarande upplysningar. Risken för att förvärvet skall

stå sig ter sig i alla fall så stor att en utländsk part som vill återfå egendomen sannolikt finner det alltför processekonomiskt betungande att föra talan mot en innehavare som påstår sig ha varit i god tro.

Särskilt om kulturföremål

Strävandena att kunna behålla kulturegendom sina ursprungsorter och att dit kunna återställa stulna och illegalt exporterade kulturföremål har präglat det internationella samarbetet under hela 1900-talet. Stöldbrottsligheten är ett enormt problem i t.ex. länderna runt Medelhavet, i Centralamerika och Sydostasien. 1970 antogs en Unescokonvention med syfte att hindra den illegala trafiken avseende kulturföremål. Konventionen har numera tillträtts av ett 70-tal länder, däribland USA och Canada, men inte de nordiska länderna. Arbetet inom Unidroit, som beskrivs i avsnitt 11, har sin bakgrund i strävandena att göra Unescokonventionen mer tillämpbar i mottagarländerna.

För Sverige borde det angeläget att den interna rättsordningen

vara inte försvårar en anslutning till en eventuell Unidroitkonvention. Så som konventionsförslagets återlämnanderegel för stulen egendom nu ter sig går den också att förena med lösenrätten enligt godtrosförvärvslagen, men tolkningarna av vad som skall vara en rimlig ersättning kommer antagligen att vara generösare i Sverige än i många andra länder. Ett besvärligare problem kan vara att förena kon-

ventionsutkastets bestämmelser om betydligt längre preklusionstider

för väckande av återkrav än den tremånadersfrist som godtrosförvärvslagen uppställer. Eftersom man ännu inte vet om och hur

200 Särskilda yttranden

konventionen kommer att antas, har utredningen inte kunnat beakta den annat än i viss mån. För att främja en ordning där kulturföremål kan återställas till sina ursprungsorter skulle dock en svensk övergång till vindikationsprincipen ett värdefullt bidrag. Även Sverige sannolikt inte utgör vara om något betydande slutligt mottagarland för stulna kulturföremål är återigen möjligheten att här konstruera godtrosförvärv ett hinder mot en effektiv återlämnandeordning. Beträffande kulturegendom finns endast undantagsvis register och de som finns är inte kända och lättåtkomliga. Frånsett fall av notoriska stölder, t.ex. den som drabbade Moderna museet, är det svårt för en förvärvare av stulna kulturföremål att här i Sverige göra undersökningar om tidigare ägare. Antikvitets- och auktionshandeln känner sig bunden av uppdragsgivares önskan om anonymitet. Några vägledande rättsfall beträffande dessa typer av egendom finns ännu inte. Det måste därför anses vara i hög grad osäkert vilka möjligheter som finns att utan lösen återfå sådan egendom efter transaktioner i Sverige. Det förefaller sannolikt att en t.ex. en italiensk kyrkoförsamling som blivit bestulen på ett verk av en barockmästare inte finner det lönt att försöka. Utredningen påpekar givetvis med rätta att godtrosförvärvslagen - inte hindrar återkrav, eftersom möjligheten finns till lösen. Detta förhållande är av stor betydelse särskilt för kulturföremålen, där både enskilda och allmänna intressen ofta kan förenas kring vikten av att föremålet återställs. Ändå är lösenrnöjligheten inte alltid tillräcklig för att säkerställa ett återlänmande. Statliga museer i Sverige saknar t.ex. försäkringsmöjligheter, varför medel till lösen måste anskaffas på annat, och i vart fall mer tidskrävande sätt. Om den återkrävande är en utländsk person eller institution kan också lagens krav på lösen i

dennes ögon framstå som rättsfrämmande och chikanerande. Det kan

här med anledning av det italienska exemplet framhållas att Italien - -

som har en ordning med fullständig exstinktionsprincip utan lösen-

möjlighet, inte tillämpar denna vida kategorier av kulturföremål som i stället betraktas som oförytterliga.

Invändningarna mot vindikationsprincipen för stulen egendom

Enligt min mening finns det sålunda goda rättspolitiska argument för

en övergång till vindikationsprincipen för stulen egendom. Utred-

ningen har emellertid funnit en rad nackdelar med en sådan övergång. Jag anser att utredningen har tillmätt dessa nackdelar en alltför stor vikt.

Särskilda yttranden 201

Att omsättningen främjas av den oinskränkta exstinktionsprincipen är teoretiskt ovedersägligt. Emellertid är återkrav aktuella i ytterst få fall då man återfinner stöldgods och kan identifiera ägaren. I övriga fall är varken ägare eller försáikringsbolag är intresserade av egendomen som sådan utan av dess värde. Ersättningsfrågan kan givetvis regleras utan hinder för omsättningen. Med vindikationsprincipen kvarstår formellt den bestulne ägarens eller försäkringsgivarens äganderätt i nya omsättningsled, men detta innebär inte något praktiskt problem för den vidare omsättningen. Om man vill kläda situationen i rättsliga termer kan man säga att omsättningen sker med ägarens samtycke i de situationer där vederbörande avstått från återkrav. I fall där egendomen utan att kunna identifieras omsätts i led är det nya eviga häleriet endast ett teoretiskt och dessutom tidsbegränsat problem till dess att hävd inträder. Konsumentintressena framställs ofta som ett skäl mot vindikationsprincipen, Även det givetvis med vindikationsregel om en kan tänkas fall där en konsument utan ersättning får lämna ifrån sig egendom, så är det dock inte självklart att konsumenter köper stulna i som varor god tro behöver lida någon ekonomisk skada av att lämna tillbaka dem de gånger detta blir aktuellt. I regel torde säljaren få stå - ens ansvar för det rättsliga fel i rådigheten till dessa varorna som var smittade av redan vid köpetillfället. Endast sällan torde det mer förekomma förvärv i god tro från andra än seriösa handlare. Konsumenterna borde därför i regel kunna påräkna att säljaren lämnar ersättning för de återlämnade varorna. Stöldbrottsligheten är i hög grad inriktad på kapitalvaror redan som blivit sålda till konsumentledet, ex. TV, video och andra audiovisuella apparater, smycken, cyklar och datorer. Att göra det riskabelt mer att omsätta varor av detta slag, vilket borde bli följd en av en

