Förvärv i god tro

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

FÖ

RYÄRV

GOD TRO

Betänkande av om godtrosförvärv av utredningen stöldgods m. m.

SM]

1984:16

ns

Statens offentliga utredningar Eâltáå 1984:16 Eg Justitiedepartementet

Förvärv

i tro

god

Betänkande av av m.m. om godtrosförvärv stöldgods

ijredningen

Stockholm 1984

Omslag Ad Sum Magnus Günther ISBN 91-38-08231-4 ISSN 0375-250X Liber Tryck Stockholm 1984 321059

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 11 september 1980 bemyndigade regeringen dåvarande statsrådet Winberg att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över gällande ordning i fråga om godtrosförvärv av stöldgods m.m. samt att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Med verkan från och med den 27 november 1980 förordnades riksdagsledamoten, hovrättsrådet Allan Ekström som särskild utredare.

Att såsom experter biträda utredningen förordnades genom beslut den 15 februari 1982 fil.kand. Johannes Knutsson, polisintendenten Tommy Lindström och direktören Erland Strömbäck.

I beslut den 25 maj 1981 förordnades hovrättsassessorn Jan Ulmander att från och med den 1 juli 1981 vara sekreterare i utredningen.

Utredningsarbetet tog sin faktiska början den 1 oktober 1981.

Utredningen får härmed överlämna betänkandet Förvärv i god tro.

Professor Erik Anners har skrivit det historiska avsnittet (kap. 4).

I enlighet med direktiven har utredningen samrått med de nordiska länderna. Professorn vid handelshögskolan i Stockholm, Gunnar Karnell, har åt utredningen införskaffat visst material från UNIDROIT (Rominstitutet).

Experterna har enhälligt biträtt utredningens förslag.

Utredningsuppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i mars 1984

Allan Ekström

/Jan Ulmander

INNEHÅLL FÖRKORTNINGAR OCH LITTERATUR

28 Typfall

Strävan efter nordisk rättslikhet 1900-talet 40 på Justitiedepartementets utkast till lagrådsremiss med förslag till lag om godtrosförvärv av lösöre Riksdagsbehandling m.m. Annan lagstiftning m.m. Utredningens direktiv

HISTORISK ÅTERBLICK

GÄLLANDE SVENSK RÄTT Godtrosförvärv av lösöre 5.1.1 Allmänt om rättsläget 5.1.2 Huvuddragen 73 5.1.3 Ytterligare om godtrosförvärven 77 5.2 Annan lagstiftning av betydelse vid förvärv av stöldgods 79 5.2.1 Allmänt om civilrättslig och straffrättslig bedömning 79 5 .2.2 Häleribestämmelserna 81 5.2. 3 Lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. 83 5.2. 4 Kontroll av vissa branscher 85

UTLÄNDSKA RÃTTSORDNINGAR M.M. 93 . Internationella enhetssträvanden

ONONON

Nordisk rätt 95 6.2.1 Finland 95 6.2.2 Norge 98 6.2.3 Danmark 107

6 Innehåll *

6.3 e 111 1 Förbundsrepubliken 111 Tyskland 2 Frankrike och Schweiz 113 3 Holland och Italien 115 4 England 118

6.5. 5 Övriga 122

4 Östeuropa 122

.5 USA och Kanada 123 6 Latinamerika och 126 Japan 7 Kommentarer kring ett rättsfall 127

NÄRMARE OM UTGÅNGSLÃGET 133 Bakgrund 133 7.1.1 1965 års förslag 133 7.1.2 Remissen över SOU 1965:14 134 7.1.3 Lagrådsremissen 137 7.1.4 Kritiken av nuvarande 140 ordning

UTREDNINGSARBETET 143 1 Förfrågningar i Sverige 143 .2 Förfrågningar i Norden 151

VALET MELLAN EXSTINKTION OCH VINDIKATION. ARGUMENT FÖR OCH EMOT 153 1 Inledning 153 .2 Argumenten 156 3 Utvecklingstendenser 160

10 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 163 10.1 Behovet av lagstiftning 163 10.2 Exstinktion som huvudprincip 164 10.2.1 Anförtrott gods 166 10.2.2 Icke anförtrott gods 166 10.3 Processuella frågor m.m 181 10.4 Rätt till lösen 186 10.5 Lagens tillämpningsområde 192

11 SPECIALMOTIVERING 201 11.1 Lagen om godtrosförvärv av lösöre 201 11.2 Lagen om ändring i handelsbalken 210

BILAGOR

Bilaga 1 Förslag till Lag om godtrosförvärv av lösöre (sou 1965:14) 213 Bilaga 2 till Förslag Lag om godtrosförvärv

av lösöre (Lagrådsremiss) . 215

Bilaga 3 Utkast till enhetlig lag. UNIDROIT år 1968 217 Bilaga 4 Utkast till enhetlig lag. UNIDROIT år 1975 221 Bilaga 5 Lagtext i Norge 225

Innehåll 7

Bilaga 6 Lagtext i Förbundsrepubliken Tyskland

(utdrag BGB) 227

Bilaga 7 Lagtext i Frankrike (utdrag Code Civil) 229

Bilaga 8 Lagtext i Holland (utdrag N.B.W. 3.4.2) 231

Bilaga 9 Lagtext i Italien (utdrag Codice Civil och Codice Penale) 235 Bilaga 10 Lagtext i England (utdrag Sale of Goods Act 1979 chapter 54) 257 Bilaga 11 Lagtext i USA (utdrag UCC) 239 Bilaga 12 Rättsfallsförteckning 241

FÖRKORTNINGAR OCH LITTERATUR

Förkortningar

BGB Bürgerliches Gesetzbuch BrB brottsbalken Brå brottsförebyggande rådet DL Danske Lov HB handelsbalken HD högsta domstolen H0vR hovrätt(en) Innst.O. instilling till odelstinget JuU justitieutskottet KFM kronofogdemyndigheten LK lagkommittên LU lagutskottet MB missgärningsbalken MRF Motorbranschens Riksförbund N.B.W. Niuwe Burgerlijk Wetbock NJA Nytt Juridiskt Arkiv, Avd. I NJA II Nytt Juridiskt Arikv, Avd. II 0t.prop. proposisjon till odelstinget prop. proposition RB rättegångsbalken RH Rättsfall från hovrätterna, utgivna av domstolsverket rskr riksdagens skrivelse RSV riksskatteverket SkbrL skuldebrevslagen SOU Statens offentliga\utredningar SLP strafflagens promulgationsförordning SP strafflagens promulgationslag SVJT Svensk Juristtidning TSA Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund UB utsökningsbalken UCC Uniform Commercial Code UNIDROIT Institut international pour 1unification du droit prive (Rominstitutet) ZGB Zivilgesetzbuch

Litteratur

Anners Anners, Erik, Hand wahre Hand, Studien Geschichte der germanischen Fahrnisverfolgung, 1952 N Anners Anners, Erik. Aganderätt och handelsintresse, Uppsala 1960

10 Förkortningar och litteratur

_ Bengtsson Bengtsson Bertil, Särskilda avtalstyper I, Stockholm 1971 Boyer Boyer, Ralph, Survey of the law of Property, 3rd. edition, St. Paul, Minnesota 1981 Brown Brown, Ray Andrews, The Law of Personal Property, Chicago 1975

Ekelöf Ekelöf, Per Olof, Rättegång II, 6 uppl., Stockholm 1980 Eyben Eyben, W. Edler v., Formuerethigheder, 6. utgåvan, 1979 Eyben och Vinding Kruse Eyben, W. Edler v. och Vinding Kruse, Anders, Indledning till formueretten

Hellner Hellner, Jan, Skadeståndsrätt, Stockholm 1972 Hellner Hellner, Jan, Speciell avtalsrätt I Köprätt, Stockholm 1982 Hessler Hessler, Henrik, Allmän sakrätt, Stockholm 1973 Hâstad Håstad, Torgny, Kompendium i sakrätt avseende lös egendom, Uppsala 1978

Illum Illum, Knud, Dansk Tingsret, 3. omarbetade utgåvan genom V. Carstensen, Köpenhamn 1976 Jareborg Jareborg, Nils, Förmögenhetsbrotten, Stockholm 1975

Karlgren Karlgren, Hjalmar, Produktansvaret, Stockholm 1972 Karlgren Karlgren, Hjalmar, Skadeståndsrätt, 5 uppl., Stockholm 1972 Karlgren Karlgren, Hjalmar, Obehörig vinst och värdeersättning, Stockholm 1982

Murray Murray, D.E., Sale in Market Overt, International and Comparative Law Quarterly 9, 1960

Sauveplanne Sauveplanne, J.G. La protection de lacquereur de bonne foi dobjets mobilers corporels, Rapport Comparatif, UNIDROIT, Rom 1961 Schmitthoff Schmitthoff, C.M., The Sale of Goods, 2nd. edition, London 1966 Siehr Siehr, Kurt, Der gutgläubige Erwerb beweglicher Sachen, artikel i Zeitschrift für Vergleichende Rechtwissenschaft, Nr 4/81

Förkortningar och litteratur 11

Thune och

Bratholm Thune, Gro H. och Brathölm, A., Heleri,

Oslo 1972

UNIDROIT Projet de loi uniforme sur la protection 1acheteur de bonne foi d0bjets mobliers corporels, UNIDROIT 1968, Doc. 37 UNIDROIT Revue de droit uniforme, UNIDROIT 1975 I

Wrede Wrede, Rabbe A. Grunddragen av sakrätten, Helsingfors 1926

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1 FÖRSLAG TILL LAG om GODTROSFÖRVÃRV AV LÖSÖRE

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Förvärvar någon lösöre genom överlåtelse från den som hade egendomen i sin besittning men icke var ägare till den eller saknade rätt att förfoga över den på ägarens vägnar, får förvärvaren äganderätt till egendomen, om han fått den i sin besittning och därvid varit i god tro.

En förvärvare skall icke anses ha varit i god tro med mindre han visar att han varken insett eller med hänsyn till egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds eller omständigheterna i övrigt bort inse att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

2 § Den som på grund av annans godtrosförvärv förlorat rätt till egendom har rätt att mot lösen återfå egendomen från innehavaren.

Den som vill utöva rätten till lösen skall återkräva egendomen från innehavaren inom tre månader från det han fick eller bort skaffa sig kännedom om vem som innehar egendomen, dock senast tre år från det innehavaren fick egendomen i sin besittning. Gör han inte det är rätten förlorad.

3 § Lösen utges till egendomens ägare och skall motsvara dennes kostnader för förvärv av egendomen och dess förbättring. Har ägaren förvärvat egendomen genom gåva, arv, testamente eller bodelning skall även kostnad som ägarens fångesman haft för förvärv av egendomen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet under förutsättning att fångesmannen skulle ha haft rätt att betinga sig lösen, om återkrav hade framställts mot honom.

Lösen motsvarar högst egendomens värde i den allmänna handeln.

Har annan särskild rätt till egendomen, skall lösen efter de i första och andra styckena angivna grunderna utges till denne. Sådan ersättning avräknas från den ersättning som tillkommer ägaren.

14 Forfattningsförslag

4 § Bestämmelserna i 1-5 §§ äger motsvarande tillämpning i fråga om förvärv av till lösöre. panträtt

5 § Denna lag äger ej tillämpning på som kan fartyg, intecknas, eller på luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av i luftinteckning fartyget.

6 § Finnes i lag eller annan författning särskilda bestämmelser om förvärv av lösöre i god tro, gäller vad sålunda är föreskrivet.

Denna träder i kraft den lag 1 januari 1985.

Har någon före lagens ikraftträdande på av grund godtrosförvärv enligt äldre lag förlorat rätt till egendom, räknas dock den i 2 § andra stycket angivna tiden av tre månader tidigast från dagen för ikraftträdandet.

2 FÖRSLAG TILL LAG OM ÄNDRING I HANDELSBALKEN

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken skall upphöra att gälla vid av utgången år 1984.

soU 1984:16 15

SAMMANFATTNING

Bakgrund

När någon (C) i god tro förvärvar egendom från den (B) som saknar rätt.att förfoga över denna uppstår en konflikt mellan den rätte ägarens (A:s) och den godtroende förvärvarens (C:s) anspråk på egendomen. En given formel för att lösa denna konflikt finns inte. Det är därför inte särskilt förvånande att skilda rättsordningar uppvisar olika sätt att lösa frågan. Gemensamt för de flesta rättssystemen är dock att lösningar av dilemmat A-C sker efter endera av tvâ huvudlinjer, exstinktionsprincipen eller vindikationsprincipen.

Innebörden av exstinktionsprincipen är att C:s intresse ges företräde framför A:s. A kan inte, i varje fall inte utan att betala lösen till C, få tillbaka egen-

domen. Ãganderätten till egendomen anses genom godtros-

förvärvet ha övergått till C. Denne har gjort, vad man brukar kalla, ett exstinktivt förvärv, vilket medför att A:s rätt till egendomen utsläcks.

Vindikationsprincipen gynnar A framför C. Principen innebär att A:s äganderätt består och att A berättigas att vederlagsfritt återfå egendomen från C oberoende av dennes goda tro.

Svensk rätt tillämpar sedan lång tid tillbaka exstinktionsprincipen. Någon allmän lag om godtrosförvärv av lösöre finns dock inte. Reglerna om godtrosförvärv har i stället främst utvecklats genom praxis. Därvid har bestämmelserna i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken om lånat och deponerat gods varit utgångspunkten. Bestämmelserna, vilka innebär, å ena sidan, att A ges generell rätt att lösa egendomen från C och å andra sidan, att godtrosförvärvaren inte utan lösen har skyldighet att lämna tillbaka egendomen, har blivit förebild för lösningen av en mängd andra situationer av godtrosförvärv. Sedan mitten av 1800-talet tillämpas exstinktionsprincipen också vid godtrosförvärv av stöldgods.

A:s rätt att lösa saken åter innebär att den renodlade exstinktionsprincipen rubbats. Det är, som nedan antyds och närmare beskrivs i kap. 2 och 6, en företeelse som är relativt vanlig även i andra rättsordningar.

Den mångfald av godtrossituationer som kan uppstå brukar vanligen indelas i två huvudfall. Man utgår

x 16 Sammanfattning

därvid från det sätt på vilket B fått egendomen i sin besittning. B:s obehöriga disposition kan efter denna indelning avse antingen egendom som anförtrotts honom av A eller avse egendom som icke anförtrotts honom (stöldfallet).

Som nyss nämnts tillämpas i svensk rätt exstinktionsprincipen, vare sig egendomen varit anförtrodd B eller ej. Detta är, som närmare framgår vid granskningen av främmande rättsordningar (se kap. 6), ingen unik lösning. Däremot skiljer sig lösningen från vad som gäller i de övriga nordiska länderna. Men inte heller Danmark, Finland och Norge uppvisar någon enhetlig lösning för godtrosförvärvare. Bilden är splittrad. I Danmark är vindikationsprincipen utgångspunkt för konfliktlösningen av de båda huvudfallen. I Finland och numera även Norge (sedan år 1979) är utgångspunkten exstinktion vid godtrosförvärv av anförtrodd egendom. I Finland, liksom i Sverige, ges A rätt till lösen. Någon sådan rätt föreligger inte i Norge. Däremot uppvisar de övriga nordiska länderna en gemensam syn på godtrosförvärven av icke anförtrodd egendom. Samtliga länder tillämpar här vindikationsprincipen, dvs. en oinskränkt rätt för A att få sin egendom åter från godtrosförvärvaren C.

Det var främst synen på godtrosförvärv av stöldgods som var av avgörande betydelse för att de enhetssträvanden till nordisk rättslikhet, som påbörjades år 1960 och för svensk del inte avslutades förrän år 1973, kom att misslyckas. Ett lagförslag, vars innehåll och öde närmare beskrivs i kap. 3 och 7, ratades först av Norge och sedermera även av Danmark.

Frågan om godtrosförvärv av stöldgods m.m. har under 1970-talet behandlats i riksdagen vid ett par tillfällen men utan att föranleda åtgärd. I propositionen 1979/80:66 angående förslag till ändring av hälefibestämmelserna i brottsbalken, utarbetad på grundval av en promemoria från brottsförebyggande rådet (Brå), behandlades också frågan om godtrosförvärv av stöldgods m.m. Något förslag beträffande godtrosförvärven lades inte fram utan denna fråga ansågs böra övervägas i annat sammanhang. I samband med justitieutskottets behandling av nyssnämnda proposition uttalade utskottet att det beträffande godtrosförvärv av stöldgods m.m. funnes bärkraftiga skäl att behålla nuvarande ordning men också skäl som talade i motsatt riktning. En utredning, bedriven i nordiskt samförstånd och med uppgift att utröna förutsättningarna för en ändring av gällande ordning, borde göras.

Sammanfattning .17 \

direktiven, i vilka departementschefen ansluter Enligt sig till utskottets mening, har vi också att överväga vilka som bör gälla vid förvärv av egendom som regler frånhänts ägaren genom egendomsbrott i annat fall. Även andra sakrätter bör beaktas. Om det anses påkallat får till samlad lagstiftning om godtrosförvärv av förslag lösöre framläggas.

Slutsatser

Den av olika länders rättsordningar som föregenomgång tagits visar att lagstiftarna värjt sig mot att föreslår en renodlad tillämpning av någon av huvudprinciperna. Påfallande ofta förekommer nämligen undantag från den huvudprincipen. I rättsordningar där vindikagällande finns nästan undantagslöst ett tionsprincipen gäller andningshål för omsättningen. Undantag till förmån för exstinktion kan gälla för t.ex. sådana godtrosförvärv som görs på en mässa, en marknad eller i den reguljära handeln. I rättsordningar där exstinktion är huvudprincip kan gälla undantag till förmån för oinskränkt vindikation, t.ex. beträffande gods som frånhänts ägaren genom stöld eller annat tillgreppsbrott. Exstinktionsprinoipen kan också, precis som i svensk rätt, genombrytas på det sättet att den ursprunglige ägaren rätt att mot ersättning lösa godset. Det (A) medgivits finns bland de genomgångna rättsordningarna endast en (den italienska), där huvudprincipen (exstinktion) är konsekvent genomförd.

Eftersom lagstiftarna i hög grad eftersträvat att inte renodla av principerna har valet av princip i någon minskat i betydelse. Genom metoden att införa praktiken undantag från huvudprincipen möjliggörs likvärdiga resultat oavsett vilken av principerna som anges vara huvudregel. Valet av princip blir alltså inte en fråga om allt eller intet. I själva verket kan man - bildlikt och något förenklat - konstatera att var och en av principerna dras mot mittpunkten på en tänkt skala.

När det val av huvudprincip anser vi det utegäller slutet att övergå till vindikationsprincipen (för övrigt i Europa omhuldad endast av Danmark och Portugal). Den i svensk rätt av ålder gällande och beprövade exstinktionsprincipen bör alltså bibehållas. Därmed ansluter vi oss till en uppfattning som internationellt sett är den dominerande. Ställningstagandet ligger dessutom väl i linje med de utvecklingstendenser som kan urskiljas. Den internationella utvecklingen går - i vart fall beträffande godtrosförvärv av nämligen som anförtrotts - mot exstinktion (se egendom entydigt närmare kap. 6).

18 Sammanfattning

I fråga om regleringen av godtrosförvärv av stöldgods m.m. kan man inte, som vid förvärv av anförtrodd egendom, peka på någon säker utvecklingstendens. Däremot vederläggs i betänkandet det i debatten ofta framförda påståendet att Sverige i motsats till andra länder extremt och nästan på ett unikt sätt skulle gynna godtrosförvärvaren. Detta påstående är inte sant (se

kap. 6). Åtskilliga rättsordningar, ja merparten, er-

känner godtrosförvärv av stulen egendom som förvärvats i den reguljära handeln. Andra länder går längre. Holland, det land som senast lagreglerat rättsområdet, har regler som stämmer bra överens med våra och Italien uppvisar en rättsordning som är den mest exstinktionsvänliga av alla.

I betänkandet föreslår vi att exstinktionsprincipen skall gälla även vid godtrosförvärv av stöldgods m.m. Den splittrade bilden av hur man internationellt löst denna fråga har varit en faktor vid ställningstagandet. Det finns emellertid andra betydelsefulla faktorer. Främst bör nämnas det faktum att en oinskränkt regel om vindikation är förknippad med så många nackdelar i förhållande till bevarandet av exstinktionsprincipen (se närmare kap. 10) att en sådan inte bör förordas. Detta påstående understryks också av enkätsvar som erhållits från åtskilliga polis- och åklagarmyndigheter samt andra myndigheter. En stor majoritet av dessa myndigheter avvisar tanken på vindikation och ansluter sig till de principer för lösning som vi föreslår.

Vår lösning utgår från grundsynen att konflikten A-C är av civilrättslig karaktär. Det är således i första hand fråga om att lösa en konflikt mellan två enskilda parter. Civilrätten måste i denna fråga anses vara överordnad de kriminalpolitiska aspekter som kan anläggas på förvärven av icke anförtrodd egendom. Det är, som framhålles i betänkandet, en illusion att tro, att en ändrad civilrättslig reglering av konflikten A-C skulle kunna ha någon egentlig effekt i brottsbekämpningen. Något annat än ett marginellt bidrag kan det aldrig bli fråga om. Frågan om godtrosförvärv eller

inte är inget som avhåller hälaren. Här spelar risken

för upptäckt och efterföljande straff en väsentligt större roll. Bekämpningen av brottsligheten bör alltså i första hand ske genom insatser på det kriminalpolitiska och näringsrättsliga fältet, t.ex. genom slopande av kravet på förbrott vid häleri (så att stöldgodslagen i större utsträckning kunde tillämpas) och en skärpning av reglerna för handel med begagnade varor.

Sammanfattning 19

Den kritik som riktats mot våra nuvarande bestämmelser har främst rört förvärven av stulen om godtrosförvärv Man har menat att det är alltför lätt för C egendom. att komma med förklaringar som tas till intäkt för påaktualiseras ofta i samstående om god tro. Frågan band med att allmän åklagare för talan mot C för häleri eller häleriförseelse. I ett sådant mål föreligger då

dels en talan om ansvar för brott, dels en civilrättstalan om årerfående av egendomen utan lösen. Ett lig ibland därvid förbisett faktum är att frågan om ansvar för brott är en sak och att frågan om godtrosförvärv eller inte är en annan sak. Som närmare framgår i be-

tänkandet (se avsnitt 10.3) skall den straffrättsliga och den civilrättsliga bedömningen ske bedömningen efter olika vilket kan få till följd att C måttstockar, stundom fri från straff men likväl ej skall anses går ha gjort ett godtrosförvärv.

Man kan att det finns en zon mellan det civilsäga och det straffrättsliga culpakravet. Om C berättsliga finner i denna zon, när han tar befattning med sig så kan han inte fällas till ansvar, men han kan saken, inte heller ett godtrosförvärv. Godtrosförvärv kan göra nämligen endast ske vid frånvaro av minsta anledning till misstanke om att brott förelåg och inte sällan krävs att C varit aktiv för att kontrollera att över-

lâtaren B var behörig.

I att undvika missförstånd och för att undanröja syfte den villfarelsen att ett slentrianmässigt spridda åberopande av god tro från C skulle vara tillfyllest, föreslår vi att i processen A-C ändras. För bevisläget närvarande torde i processen vara det att utgångsläget A skall visa ond tro hos C. Vi menar att det i stället bör ankomma Visa sin goda tro. Bevisbördan bör på C att således vara omkastad. Detta innebär, som närmare fram-

i betänkandet, en modifiering som inte är särskilt går Den är ändå motiverad, då den kan bidraga ingripande. till att och säkerställa en skärpa uppmärksamheten rättstillämpning. Den omkastade bevisbördan riktig innebär inte någon skärpning av beviskravets styrka.

för lösenrätten bör bibehållas. Även Den A förmånliga om den sällan är den en säkerhetsventil för utnyttjas den Någon olägenhet av att låta ursprunglige ägaren. den inte. Lösenbeloppet bör gälla generellt föreligger bestämmas efter det utgivna vederlaget (vederlags- Som närmare framgår (se avsnitt 10.4) är

principen).

det dock motiverat att i tiden begränsa rätten till lösen. Preskriptionsregler bör därför införas.

20 Sammanfattning

Lagförslaget

Lagförslaget innebär i huvudsak följande. 1. Lagen är generell i den meningen att den gäller godtrosförvärv beträffande såväl anförtrodd som egendom icke anförtrodd egendom. 2. Lagen gäller för lösöre, dvs. lösa saker. Även godtrosförvärv av panträtt omfattas av förslaget. 3. Huvudprincipen är rakt igenom exstinktion men med en bevisbörderegel för godtrosförvärvaren C. 4. Lösenrätten för A är generell. Lösen utges i enlighet med vederlagsprincipen. 5. För lösenrätten gäller vissa preskriptionsregler (tre månader resp. tre år).

SUMMARY

Background

When a person (C) acquires property in good faith from a person (B) who has no right to it, a conflict arises between the rightful owners (As) and the bona fide purchasers (Cs) claims to the property. There is no given formula for resolving this conflict. It is therefore not very remarkable that different judicial systems exhibit different ways of settling the question. Common to most legal systems, however, is that the solution of the dilemma A-C follows one of two main principles, the extinction principle or the vindication principle.

The extinction principle implies that Cs interest is given precedence over As. A cannot get back the property, at all events not without paying redemption to C. Through the bona fide purchase the title to the property is considered to have passed to C. The latter has made what is customarily called an extinctive purchase, whereby As right to the property is extinguished.

The vindication principle favours A rather than C. The implies that As title persists and that A is principle entitled to recover the property from C gratuitously despite the latters good faith.

Swedish law has for a long time adopted the extinction principle. There is, however, no law governing bona fide acquisition of personal property. The rules governing bona fide acquisition have instead developed mainly through practice. The point of departure has been the provisions of chap. 11, § 4, and chap. 12, § 4, of the Commercial Code concerning loaned and consigned goods. These provisions which imply, on the one hand, that A is given a general right to redeem the property from C and, on the other, that the bona fide purchaser is not obliged, without receiving redemption, to hand back the property, have become the model for resolving numerous other bona fide purchase situations. Since the mid-19th century the extinction principle is applied also to bona fide purchase of stolen goods.

As right to redeem the property implies invalidation of the extinction principle pure and simple. As indicated below, and as stated in chap. 2 and 6, this

22 Summary

is a phenomenon that is fairly common also in other

judicial systems.

The multitude of bona fide situations that arise may are usually classified under tow main the headings, criterion being the manner in which B acquired possession of the property. According to this classification Bs illegitimate possession may relate either to property entrusted to him A or to by property got entrusted to him Zthefti.

As already noted, Swedish law adopts the extinction principle whether the property had been entrusted to B or not. This is no unique solution, as from the appears examination of foreign judicial systems On

(chap. 6).

the other hand it differs from that in the applying other Nordic countries. But nor do Denmark, Finland or Norway exhibit any uniform practice for bona fide acquisitions. The picture is fragmented. In Denmark the vindication principle is adopted for the two resolving main categories of conflict. In and now in Finland, Norway (since 1979), the extinction principle is followed for bona fide acquisition of entrusted property. In Finland, as in Sweden, A has the of right redemption. No such right exists in Norway. On the other hand the other Nordic countries have a common view of bona fide acquisition of unentrusted property. In this case all countries adopt the vindication

principle, i.e. an absolute right to recovery of ones property from the bona fide purchaser C.

It was principally the to be concerning standpoint taken on bona fide purchase of stolen that led to goods failure in the strivings for of Nordic law uniformity that started in 1960 and, as far as Sweden was

concerned, did not terminate until 1973. A draft law, the contents and fate of which are described in 5 chap. and 7, was rejected first by and later also Norway by Denmark.

The question of bona fide purchase of stolen goods, etc, has been raised in the Swedish parliament on a couple of occasions during the seventies but without

leading to action. The bill 1979/80:66 propsing amendment of the provisions in the Criminal Code

concerning receiving of stolen goods, drawn up on the basis of a memorandum from the National Council for

Crime Prevention (Brå), also dealt with the of question bona fide purchase of stolen etc. goods, No proposal was put forward but it was cousidered that the

questioned should be examined in another context. In its consideration of the aforementioned bill the

Summary 23

Committee on the Administration of Justice Standing stated as bona fide purchase of stolen that, regards there were substantial reasons for goods, etc, the state of affairs, but also retaining present An investigation should be made in contrary arguments. between the Nordic Countries with the aim of concert into the conditions for an amendment of the inquiring

present regulations.

to our terms of reference, in which the According Minister adheres to the Standing Committees opinion,

also to consider what rules should apply to the we have of alienated from the owner acquisition property crime in other instances. through against property Other laws of should also receive attention. property If considered necessary, a proposal concerning bona fide purchase of coordinated legislation governing

personal property should be presented.

Conclusions

The that has been made of the judicial systems perusal countries shows that the legislators have of different been to propose a strict application of unwilling main For exceptions to the either of the principles. main occur strikingly often. In prevailing principle which adhere to the vindication principle legal systems without a breathing-hole for there is almost exception Exceptions in favour of extincthe opposing principle. tion for example, to such bona fide may apply, as are made at a fair, a market or in regular purchases In having extinction as main commerce. legal systems there be exceptions in favour of absolute principle may alienated from the vindication, e.g. concerning goods owner theft or other crime of larceny. The by extinction can also, as in Swedish law, be principle in that the owner (A) may be contravened original conceded the right to redeem the property against the perused there is compensation. Among legal systems one (the Italian) in which the main principle only

(extinction) is consistently adopted.

Since the have striven to a great extent legislators not to make a strict division between the two

the choice of principle has in practice principles, diminished in The introduction of importance. exceptions to the main principle permits equivalent of which is considered the results regardless principle main one. choice of is thus not a

The principle

of all or nothing. In actual fact one may question - terms and in somewhat simplified say figuratively

24 Summary SOU 1984:16

that each of the is drawn towards principles the midpoint on an imagined scale.

As regards the choice of main principle we consider it out of the question to to the vindication change principle (which for that matter is in embraced Europe only by Denmark and Portugal). The extinction

principle, that has long been and tried and operative tested in Swedish law, should therfore be retained. We thus adhere to an dominant view. internationally This is also well in line with the trends that may be discerned. The international - in our case as tendency regards bona fide purchase of entrusted - is property clearly towards extinction (see 6). chap.

On the question of the of bona statutory regulation fide purchase of stolen one goods, etc, cannot point, as concerning purchase of entrusted property, to any definite trend. On the other hand our refutes report the assertion often advanced in the debate that Sweden, unlike other countries, favours the bona fide purchaser in an extreme and almost manner. This unique assertion is not true (see chap. 6). Serveral judicial systems, in fact most, recognize bona fide of stolen purchase goods acquired in regular commerce. Other countries go further. Holland, the which last in country legislated this field, has rules very with closely conforming ours; and the Italian is the most legal system favourable to extinction of all.

In our report we propose that the extinction principle shall apply also to bona fide of stolen purchase goods, etc. The fragmented of how this picture question has been resolved has been a factor internationally in our decision. There are, however, other factors. important Chief among them is that an absolute rule of

vindication involves so many in relation disadvantages to the preservation of the extinction principle (see chap. 10) that it should not be recommended. This is

confirmed also by answers to a questionnarie received from several police and authorities. A prosecuting great majority of them reject the idea of vindication

and concur in the solution that we suggest.

Our solution is based on the fundamental wiew that the conflict A-C has the character of civil law.

Accordingly it is primarily a matter of a resolving conflict between two individual parties. In this

question civil law must be considered to superordinate the criminal policy that can be aspects applied to purchases of unentrusted It as property. is, pointed out in the report, an illusion to believe that altered

Summary 25

civil legislation of the conflict A-C could have any actual effect on the combating of crime. It could never have anything else than a marginal influence. The question of bona fide purchase or not is no deterrent to the receiver of stolen goods. The risk of detection and punishment play a far greater role. The combating of crime should therefore take place primarily through measures pertaining to criminal policy and business law, e.g. by abolishing the requirement of prior crime in the prosecution of receiving (so that the Stolen Goods Act sould be applied to a greater extent) and tightening up of the rules for trade in second-hand goods.

The criticism directed against our present regulations governing bona fide purchase has related ohiefly to purchase of stolen goods. The opinion has been that it is altogether too easy for C to offer explanations that are taken as a substantiation of his assertion of good faith. The question often arises when a public prosecutor brings an action against C for receiving or petty receiving of stolen goods. In such a case there is both a criminal liability and a civil suit for recovery of the property without redemption. A fact sometimes overlooked in this connection is that criminal liability is one thing and the question of bona fide purchase or not another. As appears from the report (section 10.3), the yardstick for a judgment under criminal law differs from that under civil law, which may have the result that C is sometimes acquitted but shall nevertheless not be considered to have made a bona fide purchase.

One may say that a zone exists between the culpa requirement under civil and under criminal law. If C happens to be in this zone when he becomes involved in the matter, he cannot be held liable but nor can he make a bona fide purchase. For a bona fide purchase can take place only in the absence of the least suspicion of crime and it is not seldom required that C has actively checked the legitimacy of the assignor B.

In order to avoid misunderstandings and to remove the widespread delusion that a routine plea of Cs good faith is sufficient, we suggest a change of the rules in the process A-C. At present the point of departure in the process would seem to be that A must prove Cs bad faith. Our opinion is that it should instead be incumbent upon C to prove his good faith. The burden of evidence should thus be reversed. This, as appears from the report, entails a not particularly profound modification. It is nevertheless justified, as it may

26 Summary

contribute to stricter attention to the issue and to ensuring proper application of the law. The reversed burden of evidence does not entail any accentuation of the evidence requirement.

The, for A, beneficial right of redemption should be retained. Even if seldom utilized, it is a safety valve for the original owner. There is no disadvantage in making it generally applicable. The amount payable should be determined according to the purchase sum (the purchase sum principle). As appears from section 10.4, however, there is reason to limit the time during which the right to redemption applies. Limitation rules should therefore be introduced.

Draft law

The main points in the draft law are as follows: 1. The law is general in the sense that it covers bona fide purchase both of entrusted and unentrusted property. 2. The law applies to personal property, e.g. corporal movables. The proposal embraces also bona fide purchase of liens 3. The main principle throughout is extinction but with a rule placing the burden of evidence on the bona fide purchaser C. 4. The right of redemption for A is general. Redemption is paid in accordance with the purchase sum principle. 5. The right of redemption is subject to certain limitation rules.

1 PROBLEMSTÃLLNING

En världsvid erkänd riktig lösning på

vårt problem finns inte (Dr Kurt Siehr,

Zeitschrift für Vergleichende Rechtwisenschaft, Nr 4/81).

En person som förvärvar en sak av någon, som inte hade rätt att förfoga (disponera) över saken, och därvid varken insåg eller borde ha insett att den andre saknade förfoganderätt sägs ha förvärvat saken i god tro. Om förvärvaren däremot kände till det rätta förhållandet eller bort inse det men ändå förvärvar saken säges detta ha skett i ond tro.

Ett förvärv som under nämnda förutsättningar sker i god tro medför i allmänhet konflikt mellan den ursprunglige ägaren och den godtroende förvärvaren. Båda kan utifrån sinsemellan olika skäl ha ett berättigat anspråk på saken. Konflikten kan schematiskt beskrivas på följande sätt. En person, B, förfogar utan rätt därtill över viss sak. Detta kan ske exempelvis genom överlåtelse av saken eller upplåtelse av begränsad rätt däri till en person, C. Genom sitt förfogande förnärmar B den rätt till saken som tillkommer en annan person, ägaren eller rättsinnehavaren, A. Den fråga som uppkommer är, om A har rätt att återfå saken, eller om C, under förutsättning av god tro, får behålla den.

Bild ur verkligheten1:

Natten mellan den 3 och 4 september bröt sig ett par tjuvar in i min bil, stående i låst och bevakat storgarage, och stal bl.a. min TVapparat.

Efter 14 dagar påträffade polisen TV:n i en bytesaffär, som köpt den för 1 700 kr. av en person, vilken legitimerat sig med pass.

Ett par månader senare greps tjuvarna.

Man skulle nu kunna tro att ordningen var återställd: Tjuvarna fast, stöldgodset återfunnet och den bestulne åtminstone delvis gottgjord genom att han kunde återfå sin TV-apparat.

28 Problemställning

Men så fungerar inte den svenska rättvisan. Jag blev tvungen att köpa tillbaka min stulna egendom därför att bytesaffären i fråga förvärvat den som det heter i god tro.

Jag ställer mig fullständigt oförstående till det rättvisa i detta förfarande. Hur jag än försöker kan jag inte begripa hur en sak, som jag äger, genom en stöld inte längre är min egendom. Trots att stölden är uppklarad och stöldgodset klart dokumenterat som mitt, frånhänds jag rätten till det.

I det nu skildrade exemplet uppstår konflikten mellan den ursprunglige ägaren (A) och den godtroende bytesaffären (C) på grund av att B inte hade rätt att förfoga över saken på det sätt som skett. Man brukar tala om att det föreligger ett slags kompetensbrist hos B. Denna brist kan vara av varierande slag. I det följande beskrivs dessa kompetensbrister och illustreras konflikten mellan A och C genom ett antal typexempel.

1.1 Typfall

I. För de exempel som närmast beskrivs gäller följande förutsättning. Rätten till saken tillkommer A. B uppträder som ägare av saken (eller innehavare av en rätt som innebär dispositionsrätt för egen räkning) utan att vara det. B disponerar obehörigen till C, som är i god tro.

1. Antag att A lånat ut sin båt till B, som obehörigen säljer båten eller skänker bort den till C; kan A återfå sin båt från C? Samma frågeställning uppkommer i de fall då A i stället deponerat båten hos B eller om han hyrt ut den eller lämnat den som pant. kan Exemplet

åskådliggöras i följande schema (ang. lösningar av denna

situation och övriga konfliktsituationer se avsnitt 5.1.2).

A anförtror frivilligt B disponerar C obehörigen ägare som mellanman som är innelånar ut låntagare havare deponerar depositarie i god pantsätter panthavare tro hyr ut hyrestagare givare

Exemplet kan vidgas genom att man utökar kretsen av

inblandade personer och ändrar förutsättningen enligt

följande. Antag att den godtroende förvärvaren C säljer

Problemställning 29

båten vidare till D som är i ond tro, dvs. D äger kännedom om B:s obehöriga disposition till C. Situationen är alltså följande.

A anförtror frivilligt B dispon. obehörigen C säljer D i god i ond tro tro

Frågan uppstår om A kan återfå båten av D eller har A genom C:s godtrosförvärv fått sämre rätt till båten än D?

Vilken möjlighet har A att återfå båten om situationen i stället varieras på det sättet att C är i ond tro och D är i god tro?, dvs.

A anförtror frivilligt B dispon. obehörigen C säljer D

Utöver de situationer som nu särskilt omnämnts bör pekas på ytterligare några fall där samma frågeställning uppkommer. Det kan för det första vara fråga om en säkerhetsöverlåtelse. B har förvärvat egendom av A men är skyldig att återställa egendomen när A presterar. B överlåter emellertid egendomen till godtroende C.

Exempel på andra situationer utgör de fall där B t.ex. innehar egendomen på grund av samäganderätt eller där han innehar egendom till följd av arbetsavtal eller bolagsavtal.

Gemensamt för de nu nämnda situationerna är att A genom en frivillig rättshandling anförtrott saken till B, som sedan obehörigen disponerar till C. Från A:s sida är

det fråga om ett äganderättsanspråk till saken.

En annan situation - avvikande från de enföregående dast genom att någon frivillig rättshandling från A icke - det fallet när B tillträtt ett föreligger utgör efter en dödförklarad person A och sålt godset §31 vidare till godtroende C. Vad händer om A sedermera befinnes vara vid liv?

2. Men B kan också bemäktigat sig saken mot A:s vilja eller i varje fall inte med dennes samtycke dvs. här föreligger inte någon rättshandling mellan A och B. Även här blir frågan; kan A återfå saken från C? Situationen kan åskådliggöras på följande sätt.

30 Problemställning

A B C ägare som mister tar saken från A innehavare i saken ofrivilligt genom brottsligt i god tro förfarande eller hittar den. Disponerar obehörigen till C

Blir det någon skillnad om exemplet varieras enligt _följande. Antag att stöldgods påträffas hos C. Rätte ägaren A kan inte - är alltså okänd påträffas -, ej heller gärningsmannen B är känd. Hur förfares med egendomen? Vilken verkan har C:s påstående om god tro? Situationen illustreras nedan.

A B C ägare som är gärningsman som innehavare i okänd är okänd god tro

De hittills redovisade situationerna karaktäriseras av att äganderättsöverlåtelse inte förekommit mellan A och B. Men konfliktsituationen kan också uppstå i sådana fall där A överlåtit egendomen till B. A kan ha sålt egendomen till B men sedan göra anspråk på att med äganderätt få saken åter på grund av att B:s kompetens brister.

3. Exempel på en sådan situation är följande. B har fått saken genom en rättshandling mellan honom och A och säljer sedan saken vidare till C. B:s förvärv visar sig emellertid ogiltigt av olika anledningar. Sådana anledningar kan vara reglerna om ogiltighet enligt avtalslagen t.ex. svek eller felaktiga förutsättningar.

A B C rättshandlingen i god tro mellan A och B är ogiltig

En annan vanlig situation är den att A sålt, exempelvis

en bil, med äganderättsförbehållz (enligt nutida termino-

logi återtaganderätt) och gör detta gällande därför att B försummat att betala köpeskillingen i tid. Om B sålt bilen vidare till godtroende C, vem vinner då av A och C? Blir det någon skillnad om B i stället upplåtit nyttjanderätt till C? Alltså:

A B C säljer med ägande- a) säljer till C i god tro rättsförbehåll b) upplåter nyttjanderätt till C

. Problemställning 31

4. I samtliga hittills redovisade fall har A s.a.s. från början stått som ägare. En annorlunda situation är den där B är ägare till saken men gör sig skyldig till Som exempel kan nämnas att B dubbeldisposition. säljer sin bil först till A och därefter till C (tve-

sala). Övergången i det nämnda exemplet sker här först

till A men B säljer sedan också till C. I första hand tänkes överlåtelsen mellan B och A vara frivillig (exempelvis ett köp), men överlåtelsen kan också vara

ett tvångsförvärv, t.ex. expropriation.

5. Gör det någon skillnad om exemplet (4) ändras så att B i stället genom gåva skänker A bilen men därefter säljer den till C?

6. Andra fall av dubbeldisposition kan tänkas. Antag att B, vilken är ägare till saken, först överlåter äganderätten till A och därefter upplåter panträtt i samma sak till C, som är i god tro. Exemplet kan också varieras på det sättet att B först upplåter panträtt till A och därefter överlåter samma sak till C.

7. En annan konfliktsituation är den där ägaren B först upplåter panträtt till A och därefter upplåter panträtt till C (jfr exempel 4). Hur löses då konflikten mellan A och C? Lägg märke till att exemplet skiljer sig från de föregående på det sättet att det anspråk som görs gällande icke rör äganderätt utan panträtt, dvs. en säkerhetsrätt.

8. Löses konflikten annorlunda om den rättighet som är föremål för godtrosförvärv inte är äganderätt eller panträtt utan i stället nyttjanderätt? Antag att B först upplåter nyttjandrätt till sin segelbåt åt A, varefter han säljer båten till C. Blir då C, som självfallet är den nye ägaren, bunden av Bzs upplåtelse?

9. En annan variant på exemplet (8) utgör det fall där B först upplåter nyttjanderätt i ett bestämt lösöre till A och därefter till C. Om de två upplåtna nyttjanderätterna är oförenliga, hur löses då konflikten mellan A och C?

10. Liksom i de fall vilka tidigare beskrivits kan man i fallen av dubbeldisposition också föra in en successor till C, här betecknad med D. Frågan blir då vilken verkan det har om C och D befinner sig i respektive god eller ond tro? Följande fyra fall är tänkbara, nämligen 1) C och D är båda i god tro, 2) C och D är båda i ond tro, 3) C är i ond tro men D är i god tro, 4) C är i god tro men D är i ond tro.

32 Problemställning

II. För de fall som hittills beskrivits har B - med rätt eller orätt - som B kan emellertid uppträtt ägare. uppträda på annat sätt än som ägare och därvid sakna kompetens att disponera på det sätt som sker. B kan t.ex. uppge till C att han handlar för Azs räkning men kompetensen brister genom att B saknar behörighet. B påstår sålunda att han har fullmakt men i verkligheten saknas sådan.

I en annan situation kan B ha fullmakt men vad B företagit sig kan strida mot meddelade instruktioner dvs. B överskrider sina befogenheter.

Situationen kan illustreras på följande sätt.

11. B påstår sig ha fullmakt från A men har det icke.

A B c

har ej lämnat påstår fullmakt 1 god tro

fullmakt och disponerar

12. A har lämnat fullmakt till B men B:s disposition faller utanför behörigheten eller faller väl inom behörigheten men går utöver den befogenhet som A meddelat B.

A B ___ C 1. Har lämnat 1. Har fullmakt men i god tro fullmakt denna gäller ej sådan disposition som sker till C

2. Har fullmakt 2. Dispositionen går men denna är utöver meddelad inskränkt ge- befogenhet nom instruktioner

Ett parallellfall till situationen i fullmaktsfallen är

det när B åberopar ett kommissionsförhållandeñ till

A, utan att sådant föreligger eller att B:s disposition gör utöver hans befogenhet som kommissionär.

III. Slutligen skall nämnas något om en annan typ av kompetensbrist. De situationer som här avses är något annorlunda mot de tidigare nämnda men de ligger nära området för godtrosförvärv. Kännetecknande för situationen är att B i och för sig är ägare till saken, men äganderätten är begränsad på något sätt. Frågan är om B med giltig verkan kan disponera till C? Som exempel kan nämnas.

Problemställning 35

13. B är eller förklarad omyndig och dis-

underårig

ponerar såsom ägare till godtroende C. Gör C ett godtrosförvarv?

14. Samma fråga kan ställas i det fallet att B är försatt i konkurs men överlåter egendom till C.

Blir utgången en annan om vi i stället antager att B förvärvar egendomen från A, som var omyndig eller satt i konkurs, och senare överlåter den till godtroende C? Dvs.

A B C omyndig eller i förvärvare i god tro konkurs

15. Bzs rätt att disponera kan vara inskränkt genom ett i lag stadgat överlåtelseförbud. Bestämmelsen i 6 kap. är ett Enligt stad- 5 § giftermålsbalken exempel härpå. krävs samtycke från make för överlåtelse av visgandet sa lösören, nämligen sådana i vilka denne har giftorätt, och vilka ingå i det för makarnas gemensamma begagnade avsedda bohaget eller utgöra andra makens nödiga arbetsredskap eller äro avsedda för barnens personliga bruk. Vad händer när ena maken underlåter att inhämta samtycke och överlåter sådant gods till godtroende C?

16. Ett liknande exempel som det under 15 utgör den situationen att B fått egendom genom testamente men till denna tillagts annan (A). Om B sälnyttjanderätt jer utan samtycke från A, kan då C göra ett godtrosförvärv?

17. Ytterligare fall kan anföras. Det är då fråga om att viss egendom hos B är underkastad någon befogenhet för annan eller belastning av annat slag. Exempel på

sådana belastningar (betingelser) är utöver över-

låtelseförbud b1.a. optionsrätt (rätt att framdeles förvärva något) och olika slag av ändamålsbestämmelser.

1.2 Huvudfallen

De fall som presenterats har främst tjänat syftet att peka på den mångfald av godtrossituationer som kan upp_ stå. I fortsättningen rör till största

framställningen

delen typfallen 1 och 2, dvs. de situationer där B upp_ träder S°m ägare av Saken utan att vara det. De angivna $i“tat1°neV“3 kan 1 Sin tur sorteras i två huvudfack:

34 Problemställning

a) Anförtrott gods

B har fått sig saken anförtrodd. Detta har skett genom en frivillig rättshandling från Azs sida (lån, deposition etc., se typfall 1). Hit räknas även den situationen där A visserligen överlåter saken till B men med förbehåll om äganderätten till dess saken är till fullo betald (äganderättsförbehåll).

b) Icke anförtrott gods (stöldfallet)

B har kommit över saken utan att någon rättshandling föreligger mellan honom och A. B kan t.ex. ha stulit den från A (se typfall 2).

1 Se motion 1979/80:274.

2 Termen äganderättsförbehåll förekommer inte i nyare lagar. I stället används begreppet återta anderätt, se

(1977:681§.

t.ex. 15 § konsumentkreditlagen Någon saklig skillnad mellan begreppen föreligger inte (se Hellner, Speciell avtalsrätt I s. 231 och rättsfallet NJA 1975 s. 222, vari ansågs att ett förbehåll om rätt för säljare att återta godset skulle ha samma verkan gentemot tredje man som ett äganderättsförbehåll.

3- Kommission är en särskild typ av uppdrag (sysslomannaförhållande). Därmed menas ett uppdrag till någon (kommissionären) att för huvudmannens (kommittentens) räkning men i eget namn försälja eller inköpa varor, värdepapper eller annan lös egendom. Begreppen uppdrag och fullmakt bör hållas isär. Det senare begreppet är en förklaring av fullmaktsgivaren (huvudmannen), att fullmäktigen (B) har rätt att handla på fullmaktsgivarens vägnar och att fullmaktsgivaren därvid tar på sig ansvaret för de rättshandlingar (avtal, uppsägningar och andra förklaringar, etc.) som fullmäktigen företar för hans räkning inom fullmaktens gränser. Denna förklaring är egentligen inte riktad till fullmäktigen utan till tredje man. Det är den senare som behöver känna till förklaringen för att kunna förhandla med fullmäktigen.

2 TVÅ PRINCIPER FÖR KONFLIKTLÖSNING

Konflikten som vid godtrosförvärv uppstår mellan den rätte ägarens och den godtroende förvärvarens anspråk brukar lösas efter två huvudlinjer, exstinktionsprincipen respektive vindikationsprincipen.

Om man väljer exstinktionsprincipen för att lösa konflikten är innebörden härav att den godtroende förvärvarens (C:s) intresse ges företräde framför den rätte ägarens (Azs). Den senare kan inte, i varje fall inte utan att betala lösen till förvärvaren, få tillbaka saken. Principen innebär således att äganderätten till saken på grund av godtrosförvärvet anses ha övergått till förvärvaren. Denne har med andra ord gjort ett exstinktivt förvärv, vilket medför att den ur-sprunglige ägarens rätt till saken utsläcks.

Enligt exstinktionsprincipen segrar således C i konflikten och behåller saken. Principen kan dock rubbas om A tillerkänns rätt att mot lösen utfå saken.

Om man i stället väljer vindikationsprincipen för att lösa konflikten är innebörden härav att den ursprunglige ägaren gynnas på bekostnad av den godtroende förvärvaren. I konflikten mellan A och C segrar alltså A. A berättigas att av C, oberoende av dennes goda tro, återfå saken. Enligt vindikationsprincipen utsläcks således inte A:s äganderätt, utan A ges i stället rätt att utan ersättning få tillbaka saken från C. C:s enda möjlighet att kompensera sig för den förlust som drabbar honom består i att rikta anspråk mot den som överlåtit saken till honom, dvs. B.

Det finns inte någon given lösning på konflikten mellan A och C. Sanningen i detta odramatiska påstående blir uppenbar vid en granskning av olika länders regler på det ifrågavarande rättsområdet (se kap. 6). En sådan granskning visar, föga förvånande, att utgångspunkten för konfliktlösningen varierar från rättssystem till rättssystem. Detta faktum förklaras av att lagstiftarna - av en rad faktorer - helt enkelt haft delapåverkade de meningar om vem av A och C som skall gynnas. Eller omvänt, vem av A och C som skall stå risken av förlust. Man skulle kunna hävda att lagstiftaren här står inför ett verkligt dilemma; på vem skall han satsa, A eller C? Dilemmat kan reduceras. I praktiken har detta också skett. Lagstiftaren har i många fall undvikit att göra valet mellan exstinktionsprincipen och vindikationsprincipen till ett val mellan pest och kolera. I de

36 Två principer för konfliktlösning

flesta rättssystem finns nämligen exempel på undantag från den valda huvudprincipen, som till undantag syftar att motverka materiellt sett otillfredsställande resultat. I rättsordningar där anses vindikationsprincipen gälla kan - till förmån för exstinktion - vara undantag gjorda för t.ex. sådana förvärv görs i god tro på en mässa, en marknad eller den reguljära handeln. I rättsordningar där exstinktionsprincipen är kan huvudregel det förekomma - till förmån för vindikation undantag beträffande t.ex. gods som frånhänts ägaren genom stöld eller annat tillgreppsbrott.

Av det anförda dras slutsatsen att huruvida frågan reglerna för konfliktlösningen bör vila på en allmän regel om exstinktion eller vindikation näppeligen kan anses given. I praktiken har man vid valet att en göra förfinad avvägning mellan de båda Konprinciperna. sekvenserna av den valda kan därefter huvudprincipen mildras genom olika undantag, stadgande i lag eller genom utbildad praxis. Att valet av princip är svårt beror på att beaktansvärda skäl kan anföras till fördel för vardera principen. En översikt av de argument som brukar anföras för och emot en exstinktions- eller vindikationsregel lämnas i kapitel 9.

5 RÄTTSUTVECKLING OCH REFORMKRAV

3.1 Inledning

Problemet med förvärv i god tro av lösa saker är tidlöst. hur - Frågan intressekonflikten, ägaren tredjeman (A-C), skall avgöras förtjänar beteckningen klassisk och är av central betydelse i varje rättssystem. Godtrosförvärv av stulen egendom utgör (se kap. 1) - vilket att - endast en del, förtjänar understrykas låt vara speciell, av hela den centrala problematiken rörande godtrosförvärvet.

Den svenska rättens regler om godtrosförvärv av lös egendom har till övervägande del skapats genom avgöranden i praxis. Denna praxis har som utgångspunkt haft vissa centrala bestämmelser i 1734 års lag, nämligen 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken. Dessa paragrafer handlar om lånat och deponerat gods. Om låntagaren eller depositarien (B) utan ägarens tillstånd har överlåtit eller pantsatt godset har ägaren (A) rätt att återlösa detta. Av bestämmelserna har motsättningsvis ansetts följa att den som har mottagit egendomen (C) inte är skyldig att lämna den ifrån sig utan lösen, om han är i god tro. Detta innebär att svensk rätt anammat exstinktionsprincipen, vilken alltså medför att C oftast står som segrare i kampen A-C.

Frågan om förvärv i god tro har i Sverige, såsom i många andra rättssystem, mer eller mindre ständigt engagerat jurister och lagstiftare. Bestämmelserna i 1734 års lag kan ses som en startpunkt för försöken att lagreglera godtrosförvärven. Sedermera har rättsutvecklingen och reformkrav medfört ytterligare förslag till lagreglering (se nedan och kap. 4). I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för frågans vidare behandling efter år 1734.

3.2 Livlig verksamhet på 1800-talet

Rättsutvecklingen under århundradet närmast efter bestämmelsernas tillkomst utmärktes till en början av en allmän benägenhet att tillämpa dessa principer i alla fall, då den rätte ägaren frivilligt lämnat saken ifrån sig.

När det gäller fallet att egendom frånstulits någon och sedermera överlâtits till en godtroende förvärvare synes det sannolikt att den äldre svenska rätten inte

58 Rättsutveckling och reformkrav

medgav godtrosförvärv (se kap. 4). Redan under 1700talet gjordes i doktrin och praxis dock gällande, att den som i god tro förvärvat egendom från en tjuv icke behövde avstå densamma annorledes än mot lösen. Före 1800-talets första årtionden synes emellertid antagandet av vindikationsrätt i detta fall ha dominerat.

Reglerna om exstinktiva godtrosförvärv behandlades av lagstiftarna ingående i samband med de civillagsförslag som framfördes under 1800-talet. I till hanförslaget delsbalk som LagCommiteen överlämnade år 1815 återfanns bl.a. en regel i HB 1:8 som uttalade att om godtrosförvärv skett å offentlig auktion, å allmänna försäljningsställen, i öppna salubodar eller å marknader ägde förvärvaren utan inskränkning behålla egendomen. Med andra ord är det här fråga om oinskränkt exstinktionsrätt för C. I andra fall - alltså även vid stöld - hade ägaren (A) lösenrätt, som dock utslocknade om köparen i tu år innehaft egendomen. Löseskillingen föreslogs bestämd till hwad derföre gifwet är. Förslaget byggde, som synes, på exstinktionsprincipen. Man gjorde skillnad på arten av förvärv. Vissa förvärv skulle anses vara kvalificerade på så sätt att A inte tillerkändes rätt till lösen, medan andra godtrosförvärv gav A rätt till lösen. I sistnämnda fall gällde en

_ preskriptionsregel till förmån för C. Lösensumman skul-

le bestämmas efter vederlaget. I 1826 års civillagsförslag är den nämnda regeln i huvudsak densamma; dock är preskriptionstiden för lösenrätten nedsatt till ett år. Av motiven till bestämmelsen framgår att denna omfattar både det fall att egendomen olovligen frånhänts ägaren och de situationer där han frivilligt läm-

nat den ifrån sig (jfr avsnitt 1.2).

Det gjordes uttalanden mot Så intog civillagförslaget. t.ex. högsta domstolens majoritet den ståndpunkten, att godtroende förvärvare alltid måste vara berättigad att behålla det gods han i handom fått (dvs. oinskränkt exstinktion). Motivet för denna ståndpunkt var, att ägarens lösenrätt skulle medföra stor osäkerhet i äganderätten och ofta tillskynda köparen förlust. Nästan lika exstinktionsvänlig var Göta hovrätt, som framhöll att ägaren icke skulle ha någon lösenrätt då förvärvet skett å öppen auktion, å allmänna försäljningsställen, i öppna salubodar, i handlandens magaziner eller å marknader. Undantag föreslogs emellertid gälla om egendomen frånhänts ägaren genom stöld. I sådant fall borde ägaren iakttaga ettårsfristen. Skånska hovrättens förslag, också det exstinktionsvänligt, innebar dels en generell regel om godtrosförvärv med lösenrätt för ägaren under en frist av år och dag räknat från det köparen fick godset i sin besittning,

Rättsutveckling och reformkrav 39

dels en undantagsregel till förmån för godtroende förvärvare som sitt å auktion e.d. - i dessa gjort fång fall skulle lösenrätten bestå - dels en ej slutligen undantagsregel, avseende alla godtrosförvärv, till förmån för den vars gods blivit honom genom olovligt tillgrepp frånhänt; denne skulle äga återta godset utan lösen, hwar det finnes (dvs. oinskränkt vindikation).

År 1850 presenterade lagberedningen sitt förslag till handelsbalk. I förslaget, som aldrig kom att föreläggas kvarstod reglerna från 1826 års förslag i riksdagen, huvudsak oförändrade. Av intresse är emellertid att ta del av de två bestämmelser som föreslogs (HB 1:18 nya och 19). Båda gällde försäljning av gods som tillhör annan.

I 18 § regleras fallen med anförtrodd egendom. I sådana situationer gäller exstinktionsprincipen. Huvudregeln är att en godtrosförvärvare (C), som fått godset i sin besittning, ej behöver lämna detta tillbaka med mindre den (A) betalar vad förvärvaren utursprunglige ägaren givit (lösen mot vederlag). Om A ej inom ett år anmäler hos C, att han vill begagna sin rätt till lösen, behåller Vissa förvärv är

C godset (greskrigtionsregel).

i förslaget kvalificerade, dvs. C får behålla saken om han i tro fått den i sin besittning. Det gäller god förvärv å offentlig eller öppen auktion, å marknad, torg eller annat försäljningsställe, eller i salubod eller handelsmagasin, der dylikt gods wanligen säljes.

Av särskilt intresse är att ta del av innehållet i 19 §, som behandlar försäljning av icke anförtrott gods och dessutom det viktigaste avsteget från 1826 utgör års förslag. Bestämmelsen lyder:

Har gods, som bliwit såldt af annan, än rätte ägaren, kommit ur dennas hand genom olofligt tillgrepp; då äge han det utan lösen återfå hos den, som det innehafwer. Har denna på god tro fått godset i handom, och avstår han det ej godwilligt, göre ägaren sin rätt mot honom gällande, genom inom tre år sedan godset tillgreps. Är stämning det såldt å offentlig eller öppen auktion, å marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe, eller i salubod eller handelsmagasin, der dylikt gods wanligen säljes; hafwe den, som godset på god tro i handom fått, rätt att det behålla, der ej \ inom tid som nu sagd är, hos honom anmäler ägaren, 1 sig att det lösa och betalar hwad han för godset gifwit.

40 Rättsutveckling och reformkrav

Huvudregeln vid köp av stulet gods är således vindikation. Men vindikationsrätten av begränsas en treårig preskriptionstid. Beträffande vanliga köp, butiksköp o.d. gäller dock det viktiga att undantaget godtroende C får behålla godset, om inte A inom treårsfristen löser godset och därvid betalar det som C utvederlag givit för godset (jfr vad som i dag gäller i Frankrike, avsnitt 6.3.2).

