Pantbankernas kreditgivning : rapport från Pantbanksutredningen

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Pantbankernas

kreditgivnin

g

RAPPORT FRÅN PANTBANKSUTREDNINGEN

WN

un:

Statens offentliga utredningar 1129M39 1994:61

w Näringsdepartementet

Pantbankernas

kreditgivning

Rapport från Pantbanksutredningen Stockholm 1994

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Omslagsbild. Den internationella pantbankssymbolen

ISBN 91-33435589 NORSTEDTS TRYCKERI AB Stockholm 1994 ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för

Näringsdepartementet

Regeringen bemyndigade genom beslut den 23 september 1993 chefen för Näringsdepartementet att tillkalla särskild utredare med en uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen pantläneverksamhet dir.

om 1993:110.

Med stöd av detta bemyndigande förordnade departementschefen den 18 oktober 1993 rättschefen, försäkringsdomaren Lennart

numera Aspegren som särskild utredare. Till sekreterare förordnades den 27 september 1993 kammarrätts-

Lars-Åke Ström.

assessorn Som experter förordnades den 22 november 1993 bankdirektören Catharina Andréen, direktören Rolf Brodd, polisintendenten Göran Hansen, hovrättsassessorn Ingalill Lindblom, kammarrättsassessorn

Thomas Norling och departementssekreteraren Herbert Silbermann. Utredningen har arbetat under Pantbanksutredningen

namnet N 1993:06. Härmed fär vi lämna över vår rapport Pantbanker-

nas kreditgivning. Den innehåller lagförslag som syftar till att förenkla reglerna för verksamheten och för nyetableringar i branschen och dem

att anpassa till vad som gäller på konsumentkreditmarknaden. Ett annars annat

syfte med förslagen är att förbättra kundskyddet och samtidigt

underlätta poliskontroll.

Vi är ense i vara förslag och bedömningar.

Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i april 1994

Lennart Aspegren

Lars-Ãke Ström

Innehåll

Förkortningar 11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 En sammanfattning av utredningsförslagen 13

. . . . . . . . .

2 Utredningens författningsförslag 21

. . . . . . . . . . . . . . . .

2.1 Förslag till pantbankslag 21

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.2 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen

1987:617 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.3 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen

1992:830 28 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen 1992:1610

om kreditmarknadsbolag 31

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen 1993:768

om åtgärder mot penningtvätt 33 . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.6 Förslag till pantbanksförordning 34

. . . . . . . . . . . . . . .

2.7 Förslag till förordning ändring i förordningen

om

1981:403 om handel med begagnade varor 37

. . . . . . .

3 Várt uppdrag 39

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.1 Direktiven för utredningen 39

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Uppläggningen av vårt arbete 39 . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Nu gällande lag 40 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 Pantbankerna 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Den yrkesmässiga pantlåneverksamheten som

internationellt kreditinstitut en kort historik 41 - . . . . . . . .

4.2 Branschutvecklingen i Sverige 1936 1992 42

- . . . . . . . . 4.3 Branschens aktuella struktur 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4 Branschförening 47 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 Den svenska pantbankslagstijiningens historia 49

. . . . . . .

6 Nuvarande ordning.. 57

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1 Pantlån 57 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.1 Vad är panträtt i lös egendom 57 . . . . . . . . . . 6.1.2 Panträtten i praktiken 60 . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll sou 1994:61

6.1.3 Pantlånelagen 61 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Verksamhetsregler m.m. för kreditgivare 63 . . . . . . . . . . 6.2.1 Kreditmarknadsbolag 63 . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.2 Bankrörelser 65 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 6.2.3 Näringsförbud 65 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

6.2.4 Företagsbot 67

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.3 Aktuella regler om konsumentskyddet vid

kreditgivning 68 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

6.3.1 Allmänna lagregler till skydd för pantsättare 68

. . 6.3.2 Regler för avtal 70 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.3 Avtalsvillkorslagen 70 . . . . . . . . . . . . . . . . .. 6.3.4 Marknadsföringslagen 71 . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.5 Konsumentkreditslagen 72 . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.6 Ocker 74 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

6.4 Regler med syfte att stävja tillgreppsbrottsligheten

och underlätta Polisens arbete 76 . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.1 Häleri och godtrostörvärv av panträtt 77 . . . . . . 6.4.2 Husrannsakan 78 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.4.3 Polisens tillträdes- och granskningsrätt

enligt bestämmelser om skrot- och begagnat-

handeln 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.4 Polisens tillträdes- och granskningsrätt

enligt andra författningar 80 . . . . . . . . . . . . . . 6.4.5 Skrot- och begagnathandelns antecknings-

och uppgiftsskyldighet till Polisen 82

. . . . . . . . 6.4.6 Bankers och kreditmarknadsbolags gransk-

nings- och uppgiftsskyldighet till Polisen 83

. . . .

Lagstiftningen utanför Sverige 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . Norden 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.1 Danmark 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.1.2 Finland 86 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.1.3 Island 88 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.1.4 Norge 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.2 Några andra länder 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.1 Frankrike 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.2.2 Nederländerna 91 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.2.3 Storbritannien 92 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

7.2.4 Tyskland 94

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.2.5 USA 97 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.3 EG-regler 97

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.1 Banksamordningsdirektiven 97 . . . . . . . . . . . . 7.3.2 Konsumentkreditdirektivet 98 . . . . . . . . . . . . .

sou 1994:61 Innehåll

7.3.3 Penningtvättdirektivet

. . . . . . . . . . . . . . .

8 Utredningens överväganden

101 8.1 . . . . . . . . . . . . . . . . .

Utgångspunkter för var översyn 102

8.1.1 . . . . . . . . . . . . . . .

Inledning 102

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Näringsfriheten 103

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.1.2 Konsumentskyddet kan tillgodoses den

genom

allmänna lagstiftningen när det gäller kreditgivning men inte i fråga panträtten 104

om .

Betydelsen av en höjd levnadsstandard 105

- . . . .

Rätten till skälig levnadsnivâ 105

- en . . . . . . . .

Andra möjligheter till skuldsanering

-

införs 108 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bestämmelser om avtalsvillkor i -

konsumentförhållanden 108 . . . . . . . . . . . . . .

Generalklausulen i avtalslagen

- 109 . . . . . . . . . Ockerbestämmelsen i brottsbalken bidrar -

till att skydda konsumenten

110 . . . . . . . . . . .

- Konsumentkreditlagen 1992 bör i princip

omfatta också pantlånen 110 . . . . . . . . . . . . . . En del särregler kan behövas för pantlånen 112 - .

En del panträttsliga regler kan behövas

-

utöver de allmänna reglerna i handelsbalken 113

.

EG:s regler om konsumnetskydd vid kredit-

-

givning gäller också för pantlån 114

. . . . . . . . .

8.1.3 Andra regler syftar till förhindra

som att

tillgreppsbrott m.m. 116

. . . . . . . . . . . . . . . .

Handeln med skrot och med begagnade

-

varor 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ekonomiska styrmedel i stället för -

etableringskontroll 118

. . . . . . . . . . . . . . . .

Möjligheten till näringsförbud bör inte

-

överskattas 120 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

En skärpning bestämmelserna häleri

- av om

för att begränsa möjligheterna till godtrosförvärv får betydelse för omsättningen

av

stöldgods i pantlånerörelserna 122

8.1.4 . . . . . . . . .

Den lagtekniska lösningen 123

8.2 . . . . . . . . . . . . Tillstånd m.m. 124 8.2.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Tillstånd eller registrering eller ingen

motsvarande åtgärd alls 124 . . . . . . . . . . . . .

8.2.2 Behövs det tidsbegränsade tillstånd

130 8.3 . . . . . .

Benämningen pantbank 131

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll sou 1994:61

8.4 En legaldefinition av en pantbanks verksamhet 134

. . . . . . 8.4.1 Pantbanksverksamhet 134 . . . . . . . . . . . . . . . 8.4.2 Inget krav på s.k. fullsortiment bör

ställas upp i lagen 136 . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.4.3 Skall en pantbank få driva även annan

verksamhet än pantlåneverksamhet 137

. . . . . .

8.4.4 Skall pantbank få förvärva andra företag

en

som inte driver pantbanksverksamhet 139

. . . . .

8.5 Företagsform 140

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.5.1 Bör endast vissa företagsformer tillåtas 140

. . . . 8.5.2 Aktiekapitalets storlek 142 m.m. . . . . . . . . . . .

8.5.3 Utländska pantbankers etablering i Sverige 144

. . 8.5.4 Etableringsföreträdet avskaffas 145 . . . . . . . . .

8.6 Behovsprövning 146

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.7 Lämplighetsprövning 149

m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.7.1 Verksamheten bör vara sund 149 . . . . . . . . . . . 8.7.2 Sakkunskap eller särskild branschvana 154 . . . .

8.7.3 Ägarprövning 155

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.7.4 En särskild föreståndare för verksamheten 156 . . 8.8 Konkurs 157 m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.9 Ingripande mot en pantbank 158

. . . . . . . . . . . . . . . . . 8.10 Ansökan tillstånd 160 om m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.11 Grunden för kreditgivning 161 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1l.l Kontroll ränta och andra kreditkostnader. 161 av . 8.l1.2 Konsumentkreditlagens bestämmelser om

effektiv ränta m.m. bör tillämpas också på

pantlån 166 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.11.3 Procentsatsen skall anges i kreditavtalet 169 . . . . 8.11.4 Pantsedeln och konsumentkreditlagens krav

på skriftligt kreditavtal 170

. . . . . . . . . . . . . .

Kan pantsedel jämställas med ett

- en kreditavtal enligt konsumentkreditlagen 171

Institutet dödning pantsedel behöver

- av

inte lagregleras 173

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.11.5 Ränteändringar under kredittiden 174

. . . . . . . . 8.11.6 Andra avgifter än ränta 176 . . . . . . . . . . . . . . 8.11.7 Kredittid m.m. 177 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Finns det nytillkomna skäl som kan motivera

-

tvingande lagregel om minsta lånetid 179

en . . . Betalning i förtid 180 - . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.11.8 Förbud mot personligt betalningsansvar 181

8.12 Ansvaret för panten 183 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll

Försäkringsgivarens roll i kontrollen av

pantbankerna skall stärkas 185 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Det ekonomsika ansvaret för panten 185 - . . . . . . . . . . .

Det ekonomiska ansvaret vid yrkesmässig

-

förvaring av lösa saker 186

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ansvaret för panten bör gälla oavsett om -

pantbanken har varit försumlig eller inte 187

. . . . . . . . . .

Bestämmelser om försäljning 188

. . . . . . . . . . . . . . . . .

Oredovisat försäljningsöverskott 190

. . . . . . . . . . . . . . .

Dispenser 191

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kontrollföreskrifter för Polisen 192 m.m. . . . . . . . . . . . 8.16.1 Legitimationskrav 192 . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.16.2 Ålderskrav 193

m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.16.3 Anteckningsskyldighet 195

. . . . . . . . . . . . . . .

Allmänt om anteckningsskyldigheten 196

- . . . . . Datamedium 196 - . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Arkiveringstid 197

- . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.16.4 Panthavarens undersöknings- och anmäl-

ningsplikt 197 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Skyldighet att underrätta Polisen om

misstänkt stöldgods och att förvara

meddelanden från Polisen 19 § pantlåne-

lagen 198 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Skyldigheten att anmäla en del varuslag

-

till Polisen 20 § pantlänelagen 199

. . . . . . . . .

8.16.5 Lagen om åtgärder mot penningtvätt bör

omfatta även pantbanker 201 . . . . . . . . . . . . .

8.16.6 Polisens tillträdes- och granskningsrätt 202

8.16.7 Tillsynsmyndighetens rätt till information från andra myndigheter 204

. . . . . . . . . . . . . .

8.16.8 Informationsskyldighet till Finansinspektionen 206

Straff m.m. 206 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Tillsyn 207

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.18.1 Underlag för tillsynen 207

. . . . . . . . . . . . . . . 8.18.2 Information om föreskrifter 209 m.m. . . . . . . .

Tillsynsmyndighet 209

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kommunerna 21 1 - . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Finansinspektionen 2 13

- . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Konsumentverket 2 16 - . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kammarkollegiet eller Kommerskollegium 2 18

- . . . . . . .

En enda länsstyrelse för alla pantbanksärenden

i landet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . .

Innehåll sou 1994:61

8.20 Överklagande 219

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Prövningstillständ skall krävas vid överklagande

till kammarrätt 223 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Domstolsprövningen av länsstyrelsens beslut i

länsrätten 223 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kostnader 223 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.21 Avgifter 224

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.22 Sekretess 225 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.23 Ikraftträdande 227 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9 Kostnader 229 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10 EG-anpassning 231

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilagor

1 Regeringens kommittédirektiv 1993:110 233 . . . . . . . . . .

2:1 Utredningens enkät till länsstyrelserna 237

. . . . . . . . . . .

2:2 Sammanställning av länsstyrelsernas enkätsvar 241

. . . . . . 3 Resultat från SCB:s enkätundersökning av pantbankskunder 257 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 Pantlåneverksamheten i USA 275 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 Lagen 1949:722 om pantlänerörelse 283 . . . . . . . . . . .

6 Svenska Pantbanksföreningens matrikel och stadgar 289

. . .

7 Exempel på pantsedlar 297

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8 Tablå över aktuella låneavgifter 1933 299

m.m. . . . . . . . .

Förkortningar

ADB Automatisk databehandling

BrB Brottsbalken Dir. Regeringens kommittédirektiv

Ds Departementsserien

EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

EG Europeiska gemenskapen, Europeiska gemenskaperna

EU Europeiska unionen HB Handelsbalken KOV Konsumentverket MD Marknadsdomstolen Prop. Regeringens proposition

Rskr. Riksdagsskrivelse

SCB Statistiska centralbyrån

SFS Svensk författningssamling

SOU Statens offentliga utredningar

ll

1 En

sammanfattning av

o

utredningsförslagen

Några av de viktigare förslagen i rapporten

Det skall bli lättare att öppna pantbank. Tonvikten läggs på en sund verksamhet. .

Behovsprövningen vid etablering slopas sålunda, likaså det etableringsföreträde som i dag tillkommer kommuner och allmännyttiga

bolag. :

Vidare utmönstras regler inte bara om länsstyrelsernas befogenhet

att fastställa högsta ränta och andra avgifter för krediten utan också

om lokalens inredning, panternas vård och förvaring liksom de

m.m., nuvarande lagreglerna om en minsta kredittid.

Samtidigt förbättras skyddet för kunderna. Konsumentkreditlagen 1992:830 med dess bestämmelser om skydd

för kredittagarna föreslås när det gäller kreditavtalet omfatta -- också pantbankernas kreditgivning.

För pantavtalet behövs det enligt utredningen dessutom del

en

särregler om bl.a. panttörsäljning och redovisning ett eventuellt

av

försäljningsöverskott. Utredningen föreslår också ett förstärkt försäkringsskydd för

kredittagarnas panter. Skyddet skall gälla oavsett av vilken anledning

som en pant förstörs, skadas eller försvinner.

Försäkringsbolagens prövning av en pantbank som försäkringsobj ekt kan därmed ersätta manga de kontrollbefogenheter i dag

av som

tillkommer länsstyrelserna och således fungera som ett effektivt ekonomiskt styrmedel for etableringen sunda pantbanker. Den prövningen

av

kan dock inte helt ersätta en tillståndsprövning av traditionellt slag.

För tillstånd skall det fordras dels att verksamheten drivs som

aktiebolag, dels att den kan antas komma att uppfylla kraven på en

sund pantbanksverksamhet.

Det betyder till exempel att ingen av de personer i företagsledningen eller de ägare av bolaget har ett bestämmande inflytande över

som verksamheten får vara kriminellt belastad eller ligga efter med skatter

eller andra avgifter till det allmänna eller i rollen näringsidkare

som ha misskött sig mot konsumenterna. Genom kravet en sund pantbanksverksamhet har således konsu-

menthänsynen getts en framträdande plats. Ytterligare exempel på

En sammanfattning av utredningsförslagen sou 1994:61

sådana hänsynstaganden är att pantbank bara skall få driva en pantbanksverksamhet och inte kombinera denna med andra verksamhetsalternativ, exempelvis köp eller option eller kommission till den sökta krediten.

Avsikten med en tillståndsprövning är främst att förebygga risken

för att konsumenterna utsätts för oseriösa affärsmetoder och därmed åsamkas en många gånger oreparabel skada. Prövningen också ger en

garanti för att försäkringskravet är uppfyllt när verksamheten påbörjas.

För Polisens spanings- och utredningsbehov behålls den nuvarande

antecknings- och uppgiftsskyldigheten för pantbanken, likaså Polisens

gransknings- och tillträdesrätt till dess verksamhetslokaler. Som en

komplettering föreslås det att den nya lagen 1993:768 åtgärder

om mot penningtvätt skall omfatta också pantbanksverksamheten. När det gäller ingripanden mot en pantbank skall dessa bara kunna ske genom återkallelse av ett givet tillstånd. En återkallelse skall också kunna förenas med ett förbud vid vite att fortsätta verksamheten. I

lindriga fall får varning meddelas. Förslaget innebär en avkriminalise-

ring. Den begränsade tillstånds- och tillsynsverksamheten enligt förslaget

skall för övrigt avgiftsfinansieras. Målet är full kostnadstäckning. Efter förebild från vad som gäller vid andra former kreditgivning

av

föreslås en ny sekretessregel till skydd för enskildas personliga och

ekonomiska förhållanden.

Länsstyrelserna behåller i övrigt tillstånds- och tillsynsuppgifterna, men befrias sikt genom de föreslagna förenklingarna från ett

administrativt merarbete. Vidare föreslås att regeringens befattning med ärendena upphör.

Länsstyrelsens olika beslut skall fortsättningsvis kunna överklagas hos

en allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd förs in i ledet länsrätt-kammarrätt. Den nuvarande lagen 1949:772 pantlånerörelse ändrad senast om

1992:545 ersätts med en förenklad pantbankslag, kompletteras

som

med en pantbanksförordning m.m. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den l april 1995. Fram till och med år 1996 skall dock de befintliga pantbankerna kunna

fortsätta sin verksamhet i enlighet med äldre föreskrifter.

sou 1994:61 En sammanfattning av utredningsjörslagen

En begränsad reglering behövs till skydd för kunderna

I utredningen har vi funnit att pantbanksbranschen i dag är liten, en välorganiserad och välfungerande bransch. Inga större problem har påtalats i praktiken, vare sig från företagens sida eller från kundskyddssynpunkt. Den föråldrade och detaljerade lagstiftning alltjämt gäller som hämmar och snedvrider emellertid konkurrensen och försvårar onödigtvis nyetableringar. Den drar också onödiga kostnader. Vi föreslår därför en genomgripande upprensning i dessa lagregler. Kravet på tillstånd behålls men villkoren görs mer adekvata. En fråga som bör ställas är också i vad mån det längre behövs någon reglering för att skydda konsumenternas intressen. Med hänsyn främst till att pantbankskunderna genomsnittligt sett utgör en yngre och ekonomiskt och socialt svagare grupp än medborgarna i gemen har vi kommit fram till att så i viss mån måste anses vara fallet. Vi grundar denna bedömning vad vi har fått belyst genom en egen SCB-undersökning och en jämförelse med förhållandena i andra länder. När det gäller kreditgivningen, kan skyddsbestämmelserna i konsumentkreditlagen 1992:830 och lagen 1971:112 om avtalsvillkor i konsumentförhållanden göras tillämpliga på pantlånet. För att behålla pantlånets karaktär av kreditgivning utan krav på annan säkerhet än panten behövs därutöver en regel att kreditom tagaren inte kan göras personligen betalningsansvarig för krediten. Vidare behövs det för konsumentskyddet regler om pantförsäljning, redovisning av försäljningsöverskott, m.m. Ekonomiska styrmedel i stället för etableringskontroll kan enligt vår mening många gånger vara mest effektiva, när det gäller att skapa förutsättningar för en sund näringsverksamhet. Vi har därför i syfte att skydda kredittagarnas panter föreslagit ett försäkringskrav som rimligtvis kommer att innebära ganska sträng kontroll pantbanken. en av

Polisens kontrollbefogenheter kan inte undvaras

Den nuvarande tillträdes- och granskningsrätten för Polisen måste enligt vår bedömning behållas. Detsamma gäller kontrollen av anteckningar om panter etc. Rättegångsbalkens regler om husrannsakan bedöms alltså som otillräckliga.

En sammanfattning av utredningvörslagen

Många av de regler i den nuvarande pantlånerörelselagen

som tar

sikte på skyldigheten att anmäla varje misstanke brott skall däre-

om mot slopas och ersättas av vad sägs i den lagen 1993:768 som nya om åtgärder mot penningtvätt.

Närmare om lagförslagen

En starkt förenklad pantbankslag

Genom att vi i så stor utsträckning möjligt i sak gör innehållet i som

reglerna i den nämnda konsumentkreditlagen 1992:830 och i lagen 1992:1610 om kreditmarknadsbolag tillämpligt också på

pant-

banksverksamheten uppnår vi i princip konkurrensneutralitet med

övriga kreditformer. Konsumentkreditlagen bör alltså med del undantag i fortsätten

ningen tillämpas generellt på också sådan kreditgivning sker inom

som pantlånerörelsen. Det innebär bl.a. att flertalet de bestämmelser i av den nuvarande pantlånelagen reglerar kreditavtalet mellan som panthavaren och pantsättaren inte längre behövs. Särskilda regler be-

hövs fortsättningsvis bara för pantavtalet. En utvidgning av kreditmarknadsbolagslagens tillämpningsområde skulle få en motsvarande konsekvens för bl.a. rörelsereglerna i

pant-

lånelagen. Många bestämmelser i kreditmarknadsbolagslagen kan göras tillämpliga också på pantbanker. En generell utvidgning av tillämpningsområdet för den lagen skulle emellertid göra det nödvändigt att föra in flera särregler för

pantbankerna, främst när det gäller aktiekapitalets storlek, styrelsens storlek, vilken verksamhet får bedrivas och när kredit får som

beviljas, kravet på kapitaltäckning och Polisens brottsförebyggande

och spanande verksamhet.

Eftersom kreditmarknadsbolagslagen inte innehåller några särregler för de olika kreditmarknadsbolag den omfattar, framstår det

som

lagtekniskt som lämpligare att behålla en fristående reglering för pant-

banksverksamheten.

Utredningen förordar därför som nämnts att lagen 1949:772

om pantlånerörelse upphävs och ersätts av en särskild, starkt förenklad

pantbankslag. Där kan också tas in en del kreditregler rör

som pantavtalet.

Den nya lagen kompletteras med pantbanksförordning.

en

Dessutom föreslår vi en del ändringar i gällande författningar.

sou 1994:61 En sammanfattning utredningsförslagen

av

Genom vårt förslag förenklas lagtillämpningen och i och med det

administrationen.

Rörelsen

Vi har sett det som angeläget att den reform vi föreslår skall som

underlätta pantlåneverksamheten för både företagen och deras kunder.

Åtskilliga lagregler föreslås därför bli slopade.

De återstående till lagstiftning.

anpassas nyare

Den traditionella benämningen pantbank blir erkänd i lag.

En pantbank får enligt förslaget bara driva pantbanksverksamhet och sådan verksamhet har ett naturligt samband med denna. som

Det innebär att den inte får driva handel med begagnade

varor,

kommissionsrörelse eller sådan verksamhet följer kredit-

som av

marknadsbolagslagen m.m.

Något krav att en pantbank måste belåna allt gods det finns som

en fungerande andrahandsmarknad för ställs inte

upp.

Grunden för kreditgivningen

Det nuvarande förbudet mot att ta emot eller begära ersättning för

en

ett utlämnat lån på något annat sätt än i form ränta låneavgift eller

av

att begära eller ta emot en skuldförbindelse på beloppet förs över till

den nya lagen. Möjligheten att göra undantag från förbudet bort. tas

Med hänsyn till att någon personlig fordran inte kan göras gällande mot kredittagaren bör pantlånet tas undan från den kreditprövning

som

annars följer av 5 § konsumentkreditlagen. I övrigt skall konsu-

mentkreditlagen omfatta även denna kreditgivning.

Det innebär att pantbank i sitt förhållande till konsumenten skall en

iaktta god kreditgivningssed och därvid till konsumentens

ta vara

intressen med tillbörlig Kravet god kreditgivningssed får

omsorg.

inte bara betydelse för marknadsföringen krediter och informatio-

av nen om krediten, utan medför också att det ställs vissa krav på avtalet. Avtalsvillkoren skall skäliga och inte brista i balans till kreditvara

givarens favör. Avtalet skall begripligt för konsumenten och det

vara

får inte finnas några missvisande eller undangömda villkor. De nuvarande föreskrifterna om pantförsäljning tas i sak oförändra-

de in i den nya lagen. De har sin motsvarighet i konsumentkredit-

lagens bestämmelser återtagande vid kreditköp. En

om av en vara

nyhet är att ett överskott som inte har kunnat redovisas inom ett år

skall tillfalla pantbanken.

En sammanfattning av utredninggförslagen sou 1994:61

För kreditgivningen innebär vårt förslag i övrigt följande:

Länsstyrelsens befogenhet att besluta låneavgifter ränta och

-

andra avgifter för krediten upphör.

Bestämmelserna om effektiv ränta i konsumentkreditlagen skall tillämpas fullt ut på pantlån.

En tillämpning av konsumentkreditlagen medför, när pantsedlarna används som kreditavtal, att dessa i fortsättningen måste undertecknas av kredittagaren.

Utöver konsumentkreditlagen behövs det ingen särskild be- -

stämmelse som reglerar vilka uppgifter som kreditavtalet pantsedeln skall innehålla.

Den nu gällande lagregeln om en minsta lånetid på fyra månader

slopas, likaså den om kredittagarens rätt att lösa panten tills försäljningsåtgärder vidtagits.

Konsumentkreditlagens bestämmelser om betalning av skulden i förtid skall i övrigt tillämpas.

Undantagsbestämmelserna i 6 och 9 §§ konsumentkreditlagen för

små krediter eller sådana med kort kredittid görs däremot inte

tillämpliga på pantlån.

Tillstånd m.m.

Kravet på tillstånd behålls i den nya lagen, men tillstånden skall meddelas att gälla tills vidare och således inte tidsbegränsas.

En pantlånerörelse skall i fortsättningen få bedrivas bara av svenska aktiebolag och av utländska kreditinstitut inom EES från en filial här

i landet. Det senare innebär ökade möjligheter till etablering för utländska företag. Aktiebolagsformen har motiverats av två skäl. Det ena är att det

genom bl.a. kravet revision ger en ökad insyn i bolaget. Det andra

är att nästan alla i dag etablerade pantbanker drivs i den företagsformen. Vi ser inte kravet på aktiebolagsformen som något nämnvärt etableringshinder. För all annan fristående kreditgivning till konsumenter ställs det kravet också upp.

sou 1994:61 En sammanfattning av utredningvörslagen

Ett annat krav som införs är att verksamheten skall kunna antas komma att utgöra sund pantbanksverksamhet. Det nuvarande kravet en

på redbarhet och ordentlighet samt lämplighet innefattas i sund-

hetskravet. Införandet ett sundhetskrav är närmast anpassning till av en

hur motsvarande krav har formulerats i lagstiftningen för

andra

kreditgivare. Av övriga krav som enligt vårt förslag måste uppfyllda för

vara

tillstånd bör särskilt framhållas försäkringsâtagandet till förmån för

kredittagarna. Lagregeln att pantbanken skall hålla försäkrade panterna

till betryggande belopp kompletteras således med föreskrift

en om att

en sådan försäkring får upphöra först månad efter anmälan till till-

en

synsmyndigheten. Försäkringsskyddet skall omfatta även den situationen att panten

förstörs eller på annat sätt frånhänds pantsättaren på grund av att

pantbanken har varit försumlig eller illojal pantsättaren.

mot

Etableringsföreträdet för kommuner och allmännyttiga företag slopas. Behovsprövningen upphör också. Inget krav någon speciell sakkunskap eller branschvana ställs

upp. Men i det nyss nämnda kravet sund verksamhet

en ingår som sagt en lämplighetsprövning. Den bör med vårt förslag omfatta inte bara företagsledningen utan även ägare kan påverka

en som antas skötseln av pantlånerörelsen. Kravet på att det skall finnas särskild föreståndare bort. en tas Några speciella lagregler om pantbanksdirektörens död eller bolagets konkurs behövs inte heller längre, vi. anser

Ingripande mot en pantbank

Ett tillstånd skall kunna återkallas när förutsättningar för tillståndet

inte längre föreligger, dvs. när verksamheten inte längre uppfyller

sundhetskravet.

Länsstyrelsen ges befogenhet att i samband med återkallelse

av ett

tillstånd inte bara besluta avvecklingen verksamheten

om av utan också

vid vite förbjuda fortsatt pantbanksverksamhet.

en

Vid lindrigare brister skall varning kunna utfärdas.

en Straffsanktionerna slopas. Möjligheten återkalla tillstånd eller att meddela varning bedöms väl så effektiv. som

En sammanfattning av utredningsförslagen sou 1994:61

Avgifter Den offentliga tillstånds- och tillsynsverksamheten bör finansieras genom avgifter från pantbankerna så att i princip full kostnadstäckning uppnås.

Sekretess För uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden skall gälla både tystnadsplikt och handlingssekretess.

Beslutsmyndighet Länsstyrelserna behåller ansvaret för den förenklade tillståndsprövning och tillsyn som återstår med vårt lagförslag.

Överklagande

Möjligheten att överklaga till regeringen tas bort. Länsstyrelsens beslut i ärendena skall i stället kunna överklagas hos en allmän förvaltningsdomstol.

Överprövningen skall börja i länsrätt. Prövningstillstånd skall krävas

för sakprövning i kammarrätt.

Kostnader Sammantaget torde våra förslag på sikt innebära besparingar för både pantbankerna och framför allt pantbankskunderna, men också för statsförvaltningen.

2 Utredningens författningsförslag

Förslag till pantbankslag

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde m.m.

l § I denna lag finns det föreskrifter pantbanker. om

2 § I lagen med

avses

pantbank ett företag driver pantbanksverksamhet,

som

pantbanksverksamhet en näringsverksamhet med ändamål lämna

att

kredit konsumenter eller andra fysiska mot panträtt i lös

personer

egendom eller i fordringar eller andra rättigheter,

pantbok ett särskilt, löpande register över varje pantsättning i en pantbank.

3 § Om sådan näringsverksamhet där det lämnas kredit konsumenter mot panträtt i fordringar finns det föreskrifter också i lagen 1992: 1610 om kreditmarknadsbolag.

Rörelsen

Verksamheten

4 § En pantbank får förutom pantbanksverksamhet driva bara sådan verksamhet som har ett naturligt samband med denna.

Grunden för kreditgivningen

5 § Den enda säkerheten för krediten skall vara den mottagna panten. En pantbank får inte begära eller ta emot någon skuldförbindelse för krediten.

Om kredit som lämnas enligt denna lag finns det i övrigt föreskrifter i konsumentkreditlagen 1992:830.

Utredningens författningvärslag sou 1994:61

6 § Som vederlag för krediten får en pantbank förutom ränta begära eller ta emot bara ersättning för sina kostnader för länet.

Legitimation

7 § En pantbank får ta emot en pant bara av den som är känd för

pantbankens personal eller som på ett tillförlitligt sätt styrker sin

identitet. Första stycket skall tillämpas också i fråga om den som pantbanken lämnar ut en pant till.

Pantbok

8 § Varje pantbank skall föra en pantbok.

9 § Pantboken får föras med hjälp av automatisk databehandling ADB. I datalagen 1973:289 finns det föreskrifter om hur ADB-baserade personregister får inrättas och föras.

10 § Uppgifterna i pantboken skall bevaras under fem år räknat från utgången av det kalenderår då uppgiften fördes in eller under den

längre tid som för en del uppgifter är föreskriven i bokföringslagen

1976:125 eller någon annan lag.

Försäkring

11 § En pantbank skall för pantsättarnas räkning ha mottagna panter

försäkrade till betryggande belopp.

Om det inte finns särskilda skäl för något annat, skall försäkringen vara sådan att den gäller alla slags skador panterna, oavsett hur de uppkommer.

Panrförsäyning

12 § Om en kreditfordran när den förfaller till betalning står kvar helt

eller delvis obetald, får pantbanken sälja panten.

sou 1994:61 Utredningens författningsförslag

13 § Panten får säljas först två månader efter förfallodagen, inte

om

kredittagaren eller den som har förvärvat rätten till begär

panten att det skall ske tidigare.

14 § Försäljningen panten skall ske på offentlig auktion

av en på den ort där pantsättningen har ägt rum.

Om panten utgörs värdepapper är noterade på svensk eller

av som en utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan

reglerad marknad, skall försäljningen dock ske värde-

genom ett pappersinstitut och till gällande börs- eller marknadspris.

15 § Överskott vid

en pantförsäljning tillfaller kredittagaren eller den

som förvärvat rätten till panten.

Överskott inte har kunnat betalas

som ut inom ett år från tör-

säljningsdagen tillfaller dock pantbanken.

Inköp och försäljning av förfallna panter

16 § En pantbank får vid en försäljning enligt l4§ köpa tidigare

mottagna panter.

17 § En pantbank får i sin verksamhet sälja enligt 16 § inköpta

panter över disk.

Tillstånd

18 § Pantbanksverksamhet får drivas bara efter tillstånd länsstyrel-

av sen.

19 § Tillstånd får till rörelse, bara den ges en om

skall drivas i form av aktiebolag,

-

kan antas komma att utgöra sund pantbanksverksamhet,

- en

uppfyller villkoren i Övrigt i denna lag.

-

20 § Med aktiebolag jämställs vid tillämpningen 19 § motsvarande

av

företagsformer i andra länder inom Europeiska ekonomiska samarbets-

området.

Utredningens författningsförslag sou 1994:61

Ägarprövning

21 § Förvärv av aktier i en pantbank, som medför att förvärvarens

sammanlagda innehav ger ett bestämmande inflytande i pantbanken, får ske bara med länsstyrelsens medgivande.

Tillsyn

22 § Pantbankerna i ett län skall stå under tillsyn av länsstyrelsen.

23 § Länsstyrelsen skall se till att en sund utveckling av pantbanks-

verksamheten i länet främjas.

24 § Pantbankerna är skyldiga att till länsstyrelsen lämna ut de hand-

lingar och upplysningar om verksamheten som den behöver för sin

tillsyn.

25 § Som ett led i tillsynen får länsstyrelsen undersöka förhållandena

hos en pantbank.

Ingripanden

Ãterkallelse tillstånd

av

26 § Ett bolags tillstånd att driva pantbanksverksamhet skall återkallas

av länsstyrelsen,

om bolaget inte inom ett år efter det att det fått tillståndet har

påbörjat verksamheten eller om bolaget dessförinnan förklarat sig

avstå från tillståndet, bolaget under en sammanhängande tid av ett år inte har om bedrivit någon verksamhet, bolaget att överträda föreskrifter i denna lag eller i om genom

någon annan författning eller på något annat sätt visar sig olämpligt att bedriva pantbanksverksamhet.

27 § Ett beslut om återkallelse av tillstånd skall förenas med ett förbud

att fortsätta pantbanksverksamhet.

28 § Om tillståndet återkallas enligt 26 § 2 eller får länsstyrelsen också besluta om hur avvecklingen av verksamheten skall ske.

sou 1994:61 Utredningens författningsförslag

Varning

29 § Om det är tillräckligt, får länsstyrelsen i de fall i 26 §

som anges 2 och 3 i stället för att återkalla tillståndet meddela varning.

Poliskontroll

30§ En pantbank är skyldig att till polismyndigheten lämna

ut

uppgifter ur pantboken.

31 § Polismyndigheten får bereda sig tillträde till pantbanks lokaler

en för att undersöka pantlagret och granska pantboken och de

handlingar

som ligger till grund för den.

Föreläggande att upphöra med olovlig pantbanksverksamhet

32 § Om någon driver pantbanksverksamhet utan tillstånd, skall

länsstyrelsen förelägga denne att upphöra med verksamheten.

Ar det osäkert i vad mån verksamheten utgör pantbanksverksamhet,

fâr länsstyrelsen förelägga den driver verksamheten lämna de

som att

upplysningar som behövs för att bedöma frågan.

33 § Länsstyrelsen får besluta hur avvecklingen olovlig

om av en pantbanksverksamhet skall ske.

Vite

34 § Om länsstyrelsen meddelar ett föreläggande eller förbud ett enligt denna lag, får det ske vid vite.

Avgifter

35 § Pantbanker verksamma i Sverige skall till länsstyrelsen betala de

avgifter som regeringen föreskriver.

Utredningens författningsförslag sou 1994:61

Sekretess

36 § Uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden som har lämnats till en pantbank får inte obehörigen röjas. I det allmännas verksamhet skall i stället tillämpas vad som sägs i sekretesslagen 1980: 100.

37 § Något ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken för brott mot

tystnadsplikt skall inte följa för den som bryter mot förbudet i 36

Överklagande m.m.

38 § Länsstyrelsen får bestämma att ett beslut om förbud, före-

läggande eller återkallelse enligt denna lag skall gälla omedelbart.

39 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. I sådana mål skall det allmännas talan föras av länsstyrelsen.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Länsstyrelsens beslut enligt 32 § andra stycket får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. 2. Genom lagen upphävs lagen 1949:722 om pantlånerörelse.

Den som driver en pantlånerörelse vid den nya lagens ikraftträ-

dande får driva rörelsen vidare med tillämpning av äldre föreskrifter intill utgången av år 1996 eller, om en ansökan om tillstånd enligt den nya lagen har getts in dessförinnan, till dess att ansökningen har prövats slutligt.

4. I mål och ärenden om överklagande av beslut som länsstyrelsen eller polismyndigheten har meddelat före ikraftträdandet skall äldre

föreskrifter tillämpas.

Utredningens författningsförslag

Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen 1987:617

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 9 § bankrörelselagen 1987:617 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l kap.

Ingen annan än bank, Sveriges Ingen än bank, annan Sveriges riksbank, Sveriges allmänna riksbank, Sveriges allmänna hypoteksbank och sådant bank- hypoteksbank och sådant bankföretag som avses i 4 eller 5 § företag i 4 eller 5 §

som avses får i sin firma eller i övrigt vid får i sin firma eller i övrigt vid

beteckning av affärsrörelse beteckning affärsrörelse

av använda ordet bank. använda ordet bank.

En sammanslutning eller En sammanslutning eller

annan juridisk person med nära juridisk annan person med nära

anknytning till företag som anknytning till företag

som avses i första stycket får dock, i första stycket avses får dock,

efter tillstånd av Finansinspek- efter tillstånd av Finansinspek-

tionen, använda ordet bank i sin tionen, använda ordet bank i sin firma. firma.

Vad som sägs i denna paragraf utgör inte hinder för ett

företag som omfattas av pant-

bankslagen 1994:000 att an-

vända ordet pantbank z sin

firma eller annars i sin rörelse.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.

Utredningens författningsförslag

2.3 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen 1992: 830

Härigenom föreskrivs att 6 och 9 §§ konsumentkreditlagen

1992:830 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Denna lag gäller kredit Denna lag gäller kredit som

som

är avsedd huvudsakligen för är avsedd huvudsakligen för

enskilt bruk och lämnas enskilt bruk och som lämnas som

eller erbjuds konsument av en eller erbjuds konsument av en näringsidkare i dennes yrkes- näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. mässiga verksamhet.

Lagen gäller under motsva- Lagen gäller under motsva-

rande förutsättningar även i rande förutsättningar även i

fråga om kredit som lämnas av fråga om kredit som lämnas av någon än en näringsid- någon annan än en näringsidannan kare, krediten förmedlas av kare, om krediten förmedlas av om

näringsidkare ombud för näringsidkare som ombud för

en som en

kreditgivaren. kreditgivaren. Lagen gäller inte författnings- Lagen gäller inte författnings-

reglerade lån lämnas av reglerade län som lämnas av som statsmedel och inte heller län statsmedel.

som lämnas i pantlánerörelse enligt lagen 1949:722 om

pantlánerörelse.

Näringsidkare skall vid an- Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och lik- nonsering, skyltning och liknande marknadsföring beträffan- nande marknadsföring beträffan-

de kredit lämna information om de kredit lämna information om den effektiva räntan för kredi- den effektiva räntan för kredi-

ten. Om det är fråga om kredit ten. Om det är fråga om kredit

för förvärv av en särskild vara, för förvärv av en särskild vara,

tjänst eller nyttighet, skall tjänst eller annan nyttighet, skall

annan även kreditkostnaden och kon- även kreditkostnaden och kon-

tantpriset anges. tantpriset anges.

När kreditavtalet innebär en När kreditavtalet innebär en rätt för kredittagaren att fort- rätt för kredittagaren att fort-

Utredningens författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

löpande utnyttja ett kreditutrym- löpande utnyttja ett kreditutrym-

me löpande kredit skall dels löpande me kredit skall dels

den effektiva räntan den effektiva räntan anges som anges som

en årlig ränta beräknad på det årlig ränta beräknad på det

en

belopp som motsvarar kreditut- belopp kreditut-

som motsvarar rymmet, dels den effektiva rymmet, dels den effektiva räntan anges för minst ett fall räntan for minst fall anges ett

där beloppet utgör endast där beloppet utgör endast

en en

andel kreditutrymmet. Är andel Är av av kreditutrymmet. kreditutrymmet inte bestämt i kreditutrymmet inte bestämt i

avtalet skall det därvid avtalet skall det därvid anses anses vara 15 000 kronor. 15 000 kronor. vara Information enligt första eller Information enligt första eller

andra stycket behöver inte andra stycket behöver

inte lämnas, om krediten ett lämnas, krediten avser om avser ett

belopp som uppgår till högst 1 belopp uppgår till som högst l

500 kronor eller krediten 500 kronor eller krediten om om skall återbetalas inom tre måna- skall återbetalas inom tre månader. der.

Infomation om eyediv ränta

skall dock alltid lämnas vid

kreditgivning i en pantbank.

Ett avtal om kredit skall ingås Ett avtal kredit

om skall ingås

skriftligen och undertecknas skriftligen och undertecknas

av av konsumenten. Denne skall konsumenten. Denne skall en en

kopia av avtalet. kopia avtalet.

av Ett kreditavtal inte har Ett kreditavtal inte som som har

ingåtts skriftligen är ändå giltigt ingåtts skriftligen är ändå giltigt utom i fråga om villkor är utom i fråga villkor

som om som är till nackdel för konsumenten. till nackdel för konsumenten.

Vid bedömning ett vill- Vid av om bedömning av om ett vill-

kor är till nackdel för konsu- kor är till nackdel för konsu-

menten skall en jämförelse menten skall jämförelse en göras med vad som gäller göras med vad gäller om som om villkoret inte tillämpas. villkoret inte

tillämpas.

Vad som sägs i denna Vad sägs i denna para- som paragraf gäller inte för engångs- graf gäller inte for engångs-

krediter när kredittiden är högst krediter när kredittiden är högst

Utredningens författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45 dagar och hela kreditbeloppet 45 dagar och hela kreditbeloppet skall betalas pá en gång. Det skall betalas pá en gång. Det gäller inte heller för krediter gäller inte heller för krediter ett belopp som upp- som avser ett belopp som uppsom avser går till högst l 500 kronor. går till högst l 500 kronor. De undantag som framgår av

tredje stycket omfattar inte

krediter i en pantbank.

Denna lag träder i kraft den l april 1995. 2. För lån före ikraftträdandet har lämnats enligt lagen som

1949:722 pantlánerörelse skall äldre föreskr; .ter tillämpas.

om

Utredningens författningsförslag

Förslag till lag om ändring i lagen 1992: 1610

om

kreditmarknadsbolag

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen

1992:1610 om kreditmarknadsbolag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

Tillstånd krävs inte fi- Tillstånd krävs om inte fiom

nansieringsverksamheten nansieringsverksamheten

drivs av statlig eller kom- drivs av statlig eller kom-

munal myndighet, munal

myndighet,

avser finansiering endast i finansiering endast i

avser samband med avsättning samband av med avsättning av tjänster som erbjuds eller tjänster varor som erbjuds eller varor

som framställs eller säljs framställs av som eller säljs av

företaget, företaget, avser finansiering endast i finansiering

avser endast i samband med avsättning samband av med avsättning av tjänster som erbjuds eller tjänster varor som erbjuds eller varor som framställs eller säljs framställs

av som eller säljs

av

annat företag i samma koncern annat företag i koncern

samma eller med annat nära samband eller med annat nära samband och medel för verksamheten inte och medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten, anskaffas

från allmänheten, 4. tillgodoser finansieringsbe- 4. tillgodoser finansieringsbe-

hov endast inom nä- hov en grupp endast inom en grupp nä-

ringsidkare med ekonomisk ringsidkare

med ekonomisk

intressegemenskap och medel intressegemenskap och medel

för verksamheten inte anskaffas för verksamheten inte anskaffas

från allmänheten,

från allmänheten,

utgör en normal likviditets- 5. utgör en normal likviditets-

förvaltning och inte kan anses förvaltning och inte kan

anses

ha ett självständigt syfte vid ha ett självständigt syfte vid

sidan av företagets huvudsakliga sidan

av företagets huvudsakliga

verksamhet, verksamhet,

utgör sådan verksamhet utgör sådan verksamhet

som avses i 1 § lagen 1949:7- i

som avses pantbankslagen

22 om pantlánerörelse, eller 1994:000, eller

Utredningens författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7. ingår i verksamhet 7. ingår i verksamhet som som

står under tillsyn Finans- står under tillsyn av Finans-

av

inspektionen enligt lag. inspektionen enligt annan lag.

annan Nära samband, i Nära samband, som avses i som avses skall föreligga före- skall föreligga om föreanses om anses leds eller i tagen leds samma eller i tagen av samma av huvudsak eller huvudsak samma personer eller samma personer vinsten företagens verk- vinsten av företagens verkom av om

samhet helt eller till betydande samhet helt eller till betydande

del skall, direkt eller indirekt, del skall, direkt eller indirekt, tillfalla eller i huvudsak tillfalla samma eller i huvudsak samma samma personer. samma personer.

Denna lag träder i kraft den l april 1995.

Utredningens författningsförslag

2.5 Förslag till lag ändring i lagen 1993:768

om om

åtgärder mot penningtvätt

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen 1993:768 om åtgärder mot

penningtvätt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i denna lag Bestämmelserna i denna lag gäller företag som driver gäller företag som driver bankrörelse och annan bankrörelse och annan verksamhet som består i att från verksamhet som består i att från allmänheten låna upp medel och allmänheten låna upp medel och att lämna krediter, att lämna krediter, livförsäkringsrörelse, 2. livförsäkringsrörelse, verksamhet av det slag verksamhet av det slag som beskrivs i l kap. 3 § lagen som beskrivs i 1 kap. 3 § lagen 1991:981 om värdepappers- 1991:981 om värdepappersrörelse, rörelse, 4. verksamhet som står under 4. verksamhet som står under

Finansinspektionens tillsyn och Finansinspektionens tillsyn och som huvudsakligen består i att som huvudsakligen består i att

utföra en eller flera av de verk- utföra en eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 § samheter som anges i 3 kap. 1 § 2-12 lagen 1992:1610 om 2-12 lagen 1992:1610 om kreditmarknadsbolag. kreditmarknadsbolag, pantbanksverksamhet. Lagen gäller endast sådan Lagen gäller endast sådan mot kunder inriktad verksamhet mot kunder inriktad verksamhet

som avses i första stycket och som avses i första stycket och

som bedrivs från ett fast drift- som bedrivs från ett fast driftställe i Sverige. ställe i Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.

33 Z 14-0484

Utredningens författningsförslag

sou 1994:61

2.6 Förslag till pantbanksförordning

Härigenom föreskrivs följande.

Förordningens tillämpningsområde

l § I denna förordning finns föreskrifter för verkställigheten

av

pantbankslagen 1994:000.

Pantboken

2 § I pantboken skall antecknas ett eget löpnummer för varje pant, - - den dag då panten togs emot,

förfallodagen för krediten,

kreditvillkoren, pantens art och skick samt, storlek, mängd eller vikt, -

pantens fabrikat och tillverkningsnummer eller andra särskilda kän-

netecken, pantsättarens och pantlösarens namn och adress samt, för den - som inte är känd för pantbanken, även dennes och personnummer

identitetshandl ingens art.

3 § Varje pant skall på ett tydligt sätt förses med

ett nummer som

hänvisar till löpnumret i pantboken.

Försäkringens giltighetstid

4 § Länsstyrelsen skall underrättas när försäkring enligt 11 §

om en

pantbankslagen 1994:000 upphör att gälla. Försäkringen skall gälla i minst en månad från underrättelsen.

Kungörelse om auktion

5 § En försäljning på auktion skall kungöras i tidning inom

en orten

minst åtta dagar i förväg.

I kungörelsen skall också panternas förfallomånader. anges

sou 1994:61 Utredningens författningsförslag

Information om överskott

6 § Om köpeskillingen vid pantförsäljningen efter avdrag för kreditfordran, ränta och kostnader ger ett överskott på minst 100 kronor,

skall pantbanken snarast möjligt informera pantsättaren om detta.

Informationen skall lämnas genom ett rekommenderat brev eller på något annat tillförlitligt sätt.

Ansökan om tillstånd

7 § Till en ansökan om tillstånd skall fogas ett förslag till bolagsord-

ning samt en beskrivning av den tilltänkta verksamheten med uppgifter

om kredittider, grunderna för beräkningen av ränta och andra kreditkostnader och -

av kostnader för försäljning av panter,

hur vården och förvaringen av kredittagarnas panter skall ordnas, hur bolaget skall försäkra panterna. -

Kvalificerade förvärv

9 § Så snart en pantbank får kännedom om att aktier i bolaget har blivit föremål för ett sådant kvalificerat förvärv som avses i 21 § pant-

bankslagen 1994:000, skall den skriftligen anmäla det till länsstyrel-

sen.

Underrättelse om föreläggande

10 § Länsstyrelsen skall underrätta Finansinspektionen om ett föreläggande enligt 32 § första stycket pantbankslagen 1994:000, ifall

den som avses med föreläggandet har ett tillstånd av inspektionen enligt lagen 1992:1610 om kreditmarknadsbolag.

Avgifter

11 § Avgifter enligt 35 § pantbankslagen 1994:000 består dels av en

avgift för prövning av ansökan tillstånd, dels avgift för tillsyn.

om en

Utredningens författningsförslag sou 1994:61

12 § I fråga om ansökningsavgiñens storlek skall tillämpas vad som sägs i 9 14 §§ avgiftsförordningen 1992:191, avgiftsklass X. -

13 § För tillsynen skall pantbankerna årligen betala avgift, en som beräknas med utgångspunkt i balansomslutningen för närmast föregående räkenskapsår, enligt följande.

Balansomslutning Procent, högst Under X miljoner kronor X inom skiktet X Y miljoner kronor X - Över Y miljoner kronor X

Lägsta avgift är X kronor.

14 § Länsstyrelsen skall för varje pantbank och år fastställa avgiftens storlek och kräva den.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1995. Förordningen gäller dock inte sådana pantlånerörelser drivs i som enlighet med punkt 3 i övergångsbestämmelserna till pantbankslagen 1994:000.

sou 1994:61 Utredningens författningsförslag

2.7 Förslag till förordning ändring i förordningen

om

1981:403 om handel med begagnade varor

Härigenom föreskrivs att 4 § förordningen 1981:403 om handel med begagnade varor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 § Förordningen är inte tillämp- Förordningen är inte tillämplig på sådan handel som avses i lig på sådan handel som avses i lagen 1949:722 om pantláne- pantbankslagen 1994:000. rörelse.

Denna förordning träder i kraft den l april 1995.

3 Vårt

uppdrag

1 Direktiven för

utredningen

Regeringens direktiv 1993:110 återges i bilaga

Uppläggningen av vårt arbete

Utredningen har låtit genomföra två enkätundersökningar. Den ena undersökningen riktades till samtliga länsstyrelser i landet. Undersökningen gjordes i syfte att närmare kartlägga omfattningen och inriktningen av länsstyrelsernas tillstånds- och tillsynsverksamhet enligt den nuvarande lagstiftningen. Undersökningen redovisas i bilagorna 2:1 och 2:2. Den andra undersökningen gjordes på utredningens uppdrag av Statistiska centralbyrån. Den vände sig till pantbankskunderna i syfte att fram ett underlag för en bedömning dessa kunders behov av av konsumentskydd. Undersökningen redovisas i bilaga Utredningen har också besökt pantbanker i Göteborg och Stockholm. Under arbetets gång har vidare fortlöpande kontakter tagits med flera av landets länsstyrelser, bland dem länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Stockholms län. De har bl.a. lämnat utredningen värdefull hjälp med arbetet att ta fram den enkät inledningsvis som nämnts samt pekat ut flera problemområden. Vi har även haft kontakter med företrädare för godsrotlarna vid polismyndigheterna i Göteborg och Stockholm. Informella kontakter har likaså tagits med ett flertal andra myndigheter, särskilt Finansinspektionen och Konsumentverket. Genom Utrikesdepartementet har utredningen fått del den av lagstiftning som gäller för den yrkesmässiga pantlåneverksamheten i Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland. Genom de nordiska ländernas ambassader i Stockholm och de svenska ambassaderna i Oslo och Reykjavik har vi fått del den av nordiska lagstiftningen detta område. Kontakter har även tagits med det danska Justitieministeriet och det norska Justitiedepartementet.

Várt uppdrag 1994:61 sou

Jur.lic. Per Ellsberger vid Juridiska institutionen, Lunds universitet, har för vår räkning lämnat redogörelse för huvuddragen i panten

lånelagstiftningen i USA se bilaga 4.

3.3 Nu gällande lag

Den nuvarande lagen 1949:722 om pantlånerörelse ändrad senast 1992:545 återges i bilaga

4 Pantbankerna

4.1 Den yrkesmässiga pantlâneverksamheten som

internationellt kreditinstitut en kort historik

--

Med pantlånerörelse eller pantbank menas vanligtvis en affärsrörelse

som lämnar lån mot säkerhet i hushållsegendom eller personligt

lösöre.

Pantlåneyrket är ett av de äldsta kända yrkena i mänsklighetens

historia. Det förekom t.ex. i Kina redan under det första årtusendet f.Kr. I Europa kan pantlånerörelsen härledas ur tre skilda medeltida institutioner, nämligen privata pantlånekontor, samhällsägda varu-

belåningsaffärer och kyrkliga välgörenhetsinrättningar. Ockerlagstiftningen i de flesta länder förbjöd ränta, och privata

pantbanker drevs vanligtvis av personer som på grund av sin religion eller på någon annan grund inte omfattades av den lagstiftningen. Dessa rörelsers ibland orimliga ränteanspråk medförde emellertid så stora sociala olägenheter, att det allmänna fann det nödvändigt att tillhandahålla alternativa lånemöjligheter. Så tidigt som år 1198 inrättades i Freising, Bayern, en offentligt ägd bank som mot säkerhet i varor lämnade lån mot en låg ränta. Sådana samhälleliga pantlånekontor existerade emellertid en förhållandevis kort tid. Den låga räntan täckte inte de risker som följde med den här typen av låneverksamhet. Även kyrkan fann det nödvändigt inrätta institutioner för att att förmedla lagliga lån till fattiga gäldenärer. I Italien öppnade Fran-

ciskanorden med början i Perugia år 1462 välgörenhetsinrättningar, monti di pietâ, där fattiga mot säkerhet i panter kunde räntefria lån. Dessa inrättningar, som betraktats som de första pantbankerna av mer

modern typ, vilade gåvor och testamentariska förordnanden. För

att fonderna i monti di pietâ inte skulle tömmas på sitt kapital, tilläts

dessa med tiden att dels ta ränta för lånen, dels genom auktion sälja de panter som inte löstes. Deras verksamhet erkändes genom en bulla av påven Leo X år 1515.

Men också medlemmar av familjen Medici i Florens lär på sin tid

ha bedrivit pantbanksrörelser. I varje fall sägs medicéernas berömda

Pantbankerna sou 1993:61

vapensköld med sex klot eller kulor palle ha inspirerat utformningen av pantbankernas internationella symbol, tre klot omslagsbilden.

se

På 1700-talet återupptogs i många europeiska länder den i offentlig

regi bedrivna pantlåneverksarnheten medel för förhindra som ett att

exploateringen av de fattiga. Den samhällsägda pantlåneverksamheten

upphörde dock under slutet århundradet dels därför ränteav att

begränsningar sågs som ett uttryck för regleringar, dels därför

att

ianspråktagandet av allmänna medel för en sådan verksamhet ansågs

uttrycka statlig monopolism. De flesta länderna tog emellertid under 1800-talet på nytt upp systemet med av det allmänna drivna pantlåneaffárer efter ha funnit att

att en fullständig frihet för pantlåneverksamheten skadade gäldenärer-

na.

Under 1900-talet har de i offentlig ofta kommunal regi bedrivna

- pantlånekontoren tidvis dominerat på pantlånemarknaden i de flesta europeiska länder, ibland den enda tillåtna rörelseformen, ibland som

sida vid sida med privata pantbanker.

Pantlåneverksamheten har under delen 1900-talet minskat senare av

i betydelse. Socialpolitiken har i de flesta industriländer haft betydelse

i fråga om att begränsa hushållens behov av kontanter vid ett tillfälligt inkomstbortfall. Att kostnaderna för att driva pantlåneverksamhet har

stigit har också haft sin betydelse, likaså införandet kredit-

av nya

former, t.ex. avbetalningsköpet, och ökade möjligheter för alla få

att

tillgång till de nya krediterna, men givetvis också de ökade möjlig-

heterna att få personliga lån i de vanliga bankerna. Vi bortser här från läget i länder inte är jämförbara med vårt som eget.

Branschutvecldingen i Sverige 1936 1992

-

År 1936 fanns det i

Sverige sammanlagt 69 pantlåneföretag fördelade på 32 orter. Av företagen drevs 37 enskilda 21

av personer, av

aktiebolag och 11 av kommuner.

År 1941 fanns det 30

på orter sammanlagt 65 pantlåneinrättningar, av vilka 33 drevs av enskilda 21 aktiebolag och 11

personer, av av kommuner.

Detta framgår av Socialstyrelsens betänkande år 1943. Där har

av inte räknats med de pantlånerörelser i Stockholm belånade som uteslutande motorfordon, konstföremål, varupartier, möbler och andra

skrymmande föremål. Den 1 januari 1949 fanns det i hela landet 56 pantlåneföretag det

av

slag som Socialstyrelsen räknat med, fördelade på sammanlagt 27

sou 1994:61 Pantbankerna

orter prop. 1949:201 s. 14. Av dessa företag drevs 22 av enskilda personer, 21 av aktiebolag, 2 av allmännyttiga bolag och 11 av kommuner. Det finns i dag 17 pantbanker verksamma på sammanlagt 20 orter. Antalet pantbankskontor uppgår till 29 enligt Svenska Pantbanksföreningens statistik den 20 oktober 1993.

4.3 Branschens aktuella struktur

Allmänt

Av de i dag verksamma 17 pantbankerna drivs 13 som aktiebolag, tre av kommanditbolag och en som en ideell förening. En pantbank är kommunägd. Inte någon pantbank drivs av en enskild person.

Pantbanker finns på följande orter: Borås, Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Jönköping, Karlskoga, Karlstad, Linköping, Malmö, Mölndal, Norrköping, Stockholm, Sundsvall, Trollhättan, Umeå,

Uppsala, Vänersborg, Västerås, Örebro och Östersund. Vissa av pantbankerna har flera pantbankskontor och är dessutom etablerade på flera orter. Som exempel kan nämnas AB Svensk

Pantbelåning med tio kontor, varav fyra i Stockholm, två i Malmö och övriga fyra i Göteborg, Uppsala, Västerås och Örebro. Andra exempel

på sådana etableringar är AB for Pantbelåning som har två kontor i Göteborg samt Jönköpings Lånekassa som har ett kontor i Jönköping och ett i Halmstad. På en del orter har flera pantbanker etablerat sig. l Stockholm finns det t.ex. tre pantbanker med sammanlagt sex kontor. l Göteborg och

Mölndal finns det fyra pantbanker med tillhopa fem kontor. På andra orter än dessa förekommer inte flerföretagsetableringar. Branschen sysselsätter för närvarande 106 personer heltid. Under år 1992 lämnades i verksamheten sammanlagt omkring

335 000 lån på drygt 500 miljoner kr. Utlånat kapital den 31

per

december det året uppgick till något än 210 miljoner kr. Årsme-

mer dellånet kan beräknas till omkring 1 550 kr.

För att något belysa verksamhetens omfattning åren 1987-1992 lämnas följande sammanställning över lån m.m. Svenska Pantbanksföreningens statistik av den 20 oktober 1993.

Pantbankerna sou 1993:61

Avser nya lån och inte lån som förnyas. Enligt uppgift från branschföretrâdare sätts i genomsnitt varje lån om två gånger. Det innebär t.ex. för år 1992 att antal lämnade lån motsvarar omkring en miljon transaktioner. 7 Avser milj. kr. 3 Utlånat kapital i milj. kr per den 31 december.

Av tabellen framgår att det utestående lånebeloppet, den s.k. stocken, har gått ned åren 1991 och 1992. Detta förhållande har påverkat branschens resultat negativt. Andra förhållanden under år haft motsvarande effekt som senare en på branschens resultat är bl.a. prisfallet på konst och antikviteter.

Prisfallet har medfört att vad influtit vid försäljning inte alltid

som en

motsvarat lånebeloppet, upplupen ränta och andra avgifter.

Till följd av räntekrisen under hösten 1992 har branschen också drabbats av extra räntekostnader. Pantbankerna är för sin utlåning beroende att låna medel i av upp

det allmänna banksystemet. När räntan steg dramatiskt hade pant-

bankerna inte någon laglig möjlighet att övervältra de ökade räntekostnaderna på sina låntagare. Det är två faktorer spelar in. För det som första får räntan på ett pantlån som regel inte ändras under lånets

löptid. För det andra fastställer länsstyrelsen den högsta ränta,

benämnd låneavgift, får tas ut. Den kan visserligen jämkas som av

länsstyrelsen, men ett jämkningsförfarande innebär ändå att

en

anpassning till ett nytt ränteläge drar ut på tiden.

Lânestockens fördelning

Några exempel på hur lånestocken fördelas på varutyper och lånebe-

lopp beskrivs nedan. Uppgifterna har lämnats pantbanksföretagen

av

Aktiebolaget för varubelåning och Svensk pantbelåning AB. Det först

nämnda företaget är beläget i Stockholm Östermalm. Det andra

sou 1994:61 Pantbankerna

företaget har 10 kontor. Här redovisas bara kontoren i Göteborg, Stockholm Södermalm, Västerås och Örebro. Företagen och kontoren inriktar i viss mån verksamheten på olika

pantsäkerheter varutyper.

Varutypantal lån Göte- Öster- Söder- Västerås Örebro

Lånebeloppantal Göte- Öster- Söder- Västerås Örebro

Om lånestocken bryts ned på detaljnivå kan man också få en bild av dess procentuella fördelning i varugrupperna. För Svensk pantbelåning AB:s tio kontor 4 i Stockholm, 2 i Malmö och 1 vardera i Göteborg,

Uppsala, Västerås och Örebro har utredningen fått del av en sådan

fördelning daterad den 25 november 1993. Av den framgår att de 10 kontorens utlåning till ca 90 % sker mot säkerhet i guld, silver, klockor och värdepapper. Utlåningen mot säkerhet i guld dominerar. Mellan 56 och 72 % av kontorens utlåning avser guld, mellan 2 och 4 % silver, mellan 5 och 23 % klockor och mellan 5 och 12 % värdepapper.

Pantbankerna sou 1993:61

Största lån för de 10 kontoren är 120 000 kr, 50 050 kr, 60 000 kr, 30 000 kr, 167 700 kr, 175 000 kr, 40 000 kr, 90 000 kr och 62 930 kr.

I Aktiebolaget för varubelånings utlåning dominerar inte guldet

som säkerhet. Ca 32 % av utlåningen sker mot säkerhet i guld. En lika stor andel har utlåning mot säkerhet i konst. I övrigt kan nämnas att 5 %

sker i silver, 10 % i klockor och 11 % i värdepapper.

Största lånet är 750 000 kr.

Företagssammanslagningar m. m.

Under senare år har ett företag, AB Svensk Pantbelåning, bl.a.

genom förvärv av andra pantbanker etablerat sig på ett flertal Som orter.

redan nämnts driver företaget 10 av totalt 29 kontor i landet. Före-

tagets andel av marknaden, dvs. antal lämnade lån och lånebelopp, kan beräknas till omkring 50 %.

IVyetableringar

Under tiden 1 januari 1983 1 december 1993 diariefördes hos -

landets länsstyrelser 59 ansökningar tillstånd driva

om att pant-

lånerörelse. Samtliga ansökningar avser emellertid inte nyetableringar av pantbanker. Eftersom bara tidsbegränsade tillstånd får enligt

ges

den nuvarande pantlånelagen, gäller en del ansökningarna förnyelse

av av gamla tillstånd. Det har inte gått att få fram exakt uppgift en om

hur många av ansökningarna nyetablering

som avser se närmare

bilaga 2:2.

Länsstyrelserna anser att antalet ansökningar om nyetablering har ökat under perioden.

Det finns dock stora variationer mellan länen. I några län har

exempelvis inte en enda ansökan etablering getts in.

om

Antalet förfrågningar om att etablera nya pantbanker har för

samma

period uppskattats länsstyrelserna. Även här finns variationer

av stora mellan länen. Intresset för nyetableringar skiftar starkt, från l

förfrågan per år i vissa län till bara 1 förfrågan högst tredje år i

var andra län.

Intresset för nyetableringar är störst i och kring storstadsområdena.

sou 1994:61 Pantbankerna

4.4 Branschföreningen

Svenska Pantbanksföreningen är pantláneföretagens branschförening. Föreningen bildades den 18 juni 1950 under namnet Sveriges

Varubelánares Riksförbund. År 1983 ändrades till Svenska namnet År 1990 det nuvarande

Varubelåningsföreningen. antogs namnet.

Föreningen har ett etablerat samarbete med den finska varubeláningsrörelsen och år 1984 antogs Helsingfors Pant AB som medlem. Samtliga i dag i Sverige verksamma företag utom ett är medlemmar i föreningen. Enligt stadgarna har föreningen till ändamål att ta till vara medlemmarnas intressen och att på ett sakligt och rättmätigt sätt verka för en sund utveckling av lánerörelsen. Bolag, kommunala företag och andra sammanslutningar samt

enskilda personer har rätt till medlemskap. Föreningens styrelse

beslutar om medlemskap. Som villkor för medlemskap gäller att pantlånerörelsen bedrivs med vederbörligt tillstånd.

En medlem kan uteslutas, om medlemmen uppenbarligen skadar

föreningen och dess anseende, bryter mot stadgar och beslut, blir

försatt i konkurs eller inte fullgör sina skyldigheter mot föreningen. Pantbanksföreningens matrikel och stadgar återges i bilaga

5 Den svenska

pantbankslagstiftningens

historia

De första bestämmelserna om yrkesmässig pantlånerörelse i vårt land infördes genom Kungl. Maj:ts reglemente den 21 november 1772. av Genom reglementet inrättades ett statligt ämbetsverk, benänmt General-assistancekontoret, med ändamål att betjäna det fattigare folket med lån mot säkerhet i lösören. Assistansinrättningen blev år 1848 en kommunal anstalt med Stockholms stads drätselkontor som kontrollant. Uttrycket Stampen, härleds av en del forskare ur namnet

assistansenifr Gunnar Almbrandt, Historik över lånerörelsens

tillkomst och utveckling och resumé över Sveriges Varubelånares en Riksförbunds 25-åriga tillvaro, Örebro 1982; Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, 3 upplagan, Malmö 1957; Svenska Akademiens ordbok, Arlöv 1989. Inrättningen upphörde år 1890, men benämningen stampen har levt vidare i folkmun. Under senare delen av 1800-talet inrättades pantlånekontor i privat regi på flertalet orter i Sverige. Den pantlåneverksamheten var dock inte underkastad någon närmare reglering eller tillsyn från det allmärma. Först genom kungörelsen 1 884.66 angáende villkoren för idkande av pantlånerörelse, som trädde i kraft den 1 april 1885, reglerades den enskilda yrkesmässiga pantlånerörelsen. Det skäl anfördes för som en reglering var att pantlåneverksamheten inte stannade vid att för mindre bemedlade avhjälpa tillfälliga penningbekymmer eller nöd, utan beredde en utväg för snabb avsättning orättfånget gods och av därigenom blev ett medel att främja brott mot äganderätten. Genom kungörelsen, som omfattade nio paragrafer, underkastades de enskilda pantlånerörelserna vissa kontrollföreskrifter. För utövande av pantlånerörelse fordrades nu särskilt tillstånd av Kungl. Majzts befallningshavande länsstyrelsen. Tillstånd fick endast meddelas den som ägde medborgerligt förtroende, rådde över sig och sin egendom och i övrigt befanns lämplig. Tillstånd att utöva pantlånerörelse kunde även meddelas bolag under förutsättning att bolagets rörelse drevs av en för verksamheten ansvarig föreståndare uppfyllde krav som samma som ställdes på en enskild pantlånare. En ansökan tillstånd skulle om innehålla uppgift om stället för rörelsen och byte ställe fick inte ske av

Den svenska pantbankslagstifmingens historia sou 1994:61

utan anmälan. För den som fälldes för stöld eller häleri förverkades tillståndet för alltid. Ett tillstånd kunde även återkallas om det visade sig att rörelsens innehavare på annan grund inte var lämplig att utöva rörelsen. Den som drev pantlånerörelse var skyldig att föra bok över rörelsen. Av bokföringen skulle genom en löpande numrering framgå vilka panter som lämnats mot varje utlämnat lån, dagen för transaktionen, lånevillkoren, pantens beskaffenhet samt pantsättarens namn, yrke och hemvist. Pantlånaren var vidare skyldig att ge låntagaren ett med länets bokförda nummer försett bevis, innehållande uppgift om dagen för pantsättningen, lånesumman, villkoren för lånet samt pantens beskaffenhet. Polismyndigheten gavs befogenhet att undersöka rörelsens lager och bokföring samt att meddela särskilda ordningsföreskrifter i fråga om rörelsens utövande. De pantlånerörelser som kommunerna drev vid denna tid omfattades inte av regleringen jfr övergångsbestämmelserna till den nedan nämnda förordningen 1918:387 angående idkande av pantlånerörelse. Enligt lagen 0911:53 s. 2 om vissa aktiebolag, som driva lánerörelse, krävdes för övrigt en särskild stadfästelse av pantlånerörelsernas bolagsordningar. Kungörelsen 1884 ersattes den 1 oktober 1918 av förordningen 1 91 8:38 7 angáende idkande av pantlánerörelse. Kontrollföreskrifterna i kungörelsen och polismyndighetens befogenhet att meddela ordningsföreskrifter hade bedömts som alltför otillräckliga. Ett av de missförhållanden som den nya förordningen avsåg att råda bot på var att pantlånarnas kunder i stor utsträckning utgjordes av minderåriga. Ett annat missförhållande var att det lätt gick att avsätta stöldgods i pantlånerörelserna prop. 1918: 144 s. 12, LU 52 s. 5. Förordningen, som omfattade 15 paragrafer, reglerade i likhet med den tidigare kungörelsen pantlåneverksamheten främst ur polisiära synpunkter. Huvudsyftet med förordningen var att motarbeta tillgreppsbrottsligheten. För detta ändamål gavs i förordningen bestämmelser, skulle försvåra avsättningen av tjuvgods och underlätta polismynsom digheternas spaningsarbete. I detta avseende överensstämde förordningen med den samma dag utfärdade förordningen angående handel med vissa begagnade föremål m.m. I förhållande till 1884 års kungörelse var de väsentligaste nyheterna i förordningen 1918 att förbud nu föreskrevs mot att i pantlånerörelse ta emot pant från den som inte fyllt 18 år eller som var berusad. En annan nyhet var att pantlånaren ålades vissa skyldigheter i fråga om att verkställa undersökning efter tjuvgods eller på annat sätt förkommet gods, att lämna uppgifter till polismyndigheten och i övrigt att biträda polismyndigheten vid dess undersökning efter sådant gods. Vidare höjdes straffmaximum för den som underlät att föra pantbok,

sou 1994:61 Den svenska pantbankslagstifiningens historia

från 50 kronor till 200 kronor, och den vårdnadshavare kunde som var i vissa fall göras ansvarig för den under 15 år och försökte som var

pantsätta föremål. En ytterligare nyhet att regleringen skulle

var

tillämpas även de kommunala pantlånerörelserna LU 1918:52

s. 5 7. --

Förordningen 1918 hade i huvudsak följande innehåll. Yrkesmässig pantlånerörelse fick bedrivas endast den hade

av som

erhållit länsstyrelsens tillstånd. Tillstånd fick meddelas endast det

om

förelåg behov av den ifrågasätta rörelsen. I förhållande till 1884 års

kungörelse innebar kravet på behov nyhet. Tillstånd kunde endast en beviljas den som råder över sig och sin egendom och i övrigt var

lämplig. Något krav på medborgerligt förtroende föreskrevs inte längre. Pantlånerörelse fick även bedrivas bolag eller kommun

av

under förutsättning att det skedde särskild föreståndare.

genom

Anmälan skulle göras till tillståndsmyndigheten angående platsen för

pantlånerörelsens bedrivande. Särskild bok skulle föras över utlämnande av lån och mottagna panter. Låntagaren skulle erhålla särskilt

bevis om gjord pantsättning. Pant fick inte mottas den inte

av som

fyllt 18 år eller som var berusad. Vårdnadshavaren kunde i vissa fall

göras ansvarig för den som var omyndig och försökte pantsätta

föremål. Polismyndigheten ägde granska pantlånarens lager och bokföring samt ägde utfärda ordningsföreskrifter i fråga rörelsens

om bedrivande. Pantlånaren var skyldig biträda Polisen vid efterforskningen av tjuvgods o.d. Tillstånd att driva pantlånerörelsen förverkades, om innehavaren dömdes till för vissa brott. Om ansvar

vederbörande inte befanns lämplig att utöva pantlånerörelsen kunde länsstyrelsen meddela förbud för honom att vidare idka rörelsen. Vid 1924 års riksdag väcktes frågan sociala synpunkter

om en av

betingad översyn av bestämmelserna i 1918 års förordning. Riksdagen

begärde att en utredningen skulle tillsättas för att över vilka se åtgärder som från det allmännas sida skulle kunna vidtas för att ta bort

eller minska pantlånerörelsernas sociala nackdelar rskr. 1924:242. Enligt riksdagen kunde missförhållandena delvis förklaras att 1918

av

års förordning huvudsakligen meddelade ordningsföreskrifter och, när det gällde att förebygga verksamhetens sociala nackdelar, endast

innehöll en föreskrift om att pant inte får tas emot den inte av som

fyllt 18 år eller är berusad. Som exempel på frågor borde

som

regleras angav riksdagen bl.a. 1 begränsning räntans belopp, 2

av garantier för pantens vård under lånetiden, 3 rätt till återlösen av

panten och 4 pantens försäljning. Socialstyrelsen, som erhöll det av riksdagen begärda uppdraget, lämnade år 1930 förslag till förordning angående idkande

av pant-

lånerörelse. Förslaget blev dock inte föremål för någon riksdagsbe-

Den svenska pantbankslagstijiningens historia sou 1994:61

handling utan år 1937 fick Socialstyrelsen efter riksdagens begäran rskr. 1936:275 i uppdrag att verkställa en förnyad utredning i frågan. År 1943 lade Socialstyrelsen fram en utredning med ett nytt förslag till förordning angående idkande av pantlånerörelse. Förslaget lades utan större avvikelser till grund för den nuvarande pantlånelagen. När det gällde rätten att idka pantlånerörelse m.m. godtogs således förslaget att rörelsen inte skulle få bedrivas utan tillstånd från länsstyrelsen och att tillstånd skulle få meddelas endast om behov av den ifrågasätta pantlånerörelsen förelåg. Vidare godtogs de förslag som Socialstyrelsen lämnade för att i olika avseenden bereda ldntagarna ökat skydd, bl.a. förslag om pantlånerörelses lokal, om vården av mottagna panter, om skyldighet för pantlånerörelse att ha panterna försäkrade, om pantsedelns innehåll, om låneavgifter, om förfallotid för lån, om pantförsäljning och om tillhandahållandet av överskott efter pantförsäljning 8 11 och 13 18 §§. - Likaså godtogs de bestämmelser i förslaget som utgjordes av

polismdssiga kontrollföreskrijier, förbud i vissa fall att i pantlåne-

rörelse mottaga gods samt ansvarsbestämmelser 12 och 19 28 §§. - I fråga om huvudgrunderna för pantlánerörelses bedrivande tillerkände Socialstyrelsen länsstyrelsernas mycket långt gående befogenheter gentemot pantlånerörelserna. Enligt förslaget fick länsstyrelsen befogenhet att i samband med tillståndsgivningen ange den lokal i vilken rörelsen skulle bedrivas samt bestämma vilka låneavgifterna som fick tas ut. Länsstyrelsen fick vidare befogenhet att meddela bestämmelser om pantlånelokalens beskaffenhet och inredning, tiden för dess öppethållande samt avlöningsförmånerna till rörelsens personal och de närmare föreskrifter som kunde anses nödvändiga för att rörelsen skulle kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt. Länsstyrelsen fick dessutom befogenhet att utse en person att delta i revisionen av pantlånerörelsens räkenskaper och förvaltning, dels bestämma hur rörelsevinsten skulle disponeras, dels se till att låneavgifterna inte är högre än som fordras för skälig förräntning av i rörelsen nedlagt kapital och dels ingripa i rörelsens ekonomiska skötsel 6 15 §§. - Även i denna del godtogs många förslagen. De föreslagna av befogenheterna för länsstyrelsen att meddela bestämmelser om personalens löneförmåner, utse särskild revisor, disponera vinsten och att ingripa i rörelsens ekonomiska skötsel godtogs däremot inte. Socialstyrelsen föreslog i fråga om företagsformen för pantlånerörelser att den inte skulle bedrivas av enskild person utan endast av kommun, allmännyttigt bolag eller aktiebolag med en vinstutdelning

sou 1994:61 Den svenska pantbankslagstijiningens historia

begränsad till högst fem procent. Som skäl för förslaget anfördes bl.a. att det var i hög grad stötande och olämpligt att tillåta oreglerat ett enskilt vinstintresse i pantlåneverksamheten. Enligt styrelsen borde varje strävan från pantlånerörelsernas sida att erhålla vinst än annan

skälig ränta på nedlagt kapital förhindras; i annat fall förelåg alltid

en fara för ett inte önskvärt utnyttjande ett nödläge. av

Inte heller i denna del godtogs Socialstyrelsens förslag. I stället tillerkändes kommunen etableringsföreträde och länsstyrelsen befogen-

het att bestämma den låneavgift högst får tas om som ut.