övergång till vindikationsprincipen, anser jag bör främja även konsu-

mentintressena. Även stulet gods ofta försäkrat, kan självom är riskerna vara betydande. Ett konsumentintresse i vidare mening torde det också att inte vara

bördan av försäkringsersättningar för stulet gods vältras över

försäkringstagarkollektivet i form ytterligare höjda premier, utan av att den ekonomiska lasten får tas av dem som handlar eller råkar handla med stulet gods.

Också i fråga om riskfördelningsmöjligheterna finner jag att ut-

redningen efter en förtjänstfull analys de i praktiken bristfälliga av möjligheterna att ett ekonomiskt heltäckande försäkringsskydd mot stöld dragit en mindre tillfredsställande slutsats. Att godtroende - en förvärvare i praktiken inte har någon verkningsfull möjlighet att

202 Särskilda yttranden

försäkra sig mot vindikation spelar enligt min mening en underordnad roll. Dels blir vindikation aktuell endast i få fall, dels kommer i den del dessa fall förvärvaren att framgångsrikt kunna vända sig mot av sin fångesman med krav ersättning. Det finns skäl att förmoda att

ersättningsbördan kommer att stanna där den bör, dvs. på den som

gjort ett ondtrosförvärv eller på tjuven själv. Endast i det i och för sig inte ovanliga fallet att denne saknar medel att betala riskerar alltså den

godtroende ekonomisk förlust. Jag att denna riskfördelning

en anser orimlig. Talesmännen för handeln och försäkringsbranschen i inte är de nordiska grannländer utredningen besökte ansåg inte heller att som

riskerna för godtroende förvärvare var ohanterliga. Ersättningskrav

från konsumenter tydligen försumbar kostnadspost i deras var en kalkyler. Även utredningen finner att vindikationsregeln är enkel och lättbe-

griplig och att dess pedagogiska förtjänster i viss mån skulle kunna

motverka handeln med stöldgods. Däremot övervärderar utredningen

enligt min mening betydelsen att en godtroende förvärvare skulle

av

gömma undan egendom när han upptäcker att den i själva verket är

stulen. Denna risk finns redan med dagens regler, eftersom en

godtroende förvärvare i denna situation knappast kan vara säker på att han kommer att lyckas hävda sitt godtrosförvärv och han i vart fall har

intresse att undgå det obehag följer med ett âterkrav. Jag ett av som

delar i och för sig utredningens uppfattning att upptäcktsrisken är en

avgörande faktor i fråga att bekämpa handeln med stulet gods, om jag drar inte den slutsatsen att en vindikationsregel skulle sakna men

nämnvärd betydelse. Även den allmänpreventiva effekten ett

om av regelbyte skulle svår att mäta, bör man inte ge upp förhoppvara

ningen ett klarare budskap skulle ha bättre effekt än ett dunklare.

att Att förklara regelsystemet med de enkla orden att stulna varor får man

aldrig behålla, borde sålunda mana till en annan regellydnad än

budskapet inte får behålla sakerna, med mindre än att man kan att man sannolikt varit i god tro vid förvärvet. Till den allmängöra att man

preventiva effekten bör också räknas den ökade ekonomiska risk den

köper stulet gods. Möjligheten att få täckning för inköpskosttar som naderna lösen faller bort. genom

Utredningen att den uppställda vindikationsregeln innehåller

anser

gränsdragning mellan tillgreppsbrott å sidan och liknande

en ena

förmögenhetsbrott å den andra, skulle vara svårrnotiverad t ex.

som

för den berövats egendom bedrägeri eller förskingring

som genom inte kan återfå den utan lösen. Med hänvisning till det resonemen jag redovisade inledningsvis, anser jag dock att den gjorda mang som

gränsdragningen är i konsekvens med rättssystemet i övrigt. Den är

Särskilda yttranden 203

lätt att förklara med påpekandet att det bör råda en skillnad mellan egendom som en person berövas utan egen förskyllan och sådan som vederbörande själv lämnar ifrån sig, låt vara att han lurats till det eller han råkar ut för att mottagaren senare utan lov avhänder sig egen-domen.