I fråga om de konfliktfall som av bestämmelregleras serna i HB 11:4 och 12:4 kan man knappast tala om någon mer ingripande historisk efter 1800-talets utveckling mitt. Däremot var frågan om möjlighet till vindikation av tjuvgods ännu vid mitten av 1800-talet olöst i praxis. Frågan löstes dock genom två av avgöranden högsta domstolen år 1854 och år 1855. I båda fallen ålades ägaren att utge lösen för att återfå det stulna. Även om man efter dessa fall i doktrinen föreföll ganska oviss om möjligheten att göra exstinktiva godtrosförvärv av tjuvgods har praxis konsekvent de nu följt omnämnda avgörandena. En närmare av den beskrivning utveckling som lett fram till den svenska rättens ståndpunkt härvidlag lämnas i kapitel 4.

3.5 Strävan efter nordisk rättslikhet på 1900talet

Som tidigare framhållits har utvecklingen av de gällande reglerna om godtrosförvärv ägt rum i praxis. För den svenska rättens del har detta inneburit ett långtgående accepterande av exstinktionsprincipen. Även i finsk rätt har denna som huvudprincip fastslagits princip om än vissa mera ingripande I undantag gjorts. Danmark och Norge däremot var vindikahuvudprincipen tion. Att de nordiska ländernas rättsuppfattningar på detta sätt divergerade bedömdes i slutet av 1950-talet kunna medföra praktiska olägenheter. I skrivelse till de nordiska ländernas regeringar den 17 februari 1959 hemställde därför Nordiska rådets presidium att dessa skulle inleda gemensamt utredningsarbete i att nå syfte fram till mera enhetliga regler än de nuvarande beträffande verkan av god tro vid exstinktiva förvärv av lös egendom i de fall ursprunglige ägaren eller innehavaren gör anspråk på att återfå egendomen.

Med anledning av framställningen tillkallades i Danmark, Finland, Norge och Sverige särskilda sakkunniga med uppdrag att kartlägga gällande samt att regler åtminstone i princip föreslå de lagändringar som lämp-

Rättsutveckling och reformkrav 41

ligen kunde anses böra komma i fråga för att uppnå rättslikhet i de nordiska länderna på området.

Efter några års utredningsarbete lades betänkanden fram i Danmark, Finland och Sverige. Det svenska betänkandet (SOU 1965:14) Godtrosförvärv av lösöre innehåller ett lagförslag (se bilaga nr 1) som nära överensstämmer med motsvarande förslag från de danska och finska utredningarna. Det bygger på exstinktionsprincipen. Huvudregeln är att den som i god tro förvärvar lösöre och får det i sin besittning får full äganderätt till egendomen. Denna huvudregel kompletteras med särregler för två olika fall. 1) Det ena av dessa gäller egendom som har frånhänts den ursprunglige ägaren genom stöld eller rån. För att godtrosförvärv skall komma till stånd i ett sådant fall krävs att förvärvaren kan visa att han med skälig noggrannhet har undersökt överlåtarens åtkomst (innebörden är en omkastning av bevisbördan). 2) Den andra särregeln är tillämplig vid förvärv av sådan egendom som allmänt säljs på kredit med äganderättsförbehåll. Godtrosförvärv av sådan egendom kan göras gällande bara om förvärvaren genom granskning av åtkomsthandling eller kvitto eller på annat sätt försökt förvissa sig om att överlåtaren inte på grund av äganderättsförbehåll saknade rätt att överlåta egendomen. Om förvärvet skett på offentlig auktion eller från yrkesmässig försäljare med fast affärsställe eller under därmed likartade förhållanden, är de bägge särreglerna dock inte tillämpliga annat än om särskild anledning till misstanke föreligger. Lagförslaget upptar vidare regler om rätt i vissa fall för den ursprunglige ägaren att återlösa egendom som varit föremål för godtrosförvärv.

Vid remissbehandlingen av de tre betänkandena utsattes dessa för åtskillig kritik i de olika länderna.

Karakteristiskt för kritiken var att remissinstanserna i vart och ett av länderna ansåg där gällande rätt vara tillfredsställande och motsatte sig ändring samt fann att de sakkunnigas förslag innebar en olämplig kompromiss. Särregeln för stöldgods mötte hårt motstånd hos de svenska remissinstanserna, som ansåg att den på ett betänkligt sätt luckrade upp exstinktionsprincipen, eftersom förvärvaren inte har någon möjlighet att i förvärvsögonblicket avgöra om egendomen är av det slag som särregeln är tillämplig på. I Danmark och Finland ansågs det å andra sidan inte acceptabelt att gå ifrån vindikationsprincipen när det gäller stöldgods.

I detta läge anmäldes lagstiftningsfrågan i Nordiska rådet av danska regeringen, som hemställde om rådets

42 Rättsutveckling och reformkravå

uttalande rörande principerna i föreliggande lagförslag. Detta resulterade i en rekommendation (rek 13/1967), där Nordiska rådet hemställde till de nordiska ländernas regeringar att försöka genomföra en enhetlig nordisk lagstiftning om förvärv av lösöre i god tro. Denna borde enligt rådet, bortsett från fall av stöld, rån och grovt tvång, bygga på en allmän exstinktionsregel. Om enhetliga regler inte kunde uppnås för fall av nyssnämnda art, hemställde rådet att lagförslagen avfattades på sådant sätt att man i rättstillämpningen i största möjliga utsträckning skulle komma till samma resultat.

Ärendet föranledde därefter fortlöpande kontakter mellan företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Frågan gavs emellertid inte någon särskild hög prioritet och fick av olika skäl vila en tid. Under år 1972 aktualiserades emellertid ärendet på nytt. I Sverige utarbetades senare ett utkast till lagrådsremiss (se nedan avsnitt 3.4) och i Danmark togs det upp överläggningar med representanter för näringslivet och konsumentintressena. Därvid visade det sig att det danska näringslivet alltjämt motsatte sig ändring av gällande rätt, medan man på konsumenthåll intog en neutral ståndpunkt. I detta läge beslöt man sig på danskt håll för att inte lägga fram något förslag till lagstiftning. Detta anmäldes till Nordiska rådet, som i februari 1973 beslöt att anse spörsmålet som slutbehandlat för rådets del.

Sedan det sålunda visat sig att någon samnordisk lagstiftning på området inte skulle komma till stånd, ansågs från svensk sida något behov av att gå vidare med detta lagstiftningsärende inte föreligga. Någon lagrådsremiss kom aldrig att föreläggas lagrådet. Den 21 september 1973 avskrev Kungl. Maj:t frågan från vidare handläggning.

Norge har därefter (se avsnitt 3.6) genom en nyligen stiftad lag valt att gå sin egen väg.

3.4 Justitiedepartementets utkast till lagrådsremiss med förslag till lag om godtrosförvärv av lösöre

Som nyss nämnts utarbetades ett utkast till lagrådsremiss inom justitiedepartementet (se bilaga nr 2). Man kan konstatera att det lagförslag som ingår i utkastet skiljer sig från innehållet i gällande rätt i huvudsak på tre punkter. För det första begränsas rätten för den som blivit frånhänd egendom genom brott att

Rättsutveckling och reformkrav 43

mot lösen återfå denna från godtroende förvärvare till de fall, där frånhändandet skett genom stöld eller annat tillgreppsbrott. För närvarande gäller att lösenrätt gentemot godtroende förvärvare alltid föreligger, när egendom frånhänts någon genom brott, alltså även t.ex. genom förskingring. Den andra avvikelsen innebär att anspråk på lösen preskriberas om det inte görs gällande inom viss tid. Gällande rätt torde innebära att A kan hävda lösenrätt under obegränsad tid. Det tredje avsteget är snarast ett klarläggande. Enligt gällande rätt är det inte klart hur lösenbeloppet skall beräknas när lösenrätt finns, dvs. om lösenbeloppet skall motsvara egendomens värde vid inlösningstillfället (värdeprincipen) eller det vederlag förvärvaren kan ha utgett (vederlagsprincipen). I lagförslaget slås fast att vederlagsprincipen skall gälla såsom huvudregel.

3.5 Riksdagsbehandling m.m.

Bläcket hann knappt torka på avskrivningsbeslutet år 1973 innan frågan om godtrosförvärven ånyo aktualiserades. Redan den 24 januari 1974 låg en motion i ärendet på riksdagens bord (motion 1974:645). Därefter har reglerna om godtrosförvärv varit föremål för riksdagsbehandling vid ett flertal tillfällen.

MOEiQHâYIlaJ 275 = §42 BCE 1916171 = §42

I motionen 1974:645 hemställdes om sådan ändring i gällande rätt att godtrosförvärv inte skulle kunna göras gällande i fall där någon köper stöldgods på ett ställe där handel av detta slag vanligen inte förekommer.

Lagstiftningen bör utformas så att den som köper - och sedan med även om stöldgods ertappas detta, köpet förebärs ha skett i god tro men på ett ställe där handel av detta slag vanligen inte förekommer - får avstå det sålunda köpta stöldgodset och förlora de pengar köpet betingat.

Uppenbart är att stöldgods ibland försäljes även inom den reguljära handeln, men om någon på ett sådant ställe förvärvar stöldgods bör givetvis förvärvet anses ha skett i god tro, och något förverkande inte ifrågakomma .

I motionen 1976/77:649 hemställdes om en översyn av reglerna för godtrosförvärv av stöldgods i syfte bl.a.

44 Rättsutveckling och reformkrav

att ändra de svenska lagreglerna i riktning mot vad som gäller i övriga nordiska länder. Såväl motionen från år 1974 som den från år 1976 avsåg en skärpning av förutsättningarna för godtrosförvärv av stöldgods. Motionerna avslogs emellertid på hemställan av lagutskottet (LU 1974:3 och 1976/77z16). I det sistnämnda betänkandet framhöll utskottet att kraven på den goda tron avsevärt skärpts i rättspraxis under senare år när det gäller förvärv av egendom som frånhänts annan genom brott. Det var sålunda vanligt att domstolarna krävde en särskilt hög grad av aktsamhet vid förvärv av egendom, som erfarenhetsmässigt visar sig särskilt känslig. I vissa fall hade enligt utskottet praxis trots bristen på uttryckliga bestämmelser härom infört en tämligen långtgående undersökningsplikt. Tendensen framträdde med särskild styrka i ett antal avgöranden av högsta domstolen beträffande förvärv av begagnade bilar.

Med hänvisning till den utveckling, som reglerna om godtrosförvärv under senare år genomgått, ansåg utskottet - som vi vill särskilt fästa något uppmärksamheten - att förvärv eller i på på gator offentliga lokaler av sådan egendom, som inte vanligen brukar utbjudas på dylika platser, endast undantagsvis torde kunna bedömas ha ägt rum i god tro. Åtminstone gällde detta när överlåtaren var okänd för köparen. Om egendomen dessutom utbjöds till påfallande lågt pris, fortsatte utskottet, torde regelmässigt anledning till stor försiktighet från köparens sida anses föreligga. I nu berörda fall syntes ofta förutsättningarna för inträdande av straffansvar för häleri eller häleriförseelse vara uppfyllda.

Den skärpning av förutsättningarna för godtrosförvärv som ägt rum innebar enligt utskottet att den som frånhänts egendom genom brott hade möjlighet att i större utsträckning än tidigare hävda sin rätt gentemot den som förvärvat egendomen. Utvecklingen på området hade därigenom i praktiken medfört ett visst närmande till vad som gällde i övriga nordiska länder.

Vid bedömning av spörsmålet måste, framhöll utskottet, hänsyn vidare tas till föreliggande försäkringsmöjligheter för den som berövas egendom genom stöld och för den som förvärvar sådan egendom. Den förstnämnde har regelmässigt möjlighet att försäkra sig mot egendomsbrott och därigenom få ersättning för vad han förlorat. Någon motsvarande möjlighet att skyddda sig försäkringsvägen ansåg utskottet däremot inte finnas för den som i god tro förvärvar stöldgods och sedan blir tvungen att avstå godset till dess rätte ägare.

Rättsutveckling och reformkrav 45

Utskottets betänkande utmynnade i avstyrkande av bifall till motionen. Avstyrkandet motiverades med att riksdagen år 1974 prövat frågan och därvid funnit att något behov av att på nytt ta upp spörsmålet till närmare övervägande ej förelåg samt att det därefter inte förekommit något som föranledde till ändring i riksdagens ställningstagande.

årgtisâöseäyesânâejâdâtâ ÅBEÅLSÅ 3MJ27§=1 aneåsnáe

âaähálârl 2-2-

Frågan om godtrosförvärv av egendom som frånhänts ägaren genom brott togs upp i en promemoria från brottsförebyggande rådet, (BRÅ PM 1978:1) Sakhäleri m.m. I promemorian framlades förslag till lagstiftning som syftade till att försvåra avsättningen av stöldgods. Förslagen innebar att kravet på styrkt förbrott vid häleriförseelse enligt 9 kap. 7 § brottsbalken skulle slopas samt att en följdändring skulle ske i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. (se avsnitt 5.2.2). I promemorian rekommenderades också att statsmakterna förutsättningslöst skulle pröva frågan om en ny inskränkning av möjligheterna till godtrosförvärv beträffande stöldgods. Enligt promemorian skulle en försiktig nedtoning av exstinktionsprincipen i vissa fall kunna förstärka den allmänpreventiva effekten av de föreslagna ändringarna i brottsbalken och stöldgodslagen. Det framhölls att den som tvekar om ett förmånligt erbjudande får ytterligare anledning att avstå från affären, om han vet att han inte kan göra ett godtrosförvärv utan måste lämna ifrån sig egendomen, om det visar sig vara fråga om stöldgods. Vidare anfördes att tiden nu kunde vara mogen för statsmakterna att förutsättningslöst pröva om den nuvarande ordningen borde ändras bl.a. för att bättre tillgodose kriminalpolitiska önskemål. Härvid finns möjlighet att välja mellan en rad mer eller mindre långtgående alternativ. För statsmakternas ställningstagande skulle enligt promemorian en remissbehandling av 1973 års utkast till lagrådsremiss vara av värde.

Promemorian remissbehandlades, varvid yttranden även inhämtades över utkastet till lagrådsremiss.

Tanken att i brottsbekämpningens intresse söka inskränka möjligheterna till godtrosförvärv av stöldgods genom lagstiftning fick stöd av flertalet av remissinstanserna. Kritiska röster mot lagstiftning saknades dock inte. Av de instanser som uttalade sig för lagstiftning anslöt sig somliga till innehållet i lagrådsremissen, andra uttalade sig till förmån för

46 Rättsutveckling och reformkrav

principerna i betänkandet från år 1965 (SOU 1965:14) och en tredje grupp ansåg att den nya norska lagstiftningen i ämnet, vilken bygger på exstinktionsprincipen men för vissa fall medger vindikationsrätt, borde kunna utgöra en lämplig förebild. Även andra lösningar förordades. Huvuddelen av remissinstanserna undvek dock att konkret anvisa hur nedtoningen av exstinktionsprincipen skulle ske utan begränsade sig till att instämma i rekommendationen att ändra reglerna så att de bidrar till att motverka stöld- och häleribrottslighet. De instanser som var kritiska mot lagstiftning ansåg rättspraxis vara tillfredsställande. Det framhölls bl.a. att domstolarnas skärpta krav på undersökningsplikt vid förvärv av åtminstone vissa slag av stöldbegärlig egendom varit ägnade att vid stöldfall mildra verkan av exstinktionsprincipens tillämpning. Tanken att ändra reglerna så att exstinktionsprincipen inte skulle gälla i fråga om stöldgods, vilken kritiserades i lagrådsremissen, borde icke accepteras framför allt för de negativa verkningar detta skulle föra med sig från omsättningens synpunkt.

Eeseziasânâ RYQPQSHEOE l9Z9L89=§6

På grundval av BRÅ-promemorian framlades i proposi-

tionen 1979/80:66 förslag till ändringar i bl.a. brottsbalkens bestämmelser om häleri. I propositionen berörde departementschefen också frågan om godtrosförvärv av lösöre (s. 9). Enligt departementschefen stod det klart att en ändring av rättsläget i enlighet med utkastet till lagrådsremiss knappast skulle få någon kriminalpolitisk effekt. En sådan effekt torde uppnås endast om man gjorde kraftigare avsteg från gällande regler i rikning mot en vindikationsprincip för stöldgods. Departementschefen fortsatte: En möjlighet är här att inte alls medge att stöldgods blir föremål för godtrosförvärv, något som gäller i Danmark, Finland och Norge. En annan utväg skulle kunna tänkas vara att, i enlighet med vad som föreslogs i betänkandet SOU 1965:14, ålägga förvärvare av stöldgods att bevisa att han med skälig noggrannhet har undersökt överlåtarens åtkomst. Tillräckligt underlag för att i förevarande lagstiftningsärende föreslå så stora ändringar i rättsläget beträffande godtrosförvärv som de senast beskrivna finns dock inte enligt min mening. I sammanhanget bör anmärkas att det i nuvarande rättspraxis finns en klar tendens att ålägga köparen en förhållandevis långtgående undersökningsplikt i fråga om vissa slag av stöldbegärlig egendom, i synnerhet motorfordon. Frågan om en ändring i den nu aktuella regleringen, som givetvis har flera aspekter och rymmer fler problem än jag här har nämnt, får därför övervägas

Rättsutveckling och reformkrav 47

vidare i lämpligt sammanhang. Erfarenheterna av den nyligen införda norska lagstiftningen i ämnet kan också ge anledning till nya nordiska överläggningar.

Motigngn_1272/§Oi214

I motionen framhålls att häleribrottsligheten i vårt land är rikt förgrenad, välorganiserad och svårupp-

täckt. Åtskilligt tyder på att den också är i starkt

växande. Både samhället och många enskilda drabbas enligt motionärerna av stora förluster på grund av denna brottslighet. Häleri är ofta förbundet med andra brott som t.ex. stöld, rån, bedrägeri, skattebrott, osant intygande, urkundsförfalskning. Även narkotikabrottsligheten är nära lierad med hälerimarknaden. Därför anser motionärerna det helt nödvändigt att häleri och därmed förknippad brottslighet bekämpas med effektivare metoder än för närvarande. En viktig punkt i ett program mot häleribrottsligheten är enligt motionärerna en skärpning av den lagstiftning som rör befattningen med stöldgods.

Det görs i motionen gällande att Sverige intar en särställning när det gäller rätten att få behålla stöldgods som förvärvats i god tro. Det står i dag klart att det starka godtrosskyddet i vårt land bidragit till att öka stöldbrottsligheten. Motionärerna anser vidare att reglerna ej innnebär en rättvis avvägning mellan de motstridande intressen som gör sig gällande vid godtrosförvärv av stulen egendom. Att den ursprunglige ägaren till skillnad från godtrosförvaren delvis kan skydda sig genom försäkringar ändrar enligt motionärerna inte denna slutsats. Detta har, sägs det, övertygande visats i remissvar över BRÃ:s promemoria från polisen och från försäkringsbranschen.

Motionärernas slutsats blir att det behövs en skärpning av bestämmelserna om godtrosförvärv av lösöre. Därvid kan man välja mellan en rad mer eller mindre långtgående alternativ. Vid remissbehandlingen av BRÅ:s promemoria har olika synpunkter och förslag lagts fram. Men det rimligaste förefaller motionärerna vara att rättigheterna stärks för den som blivit frånhänd egendom såväl vid tillgreppsbrott som vid brott i övrigt, alltså även vid t.ex. förskingring .

Under alla omständigheter, framhåller motionärerna avslutningsvis, är det viktigt att riksdagen snarast tar ställning till förmån för att godtrosreglerna ändras så att stöld och häleribrottslighet motverkas och den ursprunglige ägaren får ett ökat skydd.

48 Rättsutveckling och reformkrav

lust:tiegtâkgtieisjstänkaads l919L89=å6_msd_a21sd2i2s av propositionen 1919180:§6_mgd_f§rslag_till lag gm

änd_ri2g_i_b:°it§b2l5e2 Ihälâri m-a-I iäatâ aoiien

I samband med att justitieutskottet behandlade propositionen 1979/80:66, vilken sedermera resulterat i ett utvidgat straffansvar för häleri (se avsnitt 5.2.2), behandlades den nyss nämnda motionen om översyn av reglerna om godtrosförvärv. Justitieutskottet anslöt sig därvid i allt väsentligt till det något mer omfattande yttrande som lagutskottet till utskottet överlämnat i samma fråga (LU 1979/80:1y).

I lagutskottets yttrande framhölls att de svenska reglerna om godtrosförvärv också innebär att de är tillämpliga även på gods som frånhänts ägaren genom brott. Utskottet anförde vidare att det starka skydd som svensk rätt ger godtrosförvärvare av stöldgods och annan egendom som åtkommits genom brott skiljer sig i avsevärd mån från vad som gäller Danmark, Finland och Norge. I dessa länder kan sådan egendom inte bli föremål för godtrosförvärv och den rätte ägaren har alltså rätt att utan ersättning återfå egendomen. Utvecklingen av praxis i Sverige när det gäller kraven på god tro vid förvärv av stöldgods och liknande har emellertid medfört ett visst närmande till vad som gäller i de övriga nordiska länderna. Det är sålunda numera vanligt att domstolarna kräver en särskilt hög grad av aktsamhet vid förvärv av egendom, som erfarenhetsmässigt visat sig särskilt känslig eller som bjuds ut till försäljning under ovanliga former eller till påfallande lågt pris. Denna skärpning av förutsättningarna för godtrosförvärv innebär att den som frånhänts egendom genom brott har möjlighet att i större utsträckning än tidigare hävda sin rätt gentemot den som förvärvat egendomen. Utvecklingen har, påpekade utskottet, emellertid inte medfört att någon ändring av rättsläget kommit till stånd.

Enligt lagutskottets mening hade de skäl som sålunda åberopats mot en ändring av gällande ordning fortfarande bärkraft. Samtidigt måste, menade utskottet, emellertid beaktas att det finns skäl som talar för att den rätte ägaren bör behandlas gynnsamt i sådana fall då han förlorat sin egendom genom brott. Den som lånar ut sin egendom eller deponerar den hos annan eller överlämnar den till en avbetalningsköpare mot äganderättsförbehåll avstår därigenom frivilligt från den omedelbara kontrollen över egendomen och tar en viss risk för att mottagaren obehörigen överlåter den till en godtroende tredje man. Den som blir bestulen framstår i jämförelse härmed typiskt sett som i särskilt

Rättsutveckling och reformkrav 49

hög grad oskyldig till sin förlust och från skälighetssynpunkt kan det ligga nära till hands att för sådana fall lägga större vikt vid ägarens intresse av att få tillbaka den stulna egendomen än vid en godtroende förvärvares intresse av att få behålla den. Enligt utskottets uppfattning torde mot bakgrund av det ökade antalet tillgreppsbrott under senare år en viss förskjutning ha inträtt i den allmänna rättsuppfattningen till förmån för den rätte ägaren. Det torde numera inte anses lika självklart som tidigare att godtrosförvärvaren alltid bör få behålla egendomen. Att en opinionssvängning ägt rum, ansåg utskottet belysas bl.a. av de remissyttranden som inhämtades över det ovan redovisade betänkandet SOU 1965:14 och de som inhämtats över brottsförebyggande rådets promemoria 1978:1 om sakhäleri m.m. Vid remissbehandlingen av 1965 års betänkande ställde sig sålunda flertalet remissinstanser negativa till en ändring av reglerna om godtrosförvärv medan

remissutfallet beträffande BRÅ-promemorian visar att

det övervägande antalet remissinstanser anslöt sig till tanken att modifiera möjligheterna till godtrosförvarv.

I anslutning till det anförda berörde utskottet även de kriminalpolitiska aspekterna på frågan om godtrosförvärv av stöldgods m.m. Därvid framhöll utskottet att det otvivelaktigt är så att avsättningen av egendom som åtkommits genom brott i viss mån underlättas av det skydd som godtrosförvärvaren åtnjuter enligt nuvarande ordning. En modifiering av reglerna om godtrosförvärv borde kunna leda till en ökad försiktighet hos allmänheten när det gäller handel med egendom som utbjuds på ovanligt förmånliga villkor och som därför kan misstänkas vara stöldgods. I likhet med vad som framhållits i

både BRÅ-promemorian och motionen ansåg utskottet att

en viss inskränkning av skyddet för godtrosförvärvaren skulle kunna få betydelse för brottsbekämpningen. En förstärkning av den rätte ägarens ställning skulle därjämte kunna medföra att skillnaderna mellan Sverige och övriga nordiska länder på detta område minskade och således tillgodose intresset av nordisk rättslikhet.

3.6 Annan lagstiftning m.m.

E0222

I Norge har nyligen antagits en lag om godtrosförvärv av lösöre. Lagen gäller från och med den 1 januari 1979. En närmare redogörelse för denna och de motiv som legat till grund för lagstiftningen lämnas i avsnitt 6.2.2. Här skall bara i korthet framhållas att lagen

50 Rättsutveckling och reformkrav

(Lov 2 juni 1978 nr 37 om godtroerverv av løsøre) - an-

tagen med socialistisk majoritet (51-50) - bygger på exstinktionsprincipen. Godtrosförvärv äger emellertid inte rum, om egendomen genom stöld egenmäktigt förfarande, rån eller annat våld eller hot om våld har eller kan antagas ha frånhänts ägaren eller den som på ägarens vägnar haft egendomen i sin besittning (2 §). Undantagna från godtrosförvärv är vidare konstverk, antikviteter och museiföremål som är i offentlig ägo eller tillhör en privatsamling som är öppen för allmänheten.

BOEiESEiEHEGESJBKESE Eilhêâmânâaü laåsliâtâiüê

Rominstitutet (UNIDROIT) publicerade år 1968 ett utkast till gemensam lag om skydd av godtroende köpare i internationella lösöreköp. Utkastet utarbetades av en arbetsgrupp som tillsattes av institutet. Bakgrunden för arbetet var ett önskemål om att föra vidare det internationella samarbetet som hade resulterat i Haagkonventionen av år 1964 om en särskild lag om internationella lösöreköp och om avtal om sådana köp. Utkastet, som har som utgångspunkt en generell exstinktonsregel, bearbetades senare av en expertkommittê med representanter från en rad länder som deltar i samarbetet i UNIDROIT. Av de nordiska länderna var Sverige representerat i denna kommitté. Kommittén lade år 1974 fram ett nytt utkast till gemensam lag om godtrosförvärv av lösöre som i några avseenden avvek från 1968 års utkast. Även enligt detta utkast föreslås exstinktionsprincipen vara huvudregel då fråga är om anförtrott gods. Undantag görs däremot för sådana fall där saken är frånstulen rätte ägaren. I detta fall kan förvärvaren inte åberopa sin goda tro (artikel 11). En närmare redogörelse för enhetssträvandena inom UNIDROIT lämnas i avsnitt 6.1.

3.7 Utredningens direktiv

På grundval av vad justitieutskottet anfört (se JuU 1979/80:26) och därefter givit riksdagen till känna (se rskr 1979/80:185) utfärdades direktiv för utredningen. Direktiven för utredningsuppdraget framgår av vad dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Håkan Winberg, anförde vid regeringssammanträde den 11 september 1980 (Dir. 1980:64).

I anförandet lämnades till en början en kortfattad beskrivning för gällande rättsläge i Sverige och de övriga nordiska länderna. Därefter berördes de nordiska enhetssträvandena under 1960-talet och de reformkrav

Rättsutveckling och reformkrav 51

som senare under 1970-talet kommit till i uttryck Sverige (se ovan).

I fråga om formerna och de grundläggande riktlinjerna för utredningsarbetet anförde statsrådet:

Enligt min mening bör den av riksdagen begärda utredningen anförtros åt en särskild utredare. Denne bör inte bindas av några närmare anvisningar utöver dem som riksdagen redan har gett. Som har framhållits i justitieutskottets betänkande finns det skäl som talar för att den rätte beägaren handlas mer gynnsamt än f.n. i fall då han har förlorat sin egendom genom brott. En modifiering av den gällande ordningen i fråga om godtrosförvärv i sådana fall skulle också kunna leda till en ökad försiktighet hos allmänheten när det gäller handel med egendom som utbjuds på ovanligt förmånliga villkor eller annars under sådana förhållanden att egendomen kan misstänkas vara stöldgods e.d. Å andra sidan bör beaktas att förvärvaren i rättspraxis redan har ålagts en ganska långtgående undersökningsplikt i vissa fall. Vidare bör hänsyn tas till att det i allmänhet torde vara lättare att försäkra sig mot egendomebrott än mot risken att behöva återlämna egendomen till den rätte ägaren utan lösen.

Statsrådet androg fortsättningsvis följande synpunkter på problem som borde övervägas.

Utredaren bör inte begränsa sina överväganden till förvärv av stöldgods utan bör även diskutera vilka regler som bör gälla vid förvärv av egendom som har frånhänts den rätte ägaren genom egendomsbrott i andra fall. Också skyddet för andra sakrätter än äganderätt, t.ex. återtaganderätt vid kreditköp, bör beaktas. Utredaren bör vidare vara oförhindrad att, om han anser det påkallat, lägga fram förslag till en samlad lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre, alltså inte enbart när det har förekommit brott. I den mån utredaren kommer fram till att regler bör införas om godtrosförvärv, inställer sig en del andra frågor, bl.a. vilket lösenbelopp som den rätte ägaren skall betala i fall då han ges rätt att lösa till sig sin egendom.

Som riksdagen har framhållit bör utredaren bedriva sitt arbete i nordiskt samråd med sikte på att få till stånd en mer enhetlig nordisk reglering.

52 Rättsutveckling och reformkrav

1 Motianärens slutsats stämmer väl överens med vad Lagcommiten redan år 1815 framförde i förslag till ny HB 1:8 (se ovan avsnitt 3.2).

2 Hänvisningen till förskingring innebär att även huvudfallet, anförtrott gods, skulle komma att omfattas (se avsnitt 1.2).

4 HISTORISK ÅTERBLICK1

Ägarens §tarka_stäl1ging_i_dgt_gamla_bgnde§amhället

Ägarens rätt att taga tillbaka stulet (eller rånat) gods även från en tredjeman, som i god tro förvärvat det av tjuven, är huvudregeln i äldre europisk rätt - liksom i många äldre rättsbildningar utanför Europa. Sålunda märkes regeln i romersk, slavisk, keltisk och germansk rätt. Den sammanhänger i dessa rättsbildningar med behovet av äganderättsskydd i primitiva bondesamhällen, där det i regel är svårt att skydda betande kreatur mot stöld. Man har inte råd att avvara vapenföra vuxna män för att bevaka - man måste djuren nöja sig med unga pojkar eller flickor. Kreatursstölden är därför genomgående det fall man i äldre europeisk rätt har för ögonen, då man bestämmer äganderätt till stulet gods. I germansk rätt utbildas tidigt i anslutning till regler om gemensamt förföljande av den flyende tjuvens spår och om husrannsakan en uttrycklig rätt för ägaren att taga tillbaka godset från tredje man, som är skyldig att uppvisa en fångesman. Kan han inte det hotas han av straff såsom tjuv. Dessa regler är präglade av att processen på den tiden ägde rum inte mellan individer utan mellan släkter (ätter). Den som fick lämna ut tjuvgods som han köpt kunde alltid få ersättningen för godsets värde från den han förvärvat det av. I det ursprungliga ättesamhället fanns inget insolvens- Där man åt - en för alla och alla för problem. hjälptes en - att betala böter och skadestånd, t.ex. just ersättning för gods som återgått till en ursprunglig ägare, som fått det stulet. Så snart säljaren var känd

uppstod inte något problem. Ägaren fick igen godset och säljarens (ev. tjuvens) ätt fick betala till tredje man

vad han utgivit i köpeskilling. Härför måste säljarens ätt solidariskt svara om den ville undvika ättesamhällets sanktion, nämligen fejd.

Beg go:diska_mgdgltids:ättgn

I detta samhälle var köpet av en okänd i sig misstänkt och tydde på ond tro. Å andra sidan måste man så

1 Denna rättshistoriska inledning har författats av

professor Erik Anners. Beträffande detaljerna i utvecklingen hänvisas till hans arbeten: Hand wahre Hand, Studien zur Geschichte der germanischen Fahrnisverfol-

gung (1952) och Ãganderätt och handelsintresse (1960).

54 Historisk återblick

småningom acceptera sådana förvärv. Torghandel och marknader kunde inte fungera om den, som inte kunde visa upp en fångesman till omtvistat stulet gods, dömdes som tjuv. I nordisk rätt införde man därför regler i landskapslagarna om möjligheter för den som köpte på torget att göra sig fri från misstanken om stöld eller häleri (göra sig urtjuva).

Upplandslagen (1296) stadgade sålunda i köpmålabalkens andra flock:

Nu gör någon ett köp på torget, vare sig han köper något dött eller levande. Sedan väckes klander mot det som han köpt, och han vet ej sin fångesman. Då skall den andre med ed av två vittnen styrka det vara sitt, och själv skall han styrka sitt torgköp med bofasta köpvittnen och därmed göra sig urtjuva. Och sedan skall den som väckte klandret återtaga sitt och den som köpte se till huru han kan återfå sin köpeskilling.

Bondesamhällets krav på bofasta köpvittnen och den barska uppmaningen till köparen att leta efter värde sino avspeglar den gamla nordiska landskapsrättens misstro mot den kringfarande okände köpmannen. Denna misstro bestod. Regler om ägarens oinskränkta rätt att taga åter stulet gods möter uttryckligen i stadslagen och underförstås som självfallna i - båda landslagen från mitten av 1500-talet.

Det ekonomiska livets nivå i Sverige och därmed handelsintressets betydelse skulle inte på århundraden nå en sådan höjd att äganderättsskyddet gentemot stöld kunde få träda tillbaka gentemot intresset av en snabb och säker omsättning av lösöre. Däremot fick äganderätten vika vid förskingring av anförtrott gods, där man i Sverige under inflytande av hanseatisk rätt i slutet av 1500-talet började införa ett godtrosförvärv till försålt eller pantsatt gods, som varit utlånat, utlejt eller deponerat. Dessa fall hade inte alls samma kriminalpolitiska betydelse som stöld (eller rån), men bl.a. på grund av tekniken att använda lån av värdesaker som hjälp till kredit var konflikter kring anförtrott förskingrat gods vanliga.

_fiaadslâlivstâ Behox âV_°ESätEl“ås§kXdå

Om alltså - och för av kriminalpolitiska hänsyn respekt ålder rätt - fick i liksom gällande överväga Sverige i de andra nordiska länderna, blev läget annortidigt lunda i andra mera folkrika delar av Europa med ett högre utvecklat handelsliv. Redan under folkvandringstiden möter ansatser till att förstärka den godtroende

F

Historisk återblick 55 T

skydd gentemot en ägare till stulet gods. Från köparens 1100-talet blir det allt vanligare att köparen får rätt att åtminstone vid marknads- eller torgköp kräva ersättning för erlagd köpeskilling av ägare till stulet gods, som kräver detta åter. Samtidigt utvecklas ett allmänt tillämpat privilegium för judiska köpmän och pantlånare, som inte behövde lämna ut inköpt eller belånat tjuvgods annat än mot ersättning för köpeskillingen eller pantbeloppet. Att man var medveten om riskerna för att dylika regler gynnade det yrkesmässiga häleriet och därmed stöldbrottsligheten framgår bl.a. av de regler, som uppställdes för att draga en gräns mellan godtagbara och misstänkta förvärv. Privilegiet gällde sålunda inte t.ex. kyrksilver eller blodiga, genomstungna kläder. Man visade överhuvudtaget en stor uppfinningsrikedom i medeltidens rättsbildningar när det gällde att uppställa regler för vad som var objektivt misstänkta förvärv. Vanligen krävdes för att god tro skulle anses föreligga att förvärvet skett på torg eller marknad, öppet, på ljusan dag, i affär, av person med gott rykte, i närvaro av trovärdiga vittnen etc. En särskilt berömd framställing har givits av den framstående franske juristen Beamanoir i en redovisning av sedvanerätten i Nordfrankrike kallad Coutumes des Beauvoisis (1279-1283). Han motiverar köparens rätt till löseninvändning med att den som köpt utan bedrägeri och på marknad icke borde förlora sina pengar på grund av en annans missgärning. Om marknadsköpet uttalade han att de kommit till för att man skulle kunna sälja och köpa communement. Men, sade han, man borde taga sig i akt för de bedrägerier som förekom på marknader liksom annorstädes. Bl.a. varnade han för köp av okända personer för en köpeskilling uppgående till hälften eller tredjedelen av godsets värde. I sådan handel kunde det inte finnas någon redlighet. I princip uppställde han vidare det kravet på godtrosförvärv att godset skulle ha förvärvats på öppen eller allmän marknad samt i närvaro av hederligt folk som vittnen.

godt:osförXärv_0gh_hävde:eglgr_i_mgdgltids:ätten

Regeln att ägaren inte fick taga tillbaka tjuvgods, som försålts på omsättningscentra och under omständigheter i övrigt ägnade att objektivt tala för köparens goda tro, utbredde sig från 1200-talet allmänt i Väst- och Sydeuropa. Särskilt vanliga var sådana regler i Nederländerna. I dessa liksom i England och mot nya tidens början också i Frankrike utbildades ett absolut godtrosförvärv, dvs. ägaren kunde ej ens mot lösen få godset tillbaka från godtroende tredjeman. I England gällde dessa regler till att börja med London, där de kallades reglerna om market overt, dvs. öppen mark-

56 Historisk återblick

nad. Privilegieringen gällde de där affärslokaler, lösöre yrkesmässigt hölls till salu. Den i upptogs slutet av 1400-talet som allmän regel i engelsk rätt.

I den medeltida hanseatiska rätten, där man var inte mindre angelägen att skydda handelslivet, använde man andra juridiskt-tekniska metoder, nämligen hävderegler. Det hanseatiska - för hamnstäder systemet naturligt byggde på principerna att stulet eller rånat gods, som över havet införts till staden icke i något fall kunde

återtagas av ägaren liksom ej heller landsvägen infört

gods, så snart det funnits i staden under år och dag.

262 aozdisâajátiea E1291 1.590: QCE 1790:1212

Dylika av handelslivets behov förestavade begränsningar av rätten att stulet saknas - med undanåtertaga gods tag för en lokal variant av Magnus Erikssons svenska - i de nordiska rättskällorna. I stadslag Danske Lov 1683 och Norske Lov 1685 möter uttryckliga regler om ägarens rätt att utan lösen taga åter sin egendom från tredjeman oavsett om detta kommit i hans händer genom förskingring, stöld eller rån och oavsett om han var i ond eller god tro.

I den svenska rikslagstiftningen av år 1734 anknöt man

beträffande anförtrott (lånt eller lejt) gods i handelsbalken 11:4 och 12:4 till en hanseatiskt influerad praxis vid Stockholms stadsdomstolar: ägaren fick endast en lösningsrätt gentemot godtroende förvärvare. I missgärningsbalken 49:2, där man gav regler beträffande processen mot en misstänkt tjuv, som byggde på den medeltida principen att den misstänkte skulle göra sig urtjuva genom att leda till en fångesman eller åtminstone med vittnen styrka sitt köp, utgick man från den av ålder gällande regeln att ägaren hade rätt att utan lösen återtaga stulet eller rånat gods även från godtroende tredjeman. När man förklarade att den som lett ifrån sig eller styrkt sitt köp skulle vara saklös menade man därmed intet annat än vad saklös, när det tidigare använts i samma rättsliga situation, inneburit, nämligen att tredjeman var fri från kriminellt ansvar. Men ägarens rätt att återtaga godset uppfattades som så självklar att man inte såg att lagtexten vid en rent språklig tolkning kunde föranleda missförstånd. Ordet saklös användes i sådant sammanhang och utan precisering att det kunde uppfattas såsom innebärande att tredjeman inte endast skulle vara fri från kriminellt ansvar utan också rentav behålla det omtvistade tjuvgodset så snart han med vittnen kunnat styrka sitt förvärv.

Historisk återblick 57

292 §Vⓧkâ läitâvâtⓧkâPE“_Ple§e2tErâT_dE EuE°BelS5a Eeå1åT2a_°E §a2d§1§1ÄV§t§ ReE°X Å åvârlåâ

En sådan tolkning framfördes också år 1770 av juris professorn i Uppsala Olof Rabenius. Denne hävdade energiskt handelslivets intresse av säkerhet i omsättningen: säljarens besittning måste anses ha en legitimerande verkan och godtrosförvärvet var en nödvändig följd av besittningens natur. Rabenius utvecklade sedan med stor elegans och skärpa en helt felaktig språklig tolkning av MB 49:2 i 1734 års lag, som i konsekvens med HB 11:4 och 12:4 borde anses ge treje man rätt till lösen, när ägaren ville återfå stulet gods. Han lade därmed grunden till den tvekan hos domstolarna som skulle komma att prägla rättspraxis beträffande möjligheten till godtrosförvärv av stulet gods fram till dess att Högsta domstolen i tvenne fall år 1854 och 1855 meddelade prejudikat, som sedan dess vunnit efterföljd. Andra rättsvetenskapliga författare kom nämligen att följa Rabenius tolkning. I en mycket ansedd handbok i gällande rätt i början av 1800-talet, Flintbergs Lagfarenhetsbibliotek (1803), redovisades Rabenius uppfattning som den riktiga utan omnämnande av att det fanns andra meningar inom rättsvetenskapen.

Högsta domstolen hade visserligen år 1799 korrigerat en dom av Svea Hovrätt, som i sitt ställningstagande tillämpade Rabenius lära, genom att under åberopande av MB 49:2 bestämma att en ägare till stulet gods skulle återfå detta av tredje man utan lösen. Men av ett rättsfall från 1822 framgår att HD dåmera i princip» anslöt sig till regeln att ägaren måste lösa till sig det stulna godset för att återfå det.

HD dömde då sannolikt under inflytande av en stark samtida strömning i europeisk rätt för tillgodoseende av handelslivets behov vid konflikter mellan ägare och tredje man om försålt tjuvgods. Sålunda hade de två viktigaste nya kodifikationerna i Europa omkring år 1800, nämligen Allegemeines Preussisches Landreoht av år 1794 och Code Civil av år 1804 accepterat ett långtgående skydd för tredje man.

§ögsta_dgm§tg1gn_ogh_dg lagstiftande_o3gangn_i_Sve:ige

nä:mar_sig_dg allmängu§opeiska_strömningarna

I Sverige arbetade under 1800-talets förra del först lagkommittên (LK) och sedan lagberedningen. Båda utredningarna påverkades av den allmänna tidstendensen att förstärka tredje mans ställning. Fram till denna tid hade huvudregeln i hela Europa varit att ägaren kunde“taga igen stulet gods utan lösen. Lösenförfaran-

58 Historisk återblick

det vid torgköp eller andra liknande fall uppfattades som en tredje man tillkommande invändningsrätt i ett specialfall - en rätt till lösnin sinvändnin . Med den ståndpunkt LK intager har man i Sverige 1liksom i Frankrike) närmat sig tanken att huvudregeln är exstinktion (alltså äganderättens utslocknande) vid förvärv i god tro, medan lösningsförfarandet är en ägaren för viss tid tillkommande lösningsrätt.

Denna nya syn på hela vindikationskonflikten framträder i LK:s förslag av år 1826, bl.a. i att en av kommittén år 1815 föreslagen hävdetid på två år nedsatts till ett år. Men LK uppfattade inte sin ståndpunkt såsom en ändring av gällande rätt. I stället utgick kommittén från den historiskt oriktiga föreställningen att i MB 49:2 ljusligen all rätt för förutvarande ägare var utesluten. LK hade alltså anslutit sig till Rabenius ståndpunkt. Än mer förvirrat blev opinionsläget i denna rättsfråga, som samtiden på goda grunder fann viktig både ur rättssäkerhets- och samhällsekonomisk synpunkt, när juris professorn i Lund Fredrik Schrevelius med

mycken skärpa hävdade den historiskt (och juridiskt)

riktiga tolkningen att MB 49:2 stadgade ovillkorlig rätt för ägaren att återfå godset, en uppfattning som Hovrätten över Skåne och Blekinge i sina anmärkningar över 1826 års civillagsförslag ansåg vara den vanligaste tolkningen av 1754 års lag. En annan uppfattuttalades - - av en i ning naturligen juris professor Uppsala, liksom av Göta Hovrätt.

Högsta domstolen klarlade emellertid rättsläget i en dom år 1833 och hävdade samma uppfattning i sitt yttrande över 1826 års förslag till civillag, nämligen att ordet saklös i 1734 års lag betydde både frihet från kriminellt ansvar och befrielse från skyldighet att utge det omtvistade godset. I sitt yttrande uttalade HD rentav att en rätt för ägaren att återtaga tjuvgodset skulle medföra mycken osäkerhet i ägandrätten och ofta tillskynda köpare förlust.

Både LK:s och HD:s ställningstagande var uppenbarligen påverkade av tidens liberala marknadsideologi, där den ostörda omsättningen i handelslivet ansågs vara av central samhällsekonomisk betydelse. Men de stod alltså inte oemotsagda och bland underdomstolar och hovrätter till den av ålder och - med övervägde hänsynen gällande rätt - i 1734 års oinskränkta tolkning lag stadgade rätten för ägaren att återtaga stulet gods från tredje man.

Historisk återblick 59

1 år var - liksom Preskriptionstiden på 3 resp. - hämtad lagkommittêns motsvarighet på 2 år tydligen från Code Civil med därav kommande ursprunglig grund i den romerska rättens hävd till lös egendom.

lag Beime: ie:m_e_n_§aä1äs1 i 17â4_å:s_1asZ

Att rättsuppfattningen i denna fråga i mitten av 1800talet var i hög grad oenhetlig bland juristerna i landet framgår av en riksomfattande debatt i Juridiska Föreningens lokalavdelningar år 1853 om innebörden av termen saklös i MB 49:2. Från ett flertal avdelningar avgavs särskilda yttranden, som upptogs till behandling på föreningens årsmöte. Inom de olika avdelningarna hade emellertid yppats olika meningar, från bestämda anhängare av ägarens ovillkorliga rätt att taga igen godset till en förmedlande åsiktsriktning företrädande idén om lösningsrätt för ägaren och slutligen till energiska representanter för tanken att exstinktivt godtrosförvärv skulle tillämpas utan rätt för ägaren att som helst - annat än om göra några anspråk gällande tredje man var i ond tro. Den resolution som årsmötet antog blev därför salomonisk. Man nöjde sig med att referera de olika meningsriktningarna utan att uttala något förord för någon av dem. Men det är anmärkningsvärt att man avslutade ett expressivt referat av argumenten för den oinskränkta rätten för ägaren att återtaga tjuvgods, varhelst han påträffade det, med det från motsidan synbarligen icke bestridda påståendet att “denna åsikt - alltså att alltid hade rätt att ägaren taga åter utan lösen - hade i godset praxis gjort sig gällande, vore även i lagarna uttryckt hos allmänheten oförändrad.

2e_a18§PânÅe_P:eluQ155262 åFånJ§5i BCE 1825

Sådant var alltså opinionsläget då Högsta domstolen åren 1854 och 1855 avgjorde två nästan analoga rättsfall, som båda avsåg tvister mellan ägare och godtrosförvärvare på marknad. De gällde i båda fallen stulna hästar, till på köpet stulna samma natt den 10 juni 1852 och dagen därpå avyttrade på marknad i Vänersborg, i det ena fallet genom köp och i det andra genom byte. Hästarnas ägare fick taga tillbaka de stulna djuren under rättegångarna, som till att börja med gällde an-

svar för stöld alternativt häleri. Åklagaren frånträdde

emellertid i båda fallen sin ansvarstalan, då han icke ville ifrågasätta förvärvarnas goda tro.

I de båda civilprocesser, som från detta utgångsläge utvecklade sig, yrkade ägarna att återfå hästarna utan lösen, medan förvärvarna krävde antingen hästarna åter

60 Historisk återblick

tillika med ersättning för den tid de måst lämna dem ifrån sig eller ock ersättning för hästarnas värde jämte kostnaderna för utfodring och skötsel under den tid hästarna varit i förvärvarnas besittning. Häradsrätten dömde i båda fallen att hästarna skulle behållas av ägarna utan lösen eftersom dessa med ed betygat att hästarna under natten ifråga blivit stulna ute på betesmarken.

Vi har här just det klassiska fallet av kreatursstöld, som ursprungligen gav upphov såväl till reglerna om ägarens rätt att återtaga godset som - på ett senare stadium av - rätten för förvärvaren att få utvecklingen lösen. Det är då ingalunda förvånansvärt att häradsrätten såsom något självklart tillerkände de bestulna ägarna de omtvistade hästarna. I alla kända rättsfall om tvister mellan ägare och förvärvare av stulet gods ställde sig fram till denna tid underdomstolarna på ägarens sida. Man levde ännu i ett typiskt bondesamhälle och i detta ställde sig säkerligen en bred folklig opinion bakom ägarintresset. snarast torde ägarens ovillkorliga rätt att återfå stulet försålt gods från tredjeman ha uppfattats som självklar på grund av regelns starka traditionella och intressepolitiska förankring - och detta alldeles oavsett vad en grupp rättsvetenskapsmän och domstolsjurister kunde hävda. Förmodligen kände den stora allmänheten inte heller nämnvärt till den åskådning om det exstinktiva godtrosförvärvets ekonomiska betydelse, som börjat växa fram i vårt land som uttryck för ett rörligare samhälles behov av skydd för handelsintresset.

I de här behandlade rättsfallen gjorde emellertid sig Göta hovrätt till förespråkare för detta intresse. I samtidigt utgivna utslag den 11 april 1853 förpliktades ägarna att genast till förvärvarna återställa hästarna jämte ersättning för den förlust dessa lidit genom avsaknaden av djuren eller också, därest de ville behålla hästarna, utge lösen i köpfallet med köpeskillingen jämte ränta från den dag förvärvaren lämnat hästen från sig och i bytesfallet med hästens värde jämte på samma sätt beräknad ränta. Att hovrätten bestämde lösen i det ena fallet efter vederlaget och i det andra efter värdet berodde på att förvärvet i det förra fallet skedde genom köp och i det senare genom byte. Om rätten velat vara konsekvent och följa praxis beträffande lösen vid godtrosförvärv skulle lösebeloppet i bytesfallet tydligen ha satts till den i byte lämnade hästens värde. Men då man visste värdet på det omtvistade djuret medan det i byte lämnade icke förekommer i målet är det begripligt att man valde en just i detta fall mer praktisk linje. Att man av ålder

- 61 Historisk återblick

allmänt tillämpat vederlagsprincipen vid lösen i dylika situationer berodde naturligtvis på att detta i viss mån medförde en kompromiss. Om tjuven (rånaren eller förskingraren) sålde godset till underpris, vilket erfarenhetsmässigt var vanligt, minskades ägarens förlust utan att tredje man behövde förlora annat på affären än eventuell vinst.

Göta hovrätt motiverade sina domar med att i båda fallen tolka MB 49:2 som om lagen med förklaringen att den, som genom att leda från sig till en fångesman eller med vittnen styrkt redligt förvärv, skulle vara saklös menade att förvärvaren skulle få behålla godset. Dock, ansåg hovrätten, borde förvärvaren av stulet gods inte ha bättre rätt än den, som enligt HB 11:4 eller 12:4 förvärvat förskingrat, utlånat eller utlejt gods. En sådan var enligt lagrummet ifråga skyldig utlämna godset mot lösen.

Avgörande för den fortsatta utvecklingen i svensk rätt beträffande godtrosförvärv av stulet gods blev nu att HD anslöt sig till Göta hovrätts lagtolkning. I domar avgivna 1854 resp. 1855 förklarade HD:s majoritet, 1854 att den inte fann skäl att “göra ändring i det beslut vari hovrätten stannat, och 1855 att den finner skäl ej vara anfört, som i hovrättens överklagande utslag kan verka ändring. Formuleringen innebar en metod att följa en hovrätts ståndpunkt i fråga om rättsföljd utan att därför binda sig till hovrättens motivering. Samtiden visste därför inte - och vi vet inte heller - hur HD-majoriteten motiverade sina utslag. Beteoknande är att i det år 1854 avgjorda fallet stod fem justitieråd bakom utslaget medan två ville följa häradsrätten, dvs. tillerkänna ägaren rätt att taga godset åter utan lösen.

Brådluâiäaieâ âlårj-åeäolâ l Brâxis

De båda rättsfallen kom emellertid att ligga till grund för en stabiliserad praxis av samma innebörd. Godtrosförvärven till stulet gods hade kommit för att stanna i svensk rätt för lång tid framåt. Kännedom om HD:s utslag spreds nämligen först genom tidskrifterna: Carl Schmidts Juridiska Arkif (1854) och Ny Lag-Sam-

ling utgiven av J.H. Backman (1860) och sedan genom

att de infördes i de snart därefter utkommande lageditionerna under den paragraf som i promulgationsförordningen till 1864 års strafflag motsvarade MB 49:2 i 1734 års lag, nämligen 16:5. Var och en som från den tiden sökte ledning beträffande lagens ståndpunkt till

Historisk återblick

godtrosförvärv av stulet gods stötte därför oundvikligen på de båda HD-prejudikaten från 1854 och 1855, som alltså snabbt blev klassiska.

Någon uttrycklig motivering för sin ståndpunkt hade HD, som sagt, ej lämnat. Göta hovrätts lagtolkning, som var densamma som hovrätten hävdat i sitt yttrande över lagberedningens förslag, kunde under sådana omständigheter inte gärna uppfattas som auktoritativ. Man kunde därför - innan av de båda praxis på grundval HD-prejudikaten stabiliserats - väl hävda att beträffande rättsfrågan konflikt mellan ägare och godtroende förvärvare av stulet gods ännu ej var definitivt avgjord. Domstolarna kunde döma olika och gjorde så. Under 1860- och 70talen rådde därför en stor osäkerhet om vad som var gällande rätt i denna konflikt.

Denna osäkerhet, liksom olika rättspolitiska och rättsideologiska uppfattningar, ledde till rättsfrågans upptagande motionsvägen såväl vid fyra riksdagar i följd, nämligen åren 1875-1876, som vid femte nordiska juristmötet år 1884 i Köpenhamn. I bägge sammanhangen bröt sig de olika meningarna skarpt mot varandra.

âoât:oâfärxäzvgn_iafärprikâdâsâruâzeg 1815:1 §8§

År 1873 kom rättsfrågan under riksdagens behandling genom en motion av en av lantmannapartiets ledande personligheter, andrakammarledamoten Ola Andersson. Han ansåg det nödvändigt att skärpa köparens uppmärksamhet. Var och en borde noga se sig för med vem han inlät sig i handel. Därför borde lagberedningens förslag genast införas.

Lagutskottet instämde i princip, men föreslog att hävdetiden skulle sättas till ett år i stället för tre. Det var förmodligen naturligt för utskottet att försöka finna en kompromiss med lagberedningens förslag som utgångspunkt. Ty, som utskottet upplyste, till lagberedningens förslag hade samtliga hovrätter anslutit sig i sina remissyttranden. Utskottet framhöll också att de mest skiljaktiga åsikter gjorde sig gällande ej blott i underrätterna utan även i överdomstolarna och att till och med i högsta instans åsikterna inte alltid varit enhälliga.

Det är naturligtvis inte möjligt att här närmare redovisa de vidlyftiga debatterna kring godtrosförvärven i riksdagen. Där företräddes snart sagt alla tänkbara meningar från extrema anhängare av en oinskränkt rätt för ägaren att taga åter sin egendom från vem som än innehade den till lika extrema anhängare av godtros-

Historisk återblick 63

förvärven. Mellan dessa ytterligheter framfördes ett flertal olika kompromissmöjligheter. En avgörande rättspolitisk skillnad förelåg mellan dem, som hävdade hänsynen till ägarens rättssäkerhet såsom en metod att hålla nere häleriet och därmed stöldbrottsligheten, och dem som ville främja handelns intressen genom att låta den goda tron avskära varje anspråk från ägarens sida. Man kan säga att riksdagsdebatterna blev en repetition på allt vad som i dessa hänseenden framförts i de europeiska rättskällorna alltsedan medeltiden. En liknande provkarta presenterades beträffande olika rättsideologiska motiveringar. Genom att riksdagsledamöterna i inte skilde av regel på olika kategorier argument de kunde bemöta rättspolitiska argument, t.ex. att stölderna måste bekämpas, med rättsideologiska, t.ex. att det var orättvist att den som köpt i god tro skulle göra förlust - talade de inte sällan förbi varandra.

BiESÅaåSRG-“Eaâdliââânjl ÃFåêâTLåE 1815

Debatterna i riksdagen åren 1873-76 fick emellertid sin särskilt intressanta karaktär av att så många och så framstående politiker tog del i dessa. Naturligt var att initiativet till stor del låg hos företrädarna för lantmannapartiet och att de starkt engagerade sig för den bestulne ägarens sak. De representerade ju det urgamla bondeintresset av att slå vakt om äganderättsskyddet. Lika naturligt var att företrädare för handeln , hävdade förvärvarens intresse, ja, att en judisk kommunalpolitiker i Stockholm särskilt varmt talade för pantlånarnas sak. Genom 1864 års näringsfrihetslagstiftning hade nämligen pantlåneverksamhet lämnats öppen för envar, och pantlånekontor hade också tillkommit i mångfald i de större städerna, något som ansågs uppamma stöldbrottslighet, då det blev lättare att göra pengar på tjuvgods.

Man kan fråga sig vad som kom män sådana som riksarkivarien Johan Jakob Nordström, den pittoreske greven Eric Josias Sparre, de liberala förgrundsgestalterna Nils von Koch, Karl Hasselrot och Richard Carlén, lantmannapartisterna Ola Andersson, Carl Ifvarson, Ivar Månsson, Carl A. Larsson och Sven Nilsson i Efveröd, de ledande juristerna Axel Bergström (kung Bergström),

Per Staaf, Nils August Fröman (justitieombudsman),

Herman von Gegerfeldt, Eskilander Thomasson (senare justitieråd) att - ofta med kraft och verklig lidelse engagera sig i en fråga, som kunde förefalla vara av underordnad ekonomisk betydelse och mest ha rättsvetenskapligt intresse. Men så bedömde inte samtiden saken. Ofta påpekas i debatterna att frågan om godtros-

64 Historisk återblick

förvärv av stulet gods var av stor betydelse i det ekonomiska livet och att den var mycket viktig för handeln, särskilt på marknaderna. Det klagades mycket över de tilltagande stölderna, särskilt häststölderna, som angavs vara typfallen, och man ondgjorde sig åtskilligt över den ohederliga handeln med stulna hästar.

Juristerna framhöll därtill gärna frågans centrala rättsfilosofiska karaktär: hur två ägare (den ursprungliga och förvärvaren) står mot varandra och hur viktigt det är ur rättsfilosofisk synpunkt, vem man ger företräde och på vad grunder.

Icke sällan påpekades också att trots de båda HDprejudikaten praxis vid domstolarna vacklade. Liksom lagutskottet vid 1873 års riksdag säger också åtskilliga debattörer att det är angeläget att äntligen få av lagstiftaren fastställda klara regler för hur konflikten ägaren - skall avgodtroende tredjeman göras.

Källmaterialet tillåter en annan intressant slutsats. Flertalet debattörer och särskilt de politiskt mest inflytelserika ville förstärka ägarens ställning gentemot godtroende tredjeman. I regel ville man då ge ägaren oinskränkt rätt att återtaga godset utan lösen. I flera fall stödde ledande jurister sig därvid på korrekta tolkningar av den historiska utvecklingen på området liksom av MB 49:2 i 1754 års lag.

Men varför antogs då inte till sist lagberedningens förslag i lagutskottets kompromissversion?

Jo, främst genom att en andrakammarledamot hade bestämt sig för att snart sagt till varje pris försvara det av HD i praxis introducerade godtrosförvärvet. Det var den ledande konservative politikern, landshövdingen Eric Josias Sparre, känd för sina originella debattinlägg redan sedan 1840-talets debatter kring kvinnans arvsrätt. I 1873 års andrakammardebatt gjorde han ett kraftfullt inlägg till försvar för godtrosförvärven.

Ola Anderssons motion hade så när gått igenom år 1875. I andra kammaren segrade nämligen ett yrkande om återremiss för att i motionens anda förtydliga lagutskottets förslag. Men detta blev ett slag i luften genom att första kammaren avslog motionen, likvisst med så knapp övervikt som 45 röster mot 34. Sannolikt berodde utgången där på respekten för HD:s ståndpunkts- * tagande.

Historisk återblick 65

l814_å:s_rik§dag

Ola Andersson återkom emellertid till frågan i en motion till 1874 års riksdag. År 1873 hade han förmodligen skrivit sin motion själv; den var tämligen konstlös i formuleringarna. Men 1875 hade han uppenbarligen haft juristhjälp. Frågorna kring godtrosförvärven behandlades denna gång utförligt och juridiskt-tekniskt sakkunnigt.