År 1943 hade även frågan om en översyn av förordningen angående

handel med vissa begagnade föremål blivit aktuell. Med hänsyn

m.m. till intresset av överensstämmelse mellan bestämmelserna handeln om med begagnade föremål, å ena sidan, samt pantlånerörelse, å andra om

sidan, fick den utredning som då tillsattes i uppdrag att över även

se

Socialstyrelsens förslag till ny pantlänelag och däröver avgivna

yttranden. Utredningen begränsade sig därvid till de punkter, där en överensstämmelse mellan reglerna handel med begagnat gods och om reglerna om pantlånerörelse ansågs mest påkallad SOU 1947:22.

Utredningens översyn föranledde endast vissa mindre ändringar i Socialstyrelsens förslag. Utredningens förslag godtogs. Det innebar bl.a. att länsstyrelsen skall avgöra föreståndare

om en

som gjort sig skyldig till brott skall fortsätta att förestå pant-

en lånerörelse eller inte, att en föreståndare skall kunna anställas för den tid då tillståndshavaren inte kan till pantlånerörelsen och för filial se samt att regler införs för det fall föreståndare avgår eller är en förhindrad att se till rörelsen. Förslaget innebar även att förhållandena vid rörelseidkarens dödsfall och konkurs reglerades.

Utredningens huvudförslag i övrigt lades till grund för förordningen

1949:723 angående handel med skrot, lump och begagnat gods. För-

ordning 1949 har upphört att gälla genom införandet av lagen 1981:2 om handel med skrot och begagnade förordningen 1981:402

varor,

om handel med skrot ändrad 1985:433 och förordningen 1981:403

om handel med begagnade varor.

1918 års pantlåneförordning ersattes den 1 april 1950 den

av alltjämt gällande lagen 1949: 722 om pantlánerörelse pantlånelagen.

Förordningen hade som sagt reglerat pantlånerörelsen främst

ur polisiär synpunkt. Den nya lagen avsåg att ta till inte bara det vara intresset utan också låntagarnas intresse. De allmänna bestämmelserna om panträtt i lös egendom tillämpades dock fortfarande. En närmare redogörelse för dessa bestämmelser och pantlånelagens bestämmelser lämnas i kapitel I samband med införandet pantlånelagen upphävdes den förut av

nämnda lagen 191 l :53 s. 2 om vissa aktiebolag, driva lånerörel-

som

Den svenska pantbankslagstijfiningens historia sou 1994:61

se, vilken då enbart gällde för aktiebolag drev pantlånerörelse. som Enligt 1911 års lag ansågs det framgått det allmännas - som - ur

synpunkt lämpligt att kräva särskild stadfästelse på bolagsordning och ändring av bolagsordning av hänsyn till arten av dessa bolags verksamhet jfr lagen [1992:1610] om kreditmarknadsbolag som ställer upp liknande krav för finansbolag och andra kreditmarknadsbolag.

Med det system för offentlig kontroll även i socialt och ekonomiskt --

hänseende över pantlånerörelse som den nya pantlånelagen innebar

och efter ikraftträdandet av 1944 års aktiebolagslag ansågs emellertid

inte längre ett sådant behov föreligga prop. 1949:201 s. 29.

I förhållande till 1918 års förordning innehåller pantlånelagen

följande betydelsefulla nyheter. Enligt förordningen kunde tillstånd att utöva pantlånerörelse meddelas utan tidsbegränsning. Enligt pantlånelagen skall sådana

tillstånd meddelas för en viss tid, högst tio år. Företrädesrätt att erhålla tillstånd har medgivits kommuner samt bolag eller ekonomiska

föreningar som har till syfte att driva rörelsen på villkor, fördelaktiga

för låntagarna, och utan rätt för delägare eller någon annan att få del

i vinsten allmännyttiga företag.

Bestämmelser för att ta till vara låntagarnas intressen har också

meddelats i pantlånelagen. Länsstyrelsen skall t.ex. fastställa låneavgifter för pantlånerörelserna, och förbud har meddelats för pantlånare att utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen ta eller betinga sig vederlag

för lån annorledes än i form av låneavgift eller att fordra eller mottaga skuldförbindelse på lånebeloppet. Vidare har föreskrifter lämnats om

skyldighet för pantlånare att hålla pant försäkrad, om lånetid och om

försäljning av pant som inte har blivit löst. För att underlätta Polisens spaningsarbete efter stulet gods har kontrollföreskrifterna i vissa avseenden skärpts och nya sådana föreskrifter införts. Bland annat gäller att okända pantsättare skall

avkrävas tillfredsställande legitimation och att polismyndigheten i orten

får ålägga en pantlånare att anmäla mottagande av föremål av visst

eller vissa slag. Sedan 1949 års pantlånelag trädde i kraft har den ändrats vid sju tillfällen. Flera av ändringarna är endast av formell natur. I materiellt

hänseende har ändringar skett bara åren 1971, 1985 och 1991.

I samband med ikraftträdandet den l januari 1965 av brottsbalken gjordes en del formella följdändringar i 22 och 26 §§ Dantlånelagen

SFS 1964:204; prop. 1964:10 s. 83, LU rskr. 79. Införandet av förvaltningslagen 1971:290 medförde att förfarandebestämmelserna i 27 § ändrades på så sätt att den särskilda be-

svärstiden om en månad byttes ut mot den besvärstid om tre veckor

som föreskrevs i 12 § förvaltningslagen. Det uppnåddes genom att den

sou 1994:61 Den svenska pantbankslagstijiningens historia

särskilda föreskriften besvärstid i 27 § upphävdes. Övriga

om

ändringar i paragrafen var endast av redaktionell natur SFS

1971:1159; prop. 1971:176 s. 52, KU 74, rskr. 334.

På grund av tillkomsten lagen 1985:571 värdepappersmark-

av om

naden ändrades bestämmelsen i 11 § andra stycket realisation

om av

pantsatta värdepapper. Ändringen innebar att pantsatta OTC-aktier får

försäljas på OTC-marknaden i stället för enbart på offentlig auktion. Härigenom kom samma regler att gälla för försäljning enligt fondpapperslagen av pantsatta OTC-aktier som försäljning sådana aktier

av

enligt konkurslagen och 11 § lagen om pantlånerörelse. Vissa språkliga ändringar gjordes samtidigt i paragrafen. Sådana ändringar

gjordes även i 27 § SFS 1985:576; 1984852157 118, NU prop. s. 29, rskr. 405.

Till följd av införandet av lagen 1985:982 näringsidkares rätt

om

att sälja saker som inte har hämtats försäljningslagen, trädde i

som

kraft den 1 juli 1986, ändrades 12 § pantlånelagen. Enligt paragrafen

gällde att pantsättaren snarast skulle underrättas rekommenderat genom

brev, om den köpeskilling erhålls vid pantförsäljning efter

som -

avdrag för lånesumman, låneavgiften och försäljningskostnaden

lämnar ett överskott på minst 10 kr. I konsekvens med vad hade som

förordats beträffande försäljningslagen höjdes beloppet till 50 kr.

Paragrafen moderniserades också språkligt SFS 1985:985; prop. 198485:210 30 och 48, LU 198586:3, rskr. 5. s.

Som en ren följd av ändringarna i brottsbalken bötesstraffets

av

utformning och tillämpningsområde, särskilt ändringarna i 25 kap. i fråga om böter och penningböter, ändrades 24 § från och med den 1 januari 1992 SFS 1991:269; prop. 199091:68 128, JuU 10, rskr.

s. 155.

På grund av införandet lagen 1991:981 värdepappers-

av om

rörelse, som ersatte den tidigare fondkommissionslagen, byttes ordet fondkommissionär i 11 § ut mot värdepappersinstitut SFS

1991:983; prop. 1990912142, NU 37, rskr. 349.

Införandet av den börslagstiftningen, slutligen, vilken bl.a.

nya medförde att ensamrätten för Stockholms fondbörs att bedriva

börsverksamhet upphörde och att möjlighet öppnades bedriva

att handel med finansiella instrument förutom vid börs, även vid

auktoriserad marknadsplats, föranledde följdändringar

i 11 § pant-

lånelagen SFS 1992:545; prop. 199192:l13, NU 26, rskr.

s. 321.

Pantlånelagens nu gällande lydelse framgår som nämnts bilaga

av

SOU 1993:61

6 Nuvarande

ordning

1 Pantlån

Vi beskriver här först översiktligt de regler gäller när som

panträtt stiftas utanför den yrkesmässiga pantlåneverksamheten. Vissa för den yrkesmässiga pantlåneverksamheten grundläggande tvingande regler som skiljer sig från de regler i huvudsak

- av

dispositiv karaktär som annars gäller för pantlånet lyfts

samtidigt fram.

6.1.1 Vad är panträtt i lös egendom

Historiskt sett är panträttsupplåtelsen så småningom utbildad avart en

av äganderättsöverlåtelse i säkerhetssyfte. Såväl i äldre romersk

som

i germansk rätt kan panträttsupplåtelsen, med hänsyn till det ändamål den tillgodosåg, betecknas villkorlig äganderättsöverlåtelse.

som en Gäldenären överlät till sin långivare äganderätten till viss egendom,

under förbehåll att egendomen skulle återgå till gäldenären han

om betalade sin skuld. Villkoret kunde också utformas så att långivaren erhöll äganderätten först sedan det visat sig att skulden inte betalades.

Förfarandet framstod provisorisk betalning än

som en snarare som ett ställande av säkerhet. Det slag av egentlig panträtt först utbildades i den romerska som rätten innebar att långivaren fick egendomen i sin besittning men utan

rätt att tillägna sig den. Värdet av säkerheten låg i den påtryckning han kunde utöva på gäldenären att hindra honom från

genom att

använda sig av egendomen. Som jämförelse kan nämnas det nuvarande

institutet retentionsrätt till säkerhet exempelvis för hittelön och

kostnader för ett upphittat föremåls vård samt låntagares och

m.m. depositaries rätt att hålla kvar lånat och inlagt gods, 11:3 och 12:8

handelsbalken, vidare den retentionsrätt enligt köplagen

som

1990:931 tillkommer köpare 42 § och säljare 31 §. Senare blev det vanligt att långivarenpanthavaren genom avtal sig rätt att vid

gav utebliven betalning behålla panten sin egendom eller sälja den som

Nuvarande ordning sou 1993:61

och göra sig betald ur köpesumman. Så småningom ansågs ett sådant avtal underförstått även om det inte uttryckligen träffats.

Även i germansk rätt efterträddes den äldsta formen den av panträtt, villkorade egendomsöverlåtelsen av en särskild panträttstyp. Den

innebar att en långivare inte hade någon personlig fordran för vilken panten utgjorde säkerhet, utan fick hålla sig uteslutande till panten.

Jämför 7 § i den nuvarande pantlånelagen. Panthavaren fick alltså vid utebliven betalning behålla panten som sin egendom. Någon personlig

fordran mot pantens ägare på att denne skulle fullgöra prestationen

hade alltså inte panthavaren. Senare uppkom regeln att realisera panten till gäldande av skulden. Jämför 11 § i pantlånelagen.

Enligt svensk rätt kan panträtt beskrivas som en sakrättsligt skyddad

rätt som ger panthavaren befogenhet att, när en viss prestation inte behörigen lämnas, tillgodogöra sig dess värde ur den förpantade egendomen med viss förmånsrätt. När det gäller panträtt i lösöre gäller alltsedan 1734 års lag krav på att panthavaren får panten överlämnad till sig av pantsättaren, dvs. att

han får panten i sin besittning för att det sakrättsliga skyddet skall

inträda. Traditionsprincipen gäller således som huvudregel för

upplåtelse av panträtt i lösöre. Jämför den s.k. lösöreköpsförordningen

l845:50 s. 1 som inneburit en lättnad i formerna för ställande av säkerhet genom traditionens ersättande med ett publiceringsförfarande

för att ge köparen, e.g. pantlånaren sakrättsligt skydd.

Panträtt i lös egendom förekommer i flera former: panträtt på grund

av upplåtelse och legal panträtt. Panträtt på grund av upplåtelse kan

delas in i panträtt som är förenad med besittning, vanligen kallad

handpant eller handfången pant, och panträtt utan besittning, vilken

brukar kallas underpant eller hypotekarisk panträtt. Som exempel på

legal panträtt kan nämnas näringsidkares rätt att sälja saker som inte

hämtats enligt lagen 1985:982 med samma namn, jämför 50 § andra stycket konsumenttjänstlagen 1985:716, hotellinnehavares för-

säljningsrätt med avseende på resgods som gästen medfört enligt lagen 1970:980 om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst samt kommis-

sionärers rätt att till säkerhet för vissa fordringar tillgodogöra sig kommittentens egendom med stöd av lagen 1914:45 om kommission, handelsagentur och handelsresande.

Panträtten skall som sagt bereda långivaren säkerhet i pantens värde, om hans fordran inte betalas. Panträtten är således vanligen accessorisk till en fordran, men behöver inte vara det. I vissa rättssystem betonas emellertid dess accessoriska karaktär till den grad att den inte anses kunna uppstå eller bestå utan att en giltig huvudfordran funnits.

sou 1993:51 Nuvarande ordning

Enligt svensk rätt kan dock panträtt bestå en utan att vara accessorisk till en fordran. Det innebär att panträtten består även om den

pantsäkrade fordringen skulle preskriberas, 11 § se preskriptionslagen

1981: 130. Det finns inte heller något hinder långivare mot att en och en låntagare ordnar sitt rättsförhållande på sådant sätt långivaren, att

om pengarna inte betalas, nöjer sig med att hålla sig till värde,

pantens

utan rätt att göra gällande något personligt krav mot låntagaren, även om det sedan skulle visa sig att dess värde inte räcker till för täcka

att

det utlånade beloppet.

Den panträtt som stiftas överlämnande till den genom av pant

yrkesmässiga pantlåneverksamheten enligt pantlånelagen

1949 är av

denna art, även om någon uttrycklig bestämmelse i den riktningen inte finns intagen i pantkontrakten pantsedlarna. Enligt huvudregeln i 7 § pantlånelagen får inte den bedriver pantlånerörelse

som utöver

panten begära eller ta emot skuldforbindelse på lånebeloppet.

I vanliga fall är emellertid panträtten beroende huvudav att en fordran uppkommit och består. Långivaren är inte hänvisad bara till

panten för att få betalning. Han kan göra gällande sin fordran

mot

låntagaren personligen och ta i anspråk andra tillgångar än För

panten. panthavaren kan det många gånger uppenbar fördel kunna vara en att

göra så i stället for att realisera panten. Den kreditgivning

som

affärsbanker, sparbanker och andra kreditmarknadsbolag lämnar

mot

säkerhet i fast eller lös egendom är det slaget. När fordringen har

av betalats upphör panträtten.

I det sammanhanget kan också nämnas de standardiserade att formulär som bankerna använder brukar regelmässigt innehålla s.k. en generalpantklausul. Jämför t.ex. det romerska institutet general-

hypotek, där panträtten omfattade allt vad pantsättaren ägde eller

kunde förvärva; Anners, Den europeiska rättens historia Uppsala

1975, s. 73 74. Klausulen föreskriver att panten gäller till säkerhet dels för det aktuella lånet, dels för pantsättarens övriga skulder till

banken, dels för bankens framtida fordringar pantsättaren. Det sist

mot sagda är dessutom ett exempel på pantsättning fullt att en även är bindande för fordran ännu inte uppstått. en som

Som jämförelse kan vidare nämnas del pantkontrakt innehåller

att en en klausul om att långivaren pantbanken har kvitta - rätt att överskott mot låntagarens skuld för såld källa: Pantbeannan pant

låning AB Göteborgs lånekassa,- Aktiebolaget för Varubelåning, m.fl.

pantbanker.

Nuvarande ordning sou 1993:61

6.1.2 Panträtten i praktiken

Panträtten tar sikte på pantens omsättningsvärde och det är möjligheten att tillgodogöra sig detta värde som utgör panthavarens säkerhet. Panthavarens möjlighet att tillgodogöra sig pantens omsättningsvärde kan då ske på olika sätt. Något krav på att tillgodogörandet måste

föregås av dom eller utmätning ställs endast i undantagsfall upp.

Panthavaren kan således så snart pantsättaren kommit i dröjsmål med betalningen tillgodogöra sig detta värde genom att sälja panten under hand, på offentlig auktion, eller genom att behålla panten som sin

efter värdering eller, om det är fråga om ett skuldebrev, själv

egen

driva detsamma. För den yrkesmässiga pantlånerörelsen gäller dock till skydd för pantsättarna ett särskilt försäljningsförfarande. Någon skyldighet för panthavaren att realisera panten föreligger å andra sidan

inte. En panthavare har dock inte rätt att utan vidare tillägna sig det

belopp försäljningen inbringat. Även han kan förbehålla sig

som om

rätt att sälja panten på det sätt han anser lämpligast, är han skyldig att

lämna redovisning till pantsättaren. Han får genom kvittning en

tillgodogöra sig så mycket av vad som influtit som svarar mot hans

fordran. Uppkommer ett överskott skall det överlämnas till pantsätta-

t.ex. 10 kap. 2 § handelsbalken. Bestämmelsen om redovis-

ren, se

ningsskyldighet i handelsbalken är emellertid dispositiv. Till skydd för

pantsättaren har därför i 37 § avtalslagen se avsnitt 6.3.2 tagits in en

tvingande regel som innebär att ett avtalsvillkor om att panten utan vidare skall tillfalla panthavaren, om pantsättaren kommer i dröjsmål med betalningen, är ogiltigt. Ogiltigheten kan dock bara drabba avtal

träffats innan rätten att sälja panten inträtt. Om pantsättaren, som sedan väl den rätten inträtt, går med på att panthavaren får behålla panten som betalning är detta fullt giltigt.

För dem som driver yrkesmässig pantlånerörelse enligt pant-

lånelagen finns också en sådan tvingande bestämmelse om redovis-

ningsskyldighet 12 §. Det sakrättsliga skyddet innebär att panthavarens panträtt som regel inte behöver vika för de anspråk pantsättarens borgenärer och

singularsuccessorer kan rikta mot den pantsatta egendomen. Endast

bestämmelserna om godtrosförvärv begränsar detta skydd.

Både panthavaren och pantsättaren får, beroende på vad som avtalats, förfoga över panten på säkerhetsstadiet. Panthavaren kan således som regel överlåta sin panträtt till en ny panthavare. Han kan vidare pantsätta panten. Vid sådan återpantsättning gäller dock att han inte kan ge återpanthavaren större befogenheter än vad han själv har 10 kap. 6 § handelsbalken. För det fall

sou 1993:61 Nuvarande ordning

panten består av aktier och andra delaktighetsbevis i bolag eller obligationer föreskrivs dock att pantsättaren medger åtgärderna

i ett

särskilt skriftligt avtal, 2 och 4 §§ lagen 1979:750 om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper. Den förfogar över fondpapper

som

utan att ha rätt till det enligt 2 och 4 §§ döms för olovligt förfogande enligt 10 kap. 4 § brottsbalken, inte strängare straff är angivet för

om gärningen 5 §. Panthavaren får inte heller särskild tillåtelse låna utan

ut panten eller använda den för eget bruk 10 kap. 3 § handelsbalken.

Huruvida en panthavare dessutom har rätt sälja att en pant som

riskerar att kraftig sjunka i värde är osäkert, likaså

om en sådan situation ger honom rätt att säga lånet eller kräva säkerhet. upp en ny

För att skydda panthavaren brukar därför låneavtalen innehålla

bestämmelser honom sådan rätt. Som som ger en exempel på sådana villkor kan nämnas de standardklausuler bankerna

som använder sig

av. Pantsättaren kan å sin sida överlåta ett föremål är belastat som med panträtt. Han kan t.ex. ge bort föremålet eller han kan sälja det, men han kan inte i något fall överlämna det förrän panträtten upphört. Han kan även upplåta panträtt i Det ny samma pant. närmare förfarandet vid sådan sekundär pantsättning regleras genom lagen 1936:88 om

pantsättning av lös egendom som innehaves tredje För-

av man.

säljningen av föremål som är pantsatta i pantlånerörelserna går till så att pantsättaren överlämnar pantsedeln till köparen.

Pantsättarens rätt att upplåta sekundär panträtt kan begränsas genom pantavtalet. Huruvida pantsättarens rätt överlåta det att pantsatta

föremålet kan begränsas är oklart. Det förekommer

dock att pantlånerörelserna i pantkontrakten föreskriver pantsedeln att inte kan överlåtas.

1.3 Pantlånelagen

Lagen 1949:722 om pantlånerörelse pantlånelagen trädde

som

nämnts i kraft den 1 april 1950. Som framgått, finns lagtexten i bilaga Pantlånelagen innehåller regler syftar till dels motarbeta

som att

tillgreppsbrottsligheten, dels skydda utsatta låntagare.

I lagmotiven prop. 1949:201 17 konstateras den s. att yrkesmässiga pantlåneverksamheten fyller viktig uppgift kreditväsen-

en

dets område genom att den för många erbjuder den enda till buds stående utvägen att vinna åtminstone tillfällig lättnad vid en penning-

brist. Därvid framhålls att den situation de lånesökande som befinner sig särskilt de mindre bemedlade, kan verksamheten - om inte

Nuvarande ordning sou 1993:61

reglerades komma att utnyttjas på ett otillbörligt sätt. Det är därför ett sarnhälleligt intresse att pantlåneverksamheten görs till förenål för reglering, inte bara tar hänsyn till polisens intresse att komma en som tjuvgods, utan också skapar ett någorlunda verksamt skydd för låntagarna. I motiven framhålls dock att det finns en viktig gräns för hur långt reglering kan drivas. Den får inte göras så restriktiv att pantlåreverksamheten inte kan fylla sitt ändamål att tillgodose ett mer allmänt kreditbehov och inte heller i onödan inskränker näringsfriheten 17. För att bedriva pantlånerörelse krävs enligt lagen tillstånd av länsstyrelsen. Ett tillstånd får bara ges, ifall behov av en sådan rörelse föreligga. Tillstånd skall då företrädesvis avse antingen anses kommunen eller ett bolag eller ekonomisk förening som har ett en allmännyttigt ändamål. Om företrädesrätten inte utnyttjas, får tillstånd lämnas även till ett icke allmännyttigt bolag eller till en enskild person. För att enskild person skall tillstånd krävs att han har gjort sig en känd för redbarhet och ordentlighet och i övrigt anses lämplig. Tillstånd får inte tills vidare utan måste begränsas i tiden. Ett ges tillstånd får ges för högst tio år. Om pantlånerörelsen drivs av en kommun eller ett bolag eller en ekonomisk förening, skall det finnas anställd särskild föreståndare, en för att rörelsen utövas på ett behörigt sätt. Om rörelsen som ansvarar det vanliga är utövas av ett bolag eller en ekonomisk - som förening skall föreståndaren godkännas av länsstyrelsen. De bestämmelser nämnts tar sikte både brottsbekämpning som nu och låntagarskydd. Lagen innehåller emellertid ytterligare bestämmeldirekt tar sikte på polisens brottsförebyggande verksanhet och ser som skyddet av låntagarna. Bland de bestämmelser som är till för att underlätta polisens arbete kan nämnas att okända pantsättare skall avkrävas legitimation och att polismyndigheten förutom att den har rätt till tillträde till pant- lånerörelsens lokaler och rätt att granska pantboken får åligga en pantlånerörelse att anmäla för polisen föremål som mottagits. Föreskrifter till skydd för låntagarna är dels länsstyrelsens befogenhet att fastställa den högsta låneavgift ränta som får tas ut, dels förbudet att ta eller kräva ersättning för lån i annan form än av låneavgift eller att kräva eller ta emot skuldförbindelse på lånebeloppet. Vidare kan nämnas regler om skyldighet för pantlånaren att hålla panterna försäkrade, om lånetid och om försäljning av panter som inte löses av låntagarna. Länsstyrelsen är tillstånds- och tillsynsmyndighet. Det åligger länsstyrelsen att utöva fortlöpande tillsyn över pantlånerörelserna.

sou 1993:61 Nuvarande

ordning

De sanktioner kan komma i

som fråga för den som bryter mot

föreskrifterna i lagen är dagsböter och böter.

Polismyndighetens beslut får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas

hos regeringen.

En närmare beskrivning innehållet i lagens olika

av regler lämnas

i den allmänna motiveringen kapitel 8 i anslutning till att de olika frågorna tas upp till behandling.

Verksamhetsregler m.m. för kreditgivare

Man kan säga att för i all

stort sett näringsverksamhet ställs vissa

mer eller mindre preciserade kvalitetskrav på utövaren av verksamheten. För vissa verksamheter ställs särskilda sådana krav. Som exempel på det senare kan nämnas krav på viss

företagsform, sakkunskap, vandel m.m. Sådana krav brukar vanligtvis förenas

med någon form tillstånd

av auktorisation eller godkännande,

legitimation, licens m.m. för att utöva verksamheten

och med

möjlighet för tillståndsgivaren återkalla

att ett tillstånd när

villkoren inte längre uppfylls.

För verksamheter inte kräver något som särskilt tillstånd får möjligheterna till näringsförbud och

företagsbot en liknande

funktion återkallelsen. som I avsnittet redovisas först reglerna i

kreditmarknadsbolagslagen

och bankrörelselagen. Därefter redovisas reglerna om näringsförbud och företagsbot.

6.2. 1

Kreditmarknadsbolag

Lagen 1992:1610

om kreditmarknadsbolag, som trädde i kraft den

1 januari 1994, innehåller inte bara regler för de företag som får vara verksamma på fmansieringsmarknaden

utan också regler deras om

kreditgivning. Lagen 1992, som innebär anpassning till

en EG-rätten, har ersatt lagen 1963:76

om kreditaktiebolag och lagen 1988:606

om finansbolag.

Lagen i första hand reglera

avser att finansbolagen och kreditaktiebolagen men har en sådan räckvidd den gäller i

att stort sett för

samtliga företag som bedriver finansieringsverksamhet

mot konsumenter.

Nuvarande ordning sou 1993:61

Sådana verksamheter som bedrivs av exempelvis pantlånerörelser, hypoteksinstitut och banker har uttryckligen tagits undan från lagens tillämpningsområde. Vissa andra undantag finns också. Undantaget för pantlånerörelsen har grundats på att den redan omfattades särskild lagstiftning och stod under offentlig kontroll av en länsstyrelserna prop. 199293:89 s. 211. av Lagreglerna innebär i korthet att all yrkesmässig finansieringsverksamhet mot konsumenter får drivas bara efter tillstånd av Finansinspektionen. För tillstånd krävs att finansieringsverksamheten drivs i aktiebolagsform. Det ställs också ett grundläggande sundhetskrav på verksamheten. sundhetskravet innebär att verksamheten skall bedrivas så att allmänhetens förtroende för kreditmarknaden upprätthålls och i övrigt verksamheten kan sund. Kan det inte antas att den så att anses planerade verksamheten kommer att uppfylla det kravet, får tillstånd inte meddelas. Bland övriga förutsättningar för tillstånd kan nämnas att bolagets bundna kapital vid verksamhetens igångsättande skall enligt egna huvudregeln motsvara minst 5 miljoner ecu. Finansinspektionen får medge ett lägre belopp, dock minst 1 miljon ecu. men Bolagen är vidare underkastade vissa rörelseregler. Ett kreditmarknadsbolag får bara bedriva finansieringsverksamhet och sådan verksamhet har ett naturligt samband därmed. Bolagsordningen, som skall godkännas Finansinspektionen, skall bl.a. ange under som av vilka villkor långivning, upplåning och förvärv av egendom skall ske. Finansinspektionen får enligt bemyndigande i lagen meddela närmare föreskrifter verksamheten och vad bolagsordningen skall innehålla. om Regler finns också begränsar bolagens förvärv av aktier och som andelar i andra företag, oavsett dessa företag driver finansieom ringsverksamhet eller annan verksamhet. När det gäller kreditmarknadsbolagens kreditgivning, föreskrivs att kredit får beviljas bara om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Lagen innehåller också föreskrifter om kapitaltäckning. Det tidigare nämnda sundhetskravet innefattar även ett krav på sakkunskap och lämplighet för de personer som ingår i företagsledningen. Genom lagregler ägarprövning gäller ett motsvarande om lämplighetskrav även för den ägare kan påverka hur företaget som sköts. Lämplighetsprövningen innefattar en vandelsprövning. Ett syfte med denna prövning är bl.a. försvåra för kriminella personer att driva eller utöva inflytande över ett kreditmarknadsbolag.

sou 1993:61 Nuvarande ordning

Tillsynsmyndighet är Finansinspektionen. Den skall se till att en sund utveckling av verksamheten främjas. Kreditmarknadsbolagen är skyldiga att lämna uppgifter om verksamheten till inspektionen och inspektionen får också genomföra undersökningar hos bolagen. Finansinspektionen får förbjuda bolagen att verkställa vissa beslut som bolagen fattat eller förelägga bolagen att göra rättelse. Inspektionen får vidare återkalla tillstånd får förenas med förbud att som fortsätta verksamheten eller meddela varning. Förelägganden eller förbud får förenas med vite. Någon sanktion finns inte mot den som bedriver tillståndspliktig finansieringsverksamhet utan att vara berättigad till det. Finansinspektionen får i ett sådant fall förelägga denne att upphöra med verksamheten. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Finansinspektionens beslut kan överklagas hos kammarrätten.

6.2.2 Bankrörelser

Bestämmelser om banker finns i bankrörelselagen 1987:617. Reglerna motsvarar i stort sett med de regler gäller för som kreditmarknadsbolag. Tillstånd, eller s.k. oktroj, meddelas dock inte Finansinspektioav nen utan av regeringen. Någon behovsprövning av den planerade bankrörelsen får inte ske. Däremot gäller som villkor för oktroj ett motsvarande sundhetskrav som föreskrivs för kreditmarknadsbolag. En prövning större ägares av lämplighet skall också ske. Några andra sanktioner mot den som bryter mot föreskrifterna i lagen än att en meddelad oktroj kan återkallas finns inte.

6.2.3 Näringsförbud

Den 1 juli 1986 infördes den nu gällande lagstiftningen om näringsförbud. Reglerna lyftes ut konkurslagen och särskild lag 1986:436 en om näringsförbud infördes. Lagstiftningen ledde till utvidgade regler om näringsförbud i huvudsakligt syfte att hindra oseriösa näringsidkare från att driva näring. Utvidgningen innebär i korthet att en enskild näringsidkare eller företrädare för juridisk person kan åläggas näringsförbud, även det om inte har förekommit någon konkurs. Brottslighet inte är ringa, som liksom underlåtenhet att betala skatter, tullar och avgifter till det

3 14-0484

Nuvarande ordning sou 1993:61

allmänna, kan under vissa Förutsättningar leda till näringsförbud 1 §. En grundläggande förutsättning är att vederbörande grovt åsidosatt vad

som ålegat honom i näringsverksamhet och att ett förbud är påkallat

från allmän synpunkt.

I prop. 1985862126 uttalas att med brott inte är ringa som menas

brottslighet av en viss svårighetsgrad. En brottslighet i näringsverksamhet som föranleder en inte helt kortvarig frihetsberövande påföljd

borde normalt bedömas ett så kvalificerat åsidosättande. Även som annan brottslighet som vissa bokföringsbrott och uppbördsbrott kan hänföras dit, om de upprepas under lång tid eller vid ett flertal tillfällen. Liksom tidigare kan näringsförbud dessutom i vissa fall meddelas i samband med konkurs 2 §.

Den som har ålagts näringsförbud får inte driva näringsverksamhet.

Han får heller inte vara bolagsman, styrelseledamot, verkställande

direktör eller vice verkställande direktör i ett aktiebolag eller i

annan egenskap ställföreträdare för aktiebolag 6 §. Även vissa vara

begränsningar i fråga om anställning finns 7 §. Frågor om näringsförbud prövas av allmän domstol pä talan

av

allmän åklagare 8 §. Den som bryter mot ett meddelat förbud kan enligt 25 § dömas för överträdelse av näringsförbud till fängelse i högst två år i ringa fall

till böter eller fängelse i högst sex månader.

Riksskatteverket för ett register näringsförbudsregistret över

- -näringsförbud 23 §.

Näringsförbudsregistret är offentligt. Utdrag ur registret skall fortlöpande sändas till bl.a. aktiebolagsregistret, handelsregistren, de

föreningsregister som avses i lagen 1951:300 om ekonomiska

föreningar och samtliga kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyn-

digheter i konkurs.

Det är tillsynsmyndigheten i konkurs som utövar tillsynen över efterlevnaden av ett näringsförbud. Tillsynsmyndigheten skall göra

anmälan till åklagaren om det finns skäl att misstänka att ett förbud överträds 24 §. Även polisen har inom för sina allmänna ramen

uppgifter ett ansvar för att uppdaga överträdelser eftersom dessa är

kriminaliserade.

sou 1993:61 Nuvarande ordning

6.2.4 Företagsbot

Reglerna om företagsbot finns i 36 kap. brottsbalken. Företagsbot kan

enligt 36 kap. 7 § yrkande åklagare utdömas för brott har

av som begåtts i utövningen av näringsverksamhet om 1 brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande de särskilda av

skyldigheter som är förenade med verksamheten eller är

annars av allvarligt slag och 2 näringsidkaren inte har gjort på vad skäligen kunnat krävas för som

att förebygga brottsligheten. Av förarbetena prop. 198586:23 framgår att företagsbot kan aktualiseras bara om det har begåtts ett brott i verksamheten. Samtliga objektiva och subjektiva rekvisit i ett straffstadgande måste

vara

uppfyllda. Det kan vara fråga om både brottsbalksbrott och brott mot specialstraffrätten, men brottet måste begånget i utövningen

vara av näringsverksamhet. Det uppställs inte något krav på gärningsatt mannen åtalas för brottet eller ens identifieras, det måste stå klart men att ett brott blivit begånget.

Särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten är i första hand skyldigheten enligt skatteförfattningarna att betala skatt och andra avgifter till det allmänna. Även andra skyldigheter som följer av en viss verksamhet omfattas. Åsidosättandet dessa av skyldigheter skall dock vara grovt. Vad gäller den alternativa grunden ligger redan i beskrivningen av den avsedda brottsligheten, att denna skall

vara av

allvarlig art. Därtill kommer att bedömningen enligt förarbetena

innefattar även en kvantitativ aspekt. Se JO:s uttalande i Dnr 3276- 1990.

Nuvarande ordning sou 1993:61

6.3 Aktuella regler

om konsumentskyddet vid kreditgivning

Regler om krediter i allmänhet finns i ett stort antal lagar. Vidare finns regler om krediter i lagar som behandlar verksamheten inom

företag yrkesmässigt bedriver utlåning Även

som av pengar.

allmänna avtalsrättsliga regelsystem får ibland betydelse för

en kredit.

Den kreditgivning som pantlånerörelserna driver vänder sig i första hand till enskilda. Det förekommer visserligen att kreditgivningen även används i en näringsverksamheten, men som regel är det fråga om krediter som är avsedda huvudsakligen för enskilt

bruk, s.k. konsumentkrediter. I det följande lämnas en redogörelse för de regler kan som

komma att tillämpas på dess krediter. För sammanhangets skulle upprepas därvid en del av det som redan framgått. Den lagstiftning som i första hand har betydelse på konsument-

kreditomradet är bestämmelser inom allmän avtalsrätt och allmän

marknadsrätt samt reglerna i konsumentkreditlagen och kreditmarknadsbolagslagen.

Annan lagstiftning som också mäste beaktas i det här sammanhanget är allmänna panträttsliga regler. Vi har redan berört några av de för panträtten grundläggande reglerna. Här redovisar vi de

regler som tar sikte på att skydda pantsättarna.

6.3.1 Allmänna lagregler till skydd för pantsättare

De grundläggande reglerna rörande rättsförhållandet mellan panthavare

och pantsättare finns i 10 kap. handelsbalken. Det har vi nyss

konstaterat se avsnitten 6.1.1 och 6.1.2 ovan.

Reglerna är i stort sett dispositiva. Det betyder att parterna, om de

är överens, varken behöver rätta sig efter handelsbalkens bestämmelser eller efter de regler som fastslagits i rättspraxis, utan har stor frihet att i avtal själva utforma sitt mellanhavande. Bestämmelserna är skrivna med tanke på pantsättning av lösöre,

dvs. lösa saker inklusive kreatur. Bestämmelserna tillämpas

emellertid även på pantsättning av rättigheter, dvs. för fordringsrätter och andelsrätter som tar sig uttryck i t.ex. obligationer och andra

skuldebrev, växlar, aktier, pantbrev i fast egendom m.m.

sou 1993:61 Nuvarande ordning

De dispositiva reglerna i handelsbalken kompletteras tvingande

av

lagregler till skydd för pantsättaren förutom i pantlånelagen i bl.a. lagen 1979:750 om rätt att förfoga över tillhöriga fondpapper,

annan

lagen 1915:218 om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område avtalslagen och lagen 1936:81 skuldebrev

om

skuldebrevslagen. Dessa regler kan alltså inte sättas

sidan genom avtalet. Allmänt gäller att pantsättaren för att han är ägare till ansvarar panten eller har förfoganderätt över den. På samma sätt han ansvarar

för att pantsatta fordringar och andra rättigheter är giltiga. Om

däremot ett pantsatt skuldebrev visar sig värdelöst, därför vara att

gäldenären är insolvent, blir dock inte pantsättaren ersättningsskyldig. Det framgår av 9 § andra stycket skuldebrevslagen jämfört med 10 § samma lag. Tvingande lagregler om parternas förfoganderätt över på

panten säkerhetsstadiet saknas i stort sett. I 10:6 handelsbalken finns en

bestämmelse om återpantsättning säger att panthavaren inte kan

som

ge återpanthavaren större befogenheter än han själv har. För återpantsättning av fondpapper gäller enligt den nämnda lagen

ovan 1979:750 särskilda tvingande regler 4 §. Vidare gäller enligt 10:3 handelsbalken att panthavaren inte får låna ut panten eller använda den för eget bruk.

Enligt 10:3 och 10:4 är panthavaren skyldig att vårda Han

panten.

skall till att börja med förvara panten på ett betryggande sätt så den

att inte blir förstörd, skadad eller stulen. Om han försummar sin vårdplikt

är påföljden skadeståndsansvar. Pantsättaren kan i sådan situation

en kvitta sitt krav på skadestånd mot panthavarens fordran. För att

panthavaren skall bli skadeståndsskyldig fordras dock skadan

att uppkommit genom hans vårdslöshet.

Lagregeln i 10:2 om pantförsäljning är dispositiv. För fondpapper gäller dock enligt 1979 års fondpapperslag särskilda tvingande regler

3 §. Även panthavaren således får förbehålla

om sig rätt att sälja panten på det sätt han finner lämpligast, innebär det inte för-

att

säljningen får ske hur som helst. Han måste ta hänsyn till pantsättarens

intressen.

Panthavaren får inte heller utan vidare lägga beslag på det belopp som försäljningen inbringat. Han måste lämna redovisning till

en pantsättaren. Om det uppkommer ett överskott sedan panthavaren

genom kvittning tillgodogjort sig så mycket av försäljningsbeloppet

som svarar mot hans fordran, skall detta enligt vad föreskrivs i som 10:2 överlämnas till pantsättaren.

Nuvarande ordning sou 1993:61

I 37 § andra stycket avtalslagen har panthavarens redovisningsskyldighet blivit föremål för en särskild tvingande regel. Där förbjuds förbehåll om förverkande av pant.

6.3.2 Regler för avtal

Avtalslagen gäller även för konsumentkrediter. Den i 36 § i lagen intagna generalklausulen gör det möjligt att genom jämkning komma till rätt med oskäliga avtalsvillkor. Avtalslagen kan den enskilde konsumenten använda sig av när han ingått ett avtal med ett företag och sedan råkar i tvist med företaget om avtalet. Domstolsavgörandet gäller dock bara för just detta individuella fall. Avgörandet hindrar inte företaget från att fortsätta att använda avtalet med det oskäliga villkoret. För brott mot god kreditgivningssed enligt 5 § konsumentkreditlagen

se vidare 6.3.5 nedan har inte föreskrivits någon särskild sanktion.

Allmänt torde dock enligt doktrinen gälla att, om kravet på god kreditgivningssed inte har iakttagits vid avtalets utformning och det leder till negativa effekter av någon betydelse för konsumenten, att denne ofta torde kunna få avtalsvillkoren jämkade eller lämnade utan

avseende med stöd av 36 § se Anders ErikssonGöran Lambertz,

Konsumentkrediter, Kommentar till 1992 års konsumentkreditlag, Publica, upplaga 1:1, s. 89 90. - En liknande bedömning får antas kunna göras även vid tillämpningen av den i nästa avsnitt, 6.3.3, redovisade avtalsvillkorslagen.

6.3.3 Avtalsvillkorslagen

Lagen 1971:112 om avtalsvillkor i konsumentförhállanden syftar till att skydda konsumenterna mot avtalsvillkor som ensidigt gynnar företagen på konsumenternas bekostnad. Lagen är en marknadsrättslig lag och har ett nära samband med marknadsföringslagen 1975, som presenteras i nästa avsnitt 6.3.4. 1 § i avtalsvillkorslagen innehåller en liknande generalklausul som avtalslagen. Enligt klausulen kan ett villkor som en näringsidkare använder vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till konsument förbjudas om villkoret är oskäligt med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter.

sou 1993:61 Nuvarande ordning

Lagen är framförallt inriktad på i de standardvillkor att sanera som

företagen använder i köpeavtal, avbetalningskontrakt, garantier och

liknande formulär. Det är Konsumentverket KOV och Konsumentombudsmannen

KO som övervakar att lagen följs och det är Marknadsdomstolen

som ytterst prövar om ett avtalsvillkor är oskäligt. Avtalsvillkorslagen

kan således inte användas enskild konsument vill ha av en som rättelse. I sådant fall får konsumenten i stället använda sig 36 § av avtalslagen. Även

om avtalsvillkorslagen och bestämmelsen i 36 § avtalslagen

har olika funktioner finns tidigare antytts sakligt samband som ett

mellan dem. Bestämmelserna har rekvisit, nämligen oskäliga

samma

avtalsvillkor. Bedömningen enligt avtalsvillkorslagen är inriktad på

typiska effekter eller konsekvenser ett visst villkor, medan av avtalslagens bestämmelse tar sikte på konkret situation. Om en

Marknadsdomstolen har förbjudit näringsidkare att använda visst

en ett villkor, torde även allmän domstol finna villkor oskäligt enligt samma

36 § avtalslagen näringsidkaren trots förbudet skulle använda

om detsamma.

Många ärenden klaras av genom förhandlingar mellan KOV och företaget och som avslutas när företaget utformat godtagbar

en

formulär. Om företaget inte gör det, kan KO i vissa fall utfärda

ett

förbudsföreläggande. Godtas föreläggandet av företaget gäller det

som förbud av Marknadsdomstolen. I andra fall för KO ärendet vidare till Marknadsdomstolen. Marknadsdomstolen kan utfärda ett förbud använda oskäliga mot att avtalsvillkor och förena detta med ett vite kan dömas som ut om

företaget bryter mot förbudet.

Lagen gäller både vid försäljning och tjänster och vid av varor

försäljning av fast egendom. Den täcker också olika former

av

uthyrning. Dess betydelse för kreditavtal är begränsad att den

genom

inte gäller i fråga om verksamhet som står under tillsyn Finansin-

av spektionen.

Frågan huruvida lagens tillämpningsområde omfattar pantlåneverksamhet behandlas i utredningens överväganden, kapitel

6.3.4 Marknadsföringslagen

Inte bara konsumentkreditlagen regler

innehåller om marknadsföring

av krediter se närmare avsnitt 6.3.5. Aven i marknadsföringslagen

1975:1418 finns sådana bestämmelser. Här är det särskilt de

Nuvarande ordning sou 1993:61

allmänna bestämmelserna om otillbörlig marknadsföring 2 § och

näringsidkares informationsskyldighet 3 § som får betydelse. De sanktioner som kan komma i fråga är förbudsföreläggande och informationsåläggande.

Marknadsdomstolen eller i vissa fall KO kan förbjuda näringsen idkare att fortsätta med en viss marknadsföring eller ålägga näringsidkaren att lämna en viss information. Förbuden och åläggandena kan förenas med vite. Lagen innehåller även en straffbestämmelse. Med stöd av den

bestämmelsen 6 § kan en kreditgivare, om han uppsåtligen använder vilseledande framställning vid marknadsföring av krediten,

dömas till böter eller fängelse i högst ett år, om den vilseledande

framställningen är ägnad att påverka efterfrågan krediten. En marknadsföring som strider mot god kreditgivningssed enligt

konsumentkreditlagen torde samtidigt kunna innefatta otillbörlig marknadsföring enligt 2 Frågan huruvida lagens tillämpningsområde omfattar pantlåneverksamhet behandlas i utredningens överväganden, kapitel

3.5 Konsumentkreditlagen

Den nya konsumentkreditlagen 1992:830 trädde i kraft den l januari

1993. Reformeringen innebär en anpassning av den svenska lagstift-

ningen till EG:s regelverk.

Genom lagen har konsumentskyddet fått ett vidare tillämpningsområde än tidigare samtidigt som konsumentskyddet utvidgats i flera andra hänseenden. Lagen som är tvingande 4 § till konsumenternas

förmån, gäller både för kreditköp och för s.k. fristående krediter, dvs. kreditavtal som inte har något samband med köp av varor eller

tjänster. För fristående krediter saknades tidigare i huvudsak lagregle-

ring. Lagen gäller inte för författningsreglerade lån som lämnas av

statsmedel och inte heller för krediter som ges enligt pantlånelagen

l § tredje stycket. Som förklaring till att pantlånen undantogs från

tillämpningsområdet anfördes i lagmotiven prop. 199192:93, 97 s.

utom annat att flera av bestämmelserna i konsumentkreditlagen inte borde tillämpas på pantlånerörelse och att tillsynen för pantlånerörel-

sernas kreditgivning var ordnad på ett sätt som saknade motsvarighet när det gällde annan kreditgivning till konsumenter.

Bortsett från nu nämnda undantag kan man säga att lagen omfattar alla konsumentkrediter 1 § första och andra stycket.

sou 1993:61 Nuvarande ordning

Lagens bestämmelser preciserar de rättigheter och skyldigheter

som skall gälla för näringsidkare och konsumenter. Därutöver finns en

regel om näringsidkarens allmänna plikter. Regeln säger att närings-

idkaren skall i sitt förhållande till konsumenten iaktta god kreditgivningssed och därvid ta till vara konsumentens intressen med

tillbörlig omsorg 5 §. Enligt lagmotiven har regeln tillkommit bl.a.

för att markera kreditgivarens ansvar mot konsumenten. Regeln är osanktionerad. Tanken är att normer skall etableras för vad som är god kreditgivningssed på olika områden, t.ex. i marknadsföringen, vid kreditprövningen, för information om villkorsändringar och vid omsättning av krediter. Genom den bestämmelsen kan det således för vissa fall ställas längre gående krav på kreditgivaren än vad som är

möjligt med en tillämpning de preciserade bestämmelserna.

Lagen ställer krav information till konsumenterna vid marknads-

föring av krediter och i samband med att kreditavtal träffas 6

-

8 §§. Vidare ställs krav på att kreditavtalet skall vara skriftligt 9 §.

Lagen innehåller också regler om hur ränta skall anges i avtalet och om förutsättningarna för ändring i räntesatsen under avtalstiden.

Vidare finns bestämmelser om de avgifter som kreditgivaren får ta ut

för krediten 10 13 §§. -- Lagen innehåller också bestämmelser om kreditgivarens rätt att säga

upp krediten till betalning i förtid och om kredittagarens rätt att lösa

krediten i förtid 20 24 §§. -

Konsumentverket KOV utövar tillsyn över att lagen följs. KOV:s tillsyn omfattar dock inte Sveriges riksbank, verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen eller verksamheter hos exekutiva myndigheter 35 §. Det senare innebär att all den konsumentkreditgivning som banker, fmansbolag och andra kreditmarknadsbolag

lämnar faller utanför KOV:s tillsynsbefogenheter.

För tillämpningen av bestämmelserna i 8 § marknadsföring och

information, 15 § kontantinsats vid kreditköp och 26 § återtagande-

rätt vid kreditköp gäller marknadsföringslagen och avtalvillkorslagen.

Det innebär att KOV kan använda sig dessa lagars kontroll- och av sanktionsbestämmelser också när det gäller att övervaka att konsu-

mentkreditlagen följs. För tillsynen har KOV rätt att företa inspektion hos näringsidkare och få upplysningar av näringsidkare. Om näringsidkaren inte i dessa fall tillhandahåller handlingar eller lämnar upplysningar får KOV förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyldighet 36 §. Vitesbeloppet är inte maximerat. KOV får avgöra den lämpliga storleken på vitesbeloppet med tillämpning av reglerna i 3 § lagen

1985:206 om vite.

Nuvarande ordning sou 1993:61

Ett beslut av KOV varigenom näringsidkaren har förelagts att tillhandahålla en handling får överklagas hos kammarrätten, medan ett

beslut av verket om föreläggande att tillhandahålla upplysning inte

en

får överklagas. Inte heller ett beslut om inspektion får överklagas. Frågan huruvida KOV:s beslut borde överklagas till länsrätt i stället

för till kammarrätt har skjutits på framtiden, 199192:83 se prop. s. 96.

6.3.6 Ocker

Civilrättsligt ocker

Avtalslagen innehåller utöver generalklausulen i 36 § särskilda

- --

ogiltighetsregler. En sådan ogiltighetsregel har betydelse för som kreditavtal är ockerregeln iw3l § avtalslagen. Införandet general-

av

klausulen år 1976 medför dock att det inte längre på sätt

samma som

tidigare är nödvändigt att styrka existens av de särskilda rekvisit som de andra ogiltighetsreglerna ställer

upp.

Syftet med regeln om ocker är att förhindra att någon bereder sig uppenbart orimliga ekonomiska förmåner av annan med utnyttjande av ett underläge hos denne. Det ena rekvisitet är att förmånerna enligt

avtalet skall stå i uppenbart missförhållande till vederlaget. Som

exempel nämns i doktrinen att en person lånar ett visst belopp

men förmås samtidigt utfärda ett skuldebrev på ett högre belopp. s.k. kreditocker. Ett annat exempel är att någon förmås köpa sak till ett en

orimligt högt pris, s.k. sakocker se närmare Adlercreutz, Avtal,

Norstedts, 7 upplagan, Lund 1975, s. 70 71. - Det andra rekvisitet är, om vi utgår från exemplet med kreditocker,

att långivaren skall ha begagnat sig låntagarens trångmål,

av oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom

för att ta sig eller betinga sig ifrågavarande förmåner.

Ocker kan också innebära vilket var bestämmelsens ursprungliga -

tillämpningsområde att kreditgivaren betingar sig en osedvanligt

-

hög ränta i vetskap om att låntagaren befinner sig i en mycket prekär

ekonomisk situation.

Även 33 § avtalslagen kan tillämpas på de situationer

som nu

beskrivits. Enligt den bestämmelsen är det tillräckligt för ogiltighet att en rättshandling har tillkommit genom ett otillbörligt förfarande.

sou 1993:61 Nuvarande ordning

Strafrättsligt ocker

Genom 9 kap. 5 § brottsbalken har ocker kriminaliserats. För ocker döms till böter eller fängelse i högst två år. Är brottet döms till grovt

fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Gärningsbeskrivningen i första stycket är avfattad i nära anslutning

till 31 § avtalslagen, dvs. att gärningsmannen begagnat sig någons av

trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning. Vid bedömningen av om det vid kreditgivningen föreligger ett

uppenbart missförhållande mellan prestation och motprestation eller är det enligt lagmotiven en naturlig utgångspunkt att jämföra hur kreditvillkoren förhåller sig till de tänkta villkoren för ett motsvarande lån i en bank eller något annat kreditinstitut på den reglerade

kreditmarknaden. Andra faktorer som man måste ta hänsyn till vid

denna bedömning är lånets löptid, gäldenärens ekonomiska situation m.m. För kortfristiga lån till kreditsvaga låntagare innebär det att en mycket hög årsränta kan tas ut utan att ocker måste anses föreligga.

Jareborg säger i sitt arbete Brotten 1978 att riktpunkten bör vara tre till fyra gånger Riksbankens diskonto, om lånet inte har mycket

en

kort löptid. Vid lån av sistnämnda slag säger Jareborg att det

vore

orimligt att bedöma en långivning med en ränteersättning på 50 kr för

ett lån på 2 000 kr for en vecka som ocker även om årsräntan i det

fallet blir 130 procent se närmare Nils Beckman m.fl., Kommentar

till brottsbalken femte upplagan, 1987, s. 487 488. --

Genom lagstiftning av år 1986 utvidgades kriminaliseringen i första

stycket till kreditgivning utan att gärningsmannen behöver ha begagnat

sig av någon annans trångmål m.m. För ansvar fordras att gärningen består i kreditgivning i näringsverksamhet eller i annan verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större Omfattning. Begreppet näringsverksamhet skall förstås i vidsträckt mening och omfatta varje verksamhet av ekonomisk art som bedrivs fysisk

av en

eller en juridisk person. I förhållande till vad som redan gällde före år 1986 är den praktiska skillnaden genom införandet det andra stycket, att brottsutred-

av nya

ningen kan koncentreras på att undersöka hur parternas prestationer förhåller sig till varandra. Man slipper därmed i varje enskilt fall utreda och bevis hur låntagarens situation sett ut i detalj och

om

långivaren faktiskt medvetet utnyttjat att låntagaren befunnit sig i

trångmål m.m. se Beckman m.fl. s. 492 494. -

Nuvarande ordning sou 1993:61

6.4 Regler med syfte att stävja tillgreppsbrottslig-

heten och underlätta Polisens arbete

Vid vår översyn av bestämmelserna pantlånerörelse är det om

enligt direktiven angeläget att vi tar del av överväganden

som

gjorts i andra regleringar vars syfte är att minska möjligheterna att avsätta stöldgods samt underlätta Polisens spaningsarbete. Därvid kan man uppslag till lösningar samtidigt som det allmänna intresset av att likartad verksamhet i lagstiftningshänseende

behandlas på samma sätt kan tillgodoses, heter det. De bestämmelser i den nuvarande pantlånelagen som tillgodoser detta intresse ger Polisen en långtgående tillträdes- och granskningsrätt när det gäller pantlånerörelserna.

Enligt 21 § pantlånelagen är den som utövar pantlånerörelse skyldig att låta Polisen undersöka rörelsens lokaler samt granska pantboken. Denna skyldighet är vidare straffsanktionerad. Motsätter han sig en sådan undersökning kan han sålunda enligt 24 §

samma lag straffas med böter. Någon begränsning har inte före-

skrivits för polismyndigheten att utnyttja de befogenheter läm-

som nas den enligt detta lagrum. Vid lagregelns tillkomst förutsattes

dock att polisen utnyttjar befogenheten endast i brottsutredande syfte.

Regler om tillträdesrätt finns även i rättegångsbalkens regler om husrannsakan. Det finns andra lagar som ger Polisen tillträdes- och granskningsrätt i skilda verksamheter. Den verksamhet som med

avseende på syftet med tillträdes- och granskningsrätten ligger

närmast pantlåneverkamheten är begagnathandeln. I pantlånelagen finns även bestämmelser som ålägger pantlånerörelsen att på olika sätt förhindra att stöldgods pantsätts och att aktivt medverka i spaningen efter sådant gods samt underrätta Polisen 19 20 §§. Även dessa bestämmelser sanktioneras med böter 24 §. Även i sist nämnda avseende finns det

anledning att upp-

märksamma de regler som gäller for begagnathandeln. Liknande

regler har emellertid nyligen införts även för företag som driver bankrörelse, livförsäkringsrörelse, värdepappersrörelse och verksamhet enligt lagen 1992: 1610 om kreditmarknadsbolag. Det

har skett genom lagen 1993:768 om åtgärder mot penningtvätt, som trätt i kraft den 1 januari 1994 1993:1146.

sou 1993:61 Nuvarande ordning

Vi inleder emellertid avsnittet med en kort redogörelse för bestämmelserna om häleri och godtrosförvärv av panträtt.

6.4.1 Häleri och godtrosförvärv panträtt

av

Häleri

Lagregler om häleri finns i 9 kap. brottsbalken.

Enligt 6 § första stycket skall den som köper något, som är frånhänt någon annan genom brott, eller tillgodogör sig det eller annars tar

någon befattning med det som är ägnad att försvåra dess återställande,

dömas för häleri till fängelse i högst två år eller, om gärningen är

ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Enligt andra stycket döms likaledes den för häleri som i närings-

verksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning förvärvar eller, på något sätt är som ägnat att försvåra ett återställande, tar emot något som skäligen kan antas vara frånhänt någon annan genom brott. Om det brott som anges i första eller andra stycket är grovt, döms

till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Andra stycket infördes mot bakgrund av den svårighet som ibland kunde föreligga att, fastän det var tydligt att egendomen hade

frånhänts någon annan genom brott, bevisa att så var fallet. Beträffande näringsverksamhet ett uttryck som förekommer -

också i ockerparagrafen 925 uttalar föredraganden i lagråds-

-

remissen att näringsbegrepppet skall fattas i vidsträckt mening NJA 1980, s. 11 och 16. Det omfattar enligt föredraganden varje verksamhet av ekonomisk art som bedrivs yrkesmässigt av fysisk eller

juridisk person.

Godtrosförvärv utesluter häleriansvar enligt såväl första som andra stycket.

God tro

Lagen 1986:796 om godtrosförvärv av lösöre gäller inte bara för godtrosförvärv av äganderätt utan också godtrosförvärv av panträtt

7 § första stycket.

Nuvarande ordning

sou 1993:61

Som förutsättning för godtrosförvärv panträtt gäller

av att pant-

lånaren har fått föremålet i sin besittning och att han i god

var tro 2 §. Han skall ha varit i god tro endast det är sannolikt anses om att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och

omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett

att

överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen 3 §.

Den som på grund av någon godtrosförvärv har förlorat annans äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen 4 §. När det gäller godtrosförvärv panträtt i lösöre skall av

lösenbeloppet svara mot värdet av den fordran för vilken egendomen

är pantsatt, dock högst egendomens värde i den allmänna handeln 7 §

andra stycket.

Det förhållandet att häleriansvar är uteslutet- t.ex. på den grunden

att pantbanken underrätter Polisen viss misstänkt pantsättning

om en innebär å andra sidan inte att ett godtrosförvärv panträtt alltid - av skall anses vara för handen.

6.4.2 Husrannsakan

Husrannsakan är ett straffprocessuellt tvångsmedel har till

som ändamål att bereda en myndighet tillträde till ett hus, ett eller rum ett

slutet förvaringsställe for att där söka efter eller föremål eller

personer

för att information om omständigheter kan ha betydelse för

som en utredning om brott. De allmänna bestämmelserna husrannsakan finns i 28 kap. om rättegångsbalken. Olika regler gäller allteftersom tvångsmedlet riktar

sig mot den misstänkte eller mot någon annan än denne.

Av 28 kap. l § första stycket framgår att husrannsakan får företas

under förutsättning att ett brott har förövats och att fängelse kan följa på brottet. Vidare gäller att undersökningen får ske endast i syfte

att leta efter sådan föremål som kan tas i beslag eller efter spår eller annat

som kan ha betydelse för utredningen brottet. För övrigt behöver

om

skälen för åtgärden inte vara av någon nämnvärd styrka när under-

sökningen riktas mot den misstänkte. Om däremot husrannsakan skall göras hos någon än den annan som skäligen kan misstänkas för brottet krävs starkare skäl. I ett sådant fall

krävs att brottet förövats hos denne eller den misstänkte gripits där eller det finns starka skäl synnerlig anledning för

att tro att rannsakningen ger resultat, dvs. att hittar föremål kan tas i man som

beslag eller får fram ytterligare uppgifter eller spår betydelse

av om

brottet 1 § andra stycket.

sou 1993:61 Nuvarande ordning

Då husrannsakan företas hos den misstänkte kan inte dennes

samtycke till åtgärden åberopas, om han inte själv har begärt att det

skulle företas en husrannsakan. Vid husrannsakan hos någon än annan

den misstänkte kan däremot ett samtycke från den hos vilken åtgärden

vidtas, medföra att en annars otillåten husrannsakan kan genomföras

1 § tredje stycket.

I butiker och restauranger eller andra lokaler dit allmänheten äger

tillträde, får dock enligt 3 § husrannsakan företas oberoende av de

stränga förutsättningar som föreskrivs i l och 2 §§. Detsamma gäller

lokaler som utgör tillhåll för förbrytare eller för förvaring av

stöldgods. Utöver de begränsningar som nu nämnts gäller vidare enligt 3 a § att husrannsakan får beslutas bara om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse. Av 4 § följer bl.a. att förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Om en husrannsakan kan

antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden vidtas, bör denna om det inte är fara i dröjsmål

inte ske utan rättens förordnande. I normalfallet är det emellertid -

åklagaren som beslutar om husrannsakan, men det förekommer att även polismyndigheten meddelar sådana beslut. Som regel har

en förundersökning när det blir aktuellt att besluta om husrannsakan nått så långt att också åklagaren är undersökningsledare. Enligt 5 § får dock en polisman, utan förordnande som avses i 4 företa hus-

rannsakan om fara är i dröjsmål.

I 6 8 §§ finns vissa närmare bestämmelser om verkställighet - av husrannsakan. Enligt 9 § skall protokoll föras över husrannsakan. Av

protokollet skall framgå ändamålet med förrättningen och vad som

framkommit under denna. Den hos vilken husrannsakan förekommit skall ett bevis om det. I beviset skall anges vilket brott misstanken avser. I 15 § sägs att om det i lag eller författning har getts avvikande

föreskrifter om bl.a. husrannsakan skall dessa gälla.

6.4.3 Polisens tillträdes- och granskningsrätt enligt bestämmelser om skrot- och begagnathandeln

Enligt 5 § lagen l981:2 om handel med skrot och begagnade varor

är en handlare skyldig att efter anmodan låta polismyndigheten

undersöka område, lokal eller annat utrymme som används verksam-

heten och granska den bokföring och övriga handlingar som hör till

verksamheten.

Nuvarande ordning sou 1993:61

Lagregeln syftar till att förebygga avsättning stulet eller

av annars olovligt åtkommet gods och underlätta polisens spaning efter sådant gods. Inför dess tillkomst hade anförts bl.a. att Polisens befogenhet

enligt denna bestämmelse var onödig mot bakgrund att rättegångs-

av

balkens regler om förundersökning och tvångsmedel kan bli tillämpliga och att syftet med bestämmelsen därigenom kan tillgodoses. Föredraganden delade emellertid inte den uppfattningen utan anförde

att

denna tillträdesrätt, som ingår del i tillsynen över handlarna,

som en

är av väsentlig betydelse för att tillgodose regleringens syfte och kan

därför inte undvaras prop. 19808l:3 13. s.

Polisens tillträdes- och granskningsrätt enligt denna lagregel

omfattar dock bara de handlare har tillstånd eller är registrerad som att bedriva ifrågavarande verksamhet. I de fall där polisen har

anledning anta att vederbörande handlare driver tillståndspliktig skrothandel eller registreringspliktig handel med begagnade

varor utan

att vara registrerad kan i stället rättegångsbalkens regler hus-

om

rannsakan bli tillämpliga. Tillräckliga skäl för att utsträcka polisens

tillträdesrätt till även dessa handlare ansågs därför enligt lagmotiven

inte föreligga.

6.4.4 Polisens tillträdes- och granskningsrätt enligt andra författningar

I 18 § lagen 1960:418 straff för varusmuggling finns särskilda om regler om befogenhet för en polisman, en tulltjänsteman eller en

kustbevakningstjänsteman att utan förordnande företa husrannsakan i syfte att söka efter föremål som kan antas vara förverkade enligt den

lagen. Husrannsakan får företas i en sådan lägenhet i 28 som avses

kap. 3 § rättegångsbalken samt i magasin, upplagsbodar och uthus. Till varusmugglingslagens regler om husrannsakan hänvisar 7 § lagen 1992:1602 om valuta- och kreditreglering. I 63 och 73 §§ tullagen 1987:1065 polismän, tulltjänstemän

ges

och tjänstemän vid kustbevakningen befogenhet att undersöka även

transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där kan varor förvaras samt områden för tullupplag, tullager, frihamnar och

exportbutiker, flygplatser och bangårdar, där varor står under

som tullkontroll förvaras, och även lokaler inom sådana områden. De

åtgärder som tullmyndigheten får vidta med stöd denna bestämmel-

av

se är många gånger jämförbara med husrannsakan. Till tullagens bestämmelser hänvisar 6 § lagen 1979:1088 gränsövervakning i

om

krig och 7 § ovannämnda lag om valuta- och kreditreglering.

sou 1993:61 Nuvarande ordning

147 § förfogandelagen 1978:262 hänvisas till bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken såvitt sådana undersökningar får avser som utföras om en person inte fullgör den uppgiftsskyldighet åligger som honom enligt förfogandelagen. Befogenheten besluta underatt om sökning tillkommer länsstyrelsen eller myndighet regeringannan som en förordnar. Liknade regler finns i 35 § ransoneringslagen 1978:268 och 66 § civilförsvarslagen 1960:418. Bestämmelser om polismans befogenhet att undersöka väskor och andra slutna förvaringsställen i syfte attgsöka efter och andra vapen farliga föremål finns också i lagen 1970:926 särskild kontroll om på flygplats, 5 § lagen 1988: 144 säkerhetsko ntroll vid sammanträde om med riksdagens kammare och utskott samt 5 § lagen 1981:1064 om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar. I samband med inresekontroll får polisman enligt 5 kap. 2 § utlänningslagen 1989:529 i vissa fall undersöka bagage, handresgods och handväskor för att ta reda på utlännings identitet och hans en resväg till Sverige. En polisman får också undersöka bagageutrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att förhindra att utlänningar till Sverige i strid med reser utlänningslagens regler. I 45 § lagen 1986:644 om disciplinförseelser krigsmän, av m.m. finns bestämmelser undersökning skåp, väskor och om av annan egendom som tillhör eller disponeras krigsman. av en I många specialförfattningar har polismyndigheten, såsom fallet är med handeln med skrot och begagnade ålagts utöva varor, att tillsyn över en viss verksamhet. Som exempel kan nämnas lagen 1988:868 brandfarliga och om explosiva varor enligt vilken polismyndigheten har rätt till tillträde till område, lokaler och andra utrymmen används i samband med som hanteringen av explosiva varor. Ett annat exempel är lagen 1977:293 om handel med drycker enligt vilken polismyndigheten är berättigad till tillträde till försäljningsställe med tillhörande lokaler. I lagen 1966:742 om hotell- och pensionatsrörelse sägs att polismyndigheten äger tillträde till hotell och pensionat för till bestämmelserna att se att i lagen iakttas. Även i vapenlagen 1973:1176 med tillhörande förordning 1974:123 samt i lagen 1979:357 yrkesmässig försäljning om av dyrkverktyg finns regler om polismyndighetens tillsyn. Den har som tillstånd att sälja eller dyrkverktyg är vid straffansvar vapen skyldig att lämna polismyndigheten de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Några bestämmelser om att polismyndigheten har rätt till tillträde till lokalerna finns dock inte.

Nuvarande ordning sou 1993:61

En liknande ordning gäller enligt lagen 1983: 1097 med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m. Enligt denna lag kan ett larminstallationsföretag och en larminnehavare vid vite föreläggas att

lämna polismyndigheten de upplysningar m.m. som behövs för

tillsynen.

Avslutningsvis kan nämnas att polisen i många specialförfattningar har ålagts att bereda en myndighet tillträde till en lokal eller liknande för att myndigheten skall kunna utföra inspektion eller annan kontroll.

6.4.5 Skrot- och begagnathandelns antecknings- och uppgiftsskyldighet till Polisen

När skrot tas emot skall anteckningar göras på särskilda i kronologisk

ordning numrerade inköpsnotor. Anteckningarna skall bl.a. avse

datum när skrotet togs emot, skrotets art, beskaffenhet och vikt, det överenskomna priset eller villkoren i övrigt, namn och personnummer m.m. på den som har överlämnat skrotet. Han är skyldig att göra en identitetskontroll av den som lämnar skrotet. Inköpsnotorna skall bevaras under tio år.

En handlare är skyldig att lämna inköpsnotor, andra handlingar eller uppgifter som rör hans befattning med godset till polismyndigheten. Med andra handlingar avses bl.a. den allmänna bokföringen. Han får inte vägra polismyndigheten tillträde eller granskning av handlingar. En handlare är vidare om polismyndigheten beslutar det

- -

skyldig att göra anmälan till Polisen när skrot av visst slag tagits emot. Regeln har motiverats av att det ibland ur spaningsynpunkt, t.ex. då

omfattande stölder av exempelvis koppar eller ädelmetaller konstaterats i eller kring polisdistriktet, kan vara värdefullt att Polisen snabbt får meddelande om det. Om en handlare vet om eller misstänker att det skrot som bjuds ut

är stulet m.m. är han skyldig att genast underrätta Polisen. Han är vidare skyldig, om Polisen begär det, att undersöka om ett visst parti skrot m.m. har tagits emot och om det finns kvar hos honom. Skriftliga meddelanden från Polisen är handlaren skyldig att bevara under ett år 14 23 §§ förordningen [1981:402] om handel med skrot.

- För handeln med begagnade varor gäller en motsvarande an-

tecknings- och uppgiftsskyldighet till Polisen 10 15 §§ för-

ordningen [l981:403] om handel med begagnade varor.

sou 1993:51 Nuvarande ordning

6.4.6 Bankers och

kreditmarknadsbolags gransknings- och

uppgiftsskyldighet till Polisen

Lagen 1993:768 om åtgärder penningtvätt bygger

mot på EG:s direktiv om åtgärder för att förhindra det finansiella att systemet används för tvättning av pengar.

Penningtvättlagen omfattar i huvudsak företag driver

som

bankrörelse, livförsäkringsrörelse,värdepappersrörelseoch

verksamhet

enligt lagen 1992: 1610 kreditmarknadsbolag.

om

Enligt lagen skall dessa företag kräva att kunder legitimerar sig

när

ett affärsförhållande inleds eller, såvitt rör tillfälliga kunder,

vid större transaktioner.

Företagen skall granska alla transaktioner avseende medel kan

som

antas härröra från brottsliga förvärv allvarligare slag och anmäla

av

alla sådana förhållanden till Rikspolisstyrelsen eller den polismyndighet som regeringen bestämmer. Mera bagatellartad brottslighet

omfattas således inte utan gränsen har satts vid brott där fängelse mer

än sex månader kan följa. I lagmotiven prop. 199293:207 10

s. erinras om att brottsbalkens häleribestämmelser kan

vara tillämpliga, även om en transaktion inte omfattas denna lag.

av

Lämnade av upplysningar med stöd lagen skall inte betraktas

av

som brott mot någon sekretessregel den lämnade

om som uppgiften

hade anledning att räkna med att uppgifterna borde lämnas. Penningtvättlagen är inte straffsanktionerad. Det förutsätts bl.a.

att

det sanktionssystem som Finansinspektionen förfogar över i sin tillsynsverksamhet ytterst återkallelse ett lämnat tillstånd till-

av är räckligt för att lagen skall följas.