Återställande beslagtagen egendom av

Utredningen har inte funnit någon lösning den svårlösta frågan om hur reglerna lämpligen bör vara utformade för att medge att beslagtagen egendom avhänts någon genom brott kan återställas till som den egendomen tillhör i stället för den som egendomen tagits i som beslag hos. Det framstår också som .omöjligt att hålla kvar egendom i beslag sedan brottsmisstankar fallit, trots att det kan vara klarlagt att egendomen i vart fall inte tillhör den person som den togs i beslag från. Förhållandet sätter tilltron till rättssystemet prov i vart fall om det är uppenbart att denne senare person inte gjort ett godtrosförvärv, men ändå med polisens synbara godkännande återfår egendomen. Vid en övergång till vindikationsprincipen för stulen egendom synes nuvarande beslagsregler kunna komma att få en vidgad tillämpning. Det blir då i flera fall än idag uppenbart att egendomen inte tillhör den den togs i beslag från, eftersom stulen egendom fortfarande som tillhör den bestulne. Detta talar för att återställandeproblemet bör ges bättre lösning än den dagens tillämpning av beslagsreglerna ger en utrymme för. Detta år inte ett skäl mot vindikationsprincipen, utan en följd av att den principen utan undantag syftar till att stulen egendom skall återställas. Det bör tilläggas att beslagsreglerna i de andra nordiska länderna uppgavs fungera just detta sätt: den bestulne återfår beslagtagen egendom, normalt utan att först behöva anställa civilrättslig talan om saken.

Särskilda yttranden 205

Särskilt yttrande Märta-Lena

av Schwaiger

Utredningen har kommit fram till att lagen ställer stränga krav för att någon skall anses ha gjort ett godtrosförvärv, konstaterar men

samtidigt att lagen sällan bringas under prövning. Det tycks också enligt utredningen finnas en utbredd missuppfattning lagens

om innehåll. Även lagen skulle den tolkning utredningen kommit fram till om ges kvarstår dock många problem.

Som framgår av avsnitt 16 är möjligheten att tillämpa lagen nära

knuten till de regler som gäller för beslag. I avsnitt 20.2.2 diskuteras möjligheten att införa en tidsfrist vid hävande beslag. av Ett beslag, som görs i samband med misstanke brott, skall hävas om när misstanken inte längre kvarstår. Dock lär i de flesta fall om-

ständigheterna kring den misstänktes förvärv av egendom, som kan

antagas vara frånhänt någon genom brott, sådana att han vid vara en civilrättslig prövning om hur han åtkommit egendomen inte kan anses

ha fullgjort beviskravet för att det skall vara fråga ett godtrosför-

om varv. Beslagtagen egendom är i stor utsträckning försäkrad hos den ursprunglige ägaren, och äganderätten har efter skaderegleringen

övergått till försäkringsbolaget som blir part i eventuell

en process om godtrosförvärv.

Med dagens regler rörande beslag föreligger ingen skyldighet att meddela försäkringsbolaget att beslaget skall hävas. I de fall bolaget får möjlighet att föra talan om bättre rätt är det tillfällighet att

en

bolaget får kännedom om att beslaget skall hävas. Det är försäkringsbranschens erfarenhet att i de fall beslaget hävs och förvärvaren vet med sig, att han inte åtkommit egendomen på ett

sådant sätt att han kan betecknas i god tro, så låter han vara egendomen snabbt byta ägare. Även fångeskedjan inte blir om så lång är det näst intill en omöjlighet att visa medveten eller oaktsam ond tro hos den som har egendomen. För att visa medveten ond tro krävs nämligen att bolaget skall känna till omständigheterna kring förvärvet. Det är dessutom så i praktiken att domstolen även vid oaktsam ond tro kräver att bolaget anger de omständigheter det vill åberopa stöd som för att förvärvaren är i ond tro. Bolagen, har liten eller ingen som kännedom om vad som förevarit när egendomen förvärvades, avstår därför från rättslig prövning och nöjer sig med att lösa egendomen om detta är ekonomiskt försvarbart. Följande typexempel visar hur lagen fungerar i praktiken.

206 Särskilda yttranden

Försäkringsbolaget betalade 386.400 kr till en försäkringstagare för stulen hjullastare. Hjullastaren köptes en maskinfirma av en blev föremål för polisutredning i annat en person som senare sammanhang. I samband med utredningen påträffades hjullastaren

och togs i beslag och åtalades för häleri. Åklagaren åtog

personen sig föra försäkringsbolagets talan. Åtalet ogillades och beslaget att

hävdes. Åklagaren gjorde gällande att bolaget inte heller

civilrättslig väg kunde nå framgång eftersom åtalet ogillats. När beslaget hävdes såldes hjullastaren vidare till en köpare som bolaget bedömde i god tro. Att lösa hjullastaren var inte ekonomiskt var lönsamt. Samtidigt häleriåtalet prövades uppstod misstanke om att som försäkringstagaren gjort sig skyldig till försäkringsbedrägeri. Han skulle själv ha sålt sin hjullastare och anmält den stulen. Han åtalades och åklagaren förde bolagets skadeståndstalan utan att meddela bolaget. Åtalet ogillades emellertid och därmed skadeståndstalan och bolaget förlorade rätten att föra en civilrättslig talan.

Bolaget utgav ersättning för stulen båt med 75.000 kr. Båten en köptes för 18.000 kr. Köparen tecknade försäkring för av en person båten i samma bolag som den ursprunglige ägaren.

Bolaget gjorde polisanmälan och båten togs i beslag. Åklagaren

skrev ärendet med motiveringen brott styrkt och hävde av beslaget. Den misstänkte vägrade låta bolaget lösa båten och påstod sig ha utfört förbättringar båten och tvist uppstod mellan honom och bolaget. Tvisten förliktes genom att bolaget betalade 25.000 kr till den misstänkte. Kostnaderna för tvisten betalades till stor del av bolaget den misstänktes rättsskyddsförsäkring. genom

En båt värd 160.000 stals. Den påträffas hos en person som köpt den för 73.000 kr. Polisanmälan gjordes och båten togs i beslag. Efter veckas utredning fastslogs brott styrkt och beslaget en hävdes. Även här motsatte sig den misstänkte lösen och tvist uppstod slutade med att bolaget löste båten för 73.000 kr. som

Det första exemplet visar att lagen godtrosförvärv utnyttjas på ett

om minskar försäkringsbolagens möjlighet återfå egendom och sätt som att

minska skadekostnaderna, vilket i sin tur påverkar premienivån.