Denna gång hade emellertid Sparre ett övertag. Han var alla år från 1848-1877, utom just 1873, ordförande i lagutskottet. Nu hade han återfått denna maktposition. Som den hänsynslösa politiker han var skydde han inte att begagna den. Trots att motionen hade nr 1 och utskottet avgjort sin ståndpunkt redan den 9 mars föroch av betänkandet dröjde Sparre justering tryckning det daterades först den 8 maj - så att ärendet behandlades i riksdagens allra sista timma. Debatten blev i båda kamrarna kort, så när som på Sparres inlägg. Denne hade till sin förargelse fått uppleva att lagutskottet gått emot sin ordförande. Utskottet hade vidhållit sin ståndpunkt från 1873 års riksdag, alltså att riksdagen skulle uttala sig för de principer lagberedningen byggde på 1 sitt förslag. Debatten i andra kammaren blev häftig. Sparre polemiserade livfullt mot sitt eget utskott. Ola Andersson beskyllde öppet Sparre för att ha manipulerat ärendet så att det skulle avgöras i trötthetens tecken under riksdagens sista timmar. De framstående jurister, som året innan talat för lagens verkliga ståndpunkt i MB 49:2 resp. SP 16:5, dvs. oinskränkt rätt för ägaren att återtaga stulet gods, lyste med sin frånvaro. Resultatet blev att första kammaren avslog motionen, varför den andra ej hade annat att göra än att konstatera att frågan fallit.

l815_å:s_rik§d§g

En av Ola Anderssons meningsfränder i lantmannapartiet, Nilsson i Efveröd, uttalade en förmodan att ärendet snart skulle återkomma. Han blev sannspådd. Redan året därpå restes kravet på en klarläggande lagstiftning i en omfattande och med stor skicklighet utarbetad motion. Den frambars av en av samtidens mest framstående jurister, sedermera jurititierådet Eskilander Thomasson i andra kammaren. Liksom det stora flertalet jurister, som framträtt i riksdagen i frågan, ville han ha en förtydligande lagstiftning med oinskränkt rätt för ägaren att återtaga stulet gods.

66 Historisk återblick

Som juridisk prestation var motionen lika lysande som den var skicklig som politisk aktion. Lagutskottet följde också motionen och förstärkte till och med ägarens position i konflikten med tredje man. Föregående år hade undantag beträffande ägarens rätt att återtaga godset gjorts för marknads- och därmed jämförliga förvärv liksom vid pantsättning på offentligt pantlånekontor. Dessa undantag var nu strukna i lagutskottets förslag, som även försvagade positionen för den som fått det stulna godset i sin hand genom arv eller gåva.

Sparre fick alltså uppleva att hans eget utskott för andra gången gick emot honom. Han kunde inte heller denna gång avhålla sig från att gå i polemik med utskottet; i denna utvecklade han med fantasifylld vältalighet alla de faror, som hotade omsättningslivet om man avskaffade godtrosförvärvet. Om Sparre även denna med flit förhalat ärendet för att - liksom gång år 1874 - få det i hast och av en uttröttad avgjort riksdag, lyckades han fullkomligt. Riksdagen tog upp det den 22-23 maj, sedan ärendet legat färdigbehandlat av utskottet i ett par månader. I första kammaren för- _anledde den med sådan skicklighet utarbetade motionen endast ett par kortfattade inlägg utan principiell betydelse. I andra kammaren, som behandlade ärendet kort dessförinnan, vann Sparre ånyo framgång, nu genom att gripa till uppenbara ovederhäftigheter. Med den stora auktoritet som han hade är det mycket möjligt att Sparres överdrivna skildringar av de förödande följderna för handelslivet av en ägares oinskränkta rätt att taga åter stulet gods, blev avgörande för voteringens utfall i kammaren, särdeles som han förespeglade att ägaren skulle ha rätt att återfå godset utan lösen vid minsta skymt av misstanke mot den som köpte.

Fem ledamöter tillhörande lantmannapartiets ledande krets, däribland Carl Ifvarsson och Sven Nilsson i Efveröd, instämde i ett anförande av Carl A. Larsson, också denne tillhörande samma krets. I detta anförande uttalades så som skett många gånger förr i kammaren både från bonderepresentanter och jurister att den oinskränkta rätten att återtaga stulet gods var fast förankrad i det allmänna rättsmedvetandet. Larsson sade rentav: den föreslagna lagen är en sådan som vuxit in i folkets rättsmedvetande, ty, med undantag av huvudstaden och härvarande polisförhållanden, finns intet ställe i landet, där man ej anser sig vara berättigad att från innehavaren återtaga vad man genom stöld

Historisk återblick 67

förlorat; och i händelse innehavaren är övertygad om att godset blivit stulet, vägrar han aldrig att återlämna det.

Utgången av voteringen i kammaren blev liksom 1875 mycket jämn. Utskottets hemställan blev avslagen med 65 röster mot 52. Opinionsutslaget måste sägas ha varit oklart, eftersom omkring hälften av kammarens ledamöter var frånvarande. Inte ens motionären Eskilander Thomasson synes ha varit närvarande; han borde såsom författare av motionen rimligen ha tagit till orda för att bemöta Sparres i hög grad provokativa inlägg. tolkade denna - av honom Sparre skickligt troligen själv skapade - situation som ett uttryck för att det inte var lämpligt att nu avgöra en så viktig fråga, som för ögonblicket ej synes rätt intressera.

l816_å:s_rik§dag

Trots motgångarna vid 1873-1875 års riksdagar ville företrädarna för bondekravet på oinskränkt rätt för att återtaga stulet gods icke ge tappt. En av ägaren dessa, andrakammarledamoten Åke Andersson, som redan framträtt i debatten vid 1873 års riksdag, återkom år 1876 med en motion i frågan. I denna yrkade han på oinskränkt rätt att återtaga åtminstone stulna hästar. Han gav en realistisk bild av häststölderna på landsooh HD:s praxis. Om man lyckas få bygden beklagade reda på var en stulen häst finnes är det vanligen först efter längre eller kortare tids förlopp, under vilken tid den kan hava varit i flera mans händer, till följd varav ofta rättegång uppstår om äganderätten, helst sedan det blivit mera allmänt känt att högsta instansen dömt den bestulne att betala sin vara då innehavaren visat att han köpt den på god tro. Ett sorgligt faktum ,är att så skett, emedan detta onekligen befrämjar denna industri.

avstyrkte under hänvisning till att mer Lagutskottet generella yrkanden av samma slag ställts vid tre närmast riksdagar men då avslagits. Det kunde föregående inte vara anledning stifta en undantagslag beträffande hästar. I första kammaren bifölls utskottsyrkandet på avslag utan debatt.

I andra kammaren utspelades en kort begravningsakt över motionen genom att Åke Andersson kommenterade utskottsutlåtandet. Han påpekade därvid att just häststöld borde kunna föranleda en speciallagstiftning eftersom hästtjuvarna genom stölden ofta kunde försvinna många mil en enda natt och beklagade ytterligare den på

_Mm

a..-

68 Historisk återblick _ 44

ökning av häststölderna som skett efter högsta domstolsprejudikaten 1854 och 1855. Kammaren avslog lika fullt.

l8§6_å:s_rik§dag

Från lantmannapartiet skulle det emellertid än en gång komma att ett initiativ i 1 tagas frågan om godtrosförvärven. Vid 1886 års riksdag uppträdde andrakammarledamoten Anders Petter Lind med en motion, där han hävdade samma tolkning av SPL 16:5, som i 1870-talets riksdagsdebatter företrätts bland andra av Axel Bergström, alltså att denna endast till språket moderniserade version av MB 49:2 stadgade oinskränkt rätt för ägare till stulet gods att återtaga detta. Men Lind, som var hemmansägare, saknade juridisk bildning och hade inte anlitat fackmannahjälp. Hans argumentation var i sak riktig men till formen olycklig. Till på köpet var själva motionsyrkandet befängt. Han ville att innehavare av stulet gods, som tillhandlat sig detta av misstänkt person, skulle vara skyldig utlämna det utan lösen. Lagutskottet, där Axel Bergström då var ordförande, behandlade motionen med något som närmast liknar välvilligt överseende. Utskottets utlåtande, som tydligen praktiskt taget dikterats av Bergström personligen återgav dennes argument från 1875 års riksdagsdebatt och 1884 års juristmöte, vilka väsentligen byggde på en historiskt korrekt tolkning av MB 49:2 i 1734 års lag. Men då motionären formulerat sitt yrkande så olyckligt att han slog in dörrar - det var rätt öppna ju gällande att den som förvärvat gods av misstänkt person måste utlämna det utan lösen - kunde utskottet inte gå in på den stora prinoipfrågan om man skulle följa HD:s utslag åren 1854 och 1855 eller om man på sätt den äldre lagberedningen, de enskilde motionärerne vid riksdagarna 1875, 1874 och 1875 samt de nu nämnda årens Lag-Utskott föreslagit bör bibehålla den nu gällande grundsatsen med mer eller mindre betydande modifikationer, dvs. den av Bergström m.fl. givna historiskt korrekta tolkningen av SLP 16:5 (= MB 49:2) innebar rätt för ägare till stulet gods att återtaga detta utan lösen från godtroende förvärvare.

Utskottet måste därför stanna vid en hemställan att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottets utlåtande föranledde en försmädlig kommentar från Eric Josias Sparre och ett förtretat utbrott av Anders Petter Lind, som hoppades att en följande riksdag mera skulle beakta denna sak än nu blivit fallet. Han ansåg att den som frånstulits en vara bör hava den åter utan att behöva betala därför. Det är huvudsakligen häststölder, som föranlett min motion och dessa

Historisk återblick 69

är mycket allmänna. Han klagade även över pantbankerna i Stockholm som gjort det till ett verkligt yrke att stjäla saker och gå med dem till pantaktiebankerna för att få pengar.

Den uppmärksamhet frågorna kring godtrosförvärvet fått i den svenska riksdagen under 1870-talet var säkerligen orsaken till att de togs upp i väl förberett skick vid femte nordiska juristmötet i Köpenhamn år 1884.

godtgosförxälvgn_i2f§r_dgt_fgmte_ngrdiska iuristmötet

årJ §85

Till detta hade dåvarande kriminalretsassessorn Niels Lassen, en av de mest framstående juristerna i Danmark under 1800-talet, inlämnat en veritabel avhandling på 47 sidor om godtrosförvärvets centrala problematik. Lassens avhandling torde vara det bästa debattinlägg, som någonstädes i Norden publicerats i denna svåra och omtvistade fråga. Han var sålunda metodologiskt långt före sin tid då han avvisade den tyska begreppsjurisprudensens dogmatiska metod, enligt vilken tolkningen av äganderättsbegreppets logiska innebörd skulle vara avgörande. Han diskuterade nämligen godtrosförvärvet helt med utgångspunkt från vad samhällsintresset krävde. Han var också den förste, som förde in i debatten ett statistiskt grundat ekonomiskt material om de faktiska förhållandena på området ifråga.

Lassens avhandling innebar ett första försök att lägga fram riktlinjer för en gemensam nordisk rättslig reglering av området ifråga. Därvid utgick han emellertid från att svensk - SLP lag 16:5 (= MB 49:2) stadgade oinskränkt rätt för ägaren att taga åter stulet gods. Han utformade därför en kompromisslösning, enligt vilken denna regel, som förutsätts gälla i alla de nordiska länderna bibehölls. Däremot skulle den i Sverige Hand wahre Hand-principen införas i upptagna hela Norden, dvs. om ägaren frivilligt lämnat ut godset, som sedan förskingrats, fick ägaren nöja sig med sin talan mot förtroendemannen. Gentemot tredjeman skulle han endast ha en lösningsrätt. Lassen ville vidare införa uttryckliga regler om godtrosförvärv av pengar och löpande skuldebrev. Å andra sidan ville han inte göra särskilt undantag beträffande förvärv av gods i butiker eller på torg och marknader. Även här skulle ägaren ha ovillkorlig rätt att taga åter sitt gods utan lösen.

Lassens avhandling föranledde en mycket omfattande och livlig debatt på juristmötet. I denna engagerade sig en mångfald ledande jurister i Norden. Man stannade vid

Historisk återblick

att antaga ett uttalande av innehåll att de i de särskilda länderna gällande bestämmelserna angående godtrosförvärv borde underkastas revision samt att önskligt vore att överensstämmelse mellan dessa lagar därvid kunde åstadkommas. De flesta inläggen stödde Lassens var - liksom i den förslag. Huvudopponenten svenska - Eric Josias som emellertid riksdagen Sparre, inte skördade någon ära av sitt yviga försvar för godtrosförvärvet. Han fick för tidens förhållanden ovanliga reprimander av både Axel Bergström och presidenten för Göta hovrätt Stael von Holstein.

Den senare polemiserade energiskt mot en av Lassen framförd uppfattning att de svenska hovrätterna och resp. underlydande domstolar skilde sig i sin praxis beträffande godtrosförvärven av stulet gods, nämligen så att Göta hovrätt liksom hovrätten över Skåne och Blekinge med underdomstolar gav ägaren oinskränkt rätt att återtaga stulet gods, medan Svea hovrätt med underdomstolar skulle hysa en motsatt åsikt, dvs. att ägaren måste betala lösen för att få igen godset av godtroende förvärvare. Stael von Holstein hävdade med stor bestämdhet att Lassens upplysningar, som byggde på debatterna under 1870-talet i den svenska riksdagen, var felaktiga. Han hade förhört sig i den skånska hov-

rätten och kunde beträffande både denna och sin egen

meddela att man följde samma praxis som Svea hovrätt, dvs. godtrosförvärv med lösningsrätt.

Det är av intresse att konstatera att en så framstående jurist som Axel Bergström hade fullt klart för sig att MB 49:2 i 1734 års lag historiskt byggde på ägarens oinskränkta rätt att återtaga stulet gods och att Göta hovrätts av HD år 1854 och 1855 godkända utslag icke stod i överensstämmelse med lagen utan utgick från felaktiga tolkningar, som tillkommit under inflytande av först Rabenius ohistoriska lära och sedan lagkommittêns och lagberedningens förslag.

§VEn§k_d2m§f91§PEaÄi§ §tâbÃllS§râs_tl°3S_kEiE1592 E03

g0gt§o§f§r1ä5vgn_i_rik§d§ggn_ogh_vid_det_femte_ngrdi§ka

luziâtêöieâ

Debatten i Köpenhamn ändrade emellertid inte svensk domstolspraxis, som fortsatte på den år 1854 och 1855 inslagna vägen. Principen att ägaren ej kunde återtaga stulet gods från godtroende förvärvare utan lösen utvidgades till att gälla även panthavare, varmed det kunde anses fastslaget att regeln om lösningsrätt gällde godtroende innehavare över huvudtaget (NJA 1878, not B 165, 166 och 167). Vidare nyanserades i praxis rekvisitet god tro och bevisbördan överflyttades i den

SOU 1984216 Historisk återblick 71

typiska konflikten med den bestulne ägaren som kärande och den godtroende förvärvaren som svarande från svaranden till käranden.

Redan 1874 (NJA 1874, not B 644, Hasselroth: Handelsbalken V, s. 953 ff) hade HD skilt mellan det subjektiva rekvisitet för häleri och den onda tron vid ägarens talan om återfående av stulet gods.

I två rättsfall 1880 resp. 1881 (NJA 1880, not B 518 och NJA 1881 s. 77) mildrades kraven på god tro, vilket fick stor principiell betydelse då bevisbördan samtidigt lades på kärandesidan. Tidigare hade det varit att förvärvaren skulle bevisa sin goda tro självklart,

(redligt köp), eftersom utgångspunkten var en rätt för

ägaren att återtaga det stulna godset från tredje man. Detta var också ståndpunkten i 1734 års lag MB 49:2, som direkt utsade detta.

Tolkningsfrågan beträffande detta stadgande var endast huruvida den av svaranden fullgjorda bevisningen om redligt köp icke blott befriade från ansvar för tjuvnad utan också från skyldighet att utge godset. I och med att bevisbördan vid talan om ansvar för stöld eller rån enligt mer moderna straffprocessuella principer flyttades över på kärandesidan blev det också naturligt att flytta över bevisbördan beträffande den goda tron på dvs. det blev inte längre, som i 1854 och kärandesidan, 1855 års rättsfall, svaranden som skulle bevisa sin tro (redligt förvärv) utan käranden som skulle goda bevisa svarandens onda tro. (NJA 1881, s. 77). Beträffande denna bevisbördefråga var HD:s praxis emellertid länge oklar. Ännu 1912 (NJA 1912, s. 122) ålade hovrätten och HD:s majoritet förvärvaren bevisskyldighet för att han varit i god tro.

Först senare under 1900-talet har det utbildats en praxis, enligt vilken bevisbördan alltid ligger tydlig på kärandesidan.

5 GÄLLANDE SVENSK RÄTT

5.1 Godtrosförvärv av lösöre

5.1.1 Allmänt om rättsläget

Reglerna om godtrosförvärv av lösöre har huvudsakligen utvecklats genom rättspraxis. Som redan påpekats under avsnitt 5.1 har bestämmelserna i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken om lånat och deponerat gods därvid bildat utgångspunkten. Reglerna innebär att ägaren till godset (A) ges rätt att återlösa detta om låntagaren eller depositarien (B) utan ägarens tillstånd har överlåtit eller pantsatt godset. Motsättningsvis har ansetts följa att den som har mottagit egendomen (C) inte är skyldig att lämna den ifrån sig utan lösen, om han var i god tro, dvs. gjort ett exstinktivt godtrosförvärv. Denna exstinktionsregel har sedermera kommit att tillämpas analogt i många andra situationer. Sedan mitten av 1800-talet (se kap. 4) gäller den även vid förvärv av stöldgods, dvs. icke anförtrott gods. C:s ställning blir alltså icke beroende av det - för C ej - sätt saken kommit ur rätte iakttagbara varpå ägarens besittning.

En utförlig redogörelse för gällande regler och praxis på området för godtrosförvärv finns i betänkandet God-

trosförvärv av lösöre (SOU 1965:14 s. 27-13O)1. De

regler som där redovisas är i allt väsentligt fortfarande gällande rätt. Med hänvisning till den redogörelse som finns i nämnda betänkande inskränkes därför nu redovisningen till en genomgång av huvuddragen i gällande rätt.

5.1.2 Huvuddragen

om godtrosförvärv i sådan lös - Reglerna gäller princip som brukar benämnas dvs. - för att egendom lösören, använda Winroths definition - att flyttbara ting upp-

fatta med känseln2. Det innebär att bl.a. byggnad på

annans grund inte kan godtrosförvärvas. Enkla skuldebrev och enkla fordringar faller också utanför området. Däremot kan andra värdepapper, som är föremål för omsättning, exempelvis löpande skuldebrev, växlar och checkar, godtrosförvärvas men detta är beroende av särskilda lagbestämmelser härom (se 14 § SkbrL, 16 § växellagen och 21 § checklagen). Beträffande fast egendom finns vissa regler om godtrosförvärv (se JB 18 kap.).

Gällande svensk rätt

Enligt bestämmelserna i HB 11:4 kan godtrosförvärv uppkomma vid överlåtelse, dvs. köp, byte eller gåva, samt vid pantsättning.

De rättigheter som är föremål för godtrosförvärv är således äganderätt och panträtt. Enligt praxis anses också att retentionsrätt i vissa fall kan uppkomma genom godtrosförvärv. Det sistnämnda innebär, för att nämna ett exempel, att en reparatör (C) icke är skyldig att till rätte ägaren (A) lämna ut en sak som han mottagit av en obehörig inlämnare (B) med mindre han (C)

erhåller betalning för sina kostnader (jfr exempel 1 i

avsnitt 1.1).

kan däremot inte förvärvas i god tro från Nyttjanderätt någon som obehörigen utger sig för att vara rätte ägaren. Detta hänger bl.a. samman med att nyttjanderätt upplåten av rätte ägaren inte står sig, om denne därefter överlåter egendomen till ny ägare utan att göra förbehåll om nyttjanderättens bestånd; köp bryter legostämma. Nyttjanderätten betraktas alltså som ett svagt anspråk som får vika för äganderätt, om nyttjanderätten inte avtalats med ägaren eller förbehållits mot honom.

Regeln har emellertid utsatts för kritikñ.

Regeln kan illustreras med följande exempel. Antag att B först upplåter nyttjanderätt till sin segelbåt åt A varefter han säljer båten till C. I den konflikt som då uppkommer uppstår frågan om C måste respektera Azs nyttjanderätt. Svaret enligt den nyss nämnda regeln är

nej. Nyttjanderätten får således vika (jfr exempel 8 i

avsnitt 1.1).

Exstinktionsprincipen är, som framgår av avsnitt 5.1.1, tillämplig i fall då den som förfogar över egendom till förmån för godtroende medkontrahent utger sig för att vara ägare men i själva verket inte är ägare till egen-

domen (jfr exempel 1-2 i avsnitt 1.1). Exstinktions-

principen gäller även vid olovliga förfoganden över av-

betalningsgods (jfr exempel 3 i avsnitt 1.1).

I avsnitt 1.1 (exempel 4-10) redovisas flera fall av dubbeldispositioner, tvesala. Det är här fråga om fall då ägaren (B) sålt samma sak till olika personer, exempelvis först till A och sedan till C. Visserligen tillerkännes enligt regeln i HB 1:5 vid tvesala första köparen (A) rätten till saken, men skulle den senare köparen (C) i god tro fått egendomen i sin besittning anses allmänt vedertaget att denne (C) gjort ett exstinktivt godtrosförvärv. Resultatet blir således att A:s anspråk får vika.

Gällande svensk rätt 75

Enligt förmynderskaplagstiftningen och konkurslagstiftningen är omyndig och konkursgäldenär i stor utsträckning hindrade att förfoga över sin egendom. Om förfogande ändå sker, anses medkontrahenten (B) inte kunna åberopa reglerna om godtrosförvärv. Det är nämligen en rättsgrundsats att god tro ej har någon rättslig verkan beträffande habilitetsbrister och till dessa räknas omyndighet och konkurstillstånd. Alltså: Om en underårig eller omyndigförklarad (A) förfogar över sin egendom är avtalet ogiltigt. B kan icke göra ett godtrosförvärv (jfr exempel 13-14 i avsnitt 1.1). Vad händer om B hunnit överlåta saken till C? Jo, i sådant fall gör C ett godtrosförvärv.

En överlåtelse mellan två parter skall ibland förklaras ogiltig. Det finns flera ogiltighetsgrunder (se 5 kap. avtalslagen); en är svek. Antag att B genom svek mot A fått en lös sak överlåten till sig. I sådant fall har A möjlighet att få saken åter från B. Men en annan fråga som inställer är hur det om B i sin tur - innan sig går svek hunnit konstateras - överlåter saken till godtroende C? - I förarbetena till avtalslagen uttalas, att om A kan göra ogiltighet gällande mot B, denna möjlighet består även vid en övergång av rättigheten från B till C, om inte C gör ett exstinktivt godtros-

förvärv enligt allmänna regler härom4. C har således

möjlighet att göra godtrosförvärv. Det framstår i sig inte som särskilt uppseendeväckande. Tvärtom är det ganska självklart om man har i minnet att svensk rätt ju erkänner godtrosförvärv av stöldgods.

Konfliktsituationer kan också uppstå då någon obehörigen överlåter annans egendom men inte utger sig för att vara ägare. Mellanmannen (B) kan t.ex uppge att han

handlar för ägarens räkning (jfr exempel 11-12 i av-

snitt 1.1). Om B handlar i Azs namn såsom fullmäktig men saknar behörighet därtill (B har ingen fullmakt eller fullmakten är falsk) blir A inte bunden av rättshandlingen även om C var i god tro. Detta följer av regler i avtalslagen (10 §). Har däremot B behörighet men överskrider befogenheten enligt fullmakten eller instruktioner från A, förvärvar godtroende C äganderätt till det överlåtna. Huvudmannen, ägaren A, blir bunden vilket följer av 11 § 1 st. avtalslagen. Detta är alltså inget resultat av reglerna om godtrosförvärv. Principen gäller alla slag av rättshandlingar. Krav på besittning för fullmäktigen och tradition till C uppställs inte. Det finns heller ingen rätt till lösen för huvudmannen (A).

76 Gällande svensk rätt

Även i sådana fall där egendomen hos en ägare (B) är underkastad befogenhet för annan (t.ex. för A) eller på annat sätt belastad är det möjligt för C att göra ett

godtrosförvärv (jfr exempel 15-17 i avsnitt 1.1). Be-

lastningarna (betingelserna) stannar på partsplanet (A-B). De blir bindande för den (B) som vid sitt förvärv underkastat sig belastningen eller mottagit egendomen på villkor att den skall bestå. Men belastningen, betingelsen, slår inte igenom mot tredje man; den vin-

ner inte sakrättslig skydd5.

En förutsättning för godtrosförvärv är att den disponerande hade egendomen i sin besittning och att tradition har ägt rum dvs. att egendomen har överförts i förvärvarens besittning. Om den disponerande är eller har varit kommissionär gäller dock vissa specialregler i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och

handelsresande (kommissionslagen). Bestämmelserna (54

och 55 §§), som är tillämpliga vid olovliga dispositioner över kommittentens gods, innebär bl.a. att tredje man kan göra avtalet med kommissionären gällande, om denne hade godset i sin besittning. Det fordras alltså inte att godset överförts i förvärvarens besittning.

För att exstinktion skall inträda krävs vidare att förvärvaren varit i tro både när avtalet träffades och god när traditionen ägde rum. Kravet på god tro innebär dels att förvärvaren rent faktiskt inte skall ha förstått, att den som disponerade över egendomen saknade rätt att förfoga över denna, dels att han skall ha iakttagit skälig aktsamhet vid förvärvet. Vad som menas med skälig aktsamhet beror på omständigheterna i det särskilda fallet. I rättspraxis finns en klar tendens att ålägga framför allt köpare av motorfordon en ganska långtgående undersökningsplikt.

Ett annat viktigt spörsmål är frågan, huruvida det är A som skall bevisa att C handlat i ond tro eller C som skall visa att han varit i god tro. Gällande rätt innebär att det åtminstone i princip är ägarens (A:s) sak att bevisa ond tro hos förvärvaren (C). För att detta krav skall vara uppfyllt torde det ofta vara tillräckligt att ägaren kan Visa att det förelåg sådana faktiska omständigheter vid förvärvet som skäligen bort väcka misstankar. (Jfr avsnitt 6.1.3 Danmark, där i stället C skall visa sin goda tro.)

Enligt 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken har i där redovisade fall den ursprunglige ägaren rätt att lösa egendom från godtroende förvärvare. I tvesalufallen har den förste köparen enligt praxis lösnings-

Gällande svensk rätt 77

rätt gentemot senare köpare som i god tro har fått egendomen i sin besittning. Lösningsrätten torde kunna utövas under praktiskt taget obegränsad tid; någon preskriptionstid finns ej uppställd. Det är inte klart hur lösenbeloppet skall beräknas, dvs. om det skall motsvara egendomens värde vid inlösningstillfället (värdeprincipen) eller det vederlag förvärvaren kan ha

utgivit (vederlagsprincipen). Lösningsrätt föreligger

dock inte när objektet för godtrosförvärvet är värdepapper eller pengar. I sådana fall föreligger vad som brukar kallas kvalificerade godtrosförvärv.

5.1.3 Ytterligare om godtrosförvärven

Omständigheterna kring ett godtrosförvärv kan variera åtskilligt (se kap. 1). För att bringa reda i alla de situationer som kan förekomma brukar godtrosförvärven struktureras efter visst mönster. En vanlig indelning är att skilja på det sätt varpå mellanmannen - boven - B fått saken i sin (se avsnitt besittning 1.2). Rör det sig om anförtrott gods (B har av A fått sig saken anförtrodd) eller är det fråga om icke anförtrott gods (B har t.ex. stulit saken av A)? Den frågan är av central betydelse för många rättsordningar. Vad gäller för den svenska?

När det gäller anförtrott gods, dvs. då B kommit i besittning av den lösa saken genom lån eller deposition, regleras situationen, som tidigare framgått, av lagbestämmelserna i HB 11:4 och 12:4. Dessa regler är analogt tillämpliga på samtliga situationer, i vilka egendom frivilligt anförtrotts åt annan (B) och kommit 1 dennes besittning. Det nyss sagda innebär således att A:s äganderätt är begränsad såvitt avser skyddet mot tredje man (C). Gör den senare ett godtrosförvärv utsläckes A:s äganderätt. A:s enda möjlighet att återfå saken är att lösa den från C.

Det i praktiken vanligast förekommande fallet rörande anförtrott gods gäller olovligt disponerande över egendom med (se 3 i avsnitt

äganderättsförbehåll exempel

1.1). Även här gäller reglerna om godtrosförvärv.

Äganderättsförbehållet är alltså underkastat samma

begränsningar i skyddet mot tredje man som gäller om äganderätt i övrigt.

Att det uppkommer rättstvister vid köp med äganderättsförbehåll är inte ägnat att förvåna. Avbetalningsköpet erbjuder den oredlige en bekväm möjlighet att utan större kostnad komma över gods som sedan kan vidaresäljas kontant. I rättspraxis har de vanligaste fallen

78 Gällande svensk rätt

med obehöriga dispositioner av avbetalningsköpare gällt bilar. Så var det fram till år 1965 (se SOU 1965:14 s. 55-37 och där angivna rättsfall) och så gäller även för tiden därefter. I de allra flesta tvisterna knyts intresset till frågan vilken grad av aktsamhet som kan krävas av en köpare för att rekvisitet för god tro skall anses uppfyllt . Som tidigare nämnts har domstolarna därvid kommit att ålägga förvärvaren av motorfordon en mycket sträng undersökningsplikt. En annan rättskälla, skiljenämnden vid Motorbranschens Riksförbund (MRF), präglas av samma synsätt.

I svensk rätt - till skillnad mot en del andra gäller länder - inte enbart anprincipen om godtrosförvärv förtrott gods. Även i stöldfallet medger svensk rätt exstinktion. Det innebär att en sak som stjäls från A av B och senare säljs till godtroende C icke behöver utlämnas till A med mindre denne löser saken från C.

Denna princip har vuxit fram ur rättspraxis (se ovan kap. 4). Avgörande för detta synsätt var de två tidiomtalade av högsta domstolen år 1854 och gare utslagen år 1855. Principen konfirmerades även under senare deav 1800-talet (se bl.a. NJA 1876 not B nr 554, 1878 _len not B nr 165 och 1881 s. 77). Senare rättsfall har främst avsett försäljning av tillgripna bilar. Huvudfrågan i rättsfallen har ofta varit godtrosrekvisitets utformning, eller med andra ord, om C kan anses ha varit i god tro med hänsyn till samtliga redovisade omständigheter. Det bör understrykas att det här är fråga om en bedömning av den goda tron i civilrättsligt hänseende. En sådan bedömning kan mycket väl skilja sig från den bedömning som görs på det straffrättsliga om-.

rådet7. Det föreligger nämligen inte alltid kongruens

mellan civilrätten och straffrätten när det t.ex. gäller att bedöma kraven på en köpares aktsamhet. I klartext betyder detta bl.a., att en dom som medför befrielse från straff inte automatiskt får den verkan att något civilrättsligt ansvar inte utkräves. En närmare redogörelse för de frågor som är förknippade med detta faktum lämnas i avsnitt 10.3.

I klarhetens intresse bör framhållas att gällande rätt beträffande icke anförtrodd egendom ej endast omfattar egendom som åtkommits genom stöld utan alla sådana fall, då godset icke anförtrotts den som disponerar (B). Det betyder t.ex. att regeln är tillämplig då en tappat sitt gods och en upphittare förfogar över ägare det i strid mot de regler som gäller för hittegods.

Gällande svensk rätt 79

Sammanfattningsvis konstaterar vi, att svensk rätt såvitt avser möjligheten till exstinktionsförvärv inte gör någon åtskillnad mellan anförtrott och icke anförtrott gods. Även i stöldfallet har C, tredje man, ett långtgående skydd, där den enda inskränkningen i skyddet utgöres av ägaren Azs rätt till lösen mot vederlag.

Avslutningsvis kan det vara av intresse att kortfattat ange den svenska rättens ståndpunkt beträffande icke anförtrodd egendom i ett internationellt perspektiv. Det visar sig då att bilden av hur man i olika länder reglerar frågan om godtrosförvärv av stöldgods 0.1. är tämligen splittrad. I exempelvis Holland, som har den färskaste regleringen på området, och i Italien gäller, precis som i Sverige, exstinktionsprincipen (se avsnitt 6.2.2). I England tillämpas under vissa omständigheter också exstinktionsprincipen (market overt, se avsnitt 6.2.3). I andra länder hyllas den motsatta principen, oinskränkt vindikationsrätt. Så är t.ex. förhållandet i Finland, Danmark, Norge och Tyskland (se avsnitt 6.1 och 6.1.2). En del länder har vindikation som huvudregel men vindikationsrätten är inskränkt genom b1.a. preskriptionsbestämmelser och lösen i vissa situationer. Frankrike och Schweiz (se avsnitt 6.2.1) är exempel på sådana länder.

5.2 Annan lagstiftning av betydelse vid förvärv av stöldgods

5.2.1 Allmänt om civilrättslig och straffrättslig bedömning

Den kritik som riktats mot gällande ordning beträffande godtrosförvärv av stöldgods (se avsnitt 5.5) innebär krav på en starkare ställning för den ursprunglige ägaren (A) och ett svagare skydd för den godtroende förvärvaren (C). En sådan förändring skulle, menar kritikerna, kunna utgöra ett led i brottsbekämpningen och få till följd en minskad stöld- och häleribrottslighet. Därutöver skulle man uppnå en mer rättvis avvägning mellan de motstridande intressen som gör sig gällande. Det är alltså i första hand kriminalpolitiska hänsyn som, enligt kritikerna, motiverar en förändring men även skälighetssynpunkter åberopas.

Som framhålles i avsnitt 9.2 (p. 4) kan vissa kriminalpolitiska skäl anföras till stöd för att ändra den nuvarande civilrättsliga regleringen av godtrosförvärv av stulen egendom. En sådan ändring kan tänkas ske på olika sätt. Huruvida ett starkare skydd för ägaren är

80 Gällande svensk rätt

motiverat och - i så fall - hur ett sådant lämpligen åstadkommes diskuteras närmare i övervägandena (kap. 10).

Vid förvärv av stöldgods uppkommer, som framgår av avsnitt 5.1, en rad frågor av civilrättslig karaktär. Samtidigt kompliceras situationen av att andra betydelsefulla regler aktualiseras. Det är regler av straffrättslig, straffprocessuell och näringsrättslig art. Två påståenden, båda hämtade ur verkligheten, får åskådliggöra situationen.

1. C köper och säljer stulet guld och silver, som rätteligen tillhör A. Polisen kan inget göra. Lagstiftningen skyddar C. Om C säger att jag var i god tro, jag kände ej till att guldet var stulet då kan vi inget göra, säger kommissarie Y - så är den nuvarande vansinnig lagstiftningen.

- i C säger som alla hälare jag har handlat god tro.

Vem som helst kan få tillstånd att köpa och sälja guld utan att polisen behöver kontrollera heder

och vandel (Svenska Dagbladet, mars 1983.)

2. Guld - Silver - God tro

De flesta kriminalpoliser har slutat reagera mot den naiva släpphänthet det svenska samhället visar mot de s.k. godtrosförvärven. Svensk lagstiftning och utvecklad praxis har gjort att tjuvar, bedragare och hälare kan berätta vilka enfaldiga sagor som helst om hur han eller hon kommit över stöldgodset. Genom sagorna för oss snälla barn blir stöldgodset grönt godtrosförvärv. Många poliser känner maktlöshet och ifrågasätter rättssamhäl-

let och meningen med polisarbetet. (Svensk Polis

1981.)

Påståendena, sanna eller osanna kan här lämnas därhän, visar att skilda frågeställningar blir aktuella. Till en början skall dock framhållas att ett uttalande i stil med jag var i god tro självfallet inte är något simsalabim som automatiskt gynnar C; ett sådant påstående är en oerhörd överdrift, så enkelt är det ingalunda (se avsnitt 10.3).

Frågan inställer sig, huruvida C har begått en brotts- 1g gärning (häleri - häleriförseelse)? I första hand är detta inte en kamp mellan A och C utan en strid mellan åklagaren och C. Avgörandet sker efter straff-

Gällande svensk rätt 81

rättsliga och straffprocessuella regler. Det innebär bl.a. att åklagaren har bevisbördan för ond tro hos C. Huruvida beviskravet för ond tro - det sättes uppfylles i allmänhet - bedöms vad som anses högt enligt gälla för straffprocess.

Kampen om själva godset är en fråga mellan A och C. Har C gjort ett godtrosförvärv eller inte? Denna fråga är av karaktär. Bedömningen kan då bli civilrättslig annorlunda. Om domstolen är övertygad om ond tro hos C är det visserligen inga problem. Godset skall då tillbaka till A. Men om C frias i brottmålet, får han då behålla godset på grund av godtrosförvärv? Det är inte alls säkert. Här har domstolen möjlighet att lägga en annan bedömning till grund för avgörandet än vid ansvarsbedömningen. Ett större mått av noggrannhet och försiktighet kan ställas på C, vilket kan få till följd att C icke anses ha gjort ett laga fång. Med andra ord: Redan i dag gäller att C mycket väl kan frias i brottmålet men ändå åläggas att utan lösen ge tillbaka godset till A.

I syfte att försvåra befattningen med stöldgods har lagstiftaren under senare tid vidtagit en rad åtgärder utanför det civilrättsliga området. Av intresse i förevarande sammanhang är den effektivisering och skärpning av lagstiftningen som ägt rum genom ändringen år 1980 av den straffrättsliga lagstiftningen om häleri, införandet av de straff rocessuella bestämmelserna om för-

varstagande av stöldgods Kstöldgodslagen år 1974) och

skärpt kontroll av branscher som ger särskilt stora möjligheter att föra ut stöldgods i den allmänna handeln. En översikt av de gällande bestämmelserna lämnas i det följande.

5.2.2 Häleribestämmelserna

Enligt brottsbalken (BrB) krävs för straffansvar för häleri eller häleriförseelse att åklagaren till en början förmår visa att den sak åtalet gäller har fråntagits rätte ägaren genom brott. Förbrott skall med andra ord styrkas (9 kap. 6 § 1 st. BrB). Detta krav på förbrott visade sig emellertid leda till allvarliga hinder vid bekämpandet av den omfattande häleriverksamheten (se Brå, PM 1978:1, Sakhäleri m.m. s. 55-56). Lagregeln kompletterades därför genom propositionen 1979/80:66 med en ny straffbestämmelse (9 kap. 6 § 2 st. vilken innebär BrB), en uppmjukning men ej ett avskaffande av kravet på förbrott. Genom lagändringen ville man komma till rätta bl.a. med sådana situationer

82 Gällande svensk rätt

där egendomen inte kan härledas till viss brottsplats eller målsägande. I propositionen nämns ett exempel på en sådan situation.

Polisen har vid husrannsakan hos någon som misstänks för brott beslagtagit en mängd föremål som inte gärna kan ha förvärvats på ett legalt sätt. Det kan t.ex. röra sig om flera bilradioapparater med avklippta sladdar eller flera dyra dampälsar hos en ensamstående man utan kända inkomster. Bostadsinnehavaren förnekar emellertid stöld och gör gällande att han har köpt godset av en okänd. Egendomen kan som nämnts inte härledas till någon anmäld stöld. Om åtal väcks mot bostadsinnehavaren för häleri eller häleriförseelse i en situation som denna, frikänns han inte sällan därför att förbrott ej anses styrkt. Som en följd härav återlämnas den i beslag tagna egendomen till honom. Stöldgodslagen som ger möjlighet att ta i förvar egendom som har åtkommits genom brott är nämligen inte tillämplig i den uppkomna situationen.

Som nämnts innebär den straffbestämmelsen att kranya vet på förbrott slopats i vissa fall. Enligt den tillregeln inträder straffansvar för den som förskapade värvar eller, på sätt som är ägnat att försvåra ett återställande, mottager något som skäligen kan antagas vara frånhänt annan genom brott. Som ytterligare villkor för straffbarhet föreskrivs emellertid att befattningen med godset skall ha skett i näringsverksamhet eller som led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning.

På motsvarande sätt har genom ett nytt andra stycke i 9 kap. 7 § BrB bestämmelsen om häleriförseelse kompletterats.

att döma till ansvar för häleri eller Möjligheten häleriförseelse trots att förbrott inte kan styrkas kan till synes medföra komplikationer. Det är ju fullt tänkbart att en rättshandling rent allmänt sett kan röra gods som skäligen måste antas frånhänt annan genom brott men i själva verket utgör gods från en behörig ägare. För sådant fall innebär de nya bestämmelserna - motivuttalanden - att enligt otvetydiga (se nedan) ansvar inte skall utkrävas. Den som således gör ett förvärv eller tar emot egendom från någon som bevisligen var behörig att förfoga över godset, dvs. åtkommer detta genom en civilrättslig giltig handling, skall inte drabbas av straff.

Gällande svensk rätt 83

5.2.3 (1974:1065) om visst stöldgods

Lageâ m.m.

I samband med brottsutredningar händer det inte sällan att polisen påträffar egendom till vilken det visar sig svårt att finna rätt ägare. Så kan exempelvis vara fallet vid husrannsakan där det ofta inträffar att man återfinner stöldgods från butiker, bostäder eller från parkerade bilar (jfr 5.2.2). En anledning till att godset inte kan spåras till ägaren kan vara att det saknas anmälan från målsäganden. Stundom påträffas också stöldgods i s.k. tjuvgömmor. I sådana fall saknas kanske spår av såväl gärningsman som målsägande. Tidigare saknade polis och åklagare handlingsregler för sådana situationer där egendom som frånhänts annan genom brott och som saknar känd ägare påträffades. För att råda bot mot dessa missförhållanden tillskapades stöldgodslagen. Enligt denna kan egendom som åtkommits genom brott tas i förvar, när varken ägaren eller annan som har rätt till egendomen är känd.

Lagen, som kan sägas komplettera bestämmelserna i 36 kap. BrB om förverkande av utbyte av brott, tar sikte på-två huvudfall. Det ena är det s.k. tjuvgömmefallet, dvs. när stöldgods anträffas t.ex. i naturen och såväl den brottslige som ägaren är okänd, (jfr exempel 2 i avsnitt 1.1), det andra är det när genom brott åtkommen egendom anträffas hos gärningsmannen men egendomen inte kan återställas till målsäganden eftersom det inte kan

utredas vem denne är (1 § första stycket)9. Härjämte

regleras också den situationen när ägaren eller annan rättsinnehavare visserligen är känd men ingen av dem gör anspråk på egendom (1 § andra stycket). Lagen innebär att egendom som tagits i förvar säljs, om inte ägaren eller annan rättsinnehavare blir känd och gör anspråk på den.

trädde i kraft kom av - Stöldgodslagen, som 1975, många att uppfattas som icke tillräckligt effektiv. Kritikerna menade att stöldgodslagen hade samma svaghet som rådde beträffande häleribrotten, nämligen kravet på styrkt förbrott. Det ledde till olämpliga resultat. Här kan erinras om den tidigare beskrivna situationen när polisen vid husrannsakan påträffar och tar i beslag gods som till stor del inte kan identifieras, men som det är ytterst osannolikt att innehavaren har förvärvat på lagligt sätt. Om i en sådan situation åklagare, eller efter åtal domstol, inte fann förbrott vara styrkt blev följden den att godset skulle återlämnas till innehavaren. Denne visade sig då ofta mycket

84 Gällande svensk rätt

angelägen om att få kopior av beslagsprotokollet och övriga handlingar. På så sätt erhölls åtkomsthandlingar beträffande egendomen som dittills hade saknats.

Kritiken bemöttes av departementschefen i samband med det tidigare anförda förslaget om ändring av häleribrotten (se prop. 1979/80:66 s. 18). Departementschefen uttalade därvid:

Med den konstruktion av den nya straffbestämmelsen i 9 kap. 7 § BrB som jag nyss har föreslagit synes

emellertid någon ändring i stöldgodslagen inte be-

hövas för att detta resultat skall uppnås. Det grundläggande rekvisitet i 1 § stöldgodslagen - att egendom anträffats som har åtkommits genom brott - är även när brottet nämligen tillämpligt

utgör häleri eller häleriförseelse (jfr prop.

1974:124 s. 52). Om kriminaliseringen av häleriförseelse nu utvidgas i enlighet med mitt förslag, blir därmed stöldgodslagen även i vissa tillämplig fall när det inte kan bevisas huruvida förbrott föreligger eller ej, nämligen när gärningsmannens befattning med egendomen har avsett förvärv eller mottagande samt befattningen har skett i utövning av näringsverksamhet, vanemässigt eller annars i större omfattning eller gällt värdefull egendom. Förmår emellertid innehavaren av godset visa att hans fångesman var ägare till godset eller på annan grund hade rätt att förfoga över det, får egendomen inte tas i förvar. Och har det redan skett, skall egendomen utlämnas så snart bevisskyldigheten har fullgjorts. Skulle egendomen redan ha försålts när beviskravet fullgjorts, skall i stället ersättning utgå (7 och 8 §§ lagen

/1974:1066/ om förfarande med förverkad egendom

och hittegods m.m.). Om det i det särskilda fallet skulle vara uppenbart obilligt att ta egendomen i förvar, följer av 1 § stöldgodslagen att så inte skall ske.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag alltså inte någon ändring i stöldgodslagen.

Regelmässigt torde frågan om tillämpning av stöldgodslagen i de fall som nu är aktuella komma upp i samband med att åtal för häleriförseelse väcks mot godsets innehavare. Gör denne anspråk på egendomen, ankommer enligt 2 § stöldgodslagen prövningen på allmän domstol och kan samordnas med behandlingen av brottmålet.

Gällande svensk rätt 85

Enligt 36 kap. 1 § BrB kan utbyte av brott enligt BrB som inte motsvaras av skada för enskild förklaras förverkat. Egendomen som har frånhänts annan genom brott kan sålunda inte förklaras förverkad, eftersom utbytet i ett sådant fall motsvaras av skada för enskild. Det utmärkande för de fall som den nya straffbestämmelsen i 9 kap, 7 § BrB tar sikte på är att det inte kan utredas om den aktuella egendomen har frånhänts annan genom brott eller inte. Möjlighet torde därför saknas att i här aktuella fall tillämpa BrB:s förverkandebestämmelser vid sidan av stöldgodslagen.

Enligt departementschefen har sålunda tillämpningsområdet för stöldgodslagen utvidgats i samma utsträckning som de år 1980 gjorda ändringarna i lagrummen för häleri och häleriförseelse vidgat området för dessa brott, och detta trots att själva stöldgodslagen behållits oförändrad. Ordet brott i sistnämnda lag har alltså fått en annan innebörd, något som ej alltid torde ha beaktats.

Det faller utanför vårt uppdrag att taga till ställning frågan, om de nu återgivna bestämmelserna är ändamålsenliga eller ej för att kunna bekämpa häleriverksamheten med större framgång än hittills. Fortfarande gäller ju som huvudregel att polisen eller åklagaren skall kunna bevisa förekomsten av ett förbrott (se prop. 1979/80:66 s. 76-79; jfr även not 9 nedan).

5.2.4 Kontroll av vissa branscher

Vid sidan av de åtgärder som behandlats ovan under 2 och 3 har lagstiftaren också prövat andra åtgärder för att stävja handeln med stöldgods. Det har skett genom näringspolitiska åtgärder. Dessa har inriktats på att skärpa kontrollen av branscher som stora ger möjligheter att föra ut stöldgods i den allmänna handeln. Ett exempel härpå utgör bestämmelserna om obligatorisk kontrollstämpling i lagen (1974:285) om handel med arbeten av guld, silver eller platina, det tidigare gällande kommunala auktionsmonopolet, kungörelsen (1927:129) angående förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål samt förbudet i 4 § valutaförordningen (1959:264) om utförsel av guld och guldvaror. Av större betydelse i detta sammanhang är dock den samhällskontroll som sker av skrothandel, pantlånerörelse samt tillfällig handel.

86 Gällande svensk rätt

Skrothandeln m.m

Handeln med skrot, lump och vissa begagnade varor har sedan år 1918 varit underkastad särskild reglering. Före den 1 juli 1981 återfanns regler om sådan handel i förordningen (1949:723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods (den s.k. skrothandelsförordningen) samt i kungörelsen (1949:725) angående tillämpningen av förordningen.

De nu gällande bestämmelserna finns i lagen (1981:2) om handel med skrot och begagnade varor och i förordningen om handel med skrot (1981:402) samt i förordningen om handel med begagnade varor (1981:403).

Genom den sistnämnda lagstiftningen, vilken trätt i kraft den 1 juli 1981, har en moderniserad reglering av handeln med skrot och begagnade varor genomförts. Lagstiftningen har till syfte att förebygga avsättning av stulet eller eljest olovligen åtkommet gods och att underlätta polisens efterspaning av sådant gods. Den närmare innebörden av regleringen redovisas i det följande.

Lagen om handel med skrot och begagnade varor

Lagen, som är en bemyndigandelag, innehåller i första hand ett bemyndigande som innebär att regeringen för skrothandelns del får föreskriva att tillstånd av myndighet skall krävas för att driva handel samt att det skall finnas en föreståndare som är godkänd av tillståndsmyndigheten. Vidare innehåller lagen ett bemyndigande för regeringen att föreskriva att handel med begagnade varor, i den omfattning som regeringen bestämmer, skall vara underkastad registrering hos myndighet (2 §).

Enligt lagen får regeringen eller, i den mån regeringen bestämmer det, myndighet meddela föreskrifter för den som har tillstånd eller är registrerad med stöd av lagen. Sådana föreskrifter kan gälla exempelvis skyldighet att föra anteckningar som rör befattningen med förvärvat gods, att kontrollera en säljares identitet eller att inte avyttra godset förrän viss tid förflutit från förvärvet. Anteckningarna kan avse exempelvis dagen för förvärvet, godsets art och vem som har sålt godset.

Lagen innehåller också bestämmelser om tillträdes- och granskningsrätt för tillsynsmyndigheten (5 §) samt ansvarsbestämmelser (6-8 §§). Tillträdes- och granskningsrätten innebär att den som har tillstånd eller är registrerad med stöd av lagen också är skyldig att

Gällande svensk rätt 87

efter anmodan låta tillsynsmyndigheten undersöka lokaler eller annat utrymme som används i område, verksamheten. har även rätt att Tillsynsmyndigheten den bokföring och de övriga handlingar som hör granska till verksamheten. Ansvarsbestämmelserna innebär att den som eller av oaktsamhet driver handel uppsåtligen med skrot utan tillstånd eller utan att en föreskriven föreståndare finns döms till böter eller godkänd fängelse i högst sex månader. Enahanda straff kan ådömas den som driver handel med begagnade varor utan att vara Den som underlåter att fullgöra registrerad. skyldighet enligt meddelad föreskrift (3 § 1 st.) eller lämnar uppgift vid fullgörandet omfattas också oriktig av straffbestämmelsen. I lagens 8 § finns vidare en bestämmelse om företagaransvar. Den innebär att en har det straffrättsliga ansvaret för de näringsidkare straffbara gärningar som begåtts av anställda. Förutsättningarna för sådant ansvar är dock att gärningen i näringsidkarens rörelse och att han haft och begåtts borde ha haft vetskap om gärningen.

När det gäller ansvarsbestämmelserna innebär den nya en straffskärpning i förhållande till de gamla lagen bestämmelserna genom att fängelse införts i straffskalan.

Förordningen (1981:402) om handel med skrot

I förordningen återfinns detaljerade bestämmelser för skrothandeln. Sammanfattningsvis innebär dessa föl- Förordningen är tillämplig på yrkesmässig handel jande. med järn- och annat metallskrot och tackor av metallskrot. Handel får drivas endast efter tillstånd. Frågan om tillstånd av i den ort där prövas polismyndigheten verksamheten huvudsakligen skall drivas. Tillståndsskall grundas på en bedömning av redbarheten givningen och i övrigt hos handlaren. I fråga om lämpligheten sökande som är person skall också den jurijuridisk diska personens lämplighet bedömas. För juridisk persons verksamhet och för verksamhet vid filial skall finnas en särskild föreståndare som skall godkännas.

Tillstånd skall enligt förslaget kunna ges till verksamhet som fast handlare eller som uppköpare. För fast handlare gäller tillståndet i allmänhet tills vidare. För är tillståndet tidsbegränsat till högst uppköpare tre år i sänder. Tillstånd till handel och godkännande av föreståndare skall kunna återkallas. Vidare skall varning kunna meddelas.

skall i allmänhet gälla att skrot- Enligt förordningen handlare inte får köpa skrot av annan än den som är känd för handlaren eller som kan legitimera sig. Hand-

88 Gällande svensk rätt SOU 1984:88

larna skall vidare föra anteckningar om alla sina förvärv på numrerade inköpsnotor. Om särskilda skäl föreligger får dock polismyndighetn medge undantag från bestämmelserna om anteckningsskyldighet.

Polismyndigheten har enligt bestämmelserna tillsyn över efterlevnaden av de föreskrifter som meddelas med stöd av förordningen. I den mån det behövs för polisens efterspaning av förkommet gods eller för tillsynen är fast handlare och uppköpare skyldig att efter anmodan lämna polismyndigheten uppgifter om sin rörelse.

Förordningen (1981:405) om handel med begagnade varor

Förordningen är tillämplig på yrkesmässig handel med vissa slag av begagnade varor. Vid urvalet av de varor vilka omfattas av regleringen har hänsyn tagits till bl.a. stöldbegärligheten, förekomsten av varorna i den reguljära handeln, möjligheten att identifiera varorna och möjligheten för den övervakande och polisen handeln att administrera en

meningsfull tillsyn (se

prop. 1980/81:3 s. 19).

Följande slag av begagnade varor omfattas av förordningen; mopeder, cyklar, utombordsmotorer, motorsågar, symaskiner, kameror samt objektiv till kameror, projektorer, ur, kikare, skrivmaskiner, räknemaskiner, radio- och televisionsapparater, bandspelare, skivspelare, musikanläggningar, musikinstrument, pälsverk, naturpärlor, naturliga och syntetiska ädelstenar samt föremål som helt eller till väsentlig del består av guld, silver eller platina, föremål som helt eller till väsentlig del består av koppar, mässing, tenn, brons eller nysilver, vapen med undantag av sådana skjutvapen som omfattas av vapenlagen (1973:1176), alster av bildkonst samt konstalster av glas, porslin och keramik.

I förordningen anges uttryckligen att begreppet handel i regleringen också omfattar auktionsförsäljning och liknande försäljning.

En handlare som driver sådan handel som omfattas av regleringen skall enligt förslaget registreras hos polismyndigheten som också är tillsynsmyndighet. Handlarna är skyldiga att själva anmäla sig för registrering. Polismyndigheten har dock möjlighet att på eget initiativ registrera handlare.

Enligt förordningen får en registrerad handlare inte köpa eller annars ta emot exempelvis för auktionsförsäljning begagnade varor av de slag som nyss har nämnts

Gällande svensk rätt 89

av annan än den som är känd av handlaren eller som kan legitimera sig. Handlarna skall föra anteckningar om alla affärer med begagnade varor, som regel på särskilda inköpsnotor. Kopior av inköpsnotorna skall, i den utsträckning som polismyndigheten föreskriver det, överlämnas till myndigheten. Begagnade varor som har tagits emot får inte lämnas ut eller bearbetas förrän tidigast en månad efter den dag då varorna togs emot.

För auktionsförrättare gäller den särskilda bestämmelsen att de skall underrätta polismyndigheten om tid och plats för auktionsförsäljningen minst en vecka i förväg och därvid lämna uppgift bl.a. om vilka slag av begagnade varor som skall säljas.

Pantlånerörelse1O

Enligt lagen (1949:722) om pantlånerörelse får lånerörelse i vilken lösören mottagas såsom pant inte utövas utan tillstånd av länsstyrelsen. Tillstånd får meddelas endast om det kan anses föreligga behov av rörelsen. Tillstånd skall företrädesvis lämnas antingen till kommun eller till bolag eller ekonomisk förening som vill driva rörelsen utan vinstsyfte och på villkor som är fördelaktiga för låntagarna. Enskild person får beviljas tillstånd endast om han gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet och i övrigt anses lämplig (1§)-

Frågor om tillstånd prövas av länsstyrelsen i den ort där rörelsen skall drivas. I ärendet skall yttrande inhämtas från kommunen och polismyndigheten (2 §).

Om pantlånerörelse drivs av kommun, bolag eller ekonomisk förening, skall det finnas en särskild föreståndare som ansvarar för rörelsens skötsel. Bedrivs rörelsen av bolag eller ekonomisk förening, skall föreståndaren vara godkänd av länsstyrelsen (3 §).

Tillstånd att driva rörelse och godkännande av föreståndare skall återkallas på grund av anmärkningar mot röelsens skötsel (5 §).

Pantlånerörelse står under länsstyrelsens tillsyn. Utövare av pantlånerörelse är skyldig att tillhandahålla länsstyrelsen erforderliga uppgifter om rörelsen samt att låta länsstyrelsen få del av rörelsens bokföring samt tillträde till rörelsens lokaler (14 §).

K 90 Gällande svensk rätt

Pant får mottagas endast från den som antingen är känd

för pantlånerörelsens utövare eller hans personal eller

som kan legitimera sig på ett tillfredsställande sätt

(16 §). Över rörelsen skall föras bok (pantbok) av vil-

ken skall framgå bl.a. panternas art och antal, mått eller vikt, fabrikat och tillverkningsnummer eller annat särskilt kännemärke. I pantboken skall också antecknas pantsättarens och pantlösarens namn, yrke och bostad samt typ och nummer på legitimationshandingen (18 §). Enskild person som utöver pantlånerörelse eller föreståndare för sådan rörelse är skyldig att efter anmälan från polismyndighet att gods förkommit eller olovligen frånhänts ägaren omedelbart undersöka om godset finns i hans besittning eller om han har någon om det samt - i sådant fall - underrätta anteckning polismyndigheten därom. Om utövaren eller föreståndaren på annat sätt får kännedom om eller misstänker att den som vill pantsätta gods åtkommit detta olovligen eller eljest är obehörig att sätta godset i pant, är han vidare skyldig att underrrätta polisen (19 §). Polisen kan ålägga den som utövar pantlånerörelse att till polisen anmäla föremål av visst eller vissa slag som mottages i rörelsen (20 §). Utövare av pantlånerörelse är också skyldig att låta polisen undersöka rörelsens lokaler samt granska pantboken (21 §).

Tillfällig handel”

1864 års näringsfrihetsförordning ställde krav på tillstånd för bl.a. kringföringsförsäljning (s.k. gårdfarihandel) och realisation. Bestämmelserna avlöstes av förordningen (1968:564) om tillfällig handel. 1968 års förordning blev emellertid snart föremål för kritik. Den tillfälliga handeln ansågs på grund av de begränsade kontrollmöjligheterna främja en tämligen omfattande kriminalitet. Sålunda angavs försäljningsformen underlätta både avsättningen av olovligt åtkommet gods och brott mot mervärde- och annan skattelagstiftning. Mot bakgrund av den kritik som sålunda framkom skärptes regleringen med verkan fr.o.m. den 1 juli 1976.

Bestämmelserna återfinns numera i lagen (1975:985) om tillfällig handel.

Med tillfällig handel förstås att någon yrkesmässigt salubjuder medförda varor på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe eller under kringföring. Utanför begreppet faller (1) försäljning till näringsidkare, (2) torghandel eller handel på marknad, mässa eller utställning, (3) handel anordnad i samband med sådan offentlig tillställning som avses i 9 § allmänna ordningsstadgan (1956:617), t.ex. idrottstävling,

Gällande svensk rätt 91

cirkusföreställning samt tivoli- och marknadsnöjen, (4) kringföringsled i en rörelse som annars bedrivs på stadigvarande driftställe och avser sådana varor som regelmässigt saluförs eller framställs där och (5) sedvanlig auktionsförsäljning av lösöre som tillhör dödsbo eller enskild person (1 §).

Tillfällig handel får drivas endast efter särskilt tillstånd som i regel meddelas av länsstyrelsen i det län där försäljningen skall äga rum. Svensk medborgare och utlänning som har permanent uppehållstillstånd får dock utan tillstånd driva tillfällig handel med livsmedel, blommor, alster av inhemsk hemslöjd och tryckt skrift (3 §).

Av lagens 4 § framgår att tillstånd till tillfällig

handel är avsett att meddelas restriktivt. Huvudregeln är nämligen den att tillstånd skall lämnas endast om handeln är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt. I övriga fall skall särskilda skäl föreligga för att tillstånd skall meddelas.

Den som driver tillfällig handel utan tillstånd eller utan att godkänd föreståndare finns eller i strid mot villkor eller föreskrifter som har meddelats dömes till böter. Till samma straff dömes den som för annans räkning driver eller förestår sådan olovlig handel (10 §

första stycket).

Avslutningsvis bör påpekas att de ovan återgivna författningarna faktiskt ålägger den yrkesmässige säljaren en undersökningsplikt vid förvärvet av saken i fråga jämte skyldighet att dokumentera förvärvet skriftligen. I vissa fall skall säljaren också låta saken ligga i karantän under en månad (se t.ex. förordningen om handel med skrot, 19 §, och förordningen om handel med begagnade varor, 12 §). Huruvida dessa karantänbestämmelser är tillräckligt genomgripande för att stävja missbruk av t.ex. handel med begagnat guld och s.k. guldskrot är en fråga för sig.

1 Se även Hessler, Allmän sakrätt (1975) och SVJT 1983 s. 161 ff.

2 Se SOU 1965:14 S. 55

3 Bengtsson, Särskilda avtalstyper (1971) s. 60 ff.

92 Gällande svensk rätt

4 Håstad, Kompendium i sakrätt avseende lös egendom (1978) s. 177-178. -

5 Hessler a.a. s. 447.

6 Nyare rättsfall, se: NJA 1967 s. 1973 s. 321, 170, 1975 s. 222, 1975 s. 708, 1977 s. 554, 1981 s. 750 och

1982 s. 312; se även RH 139/81, Göta hovrätt

9.1.1980, DFT 2, Svea hovrätt 13.1. 1982, DFT 2 och 11.6.1982, DFT 85 samt SVJT 1969 s. 43 och 1974 s. 8. Se även Hessler i SVJT 1983 s. 161 ff.