Också Finansinspektionen har skyldighet till att Rikspolisstyrelsen

rapportera sådana misstänkta förhållanden, då de kommer till

inspektionens kännedom i tillsynsverksamheten.

7 Lagstiftningen

utanför

Sverige

1 Norden

7. l Danmark

I Danmark regleras pantlåneverksamheten dels Lov 1966 genom en

om handel med brugte genstande samt pantlånevirksomhed Lov 1966-

06-08, ändrad genom Lov 1991-12-27 936 och Lov 1992-05-20 nr nr

386, dels en till lagen utfärdad Bekendtgörelse bkg 1969-01-09

nr

ändrad genom bkg 1974-03-27 163, bkg 1981-02-23 78, bkg

nr nr

1981-08-21 nr 433 och bkg 1992-06-01 431.

nr

Lagen 1966 gäller både handel eller köp begagnade och för

av varor

pantlåneverksamhet. Lån eller förmedling av lån mot handpant i värdepapper, motorfordon eller sådan långivning som banker och

andra kreditinstitut lämnar omfattas inte. För båda verksamheterna

fordras tillstånd av Polismyndigheten.

En ansökan om tillstånd får avslås sökanden är dömd för något om

som ger anledning till antagande att han kommer att missbruka tillståndet, eller om det av andra uppgifter hans personliga

om förhållanden finns särskild grund att antaga att han inte kommer att driva verksamheten på ett tillfredsställande sätt. Ett tillstånd kan också nekas om sökanden har skulder till det allmänna på 50 000 danska kr eller mer. Ett aktiebolag kan nekas tillstånd på motsvarande grunder de om

personer som ingår i bolagets styrelse eller direktion inte uppfyller

nämnda krav. Ändringar i direktion och styrelse skall alltid meddelas

Polisen. Om tillståndshavaren grovt eller vid upprepade tillfällen åsidosätter

de plikter följer lagen eller dess föreskrifter, och det finns

som av

anledning att anta att han fortsättningsvis inte kommer att driva verksamheten på ett tillfredsställande sätt, får polisen ta ifrån honom tillståndet U 1979 756, tillstånd återkallat för tidigare

en person som

gjort sig skyldig till häleri och därefter överträtt bestämmelserna för pantlåneverksamhet. Ett tillstånd kan också återkallas tillstånds-

om havarens förfallna skulder till det allmänna är 100 000 danska kr eller

mer. En återkallelse får ske tills vidare. Om den är tidsbegränsad,

skall tiden avse 1 till 5 år.

Lagstifiningen utanför Sverige sou 1994:61

Rörelsen skall drivas av tillståndshavaren eller genom en föreståndare och i vissa fall av en styrelse som godkänts av polisen. Polisen kan

vidare förbjuda en tillståndshavare att låta den som inte uppfyller

villkoren för tillstånd att avsluta lån på egen hand. Polisen har tillträdes- och granskningsrätt när det gäller verksam-

hetens lokaler, lager och bokföring. Tillståndshavaren är skyldig att

omedelbart anmäla varje misstanke om stöldgods till Polisen samt hålla kvar pantsättaren. Detsamma gäller om han får reda på att

pantsättaren är efterlyst.

Pant får inte tas emot av den som är under 18 år eller berusad. Den som överträder bestämmelserna kan dömas till böter.

Iden till lagen utfärdade kungörelsen har särskilda, med hänsyn till Polisens brottsförebyggande verksamhet, rörelseregler meddelats om krav på hur pantboken skall föras och vilka uppgifter som skall framgå av den, den legitimation som får godtas, att ta del av efterlysningar m.m. och på att iaktta försiktighet vid viss slag av egendom samt underrättelseskyldighet till polisen. Till skydd för låntagarna av vidare föreskrivits att andra kostnader

än ränta inte får tas ut och att den högsta ränta som får tas ut är begränsad till 1,5 % per påbörjad månad. Minsta lånetid är tre månader. Pantsättaren får dock lösa lånet när han vill. Om ett lån förfaller till betalning utan att det infrias får panten en månad efter

förfallodagen säljas på offentlig auktion. Inom två månader från

försäljningen skall pantlånare lämna redovisning till pantsättaren. Om pantsättaren inte hör av sig till pantlånaren inom ett år från auktionen tillfaller överskottet pantlånaren.

7.1.2 Finland

Den 1 januari 1993 trädde en ny lag om pantlåneinrättningar, lag nr

1353, i kraft i Finland. Den ersatte de tidigare bestämmelserna från 1898 för sådan verksamhet. Enligt den nya lagen fordras koncession för att driva pantlånerörelse

och koncession får bara lämnas till aktiebolag som har bildats i syfte

att driva en sådan rörelse. Bankinspektionen utövar tillsyn över

verksamheten. Koncession söks hos Finansministeriet. Till ansökan skall bifogas stiftelseurkund och förslag till reglemente. Ministeriet skall inhämta utlåtande om ansökningen av Bankinspektionen samt Polisen på orten. Koncession skall beviljas om den planerade verksamheten inte strider mot allmänt intresse och de ekonomiska verksamhetsbetingelserna och

sou 1994:61 Lagstiftningen utanför Sverige

förvaltningen uppfyller de krav ställs på tillförlitlig

som en pantlånerörelse.

Aktiekapitalet skall vara minst 1 miljon mark och skall i sin helhet

betalas i pengar innan verksamheten påbörjas.

Bolagsordningen och reglementet skall fastställas av Bankinspektio-

nen. Konsumentombudsmannen skall tillfälle att yttra sig över ges reglementet.

Av bolagsordningen skall bl.a. framgå hur förvaltningen är ordnad och om rätt för i bolagsledningen ingå i ledningen

personer att av ett annat företag. I reglementet skall anges 1 maximitiderna för lån, 2 grunderna för

bestämmande ränta och andra kreditkostnader försäljnings-

av samt av kostnader, 3 hur panterna förvaras samt 4 hur försäkras. panterna

När det gäller affärsverksamheten sägs pantlåneinrättning

att en bara får bedriva pantlånerörelse och verksamhet har omedelbart som ett

samband med denna. Vidare gäller att en sådan inrättning i princip bara får äga aktier och andelar i andra pantlåneinrättningar eller i

andra sammanslutningar som bedriver verksamhet har en som ett omedelbart samband med pantlåneverksamhet. I övrigt gäller att en pantlåneinrättning inte får ta sak emot en som

pant, om inte pantsättaren styrker sin identitet och är myndig eller

om det finns skäl för att misstänka att pantsättaren saknar rätt att pantsätta

saken. Låntagaren skall ges ett pantkvitto. Kvittot skall ställt till

vara innehavaren. Om låntagaren begär det skall pantkvittot skrivas i hans namn och förses med anteckning om att det bara får överlåtas till en namngiven person. Ränta och annan kreditkostnad får inte tas ut på förhand. Minsta

lånetid är fyra månader. Den som innehar pantkvittot har dock rätt att lösa lånet i förtid. I lagen sägs vidare att lån förfallit får förnyas.

som

Särskilda fristeregler för försäljning gäller aktier medför

om som

rätt till besittning av en lägenhet lämnats i pant. Annars är huvud-

regeln vid betalningsdröjsmål att pantlåneinrättningen har rätt att omedelbart vidta åtgärder för försäljning Panten skall säljas

av panten.

på offentlig auktion. Undantag görs bara för värdepapper noterats

som

på fondbörs. En försäljning får ske tidigast månad efter förfallo-

en

dagen men inte senare än fyra månader. En försäljning får bara

senare ske efter medgivande av den innehar pantkvittot och det i övrigt som

finns anledning anta att man kan ett högre pris för panten. Också i detta fall skall panten säljas inom ett år från förfallodagen. Ränta får dock inte uppbäras för längre tid än fyra månader från förfallodagen.

Särskilda regler lägsta pris gäller för guld- och silverföremål om

vilkas metallvärde lätt kan fastställas och för värdepapper.

Lagstijiningen utanför Sverige sou 1994:61

I reglerna om redovisning av uppkommet överskott vid försäljning av pant finns en regel som säger att, yrkande om betalning av

överskottet skall framställas inom ett år från försäljningsdagen, annars har pantlåneinrättningen rätt till överskottet. Bland rörelsereglerna ges också bestämmelser om hur skall förfaras

om ett pantkvitto förkommit samt föreskrift om att panterna skall vara

försäkrade mot skador på ett betryggande sätt.

Bland lagens särskilda föreskrifter finns bland annat en regel om sekretess för en kunds eller någon annans enskilda förhållanden, ekonomiska ställning eller affárs- eller yrkeshemlighet. Bankinspektionen skall övervaka att pantlåneinrättningen inte

använder avtalsvillkor som strider mot konsumentskyddslagen och i varje sådant fall begära utlåtande av Konsumentombudsmannen. Bankinspektionen kan vidare förbjuda användningen av avtalsvillkor,

om avtalsvillkoret inte hör till pantlånrörelsen eller om det med

beaktande av parternas ställning och förhållanden skall anses vara oskäligt för kunden. Den som bedriver pantlåneverksamhet i strid mot lagen eller inte

anmäler stöldgods eller bryter mot sekretessen kan dömas för pantlånebrott till böter eller fängelse i högst sex månader. För andra förseelser kan dömas för pantlåneförseelse till böter. Bankinspektionen har också möjlighet att ålägga en pantlåneinrättning att vid vite fullgöra sina skyldigheter.

Finansministeriet har senvåren 1994 gett till känna att 1993 års lag redan skall ses över. Enligt uppgift från företrädare för Bankinspektionen är avsikten bl.a. att hindra pantbanker från att låna upp medel av allmänheten. Behovet av en översyn har aktualiserats genom en

pantbank som ställt ut s.k. masskuldebrev mot 15 procents ränta och

sedan inte betalat tillbaka upplånade medel.

7.1.3 Island

På Island finns det inte någon pantlånerörelselag eller motsvarande lagstiftning.

Kreditgivningen till konsumenter regleras i lagen om kreditgivning

i konsumentförhållanden nr 301993. Panträttsliga regler finns i den allmänna pantlagen nr 181887. En nyligen lämnad proposition till

ny pantlag saknar också regler som tar sikte på den yrkesmässiga pantlånerörelsen. Det förekommer i stort sett ingen pantbanksverksamhet Island.

sou 1994:61 Lagstiftningen utanför Sverige

7.1.4 Norge

I Norge regleras den yrkesmässiga pantlåneverksamheten i Lov indeholdende adskillige Bestemmelser om Politivatsenet i Christiania 26 mai. Nr. 1866. Ursprungligen gällde denna lag bara i Kristiania, Oslo. Den har därefter gjorts gällande för hela landet. Enligt 1866 års lag får varje kommun för de i lagen angivna

näringsverksamheterna besluta om att det fordras ett särskilt tillstånd av polismyndigheten för att få driva näringen. Tillstånden är avgiftspliktiga.

Bland dessa näringsidkare nämns pantlånare den söker sin

som utkomst genom utlåning mot handfången pant eller genom köp lös av egendom mot återlösningsrätt. För båda dessa kategorier näringsidkare gäller att de bara kan ta sig betalt ur det pantsatta eller köpta föremålet exekutiv aukgenom tion. Ett tillstånd får inte meddelas för längre tid än ett år. Som förutsättning för tillstånd gäller därvid att sökandens vandel inte kan sättas i fråga. Pantbanksverksamhet drivs i dag bara i Oslo, och bara av en

forretningsbank med 3 utlåningskontor och av ett privat företag

1 kontor. Den totala utlåningen var år 1985 41 miljoner norska ca kronor, fördelade på ca 68 000 lån, dvs. i genomsnitt ca 600 kr per lån. Vanlig pant är smycken, guld och silverföremål, kameror, kikare, radioapparater, bandspelare och pälsverk Sjur Brokhus, Pant og annen realsikkerhet, 1988.

7.2 Några andra länder

7.2.1 Frankrike

I Frankrike regleras pantbanker moms de piétéi en lag av den 28

december 1966 och den 16 december 1992, 1336. Enligt artikel 16nr

1 i lagen får yrkesmässig pantlåneverksamhet endast utövas

av

officiella inrättningar, s.k. Caisses de credit municipal och

Maisons généraux, som har monopol på sin verksamhet. Den som i strid mot bestämmelsen inrättar eller driver en pantlånerörelse utan tillstånd kan bestraffas med sex månaders fängelse eller 30 000 franc i böter. Samma påföljd kan också ådömas en person

som har tillstånd att driva sådan verksamhet inte följer de

men som

bestämmelser om registrering skall iakttas i sådan rörelse.

som en

Lagstifiningen utanför Sverige sou 1994:61

Det ställs nämligen krav på att en löpande och fullständig för-

teckning upprättas över beloppen eller föremålen belånats samt som över låntagarnas namn, hemvist och yrke. Vidare skall uppgifter om beskaffenheten, kvalitén och värdet på de belånade föremålen ingå i registret. Det kan också nämnas att det är straffbart enligt den aktuella

bestämmelsen att köpa och sälja inlämningskvitton från de officiella pantlåneinrättningarna. I fransk rätt skiljer man mellan kommersiell och civil pantsättning.

Såväl Code de commerce artikel 91-93 som Code civil artikel 2073-

2084 innehåller således regler om pantsättning.

Med kommersiell pantsättning avses pant som lämnats av en handelsman eller som lämnats av någon som inte är handelsman för att garantera en förpliktelse av kommersiell natur. Om inte betalning

sker på förfallodagen, kan borgenärenpanthavaren åtta dagar efter att

en formell betalningsuppmaning delgivits gäldenären offentlig genom försäljning avyttra panten och tillgodogöra sig betalningen. Varje avtal om att borgenären skall kunna tillgodogöra sig panten utan att iaktta dessa formella krav är ogiltigt. Vid civil pantsättning gäller att pantinnehavaren måste få domstols

samtycke för att tillgodogöra sig panten efter expertvärdering av

panten som betalning för sin fordran eller för att sälja den på auktion.

Inte heller vid civil pantsättning finns det någon möjlighet att avtala om att panthavaren skall tillgodogöra sig panten utan att följa det

föreskrivna förfarandet. Vid civil pantsättning måste pantinnehavaren enligt praxis utlämna en panten till den rätte ägaren, om det visar sig att det är fråga om stulen eller förlorad egendom som pantsatts av någon annan än ägaren. Om stöldgods eller hittegods pantsatts vid en Caisse de credit municipal måste den rätte ägaren däremot betala kapitalskulden,

ränta och kostnader till pantlåneinrättningen för att få tillbaka sin

egendom. Den som har förlorat egendom eller blivit bestulen har, enligt Code civil artikel 2279, tre år på sig att kräva sin egendom åter. I Nouveau Code pénal artikel 321-1 finns regler häleri. Häleri om

kan leda till fem års fängelse eller 2 500 000 franc i böter. Sker brottet upprepat, genom utnyttjande professionell verksamhet

av en

eller organiserat kan nu nämnda påföljder bli dubbelt så stränga. I en särskild lag av den 28 december 1966 regleras bl.a. marknadsföringen av krediter. Enligt dess artikel 10 skall det av all marknadsföring i syfte att ge råd om eller erbjuda penninglån framgå såväl den

effektiva ränta de gifter inkluderats. En överträdelse som av som av denna bestämmelse kan medföra böter mellan 2 000 och 3 000 franc lag 66-1010, artiklarna 10 och 16.

sou 1994:61 Lagstifiningen utanför Sverige

7.2.2 Nederländerna

Bestämmelser om pantbanksverksamhet finns i lagen den 8 november 1910, Pandhuiswet, Stb. 321. Lagen omfattar emellertid inte pantbanker där 25 Dfl. eller lånas ut mot pantsäkerhet. Lagen kan mer därför på grund av inflationen inte längre tillämpas på de företag som den ursprungligen avsåg. Finansministeriet har redan .år 1987 gett till känna att lagen skall ses över. Någon översyn har dock ännu inte ägt rum. Lagen föreskriver i första hand kommunala pantbanker. Lagen

tillåter dock även privata pantbanker. Som förutsättning gäller

då att kommunen medger en sådan privat etablering. Genom lagen den 28 oktober 1946, Stb 295, har emellertid samtliga kommunala medgivanden som lämnats upphävts. Inga mednya givanden får lämnas. Lagen gäller därför numera bara för kommunala pantbanker som lämnar lån mot säkerhet för belopp mindre än 25 Dfl. För närvarande finns det kommunala pantbanker bara i Amsterdam

och i Haag. Verksamheterna totalt två banker är ingående reglerade genom särskilda reglementen i Amsterdam gäller t.ex. ett Reglemente

der Stads-Bank van Lening, den 16 oktober 1985 1590. nr

Minsta lånebelopp är 5 Dfl. I fråga om panträtt gäller sedan den 1 januari 1992 civillag.

en ny Bestämmelserna om panträtt har där ändrats. När det gäller god tro vid pantsättning har en särregel införts for pantbanker. Enligt huvudregeln har en pantlånare och även en pantbank rätt att hålla kvar godset tills skulden har betalts art. 6:52, 3:290. Pantlånaren har rätt till omedelbar exekution och skall sälja

godset till allmänheten, men offentlig auktion art. 3:248 och 3:250. Pantlånaren får inte överföra äganderätten till godset på sig

själv art. 3:250. Efter auktionen är pantlånaren den i första som

hand har rätt till försäljningsintäkten. Ett eventuellt överskott måste

betalas till pantsättaren.

Om pantsättaren inte har rätt att pantsätta godset, skyddas pant-

lånaren om han handlade i god tro när ha tog emot godset. Ägaren till

godset kan bara lösa godset om han betalar den utestående skulden

art. 3:238 par. 1. Om godset är stulet gäller dock att ägaren under en tid av tre år har rätt att återfå godset utan att behöva ersätta pantlånaren, även om denne var i god tro vid pantsättningen art. 3:86. Bestämmelsen har

emellertid inte gjorts tillämplig pantbanker. Art. 11 i den inledningsvis nämnda lagen om pantbanker från 1910 tillåter nämligen

pantbanken, även om den inte handlade i god tro och även den om

Lagstifiningen utanför Sverige sou 1994:61

pantsatta egendomen är stulen, att inte behöva lämna ifrån sig egendomen såvida inte ägaren löser lånet.

7.2.3 Storbritannien

Pantbankerna Dawn-broken är föremål för en utförlig rättslig reglering som gäller i hela Storbritannien. Huvudbestämmelserna finns i Consumer Credit Act CCA 1974, art. 114-122. Dessutom finns sex

tillämpningsbestämmelser, Statutory Instruments SI, nämligen SI

1983 No. 1553 Agreements, SI 1983 No. 1566 Pawn-Receipts, SI 1980 N0.5l Total Charge for Credit, SI 1981 No. 1568 Realisation of Pawn, SI 1983 No. 1567 Loss of Pawn Receipt och SI 1983 No. 1565 Conduct of Business Pawn Records. För att driva pantbanksverksamhet fordras licens, Consumer Credit Business Licence art. 21. En sådan utfärdas av Office of

Fair Trading OFT, en statlig myndighet som bl.a. övervakar tillämpningen av CCA. En licens skall utfärdas om sökanden är lämplig art. 25. En licens gäller för fem år. Därefter måste den förnyas. Licensen är avgiftsbelagd. Ett licenskrav gäller för övrigt inte bara vid yrkesmässig kredit-

givning såsom vid pantlåneverksamhet utan också vid kreditför-

medling, skuldrådgivning, inkassoverksamhet och kreditupplysningsverksamhet. För varje verksamhet fordras en särskild licens. Nu

nämnda verksamheter går också att förena med en pantlåneverksamhet.

Vid lämplighetsprövningen skall bl.a. sökandens vandel prövas. Den som har gjort sig skyldig till sådana brott som bedrägeri eller annan

oredlighet eller våldsbrott är således olämplig. Likaså den som har brutit mot bestämmelserna i CCA eller de föreskrifter som har utfärdats med stöd av CCA eller någon annan bestämmelse avser som

kreditgivning till konsumenter. Olämplig är vidare den som i eller i samband med en näringsverksamhet har gjort sig skyldig till diskriminering på grund av kön, ras, hudfárg, etnisk eller nationell tillhörighet. Slutligen är också den olämplig som driver en närings-

verksamhet som oavsett om den är olaglig eller inte framstår som

bedräglig m.m. mot konsumenterna. Lämplighetsprövningen omfattar inte bara sökanden utan även

anställda, ombud och delägare eller, om sökanden är ett bolag, varje

person som har ett bestämmande inflytande över bolaget. I samband med licensgivningen får föreskrifter ges med avseende

på bokföring och marknadsföring m.m. art. 26. Någon prövning av behovet av nya pantbanker sker inte.

sou 1994:61 Lagstiftningen utanför Sverige

Sedan licens utfärdats sker i princip inte någon övervakning av verksamheten, men en licens kan återkallas någon

om av olämplighetskriterierna senare skulle uppfyllas. För det fall det till-

anses

räckligt kan en informell varning meddelas licenshavaren.

Att driva pantlåneverksamhet utan licens är straffbart.

För kreditverksamheten gäller för övrigt sammanfattningsvis

följande.

En pantlånare är skyldig att pantsättaren särskilt

ge ett pantkvitto

pawn-receipt samt en kopia av kreditavtalet art. 114-115. Pantkvittot är i princip nödvändigt för att pantsättaren skall få tillbaka

godset. Kreditavtalet skall undertecknas både pantlånaren av och

pantsättaren. Såväl handlingarnas form det minimum in-

som av

formation de skall innehålla regleras tillämpningsbestämmelser

genom SI. Av praktiska skäl har de två dokumenten sammanförts till en

enda handling. Pant får inte tas emot den är minderårig

av som under 18 år.

Kredittiden är minst sex månader. Pantsättaren har dock rätt att lösa panten när han vill under kredittiden art. 116 p.l. Någon särskild avgift utöver vad som avtalats för kredittiden får inte efter det tas ut

att lånet förfallit till betalning p.4.

Räntans storlek är inte föremål för reglering. Om lånet inte löses eller sätts när det förfaller om övergår den pantsatta egendomen till pantlånare om kredittiden är månader och sex panten lämnats som säkerhet för bestämd inte en summa som

överstiger 25 pund eller för en löpande kredit där kreditgränsen inte

överstiger 25 pund art. 120. I de fallen kan pantlånaren handskas

med panten som han finner lämpligt. I övriga fall skall pantlånaren sälja panten. Pantlånaren bestämmer hur försäljningen skall till. Han får således välja fritt mellan

auktion, underhandsförsäljning,

anbud etc.

Inför en försäljning panten skall pantsättaren underrättas

av genom

en särskild handling, Notice of Intention Sell, och tillfälle

en to ges

att ange ett minsta försäljningspris. Han skall också underrättas

om

sättet och kostnaderna för försäljningen. Ett eventuellt försäljningsöverskott skall betalas till pantsättaren. För det fall försäljningspriset inte motsvarar skulden skall försäljningspriset

anses motsvara skulden.

Oavsett försäljningssättet har pantsättaren dock alltid

rätt att kräva av pantlånare att denne skall visa han inte har missbrukat sin att rätt

att sälja panten. Om pantsättaren således gör gällande försäljnings-

att

priset inte motsvarar marknadspriset, kommer det på pantlånaren

an

att visa att det priset uppnåtts. Om han misslyckas med detta skall

pantsättaren vid avräkningen tillgodoräknas beloppet art. 121. För att gardera sig brukar kreditavtalen innehålla klausul en om att

Lagstifiningen utanför Sverige sou 1994:61

auktionspriset skall anses motsvara marknadspriset The Pawnbrokers

Guide, 1992. En pantlånare får inte ta emot ett skuldebrev eller en check eller någon annan motsvarande handling som säkerhet för krediten art. 123.

När det gäller den närmare regleringen av kreditavtalet, pantsedeln,

den effektiva räntan, pantforsäljningen, förlust av pantkvitto och

bokföringsskyldigheten finns detaljerade föreskrifter i de inledningsvis

nämnda SI.

Panterna utgörs nästan uteslutande av smycken och klockor. Ett

fåtal företag godtar också fordon som panter. Värdepapper brukar dock inte godtas som pant, av det skälet att det är svårt att kontrollera ägartörhållandena. Något formellt hinder mot att pantbelåna värdepapper finns dock inte.

Lånebeloppet brukat vara omkring 25 till 30 procent av pantens

uppskattade marknadsvärde. Uppskattningsvis 80 procent av panterna brukar återlösas. Om det visar sig att godset är stulet har ägaren rätt att återlösa det mot ersättning till pantlånaren för dennes kostnader. Pantlåneverksamheten är for närvarande på uppgång. Antalet medlemmar i branschföreningen National Pawnbrokers Association har fördubblats under de senaste tio åren. Uppskattningsvis finns det

i dag totalt omkring 350 pantbanker. Enligt vad som upplyst beror

uppgången bl.a. att många låntagare föredrar pantbankerna framför

de vanliga bankerna eftersom inga frågor ställs om vad lånen skall

användas till. I London är det inte ovanligt att utländska låntagare

lämnar dyrbara panter för stora lån.

Branschföreningen uppskattar att antalet låntagare uppgår till omkring 10 000 varje dag och att det årliga lånebeloppet uppgår till

omkring 400 miljoner pund.

7.2.4 Tyskland

Pantlåneverksamhet bedrivs i Tyskland för närvarande av 7 offentliga pantlåneanstalter och ca 100 andra pantbanksforetag. Kreditomsättningen uppgick år 1989 till 400 miljoner DM och genomsnittskrediten belöper sig till 300 DM. Omkring 9 % av panterna säljs på auktion.

Den långsiktiga trenden är mot högre lånebelopp, värdefullare panter och större andel inlösta panter. Bestämmelser om pantlåneverksamhet finns bl.a. i Gewerbeordnung. Enligt denna stadga krävs det tillstånd för att bedriva sådan

verksamhet Gewerbeordnung 34 §. Tillstånd får inte medges om

sou 1994:61 Lagstifiningen utanför Sverige

sakförhållanden finns utgör grund för den sökande inte som att anta att

uppfyller de krav på tillförlitlighet erfordras i denna näringsverk-

som samhet. Ansökan skall också avslås den sökande inte visar han om att

har det kapital eller de säkerheter verksamheten kräver.

som Nämnda

paragraf i Gewerbeordnung ger den tyske näringsministern rätt

att

genom förordning efter godkännande Förbundsrådet besluta

av om

regler som tar sikte på allmänhetens och pantlåntagarnas säkerhet, exempelvis om tillståndets omfattning, låneavgifter, hantering och

realisation av panten, utlämnande överskott från

av försäljning, bokföring, skyldighet att lämna myndigheterna upplysningar och möjligheter att utöva tillsyn över verksamheten.

År 1961 beslutades

om en sådan förordning med närmare föreskrifter för yrkesmässig pantlåneverksamhet Verordnung

über den Geschäftsbetrieb der gewerblichen

Pfandleiher och förordningen fick

ny lydelse i juni 1976. Den som bryter mot pantlåneförordningen kan enligt dess 12 § och Gesetz über Ordnungswidrigkeiten från

år 1987 dömas till mellan 5 och 5 000 DM i böter.

Enligt pantlåneförordningen skall näringsidkaren meddela behöriga

myndigheter i vilka lokaler han börjar bedriva sin verksamhet samt

varje byte av lokal. Han är också skyldig bokföra

att varje pant-

låneaffär, exempelvis löpande förteckning över pantlåneavtalen

och

förnyelser av avtalen samt uppgifter avtals- och förfallodata,

om

beloppen och föremålen som belånats samt låntagarens hemvist

namn,

och yrke. Därutöver skall de legitimationshandlingar uppvisats

som till styrkande av identitet samt eventuella fullmakter Vidare skall anges. förlust av pantsedlar och avvecklingen pantlånet, dvs. verkställda av

betalningar från låntagaren, försäljningen och överskott

av panten redovisas. Näringsidkaren skall också lämna

myndigheterna de muntliga och skriftliga upplysningar de behöver för tillsynen samt

lämna dem tillträde till samtliga affärslokaler pantlåneförordningen

2 4 §§. -

Panten får tas emot pantlånaren under förutsättning

av att han

avtalat med låntagaren han endast skall i

om att ta panten anspråk för

sina krav avseende lånet, inbegripet räntor och avgifter, samt att eventuellt överskott efter två år från realisering får

av panten överföras till den myndighet då har rätt till överskottet. som Pantlånaren får inte avtala kortare förfallotid om än tre månader pant-

låneförordningen 5 §. Pantlånaren är skyldig att lämna pantsedel

en

till låntagaren och det finns vissa regler hur pantsedeln

om skall vara

utformad i förordningens 6 Vidare föreskrivs det om förvaring och försäkring av panter i 7 8 §§.

-

Pantlånaren får tillgodogöra sig tidigast

panten en månad efter att

hela lånet förfallit till betalning, inte låntagaren efter förfallodagen

om

Lagstifiningen utanför Sverige sou 1994:61

medger tidigare försäljning av panten. Minst en och högst två veckor

före försäljningen, skall ske på offentlig auktion, skall bl.a. tiden

som för försäljningen kungöras genom annons i en ortstidning 9 §. Förordningens krav på offentlig auktion överensstämmer med reglerna

i Bürgerliches Gesetzbuch BGB om försäljning av pant. I BGB

stadgas också att panten med börs- eller marknadspris får säljas på börs eller marknad behörig mäklare BGB 1235 §. annan av I 10 § föreskrivs att pantlånaren får begära en månatlig ränta uppgående till högst en hundrade] av lånebeloppet. Eftersom han

dessutom har rätt att ta ut vissa avgifter kan exempelvis ett lån av 500

DM medföra att årsräntan uppgår till 36 procent. I en bilaga till 10 § anges de högsta månatliga ersättningarna för kostnader som pantlånaren får begära. Bilagan tar upp belopp avseende lån mellan 2 och 500 DM. För lån över 500 DM får parterna fritt avtala om den

månatliga avgiften. På delstatsnivå finns allmänna förvaltningsföreskrifter om pant-

låneverksamhet och dessa föreskrifter varierar mellan delstaterna. I de delstatliga föreskrifterna förekommer bl.a. mera detaljerade regler om

tillstånd eller tillsyn, exempelvis om hur stickprovskontroller hos näringsidkaren kan ske för att kontrollera att pantlåneförordningens

olika regler efterlevs.

Det finns också publicerade allmänna avtalsvillkor för pantlåneverksamhet i vilken grad de används i praxis är inte känt.

men

Nämnas bör att BGB innehåller allmänna civilrättsliga regler om pant som inte bara tar sikte på yrkesmässig verksamhet utan även gäller mellan privatpersoner. I BGB stadgas exempelvis att godtrosför-

värv inte kan ske det är fråga stulet eller förlorat gods 1208 om om och 935 §§ BGB. j sådan Den tyska lagen om kreditväsen är inte tillämplig på

yrkesmässig pantlåneverksamhet där handpant lämnas för säkerhet till

lån 2 § Gesetz über das Kreditwesen. Däremot gäller skyldigheten att effektiv årsränta såväl för den som bedriver pantlåneverkange

samhet som för övrig kreditverksamhet. Denna skyldighet framgår av prisuppgifter beslutats år 1985 med stöd av förordningen 1984

som

reglering prisuppgifter 4§ Verordnung zur Regelung der

om av

Preisangaben respektive Gesetz zur Regelung der Preisangaben,

Bundesgesetzblatt, 1985, del 1 s. 580.

Lagstifiningen utanför Sverige

7.2.5 USA

Se bilaga Pantlånerörelsen i USA.

7.3 EG regler

-

I avsnitten 6.3.5 och 6.2.1 har vi redan konstaterat där behandlade att lagar bl.a. är följd anpassningar till de EG-direktiv berör en av som

konsumentkrediter och konsumentkreditgivning. Motsvarande gäller

lagen 1993:768 åtgärder mot penningtvätt: vidare

om se kapitel 8.

Dessa lagar har sålunda tillkommit till fyllande Sveriges upp av

förpliktelser enligt EES-avtalet se lagen 1992: 1317.

3.1 Banksamordningsdirektiven

De EG-direktiv som innehåller regler för verksamhet i banker gäller även för andra typer av kreditinstitut. En definition gemensam av kreditinstiut finns i artikel 1 i Rådets direktiv den 12 december av

1977 om samordning lagar och andra författningar rätten

av om att starta och driva verksamhet i kreditinstitut 77780EEG. Enligt direktivet, som senare kompletterats med Rådets direktiv av den 15 december 1989 om samordning lagar och andra förav fattningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut

89646EEG, med kreditinstitut ett företag verksamhet

avses vars består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbe-

talningspliktiga medel och att bevilja kredit för räkning. I

egen

ingressen till direktivet förtydligas att definitionen omfattar företag

som tar emot medel från allmänheten, antingen insättningar genom eller i annan form, såsom fortlöpande utgivning obligationer eller av andra jämförbara värdepapper. Enligt prop. 199293:89 102 ansågs det därigenom stå klart s. att definitionen träffar både banker och sådana institut svenska som

kreditaktiebolag och finansbolag, vilka finansierar sig på allmänna

marknaden. Den avgränsning begreppet kreditinstitut gjort i direktivet av som medför emellertid att sådan verksamhet skeir enligt bestämmelsersom na i pantlånelagen inte omfattas.

4 14414144 97

Lagstijiningen utanför Sverige sou 1994:61

7.3.2 Konsumentkreditdirektivet

Behovet av konsumentskydd vid kreditavtal har uppmärksammats inom

EG. Ett direktiv antogs av Rådet i december 1986 87102EEG och

kompletterades i februari 1990 9088EEG. Direktivet tillämpningsområde omfattar i stort sett all konsumentkreditgivning. De undantag från tillämpningsområdet som lämnas i artikel 2 gäller emellertid inte den kreditgivning som lämnas enligt den svenska pantlånelagen. Det innebär således reglerna för pantlånet måste så att de anpassas åtminstone uppfyller det minimiskydd föreskrivs i nämnda EGsom direktiv.

7.3.3 Penningtvättdirektivet

Syftet med direktivet 91308EEG om penningtvätt är att samordna

medlemsstaternas insatser för att hindra att den frihet för kapitalrörelser och den frihet att tillhandahålla finansiella tjänster som hör till ett finansiellt integrerat Europa utnyttjas för tvättning sådana tillgångar av

som erhållits genom brottslig verksamhet i direktivet benämnt

tvättning av pengar. Direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att varje enskilt land kan fastställa strängare regler. Skyldighet att vidta åtgärder i enlighet med direktivet föreligger bara i fråga om tillgångar som härrör från narkotikabrottslighet. Enligt direktivet bör länderna emellertid överväga att utvidga tillämpningen till andra former brottslighet. I direktivet nämns exempel av som organiserad brottslighet och terrorism. Direktivet omfattar i första hand kreditinstitut och finansiella institut. Vad som avses med ett kreditinstitut framgår av banksamordningsdirektiven. Med ett finansiellt institut avses ett företag som inte är ett kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet består i att utföra en eller flera av de verksamheter som anges i punkterna 2 - 12 och 14 i bilagan till direktiv 86846EEG, eller ett försäkringsbolag

auktoriserat i enlighet med direktiv 79267EEG senast ändrat genom

direktiv 90619EEG, om företaget bedriver verksamheter täcks som av det direktivet art. l.

För dessa institut föreskrivs bl.a. skyldighet att i vissa situationer

en kontrollera kundernas identitet särskilt då ett sparkonto eller annat konto öppnas och då bankfacktjänster erbjuds och att anmäla -förhållanden som misstänks ha samband med brottsliga gärningar art. 3.

sou 1994:61 Lagstiftningen utanför Sverige

Enligt direktivet skall medlemsstaterna till att bestämmelserna se

utvidgas till att omfatta också andra yrkesgrupper och företagskatego-

rier än kreditinstitut och finansiella institut, den verksamhet om som

bedrivs där är särskilt ägnad att utnyttjas för penningtvätt art. 12. Direktivets obligatoriska tillämpningsområde täcker for närvarande inte sådan kreditgivning pantbank lämnar.

som en

is°ååâ7åâéâåå i JR WP x.; Rp 1;:

så näammmaál ;axøfiiåüe

Mmm

3 giixl7zá-géi.âfiji Li5m..,:%jz°-;.: -

xaxsiszzmmiåsm

.I .., i

.ánmiøgyamåxazm i . :m- : ge: iis§i2:$az3§§un V zgzågü %

{ ;ä

.

8 Utredningens överväganden

Vår inställning: Genom att i så stor utsträckning möjligt i sak som göra innehållet i reglerna i konsumentkreditlagen 1992:830 och lagen 1992:1610 om kreditmarknadsbolag tillämpligt också på pantbanksverksamheten uppnår man en principiell konkurrensneutralitet med övriga kreditformer. Konsumentkreditlagen bör alltså med en del undantag i fortsättningen tillämpas generellt också på sådan kreditgivning sker som inom pantlånerörelsen. Det innebär att flertalet av de bestämmelser i den nuvarande pantlånelagen reglerar kreditavtalet mellan som panthavaren och pantsättaren inte längre behövs. En utvidgning av kreditmarknadsbolagslagens tillämpningsområde skulle få en motsvarande konsekvens för rörelsereglerna i den nuvarande pantlånelagen. Många bestämmelser i kreditmarknadsbolagslagen kan göras tillämpliga också på pantbanker. En generell utvidning av tillämpningsområdet för den lagen skulle emellertid göra det nödvändigt att föra in flera särregler för pantbankerna, främst när det gäller aktiekapitalets storlek, styrelsens storlek, vilken verksamhet får bedrivas och när som kredit får beviljas, kravet kapitaltäckning och polisens brottsförebyggande och spanande verksamhet. Eftersom kreditmarknadsbolagslagen inte innehåller några särregler för de olika kreditmarknadsbolag den omfattar, som framstår det lagtekniskt lämpligare behålla fristående som att en reglering för pantbanksverksamheten. Vi förordar starkt förenklad pantbankslag. en ny Där kan också tas del kreditregler rör pantavtalet. en som

Utredningens överväganden sou 1994:61

8.1 Utgångspunkter för vår översyn

I vilken utsträckning behöver pantláneverksamheten fortsättnings-

vis vara Iagreglerad

1 Inledning

Lagen 1949:722 om pantlånerörelse ändrad senast 1992:545, här

kallad pantlånelagen, trädde i kraft den 1 april 1950 se bilaga 5. Den

ersatte utan alltför stora förändringar i sak förordningen - - 1918:387 angående idkande av pantlånerörelse, vilken i sin tur till

övervägande del byggde på kungörelsen 1884:66 angående villkoren

för idkande av pantlånerörelse. Pantlånelagen har i huvudsak stått oförändrad sedan sin tillkomst, alltså i 45 år. Endast ett fåtal ändringar har skett. Merparten av dessa

ändringar har varit endast av formell natur. I materiellt hänseende har

lagen ändrats bara vid tre tillfällen och då i frågor som besvärstidens

längd, försäljningen av OTC-aktier, beloppsgränsen för skyldigheten

att till pantsättaren redovisa eventuellt överskott vid försäljning av

panter. Ändringarna har i samtliga fall föranletts av ändringar i andra

regelverk.

Detta betyder att innehållet i den nuvarande lagstiftningen i stora

delar har tillämpats i mer än ett sekel. Vid ett par tillfällen har frågan om en reform tagits upp.

Skrothandelsutredningen väckte i sitt betänkande Ds H 1978:5

Handeln med skrot och handeln med begagnade varor sålunda frågan om pantlåneverksamheten krävde en ny eller förändrad reglering för

att det allmänna syftet med den dåvarande skrothandelsförordningen

skulle uppnås. Utredningen ansåg dock att det inte fanns någon anledning att ändra pantlånelagen, eftersom kontrollen över pantlåneverk-

samheten var tillfredsställande från den synpunkten att avsättningen av tjuvgods motverkades och försvårades prop. 198081:3 s. 222. Under år 1987 ombesörjdes vissa studier av pantlåneverksamheten genom Finansdepartementets försorg. Inom departementet gjordes då

den bedömningen att det inte fanns några påtagliga praktiska problem

som gjorde det nödvändigt att ändra pantlånelagen, även om lagen

innehöll en del omoderna drag. Som exempel framhölls behovsprövningen, som hade avskaffats på andra områden, t.ex. inom vägtrafiken. Enligt Finansdepartementet fungerade branschen väl och det fanns därför inte skäl att vidta några åtgärder.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Sedan pantlånelagens tillkomst år 1949 har det emellertid skett stora

förändringar i samhället. Nya synsätt på regelkvalitet, administrativ förenkling samt konsument- och konkurrensskydd har också gjort sig

gällande.

Betydelsefulla rättsliga förändringar på konsumentkredit- och kreditmarknadsområdet har exempelvis nyligen genomförts den

genom

nya konsumentkreditlag som har trätt i kraft den 1 januari 1993 och den nya lag om kreditmarknadsbolag trädde i kraft den 1 januari

som

1994. Kreditmarknadsbolagslagen i första hand reglera

avser att

finansbolagen och kreditaktiebolagen men har en sådan räckvidd att den gäller i stort sett för samtliga företag bedriver någon form

som av

ñnansieringsverksamhet mot konsumenter. Konsumentkreditlagen har

en motsvarande räckvidd. Den reglerar i princip alla s.k. konsument-

krediter, dvs. inte bara krediter lämnas näringsidkare i

som av en samband med att en konsument köper eller tjänst även en vara en utan

sådana krediter s.k. fristående krediter banker, finansbolag

- - som

och andra kreditmarknadsbolag lämnar utan någon sådan koppling.

Det finns nu all anledning att fråga sig i vad mån pantlåneverksamheten i framtiden behöver reglerad i lag, och i vad mån de allvara

männa bestämmelser antytts är tillräckliga för lösa de prob-

som nu att

lem som kan förekomma i samband med denna form kreditgivning.

av Det är emellertid nödvändigt att redan här peka på för det fall att man anser att pantbankernas verksamhet inte behöver regleras särskilt den nuvarande pantlånelagen inte kan upphävas utan vidare. Om så -

sker, skulle den i flera avseenden i förhållande till pantlånelagen

mycket restriktiva regleringen enligt kreditmarknadsbolagslagen

komma att omfatta också pantbankerna.

Näringsfriheten

Enligt motiven prop. 1949:201 17 den nuvarande s. avser pantlånelagen primärt att tillgodose två syften, nämligen dels att motarbeta

tillgreppsbrottsligheten brottsrisker, dels att minska eller eliminera pantlånerörelsens sociala risker konsumentskydd.

Samtidigt framhölls i motiven vikten att näringsfriheten inte i

av onödan inskränktes. Den utgör en av grundstenarna i vårt ekonomiska och system

innebär varje medborgares frihet att etablera näringsverksam-

en egen het med det innehåll och de former som han eller hon önskar. Denna frihet har bl.a. gjort det möjligt att snabbt möta ändrade marknadsför-

utsättningar och introducera effektivitetsfrämjande produktions- och

distributionsformer.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Av olika skäl finns det en del inskränkningar i näringsfriheten. Som

exempel kan nämnas att det för etablering inom vissa näringar krävs tillstånd av en myndighet. Hänsyn till människors liv, hälsa, säkerhet eller integritet eller till stora ekonomiska värden har ansetts utgöra

skäl för undantag från principen näringsfrihet. Även risken för om brottslighet har i vissa fall bedömts motivera sådana inskränkningar.

Intresset av att skydda stora ekonomiska värden har bl.a. tagit sig

uttryck i tillståndskrav för banker, försäkringsbolag, finansbolag samt försäkrings- och fastighetsmäklare. Exempel där risken för brottslighet

motiverat tillståndskrav är bevakningsföretag, handeln med skrot och begagnade varor samt bilskrotningen.

Vid tillkomsten av den förutvarande konkurrenslagen 1982:729 betonades i lagmotiven prop. 198182: 165 s. 231 vikten av närings-

och etableringsfrihet. Att nya företag kan etableras driver utvecklingen framåt och utövar ett tryck på de befintliga företagen att inte stelna

utan att vara effektiva och hålla rimliga priser. Man måste därför iaktta stor restriktivitet med etableringskontroll, såväl privat som offentlig. Vidare sades att i de flesta fall där etableringsfriheten begränsas genom lagstiftning, är det i regel fråga om enskilda branscher, och där sådana speciella skäl som ovan nämnts kan motivera inskränkning näringsfriheten. Även vid sådana fall en av ansågs emellertid restriktivitet med reglering vara påkallad. Den nya konkurrenslagen 1993:20 vilar på samma grund.

8.1.2 Konsumentskyddet kan tillgodoses genom den allmänna lagstiftningen när det gäller kreditgivning men inte i fråga om panträtten

Vår inställning: En fråga är om det behövs en fortsatt reglering för att skydda konsumenternas intressen när det gäller pant-

låneverksamheten. Ett av motiven bakom den nuvarande pant-

lånelagen är att skydda utsatta låntagare, dvs. tillgodose konsumentskyddet. I kapitel 6 har vi beskrivit ett antal allmänna regelverk med ett konsumentsskyddssyfte. I det här avsnittet diskuterar vi betydelsen av dessa regelverk för pantbanksverksamheten. Vår slutsats är att det behövs en fortsatt reglering, men att den kan begränsas kraftigt i förhållande till vad som gäller i dag.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Betydelsen av en höjd levnadsstandard

Pantlånet har bl.a. till syfte att tillgodose ett tillfälligt penningbehov som inte kan tillgodoses på något annat sätt. Ett samhälle som

garanterar alla medborgare en social grundtrygghet medför mer eller mindre automatiskt att de sociala nackdelar följer

som annars av pantlåneverksamheten avsevärt begränsas.

I detta sammanhang viktiga förändringar bör beaktas är inte

som bara den utveckling samhället gått igenom när det gäller som

höjningen av den allmänna levnadsstandarden utan också den socialpolitiska utveckling som gett alla en grundläggande social

trygghet. I exempelvis Grönwall m.fl., Socialtjänstens mål och medel, Handboken om socialtjänsten, tredje upplagan 1991, lämnas i avsnittet

Från fattigvård till socialtjänst beskrivning den socialpolitiska

en av ut-

vecklingen under 100 år. Jämför även t.ex. Petersson Söderlind, Förvaltningspolitik, andra upplagan 1993. Av de yttranden som dåvarande fattigvårdsmyndigheter lämnade över Socialstyrelsens förslag till ny pantlånelag år 1941 framgår att osäkerhet rådde i vilken omfattning personer fick fattigvård

som samtidigt använde sig av pantlånet som kreditmedel. Den gängse upp-

fattningen var att man i det längsta sökte skaffa sig inkomst på

en något annat sätt än att söka fattigvård. I sammanhanget nämndes även

möjligheten att sälja föremålen i stället för att pantsätta dem. Genom de svar pantbankskunderna lämnat vår enkätundersökning har vi fått bekräftat att andelen socialbidragstagare är större i denna

grupp än i gemen se närmare bilaga 3.

Rätten till en skälig levnadsnivá

Det sociala regelverket skyddar den har det ekonomiskt svårt från

som att behöva använda pantlånet eller andra kreditformer för att klara en skälig levnadsnivå. Pantlånet kan ändå inte sägas ha spelat sin roll ut

helt som en del i det sociala skyddsnätet. Många använder pantlånet

som ett medel för att tillgodose de grundläggande behoven, t.ex. för inköp av mat. Det framgår av vår enkätundersökning. Genom socialtjänstlagen 1980:620 har den enskilde i allt fall rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och livsföring i

övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Biståndet skall inte bara tillförsäkra den enskilde skälig levnadsnivå en utan också vara så utformat att det stärker hans eller hennes resurser att

leva ett självständigt liv 6 §. Den enskilde kan även i andra fall än som avses i 6 § få ekonomisk hjälp socialnämnden. Till skillnad

av

Utredningens överväganden sou 1994:61

från vad som annars gäller enligt 6 § får dock, utom i de fall bidraget utgått till den som är indragen i arbetskonflikt eller om bidraget lämnats som förskott en förmån eller en ersättning, sådan hjälp återkrävas om den ges under villkor om återbetalning 33 §. Möjligheten att återkräva hjälpen är emellertid inte obegränsad. Ett återkrav får således aldrig medföra att den enskilde kan antas bli ur stånd att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt 36 §. I fråga om handläggningsförfarandet sker i de flesta socialbidragsärenden som avser ett långvarigt ekonomiskt bidragsbehov utbetalningen av bidraget månatligen vanligen genom postanvisning, postgiro eller bankgiro. För en person som är i akut behov av ekonomiskt bistånd kan som regel sådana betalningssätt inte användas. Det innebär emellertid inte

att biståndet får ges i form av rekvisition, matkuponger eller dylikt.

Huvudregeln är att det akuta biståndet skall ges kontant se Allmänna

råd från Socialstyrelsen 1992:4 s. 117. När det gäller innebörden av begreppet skälig levnadsnivå följer av rättspraxis att Socialstyrelsens bruttonormer bör läggas till grund för bedömningen vad är skälig levnadsnivå RÅ 1993 ref av som en 11. Riksskatteverkets normalbelopp vid bestämmandet av förbehållsbeloppet vid införsel, 3 581 kr, är något högre än Socialstyrelsens norm för en ensamstående vuxen, 3 403 kr år 1994. Utgångspunkten för beräkningen av den enskildes bidragsbehov är emellertid att denne skall medverka till sin egen försörjning. Det innebär att vissa inkomster och tillgångar som denne har får reducera socialbidraget. När det gäller tillgångar är det främst banktillgodohavanden eller andra registrerade, lätt värderbara lätt realiserbara tillgångar som t.ex. aktier och obligationer samt bilar och båtar som kommer i fråga. Annan lös egendom exempelvis sådana föremål som har en personlig anknytning, såsom guld- och silversmycken,

klockor och dylikt eller som annars är vanliga i ett hem omfattas

också. Av praxis framgår dock inte i vilken utsträckning socialnämnden kan kräva av den biståndssökande att han i första hand avyttrar sådan egendom innan han får ekonomsikt bistånd. En förklaring kan vara att socialnämnden som regel saknar kännedom om den biståndssökande har sådana realiserbara tillgångar. En annan förklaring kan vara att sådan egendom många gånger omfattas av vad som skall anses ingå i en skälig levnadsnivå. I förarbetena till socialtjänstlagen förs inte någon diskussion om pantlånet som en alternativ åtgärd till en försäljning av egendomen när det gäller kravet att den biståndssökande skall medverka till sin försörjning. Huruvida en socialnämnd, om egendomens belåningsvärde bedöms ligga högre än vad som kan fås vid en försäljning, har rätt att

sou 1994:61 Utredningens överväganden

i så fall fordra av en biståndssökande att han pantsätter egendomen i

stället for att sälja den måste bedömas osäkert.

som

Frågan om vilken inverkan möjligheten till lån har for rätten till

bistånd har för övrigt behandlats Regeringsrätten i RÅ 1989 2:27. av

Av rättsfallet följer att den som av någon anledning råkar in i

en

biståndssituation har möjlighet att lån lösa sitt behov

men genom av kontanter, förlorar inte därigenom sin rätt till bistånd socialnämnav den.

Rätt till ekonomiskt bistånd kan även föreligga för andra skulder än

som nu nämnts. Den enskildes samlade skuldbörda kan ibland vara sådan att enda möjligheten för honom att komma på fötter eller

leva på en skälig levnadsnivå är att hjälp med sin

att sanera

skuldbörda prop. 197980:1 186, 202; Socialstyrelsens allmänna

s. råd 1985:1 92; RÅ 1992 Ref 16. s.

En annan omständighet av stor betydelse vid bedömningen

av

behovet av en reformering av regelverket för pantbanksverksamheten

är den kraftiga expansion av konsumentkrediterna ägt under som rum det senaste decenniet. Kreditexpansionen har kommit även pantbankerna till del. Den samlade lånestocken for branschen har

kontinuerligt ökat fram till år 1992, likaså antalet förmedlade lån.

Under 1992 och 1993 har dock nedgång skett såväl antal lån en av

som lånestock Svenska pantbanksföreningens årsstatistik.

När det gäller ökningen av konsumentkrediterna har den framför allt

avsett andra kreditformer än pantlånet.

Den allmänna standardhöjningen och utvecklingen former för

av nya konsumentkrediter visar bl.a. på att pantbankerna inte på sätt samma som under de sista 100 åren har en särskild konsumenter grupp av

som kredittagare. Visserligen är andelen kreditsvaga och

yngre

konsumenter något större vid denna kreditgivning, inte i den

men

utsträckning att det det är befogat att tala särskild

om en grupp av

konsumenter. Pantbankerna konkurrerar i betydligt större

numera

utsträckning än tidigare med andra kreditgivares olika fmansieringsal-

ternativ om varje presumtiv kreditkonsument. I det här sammanhanget vill dock betona att pantlånet på en väsentlig punkt skiljer sig från andra konsumentkrediter. Genom

pantlånet kan den behövande själv tillgodse sitt penningbehov

utan att

öka sin skuldbörda och utan att utnyttja de under lågkonjunkturer hårt

ansträngda kommunala anslagen för socialhjälpen.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Andra möjligheter till skuldsanering införs

Hushållens skuldsättning har som nyss påpekats under senare hälften av 1980-talet ökat kraftigt i omfattning. För många hushåll har den stora tillgången på krediter lett till en mer eller mindre okontrollerad

skuldsättning. För en del har skuldsättningen fått en sådan omfattning

att den personliga ekonomin har raserats. Den förut nämnda konsumentkreditlagen initierades bl.a. mot bakgrund av dessa förhållanden. I lagen har tagits bestämmelser som innebär att en kreditgivare regelmässigt skall göra en kredit-

prövning innan han beviljar krediten. Prövningen tar alltså sikte på om kredittagaren har möjlighet att återbetala lånet och dess kostnader

enligt lånevillkoren. Om så inte bedöms vara fallet, skall han inte

bevilja krediten. Den kreditgivare som inte följer dessa regler avviker

från vad som anses vara god sed vid kreditgivning. Konsumentkreditlagen fungerar därigenom som ett medel för att förhindra en okontrollerad skuldsättning bland konsumenterna. För de fall en sådan skuldsättning redan skett finns dock inte några regler i konsumentkreditlagen som tar sikte på att lösa det problemet. En sådan lösning har föreslagits i prop. 199394: 123 Skuldsaneringslag. Förslaget har när detta skrivs ännu inte behandlats av riksdagen.

Enligt propositionen skall en kraftigt skuldsatt gäldenär själv först

försöka göra upp med samtliga sina fordringsägare. Han skall i det

skedet kunna få råd och anvisningar av kommunen. Lyckas inte det kan gäldenären föra ärendet vidare till kronofogdemyndigheten som skall hjälpa parterna till en frivillig skuldsanering. Om någon fordringsägare motsätter sig ett sådant förslag, skall kronofogdemyndig-

heten överlämna ärendet till tingsrätten som skall kunna besluta om en tvingande skuldsanering.

Den föreslagna lagen får dock inte någon betydelse för den skuldsättning som sker genom pantbanksverksamheten, eftersom

fordringar förenade med panträtt inte omfattas av förslaget.

Bestämmelser om avtalsvillkor i konsumentförhállanden

Den tidigare nämnda avtalsvillkorslagen kan som framgått enligt

- --

den ordning som gäller i dag endast undantagsvis tillämpas på pant-

låneverksamheten. Vid en eventuell avreglering av pantlåneverk-

samheten får dock avtalsvillkorslagen ökad betydelse för kreditavtalen.

Lagen är framför allt inriktad på att genom förbud sanera i de standardvillkor som företagen använder i köpeavtal, avbetalningskontrakt, garantier och liknande formulär.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Dess betydelse för kreditavtal är för närvarande begränsad genom att den uttryckligen inte gäller i fråga om verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen. För sådana kreditavtal som följer av pantlånelagen görs dock inte något undantag. De kreditavtal som pantlånerörelserna träffar med pantsättarna regleras ingående dels genom bestämmelser i pantlånelagen och dels genom de föreskrifter länsstyrelserna beslutar med stöd särskilda av bemyndiganden i den lagen. Man kan säga att avtalsvillkoren i den del de inte följer direkt av pantlånelagen närmast är ett utslag länsstyav relsernas myndighetsutövning. Den typen av villkor kan emellertid inte prövas enligt avtalsvillkorslagen. Endast i den mån pantlånerörelsernas kreditavtal innehåller villkor inte följer pantlånelagen kan som av dessa villkor prövas av Marknadsdomstolen.

Justitiedepartementet har emellertid i en rapport Ds 1994:29

Oskäliga avtalsvillkor m.m. med anledning av att EG:s direktiv om oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal skall införlivas med svensk rätt föreslagit att avtalsvillkorslagens bestämmelser skall göras tillämpliga även på avtal om finansiella tjänster. Härigenom kommer således, om förslaget genomförs, lagen att tillämpas även det område som för närvarande står under Finansinspektionens tillsyn. Konsumentverket får därmed möjlighet att vid vite förbjuda en fortsatt använding av ett oskäligt kreditavtal. Departementsförslaget är under beredning. När det gäller pantbankernas kreditgivning, kan således aven reglering av denna ske, samtidigt som i andra lagar effektiva garantier lämnas mot att oskäliga avvtalsvillkor kommer att kunna tillämpas.

Generalklausulen i avtalslagen

Även generalklausulen i 36 § lagen 1915:218 avtal och andra om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område avtalslagen gör det som framgått möjligt att komma till rätta med oskäliga avtalsvill- kor. De bedömingar som görs enligt avtalslagen och avtalsvillkorslagen är likartade. Men lagarna är av olika karaktär. Avtalslagen kan den enskilde konsumenten använda sig av när han eller hon ingått ett avtal med ett företag och sedan råkar i tvist med företaget om detta. Men ett domstolsavgörande kommer då att gälla bara just detta individuella fall. Företaget kan fortsätta att använda formuläret med det oskäliga avtalsvillkoret. Med hänsyn till masshanteringen låneavtal i pantlåneverksamav heten kan enligt vår uppfattning den möjlighet generalklausulen som

Utredningens överväganden sou 1994:61

i avtalslagen ger en enskild konsument att få ett oskäligt avtalsvillkor jämkat knappast ha mer än en rent marginell betydelse för konsumentskyddet.

Ockerbestämmelsen i brottsbalken bidrar till att skydda konsumenten

Det kan kanske tänkas att en sådan ordning där pantlånerörelsen själv tillåts bestämma räntor och avgifter, som vi avser att föreslå, trots vad som nyss sagts om regler till skydd för den enskilde, ökar riskerna för att enskilda pantsättare utsätts för ocker eller andra liknande för-

faranden. En tänkbar lösning skulle i så fall vara att bygga ut det skydd mot ocker som redan ges i brottsbalken 9 kap. 5

Att med hänsyn till enbart ockerrisken ha en särpräglad ordning för krediter som en pantbank lämnar framstår emellertid enligt vår mening

som opåkallat, låt vara att det skulle kunna motiveras med att pant-

bankernas kundkrets typiskt sett har ekonomisk ställning

en svagare än kredittagare hos t.ex. vanliga banker och finansbolag. Av den enkätundersökning SCB har gjort på utredningens som uppdrag framgår nämligen att det visserligen finns skillnader i detta avseende, men också att de knappast är så stora, att de motiverar en

sådan särbehandling se närmare bilaga 3. Man kan därför inte säga

att en kredittagare vid pantlån till skillnad från andra kredittagare har behov av ett särskilt skydd när det gäller kontrollen av avgiftssättningen för kreditgivningen. Att pantbankskunderna i viss mån hör till en mer skyddsvärd grupp än genomsnittet medborgare motiverar dock enligt vår mening en lagreglering i andra hänseenden, vi som återkommer till. Den nuvarande ordningen med att länsstyrelsen fastställer högsta låneavgifter m.m. utesluter i princip tillämpning ockerbestämen av

melsen. Mot bakgrund av att länsstyrelsen i något fall Trollhättan

bestämt räntan till inte mindre än närmare 50 procent kan sätta man i fråga om inte den nuvarande ordningen i det här avseendet dessutom motverkar sitt syfte. Enligt vår mening finns därför inte längre samma skäl som tidigare för en ordning som ger länsstyrelsen rollen prisbildare när det av gäller kreditkostnaderna.

Konsumentkreditlagen 1992 bör i princip omfatta också pantlånen

Utvecklingen konsumentkreditområdet under det senaste decenniet

har inneburit inte bara att kreditvolymerna och hushållens samlade

sou 1994:51 Utredningens överväganden

skuldsättning har ökat utan också att nya kredittyper har införts. Konsumentskyddet har genom olika lagstiftningsåtgärder på konsumentkreditområdet kraftigt förstärkts. Ett betydelsefullt exempel på sådan lagstiftning är den tidigare nämnda konsumentkreditlagen som trädde i kraft den 1 januari 1993. Genom konsumentkreditlagen har konsumentskyddet fått ett vidare tillämpningsområde än tidigare samtidigt som konsumentskyddet utvidgats i flera andra hänseenden. Lagen, är tvingande till som konsumentens förmån, gäller såväl för kreditköp som för kreditavtal som inte har något direkt samband med köp eller tjänster s.k. fristående krediter. För fristående krediter saknades tidigare i huvudsak lagreglering. Huvudskälet för en reformering var en anpassning till EG:s regelverk. Konsumentkreditlagen gäller inte för författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel och inte heller för krediter som enligt ges pantlånelagen.

I den departementetspromemoria Ds 1990:84 som låg bakom den

nya lagen gjordes inte något generellt undantag för krediter enligt pantlånelagen. Däremot framhölls i promemorian att ett konsekvent krav på kreditprövning oberoende ställd säkerhet vilket föreslogs av men inte genomfördes skulle medföra stora svårigheter för all pantlånerörelse varubelåning eftersom den verksamheten bygger främst på att personer snabbt skall kunna skaffa sig pengar att genom lämna egen lös egendom som säkerhet i stället för att sälja den. Ett krav på kreditprövning vid sådan kreditgivning bedömdes kunna leda till att en stor del av lånen i fråga inte skulle beviljas. Huruvida detta ställningstagande grundades på en bedömning av kunderna som särskilt kreditsvaga framgår inte av promemorian. Några andra undantag för pantlånerörelse från de allmänna konsumentkreditreglerna nämndes inte. I lagmotiven prop. 199192:93 51 52, 96 97 uttalade s. - emellertid föredraganden att flera av bestämmelserna i konsumentkreditlagen inte borde tillämpas pantlånerörelse. Som exempel anfördes bestämmelsen kreditgivarens rätt att ändra räntan under om löpande avtalsperiod. Som förklaring anfördes dels de speciella förhållandena vid denna typ av kreditgivning, dels att verksamheten är reglerad genom en särskild lag pantlånelagen. Därvid framhölls särskilt det förhållandet att tillsynen är ordnad på ett sätt som inte har någon motsvarighet i fråga om annan kreditgivning till konsumenter. På grund härav, och eftersom det inte heller uppdagats några anmärkningsvärda konsumentskyddsproblem vid denna typ av verksamhet, ansågs det lämpligast att undanta pantlånerörelse helt från konsumentkreditlagens tillämpningsområde.

lll

Utredningens överväganden sou 1994:61

De regler som i dag motiverar att tillsynsuppgiften ligger hos landets länsstyrelser bärs som vi det inom Pantbanksutredningen ser inte längre upp av lika starka skäl som när de infördes. Det är i första hand fråga om uppgifter som avser att tillgodose konsumenternas behov av skydd, uppgifter enligt lagstiftning inom som senare motsvarande områden lagts på Konsumentverket och Finansinspektionen. Vi kommer emellertid tillbaka till denna fråga i avsnitt 8.19. I utredningens direktiv sägs klart att den nuvarande behovsprövningen inför ett tillstånd till pantlånerörelse bör tas bort. Ett annat förhållande som det mot bakgrund innehållet i den - av nuvarande socialtjänstlagen och den konkurrens pantlånerörelsen som utsätts for från andra kreditgivare enligt vår mening finns starka skäl att ifrågasätta är det ingrepp i den fria prisbildningen som länsstyrelsernas befogenhet att bestämma låneavgifterna för pantlånerörelse utgör. En avreglering av pantlånerörelsen i den antydda nu riktningen innebär att de skäl som legat till grund för att hålla pantlånerörelse utanför konsumentkreditlagens tillämpningsområde saknar bärkraft. Konsumentkreditlagen bör i så fall göras generellt tillämplig också på denna form av kreditgivning. Även vid förändrad en tillsyn över pantlåneverksamheten kvarstår dock ett visst behov av att ta undan en del av konsumentkreditlagens bestämmelser från tillämpning på pantlån.

En del särregler kan behövas för pantlánen

Den kreditgivning som sker genom pantlånerörelserna skiljer sig dock, som redan tidigare framhållits, på en väsentlig punkt från annan kreditgivning: belåningen sker utan att någon personlig fordran uppkommer och det är endast ur panten som kreditgivaren kan göra sig betald. Det krav som följer av 5 § konsumentkreditlagen att kreditgivaren skall göra en kreditprövning i samband med kreditgivningen i syfte att se om kredittagaren kan klara att betala lånet bör därför av inte gälla for pantlåneverksamheten. En annan fråga som en tillämpning aktualiserar är det nuvarande om bruket av pantsedlar uppfyller kravet i konsumentkreditlagen på ett skriftligt avtal mellan kreditgivaren och kredittagaren. Om pantsedeln kompletteras med de uppgifter som krävs enligt konsumentkreditlagen och undertecknas av kredittagaren, villkoret i lagen kunna synes uppfyllas. En tredje fråga är om särskilda undantagsregler behövs för pantbankernas avgiftsuttag. I konsumentkreditlagen finns regler som

sou 1994:61 Utredningens överväganden

skall skydda en konsument mot att kreditgivaren tar ut obefogade avgifter för krediten. Vad som får prövas är om dessa regler lägger hinder i vägen för en pantbank att ta ut avgifter för att täcka kostnaderna för förvaringen av pant, för försäkringen av densamma och för övriga administrativa kostnader i samband med hanteringen av krediten och upplösningen av kreditförhållandet i de fall en pantförsäljning äger rum. Särregler kan vidare behövas i fråga om rätten att höja räntan under kredittiden och i fråga om marknadsföring och information om hur man beräknar effektiv ränta. Pantbankerna lämnar förhållandevis små krediter under en mycket begränsad kredittid. Det finns därför som regel inte något behov av att exempelvis höja räntan under kredittiden. Därmed är det inte sagt att en särskild undantagsregel behövs för att förbjuda sådanan justeringar av räntan. Beräknas den effektiva räntan som föreskrivs i konsumentkreditlagen, får emellertid de övriga kreditkostnaderna som expeditionsavgifter m.m. en mycket stor genomslagskraft i den effektiva räntan. Ett pantbankslån kan i jämförelsen med andra lån framstå som mycket oförmånligt. Här kan det således motiverat med undantagsregel. vara en

En del panträttsliga regler kan behövas utöver de allmänna reglerna i handelsbalken

Vi har i det föregående flera ställen framhållit pantlånets särart i förhållande till annan kreditgivning: pantsättaren kan inte kan göras personligen betalningsansvarig för lånet, inte ens om det skulle visa sig att panten är värdelös 7 § andra stycket pantlånelagen. Bestämmelsen avviker från vad som annars är vanligt vid såväl yrkesmässig som annan kreditgivning mot säkerhet i lös eller fast egendom. För att behålla pantlånets karaktär av kreditgivning utan krav på personlig kreditprövning anser vi att en regel av denna innebörd bör införas också i en ny lag. Ett annat exempel en panträttslig regel som det kan vara motiverat att införa är att panthavaren skall säkerställa att pantsättaren går ekonomiskt skadelös oavsett om panten skadas eller förstörs av olyckshändelse eller av annan anledning, t.ex. om pantbanken missbrukar sin förtroendeställning och berövar pantsättaren panten. Likaså kan det vara motiverat att ha vissa regler om försäljning av pant, redovisning av överskott och vad som skall gälla om en pantsättare inte inom rimlig tid begär att få del av överskottet. I nu

Utredningens överväganden sou 1994:61

nämnda avseende saknas nämligen i stort sett några tillämpbara

allmänna regler som ger pantsättaren ett tillräckligt skydd.

Fråga är då om panträttsliga regler skall finnas i särskild en

pantlånelag som i dag eller om de i stället skall tas i konsumentkreditlagen.

När det gäller kreditavtalet, går våra förslag ut på att det skall

regleras genom konsumentkreditlagen. Konsumentkreditlagen innehål-

ler, utöver kreditreglerna, även regler hur skall förfaras i de fall om

en kreditgivare gjort ägarförbehåll i samband med köp och

av en vara varan skall återtas av kreditgivaren. En pantsättning aktualiserar

många gånger liknande problem när kreditgivaren skall tillgodogöra

sig sin panträtt i det pantsatta föremålet. Bestämmelserna om panträtt i samband med pantbankernas kredit-

givning kan därför enligt vår mening ha sin plats i konsumentkredit-

lagen. Ett annat skäl för en sådan ordning är att kreditavtalet och pantavtalet givetvis bör regleras i ett gemensamt regelverk eftersom det är två sidor av samma rättsförhållande.

Bankerna och fmansbolagens kreditgivning mot pantsäkerhet är när

det gäller panträtten för närvarande oreglerad. 1 de förhållandena gäller avtalsfrihet. En reglering som tar sikte pantbankerna bör emellertid vi som

ser det inte göras utan att hela området för den yrkesmässiga kredit-

givningen mot säkerhet i handpant, t.ex. i värdepapper, över. ses

Vi avstår därför att lägga något förslag att panträttsliga regler

om

i fråga om försäljning m.m. tas in i konsumentkreditlagen.

EGrs regler om konsumentskydd vid kreditgivning gäller också för

pandan

Vi har i det föregående sett att den konsumentkreditlagen bl.a. är

nya

en anpassning till EG:s regelverk. De regelverk som avses är Rådets direktiv av den 22 december 1986 tillnärmning medlemsstater-

om av

nas lagar och andra författningar om konsumentkrediter 87102EEG

och av den 22 februari 1990 9088EEG.

Enligt artikel 1 skall direktivet tillämpas på kreditavtal. Från tillämpningsområdet föreskrivs i artikel 2 vissa undantag,

nämligen för

a fastighetskrediter kreditavtal avsedda huvudsakligen för att

konsumenten skall kunna förvärva eller behålla äganderätten till en

fastighet eller byggnad eller för renoverings- eller förbättringsarbeten på en byggnad, b hyresavtal,

sou 1994:61 Utredningens överväganden

c krediter som är helt kostnadsfria,

d krediter som, under förutsättning att konsumenten betalar hela sin

skuld på en gång, löper utan ränta,

e kredit i form av lyft på ett löpande konto som tillhandahålls

av ett kredit- eller fmansisntitut, om det inte är fråga om ett kreditkortskonto,

f kreditavtal avseende belopp som understiger 200 ecu eller

överstiger 20 000 ecu,

g kreditavtal enligt vilka konsumenten skall återbetala hela krediten

antingen inom tre månader eller i maximalt fyra betalningar inom tolv månader, kreditavtal för vilka lämnats säkerhet i fast egendom i den mån dessa avtal inte är undantagna redan på grund avde tidigare punkterna.

För ett par av de undantagna kreditkategorierna gäller ändå vissa av direktivets regler.

Enligt vår tolkning gäller således direktivet även för sådan kreditgivning som sker enligt den nuvarande pantlånelagen. Vid tillkomsten av den nya konsumentkreditlagen gjordes emellertid

ett generellt undantag för pantlån från lagens tillämpningsområde. Undantaget grundades enbart på pantlånets särprägel i förhållande till annan kreditgivning. Någon bedömning av om man kunde göra undantag för pantlånet från EG-direktivet gjordes inte. Vi har i det föregående funnit att skälen att ta undan pantlånet från konsumentkreditlagens tillämpningsområde inte längre framstår som

lika starka vid en förändrad tillstånds- och tillsynsordning för

pantlåneverksamheten. Mot bakgrund av vad vi sagt om EG-direkti-

vets tillämpningsområde framstår det i stället som mest ändamålsenligt

att låta konsumentkreditlagen omfatta även pantlånen.

Utredningens överväganden sou 1994:61

8.1.3 Andra regler som syftar till att förhindra tillgreppsbrott m.m.

Vår inställning: En fråga är om de regler i pantlånelagen som syftar till att underlätta Polisens brottsförebyggande och brottsuppdagande arbete behövs i fortsättningen. I kapitel 6 har vi beskrivit dels några allmänna regelverk som har samma syfte, dels hur liknande syften tillgodosetts i annan näringsverksamhet. I det här avsnittet diskuterar vi hur betydelsefulla dessa pass regler är i pantbanksverksamheten för att kunna tillgodose dessa intressen. Vår slutsats är att det också på det här området fortsättningsvis behövs en särskild lagreglering för pantbanksverksamheten.

Ett viktigt motiv bakom den nuvarande regleringen är att förebygga eller avslöja tillgreppsbrottslighet. Många reglerna i pantlånelagen av har detta syfte. Bestämmelserna om tillståndskrav i förening med behovsen prövning och en lämplighetsprövning av innehavaren och föreståndaren är ett exempel. Andra exempel är bestämmelserna att om pantsättaren måste vara minst 18 år och inte berusad. Kravet en ordnad bokföring med omfattande anteckningsskyldighet och kravet att pantsättaren måste legitimera sig är ytterligare exempel på sådana bestämmelser. Bestämmelserna om polismyndighetens tillträdes- och granskningsrätt till verksamhetens lokaler, lager och bokföring hör självklart hit. Likaså skyldigheten att lämna uppgifter till Polisen. m.m. Huruvida en fortsatt reglering är nödvändig för att inte möjligheterna att avsätta stöldgods skall öka går inte att besvara entydigt. Vi har tidigare hänvisat till Skrothandelsutredningens betänkande och den bedömning som utredningen gjorde i fråga pantlåneverkom samheten och tillgreppsbrottsligheten. I avsnittet 6.4.3 har vi bl.a. sagt att den nuvarande regleringen av handeln med skrot och begagnade varor syftar till att underlätta polisens arbete med bekämpa att tillgreppsbrottsligheten. Låt oss här undersöka i vad mån ledning står att få genom en närmare jämförelse med denna reglering.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Handeln med skrot och med begagnade varor

Vid den tidigare omnämnda översyn av pantlånelagen som Finansdepartementet genomförde år 1987 kom det fram att Polisen har ett nära samarbete med olika pantlånerörelser och att lagens bestämmelser har en funktion att fylla när det gäller att spåra stöldgods. Man kan säga att situationen då beskrevs på ett sätt som i viss mån gör den lik den situation som Skrothandelsutredningen beskrev i sitt betänkande

Ds H 1978:5 s. 116, prop 198081:3 s. 140.

Mot bakgrund av den dåvarande tillståndsplikten i 1949 års skrothandelsförordning anförde Skrothandelsutredningen följande.