De andra exemplen visar att det helt riktigt ställs stora krav bevisningen för att någon skall fällas för brott, men också att lagen om godtrosförvärv inte används.

Särskilda yttranden 207

Bolagen måste göra ekonomiska överväganden. Processer är lång-

dragna och kostsamma. Försäkringsbolaget får dessutom ofta stå för

rättegångskostnaderna genom rättsskyddsförsäkring även om det får framgång i en process om god tro. Att lösa egendomen blir då det minst kostsamma alternativet. Det kan inte heller vara önskvärt att antalet tvistemål i våra tingsrätter skall öka ytterligare, vilket kommer att bli en oundviklig följd av att kunskaperna om lagens innehåll blir större. Även det inte i siffror går visa handeln med stöldgods har om att att större omfattning i Sverige än i länder med vindikation av stöldgods används ändå lagen, som framgår av det första exemplet ovan, för att legitimera stöldgods så att det kommer ut i den legala handeln. Detta är i hög grad otillfredsställande och talar mot exstinktionsprincipen. En respittid mellan beslagets hävande och utlämnande av egendomen skulle minska risken för att lagen utnyttjas. En ovillkorlig regel om vindikation av tillgripet gods skulle emellertid omöjliggöra förfaringssättet. Oavsett om man tillämpar vindikation eller exstinktion kan den ursprunglige ägaren försäkra sin egendom. Höga självrisker urholkar

emellertid försäkringsskyddet. Därtill kommer att försäkringsersätt-

ningen sätts ner med avskrivning för ålder och bruk. Den frånstulne lider ekonomisk skada och timer det otillfredsställande att han måste

tidigarelägga återanskaffning av sin egendom vid en tidpunkt som han

själv inte väljer. Detta upprör många skadedrabbade. Vid övergång till vindikation kommer inte förvärvaren att kunna försäkra sig mot förlusten när han tvingas återlämna egendom till den ursprunglige ägaren. Han skulle dock komma att åtnjuta ett försäk-

ringsskydd genom den rättsskyddsförsäkring de flesta medborgare

som har och som ersätter rättegångskostnader när talan förs mot överlåtaren av egendomen. Det är oftast så att de försäkrade, när det gått en tid inte önskar återfå sin stulna egendom, då de blivit ekonomiskt kompenserade

genom en försäkring. I de fall egendomen önskas åter är det vanligtvis

fråga om smycken eller andra föremål med högt affektionsvärde. Det

framgår dock alltid att de försäkrade har svårt att förstå att någon kan göra ett godtrosförvärv av deras egendom. Exstinlctionsprincipen

synes alltså vara förankrad i det allmänna rättsmedvetandet beträffande egendom som tillgripits. Mot bakgrund av det ovan anförda förordar försäkringsbranschen

en övergång till vindikationsprincipen för egendom som frånhänts

annan genom olika tillgreppsbrott.

208 Särskilda yttranden

En vindikationsprincip skulle minska antalet processer och vara omöjlig att utnyttja för olagliga syften. En verkligt godtroende förvärskulle vid vindikation vara skyddad genom de köprättsliga vare

reglerna. Han har därtill möjlighet att genom en rättsskyddsförsäkring

försäkra sig mot de kostnader en eventuell tvist med överlåtaren skulle medföra.

Bilaga

Kommittédirektiv

Översyn av lagstiftningen om godtrosförvärv av

lösöre

Dir. 1993:102

Beslut vid regeringssammanträde 1993-08-26

Statsrådet Laurén anför.

Mitt förslag

En särskild utredare tillkallas för över lagen att se 1986:796 om

godtrosförvärv av lösöre. Utredarens huvuduppgift blir utvärdera

att

tillämpningen av lagen såvitt gäller godtrosförvärv stöldgods och

av att utreda om reglerna bör ändras i syfte att motverka handeln med stöldgods.

Gällande rätt

När en person förvärvar egendom från någon saknar som rätt att

förfoga över egendomen och förvärvaren inte inser och inte heller bör inse att den andre saknar förfoganderätt brukar förvärvet

man säga att görs i god tro. Konflikten mellan den ursprunglige ägarens och den godtroende förvärvarens anspråk på egendomen brukar lösa man genom att

tillämpa endera av två principer, nämligen vindikationsprincipen och exstinktionsprincipen.

Vindikationsprincipen som helt eller delvis tillämpas i många

länder innebär att den ursprunglige ägarens rätt består och han - att har rätt att få tillbaka egendomen från den godtroende förvärvaren utan att betala någon ersättning för den.