7 Se NJA 1962 s. 20.

8 Se prop. 1979/80:66 s. 17-19 och Brå, Sakhäleri m.m. PM 197921 S- 29-54, 55-56 och 60-61.

9 Se NJA 1983 s. 286, där lagens praktiska tillämpningssvårigheter âskådliggöres.

10 Framställningen är hämtad ur Brå, PM 1978:1, Sakhäleri m.m. s. 43 ff.

11 Se not 10.

6 UTLÃNDSKA RÄTTSORDNINGAR M.M.

Så gott som alla rättsordningar är väl förtrogna med intressekonflikten ägaren-tredje man. Frågans centrala betydelse för har - varje rättssystem naturligt nog medfört stor uppmärksamhet från lagstiftarnas sida. Att lösningarna på konflikten A-C därvid kommit att variera är inte ägnat att förvåna.

I förevarande kapitel (se avsnitt 6.2 ff) beskrivs det huvudsakliga innehållet i åtskilliga utländska rättsordningar. Framställningen, som i stora stycken har formen av en jämförelse med det svenska rättssystemet, syftar till att sätta in de svenska bestämmelserna i ett internationellt perspektiv och att skapa underlag för en diskussion om det svenska regelsystemets ändamålsenlighet på ifrågavarande rättsområde.

Frågan om hur godtrosförvärven lämpligen skall regleras är i första hand en intern angelägenhet för de enskilda staterna. Detta faktum har emellertid inte fått stå i vägen för försök att träffa internationella överenskommelser i saken. Sådana försök har på senare tid också förekommit. I syfte att åstadkomma en enhetsreglering av godtrosförvärven har på 1960- och 1970talen ett internationellt samarbete mellan olika stater ägt rum inom UNIDROIT (Rominstitutet). En redovisning av dessa, enligt vår mening betydelsefulla, enhetssträvanden lämnas i det följande avsnittet.

6.1 Internationella enhetssträvanden

De internationella överenskommelserna om en enhetlig köprätt reglerar inte frågor om förvärv av äganderätt, vare sig från en berättigad eller från icke berättigad. Det finns dock ett utkast, vilket särskilt befattar sig med godtrosförvärv, något som av skäl tillnaturliga

dragit sig vår uppmärksamhet. UNIDROIT publicerade år

1968 ett utkast1 till enhetlig lag om den godtroende köparens skydd vid förvärv av lösa saker (Uniform law

on the acquisition in good faith of corporeal movables). Den centrala bestämmelsen (artikel 5 första punkten) är av följande lydelse: A transfer of property shall be valid although the seller had no power to dispose of the goods, provided the purchaser may claim to be in good faith and the goods were handed over to

him. (Utkastet se bilaga nr 3.) Som framgår innebär

utkastet ett internationellt erkännande av exstinktionsprincipen.

Utländska rättsordningar

Bakgrunden till utkastet utgjordes av önskemål om att föra vidare ett internationellt samarbete som hade

resulterat i Haagkonventionenz av år 1964 om en en-

hetlig lag om internationella köp av lösa saker och avtal om sådana köp (vanligen kallade för the Uniform laws on international sales).

Utkastet bearbetades därefter av en särskild expertkommitté med representanter från en rad länder. Sverige deltog för de nordiska ländernas räkning. Kommittén

framlade år 1974 ett nytt utkast3 till gemensam lag

om godtrosförvärv av lösöre, vilket i några avseenden avviker från 1968 års utkast. Även enligt detta föreslås vara huvudregel då fråga är exstinktionsprincipen om anförtrott gods. Undantag görs däremot för sådana fall där saken är frånstulen rätte ägaren. De centrala bestämmelserna är dels det tidigare omnämnda stadgandet i artikel 5, nu i ny lydelse men i sak oförändrat, dels en ny artikel 11. Artikel 11 lyder: The transferee of stolen movables cannot invoke his good faith, dvs. köparen av stulet gods kan inte åberopa

god tro. (Utkastet se bilaga nr 4.)

Det framgår emellertid av förarbetena att undantaget för stöldgods ej innebar någon samstämmig sinnesändring till förmån för vindikation. Före den slutliga utformningen av undantagsbestämmelsen diskuterades flera olika alternativ. Det fanns förslag som inte lämnade något som helst skydd för tredje man men också förslag som innebar motsatsen dvs. ett fullständigt skydd för C. Däremellan framfördes förslag om att förgodtroende lusten vid ett godtrosförvärv borde delas mellan A och C. Andra representanter menade att den godtroende köparen principiellt skulle skyddas men att möjlighet för A

till lösen borde finnas (jfr Sverige). Innehållet i

artikel 11 får betraktas som en nödvändig kompromiss i syfte att åstadkomma resultat i övrigt med hänsyn till inställningen från flera länder.

Av ordalydelsen i artikel 11 framgår inte huruvida nationella bestämmelser till skydd för den godtroende förvärvaren finge åberopas. Ej heller regleras hur förvärvaren skall återställa godset eller kompensera ägaren. Dessa frågor bedömdes av delegaterna vara alltför omfattande och komplicerade. I förarbetena uttalas dock klart att undantaget i artikel 11 inte hindrar den godtroende förvärvaren att åberopa nationella regler om t.ex. preskription eller lösen. Bestämmelsens utformning inbjuder därför stundom till konflikt med nationella bestämmeler. Frågan huruvida de internationella bestämmelserna exklusivt vore att tillämpa eller om den

Utländska rättsordningar 95

nationella regleringen skulle ha försteg överlämnades åt varje nation att själv bestämma. Undantaget i artikel 11 kan därför ej sägas utgöra hinder för enskilda stater att tillämpa exstinktionsprincipen även här. Än en gång förtjänar understrykas att bestämmelsen alltså inte skall ses som ett uttryck för kursändring eller kapitulation till förmån för vindikation.

Enhetssträvandena ledde inte till något konkret resultat. Projektet avskrevs i maj 1980. Frågan om godtrosförvärv kan i dagsläget därför sägas ha blivit en mera nationell angelägenhet än en internationell sådan. Det är därför av intresse att något granska innehållet i en del utländska rättsordningar. Det görs nedan.

6.2 Nordisk rätt

Som tidigare framgått pågick under åren 1960-1965 försök att åstadkomma en gemensam nordisk lagstiftning i ämnet. Försöket misslyckades, då först Norge och sedan Danmark ej ansåg sig kunna biträda det framlagda förslaget. Sedermera har Norge, år 1979, på egen hand lagstiftat (se avsnitt 6.2.2). De nordiska länderna har således egna system på rättsområdet. Innehållet i dessa framgår av följande redogörelse.

6.2.1 Finland

De finska bestämmelserna om godtrosförvärv stämmer väl överens med de svenska. De två lagrummen i 1734 års lag, HB 11:4 och 12:4, om lånat och deponerat gods, är huvudregel och utgångspunkten för konfliktlösningen mellan rätte ägaren och förvärvaren i god tro.

Godtrosförvärv beträffande anförtrott gods, förvärv i god tro av lösöre med olika fall

äganderättsförbehåll,

av dubbeldisposition etc, löses i allt väsentligt på samma sätt som i svensk rätt4. Det betyder att exstinktionsprincipen tillämpas.

Den finska rätten skiljer sig från den svenska rätten på egentligen endast en väsentlig punkt. Det gäller fallet med icke anförtrott gods, dvs. stöldfallet. I likhet med vad som är regel i Danmark och i Norge gäller beträffande stulet gods m.m. att detta vindiceras, dvs. återgår till den ursprunglige ägaren, när konflikt med godtrosförvärvare uppstår. De finska reglerna är emellertid, som strax framgår, mera begränsade än t.ex. de danska bestämmelserna.

96 Utländska rättsordningar

Enligt strafflagens promulgationslag, SP 11§, utesluts godtrosskydd för en förvärvare om den ursprunglige ägaren förlorat godset genom snatteri, stöld, eller

:ån

utpressning. Har godset mot ägarens vilja kommit ur hans besittning på annat sätt, t.ex. genom att det tappats, gäller inte vindikationsregeln (jfr Danmark som även här har vindikation). Enligt doktrin och praxis har nämligen stadgat sig den uppfattningen att SP 11§ endast kan tillämps då det är fråga om de fyra nämnda brotten. Lagrummet innehåller alltså en uttömmande katalog.

Vad beträffar det inbördes förhållandet mellan bestämmelserna i HB 11:4 och 12:4 och stadgandet i SP 11 § skall bestämmelserna i handelsbalken ses som huvudregeln och den civilrättsliga regeln i SP 11 § som ett undantag. Den princip som framgår av HB 11:4 och 12:4 (exstinktionsprincipen) tillämpas därför icke endast då ägaren frivilligt överlämnat saken i annans besittning utan även då saken frångått ägaren genom ett annat än i SP 11 § uppräknat brott eller eljest utan ägarens vilja. Två exempel får illustrera huvudregeln och undantaget.

Exempel 1. Saken frångår A utan dennes vilja. B är gärningsman och överlåter saken till C som är i god tro. Domstolen finner att B:s gärning är att bedöma som annat brott än de som anges i SP 11 § ex.vis förskingring eller bedrägeri. Resultat: C

gör ett godtrosförvärv (exstingverar). A kan lösa

saken från C. Gör A inte det, behåller C saken. A kan vända sig mot B och begära skadestånd.

Exempel 2. Saken frångår A utan dennes vilja. B är gärningsman och överlåter saken till C som är i god tro. Domstolen finner att B:s gärning skall bedömas som snatteri (alternativt stöld, rån eller utpressning). Resultat: C gör inget godtrosförvärv. Saken återgår (vindiceras) till A utan lösen. C kan vända sig mot B och begära skadestånd.

Av exemplen framgår att tillämpningsområdet för SP 11 § är inskränkt. Så har det inte alltid varit. Tidigare ansågs nämligen stadgandet även kunna tillämpas i andra fall då en sak mot ägarens vilja t.ex. genom att

tappas, råkat ur hans besittning5. Utvecklingen har

medfört en inskränkning av tillämpningsområdet för SP 11 §, vilket i sin tur medfört en utvidgning i motsvarande mån av tillämpningsområdet för HB 11:4 och 12:4. Denna utveckling överensstämmer med den tendens som går

Utländska rättsordningar 97

mot en ökning av tillitsskyddet. I senare lagstiftning (se t.ex. skuldebrevslagen 14 §) skyddas den goda tron hos förvärvaren av värdepapper som förkommit genom stöld e.d.

Allmänna villkor för exstinktiva förvärv m.m.

Som tidigare framhållits gäller i stort samma regler för exstinktiva förvärv som i Sverige. Här görs därför endast smärre anteckningar om villkoren för sådana.

Reglerna i HB 11:4 och 12:4 gäller endast beträffande lösören.

Godtrosförvärv inträder genom överlåtelse, dvs. köp, byte och gåva. Även andra fall av dispositioner kan förekomma, t.ex. frivillig auktion. Familje- och arvsrättsliga förvärv faller däremot utanför rättsområdet.

De rättigheter som kan förvärvas genom extinktivt förvärv är främst äganderätt och handpanträtt. Det är vidare möjligt för innehavaren av en retentionsrätt att få godtrosskydd mot rätte ägaren på samma sätt som en panthavare. Klart är att nyttjanderätt inte är föremål

för godtrosförvärv (jfr Sverige, köp bryter lego-

stämma).

Det föreligger samma krav på besittning och

tradition\

s0m.i svensk rätt.

En ägare kan däremot enligt finsk rätt förlora sin lösenrätt på grund av passivitet. Man har nämligen

ansett att denna rätt bör utövas inom skälig tid (jfr

Sverige där denna fråga är oklar).

Det godtrosskydd som ges enligt bestämmelserna i HB 11:4 och 12:4 förutsätter välgrundad god tro, dvs. C erhåller ej skydd om han insåg eller bort inse att B saknade makt att disponera över saken. C har alltså en undersökningsplikt, vilket innebär att han skall iakttaga den skäliga försiktighet som krävs av omständigheterna. Vid bedömningen av den försiktighet som man i det särskilda fallet bör förutsätta följer man en objektiv måttstock. Vid prövningen av den goda tron, fäster man uppmärksamhet vid om C iakttagit den omsorg och försiktighet som skäligen bör krävas av en förståndig man i hans ställning.

I likhet med svensk rätt uppställes det kravet, att det är A som skall bevisa att C var i ond tro.

98 Utländska rättsordningar

Precis som i svensk rätt har ägaren (A) rätt till lösen. A har dock en förmånligare ställning då saken förlorats genom snatteri, stöld, rån eller utpressning. I sådant fall återfår han saken utan lösen.

Lösenbeloppet fastställes med utgångspunkt i ersättningsprincipen (vederlagsprincipen) eller i bytesvärdet

(värdeprincipen). Någon enhetlig linje har icke stabi-

liserats. Vid köp finns i praxis en strävan att begagna köpeskillingen som grund för fastsällande av lösen. Vid byte har man å ena sidan sökt fastställa lösenbeloppet efter värdet av den sak, som är föremål för lösningsförfarandet och å andra sidan värdet av den sak, som givits i vederlag vid bytet. När det gäller gåva finns två åsikter. Den ena menar att gåvotagaren skall erhålla lösen enligt fulla bytesvärdet. Enligt den andra åsikten bör gåvotagaren som lösen erhålla ersättning för de kostnader som uppkommit genom gåvans mottagande.-

Allmänt om rättsläget i Finland

Försöken att på 1960-talet via en kompromisslösning nå nordisk enhetlighet på rättsområdet misslyckades som bekant. Rättsläget i Finland har för tiden därefter inte undergått några mer betydelsefulla förändringar. En förskjutning kan, enligt uppgift, dock märkas, nämligen att man nu mindre betonar uppdelningen i anförtrott gods respektive icke anförtrott gods (jfr här

Italien som inte heller gör en sådan uppdelning). Något

uttalat reformbehov har ej påtalats.

Genom det pågående lagstiftningsarbetet som för närvarande äger rum kan emellertid en översyn av godtrosreglerna snart aktualiseras. I den totalrevision av strafflagen som nyligen inletts övervägs nämligen att bl.a. utvidga stöldbegreppet (en utvidgning av stöldbegreppet har för den svenska rättens del föreslagits av förmögenhetsbrottsutredningen, SOU 1983:50). En utvidgning av stöldbegreppet får till följd att flera gärningar än för närvarande kommer att omfattas av vindikationsregeln i SP 11§. En sådan verkan är ett exempel på hur en ändring på straffrättens område får konsekvenser för civilrätten, något som ansetts som icke önskvärt. Det är därför troligt att SP 11§ kan komma att upphävas och ersättas av annan lagstiftning.

6.2.2 Norge

I Norge fanns före år 1979 ingen generell lag som reglerade godtrosförvärv. Vindikationsprincipen var

Utländska rättsordningar 99

huvudregel sedan mer än 200 år tillbaka. Principen om vindikation kom till uttryck dels i enskilda bestämmelser och genom en säker uppfattning i teori och

delå .

rättspraxis

Reglerna uteslöt emellertid inte möjligheten till exstinktion. Bestämmelser om exstinktion beträffande fast egendom återfinns t.ex. i tingslysingslagen av den 7 juni 1935 och när det gäller negotiabla värdepapper finns exstinktionsregler i lagen om skuldebrev, lagen om växlar och lagen om checkar.

Genom lagen den 2 juni 1978 om godtrosförvärv av lösöre (se nedan eller nr 5) har - vilket bör underbilaga - i till strykas Norge exstinktionsprincipen gjorts huvudregel. Denna anpassning, övergången till en princip vilken i dag är vägledande för de flesta rättsordningar, skedde inte utan vånda. Något om lagens tillkomsthistoria förtjänar att återges.

Lagförslaget antogs efter votering i odelstinget. Dessförinnan hade diskussioner ägt rum i odelstingets juristkomitee (se Innst. O. nr 41 1977-1978). I juristkomiteen ville en minoritet att lagförslaget skulle antagas medan majoriteten ville sända tillbaka förslaget till regeringen.

Behandlingen i odelstinget blev dramatisk. Där gjordes många debattinlägg. Vältaligheten hos aktörerna var stor. Föga förvånande, kan det tyckas, var det de borgerliga ledamöterna som envist och energiskt hyllade den bestående ordningen. Bevarandet av en långvarig rättstradition och vikten av att värna den ursprunglige

ägarens rätt (äganderättens helgd) var av största bety-

delse för denna inställning. Den socialistiska sidan ansåg däremot att tiden nu var mogen att överge vindikationsprincipen som huvudregel. Det främsta motivet härför var, också det föga förvånande, intresset av att åstadkomma ett förbättrat konsumentskydd. Ett annat motiv som framfördes var intresset av att åstadkomma en huvudprincip som överensstämde med de flesta andra länders.

På en punkt var de båda parterna överens. När det gällde saker åtkomna genom stöld m.m. borde vindikation alltjämt gälla. Denna uppfattning stödde sig i första hand mindre på rationella juridiska skäl än en övertygelse om att vindikationsprincipen i dessa fall var så djupt rotad i folksjälen att en ändring härvidlag skulle framstå som alltför omvälvande.

100 Utländska rättsordningar

Man skred till omröstning. Vid voteringen utföll rösterna så att 51 ledamöter (socialisterna) var för lagförslaget medan 50 ledamöter röstade för återremiss till regeringen. Majoritetens förslag i juristkomiteen fick alltså stryka på foten och lagen var antagen. En närmare beskrivning av förhandlingarna lämnas i Forhandlingar i Odelsting for 1977-1978 s. 336-349 (nr 24).

Ur svensk synvinkel är det två faktorer som gör den norska lagstiftningen särskilt intressant: a) Norge är vårt grannland b) lagstiftningen är färsk (endast Holland har en senare lagstiftning på området).

Den nu gällande norska rätten presenteras lämpligen genom angivande av lagtexten och kommentar till denna .

1. Inledning

Lagen reglerar de fall när en person orättmätigt säljer eller på annat sätt mot vederlag avhänder sig en lös sak som han har i sin besittning. Han överlåter t.ex. en sak som han har lånat eller köpt på avbetalning med äganderättsförbehåll.

Enligt tidigare norsk rätt har huvudregeln i sådana fall varit att förvärvaren icke får större rätt än

överlåtaren hade. Ägaren kunde således kräva tillbaka

- vindicera - också om den hade sålts vidare saken, till godtroende tredje man. Några undantag fanns dock från vindikationsprincipen.

Enligt den nya lagen om godtrosförvärv av lösöre är däremot exstinktionsprincipen huvudregel. Från denna huvudregel stadgas dock undantag, främst när saken frånhänts ägaren genom stöld eller rån, vilket framgår av nedanstående lagtext (se § 2).

Lag den 2 Juni 1978 nr 37 om godtrosförvärv av lösöre

§ 1 1. Blir en lös sak såld av den som har saken i sin besittning och får förvärvaren den sig överlåten i god tro, utgör det inte något hinder för rätt enligt avtalet att avhändaren saknar rätt att råda över saken. Detsamma gäller vid annan överlåtelse mot vederlag, oavsett om denna gäller äganderätt, nyttjanderätt eller panträtt.

Utländska rättsordningar

2. Förvärvaren är i god tro när han icke förstår att avhändaren saknar rätt och heller icke borde ha förstått det om han hade varit så aktsam som det må kunna krävas efter förhållandena vid avhändelsen, sakens art och omständigheterna i övrigt.

3. När ägaren förlorar sin rätt till saken, faller också panträtt och andra begränsade rättigheter till saken bort så långt dessa står i strid med förvärvarens rätt.

§ 2 1. Förvärvaren vinner ingen rätt enligt 1 § i det fall saken är eller må antagas vara frånhänd ägaren eller någon som förfogar över saken på dennes vägnar genom stöld, egenmäktigt förfarande, rån eller annat våld eller hot om våld. Detsamma gäller också om gärningsmannen på grund av ung ålder eller otillräknelighet ej kan straffas.

2. Inte heller i övrigt kan förvärvaren vinna rätt enligt 1 § till konstverk, antikviteter eller museiföremål som är i offentlig ägo eller tillhör privatsamling som är öppen för allmänheten.

§3 1. Anspråk på egendomen mot godtroende förvärvare skall framställas utan onödigt dröjsmål efter det att ägaren fått sådan vetskap eller borde ha skaffat sig sådan vetskap att han kan göra kravet gällande.

2. I det fall godtroende förvärvare får lämna saken tillbaka och ägaren kan lastas för att den kommit på avvägar, har förvärvaren rätt att få sina utgifter för förvärvet och sina förbättringar av saken täckta men likväl inte mer än vad saken är värd vid återlämnandet. Är ägarens skuld liten, kan hans ansvar enligt denna bestämmelse jämkas för det fall de skulle framstå som orimligt tyngande.

§ 4 1. Lagen gäller inte för a) skepp på 25 registerton eller mer, eller annat skepp eller inrättning som är registrerat i skeppsregistret, b) luftfartyg som kan registreras i luftfartygsregistret, c) -_-

102 Utländska rättsordningar

2. Reglerna i § 1 gäller icke i förhållande till den som har fått tingslyst ägarförbehåll eller utmätning enligt pantlagen § 3-17 tredje stycket eller § 5-5, i motorvagn som är registrerad enligt reglerna i vägtrafiklagen, § 15, jfr § 16.

5. Lagen hindrar icke en förvärvare av lösöre att åberopa andra gällande regler om godtrosförvärv av lösöre i särskilda fall.

§ 5 Vid överenskommelse med främmande stat kan göras undantag från bestämmelserna i denna lag.

§ 6 Lagen gäller från den 1 januari 1979.

Lagen äger inte tillämpning på de fall där ägare eller annan rättsinnehavare har gjort sin rätt gällande och krävt återlämnande eller utlämnande av saken vid tidpunkt som ligger före lagens ikraftträdande.

§ 7 Från och med den tidpunkt som lagen skall gälla görs följande ändringar ...

2. Lagens verksamhetsområde

Lagen gäller endast lösa saker.

Vid omsättning av fast egendom gällde redan tidigare den allmänna regeln att godtroende förvärvare skyddas (jfr tingslysingsloven 20, 21 och 27 §§)- Godtrosförvärvslagen medför inga ändringar i rättstillsåndet på detta område. Men lagen omfattar de fall där tillbehör frånskiljes fast egendom (eller registreringsbara lösa saker) och säljs som lösa saker.

I lagen görs undantag för sådana typer av lösa saker som är underkastade registreringsordningar som mer eller mindre motsvarar tingslysingordningen för fast egendom, se lagens § 4 nr 1. Detta beror på att ägaren tillförsäkrats sakrättsligt skydd genom registreringen. Här må nämnas särskilt äganderättsförbehåll vid försäljning av motorfordon.

Det är vidare, i lagens § 2 nr 2, stadgat undantag för konstverk, antikviteter eller museiföremål som är i offentlig ägo eller tillhör privat samling som är öppen för allmänheten.

Utländska rättsordningar 103

Till skillnad från svensk rätt har den ursprunglige ägaren icke någon generell rätt till lösen.

3. Närmare om villkoren för exstinktivt godtrosförvärv enligt lagen.

I likhet med svensk rätt krävs för exstinktivt godtrosförvärv att avhändaren (överlåtaren) har saken i sin besittning vid överlåtelsen (jfr lagens § 1 nr 1).

Exstinktionsregeln kommer bara till användning i de fall saken blir överlåten mot vederlag. Till skillnad från svensk rätt gäller godtrosförvärv icke vid gåva.

I lagen sägs uttryckligen att försäljning kan ge laglig grund för exstinktivt godtrosförvärv. Detta gäller också när saken - det rör säljs på auktion antingen sig om offentlig eller privat auktion, tvångsauktion eller frivillig auktion. Likaså kan en person som med stöd av en förköpsrätt förvärvat en sak genom avtal åberopa exstinktionsregeln, antingen förköpsrätten har sin grund i avtalet eller direkt i lagen. Också annan äganderättsöverlåtelse omfattas av lagen, t.ex. byte.

I likhet med svensk rätt kan också begränsade rättighetgg i lösöre godtrosförvärvas. Förvärv av en nyttjanderätt eller en panträtt omnämns uttryckligen i § 1 nr 1. Här är värt att observera att norsk rätt går längre än den svenska. Till skillnad från gällande svensk rätt erkännes förvärv i god tro av nyttjanderätt.

Det centrala villkoret för exstinktivt godtrosförvärv är att förvärvaren är i aktsam god tro (jfr lagens § 1 nr 2). Någon skillnad mot gällande svensk rätt föreligger härvidlag inte. Förvärvaren får således inte

förstå att överlåtaren saknar rätt att råda (disponera)

över saken. Han får heller inte ha varit i den situationen att han borde ha förstått det om han hade varit så aktsam som det må kunna krävas efter förhållandena vid överlåtelsen, sakens art och omständigheterna i övrigt.

Det är flera omständigheter som är av betydelse vid värderingen av frågan om förvärvaren har visat tillräcklig aktsamhet i det aktuella fallet. I lagen nämns uttryckligen förhållandena vid överlåtelsen och sakens art men det är klart att också andra omständigheter har betydelse, något som framgår av ordalydelsen i § 1 nr 2.

När en sådan sak köps som ofta är föremål för avbetalning, kan det bli tal om ett skärpt aktsamhetskrav. Det

104 Utländska rättsordningar

särskilt vid gör sig gällande omsättningen av pggggnbilar, som utgör en väsentlig del av avbetalningshandeln i dag. Genom att undersöka vissa register, särskilt motorvagnsregistret och personregistret, kan man få en förhållandevis god översikt över nuvarande och tidigare äganderättsförbehåll samt vilka inskränkningar som eventuellt vidlåder den bil man avser att köpa. Personer som handlar med personbilar företar redan i dag en sådan kontroll, och i motiven utsägs att det ställs stränga krav på dem i sådant hänseende. Men det sägs vidare att när det gäller en vanlig konsument, kan det normalt vara vanskligt att ställa särskilt stränga krav om undersökning av register o.d.

Landsregistret för rättigheter i lösöre (lösöreregistret) utgör ett viktigt komplement till lagen om godtrosförvärv. Den aktsamme köparen kan genom att undersöka detta register lätt uppdaga inskränkningar i saken. Särskilt gäller detta när det rör sig om omsätt-

ning av registrerade motorfordon (jfr nedan under

äganderättsförbehåll).

Verkan av exstinktivt godtrosförvärv

Anâöztzoitâgdâ 2-2-

Här gäller exstinktionsprincipen. Verkan är den att när ett godtrosförvärv ägt rum, förvärvaren får samma rätt till saken som han skulle ha fått vid avhändelse från den rätte rättsinnehavaren.

När det gäller förhållandet till begränsade rättigheter i lösören, regleras detta dels i lagens § 1 nr 1 och dels i § 1 nr 3. I det fall äganderätten går förlorad, förloras också alla de rättigheter som var inrättade av eller mot den rätte ägaren, t.ex. en panträtt eller en nyttjanderätt, så långt de står i strid mot förvärvarens rätt (jfr bestämmelse nr 5).

Äeanáezäitâfârâehâll_mimi

Till skillnad från svensk rätt finns det särskilda regler för motorfordon med äganderättsförbehåll m.m. . För att hindra olovlig vidareförsäljning av motorfordon som på något sätt är belastade (förbehåll eller pant) har tillskapats en ordning som gör det möjligt för ägaren att få rättsskydd gentemot godtroende förvärvare och borgenärer. För att få sådant skydd skall ägaren (säljaren) eller panthavaren låta registrera de inskränkningar som vidlåder fordonet. Det görs i det

landsomfattande lösöreregistretg, vilket trätt i

kraft den 1 maj 1982. En köpare av ett motorfordon har

Utländska rättsordningar 105

- om han vill vara säker - att vända till sig registret för att få upplysningar om huruvida fordonet på något sätt är belastat. Registret är datoriserat ger

och

snabbt svar. Alla motorfordon som är registrerade i vägdirektoratets motorvagnsregister omfattas av bestämmelsen. Även leasingbilar registreras. Hyresavtal eller liknande avtal som i realiteten syftar till att säkra ett vederlag för avhändaren, anses som ett avtal om salg och salgspant om det är meningen att hyrestagaren skall bli ägare av saken efter att ha erlagt ett antal hyresbetalningar.

Registreringen kostar 100 kronor. Avgiften slås ut på

kunden (köparen). Säljaren svarar för att registre-

ringen släcks ut. Om detta inte sker utsläcks registreringen automatiskt efter 5 år. Erfarenheter av registret är ännu inte möjliga att göra . Från branschens

sida (Norges Bilbransjeforbund) har man förklarat sig

nöjd med systemet och väntar inte att några större svårigheter skall uppkomma. Bilhandeln svarar för 40 procent av bilförsäljningen. I dessa fall sköter företagen registreringen. Resterande 60 procent av försäljningen sker via annons. Även i dessa fall är bedömningen den att inte några problem skall uppstå. Flera skäl talar för detta. Avbetalningsvillkoren är i Norge hårdare än i Sverige. Kontant skall erläggas 80 procent av köpeskillingen; resterande 20 procent inom 6 månader. Bilpriserna är avsevärt högre än i Sverige; bilkostnaden för en norsk familj överstiger ofta både hyreskostnad och matkostnad. Detta medverkar till yttersta försiktighet vid bilaffärer, eftersom ett misstag kan få mycket stora, för att inte säga förödande, konsekvenser ekonomiskt sett.

Den nu beskriva ordningen med registrering i lösöreregistret och följderna därav är ett exempel på ett undantag från den allmänna exstinktionsregeln som genomfördes i och med 1978 års lagstiftning om godtrosförvärv. Andra undantag finns.

lâlââaâfârirâtâ åfésjåtälâfâllel)

Här tillämpas inte, såsom i Sverige, exstinktionsprincipen. I lagen § 2 nr 1 görs nämligen undantag från exstinktionsregeln för det fall där saken är eller får antagas vara frånhänd ägaren eller någon som disponerar över saken på hans vägnar genom stöld. Detsamma gäller när saken frånhänts ägaren genom egenmäktigt förfarande, rån eller annat våld eller hot om våld. Snatteri räknas som ett slag av stöld. Undantaget omfattar emellertid inte förskingring (jfr t.ex. 6.2.1 Finland och 6.3.1 Förbundsrepubliken Tyskland). Den straff-

106 Utländska rättsordningar SOU 1984l16

rättsliga bedömningen (t.ex. stöld eller förskingring)

blir med andra ord avgörande för C:s rättsställning.

Vid bedömningen av om saken frånhänts ägaren genom stöld, egenmäktigt förfarande eller rån får man utgå ifrån om handlingen kan straffas enligt stöld- och rånbestämmelserna i strafflagen. Vindikation enligt bestämmelserna skall emellertid kunna ske även om gärningsmannen på grund av ung ålder eller otillräknerlighet inte kan straffas.

Om en sak tappats och därefter försäljs enligt reglerna i lagen den 29 maj 1953 nr 5 om hittegods, går ägarens rätt till saken förlorad. Enligt lagen har polisen rätt att sälja saken, och den som därvid förvärvar den får rätt till saken även om han visste vem som var ägare till den. Om däremot upphittaren själv avhänder sig saken kan ägaren vindicera.

För ordningens skull påpekas att § 2 nr 1 inte utesluter att ägarens rätt till saken kan gå förlorad enligt andra regler. Lagen den 9 december 1966 nr 1 om hävd gör det möjligt att behålla en sak om man hävdat den i 10 år.

När förhållandet är sådant som omnämns i § 2 nr 1, skall rätte ägaren kunna kräva tillbaka saken oavsett om den har blivit omsatt flera gånger. Men han måste göra sitt krav gällande inom rimlig tid (jfr lagens § 5 nr denna bestämmelse skall - vilket bör un- 1). Enligt - rätte vid kunna förlora derstrykas ägaren passivitet sin rätt att kräva tillbaka saken från den godtroende förvärvaren. Någon preciserad preskriptionsregel finns dock inte. Hur snabbt ägaren måste reagera i dessa situationer, beror på sakens art, parternas ställning och den konkreta situationen i övrigt. Se också lagen § 3 nr 2 enligt vilken ägarens beteende tillerkännes rättslig betydelse. Har saken kommit ur ägarens besittning till följd av oaktsamhet från hans sida har han nämligen inte rätt att återkräva saken utan att utge ersättning till förvärvaren beräknad på visst sätt.

Sammanfattning

Vi kan konstatera att den norska rätten på området för godtrosförvärv av lösöre närmat sig den svenska rät-

ten. Övergången till exstinktion som huvudprincip har

inneburit att regelssystemet i stort är detsamma i de båda länderna. På några punkter skiljer sig dock systemen åt. Klarast i ögonen skiner det norska undantaget beträffande stöldfallet m.m. och den särskilda ordningen med lösöreregistret för motorfordon med ägande-

Utländska rättsordningar 107

rättsförbehåll 0.1. samt avsaknaden av en generell rätt till lösen.

6.2.3 Danmark

De danska bestämmelserna om godtrosförvärv skiljer sig på ett markant sätt från de regler som finns i de andra nordiska länderna. Det är främst utgångspunkten som är en annan. Dansk rätt utgår nämligen i princip från ett erkännande av vindikationsprincipen. Denna princip, som utvecklats främst genom praxis, är den ledande grundsatsen. Dock, flera undantag gives i nyare lagstiftning och praxis (se t.ex. 54 och 55 §§ kommissionslagen samt 29 § konkurslagen).

Enligt doktrinen synes det trots allt vara alltför kategoriskt att hävda en allmän vindikationsre el för O den danska rättens del. Så påpekar t.ex. Illum att exstinktionsregler tillkommit i enstaka lagar och att man i rättspraxis kan spåra tendenser till att icke fasthålla den allmänna vindikationsgrundsatsen. Illums slutsats är: Trots den mycket långvariga och fasta traditionen för antagandet av en allmän vindikationsregel, bör man fördenskull icke räkna med, att den fasthålles mera. Illum tillägger emellertid att dansk rätt jämfört med de flesta utländska rättsordningar ger ägaren en mycket vittgående vindikationsrätt framför godtroende förvärvare.

Uttryck för samma tankar ger von Eyben11, vilken kon-

staterar att nya lagregler har banat väg för exstinktion i särskilda fall. Vidare har, enligt von Eyben, rättspraxis på oreglerade områden mer eller mindre säkert antagit exstinktion i vissa fall. Här omnämns särskilt fall med vidareförsäljning av föremål med äganderättsförbehåll under vissa omständigheter, forhandlergrundsaetningen, (se nedan), köp som är behäftade med svaga ogiltighetsgrunder och dubbeldispositioner (tvesala). von Eybens slutsats är följande: Resultatet av utvecklingen har blivit att man inte längre kan tala om en huvudregel, som går ut på, att man kan vindicera från godtroende förvärvare, genombruten av enstaka undantag, utan att man fördomsfritt må avgöra från fall till fall, vad som resultatet må bli.

Innan en kortfattad redogörelse lämnas för de danska reglerna konstateras följande. Precis som i Finland och Sverige finns inte heller i Danmark någon allmän lag om godtrosförvärv. Regleringen utgörs av spridda lagregler och domstolspraxis. Rättsläget är icke annorlunda nu än

108 Utländska rättsordningar

för 20 år sedan. En detaljerad beskrivning av den danska rätten på området finns, dels i det svenska betän-

kandet från 196512, dels i det danska betänkandet från 196413, till vilka hänvisas. Här presenteras nu

endast översiktligt de mest centrala bestämmelserna och en del allmänna villkor för exstinktiva godtrosförvarv.

När det gäller lösa saker som anförtrotts skiljer sig dansk rätt från vad som gäller i Sverige och de flesta andra länder. Huvudregeln i Danmark är här nämligen vindikation. Det betyder att om B disponerar över Azs sak genom att olovligen sälja den till godtroende C gör C icke något exstinktivt godtrosförvärv.

Principen om vindikation återfinns i ett par lagbestämmelser. Dessa reglerar situationen när B har saken som

lån eller som hand ant och olovligen disponerar. I Danske Lov (DL5 5-8-12 förbjuds lån i andra hand, för-

säljning eller pantsättning av lånade saker och i DL 5- 7-4 förbjuds vidaredisposition av handpant. Den som handlar i strid med dessa regler kan straffas för förskingring enligt 278 § strafflagen, och den som med vetskap om det rätta förhållandet träffar avtal med låntagaren eller panthavaren kan straffas för häleri .

De nämnda lagreglerna anses numera äga generell giltighet i fråga om anförtrott gods. Det innebär således att även egendom som lämnats B i eller diposition på grund av hyresavtal omfattas av reglerna .

Även då det gäller gods som frånhänts ägaren genom tillgrepp m.m., icke anförtrott gods, skiljer sig den danska rätten från gällande svensk rätt. Huvudregeln är, precis som i Finland och Norge, att ägaren (A) har vindikationsrätt. Denna regel kommer till uttryck i DL 6-17-5. Samma princip anses gälla när godset avhänts ägaren genom utpressning, rån eller tvång.

Om någon gör sig skyldig till olovlig befattning med hittegods, behandlas detta på samma sätt som stöldfallet; som avgörande stöd härför hänvisas till analogin av DL 6-17-5.

I det fall upphittaren lämnar saken till polisen, och det därefter förfares i enlighet med bestämmelserna i lagen den 23 april 1952 om hittegods (ändrad 1963), kommer dock ägaren att förlora sin rätt genom en därefter hållen hittegodsauktion.

Utländska 109 rättsordningar

Om en sak är köpt på avbetalning med äganderättsförbehåll, är det naturligtvis olovligt att sälja saken, så länge denna icke till fullo är betald. Numera straffas visserligen inte köparen för även om förskingring han säljer saken i strid med ett äganderättsförbehåll. Denna straffrättsliga ändring har emellertid inte medfört någon ändring i den privaträttsliga uppgörel-

sen1 . Alltjämt är huvudregeln den, att den god-

troende förvärvaren C måste återlämna saken till den rätte ägaren A, under förutsättning att äganderättsförbehållet är giltigt. För detta krävs, om förbehållet omfattas av avbetalningslagen, att en viss kontantsumma erlagts vid köpets ingående. Vid fall med äganderättsförbehåll är det således normalt fråga om vindikationsrätt för A.

Från huvudregeln finns dock visst undantag. Är förhållandet det att man sålt något till en person, som man må räkna med är forhandler (en som handlar med liknande saker, agent), utsläckes äganderättsförbehållet till fördel för C. Denna grundsats, som stundom kallas för forhandlergrunsaetningen, går närmare ut på, 1. att föremålet skall vara avyttrat med äganderättsförbehåll till en person, om vilken avyttraren vet eller bör att han - eller veta, förvärvsmässigt genom uthyrning - handlar med sådana föremål, 2. föremålet skall ha kommit i denna forhandlers besittning, och skall därefter 3. genom ett giltigt avtal 4. vara vidaresålt till en godtroende förvärvare, 5. som har fått föremålet i sin besittning. I sådant fall inträffar ett exstinktivt godtrosförvärv. Exempel: Om en bil således säljs med äganderättsförbehåll till en mekaniker, som också utger sig för att sälja bilar, kan äganderättsförbehållet ej åberopas gentemot C, om denne får bilen i sin besittning. Det är självfallet likgiltigt, om C är forhandler eller ej.

Vid dubbeldisposition, är utgångspunkten, precis som i svensk rätt, att köparen nr 1 förvärvar rätten till saken.

När det gäller kommissionsförhållanden överensstämmer de danska reglerna med de svenska. Exstinktion kan alltså ske (se kommissionslagen, 54 och 55 §§).

Allmänna villkor för exstinktiva förvärv17

Möjligheten att i Danmark göra exstinktiva godtrosförvärv är som framgått begränsad. Här nedan en följer kort sammanfattning av olika rekvisit som allmänt uppställes i dansk rätt för att exstinktiva godtrosförvärv från föregiven ägare (överlåtare) skall kunna rum. äga

110 Utländska rättsordningar

Även andra faktorer av betydelse för godtrosförvärvet berörs t.ex. verkan av ägarens uppträdande, godtroskravet, lösenrätten m.m.

Godtrosförvärv kan endast göras beträffande lösören.

Förvärv i god tro sker endast genom överlåtelse mot eller utan vederlag i gods eller penningar, däremot icke på grund av testamente.

Köp på exekutiv auktion eller offentlig auktion har ingen privilegierad ställning.

De rättigheter som kan förvärvas genom exstinktivt förvärv är främst äganderätt och handpanträtt. I doktrinen har dock antagits, att det icke kan uteslutas att även kan stiftas genom sådant förnyttjanderätt varv.

Lika med svensk rätt fordras normalt besittning hos B och därefter tradition till C (undantag -kommissione-

lagen), för att exstinktivt förvärv skall inträda.

Ägarens, A:s, uppträdande kan ha betydelse i de fall där vindikation normalt medgives. I praxis har antagits att Azs vindikationsrätt kan gå förlorad om han låtit godset komma ur sin besittning genom vårdslöshet.

För att exstinktivt förvärv skall kunna komma ifråga erfordras välgrundad god tro. Dansk rätt skiljer sig härvidlag inte från den svenska rätten. I doktrinen har, såsom i svensk doktrin och rättspraxis, uttalats att en efter förhållandena i det enskilda fallet lämpad undersökningsplikt åvilar C.

För att ett exstinktivt förvärv skall inträda måste god tro föreligga både vid avtalsslutet och vid godsets

överlämnande (traditionen).

Till skillnad från huvudregeln enligt svensk, finsk och norsk rätt, gäller inte att det i första hand ankommer på ägaren A att styrka Czs onda tro. Huvudregeln har för den danska rättens del i stället antagits vara den, att det är C som har styrka sin goda tro. Detta innebär, med andra ord, att bevisbördan åvilar C.

En annan sak som skiljer svensk och dansk rätt åt gäller ägarens rätt till lösen. Frånsett ålderdomliga regler (DL 5-3-35) och krigsförfattningar saknas lösenrätt för A.

Utländska rättsordningar 111

Allmänt om rättsläget i Danmark

Regelsystemet vid godtrosförvärv har även i tiden efter år 1965 varit föremål för diskussioner. Konkret har dock inget väsentligt hänt. Reglerna är historiskt betingade och det har inte ansetts föreligga tillräckligt starka skäl för ändring. Även efter de norska lagens antagande har problemställningen ånyo genomgåtts. Genom justisministeriets försorg har en ny remissomgång ägt rum. Motståndet mot ändring visade sig dock så starkt, att frågan om nya regler för närvarande kan sägas sakna aktualitet. Det bör dock uppmärksammas att det inom Europarådet pågår överläggningar syftande till enhetliga internationella regler om ägarförbehåll. Det är därför möjligt att Danmark, under tryck från den gemensamma marknaden, EG, kan få anledning att ändra sina regler (t.ex. om ägarförbehåll) men därom kan det nu endast spekuleras.

6.3 Västeuropa

6.3.1 Förbundsrepubliken Tyskland

Gällande tysk rätt erkänner godtrosförvärv av lösa saker. Från denna huvudprincip finns dock vissa undantag (se nedan).

De viktigaste reglerna om godtrosförvärv av lösa saker är bestämmelserna i 932-936 §§ Bürgerliches Gesetzbuch

(BGB). Överlåtelse, tradition, dvs. besittningsövergång

(se 929 § BGB) och god tro vid besittningsövergången utgör, precis som i svensk rätt, förutsättningar för

godtrosförvärv av äganderätt. (Lagtexten, se bilaga nr

6.)

När det gäller godtrosförvärv av anförtrott - och gods häri inkluderas förvärv av lösöre med äganderättsfö behåll - löses sådana situationer i enlighet med svensk rätt. Exstinktionsprincipen tillämpas således. Principen kommer till uttryck i 932 § första stycket BGB, som stadgar att C förvärvar äganderätt, om han är i god tro och de övriga lagliga förutsättningarna för äganderättsförvärv föreligger.

Man är inte i god tro, när man känner till eller till följd av grov oaktsamhet inte känner till att saken inte tillhör avyttraren (932 § andra stycket BGB).

Två skillnader gentemot svensk rätt bör framhållas. 1. A - ägaren - har inte någon rätt att lösa till sig

saken (jfr Norge som inte heller har någon lösenrätt

för A). 2. Gåva omfattas inte av reglerna. Detta fram-

112 Utländska rättsordningar

går av 816 § BGB. I gåvofallet menar man att C genom

B:s förfogande oberättigat berikats (något vederlag har

ju ej utgått) och därför bör A kunna kräva saken åter från C.

Den mest iögonfallande skillnaden mellan tysk och svensk rätt på förevarande rättsområde gäller emellertid bestämmelserna vid godtrosförvärv av stöldgods m.m., icke anförtrott gods.

Enligt den tyska rätten inskränkes nämligen möjligheten att göra godtrosförvärv när godset kommit ur en ägares (A:s) hand mot dennes vilja. A har då genom sin äganderätt ett anspråk på att utfå sin sak (rätt till vindikation). Detta framgår av lagtexten 935 § BGB, i vilken särskilt omnämnes stulet, tappat eller eljest ur ägarens hand förkommit gods; regeln tillämpas vare sig föremålet kommit ur ägarens omedelbara besittning eller på motsvarande avhänts annan, genom vilken ägaren hade medelbar besittning. Azs vindikationsrätt är oinskränkt, dvs. det erfordras inte någon lösen för att få saken åter.

Av lagrummet (935 § andra stycket) framgår att regeln

om vindikation har vissa undantag. Den är således inte tillämplig i fråga om pengar, innehavarpapper eller - vilket förtjänar att framhållas - gods, som försålts på offentlig auktion.

Avhändelser som är ogiltiga på grund av misstag, svek eller tvång anses inte kunna hänföras under lagrummet.

Lagtexten i den centrala bestämmelsen, § 935, återges här i sin helhet:

§ 935. (Kein gutgläubiger Erwerb von abhanden

gekommenen Sachen) (1). Der Erwerb des Eigentums auf Grund der §§ 932 bis 934 tritt nicht ein, wenn die Sache dem Eigentümer gestohlen worden, verlorengegangen oder sonst abhanden gekommen war. Das gleiche gilt, falls der Eigentümer nur mittelbarer Besitzer war, dann, wenn die Sache dem Besitzer abhanden gekommen war.

(2) Diese Vorschriften finden keine Anwendung auf Geld oder Inhaberpapiere sowie auf Sachen, die im Wege öffentlicher Versteigerung veräussert werden.

Den oinskränkta vindikationsrätten kan dock, vilket förtjänar att betonas, inte utövas i all oändlighet. I BGB finns nämligen - helt naturligt menar vi - tids-

Utländska rättsordningar 113

frister som sätter stopp för en ohämmad vindikation. Grundar A sitt anspråk på sin äganderätt, enligt 985 § BGB, så gäller den regelmässiga preskri tionstiden för anspråk (fordran). Den utgör 30 år ?se 195 § BGB5. C kan dock förvärva äganderätten till en sak betydligt tidigare. Det sker genom att han i god tro besitter saken under 10 år (937 § BGB om hävd). Efter denna tid består då inte något anspråk från A om utgivande av saken.

Särskilda frågor

Det finns i Tyskland ingen möjlighet för C att försäkra sig mot den förlust som uppstår genom att A utövar en ovillkorlig vindikationsrätt.

Till skillnad från en del andra rättsordningar (se t.ex. Frankrike och England nedan) fäster den tyska ordningen inte något avseende vid själva platsen för transaktionen mellan B och C. Det kvittar lika om förvärvet äger rum på öppen plats, gator, torg, marknad, eller om transaktionen äger rum i bodar och affärs-

lokaler (reguljär handel).

Speciella regler gäller dock för auktioner. Enligt 935 § andra stycket BGB kan, som tidigare framhållits, stulna, förlorade eller eljest förkomna saker, i strid mot den allmänna vindikationsregeln, godtrosförvärvas, om det sker på offentlig auktion. Liknande gäller privata auktioner med pantsatta saker, se 383 § BGB. Sådana äger rum offentligt via en exekutor eller inför särskilda tjänstemän eller offentligt anställda auktionsförrättare.

I civilprocessen rörande anförtrott gods har A, precis som i gällande svensk rätt, att bevisa ond tro hos C om han vill vinna kampen dem emellan.

6.3.2 Frankrike och Schweiz

I Frankrike finns vittgående exstinktionsregler. De grundläggande bestämmelserna är artiklarna 2279 och 2280 i Code civil (se bilaga nr 7). Grundsatsen är, att den som förvärvar en sak av annan än rätt ägare och får egendomen i sin besittning, är skyddad mot vindikationsanspråk.

Anförtrott gods

Exstinktionsregeln gäller. Av art. 2279 framgår att det är besittningen (innehavet) som legitimerar till

Utländska * 114 rättsordningar

rättstiteln. Om A anförtror en sak till B (genom t.ex. lån, deposition, pantsättning eller uthyrning) och B sedan obehörigen överlåter saken till en tredje person, C, som är i god tro, behåller C saken. Detta under förutsättning att ett reellt besittningstagande från C:s sida ägt rum och att C då var i god tro. Vill A rubba denna ordning måste han styrka ond tro hos C. Också i tvesalufallen gäller regeln om exstinktion (art. 1141). Den köpare som först i god tro fått saken i sin besitt-

ning behåller denna (jfr Sverige). Även gåva omfattas

av regeln i art. 2279.

Icke endast äganderätt utan också sådana rättigheter som panträtt och retentionsrätt kan förvärvas på grund av god tro.

Icke anförtrott gods

En ägare har under vissa omständigheter rätt till vindikation. I art. 2279 finns nämligen också en bestämmelse som säger att den part som förlorat eller frånstulits något kan kräva saken tillbaka inom tre år, räknat från dagen för förlusten eller stölden. Kravet skall framställas mot den person i vars händer man finner den, varvid den senare får vända sig mot den person (B) från vilken han erhöll saken. Det är således fråga om en vindikationsregel, oinskränkt, men i tiden inskränkt genom den angivna preskriptionstiden .

Inte nog med detta. Ytterligare inskränkningar i vindikationsrätten uppställes i art. 2280. Där stadgas nämligen, att om C köpt saken på en mässa eller på en marknad eller vid auktion eller från en köpman som säljer liknande saker, A kan utverka att den återställes till honom endast genom att betala C det pris denne givit för saken. Det är, med andra ord, här fråga om exstinktion för C men med den inskränkningen att A ges

rätt till lösen (jfr Sverige och Holland, kap. 5 och

avsnitt 6.3.5).

Genom kombination av de nu nämnda stadgandena kan en förvärvare av stöldgods på marknaden erhålla en oantastbar rättstitel vid utgången av treårsperioden.

Vi kan alltså - överraskande - konstatera att nog godtrosförvärv som sker i sådana organiserade sammanhang

som anges i art. 2280 (reguljär handel) medför ett

o starkare skydd för C i Frankrike än det som gives honom i Sverige. Visserligen kan C i båda länderna mista saken genom att A utnyttjar sin rätt till lösen, men i Frankrike - till skillnad från i - kan C till Sverige sin förmån åberopa reglerna om preskription i art. 2279

Utländska rättsordningar 115

om den där nämnda treårstiden gått till ända. Som framgått (se kap. 5) saknar svensk rätt en motsvarande regel.

Reglerna i Schweiz anknyter i mångt och mycket till de franska reglerna. Bestämmelser om godtrosförvärv återfinns i civillagboken, art. 933-936. Grundregeln är att den godtroende förvärvaren skyddas även om hans fångesman anförtrotts föremålet utan någon förfoganderätt. Inte bara äganderätt utan även panträtt, nyttjanderätt och rententionsrätt kan förvärvas (art. 933).

När det gäller stulna eller på annat sätt mot ägarens vilja förkommen egendom gäller motsvarande regler som i Frankrike. Den enda skillnaden är att perioden för vindikationstalan är bestämd till fem år (art. 954). Vindikation av pengar eller innehavarpapper som förvärvats i god tro är uteslutet. Det är här fråga om kvalificerade godtrosförvärv, vilket ger förvärvaren ett absolut skydd (art. 955).

6.3.3 Holland och Italien

Som vi tidigare kunnat konstatera (se kap. 6) misslyckades försöket att inom UNIDROIT skapa enhetliga regler om godtrosförvärv av lösa saker. Lagreglering av denna fråga kan därför sägas ha återgått till att bli en intern angelägenhet för de enskilda länderna. Norge är ett exempel på en nation som nyligen skapat egna regler. Holland är ett annat.

I Holland har en ny civilrättslig lagstiftning ägt rum (1981). Reglerna finns i Nieuwe Burgerlijk Wetboek (N.B.W.). Av intresse är här bok 3, den allmänna förmögenhetsrätten (lag 9.5.1980), där regler om godtrosförvärv återfinns under rubriken överlåtelse av gods (saker) samt avstående av begränsade rättigheter

(3.4.2)19. Lagtexten återges i original i bilaga

nr 8.

Innan reglerna om godtrosförvärv redovisas bör tre fakta särskilt hållas i minnet: 1. Det holländska lagstiftningsarbetet utgör den senaste nykodifieringen av civilrätten som ägt rum i Västeuropa. När det gäller den tidigare regleringen av förvärv i god tro av lösa saker byggde den nederländska rätten under lång tid på

det franska regelsystemetgo. På senare tid har dock

det tyska inflytandet dominerat. 2. Holland har genom sin representation inom UNIDROIT intagit en central roll när det gäller arbetet med utformningen av god-

trosförvärvsregler21. 3. De nya holländska reglerna

116 Utländska rättsordningar

innebär en starkare markering till förmån för exstink-

tionsprincipen.

Exstinktionsprincipen kommer till uttryck i artikel första (N.B.W.). Där stadgas att 3.4.2.3a stycket överlåtelse av lös egendom, icke registreringsbart eller av utställd på innehavaren eller gods, rättighet order trots överlåtarens bristande på äger giltighet rätt, om mottagaren är i god tro. Dvs. om B orättmätigt överlåter A:s lösa sak till godtroende C, så ägaren segrar C i kampen mellan A och C (jfr svensk rätt). Denna - vilket att underprincip gäller förtjänar - i båda våra huvudfall, dvs. vare sig godset strykas varit anförtrott åt B eller ej.

Liksom i har emellertid A lösenrätt till saken. Sverige Denna rätt måste dock göras gällande inom tre år;

eljest är rätten preskriberad.

rättigheter som kan vara upplåtna i en sak Begränsade att efter ett godtrosförvärv. Det finns upphör gälla emellertid en möjlighet att återfå en sådan rättighet. av den som har till en På uppmaning begränsad rättighet sak kan domaren utdela en ny rättighet med samma innehåll och mot en av domaren fastställd prioritetsordning vilken skall tillfalla den som godset tillersättning, hör (C). Reglerna om preskription och lösen tillämpas här på liknande sätt som tidigare redovisats (femte

stycket).

När det gäller godtrosförvärv av pengar och visst slag av så är det i Holland, precis som i svensk värdepapper rätt, fråga om kvalificerade godtrosförvärv. Lagens om preskription och lösen äger alltså icke regler och värdepapper som erhållits i tillämpning på pengar god tro från eller som förmedling av värdepappers-

mäklare (sjätte stycket).

I artikel 3.4.2.3aa finns en förhållningsregel, som riktar sig mot C. Artikeln innebär att en förvärvare, inom tre år efter anskaffande - efter C, som - godsets anmodan inte lämnar sådana uppgifter som han vid anskaffandet av godset ansåg vara tillräckliga för att kunna få tag i den från vilken han tog emot godset, inte kan åberopa lagens regler om godtrosförvärv av lös sak eller begränsad rättighet. Reglerna om lösenrätten gäller självfallet ej heller vid sådant förhållande.

Bestämmelsen innebär således en förpliktelse för C att införskaffa sådana om B, så att denne lätt upplysningar kan spåras. Underlåter C detta kan han ej åberopa

Utländska rättsordningar 117

reglerna om godtrosförvärv och rätten till ersättning vid lösen.

De nya holländska reglerna föranleder följande kommentar. Regelsystemet vid godtrosförvärv bygger på exstinktionsprincipen. Utformningen av de nya reglerna har skett efter en ny förebild. Från ett inflytande av fransk respektive tysk rätt har utvecklingen medfört att Holland numera får anses ha gjort den svenska förebilden om godtrosförvärv till sin. Det är en uppfatt-

ning som också framförts i tysk doktrin22. Precis som

i Sverige erkänns godtrosförvärv men med rätt till lösen för ägaren (A). Vid ersättningen tillämpas vederlagsprincipen. En liten skillnad gentemot de svenska reglerna är den förhållandevis korta preskriptionstiden, tre år.

I Italien regleras godtrosförvärv av lösa sker genom lag. De civilrättsliga bestämmelserna återfinns främst i artiklarna 1155-1155 i Codice civile, vilka trädde i kraft år 1942. Av intresse är också den straffrättsliga bestämmelsen i artikel 712 Code penale. Lagtexterna återges i original i bilaga nr 9.

Godtrosförvärv erkänns som huvudprincip antingen den lösa saken utgör anförtrodd eller icke anförtrodd egendom.

Artikel 1153 stadgar att den som köper lösöre av annan än rätte ägaren, t.ex. en tjuv, förvärvar äganderätt till saken när han får den i sin besittning under förutsättning att han är i god tro när saken överlämnas till honom EEK att förvärvet skedde genom en överlåtelse av äganderätt, t.ex. en försäljning eller ett beslut av domstol (jfr svensk rätt).

På motsvarande sätt kan godtrosförvärv göras av nytt-

janderätt och panträtt (jfr svensk rätt där godtrosförvärv av nyttjanderätt ej godkännes).

Den goda tron består, enligt doktrinen, av ovetskap om

bristen i säljarens (tjuvens) rättstitel.

Artikel 1154 fastslår, att den som köper en sak med vetskap om att den är olagligt åtkommen, inte kan åberopa sin felaktiga tro att säljaren eller någon tidigare innehavare hade blivit ägare till saken.

Denna bestämmelse i artikel 1154 betonar vikten av att man ålägger den som köper en sak med vetskap om att den har åtkommits på olaglig väg, att med stor noggrannhet undersöka säljarens eller tidigare säljares

118 Utländska rättsordningar

faktiska rättsliga ställning (stadgandet hänvisar till köparens felaktiga uppfattning om säljarens ställning; om, å andra sidan, hans uppfattning är riktig, är artikeln inte tillämplig).

Artikel 1155 reglerar fallet med dubbeldisposition. Bestämmelsen innebär att den som i god tro förvärvar saken och kommer i besittning av denna får företräde, även om överlåtelsen är av ett senare datum än en annan överlåtelse (jfr svensk rätt).

Artikel 712 i Code penale stadgar att den, som utan att i förväg kontrollera säljarens lagliga åtkomst, köper ett föremål som - på grund av sin beskaffenhet, omständigheterna vid utbjudandet eller priset - kan antagas vara åtkommet genom brott (t.ex. en stöld), straffas med fängelse i högst sex månader.

Inte heller gör italiensk rätt någon åtskillnad för det fall överlåtaren är näringsidkare eller privatperson. Samma regler gäller för alla överlåtare.

Till skillnad från svensk rätt finns heller inte någon lösenrätt för A. Den italienska rätten kan därför sägas innebära att det för varje överlåtare och köpare finns

en market overt (jfr England, avsnitt 6.3.4).

En sammanfattning av den italienska rätten visar följande. Den italienska regleringen innebär en fullständig anslutning till exstinktionsprincipen. Denna princip har renodlats mer än i något annat land. Några inskränkningar finns inte. Man har avskaffat den i Europa relativt vanliga distinktionen mellan icke anförtrott gods och anförtrott gods. Man skiljer heller

inte mellan allmän (reguljär) och privat försälj-

ning23. Någon rätt till lösen för A finns inte. Följ-

den härav är att lösa saker har gjorts överlåtbara på ett sätt som mycket påminner om regler för innehavarepapper. Italien har därför en rättsordning som kan sägas innehålla det mest radikala erkännandet av besittningens grundläggande betydelse inom lösöresakrätten, en fait de meubles, la possession vaut titre. Därav följer vittgående exstinktionsregler, exstinktionsregler som går längre i sitt skydd av förvärvaren i god tro än den svenska rättens regler.

6.3.4 England

Reglerna på rättsområdet (se bilaga nr 10) rör sig med begrepp och värderingar som inte direkt har sin mot-

Utländska rättsordningar 119

svarighet i det svenska regelsystemet, en iakttagelse som ofta kan göras beträffande den anglo-amerikanska rätten.

Den viktiga åtskillnaden i engelsk rätt är den mellan fast egendom, egendom (jord) med full besittningsrätt, och lös egendom. Begrepp som exstinktion och vindikation är okända i engelsk rätt.

Den grundläggande regeln vad beträffar överförandet av rätten till lös - anförtrodd eller icke - återegendom

finns i den engelska köplagen (Sale of Goods Act 1979,

kap. 54, Section 21-(1)). Innebörden av denna regel, vilken är att kan annan återges nedan, ingen ge någon en bättre rätt än den han själv har; nemo dat quod non habet.

21.-(1) Subject to this Act, where goods are sold by a person who is not their owner, and who does not sell them under the authority or with the consent of the owner, the buyer acquires no better title to the goods than the seller had, unless the owner of the goods is by his conduct precluded from denying the sellers authority to sell.