Av de uppgifter som utredningen fått från polismyndigheten och andra myndigheter och även representanter från branschhåll, måste enligt utredningens bestämda uppfattning den slutsatsen dras att en fortsatt reglering på detta område är i hög grad påkallad. Stölder av olika slag av gods har ökat. Denna utveckling har skett också i fråga om handelsreglerade varor trots den nuvarande regleringen. Man skulle alltså kunna tänkas påstå att regleringen då egentligen inte haft någon större brottsförebyggande effekt. En sådan uppgift motsäges av uppgifter från polisen som menar att de möjligheter som regleringen erbjuder är viktiga led i polisens brottsförebyggande och spanande verksamhet. Det förhåller sig säkerligen så att situationen skulle vara sämre utan en reglering av det slag skrothandelsförordningen omfattar. Utredningen som anser därför reglering detta område bör bibehållas för framatt en tiden.

I de kontakter vi inom utredningen har haft med Polisen har vi som erfarit att Polisens uppfattning när det gäller den här typen av brottsbekämpning är att lagreglerna alltjämt fyller samma uppgift. Från Polisens sida har bl.a framförts önskemål om att lagreglerna om pantlån skall ytterligare effektiviseras när det gäller att få del av uppgifter från pantbankerna. I avsnittet Kontrollföreskrifter för Polisen behandlar vi frågor om Polisens tillgång till uppgifter om pantsatta föremål och om pantbankskunder. Vår inställning är att oavsett om det är fråga om en uppgift som avser ett pantsatt föremål eller en pantsättare skall pantbanken ha samma skyldig att lämna ut uppgiften till Polisen. I det här sammanhanget bör nytt erinras om de åtgärder mot penningtvätt som har beslutats genom lagen 1993:768 prop. l99293:2- 07.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Lagen ålägger banker, kreditmarknadsbolag m.fl. företag ganska

en

omfattande uppgifts- och rapporteringsskyldighet till Polisen. Enligt lagen skall företagen kräva att kunderna legitimerar sig när ett affärsförhållande inleds eller, såvitt tillfälliga kunder, vid större

avser transaktioner. Företagen skall också granska alla transaktioner av

medel som kan antas härröra från brottsliga förvärv allvarligare

av slag och anmäla misstankarna till Polisen. Lagen omfattar inte pantbanker.

Vår grunduppfattning är att de polisiära kontrollbestämmelserna bör

bestå. Våra närmare överväganden i den här delen redovisar vi under de aktuella bestämmelserna i avsnittet Poliskontroll.

Vi har också övervägt om inte denna tillträdes- och granskningsrätt för polisen i stället borde föras över till polislagen 1984:387. En

sådan överföring bör dock inte avse bara de befogenheter tillkomsom mer polisen enligt pantlånelagen utan i så fall göras generellt för

samtliga sådana regler. Med hänsyn till att polisens befogenheter enligt

speciallagarna avsevärt skiftar beroende på vilket syfte kontrollen som

eller tillsynen över viss verksamhet skall tillgodose, kan emellertid

en

en sådan ändring inte göras utan en översyn av hela detta fält

av regler. Vi avstår därför från att lägga något förslag i frågan.

Ekonomiska styrmedel i stället för etableringskontroll

Man kan på detta område på så många andra sätta i fråga - som om inte olika ekonomiska styrmedel mer eller mindre kan fylla samma uppgift som en reglering. För att etablera en bärkraftig pantlånerörelse krävs i dag tillgång till

ett betydande kapital. Från företrädare för branschen har nämnts ett

belopp på omkring 5 miljoner kr.

För sin finansiering blir således varje pantlånerörelse saknar

som

tillräckliga egna medel beroende av att kunna låna i det

upp pengar

vanliga banksystemet. Visserligen utgör ett företags tillgång till kapital eller kredit inte i sig någon garanti för att det är seriöst. Men på den

senaste tiden har med 1980-talets erfarenheter i färskt minne - --

bankerna skärpt sin kreditprövning högst betydligt. Denna prövning bör därför rimligtvis leda till en naturlig gallring i fråga vilka

om

pantlåneforetag som förmår uppfylla allmänna krav på varaktig

en

sund verksamhet jfr den lagöversynen i Finland.

nya Vad som nu anförts talar således enligt vår mening för att en av-

reglering mot ett enkelt registreringsförfarande inte behöver medföra att for pantlåneverksamheten olämpliga etablerar sig. Och

personer

ll8

sou 1994:61 Utredningens överväganden

skulle så ändå ske t.ex. med hjälp av eget kapital bör en öppen marknad rimligtvis fungera så, att sådana företag ganska snart slås ut. Finns det däremot anledning befara att pantlåneverksamhet kan

utnyttjas för häleriverksamhet eller för tvättning av sådan egendom

som förvärvats genom brott, kan som vi ser det däremot ett sådant registeringsförfarande utan krav på redbarhet m.m. hos utövaren knappast anses tillräckligt. Det gäller i lika hög grad om ett sådant

registreringsförfarande kan antas leda till att pantsättarnas möjligheter

att få tillbaka panterna äventyras. Vad exempelvis tänker på är det förhållandet att ett pantlager till övervägande del består mindre av guld- och silverföremål, som med lätthet ryms i ett par resväskor. Risken för att kriminella personer etablerar sig och försvinner med lagret av panter måste alltså beaktas. Det nuvarande kravet i pantlånelagen att ha mottagna panter

försäkrade till betryggande belopp oavsett vad som orsakar skadorna är också en omständighet som initierar en prövning från försäkrings-

givarens sida liknande den en finansiär gör. Kravet innebär att pantlånerörelsen, till skillnad från vad som annars gäller vid pantsättning, har ett ekonomiskt ansvar för den pantsatta egendomen även vid

olyckshändelser, vid brand, översvämningar eller vid stöld och rån. Kravet på att ta en försäkring om man vill etablera och driva en pantlånerörelse skulle dock enligt vår mening kunna byggas ut i syfte

att ytterligare öka skyddet för pantsättarna. Kravet, som det är

utformat i dag, är enligt vad vi anser inte tillräckligt i den mån som forsäkringsskyddet kan upphöra utan att försäkringsgivaren behöver meddela tillsynsmyndigheten. En sådan underrättelseplikt som nu nämnts föreligger exempelvis

när det gäller forsäkringsmäklarna. För att få registreras som

försäkringsmäklare gäller enligt 6 § 4 förordningen 1989:854 om försäkringsmäklare att försäkringsvillkoren skall innebära att försäkringsskyddet kan upphöra tidigast en månad efter det att Finansinspektionen har underrättats om upphörandet. Försäkringskravet som det i dag är utformat omfattar inte den

situationen att pantbanken genom vårdslöshet eller annant illojalt förfarande äventyrar pantsättarnas äganderätt till Även här panterna.

kan man alltså försäkringsvägen bygga ut skydd et för pantsättarna.

För att inte pantsättaren i något fall skall behöva orimlig ta en ekonomisk risk bör därför enligt vår åsikt en. regel av nu nämnt

innehåll införas för den yrkesmässiga pantlåneverksamheten. En sådan

regel medför givetvis inte bara ökade försäkringskostnader utan också

ett ökat risktagande för försäkringsgivaren. Regeln bör därför

rimligtvis också leda till att försäkringsgivarna kommer att ställa än större krav vid sin prövning försäkringstagaren. Även den regeln av

Utredningens överväganden sou 1994:61

bör alltså verka till förmån för en sund utveckling när det gäller nyetableringar.

Möjligheten till näringsförbud bör inte överskattas

En begränsning av etableringshindren innebär sagts att de

som nyss naturliga marknadsmässiga hindren ändå står kvar. Dessa hinder innebär emellertid inte någon sådan garanti, den nuvarande som

lämplighetsprövningen eller den utsträckta prövning som vi i det

föregående diskuterat ger, för att endast redbara, ordentliga och i

övrigt lämpliga personer etablerar sig. Det måste därför enligt vår uppfattning om den nuvarande lämplig-

hetsprövningen tas bort finnas möjligheter att hindra den på olika som sätt missköter verksamheten från att utöva den vidare.

Den möjlighet som den nuvarande pantlånelagen är återkallelse

ger av tillstånd. En sådan återkallelse får ske på grund att kravet på av

lämplighet inte längre är uppfyllt. Bestämmelsen innebär att

en olämplighet som utgör hinder för tillstånd inte alltid när tillstånd väl meddelats behöver medföra att tillståndet återkallas. Någon annan

grund för återkallelse har inte angetts. Om lämplighetsprövningen slopas, uppkommer frågan vilken

om

grad av misskötsamhet som skall fordras för att tillståndetregistrering-

en skall återkallashävas.

En möjlighet till reglering är att straffbelägga del olämpliga

en

förfaranden för det inte hjälper, kunna utnyttja de möjligheter

att, om till näringsförbud som annars finns. Bestämmelserna om näringsförbud i lagen 1986:436 näringsom förbud är tillämpliga oavsett under vilken form en näringsverksamhet

bedrivs. När det gäller juridiska personer får förbudet meddelas komplementär, bolagsman, ledamot och suppleant i styrelse samt

verkställande direktör och vice verkställande direktör. Förbud får

också meddelas den som i någon egenskap faktiskt har utövat

annan

ledningen av en näringsverksamhet eller utåt har framträtt som ansvarig för en enskild näringsverksamhet. Oavsett om rätten att driva pantlånerörelse begränsas till en del juridiska personer, är således bestämmelserna om näringsförbud tillämpliga enligt gällande

nu ordning.

Som en allmän förutsättning gäller att förbudet skall påkallat

vara från allmän synpunkt för att meddelas. Därutöver gäller att det skall vara fråga om ett grovt åsidosättande av vad ålegat någon i som en näringsverksamhet och att denne därvid

1 gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa, eller

sou 1994:61 Utredningens överväganden

2 i avsevärd omfattning underlåtit att betala sådan skatt, tull eller avgift som omfattas av lagen 1978:880 om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. Näringsförbud får också, under förutsättning att den allmänna förutsättningen är uppfylld, meddelas den som försatts i konkurs och då var enskild näringsidkare, om han förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamheten. Prövningen av om näringsförbudet är påkallat från allmän synpunkt skall särskilt ta sikte på om åsidosättandet har varit systematiskt eller syftat till betydande vinning, om det har medfört eller har varit ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren dömts för brott i näringsverksamhet. När det gäller pantlånerörelse blir närmast lagregeln om grovt åsidosättande av vad som ålegat den som driver pantlåneverksarnheten aktuell, t.ex. om han fälls till ansvar för häleri. För att bestämmelsen skall få någon betydelse för den som inte iaktar bestämmelserna om konsumentskydd i konsumentkreditlagen fordras att han också begår något brott i samband med kreditgivningen. Den praxis som utvecklats när det gäller näringsförbud kännetecknas emellertid av restriktivitet. Långa handläggningstider har också medfört att ett ingripande med näringsförbud många gånger utan tvivel har förlorat sin betydelse när ärendet väl behandlas. Med hänsyn till att den nuvarande regleringen i pantlånelagen ger möjlighet att ingripa snabbt och redan vid förhållandevis lindrigare regelbrott har näringsförbud aldrig aktualiserats för någon driver som pantlånerörelse. Det krävs med andra ord inte ett grovt åsidosättande av reglerna för verksamheten. Mot bakgrund av vad som nu sagts vill i utredningen dock sätta ifråga, om möjligheterna att efter en avreglering tillgripa näringsförbud kommer bli ett verksamt medel mot den som i framtiden missköter verksamheten. Inom regeringskansliet har den 25 november 1993 en arbetgrupp i rapporten Företagande och konkurrens likvärdiga villkor lämnat Näringsdepartementet förslag till åtgärder för att komma till rätta med de skadeverkningar som uppstår vid konkursmissbruk och ekonomisk brottslighet. I rapporten lämnas ett antal konkreta förslag och rekommendationer, bl.a. att en utvärdering av tillämpningen av lagen om näringsförbud skall ske. Beredning av rapporten pågår. Regeringen har den 24 mars 1994 beslutat att en särskild utredare skall utvärdera tillämpningen av lagen och ge förslag till de ändringar

Utredningens överväganden sou 1994:61

i regelsystemet som bedöms nödvändiga för att lagen skall fungera

effektivt se närmare dir. 1994:25.

Det kan därför, med hänsyn till resultatet den utvärdering

av som

skall ske och till de ändringsförslag som kan komma att lämnas, finnas

anledning att omvärdera näringsförbudet ett effektivt medel som att komma till rätta med de från allmän synpunkt oacceptabla missförhållanden som kan uppkomma i varje näringsverksamhet.

För närvarande kan näringsforbudet ett alternativ till

som en

lämplighetsprövningen kombinerad med återkallelse tillstånd

av

knappast tillmätas någon nämnvärd praktisk betydelse.

En skärpning bestämmelserna häleri för begränsa möjlig-

av om att

heterna till godtrosförvärvfdr betydelse för omsättningen stöldgods

av i pantlánerörelserna

I Sverige gäller sedan länge principen att den har köpt i

som en vara god tro är den rättmätige ägaren till även den visar sig varan, om vara stulen. Det enda den bestulne kan göra är att köpa tillbaka stöldgodset från den ägaren. nye I många andra länder, bl.a. Danmark och Norge, gäller en annan princip: den ursprunglige ägaren har rätt att få tillbaka sin egendom

utan att betala något till den som köpt varan, även köpet har skett

om i god tro. De senaste bestämmelserna godtrosförvärv lösöre trädde i om av

kraft år 1987 och innebar skärpning kraven på vad skall

en av som anses vara god tro vid köp av en vara. Varans beskaffenhet, för-

hållandena vid försäljningen och andra omständigheter skall

vara sådana att man inte har haft anledning att tro att det fråga var om en

stulen vara. Ändringen kom till för att motverka handeln med

stöldgods. Handeln med stöldgods har dock inte minskat, trots att det har blivit svårare för den som köper stulen att hävda han handlade en vara att i god tro. Regeringen har mot den bakgrunden tillsatt utredning en om

godtrosförvärv av lösöre Ju 1993:111, dir. 1993:102 med uppgift

att

se över om reglerna bör skärpas ytterligare. Utredningen skall ha

avslutat sitt arbete före utgången år 1994. av Den nuvarande regleringen innebär när det gäller pantsatt gods som

är stulet att den bestulne i princip måste ersätta pantbanken för dess utgifter, dvs. lösa lånet samt betala upplupen ränta och övriga låneavgifter för att få tillbaka sin egendom. I praktiken ställs dock inte så omfattande krav utan regel nöjer sig pantbanken med

som en ersättning motsvarande lånebeloppet.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Om en princip motsvarande den gäller i Danmark och Norge

som

införs i Sverige, får den konsekvenser för pantbanksverksamheten.

En övergång medför att pantbanken går miste ersättningen och om

bör därför kunna tjäna som ett inte obetydligt ekonomiskt tryck på

pantbanken att företa än noggrannare kontroller godset, även av om

stöld- och hälerigodset utgör liten del allt gods pantsätts.

en av som En sådan ekonomisk påtryckning kan alltså få motsvarande effekter

som den nuvarande lämplighetsprövningen säkerställa.

avses Andra möjligheter att stävja handeln med stöldgods är, nämns som i direktiven för utredningen godtrosförvärv, att ytterligare skärpa om kraven på vad som skall anses vara god tro eller införa omvänd en bevisbörda; den som har köpt en får bevisa sin goda tro för att vara få behålla varan. Enligt pantlånelagen behöver den pantsätter i dag inte som en vara

förete någon åtkomsthandling. Pantbankerna kräver dock ofta

att en

sådan handling skall företes, i varje fall det är fråga eller

om om nya obegagnade varor.

Om ett krav införs i lagen på sådan handling skall företes

att en eller annan utredning presteras om hur pantsättaren kommit i

besittning av varan, får det en särskild betydelse vid en kommande godtrosprövning om något av de nu nämnda möjligheterna att skärpa

kraven kommer till användning. Den som underlåter att kräva in en

åtkomsthandling eller en motsvarande handling bör därmed heller inte

anses kunna vara i god tro vid pantsättningen.

Att införa ett krav på ett företeende av en åtkomsthandling vid

m.m.

all yrkesmässig pantbelåning förefaller dock opraktiskt med hänsyn till att det inte är ovanligt att åtkomsthandlingar saknas för de

varor som skall belånas. En sådan skärpande regel skulle således få stora ekonomiska konsekvenser för branschen.

Enligt vår mening bör därför en skärpning av det slaget inte genomföras för pantbanksverksamhetens del. Däremot är det självfallet tänkbart att andra skärpningar kraven

av

på god tro vid pantsättning skulle kunna göras tillämpliga också på

pantbanksverksamhet.

8.1.4 Den

lagtekniska lösningen

Vårt förslag: En starkt förenklad pantbankslag bör ersätta den

ny, nuvarande pantlånelagen.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Våra skäl

Det är den mest ändamålsenliga lösningen.

8.2 Tillstånd m.m.

8.2.1 Tillstånd eller registrering eller ingen motsvarande

åtgärd alls

Vårt förslag: Kravet tillstånd behålls, tillståndsprövningen

men

förenklas väsentligt.

Nuvarande förhållanden

Av vad vi beskrivit i avsnitt 6 framgår följande. För att få driva en

pantlånerörelse krävs för närvarande tillstånd länsstyrelsen, 1 §

av pantlånelagen. Krav tillstånd för att få driva sådan verksamhet en infördes redan genom 1884 års kungörelse i ämne. Ett samma

tillståndskrav har således för den yrkesmässiga pantlåneverksamheten

upprätthållits i något mer än 100 år. Det motiv som anfördes för att begränsa näringsfriheten på det här

området var att verksamheten beredde en utväg för snabb avsättning av orättfånget gods och därigenom blev ett medel att främja brott mot

äganderätten ° . Kravet på tillstånd gjordes effektivt genom att det förenades med vissa villkor, nämligen att utövaren av rörelsen eller dess föreståndare skulle äga medborgerligt förtroende, råda över sig och sin egendom

och även i övrigt framstå lämpliga. Det nämnda lämplig-

som nu hetskravet gäller alltjämt, men uttrycks så att tillståndshavaren eller nu

föreståndaren skall ha gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet och i övrigt anses lämplig. Kravet på tillstånd har i senare lagstiftning även gjorts beroende

av

att det skall finnas ett behov av en pantbanksetablering hos konsumen-

terna. Till kravet på tillstånd har också kopplas villkor låneavom

gifter, lånetid, vård och förvaring av panten samt försäljning

av densamma.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Våra skäl

I det föregående har vi presenterat diskussion i vad mån been stämmelser i andra regelverk kan tillgodose de intressen pantlånelagen avser att tillgodose. Resultatet av den förda diskussionen kan sammanfattningsvis sägas tala för att en fortsatt reglering är nödvändig både med hänsyn till Polisens möjligheter att stävja egendomsbrottsligheten och till konsumentskyddet. Frågan blir då hur pass omfattande sådan reglering måste en vara. Ett krav på tillstånd for att bedriva en viss näringsverksamhet är ett exempel på en sådan begränsning näringsfriheten bör användas av som uteslutande när det finns särskilda skyddsvärda intressen inte kan som tillgodoses på något annat sätt. De förslag till avreglering som vi lämnar innebär att många de av uppgifter som länsstyrelsen har i dag försvinner, t.ex. behovsprövningen vid etablering, prövningen av vissa intressenters företrädesrätt, fastställandet av låneavgifter och andra avgifter, hur panterna skall vårdas och förvaras m.m. Det innebär att det från konsumentsynpunkt inte längre framstår som lika motiverat med tillståndsplikt för en pantlåneverksamheten. Det skäl i så fall kan återstå for som att motivera en sådan ordning är intresset av att förebygga tillgreppsbrottsligheten. Mot denna bakgrund kan de motiv som ligger bakom tillståndskravet i förordningen om handel med skrot och registreringskravet i förordningen om handel med begagnade varor vara en utgångspunkt för den fortsatta diskussionen. Inte bara därför att de där gjorda övervägandena kan ha bärkraft även vad avser pantlånerörelser, utan också intresset av konformitet i regelgivningen. Därför att likartad verksamhet bör behandlas på samma sätt. Innan vi går närmare de motiv ligger bakom kraven i som nu nämnda förordningar, bör nämnas att regeringen i 199394:138 prop. s. 11 med anledning av ett förslag avveckling lagen handel om av om med skrot har anfört att behovet fortsatt lagstiftning på området av en skall ses över. När det gäller skrothandeln ansåg Skrothandelsutredningen på sin tid att regleringen borde grundas på i huvudsak principer samma som enligt 1949 års förordning, dvs. tillståndstvång. Genom ett sådant krav skulle olämpliga personer hållas bort från den yrkesmässiga skrothanteringen. Möjligheten att återkalla tillstånd bedömdes vidare kunna verka som ett tryck på handlarna att följa bestämmelserna för verksamheten. Att kunna driva skrothandel uppköpare eller som som handlare med fasta lokaler utan att undgå upptäckt bedömde ut-

Utredningens överväganden sou 1994:61

redningen som närmast uteslutet prop. 198081:3 144, Ds H s. 1978:5 s. 120.

För handeln med begagnade varor gällde även ett tillståndstvång.

De varugrupper som omfattades kravet på tillstånd salufördes i helt av olika branscher. Gemensamt för flertalet enligt av varorna var

Skrothandelsutredningen att de handlare som saluförde dem också

sålde nya varor av samma slag. För handeln med gällde nya varor

inget krav på tillstånd. Möjligheterna till kontroll bedömdes

som

begränsade. Skrothandelsutredningen ifrågasatte därför till-

om

ståndsplikten var den rätta grundvalen för tillsynen. Enligt utredningen var det väsentliga att tillsynsmyndigheten hade fullständiga uppgifter på vilka företag som bedrev sådan handel, så att den kunde övervaka att uppgifts- och anteckningsskyldigheten fullgjordes. Skrothandelsutredningen ansåg att handel enbart med begagnade

varor av det slag som omfattades av en framtida reglering knappast skulle förekomma annat än i antikvitetsaffärer. Utredningen förordade

därför att tillståndsplikten ersattes med registreringsplikt. Ett sådant

en

system ansågs enklare, mindre byråkratiskt och effektivt än ett

mer

tillståndkrav. Ett annat skäl för registeringsplikten Polisens

var

begränsade resurser för övervakning att sådana handlare

av som

bedrev handel med begagnade hade erforderligt tillstånd prop.

varor 198081:3 s. 145, Ds H 1978:5 121. s.

Ett motsvarande resonemang för att införa ett enkelt registeringsför-

farande för pantbanksverksamheten är dock inte relevant. Det som

pantsätts av lösöre är så gott som uteslutande begagnade saker.

Kontrollmöjligheten skulle därför inte vara komplicerad på det sätt som sagts om den blandade handeln med begagnade och nya varor.

När det gäller tillståndsplikten för skrothandeln anfördes skäl

som även det förhållandet att möjligheten att spåra stöldgods i skrothandeln var många gånger mycket svårt. Handeln med skrot innebär ofta att det gods som köps in bearbetas på olika sätt för att underlätta

hanteringen. En följd härav är att det blir oigenkännligt och svårt att

spåra, även om det finns kvar hos skrothandlaren.

I handeln med begagnade varor och i pantbanksverksamheten förekommer det inte undergår någon sådan förändring

att varor som

kan försvåra möjligheten till identifikation. Det talar å andra sidan för ett enkelt registreringsförfarande för pantlåneverksamhetens del. Möjligheten att kontrollera förekomsten av stöldgods i pantlånebran-

schen är enligt den bedömning vi gör i utredningen inte avhängig som av ett tillståndskrav.

Ett tillståndskrav kan däremot enligt vår uppfattning ett

vara verksamt medel för att hindra olämpliga från att driva eller personer på annat sätt påverka skötseln pantbankerna. Vi har bedömt av

sou 1994:61 Utredningens överväganden

möjligheten att tillgripa näringsförbud ett betydligt mindre

som verksamt medel. Vår utgångspunkt är dock att konsumenten bäst gynnas genom en

fri etableringsrätt och effektiv konkurrens inte bara mellan olika pantbanker utan också mellan samtliga aktörer på kreditgivningsmarkna-

den. Detta gäller särskilt mot bakgrund att det inte finns så många av pantbanker att man kan säga att det verkligen existerar ett konkurrensförhållande mellan dem. En sådan konkurrens finns i praktiken

bara i Stockholms- och Göteborgsområdena.

Vi har nyss betonat värdet av att likartad verksamhet skall behandlas på samma sätt. Pantlåneverksamheten är en yrkesmässig kredit-

givning som i huvudsak riktar sig till enskilda, s.k. konsumentkreditgivning. Visserligen kan man om pantbanksverksamheten säga att den har likheter med begagnathandeln. En försäljning det är

av som pantsatts en av två vägar som leder till att panträtten upphör. Den andra vägen

är att kredittagaren betalar lånet. Det sker i omkring 95 procent

senare av alla pantsättningar. Branscherna konkurrerar därmed till viss del kunder. En om samma

pantsättning kan således mot bakgrund av vad som nu sagt någon gång jämställas med köp och försäljning begagnade

av varor.

Prissättningen är många gånger sådan att pantbanken lämnar högre lånebelopp än vad begagnathandeln erbjuder i köpeskilling för

föremålet.

Affärsidén vid kreditgivningen är nämligen att ha lånestock,

en stor dvs. att inom för pantens marknadsvärde på andrahandsramen en

marknad lämna så stora lån som möjligt för varje mottagen pant för

att kunna göra vinst på räntan en m.m. Affärsidén vid begagnathandel är tvärtom att köpa in till varor

ett så lågt pris som möjligt för att sedan kunna göra vinst på för-

en

säljningen på andrahandsmarknaden.

Härtill kommer att pantbankerna på sina håll har etablerat en egen

inte obetydlig auktions- och försäljningsverksamhet vid sidan

av

kreditgivningen. Om de bud som ges på auktionen inte täcker det lån

och andra kostnader lämnats mot panten, är det vanligt som att

pantbanken vid auktionen ropar panten för räkning för att

egen sedan kunna sälja den över disk.

En auktions- och försäljningsverksamhet förevarande slag

av

omfattas i princip den reglering gäller för begagnathandeln.

av som

Det innebär bl.a. att pantbanken liksom andra auktionsföretag måste underrätta polismyndigheten senast vecka före auktionen allt

en om

gods som bjuds ut. Någon registreringsplikt hos polismyndigheten följer dock inte av denna verksamhet. Av förordningen 1981:403

om

Utredningens överväganden sou 1994:61

handel med begagnade varor framgår det uttryckligen att denna inte är tillämplig på pantlåneverksamheten 4 §. I skrothandelsutredningens betänkande Handeln med skrot och begagnade varor Ds H

1978:5 sägs i anslutning till den bestämmelsen att i den mån ett företag vid sidan av pantlånerörelse driver handel med begagnade varor förvärvade från annat håll blir den sistnämnda verksamhetsgrenen underkastad regleringen av handeln med begagnade varor om

förutsättningarna härför i övrigt är uppfyllda prop. 198081 s. 250.

Av den enkätundersökning som SCB gjort oss framgår att inte någon av de tillfrågade pantbankskunderna försökt att sälja föremålet innan de besökte pantbanken.

Som vi ser det bör därför beröringspunkten med begagnathandeln. inte tillmätas någon större betydelse utom när det gäller Polisens behov av tillträde och rätt till granskning av föremål och handlingar i brottsförebyggande och brottsuppdagande syfte. Kreditmarknadsbolagslagen avser i första hand att reglera finans-

bolagens och kreditaktiebolagens verksamheter, men har en sådan räckvid att den gäller i stort sett för samtliga företag som driver någon form av finsieringsverksamhet riktad mot konsumenter. Sådana

verksamheter som exempelvis drivs av pantbanker, hypoteksintitut och

banker och dock uttryckligen tagits undan från lagens tillämpningsområde. När det gäller pantbankerna har undantaget grundats på att dessa redan omfattades av en särskild lagstiftning och stod under offentlig

kontroll av länsstyrelserna prop. 199293:89 s. 211.

Kreditmarknadsbolagslagen innebär att all finansieringsverksamhet

i princip är tillståndspliktig 1 kap. 2 §. Det finns således inte längre

någon oreglerad s.k. grå kreditmarkand. Tillstånd får bara meddelas

om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en

sund verksamhet 2 kap. 1 § 2. Sundhetskravet innebär att verksamheten skall bedrivas så att allmänhetens förtroende för kreditmarknaden upprätthålls och i övrigt så att verksamheten kan anses sund 1 kap. 4 §. Av motiven prop. 199293:89 s. 211 213 framgår att sund- hetskravet innefattar en lämplighetsprövning som tar sikte dels på företagets organisatoriska uppbyggnad, dels erfarenheten och sakkun-

skapen hos företagets ledning. Såvitt gäller sakkunskapen hos företagsledningen, dvs. styrelsen och verkställande direktören, har

några formella krav på sakkunskap eller erfarenhet inte ansetts böra

ställas upp. Det får i stället ankomma tillsynsmyndigheten att från

fall till fall bedömning företagsledningen, med

göra en av om hänsyn

till önskemålet om kontinuitet i verksamheten och kravet på att den bedrivs på ett korrekt sätt, har den erfarenhet som behövs för verksamheten.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Sundhetskravet innefattar även en lämplighetsprövning av de ägare som kan påverka skötseln av ett kreditmarknadsbolag. Den prövningen är dock begränsad till en ägares vandel men innefattar även en bedömninga av om denne kan antas komma att verka för att sådana föreskrifter som skall tillgodose konsumentens intresse av skydd efterlevs. Tillståndsplikten när det gäller kreditmarknadsbolagen enligt - 1992 års lag och bankerna enligt bankrörelselagen motiveras av behovet av att skydda betydande ekonomiska intressen. Alla kreditmarknadsbolag har emellertid inte så stor betydelse i detta avseeende. Först genom lagen 1988:606 om finansbolag infördes tillståndsplikt för alla företag som ägnar sig finansieringsverksamhet riktad mot konsumenter oavsett verksamhetens omfattning. Det vore därför enligt vår bedömning ingalunda främmande att behålla tillståndsplikten för pantlåneverksamheten. En annan ordning kan medföra orimliga konsekvener. Som exempel kan nämnas att tilllämpningsområdet för kreditmarknadsbolagslagen medför att en pantlånerörelse som enbart lånar ut mot säkerhet i obligationer, aktier och andra värdepapper blir tillståndspliktig, medan en liknande rörelse som inte bara tar emot nu nämnd egendom som säkerhet utan också lösöre får drivas utan tillstånd. Ett alternativ till tillstånd som i utredningen diskuterat är att ha en helt fri etablering utan annan begränsning än vad följer som av lagen 1986:436 om näringsförbud. Myndighetens uppgifter skulle i en sådan ordning begränsas till en övervakning av att pantbanken följer vad som föreskrivs för verksamheten. Vid allvarligare missförhållanden dock inte så allvarliga att förutsättningar för näringsför- -bud föreligger skall myndigheten ha befogenhet att förbjuda en fortsatt verksamhet. En sådan modell, dvs. begränsat näringsförbud, tillgodoser dock konsumentskyddet och brottsskyddet först när en skada redan skett. A Ett annat alternativ till ett offentligt tillståndsförfarande som bör nämnas är att låta pantbankernas branschsammanslutning ha hand -om tillstånds- och tillsynsförfarandet. Den verksamhet som branschföreningen hittills bedrivit omfatter emellertid in:te den typen av prövningar av medlemmarna. Mot bakgrund av vad som nu anförts att pantlåneverksamanser heten också i fortsättningen bör vara tillståndspliktig. Tillståndsprövningen kan dock som vi kommer att utveckla i det följande begränsas till en prövning av om den tilltänkta verksamheten uppfyller en från konsument- och affärsmässiga förhållanden sund pantbanksverksamhet.

129 5 14-0484

Utredningens överväganden 1994:61

sou

8.2.2 Behövs det tidsbegränsade tillstånd

Vårt förslag: Tillstånd skall meddelas gälla tills vidare och

att

sålunda inte tidsbegränsas.

Nuvarande Förhållanden

I 1 § fjärde stycket pantlånelagen föreskrivs tillstånd driva att att pantlånerörelse skall tidsbegränsas. Enligt bestämmelsen skall tillstånd meddelas för en viss tid, högst 10 år i sänder. Införandet av tidsbegränsade tillstånd skapade, till skillnad från vad

som gällde enligt 1918 års förordning, möjlighet för periodisk

en

omprövning beträffande pantlånerörelsen på ort prop. 1949:201

en s.

21. Eftersom länsstyrelsen hade getts befogenhet före-

att genom

skrifter bestämma de väsentliga villkoren för rörelsens bedrivande

ansågs det lämpligt att dess föreskrifter automatiskt blev omprövade

med visst tidsmellanrum, liksom också att frågan huruvida rörelsen alltjämt behövdes kunde övervägas på nytt LU50 16.

s. Det finns ingen regel att ansökan skall in viss tid om en ny ges en

innan det gällande tillståndet. I stället har ålagts länsstyrelserna

att

minst något år före tillståndsperiodens slut frågan huruvida

ta upp

tillståndet skall förnyas LU50 17.

s.

Våra skäl

Frågan om tidsbegränsade tillstånd har i flera fall behandlats i samband med annan lagstiftning, till exempel i samband med krav

att

på auktorisation tillstånd för fmansbolag infördes den förut

genom

nämnda finansbolagslagen från år 1988. Något behov tidsbe-

av att

gränsa tillstånden ansågs då inte föreligga. I motiven prop. 1987- 882149, s. 18 sas att omprövning givna tillstånd alltid kan ske

en av utan hinder av att de har lämnats att gälla tills vidare.

Införandet av kreditmarknadsbolagslagen har inte inneburit någon

ändring i detta avseende.

Mot denna bakgrund finns det enligt vår uppfattning inte heller skäl för att behålla ett krav tidsbegränsade tillstånd allra minst

-- som

vi dessutom förordar att reglerna kreditmarknadsbolag i

så stor ut-

sträckning som möjligt skall göras tillämpliga också på pantlåneverk-

samheten.

sou 1994:61 Utredniingens överväganden

8.3 Benämningen pantbank

Vårt förslag: Benämningen pantbank blir lzagfást. Förslaget medför att bankrörelselagen bör ämdras.

Nuvarande förhållanden

Enligt den nya lydelsen av l kap. 9 § bankrörehlselagen 1987:617, tidigare l kap. 5 § samma lag ändrad genom SIFS 1992:1613, prop. 199293:89 s. 185, som trätt i kraft den 1 januari 1994, får i huvudsak bara banker använda ordet bank i sin ffirma. Enligt bestämmelsen får ingen annan än bankc, Sveriges riksbank, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges investeeringsbank aktiebolag och sådant bankföretag som avses i 4 utländskt lbankföretag eller 5 § bankföretag som har säte inom EES i sin firnna eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank. En sammanslutning eller annan juridisk person 2 med nära anknytning till företag som avses i föregående stycke får doack, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda ordet bank i sin firrma. Av prop. 198687: 12 s. 209 framgår att förbundet att använda ordet bank i firma eller i övrigt vid beteckning av aaffärsrörelse gäller i princip även sammansättningar där ordet bank inggår, t.ex. Mäklarbanken och Fastighetsbanken. Vissa sammansättnimgar med ordet bank bör dock enligt motiven vara tillåtna. Detta gälleer t.ex. fall där ordet bank uppenbarligen används i betydelsen förråd ssåsom t.ex. blodbank eller databank och sammansättningen sådan attt den inte kan leda till missförstånd. I motiven diskuterades dock möjliigheten av att i lagen uttryckligen förbjuda användandet av alla semiantiska varianter av ordet bank utanför bankområdet, likaså att i firma förbjuda användandet av sammansättningar, avledningar ellerr utländska former av ordet bank. Föredraganden ansåg emellertid att :sådana förbud skulle föra för långt. Han menade i stället att Patent- oclh registreringsverkets möjlighet att vägra registrering i de fall då allmâänheten skulle kunna vilseledas var tillräcklig. Förbudet att använda ordet bank har emehllertid sina rötter i banklagstiftningen från början av detta sekel. Redan i 1903 års lag angående solidariska bamkbolag återfinns en regel som inskränker friheten att använda orrdet bank. 1901 års bankkommitté anförde i sitt betänkande att flerai penninginrättningar, som inte lydde under banklagstiftningen drev sina rörelser under

Utredningens överväganden sou 1994:61

benämningen bank. Denna benämning var ägnad att ge allmänheten den felaktiga föreställningen, att dessa inrättningar liksom de verkliga bankerna underkastade gällande banklagstiftning, och det för-

var

troende som kom dessa inrättningar till del därför i många fall

var oförtjänt, ansåg kommittén.

I förarbetena till den nuvarande bankörelselagen 1987 års lag

- -

skrev banklagsutredningen i sitt betänkande SOU 1984:26 191

s.

Bankrörelselag att 1901 års motiv for bestämmelsen gör sig gällande än i dag. Enligt utredningen skall allmänhetens förtroende för bankinstituten ett förtroende grundar sig på de särskilda regler

-- som

som gäller for dessa institut, den offentliga tillsynen över bankernas verksamhet m.m., inte kunna utnyttjas i affärsverksamhet.

annan

Våra skäl

Vi anser i utredningen att pantbank är ändamålsenlig beteckning for en

ett företag som driver pantlånerörelse.

För närvarande finns en mängd olika beteckningar för pantlånerörel-

se se närmare bilaga Svenska pantbanksföreningens matrikel och

stadgar. De vanligaste beteckningarna för verksamheten är pantbe-

låning, lånekassa, varubelåning och pantlåning eller pantbelåning. Även andra beteckningar förekommer, låneaffär, AP-fmans,

t.ex.

pantaktiebolag och H-Gmetall samt pantbank.

Vårt förslag innebär alltså enhetlig och vi bedömer det

att en som

allmängiltig beteckning för ifrågavarande verksamhet används i lag. Frågan har emellertid uppkommit om med hänsyn till be-

man

stämmelsen i bankrörelselagen och de överväganden den

som bestämmelsen grundas på får använda ordet bank i detta sammanhang. Vi vill av följande skäl att man skall kunna fortsätta att använda ordet pantbank. För det första anser vi att man svårligen kan blanda ihop en pantbank med någon annan bank. Någon risk för vilseledande av

allmänheten anser vi inte föreligger. För det andra är ordet pantbank sedan länge väl etablerat i det allmänna språkbruket. Ordet pantbank finns således uppslagsord

som

i Svenska akademiens ordlista över svenska språket 1986. Ordet

pantbank finns även upptaget i Svenska akademiens ordbok 1952.

Enligt ordboken är en pantbank liktydig med en pantlåneinrättning; jfr stamp. Hänvisning ges till BtRiksdP 1889, 7 Huvudtit. s. 84 1884. Ordet pantbank finns även i Nordisk familjebok, konversationslexikon och realencyklopedi 1914. Pantbank likställs där med pantlåneinrättning och pantlånekontor.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Ett motsvarande 0rd förekommer också på andra språk t.ex. tyska.

Det skulle enligt vår uppfattning därför knappast ligga i linje med Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet, om vi nu ställde upp ett ensidigt tvång för de europeiska företag som eventuellt önskar etablera sig i Sverige att ändra sin firma till något som inte innehåller ordet bank eller motsvarande. För det tredje kan nämnas att det redan i dag finns etablerade pantbanker som använder ordet pantbank i sin firma. Som exempel kan nämnas Aktiebolaget Sundsvalls Pantbank grundad 1883. Vidare kan nämnas två beslut år 1994 av Patent- och registreringsverket enligt vilka benämningen pantbank ingår i en registrerad firma, nämligen Göteborgs Pantbank AB och Mölndals Pantbank AB. Pantbankerna i Norrköping och Karlstad använder dessutom benämningen pantbank

för att upplysa allmänheten om vad slag av verksamhet som bedrivs

i rörelselokalerna. Som ytterligare exempel bruket av ordet bank när det gäller pantlåneverksamhet kan nämnas. de under 1910-talet verksamma men numera upphörda Arbetarringens bank i Stockholm och Stockholms Pant-Aktie-Bank. Här skall vidare sägas att branschföreningen så sent som år 1990 har bytt namn från Svensk varubelåningsförening till Svenska pantbanksföreningen. För det fjärde står pantbankerna för närvarande inte bara under en

offentlig tillsyn som är jämförbar med tillsynen över bankerna. De

regler som gäller för att få utöva en pantlånerörelse verkar också för att varje rörelse bedrivs på ett för allmänheten förtroendeingivande sätt. De förslag till ändringar av regelsystemet som vi föreslår i vår rapport inte på något sätt att ändra dletta förhållande. Det avser innebär alltså att man inte längre kan säga, soim 1901 års kommitté sade, att en pantbank genom att sätta samman orden pant och bank i

sin firma oförtjänt kan tillgodogöra sig allmänhetens förtroende.

I avsnittet 8.19 Tillsynsmyndighet diskuterar vi bl.a. möjligheten av

att föra över länsstyrelsens tillsynsuppgifter till Finansinspektionen. Om en sådan ändring vidtas, finns i princip inte något skäl alls kvar

för att förbjuda användningen av ordet pantbank i en pantlånerörelses firma. Ett skäl till att bank förbehölls V1SS3l institut var att de

stod under dåvarande Bankinspektionens tillsyn.

Vi anser dock oavsett om länsstyrelserna eller Finansinspektio- -

nen eller någon annan myndighet kommer att ha hand om tillsynen

över pantlåneverksamheten att det torde vara förenligt med den nuvarande lydelsen av 1 kap. 9 § bankrörelselagen att tillåta sammansättningen pantbank i en pantlånerörelses firma..

Men för tydlighets skull föreslår att bankrörelselagen ändras på så sätt att även pantbanker uttryckligen omfattas av 1 kap. 9

Utredningens överväganden sou 1994:61

Det saknas anledning anta att man exempelvis från affärs- eller

sparbankernas sida skulle ha något att erinra mot detta förslag.

8.4 En

legaldefinition av en pantbanks verksamhet

8.4. 1 Pantbanksverksamhet

Vårt förslag: Pantverksamhet definieras i lag näringsverksom en samhet som har till ändamål att lämna kredit till konsumenter eller

andra fysiska personer mot panträtt i lös egendom, dvs. i lösöre eller i fordringar eller andra rättigheter.

Nuvarande förhållanden

I 1 § pantlånelagen legaldefinition pantlånerörelse. Med

ges en av pantlånerörelse avses lånerörelse i vilken lösören mottages pant. som Av förarbetena prop. s. 20 framgår att pantlånerörelse skall som räknas varje lånerörelse där utom lösören också värdepapper tas emot

för belåning. Om däremot uteslutande värdepapper tas emot omfattas

rörelsen inte av regleringen. I det avseendet föreligger ingen skillnad

i förhållande till 1918 års förordning angående idkande

av pantlånerörelse. För närvarande utgör dock lån mot säkerhet i aktier,

obligationer och andra värdepapper bara mindre del vad

en av

pantbankerna tar emot för belåning, omkring 5 procent.

Även lânerörelse begränsar sin verksamhet till en som vissa slag av lösören, exempelvis guld- och silverföremål, omfattas regleringen. av

Något uttryckligt hinder för att driva sådan begränsad verksamhet

en har således inte ställts i lagen. Det finns dock i dag inte någon upp

pantbank som har begränsat sin verksamhet på ett sådant sätt, även

om någon eller några pantbanker har inriktad sin verksamhet viss på en varugrupp, t.ex. konst.

Våra skäl

Enligt kreditmarknadsbolagslagen är i princip all näringsverksamhet

som har till ändamål att lämna kredit, ställa garanti för kredit,

förmedla kredit till konsumenter eller medverka till finansiering

genom

sou 1994:61 Utredningens överväganden

att förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande, s.k. finansieringsverksamhet, tillståndspliktig Finansinspektionen. Lagens tillämpningsområde är således så omfattande att det täcker även sådan ñnansieringsverksamhet som pantbanker bedriver. I kreditmarknadsbolagslagen har därför, av det skälet att pantbankerna står under länstyrelsens tillsyn, ett uttryckligt undantag gjorts från dess krav på tillstånd när det gäller sådan verksamhet som avses i I § pantlånelagen 3 § punkten 6. Enligt 3 kap. 1 § punkten 2 får ett kreditmarknadsbolag lämna och förmedla kredit, bl.a. i form av konsumentkredit, kredit mot panträtt i fast egendom och i fordringar. Det sist sagda innebär bl.a. att ett kreditmarknadsbolag när det gäller kreditgivning mot panträtt itfordringar kan komma att bedriva en verksamhet som motsvarar en pantbanks verksamhet. Det finns således en anknytning mellan pantbanker och kreditmarknadsbolag inte bara i fråga om kreditgivningen utan också i fråga om panträtten. Vi anser emellertid inte som vi redan påpekat i in- ledningen av våra överväganden att kreditmarknadsbolagslagen skall gälla för pantbanker. För att även forsättningsvis kunna klart skilja pantlåneverksamhet från den finansieringsverksamhet som kreditmarknadsbolagslagen skall tillämpas på behövs den nuvarande legaldefinition av vad som är en pantlånerörelse. En konkurrenssituation är som vi tidigare nämnt möjlig i -- fråga om den långivning som sker mot säkerhet i värdepapper. De villkor som ställs i kreditmarknadsbolagslagen för att få Finansinspektionens tillstånd är emellertid i många avseenden långt mer ingripande än de villkor för tillstånd att driva pantbanksverksamhet som vi ämnar föreslå. Det kan leda till att ett företag föredrar att driva verksamheten som en pantbanksverksamhet i stället för krediten marknadsbolagsverksamhet. Visserligen kan man invända att den situationen föreligger redan med den nuvarande lagstiftningen och att något enda försök till kringgående inte gjorts. Genom de förslag till avreglering vi lägger fram kan dock en pantbanksverksamhet framstå ett flera som ur aspekter fördelaktigt verksamhetsalternativ, t.ex. genom att något särskilt krav på startkapital eller kapitaltäckning inte gäller. För att inte någon tvekan skall uppstå huruvida verksamheten är att karaktärisera som kreditmarknadsbolagsverksamhet eller som pantbanksverksamhet bör i en ny lag enligt vår mening den nuvarande definitionen av pantlånerörelse utvidgas till att omfatta panträtt i fordringar eller andra rättigheter, t.ex. värdepapper.

Utredningens överväganden sou 1994:61

I fall av konkurrens mellan regelverken bör verksamhetens huvudsakliga inriktning avgöra frågan.

8.4.2 Inget krav s.k. fullsortiment bör ställas

upp

i lagen

Den nuvarande pantlånelagen innehåller inte någon begränsning

av verksamheten på så sätt att en pantbank skulle kunna vägras tillstånd enbart på den grunden att företaget avser att belåna bara ett begränsat

varusortiment. Av förarbetena framgår tvärtom att hänsyn skall kunna tas till sådana specialiserade pantbanker bl.a. i fråga om låneavgiftens

storlek m.m.

Ett krav som i praxis hittills upprätthållits vid tillståndsgivningen är

dock att varje pantlåneverksarnhet etableras på ort skall som en omfatta fullt sortiment och inte bara något visst slag av varor, exempelvis guld- och silverföremål. Se t.ex. regeringens beslut den 31

oktober 1985, dnr Il:5, 55885, där en behovsprövning i samband med tillståndsgivning medförde att tillstånd vägrades på den grunden att behov av andra pantbanker än s.k. fullsortimentsföretag inte ansågs föreligga.

Om bolag med reducerat sortiment skulle få bedriva pantlåneverksamhet, har det påståtts föra med sig att konkurrensförhållandet kan snedvridas ett otillbörligt sätt, eftersom sådana bolag kan driva sin verksamhet till lägre kostnader än bolag med fullt sortiment. Från

konsumenternas synvinkel innebär en rörelse utan fullt sortiment den

orimliga konsekvensen att vissa kundkategorier utestängs från möjligheten att ta pantlån. Uppskattningsvis består omkring 70 procent av pantlagrets värde av guld- och silverföremål samt Också av ur. räknat i antalet panter utgör sådana föremål närmare 70 procent. Ser man på frågan i ett längre perspektiv kan konstateras att varusortimentet efter hand förändrats. Förändringen kan sägas ha skett i ett samspel mellan pantbankerna och deras konsumenter.

Vi har emellertid förespråkat att den nuvarande statskontrollen

av

prissättningen när det gäller räntor och andra avgifter skall upphöra.

Om pantbankerna ges frihet att själva bestämma de räntor och andra

avgifter som de anser sig behöva ta ut, leder det rimligtvis till att en kund som önskar belåna ett föremål, drar med sig högre förvar-

som ingskostnader m.m. för pantbanken, själv får bära dess kostnader genom något sämre lånevillkor än exempelvis den önskar belåna som ett litet och lätt förvarat men värdefullt smycke. Kostnaden för ett lån kan rimligen delas upp följande poster: kapitalkostnad eller ränta,

sou 1994:61 Utredningens överväganden

kostnad för förvaring av panten, kostnad för försäkring av panten samt andra handläggningskostnader av adminstrativ karaktär. En ordning som i exemplet ovan innebär att den senare kunden även skall bära en del av de kostnader som följer av den först nämnda kundens pantsättning anser vi vara olämplig från konsument- och marknadssynpunkt. Det är möjligt att en del kunder vid en fri prissättning inte kommer att kunna utnyttja pantlånet som ett kreditalternativ. Vi menar emellertid att de sociala motiv som en gång i tiden låg till grund för regleringen av pantlåneverksamheten inte längre har samma bärkraft. En socialt sett utsatt person har i dag helt andra möjligheter att klara sin försörjning utan att behöva använda sig av pantlånet. Det finns därför, anser vi, ingen anledning att av det skälet förorda en regel som går ut på att en pantbank måste ta emot all lös egendom som det finns en fungerande andrahandsmarknad för.

8.4.3 Skall en pantbank få driva även någon annan verksamhet än pantlåneverksamhet

Vårt förslag: Bara sådan verksamhet som har ett naturligt samband med pantlåneverksamhet får bedrivas av en pantbank.

Nuvarande förhållanden

Ett annat krav som i länsstyrelsernas praxis hittills har upprätthållits är att en pantlåneverksamhet inte har fått kombineras eller integreras med någon annan affärsverksamhet. Iden mån ett företag vid sidan av pantlånerörelse driver handel med begagnade varor förvärvade från annat håll blir den sistnämnda verksamhetsgrenen underkastad regleringen av handeln med begagnade

varor om förutsättningarna härför i övrigt är uppfyllda se avsnitt

8.2.1. Tecken på en sådan branschutveckling har dock inte saknats. Det är främst inom handeln med guld- och silverföremål och liknande varor som intresset för en utveckling i den riktningen har gjort sig gällande. Den nuvarande pantlånelagen innebär som tidigare nämnts - inte heller något hinder för att en pantbank i sin verksamhet lämnar kredit mot panträtt inte bara i lösa saker utan också i t.ex. fordringar

och andra rättigheter aktier eller obligationer.

Utredningens överväganden

sou 1994:61

Våra skäl

En tänkt regel för att hindra pantlåneverksamheten begränsa att pantlånet till vissa för verksamheten mindre kostnadskrävande vamgrupper, i forsta hand till guld- och silverföremål, skulle också på ett naturligt sätt ha motverkat att pantlåneverksamheten integreras med något annat slag av affärsverksamhet, t.ex. med renodlad handel en med begagnade guld- och silverföremål. Men någon sådan regel har

vi i vårt förslag inte stannat för. Enligt vår uppfattning kan integrerad verksamhet i varje fall

en negativa konsekvenser för konsumenterna. Vi har kunnat konstatera att begagnathandeln och pantlåneverksamheten bygger på två helt motsatta affärsidéer, nämligen att köpa in

begagnade föremål till ett så lågt pris möjligt respektive belåna

som att

pantsatta föremål till ett så högt belopp möjligt. I integrerad

som en

verksamhet kan man tänka sig att konsumenterna kommer erbjudas

att

i princip två alternativ, dvs. pantlån eller försäljning, kanske till och med tre eller fyra alternativ, för att tillgodose sitt behov kontanter.

av Det tredje alternativet skulle kunna utformas kombination som en av

pantlån och försäljning, nämligen ett optionsavtal med rätt för

som

säljarenkredittagaren att inom en viss tid köpa tillbaka föremålet för

ett högre pris än han sålde det för. Det fjärde alternativet är kommis-

81011.

Att göra ett rationellt val mellan de nämnda fmansieringsal-

nu ternativen kan som vi i utredningen det svårt för - ser - vara kunden. En annan negativ konsekvens vi befarar är konsumensom att ten i en sådan situation kanske inte alltid får klart för sig vilket av alternativen som han till sist valde. Vi anser därför att en pantlånerörelse skall få bedriva bara sådan verksamhet som har ett naturligt samband med pantlåneverksamhet. Utanför det området faller bl.a. sådan verksamhet omfattas som av

kreditmarknadsbolagslagen och lagen 1991:981 värdepappers-

om rörelse. Det innebär bl.a. att pantbank inte skall kunna bedriva en sådan verksamhet nämns i 3 kap. 1 § respektive 1 kap. 3 § i som nu

nämnda lagar, exempelvis låna medel hos allmänheten

upp genom att

ge ut obligationer och andra jämförbara fordringsrätter, lämna ekonomisk rådgivning, tillhandhålla inkassotjänster och värdefacktjänster samt lämna kreditupplysningar. Vi påminner här också om den utredning som under våren 1994 påbörjats i Finland i syfte att begränsa panbanks möjlighet

en att

vända sig till allmänheten för att tillgodose sitt kapitalanskaffningsbe-

hov.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

8.4.4 Skall en pantbank förvärva andra företag som inte

driver pantbanksverksamhet

Vårt förslag: Ingen regel behövs som uttryckligen förbjuder

en

pantbank att äga aktier eller andra andelar i andra företag som inte

driver pantbanksverksamhet eller verksamhet som har ett naturligt samband med pantbanksverksamhet eller som är nödvändig för rörelsen.

De avarter från konsumentskyddsaspekt som kan uppkomma motverkas i stället på ett effektivt sätt genom vårt förslag att

om

en pantbanksverksamhet måste uppfylla ett grundläggande

sundhetskrav.

Nuvarande förhållanden

Ingen uttrycklig regel som förbjuder en pantbank att genom annan

juridisk person eller sammanslutning driva annan affärsverksamhet än pantbanksverksamhet finns i pantlånelagen.

Våra skäl

En sådan regel som i avsnittet 8.4.3 föreslagit blir riktigt effektiv först om den kombineras med en regel som begränsar möjligheterna

för en pantbank att äga andra affärsrörelser.

Vi anser emellertid inte att det behövs något uttryckligt förbud för

en pantbank att äga andra affársrörelser. Om det i något fall skulle

visa sig att ett sådant ägande från konsumentskyddssynpunkt medför påtagliga negativa effekter, bör i stället ett ingripande mot pantbanken kunna ske på den grunden att banken inte uppfyller det grundläggande

kravet på en sund pantbanksverksamhet.

Ett förbud i lag bör införas först om det förslag till reglering som

vi lämnar visar sig vara otillräckligt.

Utredningens överväganden 1994:61 sou

Företagsform

8.5.1 Bör endast vissa företagsformer tillåtas

Vårt Förslag: En pantbanksrörelse skall i fortsättningen bara få drivas av aktiebolag.

Nuvarande förhållanden

Pantlånelagen begränsar i princip inte rätten att driva pantlåneverksam-

het till någon eller några Företagsformer, låt att den företrädesrätt vara

till etablering som lagen kommuner och allmännyttiga företag får

ger en sådan verkan.

Frågan om en begränsning till vissa företagformer behandlades dock i det förslag till pantlánerörelselag Socialstyrelsen lämnade år

som

1943. Socialstyrelsens förslag byggde på tanken att ett enskilt

vinstintresse inte borde få göra sig gällande inom pant-

låneverksamheten med hänsyn till den fara för ett icke önskvärt utnyttjande av ett nödläge ett sådant intresse kunde medföra. I syfte att tillgodose detta önskemål ville därför Socialstyrelsen helt utesluta

enskilda från rätten att driva sådan rörelse och i övrigt lämna tillstånd endast till kommunala pantlånerörelser samt rörelser, drivna av

allmännyttiga bolag och aktiebolag med en till 5 procent begränsad vinstutdelning prop. s. 14 och 15.

Den inskränkning av etableringsmöjligheterna Socialstyrelsen som föreslog genomfördes emellertid inte, eftersom befarade att man

pantlåneverksamhet inte skulle komma att bedrivas i tillräcklig

utsträckning, dvs. så att de mindre bemedlades intresse denna av

låneform tillgodosågs i rimlig omfattning.

För att nå det uppställda målet att ett obegränsat enskilt vinstin- tresse inte skulle göra sig gällande valdes därför väg: - en annan

den tillståndsgivande myndigheten befogenhet att för alla slags

gavs

företag fastställa låneavgifterna för rörelsen prop. s. 18.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Våra skäl

Branschutvecklingen har vi tidigare framhållit lett till att som aktiebolagsformen är den helt dominerande företagsformen också för

pantlånerörelse. Av den statistik som redovisas i förarbetena till pantlånelagen framgår att år 1936 fanns det totalt 69 pantlånerörelser 36 rörelser

av

drevs enskilda År 1941 hade antalet sjunkit till 33

som av personer. enskilda rörelser och år 1949 till 22 sådana rörelser.

I dag finns det inte någon enda pantlånerörelse i landet som drivs

av en enskild person.

Samtliga pantlåneföretag drivs i stället som av aktiebolag, utom tre

utgörs kommanditbolag och ett som utgörs av en ideell som av förening. En begränsning företagsformen för pantlåneverksamheten till de av företagsformer används i dag skulle med hänsyn till de regler som

gäller för dessa rörelser inte bara ge särskilda garantier för insyn

som och kontroll utan också möjligheter att ta till vara allmänhetens intressen på ett annat sätt än gäller vid enskildas näringsutövning. som Föreskrifter associationsform motiveras ofta av att endast sådana om

företagsformer som innebär någon garanti för viss varaktighet vad gäller kapitalinsats, tillfredsställande revision och en rimlig tillsyn bör få användas. I grunden syftar sådana regler till att ta till vara allmän-

hetens intressen prop. 199192:l13, s. 71. Vad sagts bör enligt vad vi inom utredningen har som nu kommit fram till i lika hög grad gälla en pantlånerörelse. --

I avsnittet 8.7 Lämplighetsprövning m.m. kommer vi att föreslå att ett endast sådana bolag vars rörelse kan antas komma att uppfylla kraven på en från konsument- och affárssynpunkt sund verksamhet

skall få etableras. Kraven innebär bl.a. att företagsledningen för ett sådant företag måste besitta sakkunskap och förmåga att driva en sund verksamhet. Vidare kommer i avsnitt att föreslå att en samma

ägarprövning införs. Fråga uppkommer då om det från kontrollsynpunkt är möjligt att tillåta samtliga Företagsformer. Aktiebolagsformen sådana garantier som nyss sagts. Motsva-

ger

rande garantier följer dock inte i samma utsträckning av övriga företagsformer. Revisionsplikten för ekonomiska föreningar och kommanditbolag är t.ex. betydligt mer begränsad än för aktiebolag.

Något krav på kapitalinsats finns inte heller för dessa associationsformer. För kommanditbolaget gäller vidare i händelse av en bolagsmans död eller konkurs att bolaget måste likvideras om inte annat avtalats jfr 26, 27 och 29 §§ lagen 1980:1102 om -handelsbolag och enkla bolag.

Utredningens överväganden

sou 1994:61

Ökade möjligheter för

insyn och kontroll kommer emellertid att införas för handels- och kommanditbolag på grund EG:s direktiv

av på bolagsrättens område, främst direktiv 90605EEG. Enligt

direktivet jämställs dessa bolag i revisionshänseende med aktiebolagen.

Direktivet omfattar emellertid inte samtliga bolag bara sådana utan

bolag vilkas samtliga obegränsat ansvariga delägare är företag med begränsat delägaransvar. För de företag är verksamma på konsumentkreditmarknaden,

som

exempelvis banker, finansbolag och andra kreditmarknadsbolag, gäller

i regel att företagsformen för dessa företags rörelser skall

vara ett ett

aktiebolag 1 kap. 2 § bankrörelselagen och l kap. 2 § kreditmarknadsbolagslagen. En begränsning av företagsformen för pantbanksverksamheten till enbart aktiebolaget skulle alltså leda till de företag

att som är

verksamma på kreditgivningsmarknaden och i första hand vänder

som

sig till konsumenterna behandlas lika. En möjlig risk för snedvridning

av konkurrensen dem mellan skulle därmed också försvinna.

En sådan regel medför självklart att förutsättningarna för nyetableringar begränsas. I praktiken framstår dock dessa effekter regeln

av som mindre avgörande för etablering, vilket på tydligt sätt en ett

framgår av den utveckling branschen genomgått sedan pantlånelagen

trädde i kraft.

Vi avser emellertid inte att för bolagen föreslå visst

ett

minimiaktiekapital eller eget bundet kapital; närmare följande

se avsnitt 8.5.2.

8.5.2 Aktiekapitalets storlek

m.m.

Bör ett förhöjt aktiekapital krävas

Vårt förslag: Kravet i aktiebolagslagen på minsta aktiekapital skall gälla också för ett aktiebolag driver pantlåneverksamhet.

som

Våra skäl

För banker och andra bolag är verksamma på kreditmarknaden,

som

dvs. finansbolagen och kreditaktiebolagen andra kreditmark-

samt

nadsbolag, finns det särskilda föreskrifter aktiekapitalets storlek.

om

Det finns därför anledning att pröva, inte motsvarande föreskrifter

om

sou 1994:61 Utredningens överväganden

bör införas även för de bolag som lämnar kredit mot panträtt i lösören. En sådan åtgärd kan t.ex. vidtas, om det finns anledning att höja standarden, både kvalitets- och soliditetsmässigt, på

pantlåneföretagen. Genom den tidigare omnämnda ñnansbolagslagen från år 1988 infördes ett krav på ett aktiekapital på minst 5 miljoner kr i

aktiekapital som en väsentlig förutsättning för att få driva finansieringsverksamhet i finansbolagets form. Som skäl anfördes att åtgärden var ägnad att höja standarden på finansbolagen i nu nämnda avseenden prop. 198788:149 5.17 I kreditmarknadsbolagslagen har som huvudregel ställts upp krav på att ett kreditmarknadsbolag skall ha ett eget bundet kapital som vid

tidpunkten för beslutet om tillstånd motsvarar minst 5 miljoner ecu startkapital, vilket för närvarande motsvarar ca 45 miljoner kr.

Endast om nettovärdet av tillgångarna i den planerade verksamheten uppgår till högst 100 miljoner kr får bolaget ha ett lägre bundet

kapital, dock lägst motsvarande 1 miljon ecu 2 kap. 4 §, vilket

motsvarar ca 9 miljoner kr. Med bundet kapital avses aktiekapital,

reservfond och uppskrivningsfond.

Bestämmelsen är en anpassning till EG:s andra banksamordnings-

direktiv 89646EEG jämfört med 77780EEG, som dock inte

omfattar pantlåneverksamhet. Det nuvarande kravet i aktiebolagslagen 1975:1385 på minsta

aktiekapital är 50 000 kr 1 kap. 1 §. Regeringen har nyligen i prop. 199394:196 föreslagit att alla aktiebolag från och med den 1 januari

1995 måste ha ett aktiekapital minst 100 000 kr. Börsnoterade bolag måste ha minst 500 000 kr i aktiekapital. De bolag som redan

finns när lagändringen träder i kraft får tid sig till den l januari 1998 att komma upp i ett aktiekapital på 100 000 kr. Regeringens

förslag bygger på Aktiebolagskommitténs betänkande SOU 1992:83

Aktiebolagslagen och EG. Från pantbanksbranschens sida har det framförts att 500 000 kr i aktiekapital borde införas som en förutsättning för tillstånd. Ett sådant villkor gäller t.ex. i Finland. Tendensen när det gäller pantbanksetableringar har under hela 1900-

talet varit vikande. Huruvida den trenden kommer att brytas är svårt att säga. De uppgifter utredningen hämtat från landets länsstyrelser tyder dock på att ett visst intresse för nyatableringar finns. Att i en

sådan situation ställa alltför höga krav när det gäller aktiekapital eller

eget bundet kapital kan enligt vår uppfattning många gånger medföra ett oöverstigligt hinder för nyetableringar.

Ett sådant krav är också svårt att motivera från konsument-

skyddssynpunkt eller från brottskyddssynpunkt.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Det framstår därför vi det lämpligast låta

- som ser - som att kravet på nya pantbanker stanna vid vad i allmänhet gäller för som

aktiebolag.

8.5.3 Utländska pantbankers

etablering i Sverige

Vårt Förslag: Även utländsk pantbank med

en säte inom EES skall efter tillstånd svensk myndighet möjlighet driva av en ges att pantbanksverksamhet från en filial här i landet.

Nuvarande förhållanden

Pantlånelagen innehåller i och för sig ingen regel diskriminerar

som

utländska företag att etablera pantbanksverksamhet i Sverige. Frågan

om utländska etableringar behandlades å andra sidan inte heller vid

lagens tillkomst. När man i lagmotiven talar tillstånd för fysiska

om eller juridiska personer synes inga andra än svenska personer avses sådana. En utländsk pantbank kan således inte enligt den nuvarande

pantlånelagen få tillstånd av länsstyrelsen för driva

att pantbanksverksamhet från i Sverige etablerad filial. Den utländska en pantbanken är i stället hänvisad till att bilda svenskt

ett bolag för

verksamheten i Sverige eller förvärva aktier eller andelar i här en redan etablerad pantbank. Enligt vad företrädare för branschen för utredningen finns uppgett det utländska pantbanker har etablerat sig i flertal länder. Som som ett

exempel kan nämnas att ett amerikanskt pantbanksföretag nyligen köpt

flera pantbanker i Storbritannien.

Våra skäl

Någon sådan skyldighet som följer banksamordningsdirektiven

av att utan särskilt tillstånd låta ett kreditinstitut har auktoriserats i som ett

land inom EES rätt att etablera filial i Sverige finns inte när det gäller

pantbanker. Vi anser inte heller att någon sådan rätt skall pantbanker inom ges EES oavsett de där har auktoriserats, licensierats eller om på något

annat sätt godkänts av en behörig myndighet. En sådan rätt förutsätter

sou 1994:61 Utredningens överväganden

i så fall en gemensam ordning för tillsyn mellan berörda länder.

Någon sådan tillsyn finns för närvarande inte.

Vi anser däremot att en utländsk pantbank med säte i något EESland skall kunna ges tillstånd att driva pantbanksverksamhet från en filial här i landet.

8.5.4 Etableringsföreträdet avskaffas

Vårt forslag: Etableringsföreträdet för kommuner och allmän-

nyttiga företag slopas.

Nuvarande förhållanden

Enligt 1 § pantlånelagen skall tillstånd att utöva pantlånerörelse företrädesvis lämnas en kommun eller ett bolag eller ekonomisk

en

förening, som har till syfte att driva rörelsen på villkor är för-

som

delaktiga för låntagarna, och utan rätt för delägare eller någon annan att njuta del i vinst. Innebörden av lagregeln är att kommuner och s.k. allmännyttiga företag har rätt att få tillstånd före varje annan sökande. Denna

företrädesrätt har motiverats av sociala skäl. Ett sådant skäl som anfördes vid lagens tillkomst var att en pantlånerörelse sällan mera

tillgodosåg affärsmässiga kreditbehov. Tyngdpunkten i den rörelsen

låg som regel på den mera socialt betonade långivningen. Ett annat

skäl som anfördes var att det utanför storstadsområdena bara

undantagsvis förekom en fri konkurrens mellan pantlåneforetagen och

att någon tävlan om den bästa möjliga kundtjänsten därför inte kunde komma till stånd LU 50 s. 16.

Rätten att driva pantlånerörelse står dock enligt lagregeln i princip öppen också för företag utan allmännyttig karaktär och för enskilda.

I en eventuell konkurrenssituation tillstånd mellan kommun om en

eller ett allmännyttigt företag som ett annat företag eller enskild

en

och där den erbjuder de för låntagarna fördelaktigaste

senare

villkoren, är det tänkt att länsstyrelsen skall fastställa sådana villkor för den företrädesberättigades rörelse att låntagarna därigenom inte

kommer i en sämre ställning än de skulle ha gjort, sökandena hade om kunnat fritt konkurrera med varandera LU 50 16. s.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Våra skäl

Den företrädesrätt som tillkommer kommuner och allmännyttiga

företag har i praktiken aldrig gjorts gällande. Någon preventiv verkan torde den inte heller ha haft. Den framstår därför som verkningslös. Den utveckling som branschen har genomgått när det gäller före-

tagsetableringar visar också att det inte längre finns något uttalat

intresse från kommunernas sida för att driva pantlåneverksamhet.

Det finns i dag bara ett enda kommunägt företag och inte något allmännyttigt företag som driver sådan verksamhet. Kommunerna och de allmännyttiga företagen har i flera fall låtit pantlåneverksarnheten

övergå till privata intressenter, när den inte lagts ned. Utvecklingen av nya kommunikationsmedel, former nya av

betalningsförmedling och nya kredittyper på konsumentkreditområdet

samt ökade möjligheter för alla att kunna utnyttja dessa krediter har

vidare medfört att konkurrensen om låntagarna har skärpts betydligt sedan pantlånelagen trädde i kraft. Det går därför inte längre att säga

att en pantlånerörelse som saknar konkurrens sådan av en annan rörelse på orten också saknar varje annan konkurrens om

kredittagarna. Det går inte heller att säga att den som bor på en ort

utan en pantlånerörelse därmed saknar möjligheter att kunna få sitt behov av krediter tillgodosett. Enligt vår mening finns det därför inte längre några skäl för att

behålla en lagregel som företrädesrätt för kommuner och allmännyttiga

företag.

8.6 Behovsprövning

Behovsprövning eller inte

Vårt förslag: Behovsprövningen upphör.

Nuvarande förhållanden

Tillstånd att driva en pantlånerörelse får bara behov ges om av rörelsen anses föreligga 1 § pantlånelagen. Kravet på tillstånd från det allmänna grundval av en behovs-

prövning fanns redan i 1918 års förordning.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Någon närmare redogörelse för grunderna för behovsprövningen lämnas inte i förarbetena. Där sägs endast att yttranden över

en ansökan bör tas in från kommunens beslutande myndighet och

polismyndigheten i orten. En regel av denna innebörd har också tagits in i 2 § andra stycket i lagen. I samband med dessa frågor övervägdes även frågan om en decentralisering av tillståndsgivningen borde ske

till vederbörande kommun. Med hänsyn till risken för kommun att en

kunde komma att driva egen pantlånerörelse samtidigt den

som var

tillstånds- och tillsynsmyndighet för andra pantlåneföretag behölls den tidigare ordningen med länsstyrelserna tillstånds- och

som

tillsynsmyndighet prop. s. 20.

Våra skäl

I regeringens direktiv sägs uttryckligen att behovsprövningen bör

upphöra.

Den etableringskontroll som föregår länsstyrelsens tillståndsgivning för pantlånerörelse syftar till att tillgodose konsumenternas behov

av

ifrågavarande kreditform och att den ger krediter på så fördelaktiga villkor som möjligt. Ett annat syfte som bär kontrollen är att

upp förhindra att stöldgods och liknande omsätts i pantlåneverksamheten.

Länsstyrelsen prövning av om en ny pantlånerörelse behöver etableras på orten innefattar över huvud taget inte någon bedömning av om etableringen medför ökade brottsrisker. Ur den aspekten fyller

alltså inte etableringsprövningen någon som helst funktion.

Det kan emellertid inte uteslutas att den här etableringsprövningen

ändå indirekt medfört en sund utveckling av branschen. Det är därför

om den prövningen avskaffas väsentligt att lagstiftaren medverkar till

att upprätthålla den höga standarden hos dagens seriösa pantlånerörelse.

Frågan har tidigare varit föremål för behandling av både Närings-

frihetsombudsmannen NO och regeringen. NO har, i ett ärende l985z88, Dnr 3-6865 som rörde frågan om tillstånd för att etablera en pantbanksrörelse enbart inriktad på guld-

och silverföremål, uttalat att varken i pantlånelagen eller i dess

förarbeten anges annan definition kriteriet behov än att det skall av

röra sig om allmänhetens behov. I avsaknad lämplig metod att mäta

av

allmänhetenskonsumenternas behov eller tjänsten i fråga, är

av varan

det inte ovanligt att det tillståndsprövande organet tillfrågar de redan etablerade leverantörerna eller tjänsten. Enligt NO innebär

av varan

förfarandet risk för att den tillståndgivande myndigheten tillägnar sig samma statiska synsätt på marknadsförutsättningarna kan prägla

som

Utredningens överväganden sou 1994:61

de redan etablerade företagen. Dessa kan ha en benägenhet att likställa konsumenternas behov med tillgänglig kapacitet vid en viss tidpunkt. Behov är emellertid ett relativt begrepp och det går därför inte, enligt

NO, att bortse ifrån att det kan variera med hänsyn till olika faktorer

som pris, kvalitet, tillgänglighet i tid och rum och liknande. Samma ärende har prövats av regeringen regeringsbeslut 1985-10- 31, 11:5, 55885. Frågan om behovsprövning har dessutom ingående behandlats i samband med tillkomsten av lagen 1988:606 om finansbolag och av den förut nämnda lagen 1992: 1610 om kreditmarknadsbolag. Genom 1988 års finansbolagslag, vilken numera upphört att gälla genom införandet av kreditmarknadsbolagslagen, infördes bl.a. krav

på auktorisation tillstånd för alla företag som ägnar sig finan-

sieringsverksamhet riktad mot konsumenter oavsett verksamhetens omfattning. I motiven prop. 198788:149, s. 17 nämndes att

tillståndsprövningen innefattade en prövning av om den planerade

rörelsen kunde antas bli till skada för det allmänna eller om rörelsen är behövlig behovsprincipen. Det fick dock inte ligga någon kvantitativ begränsningen i tillståndsprövningen. Prövningen skulle vara inriktad på en kvalitativ bedömning. I samband därmed nämndes frågan om s.k. rak behovsprövning, dvs. att sökanden har att visa att

den tillämpade rörelsen är nyttig eller behövlig, samt erinrades om att

man i andra sammanhang t.ex. i prop. 198485:77 s. 47 om koncession för försäkringsrörelse uttalat sig emot en sådan -

prövning. I kreditmarknadsbolagslagen sägs uttryckligen att tillstånd inte får vägras på den grunden att det inte behövs något ytterligare finansieringsföretag 2 kap. l §. Bestämmelsen utgör i den delen en

anpassning till EG:s första banksamordningsdirektiv prop. 199293:89 213. Den hindrar dock inte att man i övrigt i samband med s. tillståndsgivningen ställer krav på att ett kreditmarknadsbolags verksamhet skall bedrivas så, att allmänhetens förtroende för kreditmarknaden upprätthålls och i övrigt så, att verksamheten kan anses sund 1 kap. 4 §. Genom en särskild bestämmelse i lagen har undantag gjorts för

pantlåneverksamhet 1 kap. 3 § punkten 6. I det här sammanhanget måste samtidigt framhållas att EG:s första banksamordningsdirektiv inte omfattar pantlåneverksamhet avsnitt 7.3.1. Det föreligger

se

således inte någon skyldighet att på den grunden införa en bestämmel-

se som förbjuder behovsprövning i samband med tillstånd för

pantbanksverksamhet. Frågan om behovsprövning i samband med tillstånd har även behandlats av Kreditupplysningsutredningen i delbetänkandet SOU

sou 1994:61 Utredningens överväganden

1992:22 s. 39 EES-anpassning kreditupplysningslagen. Ut-

av

redningen anförde som skäl för att behovsprövningen skulle avskaffas att en sådan nyetableringskontroll allmänt sett kan hämma effektiv

en

konkurrens på kreditupplysningsmarknaden, att den stred mot EES-

avtalets regler om etableringsfrihet och lika konkurrensvillkor och mot

bestämmelserna i det första banksamordningsdirektivet där det uttryckligen sägs att kreditinstitutsetablering inte får göras beroende av marknadens behov, att bestämmelser om behovsprövning redan tagits bort på flera områden, t.ex. vid beviljande av oktroj för bankverksamhet samt att någon ansökan om etablering kreditupp-

av

lysningsverksamhet hittills aldrig hade avslagits på den grunden.