I svensk rätt liksom i vissa andra länders rättssystem tillämpas

- -

sedan lång tid tillbaka exstinktionsprincipen. Den innebär den

att

210 Bilaga

godtroende förvärvaren blir ägare till egendomen och den tidigare ägarens äganderätt upphör i och med godtrosförvärvet. Principen modifieras dock att den tidigare ägaren har rätt att få tillbaka genom egendomen han ersätter godtrosförvärvaren för vad denne har mot att betalat för egendomen. Regler godtrosförvärv lösöre finns i lagen 1986:796 om om av godtros- förvärv lösöre, vilken trädde i kraft den l januari 1987. av Till grund för lagen ligger betänkandet Förvärv i god tro SOU 1984: 16 utredningen godtrosförvärv av stöldgods m.m. av om Lagen innefattar i huvudsak kodifiering de rättsregler på en av området har utbildats i rättspraxis. Lagen innebär emellertid som också skärpning och precisering de krav som ställs på en en av förvärvare lösöre för att denne skall vara i god tro. Sålunda av anses skall enligt 3 § förvärvare ha varit i god tro endast om det är en anses sannolikt egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka att den utbjöds och omständigheterna i övrigt sådana att han inte var borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Bestämmelsen kom till bl.a. i syfte att motverka handeln med stöldgods. Den innebär att krav ställs särskild försiktighet hos förvärvaren, situationen vid köpetillfället på något sätt avviker från om vad som kan anses normalt. Det finns visst samband mellan straffrättens regler om häleribrott ett och civilrättens regler godtrosförvärv. Den straffrättsliga och den om civil- rättsliga bedömningen skall dock göras efter olika måttstockar. Det kan få till följd att åtalet mot förvärvare för häleri lämnas utan en bifall förvärvaren ändå inte skall ha gjort ett civilrättsligt men att anses giltigt godtrosförvärv. Kraven aktsamhet för ett giltigt godtrosförvärv ställs högre än de krav som avgör om en förvärvare av egendomen har gjort sig skyldig till brott. För att motverka att den civilrättsliga bedömningen får bestämmas av den straffrättsliga föreslog utredningen godtrosförvärv stöldgods m.m. en omvänd om av bevisbörda, dvs. förvärvaren skulle behöva styrka sin goda tro för att få behålla egendomen. Förslaget kritiserades under remissbeatt handlingen och i lagen infördes i stället den nyanserade bevisregeln i 3 § 1985861123 9 f..

se prop. s.

Godtroskravet innebär långtgående skyldighet att vid förvärvet en iaktta aktsamhet beträffande överlåtarens rätt att förfoga över egendomen. Bedömningen förvärvaren har varit tillräckligt av om aktsam skall göras i två led. Först skall förvärvaren göra sannolikt att vissa omständigheter förelåg, dvs. hur det gick till vid förvärvet. Därefter skall bedöma dessa omständigheter är sådana att man om förvärvaren kan ha uppfyllt kraven aktsamhet vid förvärvet. anses

Bilaga 211

Kraven aktsamhet skall anpassas efter egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka egendomen bjöds ut och omständigheterna i

övrigt se prop. 198586:123 s. 21 f.

Lagen om godtrosförvärv lösöre innehåller också bestämmelser av om att den som grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen. Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren inom tre månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det är rätten att kräva tillbaka egendomen förlorad 4 §. Lösenbeloppet skall motsvara innehavarens kostnader för förvärvet egendomen och dess av förbättring. Vidare skall hänsyn tas till förändringar i penningvärdet. Beloppet behöver dock aldrig överstiga sakens värde i den allmänna handeln 5 §. Rätten till lösen torde ha störst betydelse när det gäller föremål med affektionsvärden, museiföremål samt sådana saker där försäkringsersättning inte medger ersättningsköp. Lagen om godtrosförvärv av lösöre gäller även förvärv i god tro av panträtt i lösöre.

Behovet av utredning

När lagen om godtrosförvärv av lösöre antogs uttalade lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande att lagen tillgodosåg de önskemål riksdagen framställt om lagstiftning försvårar möjligsom heterna till godtrosförvärv av stöldgods. Samtidigt konstaterade

utskottet att regeln inte innebar någon inskränkning av möjligheterna att göra legitima godtrosförvärv se bet. l98687:LU4 5.

s. Sedan lagen trädde i kraft har den flera gånger behandlats i

riksdagen till följd av motioner se bet. 198990:LU27, 199192:LU7

och l99293zLU2. Motionärerna har ifrågasatt framför allt huruvida lagen i tillräcklig grad uppfyller syftet att motverka handeln med stöldgods. Det har också gjorts gällande att den ursprunglige ägarens ställning borde förbättras. Vid behandling av motionerna har lagutskottet framhållit att lagen om godtrosförvärv innebär skärpning och precisering de krav en av som ställs på en förvärvare för att denne skall anses vara i god tro. Utskottet har uttalat att det inte finns anledning att ompröva de principer och skäl som ligger bakom lagen. När frågan senast behandlades hänvisade lagutskottet i sitt riksdagen godkända av betänkande bet. 199293:LU2 5 till sin tidigare inställning. s. Utskottet förutsatte emellertid att reglerna följs och att regeringen upp