Av denna regel framgår att C:s position inte är särskilt stark. Hur löses konflikten mellan A och C? Två möjligheter står till buds. 1. C kan utsättas för

skadeståndsanspråk. 2. Alternativt kan A processa om

egendomens återgång. Om återgång skall ske är en sak som domstolen avgör från fall till fall. Om A kompenseras genom skadestånd så innebär betalningen av skadeståndet att hans rättstitel utsläcks.

Sett ur C:s synvinkel och enbart i relationen A-C är resultatet för C följande. a) C får behålla saken men genom skadestånd till A har han fått betala saken två gånger. b) C blir av med saken (till A) trots erlagd betalning (till B).

Från den grundläggande regeln finns ett antal undantag.

1. Försäljning på öppen marknad, market overt

Om saken säljs genom market overt, förvärvar köparen (C) en giltig rättstitel mot alla och envar, under förutsättning att han handlar i god tro och utan vetskap om fel eller brist i rättstiteln på säljarsidan

(Sale of goods Act 1979, kap. 54, Section 22.-(1)).

120 Utländska rättsordningar

Med market overt (öppen marknad), en företeelse med anor från medeltiden, förstås inte bara försäljningsställen, som genom hävd eller särskilt privilegium skall hänföras till denna kategori, utan även alla butiker i City of London (se kap. 4; godtrosförvärv och hävderegler i medeltidsrätten). Karaktäristiskt för market overt är att marknaden är öppen, allmän och lagligt konstituerad samt att försäljningen måste stå i överensstämmelse med vad som är vedertaget på marknaden. Det sistnämnda betyder bl.a. att sakerna måste saluföras helt öppet. Det är inte tillräckligt att uppvisa endast ett provexemplar av varan. Köpet måste också i sin helhet göras på marknaden; i de fall förhandlingar äger rum eller beslut fattas utanför det privilegierade området gäller inte bestämmelserna om market overt. En försäljning till en handlare (näringsidkare) på marknaden skyddas inte, endast en försäljning av en sådan .

Som ett typiskt fall där reglerna om market overt inte är tillämpliga kan följande andragas: Stulet silver såldes öppet på ett kontor i City of London. Resultat: Ett kontor är inte market overt för försäljning av silver, men däremot skulle en guldsmedsbutik varit det.

I fråga om kravet på god tro påminner detta om vad som gäller i många andra rättsordningar. I de fall omständigheterna vid köpet framstår som så misstänksamma att köparen bör göra efterforskningar men underlåter detta anses köpet ske på egen risk. Visar det sig sedan att säljaren icke var berättigad att disponera gör C inget godtrosförvärv; sådana situationer kan aktualiseras t.ex. vid köp av motorfordon, där registreringshandlingar antingen inte uppvisas eller är manipulerade.

Från regeln vid market overt finns ett undantag. Rättshandlingen blir icke giltig om egendomen visar sig vara stulen och tjuven spåras och fälls till ansvar.

Reglerna om market overt har varit föremål för överväganden under det reformarbete som de senaste årtiondena ägt rum i England (se Law Reform Committee, 12:th Report, 1966). I denna rapport, vilken i vart fall får anses antyda den framtida färdriktningen, förespråkades att reglerna om market overt skulle avskaffas för att ersättas med en ny utvidgad bestämmelse. Denna bestämmelse skulle medge godtrosförvärv vid i den handeln. omfattade köp reguljära Förslaget vilket förtjänar att framhållas -även stulet gods. Såvitt avser butiksköpen skulle därmed England ansluta sig till den italienska ordningen. Förslaget har G

Utländska rättsordningar 121

emellertid ännu inte genomförts. Det kan bero på att

man inom kommittén inte var enig (Lord Donovan avvek

starkt från majoritetens uppfattning och menade att förslaget alltför mycket skulle gynna omsättningen av

stöldgods).

2. Estoppel (ställföreträdarskap)25

Om A, eller hans ombud, genom sitt uppträdande, uttalande eller på annat sätt har gett till känna att B är ägare till eller har rätten att sälja A:s saker så kan A inte därefter åberopa sin egen rättstitel till sakerna och inleda process mot köparen, C. A förbjuds

(be estopped) att göra sin rätt gällande mot C.

5. Disposition av säljare och köpare samt av kommissionärer m.fl.59

Vid köp gäller, om inte annat kan anses framgå, att äganderätten till godset övergår på köparen vid avtalsslutet. Inget hindrar emellertid att man bestämmer att äganderätten skall anses övergå först när godset överlämnas eller betalas. Att en köpare eller säljare har besittningen till en sak utesluter således inte att äganderätten kan tillkomma någon annan. Olika situationer kan uppstå.

a) A kan ha sålt saken till B. Äganderätten har över-

gått till B men A behåller saken och säljer den vidare till C. Vem vinner av B och C? Om C får saken över-

lämnad till sig i god tro behåller han saken (jfr tve-

salu i svensk rätt).

b) Om köparen B med säljarens (Azs) samtycke får besittningen till godset och detta sker innan äganderätten rätteligen tillkommer honom (B) - B har t.ex. inte hela - och B därefter erlagt köpesumman säljer godset till C, erhåller C en giltig rättstitel om han betalar och mottager saken samt därvid handlar i god tro.

0) Inom handelslivet finns möjligheter att göra godtrosförvärv. Det framgår av de regler som gäller beträffande dispositioner som företas av alla typer av handelsagenter (mercantile agents). Dessa personer kan uppträda antingen i huvudmannens namn eller i eget namn. Om en agent, som i sin tjänsteutövning har befogenhet att sälja, köpa eller pantsätta saker, överskrider sin - men handlandet som sådant befogenhet ligger i linje med vad som vanligtvis gäller i verksamheten - överför han en rättstitel till C om denne är i god tro. Samma princip gäller som i den svenska kommis-

122 Utländska rättsordningar

sionlagen (54 och 55 §§); godtrosförvärv för C kan ske utan krav på tradition.

d) Dispositioner som kan upphävas

Om B har stulit egendom från A kan B inte överföra någon rättstitel till egendomen till C (undantag för market overt) och C kan därför utsättas för anspråk (yrkande) från A. Liknande gäller om B uppger sig ha förvärvat rättstiteln vid en försäljning eller övergång som var ogiltig (voidable) redan från början på grund av ett misstag som kan hänföras till det ursprungliga kontraktet. I sådant fall kan han inte överföra en rättstitel till C såvida inte försäljningen faller in under vissa säkert uttalade undantag.

6.3.5 Övriga

Spansk rätt ansluter nära till den franska rätten26.

Exstinktion gäller i fallet anförtrott gods. Har godset ej anförtrotts B (stöldfallet) blir lösningen beroende av var C förvärvat godset. Har förvärvet skett i den reguljära handeln (allmänt försäljningsställe, affärer) bibehåller C godset, om han varit i

varuhuså .

god tro A har dock lösenrätt. Skedde förvärvet på annan plats gäller däremot vindikationsprincipen.

I Portugal är vindikationsprincipen utgångspunkt. A kan alltid utfå sin sak från C. Har C köpt saken från en köpman som handlar med samma eller liknande varor, måste A dock ersätta C det pris denne erlagt för varan, alltså lösen (Art. 1301 Codigo civil).

För Grekland28 har den tyska lagstiftningen stått

förebild. Exstinktion är således huvudregel. Om saken är stulen från A eller om A på annat sätt förlorat den (icke anförtrodd sak) gäller däremot vindikation för A. Ett godtrosförvärv som görs på en allmän auktion skyddas inte i motsats till vad som gäller enligt tysk rätt.

6.4 Östeuropa

I Östeuropa har det sedan slutet av andra världskriget

vuxit fram talrika nya civillagböcker: År 1959 i Ungern, 1954 i Polen, Sovjetunionen så ock i Tjeckoslovakien och slutligen 1975 i Tyska Demokratiska Republiken (DDR), så att i dag skilda civilrättsliga regler gäller för Öst- och Västtyskland. I Albanien, Bulgarien och Jugoslavien finns några enskilda lagregleringar i

Utländska rättsordningar 123

stället för omfattande civillagböcker, och i Rumänien gäller alltjämt civillagboken från 1864. En ny Zivilgesetzbuch (ZBB) förbereder man sedan år tillbaka.

I de socialistiska rättsordningarna gäller enhetligt det, som 28 § ZBG i DDR uttalar: Den som i detaljhandeln köpt saken kan alltid göra ett godtrosförvärv. Denna maxim gäller även när saken ofrivilligt har kommit bort eller när det rör sig om statens egendom. I övrigt kan inte godtrosförvärv göras. Eftersom detaljhandeln till största delen är förstatligad, är resultatet att man nästan enbart kan göra godtrosförvärv från staten. För övrigt finns ingen enhetlig socialistisk rätt rörande godtrosförvärv av lösa saker.

6.5 USA och Kanada

I gêê gäller att närhelst en rättsfråga uppstår som rör försäljning mellan två parter så är antingen common law eller delstatslagen eller den gemensamma handelslagen, Uniform Commercial Code (UCC) tillämplig. Den sistnämnda lagen, UCC, har antagits i någon form av så gott som varje delstat. Den lag som skall tillämpas på en transaktion vid försäljning av lös egendom beror på den rättsliga status som parterna i transaktionen innehar. I alla de fall där en transaktion sker mellan två näringsidkare eller mellan en näringsidkare och en köpare, varvid transaktionen utgör ett led i närings-

verksamheten, är bestämmelserna i ggg tillämpliga. I

annat fall regleras transaktionen mellan icke näringsidkare genom common law eller andra tillämpliga delstatsbestämmelser.

Anförtrott gods

Huvudregeln29 i common law är den att ingen kan över-

föra en bättre rättstitel än den han själv har (jfr England). Detta innebär att om B disponerar obehörigen

till C, som är i god tro, överförs ingen rättstitel till C. I tvisten mellan A och C vinner den ursprunglige ägaren, A.

Huvudregeln i är densamma. Section 2-403(1) i UCC

ggg

stadgar: En köpare till lös egendom förvärvar hela den rättstitel som tillkom överlåtaren eller den rätt att

överlåta som denne hade3O. Lagtexten, se bilaga nr

11.

124 Utländska rättsordningar

Hnáagtâzafzâa huxuárâeâln

a) Common law

1. Om A utrustar B på sådant sätt att ägarskap till saken antyds eller om B ges fullmakt att sälja saken kan A inte senare bestrida detta faktum. Om B mot ersättning och utan iakttagande av Azs rättigheter avyttrat saken till godtroende C får C behålla saken. Undantag gäller dock om A överlämnat saken för service eller reparation till en affärsman i den aktuella branschen och denne i sin tur felaktigt säljer saken. I sådant fall vinner A.

2. Om B genom bedrägligt beteende framkallar en försäljning från A förvärvar han en rättstitel som kan upphävas. Om B säljer saken vidare till godtroende C

överförs emellertid en giltig rättstitel till C31.

b) UCC

1. Om A anförtror en sak till B, som handlar köpmannen med liknande saker och denne i sin vanliga affärsverksamhet obehörigen disponerar till godtroende C överförs enligt UCC § 2-402(2) och (3) en giltig rätts-

titel till C (jfr common law ovan). Intresset av om-

sättningen går här före ägarens skydd. Detta framgår av lagtexten (både 1962 års och 1972 års), se bilaga nr 11, där det uttalas: Den som anförtror en sak till en köpman som handlar med liknande saker ger också denne rätt att i sin verksamhet överföra alla avyttrarens rättigheter till en köpare (UCC § 2-403(2)). C gör således ett godtrosförvärv och A har att vända sig till köpmannen B med anspråk.

2. Om en köpmän (A) säljer en sak i sin näringsverksamhet och en köpare (B) på något sätt bedrar A för att erhålla rättstiteln till saken (se § 2-403(1) (a-d)), så erhåller köparen en rättstitel som kan upphävas. En köpare med ett sådant slag av rättstitel kan emellertid överföra en giltig rättstitel till en köpare (C) i god tro. I sådant fall kommer C att ges företräde framför A

(jfr common law ovan).

Icke anförtrott gods, stöldfallet

Stöldfallet, dvs. den situationen att B stjäl en sak från A och sedan säljer den till C som är i god tro, löses på samma sätt oavsett om common law eller UCC tillämpas. I kampen mellan A och C kommer A att vinna. Utgångspunkten är densamma, nämligen att en köpare inte kan förvärva en bättre rättstitel än den som överlåtaren har32.

\ l Utländska rättsordningar 125

Begreppet voidable title (rättstitel som kan upphävas, annulleras) är inte relevant när transaktionen ifråga rör en stulen sak. Den som är i besittning av stöldgods har ingen voidable title och kan därför enligt UCC § 2-403 inte överföra någon giltig rättstitel.

Aganderättsförbehåll

I dessa situationer kan C göra ett godtrosförvärv. Den förste köparen (B) har nämligen makt att överföra en giltig rättstitel, good title. Detta betyder inte att varje efterföljande köpare (C) utsläcker säljarens rätt till reklamation. För att segra måste C bevisa 1) att han var en förvärvare, 2) att han köpte i god tro, och 3) att han erlade betalning. Var och ett av dessa begrepp definieras i lagen; se UCC §§ 1-201(32) och 1- 201(53), § 1-201(19) och § 2-103(1) (b) samt § 1- 2o1(44).

Det kanske mest klara undantaget från regeln att ingen rättstitel till egendom kan överföras av den som inte själv har någon, är fallet med pengar och negotiabla värdepapper såsom reverser, växlar och checker. Undantaget motiveras av omsättningsintresset.

Den särskilda market overt doktrinen (jfr England) har

inte blivit upptagen i USA.

I Kanada finns ingen enhetlig reglering av rättsområdet. Olika regler gäller i provinserna. Den redogörelse som lämnas här gäller lagregleringen i den för näringslivet betydelsfulla provinsen Ontario. Reglerna är likartade i övriga provinser med undantag av provinsen Quebec, där bestämmelserna, vilka bygger på fransk lagstiftning, innebär ett långtgående skydd för den som i god tro förvärvar en främmande sak i näringsverksamhet.

Som allmän regel gäller att en säljare kan inte över-

låta en bättre rätt än han själv har (jfr England och

USA).

Från denna huvudregel finns en hel del undantag. Äganderätten till negotiabla värdepapper och pengar övergår genom själva överlåtelsen, traderingen. Likaså kan en ursprunglig ägare, som stillatigande men med vetskap låter någon annan sälja sin sak, inte senare förneka att saken har blivit köparens egendom. Tvesalufallet löses som i svensk rätt. Om B först säljer till A och sedan till C behåller C saken om han får den i sin besittning.

126 Utländska rättsordningar

När det gäller anförtrodda saker (genom lån, deposition, pantsättning etc) gäller således att C inte gör något godtrosförvärv vid B:s obehöriga överlåtelse.

Utgången av stöldfallet blir En tjuv kan

densamma.

inte möjliggöra ett godtrosförvärv. Aganderätten tillkommer A (jfr bl.a. USA m.fl.).

När det gäller äganderättsförbehåll kan utgången bli olika beroende på omständigheterna. Om A ej fått betalning men innehar säkerhet, exempelvis genom pant eller kontrakt med förbehåll om äganderätt, och A registrerat dokumentet i särskild ordning enligt författning, då anses inte C vara godtroende köpare (emedan han borde ha undersökt registreringen) och följaktligen kommer A att vinna kampen mot C. Men om den ursprungliga säljaren inte registrerar sina dokument eller om det inte finns några papper, och den ursprunglige säljaren överlämnar besittningen till köparen B, så kan B genom överlåtelse till C åstadkomma att denne gör ett godtrosförvärv, förutsatt att C är i god tro.

6.6 Latinamerika och Japan

Någon detaljerad redogörelse för rättsområdet synes inte nödvändig. Här konstateras endast att lagstiftningen i Latinamerika tagit starka intryck från regelsystem i Frankrike och Spanien. I har främst den

tyska lagstiftningen stått förebild5 Japan .

Det kan emellertid vara intressant att göra den korta noteringen att godtrosförvärv av stöldgods medges under vissa omständigheter. I Puerto Rico, Brasilien, Mexico, Chile och Argentina gäller att om en sak förvärvats på ett allmänt försäljningsställe, mässa eller marknad, eller från en köpman som handlar med liknande saker, den ursprunglige ägaren endast kan återfå saken om han betalar vad godtrosförvärvaren erlagt för saken. Det är

här alltså fråga om lösen34.

Även i Japan erkänns förvärv av stöldgods i god tro under liknande omständigheter. Om besittaren till ett stulet eller förlorat föremål (C) har köpt detta i god tro på en auktion, på marknad, eller från en näringsidkare som handlar med liknande saker, kan ägaren A återfå saken endast under förutsättning att han erlägger det pris som C betalat.

Utländska rättsordningar 127

6.7 Kommentarer kring ett rättsfall

Undersökningen av de utländska rättsordningarna bekräftar två saker: a) Det finns inte någon världsvid erkänd lösning på problemet med godtrosförvärv. Man kan således ej hävda att det gives någon riktig reglering för att lösa konflikten mellan den ursprunglige ägaren (A) och tredjeman, godtrosförvärvaren (C). b) I fråga om godtrosförvärv görs i allmänhet tre åtskillnader:

mellan typen av lös sak (kroppslig sak, innehavar-

papper, pengar), mellan sakens ursprung (bortkommen eller inte) och mellan förvärvets art (förvärv i handeln, eller inte).

För att visa på vilket sätt de olika kan rättssystemen lösa en och samma sak och för att konkretisera innehållet i de nyss genomgångna rättsordningarna lämnas här en redogörelse och vissa kommentarer kring ett

engelskt rättsfall55.

De stulna ljusstakarna

På morgonen den 13 februari 1970 begav sig en konsthandlare i London till en marknad, som brukade hållas söder om Themsen varje fredag morgon kl. 7. Ordspråket morgonstund har guld i mund tycktes besanna sig: Konsthandlaren förvärvade för 200 pund ett par ljusstakar av glas, vilka senare visade sig vara ett arbete av nyklassicisten Robert Adam (1728-1792) och som skulle kunna säljas vidare för 800 pund. Glädjen över fånget varade inte länge. Ljusstakarna var nämligen stulna och den bestulne ägaren klagade och ville få dem utgivna. I den första instansen

(Westmister County Court) blev klagan avvisad.

Konsthandlaren mot vilken klagan riktade sig hade i god tro köpt ljusstakarna på en öppen marknad (in market overt) och därmed enligt section 22

Sale of Goods Act (köplagen) förvärvat äganderätt.

Först Court of Appeal gav klaganden rätt. För att motivera avgörandet till förmån för den bestulne ägaren var det nödvändigt med allehanda rättsarkeologisk forskning. Därvid hänförde sig käranden och rätten (nämligen Lord Denning, Master of the Rolls,liksom Lord Justices Phillimore och Scarman) till skuggan från det förgångna genom att åberopa följande utsaga av Sir Edward Coke (1552- 1634), en samtida till Shakespeare: En försäljning på öppen marknad, sale in market overt blir endast privilegierad (skyddad), om den blir avslutad mellan soluppgången och solnedgången; ty var och en måste ha möjligheten att på marknaden söka

l 128 Utländska rättsordningar

efter sina bortkomna saker. Fördenskull måste nämockså - som vid alla tider erkänns ligen något köpet äga rum i offentligt tillgängliga försäljningsställen. Eftersom konsthandlaren från London förvärvade sina ljuststakar mellan kl. 7.00 och 8.19, alltså före soluppgången, skyddas hans förvärv inte av bestämmelsen i section 22 Sale of Goods, och han var därför tvungen att utge ljusstakarna till käranden. Morgonstunden den 13 februari förde alltså ingen tur med sig för konsthandlaren. Inte bara det att han en fredag och därtill den trettonde i månaden köpt sakerna, utan han hade heller inte erinrat sig ett annat ord-

stäv: Skynda långsamt, (Eile mot Weile eller More haste less speed).

I London återgick ljusstakarna, med visst bekymmer, till den ägaren. I Bonn hade fallet tett ursprunglige sig klarare. Där hade enligt bestämmelserna i tysk rätt den ägaren otvetydigt genom direkt stöd i ursprunglige lag fått ljusstakarna åter. Enligt 935 § första stycket föreligger nämligen oinskränkt vindikationsrätt till förmån för den ursprunglige ägaren. Utgången hade blivit densamma i Danmark, Finland och Norge. I Frankrike och Schweiz hade läget blivit annorlunda. Visserligen kan man enligt fransk och schweizisk rätt i stöldfallet framgångsrikt föra talan om vindikation inom tre respektive fem år från tiden för avhändandet (2279 Code civil och art. 934 ZGB) men reglerna har sina avsevärda begränsningar. Har den stulna saken förvärvats på bl.a. marknad måste ägaren för att återfå saken erlägga lösen till godtrosförvärven med det pris denne utgivit för saken (art. 2280 första stycket Code civil och art. 934 andra stycket ZGB). Även 1 Holland och i Sverige är, liksom i Sydamerika och i Japan, den ursprunglige ägaren hänvisad till att lösa saken om han vill ha den åter. I Italien skulle konsthandlaren fått behålla ljusstakarna. Den italienska rätten, den mest exstinktionsvänliga, låter den som i god tro köper ljusstakarna behålla dessa såsom ny ägare utan möjlighet till lösenrätt för ägaren (se art. 1153 första stycket och art. 1154 Codice civile).

Låt oss något ändra på förutsättningarna. Antag, att det bakomliggande brottet inte varit stöld utan i stället förskingring och att köpet ej ägt rum på marknaden utan från en privatperson. Det är med andra ord här fråga om den situationen att B fått godset anförtrott åt sig. Skulle ländernas lösningar då vara identiska med deras tidigare? Svaret är nej.

Utländska 129 rättsordningar

I Holland, Italien och Sverige blir utgången visserligen oförändrad, dvs. i Italien exstinktion, i Holland och Sverige exstinktion med rätt till lösen för A. I Tyskland däremot sker en omsvängning från vindikation till exstinktion. Resultatet blir - då lösenrätt saknas - detsamma som i Italien. Även i Frankrike och Schweiz blir resultatet exstinktion. Huvudregeln i dessa länder är ju att besittningen av saken legitimerar innehavaren (se avsnitt 6.2.3). Den godtroende förvärvaren skyddas således mot vindikationsanspråk från den ursprunglige ägaren.

Hos våra nordiska grannländer, Finland och blir Norge, utgången i detta fall också annorlunda mot förut. Oinskränkt vindikationsrätt gäller blott vid vissa i lag

uppräknade brott (förskingring ingår inte, se avsnitt

6.2.1 och 6.2.2). I Finland blir resultatet detsamma som i Sverige och Holland. Den ursprunglige får ägaren erlägga lösen för att utfå ljusstakarna. I Norge däremot saknas rätt till lösen. Ljusstakarna är visserligen antika men de är ej i offentlig ägo; ej heller tillhör de någon privat samling som är öppen för allmänheten (se 2 § i den norska lagen). Resultatet blir att godtrosförvärvaren behåller ljusstakarna, dvs. utgången blir densamma som i Italien och i Tyskland. Positionen för en norsk ägare ter sig således i detta fall som mer ogynnsam än för en svensk ägare, då den senare i vart fall via lösen har en möjlighet att återfå de kanske affektionsvärda ljusstakarna.

Resultaten i bl.a. Finland och Norge leder till den slutsatsen att det civilrättsliga avgörandet blir en funktion av hur den brottsliga gärningen bedöms. Domstolens etikett, stöld eller förskingring, bestämmer utgången. Bedöms gärningen som stöld, förlorar C saken. Bedöms gärningen däremot som förskingring får C behålla saken. Czs rätt blir alltså beroende av tillfälligheter.

1 Se Projet de loi uniforme sur la protection lacheteur de bonne foi dobjets mobliers corporels, UNIDROIT 1968, Doc. 37 s. 21-27.

2 Om denna konventions vidare öden, se Hellner, Speciell avtalsrätt I, Köprätt s. 20.

3 Se Revue de droit uniforme, UNIDROIT 1975 I s. 79-117.

4 En utförlig redogörelse av finsk rätt lämnas av godtrosskyddskommittên i betänkandet 1965:A3, Helsingfors 1966.

150 Utländska rättsordningar

5 Wrede, Grunddragen av sakrätten, 1926 s. 245.

6 Se vidare Ot. prop. nr 56 (1976-77) s. 6 ff.

7 Se Rundskriv. nr G-259 178 fra Justisdepartementet, Oslo den 1 december 1978.

8 Se innst.O. nr 19 § 5-14, § 5-17, § 5-22 samt § 5-5.

9 En närmare beskrivning av detta finns i Ot. prop. nr 65 0978-79).

10 Knud Illum, Dansk Tingsret, 5. Omarb. utgåvan genom Vagn Carstensen, 1976 s. 525.

11 W.E. v. Eyben, Formuerettigheder, 6 utgåvan, 1979 S. 262-263.

12 Godtrosförvärv av lösöre, SOU 1965:14, s. 151-151.

13 Betaenkning om faellesnordiske regler om erhvervelse af lösöre i god tro. Betaenkning nr 570, S- 7-44.

14 W.E. v. Eyben och A. Vinding Kruse, Inledning till formueretten s. 106.

15 SOU 1965:14, s. 152.

16 W.E. v. och A. Vinding Kruse, a.a. s. 105. Eyben

17 SOU 1965:14 S. 138-145-

18 Om man ville skulle man kunna leka med orden och likaväl hävda att fransk rätt bekänner sig till exstinktionsprincipen med undantag av förvärv av stulet som sker annorlunda än i den reguljära handeln. gods 19 Staatsblad van het Koninkrijk der Nederlanden 1980 nr 450

20 Sauveplanne, La protection de lacquereur de bonne foi dobjets mobliers corporels, Rapport Comparatif, UNIDROIT, Rom 1961. Etudes: XLV-Doc 1. s. 10.

21 J-G Sauveplanne, professor vid juridiska fakulteten i Utrecht, var redan 1961 adjungerad generalsekreterare vid Rominstitutet och sysselsatt med dessa frågor. Motiven till UNIDROITS senaste konventionsförslag, se Revue de droit uniforme 1975 I, s. 85-117, är skrivna av Sauveplanne.

Utländska rättsordningar 131

22 Zeitschrift für Vergleichende Rechtwissenschaft,

(Nr 4, Nov. 1981) s. 284.

23 Murray D E, Sale in Market Overt, International and Compartive Law Quarterly 9, 1960 s. 43. 24 C M Schmitthoff, The Sale of Goods (2nd, edition 1966) S. 102. 25 Se Sale of Goods Act 1979, kap. 54, Section 23-26. 26 Murray D E, a.a. s. 46-47. 27 Se avsnitt 3.2; jfr 19 § i lagberedningens förslag år 1850. 28 Murray a.a. s. 48-49. 29 Boyer, R E, Survey of the Law of Property, 3rd ed. 1981 s. 712. 30 Brown, R A, The Law of Personal Property (1975) s. 194. 31 Boyer a.a. s. 714. 32 Boyer a.a. s. 713. 33 Murray, D E, a.a. s. 44-49. 34 Se avsnitt 3.2; jfr 19 § i lagberedningens förslag år 1850. 35 Siehr, a.a. s. 273-274.

7 NÄRMARE OM UTGÃNGSLÃGET

7.1 Bakgrund

Frågan om godtrosförvärv av lösöre var i Sverige (se avsnitt 5.5) föremål för en grundlig utredning (SOU 1965:14) under åren 1960-1965. Utredningen, som gjordes i nordiskt samarbete, hade till uppgift att kartlägga rättsläget samt att söka skapa ett regelsystem som innebar nordisk rättslikhet på rättsområdet.

Resultatet av utredningsarbetet innebar som bekant en kompromiss. Någon gemensam nordisk lagstiftning kom aldrig till stånd, därtill var motståndet alltför starkt. För Sveriges del utarbetades en lagrådsremiss (se avsnitt 5.4). Denna, som på åtskilliga punkter avvek från 1975 års förslag, kom emellertid aldrig att av › granskas lagrådet.

Som bakgrundsfakta och som underlag för vårt fortsatta resonemang är det av värde att något dröja vid lagstiftningsförsöken kring 1965 års förslag. En kort sammanfattning av förslaget i SOU 1965:14, kritiken från remissinstanserna samt lagrådsremissen lämnas därför nedan.

7.1.1 1965 års förslag (lagtexten, se bilaga nr 1)

Förslaget innebär i huvudsak följande. Den i svensk rätt gällande regeln om skydd för godtrosförvärvaren (C) gentemot vindikationsanspråk från den ursprunglige ägaren (A) bibehålles. Detta framgår av den allmänna bestämmelsen i lagförslaget (1 § första stycket), där det stadgas att C får behålla egendomen utan så är att han visste, att den andre ej ägde överlåta den, eller han åsidosatt den aktsamhet som med hänsyn till egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds samt omständigheterna i övrigt skäligen bort iakttagas. C vinner alltså mot A under förutsättning att han ej varit i ond tro och att han iakttagit tillbörlig aktsamhet.

Beträffande två fall understryks förvärvarens undersökningsplikt särskilt. Den ena gäller det fall när egendomen visar sig ha blivit frånhänd ägaren genom stöld eller rån, det andra gäller egendom som allmänt säljs på kredit med äganderättsförbehåll (1 § andra och tredje st.).

134 Närmare om utgångsläget

I stöldfallet måste för att huvudregeln (exstinktion) skall gälla förvärvaren visa att han med skälig noggrannhet undersökt överlåtarens åtkomst. C har således, vilket förtjänar att framhållas, ålagts bevis-

bördan för god tro. I fallet med äganderättsförbehåll

stadgas att förvärvaren bör genom granskning av åtkomsthandling eller kvitto eller på annat sätt förvissa sig om att överlåtaren icke på grund av sådant förbehåll saknar rätt att överlåta egendomen.

Skälet för att införa de nämnda specialreglerna var egentligen inte särskilt starka. Om man läser betänkandet 190 får man det bestämda - i vart (s. ff) intrycket fall beträffande stöldfallet - att riktigt hållbara motiv för svensk del egentligen saknades. Snarast var det fråga om en eftergift till övriga nordiska länder, vilka påtagligt ville framhålla stöldfallets egenart. Då emellertid stöldfallen och äganderättsförbehållen är situationer, som objektivt lätt går att särskilja från det stora flertalet förvärvssituationer, fann utredningen för gott att föreslå särreglerna.

I lagförslaget (1 § 4 st.) finns dock undantag från särreglerna. Dessa gäller inte, vilket är värt att notera, vid butiks- och liknande förvärv. Då skall huvudregeln tillämpas såvida inte särskild anledning till misstanke föreligger.

Någon generell rätt till lösen för ägaren föreligger inte enligt förslaget. Endast då egendomen har affektions- eller liknande värde föreligger sådan rätt. / (2 § 1 st.). Rätten motiveras uteslutande av billighetsskäl. Löseskillingen beräknas efter värdet i den allmänna handeln Har för-

(värdeprincipen). egendomen

värvats genom köp, skall dock lösenbeloppet motsvara köpeskillingen såvitt icke denna

(vederlagsprincipen),

i märklig mån avviker från handelsvärdet (2 § 1 st.).

I 2 § 2 st. återfinns regler om preskription. Anspråk om lösen skall framställas utan oskäligt dröjsmål. Har talan icke väckts inom ett år från det innehavaren fick egendomen i sin besittning, vare han icke vidare pliktig att mot lösen avstå från den.

Slutligen föreskrivs i 3 § att lagens regler skall gälla ej blott äganderättsförvärv utan även förvärv av panträtt och rententionsrätt.

7.1.2 Remissen över SOU 1965:14

Remissammanställning över förslaget återfinns i Brå PM 1978:1, Sakhäleri m.m., bilaga 1 s. 16-33. Här återges

Närmare om utgångsläget 135

nu en del av de allmänna synpunkter som framfördes vid remissbehandlingen. Det kan då till en början konstateras att några starka önskemål om ändring av gällande rätt inte framfördes. Ett par instanser var tveksamma till behovet av lagstiftning men några andra framhöll värdet av att frågan om godtrosförvärv reglerades i en modern lag. Lagberedningen ansåg för sin del att det inte borde vara uteslutet att modifiera den svenska ståndpunkten bl.a. för att underlätta genomförandet av nordisk rättslikhet.

Gällande rätt borde enligt remissinstanserna även fortsättningsvis bygga på exstinktionsprincipen. Principen hade blivit fast rotad och det skulle ställa sig svårt för allmänheten att acceptera en lagstiftning som byggde på motsatt princip (riksåklagaren). Enligt riksåklagaren fanns ej tillräckliga skäl att i brottsbekämpningens intresse övergå till vindikationsprincipen. När det som här var fråga om en civilrättslig reglering torde exstinktionsprincipen, kombinerad med undersökningsplikt, inte medföra mer ogynnsamma verkningar än en tillämpning av vindikationsprincipen. Risken för upptäckt och straff vore sannolikt en betydligt starkare brottsförebyggande faktor än risken för att hälaren skulle tvingas återlämna egendomen till den bestulne.

Även särreglerna kritiserades av remissinstanserna. Särskilt kritisk var man mot bestämmelsen som gällde stöldfallet. De flesta av instanserna avstyrkte regeln, andra anmälde starka betänkligheter. En betydande nackdel med regeln ansågs vara att de förvärv som avsågs inte klart kunde avgränsas mot andra förvärv genom yttre tecken som var iakttagbara för förvärvaren. Svea hovrätt menade att den omständigheten att förvärv av stöldgods inte kan hållas isär från andra förvärv skulle leda till att den som förvärvade lösöre på annat sätt än genom köp i butik e.d. skulle tvingas till särskilda undersökningar i en utsträckning som inte står i samklang med det omsättningsintresse exstinktionsprincipen avser att tillgodose. framhöll

Riksåklagaren

att samma invändningar kan riktas mot den föreslagna regeln som mot vindikationsprincipen över huvud. En förvärvare i god tro borde inte sättas i ett sämre bevisläge bara därför att godset frånhänts ägaren genom brott av visst slag. Hovrätten för Västra Sverige påpekade att det sett från förvärvarens synpunkt kan bero på en slump om godtrosförvärv sker. Avgörande blir inte hur stor aktsamhet förvärvaren har visat utan de omständigheter under vilka egendomen råkar ha kommit ur ägarens besittning.

136 Närmare om utgångsläget

Några remissinstanser, bl.a. hovrätten för Nedre Norrland, ansåg att den föreslagna huvudregeln om exstinktion regelmässigt skulle leda till samma resultat som den förordade specialregeln om stöldgods.

Systemet med omkastad bevisbörda kritiserades bl.a. av riksåklagaren. Denne menade att bestämmelsen skulle få till följd att målsägandens anspråk ofta bifalles trots friande domslut i ansvarsdelen. Svea hovrätt framhöll att bevisregeln var alltför betungande för förvärvaren, eftersom denne måste spara bevisningen under oöverskådlig tid. Beviskravet borde i stället vara inriktat på ett konkret moment, t.ex. fångesmannens identitet. En bestämmelse som ålade förvärvaren att förete bevisning om vem han förvärvat egendomen från skulle medföra den fördelen att handeln med okända minskades och i någon mån eliminera nackdelarna av att stöldfallet inte utåt framstår som en tillräckligt avgränsad grupp, ansåg hovrätten.

Hovrätten för Västra Sverige var inne på en annan linje. I yttrandet framhölls att, om man ville modifiera exstinktionsprincipen för att få till stånd en kompromiss med rättsuppfattningen i andra nordiska länder, detta möjligen skulle kunna ske genom att bevisbördan över hela linjen utan någon specialregel för stöldfallet lades på förvärvaren. En sådan bevisskyldighet torde inte bli alltför betungande för denne.

Flera remissinstanser riktade också kritik mot att särregeln begränsats att gälla fall av stöld och rån. Man ansåg det särskilt anmärkningsvärt att t.ex. tillgrepp av fortskaffningsmedel och egenmäktigt förfarande

undantagits. Riksåklagaren ansåg för sin del att be-

stämmelsen bort omfatta all egendom som åtkommits genom brott.

När det gällde särregeln vid äganderättsförbehåll före-

faller känslorna inte ha varit lika laddade. Bestämmelsen försvarades av de flesta instanser. De ansåg att med hänsyn till det stora antal rättskonflikter som uppstår vid förvärv av sådant slag motiv förelåg att särreglera. Andra instanser, bl.a. Advokatsamfundet ansåg regeln överflödig och framhöll att den allmänna godtrosregeln var tillräcklig för att det avsedda syftet skulle uppnås. Även riksåklagaren var inne på samma tankegångar.

Närmare om utgångsläget 137

Förslaget om att särskild undersökningsplikt som regel ej skulle gälla vid offentlig auktion och vid yrkes-

mässig försäljning (butiksköp) tillstyrktes i allmän-

het.

När det gällde exstinktionsregelns anfördes utformning smärre erinringar av en del remissinstanser. Dessa blir här inte föremål för diskussion. Hithörande problem behandlas dock i specialmotiveringen (kap. 11). Helt kort konstateras nu bara att de centrala kraven, besittning, tradition, och godtrosrekvisitets utformning vann remissinstansernas gillande.

Den föreslagna inskränkningen i lösningsrätten godtogs av flertalet av remissinstanserna. Svea hovrätt ifrågasatte dock inskränkningens praktiska betydelse och Göta hovrätt ansåg att det knappast förelåg behov av in-

skränkning. Lagberedningen, liksom överåklagaren i

Malmö, avstyrkte förslaget och framhöll att det borde finnas generell rätt till lösen. När det gällde principen för lösenbeloppets bestämmande godtog majoriteten utredningens förslag. Lagberedningen och överåklagaren i Malmö var även här av annan och förordade mening

vederlagsprincipen. Även riksåklagaren ansåg att värde-

principen i vissa fall kunde leda till mindre tillfredsställande resultat.

Utredningens förslag om preskriptionstid för anspråk på lösen tillstyrktes av flertalet remissinstanser. Flera av dessa menade dock att tiden (ett år) var alltför kort.

7.1.3 Lagrådsremissen (lagtexten, se bilaga nr 2)

Lagrådsremissen skiljer sig på en del punkter från såväl gällande rätt som förslaget i SOU 1965:14. I likhet med gällande rätt men till skillnad från SOU 1965:14 finns inga särregler för förvärvaren beträffande icke anförtrodd egendom och med ägandegods rättsförbehåll. Exstinktionsprincipen är huvudregel och tillämpas fullt ut på samma sätt vid alla godtrosförvarv.

Anledningen till att lagrådsremissen fick detta innehåll berodde på reaktionerna i de övriga nordiska länderna över de där tidigare framlagda förslagen. Det visade sig nämligen hart när omöjligt att frångå vindikationsprincipen såvitt avsåg godtrosförvärv av

stulet gods (undantag dock för förvärv på

offentlig auktion och vid butiksköp). För svensk del stod då valet mellan anslutning till nordisk rättslikhet och

158 Närmare om utgångsläget

fasthållande vid exstinktionsprincipen. Den senare principen ansågs därvid böra ha företräde. Som motivering härför anfördes, att ett undantag från exstinktionsregelns tillämpning i fråga om stulet gods skulle minska de fördelar, särskilt från omsättningens synpunkt, som är förenade med denna princip . Förvärvaren har ju normalt inte någon möjlighet att förvissa sig om att egendomen inte är stulen. Han måste alltså räkna med att så kan vara fallet och att han då inte kan göra något godtrosförvärv. Visserligen förringas dessa olägenheter i väsentlig grad om en undantagsregels tillämpningsområde begränsas till överlåtelser vid sidan av den normala handeln. Även med en sådan begränsning kvarstår dock väsentliga invändningar. Vidare påpekades att godtrosförvärv av stöldgods varit möjligt sedan lång tid och vunnit stadga samt att några praktiska olägenheter inte uppkommit genom att exstinktionsprincipen tillämpats utan undantag. Eftersom en kompromiss inte var möjlig ansågs lämpligast att låta exstinktionsprincipen gälla fullt ut även i det fallet egendomen frånhänts ägaren genom stöld eller rån.

Även särregeln beträffande fall med äganderättsförbehåll togs bort. Skälen var flera: A) avbetalningssäljaren är redan - han har en säkerhetsrätt privilegierad trots att han ej har saken i sin besittning och utan någon offentlig registrering. Avbetalningssäljarens position bör därför inte förstärkas genom att gynnade ett särskilt skydd erhålles mot att säkerhetsrätten utsläckes till följd av godtrosförvärv. B) en bestämmelse måste för att täcka alla olikartade fall få en vag och allmän form. Det begränsar regelns användbarhet som hjälpmedel för bedömning i det enskilda fallet. C) en - även en - kan dock binda rättstillämpregel vag ningen och minska möjligheterna till nyansering. Den kan härigenom leda till mindre tillfredsställande resultat i vissa situationer. D) det är svårt att formulera en sådan regel på lämpligt sätt.

I lagrådsremissen regleras även frågan om rätt till lösen. Förslaget lyder: Den som på grund av annans godtrosförvärv enligt 1 § förlorat rätt till egendom, som frånhänts honom genom stöld eller annat tillgreppsbrott, har rätt att mot lösen återfå egendomen från innehavaren.

Lösenrätten är alltså klart begränsad mot gällande rätt. Detta motiverades med att lösenrätten utövas sällan och att det kan ifrågasättas om det föreligger något praktiskt behov att behålla regler om lösningsrätt. Särskilt gäller detta när det rör sig om förvärv av massproducerade varor. Då kan ägaren lätt gott-

Närmare om utgångsläget 139

göra sig förlusten genom att skaffa motsvarande vara på annat håll. I överensstämmelse med grunderna för exstinktionsprincipen borde därför inte någon lösningsrätt föreligga för ägaren i dessa situationer. Saken kan, menade man, ligga annorlunda till när det rör sig om affektionsgods. En lösningsrätt för sådana fall, som föreslogs av SOU 1965:14, har emellertid en del olägenheter. Det är svårt att objektivt fastställa om ett föremål har affektionsvärde eller inte. Tvister om så är fallet kan lätt uppkomma, ty även en förvärvare kan stundtals ha ett intresse av föremålet av samma slag om den ursprunglige ägaren. Av dessa skäl förordades inte heller att frågan skulle lösas i enlighet med förslaget i SOU 1965:14. Det framhölls att en oinskränkt exstinktionsprincip i vissa situationer kan leda till resultat som ter sig oacceptabla från allmän synpunkt. Så kan t.ex. vara fallet med föremål som har ett konstnärligt eller kulturhistoriskt värde. Men - fortsatte man - den praktiskt mest betydelsefulla situation då konst- eller kulturföremål kan komma i någon obehörigs besittning är då föremålet genom stöld eller annat tillgreppsbrott frånhänts ägaren. En regel om lösenrätt i fråga om stöldgods o.l. skulle därför i praktiken medföra i stort sett samma resultat som en regel om lösenrätt i fråga om värdefulla konst- och kulturföremål.

En annan fråga är hur lösenbeloppet skall beräknas. I gällande rätt är det oklart om detta skall ske efter värde- eller vederlagsprincipen. I SOU 1965:14 föreslogs att värdegrincipen skulle gälla. I lagrådsremissen är utgångspunkten att speciell hänsyn bör tas till ägarens intresse när egendomen har frånhänts honom genom stöld eller annat tillgreppsbrott och att det är ett allmänt intresse att samlingar av värdefulla konstoch kulturföremål i görligaste mån bevaras intakta. Ser man saken så har vederlagsgrincigen enligt lagrådsremissen ett företräde framför värdeprincipen. Om värdeprincipen tillämpades skulle det inte sällan kunna inträffa att lösenbeloppet sattes så högt att det bleve omöjligt för ägaren att lösa föremålet. Det kan inte betraktas som oskäligt mot förvärvaren att denne får nöja sig med att hans kostnader ersättes. Det torde för de flesta te sig som naturligt att den bestulne inte skall behöva ersätta godtrosförvärvaren för utebliven vinst. Vederlagsprinoipen har också den fördelen att det är relativt lätt att fastställa vilka kostnader förvärvaren haft, medan det kan vara svårare att bestämma godsets värde i den allmänna handeln.

140 Närmare om utgångsläget

Vederlagsprincipen blev således huvudregel i lagrådsremissen. Vissa modifieringar föreslogs beträffande gåvofall och fall där förvärv ägt rum genom arv, testamente eller bodelning. Förändringar i penningvärdet beaktades också genom en särskild regel. I rena undantagsfall ansågs lösen böra bestämmas efter värdeprincipen. Det gällde när godsets värde i den allmänna handeln är lägre vid lösentillfället än det vederlag som skall erläggas enligt de föreslagna reglerna.

Under hur lång tid kan anspråk på lösen framställas? Gällande rätt innebär, som tidigare påpekats, att lösningsrätt kan hävdas under obegränsad tid; någon reskri tionstid finns inte. Förslaget i SOU 1965:14

gse ovan5 innehöll däremot preskriptionsregler.

I likhet med SOU 1965:14 innehöll också lagrådsremissen förslag till preskriptionsregler. Goda skäl ansågs tala för att anspråk på att återfå egendom skall preskriberas, ifall ägaren håller sig passiv trots att han vet vem som innehar egendomen. Samma argument gäller om ägaren borde ha skaffat sig kännedom om vem som innehar egendomen. Får ägaren misstankar om var egendomen kan finnas bör han vidtaga åtgärder för att spåra dem. I konsekvens med det nu sagda föreslogs en preciserad och kort preskriptionstid om tre månader. Denna preskriptionsregel kompletterades med en annan regel som skulle gälla fall då ägaren inte fått eller rimligen kunnat skaffa sig kännedom om var egendomen fanns. Viss tveksamhet uttalades emot en sådan regel, eftersom den kan motverka att föremål av konstnärligt eller kulturhistoriskt värde återställes till ägaren. Å andra sidan framhölls att en till tiden obegränsad lösningsrätt kan te sig obillig mot godtrosförvärvaren. Även andra praktiska olägenheter kan uppstå. Ersättningskrav i flera olika led i en fångeskedja kan uppkomma. I remissen stannade man slutligen för att föreslå en tidsbegränsad lösningsrätt av innebörd att anspråk på lösen skall framställas inom tjugo år från det egendomen frånhändes ägaren.

7.1.4 Kritiken av nuvarande ordning

Som vi tidigare konstaterat (se avsnitt 3.5) har det på 1970-talet gång efter annan riktats kritik mot den nuvarande ordningen. Det båtar föga att spekulera över om så skulle varit fallet om kompromissförslaget i SOU 1965:14, närmast tillsynes framfört under galgen, hade genomförts. Vad man däremot kan fastslå är att kritiken därefter otvetydigt varit inriktad på en enda sak, nämligen förvärv i god tro av stöldgods o.l. När

Närmare om utgångsläget 141

det gäller godtrosförvärv av anförtrott gods kan några påtagliga missförhållanden inte spåras, i vart fall inte i riksdagsdebatten.

Av redogörelsen i avsnitt 3.5 framgår närmare i detalj vad kritiken mot godtrosförvärven rörande stöldgods 0.l. går ut på. Här konstateras bara att utgångspunkten för kritikerna varit de kriminalpolitiska aspekterna. Att minska möjligheten till godtrosförvärv av stulet gods skulle, menar man, kunna vara om inte det mest verksamma medlet så dock ett bidrag i bekämpandet av en alltmer tilltagande stöld- och häleribrottslighet. Det är i dag alltför lätt att under åberopande av god tro få behålla stulet gods, anser kritikerrösterna. Den ursprunglige ägarens ställning borde därför stärkas.

Två saker förtjänar nu att hållas i minnet. Den ena gäller tidpunkten för kritiken, den andra kritikernas förslag. När det gäller tidsaspekten bör observeras att kritiken till övervägande del är framförd i tiden före de ändringar i skärpande riktning som gjorts beträffande häleribestämmelserna och (se närmare stöldgodslagen härom i avsnitt 5.2.2 och 5.2.3). När det gäller innehållet i kritikernas förslag konstateras att någon verkligt konkret lösning egentligen inte föreslås. Snarare är det fråga om anvisningar eller önskemål om en viss färdriktning som gives. Det uttrycks som modifieringar i exstinktionsprincipen, rätte ägarens ställning bör stärkas osv. Inget enda konkret uttalande finns, vilket förtjänar att som understrykas, klart anger att en oinskränkt vindikationsrätt bör införas.

1 Brå PM 1978:1, Sakhäleri m.m., 1 s. 37. bilaga

8 UTREDNINGSARBETET

Det har under - av skäl som utredningsarbetet tidigare - varit att vid framgått naturligt lägga tyngdpunkten de förvärv som gäller icke anförtrodd egendom, det så kallade stöldfallet. Mot bakgrund av den kritik som riktats mot nuvarande ordning har det också varit nödvändigt att göra en jämförande studie av främmande länders En sådan studie - relativt rättsordningar. grundlig - har presenterats i det föregående (se kap. 6). För att få en uppfattning om hur gällande regler upplevs och hur de fungerar i praktiken har vi utbett oss om synpunkter och förslag från åtskilliga (26) polis- och åklagarmyndigheter. Även från andra myndigheter (konsumentverket och riksskatteverket) har synpunkter inhämtats, liksom från en av våra större varu-

förmedlingar, AB Prylbanken Varuförmedling. Överlägg-

ningar har vidare ägt rum med Förmögenhetsbrottsutredningen (Ju 1976:04).

Härutöver har nordiskt samråd skett i Köpenhamn och Helsingfors med företrädare för justitiedepartementen i Danmark och Finland samt i Oslo med den norska utredningsmannen, professorn T. Falkanger och professorn i straffrätt vid Oslo universitet J. Andenaes. I Oslo har också överläggningar ägt rum med Norges Bilbransjeforbund.

8.1 Förfrågningar i Sverige

De och som tillfrågats om sin

åklagar- polismyndigheter

syn på godtrosförvärven är alla ense om behovet av lagreglering. Huvuddelen anser vidare att exstinktionsalltjämt skall vara utgångspunkten vid en principen sådan reglering.

När det gäller vår huvudfråga, godtrosförvärv av 0.1., menar ett par myndigheter att den stöldgods nuvarande ordningen är tillfyllest, 7 myndigheter, varav 5 polismyndigheter, att oinskränkt vindikationsrätt bör införas för A, medan resterande myndigheter ansluter sig till det tredje av oss skisserade alternativet, nämligen exstinktionsprincipen med omkastad bevisbörda.

De som förordar enbart en kodifiering av gällande rätt menar bl.a. att häleriproblem i landet bör lösas genom insatser inom kriminallagstiftningens område. Vissa

144 Utredningsarbetet

sakrättsliga korrigeringar kan visserligen bidraga till en förbättring men torde inte ha någon avgörande betydelse för problemet i stort.

De som anser att oinskränkt vindikation bör införas vid förvärv av stöldgods o.d. har som utgångspunkt att brottsbekämpningen måste sättas före intresset av att skydda godtroende tredje man. Utifrån denna inställning framförs sedan vissa skäl för en oinskränkt vindikationsregel. Man menar att exstinktionsprincipen medför en mindre riskfylld avsättning av gods som frånhänts genom brott. Detta är oacceptabelt från brottsbekämpningssynpunkt. En vindikationsregel skulle göra det lättare att få stopp på häleriet; gemene man skulle undvika köp på gatan av okänd. Principen om exstinktion vid stöldfallet har också dålig förankring i det allmänna rättsmedvetandet. En vindikationsregel är vidare tilltalande ur effektivitetssynpunkt. Den är enkel och underlättar polisarbetet. Samtidigt nås också nordisk rättslikhet på området.

En klar majoritet anser att exstinktionsprincip med omkastad bevisbörda är det alternativ som bör föredragas. Exstinktionsprincipen motiveras av hänsynen till den allmänna omsättningen. De nuvarande reglerna fungerar i stort sett tillfredsställande. Någon grund för att en hälares verksamhet underlättas genom exstinktionsprincipen torde inte finnas. Det bör inte ske alltför stort våld på gällande regler. En vindikationsrätt skulle medföra alltför stora nackdelar. Norge måste anses ha drivit inskränkningen i exstinktionsprincipen något längre än vad som kan anses fullt tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Exstinktionsprincipen har i Sverige en stark förankring i traditionen och principen bör inte överges utan tungt vägande skäl. En nordisk likformighet får inte bli ett självändamål.

Införandet av en bevisbörderegel betraktas som positivt. En sådan regel bidrar till att skärpa uppmärksamheten hos förvärvaren. Denne kommer att göra en noggrannare undersökning av den sak han ämnar köpa. Regeln torde också underlätta för ägaren att återfå sitt gods. Avsättningen av stöldgods kan försvåras. I praktiken kan en ägare i dag ha svårigheter att bevisa ond tro hos förvärvaren. Denne kan alltför lätt klara sig genom att påstå god tro. En bevisbörderegel där förvärvaren i stället får visa sin goda tro sätter ägaren i en något gynnsammare position.

1 Utredningsarbetet

Även andra myndigheter ställer sig negativa till att införa en oinskränkt vindikationsregel vid förvärv av stöldgods 0.1. Riksskatteverket (RSV), som i frågan inhämtat yttrande från kronofogdemyndigheterna i landets fyra största kommuner, anför bl.a. i yttrande till utredningen:

Kronofogdemyndigheten (KFM) kan numera ofta välja mellan att sälja utmätt egendom på auktion eller under hand (9:1 och 9 Utsökningsbalken, UB, 1981:774). Vad gäller möjligheterna till godtrosförvärv bör samma regler gälla vilkendera försäljningsform som än används.

1. Såvitt är RSV bekant har den nuvarande ordningen på det diskuterade rättsområdet inte vållat några komplikationer. Det torde således vara sällsynt att det över huvud taget görs gällande att stöldgods 0.1. skulle ha sålts i exekutiv ordning. Följaktligen lär det heller knappast ha förekommit att rätt ägare skulle gjort gällande rätt att mot lösen få ut egendomen av inroparen. Att några problem inte uppstått torde bl.a. bero på att sakägarna som regel fått reda på utmätningen i tid och frågorna blivit klarlagda under besvärstiden och i vart fall före försäljningen. Både försäljningsförfarandet - auktion eller underoffentlig - och handsförsäljning genom myndighets försorg det förhållandet att uppgifter om inroparen normalt inte antecknas hos KFM efter på s försäljning auktion talar för att man bör eftersträva att verkställda försäljningar blir bestående.

2. Enligt RSVs uppfattning skulle en regel om oinskränkt vindikation beträffande stöldgods 0.1. visserligen bli tillämplig endast i mycket begränsat antal fall i samband med exekutiv försäljning av lös egendom. Emellertid skulle redan existensen av en sådan regel kunna uppfattas som en osäkerhetsfaktor av spekulanterna. Detta skulle kunna generellt påverka priserna, vilket vore beklagligt eftersom utmätning som sådan redan i dag ofta innebär en värdeförstöring.

3. Inget tyder på att stöldgods skulle utmätas och ännu mindre säljas i nämnvärd utsträckning. Däremot händer det att vara som sålts på kredit med återtagandeförbehåll blir utmätt utan att KFM har vetskap om förhållandet. Säljaren lär dock oftast få kännedom om utmätningen före försäljningen och kan anföra besvär över utmätningen eller på annat sätt bevaka sin rätt. De nu ifrågasätta

146 Utredningsarbetet

ändringarna beträffande godtrosförvärv torde emellertid inte planeras inverka på denna situation eftersom säljarens rätt inte kränkts genom stöld e.l.

Sammanfattningsvis anser RSV att de ifrågasätta ändringarna av möjligheten till godtrosförvärv skulle vara till nackdel vid försäljning av utmätt egendom.

Exekutiv försäljning skall ge köparen samma rätt som frivillig försäljning (14 kap. 1 § UB). Om det - t.ex. i eller i den nordiska brottsbekämpningens intresse - om oinskränkt enhetlighetens lagstiftas vindikationsrätt beträffande stöldgods m.m., bör särskilda bestämmelser ges beträffande exekutiv försäljning. Detta föranleds av att någon undersökningsplikt inte kan åläggas köparen när vara säljs exekutivt. Eftersom rätte ägarens möjlighet att utan lösen få ut varan skulle medföra konsekvenser för det exekutiva förfarandet bör mycket kort preskriptionstid föreskrivas för dessa fall. Det bör vidare regleras särskilt vad som skall gälla om inroparen måste lämna varan ifrån sig

utan lösen (jfr 14 kap. 4 § UB).

Konsumentverkets styrelse, som i andra sammanhang yttrat sig i frågan om godtrosförvärv (Brå:s PM 1978:1 och skrothandelsutredningens betänkande Ds H 1978:5), har därvid bl.a. uttalat att verket inte har några erinringar mot att rättsläget klarläggs genom lagreglering och att lagstiftningen bör bygga på exstinktionsprincipen.

I yttrandet till utredningen vidhåller verket denna inställning och utgår från att det knappast kan anses motiverat att frångå exstinktionsprincipen som huvudregel. Däremot, menar verket, kan det finnas skäl att anlägga en differentierad syn på vilka krav som skall ställas på förvärvaren i olika fall av godtrosförvärv. Avgörande betydelse bör tillmätas förhållandet om förvärvaren eller den från vilken förvärvet görs är näringsidkare. Verket fortsätter:

Större krav bör kunna ställas på en näringsidkare som i sin näringsverksamhet förvärvar egendom som orättmätigt frånhänts den rätte ägaren, än på en privatperson som förvärvar egendomen för enskilt bruk. Särskilt gäller detta om förvärvet görs från en privatperson. Det är i sådant fall rimligt att ålägga näringsidkaren en långtgående undersök-

Utredningsarbetet 147

ningsplikt. Även en omkastad bevisbörda i förhållande till vad som gäller i dag kan vara motiverad.

Är förvärvaren en privatperson och sker förvärvet från annan privatperson bör köparen ha den ofta långtgående undersökningsplikt som i dag får anses vara gällande. Sker förvärvet däremot från en näringsidkare som erbjuder egendomen i sin näringsverksamhet bör ingen mer långtgående undersökningsplikt normalt åläggas konsumenten. Den enskilde bör kunna utgå ifrån att varor som erbjuds i den reguljära handeln är rättmätigt åtkomna.

Med förvärv i den reguljära handeln bör jämställas förvärv som förmedlats av en näringsidkare på sådant sätt att denne kan anses ha ett ansvar för kontrollen av den förmedlade egendomen. Så är fallet vid auktioner och marknader organiserade av auktionsföretag och liknande. Däremot bör förvärv mellan privatpersoner där parterna sammanförts genom annons eller yrkesmässig förmedling inte bedömas annorlunda än övriga förvärv mellan privatpersoner.

En skärpning av kraven på godtrosförvärv i näringsverksamhet torde innebära en ökad möjlighet för den rätte ägaren att återfå egendomen utan lösen. I övrigt torde rätte ägarens intresse att återfå egendomen tillgodoses genom lösningsrätten. Allmänt sett har den som är ägare till viss egendom större möjligheter att skydda sig mot förlust än den som gör ett förvärv och tvingas lämna ut egendomen utan lösen.

En särbehandling av egendom med affektionsvärde som frånhänts ägaren genom brott, kan vid första pâseende förefalla tilltalande. Men även i dessa fall erbjuder lösningsrätten en möjlighet att återfå egendomen. Härtill kommer att det torde vara svårt att skapa regler som på ett objektivt sätt särskiljer egendom som skall anses ha ett affektionsvärde. En särbehandling av dessa fall finner Konsumentverket därför tveksam.

AB Prylbanken Varuförmedligg i Stockholm ställer sig i yttrande till utredningen avvisande till regler om oinskränkt vindikationsrätt.

Prylbanken förmedlar varor mellan säljare och köpare i ett auktionssystem som är upplagt på dator. Företaget tar emot allt slags gods från högklassiga antikviteter

148 Utredningsarbetet

till husgeråd. Säljarna representeras av institutioner, banker, advokater, Allmänna Arvsfonden, kronofogdar, företag och den breda allmänheten. Mellan 40 OOO och 50 000 föremål byter årligen ägare genom Prylbanken.

Årsomsättningen är 10-12 miljoner kronor och Prylbanken

besöks av 3 OOO-5 OOO personer per auktion. Varje auktion annonseras i dagspressen ofta med uppräkning av värdefulla föremål. Till kvalitêtsauktionen utges en katalog.

När det gäller problematiken med godtrosförvärv av stulna saker anför Prylbanken:

Frågan om godtrosförvärv har några gånger aktualiserats i Prylbanken. Först måste man dock definiera vad som menas med en stulen vara. Enligt vårt sätt att se det måste ett föremål vara åtkommet utan ägarens medgivande, vara anmält till polisen och vara dokumenterat med t.ex. tillverkningsnummer, fotografi, egen märkning el.dyl. för att betraktas som stulet.

Det förekommer alltför ofta, att personer tror sig känna igen föremål, som visas på Prylbanken men att vid en närmare undersökning det var en nästan likadan.

Vår erfarenhet är att människor har en benägenhet att inte polisanmäla inbrott och stölder av rädsla för myndigheter. Därför ställer vi som krav att vara skall vara polisanmäld för att den skall kunna tas ur visningen och återställas via polisen till den rätte ägaren. Den rätte ägaren kan ju t.ex. vara ett försäkringsbolag, som ersatt sin försäkringstagare för stölden. Någon gång har det förekommit att någon stulit en sak från familjen och polisanmälan av denna anledning icke gjorts. I dylika fall får polisen göra en utredning.

En person, som finner en misstänkt stulen vara på visningen, kan direkt göra polisanmälan, vilket resulterar i att vi tar ut varan ur auktionen och låter polisen undersöka säljarens åtkomst av den aktuella varan.