Mot bakgrund av vad som nu anförts anser vi att kravet på behovsprövningen bör upphöra.

Som inledningsvis sagts är det dock väsentligt att branschens höga standard behålls. Om ett sådant sundhetskrav som gäller enligt

kreditmarknadsbolagslagen görs tillämpligt också på pantlåneverksam-

heten, kan enligt vår mening den nuvarande behovsprövningen

avskaffas utan risk för att en god utveckling av branschen äventyras.

8.7 Lämplighetsprövning

m.m.

8.7.1 Verksamheten bör sund vara

Vårt förslag: Det nuvarande kravet på redbarhet, ordentlighet och lämplighet behålls, men uttrycks i den nya lagen efter -

förebild från kreditmarknadsbolagslagen som ett krav på

-- en sund pantbanksverksamhet.

Nuvarande förhållanden

För att en enskild person skall kunna tillstånd gäller som tidigare

nämnts, utöver kravet behov av rörelsen, att han har gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet samt i övrigt anses lämplig.

En motsvarande etableringskontroll innefattande krav på redbarhet

m.m. förekommer även i samband med viss annan näringsutövning.

Som exempel kan nämnas den etableringskontroll som gäller för den

med pantlåneverksamheten med avseende på skyddsintresset

brottsrisken näraliggande handeln med skrot. Enligt 5 § skrothan-

Utredningens överväganden sou 1994:61

delsförordningen 1981:402 får tillstånd meddelas endast den som

gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt finnes lämplig att driva

den avsedda handeln. När det gäller handeln med begagnade har varor dock något motsvarande krav på redbarhet och lämplighet inte ställts upp SFS 1981:403, trots att regleringen skall tillgodose samma

skyddsintresse. I förordningen ställs endast krav på att näringsidkaren skall vara registrerad 5 §..

I de fall rörelsen drivs av en juridisk person, t.ex. ett aktiebolag eller en ekonomisk förening, ställs krav på att det skall finnas en särskild föreståndare för denna. Syftet med bestämmelsen är att det i varje pantlånerörelse skall finnas en viss person som ansvarar för att rörelsen utövas på ett riktigt sätt. I de fall rörelsen utövas av ett bolag eller en ekonomisk förening skall föreståndaren ha samma kvalifikationer som en enskild pantlånare. Drivs däremot rörelsen i kommunal regi, ställs det inget krav på att föreståndaren skall godkännas av länsstyrelsen. Någon redbarhetsprövning m.m. av den som utses till föreståndare sker då inte. Denna olikhet motiverades med att man i fråga om kommunala rörelser inte ansåg sig behöva befara att olämpliga personer utsågs till föreståndare

prop. s. 21.

Våra skäl

Som vi tidigare har utvecklat i avsnittet 8.2 anser vi att

pantlåneverksamheten skall vara tillståndspliktig. Avsikten med tillståndsprövningen är främst att förebygga risken för

att konsumenterna utsätts för oseriösa affärsmetoder och därmed åsamkas en många gånger oreparabel skada. Prövningen ger också en

garanti för att försäkringsåtagandet till förmån för kredittagarna

-

som vi föreslår i avsnittet 8.12 är uppfyllt innan verksamheten

-

påbörjas. Det är med hänsyn främst till att pantbankskunderna genomsnittligt

sett fortfarande i viss mån utgör en yngre och ekonomiskt och socialt

svagare grupp än medborgarna i gemen som vi föreslår en prövning

i förväg av den som avser att driva pantbanksverksamhet.

Vi grundar denna bedömning på vad vi har fått belyst genom den

SCB-undersökning vi låtit genomföra och en jämförelse med förhållandena i andra länder.

Inte i något av de länder vars lagstiftning vi har undersökt får således en pantbanksverksamhet påbörjas utan en prövning av

näringsidkarens vandel m.m.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Den prövningen som vi föreslår har till syfte att hindra att för

verksamheten olämpliga personer etablerar pantlånerörelse. Olämplig

för verksamheten är den som inte kan antas följa de regler skall som

säkerställa konsumentskyddet och de regler att förhindra att

som avser

stöldgods m.m. blir föremål för pantsättning. Det nuvarande kravet i pantlånelagen på redbarhet och ordentlighet samt lämplighet har kommit till i samma syfte.

Vi anser emellertid att nämnda kriterier skall ersättas med nu ett krav på att verksamheten skall kunna antas komma att utgöra sund en pantbanksverksamhet. De nuvarande kriterierna innefattas alltså i sundhetskravet. Införandet av ett sundhetskrav är närmast en

anpassning till hur motsvarande krav har formulerats i lagstiftningen

för andra kreditgivare.

En sådan lämplighetsprövning som skisserats föreskrivs i

nu

kreditmarknadsbolagslagen. Något uttryckligt krav på att den

som utövar kreditverksamhet eller förestår verksamheten skall redbar vara

och ordentlig och i övrigt lämplig har visserligen inte föreskrivits, men en sådan prövning skall ändå göras i samband med tillståndspröv-

ningen. Ett grundläggande krav för att få bedriva verksamheten är nämligen som tidigare nämnts att den är sund. För det fall den

planerade verksamheten inte kan antas komma att uppfylla kraven på en sund verksamhet får tillstånd därför heller inte meddelas 2 kap.

l § 2.

Av lagmotiven prop. 199293:89 211 213 framgår att sund-

s. -

hetskravet innefattar en lämplighetsprövning tar sikte inte bara på

som

företagets organisatoriska uppbyggnad utan också pâ erfarenheten och

sakkunskapen hos företagets ledning.

När det gäller sakkunskapen hos företagsledningen, dvs. styrelsen

och verkställande direktören, har i lagen några formella krav på

kunskap eller erfarenhet inte ställts upp. Det ankommer i stället på tillsynsmyndigheten, Finansinspektionen, att från fall till fall göra

en

bedömning av om företagsledningen, med hänsyn till önskemålet om

kontinuitet i verksamheten och kravet på att den bedrivs på ett korrekt

och omdömesgillt sätt, har den erfarenhet behövs för verksam-

som heten.

Vid en jämförelse mellan lämplighetsprövning enligt pantlånelagen och lämplighetsprövningen enligt kreditmarknadsbolagslagen framstår den senares som betydligt mer omfattande. Den är inte begränsad

enbart till den enskilde rörelseidkaren eller till föreståndaren, utan

omfattar samtliga personer som ingår i bolagets ledning. Att så är fallet beror självklart på att endast aktiebolagsformen är tillåten för

ifrågavarande finansieringsverksamhet. Prövningen är emellertid inte heller inriktad i första hand på nämnda redbarhet eller personers

Utredningens överväganden

allmänna laglydnad låt vara att sådana egenskaper tillmäts betydelse -utan på deras kompetens för verksamheten. - En lämplighetsprövning enligt kreditmarknadsbolagslagen har således ett annat materiellt innehåll än den som sker enligt den nuvarande pantlånelagen.

De krav på en sund etablering som skall gälla enligt vårt förslag bör i allt väsentligt stämma överens med dem som ställs upp i

kreditmarknadsbolagslagen. Den lagregel som gäller för kreditmarknadsbolagen är den metod som använts i svensk rätt för att omsätta EG:s banksamordningsdirektiv. Det innebär att någon uppräkning av de

kriterier som innefattas i uttrycket en sund verksamhet inte görs

i lagen. Det skall också framhållas att en liknande lämplighetsprövning som pantlånelagens förekommer också inom andra branscher som inte

driver kreditgivningsverksamhet. För en del branscher har denna prövning ansetts onödig och ersatts med ett enkelt registreringsförfarande.

Skrothandeln och begagnathandeln är två branscher som regleringsmässigt ligger nära pantlåneverksamheten. Regleringarna har i huvudsak stämt överens både tids- och innehållsmässigt ända sedan 1884, då inte bara pantlånerörelsen reglerades utan också skrot- och begagnathandeln. Regleringarna har varit likartade i fråga om att tillgodose Polisens intresse av att kunna bedriva en effektiv

brottsförebyggande och brottsuppdagande verksamhet. För begagnathandeln har emellertid som tidigare nämnts en

- --

lämplighetsprövning ersatts med ett registreringsförfarande hos polismyndigheten. Registreringsförfarandet kan här inte användas för

att utestänga den som är kriminell från att etablera sig eller avstänga

den som missköter sin verksamhet. Tvärtom bygger förfarandet på att

Polisen, oavsett om en ansökan om registering föreligger eller inte, skall registera alla som bedriver en sådan verksamhet. Polisens intresse av att hindra omsättningen av stöldgods m.m. har ansetts kunna säkerställas genom att den fått effektiva och smidiga kontrollbefogenheter. En sådan ordning kan dock som vi redan tidigare antytt --

inte tillgodose rimliga krav på konsumentskydd vid kreditgivning.

-

När det gäller skrothandeln har dock ett registreringsförfarande inte ansetts tillräckligt med hänsyn till brottsskyddet. Olikheten har motiverats av att skrot som regel sorteras och bearbetas av inköparna innan skrotet säljs vidare till de slutliga avnämarna. Det innebär att

värdefullt stöld- och hälerigods snabbt kan göras oidentifierbart och då bli svårt att skilja från annat skrot prop. 198081:3 s. 9. I det nu nämnda avseendet har alltså pantlånerörelsen lika litet som begagnat-

sou 1994:61 Utredningens överväganden

handeln några likheter med skrothandeln. Av hänsyn enbart till brottskyddet skulle alltså en lämplighetsprövning kunna undvaras när

det gäller pantbanksverksamheten. I det här sammanhanget finns det anledning att även erinra om

regeringens nyligen till riksdagen avlämnade l99394:168

prop. om

sanering av taxibranschen. Enligt förslaget blir avregleringen taxi

av

kvar, men tillsynen och kontrollen skärps på olika sätt. Ett syftena

av

med förslaget är att förbättra taxikundernas ställning och säkerhet. Det skall bl.a. nås genom att en vandelsprövning av förare och taxiägare införs. Den personliga laglydnaden och lämpligheten skall kontrolleras varje gång taxiägare vill utöka sin fordonspark. Även fordonet skall

en

kontrolleras. Genom samkörning yrkestrafikregistret och

av

kronofogdemyndighetens s. k. utsökningsregister ska länsstyrelsen få

reda på om tillståndshavaren släpar efter med skatter och avgifter eller om det finns betalningsinställelse, likvidation, ackord, näringsförbud eller om företaget eller det granskade personerna är försatta i konkurs.

Enligt förslaget skall länsstyrelsen även via terminal få tillgång till

polisregistret. Det krav på en sund pantbanksverksamhet vi föreslagit avviker som således inte nämnvärt från vad som i nämnda proposition föreslås nu gälla för taxibranschen.

Prövningen skall avse företagledningen

Den lämplighetsprövning som görs exempelvis i fråga

om

skrothandeln omfattar inte bara enskilda företagare utan också

styrelseledamöter och andra personer har ett avgörande inflytande som i ett bolags ledning. Pantlånelagen medger inte någon motsvarande prövning av personer

i företagsledningen, utan är begränsad till en prövning den enskilde

av person som avser att driva pantlånerörelse och till föreståndaren för en sådan rörelse. Det innebär således i det fall rörelsen drivs i

aktiebolagsform att företagsledningen inte omfattas av den lämplighetsprövning som skall föregå ett tillstånd. Med hänsyn till att nästa alla pantlånerörelser drivs i den formen framstår regleringen i denna del som föga slagkraftig. Enligt vår mening bör därför, för det fall att ett krav på särskilt tillstånd med lämplighetsprövning skall behållas, prövningen sträckas ut till att avse även personerna i företagets ledning.

Som tidigare redovisats föreslår vi att pantbanksverksamhet bara

skall få drivas av aktiebolag. Det blir då nödvändigt att låta

Utredningens överväganden sou l994:6l

prövningen omfatta företagsledningen, dvs. styrelsen och verkställande direktören.

Innehållet i prövningen

Prövningen skall i första hand inriktas på om personerna i

företagsledningen är kriminellt belastade eller ligger efter med skatter

eller andra avgifter till det allmänna eller i rollen som näringsidkare inte har iakttagit de krav som i lagstiftningen ställs upp för att skydda konsumenterna. Det är således fråga om att göra en ingående prövning av dessa personers vandel.

Prövningen skall även avse dessa personers sakkunskap. Såsom vi

närmare redovisar i nästa avsnitt ser vi det inte som möjligt att ställa upp några formella krav på kunskap eller erfarenhet i lagen. Det får

i stället komma an på tillsynsmyndigheten att i det enskilda fallet göra en bedömning av om ledningen i företaget har den efarenhet som

behövs för att kunna bedriva verksamheten på ett korrekt och omdömesgillt sätt.

8.7.2 sakkunskap eller särskild branschvana

Vårt förslag: Inget krav på särskild sakkunskap eller branschvana ställs upp i den nya lagen.

Våra skäl

Från branschen har framhållits inte bara att lämplighetsprövningen är

en viktig förutsättning för en seriös pantlånerörelse och att den även bör omfatta bolagets ledning. Man ser det också som viktigt att den

branschvana som behövs finns representerad i verksamheten. En tid

på fem års vana har nämnts som behövlig. Inom branschen förs också

diskussioner om att införa ett privat auktorisationsförfarande. Ett krav på branschvana behöver emellertid enligt vår mening i utredningen nödvändigtvis inte medföra några fördelar från

konsumentsynpunkt. Ett sådant krav kan om det tolkas restriktivt i

stället få för konsumenterna negativa följder genom sin verkan som etableringshinder. Pantlånebranschen är relativt begränsad och på vissa

sou 1994:61 Utredningens överväganden

orter finns över huvud taget inte någon möjlighet skaffa sig att erfarenhet. Ett krav på specifik branschvana skulle även få till

följd att personer med yrkeserfarenhet från kvalifcerad finansierings-

annan verksamhet hindrades från att verksamma på marknaden. vara

Kravet bör därför i varje fall stanna vid någon kompetens för verksamheten, dvs. lösning i

samma som kreditmarknadsbolagslagen.

Vi ser det emellertid som ogörligt att lagstiftningsvägen på

att ett

mer tydligt och precist sätt ange vilka närmare kriterier ett krav på

kompetens i pantbanksrörelse bör omfatta. Även vi delar om den

uppfattning att det är viktigt att sakkunskap finns representerad

i en panbanksverksamhet, avstår vi från att föreslå någon sådan regel.

Vi överlåter i stället till de kreditgivare och försäkringsgivare i

som

andra sammanhang kommer att ta ställning till kvaliteten

hos dem som

leder företaget att avgöra företaget är värt på.

om att satsa

8.7. 3 Ägarprövning

Vårt förslag: Lämplighetsprövningen skall omfatta även vissa

ägare som kan antas påverka skötseln pantlånerörelsen. av

Våra skäl

Vi har i det föregående förordat att den nuvarande lämplighetspröv-

ning enligt pantlånelagen bör sträckas ut så den omfattar hela att

företagsledningen eftersom dess inställning är avgörande för skötseln av verksamheten. Samma skäl kan anföras för att låta den prövningen omfatta även ägare med ett visst inflytande över företaget. Eftersom det är fråga om en inskränkning i äganderätten fordras emellertid

starka skäl.

En konsekvens av ett näringsförbud är visserligen den

att som underkastats förbudet inte bara hindras från att driva näringsverksamhet utan han blir också diskvalificerad dominerande ägare i som ett

företag. Han får bl.a. inte äga så många aktier i ett bolag att det

ger honom majoritet röstetalet. Även begränsat innehav en av ett mer kan

beläggas med förbud om det är tillräckligt stort för faktisk

att ge en ledning över bolaget.

Som vi tidigare sagt är det emellertid inte tillräckligt för näringsförbud att en person gjort sig skyldig till de åsidosättanden

grova som

räknas upp bland förutsättningarna för ett beslut förbud. För

om att ett

Utredningens överväganden sou 1994:61

förbud skall få meddelas fordras dessutom att det är påkallat från

allmän synpunkt. Det innebär således att ett näringsförbud inte alltid

meddelas även om det har förekommit ganska allvarliga överträdelser.

Frågan är då om personer som gjort sig skyldiga till sådana

överträdelser genom ägande av aktier eller andelar skall få möjlighet att påverka skötseln av en pantlånerörelse. Om vårt förslag om en

lämplighetsprövning genomförs, hindras nämligen dessa personer från

att ta plats i ledningen för en sådan rörelse. I både kreditmarknadsbolagslagen och bankrörelselagen 1987:617

föreskrivs att större ägares lämplighet vandel skall prövas. Regeln

bygger på antagandet att den som ligger bakom sådana oegentligheter

nämns i lagen om näringsförbud, men som inte räcker till för ett som näringsförbud, skulle kunna påverka ett kreditmarknadsbolags eller en banks skötsel på ett otillbörligt sätt prop. 199293:89 s. 196 och 228.

När det gäller pantlånerörelserna är det viktigt att låntagarna-

pantsättarna kan känna förtroende för rörelserna. Det gäller inte bara

deras krav på att de skall ha trygghet mot förlust av de föremål som

pantsatts utan också att de skall kunna veta att pantlånerörelserna handlar seriöst. Att införa ett motsvarande krav på ägarprövning även

för pantlånerörelserna skulle, enligt vår mening, ytterligare stärka

allmänhetens förtroende för denna kreditform.

8.7.4 En särskild föreståndare för verksamheten

Vårt förslag: Det nuvarande lagkravet på att det skall finnas en särskild föreståndare för varje pantbank slopas.

Nuvarande förhållanden

Bedrivs pantlånerörelsen av en kommun, ett bolag eller en ekonomisk förening, dvs. juridisk skall det finnas en särskild

av en person, föreståndare för rörelsen som ansvarar för att rörelsen utövas på ett

riktigt sätt. Det framgår av 3 § första stycket pantlånelagen.

Utövas rörelsen av ett bolag eller en ekonomisk förening, skall

föreståndaren dessutom vara godkänd av länsstyrelsen och ha samma kvalifikationer som en enskild pantlånare, enligt andra stycket samma paragraf.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Något motsvarande krav på godkännande länsstyrelsen den

av av som utses till föreståndare i kommunalt driven pantlånerörelse en ansågs inte nödvändigt. Olikheten motiverades med tidigare att, som sagts, man inte behövde befara att olämpliga utsågs i de personer kommunala rörelserna prop. 21. s.

Våra skäl

Det krav på lämplighet m.m. som föreskrivits för företagsledningen

främst verkställande direktören kan många gånger - - ses som en

tillräcklig garanti för att en pantlånerörelse skall uppfylla ställda krav

på en sund verksamhet.

Den ägarprövning som vi föreslagit verkar också i samma riktning.

Frågan är då om dessa regler är tillräckliga eller det dessutom om behövs en särskild föreståndare för varje rörelse eller kontor som

uppfyller motsvarande krav på lämplighet. Enligt vår bedömning bör varje pantlånerörelse själv avgöra hur

verksamheten skall organiseras och vilka krav skall ställas på som

personalen. För det fall en rörelse inte uppfyller kraven på sund

en

verksamhet skall enligt vårt förslag tillståndet kunna återkallas. Vi bedömer att möjligheten att återkalla ett tillstånd är en tillräcklig

sanktion för att verksamheten kommer att organiseras på ett tillfredsställande sätt och att de krav rörelsen ställer på som personalens lämplighet m.m. mer än väl kommer att uppfylla rimliga krav på redbarhet, ordentlighet och lämplighet.

8.8 Konkurs

m.m.

Vårt förslag: Några särskilda lagregler rör pantbanksinne-

som havarens död eller konkurs behövs inte.

Nuvarande förhållanden

Bestämmelser om hur skall förfaras enskild utövat om person som pantlånerörelse avlidit ges i 4 § pnatlånelagen. En naturlig

utgångspunkt är att det ursprungliga tillståndet skall utslag

ses som ett

av det personliga förtroende som tillståndsmyndigheten haft för den

sedermera avlidne och att tillståndet därför också bör upphöra att

Utredningens överväganden sou 1994:61

gälla. Kan däremot dödsboet skaffa en föreståndare för rörelsen som

uppfyller samma kvalifikationer som den bortgångne tillståndshavaren,

får dödsboet fortsätta rörelsen under återstående tillståndstid. Eftersom behov av rörelsen en gång prövats föreligga under denna tid, har

allmänheten ansetts bäst betjänt av att den under betryggande former

får fortsätta tiden ut LU 50 s. 18. Bestämmelser om hur skall förfaras om rörelseidkaren försätts i

konkurs har däremot inte meddelats. Socialstyrelsen upptog visserl igen

sådana bestämmelser i sitt förslag, men med hänsyn bl.a. till

länsstyrelsens fria bedömningsrätt i fråga om att återkalla ett tillstånd

ansågs inte någon bestämmelse såsom vid dödsfall om särskild tid för rörelsens fortsättande nödvändig prop. s. 21.

Konkursen kan bl.a. ses som ett uttryck för att ett tillräckligt stort

behov låneformen inte föreligger. Någon närmare motivering står av inte att finna i förarbetena.

Våra skäl

Eftersom det, vårt förslag genomförs, blir en förutsättning för om

tillstånd att pantlåneverksarnheten drivs i form av aktiebolag kan de

nuvarande bestämmelserna i pantlånelagen om tillståndshavaren död tas bort. Någon särskild bestämmelse om hur skall förfaras vid pantbanksdirektörens död eller bolagets konkurs har vi inte heller sett som nödvändig. Den allmänna bestämmelsen om återkallelse som vi

föreslår i följande avsnitt anser vi vara tillräcklig.

8.9 Ingripande mot en pantbank

När skall ett tillstånd kunna återkallas

Vårt förslag: Ett tillstånd skall kunna återkallas, när förutsätt-

ningar för tillståndet inte längre föreligger, dvs. när verksamheten inte längre uppfyller sundhetskravet.

Ett tillstånd skall även kunna återkallas, om rörelsen inte har påbörjats inom ett år från det att tillstånd getts eller om rörelsen inte har bedrivits under en sammanhängade tid av ett år.

Tillsynsmyndigheten ges befogenhet att bestämma om hur en pantbanksverksamhet skall avvecklas.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Nuvarande förhållanden

Tillstånd att bedriva pantlånerörelse godkännande föreståndare samt av

får enligt 5 § pantlånelagen återkallas länsstyrelsen när anmälningar

av

mot rörelsens skötsel eller mot vederbörandes lämplighet

gör detta

nödvändigt ifr SOU 1947:22 med förslag till regler för handeln

ny

med vissa begagnade föremål där

m.m. en motsvarande regel

föreslogs, prop. s. 21.

Den sanktion kan komma i fråga tillståndshavare som annars om en

bryter mot föreskrifterna i pantlånelagen eller länsstyrelsens

mot tillståndsvillkor är böter enligt 24 §

pantlånelagen.

Våra skäl

Av den enkätundersökning hos länsstyrelserna som utredningen har låtit göra bilaga 2:2 framgår att tillstånd återkallats

antingen sedan tillståndshavaren begär det eller sedan meddelat ett tillstånd inte

utnyttjats.

För att ett tillstånd skall meddelas har det skall framstå sagt att som sannolikt att den planerade verksamheten kommer att vara sund

och uppfylla de krav i övrigt ställs på den.

som

Det kravet innefattar bl.a. enligt vårt förslag krav

ett på att före-

tagsledning inte bara är redbar och ordentlig utan också har tillräcklig sakkunskap för sin uppgift. Kravet på redbarhet omfattar också vissa ägare. För det fall företagledningen eller för den delen

ägarsammansättningen ändras på ett sådant sätt att inte

man längre har anledning att räkna med att det kravet kommer uppfyllas bör det

att

finnas en möjlighet för tillsynsmyndigheten redan då återkalla

att ett tillstånd.

Vi anser således att inte i varje läge skall behöva man vänta med ett

ingripande tills verksamheten blivit osund. En sådan möjlighet till

återkallelse finns bl.a. i

kreditmarknadsbolagslagen, kreditupplysningslagen 1973:1173 och inkassolagen 1974:182.

Vi föreslår därför att liknande möjlighet till återkallelse en av tillstånd införs när det gäller pantlåneverksamheten.

I lindriga fall får

en varning meddelas. Ett tillstånd bör även kunna återkallas under

följande

förutsättningar:

om bolaget inte inom en rimlig tid förslagsvis år efter

- - ett det att det fått tillståndet har påbörjat verksamheten eller om bolaget begär det,

Utredningens överväganden sou 1994:61

bolaget under sammanhängande tid av ett år inte har om en -

bedrivit någon pantbanksverksamhet.

I nämnda situationer, med undantag för den att någon nu verksamhet aldrig kommit i gång, bör det också finnas en möjlighet

för tillsynsmyndigheten att inte bara förbjuda en fortsatt verksamhet,

också fatta beslut hur den aktuella verksamheten skall utan om avvecklas. En sådan befogenhet behövs för att konsumenternas intressen skall kunna tillgodoses. För nämnda beslut skall kunna bli verkningsfulla skall de att nu kunna i form föreläggande får förenas med vite. Lagen ges av som 1985:206 om viten bör därvid tillämpas. Någon straffsanktion vid sidan återkallelse av ett tillstånd av en vi inte behövs. En återkallelse anser vi vara väl så effektiv. Vårt anser förslag innebär således en avkriminalisering.

8.10 Ansökan tillstånd m.m. om

Vårt förslag: Närmare bestämmelser om när en ansökan skall ges

in, vilka uppgifter den skall innehålla och vilka handlingar

som skall bifogas den bör ges i en förordning. som

Nuvarande förhållanden

Enligt 2 § första stycket pantlånelagen skall ansökan om tillstånd göras

hos länsstyrelsen i det län, där rörelsen skall bedrivas. Ansökningen skall innehålla uppgifter ort och lokal för rörelsen samt om de

om låneavgifter och övriga lånevillkor sökanden ämnar tillämpa. som

Våra skäl

Den prövning tillståndsmyndigheten skall göra skall utmynna i ett ställningstagande om den planerade pantlåneverksamheten kan antas komma uppfylla de krav på sundhet som föreskrivits för att

att m.m. tillstånd skall få ges.

Kravet på sundhet blir därmed avgörande för vilka uppgifter och

handlingar ansökan skall innehålla. en

sou 1994:61 Utredningens överväganden

För en sådan prövning krävs därför uppgifter om bolagsordningen och en beskrivning av den tilltänkta verksamheten med uppgifter om bl.a. kredittider, grunderna för beräkning av ränta och andra kreditkostnader och av kostnader för försäljning av panter, hur vården och förvaringen av kredittagarnas panter skall ordnas samt hur bolaget skall försäkra panterna. - Det här är frågor som kan avgöras av regeringen utan riksdagens medverkan. Bland våra författningsförslag finns också ett förslag till pantbanksförordning. Där hör föreskrifter av det angivna slaget lämpligen hemma.

8.11 Grunden för kreditgivningen

8.11.l Kontroll av ränta och andra kreditkostnader

Vårt förslag: Länsstyrelsens befogenhet att besluta låneavgifter om ränta och andra avgifter för krediten avskaffas.

Nuvarande förhållanden

Enligt 6 § pantlånelagen skall länsstyrelsen i samband med tillståndsgivningen fastställa de låneavgifter som rörelsen högst får ta ut. Av lagmotiven prop. s. 25 och 26 framgår att bestämmelsen har kommit till för att tillgodose allmänhetens intresse så låga låneavav gifter som möjligt och förhindra ett obehörigt utnyttjande av de lånesökandes belägenhet. Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av Socialstyrelsens förslag i lagstiftningsärende gick ut på att bara kommuner och bolag utan vinstintresse borde få bedriva pantlåneverk-

samhet se avsnitt 8.5.1.

Utgångspunkten för länsstyrelsens avgiftssättning är att avgifterna inte bör vara högre än som behövs för en skälig förräntning av rörelsens kapital. Av hänsyn till att förhållanden är olika för olika rörelser ansågs det inte lämpligt att lagfásta vissa maximiavgifter. Det innebär att länsstyrelsen, även den skall till att avgifterna blir om se så låga som möjligt, skall ta hänsyn till de kostnader av olika slag som följer av en viss pantlånerörelse. Som exempel på hänsynstaganden nämns i motiven att hyres- och lönenivåerna varierar mellan skilda

l 6 14-0484

Utredningens överväganden

sou 1994:61

orter. Som ytterligare exempel framhålls att en pantlånerörelse den av vanliga typen dvs. en rörelse som belånar allt gods det finns - som

en fungerande andrahandsmarknad för en s.k. fullsortimentrörelsevår

anmärkning och en rörelse som inte tar emot annat gods än -motorfordon, möbler och andra skrymmande föremål i kostnadshänseende inte utan vidare kan jämställas.

Grundläggande för länsstyrelsernas avgiñssättning bör de

vara beräknade genomsnittskostnaderna för en väl skött pantlånerörelse av

ifrågavarande typ på orten i fråga. En sådan beräkningsmetod

anses

också uppmuntra företagen att genom rationaliseringsåtgärder sänka

sina kostnader, heter det vidare i motiven.

Av första lagutskottets yttrande framgår det att låneavgiften skall växla med hänsyn till lånesummans storlek och lånetidens längd

LUSO s. 18.

Våra skäl

I avsnittet 8.1.2 har vi bl.a. mot bakgrund den socialtjänstlagen

av nya och den konkurrens som pantbankerna utsätts for från andra kredit-

givare satt i fråga länsstyrelsens befogenhet att ingripa i den fria prisbildningen. Ser man till vad som gäller for kreditgivningen i övrigt, finns inte någon motsvarande kontroll av ränte- och avgiftssättningen. Riksbanken har visserligen en befogenhet att påverka vilka kassareserver

bankerna skall ha och därmed också i viss mån räntesättningen vid inoch utlåning. De besluten styrs dock inte någon ambition liknande av

den som gäller för länsstyrelsernas avgiftssättning för pantbankerna.

När det gäller Riksbankens förhållande till kreditgivarna överlåter banken i det avseendet räntesättningen till konkurrenskrafterna.

Den period av omfattande avregleringar kreditmarknaden

av som inleddes under 1985 har inte berört den kreditgivning som pantbankerna ger. Fråga uppkommer då fri prissättning på det här om en området av kreditmarknaden kan antas medföra högre räntor och

andra avgifter och därmed också ökade risker för ett obehörigt utnyttjande de lånesökande. Kontrollen av ränte- och avgiftssättningen vilar på antagandet

om

att de lånesökande befinner sig i en sådan situation att de för sitt livsuppehälle är mer eller mindre hänvidade till pantbanken och

därmed också utlämnade till de villkor banken ställer som upp.

Om man jämför de maximiräntor som länsstyrelserna beslutat med de räntor som andra kreditinstitut tillämpar vid kreditgivning till

sou 1994:61 Utredningens överväganden

konsumenter, kan konstateras att någon påtaglig skillnad inte finns. I

vissa fall är länsstyrelsernas räntenivå betydligt högre. När det gäller länsstyrelsernas beslut maximiräntor och andra

om avgifter finns det variationer. Årsräntan låneavgiften varierar stora från 26 till 48 procent och expeditionsavgiften från 15 till 50 kr. Den effektiva räntan, dvs. räntan beräknad på grundval alla kostnader av

för lånet, blir dock betydligt högre.

Den effektiva räntan blir t.ex. närmare 100 procent för ett lån på 300 kr, om årsräntan är 48 procent, expeditionsavgiften 50 kr och

lånetiden fyra månader. En sammanställning över de maximiavgifter som gällde år 1993

lämnas i bilaga

Av sammanställningen framgår att låneavgiften varierar med hänsyn

till främst två faktorer, nämligen säkerhetens art och lånet storlek.

En skiljelinje går mellan värdepapper och andra säkerheter.

Låneavgiften är upp till 6 procent lägre för lån mot panträtt i

värdepapper än för andra lån. Denna skiljelinje tillämpas dock inte av samtliga länsstyrelser. En annan skiljelinje går som sagt vid lånebeloppet. Låneavgiften för lån över 3 000 kr är många gånger ca sex procent lägre än för lån under detta belopp. Inte heller denna skiljelinje tillämpas av alla länsstyrelser. Några har i stället satt gränsen vid 1 000 kr.

Låneavgifterna varierar från 30 till 48 procent. För lån under 3 000 kr är avgiften vanligen 38 39 procent och för lån över 3 000 kr 32 -

33 procent. Med säkerhet i obligationer är låneavgiften vanligen 33

- 36 procent för lån under 3 000 kr och 26 30 procent för lån - -över 3 000 kr.

Expeditionsavgifterna varierar från 15 till 50 kr Beslut om maximiavgifter för t.ex. förvaring av panter och för försäkring förekommer inte. Dessa kostnader omfattas låneavgiften.

av

Någon närmare förklaring från länsstyrelserna hrur maximiräntor och

avgifter beräknas har inte lämnats. Som jämförelse kan nämnas den sammanställning som Konsumentverket KOV gjort över vilka effektiva räntor som gäller vid vissa

kreditformer maj 1993. I en effektiv ränta ingår alla kostnader för ett lån, det vill säga uppläggningskostnad, årsavgiñtlimitränta, fakture-

ringsavgift och årsränta. Vid beräkningarna har KOV utgått från ett lån på 10 000 kr som återbetalas på fem år.

Den effektiva räntan är enligt KOV:s beräkningar 28 procent för

IKEA konto, 36 procent för Visa Travel Card, 31 procent för

Nordbanken Classic Visa, 39 procent för OnOff Superkonto, 36

Utredningens överväganden sou 1994:61

procent för Ellos konto, 34 procent för ICA Kundkort och 30 procent för Handelsbanken Master Card. Av lagmotiven framgår som vi redovisat att låneavgifterna skall kunna variera från ort till annan bl.a. på grund skiftande löne- och av

hyreskostnader samt till slag av lånerörelse. Riktmärket skall dock

alltid vara en tänkt välskött lånerörelse. I vad mån sådana omständigheter kan förklara de stora skillnader mellan olika län när det gäller procentsatserna och avgifterna låter vi vara osagt.

En förklaring till skillnader i procentsatser kan med vilken

vara kraft olika pantbankerna agerar for att höja redan beslutade procentsatser.

Avsikten med regleringen är som inledningsvis angetts att hålla

nere

låneavgifterna. Man kan dock mot bakgrund den gjorda

av ovan jämförelsen med de andra kreditinstitutens räntevillkor sätta i fråga om

regleringen varit effektiv.

Regleringen kan också sägas brista i effektivitet att avtalsvillgenom

kor som följer av länsstyrelsens myndighetsutövning inte kan angripas med stöd av generalklausulen om oskäliga avtalsvillkor i avtalsvillkor-

slagen. Huruvida den motsvarande bestämmelsen i avtalslagen skulle tillämpas med framgång for en kredittagare är minst sagt osäkert. Inte

heller bestämmelserna om ocker kunna tillämpas under dessa

synes förhållanden. I viss måtto kan dock regleringen sägas ha varit effektiv: en pantbank som t.ex. fått ökade kostnader på grund stigande räntor av för upplånat kapital har inte omedelbart kunnat övervältra dessa

kostnader på kredittagarna utan har fått avvakta länsstyrelsens beslut om nya maximiavgifter. Det finns emellertid exempel även på det

motsatta förhållandet, nämligen att pantbanker tagit ut lägre låneavgifter än de maximiavgifter länsstyrelsen beslutat om.

Vi kan således konstatera att länsstyrelsernas prissättning

av pantlånet inte medför lägre räntor än för andra krediter trots att de

senare inte är underkastade någon motsvarande prissättning. En nära till hands liggande förklaring till det likartade ränteläget,

som vi tidigare fört fram, är att konkurrensförhållandena på kredit-

marknaden är sådana att pantbankernas upplåning och kundunderlag

inte nämnvärt avviker från andra kreditgivares. Den bedömning vi i utredningen gör är att konkurrensförhållandena

på kreditmarkanden även fortsättningsvis kommer att ha liknande

en

effekt på räntorna. Den nuvarande prissättningen pantbankernas

av

räntor och andra avgifter kan därför upphöra. Den kreditprövning som föreskrivs i den nya konsumentkreditlagen kan visserligen i förhållande till vad som hittills gällt antas komma att få en återhållande effekt på kreditinstitutens kreditgivning till

sou 1994:61 Utredningens överväganden

konsumenterna. En följd av den prövningen kan bli att de kreditsvaga

i större utsträckning än tidigare vänder sig till pantbankerna för att

låna. En sådan utveckling kan innebära inte bara höjda räntor när det gäller pantlånen utan också viss risk för obehörigt utnyttjande

en av de lånesökandes belägenhet. Det obehöriga utnyttjandet ser vi som en kombination hög ränta av

och låg belåning undervärdering av lämnad säkerhet. Enbart hög

en

ränta kan inte, enligt vårt synsätt, innebära något obehörigt utnyttjan-

de, eftersom kredittagaren i det fallet får fullt betalt för panten. Någon personlig fordran får inte enligt de grunder gäller för som

den här kreditgivningen göras gällande mot kredittagaren. Finns det någon nämnvärd risk för att lånebeloppen i förhållande till pantvärdet kommer att sjunka drastiskt om prissättningen räntor och

av avgifter tas bort Vi har tidigare pekat på det förhållandet att pantbankerna inte bara

konkurrerar med andra kreditgivare utan också med begagnathandeln. Begagnathandelns varusortiment skiljer sig inte nämnvärt från pantbankernas. Det finns t.ex. en omfattande begagnathandel när det gäller

guld och silver som också är den dominerande säkerheten för pantbankernas kreditgivning. En liknande handel finns även för det övriga sortimentet. Som exempel kan nämnas den omfattande handel som bedrivs med hjälp av annonser i dagspressen och Gula tidningen.

För det fall pantbanken sätter ett alltför lågt pris på panten riskerar

pantbanken att konsumenten säljer panten i stället för att låna på den. Konkurrensen medför att pantbankernas affärsidé som vi har nämnt -

i första hand måste bygga på stora utlåningsvolymer och inte på

höga räntor.

Enligt vår bedömning kan således den nuvarande prissättningen

av pantbankernas låneavgifter m.m. upphöra.

Giltigheten av ett villkor vid konsumentkreditgivningen som innebär ett obehörigt utnyttjande av en konsument kan, om villkoret inte följer av myndighetsutövning, för övrigt jämkas eller bortses från med stöd

av generalklausulerna om oskäliga avtalsvillkori såväl 1 § avtalsvill-

korslagen som 36 § avtalslagen. Om den ändring i avtalsvillkorslagens tillämpningsområde som föreslås i den tidigare nämnda promemorian

Ds 1994:29 Oskäliga avtalsvillkor genomförs ökar dessutom m.m. möjligheterna att effektivt ingripa mot oskäliga avtalsvillkor i de

kreditavtal som banker och andra institut tillämpar vid konsument-

krediter. I det här sammanhanget vill också erinra om att bestämmelsen

om ocker i brottsbalken fyller en viktig funktion. En avreglering som vi föreslår innebär således inte något sätt

att fältet här lämnas fritt.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Som vi tidigare sagt bör konsumentkreditlagen generellt gälla även

för pantlånen. Konsumentkreditlagen innehåller visserligen inga bestämmelser om högsta ränta däremot grundläggande m.m., men en handlingsregel om god sed vid kreditgivning. God sed vid kreditgivning blir därigenom tillämplig även på pantbankernas kreditgivning.

Det innehåll som tillsynsmyndigheterna på konsumentkreditgivningens område, Konsumentverket och Finansinspektionen, tillsammans med

kreditinstituten kan förväntas ge god sed i fråga om kreditavtal mot pantsäkerhet bör också, enligt vår bedömning, leda till en god balans mellan inte bara den effektiva räntan och lånevillkoren utan också

mellan kreditbeloppet och pantens belåningsvärde. Enligt vår bedömning ger konsumentkreditlagen i kombination med de andra regler vi nämnt ett bra skydd även för konsumenter.

svaga

Av den undersökning som Statistiska centralbyrån på vårt uppdrag

genomfört för att kartlägga pantbankskunderna sociala situation

se

närmare bilaga 3 framgår att pantbankskunderna genomsnittligt sett ugör en yngre och ekonomiskt och socialt svagare än medgrupp borgarna i allmänhet. Vi anser emellertid inte att dessa skillnader mot bakgrund av vad vi

ovan anfört när det gäller konsumentskyddet är tillräckligt stora för att

motivera en fortsatt prisreglering.

Pantbankerna bör således i fortsättningen själva få bestämma räntor

och andra avgifter för krediten.

8.11.2 Konsumentkreditlagens bestämmelser effektiv

om

ränta m.m. bör tillämpas också på pantlån

Vårt förslag: Bestämmelserna om effektiv ränta i 2 och 6 §§

konsumentkreditlagen skall utan undantag tillämpas på pantlån.

Nuvarande förhållanden

Pantlånelagen innehåller inte någon föreskrift om att kreditgivaren

måste upplysa kredittagaren om den effektiva räntan. I lagen sägs att

låneavgiften utgår med viss procent per år av lånebeloppet och att procentsatsen skall anges på pantsedeln 7 och 8 §§. Denna lagregel har motiverats med att de lånesökande bör göras uppmärksamma på de relativt sett höga låneavgifterna.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Våra skäl

I det inledande avsnittet i våra överväganden har vi angett att den nya

konsumentkreditlagen bör omfatta även pantlånen. Vi har angett två skäl: dels får konsumentkreditgivningen enhetlig reglering, dels

en

anpassas pantlånet till EG:s regler konsumentskydd vid kredit-

om

givning. I 2 och 6 §§ konsumentkreditlagen finns regler om beräkning av effektiv ränta och marknadsföring krediter.

av De innebär i korthet följande. Med effektiv ränta i 2 § kreditkostnaden angiven årlig avses som en

ränta beräknad på kreditbeloppet. Kreditkosnaden är enligt

samma

lagrum det sammanlagda beloppet de räntor, tillägg och andra

av kostnader som konsumenten skall betala för krediten.

I 6 § föreskriva att näringsidkaren i sin markandsföring skall lämna

information om den effektiva räntan för krediten. Det gäller dock inte om krediten avser ett belopp uppgår till högst 1 500 kr eller som om krediten skall återbetalas inom tre månader. Från branschen har invänts att en tillämpning konsumentkreditav lagens bestämmelser effektiv ränta i vissa fall alltför om ger en

ofördelaktig bild av pantlånet, eftersom pantlånet regel

som avser

relativt små lånebelopp och korta lånetider, medan den effektiva räntan är tänkt att beräknas på avsevärt större lånebelopp och med flera års återbetalningstid.

Om bestämmelsen skall omfatta pantlånet, kan därför särregleen

ring behövas i fråga om marknadsföring och information hur

av man beräknar effektiv ränta.

Kravet i konsumentkreditlagen att den effektiva räntan skall anges syftar till att ge konsumenterna god bild av kostnaderna för

en

krediten och därmed möjlighet att göra rättvisande jämförelser med

en andra krediter.

Visserligen behöver information om den effektiva räntan inte lämnas

vid små lån, dvs. krediten belopp uppgår till högst om avser ett som 1 500 kr eller för krediter som skall återbetalas inom tre månader

6 § tredje stycket konsumentkreditlagen. Den effektiva räntan

behöver inte heller for sådana lån i kreditavtalet. I det avtalet

anges behöver bara, såsom också föreskrivs i pantlånelagen, vilken anges ränta som kredittagaren skall betala för krediten 10 § konsument-

kreditlagen.

Men kreditgivaren måste enligt 6 och 7 §§ lämna uppgift om

effektiva räntan vid marknadsföringen krediten, det

av om ovan angivna undantagen för små belopp eller korta kredittider inte är tillämpliga, och även skriftligen lämna sådan information individuellt till

Utredningens överväganden sou 1994:61

varje kredittagare i samband med att ett kreditavtal träffas. Vanligen anges då den effektiva räntan i kreditavtalet.

Eftersom ett mycket stort antal av pantlånen avser förhållandevis

små belopp medellånet för branschen är 1 550 kr år 1992 kan - såsom påpekats från branschåll en sådan information många gånger ge

missvisande bild på grund den genomslagskraft som expedition-

en av

savgiften får vid denna beräkning. För närvarande tas för pantlån ut expeditionsavgifter på 15 till

50 kr oavsett lånebelopp. Om exempelvis en expeditionsavgift på

30 kr bakas in i kreditkostnaden vid beräkningen av effektiv ränta vid säg 30 procents årsränta, blir den effektiva räntan för ett lån på 1 500

kr med lånetid på fyra månader 39 procent. Utgår man från samma

en lånebelopp men med en ettårig återbetalningstid 3 gånger ex-

peditionsavgiften blir den effektiva räntan densamma. Den effektiva räntan påverkas således inte av att en fast expeditionsavgift skall

betalas vid flera tillfällen. Som framgår av det följande är det

kombinationen av små kreditbelopp och relativt stora expeditionsav-

gifter som påverkar den.

För ett lån på 300 kr med en lånetid på fyra månader och med

årsränta och expeditionsavgift som i exemplet oven blir således samma den effektiva räntan hela 63 procent. Såsom nyss nämnts ändras inte den effektiva räntan om lånet förlängs på motsvarande villkor.

Vi vill dock ändå inte föreslå att pantlånet undantas från bestämmel-

beräkning och information om effektiv ränta i konsumentserna om kreditlagen. Vårt skäl är att dessa kreditkonsumenter generellt sett har en något svarare ställning än andra konsumenter.

Man kan visserligen sätta i fråga om den effektiva räntan fyller

något egentligt informationsändamål vid små lån. Syftet med information den effektiva räntan är att ge konsumenten en bra om

möjlighet att kunna jämföra olika kreditalternativ. Såvitt vi kunnat

erfara finns det i praktiken inget kreditalternativ till pantlånets små belopp och mycket korta lånetid. Något vanvördigt kan man säga att

den effektiva räntan bara blir en måttstock for att jämföra ojämförbara storheter, dvs. för en jämförelse mellan äpplen och päron. En

tänkbar gräns för att undvika en sådan situation skulle i så fall kunna vara 1 000 kr.

En pantsedel innehåller i dag inte bara uppgift om årsräntan i procent utan också uppgift om räntan för lånet uttryckt i kronor och expeditionsavgiftens storlek. En uppgift om hur mycket räntan blir

om i kronor behöver inte anges enligt konsumentkreditlagen och brukar

vanligtvis inte heller anges i ett kreditavtal. Någon skyldighet för pantbankerna att lämna sådan uppgift föreligger inte enligt pant-

en lånelagen och vi inte heller att någon sådan regel behövs i en ny anser

sou 1994:61 Utredningens överväganden

pantbankslag. Vi utgår ifrån att pantbankerna för att något balansera effekterna av den effektiv räntan även fortsättningsvis -

kommer att lämna en sådan uppgift vid kreditgivningen. Av konsumentkreditlagen följer dessutom att kreditgivaren är skyldig att lämna all information om kreditavtalet som är av betydelse för kredittagaren.

En lösning till ett undantag för små krediter är att anpassa de belopp som används vid marknadsföringen för att exemplifiera den effektiva räntan till pantbankernas långivning. De standardbelopp som Finansinspektionen och Konsumentverket lämnar i Allmänna råd om tillämpning av konsumentkreditlagen FFFS 1992:23 respektive Riktlinjer för tillämpningen av konsumentkreditlagen 1992:830 m.m. KOVFS 1992:4 och som för närvarande uppgår till 10 000 kr och 100 000 kr bör således inte, mot bakgrund av att medellånet är ca

1 500 kr, ligga till grund för pantbankernas kreditinformation.

Eftersom ett pantlån som regel sätts om två till tre gånger kan en utgångspunkt för beräkning av den effektiva räntan vid marknadför-

ingen av denna kredit vara att se pantlånet som en ettårig löpande

kredit.

Mot bakgrund av den nuvarande lånebilden föreslår vi att beloppen

1 500 kr och 5 000 kr används för att exemplifiera den effektiva

räntan vid marknadsföringen samt att det tydligt sägs for vilken tids-

period räntan har beräknats. Vi föreslår vidare att det av informatio-

nen otvetydigt framgår hur expeditionsavgifterna slår igenom vid be-

räkningen.

Eftersom konsumentkreditlagen enligt vårt förslag skall gälla även

för pantbankernas kreditgivning ankommer det på Konsumentverket om inte Finansinspektionen skall ha hand om tillsynen över pant-

bankerna att närmare föreskriva om hur informationen skall utformas.

8.11.3 Procentsatsen skall anges i kreditavtalet

Vårt förslag: Pantlånelagens bestämmelse om att procentsatsen skall anges på pantsedeln ersätts av motsvarande regel i konsu-

mentkreditlagen.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Våra skäl

Av vår redogörelse i avsnittet 8.1l.2 framgår, att låneavgiften för

ett

pantlån skall utgå med en viss procent år lånebeloppet och

per av att

procentsatsen skall anges på pantsedeln 7 och 8 §§ pantlånelagen. I 10 § konsumentkreditlagen finns motsvarande bestämmelse.

en Där föreskrivs att ränta som tas ut för kredit skall i avtalet en anges som en räntesats motsvarande räntekostnaden år för den vid varje per tid obetalda delen av skulden.

Ifrågavarande bestämmelse i pantlånelagen behövs således inte,

om

konsumentkreditlagens tillämpning får omfatta även pantlån.

När det gäller pantsedeln, hänvisas till det följande avsnittet.

8.11.4 Pantsedeln och konsumentkreditlagens krav på skriftligt kreditavtal

Vårt förslag: En tillämpning konsumentkreditlagen medför,

av om

pantsedlarna i fortsättningen skall uppfylla konsumentkreditlagens krav, att de måste undertecknas av kredittagaren.

Någon särskild bestämmelse pantsedlar behövs inte. om

Konsumentkreditlagens krav på erforderlig information

om

kreditvillkoren anser vi vara fullt tillräcklig. Undantaget i 9 § tredje stycket konsumentkreditlagen för korta kredittider och små kreditbelopp görs inte tillämpligt på pantlån. Inte heller fordras någon specialregel dödning pantsedlar.

om av

Nuvarande förhållanden

I 8 § pantlånelagen beskrivs pantsedelns närmare innehåll. Vid pantsättningen skall låntagaren tillställas ett särskilt bevis

om pantsättningen pantsedel. Pantsedeln skall försedd med det vara nummer, under vilket lånet införts i pantboken, samt innehålla uppgift

om dagen för pantsättningen, länets förfallodag, lånesumman,

låneavgiften, det procenttal efter vilket avgiften utgår och övriga lånevillkor. Pantsedeln skall även innehålla uppgift eller om pantens panternas art samt antal, mått eller vikt.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Motsvarande uppgifter skall antecknas i pantboken 18 §. En fråga som kom upp och som inte togs ställning till pantsevar delns status. Från ett pantlåneföretag restes förslag att beom en stämmelse om dödande av förkommet pantkvitto skulle tas in i lagen.

Föredraganden ansåg att frågan om lagstiftning skulle vila i avvaktan

på ytterligare erfarenheter prop. 27. s.

Våra skäl

Kan en pantsedel jämställas med ett kreditavtal enligt konsumentkreditlagen

Enligt vår mening kan en pantsedel, den undertecknas om av kredittagaren jämställas med ett sådant kreditavtal i som avses

konsumentkreditlagen. Den nuvarande ordningen med pantsedlar fungerar tillfredsställande.

I pantsedeln regleras inte bara kreditavtalet utan också pantavtalet. Att

införa ett särskilt skriftliga avtal för krediten i den meningen att kredittagarenpantsättaren skall skriva under en särskild handling vid sidan av pantsedeln skulle otvivelaktigt i onödan kunna komplicera handläggningsrutinerna och fördyra lånen för låntagarna. Pantsedeln

kan i stället enkelt kompletteras med de uppgifter krävs enligt som

konsumentkreditlagen och undertecknas av pantsättaren. Kravet på pantsedelns innehåll fyller inte bara pantsättarens behov

av bevis om pantavtalet innehåll utan också i viss mån polisens behov

av uppgifter för sin spanings- och brottsbekämpande verksamhet.

Pantsedelns uppgifter skall enligt den nuvarande pantlånelagen innehållsmässigt motsvara vad som antecknats i pantboken.

Bestämmelsen i konsumentkreditlagen tar sikte enbart på konsum-

entens behov av en handling där kreditavtalet har fixerats. I de fall

villkoren inte ñxerats på detta sätt kan de i princip inte göras gällande

mot konsumenten.

Enligt 9 § första stycket konsumentkreditlagen skall således ett avtal om kredit ingås skriftligen och undertecknas konsumenten. Denne

av

skall få en kopia av avtalet. Ett kreditavtal som inte har ingåtts skriftligen är ändå giltigt utom

i fråga om villkor som är till nackdel för konsumenten. Vid bedömningen av om ett villkor är till nackdel för konsumenten skall en

jämförelse göras med vad som gäller villkoret inte tillämpas andra

om stycket. Kravet pâ skriftlighet gäller dock inte för engångskrediter när kredittiden är högst 45 dagar och hela beloppet skall betalas på en

Utredningens överväganden sou 1994:61

gång. Det gäller inte heller för krediter ett belopp

som avser som

uppgår till högst l 500 kr tredje stycket. När det gäller pantlån medellånebeloppet vi i det

var - som

föregående redan nämnt under år 1992 1 500 kr. En tillämpning

-- ca

av konsumentkreditlagen skulle även i det här fallet innebära att närmare hälften av alla lån omfattades av undantagsregeln. En sådan ordning vill vi inte förorda. Vi föreslår därför att kravet på skriftlighet skall som hittills gälla för alla pantlån oavsett kreditbeloppets storlek. Bestämmelsen om kredittagarens underskrift i konsumentkreditlagen är en följd Sveriges anpassning till EG:s regler skydd vid

av om konsumentkrediter. Eftersom pantlån också omfattas EG:s regler, av

bör kravet på undertecknande gälla även denna kreditgivning.

Med hänsyn till bestämmelsen i 9 § andra stycket att villkor är

som till nackdel för kredittagaren inte kan göras gällande denne, mot om villkoret inte finns med i det skriftliga avtalet, behövs inte någon särskild föreskrift i lagen att lånets förfallodag, lånesumman, om

låneavgiften, det procenttal efter vilket avgiften utgår och övriga villkor skall antecknas på pantsedeln. Kreditgivaren kommer

även utan en sådan föreskrift att ange dessa uppgifter i avtalet. Som vi i det

föregående sagt följer även av konsumentkreditlagen att samtliga villkor i kreditavtalet som är betydelse för kredittagaren skall

av anges i avtalet.

De nuvarande föreskrifterna i pantlånelagen att pantsedeln skall

om vara försedd med samma nummer lånet i pantboken, pantens eller som panternas art samt antal, mått eller vikt saknar motsvarighet i

konsumenttkreditlagen. Ett behov av liknande föreskrifter aktualiseras emellertid även i andra fall då konsument lämnar i från sig

en ett

föremål i ainnans vård, t.ex. vid arbete på lösa saker och förvaring

av sådana saker.

Bestämmelser om förvaring finns i 12 kap. handelsbalken och i

konsumentttjänstlagen 1985:716. Bestämmelserna i handelsbalken är

dispositivai, medan bestämmelserna i konsumenttjänstlagen till stor del innehåller tvingande bestämmelser näringsidkares och konsu-

om

mentens rättigheter och skyldigheter. Inte i nåigot dessa regelverk finns bestämmelser näringsid-

.W om att karen skalll länna särskilt bevis över inlämnade till konsumenvaror ten. Däremot sägs i 12 kap. 3 § handelsbalken att den sätter gods som i någon anmans förvar har bevisbördan för vad som inlämnats. Behovet; handlingsregler har i stället lösts på så sätt Konsuav att mentverkett och företrädare för olika branscher förhandlar fram de behövliga zreglsrna.

När dett gäller förvaring kan exempel nämnas att Konsu-

som

mentverkett och Sveriges pälshandlares riksförening har träffat

en

1994:61 Utredningens överväganden

sou

överenskommelse om regler för förvaring av pälsar protokoll den 14

april 1987. Enligt överenskommelsen skall konsumenten fä ett särskilt

förvaringsbevis på vilket bl.a. skall antecknas pälsens vâärde, skick

samt reservationer för skador som kan uppkomma under förvaringstiden m.m. Vi emellertid inte att ett motsvarande förfarandet bör kunna anser

tillämpas vid pantsättning. Kreditavtalet och pantavtalet är princip två

sidor ett och avtal och bör därför regleras kreditavav samma genom talet.

Sammanfattningsvis fyller konsumentkreditlagen det behov av reglering av pantsedeln som vi anser nödvändig. Nu förhåller det sig emellertid så att många pantlån sätts om när de

förfaller, dvs. att kredittagaren betalar på förfalloidagen bara genom

upplupen ränta och expeditionsavgift samt får under oförändrade villkor förlänga krediten. Räntan och avgiften betalas över bank- eller

postgiro. Pantsedeln återställs pantbanken genom Posten. IPantbanken

utfärdar därefter pantsedel under samma lånenummcer som den

en ny sänder i rekommenderat brev till kredittagaren. Om man ett sådant

fall kräver att kredittagaren skall underteckna även den nyat pantsedeln fordras ytterligare en sådan postomgång. För att undvika inte bara merabete utan också ytterligaree kostnader

kan i stället tänka sig ett alternativt förfarande där ettt särskilt av man parterna underskrivet kreditavtal upprättas. I det avtalett skall kre-

ditvillkoren och pantvillkoren anges, likaså vilka villkor :som gäller när ett lån sätts Utöver kreditavtalet tillställs krtedittagaren

om.

dessutom en traditionell pantsedel. Kreditavtalet behålls av ;pantbanken

och kunden får kopia. Vid eventuell omsättning av ett lån

en en

behöver kredittagaren enligt konsumentkreditlagen inte umderteckna

den pantsedeln. Förfarandet förutsätter för förrenligt med nya att vara konsumentkreditlagen som sagt att lånevillkoren intee ändras. - - Enligt vår uppfattning bör det vara varje pantbanks ssak att bestämma vilket nämnda två förfaranden önskar använda av nu som man sig av.

Institutet dödning av pantsedel behöver inte lagregleras

En pantsedel innehåller uppgifter om det kreditavtal och pamtavtal som

pantbanken och pantbankskunden ingått.

En pantsedeln fyller också uppgiften att vara ett mottaggningsbevis

lör den lämnade panten och kan i det avseende jämställias med ett kvitto, ett kontramärke eller en polett. Den fungerar som leegitimation

Utredningens överväganden sou 1994:61

för pantsättaren när han eller hon skall lösa lånet och få tillbaka panten och underlättar för pantbanken att identifiera panten. Med ett innehav av en pantsedeln följer emellertid inte automatiskt en rättighet att få ut det pantsatta föremålet. Pantbanken har rätt att lämna ut panten till den ursprunglige pantsättaren, även denne om skulle ha tappat pantsedeln. Pantbanken behöver inte riskera att en godtroende innehavare av pantsedeln dyker och framställer senare upp krav på grund av detta. För det fall pantsättaren är känd eller på något annat sätt kan styrka sin rätt, är pantbanken till och med skyldig att lämna ut panten. Pantsedeln är således inte ett värdepaper i egentlig mening och kan inte jämställas med ett löpande skuldebrev. Pantsedeln anses inte heller ett presentationspapper. vara Den är däremot ett legitimationspapper. En pantbank i god tro kan alltid med befriande verkan lämna ut panten till den kan visa som upp pantsedeln utan att särskilt undersöka dennes behörighet. För att underlätta både för sig själva och för pantbankskunderna tillämpar pantbankerna olika dödningsförfaranden. En kort beskrivning av dessa förfaranden lämnas i bilaga 2:2. Som exempel skall här nämnas det förfarande som pantbanken i Helsingborg tillämpar: Kommer pantsedeln bort skall en skriftlig anmälan göras så snart som möjligt till pantbanken. Anmälan anslås sedan i pantbanken. Om pantsedeln inte visas upp inom 14 dagar, får låntagaren lösa ut panten utan att behöva lämna tillbaka pantsedeln. Anspråk kan därefter inte göras gällande mot pantbanken. Några pantbanker tillämpar även ett förfarande innebär att som en pantsedel inte får överlåtas. På pantsedeln tydligt att den inte får anges överlåtas. Förfarandet har införts för att hindra handeln med pantsedlar. Något dödningsförfarande behövs då inte. Enligt den bedömning vi gör behöver inte förfarandet vid dödning av pantsedel regleras i lag. Som framgår finns det i dag i praxis två metoder som kan användas. En pantbank att dödningsförsom anser farandet är omständligt eller inte tillräckligt säkert kan alltså i stället använda sig av det villkoret att pantsedeln inte får överlåtas.

8.11.5 Ränteändringar under kredittiden

Vårt förslag: Konsumentkreditlagens regel förutsättningarna om för att ändra räntan till kredittagarens nackdel skall gälla även för pantlån.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Nuvarande förhållanden

Pantlånelagen innehåller inte någon bestämmelse om ändring av ränta

under länets löptid. För de fall den låneavgift som pantbanken tillämpar motsvarar den maximiavgift som länsstyrelsen fastställt för krediten, kan låneavgiften inte höjas för ett lån före förfalldagen.

För det fall däremot att en pantbank tillämpar låneavgifter som ligger under maximiavgiftema finns det i pantlånelagen inte något

uttryckligt förbud mot höjning.

Våra skäl

Enligt 11 § konsumentkreditlagen får räntesatsen ändras till konsumentens nackdel endast i den utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse

när avtalet ingicks

Någon sådan begränsningsregel finns inte i pantlånelagen för det fall

ett lån lämnats med en räntesats som understiger den av länsstyrelsen

fastställda högsta låneavgiften. I ett sådant fall kan alltså, beroende på

hur avtalet har utformats, räntan höjas under kredittiden till den av länsstyrelsen fastställda nivån.

Möjligheten att i vissa fall höja räntan under kredittiden har

emellertid så vitt utredningen erfarit aldrig utnyttjats. Frågan är därför

om den möjlighet till ränteförändringar som ges i konsumentkreditlagen skall gälla även vid den kreditgivning som sker vid pantlåneverksamhet. Det är fråga om lån med korta löptider, där behovet av räntejusteringar inte är lika påtagligt som vid andra lån.

Enligt vår uppfattning bör det dock överlåtas på branschen att

avgöra om den möjlighet att justera räntan under lånetiden som

konsumentkreditlagen ger en kreditgivare i det här avseendet skall utnyttjas eller inte.

Vår bedömning är att regeln i konsumentkreditlagen mot bakgrund

av de korta lånetiderna för pantlån knappast kommer att kunna utnyttjas av pantbankerna.

Vi anser därför inte att det behövs något förbud mot ränteändringar för pantlånet.

Utredningens överväganden sou 1994:61

8.11.6 Andra avgifter än ränta

Vårt förslag: Den regel i

konsumentkreditlagen som skall avhålla

en kreditgivare från att ta ut obefogade kreditkostnader görs tillämplig också på pantlån.

Våra skäl

Som framgått av den tidigare redogörelsen fastställer länsstyrelsen inte bara vilka läneavgifter pantbank högst får också en ta ut utan övriga kostnader för krediten, t.ex. expeditionsavgifter. Frågan vid en avreglering blir, ifall pantbankernas avgiftsuttag bör regleras särskilt. Därvid bör tas hänsyn till de begränsningar att ta ut kreditkostnader gäller enligt

som konsumentkreditlagen.

De avgifter pantbankerna kan komma behöva som att ta ut är, förutom den nuvarande expetionsavgiften för den administrativa hanteringen av krediten, avgifter för förvaring och för försäkring av anförtrodda panter. När det gäller finansiella tjänster på marknaden i övrigt, råder det i princip fri prissättning och fri konkurrens. Det innebär att banker och andra ñnansieringsinstitut sätter de priser de som anser lämpliga för sina tjänster. Bestämmelsen i 12 § konsumentkreditlagen syftar till att skydda konsumenter mot att kreditgivarna tar obefogade avgifter för ut krediten. För att kredittagare skall skyldig betala en vara att en avgift fordras dels att avgiften har angetts särskilt i avtalet, dels avgiften att motsvarar de kostnader kreditgivaren har för krediten, som t.ex. expeditionsavgifter prop. 199192283 120. s. I avtalet skall också enligt bestämmelsen såsom för räntan, anges,

under vilka förutsättningar kreditgivaren fär ändra de

avgifter som tas ut för krediten. En ändring avgifterna till konsumentens nackdel får av endast ske om den är angiven i avtalet och i den utsträckning det som motiveras av ökningar de kostnader skall täckas avgifterna. av som av De avgifter som i dag tas ut i samband med pantlånen kan i sin helhet sägas utgöra ersättning för krediten sådan en som och hör således inte till kategorin övriga avgifter. Avgifterna är schabloniserade. För schabloniserade avgifter gäller tillsynsmyndigheterna att skall övervaka att dessa avgifter håller sig inom de ramar som anges i paragrafen.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Det är tänkbart att en avreglering får till följd att pantbankerna, såsom andra kreditinstitut gjort, kommer att prissätta varje tjänst som följer av kreditavtalet, dvs. att förvarings- och ñjrsäkringskostnaderna anges särskilt och inte som nu bakas i expeditionsavgiften. Enligt den bedömning vi gör behövs det ingen särskild reglering för pantlånet utöver konsumentkreditlagens bestämmelser avgifter för om krediten.

8.11.7 Kredittid m.m.

Skall den nuvarande minimitiden till förmån för kredittagaren behållas

Vårt förslag: Den gällande lagregeln minsta lånetid på nu om en fyra månader slopas, likaså den om kreditta.garens rätt att lösa panten innan försäljningsåtgärder vidtagits.

Konsumentkreditlagens bestämmelser om betalning skulden

av i förtid skall i övrigt tillämpas.

Nuvarande förhållanden

Enligt 10 § första stycket pantlånelagen får ett lån inte anses förfallet till betalning tidigare än fyra månader efter dess utlämnande. Bestämmelsen är tvingande och gäller således även 0m kortare lånetid en

avtalats. Länsstyrelsen får medge undantag från bestämmelsen 13 §.

Enligt andra stycket är låntagaren vidare oawsett avtalad kredittid berättigad att lösa panten, närhelst han så önskar intill dess åtgärder

för pantens försäljning vidtagits.

Första lagutskottet betonade i sitt utlåtande Öwer förslaget att mini-

mitiden inte fick uppfattas någon normaltitd med hänsyn till att

som man då i allmänhet tillämpade längre tider LU 50 19. s.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Våra skäl

En minsta lánetid

I konsumentkreditlagen och annan lagstiftning saknas i motsats till

pantlånelagen regler om minsta kredittid för konsumentkrediter. Den normaltid för pantlån som tillämpas i dag är den i lagen

föreskrivna minimitiden fyra månader. Inte någon länsstyrelse har

medgett undantag från minimitiden. Från branschhåll har uppgetts att många lån omsätts både två och tre gånger. Det blir en sammanlagd kredittid på 8 12 månader. ca - Man kan därför säga att kredittagarnas behov att få låna är ofta av

längre än dagens minimitid på fyra månader. Den genomsnittliga

kredittiden är dock tre månader. Det innebär således att många lån löses redan efter en kort tid.

I samband med att ett lån sätts om förlängs på fyra månader skall

låntagaren betala ränta och expeditionsavgift. Om bestämmelsen om minimitid tas bort, får räkna med man kortare kredittider. En konsekvens kan bli, lånebehovet är om

oförändrat, ökade kostnader genom att flera expeditionsavgifter i så

fall måste betalas. Kortare kredittider innebär också att ökade möjligheter att ta ut en högre ränta utan att förfarandet kan drabbas ocker av

eller oskälighet. Genom att bestämmelserna i konsumentkreditlagen om beräkning av effektiv ränta och skyldigheten att lämna information om sådan ränta skall tillämpas på pantlånet får dock konsumenterna

en god bild av hur dessa kostnader påverkar lånet. Även konsument således dessa bestämmelser om man som genom

garanteras en klar bild av hur dyrt ett visst lån är, minskar dock be-

tydelsen av sådan information om man ändå inte har någon verklig

möjlighet att välja mellan pantlån och andra kreditalternativ.

Vi menar emellertid att särskilda skyddsregler inte längre behövs när det gäller kredittiden.

Kortare kredittider kan även tänkas leda till att låneutrymmet blir

större i motsvarande mån som bankens fordran på upplupen ränta

därigenom krymper.

Kortare kredittider kan också ge bättre lönsamhet för branschen. En kortare kredittid gör att pantbanken oftare får räntan och i sin tur kan låna ut den på nytt uppnår en ränta på ränta effekt. När det gäller

annan kreditgivning gäller i fråga om betalning av ränta avtalmässigt

en tid på tre månader. Tre månader är även i andra sammanhang en

vanlig betalningstermin.

I det föregående har vi sagt att det nuvarande kravet i praxis på s.k.

fullsortimentspantbanker är en begränsning av näringsfriheten inte

som

sou 1994:61 Utredningens överväganden

kan motiveras. Att tillåta även andra former av pantbanker kan enligt vår uppfattning öka konkurrensen och för i vart fall vissa låntagare leda till lägre räntor m.m. Att ta bort bestämmelsen om minsta kredittid kan också få en sådan konkurrensbefrämjande effekt.

Finns det nytillkomna skäl som kan motivera en tvingande lagregel om minsta lånetid

I det föregående har vi bl.a. pekat på att bestämmelserna om effektiv ränta i konsumentkreditlagen inte gäller för kredittider under tre månader. Om den nuvarande bestämmelsen i pantlånelagen om en minsta kredittid tas bort, måste bestämmelsen i konsumentkreditlagen

6 § ändras om inte dessa kredittagare skall komma i ett sämre läge

än andra kredittagare. En annan bestämmelse som aktualiseras vid korta kredittider är kravet på skriftligt avtal i 9 § konsumentkreditlagen. Enligt tredje

stycket samma paragraf gäller inte skriftlighetskravet för engångs-

krediter, när kredittiden är högst 45 dagar och hela kreditbeloppet skall betalas på en gång. För att inte skriftlighetskravet skall sättas ur spel kan dock, om bestämmelsen om minimitid tas bort, den nuvaran-

de bestämmelser i pantlånelagen om skyldighet att tillställa kreditta-

garen en pantsedel behållas. Om inte, bör en särskild regel för pantlån tas in i konsumentkreditlagen. Ser vi till de regler som gäller i övriga Norden, kan nämnas att i

Finland föreskrivs en minsta lånetid fyra månader och i Danmark

en minsta lånetid på tre månader.

I Storbritannien är minimitiden sex månader och i Tyskland tre

månader.

När det gäller annan kreditgivning än pantlån gäller enligt konsu-

mentkreditlagen att en kreditprövning skall ske för att se om kredittagaren har en realistisk möjlighet att betala krediten när den förfaller. Tanken bakom den regeln är att den skall förhindra en okontrollerad skuldsättning hos konsumenterna. Vi har tidigare sagt att en sådan regel inte passar när det gäller pantlån. Man skulle emellertid kunna hävda att bestämmelsen om

minsta kredittid vid pantlån fyller en liknande funktion som kreditprövningen. Som vi tidigare sagt löses omkring 95 procent av alla pantlån. Det är ett uttryck för hur viktigt det är för pantsättaren att

inte förlora sin pant. Genom den nuvarande bestämmelsen om minsta kredittid ges pantsättaren i varje fall om man ser till hur vanligt det är att panterna äterlöses en realistisk möjlighet att göra så. -

Utredningens överväganden 1994:61 sou

Den föreskrivna minimitiden fyller här, vi det, liknande som ser en

funktion som kreditprövningen enligt konsumentkreditlagen gör vid annan kreditgivning till konsumenter. Huruvida en sådan minsta kredittid i så fall bör tre, fyra eller

vara

kanske sex månader för att ge kreditagarna tillräcklig respit kan

en

diskuteras. Den minimitid gäller i dag förefaller i vart fall

som att tjäna sitt syfte. Vi ser därför inte någon anledning att på den grunden

göra någon ändring i sak i den. Vi vill dock med hänsyn till vad vi

tidigare sagt, framhålla att vissa fördelar såväl för branschen för som

konsumenterna står att vinna den nuvarande begränsningen

om tas bort.

Det finns visserligen en viss risk för att pantsättarnas möjligheter att lösa panterna därmed försämras. Risken för sådan utveckling kan

en emellertid begränsas om den nuvarande bestämmelsen i ll § andra

stycket pantlånelagen, enligt vilken en pant inte får säljas tidigare än två månader från förfallodagen, tas i den lagen. Bestämmelsen

nya innebär i praktiken att minsta kredittid enligt nuvarande bestämmelser

är sex månader. Med kungörelseforfarandet vid försäljningen tillkommer ytterligare åtta dagar. Tas den nuvarande begränsningsregeln bort, innebär det att kredittiden i praktiken blir omkring tre

månader, vilket också motsvarar den genomsnittliga kredittiden för pantlånen.

Genom att göra konsumentkreditlagen generellt tillämplig på pantlån uppnår man att även denna kreditgivning omfattas kravet på god

av

sed vid kreditgivning. Härigenom tillsynsmyndigheten också ett

ges

verktyg att komma till rätta med de avarter av kreditgivningen

som kan uppkomma genom att korta lånetider i princip blir tillåtna.

Betalning i förtid

Bestämmelser om betalning av skulden i förtid finns inte bara i pantlånelagen utan också i 20 24 §§ konsumentkreditlagen.

- Enligt 20 § har konsumenten rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före den avtalade förfallotiden. Den nuvarande bestämmelsen

i pantlånelagen kan därför upphävas konsumentkreditlagen

om

tillämpas på pantbankernas kreditgivning.

Bestämmelsen i 20 § är dock inte såsom motsvarande bestämmelse

i pantlånelagen också kopplad till att kreditgivaren vidtagit åtgärder

för att sälja panten, dvs. till en tidpunkt efter förfallotiden. Fråga är om någon sådan rätt att lösa panten efter förfallotiden behöver föreskrivas särskilt.

Någon sådan föreskrift har uppenbarligen inte ansetts nödvändig i

sou 1994:61 Utredningens överväganden

konsumentkreditlagen trots att lagen gäller oavsett särskild som säkerhet lämnats eller inte för krediten.