212 Bilaga

till att en utvärdering av lagen kommer till stånd i ett lämpligt ser sammanh ang. Under riksmötet 199293 har frågan om en översyn av lagen om godtros- förvärv tagits upp i tre motioner mot. l99293zL90l-903. Behandlingen av dessa motioner har skjutits upp till nästa riksmöte. Lagstiftningen om godtrosförvärv har dessutom tagits upp i särskilda riksdagsfrågor. i l rättspraxis finns det endast två publicerade avgöranden av Högsta domstolen om lagens tillämpning, nämligen NJA 1989 s. 784 och 1992 s. 892. Rättsfallet från år 1989 gällde innebörden av godtroskravet enligt 3 § lagen om godtrosförvärv av lösöre. En bilhandlare, som vid köp av en stulen och falskskyltad bil inte hade kontrollerat det direkt i bilen instansade chassinumret, ansågs inte ha varit i god tro vid förvärvet bilen. Rättsfallet från år 1992 gällde frågan om av preskription av lösenrätt efter godtrosförvärv. Tillämpningen av lagen om godtrosförvärv av lösöre diskuterades vid en hearing i Justitiedepartementet den 19 februari 1993. Vid detta tillfälle kritiserades reglerna från flera håll och önskemål framfördes översyn av lagens bestämmelser. Diskussionen gällde särskilt om en frågan om godtrosförvärv av stöldgods. Vid hearingen hävdades från flera håll att uppfattningen bland allmänheten om vad som krävs för att en förvärvare skall anses vara i god tro fortfarande synes vara oklar och i vissa fall rent felaktig. Vidare påtalades att man vid tillämpningen av lagen ibland fortfarande förbiser att frågan om ansvar för brott är en sak och att frågan om godtrosförvärv är en annan. Vid hearingen gjordes från flera håll gällande att syftet att motverka handeln med stöldgods inte hade uppnåtts med lagstiftningen. l sammanhanget framhölls att regelsystemet i flertalet europeiska länder bygger på vindikationsprincipen när det gäller förvärv av stöldgods. Denna skillnad mellan det svenska systemet och andra länders regler ansågs kunna bidra till att stöldgods fördes i vårt land. Flera företrädare förespråkade ett ökat inslag av vindikationsprincipen i Sverige. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om lagen om godtrosförvärv lösöre fyller syftet att motverka handeln med stöldgods. Det av finns därför skäl att låta utreda den frågan. Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utvärdera lagstiftningen om godtrosförvärv av lösöre för att se om reglerna bör ändras i syfte att motverka handeln med stöldgods.

Bilaga 213

Uppdraget

Som jag har nämnt bygger lagen godtrosförvärv lösöre på om av betänkandet Förvärv i god tro SOU 1984: 16. Betänkandet innehåller en utförlig redovisning svenska och utländska förhållanden bör av som tjäna som utgångspunkt för den utredningen. Redovisningen nya av gällande rätt i andra länder behöver naturligtvis uppdateras.

Utredaren bör i belysning av kritiken utvärdera den nuvarande

lagstift- ningen och överväga gällande regler fortfarande är om

ändamålsenliga. Därvid bör utredaren studera hur lagen har tillämpats

av domstolarna och andra rättsvårdande för att få underlag för organ en bedömning av om lagen har fått sådan utformning att den kan en motverka handeln med stöldgods. Om utredaren skulle finna att lagen inte har haft avsedd effekt, bör utredaren analysera orsakerna till det och föreslå lämpliga åtgärder. Som jag har påpekat tidigare bygger gällande rätt på exstinktionsprincipen. Ett sätt att skärpa kraven för ett giltigt godtrosförvärv är att

såsom utredningen om godtrosförvärv stöldgods föreslog införa

- av en omvänd bevisbörda, dvs. att förvärvaren skall styrka sin goda tro för att behålla egendomen. Ett alternativ till omvänd bevisbörda en kan möjligen vara att ytterligare skärpa kriterierna för att någon skall anses vara i god tro. En huvudlinje i utredningsarbetet bör vara att överväga fördelar och

nackdelar med en lagstiftning i fråga stöldgods baseras på

som om

vindikationsprincipen i stället för exstinktionsprincipen.

Den ursprunglige ägarens intressen kan sägas göra sig särskilt starkt gällande i fråga om sådan egendom som ägaren blivit berövad ett tillgreppsgenom brott. En särreglering om icke anförtrodd egendom emellertid synes innebära att förvärvarens rätt blir beroende straffrättsliga beav dömningar som görs i efterhand; förvärvaren förlorar egendomen enbart av det skälet att det visar sig att den har frånhänts senare

ägaren genom en viss typ av brott se prop. l98586:123 s. 8.

En annan fråga är om det finns anledning att skilja mellan förvärv inom den reguljära handeln och övriga förvärv. I förarbetena till bestämmelsen om godtroskravet 3 § i den gällande lagen nu

framhålls att någon undersökningsplikt inte bör vila privatperson

en som gör sitt förvärv i den reguljära handeln, det inte finns särskild om anledning till misstanke. Detsamma sägs böra gälla vid offentlig

auktion och marknader organiseras auktionsföretag och

som av

liknande. Vid försäljning på gatan bör det däremot normalt krävas

att en förvärvare förvissar sig att överlåtaren har rätt att förfoga om över egendomen. Av denna anledning kan den har köpt sak som en

214 Bilaga

gatan, till skillnad från den som gjort sitt inköp i en etablerad butik,

sällan med framgång hävda god tro se prop. 198586:123 s.

mera 22.

En vindikationsrätt gäller alla former av handel får naturligtvis

som det tydligaste genomslaget när det gäller möjligheterna att med civilrättsliga regler motverka handeln med stöldgods och innebär samtidigt rättstekniskt enkel och klar lösning. En sådan lösning har en dock ansetts medföra otrygghet i det dagliga affärslivet; den legala en handeln med begagnade varor skulle kunna hämmas och risken skulle

öka även för köpare som undersökt överlåtarens åtkomst se prop.

en 198586:123 7. Från konsumentpolitisk synpunkt kan det vara s.