Genom mångårigt samarbete med kriminalpolisens godsrotel har samtliga fall av misstänkt stöldgods på Prylbanken klarats upp och i några fall stulna objekt blivit återbördade till sin rätta ägare.

Utredningsarbetet 149

Den ovan rutinmässiga kontrollen av inkommande gods till Prylbanken gör att vi anser att en köpare, som förvärvat en vara från Prylbanken, måste i oinskränkt bemärkelse anses ha förvärvat varan i god tro. Aven om den i efterhand upptäcks vara stulen, måste han ha rätt att behålla varan.

Om upptäckten görs efter det att auktionsresultatet publicerats, kan säljaren endast avkräva det från Prylbanken redovisade beloppet. Ett auktionsföretag kan inte ikläda sig rollen att vara utredare om en vara är stulen eller i god tro förvärvad av tredje man. Inte heller kan varor lämnas ut till någon, som påstår sig fått en vara stulen utan att polismyndigheten blandas in.

Det är av synnerlig vikt att köpare hos etablerade auktionsföretag förvärvat varor i god tro. Det kan inte krävas, att någon rimligen bort inse att varan, som han förvärvat, kunde vara stulen. Även om förhållandet mellan konditionen på varan och priset är synnerligen gynnsamt, skall ansvaret inte kunna läggas på köparen.

När Prylbanken åtager sig ett uppdrag att sälja en viss vara, måste detta också anses ha skett i god tro från Prylbankens sida.

Det kan inte krävas, att Prylbanken i varje enskilt fall skall begära att säljaren styrker åtkomsten av varan. Detta skulle i så fall omöjliggöra praktiskt taget all försäljning av ärligt åtkomna begagnade varor, då allmänheten oftast ej sparar kvitton och då varorna många gånger är äldre. När det gäller t.ex. försäljning av dödsbon kan det vara omöjligt att styrka åtkomsten.

Inte heller för det fall när någon önskar sälja en vara, som han besitter genom avbetalningskontrakt, leasing, kontokort el.dyl. kan ett auktionsföretag - om ej särskild misstankte uppstår avkrävas att utreda huvuvida säljaren till fullo äger varan eller ej p.g.a. andra rättsförhållanden, som säljaren ingått. Detta är en svaghet när det gäller att minska möjligheterna för någon att försälja icke ägd egendom. För Prylbankens vidkommande är dock denna varutyp mycket sällan förekommande.

En passus i försäljningsbestämmelser, där säljaren skall garantera att samtliga varor är hans tillhörigheter, torde vara ett slag i luften mot en person, som är ute i brottsliga avsikter.

150 Utredningsarbetet

Dock är vi på Prylbanken medvetna om att t.ex. Televerkets telefoner, rullstolar, sjuksängar m.m. som ägs av landstinget, böcker som tillhör Stadsbiblioteken etc., inte får försäljas. Dessa artiklar får resp. institutioner efter telefonsamtal återhämta hos oss.

Vi har även speciella regler när det gäller skjutvapen, ammunition, stiletter, batonger m.m.

Något straffansvar eller annan rättsföljd kan alltså enligt vår mening inte läggas på vare sig köpare eller auktionsföretag så länge vi följer den rutin vi ovan redogjort för.

- Låt oss kort utveckla resonemanget om godtrosförvärv inom auktionsbranschen.

På vanliga ambulerande s.k. bondauktioner förekommer det ofta inslag av stöldgods. Det förekommer sällan eller aldrig kvitton på inköpta varor och auktionisten eller hans firma är ofta okänd för köparen. Under sådana omständigheter måste större krav ställas på köparen beträffande hans insikt om varornas möjlighet att vara stöldgods.

Ett exempel: En auktion annonseras ut i ortspressen där dödsboet efter hemmansägare A skall försäljas på offentliga auktioner. På visningen finns, bland det övriga enkla bohaget, Kinamattor, bilstereo, färg-TV, kameror, en minkpäls etc. etc.

Här uppstår självklart frågan om god tro verkigen förelegat hos köparen, men gränsdragningen kan vara svår. Hade den avlidne verkligen en färg-TV och var minkpälsen hans hustrus?

I ett sådant här fall måste köparen avkräva auktionisten ett tryckt firmakvitto med belopp och Varubeskrivning för att ha ansetts handla i god tro.

Den stora mängden stöldgods förs, enligt vår mening, ut på marknaden via dagstidningarnas pryltorg, radannonser och genom annonsorganet Gula Tidningen. Här får säljare och köpare en direktkontakt och det händer att säljaren kommer till köparens bostad och direkt byter föremål mot kontanter utan något kvitto. Här kan frågan om häleri

Utredningsarbetet 151

hopkopplad med godtros-frågan också aktualiseras. Har köparen anledning att förmoda att allt inte står rätt till och dessutom ej ber om kvitto som legitimerar säljaren, torde god tro knappast föreligga. Även om man fått kontakt via en annons i en i och för sig välrenomerad tidning. Situationer som denna torde dessvärre vara mycket svåra att kontrollera för samhället och ett ytterst fåtal transaktioner av denna typ upptäcks.

Sammanfattningsvis konstaterar Prylbanken för sin del, att de nuvarande - vilka reglerna medger godtrosförvärv av saker - är förankrade i inköpta på auktion djupt rättsmedvetandet. För att komma åt problemet att stöldgods säljs på auktion fordras en hårdare etableringskontroll av auktionister. Enligt nuvarande lagregler kan vem som helst utlysa en offentlig auktion utan att något tillstånd fordras.

8.2 Förfrågningar i Norden

I enlighet med utredningens direktiv har nordiskt samråd ägt rum. En redogörelse för gällande rätt i Danmark, Finland och Norge återfinns i kap. 6. Några ytterligare kommentarer kring rättsläget kan dock vara ” på sin plats.

Norge

Lagstiftningen är relativt ny. Några missförhållanden har ej kommit till uttryck. Lagregleringen fungerar och ändringar av större principiell natur kan inte förväntas. Några påpekanden angående lagbestämmelserna kan dock göras.

I det norska justitiedepartementets förslag (Vedlegg 3)

fanns en regel som medgav exstinktion av stöldgods 0.1. om a) saken såldes på offentlig auktion eller b) om saken var ny och obegagnad och såldes av en yrkessälja-V re med fast förrättningsställe eller under därmed likställda förhållanden. I den slutliga lagtexten föll emellertid dessa regler bort av skäl som är oklara. Bestämmelserna om offentlig auktion återfinns därför alltjämt i Lag 13.8.1915 nr 7 om tvangsfallbyrdelse, § 212. Beträffande anförtrott gods medges, som tidigare nämnts, rätt till exstinktion, medan däremot stöldgods ej kan godtrosförvärvas.

152 Utredningsarbetet

Någon försäkring mot vindikationsförlust existerar inte. Frågan har aldrig ansetts vara av central betydelse och diskuterades heller inte i någon större utsträckning vid genomförandet av lagstiftningen.

Precis som i Sverige utbjuds i annonser en mängd lösa saker. Förmodligen omsätts därvid en hel del stulna saker. Något effektivt medel att förhindra detta finns inte. Vindikationsreglerna blir här ett i slag luften, eftersom det är stora svårigheter att spåra godset.

I frågan om en vindikationsregel vore ett och lämpligt effektivt kriminalpolitiskt medel ställde man sig även - i Norge vilket förtjänar att understrykas tveksam. Visserligen föreslogs och beslutades en sådan regel men detta hängde enligt våra sagesmän främst samman med rättstraditionen och kanske lagtekniska skäl. Som medel mot att komma åt häleriet ansågs det endast vara ett marginellt instrument och alls icke något tungt argument. Stöldgodset är alltför svårt att spåra. En regel med omkastad bevisbörda skulle lika väl gå för sig, även om man i Norge för sin del lagtekniskt föredrog den rakare regeln om vindikation.

Danmark

I Danmark förklarade man sig nöjd med nuvarande ordning. En övergång från det vindikationsvänliga Danmark till den i övriga Norden gällande exstinktionsprincipen kan således inte förväntas. Den enda nu synbara möjligheten torde vara att Danmark via påverkan från den gemensamma marknaden (EG) beslutar om en reformering.

Finland

I Finland är man däremot beredd att diskutera nya godtrosregler. Man ansåg det olyckligt att, på sätt som nu sker, straffrättsliga bestämmelser skall få påverka civilrättsliga spörsmål. Ett utvidgat stöldbegrepp - vilket diskuteras i den pågående strafflagsrevisionen - också ett skäl för utgör en omprövning av godtrosreglerna. En utvidgning för nämligen med sig vindikation i ett ökat antal situationer, något som anses vara mindre bra.

Finland har sedermera fört upp frågan om godtrosförvärvsregler på dagordningen. Någon utredning har ännu ej satts i gång utan har man förklarat sig vilja avvakta resultatet av den svenska översynen.

9 VALET MELLAN EXSTINKTION OCH VINDIKATION ARGUMENT FÖR OCH EMOT

9.1 Inledning

Man kan ha olika åsikter om hur intressekollisionen mellan ägaren (A) och tredje man (C) skall lösas. Se på fallet med stulet gods!

Riksdagsledamoten Carlén i andra kammaren år 1873: Om jag tänker på den ganska rika och sorgliga erfarenhet jag har från Stockholmstrakten, där det är mycket lätt för tjufvarne både inom staden och dess omnejd att, sedan de begått stölden, resa in till Stockholm och sälja den stulna varan, emedan knappast någon af den stora menigheten nekar att köpa då lagens tillämpning är sådan, att domaren icke anser sig kunna ålägga någon att utan lösen afträda hvad han i god tro köpt, så finner jag i den nuvarande lagens tolkning en af de förnämsta orsakerna till den stora mängden av tjufköpare; funnos icke dessa, så skulle stölderna vara mycket färre och rättssäkerheten större.

Citatet ger uttryck för den uppfattningen att om kampen mellan A och C avgöres till förmån för den bestulne A kommer stölder och häleribrott att minska. Nyckeln till en sådan lösning skulle vara att införa en oinskränkt vindikationsrätt för A.

Riksdagsledamoten herr Bengtsson i Landskrona 101 år senare, år 1974: I vårt land liksom annorstädes förekommer ett icke ringa antal småstölder. Det som tillgripes är varor av det mest varierande slag. Mycket av detta stöldgods försäljes sedan och pengarna användes ofta för inköp av sprit och narkotika. Vid domstolsförhandlingar förekommer ofta att de tillgripna varorna försålts på gatan och då till belopp som vida understiger varans verkliga värde. Säljaren bedyrar givetvis i sådana fall alltid att han är den rättmätige ägaren till den vara han önskar sälja och att anledningen till försäljningen är ett akut uppkommet behov av kontanter.

Den som inlåter sig i sådana affärer på gatan borde förstå att den vara som utbjuds inte är förvärvad på hederligt sätt. Det är därför föga tilltalande när man i lag och rättspraxis hävdar

att den som förvärvat ett föremål i god tro är

154 Exstinktion och vindikation

skyddad i sitt förvärv och inte behöver avstå varan till den rätte ägaren med mindre denne betalar lösen.

Motionen utmynnar i ett krav på att gällande rätt skall ändras på det sätt att godtrosförvärv inte skall kunna hävdas i fall där stöldgods köps på ett ställe där handel av detta slag inte vanligen förekommer.

Däremot, säger motionären, skall förvärv av stöldgods i den handeln anses ha skett i god tro och reguljära något förverkande inte förekomma (en lösning som för tankarna till Frankrike, Schweiz m.fl. stater, se kap. 6).

Men man kan se saken utifrån ett annat synsätt också.

Polisstyrelsen i Luleå år 1982: Tillgreppsbrottsligheten i vårt land är i dag ett stort problem för samhället. Den kan försvåras mer eller mindre genom olika insatser från samhällets sida. Ett sätt att minska intresset för tillgreppsbrott är givetvis att göra avsättningsmöjligheterna för stöldgods så små som möjligt. Det skulle här naturligtvis vara frestande att fastna för principen att stöldgods är alltid stöldgods och skall återgå till ursprunglige ägaren.

En sådan princip skulle emellertid innebära något helt nytt för de rättsliga principer som tillämpats i vårt land under mycket lång tid. Även om ett sådant system skulle gagna målsägande vid tillgreppsbrott och göra resultaten av brotten mindre gynnsamma skulle det nog i alltför många fall te sig som alltför stötande för svenskt rättsmedvetande. När en ägare till en lös sak blir frånstulen den, har den egentliga skadan redan uppkommit. Olika faktorer kan sedan ge olika påverkan så att skadan kvarstannar på den frånstulne eller övervältras annan - man. på någon tredje Undantag gäller naturligtvis när brottslingen kan avslöjas och att skadan på grund av denna situation kan repareras genom förhoppningsvis återlämnande av det stulna.

De flesta transaktioner som görs i vårt land är trots allt lagliga. Det måste finnas normala förutsättningar för att ingångna avtal skall kunna hålla. Oinskränkt vindikationsrätt skulle enligt polisstyrelsens uppfattning ge en alltför stor otrygghet i det dagliga svenska affärslivet. Skadan av brottet har inte eliminerats. Den har bara

H Exstinktion och vindikation 155

övervältrats på en kanske många gånger helt oskyldig tredje man.

Vilket är det riktiga synsättet? På den frågan finns, som redan antytts i kap. 2, inget givet svar. Vid valet av princip har man att ta hänsyn till en rad omständigheter. Olika intressen gör sig gällande. Fungerar principen kriminalpolitiskt tillfredsställande, motverkar eller främjar den omsättningsintresset? Avgörande för valet blir till syvende og sidst de olika argumentens styrka vid själva valsituationen. Hur tyngden i argumenten värderas är en sak som kan växla alltefter tidsskeden, uppfattningar och sociala behov.

Det är således föga uppseendeväckande att utgångspunkten för konfliktlösningen varierar från rättssystem till rättssystem. Av kapitel 6 framgår att exstinktion bildar utgångspunkt i b1.a. Sverige, Finland och numera även Norge medan utgångspunkten i Danmark är vindikation. Bland länderna i Europa där huvudprincipen är exstinktion märks t.ex. Tyskland, Frankrike, Österrike och Schweiz. I Portugal åter är utgångspunkten vindikation. England intar på det sättet en särställning att regler om exstinktion och vindikation inte förs till sakrätten i juridisk mening. Frågor av detta slag behandlas i stället såsom en del av skadeståndsrättsliga regler.

Vikten av att renodlat hålla sig till ena eller andra principen bör emellertid inte betonas alltför mycket. Det är möjligt, för att inte säga troligt, att valet av huvudprincip egentligen inte spelar någon avgörande roll. I praktiken förekommer knappast att någondera av principerna tillämpas utan undantag. Ser man till de länder som har exstinktionsprincipen som utgångspunkt, finner man att denna princip inte sällan är förenad med i lag stadgade undantag. I exempelvis Tyskland, Finland och Norge finns viktiga undantag vid förvärv av stöldgods m.m. i god tro, undantag till förmån för vindikation. Till skillnad från dessa länder finns i Sverige inget sådant i lag stadgat undantag. Hos oss modifieras den renodlade exstinktionsprincipen på annat sätt till förmån för den ursprunglige ägaren. Azs rätt till lösen (som kan utläsas som en inskränkt vindikationsrätt) är ett sådant exempel. Även andra åtgärder kan bidraga till att skapa en bättre position för den ursprunglige ägaren. Om man t.ex., såsom skett i rättspraxis, uppställer långtgående krav på undersökningsplikt minskas möjligheten för C att göra godtrosförvärv. I länder som tillämpar principen om vindikation finner man å andra sidan flera undantag till förmån för exstinktion. Sådana finns t.ex. i Danmark och i USA.

156 Exstinktion och vindikation

Genom att förse principerna med undantag, antingen direkt i lag eller genom utveckling i rättspraxis, kan dessa i mer eller mindre hög grad modifieras. Frågan om vilken princip som bildar utgångspunkten för godtrosförvärv behöver därför inte få någon avgörande betydelse. Genom att skapa undantag från huvudprincipen kan man i det konkreta fallet komma till samma resultat oavsett vilken princip som anges såsom huvudregel. Undantaget blir med andra ord ett medel för att åstadkomma en viss önskad rättspolitisk effekt.

Vilken princip bör vara huvudprincip? Vad talar för exstinktion och vad talar för vindikation? I den följande översikten sker en genomgång av de argument som från allmän synpunkt vanligen anförs för och emot en exstinktions- eller vindikationsregel.

9.2 Argumenten1

1. Man bör inte lägga någon avgörande vikt på vem som efter ett formellt betraktelsesätt av äganderätten kan anses som ägare. Utgångspunkten bör i stället vara att man har att göra med rättskonflikter där båda parternas krav kan synas lika rättmätiga utifrån ett allmänt betraktelsesätt om en rimlig och skyddsvärd position. Då finner man att det inte föreligger tillräcklig anledning att föredraga den ena principen framför den andra. Vid betraktandet av den rätte ägarens (A:s) och den godtroende förvärvarens (C:s) anspråk framstår dessa som ungefär likvärdiga. Båda kan anses utan skuld till den uppkomna situationen. A har obehörigen blivit av med sin sak. C har litat på att B var ägaren till saken. Czs innehav framstår objektivt sett som ett rättmätigt tillstånd, en omständighet som talar emot vindikation.

Man har å gjøre med en konfliktsituasjon hvor det er to parter: den opprinnelige eier som normalt frivillig har gitt fra seg tingen, og den som har kjøpt tingen i den aktsomme god tro at selgeren var riktig eier. Begge partene må sies å ha en beskyttelseverdig intresse i tingen. Den førstnevnte vil ønske tingen tilbake etter å ha savnet den i kortere eller lengre tid. Den sistnevnte vil finne det rimelig å få beholde den ting han sitter med og har betalt og inrettet seg som eier av, og kanskje har hatt påkostninger på. (Statsrådet Inger Louise Valle, i norska odelstinget den 18 maj 1978, Sak nr 7.)

Exstinktion och vindikation 157

2. I de fall exstinktionsregeln upprätthålles brukar denna traditionellt motiveras med en hänvisning till den allmänna omsättningens intressen. Vad man menar är att omsättningens säkerhet och framväxt bäst tryggas genom att den som förvärvar en sak skall vara säker på att kunna behålla den. Alldeles särskilt gäller detta om förvärvet sker under former som normalt utgör stöd för överlåtarens behörighet. Härtill kommer att reglerna om exstinktion innebär ett skydd för konsumenten som ofta har små möjligheter att undersöka avhändarens åtkomst närmare.

Det er for oss et riktig og sunt prinsipp att en på denne måten har lagt risikoen for økonomisk tap på den part som har størst adgang til valg og til

å kontrollerae avhendern. (Gunn Vidgis Olsen-

Hagen, i norska odelstinget den 18 maj 1978, sak nr 7.)

3. Omsättningsintresset talar emellertid inte entydigt till förmån för exstinktionsprincipen. Även den rätte ägaren kan nämligen anses representera ett inte oväsentligt omsättningsintresse. Det är för omsättningen ocksâ viktigt att egendom kan lämnas som lån, avbetalningsgods, pant och i deposition, utan att ägaren riskerar att bli av med godset. Ett värn för detta intresse skulle bäst tillgodoses genom en regel om oinskränkt vindikation.

4. Till fördel för vindikationsprincipen kan vissa kriminalpolitiska skäl anföras. Mängden av obehöriga förvärv minskar genom att förvärvaren blir mer aktsam när han väljer vad han köper och av vem han köper. Detta gäller särskilt när det rör sig om omsättning vid sidan av vanlig butikshandel eller handel på gator och torg. Risken att senare bli av med saken verkar här avhâllande. Det skulle kunna få den konsekvensen att stulna saker inte lika lätt kunde avsättas till exempelvis hälare. Dessa skulle ju i enlighet med reglerna om vindikation riskera att bli av med det förvärvade. Gäller däremot exstinktionsregeln har en hälare goda utsikter att få behålla godset i kraft av reglerna om god tro, vilka kan visa sig svåra att motbevisa. En regel om vindikation i stöldfall och liknande skulle därför kunna motiveras av preventiva skäl.

5. Sådana skäl kan emellertid också anföras till fördel för en regel om exstinktion. I de fall exstinktionsprincipen gäller har ägaren nämligen ett intresse av att vara aktsam. Det gäller exempelvis när han lånar ut, deponerar eller på annat sätt anförtror en sak åt

158 Exstinktion och vindikation

någon. Genom en sådan ägarens aktsamhet kan antalet konfliktsituationer av orättmätig omsättning minskas.

6. Vid analysen av de båda principerna är det naturligt att föra in frågan om vilken av parterna i konflikten som har den största möjligheten att förhindra uppkomsten av konflikt. Vem skall så att säga stå risken för avhändarens obehörighet? Det synes då skäligt att lägga risken på den av parterna som har de bästa möjligheterna att skydda sig mot risken. Vid en bedömning härvidlag står det tämligen klart att ägaren har vissa skyddsmöjligheter. Han har t.ex. möjligheter att utföra kontroller som normalt inte står förvärvaren till buds. Kontrollerna kan dessutom ske genom jämförelsevis

enkla åtgärder. Ägaren kan vara aktsam vid personvalet

och därigenom förhindra olovliga dispositioner vid lån, deposition, etc. Vid köp med äganderättsförbehåll kan ägaren, innan avtal träffas, låta utföra kreditundersökning beträffande kunden.

7. En ytterligare möjlighet att uppnå ett gott skydd kan åstadkommas genom att ägaren försäkrar sig. Denna möjlighet står för närvarande inte förvärvaren till buds. Ingenstans förekommer, såvitt känt, försäkring mot vindikationsförlust. Som närmare framhålles i avsnitt 10.3 skulle en sådan lösning bli komplicerad och få begränsad praktisk betydelse och tveksamma effekter när det gäller preventionen. Försäkringsaspekten talar således entydigt till förmån för exstinktionsprincipen.

8. För förvärvaren ställer det sig ofta svårt att upptäcka brister i säljarens rättstitel. Här behöver bara pekas på de svårigheter som det innebär att försöka följa vanliga lösören genom en lång fångeskedja. Även vid de vanliga butiksköpen torde köparens möjlighet att kontrollera säljarens åtkomst vara mycket svåra, för att inte säga omöjliga, något som också talar för exstinktion.

En förvärvare behöver emellertid inte alltid ha svårigheter att kontrollera en säljares åtkomst av godset. Vid transaktioner med sådan egendom som är föremål för offentlig registrering, t.ex. motorfordon, är en kontroll relativt lätt att genomföra. Om ett förvärv sker direkt från en privatperson finns kanske både anledning och möjlighet till förfrågningar om åtkomsten. Det kan å andra sidan vara svårt för en ägare att skydda sin egendom mot obehöriga dispositioner. Tillgrepp av och stölder av annan är exempel av

motorfordon egendom

sådant slag.

Exstinktion och vindikation 159

9. Som tidigare påpekats kan omsättningens krav tala till förmån för båda parter. En vindikationsregel innebär en olägenhet för förvärvaren. Denna måste alltid förvissa sig om avhändarens dispositionsrätt, något som är ett hinder för omsättningen. En exstinktionsregel innebär å andra sidan, att ägaren av godset genom olika slag av åtgärder tvingas iakttaga en viss försiktighet vid sin disposition. Men sådana säkerhetsåtgärder från ägaren sida måste även vidtagas om en vindikationsregel gäller, ty risken för att godset vid en olovlig disposition inte påträffas är ju alltjämt densamma.

10. Vid valet mellan exstinktionsprincipen och vindikationsprincipen är det också av betydelse att ta hänsyn till den personkrets som kan drabbas av förlust. Betraktar man valet från denna utgångspunkt synes exstinktionsregeln vara att föredraga. I sådant fall drabbas normalt bara en person, ägaren, av förlust. Vid vindikation däremot kan godset ha passerat tvister mellan flera parter, åtminstone om rättsordningen saknar regler om preskription. En stöld som begåtts för t.ex. 5 eller 10 år sedan, eller varför inte för 100 år sedan, skulle kunna ge upphov till oanade kedjereaktioner (se vidare avsnitt 10.3.2).

11. Om en ägare blir av med sin sak genom en olovlig disposition kan det dröja länge innan han lyckas spåra upp den. Under tiden kan den godtroende förvärvaren ha

använt saken och inrättat sig som dess ägare. Ägaren, å

sin sida, kan ha ersatt det förlorade. I en sådan situation kan det vara både praktiskt och mest ekonomiskt att tillämpa regeln om exstinktion och alltså låta den godtroende förvärvaren behålla saken. Exstinktionsregeln skulle i en sådan situation kunna sägas innebära ett skydd för den faktiskt bestående situationen.

12. En omständighet, av rättsteknisk natur, som talar för exstinktionsregeln är att en sådan regel innebär möjligheter till en mera elastisk lösning av konflikterna. Vid tillämpningen har domstolarna med hjälp av en sådan regel i de flesta fall möjligheter att komma fram till en tillfredsställande lösning genom en bedömning av förvärvarens påstådda goda tro.

13. Emot vindikationsregeln kan anföras att den är stel. Förvärvarens goda eller onda tro saknar betydelse. Enligt sistnämnda regel får ju ägaren tillbaka saken varhelst han finner den. Som framgår av avsnitt 10.3.2 måste en sådan stel regel kombineras med olika

160 Exstinktion och vindikation

undantag för att inte orimliga konsekvenser skall uppstå.

14. En annan nackdel med vindikationsregler kan vara att dessa får till verkan att straffrätten styr civilrätten (se avsnitt 10.3.2). Den norska ståndpunkten innebär t.ex. att Czs rätt till saken blir beroende av om B:s förfarande klassificeras som stöld eller förskingring, en juridisk-teknisk fråga.

15. I gengäld kan man hävda att vindikationsregler skapar en rättstekniskt mer fördelaktig ordning genom att man i varje enskilt fall slipper det mått av skönsmässighet som är förenat med tillämpningen av en exstinktionsregel. Det är möjligt att onödigt processande härigenom kan undvikas. Genom att en regel om vindikationsrätt kan betraktas som en klar och fast regel torde härmed en viss rättsteknisk fördel kunna uppnås. Å andra sidan är det en nackel att ett större antal personer torde beröras av en process där vindikationsregeln tillämpas (se avsnitt 10.3.2).

9.3 Utvecklingstendenser

I kapitel 6 har bl.a. ett antal utländska rättsordningar beskrivits. Av beskrivningen framgår att intressekollisionen mellan ägaren och den godtroende förvärvaren lösts på flera olika sätt. Rättsordningen kan vara sådan att den antingen skyddar den hittillsvarande ägaren eller gottgör den godtroende förvärvaren eller anser honom förbehâllslöst som ny ägare till saken. För utgången av intressekonflikten är för det mesta tre faktorer av avgörande betydelse (jfr rättsfallet under 6.7). 1. Vilken t av föremål har förvärvats (innehavarpaper, lös sak . 2. Föremâlets härkomst (stulet eller på annat sätt förekommet). 3. Förvärvssättet (förvärv från en handlare eller på en marknad).

Problemet med förvärv i god tro av lösa saker har egentligen aldrig kommit till ro. Granskar man rättshistorien och rättsutvecklingen (se b1.a. kap. 4) finner man att godtrosfrågorna sysselsatt lagstiftaren alltsedan yngsta tid. Resultatet har blivit splittrat och någon enhetlig riktig lösning finns inte. Blaise Pascals har uttryckt saken så: Det behagar rättvisan, att en flod har gränser. Vad som är sant på ena sidan Pyrêneerna är lögn på andra sidan. (Pascal, Pensêes)

Kan man av de nyare rättskällorna utläsa några bestämda tendenser om rättsreglerna rörande godtrosförvärv? Ja, när det gäller huvudprincip, exstinktion eller vindika-

Exstinktion och vindikation 161

tion, får utvecklingen anses klar. Den går entydigt till förmån för exstinktion. Här behöver bara pekas på att det för närvarande i Västeuropa endast är Danmark och Portugal som hyllar vindikation framför exstinktion. I modern tid finns inget land som kan uppvisa en övergång från exstinktionsprincip till vindikationsprincip. Däremot finns exempel på motsatsen. Norge (1979) är det som ligger oss närmast. Men även andra fall där utvecklingen gått mot vidgade regler för exstinktion bör nämnas, främst då Italien (1942) och nu senast Holland (1981/82).

När det gäller behandlingen av stöldgods (mera därom under avsnitt 10.3.2) kan man inte tala om någon entydig utveckling i viss riktning. Mot bakgrund av de påståenden som gjorts i den offentliga debatten (se motion 1979/80:274) om att de svenska reglerna vid godtrosförvärv av lösöre i ett internationellt perspektiv är extremt ogynnsamma för den ursprungliga ägaren är det dock på sin plats att redan här konstatera 1. Det har gjorts allvarliga försök att internationellt införa en exstinktionsregel vid godtrosförvärv av stulet gods (se närmare kap. 6 UNIDROIT). 2. Andra länder än Sverige godkänner godtrosförvärv av

stulet gods. Italien har längre gående regler (ingen

rätt till lösen). Holland, som senast 1981/82 lagstiftat, har haft Sverige som förebild. 3. Frankrike, Schweiz m.fl. (se kap. 6) erkänner godtrosförvärv av stöldgods i vissa situationer (butiker). I övriga fall är vindikationsrätten begränsad till tiden.

1 Se bl.a. SOU 1965:14 s. 164-170, Hâstad, Kompendium i sakrätt avseende lös egendom 1978, s. 167-169 och Ot.

prp. nr 56 (1976-77) s. 14-15 (Norge).

. sou 1984:16 163

10 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

10.1 Behovet av lagstiftning

Av de problem som presenteras i avsnitt 1.1 framgår att rättsområdet för godtrosförvärv rymmer åtskilliga konfliktsituationer mellan A och C. De fåtaliga lagregler som bildar utgångspunkten för lösningar av sådana situationer, HB 11:4 och 12:4, är ålderdomliga och täcker inte på långt när alla de konfliktfall som kan uppstå. Som vi tidigare konstaterat är det främst genom avgöranden i praxis som vägledning står att hämta.

Avsaknaden av en heltäckande lagreglering gör att det i den praktiska tillämpningen kan uppstå missförstånd (se nedan) och på någon punkt kan praxis vara oklar. En sådan oklarhet är t.ex. frågan om efter vilken princip lösen skall ske, värde- eller vederlagsprincipen? Stundtals kan den nuvarande ordningen leda till mer eller mindre otillfredsställande resultat. Det kan vara fallet i en rättegång där hänsyn skall tas till såväl straffrättsliga som civilrättsliga regler (se nedan under 10.3.3). Om man då av förbiseende underlåter att tillämpa olika måttstockar vid bedömningen av det straffrättsliga ansvaret och det civilrättsliga ansvaret kan detta få till följd att den ursprunglige ägaren A helt felaktigt står som förlorare i kampen mot C.

För att undvika en sådan utgång behövs en lagstiftning, som kan bidraga till att undanröja missförstånd och motverka otillfredsställande resultat. Den lagstiftning som vi föreslår är anpassad till detta behov och innebär i viss mån en ändring av nuvarande praxis.

Behovet av en lagstiftning understrykes också av de myndigheter från vilka vi inhämtat synpunkter (se kap. 8). Den samfälliga uppfattningen bland dessa är att det nuvarande tillståndet är otillräckligt. Ingen av myndigheterna motsätter sig därför lagreglering.

Det är heller ingen tvekan om att frågan om godtrosförvärv sedan lång tid tilldrar sig stort intresse. Detta har kunnat konstateras inte minst under den senaste 20årsperioden, då frågan varit föremål för överväganden såväl internationellt (se kap. 6 om enhetssträvandena inom UNIDROIT) som nationellt. Redan med hänsyn till detta intresse ter det sig både naturligt och värdefullt att, i likhet vad som skett nu senast i Norge och Holland, lagreglera rättsområdet.

164 Överväganden och förslag

Sammanfattningsvis konstaterar vi att behov av lag- Mot bakgrund av uttalandena i stiftning föreligger. direktiven står givetvis frågan om godtrosförvärv av som frånhänts den ursprunglige ägaren i föregendom grunden. Det är emellertid enligt vår mening av stort värde att samtidigt lagreglera övriga fall av godtrosförvärv av lösöre. En samlad lagstiftning är därför att föredra framför blott ett lagfästande av bestämmelser rörande godtrosförvärv av stöldgods m.m.

Från de utgångspunkter som nu redovisats har vi byggt till en samlad lagstiftning på området. I upp förslag de följande avsnitten kommer förslaget att närmare utvecklas, motiveras och beskrivas.

Utredningens förslag mynnar ut i särskilda författningsförslag, som finns intagna i början av detta betänkande. Författningsförslagen är följande:

1. Förslag till Lag om godtrosförvärv av lösöre, 2. Förslag till Lag om ändring i handelsbalken.

10.2 Exstinktion som huvudprincip

De rättsordningar som tidigare beskrivits (se kap. 6) uppvisar olika sätt för lösningen av konflikten A-C. Ett utmärkande drag som återfinns i flertalet av rättsär att den valda ordningarna huvudprincipen antingen exstinktion eller vindikation - försetts med olika undantag. Därigenom har, på sätt som närmare beskrivits i kap. 2 och 9, lagstiftaren begränsat betydelsen av valet av huvudprincip. Genom stadgade undantag har skapats utrymme för att i konkreta fall nå resultat som lagstiftaren ansett ändamålsenliga.

Ett annat karaktäristiskt drag i rättsordningarna är att dessa - oavsett huvudprincip - har ett andningshål till förmån för omsättningen. Ett sådant andningshål uppnås från två olika utgångspunkter. I Sverige liksom i flertalet av länderna sätts omsättningens intresse framför ägarens anspråk på att återfå godset. Exstinktion är huvudregel och begreppet god tro får tjäna som regulator för tredjemansskyddet. I de fåtaliga länder där vindikation är huvudregel är utgångspunkten att äganderättsskyddet i princip sättes framför omsättningsintresset. Men som vi kunnat konstatera, har man för skilda situationer tvingats att skapa undantag till förmån för omsättningen.

Överväganden och förslag 165

Bör en svensk lagstiftning vila på en allmän regel om extinktion eller vindikation? Enligt vår mening finns det flera skäl som talar för ett bibehållande av exstinktionsprincipen. Utgångspunkten för detta ställningstagande är följande. I konflikten A-C finns alltid en vinnare och en förlorare. Den grad av medlidande som man kan känna med förloraren, antingen det nu är A eller C, bör vara ungefär likvärdig. Avgörande för hur konflikten skall lösas bör vara tyngden i de olika argument som i skilda situationer kan anföras för och emot den ena eller andra lösningen. Sådana argument kan t.ex. vara moraliska, juridiskt-tekniska, ekonomiska eller rättspolitiska. Men även känslomässiga, emotionella, skäl kan spela in. A vill kanske helt enkelt inte ha tillbaka sin sak, om den smittats av tjuven, något som i särskilt hög grad torde vara fallet när det gäller en massproducerad vara utan något egentligt affektionsvärde. Redan existerande skyddsregler för A har naturligtvis också betydelse (t.ex. försäkringsskydd som innebär att A får ekonomisk gottgörelse). För egen del har vi funnit att lösandet av tvekampen mellan A och C bör utgå från frågeställningen, vem som är närmast att stå risken för förlust. Rationella och praktiska skäl bör här få vara av avgörande betydelse. Sådana skäl (se avsnitt 9.2, särskilt punkterna 2 och 6) talar för att risken bör ligga på A.

Härtill kommer att ett byte av huvudprincip skulle, precis som i andra länder, framtvinga särskilda undantagsregler till förmån för exstinktion. Vi skulle med andra ord få laborera med två kostymer. Det är ett alternativ som inte framstår som särskilt ändamålsenligt. Exstinktionsprincipen är hos oss en sedan länge väletablerad företeelse. En ändring av denna huvudprincip innebär i sig själv en olämpa. Inte någon av de myndigheter som beretts tillfälle att anföra synpunkter på regelssystemet har heller ifrågasatt exstinktion som huvudprincip. De argument, för vilka en redogörelse lämnats i avsnitt 9.2, ger sammantaget inte anledning till annan bedömning. Värdet av största möjliga nordiska rättslikhet och den internationella utvecklingen talar också entydigt för ett bibehållande av exstinktionsprincipen som huvudregel. Vid en jämförelse internationellt sett framstår de svenska reglerna ingalunda som unika i sitt slag. Detta gäller även reglerna beträffande godtrosförvärv av stulet gods.

Mot bakgrund av det nyss anförda anser vi det uteslutet att förorda byte av huvudprincip. Principen om exstinktion bör alltså även framgent vara ledstjärnan när det gäller förvärv i god tro. Detta utgör inget hinder för att göra justeringar som kan anses befogade, t.ex.

166 överväganden och förslag

sådana som syftar till att slå vakt om ett berättigat skydd för den ursprunglige ägaren.

Vår fortsatta behandling av kampen mellan A och C utgår nu således från två ställningstaganden, a) frågan skall lagregleras, varvid b) exstinktion skall vara huvudprincip.

10.2.1 Anförtrott gods

Det har i avsnittet rörande gällande rätt (kap. 5) konstaterats att utvecklingen i praxis gått mot ett ökat skydd för den ursprunglige ägaren (A). C har, som tidigare påpekats, ålagts en ganska långtgående undersökningsplikt av B:s rätt att disponera över egendomen som skall överlåtas; särskilt gäller detta motorfordon och

liknande egendom1. Detta krav som så tydligt kommer

till uttryck i åtskilliga rättsfall har genomslagskraft även i avgöranden utom rätta. Avgörandena vid skiljenämnden hos Motorbranschens riksförbund (MRF) genomsyras av samma synsätt . Detta innebär att granskningen vid förvärv av motorfordon till största delen inriktas på att klarlägga huruvida den påstådda godtrosförvärvaren C iakttagit den tillbörliga aktsamhet som kan krävas i det konkreta fallet. I praktiken innebär detta att C i godtrosförvärvssituationen ålägges att visa sådana som gör att godtrosförvärv kan an-

ses omständigheter . Annorlunda uttryckt: C har bevisbör-

föreligga

ggg för sådana omständigheter som bedöms konstituera

god tro.

När det gäller rättsläget beträffande anförtrodd egendom har det under utredningsarbetet inte framkommit omständigheter som tyder på annat än att gällande rätt kan anses som tillfredsställande. Det saknas därför anledning att ändra det nuvarande rättsläget. Vår uppgift blir i stället att i lag söka åstadkomma en juridisk-teknisk lösning som motverkar en obegränsad exstinktionsprincip och som säkerställer resultat i linje med vad väletablerad praxis anvisat. Det blir med andra ord närmast fråga om att kodifiera vad som i dag anses vara gällande rätt. På vilket sätt detta lämpligast skall ske är en sak till vilken vi återkommer längre fram (se avsnitt 10.2.2 och 10.3).

10.2.2 Icke anförtrott gods

Med förändrade produktionsförhållanden och ett än högre utvecklat handelsliv har problematiken

A

överväganden och förslag 167

kring vindikationsreglerna på ett avgörande sätt minskat i betydelse. Numera framstår deras praktiska funktion såsom skäligen betydelselös i jämförelse med t.ex. social- och försäkringsrätten. Att genom stöld förlora t.ex. en häst kunde i äldre tid vara liktydigt med en ekonomisk katastrof. För en nutida bilägare kan en stöld av hans bil visserligen vara irriterande såsom medförande besvär och kostnader. Men i regel skyddar han sig genom försäkring mot allvarligare ekonomiska följder .

Som tidigare redovisats (se kap. 6) står flera möjligheter till buds när det gäller regleringen av godtrosförvärv beträffande icke anförtrodd egendom, stöldfallet. Om vi för ett ögonblick påminner oss det sätt på vilket de olika rättsordningarna löst problemet framgår följande. Tyskland med sin oinskränkta vindikationsrätt för ägaren A (endast begränsad av regler om preskription, 30 år och hävd, 10 år) och Italien med oinskränkt exstinktionsrätt för godtrosförvärvaren C utgör de två motpolerna. Mellan dessa ståndpunkter återfinns flera andra typer av lösningar. Så har t.ex. Finland och Norge en dragning åt det tyska hållet (oinskränkt vindikationsrätt för ägaren men vid klart angivna brottstyper). Andra länder, såsom Frankrike och Schweiz, har blandade regler. Där föreligger i vissa fall rätt till vindikation men denna avskärs genom en kort preskriptionstid. I andra fall - beroende på förvärvsställets art - exstinktion för C men A har medges då rätt att lösa saken. Sverige och Holland kan sägas intaga en mellanställning genom erkännandet av exstinktionsrätt för C men rätt till lösen för A.

Hur skall denna mångfald av lösningar förklaras? Något heltäckande svar gives inte här. Men kanske kan en förklaring vara att det rör sig om ett historiskt svårlöst balansproblem, en avvägning mellan behovet av äganderättsskydd å ena sidan och av omsättningsskydd å den

andra sidan5. Lösningen får, enligt vår mening, ses

som ett uttryck för hur kollisionen mellan kriminalpolitiska effektivitetshänsyn och handelslivets intressen bör lösas. Att denna lösning kan variera från land till land och från tid till tid är en självklarhet.

Behöver vår gällande rätt beträffande godtrosförvärv av icke anförtrodd egendom ändras till förmån för den ursprunglige ägaren och, i så fall, hur bör detta ske? Någon kan tycka att svaret är glasklart. Stöldgods är alltid stöldgods och skall återgå till den ursprunglige ägaren. Det är emellertid ett skäligen primitivt svar, ty saken är inte så enkel. Redan på Hammurabi tid

168 överväganden och förslag

(2200 år f.Kr.) var man klar över detta! I artikel 279 Hammurabi lag fanns nämligen en regel till skydd för omsättningen vid handel med utländska slavar. En godtroende förvärvare av stulna slavar var enligt denna bestämmelse tvingad att avstå slavarna endast om den ursprunglige ägaren (A) till honom (C) erlade lösen motsvarande köpeskillingen .

Frågan om godtrosförvärv är alltså värd att angripas på ett mer nyanserat sätt. Till en början måste då konstateras att frågan rymmer dels civilrättsliga (privaträttsliga) frågeställningar, dels kriminalpolitiska aspekter. Huvudfrågan blir: finns det-från civilrättslig synpunkt några skäl att ändra gällande rätt till förmån för ägaren A?

Inledningsvis bör då noteras att situationen vid stöldfallet är något annorlunda jämfört med situationen rörande anförtrott gods. När A åt B anförtror sin egendom (genom lån, förhyrning, deposition o.l.) avstår han frivilligt från den omedelbara kontrollen över sin sak och tar därmed en viss risk för att B obehörigen överlåter saken till C. I stöldfallet är läget ett annat. A blir då utan sin vilja av med saken. Som bestulen framstår A - i med den situationen jämförelse tidigare typiskt sett i särskilt hög grad som oskyldig till sin förlust. Från skälighetssynpunkt kan det ligga nära till hands att för sådana fall ge ägarens (Azs) intresse av att få tillbaka den stulna egendomen företräde framför C:s intresse av att få behålla den.

Resonemanget är bestickande. Invändningar kan dock göras. Se det från C:s synpunkt. Är det inte likgiltigt för C om Bzs obehöriga disposition består i att denne avhänder sig en sak som är anförtrodd eller stulen? Jo. Det väsentliga för C är att C anser sig ha gjort ett i - dvs. den för förvärv god tro. Slumpen C ej iakttagbara omständigheten att saken råkar vara stulen - bör således ej få tillmätas avgörande betydelse.

I debatten (se JuU 1979/80:26 s. 14-15) har ytterligare argument förts fram till förmån för den ursprunglige ägarens ställning. Det har hävdats att mot bakgrund av det ökade antalet tillgreppsbrott under senare tid en viss förskjutning torde ha inträtt i den allmänna rättsuppfattningen till förmån för den rätte ägaren. Numera, säger utskottet, torde det inte anses lika självklart som tidigare att godtrosförvärvaren alltid bör få behålla egendomen. I detta sammanhang pekas på att remissutfallet på BRÅ:s promemoria 1978:1 om sakhäleri till övervägande del ger stöd åt tanken att modifiera möjligheten godtrosförvärv.

Överväganden och förslag 169

De argument som nu redovisats är enligt vår mening i sig inte av någon avgörande betydelse för konfliktlösningen A-C. Än en gång bör framhållas att konflikten mellan den ursprunglige ägaren och godtrosförvärvaren är av civilrättslig karaktär. Det är således i första hand fråga om att lösa en konflikt mellan två enskilda Ur en strikt civilrättslig synvinkel är därvid parter. problemet inte väsentligt annorlunda vid stöldfallet än vid situationer med anförtrodd egendom. De argument (se avsnitt 9.2) som tidigare redovisats för och emot exstinktion respektive vindikation utgör därför också utgångspunkt för lösningen av stöldfallet. En summering av dessa argument talar som bekant för exstinktion. Vår uppfattning är således den att civilrätten i princip måste anses överordnad de kriminalpolitiska aspekterna som kan anläggas på problemet.

Det nu anförda leder till slutsatsen att de problem som förknippas med godtrosförvärv av stöldgods m.m. i första hand är en sak för kriminal- och branschlagstiftning. Principen om att civilrätten svårligen bör låta sig styras av i och för sig aktningsvärda kriminalpolitiska hänsyn kan naturligtvis rubbas. Självfallet är lagstiftaren oförhindrad att låta tungt vägande kriminalpolitiska hänsyn slå igenom på det sätt han finner lämpligt. När det gäller godtrosförvärv av stöldgods m.m. är det som justitieutskottet påpekar (se JuU 1979/80:26 s. 15) otvivelaktigt så att avsättningen av egendom som åtkommits genom brott i viss mån underlättas av det skydd som godtrosförvärvaren åtnjuter enligt nuvarade ordning. En modifiering av reglerna om godtrosförvärv bör kunna leda till en ökad försiktighet hos allmänheten när det gäller handel med egendom som utbjuds på ovanligt förmånliga villkor och som därför kan misstänkas vara stöldgods.

I likhet med utskottet anser vi att det finns all anledning att söka motverka en alltför lättsinnig handel med varor som kan misstänkas vara stöldgods. Som tidigare påpekats är detta dock en uppgift som främst ankommer på kriminal- och branschlagstiftning. Men även en mindre justering av reglerna beträffande godtrosförvärven kan komma att bli ett bidrag i det kriminalpolitiska arbetet. Vi föreslår bl.a. av denna anledning att reglerna om godtrosförvärv modifieras på visst sätt. Detta bör emellertid ske varligt och under hänsynstagande till de principiella betänkligheter som tidigare anförts (jfr ovan). Förslaget kan närmast sägas vara en sakrättslig korrigering till förmån för den ursprunglige ägaren. Det går ut på ett bibehållande av exstinktionsprincipen men med en bevisbörderegel för

170 överväganden och förslag

godtrosförvärvaren C (omkastad bevisbörda). Genom en sådan konstruktion blir ägarens position i utgångsläget av konfliktsituationen till synes fördelaktigare än vad som är fallet i dag. Regeln, vars förtjänster framträder närmare i det följande, har bl.a. den fördelen att den avses gälla för situationer med både anförtrott och icke anförtrott gods.

Varför ej oinskränkt vindikation?

Den som förespråkar att konflikten mellan A och C till övervägande del skall lösas utifrån brottsförebyggande åtgärder - med förbigående av intresset att skydda godtroende tredje man - kan vid stöldfallet tänkas stödja sig på de generella argumenten som redovisats i avsnitt 9.2 men också hänvisa till mera konkreta skäl till förmån för en oinskränkt vindikationsrätt. Så skulle t.ex. kunna hävdas att:

1. Exstinktionsprincipen medför en mindre riskfylld avsättning av gods som frånhänts annan genom brott. Från brottsbekämpningssynpunkt kan detta vara svårt att

acceptera. Inte sällan kan det uppfattas som stötande

när målsäganden tvingas lösa sin egendom för att få den åter.

2. En oinskränkt vindikationsrätt skulle göra det lättare att få stopp på häleribrott och gemene man skulle undvika köp på gatan av okänd. De nuvarande reglerna underlättar hälarnas verksamhet. Det är nämligen rimligt att antaga att ju mindre risken är för köparen att förlora det köpta, desto lättare har hälaren att placera stöldgodset. Om köparen är medveten om att han kommer att förlora godset utan ersättning om det visar sig vara stulet, initierar detta ett intresse av att undersöka de närmare omständigheterna.

Om man ser på den illegala varumarknaden kan det med stor sannolikhet antas att den största mängden stöldgods kommer ut på marknaden via legala handlare, vilka köper stöldgods mer eller mindre i skydd av godtrosreglerna. Det område där detta är mest iögonfallande är handeln med ädla metaller. Begagnade guldsmycken och guldskrot för miljontals kronor omsätts varje år via mynthandlare och andra som köper upp guld från olika privatpersoner, dödsbon etc. Hur stor del av detta guld som i själva verket härrör från inbrott eller andra tillgreppsbrott är svårt att avgöra, men andelen bedöms från polishåll vara betydande.

Man kan vidare konstatera att det för närvarande är svårt att komma åt den s.k. legaliserade häleriverksam-

överväganden och förslag 171

heten. Inte så sällan torde det inträffa att hälaren ganska passivt hävdar god tro och därigenom undgår åtal och behåller det gods han förvärvat. Detta förhållande beror dels på att åklagaren har uppgiften att styrka brott, dels att domstolarna har ett omfattande beviskrav när det gäller det subjektiva rekvisitet vid häleribrott. I t.ex. mål om ansvar för häleriförseelse ställer domstolarna numera höga krav på bevisningen när det gäller fråga om den åtalade varit oaktsam vid sitt förvärv. Av stor betydelse härvidlag har varit de båda HD-avgörandena NJA 1966 s. 594 och 1975 s. 762. Den praktiska följden har blivit att hos förvärvare beslagtaget stöldgods i icke obetydlig utsträckning måste återställas enär brott icke kan styrkas. Visserligen föreligger en skillnad mellan det straffrättsliga och det civilrättsliga oaktsamhetskravet (mera härom under avsnitt 10.3) och visserligen har den bestulne kvar sin rätt att mot erläggande av lösen återfå sin stulna egendom. I verkligheten är det dock så att han mera sällan vågar sig på att processa enbart på civilrättslig grund och det är också sällan som han utövar sin lösenrätt. Mot bakgrund av anförda omständigheter är den nuvarande ordningen från brottbekämpningssynpunkt inte tillfredsställande. Den inbjuder till en viss lättsinnighet när det gäller att kontrollera vem man köper av och vad man köper. Särskilt gäller detta transaktioner mellan privatpersoner. Härigenom underlättas utan tvekan hälarnas och tjuvarnas verksamhet.

3. Principen om exstinktion även vid stöldfallet 0.1. har dålig förankring i det allmänna rättsmedvetandet. Folk i allmänhet reagerar våldsamt mot att behöva köpa tillbaka sin egna ägodelar, vilka bevisligen frånstulits dem.

4. En regel som innebär oinskränkt vindikationsrätt är tilltalande från effektivitetssynpunkt. Andra tänkbara lösningar är vid en jämförelse icke tillräckligt genomgripande och förenade med sådana bevissvårigheter att brottslingen kan komma att dra det längsta strået. Införandet av t.ex. en vittgående undersökningsplikt för förvärvaren borgar inte för samma effektivitet. I stället kan nackdelar uppkomma. Tillämpningen kompliceras och kräver större utredningsinsatser från polisens sida. Man kan också befara att hälarna skulle inrätta sig efter förhållandena och anskaffa eller förfärdiga falska åtkomsthandlingar för att inför köparen styrka äganderätten.

5. En regel om oinskränkt vindikationsrätt är enkel. Från polisiär synpunkt är en enkel reglering att föredra. Därigenom underlättas polisens arbete.

172 överväganden och förslag

6. Införandet av en regel om oinskränkt vindikation för stöldfallet skulle medföra rättslikhet och en enhetlig rättstillämpning bland de nordiska länderna.

Kan de skäl som framförts till förmån för oinskränkt vindikationsrätt (se avsnitt 9.2 och ovan under 1-6) vid stöldfallet kullkastas? Ja. Även om vi för ett ögonblick bortser från vår tidigare deklarerade ståndpunkt att civilrättsliga överväganden bör ha försteg framför de kriminalpolitiska aspekterna, finns det tungt vägande argument (se även avsnitt 9.2) som talar för att man bör underlåta att i stöldfallet införa en regel om oinskränkt vindikationsrätt för den ursprunglige ägaren.

1. En oinskränkt vindikationsrätt skulle för det första strida mot de rättsliga principer som tillämpats i landet under lång tid. Enligt vår mening skulle införandet av en oinskränkt vindikationsrätt således medföra ett alltför stort avsteg från den rättsliga traditionen, vilken innebär att den som gjort ett förvärv i god tro med iakttagande av all den omsorg som med hänsyn till omständigheterna rimligen kunnat begäras icke skall drabbas av förlust på grund av att det senare visar sig att egendomen frânhänts ägaren genom visst brott.

2. En oinskränkt vindikationsrätt medför nackdelar för den allmänna omsättningen. De flesta transaktioner som görs är trots allt självfallet lagliga. Det måste finnas normala förutsättningar för att ingångna avtal skall kunna hållas. En oinskränkt vindikationsregel skulle medföra en otrygghet i det dagliga affärslivet. Här må hänvisas till yttranden från konsumentverket och AB Prylbanken under avsnitt 8.1. Den legala och i och för sig önskvärda handeln med begagnade varor skulle hämmas och medföra ökad risk även för köparen som undersökt överlåtarens åtkomst. Inte minst ur konsumentpolitisk synpunkt är detta otillfredsställande. Det framstår inte som särskilt rimligt att en konsument som t.ex. köpt begagnade föremål i den reguljära handeln skall riskera att bli av med godset om detta senare visar sig vara stulet. Även för andra fall kan en oinskränkt vindikationsregel leda till oacceptabla resultat. Sammanfattningsvis: Den lojala verksamheten inom näringslivet och den allmänna omsättningen bör inte få hämmas av risken för att avtal om köp o.d. skall gå om intet genom framtida vindikationsyrkanden. Den laglydige, äkta, godtrosförvärvaren skall inte behöva räkna med att i en framtid utan ersättning bli tvingad att lämna ifrån sig vad han förvärvat; den som i god

sou 1984:16 överväganden och förslag 173

tro förvärvat en sak skall tvärtom kunna räkna med att få behålla den.

3. En regel om oinskränkt vindikationsrätt är enkel. Men den är också stel; så stel att den enligt vår mening oundgängligen måste kombineras med undantag för att inte orimliga konsekvenser skall uppstå. Antag, att ägaren varit oaktsam, culpös! Är det då rimligt att han utan vidare skall få sin sak åter? Självfallet inte. En vindikationsregel skulle därför behöva kombineras med

en undantagsregel som medger exstinktion (jfr Norge)

eller i vart fall rätt till skadestånd. Även för andra situationer kan det bli nödvändigt att införa undantagsbestämmelser. Det synes rimligt att låta omständigheterna kring ett köp få spela in vid bedömningen av konflikten. Flera länder (bl.a. Frankrike och Schweiz) har också i lag infört på erfarenhet grundade undantagsbestämmelser till förmån för godtrosförvärvaren. Så har skett för t.ex. köp i den reguljära handeln. I lartext betyder detta: Om oinskränkt vindikationsrätt skulle vara huvudregel vid förvärv av stulen egendom, framstår det enligt vår mening som uppenbart att man då av ren skälighet skulle nödgas skilja på köp och köp. Det bör alltså inte alla gånger anses få kvitta lika om ett köp av stulen sak skett på Sergels torg eller om det skett över disk på NK.

Vår åsikt är, som nyss framgått, inte unik. Den är inte ens främmande för svensk rättsuppfattning. I lagberedningens år 1850 avgivna förslag till handelsbalk bekräftas än en gång sanningen, att intet nytt sker under solen. Förslaget, som aldrig kom att föreläggas riksdagen, innehöll nämli en bl.a. en ny paragraf (HB 1:19) av följande lydelse

19 §. Har gods, som blifwit såldt af annan, än rätta ägaren, kommit ur dennas hand genom olofligt tillgrepp; då äge han det utan lösen återfå hos den, som det innehawer. Har denna på god tro fått godset i handom, och afstår han det ej godwilligt, göre ägaren sin rätt mot honom gällande, genom stämning inom tre år sedan godset tillgreps. Är det såldt å offentlig eller öppen auktion, å marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe, eller i salubod eller handelsmagasin, der dylikt gods wanligen säljes; hafwe den, som godset på god tro i handom fått, rätt att det behålla, der ej ägaren, inom tid som nu sagd är, hos honom anmäler sig att det lösa och betalar hwad han för godset gifwit.

174 Överväganden och förslag

4. Om man betraktar den oinskränkta vindikationsrätten isolerad framstår den som både osmidig och föga ändaatt en sak stals från A vid slutet av

målsenlig. Antag

1800-talet. Tjuven B sålde den vidare till godtroende C, som i sin tur överlät den på D. A:s sonson påträffar 1983 av en händelse saken hos D:s sonson. A:s sonson gör anspråk på äganderätten till saken och med stöd av en regel om oinskränkt vindikationsrätt kräver han att utfå saken från D:s sonson. Skulle A:s sonson ha framgång? Ja. Enligt svensk rätt preskriberas inte anspråk på äganderätten till en lös sak och med en regel om oinskränkt vindikation skall saken gå åter till den ursprungliga ägaren eller dennes rättsinnehavare. Är en sådan utgång rimlig? Nej, även den mest fanatiske vindikationsanhängare skulle väl vid närmare eftertanke medge att detta inte är vare sig skäligt eller ändamålsenligt. För att undvika resultat, som stundtals skulle kunna anses rent groteska, tvingas man att avskära rätten till vindikation. Det kan ske genom införandet av preskriptionsbestämmelser och regler om hävd. Men om sådana skulle införas uppstår nackdelar. Det är fullt möjligt, för att inte säga troligt, att en stulen sak kan komma att omsättas genom godtrosförvärv i flera led. En regel med oinskränkt vindikationsrätt är då osmidig och kan, som tidigare konstaterats, befaras utlösa kedjereaktioner som i sin tur leder till ett ökat antal processer.

5. Införandet av en oinskränkt vindikationsrätt skulle kunna få oönskade konsekvenser på straffrättens område. Det framgår bl.a. av förmögenhetsbrottsutredningens nyligen avlämnade betänkande (SOU 1983:50 s. 510-311). Om möjligheten att göra godtrosförvärv av stöldgods tas bort, kommer detta att innebära en inte oväsentlig utvidgning av området för häleri. För närvarande utsläcker alltså ett godtrosförvärv av en stulen sak tidigare anspråk på saken. För den som gjort ett godtrosförvärv är det betydelselöst om han senare får reda på att saken var stöldgods. Den som gjort ett godtrosförvärv kan i sin tur överlåta saken till en förvärvare, som känner till att saken frånhänts tidigare ägaren genom brott, utan att den senare gör sig skyldig till brott eller riskerar att bli av med saken utan lösen.

Om möjligheten att göra godtrosförvärv av stöldgods skulle slopas helt, skulle äganderätten aldrig utslockna och stöldgods kunna förbli hälerigods i evärderlig tid.

6. Som vi tidigare redovisat är den oinskränkta vindikationsrätten i och Norge inskränkt till vissa

Finland

typer av brott. Ar detta en god lösning? Först skall då

Överväganden och förslag 175

konstateras att en inskränkning av området för vindikationsrätten naturligtvis inte mildrar den principiella kritik som kan anföras mot den oinskränkta vindikationsrätten i sig. För den som är skeptisk till en oinskränkt vindikationsrätt kan det emellertid i förstone te sig sympatiskt att vindikationsrätten begränsas på sätt som skett i Finland och Norge. Vid en närmare granskning visar sig emellertid en sådan lösning också angripbar.

Man skulle kunna fråga sig, om det egentligen finns något rationellt hållbart skäl till stöd för att utgången av konflikten mellan A och C skall bli olika för att B i ena fallet stjäl saken från A och i andra fallet förskingrar den (jfr rättsfallet under avsnitt 6.7)? Jo, skulle någon kunna invända, i stöldfallet är godset icke anförtrott medan i förskingringsfallet en förtroendesituation är för handen. Mot detta måste då anmärkas att B i båda fallen har ett brott - och begått är det inte detta som är det väsentliga? Varför skall just brottet stöld vara särskiljande? Svagheten i en sådan konstruktion visar sig när domstolen bedömer, rubricerar, den brottsliga gärningen. Bedöms denna som stöld gäller oinskränkt vindikation och saken skall tillbaka till A. Blir rubriceringen förskingring gäller_ exstinktion, C segrar. Inte sällan kan det vara rena tillfälligheter som avgör om ett brott kommer att bedömas som förskingring eller stöld. Tag t.ex. det fallet att endast en person har förtroendet att handha vissa saker. Försvinner någon sak kan det då bli tal om förskingring. Är det däremot flera personer som har tillgång till sakerna kan det i stället bli fråga om stöld. Liknande gränsdragningsproblem kan vid uppstå bedömningen huruvida en gärning är att betrakta som stöld eller bedrägeri. Slutsatsen blir att den straffrättsliga bedömningen kan komma att styra den civilrättsliga utgången. Det är icke bra.