Av allmänna panträttsliga regler följer att kreditgivaren i det fallet har rätt att sälja panten och genom kvittning tillgodogöra sig så mycket av vad som flutit in som svarar mot hans fordran. Någon skyldighet för kreditgivaren att sälja panten till pantsättaren föreligger

inte enligt dessa regler. För pantbankerna gäller dock till skydd för pantsättarna ett särskilt

försäljningsförfarande, nämligen en auktion. Vid en sådan auktion har pantsättaren möjlighet att själv ropa panten. Någon skyldighet för pantbanken att realisera panten föreligger emellertid inte enligt

pantlånelagen. Det innebär dock inte att panten utan vidare tillfaller pantbanken 37 § avtalslagen. Bestämmelsen om rätt för pantsättaren

att lösa panten tills försäljningsåtgärder vidtagits kan därför sägas fylla en viktig funktion.

Av ett auktionsförfarande följer kostnader utöver upplupen ränta och expeditionsavgifter. Från pantbankens sida innebär ett auktionsförfarande en viss risk för att samtliga kostnader inte täcks. I så fall gör banken en förlust som den inte kan kompensera sig för hos pantsätta-

ren. Från pantbankens sida är det därför förmånligast om pantsättaren

löser panten, dvs. betalar lånet samt övriga kostnader för krediten. Det är mot denna bakgrund som vi har kommit fram till att någon särskild regel om rätt för pantsättaren att lösa panten efter förfallotiden inte behövs.

Parterna får själva avtala om dessa villkor. Vi vill dock stryka

under att de villkor som gäller generellt skall tydligt framgå för kredittagaren vid avtalstillfállet.

8.1l.8 Förbud mot personligt betalning

sansvar

Vårt förslag: Det nuvarande förbudet att ta emot eller begära ersättning för ett utlämnat lån på något annat sätt än i form av

ränta låneavgift eller att begära eller ta emot en skuldförbindelse

på beloppet förs i sak utan någon ändring över till den nya lagen. Möjligheten att göra undantag från förbudet tas bort.

Med hänsyn till att någon personlig fordran inte kan göras

gällande mot kreditagaren tas pantlånet undan från den kre-

ditprövning som följer av 5 § konsumentkreditlagên.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Nuvarande förhållanden

Enligt 7 § andra stycket pantlånelagen får utövare pantlånerörel en av se inte ta eller begära ersättning för ett utlämnat lån på något annat sätt än i form av låneavgift, inte heller begära eller ta emot skuldförbindelse på lånebeloppet. Undantag från denna bestämmelse får ske endast om det föreligger särskild skäl. Undantag får ske endast efter

medgivande av länsstyrelsen 13 §.

Bestämmelsen har, liksom bestämmelserna låneavgifter, tillom kommit för att förhindra ett obehörigt utnyttjande låntagarens av belägenhet prop. s. 26. Bestämmelsen torde även ha betingats den av

till grund för pantlånet kreditform liggande tankegången vid

som att sådan kreditgivning ingen annan säkerhet skall finnas än panten LU 50 s. 19. Dispensrätten har motiverats av behovet att i vissa fall kunna göra åtskillnad mellan olika pantlånerörelser, t.ex. mellan lånerörelse en som huvudsakligen belånar värdefulla föremål och rörelse en som närmast tillgodoser de mindre bemedlades behov prop. 27. Som s. exempel på ett sådant fall har första lagutskottet angett att dispens bör kunna ges om det på någon ort beträffande vissa slag finns av panter

ett tydligt låntagarintresse för en blandad form kreditgivning och

av ifrågavarande företag kan anförtros sådan verksamhet LU 50 en s. 19. Vi har inte hittat något fall där dispensregeln har tillämpats. En del pantsedlar innehåller dock klausul enligt vilken en pantbanken förbehåller sig rätt att kvitta ett överskott låntagarens mot skuld för en annan såld pant.

Våra skäl

Lån mot säkerhet i handpant bygger i panthanksverksamheten

som sagt på tanken att låntagaren inte i något fall kan göras personli-

gen betalningsansvarig för lånet ens om säkerheten i skede

senare skulle visa sig vara värdelös. Det år bara panten riskeras, inte som något annat. Vi anser att den principen alltjämt bör lagfäst. vara

Den tillämpas som regel inte i andra former kreditgivning.

av Bankernas kreditavtal innehåller regelmässigt klausuler, även i de fall säkerhet lämnas för lånet, att kredittagaren också skall om vara

personligen betalningsskyldig. Det krav på kreditprövning följer 5 § konsumentkreditlagen

som av bör därför inte gälla för pantbankernas kreditgivning. Att pröva

sou 1994:61 Utredningens överväganden

huruvida en pantsättare kan antas ha förmåga att betala lånet när det förfaller framstår inte meningsfullt, sådan betalnings-

som om en

skyldighet ändå inte kan göras gällande. En sådan prövning skulle i

princip också ta bort grunden för pantlånet, nämligen den att snabbt kunna skaffa sig pengar genom att lämna lös egendom egen som

säkerhet i stället för att sälja den se t.ex. promemorian Ds 1990:84

s. 52.

Vi anser därför att en sådan kreditprövning följer konsu-

som av mentkreditlagen inte skall omfatta pantlån. Vi föreslår därför den att nuvarande regeln i pantlånelagen i sakligt oförändrat skick tas in i en

ny pantbankslag se 5 § förslaget. Någon särskild bestämmelse i

konsumentkreditlagen behövs enligt vår mening i så fall inte. Såsom vi utformat bestämmelsen blir för övrigt sådana klausuler

som ovan nämnts om rätt för pantbanken att kvitta ett försäljnings-

överskott mot låntagarens skuld för någon såld pant inte annan giltiga.

8.12 Ansvaret för panten

Vårt förslag: Länsstyrelsens nuvarande uppgift att besluta

om verksamhetslokal, om hur panten skall vårdas och förvaras samt om andra ordningsföreskrifter slopas. Lagregeln att pantbanken skall hålla panterna försäkrade till

betryggande belopp kompletteras med en föreskrift om att sådan

en

försäkring får upphöra först en månad efter anmälan hos tillsynsmyndigheten.

Försäkringsskyddet skall omfatta även den situationen att panten förstörs eller på annat sätt frånhänts pantsättaren på grund att av

pantbanken har varit försumlig eller illojal mot pantsättaren.

Nuvarande förhållanden

Enligt 6 § första stycket pantlånelagen skall länsstyrelsen i tillståndet

för pantlånerörelsen ange den lokal får användas för verksamsom

heten, meddela bestämmelser pants vård och förvaring

om samt besluta ordningsföreskrifter. I valet mellan generella regler och

myndighetsbeslut i de särskilda fallen ansågs det senare förfarandet även lämpligast för dessa ämnen prop. s. 26.

Utredningens överväganden sou 1994:61

I 9 § föreskrivs vidare att panterna skall hållas försäkrade mot brand- och vattenskada samt stöld till betryggande belopp. Syftet med den senare bestämmelsen är att trygga låntagaren mot förlust om hans pant skulle skadas eller förstöras olycksgenom händelse hos panthavaren. Enligt bestämmelserna i 10 kap. 3 och 4 §§ handelsbalken är en panthavare skyldig att väl vårda panten och ansvarar för skada som uppkommer att vårdnadsskyldigheten genom eftersätts. Däremot är han inte ansvarig panten skadas om genom våda. I det lagförslag som ställdes i propositionen s. 26 föreskrevs till skydd för låntagaren en helvärdesförsäkring, motsvarande minst summan av utlämnade lån, ökade med 25 procent. Första lagutskottet ansåg emellertid att det i många fall med hänsyn till lokalens beskaffenhet och belägenhet samt till arten de panter togs emot av som var fullt tillräckligt med bråkdels- eller förstariskförsäkring, vilket en i förevarande bestämmelse kom att uttryckas med till betryggande belopp. Enligt utskottet fick det ankomma på länsstyrelsen att i samband med tillståndsgivningen meddela närmare föreskrifter om försäkringsskyddets utformning LU 50 s. 19. Länsstyrelserna har över lag föreskrivit att panterna skall vara försäkrade för ett belopp motsvarande minst den dubbla summan av

utlämande lån. Tre länsstyrelser de i Älvsborgs, Västerbottens och

Kronobergs län har begränsat skyddet till ett belopp motavarande summan av utlämnade lån ökat med 50 procent. Länstyrelsen i Västmanlands län har föreskrivit att låntagarna går skadelösa. Några länsstyrelser har vidare för visst slag av panter lämnat särskilda

föreskrifter. Länsstyrelserna i Jönköpings och Östergötlands län har

således föreskrivit att aktier och obligationer skall försäkras till minst börsvärdet, mynt- och frimärkssamlingar till de värden hemförsom säkringen föreskriver. Några länsstyrelser har i föreskrifterna även angivit att försäkringen skall tecknas som en fullvärde- eller helvärdeförsäkring. I fråga om ansvaret för skada har Länsstyrelsen i Västerbottens län föreskrivit att pantbanken inte svarar för skador som tillfogats en pant genom råttor, mal eller andra skadedjur eller rost, inte pantsättaren kan genom om visa att bolaget brustit i omvårdnaden panten. av

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Våra skäl

Försäkringsgivarens roll i kontrollen av pantbankerna skall stärkas

Vi har i avsnittet 8.1.2 sagt att pantsättarnas skydd i det här avseendet

bör förstärkas. Som förebild har vi tagit den reglering som gäller för

försäkringsmäklare. Vi föreslår således att försäkringsskyddet förstärks

på följande sätt. För att få tillstånd till pantbanksverksamhet skall försäkringsvill-

koren innebära att försäkringsskyddet kan upphöra tidigast en månad

efter det att tillsynsmyndigheten har underrättats om upphörandet.

En konsekvens av ett förstärkt försäkringsskydd är ett ökat

ekonomiskt risktagande för försäkringsgivaren. Det leder enligt vår

bedömning till, att försäkringsgivaren kommer att än mer ingående än i dag pröva en pantbanks förmåga att väl vårda anförtrodda panter.

De krav en försäkringsgivare kommer att ställa upp för att få en försäkring kan förväntas motsvara de nuvarande krav länsstyrelsen

ställer upp i samband med ett tillstånd. Det finns då ingen anledning att behålla länsstyrelsens prövning. Kravet på försäkring kan här fungera som ett ekonomiskt styrmedel i självregleringens tjänst.

Bestämmelserna i 6 § pantlånelagen kan alltså slopas.

Det ekonomiska ansvaret för panten

Pantbankerna ansvarar inte för skador m.m. som beror av olyckshän-

delser. För ansvar för en skada fordras att banken har varit vårdslös i något avseende. Pantbanken har bevisbördan. Pantbanken är dock enligt pantlånelagen skyldig att för pantsättarnas

räkning hålla panterna försäkrade till betryggande belopp för det fall att olyckan är framme. Försäkringskonstruktionen innebär kanske något Överraskande

-

för en del pantbankskunder att kunden blir försäkringshavare

och pantbanken försäkringstagare. Det innebär att pantsättaren vid

ett försäkringsfall skall vända sig till det försäkringsbolag som

pantbanken har sin försäkring Det är alltså försäkringsbolaget som

är pantsättarens motpart, inte pantbanken.

Om pantbanken utsätts för stöld eller rån, kan banken inte kräva av pantsättaren att han ersätter den stulna panten med en annan säkerhet, inte heller kräva av pantsättaren att denne personligen betalar lånet. Pantbanken gör alltså en förlust motsvarande utlånat belopp, upplupen ränta och andra kostnader för krediten.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Pantsättaren går miste om panten, får i gengäld behålla lånade men medel. För en pantsättare blir stölden av panten ekonomisk förlust en

vi bortser här från affektionsvärdet så snart det pantsatta föremålets

värde är större än krediten och kreditkostnaden.

Det är här som behovet ett försäkringsskydd kommer in.

av

Som regel har länsstyrelserna föreskrivit att panterna skall för-

vara

säkrade till två gånger det utlånade beloppet. Utöver det skydd som den här försäkringen kan pantsättare

ger en

också få ett skydd genom sin hemförsäkring. Hemförsäkringsskyddet

omfattar som regel också den situationen att egendomen befinner sig

i någon annans vård. En förutsättning för skydd är dock att förvararen av egendomen inte själv är tjuven, i så fall är det inte fråga

om stöld.

Ersättningen kan i princip beräknas enligt något av följande två

alternativ:

a áteranskafizingsvärdet oberoende av kreditbeloppet,

b marknadsvärdet i proportion till kreditbeloppet.

Allmänna reklamationsnämnden ARN har i sin praxis slagit fast att en pantsättare är berättigad till ersättning motsvarande den skada som han lidit genom den inträffade stölden. Av det följer enligt ARN

att den stulna egendomen inte skall värderas till ett högre belopp än

vad som motsvarar dess värde på andrahandsmarknaden för begagnat gods. ARN:s praxis innebär att har anslutit sig till alternativ b. man

Det ekonomiska ansvaret vid yrkesmässig förvaring lösa saker

av

Det finns i det här sammanhanget anledning att jämföra med vad

som

gäller vid förvaring av lösa saker enligt konsumenttjänstlagen

1985:716. Reglerna innebär att näringsidkaren under vissa förut-

sättningar har ett ekonomiskt ansvar, även om det skulle fråga

vara

om olyckshändelse. Utgångspunkten vid förvaring av lösa saker är enligt 4 § att näringsidkaren skall utföra förvaringen fackmannamässigt. För det fall förvaringen anordnas på ett sätt avviker från vad

som

konsumenten med hänsyn härtill har rätt att kräva skall tjänsten

anses

felaktig, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse. Konsumenten har då rätt till skadestånd

av

näringsidkaren 16 §.

Vi har tidgare refererat till överenskommelsen den 14 april 1987 av

mellan Konsumentverket och Sveriges pälshandlares riksförening

om

sou 1994:61 Utredningens överväganden

vilka villkor som skall gälla vid pälsförvaring. Om pälsen skadas eller förstörs under förvaringstiden, svarar företaget alltid för sådana skador inom ramen för det försäkringsbelopp som åsatts pälsen vid inlämningen. Har kunden åsamkats större skada, svarar företaget även för denna, om företaget inte kan visa att skadan inte beror på försummelse från företagets sida. Företagets försäkring omfattar således även exempelvis den situationen att det är företagaren själv som stjäl pälsen från konsumenten.

Ansvaret för panten bör galla oavsett om pantbanken har varit försumlig eller inte

Våra förslag avser att göra det lättare att etablera pantbanker. Ett borttagande av etableringshinder avser i första hand att genom ökad konkurrens m.m. förbättra förutsättningarna för konsumenterna. Ett

annat syfte är att avlasta staten en prövning och kontroll som lika väl

kan skötas genom en väl fungerande marknad. Lättnaderna får dock inte innebära försämringar för kredittagarna. När det gäller pantbankernas kredittagare har vi enligt den enkätundersökning som vi låtit genomföra fått belägg för att pantbankernas kunder är kreditsvagare än andra kreditgivare och därför i viss mån är utlämnade till pantlånet som enda finansieringskälla.

Vi har i avsnittet om Tillstånd uttryckt en viss oro för att en alltför långt gående avreglering kan leda till att oseriösa eller rent av kriminella lycksökare söker etablera sig på den här marknaden. För att verksamt skydda pantsättarnas panter bör därför pantbankens

skyldighet att hålla försäkring för pantsättarna omfatta även den situationen då banken varit vårdslös eller på annat sätt missbrukat pantsättarnas förtroende. Det leder till att försäkringsgivarens kontroll av pantbanken

ytterligare förstärks.

Vissa invändningar kan dock resas mot det nu lämnade förslaget.

En sådan invändning är att panthavarens försäkringsskydd i princip

blir bättre än vad han har, om han har panten i sin egen vård. I egen

vård kan han som regel inte försäkra sig mot alla slag av skador.

En annan invändning är att försäkringsbolagen kan befaras resa sådana villkor när det gäller säkerhetsanordningar m.m. valv, galler,

lås, larm att bara några få pantbanker förmår uppfylla villkoren.

En tredje invändning kan vara att en korrekt bedömning av riskerna tar tid att göra. En utvärdering av ett visst forsäkringsâtagande kan ta 5 till 10 år. Under tiden löper således andra försäkringstagare risken

Utredningens överväganden sou 1994:61

att få betala försäkringskostnaderna för pantbanksverksamheten. Det är vidare oklart om det finns någon till pantbanksverkannan

samheten försäkringsmässigt naturlig bransch den kan kopplas

som till.

Oavsett dessa invändningar vi dock att förslaget är värt

anser att genomföras.

8.13 Bestämmelser

om försäljning

Vårt förslag: Den nuvarande ordningen vid försäljning

av panten

förs i sak över till den lagen.

nya

Nuvarande förhållanden

I 11 § första stycket pantlånelagen föreskrivs att pant får säljas, när en

lånet har förfallit till betalning. Enligt andra stycket får försäljning

en av panten dock inte ske förrän tidigast två månader efter förfallo-

dagen, om inte låntagaren särskilt begär det. Försäljningen skall ske på offentlig auktion eller, då panten utgörs av värdepapper som är noterade vid svensk eller utländsk börs,

en

auktoriserad marknadsplats eller någon reglerad marknad,

annan genom ett värdepappersinstitut och till gällande börs- eller mark-

nadspris. Från sist nämnda föreskrifter om försäljningstid och försäljningssätt får länsstyrelsen medge undantag, om det föreligger

särskilda skäl 13 §.

Enligt tredje stycket skall försäljning på auktion minst åtta dagar i förväg kungöras i en tidning inom orten med angivande även lånets

av

förfallodag eller, om flera panter skall försäljas, under vilken eller

vilka månader som förfallotiderna har inträffat.

Genom ifrågavarande bestämmelser försäljning har den praxis

om

som redan vid pantlånelagens tillkomst avtalsmässigt rådde inom

pant-

lånerörelsen lagfästs prop. s. 26. Bestämmelsen avviker från det omständliga försäljningsförfarande föreskrivs i 10 kap. 2 §

som annars handelsbalken.

Den i tredje stycket intagna bestämmelsen innebär att när ett större

antal panter skall försäljas på auktion, räcker det med för samma en alla lånen gemensam uppgift som utmärker under vilken tid lånen förfallit. Bestämmelsen avfattades på inrådan Lagrådet för av att

sou 1994:61 Utredningens överväganden

kungörandet inte skulle bli alltför vidlyftigt och kostsamt prop. s. 46. Om köpeskillingen vid pantförsäljningen efter avdrag för lånesum-

man, låneavgiften och försäljningskostnaden ger ett överskott pä minst

50 kr, skall pantsättaren enligt 12 § snarast möjligt på egen bekost-

nad underrättas om detta genom ett rekommenderat brev.

Bestämmelsen om panthavarens underrättelseskyldighet infördes mot bakgrund av den i dag alltjämt gällande bestämmelsen i 10 kap. 2 § handelsbalken och bestämmelsen i 37 § andra stycket avtalslagen, enligt vilka bestämmelser en pantlånare är skyldig att tillhandahålla

pantens ägare det överskott som kan uppkomma vid pantens för-

säljning. I syfte att bereda låntagarna ett ökat skydd infördes skyldigheten för pantlånaren att underrätta pantsättaren om ett upp-

kommet överskott prop. s. 22 och 26.

Våra skäl

Den nu gällande lagregeln innebär ett förhållandevis smidigt försäljningsförfarande samtidigt som det ger pantsättaren en fullgod trygghet.

Den syftar till att panthavaren skall ta till vara pantsättarens intressen

vid en försäljning, dvs. försöka ut ett så högt pris som möjligt för panten. Auktionsförfarandet anses vara det förfarande som bäst

tillgodoser pantsättarens intressen. Man kan emellertid tänka sig att andra försäljningssätt, t.ex.

att en pantbank ges en möjlighet att sälja förfallna panter över disk. Skälen för en sådan ordning vore främst två. Det ena är att kost-

naderna för försäljningen skulle kunna begränsas. Det andra är att försäljningen skulle kunna ske till ett högre pris. Här kan nämnas att i Storbritannien en pantbank fritt får välja

försäljningsmetod. Pantsättaren har dock alltid rätt att fordra av pantbanken att visa att den inte har missbrukat sin rätt att sälja. Det åligger i så fall pantbanken att visa att den gjort på vad den ankommer

för att försäkra sig om att försäljningen skett till marknadsvärdet true

market value. Mot en sådan ordning kan anföras den risk som pantsättaren i vissa

fall skulle ta, nämligen att försäljningen sker till ett pris som ligger

under marknadsvärdet.

Konsumentens intresse skulle kunna säkerställas med en uttrycklig regel om att pantbanken har bevisbördan för att försäljningen skett

lägst till marknadspriset och vid tvist saken prövad av domstol. De olägenheter ett sådant förfarande skulle medföra för konsumenterna anser vi emellertid inte uppvägs av fördelarna.

Utredningens överväganden sou 1994:61

14 Oredovisat försäljningsöverskott

Vårt förslag: Om pantsättaren inte har tagit emot ett redovisat försäljningsöverskott ett år efter det att han har underrättats om detta

genom ett rekommenderat brev, tillfaller överskottet pantbanken. Det skall framgå av lagen.

Nuvarande förhållanden

Det förekommer att en pantsättare inte kräver in det överskott

försäljningen ger, inte ens i de fall då pantbanken underrättat honom

om Överskottet i ett brev som rekommenderats. Överskottet förvaltas då pantbanken för hans räkning. av I pantlånelagen saknas en närmare reglering av den här situationen.

Den allmänna preskripitionstiden för fordringar är tio år 2 § preskriptionslagen 1981:130. Om något preskriptionsavbrott inte

skett, tillfaller överskottet därefter pantbanken. I praxis har en del länsstyrelser, bl.a. Länsstyrelsen i Stockholms län, i tillstånd föreskrivit att hinder inte möter mot att parterna genom

förbehåll på pantsedeln eller något annat lämpligt sätt skriftligen

avtalar att överskott vid försäljningen av pant skall tillfalla panthavaren, om låntagaren inte inom ett år efter försäljningsdagen anmäler att

han vill lyfta beloppet.

Våra skäl

Det är av av förenklingsskäl som vi har föreslagit att ett belopp som inte kunnat redovisas inom ett år efter försäljningen skall tillfalla pantbanken. För de fall där pantsättaren skall särskilt underrättas skall tiden räknas från det att pantsättaren har underrättats genom ett rekommenderat brev. En sådan regel tillämpas exempelvis i Finland.

Pantlån är i allmänhet små lån med kort löptid. Det finns därför inte

någon anledning att ha en regel, för det fall annat inte avtalats, som

innebär att pantbankens redovisningskyldighet består under minst tio

år.

För det fall att en pantbank skall avveckla sin verksamhet innebär den tioåriga redovisningsskyldigheten även administrativa problem inte

sou 1994:61 Utredningens överväganden

bara för banken utan också för tillsynsmyndigheten den skall

om

besluta om avvecklingen.

Äganderätten till bestämt gods som anförtrotts någon påverkas inte

av att godset sammanförs med annat gods. Så förhåller det sig dock inte med pengar. Om sådan egendom blandas med förvarasamman

rens tillgångar, upphör ägarens sakrättsliga skydd. Det innebär vid

en eventuell utmätning för en pantbanks skulder att redovisningsmedel

som inte hålls avskilda för pantsättarens räkning inte skulle

vara

skyddade i en sådan situation, och pantsättaren skulle sakna

separationsrätt i en eventuell konkurs.

Någon skyldighet för pantbank att hålla redovisningsmedel

en avskilda från sin egendom har inte föreskrivits i pantlånelagen eller i

länsstyrelsens föreskrifter. Det skydd som lagen 1944:181 om redovisningsmedel kan

ge en

pantsättare anser vi i det här fallet vara tillräckligt. Ett sakrättsligt

skydd uppnås som regel om pantbanken inte är på obestånd vid avskiljandet. Vi föreslår därför inte någon uttrycklig lagregel om

skyldighet för pantbanken att hålla redovisningsmedel avskilda. Vi anser däremot att hur en pantbank hanterar redovisningsmedel bör kunna beaktas vid prövningen dess pantbanksverksamhet skall

av om anses sund eller inte.

Pantbanken blir härigenom indirekt skyldig att behandla överskottet

på ett sådant sätt att det inte kan blandas samman med bankens egna medel.

Det talar också för en förhållandevis kort redovisningsperiod. Någon reglering i pantlånelagen finns inte för det fall pantsättaren är missnöjd med pantbankens redovisning. I det fallet bör den ettåriga preskriptionstiden för sysslomän enligt 18:9 handelsbalken kunna tillämpas.

Vi avstår därför från att lämna något förslag på sådan regel. en

15 Dispenser

Vårt förslag: Ett antal dispensmöjligheter tas bort.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Nuvarande förhållanden

Enligt 13 § pantlånelagen får länsstyrelsen meddela dispens från

förbudet att ta vederlag på något annat sätt än i form av låneavgift och

att ta emot skuldförbindelse å lånebeloppet 7 § andra stycket samt från reglerna om skyldighet att hålla pant försäkrad 9 §, om

förfallotid för lån 10 § och om tid och sätt för pantförsäljningen

11 § andra stycket. Som skäl för nu nämnda dispensmöjligheter anfördes på sin tid de

skiftande förhållandena inom pantlånerörelsen prop. s. 27.

Våra skäl

De förslag som vi har lagt fram i fråga om förbudet mot personlig fordran och om kredittider, låneavgifter, försäkring och försäljning lämnar inget utrymme för undantag.

De nyssnämnda dispensföreskrifterna behövs därför inte längre.

8.16 Kontrollföreskrifter för Polisen

m.m.

16. 1 Legitimationskrav

Vårt förslag: Legitimationskravet skall omfatta inte bara pantsättaren utan också den som löser panten.

Nuvarande förhållanden

Enligt 16 § pantlånelagen får pant tas emot endast från den som är

känd för pantlånerörelsens utövare eller hans personal eller kan

legitimera sig ett tillfredsställande sätt.

Innebörden av bestämmelsen är att den som utövar pantlånerörelse

har ålagts en ovillkorlig skyldighet att avkräva okända pantsättare

tillfredsställande legitimation prop. s. 28. Bestämmelsen innebar en

skärpning av den polisiära kontrollen i förhållande till 1918 års

förordning som saknade ett sådant krav.

Av 18 § se närmare nedan framgår att arten av och numret på den

legitimationshandling som företes skall antecknas i pantboken.

Utredningens överväganden

Något motsvarande krav på att förete legitimation har inte ställts för den löser panten. I de föreskrifter som t.ex. Länsstyrelsen upp som i Göteborgs och Bohus län meddelat har dock ett sådant krav ställts även vid utlämnande pant. För att anses var fullgod legitimaupp av

tion skall enligt föreskrifterna legitimationshandlingen uppfylla följ ande kriterier: ha l välliknande foto innehavaren, 2 innehavarens

av 3 innehavarens fullständiga namn och namnteckning, personnummer, 4 giltighetstid samt 5 centralt registrerad, 6 vara utfärdad av vara

bank, företag, myndighet etc och 7 vara utformad så att den svårligen

kan förfalskas. Som exempel på fullgod legitimation har angivits svenskt körkort, tjänstekort och identitetskort tillverkade av AB IDkort eller EsselteRollof1lm AB. En legitimation får godtas, om annan det är uppenbart att låntagaren är identisk med den person som legitimationen utvisar 5 § i beslut den 9 mars 1990, nr 610-29279-89 och 610-1123-90.

Våra skäl

Den föreslagna föreskriften är nödvändig för att underlätta en effektiv brottsbekämpning. Vi samma skäl att kravet på legitimation skall omfatta även anser av den löser § i förslaget till pantbankslag.

som panten se 7

8.l6.2 Ålderskrav m.m.

Vårt förslag: 18-årsgränsen för pantsiittare behålls. Inte bara den som är berusad av alkohol utan också den som är

narkotikapåverkad utesluts som pantbankskund.

Någon särskild lagregel behövs emellertid inte. Kravet får anses

framgå av villkoren för en sund pantbanksverksamhet.

Nuvarande förhållanden

I 17 § pantlånelagen sägs att pant inte får tas emot från den som är synbarligen berörd av starka drycker eller som inte har fyllt 18 år. En motsvarande föreskrift infördes vid tillkomsten av 1918 års förordning. Bakgrunden till bestämmelsen om minimiålder var bl.a. att det vid den tiden mycket vanligt att barn pantsatte stulet gods för var

H-i-lâ-l

Utredningens överväganden sou 1994:61

egen eller annans räkning. I förordningen gällde dock förbudet för den som var berusad. Den ändrade lydelsen i 1949 års lag innebär att redan den som är i mindre grad påverkad än den berusade anses olämplig att ta upp pantlån. Lydelsen anknyter terminologiskt till

5 kap. 8 § i den då gällande rusdrycksförsäljningsförordningen där det

angavs vilka personer utskänkning inte fick ske till. Som skäl för som ändringen anfördes att det enligt då gällande praxis krävdes relativt en höggradig alkoholpåverkan för att någon skulle berusad i straffanses lagens mening LU 50 s. 20.

Våra skäl

Liknande bestämmelser som de refererade finns i stort i alla nyss sett rättssystem där pantlånerörelsen är reglerad. Som exempel kan nämnas Storbritannien. Enligt Consumers Credit Act 1974, Section 114 2 är det i Storbritannien olagligt att acceptera pant från en en person som är under 18 år. En med den svenska bestämmelsen identisk regel finns intagen också i den danska lagen, 8 § tredje stycket Bekendtgörelse 1969-01-09 nr 7. För det fall att en sådan regel skulle tas in i pantbankslag en ny anser vi att den när det gäller kravet på nykterhet borde utformas efter förebild av 11 § lagen 1977:293 handel med drycker: att om pant inte får tas emot av den som är märkbart påverkad alkohol eller av av något annat berusningsmedel. Vi anser emellertid att någon sådan regel inte behövs i panten ny bankslag. Enligt vår uppfattning kan pantbank tar en som emot panter antingen från personer är under 18 år det inte är sådana som - om ungdomar som enligt föräldrabalken själva får bestämma över sin egendom när de fyllt 16 år eller från påverkade inte - personer anses driva en sund pantbanksverksamhet. Ett tillstånd kan därför ytterst återkallas på den grunden, utan att någon uttrycklig regel om kundernas minimiålder eller nykterhet etc. behöver tas in i lagen.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

16.3 Anteckningsskyldighet

Vårt förslag: Anteckningsskyldigheten behålls. Den får fullgör-

as genom ADB-medium. Anteckningarna skall bevaras under 5 år.

Nuvarande förhållanden

I 18 § pantlånelagen ges föreskrifter om anteckningsskyldighet. Enligt

dessa föreskrifter skall en särskild bok, s.k. pantbok, föras över pantlånerörelsen. Pantboken skall vara inbunden och försedd med

fortlöpande sidantal. Om länsstyrelsen medger det får anteckningsskyldigheten fullgöras i annan ordning än i bok.

Bestämmelsen gör det möjligt att få medgivande att föra pantboken på ADB-medium. Av pantboken skall i löpande nummerföljd kunna inhämtas upp-

lysningar om varje utlämnat lån, dagen för pantsättningen, villkoren

för lånet, pantens eller panternas art och antal, mått eller vikt samt i förekommande fall fabrikat och tillverkningsnummer eller annat

särskilt kännemärke och om dag då panten löses. I pantboken skall vidare antecknas pantsättarens och pantlösarens för- och efternamn, yrke och bostad samt arten av och numret på den legitimationshand-

ling som kan ha företetts.

I 18 § föreskrivs slutligen tredje stycket att varje pant skall förses med samma nummer som i pantboken.

Förseelser mot bestämmelsen kan bestraffas med penningböter, 24 § 2 mom.

Bestämmelser om skyldighet för den som drev yrkesmässig pant-

lånerrörelse att föra bok över rörelsen fanns intagna redan i 1884 års

kungörelse. Motsvarande bestämmelser överfördes utan ändring i sak till 1918 års förordning. I förhållande till dessa bestämmelser innbär den nuvarande regleringen en utvidgad anteckningsskyldighet genom

krav på anteckning om pantens eller panternas antal, mått eller vikt,

och i förekommande fall fabrikat och tillverkningsnummer eller annat

särskilt kännemärke. Att arten av och numret på den legitimations-

handlingen som pantsättaren företer skall antecknas är ytterligare en

sådan utvidgning, likaså kravet på att anteckning skall göras om dagen för pants lösen och om pantlösarens för- och tillnamn, yrke och bostad.

Utredningens överväganden 1994:61 sou

Våra skäl

Allmänt om anteckningsskyldigheten

Regeln om anteckningsskyldighet skall ses mot bakgrund den

av

tidigare redovisade regeln om krav på legitimation. Båda reglerna

kompletterar varandra och behövs således även i pantlånelag för en ny

att underlätta en effektiv brottsbekämpning, dvs. dels för att kunna identifiera en gärningsman och dels identifiera det stulna godset. Den närmare regleringen av anteckningsskyldighetens omfattning

behöver dock inte kläs i lagform kan i förordning

utan ges en se 8 -

10 §§ vårt förslag till pantbankslag och 2 § förslaget till pantbanksför-

ordning.

Vi erinrar samtidigt om att vi i avsnittet 8.ll.4 har framhållit att

panten skall anges i kreditavtalet.

Datamedium

Av de svar som länsstyrelserna lämnade på vår enkät framgår att i

stort sett samtliga pantbanker har tillstånd att föra anteckningar på medium för ADB. Det finns därför anledning anser vi att i en ny

pantlånelag likställa pappersbaserade och ADB-baserade anteckningar. Med hänsyn till de uppgifter som skall antecknas blir uppgifterna om de förs med hjälp av ett datamedium att ett

anse som person-

register enligt datalagen 1973:289. Det innebär att licens eller

tillstånd av Datainspektionen fordras för att pantbank skall få en upprätta ett sådant register. När det gäller utlämnade av uppgifter från ett ADB-baserat

personregister gäller särskilda Sekretessregler enligt 13 § datalagen.

Dessa regler innebär dock inte något hinder för utlämnade av

uppgifter till Polisen om det framgår lag att sådan skyldighet

av en

föreligger. Däremot innebär sekretessreglerna att uppgifterna i ett sådant register inte kan behandlas på sätt i ett

samma som pappersbaserat register. I det senare fallet har alltså pantsättarna inte samma

skydd mot otillbörligt intrång i den personliga integriteten. I avsnittet

8.22 Sekretess föreslår vi efter förebild från kreditmarknadsbolagslagen i syfte att eliminera denna olikhet i skyddet- särskild

- att en

sekretessregel tas in i en ny pantbankslag se 36 37 §§ förslaget till

pantbankslag.

Utredningens överväganden

Arkiveringstid

Efter förebild från lagen 1993:768 om åtgärder mot penningtvätt föreslår vi att uppgifterna skall bevaras under fem år räknat från utgången av det kalenderår då uppgiften fördes in i pantboken.

8.16.4 Panthavarens undersöknings- och anmälningsplikt

Vårt förslag: Inga särskilda lagregler behövs längre om plikt för pantbanken att underrätta Polisen om misstänkt stöldgods, att förvara meddelanden från Polisen eller att anmäla en del varuslag till Polisen. Däremot införs en lagregel om plikt att på begäran ge Polisen tillgång till uppgifterna i pantboken.

Nuvarande förhållanden

Enligt 19 § första stycket pantlånerörelselagen är varje enskild person som driver pantlånerörelse eller föreståndare för sådan rörelse, efter anmälan av polismyndigheten att gods förkommit eller olovligen frånhänts ägaren, skyldig att omedelbart undersöka om godset finns i hans besittning och om han har någon anteckning om det. Har han uppgifter om godset, skall han så fort som möjligt underrätta polismyndigheten. Enligt andra stycket i samma paragraf gäller en motsvarande underrättelseskyldighet för den som utövar eller förestår en pantlånerörelse och som på något annat sätt får veta, eller har skälig anledning att misstänka att den önskar pantsätta ett visst gods inte har rätt att som göra det. Underrättelseskyldigheten sanktioneras genom böter, 24 § 1 mom. andra stycket I 19 § tredje stycket föreskrivs att skriftliga meddelanden från polismyndigheten rörande gods skall under minst ett år förvaras ordnade i tidsföljd eller i någon annan ordning som anvisas av polismyndigheten. Förseelser mot detta lagrum bestraffas med penningböter, 24 § 2 mom. Enligt 20 § får polismyndigheten i orten ålägga den som utövar pantlånerörelse att till polismyndigheten anmäla mottagande av föremål

Utredningens överväganden sou 1994:61

av visst eller vissa slag. Syftet med bestämmelsen är att ytterligare underlätta polisens spaningsarbete prop. s. 28. Någon motsvarande befogenhet för polisen fanns inte i 1918 års förordning.

För förseelse mot bestämmelsen döms till penningböter, 24 § 2 mom.

Våra skäl

Skyldigheten att underrätta Polisen om misstänkt stöldgods och att förvara meddelanden frán Polisen 19 § pantlánelagen

Vid tiden för pantlånerörelselagens tillkomst tillämpades ett förfarande med veckostöldgodsrapporter från Polisen till pantlånekontoren. Enligt uppgift från Polismyndigheten i Göteborg tillämpas där inte

längre ett sådant förfarande. Numera är det vanligaste förfarandet att Polisen ringer upp pantlånekontoret om en viss egendom och

eventuellt kompletterar uppgiften med ett skriftligt material bild-fax.

Förfarandet kombineras med att pantlånekontoren fortlöpande sänder

utdrag av pantboken till Polisen. Utdragen omfattar samtliga transaktioner. Det innebär att det är mycket skriftliga meddelanden

som går från Polisen till pantlånekontoren. Mot denna bakgrund anser vi att en bestämmelse ålägger som en pantbank att förvara polismeddelanden inte längre framstår som

behövlig. Enligt vår bedömning bör den anteckningsskyldighet som i övrigt skall åligga en pantbank vara fullt tillräcklig för Polisens brottsförebyggande och brottsuppdagande behov. För det fall Polisen

ändå begär av en pantbank att den skall söka i pantlagret eller -bland de panter som erbjuds den efter viss stulen egendom, - en

finns det enligt vår uppfattning ingen anledning att anta att pantbanken om skyldigheten tas bort skulle underlåta att göra nödvändiga

- efterforskningar och att därefter underrätta Polisen.

När det gäller en pantbanks underrättelseskyldighet i övrigt vid misstanke om stöldgods har utredningen upplysts att i praxis på

om sina håll diskussioner förekommit om vad pantbank bör göra i en en del praktiska situationer.

Som exempel har man nämnt det fallet att någon erbjuder

en

oanvänd, kanske alltjämt förpackad vara som pant och inte kan förete

någon åtkomsthandling eller något garantibevis eller någon annan handling som visar att han är ägare till I sådana fall eller andra varan. motsvarande fall där det kan finnas anledning att anta att egendomen är stulen, har övervägts om inte en pantbank kunde lämna ett s.k. skambud till pantsättaren och, om budet antas, därefter omedelbart

sou 1994:61 Utredningens överväganden

underrätta polisen om pantsättningen. Ett sådant förfarande skulle ge Polisen tillräckliga uppgifter om såväl godset tillverkningsnummer

som pantsättaren legitimationen för brottsutredningen.

Om det visar sig vara fråga om stulna varor har pantbanken genom sin åtgärd bidragit till att de kan återställas och därmed inte heller

gjort sig skyldig till häleribrott jfr förutsättningarna för häleri enligt

9 kap. 6 § brottsbalken. En annan fråga är om en pantbank i ett sådant fall kan anses

uppfylla kraven för godtrospantsättning, vilket är en förutsättning för att ägaren till godset skall vara skyldig att lösa panten, dvs. ersätta

pantbanken för ett utgivet lån med upplupen ränta samt för del en andra kostnader.

Förfarandet framstår enligt vår mening som tveksamt inte bara därför att pantbanken riskerar att göra dålig affär utan också därför

en

att pantbanken enligt ordalydelsen i förevarande bestämmelse i pantlånelagen är skyldig att omedelbart underrätta polisen och inte vänta med anmälan tills pantsättningen skett. Ett syfte med pantlånelagen är att den skall stävja egendoms-

brottsligheten. Ett förfarande som, utom vad gäller uppsåtet, kan karaktäriseras som häleri eller häleriförseelse kan knappast anses vara

rätta vägen att nå detta syfte. I praktiken fyller bestämmelsen inte heller någon funktion. Ett rimligt antagande är att en pantbank, redan för att skydda sitt ekono-

miska intresse, i en sådan situation hävdar att dess misstanke att om

det pantsatta godset var stulet uppkom först efter pantsättningen, dvs.

att god tro förelåg.

Enligt vår uppfattning bör i det här fallet den allmänna underrättelseskyldighet som kan anses följa av häleribestämmelsen i

brottsbalken vara tillräcklig. Den innebär att en pantbank som underlåter att anmäla till Polisen pantsatta varor som kan stulna vara

löper risk att göra sig skyldig till häleri.

Vi menar att en sådan underlåtenhet naturligen kommer att ges stor

betydelse vid tillsynen och prövningen av kravet på en sund pant-

banksverksamhet.

Skyldigheten att anmäla en del varuslag till Polisen 20 § pant-

lánelagen

Det förfarande som allmänt används i Göteborg innebär att pant-

bankerna kontinuerligt sänder utdrag listor ur pantboken, omfattande

samtliga pantsättningar, till Polisen. Utdraget innehåller inte bara

Utredningens överväganden sou 1994:61

uppgifter om de pantsatta föremålen i fråga utan också om samtliga

pantsättare. I Stockholm går det till så, att Polisen sänder över en särskild lista till pantbanken. I listan delas godset upp itre avdelningar, 1 gravyrer och andra kännetecken, 2 obligationer och aktier 3 tillverkningsnummer m.m. Förfarandet innebär att föremål som saknar särskilt kännetecken, t.ex en vanlig Bismarcklänk, aldrig anmäls till Polisen. Förfarandet innebär vidare att uppgifter om pantsättarna inte heller slentrianmässigt lämnas ut till Polisen. För att få uppgift om en viss pantsättare måste Polisen enligt den modell som används i Stockholm besöka pantbanken och där granska pantboken. Det finns för- och nackdelar med båda förfarandena. När det gäller

förfarandet med utlämnande av personuppgifter i Göteborg kan ifrå-

gasättas om det har stöd i pantlånelagen. Förevarande bestämmelse i 20 § pantlånelagen tar sikte endast på utlämnade av uppgifter om

föremål och inte om personer. Bestämmelsen bygger vidare på ett

formligt åläggande från polisens sida. I Göteborgsförfarandet saknas ett sådant föreläggande. Förfarandet synes där närmast vara grundat på en överenskommelse mellan Polis och pantbank. Fördelen med

Göteborgsförfarandet är att det är smidigt och i ett sammanhang ger Polisen i stort sett alla de uppgifter den behöver för brottsbekämp-

ningen.

Enligt vår bedömning bör Polisen, såsom med Göteborgsförfarandet, få tillgång till samtliga uppgifter på en gång. Det skulle

kunna uppnås genom att den nuvarande bestämmelsen ersätts med en

som omfattar inte bara uppgifter om pantsatta föremål utan också om

pantsättarna och pantlösarna.

Vi föreslår emellertid inte en sådan regeländring. Vi anser i stället

att en motsvarande ordning bäst uppnås genom en generell regel om

underrättelseskyldighet till Polisen omfattande samma uppgifter som en pantbank är skyldig att anteckna i pantboken. Med en sådan regel

blir Polisen berättigad att när den så begär få de uppgifter den - -

behöver för sin brottsförebyggande och brottsuppdagande verksamhet. För det fall en pantbank inte skulle lämna ut uppgifterna frivilligt eller Polisen misstänker att uppgifterna är oriktiga eller ofullständiga föreslår vi i avsnitt 8.16.6 en lagregel som ger Polisen befogenhet att själv granska pantboken och dess underlag hos pantbanken samt i övrigt undersöka dess verksamhetslokaler.

Utredningens överväganden sou 1994:61

penningtvätt bör omfatta

8.16.5 Lagen om åtgärder mot även pantbanksverksamheten

Vårt Förslag: Bestämmelserna i lagen 1993:768 om åtgärder mot penningtvätt skall göras tillämpliga också på företag som

driver pantbanksverksamhet.

Nuvarande förhållanden

Som i det föregående nämnts är den som driver pantlånerörelse enligt gällande pantlånelagen skyldig att underrätta Polisen den

den nu om

erbjuds kan stulen. Föreskriften egendom som som pant antas vara

sanktioneras böter. Enligt vårt förslag behöver föreskriften inte genom

överföras till den nya pantbankslagen.

Enligt vår tolkning lämnar Föreskriften inget utrymme för en

dröja med rapporteringen till Polisen efter pantlånerörelse att pantsättningen. Rapporteringen skall alltså ske redan vid misstanke. Någon större praktisk betydelse har dock som sagts tidigare

- inte föreskriften. Om någon särskild underrättelse görs, så görs den

regel först efter det att pantsättningen har genomförts. Som

som

förklaring kan nämnas att om pantbanken har vägrat att ta emot en pant, så har den regel inte heller fått del av några uppgifter om

som identiteten på den sökt pantsätta. En annan förklaring kan vara att som inte vill utsätta sig för risker hot våld För övrigt får man om om m.m.

Polisen med stöd andra föreskrifter i pantlånelagen uppgifter om

av föremål att utdrag pantboken över samtliga pantsatta genom ur

pantsättningar fortlöpande tillställs den.

Våra skäl

Vi allmän skyldighet att granska alla sådana pantsättningar

anser att en det finns skäl att de föremål som härrör från som att anta avser m.m.

brottsligt förvärv bör gälla för pantbanksverksamheten. Dessutom

ett

bör det därvid gälla rapporteringsskyldighet till Polisen.

en

Genom att låta lagen om åtgärder mot penningtvätt omfatta även pantbankerna blir regleringen likartad för all finansieringsverksamhet. För pantbankernas del innebär det att de på ett mer aktivt sätt än vad gäller enligt den nuvarande pantlånelagen måste rapportera varje

som

Utredningens överväganden

sou 1994:61

misstanke till Polisen. Det räcker alltså inte med i

att fortsättningen

bara tillställa Polisen utdrag pantboken över samtliga

ur pansättningar. Penningtvättlagen omfattar inte enbart traditionella ekonomiska transaktioner utan också sådana dispositioner förhyrning bank-

som av

eller värdefack. Att lagens tillämpningsområde sträckts till

ut att

omfatta även sådana dispositioner kunderna beror på de kan

av att

utnyttjas för att t.ex. dölja medel härrör från brott prop.

som 199293:207 14. I det här sammanhanget bör det därför framhållas s. att en pantsättning, t.ex. av stulna obligationer eller andra värdepap-

per, kan utnyttjas i samma syfte. Vårt förslag till ny pantbankslag innehåller föreskrifter

om

identitetskontroll och bevarande handlingar eller uppgifter

av som

motsvarar vad som föreskrivs i penningtvättlagen. Den sanktion kan komma i fråga för pantbank brister

som en som

i rapporteringen är enligt vårt förslag återkallelse tillstånd,

av ett i

mindre allvarliga fall, varning. Den myndighet får tillsynsansvaret över pantbankerna bör

som

givetvis omfattas den den underrättelseskyldighet föreskrivs

av som i 12 § i fråga om uppgifter som kommer fram vid inspektion en av en pantbank.

8.16.6 Polisens tillträdes- och

granskningsrätt

Vårt förslag: Polisens tillträdes- och granskningsrätt behålls

i

den nya lagstiftningen.

Nuvarande förhållanden

I 21 § pantlånelagen föreskrivs skyldighet för

en utövare av pant-

lånerörelse att låta polismyndigheten undersöka rörelsens lokaler

samt granska pantboken.

Lagregeln är bötessanktionerad, 24 § 1 andra stycket

mom.

En motsvarande bestämmelse fanns i såväl 1884 års kungörelse

som

1918 års förordning. Skyldigheten att tåla granskningen begränsades

i dessa regelverk endast av kravet att Polisen måste ha skäl för ett åtgärden.

Vid 1949 års lagstiftningsarbete riktades kritik den före-

mot att

slagna bestämmelsen saknade varje sådan begränsning. Förslag restes därför om att det bestämmelsen skulle framgå åtgärderna

av att skulle

sou 1994:61 Utredningens överväganden

få vidtas endast i brottsutredande syfte. Första lagutskottet uttalade emellertid att det saknades anledning att befara att Polisen skulle utnyttja sin befogenhet för annat ändamål och att det heller inte framkommit några anmärkningar mot polisens sätt att tillämpa bestämmelsen. Utskottet ansåg därför inte att bestämmelsen behövde kompletteras med någon sådan begränsningsregel LU 50 s. 20. En motsvarande tillträdes- och granskningsrätt har Polisen när det gäller skrot- och begagnathandeln.

Våra skäl

Företrädare för pantbanksbranschen har under utredningen framhållit att Polisens tillträdes- och granskningsrätt är viktig inte bara för att begränsa eller eliminera försöken att pantsätta stöldgods m.m. utan också för att upprätthålla verksamhetens anseende hos allmänheten. I de kontakter som utredningen har haft med Polismyndigheten i Stockholm och i Göteborg har motsvarande synpunkter lämnats. Både från branschhåll och från Polisens sida framhålls att det är allmänt känt att Polisen kontrollerar allt gods som pantsätts. Det förhållandet i förening med legitimationskravet gör att upptäcktsrisken är så stor, att det inte lönar sig att försöka pantsätta stöldgods eller annat olovligen åtkommet gods eller gods som av någon annan anledning inte får pantsättas. Den pantsättning av stöldgods som ändå förekommer görs huvudsakligen nybörjare eller av sådana som inte av längre bryr sig om att de riskerar att upptäckas. Till stöd för de nu redovisade uppfattningarna kan nämnas att antalet beslag hos pantbankerna i Göteborgsområdet under åren 1992 och 1993 var följande. Det totala antalet beslag i Göteborg var 6 986 under år 1992 och 7 472 under år 1993. Det gjordes 185 beslag år 1992 och 183 under år 1993 hos pantbankerna. Den beslagtagna egendomen var belånad till 935 595 kr respektive 781 365 kr. Marknadsvärdet beräknas till tre gånger så mycket. De flesta beslagen har enligt Polisen kunnat härledas till brott. Det totala antalet beslag i Stockholm var 15 474 stycken under år 1993 och 17 273 år 1993, varav 329 respektive 215 beslag gjordes hos pantbanker. Den beslagtagna egendomen har för åren värderats till 2 446 324 kr respektive 1 399 000 kr. Enligt vår uppfattning är det när det gäller Polisens brottsbekämpning och spaningsarbetet viktigt att i stort sett samma befogenheter gäller i fråga om begagnathandeln och pantbanksverksamheten.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Tas regeln i pantlånelagen bort, kan Polisen få tillträde till en

pantbank bara om förutsättningarna för husrannsakan föreligger enligt rättegångsbalken. Det skulle innebära avsevärd begränsning i

en

förhållande till vad som gäller i dag. Enligt vad vi erfarit i våra kontakter med företrädare för Polisen och för branschen fungerar

samarbetet mellan Polisen och pantbankerna i dag utmärkt.

Mot bakgrund av vad som nu anförts vi att Polisens

anser nuvarande tillträdes- och granskningsrätt skall kvar. vara Vi föreslår dock att lagtexten i enlighet med regeringsformens -

krav avfattas på ett sådant sätt att det klart framgår att det är fråga

-om en befogenhet för Polisen.

8.16.7 Tillsynsmyndighetens rätt till information från andra myndigheter m.m.

Vårt förslag: Någon särskild anmälningsskyldighet behöver inte

föreskrivas. Den nuvarande regeln kan därför slopas.

Nuvarande förhållanden

Föreskrifter om anmälningsskyldighet till tillsynsmyndigheten finns i

22 och 23 §§ pantlånelagen. En sådan skyldighet har i vissa fall ålagts

Polisen, åklagaren och pantlånerörelsens utövare.

Enligt 22 § skall polismyndigheten så snart det med avseende på rörelsen finns anledning till anmärkning anmäla det till länsstyrelsen.

Polismyndigheten skall i samband med sådan anmälan även lämna en

förslag till nödvändiga åtgärder.

Åklagaren skall så snart det kan ske underrätta länsstyrelsen den

om som utövar pantlånerörelse eller är föreståndare för sådan rörelse en

åtalas för brott som sägs i 8 11 eller 14 kap. brottsbalken dvs. för

-

stöld, rån och andra tillgreppsbrott eller bedrägeri och oredlig-

annan

het eller förskingring och trolöshet eller borgenärsbrott eller

annan

förfalskning. Åklagarens underrättelseskyldighet såväl åtalet

avser som utgången av målet.

Enligt 23 § skall pantlånerörelsens utövare ofördröjligen anmäla till länsstyrelsen om rörelsen läggs ned eller föreståndaren avgår.

om

Sistnämnda bestämmelse är sanktionerad penningböter, 24 §

genom 2 mom.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Våra skäl

För effektiv tillsyn är det viktigt att tillsynsmyndigheten får en nödvändig information om förhållanden av betydelse för ett tillstånd. Det kan ändå sättas i fråga, gällande regler om informationsom nu skyldighet behövs. Ett alternativ vore att exempelvis ge tillsynsmyndigheten tillgång via terminal till vissa register hos Polisen och kronofogdemyndigheterna. Ett förslag i den riktningen har t.ex. lämnats i den förut nämnda propositionen 199394:168 om sanering

av taxiverksamheten. I det förslag till pantbankslag vi lägger finns inte längre ny som driva pantbank enskild firma. Något krav på utrymme för att en som det skall finnas föreståndare för varje pantbank och som att en uppfyller vissa villkor lämplighet m.m. har vi heller inte föreom slagit. Om motsvarande bestämmelser om informationsskyldighet för vissa skulle in i den lagen, skulle reglerna i så myndigheter tas nya fall i första hand pantbankens ledning och de ägare som har ett avse bestämmande inflytande över bankens verksamhet. Den information tillsynsmyndigheten behöver för tillsynen som finns bl.a. i polisregistret. Tillsynsmyndigheten kan t.ex. behöva information misstänkt brottslighet, strafförelägganden och domar. om Annan information myndigheten kan behöva i tillsynen finns som huvudsakligen i kronofogdemyndighetens så kallade utsökningsregister. I det registret finns uppgifter i vad mån som personen i om har obetalda skatter och avgifter, betalningsinställelser, likvidafråga tioner, ackord, näringsförbud och konkurser. Om konsumentkreditlagen vi föreslår blir tillämplig på - som kreditgivning, kommer även den information som pantbankernas Konsumentverket får pantbankerna att bli tillgänglig för tillom synsmyndigheten. För närvarande är det Riksskatteverket som har hand om näringsför-

budsregistret. promemoria den 21 februari 1994 inom Näringsdepartementet I en behandlas dock frågan överflyttning registret till Patent- och om en av Ett sådant förslag har också lämnats i

registreringsverket. prop. 199394:171 om ny huvudman for näringsförbudsregistret.

De uppgifter nämnts har tillsynsmyndigheten tillgång till som nu den anmälningsskyldighet föreskrivs i den nu gällande oavsett som Anmälningsskyldigheten endast att föra över pantlånelagen. avser initiativet från tillsynsmyndigheten till några andra myndigheter. Enligt vår bedömning behövs inte någon sådan anmälningsskyldgighet. Vi inte heller några skäl för att föreslå att tillsynsmyndigser heten skall få terminalåtkomst till vissa myndighetsregister. Pantbanks-

Utredningens överväganden sou 1994:61

branschen är i dag förhållandevis liten, en väl fungerande bransch som sysselsätter något än 100 Under sådana förhållanden mer personer. anser vi inte att tillsynsbefogenheterna behöver nämnvärt förstärkas. Vi utgår i från att berörda myndigheter även forsättningsvis kan samarbeta i tillsynen utan någon närmare reglering. Vi hänvisar en här också till deras samverkansplikt enligt 6 § förvaltningslagen.

Informationsskyldighet till Finansinspektionen

Förslag: Tillsynsmyndigheten skall underrätta Finansinspektionen,

om det visar sig att ett företag misstänks olovligen bedriva som pantbanksverksamhet har ett tillstånd enligt kreditmarknadsbolagslagen.

Våra skäl

Vi har kunnat konstatera att gränsen mellan en kreditgivning enligt

kreditmarkandsbolagslagen och en enligt den föreslagna

av oss

pantbankslagen inte kan göras skarp. Eftersom det i båda fallen

är

fråga om verksamheter som är tillståndspliktiga och får

som utövas bara inom vissa föreskrivna vi det ramar, anser viktigt att Finansinspektionen underrättas i de fall det är fråga om ett bolag som står under inspektionens tillsyn. En sådan regel kan i förordning

ges se 10 § vårt pantbanksför-

ordningsförslag.

8.17 Straff m.m.

Vårt förslag: Vi föreslår en avkriminalisering pantbanksom-

rådet. Möjligheten att återkalla tillstånd eller meddela varning bedöms minst lika effektiv vara som en bestraffning i form av böter.

1994:61 Utredningens överväganden

sou

Nuvarande förhållanden

I 24 § pantlånelagen anges de sanktioner som kan vidtas mot den som utövar pantlånerörelse. Inte i något fall stadgas strängare straff än

dagsböter. I 25 § finns en särskild ansvarsregel för den som utövar pantlånerörelse eller förestår en sådan rörelse. Nämnda personers ansvar omfattar även förseelser begås av dem som är anställda i som rörelsen. För ansvarsbefrielse gäller att personen måste göra sannolikt

att förseelsen skett utan hans eller hennes vetskap och vilja. l be-

stämmelsen talas förseelser mot denna förordning. Det torde om avse förseelser mot denna lag.

Våra skäl

På andra områden som rör tillstånd vid fmansieringsverksamhet har

avkriminalisering skett och ersatts av varning eller återkallelse av en tillstånd. Den har motiverats med att en sådan sanktion många gånger är effektivare än ett mindre bötesstraff. Vi ordning bör införas för pantbankernas del. anser att samma

8.18 Tillsyn

18.1 Underlag för tillsynen

Vårt forslag: Tillsynsmyndigheten skall se till att en sund utveckling av pantbanksverksamheten främjas. För att få den information som behövs for att kunna genomföra uppgiften, skall myndigheten pantbankerna kunna få de

av uppgifter om verksamheten som den begär. -

Som ett led i tillsynen får myndigheten också undersöka för-

hållandena hos en pantbank.

Nuvarande förhållanden

I länsstyrelsens lagfásta åligganden ingår att genom inspektioner eller på något annat lämpligt sätt övervaka att pantlånerörelserna drivs i

Utredningens överväganden sou 1994:61

överensstämmelse med pantlånerörelselagen och länsstyrelsens

föreskrifter.

Om förhållandena ändras eller det anledning framstår

av annan som

nödvändigt, får länsstyrelsen ändra sina föreskrifter eller besluta

nya

föreskrifter 6 § pantlånelagen. I syfte att tillgodose länsstyrelsens behov uppgifter rörelsen

av om

är den som utövar rörelsen skyldig låta att länsstyrelsen få del av rörelsens bokföring och tillträde till rörelsens lokaler 14 §. Enligt lagmotiven prop. s. 27 är bestämmelserna uttryck för

ett att

länsstyrelserna inte bör släppa kontakten med pantlånerörelserna i och med att tillstånd beviljats och föreskrifter meddelats. Avsikten

med be-

stämmelsen är att länsstyrelserna skall utöva fortlöpande en tillsyn över verksamheten och vid denna pröva gällande låneavgifter och

om föreskrifter skall ändras.

Våra skäl

Tillstånd förutsätter krav på följande, fortlöpande en tillsyn. Tillsyn

förutsätter i sin tur rimliga möjligheter till information. I fall annat

saknas som regel förutsättningar för att meddela varning eller att i allvarliga fall återkalla ett tillstånd. Varning och återkallelse

av tillstånd är de enda sanktioner vi föreslår. som

Pantbankerna bör därför skyldiga att lämna de uppgifter

vara om

verksamheten som tillsynsmyndigheten behöver. Dessutom kan man överväga tillsynsmyndigheten skall ha

om en

befogenhet att förelägga pantbanken vid vite att lämna uppgifterna.

ut Vi har emellertid funnit att sådan regel inte behövs. en En pantbank som inte efterkommer begäran lämna uppgifter en om att ut kan istället varnas alternativt sitt tillstånd återkallat.

Enligt vår mening är nu nämnda åtgärder fullt tillräckliga för tillsynsmyndigheten

att skall garanteras dessa uppgifter.

Lika litet har tillsynsmyndighetens rätt inspektera förhållandena

att hos en pantbank förstärkts med någon regel

om polishandräckning. Vi anser att även denna befogenhet kan garanteras i tillräcklig utsträckning genom att ett tillstånd kan återkallas för den pantbank inte

som

medverkar i tillsynen.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

18.2 Information om föreskrifter m.m. Vårt förslag: Ingen regel behålls om att lagtext, tillståndsbevis och särskilda föreskrifter för rörelsen skall finnas tillgängliga för allmänheten i verksamhetslokalen.

Nuvarande förhållanden I 15 § pantlånelagen föreskrivs att pantlånerörelselagen, tillståndsbeviset för rörelsen och länsstyrelsens särskilda föreskrifter skall finnas tillgängliga för allmänheten i pantlånerörelsens lokal. Våra skäl Lagregeln fyller enligt vår bedömning ingen praktisk funktion.

8.19 Tillsynsmyndighet

Vilka alternativ finns till länsstyrelserna som tillsynsmyndighet: Kommunerna, Finansinspektionen, Kammarkollegiet, Kommerskollegium, Konsumentverket Eller en enda länsstyrelse

Vårt förslag: Länsstyrelserna behåller de begränsade tillståndsoch tillsynsuppgifter som återstår med den föreslagna nya lagen.

Nuvarande förhållanden Enligt 14 § första stycket pantlånelagen står pantlånerörelserna under tillsyn av länsstyrelsen. Länsstyrelserna har haft hand om tillsynen över pantlånerörelserna sedan år 1884, då den yrkesmässiga pantlåneverksamheten först reglerades.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Våra skäl

Bakgrund

Enligt våra direktiv ingår det i vårt uppdrag att pröva hur myndighetstillsynen bör organiseras. Möjligheter till decentralisering av

beslutsnivåer bör därvid tas till heter det. vara,

En avreglering med det innehåll som nu föreslagits av oss medför som vi ser det att länsstyrelsen inte längre framstår som lika

en

naturlig myndighet för kvarvarande tillstånds- och tillsynsuppgifter.

Den nuvarande ordningen för pantbanksverksamheten har i flera fall karaktäriserats som särpräglad i förhållande till vad gäller som annars på kreditmarknaden, t.ex. i samband med den nya konsumentkreditlagens tillkomst.

Vi kan också genom de svar som länsstyrelserna har lämnat på vår

enkät konstatera att det på grund av det ringa antalet ärenden finns

naturliga svårigheter för många av dem att såväl bygga upp som

vidmakthålla en tillfredsställande kompetens på området. Det finns därför anledning att pröva om inte tillstånds- och

tillsynsuppgifterna bör organiseras på något annat sätt. Enligt våra förslag tas behovsprövningen bort, likaså det kommu-

nala etableringsföreträdet. Förslagen innebär vidare att den reglerade prisbildningen i fråga om låneavgifter räntor och andra avgifter upphör samt att kreditavtalets närmare innehåll även i övrigt överlåts till parterna att bestämma om. Frågor om verksamhetslokal, ordningsfrågor och frågor som tar sikte på den faktiska vården och förvaringen

av panten skall inte heller i fortsättningen beslutas av myndigheten. Vad som blir kvar av de nuvarande uppgifterna i samband med

tillståndsgivningen är lämplighetsprövningen och kontrollen att av

verksamheten har en för pantsättarna betryggande försäkring. Den fortlöpande tillsynen skall närmast ta sikte på en prövning av om

verksamheten bedrivs på ett för kredittagarna sunt sätt och att

villkoren för tillstånd i övrigt uppfylls.

I samband med pantlånelagens tillkomst år 1949 diskuterades om

inte tillstånds- och tillsynsuppgiften borde läggas kommunerna. Vi ser det därför som naturligt att mot bakgrund av att vårt föreslag

-

att ta bort det kommunala etableringsföreträdet lyfta fram kommu-

nen som ett alternativ till länsstyrelsen. Det skulle också innebära en kraftig decentralisering av de nuvarande beslutsnivåerna, nämligen

från 24 länsstyrelser till 286 kommuner. När det gäller tillstånds- och tillsynsverksamheten på kredit-

marknaden i övrigt har Finansinspektionen ansvaret med undantag för tillstånd att driva bankverksamhet, s.k. oktroj, beslutas som av

sou 1994:61 Utredningens överväganden

regeringen. Finansinspektionen skall bl.a. se till att kreditinstituten tillämpar konsumentkreditlagen som vi också föreslagit skall gälla generellt for pantbankernas kreditgivning. Det finns därför skäl för att pröva om inte uppgiften i stället kan läggas på inspektionen. Även Konsumentverket har för ett ansvar tillämpningen av konsumentkreditlagen. Det gör att också Konsumentverket bör övervägas som en alternativ tillstånds- och tillsynsmyndighet. Ytterligare alternativ kunde vara Kammarkollegiet eller Kommerskollegium.

Kommunerna

Den kommunala konsumentverksamheten är i dag frivillig en verksamhet. Konsumentpolitiska kommittén har föreslagit att den även i framtiden bör vara frivillig SOU 1994: 14 283 285. s. - Enligt kommittén ligger det i linje med intentionerna bakom socialtjänstlagen att kommunerna tar ett ansvar för att rådgivningen i ekonomiska frågor erbjuds dem som behöver ett sådant stöd. Kommittén föreslår att utvecklingen av och stödet till den lokala konsumentverksamheten skall ses som en av de viktigaste uppgifterna för konsumentmyndigheten. Vidare skall Konsumentmyndigheten tillsammans med Svenska Kommunförbundet främja uppbyggnaden av den lokala verksamheten. Konsumentpolitiska kommittén lämnar sammanfattningsvis följande beskrivning av den nuvarande kommunala konsumentpolitiska verksamheten 92 104: -

De flesta kommuner bedriver konsumentpolitisk verksamhet. Konsumenterna erbjuds rådgivning inför köp, i hushållsekonomiska frågor samt vid reklamationer och andra konsumenträttsliga problem. Under år 1992 togs ca 75 procent av konsumentvägledarnas resurser i anspråk för förköpsrådgivning, hushållsekonomisk rådgivning, konsumenträttslig rådgivning och hantering av reklamationer. Annan verksamhet är marknadsbevakning, utbildning,information och stöd till organisationer. Antalet kontakter med enskilda konsumenter uppgick år 1992 till ca 250 000 stycken. Under år 1990 bedrev 271 av landets 286 kommuner konsumentverksamhet. Numera bedriver 237 kommuner sådan verksamhet. Fler än hälften av kommunerna anslår mindre än en halvtidstjänst eller ingenting alls i resurser till konsumentverksamhet. Antalet kommuner med konsumentnämnd eller konsumentutskott har nästan

Utredningens överväganden sou 1994:61

halverats från år 1990 till år 1993. Numera finns sådan nämnd en

i bara 43 kommuner. I 122 kommuner har kommunstyrelsen ansvaret för verksamheten, i 29 kommuner lyder verksamheten

under socialnämnden och i 25 under kultur- och fritidsnämnden. Det förekommer också att verksamheten sorterar under andra nämnder. Kommuner med små resurser väljer ofta att köpa konsumentverksarnhetstjänster från andra kommuner

Budgetrådgivning och stöd vid skuldsanering förekommer inte i alla

kommuner. Denna verksamhet kan dock förväntas öka. Inom

Civildepartementet bereds för närvarande ett förslag om att den

kommunala rådgivningen i privatekonomiska frågor skall förstärkas. Förslaget skall ses i samband med propositionen prop. 199494: 123

om en skuldsaneringslag m.m. Tanken är att ställa särskilda medel till Konsumentverkets förfogande för utbildnings- och informations insatser samt ADB-stöd i syfte att förstärka och effektivisera den kommunala verksamheten inom området budgetrådgivning och skuldsanering.

Vilka omständigheter kan tala för eller emot en överföring av

tillstånds- och tillsynsuppgifterna till kommunerna

Historiskt sett finns det ett samband mellan kommunen och pantlåneverksamheten. I sekler har pantbanksverksamhet drivits i olika

slag av offentlig regi i ett flertal stater. Sedan början 1900-talet har

av den i Sverige engagerat många kommuner. Än i dag finns det här i landet en pantbank som drivs i kommunal regi.

Verksamheten har också i många länder haft en nära koppling till olika välgörenhetsinrättningar, t.ex. monti di pieta. Man kan med visst fog påstå att ur pantbanksverksamheten har socialtjänstsystemet vuxit

fram. I samband med tillkomsten av 1949 års pantlånelag övervägdes om

inte tillsynen borde överföras från länsstyrelsen till kommunen. Den ordningen avvisades bl.a. av det skälet att det ur rättssäkerhetssyn-

punkt var olämpligt att kommunen kunde både driva pantbanksverk-

samhet i konkurrens med andra och samtidigt utöva tillsyn över konkurrenterna. En sådan invändning kan enligt vår uppfattning alltjämt anföras. En annan invändning mot att uppgiften förs över på kommunen är att kommunen inte har någon liknande uppgift i dag. Uppgiften är

främmande för kommunal verksamhet. Som regel har kommunen i dag

bara en rätt att yttra sig när det gäller tillsynsfrågor. Ett exempel på de få områden där kommunen har en tillsynsuppgiftmyndighets-

funktion är tillfällighandeln, samt saluhalls- och torghandeln, likaså driften av enskilda vårdhem. Att överföra uppgiften på kommunen

sou 1994:61 Utredningens överväganden

skulle således kunna leda till att kompetensen går förlorad. Många kommuner är små och saknar som ovan redovisats t.ex. resurser till att driva en egen konsumentvägledningen. Visserligen får en uppgift inte åläggas en kommun utan att ekonomiska medel för uppgiften samtidigt anvisas. Av den redovisning som länsstyrelserna lämnat i enkäten till utredningen framgår att de

tillstånds- och tillsynsinsatser som den nuvarande pantlånelagen medför för länsstyrelserna är ytterst begränsade. De förslag till avreglering vi lämnar kommer att ytterligare begränsa behovet av sådana insatser. De kostnadsökningar som tillsynen kommer att

medföra blir med andra 0rd försumbara för de allra flesta kommuner. Vi ser emellertid ändå inte mot bakgrund av vad som redovisats

någon garanti för en effektiv kommunal tillsyn. Den stora fördelen

med en kommunalisering är självklart att beslutsnivåerna decentraliseras kraftigt. Dessa fördelar bedömer vi dock inte kunna överväga de nackdelar vi påtalat. Konsumentpolitiska kommittén har också i sin rapport förordat att

myndighetsutövningen när det gäller konsumentskyddet skall förbli en

statlig angelägenhet och att kommunernas verksamhet på området skall förbli frivilligt. Enligt vad vi har inhämtat ställer man sig inom Svenska Kommun-

förbundet också preliminärt skeptisk till tanken att kommunerna skulle från staten ta över tillsynen etc. av pantbankerna.

Trots den långtgående decentralisering och ökade närhet till lokala förhållanden som en sådan ordning utan tvivel skulle innebära, har vi

inom utredningen därför avstått från att föra fram något förslag om att kommunerna skulle ta över den förevarande uppgiften.

Finansinspektionen

Finansinspektionen bildades den 1 juli 1991 genom en sammanslagning av Bankinspektionen och Försäkringsinspektionen. Finansinspektionen är enligt sin instruktion 1992:102 central förvaltningsmyndighet för tillsynen över finansiella marknader, kredit-

institut och det enskilda försäkringsväsendet.

De övergripande målen för Finansinspektionen är att bidra till att

skapa stabilitet och säkerhet i det finansiella systemet, att upprätthålla förtroende för och effektivitet hos de finansiella instituten och

marknaderna samt ge ett gott konsumentskydd. Under inspektionens tillsyn står banker, försäkringsbolag, värdepap-

persbolag, kreditmarknadsbolag, försäkringsmäklare m.fl.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Finansinspektionen skall bl.a. verka för att finansmarknadens aktörer tillämpar sunda metoder i sin verksamhet och att konkurrens

mellan finansinstituten främjas så att kunderna får bästa möjliga

villkor, dvs. ta till vara allmänhetens intresse på kreditmarknaden.

I stort sett samtliga företag som är verksamma på finansieringsmarknaden, omkring 2 000 institut, står under Finansinspektionens tillsyn.

Det är för närvarande svårt att få en klar bild över Finansinspektio-

nens framtida uppgifter. Vissa förändringar är att vänta se närmare

prop. 199394:l00 Bilaga 8 s. 77.81. I sin anslagsframställning för budgetåret 199495 pläderar Finansin-

spektionen för en del nya och ändrade arbetsuppgifter. En uppgift som inspektionen vill bli av med är ansvaret för information om olika sparformers egenskaper och avkastning, en fråga som för närvarande

bereds i regeringskansliet. I övrigt säger inspektionen att arbetet med

EG-anpassningen kommer att dominera och att arbetet med auktorisationer och normgivning för försäkringsbolag och kreditmarknadsbolag kommer att bli omfattande. Nya uppgifter följer av att s.k. hemlandstillsyn införs. Andra uppgifter som kommer att kräva resurser är

auktorisationsprövningen av de värdepappersinstitut som skall bedriva pensionssparrörelse och prövning av tillstånd till sammanläggning och

delning av värdepappersfonder samt tillsynen över försäkringsmäklar-

na som ökar i antal.

Inspektionen arbete väntas också bli påverkat av de beslut som

regeringen och riksdagen kan fatta på grund av förslag från Betaltjänstutredningen dir. 1992:60, 1992:95 och 1993:56.

En annan utredning som pågår inom inspektionens verksam-

hetsområde är Bankkriskommittén dir. 1992:105. Den skall bl.a. belysa senare års utveckling på kreditmarknaden mot bakgrund av

tillsynens och regelverkens utformning samt om den finner det

-

lämpligt föreslå nya riktlinjer för tillsynens innehåll och inriktning.