betänkligt att konsument t.ex. köpt begagnade saker i den

en som reguljära handeln skulle riskera att bli av med godset, om detta senare visar sig stulet. Om vindikationsrätten inskränks till saker som vara

förvärvats utanför den reguljära handeln, måste man närmare ange vad

med den reguljära eller etablerade handeln. som avses

Även andra problem är förknippade med ett ökat inslag av vindikations- principen. I svensk rätt finns det inte några regler om preskription äganderätt till lös egendom. Beträffande fast egendom

av

kan den ursprunglige ägarens rätt till egendomen upphöra till följd av någon annan innehavares hävd. En övergång till vindikationsprincipen

behovet hävdeinstitut också för lösa saker. Även aktualiserar av ett denna fråga bör alltså ingå i utredarens uppdrag. En övergång till vindikationsprincipen får också försäkringsmässiga

konsekvenser. Som lagutskottet påpekat se bet. 199l92:LU7 s. 6

skulle frångående nuvarande huvudprincip i lagen om godtros-

ett av förvärv lösöre innebära att det vid överlåtelse av stöldgods blev den av

godtroende förvärvaren drabbades ekonomisk förlust i

som av en stället för den ursprunglige ägaren. Med nuvarande försäkringssystem finns i allmänhet goda möjligheter för den enskilde att försäkra sig

mot skador uppkommer grund av stölder m.m. Vid sina

som

överväganden om en eventuell övergång till vindikationsprincipen bör

utredaren också beakta möjligheterna för den som i god tro förvärvat något tillhör att skydda sig mot den ekonomiska som en annan person förlusten försäkring. Vidare bör utredaren överväga hur den genom godtroende förvärvarens rätt att i ett sådant fall kräva ersättning av den från vilken han förvärvat egendomen bör vara utformad. Vid förvärv sker från någon inom den reguljära handeln bör den som

godtroende förvärvaren i allmänhet ha goda möjligheter att få ut

ersättning i ett sådant system. Möjligen kan det även i ett sådant system finnas möjligheter för den reguljära handeln att skydda sig mot

Bilaga 215

ekonomiska förluster av detta slag genom försäkring. Utredaren bör närmare belysa detta. De nordiska ländernas regelsystem på området visar upp olikheter. I Finland och Norge tillämpas exstinktionsprincipen bara vid förvärv av anförtrodd egendom. Vid förvärv av icke anförtrodd egendom dvs. framför allt stöldgods gäller vindikationsprincipen. l Danmark gäller vindikatioiusprincipen såväl för anförtrodd som för icke anförtrodd egendom. I sitt arbete bör utredaren dra de erfarenheter nytta av som har vunnits i andra nordiska länders rättstillämpning och redovisa om det förhållandet att regelsystemet bygger vindikationsprincipen har motverkat handeln med stöldgods. Med tanke den fortgående europeiska integrationen finns det anledning för utredaren att beakta rättsutvecklingen inom EG. Där har nyligen antagits ett direktiv om återlämnande av kulturföremål som illegalt har flyttats från en medlemsstats territorium 937EEG. Enligt direktivet skall kulturföremål som olagligen har avlägsnats från en medlemsstat talan av den berörda staten återlämnas i enlighet med ett särskilt förfarande vid domstol. En sådan talan får inte föras senare än ett år efter det att staten fick kännedom om var kulturföremålet finns och om identiteten hos innehavaren. Dessutom gäller en yttersta frist om trettio år efter det att föremålet olagligen avlägsnades från statens territorium. lnnehavaren har rätt till skälig ersättning om han har visat tillbörlig hänsyn och försiktighet vid förvärvet av föremålet. Utredaren bör vid översynen av de svenska godtrosreglerna beakta EG-direktivet.

Inom Unidroit International Institute for the Unification of Private Law pågår arbete en konvention om stulna och illegalt exporterade

kulturföremål. Det regelsystem som förbereds inom Unidroit liknar reglerna i EG-direktivet. Utredaren är oförhindrad att behandla även andra frågor, om de har omedelbart samband med reglerna om godtrosförvärv eller deras tillämpning. Vid den tidigare nämnda hearingen påpekades att det kan finnas anledning att överväga möjligheten att i bilregistret anmärka vissa förhållanden, t.ex. att ett fordon har köpts avbetalning eller att det har utmätts. Syftet med sådana anmärkningar i registret skulle vara att försvåra otillåtna överlåtelser av fordon. Om utredaren finner att nuvarande ordning inte är ändamålsenlig, bör utredaren föreslå de ändringar som är påkallade.

216 Bilaga

Övrigt

För utredaren gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning dir. 1984:05, angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten dir. 1988:43 och angående redovisning av regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50. Utredningsuppdraget bör redovisas före utgången av år 1994. Jag har i ärendet samrått med chefen för Kulturdepartementet.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd i Justitiedepartementet som har till uppgift att föredra ärenden om civilrätt att tillkalla en särskild utredare omfattad av kommittéförordningen 1976:119 med uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen om godtrosförvärv av lösöre, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde den särskilde utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

Justitiedepartementet

Statens

offentliga

utredningar

Kronologisk förteckning

Ett renodlatnäringsförbud.N. 40. Älvsäkerhet. K. . Arbetsföretag En ny möjlighetför arbetslösa.A. 41 Allmän behörighetför högskolestudier.U. . - . Gröndiesel miljö ochhälsorisker.Fi. - 42. Framtidsanpassad Gotlandstrafik.K. . .lángtidsutredningen 1995.Fi. 43. SambandetRedovisning Beskattning.Ju. - Vårdenssvåraval. .Aktiebolagetsorganisation.Ju. . Slutbetänkande Prioriteringsutredningen. av S. 45. Grundvattenskydd.M. Muskövarvetsframtid. Fö. Effektivare styrningoch rättssäkerhet . . Obligatoriskaarbetsplatskontakter för arbetslösa.A. i asylprocessen.A. . Pensionsrättigheter och bodelning.Ju. 47. Tvångsmedelenligt 27 och 28 kap. RB . Fullt ekonomisktarbetsgivaransvar.Fi. samt polislagen.Ju. ..Översyn skattebrottslagen.Fi. av 48. EG-anpassade körkortsregler. K.