Syftet att begränsa antalet situationer då oinskränkt vindikationsrätt gäller kan lätt förfelas genom ändringar på det straffrättsliga området. Ett bra exempel till stöd för påståendet är förmögenhetsbrottsutredningens förslag till ett utvidgat stöldbegrepp (se SOU 1985:50 s. 129) innebärande att stöld, sakförskingring,

egenmäktigt förfarande (tillägnelsefallet) och olovligt

förfogande sammanföres till en gemensam bestämmelse. Om en sådan reform genomförs betyder detta att en motsvarande regel som den norska eller finska skulle få ett större tillämpningsområde. Utrymmet för vindikation i konflikten A-C vidgas, straffrätten får betydelse för civilrätten. Från förmögenhetsbrottsutredningens sida har uttalats att en sådan utveckling är knappast

176 Överväganden och förslag

önskvärd. Utredningen stöder därför tanken på att bibehålles som huvudprincip för exstinktionsprincipen godtrosförvärven.

7. En oinskränkt vindikationsrätt medför komplikationer från synpunkter. För närvarande försäkringsrättsliga det att A med lätthet kan åstadkomma en gäller nämligen stöldförsäkring av sin egendom medan C ej har någon att försäkra mot förlust på grund av vinmöjlighet sig dikationstalan.

Visst skulle man i ett system med oinskränkt vindikationsrätt kunna tänka sig att skapa ett försäkringsåt t.ex. inom hemförsäkringens ram, men detta skydd C, är lättare sagt än gjort. Från försäkringsbranschens sida har tveksamhet om värdet av en sådan man uttryckt känner vi ingen rättsordning där en försäkring. Själva sådan försäkringsmöjlighet står C till buds.

Även om man lösa försäkringsfrågan på ett teklyckas niskt sätt, kan man på goda grunder antaga att rimligt man endast åstadkommer en komplicerad anordning med begränsad praktisk betydelse. Varför?

En följd skulle kunna bli att vindikationsrättens preventiva funktion minskade. Kan C försäkra sig mot förlust minskar han kanske på sin försiktighet som en vinannars skulle föra med sig. Vindikadikationsregel tionsregelns effektivitet skulle minska.

Risken för vindikationsförlust kan beträffande privatbli mycket liten när det gäller såväl personer antagas frekvens av försäkringsfall på varje försäkrad som värdet av inträffat försäkringsfall. Även om vindikationsrätten kommer att utövas måste antalet fall komma att bli närmast försumbart försäkringsmässigt sett.

Det kan alltså bli en så liten risk att täcka in att ett förefaller överdrivet. Administraförsäkringsskydd tion försäkring och skadereglering skulle måhända kring bli dyrare än skadeutbetalningarna.

Ett omfattande försäkringsskydd finns redan tillgängi andra ändan, dvs. stöldförsäkring hos A. Norligt malt torde detta skydd tas i anspråk innan vindikation blir aktuellt. Det kan antagas att A inte har något större intresse av vindikation om han redan fått erfrån sin stöldförsäkring. Därtill kommer sättning egen den att vidare befatta sig med godset som han motvilja kan känna (om emotionella skäl, se avsnitt 10.2).

Överväganden och förslag 177

Vår slutsats blir att en - innebäförsäkringslösning rande att C skyddas mot förlust vid vindikationstalan är både komplicerad och opraktisk. Försäkring kan alltså, enligt vår mening, inte betraktas som en väg att förenkla en övergång till ett system med oinskränkt vindikationsrätt för A.

8. Påståendet att en regel med oinskränkt vindikationsrätt skulle få en brottsförebyggande effekt förtjänar att granskas. Visst kan man i teorin hävda uppfattningen att avsättningen av stöldgods möjligen skulle försvåras och att hälarnas verksamhet skulle hämmas om en sådan regel funnes. Frågan är bara om inte verkligheten jävar denna uppfattning. Från de polis- och åklagarmyndigheter som vi tillfrågat har uttalats delade meningar om en vindikationsregels brottsförebyggande effekt. En del menar att en sådan regel verksamt skulle bidraga till att få stopp på häleriet, medan andra anser att effekterna i brottsförebyggande syfte får anses mera begränsade. För egen del är vi benägna att ansluta oss till den uppfattning som hävdar att effekterna är begränsade. Varför? Risken för att den bestulne ursprunglige ägaren (A) skall få vetskap om var hans ägodelar finns är rent generellt sett inte särskilt stor. A har betydande svårigheter att spåra sitt gods. Även polisen kan ha stora svårigheter att härleda stöldgods. Det mesta av det tjuvgods som omsätts är av typ massproducerade varor och det gör det många gånger svårt att spåra godset till en viss ägare. Ur hälarens synpunkt är det sannolikt så att det mindre är risken av att tvingas återlämna godset till den bestulen än risken att avslöjas och straffas som är den avgörande brottsförebyggande faktorn.

Uppfattningen om att en ändring av godtrosreglerna endast får begränsade brottsförebyggande effekter kommer också till uttryck i yttrande till utredningen från Konsumentverkets styrelse (se även avsnitt 8.1):

Verket vill understryka vikten av att ytterligare brottsförebyggande åtgärder vidtas. Enligt verkets mening är den effekt som härvidlag kan uppnås genom ändrade regler om godtrosförvärv långtifrån tillräcklig. Det bör i detta sammanhang erinras om att redan enligt nuvarande praxis har förvärvaren i ett flertal fall ålagts en långtgående undersökningsplikt och möjligheterna att göra godtrosförvärv i misstänkta situationer är små. Att den som förvärvar egendom som frånhänts rätte ägaren genom brott får behålla egendomen torde nästan alltid bero på att den rätte ägaren är okunnig om transaktionen och därmed inte har någon möjlighet att

178 Överväganden och förslag

begära att få egendomen utlämnad till sig. Om möjligheten att spåra egendom som frånhänts rätte ägaren genom brott ökade skulle reglerna för godtrosförvärv få större brottsförebyggande betydelse än vad de kan anses ha i dag. Även avvägningen av den ursprungliga ägarens intresse mot den godtroende förvärvarens skulle få en större praktisk betydelse.

Inte ens i Norge, som ju nyligen i samband med genomförd lagreglering av godtrosförvärven dryftat hithörande problem, hyser man några större förhoppningar om att genom vindikationsregeln kunna stoppa hälerierna; också

Oslo har sitt Sergels torg (Centralstationen)8. Tvek-

samhet till den preventiva effekt som en vindikationsregel kan ha återfinns också i den norska doktrinen .

Även om införandet av en oinskränkt vindikationsregel skulle medföra något sämre avsättningsmöjligheter för stöldgods kan det ifrågasättas, om icke den eventuella nyttan härav skulle komma att motverkas utav andra följder av lagändringen, såsom ökad utförsel av gods som åtkommits genom brott, en mer allmän förstörelse av stulna värdeföremål för att hindra identifikation m.m. (SOU 1965:14 s. 164).

Slutligen skulle en regel till förmån för A, t.ex. en oinskränkt vindikationsregel, i många fall vara meningslös. Vi tänker på det fallet då målsäganden A är

okänd (tjuvgömma eller C påstår sig ha köpt godset av

en okänd). Någon tvist mellan A och C uppkommer ju då icke. Lagstiftaren har här i stället givit åklagaren möjlighet att föra talan eller förordna om egendomens tagande i förvar. Dessa regler återfinns, som tidigare redovisats, i stöldgodslagen (se avsnitt 5.2.5). En invändning från C om godtrosförvärv, vilken skulle göra stöldgodslagen icke tillämplig, torde dock i de flesta fall kunna vederläggas (se avsnitt 10.3 om den grå zonen). Risken för att man skall nödgas låta C orätt behålla stulen egendom har minskat ytterligare genom den år 1980 vidtagna ändringen i BrB 9:6 andra stycket, vilken medfört att stöldgodslagen blivit tillämplig även i vissa fall när förbrott inte kan styrkas (i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet, som bedrives vanemässigt eller annars i större omfattning). Huruvida denna ändring är tillräckligt genomgripande är en fråga varom man kan ha delade meningar (se remissutfallet över prop. 1979/80:66 s. 75-87 och ovan under avsnitt 5.2.3). Helt visst återstår dock ett antal fall där stöldgodslagen fortfarande ej kan tillämpas, trots att godset skäligen kan antagas härröra från brott.

överväganden och förslag 179

Vill man råda bot på detta förhållande, vilket från polis- och åklagarhåll ofta torde upplevas som besvärande, kan detta ske genom att kravet förbrott

på

slopas. Det är emellertid en fråga som bör kunna övervägas i annat sammanhang.

Vår slutsats blir att man inte bör överskatta möjligheten att genom civilrättslig lagstiftning stävja kriminella beteenden. En justering av godtrosreglerna, begränsad men ändå innebärande något förmånligare ställning för den ursprunglige ägaren, kan måhända vara ett sätt att förhindra resultat i konflikten A-C som materiellt sett kan te sig tvivelaktiga. Att tro att införandet av en vindikationsregel skulle vara ett radikalt universalmedel i strävan att bekämpa brottsligheten, det vore, menar vi, att hänge sig till en tro som är orealistisk. För kampen mot brottsligheten finns det bättre och starkare instrument. När det gäller att förebygga de brottstyper som nu är i fråga, stöld och häleri, sker detta enligt vår mening bäst genom åtgärder av straffrättslig och näringsrättslig natur. (Jfr avsnitt 5.2).

Som framgått kan våra nuvarande regler om exstinktion i stort sägas fungera tillfredsställande. En skönhetsfläck, varom de flesta synes vara eniga och vilken också påtalats från polis- och åklagarhåll, är dock att det är alltför lätt eller uppfattas vara alltför lätt att åberopa god tro. I praktiken visar det sig inte sällan svårt för den ursprunglige ägaren A att i konflikten A-C bevisa ond tro hos C. Införandet av en omvänd bevisbörda, dvs. ett åläggande för C att visa sin goda tro, kan råda bot på denna olägenhet. Med av bevisbördan - som i verket för markeringen ju själva rättsområdet innebär en återgång till vad som tveklöst var gällande rätt före år 1880 (se kap. 4) - avses inte att åstadkomma någon mera drastisk förändring i gällande rättsläge. Justeringen innebär inte någon i grunden förändrad syn på konflikten A-C. Bevisbörderegeln tjänar nämligen främst syftet att bekämpa den spridda och seglivade vanföreställningen att ett blankt påstående om god tro är tillräckligt för att få behålla en

förvärvad sak (exempel på sådana vanföreställningar, se

avsnitt 5.2.1 och där redovisade citat). Vad det är fråga om är således att på ett mera påtagligt sätt framhäva den ordning som i och för sig redan gäller. Den omkastade bevisbördan bör även ses som ett hjälpmedel för domstolarna. Genom denna kan enligt vår mening (se avsnitt 10.3) risken för misstag i rätts-1 tillämpningen undvikas på ett bättre sätt än vad som för närvarande är fallet.

180 Överväganden och förslag

Införandet av bevisbörderegeln innebär att i de tveksamma konfliktfallen A:s position kommer att framstå som något mer gynnad än Czs. C tvingas ju att vara aktiv - offensiven - redan från början av processen. på Misslyckas C med att visa sin goda tro, vilket inte så sällan torde inträffa i stöldfallet, blir resultatet att A får sin sak åter. Utgången blir därmed inte olik den som gäller för de övriga nordiska länderna.

Nu skulle någon kunna invända och hävda att det är olyckligt att samtliga fall av påstådda godtrosförvärv presumeras vara förvärv i icke god tro, så länge C inte visat god tro å sin sida. Invändningen må vara formellt riktig. Vi är medvetna om att man i största möjliga utsträckning bör undvika att införa lagregler om omkastad bevisbörda. I förevarande fall framstår dock en sådan bevisbörderegel som motiverad. Några nackdelar torde icke uppkomma i den praktiska tillämpningen. Däremot är fördelarna många och uppenbara. Regeln bidrar till att skärpa uppmärksamheten hos köparen. Denne kommer att göra en noggrannare undersökning av den sak han ämnar köpa. Härigenom kan avyttringar av stöldgods komma att försvåras. Dessutom innebär lösningen endast en varsam justering av gällande regler och en inskränkning av godtrosskyddet som ej kan anses alltför långtgående.

Nackdelarna för godtrosförvärvaren C med den nu angivna ordningen bör alltså inte överdrivas. I själva verket framstår det som rätt naturligt att den har bevisbördan

som påstår sig ha gjort ett laga fång (jfr avsnitt

10.5, bevisbörderegler existerar). I de flesta fall har ju C, part som han är i transaktionen B-C, goda möjligheter att åberopa omständigheter och säkra bevis som gör det relativt lätt för honom att vinna konflikten i de äkta godtrossituationerna. Självfallet kommer kravet på bevisning att få ställas mer eller mindre högt beroende på köparens person (t.ex. privatperson eller näringsidkare) och den situation som skall bedömas. Särskilt högt kan det t.ex. inte ställas vid en privatpersons köp i den reguljära handeln. En stulen sak som förvärvats under sådana omständigheter bör utan vidare kunna presumeras ha skett i god tro, såvida inte tungt vägande argument kan anföras till förmån för en annan mening. Vid förvärv på gator och torg etc. bör kraven på god tro däremot kunna ställas högre (mera därom under avsnitt 10.3 och 10.5 samt kap. 11). Ett

exempel: Vid förvärv på Nordiska kompaniet (NK) är således presumtionen god tro; vid förvärv på tisk.

Sergels torg är presumtionen ond tro.

Genom en bevisbörderegel även för stöldfallet vinns också fördelar av lagteknisk natur. Med vår uppbyggnad

Överväganden och förslag 181

av lagen undviker man alla de nackdelar som är förenade med en regel om oinskränkt vindikation. Vi får en generell lag, som täcker alla slag av godtrosförvärv. Det är en fördel. Huvudprincipen blir rakt igenom exstinktion med en bevisbörderegel för C. I de flesta situationer av godtrosförvärv kommer detta inte att innebära några väsentliga olägenheter för C.

Avslutningsvis bör betonas att förslaget om ändrad bevisbördeplacering ej innebär en höjning av beviskravets styrka. Uppgiften att fastställa när godtroskravet skall anses uppfyllt bör framgent, precis som nu, ankomma på rättstillämpningen.

Lagen bör, av skäl som framgår i avsnitt 10.4, kompletteras med bestämmelser om rätt till lösen och preskription.

10.3 Processuella frågor m.m.

Bevisbördans placering

I utgångsläget av konfliktlösningen A-C kan bevisbördan teoretiskt sett tänkas åvila antingen A eller C. Om A har bevisbördan innebär det att A har att bevisa ond tro hos C; om bevisbördan ligger hos C är det denne som har att bevisa sin goda tro.

Gällande rätt innebär (se kap. 5) att A har bevisbördan för C:s onda tro. Vi föreslår, av skäl som nyss framgått, att den motsatta ordningen bör gälla. C bör således ha bevisbördan, vilket innebär att han skall exculpera sig för att vinna kampen mot A.

Förslaget med en omkastad bevisbörda innebär, som tidigare framhållits, ett relativt modest ingrepp i gällande ordning. Det är inte särskilt omskakande i den meningen att det åstadkommer något radikalt förändrat rättsläge. Införandet av en bevislättnad för A syftar i första hand till att avliva missuppfattningar och att undvika missförstånd i rättstillämpningen samt att anpassa bevisläget till vad som kan anses logiskt och

rimligt (jfr avsnitt 10.2.2). Samtidigt får köparen

särskild anledning att vara uppmärksam.

Det har tidigare konstaterats (se avsnitt 10.2.1) att domstolarna i stor utsträckning inriktat sin granskning av konflikten A-C på att utröna huruvida C iakttagit sådan tillbörlig aktsamhet i den konkreta fallet att godtrosförvärv kan anses vara för handen (se t.ex. NJA 1977 s. 554, där C ansågs förfarit tillräckligt aktsamt

182 överväganden och förslag

och NJA 1981 s. 750, där C inte ansågs ha iakttagit tillräcklig aktsamhet). Vårt förslag om en bevisbörderegel får mot denna bakgrund anses ligga väl i linje med etablerad praxis. Tillämpad på processen A-C innebär regeln också följande: A åberopar att C förfarit på ett icke acceptabelt sätt (underlåtit att vidtaga åtgärder, ej gjort tillräcklig undersökning etc.). C invänder att han gjort allt vad man rimligen kan begära. Lyckas C med tillräcklig tyngd visa att hans åtgärder uppfyller vad man rimligen kan begära i motsvarande situation (C - då vinner C. I annat exculperar sig) fall segrar A. Måttstocken vid bedömandet av Czs handlande bör vara den aktsamhet och försiktighet som skulle ådagalagts av en bonus pater familias1 .

Bevisbörderegler existerar

kan invända att svensk rätt är - och bör vara - Någon sparsam med att lagfästa bevisbörderegler. Det må så vara. För vissa situationer bör en domstol dock kunna få luta sig mot en bevisbörderegel. Vår situation är en sådan. Ändamålet - att åstadkomma den mest praktiska och smidigaste lösningen - bör här få helga medlen. Så har skett förut. Köplagen (23 §) är ett exempel på en civilrättslig bestämmelse, som är utformad på ett sådant sätt att den anger vem som har bevisbördan för visst rättsfaktum och beviskravets styrka. Den lyder: Avser köpet bestämt gods, och lider köparen skada genom dröjsmål med godsets avlämnande, njute han ersättning av säljaren, med mindre det visas, att dröjsmålet icke kan tillräknas denne som försummelse. Bevisbördan åvilar här den som har fördel av regeln, nämligen säljaren. Det är alltså denne som får stå risken att ersätta köparen såvida han ej kan Visa att han inte varit försumlig.

Det finns även andra exempel på lagregler i vilka man återfinner bestämmelser om exculpationsskyldighet. I den tidigare bilansvarighetslagen fanns regler som innehöll exculpationsskyldighet för en bilförare gentemot den skadelidande. Ett annat exempel utgör redarens ansvar för godset enligt bestämmelserna i sjölagen (118 §).

Ytterligare är att nämna reglerna i handelsbalken

(HB 11:1) om vårdnadsansvar. Det är låntagaren (lego-

tagaren, depositarien, fraktföraren) som skall visa att den lånade saken skadats utan hans vållande eller således att det varit fråga om olyckshändelse. Långivaren har ju ingen möjlighet att veta på vilket sätt saken blivit skadad. Låntagaren bär vad man brukar kalla ett presumtionsansvar. Endast om han exculperar sig, går

\ överväganden och förslag 183

han fri från ersättningsskyldighet (jfr NJA 1953 s. 409, 1958 s. 373 och 1968 s. 17; se även Bengtsson, a.a. s. 56, 76, Hellner, Skadeståndsrätt s. 92 och Karlgren, Produktansvaret s. 84). Ett färskt exempel på användandet av omkastad bevisbörda återfinns också i

ett nyligen framlagt förslag om Återvinning i konkurs

(SOU 1983:60). I en där föreslagen regel om återvinning av otillbörliga rättshandlingar, 30 §, har det nämligen gjors undantag i bevisbördehänseende för det fallet att gäldenärens medkontrahent varit en närstående till gäldenären. I andra stycket av förevarande paragraf, stadgas, att rättshandlingen går åter, om det inte visas att den närstående varken hade eller bort ha sådan kännedom som anges i första stycket. Detta innebär att en närstående medkontrahent har att bevisa att han var i god tro i de angivna hänseendena, om han kunna undgå återvinning (se SOU 1983:60 s. 116-

skall 118 .

Straffrätt och civilrätt

När det gäller godtrosförvärv av stöldgods m.m. kan situationen te sig komplicerad genom att domstolen har att tillämpa såväl straffprocessuella som civilrättsliga bestämmelser. Vårt förslag om en bevisbörderegel syftar till att på ett bättre sätt än för närvarande klarlägga Azs position och att motverka den felaktiga rättstillämpning som ibland förekommer (se nedan).

Förslaget får emellertid också andra konsekvenser. I ett brottmål där A riktar enskilt anspråk mot C och denne hävdar godtrosförvärv kommer bevisbördan i utgångsläget att ligga på olika håll. Bevisbördan för den brottsli a ärnin en (i allmänhet häleri eller häleridvs. om straffansvar - Czs onda

förseelsel, frågan

tro - åvilar Bevisbördan för den civilrätts-

åklagaren.

liga delen, påståendet att det rör sig om ett förvärv i god tro, åvilar C. Olikheten beror på att det rör sig om två skilda saker. Bedömningen av den brottsliga gärningen är en sak för sig. Här gäller straffprocessuella regler, vilka innebär att åklagaren har att styrka brott. Skälen för denna regel behöver i detta sammanhang inte anges närmare. Frågan om god tro eller inte när det gäller det enskilda anspråket är emellertid en annan sak. Bedömningen skall då ske enligt civilrättsliga regler.

Närmare om bedömningen

I en brottmålsprocess vari talan förs om enskilt anspråk skall brottmålsdelen och civildelen således

184 Överväganden och förslag

\

bedömas efter olika måttstockar. När det gäller frågan om C begått ett brott eller inte skall avgörandet baseras på en uppfattning om huruvida C personligen, haft eller - för vissa brott - försubjektivt, uppsåt farit culpöst. Frågan om godtrosförvärv eller inte skall däremot bedömas efter delvis andra kriterier. Utgången i denna fråga är beroende av om C:s förfarande rent objektivt bedöms vara ett godtrosförvärv. Detta innebär att kraven på C:s aktsamhet här ställes högre. Slutsatsen blir att lika stränga krav icke alltid kan ställas på en köpare i straffrättsligt hänseende som då fråga är om prövning av invändning om godtrosförvärv i

civilrättsligt hänseende (se SOU 1965:14 s. 1O3)11.

Det nu sagda leder till det viktiga påpekandet att om en domstol - mot C:s invändning om godtrosförvärv funnit C ej vara skyldig till häleriförseelse det därmed inte automatiskt skall anses att denne gjort ett godtrosförvärv (mera därom nedan). Att en förvärvare av stulen egendom kan undgå ansvar för t.ex. häleriförseelse av det skälet att det vid den straffrättsliga bedömningen ställs lägre krav på undersökningar än vad som kräves för att vederbörande skall anses ha gjort ett godtrosförvärv är väl dokumenterat i doktrin och praxis.

262 stå_ 20282

Om en domstol konstaterar att ond tro ej föreligger behöver detta inte innebära att motsatsen, dvs. god tro, skall anses vara för handen. Mellan de båda polerna ond respektive god tro finns nämligen ett fält - en zon - där kan rum. Problegrå rättshandlingar äga met häleriförseelse-godtrosförvärv har behandlats i doktrinen. Vid häleriförseelser är kravet att gärningsmannen beträffande förbrottet skall ha haft skälig anledning antaga att brott förelåg. Det är således fråga om ett krav på culpa. Detta culpakrav sammanfaller inte med det krav på ond tro som utesluter civilrättsligt godtrosförvärv. Godtrosförvärv torde kunna ske först vid frånvaron av minsta anledning till misstanke om att brott förelåg och inte sällan krävs att förvärvaren varit aktiv för att kontrollera att överlåtaren var behörig. Det finns därför en ggg mellan det civilrättsliga och det straffrättsliga culpakravet. Om gärningsmannen befinner sig i denna zon, när han tar befattning med saken, så kan han inte fällas till ansvar, men han kan inte heller göra ett godtrosför-

värv4. Tjfr DB 946/78 Södra Roslags tingsrätt och

RH 1/82).

Överväganden och förslag 185

Kritiken och rättstillämpningen

Kritiken av våra nuvarande regler om exstinktion har, som nyss nämnts, främst riktat sig mot förvärv av stulen egendom. Vid sådana förvärv, menar kritikerna, är det alltför lätt för C att komma med förklaringar, vilka sedan tas till intäkt för god tro (jfr avsnitt 5.2.1 och 10.2.2). Detta får till följd att C stundom går fri och att A, den ursprungliga ägaren, alltför ofta ställs inför det tvivelaktiga nöjet att mot vederlag lösa sin egendom åter eller att avstå från denna.

När det gäller den rent straffrättsliga sidan av denna sak, dvs. avgörandet om C gjort sig skyldig till häleri (häleriförseelse) eller inte, är det tänkbart att domstolarnas höga beviskrav medför att alltför många tveksamma situationer resulterar i frikännande domar. Detta är emellertid i så fall en omständighet som bör beaktas i annat sammanhang. I den civilrättsliga lagstiftningen varom nu är fråga hör den näppeligen hemma. Dock bör här påminnas om den komplettering som nyligen ägt rum avseende häleribestämmelserna och viss annan branschlagstiftning, allt i syfte att motverka stöldoch häleribrottsligheten.

I de fall A i samband med brottmål för en civilrättslig talan om att utan lösen få sin sak åter - som ovan ger berörts - redan rätt honom vissa gällande möjligheter att få bifall till sin talan, trots att C inte straffas. I RB 22:7 stadgas: Föres talan om enskilt anspråk i anledning av brott i samband med åtalet och finnes, att den åtalade gärningen icke är straffbar, må talan dock prövas i målet (jfr NJA 1981 s. 1129). Så tycks emellertid inte alltid ske i våra domstolar. Av en del domar, som till oss överlämnats av kriminalpolisen i Stockholm, framgår nämligen att utgången av Azs vindikationstalan felaktigt gjorts helt avhängig av hur ansvarsfrågan i själva brottmålet bedömts. Så här kan fraserna lyda: Vid den prövning ansvarsfrågan erhållit skall yrkandet lämnas utan bifall eller på grund av den bedömning tingsrätten gjort i ansvarsdelen skall även det särskilda yrkandet ogillas.

Det är svårt att frigöra sig från tanken att domstolarna här bara tillämpat automatik, dvs. man har utgått från att det enskilda anspråket måste röna samma öde som ansvarstalan. En sådan rättstillämpning är oriktig. Som ovan framhållits bör en domstol mycket väl kunna fria C från häleri eller häleriförseelse men ändå komma till slutsatsen att denne inte gjort något godtrosförvärv och följaktligen då heller inte något laga fång. C bör med andra ord inte alltid - trots frikännande dom -

186 överväganden och förslag

kunna vara säker på att få behålla godset. Slutsatsen av vårt resonemang utmynnar i det viktiga konstaterandet, att frågan om godtrosförvärv ej är accessorisk till utgången i ansvarsfrågan. Detta faktum kommer lättare att uppmärksammas av domstolarna genom vårt förslag om bevisbördans placering.

Sammanfattningsvis: I ett brottmål går det bra att framställa ett enskilt anspråk, som går ut på att A utan lösen skall få sin sak åter. Talan i denna del kan föras antingen av åklagaren eller av målsäganden (A) själv. Det viktiga är att yrkandet framställes och att - att C ej ett - åbegjort godtrosförvärv

rättsgrunden 3.

ropas Enligt vår mening ingår dock i domarens materiella processledning en skyldighet att tillse att så blir fallet; se TSA 1979 s. 103.

Kravet tro

på god

Vad beträffar kravet på god tro anknyter vårt förslag till gällande rätt. Det innebär, som närmare framgår av avsnitt 5.1.2, bl.a. att god tro skall föreligga både vid överlåtelsen och vid besittningsövergången. För att god tro skall anses föreligga fordras att förvärvaren C visar att han varken insett eller bort inse att överlåtaren saknade behörighet att förfoga över egendomen (se avsnitt 10.2.2). Förvärvaren skall med

andra ord iakttaga en skälig aktsamhet (jfr ovan om

bonus pater familias). Graden av aktsamhet kan som tidigare framgått variera åtskilligt. Vid förvärv på NK är den låg; vid förvärv på Sergels torg är den hög (se avsnitt 10.2.2).

Det låter sig knappast göra att i lagtext uttömmande ange alla de omständigheter som kan ha betydelse vid bedömningen av huruvida god tro förelegat vid ett förvärv. Vi anser emellertid att det kan vara värdefullt att åtminstone söka ange de omständigheter, vilka främst bör beaktas vid bedömningen. Av lagtexten framgår därför att förvärvaren skall visa att han iakttagit den aktsamhet som med hänsyn till egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilken den utbjöds och omständigheterna i övrigt bort iakttagas.

10.4 Rätt till lösen

Gällande rätt (se avsnitt 5.1.2) innehåller en modifikation av exstinktionsprincipen på så sätt att ägaren (A) har rätt att återfå sin egendom från godtroende förvärvaren (C) mot erläggande av lösen. Detta förhållande kan för den som hyllar exstinktionsprincipen

Överväganden och förslag 187

upplevas som teoretiskt besvärande. Rent logiskt sett borde nämligen ett helt och fullt accepterande av exstinktionsprincipen utestänga varje form av lösenrätt. Så har emellertid, som nyss påpekats, inte skett hos oss (jfr Italien under 6.3.3 där exstinktionsprincipen är konsekvent genomförd). Den rätt till lösen som upprätthålles i gällande rätt kan, enligt vår mening, endast anses motiverad av rena billighetsskäl och av hänsyn till gammal tradition.

Som tidigare framgått (se avsnitt 5.1.2, 7.1.1-7.1.5 och bilaga 1 och 2) fanns såväl i SOU 1965:14 som i utkastet till lagrådsremiss förslag om lösenrätt för A. I båda fallen var denna rätt dock begränsad.

I SOU 1965:14, där lösenrätten ansågs mera vara ett instrument för modifiering av en allmän exstinktionsregel än en kompromiss mellan exstinktions- och Vindikationsprincipen, föreslogs att A skulle kunna få tillbaka sin egendom, när detta med hänsyn till själva egendomens beskaffenhet framstod som speciellt motiverat, exempelvis då godset hade ett särskilt affektionsvärde för A. Som en följd av utredningens syn på lösenrättens funktion föreslogs att löseskillingen skulle bestämmas till sådant belopp att C försattes i samma ekonomiska läge som om han hade fått behålla egendomen. Lösenbeloppet borde därför motsvara godsets värde vid den tidpunkt då inlösningsrätten gjordes gällande

(värdeprincipen).

I lagrådsremissen utformades den begränsade lösenrätten på ett annat sätt än i SOU 1965:14. Departementschefen ifrågasatte för sin del om det fanns något praktiskt behov att behålla rätten till lösen, då denna sällan utövades. I vart fall borde förlust av massproducerade varor kunna undantagas från lösenrätten då ägaren i sådana situationer inte kunde ha något påtagligt intresse av att få tillbaka just det föremål som frånhänts honom. Däremot, menade departementschefen, att saken kunde ligga annorlunda till när det rörde sig om ett föremål med affektionsvärde för ägaren eller när föremålet ingick som en del i en större helhet t.ex. en del i ett bokverk eller en del i en maskin. En regel om lösen som siktade på dessa fall bedömdes emellertid vara behäftad med sådana olägenheter att den icke borde förordas. Som främsta skäl angavs därvid att det vore omöjligt att objektivt fastställa huruvida ett föremål hade affektionsvärde eller inte.

Departementschefen avvisade emellertid inte tanken på en lösenrätt för ägaren. Enligt honom kunde en oinskränkt tillämpning av exstinktionsregeln i vissa

188 Överväganden och förslag

situationer leda till resultat som framstod som oacceptabla från allmän synpunkt. Det vore t.ex. motiverat att ett museum i princip finge återta ett föremål från museets samlingar som någon obehörigen överlåtit till godtroende förvärvare. Även i fråga om privatägada samlingar av konst- och kulturföremål ansågs det föreligga ett allmänt intresse av att ägaren hade möjlighet att få tillbaka föremål som obehörigen tagits från samlingen. En lösenrätt som tog sikte på föremålets speciella karaktär skulle teoretiskt sätt kunna tillgodose detta intresse. Men, menade departementschefen, av praktiska skäl och för att undvika tillämpningssvårigheter, borde en annan lösning väljas. Eftersom den praktiskt mest betydelsefulla situationen då konsteller kulturföremål kan komma i någon obehörigs besittning är den då föremålet genom stöld eller annat tillgreppsbrott frånhänts ägaren, föreslogs ett bibehållande av lösenrätten för gods som på detta sätt frånhänts ägaren. I praktiken innebar detta, ansåg departementschefen, att resultatet skulle komma att i stort sett bli detsamma som om en regel om lösenrätt i fråga om värdefulla konst- och kulturföremål funnits. Ett annat skäl som framfördes för regeln var den, att den bestulne typiskt sett framstod som i särskilt hög grad oskyldig till sin förlust och att det därför kunde anses motiverat att behandla rätte ägaren mera gynnsamt i sådana fall. Lösenbeloppet borde bestämmas till det utgivna vederlaget.

I likhet med vad som anförts i SOU 1965:14 och i lagrådsremissen anser vi att det finns skäl som talar emot en oinskränkt exstinktionsprincip. Vi ansluter oss således till åsikten att någon form av lösenrätt bör finnas för den ursprunglige ägaren (A). Detta avsteg från den renodlade exstinktionsprincipen grundar sig på vår uppfattning att konflikten mellan A och C främst bör lösas med sikte på att åstadkomma en rimlig lösning för båda parter. Det finns, som tidigare framgått (se avsnitt 5.5 och 9.2), härvid skäl att visa hänsyn även gentemot den ursprunglige ägaren. Bästa sätt att tillgodose ägarens (Azs) intresse är att låta lösenrätten få fungera som en kompromiss mellan exstinktions- och vindikationsprinciperna.

De invändningar som anförts mot utformningen av en lösenrätt som enbart tar sikte på föremålets karaktär (se ovan) har enligt vår mening fog för sig. Den lösningen bör således inte väljas. Men även mot det andra redovisade - att rätten till lösen förslaget begränsa till att avse enbart gods som stulits eller frånhänts ägaren genom tillgreppsbrott - kan det göras invändningar. Det är, enligt vår mening, alltför snävt och

Överväganden och förslag 189

utestänger situationer där det kan anses befogat att låta A få återlösa saken. I fall där B t.ex. förskingrat eller bedragit sig till A:s egendom kan det också framstå som berättigat att ge A rätt till lösen. Det enklaste sättet att undvika tveksamma resultat är att bibehålla den generella lösenrätten. Vi föreslår denna lösning. Den är praktisk och enkel och har inga egentliga nackdelar. Även om den i många fall blir ett slag i luften och inte kommer att utnyttjas (masspr0ducerade varor och där försäkringsbolagen ersatt A) kan den dock betraktas som en säkerhetsventil för ägaren.

Den generella lösenrätten innebär således att den rätte ägaren alltid skall ha möjlighet att få tillbaka sin egendom. För att godtroende förvärvare inte skall lida direkt ekonomisk skada skall ägaren förpliktas utge lösen. Lösenbeloppet kan, som tidigare framgått (se ovan), bestämmas efter antingen Vederlagsprincipen eller värdeprincipen. Enligt vår mening är värdeprinci- - innebärande att C skall försättas i ett som pen läge om han fått behålla saken - den av som i principerna grund och botten bäst kan anses stämma överens med de allmänna övervägandena som ligger bakom valet av exstinktionsprincipen. Icke desto mindre förordar vi

Vederlagsprincipen. Från vår utgångspunkt (hänsyns-

tagande till ägaren) bör nämligen denna princip vara att föredraga.

Lösenbeloppets bestämmande torde ha sin största betydelse beträffande antikviteter och andra föremål som har individuellt värde. Sådana förmål stjäls i stor utsträckning, och marknaden för dem är i stor utsträckning internationell. Den hos vilken godset påträffas torde inte sällan ha köpt det billigt. Det kan knappast vara skäligt att ägaren för att få tillbaka föremålet skall tvingas betala lösen med ett kanske mångdubbelt större belopp som lätt skulle kunna bli fallet om föremålet har ett högt värde vid ett utbud på lämplig marknad. För de allra flesta ter det sig nog ganska naturligt att den som t.ex. blivit bestulen på sin sak skall kunna få tillbaka saken från godtroende innehavare utan att behöva ersätta denne för utebliven vinst. Det bör vara tillräckligt om förvärvaren får lösen motsvarande vad han själv utgivit jämte i förekommande fall ersättning för nedlagda kostnader (det negativa kontraktsintresset). Även när det gäller vanliga bruksvaror torde vederlagsprincipen kunna tillämpas utan större men för godtrosförvärvaren. Vederlagsprincipen underlättar uppgörelsen mellan A och C. Någon värdering krävs i regel inte. A:s intresse av Czs goda eller onda tro kan vidare ibland begränsas, t.ex. i fall då denne kan återfå godset för ett måttligt lösenbelopp. Vederlags-

190 överväganden och förslag

principen har också den fördelen att det är förhållandevis lätt att fastställa vilka kostnader C haft, medan det kan vara avsevärt svårare att bestämma godsets värde i den allmänna handeln.

En strikt tillämpning av vederlagsprincipen leder å andra sidan till att den som förvärvat egendom genom

gåva kan bli skyldig att lämna ifrån sig egendomen utan

någon ersättning alls, såvida han inte nedlagt särskilda kostnader på egendomen. Vi tänker här framför allt på situationen där saken vandrat i överlåtelsekedjan till personen D. Detta är mindre tillfredsställande. Vi anser att vederlagsprincipen i gåvofallen kan modifieras på så sätt att även givarens (C:s) kostnader beaktas. Detsamma bör gälla i de fall då den mot vilken lösenanspråket riktas förvärvat egendomen genom arv, testamente eller bodelning. Att ta hänsyn till de kostnader som innehavarens fångesman har haft i de nu angivna situationerna bör dock komma i fråga endast om fångesmannen själv förvärvat egendomen under sådana omständigheter att han skulle ha haft rätt att betinga sig lösen om den ursprungliga ägaren hade återkrävt egendomen från honom, dvs. fångesmannen skall ha varit i god tro eller förvärvat egendomen från annan godtrosförvärvare; jfr Brå, PM 1978:1, bilaga 1 s. 47 (utkast

till lagrådsremiss).

I undantagsfall kan det förekomma att godsets värde i den allmänna handeln är lägre vid lösentillfället än det vederlag som skall erläggas. I sådana fall bör lösen bestämmas efter värdeprincipen, dvs. ägaren skall aldrig behöva utge högre belopp i lösen än vad som motsvarar egendomens värde.

Lösenrätten bör, i enlighet med gällande rätt, kunna göras gällande inte bara mot godtroende förvärvare utan också mot senare innehavare.

Till skillnad från vad som för närvarande är gällande rätt bör rätten till lösen inte kunna utövas under obegränsad tid. I likhet med tidigare utredningsförslag och deklarerade ståndpunkter (se avsnitt 7.1.1 och 7.1.3) menar vi, att bör införas i preskriptionsregler fråga om lösenrätten. Härigenom minskar de olägenheter som en lösenrätt kan anses medföra för omsättningen.

Hur bör preskriptionsreglerna utformas? Låt oss till en början konstatera att man kan ställa vissa krav på ägaren (A). Det framstår närmast som självklart att en ägare som vet vem som innehar hans egendom inte bör tillåtas att vara passiv under hur lång tid som helst.

Ägaren bör således i sådant fall tvingas att inom viss

Överväganden och förslag 191

tid framställa anspråk på att mot lösen få sin sak åter. Detsamma bör gälla om ägaren borde ha skaffat sig kännedom om vem som innehar egendomen. Man bör rimligen av ägaren kunna kräva att han för att vidtager åtgärder spåra egendomen, om han fått misstankar om var den finns. Hur lång tid bör tillåtas förflyta innan ägaren skall väcka anspråk? Det ligger i sakens natur att preskriptionstiden i dessa fall bör vara kort. Enligt vår mening bör en tidsfrist om tre månader vara tillfyllest. Under denna tid hinner ägaren göra de undersökningar och vidtaga de dispositioner som han kan anse vara nödvändiga för att väcka sitt anspråk.

Skall ägaren - under iakttagande av den nu föreslagna tremånaderfristen - ha rätt till lösen efter hur lång tid som helst eller bör man införa en absolut preskriptionsbestämmelse som definitivt avskär möjligheten till lösen? Man kan tveka. Inte så sällan torde nämligen avsevärd tid hinna förflyta innan ägaren får vetskap eller kan skaffa sig kännedom om vem som innehar hans egendom. I sådana situationer kan rätten till lösen bli illusorisk; den preskriberas utan att ägaren haft någon reell möjlighet att väcka lösenanspråk. Ä andra sidan kan man inte bortse ifrån att innehavaren har ett berättigat intresse av saken. En till tiden obegränsad lösenrätt förefaller obillig mot den som under tid lång i god tro varit innehavare av egendomen. En obegränsad lösenrätt kan även vålla betydande praktiska komplikationer. Den som tvingas att avstå från mot egendomen lösen kan nämligen med stöd av 59 § köplagen kräva ersättning av sin fångesman för utebliven vinst. Denne har i sin tur möjlighet att vända sig mot sin fångesman osv. Har lång tid förflutit från det tillgreppet skedde, kan krav på lösen leda till att en av lång kedja fång rullas upp varvid ersättningskrav kan framföras inom de olika leden i fångeskedjan. Mot denna bakgrund väcker det stora betänkligheter att inte sätt på något begränsa rätten till lösen. Vi finner således att en absolut preskriptionstid bör införas.

När det gäller preskriptionstidens längd bör denna uppfylla ett par krav. Å ena sidan skall innehavaren av egendomen inte under alltför lång tid behöva utstå risken för återkrav. Han skall inom en och rimskälig lig tid kunna inrätta sig som definitiv ägare av saken. Å andra sidan är det angeläget att inte alltför drastiskt beskära möjligheterna att lösa tillbaka t.ex. stulna konst- och kulturföremål. Vi har stannat för en regel enligt vilket anspråk på lösen skall framställas inom tre år från det innehavaren fick i sin begodset sittning (jfr avsnitt 6.3.2 Frankrike och 6.3.3 Holland där godtroende förvärvare vinner definitivt skydd efter

_192 Överväganden och förslag

tre år; se även förslaget i SOU 1965:14 s. 206-208 samt däri avgivet lagförslag, 2 § 2 st.).

Den korta preskriptionstiden bidrar inte bara till att relativt snabbt bringa klarhet i rättsförhållandet mellan A och C. Den underlättar dessutom uppgörelsen dem emellan. Till följd av den föreslagna tidsbegränsningen bör man nämligen, enligt vår mening, kunna underlåta att ta hänsyn till de förändringar i penningvärdet som må ha ägt rum sedan saken frånhänts A. Motsvarande bör gälla i fråga om kostnader för förbättring av egendomen. -

Vårt förslag i fråga om beräkning av lösen och preskription av lösenrätt innebär sammanfattningsvis följande. Lösen skall motsvara vad innehavaren utgivit för förvärv av egendomen jämte de kostnader han nedlagt för förbättring av denna. Har den mot vilken lösenanspråket riktas förvärvat egendomen genom gåva, arv, testamente eller bodelning skall kostnader som innehavarens fångesman haft för sitt förvärv av egendomen medräknas vid bestämmandet av lösenbeloppet, under förutsättning att fångesmannen skulle ha haft rätt till lösen om återkrav hade framställts mot honom. Lösen skall aldrig kunna överstiga godsets värde i den allmänna handeln vid lösentillfället. Lösenrätten preskriberas om den ursprunglige ägaren inte återkräver egendomen inom tre månader från det han fick eller bort skaffa sig kännedom om vem som innehar denna. Ãterkrav måste framställas senast tre år från det innehavaren fick godset i sin besittning.

10.5 Lagens tillämpningsområde

Utredningsarbetet har främst varit inriktat på att söka finna den metod efter vilken konflikten A-C bör lösas. Därvid har särskild uppmärksamhet ägnats det s.k. stöldfallet. Vi anser oss ha funnit goda argument till stöd för att i allt väsentligt bibehålla den gällande ordningen. Vårt lagförslag är därför till övervägande del en kodifiering av gällande rätt. Innehållet i gällande rätt har redovisats tidigare (se kap. 5). Till följd av vårt ställningstagande i huvudfrågan

(valet av princip) anser vi oss icke ha anledning att

här ytterligare penetrera innehållet i gällande rätt. När det gäller lagens tillämpningsområde ansluter vi oss huvudsakligen till förslaget i SOU 1965:14. I det följande ges en kortfattad redogörelse för tillämpningsområdet; varje spörsmål som har anknytning till detta kan, bl.a. av tidsskäl, inte behandlas. Vad som gäller må gälla.

överväganden och förslag 193

Den av oss förordade regeln om exstinktion (se 1 §) är tillämplig när lösöre har överlåtits av någon som hade det i sin besittning samt kommit i förvärvarens besittning. Om det sedermera visar sig att överlåtaren inte var rätt ägare till egendomen eller behörig att förfoga över den på ägarens vägnar får förvärvaren ändå behålla egendomen under förutsättning att han var i god tro.

I fråga om de slag av egendom som skall kunna göras till föremål för godtrosförvärv överensstämmer förslaget med gällande rätt. Förslaget gäller endast lösöre, dvs. lösa saker. Det omfattar inte fast egendom och ej heller sådan lös egendom som utgörs av annat än lösa saker, t.ex. pengar, fordringar, skuldebrev och andra värdepapper samt byggnad på annans grund.

Frågan huruvida lagregleringen av godtrosförvärv skulle kunna utsträckas till att omfatta immaterialrättigheter besvarades nekande både i SOU 1965:14 och i utkastet till lagrådsremiss. Spörsmålet i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar godtrosförvärv bör erkännas bedömdes vara komplicerad, bl.a. beroende på dessa rättigheters speciella karaktär och de immaterialrättsliga reglernas sinsemellan olikartade utformning. Tillräckligt underlag för en lagreglering ansågs inte föreligga. Vi delar den syn som sålunda kommit till uttryck och föreslår att dessa rättigheter lämnas utanför lagregleringen. I detta sammanhang bör vidare framhållas att den upphovsrättsliga lagstiftningen för närvarande är föremål för översyn av en statlig utredning (Ju 1976:02).

Fartyg av viss minsta storlek skiljer från andra slag av lösöre därigenom att de kan registreras och intecknas. Detsamma gäller luftfartyg. En konsekvens av detta är att besittningen inte får samma betydelse för det sakrättsliga skyddet som annars. Enligt 10 kap. 7 §

handelsbalken får inteckningsbara fartyg (skepp och

skeppsbygge) och luftfartyg inte pantsättas enligt de regler som gäller för lösöre i allmänhet. Dessa förhållanden talar för att sådant lösöre inte bör omfattas av lagen. I lagförslaget (5 §) har därför gjorts undantag för inteckningsbara fartyg och luftfartyg. Undantaget omfattar också reservdelar till luftfartyg, eftersom inteckning i luftfartyg under vissa villkor också kan omfatta reservdel till luftfartyg; se 4 § lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg.

Extinktionsregeln bör i första hand gälla vid överlåtelse, dvs. köp, byte och gåva. Enligt vår mening bör liksom hittills alla slag av överlåtelse kunna grunda

194 överväganden och förslag sou 1984:16

alltså även gåva. Det förhållandet att godtrosförvärvç från situationer - vedergåvofallet skiljer sig övriga har - skulle kunna föranleda lag ju ej utgått möjligen förslag om att undantaga gåvofallet från tillämpnings-

området (jfr avsnitt 6.2.2 Norge). Så bör emellertid

inte ske. Enligt vår oivilrättsliga tradition innefattas i begreppet överlåtelse även gåva och något tillräckligt slagkraftigt motiv för att ändra på detta faktum anser vi inte föreligga. Att en distinktion gjorts i annat sammanhang, i straffrättsligt hänseende (se 36

kap. 4 § brottsbalken där gåva behandlas strängare), är

en omständighet som ej föranleder annan bedömning.

Exstinktionsregeln gäller även beträffande förvärv av

utmätt lös egendom på exekutiv auktion. På denna punkt

var rättsläget tidigare oklart. Rättsläget klarnade dock när förslaget till ny utsökningsbalk (UB 1981:774) övervägdes. I samband med behandlingen av 14 kap. 1 § UB, som stadgar att exekutiv försäljning ger köparen samma rätt till den sålda egendomen som frivillig försäljning, yttrade departementschefen bl.a.: Det innebär i fråga om lösöre och annan egendom som kan vara föremål för ett exstinktivt godtrosförvärv att en godtroende exekutivköpare blir skyddad mot en tredje mans äganderättsanspråk i och med att han får egendomen i sin besittning, även om försäljningen inte har vunnit

laga kraft. (Se prop. 1980/81:8 s. 1226.)

I enlighet med gällande rätt skall godtrosförvärv av panträtt kunna ske från den som obehörigen uppträder som ägare av godset. Godtrosförvärv skall också kunna äga rum när B, utan att ha någon rätt till saken, ger sig ut för att vara panthavare som utnyttjar sin rätt enligt 10 kap. 6 § handelsbalken att utsätta panten till annan. Samma regler bör gälla när någon som faktiskt är panthavare och även uppträder som sådan och i strid mot bestämmelserna i nyssnämnda lagrum utsätter panten för högre belopp eller i övrigt på andra villkor än som gäller för den ursprungliga pantsättningen.

När det gäller frågan huruvida lagen även skall reglera vissa former av retentionsrätt delar vi den bedömning som departementschefen givit uttryck för i utkastet till lagrådsremiss (se bilaga till Brå, PM 1978:1 s. 42-45) och som innebär att lagen ej bör reglera detta spörsmål. I utkastet anförde departementschefen:

Med retentionsrätt avses en rätt för den som har en fordran på annan och har denne tillhörig egendom i sin besittning att hålla kvar egendomen som säkerhet för att fordringen infrias. Rätten kan uppstå i olika situationer och avse egendom som på

och

överväganden förslag 195

skilda sätt har kommit i rättighetshavarens - retinentens - Retentionsrätt besittning. skiljer sig från panträtt därigenom att retinenten inte får sälja egendomen. Värdet av retentionsrätten ligger i att den innebär en press att betala på ägaren retinentens fordran. Denna fordran uppkommer i allmänhet inte när godset överlämnas till retinenten utan först senare och i samband med att retinenten vidtar åtgärder med egendomen eller lägger ned kostnader som är till för t.ex. nytta ägaren, när en bil repareras på en bilverkstad. I vissa fall har man vid besittningsövergången inte anledning att räkna med att någon fordran över huvud taget skall uppstå.

När det gäller retentionsrätt ter det inte som sig vid äganderätt och panträtt naturligt att knyta frågan om god tro föreligger till den tidpunkt då retinenten fick egendomen i sin besittning, eftersom det som nämnt då ofta råder ovisshet om huruvida någon fordran över huvud skall taget uppstå. Detta medför att man vid en eventuell lagreglering måste införa i särregler fråga om retentionsrätt., Med hänsyn till att utformningen av sådana särregler möter och att tvister svårigheter om godtrosförvärv av retentionsrätt inte torde vara vanliga har jag för min del stannat för att inte lagen alls bör reglera denna fråga. Detta utesluter inte att lagen i viss utsträckning kan få analogisk tillämpning på retentionsrätt. Jag vill sålunda understryka att det inte är meningen att de möjligheter till godtrosförvärv av sådan rätt som nu kan finnas skall upphöra. Den ståndpunkt nu jag har redovisat överensstämmer med vad man har kommit fram till vid de nordiska departementsöverläggningarna.

När det gäller frågan om de av hos typer kompetensbrist den disponerande som omfattas av inte lagen skiljer sig vårt förslag från vad som föreslogs i SOU 1965:14. Det innebär att lagen är tillämplig på förvärv från den som inte är rätt ägare (B) men uppträder som han vore det (jfr kap. 1 exempel 1-5). Lagen är även tillämplig vid sådana fall av tvesalu, där säljaren sålt samma sak till två personer och därvid överlämnat saken till den av de båda köparna vars förvärv senast i tiden ligger

(jfr kap. 1 exempel 4). Den föreslagna lagen gäller

däremot inte när den disponerande visserligen är rätt ägare (A) men likväl är rättsligen förhindrad att förfoga över egendomen. Sådana hinder kan av utgöras

196 Överväganden och förslag

bristande rättslig handlingsförmåga på grund av omyndighet eller rubbad själsverksamhet. Utanför lagens ligger också i princip de situatillämpningsområde tioner där en ägare genom överlåtelsen bryter mot någon föreskrift som i hans eget eller annans intresse har givits beträffande egendomen (jfr kap. 1 exempel 15- 17). För vissa fall torde den föreslagna lagen dock kunna analogiskt. Det bör ankomma på rättstillämpas att när så bör kunna ske. I detta tillämpningen avgöra erinras om att det i lag kan finnas bestämsammanhang melser som den situationen när en ägare överreglerar träder i sin dispositionsrätt. Som exembegränsningar kan nämnas 6 kap. 5 § giftermålsbalken, som innepel håller en om godtrosförvärv när make överlåtit regel i strid mot bestämmelserna om krav på giftorättsgods andra makens samtycke (jfr kap. 1 exempel 15). Sådana fall berörs inte av lagförslaget.

Inte heller reglerar lagförslaget det fall då en överlåtelse kolliderar med en upplåtelse av begränsad rätt som Det kan t.ex. röra sig om en ägaren gjort tidigare. pantsättning som inte fullbordats genom ett besittning-

stagande eller om en nyttjanderättsupplåtelse (jfr

vår finns det två skäl kap. 1 exempel 6). Enligt mening som talar för att inte reglera dylika situationer. För det första föreligger knappast något påtagligt praktiskt behov att reglera dem och, för det andra, är det att avgränsa lagstiftningen på det sättet att lämpligt den i inte frågor om giltigheten och princip gäller verkan av rättshandlingar som företas av ägaren (A).

Vi föreslår att godtrosförvärv skall kunna inträda även då den disponerande (B) uppträder som handlande för annans Det innebär att godtrosförvärv kan ske, räkning. om B uppträder som kommissionär, fullmäktig eller som ställföreträdare (t.ex. firmatecknare, förmyndare eller boutredningsman) utan att i själva verket ha någon bealls. är tillämplig också när B har viss hörighet Lagen behörighet men överskrider denna.

Dessa situationer liknar i mångt och mycket den då B vara Det finns, som påpekats såväl i påstår sig ägare. SOU 1965:14 som i utkastet till lagrådsremiss, föga skäl att skilja mellan det fallet att B åberopar ett förfalskat kvitto som bevis för att han är ägare och det fallet att han hänvisar till en förfalskad fullmakt som stöd för sin behörighet att överlåta egendomen (jfr kap. 1 exempel 11).

När det den situationen att B har behörighet att gäller företräda A men överskrider sin befogenhet är lagen inte tillämplig 1 exempel 12; se även SOU

(jfr kap.

Överväganden och förslag 197

1965:14 s. 183). Dessa situationer är i stor utsträckning föremål för särskild reglering, t.ex. i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på för-

mögenhetsrättens område (avtalslagen).

I likhet med gällande rätt uppställs i lagförslaget krav på besittning och tradition. För att godtrosförvärv skall kunna äga rum måste med andra ord egendomen finnas i överlåtarens besittning och överföras i förvärvarens besittning. Det är nämligen överlåtarens besittning av egendomen som legitimerar honom som berättigad att överlåta denna. Någon sådan legitimationeverkan uppkommer vanligen inte i andra fall.

I avsnittet om gällande rätt (se kap. 5) har framhållits att kommissionslagen innehåller bestämmelser (54 och 55 §§) om godtrosförvärv som är fördelaktigare för förvärvaren än de allmänna godtrosreglerna. Något krav på tradition upprätthålles inte utan redan genom överlåtelseavtalet uppkommer ett slags godtrosförvärv. Det kunde, menar vi, ligga nära till hands att tänka sig att låta motsvarande bestämmelser böra gälla i fråga om förvärv från fullmäktige och ställföreträdare. Som framgår av vårt lagförslag avvisar vi dock denna tanke. Skälet är att situationen vid kommissionsförhållanden är annorlunda än det som gäller för fullmäktige och ställföreträdare. Av förarbetena till kommisssionlagen framgår att en väsentlig anledning till de för förvärvaren gynnsamma reglerna har varit, att kommissionären är berättigad att handla i eget namn när han köper och säljer (se NJA II 1914 s. 275). Samma förutsättning föreligger inte när det rör sig om behörighetsöverskridanden av fullmäktige och ställföreträdare.

I fråga om kravet på god tro hos förvärvaren (C) skiljer sig icke lagförslaget från gällande rätt (se avsnitten 5.1.2 och 10.3 samt SOU 1965:14 s. 94-104). Detta innebär att C inte bara skall ha varit okunnig om B:s kompetensbrist utan också att han skall ha visat rimlig aktsamhet vid prövningen av Bzs rätt att förfoga över godset. Hur stora krav man bör ställa på Czs aktsamhet är en sak som inte låter sig fastställas i någon konkret formel. Enligt vårt förslag (se 1 § 2 st.) skall aktsamheten anpassas efter egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds samt omständigheterna i övrigt. Förslaget ansluter sig härmed till den utveckling av godtrosbegreppet som ägt rum i praxis (om denna, se SOU 1965:14 s. 94-95).

En av de enskilda omständigheter som bör tillmätas betydelse gäller, såsom framgår, den berörda egendomens

198 Överväganden och förslag

beskaffenhet. Särskilt hög grad av aktsamhet bör kunna krävas vid förvärv av egendom som erfarenhetsmässigt visat sig känslig. Det kan gälla t.ex. förvärv av sådana saker som allmänt säljs på kredit med förbehåll om äganderätt (numera återtaganderätt). Att rättspraxis ålägger C en långtgående undersökningsplikt vid köp av motorfordon har tidigare berörts (se avsnitt 5.1.1). Men även om godset inte är av sådant slag att det allmänt säljs på kredit kan dess beskaffenhet vara sådan att den bör mana till försiktighet. Rent allmänt bör det vara rimligt att kräva ett större mått av aktsamhet vid förvärv av särskilt värdefull egendom. Vid förvärv av smycken, konst- och prydnadsföremål, pälsverk etc, från privatperson kan det därför finnas särskild anledning att beakta möjligheten att det kan röra sig om gods som åtkommits på obehörigt sätt. Det är ett rimligt krav att C i dessa fall kräver legitimation eller på annat sätt förhör sig om B:s rätt till godset. Särskilt högt bör kraven kunna sättas på C om denne är näringsidkare. Detsamma bör också gälla när C såsom näringsidkare förvärvar en sak från en annan näringsidkare i samma bransch. När C är en privatperson och gör sitt förvärv från en yrkesmässig försäljare (reguljär handel) bör normalt någon undersökningsplikt ej åvila C, såvida ej särskild anledning till misstanke

kan anses föreligga (jfr NJA 1963 not A nr 10). I dessa

fall kan med andra ord C presumeras vara i god tro. Sak samma bör gälla vid förvärv på offentlig auktion.

Vid egendomens utbjudande finns det andra faktorer som kan vara av avgörande betydelse. Tid och för plats transaktionen är en faktor (se den i avsnitt 10.2.2 åberopade jämförelsen mellan NK och Sergels torg; se även NJA 1951 s. 305, där en lastbil utbjöds till salu långt från den plats, där den var inköpt och alltjämt registrerad). Överlåtarens kan också vara av person betydelse. Man kan fästa vikt vid överlåtarens ungdom (se SVJT 1954 rf. s. 37), det kan röra sig om ett förtroendeingivande uppträdande (se avsnitt 10.3), personlig kännedom (se NJA 1963 not A nr 10) eller att säljaren varit okänd för köparen (se NJA 1955 s. 114). En annan faktor som kan ha betydelse för den tron goda är den utbjudna varans Är detta osedvanligt lågt pris. har köparen naturligtvis all anledning att vara försiktig.

Med den i lagtexten särskilda hänvisningen till omständigheterna i övrigt vill vi betona att de i lagtexten nämnda omständigheterna endast utgör vägledande exempel. Omfattningen av den undersökningsplikt som skäligen kan fordras av C, måste bedömas från fall till fall. I allmänhet får godtroskravet anses uppfyllt om C

överväganden och förslag 199

iakttagit den aktsamhet, som må kunna begäras av en klok genomsnittsmänniska (se avsnitt 10.3). I aktsamheten bör ingå att göra en bedömning av situationen i dess helhet och på grund därav överväga transaktionens normalitet. Avvikelser från vad som kan anses normalt i omsättningslivet måste regelmässigt anses ge anledning till särskild försiktighet, men även vid i och för sig normala transaktioner krävs naturligtvis en rimlig aktsamhet.

Som tidigare framhållits anser vi - till skillnad från gällande rätt - att det bör ankomma på förvärvaren att visa sin goda tro. Motiveringen till införandet av denna omkastade bevisbörderegel framgår av avsnitt 10.2.2.

Om god tro inte skulle föreligga eller om någon annan förutsättning för godtrosförvärv brister, är C skyldig att återställa egendomen till A. I samband härmed måste en uppgörelse äga rum mellan A och C. Olika frågor kan då uppkomma. Främst bör kanske nämnas spörsmålet i vad mån C skall ha rätt till ersättning för kostnader som han nedlagt på egendomen och frågan om C har skyldighet att ersätta A för avkastningen som han kan ha uppburit . En annan fråga som kan uppstå är hur regleringen skall ske när egendomen inte längre finns i behåll.

Det är möjligt att uppgörelsen mellan A och C skulle kunna underlättas genom särskilda avräkningsregler. Vårt förslag innehåller emellertid inte bestämmelser som reglerar en sådan uppgörelse. Det beror på att vi inte blivit övertygade om att det föreligger något påtagligt behov av att reglera frågor som kan uppkomma vid vindikation, och därtill kommer att de frågor som hänger samman med denna situation enligt vår mening har en räckvidd som går långt utöver de situationer som förslaget omfattar.

1 se Häâsier 1 SvJT 1983 s. 165-168, Svensk rättspraxis, Sakrätt 1964-1981.