-

Här skall också nämnas den nyligen tillsatta Utredningen Fi

1994:02 om Bankombudsman. Inom Finansdepartementet pågår också ett arbete med att överväga

inriktningen av inspektionens verksamhet inför budgetåret 199495. Vilka argument kan då anföras för respektive mot en överföring av tillsynsansvaret för pantbankerna på Finansinspektionen En överföring av tillsynsansvaret på Finansinspektionen skulle

innebära att all fmansieringsverksamhet som avser fristående krediter

till konsumenter has om hand av en och samma tillsynsmyndighet. Finansinspektionen har redan erfarenhet och kompetens när det

gäller att pröva lämpligheten hos den som skall driva en finansieringsverksamhet och om försäkringsansvaret är tillfredsställande.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Inspektionen har vidare erfarenhet tillämpningen ett sådant av av krav som god sed vid kreditgivning. Eftersom konsumentkreditlagen enligt vårt förslag skall tillämpas generellt för pantbankernas kreditgivning är det vid prövningen av om en pantbank skall anses uppfylla kravet på en sund verksamhet många gånger väsentligt att pröva huruvida banken tillämpar god sed eller inte vid kreditgivningen. Försök från en kreditgivare att kringå bestämmelserna tillsyn om genom att konstruera sådana former för kreditgivningen att t.ex. pantlånelagen blir tillämplig i stället för kreditmarknadsbolagslagen blir mer eller mindre meningslösa ur tillsynssynpunkt; oavsett vilket regelverk som skall tillämpas är det samma tillsynsmyndighet. En sådan ordning ger också en automatisk lösning när det gäller regeringens befattning med besvärsärenden. Finansinspektionens tillståndsbeslut för kreditmarknadsbolag överprövas hos kammarrätten och inte hos regeringen. Eftersom finansieringen av Finansinspektionens verksamhet inte sker med statliga medel utan med avgifter från de institut som står under inspektionens tillsyn, skulle, om en sådan överföring av tillsynen genomförs, pantbankerna belastas. I förhållande till andra kreditgivare skulle en sådan lösning också vara ett steg mot ökad en konkurrensneutralitet. Mot tanken talar dock följande. Finansinspektionens tillsyn syftar till att garantera sundhet, stabilitet och säkerhet i det finansiella systemet. En sådan garanti sägs vara en avgörande förutsättning för att aktörerna kreditgivare och kredittaga-

re skall ha förtroende för systemet. Saknas förtroende fungerar inte

systemet. det räcker många gånger att en av aktörerna brister i fråga om sundhet och stabilitet m.m. för att hela det finansiella systemet skall hotas. Den kreditgivning som pantbankerna för närvarande lämnar är av sådan begränsad omfattning att den saknar betydelse för det finansiella systemet. Om en pantbank missbrukar sitt tillstånd, påverkas inte systemet som sådant. Det blir då närmast fråga om att lösa vissa tvister av begränsad ekonomisk betydelse mellan de inblandade parterna. För konsumenten blir det som mest fråga om att panten går förlorad. Den förlust som han gör, frånsett affektionsvärdet, kan sägas bestå i skillnaden mellan pantens marknadsvärde och värdet av erhållen kredit. Att flytta uppgiften från de 24 länsstyrelserna till en enda statlig myndighet skulle också utgöra en centralisering i klar strid med utredningens direktiv.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Mot bakgrund vad sagts och med hänsyn till vad som av som nu

inledningsvis sagts om den osäkerhet som råder om inriktningen av Finansinspektionens framtida arbetsuppgifter anser vi oss, trots de fördelar som det onekligen skulle medföra, inte kunna föreslå in-

spektionen.

Konsumentverket

Vårt förslag att konsumentkreditlagen skall generellt omfatta även den kreditgivning lämnas som pantlån aktualiserar som nyss sagts som

frågan om inte Konsumentverket kan ta över länsstyrelsernas tillsynsoch tillståndsuppgifter för denna kreditgivning.

Konsumentverket har emellertid inte i dag några tillstånds- och

tillsynsuppgifter när det gäller de företag som är verksamma på

kreditmarknaden.

Konsumentverkets huvuduppgift enligt dess instruktion 1990: 1 179,

ändrad senast 1992:1012 är att bevaka att all marknadsföring av

finansiella tjänster uppfyller de krav på saklighet och vederhäftighet uppställs i marknadsföringslagen. Verket bevakar även av-

som

talsvillkor och andra frågor som rör god sed utanför Finansinspektionens tillsynsomráde.

När det gäller tillämpningen av avtalsvillkorslagen är emellertid att

märka att dess område är begränsat när det gäller möjligheten att meddela förbud på området av finansiella tjänster som är kopplat till Finansinspektionens tillsyn.

Föreslagna ändringar i avtalsvillkorslagen med anledning av att EG:s direktiv om oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal införlivas med svensk rätt innebär emellertid att en förskjutning kommer att äga

i ansvaret över kreditinstitutens kreditgivning från Finansin-

rum

spektionen till Konsumentverket.

Justitiedepartementet har i rapport Ds 1994:29 Oskäliga av-

en talsvillkor föreslagit att sanktionsbestämmelserna i avtalsm.m.

villkorslagen för att förhindra framtida bruk av oskäliga avtalsvillkor skall göras tillämpliga även avtal om finansiella tjänster. För närvarande är som sagt sanktionssystemet på området för finansiella tjänster kopplat till Finansinspektionens tillsyn. Denna

innebär i huvudsak att inspektionen kan utfärda icke bindnade allmänna råd och därtill kritisera kredit- och försäkringsinstituten skriftliga erinringar. Däremot har Finansinspektionen inte genom möjlighet att meddela bindande förbud.

Enligt förslaget bör det därför bli en uppgift för Konsumentom-

budsmannen och Marknadsdomstolen att pröva avtalsvillkor om

sou 1994:61 Utredningens överväganden

finansiella tjänster enligt samma marknadsrättsliga regler som nu gäller på andra avtalsområden. Förslaget avser emellertid inte att ändra på de arbetsuppgifter som Finansinspektionenen har i dag, dvs. inspektionen skall även i fortsättningen kunna utfärda råd och anvisningar samt ge kritik och skriftliga erinringar. Om fråga kommer upp om att ingripa mot ett avtalsvillkor som rör finansiella tjänster förutsätts i så fall att Konsumentombudsmannen samråder med Finansinspektionen. Konsumentpolitska kommittén föreslår i sin rapport SOU 1994: 14 Konsumentpolitik i en ny tid en renodling av Konsumentverkets olika roller och verksamheter. Enligt förslaget skall Konsumentverket delas upp i Nya Konsumentverket, som handhar myndighetsutövning, och Konsument Sverige, som har allmänt konsumentstödjande uppgifter. När det gäller uppgiften att svara för konsumentskydd, anser kommittén att det ofrånkomligt är en statlig uppgift genom myndighetsutövning. Den myndighetsutövning som Konsumentverket har i dag när det gäller finansiella tjänster omfattar i första hand en prövning av marknadsföringen och skäligheten av standardavtalsvillkor. De förslag som Konsumentpolitiska kommittén lämnar avser inte att ändra på den uppgiften. Det är emellertid inte främmande för andra rättssystem att lägga över tillstånds- och tillsynsuppgifter på en statlig myndighet som har hand om konsumentfrågor. En sådan ordning gäller t.ex. i Storbritannien där uppgiften att licensiera och övervaka licensinnehavaren has om hand av en myndighet motsvarande det svenska Konsumentverket, nämligen Office of Fair Trading som bl.a. övervakar tillämpningen av Consumer Credit Act konsumentkreditlag. Med den ordning som gäller i dag när det gäller tillstånds- och tillsynsverksamhet på konsumentkreditmarknaden för fristående

krediter ser vi emellertid inte tillräckliga fördelar med att överföra

uppgiften på Konsumentverket. Konsumentverkets huvuduppgift är och förblir att utöva tillsyn över i första de avtal som träffas mellan näringsidkare och konsumenter, inte och under vilka förutom sättningar en näringidkare skall bedriva en viss näringsverksamhet. Till det kommer att också överföring från länsstyrelserna till en Konsumentverket utgör en icke önskvärd koncentrering av statlig myndighetsutövning.

Utredningens överväganden 1994:61 sou

Kammarkollegiet eller Kommerskollegium

Vi har inom utredningen övervägt också att föreslå att de återstående tillstånds- och tillsynsuppgifterna enligt den lagen anförtros nya Kammarkollegiet eller kanske Kommerskollegium. Kammarkollegiet har bl.a. till uppgift att bevaka statens rätt och andra allmänna intressen i mål och ärenden. Vidare bedriver kollegiet en omfattande uppdragsverksamhet vad fond- och förmögenhetsavser förvaltning samt risk- och skadereglering försäkringsliknande verksamhet och stöd till små och medelstora myndigheter inom de rättsliga, ekonomiska och administrativa områdena. Inom kollegiet finns hög kompetens inom såväl det juridiska ekonomiska som området. Kollegiets verksamhet är till övervägande del uppdragsfinansierad. I prop. 1993942138 Kommerskollegium har föreslagits m.m. en renodling av Kommerskollegiums verksamhet handelspolitisk som myndighet. Enligt förslaget skall Kammarkollegiet bl.a. för ansvara auktorisationen rörande tolkar och översättare samt resegarantiverksamheten från och med den i juli 1994. Kammarkollegiet skulle kunna erbjuda en bra miljö när det gäller tillsynen över pantbankerna eftersom det inom myndigheten finns både juridisk och ekonomisk kompetens. Men vi har kommit fram till att den centralisering det skulle som innebära jämfört med det nuvarande systemet knappast uppvägs av motsvarande fördelar. Motsvarande bedömning kan enligt vår mening göras också i fråga om alternativet Kommerskollegium.

En enda länsstyrelse för alla pantbanksärenden i landet

I vår diskussion om hur myndighetstillsynen bör organiseras har vi funnit att den nuvarande ordningen med länsstyrelserna tillsom synsmyndighet har vissa brister bl.a. på grund det begränsade av antalet tillståndsärenden. Eftersom antalet ärenden redan är få, är nu det svårt för många länsstyrelser inte bara att bygga kompetens på upp området utan också att vidmakthålla den. Den provkarta på föreskrifter länsstyrelserna meddelat i samband med tillståndsgivningen visar att skillnaderna i vissa fall är så påtagliga att de knappast låter sig förklaras av enbart regionala skillnader. Det finns därför skäl för att pröva framkomlig väg för om en att lösa den typen kompetensproblem är att samla tillstånds- och av tillsynsuppgifterna på en enda av landets länsstyrelser. Vi vill dock

sou 1994:61 Utredningens överväganden

framhålla att en sådan lösning lika litet som den med Finansinspektionen tillgodoser det önskemål om en decentralisering av beslutsnivåerna som framhålls i våra direktiv. En lösning som innebär en koncentration av ärenden till en enda länsstyrelse har också avvisats i andra sammanhang. Genom förordningen 1993:1294 om ändring i förordningen 1990:1510 med länsstyrelseinstruktion gäller sedan den 1 januari 1994 enligt 32 a § att en länsstyrelse efter överenskommelse med en länsstyrelse mot ersättning kan ställa någon av sina tjänstemän annan till den andra länsstyrelsens förfogande för att, som föredragande eller på något annat sätt, delta i handläggningen av ett visst ärende eller en viss ärendegrupp. Det är alltså möjligt att föra över kompetens hos en länsstyrelse till en annan genom att helt enkelt låta en tjänsteman på en länsstyrelse handlägga vissa ärenden på en annan länsstyrelse under den senare länsstyrelsens ansvar. Det innebär en smidig lösning på de kompetensproblem som kan uppstå i ärendetyper som inte är vanligt förekommande på alla länsstyrelser, t.ex. just pantbanksärenden.

Varje länsstyrelse inom sitt län

Vi har inom utredningen på grund av det anförda stannat för att förorda att länsstyrelserna skall ha kvar tillstånds- och tillsynsuppgiften. Men vi påminner om att denna uppgift med vårt förslag blir åtskilligt reducerad.

8.20 Överklagande

Vårt förslag: Möjligheten att överklaga till regeringen tas bort. Länsstyrelsens beslut skall i stället kunna överklagas hos en allmän förvaltningsdomstol.

Överprövningen skall börja i länsrätt. Prövningstillstånd skall

krävas för prövning i kammarrätt.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Nuvarande förhållanden

I 27 § pantlånelagen ges bestämmelser om besvär m.m. över polis-

myndighetens och länsstyrelsens beslut. Bestämmelserna utesluter att

allmän domstol eller förvaltningsdomstol överprövar beslut som fattats enligt denna lag.

Polismyndighetens beslut kan överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut skall överklagas hos regeringen. Polismyndighetens och länsstyrelsens beslut verkställs omedelbart,

om inte något annat föreskrivits. Tidigare fanns även en bestämmelse om besvärstid intagen i

paragrafen. Införandet av förvaltningslagen 1971:290 medförde att

den särskilda besvärstiden om en månad ersattes med den besvärstid

om tre veckor som föreskrivs i 12 § förvaltningslagen.

Våra skäl

I promemorian Ds Ju 1982: 14 Färre besvärsärenden till regeringen

har en arbetsgrupp inom regeringskansliet föreslagit att reglerna om

rätt att överklaga ärenden till regeringen ses över systematiskt.

Förslagen i promemorian har tagits upp i en proposition om regering-

ens befattning med besvärsärenden prop. 1983842120, KU23, rskr. 250. Även i betänkandet Ds SB 1983:1 Det fortsatta delegerings-

arbetet i regeringskansliet har en förändrad besvärsprocess behandlats.

Syftet med översynen är kortare handläggningstider, enhetligare

instanordning och färre besvärsärenden hos regeringen utan att

rättsäkerheten eller effektiviteten i förvaltningen minskar. Enligt

riktlinjerna bör regeringen i så stor utsträckning som möjligt avlastas

sådana ärenden som inte kräver politiska ställningstaganden.

I det nyss nämnda betänkandet har en motsvarande uppfattning förts fram. Förslag har här också lämnats om ändring i vissa angivna lagar och förordningar. Någon ändring i pantlånelagen föreslogs dock inte.

I sitt remissyttrande över promemorian anförde Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bl.a. att besvärsprövningen borde kunna delegeras från regeringen till ett centralt ämbetsverk, förslagsvis Kommerskollegium. Antalet besvärsärenden hos regeringen rörande pantlånerörelse är

visserligen ytterst litet. Under perioden 1975-1984 förekom ett ärende 1982. Under perioden 1985-1993 har tre ärenden förekommit 1985, 1992 och 1993. Under år 1994 har hittills bara ett ärende förts till regeringen.

Utredningens överväganden

Vi anser dock, oavsett om vårt huvudförslag att tillstånds- och

tillsynsuppgifterna fortsättningsvis blir kvar hos länsstyrelserna

genomförs, att flera skäl talar för att möjligheten att överklaga till regeringen bör avskaffas.

Enligt Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna skall envar, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter, vara berättigad till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför

en

oavhängig och opartisk domstol som upprättas enligt lag. För att tillmötesgå bl.a. konventionens krav infördes den 1 juni

1988 lagen 1988:205 rättsprövning vissa förvaltningsbeslut

om av

rättsprövningslagen. Lagen ger möjlighet att få ett ärende prövat

av

Regeringsrätten, om vissa förutsättningar är uppfyllda. Rättsprövningslagen ses for närvarande över av Fri- och rättig-

hetskommittén Ju 1992:01. Kommittén kommer att sin rapport avge vid halvårsskiftet 1994. Kommittén skall enligt sina direktiv dir.

1991:119 ta ställning till om den svenska kontrollen förvaltnings-

av

beslut bör förbättras så generell möjlighet till domstolsprövning

att en

införs. I uppdraget ingår att pröva hur en framtida reglering bör

vara utformad området.

Domstolsutredningen har i sin rapport SOU 1991: 106 Domstolar-

na inför 2000-talet del A s. 424, 434 föreslagit att länsstyrelsens

beslut- oavsett om det är fråga om att länsstyrelsen fattar beslut som första instans eller prövar en annans myndighets beslut bör kunna överprövas av länsrätt som första domstolsinstans. När det gäller uppgiften att överpröva kommunala och lokala myndigheters beslut, anser Domstolsutredningen att övervägande skäl

talar för att länsstyrelsen tills vidare behåller den uppgiften s. 438. En ändring i den riktning som Domstolsutredningen föreslår innebär

att de ärenden som rör pantbanksverksamhet sprids ut till 24 domstolar. De kommer på grund bristen ärenden svårt att av

bygga upp någon speciell kompetens. De förslag till avreglering vi lämnar innebär emellertid att många av de ärenden som med dagens regelsystem kan svåra att avgöra

vara

försvinner ur bilden. Den nya föreskriften i 32 § länsstyrelsein-

a

struktionen som ger möjlighet till kompetensöverföring mellan länsstyrelserna, underlättar också lösningarna av dessa problem.

Även länsrätt får få mål den här de ändå om en av typen, är av samma karaktär som många andra mål länsrätterna har. Det som kommer nästan uteslutande att bli fråga att pröva huruvida de om

personer som står bakom en pantbank är lämpliga med hänsyn till

kravet att banken skall driva från det allmännas och konsumenen

ternas sida sund verksamhet samt om försäkringskravet är uppfyllt.

Utredningens överväganden sou 1994:61

När det gäller annan kreditgivningsverksamhet, dvs. sådan kreditgivning som omfattas av kreditmarknadsbolagslagen, prövas till-

stånds- och tillsynsärenden i första hand av Finansinspektionen. Inspektionens beslut överklagas till kammarrätten Kammarrätten i

Stockholm. Genom den ordningen koncentreras ärendena till en enda

myndighet och en enda domstol. Den verksamhet som pantbankernabedriver i dag har dock långt ifrån avgörande betydelse för samhället som kreditmarknads-

samma bolagens verksamhet har. Det är ett av skälen till att vi inte i första

hand har föreslagit Finansinspektionen som tillsynsmyndighet för pant-

bankerna.

I regeringens budgetproposition 1994 prop. 1993942100 bilaga 3

13 14 sägs att arbetet med se över instansordningen i de s. -

ärendegrupper rättsprövningslagen omfattar ännu inte har

som avslutats. Utan att föregripa nämnda arbete anser vi oss kunna förorda att nu regeringens befattning med dessa ärenden skall upphöra.

En möjlig konflikt pá grund av vart förslag

Våra förslag i fråga kreditgivningen bygger bl.a. på att konsu-

om

mentkreditlagen skall gälla även för pantbankernas kreditgivning. Det får till följd att Konsumentverket får tillsynsuppgifter i fråga om pantbankernas kreditgivning. En pantbank blir därigenom uppgiftsskyldig mot Konsumentverket, som äger rätt att förelägga pantbanken att vid vite lämna ut uppgifter eller handlingar till verket.

Sådana förelägganden av verket får överklagas till kammarrätten. Det är tänkbart att en länsstyrelse kan komma att begära av en

pantbank att lämna ut motsvarande uppgifter. Samma sak kan då

-

vårt förslag genomförs komma att prövas samtidigt av både

om länsrätt och kammarrätt.

Vi har inget konkret förslag på lösning av en sådan konflikt. Vår bedömning är att konflikten inte behöver innebära några praktiska problem utan att den är teoretisk art. Som vi ser det finns

mer av

inget hinder för att en berörd länsstyrelse och Konsumentverket kommer överens av myndigheterna som skall begära in

om vem handlingarna. När sedan de begärda handlingarna kommer in, kan

myndigheterna i den omfattning som de anser behövs informera

varandra.

Det förslag om införande av krav på prövningstillstånd som vi lämnar i nästa avsnitt kan möjligen också bidra till att lösa det nu

nämnda problemet.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Prövningstillstánd skall krävas vid överklagande till kammarrätt

Enligt den nuvarande ordningen kan fråga enligt en pantlånelagen prövas bara i två instanser, nämligen länsstyrelsen och regeringen. Om regeringen inte längre skall ha kvar överprövningsuppgiften och frågorna flyttas ned till allmän förvaltningsdomstol, dvs. länsrätt, kommer instanskedjan att bli avsevärt längre länsstyrelse, länsrätt, kammmarrätt och eventuellt Regeringsrätten. Det innebär bl.a. att det kan ta längre tid innan fråga blir slutligt avgjord. en I prop. l99394tl33 ändrad instansordning i de allmänna om förvaltningsdomstolarna föreslås det att prövningstillstånd skall krävas i ledet länsrätt-kammarrätt, främst i de fall målet prövats av en

förvaltningsmyndighet, innan det prövats av länsrätt.

Enligt propositionsförslaget skall de grundläggande bestämmelserna

om prövningstillstånd i kammarrätt tas in i förvaltningsprocesslagen

1971:291. Regler om vilka mål eller målgrupper skall omfattas som av krav på prövningstillstånd skall däremot enligt förslaget inte in tas i förvaltningsprocesslagen utan i de materiella författningarna. Mot bakgrund vad vi krav av som nu sagts anser att ett på prövningstillstånd bör införas i den nya pantbankslagen.

Domstolsprövningen av länsstyrelsens beslut i länsrätten

Vid en överprövningen länsstyrelsens beslut hos länsrätt kommer av frågan upp om någon skall föra det allmännas talan. Ett förfarande hittills har tillämpats i många mål förevaransom av de slag är att beslutsmyndigheten tillfälle getts att yttra sig. I sådana mål har den enskilde inte någon egentlig motpart. Domstolsutredningen har dock i det tidigare nämnda förslaget förordat ett tvåpartssystem i förvaltningsprocessen. Vi föreslår att länsstyrelsen skall få ställning i som part processen. Det innebär att länsstyrelsen också får möjlighet föra vissa en att frågor vidare från länsrätt till kammarrätt. Vi bedömer det senare som viktigt för utvecklingen enhetlig rättstillämpning. av en

Kostnader

De kostnader för den ökade belastningen på domstolsväsendet som vårt förslag drar med sig kan inte gärna bli än mer obetydliga. Det följer av målens rimligtvis mycket låga antal och begränsade beskaffenhet.

Utredningens överväganden sou 1994:61

Kostnadsökningen får också vägas mot de besparingar som med förslaget uppnås genom den kraftiga förenklingen i prövningen, den

troliga reduceringen av antalet ärenden och slopandet av regeringsä-

rendena. Enligt vår bedömning måste slutresultatet av den föreslagna ändringen i fråga om överprövningen bli en mindre nettosbesparing för statsverket. Även för den berörda allmänheten enskilda företag, organisatio- -kommuner torde vårt förslag i denna del innebära snarare ner, minskade än ökade kostnader. Vi hänvisar också till vad som sägs i avsnitt

Om det som vi har anfört inte skulle anses tillfyllest, kan givetvis övervägas att belägga överklagandena med en avgift jfr nästa avsnitt.

8.21 Avgifter

Vårt förslag: Pantbankerna skall själva bekosta länsstyrelsens tillsynsverksamhet. Närmare föreskrifter om avgifterna skall

meddelas av regeringen.

Nuvarande förhållanden

Pantbankerna behöver inte betala för länsstyrelsens tillsynsverksamhet.

Våra skäl

Vi att all myndighetsverksamhet som skall förekomma enligt den

anser

nya pantbankslagen bör i stort sett finansieras genom att avgifter

betalas dem som närmast berörs av verksamheten och för vilka av verksamheten får anses vara till nytta. då kommer i fråga är i första hand tillståndshavarna och De som

deras kunder. Avgiftsskyldiga kan dock bara tillståndshavarna bli. Avgifterna får därefter i den mån ett sådant utrymme finns övervältras på kunderna genom prissättningen av pantbankstjänsterna. Som exempel på annan verksamhet som länsstyrelsen utövar tillsyn över och som är avgiftspliktig kan nämnas fastighetsmäklarna.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

Den grundläggande principen för avgiftsuttaget bör därvid vara att

avgifterna bestäms så att de täcker kostnaderna för den verksamhet

som enligt vårt förslag skall bedrivas av länsstyrelserna. Avgifterna

skall således inte bara täcka kostnaderna för själva tillståndsgivningen

utan också den fortlöpande tillsynen över verksamheten. En avgift skall även kunna tas ut för de kostnader som behandligen

av en ansökan som inte leder till något tillstånd föranleder. En fråga som här kommer upp är vilken betydelse en utebliven betalning skall få för ett meddelat tillstånds fortsatta giltighet. En

utebliven avgiftsbetalning kan uppfattas som att tillståndshavaren inte

längre vill ha kvar sitt tillstånd. Vi anser emellertid inte att en

utebliven betalning skall anses ha en sådan betydelse. En utebliven avgiftsbetalning bör i stället drivas in i vanlig ordning. Den närmare reglering som behövs bör regeringen utfärda i form av verkställighetsföreskrifter.

Riksrevisionsverket kan här utföra en närmare beräkning av kost-

naderna för länsstyrelsernas tillsynsverksamhet.

Vi är medvetna om att förslag på denna punkt innefattar att kostnader i viss utsträckning vältras över från staten till företag och andra, men vi ser förslaget ändå som motiverat.

Vi erinrar här om möjligheten att avgiftsbelägga också ett överklagande av länsstyrelsens eller länsrättens beslut- se det närmast föregående avsnittet.

8.22 Sekretess

Vårt förslag: Uppgifter om kredittagarnas förhållande till en pantbank får inte lämnas ut i andra fall än där det följer av en lag eller någon annan författning att så får ske.

Något enligt 20 kap 3 § brottsbalken skall inte följa

ansvar

för den som bryter mot tystnadsplikten.

Nuvarande förhållanden

Någon bestämmelse om tystnadsplikt eller handlingssekretess finns inte

i den nuvarande pantlånelagen.

225 8 14-0484

Utredningens överväganden sou 1994:61

Våra skäl

De uppgifter som en pantbank har om kredittagarna är av det slag att de bör skyddas med hänsyn i första hand till den personliga integriteten.

Tystnadsplikt gäller enligt kreditmarknadsbolagslagen för styrelse-

ledamöter, anställda och andra befattningshavare t.ex.

en revisor i

ett kreditmarknadsbolag och ett utländskt kreditmarknadsföretag. En motsvarande tystnadsplikt föreskrivs i bankrörelselagen. I avsnittet Anteclazingsskyldighet har vi bl.a. i frågan hur om anteckningar får föras sagt, att någon motsvarande tystnadsplikt inte gäller i pantbanksverksamhet, utom i de fall uppgifterna kunderna om registreras och förs med hjälp av ett ADB-medium. Tystnadsplikten följer då av datalagen. Enligt vår uppfattning bör samma tystnadsplikt gälla oavsett hur uppgifterna om kredittagarna registreras hos pantbank. Det behov en av skydd mot kränkningar av den personliga integriteten som pantbankskunder har, skiljer sig i det här avseendet inte från exempelvis andra kredittagares behov av skydd. Samma regler bör därför på det här området gälla för pantbanker som för andra kreditinstitut. En bestämmelse om tystnadsplikt behöver dock inte straffsankvara tionerad. Vi har i andra sammanhang sagt att varning och återkallelse av tillstånd är minst lika effektiva medel för regelefterlevnad. Vi anser att det gäller även i frågan om en regel tystnadsplikt. Det innebär om alltså att den som bryter mot tystnadsplikten inte skall fällas till ansvar enligt brottsbalken. Det innebär dock inte att företaget kan undgå enligt den ansvar arbetsrättsliga lagstiftningen och skadeståndsskyldighet. Sist nämnda sanktioner anser vi också vara väl så effektiva straffsanktion som en mot en enskild person. Dessutom bör framhållas att pantbanks en följsamhet när det gäller föreskriften om tystnadsplikt är en av flera omständigheter som kan läggas till grund vid omprövningen ett av tillstånd. Vad som här har sagts om tystnadsplikt bör gälla också handlingssekretess.

sou 1994:61 Utredningens överväganden

8.25 Ikraftträdande

Vi föreslår att den nya lagstiftningen sätts i kraft den 1 april 1995.

En del Övergångsbestämmelser behövs dock se lagförslaget.

För att uppfylla de nya kraven behöver bl.a. pantsedeln ändras. Vi

räknar med att pantbankerna i tid skall hinna förbruka sina lager av gamla blanketter etc. De ändringar i gällande lagar som vi föreslår bör träda i kraft samtidigt som den nya pantbankslagen. Det innebär t.ex. att in-

formation om effektiv ränta enligt 6 § fjärde stycket konsumentkreditlagen i dess nya lydelse skall lämnas redan från och med den 1 april 1995 Denna skyldighet bör dock uttryckligen i lagen begränsas

. till att avse pantlån som har tagits efter ikraftträdandet.

9 Kostnader

Statens engagemang begränsas

De förslag vi lämnar innebär i sak en stark begränsningen i den hittillsvarande statliga kontrollen av pantbanksrörelserna. Hela behovsprövningen försvinner. Vi behåller emellertid kravet på tillstånd för att få etablera en pantbank. Länsstyrelserna skall ha kvar dessa uppgifter, men befrias på sikt genom de föreslagna förenklingarna från ett administrativt merarbete.

Effekter

Administrativa kostnader

Värt förslag innebär att pantbanksverksamheten även fortsättningsvis kommer att medföra kostnader för ett tillständs- och tillsynsförfarande. Enligt vårt förslag skall det inte bara bli lättare att öppna pantbank. Samtidigt skall den nuvarande statliga kontrollen av pantbanksverksamheten starkt begränsas. Det sist sagda innebär att också kostnaderna för tillständs- och tillsynsverksamheten begränsas i förhållande till vad som följer av den nuvarande pantlånelagen. Att det skall bli lättare att öppna pantbank medför dock i den -

man lättnaderna kommer att utnyttjas att ytterligare administrativa

kostnader kommer att uppstå. Till följd av den övergángsregel vi föreslår kommer under en som övergångsperiod samtliga pantbanker att behöva förnya sina tillstånd enligt den nya pantbankslagen. Det innebär alltså att länsstyrelserna kommer att behöva ta ytterligare i anspråk för att klara också resurser den uppgiften.

Kostnader sou 1994:61

Andra kostnader

Våra förslag innebär att vissa kostnader övergångsvis uppstår även hos pantbankerna.

För att uppfylla de nya kraven behöver bl.a. pantsedeln ändras. Många pantbanker har lager av färdigtryckta pantsedlar när lagen

som

träder i kraft inte längre kommer att kunna användas. Hur stor kostnaden blir beror på när lagen träder i kraft. Med det förslag till

i kraftträdande vi lämnat räknar vi med att pantbankerna i tid skall hinna förbruka sina lager gamla blanketter. av

En ytterligare kostnad följer av behovet av att ta fram avtals-

nya formulär.

De ADB-program pantbankerna använder behöver också ändras till följd av det nya kravet på att även pantlösarens personuppgifter skall

antecknas pantbanken. Även av här uppkommer således kostnader för pantbankerna.

Redovisning av hur förslagen skall finansieras

Tillstånds- och tillsynsverksamheten skall avgiftsfinansieras. Målet är full kostnadstäckning.

Det innebär att avgifterna skall bestämmas så att de täcker ett

administrativt förfarande i länsstyrelsen. Förfarandet i länsstyrelsen

bör även innefatta den prövning av ett tillstånd kan komma m.m. som

att ske i allmän förvaltningsdomstol. För närvarande överprövar regeringen länsstyrelsens beslut. Under den senaste IO-årsperioden har förekommit endast ett fåtal sådana ärenden hos regeringen. Det finns inte någon anledning att anta att antalet överklaganden ökar när det

blir lättare att öppna pantbank.

Sammantaget torde våra förslag på sikt innebära besparingar för

både pantbankerna och pantbankskunderna, men också för statsför-

valtningen.

10 EG-anpassning

Våra förslag ligger i linje med EES-avtalet och EG:s regelverk. När det gäller konsumentskyddet innebär förslaget en tillnärmning till EG:s konsumentdirektiv. Vi har dock gått något längre genom att låta konsumentskyddet avse även förhållandevis små kreditbelopp och korta kredittider. Våra förslag i fråga om konsumentskydd skiljer sig inte heller nämnvärt från de regler som tillämpas i exempelvis Storbritannien och Finland.

Bilaga 1

F

m

Kommittédirektiv

E lå

Dir. 1993:110 Översyn lagstiftningen om pantlåneverksamhet av

Dir. 1993:110

Beslut vid regeringssammantrâde 1993-09-23

Chefen för Näringsdepartementet, statsrådetP. Westerberg anför.

Mitt förslag

En särskild utredare tillkallas för att överväga om pantlåneverksamheten även framdeles bör vara reglerad genom en särskild lag. Om utredaren finner att det även i fortsättningen finns behov av laglig reglering på området bör förslag om en sådan lag redovisas.

Behovet av en översyn

Regeringens avregleringsarbete inriktat på en omprövning av offentliga regleringar hämmar konkurrensen och som inte kan som försvaras andra samhälleliga intressen. Regler kan vara nödvändiga för av att skydda liv, hälsa, säkerhet och miljön samt för att trygga ekonomiska intressen. Genom tydliga spelregler för företagen kan också effektivitetsvinster i ekonomin uppnås. I avregleringsarbetet ingår bl.a. att utmönstra regleringar vars samhällsekonomiska kostnader överstiger intäkterna samt att finna alternativa lösningar för statsmaktemas styrning som inte stör marknadens funktionssått. Vidare syftar arbetet till att hitta möjligheter till förenklingar i regelverket som gynnar såväl företag som konsumenter. Med pantlånerörelse avses enligt lagen l949:722, ändrad senast 1991:983 om pantlånerörelse en lånerörelse som mottar lösören som pant. Det krävs tillstånd länsstyrelsen, vars beslut kan överklagas hos av regeringen, för att driva pantlåneverksamhet. Lagen kan sågas ha två

Bilaga 1

syften, nämligen dels att skydda utsatta låntagare, dels att förebygga brottslighet. Tillstånd ges endast om länsstyrelsen anser att det finns ett behov av rörelsen. l första hand skall tillstånd ges till kommun, bolag eller ekonomisk förening som har till syfte att driva rörelsen villkor är som förmånliga för låntagama och som inte ger delägarnaeller någon rått annan att få del i vinsten. För att en enskild skall få tillstånd att driva person pantlånerörelse krävs att personen har gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet samt i övrigt anses lämplig. Lagen innehåller ytterligare bestämmelser som direkt tar sikte på skyddet av pantsättaren. Det gäller bl.a. låneavgiftens storlek, utfärdandet av pantsedel, regler för inlösande av pant och pantens försäljning. Bland bestämmelserna som är till för att underlätta polisens arbete kan nämnas att den som vill pantsätta lösöre måste legitimera sig. Vidare är pantlånaren skyldig att föra s.k.pantbok och att bistå polismyndigheten på olika sätt. Länsstyrelsen meddelar föreskrifter för hur rörelsen skall bedrivas.

Utgångspunkter för översynen

I förarbetena prop. 1949:201 till den gällande lagen om pantlånerörelse framhölls att den yrkesmässiga pantlåneverksamheten fyllde viktig en uppgift på kreditväsendetsområde eftersom den för många var den enda till buds stående vägen att vinna en åtminstone tillfällig lättnad vid penningbrist. Även utgångspunktema att näringsfriheten inte om en av var i onödan skulle inskränkas ansågs en reglering till skydd för låntagama nödvändig. Pantlåneverksamhetenär numera en etablerad företeelse på marknaden och det finns tecken att den under senare tid har ökat i betydelseför konsumenternapå grund av hushållensekonomiska situation. De gällande bestämmelserna om pantlåneverksamhet trädde i kraft år 1950 och endast förändringar av formell natur har vidtagits sedan dess. Samtidigt har under årens lopp ett antal andra bestämmelserinförts som tillvaratar konsumenternas intressen. Jag kan som exempel nämna marknadsföringslagen 1975:1418, konsumentkreditlagen 1977:981, lagen om ändring i lagen 1915:218 om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område 1976:185 och lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden 1992:830. l-lärtill kommer att förutsättningarna på marknaden ändrats väsentligt. Också synen på hur näringsrättsliga regleringar bör utformas är en annan idag. Bl.a. mot denna bakgrund kan ifrågasättas om det därutöver behövs bestämmelser som bl.a. berör vilka villkor som skall gälla mellan pantsättarenkonsumenten och pantlånaren näringsidkaren.

Bilaga 1

Ett annat viktigt motiv bakom den nuvarande regleringen av pantlåneverksamhet är att förebygga tillgreppsbrottslighet. Denna typ av brottslighet är alltjämt ett stort problem. Det har i olika sammanhang framhållits att den nuvarande lagen har en funktion att fylla när det gäller spåra stöldgods och att den därigenom också torde kunna stävja att avsättningen sådant gods samt förebygga brott. Det kan i så fall finnas av skål talar för att det även i framtiden behövs regler för bedrivande av som pantlånerörelse. Samtidigt måste intresset av näringsfrihet och effektiv konkurrens beaktas. I den mån reglering anses nödvändig när det gäller en pantlånerörelse för att underlätta polisens brottsförebyggande och spanande arbete måste awägningar göras så att regleringen inte blir mer noggranna omfattande och ingripande än skyddsintresset kräver. Vid översyn bestämmelserna om pantlånerörelse är det angeläget en av del överväganden gjorts inför andra regleringar vars syfte är att ta av som minska möjligheterna att avsätta stöldgods samt underlätta polisens att spaningsarbete. Därvid kan få uppslag till lösningar samtidigt som det man allmänna intresset att likartad verksamhet i lagstiftningshänseende av behandlas sätt kan tillgodoses. Jag vill i detta sammanhang samma särskilt fästa uppmärksamheten att den gällande lagen om pantlånerörelse innehåller moment bör utmönstras ur lagen. Jag tänker då som den behovsprövning görs och jag anser vara helt oförenlig med som som på näringsfriheten. Lagen framstår också som alltför regeringens syn reglemnde i detalj. Vid genomgripande förändring regelverket är det också naturligt en av pröva hur myndighetstillsynen bör organiseras. Härvid bör möjligatt heterna till decentralisering av beslutsnivåer tillvaratas. Mot bakgrund vad jag har anfört anser jag att en särskild utredare bör av tillkallas för att göra översyn av lagstiftningen om pantlåneverksamhet. en

Uppdraget

Utredaren bör överväga om pantlåneverksamhetenäven framdeles bör

reglerad genom en särskild lagstiftning. vara Som utgångspunkt för övervägandena bör en beskrivning göras av pantlåneverksamhetens omfattning och branschens struktur. Utredaren bör värdera behovet av en särskild reglering av pantlåneverksamhelen för att dels skydda konsumenterna, dels stävja brottslighet och underlätta polisens arbete. l detta sammanhang bör belysas i vad mån det finns andra lagar på ett ändamålsenligtsätt tar till vara samma som skyddsintressen lagen pantlånerörelse. Utredaren bör observera att som om konsumentkreditlagen 1992:830 innehåller ett undantag för pantlåne-

verksamhet l § tredje stycket; jmfr prop. 199192283 s. 97. Det bör ana-

Bilaga 1

lyseras vilka konsekvenser utredarens förslag i fråga om pantlåneverksamhet bör få för regleringen av konsumentkrediter. I den mån utredaren kommer fram till att en fortsatt reglering är påkallad bör förslag till lagregler läggas fram. . l uppdraget bör även ingå att pröva hur myndighetstillsynen bör organiseras. Möjligheter till decentralisering av beslutsnivåer bör därvid tas tillvara. Utredaren skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 31 mars 1994.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för Näringsdepartementet att tillkalla en särskild utredare omfattad av kommittéförordningen - 1976:119 med uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen om pantláneverksamheten att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde kommittén. Vidare hemställerjag att regeringen beslutar att kostnadernaskall belasta tolfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

Näringsdepartementet

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL Stockholm1993

sou 1994:51 Bilaga 2:1

PANTBANKS- 1993-12-13

UTREDNINGEN ENKAT N 1993:06

ärenden

Länsstyrelsens om pantlånerörelser

Länsstyrelseni län

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Uppgiftslämnare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Tillståndsgivningens och tillsynens omfattning och inriktning

1.1 Resursansprák

Hur mycket resurser i årsarbetskrafter gick det för all tillståndsgivning och tillsyn under åren 1991 1993 Fördela årsarbetskraften

-

på tillståndsgivning respektive tillsyn. I tillståndsgivningen bör även räknas med det arbete som läggs ned i samband med förfrågningar och

vid överklaganden.

1.2 Kompetens

Vilken kompetens har de personer som utför arbetet t.ex. jurist, ekonom eller annat; kompetensen bör möjligt i procent i för-

om anges hållande till den redovisade årsarbetskraften

1.3 Befintliga tillstånd

Antal tillstånd den 1 dec 1993 Antal diarieförda ansökningar under tiden den l jan 1983 1 dec -

1993 Ange för år. Antal förfrågningar dvs. diarieförda ärenden som aldrig resulterat i en formell ansökan, får uppskattas under samma tid Ange för år. Antal avslag under samma tid pga att behov av pantlånerörelse inte ansetts föreligga

Antal avslag under samma tid pga att sökandenföreståndaren inte ansetts lämplig Antal överklaganden under samma tid

Bilaga 2:1 sou 1994:61

1.4 Ändringar i befintliga tillstånd under tiden den 1 jan 1983

- 1 dec 1993

Antal tillstånd återkallats som

a pga att behov av rörelsen inte längre anses föreligga

b pga att rörelseinnehavarenföreståndaren inte längre lämp-

anses liga Antal tillstånd upphört på grund Ange möjligt som annan om grunden.

Antal tillstånd som villkorsändrats med avseende på låneavgiften,

andra avgifter eller andra villkor

1.5 Dispenser

Har dispensregeln i 13 § pantlånelagen tillämpats i något fall

sedan lagen trädde i kraft Om ja, ange i så fall från vilken eller vilka regler dispens medgivits 7 §2 st och 9 11 §§. -

1.6 Behovsprövning

Hur prövas frågan om behov kan föreligga för anses etablering av en pantlånerörelse Vilka kriterier är avgörande vid denna bedömning

Om tillstånd vägrats eller återkallats på denna grund, hur har beslutet motiverats

7 Kommunal företrädesrätt

Har den kommunala företrädesrätten aktualiserats i något fall

1.8 Lämplighetsprövning

Vilka kriterier läggs till grund för vägra tillstånd

att respektive

meddela tillstånd i pantlånelagen kriterier redbarhet och

anges som

ordentlighet samt i övrigt lämplig Om ett tillstånd vägrats eller återkallats på ifrågavarande grund, hur

har beslutet motiverats

sou 1994:61 Bilaga 2:1

1.9 Tillsyn

Hur utövas tillsynen I vilken utsträckning inleds tillsynsärenden av anmälningar från

utomstående polis, åklagare, kommun, enskild eller annan

I vilken utsräckning inleds tillsynsärenden genom länsstyrelsens

initiativ

1.10 Kontakter med andra myndigheter

Från vilka myndigheter ocheller register hämtar länsstyrelsen vanligtvis in information när det gäller tillståndsgivning och tillsyn

2 Vissa beslut som reglerar parternas avtal

De låneavgifter m.m. som beslutats av länsstyrelserna varierar högst

avsevärt. Som exempel kan nämnas att i något fall har en avgift på 48 % beslutats och i ett annat fall en avgift på 27 %. När det gäller expeditionsavgifterna varierar de från 15 kr till 50 kr. 2.1 Ldneavgijler m.m.

Hur bestäms låneavgiften visa gärna med ett exempel Hur bestäms Övriga avgifter visa gärna med ett exempel

Vilka villkor gäller för när expeditionsavgiften får tas ut, när lånet

lämnas eller när det löses 2.2 Försäkringsskydd

Hur bestäms försäkringsskyddet, dvs. vilka kriterier läggs till grund för att uppnå kravet till betryggande belopp

3 Handläggningsrutiner m.m.

Finns det inom länsstyrelsen några allmäna riktlinjer eller mallar som

brukar tillämpas i ärendena

Bilaga 2:1

sou 1994:61

4 Övrigt

Har i anslutning till meddelade tillstånd föreskrivits vilken status den

utfärdade pantsedeln skall ha dvs. om den får överlåtas eller inte

Vilka dödningstörfaranden tillämpas pantsedel förkommit

om en Har särskilda föreskrifter meddelats för dödningsförfarandet Har i villkoren för tillstånd medgivits att pantboken får föras på ADB-medium

Andra synpunkter från länsstyrelsens sida

sou 1994:61 Bilaga 2:2

Sammanställning

enkätsvar

av länsstyrelsernas

Befintliga tillstånd m.m.

Antal tillstånd den 1 december 1993 uppgick till 30 enligt följande:

Å Tillstånd @ Tillstånd

Blekinge 0 Norrbottens 0 Gotlands 0 Skaraborgs 1

Gävleborgs 0 Stockholms

Göteborgs och Bohus 4 Södermanlans 0 Hallands 2 Uppsala 1 Jämtlands 1 Värmlands l

Resursanspråk

En del länsstyrelser har angett hur mycket resurser det gick för tillståndsgivningen och tillsynen under åren 1991-1993 i årsarbetskrafter åa. Några länsstyrelser har valt att ange resursåtgången i antal arbetsdagar. Flertalet länsstyrelser har uppgett att det är svårt att uppskatta resursåtgången eftersom ifrågavarande tillstånds- och tillsynsverksamhet bara utgör en mycket liten del av länsstyrelsernas verksamhet. Länsstyrelsen i Hallands län har sagt att den på grund av dessa svårighetern inte kan lämna någon uppgift. En länsstyrelse har uppgett resursåtgången i timmar. I de fall länsstyrelsen inte gjort någon fördelning mellan tillstånd och tillsyn redovisas resursåtgången under tillstånd.

Varav 1 utnyttjat. 2 Sammanlagt 6 kontor. 3 31.12.1993 4.

Bilaga 2:2

Län Tillstånd Tillsyn

Blekinge Gotlands

Gävleborgs 2 timår ca

Göteborgs och Bohus 0,01-0,02 åa

huvudsakligen tillsyn Hallands Jämtlands 0,01 åa 0,0l-0,06 åa

Jönköpings 0,01 aa Kalmar 2 dagar

ca

Kopparbergs Kristianstads 0,01 åa

Kronobergs marginell marginell

Malmöhus 0,05 0,05 Norrbottens

Skaraborgs 2 dagarår minst

Stockholms 5 dagarår 15 dagarår

Södermanlands 1 dagâr

Uppsala 1 dagår Värmlands 0,018 áa 0,005 aa Västerbottens 0,1 åa 0,1 åa Västernorrlands Västmanlands 0,05 åa 0,1 äa

Kompetens

De personer som utför och ansvarar för tillstånds- och tillsynsupp-

gifterna beslutande är som regel jurister. I tvâ län sägs dessa

uppgifterna has om hand av personer med ekonomutbildning med men en juridisk kompetens och i ett län av person med enbart ekonomutbildning samt i ett län av person med landskanslistutbildning. Ett län uppger att den som ansvarar för arbetsuppgifterna saknar juridisk och ekonomisk kompetens.

sou 1994:61 Bilaga 2:2

Diarieförda ansökningar

Antal diarieförda ansökningar om tillstånd under tiden den 1 januari

1983 l december 1993 uppgick sammanlagt till 59. Alla ansökningar

-

avser dock inte nyetableringar. Eftersom bara tidsbegränsade tillstånd högst 10 är får meddelas avser några ansökningar förnyelse av tillstånd. Samtliga redovisade ansökningar är heller inte avgjorda. Länsstyrelserna i Blekinge län och Gotlands län handlägger för närvarande två ansökningar om nyetablering. Enligt vad länsstyrelserna uppger har en ökning av ansökningar skett under perioden.

Ansökningar Lä Ansöküw Län

Skaraborgs 1 1991 Bl°kmg° 3 1°7199219935°j Stockholms 3 2 beviljade avgjord l avslag Gotlands 2 1986, 1993; Södermanlands 2 avglord Uppsala 1 1993; avsåg for- Gävlebor , o n else av tillstånd

Göwbmgs °°h Värmlands 2y1991 1993

Bohus 4 1989, 3 st 1993 väster Hallands 3 2 G984 198 5 Jämtlands 2 1985, 1990

Jönköpings 5 norrlands 0 Kalmar 4 1986,1987,1988, Västmanlands 2 1983 1992 Älvsborgs 4 1984, 1989, K°PP°°3S ° 1990 1991 Kristianstads l 1989 örebro 4 Kronobergs 2 1989, 1992 Östergötlands 3 Malmöhus 3 1984, 1986, 1990

Norrbottens 2 1992, 1993

Förfrågningar

Antal förfrågningar dvs. diarieförda ärenden som aldrig resulterat

i formell ansökan har för tid uppskattats. Stora variationer

en samma

finns mellan länen. Dessa kan delvis förklaras av att det är fråga om uppskattningar över en relativt sett lång period. En annan förklaring är att intresset för att etablera pantbanker faktiskt skiftar mellan länen. Länsstyrelserna har lämnat följande uppskattningar.

Bilaga 2:2

.Lin Förfrågningar

Blekinge 2 under perioden; 1992, 1993

Gotlands

Gävleborgs 1år Göteborgs och Bohus 2-3år

Hallands 3-5 under perioden

Jämtlands 0 Jönköpings 1år

Kalmar 10 under perioden

Kopparbergs 2-3 per år, 5-6 under 1993

Kristianstads 10 under perioden Kronobergs 2 under perioden; 1993

Malmöhus 2år Norrbottens 3år

Skaraborgs 3 under perioden Stockholms 5år intresset har ökat under år

senare

Södermanlands 2 under perioden

Uppsala 0

Värmlands 5 under perioden; de senaste fem åren

Västerbottens 2-3år

Västernorrlands 2 under perioden; 1992, 1993

Västmanlands l under perioden; 1992

Älvsborgs IOår

Örebro enstaka

Östergötlands 3 under perioden 1992, 1993

Avslag m.m.

Under samma tid har åtta ansökningar tillstånd avslagits på grund om

av att behov av pantlånerörelse inte ansetts föreligga. I fallen

tre av

sedan sökanden underlåtit att komplettera ansökningen i detta

avseende.

Beslut om avslag nämnda grund har meddelats länsstyrel-

nu av

serna i följande län: Gotlands 1, Kristianstads 1, Kronobergs 1, Skaraborgs 1, Stockholms 1, Södermanlands 2 och Västmanlands

1. Inga avslag har under samma tid meddelats på grund att sökanav

denföreståndaren inte ansetts lämplig. I de fall lämpligheten ifrågasatts har personen i fråga under handläggningen ärendet

av ersatts av annan person .

sou 1994:61 Bilaga 2:2

I sex fall har länsstyrelsernas beslut överklagats hos regeringen

under motsvarande tid. Kristianstads 1, Skaraborgs l; behov, Stockholms 2; behov begränsat sortiment, pantsedelns status, Uppsala l, Västmanlands

l; behov

Ändringar i befintliga tillstånd under tiden den 1 januari 1983

- 1 december 1993

Ingen verksam pantlånerörelse har fått tillståndet återkallat på grund

av att behov av rörelsen inte längre anses föreligga. Däremot har ett

tillstånd återkallats på grund av att tillståndshavaren inte påbörjade

verksamheten Länsstyrelsen i Stockholms län.

Återkallelse tillstånd har heller inte skett på grund av av rörelseinnehavaren eller föreståndaren olämplighet. Däremot har sex tillstånd upphört på annan grund. Två tillstånd har upphört i samband med att ett annat bolag övertog rörelsen Jönkö-

pings län och Örebro län. Tre tillstånd har upphört på begäran

av

tillståndshavaren Stockholms län. Ett tillstånd har upphört på grund av tiden för tillståndet gick ut Hallands län. Andra grunder för

upphörande av tillstånd har inte förekommit.

Antalet villkorsändringar i tillstånden med avseende på låneavgifter, andra avgifter eller andra villkor byte av föreståndare är under ifrågavarande period knappt 50.

Som exempel kan nämnas att 17 sådana ändringstillfällen före-

kommit i Örebro län, 15 i Stockholms län och 6 i Älvsborgs län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har inte lämnat någon

närmare uppgift utan sagt att ändringar skett i samtliga tilstånd. Övriga

länsstyrelser har uppgett att villkorsändringar i tillstånden skett vid två

eller tre tillfällen.

Dispenser

Dispensregeln i 13 § pantlånelagen har utnyttjats i ett fåtal fall sedan lagen trädde i kraft. Av länsstyrelserna har endast de i Göteborgs och

Bohus, Stockholms, Älvsborgs och Örebro län dispens

sagt att

medgetts med stöd av bestämmelsen. Övriga länsstyrelser har sagt att

de inte tillämpat bestämmelsen eller att det inte har varit aktuellt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har gett dispens från be-

stämmelsen i 7 § 2 st för expeditionsavgifter, innebärande att lånerörelsen utöver den procentuella låneavgiften får ta ut en expedi-

Bilaga 2:2 sou 1994:61

tions- och bokforingsavgift på mellan 30-50 kr per lån. Länsstyrelser-

na i Älvsborgs och Örebro län har också gett motsvarande dispenser.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Stockholms län har även i var sitt fall medgett dispens från kravet i 11 § 2 st att panten skall försäljas inom den ort där pantsättningen ägt rum Göteborg- Mölndal, StockholmSundbyberg. Dispens från kraven i 9 och 10 §§ har aldrig medgetts.

Behovsprövning

De kriterier som är avgörande vid denna prövning skiftar mellan länsstyrelserna. Länsstyrelsernas prövning leder dock som regel till att ett behov av etablering anses föreligga. En avgörande betydelse för prövningens utfall är vilken vikt länsstyrelserna lägger vid kommunens yttrande. Behovet prövas enligt länsstyrelserna i första hand genom att kommunen får yttra sig över ansökan. Andra remissinstanser som nämnts när behovsfrågan skall avgöras är polismyndigheten Länsstyrelsen i Jämtlands län, Svenska pantbanksföreningen Länsstyrelsen i Västmanlands län. De kriterier som är avgörande vid denna prövning är enligt länsstyrelserna sammanfattningsvis följande.

antalet tillstånd och ortens storlek Hallands län

behovet av alternativ till bankerna för att lösa tillfälligt uppkomna lånebehov Jämtlands län antal förfrågningar om etablering och kundunderlag Skaraborgs län

varusortimentet Stockholms län

. lönsamheten hos redan etablerade pantlånerörelser Västmanlands . län möjligheten att erhålla kortfristiga lån på annat sätt än genom pantsättning Värmlands län viss hänsyn till befintliga kontor, avgörande betydelse men av

Älvsborgs län

behovet av en fri konkurrens Örebro län

.

marknadssituationen med tanke på överetablering Östergötlands

län

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och i Stockholms län har lämnat en utförlig beskrivning av behovsprövningen.

sou 1994:61 Bilaga 2:2

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har vid de två tillfällen styrelsen haft att pröva behovsfrågan ansett behov föreligga i båda fallen. I det ena fallet skulle etablering ske i kommun där det inte en tidigare fanns någon pantlånerörelse. I det andra fallet det i var en Göteborg redan etablerad rörelse som expanderade och som av utrymmesskäl behövde etablera ett filialkontor i Göteborg. Länsstyrelsen i Stockholms län har sagt att kommunen hittills inte ansett att det inte skulle föreligga behov ytterligare pantbanker. av Frågan har därför egentligen aldrig ställts på sin spets. Länsstyrelsen skulle vid sin prövning, mot bakgrund den samhällsutveckling av som skett sedan lagens tillkomst samt den förändring skett i på som synen konkurrensens betydelse för konsumenterna, finna det svårt avslå att en ansökan med hänvisning till att det inte skulle finnas behov av ytterligare pantbanker. I följande fall har länsstyrelserna inte ansett något behov att av etablering förelegat. Länsstyrelsen i Gotlands län har avlagit två ansökningar, år 1981 och år 1986, med motiveringen att det inte förelåg något behov av en pantlånerörelse i Gotlands kommun eftersom det kortfristiga lånebehovet kunde tillgodoses redan befintliga låneinstitutioner. genom Länsstyrelsen i Kristianstads län har år 1981 vägrat tillstånd på ifrågavarande grund. Länsstyrelsen i Skaraborgs län beslutade år 1992 avslå att en ansökan om tillstånd att få bedriva pantlånerörelse. Som skäl för avslaget anförde Länsstyrelsen att behov rörelsen inte kunde av anses föreligga. Enligt kommunens uppfattning fanns det inte något behov av en sådan verksamhet. Länsstyrelsens bedömning grundade sig på det ringa antal förfrågningar förekommit få etablera som om att pantlånerörelse samt att kundunderlaget i kommunen ca. 25 000 invånare var litet. I beslutet delade länsstyrelsen kommunens uppfattning Rege-

ringen upphävde beslutet

Länsstyrelsen i Stockholms län har år 1985 avslagit ansökan en om tillstånd att driva pantlånerörelse avsåg att bara belåna guld- och som

silverföremål Regeringen upphävde inte beslutet.

Länsstyrelsen i Värmlands län har vid ett tillfälle vägrat tillstånd på grund av att det för allmänheten fanns flera möjligheter att erhålla

kortfristiga lån på annat sätt än genom pantsättning dnr 32.099-8-79.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har i ett fall avslagit ansökan en med hänvisning till lönsamheten för den på redan etablerade orten pantlånerörelsen.

Bilaga 2:2 sou 1994:61

Kommunal företrädesrätt

Den kommunala företrädesrätten har aktualiserats i endast ett fall Malmöhus län 1985.

Lämplighetsprövning

De kriterier som länsstyrelserna lägger till grund för lämplighetsprövningen är följande Blekinge, Gotlands, Gävleborgs, Kopparbergs,

Kristianstads och Södermanlands län saknar pantlånerörelser och

redovisas därför inte; inte heller Jönköpings län vars länsstyrelse sagt

att frågan inte varit aktuell på många år, eller Västernorrlands län som bara uppgett att pantlånelagen tillämpas.

Län Kriterier

Göteborgs och Sökanden skall utifrån polis- och kronofogderegister- Bohus län utdrag kunna anses vara en redbar person.

Hallands Förekomst i register hos kronofogdemyndigheten och polisen. Jämtlands Laglydighet, stabil ekonomi.

Kalmar Sökandens och föreståndarens kompetens.

Kronobergs Yttrande från polismyndigheten om lämpligheten. Malmöhus Om det finns några anmärkningar mot sökandens

tidigare näringsverksamhet Norrbottens Yttranden från polisen. Inspektion av den tilltänkta lokalen tillsammans med polisen.

Skaraborgs Sökanden får inte vara straffad och resttörd hos kronofogdemyndigheten.

Stockholms På föreståndaren ställs krav på erfarenhet av liknande

verksamhet, bl.a. av värdering, administrativ och

kommersiell verksamhet samt att han består en van-

delsprövning. Vid ansökan uppger sökandebolaget normalt föreståndarens tidigare erfarenhet och under

handläggningen brukar sökandebolagets representanter med föreståndare komma till lst och presentera

sig. På bolaget ställs krav att det är solvent. Någon ingående prövning av bolagets ekonomiska status görs dock inte och det görs heller inte någon ingående

sou 1994:61 Bilaga 2:2

prövning av dess möjligheter att klara den framtida kapitalförsörjningen.

Uppsala Yttrande hämtas in från polis- och kronofogdemyn-

digheten. Värmlands Om sökanden, är enskild eller föresom en person, slagen föreståndare inte av domstol fällts till ansvar för brott som anges i 8 ll eller 14 kap. brotts- balken eller hos kronofogdemyndighet är restförd för skatter eller avgifter kan dessa omständigheter läggas till grund för att vägra tillstånd. Har polismyndigheten eller kronofogdemyndigheten i orten inte framställt erinringar mot sökandens eller föreslagen föreståndarens lämplighet meddelas i regel tillstånd. Västerbottens Om polis och kronofogdemyndighet tillstyrker sökandens lämplighet meddelas tillstånd. Västmanlands Ekonomisk skötsamhet, dvs. inga skulder till det allmänna. Eventuellt branschvana. Slagning i polisregister.

Älvsborgs Föreståndarnas lämplighet kontolleras remiss

genom till polismyndigheten. Vidare tas personliga kontakter för att utröna vederbörandes kunskaper på området. Föreslagen lokal inspekteras. Försäkringsfrågorna genomgås. En ekonomisk kalkyl för den tänkta verksamheten får lämnas. Örebro Kontroll sker hos polis- och kronofogdemyndighet.

Östergötlands De i pantlånelagen nämnda kriterierna samt bak-

grundforhållanden såsom branschvana, ekonomiskkompetens etc.

Ett tillstånd har aldrig vägrats eller återkallats på grund bristande av lämplighet hos tillståndshavaren eller föreståndaren. I de fall frågan har kommit upp i samband med tillståndsgivningen har tidigare som sagts i stället annan person föreslagits.

Tillsyn

Länsstyrelsen i Stockholm län har etablerade, väl fungerande kontakter i de tre aktuella pantlåneföretagen. Kontakterna upprätthålls genom såväl telefonsamtal som besök på länsstyrelsen företrädare för av företagen. Länstyrelsen har därjämte regelbundna telefonsamtal med den ansvarige för tillsyn över pantlåneverksamhet vid Stockholmspolisen. Länsstyrelsen anser sig därför ha mycket god bild hur en av

Bilaga 2:2 sou 1994:61

verksamheten fungerar. Länsstyrelsens mål är att utföra två inspektioner om året hos varje pantlånekontor. Av övriga länsstyrelsers svar framgår att tillsynen sker genom årlig inspektion av rörelsen i dess lokal och genom granskning av pantsed-

lar och räkenskapssammandrag. Årsredovisningen fordras som regel

in. Någon länsstyrelse har vidare uppgett att samråd inte bara sker med polisens spaningsrotel och utan också med länsskattemyndigheten. Länsstyrelsen i Stockolms län har sagt att det undantagsvis kommer in klagomål mot pantbankerna från missnöjda kunder. Klagomålen är ofta av den arten att de gäller den affärsmässiga bedömningen som banken gör och som Länsstyrelsen inte kan ifrågasätta, t.ex. att kunden inte har fått låna så mycket som han önskat. Vid något enstaka fall har en pant förkommit. Länsstyrelsen har då efter kontakt med pantbanken kunnat konstatera att kunden fått god ersättning för det som förkommit. Anmälningar från polis, åklagare eller kommun vilka föranlett tillsyn har inte förekommit under den senaste 10-årsperioden i

Stockholms län. Övriga länsstyrelser har uppgett att det är mycket

sällan eller aldrig som ett tillsynsärende initieras av någon utomstående. Länsstyrelsen i Värmlands län har sagt att bara ett tillsynsärende har tagits upp efter anmälan från polismyndigheten. Samtliga länsstyrelser har uppgett att tillsynsärenden inleds nästan alltid på initiativ av länsstyrelsen i samband med en inspektion. Det förekommer att enskilda gör anmälan till länsstyrelsen.

Kontakter med andra myndigheter

Samtliga länsstyrelser hämtar in uppgifter från Polismyndigheten s.k. RPS-utdrag och Kronofogdemyndigheten samt från kommunen. Andra myndigheter som förekommer som uppgiftskälla är annan Länsstyrelse Halland, Handelskammaren orten Västernorrland, Värmland, Socialnämnden Jämtland, Konsumentverket Värmland,

Svenska Pantbanksforeningen Älvsborg, Länsskattemyndigheten

Västernorrland.

Låneavgifter m.m.

Nästa alla länsstyrelser har föreskrivit differentierade låneavgifter med hänsyn till den säkerhet som lämnas och till lånebeloppet. Den princip som tillämpas innebär för det första att låneavgiften är lägre för stora lån än för små. För det andra att avgiften är lägre för panter som

sou 1994:61 Bilaga 2:2

typiskt sett anses lättvärderade och mindre utrymmeskrävande än för andra panter. I stort sett samtliga länsstyrelser har således begränsat låneavgiften för obligationer och andra värdehandlingar i förhållande till annat lösöre som lämnas i pant.

När det gäller expeditionsavgifterna har en länsstyrelse Kalmar

sagt att att dessa har differentierats med hänsyn till lånebeloppet. Annars har länsstyrelserna överlag föreskrivit en bestämd expeditionsavgift som får tas ut för varje lån. För dessa avgifter har vidare flertalet länsstyrelser föreskrivit att de bara får tas ut i efterskott, dvs. när lånet löses. Länsstyrelserna i Jämtlands, Stockholms och Västmanlands län har föreskrivit att avgiften får tas ut i samband med att lånet lämnas. Länsstyrelsen i Stockholm har sagt att man därmed uppnått en anpassning till övriga kreditinstitut.

Två länsstyrelser Värmland, Örebro har inte reglerat frågan

om när expeditionsavgifen får tas ut. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har sagt att en skälighetsbedömning sker utifrån rörelsens lönsamhet, vilka avgifter som får tas ut av övriga rörelser inom orten och vilka avgifter som tillämpas av länsstyrelserna i Stockholms och Malmhus län. Dessutom finns en differentiering i villkoren innebärande att det får tas ut en lägre avgift för panter vars värden är mer lättbestämda och är mindre som utrymmeskrävande. Även Länsstyrelsen i Örebro län har låneavgiften bestäms sagt att efter samråd med andra länsstyrelser. Länsstyrelserna i Kronobergs och i Västmanlands län har framhållit att det närmast är fråga om en skälighetsbedömning grundad på de uppgifter företaget lämnar i sin ansökan. Motsvarande kriterier har också Länsstyrelsen i Jämtlands län anfört men även framhållit att låneverkverksamhetens lönsamhet

ingår i bedömningen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har sagt att

kommunen får först yttra sig innan låneavgiften bestäms och att ett företag som begär att avgiften skall höjas måste med en ekonomisk kalkyl eller linande visa att det är behövligt. Länsstyrelsen i Stockholms län har sagt att vid en nyetablering sätts avgifterna på samma nivå som för redan existerande företag. De ändringar i avgifter som medgivits för redan etablerade företag har i samtliga fall varit höjningar. Ansökningarna om en höjning av låneavgiften har motiverats med hänvisning till de räntehöjningar som skett på kreditmarknaden i övrigt och som medfört fördyringar för pantbankerna. I vissa fall har Länsstyrelsen efter genomgång av ingivet underlag och efter överläggningar med företrädare för pantföretagen tidsbegränsat avgiftshöjningarna eller medgivit lägre höjningar än vad som begärts. Någon mer omfattande och djupgående

Bilaga 2:2 sou 1994:61

företagsekonomisk analys av företagens resultatredovisning och

ekonomiska prognoser har dock inte legat till grund för ändringsbesluten. Vissa pantbanker har periodvis legat under de avgifter som

Länsstyrelsen medgivit. Samhällets och konsumenternas intresse av att inte avgifterna drivs upp allt för högt tillgodoses enligt Länsstyrelsens

uppfattning till viss del genom den konkurrenssituation som råder i

Stockholm mellan pantbankerna, övriga kreditinstitut och handeln med begagnade varor. Länsstyrelsen har under hösten 1993 haft för avsikt att ta upp frågan om avgiftssänkningar med hänvisning till sjunkande

låneräntor.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har sagt att låneavgiften är

bestämd för att täcka administrationskostnaden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anger rådande marknadsför-

hållanden som bestämmande för låneavgiften. Länsstyrelsen i Malmöhus län anger att låneavgiften bestäms utifrån penningvärdets försämring och aktuellt ränteläge.

Försäkringsskydd

Nästan samtliga länsstyrelser föreskriver i tillstånden att panterna skall

hållas försäkrade mot brand och vattenskada samt mot inbrott och rån

till ett belopp inte får understiga dubbla summan av utlämnade

som lån.

Endast Länsstyrelserna i Västerbottens och i Älvsborgs län avviker

härifrån. De har i stället föreskrivit att panterna skall hållas försäkrade till ett belopp som motsvarar minst summan av utlämnade lån, ökade med 50 %. Vissa länsstyrelser har när det gäller obligationer, värdepapper, mynt och frimärkssamlingar meddelat särskilda regler för försäkrings-

skyddet. Länsstyrelserna iJönköpings, Kronobergs, Värmlands, Örebro och

Östergötlands län har således gjort undantag för aktier och obligatio-

från regeln om dubbla belåningsvärdet. Länsstyrelserna i Jönköpner

nings, Kronobergs och Östergötlands län har inte bara föreskrivit att

aktier och obligationer skall försäkras till börsvärdet utan också att

mynt och frimärkssamlingar skall försäkras till de värden som hemför-

säkringslagens bestämmelser föreskriver. Kunden skall informeras om den senare begränsningen i försäkringsskyddet.

När det gäller slag av försäkring föreskrivis i vissa fall helvärdesförsäkring och i andra fall fullvärdeförsäkring.

sou 1994:51 Bilaga 2:2

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har i fråga försäkring om mot rån

godtagit så kallad förstarisk-försäkring till belopp minst

ett av 25 000 kr.

Handläggningsrutiner m.m.

Allmäna riktlinjer eller mallar för

tillståndsgivningen och tillsynsverk-

samheten finns inte hos länsstyrelserna.

Övrigt

Pantsedelns status -fdr den överlåtas eller inte

Länsstyrelsen i Stockholms län har sagt att länsstyrelsen med stöd av 14 § pantlånelagen förelade ett bolag att upphöra med att på pantsedlarna ange att de är personliga och inte kan överlåtas. Beslutet överklagades och regeringen uttalade att frågor länevillkor om som tar sikte på rätten att förfoga över pantsedel är inte en reglerade i pantlånelagen. Inte heller tillhör den typen villkor det område, inom av vilket länsstyrelsen genom lagen har bemyndigats lämna att föreskrifter. Enligt regeringen saknades det därför lagstöd för länsstyrelsesns föreläggande. Av länsstyrelserna har Länsstyrelserna i Västmanlands och i Uppsala län föreskrivit att pantsedel inte

en får överlåtas. Övriga

länsstyrelser har inte meddelat föreskrifter vilken om status en pansedel skall ha.

Föreskrifter om dödning

Fyra länsstyrelser har meddelat föreskrifter hur förkommen om en pantsedel får dödas.

Övriga länsstyrelser hänvisar till de dödningsförfaranden

som pantlänekontoren tillämpar och är angivna som på pantsedlarna.

Föreskrivna dödningyärfaranden

Enligt de föreskrifter som Länsstyrelsen iJämtlands län har meddelat skall rätte ägaren så snart möjligt som skriftligen anmäla förhållandet till pantlänekontoret. Om han genom beskrivning av panten eller på annat sätt kan göra sannolikt att panten tillhör honom, skall på hans bekostnad kungörelse förlusten införas i om en av stadens dagliga

Bilaga 2:2 sou 1994:61

tidningar. Kommer pantsedeln inte till rätta inom 14 dagar får en duplettsedel utfärdas. Länsstyrelsen iJönköpings län har föreskrivit att en låntagaren som har förlorat pantsedeln skall snarast anmäla det skriftligen till kontoret. Panten spärras när den den återfunnits i lagret och anslag uppsättes på kontoret pantsedeln forkommit. En månad efter spärren får att låntagaren lösa panten utan sedelns återställande. En motsvarande föreskrift har även Länsstyrelsen i Kronobergs län meddelat Enligt Länsstyrelsen i Västerbottens län föreskrifter skall anmälan göras så möjligt skriftligen till bolaget. Kan anmälaren då snart som beskrivning panten eller på annat sätt göra sannolikt att genom av tillhör honom, skall på hans bekostnad kungörelse om förlusten panten införas i stadens dagliga tidningar. Kommer pantsedeln inte till en av rätta inom 14 dagar från kungörelsens införande, får duplettsedel utfärdas.

Länsstyrelsen i Östergötland län har föreskrivit att polisanmälan

skall göras omdelbart. Bevis polisanmälan skall ges in till om pantlånekontoret. Panten spärras och anslag sätts upp på kontoret att pantsedeln kommmit bort. Efter månad får låntagaren lösa panten en utan att förete pantsedeln.

ADB-medium

Av länsstyrelser har sju medgivit i villkoren för tillstånd att pantboken får föras på ADB-medium. Fem länsstyrelser Västmanland, Halland, - Jönköping, Västernorrland och Västerbotten har uppgett att sådant medgivande inte har lämnats.

Andra synpunkter

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har sagt att eftersom länsstyrelserna har så olika erfarenhet pantlånerörelser borde någon av de länsstyrelav har fungerande tillyn över pantlånerörelser, ordna en ser, som en konferens med sudiebesök för att belysa problemen med tillståndsgivning och tillsyn. Dett bör ske innan ny lagstiftning antas. Härigehar Länsstyrelsen lättare att ta ställning till olika förslag. nom Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit att de pantbanker som för närvarande driver verksamhet i Stockholm gör så på ett väl fungernade sätt. Den tillsyn Länsstyrelsen bedriver och som som delvis grundas på väl fungernade personkontakter får anses vara tillfredsställande och fylla sitt syfte. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att det även i fortsättningen bör finnas särskild laglig reglering pantlånerörelse. Behov av en av

sou 1994:61 Bilaga 2:2

rörelsen bör inte längre förutsättning för tillstånd. Den

vara nya

lagstiftningen bör liksom tidigare lag innehålla dels bestämmelser

som

har till syfte att förebygga tillgreppsbrott och dels med hänsyn till

-

bl.a. att konsumentkreditlagen 1992:930 inte gäller lån lämnats

som

i pantlånerörelse bestämmelser till skydd för låntagarna. Länssty-

-

relsen bör även i fortsättningen ha hand tillsyn över verksamheten.

om

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att det finns anledning att även

i framtiden ha en viss reglering verksamheten. Det gäller då främst

av

att vid tillståndsgivningen se till att det är lämpliga

personer som

kommer att driva verksamheten, att lycksökare på området

ev.

stoppas, att vederbörande har ekonomiska förutsättningar driva

att

verksamheten. I och för sig gör även långivande banker och

nog

försäkringsbolag denna kontroll. Däremot är det tveksamt någon

om

behovsprövning skall göras. I länet finns ett kontor i Vänersborg. När så en ansökan kom från Trollhättan 1,5 mil från Vänersborg

var nog

den allmänna uppfattninge att den konkurrenssuftuation då

som

uppstod inte på något sätt skulle skadlig. Föreskrifterna till

vara tillstånden bör inskränkas till ett minimum. Föreskrifter låneavom

gifter och expeditionsavgifter bör kunna slopas.

Länsstyrelsen i Örebro län föreslår

att behovsprövningen tas bort.

Vidare anser länsstyrelsen att bestämmelsen delägare inte skall ha

att

rätt att njuta del i vinst är överspelad. I övrigt är pantlånelagen i

stort sett bra, trots dess ålder. Lagen bör finnas kvar och

Länsstyrelsen ha hand om tillståndsgivning och tillsyn.

sou 1994:61

Bilaga 3

ST STISKA CENTRALBYRÅN V edningsgruppen April 1994

PANTBANKSUTREDNINGEN

resultat från

enkätundersökning

- en

smnsnsxn

EENIHAIBYHAN

9 0484 257

Bilaga 3 sou 1994:51

våren 1994

Pantbanksutredningen

1 Är du man eller kvinna

E 60% 1 Man

El Kvinna 40%

i den här undersökningen, är som synes 60 % Av de kunder, som svarat något överrepresenterade i den här undersökningmän. Männen är således eftersom andelen män i den vuxna befolkningen är 49 %. en,

2 Hur gammal är du

år

fördelar sig så här uppdelade på kön och ål- De svarande i undersökningen der:

Män Kvinnor Totalt

% är under 25 år. Endast 6 % är över 64 år. En en- 27 % är 45-64 år och 16 är, och därför kan under 25 år beda av de svarande är under 18 gruppen 18-24 år för att underlätta jämförelser. traktats som

visar också att de kvinnliga svarandena är något mer koncentre- Tabellen rade till gruppen 25-44 år.

hela befolkningen är grupperna under 45 år klart överrepresen- Jämfört med pantbanksutredningen. Det totala antalet invånare i vuxen ålder förterade i delar sig nämligen ungefär så här:

18-24 år 12 25-44 år 36 45-64 år 30 65 år- 23

sou 1994:61

Bilaga 3

3 Är du giftsambo eller ensamstående

B 1 Giftsambo 42%

D 2 Ensamstående, frånskildhemskild, änk 58%

De flesta av de svarande är alltså ensamstående, 58 %. Enligt Folk- och bostadsräkningen 1990 var 41 % ej samb0ende. Det innebär att andelen ensamstående i denna undersökning är klart högre än i den genomsnittliga befolkningen.