.Nya konsumentregler.Ju. 49 Prognoser över statens inkomster och utgifter. Fi. . .Mervärdesskatt Nya tidpunkterför 50. Kunskapsläget kämavfallsomrádet1995.M. redovisningoch betalning.Fi. 51. Elförsörjning i ofred. N. Analys av Försvarsmaktens ekonomi.Fö. 52. Godtrosförvärv av stöldgods Ju. .Ny Elmarknad + Bilagedel.N. Könshandeln.S. Socialtarbete mot prostitutioneni Sverige.S. Homosexuellprostitution. S. Konsti offentlig miljö. Ku. Ett säkraresamhälle.Fö. Utan stannar Sverige.Fö. Stadenpá vattenutanvatten. Fö. Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne.Fö. .Brist elektronikkomponenter.Fö. .GasmolnlamslárUppsala.Fö. .Samordnadoch integreradtågtrafik Arlandabananoch i Mälardalsregionen.K. 26. Underhállsbidragoch bidragsförskott, Del A och Del B. S. 27. Regionalframtid + bilagor. C. 28. Lagen om vissainternationellasanktioner - en översyn.UD. 29.Civilt bruk av försvarets resurserregelverken,erfarenheter,helikoptrar. Fö. 30.Alkylat och Miljöklassning av bensin.M. 31. Ett vidareutvecklatmiljöklassystemi EU. M. 32. IT och verksamhetsfömyelse inom rättsväsendet. Förslagtill nya samverkansfonner.Ju. 33. Ersättningför ideell skadavid personskada.Ju. 34.Kompetensför strukturomvandling.A. 35. Avgifter inom handikappområdet. S. 36. Förmåneroch sanktioner en samladredovisning. - Fi. 37. Várt dagligablad stödtill svenskdagspress.Ku. - 38. Yrkeshögskolan Kvalificeradeftergymnasial yrkesutbildning.U. 39. Somereflections on SwedishLabourMarket Policy. A. Någrautländskaforskares syn svensk arbetsmarknadspolitik.A.

1995 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Finansdepartementet

Pensionsrättigheter och bodelning. [8] Grön diesel miljö- och hälsorisker. [3] - Nya konsumentregler. Långtidsutredningen 1995. [4] IT och verksamhetsfömyelse inom rättsväsendet. Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar. [9] Förslagtill samverkansformer. [32] Översyn av skattebrottslagen. [10] nya Ersättning för ideell skadavid personskada. [33] Mervärdesskatt Nya tidpunkter för - Sambandet Redovisning Beskattning. [43] redovisningoch betalning. [12] - Aktiebolagets organisation. [44] Förmåneroch sanktioner en samlad redovisning. [36] - Tvángsmedel enligt 27 och 28 kap. RB Prognoser över statens inkomster och utgifter. [49]

samt polislagen. [47] Utbildningsdepartementet Godtrosförvärvav stöldgods [52] eftergymnasial Yrkeshögskolan- Kvalificerad Utrikesdepartementet yrkesutbildning. [38] internationella sanktioner Allmän behörighet för högskolestudier.[41] Lagenom vissa en översyn. [28] - Arbetsmarknadsdepartementet

Försvarsdepartementet Arbetsföretag En möjlighet för arbetslösa. [2] - ny Muskövarvets framtid. [6] Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa.[7] ekonomi. [13] Kompetens för strukturomvandling.[34] Analys av Försvarsmaktens Ett säkrare samhälle. [19] Some reflections on SwedishLabour Market Utan stannar Sverige.[20] Policy. [39] Stadenpå [21] Några utländska forskares syn svensk vattenutan vatten. Radioaktivaämnen slår jordbruk i Skane. [22] arbetsmarknadspolitik.[39] ut Brist på elektronikkomponenter. [23] Effektivare styrning och rättssäkerhet Gasmolnlamslár Uppsala. [24] i asylprocessen. [46]

Civilt bruk av försvarets resurser - Kulturdepartementet regelverken,erfarenheter helikoptrar. [29] , Konst i offentlig miljö. [18] Socialdepartementet Vårt dagliga blad Pstöd till svensk dagspress.[37] - Várdenssvåraval.

Prioriteringsutredningen. [5] Näringsdepartementet

slutbetänkandeav Könshandeln. [15] Ett renodlat näringsförbud. [1] Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige. [16] Ny Elmarknad + Bilagedel.[14] Homosexuell prostitution. [17] Elförsörjning i ofred. [51] Underhållsbidragoch bidragsförskott, och Del B. [26] Civildepartementet Del A Avgifter inom handikappomrâdet. [35] Regional framtid + bilagor. [27]

Kommunikationsdepartementet Miljödepartementet

Samordnadoch integrerad tågtrafik pá Alkylat och Miljöklassning av bensin.[30] Arlandabanan och i Mälardalsregionen. [25] Ett vidareutvecklat miljöklassystem i EU. [31] Älvsâkerhet. [40] Grundvattenskydd.[45] - Framtidsanpassad Gotlandstrafik.[42] Kunskapsläget kämavfallsområdet 1995.[50] EG-anpassade körkortsregler. [48]