2 Se skiljedomar (MRF) den 28 april 1985.

3 När det gäller förvärv av motorfordon har från experthåll framförts tanken på att införa speciella regler. Utförande av ett särskilt ägardokument jämte registrering av detta skulle kunna tänkas få utgöra formkrav för äganderättens definitiva överförande. Czs avsaknad av ägardomkument skulle därmed diskvalificera honom att åberopa godtrosförvärv.

200 Överväganden och förslag

4 En intressant framställning vindikationsreglernas

on

historia återfinns i E. Anners, Aganderätt och handelsintresse (1960). Citatet, se s. 194. Se även kap. 4 ovan. 5 Anners a.a. s. 195. 6 Murray a.a. s. 29-30. 7 Se avsnitt 3.2. 8 överläggningar med professorerna T. Falkanger och J. Andenaes. 9 Gro H. Thune och A. Bratholm, Heleri (1972). 10 Om detta begrepp, se Karlgren, Skadeståndsrätt 1972 (5:e uppl.) s. 57. 11 Se även NJA 1947 s. 282, 1962 s. 20, 1966 s. 594 och 1975 s. 762 samt Hessler, SVJT 1983 s. 168. 12 Jareborg, Förmögenhetsbrotten, 1975 s. 176. 13 Jfr Ekelöf, Rättegång II, 1980 (6:e uppl.) s. 168 not 98. 14 Om dessa frågor se SOU 1965:14 s. 146 och Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, s. 29-30.

11 SPECIALMOTIVERING

11.1 Lagen om godtrosförvärv av lösöre

1 § Förvärvar någon lösöre genom överlåtelse från den som hade egendomen i sin besittning men icke var ägare till den eller saknade rätt att förfoga över den på ägarens vägnar, får förvärvaren äganderätt till egendomen, om han fått den i sin besittning och därvid varit i god tro.

En förvärvare skall icke anses ha varit i god tro med mindre han visar att han varken insett eller med hänsyn till egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds eller omständigheterna i övrigt bort inse att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

Paragrafens första stycke innehåller den grundläggande regeln om godtrosförvärv.

Som tidigare framgått (se avsnitt 10.5) innefattas i begreppet överlåtelse köp, byte och gåva. Sådana förvärv som sker genom arv, testamente, bodelning eller utskiftning av bolags egendom omfattas inte av lagen. Däremot kan givetvis en arvtagare åberopa att den ärvda egendomen förvärvats av arvlåtaren under sådana omständigheter att godtrosförvärv ägde rum.

I de flesta fall torde det inte vara särskilt svårt att avgöra huruvida en rättshandling är att hänföra till begreppet överlåtelse eller inte. I speciella fall kan det uppstå tveksamhet om förvärv verkligen skett genom överlåtelse. Vi kan emellertid inte här precisera eller ange några bestämda regler för lösningen av dylika problem. Den närmare gränsdragningen bör överlämnas åt rättstillämpningen. Inte heller torde det kunna uteslutas att lagen kan komma att tillämpas analogt vid sådana rättshandlingar som till sin reella ekonomiska innebörd är att jämställa med överlåtelse.

Bestämmelserna i paragrafen gäller även vid exekutiv försäljning, antingen försäljningen sker under hand eller på exekutiv autkion.

Med lösöre förstås lösa saker. Den närmare innebörden härav har tidigare beskrivits (se avsnitten 5.1.2 och 10.5). Avgränsningen till lösa saker får bl.a. till följd att lagen inte är tillämplig på tillbehör till

fast egendom (byggnadstillbehör och industritillbehör).

202 Specialmotivering

Vad som menas med byggnads- respektive industritillbehör framgår av 2 kap. i jordabalken.

I paragrafen föreskrivs vidare att överlåtaren skall ha egendomen i sin besittning. Motivet för detta krav är att besittningen, det faktiska innehavet, rent allmänt legitimerar innehavaren att disponera över egendomen. Men även andra förhållanden än det rent faktiska innehavet bör kunna anses uppfylla besittningskravet. Medelbar besittning bör således kunna räcka. Det betyder att godtrosförvärv kan ske av egendom som rent fysiskt finns hos någon annan än den som disponerar. Besittningen överförs då till förvärvaren genom underrättelse, denuntiation, till den som faktiskt besitter egendomen. Skall godtrosförvärv uppkomma torde dock erfordras att den senare uppfyller samma godtroskrav som ställs på förvärvaren.

På vilket sätt överlåtaren fått godset i sin besittning är en omständighet som saknar betydelse. Sätten kan, som framgått redan av kap. 1, vara många. Godtrosförvärv kan alltså ske av föremål som överlåtaren innehar på grund av t.ex. lån, lega etc. (jfr anförtrott gods) eller av gods som åtkommits genom brott (jfr icke anförtrott gods), eller genom rättshandling som är ogiltig (jfr 3 kap. avtalslagen).

För att godtrosförvärv skall kunna äga rum krävs enligt paragrafen att förvärvaren skall ha fått egendomen i sin besittning. Det är med andra ord fråga om ett traditionskrav. Detta krav får även anses uppfyllt i de fall förvärvaren skaffar sig medelbar besittning till egendomen, t.ex. genom ett ombud.

Den situation som regleras i paragrafen är den när B disponerar till C. B, dvs. överlåtaren, är därvid varken ägare till egendomen eller behörig att handla på ägarens vägnar. Från lagens tillämpningsområde undantages således sådana dispositioner som A kan göra trots att han saknar rätt därtill (t.ex. transaktionen A-B,

där A är omyndig).

I en del fall kan det vara svårt att ange vem som är

ägare till viss egendom. Ãgarbefogenheter kan delvis

tillkomma en part, delvis en annan. Vi tänker här i första hand på två situationer som omfattas av den lagreglering vi föreslår, nämligen dubbelöverlåtelse (tve-

salu) och äganderättsförbehåll (återtaganderätt). När

det gäller dubbelöverlåtelse anser vi att man bör kunna betrakta den förste köparen som ägare trots att denne inte fått godset i sin besittning och i situationen med äganderättsförbehåll bör säljaren kunna anses vara

Specialmotivering 203

ägare så länge förbehållet gäller. Situationen utmärkes av att den som innehar egendom förfogar över den på sådant sätt att den andra parten (ägaren) går miste om sin rätt till den. Användningen av begreppet ägare i den nu nämnda betydelsen torde inte i detta sammanhang medföra några tolkningsproblem.

Att lagen också omfattar den situationen när B förfogar över egendomen på A:s vägnar utan att vara behörig därtill framgår direkt av lagtexten. Motivet härför och den närmare innebörden av förslaget återfinns i övervägandena (se avsnitt 10.5).

I andra stycket förklaras innebörden av kravet på god tro. Som framgår av lagtexten räcker det inte att förvärvaren saknat kännedom om den disponerades bristande behörighet att förfoga över egendomen. Förvärvaren måste också ha iakttagit skälig aktsamhet. Graden av aktsamhet, t.ex. hur omfattande undersökningar som bör utföras, blir naturligt nog beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. I lagtexten anges två omständigheter som kan ha betydelse härvidlag, nämligen egendomens beskaffenhet och de förhållanden under vilka den utbjöds. För den närmare innebörden av begreppet god tro och vilka hänsynstaganden som ytterligare bör kunna vägas in vid avgörandet av frågan om god tro eller icke hänvisas till avsnitt 10.5.

Av lagtexten torde framgå att god tro måste föreligga såväl vid överlåtelsen som när förvärvaren får egendomen i sin besittning. Detta är helt i linje med gällande rätt.

I det fall förvärvaren företräds av ombud eller annan representant gäller för närvarande att både huvudman och fullmäktig eller ställföreträdare måste vara i god tro. Vårt förslag innebär i detta avseende ingen ändring.

Av texten i andra stycket framgår vidare att förvärvaren skall visa sin goda tro. Att C i utgångsläget får bevisbördan innebär, åtminstone formellt, en ändring gentemot gällande rätt. För närvarande gäller ju att det i princip är A:s sak att bevisa ond tro hos C.

Det huvudsakliga motivet för att införa en omkastad bevisbörda redovisas i avsnitten 10.2.1, 10.2.2 och 10.3. Bevisbörderegeln får till följd att när A gör anspråk på att återfå sin egendom C skall Visa sin goda tro om han vill behålla egendomen. Om A framställer sitt anspråk inom rimlig tid efter det att C fått saken i sina händer torde godtrosförvärvaren C i allmänhet inte ha

204 Specialmotivering

några större besvär med att fullgöra sin bevisskyldighet. Det övervägande antalet fall där A ställer dylika anspråk torde just vara sådana där A lyckats spåra sin egendom relativt snabbt efter det obehöriga disponerandet. Är förhållandena sådana som nu nämnts har C goda möjligheter att bemöta Azs anspråk. Eftersom kort tid förflutit sedan Czs förvärv finns det möjligheter till en detaljerad redogörelse av C. Vidare är utsikten stor att C har överlåtelsehandlingar, kvitton, anteckningar m.m. i behåll. Även annan bevisning kan åberopas, t.ex. vittnesmål. Sammanfattningsvis bör det för en verklig godtrosförvärvare inte te sig särskilt svårt att visa sin goda tro.

Läget kan synas värre för C när avsevärd tid hunnit gå sedan förvärvet ägt rum. Som bekant har A enligt svensk rätt en till tiden obegränsad rätt att föra civilrättslig talan om ond tro hos C och därvid yrka att få saken åter. C kan alltså efter ett innehav - åtminstone långt teoretiskt sett - inte känna lika sig civilrättsligt säker som straffrättsligt (för brott inträder ju preskription efter viss tid).

Är bevisbörderegeln för hård mot C, när denne lång tid innehaft A:s egendom? För att vara helt säker mot framtida anspråk borde ju C spara bevisning i all evighet. Det förefaller knappast realistiskt eller rimligt att begära. Tvärtom borde, kan man tycka, C ha möjlighet att efter viss tid inrätta sig som definitiv ägare av saken. Men enligt svensk rätt är detta, som nyss antytts, icke möjligt. Vi har, förvånande nog, i svensk rätt inga hävderegler för lösa saker. Införandet av sådana, förslagsvis rätt till saken efter tio års hävd, skulle för vårt vidkommande vara en god lösning. Vi har emellertid inte möjlighet att inom ramen för utredningsuppdraget överblicka de konsekvenser en sådan ändring skulle få för sakrätten som sådan och tvingas därför avstå från förslag i denna riktning.

Mot bakgrund av vad som nu anförts har vi övervägt möjligheten att tidsbegränsa Czs bevisskyldighet. Bevisskyldigheten för C skulle exempelvis kunna tänkas begränsad till tre eller fem år från det C fick saken i sin besittning. För tiden därefter skulle gängse bevisregler gälla. Som närmare framgår av lagtexten har vi emellertid stannat för att låta bevisbördan generellt ligga på C. Bevisbördan är alltså i varje utgångsläge på samma sida. Det är en lagteknisk fördel. Genom en sådan generell regel undvikes också gränsdragningsproblem. När det gäller C:s tidsinnehav kan denne inte tjäna på att invänta någon tidsgräns, som skulle sätta honom till synes i ett bättre utgångsläge. Där-

Specialmotivering 205

till kommer att de konkreta fall som uppstår efter avsevärd tid bör vara så ringa till antalet att de närmast saknar betydelse i förevarande sammanhang. Om emellertid sådana uppkommer är det självfallet så att domstolen vid sin bedömning huruvida C förmått visa god tro också måste väga in tidsaspekten. Helt naturligt kan kraven för att C skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet då inte ställas särskilt högt. Saknar C till skriftlig dokumentation får måhända en tillgång trovärdig berättelse om förvärvet jämte andra redovisade omständigheter anses vara tillfyllest.

2 § Den som på grund av annans godtrosförvärv förlorat rätt till egendom har rätt att mot lösen återfå egendomen från innehavaren.

Den som vill utöva rätten till lösen skall återkräva egendomen från innehavaren inom tre månader från det han fick eller bort skaffa sig kännedom om vem som innehar egendomen, dock senast tre år från det innehavaren fick egendomen i sin besittning. Gör han inte det är rätten förlorad.

I första stycket fastslås principen om rätt till lösen när egendomen gått förlorad på grund av godtrosförvärv. I enlighet med gällande rätt är lösenrätten generell, dvs. den omfattar såväl anförtrodd egendom som icke anförtrodd egendom. Motiven för att icke ändra den generella lösenrätten har redovisats i övervägandena (se avsnitt 10.4).

Egendomen kan återkrävas från innehavaren. I de flesta fall är denne identisk med den som gjort godtrosförvärvet, men det kan också vara någon som förvärvat egendomen genom ett senare fång. Lösenrätt föreligger även om någon i fångeskedjan skulle ha förvärvat egendomen genom exekutiv auktion. Rätten till lösen kan också göras gällande om innehavaren är försatt i konkurs och egendomen ingår i konkursboet. Det är inte säkert att innehavaren själv alla gånger gör anspråk på äganderätten till egendomen. Sådana situationer kan t.ex. inträffa när innehavaren mottagit egendomen som pant från den som är ägare på grund av godtrosförvärvet eller innehar den för förvaring enligt överenskommelse med denne.

Lösenrätten tillkommer den som förlorat rätt till egendomen. Det innebär att den som frånsett den obehöriga dispositionen skulle ha varit ägare till egendomen har rätt att framställa anspråk på att få lösa egendomen. Den som framställer lösenanspråk behöver inte alltid

206 Specialmotivering

vara en ägare som deponerat, utlånat till den egendomen disponerande, sålt den med äganderättsförbehåll osv. utan också t.ex. i tvesalufallet den förste köparen.

Framställan om att få lösa egendomen kan göras skriftligen eller muntligen. En förutsättning för framställan är att egendomen i fråga finns i behåll. Har egendomen konsumerats eller förstörts föreligger inte rätt någon till lösen. I en sådan situation har den ursprunglige ägaren inte någon möjlighet att få ersättning för den förlorade lösenrätten från den som de åtgärder vidtagit som bidragit till att rätten förlorades.

Andra stycket innehåller bepreskriptionsbestämmelser träffande lösenrätten. Lösenrätten kan till alltså, skillnad mot gällande rätt, gå förlorad efter viss tid. Det kan ske på två sätt. Enligt bestämmelsen skall för det första den som vill utöva lösenrätten framställa återkrav inom tre månader från det han fick eller bort skaffa sig kännedom om vem som innehar egendomen. För det andra har en absolut preskriptionstid införts som stadgar att anspråk alltid skall framställas inom tre år från det innehavaren fick egendomen i sin besittning.

Preskriptionsavbrott sker genom att ägaren inom tremånadersfristen framställer krav att få på återtaga egendomen. En sådan framställan kan ske formlöst. Framställan behöver inte nödvändigtvis innehålla ett erbjudande om lösen för preskriptionsavbrott skall anses ha skett. Det räcker med att den ursprunglige ägaren återkräver egendomen, en situation som torde inträffa då denne anser att något godtrosförvärv över huvud taget inte ägt rum. Skulle emellertid senare godtrosförvärv visas föreligga är innehavaren naturligtvis inte skyldig att avstå egendomen utan lösen.

Utgångspunkten för den stadgade treårsfristen är den tid då innehavaren fick godset i sin Att besittning. egendomen vid senare tillfälle under fristetiden inte oavbrutet står under innehavarens fysiska kontroll (uthyrd, utlånad) är ju fullt möjligt men det är en omständighet som saknar betydelse för tidsberäkningen. » Däremot kan situationer inträffa då själva besittningstagandet är mindre lämpligt att ha till utgångspunkt för tidsberäkningen t.ex. då innehavaren först hyr eller förvarar en sak och en tid därefter förvärvar äganderätten till samma sak. I sådana fall bör den tidpunkt då äganderättsförvärvet skedde bilda utgångspunkt för tidsberäkningen.

Specialmotivering 207

3 § Lösen utges till egendomens ägare och skall motsvara dennes kostnader för förvärv av egendomen och dess förbättring. Har ägaren förvärvat egendomen genom gåva, arv, testamente eller bodelning skall även kostnad som ägarens fångesman haft för förvärv av egendomen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet under förutsättning att fångesmannen skulle ha haft rätt att betinga sig lösen, om återkrav hade framställts mot honom.

Lösen motsvarar högst egendomens värde i den allmänna handeln.

Har annan särskild rätt till egendomen, skall lösen efter de i första och andra styckena angivna grunderna utges till denne. Sådan ersättning avräknas från den ersättning som tillkommer ägaren.

I första stycket första punkten föreskrivs att lösen skall utges till egendomens ägare, dvs. godtrosförvärvaren C. Lösenbeloppet, som skall erläggas kontant, motsvarar i normalfallet det vederlag som C erlade vid sitt förvärv av egendomen (om vederlagsprincipen, se avsnitt 10.4). Skulle C, när lösenanspråk framställes, ännu ej utgivit något vederlag eller endast del av vederlaget får han lämna ifrån sig saken utan lösen eller i det senare fallet mot den summa pengar han må ha erlagt. Att C därefter inte behöver riskera att utsättas för krav från sin fångesman följer av 59 § köplagen. För det fall vederlaget utgjordes av annat än pengar, t.ex. varor, får lösen beräknas efter vad dessa kan anses ha varit värda vid förvärvet.

Av lagtexten framgår vidare att C kan ersättas för förbättringskostnader. Rätt till ersättning utgår endast för sådana kostnader som objektivt sett medfört förbättring av egendomen. Någon avräkning för den nytta innehavaren haft av egendomen eller för eventuell avkastning som kan ha uppburits skall inte göras. I lösenbeloppet ingår alltså inte ersättning för utebliven vinst. Vill C ha kompensation för sådan kan han, som tidigare nämnts (se avsnitt 10.4), enligt 59 § köplagen vända sig mot sin fångesman B och yrka att denne ersätter honom den skada som uppkommit.

En speciell situation föreligger när ägaren (t.ex. D) förvärvat egendomen genom gåva, arv, testamente eller bodelning från C (se avsnitt 10.4). I andra punkten föreskrivs att i det lösenbelopp som tillkommer ägaren (D) skall inräknas den kostnad som D:s fångesman (C) haft för sitt förvärv av egendomen och dess förbättring, allt under förutsättning att C skulle haft rätt

208 Specialmotivering

att betinga sig lösen om den ursprunglige ägaren hade återkrävt egendomen från honom. En sådan rätt skulle C haft om han gjort ett godtrosförvärv enligt 1 §. Man kan naturligtvis tänka sig att flera av de fång som nämns i andra punkten kan ha följt efter varandra. Antag att innehavaren E fått egendomen av D, vilken i sin tur ärvt den från C. I ett sådant fall bör bestämmelsen kunna tillämpas analogt, vilket leder till att E skall ersättas också för arvlåtarens (C:s) kostnader för förvärv och förbättring.

Andra stycket innebär en modifiering av vederlagsprincipen. Som tidigare framhållits (se avsnitt 10.4) kan det i sällsynta fall inträffa att godsets värde i den allmänna handeln understiger det vederlag som skall utges. Det framstår då som närmast självklart, att den som i sådant fall utövar lösenrätten inte skall tvingas erlägga ett högre belopp än det som den allmänna han-

deln betingar sig (värdeprincipen). Det belopp som

skall erläggas beräknas efter godsets värde vid den tidpunkt då lösenrätten görs gällande. Är saken tvistig är tidpunkten för domen avgörande för värdebestämningen.

Lösen skall inte alltid enbart utges till godsets ägare (C). I det fall C lämnat egendomen till annan person, t.ex. D, kan denne ha ett sakrättsligt skyddat anspråk på egendomen. Så är fallet när C pantsatt eller sålt egendomen med äganderättsförbehåll till D. Lösenbeloppet bör i sådana situationer fördelas mellan de berättigade. I tredje stycket första punkten finns därför en regel av innebörd att om annan har särskild rätt till egendomen lösen skall utges till denne efter motsvarande grunder som gäller i fråga om ersättningen till ägaren. Enligt andra punkten skall det rättighetshavaren (D) tillkommande lösenbeloppet avräknas mot det belopp som skall utgå till ägaren (C). Två exempel: 1. C har pantsatt egendomen hos D. Om A vill lösa saken utges ersättning i första hand till D. Ersättningen till D kommer normalt att motsvara pantfordringen. Om denna ersättning understiger det lösenbelopp den aktuelle är till - normalt C:s vederägaren (C) berättigad och kostnaden för - skall lag förbättring överskjutande belopp utges till C. Om pantfordringen är högre än det lösenbelopp som skulle kunna utgå till C får C ingen ersättning. Det belopp som D erhåller från A medför naturligtvis att D:s fordran på C minskas med motsvarande belopp. 2. C har sålt egendomen med äganderättsförbehåll till D. Om A vill lösa saken utges ersättning till D motsvarande vad denne vid lösentillfället har erlagt. Detta belopp avräknas sedan mot den köpeskilling och nedlagda kostnader som avbetalningssäljaren C

Specialmotivering 209

har erlagt för egendomen. Överskjutande belopp utges

till C.

När egendom upplåtits med nyttjanderätt är innehavaren, som tidigare framgått (se kap. 1), inte sakrättsligt skyddad. Det betyder att, om A vill kräva saken åter, innehavaren inte har någon rätt till ersättning av A. Innehavaren är hänvisad till att rikta skadeståndsanspråk mot den som upplåtit nyttjanderätten (B).

4 § Bestämmelserna i 1-3 §§ äger motsvarande tillämpning i fråga om förvärv av panträtt till lösöre.

Det vanligaste fallet då paragrafen skall tillämpas torde vara det när pantsättaren (B) uppträder som ägare utan att ha någon som helst behörighet att disponera över egendomen. Även andra situationer kan dock förekomma. Om B t.ex. påstår att han är panthavare och återpantsätter panten, kan godtrosförvärv för C också äga rum enligt förevarande bestämmelse. Man kan vidare tänka sig den situationen att B faktiskt är panthavare och således har rätt att återpantsätta panten men inte iakttager de regler som gäller för återpantsättning. B utsätter kanske panten för ett högre belopp eller på andra villkor än som gäller för den ursprungliga pantsättningen. Även i sådana fall kan godtrosförvärv uppkomma för återpanthavaren.

När det gäller kravet på god tro föreligger vid pantsättning ingen skillnad från de krav som uppställs vid överlåtelse. Som tidigare påpekats (se avsnitt 5.2.4) skall enligt lagen om pantlånerörelse den som yrkesmässigt driver sådan rörelse endast ta emot pant från den som är känd för rörelseidkaren eller hans personal eller som kan legitimera sig på tillfredsställande sätt. Om inte denna bestämmelse skulle iakttagas kan god tro normalt inte anses föreligga.

Vid upplåtelse av panträtt kan även reglerna om dubbelöverlåtelse analogt bli tillämpliga. Det innebär, för det fall ägaren både upplåtit panträtt och överlåtit egendomen, att den som först fått egendomen i sin besittning har företräde framför den andre. Som förutsättning gäller givetvis då att god tro förelegat vid besittningstagandet.

Reglerna om rätt till lösen tillämpas också på panträtt. Kostnaderna för förvärvet får då regelmässigt anses motsvara den fordran för vilken panten lämnats som säkerhet. Skulle fordringen därefter ha reducerats,

.21O Specialmotivering

kan ha skett, måste man självfallet ta amorteringar ju hänsyn till det. Följden blir således att lösenbeloppet i princip bör motsvara det belopp för vilket panten häftar. I sällsynta fall kan det också tänkas att den pantsatta egendomen utgör säkerhet för en fordran som överstiger egendomens värde. Lösen får då lämpligen bestämmas efter egendomens marknadsvärde. Har panthavaren återpantsatt egendomen skall lösen i första hand utges till Det belopp som därvid erläggs får panthavaren. sedan gå i avräkning mot den ersättning som tillkommer panthavaren själv.

5 § Denna lag äger ej tillämpning på fartyg, som kan intecknas, eller på luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av inteckning i luftfartyget.

I paragrafen anges de slag av lösöre, som icke omfattas av lagen. Undantaget motiveras närmare i avsnitt 10.5.

6 § Finnes i lag eller annan författning särskilda bestämmelser om förvärv av lösöre i god tro, gäller vad sålunda är föreskrivet.

Vissa lagar och författningar innehåller särskilda bestämmelser om förvärv av lösöre i god tro. Exempel på sådana särskilda bestämmelser är bl.a. 54 och 55 §§ kommissionslagen, 25 kap. 7 § andra stycket ärvdabalken, 34 § avtalslagen och 6 kap. 5 § giftermålsbalken. Som framgår av själva lagtexten omfattar lagicke situationer som särregleras enligt de nu förslaget nämnda bestämmelserna. För dessa situationer, och för andra som må förekomma, gäller vad som särskilt stadgas.

Övergångsbestämmelser

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1985. Den modifikationen bör dock göras att den i 2 § andra stycket föreskrivna preskriptionsfristen på tre månader räknas tidigast från dagen för ikraftträdandet. En regel härom har upptagits i en särskild övergångsbestämmelse till lagen.

11.2 Lagen om ändring i handelsbalken

Lagen om godtrosförvärv av lösöre skall ersätta bestäm-

Specialmotivering 211

melserna om godtrosförvärv i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken. I 11 kap. 4 § finns regler om den disponerandes skyldighet att utge ersättning till den ursprunglige ägaren och i 12 kap. 4 § finns regler om ersättningsskyldighet för depositarie som utan lov nöter förtrott gods, eller sig till nytta det brukar. Lagrummen ger i dessa delar uttryck åt något som i och för sig skulle gälla utan stöd i lag. Något hinder mot att upphäva dessa bestämmelser föreligger därför inte.

I 11 kap. 4 § finns regler om ersättningsskyldighet för det fall att någon tar lån i annans namn och sedan inte kan visa att det skett med vederbörligt samtycke. Även dessa regler bör kunna tillämpas utan särskilt stöd i lag.

vu. m» 24%; ,

SOU 1965:14 1 Bilaga

Förslag till Lag om godtrosförvärv av lösöre

Härigenom förordnas som följer.

1 § Har lösöre av någon som hade det i händer överlåtits och kommit i förvärvarens besittning; finnes sedan, att överlåtaren icke var rätt ägare av egendomen eller behörig att å dennes vägnar förfoga däröver, behålle förvärvaren ändock egendomen, utan så är att han visste, att den andre ej ägde överlåta den, eller han åsidosatt den aktsamhet som med hänsyn till egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds samt omständigheterna i övrigt skäligen bort iakttagas.

Hade egendomen frånhänts ägaren genom stöld eller rån, är vad i första stycket stadgas icke tillämpligt, med mindre förvärvaren visar, att han med skälig noggrannhet undersökt överlåtarens åtkomst.

Vid förvärv av sådan egendom som allmänt säljes på kredit med äganderättsförbehåll bör förvärvaren genom granskning av åtkomsthandling eller kvitto eller på annat sätt söka förvissa sig om att överlåtaren icke på grund av sådant förbehåll saknar rätt att överlåta egendomen.

Förvärvas lösöre på offentlig auktion eller från yrkesmässig försäljare med fast affärsställe eller under därmed likartade förhållanden, vare sådana undersökningar som i andra och tredje styckena avses erforderliga allenast om särskild anledning till misstanke föreligger.

2 § Den som till följd av stadgandet i 1 § förlorat sin rätt till lösöre vare, där egendomen för honom har ett värde av annan art än det rent ekonomiska eller det eljest är av särskild betydelse för honom att återfå egendomen, berättigad att från innehavaren återlösa den mot utgivande av dess värde i den allmänna handeln. Har innehavaren förvärvat egendomen genom köp, skall lösenmotsvara såvitt icke denna i beloppet köpeskillingen, märklig mån avviker från handelsvärdet.

214 Bilaga 1

Anspråk om lösen enligt föregående stycke skall framställas utan oskäligt dröjsmål. Har talan icke väckts inom ett år från det innehavaren fick egendomen i sin besttning, vare han icke vidare pliktig att mot lösen avstå från den.

3 § Vad i denna lag är stadgat om överlåtelse skall jämväl gälla pantsättning, så ock då någon eljest enligt vad därom är stadgat eller i övrigt gällande äger rätt att såsom säkerhet kvarhålla lösöre, som lämnats i hans besittning. Vid lösen enligt 2 § skall erläggas det belopp varför egendomen häftar.

4 § Finnas i lag eller författning särskilda bestämmelser om förvärv i god tro av lös egendom, gälle vad sålunda är stadgat.

Genom denna lag upphävas 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken såvitt de avse ägarens rätt att återfå godset.

Lagen träder i kraft den 196 .

Bilaga 2 Lagrådsremiss

1 Förslag till om godtrosförvärv av lösöre Lag

Härigenom förordnas som följer.

1 § Förvärvar lösöre genom överlåtelse från den någon som hade egendomen i sin besittning men varken var till den eller behörig att förfoga över den på ägare vägnar, får förvärvaren äganderätt till egenägarens om han fått den i sin besittning och varken indomen, sett eller med hänsyn till egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds eller omständigheterna i övrigt bort inse att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

2 § Den som på grund av annans godtrosförvärv enligt 1 § förlorat rätt till egendom, som frånhänts honom stöld eller annat tillgreppsbrott, har rätt att genom mot lösen återfå egendomen från innehavaren.

Den som vill utöva rätt enligt första stycket skall, vid påföljd att rätten annars är förlorad, återkräva från innehavaren inom tre månader från det egendomen han fick eller bort skaffa sig kännedom om vem som innehar egendomen, dock senast tjugo år från det egendomen frånhändes honom.

3 § Lösen till ägare och skall motutges egendomens svara dennes kostnader för förvärv av egendomen och dess förbättring. Har ägaren förvärvat egendomen genom testamente eller bodelning skall även kostgåva, arv, nad som fångesman haft för förvärv av egenägarens domen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet under förutsättning att fångesmannen skulle ha haft rätt till lösen, om återkrav hade framställts mot honom.

Vid bestämmande av lösen tages hänsyn till förändringar i Lösen motsvarar högst egendomens värde penningvärdet. i den allmänna handeln.

Har annan särskild rätt till egendomen, skall lösen efter de i första och andra styckena angivna grunderna till denne. Sådan ersättning avräknas från den utges ersättning som tillkommer ägaren.

216 Bilaga 2

4 § Bestämmelserna i 1-3 §§ äger motsvarande tillämpning i fråga om förvärv av panträtt till lösöre.

5 § Denna lag äger ej tillämpning på fartyg,“som kan intecknas, eller på luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av inteckning i luftfartyget.

Finnes i lag eller annan författning särskilda bestämmelser om förvärv av lösöre i god tro, gäller vad sålunda är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

Har någon före lagens ikraftträdande på grund av godtrosförvärv enligt äldre lag förlorat rätt till egendom, räknas dock den i 2 § andra stycket angivna tiden av tre månader tidigast från dagen för ikraftträdandet.

2 Förslag till Lag om ändring i handelsbalken

Härigenom förordnas att 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken skall upphöra att gälla vid utgången av år 1972.

Utkast till enhetlig lag. UNIDROIT Bilaga 3 år 1968.

Article I

1. The present law shall apply to sales of goods between parties whose places of business are in the territories of different States, in each of the following cases: (a) where the contract involves the sale of goods which are in the course of carriage or will be carried from the territory of one State to the territory of another; (b) where the acts constituting the offer and the acceptance have been effected in the territories of different States; (c) where delivery of the goods is to be made in the territory of a State other than that in whose territory the acts constituting the offer and the acceptance have been affected.

2. where a party to the contract does not have a place of business, reference shall be made to his habitual residence.

3. The application of the present law shall not depend on the nationality of the parties.

4. In the case of contracts by correspondence, offer and acceptance shall be considered to have been effected in the territory of the same State only if the letters, telegrams or other documentary communications which contain them have been sent and received in the territory of that State.

5. For the purpose of determining whether the parties have their places of business or habitual residence in different States, any two or more States shall not be considered to be different States if a valid declaration to that effect made under ... (1) is in force respect of them.

(1) §ee Commentary of Article 1, last paragraph.

21a Bilaga 5 sou 1984:16

Article 2

The present law shall not apply to sales: (a) of stocks, shares, investment securities, negotiable instruments or money; (b) of any vessel, ship, aircraft, which is or will be subject to registration; (0) of electricity; (d) by authority of law or on execution or distress.

In these cases the purchaser shall be protected in conformity with the rules of the national laws or of the international conventions applicable.

Article 3

The present law shall apply to sales regardless of the commercial or civil character of the parties or of the contracts.

Article 4

In the matters governed by the present law the rules of private international law shall be rendered inoperative.

Article 5

1. A transfer of property shall be valid although the seller had no power to dispose of the goods, provided the purchaser may claim to be in good faith and that the goods were handed over to him. 2. Subject to the provisions of Article 6, the limited rights of any third parties to the goods shall also be extinguished by such handing over in good faith.

Article 6

1. Rights duly registered in a public register shall continue to be available against a purchaser when the goods have been handed over in the country where the register is kept. 2. The bankruptcy of the seller or any similar measure shall also continue to affect a purchaser, provided the goods have been handed over to the purchaser in the country where these measures have been officially published.

Bilaga 3 219

5. The present law shall not affect rights conferred on third parties by laws relating to industrial property or to literary and artistic property.

Article 7

Good faith consists in the reasonable belief that the seller, at the time the goods are handed over, will then have the power to dispose of them in conformity with the contract.

Article 8

1. The purchaser must be in good faith an so must any person who is acting in his name or on his account. 2. Good faith must exist at the time the contract is concluded and at the time the goods are handed over to the purchaser.

Article 9

The purchaser must prove that he took the precautions normally taken in business.

Article 10

1. The purchaser shall not be considered to be in good faith if the contract is suspect because of the circumstances in which it was concluded or the clauses it contains. 2. In case the goods to which the contract refers were lost or stolen, the purchaser can be considered to be in good faith only if the bought the goods under normal conditions from a dealer who usually sells goods of the same kind.

Article 11

1. The goods shall be considered having been handed over to the purchaser when they are in his hands or when the purchaser is in the possession of a document representing them. 2. They shall also be considered having been handed over to the when they are in the hands of a purchaser third party who unequivocally holds them on behalf of the purchaser.

Utkast till enhetlig lag. Bilaga 4 UNIDROIT år 1975

UNIFORM LAW ON THE ACQUISITION IN GOOD FAITH OF CORPOREAL MOVABLES

Article 1

1. - The law shall to the acquisition for present apply value, by way of, for example, sale, exchange, pledge, of rights in rem over corporeal movables provided that the movables, or a document representing them, have been handed over to a person acquiring such rights (transferee) on the territory of a State Party to the

over, the person disposing of the rights (transferor) and the transferee both had their place of business in that State.

2. - The of business of the transferor and places transferee are deemed to be situated in the same State when they are situated in two States in respect of which a valid declaration has been made, as provided

5. - Where a party does not have a place of business, reference shall be made to his habitual residence.

4. - The of the law shall not application present depend on the nationality of the parties.

Article 2

The present law shall not apply to the acquisition: (a) of stocks, shares, investment securities, negotiable instruments or money; (b) of any vessel, ship, hovercraft or aircraft, which is registered or is required to be registered; (c) of movables sold on execution or otherwise by authority of law.

Article 3

The present law shall not affect rights conferred on third parties by laws relating to industrial property or to literary and artistic property.

Bilaga 4

Article 4

The present law shall apply regardless of the commercial or civil character of the parties or of the contract.

Article 5

Subject to the provisions of Article 6, (a) an acquisition of rights in movables shall be valid although the transferor had no right to dispose of them, provided that the transferee acted in good faith and that the movables have been handed over to him; (b) the limited rights of any third parties to the movables shall be extinguished on fulfilment of the same conditions.

Article 6

1. - in Rights registered a public register shall continue to be available against a transferee when the movables have been handed over in the country where the register is kept and when, according to the law of that country, their registration makes them available against the transferee.

2. - The of the transferor or similar bankruptcy any proceedings shall continue to affect the transferee when the movables have been handed over in a country where these proceedings have been officially published.

Article 7

1. - Good faith consists in the reasonable belief that the transferor has the rigt to dispose of the movables in conformity with the contract.

2. - The transferee must have taken the precautions normally taken in transactions of that kind according to the circumstances of the case.

5. - In whether the transferee acted in determining good faith, account shall, inter alia, be taken of the nature of the movables concerned, the qualities of the transferor or his trade, any special circumstances in respect of the transferors acquisition of the movables known to the transferee, the price, or provisions of the contract and other circumstances in which it was concluded.

sou 1984:16 Bilaga 4 225

Article 8

Good faith must exist either at the time the movables are handed over to the transferee or at the time the contract is concluded if it is concluded after the handing over of the movables.

Article 9

Good faith is also required in the negotiation or conclusion of the contract, on the part of any person who is acting in the name of or on the account of the transferee, provided he was authorised or ostensibly authorised to act or the Contract was ratified by the transferee.

Article 10

1. - The movables shall be considered as having been handed over to the transferee when they or a document representing them are in his hands.

2. - shall also be considered as having been They handed over to the transferee when they are in the hands of a third party who unequivocally holds them on behalf of the transferee.

Article 11

The transferee of stolen movables cannot invoke his good faith.

Lagtext i Norge 5 Bilaga

Lov 2 juni 1978 nr 37 om godtroerverv av løsøre.

§ 1.

1. Blir en løsøreting1 solgt av den som sitter med

tingen og får mottakeren den overlevert til seg i god tro, hindrer det ikke rettsvinning etter avtalen at avhenderen mangler rett til å rå over Det samme tingen. gjelder ved annen avhending mot hva enten det vederlag, er til eie, bruk eller pant.

2. Mottakeren er i god tro når han ikke forstår at avhenderen mangler rett og heller ikke burde ha forstått det om han hadde vaert så aktsom som det må kunne kreves etter forholdene ved avhendingen, tingens art og omstendighetene ellers.

3. Når eiern taper sin rett til tingen, faller også panterett og andre begrensede rettigheter i tingen bort så langt de kommer i strid med mottakerens rett.

1 Jfr. § 2 nr. 2 og § 4. 2 Jfr. lover 12 okt. 1957 § 20 mai 7, tvangsfbl. § 212, 1927 nr. 1 § 46.

§ 2. 1. Mottakeren vinner rett etter ingen § 1 dersom tingen er eller må antas å vaere fravendt eieren eller noen som sitter med tingen på hans ved bruksvegne, tyveri, tyveri, ran eller annen vold eller trusel om vold. Dette gjelder selv om gjerningsmannen av på grunn ung alder eller utilreknelighet ikke kan straffes.

2. Heller ikke ellers kan mottakeren vinne rett etter § 1 til kunstverk, antikviteter eller museumsgjenstander som er i offentlig eie eller tillhører samprivat ling som er åpen for allmennheten.

§3. 1. Krav på tingen mot mottaker må settes godtroende fram uten ugrunnet opphold etter at eiern har fått slik viten at han kunne gjøre kravet eller burde gjeldende ha skaffet seg slik viten.

226 Bilaga 5

2. Dersom godtroende mottaker må levere tingen tilbake og eieren kan lastes for at den er kommet på avvege, har mottakeren krav på å få dekket sine utgifter til erverv og utbedringer av tingen, men likevel ikke mer enn hva den er verdt ved tilbakeleveringen. Er eierens skyld liten, kan hans ansvar etter denne bestemmelsen lempes for så vidt det Ville virke urimelig tyngende.

§ 4.1

1. Loven gjelder ikke for a) skip på 25 registertonn eller mer, eller annet skip eller innretning som er registrert i skipsregisteret, b) luftfartøy som kan registreres i luftfartøyregisteret, c) __-

2. Reglene i § 1 gjelder ikke i forhold til den som har fått tinglyst salgspant eller utlegg i henhold til panteloven § 5-17 tredje ledd eller § 5-5, i motorvogn som er registrert etter reglene i vegtrafikkloven 18. juni 1965 nr. 4 § 15, jfr. § 16.

5. Loven er ikke til hinder for at en mottaker av løsøreting påberoper ellers gjeldende regler om godtroerverv av løsøre i saerlige høve.

1 Endret ved lov 8 feb. 1980 nr. 5. 2 Opphevet ved lov 8 feb. 1980 nr. 2. 5 Jfr. b1.a. lov 17 feb. 1959 nr. 1 § 14.

§5. Ved overenskomst med fremmed stat kan det gjøres unntak fra bestemmelsene i denne lov.

§ 6. Loven tar til å gjelde 1. januar 1979. Loven får ikke anvendelse i tilfelle der eieren eller annen rettshaver har gjort sin rett gjeldende og krevd tilbakelevering eller utlevering av tingene før loven tar til å gjelde.

§7. Fra det tidpunkt loven tar til å gjelde, gjøres i andre lover: --følgende endringer

i Tyskland 6 Lagtext Förbundsrepubliken Bilaga (utdrag BGB) Ä

DRITTER TITEL. ERWERB UND VERLUST DES EIGENTUMS AN BEWEGLICHEN SACHEN

1. Ubertragung

§ 929. (Einigung und Ubergabe) Zur Ubertragung des Eigentums an einer beweglichen Sache ist erforderlich, dass der die Sache dem Erwerber übergibt und Eigentümer beide draüber einig sind, dass das Eigentum übergehen soll. Ist der Erwerber im Besitze der sache, so genügt die Einigung über den Ubergang des Eigentums.

§ 932. (Gutgläubiger Erwerb vom Nichtberechtigten) (1)

Durch eine nach § 929 erfolgte Veräusserung wird der Erwerber auch dann Eigentümer, wenn die Sache nicht dem Veräusserer gehört, es sei denn, dass er zu der Zeit, zu der er nach diesen Vorschriften das Eigentum erwerben würde, nicht in gutem Glauben ist. In dem Falle des § 929 Satz 2 gilt dies jedoch nur dann, wenn der Erwerber den Besitz von dem Veräusserer erlangt hatte.

(2) Der Erwerber ist nicht in gutem Glauben, wenn ihm bekannt oder infolge grober Fahrlässigkeit unbekannt ist, dass die Sache nicht dem Veräusserer gehört.

§ 952a. (Gutgläubiger Erwerb nicht eingetragener Seeschiffe) Gegört ein nach § 929a veräussertes Schiff nicht dem Veräusserer, so wird der Erweber Eigentümer, wenn ihm das Schiff vom Veräusserer übergeben wird, es sei dass er zu dieser Zeit nicht in gutem Glauben denn, ist; ist ein Anteil an einem Schiff Gegenstand der so tritt an die Stelle der Ubergabe die Veräusserung, Einräumung des Mitbesitzes an dem Schiff.

§ 933. (Gutgläubiger Erwerb bei Besitzkonstitut) Gehört eine nach § 930 veräusserte Sache nicht dem Veräusserer, so wird der Erwerber Eigentümer, wenn ihm die Sache von dem Veräusserer übergeben wird, es sei denn, da er zu dieser Zeit nicht in gutem Glauben ist.

228 Bilaga 6

§ 934. (Gutgläubiger Erwerb bei Vindikationszession)

Gehört eine nach § 931 veräusserte Sache nicht dem Veräusserer, so wird der Erwerber, wenn der Veräusserer mittelbarer Besitzer der Sache ist, mit der Abtretung des Anspruchs, anderenfalls dann wenn er Eigentümer, den Besitz der Sache von dem Dritten es sei erlangt, denn, dass er zur Zeit der Abtretung oder des Besitzerwerbes nicht in gutem Glauben ist.

§ 935. (Kein gutgläubiger Erwerb von abhanden

gekommenen Sachen) (1) Der Erwerb des Eigentums auf Grund der §§ 932 bis 934 tritt nicht wenn die ein, Sache dem Eigentümer gestohlen worden, verlorengegangen oder sonst abhanden gekommen war. Das gleiche gilt, falls der Eigentümer nur mittelbarer Besitzer war, dann, wenn die Sache dem Besitzer abhanden gekommen war.

(2) Diese Vorschriften finden keine auf Geld Anwendung oder Inhaberpapiere sowie auf Sachen, die im Wege öffentlicher Versteigerung veräussert werden.

§ 936. (Erlöschen von Rechten Dritter) (1) Ist eine veräusserte Sache mit dem Rechte eines Dritten belastet, so erlischt das Hecht mit dem Erwerbe des Eigentums. In dem Falle des § 929 Satz 2 gilt dies jedoch nur dann, wenn der Erwerber den Besitz von dem Veräusserer erlangt hatte. Erfolgt die Veräusserung nach § 929a oder § 930 oder war die nach § 931 veräusserte Sache nicht im mittelbaren Besitze des Veräusserers, so erlischt das Recht des Dritten erst dann, wenn der Erwerber auf Grund der den Veräusserung Besitz der Sache erlangt.

(2) Das Recht des Dritten erlischt nicht, wenn der Erwerber zu der nach Absatz 1 massgebenden Zeit in Ansehung des Rechtes nicht in gutem Glauben ist.

(3) Steht im Falle des § 931 das Recht dem dritten Besitzer so erlischt er auch zu, dem gutgläubigen Erweber gegenüber nicht.

Lagtext i Frankrike Bilaga 7

(utdrag Code Civil)

Art. 2279. En fait de meubles, la possession vaut titre. Nêanmoins celui qui a perdu ou auquell il a êtê volê une chose peut la revendiquer pendant trois ans, â compter du jour de la perte ou du vol, contre celui dans les mains duquel il la trouve; sauf å celui-ci son recours contre celui duquell 11 la tient.

Art. 2280. Si le possesseur actuel de la chose voiêe ou perdue la achetêe dans une foire ou dans un marchê, ou dans une vente publique, ou dun marchand vendant des choses pareilles, le propriêtaire originaire ne peut se la faire rendre quen remboursant au possesseur le prix que11e lui a coütê.

(L. 11 juill. 1892.) Le bailleur qui revendique, en vertu de 1article 2102, les meubles dêplacês sans son consentement et qui ont êtê achetês dans les mêmes conditions, doit êgalement rembourser å lacheteur le prix quils lui ont coütê.

_ 231

Lagtext i Holland Bilaga 8 (utdrag N.B.W. 3.4.2)

Overdracht van goederen en afstand van beperkte reohten

Artikel 1. 1. Eigendom, beperkte rechten en vorderingsrechten zijn overdraagbaar, tenzij de wet of de aard van het recht Zion tegen een overdracht verzet.

2. De overdraagbaarheid van vorderingsrechten kan 00k door een beding tussen sohuldeiser en sohuldenaar worden uitgesloten.

3. Alle andre reohten zijn sleohts overdraagbaar, wanneer de wet dit bepaalt.

Artikel 2. 1. Voor overdracht van een goed wordt vereist een levering kraohtens geldige titel, verrricht door hem die bevoegd is over het goed te beschikken.

2. Bij de titel moet het goed met voldoende bepaalheid omsohreven zijn.

3. Een rechtshandeling die ten doel heeft een goed over te dragen tot zekerheid of die de strekking mist het good na de overdracht in het vermogen van de verkrijger te docn vallen, is geen geldige titel van overdraoht van det goed.

4. Wordt ter uitvoering van een woorwaardelijke verbintenis geleverd, dan wordt slechts een reeht verktegen, dat aan dezelfde voorwaarde als die verbintenis is onderworpen.

Artikel 2a. 1. Fen verbintenis strekkende tot overdracht van een goed voor een bepaalde tijd, wordt aangemerkt als een verbintenis tot vestiging van een vruohtgebruik op het goed voor de gestelde tijd.

2. Een verbintenis strekkende tot overdraoht van een goed onder opsohortende tijdsbeplaing, wordt aangemerkt als een verbintenis tot onmiddellijke overdraoht van bet goed met gelijktijdige vestiging van een vruohtgebruik van de vervreemder op het goed voor de gestelde tijd.

232 Bilaga 8

Artikel Ba. 1. Ondanks onbevoegdheid van de vervieemder is een overdracht overeenkomstig artikel 5, 5a, of 6 van een roerende zaak, niet-registergoed, of van een teeht aan toonder of order gedig, indien de verkrijger te goeder trouw is.

2. Degene die tengevolge van het in het vorige lid be paalde zijn recht op het goed heeft verloren, is gerechtigd overdracht te vorderen van hem aan wie het toebehoort. Deve rechtsvordering verjaart door verloop van drie jaren na het verlies van zijn recht. Onverminderd het in de artikelen 3.11.16 en 3.11.17 lid 1 bepaalde, kan de verjaring binnen die drie jaren ook worden gestuit door een enkele aanmaning of door indiening van een klaagschrift als bedoeld in artikel 552a of 552b van het Wetboek van Strafvordering.

5. Indien hij aan wie het goed toebehoort, bij zijn verkrijging van het goed de in het eerste lid bedoelde onbevoegdheid kende noch behoorde te kennen, is hij echter tot overdracht slechts verplicht tegen vergoeding van of zekerheidstelling voor de waarde van de door hem tegenover zijn verkrijging verrichte of verschuldigde tegenprestatie.

4. Hij aan wie het goed toebehoort, kan aan degene die de overdracht kan vorderen, een redelijke termijn stellen om tot het vorderen van overdracht en tot betaling of zekerheidstelling over te gaan. Bij nietinachtneming van deze termijn vervalt het recht op overdracht.

5. Rust op een in lid 1 genoemd goed dat overeenkomstig de artikelen 5, 5a, of 6 wordt overgedragen, een beperkt recht dat de verkrijger kent noch behoort te kennen, dan vervalt dit recht. Op vordering van de beperkt gerechtigde kan de rechter aan deze een nieuw recht van gelijke inhoud en rang toekennen tegen een door de rechter vast te stellen, aan hem aan wie het goed toebehoort te betalen vergoeding. Lid 2, tweede en derde zin, en lid 5 zijn van overeenkomstige toepassing.

6. Behoudens lid 1 en de eerste zin van lid 5 zijn de voorgaande leden niet van toepassing op geld en op effecten, nadat deze te goeder trouw zijn verkregen van of door tussenkomst van een effectenhandelaar.

Bilaga 8 235

Artikel Baa. 1. Eeen verkrijger die, binnen drie jaren na zijn verkrijging daarnaar gevaagd, niet zodanige gegevens verstrekt als hij ten tijde van zijn verkrijging voldoende mocht achten om degene van wie hij verkreeg te kunnen terugvinden, kan geen beroep doen op het eerste, derde of vijfde lid van het vorige artikel.

2. Het vorige lid is niet van toepassing ten aanzien van geld.

Artikel 3b. 1. Ondanks onbevoegdheid van de vervreemder is een overdracht van een registergoed, van een recht op naam, of van een ander goed waarop artikel 3a niet van toepassing is, geldig, indien de verkrijger te goeder trouw is en de onbevoegdheid voortvloeit uit de ongeldigheid van een vroegere overdracht, die niet het gevolg was van onbevoegdheid van de toenmalige vervreemder.

2. Degene die ten gevolge van het in het vorige lid bepaalde zijn reeht op het goed heeft verloren, is gerechtigd overdracht te vorderen van hem aan wie het toebehoort, tegen vergoeding of zekerheidstelling voor vergoeding van de scharde die deze door de overdracht lijdt. Deze rechtsvordering verjaart door verloop van vijf jaren na het verlies van zijn recht.

3. Hij aan wie het goed toebehoort, kan aan degene die de overdracht kan vorderen, een redelijke termijn stellen om tot het vorderen van overdracht en tot betaling of zekerheidstelling over te gaan. Bij nietinachtneming van deze termijn vervalt het recht op overdracht.

Lagtext i Italien Bilaga 9 (utdrag Codice Civil och Codice Penale)

1. Codice Civile

SEZIONE II

De possesso di buona fede di beni mobili.

del - Colui al

1153. (Efetti del1acquisto possesso).

sono alienati beni mobili da parte di chi non ne quale

ê ne acquista la proprietâ mediante il

proprietario, purchê sia in buona fede (1147) al momento possesso, della consegna e sussista un titolo idoneo al trasferimento della proprietâ (1154, 1155).

La proprietâ si acquista libera da diritti altrui sulla cosa, se questi non risultano dal titolo e vi ê la buona fede dellacquirente.

Nello stesso modo si acquistano i diritti di usufrutto, di uso e di pegno.

1154. (conoscenza de11illegittima provenienza della cosa). - A colui che ha acquistato conscendo 1i11egittima provenienza della cosa non giova 1erronea credenza che il suo autore 0 un precedente possessore ne sia divenuto proprietario.

1155. (Acquisto di buona fede e precedente alienazione ad altri). - Se taluno con successivi contratti aliena a piu persone un bene mobile, quella tra esse che ne ha in buona fede il possesso ê preferita alle acquistato altre, anche se il suo titolo ê di data posteriore (1153)-

2. Codice Penale

di cose di -

712. (Acquisto sospetta provenienza).

Chiunque, senza averne prima accertata la legittima provenienza, acquista 0 riceve a qualsiasi titolo cose, la lora or la condizione di chi le che, per qualitâ per offre 0 per la entitâ del prezzo, si abbia motivo di sospettare che provengano da reato, ê punito con 1arresto fino a sei mesi 0 con lammenda non inferiore a lire ottocento.

236 Bilaga 9

Alla stessa pena soggiace chi si adopera per fare acquistare 0 ricevere a qualsias i titolo alcuna delle cose suindicate, senza averne prima accertata la legittima provenienza (713).

Lagtext i England 10 Bilaga (utdrag Sale of Goods Act 1979 chapter 54)

Transfer of title

21.-(1) Subject to this Act, where goods are sold by a person who is not their owner, and who does not sell them under the authority or with the consent of the owner, the buyer acquires no better title to the goods than the seller had, unless the owner of the goods is by his conduct precluded from denying the se11ers authority to sell.

(2) Nothing in this Act affects- (a) the provisions of the Factors Acts or any enactment enabling the apparent owner of goods to dispose of them as if he were their true owner; (b) the validity of any contract of sale under any special common law or statutory power of sale or under the order of a court of competent jurisdiction.

22.-(1) where goods are sold in market overt, according to the usage of the market, the buyer acquires a good title to the goods, provided he buys them in good faith and without notice of any defect or want of title on the part of the seller.

(2) This section does not apply to Scotland.

(3) Paragraph 8 of Schedule 1 below applies in relation to a contract under which goods were sold before 1 January 1968 or (in the application of this Act to Northern Ireland) 29 August 1967.

23. When the seller of goods has a voidable title to them, but his title has not been avoided at the time of the sale, the buyer acquires a good title to the goods, provided he buys them in good faith and without notice of the se1lers defect of title.

24. Where a person having sold goods continues or is in possession of the goods, or of the documents of title to the goods, the delivery or transfer by that person, or by a mercantile agent acting for him, of the goods or documents of title under any sale, pledge, or other disposition thereof, to any person receiving the same in good faith and without notice of the previous sale, has the same effect as if the person making the

238 Bilaga 10

delivery or transfer were expressly authorised by the owner of the goods to make the same.

25.-(1) Where a person having bought or agreed to buy goods obtains, with the consent of the seller, possession of the goods or the documents of title to the gooods, the delivery or transfer by that person, or by a mercantile agent acting for him, of the goods or documents of title, under any sale, pledge, or other disposition thereof, to any person receiving the same in good faith and without notice of any lien or other right of the original seller in respect of the goods, has the same effect as if the person making the delivery of transfer were a mercantile agent in possession of the goods or documents of title with the consent of the owner.

(2) For the purposes of subsection (1) above- (a) the buyer under a conditional sale agreement is to be taken not to be a person who has bought or agreed to buy goods, and (b) conditional sale agreement means an agreement for the sale of goods which is a consumer credit agreement within the meaning of the Consumer Credit Act 1974 under which the purchase price or part of it is payable by instalments, ande the property in the goods is to

remain in the seller (notwithstanding that the buyer is

to be in possession of the goods) until such conditions as to the payment of instalments or otherwise as may be specified in the agreement are fulfilled.

(3) Paragraph 9 of Schedule 1 below applies in relation to a contract under which a person buys or to agrees buy goods and which is made before the appointed day.

(4) In subsection (3) above and paragraph 9 of Schedule 1 below references to the appointed day are to the day appointed for the purposes of those provisions by an order of the Secetary of State made by statutory instrument.

26. In sections 24 and 25 above mercantile agent means a mercantile agent having in the customary course of his business as such agent authority either- (a) to sell gods, or (b) to consign goods for the purpose of sale, or (c) to buy goods, or (d) to raise money on the security of goods.

Lagtext i USA Bilaga 11 (utdrag UCC)

See. 2-402. Rights of Sellers Creditors Against Sold Goods.

(1) Except as provided in subsections (2) and (3), rights of unsecured creditors of the seller with respect to goods which have been identified to a contract for sale are subject to the buyers rights to

recover the goods under this Article (Sections 2-502

and 2-716).

(2) A creditor of the seller may treat a sale or an identification of goods to a contract for sale as void if as against him a retention of possession by the seller is fraudulent under any rule of law of the state where the goods are situated, except that retention of possession in good faith and current course of trade by a mercant-seller for a commercially reasonable time after a sale or identification is not fraudulent.

(5) Nothing in this Article shall be deemed to impair the rights of creditors of the seller (a) under the provisions of the Article on Secured

Transactions (Article 9); or

(b) where identification to the contract or delivery is made not in current course of trade but in satisfaction of or as security for a pre-existing claim for money, security or the like and is made under circumstances which under any rule of law of the state where the goods are situated would apart from this Article constitute the transaction a fraudulent transfer or voidable preference.

Sec. 2-403. Power to Transfer; Good Faith Purchase of Goods; “Entrusting.

(1) A purohaser of goods acquires all title which his transferor had or had power to transfer except that a purohaser of a limited interest acquires rights only to the extent of the interest purchased. A person with voidable title has power to transfer a good title to a good faith purohaser for value. When goods have been delivered under a transaction of purchase the purohaser has such power even though (a) the transferor was deceived as to the identity of the purohaser, or (b) the delivery was in exchange for a check which is later dishonored, or

240 11 -› Bilaga sou 1984:16

(c) it was agreed that the transaction was to be a cash sale, or (d) the delivery was procured through fraud punishable as larcenous under the criminal law.

(2) Any entrusting of possession of goods to a merchant who deals in goods of that kind gives him power to transfer all rights of the entruster to a buyer in ordinary course of business.

(3) Entrusting includes any delivery and any acquiescence in retention of possession regardless of any condition expressed between the parties to the delivery or acquiescence and regardless of whether the procurement of the entrusting or the possessors disposition of the goods have been such as to be larcenous under the criminal law.

(4) The rights of other purchasers of goods and of lien creditors are governed by the Articles on Secured

Transactions (Article 9), Bulk Transfers (Article 6) and Documents of Title (Article 7).

Rättsfallsförteckning Bilaga 12

I Avgöranden av högsta domstolen

NJA 1874 not B nr 644 1876 not B nr 554 1878 not B nr 165 1878 not B nr 166 1878 not B nr 167 1880 not B nr 518 1881 s. 77 1912 s. 122 1947 S. 282 1951 S. 305 1953 s. 409 1955 s. 114 1958 s. 373 1962 s. 20 1965 not A nr 10 1966 s. 594 1967 s. 321 1968 s. 17 1973 s. 170 1975 s. 222 1975 s. 708 1975 s. 762 1977 s. 554 1981 s. 750 1983 s. 286

II Hovrättsavgöranden

SvJT 1954 s. 37 1969 S- 43 1974 s. 8

Göta hovrätt 9.1.1980, DFT 2 Svea hovrätt 15.1.1982, DFT 2 Svea hovrätt 11.6.1982, DFT 85

RH 139/81 1 /82

III Underrättsavgörande

Södra Roslags tingsrätts dom 27.11.1975, DB 946

Statens 1984

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

. Sociala aspekterpå regional planering. I. . värdepappersmarknaden. Fi. Domstolar och eko-brott. Ju. Lângtidsutrednmgen. LU 84. Huvudrapport. Fi. Sektorstudier. LU 84. Bilagedel i. Fi,

PPNPKWPF-*N*

Sárskiida studier. LU 84. Biiagedel 2. Fi. Långtidsutredningen. LU 84. Biiagedel 3. Fi. Näringstillstând. Ju. Förslag tili lag om Kooperativa föreningar. I. Kompletterande motståndsformer. Fö. Rösträtt och medborgarskap. Ju. Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. Ju. . Samordnad narkotikapolitik. S. . RF 10:5. Ju. . Ekonomisk brottslighet i Sverige. Bakgrund, övervägande, åtgärder. Ju. Förvärvi god tro. Ju.

Statens offentliga utredningar 1984

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Kommissionen mot ekonomisk brottslighet l. Domstolar och ekobrott. [3] 2 Naringstillstând. [8] 3. Ekonomisk brottslighet i Sverige. Bakgrund, övervägande, åtgärder. [15] 1983 års rostrattskommitté l Rostrátt och medborgarskap [ll] 2 Rostratt och medborgarskap. Bilaga. [12] RF 10:5. [14] Forvarv l god tro. [16]

Försvarsdepartementet Kompletterande motståndsformer. [10]

Socialdepartementet Samordnad narkotikapolitik. [13]

Finansdepartementet värdepappersmarknaden. [2] Lângtidsutredningen. l Lángtidsutredningen LU 84 Huvudrapport [4] 2. Sektorstudier. LU 84 Bilagedel l. [5] 3. Särskilda studier LU 84. Bilagedel 2. [6] 4. Lângtidsutredningen LU 84 Bilagedel3 [7]

Industridepartementet Sociala aspekter på regional planering. [1] Förslag till lag om Kooperativa föreningar. [9]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

V 0 f ISBN 91-38-08231-4 Allmänna ISSN 0375 -250X

Förlaget