För att få en ytterligare jämförelse har tagit fram uppgifter ur Statistiska Årsbok -94: I den vuxna befolkningen, dvs. 18 år och äldre, är hälften gifta.

Därtill kommer ett icke oväsentligt antal som är sambo. 33 % är ogifta, och 18 % är änkaänkling eller skild.

l den här undersökningen har män och kvinnor praktiskt taget samma andel

för giftsambo. Åldersmässigt

varierar andelen giftsambo från 28 % bland de yngsta till 53 % bland de äldsta. l intervallet 25-64 år är andelen 43-44 °o.

4 Finns det barn under 18 år i hushållet

1 Ja,ettbarn 18% El

5 Nej 61%

El Ja, tväbarn

2 13%

D a Ja, tre barn 5%

4 Ja, fyra barn eller fler 4%

Tabellen visar att för 40 % av de svarande finns det barn under år 18 i hushållet. Av de kvinnliga kunderna har exakt 50 % inget barn i hushållet jämfört med 68 % av de manliga. 24 % kvinnorna har av ett barn. Bland åldersgrupperna finns den lägsta andelen barnlösa bland 25-44-åringarna med 45 %.

För att en jämförelse har hämtat skattningar från SCB:s stora partisympatiundersökning PSU, bygger på som ett urval omfattande cirka 9300 personer i åldern 18 är och uppåt, dvs. övre åldersgräns. utan I den senaste PSU-mätningen november 1993 skattades andelen utan barn till 76 %. Ett barn hade 10 %, och lika stor andel hade tvá barn under 18 år. 4 % hade tre eller fler barn.

Det innebär att av de svarande i pantbanksutredningen är barnlösa i klart mindre omfattning än vad som föreligger i populationen.

Bilaga 3 sou 1994:61

5 Vilken skolutbildnlng har du Ange den högsta, helt genomförda utbildningen

Folkskola, grundskola eller liknande 42 % 1

Realskola, folkhögskola, 2-árigt gymnasium e likn. 26 %

S-árigt gymnasium eller liknande 19 % Minst

Högskola 2- eller 3-árig eller universitetsutbildning 13 %

tredje dem medverkat i denna utredning har minst tre- Ungefär var av som % har folkskola, grundskola eller liknande. årig gymnasieutbildning. 42 likartade svarsfördelningar. Åldersmässigt Män och kvinnor har ungefär är andelen med enbart folk- eller finns flera skillnader. I den yngsta gruppen Den andelen är högre för varje åldersgrupp och grundskola lägst med 35 %. 65 år och äldre med 55 %. Andelen med högskoleutallra högst i gruppen i åldrarna 25-64 år, och 5-6 % bland dem som är yngre bildning är 15 % Andelen med S-árig gymnasieutbildning bland pantbankerrespektive äldre. i den yngsta att jämföra med 21, 13 respektive nas kunder är 30 % gruppen 4 % i de övriga áldersgrupperna.

skull har tagit fram skattningar från SCB:s utbildningssta- För jämförelsen utbildnlngsnlvån den var den 1 januari 1993: tistik. Den visar som

Folkskola, grundskola eller liknande 35 °o

folkhögskola, 2-árigt gymnasium eller liknande 32 % Realskola,

S-årigt gymnasium eller liknande 13 % Minst

Högskola 2- eller S-árig eller universitetsutbildning 20 %

andelen högskoleutbildade är klart färre i den aktuel- Det kan konstateras att jämfört med hela befolkningen. Däremot är andelen med la utredningen grundskola eller liknande fler i den här undersökningen jämfört folkskola, med hela den vuxna befolkningen.

huvudsakliga sysselsättning under förra veckan 6 Vilken var din Ange endastett alternativ

D sjukskrivning, tjänst- föräldraled.35% Anställd inkl. tillf. 1 D delägt företag 6 % Arbetade i eget eller 2 B delägt jordbruk 1 % 3 Arbetade i eget eller E permitterad eller väntade på arbete 19 % 4 Arbetslös,

ALU-arbete eller ungdomspraktikplats 4 % s Studerade eller gick arbetsmarknadsutbildning 10 % s D âlders-, sjuk-, änke- eller 17 °o 7 Pensionär D anställning 2 % Hemarbetande utan a :l 6 % 9 Annat,

sou 1994:61 Bilaga 3

Mer än var tredje svarande, närmare bestämt 35 %, anställd. Andelen var pensionärer var 17 %. Det innebär att det måste finnas ganska många förtidspensionärer i den gruppen, eftersom pensionärerna i folkpensionsálder endast var 6 % enligt fråga 2.

Jämförelsedata hämtar liksom för fråga 3 från SCB:s partisympa- - ovan tiundersökning. Enligt PSU är 54 % anställda, 6 % arbetslösa eller permitterade och 26 % pensionärer. Enligt pantbanksundersökningen har kunderna i pantbankerna i relativt mindre omfattning anställning. Likaså är pensionärer underrepresenterade bland pantbankskunderna. Däremot är arbetslösa och permitterade relativt fler jämfört med befolkningen i helhet.

Av de kvinnliga kunderna är det fler än av männen som är anställda, 43 mot 29 %. Däremot finns det en lägre andel arbetslösa eller permitterade bland kvinnorna, 14 jämfört med 23 %.

l åldersintervallet 25-64 år är 40 % anställda. Av dem under 45 år är 24 % arbetslösa eller permitterade. Av de allra yngsta är dessutom 14 % ALU-arbetare eller ungdomspraktikanter och 21 % studerande inklusive arbetsmarknadsutbildning. l gruppen 45-64 år är ganska många, 31 %, pensionärer trots att man är under folkpensionsåldern.

7 Vilken typ av bostad har du

:I 1 Hyreslägenhet 76 %

E] 2 Bostadsrätt 11 % D 3 Villa, radhus eller liknande med äganderätt 10 % E] 4 Annat, 3 %

Ungefär tre fjärdedelar av de svarande bor i hyreslägenheter. Även här hämtar jämförande uppgifter från PSU. Enligt de skattningarna skulle 30 % av befolkningen bo i hyreslägenhet, 12 % i bostadsrätt, 57 % i villa, radhus eller liknande med äganderätt och resterande 1 procentenhet i annat.

Jämförelsen visar att andelen hyresboende i pantbanksutredningen är vida högre än befolkningen i 76 % jämfört med 30 %. Däremot är andelen små- husboende mycket låg bland pantbankskunderna 10 % mot 57 % enligt - PSU.

De kvinnliga pantbankskunderna bor i hyreslägenhet i ännu större omfattning än vad männen gör, 79 jämfört med 74 %. Vid jämförelse med åldersgrupperna framgår det att relativt många av 45-64-áringama, 20 %, bor i villa eller radhus.

Bilaga 3 sou 1994:61

8 Hur stor din sammanlagda månadsinkomst under förra var månaden före skatt räkna med arbetslöshetsersättning, socialbidrag, studielån, underhållsbidrag, bidragsförskott

D 7% 1 Ingen inkomst

4 11001-15000 D 7% 5 15001-19000 D 3% s 19001-23000 D 1% 7 23001- D 9% a Vill svara

En tredjedel de svarande bland pantbankskunderna har lön och bidrag av överstiger 11.000 kronor månad. 7 % uppger att de inte har någon som per inkomst alls, och 21 % att de har högst 7.000 kronor i månaden. 29 % ligger

i intervallet 7.001 -1 1.000 kronor i månaden.

När det gäller jâmförelsedata till denna variabel, som är en summa av lön och mångfald bidrag och lån, så har inte lyckats finna några data en av som skulle ge oss en relevant bas för slutsatser.

och kvinnor i den här studien har ungefär samma svarsfördelning. Den Män yngsta åldersgruppen har klar tyngdpunkt på ingen inkomst och upp till en med 16 respektive 36 %. Bland svarspersonerna över 64 år ligger 7.000 än hälften, 59 %, i intervallet 11.001 15.000. mer -

9 Hur stora skulder har du totalt

-

En fjärdedel pantbankskunderna svarar att de inte har några skulder alls. av skuldnivå på högst 10.000 kronor, och 23 % har mellan 20 % uppger en 10.000 och 50.000 kronor. 11 % uppger att de har över 200.000 kronor i skulder.

sou 1994:61 Bilaga 3

Kvinnorna är skuldfria i något högre utsträckning än männen, 28 respektive 23 %. 18-24-áringarna har också relativt sett en större andel svar pá alternativet inga skulder med 40 % jämfört med 25 % för genomsnittet.

Om du har skulder

10a Vilken typ av skulder

:l 4 Kontokort 22 % D] s Checkräkning 9% D s Lán frän privatperson 17% D e Annat, 68%

Denna fråga riktade sig alltså inte till dem som uppgett sig vara skuldfria på fråga 9. Det vanligaste svaret på frågan om typ av skulder var Annat, dvs. vare sig kontokort, checkräkning eller lån från privatperson. Det torde röra sig om banklån i huvudsak. Kontokort har 22 % svarat, checkräkning 9 % och lån från privatperson 17 %. Observera att varje svarsperson har kunnat välja mer än ett svarsalternativ.

De kvinnliga svarspersonerna har en något högre andel för kontokort än de manliga, 26 mot 20 %. Mellan åldersgrupperna finns inga nämnvärda skillnader i svaren pá den här frågan.

10b Vad avser dina skulder huvudsakligen

D] 1 Hus 20% D 2 en 17% D 3 Båt 1% D 4 Möbler 13% D 5 Annat, 49%

Hälften av svarspersonerna väljer svarsalternativet Annat. Det innebär att inget av alternativen hus, bil, båt eller möbler var aktuellt i deras fall. Hus var det vanligaste láneobjektet med 20 % motsvarar 15 % av pantbankskunderna, närmast följt av bil med 17 % 13 % av samtliga. Endast 1 % av kunderna uppger båt som huvudsaklig anledning till skulden.

Kvinnorna i den här mätningen har lite högre andel för möbler 17 % mot 7 av männen, men däremot lägre andel för bil 10 % mot 17 av männen. Mellan åldersgrupperna ser att den högsta andelen för hus finns i gruppen 45-64 år med 23 %. Möbler är ett relativt vanligt svar bland 25-44áringarna, 14 % av dem har nämligen svarat så.

Bilaga 3 sou 1994:61

11 Vilken typ av föremål lämnade du in för belånlng

E] 1 Smycken, klockor, föremål av ädla metaller 73 %

D 2 TV. videobandspelare-kamera, stereo etc. 18 %

D 3 Kamera, fotoutrustning 7 %

E] 4 Musikinstrument 6 %

D s Tavlor, skulpturer och kristall 2 %

D s Värdepapper aktier, obligationer etc 2 %

D 1 Annat, 6 %

Smycken, klockor, föremål av ädla metaller var det helt dominerande pantföremålet med 73 % av svaren. Det näst mest frekventa svaret är TV, video, stereo med 17 %.

De kvinnliga svarspersonerna har en ännu högre andel för smycken, klockor, föremål av ädla metaller än vad de manliga har, 88 % jämfört med 64. TV, video, stereo är det däremot 24 % av männen som har svarat och endast 9 % av kvinnorna.

De yngste, dvs. 18-24-åringarna, har en relativt låg andel, 58 %, för smycken osv. och en hög, 32 %, för TV,video, stereo.

12a Hur mycket behövde du låna

D 1 Mindre än 500 kr 31 % D 2 500- 1499 kr 45% D a 1500-2999kr 13% D 4 3000-9999kr 8% D 5 10000-29999kr 2% D s Merän 30000 kr 1%

Det vanligaste svaret är som synes 500 1499 kronor med 45 % av svaren. - 31 % har valt alternativet Mindre än 500 kronor. Det innebär att tre fjärdedelar av de svarande hade behov av att låna mindre än 1500 kronor vid det aktuella tillfället. 11 % av de svarande behövde låna 3000 kronor eller mer.

När jämför mäns och kvinnors svar framgår det att kvinnorna har något

högre andelar för alternativen över 1500 kronor. Åldergrupperna skiljer sig

i andelen svar på Mindre än 500 kron0r: 36 % av de yngsta svarar så att jämföra med 32 % av 25-44-åringarna, 25 % av 45-64-åringarna och 26 % av dem över 64 år.

Bilaga 3

12b Hur mycket fick du låna på föremåletföremålen

Mindre än 500 kr 33% 500 1 499 kr 45% - 1 500 2 999 kr 12% - 3 000 9 999 kr 8% - 10 000 29 999 kr 2% - Mer än 30 000 kr 1%

Det mest frekvent valda alternativet med 45 % av svaren är 500 1499

kronor liksom på fråga 12a. Överhuvudtaget är svarsfördelningen totalt och för samtliga studerade redovisningsgrupper i stort överensstämmande med fråga 12a.

13 Vad ska lånet huvudsakligen användas till 1:] Lösa eller amortera andra lån 5% D

Uppemot hälften av den svarande, närmare bestämt 47 %, har markerat svarsalternativet mat. Den näst vanligaste svaret är till andra räkningar, som var fjärde svarande har valt.

Kvinnorna har ytterligare några procentandelar fler svar på mat. 18-24åringarna awiker frán genomsnittet med högre andelar för hyra och resa.

14 När tror du att du kan lösa in panten

i: 1 Inom en vecka 16% 1:] Inom en månad 44% B Inom fyra månader 31% Längre tid än fyra månader 10%

Bilaga 3 sou 1994:61

60 % dem svarat bedömer att de kan lösa panten på kortare tid av som månad. Var tionde tror att det tar längre tid än fyra månader. än en

De manliga svarspersonerna tror högre utsträckning att man kommer att lösa panten snabbare än vad de kvinnliga tror. 65 % av männen tror på en inlösen inom en månad jämfört med 51 °o av kvinnorna.

Åldersgruppernas skiljer sig markant. För alternativet längre tid än fyra svar månader varierar andelarna från som lägst 5 % bland 18-24-åringarna till 23 % bland dem som är över 64 år. l mellangrupperna är motsvarande andelar 8 respektive 14 %.

15 Har du försökt låna på något annat sätt innan du gick hit till pantbanken D 6 % 1 Ja, på bank

Ja, på finansinstitut 1 % 2 D 14 % a Ja, hos släktingarvänner D 4 Ja, hos arbetsgivaren 1 %

Ja, annat 1 %

E] 80 % s Nej

Åtta tio Nej på frågan om man har försökt låna på något annat av svarar sätt innan gick till pantbanken. Bland dem som svarar Ja är man släktingarvänner det mest frekventa alternativet med 14 °o av svaren.

Kvinnorna har en lägre andel Nej-svar än vad männen har- 76 % jämfört med 83 %. Också bland de yngsta är Nej-andelen låg 68 %. 25 % av dessa 18-24-åringar har försökt låna av släktingarvänner.

16 Har du försökt sälja föremålet innan du gick hit till pantbanken

D 1 Ja, hos antikhandlare, kommissionär eller liknande 1% D 2 Ja, hos privatperson 2% E] a Ja, annat 0% U 4 Nej 98%

På den här frågan har nästan alla svarat Nej. Därför går det inte heller att notera några awikelser mellan olika redovisningsgrupper.

sou 1994:61 Bilaga 3

17 Har du tidigare lånat på någon pantbank

E] 1 Ja, för en vecka sedan 8 % E] 2 Ja, för en månad sedan 23 % E a Ja, för fyra månader sedan 21 %

4 Ja, för längre tid sedan än fyra månader 34 % E] 5 Nej, detta är första gången 14 %

Var sjunde av svarspersonerna, 14 %, svarar att detta besök på pantbanken var det första. Det betyder att 86 % har varit och lånat på någon pantbank tidigare. För 34 % var det längre tid än fyra månader sedan förra besöket.

De kvinnliga kunderna har dels högre andel för första gången och dels högre andel för för längre tid sedan än fyra månader.

Första gången svarar 21 % av 18-24-åringarna. Motsvarande andel blir stegvis lägre i de övriga åldersklasserna, och följdaktligen allra lägst bland dem som är över 64 år, där endast 8 % svarat första gången.

18 Får du för närvarande socialbidrag

1 Ja 10% U 2 Nej 86%

a Vill svara 4%

86 %, dvs. i genomsnitt 6 av 7 personer, av dem som svarat uppger att man inte får socialbidrag för närvarande. Nej-andelen bland dem som besvarat frågan är 90 %.

Kvinnorna har något högre Ja-andel än vad männen har 12 % jämfört med 8 %. När jämför åldersklasserna med varandra framkommer klara skillnader. l gruppen äldre än 64 år har ingen svarat att man har socialbidrag för närvarande. Bland 45-64-åringarna har bara 2 % socialbidrag för närvarande. Det är däremot 19 % av 18-24-åringarna som svarar Ja liksom 12 % av 25-44-åringarna bland pantbankernas kunder vid denna mätning.

På riksnivå var andelen med socialbidrag under någon del året 1992 i av procent av den vuxna befolkningen strax under 6 %. Bland ungdomar i åldern 18-24 år var andelen drygt 10 % för män och drygt 12 % för kvinnor.

Bilaga 3 sou 1994:61 Underbilaga 1 Diagram 1 Könsfördelning bland pantbankskunder jämfört med hela befolkningen

Män

Kvinnor ä Pantbankskund

m Hela befolkningen

0 20 40 PrOCent

Diagram 2 Åldersfördelning bland pantbankskunder jämfört med hela befolkningen

18-24 år

45-64 år ä Pantbankskund 65- år Hela befolkningen Procent

sou 1994:61 Bilaga 3

Underbilaga 1 Diagram 3 Civilståndsfördelning bland pantbankskunder jämfört med hela befolkningen

Gift, sambo

Ensamst,fránsk,änk ä Pantbankskund

m Hela befolkningen

Procent Diagram 4 Fördelning på antal barn i hushållet under 18 år bland pantbankskunder jämfört med hela befolkningen Ett barn Två barn Tre eller fler barn å Pantbankskund Har barn Procent

Bilaga 3 sou 1994:61 Underbilaga 1 Diagram 5 Fördelning på skolutbildning bland pantbankskunder jämfört med hela befolkningen

FolkskoLgrundskol Flealskoljolkhögsk Minst S-árigt gymn Högskolaeller univ i pantbankskund Hela befolkningen 0 10 20 30 40 50 Procent Diagram 6 Fördelning på typ av bostad bland pantbankskunder jämfört med hela befolkningen

Hyreslägenhet Bostadsrätt Villa, radhus Iikn Annat Pantbankskund Hela befolkningen 0 20 40 60 80 Procent 270

sou 1994:61 Bilaga 3

Underbilaga 1

Diagram 7 De svarandes fördelning på de utvalda pantbankskontoren

Borås N Jönköping Norrköping ; Västerås Örebr Sundsvall Sthlm Mäster Samg Sthlm St Eriksgat

0 40 80 120 160 200 Antal I Underbilaga 2 ñnns närmare specificerat antal svarande samt antal vägraxe för varje kontor

Bilaga 3 sou l994:61

Underbilaga 2

Beskrivning av uppläggning och resultat av

Pantbanksenkäten

Inledning

med undersökningen är få ett underlag för beskrivning av pantbankskunden. Avsikten att en Statistiska Centralbyråns SCB utredningsgrupp har uppdrag av Pantbanksutredningen genomfört denna undersökning under våren 1994.

I Sverige finns för närvarande ett drygt 20-tal pantbanker med ett 30-tal kontor. En uppskattning medellån pantbankskunderna erhåller ligger runt 1 500 kr, men lån har av som beviljats till 70 000 kr. Det skall alltid finnas möjlighet att lösa panten inom 4 upp månad förrättas auktioner. Säsongsberoendet är inte påfallande månader. Ungefär varannan pantbanksbesöken visar ökning före och efter semestertid samt före stort, men en avlöningsdag.

Undersökningen

Urvalet

Pantbankskontoren stratiñerades i storleksordning 5 Strata. En slumpmässigt urval av 11 kontor gjordes. I storstäderna Stockholm och Göteborg valdes 3 respektive 2 kontor. Vidare valdes pantbanker i 5 mellansvenska städer, samt norrlandsstaden Sundsvall.

Mätmetod och mätinstrument

Undersökningen genomfördes skriftlig enkät som skulle fyllas i på pantbankskontoret som en i samband med kundens besök. Frågorna tänkta att kunna besvaras inom loppet av cirka 5 var minuter. De utformades därför så att de skulle kunna besvaras med ett eller nej eller med ett kryss. Anonymitetskyddet viktigt. Det måste framstå helt klart för den som besvarade var som eller hennes identitet inte kunde röjas för någon, allra minst för pantbanken. enkäten att hans Svaren lades därför i plomberade lådor.

Frågeblanketten utformades Statistiska Centralbyrån och Pantbanksutredningen av Den omfattade 18 frågor. Några dessa så kallade bakgrunds- frågor, dvs gemensamt. av var frågor bl kön, ålder och civilstånd. Övriga frågor gällde t ex skuldsättning och typ av om a föremål man lämnat in för belåning.

Datainsamling

Datainsamlingen genomfördes de olika pantbankskontoren under tre dagar i mars 1994.

sou 1994:61 Bilaga 3

Underbilaga 2 Resultatet av datainsamlingen framgår av nedanstående tabell

Bortfallet var 19,0 %. Det kan inte bedömas som ett stort bortfall för denna typ av undersökning. Skillnaden i antal vägrare mellan olika pantbankskontor är stor.

Göteborgskontoren, men även vissa Stockholmskontor har som synes de största bortfallen.

Det partiella bortfallet dvs den andel av kunderna som visserligen besvarat enkäten, - men hoppat över och inte velat svara vissa av frågorna varierar ganska mycket. De första fem frågorna som gällde bl a ålder, skolutbildning s k bakgrundsfrågor, besvarades nästan av alla. Endast 2 % eller färre ville svara. För de flesta av de andra frågorna låg det partiella bortfallet mellan 4 % och 7 %. Frågan om månadsinkomst ville dock dryga 13 % inte svara på, och frågorna vilka typer skulder hade, vad dessa avsåg ville 13 % om av man samt respektive 16 % inte besvara.

|0 [4-0484 273

sou 1994:61 Bilaga 4

Pantlånerörelsen i USA

J ur.1ic. Per Ellsberger

Inledning

Lagstiftning om pantlånerörelse är i Förenta Staterna angelägenhet

en

som ligger under de olika delstaternas lagstiftningsmyndighet.

egen Varje delstat förutom Iowa och West Virginia har sin särskilda egen

reglering av detta rättsområde. De olika delstaternas lagstiftning

om pantlånerörelse har rötter förhållandevis hög ålder och flera lagar av har i många hänseenden drag som är med den svenska gemensamma lagen om pantlånerörelse från år 1949. Flera olika delstaters regelverk

om pantlånerörelse uppvisar gentemot varandra stora materiella olikheter. För att undanröja dessa olikheter framlades år 1922

ett

förslag till en för hela USA enhetlig lagstiftning pantlånerörelse

om

kallad Uniform Pawnbrokers Act. Lagförslaget emellertid

antogs

inte av någon delstatslegislatur och något försök att enhetliggöra lagstiftningen om pantlånerörelse i Förenta Staterna har därefter inte

genomförts. I de flesta av delstaterna finns sedan gammalt bestämmelser som

anger den högsta tillåtna kostnaden som får tas ut vid långivning,

usury laws och small loan laws. Denna lagstiftning reglerar alla

aktörers låneverksamhet på kreditmarknaden. Regleringen har av

historiskt betingade faktorer tillkommit vid olika tidpunkter i de olika

delstaterna. Bestämmelserna medför att det i de olika delstaterna finns olika regler om högsta tillåtna låneränta får beroende som tas ut på

typen av lån, lånens storlek och arten av långivande institution. I flera delstater har bestämmelser högsta tillåtna ränta och andra

om

kreditkostnader införts i den särskilda lagstiftningen pantlånerörel-

om

se. För vissa typer kreditgivning medger federal lagstiftning

av ett

uttag av högre kreditkostnader än de är tillåtna enligt den

som

delstatliga regleringen. Bestämmelserna maximal kreditkostnad har

om

efter hand kommit att orsaka skiktning kreditmarknaden vilket

en av

fått till följd att ett otillräckligt utbud lånemöjligheter uppstått för

av

de delar av befolkningen har lägre inkomster. Begränsnings-

som

reglerna för kreditkostnader är-också den huvudsakliga orsaken till

Bilaga 4 sou 1994:61

uppkomsten tidigare mycket omfattande penningockerverksamav en het, loan sharking. Efter det andra världskrigets slut expanderade den amerikanska

ekonomin mycket kraftigt. Efter hand som nya kreditformer in-

troducerades på marknaden blev kreditutbudet allt mer svåröverskådligt. Utvecklingen skapade ett behov av en för hela USA enhetlig lagstiftning på bl.a. konsumentkrediträttens område. Sådan lagstiftning har tillkommit i form av dels federal lagstiftning, dels i form av modellagar vilka det står delstaterna fritt att anta helt eller delvis. Grundtanken i den amerikanska konsumentkreditlagstiftningen är att de upplysta konsumenterna på egen hand skall kunna tillvarata sina intressen. För att underlätta konsumenternas möjligheter till fria val på kreditmarknaden skall enligt grundtanken enhetlig och korrekt information om kostnaden för olika krediter lämnas av kreditgivarna.

En betydelsefull federal lagstiftning om konsumentkreditgivares upplysningsskyldighet kallad Truth in Lending Act trädde i kraft år

1969 del i ett större lagstiftningsarbete på konsumentkrediträtsom en tens område. Board of Governors of Federal Reserv System har

utfärdat tillämpningsföreskrifter till denna lagstiftning, Truth in

Lending Regulations Regulation 2. I strävan att göra regleringen av konsumentkrediträtten enhetlig en i de olika delstaterna utarbetades en modellagstiftning benämnd Uniform Consumer Credit Code UCCC av National Conference of Commissioners on Uniform State Laws år 1968. Denna modellag har i eller mindre reviderad form antagits av resp. delstatsmer legislatur i ett tiotal delstater. Reglerna i UCCC gäller inte för drift av

pantlånerörelse särskilda delstatliga eller lokala regler finns

om beträffande sådan rörelse.

innehåll

Lagstiftningens

Det gemensamma huvudsakliga syftet med de lagar som reglerar pantlånerörelsen i Förenta Staterna är att lagstiftningen skall förhindra att otillåtet tillgripen egendom lämnas till pantlånekontoren och att

underlätta myndigheternas efterspaning av sådan egendom. Den tyngd konsumentskyddsaspekten har på kreditområdet har medfört att skyddsregler med syfte att förhindra ett otillbörligt utnyttjande av vissa

låntagares svaga ställning införts i lagstiftningen i flera delstater. De flesta delstaternas lagstiftning innehåller förutom civilrättsliga regler

även näringsrättsliga kapitaltäckningsregler och föreskriver i allmänhet krav på licensiering för drift av pantlånerörelse. De grundläggande

kraven för licensiering sökandens professionalism och goda avser

sou 1994:51 Bilaga 4

vandel. I vissa delstater förekommer minimiregler för storleken det av egna kapitalet och krav på depositaförsäkring. Lagstiftningen i delstaterna Michigan, New York och Oregon föreskriver krav för som beviljande av licens att sökanden inger licence bond 3 en om resp. 000, 10 000 och 25 000 dollar.

Den fortsatta framställningen innehållet i lagstiftningen om om pantlånerörelse bygger i huvudsak på lagstiftningen i delstaten Florida. I de fall viktiga skillnader föreligger i förhållande till andra delstaters

lagstiftning anges detta särskilt. I Florida regleras pantlánerörelsen lagen handel med av om begagnade varor och skrot. Lagen innehåller i visa avseenden mycket detaljerade föreskrifter medan den i vissa andra avseenden har karaktär av ramlagstiftning inom vilken tillsynsmyndigheten Depart-

ment of Revenue samt political subdivisions of the municistate or palities äger utfärda föreskrifter, råd och anvisningar lagens om närmare innehåll. Att lagens tillämpningsområde utsträckts till gälla att även för pantlånerörelse beror på att sådan rörelse ofta bedrivs i

samband med ordinär guldvaruhandel eller handel i second hand

stores. Pantlåneverksamheten går huvudsakligen till så den att begagnade egendomen köps av pantlånekontoren till ett visst pris

genom ett avtal som ger säljaren en exklusiv rätt att inom viss tid en köpa tillbaka egendomen till ett högre pris än försäljningspriset.

Sådana buy sell agreements betraktas formellt köp och inte som som långivning. Förfarandet träffas därför inte av de regler som anger

högsta tillåtna kostnad vid långivning. Därigenom öppnas möjlighet

en för ett uttag av betydligt högre kostnader än vad varit fallet vid som ordinär långivning förenad med pantsättning. Trots avtalens karaktär

av köpavtal gäller bestämmelserna i konsumentkreditlagstiftningen

om

kreditgivares upplysningsskyldighet också för denna avtal.

typ av Näringsidkare som driver pantlånerörelse skall för sin verksamhet ansöka om licens hos tillsynsmyndigheten, Department of Revenue. Vid prövning licens skall utfärdas skall allmän av om en bedömning göras av den sökandes lämplighet. Till ansökan licens skall fogas om den sökandes fotografi och fingeravtryck skall underställas som Department of Law Enforcement för undersökning innan licens utfärdas. Syftet med undersökningen är utröna den sökande att om inom den sistlidna femårsperioden dömts för häleribrottslighet eller

arman brottslighet med anknytning till sådan brottslighet. Någon upplysning beträffande de lånevillkor och låneavgifter sökanden som

avser att tillämpa i förhållande till kunderna skall inte meddelas i

ar1sökan. Utfärdad licens skall uppsättas på väl synlig plats i rörelseid-

karens affárslokal. Tillsynsmyndigheten kan återkalla utfärdad en licens eller utdöma civil fine högst 10 000 dollar en om om

Bilaga 4 sou 1994:61

rörelseidkaren inte följer föreskrifterna i lagen eller de anvisningar myndighet utfärdat med stöd av denna. Vidare kan licensen som återkallas rörelseidkaren döms för häleribrott eller annan brottsligom het med anknytning till sådan brottslighet. Rörelseidkare får inte ta emot egendom som säkerhet från den som inte uppnått viss ålder, inte kan legitimera sig på tillfredsställande sätt eller är synbarligen påverkad av alkohol eller arman drog. Vid köp eller pantsättning skall en fullständig och korrekt beskrivning av den mottagna egendomen antecknas ett särskilt formulär som fastställts och distribuerats till pantlånekontoren av Department of Law Enforcement. Uppgifterna skall också antecknas i en särskild pantbok som skall föras över rörelsen. Anteckningarna skall innehålla uppgift kundens namn, bostadsadress, arbetsplats, telefonnummer, om födelsedatum, kroppslängd, kroppsvikt, ögonfárg, hårfärg, kön, ras samt arten av och numret på uppvisad legitimationshandling. Kunden måste dessutom lämna sina fingeravtryck på därför avsedd plats på det särskilda formuläret och underskriva en bekräftelse på att kunden är egendomens rättmätige ägare och äger rätt att sälja och pantsätta denna. Inom 24 timmar efter att rörelseidkaren fått egendom i sin besittning genom köp eller som säkerhet för lån skall formuläret inlämnas till polismyndigheten i kommunen, police department of the municipality, eller om egendomen förvärvats utom kommunen till sheriffs office of the county. I samband med pantsättning skall en pantsedel överlämnas till kunden. Av denna skall de verkliga kostnaderna för lånet framgå jämte avtalsvillkoren och en beskrivning av den säkerställda egendomen. Kostnaderna skall uttryckas enligt föreskrifterna i konsumentkreditlagstiftningen Truth in Lending Act och föreskrifterna i Regulation Z. Kostnaden skall uttryckas som en årlig ränta uttryckt i procent, annual percentage rate, beräknad det lånade beloppet. Kostnaden skall också framgå i form av faktiska belopp avseende dels det lånade beloppet, dels det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra avgifter samt summan av det lånade beloppet och alla räntor, tillägg och avgifter på förfallodagen. Då fråga är om buy sell agreement enligt vilket egendomen kan återköpas av kunden skall det sammanlagda beloppet av alla tillägg och andra avgifter uttryckas skillnaden mellan det pris kunden skall betala vid återköp av som egendomen och det pris handlaren betalat till kunden för egendomen. Den fungerade effektiva räntan vid buy sell agreement, enligt vilket egendomen exempelvis skall återköpas efter en månad, frarnräknas att återköpspriset, minskat med det belopp kunden genom erhållit vid försäljningen, delas med det belopp kunden erhållit vid försäljningen, varefter det multipliceras med 100 och därefter med 12.

sou 1994:61 Bilaga 4

Som exempel på kreditkostnadens storlek vid buy sell agreement kan anföras avgiften vid ett pantlånekontor i Miami. Vid försäljningstillfället erhölls 20 dollar för egendomen och vid återköp av egendomen senast efter 30 dagar skulle 29 dollar betalas till pantlånekontoret. Den fingerade effektiva räntan, annual percentage rate, uppgick i detta fall till 540 %. Som jämförelse med avgiften vid buy sell agreement kan anföras den högsta kreditkostnad som

medges vid ordinär långivning. Konsumentkreditlagstiftningen UCCC

medger en högsta effektiv årlig ränta 36 % för lån om understigande 300 dollar förmedlade av supervised lenders. Pantlånelagstiftningen i delstaten New York medger högsta effektiv ränta en om tre procentenheter per månad för lån att uttas under högst 15 månader i följd och lagstiftningen i Louisiana föreskriver att den effektiva räntan för lån inte får överstiga 120 % för år räknat. Rörelseidkare är enligt särskilda kontrollföreskrifter skyldig att förvara inlämnad egendom på betryggande sätt. Egendom som inlämnats till pantlånekontor skall kvarbli i rörelseidkarens besittning under minst 15 dagar efter inlämnandet. Denna tidsgräns gäller dock inte om den lämnat egendomen själv inlöser eller som återköper denna. Reglerna föreskriver också skyldighet för rörelseidkare en att låta police department, sheriffs department och

any state law

enforcement officer undersöka affárslokalerna granska samt pantboken. Har ett lån förfallit till betalning eller återköpsfristen utlöpt får rörelseidkaren sälja den säkerställda egendomen. Sådan försäljning får ske tidigast 90 dagar efter belåningsdagen vid pantavtal och tidigast 60 dagar efter inköpsdagen vid buy sell agreement. Något meddelande förestående försäljning behöver inte om kungöras eller meddelas kunderna på annat sätt. Försäljning egendomen får ske av på det sätt som rörelseidkaren finner lämpligast och det vanligaste är att försäljning av egendomen sker direkt till allmänheten i affärslokaler efter förfallodagens inträde. Försäljningsreglerna innebär pantsättaatt rens och tidigare ägarens rätt avseende egendomen, all rights, title and interest, utsläcks försäljningen. Uppkommer överskott genom ett vid försäljningen tillfaller detta överskott rörelseidkaren ograverat utan

redovisningsskyldighet till pantsättaren eller säljaren. Särskilda regler

om hur försäljning skall ske och pantsättares eller säljares om rättigheter efter försäljningen saknas i 31 delstaterna medan sådana av regler förekommer i övriga delstaters lagstiftning. Det materiella innehållet i försäljningsreglerna skiljer sig i väsentliga avseenden mellan delstaterna. I exempelvis delstaterna Indiana och New York föreskrivs att pantsättare skall meddelas förestående om försäljning via brev samt genom att försäljningen kungöres i annons om ortstidning

Bilaga 4 sou 1994:61

inom viss tid före försäljningsdagen. Försäljningen av säkerheterna en skall ske vid offentlig auktion. Uppkommer ett överskott vid pantförsäljning skall ett meddelande om detta sändas till pantsättaren inom ett år efter försäljningen kan som yrka på redovisning och lyfta överskottet.

Marknaden

Pantlånerörelsen räknas de äldsta aktörerna på den som en av amerikanska kreditmarknaden. På grund intensifierad konkurav en på kreditmarknaden och en förändrad finansiell miljö uppvisar rens Förenta Staterna stora regionala olikheter i fråga om antalet etablerade pantlåneföretag. Vissa delstaters restriktiva reglering i förening med kraftigt utökat alternativutbud på kreditmarknaden har medfört att ett pantlånerörelsen koncentrerats till delstater med en för branschen lagstiftning och konkurrensmiljö. I vissa delstater har antalet gynnsam pantlånerörelser kraftigt minskat medan antalet i andra delstater ökat. En nedgång i antalet registrerade pantlåneföretag har ägt rum i exempelvis New York där det år 1935 fanns 150 st pantlåneföretag verksamma. År 1975 hade antalet minskat till endast 35 st. I Chicago minskade antalet verksamma pantlåneföretag från 62 st år 1960 till endast 6 st år 1979. I delstaten Texas där lagstiftningen och myndigheternas inställning till branschen betraktas som liberal fanns år 1993 fler än 800 registrerade pantlåneföretag verksamma. Antalet verksampantlåneföretag i hela USA beräknades år 1993 till omkring 3 900 ma st. I många delstater har företrädare för pantlåneföretagen genomfört ett omfattande arbete för att söka förändra regelverket och påverka myndigheternas inställning till pantlånerörelsen. En metod som aktivt använts är tillskapandet branschorganisationer som bedriver politisk av verksamhet med avsikt att påverka lagstiftningsarbetet i delstaterna och förändra lagstiftningen i för branschen fördelaktig riktning. I en delstaten New York stiftades en ny lag om pantlånerörelse år 1980 huvudsakligen till följd av branschorganisationernas genomförda arbete. Genom lagen ändrades kreditkostnadsvillkoren för pantlånerörelsen för första gången sedan år 1883 vilket skapade ett underlag för flera nyetableringar i delstaten. Pantlånerörelsen i USA är väl etablerad på marknaden och bedöms ha goda utvecklingsmöjligheter. Den övervägande delen pantlåneföretagen i USA är mindre av företag förhållandevis hög ålder. Under de senaste åren har nya av driftsformer och inriktningar för pantlånerörelsen introducerats på marknaden. Stora moderna kedjeföretag som bedriver finansieringsverksamhet vid sidan verksamhet representeras i flera av annan

sou 1994:61 Bilaga 4

delstater av multi-outlet-chains där pantlåneverksamheten har

kombinerats med snabbmatsrestaurang och ordinär detalj- och dagligvaruhandel och gjorts särskilt lätt tillgänglig genom drive-thruservice. Till de senaste årens utvecklingsbild hör också specialise-

en ring av vissa pantlänetöretags verksamhet så att endast ett visst slags egendom tas emot som säkerhet, att endast större lånesummor förmedlas eller att län endast förmedlas till näringslivet eller till andra särskilt avgränsade kundgrupper.

sou 1994:61 Bilaga 5

Lagen 1949:722 om pantlånerörelse

ändrad senast 1992:545

Behörighet att idka pantlånerörelse m.m.

l § Lånerörelse, i vilken lösören mottages såsom pant pantlånerörel-

se, må icke utövas utan tillstånd länsstyrelsen.

av

Tillstånd må meddelas endast behov rörelsen föreligga

om av anses

och skall företrädesvis lämnas antingen kommun eller ock bolag eller ekonomisk förening som har till syfte att driva rörelsen på villkor, fördelaktiga för låntagarna, och utan rätt för delägare eller att

annan njuta del i vinst. Enskild person må beviljas tillstånd endast han gjort sig känd om

för redbarhet och ordentlighet och i övrigt lämplig.

anses Tillstånd meddelas för viss tid, högst tio år.

2 § Ansökning om tillstånd att idka pantlånerörelse göres hos länsstyrelsen i det län, där rörelsen skall bedrivas. Ansökningen skall

innehålla uppgift om ort och lokal för rörelsen samt de låneavom

gifter och övriga lånevillkor som sökanden ämnar tillämpa. Länsstyrelsen har att inhämta yttrande över ansökningen

av

kommunens beslutande myndighet och polismyndigheten

av i orten.

3 § Där pantlånerörelse bedrives av kommun, bolag eller ekonomisk förening, skall för rörelsen finnas anställd särskild föreståndare, vilken är ansvarig för rörelsens behöriga utövande.

Utövas rörelsen av bolag eller ekonomisk förening, skall föreståndaren vara godkänd av länsstyrelsen. Godkännande må meddelas endast den, som uppfyller de i l § tredje stycket stadgade villkoren. Avgår av länsstyrelsen godkänd föreståndare, må rörelsens utövare, under förutsättning att ansökan godkännande föreståndare

om av ny

ofördröjligen göres, i avbidan på beslut härom utse

person, som

uppfyller villkoren i 1 § tredje stycket, att tills vidare ansvarig

vara föreståndare i den avgångnes ställe.

4 § Har enskild person som utövar pantlånerörelse avlidit, må rörelsen

för dödsboets räkning fortsättas under återstående tillståndstid.

Rörelsen må likväl utövas endast ansvarig föreståndare, genom som i 3 § omförmäles; för tiden till dess föreståndare godkänts av

Bilaga 5 sou 1994:61

länsstyrelsen skall vad i tredje stycket nämnda paragraf stadgas äga motsvarande tillämpning.

5 § Tillstånd att idka pantlånerörelse samt godkännande av föreståndamå återkallas när anmärkningar mot rörelsens skötsel eller mot re vederbörandes lämplighet därtill föranleda.

Huvudgrunder för pantlånerörelses bedrivande

6 § Vid meddelande tillstånd till pantlånerörelse skall länsstyrelsen av fastställa låneavgifter. Länsstyrelsen skall därjämte angiva den lokal, må användas, meddela erforderliga bestämmelser om pants vård som och förvaring samt lämna de ordningsföreskrifter med avseende å rörelsen, som kunna anses påkallade. Finner länsstyrelsen på grund av ändrade förhållanden eller av annan anledning erforderligt att gällande låneavgifter jämkas eller att ändring eljest vidtages av givna föreskrifter eller att nya föreskrifter meddelas, skall länsstyrelsen meddela förordnande därom.

7 § Låneavgiften skall utgå med viss procent för år av lånebeloppet. Utövare pantlånerörelse må taga eller betinga sig vederlag för av lån annorledes än i form av låneavgift, heller fordra eller mottaga skuldförbindelse å lånebeloppet.

8 § Vid pantsättning skall låntagaren tillställas särskilt bevis om pantsättningen pantsedel. Pantsedel skall vara försedd med det under vilket lånet införts i den i 18 § omförmälda bok, samt nummer, innehålla uppgift om dagen för pantsättningen, lånets förfallodag, lånesumman, låneavgiften, det procenttal efter vilket avgiften utgår och övriga lånevillkor ävensom om pantens eller panternas art samt antal, mått eller vikt.

9 § Panterna skola hållas försäkrade mot brand- och vattenskada samt stöld till betryggande belopp.

10 § Lån i pantlånerörelse må, ändå att annat avtalats, icke anses förfallet till betalning tidigare än fyra månader efter dess utlämnande. Oavsett avtalad lånetid är låntagare berättigad att, närhelst han så önskar intill dess åtgärder för pantens försäljning vidtagits, inlösa panten.

Bilaga 5 sou 1994:61

11 § Har ett lån förfallit till betalning, får panten törsäljas.

Åtgärder för försäljning får dock utan särskild begäran från

låntagaren vidtas tidigare än två månader efter lånets förfallodag.

Försäljningen får inte ske på annat sätt än på offentlig auktion på den

där pantsättningen ägt eller, då panten är ett värdepapper

ort, rum, är noterat vid svensk eller utländsk börs, en auktoriserad som en

marknadsplats eller någon reglerad marknad, genom värdepap-

annan

persinstitut till gällande börs- eller marknadspris. Försäljning på auktion skall minst åtta dagar i förväg kungöras i

tidning inom orten med angivande även av lånets förfallodag eller, om flera panter skall försäljas, under vilken eller vilka månader förfallotiderna inträffat. Lag 1992:545.

12 § Om köpeskillingen vid pantförsäljning efter avdrag för lånesumlåneavgiften och försäljningskostnaden ger ett överskott på minst

man, femtio kronor, skall pantsättaren snarast möjligt på egen bekostnad underrättas detta rekommenderat brev. Lag 1985:985. om genom

13 § Från bestämmelserna i 7 § andra stycket, 9 10 § första stycket och 11 § andra stycket må länsstyrelsen, då särskilda skäl därtill äro,

medgiva undantag.

14 § Pantlånerörelse står under tillsyn av länsstyrelsen, som har att inspektion eller på annat lämpligt sätt övervaka att rörelsen

genom

bedrives i överensstämmelse med denna lag och de av länsstyrelsen

med stöd 6 § meddelade föreskrifterna. av

Utövare pantlånerörelse vare skyldig att tillhandahålla länsstyrel-

av

erforderliga uppgifter rörelsen samt att låta länsstyrelsen få del

sen om rörelsens bokföring ävensom tillträde till lokalerna. av

15 § I pantlånerörelses lokal skola denna lag samt tillståndsbeviset för rörelsen och de särskilda föreskrifter, som lämnats av länsstyrelsen,

finnas tillgängliga för allmänheten.

Kontrollföreskrifter m.m.

16 § Pant må mottagas endast från den, som är känd för pantlånerörelutövare eller hans personal eller ock kan legitimera sig på ett

sens tillfredsställande sätt.

17 § må pant mottagas från den, är synbarligen berörd av

som

starka drycker eller fyllt aderton år.

Bilaga 5 sou 1994:61

Såsom pant må icke mottagas föremål, vilket kan antagas vara smittofarligt eller behäftat med ohyra, heller i något fall säng- eller barnkläder.

18 § Över pantlånerörelse skall föras bok ánantbøk, vilken i av löpande nummerföljd kan inhämtas upplysning om varje utlämnat lån, dagen för pantsättningen, villkoren för lånet, pantens eller panternas art och antal, mått eller vikt ävensom i förekommande fall fabrikat och tillverkningsnummer eller annat särskilt kärmemärke, vidare om dag då panten löses. Därjämte skola antecknas pantsättares och pantlösares för- och tillnamn, yrke och bostad samt arten av och numret å legitimationshandling, som må hava företetts. Pantbok må, därest så finnes lämpligt, föras i särskilda avdelningar. Pantbok skall vara inbunden och försedd med fortlöpande sidtal. Där länsstyrelsen det medgiver, må anteckningarna göras i arman ordning än i bok; om dylika anteckningar skall i tillämpliga delar gälla vad om pantbok är stadgat. Varje pant skall förses med samma nummer som dess nummer i pantboken.

19 § Efter anmälan av polismyndighet att gods förekommit eller olovligen frånhänts ägaren vare enskild person som utövar pantlånerörelse eller föreståndare för sådan rörelse pliktig att ofördröjligen undersöka om godset finnes i hans besittning och om han innehar någon anteckning om detsamma. Vinnes upplysning om godset, skall polismyndigheten så fort ske kan underrättas därom. Erhåller den, som utövar eller förestår pantlånerörelse, annorledes än nu sagts kännedom om att den, som för pantsättning utbjuder gods, olovligen åtkommit detsamma eller av annan anledning icke äger rätt att pantsätta det, eller får han skälig anledning till misstanke därom, vare han skyldig att genast underrätta polismyndigheten i orten. Skriftliga meddelanden från polismyndigheten rörande gods skola under en tid av ett år förvaras ordnade i tidsföljd eller i annan ordning som anvisas av polismyndigheten.

20 § Polismyndigheten i orten äger ålägga utövare av pantlånerörelse att till polismyndigheten anmäla mottagande av föremål av visst eller vissa slag.

21 § Utövare av pantlånerörelse vare skyldig låta polismyndighet undersöka rörelsens lokaler samt granska pantboken.

22 § Då med avseende å rörelsen föreligger anledning till anmärk-

sou 1994:61 Bilaga 5

ning, skall polismyndigheten göra anmälan därom till länsstyrelsen samt föreslå de åtgärder, kunna erforderliga. Åtalas enskild som vara person som utövar pantlånerörelse eller föreståndare för sådan rörelse för brott, som omförmäles i 8-11 eller 14 kap. brottsbalken, eller för förseelse mot denna lag, skall åklagaren så snart ske kan underrätta länsstyrelsen om åtalet samt om utgången av målet. Lag 1964:204.

23 § Nedlägges pantlånerörelse eller avgår föreståndare, skall rörelsens utövare ofördröjligen göra anmälan därom till länsstyrelsen.

Straffbestämmelser m.m.

24 § J mom. Den som idkar pantlånerörelse utan att berättigad vara till det enligt föreskrifterna i denna lag, döms till böter. Till samma ansvar vare den förfallen 1 som utövar rörelse, som i 3 eller 4 § annorledes än avses, genom behörig föreståndare, eller 2 som bryter mot de av länsstyrelsen med stöd av 6 § meddelade föreskrifterna eller mot bestämmelserna i 7 9 11 § andra eller tredje stycket, 14 § andra stycket, 17 19 § första eller andra stycket eller 21 Lag 1991:269.

2 mom. För förseelse mot 12, 15, 16 eller 18 19 § tredje stycket, 20 eller 23 § döms till penningböter.

25 § Utövare av pantlånerörelse så ock föreståndare ansvarar för förseelse mot denna förordning, som begås av person, anställd i rörelsen, liksom vore förseelsen begången av honom själv, därest omständigheterna göra sannolikt att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja.

26 § har upphävts genom lag 1964:204.

27 § Polismyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos regeringen genom besvär. Polismyndighetens och länsstyrelsens beslut skall gälla omedelbart, om annat föreskrivs. Lag 1985:576.

Bilaga 5 sou 1994:61

Ikraftträdande- och Övergångsbestämmelser

1711 lagen 1949:722

Denna lag träder i kraft den 1 april 1950. Genom lagen upphävas förordningen den 28 maj 1918 387

nr

angående idkande pantlånerörelse och lagen den 22 juni 1911

av nr

53 s. 2 om vissa aktiebolag, som driva lånerörelse. Pantlånerörelse, som vid denna lags ikraftträdande med vederbörligt tillstånd utövas, må under iakttagande av de i denna lag meddelade bestämmelsema fortsättas under en tid tio år efter nämnda tidpunkt, av utan att nytt tillstånd erfordras. För sådan rörelse skall länsstyrelsen så snart ske kan meddela föreskrifter, som i 6 § omförmälas. Söker utövare av sådan rörelse före utgången av sagda period nytt tillstånd för tiden därefter, må sådan ansökning kunna beviljas utan hinder av företrädesrätt som omförmäles i l Å lånetörhållande, som uppkommit före denna lags ikraftträdande, äga äldre bestämmelser tillämpning.

1711 lagen 1971:1159

lag träderi kraft den 1 januari 1972.

Denna

Aldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.

Till lagen 1985:985

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986. Har panten tagits emot före ikraftträdandet, tillämpas dock äldre bestämmelser.

Till lagen 1991:983

Denna lag träder i kraft den l augusti 1991. 2. Vad som i 11 § sägs 0.m värdepappersinstitut skall också gälla sådan fondkommissionär som med stöd av punkt 3 i Övergångsbestämmelserna till lagen 1991:981 om värdepappersrörelse driver rörelse enligt fondkommissionslagen 1979:748.

sou 1994:61 Bilaga 6

MATRIKEL

och

STADGAR

Bilaga 6 sou 1994:61

STADGAR

§

Föreningen, vars namn är Svenska Pantbanksföreningen, har till ändamål tillvarataga att medlemmarnas intressen, samt att på ett sakligt och rättmätigt sätt verka för sund en utveckling av Iånerörelsen.

§2.

Föreningen har sitt säte där styrelsen så beslutar. Firman tecknas av styrelsen eller den eller dem, styrelsen därtill av som utser.

§

Bolag, kommunala företag och andra sammanslutningar ävensom enskilda vilka personer, med vederbörligt tillstånd driva pantlánerörelse, äga rätt till medlemskap. Ansökan om medlemskap beviljas föreningens styrelse. av Varje medlemskap berättigar till 1 röst, oavsett företagets storlek och en omsättningsresultat. Passivt medlemskap kan erhållas i föreningen om särskilda skäl föreligga pensionering eller dylikt. Sådant medlemskap medför dock icke rösträtt vid föreningens sammanträden, men väl yttranderätt.

§

Medlem, vilken uppenbarligen skadar föreningen och dess anseende, bryter mot stadgar och beslut, blir försatt i konkurs eller icke fullgör sina skyldigheter till föreningen kan uteslutas. Medlem som upphör med sin lånerörelse och önskar utträda föreningen skall därom ur göra skriftlig anmälan, tillställd styrelsen.

§5.

Föreningens angelägenheter handhaves styrelse bestående ordförande av en av en och 2 ledamöter, vilka väljas för ett år i sänder.

§ Styrelsens förvaltning granskas revisor vilken jämte av en en ersättare utses för kommande arbetsår vid varje årsmöte.

§7.

Räkenskaperna avslutas för kalenderår och skola revisoren tillhanda vara senast den första april. Första maj skall revisionen slutförd och revisionsberättelsen styrelsen vara tillhanda.

sou 1994:61 Bilaga 6

§ Ordinarie årsmöte hålles årligen senast under september månad på plats som styrelsen beslutar. Kallelse skall ske skriftligen styrelsens försorg senast två veckor före årsgenom mötet. Föredragningslista och förvaltningsberättelse skall bifogas. På ordinarie årsmöte skall följande ärenden förekomma: Val ordförande för mötet. av Val två justeringsmän jämte ordföranden skola justera protokoll. av som Upprop av närvarande medlemmar. Styrelsens berättelse. Revisorns berättelse. Ansvarsfrihet för styrelsen. Behandling av inkomna förslag. Arvoden. Val av ordförande jämte övriga styrelseledamöter. Val av revisor och ersättare. Bestämmande av årsavgiften. Frågor eller förslag medlem önskar behandlade på årsmötet, bör vara styrelsen som skriftligen tillhanda senast den första april.

§ Senast månad efter årsmötet skall protokollet justerat. Avskrift protokollet skall en vara av därefter snarast tillställas samtliga föreningens medlemmar.

§ 10. Extra föreningssammanträde hålles då styrelsen detta påkallat samt då revisorn eller anser ock minst femtedel föreningens medlemmar sådant hos styrelsen skriftligen påyrka, en av varvid anledningen till yrkandet skall i skrivelsen tydligt angivas. Kallelse till extra sammanträde skall ske skriftligen minst vecka före sammanträdet. I en kallelsen skall angivas de ärenden, skall förekomma. må annat ärende därvid föresom komma eller upptagas till behandling.

§11. All omröstning sker öppet, val verkställes därest någon så önskar, med slutna men sedlar. Om vid val lika antal röster erhålles, bestämmes utgången genom lottning, men utfalla eljest rösterna lika för skilda meningar, gäller den mening ordföranden företräder.

§ 12. För föreningens förbindelser skall häfta allenast föreningens tillgångar, förfallna men guldna insatser och andra avgifter inräknade.

§ 13. Beslut ändring stadgar eller föreningens upplösning vare giltigt med mindre om av om samtliga medlemmar därom förenat sig, eller beslut fattats å två på varandra följande möten minst ett skall ordinarie årsmöte och på det sammanträde, som sist hålvarav vara lits, biträtts minst två tredjedelar av de röstande. av § 14. Upplöses föreningen, skall sedan eventuella skulder betalats, samtliga föreningens tillgåntillfalla allmännyttiga ändamål, som föreningen bestämmer. gar

Bilaga 6 sou 1994:61

MEDLEMSFÖRETAG

BORÅS AP-finans Lars-Olof Olson Grundat 1892 Bryggaregatan 22, Box 683, 501 09 Borås Tel. 03311 03 59, Fax 03312 56 80 Yerkst. direktör och föreståndare: Lars-Olof Olson Oppet: Må-To 10-17, Fre 10-15 GÖTEBORG A-Panten AB Grundat 1990 Göteborgsvägen 25, 431 30 Mölndal Tel. 03176 07 80, Fr.0.m. 14-92 031776 07 80 Fax 03187 14 84, Mobiltel. 010-92 28 21 Föreståndare: Björn Gustafsson, bitr. förest. Christer Aberg e Oppet: Må-Fre 10-18, Lö 10-14 Aktiebolaget för Pantbelåning i Göteborg Grundat 1856 Drottninggatan 56, 411 07 Göteborg Tel. 03115 66 30, Fax 03115 99 34 Verkst. direktör: Lars Olof Larsson i Auktionsverket Föreståndare: Christina Lönnborg Oppet: Må, On, To, Fre 9-17, Ti 9-18 Göteborgs Lånekassa Grundat 1898 Rosenlundsgatan 411 20 Göteborg Tel. 03110 15 00, Fax 0311015 05 Tillhör Pabegruppen Föreståndare: Anders Johansson Olskrokens Lånekassa AB Grundat 1884 Norra Gubberogatan 32, Box 6042, 400 60 Göteborg Tel. 03119 51 38, 19 51 82 Yerkst. direktör och föreståndare: Lars-Erik Löfström Oppet: Må-Fre 10-17 HELSINGBORG Helsingborgs Pantaktiebolag Grundat 1882 Möllegränden 19, 252 23 Helsingborg Tel. 04211 00 88, Fax 04224 34 30 Föreståndare: Ulf Wallin Oppet: Må-Fre 9-15 JÖNKÖPING Jönköpings Lånekassa Grundat 1982 Östra Storgatan 55, 552 41 Jönköping Tel. 03616 26 60 Direktör och föreståndare: Karl Erik Nilsson

Bilaga 6

LINKÖPING Gomér 8: Andersson Varubelåning AB Grundat 1986 Industrigatan 36, Box 405, 581 04 Linköping Tel. 01312 93 80, Fax 01312 22 22 Verkst. direktör: Bo Rystadius Föreståndare: Håkan Rystadius Oppet: Må-To 10-17, Fre 10-16, Lunch 13-14 MALMÖ Malmö Varubelåning Grundat 1968

Östergatan 26-28, 211 22 Malmö

Tel. 040749 40 Tillhör Pabe-gruppen Föreståndare: Katarina Lindahl Malmö Lånekassa Grundat 1986 Bergsgatan 211 54 Malmö Tel. 04023 07 50 Tillhör Pabe-gruppen Föreståndare: Ewa Nyqvist Ebberöds Varubelåning Grundat 1987 Drottninggatan 212 11 Malmö Tel. 04018 14 80, Fax 04029 27 57 Direktör: Stefan Brunolf Föreståndare: Claes Augustsson Oppet: 9.30-13.00, 14.00-17.30 NORRKÖPING Norrköpings Pantbank Grundat 1983 Bråddgatan 10, 602 22 Norrköping Tel. 01116 25 40 Föreståndare: Ramon Eriksson Verkst. direktör: Karl Axel Linder

STOCKHOLM Aktiebolaget för Varubelåning Grundat 1866 Storgatan Box 5330, 102 46 Stockholm Tel. 08667 01 10, Fax 08662 80 37 Verkst. direktör och föreståndare: Rolf Brodd Oppet: Må-Fre 9-17, Lö stängt PABE-gruppen AB Pantbelåning Huvudkontor Grundat 1884 Sibyllegatan 24, Box 5084, 102 42 Stockholm Tel. 08667 02 00, Fax 666 99 83 Verkst. direktör: Tommy Schavon

Bilaga 6 1994:61 sou

Kontor 1 AB Pantlåning Mäster Samuelsgatan 67-69, 111 21 Stockholm Tel. 0820 47 57 Föreståndare: Paul Kelly Kontor 2 AB Pantlåning S:t Eriksgatan 20, Box 49070, 100 28 Stockholm Tel. 0850 08 91 Föreståndare: Lars Jonsson Kontor 3 AB Pantlåning Götgatan 34-36, Box 4237, 102 63 Stockholm Tel. 0842 21 40 Föreståndare: Evert Eriksson Stockholms Kommunala Auktions- och Pant AB SKAPA Grundat 1951 Drottningholmsvägen 25, Box 12097, 102 22 Stockholm Tel. 08652 85 65 Verkst. direktör: Göran Berggren, Auktionsverket Box 16256, 103 25 Stockholm Tel. 0814 24 40 Föreståndare: Lars Thulin Oppet: 9-17, Dag före helgdag 9-13, Lö stängt SUNDSVALL AB Sundsvalls Pantbank Grundat 1893 Storgatan 56, Box 424, 851 06 Sundsvall Tel. 06011 32 04 Verkst. direktör och föreståndare: Lennart Svensson TROLLHÄTTAN Trollhättans Varubelåning Grundat 1984

Österlånggatan 64, 461 34 Trollhättan

Kontorsingång Nygatan 2 Tel. 0520111 96 Föreståndare: Klas Wikström Yerkst. direktör: P. Hansson Oppet: Må-Fre 16-18, Lö stängt UMEÅ H-G Metall AB Grundat 1982 Rådhusesplanaden 17 D, 902 47 Umeå Tel. 09013 39 03 Direktör och föreståndare: Horst Gangel Oppet: Må-Fre 10-18, Lö 10-14

Bilaga 6 sou 1994:61

UPPSALA Uppsala Varubelâning Grundat 1981 Dragarbrunnsgatan 53, 753 20 Uppsala Tel. 01811 77 74 Tillhör Pabegruppen Föreståndare: Sigurd Ahlén VÄNERSBORG Vänersborgs Arbetarföreningens låneaffär Grundat 1887 Residensgatan Box 26, 462 01 Vänersborg Tel. 0521100 64

Föreståndare: Karl-Erik Sand

Qrdförande: Gunnar Aberg Oppet: Må-Fre 9.30-11.30, 15.00-17.00, Iuli stängt VÄSTERÅS Västerås Lånekassa Grundat 1984 Erik Hahrsgata Box 399, 721 08 Västerås Tel. 02111 94 54 Tillhör Pabegruppen Föreståndare: Ulla Hultberg

öREBRo

Orebro Lånekassa Grundat 1882 Olaigatan 10, 703 61 Örebro Tel. 01911 00 23 Tillhör Pabegruppen Föreståndare: Sven Eriksson ÖSTERSUND Ostersunds Varubelâning Grundat 1986 1907 Färjemansgatan 19, 831 31 Östersund Tel. 06311 06 06 Exp.tid. 13-16 vardag. Direktör och föreståndare: Björn Nilsson

Bilaga 6

FINLAND

HELSINGFORS Helsingfors Paint-Aktiebolag Grundat 1882 Huvudkontor Stora Robertsgatan 17-19 D 24 00120 Helsingfors Tel. 90-64 56 37, Fax90-60 10 65 Verkst. direktör: Ralf Karlberg Expedition A, Fredriksgatan 45 Tel. 90-64 40 89, Fax 90-60 44 73 föreståndare: Juha Puukari Oppet: Må-fre 10-16.30 Expedition Tavastvägen 48 Tel. 90-753 10 59, Fax 90-73 04 34 Föreståndare: Erkki Vuorinen

Öppet: Må-fre 10-16.30

Expedition C, Östra Centrum, Kundgatan 11 Tel. 90-33 34 45, Fax 90-33 35 11 föreståndare: Leif Löf Oppet: Må-fre 11-18 Expedition M, Mannerheimvägen 68 Tel. 90-44 25 77, Fax 90-49 04 35 föreståndare: Guy Lindström Oppet: Må-fre 10-16.30 ÅBO Expedition Mariagatan Abo e Tel. 921-32 65 99, Fax 921-32 61 74 föreståndare: Rauno Vesaniemi Oppet: Må-fre 10-16.30

Bilaga 7 sou 1994:61

Exempel på pantsedlar

v- - -- x..

fürvamhelñning

Aktiebolaget

32359ggggøøgøgzgzâzâaszszg:

iäzesgäsrgzsexggçmç

.9551 N,

i

YammaMáøgø 4,, y,.- wzmá

i

.Så-øáéáuaáø. f

âñüeñcl för zuöølá ing

, .

Låneavgül beräknas förmind 06h mi i Maraton til achmad dagen för länets inlöuan nuet, därest lånat mmm tilhhøtalnlnø. till uch dig matintag. vad: pihorjumind av tummen räkna: hu som maine. dockatt om Iniawn ska:ma: ungangøn av :nad Hisnattens månad. umavøih vägar inta. dir en alla:flera minuter Mn linux ultimatum llnbnvgm Beko beräknas fö:de första 10m damma avny :änmmm: ti bantning, fö]längre Hdin nu månad:nu fñdallodagan: därest e uppskov punlans med fanâünürøg ska pi llrgtçuamns vinna: Susann :gar irgnçmvnm :som ma Hmmm: utpekat-um: pantan. skulla Inna lönn inom fötaskrlvén:m3 m. MW beqlran. Chili inland .nu län!åörsitjm i offentlig ;mm mig sag. genom en u m mot , av Enarnlmnda ua timmer mrøâzøtm mmgmuøuomm och w Aralumn belagd. mugg:;gu kvmiogwás up; imanen i :Modinör täckandeunderskott av i annat Iániaqamns An.Förvankas man vara annolag.mun nanm heliga försäkrad lll 200% av av Ik rmrn. mig ras m: , , belagd. Om Ihnøbcvln förkommer. :kalllinger tamagnnh. Oüulñmu w inhumant:lit enligt Minimus Mlvdrñillgun ba :malin nu oiöødrâjligen gon ;kvinna man drum nu bolaget uppgift med om llnenummer ellerdag är pamnllmingon. Anshg om lådan :agcran sittande icke harät-alert: för halogen. N10: nnmivan upprätta: I bolaget: lokal. Skane nmbøvlnet inomlyonon dagar enar anonym up mntagaren pamon uuñu utan alt Iinøsbøviut Itarutlttu Anapmk pagrund av :Anebnvlut damm kunna garn: gällande mot ba a

get.

Högsta kánuvgstt mom får Omtiáønáe såiçorbal kvlttevas:

s Obi norm 513339 överxgagwâå hä :øånâyaâøhtlwâåyigx han mn :sovrum-Ja 2:9. di e Namn. 4 p: ., b ovriga pantgr: 35% :Husen de Ianin öwrstigar men Namn, textat: kvamr och x ñvnm 30% pr av, Förskrymmmda gods utgå:lömbjninq med aa fjlréádol av °9"°“ Adress: r nxpudêlicnsavsêñ tarun o.m. am honor: s kranar. Expeamunssvgm förlan över kranar: zoo w kranar,

Bilaga 7

sou 1994:61

viaxçwaâáeásicm:

ungárkrxrádzax-âmszi 133 . Magni amrâxüasamr-

sou 1994:61 Bilaga 8

Tablå över aktuella 1993

låneavgifter m.m.

Bilaga 8

. . l

S Q C

I , W . W 3 l

V V W , m ,

m n

m t W i ,m

i

å ä m ä ä

2 2 .w ,

w m .m m m

W H , W ,

ä S .w N H

m

- u av

m

Statens

offentliga

utredningar

Kronologisk förteckning

Ändradansvarsfördelningför denstatliga 3 Vår andes ochandras. . stämmastatistiken.Fi. Kulturpolitik och internationalisering,Ku. 2, Kommunerna,Landstingenoch Europa 36.Miljö ochfysisk planering.M. + Bilagedel.C. 37. Sexualupplysningochreproduktivhälsaunder Mäns föreställningar om kvinnor ochChefskap,S. 1900-taleti Sverige.UD. 4. Vapenlagenoch EG, Ju. 38. Kvinnor, barnocharbetei Sverige1850-1993.UD. Kriminalvård och psykiatri. Ju. 39, Gamla är ungasom blivit äldre.Om solidaritet Sverigeoch Europa.En samhällsekonomisk mellangenerationerna.Europeiskaäldreåret1993.S, konsekvensanalys. Fi. 40, Långsiktigstrålskyddsforskning. M. EU, EESochmiljön, M. 41. Ledighetslagstittningen en översyn. A. - Historisktvägval Följdernaför Sverigei utrikes- 42. Staten och trossamfunden. C. ochsäkerhetspolitiskthänseende av att bli, 43. Uppskattad sysselsättning om skattemasbetydelse r respektiveintebli medlemi Europeiskaunionen.UD, för denprivatatjänstesektorn.Fi. Förnyelse ochkontinuitet om konstochkultur 44. Folkbokforingsuppgiftema i samhället.Fi, e i framtiden,Ku. 45. Grundenför livslångtlärande.U, 10. Anslutningtill EU Förslagtill övergripande 46. SambandetmellanSamhällsekonomi, transfereringar lagstiftning.UD. ochsocialbidrag. l Om kriget kommit... Förberedelserför mottagande 47. Avveckling av denobligatoriskaanslutningen av militärt bistånd 1949-1969 r Bilagedel. SB. till Studentkårerochnationer, U. 12. Suveränitet ochdemokrati 48. Kunskapför utveckling + bilagedel.A. + bilagedelmed expertuppsatser. UD, 49. Utrikessekretessen. Ju. 13. llK-metoden, m.m. Fi. 50. Allemanssparandet en översyn. Fi. a 14. Konsumentpolitiki enny tid. C. 51. Minne ochbildning. Museernas uppdrag och 15.På väg. K. organisation bilagedel.Ku. + l6. Skoterkörningpåjordbruks- ochskogsmark. 52.Teaternsroller. Ku. Kartläggningochåtgärdsförslag.M. 53. Mästarbrevför hantverkare.Ku. 17, Års- ochkoncernredovisning enligt EG-direktiv. 54. Utvärdering av praxisi asylärenden.Ku. Del och 1 11.Ju, 55. Rättentill reformeratbilstöd. S. ratten- 18.Kvalitet i kommunalverksamhet nationell 56. Ett centrum för kvinnor som våldtagitsoch w uppföljning ochutvärdering.C. inisshandlats.S. 19. Rena roller i biståndet styrning ocharbetsfördelning57. Beskattning fastigheter,del av Principiella r i en effektiv biständsförvaltning.UD. utgångspunkterför beskattning fastigheter av m.m. 20. Reformeratpensionssystem. S. Fi. 21. Reformerat pensionssystem. BilagaA, 58.6 Juni Nationaldagen.Ju. Kostnaderoch individeffekter. S, 59. Vilka vattendrag skall skyddas Principeroch 22, Reformeratpensionssystem. BilagaB. förslag.M. Kvinnors ATP och avtalspensioner. 59. Vilka vattendragskall skyddas Beskrivningarav 23. Förvaltabostäder.Ju. vattenområden.M. 24. Svenskalkoholpolitik en strategiför framtiden, 60, Särskilda skäl. Utformningoch tillämpning av - 25. Svenskalkoholpolitik bakgrundochnuläge.S. w 2 kap. 5§ och andrabestämmelseri 26. Att förebyggaalkoholproblem. S, utlänningslagen.Ku. 27. Vård av alkoholmissbrukare.S, 61, Pantbankernas kreditgivning. N. 28. Kvinnor ochalkohol. 29. Barn Föräldrar Alkohol. A 30, Vallagen.Ju, 31. Vissa mervärdeskattefrågor lll Kultur m.m. Fi, 4 32. Mycket Under Samma Tak, C. 33. Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden. m.m. Ku. Tekniskt utrymme för ytterligareTV-sändningar.Ku. .

Statens offentliga 1994 utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Kommunikationsdepartementet

Om kriget kommit...Förberedelserför mottagande av På väg. [15] militärt bistånd[949-1969 Bilagedel. + Finansdepartementet Justitiedepartementet Ändradansvarsfördelningför denstatligastatistiken.[l] Vapenlagenoch EG [4] Sverige och Europa. En samhällsekonomisk Kriminalvård ochpsykiatri. [5] konsekvensanalys. [6] Års- ochkoncemredovisningenligt EG-direktiv. JIK-metoden, m.m. [13] Del 1och 11.Ju. [17] Vissamervärdeskattefrågor III - Kultur m.m. Förvaltabostäder.[23] Uppskattadsysselsättning om skattemasbetydelse - Vallagen.[30] för denprivatatjänstesektom.[43] Utrikessekretessen. [49] Folkbokforingsuppgiñemaisamhället.[44] 6 Juni Nationaldagen.[58] Allemanssparandet en översyn. [50] - Beskattning fastigheter,del av Principiella Utrikesdepartementet utgångspunkterför beskattning fastigheter av m m. [57] Historisktvägval- Följdemaför Sverige utrikes-och i säkerhetspolitiskthänseende att bli, respektiveintebli Utbildningsdepartementet av medlemi Europeiskaunionen.[8] Grunden for livslångt lärande.[45] Anslutningtill EU Förslag till övergripande Avveckling av denobligatoriskaanslutningentil lagstiñning.[10] Studentkårer och nationer. [47] Suveränitetochdemokrati + bilagedelmed expertuppsatser. [12] Kulturdepartementet Renaroller i biståndet- styrningoch arbetsfördelning Förnyelseochkontinuitet- om konstochkultur i en effektiv bistándstörvaltning.[19] i framtiden. [9] Sexualupplysningochreproduktivhälsaunder1900-talet Vandelnsbetydelsei medborgarskapsärenden, [33] m.m. i Sverige.[37] Tekniskt utrymme för ytterligareTV-sändningar.[34] Kvinnor, barn och arbetei Sverige 1850-1993. [38] Vår andes ochandras. stämma- Kulturpolitik ochinternationalisering.[35]

Socialdepartementet

Mirmeoch bildning. Museernasuppdragoch Mänsföreställningar om kvinnor och chefsskap.[3] organisation bilagedel. + [51] Reformeratpensionssystem. [20] Teaternsroller. [52] Reforrneratpensionssystem. BilagaA. Mästarbrevför hantverkare.[53] Kostnaderochindivideffekter.[21] Utvärdering av praxis i asylärenden.[54] Refonneratpensionssystem. BilagaB. Särskildaskäl. Utformningoch tillämpning 2 kap. 5§ av KvinnorsATP ochavtalspensioner.[22] och andrabestämmelseri utlänningslagen.[60] Svenskalkoholpolitik en strategiför framtiden.[24] - Svenskalkoholpolitik bakgrundochnuläge.[25] Näringsdepartementet - Att förebygga alkoholproblem.[26] Pantbankernas kreditgivning. [61] Vård av alkoholmissbrukare.[27] Kvinnor ochalkohol.[28] Arbetsmarknadsdepartementet Barn Föräldrar Alkohol. [29] - - Ledighetslagstiñningen en översyn [41] Gamla blivit äldre.Om solidaritetmellan är unga som Kunskapför utveckling + bilagedel.[48] generationerna.Europeiskaäldreåret 1993. [39] SambandetmellanSamhällsekonomi, transfereringar Civildepa rtementet ochsocialbidrag.[46] Kommunerna,Landstingenoch Europa. Rättentill reformeratbilstöd. [55] ratten- + Bilagedel.[2] Ett centrum for kvinnor som våldtagitsoch Konsumentpolitiki enny tid. [14] misshandlats.[556] Kvalitet i kommunalverksamhet nationell uppföljningochutvärdering.[18]

Statens offentliga utredningar

1994 Systematisk förteckning

Mycket UnderSammaTak. [32] Statenoch trossamfunden.[42]

Miljö- och naturresursdepartementet EU, EESoch miljön. [7] Skoterkömingpåjordbruks- ochskogsmark. Kartläggningochåtgärdsförslag.[16] Miljö och fysisk planering.[36] Långsiktig strålskyddsforskning.[40] Vilka vattendragskall skyddas Principeroch förslag. [59] Vilka vattendragskall skyddas Beskrivningarav vattenområden.[59]